Skip to main content

Full text of "Entomologisk tidskrift"

See other formats 


Google 


This is a digital copy of a book that was preserved for generations on library shelves before it was carefully scanned by Google as part of a project 
to make the world’s books discoverable online. 

It has survived long enough for the copyright to expire and the book to enter the public domain. A public domain book is one that was never subject 
to copyright or whose legal copyright term has expired. Whether a book is in the public domain may vary country to country. Public domain books 
are our gateways to the past, representing a wealth of history, culture and knowledge that’s often difficult to discover. 


Marks, notations and other marginalia present in the original volume will appear in this file - a reminder of this book’s long journey from the 
publisher to a library and finally to you. 


Usage guidelines 
Google is proud to partner with libraries to digitize public domain materials and make them widely accessible. Public domain books belong to the 


public and we are merely their custodians. Nevertheless, this work is expensive, so in order to keep providing this resource, we have taken steps to 
prevent abuse by commercial parties, including placing technical restrictions on automated querying. 





We also ask that you: 


+ Make non-commercial use of the files We designed Google Book Search for use by individual 
personal, non-commercial purposes. 





and we request that you use these files for 


+ Refrain from automated querying Do not send automated queries of any sort to Google’s system: If you are conducting research on machine 
translation, optical character recognition or other areas where access to a large amount of text is helpful, please contact us. We encourage the 
use of public domain materials for these purposes and may be able to help. 


+ Maintain attribution The Google “watermark” you see on each file is essential for informing people about this project and helping them find 
additional materials through Google Book Search. Please do not remove it. 


+ Keep it legal Whatever your use, remember that you are responsible for ensuring that what you are doing is legal. Do not assume that just 
because we believe a book is in the public domain for users in the United States, that the work is also in the public domain for users in other 
countries. Whether a book is still in copyright varies from country to country, and we can’t offer guidance on whether any specific use of 
any specific book is allowed. Please do not assume that a book’s appearance in Google Book Search means it can be used in any manner 
anywhere in the world. Copyright infringement liability can be quite severe. 






About Google Book Search 


Google’s mission is to organize the world’s information and to make it universally accessible and useful. Google Book Search helps readers 
discover the world’s books while helping authors and publishers reach new audiences. You can search through the full text of this book on the web 
alkttp: //books . google. com/| 














35.108 
Eala 


ENTOMOLOGISK 


Diy or? 


TIDSKRIFT 


JOURNAL ENTOMOLOGIQUE 
PUBLIE PAR LA 
SOCIETE ENTOMOLOGIQUE DE STOCKHOLM 


PÅ FORANSTALTANDE AF 


ENTOMOLOGISKA FORENINGEN I STOCKHOLM 
UTGIFVEN _ 
AF 


JACOB SPÄNGBERG 


NIONDR ÄRGÄNGEN 


1888 


STOCKHOLM 
GERNANDTS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG 
1888 


LIBRARY OF THE 
LELAND STAXFORD JR. UNIVERSITY. 


CL 35547 


FEB 26 1900 








INNEHÄLL: 


ACRIVILLIUS, CHRISTOPHER, Svensk entomologisk literatur 1887 Sid. 102, 115 








, Arrhenophagus, ett nytt slägte bland Encyrtiderna ...........- Sid. 143 

. Die Brachyceriden-gattung 7heates FAur., und ihre Arten » 149 
VIQIVILLIUS, CARL W. S., Om myggors förekomst i Sala grufva ... » 97 
tagcroTH, E., Finsk entomologisk literatur 1887.......-.------.-.--.--- » 28 
——_—, On some south african Tipulidae .............--....-..-....-..-- » 127 
BRORSTRÖM, WALFRID, Meddelande till Entomologisk Tidskrift ...... » Io 
GRILL, CLAES, Svampbildningar hos insekter .......-.-...--...--...-.-..-- » 19 
Han, BERNHARD, Chelidura albipennis MEG. och Ch. acanthopygia 

GENE, tvänne för Sveriges fauna nya forficulina.................- > 119 


HOLMGREN, AUG. EMIL, Om vatteninsekter säsom förmedlare af vissa 

mindre djurs öfverflyttning till s. k. »bryor» eller vattengropar » 107 
HOLMGREN, EMIL, Aberrationer till Argynnis Aglaja L. och Adippe L. » 103 
Lawra, SVEN, Kan Musca pumilionis BIERKANDER vara identisk med 


snare författares lika benämda art af slägtet Oscinis? ......... » 33 
———, Redogörelse angående Entomologiska föreningens insektsam- 

ling fOr år 1887... eee suce » 47 
Literattranmälan. esse eee cccccececccce cosveeeee » 49 


Muves, J. Ur skogstjänstemännens officiela berättelser för år 1886 >» 11 
———., Bidrag till kännedomen om svenska fjärilars geografiska ut- 








Oe » 17 
——, Cidaria pupillata THNBRG ............................... eceeeee » 2 
——_—, Ur skogstjänstemännens officiela berättelser för år 1887 ... >» 155 
Notiser eee cee cece teen cee ecennceceeneecnece Sid. 32, 40 
Kecter, O. M., Nya rön om myrornas omtvistade medlidande och 

hjälpsamhet ................................... see Sid. 55 
SANDAHL, OSKAR TH., Entomologiska füreningens i Stockholm samman- 

komst den 2 mars 1888 22.0.2. eee e ee ence ne ne ec ee es nee » I 

, Entomologiska föreningens i Stockholm sammankomst den 

28 april 1888......................................................… » SI 
——_—~, Entomologiska föreningens i Stockholm sammankomst den 

29 september 1888 ................................................ » 123 
SCHOVEN, W. M., Om kastanie-oldenborren (Afelolontha Hippocastant, 

FB.) som skadeinsekt .......--.-----.2.0.0-2-2.--.ouuueeeenenenennennnnnn » 15 
——;, Strébemzerkninger om Etnomologiske Foreteelser i Norge 1887 » 41 
——. Om Svolia unifasciata CYRIL. som skandinavisk insekt ... » 109 

, Norsk entomologisk literatur 1887 ................_.......... » 117 
-———, Bombyx populi L. fra den arktiske region .............----.--- » 142 
WALLENGREN, H. D. J., Skandinaviens vecklarefjärilar..........-..-.--- » 159 


WERMELN, J. H., Nagra svenska fjärilars fyndorter .............-..----- » 96 





RESUMES: 


AURIVILLIUS, CHR., Arrhenophagus, genre nouveau parmi les Excyrtides Sid. 148 











LAMPA, SVEN, Musca pumilionis BIERK. ...........-.0--.00-eececceensceeeee 
MEVEs, J., Contributions à la connaissance de l’extension des papillons 
SO ee 
, Cidaria (Larentia) pupillata THNBRG.................... r annan 
REUTER, OÖ. M., Expériences psychologiques sur la Fourmi rousse 
(Formica rufa) .......-.....000000nnsennnnnnnnnnnnnunnnnnaneene snnenenee 
SANDAHL, O., Réunion de la Société entomologique de Stockholm, 
le 2 mars 1888 ......................... ence nec ee enc erec en ececenees 
, Réunion de la Société entomologique de Stockholm le 28 
avril 1888 «Wooo. oe cece eee e ene enn cce ccs ceweneceecenconcnaces 
, Réunion de la Société Entomologique de Stockholm le 29 
septembre 1888 .................................................. 


SCHOYEN, W. M., Scolia unifasciata CYRIL. comme insecte scandinave 


> 39 
» 18 
» 31 
» 91 
» 8 
> 53 
> 125 
> I14 














ENTOMOLOGISKA FORENINGENS I STOCKHOLM 


SAMMANKOMST 
DEN 2 MARS 1888. 


Sammankomsten hölls i föreningens vanliga lokal 4 hötel 
Phenix under prof. O SANDAHLS ordförandeskap. 
Såsom nyinvald ledamot af föreningen anmäldes: 


På förslag af ordföranden: 
Farm. stud. hr RAGNAR OLOF IVAR WALLENGREN. 


Den af hrr revisorer afgifna berättelsen om granskningen af 
Entomologiska föreningens räkenskaper och styrelsens förvaltning 
af föreningens angelägenheter under år 1887 upplästes och hade 
följande lydelse: 


Revisionsberättelse för år 1887. 


Undertecknade, som vid Entomologiska föreningens sammanträde den 14 
sistlidne december utsågos att revidera räkenskaperna för år 1887, få efter verk- 
sıäldı uppdrag afgifva följande berättelse. 

A. F. REGNELLS fond, P. F. WAHLBERGS fond och Ständiga ledamöters 
fond, hvarifrån räntorna öfverförts till Allmänna kassan, hade under året icke 
vonnit någon förökning samt utgjorde respektive 2,000, 2,000 och 1,100 kronor. 

ÖSKAR SANDAHLS fond (f. d. Allmänna fonden för entomologiens be- 
främjande), hvilken vid årets början utgjorde 2,237 kr. 45 öre, och hvars rän- 
tor likaledes öfverförts till Allmänna kassan, har vunnit en tillökning af 65 kr. 
och uppgick således vid årets slut till 2,302 kr. 45 öre. Nämnda tillökning 
har uppkommit genom följande gåfvomedel: af sällskapet Fauna 50 kr., af 
fröken D. PETERSEN 10 och af fröken S. von Post 5; tillsammans 65 kronor. 

Af det föregående framgår, att de fyra förenämnda fonderna vid årets 
slut tillsammans utgjorde 7,402 kr. 45 öre. 

Ställningen i Allmänna kassan utvisas af följande öfversigt. 

Entomol. Tidskr. Arg. 9, H. 1 (1888). I 


ta 


ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


Behållning vid årets början ....................2c0--eceeeseeneeceeceeeee 189: 68 
Inkomster : 


Under året influtna årsafgifter: 


4 st. för 1886... ne 24: — 
232 st. för 1887... 1,392: — 
I st. för 1887 À 10 francs so.ooo............ 6: 89 1,422: 89 
Räntor fran förenämnda 4 fonder .....................------ 441: 75 
Behållning & försälda exemplar af tidskriften, årg. 1887 34: 20 
Försälda 14 st. bokkapslar ...........................… 28: — 1,926: 84 
Summa 2,116: 52 
Kredit. 
Utgifter : 
För framställandet af 1887 års årgång af tidskriften: 
Tryckning, papper och häftning ............ 985: 05 
Illustrationer kannenonanunnununnnnnenenennmnnnenen 7.— 992: 05 
Utsändning af tidskriften till in- och utlandet............ 79: 47 
Brefvexling, brefkort m. m. .......--.---.---roesuunnennennn 27: — 
Bokinköp för biblioteket _....-..---.. --------- eee ee ee 32: 50 
Inbindning af böcker för biblioteket ..................... 34: 40 
Arvode till distributören för åren 1886 och 1887 ...... 100: — 
Öfversättningsarvode för franska resumeerna i ärgängarne 
0...) Ot | ee 150: — 
Inköp af 124 st. bokkapslar i 4:0 --........-.....-..2..2- 154: 96 
Diverse....-..-.---..-.....: .essnenansentnnrsaenemrnee nenne rn nn ne nnn 16: 31 I 586: 69 
Behällning vid frets slut .......- 222.202 e ee eee eee eee eee cree connec eee 529: 83 


Summa 2,116: 52 


Antalet ledamöter utgjorde den 14 sistlidne december 297, hvaraf 254 
betalande, hvadan ärsafgifternas belopp enligt denna beräkning uppgår till 
1,524 kronor. 


Den ringa utgiften för illustrationer, ehuru sådana förekomma vid 5 upp- 
satser, har sin förklaring deri, att omkostnaderna dels bestridts redan under 
1886 och intagits i det årets räkenskaper, dels komma att ingå i innevarande 
års räkenskaper, dels bekostats af ordföranden och redaktören. 


Till behållningen vid årets slut höra äfven, eburu ej af oss inräknade i 
föregående räkenskapsöfversigt, dels ett mindre antal resterande årsafgifter, dels 
restupplaget af tidskriften. 

Ehuru på detta års räkenskaper förts dels distributérens arvode för 1886, 
dels öfversättningsarvodet för sju föregående årgångar, har likväl behållningen 
vuxit under året från 189 kr. 68 öre till 529 kr. 83 öre. Under sådant för- 








ENTOMOL. FORENINGENS SAMMANKOMST DEN 2 MARS 1888. 3 


hållande torde det böra tagas i öfvervägande, om hela behållningen behöfves 
for Allmänna kassans utgifter under 1888, eller om någon del deraf bör på 
annat sätt disponeras, t. ex. genom dess öfverförande till OSKAR SANDAHLS 
fond för att sålunda kapitaliseras, eller genom att användas till ett skyndsam- 
mare afbetalande af Bibliotekskassans skuld, eller genom att afsättas för de af 
föreningen den 26 april 1886 beslutade taflor öfver sädesslagens skadeinsekter. 

Med afseende på tryckningskostnaden för tidskriften anse vi oss böra 
framhålla, att det vore önskvärdt, om en mindre del af texten, än för 1887 års 
årgång varit fallet, toges i anspråk för de franska resumeerna, hvilka i denna 
irging upptaga 42 sidor, medan de motsvarande uppsatser, för hvilka i dem 
redogöres, upptaga 101 sidor. Resumeerna synas oss böra inskränkas till öfver- 
sättning af ytterst kortfattade, af redaktören verkställda eller godkända öfver- 
sigter eller förteckningar af hufvudpunkterna i sådana uppsatser på skandina- 
viska språk, som kunna intressera läsare, hvilka ej äro mäktiga dessa språk. 
I sammanhang härmed må äfven nämnas, att ett par sidor kunna besparas för 
den egentliga texten genom att ur innehållsförteckningen utesluta den del, som 
har till öfverskrift »De särskilda häftenas innehåll». 

Bibliotekskassan hade vid årets början en skuld till OSKAR SANDAHLS 
fond af 499 kr. 52 öre och vid dess slut en d:o d:o af 431 kr. 7 öre. Å 
skuldens ursprungliga belopp, 570 kr., har således afbetalts 138 kr. 93 öre. 
Kassans inkomster hafva för året uppgått till 98 kr. 42 öre, hufvudsakligen 
för försålda exemplar af tidskriften; dess utgifter under samma tid hafva ut- 
gjorts af 29 kr. 97 öre såsom ränta på skulden. 

Föreningens säkerhetshandlingar hafva af oss inventerats och befunnits 
vara i vederbörligt skick samt öfverensstämma med de i styrelsens protokoller 
derom antecknade beslut. Räkenskaperna äro i god ordning och med tillhörande 
verifikationer försedda, hvadan vi på grund af sålunda verkställd granskning 
tillstyrka Entomologiska föreningen att bevilja styrelsen full ansvarsfrihet för 
dess förvaltning under år 1887. Derjämte få vi, på grund af tagen kännedom 
om styrelsens verksamhet, med synnerligt nöje framhålla, hurusom föreningens 
arbetschef och styrelsen i dess helhet med samma oförtrutna och uppoffrande 
nit, som förut, vårdat föreningens angelägenheter. 


Stockholm den 2 mars 1888. 
Gottfried Hofgren. Simon Nordström. 


Med anledning af revisorernas anmärkning rörande de fran- 
ska resumeerna meddelade ordföranden, att föreningens styrelse 
redan fäst sin uppmärksamhet vid nämda förhållande, och beslut 
var redan fattadt, att resp. författare af artiklar i tidskriften borde 
samtidigt med artikeln insända en sammanfattning af artikelns 
vigtigaste innehåll, så kort som möjligt, vid risk att eljes möj- 
ligen icke någon fransk resumé kom att inflyta i tidskriften. In- 


, 
4 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


sind, à skandinaviskt spräk affattad resumé skulle pa föreningens 
bekostnad Öfversättas till franska språket. — Det föreslagna ute- 
slutandet af »De särskilda häftenas innehäll», hvilken förteckning 
hittills intagits jämte det allmänna registret öfver ärgängens inne- 
hall i sin helhet, vore lämpligt och lätt att verkställa. Med af- 
seende pa revisorernas framstälda olika förslag om användandet 
af årets behållning ville styrelsen efter närmare ôfverläggning 
fatta beslut. 

Revisorernas tillstyrkan att bevilja styrelsen full ansvars- 
frihet för dess förvaltning under är 1887 bifölls af Entomologi- 
ska föreningen. 

Föreningens sekreterare och bibliotekarie prof. CHR. AURIvVIL- 
Lius lemnade en redogörelse för föreningens bibliotek, hvaraf 
framgick, att detsamma för närvarande innehöll omkring 1,000 
rent entomologiska arbeten förutom en mängd vetenskapliga af- 
handlingar i andra ämnen i de lärda sällskaps tidskrifter, hvilka 
erhållas i utbyte mot »Entomologisk Tidskrift», hvaraf 8 ärgän- 
gar nu utkommit. Dessa afhandlingar i icke entomologiska äm- 
nen skola användas till anskaffande af behöflig äldre och nyare 
entomologisk literatur. 

Löjtnant CLAES GRILL höll sedan ett längre, särdeles sakrikt 
och intressant föredrag om »Svampbildningar hos insekter», under 
förevisande dels af planschverk rörande detta ämne och dels af 
torkade fjärilar och larver med de ur dem framvuxna svamparnes 
sporbildande organ Särdeles anmärkningsvärd bland andra var 
den af hr konsul A. HOGLUND fran Nya Zeeland hemförda och 
nu till föreningen i ett stort exemplar förärade svampen SpAa@rta 
Robertit, hvars fruktbildande organ vuxit ut till en längd af 
mer än 10 cmtr ur leden mellan hufvudet och nacken hos larven 
till Rhzzopsyche Sivainsont Scotr. Föredraget skall meddelas i 
Entomologisk Tidskrift. 

I det meningsutbyte, som uppstod med anledning af löjtnant 
GRILLS föredrag, deltogo prof. CHR. AURIVILLIUS, byrachefen J. 
MEvEs, kanslisekreteraren S. NORDSTRÖM, lektor K. F. THEDENIUS 
och ordföranden, hvarunder erinrades bland annat om den under 
eftersommaren och hösten rätt vanliga företeelsen af döda flugor 
(Musca domestica L.), hvilka sitta fasthäftade vid fönsterrutor, 
väggar eller andra ytor, à hvilka kring flugans fäste finnes en 


ENTOMOL. FORENINGENS SAMMANKOMST DEN 2 MARS 1888. 5 


randad, grahvit, kornig fläck af de talrika sporer, som afsnörats 
och kringkastats fran de sporbildande organ, hvilka fran det i 
flugans bakkropp inneslutna myceliet af Zmpusa muscæ utträngt 
mellan bakkroppens segmenter. Ordföranden erinrade om, att den 
nämda flugdddande svampen hör till den af nyare botanister (ss. 
WARMING i hans »Haandbog i den systematiske Botanik») under 
Hypodermit uppstälda familjen Entomophthoraceæ, hvilken såsom 
namnet antyder (emfomon, insekt och phthora, förderf) uteslu- 
tande består af insektförderfvande parasitsvampar. * Äfven inom 
andra svampordningar ss. »kärnsvamparne» (Pyrenomycetes) finnas 
dylika insektdödande svampar t. ex. det nämda slägtet Spheria 
och vidare Cordyceps samt Botrytis, af hvilket sistnämda en art 
B. Bassiana är bekant såsom orsaken till den silkesmasken sa 
förödande sjukdomen »Muscardine», en af silkesodlarnes svåraste 
fender. 

Konservator LAMPA meddelade en utredning angående art- 
förhällan.let och synonymiken mellan den af BJERKANDER för 100 
år sedan beskrifna »kornflugan» (Musca pumilionis) samt de 
komflugor, som sedermera beskrifvits af FABRICIUS, FALLEN, ZET- 
TERSTEDT, MEIGEN, HOLMGREN m. fl., hvaraf visade sig, att åt- 
skilliga missförstånd uppstått angående uppfattningen af dessa 
flugarter. För att utreda detta förhållande vore önskvärdt att på 
våren i april —maj erhålla lefvande larver af vintergenerationen, 
som lefver å rågbrodd, för att kunna utkläcka flugan och jäm- 
föra den med sommargenerationen. Föredraget skall ingå i Ento- 
mologisk Tidskrift. 

Från lektor A. E. HOLMGREN —- som var hindrad att nu 
närvara, såsom han äfven var vid Entomologiska föreningens års- 
sammankomst den 14 dec. 1887, då diskussion om Colorado- 
skalbaggens uppträdande i Europa förevar och i hvilken diskus: 
sion lektor H. således icke deltog, hvilket härmed enligt hans 
sknftliga begäran konstateras — från honom hade ordföranden 
vid sammankomstens början emottagit till förevisande å lektor 
H:s vägnar en larv af Harpyia Vinula, hvilken var tätt genom- 
borrad med små cirkelrunda hål, uppkomna därigenom att parasit- 





* WARMING uttalar den åsigten, att hithörande svampars sporer, såsom 
ett ssmittämne», fastna vid flugornas kroppar och där gro samt genom and- 
halen utifrån intränga i flugornas bakkroppar. O. T. S. 


6 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


steklar, som lefvat i larven och inom densamma utvecklats, gnagt 
sig ut genom larvhuden. Dessa af lektor H. jämte larven öfver- 
sända parasiter voro Mesochorus confusorius HGN. och en, sanno- 
likt ny, art af slägtet Pertlitus. Härjämte följde äfven 2 andra 
parasitsteklar, nämligen Paniscus Cephalotes och Jocerus (Locryp- 
tus) Monticola, af lektor H. äfven funna i ofvannämda fjärilslarv. 

Med anledning af den förevisade larven och de ur den 
samma erhällna parasitsteklarne päpekade prof. AURIVILLIUS vigten 
af att tillvarataga döda fjärilslarver, just emedan ofta intressanta 
parasiter ur dem framkomma. 

Löjtnant GRILL visade sedan föreningen en loupe, som till- 
hört CARL von LINNÉ. Den samma hade blifvit funnen i fickan 
på en väst, som LINNÉ begagnat. En af LiNNÉS döttrar hade 
skänkt densamma till löjtnant G:s fader med. d:r C. GRILL under 
dennes studietid i Upsala. Loupen har en enkel horninfattning 
och ett platt skaft, som blifvit snedt aftäljdt å ena sidan mot 
spetsen, samt bär tydliga tecken af att hafva varit flitigt begagnad. 
Detta dyrbara minne af den store mästaren och konungen i na- 
turens riken var nu väl bevaradt i ett smakfullt etui, prydt å 
locket med en väl gjord bild af en blommande linnéa, inlagd i 
lädermosaik af hr F. Becx. 

Prof. AURIVILLIUS förevisade en vacker och rik samling dag- 
fjärilar, som nyligen välbehällna anländt fran Himalaya. 

Konservator W. MEves fäste uppmärksamheten på de grad- 
vis fortskridande öfvergängarna mellan den svenska Papilio Machaon 
och de i mellersta, södra Europa och Syrien lefvande formerna 
af denna fjäril, hvilka blifvit beskrifna säsom särskilda arter. 
Han framhöll, att ett liknande förhällande eger rum äfven inom 
P. Podalirius, som uppträder med tydliga üfvergängar mellan de 
olika formerna. 

Prof. SANDAHL omnämde efter »Entomologische Nachrichten», 
att man i Tyskland funnit en phryganid, hvars larv omgifver sig 
med en genomskinlig, slät hylsa, som fullkomligt har formen af 
en med plan botten försedd flaska, som smäningom aftager i vidd 
mot halsmynningen, hvilken, säsom vanliga flaskmynningar, äf 
omgifven med en tjockare kant. Denna flaskform har gifvit an- 
ledningen till namnet Lagenopsyche, i det man först antog, att 
larven hörde till psyche-gruppen. 





ENTOMOL. FORENINGENS SAMMANKOMST DEN 2 MARS 1888. 7 


Genom byrachefen J. Meves inleddes ett meningsutbyte om 
inverkan af cyankalium i fangstburkar 4 Ömtäliga färger, isynner- 
het den gröna, hos fjärilar. I meningsutbytet deltogo hrr Hor- 
CREN, AURIVILLIUS, LAMPA, OSTERBERG, W. MEVES och ordföranden. 

Erfarenheten hade varit nagot olika med afseende pa 6m- 
taliga färgers förändring genom cyankalium. Färgförändringen 
syntes antagligen bero pa det förhällandet, att vid inläggandet af 
cyankalium i en glasburk, afsedd att användas vid fjärilsinsamling, 
den gips, med hvilken man öfvertäcker detsamma, blifvit blandad 
med för mycket vatten, i hvilket fall cyankalium blifver fuktigt, 
t o. m. kan lösas upp, och burken fylles med fuktighet och cyan- 
väte, som tillsammans inverka förstörande å särskildt den gröna 
fargen. Om man icke använder för mycket cyankalium, 5 gram 
1 ärtstora bitar är enligt konservator W. MEvEs nog till en me- 
delstor burk, och strör öfver detta torr bränd gips samt sedan 
öfvertäcker detta bottenlager i burken med gips, blandad med 
minsta nödiga mängd vatten, samt låter burken stå öppen, tills 
gpsen hårdnat och torkat, så får man efter regeln en »fängst- 
burka, i hvilken cyankalium håller sig torrt, och där cyanväte- 
ångorna, fria från fuktighet, icke angripa fjärilarnes färger. 

Under det efter förhandlingarnes afslutande vanliga afton- 
samqvämet erinrade ordföranden om, att Lznnean Society i Lon- 
don i dessa dagar firat sitt 100-års jubileum. Detta sällskap, 
som bildades med Linnés af d:r SmitH inköpta vetenskapliga 
samlingar och bibliotek till så att säga grundfond, hade inlagt 
den stora förtjänsten att allt fortfarande med den största pietet 
och omsorg vårda den dyrbara skatt, det eger i LINNÉS veten- 
skapliga qvarlåtenskap. Det ginge fortfarande framåt i natur- 
vetenskaplig verksamhet och kunde ställas såsom en föresyn för 
hvarje annat naturvetenskapligt sällskap. 


Oskar Th. Sandahl. 


RESUMES. 


(Page 1 du texte.) 


O. SANDAHL: Reunion de la Société entomologique de Stock- 
holm, le 2 mars 1888. 


LÅ 


M. le prof. O. SANDAHL, le président, annonce la réception 
de m. R. O. J. WALLENGREN, farmacien, comme membre de la 
Société. 

Il est fait lecture du rapport d’exercise de 1887, signé par 
S. NORDSTRÖM et G. HOFGREN. Il résulte de ce rapport que la 
Société entomologique se trouve dans une situation économique 
tres bonne. 

M. CLAES Griti, Officier du Génie, donne un exposé très 
intéressant et très riche d'observations sur »des sphéries parasites 
vivantes dans le corps des larves, des chrysalides et des insectes 
complets». 

M. GRILL présente à la Société de la part de M. le Consul 
A. HÖGLUND un exemplaire de Sph@ria Robertit, une sphérie 
parasite vivante dans la larve d'un Bombycide, Rhssopsyche 
Swainsont Scott, emporté de la Nouvelle Zealand. 

M. le Conservateur S. Lampa fait quelques remarques sur 
une »Mouche de l’Orge» (Musca pumilionis), décrite par M. 
BJERKANDER il-y-a plus d'un siècle, et mentionne la relation entre 
elle et des espèces de Chlorops, décrites par MM. FABRICIUS, 
FALLEN, ZETTERSTEDT, MEIGEN, HOLMGREN etc. Il montre qu'il 
existe quelques erreurs dans la synonymie de cette mouche. Pour 
éclaircir ces erreurs avec certitude il sera nécessaire d’etudier 
la génération hivernale de cette mouche, qui vit sur les jeunes 
plantes du seigle et probablement éclôt pendant le printemps ou 
le commencement de l'été. | 


RESUMES. 9 


M. le président montre de la part de M. A. E. HOLMGREN 
we larve d'une Bombycide Harpyia Vinula, perforée d'un grand 
nombre de petits trous circulaires, percés par des hymenoptéres 
parasites. 

M. GRILL montre une loupe, dont le grand maitre de la 
nature, CARL VON LINNE, a fait l’usage en examinant des fleurs 
et des insectes. Cette loupe a été donné au pere de M. GRILL 
par une des filles de LINNE. 

M. CH. AURIVILLIUS montre une belle et riche collection de 
papillons dernièrement arrivée d'Himalay. 

M. W. Meves fait observer qu'il existe des variétés inter. 
médiaires entre le Papilio Machaon de la Suède et les espèces 
voisines dans l’Europe centrale et méridionale et celles de la Syrie. 
I existe aussi un tel rapport entre les formes diverses du /. 
Podalirius et les espèces affines. 

M. J. MEVES a exposé la question: quelle est la cause du 
changement des couleurs, spécialement du couleur vert, chez des 
papillons sous l'influence du cyanure de potassium, appliqué 
dans les vases, dont on fait l’usage en ramassant des insectes? 
Plusieurs membres de la Société ont pris part dans la discussion 
concernant cette qnestion. On exprime l'opinion que ce soit 
l'humidité dans le vase du cyanure de potassium qui est la 
caise de la détérioration des couleurs des insectes. 





MEDDELANDE TILL ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT. 


I 8:de ärgängen af tidskriften, sid. 189, omförmäles, att 
lektor A. E. HOLMGREN funnit i Skane mellanformer mellan 
Melolontha hippocastanit Fapr. och M. vulgaris FABR. Att en 
dylik mellanform finnes, och.att säledes den af lektor HOLMGREN 
gjorda iakttagelsen är riktig, bestyrkes däraf, att under förlidet ars 
svärmtid har vid Kolleberga iakttogs kopulation mellan de bada 
arterna. Vanligen var hanen af M. vulgaris och honan af M. 
hippocastani, men äfven motsatsen inträffade. Förklaringen öfver 
denna kopulation torde böra sökas i de bäda arternas nära slägt- 
skap, ty nägon brist pa hanar eller honor af M. vulgaris före- 
fans ingalunda. Af de svärmende ollonborrarne var knapt !/, „:del 
kastanjebaggar. De flesta paren in copula togos pa lärkträd och 
nagra pa ekar. 

Den skada, som ollonborrarne göra pa kulturfälten härstädes, 
ir betydande  Rôtterna på tall- och granplantor uppätas fullstän- 
digt ända till jordbrynet, och på så sätt under de tre sista åren 
dödade plantor måste räknas i 100,000-tal. Ständigt finnas i 
jorden larver af alla åldrar. Hopar af larver hafva funnits öfver- 
vintrande i gamla ihåliga ekar och nedbäddade i den förmult- 
nade trädmassan. Dessa larver hafva vanligen varit af enorm 
storlek. 

Afven den lilla ollonborren, M. Aorticola, svärmade härstädes 
förliden vår. Den förefans i stora massor på stubbskott af ek 
samt på en hagtornshäck. 


Kolleberga skogsskola den 16 februari 1888. 
Walfrid Brorström. 


Mn 


UR SKOGSTJANSTEMANNENS OFFICIELA 
BERATTELSER FOR AR 1886 


AF 


J. MEVES. 


På uppmaning fran flera hall att i tidskriften offentliggöra 
de rön om skogsinsekter, som i skogstjänstemännens officiela 
berättelser år efter år kunna förekomma, får jag, såsom fortsätt- 
ning af den härom i tidskriftens årgång för 1887 sid. 27 införda 
uppsats rörande tioårsperioden 1876—85, nu referera, hvad som 
1 denna fråga inberättats angående år 1886. 

Då spörsmålet, huruvida den med »grantorka» betecknade 
kalamiteten är orsakad af de densamma åtföljande insekterna 
(Tomicus) eller icke, ännu står öppet, har det ansetts lämpligt 
att här fortfarande omförmäla äfven denna. 

Norra Jämtlands revir. Jägmästaren E. A. MALMBORG. 
Grantorka till ganska stor utsträckning har under året fortfarit 
i bestånd, där afverkning föregående vinter försiggick. 

Norra Ångermanlands rev., t. f. jägmästaren J. V. WALL- 
ROTH. De äldre granbestånd, som under föregående år blädats 
å Solbergs stockfångstskogar, hafva nästan totalt aftorkat, hvadan 
all skog där, som kunnat till sågtimmer apteras, måst afverkas, 
hvarigenom dessa trakter se ut, som om de härjats af skogsinsek- 
ter. Dessa hafva äfven här sitt tillhåll, så att de träd, som 
ånnu återstå friska, snart torde blifva angripna. 

Södra Ångermanlands rev., Jägmästaren J. F. WALLROTH. 
I öfre landets socknar börjar granskogen angripas af skogsinsek- 
ter, så att å många trakter ganska betydliga vidder däraf torkat 


12 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


eller äro under torkning. Mest förekommer denna skadegörelse 
i rena granbestand 4 den äldre och medelaldriga skogen, och 
helst där blädningsafverkning under ett föregående år egt rum. 

Gestriklands rev., t. f. Jägmästaren Lektor L. J. HALLGREN. 
Grantorkan fortfar att visa sig å flera pastorsboställens skogar. 

Vesterås rev., Jägmästaren J. G. HJELM. Å Ridö krono- 
park och Siende härads allmänning göra saptbaggar stor skada 
på planteringarne; på förra stället äro omkring 4000 infångade. 
Erfarenheten börjar alltmer visa, att man till förekommande af 
dessa härjningar icke bör plantera hyggena förr än fem år efter 
afverkningen. 

Enköpings rev., Jägmästaren S. TRYSÉN. Af större björk- 
mätaren (Amphidasis betularius) aflöfvades björkbestånd under 
juni och början af juli månader, hvarefter denna lilla insekthärj- 
ning småningom afstannade, och träden ånyo löfkläddes. 

Örbyhus rev., Jägmästaren A. T. CNATTINGIUS. Det är 
endast den vanliga snytbaggen (Hylobius abtetis), som inom 
detta revir utgjort föremål för åtgärder till utrotning, och hafva 
å Tierps kronopark, hufvudsakligen genom skogsskolans lärlingar, 
infångats medelst fångbarkar 5100 st., å Tierps allmänning 6850 
st. och å Norunda allmänning 79050 st., förutom fångst med 
fångpålar. 

Akers rev., Jägmästaren C. G. ENGEsTROM. Den insekt, 
som gjort största skadan & skogen, är Tomicus typographus. 
Det är egentligen granskogen, som varit utsatt för dess angrepp. 
Bland de allmänna skogarne har den vid Gripsholms kungsladu- 
gard lidit mest. 

Ombergs rev., nuvarande Skogsinspektören F. Baer. Pa 
en del skogar synes märgborren hafva uppträdt ovanligt talrikt. 

Vadsbo rev., Jägmästaren V. Wiike. Ollonborrar gjorde 
obetydlig skada, och darkborren, som visade sig i följd af för 
honom särdeles gynsam väderlek, blef hållen i vederbörlig be- 
gränsning. | 

Slättbygds rev., Jägmästaren V. F. HAMMARSTRAND. Bland 
förekommande skadeinsekter har det endast varit snyltbaggen 
(Hylobius abietis), som åstadkommit någon afsevärd skada à 
skogen, och har detta synnerligast varit fallet å kronoparken 
Furubacka, där denna insekt uppträder i oroväckande grad å de 


MEVES: SKOGSTJANSTEMANNENS BERATTELSER AR 1886. 13 


skogsodlade hyggena och angriper icke allenast de flera är gamla 
plantorna, utan äfven de efter ärets sädder uppkomna. Afven 4 
häradsalimänningen Rolken har den gjort skada vid skogsodlin- 
gama. A öfriga skogar har däremot nagon nämnvärd olägenhet 
af insekten ej förmärkts. Under flera år hafva utrotningsätgärder 
varıt vidtagna, och äfven under äret infängning skett med fäng- 
barkar. Vid Furubacka infängades 143000 snytbaggar, och vid 
Rolken 25000 st, 

Hunnebergs rev., Jägmästaren E. Linpsoum. Saytbaggen 
har pa tvenne skogsblock gjort ej obetydlig skada pa yngre kul- 
turer, och märgborren, om än i mindre skala än föregående år, 
hemsökt en del på hyggena qvarlemnade timmerämnen och något 
af tallskogen i samma hyggens närhet. De tallar, som under 
år 1885 lidit mest, syntes dock 1886 till stor del ha börjat 
repa sig igen. 

Svältornas rev., Jägmästaren F. NORDÉN. De angrepp, 
som skadeinsekterna (//ylesinus piniperda) föröfvat, hafva varit 
af mindre betydelse och på långt när ej af sådan omfattning, 
som föregående är.* 

Tjusts rev., Jägmästaren Frih. A. F. Kruuse. Den insekts- 
harming af Hylesinus piniperda, för hvilken en del medel- 
ålders skog å kronoparken Norra Qvill varit utsatt, kan nu anses 
i det närmaste hafva upphört. ** 

Ölands rev., Jägmästaren J. E. Bouman. Medelst använ- 
dande af fångbarkar hafva insamlats omkring 734,000 snylbaggar. 
För att hålla barkborrarne m. fl. inom vederbörliga gränser 
hafva fångträd användts. 

Eksjö rev,, t. f. Jägmästaren F. Witt. På hyggena 4 krono- 
parken Visingsö hafva snytbaggar uppträdt i myckenhet; insam- 
lade äro 855 centiliter af denna insekt. Dessutom hafva i en 
del af ekplanteringen ekvecklare förekommit i ganska stor mängd. 

Åhus rev., t. f. Jägmästaren E. Wıman. Insekthärjningar 
aro här mycket besvärliga, och spelar o//onborren såsom vanligt 
hufvudrollen. Ärets plantering à Rickarum *** uppäts med 


* Jmfr Ent. Tidskr. 1887, s. 30. 
** Imfr Ent. Tidskr. 1887, s. 30. 
*** Imfr Ent. Tidskr. 1884, s. 43; 1887, s. 27. 


14 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


begärlighet, s& att ej mer 4n omkring 5 procent äterstär. Fängst- 
platser skola därför anläggas för att uppsamla de ägg, som vid 
ar 1887 inträffande svärmning komma att läggas. Likaledes 
insamlas och förgöres den fullbildade ollonborren. Betydligt 
lättare skulle denna skadeinsekts utrotande eller ätminstone för- 
minskande vara, om härjningen aterkomme fullkomligt periodiskt, 
men den årliga svärmningen* tager allt större dimensioner, så 
att den till slut blifver lika rik på individer, som periodiska 
svärmningarne. Äfven andra insekter hafva under året visat sig 
i ovanlig ökning, såsom snytbaggar särdeles i södra delen af 
Östra Göinge samt Villands härader. Grankottarne hafva äfven 
mycket angripits af Anobium abietinum och Tortrix strobilana. 

Engelkolms rev., t. f. Jägmästaren V. Brorström. Härj- 
ningen af ollonborrlarverna har varit mindre under året än 
under föregående år. Försök äro på Kolleberga gjorda att genom 
inblandning i doppvällingen** af sådana ämnen, som äro för 
plantrötterna oskadliga, men för larverna menliga eller osmak- 
liga, skydda kulturerna för dessa härjningar. 


+ Skulle detta möjligen varit Melolontha hippocastani? 


++ Välling af jord och vatten, hvari plantornas rötter före utplanteringen 
neddoppas för att hindra deras torkning. 








OM KASTANIE-OLDENBORREN (MELOLONTHA 
HIPPOCASTANI, Fs.) SOM SKADEINSEKT 


AF 


W. M. SCHOYEN. 


I Anledning af hr professor SANDAHL’s Meddelelse 1 dette 
Tidsskrifts forrige Aargang (4:de Hefte, p. 187— 190) angaaende 
Kastanie-Oldenborrelarvernes Optræden i Mængde paa Wärmdön, 
hvorunder de viste sig at gjöre Skade paa Rosenbusker og 
Fuchsiaer, skal jag herved tillade mig at oplyse, at nævnte Larver 
i de sydvestlige Kystdistrikter i Norge allerede 1 en Række af 
Aar har været kjendte som slemme Skadeinsekter 1 Forstvæsenets 
Planteskoler. Hr Forstmester A. T. GLOERSEN skrev mig desan- 
gaaende 7:de september 1876 fölgende: 


»Melolontha hippocastani findes overalt her paa Vestlandet 
og er det værste Skadeinsekt for Planteskolen paa Jederen. Dens. 
Larver forekommer her paa Jederen i stort Antal — under Navn 
af »Saakjætter» — og den Skade, de anretter ved at afgnave 
Rödderne navnlig paa vore 3-aarige udpriklede (förste gang om- 
plantede) Smaatrer, fornemmelig Graner og af disse igjen mest 
Picea-Arterne, Abies pectinata, balsamea o.s. v., er enkelte Aar 
ganske betydelig. De viste sig ligeledes szrdeles talrige paa 
Listerland, hvor jeg i Vaar anlagde Planteskolen paa Kjörrefjord. 
Arbeiderne har Ordre til at trade ihjel alle Oldenborrelarver, som 
de treffer paa under Spadningen, men dette er stundom uover- 
kommeligt, og af de mindste bliver mange overseede. De övrige 
Larvearter af lignende Udseende, t. ex. Cetonta, er forsvindende 


16 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


i Antal mod Melolontha. Ved mit Ophold her i Planteskolen ; 
Slutningen af Mai og de förste Dage af Juni viste der sig en 
Svermen af Oldenborrer om Aftnerne af en næsten tysk Righol- 
dighed. Inden vor Planteskoles Grændser var der ialfald mange 
tusinde, der opfyldte Luften med sin Surren. Efter hvad jeg kan 
forstaa, staar M. hippocastant neppe tilbage for vulgaris i 
Skadelighed for Forstvæsenets Planteskoler, og jeg har flere end 
en Gang lengtet efter Kontinentets Muldvarpe til at gjöre Ende 
paa Larverne. Enkelte Steder har Vandrotten gjort os samme 
Tjeneste. — WM. solstihatis, som er mig vel bekjendt fra Ost- 
landet, tror jag derimod neppe at have seet her». 


Det vil heraf sees at Kastanie-Oldenborren paa sine Steder, 
hvor Forholdene er gunstige for dens Udvikling, kan optræde som 
et slemt Skadeinsekt, og at saaledes HOLMGREN har Ret i hvad 
han i sit Arbeide: »De för träd och buskar nyttiga och skad- 
liga insekterna» (p. 61) anförer om den: »vi tillräda hvarje 
skogsman och trädgärdsodlare att hafva ett vaksamt öga pa 
denna insekt, som kanske är skadligare och ästadkommer mere 
ondt, än man hitintills förmodat». Det er forresten ved dens 
Optreden at bemarke, at den er langt mere sporadisk i sin 
Forekomst end M. vulgaris og saaledes ofte kan findes i stort 
Antal paa temmelig begrændsede Steder, navnlig saadanne med 
let sandjord, medens man forgjæves söger den i de mellemlig- 
gende Trakter. Ofte er ogsaa 1 en og samme Trakt Flyveaarene 
forskjellige for begge Arter. 


BIDRAG TILL KANNEDOMEN OM SVENSKA 
FJARILARS GEOGRAFISKA UTBREDNING 


AF 


J. MEVES. 


Säsom fortsättning af den i tidskriftens ärgäng för 1886 
sid. 102 införda uppsats »Bidrag till kinnedomen om svenska 
ffarilars geografiska utbredning» lemnas här redogörelse för en 
del fynd, gjorda dels 4 den i Mälaren belägna ön Svartsjölandet 
vid 59 20’ n. bredd, o° 17’ o. längd fran Stockholms observa- 
torium, dels vid Rosersberg i Upland, 59° 35° n. bredd, o° 12’ 
o. längd, dels ock i Stockholms omgifningar och, skärgård. 

Polyommatus hippothoé L. v. stieberi GERH., Stockholm 4 
juli 1886. — Hesperia lineola O., Rosersberg 27 aug. 1887. 
— Lithosta deplana Esp., Rosbrg 27 och 31 juli 1887. — 
Cymatophora ypsilon graecum Goze ab. unimaculata, Rosbrg 
22 juli 1887. — C. fluctuosa HB., Rosbrg 13 juli 1887. — 
Agrotis polygona F., Svartsjölandet 16 aug. 1886, Rosbrg 16 
aug. 1887. — A. baja F. ab. punctata, Rosbrg 20 aug. 1887. 
— A. cincera H. S., Rosbrg 4 och 12 juli 1887. A. spectosa 
Hs. v. arctica Zett., Rosbrg 8 aug. 1887. — A. obelisca Hs, 
Rosbrg 13 aug. 1887. — Helotropha leucostigma ab. fibrosa 
H., Svartsjöl. 14 aug. 1886, Rosbrg 9—ı7 aug. 1887. — 
Nanthia fulvago L. ab. flavescens Esp., Svartsjöül. 28 aug. 
1886, Rosbrg 7—21 aug. 1887. — Orrhodia ligula Esp. ab. 
polita Hs., Sthlm 1 och 4 okt. 1886. — Aventia flexula 
Scnirr., Rosbrg 1—31 juli 1887. — Zanclognatha tarsipluma- 
ls Hg., Sthlm 12 juli 1881 och 3 juli 1886, Rosbrg 14—31 

Entomol. Tidskr. Arg. 9, H. x (1888). 2 





18 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


juli 1887. — Z. emortualis Scuirr., Sthlm 23 juni 1886, Rosbrg 
1 juli 1887. — Cabera pusaria L. v. rofundaria Hw. Rosbrg 
kläckt 4 mars 1888. — Macarta alternaria HB., Svartsjöl. kläckt 24 
febr. och 4 mars 1887. — Boarmia jubata THNBRG, Rosbrg 
11—14 juli 1887. — Scotosia transversata Rortr., Svartsjöl. 
S—11 aug. 1886. — Cidaria suffumata Hs. Rosbrg 21 juni 
1887. — C. unangulata Hw., Rosbrg 13 juli 1887. — C. 
pupillata TanBrG, Rosbrg 22 juni 1887. — C. unifasciata 
Hw., Rådmansö i Roslagen 15 juli 1885. — C. silaceata He., 
Rosbrg 30 juni och 29 juli 1887. — Zupithecia rectangulata 
L. ab. nigrosericeata Hw., Rosbrg 12 juli 1887. — Æ. scabso- 
sata BKH., Rosbrg 12 juni 1887. 


RESUMES. 


(Page 17 du texte.) 


J. Meves: Contributions à la connaissance de l'extension 
des papillons suédois. 


L’auteur donne la liste de papillons d’espéces relativement 
remarquables, trouvés les uns dans l'île de Svartsjölandet (Malar), 
sous le 59 20° de Lat. N. et le o ı7' de Long. Est de 
l'Observatoire de Stockholm, d’autres à Rosersberg (Upland) sous 
le 59° 35’ de Lat. N. et le o° ı2' de Long. Est, d'autres enfin 
aux environs de Stockholm et dans son archipel (skärgärd). 





SVAMPBILDNINGAR HOS INSEKTER 


FOREDRAG VID ENTOMOLOGISKA FORENINGENS SAMMANKOMST 
DEN 2 MARS 1888 


AF 


CLAES GRILL. 


—_— 


Redan tidigt synes man varit medveten om tillvaron af s. k. 
entomophyter (insektväxter). I den af H. Hutt år 1853 utgifna: 
»Proceedings of the Royal Society of Van Diemens Land» siges 
det, att i g:e århundradet en CHRISTIAN PAULINUS berättat 
vidunderliga historier om att vissa träd på ön Sombrero i Östra 
Indien skulle vid sin nedre ända under marken hafva stora ma- 
skar i stället för rötter. Sedan början af föregående sekel hafva 
flera skriftställare, mest botanister, talat om tillvaron af plantor 
med insekter eller vanligare insektlarver i stället för rötter. Först 
under de senaste 20 å 30 åren har af några zoologer mera ljus 
blifvit spridt öfver dessa fenomen. Man har nämligen funnit, att 
insekter af nästan alla ordningar anträffats, som varit utsatta för 
parasitsvampar. 

Bland Coleoptera har man funnit dylika svampar på arter 
af en mängd slägten. Så har man t. ex. på Carabus hortensts L. 
funnit en trädlik parasitsvamp, Clavaria setiformis WAHL., ut- 
sända sina fina trådar från insektens mun, thorax, sternum och 
genom bindhuden mellan abdominalsegmenten. Andra arter af 
samma slägte har man, isynnerhet under höstmånaderna, funnit an- 
gripna af /sarıa eleuteratorum Nees. På ytterligare en larv, som 
man tror, äfven en Carabus-art, fann man i Pyreneerna på en höjd 
af 2,400 fot öfver hafvet växande Spheria entomorhiza DICKSON. 
Tre arter af slägtet Brachinus, nämligen B. crepitans L., B. 


20 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888 


sclopeta Fasr. och B. explodens Durr. har ROUGET under var 
och höst funnit i lefvande tillstånd angripna af en i sanning egen- 
domlig liten gulfärgad svamp, som erhållit namnet Ladoulbenta 
Rougeti Cu. Ros., hvilken växte på ytan af antenner, thorax, 
elytra och ben. ROUGET säger att han funnit den i bergstrakten 
omkring Dijon, pa säväl torra som fuktiga platser. Samma svamp 
har han sedermera funnit pa Ophonus brevicollis ScHAUM., Goértus 
olens Miitt. och Pæderus riparius L., hvilkas föda består af 
förruttnade djur- och växtämnen, isynnerhet svampar. 

En art af Gyrinide fran Carracas, hvilken Rosin och 
LABOULBENE gifvit namnet Gyretes sericeus Las. har en synner- 
ligen liten parasit, Ladboulbenta Guerini Cu. Ros., fästad pa ytan 
af thorax, mellan thorax och abdomen samt vid kanterna af elytra. 
Detta är den enda vatteninsekt, som hittills befunnits angripen af 
nägon parasitsvamp. Insekterna af detta slägte framlefva sitt tillständ 
som larv och imago i vattnet; men när larven är färdig att 
öfvergä i puppa, kryper han ur vattnet uppför stjälken af någon 
vid stranden växande planta, där han inspinner sig i en oval, mot 
båda ändarna tillspetsad kokong. 

Åtskilliga stora Lamellicorn-larver, isynnerhet bland Dynasti- 
derna, hafva af olika skriftställare angifvits såsom angripna af 
parasitsvampar. Dessa larver hafva vanligen funnits i tropiska 
länder på några få tums djup nere i jorden, hvilken i allmänhet 
varit rikligen bemängd med i upplösningstillstånd varande löf, 
fibrer och rötter af plantor. Man har till och med funnit dem 
i Andernas bergstrakter på en höjd af omkring 2,000 fot öfver 
hafvet. Larven bildar sig en kammare under jorden, i hvilken 
han framlefver sin tillvaro, födande sig af i granskapet hemtade 
växtämnen i multnande tillstånd. Här tillbringar han flera år 
innan han öfvergår till puppa, hvadan riklig tid finnes för att 
han, isynnerhet under regntiden, må kunna angripas af parasit 
svampar. Vanligen hafva de larver man funnit redan varit döda 
och ofta i törruttnadt tillstånd, men det har äfven inträffat, att 
man funnit dem lefvande. Ehuru dylika svampbärande larver rätt 
ofta funnits i riklig mängd, har man dock iakttagit, att perioder 
af åtskilliga år ofta förgått, utan att man påträffat något enda 
exemplar. Det vill därför synas som om vissa år vore mera 
lämpliga för utvecklingen af parasitsvampar. 





GRILL: SVAMPBILDNINGAR HOS INSEKTER. 21 


Den hos oss på senaste aren så ryktbar vordne ollonborren, 
Melolontha vulgaris L., som man i södra Sverige sökt att utrota 
med alla möjliga medel, har, oräknadt den talrika skaran illvilliga 
entomologer och landtmän, äfven en annan fiende: man har näm- 
ligen funnit exemplar med sidorna af kropp och ben besatta med 
små runda gyttringar af en liten svamp, kallad Lycogale 
fragilis HOLM. 

I Bulletin de la Société entomologique de France omnämner 
REICHE år 1849, att han på en art Cefonza från Madagaskar 
funnit en svamp utvuxen från hufvudet. Samme författare om- 
nämner äfven en Gymneñis-art med svamp växande på dess thorax. 
Han lemnar dock hvarken beskrifning eller bild af dessa ento- 
mophyter. 

I South Carolina har man under höstmånaderna funnit tal- 
rika larver, hvilka att döma efter afbildningar voro knäppare- 
larver, angripna af parasitsvamp. Denna parasit skiljer sig från 
öfriga hittills kända; han är visserligen långsträckt 'och smal, men 
har midten af hvarje svampgren knölformigt uppsväld. 

Åtskilliga viflar synas ofta vara utsatta för svampbildningar. 
I Peru och Brasilien har man funnit flera arter, som varit an- 
gripna. Vanligen utväxa parasiterna mellan thorax och elytra, 
eller längs de senares sutur. 

Om vi nu lemna Coleoptera och öfvergå till Lepidoptera, 
så finna vi att RAopalocera eller dagfjärilarne aldrig angripas af 
parasitsvampar. Orsaken härtill torde vara, att de ej endast till- 
bringa sitt lif, utan äfven undergå sina förvandlingar, om jag så 
må säga, i fria luften. Det är visserligen sant, att deras föda 
uteslutande består af växtämnen, hvilket man får antaga som en 
af hufvudfordringarna för att groddkornen eller sporerna skola 
kunna inkomma i insektkroppen och där vidare utvecklas. Men 
denna grupp af fjärilar har dock, så vidt mig är bekant, undgått 
parasitsvamparna. Helt annat är förhållandet med Zeierocera, 
där man finner talrika offer. Här förefinnes den egendomligheten, 
att af skymningsfjärilar har man aldrig funnit någon larv eller 
puppa angripen, utan endast den färdigbildade imagon, och van- 
ligen under eller strax efter regntiden. Genom prof. AURIVILLII 
vänliga tillmötesgående har jag blifvit satt i tillfälle att visa 
föreningens medlemmar en riksmuseum tillhörig, af svamp an- 





22 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


gripen, Sphinx-art fran Sydamerika. Vanligen har man funnit 
dessa angripna fjärilar fastsittande vid ett blad eller en trädgren, 
med vingarna såsom till hvila. En svampartad massa betäcker 
kroppens hela yta och de större vingribborna, på samma gang 
som hon fastklibbar vingarnes kanter och benen vid bladet eller 
grenen. Därefter utväxa parasitsvamparna 1 form af fina tradar 
snabbt fran hufvud, thorax och isynnerhet fran lederna mellan 
abdomens ringar. Denna svamp har af d:r Hacssy erhållit nam- 


net /sarıa Sphingum Hats. Det synes stäldt utom allt tvifvel,” 


säger denne författare, att parasiten är stadd i utveckling redan 
medan fjärilen ännu är vid lif, men att han ej utväxer utom 
insektens kropp förr än efter dess död. Vanligen äro de an- 
träffade fjärilarna mer eller mindre förtorkade, när man funnit dem. 

Larven till denna grupp af fjärilar tillbringar sitt lif i fria 
luften på samma sätt som dagfjärilarnas, hvilket synes skydda 
honom för att angripas af parasitsvampar. När han är färdig 
att öfvergå i puppa, nedtränger han visserligen i jorden för att 
afvakta sina sista förvandlingar, men har ändock ej hittills blifvit 
anträffad med svampbildningar. 

Bland spinnarne finna vi däremot en mängd fungoid-larver, 
hvaraf den af konsul A. HÖGLUND från Nya Zealand hemförda 
är mest bekant och finnes redan 1836 omnämd i vetenskapliga 
arbeten. Sedermera vill det synas som om exemplar då och då 
blifvit öfverförda till Europa och här väckt de lärdes förvåning 
och uppmärksamhet. Man kom likväl ej öfverens om till hvilken 
art man skulle hänföra larven, då ingen vetenskapsman varit i 
tillfälle att följa och beskrifva dess vanor och utveckling, utan 
man endast var hänvisad till infödingarnes mer eller mindre apo- 
kryfiska uppgifter. Dessa infödingar, de för sin skönhet och 
stolthet kände Maori, anse att det är denna larv som ger upp- 
hofvet till den i det inre af ön så allmänna »Ratan» (Metrost- 
deros perforata), ett med myrten närbeslägtadt träd. Larven, 
hvilken de på sitt språk med olika namn kalla »Hotete», »Aweto>, 
»Weri» och »Anuhe», antages äta ett Ratafrö, och från detta 
uppspirar så en smal stängel, som småningom tilltar i längd och 
klänger sig fast vid någon trädstam lik en murgröna. Allt efter 
som han tilltar i styrka, utbreder han stora armlika rötter, hvilka 
fast omsluta trädet. Parasiten tilltar allt mer och mer i storlek, 





GRILL: SVAMPBILDNINGAR HOS INSEKTER. 23 


och långsamt men säkert fürqväfver han sin amma genom att tätt 
omsluta densimma, samt blifver sä smäningom ett själfständigt 
och tillika ett af de största och starkaste trid 1 skogen. Sa 
langt Maori med sina fantastiska skildringar. Den allt noggrant 
undersökande vetenskapsmannen däremot har funnit, att den stam 
som utväxer fran larven ej är annat än en parasitsvamp, som 
endast nar en längd af några tum och som han gifvit namnet 
Sphœria Robertii Hoox. Ar 1838 framvisade mr. Evans i En- 
tomological Society i London ett exemplar af denna larv med 
sin parasitsvamp, hvarjämte mr. WESTWOOD vid samma tillfälle 
upplyste, att han närmare undersökt dess inre, som var fyldt med 
en hard, torr, hvitaktig massa, hvilken liknade kärnan ı en nöt. 
Han konstaterade, att denna massa var af vegetabiliskt ursprung, 
alldenstund man vid dess förbränning förnummit en lukt liknande 
den af brändt hö, utan nägon lukt af animala ämnen. 

Hvad fjäril det blef af larven hade man dock ej klart för 
sg. Man antog att det var en Hepialus-art, och under länga 
tider gick den under namn af Charagta virescens DouL., hvars 
fullständiga utveckling man dock ej lyckats iakttaga. Mr. Scott 
visar är 1864 i sitt storartade arbete »Australian Lepidoptera», 
att larven omöjligt kan tillhöra Charagza, utan påstår att den ut- 
vecklar sig till en Cossus-art, hvilken han gifvit namnet ÆX#z50- 
psyche Swainzoni Scott., och hvars hela metamorphos han blif- 
vit satt i tillfälle att iakttaga. Han lyckades nämligen en gång 
päträffa några qvarlefvor af en dylik larv, började da att om- 
sorgsfullt grifva i granskapet samt fann pa ett djup af 2 à 3 
fot flera larver och puppor, bland hvilka förra äfven nägra voro 
angripna af Spheria. Vid samma tillfälle kom han underfund 
med att larvens föda bestod af yttre delen af trädrötterna. Van- 
ligen finner man denne under den förutnämda »Ratan:, hvilket 
väl gifvit upphofvet till infédingarnes berättelser, eller ock träffas 
han under de på Nya Zealand talrikt förekommande trädartade 
ormbunkarna. Oftast finner man blott en svampstam utväxt fran 
larvens nacke, men enligt uppgift lara exemplar förekomma med 
2, ja ända till 5 grenar. Infödingarne lära äta svampen, hvilken 
i friskt tillstånd har en angenäm nötsmak. Äfven använda Maori 
den i brändt tillstånd såsom tatueringsämne, i det de ingnida 
den i pulverform i de sår de gjort i huden. 


24 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


I Frankrike har man funnit en larv till en spinnare, Bom- 
byx rubi L., angripen af parasitsvamp. Larven förekommer mot 
slutet af sommaren eller i början af hösten pa ljunghedar, där 
den lifnärer sig af slån- och hallonbuskar. Den öfvervintrar, går 
på våren i puppa och utvecklas i slutet af maj eller början af 
juni till fjäril. I midten af mars finner man ofta larver betäckta 
med ett hvitaktigt ludd eller ett mögel, som någon gång äfven 
anträffats på lefvande exemplar och då hufvudsakligen betäckande 
analsegmenten. Dessa larver blifva dock efter en kort tid orör- 
liga och dö omsider, hvarefter svampmöglet hastigt tillväxer och 
betäcker hela kroppen, så att man knappast kan se dess långa 
hår. Man har funnit, att det är synnerligen svårt att uppföda 
dessa larver under deras olika utvecklingsstadier, ty de flesta af 
dem dö i fångenskapen och angripas af svamp (Spherta mili- 
tarts BERKEL). 

Till den stora gruppen af .Voc/uz anser man sig böra hän- 
föra den vida beryktade chinesiska » Summer-plant Winter-insect», 
såsom dess chinesiska namn Öfversatt på engelska lyder; att öfver- 
sätta det engelska namnet på svenska har ej lyckats mig. Att 
döma efter utseendet tyckes det vara en Gortyna-art. Larven, 
som är af en gul-brun färg, synes bo i samt lefva af rötterna 
till de vattenväxter, som förefinnas i massa vid de sumpiga strän- 
derna af Chinas talrika bäckar och kanaler. Så snart larven 
angripits af parasiten, borrar han sig in i dyn, där svampen ha- 
stigt tillväxer och uttränger genom hufvudet, som vanligen sprän- 
ges midtitu. I China har, åtminstone tillförene, varit stadgadt 
att denna entomophyt endast fick användas i kejsarens palats 
»sasom ett stärkande och upplifvande medel, som användes, när 
krafterna i följd af öfveransträngning eller sjukdom blifvit ned- 
satta. I. en anka inläggas fem drachmer af svampen, hvarefter 
fogeln stekes vid sakta eld. Man antager att svampens under- 
görande egenskaper öfvergå i fogelns kött, hvaraf bör ätas två 
gånger dagligen under 8 å 10 dagar». Det hela synes mig stöta 
nästan mycket på anka; — men China är ett underligt land. 

Äfven i Europa har man funnit flera Noctue, isynnerhet 
deras puppor, angripna af parasitsvampar. Så har man t. ex. 
funnit /saria leprosa Fries på Tentocampa incerta Hurn.; 
på puppan till en Mamestra-art har man enligt uppgift i England 





GRILL: SVAMPBILDNINGAR HOS INSEKTER. 25 


och Sverige funnit en palmlik parasit, Kamaria farinosa HOLM. 
Afven pà manga utbildade fjärilar af denna grupp har man an- 
träffat parasiter, däribland i Europa pa Orrhodia vaccinit 1. 

Atskilliga europeiska mätare hafva funnits angripna af /saria 
aratknophila Dirrm., såsom Hibernia defoltaria Cı., Biston 
sonarens SCHIFF., Amphidasys betularius L. och Hala brunneata 
THNBRG.; äfven har puppan till Bupalus piniartus L. hittats be- 
täckt af ett svampmögel. 

Af Tineider finnes 1 British museum ett ex. fran St. Domingo, 
som är fästadt vid ett blad medelst en /sarza, på samma sätt 
som jag förut berättat om Sphingide. | 

Bland Orthoptera har endast en enda gång i Delaware an- 
väffats ett ex. af en Gryllofalpa utsatt för parasitsvamp. 

Hos Hymenoptera finnas däremot många fungus-bärande 
arter, hvilka alla det här skulle blifva för långt att uppräkna. 
De festa finner man bland Aculeaterna. En egendomlig svamp- 
bildning har man funnit på vår bekanta bålgeting, Vespa crabro 
L Från undre sidan af thorax och abdomen utlöpa en hop 
tädformiga svampbildningar, /sarza sphecophila Di1tM., mätande 
en lingd af 2,5 till 4 tum. Svampträdarne aftaga i tjocklek 
mot spetsen, men ungefär en tum fran basen hafva de en knutlik 
ansvällning. Hos Polistes americana Fasr. finner man den 
egendomligheten, att han anträffats utsatt för tre olika svamparter. 
Den första beskrefs af FELTON år 1764, då han gaf at hela ge- 
tingen namnet Vespa crinita eller »den håriga»; den hade näm- 
ligen länga myceliitradar, som utgingo fran hufvud, thorax och 
abdomen. Den andra är funnen i Cayenne och pa Antillerna 
samt har orange-färgade svamptradar. Den tredje är fran West- 
indien, hvarest den är kind under namnet »la Guepe végétale», 
eller växtgetingen, svampen växer här ut fran sternum, är lang 
och tradlik samt vidgar sig mot spetsen. Detta sista fenomen 
finnes första gången omnämdt af Torrusia i hans »Apparato para 
la historia natural de Espannola» är 1754, hvarest lär finnas en 
illustration, där det afbildas två getingar, som ligga pa marken, 
hvardera med eft stort träd utväxt fran abdomen, under det tre 
andra getingar flyga omkring, hvar och en uppbärande likartade 
trad. När rik fantasi, okunnighet och mälarekonst sluta förbund, 
så kan det blifva något af, som vi se. 


26 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


Äfven myror och bin lär man rätt ofta kunna finna utrustade 
med svampbildningar. 

Bland Hemiptera finna vi flera Cicada-arter, hvars larver 
ofta äro svampbärande. Prof. AURIVILLIUS har äfven här satt mig 
i tillfälle att förevisa ett vackert exemplar af en svampbärande 
Cicada från Mexico. Bland de i Gray's arbete »Fungoid Para- 
sites» afbildade svamparterna har jag ej funnit någon så ståtlig 
som pa denna, Riksmuseum tillhöriga Cicada-larv. Svampen har 
här växt ut genom suturen mellan hufvud och thorax, är odelad 
till en längd af ungefär 4 tum, hvarefter den utbreder sig i en 
prydlig krona, i hvars skugga den arma larven tyckes i frid 
kunna gå sin upplösning till mötes. 

Inom Diptera har man anträffat några äfven hos oss vanliga 
arter med parasitsvampar, såsom Dexia canina FABR. samt Musca 
domestica L. och Musca vomitoria L. Man finner dem om 
hösten efter långvariga regntider på barken af träd, i fönster o. d., 
vanligen fastsittande medelst en svampartad massa, som tyckes 
utgå från de sista af bukringarna samt från benens leder. 

Ingen art af Neuroptera har jag kunnat finna uppgifven 
såsom utsatt för någon parasitsvamp. 


Det vill synas som om insekterna i allmänhet ännu skulle 
vara vid lif, när de först utsättas för sporerna till dessa växt- 
parasiter. Vidare märka vi att flertalet af de angripna insekterna 
endast lefver af vegetabilier, ehuru några få äfven finnas, som 
lefva af animala ämnen. 

Man kan tänka sig, att sporerna eller groddkornen på tvänne 
olika sätt komma till vidare utveckling: antingen sväljer insekten 
dem med sin vegetabiliska föda, eller ock fastna de, kringförda af 
luften, på någon yttre del af insektkroppen och finna därifrån sin 
väg till dess inre. Att sporerna i allmänhet inkomma i insektens 
kropp på det förra sättet, är mest antagligt. De äro nämligen så 
utomordentligt små, att de endast kunna upptäckas medelst de 
starkaste förstoringsglas. FRIES antager, att på en enda planta af 
Reticularia maxima finnas omkring tio millioner sporer, och 
dessa äro så små, att, när man skakar en planta, de synas som 
en rök. Minsta vindkast för dem sålunda omkring; en del fast 


GRILL: SVAMPBILDNINGAR HOS INSEKTER. 27 


mr pa växter och andra föremål, en del faller på marken, där de 
blandas med jord och vegetabiliska ämnen, bland hvilka flertalet 
insekter under det första stadiet af sin tillvaro söker sin föda, 
med hvilken sporen antagligen vandrar in i insektkroppen. 

Tanken på att sporen finner eller borrar sig väg till det inre 
efter att en gång fastnat på insektkroppens yta, kan man ej 
gerna vidhålla då frågan är om entomophyter; ty man har aldrig, 
ej ens vid den starkaste förstoring, kunnat upptäcke det minsta 
spår utvändigt, ehuru man funnit insekter, hvars hela inre varit 
fyldt af mycelier, utan något yttre tecken af växtparasitens till- 
varo. Ej heller kan det vara fallet med larver, hvilka byta om 
skinn, när de öfvergå till puppa, efter sedan de nedborrat sig 
under mossa o. d., och i detta senare tillstånd blifvit anträffade 
ved parasitväxter. 

Det är numera allmänt antaget, att sporernas groning börjar 
i det inre af insekten och vanligen först när denna i följd af 
långvarigt regn är genomträngd af fuktighet och kommit i ett 
spkligt tillstånd. Sådana insekter dro därför mest utsatta, som 
lefva i jorden eller bland murknade vegetabilier eller i andra för . 
den yttre fuktigheten synnerligen utsatta nästen. 

Antagligen skulle, ifall entomologerna vid sina exkursioner 
ville åt detta håll något rikta sin uppmärksamhet, många vigtiga 
iakttagelser äfven i ett klimat sådant som vårt kunna göras. 





FINSK ENTOMOLOGISK LITERATUR 1887. 


I Finland tryckta afhandlingar: 


BERGROTH, E., Synopsis of the genus Neuroctenus Fieb. — Öfv. Finska Vet. 


Soc. förh. XXIX, s. 173—189. (1 n. g., 7 n. sp.). 
Porrius, A., Finlands Dendrometridae. — Act. Soc. pro Faun. et Fi. fenn. III, 


N:o 3, 151 sidd., 12 tafl. (1 n. g.). 


I utlandet tryckta afhandlingar: 


BRRGROTH, E., Notes sur quelques Aradides nouveaux ou peu connus. — Rev. 


d’Ent. VI, s. 244—247. (3 n. sp.). 

-, Ueber Brachyrrhynchus centralis Berg. — Wien. ent. Zeit. VI, s. 284. 
, Entomologische Parenthesen. — Ent. Nachr. XIII, s. 147—152. 
REUTER, O. M., Reduviidae novae et minus cognitae. — Kev. d’Ent. VI, s. 


149—167. (3 n. g., 19 n. sp.). 
—__——., A. P. Fedtschenkos resa i Turkestan. Hemiptera (Capsidae). 39 sidd. 


(P& ryska, lat. diagn.). 








B. Bergroth. 


-— —— 00 — 


CIDARIA PUPILLATA THNBRG 


AF 


J. MEVES. 


Den 22 juni 1887 lyckades det mig att vid Rosersberg i 
Upland, halfvägs mellan Stockholm och Upsala (59° 35’ n. b., 
o 12’ ö. 1. fran Stockholms observatorium), taga ett han-exemplar 
af en mätare, som i viss man liknade C7darta (Larentia) luc- 
Mala HB, men likväl redan vid första betraktandet visade sig 
afvika fran vanliga formen. Vid närmare granskning befans 
färln, ett vackert, väl bibehållet exemplar, i verkligheten icke 
kunna hänföras till sagda art, utan syntes närmast, ehuru ej all- 
deles fullständigt, likna den beskrifning, som S. LAMPA i sin 
Förteckning öfver Skandinaviens och Finlands Macrolepidoptera», 
1885, infört öfver en i Gestrikland af Printz tagen och af 
THUNBERG i »Insecta suecica» IV, p. 62, år 1792, under namnet 
pupillata omförmäld mätare. Ett annat exemplar, som af LAMPA 
antagits vara samma art, finnes utan lokaluppgift å riksmuseum. 

Sedan beredvilligt tillmötesgående satt mig i tillfälle att se 
såväl THUNBERGS händelsevis i riksmuseum befintliga typexemplar, 
som ock det andra, museum tillhöriga, stadgades den åsigten, 
att Rosersbergs-exemplaret verkligen är pupillata THNBRG. Vin- 
games mörkbruna glänsande färg (hos typexemplaret dock något 
orblekt), de hvita tvärbanden med den däruti löpande tandade, 
mörkbruna linien, bakkroppens utseende m. m. stämde fullstän- 
digt öfverens därmed, likasom ock vingribborna. Dock visar 
det nu funna exemplaret en del skiljaktigheter. Så t. ex. sakna 
båda vingparen ofvantill hvarje spår af våglinie nära utkanten, 








30 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


och pa undersidan finnes blott en antydan därat genom hvit- 
aktiga fläckar mellan ribborna, synnerligast pa bakvingarne. 
Vidare är bottenfirgen i framvingarnes mellanfält icke rostgul- 
aktig, utan gräbrun, hvarı de mörkbruna vägiga linierna endast 
otydligt afteckna sig — i detta afseende mera liknande riks- 
museets exemplar —, och under det att typexemplarets punkt ı 
diskcellen är stor och omgifven af hvitt, hvilket möjligen gifvit 
THUNBERG anledning till artens benämning, är pa Rosersbergs- 
exemplaret sagda teckning så godt som oskönjbar. Icke desto 
mindre är sistnämda fjäril närmare öfverensstämmande med pupil- 
lara än med någon annan af de till samma grupp af Cidaria 
hörande arterna, hvilka likaledes ofta förete individuella olikheter 
i fråga om våglinie, mellanfält etc.; och då artens konstanta 
kännetecken torde vara svåra, om ej omöjliga, att bestämma, så 
länge blott en eller annan individ är känd, samt ofvan nämda 
afvikelser således mycket väl kunna vara af tillfällig natur, synes 
det nu funna exemplaret vara Cidaria pupillata THNBRG, eller 
åtminstone en aberration däraf. 

LAMPA synes enligt sin förenämda »förteckning» anse, att 
i fråga varande art möjligen kan vara identisk med funerata 
Hs., som i »Die Schmetterlinge Europas», ERNST v. HOFMANN, 
Stuttgart 1884, uppgifves mycket sällsynt förekomma å franska 
Alperna, i Armenien, på Altai och vid Amur; men en i arbetet 
intagen figur af fjäriln afviker ej obetydligt från pupillata. 

Det är ej gerna troligt, att artens sällsynthet ensam är 
orsaken därtill, att under loppet af ett århundrade blott ett par 
exemplar blifvit tillvaratagna; sannolikare torde vara, att fjäriln 
blifvit förbisedd i följd af sin likhet med samslägtingar, hvilkas 
flygtid infaller samtidigt och hvaraf åtminstone en art, ¢rtsfata 
L., hos oss är mycket allmän. Äfven Rosersbergs*xemplarets 
hemförande vållades, jag tillstår det gerna, hufvudsakligen af den 
visserligen i ögonen fallande, men icke för arten karaktäristiska 
tillfälligheten, att ytterfältets våglinie saknades, hvilket gaf fjäriln 
ett ovanligt utseende. Jag kan därför icke underlåta att upp- 
mana alla fjärilsamlare till noga aktgifvande på de i deras väg 
kommande, till denna grupp af C?darta hörande fjärilarne, hvilka, 
såsom kändt är, alla utmärka sig genom mörk, vanligen kolsvart 
bottenfärg, på hvarje framvinge minst två hvita, mästadels af 


MEVES. CIDARIA PUPILLATA 31 


môrka punkter eller stundom en linie delade tvärband, hvaraf 
åtminstone det yttre fortsätter på bakvingen, samt svart- och 
hvitfläckiga fransar. Det torde möjligen ock löna sig att gran- 
ska sin samling och sina dupletter, huruvida icke tilläfventyrs 
någon pupillata redan oförmärkt insmugglat sig under falsk 
flagga, såsom t. ex. /uctuata Hs. eller Zristata L., eller möjligen 
subhastata NoLck. För att i någon man underlätta denna forsk- 
ning torde kanske en kort framställning af de hufvudsakliga 
kännetecken, som för åtminstone de tre nu kända individerna 
visat sig konstanta, och hvilka i förening med hvarandra skilja 
dem från närstående arter, här vara på sin plats. 

Kroppen brunaktigt ljusgrå, bakkroppen ofvan med två rader 
svartbruna småfläckar. Vingarnes grundfärg svartbrun; yttre och 
mellersta hvita tvärbanden, som på bakvingarne ej äro bredare, 
genomdragas hvartdera af en mörkbrun, smal, tandad och samman- 
bängande linie; framvingarne sakna invid utkanten den gulbrunaktiga 
frg på ribborna, som är karaktäristisk för Zrzstata L. Bakvingar- 
nes Se ribba utgår från tvärribbans främre hälft. Framvingarnes 
lingd 11 m. m., bredd vid utkanten 8 m. m.* 





* Der Körper bräunlich hellgrau, der Hinterkörper oben mit zwei Reihen 
kleiner, schwarzbrauner Flecke. Die Grundfarbe der Flügel schwarzbraun; die 
isssern und mittlern weissen Querbinden, die auf den Hinterfliigeln nicht breiter 
sind, werden jede von einer dunkelbraunen, schmalen, gezähnten und zusammen- 
hangenden Linie getheilt; die Vorderflügel ohne die für /ristata L. charakteris- 
tische gelbbräunliche Färbung auf den Rippen im Saumfelde. Ast 5 der Hinter- 
fitgel entspringt aus der vordern Hälfte des Querastes. Länge der Vorder- 
ftgel 11 m. m., Breite am Saume 8 m. m. 





RESUMES. 
(Page 29 du textz.) 
J. Meves: Cidaria (Larentia) pupillata Tunprc. 


L'auteur a pris, le 22 Juin 1887, à Rosersberg (Upland, 32 
kilom. au nord de Stockholm), un mäle d’une Cidaria (Larentia), 





32 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


qui se rapproche principalement de celui de C. pupillata, de là 
province de Gestricie (Suéde du Nord), mentionnée par THUNBERG 
dans les /nsecta suectca (1792), et dont un autre exemplaire, 
toutefois sans indication de la localité, est conservé au Musée de 
l'État, à Stockholm. Apres la comparaison entre les trois exem- 
plaires suédois, M. MEvEs en donne la caractéristique commune 
en traduction allemande. 


NOTISER. 


Cidaria sordidata F. Sistlidne sommar iakttogs vid Rosers- 
berg, Upland, en ovanligt stark ‘svirmning af denna vackra 
mätare. Pa försommaren hade de därstädes 1 mängd befintliga 
säljbuskarne varit svärt anfrätta, och mot slutet af juli mänad 
och ett stycke in i augusti såg man vid dessa buskar efter sol- 
nedgången stora svärmar af denna fjärilsart. Hanarne voro till 
den grad öfverlägsna honorna i antal, att i hvarje särskild svärm, 
som kunde bestä af kanske 50 eller flere individer, syntes finnas 
blott en enda hona; lyckades man nämligen att, vanligen efter 
mänga fruktlösa försök, fänga en hona ur svärmen, skingrades 
den sistnämda genast. Detta tillfälle till riklig fängst var desto 
mer kärkommet, som arten varierar i hög grad; i min samling 
äro insatta 31 utvalda exemplar, som alla dro olika hvarandra, 
vare sig i teckning eller farg. 


J. Meves. 





KAN MUSCA PUMILIONIS BIERKANDER VARA IDENTISK 
MED SENARE FORFATTARES LIKA BENAMDA ART 
AF SLAGTET OSCINIS? 


FRAMSTALLNING VID ENTOMOLOGISKA FORENINGENS 
SAMMANKOMST DEN 2 MARS 1888 


AF 


SVEN LAMPA. 


Det kan visserligen synas förmätet af mig, som icke är spe- 
cialist uti ämnet, att ens ifrägasätta nagot sädant, som att BIER- 
KANDERS Musca Pumilionis icke skulle vara den samma som 
den, hvilken FALLEN, ZETTERSTEDT m. fl. sedermera tillagt detta 
namn, utan långt hellre den af MEIGEN år 1830 beskrifna 
Chlorops Taeniopus eller möjligen nägon annan, med denna när- 
stående art. Det är heller icke min mening att nu vilja pasta 
något annat, än att BIERKANDERS och ZETTERSTEDTS Musca 
(Oscinis) Pumilionis måste vara tvänne olika arter, samt att det 
kan bero på vidare forskningar, huruvida man icke till sist måste 
antaga, att BIERKANDERS och MEIGENS ofvannämda båda arter i 
själfva verket äro en och samma. 

Det är i första rummet BIERKANDERS beskrifning på så väl 
själfva flugan som dess metamorphos och lefnadssätt, hvilken ingaf 
mig tanken härpå, och sedermera styrktes min förmodan ännu 
mer genom det rön angående kornflugans äggläggning, som jag 
forliden höst kom att göra. En noggrann beskrifning på ett 
djurs lefnadssätt kan en och annan gång lemna ett vida säkrare 

Entomol. Tidskr. Årg. 9, H. x (1888). 3 


34 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


utslag angående dess rätta artnamn, än en så kort och diagnos- 
artad beskrifning, som vanligen bestods de flesta djurarter under 
föregående århundrade. Hvad BIERKANDER beträffar, var han en 
mästare för sin tid uti att beskrifva skadeinsekters lefnadssätt och 
kan nästan gälla som en föresyn i den vägen ännu i dag; men 
hans artbeskrifningar kunna däremot lemna något öfrigt att önska, 
emedan han, liksom de flesta samtida, icke räknade så noga med 
petitesser, som LINNÉ på ett ställe säger. 

Vid genomläsningen af BIERKANDERS uppsats, som är intagen 
i Vet. ak. handlingar för år 1778, erfar man, att den af honom 
s. k. »rågdvergsmasken> är en liten fluglarv, som från hösten 
till följande vår lefver inuti rågplantor och härigenom hindrar 
deras hufvudstammar eller stjälkar att normalt tillväxa. De an- 
gripna plantorna få därigenom ett dvärgartadt eller förkrympt 
utseende och uppnå sällan en höjd af mer än från en till tre 
tum. Dessa larver voro ännu den 23 april mycket små, men 
blefvo en månad senare eller omkring den 25 maj fullväxta och 
färdiga att undergå förpuppning. Den 12 juni började flugor 
utkomma ur pupporna, alltså vid ungefär samma tid, då vår 
vanliga kornfluga under gynnsamma väderleksförhållanden brukar 
pläga framkomma. Beskrifningen på larver och puppor kan här 
förbigås, emedan den troligen passar för snart sagdt hvilken 
Chloropsart som helst, men den, som rör själfva flugan, torde 
böra anföras, på det jämförelse med senare författares må kunna 
ega rum. Den har följande lydelse: 

>Flugan är något öfver 1 linea lång, hufvudet gult, ögonen 
svarta. Nacken har en svart triangel. Antennerna svarta, äro 
en liten knyl, ifrån hvilken utgå några hår. Bröstet på ryggen 
svart, hvarest längs efter gå två små gula linier, nederst åt ma- 
gen är en gul fläck, som liknar en halfmåne (»scutellen»). 
Bröstet är inunder gult. Vid framfötterna sitta två svarta fläckar. 
Magen är på ryggen svart, inunder gul, har 4 ringar. Vägstän- 
gerna hvita. Vingarne lysa af röda och gula färger, räcka litet 
utför kroppen. På fötterna äro lederna närmast kroppen grå- 
aktiga och de yttersta svarta. 

Musca pumtlionis torde denna fluga få kallas». 

Sedermera, uti Vet. ak. handlingar för år 1789, omtalar nyss 
anförde författare, att äfven på kornet anträffats en mängd flug- 





LAMPA: MUSCA PUMILIONIS BIERKANDER. 35 


larver, hvilka, enligt beskrifningen, skadade ax och stra alldeles 
på samma sätt, som den vanliga kornflugan plägar göra. Den 10 
augusti började flugorna utkläckas och »sägs» — säger BIERKAN- 
DER — »det vara samma fluga som är 1778 sid. 240 är af mig 
beskrifven, såsom den der något förderfvar rägen, men sa tyckes 
nu hennes egentliga göromål vara att skada kornets. Efter en 
bop larver, som intagits och förvarats i glasburk, erhöll han 
slutligen såväl flugor som två arter parasiter, af hvilka den ena, 
att döma efter den korta beskrifningen, torde varit Coelinius 
mger och den andra, enligt B:s egen Asigt, Pteromalus 
MUSCATUM. | 
Emot det pästäende, att de bäda slag af flugor, som upp- 
tridde pa olika tid, och hvars larver angrepo skilda sädesslag, 
tillhörde samma art, kan visserligen den invändning göras, att 
misstag kunnat ega rum, oaktadt BIERKANDER dokumenterat sig 
såsom en skicklig iakttagare. Jag vill därför icke fästa mig så 
mycket därvid, utan förnämligast hålla mig till beskrifningen på 
rägdvärgsflugan och dess lefnadssätt. Hvad den 1789 omnämda 
komflugan beträffar, kan man angående beskrifningen på dess 
lefnadssätt knappast begära större tydlighet, för att icke genast 
misstänka, att här varit fråga om densamma, som under sista 
tiden hos oss blifvit så mycket omtalad och uppmärksammad. 
Vilja vi rådfråga senare författare för att söka få visshet 
om. hvilken BIERKANDERS Musca pumilionis egentligen är, så er- 
hålles intet tillfredsställande svar, utan vanligen tvärtom. Uti 
Act. Soc. Linn. 2:a bandet å sid. 78 finna vi en uppsats jämte 
figurer (å tab. 15), hvaruti WILLIAM MARKWICK utförligt omnäm- 
ner, att han i hvetebrodd på hösten funnit larver, som starkt 
angripit de unga plantorna. Utur sex skadade plantor, som upp- 
togos och förvarades inne, utkommo lika många flugor, nämligen 
blott en ur hvarje, ett förhållande, som mycket påminner om 
komflugans sommargeneration. Emedan de å åkern befintliga 
hveteplantornas rötter icke skadats af larverna, uppsköto från dem 
sedermera nya skött, hvilka lemnade en vacker hveteskörd, och 
blott en del af fältet var angripen, nämligen den, där sådden 
blifvit tidigast verkstäld. Får man döma efter figuren, torde den 
fuga, den framställer, vara en verklig Chlorops Maca. och icke 
en Öscinis-art, men utförandet är sådant, att man ej kan fästa 


36 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


sig mycket vid densamma, ty just de smäsaker, som nu utgöra 
vigtiga kännetecken pà de olika arterna, hafva antagligen af för- 
fattaren eller artisten blifvit förbisedda. Den triangelformiga och 
med nacken hopflytande svarta fläcken pa hjässan är dock gar 
ska tydlig. Uti ett tillägg af T. MARSHAM omnämnas BIERKAN- 
DERS iakttagelser, och uttalas den öfvertygelsen, att de båda för- 
fattarne haft att göra med en och samma art. 

FABRICIUS upptager Oscinis pumilionis uti sin »Systema Ant- 
liatarum» af år 1805 à sid. 216, men lemnar en beskrifning, 
som är mycket kortare och svårare att tyda än BIERKANDERS, och 
säger sig ej riktigt känna arten. Han anser den stå mycket nära 
sin /tneata, och skall man döma efter hans beskrifningar, torde 
båda dessa hänvisa till en och samma art. Angående lefnads- 
sättet upplyser han därom, att larven till /neafa vistas i korn 
strån, hvilkas ax den alldeles förstör, och att BIERKANDERS fumi- 
lionts lefver i stjälkarne af råg och hvete. Under beskrifningen 
på O. pumilionis citerar FABRICIUS såväl Act. Soc. Linn. som 
BIERKANDER. I följd af ofvanstående, samt den omständigheten, 
att jag vid Eknö under förliden höst fann kornflugeägg på råg: 
brodden, skulle man ej utan skäl kunna antaga, att BIERKANDER 
beskrifvit vintergenerationen och FABRICIUS sommargenerationen 
(under namn af /ineata) till en och samma art. 

Uti »Oscinides Sveciae» af år 1820 beskrifver FALLEN ut- 
förligare en Oscinis pumilionis och åberopar BIERKANDER, utan 
att hafva sett nägot typexemplar, men har otvifvelaktigt haft för 
sig en helt annan art; ty följande ord: »vertice . .. macula stem- 
matum nigra, opaca? Antenn® pallidæ, apice nigræ. Pedes 
pallidi, femoribus interdum nigris vel nigro-maculatis. Tarsi extus 
obscuri», Öfverensstämma icke väl med BIERKANDERS: »Nacken 
har en svart triangel. Antennerna svarta. På fötterna äru le- 
derna närmast kroppen gråaktiga och de yttersta svarta». Ännu 
tydligare framstår detta genom ZETTERSTEDTS utförligare beskrif 
ning uti »Diptera Scandinavie» Tomus septimus af år 1848, sid. 
2662. Han säger nämligen: puncto verticis (loco ocellorum) 
parvo libero nigro. Antennæ luteæ, superne ad originem setz 
macnla obscura». Flygtiden, juni och juli, öfverensstämmer icke 
heller med den, BIERKANDER uppgifver. 

MEIGEN synes anse FaBRIcH Öscinis lineata och pumilionis 


LAMPA: MUSCA PUMILIONIS BIERKANDER. 37 


som samma species, emedan de bäda namnen upptagas af honom 
sisom synonyma (1830), men hvarken BIERKANDER eller FALLEN 
citeras. SCHINER sammanslär dem äfven med sin Zneata uti 
»Fauna austriaca» (1864), men det Bierkanderska namnet bibe- 
hålles för FALLENS och ZETTERSTEDTS art, ehuru med orätt, som 
jag tror mig hafva visat. FALLÉNS Oscinis pumilionis mäste 
under alla förhällanden byta om namn och torde kunna fa bibe- 
hålla det, ZETTERSTEDT föreslår, nämligen Oscznzs eller, enligt 
oyare förf., Ziphonella pumilio, emedan STAGERS variegata blott 
är ett brefnamn. 

MEIGENS beskrifning på sin Chlorops taentopus passar för- 
triffligt på var kornfluga, och skulle båda verkligen befinnas till- 
höra en och samma art, hvilket framtida undersökningar nog till 
sist skola kunna afgöra, torde den förra komma att sammansläs 
med BIERKANDERS Musca pumilionis. Att MEIGEN icke känt till 
denna sistnämda, är tämligen tydligt, och genom Fasricil och 
FALLÉNS beskrifningar kunde han naturligtvis icke bilda sig nagot 
klart begrepp om dess verkliga utseende. Alla författare, som 
trott sig beskrifva den rätta Musca pumilionis, hafva naturligtvis 
tillagt henne det af BIERKANDER uppgifna lefnadssättet, om det 
ock varit fraga om en helt annan art. Uti FALLÉNS typsamling, 
som nu tillhör och förvaras uti härvarande riksmuseum, äro flera 
exemplar insatta under namn af Osc. /ineata, hvilka icke alla 
tillhöra samma art. De flesta, af F. såsom hufvudform ansedde, 
äro dock enligt min ôfvertygelse genuina Chlorops taeniopus 
MEIG. ZETTERSTEDT synes likväl icke varit af denna äsigt, efter- 
som han under Zaeniopus säger: »Oscinis lineata FALL. Oscin. 
4, 2, var., secundum specimina in museo Ejus asservata». 

Af den stora myckenhet arter, som inrymmas uti gruppen 
Oscrnides, lefva de flesta troligen i gräsväxterna under larvtill- 
ständet, men metamorphosen och lefnadssättet äro ännu endast 
föga kända. Observationer härutinnan saknas visserligen icke, 
men många af dessa äro nästan värdelösa, eller egnade att blott 
förorsaka konfusion, emedan fullständig sakkännedom saknats vid 
artbestämningen. Då många af arterna äro för oss skadliga, ett 
par eller kanske flere till och med i hög grad, så faller af sig 
själft, att alla sådana iakttagelser, som kunna vidga vår känne- 
dom om dem och deras lefnadssätt, måste helsas välkomna såsom 


38 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


varande af bade vetenskapligt värde och till allman nytta. Hvad 
den namnkunniga kornflugan särskildt avgår, äro hennes lifs- 
förhållanden kanske mest studerade och beaktade, men detta 
hindrar ej, att man ännu måste erkänna, att flera frågor angående 
dessa under alla omständigheter, för närvarande icke kunna nöj- 
aktigt besvaras. 


Af särskildt intresse för tillfället vore, om denna vår, under 
sista dagarne af maj eller de första i juni, landtbrukare å skilda 
orter, eller andra för saken intresserade personer, ville göra sig 
den mödan att ute å fältet undersöka råg- och hveteplantor, för 
att, om några dvärgartade sådana påträffas, därom underrätta mig, 
eller ännu hellre genom posten sända några dylika, medan de äro 
färska. Kostnaden härför blir högst obetydlig, helst om sänd: 
ningen får betraktas som »prof utan värde», hvilket jag antager 
såsom gifvet. Om det sedermera lyckas att från sådana strån er- 
hålla utbildade flugor, och man får dessa till arten säkert bestämda, 
kan ett eller annat spörjsmål nöjaktigt besvaras, och upplysningar 
vinnas angående skadedjurets utbredning. Man har hittills an- 
tagit, att icke en enda, utan kanske flera arter uppträda på ena- 
handa sätt och förorsaka skada, men några fullt tillförlitliga bevis 
härför har jag ännu ej sett, emedan stor förvirring varit rådande 
angående dessa arters rätta namn. Genom en dylik undersök- 
ning i större skala, som jag nu föreslagit, skulle alltid någon väl 
behöflig upplysning kunna vinnas. 


De kornflugor, som utkommit från i tillslutna kärl förvarade 
kornax och instängdes i ett terrarium förliden augusti, afsatte 
många ägg på där uppkomna råg- och hveteplantor, äfvensom å 
bladen af inplanterad Triticum repens, dock, som det tycktes, i 
mindre antal å sistnämda växt. Sädesplantorna gulnade seder- 
mera efter hand, samt äro nu, i mars månad, nästan försvunna 
från jordytan och hafva troligen gått under, dels genom larvernas 
närvaro och dels emedan terrariet förvarats i varmt rum. De 
flesta larverna hafva troligen dött af brist på föda, men en full 
bildad fluga framkom likväl och varseblefs den 8 sistlidne februari 
spatserande på glasrutan inne uti terrariet. De nykläckta larver- 
nas beteende vid inträngandet i bladslidorna lyckades jag dock 
icke iakttaga. 


LAMPA: MUSCA PUMILIONIS BIERKANDER, 39 


Under hafning efter kornflugor 4 en timotejäker förliden 
augusti erhölls i mängd en större art Chlorops, som uppehöll sig: 
bland timotejen sannolikt för att lägga ägg antingen på denna 
eller ock à där ymnigt växande plantor af Triticum repens. 
Arten har befunnits vara Chlorops laeta MEIG. och ansågs af 
ZETTERSTEDT för rar. 


RESUMES. 


(Page 34 du texte.) 


Sven LAMPA mentionne que Oscinis pumilionis de FALLEN 
et de ZETTERSTEDT n'est pas identique avec Musca pumilionis 
de FABRICIUS et de BIERKANDER, mais une toute autre espéce. 
Il croit que des observations de l'avenir sur la vie des Oscinides 
probablement montreront qu'il a raison dans sa supposition que 
non seulement /imeafa de FABRICIUS mais aussi Zaeniopus de 
MEIGEN est identique avec Musca pumilionis de BIERKANDER. 


NOTISER. 


Aberrationer. Spinnaren Cymatophora ypsilon graecum 
Goze, eller, såsom han ock kallats, or F., har såsom bekant 
fått sistberörda namn sig tilldeladt på grund af en egendomlig, 
hvit teckning på framvingen, nämligen ett af den runda ring- 
fläcken bildadt o och ett af njurfläcken formadt -R. Dessutom 
är den dekorerad med ett bredt randigt tvärband strax innanför 
sagda 0. Förlidet års sommar togs emellertid vid Rosersberg i 
Upland ett exemplar, som bestått sig med.ett dekorationsband 
af sådan reglementsvidrig bredd, att hela främre hälften af nam- 
net, nämligen bokstafven O, borttappats. Aberrationen skulle 
möjligen kunna benämnas unimaculata. 

Af en noctua, Agrotis baja F., erhölls likaledes vid Rosers 
berg ett konstigt exemplar. Såsom kändt är, har denna fjäril 
såsom prydnad vid framvingens kostalkant nära vingspetsen en 
eHer nogare sagdt två nästan sammanflytande, skarpt svarta fläckar. 
I fråga varande individ, en hona, hade emellertid, ej nöjd här- 
med, anlagt en hel rad af dylika småfläckar utefter våglinien 
ända fram till inkanten. Tyvärr var hon ganska skamfilad; huru- 
vida anledningen därtill kan sökas däruti, att den sålunda ovan: 
ligt utpyntade skönheten varit mera kringsvärmad af friare än 
hennes anspråkslösare systrar, torde vara svårt att med full säker- 
het afgöra. Förtjänar aberrationen döpas, kunde tilläfventyrs 
punctata vara lämpligt namn. 


J. Meves. 


STRÔBEMÆRKNINGER OM ENTOMOLOGISKE 
FORETEELSER I NORGE 1887. 


AF 


W . M. SCHOYEN. 


Den stærke og vedholdende Törke, der herskede under hele 
Forsommeren, ialfald i det östenfjeldske Norge, og afsved Vegeta- 
tonen i em saa sörgelig Grad, kuede vistnok samtidig ogsaa 
Insektlivet og gjorde, at mange ellers almindelige Arter nzsten 
set ikke eller kun sparsomt lod sig se. Men paa den anden 
Side var der, som szdvanlig under saadanne Forhold, andre 
Arter, der i det törre varme Veir formerede sig særdeles stærkt 
og optraadte i store Masser. 

Blandt Coleoptera skal jeg saaledes nevne Orchestes po- 
pul, der allerede et Par Gange för i dette Tidsskrift (Aarg. III. 
pag 30 og V. p. 200) har været omtalt som optredende i stor 
Mengde paa forskjellige Steder i Sverige. I Sommer fandt jeg 
i Juli— August ved Vikersund paa Modum alle Balsampopler 
(Populus balsamifera) paa begge Sider af Elven saa besatte 
af Larverne af denne Art, at der knapt var et eneste Blad urört. 
De fleste Blade var besatte med 4—6 eller flere Larver, saa 
at Trerne saa ganske brunspraglede ud af de bekjendte brune 
rundagtige Pletminer, som Larverne frembringer ved at gnave 
bort Bladkjédet. Ogsaa fra Smaalenene fik jeg tilsendt Poppel- 
blade, angrebne paa lignende Vis og i samme Udstrækning som 
paa Modum. Det lader saaledes til, at Insektets Masseoptræden 
har havt en videre Udbredelse. I Valders, hvor jeg ogsaa 


42 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


feerdedes 1 Sommer, saa jeg derimod intet til samme, ligesaa lidt som 
her ved Kristiania. Aspen (Populus tremula) synes at forsmaaes 
aldeles af dette Insekt, hvorimod ifélge KALTENBACH foruden 
Pop. nigra ogsaa Salix alba, triandra og fragilis angribes. 

En anden Bille, som ialmindelighed ikke pleier at tiltrække 
sig nogen videre Opmærksomhed, men som iaar optraadte i store 
Masser og gjorde Skade paa Engene i Osen, Osterdalen, er Ad: 
monia tanacetti. Som bekjendt pleier den under almindelige 
Forholde leve paa forskjellige værdilôse Planter: Tanacetum, 
Atriplex, Achillea etc., men iaar var der i Juni Maaned slige 
Masser af Larverne paa det nævnte Sted, at de hærjede Græs- 
væxten paa Engene, hvorfor Exemplarer af dem blev indsendt 
hertil Universitetet med Forespörgsel i Sagens Anledning. Det 
samme Fænomen har tidligere ogsaa vist sig i andre Lande, 
saaledes 1 Aaret 1833 i Jurabjergene, hvor Græsset blev opspist 
i stor Udstrekning af dem, ligeledes flere Gange i Tyskland og 
England. 

Paa flere Steder her 1 Landet har ogsaa Kornbladlusen, 
Aphis granaria, optraadt i stor Mengde og gjort Skade, især 
paa Havreagrene. Som Fölge af den Mængde Marihöner, Cor- 
cinella septempunctata, der overalt ledsagede denne Foreteelse, 
antoges somoftest disse sidste af Almuen for at vere de egent- 
lige Skadedyr og indsendtes gjerne med Opgave om, at de spiste 
Havren op, medens selve Bladlusene blev lagt mindre Marke til 
Jeg gad vide, om det ikke er en lignende Misforstaaelse, der 
ligger til Grund for den af SCHNEIDER i dette Tidsskrifts Aarg. 
VI. p. 155 refererede Beskyldning mod Cetonta metallica, at 
den skulde gjöre Skade paa Potetesagrene ved at gnave paa 
Stilkene, saa Græsset visnede. Fra Asker, ikke langt fra Kr: 
stiania, blev 1 Sommer indleveret til Universitetet et Par Exem- 
plarer af Cefonia enea, der her ligeledes beskyldtes for at opæde 
Potetesgresset. Desværre var jeg forhindret fra selv at tage 
Tingen i Öiesyn, og en Anmodning om at indsende en Pröve af 
det saaledes angrebne Potetesgræs blev ikke efterfulgt, saa jeg 
fik ingen Rede paa, hvorledes det egentlig hang sammen her- 
med. Men jeg kan tenke mig Sammenhengen saaledes, at Po- 
tetesgræsset har været angrebet af Bladlus og Potetessop, der 
har bragt Bladene til at visne, medens Torbisterne har indfundet 





SCHOYEN: ENTOMOLOGISKE FORETEELSER I NORGE 1887. 43 


sig, lokkede af den af Bladlusene afsondrede söde Saft eller 
Honningdug. Det bliver da let forklarligt, at ligesom Marihö- 
nerne beskyldes for at spise op . Kornplanterne, saaledes faar 
Guldtorbisterne her bere Skylden for Potetesgræssets Henvisnen. 

I Kristianiatrakten led Frugttrærne iaar i usedvanlig Ud- 
strekning af Cheimatobia brumata's Larver, der gjennemhullede 
og opaad Bladene og foruden paa Frugttrærne tillige viste sig 
paa omtrent alle mulige Slags Lévtrer, Roser etc. og skjæmme- 
de deres Udseende 1 mere og mindre Grad ved de fillede og 
mishandlede Blade, som de efterlod sig. Æblerne var i overor- 
dentlig höi Grad befængte med den bekjendte Æblemark, Larven 
af Carpocapsa pomonella. Allerværst var imidlertid Hæggetrærne 
Prunus padus) farne. De var overalt her omkring i den Grad 
herjede af Hyponomeuta padella, at jeg aldrig har seet Magen. 
Selv de störste Trær var fra överst til nederst aldeles omvundne 
af Larvernes Spind, og hvert eneste Blad blev opzdt, saa de 
stod aldeles bare og bladlöse, indhyllede i sine Flor-Draperier. 
Ogsaa paa Modum saa jeg Hæggetrærne ilde medfarne af disse 
Larver. 

Paa Hvalôüerne fandt jeg i Slutningen af Mai en Stikkels- 
berhek saa tet besat med Larver af Adraxas grossulartata, 
at de ikke lod til at ville levne et eneste Blad urört, medens 
Ribsbuskerne, der stod lige tæt ved, var fri for dem. Dette 
synes ogsaa hos os at vere det almindelige Forhold, medens 
jeg f. Ex. fra enkelte Distrikter i England har seet anfört, at 
Ribsen hærjes endnu verre af dem end Stikkelsbærrene. En hel 
Del af Larverne, som jeg medtog og opfödte, forpuppede sig og 
leverede Sommerfugle sidst i Juni. Jeg fürsôgte, om Larverne 
skulde ville spise Asdes aureum, men de syntes ikke videre 
om den. 

For Bartrærnes Vedkommende kan nævnes, at flere af de 
unge Furuplantninger paa Jæderen (væsentlig Pinus sylvestris og 
montana) blev hærjede af Lophyrus rufus, hvilken Art ogsaa i 
forrige Aar i stor Udstrekning opaad Barret paa Furuhækkerne 
red Klep Jernbanestation paa Jæderen. I Aarene 1860—61 
optraadte disse samme Larver 1 enorme Masser i Trysilelvens 
Dalfére helt opimod Famunsöen, ligesom paa svensk Grund i 
Skaratrakten og rimeligvis endnu flere Steder. Samtidig var der 


44 - ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


ogsaa Masseopteden af dem i flere Trakter i Sydtyskland, f. Ex. 
ved Giessen i Hessen og Spessart i Bayern." 

I Romedals Fröklsengningsanstalt (pr. liseng Jernbanestation, 
Nordbanerne) fandtes Gastrodes abietis ifjor Vinter i slig Mængde 
overvintrende under Skjællene af de sammesteds opbevarede 
Grankongler, at de holdt paa at fylde hele Huset, idet de krav- 
lede omkring overalt rundt Vægge, Gulv og Tag 1 utallige 
Skarer. En Pröve blev indsendt hertil Universitetet 1 Februar 
Maaned med Forespörgsel om, hvad dette kunde vere for Slags 
Dyr, da man ikke för havde market noget til dem. REUTER 
har i dette Tidsskrift (Aarg. I. p. 185-—ı88) gjengivet KÔLREL- 
TER’s gamle lagttagelse over denne eindommelige Overvintrings- 
maade af G. Adzetis, samt den af ham fremsatte Formodning 
om, at det ikke saa meget skulde vare Granfröet som denne 
Tæge Korsnæbbene söger, naar de om Vinteren plukker Skjæl- 
lene af Konglerne. At KÖLREUTERS Opgave om, at Korsnæb- 
bene spiste disse Tæger, er rigtig, betvivles ikke; men at deres 
Hovednæring om Vinteren er Granfröet lader sig vistnok ikke 
bestride, da man ved at undersöge deres Maveindhold finder 
dette Frö i rigelig Mengde tilstede. | 


For vore Biskjôttere har den forlöbne Sommer paa flere 
Steder veret skjæbnesvanger, idet der har vist sig Bipest i Ku- 
berne, en Sygdom der, saavidt vides, tidligere ikke har været 
kjendt hos os, men som, naar den faar Anledning til at gribe 
om sig, bliver Biavlens værste Fiende. Jeg har havt Leilighed 





* Under Henvisning til min i dette Tidsskrifts Aarg. I. p. 39—42 publi 
cerede Meddelese: »Furuspinderens (Zutrichia pini) Optreden i Norge i Aarene 
1812—16» turde det maaske i denne Forbindelse være af Interesse at gjore 
opmærksom paa, at ifölge C. J. SUNDEVALL (Oeconom. Afhandling om Insek- 
ternas åverkan på våra skogar, Lund 1826, p. 5) findes det berettet, at en 
ganska stor sträcka barrskog (af öfver en half mils längd) blifvit aldeles ut 
dödad vid Siljan i Dalarne för ungefär 10 år sedan af larver (troligen til 
Bomb. fini?), som förtärde barren.» Da altsaa denne Begivenhed falder on 
trent samtidig med 2. finis Masseoptræden paa forskjellige Steder i Norge: 
turde der vel vere al Rimelighed for, at det ogsaa har været denne Art, der 
dengang var paafærde i Sverige, om end ikke noget lignende Tilfælde der, 
ligesaalidt som her i Norge, senere har gjentaget sig. 


I 





SCHOYEN: ENTOMOLOGISKE FORETEELSER I NORGE 1887. 45 


nl at se Pröver af Kager med Yngel angrebne af Bipesten fra 
et Par forskjellige Steder her i Landet, nemlig fra Skien og 
Drammen, samt ogsaa en fra Hardanger, der ialfald stærkt mis- , 
tenktes for at være befængt med Bipest, om det end ikke sikkert 
kunde konstateres. Bipesten foraarsages som bekjendt af en sær- 
egen Art Bakterie, Bacillus alvei, der imidlertid ikke saa let 
uden specielle Dyrkningsforség- kan skjelnes fra andre Bakterier, 
bvoraf der selvfölgelig altid er fuldt op i raadnende Biyngel, 
ogsaa naar Yngelens Död skriver sig fra andre Grunde end vir- 
kelig Bipest, saasom fra koldt og raat Veir og Næringsmangel. 


Af Aarets Lepidopterfangst kan nævnes félgende Fund af 
speciellere Interesse. 

Under et Besög paa Hvalöerne i de sidste Dage af Mai 
Maaned fandt jeg paa Kirköen, den störste af dem, paa en 
Strekning med lös Flyvesand, hvor der var fuldt op af Myr- 
mekm-Larver, ogsaa 5 Larver af Agrotis pracox L., ny for 
Norges Fauna og hidtil inden Skandinaviens Grændser kun ob- 
serveret i Skaane og Blekinge. Desvarre viste de 3 sig besatte 
med Snyltehvepslarver, hvorfor jeg udblæste dem; de 2 andre 
forpuppede sig, men har ikke leveret | Sommerfug og er nok, 
efter hvad det lader til, döde. 

Et ligesaa interessant Fund gjorde jeg i söndre Aurdal, Val- 
ders, hvor jeg nemlig den 3:dje Juli tog et Exemplar af den, 
saavidt mig bekjendt, tidligere intetsteds i Skandinavien obser- 
verede Zortrix inopiana Haw. Ifölge TENGSTRÖM er denne 
Art fundet flere Steder i Finland, og den turde vel ved nærmere 
Undersögelser ogsaa vise sig at forekomme i Sverige. Larven 
lever paa Rödderne af Artemisia campestris og vulgaris, hvor 
den spinder om sig et Silkerör og overvintrer. 

En tredie for Norges Fauna ny Art, Asopia glaucinalis L., 
udklekkede jeg af Larve her fra Kristiania den 3:dje Juni iaar. 

Blandt det af Forstkandidat A. HAGEMANN fra forrige Aars 
Reise til Kristianssand indleverede Materiale har jeg ligeledes fo- 
refundet 2 for Norges Fauna nye Lepidopterarter, begge fundne 
ved nevnte By, nemlig Zonosoma punctaria L. og Cerostoma 
“emorella L. — Blandt Hr Hacemann’s sidste Aarsfangst i 


46 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


Saltdalen — hvilken ogsaa bliver den sidste, da han nu er forflyt- 
tet til Alten 1 Finmarken — befandt sig et meget smukt Exem- 
plar af Notodonta dictewoides Esp. var. frigida Zett. (4), samt en 
interessant Berigelse af vor arktiske Lepidopterfauna, nemlig £/- 
lopia prosapiaria L. i flere Exemplarer, fangede ved Storjord 
den ı9:de Juli. Det nordligste Sted, hvorfra jeg tidligere kjendte 
denne Art, var Snaasen i nordre Trondhjems Amt (64° 12° n. 
Br.), men at den ogsaa skulde vise sig at forekomme paa ark- 
tisk Grund, var temmelig uventet. Efter hvad HAGEMANN har 
meddelt mig, optraadte den endog temmelig hyppigt, hvad der 
jaar ogsaa var Tilfældet sammesteds med Cidaria flavicinctata 
Hb., medens der forresten var usedvanlig lidet at se af de ellers 
almindeligere forekommende Arter. 

Den hidtil kun fra Dovrefjeld kjendte Adela Esmarkella 
Wk. fandtes 8:de Juli af Pastor SANDBERG og mig i et större 
Antal Exemplarer blandt Funzperus-Krattet paa Sydsiden af Vin- 
stervandet eller, som det ogsaa kaldes, Strémsvandet i det syd- 
dstlige Hjörne af Jotunheimen. Den förste Opdager af denne 
höialpine Art er SIEBKE, i hvis efterladte Samling forefandtes et 
Par Exemplarer af samme fra Fokstuen paa Dovrefjeld 5:te Juli 
1861. Han henförte dem imidlertid til A. Degeerella, hvilket 
ogsaa var Tilfældet med de af mig i 1877 vid Kongsvold fundne 
Exemplarer, der ligesom SıEBKE’s i Virkeligheden tilhörer À. 
Esmarkella. Begge Arter er hinanden saa overordentlig lige, at 
det er let at forvexle dem, men de forekommer neppe sammen 
noget Sted, da Esmarkella er en hôialpin Art, medens Degeerella 
vistnok udelukkende holder sig i de lavere Regioner. 


Kristiania, December 1887. 








REDOGORELSE ANGAENDE ENT. FORENINGENS 
INSEKTSAMLING FOR AR 1887. 


nie 


Som antagligen mänga af Föreningens ledamöter icke torde 
hafva sig bekant, på hvilken ståndpunkt denna samling befinner 
sig, kan en kort redogörelse därför här vara på sin plats. Hon 
består ännu af hufvudsakligen svenska Coleoptera och Lepidoptera, 
och grunden därtill lades genom den på arter rikhaltiga skalbagg- 
samling, som skänktes under lifstiden af framlidna statsrådet 
0. L FAnraus. Kort därpå fick föreningen såsom gäfva af sin 
ordförande, professor O. TH. SANDAHL, emottaga en särdeles 
värdefull samling af skalbaggar och dagfjärilar, hopbringad af 
revisor J. W. ANKARCRONA i Karlskrona. Häruti inrymmes en 
mängd exemplar, de flesta i utmärkt skick, af en del sällsyntare 
arter, hvaraf många framdeles kunna bortbytas mot andra, som 
för närvarande saknas eller äro för fåtaligt representerade. Seder- 
mera har tillkommit en samling insekter, som blifvit förärad af 
föreningens hedersledamot, f. d. fältläkaren, dir P. A. EDGREN. 
Ett icke obetydligt antal insekter, tillhörande diverse ordningar 
och insamlade i stockholmstrakten af herr G. HOFGREN, har 
af nämde föreningsledamot öfverlemnats. Mindre samlingar, men 
af stort värde i anseende till en del arters sällsynthet, hafva 
lemnats af adj. J. A. AHLGREN (Kalmar), godsegaren C. MÖLLER 
på Vedelsbäck, sogneprest G. SANDBERG m. fl. Dessutom har 
föreningen förvärfvat sig värdefulla mindre samlingar genom kand. 
A. S. MORTONSON, hr J. RUDOLPHI, m. fl. 

Under det gångna året Ofverlemnades af fil. d:r S. E. B. 
Höcman en mindre samling insekter fran Alingsästrakten, hvar- 
ibland må omnämnas Gnorimus Variabilis L. Genom entomo- 


48 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


logen C. P. J. PETTERSSON i Häslöf har förskaffats åtskilliga 
rariteter från Skane såsom Zadrus Gibbus F., Anisodactylus 
Pseudo-aeneus Dej., Gaurodytes Nebulosus SCHJÖDTE, Dermestes 
Frischii Kuc., Hypocaccus Metallicus F., m. fl.; samt genom 
herr Jon. RuDOLPHI åtskilliga fjärilar, såsom: Argynnis Selene 
SCHIFF. af den nordliga, bleka formen, utgörande en öfvergäng 
till v. Hela Stor.; Pales v. Arsilache Esp., samt en Pales-hane 
frän Äreskutan, som kommer mycket nära v. /sis Hs.; P. 
Lapponica Stor fran Are i Jämtland, Frigga Tunsc fran Delsbo 
i Helsingland och Thore y. Borealis StcR från Åreskutans nedre 
sluttning, hvilken var. genom de stora, svartbruna fläckarne närmar 
sig hufvudformen; Ag/aja L. fran Are, ganska mörk, men dock 
för ljus att vara den rätta ab. Aemilia Acereı; Militaea Dictynna 
Esp. fran Ljusdal (icke. Ath. v. Corythalia som etiketten angaf), 
fullkomligt ôfverensstimmande med skånska exemplar; Oeneis 
Norna Tungs (icke Bore SCHN., som gifvaren trott) fran Enafors 
i Jämtland; Carterocephalus Silvius Knock fran Delsbo, Plusia 
Microgamma Hs. Polyommatus Amphidamas ab. Obscura fran 
Delsbo; Zrebia Lappona Esp. med tvärbandet på bakvingarnes 
undersida nästan omärkbart och därigenom stående nära ab. 
Pollux Esp., samt Anarta Funebris HB. från Enafors m. fi. 

De insekter, som för närvarande tillhöra föreningen, samt 
sådana, hvilka hädanefter skänkas eller på annat sätt erhållas, 
komma att införlifvas med en enda samling, emedan eljest större 
utrymme skulle erfordras, än hvad tillgängarne medgifva att an- 
skaffa. Därför blir det nödvändigt att ompreparera, granska och 
etikettera snart sagdt hvart enda exemplar, hvilket kräfver både 
tid och arbete. Då det måste vara ett önskningsmål, att denna 
samling må blifva icke allenast så rikhaltig som möjligt, utan 
äfven hållen på ett sätt, som åtminstone någorlunda motsvarar 
nutidens fordringar, så kunna icke felaktiga eller dåliga exemplar 
där inrymmas, så vida de ej utgöra de största sällsyntheter eller 
äro af värde hvad lokalen beträffar, hvilket torde böra här om- 
nämnas till välvilliga gifvares kännedom. 

En början är gjord att granska och ordna föreningens rik- 
haltiga samling af Coleoptera, men, i följd af andra göromål, 
har hittills medhunnits blott Cicindelider, och af Carabider de 
första slägtena till Bembidium efter Tuomsons uppställning. 


ENTOMOLOGISKA F ÖRENIN GENS INSEKTSAMLING. 49 


Detta artrika slägte är nu föremäl för mitt arbete under lediga 
stunder. 

Öfverflödigt torde kanske vara omnämna, att gäfvor till 
Foreningens samlingar tacksamligen emottagas, och kunna de 
sindas till undertecknad under adress Adolf Fredriks Kyrkogata 15, 


Stockholm. 
Sven Lampa. 


LITERATURANMALAN. 


‘ Entomologisk latinsk svensk ordbok 


al Claes GRILL, löjtnant vid kongl. fortifikationen, är titeln pa 
at ı dessa dagar utkommet arbete, som, därom är anmälaren 
Ofvertygad, skall blifva med glädje helsadt och emottaget af 
entomologiens alltmer talrika utöfvare och vänner i värt land. 
Det är nu 70 år sedan MARKLINS Öfversättning af ILLIGERS Termi- 
nologi utgafs och denna, numera för öfrigt mycket föråldrade 
terminologiska handledning, har sedan länga tider tillbaka endast 
undantagsvis kunnat erhallas genom den antiqvariska bokhandeln. 
Sälunda har det länge varit en liflig önskan hos hvarje i latinska 
spraket föga eller intet hemmastadd samlare eller forskare inom 
entomologien att erhälla en hjälpreda, som kunde sätta honom 1 
stånd att förstå de latinska artmärken och beskrifningar öfver 
insekter, hvilka förekomma i såväl nyare som i äldre entomolo- 
giska arbeten. En sådan hjälpreda har nu löjtnant C. GRILL 
med otvifvelaktigt mycket stort besvär sammanskritvit och ut- 
gifvit till de svenska entomologernas, isynnerhet nybörjarnes tjänst. 
Vid ett hastigt genomseende af den lilla välkomna ordboken har 
anmälaren tyckt sig finna, att förf. på ett förtjänstfullt sätt lyc- 
kats lösa den ingalunda lätta uppgiften för en sådan ordbok. 
Det kan väl vara möjligt, att en eller annan kritiker skulle kunna 
påpeka, att det eller det ordet, den eller den termen äfven borde 
Entomol. Tidskr. Arg 9, H. 1 (1888). 4 





50 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. - 


hafva upptagits, men man mä icke begära en absolut fullständig- 
het i ett sädant specielt ordboksarbete. Alla vanliga termer och 
uttryck, allt som är nödvändigt har upptagits, så vidt anmälaren 
kunnat finna, och de latinska ordens motsvarande svenska uttryck 
äro rätt återgifna, utan någon onödig mångordighet. Det ento- 
mologiska latinet är icke något klassiskt Ciceronianskt latin, 
såsom förf. själf i förordet anmärker, och detta må icke för- 
glömmas vid bedömmandet af en sådan special-ordbok, som den 
1 fråga varande. 

Till upplysning och gagn för dem, som äro alldeles obekanta 
med den latinska formläran, har förf. bifogat ett utdrag ur denna 
formlära, innehållande exempel på substantivers, adjektivers och 
pronominers deklination samt verbers konjugation, ett tillägg, som 
helt visst bör vara välkommet hos dem, för hvilka det är äınnadt. 

Till sist har förf. på ett par sidor redogjort för betydelsen 
af vissa adjektiv-ändelser och diminutiv-former samt förklarat 
meningen af vissa vid entomologiska beskrifningar begagnade 
sammansatta uttryck. 

Den lilla nätta, i typografiskt hänseende fint och vackert 
utstyrda ordboken kan med allt skäl varmt rekommenderas hos 
hvar och en, som icke är tillräckligt förtrogen med det latinska 
språket och de entomologiska latinska termerna, för att kunna 
reda sig utan en sådan. Man kan med full sanning på den- 
samma tillämpa en ofta uttalad och därför liksom utsliten mening: 
hon fyller verkligen på ett förträffligt sätt ett inom det entomo- 
logiska studiet länge kändt behof, och man har stor anledning 
att vara författaren tacksam för all den möda han nedlagdt på 
detta arbete. 

Ordbokens pris är 2 kr. och hon distribueras genom Ento- 
mologiska föreningens försorg. Reqvisitioner kunna adresseras 
till Entomologiska föreningen i Stockholm, 94 Drottninggatan. 


— Th, — 





ENTOMOLOGISKA FORENINGENS I STOCKHOLM 
SAMMANKOMST 
DEN 28 APRIL 1888. 


Den talrikt besökta sammankomsten hölls som vanligt å hotel 
Phenix under prof. O. SANDAHLS ordförandeskap. 

Efter justering af protokollet för föregående sammankomst 
och sedan ordf. helsat nya ledamöter samt för aftonen närvarande 
främlingar välkomna, tillkännagafs, att till ledamot af föreningen 
invalts på förslag af konservator W. MEVEs: 


hr jägmästaren C. W. LunpsorG (Tuna, Åby station). 


Det nyss utkomna häftet ı af Entomologisk Tidskrifts 9:de 
årgång utdelades. 

Ordföranden fäste medlemmarnes särskilda uppmärksamhet 
på den af löjtnant CLAES GRILL nyligen utgifna Entomologiska 
latinsk-svenska ordbok, hvilken är något utförligare anmäld i 
ofvan nämda h. 1 af Entomologisk Tidskrift för innevarande år. 

Prof. AURIVILLIUS höll ett sakrikt föredrag om den isynner- 
het för våra häggträd så fördärfliga malfjärilen Hyponomeuta 
Padella (Padellus L.), ur hvars larver och puppor framkläckts 
icke mindre än 6 olika slags parasiter, af hvilka 4 höra till 
olika grupper af steklarnes ordning, 1 till flugorna och 1 var en 
hyperparasit, som befanns vara en genuin Pteromalin. 

Prof. AURIVILLIUS förevisade en storartad och praktfull sam- 
ling af fjärilar från vestra Afrika, fångade och hemsända af 
föreningens nitiske ständige ledamot hr Fritz THEORIN, som se- 
dan 18 år tillbaka varit bosatt i dessa trakter och vid flera 
foregående tillfällen hemsändt utmärkta samlingar af Lepidoptera 
och andra djur samt talrika etnografiska föremål. Hr A. på- 
pekade egendomliga förhållanden af dimorfism och härmning hos 

Eatomol. Tidskr. Årg. 9, H. 2 (1888). 5 





52 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888, 


honorna af vissa dagfjärilar i nu förevisade samling samt er- 
inrade om liknande förhällande med fjärilshonor af en fjäril frän 
Madagascar. 

Konservator Sv. Lampa redogjorde sedan för de vackra fynd 
af icke mindre än 9 för Sverige nya arter af fjärilar, hvilka d:r 
Ivar AMMITZBOLL upptäckt 1 Kristianstad och dess omnäjd. En 
af dessa fjärilar är förut endast funnen i Norge, en annan endast 
i Finland. D:r AMMITzBOLL’s varma forskningsifver inom ento- 
mologien har sålunda erhållit en välförtjänt belöning. 

Byråchefen J. MEvEs förevisade en för Sverige ny varietet, 
benämd v. rofundarta, hörande till den bekanta mätarefjäriln 
Cabera pusaria L. 

Lektor J. SPÅNGBERG redogjorde för uppträdandet inom in- 
sekter af svampbildningar, särskildt af arter hörande till svamp- 
slägtet Cordyceps. Rörande detta ämne uppstod sedan ett lifligs 
meningsutbyte mellan flere af föreningens medlemmar. 

Hr Emit HOLMGREN förevisade och demonstrerade 3 nya 
fjärilsaberrationer, nämligen 2 af Argynnis Aglaja L. och 1 af 
A. Adippe L. Den ena af de 2 förstnämda aberrationerna hade 
af hr H. erhållit namnet ad. Wimani, efter upptäckaren af den- 
samma, stud..C. WIMAN i Upsala. Aberrationen af A. Adippe 
(ab. Varenit HGN) var af jägmästaren A. Varenius funnen 4 
Lidingön sommaren 1885. 

Hr H. redogjorde äfven för fynden af sällsynta arter af 
slägtet Szrex och visade en ur en hithörande arts puppa fram- 
kommen praktfull parasitstekel: Thalessa superba, hvilken blifvit 
funnen i Södermanlands skärgård af hr HUGO SAMZELIUS, elev 
vid skogsinstitutet. 

Ordföranden uppläste sedan en af lektor A. E. HOLMGREN 
insänd uppsats, hvari han redogör för sin iakttagelse, huruledes 
tillfälligtvis uppgräfda vattengropar (»bryor», Gotland) kunna 
blifva försedda med invånare, som icke själfva kunna förflytta 
sig långa sträckor öfver land såsom hästiglar, vatten-akarider o. d. 
Denna uppsats återfinnes i detta häfte af Ent. Tidskrift. 

Öfriga under aftonen hållna föredrag skulle inflyta i tidskriften. 


Oskar Th. Sandahl. 








RESUMES. 


(Page 51 du texte.) 


O. SANDAHL: Réunion de la Société entomologique de Stock- 
mim le 28 avril 1888. 


Le Président, M. le prof. O. SANDAHL, annonce la reception 
de M. C. W. LUNDBORG, maître de la vénerie, comme membre 
de la Société. 

M. CHR. AURIVILLIUS fait des observations trés interessantes 
sur non moins de 6 différentes espèces de parasites, vivant dans 
les larves et les chrysalides d'une microlépidoptère, Hyponomeuta 
Padella, si nuisible au Puder. Un de ces parasites était un 
hyperparasite (parasite sur parasite), appartenant aux Ptéromalines. 

Après cela, M. A. montre une magnifique collection de pa- 
pillons de la côte occidentale de l'Afrique, ramassée par M. 
Fritz THEORIN, membre perpétuel de la Société, qui demeure 
dans cette région d'Afrique depuis 18 ans, et qui est toujours un 
collaborateur très interessé dans l'histoire naturelle, spécialement 
dans l’entomologie, et aussi dans l'ethnographie. Déjà plusieurs 
fois il a envoyé des collections zoologiques et ethnographiques 
très riches A sa patrie, la Suede, 

M. A. fait observer des cas singuliers de dimorphisme et 
de smimicry» chez les femelles de certains papillons diurnes 
dans la collection de M. THEORIN. 

M. Sven LAMPA mentionne la découverte intéressante de non 
moins de g espèces de papillons, nouveaux pour la Suède, trouvés 
par M. le Docteur IvAR AMMITZBOLL dans les environs de la 
ville de Christianstad en Scanie, la province la plus au sud de 
la Suède. Un de ces papillons n'a été trouvé auparavant qu'en 
Norvège, un autre seulement en Finlande. 


54 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


M. J. Meves montre Cabera pusaria L. var. rotundaria, 
nouvelle pour la Suede. 

M. J. SPANGBERG, donne un exposé des espéces du genre 
de Cordyceps, champignons parasites dans plusieurs insectes. 

M. Emi. HOLMGREN décrit 3 aberrations nouvelles de pa- 
pillons, 2 appartenantes à Argynnis Aglaja L. et 1 à A. Adippe 
L. Une de celles-là est nommée par M. H. aberr. WIMANI, en 
l'honneur de M. CH. WIMAN, étudiant à Upsal, qui l'a découverte. 
L'aberration d Adippe (ab. VaRENI Hon) a été trouvée 1885 à Liding- 
ôn (dans le Skärgärd) par M. A. VARENIUS, maitre de la vénerie. 

M. E. H. mentionne aussi que M. Huco SamzeEtius, élève 
à l'Institut Forestier, a trouvé dans le Skärgärd de la Sudermanie 
la magnifique Hyménoptére parasite Zhalessa superba, vivant 
comme larve dans la chrysalide d'une espèce du genre de Sirex. 

Le president récite une observation de M. le D:r Auc. E. 
HOLMGREN concernant la mode de la transmission à des digues, 
occasionellement remplis d'eau, de sangsues, d’acarides d’eau et 
d’autres petits animaux, qui ne peuvent se transporter eux-mémes 
de grandes distances par terre. 

On va retrouver ces discours dans Je Journal entomologique 
de Stockholm. 





NYA RON OM MYRORNAS OMTVISTADE MED- 
LIDANDE OCH HJALPSAMHET 


AF 


O. M. REUTER. 


I sina intressanta Myrmecologiska studier II (Svenska myror 
och deras lefnadsförhällanden, i Bihang till k. svenska Vet.-Akad. 
Handlingar, band II, n:o 18, Stockholm 1886) säger d:r ADLERZ 
pp. 134 ff.: »Medlidandet och hjälpsamheten mot särade och i 
nöd stadda kamrater torde deremot (hos myrorna) starkt kunna 
ifrägasättas; * åtminstone dro de inga allmänt förekommande 
egenskaper, om ocksä isynnerhet de äldre författarne pä detta 
omräde anföra talrika exempel, som mer eller mindre tydligt 
tyckas tala till myrornas fördel. LATREILLE t. ex. meddelar, att 
rufa-arbetare, pä hvilka han bortryckt antennerna, omhändertogos 
af sina kamrater, hvilka slickade deras sär och derpä utgöto en 
droppe vätska. LEPELETIER DE SAINT-FAIRGEAU uppgifver, att 
hvarje sårad myra, som mötes af kamrater, af dessa bäres till 
boet. ForEL uppställer såsom allmän regel, att myror, som äro 
lindrigt skadade eller sårade, vårdas af sina kamrater, men när 
de äro vanmäktiga eller döende bortbäras de långt från boet, 
för att der lemnas att dö. Samma iakttagelse har enligt FOREL 
äfven gjorts af EBRARD. LUBBOCK anför en mängd försök, som 
han anstält för att utröna graden af myrornas medlidande och 
hjelpsamhet och af hvilka de flesta gifvit negativt resultat. 
Då emellertid i några fall båda dessa egenskaper tydligt fram- 
trädde i myrornas handlingssätt, gör han den berättigade slut- 


* Alla spärrningar gjorda af mig. 


56 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


satsen, att hos myrorna, likasom hos menniskorna, de individuela 
olikheterna hindra uppställandet af en allmän regel för handlings- 
sittet. Samtliga de iakttagelser jay gjort tjena endast till att 
bekräfta denna slutsats och liksom Lussock har jag funnit 
tydliga yttringar af medlidsam hjelpsamhet vara ytter- 
ligt sällsynta». 

Han visar därefter att den vätska, man trott sig finna ut- 
gjuten på sårade antenner, härrör af såret själft och icke af de 
andra myrorna utgjutes därpå, utan tvärtom af dem uppslickas, 
såsom troligen egande någon angenäm smak; han har sett myror 
af Formica rufa behandla på detta sätt äfven en fiendtlig 
myras sårade antenn. Härefter anföras några prof på det kända 
förhållandet, att myror i allmänhet icke bistå hvarandra under 
striden mot fienden samt ytterligare ett exempel från ett fånget 
sanguinea-samhälle på likgiltighet mot drunknande kamrater. 

»Blott ett enda tydligt fall af hjelpsainhet mot en 
nödstäld kamrat har jag iakttagit», fortsätter författaren 
och anför nu en intressant observation beträffande en i mullen 
fastklämd Lasius niger, som befriades af två kamrater, hvilka 
därvid ådagalade icke så ringa grad af intelligens. 

Sir JOHN LuBBock har gjort tre experiment med under till- 
tryckt jord fängslade Lasius niger och ett med Myrmica rugt- 
nodis, men såg aldrig något försök af deras anhöriga göras till 
deras befriande.” 

Emellertid uppger Rev. W. W. F. WuHiTE, att han upprepade 
gånger sett À, sanguinea befria fängslade kamrater, och BELT har 
iakttagit ett fall, då en härmyra (Eciton hamata) såg en kamrat 
fängslad ett stycke från myrvägen och efter en stund dit med- 
förde omkring ett dussin andra, hvilka genast begynte arbeta på 
hans frigörande. "+ | 

Den förmodan låg nära till hands, att olika arter i ofvan 
nämda hänseende kunde förhålla sig olika och att medkänslan 
och hjälpsamheten i allmänhet vore starkare utvecklad hos äfven 
i öfrigt intelligentare species. Själslifvet är hos våra inhemska 
myror äfven betydligt mer utbildadt inom slägtet Formica, med 


+ Ants, Bees and Wasps, Sixth Edition, pp. 102 0. 103. 
** Romanes, Animal Intelligence, Third Edition, pp. 48 0. 49. 








REUTER: MYRORNAS MEDLIDANDE OCH HJALPSAMHET. 57 


undantag af den Lasius i manga hänseenden närstående F. fusca, 
in hos detta senare slikte, och det är anmärkningsvärdt nog, att 
Sir Joun LusBock till föremål für sina för öfrigt ganska sinnrika 
försök så ofta valt just F. fusca eller Laszus-arter. 

Senaste sommar var jag i tillfälle att göra en mängd expe- 
nment i och för utrönandet af medlidandet och hjälpsamheten 
hos vår vanliga stackmyra. Alldeles nära min bostad låg näm- 
ligen en stor 7#fa-stack; från hvilken en rätt bred myrväg ledde 
till en gran. Vägen gick delvis öfver sandgrund, så att alla 
myrornas rörelser på det ljusa underlaget särdeles väl kunde 
observeras. Mina försök, för hvilka jag nu går att redogöra, 
gjordes dels på dessa ljusa fläckar af myrvägen, dels längre fram 
i sälfva stacken.” 


Försök med Formica rufa (L.) Foret, ras rufa L. 


1. Den 19 augusti, en varm, solig dag, satte jag kl. 1,2 m. 
em. en rufa-arbetare under en 74 gram vägande sten midt 
pi den starkt trafikerade myrvägen och pa sa sätt betäckt af 
stenen att endast hufvudet och främre delen af thorax voro 
blottade. Flera myror passerade förbi och berörde den fangna 
med sina antenner, men sprungo åter sin vig. KI. 1,3 m. kom 
en stor arbetare, lätt igenkänd på sin af bladlussaft fylda bak- 
kropp, och berörde på samma sätt som de föregående den fäng- 
nas antenner, men i stället för att lämna denna och gå sin väg, 
stannade han rakt framför myran och stod orörlig en och en 
half minut, ehuru andra kamrater sprungo tätt intill och berörde 


* Stacken var synnerligen talrikt befolkad och individerna i hög grad 
växlande till storlek. Aldrig har jag förut sett en sådan mängd små arbetare 
som i denna stack. Såsom prof på olikheten af skilda individers storlek och 
vikt inom detta samhälle kunna följande tal anföras: 


I. Lingd 3,6 mm. ; vikt 0,9 mgr. 4. Längd 6,0 mm.; vikt I,75 mgr. 
2. » 4,3 > > 1,75 > 5. » 68 > » Ss » 
>» 60 > » 5,5 » 6. > 70 » » 15,0 > 


Den betydliga viktolikheten beror till stor del på huruvida myran är fyld 
med näring eller icke. ADLERZ uppger längdförhållandet för denna ras till 
6-9 mm., men individer af 4 mm. längd voro i nu omtalade stack alls icke 


sällsynta. 





58 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


såväl hans, som den fängslades antenner. Därpå fattade han 
plötsligt tag i den fångnes ena antenn och fortfor ihärdigt att 
draga i denna under sju minuters tid, lämnande detta arbete 
blott ett par gånger för ett ögonblick. Emellertid hade talrika 
individer under tiden passerat stället och flere en kortare tid 
gjort små försök att biträda vid fångens befrielse, men de trött- 
nade snart och begäfvo sig åter sin väg. KI. 1,6 m. kom dock 
ånyo en stor myra och fattade i den fångnes framben på mot- 
satta sidan om den af den förra fasthållna antennen. Kort där- 
efter infunno sig två arbetare af medelstorlek och gingo med 
hufvudet längre under stenens något ojämna kant, så långt de 
kunde nå den fria delen af myran, och drogo nu från någon 
kroppsdel, som jag dock icke i det läge jag stod närmare kunde 
bedömma. Den ena af dessa myror lämnade nu för ett ügon- 
blick sin plats och gick rundt om stenen till det ställe 
på dess andra sida, som låg rakt emot det, där myran 
var fängslad, och stack där hufvudet så långt under 
stenen, hon förmådde. Strax därpå återvände hon. Dessa 
fyra myror fortsatte nu med sitt befrielsevärk, ända tills det kl. 
1,114 m. lyckades dessa att lösgöra den fångna, som emellertid 
nu var fullkomligt maktlös och icke visade några tecken till 
rörelse. Den första stora till hjälp komna myran fattade då 
henne med käkarna från ryggsidan tvärs öfver thorax och be 
gynte bära henne åt stacken till. Kl. 1,13 m. lemnade hon sin 
börda, liggande pa rygg, och sprang af och an, men ätervände 
efter 12 sekunder. Hon sökte denna gang fatta tag i den burna 
myrans hufvud (käkar?), men lämnade ater detta och drog henne 
fran ena antennen. Efter en stund Ofvergaf hon åter sin makt- 
lösa kamrat, som denna gang blef liggande pa buken, men snart 
infann sig ånyo den stora myran, hvilkens alla rörelser jag noga 
följt, och sökte gripa tag i den andras hufvud, hvilket grepp 
dock snart öfvergafs, i det hon såsom en gång förut nu bar 
denna tvärs öfver thorax. Efter en liten stund försvann den stora 
myran åter, men återvände äfven nu och fattade denna gang tag! 
den burnas ena mandibel. Denna hade nu något kvicknat vid, i det 
hon visade tecken till rörelse. Ytterligare tvänne gånger aflägs 
nade sig bäraren och återvände. Den burna visade hvarje gång, 
hon lämnades, allt tydligare lifstecken, i det hon långsamt rörde 








REUTER: MYRORNAS MEDLIDANDE OCH HJALPSAMHET. 59 


antenner och ben. Dessa lifstecken hade, syntes det, bordt för- 
æleda bäraren att begagna sig af den vanliga bärningsmetoden 
af trötta kamrater, mandibel-bärningen, hvilken hon redan en gang 
försökt och flera gånger tycktes hafva haft för afsigt att försöka, 
men den ena gången fattade hon likväl den sjuke vid antennen 
och släpade henne sålunda framåt. Kl. 1,16 m. aflägsnade hon 
sig och kom nu icke mer tillbaka. En minut senare hade den 
skadade myran fullkomligt tillfrisknat och försvunnit på vägen i 
virrvarret bland de andra fram och tillbaka springande myrorna. 
Under den tid, hon med ofvan anförda små intervaller bars af 
den stora kamraten, var hon flera gånger, då hon lämnats ensam, 
föremål äfven för andra myrors uppmärksamhet, men af dessa 
gorde blott ett par försök att fatta tag i henne, hvilket de dock 
snart öfvergåfvo, då den ursprungliga bäraren infann sig. 

2. Kl. 2,40 m. betäckte jag en myra med samma sten och 
På samma väg på så sätt att blott bakre delen af abdomen och 
bakfötterna voro fängslade. Innan 1 m. hade en annan myra 
kommit tillstädes, korsade antenner med den fängslade, knuffade 
ärefter med hufvudet mot ena sidan af dennas abdomen och lös- 
gorde henne sålunda utan vidare möda. Den frigjorda myran 
sprang strax sin väg. 

3 Kl. 2,45 m. fängslades en annan på samma sätt som 
föregående. Hon ansträngde sig af alla krafter att själf lösslita 
sig. En mängd myror passerade förbi, berörde helt flyktigt den 
fångslade, men sprungo åter ögonblickligen sin väg, utan att be- 
kymra sig om denna. Kl. 2,49 m. hade hon befriat sig själf. 

4. Kl. 3,1 m. betäcktes en myra med en sten af 54 
gramms vikt på så sätt att endast en del af bakkroppen 
och bakbenen voro fria. Hon kunde på detta sätt icke med- 
dela sig med de öfriga genom antennspråket. Flera myror 
kommo till, berörde den fängslades bakkropp och begåfvo sig 
åter sin väg. KI. 3,4 m. kom en liten arbetare, berörde myrans 
bakkropp och fattade därefter tag i hennes venstra bakfot, dra- 
gande vid denna myran i riktning utåt vägen. Därpå upprepade 
hon samma manöver med högra bakfoten, men äfven nu utan 
resultat. Hon gick då med hufvudet så långt hon kunde under 
kanten af stenen på det ställe, där kamraten var fängslad och 
knuffade till dennes bakkropp, men utan resultat. Sedan hon 











60 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


litet öfver en minut sysslat härmed, lämnade hon den fångna, 
gick i motsats till öfriga lifligt kringlöpande myror med läng- 
samma steg utät vägen, stannade ett par tre ganger, 
gjorde en tur tillbaka at stenen till, men vände äter och 
sprang hastigt sin väg. Redan kl. 3,6 m. gjordes det andra all- 
varligare befrielse-försöket, äfvenledes af en liten myra. Samma 
beteende, dragning fran bakfötterna, skuffning på abdomen just 
vid stenens kant. Denna lilla myra lämnade flera gänger stenen, 
sprang till i närheten gäende individer, med hvilka hon yt- 
terst lifligt korsade antenner, samt återvände därpå och 
började änyo sitt arbete, men utan resultat. Hon gjorde dä en 
liten tur kring ena hörnet af stenen, satte sitt hufvud under detta, 
stannade därefter och stod nu omkring 7 à 8 sekunder orörlig 
samt lemnade därefter stenen och den fängslade myran, begif- 
vande sig utät vägen med samma längsamma, liksom be- 
tänksamma gang som den förra. På detta sätt vandrade hon 
af och an i närheten under inemot en minut, men gaf sig därpä 
i vig med de öfriga hem åt stacken till. KI. 3,9 m. gjordes 
det tredje allvarligare befrielse-försöket, likasom de förra gängerna 
ocksä nu af en liten myra, som, äfven hon, arbetade enligt samma 
plan, som dessa. Men sedan hon funnit att detta ej lyckades, 
gjorde hon ett hvarf rundt om stenen, här och dar skuffande 
med sitt hufvud mot dess kanter, och gick darefter sin vig, 
men likasom de bäda förut nämda dröjde äfven denna länge 
i närheten, innan hon sprang bort, ehuru öfriga myror i den 
starka värmen sprungo ytterst lifligt till och fran stacken. Mig 
föreföll det som om de nu omtalade myrorna likasom öfvervägt 
förhällandet, men kommit till det resultat att ingenting stud att 
göra och därför öfvergäfvo sitt värk. Nagra andra myror bade 
då och då bistått den sista i hennes befrielseförsök, men nästan 
genast åter aflägsnat sig. Kl. 3,114 m. anlände en medelstor 
myra och fattade tag i den fångnas högra bakben, från hvilket 
hon började draga. Kl. 3,12 m. bistods hon af en liten myra, 
som drog från venstra bakbenet. Då den använda stenens tyngd 
emellertid omöjliggjorde hvarje befrielse-försök, lössläppte jag själf- 
mant "fången, som några ögonblick syntes maktlös. Den medelstora 
myran sökte under dessa i ena mandibeln fatta sin befriade kam: 
rat, men denna kvicknade plötsligt till och sprang själf sin väg. 


REUTER: MYRORNAS MEDLIDANDE OCH HJALPSAMHET. 61 


5. Kl. 4,27 m. fängslade jag åter en myra, denna gång 
ett stycke från den allmänna myrvägen; jämförelsevis få myror 
passerade stället. Stenen var upprest på sin blott fyra millimeter 
breda kant och ınyran var fängslad just vid kantens venstra hörn, 
där stenen var afhuggen på snedden uppåt, så att fången kunde 
ses såväl från ena sidan, som framifrån. Abdomen, bakbenen 
och högra mellanbenet befunno sig under stenen. Fyra myror 
kommo, den ena efter den andra, i närheten, men fastän de 
sprungo på icke mer än några millimeters afstånd tycktes de icke 
fa sigte på den fängslade. Kändt är äfven att myrorna dro yt- 
terst närsynta och att de mera observera föremålens rörelser, än 
deras former. Kl. 4,30 kom slutligen en medelstor myra till 
sället och inlät sig i ett längre antennsamtal. Jag anade genast 
att fången här skulle få en värksam hjälp. Den anlända myran 
började äfven draga i hennes venstra framben, men lämnade 
mart detta och gjorde en tur rundt om stenen, med sitt 
hufvud större delen af vägen undersökande dess kanter. 
Slutligen återkom hon och fattade myran rakt från sidan i 
venstra mellanbenet, dragande henne åt detta håll. Därpå gick 
hon framför stenen och drog den fångna från högra frambenet 
rakt framåt. Härefter lämnade hon åter sitt arbete, gjorde 
ånyo en tur rundt kring stenen och försökte bakifrån komma till 
sin nödstälda kamrat samt kom äfven nu från detta håll in un- 
der den snedt sluttande delen af stenens venstra kant till sidan 
af fången och grep tag i hennes här belägna mellanben, dragande 
detta rakt ut åt sidan. Dessa försök att genom omväxlande 
dragningar framåt och åt venster befria kamraten afbrötos af 
förnyade undersökningar af stenen, hvilka dock småningom upp- 
gåfvos, i det däremot arbetet med den fängslades lösryckande 
blef allt mera energiskt. Två gånger störde jag den ifriga be- 
farinnan, men första gången gick hon blott några steg, hvarpä 
hon strax återvände, ånyo vidtagande sitt arbete. Den andra 
gåogen åter, då hon redan i tolf minuters tid alldeles ensam 
Rrgäfves ansträngt sig, gick hon först litet längre bort, vände ett 
stycke tillbaka, gick sedan tämligen långsamt åt venster från 
genen och förblef på den vägen. Jag befriade den fångna, som 
själf förmådde gå sin väg. 

6. Kl. 7,7 m., då luften redan var svalare och myrorna 


62 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


icke fullt så lifliga, fängslade jag en medelstor myra under en 
sten, vägande 8 gramm. Äfven denna gång fängslades myran på 
ett ställe några tum från den allmänna stråten. Tvä myror 
kommo inom kort, korsade antenner med den fångna, gjorde 
hvardera ett hvarf rundt om stenen och sprungo sin väg. 
Andra gingo på ett par millimeters afstånd förbi den fängslade, 
men utan att det minsta bekymra sig om henne, vare sig sedan 
att detta kom sig af likgiltighet eller däraf att de icke märkte 
henne. Åter andra kommo till andra punkter af stenen, kröpo 
af och an på denna, böjde här och där hufvudet under dess 
kant, men sprungo ej ett helt hvarf omkring stenen, likasom de 
myror, hvilka samtalat med fången. Till kl. 7,17 m. hade blott 
tre myror i hvar sin tur helt lamt och hastigt dragit i något af 
den fängslades ben, men nu kom en liten myra, samspråkade 
och drog i ett ben ända till kl. 7,184 m. Genast, då hon 
lämnat fången, infann sig en stor myra, som ovanligt länge kor 
sade antenner med den nödstälde kamraten, men till min för- 
våning med ens — alldeles tvärt gjorde helt om och sprang sin 
väg. Först kl. 7,23 m. anlände nu en medelstor myra, som 
värkligen på allvar antog sig befrielsevärket och genom att draga 
den fångna från fram- och mellanbenen turvis åt höger, venster 
eller rakt framåt kl. 7,34 m. lyckades lösgöra henne. Hennes 
bakkropp hade emellertid under stenen blifvit från sidorna hop- 
tryckt, så att myran, ehuru mellankroppen var oskadad, dock 
hade svårt nog att gå. Jag väntade då att befriarinnan skulle 
bära henne, men denna stannade blott en stund vid stenen och 
förde sitt hufvud under det ställe, där myran varit fängslad, samt 
sprang därefter sin väg. Erinrande mig d:r ADLERz upptäckt att 
det egentligen är de stora individerna, hvilka hos F. rufa äro 
bärare, satte jag den skadade myran midt på myrvägen, i hopp 
att hon snart skulle erhålla hjälp af någon sådan. Flera myror, 
så stora som mindre, berörde henne med sina antenner, där hon 
låg på rygg, lifligt sprattlande med antenner och ben, till dess 
en medelstor myra slutligen fattade henne i den genom abdomens 
sammantryckning uppkomna kanten på buken och på detta sätt 
bar henne åt stacken till. Men bäraren bortskrämdes, då jag 
alltför mycket närmade mig. Inom kort ersattes hon dock af en 
ny, äfvenledes af medelstorlek, hvilken fattade den skadade på 


REUTER: MYRORNAS MEDLIDANDE OCH HJALPSAMHET. 63 


dideles samma sätt och slipade henne ett godt stycke närmare 
beet, tills jag borttog den sårade och gjorde slut på hennes lif. 

7. Förutom ofvan anförda sex försök gjordes ännu några, 
hvilka så till vida misslyckades, att myran efter några minuters 
ifigt arbete, liksom i försöket 3, själf befriade sig (stenens vikt 
i så fall 73 eller 8 gramm). I alla dessa fall kommo antingen 
inga andra myror tillstädes eller ock gingo de strax sin väg 
efter en helt flyktig antennkorsning. 


Ofvan anförda försök ådagalägga tydligen att medlidande 
och hjälpsamhet ganska ofta visades mot nödstälda kamrater. 

LusBock har funnit att Lasius niger och Myrmica rugino- 
és icke egna den minsta uppmärksamhet åt i närheten af ett 
bonungsförräd fängslade kamrater, utan endast hängifva sig åt 
njutningen af honingen. För att utröna huru Ff. rufa skulle 
förhålla sig under dylika omständigheter gjorde jag följande 
försök. 


8. Den 21 augusti, en kylig dag med molntäckt himmel, 
fangslade jag en myra på förut omtalade myrväg under en fuk- 
tad sockerbit, kl. 11,10 m. f. m. Några myror infunno sig ge- 
nast, men först kl. 11,13 m. kom en medelstor arbetare och 
begynte försöka befria den fångna. Kl. 11,16 m. fuktade jag 
ånyo sockerbiten uppifrån, då jag misstänkte att den icke var 
tillräckligt våt för att locka myrorna. Befriarinnan stördes där- 
vid, lämnade den fångna, gick några steg från sockerbiten, men 
återvände därpå inom en minut till denna och började, glöm- 
mande sitt befrielsevärk, slicka socker. Då jag kl. 11,40 
m. nödgades aflägsna mig, hade ännu intet nytt försök blifvit 
gjordt att befria den fängslade myran, ehuru myror trängdes tätt 
kring henne och på alla kanter omgåfvo sockerbiten. Vid min 
återkomst kl. 12,10 m. hade myran sluppit lös därigenom, att 
sockret rundt omkring ätits bort af de öfriga myrorna. 


9. Kl. 12,15 m. fängslade jag ånyo en myra under en an- 
tan sida af samma sockerbit. Andra myror begynte snart slicka 
wcker alldeles invid den fångna, så nära att deras kroppar be- 
rordes, men helt och hållet okänsliga för kamratens nöd. Kl. 


64 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


1,20 m. hade ännu ingen myra gjort nägot befrielseförsök. Jay 
lössläppte da den fängslade. 

10. Kl. 4,18 m. (himlen klar, tämligen varmt, men blåsigt) 
fängslade jag under en fuktad sockerbit en stor, med bladlussaft 
full, till stacken hemvandrande myra och strax bredvid en dylik 
under en sten af 8 gramms vigt. Bäda myrorna, hvilka hade 
hufvud och thorax fria, sutto som vanligt med vidt utspärrade 
käkar. Efter en half minut kom till den förra en stor hemät 
vandrande myra, som inlät sig i antennspräk med den fängna. 
Denna fattade emellertid med käkarna härdt om den anländas 
antennplats, hvilket hade till följd att den sälunda emottagna 
myran af alla krafter drog bakut. Fran detta ögonblick till kl. 
4,35 m. hade minst åtta myror kommit till stället, hvilka, utan 
att det minsta smaka på sockret, alla en efter annan an- 
grepo den under sockerbiten fängslade. Dock såg jag dem 
ytterst sällan fatta i eller draga i något af dennas ben. De flesta 
rusade genast, redan på ett par millimeters afstånd från stället 
med vidöppna käkar och alla tecken till vrede, mot den 
fångnas hufvud och beto i detta eller ock i thorax. Tre myror 
såg jag sålunda fatta hårdt tag i yttre sidan af den fängslades 
venstra mandibel, vända sig om öfver dennas thorax och, stö- 
dande sig därpå samt med de fyra bakre benen skjutande mot 
sockerbiten, försöka vända och vrida på fångens hufvud. Tyd- 
ligen afsåg deras beteende att frigöra den andra myrans fast- 
hållna antenn och icke att lösa den under sockret 
fängslade. En myra sågs äfven draga i ena bakfoten af den 
i antennen fasthållna myran. Myrorna lemnade dock platsen, 
sedan de en hvar en à två minuter förgäfves fortsatt med sina 
försök. Då jag ett ögonblick såg bort, hade under tiden kl. 
4,35 m. den i antennen fasthållna myran sluppit lös. Till den 
under sockret fängslades befrielse kommo strax därefter åter två 
medelstora myror, af hvilka den ena fattade henne i antennen, 
den andra kröp med hufvudet under hennes undre sida, bet fast 
i höften af venstra mellanbenet och drog därifrån åt sidan. 
Sedan tre minuter förflutit befriade jag myran. Hon bars nu, 
ehuru hon tämligen väl själf kunde reda sig, åt boet till af den 
sist nämda hjälparinnan, som ömsom fattade henne i ena mellan- 
foten, ömsom i samma bens höft. Därpå lemnades hon, men 


REUTER: MYRORNAS MEDLIDANDE OCH HJALPSAMHET. 65 


upptogs af en annan, som först fattade henne i ena kanten af 
den under sockerbiten hoptryckta abdomen och sedan i ena 
mellanhöften. Under hela tiden, fran kl. 4,18 till 4,35 m., hade 
ytterst få myror smakat på sockret, aldrig flera än tre på en 
gång, och de flesta gingo snart sin väg. De voro äfven vid 
denna tid till större delen stadda på hemväg, efter att hafva fylt 
sig med bladlussaft på den närbelägna granen. — Till den strax 
bredvid under stenen fängslade hade ingen befriarinna anländt 
före kl. 4,34 m. Då kom en myra, som angrep från sidan, men 
icke genom att fatta i ett ben, utan genom att knuffa med huf- 
vadet mot undersidan af den fangnas kropp. Strax därpå upp- 
repades samma manöver från motsatt sida, men därefter sprang 
myran sin väg. Ett par minuter senare anlände två andra myror, 
hvilka begynte med den vanliga dragningsmetoden. Jag blef nu 
afbruten i mina observationer och lössläppte myran, som själf 
sprang sin väg. — Då jag kl. 6,10 m. e. m. ånyo inspekterade 
sockerbiten, fann jag 14 myror slickande dess kanter. 

Den omständighet att i förevarande försök den under sock- 
ret fängslade förr uppmärksammades af ankommande myror, än 
den under stenen fångna, och att myrorna nu, i motsats till för- 
hållandet i försöken 8 och 9, icke synnerligen läto störa sig at 
sockrets närhet, manade till ytterligare iakttagelser. 

1s. Den 22 augusti vid klart, soligt och varmt, men nå- 
ect blåsigt väder, fängslade jag kl. 10,53 m. f. m. en stor, hem- 
ävandrande och med bladlussaft fyld myra med bakkroppen 
under en fuktad sockerbit. Därvid uppkastade hon bladlussaften, 
wm bildade en liten våt fläck framför henne. Inom kort hade 
fyra myror infunnit sig, hvilka uppslickade saften, men, ehuru de 
därvid stodo hufvud mot hufvud med den fängslade, dock icke 
det ringaste bekymrade sig om henne, utan sedan de uppslickat 
allt som fans, dels sprungo bort, dels gingo till sockret och be 
gynte slicka detta. Kl. 11 hade den fängslade myran befriat 
sig sälf fran det smältande sockret och dessförinnan hade blott 
två myror försökt hjälpa henne, men liksom i försöket 10 blef 
den ena af den fångna gripen och fasthållen i antennspetsen. 
Några af de till stället anländande försökte äfven nu åtskilja 
dessa två myror ungefär på samma sätt som i försöket 10, 
men icke med så tydliga tecken till vrede. Efter 14 m. var 


66 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


äfven den angripna befriad och gick langsamt omkring en tum 
ned åt vägen, där hon stannade och med alla ätbörder tydande 
på smärta begynte slicka sin antenn och ansa den med fram- 
benens kamapparat. Först efter nära två minuter sprang hon bort. 

12. Jag tog nu samma myra, som befriat sig från sockret, 
men under tiden af sin fångenskap fått sin bakkropp alldeles 
tillplattad samt äfven förlorat all den bladlussaft, hon hade att 
föra hem, och fäste henne med en genom abdomen stucken 
insektnål i myrvägen några tum från sockret. Här höll jag henne 
fängslad under tio minuters tid. Därunder väckte hon i icke 
ringa grad de förbigående myrornas och isynnerhet de små indi- 
vidernas uppmärksamhet, men de flesta vände sig till hennes ab- 
domen, som de slickade, antagligen emedan den genom berörin- 
gen med sockret blifvit söt. En och annan myra inlät sig dock 
äfven i antennsamtal och drog i ett af den fångnas ben eller 
rörde med käkarna vid nålen. Jag fästade då nålen lösare på 
samma ställe, så att den vid myrornas beröring tydligen skakade 
hit och dit, och jag såg nu en liten myra stiga upp på bak- 
benen, gripa tag i nålen ungefär 4 mm. öfver dess fästepunkt 
och bita i densamma, så att nålen lutade än åt ett, än åt ett 
annat håll. Tydligen väckte således den på detta sätt fångna 
myran uppseende, i det stundom fyra å fem individer på en gång 
undersökte henne, och hos några medlidande, men detta var dock 
af snart öfvergående art, emedan ingen af dem, hvilka stannade 
och gjorde något försök till hjälp, dröjde längre än högst ett 
par minuter på stället, oberoende däraf om de voro på väg till 
eller från stacken. 


13. Jag flyttade nu nålen med den i bakkroppen genom — 


stuckna myran så nära sockerbiten, mot hvilken myran vände 


hnfvudet, att hennes antennspetser nästan vidrörde denna. Myran | 


förblef stående på detta’ sätt under de 10 minuter, jag höll henne 
här, med antennerna nästan orörligt utsträckta mot sockret. Då 
jag ett ögonblick förde henne fram till sockret, begynte hon 
strax slicka detta. Jag stälde henne därpå åter några millimeter 
från sockrets kant, för att se om de förbigående skulle bry Sig 
mera om henne eller sockret. Men under dessa tio minuter 
tycktes en synnerlig brådska hafva fattat alla myror, sockerbiten 
stod än orörd, än besökt af blott tre å fyra individer, och förbi 








REUTER: MYRORNAS MEDLIDANDE. OCH HJÄLPSAMHET. 67 


oh öfver den fängslades kropp löpte myror pa väg fran, men 
tsynnerhet till stacken. Jag erhöll därför intet resultat af detta 
försök. 

14. Samma myra fästes nu med nålen genom abdomen på 
andra sidan af sockerbiten, på ungefär tre millimeters afstånd 
från denna och med bakkroppen vänd emot sockret. Hon rörde 
nu lifligare på antennerna, då myror sprungo förbi. Inom ett 
par minuters förlopp hade en del af de förbigående börjat syssel- 
satta sig med henne och äfven nu utgjordes dessa af små myror 
eller det mindre slaget af medelstora. Kl. 11,23 m. inlät sig en 
helt liten myra i samtal med den fångna, gick därpå till 
dennas abdomen, undersökte såret och det genomstuckna 
stället samt sprang nu uppför nålen, ända till dess topp, 
dar hon en liten stund blef sittande. Härpå begaf hon sig ånyo 
aed, korsade åter antenner med den fångna och vandrade 
därefter tillbaka uppför nålen, här och där bitande i 
denna. Då hon än en gång gick ned, möttes hon af en annan 
litet större, som korsade antenner med henne, och en stund 
sprungo nu båda myrorna upp och ned för nålen, tills blott den 
större dröjde kvar, begaf sig ned till den fängslade, samtalade 
med antennerna och sprang åter upp. Efter några ögon- 
blick försvann äfven hon och strax därpå, kl. 11,27 m., hade 
två myror, som under tiden rifvit om den fängslades bakkropp, 
lyckats lösslita denna från nålen och drogo nu den befriade, 
ehuru massakrerade myran, den ena från en antenn, den andra 
i ett ben från stället. Båda voro af det större slaget små ar- 
betare eller det mindre slaget medelstora, omkr. 5 mm. långa. 
Den ena af dessa lemnade nu myran, den andra fattade henne 
i abdomen och bar henne åt stacken till. — Vid den tid, myran 
befriades, funnos 6 myror slickande på den tätt bredvid stående 
sockerbiten. 

15. Då jag misstänkte att sockret måhända icke hade nog 
stark lukt för att draga myrorna till sig, satte jag kl. 12,50 m. 
en i kaffe doppad sockerbit på myrvägen.* Vid hvart sitt hörn 
af denna fäste jag med en genom abdomen stucken nål en myra, 
nämligen två små myror, den ena kommande från, den andra 

* Det må dock lämnas därhän om sockret därigenom starkare afficierade 
Myroroas luktsinne. 

fussmol, Tidskr. Årg. 9, H. 2 (1888.) 6 


#* 


68 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


gående till stacken, och två stora under samma förhållanden in- 
fångade individer. Samtliga befunno sig ungefär 4 mm. från 
sockret. Inom ett par minuter slickade rätt många myror på 
sockret. Men också de på ofvannämda sätt fängslade 
myrorna tilldrogo sig stor uppmärksamhet. Under de 35 
m., jag nu oafbrutet iakttog dem, var alltid någon föremål för 
ifriga befrielseförsök. Ofta voro två å tre myror samtidigt 
sysselsatta med hvarje af de fångna. De små, likasom de stora, 
biträddes i lika grad af stora, som af små kamrater, hvilka än 
ryckte i något ben eller refvo i den fångnas bakkropp, än åter 
med sina käkar angrepo nålen tätt öfver den fångna eller stun- 
dom, ehuru sällan, gingo högre upp för nålen, likasom under- 
sökande denna. Ofta togo de med sina bakben stöd af nålen 
och stodo med hufvudet nedåt, ryckande på den fångnas thorax, 
men än oftare fattade de med käkarne i någon del af den fängs- 
lade och stödde sig med bakre benparen mot själfva 
sockerbiten. En gång såg jag ej mindre än sju myror pa 
detta sätt använda sockret såsom stöd, under det sam- 


tidigt endast fem åto däraf. En annan gång såg jag en 
myra gå från en fånge till sockret, smaka därpå, men återvända | 


till sitt öfvergifna befrielsevärk. Vissa tider stod sockret alldeles 
orördt af myror, medan strax bredvid dock alltid någon af de 
fängslade var föremål för de andras befrielseförsök. Då jag efter 
en stunds bortovaro kl. 2,35 m. återkom till stället, fans af de 
små individerna intet mer än abdomen kvar och med denna 
bråkade allt ännu en myra." De två stora myrorna däremot 
voro fortfarande hela och föremål för befrielseförsök. Tolf myror 
åto af sockret. 

16. Ofvanstående försök visade att närvaron af sockret 
icke hindrade myrorna att bistå sina fängslade kamrater och 
hafva sålunda gifvit ett resultat, afvikande från det LuBBOCK er 
hållit genom experiment med Lastus och Myrmica, hvarvid 
honung af honom användts. Antingen var således förkärleken 
hos F. rufa för söta vätskor icke en så allt uppslukande passion, 


+ Antagligen hade befrielseförsöken blifvit så häftiga att den fångnas 
kropp afslitits. Ändamålet med den kvarsittande bakkruppens lösgörande var 


åter må hända att bringa denna till afskrädeshögen (begrafningsplatsen), elles 


rensa vägen frân obehôriga obstakel, 


REUTER: MYRORNAS MEDLIDANDE OCH HJÄLPSAMHET. - 69 


som hos dessa arter, eller ock förmådde icke sockret utöfva en 
lka stor dragningskraft som honungen. För att utröna dessa 
drbållanden stälde jag kl. 1,53 m. en i vatten fuktad sockerbit 
vid roten nedanför ett af LZ. niger besökt träd och kl. 1,57 m. 
en dylik strax utanför en öppning till ett À. /usca-näste. På 
låda ställena, isynnerhet på det senare, syntes till följd af den 
| torra och för dessa arter föga gynsamma väderlek, som varit 
ridande, blott högst få individer i rörelse. Kl. 2,30 m. funnos ' 
få den förra sockerbiten likväl 26 Laszus och kl. 2,32 m. på den 
| snare g À. fusca. Vid min återkomst till F. rufa-vägen slic- 
kade 12 individer sockret, men på detta ställe var biten dubbelt 
| *drre och trakten däromkring till en qvadrattums yta passerades 
 aligt beräkning i minuten af 70 myror, under det knappast lika 
| mioga under hela tiden, 37 minuter, gått förbi Laszus-biten och 
icke ens en tredjedel af antalet under 33 m. fått sigte pa 
| /usca-biten. 
| 17. Då det häraf syntes framgå att förkärleken för söta 
vatskor icke var lika stark hos F. rufa, som hos F. fusca och 
pinnerhet hos L. niger, ville jag försöka huruvida denna myras 
atdlıdsamhet för en fängslad kamrat äfven vore i stand att ut- 
tarda en jämförelse med hennes intresse för och begärlighet efter 
animalisk föda. Jag fäste därför kl. 2,36 m. en paralyserad 
'rattfjäril-larv, som jag tagit fran en Ammophila, midt pa myr- 
tågen férmedels tvänne nålar. En af de nålar, hvarmed larvens 
| ena ända var fästad, fängslade tillika en af de redan förut om- 
lalade, på detta sätt fasthallna stora myrorna. Tre millimeter 
I från larven hade jag fästat den andra genomstuckna qvarlefvande 
"Hyran. Jag stannade till kl. 3,15 m. på platsen. Under denna 
ud hade intet försök blifvit gjordt att befria den myra, som 
‘ar fastad i nålen vid larvens ena ända och blott ett par tre 
alldeles flyktiga försök till hjälp hade gifvits den andra myran, 
under det talrika individer voro sysselsatta med larven. 

18. Medan jag höll på med ofvanstående experiment, fann 
| 2 att en mängd myror infunnit sig på den plats, där socker- 
bien förr stått och där sanden nu var genomdränkt af smultet 
_ ocker. Jag försedde platsen med yttermera upplöst socker och 

genomstack därefter en myra, hvilken jag kl. 3,45 m. placerade 
met i den af den söta lösningen genomdränkta sanden. Efter 








70 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


8 m. begynte dock en därvarande myra rycka om hennes abdomen, | 
medan en annan bet i nålen. Ett par minuter därefter fattade 
en myra ånyo tag i hennes bakkropp. Den dem omgifvande 
upplösta sockervätskan hindrade dem sålunda icke att tänka på 
sin nödstälda kamrat. Jag flyttade nu denne tätt invid fjäril 
larven. Här vände sig myran själf rundt omkring på nålen och | 
bet fast i en af larvens abdominalfötter. Hennes genomstuckna 
abdomen väckte emellertid en till stället kommande myras upp: 
märksamhet, i det denna ett ögonblick begynte vrida därpå och 
slicka kring hålet, men strax därefter begaf äfven hon sig till 
larven. Då under nu följande 17 minuter inga vidare be- 
frielseförsök, oaktadt de mycket talrikt närvarande myrorna, 
yppat sig, frigjorde jag den fångna, som själf, ehuru tämligen 
långsamt sprang sin väg. Ett par myror, som mötte henne, un- 
dersökte med antennerna hennes genomborrade bakkropp och 
förde tungan till hålet, för att slicka detta, vare sig detta sedan 
skedde för att få såret att helas eller emedan någon därifrån ut- 
sipprande vätska lockade dem. 


Sir JOHN LuBBOCK berättar att han anstält åtta försök med 
i vatten en längre tid doppade och synbart drunknade Zasru: 
niger, dem han. nedlagt på en af deras anhöriga besökt väg, 
men att de i intet enda fall på minsta sätt uppmärksam 
mades af dessa senare, ehuru han observerade dem i tre qvar 
till en timmes tid. Beträffande sålunda dränkta individer gjorde 
jag följande försök med F. rufa. 

19. Den 22 augusti kl. 6 e. m. nedlade jag på vägen två 
af stackens egna myror och två /. fusca, hvilka alla jag i 20 
m. hållit i vatten. De föreföllo nu drunknade och lågo orörliga 
på vägen. Inom två minuter voro de alla uppmärksam 
måde. Några myror gingo och ströko med sina antenner öfver 
de egna drunknade individerna och efter en liten stund fattades 
dessa, sedan de kommit i lämplig ställning, af hvar sin medel 
stora myra tvärs öfver insnörningen mellan pro- och mesonotum 
och med hufvudet riktadt mot bäraren samt buros på detta sätt 
åt stacken till. De dränkta F. fusca angrepos i början af två 
till tre myror, hvilka en hvar drogo i ett ben eller en antenn. 





REUTER: MYRORNAS MEDLIDANDE OCH HJALPSAMHET, 71 


Fi detta sätt behandlades de ungefär fem minuter, dä den ena 
ı dem började kvickna vid och bet sig fast i en af de släpande 
myromas bakben. En tväkamp uppstod, soın slutade med främ- 
lmgens nederlag och denna bars därefter at stacken till af den 
segrande myran, fattad tvärs öfver pronoti bakkant och med huf- 
vudet vändt fran bäraren. Den andra /. fusca släpades af två 
myror åt sidan af vägen, där en utplundrad och ôfvergifven 
Lasius flavus-tufva fans, och den ena af de släpande myrorna 
sökte draga henne in i ett af de hal, som numera ledde in till 
denna sandtufva, som annekterats af rufa. Min uppmärksamhet 
drogs nu At annat hall och da jag sökte återfinna henne, var 
det mig ej mera möjligt. 

20. Kl. 6,45 m. nedlade jag på vägen två på samma sätt 
doppade rufa från egen stack och två pratensis och stälde dem 
th att en rufa och en pratensis lägo alldeles invid hvarandra. 
Pe flesta förbigående myror kommo till och sprungo under- 
sökande de drunknande, omväxlande från den ena till den andra. 
Men redan inom två minuter befunno sig 4 à 5 myror sysslande 
inng pratensis, hvilka de drogo i antenner och ben. De fördes 
a detta sätt åt stacken till, ehuru mycket långsamt, då den ena 
myran drog hitåt, den andra ditåt. Småningom minskades dock 
actalet, så att blott två myror släpade hvar sin främling, da jag 
kl. 7 upphörde att observera dem. Den ena af de egna myrorna 
åter fattades kl. 6,48 m. af en medelstor myra, som bar henne 
hemåt, gripande henne så länge jag såg dem i högra höften. 
Den andra fick åter ligga ohulpen på platsen ända till kl. 6,59 
m. eller under hela 14 m. tid. Härunder hade visserligen några 
mrror med sina antenner undersökt henne, vändt henne på sida 
Tin det hon legat på rygg, och någon gång gjort ett öfvergående 
försök att fatta tag i henne. Slutligen kom en medelstor myra 
och drog henne från ett ben. Den afsvimnade kvicknade emellertid 
mom några ögonblick till och stretade emot så mycket hon för- 
mådde, tills hon lössläpptes och själf sprang sin väg. 

21. Kl. 7 nedlade jag på vägen två F. sanguinea, döfvade 
ud eter. Inom en minut voro äfven de observerade och 
uma åt stacken till på samma sätt som pratensis i förra försöket, 
tra nu högst 2 à 3 myror samtidigt sysslade med dem. Två 
sblda gånger såg jag en mindre myra komma mot hufvudet af den 


72 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


släpande sanguinea, men plötsligt med alla tecken till för- 
skräckelse rygga nägra steg tillbaka och därpä hastigt ila 
sin väg. Men andra visade ingen sädan fruktan för den döfvade 
fienden och inom tolf minuter befann sig denna nära en half 
meter "närmare stacken. De bärande eller släpande individerna 
voro stora eller medelstora, aldrig små. 


Af försöket 20 syntes det såsom om det icke skulle hafva 
varit fullt lika angeläget för myrorna att vårda sig om sina egna 
drunknade, som att bortsläpa de främmande, och såsom om så- 
ledes känslan af hat skulle äfven hos F. rufa öfverstiga den af 
medlidande. Detta har nämligen Sir Jon LUBBOCK funnit vara 
onekligen fallet med de F. fusca, han iakttagit, i det han fann 
att myrorna åto sig genom musslinslocket in i en ask, hvari han 
inneslutit individer fran ett frimmande näste (ehuru af samma art', 
och dödade dessa, men togo under åtta dygn icke den mir 
sta notis om de tätt bredvid på samma sätt fängslade 
anhöriga." 

Med anledning häraf företog jag följande försök. 

22. Jag tog den 23 augusti lådorna från tvänne vanliga 
tändsticksaskar och betäckte dem med förut i vatten uppmjukad 
hvit stramalj eller trädtyll, nog gles för att inneslutna myror | 
kunde ses därigenom. Däremot voro maskorna icke sa stora ati | 
antennerna kunde stickas ut eller in genom dem. I den ena 
asken fängslade jag 10 rufa och i den andra lika många san 
gvinea. Stramaljens ränder fästades väl med gummi arabicum vid | 
ladornas kanter och de båda askarna stäldes kl. 9 f. m. 1 stat: 
ken tätt invid hvarandra och emellan två stora ingångar till när 
stet på dess södra sida. Kl. 11,29 m. voro ungefär lika manga. 
4 à 5, myror på hvardera lådans lock. Kl. 12,30 m. sags! 
myra bita på locket af rufa-asken, under det icke färre än 12 
ifrigt beto på sangvinea-askens stramalj. Nu, likasom senafé. 
medräknas icke de myror, hvilka tillfälligtvis sprungo öfver den 
ena eller andra asken, utan blott de, som beto i stramaljlocket. 
På locket af rufa-asken hade myrorna begynt samla stack 
material. Kl. 4,22 m. bet ingen på rx/a-, men 10 på sanguinea 





+ L. e. pp. 104 0. 105. 


REUTER. MYRORNAS MEDLIDANDE OCH HJALPSAMHET. 73 


kcket; stackmaterialet på det förra ükadt. KI. 5,30 m.: ingen 
hitande på rxfa-locket, men 4 dit släpande stickor; 9 stora, 
medelstora och små myror bitande pa sangvinea-locket, där nu 
afren fans obetydligt stackmaterial. Jag undersökte nu lådorna 
och fann alla sangvinea fullt rörliga och lifliga, men alla rufa 
— döda! Den starka hettan i middagssolen hade antagligen 
dodat denna art, som syntes mindre härdig än sangvinea. Den 
tanken föll mig nu in att det på r#/a-lädan hopade stack- 
materialet måhända hade blifvit dit hopbringadt för att skydda 
de inneslutna anhöriga mot de stickande och dödsbringande sol- 
strålarna. Försöket, som måste anses misslyckadt genom r4/as 
for tidigt inträffade död, måste därför förnyas och hänsyn tagas 
afren till denna sistnämda fråga. Jag kvarlemnade därför san- 
g'mea-lädan och flyttade den endast till ett skuggigare ställe på 
sacken. Då jag följande dag kl. 8,30 m. återkom, voro dessa 
myror ännu vid lif och sprungo omkring på inre sidan af stra- 
malilocket, på hvars yttre sida 15 rufa befunno sig, sysselsatta 
med försök att genombita detta. Jag nedlade nu tätt invid på 
samma skuggiga plats en dylik låda, inneslutande 10 af stackens 
tgoa myror, hvilka likaså höllo sig på stramaljens insida. Resul- . 
taten af mina observationer voro: 


på ‘rufa-, 18 pa sangvinea-locket, 


Kl. 11,40 m.: 5 

> 5.30 > 3 > +» 14» > > 
> 970 » 4 % +» II » » > 
» 730» 2 >» >> 10 » > > 


Den 25 aug. kl. 9,30 m. f. m. besökte jag åter stället och 
fann nu ingen myra bita på rufa-, men 5 på sangvinea-locket. 
5 rufa och 2 sangvinea hade under natten dött inne i lådorna. 
Kl. 10,30 m. bet ingen på rufa-, men 4 på sangvinea-locket. 
Under hela tiden från kl. 8,30 m. föregående dags morgon eller 
hela tiden asken stått på den skuggiga delen af stacken, hade 
intet material blifvit släpadt på stramaljlocken. Jag flyttade 
nu lådorna på stackens södra, solbelysta sluttning. Dagen var 
mycket varm och solen brände het. Stacken låg alldeles fri mot 
en landsväg i söder. Kl. 12 sprungo 15 myror af och an på 
Sengvinea-locket, men blott två beto däri; dessx voro dock i 
fullt raseri. På rufa-locket sprungo 4, men ingen bet däri; på 





74 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


detta lock var däremot åter samladt en betydlig mängd 
stackmaterial; helt litet sådant fans äfven på sangvinea-locket. 
Kl. 1 sågos alls inga myror ute på stacken, utom på dess dju- 
past i skugga liggande ställen, på locket till askarna fans sålunda 


icke heller någon enda myra, men nästan allt stackmateria- _ 


let var öfverfördt från sangvinea- till rufa-locket, 
som var än mer än förut täckt med stickor och barkbitar. Jag 


undersökte nu myrorna i båda lådorna och fann dem samtliga | 


— döda. Det starka solbaddet hade följaktligen gjort slut på 


deras lif. Men på mig trängde sig allt mer frågan om stack- | 


materialets hopande på rufa-locket värkligen egde rum i afsigt 
att mot faran att dödas af solen skydda de fångna vännerna, 
eftersom på sangvinea-locket fans intet, eller så godt som intet 
täckande material och eftersom sådant icke släpades på locket 
under den tid, lådan stod i skuggan. Jag nedlade därför åter 
senare lådorna med de däri liggande döda myrorna bredvid hvar- 
andra på den mest solbelysta delen af stacken, utanför hvar sin 
trafikerade ingång till denna, för att se om myrorna ännu skulle 
fortfara att hopa stackmaterial på rufa-asken, såsom på förmid- 
dagen, då dennas invånare ännu lefde. Kl. 6,15 m. e. m. 
funnos pä bäda lädorna tre helt smä barkflisor och under mitt 
10 minuter länga uppehäll vid stacken bortbars en af dessa fran 
sangvinea-locket; på detta beto under denna tid två à tre, på 
rufa-locket inga myror. Kl. 7,15 m. var stackmaterialet pa loc- 
ken icke förökadt, en myra sags häftigt bitande på sangvınea-, 
ingen pa rufa-locket. Kl. 8: stackmaterialet icke Ökadt, inga 
myror pa lädorna, stackens befolkning 1 hvila. 

23. Den 26 aug., en varm dag, men med molntäckt him- 
mel, satte jag utanför en starkt trafikerad ingång på stackens 
södra sida tätt intill hvarandra tre pa ofvan beskrifna sätt prepa- 
rerade lädor (A, B, C), 1 den ordning att A, som inneslöt 8 
myror af stackens egen befolkning (r#fa-ladan) stod just invid 
ingången, C, inneslutande 8 sangvinea, längst därifrån och B, 
som var alldeles tom, midt emellan de båda andra. Jag obser- 
verade nu lådorna hvarje timma, med följande resultat, hvarvid 
inga tillfälligtvis på lådan springande myror medräknas, utan 
talen utvisa det antal, jag för hvarje gång under 10 minuters 
fortsatt observationstid fann i medeltal bita på locken. 





REUTER: MYRORNAS MEDLIDANDE OCH HJALPSAMHET. 75 


Antal stickor, bark- 


Antal bitande myter bitar, småstenar. Väderleksförhållanden : 


kl. : m. m, på 
B. C. ° 

9.p m. f. m.: 1, Oo, 3; I, I, 0; himlen molnbetäckt. 
lm» > : 3, O, 9; I, Oo, 3; > » 
flere » : 4, oO, 4; 3: I, 2; » » 
2p »e.m.: I, 0, 6; 3 5, 7; klart, solsken. 
iyo»  : 2, Oo, 5; 4, 2, I, » » 
2x 3 » 3 3 0, 3: 6, 4, 3; > » 
xP) 2» 2: 5, O, 7; Oo, Oo, - O; » » 
tp» » : 6, 0, 9; 5, 2, 2; » » 
3x3 > 2 7, 0, 9; 5, 2, 2; molnig himmel. 
69> » : 5, 0, 2; 5, 0, 3; strömoln, svag solbelysning. 
m3 a» : QO, oO, 1; 9, 6, 33 » solen gâtt ned. 
Sx > » : o, o, Oo: Tf, 5, 4; klart mânljus. 





Summa 37, 0, 60; 53, 28, 30. 

Dividera vi ofvan erhällna summor med antalet observations- 
tider, finna vi att under det o myror beto pa locket till B, 1 
medeltal 3 beto på locket till A (r#fa-) och 5 på locket till C 
(sangvinea-lädan). Detta resultat 6fverensstimmer sa till vida med 
mina tidigare observationer, som allt ännu ett stôrre antal syntes 
sysselsatta med fienderna, än med vännerna, ehuru nu fiende- 
lådan (C) stod längst borta från den trafikerade stackingangen. * 
De resp. medeltalen för det till de olika lådlocken släpade stack- 
materialet åter blir for A (rufa) 4, 4, för C (sangvinea) 2, 5 
och för B (den tomma lådan) 2, 3, hvadan myrorna syntes 
sträfva äfven nu att framför andra betäcka den låda, som inne- 
slöt deras egna. Emellertid brände solen denna dag på långt 
när icke så hett, som de båda föregående gångerna och arbetet 
var icke nu under middagstimman instäldt i stacken. Om aftonen, 
kl. 8,30 m., voro äfven ännu alla de instängda myrorna vid fullt 
lif Kvällen var mänljus och myrorna i rörelse, omkring fem af 
dem spatserade på hvardera lådan, men jag såg numera ingen 
bita i locket. — Den 27 aug. kl. 6,30 m. f. m. besökte jag 
stacken. Inga myror sågos nu bita på lådlocken, men på locket 
till rufa-asken voro hopsamlade 33, pa de öfriga lådornas lock 
däremot inga stickor eller flisor. Stramaljen var genomfuktig och 





* Äfven må i förbigående anmärkas att myrorna på rz/fa-ladan nästan 
hela tiden beto på ett enda ställe, där slutligen fem, sex myror ej sällan voro 
samlade, hvaremot angreppet på sangvinca-ladan icke skedde så systematiskt, 
uten än här, än där på spridda ställen. 


76 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


myrorna inne i askarna lago i dvala, visande blott svaga tecken 
till rörelse. Hade stackmaterialet pa ru#fa-ladan denna gang 
blifvit ditbragdt, för att skydda de inneslutna kamraterna för 
nattkylan? Först kl. 11,30 kunde jag ånyo besöka mina myror. 
Pa locket till A beto 3, på B och C ingen myra. Jag under- 
sökte dä lådorna och fann alla myror iC (sanguinea) döda, iA 
däremot funnos talrika lefvande myror, hvilka ätit sig in genom 
papperet i ett af bottnens. hörn. D jag öppnade lådan, såg jag 
där 5 döda rufa ligga i ett hörn och at de utskyndande my- 
rorna buro två hvar sitt lik i munnen. Intet stackmaterial hade 
nu släpats på locket. Nattfukten hade denna gång, likasom den 
starka hettan i försöket 22, gjort slut på de instängda myror- 
nas lif. 

24. Den 28 augusti upprepade jag ånyo försöket. Lådan 
A innehöll 8 rufa, C 8 sangvinea och B var alldeles tom. 
Denna gång stälde jag C närmast till en ingång och A längst 
bort från denna. Resultatet blef: 


Observationstid Antal myror Antal stack- 
kl. A. B. C. 


material * Väderleksförhällanden. 

A. B. C. 
9,30 m.f, m.: 5, 0, 5; O 0, 1; klart, blåsigt, stillet beskuggadt. 
10,39 » » : 80 10 4, 8; » » »  snedt belyst. 
11,39 > > : 10, 0 3; 0, 8, 12; > » » täml.rakt > 
12,9 > e.m.: 9, 0, 3; I, 27, 40; molnigt, » > svagt > 
lo» » : 7, O, 4; 4,40, 52; soligt, > » fullt » 
230%» » : § O, 5; 5, 48, 74 » > > > u 
330 > » 2 7,0, 5; 4, 49, 86; > » » täml. snedt > 
4,30 > » : §, O, 2; IL 63, 120; > » > ganska » >» 
530 > » : 7, O, 4; 0,70, 138; >» _» > svagt > 
6,30 » » : 9, 0, 3; O, 76, 139; mulet. 
730%» » : O, 0, 1; 0, 89, 153; > 


8,39 » » : 0, 0, 0; O0, 96, 170; mörkt. 

Summa 72, 0, 36. 

Utslaget af detta försök blef, såsom synes, ganska oväntadt. 
Då jag kl. 8,30 sista gången besökte stacken, fann jag nämligen 
lådan C (sangvinea!) nästan alldeles betäckt samt B (den tomma 
lådan) till nära 4 af lockets yta öfverhöljd med stackmaterial, 
hvaremot åter locket till A (rufa) var alldeles bart. Stack- 
materialet ökades dessutom, såsom synes, oberoende af tempera- 


" I detta försök borttog jag icke för hvarje gång det hopade materialet, 
likasom förra gången, utan lät detta fritt ökas utan afbrott. 








REUTER: MYRORNAS MEDLIDANDE OCH HJALPSAMHET. 77 


turforhallandena, någorlunda likformigt under de pa hvarandra 
följande timmarna. Jag måste därför uppgifva den tanke att det 
samlades till skydd för de inneslutna vännerna, som genom före- 
gående försök fått ett visst sken för sig. Emellertid har jag icke 
velat utelämna mina anteckningar öfver denna omständighet, då 
den måhända ännu icke kan anses fullt utredd. De få därför 
kvarstå till den betydelse, de kunna ega. — Men resultatet af 
förevarande försök afviker äfven i ett annat afseende från det 
förra, i det medeltalet af angripande myror (summan myror divi- 
derad med antalet observationstider) nu blifver 6 (mot förra gån- 
gen 3) för rufa- och 3 (mot förra gången 5) för sangvinea- 
lådan. Resultatet blir sålunda rakt motsatt, något ganska ovän- 
tadt, då sangvinea-ladan i detta fall dock stod närmast den tra- 
fikerade ingången och rufa-ladan längst därifrån. 

25. Den 1 september upprepade jag åter experimentet un- 
der något annan form. Jag fann nämligen, att stramaljen var 
för hård, för att myrornas käkar på länge skulle förmå sönder- 
slita densamma och jag betäckte därför lådorna med lock af 
papper, tätt genomstucket med en grof nål. I ena lådan, A, lade 
jag to rufa, i den andra, B, 10 sangvinea. Vid de förra för- 
söken hade jag först några minuter döfvat myrorna i vatten, för 
att Jittare kunna lägga dem i askarna, men, fruktande att de 
dingenom mähända kunnat förlora nägot af sin möjligen speci- 
fikt karakteristiska lukt," insläppte jag dem nu direkt fran de 
resp. bona genom ett häl i papperslocket, hvilket därefter om- 
sorgsfullt täcktes med en pälimmad papperslapp. Lädorna ut- 
sattes nu vid hvar sin ingäng till stacken. Denna gäng erhöll 
jag följande utslag: | 


Observationstid Antal mer “material Vaderleksforhallanden. 
10 f. m.: o, 0; oO, 0; platsen i skuggan. 
Noas: I, 2; 0, 0; » snedt i solen, blåsigt. 
12 midd.: 2, 2; O, Oo; » > » > » 
1 e. m.: 2, 4; Oo, O; > rätt >» > > 
2 > 3: I, 2, 2, oO, > » » » > 
3 >» : 2, 2; I, O; » » > >» » 


* Jag hade nämligen observerat att af tvä under 15 m. i vatten dränkta 
rnfa, den ena, då de strax efter tillkvicknandet lades på myrvägen, angreps af 
mötande kamrater, ehuru visserligen endast öfvergäende. 


78 . ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


Till kl. 3 var sålunda medeltalet bitande myror för A 1, 3, 
för B åter 2, o. Da jag kl. 4 kom till sället fann jag alla rufa, 
så när som på en enda, döda i lådan, antagligen i följd af sol- 
skenet. I sangvinea-ladan hade emellertid timat viktiga tilldra- 
gelser. Redan kl. 1 hade i locket ett så stort hal bitits att en 
rufa uppifrån kunde genom detsamma insticka hufvud och mel- 
lankropp. 5 andra stodo rundt omkring och drogo henne till- 
baka i benen eller sökte fatta i hennes bakkropp. Då jag drog 
ut myran befans hon nästan död. Hon hade troligen blifvit 
ihjälbiten af de på inre sidan mötande sangvinea. Kl. 3 såg 
jag en myra komma ut från asken genom samma hål, men hann 
ej vidare följa densamma, så att jag ej blef i tillfälle att se om 
det var en sangvinea, som på detta sätt tog till flykten, eller en 
rufa, som förut gått in och nu kom ut från lådan. Kl. 4 fann 
jag, då jag undersökte sangvinea-lädan, att 28 rufa inträngt i 
denna genom det ifrågavarande hålet. I asken stod striden nu i 
full låga. 8 sangvinea funnos kvar däri; men af dessa voro 
redan 3 dödade och kring hvarje af de öfverlefvande hängde 
2 à 5 envist bitande rufa. 
| 26. Den 4 september förnyade jag försöket. Myrorna voro 
nu till samma antal som förra gången och på samma sätt in- 
satta i askarna. Men hvartdera locket var försedt med lika 
 mänga på bestämda afstånd stående hål. Dessa voro 54 till an- 
talet, hade ı mm. diameter och stodo 3 à 4 mm. från hvar- 
andra. Detta deras betydliga afstånd gjorde att myrorna icke 
likasom i alla de föregående försöken genom synen kunde väg- 
leda sig till kännedom oın huruvida vänner eller fiender funnos 
1 lådorna. Däremot voro hålen så stora att antennerna beqvämt 
kunde stickas ut och in genom dem. Lädorna stäldes kl. 11 
vid hvar sin ingång till stacken. Himlen var klar, men vädret 
stormigt. Vi kalla fortfarande rxfa-ladan A och sangvinea- 
lådan B. Kl. 12 beto 2 myror på A, 10 pa B. KI. 1 bet 
blott I på A, men 20 beto på B. På A observerades nu två 
större hål af 2—23 mm. diameter, genom hvilka myror kröpo 
ut och in. Pa B funnos äfven två större hål och genom hvart- 
dera utstack ett sangvinea-hufvud. Kring det ena stodo 10, kring 
det andra 8 rufa, dels vaktande, dels bitande i de utstickande 
antennerna, Kl. 1,20 m. såg jag flera rufa gå in genom det 








REUTER: MYRORNAS MEDLIDANDE OCH HJALPSAMHET. 79 


ena halet och kl. 1,35 m. trängde 13 myror efter hvarandra in 
genom det andra. Emellertid fortsattes försöken att öppna ytter- 
ligare nya hal. Däremot hade allt sedan kl. 1 inga sådana gjorts 
pa A, utan myrorna gingo fredligt ut och in genom de tva üppna 
halen, utan att nägot nytt ens gjordes af ankommande myror. 
Kl. 1,45 hemtog jag askarna till undersökning. Pa locket till A 
visade lupen att kanterna af 16 hal voro anbitna af myrorna, af 
dessa hal voro 4 i betydligare grad utvidgade; på B voru 5 3 
hal (af totalsumman 54!) angripna" och 4 betydligt utvidgade. 
I lådan A funnos 4 rufa, i B 10 sanguinea och 67 rufa, af 
hvilka 8 sangvinea och 32 rufa voro döda. — Den 5 septem- 
ber upprepades alldeles samma försök, blott med den skilnad att 
lådorna fingo byta plats. De utsattes kl. 2,15 m. e. m. Anda 
ull 2,45 m. sägos ännu inga myror bita pa locken. Då jag kl. 
3,15 m. ater infann mig, såg jag en sangvinea och en rufa 
utsticka sin ena antenn genom hvart sitt hal i sin låda. Hålet 
pa rufa-ladan hade blifvit betydligt förstoradt, men för tillfället 
bet ingen myra hvarken på A eller B. Jag fastlimmade rufa- 
hålet med en liten papperslapp och begaf mig därpå bort. Kl. 
4,15 var denna lapp bortfiyttad och lagd pa stacken vid sidan 
af ladan; hälet var yttermera förstoradt, sä att en myra inifran 
kunde komma ut med hufvud och mellankropp, en annan bet 
som bast uppifran 1 halets kanter; tre myror sysslade med andra 
hal. Pa B såg jag blott ett par myror Öfvergäende bita, några 
spatserade pa locket, stucko sina antenner in genom halen och 
beto ett ögonblick i dessa, men gingo vanligen sedan åt sidan. 
I allmänhet syntes fa myror på lådorna. Kl. 5,15 var hålet i 
A sa stort att en myra nästan hel och hållen kunde slippa där- 
igenom, men pa locket bet nu blott 1, på locket till B 2 myror. 
Kl. 6,15 m. sag jag flera ınyror krypa ut och in genom det üpp- 
nade bålet pa A, men blott en myra bita på locket till B och 
intet hal däri förstoradt. Först den 6 sept. kl. 9 f. m. äter- 
vände jag till stället. Lädorna hade nu varit ute öfver natten, 
under hvilken regn fallit. Locket till A visade ett hål af 5 mm. 
diameter, genom hvilket ınyror gingo ut och in. På locket till 
B däremot fans ännu icke något förstoradt hål och ingen myra 


* Detta öfverensstämmer med hvad som blifvit anfördt i noten till för- 
söket 23. 


80 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


sags för närvarande därpå, men alla sangvinea inne i lådan voro 
krya och lifliga. Jag bytte nu ater om plats för lådorna. Kl. 10, 
likasom kl. 11 (himlen mulen) säg jag ännu ingen myra pa B, 
men kl. 1 (halfklart) funnos där 10 myror, hvilka turvis med 
sina antenner undersökte halen och beto 1 dem; kl. 2 (klart, 
likasom under resten af dagen) sägos 8 myror bete sig pa samma 
sätt; kl. 3 likaså 8, 4 hal voro nu betydligt förstorade, till omkr. 
14 diameter; kl. 4 beto 18 myror på locket, flera kring samma 
hal, 5 hal voro förstorade, i ett af hvilka en myra redan inträngt 
med hufvud och thorax, pa sidan af locket beto 14 myror i ett 
hörn; kl. 5 gingo talrika myror in genom de numera starkt för- 
storade 4 halen. Kl. 6 öppnade jag lådan och fann däri 55 
rufa, af hvilka 15 döda, och 8 döda sanguinea; två af dessa 
hade försvunnit. 

Af de ofvan anförda försöken framgår otvetydigt att F. rufa 
söker att befria äfven instängda vänner och sålunda i detta hän- 
seende förhåller sig annorlunda än den af LuBBOCK iakttagna F. 
fusca. Däremot är det mindre lätt att på grund af dem afgöra 
huruvida deltagandet för de fängslade vännerna eller hatet mot 
fienderna hos denna myra är den starkare känslan. För att i 
någon mån utröna detta tog jag min tillflykt till följande försök. 

27. Den 23 augusti kl. 9,40 m. f. m. fäste jag med hvar 
sin nål nio myror af olika arter i nedanstående ordning på myr- 
vägen, ungefär på en tums afstånd från hvarandra: fusca, sang- 
vinea, exsecta, pratensis, rufa (tagen på vägen), fusca, rufa 
(från vägen), sanguinea, exsecta. De blefvo alla nästan genast 
uppmärksammade, ehuru i olika grad. Under den timme, jag 
iakttog dem, funnos ständigt kring sangvinea 6 å 8 myror, där- 
näst var samlingen lifligast (3 à 2) kring /usca och exsecta, 
mindre (3 & 1) kring pratensis och minst kring de egna kam- 
raterna, rufa, hvilka ofta långa stunder stodo lämnade all- 
deles allena eller blott ganska öfvergående besöktes af en eller 
samtidigt högst ett par myror. Myrornas beteende mot de fångna 
syntes äfven påfallande olika. De, hvilka besökte rufa, sam- 
talade medels antennerna med fången, undersökte noga dess bak- 
kropp, ryckte och drog i en antenn eller ett ben eller ock fat- 
tade med käkarne i abdomen vid det genomstugna stället eller 
i själfva uälen, hela beteendet afsåg tydligen befrielse, icke 





REUTER: MYRORNAS MEDLIDANDE OCH HJALPSAMHET. 81 


angrepp. Äfven med exsecta sag jag ett par gånger antenn- 
helming ega rum och nagon gang samma beteende upprepas som 
med de egna rufa. Alltid var icke heller fiendtligheten mot 
pratensis så fullt utpräglad, men vanligen behandlades dessa båda 
arter dock såsom /fusca och sangvinea. De kringstäende my- 
roma drogo nämligen icke från någon af dessas lemmar, utan 
beto sig fast i dem och sökte afskära dem med sina käkar. 
Vanligen fattade de nu tydligen angripande myrorna de fångna 
med käkarna vid antennroten eller i någon af benlederna 
och sutto där tämligen stilla, försökande afbita dessa. KL. 10,15 
bade myrorna skilt thorax fran abdomen på de båda fusca. Då 
jag kl. 10,40 afslutade observationen och borttog de fängslade 
myrorna, befunno de sig i följande tillstånd: fusca 1: blott ab- 
domen qvar, saugvinea 1: nästan orörlig, venstra frambenet, 
högra baktibian med tarsen. bortförda; exsecfa 1: föga rörlig, 
bögra antennen bortbiten ända från roten, benen ryckvis dar- 
rande; rufa 1 död, men utan minsta skada på ben eller anten- 
ner; pratensts vid fullt lif, bitande kring sig, blott venstra bak- 
benet paralyseradt; fusca 2: blott abdomen qvar, tom och tor- 
kad; rufa 2: nästan död, men fullkomligt oskadad; sanguinea 2: 
nästan död, men med oskadade lemmar, hållande en äfven död 
rufa i bröstet konvulsiviskt sluten mellan mandiblerna; exsecta 2: 
död, men med alla lemmar i behåll. De två r4/as död var lik- 
väl helt säkert icke att tillskrifvas något fiendtligt angrepp, utan 
berodde antagligen på förlusten af kroppskrafterna, afmattning och 
i solskenet inträdande förtorkning. 

28. KI. 11,30 m. förde jag den ännu i lif varande praten- 
sis till myrvägen, där jag fäste den bredvid en på lika sätt fast- 
gord, från vägen tagen rufa. Den förra, pratensis, fick nu länge 
stå orörd, i det ända till 11,50 m. visserligen flera myror i för- 
bigående berörde henne, men nästan alla genast åter aflägsnade 
sig. Rufa däremot, som stod blott ett tum därifrån, blef snart 
föremål för flera myrors samtidiga undersökning. En och annan 
drog i ett ben eller en antenn och andra gingo efter före- 
gånget antennsamtal till abdomen, undersökte hålet eller beto 
i nålen, o. s. v. Kl. 11,50 m. begynte några myror sysselsätta 
sig äfven med pratensis, men ofta var det svårt att afgöra om 
detta skedde för att lösgöra eller anfalla denna. Några myror 


ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


n i benen, men andra sag jag dock bita härdt i 
i antennen just invid hufvudet, nägot som jag al- 
yora med sina egna fångna kamrater. 

7 det föregående kunde synas som om rufa hade 
räglad känsla af hat mot vissa myrarter, än emot 
g mig böra göra ytterligare nägra iakttagelser at 


12 faststack jag en stor sanguinea bredvid nyss 
is, med hvilken samtidigt högst två myror varit 
om en minut var sangvinea anfallen af sex rufa. 
e henne till 12,15 m.; hon angreps ständigt af 
en gang, pratensis högst af tre. 
12,15 flyttade jag sangvinea till ett ställe, dar jag 
terlésning åt myrorna och stälde henne midt i 
‘de här slickande myrorna lämnade genast sock- 
» sanguinea. Pratensis, satt i sockerlösningen, 
ad. 
lössläppte en »märkt» sangvinea på myrvägen. 
genast och besegrades efter kort kamp. Därpå 
aså smärkt» pratensis, som strax, mycket slugt, 
n åt ena sidan af vägen och, då jag hindrade 
andra. Sedan sprang hon af alla krafter framåt 
en förut nämda Lasius-tufvan samt smög sig in 
ial, däri hon nu omkring en half minut stod på 
t antennerna utskjutande genom hålet. Därefter 
dötsligt tvärs öfver vägen, men råkade här olyck- 
just till det ställe, hvarest jag stått och dit så 
et stor mängd myror samlats, dit dragen af den 
Il fran mig öfver stället. Har angreps hon nu af 
ır på en gång och dödades efter en förtviflad strid. 
igt särdeles intressant att bevittna den beräkning, 
lade vid sina flyktförsök. 
12,30 m. faststack jag på myrvägen två fusca, 
och bredvid den en medelstor rufa, tagen från 
rufibarbis anföllos genast af hvar sin myra, af 
bet i ena antennroten, den andra i en mandibel. 
mo äfven flera myror efter hvarandra, samtalade 
och sprungo därefter till abdomen eller ock gingo 


REUTER: MYRORNAS MEDLIDANDE OCH HJALPSAMHET. 83 


de direkt dit, ofta tre à fyra pa en gang, undersökte uppmärk- 
samt halet och nälen, men sprungo sedan oftast sin vig, mähända 
utvertygade om fäfängligheten af alla befrielseförsök. Vid detta 
tillfälle sag jag nu en liten myra (af större slaget sma) under 
omkring en half minuts tid füretaga sig att med framfötterna 
yrafva upp och kasta at sidan sanden underifrån den 
fangna kamratens abdomen. Tyvärr uppgaf hon snart detta 
sinnrika försök att pa detta sätt (pa necrophorus-metod) fa nålen att 
ramla och befria fången." F. rufibarbis hade under den förflutna 
qvarten samtidigt angripits af 1—3 myror, mest dock af en enda, 
men angreppet skedde direkt på käkar, antennrot eller benleder 
uch tedde sig fullkomligt annorlunda, än befrielseförsöken kring 
rufa. Kl. 1,50 m. fans af den ena rufibarbis intet kvar, af den 
andra endast abdomen och med denna arbetade ännu en myra. 
ben fångna rufa ater var vid fullt lif och hade alla lemmar 
‘ela. Da jag lösgjorde henne, kunde hon dock till följd af den 
skadade abdomen och sin matthet blott langsamt röra sig framat 
uch upptogs inom en half minut af en kamrat, som bar henne 
från abdomen åt stacken till. 

Om icke heller ofvanstående försök förmått gifva något be 
stämdt svar på frågan huruvida F&F. rufa starkare påverkas af hat 
mot fiender eller af medlidande med en nödstäld kamrat och om 
de endast osäkert tyckts vid handen gifva att hatet vore ännu 
starkare mot vissa främmande arter än mot andra, så framgår 
dock af de jämförelser, till hvilka de gifvit anledning, otvätydigt 
att det nu och tidigare skildrade beteendet mot myror af eget 
samhälle afsedde dessas befrielse och att den invändning, som 
kunde göras att sysslandet med de sålunda fängslade kamraterna 
hia lätt kunde tolkas såsom ett anfall på dessa, är alldeles obe- 
rattigad. Detta bevisas i än högre grad af följande försök, med 
avilkas anförande jag slutar redogörelserna för mina experiment 
viver stackmyrans förhållande i det hänseende, hvarom fråga 
varit i denna afhandling. 

33. Den 23 augusti kl. 2,40 m. e. m. stälde jag på myr- 
vagen en ifrån denna tagen rufa, hvilkens abdomen och större del 


* Dödgräfvarebillerna (:Vecrophorus) skola, om ett dödt kadaver (möss, 
da eller dylikt) uppstickes i spetsen på en i jorden nedsatt pinne, under- 
gtitva denna senare och därpå begrafva både pinne och lik. 

Entomol. Tidskr. Årg. 9, H. 2 (1888). 7 


ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


inmurat i en blandning af sand, krita och gummi 
mna fastmurades i vägen. Anda till kl. 2,55 m. 
gen talrika myror passerat stillet, men ehuruväl en 

förbigående korsat antenner med den fångna och 
rsökt murbruket, erbjöd dock ingen sin hjälp. Jag 
redan att få se något sådant inträffa, då en medel- 
2,55 m. efter en längre antennkorsning stack sin 
vel mellan den fängnas käkar och begynte, så- 
en, af alla krafter draga bakut. Då därigenom lik- 
Itat uppnåddes, samtalade hon medels antennerna 
ıgslade, begaf sig därpå upp på murbruket och 
pita en liten bit, så att den inmurades pronotum nu 
fritt. Därpå gick hon ned, stälde sig med hufvudet 
attade tag kring insnöringen mellan pro- och 
samt började en stund draga framåt. Den inmurade 
af misstag på hufvudet erhållit en liten kalott af 
rita. Befriarinnan lösbet nu denna och nedlade 
an om fången; om detta skedde efter föregånget 
eller icke, kan jag ej säga. Därefter angrep hon 
ket tätt kring kanterna af den fångnas tho- 
tta var nu så tillhårdnadt att alla försök att lösbita 
fänga. Jag ville då med saliv uppmjuka det, men 
oskickligt att befriarinnan blef skrämd och gick sin 
kom dock åter en myra och upprepade alldeles 
ade, började med dragning från käkarne och därpå 
läremellan undersökande och bitande på murbruket. 
lade hon nästan uteslutande med denna senare 
synbart öfvertygad att aflägsnandet af själfva mur- 
let enda sättet att hjälpa kamraten. Hon fortsatte 
d och gjorde värkliga jätteansträngningar, fattande 
i det hårda murbruket och stödande sig med bakre 
less sluttande väggar samt rifvande af alla krafter. 
inlände ytterligare en myra, som inlät sig i samtal 
iurade och, gifvande sin mandibel åt denna, 
i utåt. Den förra befriarinnan korsade nu anten- 
n nykomna och begaf sig sin väg, synbarligen 
en nya upprepade nu samma försök, som den förra, 
e redan kl. 3,15 m. och sprang bort. Kl. 3,22 m. 


e 


REUTER: MYRORNAS MEDLIDANDE OCH HJÄLPSAMHET. 85 


kom en stor arbetare till stället, korsade antenner med den in- 
murade, fattade henne i hufvudet och drog framät, gick därpä 
ull murbruket rundt längs ena kanten af den lilla högen och 
tursékte lossa hela högen ifrån vägen, sprang härefter ater 
fram till den fångna och steg så upp på murbrukshögen, stälde 
ag där i samma riktning, hvari den inmurade myran stod, med 
hufvudet mot bakranden af dennas pronotum och fattade med 
mandiblerna bakifrån rundt om ryggen kring insnörningen mel- 
lan pro- och mesonotum samt begynte nu, stödande sig med 
benen på murbruket, af alla krafter draga uppåt, i afsigt att 
sålunda genombryta murbruksskorpan, därvid använ- 
dande den fångna myrans kropp såsom häfstång. Då 
icke heller detta gaf önskvärdt resultat, återgick hon till för- 
söken att lösslita murbruket kring ränderna af den 
fangslades thorax. Likasom de förra myrorna, egnade äfven 
hon sig numera nästan uteslutande häråt. Tre gånger hvilade 
hon en stund från arbetet, gjorde ett kort slag i närheten och 
återvände därefter. Jag »märktes nu hennes abdomen (under ar- 
vetet) med en hvit fläck, för att lättare skilja henne från öfriga 
myror och se om hon äfven efter längre bortovaro skulle vända 
tillbaka, men hon blef häraf skrämd och sprang sin väg kl. 3,33 m. 
Själf blef jag tyvärr tvungen att kort härefter lämna stället. Kl. 
4,20, då jag återvände, fans ingen myra hos den inmurade, lika 
litet som kl. 5,20, och ingen infann sig heller under tiden till 
3,40 m. Hon var emellertid ännu fullkomligt oskadad och rörde 
‘itt käkar, antenner och ben. Jag lät henne nu förblifva i detta 
lage öfver natten, då jag tänkte att daggen måhända skulle upp- 
mjuka murbruket och möjliggöra en befrielse. Då jag följande 
morgon kl. 8 besökte stället, stod äfven cementklimpen på sin 
plats, men — myran var försvunnen! Allt murbruket ofvanom 
dess bakkropp hade blifvit bortgnagadt och där hon varit fängslad 
fans nu endast en grop, så stor som hennes abdom. Blott venstra 
mellanbenet satt ännu qvar i murbruket. 

34. Den 24 augusti kl. 12,15 m. f. m. inmurade jag på 
alldeles samma sätt en fiendtlig myra, F. fusca, på myrvägen. 
En myra af större slaget medelstora kom nästan ögonblickligt 
till och rusade utan vidare pa fusca, bitande henne i led- 
sången mellan hufvud och thorax samt böjande sin 


. 
86 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


bakkropp framät under thorax för att utspruta gifti 
såret. Därpå bet hon i thorax, pa samma sätt böjande abdomen 
och sprutande gift. Nu försökte hon bortdraga myran, gjorde 
nagra försök att lösa murbruket, som fasthöll denna, begaf sig 
ater till fangens hufvud och började bearbeta detta samt bita 1 
antenner och ben. Flera andra myror biträdde henne dä och da 
ett ögonblick och de första af dessa böjde &fven abdomen framat 
under thorax och mot den fångna. En och annan bet 1 förbi- 
gäende i murbruket. Den först komna myran fortfor emellertid 
träget med sina anfall pa /uscas hufvud och thorax och hennes 
försök att bortskaffa murbruket voro jämförelsevis i hög grad 
lama. Kl. 12,22 m. erhöll hon längvarigare hjälp af en liten 
myra, som bet och drog dels i den fängnas antenn och ben, 
dels nägon gäng i murbruket. Redan nägon tid förut hade allt 
besprutande af den fängna med gift upphört. De bada 
myrorna lyckades i förening lösgöra äfven den fangnas abdomen, 
som nu af den stora tuggades från alla kanter. Hon fattade 
därpå tag i denna och slet den af alla krafter åt sidan. /usca 
var nu inmurad blott med de två bakre benen på högra sidan 
och med petiolus. Kl. 12,27 m. försvann den mindre myran. 
Kl. 12,32 m. voro icke färre än fyra myror på en gång syssel 
satta med lösslitande af den inmurade, ömsom ryckande och bi- 
tande i denna, ömsom i murbruket närmast omkring. Den fång- 
nas antenner och ben voro nästan fullständigt paralyserade, kä- 
karna tätt och orörligt tillslutna. Den stora myran, som förut 
angripit, lemnade kl. 12,33 m. stället och kom ej mera tillbaka. 
Dessförinnan hade hon under de 17 minuter, hon arbetat med 
den fängslade, icke mindre än åtminstone tolf gånger gått ifrån 
henne och, hvarje gång vandrande långsamt och tydligen trött, 
gjort ett rekreationsslag en å två tums väg från murbruket, men 
alltid återvändt. Under dessa spatserfärder syntes hon icke kom- 
municera med andra myror. — Kl. 2,35 m. lössletos hufvud och 
thorax på fusca samt buros åt stacken till. Jag slutade nu mina 
observationer, sedan jag konstaterat detta beteende mot en in- 
murad fiende, så väsendtligen olikt det vid föregående försök 
iakttagna. Vid detta var nämligen den fängslade rufa, kanr 
raten, oskadad åtminstone tre timmar efter försökets början 
(senare såg jag henne ej), den inmurade fienden, /usca, ater var 





REUTER: MYRORNAS MEDLIDANDE OCH HJALPSAMHET. 87 


inom sjutton minuter ett lik. I förra fallet användes betyd- 
ligt mer tid och arbete för murbrukets sönderbitande, i det 
senare var myrans dödande och styckande hufvudsak. — 
Murbruket var i detta försök mer murblandadt, mindre fast och 
fuktigare, än i det förra, till följd hvaraf fusca lättare kunde 
lösgöras. . 

35. Den 6 september kl. 4,40 m. e. m. inmurade jag på 
ofvan beskrifna sätt i samma murbruksklimp bredvid hvarandra 
en myra, tagen från stacken, och en annan af främmande art 
rufibarbis;. Murbruksklimpen nedlades i själfva stacken på ett 
ställe, där talrika mvror som bäst ifrigt sysslade med gräfnings- 
arbete. Den främmande angreps genast, två å tre myror 
beto ständigt i henne och besprutade henne med gift. Efter 10 
m. upphörde giftsprutningen och rufidardis var nästan död. Kl. 
6 var hennes abdomen lösbiten och bortförd. Den egna, tätt bred- 
vid inmurade, hade varit föremål blott för några få helt öfver- 
gående befrielseförsök och befann sig vid nämda tid ännu oska- 
dad. Ingen myra sågs bespruta henne med gift. 


Såsom af ofvanstående framgår, leda mina iakttagelser be- 
träffande F. rufa till helt andra resultat, än de, till hvilka Lu»- 
BOCK (och ADLERz) kommit genom sina observationer angående 
F. fusca och Lasius niger samt Myrmica ruginodis. Jag har på 
grund af det anförda trott mig kunna uppställa följande slutsatser 
med afseende å medlidandet och hjälpsamheten hos F. rufa, åtmin- 
stone sådan den yttrade sig inom det samhälle, som jag valt till 
föremål för mina undersökningar, hvilka slutsatser, jämförda med 
Luerocks, klart ådagalägga huru olika särskilda arter kunna för- 
hålla sig i samma hänseende och huru orätt man gör i att från 
förhållandet hos några få species draga slutledningar med anspråk 
på allmängiltighet för hela familjen. 

L De af mig observerade rufa visade sig ega ett betyd- 
ligt medlidsammare sinnelag, än hvad man konstaterat fallet 
vara med F. fusca och L. niger. En nödstäld individ behöfde i 
regeln icke länge vänta på hjälp af förbigående kamrater. Att 
dessas ofvan skildrade beteende afsåg de fängslades befrielse 
framgår tydligt af de talrika försöken, isynnerhet då myrornas 


NTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


samma sätt nödstälda vänner och fiender 


livider förhöllo sig emellertid med hänsyn till 
‘etydligt olika, men någon konstant skilnad 
a afseende upptäckas mellan stora, medelstora 
re 

hvilka gingo ut fran stacken pa förrädssamling, 
ätervände, vanligen fylda med bladlussaft, till 
mma grad deltaga i de fängnas befriande. 

ul, då myran icke var alltför härdt fängslad, 
whet själf befria sig, utan att med antennerna 
räde; och kommo dessa till platsen, syntes de 
let mindre farliga läget, enär de under sådana 
 sâgos erbjuda sin hjälp. 

befrielseförsök ådagalade många individer icke 
grad af energi, men visade äfven spår af en 
exion, hvilket framgick icke blott af de olika 
befrielseförsöken använde, men äfven af deras 
ndersökningar af de fängslande föremålen och 
komma till den fängslade äfven från punkter, 
en lågo utom deras synkrets. 

orna icke förmådde uträtta något för de fäng- 
tingen öfvergåfvo de sina försök eller ock van- 
n, tills andra själfmant infunno sig. Blott en 
et 4) såg jag något, som möjligen kunde tolkas 
an med befrielse sysselsatt myra att åkalla an- 
1 denna anhållan lämnades, i fall det var en 
nörd, 

försöken att befria den fångna inledde däremot 
upprepade gånger samtal med denna och syn- 
‘ter detta ändra arbetsmetod. 

ingslade myrorna behöfde emellertid icke med 
på annat sätt anropa kamraterna om bistånd, 
ıynen af deras nödstälda belägenhet redan nog 
ilan af medlidande, hvilket tydligt framgick af 
myrans hufvud var alldeles täckt af stenen och 
synlig. 


+ 


REUTER: MYRORNAS MEDLIDANDE OCH HJALPSAMHET. 89 


IX. Medlidandet och hjälpsamheten syntes: i lika grad ut- 
sträcka sig emot sma, som stora individer, sådana, hvilka gingo 
frin nästet, tomma på näring, och sådana, som dit återvände 
fylda med bladlussaft; hjälpsamheten syntes därför icke stå i 
något direkt samband med myrans större eller mindre samhälls- 
värde för ögonblicket. 

X. Då befrielseförsöken utsträcktes äfven till tydligen ska- 
dade individer, med starkt hoptryckt eller genomborrad bakkropp, 
torde man få antaga att de icke afsedde blott räddandet åt sam- 
hället af en nyttig individ, en arbetskraft, utan gjordes af rent 
medlidande med individens nöd. 

XI. Då en nödstäld myra i sin förvirring själf anföll en 
annan, visade det sig att de öfriga inskredo, tagande parti mot 
den förra och för den senare (försöken 10 0. 11). 

XII. Myrorna visade sig uppmärksamma äfven på vägen 
liggande sårade och skadade eller i vatten dränkta eller med eter 
döfrade individer och bära dem till stacken; ofta buros äfven 
de befriade myrorna dit af befriaren, om de under fångenskapen 
tagit någon större skada. 

XIII. Stora och medelstora, men icke små individer sägos 
biträda vid de sårades eller drunknades bärande. 

XIV. Den metod, som användes med hänsyn till de skada- 
des bärande, var likväl icke densamma, som anlitas vid flyttning 
eller bärande af fullkomligt friska myror, då bärningen beror på 
ömsesidig frivillig öfverenskommelse (mandibel-bärning), utan syn- 
tes det såsom om de maktlösa eller sårade skulle hafva burits 
från den punkt, som för tillfället föreföll lämpligast, från thorax 
eller abdomen, alldeles såsom man ser döda individer bäras, 
eller ock släpades och drogos de framåt från ett ben eller en 
antenn på sätt som myrorna vanligen göra med sina fiender. 
Dock tycktes det i försöket 1 såsom om den bärande ett par 
gånger, då hon fann att den burna begynte visa större lifstecken, 
försökte ändra metod och ville öfvergå till mandibelbärning (?). 

XV. Dessa myrors kärlek till socker och söta vätskor syn- 
tes vara betydligt mindre än hos F. fusca och L. niger. Den för- 
hindrade icke heller manga individer att äfven i omedelbar be- 
tiring med de söta ämnena dock ôfvergifva dessa och egna tid 
och krafter till nödstälda kamraters hjälp. 





go ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


XVI. Däremot syntes detta icke mer blifva fallet, om det 
lockande ämnet utgjordes af nagot för samhället dyrbart byte 
(försöket 17), hvarvid man dock bör betänka att myrornas öfver- 
vägande intresse för bytet icke berodde pa någon »personlig» för- 
del, utan på instinkten att arbeta för det allmänna, då med den 
stora arbetsfördelning, som hos dem är genomförd, det fångna 
bytet dock icke kommer hembringarena själfva till godo. 

XVII.. Tillfredsställandet af enskild gurmandi, vid sockrets 
uppslickning, synes därför vara en mindre mäktig drift än driften 
att arbeta och samla för samhällets gemensamma bästa, den 
sociala driften, enär den förra i många fall visade sig besegras 
af myrornas medkänsla för nödställda likar, under det den senare 
däremot förblef den starkare och den individens handlingar be: 
stämmande. 

XVIII. De försök, jag gjort för att utröna hvilketdera, ha- 
tet mot främmande individer eller medlidandet för egna nödställda 
kamrater, vore en starkare känsla hos dessa myror, då de båda 
samtidigt sattes på prof, hafva icke lämnat några alldeles säkra 
resultat. Dock synes det såsom om den förra känslan i allmän: 
het vore äfven hos denna art öfvermäktig, ett nytt bevis på den 
sociala driftens öfvervägande styrka. Likväl hafva mina försök 
i detta afseende utfallit betydligt olika med LUBBOCKS experiment 
med /. fusca, som i dylika fall alldeles försummade sina egna. 
För öfrigt syntes det som om myrorna vid försöken att frigöra 
de i lådorna fängslade fienderna (försöken 23 0. 26, noten) 
gingo tillväga med vida mera raseri och mindre besinning, än då 
det gällde inneslutna vänner, men däraf kan dock ingen bestämd slut- 
sats om styrkan af de olika känslorna dragas, då deras skiljaktiga 
natur lätt kan förklara det i hvartdera fallet afvikande beteendet. 

XIX. Vissa omständigheter syntes antyda att en del arter 
ingåfvo myrorna större vrede och raseri, än andra uch syntes i 
så fall de mest hatade af de använda myrorna vara F. fusca och 
sangvinea. Till och med en i eter döfvad individ af denna se- 
nare tycktes ännu förmå injaga skräck hos: ett par antagligen 
fegare och lätt skrämda individer (försöket 21). 

XX. För öfrigt visade sig hatet mot främmande myror lika 
utprägladt hos stora, medelstora och små individer, hvilka alla 


deltogo i anfallet på dessa. 
+ 


| 


RESUMES. 


(Page 55 du texte.) 


O. M. Reuter: Expériences psychologiques sur la Fourmi 
nvsse (Formica rufa). | 


L’auteur rend compte des expériences qu'il a faites en vue 
de rechercher le degr& de compassion et d’empressement a les 
secourir, témoigné par la Fourm: rousse (Formica rufa) 
envers des compagnes captives ou se trouvant de façon ou d'autre 
dans la détresse. Les expériences de M. REUTER l'ont toutefois 
conduit à des résultats sensiblement différents de ceux obtenus 
par LUBBOCK et par AsTiz dans leurs expériences avec la même 
fourmi et Lastus niger. Ces derniers résultats peuvent se résumer 
comme suit d'après l'auteur, que nous laissons parler lui-même: 

I. Les individus de 7. rufa soumis à mes observations, 
ñrent preuve de moeurs beaucoup plus compatissantes que celles 
jui ont été constatées chez F. fusca et L. niger. Un individu 
dans la détresse n'avait, dans la règle, pas à attendre longtemps : 
le secours des camarades qui passaient. Le fait que leurs actes 
avaient positivement pour but l'élargissement des prisonniers, 
ressort évidemment de leurs nombreuses tentatives dans ce but, 
comparées avec la différence de leur manière d'agir vis à vis 
Ce leurs amis et de leurs ennemis. 

II. Il se présentait toutefois des différences très considera- 
hles entre les individus au point de vue de leur empressement à 
vorter secours, mais il était impossible de découvrir à cet égard 
de différence constante entre les individus de grande taille, ceux 
de taille moyenne et les petits. 

III. Les fourmis qui s’eloignaient de la fourmilière pour 
aller aux vivres, et celles qui y retournaient, gavées dans la 


+ 


” 


92 ' ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


régle de suc de pucerons, paraissaient prendre part au méme 
degré a la délivrance des captifs. 

IV. Dans les cas où la fourmi n’était pas trop durement 
emprisonnée, elle essayait en général de se délivrer elle-même. 
sans demander du secours à l’aide de ses antennes. S'il arrivait 
des camarades sur place, elles paraissaient être à même d’appre- 
cier le peu de danger que courait la captive, vu que dans ces 
circonstances on ne les voyait jamais lui offrir leur aide. 

V. Dans leurs tentatives de délivrance, bien des individus 
déployaient non-seulement un degré considérable d'énergie, mais 
faisaient en outre preuve d'indices de calcul et de réflexion. 
C'est ce que démontraient non-seulement les nombreuses méthodes 
employées dans ces essais, mais encore l'exploration scrupuleuse 
des objets qui constituaient l’emprisonnement, et les efforts pour 
parvenir jusqu’au captif, tentés même de points qui se trouvaient 
originairement en dehors du cercle visuel des fourmis. 

VI. Quand les fourmis se voyaient hors d'état de rien 
entreprendre pour la libération des prisonniers, ou elles abandor- 


naient leurs tentatives, ou bien elles attendaient sur place jusqu'à 


ce que d'autres se présentassent spontanément. Une fois seule. 


ment (expérience n:o 4) je crus voir quelque chose qui pouvait 


être interprété comme un essai d'une fourmi occupée à la libé | 


ration d'un captif, pour appeler le secours d’autres fourmis: mais | 


cet appel, si c'en était vraiment un, fut laissé sans réponse. 
VII. Dans leurs essais de délivrance du prisonnier, on 
voyait par contre les fourmis entamer avec lui, à fois réitérées, 


des conciliabules, après lesquels elles paraissaient parfois modifier — 


leur méthode de travail. 

VIII. Les fourmis captives n'avaient pas besoin d’invoquer, 
à l'aide des antennes ou d'autre façon, les bons offices de leurs 
camarades: la seule vue du danger qu'elles couraient, sufhsait 1 
éveiller le sentiment de la compassion. C'est ce que montre p. 
ex. d'une façon évidente l'expérience n:o 4, dans laquelle la tête 
de la fourmi était complètement couvert par la pierre, et sa 
partie abdominale seule visible. | 

IX. La compassion et l'instinct du secours paraissaient 
s'étendre à un degré égal aux petits individus comme aux grands, 
à ceux qui sortaient du nid vides de toute nourriture, comme à 


RESUMES. 93 


au qui y rentraient gavés de suc de puceron; ce dernier in- 
“int ne paraissait par conséquent pas être en relation directe 
avec la valeur sociale momentanée plus ou moins grande de la 
fourmi. 

X. Comme les tentatives de délivrance s'étendaient égale- 
ment aux individus évidemment blessés, avec partie abdominale. 
fortement comprimée ou même percée, il y a peut-être lieu de 
mire qu'elles ne visaient pas exclusivement le désir de rendre 
ala société un individu qui pouvait lui être utile, une force de 
travail, mais qu'elles étaient dues à une compassion véritable de 
la détresse de l'individu. 


XI. Quand dans sa confusion une fourmi dans la détresse 
en attaquait elle-même une autre, les compagnes de cette dernière 
mtervenaient et prenaient parti pour elle (expériences 10 et 11). 


XII. Les fourmis portaient aussi leur attention sur les 
individus gisant sur leur route blessés de façon ou d'autre, noyés 
dans l'eau ou étourdis à l'aide d’ether, et les portaient à la 
fosrmilière ; les sauveteurs y emportaient aussi les fourmis délivrées 
qui avaient subi une lésion grave pendant leur captivité. 


XIII. C’étaient les fourmis de grande taille ou de taille 
moyenne mais non les petites, qui aidaient à emporter‘les com- 
paynes blessées ou les noyées. 


XIV. La méthode employée pour le transport des blessés 
n'était toutefois pas la même que celle dont les fourmis font 
usage quand il s'agit d'emmener ou de porter des fourmis en 
parfaite santé, le port dépendant d’une entente commune et volon- 
taire (port par les mandibules); il semblait au contraire que les 
fourmis épuisées et sans force ou blessées fussent portées par le 
point qui paraissait le plus convenable pour l’occasion, c'est-à-dire 
par le thorax ou l'abdomen, tout à fait comme on voit les four- 
mis emporter des individus morts; souvent aussi elles étaient 
entrainées par la jambe ou par une antenne, de la façon dont 
les fourmis usent d'ordinaire avec leurs ennemis. Une ou deux 
fois, néanmoins, dans l'expérience n:o 1, la porteuse trouvant 
que sa charge commençait à montrer de plus grands signes de 
vie, parut essayer de changer de méthode et de vouloir passer 
au port par les mandibules. 


94 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


XV. La prédilection de ces fourmis pour le sucre et pour 
les liquides sucrés semblait être beaucoup moins développée chez 
ces fourmis que chez F. fusca et L. niger. En effet, elle 
n’empéchait pas un grand nombre d'individus, même au voisinage 
immediat de ces delicatesses, de les abandonner et de consacrer 
leur temps et leurs forces au secours de camarades dans la 
détresse. 

XVI. Cela ne paraissait par contre plus étre le cas, si la 
substance convoitée était un objet précieux pour la société four- 
milière (expérience 17). Il y a toutefois lieu de se rappeler à 
cet égard que la prépondérance d'intérêt pour la proie, n'était 
pas due à un avantage personnel, mais à l'instinct du travail 
pour le bien commun, vu que, dans la grande division du travail 
qui constitue la règle chez les fourmis, la proie saisie ne l'est 
pas au bénéfice personnel da l'individu qui la rapporte au logis. 

XVII Le contentement de la gourmandise privée, dans le 
lèchement du sucre, paraît par contre être un instinct beaucoup 
moins puissant que celui de travailler et d’amasser pour le bien 
commun, c.-à-d. l'instinct social, vu que, dans un bon nombre 
de cas, on pouvait constater que le premier devait céder à la 
sympathie et à la compassion des fourmis pour leurs semblables 
dans la détresse. 

XVIII. Les expériences auxquelles je me suis livré pour 
constater laquelle, de la haine contre des individus étrangers ou 
de la compassion envers des amis dans la détresse, l'emportait 
chez ces fourmis, quand les deux sentiments en question étaient 
soumis à une épreuve simultange, n'ont pas fourni des résultats 
parfaitement certains. Il semblerait toutefois que le premier 
sentiment eût en général la prépondérance chez cette espèce, 
nouvelle preuve de la prédominance de l'instinct social. Mes 
expériences à cet égard ont toutefois été très différentes de 
celles de LuBBOCK avec Formica fusca qui, dans des cas pareils, 
négligeait totalement ses propres camarades. On eût dit, au 
reste, que dans leurs tentatives pour délivrer les ennemis captifs 
(expér. 23 et 26, note), elles y procédaient avec infiniment plus 
de fureur et moins de réflexion que quand il s'agissait d'amis 
enfermés. Il est toutefois impossible d'en tirer une conclusion 
positive sur la force des divers sentiments, la diversité de leur 








- 


| RÉSUMÉS. 95 


aire pouvant facilement expliquer la difference de la manière 
¢agir des fourmis dans chaque cas. 

XIX. Diverses circonstances semblaient indiquer que cer- 
tunes espèces provoquaient chez les fourmis une plus grande 
fareur et une plus grande colère que d’autres; en ce cas, F. 
fusca et sangvinea paraissaient être l'objet de la plus grande 
haine. Même un individu de cette dernière espèce noyé dans de 
letber paraissait encore inspirer de la terreur à quelques indi- 
\idus probablement plus laches et faciles à effrayer (exp. 21). 

XX. A tous autres égards, la haine contre des fourmis 

„ Crangères semblait être égale chez les individus de grande 
= ville comme chez ceux de moyenne taille et les petits, qui tous 
prenaient part a l'attaque. 








NAGRA SVENSKA FJARILARS FYNDORTER 
UPPTECKNADE AF 


J. H. WERMELIN. 


— 


Lithosia deplana Esr., Skärholmen, Sdm. 1884. — Arctia 
aulıca L., Lidingön 1883. — Psyche standfusst H., d'o 1885. 
— Orgyia gonostigma F., d:o 1885. — Harpyia bifida He., 
d:o 1885. — Cyymatophora octogesima Hs., Skärholmen och 
Erstavik, Sdm., 1884 och 1887. — C. fluctuosa H., Tidingön 
1885 och Skärholmen, Sdm., 1884. — Agrotis castanea Ese., 
Erstavik, Sdm. 1887. — A. grisescens Tr., Dufnäs, Sdm. 1882. 
—- Alamestra nebulosa Hurn., Skärholmen, Sdm., 1884. — 
Hyppa rectilinea Esp., Skärh. och Erstavik, Sdm. 1884 och 
1887. — Hadena ıllyrıca Frr., Drottningholm 1886. — Helo. 
fropha leucostigma ab, fibrosa H»., Erstavik, Sdm. 1887. -- 
Caradrina arcuosa Huv., dio 1887. — Plastenis subtusa F., 
dio 1887. — Orfhosia nitida ¥., (åtskilliga exemplar i slutet af 
augusti och början af september) Erstavik, Sdm., 1887 och Drott- 
ningholm 1886. — Xylina socta Rott., Vestergötland, * 1887. 
— A. mgrica H., d:o* 1887. — Plusia jota ab. percontationis 
TR, Drottningholm 1886 och Skärholmen, Sdm., 1884. — Zono- 
soma punclaria L. (åtskilliga exemplar), Skärholmen, Sdm., 1884. 
— flimera pennaria ].., Erstavik, Sdm., 1887 och Drottning- 
holm 1886. — Macarta alternaria Hs., Skärholmen, Sdm., 
1884. — Hibernia aurantiaria Esp., Vestergötland, * 1887. — 
Doarmia abietaria H»., Skärholmen, Sdm., 1884. — B. roborarta 
SCHIFF., dio 1884 och Lidingön 1883. — Cidarıa taentata 
STPH., Skärholmen, Sdm., 1884. — C. serraria Z., dio 1884. 
— C. suffumata Hp., d:o (1 ex.) och Erstavik, Sdm., 1887 (6 
ex.). — C. rubidata F., Skärholmen, Sdm., 1884 och Lidingön 
1885. — C. silaceata BB., Erstavik, Sdm., 1887. 


* vid egendomen Sjürred, nära Ulricehamn. 
2 


OM MYGGORS FOREKOMST I SALA GRUFVA 


AF 


CARL W. S. AURIVILLIUS. 


Vid Entomologiska föreningens sammankomst den 14 dec. 
wrlidet år hade jag tillfälle i korthet redogöra för ett fynd af 
nıgglarver och myggor, som under hösten gjorts i Sala grufva 
at ingeniör EKLUND därstädes och öfverlemnats såsom gåfva till 
Upsala museum af studeranden E. NYMAN. 

Både larver och myggor hade enligt uppgift träffats på det 
.etydliga djupet af omkring 750 fot under dagöppningen, de 
orra lefvande i ett starkt svafvelhaltigt fuktigt slam, de senare 
sittande på väggarne. 

Ett liknande fall anföres af C. H. BOHEMAN i öfversigten af 
kongl. vetenskaps-akademiens förhandlingar för 1849, n:o 6, och 
jag tillåter mig göra några utdrag ur det föredrag, han härom höll 
vid akademiens sammankomst den 13 juni sagde år. Han yttrar 
bland annat: 

»Att några arter tillhörande myggornas talrika grupp hos 
uss äro synliga under sträng vinterkyla och då marken öfverallt 
ar betäckt med snö, har länge varit bekant. De flesta individer 
man under denna årstid observerat tillhöra slägtet Trickocera, 
nvaraf LINNÉ redan i Fauna Suecica 1754 beskref en art under 
namnet vegelationis», ... »Att dessa djur företrädesvis älska 
morka och svala lokaler, har jag ofta anmärkt, men att de uppe- 
alla sig flere hundrade alnar under jordytan har hittills icke 
“hfvit uppgifvet. Enligt mig nyligen meddelad upplysning af 
studeranden A. R. ÅKERMAN i Falun är likväl förhållandet sådant. 


98 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


Han har nämligen på mer än 100 famnars djup under dagöpp- 
ningen i de i närheten af Falun belägna grufvorna funnit 1 stor 
mängd Zrichocera regelationis. Den finnes der merendels sit- 

tande stilla pa väggarne samt är i sina rörelser mycket trög. 


Så väl under vintern som sommaren förekommer den i lika mängd. 


hvilket synes antyda, att detta djur, som eger en kortare lefnads- 


tid, under året har flere generationer. Troligt är, att larverna, 
hvilka hittills icke blifvit observerade, lefva i jord eller afskräden, | 
och skulle det vara af intresse att få dessa djurs metamorfos 
utredd samt upplyst, huruvida de i grufvorna undergå sina för | 


vandlingar eller om de dit inflyga genom dess öppningar». 


Huruvida någon utredning af denna nära harkrankarne | 
stående Trickoceras utveckling sedan dess blifvit lemnad, är mig | 
ej bekant; jag har emellertid velat fästa uppmärksamheten pi 


detta uttalande om, densamma, hvilket så godt som i alla dela: 
träffar in på det här förevarande fallet. Likheten i förekomstsätt 
är nämligen så fullständig, att man nästan vore färdig redan på 


denna grund antaga sannolikheten af att äfven Trichkoceran nete 


i grufvorna genomgår sin förvandling. 


Den mygga, hvarom här är fråga, tillhör slägtet C/zronomus 


MEIG. och kommer arten Ch. fuscipes MEıc. närmast, så vida 
den ej är fullt -identisk med densamma. Det senare har tj 
kunnat afgöras med bestämdhet till följd af brist på tillräckligt 
material af det fullbildade djuret och emedan endast tvänne i sprit 
förvarade exemplar stått till mitt förfogande. 
De förnämsta afvikelserna från MEIGENS diagnos äro följande: 
Hufvud och thorax äro mörkt olivbruna, abdomen ljusare 


och hos honan försedd med smutshvita ringar vid lederna. Hos | 
båda könen är abdomens undre sida ännu ljusare än dess öfre. | 


Benen äro visserligen bruna, men öfre ändan af femur samt 
trochanter äro ljusa. 

Beträffande af MEIGEN ej omnämda karakterer må anmärkas: 

att hanens antenner äro ljusringlade och hafva mörka fjäder 
borst; honans, som äro 6-ledade och af samma färg som thorax 
hafva däremot spridda kortare borst; 

att thorax, abdomen och ben äro håriga; hanens abdomen 
har längre och tätare hår än honans. 

Längden är 3—4 mm. 





AURIVILEIUS. MYGGOR I SALA GRUFVA. 99 


Hvad larverna angår, så gäfvo redan omständigheterna vid 
sälfva fyndet ganska tydlig anvisning på, att de tillhörde dessa 
myggor, och den närmare granskningen af dem lemnar intet 
tvifvel öfrigt i detta afseende. De visa nämligen en slående 
likhet med larverna till den grupp af slägtet Chironomus, som 
blifvit kallad Ck. motilator-gruppen och som omfattar slägtets 
mindre arter. Dessa sakna dels den för den andra gruppens 
larver betecknande röda färgen, dels två par långt utsträckbara 
ror nära bakre kroppsändan. 


Hvad de föreliggande larvernas utseende beträffar, kunna vi 
helt och hållet hänvisa till Fr. ME&INERTS afbildning af Ch. 
motilator, fig. 90 på tab. III i hans arbete om »de eucephale 
Myggelarver» (Vidensk. Selsk. Skrifter, 6:e Række, 3:e B., IV. 
Kjöbenhavn 1886). Vi tillägga endast några karakterer, som ej 
framgå af denna figur och som måhända delvis äro säregna för 
denna art. 


Kroppen är cylindrisk, gulhvit; tarminnehållet utgjordes af 
det nämda gulhvita, svafvelaktiga, mjuka slammet. 


Längden är 8 mm., tjockleken högst 0,5 mm. 


Bakom hufvudet följa 13 segment och på det sista sitta de 
två abdominalbihangen, som bära hvardera omkring 12 tornlika, 
starkt chitiniserade taggar med bred bas. På samma segment 
finnas 2 par ovala analflikar, af hvilka det ena sitter åt rygg-, 
det andra åt buksidan. 


Vid näst sista segmentets ända finnas 2 små koniska ut- 
skott, knappt 4 så långa som analflikarne, och bära hvardera 
ett knippe af 6—7 långa borst. 


Det första segmentet bakom hufvudet har två fotknölar och 
på hvardera en massa taggar, svagare krökta och med smalare bas 
än de nyssnämda på abdominalbihangen. 

Mundelarne öfverensstämma i hufvudsak med desamma hos 
Ch. venustus (se MEINERT ]. c. tab. III, fig. 79). 

Om de mindre Chironomus-larvernas lefnadssätt, som tillhöra 
Ch. motilator-gruppen lemnar MEINERT den upplysningen, att de 
ej bålla sig vid bottnen af vattensamlingar — såsom fallet är 
med de större röda Chironomus-larverna —, utan lefva i allmän- 
het i vatten med rikare vegetation, än mera fritt mellan blad 

Extemel. Tidskr. Årg. 9, H. 2 (1888). 8 


ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


or och remnor af föremål, som flyta på eller i 

mnande sig hylsor och rör. 

t förekomstsätt som de här i fräga varande larver- 
unda betraktas säsom ett ovanligare förhällande 

ıe ett sådant, som på grund af sin natur hittills ej 

männare uppmärksamhet. 

tstycke är det dock ej, till och med inom slägtet 

tämligen inom de större röda Chironomus-larvernas 

rättar t. ex. Gervais om en röd Tißwla-larv, som 
130 met. djup artesisk brunn. 

dning af nu nämda förhållanden frågar man sig 
nar larverna till dessa myggor tillbringa sitt lif 
nere i jordens innandömen, hvar vistas myggoma 


let bekräftar sig, att de tillhöra den nämda arten, 
så kunde man vänta, att dennas utbredning skulle 
bidrag till frägans lösning. Och i själfva verket 
af densamma en i min tanke ingalunda ovigtig 
râgavarande hänseende. 
fvandet af de skandinaviska fyndorterna för Ch. 
nämligen ZETTERSTEDT bland annat: »In Jemtlandia ' 
semel» .... »feminam in cacumine alpis Kälahög 
ter 4000 ped. supra mare elevato in ipsa nive repen- 
340 quoque inveni». 
; sålunda tillhöra dessa härdiga Dipterer, som med 
öka kalla (och fuktiga) lokaler, och under sädana 
5r dess vistelse äfven djupt nere i grufvor ej väcka 
ng, som den eljest skulle gjort, så mycket mindre 
letsamma, enligt BOHEMANS ofvan anförda medde- 
t om den lilla Tipuliden Trichocera regelationis. 
ında äfven om denna Chironomus-art vara berätti- 
t den i själfva verket tillbringar sitt lif äfven såsom 
den grufva, där den utvecklats och dit den en gäng 
tan orsak inträngt. Om så är, ledes man lätt på 
t dessa individer, hvilkas lifsvilkor under alla sta- 
lingen blifvit helt olika mot i det fria, också på 
t sätt påverkats af den nya omgifningen och där 
gom undergätt förändringar i en eller annan rikt- 


\ 
AURIVILLIUS: MYGGOR I SALA GRUFVA. 101 


ng. Sålunda kunde man t. ex. vänta att genom långvarig 
nstelse på dessa mörka orter deras ögon reducerats eller rent af 
förkrympt, och ehuru detta ej visat sig vara fallet på de exem- 
plar jag haft till undersökning, torde dock såväl detta som andra 
_ förhållanden förtjäna att ytterligare uppmärksammas. 

Då vidare det insektlif, som finnes på dylika ställen, är föga 
tändt och dock efter all anledning torde ega mycket af intresse 
at framvisa, skulle iakttagelser i denna riktning fran de entomo- 
_ logers sida, som därtill ega tillfälle, utan tvifvel väl löna den 
_ môda, som därpå användes. 

Och om författaren af dessa rader med nu gifna antydningar 
ı någon ringa mån bidragit att rikta uppmärksamheten åt detta 
hill, så skulle han, med hänsyn till den stora vigten af att dylika 
akttagelser följas på ort och ställe, härigenom anse sig hafva 
mmait det egentliga ändamålet med detta meddelande. 


SVENSK ENTOMOLOGISK LITTERATUR 1887. 
I Sverige tryckta uppsatser. 


ADLERZ, G., Myrmecologiska studier. II, Svenska myror och deras lefnads- 


förhållanden. — Bihang t. K. Vet. Akad. Handl. B. 11. N:o 18. 
329 sid. 7 tafl. 

— — , Myrmecologiska notiser. — Ent. Tidskr. Ärg. 8. Sid. 1—2, 41—50, 
155—165. 


AMMITZBOLL, J., Bidrag till kännedomen om svenska fjärilars geografiska ut- 
bredning. — Ent. Tidskr. Arg. 8. Sid. 67—69, 169. 

‘ AURIVILLIUS, CHR., Förteckning öfver en samling Coleoptera och Lepidoptera 

från Kongoflodens område, skänkt till riksmuseum af löjtnant M. JuHLiy- 

DANNFELT. — Ofvers. K. Vet. Akad. Förhandl. B. 44: 5. sid. 305— 

314. (Col. 1 n. sp., Lep. 1 n. sp.). 

, Svensk-norsk entomologisk litteratur 1886. — Ent. Tidskr. Ärg. 8. 

Sid. 51—56. 

, Ytterligare om lycænidernas larver och myrorna. — Ent. Tidskr. Arg. 8. 

Sid, 63—65, 169. 

, Papilio Agestor och Danais tyfia. — Ent. Tidskr. Arg. 8. Sid. 172. 

, Entomologiska anteckningar frän norra Roslagen. I. — Ent. Tidskr. 
Ärg. 8. Sid. 179—185, 204. 

‘> __, Nya Coleoptera Longicornia, II. — Ent. Tidskr. Arg. 8. Sid. 191— 
197; figg. 

AURIVILLIUS, CARL, En myggart (Chironomus sp.) funnen på 750 fots djup i 
Sala grufva. — Ent. Tidskr. Arg. 8. Sid. 176—177. 

, Beobachtungen über Acariden auf den Blättern verschiedener Bäume. 

— Nov. Acta R. Soc. Scient. Upsaliens. (3) Vol. 13: 2. 1887. N:o 

11. 16 pg. I taf. 

HOFGREN, G., Tortricidlarvers härjningar & lüfträden i Stockholmstrakten under 
1886. — Ent. Tidskr. Arg. 8. Sid. 3, 185. 

















(Forts. se sidan 116.) 











ABERRATIONER TILL ARGYNNIS AGLAJA L. OCH 
ADIPPE L. 


BESKRIFNA AF 


EMIL HOLMGREN. 


Om ocksä icke alla .aberrationer, som päträffas, för den 
systematiska lepidopterologien kunna ega någon betydelse, i det 
att endast de mest extrema afvikande formerna böra i systemet 
upptagas, så blifva de dock alla för fjärilsamlaren af ett visst 
intresse och kunna ju därför alltid påpekas. Af de tvenne till 
Argynnis Aglaja hörande afvikande former, för hvilka här nedan 
skall redogöras, torde 
dock en vara så fristå- 
ende från de förut be- 
skrifna och i systemet 
införda, att den tyckes 
jortjina ett särskildt 
namn, 

Båda typerna fånga- 
des sommaren 1884 vid 
Häringe i Södertörn af 
den flitige lepidoptero- 
logen CARL WIMAN, son till ledamoten i Entomologiska före- 
ningen majoren och riddaren Ernst WIMAN; men de glömdes 
bort, och först nyligen vid en granskning af Wiwans fjärilssam- 
ling fann jag i denna de båda egendomliga aberrationerna, öfver 
hvilka jag nu vill lemna en beskrifning. 


Fig. 1. 


Argynnis Aglaja ab. Wimani Hoımor. Framvingar 
(fg. 1) på Ofversidan svartbruna med en nära utkanten stående 


104 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


rad af gula, längsträckta fläckar och vid vingroten en större af 

samma färg. Bakvingar ofvan nistan fullständigt svartbruna med 

längs utkanten en rad af framskymtande, dunkelt rostfärgade 

fläckar. Fransar gulhvita, pa framvingarne svartfläckiga. Fram. 

vingar undertill svartbruna med en större gul fläck vid vingroten 

och öfvergäende i grônt mot utkanten. Nerver gula. Bakvingar un- 

dertill dunkelt gröna med 

perlemorfärgade fläckar 

vid basen och ett vink- 

ligt tvärband af stälblä 

fläckar med bred, svart 

infattning nära vingarnes 

midtelplan. Dessa fläc- 

kars färg och inbördes 

ställning erinra om ocell- 

Fig. 2. flackarnahos Arg. Niobe, 

men de ligga patagligen 

alltfor längt in mot vingens midtelplan för att kunna motsvara 

dessa. Däremot äro de båda genom sin plats, form och anord- 

ning fullkomligt identiska med de perlemorfärgade fläckar, hvilka 

hos Arg. Aglaja bilda det genom sin vinklighet karakteristiska 
midtbandet. 


Argynnis Aglaja ab. (fig. 2). Framvingars öfver- och 
undersida tämligen Sfverensstimmande med dem hos hufvudformen. 
Bakvingar ofvan ovanligt mör- 

ka, med midtbandets bägar 

förenade genom de bredt svart- 

tecknade nerverna med utkan- 

tens tvärband. Bakvingar un- 

dertill med de perlemorfärgade 

fläckar, hvilka äro belägna vid 

vingroten, sammanflytande. Ut- 

kantens perlemorfärgade fläc- 

Fig. 3. kar spetsigt utdragna. 


Argynnis Adippe ab. Varenii Hocmcr.  Framvingar 
(fig. 3) ofvan med de mot utkanten löpande nerverna bredt be- 
skuggade. Bakvingar ofvan saknande de runda fläckar, hvilka 


HOLMGREN. ARGYNNIS AGLAJA L. OCH ADIPPE L. 105 


bos hufvudformen finnas mellan utkantens band och midtbandet. 
Bakvingar undertill med fa perlemorfärgade fläckar och saknande 
de oceller, hvilka hos hufvudformen förefinnas mellan utkantens 
band och midtbandet och hvilkas olika antal utgöra ett i nära nog 
alla fall karakteristiskt skiljemärke mellan de till utseendet för 
öfrigt så lika Arg. Adıppe och Niobe. 


Typexemplaret fangades 4 Lidingön 1 Stockholms skärgärd 
ı juni månad 1885 af jägmästaren A. VARENIUS och ansågs af 
bonom tillhöra ab. C/eodoxa; men till denna afvikande form 
torde här beskrifna fjäril dock icke kunna räknas pa grund däraf, 
att den saknar de karakteristiska ocellerna pa bakvingarnes under- 
sda och därmed äfven motsvaraude fläckar p& samma vingars 
“rersida. Exemplaret finnes förvaradt i den entomologiska sam- 
Ingen vid kongl. skogsinstitutet. 


I marshäftet för år 1882 af den engelska illustrerade tid- 
skriften »The Entomologist» är införd en redogörelse af I. JENNER 
Weir för i England funna Argynnts-aberrationer. . Bland dessa 
befinner sig äfven en aberration, hvilken otvetydigt är den samma 
som den nu af mig beskrifna och afbildade ab. Wimanz, men 
hvilken af hr JENNER Weir blifvit hänförd till Argynnis Adippe. 
Intet skäl finnes emellertid för en sädan bestämning. Fastmera 
peka såväl ställningen och anordningen af fläckarna på bakvin- 
gamas undersida som för öfrigt insektens hela habitus tillbaka 
på Årg. Aglaja. Da dessutom både det föreliggande exempla- 
ret af ab. Wemani och det i den engelska tidskriften afbildade 
tillhöra hankön, och intetdera eger den minsta antydan till den 
för Arg. Adippe-hanarne så karakteristiska strukturafvikelsen hos 
framvingarnes 2 och 3 nerver, torde man å ena sidan ega fullt 
berättigande att hänföra dem båda till Arg. Aglaja och å den 
andra intet skäl för att bestämma dem såsom aberrationer till 
Årg. Adippe. 

Det kan ju dessutom härvid vara af intresse att iakttaga, 
hurusom dylika aberrationer icke alltid äro fullkomligt tillfälliga, 
utan kunna, såsom här nu visat sig, påträffas på skilda lokaler, 
ja, it. o. m. långt från hvarandra aflägsna land. 


Då jag nu gått att offentliggöra dessa aberrationer, har detta 
skett icke utan en viss tvekan; ty man måste, såsom jag tror, 





OLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


ch urskiljning behandla dylika fynd, syn- 
ler fjärilar, hos hvilka man vid artskilna- 
ga mera hänsyn till färger och teckningar 
‚kterer. Men à andra sidan hafva dessa 
ı varit så pass vidt skilda från respektiva 
3 icke böra helt och hållet förbigås. Ty 
samlaren, utan äfven för den allmänna 
»errationer, då de verkligen göra skäl for 
"ej så ringa betydelse. Vi kunna ju vis 
or noggranhet följa t. ex. en fjärils morfo- 
ı månne vi genom endast dessa iakttagel- 
ullt tillfredsställande kunskap om berörde 
ligen icke ännu fullt säkra på, huruvida 
uppkomma genom kroasering mellan hvar- 
eller kunna vara en följd af skiljaktiga 
förhållanden; men det förra antagandet 
blott uti fjärilarnes uppträdande i det fria 
m, utan äfven i den omständigheten, att 
' det är just de djur, hvilka lefva i poly- 
illegitima förbindelser. Hos sådana där- 
ifte, hör detta till sällsyntheterna. Några 
allmänhet, som lefva i engifte, känner jag 


gt icke medräknas de aberrationer, som omöjligeo 
annan kategori än s. k. svälttödda individer. 


OM VATTENINSEKTER SASOM FORMEDLARE AF 
VISSA MINDRE DJURS OFVERFLYTTNING TILL S. K. 
»BRYOR» ELLER VATTENGROPAR. 


MEDDELANDE TILL ENTOMOLOGISKA FORENINGEN DEN 28 APRIL 1888. 


Redan i slutet af 1840-talet, dä jag jämte Diptera äfven 
med ifver sysselsatte mig med insamling af Coleoptera, väckte 
det min synnerliga uppmärksamhet, att vid undersökning af 
vattengropar, uppgräfda for den betande boskapens behof och 
ofta belägna långt ut på slittlandet i Ösfergötland samt i saknad 
af tillfléden fran andra vattensamlingar, dock alltid om somma- 
ren, såvida de icke vissa år helt och hållet uttorkade, beboddes 
af hästiglar (Hirudo sanguisuga), acarider, vattenspindlar m. fi. 
Jag har på senare dren under mitt vistande på Gotland gjort 
samma iakttagelse. Dylika vattengropar kallar man där för 
sbryors. När jag lätt insåg, att de nu omnämda smådjuren, 
Jämte åtskilliga andra, svårligen eller rent af omöjligen på egen 
hand kunnat frakta sig öfver till bryorna från vanligen långt där- 
ifrån belägna vattendrag, så intresserade det mig att söka ut- 
forska, på hvilket sätt de egentligen kommit dit. För detta ända- 
mål tog jag mig före att granska dels en mängd Dytiscider, 
som med vattenhåfven infångades, dels äfven arter af Notonecta 
och Cortxa, och jag tror, att de iakttagelser, som jag härvid 
ort, möjligen kunna leda till förklaring af detta egendom- 
liga förhållande. Vid undersökning såväl af Notonecta som 
Corixa finner man nämligen icke sällan i närheten af vingarna 
på thoracal- och abdominaltrakten små röda punkter, hvilka 
“nom denna färg bjärt sticka utaf mot sin omgifning, och vid 
närmare granskning märker man lätt nog, att de äro Acarider. 





ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


ıar jag också funnit på Dytisciderna ytterst smi 
säga ungar, till Hirudo sanguisuga fästade, van- 
kre coxerna eller trochantererna. Sedan detta 
har jag städse för min del antagit, att det just 
nde insekter, hvilka om aftnarne flyga fran en 
l en annan, som Ofverféra dessa sma djur. Huru 
vroneta aquatica) komma dit, har det ännu icke 
utröna"; men jag tror fullt och fast att öfver 
af dessa jämte andra smådjur sker med vatten- 
alp. 
ger, såsom jag tror, ett särdeles intressant fält för 
och utredning, och i följd däraf har jag velat 
ta antydningar fästa Entomologiska föreningens 
härpå. 
mligen aldrig sett några vattenspindlar företaga s. k. luf- 


iremot, såsom bekant, äro högst vanliga företeelser hos & 
dlarne, synnerligen i dessas yngre ålder. 


Aug. Emil Holmgren. 


OM SCOLIA UNIFASCIATA CYRIL. SOM SKAN- 
DINAVISKT INSEKT 


AF 


W. M. SCHOYEN. 


Af alle de större og mindre Rariteter og for Norges Fauna 
nye Arter, tildels fundne for lang Tid tilbage, som jeg har stödt 
paa under mit Arbeide med at gjennemgaa og ordne det her- 
verende zoologiske Museums indenlandske entomologiske Materiale, 
er der neppe nogen, som forbausede mig mere end et Exemplar 
af en Gravehveps, som jag forefandt iblandt Prof. Esmark’s Sam- 
linger market: »Arendal, SANDBERG». Det viste sig nemlig at 
vere en Scolia, af hvilken Slægt THOMSON i sit Arbeide over 
Skandinaviens Hymenoptera ikke nævner nogen Art som obser- 
veret i Skandinavien. Ved at undersöge nærmere i det eneste 
mig her tilgjængelige Værk over herhenhörende udenlandske Hy- 
menoptera, nemlig Zepeletier de St. Fargeau's »Hist. Nat. des 
Ins. Hyménoptères», fandt jeg i sammes Tom. III p. 529 under 
Navnet Sco/ta sicula beskrevet som ny en Art fra Sicilien, hvil- 
ken Beskrivelse passede saa fuldstændig til vedkommende Exem- 
plar (9), at der neppe syntes mig at kunne vere nogen Tvivl 
om Identiteten. Min förste Tanke var nu den, at der her rime- 
ligvis maatte foreligge en Feiltagelse med Hensyn til Lokalitets- 
angivelsen. Prof. Esmark samlede nemlig selv i sin Tid Insekter 
forskjellige Steder i Syditalien, ogsaa paa Sicilien, og blandt hans 
Indsamlinger derfra findes blandt andet ogsaa flere Exemplarer af 
andre Sco/za-Arter. Jeg tænkte mig nu Muligheden af, at et af 
hans italienske Exemplarer ved en Feiltagelse kunde vere kommet 





ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


n med de af nuværende Sognepræst G. SANDBERG i hans 
Dage hovedsagelig omkring Arendal indsamlede og her til 
sitetet indsendte Insekter. Ved nærmere at konferere med 
SANDBERG desangaaende viste det sig imidlertid, at Exem- 
virkelig var norsk og fundet af ham, dog ikke ved Arendal, 
s som den af Prof. Esmark vedfestede Etiket angav det, 
ed Risör. Efter hvad SANDBERG har meddelt mig angaaende 
nteressante Fund, paaskref han Exemplaret medio Juli 1855 
ı var dengang en 13 Aars gammel Gut — paa et Sted 
ivn »Frydendal», der danner ligesom en smilende Oase i 
rs temmelig golde Omgivelser en 10 Minutters Vei indenfor 
Usör (Österrisör), hvor det flöi i Solskinnet bland Buskerne. 
laret, som jag viste ham under hans personlige Neervarelse 
Kristiania sidste Vinter, gjenkjendte han ogsaa strax med 
red som det af ham fundne og till Prof. EsMARK indsendte, 
r kan ingen Tvivl være om, at Fundet har sin Rigtighed. 
ISMARK havde désuden, efter hvad han kunde erindre sig, 
e dengang meddelt ham, at det syntes at vere en italiensk 
at. 
a LEPELETIER'S Beskrivelse (l. c.) er temmelig kortfattet, 
dte jag mig for Sikkerheds Skyld til min Ven Prof. Auri- 
i, for om muligt at erholde mere Literatur til Sammenlig- 
g Kontrollering af min Bestemmelses Rigtighed. Gjennem 
rfarede jeg da, hvad jag tidligere ikke havde været opmark- 
aa, at allerede N. WESTRING i »Göteborgs Kgl. Vet. och 
. Samhälles Handl.» 1868 (p. 18—25) har leveret en 
ng om og udförlig Beskrivelse af en af ham i Aarene 
-61 vid Badeanstalten Särö i Halland, 24 Mil söndenfor 
wg, fundet Scolia under Navnet Sc. melanoptera, Kıuc. 
»likation der ikke findes omtalt i THomsow’s ovennzvate 
e. Saavel den af Wesrrinc her leverede nöiagtige Beskri- 
om ogsaa et af hans Original-Exemplarer (9), hvilket AuRI- 
har vist mig den Velvillie at sende mig til Sammenlig- 
illigemed et Par Hanner af samme Art fra Sicilien og 
n, stæmmer fuldkommen med SANDBERG's Exemplar her fra 
Da Sc. melanoptera Kıuc. og Sc. sicula Lup. er Sy- 
er, viste min Bestemmelse af Hvepsen sig saaledes at vere 
rigtig. Begge de anförte Navne maa imidlertid ifölge 


SCHOYEN: SCOLIA UNIFASCIATA CYRIL. III 


Prioritetsretten vige Pladsen for Sc. unifasciata CyRILLo (1787), 
der er det ældste og saaledes bliver Artens retmæssige Navn. 
Artens fulde Synonymi er forresten fölgende: 


Scoka unifasciata CyRiLLo Entom. Neap. Spec. prim., t. I, f. 5 (5). 
— Saussure & SICHEL Catal. spec. gen. Scolia, p. 71. — 
Costa Prosp. o. Immenotteri Italiani II, p. 100. 

Lisora unifasciata Cosva Faun., p. 9 & 36, t. XIX, f. 1 (©) 
& 3 (9) 

Scola melanoptera Kıuc., Symb. Phys. III, t. 26, tf. 14 (A). 
— Burmeister Bemerk. uber d. Gatt. Scolia, p. 36. — 
WESTRING Göteb. Kgl. Vet. och Vitterh. Samh. Handl., 


1868, p. 22. 
Soha erythrocephala N. d. LINDEN, Observ. sur les Hym. 
d'Eur. Fouiss. I, p, 26. — LEPELETIER DE ST. FARGEAU 


Hist. Nat. Ins. Hym. III, p. 526 2 var. 
Scolia sicula, LEP. DE 'ST. FARGEAU |. c., p. 529. 


(BURMUSTER anförer endnu fölgende 2 Synonymer, der efter 
ham ogsaa opförts af WESTRING: Scolia biguttata NV. d. LINDEN, 
Hym. Eur. 31, 18 og Scolta Schrenckit EVERSMANN, Bull. de la 
Soc. imp. de Moscou (1846) I. 441, 7, t 4, f. 2.) 


Da THOMSON som nævnt slet ikke har omtalt WESTRING'S 
Fund af denne Art ved Särö, maa han enten have overseet Pu- 
blikationen desangaaende eller ogsaa betragtet Arten som ikke 
hiemmehörende i Skandinavien, men kun som tilfældig indfört. 
Forinden jeg blev bekjendt med Westrinc’s Meddelelse, troede 
jeg ogsaa at maatte hzlde til den Antagelse, at det af SANDBERG 
ved Risör fundne Exemplar var bleven indfört paa en eller anden 
Maade med et Skib fra Middelhavet, og at Arten saaledes kun 
kunde være at anse som en ganske tilfældig Besöger af vore 
nordlige Breddegrader — saameget mere som jo nesten alle 
kjendte Arter af Slegten Scofza, c:a 200, hörer hjemme i de 
varmere Jordströg, hovedsagelig Troperne. Af dem forekommer 
9 if¥lge Costa i Italien, og saavidt mig bekjendt er det af disse 
kun 2, Sc. 4-punctata Fasr. og Sc. hirta Scurx., der ogsaa har 
vist sig i Tyskland. Nærværende Art har aldrig været observeret 
noget Sted 1 Mellem-Europa, men kun 1 det sydlige Italien paa 


112 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


Fastlandet og de omliggende Oer, Sicilien, Sardinien og Malta. * 
Da den imidlertid nu altsaa er funden paa 2 ganske forskjellige, 
langt fra hinanden adskilte Steder og til forskjellige Tider — 
medio Juli 1855 ved Risör af SANDBERG og 28:de Juni 1859 
samt 20—3o:te Juli 1861, sidst nævnte Aar endog i Mengde, 
ved Särö i Halland af WESTRING — saa maa det vel ansees for 
afgjort, at denne syditalienske Art ogsaa virkelig hérer Skandina- 
vien til, saa mærkeligt det end kan synes, idet den ellers ikke 
er observeret noget Sted paa hele den mellemliggande Strækning 
af Europa. Fra 36—40° N. Br. i Syditalien springer den altsaa 
over henved et Snes Breddgrader og dukker pludselig op igjen 
heroppe hos os mellem 57 og 59 — visselig et ganske mærke- 
ligt Sprang 1 den geografiske Udbredelse! 

Efter hvad man ved om Scolia-Arternes Levevis og Udvik- 
ling, före de som Larver en parasitisk Tilverelse og leve, som 
det synes, væsentlig paa Bekostning af forskjellige Slags Torbist- 
larver, som Hun-Hvepsen opsöger i deres Gange i Jorden og af- 
setter sine Aig paa et paa hvor Larve, efter först at have lam- 
met den ved et Stik af sin Braad og saaledes gjort den försvars- 
lös uden at dræbe den. Scola-Larven udsuger nu lidt efter 
hdt sit Offer og forpupper sig tilsidst ovenpaa de tiloversblevne 
Rester af samme. Paa denne Maade udvikles f. Ex. den be- 
kjendte store sydéuropæiske Sc. flavifrons FB. (kortorum, id.) paa 
Bekostning af Larven af Nasehorntorbisten (Oryctes nasicornis) 
ligesom Sc. bifasciata paa Cetonta-Larver. ** Imidlertid skal det 
ogsaa for enkelte Arters Vedkommende (Sc. dicincta Farr. f. ex.) 
vere paavist, at de indretter sig paa samme Maade som de 
egentlige Gravehvepse, idet de nemlig graver sine egne Gange 
med Larvereder, hvori de trækker ind andre Insekter eller Lar- 
ver till Föde for sin Yngel. Paa hvad Maade den her omhand: 
lede Art udvikles, derom foreligger der, saavidt jeg har kunnet 
erfare, endnu ingen lagttagelse; men hvad enten det er en eller 


* Ifald Sc. Schrenckii EVERSM. medrette hörer hid, skulde den altsaa 
ogsaa forekomme i Ovre-Asien, saaledes som BURMEISTER opgiver. 

** BURMEISTER formoder, at en Scolia-Art, som han oftere saa komme 
frem af Hullerne i Tuen af Atta cephalotes, lever parasitisk paa disse Myrers 
Larver. Da jo imidlertid Celosia-Larver ofte treffes i Myretuer, tarde det kanske 
vere disse og ikke Myrelarverne, som tjener vedkommende Scolia-Larve til Föde. 


SCHOYEN: SCOLIA UNIFASCIATA CYRIL. 113 


anden af vore Torbistarters Larver, som Hvepsen afsætter sine 
Æg paa i Lighed med flere af de övrige sydeuropæiske Sco/za’er, 
eller den som Larve lever i sit eget Rede tærende paa det For- 
raad af paralyserede Offere, som dens Moder har samlet ind til 
den, saa frister den altsaa i hvert Fald Livet ligesaa vel heroppe 
ı vort Nord som under »Italiens milde Himmel». Hvori Grun- 
den kan ligge til, at den aldeles mangler 1 hele Mellem-Europa, 
er jo ikke saa godt at sige, saalænge dens Udvikling endnu er 
ubekjendt. At den hverken er observeret 1 Tyskland eller noget 
andet Sted i Mellem-Europas Indland kunde man maaske for- 
klare derved, at den syntes at vere en udpreget Kystform, idet 
den 1 Italien kun holder til paa Oerne og den sydligste Del af 
Fastlandet og her hos os i Skandinavien kun er funden paa 2 
forskjellige Steder ved Kysten, derimod intetsteds observeret længere 
inde i Landet. Lige forunderligt bliver det imidlertid selv under 
denne Forudsætning, at den ogsaa er fuldstændig ubekjendt f. Ex. 
i Frankrigs Kystlandskaber, hvor den vel heller ikke vilde mangle 
passende Næring. 


Kristiania 2 juni 1888. 


RESUMES. 


(Page 109 du texte.) 


W. M. Scnoven: Scolsa unifasciata CYRIL. comme in- 
secte scandinave. 


Il s'agit ici d'un exemplaire (+) Scolta untfasciata Cyr, 
type appartenant à proprement parler à l'Italie méridionale, qui 
a été trouvé, en juillet 1866, près de la ville de Risör (ou 
Oesterrisör), dans la Norvège méridionale, par M. le pasteur H. 
SANDBERG. Quoiqu’elle ne soit pas mentionnée dans l'ouvrage 
bien connu de M. le professeur THOMSON: les Hyménopteres de 
la Scandinavie, cette espèce a toutefois été indiquée comme ren- 
contrée en Suède à une époque antérieure savoir dans les années 
1859—1861 par M. M. WESTRING, au voisinage des bains de 
Särö, Halland. Or, du moment où l'on en a ainsi constaté la 
présence à des époques différentes tant en Norvège qu en Suède, 
il y a de fortes raisons, suivant l’auteur, de voir en elle une 
espèce scandinave, en dépit de la circonstance assez curieuse 
qu'elle n'a encore été observée sur aucun point de l'Europe 
moyenne. 


> AA — 








SVENSK ENTOMOLOGISK LITTERATUR 1887. 


(Forts. från sid. 102.) 


HoLMGREN, A. E., Fortsatta iakttagelser angående kornflugans uppträdande på 
Gotland. — Landtbruks-Akad. Handl. och Tidskr. Årg. 26. Sid. 74—83. 
ı color. tafla. — Separ. 10 sid. 1 tafl. (1 nov. vor.) 

HoLnGren, Emit, Lepidopterologiska iakttagelser i Stockholms omgifningar. 
11. Fastlandet. — Ent. Tidskr. Arg. 8. Sid. 21—26. 

BETIDNING, Svensk, Organ för centralföreningen för Sveriges biskötare. Egnad 
A biskôtsel, jordbruk och trädgårdsskötsel m. m. Redaktör och utgifvare, 
Hy. STÅLHAMMAR. Åttonde årgången. Göteborg. 1887. 196 pg. 

LAMPA, SVEN, Om fluglarvers förekomst i tarmkanalen hos menniskan. — Ent. 
Tidskr. Årg. 8. Sid. 5—20, 136—153, figg. 

— —, Om en parasitlarv utanpå kornflugans larv. — Ent. Tidskr. Årg. 8. 
Sid. 172, 202. 


— — Om fjärilar på Gotland. — Ent. Tidskr. Årg. 8. Sid. 172—173, 203. 
' — Om möjligheten för Coloradoskalbaggens uppträdande i Sverige, — 


Ent. Tidskr. Årg. 8. Sid. 176, 203. 

— , Iakttagelser angående kornflugans uppträdande och lefnadssätt under 
sommaren och hösten 1887. — K. Landtbruks-Akad. Handl. och 
Tidskr. Årg. 26. Sid. 364. — Separ. 10 sid. | 

LUNDSTRÖM, A. N., Pflanzenbiologische Studien. II. Die Anpassungen der 
Pflanzen an Thiere. Mit vier Tafeln. — Nov. Actn R. Soc. Scient. 
Upsaliens. (3) Vol. 13: 2 N:o 10. 88 pg. 4 tafl. 

Meves, J., Om »Trädborrens» framfart i våra granskogar under de senaste 20 åren. 
— Ent. Tidskr. Arg. 8. Sid. 3, 135—136. 


| ———, Skogsinsekters härjningar. — Ent. Tidskr. Arg. 8. Sid. 27—34, 154. 


— — För larv-uppfédare. — Ent. Tidskr. Arg. 8. Sid. 3—4, 35—37. 
154; fig. 

Cidaria sordidata HB. — Ent. Tidskr. Arg. 8. Sid. 172. 

, Sällsynta fjärilar. — Ent. Tidskr. Arg. 8. Sid. 177. 

Nenéx, C. H., Bidrag till kännedomen om ekorrespinnarens (Séauropus fagi L.) 
utvecklingshistoria. — Ent. Tidskr. Arg. 8. Sid. 199—201. 

Porat, C. O. von, Om norska myriapoder. — Ent. Tidskr. Ärg. 8. Sid. 39-—40. 

Eatomol, Tidskr. Arg. 9, H. 2 (1888.) 9 








116 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888, 


RupoLrHi, JoH., Skandinaviska fjärilar. Häftet 1. Hudiksvall. 1887. 7 sid, 
4 taflor. (1 n. sp.; 3 n. var.) 

SANDAHL, OSKAR TH., Entomologiska föreningens sammankomst den 26 fe 
bruari 1887. Ent. Tidskr. Arg. 8. Sid. 1--4, 133—136. 

— —, Bo af Zasius fuliginosus, — Ent. Tidskr. Arg. 8. Sid. 2—3, 135. 

, En »Sorgmantel» (Vanessa Antiopa 1.) öfvervintrande i en hvitmoss 

torfva. — Ent. Tidskr. Arg. 8. Sid. 4, 136. 

, Entomologiska föreningens i Stockholm sammankomst den 30 april 

1887. — Ent. Tidskr. Arg. 8. Sid. 57—62, 166—168. 

, Entomologiska föreningens i Stockholm sammankomst den 24 sep 

tember 1887. — Ent. Tidskr. Arg. 8. Sid. 171—173, 202—203. 

, Entomologiska föreningens i Stockholm ärs-sammankomst den 14 

december 1887. — Ent. Tidskr. Arg. 8. Sid. 175—178, 203—204. 

, >Skandinaviska fjärilar samlade af J. RUDOLPHIs. — Ent. Tidskr 

Arg. 8. Sid. 177—178, 204. | 

, Nagra ord om den svartkantade ollonborren eller kastanjebaggen 

(Melolontha Hippocastani Fas.), — Ent. Tidskr. Arg. 8. Sid. (171—172) 

187—190, 204—205; fig. 

, Om insekters förekomst inom den menskliga organismen. En zoologisk- — 
medicinsk studie. — Hygiea. Arg. 1887, sid. 532—556 0. 593—614 
samt Arg. 1888, sid. 81—108. — Sep. Sthm. 1887. .76 sid. 

SPÅNGBERG, J., Om Chlorops taniopus. — Ent. ‘Tidskr. Arg. 8. Sid. 1. 

( ), Ur främmande literatur. — Ent. Tidskr. Arg. 8. Sid. 119-132. 

THOMSON, C. G., Opuscula Entomologica. Fasciculus XI. Lund. 1887. 8. 
Sid. 1041— 1182. Innehâll: 35. Försök till uppställning och beskri- 
ning af arterterna inom slägtet Campoplex GRAV. | 

TIDSKRIFT, Entomologisk. På föranstaltande af Entomologiska föreningen | 
Stockholm utgifven af JACOB SPÂNGBERG. Ättonde ärgängen. Stock 
holm. 1887. IV+205+XI sid. 


























1 utlandet tryckta uppsatser 


i 


LAMPA, SVEN, Ueber Noctua carnca THUNB, — Deutsche Ent. Zeitschrift. Berlin. 
B. 31. 1887. P. 355—358. 

THOMSON, C. G., Kleinere Mittheilungen. 1. Cychrus rostratus und clongets. 
2. Noctua carnea THUNB, — Deutsche Ent. Zeitschrift. Berlin. B. 30. 





1886, p. 31—32. 
Notes hyménoptérologiques. Partie 3. 4. Observations sur le gen. 
Ichneumon et descriptions de nouvelles espèces. N:o 1, 2. — Annales 


Soc. Ent. France. Paris. (6) Tom. 6. 1886. P. 11—24; Tom. 7. 
1887. P. 5—16. (79 sp.; 20 n. sp.) 
, Observations sur quelques Coléoptères et descriptions de nouvelle 
espèces. — Annales Soc. Ent. France. Paris. (6) Tom. 6. 18%. 
Bulletin p. 9—ı1. (17 sp.; 2 n. sp.) 














| 


SVENSK ENTOMOLOGISK LITTERATUR 1887. 117 


IBONSON, C. G., Polygraphus grandiclava n. sp. — Annales Soc. Ent. France. 
Paris. (6) Tom. 6. 1886. Bulletin p. 61—62. 

— +, Hymenopterologische Beiträge. — Deutsche Ent. Zeitschrift. Berlin, 
B. 31. 1887. P. 193—218. (27 n. sp.) 

Tuossıı, TAM., Primo Saggjo sui ragni Birmani. Viaggio di L. Fea in 
Birmania e regione vicine. II. Genova. 1887. 8°. 417 pg. — Genova. 
Museo Civico di Storia nat., Annali (2) Vol. 5. 1887 p. 


Obs. Enär särskilda förteckningar öfver norsk, finsk och dansk entome- 
logisk literatur intagas i denna tidskrift, har jag här ej upptagit de uppsatser 
af tôrfattare från dessa länder, som blifvit tryckta i Sverige. 


Christopher Aurivillius. 


NORSK ENTOMOLOGISK LITTERATUR 1887. 


BIAVLSTIDENDE, Redigeret af HALLVARD TORGERSEN. — Norsk Landmandsblad. 
Aarg. 6. Kristiania 1887, p. 109, 145, 181, 221, 291, 322, 370. 
BLODLUSEN (Schizoneura lanigera HAUSM.). — Norsk Havetidende, Aarg. 2. 
Kristiania 1886, p. 180—184. 

DÔHLEN, K, Om Kornbladlusen (Aphis granaria). — Norsk Landmandsblad. 
Aarg. 6. Kristiania 1887, p. 281. 

G., J., Om Sommerfuglenes farver. — Naturen. Aarg. 11. Bergen. 1887, p. 
219--220. 

HAGEMANN, A., Forstenthomologisk (sic) Undersôgelse af Kystdistrikterne i 
Nedenæs og Lister & Mandals Amter Sommeren 1886. — Forstforenin- 
gens Aarbog 1887, p. 71—93. 

H(ANSEN), G. A., Skorpioners selvmord. — Naturen. Aarg. 11. Bergen. 
1887, p. 153. 

Hvor gammel blir myrerne? — Naturen. Aarg. 11. Bergen. 1887, p. 27—28. 

JERNSPISENDE Insekter. — Natnren. Aarg. 11. Bergen. 1887, p. 218—219. 

MYRER i geologiens tjenste. — Naturen. Aarg. 11, Bergen. 1887, p. 154—155 








OLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


k Oversigt over de skandinaviske slegter af phyto- 
— Ent. Tidskr. Arg. 8. 1887, p. tt1—t1 
til Norges Lepidopterfauna. — Kristiania 

7, N:o 3, 32 pg. 

. Siebke’s Enumeragio Insectorum Norvegicorum, 
ymenoptera phytophaga & aculeata), — Kristiania 
andl. 1887, N:o 5, 11 pg. 

e i Norge hidtil fandne Neuroptera Planipennia og 
— Kristiania Vidensk. Selsk. Forhandl, 1887, N:o 13, 





idensk. 





wen, Aarg. 11. 1887, p. 91—92. 
ter. — Norsk Havetidende. Aarg. 3. 1887, p. 


orsk Landmandsblad 1887, p. 156—158, 161-162. 

Xjörene fra Breemselarver. — Norsk Landmandsblad 
(Gjengivet i »Landmands-Blade», Kjöbenhavn 1887, 

‚Tidskrift för Landtmän», Lund 1887, p. 342.) 

af Renfanbillen (Galleruca tanaceti, L.) — Nonk , 

lp. 305—306. 

« Udgivet af den norske Biavlsforening. Tredie 
1887. 12 N:o. Redaktörer: N:o 1—2 AU. 

RD TORGERSEN, N:o 3—12 OSKAR NIELSEN og + 





‘epseeg. — Naturen. Aarg. 11. Bergen 1887, p. 


Lommebog i tidsmiessig Biskjötsel. Andet Oplsg 
+ Pag. 





W. M. Schöyen. | 


: CHELIDURA ALBIPENNIS Mec. OCH CH. ACANTHO- 
| PYGIA GENE, TVÄNNE FÖR SVERIGES FAUNA NYA 
FORFICULINA 


AF 


BERNHARD HAM 


np 


Till den svenska faunan har man hittills ej kunnat räkna 
mer än tvänne representanter för fam. Forflculina: Forficula 
' aurıcularıa L. och Labta minor L., hvilka båda, som bekant, 
redan af LINNÉ voro kinda såsom svenska. Kasta vi emellertid 
en blick på Danmarks orthopter-fauna,* så finna vi, att denna 


di 
| , | 4 





Fig. i. Labia minor Fig. 2. Chelidura acan- Fig. 3. Densamma som 
J; abdomensspets, sedd thopygia O': abdomens föregående, ehuru 
från undre sidan. spets, sedd från undre sedd från öfre sidan. 
sidan. 


| har att uppvisa fyra arter af ifrågavarande familj, nämligen, för- 
utom de båda nyssnämda, äfven Chelidura albipennis Mec. 
och Chel. acanthopygia Gent, af hvilka den senare betraktas 
som en i Danmark allmänt förekommande insekt. På grund 
häraf borde man med stor sannolikhet kunna redan a priori 


* MEINERT, FR., Catalogns Orthopterorum Danicorum, 


ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


minstone den ena af de båda sistnämda arterna 
Mhôra var fauna, Vi äro också nu i tillfälle att 
wal Chelidura albipennis Mec. som Chel. acan- 
äro svenska arter. Bada hafva först anträffats i 
tmieadjunkten THOMSON. 

orde vara ganska sannolikt, att dessa arter, syn- 
acanthopygia Gent, förekomma på flera andra 
and än Skåne, har jag ansett det ega sitt intresse 
eskrifning af dem och angifva de karaktärer, hvar- 
ljas fran Forficula auricularia L., och Labia 
1 hvilka de möjligen hos oss blifvit förväxlade." 
ag vördsammast uppmana hrr entomologer att åt 
egna någon liten uppmärksamhet. 


Gen. CHELIDURA Latr. 


ibgenitalis ** oväpnad (fig. 2 li). Antenner 12—13- 

tum nästan qvadratiskt. Flygvingar saknas: 
fullständigt utbildade eller rudimentära. Andra 

dd med tvänne utdragna sidoflikar, som omfatta 

redje leden. 3 och 4 dorsala abdominalsegmenter 

lan med en upphöjd och fürtjockad list. 

2s vid basen vidt skilda (figg. 2 och 3). 


Chel. albipennis Mec. 


‘run, hårig. Antenner 12-ledade. Elytra fria, nor 
, mer långa än breda och med rät bakkant; 
Abdomen fint punkterad, långhårig; de laterala 
ch 4 abdominalsegmenten nästan knöllika, svart 
forcipes långa, svagt böjda, trinda, på insidan 
and vid basen och en annan starkare på midten; 


acanthopygia GENE. företer vid ett flygtigt betraktande #97 
utvecklade Forfcula auricularia L. och har nog därför bi 
t land, 


\ af de utifrån synliga ventralplåtame på abdomen, 


HAIJ: TVÄNNE FOR SVERIGE NYA FORFICULINA. 121 


lamina subanalis* svagt uppåtböjd. Kroppsl. 6—10 mm. 9: 
krcıpes korta, nästan raka, ovipnade. Kroppsl. 8—g mm. 

Denna art är betydligt mindre an Forficula auricularıa L. 
och mycket större än Labia minor L. Har af THOMSON tagits 
i ganska stort antal vid Pålsjö i Skane, där den uppehöll sig 
på buskar af slån och hassel. 


Chel. acanthopygia GÉN£. 


Gråbrun, hufvud, forcipes och midten af abdomens dorsal- 
ada oftast klart rödgula; nästan glatt, bakkroppen undertill gles- 
hårig. Antenner 13-ledade. Elytra rudimentära, transversela, 
vid basen sammanflytande med mesonotiim, de mot kroppens 
medianlinie vända vingspetsarne fria, täcka hvarandra. Scutellen 





ls - 
Fig. 4. Forficula auri- Fig. 5. Extremitet af For- 
cularia O'; abdomens ficula auricularia ; 
spets, sedd fran ôfre Il andra tarsalleden. 


sidan. 


mycket stor. Abdomen plattad, bredast bakom midten. ©: for- 
cipes länga, tämligen starkt böjda, trinda och försedd med en 
basaltand på ôfre sidan (p fig. 3). Lamina subanalis bildar en 
i stark vinkel uppåt böjd tand, hvars spets är tvärhuggen och 
svagt emarginerad (ls fig. 3). Kroppsl. 7—13 mm. Q: forcipes 
korta, oväpnade. Kroppsl. 7—11 mm. 

Chelidura acanthopygia GÉNÉ. är större än föregående art; 
varierar för öfrigt betydligt till storleken. Denna art synes i 
Skane vara ganska allmän och därstädes äga stor utbredning. 
THOMSON har funnit den flerestädes i skogstrakterna. Själf har 
jag iakttagit den vid Ringsjön. Vid Krageholm nära Ystad är 
den allmän i bokskogarne enligt adjunkten G. LÖFGREN, som 


a ee 


* En process, som skjuter upp ofvan lamina subgenitalis. 


ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


git den. Äfven är arten observerad på Öland af 
Bör ej säsom Forf. auricularia sökas under stenar 
uppehåller sig företrädesvis på buskar och träd. 
enne till svenska faunan hörande slägtena af Forficu- 
jas på följande sätt: 


Tarsernas andra led cylindrisk; lamina subgenitalis hos 
> väpnad med en tand (fig. 1 li)... Labia Leacu. 
Andra tarsalleden med sidoflikar, hjärtformig; lamina 
subgenitalis oväpnad (fig. 5. ID). 

2, Flygvingar fullständigt utvecklade; forcipes hos ¢ 


vid basen starkt dilaterade (fig. 4 f) Forficula L. * 


5. Flygvingar saknas; forcipes vid basen högst obe 
tydligt dilaterade, vidt skilda (f. figg. 2 och 3) 
Chelidura Lara. 


ENTOMOLOGISKA FORENINGENS I STOCKHOLM 
SAMMANKOMST 
DEN 29 SEPTEMBER 1888. 


Ordföranden helsade Föreningens medlemmar välkomna efter 
sommarens vederqvickande arbeten och forskningar i naturens 
sköte, särskildt med afseende pa insekternas lif. Därefter upp- 
listes och godkändes protokollet för föregående sammankomst 
och tillkännagafs, att följande nya ledamöter invalts i Föreningen 
på förslag af ordföranden. 

Hr Med. D:r Jens K. TRumpy, Kristianssund, 
> a > SAMUEL JAKOB SÖLSBERG, Laurvik, 
» Overretssagfôrer CHRISTIAN WILHELM SÖRENSEN, Tönsberg 

(Norge), samt 
» Fill D:r ALFRED Poppius, Helsingfors (Finland). 


Hr LAMPA påpekade vigten af att studera hvarandra nära- 
stående insektarters olika utvecklingsstadier, om man skall med 
sikerhet kunna skilja dem från hvarandra och anse dem såsom 
skilda arter, samt förevisade i sammanhang härmed ägg afkorn- 
flugan (Chlorops teniopus MEIG.) äfvensom af en annan med 
henne närbeslägtad art, hvarjämte han redogjorde för de ganska 
påfallande olikheterna mellan dessa ägg såväl till form som skulp- 
tur. Den kornflugehona, som lagt de förevisade äggen, var ut- 
kläckt ur en puppa, funnen på ett kornax och den andra arten 
med dess ägg hade tagits på ett timotejfält. En hona af Chi. 
i@riopus MEIG. lade, efter flera kopulationer och under en tid af 
omkring en månad, ej mindre än 80 ägg. En utförligare redo- 
sörelse härför kommer att framdeles inflyta i tidskriften. 

Eafomol. Tidskr. Årg. 9, H. 3 (1838). | | 10 


124 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


Hr Meves förevisade en vacker samling af nordiska fjärilar, 
såsom Anarta melaleuca Turc. och A. funebris Hs., Polyomma- 
zus Hippothoe V.. v. Stieberi Gern. 0. P. Amphidamas Esv., 
Oeneis Norna Tunc., en varietet af Lycœna Optilete Kn., Argynnis 
Thore v. borealis Srocr., Colias Hecla Ler., C, Werdandi Zerr. 
samt Ofvergangar mellan dessa arter m. m, 

Hr G. HOFGREN visade en samling af s. k. »bâtbyggare» 
eller fjärilar, hvilkas pupp-kokonger hafva formen af en bat. 

Hr Cur. AURIVILLIUS förevisade exemplar af den sällsynta, 
ej på lång tid funna cocciden Physokermes hemicryphus DA. 
tagen på gran i Häfverö trakten i Roslagen, samt redogjorde 
för dess förekomst och inverkan på granskotten. Äfven flera ur 
denna coccid kläckta parasiter förevisades. 

Hr A. omnämde likaledes fynden af de sällan påträffade 
larverna till Limenitis Populi L. och af den sällsynta Dasychira 
Abietis ScHiFF m. fl. 

Hr O. SANDAHL framlade den egendomliga larven af Sfau- 
ropus Fagi L. tagen den 16 Sept. à en ekbuske nära Östra 
Stäket å Wermdön. Larven hade under första veckan af sin 
fångenskap trifts väl, vuxit betydligt och bytt om hud, men var 
nu död, möjligen af den orsak att han under förevisning inför 
Naturvetenskapliga Föreningen blef utsatt för svår tobaksrök. 

Hr S. företedde lefvande exemplar af en redan af De Geer 
beskrifven skalbagge Ar@oceras fasciculatus, som blifvit insänd 
af föreningens ledamot hr revisor J. ANKARCRONA i Lyckeby vid 
Karlskrona. 

Hr ANKARCRONA hade erhållit en bal äkta Liberia-kaffe 
direkt från Liberia och ibland kaffebönorna hade de nu förevisade 
talrika lefvande exemplaren påträffats. 

Hr J. MEves fäste uppmärksamhet på huru sparsamt fjärilar 
i allmänhet förekommo under sistlidne sommar. Det vanligen så 
gifvande sättet att fånga nattfjärilar genom lockbete af äpple 
kransar hade nästan alldeles slagit fel. De fjärilsarter, som före- 
kommo, voro i allmänhet försenade, så att deras flygtid inträffade 
omkring en månad senare än vanligt. Äfven den allmänna 
Vanessa Urtice L. var mera sällsynt tills fram i september, då 
en större mängd framkom. Undantag från detta förhållande 
gjorde Vanessa Jo L., hvilken visade sig talrikt i den trakt 








ENTOMOL. FÖRENINGENS SAMMANKOMST D. 29. SEPT. 1888 125 


ira Rosersberg) där hr J. MEves bott under sommaren. Lika- 
kdes var den föröfrigt mindre vanliga Coenonympha Tiphon Rorr 
iC. Davus F.) jämte alla dess aberrationer‘ ovanligt talrikt à en 
inskrinkt lokal, en sumpig stranding vid Rasta sjön. Liknande 
erfarenhet meddelades af flera bland föreningens ledamöter ss. 
af prof. CHR. AURIVILLIUS, dir CARL NYSTRÖM (från Kinnekulle), 
hr Laupa (från Gotland, där undantagsvis Satyrus Semele L. à 
andra sidan var mycket allmän och förarglig därigenom att denna 
färil skrämde upp andra sällsynta fjärilar, som man försökte 
långa), prof. SANDAHL (från Stäket), kapten KULLBERG (från Stock- 
holms skärgård), G. HOFGREN (brist på tortricider och tineider 
ı Stockholms trakten). Flera medlemmar, ss. KULLBERG, LAMPA, 
C. NYSTRÖM, SANDAHL, CHR. AURIVILLIUS och H. THEDENIUS 
meddelade enligt egen och andras erfarenhet från olika delar af 
landet, att äfven dipterer (särskildt flugor och myggor) förekom- 
mit i långt mindre mängd än vanligt. Då myggorna äro, såsom 
vanligtvis är fallet, mycket ymniga inom lappmarken, så komma 
renbjordarne till lapparnes lägerplatser, för att genom röken af 
där upptända eldar söka befrielse från dessa plagoandar, men då 
ımyggen» fanns i ringa mängd, såsom det under sistlidne som- 
mar varit händelsen i Piteå lappmark, enligt meddelande från 
d:r BjörKBomM till apotek. H. THEDENIUS, Så lupo renarne vidt 
omkring och voro svåra att sammanföra. 


Oskar Th. Sandahl. 


RESUMES. 
(Pag. 123 du texte). 


O. SANDAHL: Reunion de la Société Entomologique à Stock- 
holm le 29 Septembre 1888. 

Le Président, M. lé professeur O. Sandahl, annonce l'entrée 
de 4 nouvaux membres de la Société. 

M. LAMPA montre des oeufs de la mouche de l'orge, Chlo- 
rops tœniopus MEIG., et ceux d'une autre espèce très voisine. 
Si l'on regarde ces deux espèces d'oeufs, on trouve qu'ils sont 
d'une très grande différence, quant à leur grandeur qu'à la con- 





126 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


figatiuron (»sculpture») que présente leur surface extérieure. Une 
femelle de Ch/. tentopus déposait, après plusieurs copulations, 
pas moins de 80 oeufs durant environ un mois. 

M. W. MEvEs présente une collection de lépidoptères de la 
Laponie et de Jämtland, et des formes intermédiaires entre 
plusieurs espèces, comme entre Colias Hecla Ler. et C. H'er- 


dandi ZETT. ete. 
M. G. HOLMGREN montre plusieurs chrysalides scaphiformes 


de lépidoptéres différents. 

M. Cur. AURIVILLIUS mentionne qu'il a retrouvé sur des 
sapins dans le Roslagen (partie septentrionale du Skärgärd 
d’Uplande) le coccide Physokermes hemicryphus DaLM. et montre 
cet insecte si rare non trouvé depuis presque 50 ans, ainsi que 
des parasites éclos de ce coccide. 

M. O. SANDAHL avait trouvé sur un chéne pres du Stäket 
sur l'ile de Wermdö la merveilleuse larve de Stauropus Fag: L., 
un lépidoptére trés rare dans les environs de Stockholm; il montre 
un exemplaire de cette larve. M. SANDAHL présente aussi un 
assez grand nombre d'exemplaires virants d'un coléoptère Araroce- 
ras fasciculatus Dr GEER, trouvés par M. J. ANKARCRONA parmi 
les graines de café, importées directement de Liberia sur la 
Côte occidentale de l'Afrique. 

M. J. Meves observe que la récolte des papillons pendant 
l'été passé était très maigre. La méthode de recueillir des Noctues 
sur des morceaux de pommes séchées n’a pas réussi du tout. 
Les papillons sont sortis des chrysalides environ un mois plus 
tard que d'ordinaire cette année-ci. Même Vanessa urtice L. 
que l'on trouve ordinairement partout, était très rare jusqu'au 
commencement du mois de Septembre: Vanessa Jo a été au 
contraire très nombreuse. 

Plusieurs membres de la Société entomologique ont fait la 
même observation dans différentes parties de la Suède. On a 
aussi observé que les moustiques ont été beaucoup moins nombreux 
que d'ordinaire dans la Laponie, A cause de cette circonstance 
il a été très difficile à tenir ensemble les troupeaux de rennes, 
qui cet été n'ont pas été forcés de chercher de l'abri dans la 


fumée des feux que les Lapons pour cela font autour de leurs huttes. 
ee — 





ON SOME SOUTH AFRICAN TIPULIDAE 


BY 


E. BERGROTH. 


Mr. L. PERINGUEY, now of Cape Town, has kindly sub- 
mitted to my examination a small number of Tipulidae from the 
Cape Colony. Having received from prof. AURIVILLIUS some 
other, collected by WAHLBERG in Caffraria and preserved in the 
Stockholm Museum, I think it worth recording these species, as 
there are some remarkable forms among them and our know- 
ledge of the African Tipulidae is extremely limited. 


1. Dicranomyia tipulipes Karscu, Ent. Nachr. XII, 51 
(1886). 


Cape Town. — This species was hitherto known only from 
Pungo Andongo. It is easily distinguished by having the small 
cross-vein reduced in such a degree, that the submarginal cell is 
almost in immediate contact with the discal cell at the base of 
the first posterior cell. 


2. Dicranomyia consimilis n. sp. 


Opaea. Caput canum; antennae capite paullo longiores, 
subfuscae, articulis rotundatis. Collare et thorax fusca, hoc ad 
humeros pallescente, pleuris fusco-cinereis. Scutellum et metano- 
tum fusco-cinerea. Alae sat angustae, leviter cinerascentes, vena 
subcostali annulis duobus latiusculis nigrofuscis signata, uno medio, 
altero ad initium venae radialis, praefurca basi et apice paullo 
infuscata, stigmate leviter nigrescente, vena auxiliari paullo ultra 


ENTOMOLOGISK TIDSKRIF 


adialis continuata, vena ti 

is approximata et basi 

am levissime arcuata, quam petioius cenuiae posucae 
: dimidio longiore, vena transversa minore perbrevi. 
ali longa, occlusa. Halteres pallidi, clava obscuriore. 
o-fusci, femoribus basi palli ribus, apice leviter 
parum obscurioribus, tibiis apice fuscis. Abdomen 
nto ultimo pallescente; terebra breviuscula, lamellis 
racilibus, inferioribus magis robustis, medium lamel- 
rum attingentibus. Long. Q corp. 7 mm., alac 





ia. 


Ilied to the preceding species, but the ‘small cross 
e longer and the subcostal cross-vein is nearer tv 
: auxiliary vein and opposite the base of the praefurca 
in of D. maderensis WoLL. is too meagre to allow 
parison; it cannot, however, be identical with 


idia afra n. sp. 


nereum, linea longitudinali tenuissima obscuriore 
ennae (in 9) moniliformes, capite paullo longiores. 
aceae, scapo et articulo ultimo flagelli obscurioribus. 
Collare ochraceum, linea media longitudinali fusca 
orax ochraceus, fusco-trivittatus, vitta media postice 
eurae ochraceae, lineis duabus parallelis horizontali- 
erminatis fuscis ornatae. Scutellum et metanotum 
ea, hoc linea media longitudinali paullo obscuriore 
: sublimpidae, venis transversis pallide fusco-limbatis, 
lis maculis minutis numerosis subfuscis conspersis, 
ctioribus paullo ante medium et ad apicem venat 
| basin et apicem praefurcae atque ad apicem venae 
‘urca petiolo cellulae posticae primae duplo longiore, 
sa majore aliquantulum ante basin cellulae discor 
ula basali prima quam secunda longiore. Haltere> 
es apice fusca. Pedes pallide testacei, apice femorum, 
tibiarum articulorumque trium primorum tarsorum et horum articulis 


BERGROTH: ON SOME SOUTH AFRICAN TIPULIDAE. 129 


duobus ultimis totis infuscatis. Abdomen luteo-ochraceum, linea 
aterali nigro-fusca; terebra brevi, fusca, lamellis superis inferis 
parum longioribus. Long. 9 corp. 7,5 mm., alae 9 mm.. 
Caffraria. . 
No species of Rhipidia was hitherto described from Africa. 


e 


4. Elephantomyia Wahlbergi n. sp. 


Caput (fig. 1) puberulum, lurido-cinereum, postice in collum 
distinctum angustum fuscum continuatum, rostro ceterum corpus 
longitudine subaequanti, tenui, lineari, subfusco-testaceo. Antennae 
fuscae, praesertim apicem versus longius pilosae. Collare puberu- 
lum, cum thorace et pleuris flavum, linea media dorsali fusca ex 
apice collaris usque ad basin abdominis percurrente. Scutellum 
et metanotum fere tota a linea dorsali occupata, tantum lateribus 
anguste flavida. Alae subhyalinae, stigmate fuscescente. Halteres 
pallidi, clava apice leviter infuscata. Pedes toti luride testacei. 
Abdomen alternatim fuscum et flavum, dimidio basali segmento- 
rum fusco, dimidio apicali flavo; propygium flavidum. Long. 4 
corp. (sine rostro) 5,5 mm., alae 7 mm. 

Caffraria. 

Allied to Æ. Westwoodi O. S., which is found in North 
America and once in Europe, but well distinguished by the 
different colour. The venation of the wings is exactly the same 
as in E. Westwoodi, the wing of which is delineated by OSTEN 
SACKEN (Monogr. Tab. I, fig. 5). It is the only E/ephantomyta 
hitherto found in Africa. 


This insect has received its name as a remembrance of its discoverer, the 
audacious elephant-hunter and indefatigable naturalist, who was killed by an 
elephant in his manhood’s fullest vigour. 


5. Erioptera Peringueyi n. sp. 


Caput luride fuscocinereum. Antennae basin alarum non 
attingentes, fuscae, articulo primo flavo, articulis flagelli breviter 
subellipticis. Palpi fusci. Collare flavidum. Thorax nitidus, 
favus, sed a vittis tribus latis nitidis nigrofuscis maximam partem 
occupatus, vittis lateralibus antice breviatis, postice cum vitta 
media confluentibus. Pleurae obscure fuscae, levissime cinerascen- 


130 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 


tes, sub et paullo pone bases alarum pili 

fere cristam formantibus ornatae. Scutellum luteum. Metanotum 
scutello quadruplo longius, dilutius fuscum, nitidum, Alae hyalinae, 
macula longa stigmaticali fusca notatae, venis obscuris et obscure 
pubescentibus, petiolo cellulae submarginalis primae, basi venae 
radialis, venis transversis omnibus venaque axillari apice excepto 
fusco-cinereo-limbatis, vena subcostali ante stigma annulo lato 
flavo signata. Halteres subcinerei, clava dimidio apicali flava, 
brevissime flavo-sericeo-puberula. Pedes, coxis flavis excepts, 
subfusco-lutei, femoribus anticis pallidioribus, annulis duobus latis 
nigrofuscis, uno medio, altero apicali ornatis, femoribus posticis 
fusconigris, mox pone medium annulo latissimo luteo notatis (pedes 
intermedii desunt). Abdomen luteo-fuscum, linea laterali et media 
minus distincta fusconigris. ‘Terebra flava. Long. 9 corp. 5—7 
mm., alae 5,5—7,5 mm. 


Cape Town. 


This very handsome species belongs to Erioptera (O. S) 
s. str. 


6: Erioptera subaurea n. sp. 


Opaca. Caput ochraceum, linea media longitudinali tenui 
fusca notatum. Antennae subfusco-flavescentes, scapo pallidiore, 
articulis flagelli perbrevibus. Palpi fusci. Collare et thorax 
ochracea, hoc lineis tribus angustis dorsalibus bene determinatis 
fuscis praedito; pleurae ochraceae, pruina tenui albo-cinerascenti 
indutae. Scutellum et metanotum ochraceo-subcinerascentia. 
Alae leviter cinerascentes, venis pallidis et pallide puberulis. 
Halteres flavidi. Abdomen superne ferrugineo-luteum, linea tenui 
media fuscunigra in medio segmenti penultimi desinente, margini- 
bus segmentorum posticis pallidioribus, subtus subaureo-flavescens. 
‘Terebra flava. Long. 9 corp. 5 mm, alae 5,5 mm. 


Caffraria. 


This species also belongs to Ærioptera s. str. No species of 
the genus Zrioptera was hitherto known from Africa. 





BERGROTH: ON SOME SOUTH AFRICAN TIPULIDAE. ' 133 


PODONEURA nov. gen. 


Characteres Pszloconopae generis, sed vena axillaris furcata, 
ramo furcae anteriore posteriore multo longiore. Inter cellulas 
axillarem et spuriam igitur adest cellula axillaris secundaria. 

It is necessary to found a new genus upon this insect, for 
if we leave it in any of the former genera of Eriopterina, it is 
impossible to say whether it should be referred to Pszloconopa 
or Symplecta. In the structure of the axillary vein it comes 
nearer to Symplecta ME\G., but the praefurca is very straight 
and forms an acute angle with the subcostal vein. The last 
three joints of the antennae also seem to be a little smaller 
than the preceding ones. If we unite Podoneura with Symplecta 
or Psiloconopa, we cannot leave the two last mentioned genera 
separated. ‘Ihe furcation of the last longitudinal vein is a very 
strange character in the Diptera, and I do not know, indeed, if 
it have been observed heretofore. — As already suspected by 
SCHINER, there is no real difference between the genera Zrimicra 
O. S. (Gnophomyia Schin. nec O. S.) and Psz/oconopa ZETT., 
and WALLENGREN is evidently right in uniting them. The diffe- 
rence in the three terminal joints of the antennae is so slight, 
that it is sometimes impossible to say if a specimen should be 
referred to Zrimicra or Psiloconopa. 


7. Podoneura anthracogramma n. sp. 


Caput ochreo-cinereum, rostro cum palpis nigro. Antennae 
bases alarum vix attingentes, nigrae, articulis duobus primis pallide 
flavis, articulis flagelli oblongo-ovatis, tribus ultimis magis elon- 
gatis. Collare bene evolutum, ochreo-cinereum, linea media 
longitudinali atra et linea intra margines laterales paullo reflexos 
minus obscura praeditum. Thorax ochreo-cinereus, lineis tribus 
dorsalibus bene determinatis atris signatus, lineis lateralibus antice 
deorsum arcuatis et postice pone suturam aliquantum continuatis, 
linea media etiam pone suturam continuata, sed ibi multo tenuiore, 
minus obscura, per scutellum flavocinerum et metanotum cinereum 
usque ad basin abdominis currente; pleurae cinereae. Alae (fig. 2) 


DMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


‚nsversis omnibus latius fusco-cinereo-limbatis, 
ad basin et apicem praefurcae et ad apices 
ngitudinalium praeter cubitalem et insuper 
3 pallidiore in dimidio apicali cellulae basa- 
na transversa majore medio alae approximata, 
discoidalem sita, cellula basali prima quam 
ore. Halteres pallidi, clava nigra, apice 
» geniculis et annulo pone medium femorum 
perne badium, linea laterali albida, subtus 
ea. Long. 9 corp. 5,5 mm., alae 6,3 mm. 
egant insect was found near Cape Town by 


ia elegans Wiep., Auss. zweifl. Ins. II, p. 


er); Caffraria (WAHLBERG). — In this species 
‘ein is at a considerable longer distance 
‘ the great cross-vein) from the tip of the 
1 the typical Gnophomyiae. The praefurca 
ating much nearer to the base of the wing 
icies. 


spuria n. sp. 


um tenerrima. Caput subfusco-cinereum. 
ae, apicem versus attenuatae, articulis flagelli 
i. Thorax cum collari, scutello metanotoque 
lor praeter lineas duas tenuissimas parallelas 
id finem internam fossarum humeralium per: 
istinctissimis, oblongulis, obliquis, nigrisi 
, Nitidulae. Alae leviter cinerascentes, sti- 
ereo; vena auxiliari mox ante basin praefurcae 
versa subcostali longe ab apice venae ausi- 
itia quam vena transversa major triplo lon: 
© pone medium alae orta, arcuata, quam 
narginalis primae circiter dimidio longiore, 
tamu ancre veuad radialis aliquantulum ante apicem venae 
subcostalis marginem alae attingente, quam ramus posterior qu 


BERGROTH: ON SOME SOUTH AFRICAN TIPULIDAE. 135 


druplo breviore, vena transversa majore longe ante cellulam 
discoidalem apertam sita. Halteres lutei. Pedes tenuissimi, 
nitidi, lutei. Abdomen superne fusco-luteum, ventre, segmentis 
duobus basalibus fuscoluteis exceptis, pallide sulfureo. Long. © 
corp. 4,5 mm., alae 5 mm. 

This species, of an aérial and exceedingly delicate appearance, 
was found in Caffraria by WAHLBERG. It is the first Gonomyia 
found in Africa, and differs from its congenerics by having the 
subcostal cross-vein at a much longer distance from the tip of the 
auxiliary vein. I have seen an other Gonomyta, more resembling 
certain european species, from the neighbourhood of Cape Town, 
but its head being lost, it is unfitted for description. 


10. Trentepohlia exornata n. sp. 


Caput cum palpis et antennis nigrum, his collare nonnihil 
superantibus, articulo primo longiusculo, cylindrico, lineari, secundo 
brevi, flagello tenui. Collare antice in collum sat longum prolon- — 
satum, fuscum. Thorax antice supra collare tumide prominens, 
obscure fulvus, vitta media dorsali fusca notatus, postice fuscescens; 
pleurae fuscae. Scutellum et metanotum nitidiuscula, fusca. 
Alae (fig. 3) fusco et hyalino variegatae: dimidio basali hyalino 
praeter prefurcam et venam postbrachialem fuscolimbatas, tum 
fascia angustiore irregulari fusca per totam latitudinem alae per- 
tracta et venas transversas, cubitalem, radialem prope basin sub- 
costalemque ante apicem occupante, deinde fascia transversa 
hyalina sat lata, medio tamen angustiore, triente apicali alae, 
macula hyalina marginem alae tangente in cellula submarginali 
prima excepta, fusco, etsi marginem posteriorem versus paullo 
dilutiore; macula hyalina etiam adest in parte ima basali ce!lulae 
marginalis; venae alarum fuscae sunt praeter subcostalem flavam, 
attamen venarum partes in fascia media hyalina currentes palli- 
dissimae sunt, si ab illa cellulam discoidalem apertam a cellula 
submarginali secunda discernente discesseris, quae fusca est; vena 
auxiliari paullo ante apicem venae subcostalis desinente, hac vena 
usque ad fasciam mediam hyalinam crassiore, exinde attenuata et 
ad venam radialem decurvata, mox ante apicem venulam obliquam 
ad marginem alae mittente; vena radiali paullo ante medium alae 


136 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


oriunda, usque ad apicem praefurcae leviter curvata, dein mar- 
ginem anteriorem alae versus late et sat alte arcuata; vena 
axillari dimidio ‘basali venae anali valde approximata et cum ea 
parallela, exin subito ad marginem alae obtusangulariter decur- 
rente; vena transversa majore paullo pone basin cellulae discoi- 
dalis apertae suffixa; cellulis posticis tribus. Halteres flavidi. Pedes 
longissimi, lutei (saltem postici, anteriores desunt), femoribus 
annulo apicali, tibiis summo apice tarsisque apicem versus fuscis; 
tibiis posticis nonnihil ante apicem spinulis duabus longiusculis, 
tenuibus, nigris, aliquantulum distantibus et altera supra alteram 
posita armatis Abdomen totum cum propygio fusconigrun. 
Long. & corp. 6,5 mm., alae 6,8 mm., ped. postic. 26 mm.  : 


Caffraria. Etiam ad sinum Delagoa volitat, unde accepit 
D. von RODER. i 


The structure of the propygium is tolerably well visible in 
the specimen before me. It consists on each side of a stout 
basal piece, bearing at the end a claw-shaped appendage, directed . 
against the upper side of the basal piece as the half-folded blade : 
of a pen-knife. In the lieving insect they may, however, appear | 
otherwise. The straight style under and between the basal pieces | 
is very conspicuous. This species is no doubt congeneric with | 
Limnobia Trentepohli WıED., an insect upon which Bicor founded | 
the genus Trentepohlia. It has also the principal characters of | 
the genus Mongoma Westw., but there is no reason for not 
accepting Bioct’s name, this being older than the one given by 
Prof. Wesrwoop. In 7. fragillima Wesrw., and, according to 
OSTEN SACKEN, also in 7. fenera O.S. and pennipes O.S., the 
fore femora are armed with two spines near the base. I am 
unable to say if these spines be present in 7. erornala, as the 
fore legs are wanting in the specimen now before me; but the 
hind tibiae of exornata have two such spines on their apical 
portion. The hitherto described species of the genus 7rentepokita 
may be tabulated thus: 


1 (6) Ramus posterior venae praebrachialis furcatus, Cellulae 
posticae quattuor. Cellula discoidalis clausa. Tarsi albi. 
2 (3) Tibiae intermediae apice utrinque breviter albofimbriatae. 
-— Borneo. pennipes O. S. 








BERGROTH: ON SOME SOUTH AFRICAN’ TIPULIDAE. 137 


j (:) Tibiae intermediae simplices. 

4 (5) Tibiae totae albae. — Ins. Philippinae. tenera OD. S. 

: 4) Tibiae fuscae, basi et apice albae. — Camerun, Madagascar. 
fragillima WESTw. 

61) Ramus posterior venae praebrachialis simplex. Cellulae 

posticae tres. 
7 (10) Cellula discoidalis aperta. Tarsi fusci. 
1 fg) Abdomen flavum, apice fusco-nigrum. Alae apice fuscae. — 


Sumatra. . Trentepohli Wien. 
a (8) Abdomen totum fusco-nigrum. Alae apice et fascia trans- 
versa media fuscae. — Africa australi-orientalis. 
exornata BERGR. 
to (7) Cellula discoidalis clausa. Tarsi albi. — Java. 


albitarsis Dou. 


I think Mr. ÖSTEN SACKEN is right in removing this genus 
rom the Lömoniina anomala to the vicinity of Gonomyia. The 
venus /schnothrix Bıc., said by Bicor to be »generi Zrichocerae 
sat vicinum», also seems to be more allied to Gonomyia, than 
to Zrichocera, although it is provided withocelli. 


11. Limnophila frugi n. sp. 


Caput subfusco-cinereum, postice attenuatum. Antennae bases 
Alarum attingentes, tenues, fuscae, articulo tertio dilute flavo, 
articulis flagelli tribus. primis elongato-subovatis, ceteris linearibus. 
Palpi fusci. Thorax cum collari et metanoto pallide fusca, unico- 
ria; pleuris fusco-cinerascentibus. Scutellum luteum. Alae 
eviter fusco-tinctae, venis et stigmate fuscis; praefurca ad basin 
leviter arcuata et perpaullo fusco-limbata, ceterum recta; petiolo 
cellulae submarginalis primae quam praefurca circiter duplo bre- 
viore, arcuato; ramo posteriore venae radialis ad apicem alae 
decurrente: vena axHlari apice incurva; vena transversa marginali 
in medio stigmatis sita, basi cellulae submarginalis primae duplo 
Magis approximata quam apici venae subcostalis; vena transversa 
majore ad basin cellulae discoidalis suffixa, cellulis posticis quin- 
ue, cellula submarginali secunda quam postica prima paullo 
longiore. Halteres lutei, clava infuscata. Pedes lutei. Abdomen 


138 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


fusco-luteum, lineis laterali et dorsali fusco-nigris. .Long. 9 corp. 
et alae 9 mm. 
Caffraria. 

The venation much resembles that of Z. /uteipennis O. S. 
(Monogr. Tab. II, f. 10), but the second submarginal cell and 
the petiole of the second posterior cel] are shorter, and the great 
cross-vein is coincident with the base of the discal cell. 

N. B. Limnobia Satsuma Westw., Trans. ent. soc Lond. 
1876, p. 504, Tab. III, f. 5 a & 5 b has nothing to do with 
Limnobia, but seems to belong to the genus Zpiphragma O.S. 
of the Limnophilina, unless it prove to constitute a new genus 


12. Tipula soror Wiep., Dipt. exot. p. 24. 
Cape Town. 
13. Tipula bonae spei n. sp. 


Caput subrhombeum, cinereum, fronte obtuse tumidulo, rostro 


fuscotestaceo. Antennae breves, capite paullo longiores, articulis — 


duobus basalibus cinerascentibus, flagello fusconigro, articulis 


paullo elongatis, simplicibus, parce et brevissime pilosis. Palpi . 


nigri. Thorax fuscotestaceus, pone suturam cinereus, dorso vittis 
tribus nigrofuscis notato, vitta media antrorsum dilatata, pleuns 
cinereis, inter caput et alarum radices rubiginoso-flavis. Scutellum 
et metanotum cinereo-pruinosa. Alae nigrocinereo-infumatae, vitta 
media longitudinali per cellulas basalem secundam, discoidalem, 
basin posterioris tertiae posterioremque secundam extensa hyalina, 
cellula axillari dimidio basali etiam hyalina. Abdomen fusco- 
cinereum, propygio e latere viso conico, apicem versus fusco- 
testaceo. Pedes fusci, apice femorum et tibiarum tarsisque fere 
totis obscurioribus. Long. & corp. et alae 10 mm. 
Stellenbosch near Cape Town. 

The lamina terminalis infera is extremely prolonged, four or 
five times longer than the lamina basalis infera; seen from the 
side it is of a conical shape, tapering towards the tip. The 
appendages are not well visible. — This small species differs 
considerably in colour from 7. mtcrocephala Bic. (1858 *) from 


+ Van der Wulp hos described (1881) an other 7: micrecephala from 
Guadaloupe. 


| 
| 





BERGROTH: ON SOME SOUTH AFRICAN TIPULIDAE. 139 


Gaboon. The remarkable structure of the propygium distinguis- 
hes it from all the few described african Tipulae. 


14. Tipula pomposa n. sp. 


Caput fulvum. Antennae capite vix longiores, fulvae, ärti- 
culis flagelli, primo excepto, basi nigris et levissime incrassatis. 
Palpi fuscescentes. Collare fulvum. Thorax cum pleuris fulvo- 
luteus, vittis tribus dorsalibus fuscis nigrolimbatis praeditus, vitta 
latissima media medio late longitudinaliter nigro-lineata, vittis 
lateralibus pone suturam continuatis; medio inter apicem collaris 
et bases alarum adest punctum parvum nigrum. Scutellum et 
metanotum lutea, vitta media lata longitudinali communi fusco- 
cinnamomea praedita, hac vitta in scutello linea longitudinali 
tenui pallida divisa, in metanoto pone medium subito valde 
angustata et deinde solum velut linea tenuis continuafa. Ad 
angulos basales metanoti adest punctum parvum nigrum. Alae 
rubiginosae, ad marginem anticum saturatiores, utrinque secundum 
venam praebrachialem magis hyalinae, stigmate pallide fusco, 
vena transversa majore fuscolimbata, macula minore nigra ad 
basin venae postbrachialis mox supra venam analem. Halteres 
fusci, clava nigra. Pedes lutei, annulo apicali femorum nigro, 
tarsis fuscis. Abdomen, lateribus segmentorum duorum basalium 
flavidis exceptis, pallide fuscum, dorso saturatiore, linea laterali 
mgrofusca; ad imam basin abdominis aliquantum pone basin 
halterum utrinque adest punctum parvum nigrum, Propygium 
nonnihil incrassatum, maximam partem flavidum, lamina terminali 
supera (fig. 4) late ampullacea. Long. &A corp. et alae 26 mm., 
ped.postic. 62 mm. 


Caffraria. 


15. Tipula albovittata Macao, Dipt. exot. I, 1, p. 53; 
Loew, Berl. ent. Zeitschr. X, 1866, p. 57 (Holorusia). Syn.: 
Tipula rubiginosa Big. in Maillard, Notes sur l'ile de la Reunion, 
Annexe M., pag. 37. 


This species, hitherto only known from the isles of Mauritius 
and Bourbon, was found in Caffraria by WAHLBERG. It is well 
described by Loew and Bicor ll. cc. I have compared the pro- 

Entomol, Tidskr. Arg. 9, H. 3 (1388). Il 


140 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 


pygium of 7. aldevittata with that of th 
grandis m. (rubiginosa Loew *) and find 
on the same plan. Holorusia can be m 
the genus 7ipula, but certainly not as a 
lamina terminalis supera of 7. a/bovittata is delineated in fig. 5. 


16. Pachyrrhina antennata Wiep., Dipt. exot. p. 28. 


Cape Town; Caffraria. — The female, which was unknown 
to WIEDEMANN has the antennae, thrice shorter than those of the 
male, and the black colour in the chest-sides is more extended: 
the ovipositor is long, very straight and acute. A good charac- 
ter, that escaped WIEDEMANN, is that the shining black middle 
band of the thorax is, in both sexes, longitudinally divided by 
an opaque velvet-black line. ‘Ihe three thoracic bands are also 
bordered, although less distinctly, by the same opaque black 
colour; very seldom the opaque middle line is indistinct. P. 
aurantiaca Macq. is not, as MACQUART suspected, the female of 
antennata. 


17. Pachyrrhina petiolata Macg., Dipt. exot. I, 1, p. 49. 


Cape Town; Caffraria. — As MACQUART only knew a female 
without head, it may be noted here, that the head, including 
the two basal joints of the antennae, is orange-yellow with a 
somewhat shining lanceolate brownish occipital spot. The an- 
tennae of the male reach to the base of the abdomen, those of 
the female only a little beyond the collare; the joints of the 
flagellum are black or brown with the slightly incrassated base 
darker. The chest-sides are variegated with yellow and reddish, 
the metanotum yellow with a more or less distinct pale reddish 
brown band at the hind border. ‘The second posterior cell of 
the wings is in some specimens petiolated, in other sessil, 


18. Pachyrrhina tincta Watk., Dipt. Saund. p. 444. 


Caffraria. — WALKER described only the female, I have seen 
only the male. According to the description the metanotum is 





+ 7. rubiginesa Loew must be renamed, in order to avoid confusion with 
rubiginesa BIG,, the more so as both are Holorusise. 


BERGROTH. ON SOME SOUTH AFRICAN TIPULADAE. 141 


black with two luteous spots. In the male specimens before me 
it is yellow with two confluent reddish brown spots at the hind 
border. I think nevertheless that they belong to WALKER'S species, 
The broad black transverse band at the tip of the abdomen has a 
bluish tint. The antennae of the male reach beyond the meta- 
notum, their joints are incrassated at the base. ‘The wings are 
comparatively short and broad, although longer than in P. 
brevipenniS WOLL. 


BOMBYX POPULI L. FRA DEN ARKTISKE REGION 


AF 


W. M. SCHÔYEN. 





Ligesom jeg fra forrige Aars lepidopterologiske Hôst her i 
Landet kunde tilföre den arktiske Region en ganske interessant 
Berigelse gjennem den i Saltdalen fundne Ellopia prosapiaria L.\, 
saaledes har jeg ogsaa iaar en ny Borger at indföre i Mandtallet 
over nævnte Regions Lepidopterfauna, nemlig Bombyx populi L., 
hvoraf jeg fra Porsanger har erholdt tilsendt et Han-Exemplar, 
fanget dersteds ihöst. Nordgrændsen for denne Art, der af Siau- 
dinger i hans bekjendte Katalog er angivet som ikke forekom- 
mende i den boreale Region, har hidtil maattet szttes til Hel- 
singland i Sverige og det sydlige Osterbotten i Finland, eller til 
62—63 n. Br., altsaa et godt Stykke söndenfor Po.arcirkelen. 
Nu viser den sig imidlertid ganske uventet ogsaa at vere en zgte 
Polarboer, idet den altsaa ikke forsmaar at friste Livet indenfor 
den 70:de Breddegrad (omtrent 70° 20’). 

Vedkommende Exemplar, der som nævnt er en &, desværre 
noget beskadiget og afslidt, synes ikke i nogen betydelig Grad 
at afvige fra Exemplarerne fra det sydlige Norge. Dog viser 
Behaaringen af Ryggen sig mere indblandet med graa Haar end 
hos disse, ligesom det ser ud til, at Vingernes Farve har veret 
mere monotont tilrôget. Störrelsen er den samme som hos 
Hanner herfra Kristiania gjennemsnitlig, nemlig 36 mm. Vinge- 
bredde under normal Spending med Forvingernes Bagkant lodret 
mod Kroppens Længdeaxe. 


Kristiania 27 Oktober 1888. 


1 Entom. Tidskr. 1888 p. 46. 





ARRHENOPHAGUS, ETT NYTT SLAGTE BLAND 
ENCYRTIDERNA 


AF 


CHRISTOPHER AURIVILLIUS. 


Sedan nägra är tillbaka sysselsatt med studier öfver vara 
sköldlöss, har jag äfven egnat uppmärksamhet ät de märkvärdiga 
former af Pteromalidernas familj, som uppträda säsom parasiter 
hos sköldlössen. Dessa parasiter, som tillhöra Encyrtidernas och 
Aphelininernas grupper, erhällas i allmänhet ur Coccus-honorna 
samtidigt med eller något förr än äggen under dessa kläckas, 
och synas ej pa nägot sätt ingripa hämmande i Coccus-honans 
utveckling eller förminska antalet af de af henne lagda äggen. 
Dessa parasiter förderfva således ej för sig själfva sitt lefvebröd 
genom att döda och utrota sina värdinnor och deras afkomma, 
såsom de flesta andra parasiter göra, utan nöja sig med det öfver- 
86d af näring, som förefinnes. Annorlunda förhåller det sig däremot 
med de arter, som parasitera i sköldlössens hanlarver. Dessa 
förstöra nämligen helt och hållet hanlarverna. Att så är förhål- 
landet låter sig lättast visa hos sådana arter, hvilkas hanlarver 
nästan från första stund skilja sig från honlarverna. Detta in- 
träffar isynnerhet hos arterna af slägtet Chionaspis, hvars han- 
larver täckas af en smal jämbred sköld, då däremot honlarvernas 
sköld är bakåt bredare. Hos andra slägten, t. ex. inom fam. 
Lecaniide, som hafva till en början likartade larver, skulle man 
kunna invända, att de af parasiter angripna och dödade larverna 
äfven kunde vara honlarver, ehuru de genom parasiterna hämmats 


144 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888, 


i sin utveckling så, att de aldrig hunnit blifva större än han- 
larverna. Ett förhållande, som skulle kunna tolkas så, har jag 
iakttagit hos Physokermes hemicryphus DALM. På en liten låg 
granbuske fann jag nämligen förliden sommar i Roslagen honor 
af denna art i stor mängd, på vanligt sätt fästade i fjolårsskot- 
tens lågbladsveck. Men på barren af samma skott funnos här 
och där helt små jämbreda sköldlöss, som jag ansåg vara han- 
larver och omsorgsfullt tillvaratog i förhoppning att ur dem er- 
hålla den hittills okända hanen. Jag blef dock sviken i min 
förväntan och erhöll ur de inemot hundra små sköldlössen, som 
jag hopsamlade fran barren, endast en liten parasit stekel (494y- 
cus sp.), en ur hvarje. Antingen hafva i detta fall hvar enda 
en af de insamlade hanlarverna varit hemsökt af en parasit eller 
också måste man antaga, att de Physokermes-larver, som redan 
såsom helt små känt sig angripna af parasiten, ej uppsökt den 
vanliga platsen i lägbladens veck utan fästat sig på barren. 
Det förtjänar anmärkas, att jag aldrig erhållit den ifrågavarande 
Aphycus-arten ur de utbildade honorna af Physokermes. Dei 
ma nu förhålla sig med Physokermes-parasiterna huru som helst, 
säkert är emellertid, att den egendomliga parasit, som jag nu går 
att beskrifva, hufvudsakligen och måhända uteslutande lefver | 
hanlarverna af Chionaspis salicis L., och på grund däraf har 
jag för det nya slägtet valt namnet: 


ARRHENOPHAGUS N. Gen !. 


Char. Gen. Caput subtriangulare, prothorace paullo latius; | 
genis longis quam oculis longioribus; mandibulis apice acutis, | 
simplicibus; palpis brevibus, maxillaribus bi-, labialibus uni-arti- 
culatis; oculis modice convexis, glabris; ocellis in lineam curvam 
dispositis. — Antennz infra medium faciei insertæ, ad basin 
paullum distantes, triarticulatæ, scapo, pedicello et clava tantum 
composite; scapus brevis, ocellum anteriorem haud attingens; 
pedicellus triangularis, scapo plus duplo brevior; clava solida, 
elongata, scapo longior, apice oblique truncata, basi interdum 
obsoletissime transversim lineata. — Prothorax minutus pronoto 


1 Appyy hane, gayew äta. 





AURIVILLIUS: ARRHENOPHAGUS. 145 


rudimentario a capite et mesonoto occulto; mesonotum magnum, 
antice rotundato productum, postice recte truncatum sulcis nullis; 
axille magnz transverso-triangulares, dorsulum a mesonoto fere 
omnino separantes; dorsulum magnum freno subdistincto; meta- 
thorax brevissimus spiraculis circularibus. — Als anticæ magne, 
apice obtuse rotundatæ, in margine externo-postico longe ciliate, 
pubescentes, juxta marginem posticum et ad postcostam nudæ 
speculo nullo; costa postcostalis unisetosa, medium alæ vix attin- 
gens, apice curvata et mox ante stigma obsoleta; stigma, radius 
et metacarpus in maculam obscuram punctiformem confusa; alæ 
posticæ breves angustz, sublineares cellula costali nulla, —- Me- 
sosterni latera scutata mesopleuris haud conspicuis. — Abdomen 
sessile, late ovatum, apice acuminatum. — Pedes mediocres; tibiæ 
antice calcari tenui, fere recto, apicem metatarsi vix attingente, 
intermediz calcari robustiore, metatarsum æquante et posticæ 
calcari singulo gracillimo, setiformi ornatz; tarsi omnes articulis 
4 compositi, unguiculis minutis, gracillimis et pulvillo magno 
præditi. — Corpus haud metallicum, subnudum antennis pedi- 
busque breviter sparsim setulosis. 


Genom fyrledade tarser och treledade antenner skiljer sig 
detta slägte genast frän alla mig bekanta slägten af Pteromali- 
dernas familj. Endast om slägtet TAysanus WALK. (Zriphasius 
Furst.) har uppgifvits, att antennerna skulle vara treledade, men 
noga taget har detta slägte 4-ledade antenner och för ôfrigt är det 
si afvikande fran Arrhenophagus, att ingen förvexling dem emellan 
kan ega rum. Jag har mycket tvekat angäende den rätta platsen för 
slägtet Arrhenophagus i systemet. Om man strängt håller sig till 
den hittills brukliga indelningen af Pteromaliderna i Macrocentri (Pen- 
tameri) och Microcentri (Tetrameri et Trimeri) nödgas man hän- 
föra Arrhenophagus till den senare afdelningen. Det är emel- 
lertid omöjligt, att finna någon naturlig plats för Arrhenophagus 
bland Tetramererna; ty från Tetrastichinerne afviker Arrhenopha- 
gus så väsentligt, att dess plats inom den familjen ej synes kunna 
försvaras. Sa väl lefnadssättet som kroppsbildningen i allmänhet 
synas mig däremot tala för, att vi här hafva att göra med en 
lågt stående form af Encyrtidernas grupp. Om man nämligen jäm- 
for Arrhenophagus med Ageniaspis eller några andra af de minsta 


146 ‚ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


Encyrtiderna och bortser frän antennerna och tarserna, visa sig 
följande vigtiga likheter: Hufvudet är bredt och stort, nedät 
afsmalnande, prothorax och främförallt pronotum är mycket kort; 
mesonotum saknar färor och är baktill tvärhuggen; axillerna äro 
triangulära, tvärliggande; metathorax är mycket kort; bakkroppen 
är bred, oskaftad och har à hvardera sidan ett borstknippe kring 
andhälet; stigmatiframvingarne är kort, punktformigt och mellan- 
bröstets sidor äro täckta af en sköldlik plat. Genom sistnämda 
kännetecken samt genom den baktill tvärhuggna mesonotum och 
framvingarnes punktformiga stigma afviker slägtet Arrhenophagus 
äfven så väsentligt fran Aphelininerna, att man ej kan föra det 
till denna grupp, ehuru antennernas fa leder annars skulle tala 
for en dylik anordning. 

På grund häraf hänför jag tills vidare Arrhenophagus till 
Encyrtiderna, ehuru jag på samma gang erkänner, att slägtet fran 
dem väsendtligen afviker genom antennernas och tarsernas byggnad. 


1. Arrhenophagus chionaspidis n. sp. 


Taf. 1 fig. 1—9. 


Piceo-niger, antennis, pedibus pectoreque dilutioribus, brunne- 
scentibus; capite transversim reticulato-strigoso; mesonoto transver- 
sim arcuato-strigoso, quasi squamoso; dorsulo longitudinaliter reti- 
culato-strigoso. 9 — Long. corporis 0,4s-—0,50 m. m., long. alarum 
antic. 0,6 m. m. 

Mas ignotus. 


Patria — Suecia media. 


Klackt i stor mängd i augusti 1887 ur hanlarver till C/z- 
onaspis salicis L., tagna på en liten sälgbuske (Salix caprea) i när- 
heten af Vaxholm. Oaktadt jag granskat mer än hundra exemplar, 
har det ej lyckats mig att finna nägon hane. 





Fig. 


AURIVILLIUS. ARRHENOAHAGUS, 147 


Förklaring af figurerna å taflan 1. 


Arrhenophagus chionaspidis m., 9 sedd ofvanifrån; omkr. 80 gånger 
förstorad. 
——— ———, sedd från undre sidan. 
—_— — ———,  sedd frän sidan. 
—--— ———, hufvudet, starkare förstoradt, sedt framifrån. 


———- ———, mentum med labium samt maxiller, starkt 
forstorade. 

——— ———,  framben. 

——— ———, mellanben. 

——— ———, bakben. 


—_—__ ———, antenn, starkt förstorad. 


RESUMES. 


(Page 143 du texte.) 


CHR. AURIVILLIUS: Arrhenophagus, genre nouveau parmi 
des Encyrtides. 


En étudiant depuis quelques années les parasites Pteromalines 
dans les Coccides l’auteur a observé que ces parasites ne détruisent 
jamais leure Aöfesses, c'est à dire les femelles parmi les Coccides 
attaqués, mais toujours seulement leurs hôtes ou les mâles, dans 
lesquels ces parasites se sont établis. Il est facile à démontrer 
cela chez le genre Chionaspis, dont les larves femelles sont sans 
difficulté discernées de celles du mile. Il existe peut-être la 
même habitude chez les parasites du Physokermes hemicryphus 
Darm. un coccide très rare dernièrement retrouvé par l'auteur 
sur des jeunes sapins dans le Roslagen ou l'archipel de la mer 
Baltique à Nord du Stockholm. L'auteur a constaté que le para- 
site nommé par lui Arrhenophagus vit dans les larves mâles du 
Coccide Chionaspis salicis I... et le nom Arrhenophagus (app. 
mâle, et gaye, manger) signifie verbalement que ce .Pteromaline 
mange le mâle du dit coccide. 

L'auteur donne d’après en latin la description du genre 
Arrhenophagus et de l'espèce A. Chionaspidis. 





DIE BRACHYCERIDEN-GATTUNG THEATES Fane. 
UND IHRE ARTEN 


VON 


CHRISTOPHER AURIVILLIUS. 


In meinem »Conspectus generum et specierum Brachyceri- 
darum» habe ich von der Gattung ZAeates FAur. drei Arten 
aufgenommen. Nach dem ich nun eine neue Art entdeckt habe, 
halte ich es für zwechmässig eine ausführlichere Bearbeitung dieser 
Gattung nebst Abbildungen der mir bekannten Arten zu liefern. 
Diese kleine Abhandlung kann dann auch als eine Fortsetzung 
meiner »Revisio Microceridarum et Protomantinarum» betrachtet 
werden. Wie ich schon in dem »Conspectus» angegeben habe, 
ist es nicht meine Absicht die Gattung Brachycerus zu bear- 
beiten, weil Herr L. PÉRINGUEY in der Capstadt seit mehreren 
Jahren mit den zahlreichen Arten dieser Gattung beschäftigt ist. 
Diese Mittheilung ist also ein Abschluss meiner Bearbeitung der 
Brachyceriden. 

Die Gattung /heates steht mit allen Kennzeichen der Gat- 
tung Brachycerus so nahe, dass man geneigt wäre sie zu verei- 
nen. So lange aber noch keine Art gefunden ist, welche die 
beiden Gattungen als Zwischenform verbindet, scheint es mir 
rathsam die Gattung Z%eates aufrecht zu erhalten. Die Arten 
der Gattung Drachycerus sind nämlich so überaus zahlreich, dass 
es ein grosser Vortheil ist einige derselben ausscheiden zu können. 

Die mir bekannten Arten der Gattung Zheates haben fol- 
gende Merkmale mit einander gemeinsam. 


150 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


THEATES FÅHR. 


N 


Char. gen.: Rostrum crassum, deflexum, capite longius. — 
Scrobes profundæ, arcuatæ, subtus conniventes. — Antennz breves, 
haud fractæ, curvatæ, im medio aut paullo ante medium rostri 
insert; scapus brevissimus, subpyriformis; funiculus articulis 7 
transversis aut subtransversis compositus; clava subovalis, apice 
brevissime acuminata; articulus primus maximus, reliqui brevissimi 
spongiosi. — Oculi a prothorace remoti, omnino liberi, nonnibil 
convexi, in lateribus pedunculorum frontalium inserti. — Protho- 
rax parvus, antice subtus late emarginatus, lobis ocularibus et 
lobo mediano plus minus distincto preditus. — Scutellum nullum 
aut minutissimum. — Elytra brevia, subglobosa, valde convexa 
et apice fortiter declivia, tuberculis seriatis ornata. —- Pedes gra- 
ciles; coxæ anticæ et intermediæ cöntigux, posticæ sat longe 
distantes; femora mutica, sublinearia vel apicem versus paullum 
incrassata, subtus ante apicem leviter emarginata, postica ely- 
trorum apicem attingentia; tibiæ rectæ, subcylindricz aut paul- 
lulum compressæ, femoribus haud aut parum breviores, apice ca- 
vernosæ, angulis spinosis; tarsi ante apicem tibiarum in latere 
interiore inserti, subtus setosi, haud spongiosi, articulis 3 primis 


subzequalibus, quarto fere duplo longiore. — Mesosternum antice 
valde declive, subverticale, postice inter coxas abbreviatum, me- 
tasternum haud attingens. —- Metasternum brevissimum. — Abdo- 


minis segmentum primum maximum, inter coxas latissimum et 
ibi obtuse rotundatum; segmentum secundum tertin et quarto 
simul sumtis paullo brevius; segmentum quintum magnum postice 
late rotundatum. 


Unter diesen Kennzeichen ist die Lage der Augen das wich- 
tigste. Die Augen sind nämlich von den Augenlappen des 
Halsschildes auch in der Ruhe weit entfernt und in die Seiten 
der Stirnfortsätze eingesenkt. Hierdurch nähert sich Z%Aeates der 
Gattung Protomantis, bei welcher jedoch die Bildung des Hals- 
schildes eine ganz verschiedene ist. 

Die ınir bekannten Arten sind folgender Weise aus einander 
zu halten. 





ONU re EE — 


Tea Sg Ve gegen ave : 


AURIVIT.LIUS: DIE BRACHYCERIDEN GATTUNG THEATES FÂHR. IST 


4. Das zweite und dritte Glied der Hintertarsen breiter als lang 
oder quadratisch, gegen die Basis kaum schmäler. Der Vorder- 
rand des Halsschildes in einem spitz zugerundeten Mittel- . 
lappen ausgezogen. 


ı. Halsschild jederseits mit einem starken Seitendorn und 
oben mit zwei freien Dornen. Flügeldecken oben mit drei 
Höckerreihen. 1. Th. peñolatus FAur. 


2. Halsschild oben unbewaffnet. Flügeldecken oben mit drei 
vollständigen Höckerreihen und einer abgekürzten. 


a. Die Stirnfortsätze unter einander beinahe parallel, 
weit getrennt; Seiten des Halsschildes in der Mitte 
nur schwach winkelig erweitert. 

2. Lh. spectator FAur. 

b. Die Stirnfortsätze schräg gestellt, in der Mitte einan- 
der genähert; Seiten des Halsschildes in der Mitte 
deutlich angelförmig erweitert. 

3. Lh. ludificator Aur. 

B. Zweites und drittes Glied der Hintertarsen länger als breit, 
gegen die Basis deutlich verschmälert. Vorderrand des Hal- 
schildes mit sehr kurzem und breitem Mittellappen. 

4. Th. Magus n. sp. 


1. Theates petiolatus Fink. 


Taf. 2 f. 7—9. 


Niger, parce cinereo-albidoque squamulosus; prothorace antice 
crisis duabus obliquis, in apicem lobi mediani conniventibus, 
tuberculis duobus in disco pone cristas singuloque in lateribus 
predito; elytris supra trifariam verrucosis; tarsorum articulis 1—3 
brevibus, subtransversis. — Long. corp. 8”, lat. 4”. 

Synon. 1871. Theates petiolatus FAHRÆUS Öfvers. Vet. Akad. 

Förh. Ärg. 28: ı p. 68. 
1885 2 » AURIVILLIUS |. c, Ärg. 42:7 
p. 22. 


Patria: Caffraria; von J. WAHLBERG gesammelt. Typus im 
Reichsmuseum zu Stockholm. 


152 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


Von den anderen Arten durch die Bildung des Halschildes 
sofort zu unterscheiden. 


2. Theates spectator FAnr. 


Taf. 2 f. 4—6. 


Niger, supra ochraceo-pulverulentus, albido variegatus; pedun- 
culis oculigeris fere parallelis, inter se quam latitudine sua lauus 
distantibus; prothorace rugoso-scrobiculato, supra cristis duabus 
obliquis in apicem lobi mediani conniventibus et foveam profun- 
dam includentibus ornato, lateribus breviter angulato-dilatato; 
elytris subquadrifariam verrucosis; tarsorum articulis 1—3 brevibus, 
subtransversis. — Long. corp. 5,2” — 6,8", lat. max. 2,6” — 3,2”. 

Synon. 1871. Theates spectator FAURÆUS Öfvers. Vet. Akad. 

Förh. Arg. 28:1 p. 68. 


1885. » » AURIVILLIUS |. c. Arg. 42:7 


p. 22. 


Patria: Caffraria; von J. WAHLBERG gesammelt. Typus im 
Reichsmuseum zu Stockholm. 


Die Fliigeldecken haben gewöhnlich ein weissliches Querband 
vor der Mitte. 


3. Theates ludificator Aukıv. 


Taf. 2 f. 10— 12. 


Niger, supra nigrescenti-, subtus albescenti-squamulosus, pe- 
dibus nigro-punctatis; pedunculis oculigeris oblique positis, in 


fronte approximatis; prothorace rugoso-scrobiculato, supra antice | 


cristis duabus obliquis in apicem lobi mediani conniventibus, 





foveam profundam includentibus et fovea minore utrinque deter- | 


minatis ornato, lateribus sat fortiter subhamato-angulato; elytris 
subglobosis, supra irregulariter grosse rugoso-punctatis, subquadri- 
fariam verrucosis; tarsorum articulis 1—3 brevibus, subtransversis 
et breviter setosis. — Long. corporis 6,6”, lat. max. 3,8"; protho- 
racis long. 1,9", lat. max. 2”; elytrorum long. 4”, lat. max. 3,8”. 
Synon. 1885. Theates ludificator Aurivitiius Ofvers. Vet. 
Akad. Förh. Arg. 42: 7 

p. 22. 


AURIVILLIUS: DIE BRACHYCERIDEN GATTUNG THEATES FAHR. 153 


Patria: N’Gami; von J. WAHLBERG gesammelt, Typus tm 
Reichsmuseum zu Stockholm. 


Diese zierliche, kleine Art kommt dem 7%. spectator sehr 
nahe: von diesem doch durch die mehr genäherten Stirnfortsätze 
und die anders geformten Seiten des Halsschildes zu unterscheiden. 


4. Theates Magus n. sp. 


Taf. 2 f. 1—3. 


Niger, subnudus (aut ochraceo-pulverulentus?); rostro crasso, 
brevi, a capite utrinque fovea valde profunda separato, fronte 
inter pedunculos crista transversa, medio interrupta ornata; oculis 
sat convexis, fere orbicularibus; prothorace minuto, quam elytris 
plus triplo breviore, subquadrato, lateribus subrecto, inæquali, 
supra medio canalicula lata, cristis crenatis determinata exarato, 
lobis ocularibus et lobo mediano latis, brevissimis; elytris magnis, 
subglobosis, quam prothorace multo altioribus, supra vage rugo- 
sis, vix punctatis, et verrucis magnis, deplanatis, rugulosis in 
duplice serie ornatis, in lateribus striato-punctatis interstitiis inæ- 
qualibus, irregulariter verrucosis; corpore subtus vage et profunde 
punctato; tarsis elongatis, setis longis nigris ornatis; articulis 
1—3 tarsorum posticorum elongatis, quam latitudine apicali duplo 
longioribus, basin versus angustatis. — Long. corporis 13”, lat. 
max. 8,2”; prothoracis long. 2,5”, lat. 3,3”; elytrorum long. 9”, 
lat, 8,2”, | 

Synon. Prachycerus spectrum CHEVROLAT in collectione. 

Patria: Cap. Bonz Spei. Typus der Sammlung CHEVROLAT'S 
im Reichsmuseum zu Stockholm. 

Diese Ausgezeichnete Art ist durch längere Tarsen und vorn 
in den Seiten nur sehr wenig ausgerandetes Halsschild von den 
bisher bekannten Arten sehr verschieden. CHEVROLAT hat diese 
Form als Drachycerus spectrum Far. betrachtet. Fabricii 
spectrum ist jedoch, wie ich schon nachgewiesen habe, ! ein ganz 
anderes Thier, das sich an die Gattung Microcerus nahe anschliesst. 


1 Revisio Microceridarum et Protomantinarum p. 79—8o. 





154 


I. 
2. 
3 
4. 
5. 
6 
7 
8 
9 


10. 
If. 
12. 


ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


Erklarung der Abbildungen auf Tafel 2. 


Theates Magus, von oben. 


3 


? 


von der Seite. 


- Kopf und Rüssel von vorn gesehen. 
spectator FÄHR., von oben. 


von der Seite. 
Kopf und Rüssel von vorn 


petiolatus FAHR., von oben. 


? 


? 


, 


von der Seite. 


gesehen. 


Kopf und Rüssel von vorn gesehen. 
ludificator AURIV., von oben. 


von der Seite. 
Kopf und Rüssel von vorn 


gesehen. 





UR SKOGSTJÄNSTEMÄNNENS OFFICIELA BERAT- 
TELSER FOR AR 1887. 


AF 


J. MEVES. 


Kalix revir, t. f. jägmästaren A. Bropin*, Trakter inom 
Anges’ och Narkens kronoparker lida fortfarande af torkning **, 
men synes densamma numera ej vidare utbreda sig. 

Fockmocks rev., t. f. jägmästaren K. LUNDSTRÖM *. Visser- 
ligen visar skogen pä ätskilliga ställen benägenhet att aftorka, 
men huruvida insekter äro orsak härtill torde vara ganska osäkert 

Norra Ängermanlands rew., t. f. jägmästaren J. V. WaLL- 
kOTH, Grantorka åstadkommer stor skada, och på en del större 
omraden har den spridt sig sa, att all gran, användbar till tim- 
mer, mast på en gang uttagas. 

Södra Ångermanlands rev., jägmästaren J. F. WALLROTH *. 
Att granskogen i gamla och medeläldriga, alltför täta bestånd, 
dels till följd af insekter och dels genom borttagandet af de gröfre 
träden, så att sol och vind öppet inverkat på rötterna, börjat 
torka i anmärkningsvärd myckenhet, är ett beklagligt faktum. 

Gestriklands rev., t. f. jägmästaren E. NORMELLI. Gran- 
torkan fortfar att visa sig på en del af de allmänna skogarne. 

Kopparbergs rev., jägmästaren W. FELLENIUS. Granskogen 
synes å högländare trakter hafva lidit af de stormar, som på 
våren förekommo, då på sådana ställen skogen börjat torka. 

Arvika rev., jägmästaren T. Norrsy *. Löfskogen, företrädes- 
vis björken, har under sommaren varit angripen af en fjärillarv: 
arten har icke kunnat utrönas, enär förpuppningen redan skett 

* Ledamot af Entomologiska Föreningen. 


** Aro barkborrar orsaken härtill? Referenten. 
Entomol, Tidskr. Arg 9, H. 4 (1888). 12 


156 ENTOMOLOGISK TIDSKRI 


vid den tid tillfället var att undersöka de härjade trakterna, 
men antagligen är det, att döma efter beskrifningen på larverna, 
en geometra-art — ehuru icke den vanliga Amphidasys betula 
rius, hvilken under juni månad aflöfvade björkskogen inom stora 
områden. Larven förpuppade sig dock så tidigt på sommaren, 
att träden hunno utveckla nya löf redan samma år, så att den 
skada som skett är obetydlig. Redan sommaren 1886 angrepos 
björkdungar och parker omkring, södra delarne af sjöarne Glafs- 
fjorden och Wermelen, wen äfven då utan att träden dödades. 
Under sommaren 1887 spridde insekterna sig både vesterut om- 
kring 11/, mil och norrut ända till Eda socken i Jösse härad, 
dock icke så, att all björkskog angreps, utan blott de större sam 
manhängande björkbeständen, hvilka under högsommaren sågo 
mörka och aflöfvade ut, men emot hösten ater grönskade. 

Vesterås rev., jigmästaren J. G. Hjem. A Ridö kronopark 
och Siende härads allmänning göra snytbaggar fortfarande stor 
skada på planteringarne. PA förra stillet äro några tusen int 
gade. Enda sättet att undvika dessa insekters härjningar synes 
vara att icke plantera hyggena för tidigt, hälst och säkrast icke 
förr än fem år efter afverkningen. 

Örbyhus rev, jägmästaren A. Cnattingius. Af //ylobius 
abietis hafva i dess fullbildade tillstånd blifvit insamlade å No 
runda häradsallmänning 121,380 st., 4 Tierps allmänning 9,850 
st. och å Tierps kronopark 6,000 st. 

Enköpings rev, jägmästaren S. TrysÉn. De rena gran- 
bestånden 4 revirets allmänningar lida fortfarande af rotryckning 
och däraf föranledd torkning. 

Stockholms rev., jägmästaren Hj. ÖHRSTRÖM. Skada afsnyt- 
baggar å yngre planteringar har här och hvar förekommit, i syn- 
nerhet 4 en granplantering på Långhundra härads allmänning. Pa 
skilda delar af länet har tillika skada af märgborren förmärkts, 
i synnerhet på ungskogsbestånd samt enstaka träd och grupper 
af medelålders skog. 

Kinne rev. jägmästaren J. ANDERSSON. Under 1886 års 
sommar aflöfvades delvis en del björkar här och där. Under 
1887 uppfrättes på de flesta ställen inom norra delen af reviret 
björklöfvet af milliontals larver af Amphidasys betularins. Ju 
bättre växtplats träden hade, desto större skada genom insekterna. 





MEVES: SKOGSTJANSTEMANNENS BERÄTTELSER. 157 


Pi kronoparkerna, hvarest de unga björkarne vanligen stå myc-. 
ket trångt bland barrskogen, var skadan obetydlig. 

Slättbygds rev., jägmästaren V. HAMMARSTRAND. Någon 
större skada af skogsinsekter har endast förmärkts åstadkommen 
af Hylobius abietis, hvilken synes fortfarande uppträda i lika stor 
mängd à kronoparken Kurubacka, som under senare åren, oaktadt 
omfattande åtgärder vidtagits för dess utrotande. Äfven à härads- 
allmänningen Rolken har skada å kulturerna förorsakats af denna 
insekt, ehuru ej i så hög grad som å nämda kronopark. Å båda 
skogarne har infångning skett medelst fångbarkar, och äro här- 
igenom vid Furubacka infångade 198,200 st. och vid Rolken 
omkring 50,000 st. Vidare har å Furubacka stubb-brytning egt 
rum å hyggena, en del af träden rothuggits och afverkningarne 
förflyttats till annan trakt. 

Tjusts rev., jägmästaren frih. A. F. Kruuse. Under året 
hafva Hylcsinus piniperda och minor ånyo uppträdt à den del 
af skogen till kronoparken Norra Qvill, som förut varit af dem 
härjad, omfattande en areal af omkring 150 tunnland, bestående 
af jämn sandmo beväxt med medelålders tall, som efter de före- 
„äende insektsbärjningarne var tämligen hårdt utglesnad och af 
dålig växtlighet. Åtgärder till insekternas stäfjarfde blefvo skynd- 
samt vidtagna. 

Ölands rev., jägmästaren J. E. BoHman*. Medelst använ- 
dande af fångbarkar hafva insamlats omkring 440,000 st. snyt- 
baggar för ett pris af ı kr. pr 1,000 st. För att hålla bark- 
borrar o. dyl. inom vederbörliga gränser hafva fångträd användts. 

Eksjö rev., jägmästaren P. OHLIN. Vecklarelarver, synner- 
ligast af ekvecklaren, härjade under försommaren i hög grad på 
Visingsö, så att icke allenast ekskogen till större delen, utan 
jämväl nästan alla andra där förekommande löfträd totalt aflöf- 
vades, hvarefter larverna angrepo underväxten af gran och till- 
fogade äfven denne stor skada medelst de spädare barrens af- 
ätande. Snytbaggar uppträdde som vanligt å plantskogen i krono- 
parken och tillfogade denna rätt stor skada. 

Hallands rev., jägmästaren C. G. NoRéEN *. Visserligen har 
1887 varit ett s. k. flygär för ollonborrarne, som uppträdt i oer- 
hördt stort antal, men någon skada för de allmänna skogarnes 


* Ledamot af Entomologiska Föreningen. 


158 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


barrträdsplantor synas de icke hafva förorsakat. Ekskogens blad 
hafva däremot på flera hall, särdeles à kustlandet, varit härdt 
angripna af denna insekt. . 

Åhus rev., t.f. jägmästaren E. WIMAN *, Insektshärjningarne 
hafva i år, särdeles hvad ollonborrarne beträffar, varit kring- 
gripande. Kronoparken Rickarum, som man kan kalla stam | 
hållet för denna landsplaga, var i. år'likasom vid alla föregående 
svärmningsår rikligen besökt af ‘dem: Under lektor A. E. Hou 
GRENS ledning insamlades därför à kronoparken 594 kub.fot 
ollonborrar. Dessa börja att blifva så mycket farligare, som åren 
för deras återkommande svärmning ej längre synas vara regel- 
bundna, utan svärma de hvarje år, fast ej så talrikt som på de 
hvart fjärde år återkommande. stora periodiska svärmningarne. 
Härjningen har ock i löfskogstrakterna längs Söderåsen och Hal- 
landsås varit mycket svår, och insamlingen af insekter där varit 
mera liflig än förut. Befolkningen börjar nu inse, att om ej 
kraftigare åtgärder vidtagas, så blifva de orter, som äro utsatta 
för insekten, underkastade en fullständig ödeläggelse. Äfven jay 
har för ändamålet hållit sammanträden med allınogen, men ofta 
i orter, där åtgärder bäst skulle behöfvas, funnit den största 
liknöjdheten. 

Engelhohns reu., t. f. jigmästaren W. BRORSTRÖM *. Ollon- 
borren har haft ett rikt svärmningsär, men larver af yngre ålder 
hafva äfven funnits, hvadan skador å plantskogen icke uteblifvit. 
Försöken att skydda plantrötterna hafva ännu ej krönts med 
framgång. Snytbaggen har visat sig å hyggena vid Mölleröd, 
där infångning egt rum. 7,000 st. hafva infångats. Äfven märg- 
borren angriper härstädes 30 —go-ärig tallskog. 

Malmöhus rev., t. f. jägmästaren A. J.R. ÅKERMAN *. Själfsäd- 
den i bokbestånden var på våren mycket tillfredsställande, men blef 
under sommaren till stor del skadad af insektlarver, hvilka aflöf- 
vade de späda plantorna. Huruvida de angripna plantorna kunna 
nästa år repa sig är ganska tvifvelaktigt. Ollonborrarne hafva 
icke tillfogat de allmänna skogarne någon nämnvärd skada. 





* Ledamot af Entomologiska Föreningen. 


SKANDINAVIENS VECKLAREFJÄRILAR 
BESKRIFNA AF 


H. D. J. WALLENGREN. 


Fam. TORTRICIDES. 


Vecklarne skiljas från öfriga fjärilfamiljer därigenom, att de 
«ga en dorsalnerv på framvingarne, hvilken har dubbel rot, på bak- 
vingarne däremot tre abdominalnerver, af hvilka dorsalnerven (den 
mellersta) har dubbel rot och äro vingarne ofvantill mellan båda 
dessa rötter fördjupade samt ofta i fördjupningen försedda med 
hårpensel; vingarne äro odelade, fullt utvecklade, sällan hos ho- 
nan förkrympta, men då åtminstone räckande till anus; de bakre 
hafva högst ej mer än 8 nerver (abdominalnerverna oräknade), dä 
såväl de från vingbasen som de från diskfältet utgående beräknas, 
och deras fransar äro vid analhörnet alltid betydligt kortare än 
vingbredden, äfven om de äro ovanligt förlängda; oceller finnas 
alltid; öfre palper saknas; de nedre däremot äro fullt utvecklade, 
men deras sista led är aldrig sikelformig eller nålformigt tillspet- 
sad; fötterna äro korta, kraftigt byggda och baktibierna kortare 
än dubbla längden af låren, alltid försedda med 2, blott hos 
Exapate 9 med 1 parsporrar; antennerna äro borstformiga; bak- 
vingarne hafva alltid hållhake, men äro aldrig lancettformiga. 

Familjen delas i följande grupper: 


lo. Bakre mediannerven på bakvingarne ofvantill mot basen helt naken, 


A) Tungan hornartad och spiralformig, sällan kort, men likväl antydd. 
1) Bakvingarne med oberoende nerv. 
a) Framvingarnes subulnargren utgår från eller innanför midten af 


diskfaltet.. 1 Tortricidæ. 





an 160 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


Lu 


b) Framvingarnes subulnargren utgår från diskfältet strax bakom 
dettas bakre hôrn.............................. 2 Conchylidide. 
2) Bakvingarne utan oberoende nerv; tunga kort, men antydd 

8 Tortricodide. 

B) Tunga alldeles ingen: vingar hos 9 förkrympta, räcka till anus 
4 Exapatide. 
ll:o. Bakre mediannerven på bakvingarne ofvantill mot basen hårig på längre 
eller kortare stycke ...................................... 5 Grapholitide. 


1. Gruppen Tortricidz Gn. 


E Bakvingarnes bakre mediannerv mot basen helt naken och 
. samma vingar ega oberoende nerv, som utgår från diskfältets 
on tvärnerv nära intill styloidgrenen, sällan midt emellan denna och 
subradialgrenen; styloid och ulnargrenen utgå från samma punkt 
pa diskfältet, sällan förenade i gemensam stam. Tungan är hom- 
artad och spiralformig, tämligen lång, endast hos en art kon, 
men likväl antydd. Framvingarnes subulnargren utgår ur disk- 
fältet från dettas midt eller innanför midten. 

Arterna, hvars larver merendels lefva inuti sammanvecklade 
eller sammanspunna blad och ega 16 fötter, fördelas på föl 
jande slägten: 


l:o. Framvingarnes framkant med djup inskärning på midten ...... Rhacodia. 
Il:o. Framvingarnes framkant helbräddad, utan inskärning på midten. 
A) Bakvingarnes fransar i analhörhet betydligt förlängda. 
a) Framvingarnes spets trubbig, ej sikelformig .................. Teras. 
b) Framvingarnes spets sikelformig ..................... … Dictyopterys. 
B) Bakvingarnes fransar i analhörnet föga längre än i utkanten. 
1:0) Bakvingarnes radial- och subradialgrenar ur frimre hörnet af disk- 
fältet, stundom förenade i gemensam stam. 

a) Bakvingarnes oberoende nerv utgår från diskfältets tvämerv 
nära intill styloidgrenen; baktibiernas inre sporre betydligt 
längre än den yttre; framvingarnes utkant rät, 

1) Framvingames metacarpalgren enkel, ej grenig. 
fa) Thorax glatt, utan uppstäende härborste baktill Tortriz. 
(b) Thorax med uppstäende bärborste baktill Lophoderus. 
2) Framvingarnes metacarpalgren tvägrenig. 
(a) Palperna framätsträckta, näbbformiga, 3 gånger längre 
än hufvudet .............................. eee Onectra. 
(b) Palperna uppåtstigande, ej näbbformiga, föga längre 
än hufvudet sussommnessssesoossesssosenseseoo vee Amphysa. 


WALIENGREN: SKANDINAVIENS VECKLAREFJARILAR. 161 


b) Bakvingarnes obervende nerv utgår frän diskfältets trämerv 
längre ifrän styloidgrenen; baktibiernas inre sporre knappt 
längre än den yttre: framvingarnes utkant afrundad. 

1) Framvingarnes diskfält med 2 delningsnerver ... Ablabia. 

2) Framvingarnes diskfält med 1 delningsnerv... Cnephasia. 

2:0) Bakvingarnes radial- och subradialgrenar ur skilda ställen af disk- 
fältet, den förre ur främre sidan, den senare ur främre hörnet, 
aldrig förenade i gewensam stam; bakvingarnes oberoende nerv 
upprinner nästan midt emellan styloid- och subradialgrenarne 
Olindia. 


1. Slagtet Rhacodia Hiüsn. 


Bakvingarnes fransar i analhörnet betydligt förlängda, sa att 
de nästan bilda en längre tand; oberoende nerven utgär fran 
diskfältets, ofta framtill otydliga tvärnerv, nära intill styloidgrenen ; 
radial- och subradialgrenarne utgå ur främre hörnet af diskfältet; 
styloid- och ulnargrenarne ur samma fälts bakre hörn. Fram- 
vingarnes subulnargren utgår från midten eller något innanför 
midten af diskfältet; sesamoidgrenen utlöper i framkanten; meta- 
carpalgrenen är enkel, ej grenig. Thorax är glatt, utan uppstående 
hårborste baktill. Framvingarne breda; spetsen sikelformig; fram- 
kanten nära basen starkt böjd och i midten försedd med en djup 
och lång inskärning. Bakvingarne äro tämligen breda, strax 
bakom spetsen något insvängda. Palperna långa och spetsiga. 
Antennerna hos & med mycket korta cilier. Framvingarne med 
upprättstående fjäll där och hvar i disken. 

1. Rh. caudana Fas. Framvingarne ljust violettgrä med 
korta, matta, brunaktiga tvärstreck; i inkanten smalt blekgula; i 
framkantens midt djupt inskurna. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. p. 3. 1. 

Var. emargana FaB. Framvingarne blekgula, med nätfor- 
migt förbundna violettbruna småstrek och ett bredt, obestärndt, 
violettbrunt tvärband. 

Larven blekgrön med blekgult hufvud; lefver på sälg, vide 
och poppelarter. 

Artens egentliga flygtid inträffar på sensommaren och hösten. 
Inom Sverige är den anmärkt icke blott i de sydligaste provin- 
serna utan äfven i Lappmarkerna och inom Norge har den blifvit 
uppgifven från Gudbrandsdalen. Var. ej ännu hos oss träffad. 


162 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


2. Bh. effractana FROEL. Framvingarne mörkt violettgrä 
med korta, matta brunaktiga tvärstreck; inkanten af samma färg; 
framkantens midt grundt inskuren. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 3. 2. 

Tillhör inom Sverige de mellersta och de mera nordliga 
provinserna och har där blifvit träffad sydligast i Vestergötland 
och nordligast i Norrbotten. Inom Norge är den däremot fun- 
nen både vid Kristiania, på Dovre och i Finnmarken. Flygtiden 
infaller i augusti och september månader och uppehåller arten 
sig då på fuktiga ställen. Anses af flere förf. såsom var. af 
föregående. 


2. Slägtet Teras Treir. 


Bakvingarnes fransar i analhörnet betydligt förlängda, så att 
de nästan bilda en längre tand; oberoende nerver utgår från disk- 
fältets, ofta framtill otydliga tvärnerv nära intill styloidgrenen: 
radial- och subradialgrenarne utgå ur främre hörnet af diskfaltet: 
styloid- och ulargrenarne ur samma fälts bakre hörn. Framvin- 
garnes subulnargren utgår från midten eller något innanför mid- 
ten af diskfältet; sesamoidgrenen utlöper i framkanten; metacarpal- 
grenen är enkel, ej grenig. ‘Thorax är glatt, utan uppstående 
härborste baktill. Framvingarne tämligen jämbreda; spetsen 
trubbig, ej sikelformig; framkanten nära basen starkt böjd, men 
helbriddad, utan inskärning, på sin höjd något konkav på ınidten. 
Bakvingarne jämbreda, strax bakom spetsen något insvängda. 
Palperna merendels längre än hufvudet, midtelleden merendels 
något tillspetsad. Antennerna hos & med mycket korta cilier. 
Framvingarne oftast med upprättstående fjäll där och hvar i disken 
eller med en stor fjällknöl i midten. 

Arterna sitta med platt på hvarandra lagda vingar, hvars 
inkanter stöta tillsamman, och de uppehålla sig på trädstammar, 
bland buskar, torrt löf o. s. v. samt framkomma i synnerhet mot 
hösten. En del öfvervintra också och framkomma om våren. 


Öfversigt af arterna. 


1:o. Framvingarne i midten med en hög, ganska stor, af vertikalt uppstående 
fjäll bildad borste ............................... Lassaccnccnscceees 1 Cristanum. 


— ii vu We PT ee ee mu 





WALLENGREN: SKANDINAVIENS VECKLAREFJARILAR. 163 


Il:o. Framviagarne utan någon sådan borste, men oftast med spridda upprätt- 
stående fjäll. 
A) Framvingarne med upprättstående spridda fjäll i disken. 
1) Hufvud och halskrage bruna eller svartaktiga; thorax och framvin- 
garnes bas hvitaktiga ................................ 2 Varieganum. 
2) Hufvad, halskrage och thorax af samma färg som framvingarnes 
bas, hvilken ej är hvit. 
(4) Framvingarnes grundfärg ljusgrön eller med ljusgrön inblandning. 
a) Framvingarne likformigt gröna med spridda svarta streck och 


fläckar ee 8 Literanum. 

b) Framvingarne gröna med hvit inblandning och fina svarta 
smästreck .. ..................................... 4 Squamanum. 

(B) Framvingarne hvita eller ljusgrå, utan grön, gul eller brunaktig 

inblandning. 

a) Framvingarne med spridda mörka atomer ...... 5 Niveanum. 

b) Framvingarne med 2 svartbruna framkantsfläckar och 1 sådan 
diskfläck ........................................... 6 Boscanum. 


(C) Framvingarne gula eller blekt tegelröda. 
a) Framvingarne med stor tresidig brun eller svartgrä framkants- 
flack. 
(1) Framkantsfläcken räcker till vingspetsen ... 7 Rufanum. 
(2) Framkantsfläcken slutar tämligen långt innanför ving- 
spetsen ... 2.2... ee ee cee cence eee cee cee rar cee 8 Comparanum. 
b) Framvingarne utan tresidig, brun eller svartgrä framkantsfläck 
men ofta med 2 mörka framkantsfläckar och 1 bakom dessa, 
hvilka ofta sammanflyta och dä omsluta en ljus framkants- 
Näck; sällan med sned, fyrsidig, rödbrun framkantsfläck. 
(1) Framvingarne guldgula eller rédgula; framkanten vid basen 
rostbrun ............ cece eee cece eee eee 9 Aspersanum. 
(2) Framvingarnes framkant vid basen ej mörkare än vingen 
för öfrigt. 
(a) Framvingarne blekt tegelröda med fyrsidig, men min- 
dre tydlig, brunröd, sned fläck i framkanten 
10 Lithargyranum. 
(b) Framvingarne ockragula, brunaktigt röda eller grägula, 
utan fläck i framkanten, men merendels med 3 mörka 
fläckar eller en tresidig flick, som framtill innesluter 
en ljusare, eller framvingarne enfärgade 11 Ferruganum. 


(D) Famvingarne ljusare eller mörkare bruna eller rödbruna, eller 
gra eller hvitaktiga med brun eller brunröd, sällan svartaktig 
eller grön inblandning eller med sädana teckningar. 

a) Framvingarne bruna, i utkanten med bredt, hvitt, ej ving- 
spetsen hinnande tvärband................-.... 12 Fimbrianum. 
b) Framvingarne utan bredt, hvitt tvärband i utkanten. 
(1) Framvingarne med grön glans ...........- 13 Abietanum. 





164 ENTOMOLOGISK ‘IDSKRIFT 1888, 


(2) Framvingarne utan grön glans. 
(a) Framvingarnes framkant jämt böjd. (Hufvud och 
thorax rödbruna; framvingarne rédgr& eller hvitgri 


med 2 brunröda tvärband)... ......-- 14 Maccanum. 
(b) Framvingarnes framkant vid basen hastigt och starkt 
böjd. 


+) Framvingarne hvitaktiga, hvitaktigt gula eller rödgra 
med ı merendels afbrutet, rödbrunt eller svartbrunt 
tvärband och 1 därmed ofta sammanflytande fram- 
kantsfäck ..................... 15 Tristanum. 
*+) Framvingarne grähvita eller grå med stor, mer 
eller mindre bestämd och tydlig, till vingspetsen 
räckande, matt brunröd eller mörkgrå framkants- 
fläck, som stundom är upplöst i 2 afbrutna tvir- 
band ............................. 16 Sponsanum. 
***) Framvingarne ljusare eller mörkare bruna mii 
svart strimma frän basen till spetsen 17 Umbranum. 
#*#*%) Framvingarne glänsande askgrå med roströd, fram- 
till med gult ifyld framkantsfläck, som ej hinner 
vingspetsen..….................... 18 Schallerianum. 
FR) Framvingarne utan tydlig framkantsflack eller med 
en mörk, ej framtill med yult ifyld sådan, hvil- 
ken ej hinner vingspetsen ......... 19 Hastianum. 
l) Framvingarne utan spridda upprättstående fjäll i disken. 
1) Framvingarne lifligt brunröda med mer eller mindre inblandning af 
1172 1 1... eee 20 Mixtanum. 
2) Framvingarne askgrå med brunröd inblandning och mer askgrä 
framkant, och mer eller mindre tydliga längsgående rader af svarta 
punkter mellan nerverna ....................... eee 21 Logianum. 


ı. IT. cristanum FABk. Framvingarne med hög, ganska stor, 
af vertikalt uppstäende fjäll, bildad, snöhvit eller rödbrun borste 
i midten. Palperna 2 gånger så långa som hufvudet. Var. a. 
Framvingarne rödbruna med snöhvit eller ockragul strimma längs 
inkanten. Var. 6, Framvingarne grå med orangegul strimma 
längs disken från basen till bakom midten; framkanten mörkt 
rödbrun och inkanten mer eller mindre hvitstrimmig. Var. c. 
Framvingarne blekt brunaktiga med stor grå fläck i utkanten och 
hvit eller gulaktig inkant. Var. d. Framvingarne rödaktigt grå- 
bruna med bred hvit strimma från framkanten inåt midten, mö- 
tande en annan hvitaktig strimma från framkanten, — Emellan 
dessa finnas otaliga öfvergångar. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin, 3. 3. 





WALLENGREN! SKANDINAVIENS VECKLAREFJÂRILAR. _ 165 


Flygtiden infaller i augusti och september månader. Hittills 
ir arten hos oss endast funnen på Kinnekulle i Vestergötland. 

2. T. varieganum Schirr. Framvingarne gulhvita från ba- 
sen till midten, derefter till utkanten snedt bruna och i färggrän- 
sen med upprätt stående fjäll; antydning till ett mörkare tvärband 
genom en ljusare strimma från framkanten till analhörnet. Pal 
perna 14 gång så långa som hufvudet. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 4. 9. 

1. Var. Osbeckiana 'TuBG. Framvingarne hvita med en af 
upprätta fjäll bildad svart båge i midten, baktill rostbruna med 
snedgående bruna tvärlinier af upprättstående fjäll. 

2. Var. Abilgaardana Treir, Framvingarne gulhvita, starkt 
uppblandade med mörkgrått, därefter ljusare eller mörkare rost- 
bruna med violettröda eller violettblå ställen och linier. 

3 Var. nyctemerana HüBN. Framvingarne hvita och i yttre 
hulften svartbruna med bläaktiga, matta blylinier. 

Flygtiden infaller i juli och augusti månader och den gröna, 
med brunt hufvud försedda larven skall lefva på Aosa, hagtorn, 
fruktträd och hassel. Arten förekommer 1 södra och melleista 
Sverige åtminstone ända till Upsala. Inom Norge är den an- 
märkt i Odalen. 3:dje var. ej funnen hos oss. 

3. T. literanum Lin. Framvingarne blekgröna, stundom 
streckade med ockragult, med talrika upprättstående svarta och 
gröna fjäll samt här och där några svarta småstreck; ofläckade 
fransar. Palperna 14 gång så långa som hufvudet. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 4. 10. 

" Flygtiden infaller under juli och augusti månader, då man 
finner fjärilen sittande bland lichenes på ekstammar, därifrån han 
knappt uppflyger. Larven lefver på ek och förpupas mellan 
sammanspunna ekblad. Arten är hos oss funnen med säkerhet 
endast i Skåne och Halland. 

4. 8. squamanum FaBr. Framvingarne blekgröna eller ask- 
gra med hvit eller blåhvit inblandning, med öfver allt upprätt- 
stående hvita och svarta fjäll; ofta finnas fina, svarta, korta tvär- 
streck, som stundom sammanflyta till tvärlinier, eller finnas fina, 
svarta, korta långstreck spridda öfver disken; fransarne med svarta 
punkter vid roten. Palperna 13 gång så långa som hufvudet. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 4. 11. 


166 . ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. \ 


Flygtiden infaller under höstmänaderna och larven lefver pà 
ek. Anses af flera såsom varietet af föregående. Hittills blott 
funnen i Skåne. 


5. T. niveanum Fasr. Framvingarne hvita med fina svarta 
punkter och i tvärrader stälda upprättstående fjäll, samt stundom 
med ett genom mörk skuggning antydt tvärband. Palperna 1} 
ganger sa länga som hufvudet. 
| WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 4. 12. 

Larven lefver på björk och fjärilen träflas i augusti och 
september månader pa björkstammar. Stundom förekommer den 
efter öfvervintringen i april och maj. Inom Sverige har den blif- 
vit anmarkt i nästan alla provinser ända upp i Norrbotten och 
inom Norge atminstone vid Kristiania oeh i Odalen. 


6. T. boscanum Fagr. Framvingarne hvita med 2 svarta, 


nästan sammanflytande fläckar vid midten af framkanten och : 


bakom dessa en annan sådan i diskfältet; för öfrigt några sma 
grå fläckar och skuggningar. Palperna 14 gang sa långa som 
hufvudet. 
Fasr. E. S. 260. H. S. IV. 147. VI. 155. Srainr. 
Man. II. 231. HEIN. IL 1. 20. cerusana. Hurn. 63. 
Treır. VII. 182. 


Var. parisiana GN. Framvingarne grå med 2 rödaktiga 


skuggningar i framkanten, den ena innanför och den andra utan- 
för midten, samt en annan dylik i disken men mörkare. 
Gn. Ind. p. 8. H. S. f. 4—6. IV. 153. Hein. ll. 
I. 21. scabrana. SYAINT. Man. II. 231. 


Larven är grön, lefver mellan sammanspunna blad på alm 
och björk. Flygtiden infaller i juli och augusti månader. Varie- 
teten, men ej hufvudarten, har blifvit funnen i Skåne. 


7. T. rufanum Faër. Framvingarne blekare eller mörkare 
ockragula med stor tresidig gra fläck vid midten af framkanten 
och som räcker ut i vingspetsen samt en- mindre grå inkantsfläck 
nära basen; framkanten från basen till midten bredt-hvitaktig 
eller skiffergra. Palperna 2 gånger så långa som hufvudet. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & ‘l'in. 4. 15. 


Larven skall lefva på Audus ideus, men enligt engelska 


entomologer på vide och enligt andra på Myrica Gale. Artens 











WALLENGREN: SKANDINAVIENS VECKLAREFJARILAR. 167 


Aygtid infaller i juli, augusti och september månader. Anträffad i 
Skäne och Blekinge samt inom Norge vid Kristiania. 

8. T. comparanum Hiisn. Framvingarne smutsigt gråaktigt 
ockragula, med mer eller mindre rödaktig anstrykning och en 
tresidig brun eller svartbrun fläck vid midten af framkanten, ej 
rickande till vingspetsen, samt en kort mörk streck nära basen 
af inkanten. Palperna 1} gang sa långa som hufvudet. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 5. 17. 

Larven skall lefva pa vide och sälg. Under augusti manad 
funnen 1 Vestergötland och inom Norge i Odalen. Anses af 
flera såsom varietet till 7. Schallerianum (n:o 18). 

9. T. aspersanum Hiisn. Framvingarne gulgula eller röd- 
sula med rostbrun flack i framkantens bas och en liten sådan 
flick nära basen i inkanten, utanfür framkantens midt en stor 
tresidig rostbrun flack och rostbrun eller mörkbrun utkantslinea. 
Pılperna korta och trubbiga, 13 gang så långa som hufvudet. 

Hurn. f. 259. STAINT. Man. II. 235. HEIN. II. 1. 24. 
Adspersana Treit. X. 3. 262 (ferrugana var.) H. S. 
f. 406. IV. 146. VI. 155. 

Larven är gulaktig med brunt eller svart hufvud och lefver 
vå Spiraa filipendula, Poterium sunguisorba, Comarum och 
Potentilla anserina. Flygtiden infaller i juli och augusti mäna- 
der och arten har blifvit anmarkt i Gudbrandsdalen. 

10. T. lithargyranum H. S. Framvingarne ljust tegelröda 
med en brunröd, fyrsidig, ofta matt fläck i framkanten. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 5. 19. HEIN. II 1. 26. 

Hittills blott funnen i Skåne. Larven skall lefva på ek och 
bok. Anses af flera såsom var. af följande. 

11. T. ferruganum ScHirr. Framvingarne blekt ockragula, 
rüdgrà eller. brunröda, med mörkare retikulation och stundom 
med spridda svarta punkter; framkanten med en tresidig brunröd 
eller svartaktig fläck, som i själfva framkanten innesluter en annan 
af grundfärgen och bakom sig i disken har en brunröd eller 
svartaktig, därmed ofta sammanflytande flick; utkantslinien matt 
och obestämd. Palperna korta och trubbiga, 13 gang så långa 
som hufvudet. 

Var. tripunctana Wiisn. Framvingarne med 2 brunröda 
framkantsfläckar och bakom dessa en annan dylik i disken. 


168 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


Var. Framvingarne med svart eller brun inkantsfläck. 
WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 5. 18. 
Larven blekgrön med hufvudet och 2:dra segmentet svarta 
eller brunaktiga; lefver pa björk, ek och bok. 
Flygtiden infaller 1 augusti och september mänader, men arten 
träffas äfven på våren och förekommer i hela Sverige ända upp 
i Lappmarkerna samt i Norge ända upp i Finmarken. — ‘ 


12. T. fimbrianum TH8G. Framvingarne bruna med 2 vi- 
giga mörkbruna, mer eller mindre afbrutna tvärlinier, spridda 
mörkbruna punkter, och vid utkanten ett bredt, hvitt tvärband, 
som cj hinner vingspetsen. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 3. 7. 

Hittills hos oss funnen blott 1 Vestergötland. 


13. T. abietanum HUBN. Framvingarne blekbruna eller 
_ svartbruna med grönaktig glans, ofta enfärgade med starka uppstäen- 
de fjäll, men äfven ofta med obestämda ljusare fläckar och band, 
stundom hvit fläck vid basen, i det ljusa tvärbandet och nära 
analhörnet; inkanten ofta lergul. 
Var. Framvingarnes hela bas hvit eller roströd. 
Hupn, f. 275. 276. Treir. X. 3. 131. H. S. IV. 150. 
HEIN. II. 1. 15. 
Flygtiden infaller i september och oktober, då arten träffas 
i granskogar. Hittills blott funnen i norra Skåne samt i Blekinge 
och vid Kristiania. Larven säges lefva på Salix caprea, men 
föga troligt, utan sannolikast på gran. 


14. T. maccanum TREIT. Framvingarna hvitgrå eller röd- 
grå, hos &A tämligen tillspetsade; 2 brunröda, i yttre brädden 
obestämda tvärband, det mellersta i inre brädden begränsadt af 
en mörkbrun linie, det yttre däremot, som upprinner nära ving- 
spetsen, hinner ej inkanten; nära basen en mörkbrun linie, stun- 
dom äfven ett smalare tvärband; i framkanten nära spets en några 
ljusa hakar; i disken spridda mörka sınästreck. 


Var. De mörka tvärbanden hinna ej öfver diskens midt 
eller den ljusa grundfärgen bildar ljusa tvärband mellan de mörka, 
fullständiga banden. 


WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 3. 6. 
Larven skall lefva pa Vaccinium, Myrtillus och Ledum 





WALLENGREN: SKANDINAVIENS VECKLAREFJARILAR. 16y 


palustre och träffas arten säväl pa vären och tidigt pa sommaren 

som under höstinänaderna. | 
Funnen i Sveriges mellersta och norra provinser samt inom 

Norge vid Kristiania, på Dovre, i Saltdalen och Finmarken. 


15. T. tristanum Hüsn. Framvingarne hvitaktigt ockra- 
gula, hvitgrä, gräaktigt okragula eller rödgrä med rödbrunt eller 
wartbrunt, afbrutet tvärband och stor, tresidig flick af samma 
fig i framkanten, ofta med tvärbandet sammanflytande. : Pal- 
perna 1!/, gånger sa långa som hufvudet. 

WALLENGR, Sp. Tortr. & Tin. 4. 8. 

Larven blekt olivgrön med dragning åt gult, hufvudet blek- 
gult; lefver på Viburnum opulus. 

På hösten träffad i Vestergötland, Dalarne, Lappland och 
jt Dovre. 

16. T. sponsanum I['asr. Framvingarne hvitaktiga eller 
mekgra med mörk tvärlinie nära basen, mörkare, stundom röd- 
brunt baktill afbrutet tvärband och en mörkgrå eller roströd, 
tresidig, ofta med tvärbandet sammanflytande fläck i framkanten, 
rickande vingspetsen. Palperna ı l/, gång så långa som huf- 
vudet. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 4. 14. 


Larven grön, skall lefva på Rubus, ek och bok och flyg- 
tiden infaller i juli, augusti och september. 

Anmärkt i södra och mellersta Sverige åtminstonde ända in 
ı Upland. 

17. T. umbranum Hüsn. Framvingarne = ljusare = eller 
mörkare bruna med en tydlig mörkbrun, baktill gaffelformig 
stımma fran midten af basen till vingspetsen, hvilken strimma 
ar pa midten försedd med en blek flack; åtskilliga upprättstående 
all i disken. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 3. 5. 

Under augusti mänad funnen i Skane. Larven lefver pa 
al, vide, Sorbus aucuparia. | 

18. T. schallerianum Lin. Framvingarne glänsande aske- 
gå med matt ockragul anstrykning och bred, tresidig, ej till 
vingspetsen hinnande, roströd framkantsfläck, som i inre brädden 
begränsas af en hvitaktig linie och i framkanten har en gul 


170 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888 


flick; nära basen en rad svarta upprätt stående fjäll. Palperna 
11/, gang sa länga som hufvudet. 
WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 4. 16. 

Larven skall lefva på vide, Comarum, Potentilla och Sym- 
phytum officinale. Den är grön med ljus- eller mörkbrunt 
hufvud, svarttecknade mundelar och halssköld. 

Flygtiden är juli, augusti och september månader, då arten 
blifvit träffad i nästan alla Sveriges provinser ända upp i Lapp- 
markerna samt i Odalen och vid Trondhjem i Norge. 


19. T. hastianum Lin. Framvingarne purpurbruna med 
ett från framkanten till inkanten snedt gående hvitgrâtt, inåt och 
utat af uppräta fjäll begränsadt tvärband, samt nära analhörnet 
en gra fläck af växlande form, men stundom nästan såsom ctt 
band sträckande sig utmed utkanten till vingspetsen, genom 
hvilka bada band en stor tresidig flick af grundfärgen dä afskil- 
jes. Palperna 2 gänger sa langa som hufvudet. 

t. Var. coronana Treo. Framvingarne svarta med snedt. 
tandadt, rostgult, hvitkantadt och vingkanterna ej hinnande 
tvärband. 

2. Var. Byringerana Hüsn. Framvingarne mörkbruna 
och tvärteckningarne skarpt begränsade, svartbruna. 

3. Var. combustana Hiisn. Framvingarne längs framkanten 
mörkbruna, småningom inåt till inkanten öfvergäende i gult. 

4. Var. radiana HüBn. Framvingarne mörkbruna, mot 
utkanten med gulaktiga strälformiga längstreck och bredt smutsgul 
framkant. 

5. Var. Mayrana Hüsn. Yramvingarne mörkbruna med 
bred, hvit, längsgäende midtelstrimma, som utät i inre brädden 
är trappformig och därefter blir smalare, men ej hinner vingspetseo. 

6. Var. aquilana Hiisn. Framvingarne enfärgadt gråbruna 
1, mörkröda med eller utan blekare nerver; hufvud och thorax 
hvitgula. 

7. Var. opacana Hin. Lik föregående, men hufvud och 
thorax af framvingarnes firg. 

8. Var. centrovittana Woop. Framvingarne med en fran 
basen kommande, längsgäende, svart strimma och framom denna 
i disken ett längsstäende svart streck. 


Tr gr ge ~ 


WALLENGREN: SKANDINAVIENS VECKLAREFJARILAR. 171 


9. Var. apiciana Hüpn. Lik föregående, men den svarta 

lingsgäende strimman är framtill hvit begränsad. 
WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 3. 4. 

Larven blekgrön med brunt eller grönt hufvud och lefver 
mellan sammanspunna blad på Salix caprea, S. viminalis och 
S. purpurea samt äfven på Populus tremula. 

Under augusti och september månader träffad inom Sverige, 
bide i Skåne och Lappmarkerna samt de flesta mellanliggande 
povinserna, samt inom Norge vid Kristiania och Bergen. En 
ningd mellanformer, som förena ofvan uppräknade varieteter, 
förekomma. , 

20. T. mixtanum Hiisx. Framvingarne brunröda med 
hvit inblandning vid bas och utkant samt 2 gråhvita snedband. 
Palperna 11/, gång så långa som hufvudet. 

1. Var. Framvingarne silfvergra, streckade med brunt, 
med en chokoladbrun tvärlinie nära basen, ett sådant tvärband 
och en stor framkants fläck af samma färg. 

2. Var. arcticana Gn. Framvingarne bruna med violett 
och rostgul inblandning, ett oregelbundet, blekare, i midten rost- 
gult, bakåt utvidgadt, bredt tvärband och stundom i analhörnet 
en fläck af samma färg som tvärbandet. 

Hiipn. f. 215. TREIT. X. 3. 134. H. S. IV. 148. 
Var. 1. STAINT. Man. II. 230. Var. 2. Gn. Ind. p. 10. 

Under september och oktober funnen bland ljung i Skane. 
Laven skall lefva mellan sammanspunna gqvistar af ljung och 
vara mörkgrön med svart hufvud. Var. 2 dr för förf. okänd, 
men uppgifves vara funnen 1 Lappland. 

21. T. logianum Lin. Framvingarne askgrå med spridda, 
fina, svarta purkter, stundom med antydning till en mörkare 
tresidig framkantsflick, som hinner vingspetsen och ofta i inre 
viokeln bar en hvit flick. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 4. 13. 

Under augusti och september mänader träffad säväl 1 Skane 
som i de flesta öfriga provinserna ända upp i Lappmarken och 
inom Norge på Dovre och vid Kristiania. Larven lefver pa 
Myrica gale, Vaccinium och Myrtillus. 


Entomol. 1idskr. Arg. 9, H. 4 (1888). 15 


172 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 





3. Slägtet: Dictyopteryx STEPH. 


Liknar till alla delar föregäende slägte, men framvingarnes 
spets är sikelformigt utdragen och vingarne hafva delvis upprätt- 
stäende fjäll. 


1. D. reticulata Strom. Framvingarne halmgula med 
brun, nätformig teckning och bredt brunt tvärband, som i fram- 
kanten är bredast samt Y-formigt deladt. Palperna 11/, gang 
sa länga som hufvudet. 

1. Var, Framvingarne rödaktigt ockragula med rödbrun, 
nätformig teckning, ett föga mörkare tvärband och en dylik 
framkantsfläck nära vingspetsen. 

2. Var. Framvingarne rödaktigt ockragula med svart fläck 
på vingvecket nära basen och bred, svart skuggning nära midten 
af inkanten. 

Zortrix reticulata STRÖM. Kongl. Dansk. Widensk. 
Sellsk. Skrift. 1783. p. 83. Teras contaminanum 
WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 5. 22. 

Larven gulaktigt grön med brunaktigt hufvud; lefver mellan 
sammanspunna blad pa hagtorn, slan och frukträd. 

Under augusti och september mänader i hela Sverige ända 
in i Lappmarkerna samt i Norge anmärkt vid Kristiania och 
Söndmön. 


4. Slägtet: Tortrix Lin. 


Bakvingarnes fransar i analhörnet ej särdeles längre dn} 
utkanten; oberoende nerven utgär fran diskfällets tvärnerv nära 
intill styloidgrenen; radial- och subradialgrenarne utgå ur främre 
hörnet samt styloid- och ulnargrenarne ur bakre hörnet af disk- 
fältet, stundom förenade 1 gemensam stam. Framvingarnes subulnar- 
gren utgår fran diskfältet något bakom midten af detta; sesamoid- 
grenen utlöper i utkanten; metacarpalgrenen enkel, ej grenig. 
Thorax glatt, utan uppstaende härborste baktill, men stundom 
med några uppåtriktade fjäll. Framvingarne breda; spetsen €) 
sikelformig; framkanten nära basen starkt böjd, men helbräddad, 





WALLENGREN: SKANDINAVIENS VECKLAREFJARILAR. 173 


utan inskärning på midten, utkanten rät. Bakvingarne ofta strax 
bakom spetsen något insvängda. Palperna merendels uppåtstigande, 
längre än hufvudet, stundom mycket korta, stundom förlängda och 
framåtsträckta. Antennerna hos & med mycket korta cilier. 
Framvingarne knappt med några upprättstående fjäll i disken, aldrig 
med fjällknölar. Baktibiernas inre sporre betydligt längre än 
den yttre. 

Arterna sitta med nedböjda och takformigt öfver abdomen 
lagda vingar och deras flygtid infaller i allmänhet under sommar- 
månaderna. De hvila om dagen på blad och växternas stammar 
och stjälkar eller flyga bland gräset. Ingen art öfvervintrar såsom 
imago. Larven lefver merendels i sammanvecklade blad. 


Öfversigt af arterna. 


lo. Annteanerna hos & med urhälkning på 1:sta leden; framvingarnes fram. 
kant hos & något fikformigt omslag mot basen. (Pandemis HUBN.) 
Palperna tydligen längre än hufvudet. 


A) Hufvud och palper hvitaktiga ........................... 1 Cinnamomeana. 
. B) Hufvud och palper ej hvitaktiga, p& sin höjd föga ljusare iin framvin- 
: garne. 

| 1) Bakvingarne enfärgadt brungrå. 

a) Framvingarnes midtelband något tandadt............. 2 Heparana. 

b) Framvingarnes midtelband ej tandadt .................. 8 Ribeana. 

2) Bakvingarne vid basen grä, i spetsen bredt ljusgula eller gul- 

hvita .........0nceeneessessnesaasesonennnsanennonnnnnennnenennnnn 4 Corylana. 


Ifo, Antennerna hos & utan urhälkning på I:sta leden. 
A) Framvingarnes framkant hos & med nedstruken härighet, som betäc- 
' ker ett mer eller mindre tydligt, flikformigt omslag närmare basen. 


| (Cacoesia HUBN.) Palperna ej längre än hufvudet. 
1:0) Bakvingarne helt och hållet eller åtminstone i framkanten hvit- 
aktiga. 


(A) Framvingarne med 1 mörkare tvärband och 1 stundom genom 
en linie till analhörnet fortsatt mörk framkantsfläck nära 


vingspetsen. 
a) Bakvingarne i inkanten grå, undertill utan mörk vatt- 
TING ....nnennenennnennnnnnanennnunmnnnnennnnnunen 5 Semialbana. 
b) Bakvingarne i inkanten ej grå, undertill med mörk vatt- 
ring i spetsen ......... neneenansaenenenennunne 6 Modeeriana. 
(B) Framvingarne med 2 kanelbruna tvärband och 1 sådan fram- 
kantsfläck ............u0uunuunneeneeenenanennennnenenn 4 Strigana. 


2:0) Bakvingarne enfärgadt grä eller grä med ockragul spets. 
(A) Framvingarnes fransar mot vingspetsen mörkare. 





~~ 


174 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 





a) Framvingarne violetta, ockragula eller rostfärgade med obe- 
stämd och liksom afnôtt, mörk framkantsfläck nära spetsen. 
t) Bakvingarne hos båda könen i spetsen bredt orangegula, 
framvingarnes teckningar liksom afnötta... 8 Podana. ; 
2) Bakvingarne hos & icke eller föga ockragula, hos 9 
helt eller i främre hälften ockragula; framvingarne;, 
teckningar mera skarpa ................----- 9 Piceana 
b) Framvingarne olivgröna med rostfärgade fläckar; framkants- 
fläcken skarp, fyrsidig -.......-....-.-....-- 10 Xylosteana. 
c) Framvingarne brungrå med kastaniebruna fläckar; fram- 
kantsfläcken förlänger sig utan afbrott smalt till anal- 


hörnet ... 22-22. eee eee cece ene nw ecco eee ana 11 Crat@gana. 
d) Framvingarne askgrå ined brunt tvärband och brun fram 
kantsfläck -_... 2.2.22... eee eee eee tence ee eee 12 Musculana. 

(B) Framvingarnes fransar mot vingspetsen ej mörkare. 
a) Framvingarnes framkantsfläck antingen själf eller genom en 
från honom utgående, skarp, slingrande linie fortsatt til 


analbörnet ..................................... 18 Rosena. 
b) Framvingarnes framkanısfläck ej fortsatt till analhörnet 
. 14 Sorbdiana. 
B) Framvingarnes framkant hos & med flikformigt, membranlikt omslag 


nira basen. 
1:0) Palper korta, uppätstigande; framvingarne mörkbruna med bir 
glänsande omslag och tvärlinier (Ptycholoma GN.) 15 Lecheana 
2:0) Palper långa, horizontelt framstående, 21 ging så långa som huf- 
vudet; framvingarne ockragula, utan blyglänsande tvärlinier 
(Zdiographis LED.) _....-------- 2-00 --0onneennn onen 16 /noprana. 
C) Framvingames framkant hos & utan flikformigt omslag nära basen. | 
1:0) Antennernas I:sta led hos & ofvantill med lång, fränstäende hi- 
righet; framvingarne gulaktigt eller brunaktigt grå (Choristoncura i 
LED.) ae 17 Diversans. 
2:0) Antennernas 1:sta led hos & ofvantill utan härighet. 
(A) Framvingarne utan blyfärgade, glänsande tvärlinier eller punkter 
(Heterognomon LED.) 
a) Framvingarnes fransar utan blyglans. 
1) Framvingarne brungrå med 2 bruna framkantsfläckar och 
1 inkantsfläck .........-..---..--reuennnen 18 Forsterana. 
2) Framvingarne gula med brun nätformig teckning och brun 
tvärlinie 2.2.2.2... eee eee ence ence eee 19 Forskäleana. 
3) Framvingarne enfärgade, otläckade. 
(a) Framvingarne ljusgröna.................. 20 Vırıdana. 
(b) Framvingarne blekt ockragula eller svafvelgula 
21 Paleanc. 
b) Framvingarnes fransar med blyglans. 





WALLENGREN: SKANDINAVIENS VECKLAREFJARILAR. 175 


1) Framvingarne smutsigt ockragula eller kanelbruna, under- 
till brungrå med ljus spets utan brun vattring 
22 Viburnana. 
2) Framvingarne gräglänsande (5) eller ockragula (9), under- 
till med ljus, brunvattrad spets ......... 28 Rusticana. 
(B) Framvingarne med blyglänsande linier eller punkter (Argyrotoxa 
Woon.). ‘ 
a) Framvingarne med blyglänsande punkter och hvit inkants- 
fläck ooo ooosseeseseseneseoresr sonson no sn nana ana 24 Conwayana. 
b) Framvingarne med blyglänsande tvärlinier. 
1) Framvingame med snôhvit, tresidig framkantsfläsk 
25 Holmiana. 
2) Framvingarne utan hvit framkantsfläck. 
(a) Framvingarnes blyglänsande tvärlinier 7—8 
26 Rolandriana. 
(b) Framvingarnes blyglänsande tvärlinier 2 och dubbla 
27 Loeflingiana. 
(c) Framvingarnes biyglänsande tvärlinier 3 
28 Bergmanniana. 


1. T. cinnamomeana TREIT. Ansigtet hvitt; framvingarne 
lust kanelbruna med mörkare, otydlig vattring, basen, ett 
öfver disken gående, i inre brädden rakt, i yttre brädden nära 
framkanten något insvängdt tvärband, och en framkantsfläck nära 
spetsen mörkare; bakvingarne rödgrå. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 6. 34. 

Larven grön med gult hufvud; lefver på björk, rönn, fogel- 
körs, Prunus padus, Rhamnus frangula. 

Under juni och juli månader i Skåne och Blekinge. 

2. T. heparana SCHIFF. Ansigtet rödbrunt; framvingarne 
brungula eller blekt rödbruna med brunröd vattring; basen, ett 
öfver disken gående i båda bräddarne tandadt, nära framkanten 
smalare tvärband och en ofta otydlig framkantsfläck mörkare; 
vakvingarne brungrå. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 7. 35. 

Larven grön, längs ryggen mörkare med ljusa streck; hufvud 
grönt; lefver på de flesta löfträd. 

Under juli och augusti månader i södra och mellersta Sverige 
åtminstone ända upp i Upland. Inom Norge anmärkt på Dovre. 

3. T. ribeana Hüsn. Hufvud lädergult; framvingarne läder- 
gula med otydlig brun vattring; basen, ett öfver ınidten gående, 


176 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


1 inre brädden ej tandadt, på midten bredast tvärband och en 
liten framkantsfläck bruna, mörkare infattade; bakvingarne brungra. 
WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 6. 32. 

Var. cerasana Husn. Framvingarnes vattring tydlig och 
inkanten svartaktigt anlupen. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 6. 33. 

Larven grön eller gräsgrön med mörkare rygglinie, glesa, 
svarta borster, grönt, svartfläckigt hufvud och svartbrun, med hvit 
längslinie försedd nacksköld. Den lefver pa äpleträd, körsbärs- 
träd, plommonträd, slänbuskar, krusbärsbuskar, vinbärsbuskar och 
flera vilda trädarter. Larverna till båda varieteterna äro hvar- 
andra fullkomligt lika och imagines förekomma i parning med 
hvarandra. 

Under juni och juli månader i södra och mellersta Sverige 
ända in i Upland samt i södra Norge. Varieteten är endast an- 
märkt i Sveriges sydligaste provinser. 

4. T. corylana Fasr. Framvingarne gula eller ockragula 
med rostbrun vattring; basen, ett öfver midten gående, vid in 
kanten bredast, af mörka linier innefattadt, merendels blott vid 
framkanten mörkt tvärband, och en otydlig framkantsfläck rost- 1 
bruna; bakvingarne grå med blekgul spets. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 6. 31. 

Larven grön, med blekgrönt hufvud och svarttecknad hals- 
sköld; lefver på hassel och flera löfträdsarter. 

Under juli och augusti månader i södra Sverige, åtminstone 
in i Östergötland samt i södra Norge, vid Bergen och i Odalen. 

5. T. semialbana Gn. Framvingarne ljust lädergula, med 
otydlig, brun vattring nära utkanten; ett öfver disken gående, 
bakom midten bredast och mörkast, i inre brädden af brun linie 
begränsadt, i yttre brädden liksom afnött tvärband och en i inre 
brädden af brun, ända till analhörnet fortsatt linie begränsad, 
stundom otydlig framkantsfläck blekbrunaktiga ; bakvingarne grå med 
hvitaktig spets, undertill utan mörk vattring i spetsen. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 6. 30. 

Larven skall lefva pa Lonicera. Den är grågrön med brunt 
hufvud och halssköld. 

Under juli mänad har arten blifvit sparsamt träffad i södra 
och mellersta Sverige ända in i Upland. 








WALLENGREN: SKANDINAVIENS VECKLAREFJARILAR. 177 


6. T. modeeriana Lin. Framvingarne glänsande halmgula 
eller blekt ockragula med brun vattring; ett öfver disken gäende, 
baktill blekare och liksom afnött tvärband samt en framıkantsfläck 
svartbruna; bakom den senare 1—3 svartbruna punkter; bakvin- 
game bleka, undertill med mörk vattring. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 6. 29. 

Larven mörkbrun med svart hufvnd; lefver pà flera kärr- 
vatter, såsom Comarum palustre, Epilobium hirsutum o. s. v. 

Under juni och juli mänader i södra och mellersta Sverige 
anda in i Upland. 

7. T. strigana HüBN. Framvingarne glänsande gula med 
från inkanten till framkanten snedgäende kanelbruna tvärband, det 
inre ofta framtill afbrutet, det yttre stundom 2 gånger genom- 
brutet; nära vingspetsen en kanelbrun framkantsfläck; bakvingarne 
ljusgrå, i framkanten gulhvita. Palperna 4 längre än hufvudet. 

Var. stramineana H. S. Framvingarne enfärgadt gula utan 
tvärband och framkantsfläck. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 7. 38. 

Larven skall lefva på Artemisia campestris och Gnaphalium 
erenartum. Den är grön med gulgrönt hufvud och nacksköld. 

Under juli månad har arten träffats i Skåne och på Gotland. 

8. T. podana Scop. Framvingarne hos & rödgrä, baktill 
todaktigt ockragula med svartaktig, gulkantad inkantsstreck nära 
baen och mörkbrunt, mycket smalt mot framkanten gulkantadt 
tärband; eller hos 9 rödaktigt ockragula, tydligt mörkvattrade med 
rödgrä flack vid basen och rödgrätt, pa midten nästan linieärt men 
mot inkanten till en stor fläck utbredt tvärband, samt en rödgrä, 
föga tydlig framkantsfläck nära vingspetsen; bakvingarne i spetsen 
bredt orangegula. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 5. 24. 

Larven grön med mörkare rygg, brunt hufvud och svarta 
fäckar; lefver pä ek och andra löfträd; äfven pa fruktträd. 

Under juli mänad i Skane. 

9. T. piceana Lin. Framvingarne hos  violettröda eller 
violettgrä med violettbrun, framtill ljusgrått begränsad inkantsfläck 
nära basen, ett mot midten utvidgadt, inåt rakt begränsadt men 
utät sönderslitet rödbrunt tvärband, en rostbrun framkantsfläck och 
en därifrån skild rostbrun utkantsflick; framvingarne hos © röd 


178 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


bruna eller ockragula med violett skimmer, brunröd, gles, nät- 
formig teckning och en mörk tvärstrimma nära basen; tvärband, 
utkantsfläck och framkantsfläck såsom hos &, men de båda första 
mera sönderslitna; bakvingarne icke eller föga ockragula ('} 
eller helt eller blott i främre hälften ockragula (9). 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 5. 23. 

Lärven gulgrön med kastaniebrunt hufvud, gul nacksköld 
och svarta bröstfötter; lefver på fur och gran, där den samman- 
spinner på längden några barr. 

Under juni och juli månader i södra och mellersta Sverige 
ända in i Upland samt i södra Norge. 

10. T. xylosteana Lin. Framvingarne olivgröna, blekbruna. 
eller ockragula med mörkt rödbrun gulkantad snedstreck från 
basen af inkanten, ett rödbrunt, gulkantadt, vid framkanten smalt, 
därefter småningom utvidgadt tvärband, som stundom är förenadt 
med den mörka fyrsidiga framkantsfläcken nära spetsen; utan- 
för framkantsfläcken 2 rödbruna fläckar, den ena vid vingspet- 
sen, den andra i analhörnet; bakvingarne grå; framvingarnes 
fransar gulaktiga. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 6. 26. 

Larven olivfärgad med svart hufvud och hvita fläckar, som 
i midten äro svarta. Den lefver på Lonicera xylosteum, ek och 
flera andra löfträd. 

Under juli månad i hela Sverige ända in i Lappmarkerna, 
och i Norge anmärkt vid Kristiania, Bergen och i Gudbrandsdalen. 

11. T. crategana HüBn. Framvingarne brungrå eller ljust 
violettgrå med sned, mörkbrun inkantsstreck nära basen, mörk- 
brunt, vid framkanten mycket smalt, men förr än det hinner 
midten mycket bredt tvärband och en brun framkantsfläck nära 
vingspetsen, hvilken afsmalnande fortsättes ända till analhörnet; 
alla hvitinfattade. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 5. 25. 

Larven skall lefva pa äppleträd och Acer. 

Arten är under juni och juli mänader träffad i Skäne och 
Östergötland, samt inom Norge vid Nes Værk och vid Bergen. 

12. T. musculana Hiisn. Framvingarne askgrå med mörk 
nätformig teckning, mycket otydlig, knappt mörkare basfläck, ett 
mörkt gräbrunt, mot inkanten starkt utvidgadt, utät liksom afnött 








WALLENGREN: SKANDINAVIENS VECKLAREFJARILAR. 179 


warband och en liten mörkt gråbrun, med rostgult uppblandad 
famkantsfläck nära vingspetsan. Palperna 4 längre än hufvudet. 
WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 7. 37. 

Larven svartgrön eller svartgra med hvitaktiga vartor och 
smutsigt hvitgrä sidolinier; hufvudet gult, svartfläckigt; nacksköl- 
den gråbrun, svartfläckig. Lefver på björk, Salix-arter och andra 
löfträd. 

Under maj och juni månader i hela Sverige ända i nordliga- 
ste Lappmarkerna, men i Norge hittills endast anmärkt vid 
Kristiania, i Odalen och vid Domdö. | 

13. T. rosana Lin. Framvingarna brungrå eller violettgra, 
med tät, mörkare, nätformig teckning; det något mörkare bas- 
filtets gräns tydligare och utsväller till en mörk fläck på ving- 
vecket; tvärbandet smalt vid framkanten men bredare vid inkanten; 
nåra vingspetsen en mörkare framkantsfläck, som fortsättes till 
analhärnet genom en mörk linie; alla ej hvitinfattade, vingarne 
oodertill närmast framkanterna gula. Honans teckningar äro ofta 
knappt märkbara. 

WALLENGR, Sp. Tortr. & Tin. 6. 27. 

Larven mörkt olivgrön med brunaktigt hufvud och halssköld 
samt hvita fläckar; lefver på Rosa, björk, hassel, lind och nästan 
ala slags träd och buskar. 

Under juli och augusti månader i södra och mellersta Sverige 
ända in i Upland. I Norge anmärkt vid Kristiania och i Odalen. 

14. T. sorbiana Hüsn. Framvingarne grönaktigt grå, bak- 
till med mörkare nätformig teckning, basen, det i framkanten 
smalare, utåt ej skarpt begränsade tvärbandet och en med detta 
stundom sammanhängande framkantsfläck mörkt olivgröna. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 6. 28. 

Larven mörkgrå eller blågrå med svart hufvud, brun nack- 
sköld och hvita punkter; lefver på körsbärsträd, björk, ek, hassel 
och flera andra löfträd. 

Under juni och juli månader i södra och mellersta Sverige 
åtminstone in i Upland. 

15. T. Lecheana Lin. Framvingarne mörkbruna med spridda 
ockragula fjäll särdeles mot basen och 2 grofva, blyglänsande 
tvärlinier öfver disken. Palperna mycket korta. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 7. 36. 





180 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888 


Larven skall lefva på ek, alm och flera andra löfträd. Den 
är ljusgrön, med svartgrön, ljuspunkterad rygg och brunt hufvud. 

Under juni och juli mänader i södra och mellersta Sverige 
ända upp i Vermland, och i Norge anmärkt vid Kristiania, W. 
Asker och Kragerö,. | 

16. T. inopiana Haw. Framvingarne blekt ockragula med 
rostbrun, nätformig teckning, och 1---2 mörka punkter vid disk: 
fältets tvärnerv. | 

Haw. Lep. Brit. 469. centrana H. S. IV. 205. f. 373. 
Hein. IL. 1. 38. Nozck. Stett. Ent. Zeit. 1869. 283. 
znopiana STAINT, Man. II. 213. 

Larven \efver vid roten af Artemisia campestris och A. 
vulgarts, är benfärgad med brunt hufvud och nacksköld. 

Flygtiden infaller i juli månad. Funnen i Danmark och ı 
Valders i Norge samt bör hos oss eftersdkas. 

17. T. diversana Hüsn. Framvingarne glänsande gulaktigt 
eller brunaktigt gra; basen, ett mot framkanten smalare tvärband 
och en, ofta genom ett mörkt tvärstreck med midtelbandet for- 
enad framkantsfläck brunaktiga, rostbrunt begränsade. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 7. 39. 

Larven grön eller grägrön med rödt eller mörkbrunt hufvud 
och nacksköld, gula eller svarta af gult omgifna värtor och mörk 
rygglinie, som likväl stundom saknas. Den lefver pä fruktträd, 
ek och flera andra träd och buskar; äfven på Plantago. 

Under juli mänad ı Skäne. 

18. T. Forsterana Fasr. Framvingarne blekt gråbruna med 
brun, nätformig teckning, 2 bruna framkantsfläckar och 1 något 
mattare i inkanten nära analhörnet. Palperna 14 gang så långa 
som hufvudet. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 8. 47. 

Larven mörkgrön, hvit punkterad med rödt eller svart huf- 
vud; lefver pa Myrtillus, Lonicera, Plantago m. m. 

Under juni och juli månader på hela halfön ända upp : 
Lappland och Finmarkerna. 

19. T. Forskäleana Lin. Framvingarne blekt ockragula med 
mörkare ockragul, nätformig teckning och en brun, sned, baktill 
afbruten tvärlinie samt ofta en sned gräaktig, framät afbruten 
skuggning frän inkanten. 








WALLENGREN: SKANDINAVIENS VECKLAREFJARILAR. 181 


WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 5. 20. 

Larven blek, genomskinlig, gulaktig med blekt gulgrônt 
hufvud och nacksköld samt små, hvitaktiga fläckar. Den lefver 
på Acer och Rosa. | 

Under juli och augusti mänader i södra och mellersta Sverige 
ätminstone in i Upland samt i södra Norge. 

20. T. viridana Lin. Framvingarne blekgröna med fram- 
kanten smalt gul; bakvingarne gra, undertill nästan hvita. Pal- 
pema 2 gånger så långa som hufvudet. | 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 8. 46. 

Larven grön, bakät gulgrön, med smä, svarta fläckar och 
brunaktigt hufvud; lefver på ek och andra lôfträd. 

Under juni och juli mänader i södra och mellersta Sverige 
ätminstone in i Upland samt i södra Norge. 

21. T. palleana Hüsn. Framvingarne blekt ockragula eller 
svafveloula med gulhvita fransar; bakvingarne hvita undertill i 
spetsen ljusgula. Palperna 4 längre än hufvudet. 

Hüsn. Vög & Schm. 30. flavana Hiisn. f. 157. Hein. 
II. 1. 44. palleana Treir. VIII. 98. H. S. IV. 172. 
fig. 37. 38. iclerana STAINT. Man. II. 198. 

Larven svart med tydliga hvita fläckar och brunt, svartteck- 
nadt hufvud; lefver på ek och åtskilliga andra träd och buskar. 

Under juli månad funnen på Dovre. 

22. T. viburnana Scuirr. Framvingarne smutsigt ockragula 
(merendels ©) eller kanelbruna (merendels 9), undertill brungrå 
med ljus spets utan brun vattring; fransarne starkt blyglänsande. 
Palperna nästan 2 gånger så långa som hufvudet, spetsiga. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 8. 48. 

Larven \efver på Alisma, Myrica, Vaccinium, Ledum, 
Salix repens, Andromeda, Ranunculus acris, Caltha palustris, 
Ononis spinosa och åtskilliga Umbelliferæ. Den är mörkt blågrå 
med hvita punkter och brunaktigt hufvud. 

Under juli och augusti månader i hela Sverige ända in i 
södra Lappmarkerna; inom Norge anmärkt i Odalen, på Dovre, 
i Porsanger och Finmarken. 

23. T. rusticana TREIT. Framvingarne gra (07) eller ockra- 
gula (2) med rostbrun, nätformig teckning, stundom med 1—z2 
matta mörkare fläckar i disken, undertill med ljus brunvattrad 


182 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


spets; fransarne blyglansande; bakvingarne grå. Palperna 2 gän- 
ger sa långa som hufvudet. 
WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. g. 49. 

Larven grönaktigt gul, mörkt punkterad med tre olivgröna 
längstreck och brunt hufvud; lefver på Myrica, Vaccinium och 
Gentiana. 

Under maj och juni månader pa sanka ställen på hela halfön 
ända upp 1 Finmarken. Pupan svartbrun. 

24. T. Convayana Fasr. Framvingarne ockragula, ofvan 
pudrade med svartaktigt (5) eller ockrabrunt (9), dock så att 2 
stora, tresidiga framkantsfläckar och en inkantsflick förblifva ljusa; 
4—5 rader biyglänsande punkter. Palperna 2 gånger så långa 
som hufvudet. | 

WALLENGR. Sp. Tortr. & ‘Tin. 8. 43. 

Larven skall lefva af bären pa Berberis, i frön pa Fraxinus, 
bär af Ligustrum och Sorbus. Den är gulhvit med mörkare 
ryggkärl, brungult hufvud och nacksköld. 

Under juni och juli mänader i södra och mellersta Sverige 
ätminstone till Upland samt vid Kristiania i Norge. 

25. T. Holmiana Lin. Framvingarne mörkt orangegula, 
mot utkanten rödbruna, med violettgrä blylinier och vid fram- 
kanten en tresidig, hvit fläck närmare vingspetsen. Palperna 1} 
gang så långa som hufvudet. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 5. 21. 

Larven gul med blekt rödbrunt hufvud och brun nacksköld; 
lefver på äppleträd, slänbuskar och Xosa. 

Under juli och augusti mänader i södra och mellersta Sverige 
åtminstone in i Upland, samt inom Norge anmärkt vid Kristiania 
och i Odalen. 

26. T. Rolandriana Lin. Framvingarne gula med 7—8 röda, 
mer eller mindre blyglänsande, snedgäende tvärstreck. 

WALLENGR. Sp. Tortr & Tin. 9. 50. 

Larven skall lefva pa Veratrum. Flygtiden infaller i juli 
och har arten blifvit anmärkt i Östergötland, Upland och Lapp- 
land samt inom Norge på Dovre, i Finmarken och Nordlanden. 

27. T. Loeflingiana Lin. Framvingarne ockragula med rost- 
brun, nätformig teckning, 2:ne blygrå, föga glänsande, merendels 
med mörkt utfyllda och ofta blott vid framkanten tydliga, stun- 











WALLENGREN: SKANDINAVIENS VECKLAREFJARILAR. 183 


dom vid inkanten i en blygr& flick sammanflytande dubbellinier 
samt stundom i framkanten nära vingspetsen 2 bakät förenade 
blylinier, fransarne med rostbrun rot. Palperna 14 gang sa 
långa som hufvudet. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 8. 45. 

Larven blekgrön med svart hufvud och nacksköld samt 
svarta fläckar; lefver på ek och andra löfträd. 

Under juni och juli månader i södra Sverige såsom i Skåne, 
Småland, Blekinge, Öland, Gotland och Bohus län samt i Norge 
vid Kristiania. 

28. T. Bergmanniana Lin. Framvingarne blekgula med 
rostgul, nätformig teckning med 3 blyglänsande tvärlinier, den ena 
innanför, den andra utanför midten och den tredje vid den 
rostbruna utkanten. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 8. 44. 

Larven blekt gulgrön med svart hufvud och nacksköld; 
lefver på Kosa. 

Under juni och juli månader från Skåne åtminstone till Up- 
land och inom Norge vid Kristiania och Bergen samt i Odalen 
och Österdalen. 


5. Slägtet Lophoderus Srerx. 


Skiljes från föregående slägte hutvudsakligen därigenom att 
thorax har baktill en uppstående hårborste, äfvensom därigenom 
att go’ har aldrig i framvingarnes framkant något flikformigt om- 
slag. Larverna till de flesta arterna tyckas öfvervintra. 


Öfversigt af arterna. 


lio. Framvingarne utan tydliga tvärband eller fläckar, blekt ockragula med 

kanelbrun inblandning............---.---.....22020...u. Lececenene 1 Ministranus. 
Il:o. Framvingarne med tydliga, skarpt begränsade tvärband och fläckar. 
A) Bakvingarne undertill hvita eller gråhvita med mörka småstreck. 

1) Hufvud och thorax brunröda utan hvit inblandning 2 Cinctanus. 

2) Hufvud och thorax hvita med grå inblandning......... 8 Riganus. 

B) Bakvingarne undertill brungrå; hufvud och thorax bruna 4 Politanus. 


1. %. ministranus Lin. Framvingarne blekt ockragula, mol- 
niga af kanelrödt, hvilket är starkast bakom midten och mot 


184 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


utkanten; pa diskfältets tvärnerv ett hvitt streck. Palperna } 
‘ längre än hufvudet. 
WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 8. 42. 
Larven grön med kastaniebrunt hufvud; lefver mellan sam- 
manspunna blad på björk, al och Rhamnus. 
Under maj, juni och juli månader i hela Sverige och Norge 
ända upp i Finmarkerna. 


2. L. cinctanus ScHieF. Framvingarne hvita med ljusgrå, 
vågformig teckning; basen, ett snedt tvärband öfver disken och 
en stor ofta vid framkanten med hvit punkt tecknad framkants- 
fläck nära vingspetsen brunröda; hufvud ock thorax brunröda; 
bakvingarne undertill hvita med grå smästreck. Palperna À längre 
än hufvudet. 


WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 7. 40 
Larven skall lefva i rörformiga gångar på Anthyllis vul- 
neraria och Artemisia campestris. 
Under juni och juli månader på ljungbeväxta, torra platser 
1 södra Sverige, åtminstone in i Vestergötland. 


3. L. riganus Soporr. Framvingarne hvita med upphöjda 
svarta punkter; basen, ett mycket snedt, på midten nästan genom: 
brutet tvärband öfver disken, en framkantsfläck nära vingspetsen 
och en strimma längs utkanten brungrå; hafvud och thorax hvita 
med grå inblandning; bakvingarne undertill gråhvita med mörkare 
småstreck. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 7. 41, 

Under juli månad pa torra platser i Bohuslän och Vester- 
götland samt på Gotland oeh Öland. 

4. L. politanus Haw. Framvingame silfvergra; basen kaffe- 
brun eller rödbrun, ett dylikt bredt och snedt tvärband ôfvet 
disken, en stor framkantsflick nära vingspetsen och en fran anal- 
hörnet mot framkantsfläcken inskjutande, klubbformig fläck, båda 
af samma färg; hufvud och thorax bruna; bakvingarne undertill 
brungrå. Palperna 14 gang så långa som hufvudet. 

Haw. Lep. Brit. 229. STAINT. Man. II. 263. HE. 
Il. 1. 41. sy/vana Treit. VIII. 109. X. 3. 72. H.S. 
IV. 162. Lepidana H. S. f. 413, 

Larven enfärgadt grön med hufvud och bröstfötter af samma 





WALLENGREN: SKANDINAVIENS VECKLAREFJARILAR. 185 


färg; lefver på Potentilla, Ranunculus acris, C: entaurea jacea, 
Calluna och Myrica. 


Under juli månad funnen i Skåne på ljungfält. 


6. Slägtet Oenectra GN. 


Bakvingarnes fransar i analhörnet ej särdeles längre än i ut- 
kanten ; oberoende nerven utgår fran diskfältets tvärnerv nära in- 
till styloidgrenen; radial- och subradialgrenarne utgå ur främre 
hömet samt styloid- och ulnargrenarne ur bakre hörnet af disk- 
fältet, stundom förenade i gemensam stam. Framvingarnes subal- 
nargren utgår från diskfiltet något bakom midten af detta: ingen 
esamoidgren; metacarpalgrenen tvågrenig, dess bakre gren ut- 
löper i utkanten. Thorax glatt utan uppstående hårborste baktill. 
Framvingarne breda; spetsen ej sikelformig; framkanten helbräddad, 
utan inskärning på midten och utan flikformigt omslag; utkanten 
nästan rät. Bakvingarne strax bakom spetsen något insvängda. 
Palperna horisontelt framåtsträckta, näbbformiga, 3 gånger längre 
än hufvudet. Antennernas leder hos &A bredare än långa, under- 
till med framstående hörn. Framvingarne aldrig med uppstående 
fall eller fjällknölar i disken. Baktibiernas inre sporre betydligt 
längre än den yttre. 

Artens larver lefva i sammanspunna blad, men förtära äfven 
bomämnen och frön. De lefva under vårmånaderna, sedan de 
öfvervintrat. 


1. Oe. pilleriana SCHIFF. Framvingarne blekt ockragula, 
bakåt mörkare, eller grönaktigt messingsglänsande, med brun in- 
kantsfläck nära basen och 2:ne rostbruna tvärband, hvaraf det 
yttre är oregelbundet och slutar i analhörnet, därjämte smal 
stimma at samma färg i utkanten. Palperna lika långa med 
hufvud och thorax tillsamman 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 9. 52. 


Larven smutsgrön med brun anstrykning, med 3 mörkare 
strimmor, en längs ryggen och en längs hvardera sidan; hufvudet 
glänsande mörkbrunt och nackskölden något ljusare. Den lefver 
pa Stachys och Iris, men äfven på vinstocken, och förorsakar 
ej sällan stor skada på denne senare i de länder, dar vinodling 


186 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


bedrifves pa fritt land. Den lefver äfven pa Convallaria polygo- 
natum och Listera ovata. 
Under juli mänad pa Gotland. 


7. Slagtet Amphysa Curt. 


Liknar föregående slägte, men skiljes därifrån genom kortare, 
uppåtstigande, ej näbbformiga palper, som äro föga längre än 
hufvudet. Framvingarnes framkant antingen utan eller med flik- 
formigt omslag närmare basen, eller tillbakastruken hårighet där- 
stides. Antennerna hos & stundom undertill tandade eller kamlika 


Öfversigt af arterna. 


I:o. Framvingarnes framkant hos & med tillbakastruken härighet närmare basen; 
antennerna hos & borstformiga (Datedes GN.) .........--.--- 1 Reticulam. 
Il:o. Framvingarnes framkant hos & med flikformigt omslag närmare basen 
antennerna hos © sågtandade med ciliepenslar (Capua STEPH.) 
2 Favillaceans. 
{l:o. Framvingarnes framkant hos & enkel utan omslag. 
A) Antennerna hos & kamtandade eller med långa, spetsiga borster 
(Amphysa). 
1) Framvingarne gula med midtelbandet och spetsen rostbruna 
3 Gerningam 
2) Framvingarne askgrå, bas, midtelband och framkantsfläck rödbrun: 
4 Lunam. 
B) Antennerna hos med tandade leder, fint cilierade (Dichelia GN. 
1) Framvingarne gula med mörkbrunt tvärband och framkantsflick. 


a) Bakvingarne grå med bred, hvit framkant ......... & Gnomane. 

b) Bakvingarne enfargadt grâ ................ 6 Grotiane. 

2) Framvingarne gulaktigt purpurröda med brunt tvärband och fram- 
kantsfläck ......... Iunonannnnnsnnsonnennsnnnonsenennnenene 4 Rubicundana. 

C) Framvingarne mörkt gråbruna med otydligt tvärband och framkant- 
fläck ae 8 Cineram. 


1. À. reticulana Hürn. Framvingarne glänsande brunguls 
eller ockragula med brun, nätformig teckning, smalt, inät i reti 
kulationen upplöst, brunt tvärband och otydlig framkantsfläck när 
vingspetsen. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 9. 51. 

Larven mörkgrön eller bronsgrön med gula vårtor och seg: 
mentinskärningar samt smutsgult hufvud; lefver mellan samman 
spunna blad pa Lonicera, al och bjork. 


WALLENGREN: SKANDINAVIENS VECKLAREFJARILAR. 187 


Under juli, augusti och september manader 1 Skane, Blekinge 
och Vestergötland samt i Norge på Modum. 

2. A. favillaceana Hüsn. Framvingarne hvitgrä (97) eller 
ockragulaktigt gra (9), med matt, mörkare, nätformig teckning, 
blekbrunt otydligt tvärband, basen och framkantsfläcken nära ving- 
spetsen äfven blekbruna, men otydliga. Palperna 2 gånger sa 
'ånga som hufvudet. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 10. 59. 

Under maj och juni månader i Småland och Upland. Lar- 
ven lefver på al och Carpinus. 

3. A. gerningana SCHIFF. Framvingarne gula, bakåt gul- 
trunaktiga, med ett i inre brädden skarpt begränsadt men i yttre 
‘ridden obestämdt, rödbrunt, snedt tvärband; vingspetsen oftast 
snda till analhörnet snedt rödbrun, hvilken färg fortsättes ända 
till utkanten, men stundom lemnar plats för grundfärgen närmast 
transarne. Palperna 2 gånger så långa som hufvudet. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 9. 57. 

Larven smutsigt mörkgrön, bakät gulaktigt olivfärgad, med 
svart oval ring pa sista segmentet; hufvud och nacksköld röd- 
aktigt orangegula med nägra mörka teckningar. Den lefver pa 
Statice armeria, Calluna vulgaris och Vaccinium uliginosum 
nen äfven pa Betula. 

Under juli och augusti manader i Skane, Vestergötland och 
“à Gotland. 

4. À. lunana Tusc. Framvingarne askgrå eller hvitgra; 
basen matt svartgra; 2 sneda tvärband svartgra med spridda räf- 
rida fjäll (cf) eller körsbärsbruna (Q), det yttre bildadt af den till 
inalhôrnet förlängda och där stundom med midtelbandet samman- 
hingande framkantsfläcken, som i inre brädden dr kantad med en 
hvitaktig linie; midtelbandets bada bräddar kantade med en hvit- 
aktig linie. 

WaLLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 10. 58. 

Larven skall lefva på lågväxande Sahr-arter, Potentilla 
anserina och P. tormentilla. 

Under juni och juli månader anmärkt i Skåne, Småland och 
Norrbotten. 

5. A. gnomana Lin. Framvingarne blekt ockragula med 
brunaktig vattring, ett vid framkanten smalt :och skarpt begrän- 

Entomol. Tidskr. Årg. 9, H. 4 (1888). 14 


188 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


sadt, brunaktigt, mot inkanten till en bred matt fläck utvidgadt 
tvärband och en ännu mörkare brunaktig, skarpt begränsad fram. 
kantsfläck nära vingspetsen; bakvingarne grå, med bred hvit 
framkant. 
WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 9. 54. 

Larveu skall lefva pi Stachys sylvatica, Myrtillus, Vaccinim 
och flera löfträd. 

Under juli och augusti mänader i södra och mellersta Sverige 
ätminstone in i Gestrikland samt inom Norge anmärkt i Gud- 
brandsdalen. 


6. A. grotiana Fasr. Framvingarne ockragula med röd 
brun nätformig tecknig; basen, ett merendels på midten sammar- 
snérpt eller genombrutet, för öfrigt jämbredt tvärband och en 
ofta på midten med tvärbandet sammanflytande, sällan rätt tydlig 
framkantsfläck mörkbruna; bakvingarne enfärgadt mörkgrå. Pal 
perna 14 gång så långa som hufvudet. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 9. 53. 

Under juli och augusti månader funnen i Skåne och Upland 

samt i Söndmöre i Norge. 


7. <A. rubicundana H. S. Framvingarne purpurröda eller 
körsbärsröda, där och hvar gulaktiga, med sparsam mörk vattring; 
ett purpurbrunt tvärband snedt från framkanten till inkantsmidten 
och en dylik framkantsfläck midt emellan detta och vingspetsen; 
bakvingarne mörkgrå med hvitgrå fransar, undertill smutsigt blek- 
gula med tydlig grå, nätformig teckning. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 9. 55. 
Under juli och augusti mänader i Sydvaranger och Finmarken. 


8. A. cinerana ZeTr. Framvingarne mörkt gråbruna, längs 
framkanten där och hvar kanelbruna, med fin brun nätformig 
teckning; ett mörkare, otydligt tvärband frän framkanten till 
inkantsmidten och en dylik, men otydlig framkantsfläck nära ving- 
spetsen; bakvingarne brungrå med gulbrunaktiga fransar, under- 
till brungrä, vid kanterna gulaktiga med fin brun, nätformig 
teckning. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 9. 56. 

Under juli mänad i södra Lappmarkerna samt i Norge vid 

Lillehammer och pa Dovre. 


WALLENGREN: SKANDINAVIENS VECKLAREFJARILAR 189 


9.? A. lapponana TENGSTR. Hufvud och thorax gulbruna; 
"ımvingarne blekt rödaktigt ockragula med nätformig sotbrun 
ieckning; ett rakt, brunt, snedgäende tvärband öfver disken, hvil- 
ket utåt utbreder sig till diskfälte, men är mindre tydligt vid 
nalhörnet och där sotbrunaktigt; i framkanten en stor, brun, tre- 
dig flick, som inåt är skarpt begränsad, men utåt mot ving- 
‚petsen försvinnande, sa att grundfärgen här och 1 utkanten ater 
‘amtrider; bakvingarne gra, mot utkanten sotbrunaktiga, undertill 
witaktiga, mot spetsen ockragulaktiga, med sotbruna tvärstreck. 
intennerna hos & undertill fint håriga. 

Tortrix lapponana TENGSTR. Cat. Lep. Faunæ Fennicz 
p- 359. N:o 692. 

Funnen i Finmarken. Flygtiden lar infalla 1 juli mänad. 
Anten ar okänd för författaren. Enligt TENGSTRÖM skall arten 
hafva samma vingform som Å. gerningana. 


8. Slägtet Ablabia Stern. 


Bakvingarnes fransar i analhörnet ej särdeles längre än i 
utkanten; oberoende nerven utgår från diskfältets tvärnerv längre 
rån styloidgrenen vid bakre tredjedelen af den vinkelformigt 
‘ratna, stundom helt felslående tvärnerven; radial- och subradial- 
.tenarne ur främre hörnet samt styloid- och ulnargrenarne ur bakre 
aurnet af diskfältet, de förra stundom, men de senare sällan för- 
ınade i gemensam stam. Framvingarnes subulnargren utgår ur 
diskfaltet vid midten af detta; sesamoidgrenen utlöper i eller strax 
‘akom vingspetsen; metacarpalgrenen enkel, ej grenig. Thorax 
slatt, utan uppstäende härborste baktill. Framvingarne jämförelse- 
‘is smala; spetsen ej sikelformig; framkanten utan inskärning pa 
midten; utkanten svagt rundad. Bakvingarne likaledes smala, 
bakom spetsen föga insvängda. Palperna betydligt längre än huf- 
vudet, något nedåt lutande, tunna. Antennerna kort cilierade. 
Framvingarne utan uppstående fjäll eller fjällknölar i disken med 
2 tydliga på längden gående delningsnerver i diskfältet. Bak- 
ubiernas inre sporre af midtelparet icke eller högst obetydligt 
längre än den yttre. 

1. A. osseana Scop. Framvingarne glänsande, mycket blekt 
sräbrunaktiga med spridda mörka punkter mellan nerverna och 





190 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


ofta med 2 mera tydliga i disken, den ena innanför och den 
andra nägot bakom midten, samt stundom med grä skuggning 
längs den ljusare framkanten och en dylik vid tvärnerven, ofta 
sträckande sig ända till analhörnet; bakvingarne brungrä. 
WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 10. 60. 
Larven skall lefva under stenar i rörformiga gängar samt 
nara sig af växtdelar. 
Under juli och augusti p& hela var halfö anda upp i Fin- 
marken. B 
2. A. argentana CLerk. Framvingarne glänsande silfver- 
hvita; bakvingarne gulaktigt silfvergrä, längs inkanten gräpudrade. 
Wa tenor. Sp. Tortr. & Tin. 10. 61. . 
Under juni och juli mänader pa fuktiga ängar i södra och 
mellersta Sverige ätminstone in i Vermland och inom Norge an- 
markt i Odalen, Romsdalen och Söndmöre. 


9. Slagtet Cnephasia Stern. 


Liknar till alla delar föregäende slägte, men framvingarnes 
diskfält endast med en tydlig, på längden gående delningsnerv 
och kortare palper, föga längre än hufvudet samt mera tresidigt 
fälliga. Framvingarnes framkant är hos 9 mera rät. 

Arterna stå hvarandra mycket nära och äro därjämte så va- 
rierande att det oftast är svårt att afgöra hvad som skall anses 
såsom art eller såsom varietet och detta så mycket mera som 
man funnit att samma arts larver variera efter de olika växtarter, 
hvarpå de lefva. Det tyckes därför som om knappt någon be- 
stämd gräns gåfves en del arter emellan. Namnet Sciaphila, som 
af de fleste förf. tilldelats detta slägte, tillhör ett Dipterslägte och 
kan därför ej här användas. 

Ofversigt af arterna. 
Io, Framvingarne med mörka, af fläckar bestående tvärband. 
A) Framvingarne hvita med 3 grå eller svartaktiga tvärband 1 Penziam- 
B) Framvingarne ockragula, vid basen mörkare, med 2 bruna trärband, 
det yttre mot framkanten gaffelformigt vun . 

C) Framvingame ljusare eller mörkare grå. 

1) Hufvudet grat 
2) Hufvudet smutsgul 


Iho, Framvingarne utan tvärband, brunrdkiga med spridda svarta fjäll 
& Policolana. 












| 
| 


WALLENGREN: SKANDINAVIENS VECKLAREFJARILAR, 191 


1, ©. penziana THBG. Hufvud hvitt; framvingarne hvita, 
gest gräspräckliga, med ett vinkladt, ej inkanten hinnande tvär- 
band vid basen, samt 2 af fläckar bestäende, stundom genom- 
brutna tvärband fran framkanten till analhörnet, alla svartaktiga; 
vingspetsen gra eller svartaktig; bakvingarne hvitaktiga. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 10. 63. 

Var. 1. Octomaculana Wiix. Framvingarnes tvärband gra, 
de båda yttre oftast genombrutna; bakvingarne gra. (STAINT. 
Man. II. 258.) 

Var. 2. Conspersana (WiLk.) Framvirgarne grahvita, stun- 
dom utan teckningar, stundom gräspräckliga med matt antydning 
till de mörka tvärbanden. (STAINT. Man. II. 258.) 

Larven gulhvit, lefver i en hvit, säckformig spänad mellan 
de öfre, med föga jord betäckta delarne af roten eller nedliggande 
grenarne pa Hippocrepis comosa, men äfven pa tistlar. 

Under juli och augusti manader pa hela var halfö ända upp 
1 Finmarken. 

2. O. segetana ZELL. Hufvud ockragult; framvingarne blekt 
ockragula, vid basen mörkare med 2 ockrabuna tvärband, det 
ena nära basen och vinkelformigt brutet, det andra öfver disken 
och i framkanten gaffelformigt deladt; vid utkanten en ockrabrun- 
aktig strimma. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 10. 62. 

Under juli månad på sandfält i Skåne vid Sjöbo. 

3. ©. Wahlbomiana Lin. Hufvudet grått; framvingarne 
hvitgra; ett baktill afbrutet brungrätt, tandadt tvärband nära basen, 
ett annat dylikt, snedt, af sammanhängande fläckar bestående och 
därför tandadt öfver disken, samt ytterligare ett 3:dje från fram- 
kanten till analhörnet, hvilket dock stundom intager nästan hela 
vingspetsen, stundom blott antydes genom en fläck i analhörnet; 
ofta hafva framvingarne dessutom brunaktiga små streck. 

Var. 1. Communana H. S. Framvingarne askgrå, tvär- 
banden brungrå, basens spetsvinkligt brutet; det mellersta med 
ett skarpt hörn i inre brädden, men är i den yttre ej skarpt be- 
gränsadt; det 3:dje rakt, smalt, mot framkanten otydligt; fram- 
Yingarne smala med skarp rpets. 

Var. 2. Alticolana H. S Framvingarne hvitgrå med svarta 
atomer och skarpt bruna tvärband, hvaraf det 3:dje bildar i inre 


192 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


brädden 2 rätvinkliga hörn; framvingarne något bredare med 
skarp spets. 
WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 10. 65. 

Var. 3. Derivana LAHARPE. Framvingarne blåaktigt hvit 
gra; basens tvärband i bada bräddar begränsadt med en svart 
linie, trubbigt brutet; midtelbandet i midten med brungul inbland- 
ning; 3:dje tvärbandet antydes genom en föga mörk skuggning i 
framkanten, därifrän en rad svarta punkter utgär i utkanten; fram- 
vingarne temligen smala. 

DE LA Harre. Faune Suisse. Tortr. n:o 115. 

Var. 4. Virgaureana Trett. Framvingarne brungrå, pudrade 
med brunt; tvärbanden otydliga af samma form som hos hufvud- 
arten; framvingarne smala, spetsiga. Mindre form. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & ‘Tin. 10. 66. 

Var. 5. Pasiviana Husn. Framvingarne brungrå, matt 
mörkpudrade, nästan utan tvärband eller med föga mörkare si 
dana; framvingarne smala, spetsiga. Mindre form. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 11. 69. 

Vär. 6. Minusculana Zeıı. Framvingarne ljust blågrå, föga 
mörkpudrade, med bruna tvärband; det 3:dje utan starka tänder 
intager merendels hela vingspetsen; framvingarne temligen breda 
och trubbiga. Mindre form. 

ZELL. Stett. Ent. Zeit., 1849. 247. Minorana. H. 
S IV. 201. Fig. 104—106. 

Var. 7. Incertana Treit. Framvingarne ljust hvitgrä med 
gråbruna tvärband, det mellersta i båda bräddar skarpt begrän- 
sadt; det 3:dje sammanflutet af 3 framkantsfläckar; framvingarne 
breda, men ganska spetsiga. Minsta form. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 11. 67. 

Larven mörkt grägrön eller svartaktig, med svart hufvud och 
nacksköld samt svarta, ej ljuskantade vartor och gult, svartkan- 
tadt analsegment. Denna varietet har gifvit säväl den typiska 
formen som var. communana. Larven \jusgul, med glänsande 
svarta värtor, gult hufvud och nackskölden gul med svarta fläckar, 
eller framtill gul och baktill svart eller slutligen helt svart. Denna 
varietet har gifvit virgaureana. Larven hvitgrä, blågrå eller 
gulgrä med glänsande svarta värter; hufvud gult eller delvis svart, 
stundom helt svart; nackskölden svart med ljus längsgäende linie. 


oo — oe 2 _ 


er — — 


WALLENGREN: SKANDINAVIENS VECKLAREFJÄRLIAR. 193 


Har gifvit den typiska formen, dels åtskilliga varieteter. Larven 
gå eller nästan svart, med svarta, ljuskantade vårtor; hufvud 
gult med svart bakkant; nackskölden svart med gul framkant och 
midtellinie. Har gifvit Var. minusculana. Larven är polyphag 
och har blifvit funnen pa Achillea millefohum, Senecio, Arte. 
mista campestris & vulgaris, Centanrea jacea, Solidago vir- 
gaurea, Serratula tinctoria, Hicracium, Anthyllis, Medicago 
sativa, Vicia sepium, Orobus tuberosus, Sedum, Angelica, Ægo- 
podtum, Primula veris, Saxifraga, Lathyrus, Cerastium, 
Ononis spinosa, Crategus m. fl. Såsom späd minerar larven inuti 
bladen pä näringsplantan, men utkryper sedan och lefver mellan 
sammanspunna blad. | 

Mellan ofvan uppräknade varieteter, som af flere förf. anses 
sisom själfständiga arter, finnas talrika ôfvergängar. ZELLER an- 
ser alticolana såsom god art och HOFMANN anser minusculana 
och mcertana tillhopa såsom en god art, skild fran öfriga, huf- 
vudsakligen pa grund af nägot olika form af honans ägglägg- 
ningsrör. Vi hafva här fört dem alla tillsamman till dess vidare 
undersökningar kunna afgöra saken. 

Under juli och augusti mänader pä hela halfön in i Fin- 
marken. Dock tillhör var. 2 mera norden och fjällen, samt de 
Giga sydligare provinserna. Hufvudformen förekommer öfver allt. 

4. ©. nubilana Hüsn. Hufvudet smutsgult; framvingarne 
mérkbruna, vattrade med svartaktigt, antingen utan eller med 2, 
af mörka tvärlinier genomdragna, askgrä tvärband, det ena innan- 
för, det andra utanför midten. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 11. 68. 

Larven skall lefva på äppleträd, slanbuskar och äfven på 
björk samt på Crategus. Den är grön med brunt hufvud. 

Under juli månad i södra och mellersta Sverige, åtminstone 
in i Upland. Skiljes från föregående ej blott genom hufvudets 
farg utan äfven derigenom, att framvingarnes bas är bredt mörk- 
brun, ej grå med brunt tvärband. 

5. ©. policolana. GN. »Brun,; framvingarne brunrökiga, 
nagot glänsande, i synnerhet i disken beströdda med oregelbundna, 
glesa, svarta fjäll; framkanten utåt knappt punkterad med hvitt; 
fransame af samma färg som vingarne; bakvingarne askgrå, mot 
utkanten rökiga.» GUENÉE. 


194 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 11. 70. 

Beskrifven af GUENÉE efter exemplar fran Norge i Bois 
DUVALS samling. För förf. obekant och mähända ej tillhörande 
detta slägte. GUENEE hänför arten till sitt slägte Pdapisca, som 
innefattar en hel del heterogena arter, men säger därjämte: »vix 
hujus generis», Kroppsformen jämför han med Remyana poll. 
hvilken han återigen försätter till sitt slägte Ephzppiphora. 


10. Slägtet Olindia Gn. 


Bakvingarnes fransar 1 analhörnet ej särdeles längre än ı 
utkanten; den oberoende nerven utgår från diskfältets tvärner 
nästan midt emellan styloid- och subradialgrenarne; radial- och 
subradialgrenarne utgå ur vidt skilda ställen af diskfältet, den 
förre ur främre sidan, den senare ur främre hörnet, och således 
aldrig förenade .i gemensam stam; styloid- och ulnargrenarne 
ur diskfältets bakre hörn, ej förenade i gemensam stam. Fram 
vingarnes subulnargren utgår från diskfältet föga bakom midten: 
sesamoidgrenen utlöper i utkanten; metacarpalgrenen enkel, ej 
grenig. ‘Thorax utan uppstående hårborste. Framvingarnes form 
sasom hos föregäende slägte. Bakvingarne bakom spetsen knapp 
insvängda. Palperna små, föga fjälliga. Antennerna hos & kon 
cilierade. Framvingarnes diskfält med 2 delningsnerver. Bak 
tibiernas inre sporre märkbart längre än den yttre. 

1. O. fasciana Lin. Framvingarne svartbruna, marmorerade 
med purpur och svart, och med ett hos o smalt, stundom genom: 
brutet, hos © bredt, hvitt tvärband innanför midten, samt isyn- 
nerhet hos den senare med 2 sma hvita framkantsfläckar nära 
spetsen. | 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 11. 73. 
Larven skall lefva på Myrtillus. 
Under juni och juli månader i Skåne, Blekinge och Småland. 


I. Gruppen Conchylididz Gy. 


Bakvingarnes bakre mediannerv mot basen helt naken, och 
samma vingar ega oberoende nerv, som utgär fran diskfältets 
tvärnerv mer eller mindre långt från styloidgrenen, pa sin höjd 
vid bakre tredjedelen af tvärnerven; radial- och subradialgrenare® 


en ee, Od ee let So res = — 


WALLENGREN: SKANDINAVIENS VECKLAREFJARILAR. 195 


utgå fran främre hörnet af diskfältet, förenade i gemensam stam. 
Tangan år hornartad, kort och knappt synlig. Framvingarnes 
sabulnargren utgår ur diskfältet strax bakom dettas bakre hörn 
och löper temligen tvärt ut i inkanten eller analhörnet, så att 
den där kommer nära intill dorsalnervens utlopp. Palperna hän- 
gande, starkt fjälliga, mer eller mindre långa, men alltid något 
längre än hufvudet. Antennerna hos © långt och fint cilierade. 
Framvingarne i analhörnet med långa, flikformigt utstående fransar. 
Arterna, som under hvilan hålla vingarne takformigt sam- 
manlagda, tillhöra följande hos oss förekommande slägten: 


l:o. Bakvingarnes styloid- och ulnargrenar ur samma pnnkt (bakre hörnet) på 


diskfältet, stundom förenade i gemensam stam.................- Conchylis. 
Io. Bakvingarnes styloid- och ulnargrenar utgå ur diskfältet vidt skilda från 
hvarandra, den senare långt framom den förra .................. Coccyx. 


1. Slägtet Conchylis Treır. LED. 


Bakvingarnes styloid- och ulnargrenar ur bakre hömet (pa 
samma punkt) af diskfaltet, stundom förenade i gemensam stam. 
Framvingarne utan högt upphöjda ullhäriga fläckar. 


Öfversigt af arterna. 


Lo. Framvingarne med 4 breda, glänsande silfverfläckar (Arggroptera DupP.) 

1 Adamantana. 

IIo. Framvingarne utan större, glänsande silfverfiäckar, på sin höjd med dy- 
lika linier eller punkter. 

A) Framvingarne gula med brun strimma frän analhörnet till vingmid- 
ten, eller därifrån fortsatt till vingspetsen; palperna åtminstone två 
gånger så långa som hufvudet. (Aanthosetia STEPH.) 

1) Framvingarnes fransar gula, i analhörnet bruna...... 2 Hamana. 
2) Framvingarnes fransar helt och hållet mörkbruna ... 8 Zoegana. 

B) Framvingarne utan brun strimma från analhörnet till vingmidten eller 
därifrån fortsatt till vingspetsen. 

{) Framvingarne med tydligt, stundom framtill afbrutet tvärband 
öfver midten; palperna något längre än hufvudet. "(Eupoeci- 
Jia STEPH.) 

a) Framvingarne halmgula, midtelbandet vid framkanten dubbelt 

bredare än vid inkanten .............-.....-..-- 4 Ambiguella. 

b) Framvingarnes midtelband vid framkanren föga eller icke 
bredare än vid inkanten. 

(1) Framvingarne halmgula, fransarne glänsande halmgula 

5 Straminea. 


196 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


(2) Framvingarne gulhvita, fransarne blygrä... 6 Cruentata. 
2) Framvingarne utan tydligt midtelband, olivgula med silfverhvita 
fläckar och tvärlinier ................................... 4 Zebrana. 


1. C. adamantana GN. »Framvingarne blodrödt rostfärgade. 
svartpunkterade, med 4 breda, ganska glänsande silfverfläckar, 
den ı:sta vid basen, irregulier, den 2:dra vid framkanten nära 
spetsen, pdronformig, dessa båda stora, den 3:dje i inkanten, ägg: 
formig, och den 4:de nära utkanten, droppformig, dessa båda 
mindre; bakvingarne ljust askgrå. Thorax, hufvud och antenner 
rostfärgade.» GUENEE, 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 13. 93. 

Ett exemplar från Sverige, efter förmodan från Lappland, 
sändt af SCHÖNHERR till BoispuvaL. Arten för förf. okänd. Jäm 
föres af GuEnEr med latkoniana. HÜBN. 

2. ©. hamana Lin. Framvingarne citrongula med snedt 
rostfärgadt streck fran analhömet till vingmidten och ofta med 
nägra fä rostfärgade smästreck; fransarne gula, 1 analhörnet bruna. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 11. 74. 

Under juli och augusti månader, i synnerhet pa klöfverfält. 
i Skane, Bohuslän, Blekinge och Smäland samt vid Kristianis 
och Töien i Norge. 

3. 0. zoegana Lin, framvingarne citrongula, med framkan- 
tens bas, en fläck pä vingvecket och ett streck frän analhörnet 
snedt till vingmidten och därifrän till vingspetsen samt fransarne 
rostbruna; emellan strecket och fransarne inneslutes säledes en 
gul fläck. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 12. 75. 
Larven skall lefva i rötterna till Scaërosa columbaria och 
Centaurea jacea och hafva blek färg. 

Under juli och augusti månader i Skane, på Gotland och 
Oland. 

4. ° OC. ambiguella Husn. Framvingarne med rundade hvit 
aktiga fläckar och däremellan blekt ockragula med bredt mörk- 
brunt tvärband, som vid framkanten är nästan dubbelt bredare 
än vid inkanten; hufvud och thorax ockragula. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 12. 77. 

Larven såsom ung rödbrun, senare köttfärgad med glär 

sande svartbrunt hufvud och nacksköld. Lefver utomlands i vi0- 





WALLENGREN: SKANDINAVIENS VECKLAREFJARILAR. 197 


rankans blomklasar och senare i själfva drufvorna, hvarigenom 
den förorsakar stor skada. Dock mäste han äfven lefva pa andra 
växter, alldenstund arten hade hos oss och utomlands blifvit träf- 
fad i skogar fjärran frän ställen, där vinrankor voro att tillgä. 
Man förmodar ock att den lefver af Rhamnus, Viburnum och 
Ligustrum. 

Uti björkskogar under maj, juni och juli månader i Skane, 
Vestergötland och vid Kristiania. 

5. ©. straminea Haw. Framvingarne halmgula med ockra- 
bran inblandning och glänsande hvit vattring samt ett ockrabrunt, 
af glänsande hvita linier eller punktrader infattadt, jämbredt 
tvärband, som hinner framkanten eller slutar kort därförinnan; 
palperna föga längre än hufvudet. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 12. 78. 

Larven tjockast på midten, blekgul eller nästan hvit med 
grått ryggkärl, baktill djupt klufvet, svart hufvud och brun nack- 
sköld. Yngre har den hufvud och nacksköld mörkbruna. Lefver 
i bottnen af blomhufvuden på Centaurea nigra, därifrån han 
drager sig ned uti en hålighet i den närmaste delen af stjälken; 
afven i rotskotten till C. jacea. 

Under juni och juli månader på Gotland och vid Kristiania. 


Anm. Hos oss torde med framgång kunna eftersökas en denna närstå- 
ende, i sydöstra England och en del af Tyskland förekommande art, som anses 


af några såsom var. af föregående. 
C. alternana STEPH. Framvingarne halmgula med ockrabrunaktig 


inblandning, hvitaktigt glänsande, med ett från inkanten utgående till 
något öfver midten hinnande ockrabrunt tvärband och en otydlig, krökt 
brunaktig streck från analhörnet till framkanten nära spetsen; palperna 
en gång till så långa som hufvudet, 

STErH. Ill. IV. 187. T. 35. 2. STAINT. Man. II. 276. HEIN. 


II. 1. 74. 

Zarven blekgul med små svarta fläckar, brunt hufvud, brun nack- 
sköld, delad på längden af en gul linie. Lefver i blomhufvuden af 
Centaurea scabiosa, där han bildar åt sig en tub af silkespånad. Flyg- 
tiden iufaller i juni och juli 


6. ©. cruentana FROEL. Framvingarne glänsande gulhvita 
med ockragula skuggningar, ett jämbredt, något brutet, obe- 
stämdt begränsadt, vid framkanten och inkanten blygrått, brun- 
fläckigt, i midten olivbrunt tvärband, samt olivbrun utkant med 


JMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 


fransarne glänsande blygrä; hufvud och the 
Ifvergrä glans. 

R. Sp. Tortr. & Tin. 12. 76. 

med mörkbrunt hufvud och nacksköld; lefver 

‘“hillea millefolium och Origanum vulgare, 
sammanspinner; äfven i frösättningen på 


augusti månader i södra Sverige åtminstone 


(Forts.) 


Rättelser. 


nedifr. står: Arqoceras, lis: Areocerus. 
appifr. + figatiuron >» figuration. 
» efter chrysalides inskjutas avec cocons. 
> stâr: virants läs: vivants. 
o> » Aræocras + Aræocerus. 


+ logisk Nast Arg 9 1888 








A. DRDIOM geo. er om. 


Venuaiuyenciiey ours 


Entomologisk Tidskrift Arg. 9.1888 Tall. 2. 




















A Ekblom del.et lith Tryckt Central-Tr. Stockholm. 


ENTOMOLOGISK 
TIDSKRIFT 


— NS, 


JOURNAL ENTOMOLOGIQUE 
PUBLIÉ PAR LA 


SOCIÉTÉ ENTOMOLOGIQUE DE STOCKHOLM 


PÅ FÖRANSTALTANDE AF 


ENTOMOLOGISKA FORENINGEN I STOCKHOLM 


UTGIFVEN 


AF 


JACOB SPÅNGBERG 


TIONDE ÅRGÅNGEN 


1889 


STOCKHOLM 
GERNANDTS BOKTRYCKERI-AKTIEBULAG 
1889 


INNEHALL: 


AURIVICLIUS, CHR., En ny art af slägtet Charaxes OCHS, ............ Sid. 191 








AURIVILLIUS, CARL V. S., Om acaridväfnad på träd ................ » 223 
Finsk entomologisk litteratur 1888 ...__........................ ee eee eee non > 95 
GRILL, CLAES, Oryctes nasicornis, L. ..................................... » 149 

GRILL), C., Förvaring af larver och puppor till smäfjärilar och andra 
mindre insekter ......00... 22.2... .202 eee cece cece eens cc eweceeens » 152 
Gätvor till Entomologiska Föreningens bibliotek under år 1888 ...... > 1 
Tawra, SVEN, Hydroecia micacea Esp, såsom skadedjur ............... > 7 
- — —, Entomologiska Föreningens insektsamling......................-- » 16 
» Om ollonborrarne ................. wanna » 217 
NEREN, C. H., Nekrolog öfver GUSTAF FREDRIK MOLLER ............ » 181 
Notiser  ooooooooosaaseesemsaeeerrrnsenrrrrner rer eronnrannr gee cencesseccecceatecece + 6, 88 
Norsk Entomologisk litteratur 1888 ....................._........ ee » 92 

v. Porat, C. O., Nya bidrag till skandinaviska halfüns myriopodo- 
Togo sonen anne 33: 75, 113 

SANDAHL, OSKAR TH., Entomologiska Föreningens i Stockholm ärs- 
sammankomst den 14 december 1888 ...._....................--.-. Sid, 1 

— —-, Entomologiska Föreningens i Stockholm sammankomst den 
23 februari 1889... » 81 

—— #ÿ Entomologiska Föreningens i Stockholm sammankomst den 
27 april 1889... eee eee eee cence ee ennweneeeneees » 155 

— — , Entomologiska föreningens i Stockholm sammankomst den 
28 september 1889... v 177 

_  Entomologiska föreningens i Stockholm extra sammankomst 
den 4 december 1889 222i... eee eee eee eee nee e ee ec ee » 179 
, Nekrolog öfver H. J. EKEBERG ...........-..--ecnnenanenseeneeenn » 161 
S{ANDAHL), O. T., Små drag ur insekternas lif...................... » 175 

SCHÔYEN, W. M., Om optræden af skadeinsekter i træplantningerne 
paa Jæderen.….._....................................…… » 9 
Sr 4NGBERG), J., Nekrolog öfver A. E. HOLMGREN ................--.-- » 165 
Svensk entomologisk litteratur 1888... ee eee ees - 89 


SCHNEIDER, J. SPARRE, Entomologiske Udflugteri Tromsö Omegn ... > 193 
WALLENGREN, H. D. J., Skandinaviens vecklarefjärilar ............... 17, 49, 97 


RESUMES: 


AURIVILLIUS, CHR., Une nouvelle espéce du genre Charaxes OcHs. Sid. 192 


AURIVILLIUS, CARL W. S., Sur des tuiles d’Acarides sur les arbres 
GRILL, CLAES, Oryctes nacicornis L. ...................................... 
LAMPA, S., Les Hannetons.................................................. 
NERÉN, C. H., Nékrologie de MOLLER, GUSTAF FREDRIK ............ 
SCHNEIDER, SPARRE, J., Excursion sentomologiques dans les environs de 
Tromsö, Norvége.............-..-.---- annaneiuuauanuenarenannunsennnnennnnne 
SANDAHL, Oscar T'H., Séance annuelle de la Société Entomologique 
a Stockholm, le 14 decembre 1888........................._....... 
, Séance du 23 fevrier 1889..........................._............. 
-——-, Séance du 27 avril 1889 ......................................... 
. —— —., Nécrologie de I. J. EKEBERG ...........-enenscnnennnennnnnenne 
Sp., J. Nécrologie de A. E. HOLMGREN .................................. 
v. Porat, C. O., Nouvelles contributions a la myriopodulogie de la 
Scandinavie ...................... ee essscconscsceseaseeceee 





226 


151 
222 


190 


216 








ENTOMOLOGISKA FORENINGENS I STOCKHOLM 


ARSSAMMANKOMST . 
DEN 14 DECEMBER 1888, 


mm > 


Ledamöter af Entomologiska Föreningen fran Stockholm och 
Upsala samlades à hotel Phoenix i den vanliga lokalen för att - 
högtidlighälla föreningens 10:de födelsedag. 

Sedan ordföranden, prof. O. SANDAHL helsat ledaméterna 
valkomna och protokollet för september-sammankomsten blifvit 
uppläst och godkändt, tillkännagafs, att till medlemmar af för- 
eningen blifvit invalde: 


Pa förslag af hr konservator W. M. SCHÖYEN: 


Cand. theologie hr Hans Kiar (Professor Dahls Gade 1, 
Kristiania) och 


Pa förslag af hr LEONARD JAGERSKIOLD: 


Fil. kand. hr Oskar CARLGREN (Westm. o. Dala nation, 
Upsala). 


Därefter företogs val af ämbetsmän för det kommande arbets- 
året, hvarvid omvaldes alla de förutvarande, så att föreningens 
styrelse fortfarande utgöres af prof. O. SANDAHL, ordförande, prof. 
CHR. AURIVILLIUS, sekreterare, lektor J. SPÅNGBERG, tidskriftens 
redaktör, samt lektor K. Fr. THEDENIUS och konservator S. LAMPA 
såsom öfriga ledamöter. Suppleanter i styrelsen äro konservator 
W. MeEves och byrächefen J. Meves. Till revisorer återvaldes 
kanslisekreteraren S. NORDSTROM och kassören G. HOFGREN, hvil- 
ken sistnämde äfven utsägs till tidskriftens distributör, samt till- 
lika ätog sig besväret med anordnandet af föreningens samman- 
komster. 

Entomol. Tidskr. Arg. 10, H. 1 (1889). I 





2 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


Härefter redogjorde hr S. Lampa för en ny skadeinsekt, den 
annars vanligen sällsynta nattfjäriln Hydroecia micacea Esp, hvars 
larver sistlidne sommar uppträdt massvis och förstört blasten af 
amerikansk rosenpotatis i närheten af Filipstad. (Se Ent. Tid- 
skrift 1889, h. 1. sid. 7) 

Hr S. Lampa omnämde en annan skadeinsekt, nämligen 
Phyllotreta (Haltica) vittula, Rept., en liten skalbagge, hö- 
rande till samma grupp som den vanliga jordloppan, Haltica 
oleracea (L.) GYLL., om hvars åverkan eller icke åverkan på korn- 
plantor för nägra är sedan tvistades. Hr L. hade sistlidne ar 
haft tillfille att iakttaga, huruledes denna insekt verkligen angri- 
per kornplantan. Skalbaggen förevisades och därjämte en färglagd 
tafla, som framstälde ett af densamma skadadt kornständ. 

Hr Chr; AURIVILLIUS refererade POULTONS nyare undersök- 
ningar om fjärillarvernas och puppornas färger samt larvernas 
kroppsbyggnad. Säsom resultat af dessa undersökningar framgär 
i mänga fall, att de färgvariationer, som man finner hos olika 
larver af samma art, synas vara beroende dels pä ärftlighet, dels 
pa omgifningarnes färg och dels på tillfälliga individuella afvikelser. 
3a har PouLTON iakttagit, att larven till Sphingiden Smerinthus 
xellata 1.., söm enligt ärftligt anlag är grön, far en ljusare nästan 
witgrén färg, om hans föda utgöres af äppelträdets blad, men 
rarder mörkare grön eller gulgrön, om han lefver på pilarter. 
Att härvid äfven en sträfvan hos larven att ikläda sig en skyd- 
lande färglikhet med omgifningarne gör sig gällande framgär 
Järaf, att, om näringsbladen sammanfästades, så att blott ena sidan 
dlir synlig — antingen den öfre mörkare, gröna eller den undre, 
grågröna — så blef larvens färg i förra fallet mörkare och i det 
senare ljusare grön. Emellertid tycktes synsinnet hos larven här- 
vid, förunderligt nog, icke hafva något inflytande, enär dessa färg 
variationer inträdde äfven hos larver, hvilkas ögon blifvit öfver 
äckta med en fernissa. _Puppornas olika färg hos samma art 
synes ibland stå i samband med inverkan af starkare eller sva- 
sare ljus och olika färg hos omgifningarne, ibland vara beroende 
if temperaturförhällanden, ibland till någon del af puppans kön. 

Hos fjärilar med skarpt dimorfa puppor, såsom P. Machaon 
L., hvilken har dels gröna och dels bruna puppor, inverka om 
jifningarne ingenting. 














ENTOMOL, FORENINGENS SAMMANKOMST D. 14 DEc. 1888. 3 


Zonosoma pendularia Cı. har dimorfa, gröna eller bruna 
larver, och pupporna äro analogt färgade. 

Saturnia pavonia’s L. kokong blir allt efter omgifningarne 
lusare eller mörkare. 

lakttagelserna dro dock i detta afseende allt för fa och därtill 
motsägande, så att någon allmängiltig förklaring pa färgförän- 
dringarne hos fjärilpuppor ännu icke är funnen. 

Hos det ofta praktfulla nattfjärilslägtet Cavsoca/a förete lar- 
verna den egenheten, att från deras sidor utskjuta plattade utskott, 
hvilka läggas intill den qvist hvarå larven hvilar och sålunda för- 
medla öfvergången mellan larv och gren samt liksom förbinda 
honom till ett sammanhängande helt med grenen, hvarigenom 
larven lätt undgår uppmärksamheten. Flera sådana exempel an- 
fördes. 

Hr W. Meves hade erhållit såväl hanar som honor ur båda 
slagen af Machaon-puppor. 

Hr S. Lampa hade fått mest honor ur de mörka Machaon- 
pupporna. Färgen hos larverna till Vanessa Urtice L. är beroende 
af ljuset. Larverna äro vid hudömsningarne känsliga för ljus. V. 
Levana L. blef olika färgad vid kläckningen i köld och i värme 
vid olika årstid. 

Hr J. Meves erinrade om, att ljuset gör färgen kraftigare, 
men mörker bleker; i sammanhang hvarmed 

Hr THEDENIUS påminde om, att klorofyllet endast utvecklas 
under ljusets inflytande. 

Hr W. Meves hade oaktadt lika behandling af larver till 
V. Urtice L. fått olika puppor af dem. | 

Hr C. NysTRÖM framhöll ljusets pigmentbildande verkan och 
påpekade, att alla grottdjur äro bleka i färgen. 

Hr S. LAMPA antog, att förpuppning under natten eller dagen 
kunde måhända utöfva inflytande på färgen. 

Hr CHR. AURIVILLIUS upplyste om, att PouLron äfven hyste 
samma tanke. 

Därefter anmälde hr O. SANDAHL i korthet det nya under 
utgifning varande arbetet .Vordens Fjärilar af prof. Cur. Aurı- 
VILLIUS och framhöll den stora vigt och betydelse, som detta 
noggranna och billiga planchverk kommer att ega 1 och för 
studiet af nordens fjärilsfauna. 





4 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


Hr SANDAHL omnämde äfven med nägra ord den icke länge 
sedan utkomna, ytterst intressanta andra afdelningen af » De lägre 
djurens själslif» af prof. OÖ. M. Reuter, utgifven i serien »Ur 
var tids forskning». Anmälaren framhöll att författarens belys- 
ning af förbällandet mellan den förr allmänt antagna »instinkten» 
och nutidens »nedärfda artvanor» icke alltid var fullt tillfredsstäl- 
lande. 

Hr C. Nystr6m betonade ytterligare detta uttalande af hr 
S., särskildt med afseende pa de psykologiska satser, som förf. 
framlägger angäende de lägre djuren. 


Oskar Th. Sandahl. 


RESUMES, 
(Pag. 1 du texte.) 

O. SANDAHL: Séance annuelle de la Société entomologique 
à Stockholm, le 14 décembre 188g. 

La Société est réunie en nombre dans son local ordinaire, 
à l'hôtel Phénix, pour célébrer le 10:me anniversaire de sa fon 
dation. 

Après lecture et approbation du procès-verbal, le président, 
.M. le Dr O. Sandahl, annonce l'entrée de deux nouveaux membres. 

Il est ensuite procédé à la nomination du bureau, etc., par 
laquelle il n'est apporté aucune modification à celui de l'année 
dernière. | 

M. S. LAMPA signale un nouvel insecte nuisible, le nocturne 
d’ordinaire rare Hydroecia micacea Esp., dont les larves se sont 
présentées en masse l'année dernière, et ont détruit les ramures 
des pommes-de-terre roses américaines aux environs de Filipstad, 
Vermland. 

M. LAMPA mentionne un autre insecte nuisible, savoir PAyl- 
lotreta (Haltica) vittula ReDT. petit coléoptère appartenant at 
groupe de Z’Altise ou puce de terre commune, Haltica oleracea 





RESUMES. 5 


(L) Gytt., dont le danger ou Vinnocuité pour les jeunes orges 
ont été l'objet de discussions il y a quelques années. M. Lampa 
a été à même de constater, l’année dernière, que cet insecte attaque 
effectivement l'orge. Il montre un dessin. du coléoptère, et une 
figure coloriée représentant une tige d'orge endommagée par lui. 

M. CHR. AURIVILLIUS fait l'exposé des nouvelles recherches 
de PouLTon sur les couleurs des larves et des chrysalides des 
Lépidoptères, de même que sur la structure anatomique de leurs 
larves. L’expose de M. AURIVILLIUS est suivi d'une discussion 
trés animée à laquelle prennent part plusieurs membres de la 
société, 

Le président, M. le professeur O. SANDAHL, mentionne le 
nouvel ouvrage en voie de publication: Nordens Fjärtlar, 
les Papillons du Nord, par M. le professeur CHR. AURIVILLIUS, 
travail dont il signale le bon marché et l'importance pour l'étude 
de la Faune lépidoptérologique du Nord scandinave. 

M. SANDAHL annonce en outre la publication de la 2:de 
partie de l'intéressant mémoire de M. le professeur OÖ. M. REUTER: 
la Vie psychique des types inférieurs du règne animal (» De 
lägre djurens själslif»), publiée dans la série: »Ur var tids 
forskning» (les Recherches de notre époque). 

Aprés quelques mots de discussion au sujet de ce travail, 
la séance est levée. 








NOTIS. 


Om ollonborrens nytta. Mycket har blifvit taladt och 
skrifvet, bade i denna tidskrift och annorstädes, om den stora 
skada ollonborren, Melolontha vulgaris, FABR., förorsakar landt- 
mannen och trädgärdsodlaren. I södra Sverige har ett hushall- 
ningssällskap förlidet år utgifvit tusentals kronor och i Danmark 
hafva kommuner och regering tillsammans offrat den kolossala 
summan af öfver en half million i och för dess utrotande. Jag 
tror därför att det kan intressera tidskriftens läsare att höra, att 
det funnits personer, som tilltrott detta skadedjur åtminstone na- 
gon nyttig användning. 

Förliden sommar fick jag i en tysk antiqvariekatalog se, att 
Gyllenhals Insecta Suecica såldes för ett ovanligt godt pris, hvar 
för jag skref och reqvirerade den. Döm om min förvåning di 
jag i en af delarna fann en gulnad papperslapp med följande, 
skrifvet på svenska språket: 

»Ällonborrarnes Larver ätas insyltade i S. Europa. Vid 
Kgl. Bordet i Neapel serverades denna rätt i K. Gustaf 3:djes 
närvaro .. 

Af tvättade, stötte och hårdt i varmt smör rostade Allon- 
borrare, kokte i svag bouillon och sedan silade, erhalles en kraftig 
Soppa, som är mycket smakligare än kräftsoppa. Den kan äfven 
tillredas utan bouillon. Försök med de fattige på Lazarether. 
Tentare licet! ...» 

Skrifvelsen var undertecknad: B. E. SELANDER. 


C. G. 





HYDROECIA MICACEA Esp. SASOM SKADEDJUR 
AF 


SVEN LAMPA. 


Denna hos oss ganska sällsynta nattfjäril har under förliden 
eftersommar säsom larv förekommit uti Filipstads trädgärdar och 
visat sig vara ett verkligt skadedjur 4 dir växande potatis. Detta 
är ett färskt exempel på hur en och annan insektart någon gang 
upptrider i ett antal och pa ett sätt, som blir desto mer för- 
vänande, eftersom den under mellantiderna kan vara sällsynt, 
och hemtar sin näring fran helt andra växter, än under sitt mass- 
uppträdande. Ofvannämda fjärilarts framfart på sa sätt, som 
nu skett, kommer därför troligtvis ej att fortfara under kommande 
ar, utan har det antagligen skett blott tillfälligtvis, för att ej 
så snart upprepas. HEINEMANN säger i sitt utmärkta arbete, att 
larven lefver »in den Wurzeln von Knollengewächsen»>, men om- 
nämner ej specielt potatisen. För oss ätminstone är det troligen 
alldeles nytt. att denna växt af honom begagnas till näring, och 
vi hafva att tacka herr O. Marin i Filipstad för kännedomen 
härom. Fran honom erhöll jag nämligen den 20 sistlidne juli 
en liten flaska innehällande ett par larver jämte stycken af foder- 
plantan, samt en skrifvelse, hvaruti omnämdes, att dessa larver 
och mänga dylika anträffats uti potatislanden inom stadens om- 
rade, hvarest odlades amerikansk rosenpotatis samt varieteterna 
»>magnum bonum» och »drottningen bland de tidiga». Larvens 
närvaro i potatisstjälkarne gaf sig tillkänna därigenom, att plan- 
torna, efter att hafva stått friska och frodiga, så godt som på 
en gång började sloka bladen och vissna. Om nu stjälken å en 


8 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


sådan planta afbrôts nära roten, fanns inuti densamma en något 
mer än tumslång, blekrödaktig fjärillarv. Dess hufvud var röd- 
brunt och framkanten på första kroppsringen svart, de öfriga 
ringarne hade på ryggen fyra symmetriskt stälda, hårbärande 
vårtor. Detta utseende hade larverna, som kommo i mina hän- 
der, men färgen var troligen något förändrad, emedan de för- 
varats uti ett korkadt kärl och därför dött under vägen samt 
vid framkomsten börjat öfvergå i förruttnelse. Jag befann mig 
då på Gotland och saknade tillfälle att bestämma larverna samt 
var osäker, om detta skulle kunna ske sedermera, på grund af 
deras miserabla tillstånd. Därför skref jag till herr MARIN och 
anhöll, att han skulle insamla flera larver och sända dem något 
bättre emballerade, på det de måtte kunna framkomma lefvande. 
Däraf blef dock intet, emedan han var hindrad att uppsöka dy- 
lika, medan de ännu befunno sig uti potatisstjälkarne. Lyckligt- 
vis hade han dock tillvaratagit tvänne, hvilka, tillika med stjälk- 
bitar, blifvit inlagda uti ett kärl, fyldt med jord. En af dem 
dog, men den andra öfvergick i puppa, hvilken i september af: 
sändes till mig och ett par dagar efter framkomsten lemnade en 
fjäril, hvilken kommer att utgöra en prydnad för riksmusei sam- 
ling. Den befans vara en Hydroecia micacea Esp. 

Såväl på Gotland som Eknö i Furusundstrakten såg jag 
plantor af amerikansk potatis, som hastigt gulnade och vissnade, 
och då dessa gräfdes upp befans det, att de närmast jordytan 
befintliga delarne af roten och stjälken voro urhålkade och svart- 
nade, men nägon fjärillarv kunde ej ertappas, ehuru det syntes 
sannolikt, att sådana där hade vistats, ty några andra lefvande 
varelser än små acarıder, någon enda liten fluglarv och Scolo- 
pendra samt blott en enda knäpparelarv varseblefvos ej, och dessa 
få individer kunde omöjligt hafva förorsakat plantornas undergång: 

Skulle nu likväl så vara, att denna fjärillarv hos oss är 
hänvisad till potatisväxten under larvtillståndet, så vet man 
hädanefter hvar den kan uppsökas, ifall man önskar erhålla goda 
exemplar af den hos oss ganska sällsynta fjärilen. Hittills har 
detta just icke vafit någon lätt sak, emedan de få exemplar, man 
lyckats öfverkomma, vanligen varit mer eller mindre skadade, 
hvarför larvuppfödning torde vara enda utvägen. 


- ————~ — ——— 





N 


OM OPTRÆDEN AF SKADEINSEKTER I TRÆPLANT- 
NINGERNE PAA JÆDEREN 


sknver Hr. Forstmester GLOERSEN i »Landbrugstidende for Vest- 
landet» 1888, n:o 5, p. 37 fölgende: 


»Nyder Jæderen Æren af at vere naaet længst frem i vort 
Land i Henseende til kunstige Skovanlæg, maa det ogsaa i til- 
svarende Grad lide under disse Plantningers Fölgesvende: de 
skadelige Træ-Insekter og de skadelige Træ-Soppe. Dette er dog 
ikke saaledes at forstaa, at Insekterne og Soppene er nye Gjæster 
her i Landet; tvertimod findes de noksom repræsenterede i vore 
naturlige Skove, men i disses uregelmæssige Træbestand giver man 
ikke saa nôie Agt paa dem som i de regelmæssige, plantede 
Aolæg,. hvor hvert Tre har sin bestemte Plads, og hvor endog 
kun et eneste Tres Uddöen strax bemærkes. Da Forsommeren 
(1887) var tör og varm, udvikledes Krybet lettere end vanligt; 
_ Blad- og Barlus forekom i Mengde, ligesaa gjorde Oldenborrerne 
' en Del Skade i Sandnæs Planteskole. I flere af Skovanleggene 
paa Jederen optraadte Larven af den röde Barhveps (Lophyrus 
rufus) som et 1:ste Rangs Skadeinsekt, hvad hverken den eller 
nogen anden Barhveps ellers er anseet for at vere. Især 1 Træ- 
plantningsselskabets Felt paa Njaaheien i Thime Herred anret- 
tede den betydelig Skade. Som bekjendt angriber denne Larve 
kun Furuarterne, fornemmelig Buskfuru og almindelig Furu; at 
en hel Del af sidstnævnte Træart vistnok dör ud efter Insekt- 
herjingen har uden Tvivl sin Grund i, at de norske Furuer {men 
ikke Buskfuruen) tidligere har lidt af Schutte (Furuens Barnesyg- 
dom, der ytrer sig ved Naalenes Affalden af sidste Aarsskud). 
Ogsaa i Forstvæsenets Plantninger paa Myklebustad optraadte 
Barhvepslarverne, men i langt ringere Mængde, dog maaske som 


10 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1880. 


Forlöbere for talrigere Skarer til Sommeren 1888. Der skjönnes 
ikke at existere noget andet Middel til at dæmpe eller formind- 
ske Skaden end fra Jani Maaned af at begynde strögvis at 
overfare Furuplantningerne, rense de Topskud og helst afskjære 
de Sideskud, hvor Larverne maatte have sat sig fast 1 store Klumper. 
Den indsamlede Yngel maa strax opbrændes eller dræbes i Vand. 

Det er ganske paafaldende, at medens vi i vore vestlandske 
Skovanlæg hidtil har været fri for de andensteds som meget far- 
lige anseede Skadeinsekter, har saadanne, der ellers betragtes 
som temmelig uskyldige, anrettet ikke liden Skade hos os. Det 
. vakte saaledes en hel Opsigt, da Benvedvikleren (Zortrzx vibur- 
nana), om hvem Ingen tidligere havde hört, at den angreb 
Naaletrær, i 1876 kastede sig over baade Gran og Fun ı 
Skovanlegget paa Kyrrefjord paa Listerland*. Næsten ligesaa 
overraskende var det, da Björnebzrspinderen (Bombyx rubr : 


1885 optraadte i store Masser i Plantningerne ved Kleps Station 


paa Jæderen og klædte de derværende Naaletrær nögne>. 
Meddelt af W. M. SCHOYEN. 
+ Se desangaaende min Meddelelse: »Mzrkelig Optræden af Tortrix vr 


burnana W. V.», Nyt Magazin for Naturvidenskaberne, 1878, p. f46—149. 
W. aA S. 








GAFVOR TILL ENTOMOLOGISKA FORENINGENS 
BIBLIOTEK UNDER AR 1888. 


1. Från sällskap i utbyte mot tidskriften. 


Angers, Societé d'Etudes scientifiques. Bulletin 16, 1887. 

Augsburg, Naturhistorischer Verein, Bericht 29, 1887. 

Betavia, K. Natuurkundige Vereeniging. Natuurk. Tijdschrift 47, 1888. 

Berlin, Deutsche Entomologische Gesellschaft. Zeitschrift. B. 31--32. 1887 
—1888. 

“Bologna, Accademia delle Scienze. Rendiconti. 1886—1887; 1887—1888. 

Bonn, Naturh. Verein der preussischen Rheinlande. Verhandlungen. B. 44: 2, 
1887; 45: 1, 1888. 

Bordeaux, Société des Sciences physiques et naturelles. Memoires (3). T. 
2: 2; 3: 1. 

——, Société Linneenne, Actes. (4). Tom. 10. 1886; (5). Tom. 1. 1887. 

Boston, American Academy of Arts and Sciences. Proceedings. (2). Vol. 
14: 2; 15. 

Bremen, Naturwissenschaftlicher Verein. Abhandlungen. B. 10: 1, 2. 

Breslau, Verein für schlesische Insektenkunde. Zeitschrift für Entomologie (2). 
Heft. 13, 1888. 

Brooklyn, Entomological Society. Entomologica Americana. Vol. 4: 1, 3—9, 
1888; 5: I. 

Brünn, Naturforschender Verein. Verhandlungen. B. 25, 1886. 

Bruxelles, Société entomologique de Belgique. Annales. T. 31, 1887. Comptes- 
Rendus N:o 95, 98— 102, 10§—107. 

Caen, Société française d’entomologie. Revue d’Entomologie. Tom. 5, 6, 
1886 — 1887. 

‘Calcutta, Asiatic Society of Bengal, Journal. Part. 2. Vol. 55; 56: 1—4; 
57: 1—3. 

Cambridge, Entomological Club. Psyche. Vol. 4: 141—153. 

Cordoba, Academia Nacional de Ciencias. Boletin. Tom. 10: 1, 2; 11: 1,2. 

Dorpat, Naturforscher Gesellschaft. Sitzungsberichte. 8: 2, 1887. 

Dresden, Naturwissenschaftliche Gesellschaft Isis. Sitzungsberichte und Abhand- 
lungen. 1887: 2: 1888: 1. 


* Under året nytillkommet sällskap. 


12 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889 


Firenze, Società Entomologica Italiana. Bulletino. T. 19: 2—4. 1887; 20: 
1888. 


Genova, Museo Civico di Storia Naturale. Annali (2). Vol. 3—5. 1886—8. 
Gras, Naturwissenschaftlicher Verein. Mittheilungen. Heft. 24, 1887. 


Gravenhage, De Nederlandsche Entomologische Vereeniging. Tijdschrift voor 
Entomologie. Deel 31: 1, 2. 


Guben, Internationaler Entomologischen Verein. Entomologische Zeitschrift. 
Jahrg. 1: 1, 6—9, 13; 2: 1—10, 12—24. 

Halle, K. Leop.-Carol. Deutschen Akademie der Naturforscher. Nova Acta 

49: 4; 50: 3, 4, 51: 2. 3. 

, Naturwiss. Verein für Sachsen und Thüringen. Zeitschrift für Natur- 

wissenschaften (4) B. 6: 3—6, 1887. 


Helsingfors, Sällskapet pro Fauna et Flora Fennica. Acta. Vol. 3, 1886—8. 
Meddelanden. Häftet 14, 1888. 


Innsbruck, Naturwissenschaftlich-medizinischer Verein. Berichte. 17, 1888. 
Karlsruhe, Naturwissenschaftlicher Verein. Verhandlungen. Heft. 10, 1888. 
Königsberg, Physikalisch-oekonomische Gesellschaft. Schriften. Jahrg. 28, 1887. 
Lausanne, Société Vaudoise des Sciences naturelles. Bulletin. N:o g7--98. 
Leipzig, K. Sächsische Gesellschaft der Wissenschaften. Berichte f. 1887: 1, 2. 
Liege, Société Royale des Sciences. Memoires (2) Tom. 14, 15, 1888. 
London, Cistula Entomologica. Vol. 3: 29. - 
Luxembourg, Institut Royal Grand-Ducal. Observations-meteorolog. Vol. 3. 4, 
1887. 


Madrid, Real Academia de Ciencias. Revista T. 22: 4. Memorias T. 12, 

1887; 13: I. 

, Sociedad Espafiola de Historia natural. Anales. 17: 1888. 

Modena, Societä dei Naturalisti. Memorie (3). Vol, 6—7, 1887—1888. Ren- 
diconti. Vol. 3. p. 49—128. 

Moscou, Société Imperial des Naturalistes. Bulletin (2). Tom. 1: 1—4, 1887; 
2: I—3. 

New Haven, Connecticut Academy of Arts and Sciences, Transactions. Vol. 7: 2 

New York, Academy of Sciences. Annals. Vol. 4: 3—8. 

Odessa, Société des Naturalistes de la Nouv. Russie. Sapiski. ‘Tom. 12: 2; 
13: 1. 

"Palermo, R. Accademia Palermitana delle Scienze é Lettere. Bolletino. Anno. 
2. 1886; 3: 1—3, 6. 

S:t Paul, The Geological and Natural History Survey of Minnesota. Bulletin 
N:o 4, 1887. 

Paris, Société entomologique de France. Bulletin. 1887 p. 73—80, 89—9%, 
193— 216, 

Philadelphia, Academy of Natural Sciences. Proceedings f. 1887: 2, 3; 1888: 1. 

‚ Wagner Free Institute of Science. Transactions. Vol. ı, 1887. 

Presburg, Verein für Natur- und Heilkunde. Verhandlungen. 5, 6, 1881—6. 

*Kaleigh, Elisha Mitchell Scientific Society. Journal. Vol. 4: 1, 2, 1887. 5: 1. 

















GAFVOR TILL ENTOMOL, FORENINGENS BIBLIOTEK. 13 


Ras R., Accademia dei Lincei. Tronsunti (4). Vol. 3: 2: 5—13 1887; 
4: 1°; 2: 1—9, 1888. 

Sskm, Essex Institute. Bulletin. Vol. 19: 1887. 

San Fransisco, California Academy of Sciences. Bulletin. N:o 8: 1887. Me- 
moirs. Vol. 2: I. 

‘Sen José, Museo Nacional de Republica de Costa Rica. Anales. Tom. 1, 
1887. 

Schaffhausen, Schweizerische Entomologische Gesellschaft. Mittheilungen. Vol. 
8 1,2. 

S. Petersburg, Societas Entomologica Rossica. Hore. Tom. 21: 1887; 22: 
1888. 

Stein, Entomologischer Verein. Entomologische Zeitung. B. 46—49, 1885 
— 1888. 

Sydsey, Linnéan Society of New South Wales, Proceedings. (2). Vol. 1: 4, 
1886; 2, 1887; 3: 1. 

"Topeka, Kansas Academy of Science. Transactions. Vol. 10. 1885—6. 

Toulouse, Société d'Histoire Naturelle. Bulletin. Année. 20: 4, 1886; 21: 
1887; 22: 1. 

Trenton, Natural History Society. Journal. N:o 3, 1888. 

Tremsö, Tromsö Museum. Aarsberetning f. 1887; Aarshefter 11, 1888. 

“Washington, Entomological Society. Proceedings. Vol. 1: 2. 

, Smithsonian Institution. Annual Report. f. 1885: 2. 

Wir, K. K. Naturhistorisches Hofmuseum. Annalen. B. 2: 4; 3: 1—3. 





oc, Verein zur Verbreitung naturwissenschaftliche Kenntnisse. Schriften. 


B. 28. 1888. 


_— —-, Zoologisch-botanische Gesellschaft. Verhandlungen. B. 37: 3, 4 


38: 1—4. 


2. Frän enskilda gifvare. 


Obs. När ingen särskild gifvare är nämd, är arbetet skänkt af författaren. 


AURIVILLIUS, CHR., Revisio monographica Microceridarum et Protomantinarum. 
Sthm. 1887. 4°. 10 Tab. 
Borges, H., Om Forekomst og Utbredelse of skadelige Insekter i Danske 
Naaleskove. 
Eanst, A., Jugendstadien von Opkideres cacica, Berlin. 1885. 1 pg. fig. (fr. 
CHR. AURIVILLIUS.) 


"FLEUTIAUX, Ep., Descriptions de Coléoptéres nouveaux de l’Annam. Rapportés 


par M. le capitaine Delaunay, (Paris. 1887. 8. Tab. 1 col. (fr. den- 
samme). 

For, AuG., Die Ameisen der Antille St. ‘Thomas. München. 1885. 16 pg. 
(fr. densamme). 

Hansson, C, A., Bidrag till Norges invertebrat-fauna. Christiania. 1885. 2 pg. 





14 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 188g. 


HAROLD, E. von, John Sahlbergs Enumeratio Coleopterorum Brachelytrorum 
Fenniæ, Helsingfors. 1876. Im Auszuge mitgetheilt. München, 1881. 
10 pg. (fr. CHR. AURIVILLIUS). 


, Stenus Quedenfeldti, München, 1885. 2 pg. (fr. dens.) 

, Zur Münchener Fauna, Sammelbericht. München. 1885. 12 pg. (fr. 
dens.) 

HOLMGREN, A. E., Fortsatta iakttagelser angäende kornflugans uppträdande pi 

Gotland. Sthm. 1887. 10 pg. 1 col. Tafl. 


HORVATH, GEZA, A Magyarorszagi Psyllidäkrél. Budapest. 1885. 30 pg. 
—----, Les Bérytiens de la Hongrie. Budapest. 1885. 9 pg. 

— , Les Aradides de la Hongrie. Budapest. 1886. 7 pg. 
- --——, Nouvelle Revision du genre Plinthisus. Caen. 1886. 8 pg. 


Kouse, H. J., Tabellarische Uebersicht von 16 Tefflus-Arten. Berlin. 1886. 

5 pg. (fr. CHR. AURIVILLIUS). 

, Die verwandtschaftlichen Beziehungen von Lurycarabus Geh. zu Pro 

crusles Bon, Berlin. 1886. 6 pg. (fr. densamme). 

- ---, Zwei neue Cicindelen aus Central-Afrika. Berlin. 1885. 2 pg. fig. 
(fr. dens.) 

, Neue afrikanische Coleoptera des Berliner zoologischen Museums, Berlin. 

1886. 13 pg. (fr. dens.) 

——-—, Die Entwicklungsstadien der Rhagium-Arten und des Akamaasium 
salicis, Berlin 1884, 26 pg. (fr. dens.) 

, Ueber die Stellung von P/atypsyllus im System. Berlin. 1886. 3 pg. 

(fr. dens.) 

, Zur Frage über die systematische Stellung von Aypocephalus Desm. 

Berlin. 1884. 4 pg. (fr. dens.) 

——---, Entomologisch-kosmologische Betrachtungen. Berlin. 1884. 3 pg. 
(fr. dens.) 

LAMPA, S., lakttagelser rörande kornflugans uppträdande och lefnadssätt under 
sommaren och hösten 1887. Sthm. 1888. 10 pg. 


Löw, Fr., Uebersicht der Psylliden von Osterreich-Ungarn mit Einschluss von 

Bosnien und der Herzegowina, nebst Beschreibungen neuer Arten. Wien. 

1888. 8°. 36 pg. 

, Mittheilungen über neue und bekannte Cecidomyiden. Wien. 1888. 16 pg. 

Puton, A., Enumeration des Hémiptères recueillis en Tunisie en 1883 et 1884. 
Paris. 1886. 24 pg. 

REUTER, O. M. Sibiriska Hemiptera. Helsingfors. 1884, 14 pg. 

, Revisio synonymica Heteropterorum palæarcticorum. Helsingfors. 1883. 

4°. 458 pg. 

SAHLBERG, JOHN, Coleoptera och Hemiptera insamlade af Vega-expeditionens 

medlemmar å Beringssunds amerikanska kust etc. Sthm. 1885. 8°. £5 Pg: 

, Bidrag till Tschuktsch-halföns Insektfauna, Sthm. 1885. 42 pg. 

, Coleoptera och Hemiptera insamlade af Vega-expeditionens medlemmar 

pi Bering-ön den 15—18 augusti 1879. Sthm. 1885. 13 pg. 



































GAFVOR TILL ENTOMOL. FORENINGENS BIBLIOTEK. 15 


SCHOYEN, W. M., Yderligere Tillægg til Norges Lepidopter-fauna. Christi- 
ania. 1887. 8. 32 pg. 

» Supplement til H. Siebke’s Enumeratio Ins. Norveg. Fasc. 5. pars. 1. 
(Hymenoptera phytophaga et aculeata). Christiania. 1887. 8°. 11 pg. 

, Fortegnelse over de i Norge hidtil observerede Neuroptera planipennia 
og Pseudoneuroptera. Christiania. 1887. 30 pg. 

THORELI, Tam., Pedipalpi e Scorpioni dell’ Arcipelago Malese, conservati 
nel museo civico di Storia naturale di Genova. Genova. 1888. 104 pg. 
, On Dr. Bertkau’s Classifikation of the order Aranez or spiders. Lon- 
don. 1886. 26 pg. 

TRAPVENFELT, R. L., Förteckning öfver Strengnästraktens Dagfjärilar. Upsala. 














1875. 4 Pg. 

WeEsTwoop, J. O., Descriptions of some new Papiliunidæ. London. 1871. 26 
pg. 3 tab. col. 
+ Illustrations of several additional species of Lucanidz, London. 1874. 
7 pg. ı tab. 





, À monograph of the sawflies composing the Australian Genus erga 
of Leach. London. 1880. 21 pg. 5 tab. color. 

, Descriptions of new or imperfectly known species of Ichneumones 
adsciti. Hague. 1882. 32 pg. 5 tab. col. 

» Notice af a tube-making Homopterous insect from Ceylon. London. 
1886. 5 pg, 1 tab. 

—— —-, Notes on the life-history of various species of the Neuropterous genus 
Ascalaphus. London. 1888. 12 pg. 2 tab. 








te —- — 


ENTOMOLOGISKA FÖRENINGENS INSEKTSAMLING. | 


Féreningens insektsamling har under ar 1888 blifvit tillökad 
med en värdefull gafva fran herr I. B. Ericsson i Mölndal, ut- 
görande 40 arter utmärkt väl preparerade coleoptera, däribland 
flera rariteter, säsom: Sphodrus planus, Pristonychus subcyaneus, 
Stenelophus flavicollis, Blaps fatidica (obtusa), Trogostta 
maurttanica, Omosita discoidea, Barynotus Schönherri m. A. 
hvilket härmed à Föreningens vägnar tacksamligen erkännes. 


Stockholm i december 1888. 
Sven Lampa. 

















SKANDINAVIENS VECKLAREFJARILAR 


BESKRIFNA AF 


H. D. J. WALLENGREN. 





(Forts. fr. sid. 128 af föreg. årg.) 


Anm. Följande i England träffade art torde böra på halföns vestra 
kust eftersökas: 

C. affinitana DOUGL. Framvingarne hvitgrä, vid framkanten skug- 
gade med ockragult, med ett temligen otydligt rödbrunt tvärband öfver 
midten, mot spetsen spräckliga af brunt. 

DouGL. Zool. IV. 1268. f. 7. STAINT. Man. II. 273, 

Larven smutsigt hvitaktig med grå anstrykning längs ryggen och 
matt grå linie längs hvardera sidan; hufvudet brunt och nackskölden 
svart. Lefver i blomhufvuden och fröredningen på Aster tripolium och 
flygtiden infaller i juli. 


7. ©. zebrana Hurn. Framvingarne blekt olivgula eller 
ockragula med 5 silfverhvita smala tvärband, af hvilka de tvänne 
bakom midten beröra hvarandra vid diskfältets tvärnerv och bilda 
ett X, som ofta i framkanten och inkanten berör med sina yttre 
spetsar äfven det 5:te bandet, hvilket återigen ofta är i fram- 
kanten gaffelformigt; fransarne vid roten med gula, i spetsen med 
grå fläckar. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 13. 95. 

Under juli mänad funnen i Skane. Larven lefver i blom- 
morna af Gnaphalium arenarium, där den bildar åt sig rörfor- 
miga gångar. Den Öfvervintrar. 


2. Slagtet Coccyx Trre. LED. 


Bakvingarnes styloid- och ulnargrenar utgå ur diskfältet vidt 
skilda fran hvarandra, den förra ur bakre hörnet, den senare 
ganska långt framom detsamma eller åtminstone icke från samma 
punkt som den förra. Framvingarne utan upphöjda ullhåriga 
fläckar. 


Entomol. Tidskr. Arg. 10, H. 4 (1889). 2 





18 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


Ofversigt af arterna. 


l:o. Framvingarnes sesamoidgren utlöper i utkanten (4rgyro/epia STEPH.) 
A) Framvingarne kanelröda med gula fläckar och sammanhängande bly- 
linier 20... eee eee cen eee econ cece cece eceeeecenees 1 Aleelia. 


B) Framvingarne gula med 2 kanelbruna tvärband öfver disken. 
1:0) Det yttre tvärbandet mot vingens inkant gaffelformigt 
2 Rutslana. 


2:0) Det yttre tvärbandet mot vingens inkant ej gaffelformigt 
8 Aurofascrana. 


C) Framvingarne ockragula med roströdt tvärband, som sänder 1 gren 
till inkanten och 1 till analhörnet;..........-.-..... 4 Hartmanniana. 


D) Framvingarne med kanelbrunt midtelband, som ej sänder någon gren 
till analhörnet. 

1:0) Framvingarne halmgula, nära vingspetsen en mörk framkants 

flick och midt öfver i inkanten ett streck, hvilka bäda ofta 


sammanhänga ...................................... d Deutschiana. 
2:0) Framvingarne ockragula, utkanten bredt kanelbrun, genom- 
skuren af en slingrande silfverlinie ............ 6 Yulneratana. 


II:o. Framvingarnes sesamoidgren utlöper i framkanten eller i vingspetsen. 
A) Framvingarne ljusa med mörka, oordentligt sammanhängande punkter, 
som icke eller högst otydligt förenas till 2 knappt märkbara tvär- 
band och mellan dessa lika obestämda silfverpunkter 7 Marvtimane. 


B) Framvingarne med ett tydligt eller åtminstone antydt tvärband öfver 
disken. 
1:0) Hufvud hvitaktigt eller ljusgult. 
(A) Framvingarne vid inkantsmidten med mörk ej till ving- 
midten hinnande fläck .......................... 8 Dubitanme. 


(B) Framvingarne med mörkt, åtminstone vid inkanten eller 
framkanten tydligt och öfver vingmidten hinnande tvärband. 
(1:0) Hufvud och thorax af samma färg. 

a) Framvingarne vid utkanten med ett med denos 

parallelt smalt rostbrunt i inkanten slutande band 

9 Dilucsdana. 

b) Framvingarne vid utkanten utan något med denna 

parallelt, i inkanten slutande tvärband. (Fort 

sättes framkantsfläcken säsom tydligt band till 

analhörnet, så sker utloppet öfver analhômet i 
utkanten, ej därbakom i inkanten.) 

1) Framvingarnes midtelband genombrutet nära 

framkanten. 

(a) Framvingarnes grundfärg hvit, vid utkanten 

gråaktig; vingspetsen med rosenröd if 

blandning _....-...---.--- 10 Posterans. 











WALLENGREN: SKANDINAVIENS VECKIAREFJARILAR. 19 


(b) Framvingarne glänsande hvitaktiga med 
olivbrun inblandning, stor blågrå in- 
kantsfläck vid basen ... 11 Frigidana. 


(c) Framvingarnes grundfärg halmgul eller 
ockragul. 

(1) Framvingarne breda med rundad 
spets och utkant, den senare föga 
sned utan teckning. 

*) Framvingarnes midtelband i in- 
kanten bredare; framkanten 
nära spetsen med 2 ljusa 

| hakar ............ 12 Badiana. 


**) Framvingarnes midtelband i in- 
kanten ej bredare; framkanten 
nära spetsen utan ljusa hakar 

13 Cnicana. 
(2) Framvingarne smala, tillspetsade ; ut- 
kanten mycket sned. 
*) Framvingarne halmgula; ut- 
kantslinien ej markerad 
14 Smeathmanniana. 

**) Framvingarne blekt ockragula, 
utkantslinien brun eller brun- 
fläckig 15 Mndermanniana. 

2) Framvingarnes midtelband ej genombrutet, 
men försvinner ofta nära framkanten. (Fram- 
vingar utan blylinier, men med silfverglän- 
sande ställen ) 

(a) Framvingarne vid framkanten emellan det 
gulbruna eller olivbruna midtelbandet 
och den alltid tydliga, närmare ving- 
spetsen belägna framkantsfläcken med 
en ljusare, bred, starkt glänsande fläck. 
(1) Framvingarnes midtelband i yttre 

brädden svartpudradt 

16 Mussehliana. 
(2) Framvingarnes midtelband i yttre 
brädden ej svartpudradt 17 Manniana. 

(b) Framvingarne vid framkanten emellan 
midtelbandet och den närmare vingspet- 
sen belägna ej tydliga eller felslående 
framkantsfläcken ingen ljus, starkt glän- 
sande fläck. 

(1) Framvingarnes fransar rödaktiga 


18 Ciliella. 


20 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


(2) Framvingarnes fransar rostfärgade 
_ 19 Flammeotana. 
(2:0) Thorax grå, svartaktig eller åtminstone mörkare in 
hufvudet. 
a) Framvingarnes midtelband genombrutet 
20 Pallidana. 


b) Framvingarnes midtelband ej genombrautet. 
1) Framvingarnes midtelband i framkanten ut- 


vidgadt ....................... 21 Gilrcomana. 
2) Framvingarnes midtelband i inkanten utvidgadt 
22 Nana. 


2:0) Hufvad svartaktigt eller olivbrunt. 
a) Framvingarnes midtelband i framkanten bredare än i in 


kanten oooooooseesssessesersesernennornsonon nn 28 Curvistrigana. 
b) Framvingarnes midtelband i inkanten bredare och obestäm- 
dare än i framkanten..................... 24 Atricapitana. 


1. ©. aleella SCHULTZE. Framvingarne brunröda med 4 
rundade eller triangulära, stora blekgula fläckar, 2 i inkanten och 
2 i framkanten, ofta tydligt kantade med blyglänsande linier. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 12. 82. 

Under juni och juli månader i Skåne och Halland. 


2. ©. aurofasciana MN. Framvingarne glansande guldgula, 
basen, 2 tvärband och utkanten kanelröda, kantade med grofva, 
glänsande blylinier; det andra tvärbandet helt och sänder ingen 
gren till analhörnet, det första däremot berör i framkanten och 
inkanten basfältet, så att en flack af grundfärgen därigenom inne- 
slutes. 

Mann. Zool. Bot. Ver. Verh. 1855. 552. HEN. II. 2. 1. 78. 

Flygtiden skall infalla 1 juni och juli. Funnen pa Dovre. 

3. ©. rutilana Hüsn. Framvingarne glänsande guldgula, 
basen, 2 tvärband och utkanten kanelröda eller blodröda med 
violetta blylinier; det andra tvärbandet sänder en gren till anal- 
hörnet och utvidgas mot framkanten, sä att det sträfvar att an- 
taga formen af bokstafven K. 

WALLENGR. Sp. Tortr, & Tin. 12. 79. 

Larven gulgrön med rödgult hufvud; lefver i en spänad 
mellan barren pa enbusken. 

Under juli månad i Skane, Blekinge, på Gotland, vid Kr 
stiania och i Finmarken. 








— 


WALLENGREN: SKANDINAVIENS VECKLAREFJARILAR. 21 


4. ©. Hartmanniana CLERK. Framvingarne ockragula; ba- 
sen skuggad med rödbrunt; ett snedgäende, mot framkanten af 
en gul linie genombrutet, rödbrunt tvärband, som utsänder en 
gren till analhörnet, samt nära vingspetsen en rödbrun framkants- 
fläck; dessa rödbruna teckningar mer eller mindre kantade med 
blylinier och från framkantsfläcken utgå 2 parallela rader silfver- 
punkter. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 12. 81. 

Var. subbaumanniana DouBL. Betydligt mindre och blekare, 
tvärbandet börjar längre från basen och är mindre snedt. 

STAINT. Man. II. 269. 


Under juni och juli månader i hela Europa in i Lappmar- 
ken, men inom Norge hittills blott anmärkt vid Kristiania. 


5. ©. Deutschiana Zerr. Framvingarne halmgula, hos 2 
mörkare, med 1 inkantsfläck och en framkantsfläck vid basen, 
båda rostbruna; ett snedt brunt (&) eller kanelfärgadt (9), nära 
framkanten till hälften, sällan helt genombrutet tvärband; nära 
vingspetsen en afläng, rostbrun framkantsfläck och midt öfver en 
från analhörnet utgående brun, med utkanten parallel, stundom 
med framkantsfläcken till ett tvärband förenadt streck; alla dessa 
bruna teckningar innefattas af silfverhvita linier. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 12. 85. 

Var. lutulentana H. S. De bruna teckningarne på fram- 
vingarne felslående. 

H. S. Neue Schm. 35. p. 5. 


Under juni och juli månader i Lappmarkerna, pa Dovre och 
1 Finmarken. 


6. CO. vulneratana Zerr. Framvingarne ljust ockragula, 
framkantens bas, ett i inkanten dubbelt så bredt som i framkan- 
ten, öfver midten gäende, af silfverlinier begränsadt, af silfver- 
linie genombrutet tvärband samt den af en slingrande silfverlinie 
genomskurna utkanten kanelbruna; rummet mellan tvärbandet och 
utkantens mörka färg betäckt af silfverfärgade gulaktiga linier, . 
samt eger ı skarpt begränsad mörkbrun punkt framom midten 
och 1—2 kanelbruna punkter eller fläckar i framkanten. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 12. 80. 

Under juli och augusti på Dovre och i Finmarken. 


22 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


7. ©. maritimana Gn. Framvingarne halmgula, med spridda 
silfverpunkter och marmorerade med brunt; innanför midten ett otydligt | 
mörkt tvärband och i analhörnet en triangelformig mörk fläck samt nära 
spetsen 2 mörka framkantsfläckar; bakvingarne gråaktiga, hvitspräckliga. 

GN. Ind. 64. STAINT. Man. II. 270. 

Larven gulhvit med svarta fläckar; lefver i stjälkar och rötter på 
Eryngium maritimum. Flygtiden i maj och juni. Träffad pa hafsku- 
sten i England och Frankrike. 


8. OC. dubitana Hüsn. Framvingarne glänsande silfverhvita 
med blek olivgul inblandning; en grä fläck vid basen, en mörk- 
grä fläck vid midten af inkanten, ej hinnande öfver vingvecket 
och en liten mörkgrä flick vid midten af framkanten; utkanten 
skuggad med grått; bakvingarne gråaktiga, ej marmorerade; huf- 
vud hvitt; thorax svart. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 13. 94. 

Larven brunaktigt gul; hufvud rostgult; nacksköld brun, kan- 
‚tad med och delad genom blekgult. Lefver i blomhufvuden 
pa Senccio Facobea, Cirstum lanceolatum, Hieracium m. fl. 

Under juni och juli månader på hela halfön anda upp! 
Finmarken. 

9. ©. dilucidana Wik. Framvingarne blekt halmgula med 
smal brun linie längs framkanten från basen till midten; ett snedt 
gulbrunt tvärband nära basen fran inkanten inät halfva vingen: 
nära utkanten ett smalt, fullständigt, gulbrunt tvärband. 

WILKEINS. 311. STAINT. Man. IL 275. 

Larven lefver i stjälkarne på /Pastinaca sativa och Heruc- 
leum sphondylium. 

Under juli månad funnen i Skåne. HEINEMAN har samman: 
blandat denna art med /rancillana, hvilken återigen ej är Fa- 
BRICI art utan DYPONCHELS flagellana (identisk med HERRICH- 
SCHÆFFERS art af samma namn (fig. 95) och HEYDENS eryngt- 
ana) samt lefver såsom larv på Eryngium campestre och skiljes 
från vår dilucidana därigenom, att framvingarnes midtelband är 
fullständigt och ej framåt afbrutet, men utkantsbandet genom: 
brutet nära framkanten och ej fullständigt. 


Anm. En annan likaledes af HEINEMAN med föregående sammaı- 
blandad art torde hos oss förekomma, hvarför här intages dess diagnos. 
C. francillana FABR. Framvingarne blekt halmgula med till mid- 
ten smalt brunaktig framkant och 2 smala, sneda, fullständiga, ej af 








WALLENGREN! SKANDINAVIENS VECKLAREFJARILAR, 23 


brutna eller genombrutna, gulbruna tvärband; det yttre snedare än det 
inre. ee 
FABR. E. S. 264. Don. Nat. Hist. t. 351. 1. WILKINS. 
312. STAINT. Man. II 275. flagellana H. S. fig. 345. 
Larven lefver på Daucus carota af dess frö och döljer sig i stjäl- 
karne, där den äfven synes undergå sin förvandling. Flygtiden infaller 
i juli och augusti. Ej sällsynt i England. 


10. OC. posterana ZELL. Framvingarne hvita, gråspräckliga, 
vid utkanten gråtöckniga, med ett olivgrått, i inkanten utvidgadt 
och där på sidorna blygrått, och nära framkanten genom grå 
töcken genombrutet tvärband, vingspetsen brunaktig med blygrå 
och rödaktig inblandning, så att endast några hvita framkants- 
hakar finnas; hufvud och thorax hvita. 

ZELL. Isis 1847. 741. H. S. IV. 190. ambiguana 
Treit. VII. 282. H. S. fig. 64. Hein. 
Schm. II. ı. 88. (exclus. syn. WILK., STAINT.) 

Larven \efver i blomhufvuden pa tistlar och Centaurea ja- 
cea af dess frô. Den är benfirgad med svartbrunt hufvud, 
brungrä nacksköld och analsköld. 

Under juli mänad funnen i Blekinge. 

11. OC. frigidana Gn. »Framvingarne triangulära, glänsande 
hvitaktiga; vingfälten dar och hvar gulaktigt olivbruna; vid basen 
en stor blågrå inkantsfläck; fransarne blågrå; framkant och inkant 
svartpunkterade; alla vingarne undertill hvitmarmorerade; hufvud 
och palper hvita.» (GUENÉE.) 

WALLENGR. Sp. Tortr, & Tin. 13. 92. 

Skall vara funnen i Dalarne. För förf. obekant. Skall 
likna Aydridella Husn. f. 351, men vara större. Kan möjligen 
tillhöra följande, hos oss ännu ej så vidt bekant är påträffad 
art, ehuru GUENEE ansåg /Apybridella Husn identisk med ambı- 
guana ‘TREIT. (non Dup.) 


C. hybridella HUBN. Framvingarne hvita, stundom med köttröd 
anstrykning, vid utkanten grä, téckniga af rostbrunt och grätt; en gra 
flick vid basen längs framkanten, en stor, rostbrun af blygrâtt infattad 
flack vid midten af inkanten, räckande snedt in på halfva vingen; en 
liten brungrå framkantsfläck nära vingspetsen och oftast en mindre i 
samma kant midt emot inkantsflacken; hufvud och thorax hvita. 

HUBN. f. 351. carduana ZELL. Isis 1847. 741. H. S. IV. 190. 
HEIN. Schm. II. 1. 89. StAtnt. II. 271 disselutana H. S. f. 83. 





24 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 188g. 


Larven blekröd med ljusbrunt hufvud och gulaktig, med 4 svara 
fläckar tecknad nackskéld; lefver i blomhufvaden på Picris kieracioides 
af dess frö; äfven i Sonchus oleraceus. Flygtiden intaller i juli och arten 
är allmän i England på vissa ställen samt äfven träffad i Tyskland. 


12, C. badiana Hüsn. Framvingarne halmgula, töckniga af 
ockragult, med glänsande hvitaktiga, vågiga tvärlinier; framkantens 
bas, ett snedt, från inkantens midt utgående och där utvidgadt, 
öfver mer än halfva vingen räckande tvärband samt en liten fläck 
vid analhörnet och 2 vid framkanten chokoladbruna; i framkanten 
nära vingspetsen 2 ljusa hakar; bakvingarne gråbruna. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 12. 83. Rubiganra HEIN. 
Schm. II. 1. 81 (den större formen.) Badiana STAN. 
Man. II. 270. 

Larven skall lefva i stjälkar och rot till Årctium lappa. 

Under juli månad i Sveriges sydligaste provinser, men äfven 
uppgifven från Lappland och Norge, ehuru därmed möjligen 
också afses följande art. 

13. 0. cuicana Dour. Framvingarne hvitaktigt halmgula, 
töckniga af blekt ockragult, med glänsande, hvitaktiga, vägiga 
tvärlinier; ett snedt, frän inkantens midt utgäende och där ejut- 
vidgadt, smalt, brunaktigt tvärband, som nästan förenas med en 
midt däremot varande fläck i framkanten; en annan sådan fram: 
kantsfläck nära vingspetsen; i framkanten nära vingspetsen inga 
ljusare hakar; bakvingarne grå. 

WILK. 292. STAINT. Man. II. 270. Rubigana Hein. 
Schm. II. 1. 81 (den mindre form.). WALLENGR. Sp. 
Tortr. & Tin. 12. 84. 

Bland tistlar i juni månad i Sveriges sydligaste provinser 
samt i Lappland. 

14. OC. Smeathmanniana Far. Framvingarne ockragula med 
glänsande hvitaktig inblandning; ett snedt ockrabrunt tvärband 
från inkantsmidten, hinnande till hälften af vingen och midt där 
emot i framkanten en liten ljust gulb.un fläck; en tresidig ockra 
brun fläck i analhörnet och midt däremot i framkanten en mindre 
ljusbrun fläck, emellan hvilka brunaktiga töcken finnas; utkanten 
ej bruntöcknig. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 13. 87. 
Larven \efver i blomhufvuden pa Achillea millefolium, Cot 











WALLENGREN: SKANDINAVIENS VECKLAREFJARILAR. 25 


laurca migra, Anthemis cotula och en del andra composite. 
Färgen ljust gräbrun med gulaktig anstrykning, svartbrunt hufvud 
och gulbrun nacksköld. 

Under juni och juli mänader fran Skane ända in i Lapp- 
markerna. 


15. ©. Kindermanniana TREIT. Framvingarne blekt ockra- 
gula med glänsande, hvitaktig inblandning; framkantens bas ockra- 
brun; ett snedt ockrabrunt tvärband fran inkantsmidten, oftast 
sammanhängande med en midt däremot i framkanten varande 
ockrabrun fläck; en tresidig ockrabrun fläck i analhörnet och midt 
däremot i framkanten en annan och utanför denne ytterligare en 
mörk hake; utkanten bruntöcknig och fransarne med tydlig del- 
ningslinie. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 13. 86. Furcana Bum. 
WALLENGR. I. c. 13. 88. 


Larven skall lefva pa Artemisia campestris. 


Under juni och juli mänader i Skane, Vestergötland och pa 
Gotland; i Norge vid Kristiania. 


16. ©. Mussehliana TREIT, Yramvingarne vid basen gul- 
bruna, 3 inkantsbasen en silfverglänsande flick; därefter ett bredt 
hvitaktigt, silfverglänsande tvärband, därnäst ett .bredt ljusbrunt, 
| yttre brädden svartpudradt tvärband; därefter i framkanten en 
större fyrsidig, hvitaktig, silfverglänsande fläck och midt däremot 
en därmed genom en silfverglänsande, svartpudrad linie samman- 
hängande, silfverglänsande, med gulbrunt fylld triangel i inkanten; 
därutanför finnas gulbruna töcken med en hvitaktig, slingrande, 
silfverglänsande linie. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 13. go. (Excl. syn. 
STAINT.) 


Funnen i Vestergötland. Träffas på sådana ställen där 
Linum catharticum finnes. 


17. OC. Manniana F. R. Framvingarne glänsande hvitaktigt 
gula, knappt mörktöckniga; ett skarpt begränsadt, jämnbredt, svagt 
vinkelbrutet, från inkanten till vingmidten svart, därefter gulbrunt 
tvärband; ett gulbrunt tvärband från framkanten nära vingspetsen 
afsmalnande till utkanten nära analhörnet; ofta en liten tresidig 
svartbrun inkantsfläck emellan båda banden. 





26 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. - 


F. R. 134. t. 51. f. 8. H.S. IV. 189. Hein. Schm. 
II. 84. (Exclus. syn. WiLk. & STAINT.) 


Under juni månad pa fuktiga ängar i Skåne sällsynt. Man 
har uppgifvet Mentha sylvestris såsom den planta, i hvars 
stjälkar larven skulle lefva, men denna uppgift afser utan tvifvel 
en helt annan art: nosudana ZELL. 


18. C. ciliella Hüsn. Framvingarne grahvita eller gulhvita, 
silfverglänsande, med grätöcknig, rosenfärgad utkant; fran inkants- 
midten ett snedt, tämligen bredt, rödbrunt, mot inkanten mörkare, 
ofta svartaktigt, framåt mattare och försvinnande tvärband; fram- 
kantens bas med rödbrun langsflack; fransarne vid basen rosenröda. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 13. 89. 


Larven gulhvit med svart hufvud, blekgrå fläckar och mörk- 
grå nacksköld; fullvuxen blir han rödaktig; lefver af frön till 
Primula veris och P. farinosa. Ofvervintrar i stjälkarne och 
förvandlas till pupa följande vår. 

Under maj och juni månader i hela Sverige ända in i Lapp 
markerna. 


Anm. 1 Finland har upptäckts en art, som torde äfven has os: 
förekomma, hvarför dess diagnos här må intagas: 

19. C. flammeolana TENGSTR. Framvingarne svafvelgulaktigt 
gula, i grunden silfverhvitaktiga, mot spetsen obestämdt och bredt an: 
lupna af rostgult; öfver midten ett snedt gulbrunt, tydligt, ofta af mörk- 
bruna atomer begränasdt tvärband ; fransarne rostgula; utkantslinien knapp! 
tydlig; bakvingarne mörkgrå med blekare fransar. 

TENGSTRÖM Bidrag. 161. 

Allmän vid Uleåborg i början af juli. Skall likna C. epilinana men 
vara något större och skiljes därifrån på sätt följande diagnos utvisar: 

C. cpilinana ZELL. Framvingarne blekt lergula, mot spetsen gul 
aktigt grå; öfver midten ett snedt, smalt, mörkare lergult, ej af mörk- 
bruna atomer begränsadt tvärband; fransarne lergula; utkantslinien tydlig: 
bakvingarne grå. 

ZELL. Ent. Zeit. 1849. 285. H. S. IV. 187. f. 79. 8. 
HEIN. Schan, II. 1. 82 (excl. syn. WILK. & STAINT.) 

Under juli månad på åtskilliga ställen i Tyskland. Larven lefver 
i frökapslarne på Listen catharticum och lin, är bvitgul med svartbrunt 
hufvud och nacksköld. 


20. C. pallidana ZELL. Framvingarne glänsande gulaktigt 
hvita, gräspräckliga; framkantens bas och ett bredt, genombrutet, 

















WALLENGREN: SKANDINAVIENS VECKLAREFJARILAR. 27 


i inkanten utvidgadt tvärband öfver midten, svartaktiga; ett smalt, 
böjdt, grätt tvärband nära utkanten; hufvudet gulhvitt; thorax gra. 
ZELL. Iris 1847. 742. H. S. IV. 190. f. 389. HEIN. 

Schm. Il. 1. 88 (exclus. syn. WILK. & STAINT. Albr- 

capitana COOKE Zoologist p. 7800. STAINT. Ent. An. 

1862. p. 111. M'LacHL. E. A. 1860. p. 86. (Exclus. 

syn. ZELL.) | 

Under juli manad 1 Blekinge. 


21. ©. gilvicomana ZELL. Framvingarne blekt ockragula, 
utanför midten brunpudrade och bruntéckniga; ett bredt, fram- 
till utvidgadt, af foga tydliga blylinier begränsadt, brunt tvärband 
öfver midten; vingspetsen snedt till analhörnet brun med blygra 
inblandning; hufvud ljusgult; thorax gulbrun. 


ZELL. Isis 1847. 742; flaviscapulana H. S. IV. 224. 
VI. 160. f. 97. gélvicomana. Hein Schm. IL. 1. 86. 
Larven skall lefva pa Chenopodium. 
Under juli mänad ı Skäne. 


22. O. nana Haw. Frainvingarne blekt ockragula, med 
rosenröd anstrykning, basen och framkanten till midten blygra; 
ett bredt, mot inkanten utvidgadt, och därifrän till vingmidten 1 
det inre gulbrunt, svartfläckigt, för öfrigt blygrätt tvärband, som 
vid framkanten har i yttre brädden en mörkare flack; fran 2 
mörka framkantsfläckar utgär till utkanten en grä eller brun, mer 
eller mindre tydlig skuggning; hufvudet blekt ockragulaktigt; 
thorax mörkgrä. | 

Haw. Lep. Br. 439. STAINT. Man. IL. 272. ambiguana 
FRoEL. Ent. Tortr. 112. H.S. IV. 192. WALLENGR. 
Sp. Tortr. & Tin. 13. 91. fallidana H. S. f. 65. 
pumilana H. S. f. 66. HEIN. Schm. II. 1. go. 

Larven skall lefva i fröhusen på björk. 

Under juni och juli månader i Småland samt inom Norge i 
Odalen, Romsdalen, Gudbrandsdalen, Södmöre och på Dovre. 


23. ©. curvistrigana WiLk. Framvingarne blekgula, skug- 
gade med ockragult; gulhvita silfverglänsande tvärlinier; ett grått 
streck längs framkanten till basen; ett oregelbundet, någorlunda 
begränsadt, vid framkanten bredare, grått tvärband öfver midten 
och ett grått, krökt streck från framkanten nära vingspetsen till 


28 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1880. 


analhörnet; utkanten gräaktigt töcknig; hufvud olivbrunt; thorax 
rostbrun med gulaktiga skuldertäckare. - 
WILK. 302. STAINT. Man. IL 272. Hix. Schm. II. ı. 87. 
Larven gulaktigt röd, men rödare, när den är fullvuxen: 
hufvud ljusbrunt; lefver i blommorna på Solidago virgaurea, 
där han närer sig af födoämnena och går från blomma till blomma, 
stundom förenande dem med silkespånad. 
Under juni månad i Skåne. 
24. C. atricapitana STEPH. Framvingarne hvitaktigt kött 


färgade, vid basen grätöckniga; en oregelbunden grå fläck i inkants- | 


midten och midt däremot i framkanten en annan mindre, båda 


hos & vidt skilda, men hos 2 genom gulaktig färg nästan för | 


enade; nära vingspetsen 2 mörka framkantsfläckar; från den inre 
af dessa ett mörkt band till utkantsmidten; utkanten gråtöcknig: 
bakvingarne blekgrå med mörkare vattring; hufvud och thorax 
svarta (97) eller hufvud olivbrunt och thorax svart (9). 
WILK. 298. STAINT. Man. IL 271. HEIN. Schm. Lf. 1. 87. 

Larven smutsigt blekgul, med röd anstrykning pa ryggen. 
bruna andhäl, ljusbrunt hufvud, brunaktig nacksköld. Den lefver 
i stjälken pa Senecto Facobæa, dar den äter märgen, hindrar växten 
så att stjälken vid det stället där larven vistas blir tjockare och 
betäckes med en blodruska. Larven förpupas 1 stjälken. Den 
lefver äfven pa Hieracium umbellatum. 

Under juni mänad i Skäne. 


III. Gruppen Tortricodidæ STainxr. 


Bakvingarnes bakre mediannerv mot basen helt naken och 
samma vingar sakna oberoende nerv; ulnargrenen utgär frän disk- 
fältets bakre hörn och styloidgrenen utgär fran diskfältets tvar 
nerv tämligen långt framom den förre och intager således obe 
roende nervens plats; radial- och subradialgrenarne utgå ur disk- 
fältets främre hörn förenade i gemensam stam. Tungan kor, 
men antydd. Framvingarnes subulnargren utgår från diskfältets midt. 





| 








| 





| 


WALLENGREN: SKANDINAVIENS VECKLAREFJARILAR 29 


1. Slagtet Cheimatophila Stern. 


Framvingarnes ulnargren utgår fran diskfältet nära dettas 
bakre hörn och utlöper tämligen tvärt i analbörnet, så att den 
här kommer nära intill subulnargrenen; metacarpalgrenen enkel 
utlöper 1 framkanten och sesamoidgrenen i vingspetsen. Palperna 
fna, hängande, räckande föga öfver hufvudet. Antennerna borst- 
formiga, hos & med långa, fina cilier. Framvingarnes diskfält 
långt och smalt utan delningsnerver. Vingarne under hvilan lagda 
takformigt och äro halft genomskinliga, tunnt med fjäll beklädda. 

ı. Oh. tortricella HüBN. Framvingarne gråbruna med obe- 
stämd mörkare basfläck, ett bredt, i yttre brädden föga begrän- 
sadt, mörkare tvärband, samt mot vingspetsen stundom en mör- 
kare skuggning; bakvingarne ljust brungrå. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 11. 71. 

Under mars och april mänader i ekskogar uti södra och 
mellersta Sverige, ätminstone in uti Upland. Larven skall lefva 
på ek och hvitbok. Den är rödbrun eller brunaktig med tre 
smutshvita linier längs ryggen, brun, gulkantad och gultecknad 
nacksköld samt brunt hufvud, buken smutshvit.. 


IV. Gruppen Exapatidæ STAINT. 


Bakvingarnes bakre mediannerv mot basen helt naken och 
samma vingars oberoende nerv utgär fran diskfältet nära dettas 
bakre hörn, därifrån ulnar- och styloidgrenarne utgå; rabial- och 
subradialgrenarne utgå ur främre hörnet, ej förenade i gemensam 
stam, men från samma punkt. Tunga saknas helt och hållet, är 
ej ens antydd. Framvingarnes subulnargren utgår från diskfältet 
nära midten. Baktibiernas sporrar mycket korta. Honans vingar 
förkrympta, räcka till anus. 


1. Slägtet Exapate Hiisn. 


Framvingarnes ulnargren utgar fran diskfältet nära dettas 
bakre hörn. Palperna korta, tunnt håriga. Antennerna hos © 
penselformigt cilierade med spridda längre borster, hos & glest, 





30 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


men tämligen långhåriga. Framvingarnes diskfalt i frambrädden 
kortare än i bakbrädden, med en fin delningsnetv. Framvingarne 
hos Q spetsiga, lancettformiga och i kanterna försedda med länga. 
fina borst, räcka till anus; bakvingar saknas hos henne äfven- 
som sista paret sporrar pa baktibierna. 


1. EB. congelatella CLERK. Framvingarne hos & gråbruna 
med svag purpurglans och bredt hvitaktigt langstreck från basen 
genom disken, hvari finnas 2 mörkbruna fläckar, den ene innan- 
för, den andre utanför midten; fransarne med grofva, mörka 
punkter vid roten; framvingarne hos 9 hvitgrä med mörkbrun 
fläck innanför midten af framkanten och mörka framkantspunk- 
ter, inkantens inre bashälft mörkbrun, samt nägrı mörka punkter 
i samma kant; kanthären hvita. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 11. 72. 


Larven blekt gräsgrön med hvita rygg- och sidostrimmor 
samt svarta brôstfôtter. Den lefver mellan sammanspunna blad 
pa Ligustrum, alm, hagtorn, ek, hallonbuskar, äppleträd, 
Spiree m. fi. 

Under oktober och november mänader ı södra och mellersta 
Sverige åtminstone ända in i Upland samt i södra Norge. 


V. Gruppen Grapholithide Gv. 


Bakvingarnes bakre mediannerv ofvantill mot basen härig 
pa längre eller kortare stycke, och oberoende nerv finnes, som 
utgår fran diskfältet antingen fran samma punkt som styloid 
grenen eller pa längre afstand fran denna. Framvingarnes subul- 
nargren utgår fran diskfältet nära intill eller något bakom dettas 
midt. Vingarne hos båda könen fullt utvecklade. 

Denna ganska artrika grupp omfattar följande slägten: 


l:o Framvingarnes styloid- och glenoidalgrenar utgå från samma punkt (bakre 
hörnet) af diskfältet. (Bakvingarnes radial- och subradialgrenar utgå med 


gemensam stam ur diskfältets främre hörn ..............2.222....... Retina. 
Il:o Framvingarnes styloid- och glemoidalgrenar utgå från skilda punkter på 
diskfältet. 


1:0) Framvingarnes radial- och subradialgrenar ur samma punkt af disk- 
fältet och stundom förenade i gemensam stam. 























ee cd 


WALLENGREN: SKANDINAVIENS VECKLAREFJÄRILAR, 31 


A) Bakvingarnes styloid- och ulnargrenar vid utgången af diskfältet 
ätskilda genom ett litet mellanrum. (Framvingarnes diskfält utan 
delningsnerv.) ............nucneueeeneaneeeeeaneeneeneenennnenenn Chrosis. 


B) Bakvingarnes styloid- och ulnargrenar utgå från samma punkt på 
diskfältet, stundom förenade i gemensam stam. 

(1:0) Bakvingarnes oberoende nerv antingen helt felsläende eller 
vid sin upprinnelse böid mot styloidgrenen och där närmad 
till samt ofta upprinnande frin samma punkt som denna. 

(A) Bakvingarnes styloid- och ulnargrenar utgå från samma 
punkt pä diskfältet, men ej förenade i gemensam stam. 
a) Framvingarnes subradialgren närmare till carpalgrenen 
än till radialgrenen eller midt emellan bäda. 
1) Thorax med upprättstående härborste. (Framvin- 
garnes diskfält med 2 delningsnerver.) 
(a) Framvingarnes subradialgren upprinner midt 
emellan radial- och carpalgrenarne... Eccopsis. 
(b) Framvingarnes subradialgren upprinner närmare 
till carpalgrenen än till radialgrenen Penthina. 
2) Thorax utan upprättstående härborste, tilltryckt fjäl- 
lig eller tilltryckt hârig. (Framvingarnes diskfält 
med 2 delningsnerver.) 
(a) Bakvingarnes oberoende nerv upprinner ur disk- 
fältets tvärnerv. 

(1) Framvingarnes subradialgren upprinner icke 
närmare till carpalgrenen än till radial- 
grenen ................. eee eee eee eee Euchromia. 

(2) Framvingarnes subradialgren upprinner när- 
mare till carpalgrenen än till radial- 


grenen ...._....-..-._....... Sericoris. 
(b) Bakvingarnes oberoende nerv upprinner ur disk- 
fältets bakre hérn................--..---- Aphelia. 


b) Framvingarnes subradialgren upprinner närmare till 
radialgrenen än till carpalgrenen. (Thorax med liten 
upprättstäende härborste; framvingarnes diskfält med 
tydlig främre men otydlig bakre delningsnerv.) Lobesia. 

(B) Bakvingarnes styloid och ulnargrenar utgå ur diskfältet 
förenade i gemensam stam, eller ock saknas styloid- 
grenen. (Picdisca hypericana har båda grenarne skilda.) 

(a) Framvingarnes metacarpalgren tvägrenig. (Framvin- 
garnes diskfält med slingrande delningsnerv.) 

Rhophobota. 

(b) Framvingarnes metacarpalgren enkel (deras subradial- 
gren upprinner närmare till radialgrenen än till 
carpalgrenen). 

(1) Framvingarne med sikelformigt büjd spets. 





32 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


*) Bakvingarne med oberoende nerv Phoxopteryr. 
**) Bakvingarne utan oberoende nerv Anchyloptera. 
(2) Framvingarne utan sikelformigt böjd spets 

Pasdisca. 

(2:0) Bakvingarnes oberoende nerv tämligen rät, vid sin upprin- 

nelse ej böjd mot styloidgrenen och längt aflägsnad frin 
denna. | 

(A) Bakvingarnes utkant emellan subulnargrenens utlopp och 

analhörnet rät, liksom afskuren, så att därigenom bildas 

mot inkanten en vinkel (tydligare hos & än hos 9) 

Coptoloma. 

(B) Bakvingarnes utkant emellan subulnargrenens utlopp och 

analhômet ej rät och liksom afskuren, utan jämnt böjd 
öfver allt. 


(Forts.) 














NYA BIDRAG TILL SKANDINAVISKA HALFONS 
MYRIOPODOLOGI 


AF 


C. O. von PORAT. . 


Alltsedan 1870—71, då Dr A. Stuxserc offentliggjorde 
sina »Bidrag till Skandinaviens myriopodologi»,! har, med undan- 
tag af ett par spridda uppgifter,? intet meddelats om vara nordi- 
ska myriopoder. Att erhälla en sammanställning dels af de sedan 
dess för var fauna nyupptäckta former, dels af samtliga arters 
utbredning, savidt man har sig den känd, torde därför ej vara 
utan sitt intresse, och det är i sådan förhoppning följande rader 
nu öfverlemnas till offentligheten. 

Då anledning funnits till förmodan, att våra Iulus-former 
af terrestris-gruppen — eller de nästan enfärgadt mörka, med 
stjärtprocess försedda arterna af detta slägte -— tarfvade en full- 
ständigare utredning, än som hittills kommit dem till del, har 
jag särskildt bemödat mig om att egna dem en omsorgsfullare 
granskning. Mitt arbete har härvid väsentligt underlättats af i 


1 Ofvers. K. Vet. Ak. Förhandlingar, 27.e årg. N:o 8, Stockholm 1876. 
(Sveriges Chilognather) och d:o d:o 28:e » N;o 4, > 1871. 
(Sveriges Chilopoder). 

2 Dessa äro, sävidt mig är bekant, blott följande: Lithodbius borealis 
MEINERT funnen i Sverige, af A. STUXBERG. Ofvers. K. Vet. Ak. Fôrh, 32:a 
årg. N:o 2, Stockholm 1875; uppgiften om förekomsten af Pauropus (Huxleyi 
LuBBocK) i »Djurriket» af f. Tullberg, Stockholm 1885; samt undertecknads 
meddelande »Om några norska myriopoder: i 8.e årg. h. I af denna tidskrift 
Stockholm 1887 — hvilken förteckning äfven återfinnes i »Forhandl. ved de 
Skand. Natarf. 13:e möde.» 

Entomol. Tidskr. Årg. 10, H 1 (1889). 3 





34 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


främsta rummet konservatorn vid Lunds universitets zoologiska 
museum hr C. ROTH, genom hvars försorg en af honom för 
nämda museum hopbragt, synnerligen rikhaltig samling af skän- 
ska myriopoder stälts till mitt förfogande. Vidare hafva hrr 
prof. Fr. MEINERT i Köpenhamn och prof. R. LATZzEL i Wien 
visat mig godheten att meddela mig exemplar af nägra i deras 
arbeten — hvilka, som bekant, tillhöra det yppersta, som om 
myriopoderna offentliggjorts -— beskrifna arter, hvarjämte äfven 
prof. AURIVILLIUS i Stockholm och prof. TULLBERG i Upsala be- 
redvilligt tillstält mig de delar af Riksmuseets och Upsala-museets 
samlingar i denna gren, hvilka jag utbedt mig till påseende, och 
är det mig en kär pligt att för allt detta betyga nämda herrar 
och män mm stora tacksamhet. 

Genom detta välvilliga tillmötesgående samt genom tillgång 
till en af framl. Dr MENGE i Danzig utlagd myriopodsamling, 
anslutande sig till hans uppsats: »Myriopoden der Umgebung von 
Danzig»,! har det blifvit mig möjligt att säkrare än eljes an. 
gifva vissa synonymer. Denna jämförelse af originalexemplar 
har gifvit resultat, som i många fall varit rätt oväntade. För 
att redan här i korthet angifva de märkligaste, har t. ex. den af 
STUXBERG och mig under namn af /ulus terrestris L. upptagna 
art, hvilken med största sannolikhet ock är LiNNÉs, befunnits 
vara en helt annan än /ulus terrestris MEINERT och i stället 
sammanfalla med dennes /ulus rugifrons. MEINERTS Julus 
terrestris däremot, hvilken LarzeL på grund af dess förmodade 
allmänna förekomst äfven i Linnés fädernesland kallat Julus 
scandinavius, är hittills icke funnen på skandinaviska halfön. 
Den verklige /u/us fallax MEINERT, hvilken ock tillhör vår fauna, 
är alls icke Julus fallax LATzEL, utan snarare dennes Julus 
Iongabo (Koch). Och den /udus-form, som jag 1866? identifie- 
rade med /ulus ferrugineus Koch, men sedan? på MeErnerts+ 


1 I Neueste Schriften der naturf. Gesellsch. in Danzig, 4:e b. 4:e h, 
Danzig 1851. 

2 Bidrag till kännedomen om Sveriges myriopoder. Ordningen Diplopoda. 
Stockholm 1866. 

3 Öfvers. Vet. Ak. Förh., 26:e årg. N:o 6, p. 646. 

* Se hans anmärkning vid synonymien för I:s fallax: Danmarks 
Chilognather i Naturh. Tidskr., 3 R., 5 B., Kjébenhavn 1868. 


VON PORAT: SKANDINAVISKA HALFONS MYRIOPODOLOGI. 35 


auktoritet kallade /ulus fallax MEINERT, later upplösa sig i 
tvenne arter, /ulus læticollis n. sp. och /ulus minutus n. sp., 
hvilka båda dro väl skilda fran MEINERTS ofvan skrifna art. 


I STUXBERGS ofvan anförda »Bidrag etc.» jämte tillägget af 
ir 1875 lemnar han, sedan han än vidare fullföljt den af MEINERT 
påbörjade reduktionen af Lupw. Kocus Lithobius-arter, beskrif- 
ningar af 35 arter svenska myriopoder. 


I Prof. TULLBERGS Djurriket omnämnes såsom svensk: Pau- 
ropus (Huxleyt LUBBOCK). 

Min ofvan omnämda förteckning öfver norska myriopoder 
upptager för första gången såsom funna på skandinaviska halfön: 


Lithobius microps MEINERT, 

Scolioplanes crassipes (MEINERT), C. L. Koch. 

Polydesmus denticulatus C. Koch (= Pol. acutangulus 
MENGE). 

Polydesmus [Paradesmus) gracilis C. L. Koch. 


I efterföljande uppsats anmälas nu såsom tillhörande vårt 
faunaområde äfven: 


Lithobius nigrifrons LATZzEL, Haase & LATZEL, 

Scolioplanes maritimus (LEACH), | 

Polydesmus coriaceus Porat, var., borealis n. v., 

Scytonotus digitatus n. sp. 

Brachydesmus superus LATzEL, 

Blaniulus fuscus AM STEIN, 

Tulus vagabundus (LATZEL), 

> leticollis n. sp. samt 

> minutus ND sp., 
af hvilka dock Scytonotus digitatus, liksom Paradesmus gract- 
is, är en exotisk, hos oss blott i drifhus anträffad form. 

Af de arter, som förut ej varit beskrifna 1 den svenska en- 
tomologiska literaturen, lemnas hdr antingen utförligare beskrif- 
ningar eller kortare diagnoser. För de öfriga angifves blott ut- 
bredningen, hvarvid, då intet annat anföres, de med kursiv stil 
tryckta lokalnamnen beteckna nya fyndorter. 





36 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


Första Ordningen CHILOPODA 


LATREILLE 1817. 
Underordningen Chilopoda anamorpha Haase 1880. 
1:a Familjen LITHOBIDZE NEWPORT 1844. 


I. Slägtet Lithobius LEacH 1814 
(Trans, Linn. Soc. Lond. I. XI, p. 381.) 


A. ge, II:e och I13:e ryggsköldarnes bakhörn tandlikt ut- 
dragna (= Underslägtet Lithobius s. str. STUXBERG). 
a. Analbenens klo enkel. 


ı. Lithobius forficatus Linn& 1758 (ex parte) 
(Syst. Nat. ed. X. pr 638). 


. Lithobius forficatus tages har i den omfattning, som Stux- 
BERG i sitt värdefulla bidrag till utredningen af artbegreppet 
inom detta mängformiga slägte (Sveriges Chilopoder, Öfvers. Vet. 
Ak. Förh. 1871, p. 493 och följande) gifvit den. Alltså inne- 
fattar arten äfven Lithobius hortensis L. KocH och Lithobtus 
cortaceus L. Koch. 

En verklig kosmopolit bland tusenfotingarne; antriffad i 
Europa sa nordligt som i Finnmarken och så sydligt som i Ita- 
lien och Spanien; dessutom känd fran Nordamerika, St. Helena 
(enl. exemplar 4 Zool. Riksmuseum i Stockholm) och Melbourne 
(Göteborgs museum). 


2. Lithobius nigrifons Haase & LaTZEL 1889. 
(Schles. Chil. p. 25.) 


Syn. 1880 Lithobius nigrifrons LaTzeL, Die Myr. d. Österr.- 
Ung. Mon. I, p. 71. 

Kroppen tämligen smal, framtill afsmalnande, i segmentens kanter 
äfvensom på hufvudet glest, men tämligen långt hårig. Anten- 
nerna 36—41-ledade, nästan af halfva kroppens längd. Rygg: 
sköldarne glänsande, föga ojämna, liksom hufvudet ytterst fint 
punkterade; den sista ryggskölden i bakkanten hos hanen djupt, 














VON PORAT: SKANDINAVISKA HALFONS MYRIOPODOLOGI. 37 


hos honan föga urbräddad. Duksköldarne äfvenledes glänsande, 
foga punkterade, i midten med en längsgäende fördjupning. Grzp- 
jötternas hoftdel nästan opunkterad, framtill smal, med tvenne 
tämligen kraftiga, intill hvarandra närmade tänder pa hvarje 
hälft; framkanten dessutom försedd med flere långa borst. Ögonen 
med 13—16 tydliga och rätt stora oceller, fördelade i 3—5 rader. 
Höftporerna: 3—4 475, 4-5, 43 vanligast 4, 5, 5 4 
runda. Analbenen tämligen långa, men kortare än antennerna, 
undertill med o, 1, 3, 2, 0 taggar; höftens sida undertill utan 
agg; klon alltid enkel. Zaggväpnıngens formler äro 1:sta ben- 
paret: ALIM. 1 4:e benparet: 22 4'793 2. analbenen: 


0, © T, I 1, 35 3, 2 


— "7, Honans genitalklo 3-klufven med yttre sidotag- 


3, 3 2, OT, 3, 39 0° 
gen minst; sporrar 2 + 2. 

Färgen ofvan brun, kroppen baktill mörkare, undertill lju- 
sare; hufvudet ofvan och under gult, med ögonen och en skugg- 
ning emellan dem «svartbruna, de bakersta benparen mer 
eller mindre bruna eller violetta med analbenens femte led 
gult genomlysande; ofta är äfven samma led på preanalbenen. 
äfvensom de öfriga benens tarser af samma i ögonen fallande färg. 

Till färgen erinrar denna art något om L. erythrocephalus; 
dock är den senares hufvud framtill ännu mer svartskuggadt. 

Längd: 8—ı5 m.m.; bredd ända till 2 m.m.; antenner: 
5—6 m.m,; analben: 4 m.m. 

Funnen i Vestmanland, där jag denna sommar (1888) tagit 
några exemplar — 4 hanar och 1 hona — vid Kungsör. De 
anträffades alla under barken på alstubbar i en fuktig dalgång. 
— Schlesien, V. Österrike. 

Enligt LATzEL och Haase kan antennledernas antal vexla 
emellan 34—43, höftporernas stiga till 5, 6, 5, 5, ocellernas 
ull 17, samt analbenens 4:e led ofta vara hos hanen ofvan plat- 
tad eller lätt urhalkad. 

b. Analbenens klo med biklo. 


3. Laithobius glabratus C. L. Koch 1847. 
(Syst. d. Myr. p. 149.) 
Syn. 1881 Lethobtus glabratus Larzei, Die Myriop. d. 


Österr.-Ung. Monarchie. I p. 74 (enligt LATZELS granskning af 
svenska exemplar.) 





38 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 188g. 


„Synonym med Zzfhobius bucculentus MEINERT, Haase och 
STUXBERG, med afskiljande ur den sistnämdes synonymlista ät- 
minstone af Zith. agilis (KOCH) MEINERT, hvilken i sin sidotag: 
undertill pä analbenens höfter eger ett godt artmirke; synonym 
alltså äfven med Lithobius melanocephalus 1. Koch och Zr. 
thobius venator L. Koch, hvilka jag i min förteckning 1869 
(Ofvers. Vet. Ak. Förh. p. 638) anmälde såsom svenska. 

Funnen i Skane, Blekinge, Smäland, pa Oland och Got- 
land, öfverallt mindre allmän. — Danmark och Holland, N. o. 
S. Tyskland, Osterrike, Schweiz, Italien. 


b) var. hebescens mihi. 


Denna form, som jag i Ofvers. Vet. Ak. Förh. 26:e are. 
N:o 6 p. 639, ehuru med tvekan, identifierade med Lupw. Kock; 
Lith. macilentus, upptages här såsom en varietet af ofvanstäende 
enligt STUXBERG mångskiftande art. Äfven om den nu ej ar 
Kocus Lith. macilentus — enär denna enligt LATZEL, som 
sammanslar den med Z. agzlis, skall ega analbenens höfter un- 
dertill väpnade med en sidotagg, hvilken vår form saknar — 52 
äro olikheterna med hufvudarten Z. glabratus så pass betydande. 
att jag fortfarande har stor benägenhet att anse den såsom själf- 
ständig art. Se här det vigtigaste: 

Ogonens oceller smärre och plattade, äfven hos storvuxos 
exemplar färre till antalet och ej bildande så regelbundna rader 
— på ett exemplar, hvars kroppslängd (analbenen oräknade) ut 
gjorde 12 m.m., kunde, och det ej utan svårighet, räknas blott 
8 låga oceller, medan på ett 11 m.m. långt exemplar af L 
glabratus funnos 17 stora, i tydliga rader fördelade — ; benens 
taggväpning ej så riklig, på analbenens undre sida ej üfversti- 
gande o, I, 3, 1, ©; honans genitalklo visserligen treklufven, 
men den yttre taggen liten och sittande långt nedom mellantaggen. 
Dessutom är kroppen mera långhårig, ryggsköldarne ej så jämna 
som hos hufvudarten, utan tvärtom lätt skrynkliga, kroppsfargen | 
mörkare, analbenen längre och antennledernas antal högt (orkr. 
40). Spritlagda exemplar hopdraga ock hårdt benen, hvilke! 
tyder på en annan muskulatur än hos den typiska L. glabratus, 
där benen äfven hos i sprit dödade djur bibehålla sitt naturliga. 
halft utspärrade läge. — Huru mycket karaktererna kunna va 





VON PORAT: SKANDINAVISKA HALFÖNS MYRIOPODOLOGI. 39 


nera, ir dock ej med det ringa undersökningsmateriel som före- 
ligger, möjligt att afgöra. 
Funnen hittills blott i Dahlby hage nära Lund. 


B. Endast ır:e och 13:de ryggsköldarnes bakhörn tandlıkt 
utdragna (= Underslägtet Hemzlithobius STUXBERG.) 


4. Lithobius borealis MEINERT 1868 
(Nat. Tidskr. 3 R. 5 B. p. 263.) 


Känd blott fran den af STUXBERG uppgifna fyndorten: Kungs- 
bamn i Upland. — Färöarne. 


C. Ingen ryggsköld med tandlikt utdragna bakhörn (= Un- 
derslägtet Archilithobius STUXBFRG.) 


a Analbenens klo enkel. 


5. Lithobius curtipes C. L. Koch 1847. 
(Syst. d. Myr. p. 150.) 

Bland de allmännaste arter i mellersta Sverige; för öfrigt 
anträffad på skandinaviska halfén så nordligt som vid Waranger- 
fjord, s& vestligt som vid Kristiania och sà sydligt som i norra 
Skåne. — Belgien, Baiern, Schlesien, Österrike. 

Denna arts identitet med Lupw, Kocus Lith. curtipes (Die 
Myriap.-gattung Lithobius p. 68) har onödigtvis blifvit dragen 1 
tvifvelsmal i följd af ett tryckfel (jfr Haase, Schles. Chilop. p. 
39!) Koch kom nämligen att angifva hanens »kägelformiga 
fortsättning» eller process såsom befintlig på analbenens /ernte 
led i st. f. pa den fjärde. Redan PALMBERG (Sverig. Myr. Chilo- 
poda, Stockholm 1866, p. 19) fann denna uppgift bero pa ett 
misstag och identifierade därför utan tvekan Kocus art med var 
svenska form. Men STUXBERG upprepade 1871 Kochs tryckfel, 
och då Meinert (Nat. Tidskr. 3 R., 8 B. p. 341) på grund 
däraf, och därför att ögonen hos de svenska exemplar han sett 
ej kunde sägas sta i »quincunx«, sammanslog var Lilhobrus cur- 
tipes med Lith. crassipes L. Koch, sa följde STUXBERG 1876 
(Ofvers, Vet. Ak. Förh. 1876, N:o 2, p. 27) hans föredöme och 
anmärkte till yttermera visso, »att L. curtipes C. L. Koch icke 
förekommer eller åtminstone hittills icke blifvit anträffad inom 





40 * ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


Skandinaviens omräde, Sveriges-Norges, lika litet som Danmarks.» 
Att identiteten med Kocus fran Sydtyskland stammande art är 
ovedersäglig, framgär emellertid dels af den granskning, prof. 
LarzeL anstält af till honom sända svenska exemplar, dels af 
den jämförelse, jag haft tillfälle att göra med exemplar af L. 
curtipes fran Baiern, hvilka Dr Lupw. Koch i Nürnberg väl- 
villigt skänkt mig. Att äfven arträtten är grundad, förefaller 
mig klart: hanen har i den omskrifna processen hos fullvuxna 
individer ett tillräckligt och konstant kännemärke, men äfven 
honan skiljer sig, enligt hvad Haase och LATZEL visat, genom 
sin tväklufna genitalklo fran honan af L. crassipes. (Om den 
yttre sidotaggen hos genitalklon nägongäng späras, sitter han 
långt nedom de båda andra). Färgen är ock ljusare rödbrun, 
och analbenens leder sammandragas starkt samt antaga ett vinkel- 
böjdt läge på i sprit dödade djur. j 


6. Lithobius crassipes 1. Kocn 1862 
(Myriap.-gatt. Lithobius p. 71.) 

Allman i Skane, på Gotland och Öland, norr om dessa pro- 
vinser sparsamt förekommande och sporadisk; antecknad frän 
Smäland, Vestergötland och Charlottenlund vid vestkusten (A. 
W. MALM). — Danmark, Holland, Belgien, Schlesien, Baiern, 
Osterrike, Ungarn, Frankrike, Spanien och n. Afrika. 


b. Analbenens klo med biklo. 
a) Analbenens höfter pä undre (yttre) sidan väpnade 
med en tagg. 
7. Lithobius erythrocephalus C. L. Koch 1847 
(System d. Myr. p. 150.) 

Allmän. Gär längt mot norden, där den är tagen vid 
Östersund (enl. ex. i Riksmuseum) och Trondhjem (Ipst). — 
Danmark, Holland, Nord- och Sydtyskland, Spanien, Algeriet, 
Madeira; Sibirien. 


A) Analbenens höfter undertill utan sidotagg. 


8. Lithobius microps MEINERT 1868, 
(Nat. Tidskr. 3 R., 5 B., p. 265). 


Syn. 1872 Lithobius microps, MEINERT, Nat. Tidskr. 3 3 R. 
8 B., p. 330. 














VON PORAT: SKANDINAVISKA HALFONS MYRIOPODOLOGI. 41 


Kroppen smal, jämn och slät, föga härig, blott hufvudet och 
analpartiet med spridda, korta har. Antennerna 25 — 33-ledade. 
Ögonen med 2—3 oceller i enkel rad, det sistnämda talet van- 
ligast. Gripfötternas höftdel opunkterad med 4 (2-+2) tättsittande 
täoder framtill. Höftporer 1—2, 2—3, 2—3, I—2, vanligen 
2, 2, 2, 2, runda. Analbenen korta, med 4:e och 5:e. lederna 
tämligen förtjockade, isynnerhet hos hanen, höftleden utan sido- 
tagg, taggväpningen pa undre sidan af 2:a—5:e lederna 1, 1, 1, 0. 
Honans genstalklo djupt 2-klufven eller otydligt 3-klufven, däri- 
genom att den yttre sidotaggen ar blott föga utvecklad och sit- 
tande nedom de två öfriga, som äro långa och tättsittande; spor- 
rame 2+2. Färgen blekgul-gulbrun med hufvudet mörkare, 
andre kroppssidan blekare, analbenen och antennerna rödgula. 


Längd: 5—8 m.m.; ant.: 2 m.m.; analben: 2 m.m. 


Antennledemas antal skall enligt MEINERT kunna stiga ända 
till 40, analbenens taggväpning till 1, 3, 2, o, och taggväpnin- 
gen på de främsta benen uppgifves alldeles kunna försvinna. 
Hos de norska exemplaren förefunnos i allmänhet på första ben- 


parets undersida o, o, o, I taggar; preanalbenens taggväpning 


©, I, 0, 0, 
1, I, 1, 0? 


anal- 





var, om man ej medräknar den oväpnade höften, 


benens: 77. 

Denna art, som förut är anmärkt från Danmark (Köpen- 
hamn), Frankrike (Normandie) och Spanien (flerestädes), fann jag 
år 1886 i Kristiania botaniska trädgård ymnigt bland multnande 


löf och trädgårdsaffall. 


9. ZLithobius calcaratus C. L. Koch 1844 
(Deutschl. Crust., Myr. etc. H. 40, taf. 23.) 


Frän Skäne till Upland — sparsammare ju nordligare man kom- 
mer — Oland. — Danmark, Holland; Belgien, Nord- och Syd- 
tyskland, Frankrike, England, Italien. 


Tillägg. Ar 1866 tog jag i augusti vid Hägganäs i Smä- 
land en Lithobius, hvilken, ehuru ett yngre individ som i följd 
af nyss skedd hudömsning ej var lätt att bestämma, svårligen 


42 | ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


kan vara annat än Litkobius mutabilis Lupw. Koch, enligt hvad 
följande beskrifning skall gifva vid handen. 

Nionde, elfte och trettonde ryggsköldarnas bakhörn äro ej 
utdragna, men rätvinkliga (alltså en Archilithobius);, analbenens 
ändklo är försedd med en mycket liten biklo (knappt synlig förr 
än vid 180 ggrs förstoring); deras höfter undertill utan sido- 
tagg; gripfötternas höftdel med 2+2 (svaga) tänder. Ogonens 
oceller stora och tydliga, till antalet 10, fördelade i 3 rader; 
antennerna 39-ledade; höftporerna 3, 4, 4, 3; honans genitalklo 
likformigt 3-klufven. Kroppens längd 8,5 m.m.; ant. 4 m.m., 


. e Q a ° . oO, Oo, IL, 0, ©. 
analben: 3,5 mm. — Forsta benparets taggväpning: PE 
preanalbenens: ——"—"°-; analbenens: 222°, 

0, I, 3, 2—3 © 0, 1, 3, 3, 2 


Da jag emellertid ej sedan lyckats finna nägra utvecklade 
individer häraf, omnämnes fyndet blott på detta sätt. 


I. Slagtet Henicops Newport 1844 
(Trans. Linn. Soc. Lond. XIX, p. 275—372, tab. 33 & 40). 


Syn. 1869 Lamyctes MEINERT, Nat. Tidskr, 3 R., 5 B. p. 266. 
> 1871 Henicops Porat, Ofvers. Vet. Ak. Förh. N:o 9, 


p. 1139. 


1. Henicops fulvicornis MEINERT 1869 
(Nat. Tidskr. 3 R., 5 B., p. 266). 


Denna art, som jag 1869 (Ofvers. Vet. Ak. Förh., p. 641), 
innan MEINERTS citerade uppsats var offentliggjord, beskref under 
namn af Lithobius gracilis, synes hafva en vidsträckt utbred- 
ning, i det att den i Sverige anträffats i flere provinser, frän 
Skane till Upland. I Norge är den funnen vid Kristiania. Den 
föredrager fuktiga lokaler, men träffas äfven på torrare. — 
Danmark, Spanien, Algier och Nordamerika. 





VON PORAT: SKANDINAVISKA HALFONS MYRIOPODOLOGI. 43 


Underordningen Chilopoda epimorpha Haase 1881. 
2a Familjen SCOLOPENDRIDÆ Newport 1844. 


III. Slagtet Cryptops LEACH 
(Trans, Linn. Soc, Lond. XI, p. 384.) 


1. Cryptops hortensis Leach 1814 
(Ibid. p. 384.) 


(= Cryptops agilis MEINERT, STUXBERG). 

Sällsynt. Tagen vid Upsala, på Gotland samt vid Lund 
(C. Roru) — Danmark, Holland, Sydtyskland, Italien, Frank- 
rike, England. | 


3:e Familjen GEOPHILIDZE LEaACH 1814 


IV. Slägtet Scolioplanes BErGsöE och MEINERT 1866 
(Nat. Hist. Tidskr. 3 R., 4 B.. p. 98.) 


Detta slägte, som pà grund af bl. a. mundelarnes och sido- 
skéldarnes olikhet af MEINERT utsöndrats ur sl. Geophilus s. lat., 
ar till den yttre skapnaden mycket lätt att skilja fran öfriga inom 
familjen genom sitt lilla hufvud, genom den kraftigt utvecklade 
klon vid gripklons bas samt genom frånvaron af de hos Geophi- 
‘us s. str. så vanliga langslinierna på ryggsköldarne. Hanarnes 
analben utmärka sig ock genom en ovanlig tjocklek. 


ı. Scolioplanes crassipes C. L. Koch 1835 
(Deutschl. Crust,, Myr. etc. H. 3, t. 3.) 


Syn. 1866 Scolioplanes crassipes BERGSdE & MEINERT 0. c. 


Pp. 102. 

» 1870 » » MEINERT, Nat. Tidskr. 3 R., 
7 B. p. 50. | 

> 1880 > » LATZEL, Die Myriap. d.Osterr.- 


Ungar. Monarchie I, p. 194. 

Kroppen framtill mycket afsmalnande, kort och glest härig. 
Hufvudskölden något mera bred än lang, glest hårig. Grip- 
Jötternas klor räcka, dä de sammanslutas, ej fram till hufvudets 


44 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


framkant; tander vid klons bas ovanligt stor och kraftig; hôft- | 


delen nästan härlös, opunkterad, i framkanten tandlös och obe- 
tydligt eller knappast nägot urbräddad; vid gripklons ledgäng mot 
höften åt utsidan en liten brun chitiniserad punkt. Ryggskol- 
darne utan skulptur, jämna och släta, men med nägra fä, korta 
och spridda hår. Buksköldarne nästan hårlösa och glatta, längs 
midten med en intryckt linie, på sidorna om hvilken stå tvenne 
grunda sidogropar, en på hvarje sida; till formen äro de, utom 
de främre, nästan lika långa som breda, sista bukskölden dock 
förlängd, smalare än de föregående, rundadt triangelformig med 
bakåt konvergerande sidor. Pleure mycket glest håriga med 
talrika (10—16) porer, alla obetäckta. Analporer två, tydliga. 
Andhälen stora, runda. Analbenen nästan kortare än de andra; 
hanens 6-ledade, mycket tjocka, nästan klubblika; ändleden klo- 
väpnad. Färgen MWfligt gul med dragning åt brandgult, buk- 
sköldarne nästan hvita, ofta med ett par gula fläckar vid bak- 
kanten. Benparens antal hos of: 45, 47: hos 9: 47. Längd 
18—27 m.m.; bredd 1,5 m.m.; ant. 2 m.m. 

De nordiska exemplaren synas i storlek och benparens an- 
tal vara mindre än de sydländska. MEINERT angifver kropps- 
längden till 35—45 m.m., LATZEL till 22—5y m.m.; benparens 
antal enligt MEINERT: hos A 47—51, hos 2 47—53; enligt 
LATZEL: hos & 45—57, hos 2 47—59. 

Fyra exemplar af denna art, 2 hanar och 2 honor, togos 
af mig juli 1886 utanför botaniska trädgården i Kristiania samt 
vid Fredriksberg å Bygdö därsammastädes. — Danmark, Schle- 
sien, Sydtyskland, Österrike, Frankrike. 


2. Scolioplanes maritimus LEACH 1817 
(Zool. Misc. III p. 44, tab. 140, fig. 1—2). 


Syn. 1866 Sc, maritimus BERGSÖE & MEINERT, O. c. p. 100; 

> 1871 d:o o. c. p. 52 (enligt MEINERTS gransk- 
ning af svenska exemplar). 

Kroppen framtill afsmalnande, dock knappt i så hög grad 

som hos föregående art, hårig, håren både längre och tätare än 

hos Sc. crassipes. Hufvudskölden lika bred som lång, borst 

klädd. Gripfötternas klor räcka, sammanslutna, ej till hufvudets 





VON PORAT: SKANDINAVISKA HALFONS MYRIOPODOLOGI. 45 


framkant; tanden vid klons bas ganska kraftig, dock ej så ut- 
vecklad som hos Sc. crassipes: höftdelen besatt med länga har, 
opunkterad, i framkanten djupt urbräddad, men tandlös; vid grip- 


| klons ledgäng mot höften at utsidan en brun chitiniserad punkt. 
' Ryggskoldarne utan skulptur, men tydligt håriga. Bukskoldarne 


med en tämligen tydlig, större längsgrop i midten, men utan 


| midtlinie; sista bukskölden förlängd, smalare än de andra, med 


bakåt konvergerande räta sidor, bakkanten tvärhuggen. Pleural- 
porer färre, 8—15 till antalet, obetäckta och spridda äfven åt 
sidorna; pleure med långa och tämligen tättstående borst. Anal- 
porer två, tydliga. Andhälen stora, runda. Analbenen kortare 


“an de andra; hanens 6-ledade, mycket förtjockade, ändleden 
med klo. Alla benen tämligen tätt och långt håriga. Färgen 
 vexlar från brun till blekgul. 


Benparens antal: SP 45—49, 9 49 (51). Längd 20—32 
mm; br. 1 m.m. ant. 3 mm. Måtten för de svenska exem- 
plaren, jämförda med MEINERTS af de danska, visa en betydligare 
storlek för de förra än för de senare. 

Funnen redan 1852 vid S#aftö i Bohuslän af framlidne 
Intendenten A. W. MALM (Göt. mus.) samt 1857 på Gotland af 
framl. Prof. BoHEMAN. — Danmark, England (vid hafskusterna). 

Sc. maritimus synes mest förekomma under stenar vid 
hafsstrinderna. De af MEINERT omnämda exemplaren af denna 


art äro nämligen tagna på dylik plats à Möens klint: BOHEMANS 


ex. bära etiketten: »Gotland, under stenar», och A. W. MALMS 
tillhörde en samling myriopoder, som voro tagna på Skaftö dels 
i löfskog, dels »under stenar på stranden.» 


V. Slägtet Schendyla Bercsée & MEINERT 1866 
(Nat. Tidskr. 3 R., 4 B., p. 103.) 


1. Schendyla nemorensis C. L. Koch 1837 


(Geophilus nemorensis Deutschl. Crust. etc. hft, 9, taf. 4; Schendyla nemorensis 
MEINERT 1866 0. c. p. 105). 


Denna myriopod, som förut med säkerhet varit känd i Sverige 
blott fran Gotland, ar helt visst allmännare spridd, 4n man trott. 
Sa är den tagen i Skåne (vid Ringsjön) af konservator C. ROTH, 
i Småland vid Jönköping (Rosenlund och Husqvarna) af under- 





46 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


tecknad, i Bohuslän (Burgärden) af A. W. Mam, i Nerike (Asker- 
sund, Djupviken) af PALMBERG, hvarjämte exemplar i dr Patn- 
BERGS samling föreligga äfven fran Upland. Vid Jönköping har 
jag funnit den blott under barken pa ekstubbar. — Danmark, 
Holland, Schlesien, Sydtyskland, Osterrike, Frankrike. 


VI. Slagtet Geophilus -Leach 1814 
(Trans, Linn. Soc. Lond. XI, p. 384). 


Syn. 1866 Geophilus MEINERT, Nat. Tidskr. 3 R., 4 B., p. 86. 


1. Geophilus sodalis BERGSÖE och MEINFRT. 
(Nat. Tidskr. 3 R., 4 B., p. 97.) 


* Syn. 1881 Geophilus condylogaster LarzeL, Die Myr. I p. 178. 

De svenska exemplaren ega, alldeles såsom LATZEL uppgif 
ver för sin G. condylogaster, pa de främre (omkr. 5—15) bak- 
sköldarnes framkant en mer eller mindre chitiniserad grop, i 
hvilken en tappformig förlängning fran närmast föregående buk- 
sköld passar in. Nägot tvifvel pä identiteten emellan MEINERT 
(i Zeits. Ent. N. F. 1881 h. p. 77) och LATZELS arter kan där- 
för knappast råda, hvilken identitet Haase (Schles. Chil. epim.) 
ock uppvisat. 

Skane, Landskrona, Lomma (C. Ruth), Zöddesnäs (C. TRÄD 
GARDH), Gotland, (Gotska sandön) och Vestergötland (Alingsäs). 
— Danmark, Holland, Schlesien, Österrike, Frankrike, Italien, Algeriet. 


2. Geophilus truncorum BERGSöE och MEINERT 1866 
(Nat. Tidskr. 3 R., 4 B., p. 94.) 


Säkerligen tämligen allman från Skane åtminstone till Up- 
land samt pa Gotland, ehuru för sin litenhet lätt förbisedd; an- 
tecknad fran flere lokaler i Skane, Blekinge, Gotland, Småland, 
Oster- och Vestergötland, Södermanland, Vestmanland och Up: 
land. — Danmark, Holland, Ostpreussen, Schlesien, Frankrike. 


3. Geophilus proximus C. L. Koch 1847 
(Syst. d. Myriap. p. 186.) 


I denna art innefattas, enl. LATZEL, äfven Kocus arter 6 
palustris och G. impressus. 





VON PORAT: SKANDINAVISKA HALFONS MYRIOPODOLOGI. 47 


Synes vara en af de allmännaste myriopoder i Sverige och 
tillika en af dem, som gå längst mot norden, da den t. ex. an- 
träffats ända upp i Finnmarken; funnen äfven pa Norderön 
i Jämtland (P. OLsson) och vid Trondhjem (ipse). — Danmark, 
Holland, Schlesien, Tyskland, Österrike, Frankrike. 


4. Geophilus flavus DEGEER 1788 
(Solopendra flava, Mem. p. serv. à Vhist. d. Ins. T. VII, p. 561, t. 35 
figg. 17—20). 


(= Geophilus longicornis LEACH, MEINERT, HAASE, LATZEL 
m. fl.) | 

Anm. I likhet med PALMBERG och STUXBERG anser jag, 
att intet tvifvel kan råda angående hvilken svensk Geophilus 
De Geers Scolopendra flava är, hvarför namnet G. longicornis 
bör vika för det af Dr STUXBERG återinförda G. flavus. 

Allmän från Skåne åtminstone upp till Vestmanland — Up- 
land. — Danmark, Norge, Holland, Schlesien, Österrike, Frank- 


nike, Italien. 


5. Geophilus electricus LINNE 1758 
(Syst. Nat. ed. X, T. 1, p. 638.) 


Sparsamt förekommande, men tämligen vidt spridd; funnen 
i Skane vid Ofvedskloster, Vollsjö, Löfvesta, Belteberga, Ramlösa, 
Kjeflinge (C. Rorn), Småland (Hägganäs), samt vid Göteborg 
'Slottsskogen, A. W. MALM), Visby, Stockholm, Upsala. — Norge, 
Danmark, Schlesien, Tyskland, Osterrike, Frankrike. 


6. Geophilus ferrugineus C. L. Koch 1835 
(Deutschl. Crust., Myr. etc., hft. 3, tab. 2.) 


Denna art, af MEINERT uppgifven säsom den allmännaste 
inom sitt slägte i Danmark och af STUXBERG såsom »allmän 
öfver säkerligen hela Sverige», är troligen nägot mera sporadisk 
till sin förekomst än t. ex. G. flavus och G. proximus, allden- 
stund jag förgäfves eftersökt den pä flere ställen i Smäland, bl. 
2. i Jönköpingstrakten. Allmännast har jag funnit honom vid de 
ställen af Mälarstränderna, jag haft tillfälle undersöka, samt i 
Skane och Blekinge. Den är ock funnen på Smålands östra 





48 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 
kust (Kalmar, P. G. THEORIN), och i Bohuslän (A. W. MALM). 


— Norge, Nord- och Sydtyskland, Italien, Frankrike, Spanien 
och Norra Afrika. 


Andra ordningen SYMPHYLA 


RYDER 1880. 
Familjen SCOLOPENDRELLIDZE Newporr 1844. 


VIL. Slägtet Scolopendrella Gervais 1839 
(Compt. rend. de l’Ac. Scienc. IX p. 532.) 


1. Scolopendrella immaculata NEWPORT 1844 
(Trans. Linn. Sec. Lond. XIX p. 374, t. 40 f. 4.) 


Antagligen rätt vida spridd, fast lätt férbisedd; antecknad 
fran flere ställen i Skane (Esperöd, Klinta, Bosjökloster, Kulla- 
berg, Bosarp), Gotland (Visby, Lummelunda, Bunge m. fl. st.), 
Småland (Sanna och Husqvarna nära Jönköping), vid Stockholm 
(Hagaparken, Bellevue), i Upland (Upsala flerestädes), Vestman- 
land (Kungsör). — Norge, Danmark, Ryssland, Tyskland, Oster- 
rike, Italien, Frankrike. 

(Forts.) 








Entemel. Tidskr. Årg. 10, H. 2 (1889). 





50 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


sam stam ur bakre hörnet af diskfältet. Palper hängande, föga 
längre än hufvudet. Antennerna hos & tämligen tjocka, kort 
cilierade. Hufvud och thorax tilltryckt fjälliga, den senare stun- 
dom med antydning till hårborste. 
Larverna lefva i trädens unga skott och knoppar samt åstad- 
komma på barrträd utväxter af hartz. 
De hos oss förekommande arterna skiljas från hvarandra 
enligt följande öfversigt: 
1:o Hafvud och framvingarnes spets rostgula, således af lifligare färg än fram- 
vingarnes bas. 
A) Thorax gråbrun eller violettgrä, framtill ej gulaktig ......... I Duplana. 
B) Thorax åtminstone framtill rostgul. 
1) Bakvingarne enfärgadt grå, i spetsen ej rostgula (579) 2 Posticana. 
2) Bakvingarne hvitaktiga, i spetsen grå (5), eller pudrade med brun. 
grått och i spetsen med rostgult (9)............-..-....- 8 Turionana. 
1I:o Hufvud och framvingarnes spets ej rostgula, således ej af lifligare färg än 
framvingarnes bas. 
1) Framvingarnes grundfärg rostbrun med grå, med föga glänsande linier 
. 4 Pinivorana. 
2) Framvingarnes grundfärg gulaktigt lackröd med glänsande silfverlinier 
5 Tursonelia. 
3) Framvingarnes grundfärg svartbrun med glänsande blylinier och hvita 
framkantshakar  ....2 220.2202 e een ee nee e cee enero nseeceeees 6 Resinella. 


1. B. duplana Hüsn. Framvingarne gra med matt glän- 
sande violettgrä, till flera vertikala tvärband förenade, vagformiga 
linier, spetsen och hufvudet rostgula; thorax gråbrun eller violett- 
grå; bakvingarne ljust gråbruna. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 14. 97. 

Larven lefver i de unga skotten på fur, och förpuppningen 
sker i slutet af juni eller i juli, hvarefter pupan hvilar till föl- 
jande vår. 

Under april och maj, men äfven i juli och september må- 
nader i södra och mellersta Sverige åtminstone uppe i Dalame 
samt inom Norge i Odalen. 

2. R. posticana ZETT. Framvingarne brungrå med ljust 
askgrå, matt glänsande tvärlinier, som merendels bilda 2 ljusare 
tvärband, det ena nära basen, det andra, bredare och genom 
en fin brun linie deladt, framom midten; vingspetsen rostgul, 
stundom ända till analhörnet, med 1—2 matt glänsande tvär- 





WALLENGREN: SKANDINAVIENS VECKLAREFJARILAR. 51 


linier; hufvud och thorax framtill rostgula; bakvingarne enfär- 
vadt gra. 
Wa uence. Sp. Tortr. & Tin. 14. 98. (Sylvestrana 
HEIN. nec. Curr.) 
Under juli månad på fur i Dalarne och Finmarken. 


3. BR. turionana Hüsn. Framvingarne brungrå eller brun- 
gula med blygra, vagformiga tvärlinier, som bilda 2 ljusare tvär- 
band, det ena nära basen, det andra bakom midten, vingspetsen 
rostgul, stundom ända till analhörnet, med 2 blygrà tvärlinier; 
bakvingarne hvitaktiga med grå spets (o%) eller mera gra med 
sulpudrad spets (9); hufvud och thorax framtill rostgula. 

HüBn. f. 220. 221. Treit. VIII 137. X. 3. 77. 
H. S. IV. 222. Hein. Seh. IL 1. 94. Turionella 
STAINT. Man. II. 248. 

Larven gulbrun med 2 parallela mörkare tvärband på en 
del kroppsegmenter; lefver oftast i mellersta ändknoppen på fur, 
hvilken den uräter och hvari han äfven förpuppas. 

Under juni och juli månader i södra och mellersta Sverige' 
samt Norge. 


4. B. pinivorana ZELL. Framvingarne ljust rostbruna med 
talrika, irreguliera, blekgrå tvärlinier, af hvilka de bakom midten 
hafva en matt silfverglans; bakvingarne enfärgadt gråbruna; huf- 
vud och thorax rostbruna med grå inblandning. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 14. 99. 

Larven mörkröd, utan mörka fläckar men med brunt hufvud 
och nacksköld; lefver i sidoskotten på fur. 

Under juni och juli månader åtminstone i Skåne och Smä- 
land; inom Norge i Söndmöre. 


5. BR. turionella Lin. Framvingarne gulaktigt lackröda, ble- 
kare längs inkanten och subcostalnerven, med sparsamma, våg- 
formiga, silfverglänsande tvärlinier; hufvud hvitgult; thorax brun- 
aktig med rödaktiga eller gulhvita skuldertäckare; bakvingarne 
brungrå. | | 
WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 14. 100. (Duoliana 
TREIT.) Ä Bu 

Larven smutsbrun med svart hufvud och nacksköld; lefver 
i knopparne och unga skott pa fur. 


52 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 188g. 


Under juni och juli månader i hela Sverige ända in i Lapp- 
markerna. Inom Norge anmärkt pa Dovre. 

6. B.resinella Lin. Framvingarne svartbruna med talrika, 
irreguliera, vagformiga, glänsande blygrä, grofva tvärlinier, som 
utgà fran hvita framkantshakar; hufvud och thorax brungrä; bak- 
vingarne brungrå med hvitaktiga fransspetsar. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 14. 101. 

Larven rödbrun eller köttfärgad med stor mörk fläck på 8:e 
segmentet och andhälen omgifna med mörkbruna ringar. Lefver 
i 2:ne ar inuti de unga skotten pa fur och bilda där en gall- 
formig utväxt med starkt utflöde af käda. 

Under juni och juli mänader i hela Sverige ända in i Lapp- 
markerna. Inom Norge anmärkt vid Kristiania och i Odalen. 


2. Slägtet Chrosis Gn. 


Framvingarnes styloid- och glenoidalgrenar utgå från skilda 
punkter pa diskfiltet. Bakvingarnes radial- och subradialgrenar 
utgå ur samma punkt, men styloid- och ulnargrenarne fran skilda 
punkter pä diskfältet, och oberoende nerven är vid sin upprin- 
nelse böjd mot styloidgrenen. Framvingarnes metacarpalgren 
enkel, och subradialgrenen upprinner närmare till carpalgrenen 
än till radialgrenen; deras diskfält utan delningsnerver. Thorax 
utan uppstäende harborste. Antennerna hos & tjocka, ej cilierade. 
Palperna hängande. Framvingarne utan flikformigt omslag nära 
framkantsbasen hos „? och dennes baktibier med harpensel. Fram: 
vingarne utät mättligt utvidgade, med tämligen sned utkant och af- 
rundad spets. Bakvingarne tämligen smala. 

1. Oh. artemisiana ZELL. Framvingarne brunaktigt gra med 
2 hvita, matt glänsande tvärband och innanför det yttre af dessa 
1 blygra, vinkelformig tvärlinie, samt pa tvärnerven en hvit punkt; 
bakom vingspetsen en gulbrun fläck. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 20. 150. 

Larven lefver pa Anchusa officinalis. 

Under juli och augusti månader i Skane och på Gotland. 

2. Oh. littoralis Curr. Famvingarne hvitgra med mörkt 
gräbrun basfläck, nägot sned gräaktigt brun framkantsfläck nära 
spetsen oeh ett brunaktigt töcken nära utkanten. 





WALLENGREN: SKANDINAVIENS VECKLAREFJARILAR. 53 


WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 20. 151. 
Larven lefver pa Statice armeria (Armeria maritima?) 
Under juli och augusti mänader 1 kärr vid hafskusten. Fun- 
nen i Bohus län. 


3. Slagtet Eccopsis ZELL. 


Framvingarnes styloid- och glenoidalgrenar utgå fran skilda 
punkter på diskfältet. Bakvingarnes radial- och subradialgrenar 
utgå ur samma punkt, och styloid- samt ulnargrenarne likaledes 
ur samma punkt pa diskfältet, men ej forenade i samma stam; 
oberoende nerven vid sin upprinnelse böjd mot styloidgrenen. 
Thorax med upprättstående härhorste. Framvingarnes diskfält med 
2 delningsnerver, och deras subradialgren upprinner midt emellan 
radial- och carpalgrenarne; metacarpalgrenen enkel. Framvingar- 
nes framkant utan flikformigt omslag nära basen hos 9’, och den- 
nes baktibier med en härpensel. Bakvingarne hos & med långt, 
smalt, lineärt bihang i inkanten. Framvingarne utät föga utvid- 
gade med tydligt böjd utkant och afrundad spets. Bakvingarne 
smalt tresidiga och tillspetsade. Palperna uppätstigande, fôga 
längre än hufvudet. Antennerna hos & ganska korta, fint cilierade. 

1. DB. latifasciana Haw. Framvingarne lifligt gula med 
mörk vattring och genombrutna blylinier; en bred, i yttre bräd- 
den rundad basfläck, ett i yttre brädden ej bestämdt begränsadt, 
i inkanten bredare tvärband svartbruna; från utkanten ofvan anal- 
hörnet ingår ett gulbrunt streck, som ej hinner framkanten. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 20. 153. 

Under juli och augusti månader bland ekar i Skåne och 

Halland. 


4. Slägtet Penthina Treir. 


Framvingarnes styloid- och glenoidalgrenar utgå från skilda 
punkter på diskfältet. Bakvingarnes radial- och subradialgrenar 
utgå ur samma punkt på diskfältet och styloid- och ulnargrenarne 
likaledes, men ej förenade i gemensam stam; oberoende nerven 
vid sin upprinnelse böjd mot styloidgrenen. ‘Thorax med upp- 





54 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


rättstäende harborste. Framvingarnes diskfält med 2 delnings- 
nerver; deras subradialgren upprinner närmare till carpalgrenen 
än till radialgrenen; metacarpalgrenen enkel. Framvingarnes fram- 
kant utan flikformigt omslag nära basen hos 5‘, och dennes bak- 
tibier oftast med härpensel. Framvingarne än utåt bredare, än 
tämligen jämnsmala med afrundad spets. Bakvingarne måttligt 
breda, hos & utan bihang. Palperna märkbart räckande öfver 
hufvudet. Antennerna hos & med ganska korta, något pensel. 


lika cilier. 
Ofversigt af arterna: 


I:o. Baktibierna sakna hos & härpensel. 
A) Framvingarne med hvit framkantsflack .................. 1 Schreberiana. 


B) Framvingarne utan hvit framkantsfläck. 
1) Framvingarnes basfält snedt, skarpt begränsadt...... 2 Profundana. 
2) Framvingarnes basfält vertikalt och obestämdt begränsadt. 
a) Framvingarnes fransar i analhörnet bredt gulhvita 8 Turfosana. 


b) Framvingarnes fransar i analhörnet icke eller föga ljusare än för 
öfrigt Sr 4 Textana. 


II:o. Baktibierna hos & med hårpensel. 

A) Framvingarne från basen till utkanten, längs inkanten, bredt hvita 

5 Salicella. 
B) Framvingarne från basen till utkanten, längs inkanten, ej hvita. 
1.0) Framvingarne i framkantsmidten med en mörk, baktill tvär fläck 
pa ljusare botten. 

a) Framvingarne hvitaktiga eller blekgulaktiga, i inkanten grä- 
töckniga ..........ouuceennanneneenennannnnnneeene 6 Hartmanniana. 


b) Framvingarne askgrå, i inkanten ej grätöckniga 7 Semifasciana. 
2:0) Framvingarne i framkantsmidten utan mörk, baktill tvär fläck pi 
ljusare botten. 
(A) Framvingarne i spetsen ej ljusare (hvitaktiga eller gulaktiga) 
än för öfrigt. 
a) Framvingarne grå, utan gul inblandning, mörkvattrade, med 
liten, hvitaktig fläck på tvärnerven........-.-. 8 Inundana. 
b) Framvingarne bruna med mer eller mindre gul inblandning, 
utan hvit fläck på tvärnerven, 
1) Palperna gulaktigt hvita; bakvingarnes fransar hvita 
9 Postremana. 
2) Palperna mörkgrå; bakvingarnes fransar brungrå 
. om 10 Lapideana. 
(B Framvingarne i spetsen mer eller mindre bredt hvita, stundom 
stötande i rosenrödt eller ockragult. 








M 2 a mg Si 


= —/ = 0 me me 


a BE u 


WALLENGREN: SKANDINAVIENS VECKLAREFJÄRILAR. 55 


(1:0) Framvingarnes mörka (bruna med starkt rostfärgad in- 
blandning) grundfärg räcker i framkanten lika längt 
som i inkanten ......................... 11 Gentianana. 


(2:0) Framvingarnes mörka grundfärg räcker i framkanten ej 
så långt som i inkanten, 

a) Framvingarnes mörka grundfirg räcker i framkanten 
ända till 3:e paret hakformiga fläckar (räknade frän 
vingspetsen). 

1) Framvingarnes spets svartbrun eller rostbrun, fran- 
sarne mörkgrä, blott vid inkanten hvitaktiga 
12 Sauciana. 


2) Framvingarnes spets gra och hvit, fransarne hvit- 

aktiga med grå fläckar............... 13 Capreana. 

b) Framvingarnes mörka grundfärg räcker i framkanten 

blott till 4:e eller 5:e paret hakformiga fläckar (räk- 

nade frin vingspetsen), s& att mellan dessa och 1:a 

paret finnas i framkanten 4 mörka fläckar sisom 
mellanrum. 

1) Framvingarnes utkantsfält krithvitt eller blähvitt, 

aldrig stötande i gult eller rödaktigt. 
(a) Framvingarnes mörka färg hinner i inkanten ej 
till analhörnet. 

(1) Framvingarne med en oval, svartbrun, fran 
det mörka basfältet skild fläck vid början 
af utkantsfältet och oftast en blekgrä eller 
blekbrun skuggning nära vingspetsen 

14 Cynosbatella. 

(2) Framvingarne utan sädan oval fläck, men 
stundom med 2 fina, ofta till ett svart tvär- 
streck förenade svarta punkter vid början 
af utkantsfältet; utan nägon blekgrä eller 
brunaktig skuggning nära vingspetsen 

15 Pruniana. 
(b) Framvingarnes mörka färg hinner i .inkanten 
ända till analhörnet; innanför midten ett blott 
i framkanten tydligt hvitt tvärband 
16 Sororculana. 
2) Framvingarnes utkantsfält mer eller mindre stötande 
i ockragult, rosenrödt eller köttrödt, eller åtmin- 
'stone med ett blekrödt, obegränsadt ställe bakom 
tvärnerven. 
(a) Framvingarnes spets bredt svartaktig. 

(1) Bakom framkantsmidten en rosenröd fläck, 

som fortsättes till analhôrnet 
17 Roseomaculana. 


56 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1880. 


(2) Bakom framkantsmidten en svagt rosenröd 
flick, som ej fortsättes till analhörnet. 

*) Framvingarne med rostbruna flickaroch 2 
svartpunkterade, af glänsande biylinier 
bildade tvärband ....... 2... 18 Lodianra. 

**) Framvingarne utan rostbruna fläckar med 
flera blå, vägformiga metallglinsande tvär- 
linier......................... 19 Pyrolana. 

(b) Framvingarnes spets föga mörk. 
(1) Bakom framvingarnes tvärnerv en från det 
mörka basfältet skild svartaktig fläck 
20 Dimidıana. 
(2) Bakom framvingarnes tvärnerv en med det 
mörka basfältet sammanhängande mörk fläck. 

*) Framvingarnes utkantsfält helt och hållet 

blekt ockragult utan köttröd inblandning 


21 Ochroleucane. 
> ++) Framvingarnes utkantsfält hvitt med kött- 
röd inblandning ......... 22 Betulætanrs. 


1. P. Schreberiana Lin. Framvingarne svartaktigt olivbruna 
med matta violettblä tvärlinier och en stor, hvit, in pa halfva 
vingbredden räckande flack bakom framkantsmidten. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 14. 103. 

Larven lefver pa Prunus padus. 

Under juni och juli mänader i södra och mellersta Sverige 
ätminstone in i Upland; äfven ı södra Norge. 

2. P. profundana Fasr. Framvingarne bruna med ljusare, 
nästan rostgula ställen, mörkare, snedt begränsadt basfält, 2 i 
inkanten till en ljus fläck utvidgade blylinier innanför midten, 
en mot framkanten gaffelformigt delad blylinie fran analhörnet 
och en stor, svartaktig fläck nära utkanten. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin, 14. 102. 

Larven mörkgrön med ljusgrönt hufvud, försedt pa hvardera 
sidan med 2 svartbruna punkter; bröstfötterna svarta. Lefver på 
ek och Prunus padus. 

Under juni, juli och augusti i Skane och Halland. 

3. P. turfosana H. S. Framvingarne svartaktigt olivbruna, 
i framkant och inkant, i synnerhet nära spetsen och analhörnet 
blekgula, med vertikalt men obestämdt begrinsadt basfält, genom- 
brutna blylinier, gulhvita, undertill grå palper, brunt, framtill och 

















WALLENGREN: SKANDINAVIENS VECKLAREFJARILAR. 57 


vid halsen gult hufvud samt gul, med bruna tvärstrimmor försedd 
thorax; fransarne blygrå, i analhörnet bredt hvitgula samt bakom 
spetsen med 2 smala hvitgula fläckar. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 16. 119. | 

Under juni månad i Skåne, södra Norge och Sydvaranger, i 
syonerhet pa torfmossar. 

4. P. Textana FröL. Framvingarne svartbruna, med verti- 
kalt men obestämdt begränsadt basfält, samt af rostgult infattade, 
blä metallinier ur gulaktiga framkantshakar; palper och hufvud 
grägula; fransarne vid roten gulaktiga, bakom den svarta del- 
ningslinien grä, till och med hvitaktiga. 

Hübn. f. 307—309. H. S. Neue Schm. L f. 39. 
Hein. Schm. II. 1. 113. 

Under juli manad i Skane, sällsynt. 

5. P. salicella Lin. Framvingarne hvita vid basen och 
längs inkanten, med bred brun fläck längs framkanten, börjande 
nära basen och sträckande sig till utkanten, samt skiftande med 
blygrâtt. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 14. 104. 

Larven smutsigt rôdbrun med svarta fläckar, svart hufvud 
och nacksköld; lefver på vide och balsampoppel. 

Under juli och augusti manader i södra och mellersta Sverige 
ätminstone in uti Upland samt i södra Norge. 

6. P. Hartmanniana Lin. Framvingame hvitaktiga eller 
blekt lädergula, längs inkanten grätöckniga, med ett smalt, vink- 
ladt mörkt mer eller mindre fullständigt tvärband nära basen 
och en triangulär, baktill tvär, grä fläck nära framkantsmidten. 

Scriptana WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 15. 107. 

Under juni och juli månader på videstammar i Upland och 
vid Kristiania samt Selbo. Larven lefver pä ätskilliga videarter 
och är ljusgrôn med brunfläckigt hufvud. 

7. P. semifasciana Haw. Framvingarne askgrä, mörkt vatt- 
rade, med smalt, vinkladt, brunt tvärband nära basen, ej räckande 
inkanten, och en triangulär, baktill tvär, brunaktig fläck nära 
framkantsmidten. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 15. 106 

Larven skall lefva i skotten och fröredningen pa sälg. 

Under juni och juli mänader i Skäne och Bohuslän. 


58 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


8. P. mundana SCHIFF, Framvingarne blåaktigt gra med 
brun inblandning, mörkvattrade; en mörkare, tvärbandslik, sling- 
rande strimma frän utkantsmidten snedt till framkanten och en 
liten hvit, punktformig fläck pä tvärnerven. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 15. 105. 

Under juli mänad i Östergötland och Vestergötland. 

9. P. postremana ZELI. Framvingarne svartbruna med blä- 
glänsande, i utkantsfältet, stundom äfven i midtelfältet af rostgult 
infattade, af bruna eller hvita fläckar genombrutna, tvärbandslikt, 
oregelbundet sammanlöpande tvdrlinier; palperna gulhvita, bak- 
vingarne brungrä, stundom vid basen hvitaktiga; deras fransar 
hvitaktiga. 

ZELL. Isis 1846. 231. H. S. IV. 231. HEIN. Schm. 
IL 1. 114. Heydentana H. S. f. 259. 304. 305. 329. 

Larven \efver i stängeln nära roten pa /mpatiens noli tan- 
gere. Den är smutsgrön med svartbrunt hufvud och nacksköld, 
den senare kantad med och delad af grönt. 

Under juni månad i Skane, Sällsynt. 

10. P. lapideana H. S. Framvingarne svartbruna med bly- 
glänsande, tvärbandslikt, oregelbundet sammanldpande tvärliner: 
nära analhörnet en hvitaktig, snedt utät vingen gäende inkants 
flick; hvitaktiga framkantshakar nära vingspetsen; palperna grå; 
bakvingarne brungrå med föga ljusare fransar. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 16. 118. 
Under juli månad i Skåne, Småland och Vestergötland. 


11. P. gentianana Hübn. Framvingarne till ?/, från basen 
mörkbruna med hvit och rostgul inblandning, svarta punkter och 
en hvit punkt på tvärnerven; återstående 1/, gulaktigt hvit med 
rostgul spets och inneslutande en grä hakformig fläck. 

Hüsn. f. 12. TREIT. VIII 36. A. S. IV. 230. StANT. 
Man. II. 196. Hein. Schm. II. 1. 111. 

Larven smutsigt gulhvit med blekt olivgröna fläckar och 
svart hufvud och nacksköld. Lefver i blomhufvuden på kardtistel. 

Under juli månad. Funnen i Odalen i Norge. 

12. P. sauciana Hüsn. Framvingarne till något öfver midten 
i framkanten och i inkanten nära till analhörnet äfvensom | 
spetsen blåsvarta med svartbrun inblandning, för öfrigt hvita med 





WALLENGREN: SKANDINAVIENS VECKLAREBJARILAR. 59 


rosenröd anstrykning oeh smal, ljusgrä skuggning fran analhörnet; 
fransarne mörkgrå, blott vid inkanten hvitaktiga. 
WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 15. 111. 

Larven skall lefva pa Vaccinium myrtillus. 

Under juni och juli mänader 1 Lappland, pa Dovre och i 
Finmarken. 

13. P. capreana Hüsn. Framvingarne till något öfver midten 
i framkanten och i inkanten nära till analhörnet svartakrigt bla- 
gra, brunvattrade, för öfrigt jämte en flack vid 1/, af framkanten 
och en mer eller mindre sammanhängande strimma längs ving- 
vecket hvita, med grå töcken i spetsens hvita färg; fransarne hvit- 
aktiga med grå fläckar. | 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 15. 108. | 

Larven smutsigt gröngrå med fina svarta punkter och svart 
hufvud. Lefver på vide, hvars bladknoppar den uppäter. 

Under juni och juli månader på hela halfön ända in i Fin- 
markerna. 

14. P. cynosbatella LIN. Framvingarne till midten i fram- 
kanten och i utkanten nära till analhörnet svartaktigt blågrå med 
brun inblandning, för öfrigt hvita, töckniga af ljus-grått med 
en oval, svartbrun fläck, skild från det mörka basfältet och stun- 
dom därjämte en mindre sådan; vingspetsen grå. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 15. 112. 

Larven smutsigt olivgrön med svarta fläckar, svart hufvud 
och nacksköld; lefver på hagtorn, slån och flerahanda fruktträd. 

Under juni och juli, stundom redan i maj uti södra och 
mellersta Sverige samt i södra och vestra Norge. 

15. P. pruniana Hüsn. Framvingarne till midten i fram- 
kanten och i inkanten nära till analhörnet blåsvarta med svart- 
brun inblandning, för öfrigt gulaktigt hvita, töckniga af brungrått 
med 2 fina svarta, ofta till ett streck sammanflytande punkter vid 
början af det hvita fältet; vingspetsen svart; palperna svartgrå. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 15. 113. 

Larven smutsigt grön, grågrön eller svartgrön med svarta 
fläckar, svart hufvud och nacksköld; lefver i sammanvecklade 
blad på Prunus-arter. 

Under juni och juli månader i södra och mellersta Sverige 
tamt i södra Norge ända upp till Dovre. 





60 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


16. P. sororculana ZETT. Framvingarne till midten i fram- 
kanten och 1 inkanten ända till analhörnet svartaktigt blägrä, med 
en hvit fläck vid 1/, af framkanten, hvilken fortsättes genom ett 
med bläsvart betäckt, matt tvärband till nära inkanten; för öf- 
rigt hvita med grä, vid vingspetsen rostfärgade töcken. 

WALLENGR, Sp. Tortr. & Tin. 15. 110. 

Larven lefver på unga björkar. 

Under juni och juli månder i Lappland, i Odalen och Sönd: 
möre, på Dovre och i Finmarken. 

17. P. roseomaeulana H. S. Framvingarne svarta med 
brunaktig inblandning och vid basen matta, blyglänsande tvär- 
linier, ett något ljusare tvärband innanför midten, nästan blott 
antydt genom ljusa tvärstreck i framkant och inkant; en stor 
rosenfärgad fläck utanför framkantsmidten, sträckande sig såsom 
ett smalt, stundom på midten genombrutet tvärband till analhör- 
net; vingspetsen svart med blylinier. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 16. 115. 

Under juni månad i södra Lappland. Larven lefver på 
Pyrola minor och dess samslägtingar. 

18. P. lediana Lin. Framvingarne svarta med rostbruna 
fläckar och 2, af dubbla blyglänsande linier bildade svartpunk- 
terade tvärband, ett nära basen och det andra innanför midten; 
en stor hvit, af rosenrödt töcknig, nästan fyrsidig fläck utanför 
framkantsmidten, ej hinnande analhörnet; vingspetsen svart med 
silfverlinier. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 16. 116. 

Larven \efver på Ledum palustre, hvars blad han nära for. 
puppnirigen sammandrager till stora knippen, 

Under juni och juli månader såväl i Sveriges södra som 
nordligaste provinser och anmärkt inom Norge på Dovre och i 
Finmarken. 

19. P. pyrolana WocKE. Framvingarne brunaktigt svarta 
utan rostbruna fläckar, med blå, vågformiga tvärlinier, delvis med 
hvit kärna; en halfkretsformig, rosenröd fläck utanför framkants- 
midten, som hos 9 fortsättes smalt inåt, stundom till analhörnet; 
en liten hvit fläck i midten nära inkanten, men ej hinnande 
denna; vingspetsen svart med blå tvärlinier. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 16. 117. 


WALLENGREN: SKANDINAVIENS VECKLAREFJARILAR 61 


Larven \efver i rotbladen till Pyrola secunda och P. minor 
och sammandrager bladen till knippen. 

Under juni och juli mänader i Blekinge samt södra Norge, 
afvensom pa Dovre. 

20. P. dimidiana Sopor. Framvingarne till midten i fram- 
kanten och i inkanten nära till analhörnet bläsvarta med svart- 
brun inblandning och rödhvit framkantsfläck, für öfrigt blekt 
rosenröda, töckniga af blekgrätt, med en svart punkt bakom 
midten, hvilken ej sammanhänger med basens mörka färg. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 16. 114. 

Larven lefver pa Myrica Gale, men äfven på björk och 
lind. Den är olivgrön, med eller utan mörkare rygglinie men 
med svarta punkter; hufvud och nacksköld glänsande svarta. 

Under juni och juli mänader i Lappland, Odalen och Fin- 
marken. 

21. P. ochroleucana Hüsn. Framvingarne till midten i 
framkanten och i inkanten nära till analhörnet mörkt blågrå med 
ljusbrun inblandning, fdr öfrigt blekt ockragula, föga töckniga, 
med svart punkt bakom midten, hvilken sammanhänger med ba- 
sens mörka färg. 

Hüsn. f. 304. TREIT. X. 3. 48. H. S. IV. 227. 
STAINT. Man. II. 194. 

Larven skall lefva på Rosa och fruktträd. Den är mörk 
grön med gulgröna punkter, som äga fin svart kärna; rygglinien 
mörkare, hufvudet mörkbrunt. | 

Under juni i Skane och vid Kristiania. 

22. P. betuletana Haw. Framvingarne till öfver midten 
och i inkanten ända till analhôrnet svartaktigt blagra med rost- 
brun inblandning, für öfrigt hvita, grastrimmiga, med rostgul fläck 
i midten. | 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 15. tog. 

Larven skall lefva på björk. Den är gräsgrön med ljusare 
punkter och mörkare rygglinier; hufvudet ljust grönaktigt, med 
svarta och bruna fläckar. | 

Under juni och juli månader i Skåne och Lappland, S. 
Norge, på Dovre och i Finmarken. 


62 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1880. 


5. Slägtet Euchromia Stern. 


Framvingarnes styloid- och glenoidalgrenar utgå fran skilda 
punkter på diskfaltet. Bakvingarnes radial och subradialgrenar 
utgå ur samma punkt pa diskfältet och styloid- och ulnargrenarne 
likaledes, men ej förenade i gemensam stam; oberoende nerven 
upprinner ur diskfältets tvärnerv, böjd mot styloidgrenen. Thorax 
tilltryckt fjällig eller hårig, utan upprättstående härborste. Fram: 
vingarnes diskfält med 2 delningsnerver; deras subradialgren upp- 
rinner icke närmare till carpalgrenen än till radialgrenen; meta- 
carpalgrenen enkel. Framvingarnes framkant hos & utan flik. 
formigt omslag nära basen och hanens baktibier med hårpensel 
hos de flesta arter. Framvingarne utåt obetydligt utvidgade med 
tämligen sned, ej böjd utkant och afrundad spets. Bakvingarne 
måttligt breda. Antennerna hos & med korta, penselformiga ci 
lier. Palperna oftast tydligen hinnande öfver hufvudet. 


Öfversigt af arterna. 


I:o. Palperna tydligen räckande öfver hufvudet; baktibierna hos & med hin 
pensel. 

A) Framvingarne utan mörkt tvärband, men likformigt betäckta med ge 

nombrutna blyglänsande tvärlinier eller småstreck. 

a) Framvingarne stötande i purpurrödt. 

1) Framvingarne jämbreda, mörkröda, utan tydligt midtelband, med 
starkt glänsande blylinier ........................... 1 Arbutelle. 
2) Framvingarne utåt bredare, smutsigt mörkröda, med tydligare 
midtelband och matt glänsande blylinier ......... 2 Mygindane. 
b) Framvingarne gulaktigt olivgrå med rosenröd anstrykning och smi 
blyglänsande fläckar .................... nar 8 Aufasa. 
B) Framvingarne köttrödaktiga med smalt olivbrunt tvärband 4 Strass. 
Il:o. Palperna betydligt kortare än hufvudet; baktibierna hos & utan bir 
ae & Branderiant, 


1. B. arbutella Lin. Framvingarne jämbreda, mörkt kar- 
mosinfärgade, med starkt glänsande blygrä tvärlinier, utan antyd- 
ning till mörkare tvärband. 

| WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 16. 120. 

Larven skall lefva pa Arctostaphylos officinalis och A, alpina. 

Under juni och juli mänader i Blekinge, Dalarne och Lapp- 
land, samt inom Norge i Odalen, på Dovre och i Finmarken. 





WALLENGREN: SKANDINAVIENS VECKLAREFJÄRILAR. 63 , 


2. B. mygindana Scuirr. Framvingarne utåt bredare, smut- 
sigt mörkt karmosinrôda med matta glänsande, violettgrä tvär- 
liner och ej skarpt markeradt mörkare tvärband. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & 16. 121. 

Larven mörkröd med svart hufvud; lefver i toppskotten af 
; Myrica Gale och Vaccinium vitis idea. 

Under juni och juli mänader i södra och mellersta Sverige, 
åtminstone upp i Vester- och Östergötland, samt inom Norge 1 
Odalen och på Dovre samt vid Kristiania. 

3. B. rufana Scop. Framvingarne gulaktigt olivgrå med 

. rosenröd anstrykning och små, täta, blyglänsande fläckar. | 
WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 16. 122. 

Larven, som lefver på Vaccinium vitis idea, är mörkt oliv- 

" grin, stötande i rödbrunt, med litet, svart hufvud. | 

| Under juni manad i Skane, samt inom Norge vid Kristiania 

och Bergen samt i Odalen. 

4. EB. striana SCHIFF. Framvingarne tätt betäckta med 
violetta och kanelröda, vagformiga tvärlinier; ett vertikalt oliv- 
brunt midteltvärband och en sådan tvärstrimma nära utkanten. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 16. 123. 
| Larven smusigt hvitaktig med mörkgrätt ryggkärl och ljus: 
brunt hufvud, senare gulaktigt hvit; lefver till en början under 
öfverhuden på roten af Zaraxacum officinale; såsom äldre ur- 
holkar den roten helt och hället saınt dödar härigenom plantan. 
Afven pa Plantago lanceolata. 

Under juli och augusti i södra och mellersta Sverige ätmin- 
stone upp i Upland, samt inom Norge vid Kristiania och Bergen. 

5. E. Branderiana Lin. Framvingarne brunaktigt askgrå 
eller gräbruna med eller utan antydning till mörkare basfläck och 
på midten smalare tvärband, hufvudet lergulaktigt. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 17. 124. 

Var. viduana Hüsn. Framvingarne hvitgulaktiga, mörkspräck- 
liga med brungrå basfläck och ett obestämdt begränsadt, i fram- 
kanten smalare, i analhörnet bredt tvärband. 

Hüpn. Fig. 303. 

Larven skall lefva på asp. 

Under juni och juli månader i södra och mellersta Sverige 
åtminstone upp i Upland, samt i Norge vid Kristiania och i Odalen. 


64 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


6. Slagtet Sericoris. Treir. 


Framvingarnes styloid- och glenoidalgrenar utga fran skilda 
punkter på diskfältet. Bakvingarnes radial- och subradialgrenar 
utgå ur samma punkt pa diskfältet och styloid- och ulnargrenarne 
likaledes, men ej förenade 1 gemensam stam; oberoende nerven 
upprinner fran diskfältets tvärnerv, vid roten böjd men pa afständ 
fran styloidgrenen. Thorax tilltryckt fjällig eller härig utan upp- 
rättstäende harborste. Framvingarnes diskfält med 2 delnings- 
nerver; deras subradialgren upprinner närmare till carpalgrenen 
in till radialgrenen; metacarpalgrenen enkel. Framvingarnes fram- 
kant hos & oftast utan flikformigt omslag nära basen och hanens 
baktibier merendels med härpensel. Framvingarne mer eller min. 
dre utvidgade med rundad spets. Antennerna hos & med korta, 
penselformiga cilier. Palperna tydligen längre än hufvudet, tre- 
sidiga. 


(Forts.) 





NYA BIDRAG TILL SKANDINAVISKA HALFONS 
MYRIOPODOLOGI 


AF 


C. O. von Porat. 


(Forts. fr. sid. 48, häft. 1.) ' 


Tredje ordningen PAUROPODA 
(LUBBOCK 1866.) 


Äfven denna ordning har befunnits representerad i Sverige. Den 
innefattar myriopoder, hvilka genom sina greniga, 5-ledade antenner, 
sina få benpar (högst 9), sin egendomliga skapnad i öfrigt och 
sin geografiska utbredning ådragit sig zoologernas synnerliga 
uppmärksamhet. Ty pauropoderna ej blott bilda en mellanlänk 
emellan de öfriga ordningarna i klassen, utan förmedla ock öfver- 
gången till andra artropoder, hvarjämte de bryta den inom klassen 
rådande »tråkiga enformigheten». Genom sin litenhet (de hittills 
kända arternas längd vexlar från 1/, till 11/, millimeter) hafva 
de intill senaste årtionden undgått entomologernas uppmärksamhet, 
men hafva då befunnits tillhöra ej blott Europa utan äfven Nord- 
amerika. I denna förekomst har man velat se bevis för att 
pauropoderna jämförelsevis länge funnits till på jorden, ja så 
länge, att Nordamerika och Europa vid tiden för deras upp- 
komst varit genom ett fastland förenade med hvarandra. Den 
omständigheten, att ännu i dag europeiska och amerikanska for- 
mer fullt öfverensstämma i skapnad med hvarandra, har man 

Entomol. Tidskr. Arg. 10, H. 2 (1889). 5 








66 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


vidare ansett vittna om att arter finnas, som ej under tusental ' 
af år undergätt någon förändring (jfr. LATzEt., Die Myr. II p. 21°. 

Prof. LATZEL, som i Österrike funnit ej mindre än 6 arter 
af dessa djur, fördelade på 3 slägten, indelar dem i sitt förträfl- — 
liga arbete: »Die Myriopoden der Österreichisch-Ungarischen 
Monarchie II, Wien 1884», i tvenne familjer: 

Pauropoda agilia, innefattande mera längbenta, snabb: — 
fotade djur, liknande ungarne af vissa chilopoder eller scolo- , 
pendrellor, samt ; 

Pauropoda tardigrada, innefattande tröga, kortbenta djur, ' 
hvilkas ben knappast nå utom (de breda) ryggsköldarne och | 
hvilka mera närma sig diplopoderna. 

Till den förstnämda familjen hör den form, Pauropus 
Huxleyi Lussock, som anträffats äfven i Sverige. Då jag ej | 
däraf eger exemplar till hands, på hvilka en beskrifning kunde i 
byggas, lånar jag ur nyss nämda arbete LATzELs diagnoser. : 


B:e Familjen PAUROPODIDÆ 
(Luppock) RYDER 1879. (= Pauropoda agilia Latztt). 


VIII. Slägtet Pauropus LuBBocK 1866. 
(Trans. Linn. Soc. Lond. XXVI, p. 181—87.) 


»Corpus parvulum, elongatum, sublineare vel subconicum, 
sat depressum, attamen etiam subconvexum, scutis dorsalibus 
septem obtectum. Caput parvum, non absconditum.  Scuts 
dorsalia magnitudine sat inzqualia, tenera, vix chitinea, sculp 
tura nulla, supra setis simplicibus, plerumque transverse seriatis 
ornata, marginibus lateralibus nudis. Pili laterales sensiles sub 
margine scuti 2, 3, 4, 5, 6, siti, longi vel longissimi, szpivs 
rigidi. Pleuræ non obtectæ. Pedes gradatim longiores, graciles 
et spinosi, ungue trilobo; pedum articuli basales appendiculis 
manifestis præditi.»s (LATZEI. 0. c. p. 22). 


ı. Pauropus Huxleyi Lussock 1866. 
(Trans, Linn. Soc. Lond. XXVI (1866) p. 182, t. 10.) 


»Gracilis, subconicus vel inverse-fusiformis, sublævis, albus 
totus, tractu intestinali sæpius pellucente. Caput antennzqut 





VON PORAT: SKANDINAVISKA HALFONS MYRIOPODOLOGI. 67 


pilts brevioribus vel longioribus, subclavatis et subtilissime ar- 
ticulatis sparse vestita. Antennarum stylus latior altero brevior, 
in apice inter flagella breviter pedunculata globulum minorem 
sessilem vel brevissime pedunculatum gerens; flagellum tertium 
ceteris Jongius. Scuta dorsalia parum convexa, sublævia, margi- 
nibus integris, scuto quinto maximo, septimo minimo, omnia 
tamen seriebus binis transversalibus pilorum brevium ornata. Pili 
laterales sensiles longi et rigidi, subplumosi, paris ultimi longis- 
simi, retro directi. Pedes porrecti, longi, gradatim longiores, in 
articulis duobus basalibus appendiculas integras, in iisdem vero 
articulis paris ultimi appendiculas bilobas possidentes, unguis 
tnlobi partibus lateralibus dilatatis, parte media tenui. Long. 
1—1,3 m.m., lat. max. 0,20—0,35 m.m.» (LATZEL 0. c. p. 23— 
24, t. II f. ro—12). 

Denna märkliga myriopod — som i Londons entomologiska 
förening, där Lurrock år 1866 redogjorde för sitt fynd, föran- 
ledde en mycket framstående medlem af detsamma, Mr WEST- 
woop, att säga, att, med undantag af det utaf HALLIDAY beskrifna 
slägtet Iapyx, Pauropus vore det intressantaste leddjur, som 
på många år blifvit uppdagadt — upptäcktes i Sverige nä- 
stan samtidigt med LuBBocks fynd i England af n. v. professorn 
T. TULLBERG. Utan tvifvel är den ej så sällsynt, men dess 
ofantligt ringa storlek och undangömda lefnadssätt — JATZEL 
anbefaller att, vid sökandet efter den, med loupe genomsöka 
föremål, hvarå den brukar uppehålla sig — hafva gjort, att den 
blott på få ställen hittills anträffats. Jag har en gång för flere 
år sedan funnit den vid Sanna nära Jönköping. Den bör med 
framgång kunna eftersökas under stenar, multnande grenar och 
blad, där acarider, poduror och scolopendrellor bruka trifvas. 

Måhända skola hos oss ock påträffas ej mindre den andra 
europeiska arten af slägtet, P. pedunculatus LusBock, som har 
antennernas två. hufvudgrenar lika långa och »antennknappen» 
skaftad, än ock representanter af pauropodernas andra familj. 





68 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 188g. 


Fjärde ordningen DIPLOPODA 


BLAINVILLE-GERVAIS 1844. 
ı:a Underordningen Pselaphognata LarzEL 1884. 


6:e Familjen POLLYXENIDÆ Gray & Jones 1842. 





| 


IX. Slagtet Pollyxenus LATREILLE 1802—04. 
(Hist. Nat. d. Crust. et d. Ins. III, p. 45 & VII p. 81.) 


1. Pollyxenus lagurus Linné 1758. 
(Scolopendra lagura i Syst. Nat. ed. X p. 637.) 


Tämligen allmän; anmärkt i de flesta provinser af Södra 
Sverige fran Skåne åtminstone till Upland. — Danmark, Hol 
land, Belgien, Nord- och Sydtyskland, England, Frankrike, Italien. 


a:a Underordningen Chilognatha LATREILLE (ex. p.) 1802. 
7:e Familjen GLOMERIDZS LeacH 1814. 


X. Slagtet Glomeris LATREILLE 1702. 
(Hist. Nat. d. Crust. III p. 44; VII (1804) p. 63.) 


1. Glomeris marginata Viirers 1780. 
(Oniseus marginatus Vill. i Lion, Ent. IV, p. 187 t. 11, f. 15.) 


Allmän i Sveriges sydligaste provinser, mera sporadisk | 
Småland och Östergötland; synes gå längre upp pa vestra kusten, 
där den funnits i Bohuslän (Bro sin och Hult i Askims sn, A. 
W. MALM) samt i Norge vid Kristiania och Mandal. — Skall 
enligt STUXBERG saknas pa Gotland.! 

Äfven i det öfriga Europa är ofvanstäende art anträffad 
mera i de vestra länderna än i de östra (Danmark, Holland, Belgien. 


1 Min uppgift 1866 om dess förekomst på Gotland grundade sig på 
exemplar, hvilka jag då ville minnas mig sjelf hafva tagit på Gotland 185. 
Då emellertid en så grundlig kännare af Gotlands myriopodfauna som dr , 
STUXBERG ej, ehuru sjelf gotländing, kunnat återfinna den derstädes, vågar )'g 
ej vidhålla min uppgift, som ju kunnat bero på en etikettfürvexling. 


VON PORAT: SKANDINAVISKA HALFONS MYRIOPODOLOGI. 69 


Vestra Tyskland, England, Frankrike, Italien) och synes t. ex. saknas 
i Schlesien och Österrike enligt HAASE och LATzEL. Dock är den 
af dr Everts funnen så långt östligt som i Sachsen. 


8:e Familjen POLYDESMIDZ Leacu (ex. p.) 1814. 


XI. Slagtet Polydesmus LATREILLE (ex. p.) 1802. 
(Hist. Nat. d. Crust. et d. Ins. III p. 44; VIL (1804) p. 77.) 


Intill senaste tiden upptogs af de nyare kritiske myriopodo- 
logerna blott en Polydesmus-art, den allmänna P. complanatus, 
såsom tillhörande Nord- och Mellaneuropas fauna. Sedan LATZELS 
pa iakttagelser rika och med noggranna afbildningar försedda 
arbete: »Die Myriopoden der Österreichisch-Ungarischen Mo- 
narchie (Wien 1881—1884)», utkommit, synes man mera all- 
mänt vilja följa den af amerikanaren H. C. Woop uppstälda 
grundsatsen att bygga artbegränsningen inom ätskilliga diplopod- 
slagten pa olikheten i hanarnes kopulationsorgan — hvilken ka- 
rakter ju inom arachnidernas grupp länge visat sig synnerligen 
tillförlitlig. Redan 1870 anmärkte jag i min lilla uppsats: »Om 
nagra myriopoder fran Azorerna» (Öfvers. Vet. Ak. Förh. 1870 
p. 820), att vi enligt denna grund egde ätminstone tvä, om icke 
tre olika Polydesmusformer, samt lemnade, jämte en afbildning 
af kopulationsorganerna hos den nyuppstälda azoriska arten Pol. 
cortaceus, tillika en afbildning af samma organ hos den största 
och allmännaste svenska formen, som därför företrädesvis borde 
erhålla namnet Pol. complanatus. »Den andra formen — skref 
jag vidare — har dem något liknande samma organer hos Pol. 
cortaceus, men tanden nedanför spetsen är utvecklad till en läng, 
stundom tandad flik. Hos den tredje formen är üfverensstäm- 
melsen med Fol. coriaceus i detta hänseende ännu större.» För 
den andra, så omnämda formen har nu LATzEL fixerat C. L. 
Kochs namn Pol. denticulatus, och följdriktigt bör väl den 
tredje då ock särskiljas med sitt namn, hvilket lämpligast kan 
ske genom att upptaga den som en varietet af ofvan anförda 
Pol. coriaceus och kalla den på grund af dess nordiska före- 
komst borealis. Olikheterna i skapnaden för öfrigt äro dock så 
ringa och svåra att karakterisera, att det är med en viss tvekan, sont 


70 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


man kan besluta sig för att göra artskilnad. I korthet skulle 
denna skilnad kunna skematiskt framställas sälunda: 

1. Hanens tvä kopulationsfötter enkla, i midten tillbakaböjda 
och med spetsen klufven. — Kroppsformen mera bred 
och platt, rygg- och sidoknölarne sällan härbärande, sido- 
processernas bakhörn mindre utdragna. Antennerna kor- 
Ce 1 Pol. complanatus. (I..) 

2. Hanens två kopulationsfötter dubbla, skilda anda till det 
häriga basalstycket, i spetsen mer eller mindre krokformiga 
och med själfva spetsen enkel. Kroppsformen smalare, 
ryggen mindre plan, rygg- och sidoknölarne nästan alltid 
härbärande. Antennerna längre. 

A. Kopulationsfötternas längre (yttre) stam ett stycke 
frän spetsen försedd med en längt utdragen arm 
eller gren; de främre segmentens sidokölar mera 
uppböjda; åtminstone de 7—S8 sista segmentens 
bakhörn utdragna utöfver den tvärlinie, som den 
knölprydda ryggdelens bakkant bildar. 

2 Pol. denticulatus C. L. Koch. 

B. Kopulationsfötternas längre (yttre) stam i spetsen 
ej grenig, pa sin höjd försedd med en liten tand- 
lik utvidgning ett stycke ofvan den enkla spetsen; 
de främre segmentens sidokôlar mindre uppböjda; 
knappast mer än de 5 —6 sista segmentens bakhörn 
utdragna utöfver nämda tvärlinie. 

3 Pol. coriaceus Porat, var. borealıs. 


1. Lolydesmus complanatus LINNE 1761. 

(/ulus complanatus, Fauna Suecica, ed. II p. 502.) 
Tämligen allmän fran Skane åtminstone till Helsingland. 
© Spridd, såsom det synes, äfven genom det öfriga Europa. 


2. Polydesmus denticulatus C. L. Koch 1847. 
(Syst. d. Myriapoden p. 135.) 
Syn. 1851 Polydesmus acutangulus MENGE, Die Myr. d. Umg. v. 
Danzig p. 9. 
1884 » denticulatus LATzEL, Die Myr. d. Ost. 
Ung. Mon. II, p. 141. 








VON PORAT: SKANDINAVISKA HALFONS MYRIOPODOLOGI. 71 


Ehuru namnet Polydesmus denticulatus redan 1841 är af 
Le GuitLLou användt för en (exotisk) polydesmid, har jag, efter 
Latzet. och Haase, bibehållit det for ofvanstäende, da goda skäl, 
ätminstone af praktiskt värde, fordra upphöjandet af en del ny- 
uppstälda underslägten af Polydesmus s. lat. till slägten, och 
bland dessa befinna sig S/enonia, dit LE GuiLLous art hör, samt 
Paradesmus, hvaraf vi äfven i Sverige funnit en representant. 

Kroppslängd ända till 16 m.m.; bredd 2 m.m. 

Ar säkerligen nästan lika allmän som Polydesmus compla- 
natus såsom antecknad fran Skane (Lund, Roth), Småland (Fon. 
köping), Vestergôtland (Mosseberg, STUXBERG enl. ex. i Ups. Mus.), 
Göteborg (A. W. MALM). — I Norge har jag i Kristiania bot. träd- 
gard tagit den, äfvensom i Danmark (Rosenborgs Have i Kopen- 
hamn). Fran Holland anföres den af Dr Everts, och bland en 
del myriopoder, som jag under en resa 1 Tyskland 1884 insam- 
lade, finnas exemplar fran Sachsiska Schweiz, Köln, Nürnberg 
och Würzburg. Prof. LaAïzEL anför den fran Österrike, Ungarn 
och mellersta Frankrike, d:r Haase fran Schlesien. 


3. Polydesmus cortaceus Porat 1870. 
(Ofvers. Vet. Ak, Förh. 1870, n:o 7, p. 819, fig. 7.) 

var. borealis n. var. 

Polydesmo denticulato simillimus, at minor, pedibus copu- 
lativis maris (bipartitis) stipite longiore exteriore simplici (sub a- 
picem non ramifero sed interdum denticulo minimo), apice sim- 
plici; stipite breviore interiore apice simplici, hamato, pulvilloque 
setigero; angulis posticis carinarum lateralium tantum in segmentis 
5—6 ultimis ultra marginem posticum transversum dorsi productis. 

Long. corp. 10—ı5 m.m.; lat. 1,5 m.m. 

Utbredningen ännu föga känd. Funnen i Skane af kon- 
servator RoTH, Skane och Upsala af Prof. LiLLJEBORG, Vester- 
gôtland (Mösseberg STUXBERG enl. ex. i Ups. mus.), Småland 
(Fönköping) och Vestmanland (Kungsör) af mig, som tagit den 
äfven i Tyskland (vid Erfurt). 


XII. Slagtet Paradesmus (Saussure) 1859. 
(Sousgenre Paradesmus Linnea entomol. XIII p. 325.) 
Slagtet, som af Larzet (Die Myr. d. Öst.-Ung. Mon. II, p. 
161) första gängen upptogs säsom själfständigt, omfattar sädana 


72 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


polydesmider, som hafva segmentens bakre ryggdel glatt, utan 
den prydnad af knölar eller upphöjningar, som annars sa ofta 
förekomma inom denna grupp, och i stället försedd med en 
tvärgående djup fara. Sidoprocesserna äro ock mindre tandade, 
än annars vanligen är fallet. 


1. Paradesmus gracilis C. L. Koch 1847. 


Syn. 1847 Fontaria gracilis C. L. KocH Syst. d. Myr. p. 142. 
1860 Polydesmus [Paradesmus] coarctatus, SAUSSURE, Myr. 
du Mexique p. 39. f. 18. 
1872 Pol. [Paradesmus] gracilis, Porat, Myr. Afr. Austr. 
i Öfvers. Vet. Ak. Förh. N:o 5, p. 9. 
1884 Paradesmus gracilis LatzeL, Die Myr. d. Ost.-Ung. 
Mon. II, p. 162. 


Kroppen smal, ofvan föga kullrig, framät afsmalnande, ofvan 
glest och kort hårig. Hufvudet glatt, med en lang och djup 
hjdssfara; pannan försedd med borst, hvilka, ordnade i tvenne 
rader, sträcka sig uppåt öfver antennrötterna. Antennerna längre 
än kroppens bredd, med 2:a—6:e lederna föga olika i längd. 
Halsskôlden bredare än hufvudet, framkanten bägböjd och mar 
ginerad, bakkanten nästan rät; sidoflikarne framtill rundade, bak- 
hörnen trubbiga. De följande segmenten äro, med undantag af 
det första och det sista, ofvan i den bakre upphöjda delen för- 
sedda med en tvärgående, liksom naggad fara; sufuren emellan 
segmentens främre och bakre del vackert naggad; framdelen är 
för öfrigt glatt, bakdelen stundom lätt skrynklig; 2:a—s:e seg- 
menten försedda med en liten köl strax ofvan fötternas fäste. 
Sidokölarne raka, 3:e och 4:e segmentens minst, 2:a segmentets 
lägre än grannsegmentens; alla äro de i kanten mer eller mindre 
förtjockade, framtill försedda med en liten (hårbärande) tand och 
med bakre vinkeln, isynnerhet på 15:e—19:e segmenten, hvasst 
utdragen. Sidoporerna belägna bakom midten i själfva kanten 
af kölarne. Sista segmentet långt utdraget, i spetsen tvärhug- 
get eller något u.bräddadt samt försedt med hår och borstbärande 
vårtor. Analvalvlerna marginerade, i kanten gleshäriga; in 
fraanalskifvan trubbvinklig med en borstbärande vårta på ömse 
sidor om spetsen. Denen borstväpnade och håriga, längre än 











VON PORAT: SKANDINAVISKA HALFONS MYRIOPODOLOGI. 73 


kroppens bredd. Färgen mörkbrun, pa undre kroppssidan ble- 
kare, hvitaktig, hos yngre ex. enfärgadt gulaktig; sidokölarne 
hvita. — Hanens kopulationsorganer ega ett kraftigt och förlängdt 
basalstycke, hvarifrån utgå dels en kortare inåtrigtad stam, dels 
en längre tvådelad, hvars ena del bildar ett slags krumböjd skida, 
inneslutande ett långt, med spetsen utskjutande borst. — Längd 
17 m.m.; bredd 2 m.m. 

Af denna i nästan alla verldsdelar förekommande myriopod 
hafva äfven några exemplar förirrat sig till drifhus i Sverige och 
Norge. Ofvanstaende beskrifning grundar sig nämligen på 3 
exemplar, tagna i Öfverås växthus nära Göteborg af Int. A. W. 
MALM, samt på ett annat, funnet i Kristiania botaniska trädgård 
år 1886 af mig. — Prof. LATZEL anför den från Ungarn, själf har 
jag tagit ett exemplar sommaren 1884 i Palmengarten i Han- 
nover. Från Holland angifves den af Max WEBER i Arkiv f. 
mikrosk. Anatomi, b. 21 (1882) p. 468, där det bl. a. heter: 
Djuret förekommer i flere drifhus i Zeist, Utrecht och Amster- 
dam i fuktig jord under blomkrukor och kommer i varm och 
fuktig väderlek gerna upp till ytan. Förr var det blomster- 
handlarne okändt, medan det nu blifvit en verklig plåga för 
många växthus.> Från Neapel har jag sett exemplar 1 Dr Everts 
samling. 


XIII. Slägtet Scytonotus C. L. Koch 1847. 
(Syst. d. Myr. p. 130.) 


Detta Kocns slägte skall måhända befinnas sammanfalla 
med Brachydesmus HELLER. Fullt utvecklade exemplar af Sc. 
granulatus Sav, förvarade på Riksmuseum i Stockholm, ega 
nämligen blott 19 segment. KocH uppgifver visserligen 20 seg- 
ment för sina Scyfonotus-arter, men afbildar dem med 19, och då 
han uppgifver, att till typ för hans Sc. nodulosus legat ett han- 
exemplar med 31 par ben, hvilket antal helt enkelt är en omöj- 
lighet, väckes ytterligare tvifvel på hans uppgifters noggrannhet. 

Af detta slägte, som annars synes tillhöra Nordamerika, har 
In. A. W. Matm i Göteborgs Trädgärdsförenings växthus år 
1874 på våren funnit ett stort antal exemplar af en form, som pa 
grund af sina fingerlikt delade sidosköldar har upptages under namnet 





74 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


1. Scytonotus digitatus n. sp. 


Rufo-brunneus, non setosus, vertice capitis dorsoque seg- 
mentorum dense et subseriatim tuberculatis, collo supra tubercu- 
lato, antice multibolato, carinis lateralibus segmentorum, præsertim 
mediorum, digitatis, digito medio longissimo; antennarum articulo 
5:0 longissimo. 

Long. corp. 5—6 m.m.; lat. 0,5 m.m. (form. jun.) 

Kroppen smal, på ryggsidan tämligen konvex, tätt knölig, 
harlés. Hufvudet har hjässan mycket kullrig och försedd med 
ett antal små, föga upphöjda knölar; hjässfåran icke synnerligen 
djup; pannan kort hårig. Antennerna korta, klubblika, med 5:e 
leden längst och tjockast; i längd komma därefter 6:e, 2:a, 4:e, 
3:e och 7:e i nu nämda ordning. Segmentens ryggdel är prydd 
med en mängd föga regelbundet ordnade, större och mindre 
knölar, hvilka icke äro borstbärande utom på ändsegmentet. Bland 
knölarne ordna sig de större till 4 längsgående rader, hvilka 
isynnerhet på de bakre segmenten, där knölarne äro mera ut- 
vecklade, blifva tydliga. Bakkantens knölar äro störst, isynner- 
het den knöl, som är belägen strax ofvan och inom sidokölarne. 
Halsskölden är framtill föga böjd, men delad i flere (omkr. 10) 
rundade flikar; bakkantens sidor framåt böjda. Andsegmentet 
är hvälfdt, föga utdraget, med spetsen tvär, knölarne ofvan och 
i kanten stora och härbärande. Analvalvlerna otydligt margi- 
nerade, med få hår; infraanalskifvan kort men bred, i spetsen, 
som är rundadt trubbvinklig, försedd med ett par har. Segmen- 
tens sidokölar tämligen stora, handflikiga, vanligen 3-fingrade 
med den mellersta fliken störst, den bakre minst; kölarne på de 
flesta segmenten framåtböjda, hvarigenom bakre hörnet blir mera 
rundadt än det främre; på de bakre segmenten, ungefär från det 
13:e, är dock bakre vinkeln spetsigare och kan på de sista seg: 
menten kallas utdragen. Denen 29 par, glest borstklädda, med 
6:e leden längst, 2:a nästan lika lång som 6:e, 3:e lika med 4:e. 

Färgen ofvan rödbrun, under hvitaktig. 

Fyndort: se ofvan: 

Intet af de många exemplaren har några kopulationsorgan, 
hvadan de antagligen beteckna blott en ungform. 








VON PORAT: SKANDINAVISKA HALFONS MYRIOPODOLOGI. 75 


XIV. Slägtet Brachydesmus HE ttre 1858. 
(Verh. d. zool.-bot. Gesellsch. in Wien XXVI, p. 313.) 


Afven detta slägte, som innefattar polydesmider med blott 19 
bälsegment, har befunnits representeradt hos oss, nämligen genom 
arten 


1. Drachydesmus superus LATZEL 1882. 
(Karlinski’s Materialy do Fauny Wijow-Sprawozd. — Kom. fiyz. XVII, p. 236.) 


Syn. 1884 Brochydesmus superus, Larzer, Die Myr. Öst.-Ung. 
Mon. II, p. 130. 


Mycket smal och mera langharig in polydesmerna, hvilka 
han eljes liknar. — Hufvudet hårigt alltifrån hjässan till mun- 
kanten, liksom mandibularstammarne. Antennerna kortare och 
mera klubblika än hos våra polydesmer. Halsskölden elliptisk, 
med en kantrad rundtomkring af hårbärande låga knölar; dylika 
knölar pryda ock midten af skölden. Ändsegmentet med en 
tvärsittande hårrad samt med en i spetsen hårbärande process, 
som skjuter tämligen långt utöfver analvalvlerna. Dessa sistnämda 
äro lätt marginerade och bära några få (två par) hår; infraanal- 
skifvan stor, triangelformig, med tvärhuggen spets, hårbärande. 
De öfriga segmentens bakdel alldeles som hos våra polydesmer 
på ryggen upphöjd och utplattad samt försedd med hårbärande 
knölar med ungefär samma anordning som hos dem; knölarne 
äro dock ej sällan lägre och håren längre; håren äro vanligen 
fördelade i tre rader, 6 i hvardera, nämligen en rad bakåtrigtade 
i bakkanten, strax framför denna en annan rad af uppåtrigtade samt 
en framtill närmare suturen af likaledes uppåtrigtade. Szdo- 
kölarne äro 3 —5-tandade, med tänderna hårbärande; bakhörnen 
äro dock ej så utdragna som hos en Polydesmus, icke heller 
segmentens bakkant inom processerna så insvängd; 2:a segmentet 
nästan halfmånformigt med sidokölarne snedt stälda. 

Färgen hvitaktig med en genomlysande mörk ryggrand längs 
tarmkanalen; i sprit mörknar djuret ofta, så att främre och bakre 
kroppsdelarne blifva mer eller mindre tydligt rödbruna. 

Längd 9 m.m.; bredd 1 m.m. 

Hanens kopulationsorgan äro rätt olika våra polydesmers: 





76 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


de bada koputationsfötterna äro nämligen enkla, langa, bägböjda, 
i midten utvidgade och rännformigt urhälkade, med spetsen hak- 
formig och enkel; ett stycke ofvan spetsen, ungefär där urhälk- 
ningen slutar, sitta två smala taggar i vinkel mot rännan och 
hafva emellan sig en liten borstklädd dyna. 

Denna hitintills förbisedda polydesmid är i Sverige anträffad 
blott i Skane (Lund och Fogelsång, RoTH), men finnes nog på 
flere ställen. I Norge är den i Kristiania botaniska trädgård 
tagen af mig, som funnit den äfven i Danmark (Rosenborgs Have, 
Köpenhamn) och i Tyskland insamlat den på några ställen (Erfur! 
Köln, Niirnberg). — Schlesien, Österrike. 


9:e Familjen CHORDEUMIDAE C. L. Koch 1847. 


XV. Slagtet Craspedosoma Leach — Rawtins 1814. 
(Trans. Linn. Soc. Lond. XI, part. 2, p. 380.) 


1. Craspedosoma Rawlinsti Leach 1814. 


Sällsynt. Funnen vid Ringsjön (sydsidan), Dahlby nära Lund, 
Ofvedskloster, Belteberga, Farhult och Ignaberga i Skane; Ble- 
kinge (Ronneby); Småland (Fonküping), Vestergötland och Bo- 
huslin (Burgarden, Stora Torp, Göteborg: A. W. MaLn). — 
Danmark, Holland, Tyskland, Italien, Frankrike och England. 

MEINERT, HAASE och LATZEL upptaga äfven Kocus Craspe- 
dosoma marmoralum såsom specifikt skild på grund af dess 
plattare form och mera kölade sidoprocesser, hvarigenom den 
närmar sig polydesmerna, samt ett ringare antal (28) segment 
och färre oceller; ja Haase för den till och med till ett annat 
slägte, det Polydesmus-lika ÆAfractosoma Fanzaco. Af denna 
form äro ock flere individer tagna i Sverige; men då intet han- 
exemplar med utvecklade kopulationsorgan, hvaraf artskilnaden 
tydligast kunde framgå, förefunnits däribland och alltså olikheten 
med ungformer af Crasp. Rawlinsii är svår att afgöra, synes 
mig föga skäl vara att uppföra den såsom art. (Jämför STuX- 
BERG: Ofvers. Vet. Ak. Förh. 1870, p. 909). 











VON PORAT: SKANDINAVISKA HALFONS MYRIOPODOLOGI. 77 


10:e Familjen IULIDÆ Leacx (ex parte) 1814. 


XVI. Slägtet Isobates MEncE 1851. 
(Die. Myr. d. Umg. v. Danzig p. 6.) 


1. Jsobates varicornis C. L. Koch 1847. 


Denna myriopod, som jag 1866 (Sveriges Dipl. p. 30) på i 
citerade afhandling anförda skäl ej vågade identifiera med Kocus 
Nemasoma varıcorne, utan betecknade med MENGES namn 
Isobates semisulcatus, om hvilket intet tvifvel kunde råda — 
samma namn användes sedan af MEINERT, STUXBERG, ROSICKY, 
KARLINSKI m. fl. — upptages af de skarpsynte tyske författarne 
LaATzEL och HAASE såsom synonym med Kocus art, hvadan den- 
nes namn bör återinträda. 

Ej så sällsynt i de södra provinserna, där den träffas under 
barken af multnande såväl barr- som löfträd, helst ek och björk. 
Hur långt den går mot norr, är ännu ej utrönt, men den upp: 
gifves funnen åtminstone så nordligt som vid Upsala. — Dan- 
mark, Holland, Tyskland, Italien. 


XVII. Slagtet Blaniulus Gervais 1836. 
(Bull. Soc. Philom. de Paris, p. 72). 


1. Planiulus fuscus am STEIN 1857. 


(Myr. und Crust. Graubiindens i Jahresber. d. Nat. Ges. Graubündens, Neue 
Folge, 2 Jahrg., p. 139, Chur 1857). 


Syn. 1884 Blaniulus fuscus LAvTzEL, Die Myr. Osterr. II, p. 248. 
(Obs. Under namnet Blaniulus fuscus am STEIN beskref 
jag i Sveriges Dipl. p. 32, Stockholm 1866, med orätt föl- 
jande art). | 
Kroppen smal, dock något tjockare än hos Blaniulus pul- 
chellus, glänsande, i segmentens bakbrädd med korta och spridda 
har. Aufvudel har pannan härlös, hjässan med två härbärande 
gropar. Antennerna längre (ända till 11/, gang) än kroppens 
bredd. Ögonen räkna flere oceller än hos Blaniulus pulchellus; 
LaATzEL uppgifver 1o—13, fördelade i 2-3 längsrader. Det 


78 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1880. 


svenska exemplar, som ligger till grund für denna beskrifning 
och som synes vara mera utveckladt än något af dem LATzEL 
haft under ögonen, har ett ännu stôrre antal, inemot 20, hvilka 
äro så tätt hopade, att de dro svåra att räkna; först ligga 3—4 
oceller i enkel rad, därefter vidga sig ögonhoparne till en om- 
vändt äggformig omkrets, innehållande 3—4 oregelbundna rader 
oceller. Halssköldens sidodelar nedtill spetsvinkliga, med fram: 
kanten snedt afskuren; nederst äro 3—4 hopträngda längsstrim- 
mor intryckta. Åndsegmentet glatt, mycket glest härbräddad!, 
utan process, i bakkanten nästan rundadt. Analvalvlerna ej 
marginerade och ej punkterade, äfvenledes hårbräddade (med 2 
par); analskifvan tämligen stor, i spetsen trubbvinkligt rundad 
samt försedd med (2) har. De öfriga segmenten tämligen djupt 
insnörda vid suturen, bakdelen ofvan glatt och glänsande, fram: 
delen med något läderartadt ojämn yta; ryggen utan strimmor, 
men buksidan med flere sådana längsgående, börjande på fram- 
delen framom suturen och öfvergående till bakdelen samt utlö- 
pande i bakkanten utom de 2----3 öfversta, som oftast, isynner 
het på kroppens främre hälft, äro gradvis förkortade och upphöra långt 
framom bakkanten, stundom kort bakom suturen; den öfversta strin: 
man är med en halfcirkelformig linie tvärs öfver ryggen förenad 
med motsvarande på andra sidan, de öfriga börja något längre 
fram på segmentets framdel och äro tillsammans hopbundua af 
en strimma. Szdoporerna små, belägna midt i segmentens bak: 
del. Denen tämligen korta. Antalet segment 56 (?), (enligt 
LATZEL 35—48). 

Hanen har mandibelstammarne försedda med en enda nedät- 
rigtad, tapplik flik; ı:a benparet kroklikt, såsom hos de festa 
Iulus-arter. Kopulationsorganerna långa, alldeles fria, bakåt 
rigtade, med de främre kopulationsfötterna kortare än de bakre, 
mot spetsen afsmalnarde, bihangen vid deras bas i spetsen glest 
borstbärande, de bakre kopulationsfötterna bågböjda, smala, i 
spetsen något utvidgade och där bärande några få (6) långa borst. 
De öfriga benparen bärande på 2:a—s:e ledernas undre sida 
(liksom hos Blan. pulchellus) 1—3 lancettlika borst jämte de 
vanliga hårfina. 

Färgen mörkbrun med ljusare fötter; i lefvande tillstånd 
företer djuret antagligen en mer eller mindre tydlig ljusare mar 








EE 7 RS En 


VON PORAT: SKANDINAVISKA HALFONS MYRIOPODOLOGI. 79 


morering på hufvudet och de främre segmenten. Längd (9—)20 
m.m.; bredd (0,6—) 2 m.m. 

Funnen i Skåne (Broby?) af konservator RoTH. Det enda exemplar, 
som förelegat, hade förlorat antennerna och var afbrutet på midten, 
hvarför segmenttalet anförts med frågetecken. Det kan dock 
knappt betviflas, att djuret haft 56 segment, ehuru detta tal ej 
är obetydligt högre, än det LATzEL angifver för den österrikiska 
formen. Men utom det att LATzEL grundat sin beskrifning på 
ett fåtal (7) individer och uppgifterna därför i hvarjehanda fall 
torde komma att modifieras, synes det nu beskrifna svenska 
exemplaret äfven i andra afseenden, i ögon, i tjocklek och längd, 
varit mera utveckladt än de i Österrike funna. De beslägtade 
arterna Blaniulus pulchellus och Blaniulus guttulatus hafva 
ock ett segmentantal, som uppgår till 50—59. 

Am STEINS beskrifning (0. c. pag. 139) af Blaniulus fuscus 
angifver såsom väsentligt artmärke: »Die Hinterhälfte sämmtlicher 
Körperschilde von den Beinen an gegen den Riicken mit deut- 
lichen kärzer werdenden Furchenstrichen, Rücken glatt.» Hos 
Blan. pulchellus aro alla strimmorna, äfven de öfversta, hela och 
nående bakkanten af segmentet, alltså ej gradvis kortare upptill. 
Enligt Latzev är det egentligen mandibularstammens enkla tapp- 
lika flik, första benparets kroklika form samt kopulationsorga- 
nernas olikhet hos hanen, som göra artskilnaden. Denna olikhet 
framställer han i diagnoserna på följande sätt: 





Blaniulus fuscus: 

Mas: Stipites mandibulares 
infra unidentat:, dente condy- 
hformi. Pedum primi paris 
articulus ultimus Zamuliformis, 
— — — Organa copulativa: 
par anterius posteriore brevius, 
angustatum (pr&sertim apicem 
versus), in basi arcuatum, /a- 
mins lateralibus brevioribus, 
m apice parce pilosis; par 
posterius tenue, in basi arcuatum, 
in apice leviter tumidum et pilis 
longis obsessum. 


Blantulus pulchellus: 

Mas: Stipites mandibulares 
infra valde producti, Özdentes. 
Pedum primi paris articulus pe- 
nultimus processu interno magno, 
profunde emarginato (bidente) 
instructus, — — — Pedum co- 
pulativorum par anterius: laminæ 
mediz conjunctæ, in basi lat, in 
apice acuminate, leviter arcuatz ; 
lamine laterales multobreviores, 
apice glabro. Pedum copulativo- 
rum par posterius elongatum, cla- 
vatum, inapice obtuso fimbriatum, 


ENTOMOLOGISKA FORENINGENS I STOCKHOLM 
SAMMANKOMST 
DEN 23 FEBRUARI 1889. 


——— aa 


Sedan ordföranden, prof. O. SANDAHL helsat ledamöterna 
välkomna, erinrade han om den stora förlust, som Föreningen 
lidit genom hedersledamoten, lektor AUGUST EMIL HOLMGRENS 
död på det föregående årets sista dag. Med några hjärtliga ord 
framhöll ordf. HOLMGRENS stora betydelse för i synnerhet den 
svenska entomologien. En utförligare nekrolog skulle i tidskriften 

Följande nya ledamöter hade invalts i föreningen. 

På förslag af lektor SPÅNGBERG och konservator KOLTHOFF: 

Studenten hr RoBERT Bünzow (Stockholm); 


på förslag af prof. AURIVILLIUS: 
Fil. kand. hr Harazp ScHörr (Upsala); 


på förslag af konservator LAMPA: 
Veterinären hr LARS JOHAN FREDBERG (Mellerud) 


och på förslag af apot. hr THEDENIUS: 
Farmacie studiosus hr JOHN PERSSON (Stockholm). 


Därefter upplästes revisorernas berättelse, som var af följande 
lydelse: 


Revisionsberättelse för år 1888. 


Undertecknade, som vid Entomologiska Föreningens sammanträde den 14 
sistlidne december utsågos att revidera räkenskaperna för år 1888, få efter verk- 
stäldt uppdrag afgifva följande berättelse. 

A. F. REGNELLS fond, P. F. WAHLBERGS fond och Ständiga Ledamôters 
fond, hvarifrån räntorna öfverförts till Allmänna kassan, hade under året icke 
vunnit någon förökning samt utgjorde respektive 2,000, 2,000 och 1,100 kronor. 

Entomol, Tidskr. Arg. 10, H. 2 (1889). 6 


82 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


OSKAR SANDAHLS fond, hvilken vid årets början utgjorde 2,302 kr. 45 Gre, 
och hvars räntor likaledes öfverförts till Allmänna kassan, har vunnit en till- 
ökning af 71 kr. och uppgick således vid årets slut till 2,373 kr. 45 öre. 
Nämda tillökning har uppkommit genom följande gäfvomedel: af sällskapet 
Fauna 50 kr., af fröken D. PETERSEN 10, af fröken S. von Post 5 och af 
kyrkoherden H. D. J. WALLENGREN 6; tillsammans 71 kronor. 

Af det sagda framgår, att de fyra förenämde fonderna vid årets slut till 
sammans utgjorde 7,473 kr. 45 öre. 

Ställningen i Allmänna kassan utvisas af följande öfversigt. 








Debet. 
Behallning vid årets början .......2.... 2.0.20. ee cee cee ee ce econ ccc eneconeee §29: 83 
Inkomster: 
Under fret influtna ârsafgifter : 
5 st. för 1887 2.22... eee eee eee 30: — 
231 > » 1888 ................. e eens 1,386: — 
I » >» » À 10 francs... 6: 89 1,422: 89 
Räntor fran förenämde 4 fonder .........................-- 442: 19 
Behällning & försälda exemplar af tidskriften ............ 66: 11 
Försälda separater ur biblioteket .............-........----- 22: 40 1,953: 59 
Kredit. 
Utgifter: 
För framställandet af årgången 1888 af tidskriften: 
Tryckning, papper och häftning ..........-- 922: 52 
Illustrationer .......................... 104: — 1,026: 52 
Utsändning af tidskriften till in- och utlandet............ 82: 75 
Brefvexling, brefkort m. m. ............................. 28: 08 
Blankett-tryck m. m. eee en 32: — 
Bokinköp för biblioteket 22.222... eel eee eee eee 35: — 
Inbindning af böcker 222220... eee ene eee eee n eee ons 63: 84 
Arvode till distributôren..................... eee 50: — 
Diverse............. cence eee e cence cece ncn nnwecce nec ens nenne 21: 40 
Betalt d. 31 dec. 1888 bibliotekskassans skuld till Oskar 
Sandahls fond ..............----cccseeseeeceeceecsseseeececeee 431: 07 | 


Omkostnader för »Entomologisk Latinsk-Svensk ordbok 
af Claes Grill» (500 ex.): 


Tryckning, papper och häftning ............ 436: 55 
ANNONSET nn nnocncnne 10: 60 
447: 15 
Afgär för 23 försälda exemplar ............... 46: — 401: 15 2,171: 81 
Behällning vid årets slut ec eeccececcccee 311: 61 
ee 


Summa 2,483: 42 





ENTOMOL, FORENINGENS SAMMANKOMST DEN 23 FEBR. 1889. 83 


Antalet ledamöter utgjorde den 14 sistlidne december 277, hvaraf 252 
betalande, hvadan ârsafgifternas belopp enligt denna beräkning uppgår till 
1,512 kronor. 

Till behållningen vid årets slut höra äfven, ehuru ej af oss inräknade i 
föregående räkenskapsöfversigt, ett mindre antal resterande årsafgifter, restupp- 
lagen af tidskriften och GRILLS ordbok samt för försäljning afsedda, men ännu 
ej realiserade separater ur biblioteket. 

Bland Allmänna kassans utgifter äro detta år upptagna två betydande 
poster af tillfällig natur. Beträffande den förra at dessa, nämligen betalandet 
af bibliotekskassans skuld till OsKAR SANDAHLS fond, må vi erinra därom, att 
vi i förra årets revisionsberättelse alternatift framhöllo, att denna åtgärd torde 
kunna vidtagas, om ej hela den då befintliga behållningen i Allmänna kassan 
profvades vara behöflig för kassans utgifter. Då nu styrelsen beslutit den ifråga- 
satta åtgärden och i sammanhang därmed låtit bibliotekets kassakonto utgå ur 
räkenskaperna, har därigenom vunnits en afsevärd förenkling af dessa, utan att 
Allmänna kassans ställning därigenom i själfva verket försämrats, i ty att de 
inkomster, som förut ingingo till bibliotekskassan och användes till af betalning 
A dess skuld, numera ingå direkt till Allmänna kassan. — Den andra af de 
isyftade posterna, nämligen för GRILLS ordbok, har tillkommit i enlighet med 
beslut af styrelsen, hvilken med rätta, såsom oss synes, önskat möjliggöra ut- 
gifvandet af detta förtjänstfulla och för många af entomologiens idkare säker- 
ligen välkomna arbete, Det är att hoppas, att utgiften skall blifva — &tmin- 
stone till större delen — betäckt genom försäljning af ordboken, i den mån 
kännedomen om dess tillvaro blir spridd, hvartill dock en flitig annonsering i 
tidskriften torde vara behöflig. — Det må tilläggas, att behållningen i Allmänna 
kassan visserligen minskats under året med 218 kr. 22 öre, men att den, om 
nämda två tillfälliga utgifter ej förekommit, skulle i stället hafva ökats med 
614 kronor. Ställningen synes oss således kunna betecknas såsom fullt tillfreds- 
ställande. 

I förra revisionsberättelsen framhöllo vi med afseende på tryckningskostna- 
den för tidskriften, att en väl stor del af texten vore i årgången 1887 upptagen 
af de franska resumeerna. I anledning däraf böra vi nämna, att dessa resumeer 
upptaga i årgången 1888 endast inemot 14 sidor (mot 42 i den förra). 

Föreningens säkerhetshandlingar hafva af oss inventerats och befunnits vara 
i vederbörligt skick samt öfverensstämma med de i styrelsens protokoller därom 
antecknade beslut. Räkenskaperna äro i god ordning och med tillhörande 
verihkationer försedda, hvadan vi på grund af sålunda verkstäld granskning 
tillstyrka Entomologiska föreningen att bevilja styrelsen full ansvarsfrihet för 
dess förvaltning under år 1888. Därjämte få vi, på grund af tagen kännedom 
om styrelsens verksamhet, med synnerligt nöje framhålla, hurusom föreningens 
arbetschef och styrelsen i dess helhet med samma oförtrutna och uppoffrande 
nit, som förut, vårdat föreningens angelägenheter. 

Stockholm den 22 februari 1889. 


Gottfried Hofgren. Simon Nordström. 


84 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


I enlighet med revisorernas förslag erhöll styrelsen och kassa- 
förvaltaren med tacksamhet ansvarsfrihet för 1888 ars förvaltning. 

Sedermera föredrogos de vid sammankomsten den 14 dec. 
1888 väckta förslagen till vissa ändringar i föreningens stadgar, 
hvilka enhälligt godkändes. 

Prof. CHR. AURIVILLIUS meddelade ett af honom nyligen gjordt 
rön, som ådagalade, att en hos honom i februari nykläckt Sphinx 
Elpenor L., hvilken under vanliga förhållanden, då han i fria 
naturen endast förekommer under sommaren, aldrig kan vara ut- 
satt för någon strängare köld, eger förmåga att, fastän utsatt un- 
der 8 dagars tid för en köldgrad af — 6° till — 10° och alldeles 
stel af densamma, åter qvickna till lif, då han intages i värme. 

Med anledning af detta märkliga rön uppstod ett meningsut- 
byte mellan flere af ledamöterna rörande det kända förhållandet 
att insektslarver, som öfvervintra i det fria, kunna vara alldeles 
stelfrusna, så att de till och med lätt kunna brytas tvärt af, men 
att dessa larver, när värme åter inträder och de för öfrigt äro 
oskadade, ånyo komma till lif igen. Konservator LAMPA fram- 
höll, att den hos allmänheten rådande åsigten, att frost och kallt 
väder skulle döda insektslarver i mängd, så att deras härjningar 
på grund däraf skulle minskas, icke torde vara så alldeles säker 
grundad i naturen. 

Prof. Cur. AURIVILLIUS redogjorde sedan för den amerikan: 
ska entomologen SAMUEL H. SCUDDERS storartade arbete: > 74 
Butterflies of the Eastern United States and Canada with spe 
cial reference to New England.» Detta arbete utmärker sig 
genom den vidlyftigaste noggranhet med afseende på snart sagdt 
alla möjliga förhällanden under de olika utvecklingsstadierna hos 
fjärilarne, eller den grupp af insekter, som arbetet afhandlar. 
Förf. har bland annat påvisat, huru olikheter i äggens form äro 
utmärkande för olika fjärilsslägten, men att däremot likheten mellan 
larver icke alltid betecknar förvandtskap mellan de fullbildade 
fjärilarne. Prof. A. framhöll det anmärkningsvärda förhållandet, att 
inom det stora område, som SCUDDERS arbete omfattar, äro funna 
endast 126 arter dagfjärilar, obetydligt flere, än hvad som finnes 
inom det vida mindre Skandinavien, men att bland dessa He 
Speridernas grupp är representerad af icke mindre än 46 arter. 
då däremot af denna grupp i Skandinavien endast finnes ett fåtal. 





ENTOMOL. FORENINGENS SAMMANKOMST DEN 23 FEBR. 1889. 85 


Såsom qvarlefvande fran istiden påvisar SCUDDER de på toppen 
af Mount Washington i New Hampshire ofvan trädgränsen före- 
kommande arterna af slägterna Oeneis och Dasychira. 

Konservator LAMPA visade en samling af synnerligen väl pre- 
parerade och vackert uppsatta skalbaggar, bland dem många rari- 
teter, hvilka blifvit insamlade i Göteborgstrakten och förärade till 
föreningen af dess nitiske och skarpsynte ledamot hr fabriksverk- 
mästaren I. B. ERICSSON i Mölndal vid Göteborg. 

Hr Lampa redogjorde sedan för en ny skadeinsekt, en fjäril 
af Tortricidernas grupp, Sericoris antiquana, hvars larver under 
sistlidne sommar uppato »rôtterna» (utlöparne, stolonerna) af Sfachys 
palustris L., odlad vid Experimentalfältet, där föreningens leda- 
mot direktör E. LINDGREN år 1887 hade fått en riklig skörd af 
vackra hvita, tjocka Stachys-rötter, men under 1888 års sommar 
hade skörden slagit fel genom härjningarne af denna lilla ljusgula 
fjärilslarv, som lefde i rötterna. 

Apotekaren H. THEDENIUS omtalade bästa sättet att inlägga 
cyankalium och gips is. k. fangstburkar, använda företrädesvis 
vid fjärilsfängst, och tillkännagaf, att dylika burkar kunde efter 
skriftlig reqvisition och med iakttagande af giftstadgans föreskrift 
for öfrigt erhållas à apoteket Korpen i Stockholm. 

Löjtnant C. GRILL förevisade en särdeles intressant serie af 
manga individer af skalbaggen Oryctés nasicornis, insamlade i 
sägspänshögarne vid Elfkarleby kronsäg. Serien företedde gradvisa 
öfvergängar, mellan starkt hornprydda och nästan hornlösa hanar, 
slutande med en hane, som till yttre formen alldeles liknade den 
hornlösa honan. Denne hanes könsorgan var dock kraftigt ut- 
veckladt. 

Ett lifligt meningsutbyte uppstod sedan mellan hrr ADLERz, 
Lampa, GRILL och AURIVILLIUS om olika former af hermafroditism 
hos insekter. 


Oskar Th. Sandahl. 





RESUME. 
(Page 81 du texte.) 
Séance du 23 Fevrier 1889. 


Le président, M. le professeur O. SANDAHL, annonce la perte 
sensible faite par la Société en la personne de M. AUGUSTE-EMILE 
HOLMGREN, professeur à l'École supérieure de sylviculture, mort 
le dernier jour de l’année dernière. Un article nécrologique spé- 
cial sera consacré dans cette Revue à l’éminent entomologiste. 

Il est procédé à l'élection de divers nouveaux membres et 
à la lecture du rapport d'exercice de 1888. 

M. le professeur CHR. AURIVILLIUS communique l'expérience 
récemment faite par lui, qu'un Sphinx Elpenor L. dont la chry- 
salide avait été exposée en février dernier à un froid de — 6° à — 
10, qui l'avait comme gelée, n’en est pas moins sorti plein de 
vie et de vigueur, une fois que la chrysalide a été replacée 
au chaud. 

Dans le cours de la discussion soulevée par la communica- 
tion susdite, M. le conservateur LAMPA fait observer qu'il y a 
fortement à rabattre à l'opinion en vigueur dans le public, que 
la gelée et le froid font périr des foules de larves d'insectes. 

M. AURIVILLIUS donne ensuite le compte-rendu de l'ouvrage 
de l’entomologiste américain SAMUEL H. Scuppers: » 74e Butter- 
flies of the Eastern United States and Canada with special 
reference to New England.» 

M. LAMPA montre une magnifique collection de coléoptères, 
dont quelques-uns trés rares, recueillis aux environs de Gothem- 
bourg, et donnés à la société par l’un de ses membres, M. I. B. 
ERICSSON, contre-maitre de fabrique à Mölndal, près de la ville 
mentionnée. 











RESUME. 87 


M. LAMPA signale un nouvel insecte nuisible, savoir un pa- 
pillon du groupe des Tortricides, Serzcoris antiguana, dont les 
larves ont détruit, l'été dernier, les racines ou stolons de Stachys 
palustris L., cultivés à Ja ferme expérimentale de l'Académie 
royale d'agriculture. 

M. H. THEDENIUS, pharmacien, mentionne la meilleure ma- 
nière d'introduire du cyanure de potassium et du gypse dans les 
bocaux destinés principalement à la prise des papillons. 

M. le lieutenant C. GRILL montre une très intéressante série 
d'individus du zasicorne (Oryctes nasicornis), recueillis dans les 
amas de sciure de bois de la scierie d’Elfkarleby (frontière de 
l'Upland et du Gestrikland). La série offre des gradations re- 
gulières de males armés de puissantes cornes, à des mâles presque 
dépourvus de cet appendice, et à un dernier mâle dont la forme 
extérieure était presque celle de la femelle dépourvue de cornes, 
comme on le sait. 

La communication de M. GRILL est suivie d'une discussion 
sur les différentes formes d’hermaphrodisme chez les insectes. 


Oscar Th. Sandahl. 


NO TIS. 


Säsom nägot för ärstiden synnerligen egendomligt far man 
väl anse att den 14 januari innevarande år vid 6 graders köld 
och mulen himmel infängades ett ex. af Vanessa Urtice, L. pa 
Kungsholmen vid Stockholm. Denna fjäril öfvervintrar visserli- 
gen, men det förefaller besynnerligt hvad det kunnat vara som 
väckt honom ur hans vintersöomn vid denna årstid och vid så 
olämplig väderlek. 

0. G. 











SVENSK ENTOMOLOGISK LITTERATUR 1888. 


I Sverige tryckta uppsatser. 


AURIVILLIUS, CARL W. S., Om myggors förekomst i Sala grufva. — Ent. 
Tidskr. Arg. 9, sid. 97—101. 

AURIVILLIUS, CHRISTOPHER, Revisio monographica Microceridarum et Protoman- 
tinarum, Försök till en monografisk bearbetning af Curculionid grup- 
perna Microceridæ och Protomantinæ. — K. Vet. Akad. Handlingar. 
B. 21 n:0 15. 87 sid. 10 tafl. 

———, De ryggradslösa djurens lif af A. E. BREHM. Andra upplagan. Auto- 
riserad öÖfversättning och bearbetning. Stockholm. 1888, 8°. 10 + 468 





sid. — Insekter, Tusenfotingar och spindeldjur. Sid. 1—228. 
, Nordens Fjärilar. Första häftet, Stockholm. 1888. 4°. S.I—VIII+1—8. 
tafl. 2— 5. 


——, Arrhenophagus, ett nytt slägte bland Encyrtiderna. — Ent. Tidskr. 
Ärg. 9, sid. 143— 148. taf. 1. 

———, Die Brachyceriden-Gattung 7Acates Fähr. und ihre Arten. — Ent. 
Tidskr. Ärg. 9, sid. 149—154, tafl. 2.. 

— , Svensk entomologisk litteratur 1887. — Ent. Tidskr. Arg. 9, sid. 
102, 115—117. 

BI-TIDNIXG, Svensk. Organ för Central-föreningen för Sveriges biskötsel. Egnad 
åt biskötsel, jordbruk och trädgårdsskötsel m. m. Redaktör och utgif- 
vare Hj. Stålhammar. Nionde Ärgängen. Göteborg. 1888. 8°. 12 nır. 

BRORSTRÖM, WALFRID, Meddelande till Entomologisk Tidskrift. -— Ent, Tidskr. 
Arg. 9, sid. 10. 

GRILL, Craxs, Entomologisk latinsk-svensk ordbok. Stockholm. 1888, 8°. 
96 sid. 

——, Svampbildningar hos insekter. — Ent. Tidskr. Arg. 9, sid. 19—27. 
— Referat i Centralbl. f. Bakteriologie und Parasitenkunde. B. 4, p. 
682—683. 

Hay, B., Bidrag till kännedomen om Acridiodeernas yttre morphologi särskildt 
med hänsyn till de skandinaviska formerna. — Bihang till K. Vet. Aka. 
demiens Handlingar B. 13: 4, n:r 9. 1888. 14 sid. ı taf 





go ENTOMOLUGISK TIDSKRIFT 1889. 


Hay, B., Ofversigt af Skandinaviens Orthopterer jemte beskrifningar. 1. Acri- 
diodea, — Bihang till K. Vet. Akademiens Handlingar B. 14: 4, n:r 2. 
1888. 41 sid. 2 taf. 

, Chelidura albipennis Meg. och Ch. acanthopygia Gene, tvänne för Sve- 

riges fauna nya Forficulina, — Ent. Tidskr. Arg. 9, sid. 119— 122. figg. 

HOLMGREN, AUG. EMIL, Om vatteninsekter såsom förmedlare af vissa mindre 
djurs öfverflyttning till s. k. »bryor» eller vattengropar. — Ent. Tidskr. 
Arg. 9, sid. 107—108. 

HOLMGREN, EMIL, Aberrationer till Argyanis Aglaja L. och Adippe L. — 
Ent. Tidskr. Ärg. 9, sid. 103— 106, figg. 

LAMPA, SVEN, Kan Musca pumilionis Bjerkander vara identisk med senare för- 

fattares lika benämda art af slägtet Oscinis? — Ent. Tidskr. Arg. 9: 

sid. 33—39. 

, Redogörelse angående Ent. Föreningens insektsamling för år 1887. — 

Ent. Tidskr. Arg. 9, sid. 47—49. 

MEvEs, J., Ur skogstjänstemännens officiela berättelser för år 1886. — Ent 

Tidskr, Ärg. 9, sid. 11-—14. 

, Cidaria Pupillata THNBRG. — Ent. Tidskr. Arg. 9, sid. 29— 32. 

, Bidrag till kinnedomen om svenska fjärilars geografiska utbredning. — 

Ent. Tidskr. Ârg. 9, sid. 17—18. 

, Cidaria sordidata T. — Ent. Tidskr. Arg. 9, sid. 32. 

, Aberrationer, — Ent. Tidskr, Arg. 9, sid. 40. 

, Ur skogstjänstemännens officiela berättelser för år 1887. — Ent. Tidskr. 
Arg. 9, sid. 155—158. 

SANDAHL, O. Th., Entomologiska föreningens sammankomst den 2 mars 1888. 

— Ent. Tidskr. Arg. 9, sid. 1-9. 

, Litteraturanmälan. Entomologisk latinsk-svensk ordbok af CLARS GRILL. 

— Ent. Tidskr. Ärg. 9, sid. 49— 50. 

, Entomologiska föreningens i Stockholm sammankomst den 28 april 

1888. — Ent. Tidskr. Arg. 9, sid. 51—54. 

, Entomologiska föreningens i Stockholm sammankomst den 29 september 

1888. — Ent. Tidskr. Arg. 9, sid. 123—126. 

THOMSON, C. G., Opuscula Entomologica. Fasciculus XII. Lunda. 1888. 8. 
p. 1185—1318. — Innehåller 36. Ofversigt af de i Sverige funna arter 
af Ophion och Paniscus (Æwicospilus 4 sp.; Ophion 8 (3 n.) sp.; Para- 
batus n. gen., 4 (3 n.) sp.; Paniscus 6 n. sp.) 37. Bidrag till Sveriges 
insektsfauna. a. Culeoptera (12 sp.). b. Orthoptera (2 sp.) c. Lepidoptera 
(3 sp.) d. Hymenoptera (87 sp). 38. Försök till gruppering af slägtet 
Plectiscus. (Adclognathus 19 (5 n.) sp.; Macrochasmus n, gen., 1 sp: 
Allomacrus n. gen., I sp.; Symplecis 3 (1 n.) sp.; Blapticus 6 (3 2.) 
sp.; Cafastenus 1 sp.; Catomicrus n. gen., I sp.; Zusterinx 3 sp. ; Hole 
meristus 1 sp.; Plectiscus 30 (8 n.) sp.; Afegastylus 16 (2 n.) sp.; Mir 
meris 3 (2 n.) sp.; Hemiphanes 2 sp.) 

WALLENGREN, H. D. J., Skandinaviens vecklarefjärilar. — Ent. Tidskr. Ärg.9, 
sid. 159— 198. 
































| 
| 


BE = ope - 





SVENSK ENTOMOLUGISK LITTERATUR 1888. 91 


WERMELIN, J. H., Nigra svenska fjärilars fyndorter. — Ent. Tidskr. Ärg. 9, 
sid. 96. 


I utlandet tryckta uppsatser. 


AURIVILLIUS, C. W. S,, Acarida on trees. Abstr. in: Journal R. Microscop. 
Soc. London. 1888. 1. p. 34. 

GR C., (se ofvan!) 

LAMPA, SVEN, Om fluglarvers törekomst i tarmkanalen hos menniskan. — 
Referat i Centralblatt f. Bakteriologie und Parasitenkunde. Band 4. 1888. 
p- 371—372 (af W. M. SCHOYEN). 

THORELL, TAMERLAN, Pedipalpi e Scorpioni dell’ Arcipelago Malese conservati 
nel Museo Civico di storia naturali di Genova. — Annali del Museo 
Civico di Storia naturale di Genova (2) Tom. 6. 1888. p. 327—428. 
— 19 (8 n.) sp. Pedipalpi; 31 (5 n.) sp. Scorpioni. 


Bihang. 


Uppsatser af utlänningar tryckta i Sverige eller behandlande 
Sveriges insektfauna. 


LopcE, G. E., Butterflies mobbing small birds — The Zoologist. London. (3). 
Vol. 12. 1888. p. 313. (Satyrus Semele observerad på en 6 norr om 
Göteborg flygande efter smäfäglar.) 

LUMHOLTZ, CARL, Bland Menniskoätare. Fyra års resa i Australien. Stockholm. 
1888. 8°. 16 + 494 sid. — Mygnimia australasie fig.; Eurynassa australis 
med larv fig.; Cicada aurora fig.; Bolboceras rhinoceros fig. color.; Stig- 
modera alternata n. sp. p. 271, fig. color. 

REUTER, O. M., De lägre djurens sjalslif. Andra Afdelningen. Individen. 
Samhället. Stockholm. 1888. 8°. 131 sid. 8 figurer. (= N:r 36 af »Ur 
vär tids forskning. Populära skildringar utgifna af stiftelsen Lars Hiertas 
Minne.») 


NORSK ENTOMOLOGISK LITTERATUR 1888. 


BIAVLSTIDENDE. — Norsk Landmandsblad. Aarg. 7. Kristiania. 1888, p. 117 
—118, 264—266. 

EDDERKOPPENES AANDSEVNER (Efter Peckham ved —t). — Naturen. Aarg. 12. 
Bergen. 1888, p. 278—281. 

GIFTIGE EDDERKOPPER (Efter Die Natur). — Naturen. Aarg. 12. Bergen. 
1888, p. 312. 

GRAVENES FAUNA (Efter Megnin). — Naturen. Aarg. 12. Bergen. 1888. 
p. 220. 

MYRERNES SPROG (Efter George Komanes). — Naturen. Aarg. 12. Bergen. 
1888, p. 76—81. 

SCHNEIDER, J. Sp., Oversigt over de i Norges arktiske region hidtil fundne 
Coleoptera. — Tromsö Museums Aarshefter XI. Tromsö. 1888, p. 81 

— 184. (Fortsættes). 

» Dyrlivet på vore havskjær. En zoologisk udilugt till Hillesd juni 

1887. — Tromsö Museums Aarsberetning for 1887 p. 17—34 (64 Cole- 

optera, 11 Lepidoptera). 

SCHÔYEN, W. M., Om Kastanie-Oldenborren (Melolontha hippocastani, Fb.) 
som Skadeinsekt. — Entomologisk Tidskrift.. Arg. 9. Stockholm. 
1888, p. 15—16. 

-———, Strôbemærkninger om entomologiske Foreteelser i Norge 1887. — 
Ent. Tidskr. Arg. 9, p. 41—46. 

, Om Scolia unifasciata Cyril. som skandinavisk Insekt. — Ent. Tidskr. 

Arg. 9, p. 109—113. 

, Norsk entomologisk Litteratur 1887. — Ent. Tidskr. Arg. 9, p. 

















117—118. 

, Bombyx populi L. fra den arktiske Region. — Ent. Tidskr. Arg. 9, 
p. 142. 

, Overtroiske Forestillinger om giftige Insekter. — Naturen. Aarg. 13. 
Bergen. 1888, p. 13—19. . 


, Om de vigtigste Insekter, der leverer os nyttige Produkter. — Natu 
ren. Aarg. 12. Bergen. 1888, p. 161—172, 193—208, 363— 380. 








| 


| 
| 








NORSK ENTOMOLOGISK LITTERATUR 1888. 93 


SCHÖYEN, W.M., Om Insekternes Rolle og Betydning i Naturen. — Folkevennen, 
Ny Rekke, XII Bind. Kristiania. 1888, p. 268—-286. 

» Skovôdelæggende Insekter. — Folkevennen, Ny Række, XII Bind, 
Kristiania, 1888, p. 367—386. 

, Bærbuskenes Skadeinsekter. — Norsk Havetidende. Aarg. 4. Kristiania. 
1888, p. 2—6, 21—26. (Gjengivet i »Gartner-Tidende», Kjöbenhavn. 
1888, n:r 12, 13, 14 & 15; »Vort Havebrug», Kjöbenhavn, 1888, n:r 
146, 147 & 148; »Nationaltidende», Kjöbenhavn, 1888, n:r 4292, 4298 
& 4305; »Svenska Trädgärdsföreningens Tidskrift.» 1888, p. 117—125). 








———, Frugttrernes Skadeinsekter. — Norsk Havetidende. Aarg. 4. Kristia- 


nia, 1888, p. 101—110, 124—130. (Gjengivet i »Vort Havebrug», 
Kjöbenhavn, 1888, n:r 174, 175, 176, 178 & 179; »Nationaltidende», 
Kjöbenhavn, 1888, n:r 4493, 4500, 4507, 4514 & 4521; »Svenska 
Trädgärdsföreningens Tidskrift» 1888, p. 147—160.) * 

SPYFLUE SNYLTENDE HOS MENNESKET (Efter Fr. Meinert). — Naturen. Aarg. 
12. Bergen. 1888, p. 124—125. 

TIDSKRIFT FOR BISKJÖTSEL. Udgivet af den norske Biavisforening. Aarg. 4. 
Kristiania, 1888. 12 n:r. Redaktörer: OSKAR NIELSEN og Ivar S. 
YOUNG. 

TSE-TSE-FLUEN. — Naturen. Aarg. 12. Bergen. 1888, p. 223. 

ODELMGGELSX AF SKADELIGE INSEKTER (Efter L'Union medicale ved F. U.) 
— Naturen. Aarg. 12. Bergen. 1888, p. 286—287. 


I Udlandet trykte Opsatser (samtlige Referater). 


SCHöYEN, W. M.: »Meinert, Fr., En Spyflue, Lucilia nobilis, snyltende hos 
Mennesket». — Centralblatt für Bakteriologie und Parasitenkunde. Jena. 
B. IV. 1888, p. 274--275. 

: »Bergsöe, Wilh. og Meinert, Fr., St. Hans-Oldenborren, Ahizotrogus 

solstitialis,, og dens snyltende Hvepselarves. — D:o, d:o, p. 275. 

: »Lampa, Sven, Om fluglarvers förekomst i tarmkanalen hos menniskan». 

— D:o, d:o, p. 371— 372. 

: »Meinert, Fr., Carabus clathratus og Tachina pacta», — D:o, d:o, 

p. 466. 

: »Grill, Claes, Svampbildningar hos insekter.» — D:o, d:o, p. 682—683. 














* Den i forrige Litteraturfortegnelse opförte Afhandling »Rosens Skade- 
insekter> i Norsk Havetidende er gjengivet i: »Gartner-Tidende», Kjöbenhavn, 
1887, n:r 7, 9 og 10, samt i »Le Jardin», Argenteuil, 1887, n:r 8—11 under 
Titel: »Les insectes nuisibles du Rosier». (Oversat af E. Bohnhof.) 


FINSK ENTOMOLOGISK LITTERATUR 1888. 


1 Finland tryckt afhandling. 


REUTER, O. M., Revisio synonymica Heteropterorum palælarcticorum, quae 
descripserunt auctores vetustiores (Linnaeus 1758—Latreille 1806). I. II. 
458 ss. — Act. soc. scient. fenn. XV. 


Utom Finland tryckta uppsatser. 


BERGROTH, E., Oesterreichische Tipuliden, gesammelt von Professor J. A. Pal 
men im Jahre 1870. — Verh. zool.-bot. Ges. XXXVIII, s. 645—656 
(6 n. sp.) 

———, Uber einige nordamerikanische Tipuliden. I, II. — Wien, ent, Zeit. 

VII, s. 193—201, 239—246. (9 n. sp.) 

‚ On some South-African Tipuliden. — Ent. Tidskr. IX, s. 127—141, 

I tafln. (In, g., 11 n. sp.) 

——, Diagnose d’une nouvelle espèce de Thysanoptères. — Bull. soc. ent 
Belg. XXXII, s. 30—31. 

— , Fähraa, nov. gen. Hydrophilidarum. — Deutsche ent. Zeitschr, XXXII, 

s. 222. 

, Uber Cychrus convexus Mor. — Deutsche ent. Zeitschr. XXXII, s. 222. 

Poppivs, A., Über das Flügelgeäder der finnischen Dendrometriden. — Berl. 
ent. Zeitschr. XXXII. s. 17—28, 1 TA. 

Reuter, E., Uber den »Basalfleck» auf den Palpen der Schmetterlinge. — 
Zool. Anzeiger XI, s. 500—503. 

Reuter, O. M., Nya rön om myrornas omtvistade medlidande och hjälpsamhet. 
— Ent. Tidskr. IX, s. 55—90. 

——., Nya tillägg till Professor Schiödtes »Fortegnelse over de i Danmark 
levende Tager.» — Ent. Meddel. I, s. 101— 113. 

, Några ord om Hydrometridernas öfvervintring. — Ent. Medd. I, s. 

123—124. 

, Notes additionnelles sur les Hémiptères des environs de Gorice. — 

Revue d’Ent. VII, s. 57—61. (4 n. sp.) 




















SKANDINAVIENS VECKLAREFJARILAR 


BESKRIFNA AF 


H. D. J. WALLENGREN. 


(Forts. fr. sid. 64, häft. 2.) 


Ofversigt af arterna. 


Io. Framvingarne hos & utan flikformigt omslag. nära framkantens bas. 
A) Härpensel på baktibierna hos & saknas. 
1:0) Framvingarnes utkant starkt krökt och vingspetsen framstäende. 
Framvingarne rostbruna med 2 slingrande, på midten förenade, 


blyglänsande tvärband _........-.---.----.--.-.-020-0000000- 1 Achatana. 
2:0) Framvingarnes utkant knapt märkbart krökt; vingspetsen ej fram- 
stående. 


(A) Framvingarnes fransar mer eller mindre rödaktiga. 
a) Framvingarne vid vingvecket med en mörk fläck, som hinner 


framkanten_..._... eee een e eee en eee eee 2 Ericetana. 
b) Framvingarne vid vingvecket med en mörk fläck, som ej hin- 
ner framkanten__.............. ro na 8 Antiquana. 


(B) Framvingarnes fransar hvitaktiga, mörkfläckiga. 
a) Framvingarne med 2 hvita, i midten genom mörkt puder 


genombrutna tvarband......................-- 4 Charpentierana. 
b) Framvingarne med 2 hvitaktiga, i midten ej genombrutna 
tvärband . 22... ieee eee een teem cece cee 5 Umbrosana. 


B) Härpensel på baktibierna hos & finnes. 

1:0) Framvingarnes fransar mer eller mindre rödaktiga. Framvingarne 
bruna eller brunröda med 2 hvitaktiga, glänsande tvärband, hvaraf 
det yttre är mot analhörnet gaffelformigt ............ 6 Cespitana. 

2:0) Framvingarnes fransar hvitaktiga, eller ljusare eller mörkare grå, 
ofta med ljusa och mörka fläckar. 

Eatomol. Tidskr. Arg. 10, H. 3 (1889). 7 


98 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


(A) Framvingarne ljust rostgula med 3 fran basen utgående, af- 
brutna blylinier css. 4 Arcuella. 

(B) Framvingame utan sådana från basen utgående blylinier. 
1:0) Fransarnes på framvingarne färg och teckning likformig. 
a) Framvingarnes fransar hvita med mörkgrä fläckar. (Fram- 
vingarne rosenröda med vägformiga, silfverhvita tvär- 
ae 8 Schultziana. 
b) Framvingarnes fransar grä, oflickade. (Framvingarne 
brunaktigt olivgula, med blå, glänsande metallinier och 
svarta längdstreck vid bas och i midtelfält) 9 Borsdura/iana. 
2:0) Framvingarnes fransar mot vingspetsen ljusare, eller med 
sparsammare eller mindre mörka fläckar än mot analhörnet. 
a) Framvingarne roströda eller gulbruna, eller åtminstone 

med roströd eller rostgul inblandning. 

1) Framvingarne med enkla, smalt hvittinfattade blylinier 
i stillet för tvärband...............--- 10 Schoofferana. 


2) Framvingarne med 1—2 mer eller mindre tydliga 
ljusa tvärband. 
(a) Framvingarne med hvit diskoidalpunkt. 

(1) Framvingarne i midtelfältet utan svart längd- 
streck i midten och på vingvecket. (Det inre 
tvärbandet deladt genom 1 enkel silfverlinea) 

11 Ofivana. 


(2) Framvingarne i midtelfältet med svart längd- 
streck i midten och på vingvecket 12 Pa/ustrana. 
(b) Framvingarne utan hvit diskoidalpunkt 18 Concretana. 
b) Frumvingarne utan roströdt, rostgult eller gulbrunt. 
1) Framvingarne olivfargade (gröna, grå, bruna eller gula) 
eller ätminstone med olivfärgad inblandning. 
(a) Framvingarne utan tydliga ljusa tvärband eller fläckar. 

(1) Framvingarnes framkant tydligt böjd; blvli 
nierna upplösta till fina punkter 14 Sudetana. 

(2) Framvingarnes framkant nästan rät; blylinierna 
starkt glänsande och sammanhängande eller 
saknas de helt och hållet...... 15 Nebulosana. 

(b) Framvingarne med 2 ljusa tvärband, eller åtmin- 
stone antydning till sådana genom ljusa fläckar i 
framkanten och oftast äfven i inkanten. 

(1) De båda ljusa tvärbanden innefattas af 2 be- 
stämda, starkt glänsande blågrå eller blå me 
tallinier onen 16 Ljunghiana. 

(2) De båda ljusa tvärbanden innefattas ej af så 
bestämda metallinier eller äro dessa linier hvita 
eller silfvergrä. (Det inre tvärbandet deladt 
genom 1 eller flera mörka, vägformiga linier.) 


WALLENGREN: SKANDINAVIENS VECKLAREFJARILAR 99 


*) Vid roten af framvingarnes fransar, emellan 
utkantsflicken och vingspetsen en skarp, hvit, 
silfverglänsande linea, som med den lika 
skarpa och ljusa infattningen af utkants- 
fläckens yttre brädd bildar en ända till ving- 
spetsen utfyld vinkel ............ 17 Rivulana. 

**) Vid roten af framvingarnes fransar blott nägra 
stundom sammanflytande ljusa punkter. 

(*) Framvingarne med blågrå, ofta genom- 
brutna metallinier, (Det inre ljusa tvär- 
bandet ganska otydligt) ... 18 Lacunana. 

(**) Framvingarne med hvitaktiga eller hvitgrä, 
ej genombrutna metallinier. 

+) Framvingarne breda med vertikal utkant; 

utkantsfläcken inåt kolfformigt utvidgad 

19 Urticana. 

tf) Framvingarne smala med sned utkant; 

utkantsfläcken sammanfiyter med den 

mörka vingspetsen...... 20 Lucivagana. 

2) Framvingarne bruna eller svartaktiga utan olivfärgad 
inblandning. 

a) Framvingarne med mer eller mindre till tvärlinier 
sammanstälda, men inga tydliga tvärband bildande 
hvitaktiga fläckar ..................... 21 Hercyniana. 

b) Framvingarne med 2 tydliga hvita tvärband. 

(1) Hufvud rostgult; framvingarnes ytire tvärband 


smalt genombrutet ......... 22 Tiedemanniana. 
(2) Hufvud svartgratt; framvingarnes yttre tviirband 
ej genombrutet .................. 28 Bipunctana. 


3) Framvingarne mörkgrå med ockragul inblandning, 
bredt, hvitaktigt tvärband och hvitaktigt, gråtöcknigt 
utkantsfält ......... 22... eee ee eee eee 24 Bifasciana. 

Ilo, Framvingarne hos & med flikformigt omslag nära framkantsbasen; bak- 
tibierna hos & utan hârpensel. (Aspis TREIT). Framvingarne med brun- 
röd inkantsfläck... sssooosoooossseooesessernesnnseerner enamn nn 25 Uddmanniana. 


1. 8. achatana Faser. Framvingarne mörkt rostbruna, i 
spetsen rostgula, med 2 slingrande, matt blyglänsande tvärband, 
som på midten förenas genom en förgrening. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 19. 143. 

Larven skall lefva på Urtica urens och björnbärsbuskar, 
men äfven på Prunus och åtskilliga fruktträd. 

Under juni och juli månader. Blott funnen i Vestergötland. 


100 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


2. 8. ericetana Westw. Framvingarne violettgrä, matt glän- 
sande; à framkantsmidten en mörk fläck, som ej hinner öfver 
vingvecket: en brun tresidig flack framför analhörnet och fran 
utkanten en brun flack, som sträcker sig mot framkanten. 

S. trifoliana WaLLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 19. 144. 

Under juni och juli mänader pa klöfverfält i Skane. 

3. 8. antiquana Hüsn. Framvingarne ljust gråbruna med 
mörkare skuggning mot framkanten och med en stor triangulär, 
mörkbrun fläck i midten, hvilken sänder en mörk skuggning ut 
1 vingspetsen. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 19. 145. 

Larven blekt hvitaktig med kastaniebrunt hufvud; lefver i 
roten till Stachys arvensis och S. palustris, dari den gräfver sig 
gangar, 1 hvilka han äfven undergär sin förvandling. 

Under juni och juli manader i Skane och Vestergötland samt 
inom Norge i Odalen. 

4. 8. Oharpentierana Hiisn. Framvingarne olivgröna med 
svarta fläckar och tvärstreck, bläaktiga blyfläckar, samt 2 hvita, 
pa midten genom mörkt puder genombrutna tvärband, så att 
dessa bilda nästan blott större fläckar i framkant och i inkant; 
fransar hvitaktiga, mörkfläckiga. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 19. 141. 

Under juni och juli mänader uti Skäne och därifrän spridd 
ända in i S. Lappmarkerna. 

5. 8. umbrosana FREYER. Framvingarne grönaktigt bruna 
med svartaktiga smästreck, 2 glänsande, hvitaktiga, af bruna, 
vägformiga linier genomskurna tvärband, mellan hvilka finnes ett 
hvitt, från det inre tvärbandet utskjutande, langstreck; från anal- 
hörnet inskjutes mot framkanten en framåt smalare fläck af grund- 
färgen; fransar hvitaktiga, mörkfläckiga. 

FREYER. 318. I. IV. 46. ZELL, Isis. 1846, 228, H. 5. 
IV. 215. f. 207. 208. HEIN. Schm. IL. I. 125. alter- 
nella. STAINT. Man. II. 263. 

Under juni och juli mänader i Skäne. 

6. 8. cespitana Hüsn. Framvingarne gulbruna eller mörk- 
bruna (4) eller brunröda (2), med 2 glänsande, hvitaktiga, af 
bruna vagformiga linier genomskurna tvärband, det yttre mot 
analhörnet gaffelformigt; fran analhörnet inskjuter mot framkanten 











WALLENGREN: SKANDINAVIENS VECKLAREFJARILAR. 101 


en framåt smalare fläck af grundfärgen; fransar rosenröda med 
några mörka fläckar. 


WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 18. 137. 


Under juni och juli mänader i hela Sverige ända upp i Lapp- 
land, samt i Norge anmärkt vid Bergen, i Ringerige, Gudbrands- 
dalen, Romsdalen och Finmarken. 


7. 8. arcuella CLERK. Framvingarne rostgula med tre fran 
basen utgäende, afbrutna blyglänsande längdlinier, en blyglän- 
sande tvärlinea öfver midten, bakom hvilken grunden är starkt 
svartpudrad och prydd med blyglänsande punkter; mot den ros 
gula vingspetsen 7 blyglänsande tvärlinier. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 18. 132. 

Larven ljusbrun; hufvudet med svartbruna fläckar och streck; 
lefver på hassel och ek. 

Från maj ända in i juli månader i södra och mellersta 
Sverige, åtminstone upp i Vester- och Östergötland samt inom 
Norge i Gudbrandsdalen, Österdalen, Romsdalen och Södermöre. 


8. §. Schultziana FABR Framvingarne roströda med manga 
oregelbundna och söndersplittrade, hvita, silfverglänsande, dubbla 
tvärlinier; fransarne svart och hvitfläckiga; bakvingarne undertill. 
mot framkanten mörkspräckliga. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 17. 129. 

Under juni, juli och augusti månader på sandiga ställen bland 

ljung inom Sverige och Norge ända upp i Finmarkerna. 


9. 8. Boisduvaliana Dur. Framvingarne olivbrunt ockra- 
gula, svart pudrade, med korta svartaktiga streck vid basen och i 
midtelfältet; samt 5 grofva blyglänsande tvärlinier; framkantsha- 
karne otydliga; ett kort blystreck i vingspetsen och blypunkter 
vid basen; fransar grå, ofläckade. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 18. 131. 
Larven skall lefva på Pinus abies. 
Under juni och juli månad. Endast träffad i Wermland. 


10. 8. Schefferana H. S. Framvingarne lifligt brunröda 
med glänsande blygra, fint hvitkantade tvärlinier och ljusgrå, 
ofvan analhörnet och vid vingspetsen föga mörkare fransar; bak- 
vingarne undertill enfärgadt ljusgrå. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 17. 128. 


102 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


Under juni och juli månader i Gudbransdalen, på Dovre och 
1 Finmarken. 

11. 8. olivana TREIT. Framvingarne svartaktigt olivgröna, 
ofta pudrade med rostgult, med 2 blekgula, af en bred silfver- 
linea delade tvärband och en fran dessa skild silfverhvit fläck 
vid tvärnerven; fransarne hvitaktiga, i vingspetsen och ofvan anal- 
hörnet svartfläckiga. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin, 17. 130. 

Under juni och juli manader i södra och mellersta Sverige 
ända in i Upland samt inom Norge i Gudbrandsdalen, Österdalen, 
Söndinöre och pa Dovre. . 

12. 8. palustrana ZELL. Framvingarne roströda med oliv- 
gul inblandning, 2 glänsande hvitaktiga, af mörka, vägformiga 
linier delade tvärband, hvaraf det yttre är söndersplittradt, mot 
framkanten och inkanten gaffelformigt deladt, och berörande en 
hvit fläck vid tvärnerven; fransarne hvitaktiga, i vingspetsen och 
ofvan analhörnet bredare grå. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 17. 127. 

Under juli och juli månader på torfmossar genom hela halfön 
upp i Finmarken. 

13, 8. coneretana WocKE. Framvingarne mörkbruna, mot 
utkanten rostgula med fina hvitaktiga, föga tydliga tvärlinier vid 
basen, ett bredt, tydligt, hvitaktigt, af mörka, vågformiga linier 
deladt tvärband innanför midten, en blyfärgad, slingrande linea 
från framkanten till analhörnet och därefter nära vingspetsen 
några, ofta i midten sig förenande blylinier; ingen hvit fläck vid 
tvärnerven; fransarne mörkgrå, bakom vingspetsen och i analhör- 
net hvitgrå. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 18. 136. 

Under juli månad på torfmosse bland Betula nana i Fin- 
marken. 

14. 8. sudetana STANDF. Framvingarne med starkt böjd 
framkant och rundad utkant, brunaktigt olivgrå med i tvärrader 
stälda fina blyglänsande punkter och otydliga framkantsfläckar. 

STANDFUSS. Ent. Zeit. 1846. 386. H. S. IV. 211. f. 
272. HEIN. Schm. IL 1. 117. SCHÔYEN. Arch. f. 
Math. o. Naturv. V. 212. 

Under juni manad vid Tromsö i Norge. 








WALLENGREN: SKANDINAVIENS VECKILAREFJÄRILAR. 103 


15. 8. nebulosana ZETT. Framvingarne med föga böjd fram- 
kant och rät utkant, olivgrönaktiga med mer eller mindre tydliga, 
af hvitaktiga blylinier begränsade mörka tvärband; fransarne en- 
firgadt gra; bakvingarne undertill gra. 

ZeTT. Ins. Lapp. 985. zrriguana WALLENGR. Sp. 
Tortr. & Tin, 17. 126. (cum syn.). 

Under juni, juli och augusti månader på Dovre och i Fin- 
marken. 

16. 8. Ljunghiana THBG. Framvingarne med tydligt böjd 
framkant och föga sned utkant, olivgröna, svart pudrade, med 2 
olivgulaktiga, af bestämda starkt glänsande blägrä eller bla me- 
tallinier innefattade tvärband, hvaraf det yttre är snedt och ej 
gaffelformigt; fransarne ljusa, vid vingspetsen och framom anal- 
hömet grä; bakvingarne undertill grä. 

WaLLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 17. 125. (excl. nedu- 
losana Zett.). 

Under juni, juli och augusti mänader pa hela halfön. 

17. 8. rivulana Scop. Framvingarne olivbruna (cd) eller 
rostbruna (9) med 2 ljusare, af hvitaktiga, glänsande linier inne- 
fattade tvärband, det yttre mot analhörnet gaffelformigt; fran anal- 
hörnet inskjuter mot framkanten en rätlinigt begränsad, framät 
stundom nägot utvidgad fläck af grundfärgen; fransarne hvitaktiga 
med nägra mörka fläckar. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 18. 137. 

Larven gulaktigt grön med svart hufvud; lefver i blomaxet 
pa Orchis maculata och Genista tinctoria. 

Under juni och juli mänader i södra och mellersta Sverige, 
ätminstone upp i Dalarne samt i Norge ända upp i Sydvaranger. 

18. 8. lacunana Scxirr. Framvingarne grönaktigt gra, med 
mörka tvärstreck fran basen till något bakom midten, 2 föga 
ljusare tvärband och uti glänsande blågrå fläckar upplösta tvär- 
linier; det yttre tvärbandet söndersplittradt; från analhörnet in- 
skjuter mot framkanten en på midten utvidgad fläck af grund- 
färgen; fransarne hvitaktiga med några mörka fläckar. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 18. 135. 

Larven mörkt kopparbrun eller svart, med svart hufvud och 
nacksköld; eller gulaktig med ljusbrunt hufvud och nacksköld; 
lefver på åtskilliga löfträd och på lägre växter såsom Spirea 


104 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


ulmaria, Charophyllum, Chrysanthemum, Ranunculus, Ru. 
bus m. fi. 

Under juni och juli månader på hela halfén ända upp i Ost- 
finmarken. 

19. 8. urticana Hüsn. Framvingarne breda med vertikal 
utkant, gräbruna med svartaktiga smästreck, 2 matt glänsande, 
hvitaktiga, af fina, mörka, vägformiga linier genomskurna tvär- 
band, det yttre mot analhörnet gaffelformigt deladt; frän anal- 
hörnet inskjuter mot framkanten en till en början smal, därefter 
framåt kolfformigt utvidgad fläck af grundfärgen. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 18. 134. 

Larven kastaniebrun med svart hufvud och nacksköld; lefver 
mellan sammanvecklade blad på de flesta löfträd, på hallon, blå- 
bär, nässlor m. m. Äfven är larven funnen på de unga skotten 
af fur, på Vaccinium myrtillus och på Epilobium. 

Under juni och juli månader i Sverige ända in i Lappland, 
men inom Norge blott anmärkt i södra delarne och på Dovre. 

20. 8. lucivagana ZELL. Framvingarne smala med sned 
utkant, olivgröna, svartaktigt pudrade, med 2 breda, obestämda, 
ljusa, af silfverlinier genomskurna, parallela tvärband, det yttre 
söndersplittradt eller mot analhörnet otydligt gaffelformigt deladt; 
från analhörnet inskjuter mot framkanten en till en hörjan smal, 
därefter framåt kolfformigt utvidgad fläck af grundfärgen. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 19. 144. 

Under juni och juli månader i Skåne samt inom Norge uti 
Odalen och på Dovre.. 

21. 8. heroyniana TREIT. Framvingarne svartbruna med 
hvita, af fina mörka linier nätformigt tecknade fläckar, som bilda 
3 med hvarandra förenade, otydliga, obestämda tvärband, hvar- 
igenom grundfärgen afskiljes i fläckar. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 19. 142. 

Larven ljusare eller mörkare grön med svart hufvud och 
nacksköld; lefver på Pinus adies, hvilkens barr den sammandra- 
ger med silkesspånad. 

Under juni och juli månader i Skåne, Småland och Lapp- 
land samt inom Norge i Gudbrandsdalen. 

22. 8. Tiedemanniana ZELL. Framvingarne mörkbruna med 
rostgul inblandning och fina svarta vågformiga tvärlinier samt 2 





WALLENGREN: SKANDINAVIENS VECKLAREFJARILAR. 105 


vidt skilda, parallela, smala, glänsande hvita tvärband, hvaraf det. 
yttre är på midten smalt genombrutet eller åtminstone starkt sam- 
manknipet. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 19. 140. 

Under juli mänad träffad i Östergötland. 

23. 8. bipunctana Fasr. Framvingarne olivgröna, svart- 
pudrade eller nästan svarta, på midten och i vingspetsen med 
blypunkter; ett hvitt, matt glänsande tvärband innanför midten; 
utkantsfältet bredt hvitt, i själfva utkanten med olivgrön och svart 
inblandning; vid tvärnerven en hvit punkt. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 18. 130. 

Under juni, juli och augusti månader på hela halfén ända 
in 1 Finmarkerna. 

24. 8. bifasciana Haw. Framvingarne mörkgrå med ockra- 
gul inblandning, ett mycket bredt, hvitaktigt, matt glänsande, af 
gulaktiga linier genomskuret tvärband innanför midten; utkants- 
fältet hvitaktigt, técknigt af grägult, bildande i inre brädden nära 
inkanten ett rundadt utsprang. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 18. 138. 

Under juni och juli manader i furuskogar i södra och mel- 
lersta Sverige ända upp i Upland, samt i Norge i Sydvaranger. 

25, §. Uddmanniana Lin. Framvingarne blekt olivgra med 
en stor, tresidig, framtill med hvit linea omgifven, morkt brun- 
röd inkantsfläck nära analhörnet. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 19. 147. 

Larven smutsigt rödbrun med svart hufvud; lefver ofta säll- 
skaplig i sammanspunna blad på hallon, björnbär och nässlor, 
dock så att hvarje larv har sin särskilda boning i det gemen- 
samma bladknippet. 

Under juni, juli och augusti månader i södra och mellersta 
Sverige, åtminstone ända in i Upland samt inom Norge i Gud- 
brandsdalen. 


7. Slägtet: Aphelia Stern. 
Framvingarnes styloid- och glenoidalgrenar utgå från skilda 


punkter pa diskfältet. Bakvingarnes radial- och subradialgrenar 
utgå ur samma punkt på diskfältet och styloid- och ulnargrenarne 


106 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


likaledes, men ej förenade 1 gemensam stam; oberoende nerven 
upprinner ej ur diskfältets tvärnerv, utan ur bakre hörnet fran 
samma punkt som ulnargrenen. Thorax utan upprättstäende här- 
borste. Framvingarnes diskfält med 2 delningsnerver; deras sub- 
radialgren upprinner närmare till carpalgrenen än til) radialgrenen, 
metacarpalgrenen enkel. Framvingarnes framkant hos & utan 
flikformigt omslag nära basen och hanens baktibier utan hårpen- 
sel. Framvingarne smala, utåt föga utvidgade med sned utkant 
och skarp, men ej sikelformig spets. Antennerna hos 4 cilierade. 
Palperna tydligen längre än. hufvudet, tresidiga. 

Larverna lefva om våren i säf och fjärilarne flyga på fuktiga 
platser. 

1. A.lanceolana Hüsn. Framvingarne blekgrä, gråbruna eller 
ockragula, vanligen med ett mörkt streck från basen och ett annat 
från vingspetsen samt med en svartaktig fläck i disken; stundom 
äro vingarne nästan enfärgade, stundom är halfva vingen utmed 
framkanten betydligt blekare än utmed inkanten. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 19. 148. 

Larven grön med svarta fläckar och svart hufvud. 

Under juli månad i södra och mellersta Sverige ända upp i 
Vermland samt vid Kristiania i Norge. 

2. A. forfurana Haw. Framvingarne blekgula, hvitaktigt 
glänsande med rostgul eller brunt, rätvinkligt brutet tvärband in- 
nanför midten, ett sådant snedt genombrutet tvärband utanför 
midten samt ett snedstreck af samma färg i vingspetsen. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 19. 149. 
Under juli månad i Skåne, på Öland och på Gotland. 


8. Slägtet Lobesia Gn. 


Framvingarnes styloid- och glenoidalgrenar utgå från skilda 
punkter af diskfälte. Bakvingarnes radial- och subradialgrenar 
utgå från samma punkt af diskfältet och styloid- och ulnargrenarne 
likaledes, men ej förenade i gemensam stam; oberoende nerven 
utgår från diskfältets tvärnerv, men vid sin upprinnelse böjd mot 
styloidgrenen. Thorax med liten upprättstående harborste. Fram- 
vingarnes diskfält med tydlig främre men otydlig bakre delnings- 
nerv; deras subradialgren upprinner närmare till radialgrenen än 





WALLENGREN: SKANDINAVIENS VECKLAREFJARILAR. 107 


till carpalgrenen; metacarpalgrenen enkel upprinner jämte carpal- 
och sesamoidgrenarne ur diskfältets främre hörn. Framvingarnes 
framkant hos & utan flikformigt omslag nära basen och hanens 
baktibier utan hårpensel. Framvingarne bakåt likformigt utvid- 
gade med tämligen skarp, dock ej sikelformig spets. Antennerna 
hos A& knapt märkbart cilierade. Palperna föga öfverskjutande 
hufvudet, tresidiga. 

I. L. permixtana Hüsn. Framvingarne lifligt brungula, 
mot vingspetsen brunaktiga, med ett hvitgult, på midten afsmal- 
nande, af en mörkare linea genomdraget tvärband, som i inkanten 
omsluter en tresidig blygrå fläck, utanför midten ett af 2 bly- 
linier bildadt, med ljust infattadt tvärband, som i framkanten och 
inkanten är gaffelformigt deladt och där omsluter en svartaktig 
flick; bakvingarne hvita med gråbrun spets () eller gråbruna (9). 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 20. 152. 

Under maj och juni månader i Bohuslän. Flyger omkring 
slånbuskar, men skall enligt RÖSSLERS uppgift lefva såsom larv i 
uppsvälda grenar af Pinus och Funiperus. Däremot har BRISCHKE 
funnit den i stjälkspetsarne på Solidago virgaurea. Den är en- 
ligt honom ljusbrunaktigt grön eller brunröd med glänsande brunt 
hufvud och nacksköld. Den förpuppas i jorden. 


9. Slagtet: Rhophobota Len. 


Framvingarnes styloid- och glenoidalgrenar utgå fran skilda 
punkter på diskfältet. Bakvingarnes radial- och subradialgrenar 
utgå fran samma punkt af diskfältet och styloid- och ulnargrenarne 
likaledes, men förenade i gemensam stam; oberoende nerven ut- 
gär frän diskfältets tvärnerv längt frän styloidgrenen, men vid sin 
upprinnelse böjd mot denna. Thorax utan upprättstäende här- 
borste. Framvingarnes diskfält deladt genom en slingrande del- 
niogsnerv; deras subradialgren upprinner midt emellan radial- 
och carpalgrenarne; metacarpalgrenen är tvägrenig. Framvingarnes 
framkant hos & utan flikformigt omslag nära basen och hanens 
baktibier utan hårpensel. Framvingarne jämbreda med starkt 
böjd utkant och skarpt framträdande, dock ej sikelformig spets. 
Antennernas leder hos & med skarpa hörn, så att antennerna 
mot spetsen synas liksom sågtandade. Palperna korta, hängande; 
midtelleden starkt utvidgad, sammantryckt. 


108 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


1. Bh. nevana Hüsn. Framvingarne ljusgrå eller hvitak- 
tiga; basen bredt mörkbrun med hvita vägformiga linier: yttre 
brädden skarpt eller trubbigt vinklad; utanför midten ett snedt, 
smalt, brunt tvärband, som i närheten af tvärnerven utsänder fran 
yttre brädden en svart tand; i analhörnet en större, mot ving- 
spetsen sig sträckande flick af grundfärgen. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 31. 248. 

Larven smutsgrön med svart hufvud och nacksköld; lefver 
pa äppleträd och Zvonymus europeus. 

Under juli och augusti mänader i södra och mellersta Sverige 
ätminstone ända upp i Upland samt inom Norge anmärkt i Roms- 
dalen. 

2. Rh. geminana STEPH. Framvingarne silfverhvita med silf- 
vergrä anstrykning; basen bredt rödbrun med korta, vagformiga 
tvdrlinier, yttre brädden rundad, utanför midten en snedt röd- 
brunt tvärband, som i närheten af tvärnerven ej utsänder frän 
yttre brädden nägon svart tand; i analhörnet en större, mot 
vingspetsen sig sträckande, en brun streck inneslutande fläck af 
grundfärgen. 

STEPH. List. p. 99. STAINT. Man. 1]. 222. Hey. 
Schm. II. 1, 228 (Var af föreg.). 

Larven lefver på Vaccinium myrtillus. 

Under juni månad i Skane och Blekinge. Anses af flera 
förf. såsom varietet af föregående art, men den tidigare flygtiden 
larvens olika näringsväxt äfvensom den olika färgteckningen hos 
imago tyckas antyda en egen art, säsom den ock af alla engelska 
entomologer anses. 


10, Slagtet; Phoxopteryx Tre. 


Framvingarnes styloid- och glenoidalgrenar utgå fran skilda 
punkter pa diskfältet. Bakvingarnes radial- och subradialgrenar 
ur samma punkt af diskfältet och styloid- och ulnargrenarne lika- 
ledes, men förenade i gemensam stam; oberoende nerven upp- 
rinner nära intill eller ur bakre hörnet af diskfältet. Thorax utan 
upprättstäende harborste. Framvingarnes diskfalt med 2 delnings- 
nerver; deras subradialgren upprinner närmare till radialgrenen 


in till carpalgrenen; metacarpalgrenen enkel. Framvingarnes 


WALLENGREN: SKANDINAVIENS VECKLAREFJARILAR. 109 


framkant hos „A utan flikformigt omslag nära basen och hanens 
baktibier utan härpensel. Framvingarne med skarp, sikelformigt 
böjd spets. Antennerna hos bada könen enkla, utan cilier. Pal- 
perna lika länga med eller längre än hufvudet. 


Ofversigt af artcrna. 
lo. Framvingarne med ett slingrande, hvitt snedstreck från inkanten nära ba- 
sen till vingspetsen. 
A) Framvingarne enformigt blekgrä, mot framkanten mörktöckniga 


1 Subarcuana. 
B) Framvingarne grå med ljusare inkant. 
1) Det hvita snedstrecket bildar 2 bågar ............-.. 2 Biarcuana. 
2) Det hvita snedstrecket bildar blott I båge ......... 8 Diminutana. 
Ilo. Framvingarne utan hvitt snedstreck från inkanten nära basen till ving- 


spetsen. 
A) Framvingarne med en mörk rödbrun inkantsfläck...... 4 Comptana. 
B) Framvingame utan mörk rödbrun inkantsfläck, 
a) Framvingarne hvitaktiga, i inkanten bredt grätöckniga och svart- 
vattrade 222... ene n eee eee nennen 5 Latana. 
b) Framvingarne ej hvitaktiga, i inkanten ej mörkare. 
1) Framvingarne med stor ljus, framtill afrundad inkantsfläck 
bakom midten ..............--anuu-0n0n nennen 6 Uncella. 
2) Framvingarne utan sådan ljus inkantsfläck. 
a) Framvingarne med ett mer eller mindre tydligt, p& midten 
i yttre brädden en gäng tandadt tvärband utanför midten 
7 Unguicella. 
b) Framvingarne utan sådant tvärband utanför midten. 
(1) Framvingarne rostgula med rostbrunt basfält och rost- 
brun tvärstrimma nära spetsen ... 8 Mitterbacheriana. 
(2) Framvingarne enfärgadt brunaktigt askgrå med ljus 
spegelfläck sussoooososs-s-s-seme sossar soon nnnnoa na 9 Tineana. 


1. Ph. subareuana Doucı. Framvingarne blekgrä med mör- 
kare skuggning mot framkanten; i inre kanten nära basen börjar 
en hvit linea, som, sedan den bildat tvenne svaga bågar, utlöper 
i utkanten något bakom vingspetsen. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 30. 240. 

Under maj och juni månader i Skåne, Lappland och på 
Dovre. Anses af några såsom var. af följande. 

2. Ph. biarcuana STEPH, Framvingarne i framkant och in- 
kant grå, men rödbruna längs midten; denna dr baktill kantad 
med en hvit linea, som börjar i inre kanten nära basen och se- 


110 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889 


- dan den bildat först en skarp och därefter en svag båge nt. 
löper 1 utkanten nägot bakom vingspetsen. 


SrgrH. Cat. IE 178. STAINT. Man. II. 224. Hew. 
Schm. I. 1. 223. fluctigerana H. S. IV. 286. f. 310. 
crenana Dur. 1V. 252. 7. 
Under juni och juli månader i Skane och på Dovre. Larven 
på Salix caprea. 


3. Ph. diminutana Haw. Framvingarne kanelbruna, i in- 
kanten grå bakom en hvit linea, som börjar i inkanten nära ba- 
sen och sedan den bildat en skarp båge utlöper snedt i ving- 
spetsen bredvid en kanelbrun, liten fläck. 


Haw. Lep. Brit. 452. STAINT. Man. II. 224. Hew. 
Schm. II. 1. 224. cuspidana Treit. VIII. 236. X. 
3. 127. H. S. IV. 286. f. 238. 


Under juni och juli mänader vid Kristiania och pa Dovre. 
Den skall isynnerhet träffas bland sälg, dir larven lär lefva. 

4. Ph. comptana FROEL. Framvingarne mörkt rödbruna, 
framkanten från basen till inemot midten bredt grå; ett snedt 
och bredt grått tvärband från framkantsmidten till nära analhör- 
net, där det sammanflyter med en rundad grå fläck, som omsluter 
en annan oval af grundfärgen. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 30. 244. 

Under juni och juli månader i Småland, Vestergötland och 
Upland. | 

5. Ph. letana Fasr. Framvingarne längs framkanten hvita, 
längs inkanten blygrä med svarta streck och punkter, i vingspetsen 
rostgula. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 30. 239. 


Larven gulaktigt hvit med svartbrunt hufvud och brunaktig 
nacksköld; lefver på asp och ôfvervintrar fullvuxen uti ett sam- 
manspunnet blad. 

Under maj, juni och juli månader i södra och mellersta 
Sverige Atminstone in uti Vester- och Östergötland samt inom 
Norge vid Kristiania i Odalen och Gudbrandsdalen. 

6. Ph. uncella Scuirr. Framvingarne mörkt chocoladbruna, 
blekare mot framkanten, med en stor blekgrä, framtill rundad 
inkantsfläck från midten till utkanten; à denna är framför anal- 





WALLENGREN: SKANDINAVIENS VECKLAREFJARILAR, Iir 


hômet ett krökt, chocoladbrunt streck; vid framkanten bakom 
midten dr ett annat men snedt streck af samma färg. 


WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 30. 241. 


Under juni och juli samt stundom in i augusti i södra och 
mellersta Sverige, ätminstone ända in i Vestergötland samt inom 
Norge i Gudbrandsdalen och pa Dovre. 

7. Ph. unguicella Lin. Framvingarne glänsande askgra med 
brunvattrad bas, ett smalt, snedt, rödbrunt tvärband utanför midten, 
hvilket i yttre bädden är vinkladt och kantadt med hvitaktigt; 
därutanför några rödbruna fläckar och streck, samt åtskilliga 
blylinier. | 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 30. 242. 

Under juni och juli månader på hela halfön ända upp i Fin- 
marken, bland ljung. 

8. Ph. mitterbacheriana SCHIFF. Framvingarne rostgula, 
i inkantens bas en mörkt rostbrun flack, som småningom för- 
svinner mot framkanten, men i yttre brädden dr skarpt begränsad. 
af en hvitaktig linea; en matt och försvinnande mörkt rostbrun 
tvirstrimma närmare vingspetsen. 

WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 30. 238. 

Larven matt grön med gulbrunt hufvud, blekgröna fläckar 
och gulaktig nacksköld; lefver på ek och bok, hvilkas blad vid 
kanterna sammanspinnas. 

Under juni och juli mänader i södra och mellersta Sverige 
ätminstone in i Vester- och Östergötland samt i Gudbrandsdalen 
i Norge. 

9. Ph. tineana Hüsn. Framvingarne brunaktigt askgrå med 
en stor, blygrà spegelfläck, som sträcker sig fran analhörnet till 
vingspetsen och begränsas af en mer eller mindre glänsande silf- 
verlinea, men inuti är ofläckad. 

Hüsn. f. 81. H. S. IV. 284. Hein. Schm. II. 1. 223. 


Larven skall lefva på asp och enligt andra på Crategus. 
Under juni manad i Skane; sällsynt. 


112 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


11. Slägtet: Anchyloptera. STEPH. 


Liknar till alla delar föregäende slägte och skiljes därifrän 
endast genom fränvaro af oberoende nerv pa bakvingarne. 


Öfversigt af arterna. 


1:0. Framvingarnes bruna inkantsfläck gör vid sin yttre ända ett rundadt ut- 
spring mot framkanten till ....... 1 Myrtllane. 
II:o, Framvingarnes bruna inkantsfläck gör ej något utspräng mot framkanten, 
utan är framtill helt rak. 
a) Framvingarnes bruna inkantsfläck skarpt hvitbegränsad ... 2 Lundana 
b) Framvingarnes bruna inkantsfläck ej skarpt hvitbegränsad. 


1) Framvingarnes spets tegelröd ................----..e-ceeene 8 Derasane. 
2) Framvingarnes spets ej tegelröd  -...............--.-----.4- 4 Apicella. 
(Forts.) 














NYA BIDRAG TILL SKANDINAVISKA HALFONS 
MYRIOPODOLOGI 


AF 
C. O. von Porat. 


(Forts. fr. sid. 80, häft. 2.) 


2. Blantulus pulchellus C. L. Koch 1838 (non Leacn). 
(lus pulchellus, Deutschl. Crust., Myr. etc., H. 22, t. 13). 


Syn. 1847 Julus Kochtt Gervais, Ins. Apt. IV p. 145. 
» 1851 Nopotulus punctulatus MENGE, Myr. d. Umg. v. Dan- 
zig p. 7. 
> 1863 Planiulus guttulatus C. L. Koch, Die Myr. II p. 
88, fig. 211 a (non 211 b) 


ı 1868 » venustus MEINERT, Nat. Tidsskr. 3 R. 5 
B. p. 20. 
> 1887 > pulchellus Haase, Schles. Dipl., 2:e Halft. 


p. 9 i Zeitschrift für Entom., N. F. XII p. 6. 


Oaktadt Koch i sitt senare arbete (Die Myriapoden 1863; 
se synonymien!) själf bidragit till att förvirra denna arts syno- 
hymi genom att da till densamma föra individer af följande 
(blinda) art, kan man dock, efter att ha sett figuren i hans 
Deutschl. Crust., Myr. etc. (se syn.!), ej neka honom förtjänsten 
af att först pa ett otvetydigt sätt urskilt denna form, hvarför, såsom 
Haase ock uppvisat, hans namn bör med prioritetens rätt äter- 
inträda. Det är visserligen sant, att Kocx benämde djuret /ulus 
Pulchellus under förmodan, att han hade LEACHS art af samma 
namn framför sig, men dä det snart blef tydligt, att under LEACHS 
namn följande art dolde sig och, denna redan före LEACH fått 
ett namn, var ju namnet pulchellus ledigt att använda utan af- 
seende på att det af såväl Koch som Leacu blifvit orätt 
brukadt. 

Entomol. Tidskr. Årg. 10, H. 3 (1889). S 





114 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1880. 


Olikheterna emellan denna art och föregäende har jag vid 
beskrifningen af Blaniulus fuscus genom en sammanställning af 
utdrag ur LATZELS diagnoser angifvit Ty ehuru Blaniulus pul- 
chellus är en bland de allmännaste myriopoderna i Sverige, har jag 
vid sammanskrifvandet af denna uppsats ej haft nägot fullbildadt 
hanexemplar däraf till undersökning, hvarför olikheterna i hvad 
angår Blan. pulchellus (FS) ej kunnat efter egen åskådning fram- 
ställas. På LATZELS noggrannhet i uppgifter fins emellertid ingen 
anledning att tvifla. 

(Aro kanske hanarne af denna art sällsynta?) 

Uppehåller sig bland multnande växtämnen, under barkstyc- 
ken, i svampar o. d., snart sagdt öfverallt där skog förekommer, 
från Skåne åtminstone till Gestrikland. — Danmark, Holland, 
Belgien, Tyskland, Österrike, Italien, Frankrike. 


3. Blaniulus guttulatus Bosc. 1792. 
(Tulus guttulatus, Bull. d. 1. Soc. phil. de Paris p. 12). 


Funnen flerestädes, isynnerhet i trädgårdar, där drifbänkar, 
multnande affall o. d. erbjuda honom ett omtyckt tillhäll; an- 
tecknad frän Lund, Karlshamn, Visby, Göteborg, (Bergmans 
trädgård A. W. Malm), Strömsholm i Vestmanland, Upsala m. fl. 
ställen. — Norge, Danmark, Belgien, Nord- och Sydtyskland, 
Österrike, Italien, Frankrike. 


XVIIL Slägtet lulus Linn£ 1758 (ex parte). 


Ehuru Linne i Syst. Nat. ed. X p. 639 gifvit namnet, är 
det BRANDT, som i Bull. Soc. Nat. d. Moscou VI p. 201 när 
mare preciserat slägtet till den begränsning det nu har. 


I. Oceller sammanflytande, otydliga, bildande en alldeles 
jämn ögonyta (= Allaiulus C. L. Koch 1847). 


1. I. punctatus LEACH 1814. 
(Trans. Linn. Soc. XI. p. 379). 


Sällsynt; hittills funnen blott vid Lund, Ramlösa, Esperöd 
nära Kivik i Skåne, Göteborg (Charlottenlund A. W. MALM) 
Stockholm (Humlegården och Bellevue). — Danmark, Holland, 
Belgien, Nordfrankrike, England. 





u *] 





VON PORAT: SKANDINAVISKA HALFONS MYRIOPODOLOGI. 1 15 


U. Oceller åtskilda, tydliga (= Ommatoiulus Larzer 
1884). 
A. Sista segmentet utan sljärlprocess. 


a. Infraanalskifvan med en framåt längs buk- 
sidan rigtad process. 


2. Julus foetidus C. L. Koch 1838. 
(Deutschl. Crust., Myr. etc. H. 22, t. 5). 


Funnen blott i sydligaste Sverige, säsom i Skäne flerestädes 
(Köping, Lund, Ramlösa, Helsingborg, Bjersjölagärd, Ofvedsklo- 
ster, Örtofta, Belteberga och Vollsjö), i Blekinge (Karlshamn och 

' Ronneby), Halland och vid Charlottenlund nära Göteborg (A. 
| W. MALM). — Danmark, Holland, Tyskland, Polen, Ryssland. 


b. /nfraanalskifvan utan process. 


| 3. Julus londinensis LEACH 1814. 
(Trans, Linn. Soc. XI, p. 378). 


Sällsynt. Lund, Karlshamn, Stockholm, Askim i Bohuslän 
(NITzIN). — Norge, Danmark, Nordtyskland, går i Sydtyskland 
| åtminstone till Würzburg, där jag 1884 insamlat den — Holland, 
Belgien, Frankrike, England. Synes saknas i Osterrike. 


4. Julus luscus Mrinerr 1868. 
(Nat. Tidsskr. 3 R., 5 B., p. 9). 


En bland de allmännaste myriopoder icke blott i Skandi- 
navien utan ock antagligen i det öfriga Europa; uppträder ofta 
i massor i blomkrukor i drifhus och fönsterträdgärdar, där han 
anställer skada. 

Eget är, att denna i norra Europa sa allmänna art ej förr 
dn 1868 erhällit nägot namn, men den har troligen af de fleste 
författare före MEINERT dragits öfver till Jul. londinensis LEACH, 
ja kanske ock till Zul. (Blaniulus) pulchellus Kocu. 


5. Julus pusillus LEACH 1814. 
(Trans, Linn. Soc. Lond, XI, p. 379). 


Denna lilla prydliga art, som genom sina två gula längs- 
band på ryggen bryter af mot den eljest enformiga färgteckningen 





116 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1880. 


inom gruppen, är i Sverige hittills anträffad blott i Skane (flere 
städes: Lund, Malmö, Bosarp, Esperöd nära Kivik, Ramlösa m. fi. 
st.), Blekinge (Ronneby) och på Gotland. — Danmark, Holland, 
Belgien, Schlesien, Osterrike, Frankrike, Italien och England. 


B. Sista segmentet utlöpande i en stjärtprocess, som 
räcker öfver analvalvlerna. 


a. Ryggen med tvenne rödgula längsband. 


6. Julus sabulosus LiNNÉ 1758. 
(Syst. Nat., X, t. 1, p. 640). 


Da LINNÉ för sin /ulus sabulosus angaf såsom enda fynd- 
orten »Stora Karlsön», är det ej sa mycket att undra öfver, att 
DEGEER ej identifierade den gulbandade /u/us, han fann pa 
fastlandet, därmed, utan kallade den med eget namn Zx/us fascı- 
atus. Att emellertid ingen skilnad råder emellan Stora-Karisö- 
formen och den på fastlandet så allmänna, har jag haft tillfälle 
att 6fvertyga mig om genom jämförelse af exemplar tran Sveriges 
öfriga delar med en mängd individer af /ulus sabulosus fran 
Stora Karlsön, hvilka Dr L. KOLMODIN pa ort och ställe insam- 
lat och haft godheten sända mig. 

MEINERT och STUXBERG uppgifva högsta segmentantalet hos 
denna art till 50; ar 1866 angaf jag säsom högsta siffra 54, 
hvilket tal jag i sommar funnit bekräftadt genom undersökning 
af såväl konservator RoTHs samling fran Skane som Dr Kot- 
MODINS ofvan omskrifna sändning. 

Allman fran Skane ätminstone upp till Upland och Dalame. 


7. Julus fasciatus C. L. Koch 1838. 
(Deutschl. Crust., Myr. etc., H. 22, t. 8). 


Syn. 1868 Julus sjelandicus MeinerT, Nat. Tidsskr. 3 R. 
5 B. p. 13. 
> 1884 Julus austriacus LatzeL, Die Myr. II p. 296. 
» 1887 Julus fasciatus Haase, Schles, Dipl. II, i Zeit 
schrift für Entom. N. F. H. XII p. 20. 
(Ej synonym med /ulus fasciatus mihi, Sveriges Dipl. p. 23, 
Stockholm 1866, hvilket namn jag med orätt hänförde till en 
ljusbandad varietet af /u/us terrestris). 








VON PORAT: SKANDINAVISKA HALFONS MYRIOPODOLOGI. 117 


For denna art känner man blott de gamla fyndorterna, närn- 
ligen Ramlôsa och Belteberga i Skane. 

Det lider knappt nägot tvifvel, att icke MEINERTS art är 
synonym med Kocus och LATZELs, ty likheten i alla väsentliga 
kinnemarken talar därför: de tvä härbärande hjässgroparna, sido- 
porernas läge strax intill suturen, som är nästan rät, och den 
något tätare strieringen, hvilket allt skiljer den fran /. sabulosus 
LINNE. — Att var nordiska form är något mindre och har ett 
mindre antal segment än den sydliga, är en inom Iuliderna allt: 
för vanlig afvikelse för att berättiga till artskilnad. 

Att, såsom LATZEL gör, bilda ett nytt namn för Kocus art, 
därför att benämningen /. fasczatus långt förut af DEGEER (1778 
i Mem. d. Ins. t. VII, 9, p. 578) brukats för I. sabulosus L., 
förefaller mig otjänligt, då ju DEGEERS benämning för den sist- 
nämda snart, såsom yngre än Lınn&s, bortföll och därför sedan 
fritt kunde användas i annan mening, hvilket KocH äfven gjort. 


b. Grundfärgen gråbrun eller blekare, framtill 
vackert marmorerad, med ryggsidan smalt 
mörkringlad; sidoporerna nästan vidrörande 
suluren; hjässan saknar de vanliga två hår- 
bärande groparna. 


8. Julus stlvarum MEINERT 1868. 
(Nat. Tidsskr. 3 B., 5 B. p. £3). 


Syn.?? 1844 Julus nemorensis C. K. Koch, Deutschl. Crust. 

Myr. etc., H. 40, t. 16.' 

> 1851 Julus nemorensis MENGE, Die Myr. d. Umg. 
v. Danzig p. 6. 

> 1866 Julus lurtdus Porat, Sver. Myr. Dipl. p. 24. 

» £878 Zulus cornutus VocEs, Beiträge z. Kentn. d. Iul. 
i Zeitschr. f. wiss. Zool. XXXI, p. 162. 

> 1884. Julus luridus var. gracilis LATzEL, i GADEAU 
DE KERVILLE, Myr. d. 1. Normandie p. 17 och 28. 

> 1887 Julus nemorensis Haase, Schl. Dipl. II p. 25. 


Da halsskölden hos /u/. nemorensis af Koch uppgifves 
Sakna strimmor i bakkanten och dessa just dro ett utmärkande 
kännetecken för ofvanstäende art, och dä stjärtprocessens karak- 





118 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


teristiska form alls icke låter förena sig med Kocus beskrifning, 
bibehäller jag här MEINERTS namn säsom det första säkra, sedan 
LATZEL preciserat namnet /. /uridus C. L. Koch för den mera 
storvuxna sydtyska formen. Denna sistnämda har mindre tät 
striering, sidoporerna belägna pa suturen, hvilken är pa de främre 
segmenten nästan bakätböjd, så att porerna komma att skenbart 
ligga i en liten från segmentens framdel inskjutande vik, vidare 
stjärtprocessen jämntjock och mera tillspetsad, hvarjämte kopula- 
tionsorganen förete en helt olika form. Denna /u/. luridus, så- 
dan Larzet karakteriserat den, är identisk med /ulus alpinus 
L. Koch (i Das Bad Ratzes in Südtirol p. 55) enligt exemplar, 
skänkt af Dr Kocu. 

Allmän på såväl Öland och Gotland som i Skåne och Ble- 
kinge, hvarifrån den följer kusterna i öster och vester, så att 
den anträffats å ena sidan upp åt Upland, å den andra längs 
Halland och Bohuslän in i Norge (Farsund); i det inre af lan- 
det sällsynt och där antecknad blott från Vista kulle och Om- 
berg vid Vettern, Kinnekulle, Halle- och Hunneberg samt Alingsås. 
— Vida spridd äfven i det öfriga Europa: Danmark, Holland, 
Belgien, Norra och mellersta Tyskland (själf har jag tagit den 
vid Hannover och Köln, ja äfven i Sydtyskland vid Wirzburg), 
nordvestra Frankrike. 

c. Färgen öfvervägande svart eller mörkbrun; 
sidoporerna aflägsnade från suturen; hjässan 
försedd med två härbärande gropar. 

a) Hanens andra benpar med från höftleden 
utgående processer. 
* 2: Höftprocesserna långa, framätsträckta, 
nående till käkskifvans bas; 1:a benparti 
nästan koniskt; pannan hårig. 


9. Julus terrestris LiNNÉ (ex. p.) 1758. 
(Syst. Nat. ed. X, 1, p. 639). 
Syn. 1761 Zulus terrestris LANNE, Fauna Suecica, ed. 2 P. 
501 (ex. p.) 
> 1866 /ulus terrestris PoRAT, Sv. Myr. Dipl. p. 27. 
» 1868 >  rugifrons MEINERT, Nat. Tidsskr. 3 R., 5 
B., p. 17. 





VON PORAT: SKANDINAVISKA HALFÖNS MYRIOPODOLOGI. 119 


Syn. 1869. /ulus terrestris Porat, Öfvers. Vet. Ak. Förh. 


N:o 6, p. 647. 
» 1870 »  ferrestris STUXBERG, Öfvers. etc. N:o 8, p. 
901. 


Non: 1868 Julus terrestris MEINERT, 0. C. p. 16. 
» 1884 > scandinavius LatzEL, Die Myr. II, p. 322. 
» 1887 » terrestris Haase, Schl. Dipl. II p.38. 


LINNÉs namn Judes terrestris har förorsakat mycken för- 
virring, därigenom att snart sagdt hvarje europeisk myriopodolog, 
som behandlat denna grupp, kallat den svarta /#/us-art, som i 
hans hembygd varit allmännast, för Judus terrestris L. Sa har 
MEINERT användt detta namn för den i Danınark vanliga svarta 
Julus-formen, och i Sydtyskland och Italien, dar följande art sy- 
nes vara den allmännaste bland sina likar, har denna Ater fätt 
bära LinnES namn. I följd af denna förvirring har LATZEL före- 
slagit att rent af öfvergifva detta LINNÉS namn och utbyta det 
mot /udus scandinavius, men har därvid, förklarligt nug för öf- 
rigt, kommit att gifva detta åt MEINERTS /ulus terrestris, hyil- 
ken dock veterligen ej anträffats i Sverige-Norge. Men dä det 
med en sannolikhet, som gränsar till visshet, kan visas, att den 
af mig 1866 och 1869 samt af STUXBERG 1870 såsom Julus 
terrestris L. betecknade formen verkligen är LINNÉS art, är ju 
ej skäl att Gfvergifva detta namn. 

Sannolikhetsskälen äro följande: 

I Fauna Suecica ed. 2 p. 501— 502 upptager LINNE tvenne 
svenska /#/us-arter under namnen /ulus terrestris och [ulus sa- 
bulosus. För den förra angifves såsom artmärke: »Pedibus utrim- 
que centum», och för den senare: »Pedibus utrimque centum & 
viginti» Att dessa artmärken ej äro att taga efter bokstafven, 
upplyser LINNÉ själf i den vid /u/us sabulosus fogade beskrif- 
ningen, däri det bl. a. heter: »Corpus circiter (numero rotundo) 
60 incisuris.» Benparens antal har LiNNÉ alltså tydligen fått 
genom att multiplicera det (antagna) högsta segmentantalet med 
2, hvadan segmentens antal blir, jämte storleken, den förnämsta 
skilnaden emellan de bäda. — Angäende färgen heter det vid 
Julus sabulosus: »Cinereus, lineis duabus longitudinalibus dor- 





120 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 188g. 


salibus ferrugineis...:» vid /udus terrestris: »Dorsum linea lon- 
gitudinali duplici ferruginea notatum.... Datur et niger totus 
et minor stmul.\ Sedan man funnit, att den gulbandade for- 
men af Linnes /ulus lerrestris ej var specifikt skild fran hans 
Julus sabulosus, aterstod artnamnet /errestris blott för den en- 
färgadt svarta. Men för hvilken af vara svarta Julus-arter skall 
det bibehällas, dä vi ega flere? Tydligen för den allmännaste, 
som i storlek närmar sig de mindre formerna af /ulus sabulosus, 
men har ett mindre antal segment än denna. Därvid kan ju 
knappast nägon annan komma i fräga än just förestäende form, 
som dels är spridd frän Skäne till Upland, dels har vanligen 
blott 45—48 segment, medan /ulus sabulosus har nägot högre, 
ända till 54. Julus vagabundus LatzEL är däremot så sällsynt, 
att jag, bland de flere hundra svarta svenska /u/us-former jag 
undersökt, påträffat blott 6 hanar. /ulus fallax MEINERT är 
likaledes sällsynt och öfverensstämmer dessutom till segmentan- 
talet (50— 54) mera med /ulus sabulosus. Hvarken /ulus vaga- 
bundus eller den verkliga Zu/us. fallax MEINERT hafva dessutom, 
så vidt jag vet, anträffats vid Upsala. 

Beträffande de två minsta svarta /u/us-arterna, Julus letı- 
collis n. sp. och /ulus minutus n.sp., måste de genom sitt ringa 
antal segment (omkr. 42) och i sammanhang därmed sit mindre 
antal fotpar, utom genom sin litenhet, — hvilken gjort, att de äfven 
af entomologer långt efter LINNÉ tagits för ungar af större for- 
mer, — afgjordt lemnas ur räkningen, då det gäller att få reda på 
ifrågavarande synonymi. Ännu mindre förtjänar Judes londinensis 
LEACH att tagas med vid denna jämförelse, då den dels är myc- 
ket sällsynt i Sverige, dels saknar stjärtprocess, hvilken olikhet 
i skapnaden med Julus sabulosus säkerligen ej undgått Linnés 
säkra öga, om nämda form fallit under hans granskning. 

Man har velat förkasta Linnés namn Julus terrestris äfven 
därför, att det på sin höjd betecknat en kollektiv-art. Men utom 
många andra Linnéiska namn, som då borde bortfalla, skulle äf- 
ven artnamnet /orficatus, som nu fixerats för den i Europa så 
allmänna Lithobius-arten, bytas ut mot ett annat, ty Linnts Sco 
lopendra forficata var helt visst, om någon, en kollektiv art; 


1 Kursiveringarna af undertecknad. 





VON PORAT: SKANDINAVISKA HALFONS MYRIOPODOLOGI. 121 


men på en sådan namnfôrändring skulle väl knappt någon nu- 
mera vilja ingå. 

Utom af önskan att återställa och, om möjligt, fastställa ett 
gammalt godt Linnéiskt namn har jag omständligt berört denna 
sak äfven därför, att MEINERTS namn /ulus rugifrons, hvilket 
annars borde inträda, ej är så väl valdt; arten borde då snarare 
kallats /u/us setifrons. Pannan, som hos hanarne af denna art 
alltid är borstklädd, synes nämligen mindre ofta förete några så- 
dana skrynklor och ojämnheter, som kunde berättiga till sagda namn, 
och den noggranne LATZEL anmärker också om sin från Slavo- 
vonien bekomne /x/us rugifrons: »Von einer besonderen Rau- 
higkeit der Stirn ist nichts zu bemerken...» Däremot kan MEI- 
NERTS namn väl upptagas för den varietet, där pannans härrötter 
mer eller mindre sammanflyta och bilda fördjupningar och skrynklor. 

För att, om möjligt, tydligare framställa olikheterna emellan 
de svenska arterna af /errestris-gruppen lemnar jag här af dem 
jämförande beskrifningar, hvilka, för att förstås af flere fackmän, 
affattas delvis pa latin. 


Fusco-niger (in spir. vini cinero-livido-anulatus) pedibus 
pallidioribus, valvulis analibus fuscis, antice sparse, postice minus 
sparse crinitus. Veriex sulco tenui foveisque duabus setigeris; 
Antenne graciles, latitudine corporis vix vel paullo longiores. 
Oculi ocellis 40—50 distinctissimis, 7- vel 8-seriatis, rotundato- 
triangulares. Segmentum primum lateribus subrotundatis, in- 
ferne et postice aut striis nullis aut paucissimis (1—2), antice 
inferne parum marginatis. Segmentum ultimum in processum 
brevem vel mediocrem rectum, apice sæpe corneo-hyalino, pro- 
ductum. Valvule anales non marginatæ, longe et sat dense 
setos®. Segmenta reliqua parte anteriore non strigosa, sed pas- 
sim et brevissime aciculata, preesertim circa suturam, parte po- 
steriore sat dense et profunde striata, striis regularibus, integris, 
Marginem posticum subattingentibus, limbo ultimo haud pecti- 
nulato nec crenulato. Port excretorii sat longe pone suturam 
siti, Sutera ante poros leviter antrorsum arcuata. Numerus 
Ségmentorum 44—48 (51), 2 ultimis apodis. 

. 











122 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


Mas: Frons dense setosa; par primum pedum articulo ultimo 
subconico vel levissime arcuato, in apice setis rigidis, subuncina- 
tis vestito; coxæ pedum z:i paris singulæ processu longo, semi- 
pellucido, gracili, antrorsum directo, gnathochilarium attingente, 
subrecto vel levissime arcuato instructæ. Stipites maxillares antice 
non inflati, basi seriatim setosi. Margines ventrales segmenti 
septimi valde prominentes. Organa copulationis: laminz copu- 
lative anteriores longæ, sublineares, posterioribus longiores, apice 
oblique obtusæ, dentibus lateralibus nullis neque apicalibus: 
laminz mediæ brevissimæ, acuminate; laminæ posteriores apice 
profunde furcatæ, dilatatæ, brachio interiore apice subbidenticu- 
lato, brachio exteriore arcuato, ultra latera prominente. Flagel- 
lum manifestum. 

Long. $ 25—30 m.m.; © 20—23 m.m.; lat. 9 2— 2,3 mm, 
ÅA 1,5—1,7 m.m.; ant. 2 m.m, 

Pannan är hos hanarne af denna art tämligen tätt borst 
klädd, och denna borstklädnad sträcker sig i en vinkel upp emel- 
lan antennerna. Omkring borstens rötter är ofta en mer eller 
mindre tydlig fördjupning eller grop, och om dessa sammanfiyta, 
såsom någon gang sker, uppkommer MEINERTS varietet Jul. rugi- 
/rons. Ocellerna äro till antalet oftast omkr. 41—43, dock har 
jag räknat hos fullvuxna individer (med blott två fotlösa segment’ 
så få som 39 och så många som 50, fördelade i 7—8 rader, 
nämligen 8—10, 7—9, 7--8, 6—7, 5—6, 4—5, 3—4, 2. Seg 
mentens antal är vanligast 46--47 hos hanen, 47—48 hos ho 
nan, af en samling individer med de 2 sista segmenten fotlisa 
hade två hanar 44, tre 45, tretton 46, nio 47, tre 48, men det 
har ock förelegat bland individer med 3 fotlösa segment och ut- 
vecklade kopulationsorganer en med 50 och en med med 5! 
segment; bland en samling honor med 2 fotlösa segment hade 
fjorton 47, femton 48, atta 49 samt en 51. Högre segmentantal 
än 51 har ej forekommit bland de manga jag undersökt. 

Fargen är mera sällan pa undre sidan lika litet som pa hufvudet 
ljusare marmorerad, och analvalvlerna äro nästan alltid af samma 
mörka färg som hufvudet. 

Allmän åtminstone från Skåne till Gestrikland, men sällan 
uppträdande mer än ett par tre stycken i sänder. 

För öfrigt anträffad blott i Danmark (sällsynt) och Slavonien 





VON PORAT: SKANDINAVISKA HALFONS MYRIOPODOLOGI. 123 


Var. 1. rugifrons M¥inerr 1868: fronte scabrosa. 
Var. 2. fasctatus Porat 1866: colore corporis pallide- 
scente-rufescente, lineis tribus dorsalibus fuscis. 

1* 2: Hoöftprocesserna små, ej framät- 
sträckta, utgående fran framsidan af 
hoftleden och slutande sig intill följande 
(2:2) leden; r:a benparet tydligen krok- 
böjdt; pannan glatt, härlos. 


10. Julus vagabundus LATzEL (ex parte) 1884. 
(Die Myr, d. Osterr.—Ung. Mon. II, pag. 328). 


Syn. 1882 /ulus fallax Karuınskı, Spraw. Kom. fig. XVII 
p. 89, sec. LATZEL. 
» 1883 >» ferrestris BERLESE, Ac., Myr. etc. f. VI 
N:o 9, fig. 1—8. 
» 1884 > fallax var. vagabundus LatzeL, Die Myr. 
II p. 316. 
> 1887 > > Haase, Schles. Dipl. II p. 35. 


Såsom i inledningen redan omtalats, är denna art alls icke 
MHNERTS Julus fallax, under hvilket namn LaATzEL beskrifvit 
honom. För att undvika ett nytt namn har jag här kallat ho- 
nom /#/. vagabundus, som är den bland de af Larzev beskrifna 
varieteterna, hvilken synes vara mest spridd och därför lämpligast 
må representera artens typ. Detta benämningssätt har ock prof. 
LATzeL själf i bref till mig gillat. Måhända skola äfven ett par 
andra varieteter, särskildt orzbates, förtjäna egen arträtt, hvilken 
för öfrigt BERLESE redan gifvit åt var. chzlopogon. 


Fusco-niger (in spir. vini cinereo-livido-anulatus), pedibus 
pallidoribus, valvulis analibus fuscescentibus, antice sparse, postice 
densius crinitus. Vertex sulco tenui foveisque duabus setigeris; 
frons utriusque sexus glabra et levis. Antenne graciles, latitu- 
dine corporis paullo longiores. Ocuéz ocellis 34—47 minoribus 
sed distinctis, 7- vel 8-seriatis, rotundato-triangulares. Segmen- 


124 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1880. 


tum primum lateribus subrotundatis, inferne et postice striis pau- 
cis vel pluribus (r—6), antice inferne distinctius marginatis. 
Segmentum ultimum in processum longiorem rectum, apice sub- 
pellucido, productum. Valvule anales non marginatæ, longe et 
sat dense setose. Segmenta reliqua parte anteriore non stri- 
gosa, parte posteriore sat dense et profunde striata, striis regu- 
laribus, integris, marginem posticum subattingentibus, limbo ul- 
timo segmentorum ultimorum levissime subpectinulato vel subcre- 
nulato. Port excretoriz longe pone suturam siti. Sxfura ante 
poros anticos antrorsum arcuata, in segmentis posterioribus plus 
minus recta. Vumerus segmentorum 45—48, 2—3 ultimis 
apodis. 

Mas: Pedum par primum articulo ultimo uncinato, apicibus 
hyalinis, subpellucidis, non setosis; coxæ pedum z:i paris pro- 
cessu brevi et tenui, pallido, antrorsum applicato, articulum 
proximum (2:um) sequente. Stipites maxillares antice tuberculatim 
inflati, basi setis paucis (2— 3) in serie simplici. Margines ven- 
trales segmenti 7:i prominentes. Organa copulationis: laminæ co- 
pulative anteriores posterioribus breviores, margine interiore in- 
flexo in dentem sat magnum obtectum inciso; laminz posteriores 
apice valde incisæ, laciniatæ et dilatate (Cfr fig. 137 tab. Xl, 
et figg. 142—45 tab. XII in opere citato LATZELI nec non figg. 
in opere citato BERLESI |) . 

Long. & 20—25 m.m.; lat. 1.6; long. ant. 2 m.m. 

Det är isynnerhet andra fotparets karakteristiska bihang hos 
hanen, som utmärker denna art vid jämförelsen med andra när- 
slägtade. Det har formen af en process, som bildar en fort- 
sättning af främre och nedre delen af hvarje höftled samt lägger 
sig intill den följande (2:a) leden, med hvilken den äfven öfver- 
ensstämmer i längd. — Pannan är aldrig hårig som hos /ul. 
terrestris utom på sidorna utanför antennrötterna, där hos denna 
liksom hos de öfriga arterna af ferrestris-gruppen några spridda 
borst pläga ha sin plats. 

Då denna art i mellersta och södra Europa är den allmän 
naste inom sitt slägte, varierar han där i ej obetydlig grad, och 
LATzEL urskiljer ej mindre än fyra hufvudvarieteter: ortdats, 
vagabundus, chilopogon (från Nord-Italien) och xoricus (med 
56 —62 segment, fran Tyrolen, Niederösterreich, Steiermark, Käm- 

















VON PORAT: SKANDINAVISKA HALFÖNS MYRIOPODOLOGI. 125 


ten o. s. v.). Af dessa skall var. orsdates, som LATZEL kallar 
en dvergartad bergform och förmodar, ehuru med orätt, vara den, 
hvarpå MEINERT grundat sin /. fallax, hafva benen hos hanen 
forsedda med sugblåsor. Ofvan beskrifna svenska exemplar sakna 
sugbläsor. Segmentantalet för hufvudarten med inbegrepp af alla 
varieteterna uppgifves af LATZEL till 43—60, ocellernas antal 
tll 35—60, kroppslängden till 14 —50 m.m., bredden till 
1—3 m.m. — Af 4 hanar från Sverige hade en 45 och en 47 
segment, däraf 3 fotlösa, samt en 46 och en 48 segment, hvaraf 
2 fotlösa. | 
I Sverige funnen blott i Skane (konservator RoTHs samling 
af Iulider från Ringsjöstranden, Dalby och Fogelsång nära Lund; 
själf har jag tagit den vid Esperöd nära Kivik). 
B) Hoftleden hos hanens 2:a benpar utan processer. 
+) Benen hos hanen utan sugblåsor; T:a benparets 
krok ovanligt lång, spetsig och halfgenomskinlig. 


11. Julus fallax MEINERT 1868. 
(Nat. Tidsskr. 3 R. 5 B. p. 15). 


Syn.?? 1847 Julus longabo C. L. Koch, Syst. d. Myr. p. 113. 
> 1884 Julus longabo LatzeL, Die Myr. II p. 313. 
Non.: Zulus fallax LaTzez, Haase et alii. 


De exemplar af /ulus longabo, som Prof. LATzEL haft god- 
heten sinda mig, äro visserligen nägot större och ega ett större 
antal segment, men Öfverensstämmelserna dro i allt väsentligt sa 
Stora, att hans art, ätminstone som en varietet, skall kunna un- 
derordnas Meinerts Jul. fallax. Kocus namn är så osäkert, 
att jag ej ansett mig böra upptaga det, ehuru det är äldre. 


Fuscus, capite, collo lateribusque inferne szepissinie pulchre 
marmoratis, ventre pallidiore, clypeo anoque plus minus dilute 
ochraceo-brunneis, gracilis,’ sat dense, postice densius, et longe 
crinitus, pedibus albidis. Vertex sulco tenui foveisque duabus 








126 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1880. 


setigeris; frons glabra et levis. Antenne graciles, latitudine cor- 
poris multo longiores. cult ocellis 37—50 depressis, sæpe 
difficile numerandis, 7—8 seriatis, rotundato triangulares. Seg- 
mentum primum lateribus obtuse angulatis, margine antico in- 
ferne marginato et oblique absciso vel subemarginato, margine 
postico inferne striis paucis (1—4). Segmentum ultimum in pro- 
cessum longissimum, rectum, apice subpellucido, productum. Val 
vulæ anales vix marginatæ, longe et sat dense setose. Seg- 
menta reliqua parte anteriore non strigosa, parte posteriore sat 
dense et profunde striata, striis regularibus, integris, marginem 
posticum non attingentibus, limbo ultimo segmentorum plurimo- 
rum pulchre et distincte subpectinulato et subcrenulato. ort 
excretorit parvi, longe pone suturam siti. Sulura recta. Pedes 
longiores. Numerus segmentorum 50—55, 3 (raro 2) ultimis 
apodis. 

Mas: Pedum par primum articulo ultimo in uncum, tenuem 
permagnum et semipellucidum transformato; coxz z:i paris pro- 
cessibus vel appendicibus nullis. Stipites maxillares antice tuber- 
culatim inflati, basi non setosi; stipites labiales setis paucis. 
Margines ventrales segmenti 7:i parum prominentes. Pedes pul- 
villis carentes. Organa copulationis: Laminæ copulative anteri- 
ores posterioribus breviores, margine interno in dentem per- 
magnum, validum (obtectum) inciso; laminæ posteriores apice 
hamato-incisz et laciniate, lacinio interiore apice introrsum acu- 
leato et setoso; flagellum longum. 

Long. $ 25 m.m.; o 18 m.m.; lat. 9 1,8 m.m.; I 1—1,2 
m.m.; ant. ® 2,2 m.m.; & 1,6 m.m. 

Egendomligt för denna art är det första till tvenne stora, 
kraftigt bägböjda, spetsiga, halfgenomskinliga krokar förvandlade 
benparet hos hanen, men äfven honan är lätt igenkänlig genom 
det för båda könen utmärkande prydligt halfpektinerade och kre 
nulerade brämet pa de flesta segmenten, hvilket blir tydligt re- 
dan på 6:e—8:e, men ännu tydligare ju närmare det befinner sig 
ändsegmentet. Af en sädan brämprydnad, hvilken visserligen 
kräfver någon förstoring, helst 50 gånger och däröfver, att skönja, 
fins knappt spår hos Jul. terrestris L., men den uppträder i 
ringa utveckling på de bakersta segmenten hos Jul. vagabundus 
LATzEL. Stjärtprocessen hos ofvanbeskrifna art är den längsta, 


| 











VON PORAT: SKANDINAVISKA HALFONS MYRIOPODOLOGI. 127 


någon af gruppen eger, äfven ben och antenner dro längre än 
hos samslägtingarne. Färgteckningen är på hufvudet, halsskölden 
och de främsta segmenten lik den hos Jul. se/varum MEINERT 
och alltså vackert marmorerad med ett mörkare gulpunkteradt 
tvärband emellan ögonen och en brun ram innanför den ljusa 
framkanten på halsskölden. Äfven längs kroppssidorna nedtill 
uppträda större eller mindre ljusare fläckar, som bilda en fort- 
sättning af marmoreringen, och buken är oftast af blekare färg. 
Detsamma är förhållandet med anal-valvlerna, hvilka, ej sällan 
tillika med sista segmentet, äro ljust gulbruna och därigenom 

bilda ett afbrott mot ryggens mörkare färg. 
Segmentantalet är högre än hos närslägtade svenska arter. 
Af 14 hanar hade fyra 50 segment, af hvilka 3— 4 fotlôsa, fyra 
St, fyra 52 och två 53, hvaraf 3 fotlösa; af 34 honor hade två 
50 Segment, fyra 51, nio 52, sexton 53, två 54 och en 55. 
Bland alla dessa var det blott 1 hane och 3 honor, som hade 
endast 2 segment fotlésa; eljes voro hos alla de 3 sista segmenten 

utan fötter (och sidoporer). 

Funnen hittills blott i Skane (Konservator RoTHS nämda 

samling) samt vid Göteborg (A. W. MALM). 
+t) Benen hos hanen med hvita sugbläsor på de två 
näst sista lederna; I:a benparets krokar små, trub- 
biga. (Sma arter, ej öfver 17 m.m. langa, med 36 

—45 segment). 
*) Halsskölden till storsta delen hvitaktig: skulp- 
turen ytterst svag och oregelbunden; suturen 
rät. 


12. Julus leticollis n. sp. 


Syn. 1866. Julus ferrugineus Porat, Sveriges Myr. Di 
plopod. p. 25 Stockholm 1866 (ex parte.) 
>» 1869 > fallax Porat, Ofvers. Vet. Akad. Förh. 
26:e ärg. p. 646 (ex parte). 

Fuscus vel fusco-niger, collo late colorato, albido, tantum 
antice infuscato, pedum articulis ultimis infuscatis, gracilis, sat 
dense, postice densius et longius, crinitus. Vertex foveis duabus 
setigeris, frons glabra et levis; Ocwli ocellis minoribus, longius 


128 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 188g. 


discretis, 30— 36, 6—7-seriatis, subtriangulares. Antenne gra- 
ciles, latitudine corporis longiores, resupinz segmentum quartum 
superantes. Segmentum primum (albidum) magnum, lateribus 
late rotundatis, non striatis. Segmentum ultimum in processum 
sat longum et latum productum. Valvule anales non marginatz, 
longe sed minus dense setosæ. Segmenta religua parte anteriore 
levi, posteriore longitudinaliter sparse striolata, striolis subtilisst- 
mis, non regularibus sed abbreviatis immixtis, marginem posti- 
cum longo intervallo non attingentibus, multis antice ne suturam 
quidem attingentibus, limbo ultimo non pectinulato. Pori excretorit 
longe pone suturam siti. Sufura recta, etiam in segmento 6:0. 
Numerus segmentorum 37—42 (45), 3—4 ultimis apodis. 

Mas: Pedum par primum articulo ultimo uncinato, unco 
parvo, apice subdilatato; coxæ pedum 2:1 paris processibus vel 
appendicibus nullis. Pedes plurimi, præsertim anteriores, articulis 
penultimo et antepenultimo pulvillis albis inflatis instructi. Sti- 
pites maxillares antice tuberculatim inflati, basi non setosi. Mar- 
gines ventrales segmenti 7:1 prominuli. Organa copulationis de- 
tecta, prominentia, præsertim prominens digitus medius laminz 
posterioris. Laminæ copulativæ anteriores posterioribus paullo 
breviores, elongatæ, sublineares, dentibus lateralibus nullis, apice 
obtuse; laminæ posteriores aculeis vel processibus denticulatis 
lateralibus nullis, apice laciniatæ et subdigitatæ, digitis plerumque 
3, quorum digito medio simplici longissime prominente, digito 
interiore sat crasso, laminas anteriores item (paulo) superante, 
margine laciniz ad hunc digitum subpectinato. Flagellum di: 
stinctum. 

Long. 12-—17 m.m.; lat. 1.4 m. m.; ant. 1.6 m. m. 

Färgen hos denna art faller genast i ögonen, därigenom att 
halsskölden är mer eller mindre hvit, blott i framkanten stundom 
något förmörkad; äfven andra och tredje segmenten äro ljust 
marmorerade, i följd hvaraf den ljust färgade halsen bjärt bryter 
af mot djurets i öfrigt enfärgadt svartbruna utseende; buksidans 
marmorering är ganska ringa. Hufvudets färg är ock mörk, en 
färgadt svartbrun utom nedåt pannan, där ljusare fläckar fördela 
grundfärgen. Benen med undantag af höftlederna mörkfläckiga. 
I sprit blir djuret mindre blägrä-ringladt än de öfriga svarta Julus- 
arterna. 











VON PORAT: SKANDINAVISKA HALFONS MYRIOPODOLOGI. 129 


Hufvudets pannfära är för ôfrigt knappt märkbar, de tva 
härbärande groparna däremot tydlıga; pannan jämn och härlös 
utom i munkanten, där de 4 sedvanliga härbärande groparna 
hafva sin plats, och på sidorna utanför antennerna, där några fa 
ı hdr vanligen pläga förefinnas. Ögonen hafva små och mer än 
hos andra samslägtingar åtskilda oceller, som äro fördelade i 6 
eller 7 rader; fördelningen hos ett par större exemplar (7 9) har 
jag antecknat: 7, 7,6,5,4,2——-7, 7,6, 5, 4,3, 2. Halsskölden är 
mycket stor och kappformig med vidt rundade sidoflikar, hvilka 
sakna striering, men ega den sedvanliga margineringen i fram- 
kanten nedtill. Segmentens skulptur är ytterst svag, oregelbun- 
den och gles; strimmorna gå ofta ej parallelt, sluta långt före 
bakkanten, och emellan de längre äro kortare afbrutna inblan- 
dade, som räcka ej ens till suturen. På de främre segmentens 
ryggdel är skulpturen nästan omärklig och blir äfven mot krop- 
pens bakre del allt mer och mer oregelbunden, gles och svag. 
Suturen är rät, utan någon böjning framåt omkring porerna, ej 
ens på sjätte segmentet. Sidoporerna äro, sedda vid 50 gångers 
förstoring, tämligen stora och belägna långt, minst 1/, af bak- 
delens längd, bakom suturen. Kroppens hårighet tilltager i mängd 
och längd på de bakre segmenten. 

Hanens ben äro försedda med hvita häftputor eller sugdynor, 
som hafva sin plats på 4:e och 5:e lederna. Kopulationsorga- 
nerna uttränga tämligen långt, och isynnerhet är den fingerlika 
mellanfliken från de bakre kopulationsfötternas spets framträ- 
dande; ändprocesserna inom samma »finger» hafva nedom spetsen 
en liten flik, som vid högre förstoring (180 ggr) visar sig fint 
småtandad. Genom bristen på inre sidotaggar och saknaden af 
den yttre tandade sidoprocess, som dessa organ hos nästföljande 
art ega, är Jul. leticollis ytterligare väl skild, utom genom sin 
hvita hals, sin räta sutur och sin svaga, oregelbunda skulptur. 

Segmentens antal synes vara för hanarne 38—39, hvaraf 
de 4, sällan blott de 3 sista fotlösa, för honorna 39—42 med 
de 4 eller oftare de 3 sista fotlösa. Hanar med utbiidade ko- 
pulationsorgan hafva ock förekommit med 37 segment, däraf 4 
fotlösa, liksom äfven med 41 segment, hvaraf 4 fotlösa. Honor 
med 37 segment, hvaraf de 4 sista fotlösa, och med 44—45 seg- 
ment, hvaraf de 3 sista fotlösa, äro ock undersökta. Af 22 ha- 

Entomol. Tidskr. Arg. 10, H. 3 (1889). 9 


130 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


nar hade blott 3 de 3 sista segmenten fotlösa, de öfriga de 4, af 
55 honor hade 22 de 4 sista segmenten fotlösa och 33 de 3. 
Funnen fran Skane ätminstone till Upland. 


**) Halsskölden af samma mörka färg som den 
öfriga kroppen; Strieringen djup och regel. 
bunden; suturen, åtminstone pa de främre seg- 
menten, framåt bagbijd framom sidoporerna. 


13. Julus minutus n. sp. 


Syn. 1869 Julus fallax MEINERT, Porat, Ofvers. Vet. Akad. 
Förh. 26:e arg. p. 646 (ex parte). 


Fusco-niger, collo fusco, pedibus apice infuscatis, gracilis (mas 
gracillimus), minus dense sed longe crinitus. Vertex sulco te 
nuissimo foveisque duabus setigeris; frons glabra et laevis. Ok 
ocellis distinctioribus, 30—36, in series 6 (6—7, 7, 6, 5, 4, 3) vel 
7 (6—7, 7,6, 5, 4, 3, 2) dispositis, subtriangulares. Antenne gra- 
ciles, minus elongate, resupinæ segmentum quartum non Supe- 
rantes. Segmentum primum lateribus obtuse angulatis, antice 
marginatis, non striatis. Segmentum ultimum in processum sat 
longum et latum productum. Valvule anales non marginatz, 
longe, sed minus dense, setosze. Segmenta reliqua parte an 
teriore lavi, posteriore longitudinaliter profunde et regulariter 
striata, striis marginem posticum subattingentibus, limbo ultimo 
non pectinulato. Pori excretortt pone suturam siti, in segmentis 
anticis suture propiores. Szfura, præsertim in segmentis anticis, 
ante poros antrorsum arcuata. Numerus segmentorumt 40—45; 
3 (raro 2 vel 4) ultimis apodis. 

‘Mas: Pedum par primum articulo ultimo uncinato, unco 
parvo, non angustato, subpellucido; coxæ pedum 2:1 paris pro- 
cessibus vel appendicibus nullis. Pedes, saltem anteriores, in arti- 
culis penultimo et antepenultimo pulvillis albis inflatis instructi 
(tantum oculo optime armato distinguendis). Stipites maxillares 
antice tuberculatim inflati, basi seriatim setosi. Margines ven- 
trales segmenti 7:i vix prominentes. Organa copulationis obtecta, 
non prominentia; laminæ copulative anteriores posterioribus bre 























VON PORAT: SKANDINAVISKA HALFONS MYRIOPODOLOGI. 131 


viores, laminæ copulativæ posteriores in apice dente vel processu 
simplici instructæ, in margine interiore medio vel basin versus den- 
tibus duobus vel tribus longis vestitæ, in latere exteriore brachio 
sat longo transverso denticulato (denticulis c. 14 ornato) predite. 
Flagellum distinctum. 

Long. 11—17 m.m., lat. 1—1.5 m.m.; ant. 1.5 m.m. 

Iulo montivago Latzet affinis, sed organis copulationis, 
sculptura profundiore limboque segmentorum integro diversus; 
ab /ulo piceo Risso, qui ad 55 segmenta anumque glabrum ha- 
bet, ano setoso et numero minore segmentorum diversus. 

Färgen är hos denna art mera enfärgadt mörk än hos före- 
gående, och halsskölden är aldrig hvitaktig. Skulpturen är, isyn- 
nerhet om man tager i betraktande djurets litenhet, mycket djup 
och regelbunden samt tämligen tät. Halssköldens sidodelar äro 
trubbigt tillspetsade med framkanten nästan snedt afskuren. Su- 
turen framför sidoporerna företer en tydlig böjning framät, hvil- 
ken dr kraftigast pa 6:e segmentet. 

Man kunde vara frestad att anse ofvanstäende för blott en 
mera utpräglad form af föregäende art; men kopulationsorganerna 
äro högst olika. Först och främst utskjuta de ej utom sitt seg- 
ment, och segmentets kanter äro på buksidan nästan samman- 
slutna och föga upphöjda. Vidare hafva de främre kopulations- 
bladen på midten af insidan eller närmare basen tre långa mot 
spetsen rigtade tänder, och de bakre ega på sin utsida en vinkel- 
rätt utspringande tandad eller flikig arm, något liknande den pro- 
cess, som LATzEL beskrifver och afbildar hos sin /u/. montivagus 
(Die Myr. II t. XII, figg. 146—147). Olikheterna i kopulations- 
organen emellan /u/. minutus och Jul. montivagus aro dock i 
öfrigt så stora, att de ej gerna kunna förenas i en art. Dess- 
utom eger Jul. montivagus LATZEL ett smatandadt brim, sådant 
som var Jul. fallax, hvaremot /ul. minutus ej har spar däraf. 
Utom detta är ock skulpturen svagare hos /ulus montivagus, 
ehuru denne är af betydligare storlek. 

Närmare öfverensstämmer vår art i afseende på kopulations- 
organen med JZulus piceus Risso (i BERLESE, Mir. It. fasc. N:o 
8), som har en dylik flikig arm utgående från yttre sidan och 
en enkel — ej grenig —- process i spetsen af de bakre kopula- 
tionsbladen, alldeles som /ulus minutus. 


132 ENTUMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


Beträffande segmentantalet hade af nio hanar tva 44 segm. 
med hos den ene 2, hos den andre 4 fotlösa segment, tva 43, 
hvaraf 3 fotlösa, fyra 42 segment, hvaraf de 3 sista fotlösa, en 
40 segment med likaledes 3 fotlösa; af honorna hade tre 42 
segment, af hvilka 2 med 3 och 1 med 2 fotlösa segment, fem 
med 43 segment, hvaraf 3 fotlösa, tre med 44, en med 45 seg- 
ment, af hvilka 3(—4) fotlésa. Det synes alltså, som om hos 
denna art ett mindre antal segment skulle vara utan fötter än 
hos föregäende, det typiska talet stiller sig äfven nägot hôgre 
in hos den, nämligen 42—44. 

Funnen blott i Skane (Konservator Rorus nämda samling); 
pa Riksmuseum förvaras ex. fran Skarhult Eisen, själf har jag 
tagit den vid Esperöd nära Kivik 1868. 


Mares Iulorum fusco-nigrorum, quos supra descripsimus, ita 
facile sunt distinguendi. 
I. Coxæ pedum 2:1 paris appendicibus vel processibus in- 
structz. 

A. appendicibus longis, antrorsum directis, gnathochi- 
larium attingentibus; articulo ultimo pedum 1:1 pans 
subconico, apice setoso; fronte setosa. 

Julus terrestris L.\. 

B. processibus brevibus, æque longis ac articulo se 
cundo eidemque antrorsum applicatis; articulo ul- 
timo pedum 1:i paris uncinato; fronte glabra. 

Julus vagabundus LATzEL. 

ll. Coxæ pedum 2:i paris appendicibus vel processibus nul- 

lis; articulo ultimo pedum 1:i paris uncinato. (Fronte 
glabra). 

A. unco permagno, acuminato; pedibus pulvillis nullis; 
limbo segmentorum plurimorum distincte semi-pec- 
tinulato; segmentis numero plurimis 50—55. 

Julus fallax MEINERT. 


' Julus scandinavius LATZEL (= Julus terrestris MEINERT) appendicibes 
coxarum pedum 2:i paris perpendicularibus 1. deorsum directis, apice subdils- 
tatis, fronte glabra (5), adhuc neque in Suecia neque in Norvegia est repertus 














VON PORAT: SKANDINAVISKA HALFONS MYRIOPODOLOGI. 133 


B. unco mediocri, non acuminato; pedibus pulvillos 
gerentibus; segmentis numero paucioribus 36—45, 
limbo integro. 

a. stipitibus maxillaribus basi non setosis; la- 
minis copulativis medio introrsum dentibus 
rullis, laminis posterioribus brachio laterali 
externo carentibus; sculptura pertenui, irre- 
gulari; sutura segmentorum recta; collo max- 
imam partem albido. Julus leticollts n. sp. 

b. stipitibus maxillaribus basi setosis; laminis 
copulativis posterioribus medio introrsum den- 
tibus paucis (c. 3), longis, brachio transverso 
laterali externo dentato instructis; sculptura 
profunda et regulari; sutura segmentorum 
anteriorum antrorsum arcuata; collo toto 
fusco. Lulus minutus n. sp. 


3:e Underordningen Colobognatha BRANDT 1831. 
Familjen POLYZONIDZE Gervais 1844. 


XIX. Slagtet Polyzonium BRANDT 1831. 
(Bull d. M.ém d. l’Academ. de St Petersb. VI ser. p. 11, 1833). 


1. Polyzonium germanicum BRANDT 1831. 
(L. c. p. 11, enl. Recueil etc. p. 50). 


I Skane och Blekinge flerestides; Bohuslän. — Danmark 
(Bornholm), Tyskland, Osterrike, Polen, Ryssland, Kaukasus. 


OP vf 


134 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


För att i någon man bidraga till framkallandet af ökad 
uppmärksamhet pa denna leddjursgrupp meddelar jag till sist en 


Skematisk öfversigt af pa Skandinaviska halfön 
hittills antraffade myriopoder. 


| Artropodklassen Myriopoda. 


Ordningar och familjer. 


I. Ej mer än ett benpar på hvarje benbärande kroppsring. 
A. Antenner enkla. 

1. Hufvudet horisontelt, i samma plan som ryggsköldarne; käkfötter 
kraftiga med giftklo; analsegmentet utan spinnborst; benparen 
utgående från kroppens sidor...... Ordningen I Chilopoda. 
a. Benparens antal 7—15, hos ungarne farre än hos de fullvuxne. 

1. Underordn, Chilopoda anamorpha. 

I Skandinavien blott en familj, hvilken innefattar djur, som 
springa snabbt, äro af brun grundfärg, hafva 1 — flere 
oceller, länga antenner med mer An 20 leder, 15 rygg- 
sköldar, 1:a, 3:e, S:e, 7:e, 8:e, 10:e, 12:e och 14:e större 


än de mellanliggande .................. 1. Fam. Lithobiida. 
b. Benparens antal minst 21, lika hos ungar och fullvuxne af 
samma art............... 2. Underordn, Chilopoda epimorpha. 


a. Antenner korta 17-ledade; benpar 21; andhål på ömse 
sidor 9; (hithörande skandinaviska art blind). 

2. Fam. Scolopendrida. 

PB. Antenner korta, 14-ledade; benpar minst 35; andbål lika 

många som benparen; oceller saknas. Bandformigt plat- 

tade djur af gul grundfärg, hvilkas mask- eller ormliks 


rörelser äro föga snabba ............ 3. Fam. Geophilide. 
2. Hufvudet något lutande; käkfötter saknas; analsegmentet med 
två spinnborst ..................... Ordningen IT Symphyla. 


I Skandinavien blott en familj, hvilken innefattar temligen 
snabbfotade djur af hvit grundiärg, hvilka ega högst 12 
benpar och hvilkas ungar, liksom Chilop. anamorpha. 
hafva ett mindre antal benpar än de fullvuxne 
4. Fam. Scolopendrellida. 
B. Antenner greniga. Benpar högst 9, färre hos ungarne än hos de 
fullvuxna ..........2.....2.-cesceseeees Ordningen III Pauropoda. 





VON PORAT: SKANDINAVISKA HALFÖNS. MYRIOPODOLOGI. 135 


I Skandinavien blott en hithörande familj, hvilken innefattar 
sma, ej 2 m.m. långa, snabbfotade djur af hvit grund- 
färg, hvilkas ben sträcka sig långt utom ryggskéldarne. 

5. Fam. Pauropodide. 
U. På hvarje benbärande kroppsring (utom de främste) två benpar, utgående 
från buksidans midtlinie; hithörande djur långsamma i sina rörelser; ben- 
par och segment färre hos ungarne än hos de fullvuxna. 
Ordningen IV Diplopoda. 
A. Kroppen prydd med rader och knippen af greniga hår; öfverkäkarne 
ofullständiga och dolda; antenner enkla, tydligt 8-ledade 
1. Underordn, Pselaphognatha. 
Hit hör blott en familj, innefattande små djur med mjuk kroppshud 
af rödgrå färg, utan förmåga att hoprulla sig; deras käkskifva 

(gnathochilarium) ej utvecklad; kopulationsfötter saknas. 

6. Fam. Pollyxenide. 
3. Kroppshuden hård, starkt chitiniserad; öfverkäkarne framträdande på 
hufvudets sidor; käkskifvan utvecklad; hanarne äga särskilda kopula- 
tionsfötter; antenner enkla, 7- (otydligt 8-)ledade. Vid fara hoprulla sig 
hithörande djur klot- eller spiralformigt 2. Underordn. Chilognatha. 
1. Kroppsringarnes antal 13; kroppen halfcylindrisk med buksidan 
platt eller skålformig, kan hopslutas klotformigt; hanarnes sista 
fotpar förvandladt i kopulationsfötter......... 7. Fam. Glomeridæ. 
2. Kroppsringar flere än 13; kroppen åtminstone på buksidan trind, 
spiralformigt hoprullbar; sjunde segmentets ena eller båda ben- 

par förvandlade i kopulationsfötter. 

a. Inga ögon; kroppsringar 19—20, hvilka på ryggen äro plat- 
tade och prydda med talrika hårbärande knölar, åt sidorna 
utdragna i tillskärpta, sågtandade kölar; sidoporer tydliga 

8. Fam. Polydesmide. 

b. Oceller i flere rader; kroppsringar (28) — 30, på ryggsidan 
mer eller mindre hvälfda ech prydda med 6 längsrader, 
värtor eller knölar, som bära länga har; sidoporer otydliga. 

9. Fam. Chordeumide. 

c. Kroppen cylindrisk, bestäende af mer än 30 ringar, hvilkas 
rygg saknar härbärande värtor eller knölar, men ofta är bak- 
till, liksom buksidan, prydd med regelbundna fina längs- 
strimmor; sidoporer oftast tydliga; oceller oftast tydliga, blott 
hos ett fatal arter otydliga eller saknas ... 10. Fam. lulidæ. 

€. Hufvudet triangulärt, snabelformigt utdraget; öfverkäkarne dolda, 
förkrympta; käkskifvan förkrympt....... 3. Underordn, Colobognatha. 

1 Skandinavien blott en familj, hvilken innefattar djur af gulaktig 
grundfärg, plattad, nägot konvex kroppsform med sidorna köl- 
formigt tillskärpta; kroppen tämligen starkt chitiniserad, spiral- 

formigt hoprullbar; hufvudet doldt under första ryggskölden; 

7:de segmentets benpar hos hanen förvandlade i kopulationsfötter ; 

oceller finnas ..........-..2220200000022202002000 wee 11. Fam. Polyzonide. 





136 


ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


Slagten och arter. 


Ordningen I. Chiiopoda. 
1. Underordn. Chilopoda anamorpha. 


1. Fam. Lithobiidæ. 
Oceller flere in 1; benen mer eller mindre taggiga; spirakler 6; öfver- 


läppen i midten 3-tandad * ..........--.-.--.-..-o-suneeenenn I. SI. Lithobius. 
ı ocell p& hvardera sidan af hufvudet; benens leder utan taggar; spirakler 
7; öfverläppen i midten med 1 tand" __............... 2. SI. Henicops. 


1. Slagtet Lithobius. 
g:e, 11:e och 13:e ryggsköldarnes bakhörn tandlikt utdragna (= Litho- 
bius s. str.) 
a. Analbenens klo enkel. * 

a. 8—14 tänder på käkfotskifvan (= framkanten af gripfötternas 
höftdel); antennleder 36—48; höftporer oftast omkring 6; oceller 
22—35 i 4—8 rader; kroppslängd ända till 31 m.m. 

1. Lsthobius forficatus. 

8. Käkfotskifvans tinder 4; antennleder 34—41; höftporer vanligen 
4, 5, 5, 4; oceller 13—20 i 3—5 rader; kroppslängd 8—15 m.m. 

2. Lithobius nigrifron:. 
b. Analbenens klo med biklo. * 
Käkfotskifvans tänder 4; antennleder 34—42; höftporer vanligen 3. 
4 4, 3; oceller 10—ı5 i 3—4 rader; kroppslängd 12—ı5 m.m. 
3. Lithobius glabratus. 
(var. hebescens, med färre, otydliga oceller). 
11:e och 13:e ryggsköldarnes bakhörn tandlikt utdragna (= Hemili- 
thobius). Analbenens klo med biklo; käkfotskifvans tinder 4; antenn 
leder 31—33; höftporer 3—4; oceller 6—11 i 2—3 rader; kroppslängd 
Sc 4. Lithobtus borealis. 
Alla ryggsköldarnes bakhörn rundade (= Archilithobius). 
(Käkfotskifvans tänder hos alla hithörande skandinaviska arter 4). 
a. Analbenens klo enkel. Antenner typiskt 20-ledade. 

a. Analbenens 5:e led hos hanen i spetsen ofvantill processlikt utdra- 
gen; höftporer vanligen 3, 4, 4, 3; oceller högst 7 i oregelbunden 
ordning; honans genitalklo 2-klufven; kroppslängd 8—10 m.m. 

5. Lithobius curtipes. 

7. Analbenens S:e led hos hanen utan process; höftporer oftast 2, 
3, 3, 2; oceller 10—12 i 3 raka, regelbundna rader; honans ge 
nitalklo 3-klufven; kroppslängd 8—12 m.m. 6. Zifhobius crassifes. 

b. Analbenens klo med biklo. 


* Mikroskopisk karakter. 








VON PORAT: SKANDINAVISKA HALFONS MYRIOPODOLOGI. 137 


1. Analbenens höfter i yttre (undre) kanten baktill väpnade med en 
sidotagg ; antennleder oftast 29; höftporer oftast 3, 4, 4, 3; oceller 
10—13 i 3 rader; hufvud tvåfärgadt; kroppslängd 10—15 m.m. 

7. Lithobius erythrocephalus. 

2. Analbenens höfter undertill utan sidotagg; (hufvudet enfärgadt, 
vanligen mörkare än bâlen). 
a. Oceller i enkel rad. 

Antennleder 25— 33; höftporer oftast 2, 2, 2, 2; oceller 2— 3; 

kroppslängd S—8 m.m. ..........-....--- 8. Lithobius microps. 

b. Oceller ej i enkel rad. 

a. Oceller få, 7—9, hvaraf två frånskilda, de öfriga ordnade 
cirkelformigt omkring en midtocell; analbenens 4:e led 
hos hanen på insidan med en borstklädd vårtlik process ; 
antennleder 36— 50; höftporer vanligen 2, 2, 2,2; kropps- 
längd 10—14 m.m. ............... 9. Lithobius calcaratus. 

A. Oceller 10—ı8 i flere rader; hanens analben utan process ;. 
antennleder 34—44; höftporer 3—6; kroppslängd 9—15 
256 + + PI 10. Lithobius mutabilis.. 


2. Slägtet Henicops. 
Blott en art: //enicops fulvicornis. 
Käkfotskifvans tänder 4; antennleder 25; hôftporer vanligen 3, 3, 3, 23: 


kroppslängd 9 m.m. 


2. Underordn. Chilopoda epimorpha. 


2. Fam. Scolopendrids. 


3. Slägtet Cryptops. 

Blott en art: Cryptops hortensis. 

Ryggsköldarne (de fleste) med 4—6 längsfäror; analbenens 1:a och 2:a 
leder undertill tätt och långt borstklädda, 3:e och 4:de: leden med sägtandadt 
stälda taggar. Tämligen snabba djur med nägot slingrande rörelser. Kropps- 
längd 15—23 m.m. 


3. Fam. Geophilids. 


A. Ryggsköldarne utan längsfäror; gripfötternas klo med en kraftig tand vid 
basen; hufvudet litet, smalare än bälsegmenten ..... - 4. SI. Scolioplanes. 
B, Ryggskildarne med tvänne längsfäror; gripfôtternas giftklo vid basen an- 
tingen utan eller med en föga utvecklad tand; hufvudet jämförelsevis stort. 
a. De fleste buksköldarne mer långa än breda; analbenens ändled utan 


klo **; öfverläppen hopvuxen med munskölden ...... 5. SI. Schendyla. 
b. De fleste bukskäöldarne mer breda än långa; analbenens ändled med 
klo; öfverläppen 3-delad, fri .........-..-..-...........- 6. SI. Geophilus. 





* Åtminstone hos svenska exemplar. 











138 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


4. Slägtet Scolioplanes. 
Gripfötternas höftdel framtill nästan rät; kroppen kort och glest hårig; 
kroppslängd 18—27 m.m.. 1. Seolioplanes crassipes 
Gripfötternas höftdel framtill urbräddad, kroppen med längre och mera 
tättstäende hår; kroppslängd 20—32 m.m, ...... 2. Scolioplanes maritimms. 


5. Slägtet Schendyla. 
Blott en art: Schendyla nemorensis, 
Benpar 39—41; kroppslängd: 20—25 m.m. 


6. Slagtet Beophilus. 

Sista bukskölden smal. 

Pleuralporer obetäckta, talrika ; gripfötternas Kor ak famom hufvudet; benpar 

43—47; kroppslängd 35—40 m.m. on 1. Geophilus ferruginens. 

Sista bukskölden bred, åtminstone till en del Uckande pleuralporerna. 

A. Hufvudskélden med tydlig pannsutur. De främre (4—14) buksköl- 
dames bakkant utdragen i en process, passande in i en grop på den 
närmast följandes framkant; gripfötternas klor nå ej framom hufvudet; 
pleuralporer på undre sidan 5—7, små; benpar 51—53; kroppslängd 

—50 mm. ... … 2. Geophilus sodalis. 

B. Hufvudskölden utan pannsutur. 

a. Benpar 65—71. 

Buksköldarne med 3 längsfäror; pleuralporer 11—15, sträckande 
sig rundtom äfven till öfre sidan; gripfötternas klor nå ej framom 
hufvudet; kroppslängd 35—50 m.m. ...... 3. Geophilus electriens 
b. Benpar 35—55; pleuralporer förekommande blott på undre sidan. 
a. Gripfötternas klor, på insidan krenulerade, nå långt framom 
hufvadet; benpar 43—55, oftast öfver 49; pleuralporer 6—12; 
buksköldarne med en grop eller längsfåra; kroppslängd äods 
till 40 m.m. = 4. Geophilus flavns. 
8. Gripfötterna nå ej framom hufvudet, deras klo på insidan ej 

krenulerad; buksköldarne med tre tydliga längsfåror. 
aa. Benpar 47—51, vanligen 47; pleuralporer 5—7; kroppe 
längd omkr. 35 m.m. … 5. Geophilus proximm. 
RB. Benpar 37—41; pleuralporer 2—3; kroppslängd 15—18 
. 6. Geophilus truncorum. 






























Ordningen II. Symphyla. 


4. Fam. Scopendrellidæ. 


7. Slägtet Scolopendrella. 


I Skandinavien blott 1 art: Scolopendrella immaculata, 
Alla ryggskëldarne i bakhörnen rundade, sakna tvärt utstående långa side 
hår; kroppslängd 2—5 m.m. 


0 mm Um» 


VON PORAT: SKANDINAVISKA HALFONS MYRIOPODOLOGI. 139 


Ordningen Ill. Pauropoda. 


& Fam. Pauropodids (= Pauropoda agilia LATZEL). 


8. Slägtet Pauropus. 


Blott ı art: Pauropus Huxleyi. 
Kroppslängd 1— 1,3 m.m. 


Ordningen IV. Dipiopoda. 
1. Underordn. Pselaphognatha. 


6. Fam. Pollyxenids. 


9. Slägtet Pollyxenus. 
Blott ı art: Pollyxenus lagurus. 


Oceller 5—7; segment 11; benpar 13 (hos fullvuxna); kroppslängd 
2—3 m.m. . 


2. Underordn. Chilognatha. 


7. Fam. Glomerids. 


10. Slägtet Glomeris. 
I Skandinavien blott 1 art: Glomeris marginata. 


Ryggsköldar svarta med gulhvita bakkanter; oceller 8; kroppslängd 11 
—18 m.m. 


8. Fam. Polydesmidæ. 


A. Kroppsringar, halssköld och ändsegment inräknade, 20. (Obs. Förhållandet 
hos Scyfonotus i detta afseende ännu ej fullt utredt.). 

a. Kroppsringarnes bakdel ofvan prydd med regelbundna rader af här- 
bärande knölar, men saknar djupare tvärfära; sidokölarne sägtandade 
med flere tinder; antenner långa, brutna, mot spetsen föga förtjoc- 
kade..........00..0000ccnsesnesunnnnnanenennnannnnnnnnnennne 11. SI. Polydesmus. 

b. Kroppsringarnes bakre ryggdel saknar knôlar, men eger en djup tviir- 
fåra; sidokölarne med blott 1 tand; antenner som föregående 

12. SI, Paradesmus. 

c. Kroppsringarnes öfre bakdel prydd med oregelbundna rader af utpräg- 
lade knölar, men saknar tvärfåra; antenner korta, knappt brutna, klubb- 
lika; sidokölarnes tänder handflikigt utspärrade; (kroppsringarnes antal 
kanske blott 19?) .............................. 13. SI. Scytonotus. 

B, Kroppsringar 19; för öfrigt som hos Polydesmus... 14. S/, Brachydesmus. 


140 


ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 
11, Stägtet Polydesmus. 


A. Kopulationsfétterna enkla, i midten omböjda med spetsen inskaren; kropps- 
formen bred; ryggknölarne platta, korthåriga eller nakna; kroppslängd 


13—20 mm. 





. Polydesmus complanatus. 


B. Kopulationsföiterna klufna ända till den håriga basaldelen, med spetsen 
krokböjd men enkel; kroppsformen smalare; ryggknölarne utpräglade med 
längre hår. 


be 


Kopulationsfötternas längre stam nära spetsen med en lång sidoerm 
och därigenom twägrening; kroppslängd 10-16 m.m. 2. Polydermus 
denticulatu 

Kopulationsfötternas längre stam i speisen ej grenig, blott med en 
tandlik utvidgning ett stycke ofvan spetsen 10—16 m.m. 3. Polydesma: 
coriaceus, var. boreal 


12. Slägtet Paradesmus. 


Blott 1 art (exotisk): Paradesmus gracilis. 
Kroppslängd 17 m.m. 


13. Slägtet Scytonotus. 


Blott 1 art (exotisk): Scytomotus digitatus. 
Kroppslängd 5—6 m.m. 


14. Slägtet Brachydesmus. 


Blott 1 art: Brachydesmus superus. 
Kroppslängd 7—8 m.m. 


9. Fam. Chordeumidæ. 


15. Slägtet Craspedosoma. 


Blott 1 art: Craspedosoma Rawlinsii, 
Färgen gulbrun med ljusa fläckrader; kroppslängd 14—16 m.m. 


10. Fam. Iulidæ. 


A. Kroppsringarnes bakdel rundtom, äfven på ryggen, med fina längsstrimmor; 
ändsegmentet baktill vinkelformigt eller utlépande i en process 


16. 81. lubes: 


B. Kroppsringames bakdel blott på buksidan strierad, ryggen utan längsstrin- 
mor; ändsegmenteis bakkant rundad. 


b. 


Ögonen kretsformiga med ocellerna i flere rader; de benbärande buk: 
sköldarne fria; kroppsformen mycket smal ............ 37. Si. lactate 
Ögon inga eller aflänga med ocellerna i enkel rad eller framtill 2-3 
dubblade; buksköldame sammanvuxna med pleuralsköldarne; kropp 
formen smal ..... nn 18. Si. Brant 








B. 


VON PORAT: SKANDINAVISKA HALFÖNS MYRIOPODOLOGI. 141 


16. Sldgtet lulus. 


Oceller sammanflytande, otydliga, bildande en konvex, men. alldeles jämn 

ögonyta (= Underslägtet Allaiulus). 

Andsegmentet med lång spetsig, något nedåtrigtad process; kroppsringarnes 
bakkant vackert krenulerad; sidoporerna tangera suturen; färgen ofvan 
mörkare marmorerad, mörkt tvärbandad, undertill blekare, med bruna 
sidoporer; segment 50— 56; kroppslängd 15— 30 m.m. 1. Julus punctatus, 

Oceller åtskilda, tydliga (= underslägtet Ommatoiulus). 

1. Ändsegmentets bakkant vinkelformigt utvidgad men ej utlöpande i nå- 
gon utskjutande process; sidoporer tangerande suturen. 

Infraanalskifvan med en framåt längs buken rigtad process. 

Strieringen djup; håren långa och grofva; segment 38—43; kropps- 


a. 


längd 18—30 m.m. ............................. 2. Julus foctidus. 


Infraanalskifvan utan process. 


Ryggen utan ljusare längsband; kroppsringarnes bakkant utan 
hår; analvalvlernas bakkant med få (2—3 par) hår; de 2 h&r- 
bärande hjässgroparna saknas; segmentens antal under 50. 
aa. Halssköldens sidoflikar rundade; äfven kroppsringarnes 
främre hälft nederst på buksidan med några få längs- 
strimmor; sidoporerna tangerande suturen framifrån; 
färgen typiskt svart; kroppslängd 18—34 m.m. 
3. Julus londinensis. 
88. Halsskôldens sidoflikar snedt tillspetsade; kroppsringarnes 
främre hälft p& buksidan utan längsstrimmor; sidopo- 
rerna tangerande suturen bakifrän; färgen marmorerad 
med sidoporerna mérkpunkterade; kroppslängd 10—15 
MM, es 4. Julus luscus. 
Ryggen med tvänne längsrader af gula fläckar; kroppsringarnes 
bakkant gleshärig; analvalvlerna med flere hår; hjässan med 
2 härbärande gropar; segment 30—34; kroppslängd 8—13 
MD. ee 5. Salus pusillus. 


2. Ändsegmentet utlöper i en process, som räcker öfver analvalvlernas 


bakkant. 


a. Ryggen med tvänne rödgula eller gulaktiga lingsband. 
a. Inga härbärande hjässgropar; sidoporerna aflägsnade fran su- 


turen; kroppsringarnes framdel med tättstäende, snedt ned- 
löpande strimmor; deras bakdel ej härkantad; kroppslängd 
20—40 MM... cee eee cece nee 6. Julus sabulosus. 
Tvänne härbärande hjässgropar; sidoporerna tangerande sutu- 
ren; kroppsringarnes framdel nälritsad, men ej strierad; deras 
bakdel glest härkantad; kroppslängd 17—23 m.m. (och 
META) se. 7. Julus fasciatus. 


Grundfärgen brungrå eller blekare, framtill vackert marmorerad 
med ryggen prydd med miérkare tvärband och sidorna med en 
mörkpunkterad rad; sidoporerna tangerande suturen; de 2 hår- 


142 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


bärande hjässgroparna saknas, Stjärtprocessen kort, i spetsen für- 
tjockad; strieringen ovanligt tät; segment ända till 58; kropps- 
längd 14—28 m.m... an 8. Julus sitvorum. 
©. Grundfärgen öfvervägande svart eller mörkbrun; sidoporerna af- 
lägsnade från suturen; på hjässan tvänne härbärande tvärgropar. 
a. Hanens 2:a benpar med från höftleden utgående processer; 

segmentens antal vanligen under 50 (45—49). 

* Höftprocesserna långa, framätsträckta, nående till käkskif- 
vans bas; t:a benparets ändled ej krokböjd; pannan nedom 
ögonen hos hanen med ett hårigt eller borstklädt fält: 
kroppslängd 17—26 m.m. ... -- 9. Iulus terrestri. 

** Höftprocesserna korta, utgående från framsidan af höftleden 
och slutande sig intill följande (2:a) led; 1:2 benparet 
tydligt krokböjdt; pannan glatt; kroppslängd 18—25 m.m 

10. Julus vagabundu. 
8. Höftleden hos hanens 2:a benpar utan processer; 1:a benparet 
krokböjdt. 

+ Benen hos hanen utan häftputor; 1:a benparets krok ovan- 
ligt lång, spetsig och halfgenomskinlig; kroppsringarnes 
fria bakkant med ett tydligt krenuleradt brim; hufvudet, 
halsskölden, ändsegmentet och analvalvlerna oftast mar- 
morerade med inblandadt gulbrunt; segmentens antal van- 
ligen öfver 50; kroppslängd 20—25 m.m. 11. /ulus fallax. 

tt Hanens ben med hvita häftputor på undre sidan af de 
två nästsista lederna; t:a benparets krokar små, trubbiga; 
segmentens antal 36—45. 

© Halsskölden till största delen hvitaktig; strieringen 

föga regelbunden och ytterst svag; suturen rit: 

hanens kopulationsfötter framträdande utom 7:e 

segmentets kant, i spetsen fingrade, på utsidan 
utan bihang; kroppslängd 12—17 m.m. 

12. Iulus leticolli. 

OO Halsskölden af samma mörka färg som den öfriga 

kroppen; strieringen regelbunden och djup; 5° 

turen bågböjd framom sidoporerna, åtminstone på 

de främre kroppsringarne; hanens kopulationsföt- 

ter inneslutna inom 7:e segmentet, på utsidan för- 

sedda med en tvärt utgående mängflikig arm: 

kroppslängd 11—17 m.m ... 13. /u/us minute. 











17. Slägtet Isobates. 


Blott en art: Lsobates varicornis. 
Segment 33—46; färgen bran. ljust marmorerad, sidoporema mörkpank- 
terade; kroppslängd: 8—12 ın.m. 


| VON PORAT: SKANDINAVISKA HALFONS MYRIOPODOLOGI. 143 


18. Slägtet Blaniulus. 

A. Med ögon; pannan glatt. 
a. Oceller 9 och deröfver, framtill i flere rader; längsstrimmorna på 
kroppsringames bakdel uppåt allt kortare; hanens mandibelstam med 
1 nedätrigtad process; kroppslängd 10—20 m.m. 1. Blamiulus fuscus, 
b. Oceller färre än 9, antingen i enkel rad eller de främsta fördubblade; 
alla längsstrimmor på kroppsringames bakdel hela, näende kanten; 
hanens mandibelstam i undre kanten med 2 processer; kroppslängd 
i 8—13 mm... .. 2. Blaniulus pulchellus. 
: OB Utan ögon; pannan hårig; kroppslängd 10—18 m.m, . 
3. Blaniulus guttulatus. 








3. Underordn. Colobognatha. 
11. Fam. Polyzonida. 
19. Slägtet Polyzonium. 


Blott 1 art: Polyconium germanicum. 
Oceller högst 3 på hvarje sida; segment 43—50; kroppslängd 5—20 m.m. 


| Anm. För Danmark äro följande arter uppgifna, hvilka möjligen äfren i öf- 

riga skandinaviska land kunna anträffas: 

1. Lithobius agilis C. L. Koch och 

2. Lithobius intrepidus MEINERT. — Båda dessa skulle i ofvanstäende 
skema hafva sin plats närmast Lithobius glabratus. Lith, agilis skiljer 
sig, enligt LATZR1, från de båda andra därigenom, att analbenens 
höfter äro väpnade med en sidotagg. Lith, intrefidus utmärker sig 
genom härigare kropp, mera mängledade antenner, färre men tydli-- 
oceller och färre taggar på benen. 

3. Scolioplanes acuminatus LEACH, skild från sina samslägtingar gen 
färre benpar, 39—43 (blott undantagsvis flere). 

4. Himantarium subterraneum LEACH; en geophilid af 60—75 m. 
längd, med 73—85 benpar. (På grund deraf att flere bland bi 
sköldarne vid sidorna äro försedda med två stigma-lika gropar, H 


Stigmatogaster). 
5. /ulus scandinavius LATZEL (= Julus terrestris MEINERT non LINNI 
skulle bär inträda närmast Zulus terrestris, från hvilken han är I 
skild genom hanarnes panna, som är glatt och saknar det hos 
terrestris LIN. omnämda borstprydda fältet, äfvensom genom de fr, 
2:a benparets höfter utgående processerna, som äro vända lodri 
nedåt eller till och med något bakåt rigtade samt i spetsen utvidgac 









VON PORAT: SKANDINAVISKA HALFONS MYRIOPODOLOGI., 145 


Polydesmus complanatus Linn£. 
> denticulatus C. L. Kocu. 
> coriaceus PORAT, var. borealis n. var. 
Paradesmus gracilis C. L. Kocn. | 
Scylonotus digitatus n. sp. 
Brachydesmus superus LATZEL. 
Craspedosoma Rawlinsit LEACH. 
Jsobates varicornis C. L. Koch. 
Blaniulus fuscus AM STEIN. 
» pulchellus C. 1.. Kocn. 
» guttulaius Bosc. 
Julus punctatus LEACH. 
»  foettdus C. L. Koch. 
» Jondinensis LEACH. 
>  duscus MEINERT. 
> pusillus LEACH. 
»  sabulosus LINNE. 
» fasciatus C. L. Koch. 
»  silvarum MEINERT. 
» terrestris LINNE. 
> vagabundus LATZEL. 
» fallax MEINERT. 
» Jeticollis n. sp. 
» minutus D. sp. 
Polyzonium germanicum BRANDT. 
Total 49. 


Tout en faisant ces réserves, l'auteur indique en outre, comme 
appartenant à la faune Suédo-norvégienne, Lithobius mutabilis 
Lupw. Kocu et Craspedosoma marmoratum C. L Koch. 

De ces 49 espèces 9 sont données pour la première fois. 
Parmi celles-ci se trouvent 2 espéces nouvelles et 1 variété égale- 
ment nouvelle. Deux espèces, savoir Paradesmus gracilis Koch 
et Scytonotus digitatus n. sp. ont été trouvées dans des serres, 
sur des plantes exotiques. Les autres sont indigènes. Viennent 
ensuite les descriptions et les diagnoses de 14 espèces qui n'ont 
pas encore été décrites jusqu’à ce jour dans la littérature ento- 
mologique suédoise. 

Entomol. Tidskr. Arg. ro, H. 3 (1889). 10 


146 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


L’auteur a eu des matériaux trés considérables & sa disposition. 
Outre des collections particulières, il a été à même de profiter 
de tout ce que le Musée de l’État à Stockholm et ceux des 
universités d’Upsal et de Lund possèdent en fait de myriopodes, 
ainsi que de la riche collection d'espèces scaniennes réunie par 
M. le conservateur C. RoTH de Lund. Enfin, il a pu étudier 
des exemplaires originaux de plusieurs espèces, grâce à la bien- 
veillance de myriopodologistes éminents, spécialement de MM. 
les professeurs MEINERT de Copenhague et LATzEL de Vienne, et 
des matériaux abondants et précieux lui ont permis de déterminer 
plus sûrement qu'il n’efit pu le faire sans eux la synonymie de 
certaines espèces. À cet égard, il a consacré un soin tout par- 
ticulier à l'étude du groupe des espèces noires de Julus, dont 
le /ulus terrestris de LINNE peut être considéré comme le type. 

Relativement à la dénomination spécifique qui vient d’être 
mentionnée, l’auteur fait voir qu'elle a été la source de beau- 
coup de cunfusion dans la nomenclature, presque chaque entomo- 
logiste européen l'ayant donnée à l'espèce noire de Julus qui est la 
plus commune dans sa patrie. Ainsi, MEINERT a nommé le Julus 
scandinavius de LA'TZEL Lulus terrestris L., commun autour de Co- 
penhague, et BERLESE donne le nom linnéen au /ulus vagabundus 
de LATZEL. Par contre, le /ulus rugifrons de MEINERT, auquel 
l’auteur serait plutôt disposé à donner le nom de /. setifrons, 
est le même que le /u/us terrestris de LinNE. La proposition 
de LATZEL de mettre fin à cette confusion en abandonnant la dé- 
nomination linnéenne, et d'appeler le type en question /u/us scan- 
dinavius, l'a plutôt augmentée que diminuée, vu que LATZEL a 
donné ce nom à la forme de /u/us la plus commune en Dane- 
mark, décrite par MEINERT sous le nom de /ulus terrestris L., 
dans la supposition que cette espèce était commune dans la på 
trie de LiNNÉé. Or, ce »lulus scandinaviuss #'a éfé trouvé jus 
qu'ici ni en Suéde ni en Norvège, et par conséquent il ne peut 
être rien moins que l'espèce linnéenne. L’auteur essaie par ce 
motif de rétablir et d’attacher, s’il est possible, le vieux nom linneen 
de lulus terrestris à l'espèce à laquelle STUXBERG et l'auteur ont 
donné‘ cette dénomination en 1866—1870, mais que MEINERT 
a nommée Julus rugifrons. 

L'auteur appuie sa manière de voir sur les raisons suivantes: 

















RESUMES. 147 


Le nom de /udus terrestris, qui se trouve dans la »Fauna 
suecica» de LiNNÉ, s'étant conservé pour la forme dont Linn£ 
dit: »Dgtur et niger totus et minor simul» (la forme avec deux 
bandes jaunes sur le dos doit être rapportée à I. sabulosus L.), 
la différence entre les deux espèces de LINNÉ, /ulus sabulosus 
et I. terrestris, consiste uniquement, d'après la description don- 
née par LINNÉ, en ce qu’indépendamment de la couleur, Julus 
terrestris se distingue par un nombre moins considérable de 
segments et de paires de pattes que /#/vs sabulosus. Il y a donc 
lieu de conserver le nom de /u/us terrestris L. à l'espèce noire de 
lulus, la plus commune en Suede, et possédant un plus petit 
nombre de segments que /u/us sabulosus, tout en se rapprochant 
par la grandeur de la forme plus petite de ce dernier. Or, l'on 
n'a pas à cet égard d'autre forme à sa disposition que le ulus 
rugifrons de MEINERT, vu que d'abord on la rencontre depuis la 
Scanie jusquà l'Upland, et qu’ensuite elle possède de 46 à 48 seg- 
ments, tandis que les plus grands individus de /u/us sabulosus 
L. en peuvent avoir jusqu'à 54. Les deux autres grandes espè- 
ces noires de /u/us que l’on trouve en Suède, savoir /ulus fallax 
Mewert et /ulus vagabundus LATZEL, ne peuvent entrer ici en 
ligne de compte, vu que ce sont des formes très rares apparte- 
nant à la Suède méridionale, principalement la dernière, tandis 
que par le nombre des segments (50—55) la première se rap- 
proche davantage de /ulus sabulosus. L'auteur estime qu'il ne 
peut être sérieusement question de rapporter au Julus terrestris 
de LiNNÉ les petites espèces /ulus leticollis n. sp. et Julus mi- 
nulus n. sp., considérées jusqu'à ces derniers temps comme des 
petits de formes plus grandes, non plus que /ulus londinensis 
LEACH, qui manque d'appendice caudal. Il ne reste donc que 
la première forme mentionnée. 

L'auteur fait voir au surplus, par rapport à la synonymie 
des espèces noires de /u/us: 

que le /ulus fallax de LATZEL n'est pes le Zu/us fallax 

de MEINERT; 

que le Zulus fallax de Mrinerr est le /ulus longabo de 

(Koch) LATZEL; 

que le /ulus fallax de MEINERT n'est pas, comme cet au- 

teur le dit dans sa synonymie, le /u/us ferrugineus de 


ORYCTES NASICORNIS, L. 


AF 


CLAES GRILL. 


Förliden sommar vistades undertecknad 1 augusti manad vid 
Eltkarleby, beläget vid Dalelfvens nedre lopp, d. v. s. ungefär 
pa gränsen mellan Gestrikland och Upland. En dag besöktes de 
qvarliggande sägspänshögarne vid den gamla s. k. kronsägen, för 
att i denna halft förmultnade massa se, om nägot vore att fä i 
skalbaggsväg. Genast vid min ankomst fann jag en och annan 
Oryctes nasicornis, L. i god kamratskap promenera omkring i säll- 
skap med Uloma culinaris, L. Förvänad öfver att finna dessa 
båda skalbaggar så långt mot norden, började jag nogare leta 
efter dem och fann då, att närmast under sågspånsytan de före- 
kommo i tusental. Af Uloma fann jag både larver och puppor, 
men sökte förgäfves efter Oryctes i dess båda första utvecklings- 
stadier. Af imagon till Oryctes fann jag däremot en mängd olika 
former, af hvilka jag hopsamlade en serie från hanen med sitt 
långa horn till den hornlösa honan. I denna serie funnos exem- 
plar, hvilka vid ett ytligt betraktande var mig omöjligt att säga, 
huruvida de voro hanar eller honor. Äfven sedan jag kommit 
hem och tagit fram »Thomsons Coleoptera», var det mig ej möj- 
ligt att skilja könen på en del exemplar, förr än jag fick öppna 
dem och undersöka deras genitalorgan. 

Redan förut hade jag vid studiet af exotiska Coprini funnit 
att vid dessa en mängd öfvergångsformer finnes, och i ett år 
1886 utgifvet häfte af May's arbete »Biologia Central-Americana» 
talar han vid vissa arter om en »mas major», en »mas minor» 
och en »mas effoeminatus», hvarefter han beskrifver artens femina. 
Svåra voro dessa förut att taga reda på, men ännu drygare blir 


150 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


arbetet, dä en sådan mängd former kan förekomma af en enda 
art. May sätter Lamellicornerna mycket högt bland Coleoptera 
och säger pä ett ställe att: »this tribe has been considered by 
eminent entomologists to be the most highly organized of the 
entire order». 

Vid ett närmare betraktande af min utplockade serie af 
Oryctes nasicornis fann jag nu sa fullkomligt begränsade former, 
att jag skulle vilja föreslä, att beskrifningen öfver denna art finge 
följande lydelse (jämför: THomson, Coleoptera Scandinaviæ, Tom. 
V, pag. 27): 

Oryctes nasicornis: Castaneus, oblongus, nitidus, clypeo 
antice sensim angustato: elytris subtiliter subseriatim punctatis. 
Long. 25—42 mm. 

Mas: pygidio obtuso rotundato simplici. 

Mas major: fronte cornu valido, recurvo, antice planato 

armata; prothorace antice declivi, postice processu 3-tuber- 

culato, tuberculis æqualibus:; 

Mas minor: cornu capitis brevi, conico; tuberculis thoracis 

vix distinguendis; 

Mas effoeminatus: cornu capitis brevissimo; prothorace an- 

tice impressione transversim ovali, tuberculis nullis. 
Femina: in loco cornu capitis carina parva transversa in medio 

calloso-dilatata; pygidio tuberculo subconico-prominente in- 
structo; prothorace antice impressione transversim ovali. 

Alla exemplaren i serien voro, säsom ofvan är sagdt, sam- 
lade på ett ställe på samma dag, så att några olika lefnadsvilkor 
eller andra lokala förhållanden ej kunna vara orsak till artens 
uppträdande i ofvanbeskrifna skilda former, utan måste dessas 
tillvaro förklaras på annat sätt. 








RESUMES. 


Oryctes nasicornis L. 





L'auteur mentionne qu'il a rencontré à Elfkarleby, Upland 
septentrional, des masses de cet insecte dans des formes multiples. 
Il donne ensuite la diagnose de cette espèce et de toute les 
formes trouvées par lui. 


FORVARING AF LARVER OCH PUPPOR TILL SMA- 
FJARILAR OCH ANDRA MINDRE INSEKTER. 


I Deutsche Entomologische Zeitschrift, Jahrgang XXXI, 
Heft. 1, pag. 189, förordar Dr. H. Dewitz fran Berlin följande 
sätt att förvara larver och puppor till mikrolepidoptera och 
andra. mindre insekter, äfvensom larver till makrolepidoptera i 
deras första utvecklingsstadier. 

Djuren läggas i en med kork eller glaspropp försedd flaska, 
fyld med stark, 95-proc. sprit, hvilken, på det de ej må pa 
något sätt förderfvas, bör förefinnas i riklig mängd. Hos många 
djur utdrager spriten till en del färgämnet och måste därför en 
eller annan gång förnyas. Flere larver och puppor blifva i sprit 
svarta. Här hjälper endast en kokning i sprit. Man uppkokar 


-spritvätskan i ett profrör öfver en spritläga. För försigtighets 


skull bör man ställa sin spritlampa på en bleck- eller porslins- 
tallrik, på det att spriten, ifall den skulle koka öfver eller ifall 
profröret skulle springa sönder, ej må komma på arbetsbordet. 
Då profröret äfven i sin öfre del snart blir för varmt att kunna 
med handen beqvämt hållas, förfärdigar man sig af en järntråd 
en spiral med något mindre diameter än profrörets, tränger denna 
spiral på profröret och kan af en del af den utböjda järntråden 
lätt böja en ögla eller en sorts handtag, hvarmedelst man nu 
utan obehag kan hålla sitt profrör öfver lågan. Skulle under 
kokningen spriten i profröret fatta eld, täcker man lugnt öfver 
öppningen med en bok eller dylikt, då lågan ögonblickligen 
slackes. Fullständigt kan man undvika denna lilla fara genom 
att ej hålla profröret med spriten direkt öfver lågan, utan! 
stället sätta det i ett annat kärl, i hvilket man håller vatten kokande. 





























C. G.: FORVARING AF LARVER OCH PUPPOR. 153 


De lefvande djuren kastar man nu i den heta spriten och 
later dem dir koka en liten stund. Först när spriten med dju- 
ren blifvit fullkomligt afkyld, lägger man dessa senare i en 
flaska, fyld med 95-proc. sprit. Tager man åter djuren ur vät- 
skan, innan denna hunnit fullkomligt kallna, så falla de lätt till- 
sammans därigenom att den i kropparnas inre befintliga, genom 
värmet utvidgade luften vid afkylningen sammandrager sig. Hos 
alla mjuka puppor, t. ex. skalbaggarnes, utvidgas luften genom 
kokningen till den grad inuti kroppen att dess särskilda lemmar, 
i synnerhet ringarna, blifva påsformigt uppblåsta och sprätta ut 
från kroppen. Detta inträffar äfven vid ännu ej tillhårdnade 
fjärilspuppor. I detta fall öfvergjuter man de i en porslinsskål 
lagda djuren med kokande sprit. Så snart denna hunnit kallna, 
afhäller man densamma till största delen och pågjuter ny kokande 
sprit, hvilket förfarande bör upprepas ungefär fem gånger. Då 
i detta fall spritens temperatur ej är så hög, händer det lätt att 
några af djuren, ifall arten har stor benägenhet därför, blifva 
svarta. Dock förblifva de flesta hvita. 

Sedan man därpå under några veckor förvarat sina djur i 
ett tillslutet kärl, fyldt med os-proc. sprit, så att de något till- 
hårdnat och allt spriten förorenande färgämne blifvit utdraget, 
inlägger man dem i tunna med 9s-proc. sprit fylda glasrör och 
tillsmälter dessas ändar. 

Glastjockleken i rören måste vara så tunn som möjligt. 
Man finner dem sällan i handeln tillräckligt tunna, men det bör 
ej vara svårt att skaffa sig rör af lämpligt slag från hvilket 
glasbruk som helst eller ännu enklare genom de större glas- 
handlarne, i Stockholm t. ex. genom firman E. A. ByORCK n:o 
21 Regeringsgatan. Allt efter djurens omfång behöfver man 
flera olika storlekar från 3 till 6 millimeters genomskärning. För 
att sönderbryta röret i lämpliga längder, gör man på det ställe, 
där man vill afbryta detsamma en ritsa medelst en skarpkantig 
fl. Därpå tillsmälter man öfver spritlampan det 6 till 7 centi- 
meter långa rörets ena ända, låter det svalna, fyller det till tre 
fjärdedelar med 95-proc. sprit, stoppar in djuren och upphettar 
den ännu öppna ändan öfver spritlampan. Så snart glaset här 
börjar mjukna, tager man ett annat glasrör och utdrager medelst 
detta glaset, så att äfven denna ända af röret blir sluten. Sedan 


154 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


man hållit det lilla glaset några minuter i handen, så att det 
hunnit någotsånär svalna, för man den sist tillslutna ändan åter 
i spritlågan, hvarvid spetsen smälter samman och äfven denna 
del af röret får en afrundad och prydlig form. Har man 
slagit för mycket sprit i röret, så blir hopsmältningen ganska 
kinkig därigenom att de genom värmet i hög grad utvecklade 
spritångorna söka sig ut genom den mjuka glasmassan. Under 
hela den tid man är sysselsatt att tillsluta röret, ända till dess 
glaset efter operationens slut hunnit kallna, håller man det med 
handen i lutande ställning, så att ej spriten kommer åt den öfre 
ändan. 

Genom en liten korkbit borrar man nu ett hål af samma 
diameter som glasrörets, inskjuter häri röret med en af sin ena 
ända, hvarefter en stadig insektnål stickes genom korken för att 
kunna fästa det hela i insektlådan. I denna placeras preparatet 
bakom artens imagines, så att den fria ändan af glasröret berör 
lådans botten, under det den andra, genom korken stuckna, 
kommer att stå något högre. På det glasröret ej må komma 
att svänga i lådan, fäster man dess nedre mot botten liggande 
del antingen med tvänne nålar, en på hvardera sidan, eller ock 
möjligen med en krökt. 

Helt beqvämt kan man, nu med loupen undersöka de inne- 
slutna djuren och äfven, om man för noggrannare studium skulle 
behöfva taga ut och åter innesluta dem, är detta, med någon 
öfning, en lätt sak. 


C. G. 





ENTOMOLOGISKA FORENINGENS I STOCKHOLM 
SAMMANKOMST 
DEN 27 APRIL 1889. 


Ordföranden, prof. O. SANDAHL, meddelade, sedan proto 
let for föregående sammankomst blifvit uppläst och godkä 
att föreningen förlorat en af sina älste ledamöter, nämligen i 
apotekaren i Göteborg, Hans Jonas EKEBERG, som 3 dagar fl 
eller den 24 april afled i nämde stad i en Alder af 84 är, 
omnämde med nägra ord denne mans betydelse för entomolog 

Till ledamöter af föreningen hade invalts: 

Pa fürslag af prof. AURIVILLIUS: 

Mr G. DE Vries VAN DOESBURGH (adr. Kralingen, Holla 

och hr lektor K. F. Dustn (Kalmar) 


samt på förslag af hr fotografen ROESLER: 
Hr grosshandlaren JOHANNES SCHMIDT (Stockholm). 


Konservator S. Lampa meddelade iakttagelser, gjorda 
honom på Gotland, rörande lefnadssättet hos en del s. k. 51 
bin samt hos en sandstekel, Ammophila sabulosa L., hvilka } 
tydde på att denna stekel måtte kunna handla enligt öfverlä 
ning och beräkning, särskildt vid införandet af larver i sina | 
till föda åt. sin där blifvande afkomma. 

Prof. O. SANDAHL erinrade med anledning däraf om 
strid mellan två individer af stekelarten Pompilus viaticus 
som han en gång (vid Tenö nära Waxholm) sett utkämpas 
en spindel, hvilken den ena stekeln höll på att släpa till 
bo, men hvilken den andre stekeln ville beröfva den fö 
Sedan de båda kämparne några sekunder hållit fast i spind 


156 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


och dragit at hvar sitt hall, blossade den rättmätiga harmen hos 
den anfallne upp i en ôfverväldigande vrede, under hvars infly- 
tande han släppte sitt tag i spindeln och 1 stillet rusade pa 
kamraten, som sa oförsynt ville annektera den gjorda fängsten. 
Striden mellan båda steklarne var så häftig — »hand i har och 
knif i strupe» — att de icke släppte sina tag i hvarandra ens 
da den ena fattades med en pinsett, utan båda följdes at in i 
insamlingsflaskan, dar kloroformängorna snart lugnade deras upp- 
rörda sinnen och bådas strid upplöste sig i dödens förlikning. 
Steklarnes hela beteende visade, att de kände sinnesaffekter och 
handlade under inflytande af dem. 

Hr S. LAMPA förevisade flera intressanta steklar, dels tagna 
på Gotland, dels från annat hall, ss. Andrena curvungula 'Tnoss., 
Osmia bicornis L. (ur puppor i Riksmuseum), Stelis octomaculata 
SMITH (ytterst sällsynt) m. fl., för hvilka fynd vid annat tillfälle 
skulle närmare redogöras. Hr L. ville uppmana Sveriges ento- 
mologer att särskildt egna sig åt studiet af steklarne, inom hvil- 
ken grupp ännu så mycket vore outredt, i synnerhet hvad be- 
träffar deras lefnadssätt. Detsamma kunde för öfrigt sägas om 
flere insektordningar, ss. Diptera och Hemiptera. 

I denna uppmaning instämde prof. AURIVILLIUS, som Jifligt 
framhöll, huru intressanta just de s. k. småbina äro genom sin 
kroppsform och sina lefnadsvanor. Han erinrade exempelvis 
om Nomada-arterna, hvilka alla äro snyltgäster hos andra stek- 
lar, i hvilkas bon, sedan dessa väl blifvit försedda med förråd 
af föda, afsedd för boets rättmätige larv, snyltbiets ägg insmyges, 
hvarpä den ur detta ägg kläckta parasitlarven dödar sin värd 
och lefver på hans förråd. Hr A. omnämde vidare det olika 
material, som begagnas af biarter vid byggandet af deras bon. 
Somliga, ss. Anthidium manicatum, samla fröhär till detta är 
damäl. Megachile-arterna bygga med blad, som de tillskära så 
att de blifva passande byggnadsstycken, hvilka sedan högst 
konstmessigt sammanfogas. Nagra af dessa arter välja sa späda 
och veka blad som kronbladen hos vallmon, andra taga blad af 
bläbärsbuskar 0. s. v. Man kan väl säga att knappt tiondedelen 
af dessa bobyggnadssätt är bekant. Synnerligen märkvärdig, ja, 
rent af vidunderlig är en parasit-stekel, Melittobia Audouini 
Westw., som lefver hos bin, solitärgetingar, flugpuppor m. fl. 











ENTOMOL, FÖRENINGENS SAMMANKOMST D. 27 APRIL 1889. 157 


Hanen af denna Melittobia stannar t. ex. qvar inom fluglarvens, 
värdens, hårda puppskal, och enär han sålunda lefver i mörker, 
så har han äfven samma bleka utseende som grottdjur i allmän- 
het samt har endast ett par pigmentfläckar i stället för ögon, 
hvilka organ icke heller skulle vara honom till något gagn eller 
komma till användning, emedan han aldrig utträder i dagsljuset- 
Endast honan — som är försedd med vingar, hvilka hanen har 
endast i rudimentärt tillstånd — flyger ut, sedan hon förut blif- 
vit befruktad, och uppsöker en ny värd för sin afföda. 

Hr d:r ADLERZ omnämde stekelbon, som voro fylda med 
svarta bladlöss, afsedda till larvens föda. | 

Hr apot. H. THEDENIUS omtalade, huru ett slags mindre 
steklar i otrolig mängd hade angripit murbruket emellan stenarne 
i ett hus i Hörby (Skåne) och detta i den grad, att den an- 
gripna väggens bestånd var hotadt. 

Hr konservator W. MeEves påvisade en högst egendomlig 
hermafroditism i utseendet hos ett exemplar af dag-fjärilen Co- 
has Hecla Ler.; ena bakvingen var tydligen en han-vinge, men 
de öfriga tre vingarne hon-vingar. 

Hr byrächefen J. MFrvEs visade en större samling af varie- 
teter, tillhörande. dag-fjärilen Coenonympha Tiphon Rorr., hvil- 
ken under sistlidne sommar träffats i talrik mängd å en fuktig 
strandängd vid Råsta sjön i Upland. Denna rika serie af varie- 
teter (87 individer) ådagalade, att det icke är möjligt att efter 
de vanligen uppgifna kännemärkena skilja mellan denna art och 
C. Pamphilus L. Hr J. Meves hade i han-fjällens olikhet fun- 
nit en säker åtskilnad mellan dem. Utförligare redogörelse för 
denna intressanta iakttagelse skulle i tidskriften införas. 

Sammanträdet var talrikt besökt och ett lifligt meningsut- 
byte egde rum med anledning af föredragen. 


Oskar Th. Sandahl. 


RESUMES. 


(P. 155 du texte.) 


Séance du 27 avril 1889. 


Apres lecture et approbation du procés-verbal, le president, 
M. le professeur O. SANDAHL, annonce la mort, trois jours au- 
paravant, de l’un des membres les plus âgés de la société, M. 
H. J. EKEBERG, ancien pharmacien à Gothembourg. (Voir l'ar- 
ticle nécrologique spécial, p. 161). 

M. SANDAHL mentionne ensuite l'élection de 3 nouveaux 
membres. 

M. le conservateur S. LAMPA fournit des détails intéressants 
sur la vie des petits hyménoptères, et particulièrement sur celle 
d'un hymenoptere ammophile, AmmopAhila sabulosa L., montrant 
que ces insectes sont capables de développer de la réflexion et 
du calcul, principalement par rapport à l'introduction dans leurs 
nids des larves destinées à leur progéniture. 

M. O. SANDAHL mentionne à cet égard une lutte dont il 
fut un jour témoin à Tend, près de Vaxholm (archipel de Stock- 
holm), entre deux individus de l’hyménoptère Pompslius viaticus 
L. L'un de ces individus étant occupé à entraîner une araigrée 
vers son nid, un camarade envieux voulut la lui enlever. Après 
de longs tiraillements de part et d'autre, le propriétaire furieux 
se précipita sur le ravisseur, et il se livra entre eux un combat 
corps à corps qui ne fut terminé que par l'intervention de M. 
SANDAHL, lequel s'empara des deux combattants. L'action de 
ces hyménoptères montre pleinement qu'ils agissaient sous l'in- 
fluence d’affections psychologiques réelles. 











RESUMES. 159 


M LAMPA montre plusieurs hyménoptéres intéressants, les 
uns de l'ile de Gotland, les autres d'ailleurs, comme p. ex. 
Andrena curvungula Tuoms., Osmia bicornis L., Stelis octo- 
maculata SMITH (très rare), etc. M. LAMPA engage les entomo- 
logistes suédois à s’occuper plus spécialement de l'étude des 
Hyménoptères, chez lesquels bien des choses sont encore 
très peu connues, principalement par rapport à leur genre de 
vie. Il en est du reste de même des Diptères, des Hémip- 
lères, etc. 


M. le professeur AURIVILLIUS abonde dans le sens de M. 
Lampa. II signale tout spécialement l'intéret qu'offrent les »petzfes 
abeilles» par la forme de leur corps et par leur genre de vie. 
ll rappelle les espéces du genre Nomada, parasites chez d’autres 
Hymenopteres, dont elles accaparent le nid et les larves pour 
leur progéniture. M. AURIVILLIUS mentionne en outre les maté- 
naux si hétérogénes employés par les abeilles 4 la construction 
de leurs nids, les unes, telles qu’ Anthidium manicatum, les fai- 
sant des poils de certaines graines, les autres, comme dans le 
genre Megachile, les construisant de feuilles artistement décou- 
pées, etc. Of peut dire que l'on connaît un dizième à peine 
de ces modes de construction. M. AURIVILLIUS termine en 
signalant l’exemple étrange du mâle de l'hyménoptère parasite 
Medittobia Audowini Westw. qui se tient et vit dans les car- 
casses des larves dévorées par lui. 

M. le D:r ADLERz mentionne des nids d'hyménoptères rem- 
plis d’aphides noirs destinés à la nourriture des larves. 

M. THEDENIUS parle d'une espèce de petits hyménoptères 
qui avaient attaqué le mortier joignant les pierres d'une maison 
à Hôrby, Scanie, en masses si nombreuses et à un degré tel, 
que la solidité des murailles en fut menacée. 

M. le conservateur W. MEVES montre un hermaphrodisme 
curieux chez un exemplaire du papillon diurne, Colias Hecla Ler, 
une aîle postérieure étant évidemnent une aîle de mâle, tandis 
que les trois autres sont des ailes de femelle. 

M. J. Meves, chef de bureau, montre une grande collection 
de variétés du papillon diurne Coenonympha Tiphon Rorrt, 
trouvées en nombre, l'été de 1888, dans une prairie humide des 





NEKROLOG. 


+ 


Hans Jonas Ekeberg. 


Hans JONAS EKEBERG var född d. 14 april 1805 pa Zireköpings 
säteri i Malmöhus län. Föräldrarne voro trädgärdsmästaren GORAN 
EKEBERG och hans hustru Soria Marta, född BokLunn. Han antogs 
1816 till elev à apoteket i Laholm och undergick därstädes farmacie 
studiosiexamen 1823. Hans hag lag dock till de medicinska stu- 
dierna och för att komma in pa den banan aflade han studentexamen 
1 Lund 1825. Ekonomiska svårigheter hindrade honom dock 
att få sina önskningar uppfylda i detta hänseende, hvarför han 
nödgades ätergä till farmacien, och efter att hafva innehaft kon- 
dition & flera apotek, genomgick han provisors- och apotekare- 
examen 1830 samt inköpte 1834 apoteket Lejonet 1 Göteborg, 
hvilket han innehade i 14 år och skötte med omsorg och dug- 
lighet, så att han 1846 med fördel afyttrade detsamma och kunde 
draga sig undan till privatlifvet säsom en förmögen man. Han 
gifte sig 1842 med ULRIKA Lovisa MÖLLER, född SKOGSTRÖM, 
och blef efter 33-årigt äktenskap änkling 1875. Han efterlem- 
nade inga bröstarfvingar. EKEBERG hyste redan under sina tidi- 
gare år varmt intresse för naturalhistorien, särskildt för entomo- 
logien, malakologien och botaniken. Han var en ifrig samlare 
af naturalster och har riktat särskild. Göteborgs insektfauna med 
många nya fynd. Han hade för vana att alltid undersöka fartyg, 
som kommit till Göteborg från främmande land och gjorde icke 
sällan å dem rika skördar af insekter och andra mindre djur, 
hvilka medföljt fartygens laster. I en uppsats » Om insekt-fångst 

Entomol, Tidskr. Årg. 10, H. 3 (1889). I! 





162 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


ombord à fartyg» har han skildrat sina erfarenheter i detta 
hänseende. Han hade sammanbragt stora samlingar af in- och 
utländska insekter och snäckor samt äfven ett rikt skandinaviskt 
herbarium. Såsom ett erkännande af hans naturhistoriska för- 
tjänster invaldes han 1865 till ledamot af Göteborgs Vetenskaps- 
och Vitterhets-Samhälle. Han erhöll Vasaorden. EKERERG var, 
så länge hans hälsa och krafter tilläto det, en ifrig deltagare i 
de skandinaviska naturforskaremötena, allt ifrån det första som 
hölls i Göteborg 1839. Annu på mötet i Stockholm 1880 var 
EKEBERG med och deltog med varmt intresse i en entomologisk 
utflykt till Östra Stäket 4 Vermdön. Han sysslade med insam- 
lingar in i sena älderdomen, ehuru väl aftagande hälsa under 
sista dren lade svårigheter i vägen därför. Hans naturhistoriska 
samlingar hafva, enligt erhällen uppgift, skänkts till Göteborgs 
museum. 


O. Sandahl. 











NECROLOGIE. 


Hans Jonas Ekeberg. 


+ 


Le 24 avril 1889 mourait à Gothembourg, à l'âge de 84 
ans, M. Hans JONAS EKEBERG, ancien pharmacien, doué de con- 
naissances étendues dans divers domaines de l'histoire naturelle, 
principalement dans ceux de la botanique, de la malacologie et 
de l’entomologie. Né, le 14 avril 1805, dans le domaine de 
ZirekOping, gouvernement de Malmöhus, en Scanie, où son père 
était jardinier, 1l devint en 1816 élève pharmacien à Laholm, 
Halland, où il subit en 1823 son examen d'étudiant en phar- 
macie. Ses goûts et ses aptitudes le portant toutefois vers la 
médecine, 11 devint en 1825 étudiant à Lund, mais ses condi- 
tions de fortune le forcèrent de revenir à la pharmacie, et après 
avoir passé par tous les stages inférieurs, il devint en 1834 
propriétaire de la pharmacie du Lion, à Gothembourg. Il y fit 
de si bonnes affaires, que dès 1848 il se vit en état de rentrer 
dans la vie privée avec une fortune relativement considérable. 

EKEBERG se livra dès lors exclusivement à ses occupations 
favorites. Collectionneur zélé d'objets d'histoire naturelle, il a 
spécialement enrichi la faune entomologique de Gothembouig 
d'un grand nombre d'espèces nouvelles, Il avait l'habitude de 
se rendre sur tous les navires arrivant à Gothembourg de para- 
ges étrangers, à l'effet d'y rechercher les insectes et autres petits 
animaux qui pouvaient se trouver dans la cargaison. Il faisait 
assez souvent de riches récoltes, et il a consigné le fruit de ses 
explorations dans un mémoire sur »la chasse des insectes à bord 





AUGUST EMIL HOLMGREN. 


Den svenska naturforskningen och särskildt entomologien har 
lidit en stor förlust i det en af dess mest hängifne och talang- 
fulle förkämpar inom värt land, hvars namn vi ofvan tecknat, gätt 
bort ur tiden. Lektorn vid skogsinstitutet AUGUST Emi. HoLm- 
GREN föddes i Vestra Ny socken i Aska härad i Östergötland 
den 10 november 1829 och afled den 31 sistlidne december. 

Mellan dessa båda tidsmärken ligger ett betydelsefullt lif af 
rastlöst arbete, entusiastisk och uppoffrande kärlek till naturens 
studium, en ovanligt rikhaltig, omväxlande och förtjänstfull veten- 
skaplig författareverksamhet, hvars frukter bland annat ymnigt 
kommit vårt lands skogskultur och hushållning till del. 


166 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


Icke minst förtjänstfull var denne mans lärareverksamhet, 
där en anderik personlighet satte sin prägel pa det hela, gaf lif och 
lyftning därät samt ovilkorligen mäste utöfva ett väckande infly- 
tande på den ungdomsskara, som fick lyssna till den spirituelle 
lärarens undervisning. 

Hvad den enskilda vänskapen egt och förlorat i den origi- 
nelle och humoristiske mannen det förtjänar sin egen skildring 
och skall sent förgätas af dem, som en gang lärt känna Aucusr 
EMIL HOLMGREN. 

Entomologisk Tidskrift tillkommer i första rummet att åt 
minnet förvara några hufvuddrag af hvad han varit och verkat 
bland oss. 


Till en början må det tillåtas att meddela de yttre kontu- 
rerna af hans lefnad. 

HOLMGRENS föräldrar voro kyrkoherden i Vinnerstad, hof- 
predikanten ANDERS HOLMGREN och hans maka GUSTAVA ÅNDERS- 
DOTTER NORDVALL. Af hans 11 syskon hafva 3 bröder varit eller 
äro framstående män inom det vetenskapliga området, i det de 
beklädt professorsämbeten i Stockholm, Upsala och Lund.” 

Såsom vanligt är fallet med naturvetenskapens idkare, vak- 
nade äfven hos honom tidigt en liflig håg för naturstudier. 
Zoologi i allmänhet och särskildt ornitologi och entomologi sys- 
selsatte honom redan såsom barn. Det var hans förtjusning att 
svärma omkring i naturen, lyssna till fogelverldens qvitter och 
aktgifva på dess lefnadssätt och egendomligheter. På samma 


* Bifogade utdrag ur »Svensk slägtkalender» för 1888 angifver närmare 
de Holmgrenska slägtförhållandena : 


Anders 


mao M—ÅK—X — -—- =<.x-O8Z€>— 
Måns Andersson i Kjekestad, bonde i Ullerva i i 
Vestergötland. G. m. Inger Carlsdotter. 
ne mn 


PR RE ER QUE, 
Anders Holmgren. f. 1784 d. 24 maj. Kyrkoherde i Vinnerstad 1837. 
G. m. Gustava Andersdotter Nordvall fr. V. Ny. 


om 
Emilia Arvid Zelma Alfr. Hjalmar Carl Al- Zelma Nanny August Alarik J >! 
Aurora, Adelaide IvarAke, Mathilda Klemens Josef, bert Vik- Amanda, Olivia, Emil, Frithiof, !«. 
f. 1817, f. 1818. f. o.d. f. 1821. f. 1822. tor, f. f. 1825, f. 1828, f. 1829. f. 1831. faa 
Bori Up g.m.me- Kyrkoh. 1820.  Bruks- Prof. vid 1824. + 1826. + 1839. Lektor v. Profes +, 


kanikern iO. Ryd. inspek- Tekn. Profes- 


ge sori 
Aug. ‘+ 1873. tori Hogsko- = sor i inst. Upsala. 
Hjorts- Verml, lan. Lund. + 1888. 
berg. T 1844. Ÿ 1835. 
Enka 
1847. 
Bor i 


Sunds- 
vall. 


1 


an, 








SPANGBERG: NEKROLOG OFVER A. E. HOLMGREN. 167 


sätt blef han äfven mycket tidigt kännare af hembygdens insekt- 
verld. Vid så unga år som 15 skref han sitt första arbete, en 
monografi af spindlarne. Detta den unge författarens förstlings- 
arbete utkom dock aldrig från trycket, utan hade ynglingen en- 
dast ett exemplar däraf själf. 

Efter afslutade skolstudier blef han 1850 student i Upsala, 
efter hvilken tid han egnade sig odeladt åt studiet af naturen, 
med entomologien som sitt älsklingsämne. I detta sitt studium 
gynnades han på ett lyckligt sätt genom de vidsträckta resor, 
han sattes i tillfälle att göra, till nästan alla delar af vårt land. 
Så företog han 1852 en resa till Öland, till Halland och Skåne 
1854 med understöd af Kongl. Vetenskapsakademien, 1856 till 
Lappland med understöd af Kniggeska resestipendiet vid Upsala 
akademi, till Medelpad, Jämtland och Härjedalen 1860 med un- 
derstöd af Kongl. Vetenskapsakademien, till Danmark och Tysk- 
land 1861 med understöd af allmänna medel för att studera 
flygsandsfaltens beskaffenhet och återodling, till Danmark 1863, 
till Spetsbergen 1868 säsom zoolog under den Nordenskiöldska 
expeditionen, till Hunneberg 1 Vestergötland 1871 med understöd 
af Kongl. Vetenskapsakademien, till entomologiska kongressen i 
Paris 1874 med understöd af allmänna medel för att taga känne- 
dom om den utställning af för kulturväxter skadliga insekter, som 
skulle ega rum i Paris, till södra Frankrike 1877 pa anmodan 
och med understöd af vinodlare i och för utredande af insekt- 
skador & vinplantan. | 

Redan 1855 anstäldes han som biträde åt professor BOHE- 
MAN vid bestämmandet och ordnandet af Riksmusei entomolo- 
giska samlingar. 1858 erhöll han lärareplats i naturhistoria vid 


skogsinstitutet och befordrades 1871 till lektor vid samma läroverk. 
HoLMGRENS mångsidighet inom naturvetenskapen och den 


kända skärpa, hvarmed han bedömde naturföremålen, förskaffade 
honom uppdrag från högre ort att nedskrifva handböcker i zoo- 
logi, entomologi och botanik för det läroverks elever, hvilka han 
fått på sin lott att utbilda. Han erhöll också vid flera tillfällen 
ur allmänna kassor anslag till bestridande af de därmed förenade 
omkostnaderna. Från 1880 till 1886 var HOLMGREN Kongl. 
Landtbruksakademiens entomolog på stat med skyldighet att på 
kallelse besöka de orter, som härjades af insekter. 





168 


ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


Pa grund af denna befattning var han nästan ständigt under 


sommarmånaderna stadd på resor för att studera de skador in- 
sekterna förorsakat, hvarjämte han ock lemnat undervisning i 
praktisk entomologi åt eleverna vid Alnarps Landtbruksinstitut. 


Huru omfattande hans författareverksamhet varit, torde man 


erhålla en föreställning om, då man kastar en blick för nedan- 
stående lista, som utgör ett uppräknande af hans skrifter dels af 
rent vetenskaplig dels af populär vetenskaplig art: 


11. 


Skrifter af entomologiskt innehåll: 


Entomologiska excursioner vid Vettern. — Öfvers. Vet. Ak. Förh., årg. 
9 (1852), Sthm., sid. 13—18. 

Entomologiska anteckningar under en resa i södra Sverige år 1854. — 
Vet. Ak. Handl. 1854. Sthm., sid. 1—104. 


der, — Vet. Ak. Handl., bd, 1, h. 1 (1855) Sthm., 154 sid.; bd. 1, h. 
2 (1856), 90 sid: m. 2 tafl. 

Slägtet Schizopyga. — Ofvers. Vet. Ak. Förh., rg. 13 (1856), Sthm., 
sid. 69— 72. 

Utvecklingen af Orthocentrus. — Öfvers. Vet, Ak. Förh., årg. 13 (1856), 
Sthm., sid. 72—73, t. I b. 

Ophionid-slägtet Anomalon. — Öfvers. Vet. Ak. Förh., årg. 14 (1857), 
Sthm., sid. 157— 187, t. 2. 

Genera Ophionidum Sueciæ. — Öfvers. Vet. Ak. Förh., årg. 15 (1858). 
Sthm., sid. 321— 331. 

Crotopus ett nytt slägte bland Ichneumoniderna. — Öfvers, Vet. Ak. 
Fôrh., ärg. 15 (1858), Sthm., sid. 353—355. 

Försök till uppställning och beskrifning af de i Sverige fanna Ophionider. 
— Vet. Ak, Handl., bd. 2, h. 2 (1858), Sthm., 158 sid. 

Bidrag till kännedom om Ichneumonidernas lefnadssätt. — Ofvers. Vet 
Ak. Förh., arg. 16 (1859), Sthm., sid. 19— 23. 

Försök till uppställning och beskrifning af Sveriges Ichneumonider, tredje 
serien, fam. Pimplarie. — Vet. Ak. Handl., bd. 4, h. 2 (1862), Sthm, 
76 sid. 

Ichneumonologia Suecica. Tom. 1—2. Sthm., P. A. Norstedt & Söner, 
1864, 1871, 8:0, 342 sid. m. ı pl. 

De för träd och buskar nyttiga och skadliga insekterna. En handbok 
för skogshushållare, trädgårdsodlare och jordbrukare. Med 133 träst. 
Sthm., Alb. Bonnier 1867. 8:0 370 sid. 

Bidrag till kännedomen om Beeren Eilands och Spetsbergens insektsfauna. 
— Vet. Ak. Handl., bd. 8 (1869), Sthm., 55 sid. 

Om de skandinaviska arterna af Ophionid-slägtet Campoplex. -— Bib. Vet. 
Ak, Handl., bd. 1 (1872), Sthm, 89 sid. 











22, 


23. 


24. 


25. 


26. 


27. 


29 


- 


31. 


32, 


33. 


SPANGBERG: NEKROLOG ÖFVER A. E. HOLMGREN. 169 


, Insekter från Nordgrönland, samlade af Prof. A. Nordenskiöld 1870. — 


Öfvers. Vet. Ak. Fôrh., årg. 29 (1872), Sthm., 6, sid. 97—105. 


. Oedemopsis Rogenhoferi Tschek funnen på Hunneberg i Vestergötland. — 


Ofvers. Vet. Ak. Förh., årg. 29 (1772), Sthm., 2, sid. 143— 147. 
Om äkerns vanligaste skadeinsekter. Sthm., P. A. Norstedt & Söner, 1873, 
8:0, 2 opag. + 72 + 2 opag. sid., m. 61 atbildningar. 


. Dispositio methodica Exochorum Scandinaviæ. — Öfvers. Vet. Ak. Förh., 


arg. 30 (1873), Sthm, 4. sid. 55—79. 


. Dispositio Synoptica Mesoleiorum Scandinavie. — Vet. Ak. Handl., bd. 


13, (1874), Sthm., 51 sid. 


. Enumeratio Ichneumonidum, exhibens species in alpibus Tiroliæ captas. 


I. Fam. Ichneumonides et Alomyides. 1878. — Verhandl. Zool.-bot. Ges. 
Wien, bd. 28 (1878), Wien, p. 167—182. 

Om skadeinsekter inom hus, deras kännetecken, utveckling och lefnads- 
sätt samt medlen att utrota dem. Sthm., J. Beckman, 1879, 8:0, 111 sid. 
m. 45 afbildn. 

Trädgårdens skadedjur, Handbok för landtbrukare och trädgärdsodlare, J. 
Insekter. Första häftet. Sthm., J. Beckman, 1880, 8:0. 72 sid. m. 8 
träsnitt. 

Adnotationes ad »Ichneumonologiam suecicam», — Entomol. Tidskr., årg. 1 
(1880), Sthm., sid. 22—32, 76—87. 

Bladminerande fluglarver för våra kulturväxter. — Entom. Tidskr., årg. 1 
(1886), Sthm., sid. 88—90, résumé sid. 111. — Tidning för Trädgårds- 
odlare, Sthm., 1880, sid. 70—71. 

För kulturväxterna skadliga insekter. I. Rättikeflugan (Aricia floralis Zett.). 
Entom. Tidskr., årg. 1 (1880), Sthm., sid. 189—191. résumé sid. 214. 
Illustrissimo viro Adolpho Erico Nordenskiöldio in patriam reduci salutem 
dicit plurimam. — Novas species insectorum cura et larbore A. E. Nor- 
denskiöldii e Novaia Semlia coactorum descripsit. Holmiæ 1880, 4:0, 
24 sid. (Festskrift). 


. lakttagelser om ätskilliga skadeinsekter. — Landtbruks-Akad. Hand. o. 


Tidskr., årg. 20 (1881), sid. 124— 133. 
Några ord om jordlopporna. — Sthm., Sv. Trädg. För. Tidskr. 1882, 


sid. 93— 94. 


. Några iakttagelser röaande Simyra albo-venosa Goeze (De Geer) och en 


hos densamma funnen parasitstekel. — Ent. Tidskr., årg. 3 (1882), Sthm., 
sid. 87—89, résumé, sid. 104. 

En parasit hos Saturnia Pavonia IL. — Ent. Tidskr., årg. 4 (1884), Sthm., 
sid. 29—31, résumé sid. 55. 

Insecta a viris doctissimis Nordenskiöld illum ducem sequentibus in insu- 
lis Waigatsch et Novaja Semlia anno 1875 collecta: Hymenoptera et 
Diptera. — Ent. Tidskr., årg. 4 (1883), Sthm., sid. 143— 190. 

Om insekthärjningar år 1883. Landıbruks-Akad. Hand- och Tidskr., årg. 
23 (1884). sid. 129— 145. 

Ollonborrhärjningen på Rickarums kronopark i Kristianstads län 1883, 


170 


35- 


36. 


37. 


33. 


39. 
40. 


41. 


42. 


43. 


44. 
45. 


46. 


47. 


48. 


49. 


ENJOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


redogörelse afgifven till kongl. domänstyrelsen. — Ent. Tidskr., årg. 5 
(1884), Sthm., sid. 43—51. 

Parasitsteklar insamlade i Norrland och Lappland af Joh. Rudolphi. — 
Ent. Tidskr., årg. 5 (1884), Sthm., sid. 63—66, résumé sid. 92. 
Gräsmasken, några ord med anledning af denna skadeinsekts uppträdande 
i Norrland 1883. — Ent. Tidskr., årg. 5 (1884), Sthm., sid. 151—16, 
résumé sid. 222—225. 

Några anteckningar om parasitstekel-familjen Cryptide. — Ent. Tidskr., 
årg. 7 (1886), Sthm,, sid. 17—29. 

Ofversigt och utredning af arterna till pisorii-gruppen inom parasitstekel- | 
slägtet Ichneumon Linné. — Ent. Tidskr., årg. 7 (1886), Sthm, sid | 
41—44, résumé sid. 130—132. 

»Lissonota extensor L.» — Ent. Tidskr., årg. 7 (1886), Sthm., sid. 71. 
Fortsatta iakttagelser angående kornflugans uppträdande på Gotland. — 
Landtbruks-Akad. Handl. och Tidskr., årg. 26 (1887), sid: 74—83 med 
1 color. tafla, 

Om vatteninsekter såsom förmedlare af vissa mindre djurs öfverflyttning 
till s. k. »bryor» eller vattengropar. — Ent. Tidskr., årg. 9 (1885. 
Sthm., sid. 107—108. 

En utförlig redogörelse öfver den stora omfattande insektshärjningen på 
Visingsös ekplanteringar. Cnattingius: Tidskrift för Skogshushållning. 


Skrifter af allmänt naturhistoriskt innehåll: 


Anvisning att igenkänna Sveriges vigtigare lötträd och löfbuskar under 
deras blad- och blomlösa tillstånd jämte en kort framställning af tridsls- 
gens naturliga familjer. Med 117 fig. .Sthm., F. Maas, 1861. 3:0. 
4 + 127 + 5 sid., med 6 pl. o. ı tab. 

Om smäfoglarna. Den nytta de göra och det skydd de behdfva, Sthm. 
S. Flodin, 1869. 8:0, 34 sid. 

Duf- eller hönshöken med alla dess kännetecken. Sthm., Askerberg, 1866. 
8:0, 33 sid, ı pl. (ny uppl. 1876). 

Handbok i zoologi för landtbrukare, skogshushällare, fiskeriidkare och 
jägare. Sthm., P. A. Norstedt & Söner; del 1, Skandinaviens däggdjur, 
1865. 8:0, 5 opag. + 431 + 1 opag. sid. m. 156 träsnitt, del. 2: I—3. 
Skandinaviens foglar, 1870, 1867—71. 8:0, 3 opag. + I — 610 + 1 opag, 
2 opag. + O11 — 1151 + I opag. sid. m. 173 träsnitt och 9 pl. 

Om konstgjorda fogelbon och deras inbyggare till nytta och nöje för ung‘ 
domen samt till gagn för det allmänna. Sthm., P. A. Norstedt & Söner. 
1870. 8:0, VIII + 69 + 1 opag. sid. 

Svensk exkursionsfauna. En fickbok för unga zoologer och jägare. Fog 
lama. Sthm., P. A. Norstedt & Söner, 1871, 8:0, 2 opag. + 171 +! 
opag. sid. Med 65 träsnitt i texten. 

Ur de misskända djurens lif. Några anteckningar tillegnade Skandinavien: 
landtbrukare uch jägare af Strıx BuBo. Upsala, Schultz, 1873. 8:0, 96 sid. 





SPANGBERG: NEKROLOG OFVER A. E. HOLMGREN. 171 


50. Texten till xatlas öfver Skandinaviens däggdjur af W. Meves». Sthm 
Giron, 1873. 4:0. 26 sid. 

st. Läran om jordmån och klimat med tillämpning på skogshushällningen 
jämte ett tillägg om fiygsandsfältens beskaffenhet. Sthm., F. Skoglund, 
1877. 8:0, 238 sid. | 

$2, Vägledning i naturhistoria, närmast afsedd för skogs- och landtbruksskolor 
samt för kronojägare, skogvaktare m. fl. Med 223 bild.itexten. Sthm., 
Alb. Bonnier, 1879. 8:0. 292 sid. 

$3. Ur djurverlden. Enkla skildringar med hufvudsakligt praktisk syftning. 
Sthm., P. A. Norstedt & Söner, 1881. 8:0, 159 + 1 opag. sid. 

54. En fräga af vigt för skogshushällning och träindustri särskildt inom norra 
Sverige. Historik och anmärkningar. Sthm., C. Suneson, 1884. 8:0. 1205. 
(tillsm. m. ARV. AHNFELT). 


Bland utländska vetenskapliga sällskap, som hedrat honom 
med kallelsebref, erinra vi oss: 

Entomologische Verein i Stettin, Die k. k. zoologische-bota- 
nische Gesellschaft in Wien och Sällskapet pro fauna et flora 
fennica. Dessutom var han en af stiftarne af Entomologisk För- 
ening, till hvars hedersledamot af första klassen han valdes 1886. 
Ofta anmodades han af akademier i olika land säsom i Oster- 
rike, Belgien, Frankrike, England, Danmark, Norge, Finland och 
Nordamerika att verkställa artbestämning och beskrifning pa in- 
sekter, som utöfva ett högst vigtigt inflytande på kulturväxterna, 
dels af enskilda personer att lemna räd och upplysningar vid 
skadeinsekters hemsökelser pa kulturväxter. 

Om man med skäl kan säga att HOLMGRENS vetenskapliga 
arbeten äro kända hos fackmän säväl i Europa som utom dess 
gränser, så torde måhända med ännu större skäl kunna sägas, att 
hans populära skrifter med nöje läsas af hvar och en, som har 
håg och lust för naturen. Han besatt en stor makt öfver språ- 
ket och ofta andas framställningen liflighet, värme och hänförelse 
för det ämne som skildras. Men mången gång inlade ban satir 
och var icke god att råka ut för, han egde »en exempellös för- 
måga att under den vänligaste och artigaste form säga de mest 
bitande sarkasmer». 

I det enskilda sällskaps- och kamratlifvet lät han sitt humo- 
nistiska lynne få fritt spel. En tecknare säger om honom: »Han 
var späckad med historier och spektakel. Sina onekliga musika- 
liska anlag hade han uppenbarat på ett egendomligt sätt. Han 





IGIE. 


Holmgren. 


une grande perte par le de 
le 31 décembre 1888, du savant distingué dont le nom est 
tête de cette notice. 

Né, le 10 novembre 1829, dans la paroisse de Vestra 
district d’Aska, en Ostrogothie, où son père, devenu plus 1 
(1837) pasteur de la paroisse de Vinnerstad, dans la même } 
vince, revêtait des fontions ecclésiastiques, HOLMGREN se cons: 
pour ainsi dire comme enfant à l'étude de l'histoire nature 
spécialement de celle des oiseaux et des insectes. A l'âge de 
ans, il s’essayait déjà à une monographie des Araignées. 

En 1850, HOLMGREN fut inscrit étudiant 4 l'université d’Up 
et se voua dès lors à l’entomologie. Ses connaissances et 
ardeur 4 l'étude attirerent bienlöt l’attention des autorités scie 
fiques et administratives de sa patrie, qui, dès 1852, l'envoyè 
à diverses reprises explorer la faune entomologique d’une fc 
de provinces suédoises. En 1861, il visitait en outre le D: 
mark et l'Allemagne avec une subvention publique, à l'« 
d'étudier la culture des sables volants de ces pays. En 18 
il prit part comme zoologiste à l’une des expéditions de N 
DENSKIOLD au Spintzberg. En 1874, létat de Suède le délé 
au Congrès entomologique de Paris, aftn d'étudier l’exposi 


174 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1880. 


d'insestes nuisibles à l'agriculture annexée à ce congrés, et en 
1877, il est appelé en France par des viticulteurs de ce pays, 
effrayés des dégâts causés a la vigne par le P’hylloxera. 

Dès 1855, HOLMGREN assistait le feu professeur BOHEMAN 
dans la classification et l’arrangement des collections entomologi- 
ques de l’Académie des sciences. En 1858, il devint professeur 
d'histoire naturelle à l'école supérieure de silviculture, place qu'il 
a occupée jusqu'à sa mort. Enfin, de 1880 à 1886, en qualite 
d’entomologiste de l’Académie d'agriculture de Suède, il a rend: 
des services éminents à l’agriculture suédoise. 

L'activité littéraire de HOLMGREN a été considérable, comm 
le montre la liste des ouvrages sortis de sa plume donnée ati 
168—171. Il est presque oiseux de dire que HOLMGREN état 
membre d’une foule de sociétés savantes suédoises et étrangeres, 
il jouissait, même en dehors de sa patrie, d'une grande autorité 
dans le domaine de l’entomologie agricole. 

HOLMGREN a été l'un des fondateurs de la Société entomo- 
logique, dont il fut élu membre honoraire de ı:re classe en 
1886. — Les lecteurs de cette Revue ont souvent eu à apprécier 
la part éminente qu’il a prise aux discussions et aux travaux de 
la Société. 

HOLMGREN appartenait à une famille de savants. De ses 
onze frères et soeurs, un frère, HJALMAR HOLMGREN, mathématicien 
distingué, est mort en 1885 comme professeur à l’école polytech- 
nique de Stockholm, un frère est professeur à l’université de Lund, 
et un troisième, le célebre physiologiste FRITHIOF HOLMGREN, est 
professeur à l’université d’Upsal. 








b 
| 
I 


SMA DRAG UR INSEKTERNAS LIF. 


Den 12 maj d. är träffades 4 Östra Stäket en larv af den 
bekanta Furuspinnaren, Æufrichia Pini, krypande à en gangstig 
i skogen. Larven syntes vara fullvuxen och han var sannolikt 
i begrepp att på lämpligt ställe förpuppa sig. Larven hemtogs 
och släpptes i en större glasburk af mer än 20 cm. i höjd med 
litet jord à bottnen, och försågs för säkerhets skull med litet 
föda. Denna brydde han sig icke vidare om utan kröp omkring 
och gjorde, såsom det tycktes, fåfänga försök att krypa upp för 
glasväggen. Innan jag öfverbundit burken, blef jag utkallad för 
något ärende, och burken fick stå utan öfverbindning en timme 
eller något mera. Då jag kom åter, fann jag burken tom — 
larven var borta. Han hade, då försöken att omedelbart krypa 
upp för burkens insida misslyckades, funnit på råd. Genom 
att föra hufvudet omvexlande till den ena och den andra 
sidan fästade han en fin men stark silkestråd i zigzag stälda 
linier vid glasväggen och med tillhjälp af denna repstege kröp 
han småningom uppåt och förlängde sin repstege uppåt samt 
klättrade så vidare uppåt på densamma, tills han nådde burkens 
kant. Detta hans sätt att gå till väga för att komma ur sin fången- 
skap hade jag nämligen tillfälle att snart därefter iakttaga, emedan 
larven återfans på golfvet i rummet och förpassades ånyo till 
samma burk, som nu försigtigtvis öfverbands med glest tyg. Sin 
repstege n:o 2 anbringade han på en annan del af burkens in- 
sida och begagnade, underligt nog, icke den förut upprättade, 
ehuru han, sökande efter förpuppningslokal, vandrade förbi och 








ENTOMOLOGISKA FORENINGENS I STOCKHOLM 
SAMMANKOMST 
DEN 28 SEPTEMBER -1889. 


Ordföranden, prof. SANDAHL, helsade de talrikt forsamlade 
ledamöterna välkomna ater efter sommarens angenäma arbeten 
och förströelser i skog och mark samt helsade särskildt förenin- 
gens ständige ledamot hr Fr. THEORIN, som nyligen äterkommit 
till fäderneslandet efter mängärig vistelse i Vestra Afrikas hetaste 
trakter, senast i Kamerun. Sammankomsten bevistades dfven af flere 
hrr skogsinspektörer fran vidt skilda delar af landet samt af an- 
dra landsortsledamöter. 

Sedan protokollet frän föregäende sammankomst blifvit upp- 
läst och godkändt, tillkännagafs att föreningen genom döden för- 
lorat två intresserade ledamöter, nämligen jägmästaren, grefve 
AXEL WACHTMEISTER på Lindås och grefve WATHIFR HAMILTON 
å Stigtomta. 

Följande nya ledamöter anmäldes: 


På förslag af lektor SPÅNGBERG: 
Läroverksadjunkten fil. dir Fr. LUNDBERG (Strengnäs). 
Direktören Fr. Fant (åkerbrukskolonien Hall). 

På förslag af konservator LAMPA: 


Pastor H. BECKMAN (Endre på Gotland). 
Hr Gustar MÖLLER (Helsingborg). 
Adjunkten, fil. kand. G. LÖFGREN (Helsingborg). 


På förslag af konservator W. M. SCHOYEN: 


Skolbestyrer cand. real. Hans WARrRLoÉ (Dröbak). 
Stud. med. J. SCHARFFENBERG (Kristiania). 
Entomol. Tidskr. Årg. 10, H. 4 (1889). 12 





178 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1880. 


På förslag af amanuensen SETH: 


Stud. YNGVE SJÖSTEDT (Smol., Upsala). 
Fil. kand. R. JUGNER (Vestrog., Upsala), 


samt de vid sammankomsten närvarande: 


Skogsinspektörerna A. M. HELLSTRÖM (Umeå), Fr. W. Ti 
GERHJELM (Östersund) och A. Fr. KJELLERSTEDT (Fjäl). 


Konservator LAMPA inledde sedan en öfverläggning om 
ollonborrarne såsom skadedjur och medel mot deras härjningar 
med ett längre anförande, som kommer att i tidskriften införas. 
I öfverläggningen deltogo därpå flera af föreningens ledamöter. 
Skogsinspektören SMEDBERG och byråchefen AF ZELLEN framhöllo 
fördelen af att verkställa plantering af skogsplantor >med klimp». 
hvarigenom de mindre utsattes för angrepp af ollonborrelarver. 
Likaledes vore fördelaktigt att uppdraga först björk och sedan 
bland björkarne bok, hvarigenom täta skogsbestånd kunde bildas, 
som voro mera skyddade mot dessa insekters härjningar, emedan 
ollonborrarne icke förekomma inne i tätare skogar. — Det har 
ofta sagts, att ollonborrarne svärma blott hvart fjärde år, men 
därimellan förekomma, enligt hvad kronojägarne iakttagit, ofta 
rätt betydande svärmningar, icke sällan med 2 års mellantid. 
Svärmningen hvart fjärde år är dock, så vidt man hittills vet, 
af öfvervägande storlek, hvilket naturligtvis beror därpå att cllon- 
borrens larv behöfver 4 år för sin fullständiga utveckling. 

Af flera ledamöter anfördes att larver af några andra skal- 
baggar kunna vara snarlika ollonborrelarver under olika stadier 
i utveckling, såsom larverna af vissa Aphodiusarter och af Oryctes 
nasicornis. Af den sistnämdas larver förevisade prof. SANDAHL 
ett antal lefvande exemplar, funna i en löfhög vid sommarläger: 
heten Lennäs å Vermdön. Dessa larver äro i sitt fjärde år 
mycket större än de jämnåriga af ollonborren, samt hafva olika 
form på mandiblerna. 

Prof. AURIVILLIUS förevisade sedan en afskuren stam och 
grenar af en alm från Tekniska Högskolans trädgård, hvilkas 
hela yta glänste som glas, liksom om ett vattenlager frusit om: 
kring desamma. Detta berodde på ett ytterst fint och tätsittande 
öfverdrag, spunnet af en acarid, om hvilken särskild beskrifning 
skulle i tidskriften intagas. Direktör Pint och fabrikör A. Bo 














ENTOMOL. FORENINGENS SAMMANKOMSTER. 179 


LINDER hade för flere år sedan à Fjäderholmarne sett en stor 
sälg, hvars stam blifvit på samma sätt glacerad genom dylik fin 
spånad, som äfven beklädde en nära liggande sten. 

Prof. SANDAHL visade slutligen en större glasburk å hvars 
insida larven af tallspinnaren, Eufrichia pini, hade spunnit 2 
prydliga repstegar, med hvilkas tillhjälp han klättrat upp för de 
glatta väggarne af sitt fängelse. En notis härom är intagen i tid- 
skriften. 


Oskar Th. Sandabl. 


ENTOMOLOGISKA FÖRENINGENS I STOCKHOLM 


EXTRA SAMMANKOMST 
DEN 4 DECEMBER 1889. 


Ordföranden prof. SANDAHL anmälde att föreningen förlorat 
tre ledamöter genom döden sedan sista sammankomsten, näm- 
ligen: apotekaren CHRISTIAN BERG i Stockholm, fil. d:r PATRIK 
FaBtAN HONORÉ DE LavaL, lärare vid Nya Elementarskolan i 
Stockholm, och med. d:r Gustar MOLLER, regementsläkare vid 
Skånska Dragonerna och tillika stadsläkare i Trelleborg, samt 
en utländsk ledamot med. d:r Franz Löw, som afled i Wien den 
22 sistlidne november i en ålder af 60 år, hvarjämte ordföran- 
den meddelade att, enligt i tidningarne meddelad underrättelse, 
föreningens medlem d:r VICTOR SIGNORET i Paris aflidit den 3 
april detta år. 

Sedan ordföranden egnat de bortgångnas minne några sak- 
nadens ord och särskildt nämt att ett porträtt af den om ento- 
mologien högt förtjänte d:r G. MÖLLER jämte nekrolog öfver 
honom vore att förvänta i nästa häfte af tidskriften, tillkännagafs 
att följande nya ledamöter invalts i föreningen: 


| PA förslag af-hr G. HOFGREN: 
Konservator EDVARD GRANSTEDT (Engelholm). 


På förslag af prof. AURIVILLIUS och hr JAGERSKOLD: 
Stud. OSCAR HERMAN HEDSTRÖM (Gotl., Upsala), 


ILOC 


inut Knutson (Stockholm) 
ORDAL FISCHER WILLE (Aas, Norge). 


nälde sig ing& säsom ständiga ledamöter 
6 


REDRIK Dusén (Kalmar) och 

GRILL (Stockholm). 

ırslag kallades till hedersledamot af förste 
af kgl. N. O. med. o. fil. dir f. d. pro 
BORG (Upsala). . 

; om sättet att högtidlighälla föreningens 
nber 1889. 


Oskar Th. Sandahl. 





GUSTAF FREDRIK MOLLER. 


Var Förening har nyligen förlorat en af sina mest nitiske 
och kunskapsrike arbetande medlemmar. Regementsläkaren vid 
kongl. Skånska dragon-regementet, riddaren af kongl. vasaorden, 
medicine licentiaten och chirurgie magistern GUSTAF FREDRIK 
MÖLLER, som afled i Trelleborg, torsdagen den 10 oktober af 
ett hjärtlidande, hvars första symptomer han erfor under juli 
månad sistl. år, och hvilka då bestodo af »trötthet och besvärlig 
andtäppa>. Under detta års sommar tillbragte han sju veckor 
vid Ulricehamns sanatorium, där han rönte en väsentlig förbätt 
ting, hvilken fortfor ännu någon tid efter hans hemkomst i bör- 
jan af augusti månad, men som snart visade sig vara blott en 


182 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889, 


bedräglig förhoppning. Dagen före sin död hade han ingått i 
sitt 64 lefnadsär och sålunda endast med några timmar öfver- 
skridit ålderdomens gräns: det 63:e året, romarnes Annus climac- 
tericus. "Tisdagen den 15 oktober anförtroddes hans stoft åt 
jordens moderliga sköte. 

GusTaF MÖLLER föddes på Sjörup i Vestra Ahlstads församling 
af Malmöhus län den 9 oktober 1826; fadren var kronoläns- 
mannen i Skytts härad, v. auditör OLOF Eleset MÖLLER och 
modren: GUSTAFVA FREDRIKA SCHLYTER, dotter af prosten och 
kyrkoherden i nämde församling: ADAM SCHLYTER. Efter att 
hafva genomgått Malmö högre elementarläroverk blef han student 
1 Lund 1843, med. fil. kandidat 1850, medic. kandidat 1853, 
medic. licentiat 1855 och kirurgie magister 1856. Samma år 
bosatte han sig såsom praktiserande läkare i den omkring en 
mil från hans barndomshem belägna köpingen Trelleborg, där 
han sedan haft sin verksamhet oafbrutet under en tid af 33 år. 
År 1862 blef han antagen till distriktsläkare inom Skytts härad 
med station i köpingen och ingick två år därefter på militär- 
läkarebanan, då han utnämdes till 2:a bataljonsläkare på samma 
regemente, där han vid sitt nyss timade frånfälle innehade rege- 
mentsläkaretjänsten. Tio år härefter, år 1874, sökte och erhöll 
han 1:a bat.-läkaretjänsten vid Norra skånska infanteri-regementet, 
hvilken tjänst han innehade till år 1880, då han på egen begär 
ran erhöll transport till motsvarande tjänst på sitt gamla rege- 
mente, hvarest han år 1884 utnämdes till regementsläkare, och 
samma år till riddare af kongl. vasaorden. Från år 1868 hade 
Trelleborg erhållit stadsprivilegier och MÖLLER blef nu den första 
stadsläkaren därstädes. Redan förut använd i kommunens ange- 
lägenheter blef han nu jämväl en af stadens fullmäktige och val- 
des år 1875 till ordförande bland desse, hvilken befattning ban 
sedan oafbrutet innehade till innevarande års början, då hans 
tilltagande sjuklighet nödgade honom att taga afsked från en tjänst, 
som han med heder beklädt under en tid af 14 år. Utom dessa 
befattningar såsom bade civil- och militärläkare samt kommunal: 
man hade han under sina krafts dagar och ända till sin under 
det sista lefnadsåret inträdda sjuklighet utöfvat en ganska vid- 
sträckt och ansträngande enskild praktik, hvilken ganska ofta 
hindrade honom från sysselsättning med sitt älsklingsstudium, 





NEREN: NEKROLOG OFVER G. F. MOLLER. 183 


entomologien, samt fran exkursioner i omnejden, hvaröfver han i 
sina förtroliga bref ej sällan beklagar sig. 

Redan under sin första studenttid var han känd säsom en 
god sångare och lärer hafva varit en bland medlemmarne i den 
s k. »Lindbladska qvartetten», hvarjämte han förvärfvat sig en 
ej vanlig skicklighet säsom flöjtist (ja äfven fagottist), och ännu 
pa senaste aren gerna deltog i ensemblemusik, helst klassisk, 
sidan den ofta i hans angenima och gästfria hem utöfvades. 
Att han med dessa förutsättningar var sen angenäm och eftersökt 
sällskapsman» följer af sig själft, men säkerligen uppskattades 
och värderades han dock mest af de närmare vänner och lärjun- 
gar, som hade lyckan att fa njuta af hans omfattande och gedigna 
kunskaper zn entomologicis, dar han var grundligt hemmastadd 
inom de fleste ordningar, men förnämligast dock inom Coleoptera 
och Hymenoptera. Det var i denna egenskap var Förening, re- 
dan fran början af sin tillvaro fick räkna honom säsom en högt 
värderad medlem och jämväl fått i flere fran hans hand till dess 
Tidskrift insända originalafhandlingar — af hvilka flere funnits 
värdiga att reproduceras i utländska facktidskrifter och det t.o. m. 
pa andra sidan atlanten -- röna talande bevis pa hans skarp- 
sinne och iakttagelseförmäga, parade med flit, ihärdighet och sam- 
vetsgrannhet: allt egenskaper, som kännneteckna den rätte natur- 
forskaren. Därjämte var han fran år 1885 medlem af »Soczete 
Entomologique de France», specielt intresserad för »Coléopieres, 
Hyménopières, surtout Ichneumonides», som det heter i säll- 
skapets »Liste de Membres». 

Det är sannolikt att hågen för insekternas studium tidigt fått 
näring hos M.; visst är att han, redan häruti hemmastadd, under 
sina första studentår och i sällskap med sin 2 år äldre vän, 
THOMSON, företog entomologiska exkursioner kring Lund (till 
»Fägelsäng med Landby och Ryd», »Kjeflinge» etc. samt till 
»Klinta vid Ringsjôn») äfvensom att bägge vid denna tid företrä- 
desvis studerade Coleoptera. Fran början af 1850-talet synes ett 
längre afbrott i dessa studier hafva egt rum under det M. afslu- 
tade sina medicinska studier dels i Lund och dels i Stockholm, 
äfvensom under de första åren af hans praktiska verksamhet så- 
som läkare. Men: »on revient toujours à ses premiers amours» 
heter det och med ingången af 1860-talet synes hans gamla håg 


184 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889, 


hafva" vaknat till nytt lif. Närmaste anledhingen härtill lärer ba 
varit, att en telegrafkommissarie E., som vistats någon tid i Kalix 
(nära polcirkeln) insamlat en del skalbaggar, hvilka han försökt 
att bestämma och visat sin samling för M. som, efter sä mänga 
års förlopp, dock hade så väl reda på djuren, att han kunde 
rätta alla felaktiga bestämningar. Hans håg för entomologien, 
häraf ytterligare lifvad, föranledde en skrifvelse till vännen THOM- 
. SON i Lund med begäran, att denne skulle sända honom hvad som ut- 
kommit af hans nya arbete öfver »Skandinaviens Coleoptera». Med 
den energi och det allvar, hvarmed M. alltid egnade sig åt hvarje sak, 
började han att sätta sig in i de nya och förändrade systematiska an- 
ordningarne och följde sedan, alltjämt lika ifrig, THOMSONS under 
åren 1871—78 utgifna Hymenoptera Scandinavia. Denna ordning 
intresserade M. om möjligt mer än Coleoptera och var det nu 
företrädesvis de i 4:de och 5:e tomen af sistnämda arbete be- 
skrifna Pteromaliderna, som blefvo hans älsklingar. Redan på 
1860-talet hade han börjat studera dessa vackra smådjur — in- 
sektsverldens kolibris — om hvilka SCHMIEDEKNECHT yttrat, »att 
äfven den största järnflit skall för alltid stranda på dessa djur.» 
- M. var äfven här en flitig medarbetare åt THOMSON, hvarom 
nämda arbete fran 1875—78 bär vittnesbörd på många ställen; 
särskildt genom den vackra Zorymiden, Lioterphus Molleri, hvilken 
M. funnit i bägge könen under mötestjänstgöring vid Herrevads 
kloster, och af hvilken Tu. bildat ett nytt slägte, grundadt på 
antennsträngens egendomliga bildning. 

Under senare år har M. funnit flera nya svenska arter, af 
hvilka 3 äro beskrifna af honom själf i Föreningens Tidskrift. 
I slutet af 1887 afsände M. en typsamling af svenska Pteroma- 
lidæ, så fullständig han kunde åstadkomma, till Gustav MAR i 
Wien, som då ämnade bearbeta det Europeiska materialet af 
denna grupp. Från honom fick M. i utbyte 86 arter Pteroma- 
lider, däribland flere Dalmanska och Bohemanska species, som 
han ej sett förut, hvarjämte följde Mayrs uppsats öfver Europas 
Torymider, hvilken M. länge förgäfves spanat efter i antiqvañis- 
terna. Äfven Proctotrupernas nirbeslagtade familj, af hvilka 
mer än 300 svenska arter äro beskrifna, har M. ökat med 2 af 
honom jämväl i Tidskriften beskrifna nya arter. Af Fam. My- 
maroidæ, som bildar öfvergången mellan dessa bägge familjer 











NEREN: NEKROLOG OFVER G. F. MOLLER. 185 


och hvaraf omkring 60 arter äro kända inom Tyskland och 
England, har M. äfven funnit några arter i Sverige. De äro, som 
bekant, helt små djur (fr. 0,5—1,5 m.m.), hvilka parasitera i fjäril- 
ägg, men öfver dessa finnes lika litet som öfver Braconiderna 
något skandinaviskt arbete. 

Men den familj, som under senare år mest intresserade M. 
var dock /chneumonidernas, särskildt det stora slägtet Ickneu- 
mon. Den 7 jan. 1886 skrifver han härom: »Hvad /chneumones 
beträffar skall det bli högst intressant att se THOMSONS och 
HOLMGRENS utredning af desamma, då de arbeta hvar för sig 
och utan att hafva reda på hvarandras åsigter. Denna grupp 
tyckes nu ha blifvit gouterad; utom våra svenska vänner arbeta 
1 dessa tider engelsmännen BrRIDGEMAN och FiTtCH, tyskarne 
TISCHBEIN och KRIECHBAUMER med de samma; fransmännen 
LETHIERRY och PUTON intressera sig äfven för dessa ståtliga, 
men svärbestämbara djur». Redan 1880 hade HOLMGREN i sina 
»Adnotationes ad Ichneumonologiam Suecicam», införda i Ent. 
Tidskrifts ı:sta årgång, ökat slägtets förut af honom beskrifna 
123 svenska arter med 17, sedan 1864 nyfunna arter, hvar- 
ibland 8 nove spceies. Men dä fortsättningen häraf lät vänta 
pa sig, började MOLLER en revision af det stora slägtet, hvarvid 
han emellertid mötte oöfvervinneliga svärigheter vid utredningen 
af Zuctatorius-gruppen, såsom han i bref benämner densamma. 
Det var härvid hanarne, sum erbjödo de största svärigheterna 
och dessa hade snarare ökats än minskats genom HOLMGRENS 
sadnotationess. Det befanns att auktorerna dels ofta beskrifvit 
könen af samma art med olika namn och dels förenat könen 
afolika arter under samma namn. For att undvika den villervalla, 
som häraf blef en följd, hade THOMSON och MÖLLER vidtagit 
den utvägen att beskrifva endast honor af nya arter, men ställa 
de okända hanarne åsido tillsvidare och till dess utrönt blifvit 
hvart de borde föras. Slutligen har MÖLLER i Tidskriften, 1883, 
beskrifvit en af honom vid Kempinge nyfunnen art: I. clavipes 
jämte 3 för Sverige nya GRAVENHORSTSKA och WESMAELSKA arter; 
och HOLMGREN år 1883: 3 i Norrland nyfunna arter, hvilka han 
nämt efter: MÖLLER, RINGIUS och RUDULPHI. 

Af biologiska rön och iakttagelser var M. jämväl högligen 
intresserad. Sålunda säger han i bref af den 25 aug. 1885: 


186 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


»Samla, uppföd och kläck fjärillarver! Det är ett stort nöje, och 
sa far man: 1) vackra exemplar, 2) parasiter, 3) biologiska facta.» 
Pa detta sätt har han i fem år, 1882—86, studerat »Kalfyaril- 
larvens parasiter» och framlagt de vackra resultaten af sina 
forskningar 1 Tidskriften för sistnimda ar pag. 81—85. Men 
han har äfven i bref till mig af den 5 april 1884 och den 17 maj 
1885 härom yttrat ett och annat, som jag anser förtjäna att här 
meddelas, såsom kompletterande det nämda referatet. »Jag be- 
slöt i höstas», heter det i de första af brefven, »att samla in 
Microgaster-kokonger (som de kallas) för att få reda på huru 
det förhöll sig med Hemitelis och Pezomacki dubbelparasitism; 
hittills har jag kläckt 118 Dibrachys g@Q och 36 Hemiteles 3; 
ännu ingen ® af de senare och alls ingen Microgaster. Skulle 
nu möjligen ingen Microzaster alls framkomma, kommer jag att 
våga det påståendet att Hemiteles ej är dubbelparasit, utan 
lika primär sådan, som Mäicrogaster, ty jag har puppor efter 
larver utkrupna ur kålfjärillarver i lyckt kärl, oåtkomliga för 
både Hemiteler och Pteromaliner och man kan väl knappt tänka 
sig möjligheten af att en Hemiteles 9 skulle kunna lägga sitt ägg 
på Microgaster-larven medan han ännu dväljes inom fjärillarvens 
kropp; dock naturens vägar äro underliga och ännu återstå 126 
puppor att kläcka». — Af Microgaster kläcktes emellertid 13 © 
4 © fr. d. 19 april till den 10 juli 1884 enl. Ent. Tidskr. 1886 
pag. 84. 

Den senare af de bägge skrifvelserna lyder sålunda: »Du 
minnes kanske att jag nämde om mina försök med att upp: 
fostra kålfjärillarver för att utröna vid hvar tid de möjligen 
attackerades af Microgasterer. Jag har fått dessa kokonger från 
såväl fullvuxna larver som från yngre, uppfödde inne i burar, 
oåtkomlige för någon parasit. Häraf kan således slutas, alt 
Microgaster i ett tidigt skede af larvlifvet insticker sina ägg. 
Microgasteres kläcktes: en del redan i augusti 1884 (från full- 
vuxna larver), resten i maj och juni 1885 (från de inne upp 
födde) och ännu finnas lefvande larver i kokongerna. I decem- 
ber öppnade jag en del af desse för att se om i dem funnos 
några parasitlarver; mycket riktigt fann jag i 4 st. puppskelett 
och en liten, blank, oval larv samt i en puppskelett jämte fre 
dylika larver; dessa antog jag tillhöra Hemiteles fulvipes, men 





—_ 


NEREN: NEKROLOG OFVER G. F. MOLLER. 187 


blef ej litet flat, då jag vid hemkomsten fran regementsmötet 
fann en mängd döde och några lefvande gvadrimera Pteroma- 
liner i bägge könen; således hvarken Hemzteles eller den penta- 
mere Dibrachys Boucheanus; nejl en Tetrastichus närmast lik 
Evonymellæ (BoucHÉ) men & utan abdominalfläck och 9 med 
olika skulptur på thorax. Hvar har nu detta odjur kommit ifrån? 
Utan tvifvel från käl-larvens kropp, därifrån de små larverne sugit 
sig fast vid Microgaster-larvens kropp och följt med, då dessa 
borrat sig ut och således blifvit inspunne jämte sina värdar. 
Tetrastichus måste passa på i ett tidigare stadium under hud- 
ömsningen att inbringa sina ägg i larvens kropp, ty den har en 
kort ferebra. Antagligen kommer jag att beskrifva nämda para- 
sit såsom 2. 5p.», tillägger M., hvilket ock skett i tidskriften 1. c. 
pag. 83. TISCHBEINS mening, att Didrachys skulle vara parasit 
1 2:dra ordningen på Hemiteles är väl ej härmed tillfullo veder- 
lagd, som M. själf anmärker 1. c. pag. 85, och resultaten af hans 
ännu i maj 1888 fortsatta iakttagelser rörande dylika kläckningar 
gåfvo endast: Hemiteles fulvipes i mängd, men ingen Braconid 
eller Pleromalid, hvadan den biologiska gåtan får bli olöst till 
en annan gång», säger M. och man kan ej gerna undgå, synes 
mig, att häri se en kraftig sporre till fortsättning af dylika iakt- 
tagelser, hvilka snart sagdt var som helst kunna åstadkommas, 
ehuru visserligen ej af Avem som helst, enär de förutsätta myc- 
ken urskiljning och stor iakttagelseförmåga. 

Såsom preparatör och samlare intager MOLLER ett utmärkt 
rum genom sin noggranhet och flit. Visserligen synes han från 
början hafva varit autodidakt, men han blef snart uppmärksam- 
mad, särskildt af professor BOHEMAN, med hvilken han redan 
i början af 1869-talet låg i bytesaffärer och hvars preparations- 
metod han redan då tillegnat sig. Det är visst att BOHEMAN 
satte ett högt värde på MÖLLERS insigter och skicklighet såsom 
preparatör äfvensom att han personligen besökte honom i Trelle- 
borg och tog hans samlingar därstädes i skärskådande. Ännu 
år 1868 (BOHEMANS dödsår) begagnade MÖLLER dennes »korta 
lappar» vid uppsättning af små insekter, men redan 1870 bör- 
jade han begagna längre kartongstöd för undvikande af grönspån. 
Under senare år började han i stället använda kalker-lärft, som 
lärer hafva fördelen att ej blifva brunaktigt med tiden. År 1884 


188 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1880. 


började han pa Tuomsons tillstyrkan begagna svarta nålar, hvil- 
kas flera företräden han ofta framhållit, förnämligast den att de 
ej oxideras, hvarigenom eljes ofta »dyrbara insekter under längre 
tids förvaring sOnderspringas». Under vintern 1886—87 om- 
stack han sina samtliga /chneumones och Crypti på svarta nålar 
och spände vingarne på af honom själf inventerade spannbräden 
— ett tidsödande arbete, då dessa djur upptogo ej mindre än 10 
vanliga insektlådor i hans samling. 

Det är själfklart, att en man, så intresserad och kunnig i 
sitt fack, gerna skulle meddela sina kunskaper och sin erfarenhet 
åt personer, som ville egna sig åt insekternas studium. Bland 
dem han tidigt (redan på 1860-talet) biträdt med råd och dåd 
var folkskoleinspektören d:r G. STRÖM, [efter hvilken en ny 
Laccophilus-art af THOMSON i Opuscula pag. 535 blifvit upp- 
kallad], hvilken under sina inspektionsresor i Helsingland flitigt 
insamlade Dyftiscider, efter MÖLLERS anvisningar och af honom 
därtill uppmuntrad; vidare under senare år den flitige ichneumo- 
nidsamlaren C. MÖLLER på Wedelsbäck (Stehag) som jämväl gjort 
en mängd vackra fynd, hr C. P. J. PETTERSSON, Håslöf, hrr B. 
VARENIUS, Malmö, stud. EKMAN, Alnarp, m. fl. Ofta begag- 
nade han skolynglingar såsom biträden vid sina exkursioner, 
hvarvid de af honom erhöllo en grundlig undervisning och ofta 
gjorde goda framsteg; bland dessa må nämnas: AUG. EHRENBERG 
från Halland, vid hvilken M. fäste goda förhoppningar; och på 
sista tiden: SIGFRID OLSSON m. fl.; de voro honom till god 
hjälp vid insamling af »galler» från ek, bok, pil, poppel etc. 
blomkorgar af Carduus, Cirsium, Centaurea. stänglar af Fraxi- 
nus, Sambucus, Rubus, etc. för hans kläckningar. 

Allt hvad MÖLLER och hans medhjälpare kunde finna af 
värde underställdes THomsons kritiska granskning; detta skedde 
vanligen vid deras ömsesidiga besök hos hvarandra i Lund eller 
Trelleborg. Somrarne gjordes ofta gemensamma exkursioner så- 
som kring Pålsjö, Lund, Kempinge ljung, Bökeberg med Fjellfota- 
sjön o. s. v. På det sistnämda stället möttes de ofta pr järnväg 
och deltog härvid ej sällan MOLLERS maka i dessa små utfärder 
i en omvexlande yppig natur med sin täta bokskog och vackra 
sjö. I början af augusti månad 1884 hade jag nöjet att i dessa 
tre personers sällskap därstädes tillbringa en oförgätlig dag, då 








NEREN: NEKROLOG ÖFVER G. F. MOLLER, 189 


vi alla hjälptes at att infånga hvad hvar och en fann vara af 
intresse. En stor sällsynthet, som jag förvarar som minne af 
denna dag är den vackra Longicornen: Agapanthia villoso-viride- 
scens DE GEER, SY, egendomlig för Skane. 

GusTAF MOLLER var sedan 1858, den 16 juli, förenad i 
äktenskap med sin kusin: ANNA Marsa OLEIDA, med hvilken han 
i mer 4n 30 är lefvat tillsammans 1 ett lyckligt men barnlöst 
äktenskap. 


Frän trycket har MÖLLER utgifvit följande skrifter: 


1, Nove Hymenopterorum Species descriptæ. — Ent. Tidskr. 3, 1882., p. 
179—181 (5 n. sp.) 

2. Bidrag till kännedomen om parasitlifvet 1 galläpplen och dylika bildningar. 
— Ent. Tidskr. 3, 1882, p. 182—186, 205, öfvers. i Psyche Vol. 4. 
1883, p. 89—91 under titeln: »Contribution to the knowledge of para- 
sitic life in galls». 

3. Bidrag till Sveriges Hymenopterfauna. — Ent. Tidskr., 4, 1883, p. 91—95, 
120, (2 n. sp.) 

4 Om kälfjärillarvens parasiter. — Ent. Tidskr. 7, 1886, p. 81—85, 137. 

5. Parasitkläckningar. — Ent. Tidskr. 7, 1888. p. 87—88, 138. 

6. Saturnia Pyri Schiff, tagen i Skâae. — Ent. Tidskr. 7, 1888, p. 144, 199. 


Skeninge den 12 november 1889. 


C. H. Nerén. 





EN NY ART AF SLAGTET CHARAXE 


AF 


CHR. AURIVILLIUS. 


Charaxes regius n. sp. ©. Alis supra atris, 
latis et fasciatis; anticis strigis duabus basalibus ( 
cellula discoidali et altera ad costam 1), macula 
cellule disc. in cellula 4:a, maculis duabus in me 
lam disc. et apicem alæ nec non seriebus duab 
una antemarginali macularum majorum 8 et altera 
cularum parvarum 6—7, cyaneis; posticis brevi 
fascia media et maculis lunulisque marginalibus c: 

Alæ subtus fere ut in Ch. Tiridate Cram. sij 
tate, at nonnihil dilutiores. — Long, al. exporr. 

Hab. Camarun (F. Theorin). 

Till öfre sidans teckning liknar denna vack 
Ch. Mycerina Gopr., från hvilken den dock är li 
genom bakvingarnes svansbihang som ock genom 
alldeles skiljaktiga teckning och färg. 


RESUMES. 


(Page du 191 texte.) 


Cur. AURIVILLIUS: Une nouvelle espèce du genre Charaxes 
Ochs. 


Voir la description latine à la page mentionnée. 

M. AURIVILLIUS ajoute (en suédois) que par le dessin du côté 
supérieur cette belle espèce se rapproche beaucoup de Cz. 
Mycerina Govt., dont il est toutefois facile de la distinguer 
par l’appendice caudal des ailes postérieures, ainsi que par le 
dessin et la couleur tout à fait différents du côté de dessous. 








ENTOMOLOGISKE UDFLUGTER I TROMSO OMEGN 


AF 


J. SPARRE SCHNEIDER. 


Under Ilæsningen af hr Emil Holmgrens interessante opsats 
over lepidopterologiske ekskursjoner i Stockholms skjærgärd (Ent. 
Tidskr. 1886—87) opstod der uvilkärlig hos mig et levende ön- 
ske om at indbyde mine entomologiske venner pa en udflugt i 
Tromsö-trakten, angäende hvis insektfauna jeg vistnok allerede 
har offentliggjort et og andet. men som jeg tror vilde vække 
större interesse og blive bedre forstäet, när man ligesom selv 
fik gå og iagttage og samle med en erfaren förer ved sin side. 

Jeg har også Gnsket, at de mange, som mellem år og dag 
henvender sig til mig med forslag om bytteforbindelser og an- 
modninger om alle slags oplysninger, for en stor del 1 entomo- 
logisk retning, skulde fa et indblik 1 denne tilsyneladende sa 
fattigt udstyrede trakt, da de fleste synes at sta i den formening, 
at man her kun behöver at ga udenfor sin dör for at samle de 
störste rariteter, medens det virkelige forhold er således, at der 
i Tromsö nærmeste omgivelser intet findes af de sedvanlige de- 
sideratissima, der figurerer på alle mankolister, som feks. Ocnezs 
bore, norna, Arg. charichlea, polaris, freya, frigga, thore-polaris, 
Plusia parilis, diasema etc. etc. Den der kommer med store 
planer om massefangst af slige herligheder, vil jeg ikke tilrade 
at offre en time på Tromsö men rolig at fortsætte til det indre 
af Mälselven, Alten og Ostfinmarken, og kanske han sä alligevel 
finder, at han er kommen for tidlig eller forsent, eller at der 
overhovedet ingen sommer blev! Men den virkelige elsker af 
naturen og særlig den, der füler og forstar det fortryllende ved 
hdifjeldets ensomhed med sit tilsyneladende så karrigt udstyrede 

Entomol. Tidskr. Arg. 10, H. 4 (1889). 13 


ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


i hôieste grad interessante plante. og dyreliv og den 
mange henseender beslægtede og ligesä ejendommelige 

vore tallése myrer, ham vil jeg trygt indbyde til at 
let fattige Tromsô et 8 dages besög; jeg skal intet for- 
m men före ham omkring på mine bedste fangpladser 
sam at falde i henrykkelse over en Cicindele campestris 
bitter skuffelse at kaste blikket efter en forfeilet Pieris 


billede af Coleopter- og Lepidopter-faunan ved Tromsö, 
:nfor oprulles, er vistnok det samlede resultat af mange 
yer gjennem en række af år; men det er neppe nogen 
erkastet, at en flittig og opmærksom samler, der havde 
elt til sin rädighed og fik bruge den i et gunstigt 4r 
883 og 84, i löbet af en uges tid skulde kunne præ- 
etnær det hele antal iagttagelser, som jeg her har sam 
et. 


I. Efter islösningen ved »Præstvandet». 


er idag förste juni, »sommermäneden», som det heder 
rske almanak. De sidste rester af isen i gaderne er 
t, en idræt, hvori sma og store deltager lige ivrigt, og 
ge ankeldybe värsöle, der dækker sävel trottoirer som 
, föles rent ud behagelig, efterat man nu i 8 samfulde 
har trasket om pä sne og is. Gjögen er hört i gär, 
ke af grâtrast (Turdus pilaris) besöger flittigt kompost- 
og fortæller med et ustandseligt skrat om de agrariske 
mens bergfinken (Fringilla montifringilla), den stym- 
jæves anstrenger sig for at hamle op med den vevre 
inger (Syria trochilus), som i de nögne birke slår sine 
ler. Men godt gjemt i en stor vidie (Salix nigricans) 
1 liden tonekunster, sivsangeren (Sylvia schanobanus), 
vistnok i skjönhed näes og overgäes af nordens natier- 
iælken (Lusciola suecica), men som i lunefuldhed og 
e toner gar fornd for alle nordens sangere. Oppe fra 
r rypesteggens (Lagopus subalpinus) stærke skrig helt 
a travle by, medens mere eller mindre harmoniske toner 


SCHNEIDER: ENTOMOL, UDFLUGTER I TROMSO. 195 


nede fra söen forteller, at også der nyder de vingede skarer i 
fulde drag af varens liv og lyst. 

J.angs veiene pranger en rig afveksling af lave Sa/ices med 
sine gra og gule »gäsunger», hvor allerede en og anden humle 
ibombus terrestris, lapponicus, agrorum, nivalis) og Halictus 
iafpponrcus söger nektar og glemsel, markerne har begyndt at 
iture sig det med slig usigelig længsel imödeseede grönne, hvor 
allerede Caltha palustris, den sjeldne Corydalis fabacea, Pri- 
mula scotica, Potentilla maculata, Lotus corniculatus, et par 
Vrola-arter m. fl. har begyndt at ivæve mönstret, medens for- 
lengst Sarifraga oppositifolia og Tussilago farfara har stukket 
sine sma nysgjerrige hoveder frem, dä endnu den övrige natur 
là helt fængslet 1 vinterens lænker. Men gjennem larmen fra 
byen og havnen og alle naturens sma og store röster trænger 
sig denne dumpe susen fra de lösslupne fjeldbække pa fastlands- 
siden, som mere end alt andet indgiver denne ubeskrivelige for- 
nemmelse af frihed og forhabning, der skulde synes istand til at 
smelte pantseret om det i indolens mest forherdede Nordlands- 
hjerte. men som i hvert fald fuldest föles og forstäes af Floras 
og Faunas sande tillbedere. 

Himmelen er så ren og bla som nogetsteds i verden, solen 
straler med lys og varme, men i skyggen föler man dog Gie- 
blikkelig, at vinteren endnu kun har löftet lidt pa födderne og 
uindskrenket hersker over alt, der ligger mere end 200 meter 
over havet. Dog tranger ikke livet ı den arktiske natur mange 
varmestraler for at vækkes, græsset har forlængst begyndt at 
spire under sneen, og marken grönnes i en fart, säsnart det hvide 
teppe fjernes. Insektverdenen holder tappert fülge med den üvrige 
udvikling, og der flagrer ogsa det gamle velkjendte varbud, en 
Vanessa urticæ i sin lidt forandrede polardragt, og er året lidt 
tidligt, fölger Lreris napı snart efter; ja 31 mai 1877 fandt jeg 
endog ett pragtekspl. af Anarta melanopa siddende ganske be- 
dövet på en Sa/r-rakle, 

Langs veiene og især under de fra stengjærderne nedfaldne 
stene lönner det sig nok nu at söge efter Coleoptera. Her tager 
vi i store kolonier Amara torrida, Calathus melanocephalus v. 
nubigena, Cryptohypnus riparius og riviularius, Rhaphirus 
attennatus, Qvedius molochinus og andre proletarer, mere enkelt- 


196 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


vis Am. quenselü, apricaria og den vakre interstitialis, Brady- 
cellus deutschit, Loricera pilicornis, Notiophilus agvaticus. Pa 
trobus picicornis, excavatus v. assimilis (clavipes Thoms.), 
Nebria gyllenhalii med enkelte var. balbi og Ayperborea, 
Tropiphorus mercurialis, Otiorhynchus maurus og rugifrons 
Silpha opaca, Cytilus varius i vakre varieteter, talrige Si#plo. 
carta semistriata og Aphodius piceus, og om lykken er god, 
kanske en DBarynotus schœnherri, Myloechus appendiculatus 
eller Colon puncticollis, medens Catops morio og Cercyon unt- 
punctatum ligeledes hörer til de störste sjeldenheder. Men sikkert 
vil vi finde Anchicera analis og i selskab med den en hel her. 
skare af disse rapfodede Drachelytra, hvis determination man 
med gru imôdeser. Kongen for dem alle, Creophilus maxillo- 
sus ligger rolig dugstænket i sin vinterhule, ligesa Schisochilus 
murinus og Philontus æneus, medens den store flok af sma. 
rövere allerede er i livlig bevægelse: Phil. cephalotes i mængde 
med enkelte sordidus eller kanske en puella, Othius lapidıcola, 
Oxytelus rugosus (sjelden), Anotylus nitidulus, Omaltum fossu- 
latum, Stenus pusillus og carbonarius, Tachinus collaris og 
laticollis, Tachyporus scttulus og pustllus (men ingen chryso- 
melinus !), Oligota pusillima, Oxypoda umbrata og islandica 
Baryodma lanuginosa, Aloconota immunita, Acrotona fungi 
talrigere end alle andre, medens a/errima er sjelden, Amischa 
analis og Geostiba circellaris, en hel hoben Atheta, hvoraf kan 
nævnes arctica, melanocera, tibialis, punctulata, clavipes, fusça, 
medens Olophrum fuscum og rotundicolle, Falagria sulcata, 
Coprothassa sordida og endnu flere, som det bliver for vidlôftigt 
at opregne, rangerer under sjeldenhederne. 

Men vi skal ikke hefte os forlenge her, da et endnu in- 
teressantere og mere ejendommeligt Col/eopter-samfund venter på 
at gjöre vort nærmere bekjendtskab. Isen på »Przstvandet» 
er nemlig brudt op for en dags tid siden med nordlig vind, og 
da tör jeg love et så godt udbytte, som neppe nogen anden 
udflugt pa Tromsöen under andre omstændigheder vil kunne 
bringe os. 

Det går i begyndelsen noget tungt opover den lerede »Kongs- 
bakke», om vinteren en tumleplads for börn, om sommeren 
Prado’en for byens melkegivende firbenede, men snart har vi 





SCHNEIDER: ENTOMOL. UDFLUGTER I TROMSÖ. 197 


byen med sit slör af kulrôg under vore fodder, flüien på kirke- 
spiret blinker en afskedshilsen, og nu lönner det nok umagen 
at standse nogle dieblikke og lade omgivelserne passere revu. 
Bred og mægtig hever »Tromsdalstinden» sin 4,000’ höie, helt 
hide pyramide ret imod os og lukker for den bekjendte Troms- 
dal i öst; i syd glittrer »Bentsjordtindens» toppe af samme höjde 
og en hel række fra 3—400p' hdie tinder, börn imod de stor- 
artede fjeldkolosser, som omkrandser Balsfjordens bund, men 
desværre ligger udenfor vor horisont. De to mörkeblä tilsyne- 
adende ganske lave koller ret i syd, netop der, hvor solen hver 
21:de januar forsöger at stikke frem sit smilende äsyn til en 
venlig nyärshilsen, og hvis konturer næsten udviskes i den hild- 
rende värluft, er det fjerneste landemærke, som vort die herfra 
kan nå; det er det stolte »Märfjeld» (c. 4300’), hvis isolerede 
beligenhed gjör det synbart næsten overalt, hvor man færdes i 
Malangen og Malselven. I nord lukkes synkredsen af de lidet 
tremtredende fjelde på Ringvatsöen, medens mod vest en vildt 
formet fjeldrekke, hvoraf »Blämanden», også kaldet »Carl Johans 
Nese» (c. 3500"), gjör sig mest bemærket, afslutter det fjeld- 
panorama, som overalt stænger vor horisont. Til sjö ser du 
intet, Gen er ganske flad ovenpä, og det forekommer en, som 
stod man midt på en stor höislette med alpetrakter på alle 
kanter. 

Men fremad! Forbi de to kirkegärde, den lutherske med 
en vakker birkelund till venstre, og den katholske med et stort 
trekors pa en næsten nögen houg til höire, passerer man först 
nogle större myrsletter, som i juli vil levere forskjellige in- 
teressante Lepidoptera, men nu for störste delen er snedækket. 
Rundt om star en lav men tæt birkeskov, hvis grönlige tone rö- 
ber, at den om nogle dage vil stä i sit fagreste värskrud, om 
det gunstige veir vedvarer. 

Her i den nordre ende af myren ligger da »Præstvandet», 
en beskeden mudret dam pa nogle hundrede meters længde og 
bredde, som for en del skylder vandbygningskunsten sit omfang, 
idet myren blev opdæmmet forat tjene som reservoir for byens 
vandværk, hvorved efterhanden en mængde flydende Ger er op. 
staet; heldigvis flyder der i de senere ar til drikkebehov et mere 
lugt- og farvefrit vand i byens tappeposter! Omzgivelserne er 


198 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


imidlertid overmäde vakre, og midnatstimen heroppe en juninat 
vil neppe så snart glemmes. För i tiden var her vistnok også 
et idyllisk fredens hjem for talrige vandfugle, men nu, da Tromsö 
mandlige indvänere kommer till verden med hund og gever, er 
Pr&stvandet kun skuepladsen for et og andet flygtigt stevnemdde 
af den forsigtige grägäs (Anser cinereus) og andet ædlere vildt, 
og kun enkelte Zringa temmincki og Totanus fuscus eller 
.calidris slår sig till ro her for den korte sommer. Omkring 
midten af mäneden mödes her ofte större flokke af brushaner 
(Machetes pugnax), som pa de flydende Ser opförer sine fan- 
tastiske turneringer men snart flytter til Finmarken, og i alminde- 
lighed er der temmelig stille og öde heroppe. Desto tryggere 
föler imidlertid skogrypen sig her, hvor hver tomme land er bort- 
forpagtet som jagtret, beskyttet som den ogsä er af lovens stærke 
arm; men pas dig mor rype, som ligger der så tryg i lyngen og 
speider med dine blinkende sorte öine, mens hundene springer 
over din ryg; när den ı5 august kommer, skal vi tales ved om 
landsfreden! 

Men hvad bliver det så til med de lovede biller, udbryder 
min utälmodige ledsager. Jo, böi dig nu for det förste ned og 
loft op den flade sten der til höire under vidiebusken, så finder 
du 2 Corymbites affinis, og stik derefter vandhäven ned i den 
lille med visne blade halvfyldte gröft, sa far du nogle Helopho- 
rus glactalis Nil. (nivalis Thoms.) og et par af den sjeldne 
Hydroporus melanarius Sturm. til at begynde med. Og sa skal 
vi standse en liden stund her ved denne lille med krogede birke 
bevoksede bakke, pa hvis nordside der altid til helt ud i jul 
ligger en megtig sneskavl, og som forresten ser yderst gold og 
uindbydende ud. Men bortseet fra, at den i sin egenskab ‘af 
gammel morænevold nok kunde Jære dig et lidet stykke geologi, 
sa lönner det nok umagen at vende endel af de mange sma 
stene, som ligger blandt det visne löv pa den magre röde glacial- 
sand. Der gar vistnok flere sten pa hvert insekt, men her er et 
sikkert findested for Amara brunnea, det eneste jeg kjender fra 
‘Tromséen, desuden far vi enkelte eksplr. af Gabrius nigritulus. 
Lathrobium fulvipenne, atripalpe og batcalicum, Dyschirms 
globosus, den ejendommelige men sjeldne Gymnusa bresicollis, 
enkelte Lrogluta alpestris og crassicornis, Tachinus proximus, 





SCHNEIDER: ENTOMOL. UDFLUGTER 1 TROMSÖ. 199 


Aphodius piceus med flere almindeligere arter; den her nord 
meget sjeldne PhAzlonthus vartans har jeg også taget her. 

Og så en halv snes skridt til, så star vi ved bredden af 
vandet lige ved vandindtaget og far nu legge os pa alle fire i 
den rette observationsstilling. Se der iler en Am. interstitialis 
afsted, og flere viser sig nok snart, skjönt terrænet her ikke er det 
sedvanlige for denne art; talrige ekspr. af en liden race Bemé. 
bruxellense, og mere enkelte dipunctatum er også allerede i 
rörelse, men under de desværre altfor få stene ligger Pelophila 
borealis, Blethisa multipunctata, begge arter Patrobus, en enkelt 
Aphodius rufipes, Othior. maurus og Feronia diligens Strm. 
endnu i sine vinterhuler bedækkede med dug af den smeltede rimfrost. 

Under vissent löv lige i vandkanten tager vi en halvsnes 
Ilybius angustior, der har overvintret på land, og med dem en 
mangde sma Staphylinider: A/y//ena dubia meget talrig, Gnypeta 
cœrulea, Arpedium qvadrum og troglodytes, Olophrum boreale, 
en enkelt Lesteva longaelytrata, Geodromicus globulicollis, Ra- 
Lhirus maurorufus Gr., Gymnusa brevicollis, Hypocyptus le- 
viusculus og sandelig, der har vi også en Boreaphilus henningt- 
anus; men hvor denne langhalsede eventyrlige skabning har sit 
rette hjem, har det desvarre ikke lykkes mig at udgrunde. Her 
far vi også nogle Cyphon vartabiles. 

Ved at trede på græstuerne bringer vi en hel hærskare af 
Elaphrus cupreus til at fare ud i vandet og med dem diverse 
Stenus, flest juno og fascicularis J. Sablb. (6rachycerus Thoms.), 
men også nogle difoveolatus og en enkelt pudescens, andre ar. 
ter har jeg ikke fundet her. Men se, der kommer en noget större 
kobberbrun Æ/aphrus kravlende op af det väde element og er- 
kjendes straks med fryd som den eftertragtede /apponicus. Folg 
mig ud på den blöde myr her til höire, så skal du mellem 
Sphagnum-tuerne mide ikke fä af denne vakre art og i de skjön- 
neste varieteter, hvoraf den glimrende smaragdgrönne oversträler 
alle; og yderst ved kanten og delvis i vandet beveger sig med 
stor færdighed nogle Dlethisa, medens en liden Anchomenus 
gracilis söger at efterabe sin store slægtning. Men andet ser 
vi ikke herude, og nu kan det vel vere pa tide at undersöge, 
hvad der skjuler sig i den tztte masse af Zgvisetum-stumper 
og andet »Genist», som krandser stranden. 


200 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


Vi gjör et dygtigt greb med häven og ryster indholdet ud 
pa en mostue, og nu gjælder det at vere rap for at kunne gribe 
det rette i denne mylde at Coleoptera, Gammarus neglectus, 
Coriza, larver af Diptera og Phryganeider og meget andet styst 
kryb, ja kanske en velmæsket Rana temporaria hopper dig lige 
i ansigtet. Agabus arcticus udgjör den overveiende del, men 
der er heller ingen mangel på Dytescus lapponicus (den furede 
@ dog meget sjelden), endel //ydizus angustior, enkeltvis Agaéus 
alpestris, congener v. lapponicus, et par Actlius sulcatus Q (han- 
nen er mærkelig nok ikke fundet i vor arktiske region), en hel 
del Hydroporus palustris og atriceps Crotch. (melanecephalus,, 
griseostriatus meget sjelden, og fastklainrede pa undersiden af 
et lidet træstykke sidder nogle Helophorus planicollis Thoms. 

Men endnu er der et par beboere af Præstvandet, som endnu 
ikke har presenteret sig, og dem far vi sikkert ved at dse op 
rusket i den lille bugt på venstre side af indtaget; det er Aan. 
tus bistriatus, som er ganske sjelden, og den eftertragtede Co. 
lymbetes dolabratus, som er noget hyppigere. Dens slagtnin; 
paykulli har jeg endnu ikke seet i Præstvandet, men kun erholdt 
et enkelt ekspr. ved en dam i selve byen. 

Og med dette udbytte far vi sla os tilfreds for idag, det er 
jo den förste ordentlige ekskursjon for året, og så ma vi ikke 
glemme, at vi befinder os under ner 70:e grad n. br. til oz 
med pa en 6 i skjærgärden. 

Malakologen vilde heller ikke forgjæves være fulgt med os 
hidop; en vakker form af Limnea ovata er talrig her, og ikke 
mindre end 5 arter Prszdium er paviste, nemlig fossarınum Cles., 
lilljeborgi Cless., hoyert Cles., nitidum Jen. og milium Held. 

Fisketomt er vandet heller ikke nu længer. Efter et mis- 
lykket forsög med »rör» (Sa/mo alpinus), der gik ud, da dem. 
ningen for endel år siden brast, har det lykkes at få karudser 
til at forplante sig der; de er nu bra store, og vistnok er Tromsö 
det nordligste sted, hver denne art er akklimatiseret. 

Så smilende grön som Tromsöen nu ligger der om som- 
meren, opdyrket som en have, og alt af kulturen uoptaget land 
dækket af en tæt om end lavstammet birkeskov, sä meget mer- 
keligere er det at Ilæse, hvad Zetterstedt i sin »Resa genom 
Sveriges och Norges Lappmarker» i 1821 har at berette om 





SCHNEIDER: ENTOMOL. UDFLUGTER I TROMSO. 201 


Tromsöen. »Vegetationen på ön är klen; när man undantager 
en mängd pilbuskar, starrgräs, hjortron och mossor, som intaga 
höjderna, så har Flora blott qvar ned omkring stranden en krans 
af några ädlare växter.» Det »kärr», som han omtaler under 
>4:de juli, og som da tildels var dækket med sne og is, har uden 
tvivl været Prestvandet; gid han havde kunnet læse ovenstäende 
og hört, hvordan en ekskursjon 68 år senere var faldet ud. 


ll. Tromsdalen. 


Tromsdalen eller »dalen», som vi siger her, har en god 
klang i Tromsöboernes ören. Når vi er slupne ud af det lange 
vinterfængsel, dobbelt pinligt på en 6, hvor man ingen vei kan 
komme, som det er værd at tale om, er det beboernes förste og 
störste sommerfornöielse at samle hele familien og vel udrustet 
med kaffekjedel og andet tilbehör att sætte over det strömhärde 
sund og så for dagen slå sig ned mellem de lyse birker, spise 
römmekolle (filbytta), plukke ber, lege eller sove i solbakken. 

Men ogsä for turistverdenen er Tromsdalen et af de punk- 
ter, som’ uafviselig må besöges, eftersom BÆDEKER befaler det. 
Thi her har siden umindelige tider nogle Fjeldfinner fra Kare- 
suando havt sit sommerkvarter, og nar turistskibet melder sin 
ankomst med salut, pynter fjeldets sönner og dötre sig 1 sin bed- 
ste stas, for nu er der flere »roner» (kroner) at fortjene, end der 
er personer i den Europa-trætte kavalkade, som efter 2 dages 
stillesidden p& dampskibet ikke ärker at spadsere den yndige 
halvtimes veistub, men foretrækker »to go on horseback.» For i 
tiden traskede man en god halv norsk mil opover over bække 
og myrer; nu förer en god ridevei op til leiren, der er flyttet 
halvveis ned i dalen, og medens Lapperne viser sine kunster 
med lassoen, stiller 2 a 3 fotografer op sine apparater for at 
forevige disse grupper af Stanley-hatte med hvide slör og pels- 
besatte käber, der medbringer de deilige blanke kroner, men 
tillige har forgiftet disse stakkars naturbörn i en grad, som det 


202 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


rent ud er oprörende at iagttage. Med modvillie vender jeg mi: 
bort fra dette billede og flyr ud til moder natur forat hente bedre 
indtryk og fölelser. 

Tromsdalen er en udpræget »bottendal», der diensynlig er 
et resultat of ismassers arbeide i en fjern fortid. I sydost luk- 
kes den af Tromsdalstinden, medens pa nordsiden Thomasjord- 
fjeldet (hornblende bergart og fuldt af urer) og i syd Flöifjeldet 
(glimmerskifer med kalklag), steilere men græsklædt helt til top- 
pen, danner siderne. Bunddækket er grus og sand, rullesten og 
skarpkantede fra fjeldsiderne nedramlede blokke, vekslende med 
myrstrekninger. Vegetationen er frodig, men af tidligere dages 
pregtige birkeskov star der nu kun nogle fa bedagede, top- 
brudtg veteraner överst i dalen; dog viser den raskt opskydende 
ungskov af birk, or og vidie (Salix nigricans), at her atter kan 
blive noget, om naturen uhindret far rade, det vil sige, oar Fjeld- 
finnerne er uddöde, og Nordmzndene har hört op at hade skov. 

I hele sin lengde af c. 7 kil. gjennemströmmes dalen af 
Tromsdalselven, der kommer fra et lidet vand överst oppe under 
en brat sort fjeldveg. Det overordentlig rigt græsklædte överste 
parti af dalen har jeg endnu ikke undersögt 1 den for insektlivet 
gunstigste tid af sommeren. men slår ikke alle marker feil, er 
her vistnok et ypperligt feldt, og jeg har også foresat mig ved 
förste leilighed at revidere det grundigt. 

Vi lander ved den bekvemme for turisterne bestemte trappe 
og er idag 3, idet lepidopterologen har slaet fölge med; thi 23:de 
juni har lokket også mange sma »skjelvingede» frem til ære for 
dagen, idet insektlivet i T'romsdalens varme urer er tidligere 
udviklet end noget andetsteds i Tromsö omegn. 

Veien går gjennem tunet pa garden Storstennæs og fölger 
så temmelig ner söen forbi Tromsösundets kirkegård, til vi nar 
elvens udlöb. Engen står gul af Ranunculus og Caltha, men 
nar undtages nogle Preris napi, hunnen i sin gulgrå arktisk- 
alpine dragt, en del Cidaria albulata og etpar hoist middel- 
madige Vanessa urtice, kommer der ingen andre Sirener pa vor 
vei her, hvorfor vi büier af tilhôire ved den förste bæk, arbeider 
os gjennem et tat vidiekrat, hvor et par nyklækkede Boys in 
gvinatalis falder som bytte, og star sa ved en liden rund myr, 
der ser höist lovende ud. Forventningsfuld trader du ud og 


SCHNEIDER: ENTOMOL. UDFLUGTER I TROMSO. 203 


speider omkring; skal det förste syn vere en Argynnis frigga 
eller vil en stor sort Erebia disa tumle op af stargræsset? A nei, 
min ven, du er her med byens larm endnu inden hörevidde, og 
den Argynnis, du jager efter, er en exphrosyne i sin alminde- 
hgste dragt, som har forladt bakken der borte for et dieblik. 
En maned senere flyver her A. arsilache i en stor og vakker 
form, andre »perlemodersommerfugle» vil vi söge forgjæves: 

Men sænk blikket med opmerksomhed ned på tuerne, og 
du skal blive var en sand vrimmel af Micros, der frembyder 
meget af interesse. Talrige Penthina schulgtana, bipunctana, 
falustrana, metallicana, den meget lokale Steganoptycha erice- 
tana, Phoxopteryx myrtillana, sværmer livligt omkring Betula 
nana og Vaccinium, medens Zortrix forsterana og rubicundana 
altid forekommer meget enkeltvis. Her möder os atter Bof. zn- 
quinatalis, Eupithecia satyrata er der ingen mangel pa, men 
hyperboreata hörer til sjeldenhederne. 

Et enkelt individ af Acıdalia fumata sidder på en Rubus 
chamæmorus, af hvilken larven vistnok ernzrer sig, dens flyvetid 
begynder first en 14 dage senere. En sortagtig fremmed ud- 
seende liden fyr forfélger du med opmærksomhed; den slar sig 
ned lige foran dine födder, men vanskeligt er det at finde den 
igjen mellem lyngen, thi Crambus maculalis er en mester i at 
forstikke sig. Til en behagelig afveksling tager vi sa nogle Ly- 
cena optilete, der imidlertid her ude ved kysten er ganske spar- 
som, ligesä enkelte Zygena exulans, der også mest holder sig 
pa myrer, ialfald i lavlandet. 

På bakken i kanten af myren sværmer en hel del S#gano- 
ptycha qvadrana omkring bläbærlyngen, her far vi også et ekspr. 
af den sjeldne Lampronia prelatella, og se, der er virkelig alle- 
rede en Zrebia ligea fremme, men först omkring midten af juli 
falder dens egentlige fiyvetid. Her sä jeg 23 juni 1833 en veri- 
tabel Preris brassicæ, det eneste ekspr., som nordenfor 67 er 
mödt mig i frihed, idet jeg også engang har fundet larven 1 en 
have i byen. 

Vi kommer atter ud pa veien og stöder af og til op en 
Cidaria designata og ferrugata ab. spadiccaria, hannerne alle- 
rede temmelig afflöine, medens det vrimler overalt af albulata. 
Der nede ved elvens udlöb ligger en brakvandsdam pä en liden 





204 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 188g. 


vad græsslette, hvor jeg vil rade coleopterologen til at standse 
en halv times tid. I den c. 1/, m. dybe dam vrimler de: 
allerede af froskeyngel, medens en liden Salmo alpinus, som vär- 
flommen har fört did, farer forskrækket omkring. Nogle gamle 
bekjendte nemlig lethrsa og El. cupreus möder os straks. ox 
næsten i samme öleblik far vi öte på nogle skinnende bla punk- 
ter; det er den vakre Phadon concinnum, som jeg kun har sect 
her samt inde i Balsfjord på en lignende lokalitet. Vi tager 
med nogle fiygtige Salda’er og lægger os plat ned for bedre 
at iagttage smäkrybet; der, pa en liden leret plet, hvor grassct 
star tyndt, ser vi en os ubekjendt Dembidium i ikke få ekspr. 
smutte mellem græsrôdderne og erkjender den senere som ¢vn- 
faminatum J. Sahlbg., der ikke er fundet pa noget andet punkt 
indenfor Norges omrade, og desværre synes findestedet senerc at 
være Ödelagt. 

Pa den fine sand lige ved söen ligger endel opkastet halvtor 
tang og fjorgamle »kokasser», som vi vender om, og opdager 
herunder hele kolonier af Ofior. monticola, Ægialia sabuleti og 
Bradycellus pubescens, medens Coccinella 11-punctata vel er en 
mere tilfældig gjæst. Her findes også flere ejendommelige og til- 
dels sjeldne små Drachelytra som Omaltum riparium, Atheta 
mortuorum, picipennis, diversa samt Daryodma mocrens, lugu- 
bris og bilincata. Efter under et træstykke i græssumpen at 
have taget et individ af den sjeldne Cercyon hamorrhoum oz 
med haven i græsset den ligesA sparsomme Æfheothassa depla- 
nata, fortsætter vi veien gjennem en vakker lund langs elven 
forbi teglværket, det eneste industrielle anlæg ved Tromsö, men 
gjör underveis en afstikker op pa verkets torvmyr forat forsyne 
os med Donacıa hevicollis, som i de pragtfuldeste farvevarieteter 
sidder pa Jenyanthes, tager på fjorgammel sop etpar eksplr. at 
den sjeldne Ca/ops nigrita, går derpä over elven og stiler så mad 
venstre gjennem krattet op mod de grönne skraninger under urerne. 

En rig vegetation af bregner, Æpilobium og de almindelige 
lavlandsplanter, hvoriblandt Rubus saxatilis og tdeus, Cornus 
svectca og Vaccinium myrtillus dominerer, dækker over ujevn- 
hederne i terrenet, og tat krat af birk med or og hag veksler 
med sma abne dalsænkninger, der på denne årstid leder vandet 
fra höiderne, men senere bliver tôrre. 


SCHNEIDER: ENTOMOL. UDFLUGTER I TROMSO. 205 


Her er idetheletaget dygtig ulændt, solen steger forsvarligt, 
os pustende og snublende kravler vi op og ned til stor opbyg- 
gelse for beboerne på de to nedenfor liggende garde. Arg. 
selene og euphrosyne besöger flittigt de blomstrende Geranzum, 
men Zrebia lappona lader vi her vere i fred, da vi senere skal 
à bedre mark at fange denne lumske fyr på. Polyommatus 
pil@as wv. americanus i nykiækkede eksplr. narrer os gang pa 
ang ved at smutte ud af haven mellem stenene, endnu fiygti- 
vere er Nemcophila plantaginis ab. hospita, men der er godt 
om dem her, og hunnerne lader sig forholdsvis let fange. En 
enkelt Lycæna argus v. @gidion er allerede fremme heroppe, 
men ellers ser vi af dagsommerfugle kun den allestedsnærværende 
Fieris napt. | 

Der sidder en brun liden tingest og soler sig roligt på en 
sten; det er en gammel bekjendt fra sydligere bredder, Phrag- 
matobia fuliginosa, som også er udbredt over den hele arktiske 
tegion men altid erholdes enkeltvis, og i næste öieblik lykkes 
det at fange et af disse hurtigt forbisurrende væsener, som til 
vor store glede viser sig at vere en frisk Anarta cordigera, 
men en formodet 2elanopa er det i dette vanskelige terræn 
umuligt at forfölge videre. . 

En mængde Penthina lacunana, bipunctana, metallicana, 
nebulosana og den gadefulde sudefana svermer omkring bläbær- 
lvyngen, medens Zortrix ministrana i friske eksplr. holder sig 
inde i de skyggefulde birkesnar. En Cochylis vulneratana tager 
vi også her som en stor sjeldenhed, medens Sczaphila osscana 
og Scoparta sudetica, 2 almindelige arter, netop har begyndt 
sin flyvetid. Omkring Antennaria dioica sværmer to helt for- 
skjellige smavzesener, der ikke fjerner sig langt fra den plet, hvor 
denne plante vokser i klynger; det er den vakre Botys porphy- 
ralis (purpuralis er derimod ikke funden ovenfor 67:de grad), 
som især er talrig pa Tromsöen, og Platyptilus tesseradactylus,; 
der sikkerlig begge som larver er afhængige af denne plante, 
medens Zefterstedtit vil være at finde i krattet på fugtigere ste- 
der. Den psychelignende Pygmæna fusca har også nu sin blom- 
stringstid, men her findes også en ægte /’syche, idet jeg har 
fundet en udvoksen larvesek af standfussi fæstet til bläbærlyng, 
uden at det lykkedes mig at få den udklækket. Endnu ma 


206 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 188g. 


nævnes endel JA/icros, som holder til her, nemlig Grapholith. 
tetraqvetrana, Phocopteryx ungvicella og Gelechta virgella, der 
alle 3 på det nærmeste er afflöine, Gelechia viduella, Blabopha: 
nes rusticella, Crambus dumetellus og margaritellus, Incurvaria 
vetulella og Nemophora swammerdamella. 

Cidaria hastulala synes at dominere den hele sommerfug!- 
verden iar, og ikke let er det i denne mængde at skille ud en 
enkelt C. affinztata, medens munitata og montanata i den blege 
arktiske v. lapponica stikker mere af mod Jastulata, der har en 
heliophil arts hele skyhed og rastlöse bevegelser. Heroppe mü- 
der os også to særdeles vakre sma arktiske Geometre, nemliy 
Cid. minorata og adægvata, den sidste fornemmelig nede mellem 
vidiekrattet, medens >z7norata bestemt foretrekker tört terrxn: 
begge sværmer frivillig ud over eftermiddagen, medens en stor 
grå Gnophos sordaria opskræmt atter setter sig roligt ned pa 
en stor sten, dens tid kommer först efter kl. 10 om aftenen. 
Nede i orekrattet tager vi endelig en Sesta culiciformis, meden: 
de sammenrullede blade röber tilstedeværelsen af Grapholithu 
solandriana, som i august vil komme til udvikling. 

Imidlertid har vor ven coleopterologen ingenlunde været le- 
dig, om hans arbeide har veret mindre anstrengende. Nu er 
det den rette tid for Corymbites affinis, der svermer talrigt om- 
kring, men ligesà ofte falder en af de trege sorte Dolerus-arter 
1 haven, hvis Hugt meget ligner en billes, dog er han rigtig hel- 
dig, erstatter en Cor. serraticornis mange sädanne feiltagelser: 
ligeledes sværmer Sericosomus brunneus, Campylus linearis ox 
Podabrus alpinus, dog er de alle 3 sparsomme her. På Betula 
faes enkeltvis Anoplus plantaris, Ceutorhynchus rubicundus 0: 
Rhynchites betule, på Salix Orchestes saliceti, Dorytomus 
bituberculatus og som en sjeldenhed Lina lapponica, medens 
Gontoctena pallida er mindre sparsom. Der slår et stort insckt 
sig ned pa en rogn (Sorbus aucuparia) og viser sig at vare 
den sjeldne Zoxvotus cursor, og fra en anden side kommer ‘en 
Rhagium mordax stilende mod det samme mal, andre Lonp:- 
cornier söger vi her forgjeves, men til erstatning tager du den 
vakre Lyrochroa pectinicornis og etpar Aylecactus dermestoides. 
som muntert kryber omkring på en gammel birkestubbe. Cis 
boleti, Malthodes flavoguttatus, Rhagonycha testacea og Cut 





SCHNEIDER: ENTOMOL, UDFLUGTER I TROMSO. 207 


tharis pilosa svermer også omkring i solskinnet, men hermed 
er også alle Tromsötraktens sWal/acodermata opregnede. 

Under stene langs et bzkkeleie erholdes flere interessante 
arter som Harpalus luteicornis, Aucupalpus deutschii, Xantho- 
‘nus tricolor, Bessopora soror, Trichopteryx volans, og lengere 
nede ved etpar forladte finnegammer en hel del Asm. znterstitia- 
ls, enkelte gvenselii, men desværre kun en eneste erralica, som 
synes at være meget sjelden, apricaria, Omalium rivulare og 
scptentrionts, Atheta cauta, Otior. maurus med flere gamle be- 
kjendte; her har jeg også under gammel bark ved foden af en 
birkestubbe fundet det eneste ved 'Iromsö observerede eksplr. af 
Frronia oblongopunctata, medens den i de indre distrikter er 
udbredt og ikke sjelden. En liden stund far vi ogsa offre pa at 
rode sin stercore bovino, ovino et rhenonum» og gjör en ganske 
vakker fangst. Aphodius lapponum, piceus og depressus i mængde, 
meget sjelden derimod /foetidus F., Cercyon melanocephalum, 
hemorrhotdale, Cryptopleurum atomarium, Tachinus proximus 
ut pallipes, Tanycrurns lagveatus i masse, Philonthus margt- 
natus, Atheta atramentaria og kanske endnu etpar Atheta-arter. 
Aphod. fimetarius og rufipes har jeg derimod ikke seet her men 
vel på Tromsöen. Under jagten pa en Pol. phleas er du kom- 
men op 1 en brat klöft med et lidet bækkeleie, men skal jeg tro 
mine egne Gine? er det ikke en Cicindela campestris, som flyver 
afsted, og der en til, som sætter sig pa en Sa/zx-busk og derfra 
vandrer 1 haven; hvordan er den kommen hid, og hvad har den 
her at gjöre, eftersom den ikke mellem polarcirkelen og Tromsö 
er bemærket nogetsteds? Ja herpä ved jeg intet andet at svare, 
end at det var 1 »1883», men eksemplaret kan du se i museets 
samling. 

Ved en brusende snebæk slar vi os sa ned og tager frem 
vore smörbröd, som glider ned med en drik af »kildens klare 
vand», thi spirituosa duger ikke for den, som skal mase hele 
dagen i solstegen, det har jeg for lenge, lenge siden erfaret. Det 
er en nydelse at få strække sig i lyngen og se op i den blå 
himmel; alle fjelde omkring nue nrd helt klædte i sine hvide 
vinterkäber, men tusinder af sölvsträler hanger ned fra alle sider 
og frembringer en halvt bedövenda susen, understemmen i värens 
jubelhymne. Nede i krattet fremtryller bläkjælken sine mærke- 


208 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 188g. 


ligste harmonier, mens höit over vore hoveder oppe i det bratte 
fjeld ringtrosten (Turdus torgvatus) i rene, gribende flöitetoner 
tolker sine fölelser. Over os kredser to fjeldvaker (Duteo Ja 
gopus), der også har sat bo under »Storstenen», men elskovs- 
sangen minder langt mere om katten end om nogen anden fuglelok, 

Dog, vi har ikke tid eller ro til at hvile lange, det lider 
ud på eftermiddagen, og endnu skal vi fortsætte et stykke op- 
over dalen på nordsiden af elven, hvor bunden er mere myr- 
lendt og næsten uden trævegetation. Her gjör vi en god fangst 
af friske Ered. lappona, og efter mange anstrængelser vandrer 
endelig også en Anarta melaleuca ind i »dödsriget», medens 
flere heldig har undsluppet vore garn; den er imidlertid meget 
sparsom her ude ved kysten, medens jeg 1 Sydvaranger og Mals- 
elven har seet den i hundredevis. Her på myrerne möder os 
nogle vakre og interessante Micros, först Crambus maculalis og 
Steganoptycha ericetana igjen, men Penthina sauciana har vi 
ikke seet för og heller ikke den nydelige G/yphipteryx hawor- 
thana, i hvis selskab vi også ser /ncurvarıa oehlmanniclla og 
vetulella foruden de tidligere på dagen observerede Penrthina- 
arter og Bot. ingvinatalis, der altid er velkommen. Coleoptero- 
logen har imidlertid ved at bruge haven oppe 1 skräningen fäet 
Aucupalpus collaris, Cryptocephalus labiatus, Coccinella 7 punc- 
fata og den sjeldne //ydnobius spinipes samt en liden grön larve, 
som vi finder er Hadena adusta og tager med hjem forat for: 
söge den opfödt og overvintret, hvilket nok ved lidt forsigtighed 
vil lykkes Den deraf udklækkede sommerfugl vil du finde lidt 
mindre og mörkere men ellers nzsten ganske som sydligere eksplr. 

Hos Gustav eller Oscar belönner vi os så endelig efter da- 
gens mdie med en römmekolle og kaffe efterpä, tender en cigar 
og gar derfra over elven pa en skröbelig bro forat tage hjemover 
pa turistveien i den vakre birkelund. Her byder sig neppe mere 
tor lepidopterologen, men »Käferanten» har mödt en Carabus 
glabratus i veien, og på en nyhugget birkestubbe forsyner han 
sig med et antal Aiheta succicola, medens nogle i hast vendte 
stene yder Acidota crenata, Tachinus marginellus og Bemb. 
fellmanni; tidligere har han taget Zlaphrus riparius og Bemb. 
bruxellense pa elvebredden, og en medbragt Philonthus viser sig 
at vere den meget sjeldne xzgrita. 





SCHNEIDER: ENTOMOL, UDFLUGTER I TROMSÖ. 209 


Og så siger vi godnat til Tromsdalen, som efterhänden er 
bleven fyldt med glade skarer af byturister, der nu 1 den lyse 
sommernat skal tage igjen alt det, som den lange sure var har 
negtet dem. Men kom igjen om en maneds tid, sa skal vi se, 
hvad det endnu snekledte Flöifjeld der oppe over vore hoveder 
har at byde pa. 


ll, Flôifjeldet. 


Det varede hele 6 är, förend det gik op for mig, at der 
ogsa her nord gives en virkelig alpin flora og fauna. Jeg kom 
med den bestemte forestilling, at nordenfor polarcirkelen radede 
en arktisk fauna ublandet fra »fjeld til fjzre», idet jeg kun 
kjendte den arktiske Lepidopterverden fra Staudingers og Wockes 
reise 1 1860, i Alten som skjönt beliggende kun etpar minuter 
nordenfor Tromsö hdide allerede for en stor del frembyder de 
ægte finmarkske forholde, som jeg i 1878 stiftede nærmere be- 
kjendtskab med i Sydvaranger. 

Hertil kom ogsä for endel, at min helbred tidligere ikke 
tillod de med fjeldbestigninger forbundne anstrzengelser, säledes 
som jeg senere ved övelse og hærdning har været istand til; og 
saledes kunde det da ga for sig, at jeg ar efter är besögte Mäls- 
elvens herlige dalföre, funderende pa, hvorfor ikke her ligesävel 
som i Alten flüi Colas hecla, Argynnis frigga, Oeneis norna etc., 
indtil jeg ved en ren hændelse förtes op ovenfor skovgrændsen 
pa et lidet fjeld ved Bjerkeng, hvor pludselig hele denne herlige 
arktiske fauna äbenbarede sig 1 al sin skjönhed. 

På samme made om end i al tarvelighed har Flôifjeldet 
efterhänden udfoldet sa mange tiltrekkende sider ved sin interes- 
sante alpine dyrverden, at det fremfor noget andet punkt er ble- 
ven det mest eftertragtede mal for mine udflugter ved Tromsö, 
men desværre har jeg i den bedste tid næsten altid været bort- 
reist, og særdeles meget står der vistnok endnu igjen at iagttage 
deroppe. 

Jeg indbyder da den velvillige læser til at fölge os did op 
en vakker dag i slutningen af juli. Idag har også botanikeren 
släet fulge med, thi vistnok er august den egentlige blomster- 


Estomol. Tidskr. Arg. 10, H. 4 (1889). 14 


210 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


mäned pa Flöifjeldet, men det er jo en let sag at hensztte os i 
1883, og således kan også Floras velynder regne på et godt 
udbytte. 

Vi begynder pa den samme vei, som förte os til Troms- 
dalen, men slär strax ind pä turiststien og har da kun at bryde 
af fra denne i en ret vinkel til höire, så bærer det straks opover 
Flöifjeldet. Enkelte Zredia ligea flagrer over skovlysningerne, 
men flest ser vi her af Sciaphila osseana og tildels Lygris po 
pulata med enkelte Cid. cesiata, truncata og cttrata; 2 a 3 
uger senere vil det vrimle af Cid. sordidata og endnu noget sc. 
nere af dilutata, der holder ud næsten til sneen kommer, He: 
findes ingen urer, alt er dækket med jord og derovenpä en tzt 
gresvekst, og let og bekvemt fölger vi kreaturveienes zigzaglinier 
opover. 

I c. 200 m. höide skal vi lade coleopterologen få standse 
lidt og begynde sit stenvælterarbeide, der lönnes med vakre fund. 
Det er en helt anden fauna end den, vi har gjort bekjendtskab 
med pa de to förste udflugter: Cychrus rostratus v. pygmaeus, 
Leistus ferrugineus, Trechus 4-striatus, Harpalus 4-punctatus 
(seriepunctatus), Notiophilus biguttatus og palustris, Anisotoma 
picea, Tachyporus jocosus Say, den sjeldne og kun ved Tromsi 
fundne Olophrum alpestre Heer, O. consimile, med flere gamle 
bekjendte som Nedria gyllenhali, begge Patrobus, Calathus 
micropterus m. fi. 

Ovenfor den lille hytte, hvor arbeiderne i kalkbruddet tid- 
ligere holdt til, star endel aldrige birker, dels halvt omstyrtede 
og uddöde, dels endnu med nogle lüvbærende kviste hist og her: 
det er de sidste levninger af den fordums vakre skov, som Zet- 
terstedt omtaler, og neppe vil den nogensinde her opna sin tid- 
ligere udstrækning og frodighed. Under barken på disse vetera- 
ner gjör vi overraskende fund. Olistherus megacephalus ox 
substriatus, Baptolinus pilicornis, Leptusa analıs; vingedek- 
kerne af en Afhous undulatus og endel store larver, som visse- 
lig tilhörer denne art, viser, at vi er komne pa urette tid for 
dette vakre insekt, men til gjengjæld melder kammeratens jubel- 
rab fundet af en pragtfuld Sfenotrachelus aneus, medens jeg 
haler frem en mere beskeden Rhagium mordax. Endnu lidt 
höiere oppe vil vi blive overraskede ved at finde sävel Carabus 











EF RE Te —- 


— m=- a on 


SCHNEIDER! ENTOMOL. UDFLUGTER I TROMSÖ. 211 


catenulatus som violaceus; de er ved Tromsö mærkelig nok ikke 
fundne i lavlandet, men endnu mere päfaldende er det, at de 
begge hovedsagelig synes at tilhöre Serne i skjærgärden, de mest 
isoleret beliggende ikke undtagne. 

Lepidopterologen far idag nok assistere sine venner lidt, 
skjont heller ikke kan skal vende tomhændet hjem, men för vi 
kommer op pa platäet, er der for ham lidet at udrette. Vi er nu 
niede ovenfor de sidste forkröblede birke, og som en dands gar 
det pa det blöde grönne teppe; Veronica alpina melder sig först, 
så kommer Tofjeldia, Azalea, Sibbaldia, Dryas, Silene acaulis- 
Andromeda tetragona og den yndefulde hypnotdes, Poa alpina 
v. vivipara, Aspidium lonchitis etc. etc., men jeg er ikke me- 
get hjemme på dette område og nævner kun mine egne yndlinge, 
som jeg sikkert kjender. Her möder vi en gammel bekjendt, 
Pygmena fusca, som sværmer talrig pa visse indskrænkede lo- 
kaliteter, og sammen med den to interesante hdiarktiske arter, 
den vakre Botys ephippialis, hvis flyvepladse synes meget ind, 
skrenkede, og Crambus furcatellus, nest Plutella cruciferarum 
en af de härdföreste arter (forekommer således på Vardö), som 
forekommer over hele fjeldet. Crdaria hastulata i endnu gode 
eksplr. flyver overalt, og den stigende sol har også bragt nogle 
Rhopalocera i rörelse, nemlig Pol. phleas, som jeg har iagttaget 
til c. 300 m. o. h., Avg. pales ganske talrig besögende Kanun- 
culus, medens vi kun möder en og anden arsilache, der her 
oppe ikke egentlig har passende flyvepladse og derfor forekom- 
mer i en race, der viser en overgang til pales. Erebia lappona 
möder os enkeltvis over hele fjeldet endnu i gode eksplr. 

Oppe under den mere urede runde kol, der danner det egent- 
lige Fiöifjeld, også kaldet »Böntuen», ligger 2 små damme i en 
höide af 463 m. = 1481 (efter overlærer Nyhuus’t mälninger). 
De vedligeholdes af nogle snebræer, som i enkelte ar smelter 
ganske op, og da törrer også dammene helt ud, som tilfældet var 
i 1883: nu danner de trods sit ringe omfang en behagelig afveks- 
lmg i landskabet, og her er mangt og meget af interesse at iagt- 
tage. Under stene ved bredden finder vi enkelte Amara alpina 
(forrida tilhörer udelukkende lavlandet), Miscodera arctica, Act- 
dota crenata, Patrob. picicornis og Nebr. gyllenhali, begge i 
sine rufino-varieteter; Byrrhus fasciatus vover Sig ogsä hid op, 


212 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


og det store sorte insekt, som surrer afsted i en ejendommelig flugt, 
viser sig at vere Sz/pha lapponica. Pa lave Salices finder vi 
Anthophagus omalinus og enkelte Phyllodecta polaris, men 
dennes rette hjem er höire op. 

I selve dammen lever flere interessante vzeSener; der har vi 
Limnæa truncatula v. schnetdert, den härdföreste af alle fersk- 
vandsmollusker; som sma fiske svömmer store skarer af den 
mærkelige crustacé Branchinecta paludosa, medens en stor Daphuia 
forekommer 1 slig mængde, at der langs bredden dannes brune 
striber, nar de flokker sig sammen. Af Coleoptera finder vi en- 
kelte Agabus alpesiris og guttatus, men i stor mængde fhom- 
soni, savel v. rufinus som coriaceus, samt Hydroporus griseostria- 
lus og atriceps. 

Men höiere op! Det gar ikke ganske så bekvemt som für, 
men opstigningén er dog let nok, og först nu begynder de vak- 
reste fjeldplanter at optræde i mængde. Ranunculus pygmaeus 
og nivalis blomstrer ved foden af de sma snebræer, medens den 
pragtfulde renblom (KR. g/aczalis) fornemmelig vokser pa nord- 
siden mellem stenene; Viscaria alpina star hist og her pa tor 
grund, Diapensia lapponica, diverse Saxifraga, men Silene 
acaulis og Dryas er de mest fremtrædende, og begge er de af 
insekter mest besögte höifjeldsplanter. De fleste besögende er 
vistnok sma Diptera og Ichneuomonider, men pas pa og tag den 
sorte lille fyr, som dvæler på Dryas nogle sekunder; det er 
Anarta Zetterstedtii, hvis larve jeg her har fundet på denne 
plante, og se der en noget lysere, som viser sig at vere À. /ap- 
ponica, derværre er de begge yderst sparsomme. Endnu nogle 
minuter, og vi står ved varden, hvorpä vindflüien er opreist 630 
m. (2000) o. h., men först har vi taget en underlig Penthina, 
som viser sig at vere woricana H. S., hidtil kun kjendt fra 
Schweitzeralperne, og det bliver dagens bedste fund. 

Vi kravler op pa varden og nyder herfra en henrivende ud- 
sigt, over Tromsöen, der ligger under vore födder som et park- 
anlag med gange og lysthus og Præstvandet som et smilende 
blat die midt i alt dette grönne, og Sandnzssundet som en stribe 
pa den anden side; der er det lave eide ud i Kalfjorden mellem 
Kvalöens vakre fjelde, men vort udkigspunkt ligger ikke höit nok, 
til at vort blik skulde kunne na ud til det äbne hav. Bag os 





SCHNEIDER: ENTOMOL. UDFLUGTER I TROMSO. 213 


lofter Tromsdalstinden sig säre mægtig og stænger desvære for 
udsigten til de vilde indtil 5 à 6000" höie fjeldkomplekser, som 
vi fra toppen af tinden far et lidet indblik i. 

Der er ganske vindstille heroppe, medens der nede pä söen 
bleser en let bris, som ofte er tilfeeldet ved östlig vind, og store 
fuer næsten farvede som Bombus lapponicus svermer omkring 
varden og sætter sig dristig pa vore klæder; det er renens værste 
plageänd, Oestrus tarandi, som jeg kun en enkelt gang har seet 
nede i dalen, hvor den kom og satte sig på mit bryst. Fra 
varden og indover er terrænet ganske fladt, rigtig ægte hôifjeld 
med nögne bergflader og sparsom vegetation, men her finder 
botanikeren en af Flöifjeldets ypperste frembringelser, Arnica 
alpina, og ligeledes har PAyllodecta polaris her sit rette hjem, 
hvilket sees pa de brune skeletterede Salix herbacea, medens de- 
linkventerne selv kryber 1 mængde omkring forat söge sig vinter- 
kvarter; det kan nok trænges heroppe, hvor det kanske er sne- 
bart 14 mäned om året. 

Enkelte andre interessantere Coleoptera træffer vi også her: 
Amar. alpina, Deliphrum tectum var., Geodromicus globuli- 
collis, Acrulia inflata og i en liden snevandspyt en enkelt Hy- 
droporus arcticus. Det er fristende at fortsætte indover, og så 
nar vi en anden varde, der ligger 771 m. (2457) o. h.; her er 
Amar. alpina ganske talrig og Phyl. polaris kryber omkring i 
mængde pa selve varden. Vi indtager vort frugale middagsmältid 
i denne öde egn, hvor en liden flok fjeldryper (Lagopus alpinus) 
er de eneste tilskuere; de er lidet sky, da de er sig sin klæd- 
nings med omgivelserne nöie harmonerende farver vel bevidste. 
I stilhed fjerner botanikeren sig med en tilsyneladende ligegyldig 
mine, men jeg ved, hvorom hans tanker tumler sig; Carex nar- 
dina er vistnok af udseende fjeldets uanseligste vækst, men 
fagmanden finder den skjön, og vor ven gar den selvfölgelig ikke 
forbi; dog, jeg skal hviske dig i öret, hvad den egentlige magnet 
heder: det er den lille gulblomstrede Draba crassifolia, som 
har lokket så mange florister op på Flöifjeldet, men ikke hörer 
jeg til de indviede, og så lader vi vor ven gå alene pa den 
ekspedition. Det kunde været interessant at fortsætte og kanske 
bestige selve stinden», men endnu er det for tidlig pa året, og 
ikke ved jeg heller, om der er noget at hente. Vi tager altsa 


ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


mme vei tilbage men gjör en liden afstikker ned til höire, 
n mod nord beliggende större snefon tappert har modstäet 
rens indflydelse. Her mödte mig 17 august 1885 et syn, 
jeg aldrig har seet noget sidestykke: tusinder af insekter 
omkring på sneen eller là nede i små hulningér, der var 
je omkring deres legemer, halvt stivnede men dog endnu 
2; hovedmassen udgjordes af middelsstore og små Zchneu- 
or, hvoraf jeg her på en halv time samlede næsten ligesà 
individer, som jeg har gjort i 10 sommere tilsammen, 
n fandtes en Osmia og nogle Tenthredinider. Coleoptera 
er kun få af, mest Phyl. vitelline og polaris, desuden 
tus lapponum og 2 Cantharis pilosa, men mest over- 
2s jeg ved Amara lunicollis, Elater tristis og Cocc. 14- 
z, et eksplr. af hver art, og disse 3 arter har jeg hverken 
er senere fundet ved Tromsö. Den stærke vind om natten 
ıorgenen må have fört dem op her fra dalen eller kanske 
e inde fra landet; men mærkeligt var det, at jeg på andre 
ner så få eller ingen insekter, og jeg beklager meget ikke 
gere at have benyttet mig af den sjeldne anledning, som 
ig böd sig frem. 
edover går det uden væsentlige ophold eller eventyr; en 
arer udover »Böntuen», og omkring og i dammene möder 
e renflokken, som netop har gjort sine kunster for et sel- 
af turister og nu föler sig synbart lettede ved at kunne 
civilisationen af sig. En enlig »boltit» (Charadrius mo- 
s) tripper omkring med hængende vinger og röber sig 
som en lykkelig omend ængstelig moder, ellers er her 
og höitideligt heroppe i ensomheden. Men nede i de 
lier lyder latter og munterhed, og snart möder vi små sel- 
, som agter at tilbringe den lyse sommernat pa »Stor- 
» eller »Böntuen»: born som sleber ved, fædre med kurve, 
le madamer med den kjære kaffekjedel, og unge piger, som 
xrer sig selv eller hales opover af sine tilbedere; natur- 
en er overflédig pa fjeldet nu! 
edenfor stenbryderhytten star en birkestubbe, som jeg vel 
sag til at mindes, thi den har ydet mig: en stor koloni af 
tychus coccineus, mange Rhizophagus dispar. flere Te 
a ancora, Cis boleti, Epurea boreella, Olisterus mega 





SCHNEIDER: ENTOMOL. UDFLUGTER I TROMSO. 215 


cephalus, en Rhinostmus ruficollis og Trichopteryx fascicularis, 
og seks af disse 8 arter har jeg kun fundet på denne stubbe! 
Coleopterologen har idag til det sidste fordelen pa sin side, idet 
han i rädden sop finder Zordithon pygmaeus, Tachinus proxt- 
mus og de sjeldne Baryodma mycetophaga Kraatz og nitida 
Gr. samt Atheta picipennis Man. 

Vi sætter os pä stranden for at nyde det vakre syn af sun- 
det i aftenbelysning og vente pa botanikeren, som snart efter 
indfinder sig på det aftalte mödested; af udtrykket i hans ansigt 
er det greit at skjönne, at der er passeret ham noget, men han 
har vakkert mättet love taushed, og derfor har heller ikke jeg 
aoget mere at berette i den anledning. 

Og hermed tager jeg for denne gang farvel med den täl- 
modige leser; nu ved du, hvad Tromsö-trakten har at byde, om 
du kommer, og bliver du skuffet, er skylden ikke min. Men 
vil du denne gang vere rimelig i dine fordringer, skal du kanske 
engang også fa vere med at jage /reya i solstegen på Brand- 
momyren og »stupe kräke» under Aecla-jagten på »Kalvehovedet». 


Tromsö 2/,—89. 


SUMES. 


193 du texte.) 


trsions entomologiques dans les en- 


ve une description très intéressante 
a faune entomologique des environs 
l’année (fin de mai, commencement 
latitudes la nature sort de son som- 
dans la partie la plus belle du court 
e juillet. Le manque d’espace nous 
suivre M. SPARRE-SCHNEÏDER dans 
‚u ondulé qui domine la ville de 
e ferme en face, soit dans le Troms- 
+ parcourt en serpentant le Troms- 
du Flôjfjeld. Nous renvoyons donc 
la flore et de la faune entomolo- 
original, qui mériterait la reproduc- 








OM OLLONBORRARNE 


AF 


SVEN LAMPA. 


Bland de skadeinsekter, som icke allenast un: 
ären utan äfven för läng tid tillbaka sedan lätit myc 
sig, ar ollonborren otvifvelaktigt den förnämsta. Di 
och lefnadsvanor äro tämligen allmänt bekanta, och 
för öfverflödigt att här lemna en utförligare beskrifn 
dem. Af samma orsak har jag hittills underlåtit at 
sammankomster som uti tidskrifter, beröra dessa ska 
för tillfället anser jag mig dock manad eller så go 
gad härtill, eftersom desamma för närvarande gifv 
till en snart sagdt brännande fråga för våra sydligas 
hvilken antagligen i viss mån kommer att beröra 
Under sådana förhållanden kan saken ej få halka för! 
giska föreningens uppmärksamhet, utan blir det henr 
med intresse följa densammas utveckling och om 1 
verka till en god utgång. Föreningen är visserlige 
den ställning att kunna aktivt ingripa, men hon bå 
bör lemna sitt moraliska understöd, där sådant kan 
hofvet päkalladt. 

Om vi jämföra de visserligen torftiga upplysning 
till buds från längesedan gångna tider, med dem vi e 
åren, så blir omdömet otvifvelaktigt detta: att hos « 
Danmark ollonborrsvärmarne och larvernas härjning 
tilltaga och visa en tendens att småningom utbre 


218 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1880. 


förut skyddade områden. Lat vara att skadedjuren kunna upp: 
träda periodiskt och visa sig mindre talrikt den ena tiden än en 
annan på en och samma trakt; men ett faktum synes det emeller- 
tid vara, att då de sedermera återkomma i myckenhet, antalet 
och larvskadan blir långt större än någonsin förut. 

Såsom exempel på ollonborrarnes utbredning må anföras, 
att första gången de omnämnas såsom skadedjur hos oss, näm- 
ligen 1776, synas de intagit ett mer inskränkt område, nämligen 
sydligaste Halland; år 1833 hafva de uppnått Halmstadstrakten 
och i början af sjuttiotalet äro de i närheten af Varberg. 1887 
voro de ännu talrikare norr om Halmstad, än i södra delen af länet, 
och insamlades i stor mängd, åtminstone så långt norr ut som 
i Fjärås helt nära Kungsbacka. I Kristianstads län hafva de 
uppträdt i stor myckenhet sedan en längre tid tillbaka, men för- 
nämligast uti de trakter, som ligga på sluttningarne af Hallandsås, 
där Bjäre härad har ansetts nästan som deras urhem. Så små- 
ningom hafva de likväl utbredt sig längre åt sydost och äro nu 
besvärliga i Kristianstads norra omgifningar samt ännu längre 
öster ut till och med i närliggande delar af Blekinge, där man 
för tjugu år sedan knappast hörde talas om dem. Hvar den 
slutliga gränsen för deras framryckande är belägen torde ännn 
vara omöjligt att bestämma, men troligt är, att den kommer att 
framflyttas så långt jordmånen är lämplig, hvilket ju är för- 
hållandet i närbelägna, större sträckor af Blekinge, Småland 
och Vestergötland. Förr var deras vistelseort mer begränsad och 
inskränkte sig till de sandiga trakterna i Halland och Skåne, där 
alfven af naturen är genomsläppande och lemnar torra vinter- 
qvarter; numera är förhållandet ett annat, sedan en djupare och 
omsorgsfullare afdikning och torrläggning genomförts litet hvarstädes. 

Af nyss anförda förhållanden torde det blifva tydligt för en 
hvar, att kraftiga åtgärder äro af nöden, om skadedjurens öfver- 
handtagande i våra sydliga provinser skall kunna förebyggas; ty 
den tid £ax komma, då jordbruk där i en del trakter eljes blir 
nästan lönlöst. Men bemödandena kunna ej blifva tillfyllest- 
görande, om de skola helt och hållet bero på den enskilda upp: 
offringen, utan måste blifva samfäldta och obligatoriska. Statens 
och kommunernas mellankomst, liksom i Danmark genom lagen 
af den 1 april 1887, måste anlitas, om något verkligt godt resul- 





LAMPA: OLLONBORRARNE. 219 


tat skall kunna åstadkommas. Ofvannämda författning påbjuder, 
att i de trakter inom landet, där man kan antaga, att ollonbor- 
rar skola förekomma 1 större mängd, kan inrikesministeriet 
anbefalla insamling och ôdeläggelse af lefvande ollonborrar. 
Päbudet sker genom amtet till de af ollonborrar hemsökta kom- 
munerna, pa hvars styrelse verkställigheten hvilar. Hvar och en 
jordinnehafvare bör själf verkställa insamlingen 4 sitt omräde, men 
underlater han detta, eller gör det ofullständigt, tillkommer det 
kommunalnämden att taga hand om arbetet. Lägger han hinder 
ı vagen för insamlingen, straffas han med böter af fran 10 till 
100 kronor, hvilka tillfalla kommunalkassan. 

Utgifterna för insamlingen och dödandet af ollonborrarne 
forskotteras af kommunen, som sedermera återbekommer hälften 
af utlägget från statskassan och en fjärdedel genom amtsrepre- 
sentationen. 

Detta är nu hufvudinnehållet af ollonborrelagen i Danmark, 
och verkningarne däraf visade sig redan samma år den utkom. 
Ollonborresvärmarne voro då omåttliga och insamlingen medförde 
i 411 kommuner ett resultat af tretusen, 755 millioner, 473 tu- 
senfemhundra ollonborrar, hvarför utgifterna uppgingo till 662,018 
kr, 43 Gre. Häruti deltog statskassan med ej mindre än 330,049 
kr., 98 öre. 

Förhållandena äro här visserligen något annorlunda be- 
skaffade än i Danmark, ty där är nästan hela landet utsatt för 
ollonborrhärjningarne, och statsbidragen komma härigenom till 
nytta för alla landsdelar. Hos oss är det däremot ännu endast 
sådana provinser, hvilka kunna räknas bland de bäst lottade, 
som äro utsatta för härjningar, och mången kan härigenom hysa 
den öfvertygelsen, att de böra kunna hjälpa sig själfva. Men 
om egendomar där, i följd af upprepade härjningar, skulle, liksom 
i Danmark skett på flera ställen, till den grad utarmas, att ingen 
vågar köpa dem, och kronoarrendatorerna ej mäkta betala sina arren- 
den, då kommer hela landet att få vidkännas följderna af min- 
skade statsinkomster och indirekt lida genom ollonborrarnes 
framfart. Härtill må slutligen läggas en omständighet, hvilken 
litet hvar torde känna, som något sysselsatt sig med iakttagelser 
på närmare håll, nämligen den, att utan statens ingripande, en 
verkligt fruktbringande förföljelse af ollonborrarne aldrig torde 


ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


ma till stand, ty därtill fordras, att insamlingen skall ske 

kraft äfven & sädana glest bebodda och fattigare omräden, 
's innehafvare hvarken ega tillräckliga arbetskrafter eller pen- 
‚emedel, för att som sig bér verkställa densamma. 

Da denna vigtiga fråga antagligen inom kort blir hänskjuten 
statsmakternas ompröfning och afgörande, vore det kanske ej 
ı betydelse, om ett uttalande af denna förening komme att 
atliggôras, eftersom hon i vissa afseenden torde kunna be- 
tas säsom en auktoritet, hvars ord borde ega nägot värde. 

Innan jag lemnar detta ämne, torde en eller annan erfaren- 
fran vistelsen uti de af ollonborrarne hemsökta trakterna fa 
ıämnas. Det är klart att min uppmärksamhet skulle fästas 
ämligast pä de medel, som vore användbara mot dessa skade- 
s härjningar och först och främst på sådana, som redan blifvit 
rdade och efter hvad det påståtts med framgång använda. 
mitt lilla arbete om ollonborrarne omnämdes ett par dylika, 

helt nyligen blifvit i tryck rekommenderade, och det ena 
lem förordades till och med till försök. Detta hade, som det 
gafs, med framgång användts i Frankrike och bestod däruti, 

i jorden nedfördes medelst en därtill lämplig spruta 6 gram 
zin pr qvadratmeter, till ett sådant djup, att benzinen kom 
at under det jordlager, där larverna vid tillfället befunno sig. 
att utröna hvilken inverkan detta starkt luktande ämne skulle 
va på larverna, indröp jag några droppar däraf uti en bleck- 

där en qvantitet jord och en larv förut befunno sig, samt 
itte det ganska tätt slutande locket. Dagen därpå aftogs 

a, och larven befann sig, menskligt att se, uti högönsklig 
någa, oaktadt benzinlukten ännu var ganska intensiv, Opera 
en förnyades därför ännu en gång, men medförde enahanda 
ltat. Detta experiment ansåg jag tillfyllest för att öfvertygas 

att 6 gram benzin, fördelade på två ställen uti ett jordstycke 
en qvadratmeters yta, ej skulle kunna uträtta något, synner 
st då larven där har tillfälle att aflägsna sig ifrån det ställe, 
luktämnet placerats, och därigenom lättare undgår inflytandet 
if. 

Ett annat medel, hvars verksamhet jag redan förut betviflat, 

som äfven skall förskrifva sig från Frankrike, består uti 

‚stgropar af 30 centimeters diameter och djup, hvilka fyllas 








LAMPA: OLLONBORRARNE, 221 


med halfbrunnen kreatursspillning på försommaren och sedan 
lingre fram visiteras, hvarvid en ansenlig myckenhet ollonborre- 
larver skola ertappas uti gôdseln. Vid Bonarp i Skane kom jag 
i tillfälle att undersöka ett litet fält, som hyste en myckenhet 
larver och hvarpå funnos såväl smärre gödselhögar som lemnin- 
gar efter betande kreatur, men kunde ej finna att dessa utöfvade 
någon starkare dragningskraft på larverna, utan funnos de vida 
talrikare under grästufvor, än å de förstnämda ställena. Jag blef 
äfven iståndsatt att närmare granska ett slags larver, som vid 
första påseendet voro förvillande lika ollonborrlarver af ett års 
ålder och hvilka påträffades under en sten, där animalisk gödsel 
förefanns. Vid undersökningen af dessa öfvertygades jag dock 
snart om, att de voro af annat slag, troligen larver af en större 
Aphodius-art, hvars käkar ej äro mejselformiga som ollonborrarnes, 
utan försedda med en knöllik tand innanför spetsen. 

Fransmannen, som uppfunnit ofvannämda fångstmetod, var 
antagligen ingen erfaren entomolog och hade säkerligen förtegat 
sitt rön, om han låtit sakkunnigare person närmare undersöka 
fångsten. 

För att utröna hur länge ollonborrelarver kunna lefva under 
vatten, fyllde jag därmed ett dricksglas och ditlade 5 stycken larver, 
nyss plockade från marken. Den första upptogs stel, men med 
bibehållen färg, efter 24 timmar, den andra efter 30, den tredje 
efter 48, den fjärde efter 60 och den femte efter 96 timmar, d. 
v. s. fyra hela dygns förlopp. Alla började visa lifstecken, så 
snart vattnet på kroppsytan bortdunstat, och voro efter en kort 
stunds förlopp lika lifliga och krya som någonsin, samt lefva 
ännu i denna stund, insperrade i en glasburk, fylld med jord 

Uti afhandlingar rörande ifrågavarande skadedjur, förekom- 
mer vanligtvis det påståendet, att dess larver ej kunna uthärda 
solljuset, utan inom kort dö, om de utsättas därför. För att bli 
förvissad om hur härmed förhöll sig, insamlades några exemplar, 
hvilka lades på en lös trädgårdsrabatt under en timmes tid. Sol- 
ljuset var därunder ej mycket intensivt och syntes bekomma dem 
föga, hvarför de flyttades till en berså och placerades på den 
där befintliga, grusbetäckta marken. Numera sken solen fullstän- 
digt och upphettade marken i hög grad. Här uthärdade tre af 
larverna i 14 och den fjärde uti två timmar, innan hudens 


ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


n svarta färg tillkännagaf att lifvet flyktat. Deras 
tt nedkrypa i jorden lyckades dock ej, och skulle 
fallet, när de dro utsatta för solskenet, vore detta 
sak, emedan man da vore säker om, att de indi- 
ler klara och varma dagar af äkerredskapen föras 
n, dar skulle gå sin undergång till mites. 
essa fä och enkla experiment kan man göra sig 
g om larvernas förmåga att motstå yttre, ogynn- 
den och komma till insigt därom, att nägra medel 
ande i jorden knappast torde stä att finna; utan 
is vidare åtminstone, nöja sig med sådana, som 
» besvärliga och kostsamma, men dock ofelbara, 
nling af larverna samt de fullbildade insekterna 
ngsären. Ett annat hjälpmedel, som nog borde 
bidraga till skadedjurens hållande inom tillbörliga 
anske bestä däruti, att för närvarande nästan nakna 
edmarker, som ligga så godt som värdelösa, men 
ällhäll för ollonborrarne, besäs med barrträdsfrön 
‚ och lockplatser 4 lämpliga ställen à fälten upp- 
norna erhälla den förmänligaste lokalen för ägg- 
ı där afkomman lätteligen kan förgöras. Att när- 
detta, torde dock blifva allt för tröttande, hvarför 
förbigås, för att möjligen en annan gång anföras. 


RESUMES, 


(Page 217 du texte.) 
: Les Hannetons. 


AMPA donne l'histoire de l'arrivée et des ravages 
en Suéde, et mentionne quelques-uns des moyens 
Stranger et dans notre pays pour s’en débarrasser 
: possible de le faire. 


en 











OM ACARIDVAFNAD PA TRAD. 
AF 


CARL W. S. AURIVILLIUS. 


I förra hälften af sistlidne september meddelades af Prof. 
F. L. EKMAN en iakttagelse att bland träden i Tekniska Hög- 
skolans trädgärd tvänne, en alm och en lind, efter stam och 
grenar voro Öfverdragna med en glänsande väfnad. Denna väf- 
nad befanns gjord af en liten, knappt 0,5 mm. lang Acarid, som 
uppehöll sig i milliarder under densamma, här och där i större 
hopar. 

Da jag kommit i tillfälle att närmare undersöka dels afsägade 
stycken af tridgrenarne med prof pa själfva väfnaden, dels lef- 
vande och spritlagda exemplar af djuret, meddelas här i korthet 
resultatet af denna undersökning. 

Vafnaden, som sluter tätt intill trädets bark och har en 
egendomlig glans, är bildad af mycket nära hvarandra — de 
flesta langsefter™ grenen — löpande trådar, hvilka bilda flere 
lager innanför hvarandra. Dels härigenom dels genom trådarnes 
finhet — de särskiljas fullt tydligt först vid omkring 500 gångers 
förstoring — förklaras väfnadens för obeväpnadt öga glasartade 
beskaffenhet, som ger trädet utseende af att vara nerisadt. De 
afsågade grenstyckena voro rundt om betäckta med en dylik 
sammanhängande väfnad. 

Hvad själfva Acariden beträffar, tillhör densamma det under 
namnet »spinn» kända slägtet Zetranychus DUFOUR. Arterna af 





+ En koloni af dessa Acarider, som nu på andra månaden förvaras i en 
glasburk, har öfverspunnit denna invändigt med trådar som på samma sätt 
till största delen löpa i ex riktning. 





ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


e vistas dels pa träd, buskar och örter i det fria, dels 
(7. telarius) ofta på krukväxter, i boningsrum och 
h hafva där sin spinnförmäga att tacka för den all- 
ppmärksamhet de, trots sin ringa storlek, tilldragit sig. 
ifrägavarande arten synes mig kunna identifieras med 
us ulmi Kocu* i alla väsentliga delar, såsom i af- 
kroppsformen, borstbeväpningen och färgfördelningen; 
färgerna ljusare än på den af Koch meddelade figuren, 
na däremot nära öfverens med en af BERLESE ** lemnad 
af samma form. B. betraktar emellertid densamma 
varietet af Tefranychus telarius (= T. telarius var. 
**) och upptager såsom dess synonymer: 7. #/mi Koch, 
‘us Koch samt 7. fervidus Koch. Fran de båda se 
afbildas af Koch 1. c. Fasc. 17, Fig. 15 och Fasc. 
2, skiljer sig dock den föreliggande formen i flere af- 


ifirgen är nämligen hos denna rödgul med mörkare, 
tvärbälte förenade sidofält och ljusare extremiteter. 
om vid genomfallande ljus tyckas svarta (såsom de af- 
Kock hos de nämda arterna), äro emellertid vid pa- 
jus karmosinréda. Borsten äro ordnade i fyra mot 
bakre anda konvergerande rader. 
ende på mundelarne visar djuret full öfverensstämmelse 
© BERLESE 1. c. Fasc. 36, n:o 6 lemnade figurerna öfver 
rs form hos slägtet Terranychus i allmänhet. 
sagda gäller närmast den på a/m uppträdande formen. 
träffades på find befanns emellertid endast genom sin 
oppsstorlek samt färgteckningen olik den förra. 
ifärgen hos lindacariden är blekgul, dock spåras äfven 
de ofvannämda något mörkare sidofälten. Till följd 
s mig här föreligga endast ett yngre utvecklingsstadium 
ra; eller ock möjligen en blekare färgvarietet af den- 


L. Koch: Deutschlands Crustaceen, Myriopoden und Arachniden 
1. . 

JERLESE: Acari, Myriopoda et Scorpiones hucusque in Italia reperta. 
1. Fase. 36, mo 10. 

kallas på figuren Zéfranychus telarius ulmi KOCH. 


= 


- _ - 
er CL 


AURIVILLIUS: ACARIDVAFNAD PA TRAD. 225 


Hvad slutligen dessa Acariders lefnadssätt angår, lemna hittills 
gjorda iakttagelser vid handen, att de i likhet med sina samsläg- 
tingar under vegetationstiden uppehålla sig företrädesvis — om 
ej uteslutande — på trädens blad: vid tiden för löffällningen 
däremot söka de sig väg längs grenar och stam till marken, där 
de öfvervintra vid trädets fot eller i sprickor på barken o. dyl. 
Denna deras väg betecknas af den ofvan beskrifna, till utseendet 
homogena, glänsande väfnaden, till hvilken hvarje individ torde 
lemna sitt bidrag, på samma gång den tjänar dem alla till ett 
gemensamt skydd, vare sig mera tillfälligt endast under själfva 
vandringen eller under längre tid. Att nämligen äfven det se- 
nare eger rum synes framgå af det förhållandet, att större eller 
mindre skaror af djuren träffas hopade på vissa ställen under vif. 
naden i sprickor på barken, hvilka de efter allt utseende utvalt 
till en temporär tillflyktsort. 

Att tillkomsten af väfnaden längs stam och grenar uteslu- 
tande står i samband med djurens vandringsdrift och till följd 
häraf endast på en viss årstid kan iakttagas, framgår äfven af de 
uppgifter som lemnas i Acaridlitteraturen om närstående formers 
lefnadsförhållanden. Sa yttrar t. ex. Kock” om den på lind 
lefvande Zefranychus socius: »In manchen Jahren im Monat Au- 
gust und September auf der grossblättrigen Linde zu Milliarden; 
seltener auf der kleinblattrigen. Zuweilen ist der ganze Stamm, 
gewöhnlich auf der Nordseite, mit einem dichten florartigen, wie 
Atlas glänzenden Gewebe überzogen, unter welchem sich die Mil- 
ben aufhalten und an dem Gewebe hin und her laufen. Später, 
wenn die Milben das Gewebe verlassen haben, löst sich solches 
von den Bäumen ab, und wird dann durch die Luft stückweise 
fortgetrieben; alsdann halten sich die Milben auf dem Boden am 
Fusse des Baumes auf, welcher damit ganz bedeckt ist.» 

Och om den ifrägavarande formen säger BERLESE: »frequen- 
tiorem invenies sub Platanorum cortice hieme hibernantem, filis 
sericeis circumdatum». 

Att den nämda väfnaden, trots sitt egendomliga utseende 
si sällan iakttages torde sålunda finna sin närmaste förklaring 
däruti, att densamma tillhör endast en viss bestämd årstid och 





* I. ©. Fase. 17, 16. 
Entomol. Tidskr. Årg. 10, H. 4 (1889). 15 





ENTOMOLOGISKA FORENINGENS I STOCKHOLM 
10-ARS-FEST DEN 14 DECEMBER 1889 


AF 


OSKAR TH. SANDAHL. 


I Hötel Phoenix’ mindre sal jämte tillhörande salong sam- 
lades kl. 7 pa aftonen ofvannämda dag ett större antal af Entomo- 
logiska Föreningens ledamöter fran Stockholm och landsorten, 
for att högudlighälla fullbordandet af föreningens första årtionde. 
Deltagarnes antal i den enkla festligheten hade helt visst blifvit 
långt större, om icke den i hufvudstaden allmänt utbredda malaria- 
sjukdom, som blifvit kallad »influenza», »ryska snufvan>, »blixt- 
katarren» o. s. v., hade hindrat manga föreningsmedlemmar att 
närvara. 

Vid inträdet i salen såg man fondväggen ofvan styrelsens 
bord prydd med en samling porträtter af en del stormän inom 
den svenska entomologien, såsom LINNÉ, THUNBERG, GYLLENHAL, 
SCHÖNHERR, ©. I. FAHRÆUS, BOHEMAN, WAHLBERG och STÅL, samt 
af föreningens förste välgörare Dr A. F. REGNELL. Dessa por- 
trätter voro anskaffade af hrr AURIVILLIUS och SANDAHL. 

Utmed salens båda långsidor voro stälda bord i samman- 
bängande rad och dessutom fanns ett särskildt bord invid styrelse- 
estraden, på hvilket ett urval af föreningens bibliotek, såsom prakt- 
verket »Memotres pour servir à l'histoire des insectes» af 
CARL DE GEER jämte åtskilliga andra utmärktare arbeten voro 
framlagda. Där funnos ock de utkomna 10 första årgångarne af 
Entomologisk Tidskrift. 

Antomol. Tidskr. Arg. 10, H. 5 (1889). 16 





228 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


A borden utmed längsidorna var vackert ordnad en utställ- 
ning af intressanta föremål hörande till entomologien och dess | 
utöfvande, lemnade af följande utställare: 


Riksmusei entomologiska afdelning genom prof. Chr. | 
AURIVILLIUS: 19 lädor med exotiska fjärilar fran vidt skiljda 
länder, såsom: fran Kongo hemförde af hr JUHLIN-DAHNFELT; | 
från Kamerun och Gaboon af hr Fr. THEORIN; fran Philippinska 
öarne af MÖLLER; frän Grönland genom Nordenskiöldska expedi- 
tionen hemförde af G. Kottuorr; fran Ceylon (»paradisfjärilar») 
af FRISTEDT. Särskild uppmärksamhet förtjänade de i en grupp 
för sig sammanstälda fjärilsarter, hvilka hafva 2—3 olika honor 
med frän hvarandra skilda färgteckningar. Vidare hade prof. A. 
utstält en af papiermaché förfärdigad »silkesmask», eller larven 
till Bombyx mori, i mycket förstorad skala och afsedd till under- 
visningsmateriel, äskädliggörande alla inre organs utseende och 
läge inom larven. Själfva silkesfjäriln var ock afbildad ı stark 
förstoring. Bredvid denna lag ett annat pappersfabrikat, men 
framstäldt af insekter, nämligen ett kolossalt getingbo. 


Hr konservator W. Meves hade ur sin utomordentligt vackra 
och rika samling af palæarktiska fjärilar utstält icke mindre än 
28 lådor, i hvilka de praktfulla slägtena Cofias och Lycena 
voro representerade i öfverdädig artrikedom. Manga andra in- 
tressanta slägten, såsom bland Parnassi, voro framstälda i hela 
serier. Flera synnerligen praktfulla fjärilar voro särskildt utstalda. 
bland hvilka endast mä nämnas den i smaragdgrön sidenglans 
skimrande Saturnia Isabella St., hittills endast funnen à Sierra 
Guadarrama 1 Spanien. 

Hr W. Meves hade äfven framlagt nätta, för små insekt- 
samlingar afsedda kartonger, till hvilka permarne af Sveriges 
statskalender behändigt användts. I en sädan voro fjärilar fran 
Equador insatta. Därjämte var utstäldt ett s. k spännbräde med 
flyttbara skifvor, à hvilka fjärilar voro utspända, för att äskädlig- 
göra arbetsmetoden vid fjärilars preparering. 


Hr konservator Sv. Lampa hade lemnat till utställningen en 
kartong med Carabici i talrika arter, ı dylik med insekter ur 
alla ordningar, att begagnas vid skolundervisning, 1 kartong med 
akerns skadeinsekter, och en större tafla à hvilken fjärilar i lin: 











Lå 


ENTOMOL. FÖRENINGENS 10-ARS-FEST DEN 14 DEC. 1889. 229 


drigt pressadt tillstånd voro ordnade likasom i flygt öfver ett 
landskap. På väggen ofvan denna utställning hade hr L. uppsatt 35 
blad med af honom synnerligen fint utförda och vackert färglagda 
teckningar, framställande en del skadeinsekters metamorfoser samt 
de sjukliga förändringarne i de växter, hvarå larverna lefva. 


Hr G. HOFGRENS utställning bestod af 8 kartonger, inne- 
hållande småfjärilar (Mikrolepidoptera: mott, malar och vecklare) 
samt en låda med uppblåsta larver, jämte en af hr H. konstrue- 
rad apparat för verkställandet af sådan larvuppblåsning. Till 
samma utställning hörde äfven åtskilliga slags redskap, dels håfvar 
till fångst af fjärilar, larver o. s. v., dels insekttänger, pinsetter 
m. m. som begagnas vid insekters preparerande. Bredvid fjärils- 
kartongerna voro framiagda 25 blad af hr H. vackert utförda, 
färglagda afbildningar af Pyralider (mott) samt beskrifningar öfver 
desamma. 


Entomologiska Föreningen hade utstält en bur till fjärils- 
fångst och en fångstask 


Hr löjtnant CLAES GRILL hade sändt till utställningen ett 
af honom själf taget mycket stort bo at Vespa Crabro L.,* 2 
kartonger med systematiskt ordnade skalbaggar, samt ett dyrbart 
minne af LiNNÉ, nämligen en af honom begagnad loupe. 


Hr apotekaren H. THEDENIUS: af honom uppfunna, till larv- 
uppfödning särdeles ändamålsenliga glascylindrar af olika storlek, 
samt fångstburkar med cyankalium i botten under gipsöfverdrag 
ull hastigt dödande af fjärilar och andra insekter. 


Af hr byrachefen J. Meves hade utstälts en sinnrikt ordnad 
larvbur, ett spännbräde och en gren af Funiperus communis L., an- 
gripen af Coccidomyia juniperi, samt genom samme mans benägna 
törsorg från Kg. Skogsinstitutet (direktör HoLMERZ) en samling 
trädstammar och grenar angripna af skadeinsekter. 


Prof. SANDAHL hade likaledes utstält trädgrenar, vackert 
skulpterade å ytan af skalbaggar, samt en del af ett mycket stort 
bo af den mindre vanliga myran Lasius fuliginosus LATR. Dar- 
Jämte hade hr S. framlagt en låda fyld med tresidiga pappers- 


— Se er 


* Ett särskildt meddelande om detta märkliga bo skall i tidskriften 
införas, 


. 


ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


hvarje innehållande en fjärit från Kamerun, för att visa 
under resor bevara och inpacka fjärilar. 


an ledamöterna tagit den lilla, men dock ganska rik- 
sch vackra entomologiska utställningen i betraktande, 
sammankomsten af ordföranden, som, sedan protokollet 
ående sammankomst blifvit uppläst och godkändt, höll 


tal med anledning af 10-årsdagen: 


»mologiska Föreningen i Stockholm under 
dess första 10 år. 


En tillbakablick och en framtidsutsigt 
den 14 december 1889. 


»mologiens studium har i Sverige gamla anor. Den store 
på naturens alla områden LiNNÉ var, isynnerhet under 
ire år, så varmt intresserad för denna del af naturforsk- 
itt han kallade entomologien »den käraste vetenskapen». 
också en obestridlig sanning, att denna vetenskapsgren 
oerhördt rika innehåll och med de ytterst intressanta 
a förhållanden, hvilka bland dess föremål, insekterna, fram- 
ser en ofantligt stor tilldragningskraft, som verkar mäk 
warje för naturens under öppet sinne. 
aska naturvetenskapens historia efter LINNÉ framvisar 
ömde män, hvilka kraftigt främjat entomologien i vårt 
ig skall blott i förbigående erinra. om LinKés synnerlige 
CK, utgifvaren af praktverket /cones insectorum rariorum: 
ERN BERGMAN, den sedan så berömde kernisten och minera- 
ım i sin ungdom var den ypperste larvkännare; om Dir Re 
ich pastor BJERKANDER, hvilka flitigt gäfvo akt på skadein- 
ärjningar och meddelade sina »rén> till den dä Annu täm- 
a Vetenskapsakademien. Vidare far jag nämna fran slutet 
och början af detta århundradet PAYKULL, THUNBERG och 
DALMAN, DAHLBON, GYLLENHAL och SCHÖNHERR, bland 
minstone de 3 sistnämda lefde intill vår barndoms: eller 
tid. Det var dessa män, som genom sina trägna forsk- 





ENTOMOL. FORENINGENS 10-ARS-FEST DEN 14 DEC. 1889. 231 


ningar och sin järnflit ordnade isynnerhet skalbaggarnes syste- 
matix. Särskildt må tanken ett ögonblick dröja vid minnet af 
det omfattande naturforskaresnillet CARL DE Geer, hvars seku- 
larverk > Memoires pour servir à l'histoire des insectes», för 
alla tider skall framstå såsom ett klassiskt arbete, utomordentligt 
rikt på intressanta iakttagelser och uppdaganden inom entomolo- 
giens områden. 

Närmare vår tid, delvis ibland oss själfva och intill sista 
månaderna, lefde och verkade sådana välbekanta och högt vär- 
derade entomologer, som QO. I. FAHRÆUS, C. H. BOHEMAN, P. F. 
WAHLBERG; C. STÅL, A. E. HOLMGREN och G. F. MOLLER, samt 
företrädesvis såsom samlare N. E. ForsseLt och H. GADAMER, 
hvilka alla tyvärr redan skattat At förgängelsen. Annu lefver 
ibland oss veteranen Fältläkaren P. A. EDGREN, SCHÖNHERRS och 
GYLLENHALS personliga vän. 

Sedan halftannat ärhundrade tillbaka har sälunda entomolo- 
gien varit utöfvad och bearbetad af mänga svenska forskare, 
bland hvilka flere räknas till vetenskapens stormän. De arbe- 
tade, dessa forskare, med ifver och kraft, samt främjade entomo- 
logiens framsteg i hög grad, men.de arbetade mera sä att säga 
hvar för sig utan någon närmare inbördes sammanslutning. Be- 
hofvet af en sådan mellan Sveriges entomologer, denna veten- 
skaps gynnare och vänner hade dock länge varit kändt och 
äfven man och man imellan ofta uttaladt dels i bref och dels 
vid personliga sammanträffanden. Så framstälde Prof. N. E. 
Forsei1. i Skara och Prof. CARL STÅL, den i sin fulla manna. 
kraft så plötsligt bortryckte intendenten för Riksmusei entomolo- 
giska afdelning, Docenten numera lektor J. SPÅNGBERG och lektor 
K. Fr. THEDENIUS m. fl. ofta och varmt önskvärdheten af att en 
Entomologisk Förening bildades, som kunde bättre än hvar och 
en enskild genom förenade krafter — >» Viribus unitis» — ar- 
beta för att befordra entomologiens studium, så att den ytterst 
vigtiga kännedomen af insektverlden måtte till samhällets gagn 
blifva utbredd i så vida kretsar som möjligt. Såsom ett väsent- 
ligen vigtigt medel för detta ändamål ansågs det nödvändigt att 
föranstalta utgifvandet af en Entomologisk Tidskrift, som på en 
gång skulle söka främja entomologiens studium samt tillika vara 
en sammanhållande förbindelselänk mellan föreningens medlem- 


232 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1880. 


mar. Mängen hyste emellertid fruktan för att utgifvandet af en 
sådan tidskrift skulle medföra större kostnad, än hvad en Ento- 
mologisk Förenings antagligen allt för få ledamöter skulle kunna 
bära — en fruktan som visserligen också af erfarenheten seder- 
mera till en början besannades. 

Den varma entusiasmen för bildandet af en förening och 
utgifvandet af en Entomologisk tidskrift besegrade dock alla 
försigtighetens betänkligheter, sedan det lyckats att af enskilda 
mecænater, hvilka voro hrr grosshandlare R. BERGGREN, C. F. 
NORDLUND, G. LUNDAHL och L. O. SMITH, hofmarskalken baron 
H. von WAHRENDORFF, prof. M. Iszus och fabr. A. BOLINDER, 
erhälla för en gang ett bidrag af tillsammans 475 kronor. Pa 
ett sammanträde af 1 Stockholm varande entomologer och denna 
vetenskaps vänner i talarens hem den 14 december 1879 stifta 
des sålunda »Den Entomologiska Foreningen i Stockholm, 
sedan ett förslag till stadgar blifvit diskuteradt och med nägra 
förändringar antaget. Vid detta tillfälle valdes styrelse och ut 
sågos genom sluten omröstning följande ledamöter i densamma: 
ordförande prof. O. SANDAHL, sekreterare d:r CHR. AURIVILLIUS, 
tidskriftens redaktör och ansvarige utgifvare lektor J. SPÅNGBERG 
samt lektorerna K. Fr. THEDENIUS och A. E. HOLMGREN såsom 
öfriga ledamöter med konservator S. LAMPA såsom suppleant. 

Så snart kallelsebref, hvartill arkitekten m. m. professor M. 
Iszus vänligen lemnade en vacker ritning, blifvit graverade och 
tryckta, blefvo sådana utsända till omkring 80 personer, som 
man hoppades skulle vilja ingå i den nybildade föreningen. 
Dessa kallelser emottogos å alla håll (med ett enda undantag! 
på det hjärtligaste, vittnande om stor välvilja och varmt intresse 
för Föreningens föresatta uppgift. Den första allmänna samman: 
komsten hölls sedan, enligt de antagna stadgarnes föreskrift »den 
sista lördagen i februari» (d. 28) år 1880, hvarvid det första 
häftet af Entomologisk Tidskrift utdelades. Sedan dess har för- 
eningen årligen haft 4 ordinarie allmänna sammankomster, efter 
regeln »den sista lördagen i februari, april och september samt 
den 14 december», hvilken sistnämda dag är föreningens ärs- 
högtidsdag. Under dessa sammankomster hafva föredrag hållits 
af flera bland föreningens ledamöter, dock oftast af hrr AURI- 
VILLIUS, LAMPA, W. MEvES och J. MEvES samt HOI.MGREN. Hvarje 





ENTOMOL. FORENINGENS 10-ARS-FEST DEN 14 DEC. 1889. 233 


ar har föreningen äfven haft en s. k. »värsammankomst», oftast 
i juni mänads början och vanligen 4 nägot ställe 1 Stockholms 
omgifningar, i samband med en kortare entomologisk exkursion 


i samlingsställets grannskap, så vidt som väderleken varit gyn- 


sam. Under senare år har denna vårutflykt alltid företagits i 
förening med Stockholms Naturvetenskapliga Förening. 
Föreningens tidskrift har årligen utkommit i 4 »tvångfria 
häften» utgörande minst 12 ark om året. Icke så sällan har 
genom omständigheternas tvång 2 häften måst förenas till s. k. 
dubbelhäften. Ett icke så ringa antal dels litograferade dels i 
koppar stuckna taflor samt flerfaldiga träsnitt och äfven foto- 
zinkotypier illustrera tidskriften. Endast en hastig blick på en del 


af tidskriftens innehåll är det möjligt för mig att här vid detta till- . 


falle lemna. Jag vill erinra om att i densamma finnas talrika 
systematiska afhandlingar af H. D. J. WALLENGREN Öfver en 
mängd insektsgrupper t. ex. Zineide m. fl. bland småfjärilarne, 
med många flere bland Diptera och Phryganeide m. fi. Många 
deskriptiva och biologiska uppsatser finnas där af J. SPÅNGBERG, 
HOLMGREN, AURIVILLIUS, LAMPA, W. J. Meves, G. MÖLLER, 
STOLPE, SCHOYEN, SANDBERG, J. SAHLBERG, BERGROTH m. fi. 
— REUTER har systematiskt behandlat Finlands och Skandinaviska 
halfons Hemiptera Heteroptera, hvilket arbete tyvärr genom 
författarens sjukdom blef afbrutet och ännu är ofullbordadt. 
Lampa har utarbetat en förteckning öfver Skandinaviens och Fin- 
lands Makrolepidoptera. Entomologiska utflykter äro skildrade af 
SANDAHL, EMIL HOLMGREN och SPARRE-SCHNEIDER. Vigtiga bi- 
drag till Skandinaviska fjärilarnes geografiska utbredning hafva 
lemnats af K. Fr. THEDENIUS, W. MEVES, WANGDAHL, C. MÖLLER, 
LINDEQVIST, WERMELIN, GADAMER, EDGREN m. fl. Uppsatser om 
ollonborrarnas härjningar hafva meddelats af A. E. HOLMGREN, 
S. Lampa och O. SANDAHL. Vidare: biologiska skildringar af 
REUTER, MEINERT, SÖRENSEN m.fl. Dessutom en mängd notiser 
af hvarjehanda entomologiskt innehåll. Detta kortfattade om- 
nämnande af tidskriftens innehåll under de gångna 10 åren är egent- 
ligen blott en antydan om detta innehålls omvexlande beskaffen- 
het och är naturligtvis i hög grad ofullständigt. Endast ett må 
jag få framhålla rörande detta innehåll. Det utgöres nästan ute- 
slutande af Skandinaviska originaluppsatser, — referater efter ut- 








234 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


ländsk literatur dro försvinnande fa, — hvilket allt visar en lif 
aktig entomologisk produktion inom de nordiska landen, en 

produktion som väl sannolikt icke skulle hafva egt rum i samma 
grad, ifall icke ett organ funnits, som kunnat offentliggöra alla 
dessa större eller mindre arbeten. 

För att gifva föreningen ett annat bestäende bindemedel, 
börjades ofördröjligen anläggandet af ett entomologiskt bibliotek. 
För dettas uppkomst och fortskridande kommer prof. Aurivır- 
LIUS att närmare redogüra, likasom för de utbyten af skrifter, 
som ega rum mellan föreningen och talrika utländska lärda ve 
tenskapliga samfund. 

Jämte sina ordinarie ledamöter, hvilkas antal vid första 
årets slut växt till 140 (af hvilka dock blott 107 erlagt års- 
afgiften, 6 kronor, för 1880), invalde föreningen två heders 
ledamöter, nämligen hr statsrådet m. m. O. I. FÅHRAUS och 
med. d:r A. REGNELL i Caldas i Brasilien. Dessa båda he 
dersledamöter blefvo föreningens förste större mecænater. Den 
förre förärade på själfva julaftonen 1880 föreningen sin dyrbara, 
nästan fullständiga samling af svenska skalbaggar jämte ett be- 
tydligt antal fjärilar och exotiska insekter, allt prydligt systema- 
tiskt ordnadt och förvaradt i ett dubbelskåp. Den senare skänkte 
föreningen ett kapital af 2,000 kronor, hvaraf bildades » ANDERS 
FREDRIK REGNELLS fond», hvilkens ränteafkastning användes till 
främjande af föreningens ändamål. Denna donation efterföljdes 
sedan af »P. F. WAHLBERGS fond», stor 2,000 kronor och skänkt 
under det följande året af enkefru professorskan C. G. Waut- 
BERG och hennes dotter fröken S. WAHLBERG. Fru WAHLBERG 
inkallades såsom hedersledamot af andra klassen. Förutom flera 
mindre omfattande skänker af insekter, uteslutande sällsynta så- 
dana, af AHLROT, MORTONSON, STORCK, ERIKSSON, RUDOLPHI, Hor- 
GREN, Lampa m. fl. har föreningen fått emottaga en värdefull 
samling insekter sammanbragt af föreningens hedersledamot (se: 
dan 14/, 1889) fältläkaren P. A. EDGREN, förvarade i tvänne 
skåp, af hvilka det ena är en gåfva af SCHÖNHERR och sålunda 
ett dyrbart minne äfven af denne storman, Föreningen erhöll 
därjämte genom dess ordförande en af hr revisor J. ANKARCRONA 
sammanbragt ytterst rik och vacker samling skalbaggar och fjä- 
rilar från hufvudsakligen Blekinge. 


ENTOMOL. FORENINGENS 10-ARS-FEST DEN 14 DEC. 1889. 235 


Under sitt första är rönte föreningen en stor uppmuntran 
genom det fillmötesgäende, som bestyrelsen för 1880 års natur- 
forskaremöte i Stockholm visade, i det den biföll gjord hemställan, 
att en särskild entomologisk sektion skulle fa bildas vid detta möte. 
Inom denna sektion voro förhandlingarne särdeles lifaktiga och 
en redogörelse für desamma är intagen i första årgången af 
Entomologisk tidskrift. 

Det skulle blifva allt för långt och sannolikt äfven trött- 
samt att följa Entomologiska föreningens utveckling så att säga 
steg för steg eller år för år. Jag skall endast anföra med af- 
seende på föreningens ekonomiska ställning, att densamma till en 
början var rätt bekymmersam. Tidskriftens utgifvande förorsa- 
kade så stor kostnad, att det första årets bokslut visade en brist af 
485 kronor, ehuruväl inga organisationskostnader drabbade för- 
eningens kassa och mecænaternas bidrag blifvit användt till ut- 
gifterna. Vid andra räkenskapsårets slut hade denna brist vuxit 
till kr. 1,144: 55, oaktadt kontanta tillskott lemnats af flera 
entomologiens gynnare till ett belopp af 554 kronor. Denna 
skuld bibehöll sig under de följande åren ungefär oförändrad — 
således hade nu en viss jämvigt mellan inkomster och utgifter lyck- 
ligen blifvit uppnådd, hvilket resultat åstadkoms genom ett stérr= 
belopp af årsafgifter från ett ökadt antal ledamöter och gepor 
räntor à Regnellska och Wahlbergska fonderna, samt de und 
dessa år tillkomna »Ständiga ledamöters fond» och »Allmänr 
fonden för entomologiens befrämjande», hvilken bildats genoı 
subskriberade medel från ett antal entomologiens gynnare. Til 
lika hade det lyckats att få tidskriften framstäld till ett betydlig 
billigare pris än förut. Med år 1885 visar sig en bättre stäl 
ning i ekonomiskt hänseende, i det skulden minskades från 1,13 
kr. 85 Ore vid årets början till 559 kr. 12 öre vid årets slut, oc 
1886 års bokslut visade att skulden var till fullo betald samt att e 
kontant behållning fanns af 189 kr. 68 öre. Sistlidne års bokslut (ft 
1888) visar en behållning af 311 kr. 61 öre, ehuru föreningen genoı 
att på eget förlag utgifva »Entomologisk Latinsk-Svensk ordbo 
af CLAES GRILL» haft en utgift af 486 kr. 55 öre samt godtgjort Al 
männa fonden, numera omdöpt till OSKAR SANDAHLS fond, de: 
fordran hos bibliotekskassan af 431 kr. 7 öre. Ställningen har sålur 
da i ekonomiskt hänseende väsentligen förbättrats och föreninge 


ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


nu följande räntebärande fonder: A. F. Regnells fond 
kr, P. F. Wahlbergs do 2,000 kr., Ständiga ledami- 
Lo 1,100 kr. och Oskar Sandahls d:o 2,509 ky. 64 öre 
illsammans 7,609 ‘kr. 64 dre. Till den sistnämda fondens 
nde har det af hrr LAMPA och HOFGREN stiftade sallskapet 
. af sin behållning under flere år lemnat 50 kr. och sista 
5 kronor. 
föreningen har under dessa 10 är invalts 406 personer, 
afgängen af ledamöter genom dödsfall och af andra skal 
nder samma tid varit ganska stor, så att för närvarande 
inemot 250 betalande ledamöter qvarstä i föreningen, 
hvilka 14 i Norge, 12 i Finland, 4 i Danmark och 2 i 
länder. 
‘öreningens 2 först invalde hedersledamöter FAHRÆUS och 
at hafva aflidit; likaså den år 1886 till hedersledamot 
e lektor A. E. Hormcren. De nu lefvande hedersleda 
a af första klassen äro prof. OBADIAH Westwoop, prof. 
DRELL och kyrkoherden H D. J. WALLENGREN samt den 
n invalda prof. W. LiLLJEBORG. 
ıf den redogörelse für den ekonomiska ställningen som jag 
lemnat framgär, att densamma icke är dälig, men ändock 
ligängarne otillräckliga, för att föreningen skall kunna rätt 
t fortgå i utveckling och verka för sitt föresatta mål. 
kan i första hand sägas om den af föreningen utgifna 
ften. Det har länge varit en liflig önskan hos föreningen, 
1 särskild afdelning af tidskriften skulle egnas åt, så att 
praktisk entomologi. I denna afdelning skulle behandlas 
desvis skadeinsekters biologiska förhållanden och de härj- 
å vara kulturväxter, som dessa djur förorsaka. Af före- 
ıs ledamot kammarrädet friherre C. A. HERMELIN väcktes 
mmanträdet den 4 mars 1882 förslag därom »att Entomo- 
ı föreningen skulle på lämpligt sätt söka verka för sprid- 
bland allmänheten af kunskap om skadeinsekters lefnads: 
ch utveckling samt sörja för att iakttagelser i detta hän- 
: gjordes på så många och så skilda ställen i vårt land 
vöjligts. Efter en liflig öfverläggning om detta ämne, lem- 
i uppdrag åt Landtbruksakademiens entomolog lektor 
3REN och prof. CHR. AURIVILLIUS att närmare utreda frågan 


ENTOMOL. FORENINGENS IO-ÄRS-FEST DEN 14 DEC. 1889. 237 


och inkomma med förslag om hvad som kunde göras. Vid nästa 
sammankomst den 29 april s. 4. afgäfvo de nämde komiterade 
ett sakrikt utlåtande och füreslogo vatt Entomologisk tidskrift 
skulle utgifvas i tvänne skilda och hvar för sig i bokhandeln 
tillgängliga afdelningar, af hvilka den ena innehåller de veten- 
skapliga uppsatserna och den andra uteslutande är egnad ät all- 
mänfattliga framställningar af de vanliga insekternas lefnadssätt, 
utveckling, skada, nytta m. ın. dylikt, som bör vara af intresse 
för hvem som helst, som begär att fä veta nägot om, ach förstä 
nagot af det, som tilldrager sig omkring honom. Genom att 
redogöra för alla iakttagelser på den praktiska entomologiens om- 
rade, samt isynnerhet bhfva ett organ för Landtbruksakademiens 
entomolog borde denna afdelning af tidskriften bättre, än vi på annat 
sätt finna vara möjligt, kunna verka för det mål, som frih. HERMELIN 
framstält för Föreningens verksamhet», yttrade komiterade. 

»Det är klart» — fortsätta komiterade — »att en sådan 
anordning i väsentlig mån skulle fördyra tidskriften, isynnerhet 
då det torde vara nödvändigt att låta uppsatserna åtföljas af 
figurer, för att misstag af den i entomologien mindre bevan- 
drade allmänheten ej skulle göras». Det heter sedan: »Vi vilja 
också för vår del tillstyrka detta steg endast under förutsättning, 
att de myndigheter, som i närmaste hand hafva att vaka öfver 
landtbrukets förkofran i vårt land, K. Landtbruksakademien och 
länets hushållningssällskaper, visade intresse för saken på så sätt, 
att de öfvertogo ett visst antal af denna del af tidskriften för 
utdelning till sockenbibliotek m. m. — — Om ett sådant in- 
tresse ej skulle af myndigheterna visas för denna sak, så nödga- 
des komiterade afstyrka föreningen att inlåta sig på denna sak, 
enär föreningens tillgångar icke tillåta genomförandet af en dylik 
anordning», och dess värre, föreningen har allt hittills icke för- 
mått föra denna fråga framåt. 

Ännu en gång, det var under år 1886, gjordes en ansats 
i samma riktning. Man ville försöka att successivt utgifva vägg- 
taflor öfver skadeinsekter och de af dem skadade växterna till 
att begagna såsom undervisningsmateriel i våra skolor, såväl 
högre som lägre, och föreningen anslog till en början 100 kr. 
till förberedande arbeten. ‘Till dessa förberedande arbeten hörde 
insamlandet af vissa skadeinsekter och växter, hvilka närmare 


238 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


uppgafvos i ett upprop »till Sveriges entomologer och jordbru- 
», inférdt dels i Entomologisk tidskrift och dels i allmänna 
ngarne, men intet enda insändande af vare sig skadeinsekter 
angifna insekter har sedan dess förekommit, så att planen 
utgifva dylika väggtaflor, tecknade efter naturen och icke 
erade ur andra arbeten, har icke hittills kunnat realiseras. 
a ädagalägger nogsamt, huru litet allmänheten besinnar, hvil- 
oerhörd rol insektverlden spelar i menniskans ekonomi och 
ad, och dock torde det vara en obestridlig sanning, att ingen 
p af djurverlden i högre grad ingriper i detta hänseende än 
terna. Jag vill blott påpeka följande: Inom vara bostäder 
ı malarnes larver i våra kläder och möbler; skalbaggslarver 
erborra trävirket; kakerlackor och flera andra insekter för- 
våra matvaror och andra ämnen; flera slags obehagliga och 
törstiga fridstörare unna oss icke ro under natten; lika svåra 
myggorna, hvilka i förening med flugorna besvära oss äfven 
dagen. I våra trädgårdar uppträda talrika arter af larver, 
nde till fjärilar, flugor, steklar o. s. v., samt dessutom många 
utvecklade insekter t. ex. de små skalbaggar, som vi kalla 
oppor, — och genom alla dessa skadedjur förstöras våra 
saker, våra bärbuskar och fruktträd samt deras afkastning. 
sarne sköflas af större och mindre skalbaggars larver, hvilka 
trädens ved, och de i tallés mängd förekommande ollon- 
ame frossa på löfträdens bladverk. Vissa år uppträda larver 
teklar och fjärilar i oerhörda skaror och afäta fullständigt 
blad eller -barr, så att träden, ja milslånga skogar stå be- 
ide sin gröna skrud, alldeles såsom under vintern eller såsom 
elden gått öfver skogen. Och på våra odlade fält, — hvilka 
digra härjningar förorsakas icke där af ollonborrarnes och 
sknäpparnes larver, af den fruktansvärda gräsmasken och af 
lilla förödande kornfiugan, som för ett par år sedan på Got- 
förstörde korn till ett värde af minst en och en half million 
or. I de vinodlande landen, hvilka oerhörda skador har icke 
hastigt kringgripande vinförödaren, Phylloxera vastatrix for 
cat! Ensamt Frankrike förlorar årligen genom denna insekt 
än 500 millioner francs. 
Manga andra likartade bedröfliga erfarenheter kunde ndm- 
men hvad som blifvit anfördt torde vara tillräckligt, för att 


ENTOMOL. FORENINGENS 10-ARS-FEST DEN 14 DEC. 1889. 239 


visa, huru menniskans ekonomiska ställning och trefnad äro i 
hög grad beroende af insektverlden, hvilken i si manga riktnin- 
gar uppträder fientligt och förstörande. 

Det gagn äter, som menniskan skördar genom insekternas 
arbete, säsom af bien, silkesmasken, galläpplesteklarne o. s. v. 
samt af vissa insekters egenskaper eller beständsdelar, säsom ‘af 
spanska flugan, cochenillen, kermes-skinnbaggen m. fl. — detta 
gagn är äfven af stor ekonomisk betydelse. Kommer sa härtill, 
att utan insekternas medverkan i nära nog de flesta fall icke 
någon befruktning skulle ega rum af våra vilda och odlade väx- 
ter, så må man väl kunna säga, att insektverldens betydelse i 

naturens hushållning är ofantligt stor. 

Af allt detta torde tydligen framgå, huru oerhördt vigtig 
kännedomen om insektverlden måste vara. Man kan verkligen 
utan ringaste öfverdrift säga, att Entomologien 'eller läran om 
insekterna och deras lefnadsförhållanden är en af de allra vigti- 
gaste, ja kanske rent af den vigtigaste delen af hela läran om 
djurverlden eller zoologien. 

För att kunna med framgång bekämpa en fiende, måste man 
först och främst veta, hvem han är eller känna igen honom, så 
att han icke förvexlas med den, som är neutral eller vänskapligt 
sinnad. Vidare måste man käfna fiendens vanor och öfriga för- 
hållanden, för att kunna begagna sig af dem i striden mot denna 
hende. Så är äfven förhållandet inom entomologien med afse- — 
ende på kampen mot de skadliga insekterna. Det är nödvän- 
digt att säkert urskilja den skadliga arten från nära stående arter, 
hvilka kunna vara. alldeles oskadliga. Lefnadssätt och vanor 
kunna nämligen vara ganska olika äfven hos arter, hvilka till 
yttre utseende äro hvarandra snarlika. Häraf följer, huru nöd- 
vändig för ändamålet — seger i striden mot skadeinsekterna — 
äfven den rent beskrifvande delen af:entomologien är, emedan 
den lärer oss att särskilja fienden från vännen. 

Jag vågar vid detta tillfälle särskildt betona hvad jag nyss 
yttrade om den deskriptiva delen af zoologien, särskildt entomo- 
logien såsom en gensaga emot den ensidiga riktning af zoolo- 
giens studium, som i våra dagar gör sig gällande. Man förak- 
tar den systematiska eller deskriptiva zoologien och man endast 
studerar djurens inre bygnad och organernas utveckling med ett 


240 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1890. 


tydligt angifvet syfte, såsom zoologen SPARRE-SCHNEIDER så träf- 
fande yttrat, endast för att därigenom grundlägga en verldsåsigt, 
som helt visst för närvarände är öfvervägande materialistisk och 
enligt hvilken allt skall bedömas, hvarvid det på somliga håll 
anses riktigt, att förargliga fakta, som icke kunna inpassas i den 
gifna ramen, läggas åsido, — ett egendomligt sätt att gå till väga 
i den fria forskningens namn. Denna ensidiga riktning i studi- 
erna, som nu tagit fart under det vackra namnet biologi, hotar att 
tillintetgöra alla iakttagelser i den fria naturen. Och dock är 
det väl individen eller arten i sin helhet, såväl hvad den yttre 
formen, som den inre byggnaden beträffar, hvilken bör vara före- 
mål för forskningen, som ju tillika bör, så vidt möjligt, söka upp- 
daga lefnadsförhällanden, artvanor, och dylikt mera, som kan 
vara utmärkande för de respektive arterna. Man synes vid våra 
elementarläroverk alldeles förbise den utomordentliga öfning för 
iakttagelseförmågan, som studerandet af de talrika insektformerna 
erbjuder. Denna vetenskapsgren eger sålunda — oberäknadt dess 
oerhörda praktiska vigt — äfven en mycket stor pedagogisk betydelse, 
och jag tvekar icke att här uttala, såsom en framtidstanke, nöd- 
vändigheten af att lärare i naturalhistoria vid våra läroverk i sin 
undervisning särskildt fästa vigt vid entomologien. De borde 
ovilkorligen för detta ändamål erhålla en bättre utdaning i zoo: 
logi, enkannerligen. entomologi, vid våra högskolor, än hvad nu 
är händelsen, då den deskriptiva kursen blifvit så svårt undan- 
trängd af allmän zoologi, hvars värde i och för sig jag visst 
icke förnekar, men hvilken icke bör vara allena herrskande. All- 
män zoologi eller mera specielt biologi i den moderna. menin- 
gen synes mig liksom sväfva i luften, om densamma icke hvilar 
på ett säkert och tillräckligt underlag af speciell eller deskrio 
tiv zoologi. 

Men äfven där undervisningen i entomologi omedelbart af- 
ser praktisk tillämpning och gagn i det dagliga lifvet, såsom ju 
händelsen är vid våra landtbruksskolor, bedrifves denna under: 
visning på ett icke tillfredsställande eller ändamålsenligt sätt, 
enligt hvad jag af sakkunnig person erfarit. Vid dessa skolor, 
äfven vid de högre eller Landtbruksinstituten, förelises visserli- 
gen om åkerns skadeinsekter m. m. men eleverna få icke se ett 
enda af dessa skadedjur, emedan inga samlingar af sådana finnas 








ENTOMOL. FORENINGENS 10-ARS-FEST DEN 14 DEC. 1889. 241 


eller ätminstone icke begagnas. Landtbrukseleverna fä nog höra 
talas om hvetemyggan, kornflugan, sädesknäpparen o. s. v.; men 
da icke dessa insekter och deras larver förevisas till äskädning, 
så blir resultatet af undervisningen det, att eleverna val hört 
namnet pa skadedjuret, men alls icke känna igen detsamma, dä 
det 1 verkligheten päträffas. 

Det är äfven möjligen fara värdt, att entomologien, trots dess 
oerhörda vigt för skogshushällningen, skall kunna komma att 
äfven vid Kongl. Skogsinstitutet gå tillbaka, då den efter lektor 
HOLMGREN lediga platsen sannolikt kommer att besättas med en 
person, som i första rummet är botaniker. | 

Jag skulle vidare vilja utveckla mina farhägor och förhopp- 
ningar för entomologiens framtid i värt land, men jag vet, att 
en annan talare kommer i afton att framställa »önskemäl» i 
denna riktning, hvarfor jag nu lemnar detta ämne. 

Men innan jag slutar vill jag pa det varmaste lägga Ento- 
mologiska föreningen och hvarje dess medlem pa hjärtat, att med 
alla till buds stäende krafter, pa alla lofliga sätt, följdriktigt och 
oaflatligt verka för utbredandet af kännedomen om insektsverlden, 
såsom menniskans bade fiende och vin, och sålunda söka friruja 
det mal, som föreningen fran början stält för sig: utvecklingen 
af entomologien i praktiskt hänseende jämte dess vetenskapliga 
framätskridande. 

Oskar Th. Sandahl. 





3IBLIOTEKARIENS BERA’ 


de förflutna 10 dren har föreni 
ökats dels genom inköp och gi 
:riften mot andra sällskaps pub 
nköp förtjenar i första rummet 
ling af värdefull äldre entom« 
af omkring 450 kronor förvär 
ter framlidne statsrådet O. I. F 
gäfvor, som föreningen fått mı 
lemmar, finnas liksom öfver 
skap förteckningar för hvarje à: 
ia olika sätt har föreningens bo 
i tillväxt, att densamma omfatt 
ingar, som fördelade på de c 
zöra: 
phora 4. 
oda 3. 
ida 113. 
yoda 27. 
: 1270. 
Miscellanea: 201. 
Collembola: 7. 
Orthoptera 53. 
Pseudoneuroptera: 11. 
Corrodentia: 4. 
Hemiptera: 182. 
Neuroptera: 17. 
Coleoptera: 323. 
Diptera: 96. 
Lepidoptera: 218. 
Hymenoptera: 158. 


ENTOMOL. FORENINGENS 10-ARS-FEST DEN 14 DEC. 1889. 243 


Hartill komma 19 entomologiska sällskaps skrifter, utgörande 
tillsammans 92 volymer. 

Från de 69 allmänt naturhistoriska och vetenskapliga säll- 
skap, med hvilka föreningen utväxlar publikationer, har hon under 
de förflutna 10 åren emottagit tillsammans 456 volymer. 

Böckerna hafva, så långt Föreningens tillgångar det medgif- 
vit, nu till största delen blifvit styfhäftade eller häftade, hvar- 
jämte ett mindre antal mera vigtiga verk inbundits. : 

Öfver biblioteket finnes en på lösa blad upprättad katalog, 
fördelad efter de olika insektklasserna. Dessutom föres en sär- 
skild bytes- och accessionskatalog, i hvilken införes hvad hvarje 
sällskap sändt till och erhållit från Entomologiska Föreningen. 

Biblioteket förvarades under de första åren hos sällskapets 
ordförande, men har sedan 1884 fått plats för sig upplåten inom 
riksmusei entomologiska afdelning, där det förvaras i 2 förenin- 
gen tillhöriga skåp med glasdörrar. 

Stockholm i december 1889. 

Chr. Aurivillius. 


Entomol. Tidskr. Årg. 10, H. 5 (1889). 17 


JMMARISK REDOGORELSE FOR INNEHALLET AF 
ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 
UNDER DESS FORSTA TIO AR. 





För att gifva en ôfverblick af den Entomologiska Förenin- 
verksamhet, företrädesvis i vetenskapligt hänseende, under 
ängna 10 åren meddelas här i sammanträngd form en sum- 
ik redogörelse för Entomologisk Tidskrifts innehåll under 
va tid. De olika uppsatserna äro här sammanförda, allt 
deras innehäll, under de olika ordningarne inom entomo- 
no. s. v. Hvarje författares artiklar inom hvarje afdelning 
sedan sammanstälda i kronologisk ordning, hvilket äfven varit 
mmande för författarenamnens ordnande inom afdelningarne. 


HEXAPODA. 
Entomologi i allmänhet. 


Meinert, F., Sur la conformation de la tête et sur l'inter- 
tion des organes buccaux chez les Insectes, ainsi que sur la 
matique de cet Ordre (1880, p. 147). 


Se uppsatsen! 





, Sur un organe des Lépidoptéres homologue aux 
ıciers chez les Dipteres (1880, p. 168). 


Se uppsatsen! 


SANDAHL, OSKAR,'TH., En entomologisk utflygt till »Ostra- 
ot» à Wermdön (1880, p. 42). 

En utförlig skildring öfver trakten i botaniskt hänseende låter förf. 
öregå denna uppsats, innan han uppräknar sina, hufvudsakligen inom 
tpidopterologien, gjorda fynd. 








4 


ENTOMOL. FORENINGENS 10-ÂRS-FEST DEN 14 DEC. 1889. 245 


SANDAHL, ÖSKAR TH., Entomologien använd i rättsmedicinens 
tjänst (1883, p. 39). 


Förf. refererar ett fall i Frankrike, där man åtminstone aproximativt 
med tillhjälp af entomologien lyckats konstatera den tid, som åtgått från 
ett barns död, tills den mumifierade kroppen upptäcktes. 


, Smärre entomologiska meddelanden (1883, p. 45). 


En del fynd af sällsynta Coleoptera, Lepidoptera, Diptera och /e- 
miptera, hvilka blifvit meddelade från skilda håll, offentliggöras i denna 


uppsats. 


— TH. — (SANDAHL, O. Tu.) Literaturanmälan (1888, p. 49). 


Entomologisk latinsk-svensk ordbok af CLAES GRILL anmäles och för- 
ordas. 


REUTER, O. M., Sur l'hybridisation chez les Insectes (1880, 


Pp. 174). 
Se uppsatsen |! 


, Entomologiska meddelanden fran »Societas’ pro fauna 
et flora fennica» sammanträden dren 1880 och 1881 (1882, p. 
153), 1882 och 1883 (1884, p. 163). 


Förf. har i systematisk följd sammanstält de meddelanden, hvilka pä 
»Societas’ pro fauna et flora fennica» sammanträden blifvit gjorda under 
ofvan nämda ir. | 


SPARRE-SCHNEIDER, J., Mindre entomologiske Meddelelser 
fra det arktiske Norge (1885, p. 145). 


Förf. talar i denna uppsats om talrikt uppträdande af åtskilliga in- 
sektarter åren 1883 och 1884, om skadeinsekter på köks- och prydnads- 
växter och slutligen om insektlif under vintern. 


————., Entomologiske Udflugter i Tromsö Omegn (1889, 
p. 193). | | 


I lätt och lekande stil lemnar förf. en skildring af entomologiska 
förhållanden i Tromsö-trakten. 


TryBOM, Fivip, Insekter och andra lägre djur funna vid flot- 
tadt timmer och bland affall från sådant (1885, p. 161). 


Förf., som under sommaren 1885 besökte de norrländska elfvarna för att 
anställa undersökningar öfver timmerflottningens inverkan på elffiskena, 


NTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


drog till utredningen af det lägre djurlifvet i vattnet på 
tade timret samt i och bland på botten liggande bark, 
affall frän detta timmer. Resultaten af dessa hans under- 
yas här, 


pgsinsekters härjningar (1887, p. 27). 


ıttning för åren 1876—1885 af de officiela berättelser, 
jänstemän afgifvit i fråga om de för skogen skadliga in- 
inde, lemnas i denna uppsats, hvarvid 12 arter, tillhö- 
gar, äro föremål för särskild uppmärksamhet. 


skogstjänstemännens officiela berättelser för 
it)och 1887 (1888, p. 155). . 


titel offentliggör förf. de rön om skogsinsekter, som i 
as officiela berättelser för år 1886 och 1887 omtalas, 


ACOB, Ur främmande literatur (1887, p. 119). 


arbeten, som bära i öfversättning följande titlar, refereras: 
X, Om de på säd lefvande arterna af slägtet Zhrips i 
| 


m lefnadssättet och utvecklingen af Haltica vittula Redtb. 
'eromaliner ph Cecidomyia destructor SAY. 


M., Strôbemærkninger om entomologiske Fore- 
87 (1888, p. 41). 

er sommaren gjorda rön inom insektverlden redogör für- 
nnämnande en hel del skadedjur, som under denna som- 


olika delar af landet, äfvensom andra intressanta fynd, 
att göra. 


Optreden af Skadeinsekter i Träplanteringerne 
» P. 9) 
af Lophyrus rufus, Tortrix viburnana och Bombyx rubi 


‘wuiam, Trek af nogle sydamerikanske insec 
t, fig. 1—16 (1884, p. 1). 

uppgifter om en del till olika ordningar hörande insek- 
eddelas af förf., som själf på ort och ställe studerat dem, 


ingar, affattade på latinska språket, lemnas på följande 
Termes Strunckii, Christiernsonii, orensis och lacus sanch. 


i 


ENTOMOL. FÖRENINGENS 10-ARS-FEST DEN 14 DEC. 1889. 247 


SÖRENSEN, WILLIAM, Sur la faculté des Condylopodes de 
fermer et d'ouvrir spontanément leurs trachées (1887, p. 71). 


Jag hänvisar till uppsatsen i sin helhet. 


GRILL, CLAES, Svampbildningar hos insekter (1888, p. 19). 


Förf. redogör för de rön, som blifvit gjorda inom detta forsknings- 
gebit och omnämner en hel del parasitsvampar, som uppträda hos de 
olika insektordningarna och deras arter. 


, Förvaring af larver och puppor till småfjärilar och 
andra mindre insekter (1889, p. 152). 


Förf. refererar en af dir Dewitz skrifven uppsats, införd i »Deutsche 
Entomologische Zeitschrift», Jahrg. 31, Heft. 1., p. 189. 


HOLMGREN, AUG. EMIL, Om vatteninsekter säsom förmedlare 
af vissa mindre djurs Ofverflyttning till s. k. »bryor» eller vatten- 
gropar (1888, p. 107). 


Genom Notonecta och Corixa Öfverföras Acarider och genom Dyriscus 
ytterst små iglar från den ena vattensamlingen till den andra. 


Hymenoptera. 


HOLMGREN, AUG. EMIL, Adnotationes ad »Ichneumonologiam 
svecicam» (1880 p. 22; p. 76). 


Såsom ofvanstäende titel angifver offentliggör förf. här de rön inom 
Ichneumonologien, som han gjort efter utgifvande af sitt kända arbete 
»Ichneumonologia svecica», hvarvid dels manga nya lokaler för förut 
kinda arter angifvas, äfvensom beskrifningar lemnas p& nyupptiickta arter, 
former och varieteter för värt land. Dessutom beskrifvas följande för 
vetenskapen nya arter: /chneumon urticarum, I. bistrigosus, I. nothus, 1. 
napeus, I. silvanus, I. clitellarius, I, batis, I. inops. 


, Nagra iakttagelser rörande Simyra albo-venosa 
Gorze (DE GEER) och en hos densamma funnen parasitstekel 
(1882, p. 87). 


På larver af ofvan nämda fjäril har påträffats såsom parasit Ichneumo- 
niden Hepiopelmus leucostigmus, 


ILOGISK TIDSKRIFT 1889. 


mi, En parasit hos Saturnia Pavonia L. 


anis Grav. har blifvit funnen såsom parasit i 
onger. 

a viris doctissimis NORDENSKIÖLD illum 
nsulis Waigatsch et Novaja Semlia anno 

143). 

ro: Mematus polaris, reticulatus, morionellus, occi- 
‚ mysticus, lientericus, nigriventris, parvulus, varii- 
xtremus och abnormis. Phygadeuon waigatschensis, 
‘clodes migerrimus. Adelognathus frigidus, Polyblastu: 
iceps, Orthocentrus rivosus, solitarius, carinulatus, 
5 och Jaticollis. 


klar insamlade i Norrland och Lappland 
hp. 63). 


gör ett bidrag till parasitsteklarnes geografiska 
följande nya arter beskrifvas: Ichmeumon Molleri, 


ckningar om parasitstekelfamiljen Crypride 


lägtena Zocryptus, Macrobatus och Cryptus lemnas 
logöres för arternas geografiska utbredning. 


och utredning af arterna till Pisorii-grup- 
lägtet Ichneumon Linnk (1886, p. 41). 

n hörande arterna karakteriseras, hvarjämte hanen 
ir första gången beskrifves. 


% A. och ZETTERLUND, G., En parasit 
1881, p. 48). 

larver påträffades parasiter af en ej förut såsom 
monid, Hemiteles melanarius Grav., hvilken art 


‘a iakttagelser rörande getingar(1881, p.97). 

röra getingarnes parning; honan sitter därvid på 
dör snart efter parningen. Med afseende på om 
såret eller icke, då han sticker, har förf. kommit 
len stannar qvar. 





a 


ENTOMOL. FÖRENINGENS IO-ÄRS-FEST DEN 14 DEC. 1889. 249 


STOLPE, HJALMAR, Förteckning öfver svenska myror. Prelimi- 
närt medelande (1882, p. 127). 
I denna uppsats redogör förf. für de svenska myrornas förekomst, 


lefnadssätt och utbredning och lemnar analytiska tabeller för igenkännande 
af slägten och arter. 


MÖLLER, G. Fr., Nove Hymenopterorum species descriptæ 
(1882. p. 179.) 


De har för första gången beskrifna arterna äro: Nematus viridissimus, 
Torymus Glechoma, Arthrolytus puncticollis, Proctotrupes bistriatus och foveatus. 


, Bidrag till kännedom om parasitlifvet i galläpplen 


och dylika bildningar (1882, p. 182). 


Förf. lemnar en förteckning pä de parasiter och inquiliner, hvilka 
han iakttagit under sina, alltsedan 1869, fortsatta undersökningar af gall- 
bildningar, förnämligast af Cyszps-arter. 


————, Bidrag till Sveriges Hymenopter-fauna (1883, p. 91). 


En ‘del sällsynta, i Sverige förr icke funna Hymenopterer beskrifvas 
och däribland 2:ne nya arter, Jchneumon clavipes och Glypta genalis. 
Bada funna 4 Kempinge ljung i Skane. 


, Om kälfjärillarvens parasiter (1886. p. 81). 


Förf. redogör för de iakttagelser, som blifvit gjorda af äldre för- 
fattare angående kälfjärillarvens parasiter och för sina egna undersökningar, 
som han anstält under loppet af fem är. Resultatet af dessa undersök- 
ningar är, att Apanicles glomeratus L. (= Microgaster reconditus NEES) 
är en allman parasit på larverna till Pieris drassice och att ur Apanteles- 
kokonger följande parasiter framkläckts: Hemiteles fulvipes Grav. Di. 
brachys Bucheanus Ratz., Diplolepis Microgastri BOUCHÉ, Mesochorus 
angustatus THOMSON och 7éfrastichus lissonotus n. sp. 


, Parasitkläckningar (1886, p. 87). 


Förf., som en längre tid sysselsatt sig med utkläckning af insekter, 
meddelar under ofvan stäende titel ett antal parasiter, som han erhällit frän 
puppor af fjärilar, steklar och flugor. 


ANDERSSON, C. G., Iakttagelser öfver några insekters lefnads- 
förhällanden (1884, p. 185). 


Biologiska iakttagelser lemnas om Mematus ribesii SCHRANK, Gorytes > 


mystaceus L. och Aulax hieracii L. 


- 








ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


H., Bidrag till kännedomen om gräsflyet och dess 


» P. 169). 
por af Charwas graminis har det lyckats förf. erhålla fyra olika 
teklar: Pimpla arctica, Ichneumon gradarius, molitorius och 


Ytterligare bidrag till kännedom om gräsflyet och 
(1886, p. 45). 

‚dogör fr sina kläckningsförsök af gräsfiyet och dess parasi- 
an anstilt från den 23 juli till den 12 aug. 1885. Under 
släcktes 18 gräsflyn och 39 parasiter. 


EN, Om hvitaxflyet Hadena secalis \.. (1886, p. 71). 


HOLMGREN, som undersökt parasitsteklar, utkläckta ur puppor 
nda fjäril, lemnar beskrifning på den funna arten under namo 
xtensor L. 


ts, CHR, Anmärkningar rörande några svenska 
36, p. 161). 
tinska diagnoser beskrifvas följande arter: Sapyga similis 


ilus concinmus DAHLB., P. venustus WESM., Ewagetes dubins 
D., Ferreola nov. sp. och Priocnemis minutus VAN D. LIND. 


Arrhenophagus, ett nytt slägte bland Encyrtiderna 


nya slägtet med arten chiomaspidis lemnas beskrifning och 


FOTTFRIED, Myrmecologiska notiser (1887, p. 41). 


de sig på Hubers framkastade förmodan, att befruktade honor 
a kunde utan arbetares tillhjälp uppföda larver och bringa 
utveckling, har förf. anstält åtskilliga försök i denna riktning 
ill resultat, som tydligen tala för nämde författares Asigt. 


W. M. Analytisk Oversigt over de skandinaviske 
tophage Hymenoptera (1887, p. 111). 

titeln angifver, lemnar förf. en välkommen ledtråd för nybör- 
ymenopterologien. 


Im Scolia unifasciata Cyriv. som skandinavisk Insekt 


italienska hymenopter bevisas nu verkligen tillhöra vår fauna, 


åträffats af pastor SANDBERG vid Risör i Norge och äfrenså 
blifvit funnen i Sverige vid Särö i Halland. 








ENTOMOL. FORENINGENS 10-ARS-FEST DEN 14 DEC. 1889. 25} 


REUTER, O. M., Nya rén om myrornas omtvistade medli- 
dande och hjälpsamhet (1888, p. 55). 


Försök hafva anstälts med Formica rufa, hvarvid förf. funnit med- 
lidande och hjälpsamhet &tminstone hos denna art. | 


Lepidoptera. 
SPÄNGBERG, JACOB, Species Scandinaviæ Anartæ generis. 
Noctuarum (1880, p. 3). 
P& de 11 till Skandinaviens fauna hörande arterna lemnas fullstän- 


diga diagnoser, affattade på latinska språket, hvarjämte åt synomymien och 
arternas utbredning inom Sverige och Norge egnas nödig uppmärksamhet. 


—————, Mélanges lépidoptérologiques (1880, p. 91). 


Beskrifning och afbildning p& nägra af äldre förf. omnämda fjärilar 
meddelas nämligen: Arctia alpina ACERRI, Simyra albo-venosa var. mu-- 
rina AUR. och Caradrina g-punctata var, leucoptera (THUNB.) 


‚Om Parnassius Mnemosyne L. (1880, p. 152). 


Denna fjäril omnämnes vara funnen på Alnön vid sågverket Eriksdal” 
15 kilometer norr om Sundsvall.. 


, Sur les nervures des ailes chez nos papillons diur- 
nes (1880, p. 154). 


Se uppsatsen! 


— —, , Smärre meddelanden (1880, p. 198). 


Zerene Hyale L. är sommaren 1880 funnen i Skåne, Östergötland 
och vid Stockholm. Z. Zausa Fabr. omnämnes från Skåne och Öster- 
götland. 

Ur bref från Kand. G. ADLERZ meddelas att Hamearis Lucina L. 
Pamphila lineola Ocus, och Areynnis Aglaja var. æmilia ACERBI blifvit 
funna i Östergötland. 


AURIVILLIUS, CHR, Om en nyligen återfunnen svensk natt- 
fjäril (1880, p. 32). 


P& en holme i Bottniska viken päträffade DE GEER 1769 en larv, 
som sedermera utvecklade sig till en fjäril, som af den berömde entomo- 


ENTOMOLOGISK’ TIDSKRIFT 1889. 


namnet »La phaléne grise à nervures blanches». Sedermera 
icke denna art förr än jämt hundra år senare, dä lektor K. 
tus återfann den i Stockholms skärgård. Adj. J. A. WIiSTRÖM 
åträffade den året därpå i ymnighet på en liten holme i 
arden, 


us, Cur., Des caractéres sexuels secondaires chez 
liurnes (1880, p. 163). 


satsen! 


Om en samling fjärilar från Gaboon (1881, p. 38). 


en THEORIN, bosatt i närheten af Gaboon-flodens mynning, 
’—0',30' N. L. har samlat och hemsändt dessa fjärilar. Den 
arter. Papilio Latreillianus GODT. var. Theorini och slägtet 
ma med arten éestacea beskrifvas här för första gången. 


Om Trochilium melanocephalum (DALM.) (1882, 


sedan DALMANS tid ej inom Sverige återfunna fjäril påträffa 
mn 1879 vid Bjuf i Skåne. 


Anteckningar om några skandinaviska fjärilarter 


sksamhet fästes vid hanfjällens olika beskaffenhet hos Aredia 
h £. Euryale Esp, Dessutom omnämnes fyndet af en für 
järil Psyche hirsutella Hu. från Delsbo i Helsingland. 


Insecta a viris doctissimis NORDENSKIÖLD illum 
tibus in insulis Waigatsch et Novaja Semlia anno 
(1883, p. 191). 

+ slägte Schöyenia med arten arctica beskrifves och de hittills 
Semlia kända fjärilarne uppräknas. 


Ytterligare om Lycænidernas larver och myrorna 


nnar en öfversättning af WILLIAM DOHERTY'S »A list of butter- 
in Kumaon>, i hvilken han finner stöd för sin förut uttalade 
t är myrorna, som ledsaga eller drifva de fullväxta blåvinge 
deras näringsväxter in i sina bon. 


Entomologiska anteckningar från norra Roslagen 
) 
behandlar 12 arter, hvaraf Notedonta torva HB., Gelechia hif- 


ENTOMOL. FORENINGENS 10-ÂRS-FEST DEN 14 DEC. 1889. 253 


fophaella SCHRANK och Anchinia Daphnella UB. anföras för första gången 
såsom tillhörande var fauna. 


AURIVILLIUS, CHR., En ny art af slägtet Charaxes Ochs. 
(1889, p. 191). 5 
Den i fräga varande arten är frän Kamarun och har blifvit kallad 

regius. 





SCHÔYEN, W. M., Om Furuspinderens (Zutrichia pinz) Op- 
treden i Norge Aarene 1812—-16 (1880, p. 39). 





Här omtalas, huru Zutrichia fini, som i Tyskland på mångfaldiga 
| ställen anställer stor förödelse på furuskogarna, äfven på vår halfö, ehuru 
| längesedan, uppträdt i otaliga massor nämligen i sydöstra Norge och helt 
3 och hållet förstört faruskogen till sträckor af 25 à 30 qvadrat-kilometer. 


‚ Ueber einige neue Schmetterlingsvarietäten aus den 
arktischen Norwegen (1881, p. 119). 
De nya fjärilsvarieteterna äro Harpyia bifida HB. (?) v. saltensis, 


| 
| Asphalia flavicornis D. v. finmarchica, Anaitis paludata THBG. v. (ab.?) 
| obscurata och Cidaria turbata HB. v. arctica, hvilka äfven samtliga afbildats. 


, Bemærkninger angaaende de i STAUDINGER WOCKE’S 
Katalog opförte Variationer af Caradrina gvadripunctata F. (1881, 


p. 213). 

Efter att hafva jämfört typexemplar af C. /eucoptera från Sverige 
| med författarnes C. gvadripunctata v. cincrascens TENGSTROM (= mene- 
triesi KRETSCHM.) från Finland har förf. kommit till den slutsatsen, att dessa 
böra betraktas såsom synonymer. Den andra varieteten grisea Ev. är 
identisk med fefræa TENGSTRÖM. 


, Bemærkninger over Lycena Argus- Aegon-gruppen 


(1882, p. 33). 

En noggrann granskning af ett rikt material, tillhörande denna fjäril- 
grupp, anställes af förf. och uppräknas de för de skilda arterna mest 
konstanta karaktärer, hvarjämte en fullständig synonymi lemnas för säväl 
de båda arterna som deras varieteter. 


‚Om MicropteryxAarvernas Optreden i vore Birke- 
skove (1884, p. 37). 

Förf. omnämner flera exempel på massvisa uppträdanden af Micro- 
pleryx-larver från åtskilliga fjälltrakter af Norge, där de anstält så stor skada 
på björkskogarna, att de stått helt och hållet aflöfvade eller med viss- 
nade blad. | 





254 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


Scu6yen, W. M., Tilvæxt til Norges Lepidopterfauna fra de 
senere Aar (1884, p. 55). 


Under denna titel meddelar förf. notiser om 14 för Norges fauna 
nya lepidopterer. 


‚ Nogle Exempler paa Insekters Masseoptrzeden i de 
sidste par Aar (1884, p. 83). . 


Redogörelse lemnas för Charaas graminis L. och Cidaria dilutst: 
S. W., hvilka p& flera ställen uppträdt säsom skadedjur i Norge under 
sista tiden. . 


, Bemerkninger om enkelte Variationer af vore Rho- 

palocera (1885, p. 139). 
At en del nordiska former bland dagfjärilarne egnar förf. i denna 
uppsats sin uppmärksamhet, däribland åt tvänne nya aberrationer, Pier. 


napi L. gen. II mapa Esp, ab. sulfhurea och Argynnis Freya Tues. 
ab. obscura. 


, Om de tidligere Udviklingsstadier af Lzthosta cereola 
Hr. (1886, p. 189). 


Denna sällsynta fjärilsart har blifvit funnen i mängd af fôrf. vic 
Röisheim i Bæverdalen i »Jotunheimen» i Norge och han omnämner såsom 
dess näringsplanta Cefraria juniperina, 


——, Bombyx populi L. fra den arktiske Region (1888, 
p. 141). 


Funnen vid Porsanger -i Norge. 


_ WALLENGREN, H.D. J., Skandinaviens arter af Tineid-gruppen 
Plutellide (STAINT) (1880, p. 53). 


Till denna grupp höra enligt förf. 8 slägten, af hvilka 4 nu upp 
ställas såsom nya nämligen: Caunaca, Credemnon, Perichmenooius och 
Trachoma. 


, Genera nova Tinearum (1881, p. 94). 


Följande nya slägten beskrifvas: Siganorosis, Exoteleia, Syncunct.. 
Acrocercoßs, Casas, Casigneta, Hecista och Pselnophorus, 


, Skandinaviens med ögonlock försedda Tineider 
(Tinea operculate) (1881, p. 124). 


48 arter fördelade på 6 slägten såsom hörande till fauna-omrâdet 
beskrifvas och systematiseras, slägten och grupper äfven på latinska språket. 








ENTOMOL. FORENINGENS 10-ARS-FEST DEN 14 DEC. 1889. 255 


WALLENGREN, H. D. J., Skandinaviens Conchylidide (1881, 


Pp. 137). 
Till Skandinaviens fauna höra blott 2 slägten nämligen Conchylis 
med 7 arter och Coccyx med 21 arter. 


————, Skandinaviens arter af Tineid-gruppen Lithocolletida 
(STAINT.) (1883, p. 195). 


Noggranna beskrifningar och geografiska uppgifter lemnas på de 34 
hittills inom området kända arterna, samtliga tillhörande slägtet Litho. 
colletis ZELL. 


— — , Skandinaviens Micropterygides (1883, p. 213). 


Två slägten med tillsammans 9 arter tillhöra faunan. 


— —, , Skandinaviens vecklare-fjärilar (1888, p. 159; 1889, 


p. 173 493 97). 
Detta arbete lemnar en fullständig öfversigt öfver alla till omrädet 
hôrande arter och former af vecklarefjärilar. 


THEDENIUS, K. Fr., Bidrag till Skandinaviens fjärilsfauna 
(1880, p. 99; p. 196; 1881, p. 104). 


Förf., som sedan många år vinnlagt sig om insamlande af fjärilar 
och på grund däraf genomforskat de flesta delar af vårt land äfven- 
som genom byte fôrskaffat sig talrika arter och former, meddelar härmed 
mänga förut_ej kända fyndorter, hvarigenom han bidrager i väsentlig min 
till kännedomen om fjärilarnes geografiska utbredning. 


Om Cidaria olivata W. V. (1882, p. 81). 


Denna för Skandinavien nya fjäril ar funnen p& Gotland, i Upland 
och Vestergötland och i Norge på St. Hanshaugen och i Söndmöre. 


En för Sverige ny mätarefjäril (1883, p. 89). 


Fidonia Loricaria EVERSM. är funnen i Delsbo s:n i Helsingland. 
, Leucanta straminea TREITSCHE en för Skandinavien 
ny noctuid (1884, p. 100). 


Arten är funnen vid Hästö nära Karlskrona. 


Linpeovist, C., Dagfjärilsfaunan på en fläck af mellersta 
Skåne (1880, p. 104). 


Från en af Skånes bördigaste trakter, trakten kring Ringsjön, som 
i botaniskt och geologiskt hänseende är synnerligen omväxlande och 


ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


altig, meddelas en förteckning på dagfjärilsfaunan, som upptager icke 
ıdre än 66 arter. 


INDBERG, N. C., Sur un Sphingide nouveau pour la Suède 
P. 153) 


Den sydeuropeiska Deilephila Livornica Es, är funnen vid Hotby i 
ergötland. 


\NDAHL, Oskar, TH., Quelques observations sur le dé 
‚ment de /’ Hyponomeuta Evonymella Sc. (H. Cognagellus 
1880, p. 158). 


Se uppsatsen! 





, Smärre meddelanden (1881, p. 209). 

Ur bref från hre WESTERLUND, OLSSON, Hat), INDEBETOU Och LAMPA 
nar förf. bidrag till kännedom om en del sällsynta fjärilars förekomst 
lt land. 





, Meddelanden om Zerene Hyale (1882, p. 12). 


Zerene Hyale omnämnes vara sommaren 1881 funnen vid Spandels- 
» i Blekinge. - 





, Zeuzera pyrina L. (Z. æsculi L) (1884, p. 184). 
For denna fjäril, hvars tillvaro såsom medlem af den svenska insekt 
van en längre tid ansågs ganska tvifvelaktig, anföras nu flera fyndorter. 





, En »sorgmantel» (Vanessa Antiopa 1.) öfvervin 
i en hvitmosstorfva (1887, p. 4). 


Det faktum, som titeln angifver, meddelas, och tillägges att fjärilen 
inns fullkomligt oskadad. 





, Sma drag ur insekternas lif (1889, p. 175). 

I denna uppsats omtalas, huru larven af Zufrichia pini spunnit två 
liga repstegar, med hvars tillhjälp han klättrat upp für de glatta vig 
se af en glasburk, i hvilken han var inspärrad. 


AMPA, Sven, Hadena unanimis Tr. funnen i Sverige 
p. 31). 

För första gången offentliggöres denna fjärils medborgarerätt i Sverige: 
har blifvit funnen i Upland 1874 och 1881. Beskrifning öfver arten 
nas, . 


(1884, p. 1 45). 





ENTOMQL. FÖRENINGENS 10-ARS-FEST DEN 14 DEC. 1889. 257 


LAMPA, Sven, Anteckningar om sällsynta svenska Lepidop-- 


tera (1883, p. 125). 


Två skymningsfjärilar omnämnas, af hvilka den ena, Sesia vespi- 
formis L., icke blifvit âterfunnen i Sverige, sedan prof. BOHEMAN p& 
1860-talet hemförde den den frän Öland; den andra är en ny art, &t 


hvilken gifves namnet Sesiq Aurivillii; den är från Lappland och dar 


funnen af prof. ANDERSSON. 


,. Anteckningar om sällsyntare Svenska Lepidoptera. 


Vid granskning af riksmusei fjärilsamling har förf. päträffat en del: 
egendomliga former, för hvilka i denna uppsats redogôres. De tillhöra 
fam. Nycteolide och Lifhosite. 


, Förteckning öfver Skandinaviens och Finlands 


Macrolepidoptera (1885, p. 1). 


I denna förteckning upptagas 896 arter, af hvilka dock nägra blott 
äro representerade af varieteter till den typiska formen. Följande nya 
varieteter och aberrationer beskrifvas: Colias Werdandi ZETT. ab. sulphurca, 
ab. immaculata och ab. Christiernssoni jämte Hecla LEF. ab. Sandahli, 
Polyommatus Amphidamas ESP. ab. obscura (STGR.), Lycena Amanda SCHN. 
ab. argentea, Argynnis aglaia L. ab. aberrans, Sphinx pinastri L. ab. 
Jasciata, Sarrothripa undulana HB. ab. glaucana, Acronycta ligustri F. ab. 
Sundevalli, Agrotis brunnea F. ab. nigricans och plecta L. v. Anders- 
sont, Teniocampa incerta HUFN. ab. pallida, Scopelosoma satellitia L. ab. 
brunnca, Anarta melanopa THNBG. ab. Wiströmi, Angerona prunaria L, 
ab. Spängbergi, Hibernia defoliaria Cı.. ab. Holmgreni, Psodos coracina 
Esp. ab. Wahlbergi, Lythria purpuraria L. ab. Mevesi, Lobophora hal- 
trata HUFN. ab. Rudolphii, Cidaria dotata L. ab. Johansoni, gvadrifascjaria 
CL. v. Zhedenii, nebulata THNBG. Vv. Sandbergi och ab. Schneideri samt 
slutligen /uctuata Hp. ab. Ho/greni, 


———, Om hvitaxflyet Hadena secalis L. (1886, p. 57). 


För hvitaxflyets historik och lefnadssätt redogöres, hvarjämte lemnas 
en fullständig redogörelse för artens synonymi och former. 


, Nagra iakttagelser angående luktorganet hos Bombyx 


quercus L. (1886, p. 155). 


Med en hona af denna fjäril som lockbete infängade förf. en hel del 
hanar till nämde art under sädana omständigheter, att han anser det till 
fullo bevisadt, att det är luktsinnet allena, som tages i anspräk och för- 
vänandsvärdt väl motsvarar ändamälet, dä hanen uppsöker honan. 


~ 


258 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. . 


a 


LAMPA, Sven, Detlephila Neri fran Gotland (1886, p. 115). 


Denna fôrnämligast i Italien förekommande fjäril blef funnen vid 
gården Hejdeby i Kräcklingbo socken på Gotland den 31 juli 1883. 


, Hydroecia micacea Esp. såsom skadedjur (1889, p. 7). 


Denna fjäril har visat sig vara ett verkligt skadedjur för i Filipstads 
trädgårdar växande potatis. 


SANDBERG, G. Iakttagelser over arktiske Sommerfugles Meta- 
morphoser (1883, p. 9). 

Förf, meddelar här resultatet af sina undersökningar inom den lepi- 
dopterologiska biologiens omräde, hvilka han haft tillfälle att göra under 
sin 12-åriga vistelse i norska Finmarken. Af nya för vetenskapen hittills 
okända förvandlingar innehäller denna uppsats iakttagelser rörande utveck- 
lingsstadier af följande arter: Oereis Bore SCHN., Zrebia Lappona Esr. 
Agrotis Speciosa HB. och Crambus Furcatellus ZETT.; notiser om larven 
och puppan till en art af sligtet Zriogaster och till Anarta Lapponue 
THBG., om larven till Argyanis (Freja?) samt om puppan - al Anarta 
Melaleuca THBG. och Eupithecta Hyperboreata STDGR. 


———., Om en Varietet af Argynnis Pales S. V. (1883, 
p. 129). 


Från norska Finmarken beskrifves varieteten inducta. 


, Om en for Norges Fauna og Regio arctica nr 
Rhopalocer (1883, p. 131). 


Polyommatus Helle W. V. har blifvit -fuanen på norska sidan af 
Jakobselv vid ryska gränsen under en nordlig bredd af ungefär 70°. 


, Fortsatte Iakttagelser over arktiske Sommerfugles 
Metamorphoser (1884, p. 139). 


Förf. meddelar här en del biologiska observationer, gjorda af honom 
i Finmarken, om högnordiska fjärilar. 


, Supplement til Sydvarangers Lepidopterfauna (1885. 
p. 187). 
Till de 150 förut för området kända arterna läggas nu 33, så att 


för Sydvaranger äro kända 183 mot 196 för Alten; dock öfverstiger 
macrolepidopterfaunan för Sydvaranger Altens med 19 arter. 








+ 


ENTOMOL. FORENINGENS 10-ARS-FEST DEN 14 DEC. 1889. 259 


SPARRE-SCHNEIDER, J., Fortsatte Bidrag till Kundskaben om 
Sydvarangers Lepidopterfauna (1883, p. 63). 
Till de från dessa trakter kinda 132 arter Lepidoptera läggas nu 
10, förr icke inom området observerade arter och bland dem 2 nya, ej 
förut beskrifna, Acidalia Schöyeni och Agrotis gelida, öfver hvilka arter 
förf. lemnar diagnoser på latinska språket. 


Meves, W., Mindre bekanta eller för Sverige nya nattfjärilar 


(1884, p. 71). 


Förf., som noggrant genomforskat flera delar af vårt land i i lepidop- 
terologiskt hänseende, offentliggör i denna uppsats 11 nya nattfjärilar för 
svenska faunan, de flesta ‘fran Öland. 


v. Post, H., Bidrag till dödskallefjärilens (Acherontia Atropos) 
lefnadshistoria (1884, p. 193). 
Larver till nämda fjäril, hvilka lifnärde sig af potatisblad, hafva 
blifvit funna vid Ultuna. 
| ANDERSSON, C. G., lakttagelser öfver några insekters lefnads- 
förhällanden (1884, p. 187). 


I denna uppsats förekomma äfven bidrag till Cidaria dilutata’s Hüßn. 
lefnadshistoria. 


HOLMGREN, AUG. EMIL, Gräsmasken, några ord med anled- 
ning af denna skadeinsekts uppträdande i Norrland 1883 (1884, 
P. 151). 

Gräsmasken beskrifves i alla dess olika utvecklingstillstand, hvarefter 


förf. öfvergär till redogörelse för hans naturalhistoria och de sätt man be- 
gagnat för att utrota den. 


HOLMGREN (Junior), Emi, Lepidopterologiska iakttagelser i 
Stockholms omgifningar (1886, p. 35). 

Förf. redogör för de rön och iakttagelser han gjort under flera är, 

som han genomströfvat Ingarén i Stockholms skärgärd för att utforska 


nämda ös lepidopterfauna, hvarest äfven förekomma så uordliga arter som 
Oeneis Jutta och Norma jämte Argynnis Pales var Arsilache. 


- 


, Iakttagelser rörande Oenets jutta HB., dess meta- 
morphos och förekomst i Stockholms skärgård (1886, p. 151). ' 
v Förf. har funnit nämda fjäril i Stockholms skärgård och anstält 
kläckningsförsök med densamma, hvarvid han lyckats erhålla larver, som 
här jämte ägget beskrifvas och afbildas. Larven lefver af gräsarter. 
Extomol. Tidskr. Årg. 10, H. 5 (1889). 18 


ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


(Junior), Emi, Lepidopterologiska iakttagelser i 
fningar. II, Fastlandet (1887, p. 21). © 
tande stil redogör förf. för sina fynd från nämda område, 
h en finner, hvilken olikhet fastlandet eger i detta hän- 
irgården, utan tvifvel härrörande från människans kultur- 
ikningarne äro gjorda under en längre tid. 


verrationer till Argynnis Aglaja L. och Adippe 
i). 

omliga former, hvilka förf. uppkallat efter dem, som först 
y. Aglaja ab. Wimani från Haringe i Södertörn och Arg. 
nii från Lidingön i Stockholms skärgård afbildas och be- 
en tredje dock utan att erhålla ett särskildt namn. 


1., Bidrag till kännedomen om gräsflyet och dess 
p. 169). 


anstält talrika kläckningsförsök med Charıwas graminis, för 
gôres. 


terligare bidrag till kännedom om gräsfiyet och 
386, p. 45). 

gor för sina kläckniogsförsök af griisflyet och dess parasiter, 
üt från den 23 juli till den 12 aug. 1885. Under denna 
3 grisflyn och 39 parasiter. 


Irag till kännedomen om Ekorrespinnarens (Stau- 
ı utvecklingshistoria (1887, p. 199). 


ar en öfversättning af POUJADE'S uppsats om detta ämne 
t soc. ent, de France», 


äktenskapshistoria fran fjärilsverlden (1886, p.99). 
polygami hos Orgyia antigua I. omtalas. 


drag till kännedomen om svenska fjärilars geo 
ig (1886, p. 102). 

ted denna uppsats är att fullständiga LAMPAS » Förteckning 
iens och Finlands macrolepidoptera» genom att uppräkns 
j upptagna fjärilar från Rådmansö i Roslagen och Stock- 
yar. Cabera pusaria v. rotundaria HW. anföres såsom ny 





ENTOMOL. FORENINGENS 10-ARS-FEST DEN 14 DEC. 1889. 261 


MevEs, J., Bidrag till kännedomen om svenska fjärilars geo- 
grafiska utbredning (1888, p. 17). 


De fynd, som i denna uppsats meddelas, äro gjorda på dn Svartsjö- | 


landet i Mälaren, vid Rosersberg i Upland och i Stockholms omgifningar 
‘och skärgärd. 


, Cidaria pupillata, THNBRG (1888, p. 29). 


Vid Rosersberg i Upland har förf. funnit denna fjäril och lemnas en 
närmare beskrifning på det af honom funna exemplaret. 


, Cidaria sordidata F. (1888, p. 32). 


Denna fjäril svärmade: i stora skaror vid Rosersberg i Upland som- 
maren 1887 och anfrätte sälgbuskarna. Endast hvar 50 fjäril befanns vara 
en hona, så öfvervägande var hanarnes antal. 


, Aberrationer (1888, p. 40). 


Under denna titel omnämnas två afvikande former, båda från Rosers- 
berg i Upland, den ena af Cymatophora ypsilon gracum Göze (= Or F.), 
for hvilken föreslås namnet wnimaculata, och den andra af Agrotis baja 
F., hvilken form förf. kallar punctata, 


MÖLLER, G. Fr, Saturnia pyri SCHiFF., tagen i Skane. 


(1886, p. 144). 
Denna fjäril, som blifvit funnen 1884 i Söfdeborgs trädgärd, har 
antagligen säsom puppa medföljt trädplantor frän Österrike. 


AMMITZBÖLL, J., Bidrag till kännedomen om svenska fjäri- 
lars geografiska utbredning (1887, p. 67). 


Från Kristianstadstrakten meddelas har en förteckning på fjärilar af förf. 
insamlade, hvarvid såsom nya för vir fauna anföras Agrotis glarcosa Esp., 
Orthosia macilenta HB., Eugonia fuscantaria Hw. och Zibernia leucophaaria 
SCHIFF. 


WERMELIN, J. H., Nägra svenska fjärilars fyndorter (1888, 


P- 96). 
De flesta här uppräknade fjärilarne äro frän Stockholmstrakten och 
Södermanland. 


GRILL, CLAES, Notis (1889, p. 88). 


Vanessa urtice L. påträffades i Stockholm vid 6 graders köld den 
14 jan. 1889. 





262 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1880. 


Diptera. 


WALLENGREN, H. D. J., Ofversigt af Skandinaviens arter af 
Diptergrüppen Phasine (1880 p. 16). 


Till de 4 inom Skandinavien till denna grupp hörande slägtena be- 
skrifvas 19 arter. 


— — , Revision af Skandinaviens Tigulide (1881, p. 177; 
1882, p. .13). 


Under denna titel lemnar förf. en systematisk öfversigt af Skandina- 
viens Tipulider, i hvilken öfversigt han anför följande nya slägten, näm- 
ligen: Nasiterna för Limnobia variicornis ZETT., Diasoma für Trichocere 
hirtipennis SIEBKE, Verucina för Limnobia bifurcata ZETT., Ningwis för de 
Zetterstedtska arterna Limnobia alpina, juvenilis och virgo. 32 slägten med 
189 arter tillhöra området. Slägtdiagnoserna äro affattade på latin. 


HOLMGREN, AUG. EMIL, Bladminerande fluglarver på våra 
kulturväxter (1880, p. 88). 


Tvänne flugarter, hvilka förorsaka skada på spenat och rôdbeta i 
Stockholmstrakten, beskrifvas och erhålla af förf. namnen Anthomysa spi- 
nacia och Aricia bete. 


———., För kulturväxterna skadliga insekter (1880, p. 189). 


Rättikeflungan Aricia floralis ZETT. beskrifves såväl i sitt fullt ut- 
vecklade som ock i larv- och pnpp-stadiet, hvarjimte redogörelse lemnas 
för dess lefnadssätt och skadlighet. 


, Insecta a viris doctissimis NORDENSKIÖLD illum ducem 
seqventibus in insulis Waigatsch et Novaja Semlia anno 1875 
collecta (1883, p. 162). 


De nya arterna dro: Aricia Nordenskiöldi, proboscidea, macroglossa, 
sordidipennis, segnis, diadema, remorata och coronata, Anthomysa balteata, 
Scatomyza cordylurina, multisetosa, varipes och erythrostoma, Cordylura fri- 
gida, Piophila arctica och fulviceps, Chironomus nitidicollis, curynotus, 
transgressus, ripicola, humeralis, gracilentus, Smittia longipermis, Ceratopo- 
gon pusillus, Sciara vittjcollis, riparia, pumilio och morionella, Tipula ca- 
rinifrons, senex, stagnicola, convexifrons, scrolina, instabélis, divaricata och 
lionota, Sciophila fuliginosa, Boletina erythropvga och juscula. 


ENTOMOL. FORENINGENS 10-ARS-FEST DEN 14 DEC. 1889. 263 


MEINERT, FR. Sur la construction des organes buccaux chez : 
les dipteres (1880, p. 150). 


Se uppsatsen! 


, Om retractile Antenner hos en Dipter-larv, Za- 
nypus (1882, p. 83). 


Förf. omtalar och heskrifver retraktila antenner hos larverna till 7ary- 
pus varius Fr. och 7, monilis L. och lemnar figurer for desamma. 


, Lidt om Zachina-larvers Snylten i andre Insekt- 
larver (1886, p. 191). | 
Hos larver till Zina populi har förf. funnit larver till en Zachina-art, 


äfvenså påträffat Cimdex-larver, som hade huden genomborrad af parasiti- 
ska fluglarver. 


MALM, A. W., Sur la presence, dans le canal intestinal de 
Vhomme de la larve de Sceva Scambus SroG. (1880, p. 170). 


Se uppsatsen! 


SCHÔYEN, W. M., Nogle Exempler pad Insekters Masse-Optræ- 
den i de sidste Par Aar (1884, p. 86). 


I Skjerstad i Nordland uppträdde Bidio (Hirtea) pomana Fab. 1881 
i oerhörd mängd, äfvensom 1883 i Odalen. 


, Om Forekomsten af Dipterlarver under Huden hos 
Mennesker (1886, p. 171). 


Till ett helt sammanför förf. de olika uppgifter, som i literaturen 
förekomma om dipterlarvers uppträdande under menniskans hud, och om- 
nämner särskildt de fall, som förekommit i Norge sedan mer än 100 år 
tillbaka. 


LARSSON, MAGNUS, Några ord om kornflugans härjningar på 
Gotland åren 1883 och 1884 (1885, p. 179). 


För kornflugans uppträdande i olika delar af ön redogöres, och befin- 
nes det, att både Chlorops teniopus och Oscinis frit förekomma. Para- 
siter uppträdde 1884 ganska talrikt och angrepo flugornas larver, hvilka 
hemsöktes af Coelinius niger N. v. E. af Braconidernas grupp, hvilka lar- 
ver i sin ordning decimeras af en Pteromalid Pieromalus muscarum 
WALKER. 








TIDSKRIFT 1889. 


‘vers förekomst i tarmkanalen hos 


ir förf. kända äldre hithörande literaturen 
x de egna iakttagelser, han haft tillfälle 
egen familj plägats af icke mindre än 3 
t scalaris FAB. och manicata MEIG. samt 
r. De 2 förstnämdas larver beskrifvas och 


wilionis BIERKANDER vara identisk 
yenämda art af slägtet Oscinis? 


ch ZETTERSTEDTS Oscinis pumiliomis icke 
IBRKANDERS Musca pumilionis, hvilken se 
À lineata FABRICIUS och teniopms MEIGES. 


+ Om myggors förekomst i Sala 


et Chironomus och är antagligen identisk 


ith African Tipulidæ (1888, p. 127). 


as i denna uppsats, beskrifvas följande für 

milis, Khipidia afra, Elephantomyia Wahl. 

ı subaurea, Podoneura anthracogramma, 

-ornata, Limnophila frugi, Tipula bone si 
uppställes säsom nytt. 


optera. 


sektfängst ombord på fartyg från 
1.) . 


hafva fartyg, som gjort vidsträckta resor 
ten till Göteborg noggrant blifvit under 
giskt hänseende af förf. Resultatet af 
inder ofvanstående titel och påträffa vi i 
såväl Nord- och Sydamerika som från 


ENTOMOL. FORENINGENS 10-ARS-FEST DEN 14 DEC. 1889. 265 


SchövEn, W. M., Coleopterologiske notiser (1880. p. 177). 


Meloë violacca MARSH. uppträder tämligen sparsamt i Norge, men de 
sista dagarna af maj manad 1878 förekom denna skalbagge i stor mängd 
i Saltdalen i Nordlanden. Det omtalas äfven, huru hanarne ifrigt för . 
sökte hos honorna uppväckta ömmare känslor genom att klättra upp 
på honornas rygg och stryka sina antenner fram och tillbaka mot honor- 
nas, hvartill antennernas egendomliga form hos hanarne särdeles väl läm- 
pade sig. Namnen för en del coleoptera underkastas en närmare gransk- 
ning och föreslås på grund af prioritetsrätt, att Po/ydrosus micans F. ut- 
bytes mot det af STRÖM vida äldre mollis. I STEIN & WEISE’s »Catalogus 
Coleopterorum Europz> editio secunda 1877 benämnes Po/ydrosus fulvicornis 
F. med namnet fasciatus MULLER, men det ar icke MÜLLER utan STROM som 
är auctor till detta namh; skall säledes detta artnamn införas mäste det 
heta Jusciatus STRÖM. Ofiorynchus lepidopterus F. och icke O. nigrita 
F. är synonym med Curculio Salicis, hvilket sistnämda namn gafs redan 
år 1783 och således bör hafva prioritetsrätt. GYLLENHALS Oforynchus 
maurus* beskrefs äfvenledes af STROM under namnet Curculio dubius. Den 
af SCHÖNHERR (III. p. 494. 11) till Orchestes Jicis hänförda arten är Orch. 
Alni. Philonthus marginatus F. beskrefs af STRÖM redan år 1768 under 
namn af Staphylinus marginatus. De yngre namnen Cymindis basalis 
GYLL., Patrobus excavatas PK. och Nebria Gyllenhali SCHONH. böra gifva 
vika för C. mollis, P. atrorufus och rufescens, hvilka senare namn äro af 
STRÖM gifna 1768. Slutligen uttalar förf. såsom sin åsigt gent emot 
SPARRE-SCHNEIDER att Pafrobus claviceps och rubripennis TH. icke äro att 
betrakta såsom egna arter utan endast som lokalvarieteter till P. excavatus 
och septentrionis. 


— — , Om Kastanie-Oldenborren (Melolontha hippocastani, 
FB.) som skadeinsekt (1888, p. 15). 


Ett bref från Forstmester A. T. GLÖERSEN angående ofvan nämda 
insekts skadliga uppträdande på sydvestra kusten af Norge offentliggöres. 


NERÉN, C. H. Sur un Coleoptere, du genre Amara, nou- 
veau pour la Suéde (1880, p. 156). 


Se uppsatsen! 


WANGDAHL, A., Fyndorter för mer eller mindre sällsynta 
svenska skalbaggar (1880, p. 192). 


Flere nya lokaler för åtskilliga skalbaggar anföras, hvaribland Cyphca 
curtula omnämnes såsom första gången funnen i Skandinavien i N. Hel- 
singland. 


ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


?ANGBERG, JACOB, Smärre meddelanden (1880, p. 200). 


Vid Teisko kapell i Finland har doc. SAHLBERG påträffat en ny art 
slägtet Zilora och äfvenledes en af slägtet Agathidium, som han kallat 
lor. 





, Orchestes populi i Gefle-trakten (1884, p. 200). 


Populusarter i stadsträdgården i Gefle hafva angripits af nämda 
‚kt. 


"ALLENGREN, H. D. J., Coleoptera transvaaliensia. Bidrag 
nnedom om Transvaal-landets i S. Afrika Coleopter-fauna 
P. 9). 

Landtmätaren PERSSON, som en längre tid vistats i Transvaal och 
insamlat rikhaltiga insektsamlingar, har såsom gäfva öfverlemnat dessa 
museet i Malmö. En del af Coleoptererna beskrifvas under ofvansti- 

e titel och däribland finnas följande nya arter: Cicindcla witidipes, C. 
tax, C. inanis, Dromica fossulata, Hystricopus pudens, Graphipterus 
tameri, Gr. adspectabilis, Piesia albo-lincata, Anthia immaculata, Rhy- 
achelus lantiusculus, Hydaticus concinnaticius, H. concolorans, Chrysobs- 
is regradata, Amorphosoma diversicolor, A. subindutum, Schisonycha 
amifera, Ablabera flavo-clypeata, Homaloplia pauper, Copris pumilionis, 
'hophagus dedecor, O. graphicus, Onticellus splendens. 


. v. MÖLLER, Nagra ord om ollonborrame och sädesknäp- 
samt om den skada de förorsaka (1881, p. 51). 


Den skada nämda skalbaggar sedan långt tillbaka förorsakat i Hab 
1 och fortfarande anställa skildras af förf. 


NELL, HENRIK, Fosforescensen hos lysmasken (1881, p. 101). 


Uppsatsen har till ändamål att visa, att den fosforescerande materien 
bildad genom syrets inverkan på protoplasman, på hvilkens bekostnad 
uppstår. 


AMPA, SVEN, Några anmärkningar om Leptura qvadripu- 
FABR. (1881, p. 173). 

Den Fabricianska arten guadripustulata är enl. förf. från Sibirien 
en färgvarietet af L. gvadrifasciata L. 





, Bradycellus rufitkorax Sauve. en för Sverige ny 
ge (1884, p. 61). 

Arten, som här beskrifves, är tagen i Stockholm; för öfrigt känd från 
land och Tyskland. 


ENTOMOL. FORENINGENS 10-ARS-FEST DEN 14 DEC. 1889. 267 


Lampa, Sven, Om ollonborrarne (1889, p. 217). 


Förf. lemnar en historik öfver ollonborrarnes h#fjande fram fart i vårt 
land och meddelar nägra sätt, som användts i utlandet och äfven i Sverige, 
för att om möjligt hindra deras skadliga uppträdande. 


SANDAHL, OSKAR TH., Smärre meddelanden (1881, p. 209). 


Ur bref från herrar AHLROT, FORSSELL och GADAMER lemnas notiser 
om sällsynta skalbaggars utbredning inom vårt land. 


, Några ord om den svartkantade ollonborren eller 
kastanjebaggen (Melolontha hippocastant Fas.) (1887, p. 187). 


Ett massuppträdande af nämda insekt har förekommit vid Lind- 
ingen nära Lännersta & Wärmdön, för hvilket närmare redogbres, hvar 
efter förf. lemnar figurer öfver larverna till ed. vulgaris och Aippocastans, 


AURIVILLIUS, CHR., Orchestes populi L. såsom skadedjur 
(1832, p. 30). 


Vid Arbr& prestgärd i Helsingland anstälde nämda insekt rätt stor 
skada pä balsampopplar sommaren 1880. 


, Ett nytt slägte bland Lamiiderna fran Kamarun 
(1886, p. 51). 


För Monochamus Deyrollei THoms. föreslås det nya slägtnamnet 
acrohammus. 


—  — , Nya Coleoptera longicornia. (1886, p. 89; 1887, 

4 ‘ 

p. 191). 

De nya arterna, beskrifna 1886, som allesammans äro från Kamarun, 
iro Amphidesmus Theorini, Paroeme bispina, Phryneta regia och nigropilosa 
samt Acridocephala variegata. Slägtet Paroeme är äfvenledes nytt för ve- 
tenskapen. I senare afdelningen beskrifvas följande arter: Chlorida spinosa, 
Macropsebium? Wahlbergi, Phyllocnema triangularis, Compsomera elegantis- 
sima WHITE var, insignis och Euoplia argenteo-maculata, 


————., Ett nytt egendomligt slägte bland Curculioniderna 
(1886, p. 95). 


Det nya sligtet Haplorhynchus står närmast intill Oxyopisthen THOMS. 
och arten 7. Valdaui är uppkallad efter afrikaresanden G. VALDAU, som 
hemfört densamma från Kamarun. Beskrifning Jemnas äfven på Oxyopisthen 
Westermanni från Guinea. 


ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


s, Chr., Die Brachyceriden-Gattung 7heates FAur. 
+ (1888, p. 149). 


fråga varande slägte upptagas, beskrifvas och afbildas fyra 
nd en, Magus från Goda Hoppsudden, för första gången be- 


J. R., Sur le dimorphisme de la sculpture chez 
i Dytiscides (1880, p. 166). 


atsen! 


jynonymiska anmärkningar till nordiska Coleoptera 


baggar, hvilka hemförts af 1875 års nordiska expedition från 
ordkust, från Novaja Semlja och Waigatsch samt från åt- 
vid floden Jenissej i Sibirien hafva blifvit af professor Fr. 
vearbetade, Åtskilliga oriktiga och vilseledande bestämningar 
alifvit gjorda, hvilka i denna uppsats rättas. 


, Auc. E., Ollonborrhärjningen på Rickaruns 
tianstads län 1883. Redogörelse afgifven till Kongl. 
(1884, p. 43). 

tligt uppdrag besökte förf. den i titeln omnämda trakten för 
vad som kunde gifva anledning till, att barrtridsplanteringama 
‚ckats på kronoparken, och kom han till det resultat, att orsa- 
ika i de ofantliga massor af ollonborrar, som där uppträdde; 
olika jordmånsförhållandena. 


Fr., Sur l'homologie des élytres des Coléopteres. 


atsen! 


Gjennemborede Kindbakker hos Lampyris- og 
(1886, p. 194). 


'egående uppsats har förf. visat att genomborrade mandibler 
»s Dytiscus-larver och visar nu, att detsamma äfven är for- 
larver af Lamfyris och Drilus, samt påpekar de olikheter, 
senare finnas i mundelarnes byggnad, jämförda med Dytisews- 


1, Warrrıp, Meddelande till Entomologisk Tid- 
10). . 
nnimner den stora skada ollonborrarne förorsakat 1887 vid 


ENTOMOL. FORENINGENS 10-ARS-FEST DEN 14 DEC. 1889. 269 


Kolleberga skogsskola äfvensom, att han iakttagit kopulation mellan Afe/o- 
lontha hippocastani Fabr. och M. vulgaris Fabr. 


GRILL, CLAES, Om ollonborrens nytta (1889, p. 6). 
På olika sätt anrättade förtäras ollonborrarne i södra Europa. 


—  — Oryctes nasicornis L. (1889, p. 149). 


Vid Elfkarleby i Upland har förf. påträffat nämde skalbagge i 
tusental under de mest olika former från hanen med sitt långa horn till 
den hornlösa honan, Till slut meddelas beskrifning på arten. 


Hemiptera. 


Reuter, QO. M., Finlands och den skandinaviska halföns 
Hemiptera Heteroptera (1880, p. 113; 1881, p. 61; 1882 p. 


65; p. 105; p. 163; 1884, p. 173). 

Såsom titeln angifver, lemnar förf. härmed en omfattande bear- 
betning af Heteropterernas representanter i den skandinaviska norden, lämp- 
lig till handledning vid bestämmandet af slägten och arter for dem, som 
önska taga närmare kännedom om nämda djurgrupp. »Beskrifningarne äro 
affattade på svenska, emedan arbetets hufvuduppgift är att handleda skan- 
dinaviska entomologer vid bestämmandet af deras arter och då blott 
namnen och utbredningsuppgifterna i ett arbete som detta äro till fylles 
för att Jemna öfriga europeiska hemipterologer en bild af den skandina- 
viskt-finska faunan». 208 arter upptagas i nämda arbete såsom före- 
kommande inom området. Såsom ny art för vetenskapen beskrifves Nabis 
boreellus. 





, Till Gastrodes Abietis' (Linn.) lefnadshistoria (1880, 
p. 185). ‘ 


Denna insekt öfvervintrar i grankottar och tjänar enligt KOLREUTERS 
redan 1754 gjorda iakttagelser till föda åt korsnäbbarne, hvilka i denna 
ovanliga föda antagligen finna ett afrodisiacum, som vore af nytta för 
deras under vinterns kyla intraffade parning. 


, Fran Dalaré i september (1880), entomologisk skizz 
(1880, p. 201). 


En liflig skildring af ön i hemipterologiskt hänseende lemnas och 
såsom nya medlemmar af den svenska hemipterfaunan inträda Adlisia 
vittipennis J. SAHLBERG, Liburnia Fairmairei PERR., Notus aridellus J. 
SAHLBERG, Zygina rubrovittata LETH., Chermes crategt FÖRST. Ch. dedi 
FLor, Trieza chenopodii REUT. jämte en obeskrifven art af sistnämda slägte. 


270 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


REUTER, O. M., Till kännedom om Sveriges Psylloder (1881, 


Pp. 145). 
At denna i vårt land föga kända grupp har förf. egnat stor upp- 
märksamhet, i det han nu kunnat anföra såsom svenska icke mindre än 
St arter, bland hvilka flere här för första gången inregistreras i vår fauna. 


— — , Hemipterologiska meddelanden (1882, p. 63)- 


Följande för Sverige nya arter offentliggöras: Pi/ophorus perplexus D.. 
Globiceps cruciatus REUT., G. salicicola REUT, Dicyphus stachydis REUT., 
Psallus Scholsii FiEB., Agalliastis Wilkinsomi D. et Sc., Lygus montanu: 
SCHILL., Orthotylus diaphanus KIRSCHB., O. flavinervis KIRSCHB., O. con- 
color KBM., och Zeterotoma merioptera Scor. | 





‚ Två nya Presostethus-arter från Sverige och Fin- 


land (1883, p. 135). 
Piezostethus sphagnicola från Åbo skärgård och ?, Thomsons frin 
Öland beskrifvas. 


, Species Capsidarum quas legit éxpeditio danica 


Galatez (1884, p. 195). 
Ett nytt slägte, S/hewarigea, jämte följande nya arter beskrifvas: 
Lygus bengalicus och obtusus, Charagochilus longicornis, Halticus minutus, 
Sthenaridea pusilla, Cyrtorrkinus lividipennis och Campolomma livida. 


, Ad cognitionem heteropterorum Magdagascarien 


sium (1887, p. 77). 

De 66 arter, som materialet innehäller, hafva gifvit förf. anled- 
ning att beskrifva 9 nya slägten nämligen: Solenogaster, Paraleria, Coque- 
relidea, Gadarscama, Neeretus, Paristhmus, Peridema, Lanchnophorus, Stym- 
nonotus Sch följande 30 nya arter: Brachyplatys Stumpffii, Thoria affinis, 
distans, Solenogaster longirostris, Parateria annulipes, Acliomorpha? viridis, 
Coquerclidea viridipes, Gadarscama Ebenaui, Bathycotlia madagascariensis, 
Jurtina bifoveolata, Aspongopus nossibeensis, Acanthomia tuberculicollis, 
Necretus Distantii, Graptostethus Distant, Paristhmius vitticollis, Pachy- 
grontha angularis, Pamera Ebenaui, Perimeda dimidiata, Lanchnophorus 
guttulatus, Dienches fuscus, humilis, Pocantius nudidentatus, Lethaus lonsi- 
rostris, Stymnonotus apicalis, Allocorrhynchus nossibeensis, Polididus lonss- 
pints, Coranus nossibeensis, Cleptria Signoretti, bidens och Sirthenea picescens. 


SPÄNGBERG, JACOB, Smärre meddelanden (1880, p. 198). 


Ur bref från O. M. REUTER meddelas de hemipterologiska resultat, 
han erhållit af sina exkursioner i Stockholms omnejd, dä en del förut ej 
si: nordligt funna arter omnämnas, Såsom nya för Sverige anföras föl 
jande arter: Afucrolophus nubilis MH. Sch. Stiphrosoma steganoufes J. SABL- 


ENTOMOL. FORENINGENS 10-ARS-FEST DEN 14 DEC. 1889. 271 


BERG, Wysius punctipennis H. SCH., Orthotylus viridinervis KIRSCHB., O. 
Stritcormis KIRSCHB., Afractotomus Mali MEY. och Phybocoris dimidiatus. 
På rysk-lappska halfön fann stud. ENWALD Salda alpicola J. SAHLBERG. 


SPÅNGBERG, JACOB, Species novas vel minus cognitas Gypone 
generis Homopterorum (1881, p. 23). 

En samling Gyfoner, tillhörande D:r V. SIGNORET i Paris, beskrifvas, 
däribland följande nya arter: GC. oltvacea, sobrina, verecunda, versuta, crassa, 
vernicosa, turpis, melanoccphala, lobata, chilencis, pudica, pauperata, breviceps, 
annulipes, trivialis, fastuosa och funebris, 


, Species novas generis Gyponæ que in museo z00- 
logico cæsar. vindobonensi asservantur. (1883, p. ror). 


Den samling, som stilts till författarens förfogande frin museet i 
Wien, innehöll följande nya arter: Gyfpona insignis, obcsa, approximata, 
fallax, rufcauda, gracilis, modesta, megalops, Kogenhoferi, fraudulenta och 
placida, Dessutom beskrifvas förut ej kända kön till kinda arter, 


NORDIN, Isıpor, Anteckningar öfver Hemipterer (1883, p. 
133; 1886; p. 31). 


Om en del Acmipterer, funna vid Drottningholm, meddelar förf. ätskil- 
ligt angäende deras lefnadssätt. 


Trichoptera. 


WALLENGREN, H. D. J., Om Skandinaviens arter af familjen 
Phryganeidæ (1880, p. 64). 


Femton arter af denna familj äro inom halfön kända och beskrifna 
af förf., i det de fördelas på 7 slägten, af hvilka ett Dasystegia här för 
första gången beskrifves. Dessutom meddelar förf. sin äsigt angående 
LInngs hr. striata, en åsigt, som står i strid mot den af D:r HAGEN i 
»Stett. Ent. Zeit.» år 1830 p. 97— 106 uttalade. 


— — , Förteckning à de Limnophilidae, Apataniida och 
Sericostomatide som hittills blifvit funna på skandinaviska halfön 
(1884, p. 115). 


78 arter anföras för området och lemnas noggranna detaljerade upp- 
gifter om deras utbredning. Uppsatsen slutar med ett bemötande af en 
del af D:r HAGENS i »Stett. Ent. Zeit.» 1880 gjorda inkast mot den tolkning af 
LinnEs Phrygance, som förf. gjort i sin uppsats »4# Analysis of the 
Species of Caddisflies, described by Linnaus in his Fauna Suecica», intagen 
1 »Linn. Soc. Journal. Zool.» Vol. XIV. 





272 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


WALLENGREN, H. D. J., Skandinaviens arter af 7rzchopter- 
familjen Apataniide (1886, p. 73). 
De fyra arterna, som tillhöra omrädet, särskiljas genom nogrant an- 
gifvande af deras karaktärer, hvarvid Apalania inornata här för första gången 
beskrifves, funnen i Lappland. 


Pseudoneuroptera. 


| SANDAHL Oskar TH., Smärre meddelanden (1881, p. 209; 
1583, p. 38). 


Libellula coerulescens Fas. anföres enligt D:r WESTERLUND såsom 
funnen flere ginger vid Herrstorpssjön ej långt från Ronneby. 


WALLENGREN, H. D. J., Förteckning på de Ephemerider som 
hittills blifvit funna på skandinaviska halfön (1882, p. 173). 


Af denna familj uppräknas här 21 arter, fördelade på 7 slägten si 
som med säkerhet tillhörande området, och jämföres vår nords fauna 
i detta afseende med förhållandet inom andra europeiska land. 


Corrodentia. 





SPÅNGBERG, JACOB, Sur quelques espéces européennes de la 
sousfamille des Psocines (1880, p. 94). 


Beskrifning och figurer lemnas på några mindre kända arter näm- 
ligen: Stenopsocus striatulus (FAB.), Psacus morio LATR. och Ps. subnchulosus 


STEPH, 


Orthoptera. 
Hay, BERNHARD, Chelidura albipennis Mec. och CA. acan- 
thopygia GÉNÉ, tvänne för Sveriges fauna nya Forficulina (1888, 


p. 119). 
På dessa 2 for vår fauna nyförvärfvade arter lemnas beskrifning. 





Collembola. 


Reuter, O. M., Sur l’accouplement chez deux espéces de 
Yordre des Collemboles (1880, p. 159). 


Se uppsatsen! 


ENTOMOL. FORENINGENS 10-ARS-FEST DEN 14 DEC. 1889. 273 


Reuter, O. M., Sur la fonction du tube ventral des Co/- 
' demboles (1880, p. 162). 


Se uppsatsen! 


MYRIOPODA. 


v. Porat, C O., Om norska myriopoder (1887, p. 39). 


Förf. lemnar en fôrteckning pa alla hittills från Norge kända myriopo- 
der, upptagande 20 arter, bland hvilka såsom nya för skandinaviska hali- 
ön nu för första gången omnämnas: Lithobius microps MEIN., Scolioplanes 
crassipes (KOCH) MEIN., Polydesmus acutangulus MENGE och P. gracilis KOCH. 


—, Nya bidrag till skandinaviska halfôns myriopodologi 


(1889 p. 33; 65; 113). 

Förf. lemnar en fullständig förteckning pä alla hittills i Sverige och 
Norge kinda myriopoder och noggranna uppgifter p& deras utbredning 
samt redogör för arternas synonymj. Förteckningen upptager 49 arter, 
hvaribland Seytonotus digitatus, Iulus laticollis och minutus beskrifvas for 
första gången jämte varieteterna hebescens af Lithobius borealis MEINERT 
och dorealis af Polydesmus coriaceus PORAT. Till slut meddelas en ske- 
matisk öfversigt af säväl ordningar och familjer som slägten och arter, 
tillhörande skandinaviska halfôn. 


ARACHNOIDEA. 


7 Araneida. 





Hansen, H. J., Sur les dessins d’Aranéides danoises donnés 


dans l'ouvrage illustré »Zoologia Danica», publié par M. le pro- 


fesseur SCHIÖDTE « avec une subvention de l'Étât de Danemark. 
(1880, p. 169). 
Se uppsatsen! 


SORENSEN, W., Sur le rapprochement des sexes chez quelques 
Araignees (1880, p. 171). 
Se uppsatsen! 


Phalangiida. 


SÖRENSEN, WILLIAM, Om et par Punkter af Phalangidernes 
anatomi; tab. 1, fig. 17 og 18 (1884, p. 26). 


Dessa anatomiska studier handla om »de malpighiske Rör vg deres 
Udmundning»-jamte »receptaculum seminis hos Gonyleptes og Opilio». 


274 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 188g. 


Acarina. 
Neuman, C. J., Sur le développement des. /Zydrachnides 
(Araignées aquatiques) (1880, p. 169). 


Se uppsatsen! 


AURIVILLIUS, CARL, En fasting såsom endoparasit (1886, p. 105). 


I en räfhud fran trakten kring Wexid har påträffats /xodes reduvius 
DE GEER, hvilken förf. i detta utvecklingsstadium afbildar och beskrifver. 


---__—, Om acaridväfnad pa träd (1889, p. 223). 


En acarid tillhörande slägtet Zeéranychus och antagligan arten s/s: 
KocH har denna sommar uppträdt på stammen af en alm och en lind i 
Tekniska Högskolans trädgärd i Stockholm och öfverdragit grename med 
en glänsande vifnad. 


Nekrologer. 


SANDAHL, OsKAR TH., Nekrolog öfver Niklas Westring 
(1882, p. 9). 


———, Nekrolog öfver F. W. Mäklin (1883, p. 6) 
——, Nekrolog öfver Nils Edvard Forssell (1883, p. 97). 


Nekrolog öfver Immanuel Fährzus (1884, 





p. 110). 
, Nekrolog öfver Anders Fredrik Regnell (1884, 

p. 191). 
——_——, Nekrolog öfver Hans Jonas Ekeberg (1889, 

p. 161). 


SPANGBERG, JACOB, Nekrolog öfver August Wilhelm Malm 
(1882, p. 157). 


— —, Nekrolog öfver Peter von Möller (1884 p. 67). 





ENTOMOL. FORENINGENS 10-ARS-FEST DEN 14 DEC. 1889. 275 


SPÄNGBERG, JACOB, Nekrolog öfver Oskar Elis Leonard 
Dahm (1884, p. 73). 


— — Nekrolog öfver Aug. Emil Holmgren (1889, 
p- 165). 


Hansen, H. J., Nekrolog öfver Jorgen Christian Schiddte 
(1884, p. rot). 


WALLENGREN, H. D. J.. Nekrolog öfver H. F. R.H. Gada- 
mer (1885, p. 177). 


THEDENIUS, K. F., Nekrolog öfver Carl Oskar Hamn- 
ström (1886, p. 159). 


NERÉN, C. H., Nekrolog öfver Gustaf Fredrik Möller 
(1889, p. 181). 


Uppsatser afhandlande entomologiska instru- 
ment m. m. 


LAMPA, Sven, För larvuppfödare (1883 p. 62). 

Förf. föreslår, efter en uppsats i tidskriften »Papilios, begagnande af 
torkade blad af de foderväxter, hvaraf larverna i fritt tillständ lefva. 
SPÄNGBERG, JACOB, Huggpipa för insektsamlare (1886, p. 113). 


Ett litet instrument för att uthugga etiketter, lämpliga att på de- 
samma fästa insekter, som äro för små att direkt uppsättas på nålen, af- 
bildas och beskrifves. 


MEvEs, J., För larvuppfödare (1887, p. 35). 
En praktisk larvbur af bildas oeh beskrifves. 


Entomol. Tidskr. Årg. 10, H. 5 (1889). - 19 














276 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


Enligt den ursprungliga planen har »Entomologisk Tidskrift» 
ärligen utkommit i fyra tvängfria häften om minst tre ark i hvart- 
dera, utom dä det varit nödvändigt att utsända tvänne häften pà 
en gang, d. v. s. göra s. k. dubbelhäfte, som inträffat, då någon 
afhandling fordrat större utrymme, än som i ett häfte kunnat för 
den samma beredas. Det har ock nägon gäng händt, att tvä häf- 
ten blifvit färdigtryckta med så kort mellantid, att man af eko- 
nomiska skäl ansett sig böra utsända bäda pä en gäng. 

Hvad innehället beträffar har det ständigt varit en sträfvan 
att göra det så omväxlande som möjligt, så att tidskriften skulle 
vara läsbar både för den rena vetenskapsmannen och för den, 
som utan att kunna tränga in på djupet af entomologien dock 
har håg för och trängtar efter att lära känna det underbara lif, 
som dessa små varelser, insekterna, föra, — den stora inverkan de 
utöfva på kampen för tillvaron. 

Nästan uteslutande hafva i densamma förekommit original 
uppsatser och endast undantagsvis har något arbete vefererats, 
ett glädjande tecken till den kärlek man i norden hyser i all- 
mänhet för naturvetenskaperna och särskildt för entomologien. 

Hvarje uppsats, som varit skrifven på något af de skandi- 
naviska språken, hvilka naturligtvis för den stora bildningssökande 
allmänheten utom vår nord äro föga kända, har. blifvit på det 
fransyska språket till sitt hufvudsakliga innehåll återgifven. 

Såsom synes af ofvanstående summariska redogörelse för inne- 
hållet af Entomologisk Tidskrift under de första tio år, som nu 
förflutit, hafva 44 olika författare från skandinaviska halfön, Dar 
mark och Finland medverkat, de fleste dock från Sverige, till 
åstadkommande af 213 uppsatser, i hvilka icke mindre än 260 för 
vetenskapen nya arter beskrifvas. De beröra dessutom såväl in- 
sekternas biologiska förhållanden, deras betydelse för skogshushåll- 
ningen och landtbruket, deras geografiska utbredning, fyndorter 
m. m. som ock iakttagelser af allehanda slag, som röra insekt- 
verlden. 

Nedanstående skema visar bäst den olika verksamhet, som blifvit 
i tidskriften nedlagd på de olika områdena inom entomologien. 


+ . ! Antal Antal Antal 
Uppsatsens innehäll. uppsatser. författare. nya arter. 
Lepidoptera.............--........... 78 22 41 


Coleoptera ......................... 28 16 37 








ENTOMOL. FORENINGENS 10-ARS-FEST DEN 14 DEC. 1889. 277 


Hymenoptera ....................... 24 II SI 
Entom. i allmänhet ................ 21 11 — 
Diptera ._...................... 16 9 52 
Nekrologer ....... eennssuesanonnnnuenn 14 6 — 
Hemiptera ......................... 12 3 69 
Trichoptera..................... nonan 3 I I 
Acarina ..........0. 2.2222 ces eee eee eee 3 2 — 
Upps. afh. entom. instrument m. m. 3 3 — 
Pseudoneuroptera ...............--- 2. 2 — 
Collembola ........................ 2 I — 
Myriapoda ........................ 2 I 5 
Araneida ........................... 2 2 — 
Corrodentia .…................. .. nara I I 4 
Orthoptera ......................... I 1 — 
Phalangiida........................... 1 I — 


Den största uppmärksamheten har sålunda egnats åt lepidop- 
tera, enär om dem 22 förf., d. v. s. halfva antalet, hafva nedskrifvit 
78 uppsatser. Därnäst hafva coleoptera varit föremål för behand- 
ling, 16 förf. hafva i 28 uppsatser meddelat de rön, de om denna 
insektgrupp erfarit. Största antalet af de nya arterna, icke min- 
dre än 69, tillhör hemiptera, och diptera komma i detta hän- 
seende närmast. 

Dessutom har alltid i tidskriften upptagits redogörelse för 
Entomologiska föreningens i Stockholm sammanträden, där i korthet 
hvarje föredrag eller anförande blifvit återgifvet; äfvensom hafva 
nämda förenings stadgar, förteckning på dess ledamöter och gåfvor 
till dess bibliotek i densamma offentliggjorts. 

Till sist vill jag blott nämna, att man har i tidskriften att 
finna äfven en fullständig literaturförteckning, upptagande de allt 
sedan. 1878 i Sverige, Norge och Finland tryckta arbetena inom 
entomologien och af entomologer från nämda land i utlandet eller 
af utländingar i Sverige och Norge tryckta uppsatser. 


Stockholm i december 1889. 
Jacob Spångberg. 


NAGRA ONSKNINGSMAL FOR ENTOMOLOGIEN 
I. SVERIGE. 


‘EDRAG VID ENTOMOLOGISKA FORENINGENS TIOARSFEST 
DEN 14 DEC. 1889 


AF 


CLAES GRILL. 


Ingen lärer väl kunna förneka att entomologien, eller kanske 
re intresset für denna vetenskap, tog ett betydande steg framät 
oss, dà den Entomologiska Föreningen i Stockholm stiftades, 
att detta intresse sedermera visat sig ingalunda vara af nägon 
erisk natur, utan tvärtom allt mer och mer stegrats under 
nu gångna decenniet. Föreningens tillkomst far alltså med 
betraktas såsom en vigtig och för alla vänner af insekt- 
edom kärkommen tilldragelse. 
Om vi se tillbaka på en nu tioårig verksamhet, så framstår 
n ett faktum, att ganska mycket därunder af föreningen blif- 
iträttadt, ej minst till betryggandet af hennes framtida bestånd. 
ler hafva uppstått, hvilka genom tillagda besparingar ökats 
tt sätt som öfvergår de mest sangviniska förväntningar, och 
notsantalet tillväxer alltjimt, jag vågar tro i betydligt högre 
än hvad föreningens stiftare ens kunde hoppas. Tidskriften 
fortgått enligt den ursprungliga planen, och brist på original- 
atser har aldrig förorsakat rubbningar i en regelbunden ut 
ng. Föreningens boksamling innehåller redan ett stort urval 
ntomologisk litteratur, hvars värde uppgår till ett ganska be- 
gt belopp. Alla de fordringar, hvilka rimligtvis kunna ställas 
mn förening under’ dess första och grundläggande skede, hafva 
les hittills blifvit uppfyllda, och detta på ett sätt, som endast 
uppväcka glädje och förtjäna beröm. 





ENTOMOL. FORENINGENS 10-ARS-FEST DEN 14 DEC. 1889. 279 


Enligt hennes stadgar tillkommer det föreningen »att efter 
basta förmåga söka främja det entomologiska studiet i vårt land», 
och jag vågar med anledning häraf vid detta betydelsefulla sam- 
manträde häntyda på ett och annat förhållande, som visserligen 
ej kan betraktas såsom tillhörande föreningens direkta handlägg- 
ning, men hvarför hon dock torde kunna på något indirekt sätt 
verka, antingen genom sitt initiativ eller på grund af det mora- 
liska stöd hon kan lemna alla entomologien berörande frågor i 
vårt land. En fråga måste naturligtvis först väckas och seder- 
mera arbetas in i det allmänna medvetandet för att till fullo inses, 
om den till sist skall kunna förverkligas. 

En sådan fråga, hvaruti föreningen kan mera direkt ingripa 


och som visserligen ej är ny, är tidskriftens utvidgande med en 


biologisk afdelning, särskildt hvad angår skadeinsekterna, hvartill 
statsanslag för närvarande är erforderligt och väl ej gärna af 
vederbörande torde kunna nekas, om frågan af rätt person väckes 
i behörig ordning. | 

En annan, af föga mindre vigt, torde vara att pa öfverty- 
gelsens väg och med de medel, som därvidlag stå föreningen 
till buds, söka arbeta på upprättandet af flera stadigvarande en- 
tomologplatser här i landet, än som för närvarande finnas. Nu 
existerar i själfva verket ej mera än en enda sådan, hvarefter 
yngre förmågor, som skulle vilja egna sina bästa krafter åt vår 
vetenskap, kunna sträfva, och denna är intendentsbefattningen vid 
naturhistoriska riksmuseum; men utsigterna att en gång få bekläda 
denna post äro, som hvar och en kan inse, alltför ringa för att 
någon därpå skulle våga bygga sin framtid. Visserligen hafva 
vi dessutom en adjunktur i entomologi vid Lunds universitet, men 
denna är, i likhet med en för några år sedan besatt docentur i 
samma ämne vid universitetet i Upsala, endast personlig och 
upphör följaktligen vid innehafvarens afgång. 

Ett lektorat i naturvetenskap med undervisningsskyldighet i 
entomologi är, som vi alla veta, upprättadt vid skogsinstitutet, 
men därmed äro flera ämnen förenade, af hvilka t. ex. botaniken 
torde kräfva sin egen man; och löneförmånerna f. n. så knappa, 
‘att innehafvaren, i stället för att använda all sin tid till välbe- 
höfliga forskningar uti sina ämnen till både statens och allmän- 
hetens gagn, måste se sig om efter behöfliga biförtjänster för att 








280 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1880. 


kunna lifnära sig och familj, i fall han en gang önskar hörsamma 
Skaparens ord till vära första föräldrar. Att skogsentomologien 
borde vara ett hufvudämne vid värt enda högre forstläroverk och ej 
lida kännbart inträng af andra ämnen samt aflönas därefter, pa det 
att dess innehafvare mätte kunna egna sina bästa krafter därät, 
detta torde för hvarje sakkunnig vara tämligen klart, och vore 
öfvertygelsen härom så allmän som den borde, skulle ej den tid 
vara längt aflägsen, da vi finge glädja oss at att kanske som var 
ledamot f& räkna en verklig skogsentomolog, tillräckligt hemma- 
stadd i sitt ämne, för att med hopp om framgäng kunna taga 
itu med dithörande frågor. Nästan årligen läser man i tidnin- 
garna, att större eller mindre skogsomräden angripas af insekter, 
utan att vetenskapliga undersökningar afhöras, förmodligen af det 
skäl att därtill tillgänglig, fullt kompetent person ej är att tillgä. 
Saknad af medel till afhjälpandet af ofvannämda brister borde 
ej, enligt mitt begrepp, utgöra något odfverstigligt hinder, ätmin- 
stone sa länge statens skogar fortfara att lemna ett utmärkt godt 
resultat. Man har sagt mig, att de på senaste tiden lemnat en 
årlig behållning af omkring en million kronor, och innevarande 
ar talar man om en ärsvinst af mellan 2 och 3 millioner. 

Den egentligen enda fasta entomologplats vi hafva i Sverige 
är, såsom jag nyss sade, intendentsbefattningen vid Riksmusei 
entomologiska afdelning. Vid denna statens inrättning kunna vi 
äfven med skäl saga, att arbetskrafterna äro i knappaste matt 
tillmätta, dä det egentligen endast är en person, som skall utöfva 
tillsyn öfver och bearbeta de ofantliga, alltjämt tillväxande sam- 
lingarna, sköta en vidsträckt korrespondens, följa med den utländ- 
ska litteraturen etc. etc. Här om nägonsin vore väl plats för 
åtminstone en fast aflönad person: såsom biträde, man må nu 
kalla honom amanuens eller nägot annat. Frän statens sida lärer 
väl tyvärr föga, ätminstone under den närmaste framtiden, stä 
att vinta för detta ändamål, och vårt enda hopp är, att någon nk 
mecenat vill genom en härför afsedd donation bevara minnet af 
sitt namn i tacksam hågkomst. 

För att fullständiga min öfversigt af de befattningar, som hos 
oss hafva eller kunna hafva med entomologien att skafta, får jag 
ej underlåta att omnämna ännu en, ehuru den för närvarande 
knappast kan tillegna sig denna egenskap, eftersom man under 





= oe eee —— 


ENTOMOL. FORENINGENS 10-ARS-FEST DEN 14 DEC. 1889. 281 


hvarje års första qvartal sväfvar i okunnighet om dess fortfarande 
bestånd. Innehafvaren har tills dato visserligen kallats Kongl. 
Landtbruksakademiens entomolog, men hans lilla lön måste årli- 
gen genom vederbörande hos regeringen begäras, Tycker denna 
sistnämda, att anslaget ej vidare är af behofvet påkalladt; ja! 
då blir det naturligtvis utan vidare indraget, och ollonborrar, 
kornflugor, hvetemyggor m. fl. få åter i lugn och ro sköta sina 


angelägenheter; eller om den myndighet, som ytterst förfogar öfver 


penningemedlen, finner lämpligare att använda dem på annat sätt, 
så blir naturligtvis befattningen äfven då en saga blott. 

Hvarje varm vän af vårt jordbruk och af entomologien isyn- 
nerhet kunde ej undgå att känna stor tillfredsställelse, då Landt- 
bruksakademien för snart tio år sedan hos regeringen utverkade 
berörda anslag för »utbredning af kännedomen om de för landt- 
bruket skadliga insekter och medlen att förekomma de förödelser, 
sådana insekter medföra», och då kort därefter den mest kompe- 
tenta personen inom Sverige tillsattes för att tillhandagå allmän- 
heten med rad och upplysningar uti ämnet. Nu hade ju till och 


med en högre myndighet kommit till insigt om behofvet af ento- : 


mologiskt biträde åt jordbruket och själf tagit saken om hand. 
I anseende till de stora svårigheter som uppresa sig, särskildt vid 
utrönandet af de minsta skadeinsekternas lefnadsförhållanden och 
på grund af det myckna, som härvidlag återstår att utforska, 
kunde den vidtagna åtgärden näppeligen betraktas annorlunda än 
som ett första stapplande steg på en alldeles ny bana, hvilket 
steg snart borde komma att efterföljas af ett nytt och vida kraf- 
tigare, Något sådant har likväl ännu ej låtit höra af sig, och 
jag tillåter mig därför vid detta tillfälle med några ord söka 
visa, att tidpunkten för att taga steget fullt ut när som helst 
är inne. 

Behofvet af en befattning af mera fast natur, hvars innehaf- 
vare kan egna sin bästa tid åt studiet af de för landtbruket skad- 
liga insekterna, är kanske ännu kännbarare än skogsentomologens, 
emedan sistnämda insekter årligen förorsaka förluster, som ej 
kunna uppskattas i mindre än milliontals kronor. Att vetenska- 
pen skall kunna uträtta ej så litet till förminskandet af dessa 
förluster, därom kan ej gärna finnas något tvifvel, och vi kunna 
därför våga önska och hoppas, att det må vara blott en tidsfråga 











282 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


huru länge platsen för en jordbruksentomolog skall förblifva en 
af de minst gynnade. 

Den af Landtbruksakademiens förvaltningskommitte upprät- 
tade instruktion för dess entomolog, som jag fürskaffat mig till- 
fälle att genomläsa, innehäller redan sädana äligganden, att ingen, 
som för sin existens nödgas anlita andra förvärfskällor, torde kunna 
uppfylla den efter bokstafven eller pa ett Önskvärdt sätt. Ifräga- 
varande instruktion föreskrifver nämligen bland annat, att ento- 
mologen »bör oaflätligen” hafva sin uppmärksamhet fästad vid 
sätten att förminska och, sävidt möjligt är, förekomma de här- 
ningar, som vid landtbruket åstadkommas af åtskilliga skade- 
insekter. Han bdr för detta ändamäl söka genom egna under- 
sökningar utvidga var kännedom om dessa insekters utveck- 
ling och om de omständigheter, som betinga deras tidtals ymni- 
gare förekomst, likasom om de medel, genom hvilka dessa skade- 
djurs fortplantning och framträdande kunna inskränkas. Härvid 
bör entomologen omsorgsfullt* följa den erfarenhet, som i andra 
länder vunnits i förenämnda hänseende, och tillse, hvad häraf 
kan vara tillämpligt på vara förhällanden>. 

Entomologen är dessutom skyldig att mot ersättning besöka 
de orter, därifrän insekthärjningar äro anmälda, och dä noga 
undersöka skadorna och därmed sammanhängande omständigheter 
samt sedan meddela till förvaltningskommitten fullständig redo- 
görelse öfver hvad i hvarje fall iakttagits och de ätgöranden, som 
föreslagits eller redan satts i verket till minskning eller fürekom- 
mande af framtida dylika olycksfall. I slutet af hvarje är skall 
till förvaltningskommitten angifvas fullständig berättelse dfver verk- 
ställda förrättningar, ätföljd af teckningar och beskrifning & under- 
sökta skadeinsekter, där sä päfordras etc. etc. 

Häraf framgär, att om entomologen tager sin sak pä fullt 
allvar och ej betraktar befattningen säsom blott och bart en biför- 
tjänst, hans arbete mäste blifva af en ganska vidsträckt omfatt- 
ning, och detta i allt högre grad ju mera allmänheten lär sig 
igenkänna växtsjukdomarna och inse möjligheten af deras fore 
kommande eller botande. Ett uttalande af föreningen angäende 
förenämda förhållanden borde blifva ett tungt vägande ord och 


* Kursiveringen af förf:n. 











ENTOMOL. FORENINGENS 10-ARS-FEST DEN 14 DEC. 1889. 283 


möjligen i någon man bidraga till en für alla intresserade önsk- 
värd utgång af denna för jordbruket vigtiga fråga; och detta sa 
mycket mer som medel redan anvisats till lön och laboratorium 
at en växtfysiolog. Att en växtfysiolog är för landtbruket af obe- 
stridlig nytta är jag den förste att erkänna, men lika fullt öfver- 
tygad dr jag, att en skicklig landtbruksentomolog skulle komma 
att tillföra landtbrukaren ännu större praktisk nytta. 

Ännu ett önskningsmål af ganska stor betydelse både i prak- 
tiskt och vetenskapligt hänseende torde ej böra förbigås, nämli- 
gen upprättandet af en biologisk anstalt, där uppfödandet af lar- 
ver och andra till utredning af insekternas fortplantning, förvand- 
lingar och lefnadsvanor erforderliga undersökningar kunde på ett 
tillfredsställande sätt utföras. Dylika arbeten äro nämligen nästan 
omöjliga att göra hvar som helst och utan förberedelser eller 
nödiga apparater, således allraminst under resor, då undersök- 
ningsföremålen emellanåt måste förflyttas, ja! kanske instufvas i 
kappsäcken, och härigenom störas eller lida afbrott i sina för- 
rättningar. Beträffande fleråriga larver måste iakttagelserna fortgå 
under en längre tid för att lemna svar på en eller annan vigtig 
fråga. Realiseringen af ett sådant önskningsmål kommer nog att 
låta vänta på sig, men vi få hoppas, att äfven dess tid skall 
komma — om blott saken hålles vid lif. 

I sammanhang härmed torde böra påpekas önskvärdheten af 
upprättandet af en biologisk insektsamling, hvartill knappast någon 
början ännu, så vidt jag vet, hos oss blifvit gjord, i anseende 
till bristande medel. 

Ännu flera önskningsmål i och för entomologiens befräm- 
jande skulle nog kunna uppräknas, men jag har nu velat om- 
nämna blott några af de vigtigaste, som förtjäna föreningens 
synnerliga uppmärksamhet under det nu ingående andra decen- 
niet af hennes tillvaro. 

Syftemålet med detta mitt anförande har ej varit att uttala 
något som helst klander mot det närvarande --- kan väl svårligen 
heller tolkas så — utan blott att påpeka ett och annat som efter 
mitt förmenande ännu kan åstadkommas eller göras bättre och 
ändamålsenligare genom allas vår gemensamma sträfvan för ento- 
mologiens befrämjande. 





OM INSEKTERNAS SYNFORMAGA. 


REFERAT EFTER F. PLATEAU 


AF 


CHR. AURIVILLIUS. 





» 


För omkring sex ar sedan redogjorde jag vid ett dylikt till- 
fälle för var davarande kunskap om byggnaden hos insekternas 
synorgan. Sedan den tiden hafva nägra framstäende forskare 
sökt att på en annan väg än den anatomiska komma till insigt 
om insekternas sätt att se och uppfatta den yttre verlden. Främst 
bland dessa forskare stär belgaren F. PLATEAU, som genom en 
mängd sinnrika försök bemödat sig om att utröna synförmägan 
hos ett stort antal insekter. Det är för dessa försök jag ber att 
i korthet få redogöra. 

PLATEAU undersökte särskildt de enkla och de sammansatta 
ögonen och hans arbete sönderfaller därför i följande afdelnin- 
gar: I. synen hos myriopoder; 2. hos spindeldjur; 3. hos insekt: 
larver med punktögon; 4. hos de utbildade insekternas punkt- 
ögon och 5. hos de sammansatta ögonen. 

Med afseende pa fusenfotingarne är till en början att märka, 
att de allesammans äro ljusskygga djur och uppsöka mörkret, 
hvilket lätt later sig visa med tillhjälp af en i mörka och ljusa ' 
rum afdelad låda, sådan som först användes af GRABER vid hans 
undersökningar af lägre djurs känslighet för ljus. Denna ljus- 
skygghet visar sig dock lika utvecklad hos blinda former såsom 
Geophilus och Cryptops som hos dem, hvilka ega punktögon. 

Det vore alltså förhastadt att uteslutande tillräkna punkt 
ögonen denna förmåga. Själfva huden är här liksom hos många 
andra lägre djur känslig för ljus. För att utröna huruvida tusen- 
fotingarne urskilja föremål och uppfatta bilder, begagnade sig 








ENTOMOL. FORENINGENS 10-ARS-FEST DEN 14 DEG. 1889. 285 


PLATEAU af en enkel inrättning, som han’ kallar labyrinten. La- 
byrinten bestär af rektangulära pappskifvor af hvit och svart färg, 
som uppställas i concentriska cirklar så, att rätt stora mellanrum 
lemnas mellan skifvorna i hvarje krets och så att skifvorna i de 
yttre kretsarne undan för undan stå midt för öppningarne i den 
pärmast inre kretsen. Rummet inuti den innersta kretsen är rätt 
stort och i dess midt insläppes det djur, som skall profvas. Det 
visade sig nu, att alla undersökta myriopoder gingo direkt mot 
pappskifvorna ända tills de berörde dem med antennerna, hvarpå 
de följde långsefter hindren, tills de kommo till öppningen, hvarpå 
de styrde rak kurs på närmast utanför belägna pappskifva och 
så undan för undan. Om ögonen öfverdragas med en ogenom- 
skinlig fernissa blir uppförandet detsamma; om antennerna saknas, 
stanna djuren ej förr än hufvudet stöter mot hindren, men utan 
både ögon och antenner gå de alldeles på måfå utan att bibe- 
hålla en bestämd kurs. — Om djuren få röra sig fritt på en 
jämn yta, märka de icke en korkskifva, som ställes i deras väg, 
förr än de vidröra den, men en hvit skifva, som är starkt belyst, 
jakttages och undvikes på ett afstand af 10—15 centim. 

Bland spindeldjuren finnas såsom bekant så väl ljusskygga 
(skorpioner m. fl.) som äfven ljusälskande djur (de flesta af de 
egentliga spindlarne). Bland dessa senare fånga en del sitt byte 
1 konstrikt förfärdigade nät, under det att andra, jagt- och hopp- 
spindlarne, fånga sitt rof genom att uppsöka och kasta sig öfver 
det. Spindeldjuren hafva endast punktögon, men dessa äro af 
olika antal, storlek och byggnad hos de olika arterna. De största 
punktögonen finnas hos jagt- och hoppspindlarne. — Vid sina 
försök med den europeiska skorpionen (Buthus europaeus) fann 
PLATEAU, att den aldrig visade sig förnimma ett föremål, en fluga 
eller något dylikt, förr än detta kommit inom 1 centimeters af- 
stånd från de öfre och på 1,s—2 centimeters afstand från sido- 
ögonen. Smådjur såsom kakerlackor och andra kunna därför 
utan fara vistas i samma behållare som skorpionen, blott de ej 
vidröra honom, ty då griper han dem genast med käkfötterna 
och dödar dem med ett sting af gadden. PLATEAU tror ej heller, 
att de öfre ögonen, såsom ofta uppgifves, spela någon rol vid 
själfva stingets utdelande, ty bytet hålles ej öfver utan snedt 
framom ögonen, så att någon bild af föremålet svårligen af dem 





286 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


kan uppfattas. Insatt i »labyrinten» förhäller sig skorpionen si- 
som tusenfotingarne och begagnar gripfötterna säsom trefvare. 

De välbekanta hjulspindlarne, som förfärdiga runda nät af 
radiärt gäende trädar, förenade genom en spiralformigt anordoad 
trad, hafva redan före PLATEAU varit föremäl för en del försök, 
som tyckas visa, att dessa djurs syn är ytterst dålig. Då en in- 
sekt fastnar i ett dylikt nät, gar spindeln först till nätets medel- 
punkt, undersöker där genom känseln, vid hvilken af de radiärt 
gäende trädarne bytet fastnat och följer sedan denna träd utät, 
tills han stöter pa sitt rof. Om man, sedan spindeln kommit ut 
till sitt byte, later en ny insekt fastna helt nära den förra, gär 
spindeln aldrig direkt till den nya fängsten utan ätervänder först 
till nätets medelpunkt och uppsöker där den träd, vid hvilken 
det nya bytet fastnat. Det är säledes dallringarna i nätets trädar 
och ej synsinnet, som leda spindeln; ja, om man med en vibre- 
rande stämgaffel vidrör en träd i nätet, kommer spindeln genast 
rusande ända fram till stämgaffeln. Häraf kunna möjligen äfven 
de ofta upprepade berättelserna om spindlarnes musikaliska sinne 
förklaras. Det är nämligen ganska troligt att vibrationerna fran 
ett instrument, som spelas i närheten af ett spindelnät, försätta 
detta i för spindeln märkbar dallring och därigenom locka honom 
fram ur sitt gömsle. 

Det är ganska lätt att narra fram en spindel genom att kasta 
något främmande föremål i hans nät, men om vibrationerna af- 


stanna eller ej utföras på ett sätt, som liknar det, som åstadkom- 


mes af en verklig insekt, fullföljer spindeln oftast ej sitt sökande 
efter orsaken. För att råda bot härför, förenade PLATEAU en 
konstgjord fluga (en liten tofs) med en lefvande fluga genom en 
fin trad af blott 1,;—2 centimeters längd och kastade båda i spin 
delnätet. Det visade sig då, att spindeln lika ofta angrep och 
bet i den konstgjorda som i den verkliga flugan. Häraf och af 
flera andra rön drager PLATEAU den slutsatsen att dessa spindlar 
se ytterst illa och endast ledas af känselsinnet. 

Annorlunda är förhållandet med jagtspindlarne (Lycosidz) 
och hoppspindlarne (Attidæ). De förra visa sig förnimma fore 
mål i rörelse på ett afstånd af 2 och hvilande föremål på et 
afstånd af 1 centimeter. De senare däremot märka närvaron af 
föremål i rörelse redan på ett afstånd af 5—20 centimeter och 


ENTOMOL. FORENINGENS 10-ARS-FEST DEN 14 DEC. 1889. 287 


göra sina hopp på ett hall af 1—2,s centim., hvilket bevisar, att 
de på det senare afständet måste ega en tämligen klar uppfatt- 
ning af sitt byte. 

Bland de insekllarver, som ega punktögon, äro fjärillarverna 
bist bekanta och genom sitt lefnadssitt lampligast att experimen- 
tera med. PLATEAU anstälde åtskilliga försök med dylika larver 
och fann därvid, att stora föremål, såsom trädstammar, tjocka gre- 
nar m. m., göra ett om ock otydligt intryck på dessa djurs syn- 
sinne äfven på afstånd af 15—40 centim., men att däremot små 
och smala föremål ej varseblifvas förr än alldeles invid ögonen 
på ett afstånd af o,s—-1 centimeter. En larv, som kommit till 
spetsen af en gren eller dylikt föremål, har såsom bekant för 
vana att utsträcka framkroppen åt alla håll och liksom söka efter 
något. Häraf begagnade sig PLATEAU och höll en liten pinne 
af 5 millimeters genomskärning framför larven på olika afstånd 
från dess hufvud. Så snart pinnen kom inom 1 centimeters af- 
stånd, visade larven tydliga tecken, till att han förnam densamma, 
men på längre håll blefvo dessa tecken allt otydligare och på 
ett afstånd af 2 centimeter kunde man ej märka, att larven hade 
någon förnimmelse af pinnen. Till dylika försök bör man ej an- 
vända långhåriga larver, enär de i sina hår ega fina känselorgan, 
som genast underrätta dem om föremål i närheten. Det förtjänar 
anmärkas, att PLATEAU'S åsigt i detta fall står i strid med de 
slutsatser, till hvilka anatomerna på grund af larvögonens inre 
byggnad kommit. Anatomerna vilja nämligen frånkänna larverna 
all syn förutom förmågan att skilja ljus och mörker. 

Det följer nu i ordningen att redogöra för PLATEAU'S rön 
med afseende på punktögonen hos de fullbildade insekter, som 
tillika hafva sammansatta ögon. Dylika punktögon finnas vanli- 
gen till ett antal af tre hos en mängd insekter, såsom steklar, 
flugor, rätvingar m. fl. PLATEAU pröfvade dylika insekters upp- 
förande under 3 olika förhållanden nämligen: 1. med båda slaget 
ögon öfverdragna med en ogenomskinlig fernissa; 2. med blott 
punktögonen eller .3. med endast facettögonen öfverstrukna. Han 
fann därvid, att de fullständigt bländade individerna alltid flögo 
lodrätt uppåt, tills de försvunno i höjden och att äfven de exemplar, 
som endast kunde begagna sig af sina punktögon, förhöllo sig 
alldeles på samma sätt. De individer däremot, som endast hade 








288 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1880. 


punktögonen Öfverstrukna, visade ej i sitt hela uppförande nägon 
olikhet med fullkomligt oskadade exemplar. Af dessa försök, som 
upprepats med en hel mängd insekter under olika yttre förhäl- 
landen, drager PLATEAU den slutsatsen, att punktögonen hos de 
fullbildade insekterna äro rudimentära organ, som ej hafva någon 
betydelse +. | 

Nu äterstär endast att redogöra för de sammansatta ögonen. 
Af gammalt har det varit en välkänd sak, att de flesta insekter 
synas ega en lifligare uppfattning af föremål i rörelse än af före- 
mal i hvila. Detta har af mängen ställts i samband med facett. 
ögonens inre byggnad och gifvit PLATEAU anledning att indela 
sina undersökningar i två afdelningar: rörande föremål i hvila 
och föremål i rörelse. 

De första profven gjordes med »labyrinten». Rätvingar (t. ex. 
tvästjärten, mullvadssyrsan, kakerlackan och värtbitare) samt skal- 
baggar (ss. Carabus, Cicindela, Necrophorus och Geotrupes) 
vända ej förr, än de beröra hindren med sina antenner eller om 
förernälen äro starkt upplysta på ett afständ af högst 5—10 cen- 
timeter. Steklar däremot vända genast, så snart de komma till 
kanten af den skugga, som kastas af hindren och följa sedan 
skuggans kant, tills de komma fram till en Sppning. Om man 
för jämfôrelse insläpper ett ryggradsdjur t ex. en ödla i labyrin- 
ten, sa finner man, att hon utan att vidröra nägot af hindren 
helt lugnt vandrar ut ur labyrinten, styrande kurs på den ena 
Oppningen efter den andra, hvarvid vägen blir en svagt böjd vag 
linie. Med andra ord, ödlan ser tydligt så val hindren som öpp: 
ningarne mellan dem och förstär att välja den ginaste vägen ut, 
da däremot äfven de bäst utrustade bland insekterna ej tyckas 
hafva en klar uppfattning häraf, utan pa sin höjd- ledas af ljus- 
styrkan och därför beskrifva en mer eller mindre skarpt bruten 
linie, då de söka sig ut ur sitt fängelse. 

Slutligen gjorde PLATEAU en mängd försök med föremäl i 


* Af alla de slutsatser, till hvilka PLATEAU kommit med afseende på i> 
sekternas synförmäga, synes mig denna minst tilltalande. Då jag emellertid 
här endast haft für afsigt att lemna ett referat af PLATEAU’S undersökningar, 
öfverlemnar jag åt läsaren själf, att göra de invändningar mot denna theori, 
som han kan finna skäliga. 

Referentens anmärkning. 








ENTOMOL. FÖRENINGENS IO-ÄRS-FEST DEN 14 DEC. 1889. 289 


rörelse och fann därvid att dessa uppfattades långt bättre och på 
längre afstånd än föremål i hvila. Han fann t. ex., att föremål 
i rörelse varseblefvos af fjärilar på ett afstånd af 1,5 meter, 
af trollsländor på 1,s—2 meters, af rätvingar på 40— 50 centimeters 
samt af sandlöparen (Cicindela) på 5o—60 centimeters afständ. 
Hos tvästjärten (Forficula) kunde han däremot ej upptäcka någon 
uppfattning ens af föremål i rörelse. 

PLATEAU sammanfattar slutligen resultaten af sina undersök- 
ningar på följande sätt: 

»Leddjur, som ,sakna ögon, såsom vissa myriopoder, skilja 
dock mellan mörker och ljus. 

Dessa hudförnimmelser finnas troligen hos alla leddjur, an- 
tingen de ega ögon eller ej. Genom dem kan man förklara en 
stor del af de företeelser, som iakttagas hos bländade djur. 

Leddjur, som endast? ega punktögon, hafva i allmänhet en 
mycket dålig syn, några, såsom myriopoder, hjulspindlar och lock- 
djur (phalangiider) tyckas ej under några förhållanden förnimma 
föremålens form, andra, såsom jagtspindlar, skorpioner och fjäril- 
larver synas, ehuru mer eller mindre otydligt, uppfatta föremålens 
form, dock endast inom ett afständ af 1—21/, centimeter. 

Många leddjur, som endast hafva punktögon, synas med dem 
kunna uppfatta kroppars rörelser. De öfriga ersätta synförnim- 
melsernas bristfälligheter genom sina känselorgan: myriopoder och 
larver använda antennerna, håriga larver håren på de främsta 
lederna, spindlarne begagna benen och skorpionerna sina maxil- 
larpalper (gripfötter). | 

Oaktadt dessa djur sakna en tydlig syn, d. v. s. en skarp 
uppfattning af föremålens form i den mening, vi taga saken hos 
tyggradsdjuren, så kunna de dock genom att urskilja mörker och 
ljus, genom uppfattning af närliggande föremåls rörelse samt ge- 
nom sina känselorgan så pass uppfatta omgifningens beskaffenhet, 
att de röra sig och finna sin föda med så stor färdighet, att en 
ytlig betraktare skulle kunna antaga, att de se ganska väl. 

Hos insekter, som ega både enkla och sammansatta ögon, 
äro de förra af så godt som ingen betydelse och förmedla endast 
dunkla förnimmelser, af hvilka djuren ej förstå att draga någon 
nytta. 

De sammansatta ögonen gifva ej en tydlig uppfattning af före- 


290 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 


malens form. Vid sina rörelser mellan fasta föremål ledas där- 
för insekterna mera genom uppfattning af ljus och skugga samt 
af "känseln än genom förnimmelser af föremälens form. Facett- 
ögonen stä säledes säsom synorgan längt under vertebraternas 
ögon. 

Under det att insekterna således sakna en skarp uppfatt- 
ning af föremålens form, ega de däremot en ganska god förnim- 
melse af föremåls rörelse. På ett afstånd, som växlar mellan 
50 och 200 centimeter se de ofantligt mycket bättre föremålens 
rörelser än deras form.» . 


Sedan prof. AURIVILLIUS slutat sitt föredrag, företogs genom 
sluten omröstning val af embetsmän för det följande arbetsäret. 
Valet utföll sälunda: Styrelsens ordförande, prof. O. SANDAHL; 
sekreterare, prof. CHR. AURIVILLIUS; Öfriga ledamöter, lektor K. 
F. THEDENIUS samt konservatorerna S. LAMPA och W. Mevss. 
Suppleanter till Styrelsen: byrächefen J. Meves och hr G. Hor- 
GREN, hvilken sistnämde sedermera afsade sig platsen som sty- 
relsesuppleant. Till revisorer utsägos: kanslisekreteraren S. Norp- 
STROM och hr G. HorGrEn med jägmästare A. VARENIUS som 
suppleant. 

Till distributör af tidskriften omvaldes hr G. HOFGREN, som 
äfven vänligen ätog sig att vara klubbmästare vid föreningens 
sammanträden. 


Styrelsen hôll sedan ett extra sammanträde, hvarvid till re 
daktôr af tidskriften omvaldes lektor J. SPANGBERG. 

Ordföranden anmälde följande gäfvor till föreningen: Af hr 
fabriksverkmästaren I. B. Ericsson, Mölndal, en mönstergillt upp- 
satt och preparerad samling af- sällsyntare skalbaggar fran Göte: 
borgstrakten. 

Af ordföranden: Ett större album till förvaring af förenin- 
gens medlemmars fotografier; ett porträtt af mecenaten dr A. F. 
REGNELL infattadt i ram; en samling i papperskonvolut förvarade 
fjärilar, insamlade af hr LiNNELL i Kamerun. I samlingen finnes 
äfven ett exemplar af P. Antimachus, tyvärr tämligen skadadt. 





ENTOMOL. FORENINGENS 10-ARS-FEST DEN 14 DEI 


Därefter intogs en gemensam aftonmältid och ei 
framsattes bälar. Ordföranden föreslog då i varn 
välgängsskäl för Entomologiska Föreningen i Stockh 
sin förhoppning att föreningen under enigt samarb 
mera lyckas att utbreda den vigtiga kännedomen ı« 
den, dess skada och gagn. Därefter upplästes tele 
SPARRE-SCHNEIDER, Tromsö; doktorerna WESTERLUNI 
Ronneby; Föreningens medlemmar i Göteborg; d:r 
ninge, samt helsningar i bref från prof. LILLJEBOF 
Hacıun, Norrköping och d:r BERGROTH, Forssa i 
vittnande om varmt intresse för föreningen. Samqv 
sedan under angenäm stämning till efter midnatt. 


Entomol. Tidskr. Arg. 10, H. 5 (1889). 


RETTELSE. 


nylig er jeg tilfældigvis bleven opmærksom paa, at 
»Analytisk Oversigt over de Skandinaviske Slægter af 
Hymenoptera» i Entom. Tidskrift for 1887, pag. 113, 
aie 21 og 22 ovenfra er udeglemt under Trykningen 
inier, der bedes tilföiede: 

lehorn mangeleddede (> kamformige, 9 saugtakkede). 
Lancetformige Celle med skraa Tvernerve (p. 51 —65)— 
Lophyrus, Kıuc. 

Lancetformige Celle sammensnört paa | Midten (p. 66— 
68) — Monoctenus, Dem. 


W. M. Schöyen. 



































INNEHÅLL: 
AURIVILLIUS, CARL V, S., Om acaridväfnad på träd...........2......... Sid, 223 
AURIVILLIUS, CHR., En ny art af slägtet Charaxes OCHS. ............ » 191. 
, Bibliotekariens berättelse .........---...-eooueeeeanneeenananeenenn » 242 
, Om insekternas synförmäga. Referat efter F. Plateau ...... 2 284 
Finsk entomologisk litteratur 1888 ...... -... ..........._.............. > 95 
GRILL, CLAES, Oryctes nasicornis, L................................. nn » 149 
, Nagra önskningsmäl för entomologin i Sverige ............... » 278 
G(RILL), C., Förvaring af larver och puppor till smäfjärilar och andra 
mindre insekter ............................ see » 152 
Gäfvor till Entomologiska Föreningens bibliotek under är 1888...... » IH 
LAMPA, SVEN, Hydroecia micacea Esp. såsom skadedjur ............... » 7 
, Entomologiska Föreningens insektsamling......................-. » 16 
» Om ollonborrarna ............................................. » 217 
NEREN, C. H., Nekrolog öfver GUSTAF FREDRIK MOLLER ............ » 481 
Notiser......... ccccenececcece cere een sce e cena cenecccsccccccacccccncccccescecee: à 6, 88 
Norsk Entomologisk litteratur 1888... » 92 
v. Porat, C. O., Nya bidrag till skandinaviska halföns myriopodo- 
Jogi.................................. ses 33, 75, 113 
SANDAHL, OSKAR TH., Entomologiska Föreningens i Stockholm ärs- 
sammankomst den 14 december 1888... Sid. I 
———-, Entomologiska Föreningens i Stockholm sammankomst den 
23 februari 1889 ............ eee eee cee cee cence een eceeceeee » 8 
, Entomologiska Föreningens i Stockholm sammankomst den 
27 april 1889............... eee eee ecco ee cee ee ce cece see ceeseecences » 155 
, Entomologiska Föreningens i Stockholm sammankomst den 
28 september 1889 _......... --. ooo eee eee cece ee ee cen e nee e nec e ees > 177 
, Entomologiska Föreningens i Stockholm extra sammankomst 
den 4 december 1889 ............................................. » 179 
, Entomologiska Föreningens i Stockholm 10-ärs-fest den 14 
december 1889 .............. Renew cee cnc cee cece cc cc eee cenecaccecsencee 227, 290 
—, Nekrolog öfver H. J. EKEBERG .........------ 222 lee eee eee eee » 161 
S(ANDAHL), O. T., Små drag ur insekternas lif................... > 175 
SCHÔYEN, W. M., Om Optreden af Skadeinsekter i Træplantningerne 
paa Jæderen _.............._....................... ne cee ee eneeene oe » 9 





, Rettelse..….................................. ce cenencece anne » 292 


i; 
wo 


Sp(ANGBERG), J., Nekrolog öfver A. E. HOLMGREN ..................... Sid. 165 
, Sammarisk redogörelse för innehället af Entomologisk Tid- 





skrift under dess första tio år ............. cesse. ? 244 
Svensk entomologisk litteratur 1888 -....... ence cece cence cee eeseecenecneee » 89 
SCHNEIDER, J. SPARRE, Entomologiske Udflugter i Tromsö Omegn > 193 
WALLENGREN, H. D. J., Skandinaviens vecklarefjärilar............... 17, 49, 97 

RESUMES: 


AURIVILLIUS, CHR., Une nouvelle espéce du genre Charaxes Ochs. Sid. 192 
AURIVILLIUS, CARL W. S., Sur des toiles d’Acarides sur les arbres >» 226 








GRILL, CLAES, Oryctes nacicomis L. ................................... » 151 
LAMPA, S., Les Hannetons ........................................... > 222 
NEREN, C. H., Nékrologie de MOLLER, GUSTAF FREDRIK ..........-- » 190 
v. Porat, C. O., Nouvelles contributions 4 la myriopodologie de la 
Scandinavie secs. uses » 144 
SANDAHL, OSCAR TH., Séance annuelle de la Société Entomologique 
à Stockholm, le 14 decembre 1888 ........--.----.-- =.---.-0.0000. » I 
, Séance du 23 fevrier 1889............. Lenacenscecncsnscecescesesee » 86 
————, Séance du 27 avril 1889 ................. cone ee eee ee ee » 158 
, Nécrologie de H. J. EKEBERG ...................._........ » 163 
SCHNEIDER, SPARRE, J., Excursions entomologiques dans les environs 
de Tromsö, Norvège ween cece nee cece accecccnceccescsececcsccocecsee » 216 
Sp., J., Nécrologie de A. E. HOLMGREN........ bene seecensecceeecerenceeree . 173 





OBS. För Macrolepidoptera hänvisas dessutom till registret 
i arg. 6 sid. 125. 


Abbrevitor (Pezomachus) 
4: 31. 
Abdominalis (Gyrinus) 2: 
15. 
Abdominalis (Limnophila) 
2: 


194. 

Abdominalis (Tachypores) 
8: 190, 2 

Abdominalis ”(Trioza) 2: 
165, 168, 176. 

Aberrans (Argynnis) 6: 
212. 

Abia 8: 114. 

Abietanum (Teras) 9: 163, 
168. 

Abietaria (Boarmia) 9: 96. 

Abieticola (Pytho) 1; 200; 


. & 154. 
Abietinum (Anobium) 9: 


14. 
Abietis (Cimex) 1: 186. 
Abietis (Dasychira) 1: 48; 
9: 


: 124. 
Abietis (Gastrodes) 1: 185, 
213; 2: 83; 4: 48, 134; 


9: 44. 

Abietis (Hylobius) 8: 28, 
154; 9: 12, 13, 14, 
156, 157. 

Abietum (Nematus) 7 :4, 
120. | 

Abilgaardana (Teras) 9: 
165. 

Ablabera 2: 19. 

Ablabia 9: 161, 189. 

Abnormis (Nematus) 4: 


148. 
Abrasaria (Cidaria) 4: 68, 
8 


3. 
Abraxas 1: 48; 5: 189, 
226; 7: 87; 9: 43. 
Abuliton (Rhopalus) 1: 
142, 143, 207. 
Acanthaspidina 3: 
175, 177. 
Acanthia 6: 171. 
Acanthiidæ 1: 115; 5: 
185. 
Acanthoderes 1: 195. 


Acanthomia 8: 90. 

Acanthopygia (Chelidura) 
9: 119. 

Acanthosoma 1: 133, 
134, 135, 206; 4: 47, 


133. 
Acanthosomina 1: 


117, 133. 
Acaridväfnad på träd 10: 


223. 
Acerifoliella(Lithocolletis) 
4: 210. 
Aceris (Acronycta) 1: 47; 
2: 148, 169, 170. 
Acervorum (Leptothorax) 
8: 135, 150, 151; 8: 


44, 159. 
Achatana (Sericoris) 10: 


97, 99. 

Acherontia 1: 49, 197; 
2: 105, 210; 4: 46; 
190, 193, 226, 228; 6: 
195, 223; 8: 68. 

Achine (Pararge). 1: 106. 

Acidalia 1: 48; 4: 68, 
70, 71, 80, 81, 119; 
6: 197, 212, 213: 7: 
6, 104, 122; 10: 203. 

Acidota 10: 208, 211. 

Acilius 10: 200. 

Acmæodera 2: 15. 

Acompus 2: 85, 90. 

Acrea 2: 40. 

Acræidæ 2: 40. 

Acreon (Lycæna) 8: 62. 

Acridocephala 7: 93. 

Acrocercops 2: 95. 

Acrognathus 2: 210; 
4: 47. 

Acronycta 1: 38, 47; 
4: 10, 22, §3, 66, 76; 
5: 189, 190, 226, 227; 
6: 212; 7: 36, 103; 8: 
22, 23, 25, 68. 

Acrotona 8: 190, 207; 
6: 159; 10: 196. 

Acrulia 10: 213. 

Aculeatus (Pacbylus) 8: 
72. 


Aculeatus (Pompilus) 7: 

167. 

Acuminata (Aelia) 1: 125, 
126, 207. 

Acuminatus (Scolioplanes) 
10: 143. 

Acupalpus 8: 189, 207; 
10: 207, 208, 

Acus (Cimex) 8: 167. 

Acuta (Nezara) 8: 86. 

Acutangulus (Polydesmus) 
8: 40, 155; 10: 35, 70. 

Acutipennis (Trioza) 2: 
163, 164, 168, 171. 

Adæqvata (Cidaria) 10: 
206 


Adamantana (Conchylis) 
2: 137: 9: 195, 196. 

Adela 4: 87; 9: 46. 

Adelocera 1: 194. 


5: | Adelognathus 4: 153. 


Adimonia 1: 196; 2: 
212; 9: 42. 

Adippe (Argynnis) 1: 49, 
106, 165; 7: 38; 8: 23; 
9: 52, 54, 103. 

Adjunctus(Scolopostethus) 
2: 80, 82. 

Adonis (Lyczna) 8: 53. 

Adoretus 2: 18. 

Adpressus (Agabus) 8:188, 

206. 


Adspectabilis (Graphipte- 
rus) 2: 12. 
Adspersa (Acmæodera) 2: 
16. 


Adspersa (Gypona) 4: 106. 


Adspersus (Pachymerus 
8: 68, 69. 

Adusta (Hadena) 10: 208. 

Adustata (Abraxas) 1: 48. 

Adustum bidon) 8 
189, 207. 

Adustus diocerus) 5: 


170. 
Adustus (Spilocryptus) 4: 


31. 
Advena (Labidura) 8: 130. 
Advenella (Myelois) §: 58 


Pin. 





4 


Adyte Cirebia) 6: 144. 
dia 1: 15. 
Ægiades ‘(Lycæns) 8: 61. 
Ægialia 6: 164; 10: 204. 
Ægidion (Lycæna) 8: 42, 
101; 6: 192; 10: 205. 
Ægon (Cupido) 1: 105. 
Ægon (Lycena) 1: 46; 
8: 33, 100; 6: 213. 
Ægopodii (Trioza) 2: 166, 


: 123, 125, 127, 
207. 

Æliomorpha 8: 83. 

‘Emilia (Argynnis) 1: 200, 
216; 9: 48. 

Ænea (Cetonia) 9: 42. 

ZEnescens (Ilybius) 6: 164. 

Æneus (Philonthus) 10: 


196. 
Æneus  (Stenotrachelus) 
10: 210. 


ZEqvicollis (Harpalus) 8: 
189, 207. 

Æreus (Carabus) 8: 188, 
206. 


Æriceps (Berosus) 2: 210. 

Æruginosus (Carabus) 8: 
188, 206. 

Æscularia (Anisopteryx) 
4: 46. 

Æsculi (Zeuzera) 2: 106, 
118; 6: 162. 

Æthus 1: 117. 

Ætorhinus 1: 206. 

Affinis (Aphalara) 2: 149, 
167, 168, 171. 

Affinis (Berytus) 2: 68, 70. 

Affinis (Corymbites) 10: 
198, 206. 

Affinis (Gaurodytes)l: 185. 

Affınis(Gonioctena)6: 146. 

Affinis (Limnophilus) 6: 
122. 

Affinis (Mannerheimia) 8: 
190, 208. 

Affinis (Scolopostethus) 2: 
80, 81, 82. 

Affinis (Thoria) 8: 79. 

Affinis (Tingis) 8: 118. 

Affinitana (Conchylis) 10: 


17. 

Affinitata (Cidaria) 10: 206. 

Afra (Rhipidia) 9: 128. 

Agabus 1: 193; 8: 188, 
189, 190, 206, 207; 
10: 200, 212. 


Agalena 1: 174. 
Agalliastes 8: 
102, 
Agapanthia 10: 189. 
Agathidium 1: 193, 
200; 8: 154. 
Agathinus (Cimex) 1: 135. 
Ageniaspis 7: 87; 9: 
145. 
Agestis (Lycaena) 8: 38. 
Agestor (Papilio) 8: 172, 
202. 
Agilis (Cryptops) 10: 43. 
Agilis (Lithobius) 10: 38, 


64, 


143. 

Aglaja (Argyunis) 1: 47, 
106, 200, 216; 4: 130, 
224; 6: 155, 194, 212; 
9: 48, 52, 54, 103. 

Aglia 2: 108. 

Aglossa 7: 5, 121. 

Agramma 8: 112. 

Agrestis (Limax) 6: 156. 

Agrestis (Trapezonotus) 8: 
66, 68, 6: 159. 

Agrilus 5: 168. 

Agriotes 6: 154. 

Agrippina (Thysania) 2: 


43. 
Agrorum (Bombus) 10: 


195. 

Agrotis 1: 47; 2: 214, 
220; 4: 10, 23, 24, 54, 
66, 70, 71, 76, 77, 78, 
88, 118; 5: 71, 189, 
226; 6: 156, 159, 212; 
7: 5, 8, 103, 121, 125; 
8: 22, 25, 68, 177, 204; 
9: 17, 40, 45, 96. 

Agrypnia 1: 66, 75. 

Ajatar (Harpyia) 2: 120. 

Albatorius (Cryptus) 7: 22, 


24. 

Albescens (Brachycentrus) 
6: 129. 

Albicapitana (Coccyx) 2: 
143; 10: 27. 

Albicollis (Ichneumon) ]: 


29. 

Albida (Arsilonche) 6: 
212. 

Albida (Simyra albove- 
nosa var.) 1: 38. 

Albido-maculata (Aspa- 
via) 8: 84. 

Albifrons (Phryganea) 5: 
137, 220. 


Albilarvatus (Ichneumon' 
4: 93. 

Albimacula (Diantheecia) 
1: 47; 8: 25. 

Albimana (Ptychoptera) 8: 
29. 

Albinervis (Tachina = 
Macquartia) 1: 17. 
Albineura (Charæas) 5 

161. 
Albinus (Anthribus) 2: 


212. 

Albipennis (Chelidurs) 9. 
119. 

Albipennis (Ephemera) 8: 
176. 

Albipennis (Geocoris) 2 


73: 

Albipennis (Plagiogua- 
thus) 1: 202. 

Albipes (Philonthus) 8: 
190, 207. 

Albipuncta (Leucania) 1: 


47. 

Albipunctata (Charxas, 
5: 161; 6: 212. 

Albipunctella (Siganoro- 
sis) 2: 94. 

Albirena (Noctua) 1: 6. 

Albiscapus (Arthrolytos, 
8: 180. 

Albitarse (Trypoxylon) 5: 
15. 

Albitarsis (Trentepohlis 
9: 137. 
Albiventris (Trioza) 2: 

164, 168, 170. 
Albo-linenta (Piezia) 2. 
12. 
Albo-marginatus (Cydnus 


1: 129, 
Al bo-marginellus (Sehirus) 
1: 119. 
Albostriellus (Compsus) 1: 
206. 


Albovenosa (Arsilonche, 
1: 35; 6: 212: 7: 39. 
Albovenosa (Phalæna Noc- 


tua) 1: 33. 35. 51. 
Albovenosa (Simyra) 1 


35. $3. 92; & 87, 104; 
5: 190, 227. 
Albovitiata (Tipula) 9: 
139. 
Albulata (Cidaria) 6: 151. 
213; 10: 202, 203. 





Alchemillata (Cidaria) 6: 


153. 
Alciphron 8: 87. 
Alcon (Cupido) 1: 105. 
Aleella (Coccyx) 2: 139; 
10: 18, 20. 
Alexis (Cupido) 1: 101. 
Alexis (Lycıena) 8: 34. 
Alexis (Omtis) 2: 20. 
Algida (Anarta) 1: 10. 
Algidus (Negastrius) 5: 
6 


107. 

Algosus (Stenophylax) 6: 
125. 

Alienellus (Crambus) 6: 
6 


56. 
Alienus (Lasius) 8: 134, 
143, 144. 
Allantus 8: 115. 
Allecula 2: 212; 4: 45. 
Alleorrhynchus 8: 


105. 
Allogaster 7: 91. 
Almqvistii (Aricia) 4: 167. 
Alnetella (Nepticula) 
128. 

Alni (Acronycta) 5: 190, 
227: 7: 36; 8: 23. 
Alnı (Aphrophora) 1: 206. 
Alni (Chermes) 2: 160. 

Alni (Cis) 1: 194. 

Alni (Orchestes) 1: 182, 
212. 

Alni (Psallus) 1: 206. 

Alni (Psylla) 2: 161, 169. 

Alniaria (Eugonia) 7: 104. 

Alniella (Lithocolletis) 4: 


199. 
Aloconota 10: 196. 
Alopecurus (Hadena) 8; 

22. 


Alophora 1: 17. 
Alpellam (Credemnon) 1: 
60 


Alpestre (Olophrum) 10: 
210. 

Alpestris (Agabus) 10: 
200, 212. 

Alpestris (Amblyteles) 1: 
77. 

Alpestris (Liogluta) 10: 
198, 

Alpestris (Stenophylax) 5: 

125. 
Alphitobius 1: 102. 


Alphus 2: 105. 
Alpicola (Noctua) 1: 93. 


Alpicola (Falda) 1: 167, 
200; 8: 156. 
Alpigena (Aphalara) 2: 


151. 
Alpina (Amara) 5: 164; 
10: 211, 213. 
Alpina (Arctia) 1: 91; 6: 
213. 
Alpina (Bombyx) 1: 91. 
Alpina (Ninguis) 2: 207, 


219. 

Alpina (Psylla) 2: 160. 

Alpina (Sarcophaga) 4: 
165. 

Alpinus (Cyrtonotus) 8: 
188, 189, 206, 207. 
Alpinus (Iulus) 10: 118. 
Alpinus (Podabrus) 10: 

206. 
Alpium (Moma) 6: 21 3 


‘Altaica (Holostomis) 1 


67. 
Altaicus (Agabus) 8: 190, 


207. 
2: | Altercator (Ichneumon) 5: 
66. 


Alternana (Conchylis) 9: 
197. 

Alternaria (Macaria) 1: 
48; 8: 184; 9: 18, 96. 

Alternella (Sericoris) 10: 


Alticolana (Cnephasia) 9: 


191. 

Alvei (Bacillus) 9: 45. 

Alveolata (Anthia) 2: 13. 

Alvens (Syrichias) 1: 48; 
8: 

Alydina 1: 136, 140. 

Alydus I: 140, 141, 206; 

47; 8: 179. 

Alynii (Eupelmus) 8: 129. 

Amanda (Lycæna) 6: 212. 

Amara 1: 156, 192; 5: 
164; 10: 195, 196, 198, 
199, 207, 211, 213, 
214. 

Amaroides (Drimostoma) 
2: 14. 

Amasis 8: 114. 

Amata (Timandra) 5: 57. 

Amatorius (Amblyteles) 5: 
66 


Amauris 2: 39. 

Ambigua (Cucullia) 5: 72. 

Ambiguana (Coccyx) 
144; 10: 23, 27. 


5 


Ambiguella (Conchylis) 2: 
138; 9: 195, 196. 

Amblymerus 8: 184. 

Amblyteles 1: 77; 5: 
66, 96, 206; 7: 41, 43, 
131. 

Americana (Polistes) 9: 
25. 

Americanus (Polyomma- 
tus) 6: 141; 10: 205. 

Amerinæ (Clavellaria) 8: 


153. 
Amischa 10: 196. 
Amissa (Anarta) 1: 13, 
15. 
Ammatocampa 2: 108. 
Ammoconia 1: 47. 
Ammophila 10: 155, 
158. 


Amorphosoma 2: 16. 
:| Amphicyllis 1: 193. 
Amphidamas (Polyomma- 
tus) 1: 101; 6: 212; 9: 
48, 124. 
Amphidasis 5: 84, 94; 
9: 12, 25, 156. 
Amphidesmus 7: 89. 
Amphysa 9: 160, 186. 
Amyotella (Lithocolletis) 
4: 207. 
Anabolia 5: 124. 
Anacena 4: 45. 
Anachoreta (Pygæra) 5: 
190, 227. 

Anaitis 1: 48; 2: 122; 
4: 80; 6: 199, 212. 
Analis (Amischa) 10: 196. 
Analis (Anchicera) 6: 159; 

10: 196. 
Analis (Leptusa) 10: 210. 
Analis (Oligostomis) 1: 
6 


9. 

Anarta 1: 3, 48, 93; 
4: 10, 25, 54, 65, 66, 
68, 69, 78, 79, 83, 
141, 194; 5: 142, 164; 
6: 152, 197, 203, 212, 
224; 7: 38; 9: 48, 124; 
10: 195, 205, 208, 212. 

Anastomosis (Pygæra) 5: 
189, 226. 

Anceps (Nematus) 4: 145. 

Anchialus 2: 210. 

Anchicera 1: 194; 6: 
159; 10: 196. 


2:| Anchinia 8: 61, 168, 


185, 204. 








6 


Anchomenus 1: 192; 
4: 46; > 106; 6: 159, 
10: 19 

Anchyloptera 10: 32, 
112. 

Ancora (Tetratoma) 10: 
214. 

Ancylophorus 3: 155. 

Anderssoni (Agrotis) 
212. 

Andrena 10: 156, 159. 

Andricus 38: 184, 185. 

Andromedz (Syrichtus) 6: 
189, 222. 

Anergates 8: 146; 8: 
2, 134. 

Aneurus 8: 74, 108. 

Angerona 1: 47; 6. 
212. 

Angularis (Pachygrontha) 


: 95. 

Angulatus (Ætorhinus) 1: 
206. 

Angulatus (Trox) 2: 22. 

Angulicornis (Tachina) 1: 


17. 

Angustata (Clivina) 2: 13. 

Angustatus (Elmis) 5: 96, 
206, 

Angustatus (Mesochorus) 
7: 8 


: 83. 
Angusticollis (Aradus) 8: 
75, 105 


Angusticollis (Hystrico- 
pus) 2: 11. 

Angusticollis (Peritrechus) 
2: 92, 93. 


Angusticollis (Physodeu- 
tera) 2: 10. 

Angusticollis (Piezia) 2: 
12 


Angustior (Ilybius) 10: 
199, 200. 
Angustipennis (Limnophi- 


(Dichirotri- 
chus) 8: 189, 207. 
Angustulus (Ischnocoris) 
2: 87, 88; 5: 170. 
Angustulus (Pachymerus) 

2: 87, 88 
Anisodactylus 9: 48. 
Anisomera 2: 183, 208. 
Anisonyx 2: 19. 
Anisopteryx 4: 46. 
Anisotoma 1: 193; 10: 

210. 


Anisotomus (Aradus) 8: 
75, 80. 

Anitys 2: 212. 

Annellata (Chermes) 1: 
206; 2: 157. 

Annularis (Clytus) 1: 102. 

Annulata (Limnobia) 2: 


199. 
6: | Aunulata (Tipula) 2: 199. 


Annulatella (Caunaca) 1: 
Annulatella (Plutella) 1: 
Annulator (Ichneumon) 1: 
Annalatus (Dieuches) 8: 


Annulatus (Reduvius) 5: 
178. 

Annulatus (Scotodes) &: 
166. 

Annulicornis (Aradus) 8: 
80 


Annulicornis (Chermes) 2: 
154. 

Annulicornis (Pachyrhina) 
8: 


13. 
Annulicornis (Tipula) 8: 
13. 
Annulipes (Allogaster) 7: 


91. 
Annulipes (Aradus) 8: 78. 
Annulipes (Gypona) 2: 35. 
Annulipee (Leucopsis) 5: 
169, 171. 
Annulipes (Paraleria) 8: 
8 


3. 

Annulus (Limnobia) 2: 
201. 

Anobium 8: 180; 4: 124, 
223; 9: 14. 

Anomala 2: 18. 

Anomalella (Nepticula) 2: 
126. 

Anomalon 7: 18 

Anomogyna 4: 68, 78; 
8: 177. 

Anopheles 5: 136, 219. 

Anoplochilus 2: 18. 

Anoplocnemis 8: 90. 

Anoplus 10: 206. 

Anorus (Trapezonotus) 8: 
66. 

Anotylus 10: 196. 

Antennata (Pachyrhina) 9: 


140. 
Antennata (Thrips) 8: 120, 





Antennatus (Rhyparochro- 
mus) 2: 85. 
Anthaxia 2: 16. 
Antheræa 1: 176. 
Antheus (Papilio) 2: 45. 
Anthia 2: 13. 
Anthidium 1: 
159. 
Anthocaris I: 47. 49. 
Anthocoris 8: 64, 193, 
194, 208; §: 170. 
Anthomyia 8: 11,144. 


156, 


Anthomyiarum (Figites‘ 
8: 184. 

Anthomyza 1:89, 111; 
: 172. 


Anthophagus 5: 171; 
10: 212. 

Anthracogramma (Podo- 
neura) 9: 133. 

Anthrax 6: 18; 8: £72. 
202. 

Anthrenus 2: 6, §7: 
4: 41—43; 6: 157. 

Anthribus 2: 212; 4 


45. 

Anthrocera 1: 176; à 
140. 

Anthropophaga (Cullipho- 
ra) 7: 182, 206. 

Anticus (Zosmenus) 3 
110. 

Antimachus (Papilio) 2: 
6, 41, 42, 43, 57; 8 
195, 213; 10: 290. 

Antiopa (Vanessa) 1: 46, 
106; 6: 157, 189, 195, 
222; 8: 4, 136. 

Antiqua (Orgyia) 1: 47, 
48; 7: 8, 38, 100, 124 

Antiquana (Sericoris) 16 
85, 87, 97, 100. 

Anxius (Orthoperus) 5 
167. 

Apamea 7: 70; 8: 68. 


Apanteles 7: 82, 84. 
85. 137. 

Apatania & 128, 169; 
75. 76. 137. 
Apataniide 5 115. 
128, 210; @: ae 137. 

Apatelia 7: 
Apatidea 7: 76. 
Apatura 4: 62. 


Apelles (Onitis) 2: 20. 
Aphænogaster 8: 157- 








Aphalara 1: 202, 205; 
2. 149, 167, 168, 170, 
171, 175. 

Aphalarine 2: 148. 

Aphelia 10: 31, 105. 

Aphirape (Argynnis) 4: 
16, 67, 74; 8: 163, 168; 
7: 38; 8: 24, 177. 

Aphis 8: 3, 96; 9: 42. 

Aphodius 1: 193; 2: 
22, 212; 9: 144; 10: 
178, 196, 199, 207, 
214, 221. 

Aphrophora 1: 206. 

Apicalis (Ceutorhynchus) 
1: 195. 

Apicalis (Leptocorisa) 8: 


91. 

Apicalis (Sminthurus) 1: 
159. 

Apicalis (Stymnonotus) 8: 
I 


04. 
Apicalis (Synergus) 8: 184. 
Apicella (Anchyloptera) 
10: 112. 
Apiciana (Teras) 9: 171. 
Apiciaria (Epione) 7: 40. 
Apiconoma 2: 47. 
Apiforme (Trochilium) 1: 
49; 2: 213; 8: 3, 96; 
8: 25. 
Apiformis (Trochilia) 2: 
104, 118; 6: 189, 226. 
Apion 1: 195; 4: 47. 
Apis 1: 148; 2: 7, 58. 
Apogonia 2: 18. 
Apollo (Parnassius) 1: 46, 
105; 2: 43; 7: 37,8: 180. 
Aporia 1: 47. 
Aporus 7: 166. 
Appendiculata (Erioptera) 
2: 189. 
Appendiculatus 
chus) 10: 196. 
Appendiculatus (Sisyphus) 
2: 20. 


(Mylcæ- 


Appendigaster (Eurytoma) 
8: 182. 


Approximata (Gypona) 4: 
103. 

Apricaria (Amara) 10: 
196, 20 


Aprilina (Dichonia) 8: 68. 

Aptera (Hydrometra) 8: 
170. 

Apterus( Pyrrhocoris) 8:73. 

Aptesis 4: 149. 


Aptinothrips 8: 122. 

Aptinus 2: 11. 

Aquatica (Argyroneta) 9: 
108, 

Aquaticus (Asellus)6: 163, 
165, 216. 

Aqvaticus (Notiophilus) 
6: 159; 10: 196. 

Aquaticus (Sminthurus) 1: 
159. 

Aquilana (Teras) 9: 170. 

Aqvilo (Lycæna) 6: 150. 

Arachnophila(Isaria) 9: 25. 

Aradidæ 1: 115; 8: 74. 

Aradus 8: 74, 105, 108. 

Aræocerus 1: 102; 9: 
124, 126, 

Araneoides (Chionea) 4: 
46. 

Arbutella (Euchromia) 10: 
62. 


Arcania (Coenonympha) 1: 
46, 100, 107. 
Archilithobius 10: 39. 


: Arctia 1: 49, 91; 4: 16, 


52, 76; 5: 139, 140, 
203, 230; 6: 195, 213, 
224; 4: 16, 127; 9: 96. 
Arctica (Agrotis) 5: 71, 
89, 226; 9: 17. 
Arctica (Atheta) 10: 196. 
Arctica (Cidaria) 2: 123; 
4: 70, 83; 6: 213. 
Arctica (Dicksonia) 4: 
152. 
Arctica (Feronia) 8: 188, 
206. 


Arctica (Limnophila) 2: 
194. 

Arctica (Mannerheimia) 8: 
190, 208. 

Arctica (Miscodera) 2: 
211: 10: 211. 

Arctica (Pimpla) 6: 172, 
173, 174, 218; 7: 48, 
134. 

Arctica (Piophila) 4: 177. 

Arctica (Salda) 1: 168. 

Arctica (Schöyenia) 4: 
193, 194. 

Arctica (Sibiriakoffia) 4: 
160. 

Arctica (Tipula) 4: 184. 

Arcticana (Teras) 9: 171. 

Arcticus (Agabus) 10: 200. 

Arcticus (Helophilus) 4: 
165. 


7° 


Arcticus (Hydroporus) 10: 
213. 

Arcticus (Nematus)4: 145. 

Arctacia 6: 125. 

Arcuatus (Tupalus) 8: 91. 

Arcuella (Sericoris) 10: 
98, 101. 

Arcuosa (Caradrina) 2: 
214; 9: 96. 

Arcuosa (Lampetia) 2: 
214. 

Arenarius (Cimex) 8: 67. 

Arenarius (Stygnocoris) 2: 


91. 

Arenicola (Cryptus) 7: 25, 
29. 

Arenocoris 1: 138, 
139. 

Areolata (Trichosticha) 2: 
187. 

Arete (Epinephele) 8: 68. 

Argenta (Årgynnis) 8: 177. 

Argentana (Ablabia) 9: 
190. 

Argentata (Gerris) 8: 169. 
172. 

Argentea (Lycæna) 6: 212. 

Argentella (Hecista) 2: 96. 

Argenteo-maculata (Euo- 
plia) 8: 196. 

Argentipedella (Nepticula) 

: 128 


Argentula (Casigneta) 2 
96. 

Argester (Cupido) 1: 165. 

Argiolus (Cupido) 1: 105. 

Argiolus (Lycæna) 8: 34. 

Argus (Cupido) 1: 105. 

Argus (Lycæna) 8: 33, 
100; 4: 73; 5: 190, 227; 
6: 192, 213; 7: 38; 8 
63, 169; 10: 205. 

Argus (Papilio) 8: 
100. 

Argynnis 1: 46, 47, 
49, 106, 164, 165, 200, 
216; 4: 10, 15, 52, 65, 
67, 74, 129, 141, 194, 
224; &: 163, 164, 168, 
203, 230; 6: 142, 149, 
155, 189, 193, 212, 
214, 222; I: 35, 36, 
37, 38, 130, 152; 8: 
23, 24, 177; 9: 48, 52, 
54, 103, 124; 10: 193, 
203, 205, 209, 211. 

Argyra (Lycæna) 8: 61. 


34, 


8 


Argyresthia 6: 202. 

Argyrognomon (Cupido) 
1: 105, 165. 

Argyrognomon (Lycæna) 
8: 37, 100; 6: 192, 213. 

Argyroneta 9: 108. 

Argyropeza (Nepticula) 2: 
131. 

Argyrotoxus (Lycæna) 8: 
61. 


Arie (Trichiura) 4: 19. 

Aricia 1: 89, 111, 189, 
214; 4: 166; 6: 96, 165, 
206; 8: 9, 41. 

Aridella (Plectroscelis) 8: 


129. 

Aridellus (Notus) 1: 203, 
208, 217. 

Arion (Cupido) 1: 
105. 

Arion (Lyczna) 7: 36; 
8: 23. 

Armata (Phiceothrips) 8: 


101, 


Armiger (Brachinus) 2: 
11. 

Armillata (Limneria) 7: 
8 


T- 

Arpedium 10: 199. 

Arrhenophagus 9: 
142, 148. 

Arsilache (Argynnis) 1: 
106; 4: 65, 67, 74, 129; 
7: 37, 152; 9: 48; 
203, 211. 

Arsilonche 1: 33, 34, 
35, 39; 6: 212; 7: 39. 

Artemis (Melitzea) 1: 100, 
106. 

Artemisie (Aphalara) 1: 
202; 2: 152, 168, 170. 

Artemisiæ (Bucculatrix) 2: 


133. 
Artemisiana (Chrosis) 10: 
52. 
Artemisicolella (Casigneta) 
96. 


Arthrolytus 8: 180; 4: 
124, 223 

Aruncella (Eriocephala) 4: 
214. 

Arvensis (Carabus) 2: 211. 

Arytena 2: 162, 168, 
171. 

Asagena I: 170. 

Asella (Heterogenea) 2: 
106. 


Asellus 6: 163, 165, 216. 
Asiliformis (Sesia) 4: 60, 
116, 126; 6: 213. 
Asilus 1: 148, 152. 
Asopia 9: 45. 
Asopina 1: 116, 130. 
Asparagi (Crioceris) 4: 38, 
Aspavia 8: 84. 
Asper (Dolerus) §: 165. 
Aspem (Gerris) 8: 169, 


Asperellom 


Aspersagum 
163, 167. 

Asphalia 2: 121; 4: 11; 
6: 196, 212. 

Aspilates 1: 48. 

Aspongopus 8: 89. 

Assimile (Bembidium) 4: 
72, 118. 

Assimilis (Deltocephalus) 
1: 205. 

Assimilis (Patrobus) 10: 


(Trachoma) 
(Teras) 9. 


196. 
Asteris (Cucullia) 8: 69. 
Astrarche (Lycæna) 8: 51; 
8: 2 


23. 
Astycops 4: 72, 118. 
Asynarchus 8: 125. 
Atalanta (Vunessa) 1: 106; 
7: 38; 8: 23. 
Atella 2: 40. 


10: | Ater (Geocoris) 2: 72, 73. 


Ater (Ilybius) 1: 193). 

Ater (Salpingus) 6: 159. 

Ater (Tasgius) 4: 47. 

Aterrima (Acrotona) 10: 
196. 

Aterrima (Homalota) 8: 
190, 207. 

Aterrimus (Aradus) 8: 105. 

Aterrimus (Atractodes) 4: 
160. 

Ateuchus 


50. 
Athalia 8: 116. 
Athalia (Melitæa) 1: 49, 

106. 

Athalus 1: 193. 
Atheta 8: 154, 190, 207; 

8: 167; 6: 159; 10: 196, 

204, 207, 208, 215. 
Athous 10: 210. 


2: 20; 4: 2, 


Athysanus 1: 203, 204, 


206, 207. 
Atlas (Attacus) 2: 43. 


Atomaria (Ematurga) 1 
48. 
Atomarium (Cryptoplen- 
rum) 10: 207. 
Atomarius (Grammotas- 
lius) 8: 119. 
Atra (Erioptera) 2: 190. 
Atra (Psyche) 6: 213. 
Atractodes 4: 150. 
Atractosoma 10: 76. 
Atractotomus 1: 199, 
216; 8: 171. 
Atractus 1: 137. 
Atramentaria (Atheta) 10: 


207. 
Atrata (Anthia) 2: 13. 
Atrata (Ctenophora) 8: 16. 
Atrata (Holostomis) 1: 67. 
Atrata (Neuronia) 1: 67. 
Atrata (Odezia) 7: 48. 
Atrata (Phryganea) 1: 67. 
Atratulus (Anergates) 8: 2, 


134. 
Atratulus (Stenus) 8: 190, 
08 


208, 
Atricapitana (Coccyx) 2 
144; 10: 20, 28. 
Atriceps (Hydroporus) 16: 
200, 212. 


Atriceps (Sarcophaga) 4: 
165. 

Atricollis (Ageniaspis) 7: 
8 


7. 

Atricomella (Elachista) 6: 
203, 223. 

Atripalpe (Lathrobium) 

0: 198. 

Atriplicia (Trachea) 7: 
103; 8: 26. 

Atrocceruleus  (Tetrasti- 
chus) 7: 84, 137. 

Atropos (Acherontia) I: 
49, 197; 2: 105, 216, 
4: 46; 5: 190, 193, 226, 
228; 6: 195, 223: & 
68. 

Atropurpurea (Alopbora) 
: 19. 

Atrorufus (Carabas) I 
183, 213. 

Atta 9: 112. 

Attacus 1: 176; 2: 43- 

Attelabus 8. 131. 

Attentorius (Cryptus) 7: 


Attenuatus (Rhaphirus) & 
159; 10: 195. 








Attus 1: 172. 

Audonini (Melittobia} 10: 
156, 159. 

Augustalus (Ischnocoris) 


: 34. 
: 185, 186; ©: 
88. 


Aulica (Arctia) 9: 96. 
Aulica (Cetonia) 2: 18. 
Anlicns (Onthophagus) 2: 


Aurago (Xanthia) 8: 154. 

Aurantiaca (Pachyrhina) 
9: 140. 

Aurantiacus (Scantius) 8: 


93. 
Aurantiaria (Hibernia) 9: 
6 


Aurata (Incurvaria) 6: 202. 

Aureatella (Eriocephala) 
4: 214. 

Aureatella (Micropteryx) 
: 203. 


Auricoma (Acronycta\ 1: 
38; 4: 10, 22, 53, 66, 
6 


76. 

Auricula (Limnophilus) 5: 
122. 

Auricularia (Forficula) 9: 
119. 

Aurinia (Melitza) 1: 100, 
106 


Auritella (Opostega) 2: 
132. 

Aurivillii (Sesia) 4: 127, 
223; 6:@12. 


Aurofasciana (Coccyx) 10: 
18, 20. 
Aurofasciana (Cochylis) 5: 


58. 
Auroraria (Fidonia) 4: 46. 
Australis (Gypona) 4: 107. 
Austriaca (Vespa) 4: 60. 


Austriacus (Iulus) 10: 
116. 

Automolis 2: 47. 

Aatumnalis (Atheta) 5: 


167. 
Autamnalis (Cidaria) 6: 


213. 
Autumnalis (Glochina) 2: 
201. 
Avellanella (Semioscopis) 
4: 11. 
Aventia 9: 17. 
Aversata (Acidalia) 1: 48. 
Azanus 8: 64. 


Azurea (Phryganea) 6: 
136, 219. 


(Eupelmus) 8: 
183. 
Azureus (Ophonus) 4: 46. 


Baccarum (Cynips) 8: 184. 

Baccarum (Dolycoris) 1: 
128, 207; 7: 31. 

Bacillus 9: 45. 

Badiana (Coccyx) 2: 141; 
10: 19, 24. 

Badiella (Siganorosis) 2: 
94. 

Badister 1: 192; 4: 46. 

Betis 8: 175, 177, 204, 
205. 

Bagous 1: 195. 

Baja (Agrotis) 7: 103; 8: 
25, 117, 204; 9: 17, 


40. 
Baicalicum (Lathrobium) 
10: 198. 
Bajulus (Callidium) 1: 50. 
Balaninus 8: 183; 8: 


4, 136. 

Balbi (Nebria) 1: 
10: 196. 

Balderi (Oeneis) 1: 151, 
202. 

Ballotella (Casas) 2: 96. 

Balteata (Anthomyza) 4: 
172. 

Balteatus (Ichneumon) 1: 
80. 

Balteus (Exocentrus) 2: 
212. 

Baptolinus 10: 210. 

Barbipes (Limnophila) 2: 
192. 

Barbitistes 7: 8, 125. 

Barbiventris (Aricia) 4: 


184; 


170. 

Bardanæ (Cimex) 8: 71. 

Bardane (Lixus) 1: 195. 

Bardane (Pachymerus) 8: 
69, 71. 

Baridius 1: 195. 

Barkborrar se Tomicus. 

Barynotus 10: 16, 196. 

Baryodma 10: 196, 
204, 215. 

Basalis (Cymindis) 1: 183, 
192, 212; 5: 164. 

Basilinea (Hadena) 1: 69. 


9 


Bathycalia 8: 88. 
Bathysolen 1: 138, 


139. 
Batis (Ichneumon) 1: 82. 
Batis (Noctua) §: 136, 


219. 

Batis (Thyatira) 1: 48; 7: 
40; 7: 103. 

Battus (Lycæna) 1: 49. 


21 
Bella (Lycæna) 8: 47, 101. 
Bembecia 1: 49; 2: 104, 
118, 213; 8: 25. 
Bembidium(on) 1: 192; 
8: 189, 207; 4: 72, 118; 
5: 164, 167; 6: 146; 
8: 3 10: 199, 204, 


Bengalics (Lygus) 8: 195. 
Beosaria 2: 76; 8: 66. 
Beosus 2: 90, 91, 93; 
8: 99, 1 
Pergmannians (Tortrix) 9: 
175, 183. 
Berosus 2: 17, 210. 
Berytina 2: 62, 67. 
Berytus 1: 206; 2: 67, 
68, 71; 5: 170. 
Bessopoda 10: 207. 
Betz (Aricia) 1: 89, 111. 
Betulæ (Aradus) 8: 75, 79. 
Betulæ (Lithocolletis) 4 


205. 
Betulæ (Psylla) 2: 159, 
160, 168, 169, 175. 
Betulæ (Rhynchites) 5: 38, 
89; 10: 206, 

Betulse gcphyras) 1: 48, 
105; 6: 17 

Betulætana (Penthina) 10: 
56, 6 

Betularius (Amphidasys) 
5: 84; 9: 12, 25, 156. 

Betulicola (Nepticula) 2 


127. 

Betulinus (Aradus) 8: 75, 
78. 

Biarcuana (Phoxopteryx) 
10: 109. 

Bibio 5: 86, 94. 

Bicarinata (Stiroma) 1: 
204. 


Io 


Bicincta (Scolia) 9: 112. 

Bicingulata (Caunaca) 1: 
57. 

Bicolor (Agathidium) 8: 
154. 

Bicolor (Aporus) 7: 166. 

Bicolor (Euagetes) 7: 166. 

Bicolor (Tritomegas) 1: 
119. 

Bicolorana 
190, 227. 

Bicolorana (Hylophila) 6: 
147; 7: 36; 8: 68. 

Bicolorata (Cidaria) 1: 48. 

Bicoloria (Hadena) 5: 72, 
96, 206. 

Bicoloria (Microdonta) 2: 
209. 

Bicornis (Asynarchus) 6: 
125. 

Bicornis (Osmia) 10: 156 


(Halias) 5: 


159. 

Bicostella (Pleurota) 4: 88. 

Bicycla (Anarta) 1: 8. 

Bidens (Cimex) 1: 131; 
4: 47, 133. 

Bidens (Cleptria) 8: 108. 


Bidens (Picromerus) 1: 
206; 7: 32. 
Bidentata  (Odontoptera) 


1: 48. 

Bidentata (Pygolampis) 5: 
171, 176. 

Bidentulus (Lygzeus) 2: 90. 

Bifasciana (Penthina) 6: 
201, 223. 

Bifasciana (Sericoris) 10: 
99, 105. 

Bifasciata (Salda) 1: 167. 

Bifasciata (Scolia) 9: 112. 

Bifasciatus (Psocus) 1: 
98. 

Bifida (Harpyia) 2: 120; 
7: 36; 8: 25; 9: 96. 
Bifoveolata (Jurtina) 8: 

88. 
Bifoveolatus 

nus) 1: 192. 
Bifoveolatus (Stenus) 6: 

159; 10: 199. 
Bifurcata (Pygolampis) 5: 


(Anchome- 


177. 

Bifurcata (Veruina) 2: 
197, 219. 

Bifurcatus (Anopheles) 5: 
136, 219. 


Biguttata (Decatoma) 8: 
283. 

Biguttata (Scolia) 9: 111. 

Biguttatus (Notiophilus) 
10: 210. 

Biguttatus (Tritomegas) 1: 
119; 4: 47. 

Biguttulus (Gaurodytes) 1: 
185. 

Biguttulus (Malthodes) 5: 


171. 
Bilineata (Baryodma) 10: 
204. 
Bilineata (Cidaria) 1: 48. 
Bilineatus (Hydroporus) 
1: 192; 8: 155. 
Bilunaria (Selenia) 1: 47; 


Bipunctatum (Bembidium) 
10: 199. 

Bipunctatus (Limnophilas: 
5: 123, 133, 215. 

Bipunctula (Jurtina) 8: 89. 

Bipustulatus (Cercus) 1: 


193. 

Bipustulatus (Chlænius) 2: 
14. 

Bipustulatus (Corymbites: 
1: 195. 

Biseriata (Orthostira) 8: 
116. 

Bisignatus (Acompus) 2 
90. 

Bispina (Parceme) 7: 91. 

Bispinus (Cimex) 1: 134. 


4: 10, 11, 26, 54; 7:| Biston 4: 11; 6: 199; 
40. 9: 25. 

Bimaculata (Ctenophora) | Bistriatus (Proctotrupes) 
8: 15. 8: 180. 

Bimaculata (Dicranota) 2: | Bistriatus (Rantus) 1¢ 
208. 200. 

Bimaculata (Neureclipsis) | Bistrigosus (Ichneumon' 
5: 134, 216. 1: 25. 

Bimaculata (Phryganea) | Bituberculatus (Doryto- 
5: 134, 216. mus) 10: 206. 

Bimaculatorius (Ichnen- | Bivittatus (Graphipterus) 
mon) 1: 85. 2: 12. 


Bimaculatus (Aradus) 8: 
76, 106, 107. 

Bimaculatus (Atholus) 1: 
193. 

Bimaculatus 
ster) 2: 11. 

Bimaculatus (Hapalus) 5: 
165. 

Bimaculatus 
lus) 5: 122. 

Bimaculatus (Lygæus) 2 
88 


(Crepidoga. 
(Limnophi- 


Binodulus (Bagous) 1: 


195. 
Binodulus (Cryphalus) 1: 


195. 

Bioculata (Ephemera) 8: 
173, 174. 

Bioculatus (Batis) 8: 175, 
177, 204, 205. 

Bipunctana (Penthina) 4: 
87; 10: 203, 205. 

Bipunctana (Sericoris) 10: 
99, 105. 

Bipunctata (Halyzia) 6: 
171. 

Bipunctata (Phryganea) 1: 
69, 73. 


Bivittatus (Hydaticus) 2: 


15. 

Blabophanes 10: 206. 

Blacus 7: 87. 

Bladminerande fluglarver 
1: 88. 

Blaniulus @ 40; 1¢ 
35, 77, 113, 140, 143, 
145. 

Blaps 1: 102, 194; 16 
16. 

Blasticotoma & 113. 

Blatta 1: 102; 7: 150, 
202. 

Blennocampa & 165; 
8: 115. 

Blethisa 10: 199, 204 

Blissina 2: 62, 71. 

Boarmia 1: 48; 2: 215, 
220; 6: 213; 9: 18, 96. 

Boas (Oryctes) 2: 17. 

Bogemani (Anchomenss) 
1: 192. 

Bohemani (Anarta} 1: 4, 
7; 4: 65, 66, 78. 

Boisduvaliana (Beriooris) 
10: 98, 101. 

Boleti (Cis) 10: 206, 214. 





Boletina 4: 189. 

Boletobia 7: 104. 

Bombus 8: 153; 4: 141, 
160; 5: 164, 165, 190, 
227; 10: 195, 213. 

Bombyliformis (Macro- 
glossa) 2: 213. 

Bombylius 5: 136, 219. 

Bombyx 1: 47, 91, 92; 
8: 106; 4: 30; 7: 6, 16, 
30, 38, 39, 87, 122, 
127, 148, 155, 201, 
203; 8: 25; 9: 24, 44, 
142; 10: 10, 228. 

Bomolocha 1: 4.) 

Bonz spei (Tipula 9: 
138. 

Boops (Raphirus) 6: 159. 

Boops (Stälia) 5: 184. 

Bore (Chionobas) 5: 164, 
168. 

Bore (Oeneis) 4: 10, 11, 
52; 5: 139; 7: 16, 127; 
10: 193. 

Boreale (Lathrobium\ 3: 
188, 206. 

Boreale (Olophrum) 10: 
199. 

Borealis (Argynnis) 9: 48, 
124: 

Borealis (Boletina) 4: 189. 

Borealis (Cryptus) 7: 23. 

Borealis (Feronia) 1: 192. 

Borealis (Heptagenia) 8: 
175, 177, 205. 

Borealis (Limnophilas) 5: 


119. 

Borealis (Lithobius) 10: 
39, 136, 144. 

Borealis (Pelophila) 5: 
163; 6: 146; 10: 199. 

Borealis (Polydesmus) 10: 
69, 70, 140, 145. 

Borealis (Salda) 1: 167. 

Borealis (Spilosoma) 6: 
196, 223. 

Borealis (Stenus) 8: 190, 
208. 

Boreaphilus 35: 
164; 10: 199. 

Boreata (Cheimatobia) 7: 
104. 

Boreella (Epuræa) 10: 214. 

Boreellus (Gaurodytes) 1: 
185. 

Boreellus (Mycetoporus) 
8: 164. 


163, 


Boreellus (Nabis) §: 180, 
184. 

Boreus 5: 169. 

Boscanum (Teras) 9: 163, 
166 


Bosmina 6: 166. 

Bothrideres 1: 194. 

Botys 4: 84; 5: 57; 6: 
145; 10: 202, 205, 208, 
211. 

Boucheanus (Dibrachys) 
7: 83, 84, 137; 10: 187. 

Bovei (Mesoleius) 4: 152. 

Bovis (Hypoderma) 7: 180, 
204; 8: 72. 

Bovis (Oestrus) 7: 178. 

Bowringi (Monochamus) 
7: 51, 135. 

Boyerella (Bucculatrix) 2: 


Brachelytra 10: 196, 
204. 

Brachinus ©: 11; 9: 
19. 

Brachycentrus 5: 129. 

Brachycerus 9. 149, 
153. . 

Brachycerus (Stenus) 6: 
167; 10: 199. 

Brachydactylus 
phorus) 2: 97. 

Brachydesmus 10: 35, 
73, 75, 139, 140, 145. 

Brachyplatys 8: 77. 

Brachypterus (Plociome- 
rus) 2: 86. 

Bracon 7: 88. 

Bradycellus 1: 192; 3: 
154; 5: 61, 92, 164; 
10: 196, 204. 

Branchinecta 10: 212. 

Branderiana (Euchromia) 
10: 62, 63. 

Brandti (Aular) 8: 185, 
186. 

Brassicæ (Pieris) 4: 34, 
36, 56; 6: 156, 191; 
7: 81, 137; 10: 194, 
203. 

Bremei (Lycus) 2: 17 

Brephos 1: 49; 4: 3, 
11, 37, 51, 56, 6: 197. 

Brevicauda (Cænis) 8: 174 
— 176, 204. 

Breviceps (Gypona) 2: 34. 

Brevicollis (Aradus) 8: 75, 
77. 


(Pselno- 


11 
Brevicollis (Gymnusa) 10: 


198, 199. 
Brevicollis (Ophonus) 9: 
20. 

Brevicollis (Sciocoris\ 1: 
125. 
Brevicornis 
185. 
Brevipenne (Psebium) 8: 


(Pimpla) 8: 


193. 
Brevipennis (Pachyrhina’ 
9: 141. 

Brevipennis (Phacopteryx) 
5: 124 
Brevipennis 
2: 89. 
Brevipennis (Smittia) 4: 

182. 
Brevipennis (Trichopteryt‘ 
5: 167. 
Brevis (Dolerus) 5: 165. 
Brevis (Hydroporus) 1: 
192. 
Brevis (Nabis) 5: 180, 183. 
Bromius (Papilio) 2: 45. 
Brongniardellus (Acrocer- 
cops) 2: 95. 
Brotolomia 8. 69. 
Bruchus 1: 103; 8: 1. 
Brumata (Cheimatobia) 9. 


(Plinthisus) 


43. 

Brunnea (Agrotis) 6: 212; 
€: 103; 8: 68. 

Brunnea (Amara) 10: 198. 

Brunnea (Chareas) 5: 161; 
6: 212. 

Brunnea (Lema) 1: 50. 

Brunnea (Melolontha) 1: 
50. 

Brunnea (Scopelosoma) 6: 
212; 8: 25. 

Brunnea (Serica) 2: 212. 

Brunneata (Halia) 1: 48; 
9: 25. 

Brunneipennis (Harpalus\ 
2: 14. 

Brunneus (Drymus) 2: 78. 

Brunneus (Mycetoporus’ 
8: 190, 207. 

Brunneus (Potamanthus) 
8: 176. 

Brunneus 
10: 206. 

Brunnicornis (Herpesto- 
mus) 7: 87. 

Brunnipes (Orthoperus\ 5: 
167. 


(Sericosomus) 





12 


Brusewitzii  (Rhampho- 
myia) 4: 163. 
Bruxellense (Bembidium) 
10: 199, 208. 
Bryoniz (Pieris) 6: 141, 
156. 


15 
Bryophila 8: 68. 
Bucculatricina 2: 125. 
Bucculatrix 2: 125, 
132, 174. 

Bucculentus (Ichneumon) 
: 30. 
Bucculentus 
10: 38. 
Bucephala (Phalera) 1: 47: 
5: 190, 227; 7: 87. 
Buoliana (Coccyx) 8: 33. 
Buoliana (Retinia) 10: 51. 
Bupalus 1: 48; 9: 25. 
Buphthalmus (Stenus) 8: 

190, 208. 
Buprestis 2: 16; 8: 96. 
Buprestoides (Spondylis) 


(Lithobius) 


: 50. 
Buthus 10: 285. 
Buxi (Psylla) 2: 161, 169; 
8: 194, 209. 
Byringerana (Teras) 9:170. 
Byrrhus 10: 211. 


Cabera 1: 47; 7: 104: 
9: 18, 52, 54. 

Cadaverina (Lucilia) 4: 
40, 42. 

Cæcimacula (Ammoconia) 


1: 47. 
Cælatus (Chlænius) 2: 211. 
Cenis 8: 175, 176, 204. 
Cæsiata (Cidaria) 7: 8, 
125; 10: 210. 
Cæspitis (Neuronia) 4: 25. 
Cespititiella (Coleophora) 
2: 5, 56. 
Cæspitum (Tetramorium) 
3: 150; 8: 2, 134. 
Caffer (Cletus) 8: 90. 
Caffer (Dineutes) 2: 15. 
Caffer (Hister) 2: 17. 
Caffer (Onitis) 2: 20. 
Caffer (Pachymerus) 8: 71. 
Caffer (Pæderus) 2: 15. 
Caffer (Sisyphus) 2: 20. 
Caja (Arctia) 1: 49. 
Calamia 8: 69. 
Calamitosa (Buprestis) 


15. 


Calandra 1: 102. 

Calathus 1: 184; 5: 166; 
10: 195, 210. 

C. album (Vanessa) 1: 46, 
106; 2: 48, 58; 7: 38. 

Calcaratus rane): 141, 
206; 4: 4 

Calcaratus (Lithobius) 10: 
41, 137, 144. 

Caledonicum (Ptilium) 5: 
167. 

Calicurgus 7: 169. 

Californiata (Acidalia) 4: 


80. 

Caligatus (Cyrtonotus) 8: 
188, 189, 206, 207. 

Calitys 1: 193. 

Calleida 2: 11. 

Callidium 1: 50, 195; 
2: 212, 

Calliopis (Lycæna) 8: 48. 

Calliphora 4: 43; 
182, 205. 

Callosicollis (Coræbus) 2: 
17. 

Callunæ (Chermes) 2: 148. 

Callunæ (Rhinocola) 1: 
203. 

Calmariensis (Pyrrhocoris) 


: 73. 

Calobata 8: 13, 145. 
Calocampa 7: 40. 
Caloptenus 2: 2, s5. 
Calopus 2: 212. 
Calosoma 2: 13, 211; 

8: 3, 98; 4: 38. 
Calthe (Aphalara) 1: 205; 

2: 149, 167, 168, 170, 


171, 175. 

Calthella (Eriocephala) 4: 
214, 

Camelina (Lophopteryx) 


1: 47. 

Compestris (Cicindela) 10: 

207. 

Campestris (Grylius) 8: 
130, 

Campodea 1: 149; 8: 
156. 

Camponiscus 8: 113. 

Camponotus 8: 132, 
135, 136, 138; 8: 41, 
156. 

Campsomyia 7: 
205. 


182, 


2: | Camptobrochis 5: 


197. 


Campylomma & 199. 
Campylostira 8: 112, 


amp ius 10. 206. 
ur sypona) 2: 23. 
Canaticuiveas (Lyctus) 8 


3, 90. 
Candelarım (Agrotis) 5 
71, 189, 226. 
Canicularis (Anthomyia) 
8: 11, 144. 
Canicularis (Aricia) 8: 11, 


144. 
Canina (Dexia) 9: 26. 
Cantharis 1: 194 2: 
17; 8: 62, 168; 10: 206, 
214. 
Capensis (Gyrinus) 2: 15 
Capensis (Scotobius) 3: 18. 
Capicola (Harpalus) 2: 14. 
Capicola (Pamera) 8: 96. 


7: | Capitata (Piesma) 8: 110. 


Capitata (Tingis) 8: 110. 
Capitatus (Rhopalas) 1. 


143, 144. 

Capitella (Incurvaria) 6: 
202. 

Capitis (Pediculus) 4: 41. 


43. 

Capræella (Lithocolletis) 
4: 204 

Capreæ (Habrocytus) 3: 
185. 

Caprez (Pteromalus)4: 92. 

Capreana (Penthina) 10- 
55, 59. 

Capside 1: 113. 115. 

Capsus 8: 64, 192, 193. 

Caraboides (Anthophagus) 
5: 171. 

Caraboides (Lucanus) 1: 


50. 
Carabus 1: so, 183, 
191; 2: 211; 8: 155, 


188, 206; 6: 355; 9 
19; 10: 208, 210, 288. 

Caradrina 1: 92; 2: 
214, 216, 220; §: 72, 
189, 226; 6: 213, 7: 
103; 9: 96. 

Carbonaria (Schizonycha\ 
2: 18. 

Carbonaria (Tetyra) 1: 520. 
Carbonarius (Stenus) 8: 
190, 208; 10: 196. 
Carbonella (Cerostoma) 1: 

58. 








Cardamines 
1: 47, 49. 

Cardamines (Euchloé) 1: 
105. 

Carduana (Coccyx) 10: 23. 

Cardui (Tingis) 8: 119. 

Cardui (Vanessa) 1: 47, 
106; 6: 157, 189, 193, 
222; 7: 38. 

Carelica (Nola) 5: 149. 

Caricis (Cyrtorrhinus) 6: 


(Anthocaris) 


199. 

Caricis (Lygæus) 2: 66. 

Carinifrons (Throscus) 2: 
210, 220. 

Carinifrons (Tipula)4: 184. 

Carinulatus (Orthocentrus) 
4: 156. 

Carmelita (Lophopteryx) 
2: 214 

Carvaria (Sarcophaga) 7: 
176; 8: 8, 139. 

Carnea (Pachnobia) 4: 22, 
53, 78; 6: 213. 

Carnifex (Cheirachantium) 
1: 174. 

Carpocapsa 9: 43. 

Carpocoris 1: 123, 128, 
207. 

Carpophilus 1: 102. 

Carterocephalus 2: 
213, 220; 9: 48. 

Casas 2: 95. 

Casigneta 2: 96. 

Cassida 1: 196; 2: 212. 

Cassidea (Tingis) 8: 115. 

Castanea (Agrotis) 5: 71; 
9: 96. 

Castaneus (Elater) 5: 163. 

Castaniventris(Ichneumon) 
1: 25; 5: 63. 

Catacanthus 8: 86. 

Catenulatus (Carabus) 
211; 10: 211. 

Catharticella (Nepticula) 
2: 130. 

Catocala 8: 69; 10: 3. 

Catoplatus 8: 113,119. 

Catops # 211; 10: 196, 


Catopsilia 2: 41. 

Caudana (Rhacodia) 9: 
161. 

Caudata (Ephemera) 8: 
174, 176. 

Caunaca 1: 54, 56. 

Cauta (Atheta) 10: 207. 


Cavella (Lithocolletis) 4: 
197. 

Cecidomyia 7: 5, 120; 8: 
3, 96, 183; 5: 96, 206; 
7: 88, 146, 200; 8: 62, 
127, 129, 168; 10: 229. 

Cecidostiba 3: 183. 

Cecropia (Saturnia) 8: 2, 


95. 
Celia 1: 157; 8: 189, 
207. 
Celsia (Jaspidea) 1: 47, 
49; 7: 103. 
Cemiostoma 22: 125, 
135, 174. 
Cemiostomatina 2: 
125. 


Centaureæ (Syrichtus) 4: 
65, 75; 6: 189, 222. 
Centonalis (Nola) 5: 96, 

148, 206. 
Centralis (Limnophilus) 5: 
122. 
Centrana (Tortrix) 9: 180. 
Centroptilum 8: 175, 
176, 204. 
Centrovittana (Teras) 9: 


170. 

Centuriella (Scoparia) 4: 
83; 6: 200, 224. 

Cephalotes (Atta) 9: 912. 

Cephalotes (Deltocepha- 
lus) 1: 205. 

Cephalotes (Paniscus) 5: 
190, 227; 9: 6. 

Cephalotes (Philonthus) 

: 196. 

Cephidæ 8: 112, 116. 

Cephus 4: 91; 6: 165; 
8: 116. 

Ceramboides (Cistela) 1: 


194. 
2: | Ceramboides (Upis) 1: 194. 


Cerambyx 1: 50; 7 
51, 134. 
Ceraphron 8: 129. 
Cerasana (Tortrix 9: 176. 
Cerasicolella (Lithocolle- 
tis) 4: 207. 
Cerastii (Chermes) 2: 166. 
Cerastii (Trioza) 2: 166, 
170. 
Ceratocombus 1: 205. 
Ceratopogon 4: 7ı, 
182; 5: 136, 219. 
Cerbera (Syntomis) 2: 46. 
Cercus 1: 193. 


13 
Cercyon 10: 196, 204, 
207. 
Cerealium (Thrips) 8: 122, 


125. 
verbrosus (Ichneumon) 
1: 
Cercols (Lithosia) 
205. 
Ceres (Tipula) 8: 22. 
Ceronus (Lycæna) 8: 53. 
Cerostoma 1: 54 57; 
9: 45. 
Cerura 4: 30. 
Cerusana (Teras) 9: 166. 
Cervina (Orthostira) 8: 
114. 
Cervinus (Lygus) 8: 64, 
156. 


4: 189, 


15 
Cervus (Lucanus) 1: 50. 
Cerylon 1: 194. 
Cespitana (Penthina) 4: 
70, 87. 
Cespitana (Sericoris) 10: 
97, 100. 
Cessator (Ichneumon) 1- 


3. 

Cetonia 1: 50; 2: 118, 
211; 6: 155; 7:9, 125; 
9: 15, 21, 42. 

Ceutorhynchus 1: 195; 
10: 206 

Chærophylli (Siganorosis) 
2: 94. 

Chetopteryx a: 
164, 169. 

Chalcostomus (Onthopha- 
gus) 2: 21. 

Chareas 1: 47; 5: 83, 
94, 152, 222; 6: 155, 
169, 187, 196, 212, 
218; 7: 45, 133. 

Charagia 9: 23. 

Charagochilus 1: 207; 
5: 196 


127, 


Charazes 2: 41; 10: 
191, 

Chariclea ”(Argynnis) 4 
141, 194, 6: 193; 8: 
69; 10: 193. 

Charpentierana (Sericoris) 
10: 97, 100. 


Chaudoiri (Carabus)8: 189. 


Cheimatobia 7: 104; 
9: 43. 
Cheimatophila 10: 29. 


Cheirachantium I: 
174. 


14 


Chelidura 9: 119. 
Chelonia 1: 92 
Chenopodii (Trioza) 1: 
201, 208, 217; 2: 162, 
168, 170, 175, 176. 
Chermes 1: 204, 206, 
208, 217; 2: 147, 149, 
151, 153, 166, 175; 
8: 34. 
Chi (Polia) 1: 47. 
Chilensis (Gypona) 2: 32; 
4: 105. 
Chilo 2: 215, 220. 
Chilocorus 8: 156. 
Chilognatha 10: 68, 
135, 139. 
Chilopoda 10: 36, 43, 
134, 136, 137. 
Chilopogon (Iulus) 10: 


123. 

Chilostigma 5: 127. 

Chionaspidis (Arrhenopha- 
gus) 9: 146, 148. 

Chionaspis 3: 156; 9: 
143, 146, 148. 

Chionea 4: 46. 

Chioneidæ 2: 177. 

Chionobas 5: 96, 164, 
168, 205. 

Chiragra (Rhyparochro- 
mus) 2: 85, 86. 

Chironomus 8: 84; 4: 
179; 6: 162, 164, 167; 
216; 8: 176; 9: 98. 

Chirothrips 8: 120. 

Chiænius 1: 192; 2: 14, 
211. 

Chlorida 8: 191. 

Chloriona 1: 207. 

Chlorizans (Malacocoris) 
1: 206. 

Chlorops 5: 53, 90, 
203, 231; 6: 182, 220; 
7: 146, 200; 8: 1, 133; 
9: 33, 35, 37, 123, 

2 


125. 

Chloropterus (Orthotylus) 
: 63. 

Cherocampa 2: 
: 2, 95. 

Chordeumidæ 10: 76, 
135, 140. 

Chorea (Limnobia) 2: 201. 

Chorosoma 1: 142, 
145; 2: 61. 

Christiemssoni (Colias) 6: 
212. 


105; 


Christiernsoni (Termes) 5: 
3, 20, 24. 

Chrosis 10: 31, 52. 

Chrysanthemi (Trioza) 8: 


155. 

Chryseis (Polyommatus) 

1: 105. 

Chrysippus (Danaida) 2: 
6. 


4, 5 
Chrysitis (Plusia) 8: 22, 
26. 


Chrysobothrys 1: 


194; 2: 16. 
Chrysomela 1: 195; 4: 


Chrysomelinus (Tachypo- 
rus) 10: 196. 
Chrysomyia 8: 

143. 
Chrysopa 5: 169. 
Chrysops 4: 71. 


Chrysosticta (Limneria) 8: 
185, 186. 


Chrysostigma (Chrysobo- 
thrys) 1: 194. 
Cibaria (Calobata) 8: 13, 


145. 
Cicada 5: 17; 9: 26. 
Cicadula 1: 204. 
Cicatricosus (Ateuchus) 2: 


20. 

Cicindela 2: 9; 4 66, 
72, 118; 10: 194, 207, 
288. 

Cidarella (Bucculatrix) 2: 


134. 

Cidaria 1: 48; 2: 123, 
215; 8: 8, 81, 103, 210; 
4: 26, 54, 68, 70, 79, 
82, 83, 141; 5: 37, 39, 
72, 84, 88, 89, 94, 96, 
206; 5: 143, 187; 6: 
151, 153, 158, 199, 
215, 223; 6: 212, 213; 
7: 6, 8, 104, 122, 125; 
8: 172, 177; 9: 18, 
29, 31, 32, 46, 96; 10: 
202, 203, 206, 210, 
211. 

Ciliaris (Limnobia) 2: 187. 

Ciliaris (Notidobia) 5: 

128. 


Ciliata (Ephemera) 8: 174, 


177. 
Ciliella (Coccyx) 2: 143; 
10: 19, 2 


Cilix 2: 108. 


Cimbex 8: 153; 4 30: 
5: 96, 206; 7: 88, 592; 
8: 113. 

Cimex 1: 127—135, 186, 
206; 2: 67; 8: 67, 71, 
73, 167, 170, 171: 4: 
47, 133; 6: 176, 178, 
182, 183. 

Cincta (Cetonia) 2: 18. 
Cincta (Leptophlebia) 8: 
175, 176, 177, 204. 

Cincta (Noctua) 1: 6. 

Cinctanus ‚Lopboderun) 9. 
183, I 

Cinctälles "Pompilas) 7 


165. 

oe (Agabus) & 
190, 2 

Cinctipennis (Chlænius) 2: 
14 

Cinetana (Amphysa) 9: 
186, 188. 

Cinerascens (Caradrina) 2: 
216, 220. 

Cinerascens (Erioptera) 2: 
18 


7- 
Cinerea „(Agrois) & 71; 
8: 16 
Cinerea (Formica) 8: 133, 
141, 142, 143. 
Cinerea (Orthostira)8: 115. 
Cingulatus (Pompilus) 7: 


165. 
Cingulatus (Torymus) 8: 
179, 182, 183. 
Ciniflonella ’ (Depressaria) 
6: 202. 
Cinnamomeana 
9: 173, 175. 
Cignamemeus (Aradus) 3 


(Tostrix) 


74, 

Cinxia 1 Melita) 1: 47, 
100, 106. 

Cionus 1: 50; 8: 60, 167. 

Circellaris (Geostiba) 1¢: 
196. 

Circumcincta (Piezia) 2: 


12. 

Circumdata (Tipula) 2: 
22. 

Cirsii (Trioza) 8: 156. 

Cis 1: 194; 10: 206, 
214. 

Cistela 1: 194. 

Citrata (Cidaria) 10: 210 

Citrinellus (Deltocephalas) 
1: 205. 


Citrinellus (Notus) 1: 208, 
217. 

Cladius 8: 113. 

Clathrata (Cicindela) 2: 9. 

Clathrata (Dromica) 2: 11. 

Clatbrata (Neuronia) 1: 


68. 
Clathrata (Oligostomis) 1: 
68. 
Clathrata (Phasiane) 1: 47, 
8 


48. 
Clavaria 9: 19. 
Clavator (Macrobatus) 7: 
18, 
Clavator (Ophion) 7: 18. 
Clavatus (Beosus) 2: 90. 
Clavatus (Cletus) 8: 90. 
Clavatus (Pilophorus) 1: 
206. 


Clavellaria 3: 153; 8: 


113. 
Claviculus (Cymus) 2: 66. 
Clavipes (Atheta) 10: 196. 
Clavipes (Berytus) 2: 68, 


, 71. 
Clavipes (Harpalus) 2: 14. 
Clavipes (Ichneumon) 4 
92, 120; 10: 185. 
Clavipes (Patrobus) 1: 183, 
213; 10: 196. 
Cleoceris 7: 103. 
Cleodoxa (Argynnis) 1: 
106; 8: 23; 9: 105. 
Cleontes 8: 107. 
Clepsine 6: 165. 
Cleptria 8: 107. 
Lierckella (Lyonetia) 2: 
136. 
Clerus 2: 17. 
Cletus 8: 90. 
Clinocoris 1: 133, 134; 


133. 
Clitellar: us (Ichneumon) 


: 124, 223. 
Cleon 8: 175, 176, 204, 
20 


S. 
Clyton (Apatura) 4: 62. 
Clytus 1: 102; 5: 165, 
Cnephasia 9: 161, 190. 
Cnestocera 1: 194. 
Caicana (Coccyx) 2: 141; 
10: 19, 24. 
C nigrum (Agrotis) 8: 25. 
Coarctatus (Polydesmus) 
10: 72. 


Coccidula 1: 196. 

Coccinella 1: 196; 4: 
47; 9: 42; 10: 204, 
208, 214. 

Coccinelloides (Plataspis) 
8: 77. 

Coccineus (Chermes) 8: 
34- 

Coccineus (Endomychus) 
10: 214. 

Coccyx 2: 139. 174; 8: 
33; 9: 195; 10: 17. 
Cochylis 4: 85; 5: 58; 

10: 205. 

Cœlebs (Dicranota) 2: 208. 
Celinius 5: 203, 231; 
6: 182, 220; 9: 35. 

Ceeliodes 1: 195. 

Cœlioxys à: 165. 

Celopa 4: 178. 

Coenobita (Panthea) §: 
189, 226; 5: 40; 8: 
22. 

Coenoneura 8: 114. 

Cenonympha 1: 46, 
100, 107, 156, 164; 8: 
24, 25,68; 9: 125; 10: 
157, 159. 

Coenosus (Asynarchus) 8: 
125. 

Cœrulea (Gnypeta) 10: 
I 


99. 

Coerulea (Zicrona) 1: 132; 
4: 32, 34. 

Coeruleocephala (Diloba) 
7: 38; 8: 

Coerulescens (Libellula) 2: 


209. 
Coffeæ 

102. 
Cognata (Cidaria) 6: 213. 
Cognatus (Berytus) 2: 68, 

69, 71; 5: 170. 
Cognatus (Bradycellus) 1: 


(Aræocerus) 1: 


192. 
Cognatus (Peeciloscytus) 5: 
171. 
Coleophora 1: 204; 2: 
5, 56; 6: 203. 
Coleoptera Transvaalien- 
sia 2: 9. 
Coleopterata 
bia) 7: 34. 
Coleoptratus (Ceratocom- 
bus) 1: 205. Ä 
Coleoptratus  (Rhyparo- 
chromus) 2: 89. 


(Myrmedo- 


15 


Colias 1: 100, 105, 164; 
2: 213, 220; 4: 45, 72 
141, 194; D: 203,230: 
6: 149, 189, 192, 212, 
222, 223; 6: 38, 102, 
152; 8: 24,67; 9: 124, 
126; 10: 157, 209, 228. 

Collaris (Acupalpus) 10: 

08 


2 ’ 
Collaris (Capsus) 3: 64, 


193. 
Collaris (Cecidostiba) 3: 
183. 

Collaris (Eutelus) 8: 184. 
Collaris (Mecinus) 5: 53, 
91. 
Collaris (Tachinus) 19: 

196. 
Collaris (Tingis) 8: 111. 
Collembola 1: 203, 207, 
217. 
Colletes 5: 166. 
Colobognatha 10: 133, 
135, 143, 145. 
Colon 10: 196. 
Colonoides (Catops) 2: 211 
Colonoides (Nemadus) 2 
211. 
Coloradoskalbaggen 
176. 
Colorata (Heptagenia) 8: 
175, 204. 
Colpotaulius 5: 118. 
Columella (Onthophagus) 
2: 21. 
Colydium 4: 47. 
Colymbetes 10: 200. 
Comari (Nepticula) 2: 126. 
Combustana (Teras) 9: 
170. 
Comitata (Cidaria) 1: 48. 
Comitator (Ichneumon) 1: 
24. 
Comma (Hesperia) 1: 48. 
Comma (Leucania). 8: 26. 
Comma (Pamphila) 1: 107, 
164, 165. 
Commixta (Lissonota) 4: 
160, 
Communana 
9: 191. 
Communis (Ephemera) 8: 


8: 


(Cnephasia) 


175. 

Comparanum (Teras) 9: 
163, 167. 

Comparata (Agrotis) 4: 
77, 88, 118. 


16 


Complanatus (Polydesmus) 
8: 40; 10: 69, 70, 140, 
145. 

mera 8: 195, 
190. 

Compsus 1: 206. 

Comptana (Phoxopteryx) 
10: 109, 110. 

Computatorius 
mon) 1: 28. 

Concentricus (Stenophy- 
lax) 5: 126, 127. 

Conchylidide 2: 137, 
160, 174, 194. 

Conchylis 2: 137, 174; 


(Ichneu- 


9: 195. 

Concinnaticius (Hydati- 
cus) 2: 14 

Concinnus (Phædon) 10: 


204. 
Concinnus (Pompilus) 7: 
6 


163. 

Concolor (Orthotylus) 8: 
63, 103. 

Concolorans (Hydaticus) 


15. 
Concretana (Sericoris) 10: 
98, 102. 
Condylogaster (Geophilus) 
10: 46. 


Confinis (Feronia) 2: 14. 
Conflua (Agrotis) 4: 68, 
IT: 6: 156, 159. 
Conformation de la téte 
etc. des Insectes 1: 147. 
Conformis (Blacus) 7: 87. 
Confusa (Mannerheimia) 
8: 190, 208. 
Confusalis (Nola) 5: 148. 
Confusorius (Ichneumon) 
1: 29. 


9 
Confusorius (Mesochorus) 
Confusus (Anthocoris) 8: 
193, 194, 208. 
Confusus (Idiocerus) 1: 
206. 
Congelatella (Exapate) 10: 


30. 
Congener (Agabus) 8: 189, 
207; 10: 200. 


Congener (Limnophilus) 
6: 120. 
Congerens (Formica) 8: 


141. 
Congesta (Caradrina) 2: 
218. 


Congrès des Naturalistes 
scandinaves 1880, comp- 
te rendu, 1: 146. 

Conigera (Leucania) 1: 
48; 7: 103; 8: 26. 

Coniporus 1: 194. 

Conithassa 1: 194. 

Conjagatus (Nematus) 7: 

Connatus (Synergus) 8: 

184. 

Conomelus 1: 204. 
Consimile (Olophrum) 8: 
190, 208; 10: 210. 
Consimilis (Anchomenus) 

5: 166. 

Consimilis (Dicranomyia) 
9: 127. 

Consimilis (Limnobia) 2: 
202. 

Conspersa (Adelocera) 1: 


194. 

Conspersana (Cnephasia) 
9: 191. 

Conspersella (Swammer- 
damia) 4: 88. 

Conspurcata (Aricia) 4: 
16 


1. 
Conspurcatus (Aphodius) 
1: 193. 
Constrictns (Capsus) 8: 


Constrictus (Dicyphus) 8: 
192, 208; §: 170. 

Contaminanum (Teras) 9: 
172. 

Contaminata (Ptychoptera) 


8: 29. 
Continuella (Gelechia) 4: 
88 


Continuella (Nepticula) 2: 
128. 

Contracta (Copris) 2: 20. 

Contracta (Ponera) 8: 145. 

Contractus (Bothrideres) 
1: 194. 

Contractus (Eucnemis) 2: 


17. 
Contractus (Taphropeltus) 
2: 82. 


Convexa (Alophora) 1: 21. 

Convexifrons (Tipula) 4: 
186. 

Convolvuli (Sphinx) 1: 
197, 215; 2: 213. 

Conwayana (Tortrix) 9: 
175, 182, 


Copelatus 2: 15. 
Copris 2: 20. 
Copromyza 4: 178. 
Coprothassa 10: 196. 
Coptoloma 10: 32. 
Coptorhina 2: 20 
Coptosoma 8: 78. 
Coqueberti (Ichneumon) 1. 
22; 7: 41, 43, 131. 
Coquerelia 8: 85, 86. 
Coquerelidea 8: 85. 
Coracina (Psodos) 4: 82, 
194; 6: 212. 
Coracinus (Chironomus) 4: 
179. 
Coræbus 2: 17. 
Coranus 1: 207; 5: 177; 
8: 106. 
Corculata (Cidaria) 6: 213. 
Cordicollis (Calleida) 2:11. 
Cordigera (Anarta) 1: 46; 
4: 26, 78; 5: 142, 164; 
6: 197; 7: 38; 10: 205. 
Cordigera (Noctua) 1: 6 
Cordylura 4: 176. 
Cordylurina (Scatomyza) 


: 136. 
Coreomelas 1: 117. 
Coreus 1: 137—140. 
Coriaceum (Callidium) 1: 


195. 
Coriaceus (Agabus) 10: 
212. 
Coriaceus (Gaurodytes) 1: 
184. 
Coriaceus (Lithobius) 10: 
6 


36. 
Coriaceus (Polydesmus) 
10: 35. 69, 70, 71, 140, 


145. 
Coriarius (Prionus) 1: 50. 
Corisa 1: 167; 7: 32; 9: 
107; 10: 200. 
Coriscus 1: 202, 203, 
205, 207. 
Corisidæ 1: 116. 
Corizina 1: 136, 141. 
Corizus 1: 141, 142 — 
145, 207; #: 47; 0: 32, 


129. 

Cornicina (Pachyrhina) 8: 
14. 

Cornuta (Epeira) 1: 172. 


Cornutum (Ennearthron) 
1: 194. 





Cornutus (Chlorops) 8: 
1, 133. 

Cornutus (Iulus) 10: 117. 

Coronana (Teras) 9: 170. 

Coronats (Aricia) 4: 171. 

Coronatus (Molytes) 4: 47. 

Coronatus (Neuraphes) 8: 


154. 

Corrugata (Sphenoptera) 
2: 16. 

Corticalis (Aradus) 8: 75, 
78. 

Corticaria 1: 194; 6: 
159. 

Corticea (Agrotis) 8: 25. 

Corylana (Tortrix) 9: 176. 

Coryli (Cryptocephalus) 1: 
195; 2: 212. 

Coryli (Demas) 7: 103. 

Coryli (Lithocolletis) 4: 
203. 

Corylifoliella (Lithocolle- 
tis) 4: 205. 

Corymbites 1: 194; 10: 
198, 2 

Coryphium 8: 188, 206. | 


Corythalia (Melitzea) 9: 


48. 

Cosmema 2: 11. 

Cossonus 2: 211. 

Cossus 1: 47; 2: 106. 

Coste (Gerris) 8: 171. 

Costalis (Elater) §: 163. 
164, 

Costalis (Salda) 5: 171. 

Costata (Pædaria) 2: 20, 

Costata (Tingis) 3: 119. 

Costato-punctata (Psylla) 
2: 154, 169. 

Crabro 5: 165. 

Crabro (Vespa) 9:25; 10: 
229. 

Crabroniformis (Trochilia) 
2: 104, 118. 

Crambus 4: 10, 27, 54. 
68, 70, 84; 6: 56, 58; 
6: 201; 10: 206, 208, 
211. 

Cramerella (Lithocolletis) 
4: 210. 

Craspedosoma 10: 76, 
140, 145. 

Crassa (Gypona) 2: 28. 

Crassicornis (Amblymerus) 
8: 184. 

Crassicornis (Aradus) 8: 
75, 78. 


Register. 


Crassicornis (Dictyonota) 
8: 117. 

Crassicornis (Liogluta) 10: 
198. 

Crassicornis (Pompilus) 7: 
167. 

Crassicornis (Rhopalus) 1: 
142, 143, 207. 

Crassicornis (Tipula) 8: 
22. 

Crassipes (Berytus) 2: 68, 


70. 

Crassipes (Lithobius) 10: 
39, 40, 136, 144. 

Crassipes (Phymata) 5: 
174. 

Crassipes (Scolioplanes) 8: 
39, 155; 10: 35, 43, 
45, 138, 144. 

Crassus (Illybius) 1: 193. 

Cratægana (Tortrix) 9: 
174, 178. 

Crategella (Hyponomeu- 
ta) 7: 8, 124. 

| Cratægi (Aporia) 1: 47. 

| Cratægi (Bombyx) 7: 16, 
36, 127; 8: 25. 

Cratægi (Bucculatrix) 2: 


133. 

Cratægi (Chermes) 1: 206, 
208, 217. 

Cratægi (Microgaster) 7: 
81. 


Cratægi (Psylla) 2: 155, 
169. 

Cratægi (Trichiura) 2: 107; 
4: 18, 53. 

Cratzgicola (Psylla) 2: 
155. 

Credemnon 1: 54, 59. 

Crenana (Phoxopteryx) 10: 
110. 

Crenata (Acidota) 10: 208, 
211. 

Crenaticollis (Aradus) 8: 
75, 106. 

Crenatus (Dendrophagus) 
1: 194 

Crenatus 
195. 

Crenatus (Onitis) 2: 20. 

Crenulatum (Bembidion) 
8: 189, 207. 

Creophilus 10: 196. 

Crepidogaster 2: 11. 

Crepitans (Brachinus) 9: 
19. 


(Hylesinus) 1: 


17 


Crepuscule!la (Opostega) 
2: 132. 

Cresphontes (Papilio) 2: 
43; 4: 62. 

Cribrum (Emydia) 5: 189, 
226. 

Cribrumalis (Herminia) 2: 
214, 220. 

Crinita (Vespa) 9: 25. 

Crioceris 4: 38. 

Crispatorius (Amblyteles) 
5: 66. 

Cristanum (Teras) 9: 162, 
164. 

Cristatella (Bucculatrix) 2: 
135. 

Crocata (Pachyrhina) 2: 
208. 

Cresus 8: 113. 
Cruciatus (Globiceps) 8: 
63, 102, 191, 192. 
Cruciatus (Stenopsocus) 1: 


94. 
Cruciferarum (Plutella) 1: 
56; 4: 10, 28, 55, 88; 
6: 156, 215; 10: 211. 
Crudus (Stenophylax) 5: 
127. 
Cruentana (Conchylis) 2 
138. 
Cruentata (Conchylis) 9: 
196, 197. 
Crustalis (Cynips) 8: 184. 
Crux major (Panagæus) 2: 
211. 
Cryptidæ 7: 17, 128. 
Cryptocampus 4: 143; 
8: 113. 
Cryptocephalus 1: 195; 
: 212; 10: 208. 
Cryptocerata 1: 115. 
Cryptohypnus 5: 164; 
10: 195. 
Cryptophagus I: 194. 
Cryptopleurum 10: 
207. 
Cryptops 10: 43, 137. 
144; 10: 284. 
Cryptus 4: 94; 5: 190, 
227; 7: 18, 19. 
Ctenophora 2: 185; 8: 
15; 6: 168. 
Cucullatella (Nola) 5: 148. 
Cucullia 1: 48: 5: 72; 
7: 39, 40; 8: 69. 
Cucurbetina (Epeira) 1: 
173. 


2 


18 


Culex 1: 151; 4: 71, 178; 
&: 136, 137, 219, 220; 
6: 168. 

Culiciformis 
8: 174, 177. 

Culiciformis (Ploearia) 5: 
175, 176. 

Culiciformis (Sesia) 10: 
206. 

Culinaris (Uloma) 10: 149. 

Culpator (Ichneumon) 1 
28. 

Cunicularia (Formica) 8: 
141. 

Cunicularius (Colletes) 5: 
166. 

Cupido 1: 101, 105, 165; 
2. 41. 

Cupreus (Ateuchus) 2: 20. 


(Ephemera) 


Cupreus (Elaphrus) 10: 
199, 204. 

Cupreus (Gymnopleurus) 
2: 20. 

Curculio 1: 179, 181, 
182, 212. 


Curculionoides (Attelabus) 
8: 131. 

Currens (Velia) 3: 167. 

Cursitans (Piezostethus) 4: 
136. 

Cursitans (Sciocoris) 1: 
124, 125. 

Cursor (Toxotus) 10: 206. 

Curtipes (Lithobius) 8: 
39; 10: 39, 136, 144. 

Curtispina (Nematus) 


179. 

Curtula (Cyphea) 1: 
214. 

Curtula (Pygæra) 7: 36, 
103; 8: 23. 

Curvatipennis (Trioza) 6: 
171. 

Curvator (Cynips) 8: 184. 

Curvatula (Drepana) 7: 
103; 8: 23. 

Curvicrus (Megachile) 9: 
164. 
Curvistrigana (Coccyx) 
144: 10: 20, 27. 
Curvungula (Andrena) 10: 
156, 159. 

Cuspidana {Phoxopteryx) 
10: 110. 

Cuspis (Acronycta) 7: 
103. 

Cuterebra 7: 


193, 


9. 


181, 


8: | Cymindis 1: 183, I 


Cyanator (Cryptus) 7: 19, | Cyrtonotus 8: 188, 189, 
25. 


Cyanea (Syntomaspis) 8: 
182, 
Cybister 2: 14; 8: 155. 
Cychrus 1: 50; 10: 210. 
Cydnina 1: 116, 117. 
Cydnus 1: 117, 118, 119, 
Cydonielia (Lithocolletis) 
4: 201. 
8: 78. 
Cylindrica (Corticaria) 1: 


194. 

Cylindricollis (Chlænius) 
2. 14. 

Cylindricornis (Orthostira) 
8: 116. 

Cylindricum(Sinodendron) 
1: 50. 

Cylindricus (Cossonus) 2: 
211. 

Cylindrotoma 
205, 206. 

nr (Lycæna) 1: 46; 

36. 


9. 


a. 


182, 


Cylletron 8: 188, 206. 
Cyllocoris 3: 192. 
Cymatophora 1: 47; 2: 
214, 220; 4: 21, 53; ©: 
55; 6: 213; 7: 103; 8: 
24, 177, 204; 9: 17, 
40, 96. 
Cymatopterus 1: 
Cymina 2: 62, 65. 


193. 


212; D: 164. 
Cymus 2: 65, 66. 
Cynipiformis (Sesia) 4: 
126. 
Cynips 2: 6, 57; 8: 180. 
182 — 185, 
ee 
10: 55, 
Cynosbati ?Phyllaccus) 4: 
91. 
Cynosbati (Tenthredo) 4: 


(Penthina‘, 


91. 
Cynthia (Attacus) 1: 176. 
Cyparissus (Lycæna) 4: 


13: 

Cyphea 1: 193, 214. 

Cyphoceble 1: 193. 

Cyphon 10: 199. 

Cyphona 8: 112. 

Cyphostethus 1: 133, 
135. 


206, 207. 
Cyrtorrhinus 6: 109. 
Cytilus 10: 196. 

Cytisi (Zygzna) 7: 102 


Dahlbomi (Pompilus) 7 
167. 

Dahlii (Agrotis) 2: 214. 
220; 7: 103; 8: 68. 
Dahm, O. E. L., nekrolug 

5: 73, 94- 

Dalarö, entomologisk skizz 
frin 1: 201, 216. 

Dalmani (Atractus) 1: 137. 

Damocles (Amauris) 2: 
39, 40. 

Danaida 2: 4, 56. 

Danaidide 2: 39. 

Danais 2: 40; 8: 172. 

Danica (Ephemera) 3: 175, 
204. 

Daphnella (Anchinia) S: 
61, 168, 185, 204. 
Daplidice (Pieris) 1: 105; 

8: 67. 

Dasychira 1:48; 7: 36; 
8: 23, 24; 9: 124; 10: 
85, 87. 

Dasycoris 1: 135, 140; 
4: 47, 133, 

Dasyptera 2: 175, 185. 

Dasyptera (Chrysopa) ». 
169. 

Dasystegia 1: 66, 73. 

Dauricus (Cyrtonotus) 3: 
189, 207. - 

Davus (Coenonympha) 1- 
107; 9: 125. 

Debilis (Philonthus) $: 
190, 207. 

Decatoma 8: 183, 1585, 
186. 

Decemlineata (Doryphora) 
8: 176, 203. 

Decempunctata (Typhlu- 
cyba) 1: 206. 

Decipiens (Ichneumon) 1- 
31, 32. 

Decipiens (Limnophilus* 
D: 119, 

Decolor (Limnophila) 2: 
193. 
Decolorata 

213. 
Decora (Limnobia) 2: 202. 


(Cidaria) 6: 





Decorata 
213. 
Decoratus (Lygæus) 2: 82. 
Decoratus (Rhyparochro- 

mus) 2: 81, 82. 

Decoratus (Scolopostethus) 
8. 80, 82. 

Decrepitalis (Botys) 4: 84; 
6: 145. 

Decticus 5: 170. 

Dedecor (Onthophagus) 2: 
21. 

Deflorata (Aricia) 4: 170. 

Defoliaria (Hibernia) 6: 
212; 9: 25. 

Degeerella (Adela) 4: 87; 
9: 46. 

Degeeri (Monochamus) 7: 
51, 135. 

Degeeria 5: 163. 

Degener (Noctua) 1: 33, 
36. 

Degenerana (Sarrothripa) 
8: 147: 7: 103. 

Dejanira (Pararge) 1: 106, 
197. 

Deilephila 1: 47, 153, 
197; 2: 105; 7: 38, 40, 
115, 143; 8: 22, 24, 
25. 

Deletus (Ichneumon) 4: 


(Acidalia) 6: 


92. 

Delia (Melitza) 1: 100 

Deliphrum 10: 213. 

Delius (Hypanartia) 2: 40. 

Delphax 1: 207. 

Deltocephalus 1: 205, 
2 


Demas 7: 103. 
Demoleus (Papilio) 2: 45. 
Dendrophagus 1: 194. 
Dentata (Calitys) 1: 193. 
Dentatus (Elasmostethus) 
1: 133, 206; 4: 134. 
Denticollis (Emesa) 5: 


177. 

Denticollis (Silvanus) 1: 
102. 

Denticulatus (Polydesmus) 
10: 35, 69, 70, 140, 
145. 

Dentina (Mamestra) 7: 


103. 
Dentipes (Pseudophlœus) 
1: 139. 
Dentipes 
91. 


(Riptortus) 8: 


Denudata 
2: 187. 

Deplana (Lithosia) 9: 17, 
6 


(Trichosticha) 


96. 

Deplanata 
10: 204. 

Deplanata (Platysoma) 1: 
193. 

Deplanatus (Cerylon) 1: 
194. 

Depressaria 6: 202; 8: 
62, 185. 

Depressella (Siganorosis) 
2: 94. 

Depressus (Aphodius) 10: 
207. 

Depressus (Aradus) 8: 74, 
76. 


(Etheothassa) 


Depressus (Licinus) 2: 
211. 
Depressus (Palorus) 1: 
102. 


Depressus (Pediacus) 1: 
194. 

Depressus (Pytho) 2: 212. 

Depuncta (Agrotis) 7: 
103; 8: 25, 68. 

Derasa (Gonophora) 5: 
71. 

Derasana (Anchyloptera) 
10: 112. 

Derephysia 8: 112,117. 

Derhamii (Tegenaria) 1: 
171. 

Derivalis (Herminia) 2: 
214, 220. 

Derivana (Onephasia) 9: 
192. 

Dermatobia 7: 181. 

Dermestes 1: 102, 171, 


19 


Deutschiana (Cochylis) 4: 
85. 
Deutschii (Acupalpus) 10: 


207. 

Deutschii (Bradycellus) 8: 
154; 10: 196. 

Deutschii (Cymindis) 5: 
164. 

Dexia 9: 26. 

Deyrollei (Monochamus) 
4: 51, 53, 135. 

Diadema (Aricia) 4: 170. 

Diademata (Epeira) 1: 
171. 

Diana (Hypoderma) 7: 
185. 

Diana (Tipula) 3: 17. 

Dianz (Cryptus) 7: 24, 28. 

Diantheecia 1: 47; 8: 25. 

Diaperinus (Alphitobius) 
1: 102. 

Diaphanus (Orthotylus) 8: 
64, 103. 

Diasema (Plusia) 6: 197, 
224; 10: 193. 

Diazoma 2: 180, 196, 
219. 

Dibrachys 7: 83—85, 
137; 10: 186. 

Dichirotrichus 3: 189, 
207. 

Dichonia 8: 68. 

Dichroa (Tephræa) 2: 18. 

Dichrorhampha 10: 49. 

Dicksonia 4: 151. 

Dicranomyia 9: 127. 

Dicranoptycha 2: 181, 
198. 

Dicranota 2: 183, 207. 

Dicrooscytus 1: 202. 


193; 2: Sö 4: 41—43; | Dictæoides (Notodonta) 7: 


6: 157, 9: 
Dermestoides (Hylecoetus) 
1: 194; 10: 206. 


Designata (Cidaria) 6: 
151; 4: 
203. 

Despectus (Limnophilus) 
Bd: 123. 

Destructor (Cecidomyia) 
8: 127, 130. 

Destructor (Ceraphron) 8: 
129. 

Destructor (Merisus) 8: 
129. 


Deutschiana (Coccyx) 
140; 10: 21. 


36; 8: 25; 9: 46. 
Dictynna (Melitxa) 1: 106; 

8: 154; 8: 68; 9: 48. 
Dictyonota 3: 112,117. 


8, 125: 10: Dictyopteryx 9%: 160, 
172 


72. 
Dicyphus 8: 63, 102, 
192, 193, 208; d: 170. 
Didyma (Hadena) 8: 31; 
7: 8, 62, 103, 124, 
136; 8: 26, 69. 
Didyma (Limnobia) 2: 
202. 
Didyma (Luperina) 7: 70. 


2: | Didyma (Noctua) 7: 70 


Didymus (Lygæus) 2: 66. 


20 


Dieuches 8: 100, 101. 

Difficilis (Geotomus) 8: 
78. 

Diffinis (Gelechia) 6: 
203. 

Digitatus (Halesus) 5: 


127. 

Digitatus (Scytonotus) 10: 
35, 74, 140, 145. 
Dilatatum (Callidium) 2: 

212. 
Dilatatus (Aradus) 8: 75, 


77. 

Dilatus (Cleontes) 8: 107. 

Diligens (Feronia) 10: 
199. 

Diloba 7: 38; 8: 68. 

Dilucidana (Coccyx) 2: 
140; 10: 18, 22. 

Diluta (Trichosticha) 2: 
188. 

Dilutana (Sarrothripa) 5: 
146. 

Dilutata (Cidaria) 4: 83; 
5: 37, 39, 84, 88, 89, 
94, 187; 6: 151, 200, 
213; 7: 6, 122; 10: 210. 

Dimidiana (Penthina) 6: 
201; 10: 56, 61. 

Dimidiata (Cænis) 8: 176. 

Dimidiata (Perimeda) 8: 
98. 

Dimidiatus (Phytocoris) 1: 
199, 216. 

Diminutana (Phoxopteryx) 
10: 109, 110. 

Diminutus (Psallus) 1: 
206. 

Dineura 8: 114. 

Dineutes 2: 15. 

Diphyes (Limnophilus) 5: 
169. 

Diplognatha 2: 18. 

Diplolepis 7: 83, 137. 

Diplonotus 2: 76. 

Diplopoda 10: 68, 135, 
139. 

Diploxys 8: 83. 

Diptera (Ephemera) 8: 


174. 
Dipterum (Cloeon) 8: 175, 
176, 204, 205. 
Dipterygia 1: 47. 
Directella (Casigneta) 2: 
6. 


9 
Disa (Erebia) 4: 14, 65. 
5: 164; 10: 203. 


Discicollis 
2: 193. 

Discoidea (Omosita) 10: 
16. 

Discoideus (Harpalus) 1: 
192. 

Discrepans (Psyllopsis) 2: 
153, 168, 169; 8: 155, 
156. 

Disdera 1: 170. 

Disjuncta (Cicindela) 2: 9. 

Dispar (Globiceps) 8: 192. 

Dispar (Limnophila) 2: 
194. 

Dispar (Limnophilus) 5: 
124. 

Dispar 

Dispar 


(Limnophila) 


(Nematus) 6: 165. 
(Orthocentrus) 


(Rhizophagus) 10: 
- (Spilocryptus) 4: 


(Trioza) 8: 194, 
09. 

Dissimile (Apion) 4: 47. 

Dissimilis (Ichneumon) 1: 
86. 

Dissimilis (Palomena) 1: 
127, 206. 

Dissolutana (Coccyx) 10: 


23. 
Distans (Thoria) 8: 79. 
Distantii (Graptostethus) 
8: 93. 
Distantii (Neæretus) 8: 92. 
Distinctissima (Cylindro- 
toma) 2: 206. 
Distinguendus (Cryptoce- 
phalus) 1: 195. 
Distinguendus (Trapezo- 
notus) 8: 66, 67. 
Divaricata (Tipula) 4: 187. 
Diversa (Atheta) 10: 204. 
Diversana (Tortrix) 9: 174, 
180. 
Diversicolor (Amorpho- 
soma) 2: 16. 
Dodecella (Exoteleia) 2: 
95. 
Dodonæa 
182. 
Dohrni (Gypona) 4: 106. 
Dolabraria (Eurymene) 7: 
40, 104. 


(Bombyx) 8: 





Dolerus 5: 165; 8: 114. 
10: 206. 

Dolichopeza 2: 184; 8: 
1 


5. 

Dolycoris 1: 123, 328, 
207; 7: 31. 

Domestica (Musca) &: 137, 
220; 8: 13, 145: 9: 4, 
26. 

Domino (Athysanus) 1: 
204. 

Donacia 1: 195; 6: 146; 
10: 204. 


Dorcus 8: 73. 

Doritis 1: 101; 2: 209. 

Dorsalis (Aphodius) 2: 
22. 


4: | Dorsalis (Megastigmus) 8: 


183. 
Dorsalis (Nephrotoma) 8: 


15. 

Dorsalis (Odontoscelis) 1: 
120. 

Dorsalis (Stenolophus) 4: 
46. 

Dorsalis (Tetyra) 1: ı20. 

Dorsata (Aricia) 4: 167. 

Dorsatus (Nabis) 5: 182. 

Doryphora 8: 176, 203. 

Dorytomus 10: 206. 

Dotata (Cidaria) 1: 48; 4: 
79; 6: 212. 

Dracænæ (Heliothrips) 8: 
156. 

Drassides 1: 173. 

Drepana 1: 47; @: 103; 
8: 23. 

Drilus 7: 194, 206. 

Drimostoma 2: 14. 

Dromedarius (Notodonta) 
4: 10, 20, 53; 7: 39: 
8: 25, 184. 

Dromica 2: 11. 

Dromius 8: 189, 207. 

Druryia 2: 44. 

Dryadis (Scæva) 4: 165. 

Drymaria 2: 75, 77. 

Drymus 2: 77, 78: 83. 

Dryobia (Trioza) 1: 206; 
2: 163. 

Dualis (Arctæcia) 5: 125. 

Dubia (Lycæna) 8: 50, 
101. 

Dubia (0 ena] 6: 159; 
10: 19 


Dolabratus (Colymbetes) Dubitana (Coceyx)2: 140; 


10: 200, 


10: 18, 22. 





Dubitata (Thriphosa) 8: 
184. 

Dubius (Aporus) 7: 166. 

Dubius (Curculio) 1: 182, 
212. 

Dubius (Euagetes) 7: 166. 

Dubius (Stenophylax) 5: 
169. 

Dubius (Tritomegas) 1: 
118, 119. 

Dumetellus (Crambus) 10: 
206. 

Dumeti (Lasiocampa) 2: 
108. 

Dumetorum (Limnobia) 2: 


199. 
Dumosa (Jalla) 1: 131. 
Duodecim-punctata (Crio- 
ceris) 4: 38. 
Duplana (Retinia) 10: 50. 
Duplaris (Cymatophora) 1: 
47; 4: 21, §3; 8: 24. 
Dusaultii (Chlænius) 2: 14. 
Dycentrica (Oxythyrea) 2: 
18. 


Dyschirius 10: 198. 

Dyschorista 7: 103; 8: 
26. 

Dysdercus 8: 93. 

Dytiscus 2: 211; 10: 
200. 


Ebenaui (Gadarscama) 8: 
88 


Ebenaui (Pamera) 8: 96. 

Eburneus (Phylloecus) 5: 
165. 

Ecclisopteryx 5: 127. 

Eccopsis 10: 31, 53. 

Eciton 9: 56. 

aon (Colias) 1: 100; 8: 


Educa (Zerene) 1: 
198, 215. 

Effractana (Rhacodia) 9: 
162. 

Egeria (Pararge) 1: 49, 
100; 7: 35, 130; 8: 24. 

Egerides (Pararge) 1: 100. 
7: 35, 130; 8: 24. 

Egina (Acræa) 2: 40. 

Egregia (Heterorhina) 2: 
18. 


165, 


Eidophasia 1: 53, 55. 
Ekeberg, H. J., nekrolog 
10: 161, 163. 


Ekholmen, Skäne, Fjäri- 
lar vid 8: 67. 
Ekorrespinnaren se Stau- 
ropus Fagi. 
Ekvecklare se Tortrix vi- 
ridana. 
Elachista 6: 203, 223. 
Elaphinis 2: 18. 
Elaphrus 6: 146; 10: 
199, 204, 208. 
Elasmolomus 8: 99. 
Elasmostethus 1: 133, 
135, 206; 4: 134. 
Elater 1: 50, 194; 2: 
53, 60, 212; 4: 60, 
116; 5: 163, 164; 6: 
168; 10: 214. 
Electricus (Geophilus) 8: 
39; 10: 47, 138, 144. 
Elegans (Gnophomyia) 9: 


134. 
Elegans (Heptagenia) 8: 


Elegans (Idiocerus) 1: 206. 

Elegans (Limnobia) 2: 
201. 

Elegans (Limnophilus) 5: 
120. 

Elegans (Sitones) 1: 195. 

Elegantissima (Compso- 
mera) 8: 196. 

Elegantula (Chermes) 2: 
160, 168. 

Elegantula (Psylla) 2: 
159, 160, 168, 176. 
Elegantulus (Sminthurus) 

1: 159. 
Elephantomyia 9: 
130. 
Elleschus 1: 195. 
Ellopia 9: 46, 142. 
Elmis 5: 96, 206. 
Elongata (Oxymorpha) 7: 
88. 


Elongata (Zilora) 8: 154. 

Elongatum (Lathrobium) 
8: 188, 190, 206, 207. 

Elongatus (Hydroporus) 
1: 192. 

Elpenor (Choerocampa) 2: 
105, 8: 2, 95. 

Elpenor (Deilephils 1: 
47; 7: 37, 40. 

Elpenor (Sphinx) 10: 84, 
86. 


Emargana (Rhacodia) 9: 
161. 


21 


Emarginatus (Spercheus) 
8: 131. 

Ematurga 1: 48. 

Emberizæpennella (Litho- 
colletis) 4: 209. 

Embla (Erebia) 4: 67, 70, 
75; 5: 163, 168; 6: 194. 

Emblethis 8: 67, 71, 72. 

Emesa 8: 167: 5: 177 

Emortualis (Zanclognatha) 
9: 18. 

Emphytus 8: 114. 

Empis 1: 151. 

Empusa 9: 5. 

Emydia 5: 150, 189, 
226. 

Endomychus 10: 214. 

Endromis 2: 108. 

Endrosis 4: 10. 

Ennearthron 1: 194. 

Entomobrya 5: 163. 

Entomologiska Förenin- 
gens bibliotek 8: 197, 
4: 32, 38, 96; 6: 204; 
7: 4, 170, 188, 197, 
198; 8: 66, 70, 76, 110, 
118, 174, 186, 198; 10: 
II. 

Entomologiska Förenin- 
gens medlemmar 2: 
VIII; 4: III; 8: III. 

Entomologiska Förenin- 
gens sammankomster år 
1880 2: 1; år 1881 3: 
1; ar 1882 8: 7, 123, 
195; år 1883 4: I, 59, 
90, 123; 5: 52; år 1884 
5: 69, 95, 189, 201; 
ar 1885 7: 1; ar 1886 
7: 13, 145, 147, 149; 
ar 1887 8: 1, 57, 171, 
175; år 1888 9: 1, 51, 
123: 10: 1; är 1889 10: 
81, 155, 177, 179. 

Entomolog. Föreningens 
stadgar 8: 7; 4: 1; 8: ı. 

Entomologisk litteratur 1: 
107, 209; 2: 109: 8: 
90; 4: 110; 5: 79; 6: 
138, 160, 176, 184; 7: 
12, 30, 54, 72 86; 8: 
38, 51, 119; 9: 28, 
102, 115; 10: 89. 

Entypus 1: 194. 

Enwaldi (Bradycellus) 8: 


154. 
Epeira 1: 173. 


22 


Ephemera 8: 173— 
177, 204, 6: 164, 167. 

Ephemeride 8: 173. 

Ephippialis (Botys) 10: 
211. 

Epialus 2: 105. 

Epilinana (Coccyx) 10: 
26. 


Epilobii (Coeliodes) 1: 195. 

Epinephele 1: 46, 49, 
107, 156, 164; 7: 35, 
130; 8: 24, 68. 

Epione 6: 212; 7: 40. 

Epiphragma 2: 179, 
191; 9: 138. 

Eponina (Acræa) 2: 40. 

Epurea 1: 193: 10: 214. 

Equestris (Lygæus) 1: 207; 
2: 63; 4: 47. 

Equi (Gastrus) 8: 13, 72, 
146. 

Erebia 1: 46, 106; 4: 
10, 14, 33, 52, 56, 65, 
67, 75; & 163, 164, 
168; 6: 143, 150, 194, 
214; 9: 48; 10: 203, 
205, 208, 210, 211. 

Eremita (Osmoderma) 2: 
211; 4: 47; 8: 202, 
230. 

Eremita (Trichius) 4: 45. 

Eremocoris 1: 207; 2: 
78, 79. 

Ericæ (Heterogaster) 2: 
6 


5. 

Ericæ (Nysius) J: 190. 

Eric (Phalæna) 1: 5. 

Erice (Rhinocola) 1: 203; 
2: 148, 170. 

Ericetana (Sericoris) 10: 
97, 100. 

Ericetana (Steganoptycha) 
6: 202; 10: 203, 207. 

Ericetorum (Coriscus) 1: 
203, 217. 

Ericetorum (Nabis) 5: 180, 
183. 

Ericetorum (Typhlocyba) 
1: 203. 

Ericetorum (Zygina) 1: 
208. 

Erichsoni (Agabus) 3: 190, 
207. 

Erichsoni (Malachius) 2: 
17. 

Eridaulus 1: 194. 

Eriesthis 2: 19. 


Eriglenus 5: 164. 
Erinus (Papilio) 2: 45. 
Eriocampa 5: 165; 8: 


115. 
Eriocephala 4: 213, 
226. 

Eriogaster 2: 107; 4: 
10, 19, 53; 6: 196. 
Erioptera 2: 178, 185 — 
189: 9: 129, 130. 

Eriopterina 9: 133. 

Erirhinus 4: 47. 

Eris (Argynnis) 1: 49. 

Eristalis 7: 5, 120. 

Erminea (Bombyx) 4: 30. 

Ernobius 1: 194. 

Ernocharis 1: 194. 

Erosus (Aradus) 8: 74, 76. 

Errans (Dicyphus) 8: 63, 
193. 

Erratica (Amara) 10: 207. 

Erratica (Celia) 8: 189, 
207. 

Erratica (Plcearia) 5: 176. 

Erraticum (Tapinoma) 8: 
132, 139, 140. 

Erraticus (Eremocoris) 1: 
207; 2: 79. 

Erraticus (Ploearia) 5: 176. 

Error (Platygaster) 8: 129. 

Ervi (Apion) 1: 195. 

Erythrocephala (Scolia) 9: 
111. 

Erythrocephalus (Anthrax) 
5: 18. 

Erythrocephalus (Litho- 
bius 8: 39; 10: 40, 137, 
144. 

Erythropa (Limneria) 7: 
87, 88. 

Erythrophthalma (Dictyo- 
nota) 8: 117. 

Erythropyga (Boletina) 4: 
189. 

Erythrostoma (Scatomyza) 
4: 176. 

Esmarkella (Adela) 4: 87; 
9: 46. 

Etesipe (Charaxes) 2: 41. 

Etheothassa 10: 204. 

Euagetes 7: 166. 

Eubolia 4: 89. 

Euchloé 1: 105. 

Euchlorus (Torymus) 8: 
183. 

Euchromia 2: 46; 10: 
31, 62. 


Euclidia 1: 47. 

Eucnemidophorus 
96. 

Eucnemis 2: 17. 

Eucosmia 1: 48. 

Eugonia 5: 57; 7: 104; 
8: 89. 

Eumedon 
23. 

Eunectes 2: 14. 

Euoplia 8: 196. 

Eupalamus ?: 25. 

Eupelmus 8: 183; 8: 
129, 130. 

Euphædra 2: 40. 

Euphorbiæ (Acronycta) 8: 
68. 

Euphrosyne (Argynnis; 1: 
46, 106; 4: 16, 74; 6 
142, 149; 7: 38; 10: 
203, 205. 

Eupithecia 1:48: 4: 10, 
27, 54, 83; ©: 72, 190, 
226! 6: 153, 200, 215; 
4: 104; 9:18; 10: 203. 

Euplexia 7: 40. 

Eupteryx 1: 204. 

Euryale (Erebia) 4: 34, 
56; 6: 144, 215. 

Eurybia (Polymmatus) 2: 
213, 220. 

Eurydema 1: 124, 130. 

Eurygaster 1: 120, 122. 

Eurylabus 4: 94. 

Eurymene 7: 40, 104. 

Eurynotus (Chironomus) 
4: 179. 

Euryproctus ?: 88. 

Euryscapus 8: 130, 

Eurytis (Atella) 2: 40. 

Eurytoma 8: 182, 183. 
185, 186. 

Eutelus 8: 
186, 

Eutrichia 1: 39, 51; 2: 
108; 9: 44; 10: 175. 
179. 

Evanescens (Agalliastes) 
8: 64. 

Evonymella (Hyponomen- 
ta) 1: 158; 7: 7, 123. 

Evonymellæ (Tetrastichus: 
10: 187. 

Exaltatorius (Trogus) 5 
190, 227. 

Examinator 
4: 92. 


9. 


(Lyczena) ®: 


184, 185, 


(Tenthredo) 





Exapate 10: 29. 

Exapatide 9: 160; 10: 
29. 

Exarata (Anthia) 2: 13. 


Excavatus (Patrobus) 1: 
183, 212, 213; 10: 
196. 


Excisa (Tipula) 3; 20. 

Exclamationis (Noctua) 5: 
136, 219. 

Exephanes 1: 22. 

Exhilarator (Bracon) 7: 88. 

Exiguus (Stenolophus) 4: 
46, 47. 

Exilis (Aphalara) 1: 205, 
206; 2: 149, 167, 171, 

Exilis (Meligethes) 1: 193. 

Eximia (Colopa) 4: 178. 

Exocentrus 2: 212. 

Exoleta (Calocampa) 7: 
40. 

Exornata (Trentepohlia) 
9: 135, 136, 137. 

Exortiva (Oxypoda) 8: 
190, 207. 

Exoteleia 2: 94. 

Explodens (Brachinus) 9: 
20. 

Exsecta (Formica) 8: 133, 
140, 141, 142; 9: 80. 

Exspectatorius  (Ichneu- 
mon) 7: 42, 131. 

Extensor (Ichneumon) 7: 
71. 

Extensor (Lissonota) 7: 
71. 

Extremus (Nematus) 4: 
148. 

Extricatus (Limnophilus) 
8: 123. 

Exulans (Anthrocera) 5: 
140. 

Exulans (Limnophilus) 9: 
122. 

Exulans (Zygæna) 4: 75, 
10: 203. 

Exulis (Hadena) 7: 8, 124. 

Eylais 1: 169. 


Fabricii (Aricia) 4: 170. 

Fabricii (Riptortus) 8: 91. 

Facialis (Synergus) 8: 183. 

Fagaria (Fidonia) 4: 46. 

Fagaria (Scodiona) 6: 213. 

Fagi (Cecidomyia) 8: 184; 
7: 88, 


23 


Fasciculatus (Stenus) 5: 
167; 6: 159. 
Fasciola (Alophora) 1: 20. 


Fagi (Harpyia) 8: 199. 
Fagi (Stauropus) 5: 190, 
227; 7: 36; 8: 24, 199; 


9: 124, 126. Fascipennis (Dasyptera) 2: 
Faginella (Lithocolletis)| 185. 
4: 203. Fascipennis (Tipula) 3: 
Fairmairei (Liburnia) 1:| 26. 
203, 204, 207, 208,| Fastuosa (Gypona) 2: 36. 
217. Fastuosa (Syntomaspis) 
Falagria 10: 196. 8: 184. 
Falcataria (Drepana) 1: | Fastuosella (Micropteryx) 
47; 8: 23. 4: 215. 
Falcellus (Periclymeno- | Fatidica (Blaps) 10: 16. 
bius) 1: 61. Fatidica (Cicindela) 2: 9. 
Falkensteini (Prostemma) | Favillaceana (Amphysa) 
8: 104. 9: 186, 187. 
Fallax (Diploxys) 8: 83. | Favillacearia (Scodiona) 
Fallax (Gypona) 4: 103, 6: 213. 


Fallax (Iulus) 10: 34, 120 | Fellmanni (Bembidium) 8: 


— 132, 142, 145. 189, 207; 5: 164; 10: 
Falleni (Pseudophlceus) 1:| 208. 

138. Femoralis (Pachymerus) 
Fallenii (Nemocoris) 1:| 2: 85. 

139. Femoralis (Serenthia) 8: 
Falsihcus (Ichneumon) 1: 111, 

23. Femoralis (Trioza) 2: 163, 
Famelica (Amara) 5: 164. 164, 167. 


Farucus 8: 64. 

Fascelina (Dasychira) 7: 
36; 8: 24. 

Fasciana (Olindia) 9: 194. 

Fasciata (Idioptera) 2: 
190. 

Fasciata (Limnobia) 2: 
191. 

Fasciata (Sphinx) 6: 212. 

Fasciata (Tachina) 7: 87. 

Fasciatum (Bembidion) 
8: 189, 207. 

Fasciatus (Byrrhus) 10: 
211. 

Fasciatus (Dysdercus) 8: 


Femoratus (Cephus) 4: 91. 

Femoratus (Limnophilus) 
5: 121. 

Fenella 8: 114. 

Fennica (Phimodera) 1: 
121. 

Fennica (Salda) 5: 171. 

Fennicus (Dolerus) 5: 165. 

Fennicus (Nematus) 5: 
165. 

Fenusa 8: 114. 

Feronia 1: 192; 2: 14; 
8: 154, 188, 189, 206, 
207; 10: 199, 207. 

Ferrea (Stenostola) 8: 154. 

Ferreola 7: 167. 

Ferruganum (Teras) 9: 


i i SSS SS SSS SSS SSS a na 


93. 
Fasciatus (Iulus) 10: 116, 


123, 141, 145. 163, 167. 
Fasciatus (Polydrosus) 1: , Ferrugata (Cidaria) 6: 
181, 212. 213; 10: 203. 
Fasciatus (Trichius) 1: | Ferrugatus (Clinocoris) 1: 
50. 134; 4: 133. 
Fascicularis (Stenus) 10: | Ferruginea (Limnophila) 
2: 195. 


199. 
Fascicularis(Trichopteryx) | Ferruginea (Zilora) 1: 194, 
10: 215. 200; 8: 154; 5: 163. 
Fasciculatus (Aræocerus) Ferrugineum (Tribolium) 
1: 102; 9: 124, 126. 1: 102. 
Fasciculatus (Platytermus) | Ferrugineus 


8: 183, 184. 


(Gastrodes) 
1: 187, 213; 2: 83. 


24 


Ferrugineus (Geophilus) 
8: 39; 10: 47, 138, 
144. 

Ferrugineus (Iulus) 10: 
34, 127. 

Ferrugineus (Leistus) 10: 
210. 

Ferus (Coriscus) 1: 202. 
Ferus (Nabis) 5: 180— 
184. 
Fervidus 

10: 224. 

Festiva (Arctia) 4: 76; 5: 
140; 6: 195, 224. 

Festiva (Eurydema) 1: 
130. 

Festucæ (Plusia) 8: 22. 

Fibrosa (Helotropha) 8: 
69; 9: 17, 96. 

Fidius (Copris) 2: 20, 

Fidonia 4: 46, 89, 119. 

Fieberi (Clinocoris) 1: 
134, 135. 

Fieberi (Elasmostethus) 1: 
135. 

Fieberi (Sciocoris) 1: 125. 

Figites 8: 184. 

Figuratus (Anoplochilus) 
2: 18. 

Filiforme (Colydium) 4: 


(Tetranychus) 


47. 
Filigrammaria (Cidaria) 8: 


72. 

Filipendulæ (Zygæna) 1: 
47; 4: 31; 7: 102; 8: 
182. 

Filum (Stenus) 2: 210. 

Fimbria (Agrotis) 1: 47; 
7: 103. 

Fimbrianum (Teras) 9: 
163, 168. 

Fimbriata (Apatania) 5: 
128. 

Fimbriata (Phryganea) 7: 


79. 

Fimetarius (Aphodius) 10: 
207. 

Fingal (Argynnis) 4: 67, 
74; 6: 142. 

Finmarchica (Asphalia) 2: 
121; 4: 11; 6: 212. 

Fissipuncta (Dyschorista) 
8: 26. 

Flammeolana (Coccyx) 10: 
20, 26. 

Flava (Erioptera) 2: 190. 

Flava (Limnobia) 2: 190. 


Flava (Phryganea) §: 138. 
Flava (Scolopendra) 10: 


47. 

Flavaginella (Casigneta) 
2: 96. 

Flavago (Xanthia) 6: 213. 

Flavana (Tortrix) 9: 181. 

Flaveolata (Ctenophora) 
8: 17. 

Flavescens (Trichosticha) 
2: 188. 

Flavescens(Xanthia) 9: 17. 

Flavicata (Cidaria) 6: 213. 

Flavicollis (Stenelophus) 
10: 16. 

Flavicornis (Asphalia) 2: 
121; 4: 11; 6: 196, 
212. 

Flavicornis (Limnophilus) 
8: 119. 

Flavida (Simyra albove- 
nosa var.) 1: 38. 

Flavidus (Dysdercus) 8: 


93. 
Flavifrons (Scolia) 9: 112. 
Flavilineata (Gypona) 2: 


24. 

Flavinervis (Orthotylus) 8: 
64, 103. 

Flavipennis (Alophora) 1: 
18, 

Flavipennis (Aphalara) 2: 
151. 

Flavipes (Gyrinus) 2: 15. 


Flavipes (Limnobia) 2: 
199. 
Flavipes (Mycetochares) 


1: 194. 
Flavipes (Torymus) 3: 
182. 
Flaviscapulana (Coccyx) 
2: 143; 10: 27. 
Flaviventris (Cetonia) 2: 
18. 
Flavocinctata (Cidaria) 9: 


46. 

Flavo-cinctus (Onthopha- 
gus) 2: 21. 

Flavo-clypeata (Ablabera) 
2: 19. 

Flavofasciata (Cidaria) 6: 


213. 

Flavoguttatus (Malthodes) 
10: 206. 

Flavolineata (Glypta) 4: 


95. 
Flavolineata (Tipula)8: 27. 


Flavomaculatus (Globi- 
ceps) 8: 63, 191. 192. 
Flavomarginatus (Coris- 


cus) 1: 207. 
Flavo-marginatus (Nabis) 
5: 179, 182; 7: 34. 
Flavonotatus (Globiceps) 

8: 192. 


Flavo-punctata (Nezara) 
8: 86. 
Flavoquadrimaculatus 


(Globiceps) 8: 192. 

Flavosignatus (Thyreop- 
terus) 2: 11. 

Flavus (Geophilus) 10: 47, 
138, 144. 

Flavus (Lasius) 8: 134, 
143, 144. 

Flavus (Limnophilus) 6: 
122. 

Flexula (Aventia) 9: 17. 

Flexuosaria (Cidaria) 6: 


213. 

Floralis (Aricia) 1: 189, 
214. 

Florella (Catopsilia) 2: 41. 

Floricola (Attus) 1: 172. 

Floslactella (Nepticula) 2: 
130. 

Fluctigerana (Phoxopte- 
ryx) 10: 110. 

Fluctuata (Cidaria) 1: 48. 

Fluctuosa (Cymatophora) 
2: 214; 5: 55; 7: 103; 
9: 17, 96. 

Fluminum (Heptagenia) 
8: 175, 178, 204. 

Fodiens (Nemesia) 2: 2, 


54. 
Fodiens (Onitis) 2: 20. 
Foersteri (Ptilium) 5: 166. 
Fœtidus (Aphodias) 10: 


207. 

Fœtidus (Iulus) 10: 115, 
141, 145. 

Foliacea (Derephysia) $- 
117. 

Folii (Cynips) 8: 182. 

Fontaria 10: 72. 

Fontis (Bomolocha’ 1: 48. 

Forficata (Scolopendra) 
10: 120. 

Forficatus (Iulus) 10: 120. 

Forficatus (Lithobius) 8: 
39; 10: 36, 136, 144. 

Forficula 9: 119; 10- 
289. 


Formica 8: 133, 134, 
136, 140; 8: 166; 
168, 218; 7: 4, 120; 
8: 41, 42, 64, 156, 
157; 9: 56—95. 

Formicetorum (Piezoste- 
thus) 4: 134. 

Formicidæ 8: 135, 138. 

Formiciformis (Sesia) 2: 
104, 118. 

Forskäleana (Tortrix) 9: 
174, 180. 

Forssell, N. E., nekrolog 
4: 97, 120. 

Forsterana (Tortrix) 4: 
85; 9: 174, 180; 10: 
203. 

Forströmi (Pteroloma) 8: 
196. 

Fortipes (Ichneumon) 5: 
190, 227. 

Fortipes (Scarites) 2: 13. 

Fosforescensen hos lys- 
masken 2: 101. 

Fossulata (Dromica) 2: 11. 

Fossulatum (Omalium) 10: 
196. 

Foveiger (Cynips) 8: 185. 

Foveolatus (Proctotrupes) 
8: 181. 

Fracticollis (Diplonotus) 
2: 76. 

Fragariæ (Pachymerus) 2: 
64. 

Fragilis (Lycogale) 9: 21. 

Fragillima (Trentepohlia) 
9: 136, 137. 

Frangulella (Bucculatrix) 
2: 134. 

Fraterculus (Pompilus) 7: 
165. 

Fraudulenta (Gypona) 4: 
108. 

Fraxini (Cecidomyia) 7: 
146, 200, 

Fraxini (Cionus) 8: 60 
167. 

Fraxini (Hypophlœus) 2: 
212. 

Fraxini (Psyllopsis) 2: 
153, 169. 

Fraxinicola (Psyllopsis) 2: 
153, 169. 

Freija (Argynnis) 4: 10, 
15, 16, 52, 65, 74; 5: 
164, 168; 6: 142, 214; 
10: 193. 


Frenata (Cetonia) 2: 18. 


6: | Frigga (Argynnis) 4: 67, 


74; & 164, 168; 6: 
142, 194, 223; 9: 48; 
10: 193, 203, 209. 

Frigida (Apatania) 7 

Frigida (Atheta) 8: 154. 

Frigida (Coelopa) 4: 178. 

Frigida (Cordylura) 4: 
176. 

Frigida (Homalota) 3: 
190, 207. 

Frigida (Mycetophila) 4: 
190. 

Frigida (Notodonta) 9: 46. 

Frigida (Sciara) 4: 182. 

Frigidana (Coccyx) 2: 141; 
10: 19, 23. 

Frigidaria (Acidalia) 4: 
80. 


Frigidaria (Cidaria) 4: 
141. 

Frigidus (Adelognathus) 
4: 15 3. 

Frigidus (Nematus) 4: 
146. 

Frischii (Dermestes) 9: 
48. 

Frit (Oscinis) 5: 203, 231; 
6: 182, 220; 7: 146, 
200. 


Freelichiella (Lithocolle- 
tis) 4: 208. 

Frontalis (Platysoma) 1: 
193; 2: 211. 

Fronticornis (Entypus) 1: 


194. 

Frugi (Limnophila) 9: 137. 

Frumentalis (Pyralis) 
64. 

Frumentaria (Phlæothrips) 
8: 120, 125. 

Fuciformis (Macroglossa) 
1: 47 

Fugax 
134, 145. 

Fuliginaria (Boletobia) 7: 
104. 

Fuligineus (Hoplostomus) 
2: 18. 

Fuliginosa (Phragmatobia) 
1: 47; 10: 205. 

Fuliginosa (Sciophila) 4: 
189. 

Fuliginosa (Spilosoma) 5: 
140; 6: 196, 223; 8: 
68. 


| (Solenopsis) 8: 


77. | Fuliginosus 


25 


Fuliginosa (Tetyra) 1: 120. 

Fuliginosus (Anchomenus) 
6: 159. 

Fuliginosus (Cceliodes) 1: 
195. 

(Lasius) 8: 
133, 143, 144; 8: 2, 
135; 10: 229. 

Fuliginosus (Odontoscelis) 
1: 120, 

Fulva (Tapinostola) 8: 69, 
Fulvago (Xanthia) 1: 47; 
5: 190, 227; 9: 17. 
Fulviceps (Piophila) 4: 

177. 

Fulvicornis (Henicops) 8: 
39; 10: 42, 137, 144. 

Fulvicornis (Polydrosus) 
1: 181, 195, 212. 

Fulvicrus (Olinx) 8: 184. 

Fulvipenne (Lathrobium) 
8: 190, 207; 10: 198. 

Fulvipes (Globiceps) 8: 
63, 192. 

Fulvipes (Hemiteles) 7: 
83, 84, 137; 10: 186. 

Fulvipes (Microgaster) 7: 
81. 


Fumata (Acidalia) 4: 80, 


81; 6: 197, 198, 224; 
10: 203. 
Fumea 7: 6, 121. 
Fuminervis (Nabis) 6: 
183. 


Fumipennis (Copromyza) 
4: 178. 

Fumipennis (Spilocryptus) 
4: 3, 30, 50, 55. 


€: | Fumosus (Dolerus) 5: 165. 


Funebre (Oxyopisthen) 7: 


97. 

Funebris (Anarta) 1: 5, 
14; 4: 66, 68, 19; 9: 
48, 

Funebris 
20. 

Funebris (Gypona) 2: 37. 

Funebris (Ichneumon) 1: 
25; 8: 63. 

Funebris (Noctua) 1: 15. 

Funerata (Cidaria} 6: 213; 
9: 30. 

Funerea (Pachymerus) 3: 
71. 

Funesta (Ædia) 1: ı 

Funesta (Anarta) 1: 15. 

Funesta (Noctua) 1: 1 


24. 
(Ateuchus) 2: 





26 


Fungi (Acrotona) 10: 196. 
Fur (Ptinus) 6: 157. 


Fuscipes (Ichneumon) 1: 
26. 


Furcana (Coccyx) 2: 142; | Fuscispinus (Carpocoris) 
1: 128. 


10: 25. 

Furcata (Cosmema) 2: 11. 

Furcata (Mesovelia) 8: 
166; 7: 150, 202. 

Furcatellus (Crambus) 4: 
10, 27, 54; 6: 201; 10: 
211. 

Furcula (Harpyia) 2: 120; 
8: 25. 

Furfurana (Aphelia) 10: 
106. 

Furva (Hadena) 8: 22, 69. 

Fusca (Atheta) 10: 196. 

Fusca (Cantharis) 8: 62, 
168. 

Fusca (Formica) 8: 133, 
141, 142, 143; 7: 4, 
120; 8: 42, 157. 

Fusca (Leptophlebia) 3: 
175, 176, 205. 

Fusca (Pempelia) 4: 84. 

Fusca (Phryganea) 5: 124, 
137, 220, 

Fusca (Psyche) 4: 37. 

Fusca (Psylla) 2: 160, 
168, 169. 

Fusca (Pygmæna) 4: 81; 
5: 143; 6: 151; 10: 205, 
211. 

Fusca (Tipula) 8: 25. 

Fusca (Trichomyza) 8: 14, 
147. 

Fuscantaria (Eugonia) 5: 
57 8: 69. 

Fuscaria (Halia) 6: 213. 

Fuscaria (Liodes) 6: 213. 

Fuscata (Ephemera) 8: 
173, 174, 177. 

Fuscescens (Dicranop- 

= tycha) 2: 198. 

Fuscicornis (Limnophilus) 
D: 124. 

Fuscinervis (Limnophilus) 
5: 121. 

Fuscinotum (Hydrometra) 
8: 171. 

Fuscipennis (Amblyteles) 
4: 42. 

Fuscipennis (Limnophila) 
2: 193. 

Fuscipennis (Trichosticha) 
2: 188. 

Fuscipes (Chironomus) 9: 
98. 


F usco-nebulosus (Hepia- 
lus) 6: 213. 

Fuscovenosus (Stenoga- 
ster) 2: 75. 


Fuscula (Boletina) 4: 190. 
Fuscula (Chermes) 2: 160. 
Fuscula (Corticaria) 6: 


159. 

Fuscum (Olophrum) 10: 
196. 

Fuscus Ganiaius) 10: 35, 
77, 143, 14 

Fusorius (Amblyteles) 4: 
42. 

Fusorius (Asynarchus) 5: 
125. 

Fusorius (Ichneumon) 7: 
41, 43, 131. 

Fahreus, O. I., nekrolog 
5: III, 209. 

Försteri (Psylla) 2: 160, 
169. 


Gaboon, fjärilar frän 2: 
38. 

Gabrius 10: 198. 

Gabunica (Amauris) 2: 39. 

Gadamer, H. F. R. H., 
nekrolog 6: 177, 219. 

Gadameri (Graphipterus) 
2: 12. 

Gadarscama 8: 87. 

Gagates (Formica) 8: 133, 
141, 142, 143. 

Galeatus 8: 113, 118. 

Galgulina (Phimodera) 1: 
121. 

Galii (Deilephila) 1: 47; 
2: 105; 7: 38; 8: 22, 
24, 25. 

Galii (Trioza) 1: 204; 2: 
162, 168, 170. 

Gallarum (Olinx) 8: 183, 
184, 185. 

Gallarum ulmi (Anthoco- 
ris) 8: 193, 194, 208; 
5: 171. 

Galleria 7: 6, 121. 

Gamma (Noctua) 5: 136, 
219. 

Gamma (Plusia) 1: 48; 7: 
150, 202. 


Gammarus 6: 165; 10: 
200. 

Gastris (Ormyrus) 8: 184. 

Gastrodes 1: 185, 213; 
2: 78,83; 4:48; 9: 44. 

Gastropacha 4: 30. 

Gastrus 8: 13, 72, 146. 

Gaurodytes 1: 184, 193; 
2: 210; 8: 188, 189. 
206, 207; & 164; 7:9, 
125; 9: 48. 

Gazella (Onthophagus) 2: 
21. 

Gelata (Cidaria) 7: 8, 125. 

Gelechia 4: 88; 6: 203, 
8: 61, 168, 185, 204; 
10: 206. 

Gelida (Agrotis) 4: 88, 
118. 

Gelida (Arctia) 4: 18, 53. 

Gelidum (Micrasema) à 
129. 

Gemellus (Ichneumon) 1: 
84. 

Gemina (Hadena) 3: 31. 

Geminana (Rhophobota: 
10: 108. 

Geminata (Chrysomela) 1: 
195. 

Gemme (Cynips) 8: 184. 

Gemmea (Hadena) 2: 214. 

Genalis (Glypta) 4: 95, 
120. 

Genarum (Sarcophaga) 4: 
165. 

Geniculata (Donacia) 6: 
146. 

Geniculatus (Berytus) 2 
71. 

Geniculatus (Hydroporus) 
1: 192. 

Geniculatus (Peritrechus) 
2: 92; 8: 65. 

Genistæ (Arytæna) 2: 162, 
168, 171. 

Genoveva (Ogyris‘ à: 190. 
227. 

Gentianana (Penthina) 10: 
55, 58. 

Geocorina 2: 62, 72. 

Geocoris 1: 205, 2 
72. 

Geodromicus 10: 199, 


213. 
Geoffroyi (Corisa) L: 167: 


4: 32. 
Geometra 1: 47. 





Geometrica (Typhlocybe) 
1: 206. 

Geophilidæ 10: 43, 134, 
137. 

Geophilus 8: 39; 10: 
43, 45, 46, 137, 138, 
144; 10: 234. 

Geostiba 10: 196. 

Geotomus 8: 78. 

Germanica (Blatta) 7: 150, 
202, 

Germanica (Vespa) 4: 60, 
115. 

Germanicum (Polyzonium) 
10: 133, 143, 145. 
Germari (Cryptus) 7: 25, 

29. 

Germari (Gypona) 4: 104. 

Gerningana (Amphysa) 9: 
186, 187. 

Gerridina 8: 165, 168. 

Gerris 1: 114; 8: 168; 
&: 176. 

Gerydus 8: 64. 

Getingar, iakttagelser rö- 
rande 2: 97, 115. 

Gibbium 1: 103. 

Gibbus (Zabrus) 9: 48. 

Gigantea (Clivina) 2: 13. 

Gigantea (Tipula) 8: 19. 

Gigantorius (Amblyteles) 
7: 41, 43, 131. 

Gilvicomana (Coccyx) 2: 
143; 10: 20, 27. 

Gilvipes (Megalonychus) 


: 14. 

Glabrata (Cylindrotoma) 
2: 206. 

Glabrotus (Carabus) 10: 
208. 

Glabratus (Lithobius) 10: 
37, 136, 143, 144. 
Glabratus (Spherites) 1: 

193. 
Glabricauda (Barbitistes) 
7: 8, 128. 
Glabricula 
2: ı 95. 
Glacialis (Aricia) 4: 170. 
Glacialis (Helophorus) 10: 


(Limnophila) 


198. 

Glandicolor (Cymus) 2: 
66. 

Glareosa (Agrotis) 8: 68. 

Glaucana (Sarrothripa) 5: 
146; 6: 212. 

Glaucata (Cilix) 2: 108. 


Glaucinalis (Asopia) 9: 
45. 

Glaucops (Ephemera) 8: 
175, 204. 

Glaucopteryx 4: 141, 
194. 

Glechomæ (Aulax) 7: 88. 

Glechomæ (Cynips) 8: 
180, 185. 

Glechom& (Torymus) 8: 
179, 185; 7: 88. 

Globatus (Microgaster) 7: 


39. 
Globiceps 3: 63, 102, 
191, 192, 208. 
Globosus (Amphicyllis) 1: 


193. 

Globosus (Dyschirius) 10: 
198. 

Globulicollis (Geodromi- 
cus) 10: 199, 213. 

Globulifer (Dicyphus) 8: 


193. 
Globulus (Anacæna) 4: 


45: 

Glochina 2: 201. 

Glomeratus (Apanteles) 7: 
82, 83, 137. 

Glomeratus (Ichneumon) 
1. 81. 

Glomeratus (Microgaster) 
4: 81. 

Glomeridæ 10: 68, 135, 
139. 

Glomeris 8: 40; 10: 68, 


139, 144. 
Glyphica (Euclidia) 1: 47. 
Glyphipteryx 10: 208. 
Glyphotelius 5: 118. 
Glypta 4: 95, 120. 
Gnaphaliella (Bucculatrix) 
2: 1 33. 
Gnaphalii (Casigneta) 2: 
6 


96. 
Gnaphalii (Cucullia) 6: 
72; 7: 40. 
Gnathocera 2: 18. 
Gnathoconus 1: 
118. 
Gnomana (Amphysa) 9: 
186, 187. 
Gnophomyia 9: 134. 
Gnophos 4: 81; 6: 213; 
10: 206. 
Gnophria 7: 103. 
Gnorimus 9: 47. 
Gnypeta 10: 199. 


117, 


27 


Geedartella (Argyresthia) 
6: 202. 

Goéra 5: 128. 

Goérius 9: 20. 

Gonianotaria 2: 76; 8: 
71. 

Gonianotus 8: 72. 

Goniaspidius 2: 19. 

Gonioctena 6: 146; 10: 
206. 

Goniopteryx 1: 105. 

Gonomyia 2: 182, 204; 
9: 134. 

Gonophora 5: 71. 

Gonostigma (Orgyia) 9: 
6 


96. 

Gonyleptes 5: 29, 34. 

Gortyna 9: 24. 

Gorytes 5: 186. 

Gothica (Tæniocampa) 1: 
48; 2: 214, 220. 

Gothicina (Tæniocampa) 
9: 214, 220. 

Gracilaria 2: 6. 

Gracilaris (Scoparia) 4: 
66, 83. 

Gracilentus (Chironomus) 
4: 181. 

Gracilentus (Ichneumon) 
5: 65. 

Gracilia 5: 167. 

Gracilis (Anchomenus) 6: 
159; 10: 199. 

Gracilis (Anthia) 2: 13. 

Gracilis (Feronia) 1: 192. 

Gracilis (Fontaria) 10: 72. 

Gracilis (Gonomyia) 2: 
204. 

Gracilis (Gypona) 4: 105. 

Gracilis (Iulus) 10: 117. 

Gracilis (Lithobius) 10: 


42. 

Gracilis (Macrodema) 1: 
203. 

Gracilis (Megalonychus) 
2: 14. 

Gracilis (Myrmecoris) 1: 
199, 216. 

Gracilis (Orthostira) 8: 
114, 116. 

Gracilis (Pachymerus) 2: 
8 


7. 
Gracilis (Paradesmus) 10: 
72, 140, 145. 
Gracilis (Polydesmus) 8: 
39, 40, 155; 10: 35, 
72. 


28 


Gradarius (Ichneumon) 1: 

76, 77; 6: 172, 218; 
: 25, 49. 

Graminis (Aphalara) 2: 
152. 

Graminis (Charæas) 1: 47; 
5: 83, 94, 152, 222; 
6: 155, 169, 187, 196, 
212, 218; 7: 45, 133. 

Graminis (Chermes) 2: 
152. 

Grammesia 8: 22. 

Grammotaulius 5: 113, 


119. 
Granaria (Aphis) 9: 42. 
Granarius (Aphodius) 1: 


193. 
Grandiceps (Harpalus) 2: 


14. 
Grandis (Clivina) 2: 13. 
Grandis (Helluo) 2: 11. 
Grandis (Holorusia) 9: 
140, 
Grandis (Phryganea) 1: 
69, 71, 73; D: 138, 221. 
Grandis (Tipula) 9: 140. 
Grandis (Trichostegia) 1: 


73. 

Granularis (Hydroporus) 
8: 155. 

Granulatella (Casigneta) 
2: 96. 

Granulatus (Scytonotus) 
10: 


73. 

Graphicus (Onthophagus) 
2: 21. 

Graphipterus 2: 12. 

Graphoderes 5: 166. 

Grapholitha 3: 183; 
4: 87, 194; 6: 202, 8: 
3, 33, 135: 10: 49, 
206. 

Grapholithidæ 9: 160; 
10: 30. 

Graphosoma 1: 
124. 

Graptostethus 8: 93. 

Graslinella (Psyche) 2: 
106, 118. 

Gravidator (Proctotrupes) 
8: 180. 

Gravipes (Ichneumon) 1: 
78. 

Gravis (Hister) 2: 17 

Grisea (Acanthosoma) 1: 


122, 


134. 
Grisea (Cænis) 8: 176, 


Guttula (Kelisia) 1: 207. 

Guttulata (Ecclisopteryx) 
5: 127. 

Guttulatus (Blaniulus) 8- 
40; 10: 79, 113, 114, 


Grisea (Caradrina) 2: 217, 
220; 8: 72. 

Grisea (Erioptera) 2: 190. 

Grisea (Phasia) 1: 18. 

Grisea (Phryganea) 1: 71; 


5: 129, 211. 143, 145. 
Grisea (Xysta) 1: 17. Guttulatus (Lanchaupho- 
Griseata (Cidaria) 6: 213.| rus) 8: 9 


Guttuliferas (Kelisia) 1. 
204, 208, 217. 
Gyllenhali (Charagochilus) 


Griseocapitella(Swammer- 
damia) 6: 202, 223. 
Griseostriatus (Hydropo- 

rus) 10: 200, 212. 1: 207; 5: 196. 
Griseo-variegata (Panolis) | Gyllenhali (Hydroporas\ 

6: 213. 1: 192. 
Grisescens (Agrotis) %:|Gyllenhali (Nebria‘ 1: 

103; 8: 22; 9: 96. 183, 184, 213; 8: 164; 
Grisescens (Cidaria) 6: 72.| 10: 196, 210, 211. 
Grisescens (Tipvla) 8: 28. | Gyllenhaliana (Steganop- 
Griseum (Acanthosoma)  tycha) 6: 202. 

1: 135. ‘'Gymnetis 9: 21. 
Griseus (Cimex) 1: 135. ,Gymnetron 1: 195. 
Griseus (Clinocoris) 1:| Gymnocerata 1: 114. 
Gymnopleurus 2: 20. 
Gymnusa 10: 198, 199. 
Gypona 2: 23; 4: 106 


134. 
Griseus (Emblethis) 3: 67. 
Griseus (Limnophilus) 5: 


120, 122, 129, 211. — 109, 122. 
Grossa (Cicada) 5: 17. | Gyretes 9: 20. 
Grossa (Peltis) 1: 193. | Gyrinus 2: 15. 


Grossulariata (Abraxas) 7: 
87; 9: 43. 

Grossus (Spilocryptus) 4: 
31. Haasi (Plutella) 3: 59. 

Grotiana (Amphysa) 9: 


Habrocytus 3: 183, 

186, 188. 186, 
Gruneri (Agrotis) 5: 189,| Habroloma 1: 194 

226. Hadena 2: 214, 220; 3- 
Grylloides (Geocoris) 1:| 8, 31, 100, 210, & 

205; 2: 72. 72, 96, 206; G «95, 
Gryllotalpa 9: 25. q: 8, 57, 103, 124, 
Gryllus S: 130. 135; 8: 22, 26, 69; 9 
Grisflyet se Charzas gra-| 96; 10: 208. 

minis. Hæmatogaster (Acantho- 
Gräsmasken se Charzas | soma) 1: 133. 

graminis, Hzmatonotus(Ichneumen) 
Gueinzii (Phyllocnema) 8:| 1: 78. 

195. Hæmatopota # 71. 
Guerini (Dicranota) 2: | Hemorrhoidale (| Acantho- 

207. soma) 1: 133, 206; 4 
Gulosus (Harpactor) 8:| 47, 133. 

107. Hæmorrhoidale {Cercyon) 
Guttata (Ctenophora) 8:| 10: 207. 

17. Hæmorrhoidalis (Dasyp- 
Quttatus (Agabus)10:212.| tera) 2: 185. 
Guttifer (Malthodes) 1:| Hæmorrhoidalis (Oxythe 

194. rea) 2: 18. 
Guttiventris (Ctenophora) | Hæmorrhoum (Cercyon) 

8: 16. 10: 204. 





Haglundi (Ichneumon) 1: 
84. 

Halesus 6: 127. 

Halia 1: 47, 48; 6: 213; 
9. 25. 

Halias 5: 190, 227. 

Halictus 10: 195. 

Haliplus 8: 154. 

Halterata (Ephemera) 8: 
174, 176. 

Halterata (Lobophora) 6: 
212. 

Haltica 6: 154, 8: 127; 
10: 2, 4. 
Halticus 1: 
8: 197. 

Halyaria 8: 80, 82. 
Halyzia 1: 196; 5: 
171. 
Hamana (Conchylis) 2: 
138; 9: 195, 196. 
Hamata (Eciton) 9: 56. 
Hamatus (Graphipterus) 
2: 12. 
Hamearis 1: 101, 
216. 
Hamellus 


199, 215; 


200, 
(Crambus) 6: 


58. 

Hamnstrém, C. O., nekro- 
log 7: 159, 203. 

Hamulatus (Drymus) 2: 
83. 

Hamulatus (Lygæus) 2: 
83. 

Hapalus 5: 165. 

Haplorhynchus 7: 95. 

Harpactor öd: 178; 8: 
107. 

Harpalus 1: 192; 2: 14; 
3: 189, 207; 10: 207, 
210. 

Harpiphorus 8: 114. 

Harpiscus 8: 107. 

Harpyia 2: 120; 5: 190, 
227; 7: 18, 36; 8: 23, 
25, 199; 9: 5, 9 96. 

Hartigii (Psylla) 2: 159, 
168. 

Hartmanniana (Coccyx) 2: 
139; 10: 18: 2 

Hartmanniana (Penthina) 
10: 54, 57. 

Hastata (Cidaria) 4: 83; 
5: 143; 6: 152; 7: 104. 

Hastianum (Teras) 9: 164, 


170, 
Hastulata (Cidaria) 4: 83; 


5: 143; 6: 151, 152, 
215; 10: 206, 211. 
Haworthana (Glyphipte- 

ryx) 10: 208. 
Haworthii (Luperina) 8: 
68 


Hebescens (Coeloxys) 5: 
165. 

Hebescens (Lithobius 10: 
38. 

Hebræa (Diplognatha) 2: 
18. 


Hebridz 1: 115; 3: 163, 
165. 

Hebrus 8: 164, 167. 

Hecista 2: 96. 

Hecla (Colias) 2: 213; 6: 
212; 9: 124, 126; 10: 
156, 159, 209. 

Hecta „(Hepialus) 7: 103, 
8: 


Hecta ° Phymatopus) 1: 
48; 2: 105. 
Hecuba (Morpho) 2: 43. 
Heegeriella (Lithocolletis) 
4: 200. 
Hela (Argymis) 4: 74; 
6: 142; 9: 48. 
Heliocopris 2: 20. 
Heliophila (Noctua) 1: 8. 
Heliothrips 8: 156. 
Helle (Polyommatus) 1: 
101;4: 131 ,225; 6: 192. 
Hellmanni (Tapinostola) 
7: 103. 
Helluo 2: 11. 
Helomyza 4: 177. 
Helophilus 4: 165; 8: 
10, 142. 
Helophorus 10: 
200. 

Helota 1: 108. 
Helotropha 7: 103; 8: 
26, 69; 9: 17, 96. 
Helveticaria (Eupithecia) 

4: 104. 
Helveticus (Nysius) 1: 
199, 203, 215; 2: 64, 


(Eunectes) 2: 


198, 


5. 
Helvolus 


14. 

Hemerobius 1: 95. 

Hemichroa 8: 114. 

Hemicryphus (Physoker- 
mes) 9: 124, 126, 144, 
148. 

Hemilithobius 10: 39. 


29 


Hemiptera Heterop- 
tera, Finlands och 
Skandinaviens 1: 113; 
2: 61, 115; 8: 65, 103, 
105, 160, 163, 204; 5: 
173. 

Hemipterus (Carpophilus) 
1: 102. 

Hemipterus (Ischnocoris) 
2: 88; 5: 170. 

Hemipterus (Pterotmetus) 
2: 87. 

Hemiteles 2: 49, 59; 
4: 83—85, 137; 10: 
186, 187. 

Henicops 8: 39; 10: 42, 
137, 144. 

Henningianus (Boreaphi- 
lus) 9: 163, 164; 10: 
199. 

Henops 5: 165. 

Heparana (Tortrix) 9: 173, 


175. 
Hepialus 2: 105; 4: 46; 
6 196, 213; 7: 103; 8: 


Hepiopelmus 8: 88, 
104. 

Heptageniaß: 175,177, 
204, 205. 

Heracleana (Depressaria) 
8: 62, 168. 

Heracliana (Siganorosis) 2: 


94. 
Herculeana (Formica) 6: 
168, 218. 
Herculeanus(Camponotus) 
8: 132, 139; 8: 42, 156. 
Hercyniana (Coccyx) 8: 


33. 

Hercyniana (Sericoris) 10: 
99, 104. 

Herminia 2: 214, 220; 
5: 55. 

Hero (Ccenonympha) 1: 
100, 107; 8: 68. 

Herrickii (Platygaster) 8: 
129. 

Hesperia 1: 48, 
165, 166; 9: 17. 

Hesperides 1: 155. 

Hesperus (Papilio) 2: 45. 

Heterocordylusö: 197. 

Heterogaster 2: 65; 


107, 


> 73. 
Heterogastrina 2: 63; 
8: 73. 


30 


Heterogenea 2: 106. 

Heteronychus 2: 18. 

Heteroptera 1: 113; 2: 
61; 8: 105, 163; 8: 77; 
10: 173. 

Heterorhina 2: 18. 

Heterotoma 8: 64, 103. 

Heterotomus (Eutelus) 8: 
184. 

Heydeniana (Penthina) 10: 
58. 

ar eons 212; 8: 69; 
9: 25 

Hiemalis 9 Trichocers) 2 
197; 4: 188. 

Hiera (Pararge) 1: 106; 
8: 68. 


Hieracii (Aulax) 5: 188. 
Hilaris (Mamestra) 7: 103. 
Hilaris (Orthocentrus) 4: 
158. 
Himantarium 10: 143. 
Himera 9: 96. 
Hipparchia 1: 107, 156. 
Hippocastani (Melolon- 
tha) 8: 172; 187, 202, 
204; 9: 10, 15. 
Hippodamia 1: 196. 
Hippophaéella (Gelechia) 
8: 62, 163, 185, 204. 
Hippothoé (Lycæna) 7: 
6 


36. 

Hippothoë (Polyommatus) 
1: 105; 2: 213, 220; 
8: 34; 8: 23; 9: 17, 
124. 

Hircipes (Corisa) 1: 167. 

Hirsutella (Psyche) 4: 3, 
37, 51, 56. 

Hirsutulum (Macrodema) 
9. 87. 

Hirsutus (Limnophilus) 5: 
123. 

Hirta (Conithassa) 1: 194. 

Hirta (Gnathocera) 2: 
18. 

Hirta (Scolia) 9: 111. 

Hirtea 6: 86, 94. 

Hirticornis (Dasycoris) 1: 
140. 

Hirticornis (Orthocentrus) 
4: 157. 

Hirtipennis (Diazoma) 
196, 219. 

Hirtipes (Simulia) 6: 168. 

Hirtum (Lepidostoma) 9: 
129. 


Hispanica (Ephemera) 8: 
175. 

Hister 1: 193; 2: 17. 

Histrio (Pachyrhina) 8: 


15. 
Hochenwarthi (Plusia) 6: 


197. 
Hofgreni (Cidaria) 6: 212. 
Holmgren, A. E., nekro- 
log 10: 165, 173. 
Holmgreni (Hibernia) 6: 
212. 
Holmiana (Tortrix) 9: 175, 
182, 


Hololeucus (Niptus) 2: 
212. 

Holorusia 9: 140. 
Holosericea (Penthetria) 
4: 46. 

Holosericeus  (Tropiste- 


thus) 2: 85; 6: 171. 
Holostomis 1: 64, 66. 
Homalium 8: 190, 207; 

10: 196, 204, 207. 
Homalodema 2: 83. 
Homalomyia 8: 9, 141. 
Homaloplia 2: 19. 
Homalota 8: 190, 207, 
Hominis (Oestrus) 7: 173, 

205. 

Hominivorax (Lucilia) 7: 

182. 

Hoplocampa 8: 114. 
Hoplocryptus 4: 95. 
Hoplostomus 2: 18. 
Horaria (Cænis) 3: 175, 

176. 

Horaria (Ephemera) 8: 

174, 204. 
Horridator (Ichneumon) 

: 79. 
Horridellum (Trachoma) 

1: 63. 
Horridus (Ateuchus) 

20. 

Hortella (Lithocolletis) 4: 

208. 

Hortensis (Carabus) 1: 50. 
Hortensis (Cryptops) 10: 


43. 
Hortensis (Lithobius) 10: 
36. 


2. | Hortensis (Tipula) 8: 22. 


Horticola (Melolontha) 9: 
10. 

Hortorum (Scolia) 9: 111. 

Hortulana (Tipula) 8: 18, 


Hortulanus (Bibio, 3: 86. 

Hospita (Nemeophila. 6 
150; 10: 205. 

Hotea 8: 73. 

Hottentotta (Hister) 2 
17. 

Hovgaardii (Rhampho- 
myia) 4: 162. 

Huggpipa 7: 113. 

Humeralis (Chironomi:s, 
4: 180. 
Humeralis (Phimodera' 1: 
121. 
Humilis 
101. 
Humuli (Hepialus' 2: 105; 
8: 26. 

Humuli (Monanthia‘ 8 
120, 163. 

Humuli (Tingis) 8: ızı, 
163. 

Huxleyi (Pauropus) 10: 
66, 139, 144. 

Hvitaxflyet se 
didyma. 

Hyale (Colias) 1: 105. 

Hyale(Zerene) 1: 198, 215; 
2: 5, 56, 209; 3: 12. 

Hyalinata (Ephemera: 3: 
174, 176. 

Hyalinata (Limnobisa) 2: 
203. 

Hyalinatas (Limnophilus) 
öd: 121. 

Hyalinia 4: 72, 119. 

Hyalipennis (Alophora 1: 
20. 

Hyalipennis (Limnophila} 
2: 196. 

Hybridella (Coccyx) 10: 


(Dieuches) * 


Hadena 


23. 
Hybridus (Harpalus’ 2: 


14. 
2: | Hybridus (Onthophaguy) 
9. 21 


Hydaticus 1: 193; 2%. 
14. 
Hydnobius 10: 208. 
Hydrachnides, developpe- 
ment des 1: 169. 
Hydrocorisæ 1: 115. 
Hydrecia © 47; 2: 103; 
10: 2, 4, 7. 
Hydroessa 8: 165. 
Hydrometra 1: 
169; 8: 165, 166, 
—172. 


114, 
108 








Hydrometridz 1: 115; 
3: 165. 

Hydrometrina 3: 165, 
166 


Hydroporus 1: 192; 2: 
15; 8: 155; 5: 164; 10: 
198, 200, 212, 213. 

Hydropsyche 6: 163. 

Hygrotrechus 8: 170. 

Hylæiformis (Bembecia) 
1: 49; 2: 104, 118, 213; 
8: 25. 

Hylæiformis 
127. 

Hylecetus 1: 194; 10: 
206. 

Hylesinus 1: 195; 8: 
30, 154; 9: 12, 13, 157. 

Hylobius 8: 28, 154; 
9: 12— 14, 156,.157. 

Hylophila 5: 96, 147, 
206; 7: 36, 103; 8: 68. 

Hylotoma 4: 91; 5: 165; 
8: 112. 

Hyoscyami (Corizus) 1: 
142, 207; 7: 32. 

Hypanartia 2: 40. 

Hypena 7: 38. 

Hyperanthus (Epinephele) 
1: 46; 8: 68. 

Hyperanthus (Hipparchia) 
1: 107. 

Hyperborea (Agrotis) 4: 
23, 24, 54, 76, 77, 88; 
oO: 71. 

Hyperborea (Nebria) 1: 
184; 6: 164; 10: 196. 

Hyperboreata (Eupithecia) 
4: 10, 27, 54, 83; 5: 
72; 6: 200; 10: 203. 

Hyperboreus (Bombus) 3: 
153; 4: 160. 

Hyperboreus (Cryptohyp- 
pus) 9: 164. 

Hyperboreus (Teratocoris) 
5: 170. 

Hyperboreum (Cylletron) 
8: 188, 206. 

Hyperici (Cloantha) 4: 
124, 223. 

Hypocaccus 9: 48. 

Hypochiona (Lycæna) 8: 
49, 101. 

Hypoclinea 3: 136,139. 

Hypocyptus 10: 199. 

Hypoderma 7: 177, 204; 
8: 72. 


(Sesia) 4: 


Hypoleuca (Trioza) 2: 
164. 

Hypolimnas 2: 4, 40, 56. 

Hypolithus 2: 14. 

Hyponomeuta 1: 158; 
8: 75 87, 123; 9: 51,53. 

Hy ponomeutide 1:53. 


Hypophleus 1: 102, 
194; 2: 212. 

Hypoxanthus (Nematus) 
8: 165 


Hyppa 7: 103: 9: 96. 
Hystricopus 2: 11. 


Jacchus (Copris) 2: 20. 

Jacobeæ (Nysius) 1: 207; 
2: 64; 4: 47. 

Jacquemarti (Eridaulus) 1: 
194. 

Jaculus (Mirperus) 8: 91. 

Jalla 1: 130, 131. 

Janira (Epinephele) 1: 49, 
107. 

Jaspidea 1: 47, 49; 7: 
103. 

Icarus (Cupido) 1: 105. 

Icarus (Lycæna) 1: 46; 
8: 34. . 

Ichneumon 1: 22, 76; 
4: 92—94, 120; 5: 63, 
92, 190, 227; 6: 171, 
172, 175, 218; 7: 17, 
25, 41— 43, 49, 50, 
71, 81, 87, 131, 134; 
10: 185. 

Ichneumonides 1: 22, 
70. 

Ichneumoniformis (Sesia) 
2: 104, 118; 4: 127. 

Ichneumonologiam sueci- 
cam, adnotationes ad 1: 
22, 76. 

Icterana (Tortrix) 9: 181. 

Idas (Papilio) 3: 34, 102. 

Idiocerus 1: 206; 3: 194, 
209; 8: 170. 

Idioptera 2: 179, 190. 

Jeniseensis (Qvedius) 3: 
190, 207. 

Jesperi (Ichneumon) 7: 
42, 43, 132. 

Ignavus (Hister) 2: 17. 

Ignavus (Limnophilus) 5: 
121. 

Ignobilella (Nepticula) 2: 
127. 


31 


llicifolia (Ammatocampa) 
2: 108. 

Ilicifolia (Lasiocampa) 7: 
36; 8: 23, 25. 

Ilicis (Orchestes) 1: 182, 
212, 

Dlicis (Thecla) 1: 105. 

Illuminatorius  (Ichneu- 
mon) 1: 81. 

Illyrica (Hadena) 9: 96. 

Ilybius 1: 193; 4: 45; 
8: 164; 7: 9, 125; 10: 
199, 200. 

Imbuta (Trichosticha) 2: 
187. 

Immaculata (Anthia) 2: 
13. 

Immaculata (Colias) 6: 
212, 

Immaculata (Phorodesma) 
6: 213. 

Immaculata  (Scolopen- 
drella) 8: 39; 10: 48, 
138, 144. 

Immaculata (Tricyphona) 
2: 207. 

Immaculatus(Stenopsocus) 
1: 94. 

Immanata (Cidaria) 4: 70. 

Immunda (Soronia) 2: 17. 

Immunita (Aloconota) 10: 
196. 

Immutata (Acidalia) 7: 
104. 

Impar 
127. 

Impressa (Cetonia) 2: 18. 

Impressor (Ichneumon) I: 
24; 6: 171, 175; 7: 50. 

Impressus (Cerylon) 1: 


(Stenophylax) 6: 


194. 
Impressus (Geophilus) 10: 
6 


46. 

Improba (Argynnis) 4: 
141, 194; 6: 142, 214. 

Impura (Leucania) 1: 48; 
8: 22. 

Impurus (Aphodius) 2: 22. 

Impustulata (Halyzia) 1: 
196. 

Inanis (Cicindela) 2: ro. 

Inanis (Pimpla) 3: 183, 
185. 

Inaria (Hypolimnas) 2: 40. 

Incanus (Stenus) 8: 154. 

Incerta (Tæniocampa) 6: 
212; 9: 24. 


32 


Incertana (Cnephasia) 9: 
192. 

Incisurata (Aricia) 8: 13, 
146. 

Incisurata (Homalomyia) 
8: 15, 148. 

Incisus (Colpotaulius) 6: 
118, 

Inclusa (Cecidomyia) 7: 
5, 120; 8: 62, 168. 
Incrassata (Decatoma) 8: 

185. 
Incrassata (Mniusa)8: 154. 
Incubitor (Spilocryptus) 4: 


30. 
Incultus (Trox) 2: 22. 
Incursata (Cidaria) 2: 123; 
4: 82. 

Incurvaria 4: 87; 6: 
202; 10: 206, 208. 
Indigata (Eupithecia) 7: 

104. 
Inducta (Argynnis) 4: 129, 
224; 6: 193, 212. 
Inductata (Acidalia) 4: 80. 
Iners (Dyschorista) 7: 103. 
Inesida 7: 92. 
Infernalis (Gelechia) 4: 
88. 


Infesta 
182, 

Infidus (Ichneumon) 1: 85. 

Infima (Feronia) 3: 188, 
206, 154 

Inflata (Acrulia) 10: 213. 

Inflator (Cynips) 8: 184. 

Inflexa (Neottiglossa) 
126, 

Infumatus (Cryptus) 7: 23, 
28. 


(Calliphora) 7: 


Infumatus 
8: 126. 

Ingarön, lepidopterologi- 
ska iakttagelser & 7: 
35, 130. 

I niger (Hadena) 7: 60. 

Innocua (Aricia) 5: 165. 

Innoxia (Aphalara) 2: 151. 

Ino 1: 47. 

Ino (Argynnis) 1: 49, 106. 

Inopella (Syneunetis) 2: 


(Stenophylax) 


95. 
Inopiana (Tortrix) 9: 45, 
174, 180. 
Inops (Ichneumon) 1: 83. 
Inornata (Acidalia) 7: 104. 
Inornata (Apastella) 7: 78. 


Inquilinus (Ichneumon) 6: 
171: 7: 50. 

Inquinatalis (Botys) 4: 84; 
10: 202, 203, 208. 

Inquinatus 2: 15. 

Inquisitor (Calosoma) 8: 
5, 98. 

Insectus (Pachymerus) 2: 


77. 
Insignis (Brachinus) 2: 
IT. 
Insignis (Compsomera) 8: 
196. 
Insignis (Gypona) 4: 101. 
Insignis (Pachymerus) 8: 


71. 
Insignis (Philomyrmex) 


2: 74. 
Inspector (Stenus) 8: 190, 
208. 


Instabilis (Tipula) 4: 187. 

Instillatus (Limnophilus) 
5: 124. 

Insulicola (Hadena) 5: 72. 

Intermedia (Eurytoma) 8: 
183. 

Intermedia (Sphenoptera) 
2: 16 

Intermedius _(Tschnocoris) 
2: 88; 6: 170. 

Intermedius (Merisus) 8: 
130. 

Intermedius 
gus) 2: 21. 

{nterpunctatus 
5: 127. 


(Onthopha- 
(Halesus) 


1: | Interrogationis (Plusia) 1: 
8 


48. 

Interrupta (Adimonia) 2: 
212. 

Interstans (Euchromia) 2. 
6 


Interstinctus 
134. 

Interstitialis (Amara) 10: 
196, 199, 207. 


(Cimex) 1: 


Interstitialis (Celia) 8: 
189, 207, 

Interstitialis (Hypolithus) 
2: 14. 

Interstitialis (Onthopha- 
gus) 2: 21. 


Intrepidus (Lithobius) 10: 
143. 

Inunctus (Podops) 1: 124. 

Inundana (Penthina) 10: 
54, 58. 


Io (Vanessa) 1: 46, 100, 
106; 9: 124, 126. 

Iocerus 9: 6. 

Jocosus (Tachyporus) 10: 
210. 

Iocryptus 7: 17; 9: 6. 

Jocalaris (Ichneumon) 1: 
86. 

Iodis 1: 48. 

Johansoni (Cidaria) 6: 
212. 

Iota (Plusia) 1: 48; 7: 40, 
103, 150, 202; 8: 22; 
9: 96. 

Iracundus (Reduvius) 8: 
178. 

Iridicolor (Pachyrhina) 8: 


14. 
Iris (Orthosia) 6: 197, 
223. 
Irriguana (Penthina) 4: 86. 
Irriguana (Sericoris) 10: 
103. 
Irrorata (Elaphinis) 2: 18. 
Irrorata (Gypona) 2: 35. 
Isabella (Saturnia) 4: 59, 
114; 7: 6, 122; 10: 228. 
Ischnocoris 2: 84, 87, 
88; 5: 170: 7: 34. 
Ischnodemus 2: 72. 
Ischnorrhynchus 2: 
66; 4: 47, 134. 
Ischnothrix 9: 137. 
Tsidis (Heliocopris) 2: 20. 
Isis (Argynnis) 9: 48. 
Islandica (Agrotis) 7: 8, 


125. 

Islandica (Oxypoda) 16: 
196. 

Islandicaria (Cidaria) 7: 
8, 125. 

Ismenias (Lyczna) 8: 62. 

Isobates 10: 77. 140, 
142, 145. 

Isotoma 1: 163; 8: 156. 

Iteophila (Psylla) 2: 157; 
8: 


155. 

Jubata (Boarmia) 6: 213; 
9: 18. 

Iulidæ 10: 77, 135, 140. 

Julii (Melolontha) 1: 50. 

Julodis 2: 15. 

Iulus 8: 40; 10: 34, 35; 
113, 114, 140, 141, 
143, 145. 

Juncorum (Livia) 1: 204; 
2: 147, 171. 


Juniperina (Pentatoma) 1: 
129; 4: 47, 133. 

Juno (Stenas) 8: 190, 208. 

Janoniella (Lithocolletis) 
4: 200. 

Jurtina 8: 88. 

Jurtina (Epinephele) 1: 


107, 164. 

Jutta (Oeneis) 1: 196, 
215; & 168; 7: 37, 
151, 202. 


Juvencus (Sirex) 5: 164. 
Juvenilis (Ninguis) 2: 207. 
Ixodes 7: 105, 139. 


Kalmii (Lygus) 1: 207. 
Karelica (Nola) 6: 195. 
Karschii (Eupelmus) 


130. 
Kelidocoris 8: 63. 
Kelisia 1: 204, 205, 
207, 208, 217. 
Kjellmanii  (Rhampho- 
myia) 4: 163. 
Kindermanniana (Coccyx) 
2: 142; 10: 19, 25. 
Kleemannella (Lithocol- 
letis) 4: 209. 
Klugii (Ælia) 1: 125, 126. 
Klugii (Coptorhina) 2: 20. 
Kochii (Iulus) 10: 113. 
Kollari (Thrips) 8: 123. 
Kolvensis (Pytho) 1: 200. 
Kornflagan, se Chlorops 
tæniopus. 


Labia 9: 119. 

Labistus (Cryptocephalus) 
10: 208. 

Labidura 8: 130. 

Laburnellum(Cemiostoma) 


8: 135. 
Lebyrinthica (Agalena) 1: 


174. 

Lschlani (Tenthredo) 5: 
165. 

Lachnocampa 2: 107. 

Lacteella (Endrosis) 4: 10. 

Lactuce (Cucullia) 7: 39. 

Lacunana (Penthina) 4: 
86; & 151. 

rent *Sericoris) 10: 
99, 10 

Lacns saocti (Termes) &: 
23. 


Register. 


Lacustris (Gerris) 8: 169, 


171. - 
Lacustris (Hydrometra) 8: 
169, 170, 171. 
Lacustris (Ptychophora) 8: 


30. 
Læmophlœus 1: 102. 
Læta (Chlorops) 9: 39. 
Læta (Serenthia) 8: 111. 
Lætabilis (Anomogyna) 4: 

68, 77, 78; 8: 177. 
Lætabilis (Tipula) 8: 26. 
L:etana (Phoxopteryx) 10: 


109, TIO. 
Læticollis (fulus) 10: 35, 
120, 127, 142, 145. 
Leeviceps (Neastus) 4: 


155. 
8: | Lævicollis (Donacia) 10: 


204. 
Lævigata (Cyphoceble) 1: 


193. 

Levigatus (Miris) 1: 207. 
Lævinodis (Myrmica) 8 
134, 147, 148, 149. 
Levis (Anabolia) 5: 124. 
Levis (Aneurus) 8: 108. 
Læviuscula (Stenamma) 8: 


Leeviuscalus (Hypocyptus) 
10: 199. 
Lagenopsyche 9: 6. 
Lagurus (Pollyxenus) 10: 
68, 139, 144. 
Lamda (Noctua) 7: 70. 
Lamed (Toxotus) 1: 195; 
2: 212. 
Laminatorius (A mblyteles) 
6: 96, 2 
Lampana (Oeneis) 6: 194, 
223. 
Lampetia 2: 214. 
Lampronia 10: 203. 
Lamproplax 2: 78. 79. 
Lampyris 1: 50; 2: 17, 
101, 117; 7: 194, 206. 
Lamyctes 10: 42. ' 
Lanata (Cidaria) 6: 151. 
Lanceolana (Aphelia) 10: 
106. 
Lanchnophorus 8: 98. 
Lanestris (Bombyx) 1: 47; 
4: 36; 8: 25. 
Lanestris (Eriogaster) 2: 
107. 


33 


(Homalium) 
90, 208. 
Lanius (Ichneumon) 4: 
(Baryodma) 
6. 
Lanuginose (Degeeria) 5: 
163. 
Lapideana (Penthina) 10: 


54, 58. 

Lapidicola (Othius) 8: 
188, 206; 10: 196. 
Lappona (Erebia) 4: 10, 

14, 52, 74; 6: 143, 

194, 214; 9: 48; 10: 

205, 208, 211. 
Lapponana (Amphysa) 9: 


9. 

Lapponana (Tortrix) 4: 
85; 6: 201, 224; 9: 189. 

Lapponarius | (Biston) 4 
11; 6: 199. 

Lapponica (Anarta) 1: 5, 
13; 4: 10, 25, 54, 79, 
141, 194; 6: 197; 10: 
212. 

Lapponica (Argynnis) 6: 
149, 193; 9: 48. 

Lapponica (Cidaria) 4: 82; 
6: 200; 10: 206. 

Lapponica (Colias) 4: 72; 
7: 102. 

Lapponica (Lina) 1: 195. 
2: 212; 5: 96, 206; 10: 

6 


206. 
Lapponica (Lycæna) 8: 
62 


Lapponica (Nepticula) 2: 
1 30. 

Lapponica (Neuronia) 1: 
68. 


Lapponica (Noctua) 1: 13. 

Lapponica (Phimodera) 1: 
121, 122, 

Lapponica (Scæva) 4: 164. 

Lapponica (Silpha) 4: 68; 
5: 203, 230; 6: 156; 
10: 212. 

Lapponicum (Bembidium) 
6: 146. 

Lapponicus (Agabus) 10: 


200. 
Lapponicus (Bombus) 4: 
141, 161; 10: 195, 


213. 
Lapponicus (Dytiscus) 10: 
200. 


3 


34 


Lapponicus (Elaphrus) 6: 
146; 10: 199. 

Lapponicus (Gaurodytes) 
1: 184. 

Lapponicus (Geocoris) 2: 
72, 73. 

Lapponicus (Halictus) 10: 


195. 
Lapponicus (Macrodytes) 
1: 166. 


Lapponum (Aphodius) 10: 
207, 214. 

Laqveeatus 
10: 207. 

Lardarius (Dermestes) 1: 
102, 171; 4: 41, 43. 

Larentia 9: 29. 

Laripennella (Casigneta) 

6 


(Tanycrurus) 


2: 96. 

Laripennella (Coleophora) 
6; 203. 

Larvarum (Tachina) 8: 
13, 145. 

Larvatus (Eurylabus) 4: 


94. 

Larvatus (Ichneumon) 4: 
93, 94. 

- Larvbur 8: 35. 

Larvuppfödare 4: 62. 

Lasiocampa 2: 108; 7: 
36, 39: 8: 23, 25, 68. 

Lasius 8: 133,134, 136, 
143; 5: 190, 227; 8: 
2, 41, 135, 156; 9: 56, 
91. 

Latenai (Mamestra) 7: 
103. 

Lateralis (Graphipterus) 2: 


12. 

Lateralis (Micropterna) 5: 
127. 

Lateralis (Piezia) 2: 12. 

Lateralis (Tipula) 8: 23. 

Lathonia (Argynnis) 1: 
47, 49, 106. 

Lathridius 1: 194, 

Lathrobium 8: 
190, 206, 207; 
198. 

Laticeps (Corizus) 1: 144. 

Laticollis (Orthocentrus) 
4: 158. 

Laticollis (Phygadeuon) 4: 


188, 
10: 


149. 

Laticollis (Phyllodecta) 6: 
147. 

Laticornis (Copris) 2: 20, 


Laticrus (Sarcophaga) 4: 
40, 42. 

Latifasciana  (Eccopsis) 
10: 53. 

Latifrons (Salda) 1: 168. 

Latipennis (Manticora) 2: 
9. 

Latipennis (Stenophylax) 
5: 126. 


Latipes (Nematus) 5: 165. 
Latipes (Phyllocnema) 8: 
195. 
Latirostris 
4: 45. 
Latissimus (Dytiscus) 2: 
211. 


(Platyrhinus) 


Latitarsis (Cryptus) 7: 24, 
28. 


Lativentris (Nabis) 6: 179, 
180. 
Latreillanus (Papilio) 2: 


44. 
Latreillii (Cicindela) 2: ro. 
Latus (Plinthisus) 2: 89. 
Lautella (Lithocolletis) 4: 


196. 

Lautiusculus (Rhysotra- 
chelus) 2: 13. 

Lebia 2: 11. 


Lecheana (Tortrix) 9: 174, 


179. 

Ledi (Chermes) 1: 204, 
208, 217; 2: 156,158. 

Ledi (Corizus) 1: 143. 

Ledi (Psylla) 2: 156, 158, 
168, 171. 

Lediana (Penthina) 4: 85; 
6: 201; 10: 56, 60. 
Leistus 1: 50; 10: 210. 

Lema 1: 50. 

Leodorus {Lycæna) 8: 61. 

Leonidas (Papilio) 2: 44. 

Lepida (Cosmema) 2: 11. 

Lepida (Liburnia) 1: 207. 

Lepidana (Lophoderus) 9: 
184. 

Lepidopsyche 2: 106. 

Lepidopterus (Otiorhyn- 
chus) 1: 181, 195, 212. 

Lepidostoma 5: 129. 

Lepidus (Mycetoporus) 8: 
190, 207. 

Lepisma 8: 156, 

Leporina (Acronycta) 1: 


47. 
Leprosa (Phryneta) 7: 92. 
Leptis 1: 153. 


Leptocorisa 8: 91. 
Leptophlebia 3: 175, 
176, 177, 204, 205. 
Leptothorax 8: 134, 
135, 137, 138, 146, 
8: 44, 159. 
Leptrix 2: 19. 
Leptura 2: 173, 176; 
: 45; & 164; 10: 210. 
Lesteva 10: 199. 
Lethæus 8: 102. 
Leucania 1: 47; 5: 96, 
100, 205, 207; 7: 103; 
8: 22, 26, 69 
Leucapennella (Casas) 2: 


96. 

Leucocephala (Stiphroso- 
ma) 1: 199, 215. 

Leucocerus (Ichneumon) 
1: 23. 

Leucocycla (Anarta) 1: 11. 

Leucocycla (Noctua) 1:8. 

Leucoma 6: 196, 223; 
: 87. 

Leucophæa (Limnophila) 
2: 195. 

Leucophzaria (Hibernia) 
8: 69 


Leucophasia 1: 49, 
101, 105; 8: 67. 

Leucophtalma (Epbemera) 
8: 177. 


Leucopsis 8: 169, 171. 

Leucoptera (Caradrina) 1: 
92. 

Leucoptera (Noctua) 1: 
93; 2: 216, 

Leucopterus (Dolerus) §: 
16 


5. 
Leucostictus (Ptychopte- 
rus) 2: 


60, 103; 8: 26, 69. 
Leucostigma (Helotropha) 
7: 103; 8: 26, 69; & 
17, 96. 
Lencostigmus (Hepiopel- 
mus) 8: 88, 104. 
Levana (Vanessa) 10: 3. 
Libatrix :Scoliopteryx) 1: 
47; 4: 103. 
Libellula 2: 209. 
Liburnia 1: 203, 204, 
205, 207, 208, 217. 
Licinus 2: 211. 
Lientericus (Nematus) 4: 
146. 








Ligea (Erebia) 1: 46, 
06; 4: 33, 56; 6: 144, 
150, 215; 10: 203, 210. 

Ligniperda (Cossus) 2: 


Ligniperdus (Camponotus) 
8: 132, 139; 8: 42, 


157. 

Ligula (Orrhodia) 9: 17. 

Ligustri (Acronycta) 6: 
212; 8: 22. 

Ligustri (Sphinx) 1: 47; 
8: 190, 227; 8: 2 25. 

Ligyrocoris 1: 207; 2: 


Limbaria (Fidonia) 4: 46. 

Limbata (Anthia) 2: 13. 

Limbata (Tipula) 8: 27. 

Limbatella (Piezia) 2: 12. 

Limbatum gOlophrum) 8: 
190, 

Limbatus “capes 8: 
189, 2 

Limbatus (Conomelus) 1: 
204. 

Limbatus (Coriscus) 1: 
207. - 

Limbatus (Nabis) 5: 179, 
181, 182. 

Limbatus (Quedius) 8: 
190, 207 

Limbatus UThymalus) 1: 
193. 

Limenitis 1: 100, 106; 
8: 193; 7: 37; 9: 124. 

Limitatum (Lathrobium) 
8: 190, 207. 

Limneria 3: 185, 186; 


: 169. 
Limnobates 8: 167. 
Limnobia 2: 182, 187, 
891, 192, 197—206, 
219; 9: 136, 138. 
Limnochares 1: 169. 
Limnophila 2: 179, 
192; Ÿ: 137. 
Limnophilidæ 5: 115, 
118, 210. 
Limnophilina 9: 138. 
Limnophilus 5: 119— 
124, 129, 169, 211. 
Limnoporus 8: 169. 
Limnotrechus 8: 171, 
Limoniina 9: 137. 


172. 
Lina 1: 195; 2: 212; 5: 


96, 206; 7: 
10: 206 
Linariæ (Gymnetron) 1: 


191, 205; 


195. 
Linea (Tbymelicus) 1: 
107. 
Linearia (Zonosoma) 7: 
103. 


3 

Lineariella (Casigneta) 2: 
96. 

Linearis (Campylus) 10: 
206. 


Linearis (Cossonus) 2: 
211. 

Linearis (Oberea) 2: 212. 

Linearis (Ranatra) 4: 3, 
51, 59, 114. 

Linearis (Scarites) 2: 13. 


Lineata (Dasyptera) 2: 
186, 

Lineata (Ephemera) 8: 
175, 204. 


Lineata (Oscinis) 9: 36, 


39. 
Lineata (Scoria) 1: 47. 
Lineata (Sphinx) 1: 197. 
Lineata (Tipula) 8: 28. 
Lineator (Ichneumon) 7: 


7. 
Lineatum (Graphosoma) 


1: 124. 
Lineatus (Nabis) & 179, 
181. 
Lineola (Hesperia) 9: 17. 
Lineola (Limnophila) 


194. 
Lineola (Pamphila) 1: 
200, 216. 


Lineola (Stenocranus) 1: 


205. 
Lineola (Thymelicus) 1: 

107. 
Lineolata (Piezia) 2: 12. 
Linnei (Psebium) 8; 193. 
Linoceras 7: 18. 
Linyphia 1: 172. 
Liodes 6: 213. 
Liogluta 10: 198. 
Lionota (Tipula) 4: 188. 
Lioterphus 10: 184. 
Lipurides 1: 162. 
Lissonota 4: 160; 7: 71. 
Lissonotus (Tetrastichus) 

5: 83, 84, 137, 
Literanum (Teras) 9: 163, 


165. 
Literata (Cidaria) 1: 48. 


35 


Lithargyranum (Teras) 9: 
163, 167. 

Lithargyrea (Leucania) 7: 
103; 8: 26. 

Lithobiide 10: 36, 134, 


136. 

Lithobius 8: 39, 40, 
155; 10: 35, 36, 120, 
136, 143, 144. 

Lithocolletis 4: 195, 
226; 6: 203, 223. 

Lithosia 1: 47; 7: 189, 
205; 9: 17, 96. 

Lithoxylea (Hadena) 2: 
214, 220. 

Litorea (Scatomyza) 4: 


Litteratur se Entomologisk 
litteratur. 

Littoralis (Chrosis) 10: 52. 

Littoralis (Lygæus) 8: 72. 

Littoralis (Silpha) 1: 50. 

Littoralis (Stenus) 8: 190, 
208. 

Litura (Orthosia) 1: 47. 

Liturata (Gypona) 4: 104. 

Lituretus (Cimex) 1: 133, 


135. 

Ljunghiana (Sericoris) 10- 
98, 103. 

Livens (Anchomenus) 1: 
192; 4: 46. 


Livia 1: 204; 2: 147, 


171. 
2: | Livida (Campylomma) 5: 


199. 
Livida (Nebria) 2: 211. 


Lividipennis (Cyrtorrhi- 
nus) 5: 199. 

DU (Goniaspi- 
dius) 2 


Lividus ‘(Aphodins) 2: 


Liviinæ 2: 147. 
Livornica (Deilephila) 1: 
153, 197. 
Lixus 1: 195. 
Lobata (Gypona) 2: 31. 
Lobesia 10: 31, 106. 
Lobicornis (Myrmica) 8: 
135, 148, 149. 
Lobophora 6: 212. 
Leeflingiana (Tortrix) 9: 
175, 182. 
Lomechusa 56: 166. 
Londinensis (Iulus) 8: 40; 
10: 115, 120, 141, 145. 


36 
Longabo ({ulas) 10: 34, 


125. 

Longælytrata  (Lesteva) 
10: 199. 

Fongjanum (Teras) 9: 164, 


Longicornis (Cecidomyia) 
8: 183. 

Longicornis (Charagochi- 
lus) 6: 196. 

Longicornis (Geophilus) 
8: 39; 10: 47. 

Longicomis (Phryganea) 
5: 136. 

Longicornis (Tipula) 8: 
2 


22. 
Longior (Tyroglyphus) 4: 


41. 

Longipennis (Smittia) 4: 
181. 

Longirostris (Lethæus) 8: 
102. 

Longirostris (Rhamphidia) 
2: 198. 

Longirostris(Solenogaster) 
8: 81. 

Longispinis (Polididus) 8: 
10S. 

Longiventris (Cynips) 8: 
182. 

Longulus (Hypophlœus) 
1: 194. 

Loniceræ (Zygæna) 1: 47; 
7: 6, 122; 8: 182. 


Lophoderus 9: 160 
8 


183. 

Lophopteryx 1: 47; 2: 
214. 

Lophyrus 8: 4, 5, 97; 
98; 6: 168; 8: 32; 9: 
43; 10: 9. 

Lordithon 10: 215. 

Loricaria (Fidonia) 4: 89, 


119. 
Loricera 10: 196. 
Lota (Orthosia) 8: 184. 
Lowei (Sarothrocera) 8: 
197. 
Lucanus 1: 50. 
Lucellum (Credemnon) 1: 
60 


Lucens (Hydreecia) 7: 103. 

Lucernea (Agrotis) 8: 22. 

Luchsii (Ligyrocoris) 2: 
6 


76. 
Lucidulus (Aphodius) 2: 
22. 


Lucilia 4: 40, 42; 7: 
182 


Lucina (Hamearis) 1: 101, 
200, 216. 

Lucina (Nemeobius) 1: 
106. 

Lucipara (Euplexia) 7: 40. 

Lucivagana (Sericoris) 10: 
99, 104. 

Lucorum (Limnophila) 2: 
193. 

Lucorum (Lygus) 8: 64. 

Luctatorius (Ichneumon) 
5: 65. 

Luctuata (Cidaria) 6: 212; 


9: 29. 

Luctuosus (Schirus) 1: 
118. 

Luculella (Teleia) 5: 60. 

Ludificator (Theates) 9: 
151, 152. 

Ludricus (Clerus) 2: 17. 

Lugubrella (Gelechia) 4: 
88. 

Lugubris (Aradus) 8: 76, 
105, 107. 

Lugubris (Baryodma) 10: 
204 

Lugubris (Cryptus) 7: 21, 
27, 28. 

Lugubris (Limnobia) 2: 
203. 

Lumbricus 6: 165, 166. 

Lunana (Amphysa) 9: 186, 
187. 

Lunata (Tipula) 8: 25. 

Lunatus (Limnophilus) 6: 
120. 

Lunatus (Pelopæus) 5: 13. 

Lundana (Anchyloptera) 
10: 112. 

Lunicollis (Amara) 1: 192; 
10: 214 

Luniger (Peritrechus) 2: 
93. 

Luperina 7: 70; 8: 68. 

Lupuli (Monanthia) 8: 
120, 121. 

Lupulinus (Hepialus) 2: 
105. 

Luridata (Boarmia) 2: 215, 
220. 

Luridus (Diplonotus) 2: 


77. 
Luridus (Iulus) 10: 117. 
Luridus (Limnophilus) 5: 
123. 


Luridus (Troilus) 1: 133; 
7: 32. 
Luridas (Trox) 2: 22. 
Luscus (Iulus) 8: 40; 10: 
115, 141, 145. 
Latarella (Lithosia) 1: 47. 
Lutaria (Sialis) 6: 164. 
Lutea (Chermes) 2: 158. 
Lutea (Cimbex) 7: 88. 
Lutea (Trichosticha) 2: 
189. 
Lutea (Xanthia) 6: 213. 
Luteata (Cidaria) 6: 213. 
Luteella (Nepticula) 2: 


129. 

Luteicollis (Halticus) 1 
199, 215. 

Luteicornis (Harpalus) 1: 
192; 10: 207. 

Luteipennis (Limnophila) 
9: 138. 

Lateipennis (Tipula) 8: 


Luteslate (Rumia)) 1: 47. 
Luteolator (Ortopelma) 8: 
185. 
Luteolum (Centroptilum) 
8: 175, 176, 204. 
Lutescens (Tipula) 8: 24. 
Lutosa (Calamia) 8: 69. 
Lutulentana (Coccyx) 2: 
140; 10: 21. 
Lycæna 1: 46, 48, 49: 
8: 33, 100; 4: 73: 5: 
190, 227; 6: 150, 389, 
192, 212, 213, 222; 
7: 38, 102; 8: 22, 63, 
68, 169; 9: 124; 10: 
203, 205. 
Lyceenides 1: 155. 164. 
Lycidas (Lyczna) 8: 62. 
Lycogale 9: 21. 
Lycoperdina 2: 212. 
Lycosa 1: 172. 
Lyctus 8: 3, 96. 
Lycus 1: 50; 2: 17. 
Lyda 8: 116. 
Lygæidæ 1: 114; 2: 6. 
Lygæina ©: 62, 63. 
Lygæus 1: 207: 2: 63, 
65, 66, 72, 74—76, 
78, 80—83, 86, 89— 
93: 7 65, 67—73, 164; 


4: 4 

Lygris 1: 48: 6: 251, 
199, 223; @: 104; 10: 
210. 





Lygus 1: 207; 8: 64, 
102, 156; D: 195. 
Lyncens (Pachymerus) 8: 

68, 69. 
Lyonetia 2: 125, 136, 
174. 
Lyonetiina 2: 125. 
Lysmasken 2: 101, 117. 
Lythria 1: 47; 6: 212. 
Lytta 2: 212. 


Macaria 1: 48; 8: 184; 
9: 18, 96. 

Maccanum (Teras) 9: 164, 
168. 


Macellaria (Campsomyia) 
4: 182, 205. 

Machaon (Papilio) 1: 46, 
104; 4: 59, 115; 6: 
139, 157, 189, 191, 
214, 222; 7: 39; 9: 6, 
9; 10: 2. 

Machilis 8: 156. 

Macilenta (Orthosia) 8: 
69. 

Macilentus (Litbobius) 10: 

8 


38. 
Macquartia 1: 17. 
Macrobatus 7: 18. 
Macrobatus (Cryptus) 7: 
8 


18, 
Macrobatus (Linoceras) 7: 
18. 
Macrocera (Tipula) 8: 24. 
Macrodema 1: 203; 2: 
84, 87; 7: 34. 
Macrodytes 1: 166. 
Macroglossa 1: 47, 
198; 2: 46, 213. 
Macroglossa (Aricia) 4: 
166. 


Macrohammus 7: 52, 
53, 135. 

Macrolepidoptera, Skandi- 
naviens och Finlands 
6: 1; register 6: 125. 

Macrolophus 1: 199, 


215. 

Macrophthalma (Ortho- 
stira) 1: 203; 8: 114, 
116. 

Macrophya 8: 116. 

Macroplax 1: 206. 

Macropsebium 8: 192. 

Macroptera(Cylindrotoma) 
2: 205. 


Macrostigma (Limnobia) 
2: 200 
Macroura (Limnobia) 2: 


204. 

Macrura (Ephemera) 8: 
176. 

Maculalis (Crambus) 4: 
68, 84; 10: 203, 208. 

Maculata (Coptosoma) 8: 
8 


79. 

Maculata (Piesma) 1: 201; 
8: 110. 

Maculata (Rhipidia) 2: 


Macalata (Smerinthus) 7: 
102. 
Maculata (Trichosticha) 


2. 187. 

Maculatus (Adoretus) 2: 
18. 

Maculatus (Rhopalus) 1: 
142, 143. 

Mesullpennis (Trichocera) 


2: 19 
Maculipes (Scatomyza) 4: 


172. 
Maculosa (Mordella) 1: 


194. 

Maculosa (Pachyrhina) 8: 
15. 

Madagascariense (Steno- 
zygum) 8: 84. 

Madagascariensis (Ano- 
plocnemis) 8: 90. 

Madagascariensis (Bathy- 
calia) 8: 88. 

Madagascariensis (Odon- 
topus) 8: 92. 

Maderensis (Dicranomyia) 
9: 128. 

Mera (Pararge) 1: 47, 
49, 106. 

Magdalinus 1: 195. 

Magnicornis (Rhopalus) 1: 


143. 

Magnifica (Coccinella) 1: 
196; 4: 47. 

Magnifica (Sarcophila) 7: 
182. 

Magus (Ichneumon) 4: 


93. 
Magus (Theates) 9: 151. 
Majalis (Meloé) 2: 212. 
Maillardi (Hadena) 6: 197. 
Major (Bombylius) 5: 136, 


219. 
Major (Necydalis) 2: 212. 


37 
Majuscula (Apatania) &: 
128. 
Majusculus (Ichneumon) 
1: 79. 
Malachitica (Psylla) 2: 
152. | 


Malachius 2: 17. 

Malacocoris 1: 206. 

Mali (Atractotomus) 1: 
199. 

Mali (Psylla) 2: 153, 169, 
170, 171. 

Mallodon 1: 103. 

Malm, À. W., nekrolog 
8: 157, 161. 

Malophagus 1: St. 

Malpighii (Cynips) 2 


57. 

Malthodes 1: 194; 5: 
171; 10: 206. 

Malvz (Hesperia) 1: 107, 


165. 
Malvæ (Syrichtus) 1: 48. 
Mamestra 1: 47; 4: 7, 
40, 103, 123; 8: 25, 
68, 184; 9: 24, 96. 
Mandibulare (Agathidium) 
| 1: 193. 
Mandibularis (Acrogna- 
thus) 2: 210; 4: 47. 
Mandibularis (Pimpla) 8: 


185. 

Manginicolella (Nepticula) 
2: 128. 

Manicata (Aricia) 8: 9, 
141. 

Manicatum (Anthidium) 
10: 156, 159. 

Mannerheimia 8: 190, 
208. 

Manniana (Coccyx) 2: 142; 
10: 19, 25. 

Mansuetella (Eriocephala) 
4: 215. 

Manticora 2: 9. 

Manto (Erebia) 5: 164. 

Manualis (Botys) 8: 58. 

Margaritellus (Crambus) 
5: 56; 10: 206. 

Marginalis (Macrodytes) 
1: 166. 

Marginalis (Salda) 6: 171. 

Marginata (Abraxas) 1: 
48; 5: 189, 226. 

Marginata (Ephemera) 8: 
174. 








38 


Marginata (Glomeris) 8: 
40; 10: 68, 139, 144. 
Marginata (Leptophlebia) 
8: 175, 176, 204, 205. 
Marginata (Pachyta) 1: 
195; 8: 155. 
Marginata (Tipula) 8: 23. 
Marginatus (Henops) 
165. 
Marginatus (Philonthus) 
1: 182, 212; 10: 207. 
Marginatus (Rhyparochro- 
mus) 8: 72. 
Marginatus (Staphylinus) 
1: 182, 212. 
Marginatus (Syromastes) 
1: 137, 207; 4: 47, 134. 
Marginella (Cicindela) 2: 


11. 

Marginellus (Tachinus) 10: 
208. 

. Marginepunctatus (Gonia- 
notus) 8: 72. 

Marginipennis (Anthia) 2: 
13. 

Maritima (Amara) 1: 157. 

Maritima (Bucculatrix) 2: 


134. 

Maritimana (Coccyx) 10: 
18, 22. 

Maritimus (Scolioplanes) 
10: 35, 44, 138, 144. 

Marmorata (Cetonia) 1: 
50; 2: 211. 

Marmorata (Idioptera) 2: 
191. 

Marmorata (Tipula) 8: 21. 

Marmoratus (Limnophilus) 
5: 120, 130, 212. 

Matronalis (Nemeophila) 
8: 24. 

Maturna (Melitza) 1: 106; 
8: 61, 168, 181. 

Mauritanica (Trogosita) 1: 
102; 10: 16. 

Maurorufus (Raphirus) 10: 
199. 

Maurus (Anoplochilus) 2: 
18. 


Maurus 
122. 
Maurus (Otiorhynchus) 1: 

182, 212; 10: 196, 199, 
207. 
Maxillosa(Manticora) 2: 9. 
Maxillosus (Creophilus) 
10: 196. 


(Eurygaster) 1: 


Maxillosus (Mallodon) 1: 


103. 
Maxima (Reticularia) 9: 
26. 
Mayrana (Teras) 9: 170. 
Mecinus 6: 53, 91. 
Medon 8: 190, 207. 


5:| Medusa (Erebia) 4: 14; 


6: 143. 
Megacephala 2: 9. 
Megacephala (Acronycta) 

8: 25. 

Megacephalus (Olisthærus) 

5: 164; 10: 210, 214. 
Megachile 6: 164; 8: 

62, 168; 10: 156, 159. 
Megera (Pararge) 1: 106; 

5: 53, 91. 
Megalonotus 2: 8s, 


Megalonychus 2: 14. 

Megalops (Gypona) 4: 
107. 

Megamelus 1: 204. 

Megastigmus 38: 183, 
186. 

Megilla 5: 165. 

Megophthalmus 1: 


203, 

Meigeni (Psiloconopa) 2: 
205. 

Melaleuca (Anarta) 1: 4, 
8; 4: 10, 25, 54, 69, 
79, 83; 5: 142, 164; 
9: 124; 10: 208. 

Melaleuca (Noctua) 1: 8. 

Melanaria (Anthia) 2: 13. 

Melanarius (Hemiteles) 2: 


49, 59. 

Melanarius (Hydroporus) 
10: 198. 

Melanarius (Pompilus) 7: 


164. 
Melancholicus (Corymbi- 
tes) 1: 194. 
Melanocephala (Gypona) 
2: 30. 
Melanocephalum(Cercyon) 
10: 207. 
Melanocephalum (Trochi- 
lium) 8: 121, 160, 


Melanocephalus (Calathus) 
10: 195. 

Melanocephalus (Hydro- 
porus) 10: 200. 

Melanocephalus (Litho- 
bius) 10: 38. 


Melanocephalus (Othius) 
8: 187, 206. 
Melanocera (Atheta) 10: 


196. 
Melanocera (Homalota) 
8: 190, 207. 


Melanoceros (Tipula) 2: 
28. 

Melanocerus (Lygæns) 2: 
82. 


Melanocerus (Scoloposte- 
thus) 2: 82. 
Melanomos (Setina) 6: 


149. 

Melanopa (Anarta) 1: 4, 
9, 12, 93; 4: 79; 6 
197,212; 10: 195, 205. 

Melanopa (Noctua) 1: 9. 

Melanoptera (Emydia) 3: 


150. 
Melanoptera (Oligostomis) 
1: 68. 


Melanoptera (Scolia) 8: 
11; 9: sıo, 
Melanotis (Ichneumon) 1: 


76. 
Meligethes 1: 193. 
Meliloti (Zygæna) 7: 102. 
Melinus (Hypophlaus) 1: 


102. 

Melitæa 1: 47, 48, 100, 
106; 8: 154; 4: 69, 73; 
6: 189, 193, 222; 8. 
61, 68, 168, 181; 9: 45. 

Melittobia 10: 156, 159. 

Mellonella (Galleria) 7. 
6, 121. 

Mellyi (Anthia) 2: 13. 

Meloé 1: 177, 211: 2: 
7, 58, 212. 

Melolontha 1: 50: 2: 
51, 59; & 43; 6 154 
8: 27, 28, 73. 154 
172, 187, 202. 204; 
9: 10, 12—15,21, 157, 
158; 10: 6, 217. 

Mendica (Spilosoma) 3: 
189, 226. 

Mendicus (Pachymeras) 8: 


99. 
Menetriesi (Carabus) 3 
155. 
Menetriesii (Caradrina) 2: 
216, 220; 6: 21 3; 9:103. 
Menida 8: 87. 
Menthastrı (Spilosomæs! I: 
47. 





Menyanthidis (Acronycta) 
4: 76; 5: 189, 226. 
Mercurialis (Tropiphorus) 

10: 196. 
Meridiana (Musca) 5: 137, 
219. 
Meringopus 7: 24. 
Merioptera (Heterotoma) 
8: 64, 103. 
Merisus 8: 129, 130. 
Mesochorus 7: 83, 1373 


Mecoleius 4: 152. 

Mesovelia 1: 114; 8: 
165, 166; 7: 150, 202. 

Mesoveliina 8: 165, 
166. 

Messingiella (Eidophasia) 


1: 55. 
Metallica (Cetonia) 6: 155, 
9: 42. 
Metallica (Hylotoma) 5: 
6 


165. 

Metallica (Simplocaria) 8: 
188, 206. 

Metallicana (Penthina) 4- 
86; 10: 203, 205. 

Metallicus (Hypocaccus) 
9. 48 


Metamorphoser, arktiske 
sommerfugles, 4: 9, 52. 

Metatropis 2: 67, 71. 

Meteorica (Musca) 8: 9, 
140. 

Meticulosa (Brotolomia) 
8: 69. 

Mevesi (Lythria) 6: 212. 

Meyeri (Trioza) 1: 205. 


Miana 5: 72. 
Miata (Cidaria) 1: 48; 7: 


104. 
Micacea (Hydreecia) 7: 
103; 10: 2, 4, 7. 
Micans (Polydrosus) 1: 
179, 212. 
Micans (Silpba) 2: 17. 
Micans (Tipula) 3: 22. 
Micra 1: 17, 21 
Micrasema 5: 


Microcephala (Tipula) 9: 


138. 
Microcephalus (Ateuchus) 
2: 20. 
Microcephulus (Necropho- 
ras) 1: 193. 
Microcerus 9: 153. 
Microdonta 2: 209. 


Microgamma (Plusia) 9: 


45, 
Microgaster 7: 39, 81, 
137; 10: 136. 
Microgastri (Diplolepis) 
7: 83, 137. 
Microgastris (Pteromalus) 
2: 83, 137. 
Micropeplus 1: 193. 


‘Microphthalmus (Scioco- 


ris) 1: 124, 125. 
Microphysa 7: 34. 
Microps (Lithobius) 8: 39, 

40; 10: 35, 40, 137, 144. 
Microptera (Chermes) 2 

158. 


_Microptera (Macrodema) 


1: 203. 

Microptera (Merisus) 8: 
130. 

Micropterna 5: 127. 

re M 2 aerodema) 
2: 87; 7: 

Micropterus (Calathus) 10: 
210. 

Micropterygides 4: 
212, 226. 

Micropteryx 4: 215, 
226; 5: 37, 88; 6: 203. 

Microvelia 8: 167. 

Migrator (Spilocryptus) 4: 
30. 

Migratoria (Oedipoda) &: 
169. 

Migratorins (Pachytylus) 


2: 2, 55. 
Militaris (Oniticellus) 2: 


22. 
Millefolii (Casigneta) 2: 
96. 
Mimmi (Gaurodytes) 6: 
Minator (Cryptus) 7: 25, 


29. 
Minax (Cicindela) 2: 10. 
Mineringsspindlar 2: 2. 
Minima (Chrysopa) 5: 169. 
Minima (Lycæna) 7: 102. 
Minimus (Cupido) 1: 105. 
Ministrana (Tortrix) 4: 84; 
10: 205. 
Ministranus (Lophoderus) 
9: 183. 
Minki (Delpbax) 1: 207. 
Minor (Berytus) 1: 206. 
2: 68, 69, 71; 5: 170. 
Minor (Hylesinus) 9: 157. 


39 


Minor (labia) 9: 119. 
Minor (Nabis) 5: 184. 
Minor (Necydalis) 6: 168. 
Minor (Phryganea) 1: 4 
Minor (Trichostegia) 1 


74 
Minorata (Cidaria) 10: 


200. 
Minusculana (Cnephasia) 
9: 192. 
Minute” (Gracilia) 2: 212. 
Minuta (Helomyza) 4: 


177. 
Minutissima (Sigara) 6: 
168. 
Minutus (Halticus) 5: 197. 
Minutus (Iulus) 10: 35, 
120, 130, 142, 145. 
Minutus (Platygaster) 8: 
130. 

Minutus (Priocnemis) 7: 
168. 

Minutus (Stenocranus) 1: 


205. 
Mirifica (Phyllocnema) 8: 


195. 
Miriformis (Myrmus) 1: 


144; 4: 47; 2: 32. 
Miris 1: 207; 6: 182. 
Mirperus 8: 91. 
Miscodera 2: 211; 10: 

211. 

Miselia 1: 47; 7: 40; 

8: 22. 


Miser (Limnophilus) 5: 


123. 
Misippus (Hypolimnas) 2: 
4, 40, 56. 
Mitterbacheriana (Phox- 
opteryx) 10: 109, 111. 
Mixta (Orrhodia) 7: 103. 
Mixtanum (Teras) 9: 164, 
171. 
Mixtum (Chironomus) 4: 
181. 
Mixtus (Lasius) 8: 134, 
143, 144, 145. 
Mixtus (Mesoleius) 4: 15 3. 
Mnemosyne (Doritis) 1: 
101; 2: 209. 
Mnemosyne (Parnassius) 


1: 105; 8: 152, 161; 
7: 102. 
Mniusa 3: 154. 


Modeeriana (Tortrix) 9: 


173, 177. 
Modesta (Gypona) 4: 107. 


40 


Modesta 
201. 
Modestalis (Herminia) 8: 


(Limnobia) 2: 


55. 
Modestus(Chiænius) 2: 14. 
Modestus (Lygæus) 2: 75. 
Modestus (Oxycarenus) 2: 


74. 

Meerens (Baryodma) 16: 
204. 

Meesta (Noctua) 1: 8. 

Meestus (Aradus) 8: 74, 
81. 

Molitator (Chironomus) 9: 


99. 
Molitor (Tenebrio) 1: 102. 
Molitorius (Ichneumon) 8: 
65, 6: 172, 218; 7:49. 
Molliculus (Notus) 1: 203. 
Mollis (Carabus) 1: 183, 


213. 
Mollis (Curculio) 1: 179, 


212. 
Molochinus (Qvedius) 10: 
195. 
Molytes 4: 47. 
Moma 6: 213, 
Monanthia 8: 113, 119, 
120, 163. 
Moneta (Noctua) 4: 30. 
Moneta (Plusia) 7: 87. 
Mongoma 9: 136. 
Monilis (Tanypus) 8: 83, 
103. 

Monochamus 1: 195; 
0: 51, 53, 134, 135. 
‘Monodon (Onthophagus) 

2: 21, 
Montana (Erioptera) 2: 
8 


189. 
Montana (Trichosticha) 2: 
8 


189. 

Montanata (Cidaria) 1: 48; 
4: 82; 6: 151, 200, 224. 

Montanus (Lygus) 8: 64, 
102. 

Montanus (Philopotamus) 
5: 169. 

Monticola (Plennocampa) 
5: 165. 

Monticola (Cryptus) 5: 
190, 227 

Monticola Ichneumon) 7: 
17. 

Monticola (Iocerus) 9: 6. 

Monticola (Otiorhynchus) 
10: 204. 


Monticola(Phygadeuon) 7: 


17. 
Montivagus (Berytus) 2: 
68, 69, 71. 
Montivagus(Iulus)10: 131. 
Mordax (Rhagium) 10: 
206, 210. 
Mordella 1: 194; 8: 154. 
Morio (Allecula) 2: 212; 
4: 45. 
Morio (Atractotomus) 5: 
171. 
Morio (Catops) 10: 196. 
Morio (Cydnus) 1: 118. 
Morio (Limnobia) 2: 203. 
Morio (Philonthus) 2: 15. 
Morio (Psocus) 1: 96. 
Morio (Sehirus) 1: 118; 
4: 47. 
Morionella (Sciara) 4: 183. 
Morionellus (Nematus) 4: 
144. 
Mormidea 1: 128. 
Morpho 2: 43. 
Mortisaga (Blaps) 1: 102, 


194. 

Mortuorum (Atheta) 10: 
204. 

Moschator (Cryptus) 7: 
19, 20, 25, 27. 

Moschatus (Cerambyx) 1: 


50. 
Mucronella (Theristis) 1: 


3. 
Mucronellus (Schoenobius) 
8: 215, 220. 
Multipictus (Ichneumon) 
1: 31, 32. 
Multiponctata 
10: 199. 
Multisetosa (Scatomyza)4: 


(Blethisa) 


174. 

Munitata (Cidaria) 4: 82; 
6: 151; 10: 206. 

Marina (Arsilonche) 6: 
212. 

Murina (Erioptera) 2: 189. 

Murina (Limnobia) 2: 
203. 

Murina (Simyra) 1: 37, 92. 

Murinaria (Fidonia) 4: 89. 

Murinus (Dermestes) 1 


193. 
Murinus (Schizochilus) 10: 
6. 


19 
Muripennella (Casigneta) 
2: 96. 


Murmidius 1: 102. 

Musca 1: 151; & 137. 
219; 8: 9. 140; 9: 4, 
5, 8, 26, 32, 39. 

Muscæ (Empusa) 9: 5. 

Muscaria (Alophors) 1: 
18, 

Muscarım (Pteromales) 
& 204, SN 6: 183; 
220; 9: 3 

Mascorum (Geratocombus) 
1: 205. 

Muscorum (Leptothorsx) 
8: 135, 150, 151; & 
44. 159. 

Musculana (Tortrix) 9%: 
173, 178. 

Museorum (Anthrenus) 4: 


41. 

Mussehliana (Coccyx) % 
142; 10: 19, 25. 

Mutabilis (Adimonia) 1: 
196. 

Mutabilis (Lithobius) 10: 
42, 137: 144. 

Mutica (Ephemera) 8: 174. 

Muticus (Betis) 8: 175, 
177, 204. 

Mutilatus (Dolerus) §: 165. 

Mycerina (Charaxes) 10: 
191, 192. 

Mycetochares 1: 194. 

Mycetophaga (Baryodma) 
10: 215. 

Mycetophila 4: 190. 

Mycetoporus 8: 190, 
207; 8: 164, 168. 

Myelois 5: 58. 

Mygindana (Euchromia) 
10: 62, 63. 

Mylitta (Anthersea) 1: 176. 

Myllena 6: 159; 10: 


199. 

Myleechus 10: 196. 

Myodocharia 2: 75, 76. 

Myodochina 2: 63, 75. 

Myopa 1: 152. 

Myops (Rhysotrachelas) 
2: 13 

My riopoda 10. ‘4 

Myrmecocela 4: 88 

: | Myrmecophilus (Othins) 
8: 188, 206. 

199, 


Myrmedobia 7 : 34. 
Myrmeleon 9: a. 








Myrmica 8: 134. 137, 

138 147, 7: 48; 
155; 9: 56. 

Myrmicide 8: 135, 137. 
145. 

Myrmus 1: 141, 
4: 47; 7: 32. 

Myror, svenska, 
ning öfver 8: 127. | 

Myrtilella (Nepticula) 2: 


144; 
förteck- 


129. 

Myrtillana (Anchyloptera) 
10: 112. 

Myrtillana (Phoxopteryx) 
4: 87; 6: 202; 10: 203. 

Myrtillata (Gnophos) 6 


213. 
Myrtilli (Anarta) 1: 4, 5, 


Myrtilli (Noctua) 1: 5. 
Mystacides 6: 168. 
Mysticus (Malthodes) 1: 


194. 
Mysticus (Nematus) 4: 


145. 

Mäklin, F. W., nekrolog 
4: 6, 51. 

Mäklini (Ichneumon) 1: 
84; 5: 65. 

Mäklini (Napochus) 1: 
193. 

Märgborren se Hylesinus. 

Märkelii (Triarthron) 8: 


155. 

Möller, G. F.. nekrolog, 
10: 181, 190. 

Möller, P. von, nekrolog 
8: 67, 92. 

Môlleri (Ichneumon) 5: 


63, 92. 
Mölleri (Lioterphus) 10: 
184. 


Nabina 5: 175, 179. 

Nabis 5: 179: 7: 34. 

Nævana (Rophobota) 10: 
108. 

Nævum (Micrasema) 5: 


129. 

Najas (Cimex) 8: 170, 171. 

Najas (Gerris) 8: 168, 170. 

Nana (Alophora) 1: 20. 

Nana (Blennocampa) 5: 
165. 

Nana (Coccyx) 10: 20, 
27. 


Nana (Diantheecia) 8: 25. 


8: | Nana (Habroloma) 1: 194. 


Nanus (Mycetoporus) 5 
168. 


Napææ (Pieris) 6: 140. 
Napeeus (Ichneumon) 1: 


26. 
Napi (Pieris) 4: 36; 6: 
140, 156, 192, 214; 


10: 195, 202, 205. 
Napi (Psylliodes) 1: 195, 
Napochus 1: 193. 
Nasalis (Oestrus) 8: 9, 

140. 

Nasicornis (Oryctes) 2: 
212; 9: 112; 10: 85, 
87, 149, 151, 178. 

Nasiterna 2: 179, 191, 


219. 

Nastes (Colias) 2: 213, 
220; 4: 141, 194; 5: 
203, 230; 6: 189, 222. 

Nasutus (Spilocryptus) 4: 


31. 
Natalensis (Clerus) 2: 17. 
Natalensis (Feronia) 2: 14. 
Natalensis (Harpalus) 2 


14. 

Natalensis (Lampyris) 2: 
17. 

Natalensis (Scatobius) 2: 
8 


18. 

Naucorides 1: 115. 

Neæretus 8: 92. 

Neastus 4: 154. 

Nebria 1: 182, 184, 213; 
2: 211; 5: 164; 10: 196, 
210, 211. 

Nebulata (Cidaria) 4: 83; 
6: 200, 212, 213. 

Nebulosa (Aphalara) 2: 
152, 168, 170, 175. 

Nebulosa (Mamestra) 7: 
40; 8: 25, 68; 9: 96. 

Nebulosa (Phryganea) 1: 
6 


9. 
Nebulosana (Penthina) 4: 
86; 6: 151, 201; 10: 


205. 
Nebulosana (Sericoris) 10: 
98, 103. 
Nebulosus (Gaurodytes) 9: 
48. 
Nebulosus (Limnophilus) 
5: 121. 


Nebulosus (Trapezonotus) 
8: 66. 


41 


Necrobia 1: 102. 

Necrophorus 1: 193; 9: 
3. 

Necydalis 2: 212; 6: 
168. 

Negastrius 2: 212; 5: 


167. 
Neglecta(Liburnia) 1:208, 
217. 
Neglectus (Gammarus) 10: 


200. 
Neglectus (Harpalas) 1: 
192. 
Neides 2: 67, 69; 7: 32. 
Nekrologer: N. Westring 
8: 9, 99; A. W. Malm 
8: 157, 161; F. W. 
Mäklin 4: 6, 51; N. E. 
Forssell 4:97, 120; P. v. 
Möller 5: 69, 92; J. 
C. Echiödte 5: 101, 207; 
O. J. Fâhræus 5: 111, 
209; A. F. Regnell 5: 
191, 227: H. F. H. 
R. Gadamer 6: 177, 
219; C. O. Hamnström 
7: 159, 203; H. J. Eke- 
berg 10: 161, 163; A. 
E. Holmgren 10: 165, 
173; G. F. Möller 10: 
181, 190. 
Nemadus 2: 211. 
Nemasoma 10: 77. 
Nematocera 2: 177. 
Nematus 8: 179, 185, 
186; 4: 143; 5: 96, 
165, 185, 206; 7: 4, 
88, 120; 8: 113. 
Nemeobius 1: 106. * 
sophila 1: 47; 6 
Ne Ts: 
Nemesia 2: 2, 54. 
Nemocoris 1: 138, 139. 
Nemophora 5: 59; 6: 
202; 10: 206. 
Nemoralis (Anthocoris) 8: 
193, 194, 208. 
Nemoralis (Carabus) 1: 
50; 1: 192; 2: 211. 
Nemoralis (Limnophila) 2: 


195. 
Nemorella (Cerostoma) 9: 


45- 
Nemorellus (Periclymeno- 
bius) 1: 61. 
Nemorensis (Geophilus) 
10: 45. 


42 

Nemorensis (Iulus) 10: 
117. 

Nemorensis (Schendyla) 


N Tram (Anthocoris) 8: 


Neottigiossa 1: 
126, 207. 
Nephrotoma 2: 184; 8: 


15. 

Nepidæ 1: 115. 

Nepticula 2: 125, 174; 
6: 203. 

Nepticulina 2: 124. 

Nerii (Deilephila) 7: 115, 
143. 

Nerverna i vingarne hos 
vissa insektgrupper 1: 
154; 2: 2, 55. 

Nervosa (Alophora) 1: 19. 

Nervosa (Anabolia)5: 124. 

Nervosa (Aphalara) 1: 
205; 2: 150, 151. 168, 
170. 

Nervosa (Siganorosis) 2: 


123, 


94. 

Nervosus (Nabis) 5: 182. 

Nervosus (Stenopsocus) 1: 
94, 95. 

Nervosus (Synergus) 3: 
182, 183. 

Neuraphes 8: 154. 

Neureclipsis 5: 134, 
216, 

Neuronia 1: 47, 65—68, 
70; 4: 25. 

Neustria (Bombyx) 7: 87. 

Nezara 8: 86. 

Nicolasi (Campylomma) 5: 


200. 
Nicoleti (Acridocephala) 7: 


94. 
Nictitans (Hadena) 7: 60. 
Nictitans (Hydreecia) 1: 
47; 7: 103. 
Niger (Bætis) 8: 175, 177, 


205. 

Niger (Calinius) 5: 203, 
231; 6: 182, 220; 9: 35. 

Niger (Lasius) 8: 134, 143, 
144, 145; 5: 190. 227; 
9: 56, 91. 

Niger (Pompilus) 7: 163, 

Niger (Triphleps) 1: 202. 

Nigerrimus (Atractodes) 
4: 151. 


Nigra (Ephemera) 8: 174. 

Nigra (Phryganea) 5: 137, 
220. 

Nigra (Tipula) 8: 29. 

Nigricans (Agrotis) 6: 212. 

Nigricans (Ischnocoris) 2: 
88. 

Nigricaria( Hibernia) 8: 69. 

N igriccps (Euryproctus) 

Nigriceps (Limnophilus) 
5: 


Nigricomella (Bucculatrix) 
2: 132. 
Nigricomis (Amara) 6: 


(Carpocoris) 
1: 128, 207. 

Nigricornis (Chlænius) 1: 
192. 

Nigricornis (Ctenophora) 
8: 16. 

Nigricornis (Ichneumon) 
1: 24; 6: 171, 218. 
Nigricornis (Stenophylax) 

5: 126. 
Nigricornis (Torymus) 8: 


(Trioza) 2: 


Nigrifrons (Lithobius) 10: 
35, 36, 136, 144. 

Nigrifrons (Polyblastus) 
4: 154. 

Nigrina (Cantharis) 2: 17. 

Nigrina (Feronia) 2: 14. 

Nigrina (Orthostira) 1: 
203; 8: 114, 115. 

Nigrinus (Ernobius) 1: 
194. 

Nigripalpis (Agabus) 8: 
188, 189, 206, 207. 
Nigripennis (Aptinus) 2: 

11 


Nigripes (Scatomyza) 4: 
172. 

Nigripes (Semiotellus) 8: 
130. 

Nigrita (Anarta) 1: 15 

Nigrita (Cydnus) 1: 117. 

Nigrita (Otiorhynchus) 1: 
181, 212. 

Nigrita (Philonthus) 10: 
208. 

Nigrita (Psylla) 2: 166, 
159, 161, 169, 171; 
öd: 170. 


Nigritarius (Ichneumon) 
1: 8s. 
Nigritulus (Aphodius) 2: 


N igritalus (Gabrius) 10: 


198. 
Nigriventris (Nematus) 4: 
146. 
Nigriventris (Rhizobius) 
4: 47. 
Nigriventris (Staphylinas) 
2: 


15. 
Nigro-seens (Gaurodytes) 
Nino alis 


4: 102, 
Nigrolineata (Tetyra) 1 
124, 
Nigro-lunata (Anarta) 1:9. 
Nigropilosa (Phryneta) 7: 


(Gypona) 


92. 
Nigro-punctatus (Grammo- 


taulius) 6: 119. 
Nigrosericeata (Eupithe- 
cia) 9: 18. 


Ninguis 2: 183, 206, 


219. 
Niobe (Argyanis) 1: 49, 
106; 7: 38; 8: 23; 9: 
105. 
Niptus 2: 212. 
Nireus (Papilio) 2: 45. 
Nisoniades 1: 46, 107, 
165. 
Nitida (Amara) 1: 192. 
Ni (Baryodma) 10: 


N itida g(Orthosia) 8: 69; 
9: 96. 

Nitida (Ptiolina) 4: 162. 

Nitida (Semblis) 4: 141. 

Nitidicollis (Chiroaomus) 


4: 179. 
Nitidicollis (Limnophila) 
2: 196. 


19 
Nitidipes (Cicindela) 2: 9. 
Nitidula (Coelopa) 4: 178. 
Nitidula Seems) 3: 
134, I 
Nitidulas 5 ei 10. 


196, 
Nitidulus (Aphodius) 1: 
193. 
Nitidus (Grammotaalius) 
6: 118. 
Nitidas (Stenas) 8: 190, 
208. 








Nitidus (Teredus) 2: 210; 
4: 47. 

Nivalis (Bombus) 4: 161; 
5: 164, 165; 10: 195. 

Nivalis (Helophorus) 10: 


198. 
Nivalis (Nebria) 5: 164. 
Nivalis (Phygadeuon) 


149. 
Nivcanum (Teras) 9: 163, 
Nivcipalpis (Cordylura) 4: 


176. 
Nobilis (Trichius) 1: 50. 
Noctiluca (Lampyris) 1: 
50; 2: 1017, 117. 
Noctilucus (Pyrophorus) 
1: 102. 
Noctua 1: 5, 6, 8, 9, 
12, 13, 15, 33; 36, 48, 


93; 2: 216; 4: 30; 
136, 219; 7: 8, 60, 
124, 136. 


Nodicornis (Tipula) 8: 18, 
27. 

Nodalosa (Dasyptera) 2 
186. 

Nodulosus (Scytonotus) 
10: 73. 

Nola 5: 96, 148, 206; 
6: 195. 

Nomada 10: 156, 159. 


Nopoiulus 10: 113, 
Nordenskiöldii (Aptesis) 


4: 149. 
Nordenskidldi (Aricia) 4: 
66 


166. 

Nordqvistii (Rhampho- 
myia) 4: 164. 

Noricana (Penthina) 10: 
112. 

Noricus (Iulus) 10: 124. 

Norna (Chionobas) 5: 96, 
205. 

Nome (Oeneis) 4: 36, 56, 
66, 75: 6: 194, 223; 
4: 37; 9: 48, 124: 10: 
109, 193. 

Nossibeensis (Allæorrhyn- 
chus) 8: 105. 

FE Bo (Aspongo- 
pus) 8 

NÉsibeensis (Coranus) 8: 


106. 

Notatus (Hydroporus) 1: 
193. 

Notatas (Pissodes) 8: 30. 


‘ 


Nothum (Brephos) 4: 3, 


37, 51, 56. 
Nothus (Ichneumon) 1: 
6 


26. 

Notidobia 5: 128. 

Notiophilus 6: 159; 10: 
196, 210. 


4: | Notodonta 1: 47; 4: 10, 


20, 53; 2: 36, 39; 8: 

23, 25, 61, 168, 182, 

204; 9: 46. 
Notonecta 9: 107. 
Notonectide 1: 116. 


N otndana (Coccyx) 10: 


Notula (Megamelus) 1: 
204. 

Notus 1: 203, 208. 

Novangliz (Pieris) 6: 140, 


214. 
&: | Noxialis (Cuterebra) 7: 
181 


Noxialis (Dermatobia) 7: 
181. 
Nubeculosa (Limnobia) 2: 


199, 
Nubeculosa (Tipula) 8: 20. 
Nubigena (Calathus) 1: 
184; 5: 166; 10: 195. 
Nubilana (Cnephasia) 9: 


190, 193. 
Nubilus (Bathysolen) 1: 


139. 

Nubilus (Coreus) 1: 139. 

Nubilus (Macrolophus) 1: 
199, 215. 

Nubilus (Peritrechus) 2: 
92; 8: 65. 

Nucum (Balaninus) 8: 4, 
136. 

Nucum (Pimpla) 8: 4, 136. 

Nudaria 8: 6 

Numeria 1: “8. 

Nyctemerana (Teras) 9: 


165. 

Nylandriella (Nepticula) 
2: 126. 

Nymphalides 1: 155, 
165. 

Nysius 1: 199, 203, 206, 
207, 215; 2: 63, 64; 
4: 47. 


Obelisca (Agrotis) 9: 17. 
Oberea 2: 212. 
Oberti (Stephanitis) 8: 118. 


43 


Oberti (Tingis) 1: 204. - 
Obesa (Alophora) 1: 18. 
Obesa (Gypona) 4: 102. 
Obesus (Hister) 2: 17. 
Obfuscaria (Gnophos) 6: 


213. 

Obliqua (Psylla) 2: 161, 
168. 

Obliqua (Trioza) 2: 166: 
16 


109. 
Obliquam (Bembidion) 8: 
189, 207. 
Oblonga (Platysoma) 1: 
193. 
Oblongopunctata (Fero- 
nia) 10: 207. 
Obscura (Argynnis) 6: 142. 
Obscura (Donacia) 1: 195. 
Obscura (Erioptera) 2: 190. 
Obscura (Ernocharis) 1 
194. 
Obscura (Leptura) 2: 173. 
Obscura (Neottiglossa) 1: 


127. 
Obscura (Orthostira) 8: 
116, 


Obscura (Polyommatus) 6: 
212; 9: 48. 

Obscurata (Anaitis)2: 122; 
6: 199, 212. 

Obscurata (Chætopteryx) 
5: 164, 169. 

Obscurella (Libumia) 1: 
207. 

Obscurior (Cucullia) 5: 


72, 6: 202, 223. 

Obscuripes (Cryptus) 7: 
23, 29. 

Obscuripes (Nematus) 4: 
144, 145. 

Obscaripes (Trichosticha) 
2: 18 

Obscuras (Cryptus) 7: 22, 
24, 28. 

Obscurus (Elater) 2: 53, 
60. 


Obscurus (Illybius) 1: 193: 
Obsoleta (Dasystegia) 1 


74, 75. 
Obsoleta (Phryganea) 1:74. 
Obsoleta (Tipula) 8: 21. 
Obtusicornis (Onthopha- 
gus) 2: zı. 
Obtusiventris (Pompilus) 
7: 160. 
Obtusus (Graphipterus) 2: 


44 


-Obtusus (Lygus) 5: 196. 
_Obtusus (Trochalus) 2: 19. 
Oceipitalis (Nematus) 


144. 
Occulta (Agrotis) 8: 25. 
Occupator (Exephanes) 1: 


Ocellata (Cidaria) 1: 48. 

Ocellata (Smerinthas) 7: 
36; 10: 2 

Ochracea (Erioptera) 2: 
18 


9. 
Ochracea (Limnophila) 2: 


195. 
Ochracea (Tipula) 8: 26. 
Ochraceella(Myrmecocela) 
4: 88. 
Ochrata (Acidalia) 1: 48. 
Ochroleuca (Noctua) 7: 


64. 
Ochroleucana (Penthina) 
10: 56, 61. 
Octogesima(Cymatophora) 
2: 214, 220; 9: 96. 
Octolineata (Tipula) 8: 


23. 
Octomaculana (Cnephasia) 
9: 191. 
Octomacuets (Stelis) 10: 
156, 15 
Ocalaris (Cymatophors) 2: 
214. 
Oculatus (Pachymerus) 2: 
88. 
Oculea (Apamea) 7: 70. 


Oculea (Hadena) 7: 64. 
Odezia 1: 48. 


Odontogaster (Gerris) 8: 


169, 172. 
Odontoloma 2: 20. 
Odontoptera 1: 48. 
Odontopus 8: 92. 
Odontoscelis 1: 119, 

120. 

Oecophora 4: 88; 6: 

203, 224. 

Oedipoda | 8: 126 213; 

5: 169. * 
Oehlmanniella(Incurvaria) 

10: 208. 

Oenectra 9: 160, 185. 
Oeneis 1: 164, 196, 215; 

4: 10, 11, 36, 52, 56, 

66, 75; 5: 139, 168; 

6: 194, 223; 7: 16, 37, 

127, 151, 202; 9: 48, 

124; 10: 85, 193, 209. 


Oestrus 4: 165; 7: 173, 
205; 8:9, 140; 10: 213. 


4: | Ogyris 5: 190, 227. 


Oiceoptoma 6: 155, 
215. 

Olens (Go£rius) 9: 20. 

Oleracea (Eurydema) 1: 


130. 
Oleracea (Haltica) 10: 


2, 4. 
Oleracea (Tipula) 8: 25. 
Olerella (Siganorosis) 


94- 
Oligostomis 1: 65, 67, 


69. 
Oligota 10: 196. 
Oligotricha 1: 75. 
Olindia 9: 161, 194. 
Olinx 8: 183, 184, 185. 
Olistherus 5: 164; 10: 
210, 214. 
Olivacea (Gypona) 2: 24. 
Olivana {(Sericoris) 10: 
98, 10 
Olivata (Cidaria) 8: 8, 81, 
103, 210. 
Ollonborren, se Melolon- 
tha. 

Olophrum 8: 190, 208; 
10: 196, 199, 210. 
Omalium, se Homa- 

lium. 
Omosita 10: 16. 
Oniticellus 2: 22. 
Onitis 2: 20 
Onocheta 2: 18. 
Onthophagus 2: 21. 
Oodes 2: 14. 
Opaca (Alophora) 1: 20. 
Opaca (Phasia) 1: 21. 
Opaca (Silpha) 6: 155, 
215; 10: 196. 
Opaca (Tipula) 8: 23. 
(Teras) 9: 170. 
Opacella (Psyche) 2: 214. 
Opatroides (Alphitobius) 
1: 102. 
Ophion 7: 18. 
Ophonus 1: 192; 4: 46; 


Ophthalmicus 2: 73, 
90—92. 

Opilio 5: 29, 35. 

Opima (Tæniocampa) 2: 
214, 220; 8: 26. 

Opostega 2: 125, 131, 
174. 


Opsicætus 5: 177; 7: 


33. 
Optabilis (Harpalus) 8: 
189, 207. 
Optilete (Cupido) 1: 105. 
Optilete (Lycæna) 4: 73; 
7: 38; 9: 124; 10: 203. 
Opulenta (Polyhirma) 2 


13. 
Or (Cymatophora) 6: 213; 
8: 177, 204. 


2: | Orbiculatus (Coniporus) 1: 


194. 
Orbitulus (Lycæna) 6: 
150, 389, 222. 


Orbona (Agrotis) 8: 22. 
Orchestes 1: 182, 212; 
2: 6, 57; 8: 3, 30. 96, 
100; §: 200, 229: 4: 
159; 9: 41; 1@ 206. 
Orensis (Termes) 4: 11, 
22, 25. 
Orgyia 1: 47. 48; @: 8, 
38, 100; 8: 96. 
Oribates (Iulas) 10: 123. 
Orion (Copris) 2: 20. 
Orion (Lyczna) 1: 49: 
T: 36. 
Orion (Moma) 6; 213. 
Orissa (Sternocera) 2: 15. 
Ormyrus 8: 134. 
Ornatulus (Spilocryptas) 
4: 31. 
Ornatus (Cimex) 1: 130. 
Ornatus (Spilocryptus) 4: 
31. 


Orphus 2: 22. 
Orrhodia 7: 103; 9: 17. 
25. 


Orthocentrus 4: 155 
Ortholitha 1: 48. 
Ortholomus 1: 199.215, 


223; 8: 69, 184; 9: 96. 
Orthostira 1: 203, 305; 

8: 112, 114. 
Orthotylus 1: 199, 216; 


8: 63, 64. 
8: 185, 186. 
Oryctes 2: 17, 212; 9 
112; 10: 85, 87, 149, 
151, 178. 
Oryssus 8: 116. 
Oryzæ (Aïphitobius) 1 
102. 








Oryzæ (Calandra) 1: 102. 

Osbeckiana (Teras) 9: 165. 

Oscillator (Ichneumon) 5: 
66; 4: 25. 

Oscinis 5: 203, 231; 6: 
182, 220; 7: 146, 200; 
9: 33, 39 

Osmia 10: 159, 
214. 

Osmoderma 2: 211; 4: 
47; 5: 202, 230.. 

Osseana (Ablabia) 9: 189. 

Osseana (Sciaphila) 4: 79, 
85; 10: 205, 210. 

Ossianus (Argynnis) 4: 74; 
8: 


156, 


Otiorhynchus 1: 181, 
182, 195, 212; 10: 196, 
199, 204, 207. 

Ot ts 8: 187, 188, 206; 
10: 

Onyecanche:(Lithocolletis) 
4: 202. 

Oxyacanthe (Miselia) 1: 
47; 7: 40; 8: 22. 

Oxycarenina 2: 62, 74. 

Oxycarenus 2: 74, 75. 

Oxymorpha 8: 183; 7: 


Oxyopisthen 4: 97. 

Oxypoda 3: 190, 207; 
10: 196. 

Oxyteles 10: 196. 

Oxythyrea 2: 18. 

Ovalis (Murmidius) 1: 102. 

Ovalis (Pogonocherus) 1: 


195. 
Ovata (Onocheta) 2: 18. 


Pabulatricula (Hadena) 5: 


72. 
Pabulina (Tipula) 8: 19. 
Pacca (Sapyga) 7: 162. 
Pachnobia 4: 22, 53. 
70, 78; 6: 213. 
Pachycoleus 5: 170. 
Pachycoris 8: 10. 
Pachygrontha 8: 95. 
Pachyloides 8: 72. 
Pachylus 8: 72. 
Pachymerus 1: 207; 2: 
64. 77, 79, 83, 85 —90, 
93: 8: 66, 67, 68, 71; 


8: 99. 
Pachyprotasis 8: 115. 


Pachyrrhina 2: 184, 
208; 8: 13; 9: 140. 
Pachyta 1: 195; 8: 155. 
Pachytylus 2: 2, 55; 

8: 131. 
Pacta (Catocala) 8: 69. 
Padella (Hyponomeuta) 7: 
87; 9 43, 51, 53. 
Padellus (Hyponomeuta) 


Pæderus 2: 15: 9: 20. 
Peedisca 10: 32. 
Pagana (Tipula) 8: 29. 
Pagetana(Agrypnia) 1:75. 
Palemon (Carterocepha- 
lus) 2: 213, 220. 
Palæno (Colias) 1: 105; 
4: 45, 72; 6: 149, 192, 
223; 7: 38, 102, 152; 
8: 24. 
Palæno (Zerene) 1: 164. 
Palanderi (Aptesis) 4: 150. 
Paleaceus (Deltocephalus) 
1: 205. 
Pales (Argynnis) 1: 106; 
4: 16, 74, 129, 224; 


5: 164; 6: 149, 193, 
212; 7: 37, 152; 9: 
48; 10: 211. 


Palleana (Tortrix) 9: 174, 
181. 

Pallens (Oniticellus) 2: 22. 

Pallens (Xeronthobius) 1: 
103. 

Pallida (Anomala) 2: 18. 

Pallida (Gonioctena) 10: 
206. 

Pallida (Tæniocampa) 6: 
212. 

Pallida (Vanessa) 6: 193. 
Pallidana (Coccyx) 2: 143, 
144; 10: 20, 26, 27. 
Pallidipennis (Cydnus) 8: 

78. 


Pallidipennis (Ischnocoris) 
2: 88. 


Pallido-conspersa (Nezara) 
8: 86. 
Pallidula (Kelisia) 1: 205. 
Pallidus (Dicyphus) 8: 
192, 193, 208; 5: 170. 
Pallipes (Apion) 1: 195. 
Pallipes (Silo) 5: 129. 
Pallipes (Simulia) 6: 168. 
Pallipes(Tachinus)10: 207 
Pallipes (Trechus) 2: 14. 


45 


Palméni (Psylla) 5: 170. 

Palomena 1: 123, 127, 
206. 

Palorus 1: 102. 

Valpina (Pterostoma) 7: 
36; 8: 23. 

Paludata (Anaitis) 1: 48; 
2: 122; 4: 80; 6: 199, 
212, 

Paludosa 
10: 212. 

Paludosa (Ptychoptera) 8: 


(Branchinecta) 


30. 

Paludosa (Tipula) 8: 25. 

Paludum (Gerris) 8: 168, 
169. 

Paludum (Hydrometra) 8: 
170. 

Palustrana (Penthina) 4: 
‘86; 10: 203. 

Palustrana (Sericoris) 10: 

98, 102 
Palostris (Caradrina) 7: 


103. 
Palustris (Geophilus) 10: 

46. 
Palustris (Hydroporus) 10: 


200. 

Palustris (Notiophilus) 10: 
210. 

Pamera 8: 96. 

Pamphila 1: 107, 164, 
165, 200, 216. 

Pamphilus (Ccenonympha) 
1: 46, 107; 8: 24; 10: 
157, 159. 

Panagæus 2: 211. 

Panicea (Sitodrepa) 1: 194. 

Paniceum (Anobium) 8 
180; 4: 124, 223. 

Paniscus 6: 190, 227; 
7: 87; 9: 6. 

Panolis 6: 213. 

Panthea 5: 189; 7: 40; 
8: 22. 

Pantherina (Phryganea) 1: 
6 


7. 

Pantherinus (Clytus) 8: 
166. 

Pantilius 1: 206. 

Pautodapus (Limnophilus) 
5: 121. 

Panzerella (Nemophora) 
6: 202. 

Paphia (Argynnis) 1: 47, 
106, 164, 165; 6: 142; 
8: 24. 





46 


Papilio 1: 46, 104; 2: 
‚41, 57; 8: 195, 213; 
4: 59, 62, 115: 6: 139, 
157, 189, 191, 214, 
222; 1: 6, 122; 7: 37, 
39, 81; 8: 172, 202; 
9: 6, 9; 10: 2. 
Papilionaria (Geometra) 1: 


47. 
Papilionides 1: 155. 
Paradesmus 8: 39, 40, 
155: 10: 35, 71, 139, 
140, 144, 145. 
Paradoxus (Ateuchus) 2: 


20. 
Paradoxus (Rhipiphorus) 


: 45. 

Paralellaria (Epione) 6: 
213. 

Paraleria 8: 82. 

Parallelipipedus (Dorcus) 
8: 73. 

Parallelo-collis (Rhyzo- 
phagus) 1: 193. 

Pararge 1: 47, 49, 100, 
106, 156, 197; 5: 53, 
91; 7: 35, 130; 8: 24, 
68 


Pardina (Limnesia) 1: 169. 
Parenthesellum (Cerosto- 
ma) 1: 59. 
Parietinus (Opilio) 5: 35. 
Parilis (Plusia) 10: 193. 
Parisiana (Teras) 9: 166. 
Paristhmius 8: 94. 
Parnassius 1: 46, 105; 
8: 1§2, 161; 7: 37, 
102; 8: 180. 
Pareme 7: 90. 
Paropia 1: 203. 
Parra (Mesovelia) 8: 165. 
Parthenias (Brephos) 1: 
49; 4: 11, 37, 57; 6: 


197. 

Parthenie (Melitæa) 4: 
69, 73; 6: 189, 193, 
222. 

Parumpunctatus (Corizus) 
4: 47. 

Parumpunctatus (Rhopa- 
lus) 1: 142, 144, 207. 

Parva (Limnobia) 2: 203. 

Parva (Trichocera) 2: 197: 
4: 188. 

Parvipennis (Psylla) 2: 
158, 159, 168, 170. 

Parvula (Epuræa) 1: 193. 


Parvula (Orthostira) 1: 
203; 8: 114, 116. 

Parvula (Pamera) 8: 96. 

Parvalus (Brachinus) 2: 


11. 

Parvulus (Camptobrochis) 
5: 197. 

Parvulus (Nematus) 4: 
146 


46. 
Parvulus (Piezostethus) 4: 
136. 
Pasatus 2: 92. 
Pasiviana (Cnephasia) 9: 


192. 

Pastorella (Lithocolletis) 
4: 211. 

Patrobus 1: 183, 212, 
213; 10: 196, 199, 210, 
211. 

Pauper (Homaloplia) 2: 


19. 
Pauperata (Gypona) 2: 33. 
Pauropoda 10: 65, 134, 


139. 

Pauropodidæ 10: 66, 
135, 139. 

Pauropus 10: 35, 66. 

Pauxilla (Aricia) 4: 169. 

Pauxillum (Odontoloma) 
2: 20. 

Pavonia (Satumia) 2: 107, 
108; 4: 3, 20, 29, 30, 
50, 53, 55; 5: 142; 
6: 196; 7: 36; 8: 25; 


10: 3. 
Paykulli (Colymbetes) 10: 
200 


Pectinicornis (Ctenophora) 
8: 17. 
Pectinicornis (Elater) 1: 


50. 

Pectinicornis (Pyrochroa) 
10: 206. 

Pectoralis (Coquerelia) 8: 
8 


5. 
Pectoralis (Gypona) 2: 33. 
Pectoralis (Hydroporus) 
8: 155. 
Pedestris (Orthocentrus) 
4: 157. 
Pedestris (Pezotettix) &: 


170. 
Pedestris (Rhyparochro- 
mus) 3: 71. 


Pedestris (Sapyga) 7: 162. 
Pedestris (Stygnocoris) 2: 
91, 92. 


Pediacus 1: 194. 

Pedicia 2: ı80, 196. 

Pediculus 4: 41, 43; 
2: 7, 58. 

Pediopsis 8: 156. 
Pedunculatus (Pauropus) 
10: 67, 139, 144. 
Pedunculi (Amblymerus) 

8: 184. 
Pellonia 1: 47. 
Pellucens (Musca) 5: 137, 


219. 
Pellucidus (Glyphotælias) 
5: 118. 


Pelopæus ©: 13. 

Pelophila 5: 163; 6: 
146; 10: 199. 

Peltata (Scieva) 2: 5, 56. 

Peltatus (Badister) 1: 192; 
4: 46. 

Peltis 1: 193. 

Pempelia 4: 84. 

Pendularia (Zonosoma) 


10: 3. 
Pendulus (Helophilus) 8: 
10, 142. 
Penicillatus (Trox) 2: 22. 
Pennaria (Himera) 9: 96. 
Pennipes (Trentepohlia) 9- 
136. 

Pennsylvanicus (Campo- 
notus) 8: 41, 156. 
Pentandræ (Nematus) 8: 

185; &: 96, 206. 
Pentatoma 1: 123, 127, 
129; 4: 47, 133. 
: 114, 


Pentatomina 1: 116, 
122. 

Penthetria 4: 46. 

Penthina 4: 70, 85; €: 
151, 200; 8: 3, 135; 
10: 31, 53, 203, 205, 
208, 212. 

Penziana (Cnephasia) 9: 
190, 191. 

Percontationis (Plusia) 9: 


96. 

Peregrina (Psylla) 2: 155, 
169. 

Peregrinus (Aphodius) 2: 
22. 

Peribalus 1: 123, 127, 
205; 4: 47. 

Pericallia 6: 190, 227; 
8: 69. 











Periclymenobius 1: 54, 


Pesilitus 9 6. 
Perimeda 8: 97. 
Perineura 8: 116. 
Peringueyi (Erioptera) 9: 


129. 
Peritrechus 2: 85, 92; 
8: 65, 67. 

Peritrichia 2: 19. 
Perla (Bryophila) 8: 68. 
Perlata (Mordella) 8: 154. 
Perlatus (Cimex) 1: 127. 
Permixtana (Lobesia) 10: 


107. 
Pernyi (Antheræa) 1: 176. 
Perplexus (Pilophorus) 8: 


(Prostemma) 


Personatum (Sericostoma) 
5: 128. 
Personatus (Opsiccetus) 5: 
177, d: 33. 
Perspicillaris (Nematus) 
165. 
Perspicillata (Kelisia) 1: 
207. 
Perspicillata (Psylla) 2: 
160, 


Peryphus 3: 189, 207. 
Petalophora(Phyllocnema) 


8: 195. 
Petiolata (Pachyrrhina) 9: 
140. 
Petiolatus(Theates) 9: 151. 
Petræa (Caradrina) 2: 218, 
220; 5: 72, 189, 226. 
Peucedani (Zygana) 4: 


30, 31. 
Pexatus (Orthocentrus) 4: 
157. 
Pezomachus 4: 31; 10: 
. 186. 
Pezotettix 5: 170. 
Phacopteryx 5: 124. 
Phaedon 10: 204. 
Phzops (Betis) 8: 175, 


: 4181, 

Phalena 1: 33, 42; 7: 

Pbalenoides (Holostomis) 
: 66, 


Phalænoides (Neuronia) 


Phalænoides (Phryganea) 
1: 66, 67, 71. 
Phalangidernas anato- 
mi §: 26, 88 
Phalera 1: 47; 5: 190, 
227; 7: 87. 
Phalerata (Asagena)1:170. 
Phaseoli (Tychæa) 7: 15, 
127. 
Phasia 1: 
21. 
Phasiane 1: 47, 48. 
Phasinæ 1: 16. 
Philomyrmex 2: 74. 
Philonthus 1: 182, 212; 
2: 15; 8: 190, 207; 4: 
47, 10: 196, 199, 207, 
208. 
Philopotamus 5: 169. 
Phimodera 1: 120, 121. 
Phieas (Polyommatus) 1: 
46, 105; 6: 141, 192, 
214; 10: 205, 207, 211. 
Phlegmaticus (Magdali- 
nus) 1: 195. 
Phleothrips 8: 
122, 123, 125. 
Phoebe (Notodonta) 8: 
183. 
Pheeniceus (Pachymerus) 
8: 68, 70 
Phorodesma 6: 213. 
Phoxomela 2: 18. 
Phoxopteryx 4: 87; 
202; 10: 32, 108, 203, 
206. 


Phragmatobia 1: 47; 


205. 
Plracmitelles (Chilo) 2: 
215, 220. 
Phryganea 1: 65, 66, 
67, 69—71, 73, 74 
5: 129, 138, 211, 222; 
6: 167, 168; 7: 77, 79. 
Phryganeide 1: 64. 
Phryneta 7: 91, 92. 
Phthiria 8: 126, 213. 
Phthoroblastis 10: 49. 
Phygadeuon 4: 148; 7: 


16, 17, 18, 


120, 


Phygadicus 8: 73. 
Phyllocnema 8: 193. 
Phyllocnistina 2: 125. 
Phyllocnistis 2: 125, 
136, 174. 
Phyllodecta 6: 147, 
1§9,215;10:212—214. 


6: | Picicornis 


47 
Phyllæcus 4: 91; 5: 165; 
8: 116. 


Phyllotoma 8: 114. 
Phyllotreta 1: 195. 
Phymata 5: 174. 
Phymatidæ 5: 173. 
Phymatopus 1: 48; 2: 


105. 

Physatochila 3: 

120, 
Physodentera 2: 10. 
Physokermes 9: 124, 

126, 144, 148. 
Phytocoris 1: 199, 216. 
Phytonomus 1: 195. 
Picatus (Orthoperus) 5: 

167. 
Picea (Anisotoma) 10: 210. 
Picea (Lamproplax) 2: 79. 
Picea (Pædaria) 2: 20. 
Piceana (Tortrix) 9: 174, 


113, 


177. 

Picescens (Sirthenea) 8: 
109. 

Piceus (Alphitobius) 1: 
102. 

Piceus (Aphodius) 1: 193; 
10: 196, 199, 207. 
Piceus (Iulus) 10: 131. 
Piceus (Onthophagus) 2: 

21. 

Picicornis (Patrobus) 1: 
183; 10: 196, 211. 
(Stenophylax) 

5: 125. 
Picinus (Baridius) 1: 195, 
Picipennis (Atheta) 10: 
204, 215. 
Picipes (Aphodius) 2: 22. 
Picipes (Gnathoconus) 1: 
118, 
Picipes (Tribalus) 2: 17. 
Picromerus 1: 131, 206; 
7: 32. 
Picta (Agrypnia) 1: 75. 
Picta (Aphalara) 1: 205; 
2. 151, 168, 170, 175. 
Picticollis (Adoretus) 2 


18. 
Picticollis (Nematus) 4: 


147. 
Picticornis (Pachyrhina) 
8: 14. 
Picticomis (Tipula) 8: 26. 
Pictilis (Eupteryx) 1: 204. 
Pictipennis (Limnophila) 
2: 192. 





48 
Pictum (Epiphragma) 2: 
I 


191. 

Picturatus (Limnophilus) 
& 122. 

Pictus (Scolopostethus) 2: 

, 81. 

Pierides 1: 155, 165. 

Pieris 1: 47, 105; 2: 41; 
4: 34, 36, 56; & 54, 
91; 6: 140, 156, 191, 
214, 216; 7: 36, 
137; 8: 67; 10: 194, 
195, 202, 203, 205. 

Piesma 1: 201; 8: 110. 

Piesmina 8: 109, 110. 

Piezia 2: 12. 

Piezodora 8: 93. 

Piezodorus 8: 86, 

Piezostethus 8: 194, 
209; 4: 135, 137, 226; 
& 171. 

Pigra (Pygæra) 7: 36 

Pilicornis (Baptolinus) 16: 
210. 

Pilicornis (Dasycoris) 1: 
140, 4: 47, 133. 

Pilicornis (Loricera) 10: 


196. 
Pilicornis (Ula) 2: 205. 
Pilifrons (Lygæus) 8: 72. 
Pilipes (Limnobia) 2: 205, 
Pilipes (Psiloconopa) 2: 
204. 
Pilleriana(Oenectra)9: 185. 
Pillumnus(Erirhinus)4:47. 
Pilophorus 1: 206; 8: 
63, 102. 
Pilosa (Cantharis) 1: 194: 
10: 207, 214. 
Pilosa (Goéra) 5: 128. 
Pilosa (Ploearia) 5: 176. 
Pilosa (Ula) 2: 205. 
Pilosellæ (Zygaena) 8: 68. 
Pilosiusculus  (Orthope- 
rus) 8: 167. 
Pilosula (Ablabera) 2: 19. 
Pilosulus (Lygzus) 2: 91. 
Pilosulus (Stygnus) 1: 203. 
Pilosus (Anisonyx) 2: 19. 
Pilosus (Scolopostethus) 
2: 80, 81. 
Pons (Nemophora) 5: 


Pimpinella (Siganorosis) 
2: 


Pimpla 8: 183, 185; 4: 
92; 6: 172—174, 218; 


7: nas 87, 134: 8: 4, 
Pinlator (Lissonota) 7: 


74. 

Pinastri (Noctua) & 136, 
219. 

Pinastri (Sphinx) 1: 47, 
197, 215; 6: 212; 7 
39. 40; 8: 22, 25. 

Pineti (Psylla) 2: 156. 


1,| Pingvinalis (Aglossa) 7: 


5, 121. 

Pini (Eutrichia) 1: 39, 
51; 2: 108; 9: 44; 10: 
175, 179. 

Pini (Lasiocampa) 7: 39; 
8: 23, 25. 

de (Lophyrus) 8: 3, 97; 


Pini (bachymeras) 1: 207; 
8: 68 

Pini (Phalzna) 1: 

Piniarius (Bupalus) 1: 48; 
9: 


25. 
Pinicola 8: 116. 
Pinicola (Pentatoma) 1: 


129. . 
Piniperda (Hylesinus) 8: 
30; 9: 12; 
Piniperda (Panolis) 6: 213. 
Piniphilus (Pissodes) 1 
195. 
Pinivorana (Retinia) 10: 
so, 51. 
Pinophilus 2: 15. 


Pionosomus 2: 84, 88. 


Piophila 4: 177. 

Pipiens (Culex) 4: 
5: 136, 219. 

Pisi (Bruchus) 1: 103. 

Pisi (Mamestra) 4: 7, 123; 
8: 18 


178; 


Pisorius (Ichneumon) 1: 
22; 7: 41, 43, 44, 131. 

Pissodes 1: 195; 8: 30. 

Pistorius (Ichneumon) 5: 
65. 

Placida (Gypona) 4: 109. 

Placida (Limnophila) 


194. 
Placidus (Bradycellus) 1: 
192; 5: 61. 
Plagiata (Lebia) 2: 11. 
Plagiatus 


Pla gicolella 
2: 127. 


>| Planicollis 


13; 9: 157. 


‘|Platytermus 3: 


(Graphipterus) 
(Nepticula) | 


Plagiodera 1: 195. 

Plagiognathus 1: 202. 

Plagosus (Spilopborus) 2: 
18, 


Plana (Heterorhina) 2: 18. 

Planatas (Oniticellus) 2: 
22. 

(Helophorus) 
10: 200. 

Planiuscula (Pentatoma) 
1: 129 

Plantaginis (Nemeophila) 
6: 150; 8: 24; 10: 205. 

Plantaris (Anoplus) 16: 
06 


206. 
Planus (Sphodrus) 18: 16. 
Plastenis 9: 96. 
Plataspis 8: 77. 
Platycephalus (Hoplosto- 
mas) 2: 18. 
Platychila (Orthostira) 1: 
205; 8: 114, 115. 
Platygaster 8: 129, 
130. 
Platyptilus 10: 205. 
Platyrhious 4: 45. 
Platysma 3: 188, 189, 
206, 207. 
Platysoma 1: 
211. 


193 2: 


183, 
184, 186. 

Plebejus (Eremocoris) 2: 
8 


0. 
Plebejus (Tabanus) 4: 46. 
Plecta (Agrotis) 6: 212. 
Plectoscelis 2: 129. 
Pleurota 4: 88. 
Pleuroxus 6: 166. 
Plinthisus 1: 203; 2: 
84, 89, 90. 
Plociomera ©: 77. 
Plociomerus 4: 76, 77. 
86. 
Plearia 1: 204; 8: 175. 
Pleariina 5: 174, 175. 
Ploseria 4: 11; 6: 199. 


2: | Plumbaria (Ortholitha) 1: 


48. 
eee {Pompilw) 7 


Plum tera (Psyche! 6: 213. 

Plusia A: 45; 4: 30; 6: 
197; @: 40, 87, 103, 
150, 202; 8: 22, 26; 
9: 48, 96; 10: 193. 


Plutella 1: 54, 55; 4: 
10, 28, 55, 88; 5: 59; 
6: 156; 10: 211. 

Piutellide 1: 53. 

Plaviatilis (Anthomyia) 8: 
14, 146. 

Podabrus 10: 206. 

Podagricus (Lygæus) 
81, 82. 

Podalirius (Papilio) 7: 6, 
122; 9: 6, 9. 

Podana (Tortrix) 9: 174, 
177. 

Podoneura 9: 133. 

Podops 1: 122, 124. 

Podura 1: 179; 4: 46. 

Pœantius 8: 102. 

Peecilocampa 2: 107. 

Pæciloscytus 5: 171. 

Pæcilosoma 8: 115. 

Pogonocherus 1: 195. 

Polaris (Argynnis) 5: 164, 
203, 230; 6: 152, 189, 
193, 222; 10: 193. 

Polaris (Erebia) 6: 143, 
214. 

Polaris (Nematus) 4: 143. 

Polaris (Phyllodecta) 10: 
212— 214. 

Polaris (Vanessa) 6: 192. 

Polia 1: 47. 

Policenes (Papilio) 2: 45. 

Policolana (Cnephasia) 9: 
190, 193. 

Polididus 8: 105. 

Polistes 9: 25. 

Polita (Chrysomyia) 8: 11, 


143. 

Polita (Orrhodia) 9: 17. 

Politanus (Lophoderus) 9: 
183, 184. 

Politus (Limnophilus) 5: 
121, 

Pollinariella (Hecista) 2 
6 


96. 
Pollux(Erebia)6:143,214. 
Pollyxenidæ 10: 68, 
135, 139. 
Pollyxenus 10: 68, 139, 


144. 
Polyblastus 4: 154. 
Polychloros (Vanessa) }: 
100, 106; 7: 38. 
Polydesmidz 10: 69, 
135, 139. 
Polydesmus 8: 39, 40, 


Register. 


155; 10: 35, 69, 72, 
139, 140, 144, 145. 
Polydrosus 1: 179, 181, 

195, 212. 
Polyergus 8: 133, 136, 


140; 4: 4, 120; 8: 45, 
160. 


9. | Polygona (Agrotis) 7: 103; 


8: 22, 68; 9: 17. 
Polygoni (Aphalara) 1: 
205; 2: 149, 175. 
Polyhirma 2: 13. 
Polymita (Polia) 1: 47, 
Polyommatus 1: 46, 
48, 101, 105; 2: 213, 
220; 4: 131, 225; 6: 
141, 192, 212, 214; 
7: 36; 8: 23; 9: 17, 
48, 124; 10: 205, 207, 
211. 

Polypoda (Machilis) 8: 
156. 
Polyporia 
168, 


(Scardia) 6: 


Polyspila (Euoplia) 8: 
196. 

Polyzonidæ 10: 133, 
135. 

Polyzonium 10: 133. 
143, 145 


Pomifoliella (Lithocolle- 
tis) 4: 201. 

Pomonz (Bibio) 5: 86, 94. 

Pomonella (Carpocapsa) 9: 


43. 

Pomonella (Lithocolletis) 
4: 202. 

Pompilidæ 7: 163. 

Pompilus 7: 163— 169; 
10: 155, 158. 

Pomposa (Tipula) 9: 139. 

Ponderosus (Hister) 2: 17. 

Ponera 3: 136, 145. 

Poneridæ 8: 135, 136, 
145. 

Popularis (Neuronia) 1: 
47; 4: 25. 

Populata (Lygris) 1: 48; 
6: 151, 199; 10: 210. 

Populeti (Tæniocampa) 6: 
213. 

Populi (Bombyx) 9: 142. 

Populi (Idiocerus) 1: 206. 

Populi (Limenitis) 1: 100, 
106; 3: 193; 7: 37: 9: 
124. 

Populi (Lina) 7: 191, 205. 


49 


Populi (Orchestes) 2 
57; 3: 3, 30, 96, 100; 
5: 200, 229; 9: 41. 

Populi (Phytocoris) 1: 
199, 216, 

Populi (Pcecilocampa) 2: 
107. 

Populi (Smerinthus) 1: 47, 
148; 7: 36; 8: 60, 167. 

Populi (Tæniocampa) 6 
213. 

Populifoliella (Lithocolle- 
tis) 4: 211, 212. 

Porcellus (Choerocampa) 
2: 105; 8: 2, 95. 

Porcellus (Deilephila) 1: 
47; 4: 38; 8: 22. 

Porphyralis (Botys) 10: 
205. 


Porphyrea (Hadena) 8: 22. 

Porrectella (Plutella) 1: 
56. 

Posterana (Coccyx) 2: 141; 
10: 2 3. 

Posticana (Retinia) 10: 


50. 

Posticus (Aphodius) 2: 22. 

Postremana (Penthina) 10: 
54, 58. 

Potamanthus 8: 176. 

Precox (Agrotis) 8: 68; 
9: 45. 

Prælatella (Lampronia) 10: 
203. 

Prætermissa (Amara) 5: 
164. 

Prætextatus ‘Rhyparochro- 
mus) 2: 85. 

Preeustus (Elater) 2: 212. 

Prasina (Palomena) 1: 206. 

Prasinana (Hylophila) 5: 
96, 206; 7: 103. 

Prasinum (Bembidium) 5: 
164. 

Prasinus (Cimex) 1: 128 
206. | 
Pratensis (Anthocoris) 3: 

193, 208. 
Pratensis (Corizus) 1: 144. 


Pratensis (Formica) 3: 
133, 141, 142, 143; 9: 
0. 


Pratensis (Lygus) 1: 207. 

Pratensis (Pachyrhina) 3: 
13. 

Pressilabris (Formica) 3: 
133, 140, 141, 143. 


4 








50 


Preyssleri (Macroplax) 1: 
206, 
Preyssleri (Oxycarenus) 2: 


75. 
Preyssleri (Thamnotettix) 
1: 205. 
Priamus (Papilio) 2: 43. 
Priocnemis 7: 168. 
Prionus 1: 50. 
Priophorus 8: 113. 
Pristonychus 10: 16. 
Proboscidea (Aricia) 4: 
166. 
Proctotrupes 8: 180, 
181. 
Productus (Aphodius) 2: 
22, 


Productus (Tetrastichus) 
8: 129. 

Profundana (Penthina) 10: 
54, 56 


Promptus (Harpalus) 2: 14. 

Pronuba (Agrotis) 1: 47. 

Prosapiaria (Ellopia) 9: 
46, 142. 

Prostemma 8: 104. 

Protomantis 9: 150. 

Protuberans (Orthocentrus) 
4: 155. 

Proxima (Trioza) 2: 167, 
169, 170, 171. 

Proximus (Geophilus) 8: 
39; 10: 46, 47, 138,. 
144. 

Proximus (Pompilus) 7: 
167. 

Proximus (Tachinus) 10: 
198, 207, 215. . 
Pruinosa (Tipula) 8: 27. 
Prunaria (Angerona) 1: 47; 

6: 212. 
Prunata (Lygris) 1: 48; 
6: 199, 223. 


Pruni (Psylla) 2: 164, 
169. 

Pruni (Thecla) 1: 105, 
164; 8: 67. 

Pruniana (Penthina) 10: 
55, 59. 

Psallus 1: 206; 3: 64, 
102. 


Psebium 8: 193. 

Pselaphiformis (Microphy- 
sa, 4: 34. 

Pselaphognatha10:68, 
135, 139. 


Pselnophorus 2: 96. 


Pseudapiconoma 2: 46. 

Pseudo-eneus (Anisoda- 
ctylus) 9: 48. 

Pseudobombycella (Talæ- 
poria) 8: 59. 

Pseudocryobius3: 154, 
188, 189, 206, 207. 

Pseudophleina 1: 136, 
138. 

Pseudophlœus 1: 138, 
139. 

Pseudotaphoxenus 8: 
189, 207. 

Psiloconopa 2: 
204; 9: 133. 

Psocus 1: 95, 96. 

Psodos 4: 82, 141, 194; 
6: 212. 

Psyche 2: 106, 118, 
214; 4: 3, 37, 51, 56; 
6: 213; 9: 96; 10: 205. 

Psylla 2: 152—154, 166; 
168—171, 175, 176; 
3: 155, 156, 194, 209; 
8: 170. 

Psyllinæ 2: 154. 

Psylliodes 1: 195. 

Psyllodæ 2: 147. 

Psyllopsis 2: 153, 168, 
169; 3: 155. 

Pteroloma 3: 196. 

Pteromalus 4: 92; 5: 
204, 231; 6: 183; 7: 
83, 137; 9: 35. 

Pterostoma 7: 36; 8: 
23. 

Pterotmetus 1: 203; 2: 
84, 86— 88; 7: 34. 

Ptilium 6: 166, 167. 

Ptinella à: 166. 

Ptinus 6: 157. 

Ptiolina 4: 162. 

Ptychoptera 2: 185. 

Ptychopterus 2: 18. 

Pubescens (Bradycellus) 
5: 164; 10: 204. 

Pubescens ((‘amponotus) 
3: 132, 138, 139. 

Pubescens (Nysius) 2: 65. 

Pubescens (Stenus) 10: 
199. 

Pubicornis (Eurytoma) 8: 
155. 

Pudens (Hystricopus) 2: 
II. 

Pudibunda (Cicindela)2: 9. 


182, 


Pudibunda (Dasychira) 7: 
36; 8: 23. 

Pudica (Cicindela) 2: 9. 

Pudica (Gypona) 2: 32. 

Puella (Philontbus) 10- 
196. 

Pulchella (Idioptera) 2: 


190. 
Pulchellus (Blaniulus) 10: 


77, 113, 143, 145. 
Pulchellus (Copelatus) 2: 


15. 
Pulchellus (Delphax) 1- 


207. 

Pulchellus (Iulus) 10: 115. 

Pulchra (Chermes) 2: 156. 

Pulchra (Gypona) 4: 105. 

Pulex (Gammarus) 6: 165, 
217. 

Pulicaria (Ablabera‘ 2: 19. 

Pulicaria (Phthiria) 8: 126, 
213. 

Pulicaris (Ceratopogon) 3: 
136, 219. 

Pulveraria(Numeria)l: 45S. 

Pulverata (Ploseria) 4: 11; 
6: 199. 

Pumila (Bxtis) 3: 177. 

Pumila(Ephemera) 8: 176. 

Pumilana (Coccyx) 2: 144; 
10: 27. 

Pumilio (Sciara) 4: 183. 

Pamilio (Ziphonella) 9: 37. 

Pumilionis (Copris) 2: 20, 

Pumilionis (Musca) 9 3. 
8. 33, 39. 

Pumilionis (Oscinis) 9: 3 3, 


39. 

Pumilus (Cephus) 5: 165. 

Punctana (Sarrothripa) à 
147. 

Punctaria (Zonosoma) 7: 
104; 9: 45, 96. 

Punctata (Agrotis) 8: 177, 
204; 9: 17, 40. 

Punctata (Limnophila) 2: 
192, 

Punctatissima (Barbitistes) 
7: 8, 125. 

Punctatissima (Punera) 8 
145. 

Punctatissima (Soronia) 1 
193; 2: 211. 

Punctato-lineatus (Glypho- 
tælius) & 118. 

Punctatus (lulus) 10 114, 
141, 145. 


Punctatus 
1: 195. 
Punctatus (Pinophilus) 2: 


(Phytonomus) 


15. 

Punctatus (Rhacognathus) 
1: 132. 

Puncticeps(Lygæus) 8:65. 

Puncticollis (Arthrolytus) 
3: 180; 4: 124, 223. 

Puncticollis - (Colon) 10: 


196. 
Puncticollis (Ophonus) 1: 
192; 4: 46. 
Puncticosta (Chermes) 2 


154. 

Punctifrons (Ichneumon) 
1: 36. 

Punctipennis (Nysius) 1: 
199, 206, 215; 2: 64, 
6 


5 

Punctipennis (Stenus) 2 
210. 

Punctipennis (Symplecta) 
2: 206. 

Punctipes (Stenocephalus) 
8: 90. 

Panctularia (Boarmia) 1: 
48; 6: 213. 

Panctulata (Atheta) 10: 
196. 

Punctnlatus (Berosus) 


17. 

Punctulatus (Nopoiulus) 
10: 113. 

Punctulosus (Orthoperus) 
3: 167. 

Punctum (Deltocephalus) 
1: 206 

Punctus (Ichneumon) 1: 
81. 

Punctus (Philonthus) 4: 


47. 
Pupillata (Cidaria) 6: 213; 
8: 177, 204; 9: 18, 29, 


31. 
Purpuralis (Botys) 10: 205. 
Purpuraria (Lytbria) 1: 
47; 6: 212. 
Purpureipennis (Carpoco- 
ris) 1: 207. 
Purpurella (Micropteryx) 
5: 39. 40, 89. 
Pusaria (Cabera) 1: 47; 
7: 104; 9: 18, 52, 54. 
Pusilla (Alophora) 1: 19. 
Pusilla (Rhizopertha) 1: 
102. 


oe 
oo i OO——— .H+— > 
vm m—— —1 VV HOHO———— -->+|—. . > »>>— > — — O 


Pusilla (Sthenarus) 5: 198. 

Pusilla (Tingis) 8: 115. 

Pusillata (Eupithecia) 1: 
8 


48. 
Pusillima (Oligota) 10: 
6 


196. 

Pusillus (Ceratopogon) 4: 
182, 

Pusillus (Hebrus) 8: 164, 
167. 

Pusillus (Iulus) 10: 115, 
141, 145. 

Pusillus (Plinthisus) 1: 
203; 2: 89. 

Pusillus (Stenus) 6: 159; 
10: 196. 

Pusillus (Tachyporus) 10: 
196. 

Putata (lodis) 1: 48. 

Pycnopterna 7: 33. 

Pygæra 5: 189, 190, 
226, 227; 7: 36, 103; 
8: 23. 

Pygmza (Alophora) 1: 
20 


Pygmea (Gracilia) 5: 167. 

Pygmæa (Homalota) 8: 
190, 207. 

Pygmæa (Hydroessa) 8: 
167. 


2: | Pygmæna 4: 81; 5: 143; 


6: 151; 10: 205, 211. 
Pygmæum (Callidium) 2: 
212. 


Pygmzus (Berytus) 2: 69, | 


70. 
Pygmeus (Cychrus) 10: 


Pygmzus (Lordithon) 10: ' 
215. 


Pygınzus (Stygnocoris) 2: | 


91. 


Pygmeeus (Stygnus) 1: 203. ' 


Pygmzus (Temnostethus) 
1: 202. 
Pygolampis9: 171,176. | 


Pygoleucus (Spilocryptus) | 
| Quadripunctata (Hypocli- 


4: 31. 
Pyralis 7: 61, 136. 
Pyrene (Catopsilia) 2 2: 41. 
Pyri (Psylla) 2: 155, 169. 
Pyri (Saturnia) 7: 144, 
199. 
Pyri (Tingis) 3: 119. 


Pyricola (Psylla) 2: 155.| 
| Quadripustulata (Leptura) 


Pyrina (Zeuzera) à: 162, 
225; 7: 103; 8: 68. 








SI 


Pyrochroa 10: 206. 

Pyrolana (Penthina) 10: 
§6, 60. 

Pyrophorus 1: 102. 

Pyrrhocorina 8: 73. 

Pyrrhocoris 8: 73. 

Pytho 1: 200; 2: 
3: 154. 


212; 


Quadra (Gnophria) 7: 103. 
Qvadrana (Steganoptycha) 
4: 87; 10: 203. 
Quadrata (Epeira) 1: 173. 
Quadrata (Piesma) 8: 110. 
Quadrata (Verlusia) 1: 137; 
4: 47, 134. 
Qvadraticollis (Dromius) 
8: 189, 207. 
Qvadratus (Pachymerus) 
3: 68, 69. 
Qvadricollis (Dromius) 3: 
189, 207. 
Quadrifaria (Pachyrhina) 
3: 14. 
Quadrifasciaria (Cidaria) 
6: 212. 
Quadrifasciata 
2: 173, 176. 
Quadriguttatus (Cryptus) 


‘(Leptura) 


: 94. 
Quadrimaculata (Limno- 
bia) 2: 201. 
Quadrimaculata (Megilla) 
5: 165. 
Quadrimaculata (Physato- 
chila) 8: 120. 


Quadrimaculatus (Globi- 
ceps) 8: 63, 191. 
! Quadrimaculella (Nepti- 


cula) 2: 131. 
Quadrinodosus (Onthopha- 
gus) 2: 21. 
Quadrinotata (Limnobia) 
2: 201. 
er 
1: 92; 2: 216, 220. 


nea) 3: 139. 
Quadripunctata 
grontha) 8: 96. 
Quadripunctata (Scolia) 9: 
I LI. 
Quadripunctatus (Harpa- 
Jus) 10: 210. 


(Pachy- 


2: 173, 176. 








52 


Quadripustulatus 
strius) 2: 212. 

Quadristigma (Phyllotreta) 
1: 195. 

Quadristriatus 
10: 210. 

Quadrivittata (Tipula) 8: 
28. 


(Nega- 
(Trechus) 


Quadrivittata (Trichosti- 
cha) 2: 188. 
Qvadrum (Arpedium) 10: 


199. 
Quadrum (Athysanus) 1: 
206, 


Quæsitorius (Ichneumon) 
1: 83. 

Qvattuordecim-punctata 
(Coccinella) 10: 214. 

Quattuordecim-pustulata 
(Coccinella) 1: 196. 


Quedius 8: 190, 207; 
10: 195. 

Qvenselii (Amara) 10: 
196, 207. 

Qvenselii (Arctia) 4: 16, 
§2; 5: 139, 140, 203, 


230; 6: 195; 7: 16, 127. 
Qvenselii (Celia) 1: 158, 
Quercifolia (Lasiocampa) 

8: 68. 

Quercifoliella (Lithocolle- 
tis) 4: 196. 

Quercus (Bombyx) 2: 106; 
4: 30; 7: 38, 148, 154, 
200, 203; 8: 25. 

Quercus (Chermes) 2: 154. 

Quercus (Thecla) 1: 49. 

Quercus (Zephyrus) I: 105; 

4: 102, 

Quieta (Anarta) 1: 5, 12; 
4: 69, 79. 

Quieta (Noctua) 1: 


Radema 7: 76. 
Radiana (Teras) 9: 170. 
Radiatellum (Cerostoma) 


1: 59. 
Raffrayi (Phyllocnema) 8: 


195. 
Rajella (Lithocolletis) 4; 


198. 
Ramosana (Sarrothripa) §: 


147. 

Ramuli (Cynips) 8: 185. 

Ranatra 4: 3, 51, 59, 
114. 


Rantus 10: 200. 

Rapæ (Pieris) 6: 140, 
192, 214. 

Raphirus 3: 190, 207; 
6: 159; 10: 195, 199. 

Raptricula (Bryophila) 8: 
68. 


Ravus (Dolerus) §: 165. 

Rawlinsii (Craspedosoma) 
10: 76, 140, 145. 

Rayella (Lithocolletis) 6: 
203, 223. 

Reconditus (Microgaster) 
7: 81. 

Rectangulata (Eupithecia) 
9: 18. 

Recticosta (Orthostira) 8: 
116. 

Rectilinea (Hyppa) 7: 103. 

Reduviidæ 1: 115; 5: 
174. 

Reduviina 5: 175, 177. 

Reduvius 5: 177, 178. 

Reduvius (Ixodes) 7: 106, 


139. 
Refractorius (Ichneumon) 
1: 77. 

Regalis (Megacephala)2: 9. 
Regelationis (Trichocera) 
2: 197; 9: 97, 98. 
Regia (Phryneta) 7: 91. 
Regius (Charaxes) 10: 191. 
Regius (Phygadeuon) 7: 


17. 

Regnell, A, F., nekrolog 
5: 191, 228, 

Regradata (Chrysobothris) 
2: 16. 

Reichei (Mycetoporus) 8: 
190, 207. 

Reliquella (Opostega) 2: 


132. 

Remex (Phyliocnema) 8: 
195. 

Remipes (Compsomera) 8: 


195. 
Remipes (Phyllocnema) 8: 
195. 

Remorata (Aricia) 4: 171. 
Remota (Trioza) 2: 163, 
168, 169. 
Renipustulatus 
rus) 8: 156. 
Repanda (Eriocampa) 5: 

165. 
Repandata (Boarmia) 1: 
48. 


(Chiloco- 


Replicata (Phalacrocera) 
2: 198. 

Reptans (Simulia) & 136, 
219; 6: 163. 

Resedæ (Ischnorrhynchus) 
2: 66; 4: 47, 134. 
Resinella (Retinia) 10- 

50, 52. 
Reticulana (Amphysa) 9: 
186. 


Reticulata (Calosoma) 4: 


38. 
Reticulata (Mamestra) 1- 


47. 
Reticulata (Neuronia) 1: 
67. 
Reticulata 
1: 67. 
Reticulata (Phryganea) 1: 
67, 69; 5: 131, 213. 
Reticulata (Silpha) 1: 50. 
Reticulata (Tortrix) 9: 172. 
Reticulatus (Nematus) 4- 
143. 

Retinia 10: 30, 49. 

Revisionsberättelse för ir 
1882 4: 4; år 1883 & 
97; år 1884 7: 9; år 
1885 7: 13; år 1886 
8: 58; & 1887 9 1 
år 1888 10: 81. 

Rhacodia ® 160. 161. 

Rhacognathus 1: 131, 
132. 

Rhagium 10: 206, 210. 


(Oligostomis) 


Rhagonycha 1: 176; 
10: 206. 
Rhamni (Colias) 1: 164 


Rhamni (Goniopteryx} 1: 
105. 
Rhamni (Rhodocera) 1: 


47. 
Rhamnicola (Psylla) 8: 


155. 

Rhamphidia 2: 181, 
198. 

Rhamphomyia 4: 162. 

Ramphoschisma 1: 47: 
2: 105. 

Rhanidophorus 
chus) 5: 125. 

Rhaphirus se Raphi- 
rus, 

Rhinocola 1: 203; ?- 
148, 169, 170. 

Rhinosimus 1: 194: 10- 
215. 


(Asynar- 





Rhipidia 
9: 128. 
Rhipiphorus 4: 45. 
Rhizobius 4: 47. 
Rhizopertha 1: 
Rhizophagus 10: 214. 
Rhizopsyche 9: 4, 8, 


23. 

Rhodites 3: 185, 186. 
Rhodocera 1: 47. 
Rhombea (Verlusia) 1: 


2: 182, 204; 


137. 

Rhombica (Phryganea) 5: 
130, 212. 

Rhombicus (Limnophilus) 
5: 119, 131, 214. 

Rhopalus 1: 141, 142, 
145, 207. 

Rhophobota 10: 31, 
107. 

Rhynchites 5: 37, 89; 
10: 206. 


Rhyparochromaria 2: 
75. 83. 
Rhyparochromus 2: 
78—82, 84—86, 89, 
92; 8: 65, 69—72. 
Rhysotrachelus 2: 13. 
Rhyzophagus 1: 193. 
Ribeana (Tortrix) 9: 173, 
175. 
Ribesii (Nematus) §: 185. 
Ribesii (Scæva) 4: 164; 
3: 171. 

Richardsoni (Anarta) 1: 
4, 10; 4: 141, 194. 
Rickarum, ollonborrhärj- 

ning À 5: 43. 
Riganus (Lophoderus) 9: 
183, 184. 

Rileyi (Tetrastichus) 8: 
130. 
Rinaldus 
38. 

Ringia 1: 151. 
Ringii (Ichneumon) 5: 64, 


(Argynnis) 7: 


92. 
Riparia (Sciara) 4: 183. 
Riparium (Omalium) 10: 
204. 
Riparius (Cryptohypnus) 
5: 164; 10: 195. 
Riparius (Elaphrus) 10: 
208 


Riparius (Pæderus) 9: 20. 
Ripicola (Chironomus) 4: 
180. 


Rhiptortus 8: 91. 
Rivosa (Pedicia) 2: 196. 
Rivosus (Orthocentrus) 4: 


155. 

Rivulana (Penthina) 6: 
201. 

Rivulana „(Sericoris) 10: 


99, I 
Rivalare XOmalium) 10: 


207. 

Rivularia (Salda) 1: 168. 

Rivularis (Trechus) 1: 
192, 

Rivularius (Cryptohypnus) 
5: 164; 10: 195. 

Roboraria (Boarmia) 9: 96. 

Robustus (Hister) 2: 17. 

Rogenhoferi (Gypona) 
108, 

Rolandri (Pachymerus) 8: 
68, 69. 

Rolandriana (Tortrix) 9: 
175, 182. 

Ross (Cynips) 8: 185. 

Rosæ (Rhodites) 8: 185, 
186. 

Rosana (Tortrix) 9: 174, 


179. 

Rosaram (Hylotoma) 4: 
91. 

Roseomaculana (Penthina) 
10: 55, 60. 

Rosersberg, fjärilar vid 9: 
17. 

Rossii (Colias) 2: 213, 
220. 

Rostralis (Hypena) 7: 38. 

Rostrata (Elia) 1: 125, 
126, 

Rostratus (Cychrus) 1: 50; 
10: 210. 

Rothi (Phasia) 1: 17 

Rotundaria (Cabera) 7: 
104; 9: 18, 52. 

Rotundicolle (Olophrum) 
10: 196. 

Rotundicollis (Ptinella) 5: 
166. 

Rougeti (Laboulbenia) 9: 
20. 

Rubens (Anitys) 2: 212. 

Rubi (Agrotis) 8: 68. 

Rubi (Bombyx) 1: 47; 
4: 6, 36, 39, 122; 9: 
24; 10: 10. 

Rubi (Lachnocampa) 2: 
107. 


53 


Rubi (Thecla) 1: 48, 105, 
164; 6: 192; 8: 67. 
Rubicola (Crabro) 5: 165, 
Rubicundana (Amphysa) 

9: 186, 188. 
Rabicundana (Tortrix) 4: 
85; 10: 203. 
Rubicundus (Ceutorhyn 
chus) 10: 206. 
Rubidata (Cidaria) 2: 215; 
9: 96. 
Rubigana (Coccyx) 2: 141; 
10: 24. 
Rubra (Oxythyrea) 2: 18. 
Rubra (Piezodera) 8: 93. 
Rubricosus (Aphodius) 2: 
22. 


4: | Rubripennis (Patrobus) 1: 


183, 213. 

Rubripes (Harpalus) 1: 
192. 

Rubrosfasciatus (Piezodo- 
rus) 8: 86. 

Rubrovittata (Zygina) 1: 
203, 208, 217. 

Rudolphi (Ichneumon) 5: 
65, 92. 

Rudolphii (Lobophora) 6: 
212. 

Rufa (Formica) 8:. 133, 
134, 141, 142, 143; 
6: 168; 9: 56, 91. 

Rufa (Thrips) 8: 122. 

Rufana (Euchromia) 10: 
62, 63. 

Rufanum (Teras) 9: 163, 
166. 

Rufata (Pimpla) 7: 87. 

Rafescens (Carabus) 1: 
183, 213. 

Rufescens (Metatropis) 2: 
71. 

Rufescens 
5: 168. 

Rufescens 
d: 170. 

Rufescens (Polyergus) 8: 
133, 140; 7: 4, 120. 

Ruffa (Cilix) 2: 108. 

Rufibarbis (Formica) 8: 
133, 141, 142, 143; 
9: 82. 

Ruficapitella (Nepticula) 
2: 125. 

Ruficauda (Dasyptera) 2 
186. 

Ruficauda (Gypona) 4: 104. 


(Mycetoporus) 


(Pachycoleus) 


54 


Ruficeps (Hebrus) 8: 164. 

Ruficeps (Phasia) 1: 21. 

Ruficollis (Necrobia) 1: 
102. 

Ruficollis (Rhinosimus) 1: 
194; 10: 215. 

Ruficornis (Chinius) 2: 


14. 
Raficornis (Ctenophora) 8: 
16, 
Ruficornis (Leptura) 4: 45. 
Raficrus (Neuronia) 1: 69, 


70. 

Ruficrus (Phryganea) 1: 
69. 

Rufimanus (Bruchus) 1: 
103. 

Rufimitrella 
157. 

Rufinus (Agabus) 10: 212. 

Rufinus (Ichneumon) 1:24. 

Rufipennis (Dicrooscytus) 
1: 202. 

Rufipes (Acompus) 2: 90, 

Rufipes (Aphodius) 10: 
199, 207. 

Rufipes (Bembidium) 1: 


(Tinea) 6: 


192. 
Rufipes (Philonthus) 2: 
15. 
Rufipes (Tropicoris) 1: 
129. 

Rufithorax (Bradycellus) 
5: 61, 92. 

Rufithorax (Phyllocnema) 
8: 195. 

Rufiventris (Onocheta) 2 
18, 

Rufo-cinctus (Hemiteles) 
2: 49. 

Rufoscutellata (Gerris) 8: 
168, 169. 

Rufulus (Orphus) 2: 22. 

Rufuncula (Hadena) 5: 
96, 206. 

Rufus (Elater) 1: 50. 

Rufus (Lophyrus) 8: 5, 
98; 9: 43; 10: 9. 

Rugiceps (Scarites) 2: 13. 

Rugicollis (Lathridius) 1: 


194. 
Rugifrons (Cecidostiba) 3: 


183. 
Rugifrons (Iulus) 10: 34, 
118, 121, 122, 123. 
Rugifrons (Otiorhynchus) 

10: 196, 


Ruginodis (Myrmica) 8: 
134, 147, 148, 149; 8: 
41; 9: 56. 

Rugosum (Calosoma) 2: 
13. 

Rugosus (Coriscus) 1; 205. 

Rugosus (Nabis) 5: 180, 


183. 

Rugosus (Oxytelus) 10: 
196. 

Rugulosa (Myrmica) 8: 
134, 148, 149. 

Rumia 1: 47. 

Rumicis (Acronycta) 1: 
38. 

Rupella (Incurvaria) 6: 
202. 


Rupestris (Noctua) 1: 9. 

Rurea (Hadena) 8: 22. 

Rusina 6: 213. 

Russeolus (Tetranychus) 
10: 224. 

Russula (Nemeophila) 1: 
47; 8: 24. à 

Russulum (Cloeon) 8: 176, 
204 

Russulum (Ephemera) 3: 
175. 

Rusticana (Tortrix) 9: 175, 
181. 

Rusticator (Cryptus) 7: 22. 

Rusticella (Blabophanes) 
10: 206. 

Rusticus (Stygnocoris) 2: 


90, 91. 
Rutilana (Coccyx) 2: 139; 
10: 18, 20. 
Rädmansö, fjärilar & 7: 
102. 
Rättikeflugan 1: 189. 
Rödbetsflugan 1: 89. 
Rönnemölla, dagfjärilsfau- 
nan vid 1: 104 


Saba (Pieris) 2: 41. 

Sabini (Glaucopteryx) 4: 
141, 194. 

Sabuleti (Ægialia) 5: 164; 
10: 204. 

Sabuleti (Ischnodemus) 2: 


72. 

Sabulicola (Rhyparochro- 
mus) 2: 86. 

Sabulosa (Ammophila) 10: 
155, 158. 

Sabulosus (Iulus) 8: 40; 


10: 116, 117, 119, 
141, 145. 


Sabulosus (Rhyparochro- 
mus) 2: 92. 

Sabulosus (Trox) 2: 212. 

Sacer (Ateuchus) 4 2, 


50. 

Sacharina (Thysanura) 8: 
156. 

Saga (Argynnis) 6: 143. 

Saginata (Mannerheimia) 
3: 190, 208. 

Baginatus (Cryptophagus) 


194. 
sers (Athysaaus) 1: 
Sahlbergi (Bembidium) 1: 


192. 
Sahlbergi (Chætopteryx) 
5: 127, 164, 


Sahlbergi (Lygæus) 2: 93. 
Sahlbergi (Mesoleius) 4 


152. 

Salda 1: 167, 200; 8: 
67, 156: 5: 171; 10: 
204. 


Saldidæ 1: 115; &: 185. 
Salicella (Penthina) 10. 


54, 57. 

Saliceti (Orchestes) 6: 159: 
10: 206. 

Saliceti (Psylla) 2- 157, 
158, 168, 169. 

Salicetorum (Tipula) 8 


17. 
Salicicola (Globiceps) 3: 
63, 102. 
Salicicola (Psylla) 2: 157. 
169. 
Salicicolella(Lithocolletis) 


4: 204. 

Saliciella (Opostega) 2: 
131. 

Salicis (Cecidomyia) 5: 
96, 206. 

Salicis (Chermes) 2: 157. 

Salicis (Chionaspis) & 
156; 9 144, 146, 148. 

Salicis (Curculio) 1: 181, 
212. 

Salicis (Eurytoma) 8: 185. 

Salicis (Leucoma) 6: 196. 
223; 4: 87. 

Salicis (Nepticala) 2: 125. 

Salicis (Plagiodera) 1: 195. 

Salicivora (Triaza) 2: 164, 
168, 170. 





Salicola (Globiceps) 8: 


192. 
Salictella (Lithocolletis) 4: 
206. 
Saligna (Phyllocnistes) 2: 
136. 
Salius 7: 168. 
Salpingus 6: 159. 
Saltator (Euryscapus) 8: 


130. 

Saltatrix (Phryganea) 5: 
137, 220. 

Saltensis (Harpyia bifida) 
2: 120. 

Samia 8: 2. 

Sandahli (Colias) 6: 212. 

Sandbergi (Cidaria) 6: 200, 
212. 

Sanguinea (Formica) 8: 
133, 134, 140, 142; 
9: 56, 95. 

Sanguineum (Callidium) 2: 
212. 

Sanguineus (Elater) 1: 50. 

Sanguineus (Lycus) 1: 50. 

Sanguinolenta (Cassida) 1: 
196. 

Sanguinolentus (Salis) 7: 
168. 

Saperda 1: 195. 

Saphirina (Syntomaspis) 8: 

183, 184. 
Sapholytus 8: 184. 
Saportella (Lithocolletis) 

208. 


Sapphirinus(Onthophagus) 
2: 21. 

Saprinus 2: 17. 

Sapyga 7: 161. 

Sapygidæ 7: 161. 

Sarcitorius (Ichneumon) 5: 
65; 4: 49, 134. 

Sarcophaga 4: 40, 42, 


165; 7: 176; 8: 8, 
139. 
Sarcophila 7: 182, 205. 
Sargus 1: 152 


: 197. 

Sarrothripa 5: 146; 6 
212; 7: 103. 

Sartor (Monochamus) 1: 
195. 

Sastragala 1: 134. 

Satellitia (Scopelosoma) 
6: 212; 7: 103; 8: 25. 

Satsuma (Limnobia) 9: 
138. 


Saturata (Tapinostola) 7: 
103. 

Saturnia 2: 107, 108; 
8: 2, 95; 4: 3, 20, 
29, 30, 50, 53, 55. 
59, 114; 5: 142; 6: 
196; 47: 6, 36, 122, 
144, 199; 8: 25; 10: 3. 

Satyrata (Eupithecia) 4: 
83; 6: 153, 215; 10: 203. 

Satyrides 1: 155, 164, 


165. 

Satyrus 1: 47, 106, 156; 
9: 125. 

Sauciana (Penthina) 4: 
85; 6: 201; 10: 55, 58, 


Saunders (Trioza) 2: 163, 
168, 171. 
Bcabiosæ (Zygæna) 7: 36; 
8: 61, 166, 182. 
Scubiosata (Eupithecia) 9: 
18. 


Scabrana (Teras) 9: 166. 

Scabrellum (Trachoma) 1: 
62. 

Scabricornis (Dasycoris) 
1: 140. 

Scabrinodis (Myrmica) 8: 
135, 148, 149; 7: 48. 

Scabriuscula (Dipterygia) 


1: 47. 
Scabrosus (Onthophagus) 


Scalaris (Aricia) 8: 9, 
141. 

Scalenus (Limnophilus) 5: 
123. 

Scambus (Scæva) 1: 171. 

Scandinavius (Iulus) 10: 
34, 119, 143. 

Scanicus (Elleschus)1:195. 

Scanicus (Megophthalmus) 
1: 203. 

Scantius 8: 93. 

Scarabæoides (Thyreoco- 
ris) 1: 117. 

Scardia 5: 168, 202. 

Scarites 2: 13. 

Scatobius 2: 18. 

Scatomyza 4: 172. 

Schæfferana (Penthina) 4: 
86. 

Scheefferana (Sericoris) 10: 
98, 101. 


55 


Schallerianum (Teras) 9: 
164, 167, 169. 

Schendyla 10: 45, 137, 
138, 

Schillingit {Chorosoma) 2: 
61. 


Schizocera 8: 112. 
Schizochilus 10: 196. 
Schizoneura 5: 169, 
170. 
Schizonycha 2: 18. 
Schiödte, J. C., nekrolog 
5: 101, 207. 
Schmidti (Polyommatus) 
6: 141, 214. 
Sehneideri (Cidaria) 6: 
199, 200, 212, 223. 
Schneideri (Microvelia) 8: 
167. 
Scheenherri (Anarta) 1: 4, 
11, 12; 4: 79. 
Schoenherri (Barynotus)10: 
16, 196. 
Schoenobius?: 215, 220. 
Scholzii (Psallus) 3: 6 
ro2. 
Schreberiana(Penthina)10: 


54, 56. 
Schrenckii (Scolia) 9: 111. 
Schultziana (Sericoris) 10: 
98, 101. 

Schulziana (Penthina) 4: 
86; 6: 151; 10: 203. 
Schöyeni (Acidalia) 4: 68, 

70, 80, 81, 118; 6: 

198, 212, 224. 
Schöyenia 4: 191, 194. 
Sciaphila 4: 79, 85; 

10: 205, 210. 
Sciapteron 2: 213, 220. 
Sciapteryx 8: 115. 
Sciara 4: 182. 
ara ia 1: 123, 124; 
Scio ‘bila 4: 180. 
Scitellum (Cemiostoma) 2: 


135. 
Scitulus (Tachyporus) 10: 
196. 
Scleropterus 5: 168. 
Sclopeta (Brachinus) 9:20. 
Scodiona 6: 213. 
Scolia 8: 11; 9: 109, 114. . 
Scoliiformis (Sesia) 2:21. 
Scolioplanes 8: 39, 155; 
10: 35, 43, 137, 138, 
143, 144. 


56 


Scoliopteryx 1: 47; 4: 
103. 

Scolopendra 6: 166; 
8: 73. 

Scolopendrella 8: 39; 
10: 48, 138, 144. 

Scolopendrellidz 10: 
48, 134, 138, 

Scolopendridæ 10: 43, 
134, 137. 

Scolopostethus 1: 203; 
2: 78, 80. 

Scoparia 4: 66, 83; 6: 
200, 224; 10: 205. 

Scopelosoma 6: 212; 


7: 103; 8: 25. 
Scopularia (Boarmia) 6: 
213. 


Scoria 1: 47. 

Scotias (Gibbium) 1: 103. 
Scotodes 5: 166. 
Scotosia 9: 18. 
Scripta (Tipula) 8: 20. 
Scriptana (Penthina) 10: 


57: 

Scrophulariæ (Anthrenus) 
2: 6, 57. 

Scurra (Pachyrhina) 8: 


14. 
Scutellaris (Orchestes) 1: 
182. 
Scutellaris (Ptychoptera) 
3: 29. 

Scutellata (Coccidula) 1: 
196. 

Scutellera 8: 10. 

Scutellerina 1: 
119. 

Scutello-punctatus 8: 78. 

Scytonotus 10: 35, 73, 
139, 140, 145. 

Secalina (Noctua) 7: 63, 
136. 

Secalina (Thrips) 8: 120, 
122, 

Secalis (Hadena) 7: 57, 


116, 


135. 
Secalis (Noctua) 7: 8. 62, 
124. 

Secalis (Phalæna) 7: 63. 
Secalis (Pyralis) 7: 61, 
136. . 

. Sedi (Aporophyla) 6: 71. 
Sedulus (Ichneumon) 7: 

42, 132. 
Segetalis (Hippodamia) 1: 
196. 


Segetana (Cnephasia) 9: 
190, 191. 

Segetis (Elater) 2: 53, 60. 

Segetum (Agrotis) 7: 5, 
121, 

Segnis (Aricia) 4: 169. 

Sehirus 1: 117, 118, 
119; 4: 47. 

Selandria 8: 115. 

Selectus (Globiceps) 8: 
63, 191, 192. 

Selene (Argynnis) 1: 46, 
106; 4: 74; 6: 141, 149, 
193; 7: 38; 9: 48; 10: 
205. 

Selene (Tipula) 8: 26. 
Selenia 1: 47; 4: 10, 
11. 26, 54; 7: 40. 

Semblis 4: 141. 

Semele (Satyrus) 1: 47, 
106; 9: 125. 

Semialbana (Tortrix) 9: 
173, 176, 

Semiargus (Cupido) 1: 105. 

Semiargus (Lycæna) 1: 
46; 8: 34. 

Semicvlorata (Heptagenia) 
8: 177. 

Semifasciana 
10: 54, 57: 

Semifulva (Phyllocnema) 
8: 194, 195. 

Semihirta (Eriesthis) 2: 


(Penthina) 


19. 

Semijanthina (Pyllocnema) 
8: 195. 

Seminulum (Agathidium) 
1: 200; 8: 154. 

Semioscopis 4: 11; 5: 


59. 
Semiotellus 8: 130. 
Semipurpurella (Micro- 
pteryx) 4: 216; 5: 39, 
41, 89. 
Semistriata (Simplocaria) 
8: 188, 206; 10: 196. 
Semisulcatus (Isobates) 10: 


77. 
Senegalensis (Cybister) 2: 
14. 
Senex (Nudaria) 8: 68. 
Senex (Tipula) 4: 185. 
Senilella (Caunaca) 1: 57. 
Septempunctata (Coccinel- 
la) 9: 42; 10: 202. 
Septentrionalis (Botys) 5: 
57. 


Septentrionalis (Chrysome- 
la) 4: 141. 
Septentrionalis (Ichneu- 


mon) 1: 77. 
Septentrionis (Homalium) 
8: 190, 208; 10: 207. 
Septentrionis(Hydroporus ) 
5: 164. 
Septentrionis (Pachyta) 1: 
195. 
Septentrionis 
1: 183, 212. 
Sequax (Micropterna) 8: 


127. 
Sequellum (Cerostoma) 1: 
58. 

Serenthia 8: 111. 

Serenthiaria 3: 

Serica 2: 212. 

Sericeicomis (Sympiezas: 
8: 185. 

Sericeus (Gyretes) 9: 20. 

Sericopeza (Nepticula) 3: 
130. 

Sericoris 10: 31, 64, 
85, 87. 97—105. 

Sericosomus 10: 206. 

Sericostoma 5: 128. 

Sericostomatide 9: 
115, 128, 210. 

Seriepunctatus (Harpalus. 
10: 210. 

Serior (Salda) 1: 168. 

Serotina (Tipula) 4: 186. 

Serraria (Cidaria) 8: 96. 

Serraticornis (Calopus) 2- 
212. 

Serraticornis (Corymbites ' 
1: 194; 10: 206. 

Serratus (Cryptus) 7: 19, 
25. 

Serratus (Scleropterus) & 
168. 

Serricornis (Agabus) 1- 
193. 

Serricornis (Tipula) 3: 15; 
4: 187. 

Serricornis (Xeronthobius) 
1: 303. 

Sesia 1: 47, 198, 215; 
2: 104, 118, 213; $- 
46, 60, 116. 126, 127, 
223; 9: 189, 212, 213, 
226; 10: 206. 

Setiformis (Clavaria} 9: 59. 

Setifrons (Iulus) 10- 121. 

Setina 7: 190. 


(Patrobus) 














Severus (Hister) 2: 17 

Sexmaculata (Larra) 7: 
165. 

Sexmaculata (Leptura) 2: 
173. 

Sexpunctatus (Athysanus) 
1: 204. 

Sexpunctatus (Psocus) 1: 


97. 
Sexstrigatus (Pompilus) 7: 
165. 
Seydlii (Saperda) 1: 195. 
Sjælandicus (Iulus) 10: 
116. 
Sialis 6: 164. 
Sibiriakoffia 4: 159. 
Sibiricus (Haliplus) 8: 


154. 
Sibiricus (Stenus) 8: 154, 
190, 208. 
Sicula (Scolia) 9: 109. 
Siebkei (Tipula) 8: 18. 
Sieboldi (Chilostigma) 5: 
127. 
Siganorosis 2: 94. 
Sigara 6: 168. 
Signata (Tipula) 3: 21. 
Signaticollis (Berosus) 2: 
210. 
Signaticornis (Aradus) 8: 
80 


75, 80. 

Signatipennis (Grammo- 
taulius) 6: 119. 

Signifer (Clerus) 2: 17. 

Signifera (Acmzodora) 2: 
15. 

Signoreti (Berytus) 2: 68, 
69, 70, 71. 

ii (Cleptria) 8: 


Silacea (Epuræa) 1: 193. 
Silaceata (Cidaria) 9: 18, 


96. 

Silo 5: 129. 

Silpha 1: 50; 2: 17; 4: 
42, 68; 5: 203, 230; 
6: 355, 215; 10: 196, 
212. 

Silvanus 1: 102. 

Silvanus (Ichneumon) 1: 


27. 
Silvarum (Iulus) 8: 40; 
10: 117, 127, 142, 145. 
Silvestris (Ligyrocoris) 1: 


207. 
Silvicola (Dolichopeza) 8: 
15. 


Silvius (Carterocephalus) 
2: 213, 220; 9: 48. 
Similata (Acidalia) 7: 104. 
Similatorius (Ichneumon) 

1: 22; 7: 41, 43, 44, 
131. 
Similatus (Oodes) 2: 14. 
Simile (Apion) 1: 195. 
Similella (Oecophora) 4: 
88; 6: 203, 224. 
Similis (Dasyptera) 2: 186. 
Similis (Sapyga) 7: 161. 
Similis (Symplecta) 2: 
206. 
Simillimnus(Aradus)3:107. 
Simplaria (Acidalia) 


197. 
Simplex (Platytermus) 8: 
183. 
Simplocaria 3: 
206; 10: 196. 
Simulans. (Agrotis) 8: 25, 
68. 


Simulata (Cidaria) 6: 213. 

Simulia 4: 71; 5: 136, 
219; 6: 162, 168, 216, 
217. 

Simyra 1: 33, 35. 51, 
92; 8: 87, 104; 5: 190, 
227. 

Sisapis (Leucophasia) 1: 
49, 101, 105; 8: 67. 
Sincera (Agrotis) 5: 71; 

9: 17. 

Sinister (Ichneumon) 5: 
63, 92. 

Sinodendron 1: 50. 

Sinuata (Thoria) 8: 79. 

Sinuaticollis (Ischnocoris) 
2: 88. 


Sirex 8: 117; 6: 
8: 117; 9: 52, 54. 
Siricidæ 8: 112. 
Sirthenia 8: 1 
Sisyphus 2: 20. 
Siterata (Cidaria) 1: 48. 
Sitodrepa 1: 194. 
Sitones 1: 195. 
Skärholmen, fjärilar & 9: 
96. 
Smaragdina (Formica) 8: 
64. 
Smaragdinus (Gymnopleu- 
rus) 2: 20. 
Smaragdula (Leptura) 5: 
164. 


188, 


164; 


57 


Smeathmanniana (Coccyx) 
2: 142; 10: 19, 24. 
Smerinthus 1: 47, 148, 

197; 7: 36, 39, 102; 
8: 60, 166; 10: 2. 
Sminthurus 1: 159, 162, 

203. 
Smittia 4: 181. 
Snytbaggen, se Hylobius. 
Sobrina (Agrotis) 7: 103. 
Sobrina (Cetonia) 2: 18. 
Sobrina (Gypona) 2: 25. 
Sobrinata (Eupithecia) 4: 
27, 54. 
Socia (Xylina) 9: 96. 


6: | Socialis (Linyphia) 1: 172. 


Socius (Tetranychus) 10: 


225. 

Sodalis (Geophilus) 10: 
46, 138, 1 

Solandriana (Grapholitha) 
10: 206. 

Solenogaster 8: 80. 

Solenopsis 8: 134, 137, 
138, 145, 146. 

Solitarius (Orthocentrus) 
4: 155. 

Solstiialis (Melolontha) 8: 
28; 9: 16. 

Solutus (Tachyporus) 3: 
190, 207. 

Sonchi (Aphalara) 2: 151. 

Sorbi (Chermes) 2: 153. 

Sorbi (Lithocolletis) 4: 
202. 

Sorbi (Nepticula) 2: 128. 

Sorbiana (Tortrix) 9: 174, 


179. 

Sorbifoliella (Lithocolle- 
tis) 4: 202. 

Sordaria (Gnophos) 4: 81; 
10: 206. 

Sordida (Coprothassa) 10: 
196. 

Sordida (Hadena) 8: 69. 

Sordida (Trichosticha) 2: 
188. 

Sordidata (Cidaria) 6: 151; 
8: 172; 9: 32; 10: 210. 

Sordidipennis (Aricia) 4: 
169. 

Sordidus (Athysanus) 1: 


203. 
Sordidus (Philonthus) 10: 
196. 
Soronia 1: 
211. 


193; 2: 17 


58 


‘Soror (Bessopora) 10: 207. 

Soror (Tipula) 9: 138. 

Sororcula (Anabolia) 5: 
124. 

Sororcula (Ula) 2: 205. 

Sororculana (Penthina) 4: 
85; 10: 55, 60. 

Sororiata (Anaitis) 6: 199. 

Spadicea (Orrhodia) 7: 
103. 

Spadicearia (Cidaria) 6: 
213; 10: 203. 

Sparmannella (Micropte- 
7%) 4: 215; 5: 39, 40, 


9. 
Sparsus (Limnophilus) 6: 
123. 
Spartifoliellum (Cemiosto- 
ma) 2: 135. 
Spathegaster 3: 184. 
Speciosa (Agrotis) 4: 10, 
24, 54. 76, 78; 5: 71, 
189, 226; 8: 177; 9: 


17. 

Spectator (Theates) 9: 151, 
152. 

Spectrum (Brachycerus) 9: 


153. 
Speculum (Tipula) 8: 20. 
Spenatflugan 1: 89. 
Spercheus 8: 131. 
Sperchius (Euchromia) 2: 
46. 
Spheerites 1: 193. 
Sphagnicola(Piezostethus) 
4: 135, 226; 5: 171. 
Sphegiformis (Sesia) 2: 
104, 118; 4: 46. 
Sphenoptera 2: 16. 
Sphinx 1: 47, 197, 215; 
2: 104, 118, 213; 5: 
190, 227; 6: 212; 7: 
39, 40; 8: 22, 25; 10: 
84, 86. 
Sphodrus 3: 189, 207; 
10: 16. 

Sphyrus (Papilio) 6: 140. 
Spilocryptus 4: 3, 30, 
50, 55; 8: 96, 206, 

Spilophorus 2: 18. 

Spilosoma 1: 47,5: 140, 
189, 226; 6: 196, 223; 
7: 6, 122; 8: 68. 

Spinacie (Anthomyza) 1: 
89, 111. 

Spinicolella (Lithocolletis) 
4: 2006. 


Spinifrons (Galeatus) 8: 
118. 


Spinigerellus (Pachyme- 
rus) 2: 85. 
Spinilabris (Leistus) 1: 


50. 
Spinipes (Arenocoris) 1: 
139. 
Spinipes (Hydnobius) 10: 
208. 
Spinipes (Scolopendra) 8: 


73. 

Spinolella (Lithocolletis) 
4: 197. 

Spinosa (Chlorida) 8: 191. 

Spinosus (Anchialus) 2: 
210. 


Spinosus (Cryptus) 7: 24, 
28. - 


Splendens (Oniticellus) 2: 
22, 
Splendens (Saprinus) 2: 


17. 

Splendidulus (Athysanus) 
1: 207. 

Spondylis 1: 50. 

Sponsanum (Teras) 9: 164, 
169. 

Sponsor (Cryptus) 7: 21, 
28. 


“eens (Caloptenus) 2 
2, 

Spuria *Gonomyia) 9: 134. 

Spängbergi (Angerona) 6: 
212. 

Spängbergi (Idiocerus) 8: 
194, 209. 

Squalens (Limnophila) 2: 
194. 

Squamanum (Teras) 9: 
163, 165. 

Squamifera (Schizonycha) 
2: 19. 

Stachydis (Dicyphus) 8: 
64, 102, 193. 

Stagnalis (Hydaticus) 1: 


193. 

Stagnicola (Tipula) 4: 185. 

Stagnorum (Hydrometra) 
3: 166, 

Standfussi (Psyche) 9: 96; 
10: 205. 

Staphyliniformis (Ischno- 
coris) 2: 88. 

Staphylinoides (Pterotme- 
tus) 1: 203; 2: 86; 7: 
34- 


Staphylinus 1: 1382, 
212, 2: 16. 

Staphylinus (Campodea) 8: 
156. 


Statices (Ino) 1: 47. 

Stauropus 5: 190, 227; 
4: 36; 8: 24, 199; 9 
124, 126. 

Steganoides (Stiphros- 
ma) 1: 199, 215. 

Steganoptycha 4: 37: 
6: 202; 10: 203, 208. 

Stelis 10: 156, 159. 

Stellatarum (Rhamphu- 
schisma) 1: 47; 2: 105. 

Stellatus (Stenophylax) à 
126. 

Stenamma 38: 134, 137, 
138, 145. 

Stenelophus 10: 16. 

Stenocarenns 1: 204. 
207. 

Stenocephalus 8: 91. 

Stenocranus 1: 205. 

Stenogaster 2: 74, 75. 

Stenolabis (Chermes) 1 
206. 

Stenolabis (Psylla) 2: 157. 
168, 170; 8: 155. 

| Stenolophus 4: 46. 

Stenonia 10: 71, 


‘| Stenophylax 5- 125, 
126, 165. 

Stenopodina 5: 175, 
176. 


Stenopsocus 1: 94, 95- 
Stenostola 8: 154. 
Stenotrachelusl@250. 
Stenozygum 8: 84. 
Stenus 2: 210; 8. 154. 
190, 208; §: 167; 6: 
159; 10: 196. 
Stephanitis 8: 113. 
Stercoraria (Scatomyza) 4- 


173. 

Stercorarius (Hister) 1: 
193. 

Stercorator (Pimpla) % 


7: 
Sternipennella (Casignet:) 
2: 96. 
Sternocera 2: 15. 
Sthenaridea 6: 197. 
Sthenarus 5: 197. 
Stickelbärssägaren §: 18s. 
Stictica (Symplecta) © 
206. 





Stieberi (Polyommatus) 9: 
17, 124. 

Stigma (Leptrix) 2: 19. 

Stigma (Limnophilus) 5: 
120, 129, 211. 

Stigmatella (Apatania) 5: 
128, 169: 7: 77. 

Stigmatella (Limnophila) 


2: 196. 
(Phryganea) 


Stigmatella 
a: 77. 
Stigmatica (Limnobia) 2: 


203. 
Stigmaticus (Psocus) 1: 


95. 
Stigmaticus (Stenopsocus) 
1: 95. 
Stigmatogaster 10: 


143. 

Stipella (Oecophora) 6: 
203, 224. 

Stiphrosoma 1: 199, 
215. 

Stiroma 1: 204. 

Stomoxys 1: 151. 

Stragulata (Cidaria) 5: 72. 

Straminea (Conchylis) 2: 
138; 9: 195, 197. 

Straminea (Leucania) 5: 
96, 100, 205, 207; 8: 


69. 
Stramineana (Tortrix) 9: 
177. 
Stratiomys 1: 151. 
Striana (Euchromia) 10: 
62, 63. 
Striata (Emydia) 5: 150. 
Striata (Ephemera) 8: 177. 
Striata (Neuronia) 1: 69, 


73- 

Striata (Phryganea) 1: 69, 
73; D: 138, 221. 

‚Striata (Pycnopterna) 7: 
33- 

Striata (Trichostegia) 1: 


73. 
Striatella (Libumia) 1: 


205, 

Striatulus (Hemerobius) 
1: 95. 

Striatulus (Psocus) 1: 95. 

Striatulus (Stenopsocus) 
1: 95 


Striatus (Cymatopterus) 1: 


193, 
Striatus (Deltocephalus) 1: 
206. 


59 


Stridulus (Pachytylus) 8: | Subaurea (Erioptera) 9: 


130. 


131. 
Strigana (Tortrix) 9: 173, | Subbaumanniana (Coccyx) 


177. 

Strigaria (Acidalia) 6: 198. 

Strigilella (Nepticula) 2: 
127. 

Strigilis (Hadena) 7: 64, 
66 


Strigillaria (Aspilates) 1: 
8 


48. 

Striginervis (Xysta) 1: 17; 
8: 61. 

Strigipleuris (Pimpla) 4: 
92; 7: 87. 

Strigosa (Oligotricha) 1: 


75. 

Strigula (Agrotis) 1: 47. 

Strigulana (Semioscopis) 
à: 59. 

Striicornis  (Orthotylus) 
1: 199, 216. 

Striola (Trioza) 1: 206; 
2: 164, 170, 171. 

Strobilana (Grapholitha) 
8: 33. 

Strobilana (Tortrix) 9: 14, 

Strongylogaster 8: 
115. 

Strongylognathus 8: 
146. 

Strunckii (Termes) 5: 2, 
18. 

Sträckgräshoppor 2: 2. 

Stumpfii (Brachyplatys) 8: 


77. 
Stuxbergii (Scatomyza) 4: 
174. 
Stygnocoris 2: 85, 90. 
Stygnus 1: 203; 2: 91. 
Stylata (Trypeta) 7: 88. 
Stymnonotus 8: 103. 
Stalia 5: 179, 184. 
Stälii (Neuronia) 1: 67. 
Stälii (Oligostomis) 1: 67. 
Stäket, Östra, entomolo- 
gisk uttiygt till, 1: 42, 


SI. 
Subalbidella (Hecista) 2: 
6 


96. 

Subapterus (Coranus) 1: 
207; 8: 177. 

Subapterus (Merisus) 8: 
129. 

Subarcuana (Phoxopteryx) 
10: 109. 

Subauratus( Agrilus)5: 168. 


2: 139; 10: 21. 

Subbimaculella (Nepticu- 
la) 2: 131. 

Subcentralis(Limnophilus) 
5: 120, 130, 212. 

Subcoleoptrata (Alophora) 
1: 18. 

Subcupratus (Gymnopleu- 
rus) 2: 20, 

Subcyaneus (Pristonychus) 
10: 16. 

Subfasciaria (Cidaria) 6: 


213. 
Subhastata (Cidaria) 7: 
104; 9: 31. 
Subindutum (Amorphoso- 
ma) 2: 16. 
Subleevis(Tomognathus) 8: 
134, 135, 147; 8: 44, 


159. 

Sublustris (Hadena) 2: 
214, 220; 7: 103; 8: 26. 

Submarginatus (Ichneu- 
mon) 1: 84. 

Submutica (Decatoma) 8: 
185. 

Subnebulosus (Psocus) 1: 


97: 
Subnodicornis (Tipula) 8: 


24. 
Subnubilus (Brachycen- 
trus) 5: 129. 
Subocellana (Grapholitha) 
6: 202. 
Subpunctulata(Phryganea) 
G: 123. 

Subquadratus (Agabus) 8: 
188, 189, 206, 207. 
Subquadratus (Cryptus) 7: 

20, 26. 
Subreptorius (Ichneumon‘ 


: 84. 

Subserricornis (Tipula) 3: 
18. 

Substriatus 
10: 210. 

Subterraneum (Himanta- 
rium) 10: 143. 

Subterraneus (Bledius) 3: 
190, 208, 

Subtilis (Gaurodytes) 2: 
210. 

Subtincta (Limnophila) 2: 
193. 


(Olisthærus) 


60 


Subtusa (Plastenis) 9: 96. 

Subula 1: 153. 

Subulatum (Apion) 4: 47. 

Subunilineata (Tipula) 8: 
20. 

Succicola (A theta) 10: 208. 

Succincta (Lycoperdina) 
2: 212. 

Succisus (Carpophilus) 1: 
102. 

Sudetana (Penthina) 4: 
86; 6: 151; 10: 205. 

Sudetana (Sericoris) 10: 
98, 102. 

Sudetica (Scoparia) 6: 200; 
10: 205. 

Suffumata (Cidaria) 5: 72; 


9: 18, 96. 
Sulcata (Falagria) 10: 
196. 


Sulcatus (Acilius) 10: 199. 
Sulcicollis (Peritrichia) 2: 


19. 
Sulcinodis (Myrmica) 8: 
134, 148, 149. 
Sulcipennis (Aphodius) 2: 
22 


Sulphurea (Colias) 6; 212. 

Sulphurea (Heptagenia) 8: 
175, 177, 204. 

Sulphurea (Pieris) 6: 140. 

Sulphurella (Thamnotet- 
tix) 1: 205. 

Sundevalli (Acronycta) 6: 


212. 
Superba (Thalessa) 9: 52, 


54. 

Superus (Brachydesmus) 
10: 35, 75, 140, 145. 

Surinamensis (Silvanus) 1: 
102, 

Sus (Aphodius) 2: 212. 

Susinellum (Cemiostoma) 
2. 135. 

Suspecta (Buprestis) 2: 16. 

Suspecta (Dyschorista) 7: 
103. 

Suspiciosus (Ichneumon) 
1: 30, 31. 

Sutor (Cerambyx) 7: SI, 
134. 

Svartsjölandet, fjärilar & 
9: 17. 

Swainzoni (Rhizopsyche) 
9: 4, 8, 23. 

Swammerdamella (Nemo- 
phora) 10: 206. 


Swammerdamia 4 :88; 
6: 202, 223. 

Sycophanta (Calosoma) 2: 
211. 

Sydvarangers Lepidopter- 
fauna 4: 63. 

Sylvanus (Hesperia) 1: 
8 


48. 

Sylvanus (Lophoderus) 9: 
184. 

Sylvanus (Pamphila) 1: 
107, 165. 

Sylvatica (Cicindela) 4: 
66, 72, 118. 

Sylvaticus (Drymus) 2: 


78. 

Sylvella (Lithocolletis) 4: 
210. 

Sylvellum (Credemnon) 1: 
60. 

Sylvestrana (Retinia) 10: 


SI. 

Sylvestris (Anthocoris) 8: 
193. 

Sylvestris (Lygzeus) 2: 76. 

Sylvestris (Peritrechus) 2: 
92. 

Sylvicola (Amara) 1: 157. 

Sylvicola (Limnobia) 2: 
200, 

Sylvicola (Psylla) 2: 159. 

Sylvinus (Alphus) 2: 105. 


Sylvinus (Hepialus) 4: 
46; 8: 26, 

Symethus (Gerydus) 8: 
6 


4. 
Symphyla 10: 48, 134, 
138 


Sympiezus 8: 185. 
Sympistis 1: 3. 
Symplecta 2: 182, 205; 
9: 133. 
Synairema 8: 116. 
Synergus 3: 182, 183, 
184, 186. 
Syneunetis 2: 95. 
Syntomaspis 3: 
183, 184, 186. 
Syntomis 2: 46. 
Syrichthus (Heteronychus) 
2: 18. 
Syrichtus 1: 48; 4: 65, 
75; 6: 189, 222; 8: 


182, 


Syringaria (Pericallia) 5: 
190, 227; 8: 69. 
Syringella (Tinea) 2: 6, 57. 


Syromastes 1: 136,137, 
207; 4: 47, 134. 

Syrphus 8: 7, 61, 139. 

Sädesknäppare 2: 51; 5: 
52. 


Tabaniforme (Sciapteron) 
2: 213, 220. 

Tabanus 1: 151; 4: 46, 
71; 5: 96, 206. 

Tachina 1: 17; 6: 153; 
7: 87, 191, 205. 

Tachinus 10. 196, 198. 
207, 208, 215. 

Tachyporus 10: 196, 
210. 

Tachyris 2: 41. 

Tæniata (Cidaria) 9: 96. 

Tæniocampa 1: 48; 2: 
214, 220; 6: 212, 213; 
8: 26; 9: 24. 

Tænionota (Trichosticha’ 
2. 189. 

Tæniopus (Chlorops) 8: 53, 
90, 203, 231; 6: 182, 
220; 7: 146, 200; 8: 
1, 133; & 33, 123. 


125. 

Tages (Nisoniades) 1: 46, 
107, 165. 

Talæporia 5: 59; 4: 6, 
121. 

Talpa (Astycops) 4: 72, 
118, 

Talpa (Onthophagus) 2: 
21 


Talpa (Trox) 2: 22. 
Tanaceti (Adimonia) 9- 


42. 

Tangira (Tetyra) 1: 124. 

Tanycrurus 10: 207. 

Tanypus 8: 83, 103. 

Tapetzella (Tinea) 7: 87. 

Taphropeltus 2: 78, 
2. 


Tapinoma 3%: 142. 136, 
139. 

Tapinostola %: 103; 
8: 69. 

Tarandi (Hypoderma) 5: 
180, 204; 8: 72. 

Tarandi (Oestrus) 4: 165; 
10: 213. 

Tarandinus (Tabanus) 4- 
46; 5: 96, 206. 

Taraxaci (Caradrina)9:103. 





Tarsalis (Cleptria) 8: 108. 

Tarsiplumalis (Zanclogna- 
tha) 9 17. 

Tarsoleucus (Cryptus) 7: 
20. 

Tarsoleucus (Ichneumon) 
7: 22, 26, 27. 

Tasgius 4: 47. 

Tau (Aglia) 2: 108. 

Taxonus 8: 115. 

Taygete (Oeneis) 7: 16, 


127. 

Tectum (Deliphrum) 10: 
213. 

Tegenaria 1: 171. 

Telarius (Tetranychus) 10: 
224. 

Teleia 5: 60. 

Telicanus (Cupido) 2: 41. 

Temnostethus 1: 202. 

Tenax (Eristalis) 7: 5, 
120. 

Tenebrio 1: 102. 

Tenebrosa (Rusina) 6: 
213. 

Tenella (Gonomyia) 2: 
204. 

Tenella (Lithocolletis) 4: 


199. 

Tenella (Triodonta) 2: 
19. 

Tenera (Trentepohlia) 9: 
136, 137 


5: 56. 

Tenthredinide 4: 143; 
8: 112. 

Tenthredo 4: 91; 5: 
165; 8: 116. 

Tenuiata (Eupithecia) 5: 
190, 227. 

Tenuicomis (Stenus) 6: 
167. 

Tenuipes (Limnobia) 2: 
202. 

Teophrastus (Farucus) 8: 
64. 


(Herminia) 


Teratocoris 5: 170. 

Teredus 2: 210; 4: 47. 

Termes 6: 2, 3, 11, 18, 
20, 22—25. 

Terminalis (Cynips) 8:183. 

Terminalis (Teras) 8: 61, 
167. 


Terminalis (Tetrastichus) 
8: 183. 

Terminatorius (Ichneu- 
mon) 1: 32, 81. 

Termiter 5: 1. + 

Terrestris (Bombus) 6: 
190, 227; 10: 195. 

Terrestris ([ulus) 10: 34, 
116, 133, 142, 143, 145. 

Territelariæ 2: 2, 54. 

Tesselatus (Halesus) 6: 
127. 

Tesseradactylus (Platypti- 
lus) 10: 205. 

Tesserula (Micropeplus) 


1: 193. 

Tessulatella (Scardia) 6: 
202, 223. 

Testacea (Apamea) 8: 68. 

Testacea (Pseudapiconc- 
ma) 2: 46. 

Testacea (Rhagonycha)10: 
206. 

Testaceo-guttata (Oxythy- 
rea) 2: 18. 

Testaceus (T.semophleeus) 
1: 102. 

Testaceus (Paniscus) 7: 87. 

Testata (Lygris) 1: 48; 
7: 104. 

Testudo (Heterogenea) 2: 
106. 

Tetralunaria (Selenia) 7: 
40. 

Tetramorium 8: 137, 
138, 146, 149; 8: 2, 
134. 

Tetranychus 10: 223. 

Tetraquetrana (Grapholi- 
tha) 4: 87; 10: 206. 

Tetrastichus 8: 183; 
7: 83, 84, 137; 8: 129. 
130; 10: 187. 

Tetratoma 10: 214. 

Tetyra 1: 117, 120, 122, 


124. 
Textana (Penthina) 10: 
54, 57. 


:] Thalessa 9: 52. 


Thamnotettix 1: 205. 

Tbaumacerus (Synergus) 
8: 184. 

Thaumas (Thymelicus) 1: 
107. 

Theates 9: 149. 

Thecla 1: 48, 49. 105, 
164, 165; 6: 192; 8: 67. 


61 


Thedenii (Asynarchus) 5: 
125. 

Thedenii (Cidaria) 6: 212. 

Theorini (Amphidesmus) 
4: 89. 

Theorini (Papilio) 2: 45. 

Thephritis 8: 8, 211. 

Therapha 1: 142. 

Therinella (Casigneta) 2. 
96. 

Theristes 1: 55, 63. 

Tholomiges 5: 56. 

Thomsoni (Agabus) 8: 
189, 207; 10: 212. 

Thomsoni (Gaurodytes) 1: 
184. 

Thomsoni (Ichneumon) 1: 


7. 
Thomsoni (Piezostethus) 


8: 194, 209; 4: 135, 
137, 226. 

Thoracella (Bucculatrix) 
2: 132. 


Thoracica (Anthia) 2: 13. 

Thoracica (Cassida) 1: 
196; 2: 212. 

Thoracica (Gerris) 3: 169, 
171. 

Thoracica (Silpha) 1: 50. 
Thore (Argynnis) 5: 164; 
9: 48, 124; 10: 193. 

Thoria 8: 78. 
Thriphosa 8: 184. 
Thrips 1: 203, 204; 
5: 53. 96, 206; 8: 60, 
119. 
Throscus 2: 210, 220. 
Thulea (Arctia) 6: 213. 
Thulea (Bombyx) 1: 92. 
Thulea (Chelonia) 1: 92. 
Thunbergella (Eriocepha- 
la) 4: 214. 
Thyatira 1: 48; 7: 40, 
103. 
Thymalus 1: 193. 
Thymelicus 1: 107. 
Thymi (Lygæus) 2: 65. 
Thymi (Nysius) 1: 207; 
2: 64. 
Thyreocoris 1: 117. 
Thyreopterus 2: 11. 
Thysania 2: 43. 
Thysanoptera 1: 207, 
217. 
Thysanura 1: 149. 
Thysanus 9: 145. 
Tibialis (Atheta) 10: 196. 


62 


Tibialis (Eutelus) 3: 185. 
Tibialis (Helomyza) 4: 


177. 

Tibialis (Spilocryptus) 4: 
30. 

Tiedemanniana (Sericoris) 
10: 99, 104. 

Tigrinus (Rhopalus) 1: 


143, 144. 
Tilesii (Sphodrus) 8: 189, 


207. 

Tilie (Pediopsis) 8: 156. 

Tiliæ (Smerinthus) 1: 47, 
197; 2: 39, 102. 

Timandra 5: 57. 

Tincta (Mamestra) 1: 47. 

Tincta (Pachyrrhina) 9: 
140. 

Tinea 2: 6, 57; 6: 157, 
202; 7: 87. 

Tineæ-operculatæ 2: 
124, 174. 

Tineana (Phoxopteryx) 10: 
109, III. 

Tineides 1: 53. 
Tingis 1: 204; 8: 110, 
111, 113—121, 163. 
Tingitaria 3: 111, 113. 
Tingitidæ 1: 115; 8: 108. 

Tingitina 3: 109. 

Tiphon (Ce nonympha) 1: 
107; 8: 24; 9: 125; 
10: 157, 159. 

Tipula 1: 152; 2: 185, 
199; 3: 13, 17; 4: 184; 
9: 100, 138, 139. 

Tipularius (Neides) 2: 67; 
4: 32. 

Tipulidæ 2: 177, 219; 
3: 13 


: , 99. 
Tipuliformis (Sesia) 1: 


47, 198, 215; 2: 104; 
4: 127. 

Tipulipes (Dicranomyia) 
9: 127. 


Tiridates (Charaxes) 10: 
191. 
Tityrella 
129. 
Togata {Xanthia) 6: 213. 
Tomentosus (Anoplochi- 

lus) 2: 18, 
Tomicus 4: 47; 8 3, 
31,135,154; 9: 11 —13. 
Tomognathus 38: 134, 
135. 137, 147; N: 44, 
159. 


(Nepticula) 2: 


Torrida (Amara) 6: 164; | Tribalus 2: 17. 


10: 195, 211. 


Tribolium 1: 102. 


Torridus (Cyrtonotus) 8: | Trichiocampas §: 113. 


189, 207. 

Tortriceaga (Phryganea) 
1: 74. 

Tortricella (Cheimatophi- 
la) 10: 29. 

Tortricidæ 9: 159; 10: 
17, 49, 97: 

Tortricodidæ 9: 
10: 28. 

Tortrix 8: 5, 98, 183; 
4: 84; 6: 201, 223; 8: 
3, 33, 135; 9: 13, 14, 
45, 157, 160, 172; 
10: 10, 203, 205. 

Torva (Bombyx) 8: 182. 

Torva (Notodonta) 8: 61, 
168, 182, 204. 

Torymus 8: 179, 182, 
183, 184, 185, 186; 
7: 88. 

Toxotus 1: 195; 2: 212; 
10: 206. 

Trabeatus (Lycus) 2: 17. 

Trachea 7: 103; 8: 26. 

Trachoma 1: 55, 62. 

Trachypachus 5: 168. 

Transgressus(Chironomus) 
4: 180. 

Transversata (Scotosia) 9: 
18. 

Trapezonotus 8: 66; 
6: 159. 

Trechus 1: 192; 2: 14; 
10: 210, 

Tremex 8: 116. 

Tremulæ (Lithocolletis) 4: 
211. 

Tremulæ (Notodonta) 7: 
36; 8: 23. 

Tremulella (Lithocolletis) 
4: 212. 

Trentepohli (Limnobia) 9: 
136. 

Trentepohli (Trentepohlia) 
9: 137. 

Trentepohlia 9%: 135. 

Trepida (Sphenoptera) 2: 
16, 

Trepidaria 
194. 

Trepidata (Psodos) 4: 141, 

Triangularis (Phyllocne- 
ma) §: 193, 195. 

Triarthron 3: 155. 


160; 


(Psodos) 4: 


I Trichiosoma à 113. 


Trichiura 2: 
18, 53. 
Trichius 1: So; 4: 45. 


107; 4. 


47. 

Trichocera 2: 180, 190, 
197, 219; 4: 138; % 
97. 

Trichomyza 8: 14, 147. 

Trichopsyche 4: 3, 
37, 51, 56. 

Trichopsylla 2: 162. 

Trichoptera 1: 64; à: 
115. 

Trichopterus(Pionosomus) 
2: 89. 

Trichopteryx à: 167; 
10: 207, 215. 

Trichostegia 1: 66, 73, 
74. 

Trichosticha 2: 178, 
187. 

Tricolor (Spilocryptus) 4: 


31. 

Tricolor (Xantholinus) 10: 
207. 

Tricuspis (Charzeas)§: 168. 

Tricyphona ?: 183, 207. 

Tridens (Acronycta) 7: 
103. 

Triepkei (Anisotoma) 1- 
193. 

Trifasciata (Cidaria) 6: 
213. 

Trifoliana (Sericoris) 10- 


100. 
Trifolii (Bombyx) 2: 107. 
Trigonaspis 3: 154. 
Trigrammica (Grammesis) 
8: 22. 
Trilineatus 
7: 87. 
Trimaculata (Idioptera) 2: 
191. 
Trimaculatus (Limnuphi- 
lus) 8: 124. 
Trimicra 9: 133. 
Triodonta 2: 19. 
Triogma 2: 181, 198. 
Trioza 1: 201,204—200, 
208, 217; 2: 162, 168 


(Ichneumon) 


—172, 175, 176, à. 
155, 156, 194, 209; 
9: 171. 


Triphasius 9: 145. 

Triphleps 1: 202. 

Tripunctana (Teras) 9: 
167. 

Tripunctata (Limnobia) 2: 


200. 
Tristanum (Teras) 9: 164, 
169. 
Tristata (Cidaria) 9: 30. 
Tristator (Hemiteles) 2: 


49: 
Tristis (Elater) 1: 
10: 214. 
Tristis (Limnobia) 2: 202. 
Tristis (Nepticula) 2: 126. 
Tristis (Noctua) 1: 9 
Tristriatus (Cyphostethus) 


194; 


1: 135. 

Tristrigella (Lithocolletis) 
4: 208, 

Trisulcata (Triogma) 2: 
198. 

Tritomegas 1: 117, 
118, 119; 4: 47. 

Tritophus (Bombyx) 8: 
182. 

Trivialis (Gypona) 2: 36. 

Trivialis (Trichosticha) 2: 
187. 

Trivittata (Limnobia) 2: 
200. 

Trixina (Micra) 1: 21. 

Trochalus 2: 19. 

Trochilia 2: 104, 118. 

Trochilium 1: 49; 2: 


213; 8 3, 96, 121, 
160; 8: 25. 

Trochiloides( Macroglossa} 
2: 46. 


Trochosa 1: 172. 
Troglodytella (Casigneta) 
: 96. 
Troplodytes (Arpedium) 
10: 199. 


Trogosita 1: 102; 10:16. 

Trogus 5: 190, 227. 

Troilus 1: 131, 132; 
4: 32. 

Tromsö, insekter vid 10: 
193, 216. 

Tropicoris 1: 124, 129. 

Tropiphorus 10: 196. 

Tropistethus 2: 84, 
85; 0: 171, . 

Trox 2: 22, 212. 

Truncata (Cecidostiba) 3: 
183. 


Truncata (Cidaria) 4: 70, 
82; 6: 199, 223; 10: 
210. 

Truncatellus (Crambus) 4: 


70, 84. 
Truncaticollis(Carabus) 8: 
189. 

Truncicola (Formica) 8: 
133, 141, 142, 143. 
Truncorum (Geophilus)10: 

46, 138, 144. 
Truncorum (Tipula) 8: 19. 
Trybomi (Salda) 1: 168. 
Trypeta 7: 88. 
Trypoxylon 5: 15. 
Tuberculata (Oedipoda) 8: 

126, 213. 

Tuberculatus (Cryptus) 7: 


25, 29. 
Tuberculicollis (Acantho- 
mia) 8: go. 
Tuberculipes (Ichneumon) 
1: 29. 
Tuberum (Leptothorax) 3: 
134, 135, 150; 8: 45, 


159. 

Tunicatus (Pantilius) 1: 
206. 

Tupalus 8: 91. 

Turbata (Cidaria) 2: 123; 
4: 70, 82. 

Turfosalis 
5: 56. 

Turfosana (Penthina) 4: 
86; 6: 201; 10: 54, 
56. 

Turionana (Retinia) 10: 
50, 51. 

Turionella (Retinia) 10: 
50, 51. 

Turneri (Zeugophora) 2: 
211, 220. 

Turpis (Gypona) 2 

Tychea 7: 15, 127. 

Tynderæus (Papilio) 2: 44. 


(Tholomiges) 


Typhlocyba 1: 203, 
206. 

Typographus (Tomicus) 8: 
31, 154. 


Tyroglyphus 4: 41— 
43; 8: 3, 135; 9: 12. 
Tytin (Danais) 8: 172. 


Ubaldus (Azanus) 8: 64. 
Uddmanniana (Sericoris' 
10: 99, 105. 


63 


Udus (Nematus) 4: 147. 

Ula 2: 182, 205. 

Uliginosus (Anchomenus) 
4: 46. 

Uliginosus (Ilybius) 4: 45. 

Ulmarie (Nepticula) 2 


127. 
Ulmella (Bucculatrix) 2: 


133. 
Ulmi 

123. 
Ulmi (Psylla) 2: 155; 8: 


155. 

Ulmi (Schizoneura) 5: 
169, 170. 

Ulmi (Tetranychus) 10: 


(Phlæothrips) 8: 


224. 

Ul mifoliella( Lithocolletis) 
4: 197. 

Uloma 10: 149. 

Umbonata (Heterorhina) 
2: 18. 

Umbra (Chariclea) 8: 69. 

Umbranum (Teras) 9: 
164, 169. 

Umbrata (Oxypoda) 10: 
196. 

Umbrata (Phasia) 1: 18. 

Umbratica (Cucullia) 1: 
8 


48. 

Umbratica (Rusina) 6: 
213. 

Umbratilis (Philonthus) 
8: 190, 207. 

Umbratus (Lasius) 8: 134, 
143—145. 

Umbrinus (Sciocoris) 1: 
124, 125. 

Umbripennis (Alophora) 
1: 19. 

Umbrosa (Agrotis) 8: 22. 

Umbrosa (Phoxomela) 2: 
18. 

Umbrosana (Sericoris) 10: 
97, 100. 

Unangulata (Cidaria) 9: 


Unanimis (Hadena) 8: 8, 
31, 100, 210; 8: 69. 
Uncella (Phoxopteryx) 10: 

109, 110. 
Uncinatus (Gonyleptes) 5: 
Uncinatus (Pachyloides) 
8: 72. 
Undatus (Polydrosus) 1: 
181. 


64 
Undatus (Ptychopterus) 2: 
18, 


Undecimpunctata (Cocci- 
nella) 10: 204. 

Undulana (Sarrothripa) 8: 
146; 6: 212; 7: 103. 

Undulata (Eucosmia) 1: 
48. 

Undulatus (Athous) 10: 
110. 

Unguicella (Phoxopteryx) 
10: 106, 109, 111. 
Unicolor (Brachyplatys) 8: 

8 


75. 

Unicolor (Chloriona) 1: 
207. 

Unicolor (Gymnopleurus) 
2: 20. 

Unicolor (Gypona) 4: 102. 

Unicolor (Lepidopsyche) 
2: 106. 

Unicolor (Psylla) 2: 153. 

Unidentaria (Cidaria) 5 
72. 

Unidentatus (Poeantius) 8: 
102. 

Unifasciata (Cidaria) 5: 
96, 206; 9: 18. 

Unifasciata (Scolia) 9: 
109, 114. 

Unimaculata (Cymatopho- 
ra) 8: 177, 204; 9: 17, 
40. 

Unimaculella (Micropte- 
ryx) 4: 216; 5: 39, 40, 
89. 


Unipunctatum (Cercyon) 
10: 196. 

Unipustulatus (Badister) 
4: 46. 

Upis 1: 194. 


Uralensis (Erebia) 6: 143, 
214. 

Urozonus (Eupelmus) 8: 
183. 

Urtice (Heterogaster) 3: 


73. 

Urtice (Trioza) 2: 165, 
171. 

Urticæ (Vanessa) 1: 106; 
4: 10, 11; 6: 150, 192, 
215; 9: 124, 126; 10: 
3, 88, 195, 202. 

Urticana (Sericoris) 10: 
99, 104. 

Urticarum (Ichneumon) 1: 
23. 


Vaccarum (Musca) 8: 9, 


140. 
Vaccinii (Orrhodia) 7: 
103; 9: 25. 


Væneri (Phryganea) 5: 
137, 220. 

Vafellus (Stenus) 8: 190, 
208. 

Vagabunda (Ploearia) 1: 
204; 5: 175. 

Vagabundus (Talus) 10: 
35, 120, 123, 132, 142, 


145. 

Valdaui (Haplorhynchus) 
7: 96. 

Valesina (Argynnis) 1: 
106 


Validicornis 
trus) 4: 157. 

Vanessa 1: 46, 47, 100, 
106; 2: 46, 58; 4: 10 
11: D: 54, 91; 6: 150, 
157, 189, 192, 215, 
222; 7: 38; 8: 4, 23, 
136; 9: 124, 126; 10: 
3, 88, 195, 202. 

Vaporariorum (Cymindis) 
1: 183. 

Varenii (Argynnis) 9: 52, 
54, 104. 

Varia (Dasyptera) 2: 186, 

Varia (Phryganea) 1: 74. 

Varia (Trichostegia) 1: 


(Orthocen- 


74. 

Variabilis (Cimbex) 4: 
30; 5: 96, 206. 

Variabilis (Cyphon) 10: 
199. 

Variabilis (Gnorimus) 9: 


47. 
Varians (Philonthus) 10: 
199. 
Variata (Cicadula) 1: 204. 
Variata (Cidaria) 5: 72. 
Varicorne (Nemasoma){0: 


77. 

Varicornis (Isobates) 10: 
77, 142, 145. 

Varieganum (Teras) 9: 
163, 165. 

Variegata (Acridocephala) 
4: 93. 

Variegata (Dasystegia) 1: 


73. 
Variegata (Epurza) 1:193. 
Variegata (Phryganea) 
74. 


Variegata (Ziphonella) 9: 


Variicornis 
8: 13. 
Variinervis (Nasiterna) 2: 

191, 219. 
Varipennis 
18 


(Pachyrhina) 


(Tipula) 8: 


Varipes (Scatomyza) 4- 
175. 

Varipictus (Nematus) 4: 
147. 

Varium (Bembidium) 3: 
167. 

Varius (Acantoderes) 1: 


195. 
Varius (Aradus) 8: 75, 


79. 

Varius (Cytilus) 10: 196. 

Varius (Philonthus) 3: 
190, 207. 

Varius (Pionosomus) 2: 
88. 

Varius (Tanypus) 8: 83, 
103. 

Velia 1: 114; 3: 167. 

Veliina 8: 165, 167. 

Velleda (Hepiatus) 4: 46; 
6: 196, 213. 

Venator (Harpalus) 2: 14. 

Venator (Lithobius) 10- 
38. 

Venosa (Ephemera) 3%: 
174, 175, 204. 

Venosa (Heptagenia) 3: 
178. 

Venosa (Noctua) 1: 33. 
36. 

Venosa (Simyra) 1: 33. 


35. 

Venustus (Blariulus) 10- 
113. 

Venustus (Chironomus) 8- 


9. 

Venustus (Pompilus) 7 
164. 

Verbasci (Cionus) 1: 50. 

Verbasci (Emblethis\ 8. 
72. 

Verecunda (Gypona) 2: 
26. 

Verecunda (Oxypoda) %: 
190, 207. 
Verlusia 1: 
4: 47, 134. 


136, 137. 


1: | Verna (Campylostiras & 


113. 














Verna (Ephemera) 8: 177. 
Vernalis (Peribalus) 1: 
127, 205; 4: 47. 
Vernalis (Tipula) 8: 24. 
Vernicosa (Gypona) 2: 29. 
Verrucifer (Graphoderes) 
B: 166. 
Versicolora (Endromis) 2: 
108, 
Versuta (Gypona) 2: 27. 
Versutus (Anchomenus) 1: 
192. 
Verticalis (Gypona) 2: 28. 
Verticalis (Onthophagus) 
: 180, 197, 
Vesicaria (Pimpla) 8: 185. 
Vesicatoria (Lytta) 2: 212. 
Vespa 4: 60, 115; 9: 
2 


5. 

Vespertaria(Epione)6:213. 

Vespertina (Ephemera) 8: 
174, 176. 

Vespiformis (Sesia) 4:126, 
223; 6: 213. 

Vestigator (Necrophorus) 
1: 193. 

Vestita (Apatania) 7: 76. 

Vetulella (Incurvaria) 4: 
87; 10: 206, 208. 

Viaticus (Pompilus) 10: 
155, 158, 

Vibex (Cassida) 1: 196. 

Vibex (Stenophylax) 6: 
127. 

Vibicaria (Pellonia) 1: 
47. 

Viburniana (Tortrix) 4: 
85; 6: 201, 223; 9: 
175, 181; 10: 10. 

Viciella (Psyche) 2: 106. 

Vicinus (Hemiteles) 2: 


49. 
Victorini (Copris) 2: 20. 
Vidua (Anarta) 1: 9. 
Vidua (Anoplocnemis) 8: 


90. 

Vidua (Noctua) 1: 9. 

Viduana (Euchromia) 10: 
6 


3. 

Viduatorius (Cryptus) 7: 
21, 28. 

Viduatus (Ceutorhynchus) 

“1: 195. 

Viduatus 
185. 


Register, 


(Nematus) 8: 


Viduella (Gelechia) 4: 88; 
10: 206. 

Vigorsi (Helota) 1: 102. 

Vilis (Bledius) 8: 190, 
208. 

Villosa (Chætopteryx) 5: 
2 


127. 
Villosella (Psyche) 2: 106, 
118 


Villosoviridescens ( 
panthia) 10: 189, 

Villosus (Balaninus) 8: 
8 


183. 

Viminalis (Cleoceris) 7: 
103. 

Viminella (Lithocolletis) 


: 204. 
Vinctus (Onthophagus) 2: 
21. 
Vinidia (Acræa) 2: 40. 
Vinula (Gypona) 2: 33. 
Vinula (Harpyia) 5: 190, 
227; 8: 23; 9: 5, 9. 
Violacea (Cantharis) 1: 


194. 
Violacea (Cnestocera) 1: 


194. 
Violacea (Meloé) 1: 177, 
211. 
Violaceus (Carabus) 1: 
50; 10: 211. 
Violata (Acidalia) 6: 213. 
Virens (Cybister) 3: 155. 
Virens (Orthotylus) 8: 64. 
Virescens (Charagia) 9; 


23. 

Virgaurea (Polyommatus) 
1: 46, 105. 

Virgaureana (Cnephasia) 
9: 192. 

Virgella (Gelechia) 10: 
206. 

Virgo (Ninguis) 2: 207. 

Viridana (Tortrix) 8: 5, 
98; 8: 33; 9: 13, 157, 
174, ı81. . 

Viridata (Nemoria) 1: 48. 

Viridicostata (Phyllocne- 
ma) 8: 195. 

Viridi-marginata (Bupre- 
stis) 2: 16. 

Viridinervis (Orthotylus) 
1: 199, 216; 3: 64. 

Viridipes (Coquerelidea) 
8: 86. 

Viridis (Aeliomorpha) 8: 
83. 


65 


Viridis (Anthaxia) 2: 16. 

Viridis (Teratocoris) 6: 
170. 

Viridissimus (Nematus) 8: 


179. 

Viridissimus (Torymus) 8: 
182, 183, 184. 

Viridula (Trioza) 1: 205; 
2: 165, 167, 169, 171. 


- | Vitellinæ (Phyllodecta) 6: 


147, 159, 215; 10: 
214. 


Vitellum (Cerostoma) 1: 
58. 
Vitreata (Ephemera) 8: 
174. 
Vitreatus ee) 8: 175, 
177; 
Vitripennis (Alophora) 1: 
19. 
Vittata 
208. 
Vittata (Tipula) 8: 19. 
Vittatus (Limnophilus) 5: 


122. 
Vitticollis (Oxythyrea) 2: 
8 


(Anisomera) 2: 


18, 
Vitticollis (Paristhmius) 8: 


95. 
Vitticollis (Sciara) 4: 182. 
Vittiger (Eriglenus) 5: 

164. 


Vittipennis (Graphipterus) 
9. I 


Vittipennis (Julodis) 2: 15. 
Vittipennis "(Kelisie) 1 
204, 208, 217. 
Vittula (Haltica) 8: 128. 
Vittula (Phyllotreta) 10: 


2, 4. 
Volans (Trichopteryx) 10: 


207. 

Vomitoria (Musca) 8: 13, 
145; # 26. 

Vulgaris (Melolontha) 2: 
51, 59; b: 43; 8: 27, 
73, 154, 187, 204; 9: 
10, 14, 16, 21; 10: 6. 

Vulgaris (Pachymerus) 8: 
69, 70. 

Vulgaris (Synergus) 8: 
182, 184. 

Vulgata (Ephemera) 3: 
174, 175, 204; 6: 164, 
167, 217. 

Vulneratana (Coccyx) 2: 
140; 10: 18, 21. 


5 


66 


Vulneratana (Cochylis) 10: 
205, 

Vulneratorius(Ichneumon) 
1: 78. 

Vulpinus (Dermestes) 1: 
102; 2: 17. 


Wagenschieberi (Ancylo- 
phorus) 8: 155. 

Wahlbergi (Elephanto- 
myia) 9: 129. 

Wahlbergi (Gymnopleu- 
rus) 2: 20. 

Wahlbergi (Macropsebi- 
um) 8: 192. 

Wahlbergi (Psodos) 6: 
212, 

Wahlbomiana (Cnephasia) 
9: 190, 191. 

Waigatschensis 
deuon) 4: 148. 

W-albam (Thecla) 1: 105; 
164. 

Walkeri (Trioza) 2: 162, 
169. 

Wallengreni (Apatania) 5: 
128; 9: 76. 

Wallengreni (Eupteryx) 1: 
206, 

Wauaria (Halia) 1: 47. 

Weaweri (Nepticula) 2: 


(Phyga- 


130. 
Weirella (Siganorosis) 2: 


94. 
Werdandi (Colias) 4: 141; 
6: 212; 9: 124, 126. 


Westermanni (Amphides- 


mus) 7: 89. 
Westermanni  (Oxyopis- 
then) 7: 97. 
Westwoodi (Boreus) 5: 
169, 


Westwoodi (Elephantomy- 


ia) 9: 1 29. 


Westwoodi (Graphipterus) 


2: 12, 

Westwoodi (Stenamma) 3: 
147. 

Wilkinsonii (Agalliastes) 
8: 64, 102. 


Willoughbyella (Megachi - 


le) 5: 164. 


Wimani (Argynnis) 9: 
103. 

Wistrômi (Anarta) 6: 
212. 


Wohlfarti (Sarcophila) 7: 

182, 205; 8: 14, 146. 
Wolffi (Monanthia) 8:120. 
Wolffi (Sciocoris) 8: 83. 


Xanthia 1: 47; 8: 154; 
b: 190, 227; 6: 212; 
9: 17. 

Xanthodes (Limnophilus) 
5: 120, 

Xanthographa (Agrotis) 7: 
103; 8: 25, 68. 

Xantholinus 10: 207. 

Xanthoptera (Limnobia) 
2: 199. 

Xenodocon 7: 18. 

Xeronthobius 1: 103. 

Xiphydria 8: 117. 

Xylina 4: 11; 9: 96. 

Xylophagus 8: 73. 

Xylosteana (Tortrix) 9: 
174, 178. 

Xylostellus (Periclymeno- 
bius) 1: 61. 

Xypete (Euphaedra) 2: 


40. 
Xysta 1: 16, 17; 8: 61, 
167. 


Yamamai (Antheræa) 1: 
176. 

Ypsilon (Agrotis) 8: 25. 

Ypsilon.gracum (Cymato- 
phora) 6: 213; 9: 17, 40. 


Zabrus 9: 48. 
Zalmoxis (Papilio) 2: 45. 
Zanclognatha 9: 17. 
Jebrana (Conchylis) 2: 
138; 9: 196; 10: 17. 
Zephyrus 1: 48, 105, 
164; 6: 174; 7: 102. 


215; 2: 5, 56, 209; 8: 
12. 


Zetterstedti (Anarta) 1: 
5, 14; 6: 197, 203; 
10: 212. 

Zetterstedti (Anchicera) 1: 


194. 
Zetterstedti (Chermes) 2 
160. 


Zetterstedti (Platyptilus) 
10: 205. 

Zetterstedti  (Trachypa- 
chus) 8: 168. 

Zeugophora 2: 211, 
220. 

Zeuzera 2 106, 118; 
5: 162, 225; 7: 103; 
8: 68. 

Zicrona 1: 131, 132; 
1: 32, 34. 


Ziczac (Notodonta) 1: 47; 
4: 39; 8: 25, 183. 
Zilora 1: 194, 200; 3: 

154; b: 163. 
Ziphonella 9: 37. 
Zoegana (Conchylis) 2: 

138; 9: 195, 196. 
Zonalis (Ichneumon) 1: 

80. 

Zonarius (Biston) 9: 25. 
Zonata (Dicranota) 2: 207. 
Zonella (Alophora) 1: 20. 
Zonellus (Ichneumon) 1: 

80, 
Zonosoma 7: 

45, 96; 10: 3. 
Zosmenus 8: 110, 111. 
Zygena 1: 47, 148; 4: 

30, 31, 75 7: 6, 36, 

122; 7: 102; N: 61, 

68, 168, 182; 10: 203. 
Zygenarum (Spiloeryptus‘ 

4: 31. 
Zygina 1: 

217. 


104; 9: 


203, 208; 


Ösbygarns socken, lepi- 
dopterologiska iakttagel- 
„ser i 8: 21, 353. 


Zephyrus (Ichneumon) 1: | Ostra Stäket, entomolo- 
86. 


Zerene 1: 164, 165, 198, 


gisk utflygt till 1. 42, 
51.