(navigation image)
Home American Libraries | Canadian Libraries | Universal Library | Community Texts | Project Gutenberg | Children's Library | Biodiversity Heritage Library | Additional Collections
Search: Advanced Search
Anonymous User (login or join us)
Upload
See other formats

Full text of "Erik Gustaf Geijers samlade skrifter ..."

Google 



This is a digital copy of a bix>k ihal was preservcd for generations on library sIil-Ivl-s before il was carefully scanncd by Google as part of a projecl 

to make thc workl's books discovcrable onlinc. 

Il has survived long enough Tor ihe copyrighl lo expire and thc book to enter thc public domain. A publie domain book is one thai was never subjecl 

lo copyrighl or whose legal copyrighl lerm has expired. Whelher a book is in ihe publie domain may vary eounlry lo eounlry. Publie domain books 

are our galeways lo ihe pasl. represenling a weallh of hislory. eullure and knowledge ihafs ollen dillieull lo diseover. 

Marks, notations and other marginalia present in ihe original volume will appcar in this lile - a reminder of this book's long journey from thc 

publisher lo a library and linally lo you. 

Usage guidelines 

Google is proud to partner wilh libraries lo digili/e publie domain materials and make ihem widely aeeessible. Publie domain books belong to thc 
public and wc are merely iheir euslodians. Neverlheless. ihis work is expensive. so in order lo keep providing lliis resouree. we have laken steps lo 
prevent abuse by eommereial parlies. iiiclucliiig placmg leehnieal reslrielions on automated querying. 
We alsoasklhat you: 

+ Make non -eommereial u.se of the filé s We designed Google Book Search for use by individuals. and we requesl ihat you usc thesc files for 
personal, non -eommereial purposes. 

+ Refrain from automated querying Do not send automated queries of any sort lo Google's system: If you are eondueting researeh on machine 
translation. optieal eharaeler reeognilion or olher areas where aeeess to a large amount of texl is helpful. please eontael us. We encourage the 
use of public domain materials for lliese purposes and may be able to help. 

+ Maintain attribution The Google "walermark" you see on eaeh lile is essenlial for inlbrming people aboul this projeel and hclping them lind 
additional materials ihrough Google Book Seareh. Please do not remove it. 

+ Keep it legal Whatever your use. remember thai you are responsible for ensuring thai whai you are doing is legal. Do not assume that just 
because we believe a book is in the publie domain for uscrs in thc Uniied Staics. thai thc work is also in ihc publie domain for users in other 

eounlries. Whelher a book is slill in copyrighl varies from eounlry lo eounlry. and we ean'l offer guidance on whelher any speeilie use of 
any speeilie bix>k is allowed. Please do nol assume ihal a b<x>k's appearanee in Google Book Search means it can be used in any manncr 
anywhere in the world. Copyrighl infrmgemenl liabilily can be quite severe. 

About Google Book Search 

Google 's mission is lo organize the world's information and to make it universal ly aeeessible and useful. Google Book Seareh helps readers 
diseover ihe world's books wlule lielpmg anlliors and publishers reaeh new audienees. You ean seareli ihrough I lic I ull lexl of ihis book on I lic web 
al |_-.:. :.-.-:: / / bööki . qooqle . com/| 



Google 



Det här är en digital kopia av en bok som liar bevarats i generationer pa bibliotekens hyllor innan Google omsorgsfullt skärmade in 

den. Det är en del av ett projekt för att göra all världens böcker möjliga all upptäcka pa nätet. 

Den har överlevt, sa länge att upphovsrätten har utgått och boken liar blivit allmän egendom. En bok i allmän egendom är en bok 

som aldrig har varit belagd med upphovsrätt eller vars skyddstid har löpt ut. Huruvida en bok har blivit, allmän egendom eller inte 

varierar från land till land. Sådana böcker är portar till det förflutna och representerar ett överflöd av historia, kultur och kunskap 

som mänga gånger är svart att upptäcka. 

Markeringar, noteringar och andra marginalanteckningar i den ursprungliga boken finns med i filen. Det är en påminnelse om bokens 

långa färd från förlaget, till ett bibliotek och slutligen till dig. 

Riktlinjer for användning 

Google är stolt över att digitalisera böcker som har blivit allmän egendom i samarbete ined bibliotek och göra dem tillgängliga fen- 
alla. Dessa böcker tillhör mänskligheten, och vi förvaltar bara kulturarvet. Men del här arbetet kostar mycket pengar, så för att vi 
ska kunna fortsätta att tillhandahälla denna resurs, har vi vidtagit åtgärder lör att förhindra kommersiella företags missbruk. Vi har 
bland annat, infört tekniska inskränkningar för automatiserade frågor. 
Vi ber dig även att: 

• Endast använda filerna utan ekonomisk vinning i åtanke 

Vi har tagit, fram Google boksökning för att det, ska användas av enskilda personer, o di vi vill att du använder dessa filer för 
enskilt, ideellt bruk. 

• Avstå från automatiska frågor 

Skicka inte automatiska frågor av något slag rill Googles system. Om du forskar i maskinövorsättning. rext igenkänning eller andra 
områden där det är intressant att få tillgäng till stora mängder text, ta da kontakt med oss. Vi ser gärna att material som är 
allmän egendom används för dessa syften och kan kanske hjälpa till om du har ytterligare behov. 

• fiibehalla uppliovsmärkol 

Googles "vattenstämpel" som finns i varje fil är nödvändig för at i informera allmänheten om det här projektet och att hjälpa 
dem att hitta ytterligare material pa Google boksökning. Ta inte bort den. 

• Håll dig på rätt sida om lagen 

Oavsett vad du gör ska du komma ihåg att du bär ansvaret för att. se till att det du gör är lagligt. Förutsätt, inte att. en bok har 
blivit allmän egendom i andra länder bara för att vi tror att den har blivit det för läsare i USA. Huruvida en bok skyddas av 
upphovsrätt skiljer sig at frän land till land, och vi kan inte ge dig några råd om det är tillatet att använda en viss bok på ett 
särskilt sätt. Förutsätt inte att en bok gar att använda pa vilket sätt som helst var som helst i världen bara för att den dyker 
upp i Google boksökning. Skadeståndet, för upphovsräl.lsbrol.l. kan vara mycket högt,. 

Om Google boksökning 

Googles mal är att ordna världens information och göra den användbar och tillgänglig överallt. Google boksökning hjälper läsare att 
upptäcka världe ns böcker och förlän are och fö rläggare all na nya målgrupper. Du kan söka igenom all text. i den här boken pa webben 
på följande länk |http : //books . google . com/| 



















W^ä 




■■ 






^■•1 




m v é 






i '~<i 


^Btsn 




^V~' 


Q 




F 












siias wT.icirnrcNNiNc -■ 

BEQUE.ST 
UNIVERS1TY .»MICHIGAN 
| jt GKVERAL LIRRAKV 
























FROM THE LIBRARY Of 






CHRISTIAN JENSEN 



























INNEHÅLL. 

* 

E. Gr. G-eijers föreläsningar öfyer menniskans historia. 



Register till E. G\ G-eijers samlade skrifter. 






SUPPLEMENT 



TII.L 



ERIK GUSTAF GEIJERS 



SAMLADE SKRIFTER. 



ANDRA BANDET. 




STOCKHOLM, 1882. 

P. A. NORSTEDT & SÖNER. 
KONOL. BOKTRYCKARK. 



INNEHÅLL. 

* 

E. G. Geijers föreläsningar öfyer menniskans historia. 



Register till E. G. Geijers samlade skrifter. 



E. G. GEIJERS 



FÖRELÄSNINGAR 



OPVER 



MENNISKANS HISTORIA. 



EFTER DET MUNTLIGA FOREDRAGET UPPTECKNADE, 
REDIGERADE OCH UTGIFNA 



AF 



SIGURD RIBBING. 



ANDRA yPPLAGAN. 



STOCKHOLM, 1877. 

P. A. NORSTEDT & SÖNER. 
KONOL. BOKTRYCKARE. 



D4JNNING. 
HILL 
12-14-39 
39883 



FÖRORD. 



E 



(j utan tvekan har undertecknad beslutit sig till att af 
trycket utgifva »Geijers föreläsningar öfver menniskans histo- 
ria» samt sålunda med ett stort namn pryda titelbladet på en 
bok, der Geijer med egen hand knappast skrifvit ens några 
få rader. Hvad som härmedelst kommer i allmänhetens hän- 
der är nämligen anteckningar efter Geijers extemporerade före- 
drag. Min tvekan har ytterligare blifvit närd af ett yttrande 
utaf Geijer sjelf just angående utgifvandet af dessa hans 
föreläsningar. När nämligen efter deras slut flere bland Geijers 
åhörare hade förenat sig i frambärandet af den anhållan till 
honom, att föreläsningarna öfver menniskans historia måtte 
blifva i tryck tillgängliga, förklarade han sig visserligen ej 
obenägen att efterkomma deras önskan, men tillade likväl, att, 
innan den af honom kunde uppfyllas, en total omarbetning af 
hvad han muntligen föredragit vore af nöden. Att han ock 
haft en sådan omarbetning i tankarna, visar sig deraf, att bland 
Geijers efterlemuade anteckningar äfven förekommer följande, 
som tydligen afser de ifrågavarande föreläsningarna: 

"Historiens Filosofi 

ELLER 

INLEDNING TILL MENNISKANS HISTORIA, 

FÖRELÄSNINGAR 

hållna vid Upsala universitet höstterminen 1841 

och vårterminen 1842 

AF 

E. Gt. GEIJER. 

Efter lärarens muntliga föredrag upptecknade och nu af 

honom sjelf öfversedda." 

Deremot finnes bland Geijers papper ej ens en början till 
utförande af det arbete, hvars titel det ofvanstående utgör. — 



4 MENNISKANS HISTORIA. 

Icke desto mindre har jag, äfven efter förnyadt genomläsande 
af mina anteckningar, bestämt mig for att, sådana de befinnas 
och utan den öfversigt, som numera är omöjlig att erhålla, 
våga deras utgifvande, äfven med fara för mig att, måhända 
ej utan skäl, mötas af klander, vare sig för sjelfva företaget 
eller för det sätt, hvarpå redaktionen skett, eller för bägge- 
dera, samt med fara för Geijer att å ny o för dessa föreläs- 
ningar få uppbära förebråelser och tadel i mer än ett afseende 
och från flera än ett håll — skulle jag tillägga, i fall sådant 
numera kunde träffa honom. Rättfärdigandet af detta mitt 
försök må de nu i allmänhetens händer lemnade föreläsnin- 
garna sjelfva afgifva, och jag vågar hoppas att de skola göra 
det bättre än äfven de vältaligaste ursäkter från min sida 
skulle förmå. För öfrigt torde allt vidlyftigare ordande om 
dem här vara öfverflödigt; allt nog, mig synes det som skulle 
dessa »resultat af» Geijers »filosofiskt-historiska forskningar» 
till sitt innehåll ega för stor vigt och för stort intresse, för 
att numera inkorrigibla brister i formen rätteligen borde an- 
ses utgöra ett hinder, för mig att utgifva, samt derigenom för 
den bildade allmänheten att få studera dem. Särskildt vågar 
jag äfven hysa den förhoppning, att denna tryckta upplaga af 
de Geijerska föreläsningarna, trots alla sina formela ofullkom- 
ligheter, likväl, i någon mån åtminstone, skall hos dera, som* 
när de höllos, voro Geijers åhörare, återkalla ett angenämt 
minne af de högtidsstunder, hvilka vi egnade deras muntliga 
föredragande och den som föredrog dem. I afseende på dessa 
föreläsningar sjelfva vill jag derför till hvad jag nu yttrat 
endast lägga det, att under förhandenvarande omständigheter 
det synts mig lämpligast att äfven bibehålla den titel, under 
h vilken de af läraren sjelf muntligen föredrogos; samt att, med 
afseende på åtskilliga yttranden, som i dem förekomma, det 
här må erinras, att de höllos 1841 — 1842; och ändtligen, att 
det långa dröjsmålet med utgifvandet vållats af omständig- 
heter, hvilkas undanrödjande ej i någon mån berott på mig. 
Dereraot anser jag det vara min pligt lika mycket som 
min rätt att i korthet redogöra för mina åtgöranden vid redak- 
tionen. Någon annan uppteckning än den af mig gjorda har 
dervid ej stått mig till buds. Också ligger det ej blott för 
mitt minne, att bland åhörarne till ifrågavarande föreläsningar 
det ej fans någon annan, som af dem gjorde fullständigare 
anteckningar, utan samma åsigt har, vid förnyade förfrågningar 
å min sida, äfven blifvit yttrad af flere bland dessa åhörare 



I 



FÖRORD. 5 



sjelfva *. Deremot hafva Geijers egna schemata till några bland 
föreläsningarna — det enda skriftliga som af dem finnes efter 
honom — benäget blifvit mig lemnade 2 ; men dessa äro lika 
inskränkta till antalet som till vidden. — Att inga faktiska 
misstag — om innehållet och meningen — i min uppteckning 
influtit, derom är jag så mycket mer öfvertygad, som anteck- 
ningarna öfver första terminens föreläsningar af Geijer sjelf 
genomsågos, och de rättelser, han dervid gjorde, äro högst få 
och, der de finnas, till det mesta angå, ordställning och ut- 
tryckssätt. I detta afseende måste läsaren i sjelfva verket för- 
lita sig på antecknarens noggranhet och uppfattningsförmåga. 
Större svårigheter erbjuder, såsom redan blifvit antydt, formen. 
Bekant är, att Geijers stil i allmänhet ej var hvad man kal- 
lar lättläst; synnerligen i abstraktare ämnen öfvergår dess 
pregnanta gedigenhet ofta till en snart sagdt fragmentarisk 
korthet; h varvid det lemnades åt läsaren att ifylla mellan- 
satserna. Att dessa egenheter i det Geijerska framställ- 
ningssättet ännu mer framträda vid det muntliga föredraget, 
är lätt begripligt och förklarligt; . de kunna ej ens sägas 
dervid utgöra ett fel, då den omedelbart personliga beröringen 
mellan åhörare och lärare, synnerligen en sådan lärare som 
Geijer, i sjelfva verket mer än tillräckligt supplerade en mängd 

1 I n:r 141 af Aftonbladet för år 1855 förekomma (i en anmälan 
af sista bandet af Geijers samlade skrifter) angående föreläsningarna öfver 
menniskans historia, att »dessa föreläsningar voro, såsom bekant, af Geijers 
egen hand aldrig nedskrifna, och olika tankar lära hafva gjort sig gällande 
om lämpligheten af deras utgifvande efter de anteckningar, som hittills 
funnits att tillgå. Det är oss sagdt, att numera en ny uppteckning blifvit 
tillgänglig». Dessa hittills tillgängliga anteckningar äro de, som nu ut- 
gifvas. Ligger deri någonting olämpligt, lärer jag alltså få taga ansvaret 
derför på mig: men får derjämte anmärka, att, utan utgifvande af dessa 
anteckningar af föreläsningarna öfver menniskans historia, intet utgifvande 
af de sistnämda varit möjligt, åtminstone för mig. Beträffande nämligen den 
nya uppteckning, Aftonbladet omförmäler, så har jag i afseende derpå blott 
att nämna, att de upplysningar om densamma, som af Aftonbladets d. v. 
hufvudredaktör, pä min förfrågan och anhållan, blifvit mig lemnade, göra 
troligt, att Aftonbladet med dem menat ett ex. af anteckningar, hvilka 
inalles utgöra 6 å 8 halfva postpappersark. Mina egna upptaga något 
öfver 90 skrifna ark. — Jag bör slutligen ej lemna onämdt, att äfven en 
annan uppteckning öfver föreläsningarna under höstterminen 1841, på 
indirekt väg, blifvit mig erbjuden, men att jag från fullt säker hand har 
mig bekant, att dessa endast äro en ordagrann afskrift af mina egna an- 
teckningar för nyssnämda termin. 

2 Bland Geijers efterlemnade papper funnos nämligen schemata upp- 
gjorda för blott de föreläsningar, hvilka i denna upplaga äro tryckta under 
n:r 2, 4, 5, 6, 7, 14 i 2:dra delen. 



6 . MENNISKANS HISTORIA. 

mellansatser, hvaraf den skrifna framställningen har behof. Men 
hvem vågar nu ifylla dessa? Härtill kommer ytterligare en om- 
ständighet. Visserligen var min afsigt och mitt bemödande 
vid dessa anteckningar att på papperet fästa, ej blott inne- 
hållet af Geijers föreläsningar, utan äfven den så originela och 
hänförande formen af hans föredrag. Detta oaktadt erkänner 
jag, att många förkortningar och sammandragningar af me- 
ningen blefvo mig nödvändiga för att kunna följa med den 
ofta brådstörtande strömmen af hans framställning. Af dessa 
skäl tillsammanlagda har emellertid blifvit en följd, att många 
skarpa hårdheter i stilen, ja till och med apparenta motsägelser 
uppkommit, så att dessa föreläsningar, särdeles vid de mest 
filosofiska delarna deraf, tvifvels utan äro ganska hårdlästa. 
Jag vill ej heller neka, att ju icke åtskilligt af deras inne- 
håll, efter hvad mig synes, möjligen skulle kunna på ett åskåd- 
ligare och lättfattligare sätt uttryckas, än hvad som nu skett. 
Men om det ock stått i min förmåga att finna dessa enklare 
uttryck och vändningar, så skulle jag dock ej ansett mig be- 
rättigad att införa dem; härröra dessa hårdheter och möjligen 
otydligheter i stilen från förkortningar vid anteckningarna, så 
är det naturligen numera för mig omöjligt att i minnet åter- 
kalla Geijers verba formalia; äro de åter en följd af Geijers 
eget föredrag, så skulle hvarje ändring göra den följande fram- 
ställningen till en framställning om Geijer och hans åsigter, 
men ej af honom. I detta afseende har jag derför vid redak- 
tionen af dessa föreläsningar undantagslöst följt den regel 
att icke tillsätta någon enda mening, ja icke något ord, som 
af Geijer icke yttrats. 

Deremot erkänner jag, att ej så litet ur mina skrifna 
anteckningar är uteslutet. Det är, såsom man vet, ett veder- 
taget bruk vid de akademiska föreläsningarna att vid början 
af hvarje följande timme i sammandrag genomgå en repetition 
af hvad som under den föregående blifvit föredraget. Om nu 
• alla sådana repetitioner i från trycket utgifna föreläsningar 
blefve bibehållna, så skulle de dels förorsaka ett ständigt 
återkommande, för läsaren högst obehagligt afbrott i tanke- 
gången och deduktionen, från den ena föreläsningen till den andra, 
ja, om repetitionen ej skett något så när med samma ord, 
skulle man måhända ofta hafva ganska svårt att vid genom- 
läsandet märka, hvar sammandraget af föregående timmens 
föreläsning slutade och fortsättningen af ämnets vidare utveckling 
vidtoge; dels, och i den mån repetitionerna utgjorde ett mera 



FORORD. 7 

\ 

ordagrant upprepande af det förut föredragna, skulle de före- ' 
falla såsom tröttande omsägningar af samma sak. Båda dessa 
obehag ökas betydligt vid extemporerade föredrags oförändrade 
utgifvande i tryck; dels utgöra dervid repetitionerna ofta om- 
kastningar i ordningen af de framstälda ämnena och supple- 
ringar af hvad i det föregående kan vara förbisedt eller ur- 
aktlåtet, dels bli de, synnerligen vid punkter som företrädesvis 
intressera den föredragande, vanligen mera utdragna än som, 
vid ett skriftligt affattande, torde blifvit händelsen. Ännu en 
omständighet kommer härtill: Geijer sysselsätter sig ofta under , 
flera efterföljande föreläsningar med någon biundersökning, till 
hvilken en föregående föreläsning gifvit anledning, och först 
derefter återtar han hufvudämnet; ett framställningssätt, h vilket, 
om det bibehållits oförändradt, för hvar och en, som ej med 
yttersta omsorg läst och omläst dessa föreläsningar, skulle gifvit * 
det hela utseende af att vara abrupt, ja osammanhängande. 
De svårigheter, som i dessa afseenden mött vid redaktionen, 
hafva varit, å ena sidan, att ej utesluta något som hörde till 
ämnets fullständiga utveckling, ja att, så vidt möjligt varit, 
ej utelemna ens något kraftfullt kärnuttryck af Geijer; å andra 
sidan, att ej heller upptaga hvad som blott är repetition af 
det förut- sagda, samt att derjämte sammanföra- till ett hvad 
som hör till samma resonnement, och att i enlighet dermed 
äfven ordna föreläsningarnas följd i det hela. Härvid har jag 
förfarit så, att jag uteslutit allt hvad som framstälts under 
form af repetition, undantagandes i de fall, då repetitionerna 
utveckla det förut behandlade ämnet från en väsentligen olika syn- 
punkt; men deremot, utaf de sålunda från en följande föreläsning 
borttagna repetitionerna af en föregående, i den sistnämda 
inskjutit dels de satser, som supplera <eller förtydliga samman- 
hanget i densamma, på de ställen, dit de i tankegången höra, 
dels ock visserligen ett yttrande här och der, som med andra 
ord omsäger detsamma som förut är sagdt. Andtligen har 
jag ock, der sådant synts mig vara af nöden, på ett ställe 
sammanfört utvecklingen af ett ämne, i fall denna varit afbruten 
genom biundersökningar. Att, med dessa anordningar af det 
gifna materialet, det logiska sammanhanget i tankegången är 
bibehållet, vågar jag hoppas, liksom att insigten deri för lä- 
saren är lättad. Också har jag öfvertygat mig om, att jag ej 
utelemnat något väsentligt af föreläsningarnas innehåll eller, 
i allmänhet, att jag ej gjort för många uteslutningar. Der- 
emot skulle jag ej finna den anmärkning oväntad, att meningen 



8 MENNISKANS HISTORIA. 

här och der, genom inskjutningar, blifvit tung och kanske 
öfverlastad, samt vidare att, trots hvad som kan hafva blifvit 
uteslutet, likväl flera repetitioner af samma uttryck eller tanke 
här och der ännu förekomma. Till min ursäkt i detta af- 
seende må lända dels svårigheten, eller måhända omöjligheten, 
att bibehålla sammanhanget i resonnementet, utan att deri 
göra egna tillägg, i fall man ej någon gång å nyo, såsom 
grund, inledning eller motiv till ett resonnement eller ett 
yrkande, admitterat satser, som redan en gång förut blifvit 
framstälda, hvilket synnerligen gäller om vissa grundtankar 
i Geijers åsigt, men hvilket just deruti äfven torde ega en 
ytterligare excuse; dels ock, jag nekar det ej, en i mångens 
tycke måhända allt för stor kärlek för det så egendomliga i 
Geijers uttrycks- och framställningssätt, hvaraf blifvit en följd, 
att jag ej alltid haft mod att genast utstryka hvarje uttryck, så 
snart det ej till tanke-innehållet vore skildt från hvarje annat, 
eller, när samma sak synts mig lika förträffligt sagd på tvänne 
sätt, i stället att göra ett val mellan dem, låtit båda qvarstå. — 
För öfrigt anser jag mig böra nämna, att föreläsningarna, 
genom hvad sålunda blifvit gjordt till deras ordnande, här 
blifvit till antalet betydligt förminskade mot hvad de i verkligheten 
voro. Jag har sålunda dels med afseende på deras omfång 
sökt, så långt möjligt varit, iakttaga en viss proportion, som 
annars ofta skulle hafva försvunnit i följd af från den ena 
borttagna, i den andra inskjutna repetitioner, dels ock låtit 
dessa afbrott i föredraget inträda, när antingen en förut fram- 
stäld eller afslutad utveckling af ett ämne återtagits från en 
annan synpunkt, eller ock digressioner från hufvudämnet eller 
rekapitulerande öfversigter af större afdelningar förekommit. — 
Hvad särskildt angår de föreläsningar, hvilka höllos under 
förra delen af höstterminen 1842 — ty äfven då sysselsatte 
Geijer sig en kortare tid med förevarande ämne — så ut- 
göra de ej en fortsättning af ämnet, hvilket blifvit afslutadt 
med föregående vårtermin, utan blott suppleringar af det se- 
naste under nyssnämda termin genom tidens korthet något 
knapphändigt framstälda och stå för den skull här ej bred- 
vid de sista föreläsningarna under vårterminen, utan hafva 
blifvit begagnade vid redaktionen af dessa. 

Slutligen anser jag mig böra anmärka, att då digressioner 
och afbrott i framställningen af hufvudämnet ej alltid kunnat 
undvikas utan uteslutningar af vigtiga och intressanta under- 
sökningar, så har jag trott det ej vara utan allt gagn att 



FORORT). 9 

bifoga en något utförligare innehållsöfversigt, så beskaffad, 
att den ej blott angifver de ämnen, som behandlas i hvarje 
foreläsning, utan derjämte äfven visar dessas förhållande på 
en gång till.hvarandra och till utvecklingen och framställningen 
i det hela. 

. Allt hvad som hörer till det ortografiska har i detta ar- s 
bete af förläggaren blifvit bestämdt, i öfverensstämraelse med 
de regler, hvilka i samma afseende blifvit följda vid Geijers 
samlade skrifter. 

Upsala den 28 Februari 1856. 

Utgifvaren. 



MENNISKANS HISTORIA. 



FÖRSTA DELEN. 



FÖRSTA FÖRELÄSNINGEN. 



jJXine herrar! Det vore ej underligt, om något hvar, i »syn- 
nerhet en gammal historiarum professor, slutligen blefve brydd 
vid allt det myckna, som händer i verlden och som han skall 
inregistrera; det vore ej underligt, om han skulle falla på 
den frågan, huruvida i historien torde finnas någon genväg 
eller åtminstone väg till en ståndpunkt, hvarifrån han kunde 
hoppas att mångfalden af omkring honom sig hopande massor 
måtte kunna bringas till någon öfversigt, eller hvarifrån han 
förmådde upptäcka, huruvida de i något afseende vore under- 
kastade vissa lagar, och hvilka dessa lagar månde vara. Den 
fråga, han ifrån en sådan ståndpunkt skulle göra sig, vore: 
Hvad är det, som sker i allt, som sker? — Denna fråga förut- 
sätter hos det som sker en relation till ett ändamål, och den 
kan således ej besvaras utan att fatta i sigte dessa andra 
frågor: Hvad är mensklighetens mål? Enligt hvilka lagar har 
hon till detta mål framskridit? Finnas dessa lagar bestämda 
enligt hennes egen och målets natur, och kunna de abstraheras 
ur betraktelsen af de menskliga sakerna? — en sådan abstrak- 
tion, om den vore möjlig, skulle innebära en återgång till den 
gamla åsigten, att historien är en mayistra vitce. Ty frågan 
om mensklighetens mål är lika med den om hvarje menniskas 
mål. Finge nian nämligen reda på detta allmänna ändamål, 
så skulle tillämpningen deraf på den enskilde blifva lätt: »de 
te fabula narratur». Man skulle studera historien med det 
intresse, som ingifves genom den bekanta regeln : »homo sum; 
nihil humani a me alienum puto.» — Huruvida en sådan 
historia i historien finnes, är ej problematiskt, så vida man ej N 
vill antaga, att menniskoslägtets öden äro en följd af nyck 
eller blind nödvändighet. — Men en svår fråga är detta att 
försöka sig på; man kunde säga, att försöket till dess besva- 
rande vore en förmätenhet. Dock om jag, qvantum in me est, 
vågar ett sådant försök, så är det ej förmätenhet, ty det är 
blott min skyldighet, och denna är aldrig förmätenhet. Jag 



14 MENNISKANS HISTORIA. 

har dessutom alltid, om jag ej fullt lyckas, den ursäkten : lau- 
danda est voluntas. 

Det finnes många slags historier: den politiska, kyrko- 
historien, lärdomens, vetenskapernas, handelns, slutligen tänke- 
sättens och sedernas. Alla dessa historier behandla blott 
portioner af det stora ämnet, och de hafva ofta blifvit behand- 
lade hvar för sig, utan inre sammanhang. I den politiska 
historien ha vi att göra med regenterna, de maktegande, deras 
strider o. s. v., antingen med hvarandra (stat med stat), eller - 
inbördes, med folket; krig och förhandlingar • utgöra således 
hufvudstyckena i denna historia. — Kommer så kyrkohistorien, 
som med den förra har många beröringspunkter, helst kyrkan 
oftast velat ställa sig öfver och således kommit i kollision med 
den verldsliga makten. Den är dock på det hela en prest- 
historia,. liksom den politiska en adehhistoria. — Då handeln 
hör det tredje ståndet till, så finner man af dess historia, att 
detta stånd, som nu intagit så stor bredd, att på dess rörelser 
Europas ställning beror, fordom af de maktegande köpt sig 
rätt att existera. Handeln ansågs, att börja med, såsom ett 
kätteri, ett kosmopolitiskt kätteri, och handelsmännen såsom 
en kosmopolitisk sekt, och de behandlades på samma sätt som 
i senare tider Judarne: de måste köpa sig rätt till skydd af 
staten. Afgifter och tull voro blott ett köpslut med staten; 
man gaf någonting ifrån sig för att undgå att blifva plundrad. 
Men om detta stånd, sålunda fattadt och beskaffadt, var främ- 
mande för staten, så inträdde sedermera ett omvändt förhållande, 
då styrelserna insågo, att penningen var nyttig och af stor 
makt; man började nu qvarhålla penningarna i landet, enligt 
den grundsats, att man blott skulle s"älja, men ej köpa: en rå 
och barbarisk princip, som upphäfver begreppet handel; ty 
penningen står ej att få utan varor. — Ett residuum återstod 
alltid i historien, sedan hvar och en af dessa delar blifvit in- 
stoppade i sin låda af det historiska fackverket, och detta 
residuum var den stora massan af menniskor, som af de makt- 
egande regerades och handterades. För denna massa fann man 
intet annat fack än allmänna reflexioner bakuti historien, ett 
slags appendix, ett kuriosum, anekdotvis berättadt. — Men 
äfven när man slutligen indelat historien i allmän och speciel, 
har dock den förra vanligen utgjort blott ett aggregat, så att 
man, kapitel efter kapitel, afhandlat det ena. facket efter det 
andra, tills man ändtligen i det sista kapitlet handlat om 
seder och bruk, de rebus variis et nonnullis aliis. Men skall 



FÖRSTA FÖRELÄSNINGEN. 15 

• 

historien vara ett konstverk, så får den ej behandlas som ett 
aggregat, utan såsom en till mångfald sig utvecklande enhet; 
och just emedan en sådan finnes, har den brutit sig ut och 
sönderkrossat det aggregatlika fackverket. — Hvad först den 
politiska historien angår, är tydligt att, så vida någon makt 
ligger hos alla — åtminstone den att samtycka till lagarne — 
så kommer de maktegandes rätt i kollision med de menshliga 
rättigheterna. Sedan frågan om menniskans rättigheter och ven- 
tilerandet om dem trängt in i politiken, kan denna historia 
således ej längre bli historien om vissa slägter, utan den höjer 
sin synpunkt från ett maktegande partis till mensklighetens. — 
Sammalunda med kyrkohistorien. Denna ansågs försiggå i 
kyrkan och inom dess utpålade råmärken. Men liksom det i 
den politiska historien allt mer blir fråga om de regerade, ej 
blott om de regerande, så blir ock kyrkans historia ej mer ett 
prest-kapitel och en presthistoria; den har gått ut i försam- 
lingen, som ock vill ha ett ord med i laget. — Nå, på ena- 
handa sätt med handeln. Den har slagit öfver sina gränser och 
gått utom sin kosmopolitiska sekterism och blifvit ett medel 
för allmän menniskogemenskap, så att på dess vägar från land 
, till land föras ej blott varor utan äfven tankar. — Slutligen: 
det sista kapitlet i historien, det om sederna och tänkesätten, 
har ock fått en annan gestalt, sedan det befunnits, att dessa 
seder ej kunna behandlas såsom en stationär qvantitet, som 
skulle befinna sig alldeles oförändrad, äfven sedan grunden till 
sedlighet och religiositet blifvit utplånad hos de högre stånden. 
Man har nämligen ansett folkets tänkesätt betyda intet, d. v. 
s. man har trott sederna hos de lägre oföränderliga, och man 
ropar ve öfver dem, som vilja visa eller omtala för folket hvad 
sederna hos de högre betyda. Deraf skulle nödvändigt en stor 
förargelse hos de lägre uppstå. .Väl heter 'det: »Ve den men- 
niska. genom hvilken förargelse kommer», men dermed 
menas oskuldens förargelse; att åter förarga förargelsen, det 
måtte dock ej vara någonting ondt. Om nämligen de högre 
klasserna blott vilja nytja sederna såsom ett band på folket, 
hvar ifrån de sjelfva emanciperat sig, så är detta den största 
förargelse, och de ha ingen rätt att ropa ve öfver den, som 
låter dessa tomma former falla och uppvisar för sjelfva folket 
den halt, de nu ega; ty förargelsen är redan der. 

Man har — sade vi — ansett tänkesättet såsom sta- 
tionärt, såsom någonting, hvarom man ej behöft bekymra sig. 
Väl har man sett, att menniskorua under stundom fått den 



16 MENNISKANS HISTORIA. 

vurraen att fundera på sina högsta angelägenheter och intressen, 
på sin sedlighet, salighet o. s. v.;- men ehuru de då stridt 
mangrant för dessa saker och angelägenheter, har man dock 
ansett sådana händelser för undantag och bibehållit resultaten 
oförändrade. Men möjligt är, att med tidernas fortgång den 
der oron, som hittills blott * visat sig tidtals, ej är öfvergående 
accéer, liksom koppor och kolera och barnsjukdomar, utan att 
en utvecklingssjukdom återkommer med allt större kraft, ju 
mera vidd utvecklingsmomentet eger, och att denna oro blir 
qvar, blir det normala tillståndet. Man skulle ej anse detta 
osannolikt, i betraktande af de verkliga förhållandena. Ingen 
större makt finnes nu än den allmänna opinionen. Tänkesättet 
öfvergår nämligen till ett allmänt: den ena vågen följer den 
andra, dessa vågor förena sig slutligen till en ström. Opini- 
onen är väl mest märkbar hos de civiliserade folken; men den är 
dock en makt, som genomgår verlden, en makt, sammansatt af 
milliontals partiklar, men hvilka likväl röra sig i lika riktning 
och, oaktadt alla hvälfningar, ha en viss strömfåra. Denna 
makt kan väl gifva anledning till bekymmer i allmänhet; man 
fruktar den så kallade majoritetens despotism — den värsta 
af alla — som grym och obarmhertig krossar minoriteten. 
Onekligen är denna ett stort ondt; men att med våld kufva 
den är omöjligt, ty den är dock en mensklig mening, en 
andlig makt, som ej viker för blott fysiska medel; den är 
redan öfverdem. Det linnes en sådan makt, obeqväm, oför- 
ståndig; men en ny kraft har dermed inträdt i historien, hvil- 
ken ej gifver vika för annat än sin like. Alltså: anda mot 
anda, det bättre mot det sämre, — detta är det dilemma, 
hvari man står; man kan ej uttrycka det annorlunda, lika litet 
som jag anser det vara så hopplöst, som man påstår. 

Jag har härmed velat, visa, att med det gamla histori- 
ska fackverket är det förbi. Alla ' historier löpa numera in 
i hvarandra, och i all historia är det fråga om mensklighe- 
tens: — historien i historien. Detta skall bli föremålet för 
dessa föreläsningar. 

Frågan om en historia i historien har i synnerhet begynt röra 
sig i sistförflutna seklet, som så mycket förändrat verldens utse- 
ende, nämligen efter de två stora händelserna: reformationen och 
Indiernas upptäckt. Fordom hafva de olika riktningarna i histo- 
rien icke allenast icke varit sammansmälta till ett; de hafva ej ens 
utgått såsom koordinerade, utan den ena eller den andra rikt- 
ningen har visat sig såsom förherskande : i gamla tider det 



FÖRSTA FÖRELÄSNINGEN. 17 

politiska, i medeltiden det kyrkliga elementet. Hos de gamle 
finner man ännu de högsta mönstren för den politiska histo- 
riens framställning, såsom innebäraude uttryck af ett allmänt 
politiskt lif. Denna tids största politiska historieskrifvare 
hafva nämligen sjelfva deltagit i de händelser, hvllka de 
. beskrifvit. Deraf lifvet uti och den genomgripande verk- 
ningen af deras framställning. En stor, omensklig inskränk- 
ning finnes dock i den gamla historien: den är de frias, 
ej slafvarnes; således blott ett ringa antals, en minoritets, 
historia. Det var med kristendomen och dess verkningar 
under medeltiden, som det kyrkliga elementet blef det rå- 
dande. I hvarje historia skulle man nu börja med den 
bibliska berättelsen om skapelsen, syndafallet o. s. v., samt om 
de fyra monarkierna; som stå beskrifna hos profeten Daniel. 
Detta förekommer lika hos alla medeltidens historiska för- 
fattare. Först reformationen öppnade synkretsen. — Man har 
vanligen karakteriserat den såsom tankens emancipation. Detta 
iK kan väl till principen och i det hela vara "rätt, men dock med 
en vigtig inskränkning, nämligen att reformationen, ehuru den" 
visserligen utvidgade gränserna för tänkandet och gjorde under- 
sökningens fält rymligare, likväl å andra sidan afplankade detta 
fält till och med nogare, än den föregående perioden gjort. 
■ För katolicismen var kyrkans auktoritet gränsen; för reforma- 
tionen blef bibeln en sådan, enligt bokstaf och anda. Derraed 
befann sig likväl saken i ett svårt läge, svårare än förut; 
ty kyrkans auktoritet är dock en lefvande, ordets åter en för- 
gången, ej present auktoritet. Yäl ville man göra den till en 
sådan, men huru skulle det tillgå? — Nu frågas: om det 
faller på menskligheten en ängslan för dess högsta angelägen- 
heter, kan då någon historisk auktoritet göra till fyllest? Nej. 
Detta vill säga: man kommer i en svår belägenhet, emedan 
kristendomens stiftare, livars ord skulle vara den saliggörande 
auktoriteten, sjelf aldrig skrifvit dem; andra ha skrifvit om 
honom; han är person, ej auktoritet. 

Vi veta, att i nyaste tider den frågan uppstått: hvad är 
Kristus för en man? — Man har ej funnit sig nöjd med 
deras svar, som om honom skrifvit; man kommer slutligen 
derhän, att allt bestämmes efter den filosofiska, kriticerande 
öfvertygelsen ; och man må försäkra sin opartiskhet så mycket 
man behagar, så måste dock hvarje granskare, till och med 
den, som är emot all filosofi, sluta sig till sin tids filosofiska 

Geijer: Menniskans historia, 2 



18 MENN1SKANS HISTORIA. 

öfvertygelse. Skilnaden är blott, att hvarje tids filosofiska be- 
grepp, hvilka hos filosoferna äro klar öfvertygelse, hos anti- 
filosoferna framträda under form af fördom. — Men nyssnämda 
fråga ger sig vid närmare påseende sitt eget svar: är man ej 
nöjd med apostlarne, så må man gå till vår herre Kristus 
sjelf med sitt spörsmål. Har han funnits, sådan han af apost- 
larne beskrifves, så finnes han än i dag och är, enligt sin 
egen utsago, närvarande i församlingen, ja till och med der 
blott två eller tre äro församlade i hans namn. Man må der- 
för ej finna det oväntadt att, genom en djerf kritik, de blotta 
auktoritétsstöden bortblåsas; detta är rätt, ty sanningen måste 
vitna om sig sjelf och kan ej bestå såsom en blott yttre. 
Hvilken väg åter, som i denna postulerade kännedom om vår 
herre Kristus är den bästa, kan lätt afgöras: — den som är 
1 rak och genast leder till målet; och hvem denna är, har han 
sjelf utsagt: hvilken som vill lyda hans vilja, som mig sändt , 
ha/ver, han varder förnimmande, om denna lärdom är af 
Gudi. — Lösningen af frågan om Kristus kommer för öfrigt 
troligen att ske bloty endels, d. v. s. så, att alltid någonting 
att tro qvarstår, men dock så, att denna tro ej står i strid 
med vetandet, utan kan till vetande allt mera utvecklas ; såsom 
äfven förhållandet är med all mensklig kunskap. Frågan är 
dock vigtig, ja den vigtigaste af alla; henne måste, mer eller 
mindre, hvar och en för sig framställa och söka att lösa, ty 
hon är frågan om honom sjelf. 



ANDRA FORELÄSNINGEN. 



Konseqvent i fråga om förhållandet mellan förnuft och 
uppenbarelse är endast katolicismen, ty den tillåter ingen det 
förras domsrätt i afseende på kyrkans stadgar, hvilka en* gång 
för alla äro positivt bestämda. Denna rena auktoritetstro i 
kyrkan har alltid, vid hvarje försök att demonstrera de kyrkliga 
sanningarna, varit så svartsjuk om sitt välde, att den till och 
med tillbakavisat de försök i denna väg, som, synnerligen i 
senare tider, skett till dess fördel. Äfven motvilligt och 



ANDRA FÖRELÄSNINGEN. ' 19 

vikande endast för nödvändigheten, således ej med fritt bifall, 
har katolska kyrkan gifvit efter för de förändringar i den 
bibliska åskådningen, som blifvit en följd af de fysiska och ma- 
tematiska vetenskapernas framsteg. Man vet, att hon fördömde 
Qalilei. — Men i och genom medgifvandet, att ej allt Hkibeln är 
af Gudi, var emellertid redan en för denna kyrka farlig princip 
i verksamhet. Ty eger förnuftet att bedöma, hvad som är 
gudomligt eller icke i något stycke af bibeln, så är i sjelfva 
verket i samma ögonblick en domsrätt öfver hela bibeln åt 
detsamma inrymd; man måste antingen icke alls eller ock helt * 
och hållet släppa in förnuftet; och detta senare är den oaf- 
visliga rationalismen i protestantismen. För min del kan jag 
ej anse förnuftets dom farlig. Hvarje bedömande är ett sub- 
jektets upphöjande öfver objektet. Detta kan väl, då fråga 
är om det gudomliga, synas vara en förnedring för detsamma; 
men å andra sidan är det gudomliga höjdt öfver hvarje lumpen 
rangstrid. Är det verkligen det gudomliga, så må det vara 
menniskan tillåtet att derpå försöka sina 'krafter, att, liksom 
Jakob, brottas med Gud; ty hon är barnet i hans hus, och 
hvarje sådan strid slutas, eller han slutas, med ett fritt och 
kärleksfullt undergifvande. Men huru kan detta vara fritt, 
om man ej förut fått pröfva sina krafter? An en gång: är 
det verkligen det gudomliga, så kommer ock menniskan otvif- 
velaktigt att slutligen i förhållande dertill intaga sin rätta plats. 
Innan en mensklighetens historia kunde uppkomma, måste 
stora hinder i politiskt och religiöst afseende nedbrytas. Den 
katolska åsigten i historien gör henne omensklig, redan genom 
den antagna grundsatsen: »extra ecclesiam nulla salus», hvaraf 
följer, att kättare sakna menskliga rättigheter och kunna med 
eld och svärd utrotas. Ty då de lagar och institutioner, hvilka 
kyrkan sjelf sanktionerar, ej gälla om kättaren, är han deri- 
genom utstött från det menskliga samhället och de menskliga 
rättigheterna. Detta är den religiösa kast-andan. Den för- 
dragsamhet, som utmärker oss, och hvilken anses såeom ett 
den nyare tidens framsteg, har likväl ej utgått ur protestantis- 
men, ty icke heller der finnes den; ur katolicismens och pro- 
testantismens stridigheter har den utgått, af .nödvändigheten 
framtvungen. Först sedan detta skett, utvidgades historiens 
synkrets: det är numera ej fråga blott om en viss kyrkas 
historia, hvarken Judarnes eller de kristnes; alla äro nu men- 
niskor, och historien omfattar med ett nytt menskligt intresse 
det hela. — Likadant har förhållandet varit i afseende på det 



20 MENNISKANS HISTORIA. 

politiska. Afven der kunde man blott genom tvång frambringa 
erkännandet af menskliga rättigheter. Menniskorna hafva i 
politiskt afseende varit delade i stånd. Den första indelningen 
var den radikalaste: fria och ofria, alla rättigheter och inga. 
Hela den politiska historien är blott historien om stridighe- 
terna på ömse sidor om denna mur, som menniskorna upp- 
kastat midt emellan sig; tills muren nedbrytes och kämparne 
på de störtade vallarne, sedan de en tid nedergjort h varan dra, 
möjligen igenkänna hvarandra för bröder. — I de gamla språ- 
ken betyda främling och fiende detsamma; familjen var först 
liktydig med verlden, sedan uppkom en förening af flera fa- 
miljer, hvilka slöto sig tillsammans: hvad som befans derutom 
var fiende, utan rättigheter. Så länge dylika barrierer finnas, 
är tydligt, att någon insigt om menskligheten såsom ett helt 
ej kan ega rum ; och endast i samma mån de så försvagades — 
ty upphäfna äro de beklagligen icke — att de ej skymde 
utsigten af ett sådant helt, kunde ideen om en mensklighetens 
historia uppkomma. Det var först genom reformationskrigen, 
hvilka åt kättare beredde menskliga rättigheter, och för det 
andra genom den verldsgemenskap, hvilken Indiernas upptäckt 
åstadkom, som en sådau historia kunde uppstå. Men ej förr än i 
18:de seklet upptäcktes denna vetenskap och kallades då af sin 
upphofsman, Vico, för den nya vetenskapen. 

Italienaren Giovanni Battista Vico (död 1744) utgaf 
Grunddrag till en ny vetenskap angående nationernas gemensamma 
natur (Principj di una scienza nuova d'intorno alla commune 
natura delle nazioni). Detta .är ett verk af en högst djup- 
sinnig tänkare och karakteristiskt för Italienarne och deras ve- 
tenskapliga intresse. I Italien har det allmänna vetenskapliga 
intresset aldrig funnits så som i det öfriga Europa, lika litet 
som bokmakeriet; men deremot hafva der alltid funnits män, 
som, lifvade af nit för saken, i sin enslighet anstalt de djup- 
sinnigaste betraktelser, och den italienska literaturen, särdeles 
den äldre, är i detta afseende en guldgrufva. Det gifves intet 
i reformationen, som ej redan på förhand af dessa vetenskaps- 
män är antydt; men hierarkien har såsom en blytyngd hvilat 
på folket och dess utveckling. — Italienaren är förvånad öfver 
den nordiska naturens och folkets enslighet; men i Italien rå- 
der en sådan enslighet i vetenskapligt hänseende mer än i 
något annat land; — så mycket märkvärdigare, som anlagen 
der kanske .äro de djupaste. I detta land hafva också i se- 
nare tider män af den högsta vetenskaplighet framträdt, men alla 



ANDRA FÖRELÄSNINGEN. 21 

ha de varit främmande för detta journalistiska fjeskverk, som, 
särdeles i de fysiska vetenskaperna, visar sig i det öfriga 
Europa, der hvar och en skyndar att draga fram sitt gran af 
upptäckter, för att ej" deri förekommas. — Så enslig, så obe- 
märkt var Vico; hans arbete och åsigter, hvilka nu ingå såsom 
allmänna satser i den europeiska politiska bildningen, blefvo 
till den grad, jämte författaren sjelf, förbisedda, att han måste 
för sin egen och sin familjs bergning använda en möda, som 
slutligen alldeles förtog både hans kropps och själs krafter. — 
Han kan emellertid anses såsom grundläggare af en ny veten- 
skap. Väl måste en tradition finnas för all produktion; men 
å andra sidan kan ingen tradition åstadkomma produktion, 
utan i hvarje sådan finnes alltid någonting absolut nytt, någon 
förut fullkomligen okänd upptäckt. 

Det har blifvit sagdt om författare och snillen, att svår- 
ligen någon funnits, som ej före tjugutre års ålder blifvit i 
någon mån och på något sätt medveten af den tanke, som 
hans lif skulle tjena att utveckla. Ett sådant yttrande om en 
tidig aning gäller ock i afseende på tidehvarfven. De första 
upptäckarne äro vanligen af ett, om ock outveckladt, dock 
oändligt innehåll. Så äfven Vico. Han har anticiperat flera 
stora resultat, hvilka skulle fordra lång tid, innan de fram- 
gingo ur filosofiens och vetenskapernas allmänna utveckling. 
Så ligger Wolfs åsigt om Homerus, Niebuhrs om romerska 
historien, och den nu i religionen namnkunnig blifna mytiska 
ståndpunkten implicite hos honom. — Den allmänna tanken 
om historien är, att den består af en mängd yttre händelser. 
Vico deremot har betraktat historien såsom en succession af 
öfvertygelser, hvilka omkring sig skapat händelserna. Det är 
de menskliga opinionernas historia, likväl detta uttryck taget i 
vida massivare och substantielare mening, än då det betyder 
någonting alldeles obestämdt, nämligen såsom en fiktion hos 
menskligheten, en dess egen åsigt, bestämd af den station, 
hvarpå densamma sig befinner. 

Grundtanken hos Vico är: att menniskorna sjelfva gjort 
samhället, men med ledning af en gudomlig försyn, som, un- 
der det de fullfölja sina på mångfaldigt sätt hvarandra kor- 
sande syften, styrer det hela till ett för menniskoslägtet allt 
mera välgörande och af detsamma allt mera insedt ändamål. 
Ifrån försynen, såsom allmän förutsättning i verldshistorien, 
utgick således Vico. Men för det första, ännu råa mennisko- 
slägtet, som blott tänker genom för detsamma närvarande 



22 MENNISKANS HISTORIA. 

bilder, äro försyner i allt, liksom strax utanför knuten, till- 
städes; det är i allt en omniprcesentia af gudomligheten, hvilken 
menniskan fruktar och sedan dyrkar. Derför, säger Vico, är 
den första historiska perioden teokratisk- och gudomlig; den 
är egentligen en gudarnes historia, dock ej så, som skulle ej 
häruti ett stort barbari ännu förefinnas, utan den var gudarnes 
historia, emedan desse funnos öfver allt. Deraf den liksom 
fernissa af divinitet, som allestädes ligger öfver den äldsta peri- 
oden. Under denna tid gifves ingen historia, ty ingenting 
händer; gudarne äro det enda som finnes, och detta gudom- 
liga är satt utom alla menskjiga beräkningar, ty att fatta det 
såsom en nödvändig successiQn, dertill är tanken ännu ej- mo- 
gen. Gud är det absolut tillfälliga, — -och hvad är väl derom 
att säga? Det ena är det andra likt. Det är en inbillnings- 
kraft, om hvilken vi numera ej kunna göra oss någon före- 
ställning, och hvilken Vico kallar den re^a-poésien, som fingerar 
sådana gudabilder, hvilka sättas i stället för menskligheten sjelf. 
Dessa ur fantasien härstammande gudar äro det enda handlande 
i menniskan; hon erkänner sig sjelf ej ega någon rätt att 
handla. Deraf har man ock att förklara berättelserna om de 
gamles vishet; då desse uppfattat allt såsom gudomligt, så 
hafva de yngre deri inlagt sina mer bildade föreställningssätt 
om gudomligheten, och sålunda har liksom en synvilla upp- 
kommit i afseende på de gamla religionerna, hvilka i sjelfva 
verket voro råa och blodiga. — Detta är den teokratiska peri- 
oden. 

Den andra perioden är den heroiska. Under denna söker 
menniskan att i konsten, ej blott i naturen } fatta det gudom- 
liga. Under den förra var allt gudomligt, och husfadern före- 
trädesvis det gudomligas representant och prest; denna tids 
råa och naturliga menniskor sökte att försäkra sig om gudom- 
ligt bistånd genom auspicier, och deras föreställningssätt var, 
att det gudomliga splittrat sig i en oändlighet af väsenden, 
af hvilka menniskan, hvart hon behagade ställa sin kosa, vore 
omgifven; åt dessa offrade de till och med sina likar, ja före- 
trädesvisjust de blodigaste offer. Husfäderna voro, som sagdt är, 
gudarnes prester och representanter, ja gudarne sjelfva, eller 
ledde från dem sin härkomst. Deras familjer bestodo af barn 
och tjenare; desse senare voro de, som från urskogarne och det 
vilda tillståndet flyktat till dem, som hade bostäder och som i 
dessa öppnade asyler, men ock gjorde flyktingarne till slafvar. — 
Under den andra perioden hafva gudarne deremot flyttat något 



ANDRA FÖRELÄSNINGEN. 23 

längre borl; de bo numera ej på jorden, utan i himmelen 
eller åtminstone ett stycke från jorden, på de ställen som äro 
himmelen närmast, t. ex., hos Homerus, på spetsen af berget 
Olympos. Men deras representanter äro deras söner, hjeltar 
och heroer, de enda som ega rätt att herska, i början person- 
ligen, sedan såsom stånd. Först här uppkommer stat, i hvilken 
dessa gudarnes afkomlingar äro styresmän; ty den gamla 
patriarkaliska tiden kan ej sägas förete någon sådan; der är 
h varje husfader gudarnes representant och barnen hans födda 
slafvar; hvad de förvärfva, förvärfva de åt honom. Här åter 
utbilda gudasönerna sig till ett stånd, — den heroiska adeln; 
mot denna stå de refugierade, först såsom slafvar; sedan, då 
desse blifvit medvetne af sina krafter och dewgenom kommit 
till större mod, uppkommer delning af jorden 1 såsom län, i 
stället för possessioner, brukade af slafvar: det vill säga, dessa 
plebejer få jorden med nytjanderätt, men dominium directum 
stannar hos patricierna. — Denna period är striden mellan plebejer 
och patricier, — illustrerad af Rom; den aristokratiska repu- 
bliken är der den äldsta; sedan få plebejerua medborgerliga 
rättigheter och deltaga i styrelsen, slutligen i auspicierna. 
Då uppstår demokratien. Emellertid uppkommer ur denna, 
genom de faror och stridigheter, som detta tillstånd förer med 
sig, äfvensom genom det skydd, de svagare behöfva mot de 
mäktigare, monarkien, h varm ed den egentligen menskliga delen 
af historien börjar, emedan monarkien är den bästa statsfor- 
men för bildning och upplysning. Dock måste monarkerna 
handla efter folkets vilja och från dess synpunkt se tingen. 
Likväl kommer äfven monarkien till korruption och förfall; 
h varvid blott tvänne hjelpmedel finnas: antingen att ett annat, 
friskt och oförstördt folk undantränger det förstörda, eller ock, 
om förderfvet är allmänt, att folken förstöras och genom in- 
bördes oenigheter förminskas, tills de återstående vandra på 
ruinerna af den gamla bildningen, der så småningom ursko- 
garne åter uppväxa och en ny bildningsprocess börjar i samma 
ordning som den föregående. 

Detta är Vicos åsigt. Den gjorde uppseende på sin tid, 
men nedsänktes sedan i förgätenhet och har först nyligen 
åter väckt filosofernas uppmärksamhet. Hvad som mot Vico 
kan anmärkas, är, att han väl visar ett förlopp i historien, 
ett sammanhängande förnuft, men att detta förlopp dock ej 
företer något framskridande, utan han låter slägtet genomgå 
denna cykel af bildning för att å nyo börja densamma. Så- 



24 , MENNISKANS HISTORIA. 

i 

ledes finnas hos honom väl perioder, men ej öfvergång; det 
vill säga: rörelseprincipen var ännu ej hos honom nog rörlig. 
Ty huruvida nybörjandet sker ur en ny, högre synpunkt, det 
lemnar han oafgjordt. — Väl säger han, att i kristendomen 
samma förlopp visat sig, men genomför ej detta med lika 
grundlighet, alldenstund han uttryckligen undantager Judarne 
från sin historia — han skref blott hedningarnes, — och upp- 
visar derför ej heller olikheterna mellan den gamla och den 
nya historien. Skälen härtill äro lätt insedda: han vågade ej 
vidröra kristendomen, emedan den mytiska ståndpunkten onek- 
ligen hos honom är den rådande, till följd hvaraf frågan inom 
kristendomen icke skulle hafva blifvit: hvad är historia eller 
ej? — utan: hvad är religion eller ej? Denna mytiska stånd- - 
punkt och åsigt har han blott i den profana historien til- 
lämpat. Vill man närmare tillse, huru Vicos perioder skulle 
kunna tillämpas på den kristna historien, så företer sig här 
den olikheten, att medeltiden börjar med den heroiska peri- 
oden, som förstör barbariet, och först efter denna kommer den 
hierarkiska. Det låter derför tänka sig, att i ännu en ny 
bildningscykel ordningen kunde bli omvänd mot den första, så 
att den hierarkiska perioden, ehuru visserligen fattad på helt 
annat sätt än i de föregående cyklerna, blefve den sista. 

Vico var autodidakt, men hade ej försummat att begagna 
de bästa antika författare såsom lärare; man kan säga, att han 
var en lärjunge af den Platonska skolan i Italien, och han 
stod derigenom i opposition mot den egentligen moderna filo- 
sofien, synnerligen mot Des Cartes. Deraf hans tolerans, ja 
hans förkärlek för det poetiska i historien, hans bemödande 
att i myterna och tänkesätten inlägga någonting högre och ej 
se deruti blott lögn och bedrägeri ; dessa myter hafva, enligt 
hans tanke, varit nödvändiga för den ungdomliga, blott i bil- 
der tänkande menskligheten. Han kan i detta afseende sägas 
stå midt emellan den antika och den moderna bildningen. 

Då vi härnäst kunna omtala något försök till en mensklig- 
hetens historia, har den moderna filosofien derpå bestämdt tryckt 
sin prägel. Dessa nyare idéer visa sig först såsom destruktiva, 
såsom ett bemödande att särskilja tänka och vara, subjektivitet 
och objektivitet. Med Des Cartes begynner den moderna filosofiens 
historia. Det är företrädesvis tankens, hvilken denna filosofi 
allt mera afskiide från verkligheten. Den oförenliga motsatsen 
mellan själ och kropp förenades, enligt Des Cartes, genom 
Gud, som låg utom bådadera. Men om också denna motsats ocb 



ANDRA FÖRELÄSNINGEN. 25 

denne extramundane Gud negerades af Spinoza; om åter den 
i haus system förbisedda intellektualiteten och individualiteten 
vindicerades af Leibnitz, så hafva dock båda dessa system, 
liks.om Des, Cartes' eget, det gemensamma fel att vara dog- 
matiska, såsom alla system äro, hvilka ej taga sin position 
inom medvetandet sjelft. Detta försummade afseende på 
kunskapsförmågan, eller frågan om kunskapernas .uppkomst, 
behandlades af Locke. Frågan: hvad är kunskap? blef af ho- 
nom besvarad, men genom antagande af ett minimum af sjelf- 
verksamhet hos den percipierande, hvilken betraktades såsom 
egentligen sammanfogad af sensationerna, och i hvilken så- 
ledes lifvet blott genom en sofism inflyttades: ty om man ej 
utgår från lifvet, så får man aldrig in det. Men om ock ur 
en sådan sammanfogning menniskans sinliga natur och hennes 
förhållande till sinneverlden läte begripa sig, så är det all- 
deles omöjligt att ur sensationerna förklara hennes kunskap 
om den högre, öfversinliga. Locke lemnade detta derhän. Väl 
funnos de, som insågo denna brist; men då den ej kunde hjelpas, 
stannade man vid det, hvartill denna åsigt ledde; menniskan 
blef en räknande maskin; det inre fick hon umbära, och hela 
hennes väsende blef mera en produkt af de yttre tingen än af 
inre sjelfverksamhet; det inre var urhålkadt, och enheten liksom 
utdragen. Minst af allt kunde då det yttre vara uttryck af 
någonting inre, såsom Vico antagit; detta ansågs som fördom, och 
historien blef ett aggregat af händelser, ett rysligt aggregat, der 
den vise blott har att tåla olyckorna och dumheterna och rädda för 
sig så mycket han kan. Denna filosofi fick, för det handgripliga 
deri och emedan den befriade menniskan -från många svårigheter, 
en stor makt, och detta mest genom inflytelsen af de matema- 
tiska vetenskaperna; man ansåg, att all visshet borde blifva så klar 
som den matematiska. Lockes filosofi gynnades af detta på 
hans tid herskande matematiska tänkesätt och gjorde sig snart 
gällande i alla vetenskaper. Då matematiken blott har att 
göra med yttre former, men ej med det inre, så blef i afseende 
på detta senare ej mycket afgjordt, utan det lemnades derhän. 
Emellertid hade detta tänkesätt äfven inflytande på teologien. 
Vi hafva sett, att, enligt Vico, gudomligheten först uppfattades 
såsom en fysiskt närvarande, men blef sedermera raonoteistiskt 
bestämd. Detta förklarades nu så, att Gud var en matema- 
tisk kraft: början af all rörelse, egentligen blott för att gifva 
första impulsen, hvilken sedan matematiskt fortsattes och bygde 
verlden mekaniskt på egen hand. — Det var ur denna ytliga 



26 MENNISKANS HISTORIA. 

• 

åsigt, som nästa försök till en mensklighetens historia fram- 
gick, det första hvarpå den nyare filosofien haft inflytande, 
nämligen Voltaires. 

Den åsigt, som genom den Lockeska sensualismen gjort 
sig gällande och som gynnades af den herskande riktningen, 
på det fysiska och matematiska, blef i Frankrike inhemsk och 
populär genom Voltaire, som under de landsförvisningar, af 
hvilka han träffades, hade tillbragt två år i England. Han 
använde denna åsigt med största éclat äfven på historien. 

Sin åsigt af myterna skulle Vico kunnat framställa med 
denna inskription: »Introite, et heic Dii sunt.» Emot kyrkan 
stod han dock, till följd af hennes ensidighet, i hemlig op- 
position, ehuru han sökte att undvika densamma. Men denna 
hans hemliga opposition kunde ej undgå att förr ellt*r senare 
offentligt utbryta. Det var nämligen svårt att visa, att ett 
visst folk uteslutande var Guds, så mycket mera som detta 
folks handlingar, långt ifrån att vara i allo moraliska, tvärt om 
ofta företedde mest skärande dissonanser mot sedligheten. — 
Hade emellertid Vico blott hållit sig till den profana historien 
och lemnat kristendomen orörd, så vände sig deremot Voltaire 
direkt, om ock i uttrycken indirekt och ironiskt, emot den- 
samma. All symbol ansåg han för ett bedrägeri. Deraf den 
i hans »Essais sur V esprit» uttalade grundsats, att hvar och en, 
som i Guds namn talat till folket, varit en bedragare. Hela 
den föregående tiden, der mcnniskorna uppträdt såsom Guds 
representanter, vore endast en sammansättning af ömkliga för- 
domar. Historien, i stället för att framställa ett förlopp, le- 
dande till en öfversinlig sanning, vore blott ett ur kaos sig ut- 
vecklande aggregat. Hvad som återstode såsom önskvärdt, 
vore att bringa detta kaos till den grad af klarhet i de mensk- 
liga begreppen — genom att försinliga deras innehåll och 
ej låta förnuftet utsväfva i andra rymder än dem, som med 
detta sinliga stode i något sammanhang, — att ett system af mensk- 
ligt vetande derigenom kunde uppkomma, hvilket, om det ock 
ej vore så smickrande för den menskliga stoltheten, då det ej 
omfattade mer än den sinliga verlden, dock skulle bestå blott 
af enkla och klara satser. — Detta afskakande af fördomar, 
för att komma till en sådan enkelhet, vore den progrés för 
historien, som upplysningens framsteg förde med sig. Historien 
vore således blott ett aggregat af tillfälliga händelser, hvaraf 
likväl menniskorna, nämligen de klokare, lärt sig det rätta 
exakta, och vidare äfven tolerans, emedan menniskan nu en 



ANDRA FÖRELÄSNINGEN. 27 

gång för alla är så full af brister och misstag, att man med 
henne måste hafva miskund; utom likväl med sjelfva intole- 
ransen, med den intoleranta kyrkan, i afseende på hvilken 
Voltaire gjort vigtiga tjenster genom de sår, han gifvit den- 
samma. 

En Gud hade Voltaire visserligen antagit, förläggande 
honom i yttersta ändan af verlden såsom ett okändt något, 
som blott satte det hela i gång. Men i detta afseende gingo 
dock hans efterföljare längre och antogo, att rörelseförmågan 
väl också från början kunde finnas hos atomerna sjelfva. Dessa ut- 
gjorde det kroppsliga kaos, hvarur allt så småningom utvecklat sig. 
'Det andliga kaos var desso likt: ett fullkomligt barbari, tills 
det menskliga förnuftet kunde deruti bringa någon ordning. 

Frågan blef nu, huru långt detta förnuft hittills gått, 
eller hvad som vore att anse såsom resultatet af mensklig 
bildning. För besvarandet af denna fråga lades den nämda 
sensualistiska filosofien till grund. Tanken att nu samman- 
ställa ett helt af det menskliga vetandet, såsom samman- 
fattningen af all mensklig vishet, var ursprungligen Diderots 
och härigenom uppkom den stora encyklopedien. Allt slags 
mensklig kunskap bestämdes ur Lockes och Voltaires syn- 
punkt: det materiela var allt, och det andliga var egentligen 
ur denna kunskap förvist. — Med encyklopedismen hade emel- 
lertid Voltaires plan att införa filosofien i verlden till en del 
blifvit realiserad, hvarför ock encyklopedien är af verldshisto- 
risk vigt. Väl skulle en senare tid, mera framskriden i kun 
skapen om menniskans inre, finna i detta arbete en öfvervigt 
af de materiela intressena; men just denna öfvervigt var nöd- 
vändig för sin tid, emedan ur dessa intressens kollisiou och 
utveckling den sanning skulle komma till klarhet, att de ma- 
teriela intressena äro tjenare och medel åt de högre och allt 
mera måste erkänna sin afhängighet af dessa. 

Om Vico var en ensling, som för sig sjelf filosoferade öfver 
mensklighetens bestämmelse, så var deremot med Voltaire den 
tid inne, då vetenskapen skulle införas i verlden och der mera 
direkt verka. Det var egentligen i den stora, den förnäma 
verlden, som Voltaire presenterade filosofien. Den glänsande 
och lätta form, hvari han framstälde sakerna, gjorde honom 
till gunstling i den verld, som, med förfinade seder, vet att 
värdera det qvicka och sinnrika. Detta slags högre bildning 
är i allmänhet negativ, den aflägsnar från sig det verkligt höga 
och ideela, såsom en blott fördom. Sjelf i opposition mot allt 



28 MENNISKANS HISTORIA. 

bestående, iakttog dock Voltaire dervid alltid med noggranhet 
den försigtighetsrcgeln att skona högt uppsatta personer. 
Denne man, som med qvickhetcns och satirens vapen utan 
skonsamhet och försyn angrep raensklighetens heligaste tro, var 
ständigt den förste att för de höge uttala en komplimentr och 
en aristokratisk tendens ligger på botten af hans filosofi i den 
grundsats, som. ehuru aldrig af honom sjelf tydligt uttalad, 
dock öfver allt deri uppenbarar sig, att nämligen den klarhet 
och precision, som han. anser såsom det högsta, denna frihet 
från fördomar, hvaraf han berömmer sig, likväl aldrig kommer 
till hopen, utan förblifver ett prerogativ för de högre. 

Med all sin légéreté och qvickhet var Voltaire en ytterst 
god och klok hushållare och vnr derför ock i allt timligt rikt 
välsignad. Han lefde slutligen såsom en literär furste, adorerad 
af allt hvad upplyst och bildad t var i Europa. Någon egentlig 
filosof var han ej, utan blott en populariserare af den Lockeska 
åsigten och dess resultat, och han har aldrig sjelf hittat på 
någonting nytt. Sina skeptiska resonnement har han tagit ur 
Bolingbrookes arbeten, sin opposition mot religionen från de 
engelska deisterna, Collins m. fl. Mycket af detta har dock 
sina ganska goda partier, t. ex. hvad han skrifvit mot den 
intoleranta kyrkan, såsom förut är anmärkt. 



TREDJE FÖRELÄSNINGEN. 



Genom att införa vetenskapen i societeten gjorde Voltaire 
en epok, hvars verkningar sedan allt mera grepo omkring sig. 
De äldre vetenskapsmännen hade lefvat ensamma i sina studer- 
kamrar; att draga materiel vinst af sin vetenskap föll dem 
aldrig in, och yttre belöningar ansågos för inadeqvata. Det är 
här, man ser de stora enskilda uppoffringarna för sanningen 
sjelf; det är en kedja af stilla bedrifter, som menskligheten ej 
nog kan betala och värdera. Med Voltaire inträdde ett mot- 
satt förhållande. Vetenskaperna skulle göras beqvämliga för 
allmänheten, och man tog derför vid sjelfva författandet i be- 
räkning det anseende, de för sådant ändamål skulle förskaffa 
sig, hvarvjd framställningens qvickhet och lätthet blefvo en 



* -*i 



TREDJE FÖRELÄSNINGEN. 29 

hufvudsak. Det var dock ej allenast det berömmande sorlet 
i den förnäma verlden, som utgjorde belöningen; äfven att 
blifva rik förstod Voltaire. Snart blef i Frankrike literär ut-, 
märkelse en af de förnämsta i sållskapslifvet. Den högre so» 
cieteten fann sig smickrad af att i sitt sköte upptaga de literära 
notabiliteterna, att se vetenskaperna slå sig ned inom den- 
samma; vetenskapsmännen å sin sida gjorde sig möda att ned- 
sätta alla bevekelsegrunder för sedliga handlingar till de fräcka 
motiv, som allt sedan Ludvig XlV:s sista tid gjort sig gällande 
i den förnäma verlden. Att egennyttan — visserligen en upp- 
lyst — utgjorde driffjädern för alla menskliga handlingar, var 
en upptäckt som emottogs med bifall och jubel. — Men dessa 
barriérer af den förnäma verlden, inom hvilka vetenskaperna 
uppslagit sitt lager, skulle snart sönderbrytas, då tredje ståndet 
blef det rådande. Detta var så till vida en fördel, som veten- 
skaperna, genom beröring med det allmänna, skulle lossas 
från inskränkningarna i den högre societeten; men å andra sidan 
var detta åtföljdt af en ännu större olägenhet, nämligen den, att 
vetenskapsmännen upptogo det tredje ståndets merkantila tänke- 
sätt, hvaraf de ock ännu allt för mycket beherskas; bokmakeriet 
och mångskrifveriet uppkommo allt mera såsom en handels- 
spekulation, i stället för de gamles stora sjelfuppoffring. 

Men utom Voltaires fans mot tidens ensidigheter äfven 
en annan opposition af ett snille, ej mindre än hans, men 
af vida rikare natur och beskaffenhet. Ehuru skarp den Vol- 
taireska kritiken var, kom den dock, som sagdt är, ej till 
annat resultat, än att denna önskvärda klarhet i iusigter och 
mildhet i seder, hvilka äro en följd af upplysningen, aldrig 
kunna bli en folkets egendom, utan blott de högres tillhörighet, 
hvaremot fördomarne måste hos folket stå qvar, såsom nöd- 
vändiga för att hålla det i tygel. Genom denna sats, ehuru 
.aldrig tydligt uttalad, gjorde emellertid, såsom vi nämt, Vol- 
taires skrifter en utomordentlig lycka hos de högre. Dessa 
kunde nämligen nu beqvämligen göra sig sjelfva qvitt alla 
fördomar och, användande dessa för folket, sjelfva frossa i 
upplysningen; till folket komme dock denna upplysning aldrig, 
eller åtminstone vore en sådan tidpunkt långt aflägsen. Men 
mot denna för folken och historien förderfliga åsigt kunde dock 
ett motstånd ej saknas; och hos Rousseau uttalar sig, ehuru- 
väl i en paradox form, denna protest af sens commun. Hans 
djupa känsla, lik ett skri af smärta öfver den menskliga bild- 
ningens uselhet, gaf sig luft i denna allmänna åsigt, som 



30 MENN18KAN8 HISTORIA. 

öfver allt i hans skrifter framträder: är det, menade Rousseau, 
ej bättre bestäldt med det raenskliga väsendet och bildningen, 
än det visar sig i Voltaires filosofi; är resultatet af civilisatio. 
nen, bildningen, staten ej någonting menskligare, högre, kär- 
leksrikare än denua de upplystas ensamma besittning af det 
goda: så må man deröfver bryta stafven, så lönar det ej 
mödan att menniskan ens lyfter foten till första steget på 
historiens bana; bättre hade varit, att hon förblifvit vid natu- 
rens bröst, i den oafhängighet, som i naturtillståndet finnes. 
Sensualismens filosofi antog Rousseau i teoretiskt afseende, 
men å andra sidan uppreste sig hans känsla deremot, och Vol- 
taires åsigt, som sammansatte all kunskap af -komparerade 
sensationer, bief far den förre otillfredsställande. Det frågas 
nämligen, om ej vid alla dessa sensationer finnes någonting 
sammanhållande. . Är »le moi» blott ett resultat af det yttre 
och dess mångfald, och finnes ej en sens commun, hvaraf sen- 
sationerna blott äro radiationer? Jo, deu finnes och är den 
rot, hvarifrån all sanning har sitt ursprung, fastän ej ännu 
utvecklad till klar och distinkt kunskap. Med denna sens 
commun var Rousseau mest af alla sensualisterna utrustad. 
Det synes, som hans åsigt vore de största paradoxer; men den 
uttalar dock endast den oförvillade känslans vitnesbörd mot 
detta system, som ville göra hela medvetandet blott till ett 
konstigt, af sensationer sammansatt ting. »För att hänföras 
af Rousseau», säger en stor tänkare, Fichte, »skall man an- 
tingen vara blott litet försigkommen, då man intages af hans 
stil (som står främst af all fransk prosa), eller ock mycket 
långt kommen, då det är det reut menskliga hos honom, som 
intager.» Detta kommer af den rena menskliga välvilja, hvilken 
dock ligger på botten af hans paradoxer. Man är derför färdig , 
att gifva Rousseau rätt, om man jämför den tafla, han fram- 
ställer, med hans samtidas filosofi. Han stod i opposition mot 
hela sin tid, ja slutligen mot sig sjelf, och denna inre slitning 
hos en natur med de högsta gåfvor ger honom ett intresse, som 
är outplånligt. Antagonismen hos honom sjelf kan ej bättre ut- 
tryckas än sålunda: då menniskan ej tagit det kloka partiet att * 
qvarstanna i det ursprungliga natur- och frihetstillståndet, utan 
det sämre samhällstillståndet gjort sig gällande, så måste man, 
undersöka, om ej några medel mot detta, eller till ett artifi- 
cielt tillbakakallande af naturtillståndet, finnas. Rousseau upp- 
ställer då sitt contrdt social med en beundransvärd skarpsinnig- 
het; men det visar sig tydligen hafva uppkommit under en 



TREDJE FÖRELÄSNINGEN. 31 

inre kamp: det är genom en ansträngning i samhället, som 
menniskan skall återkomma till sitt ursprungliga tillstånd och 
sedan på ett konstigt sätt bibehålla sig deruti. Be resultat, 
till hvilka han härvid kommer, äro framgångna ur de omöj- 
ligheter, som han ville förena: den naturliga jämlikheten och 
samhället. Resultatet, medgifver Rousseau, vore visserligen 
också ej möjligt annorlunda än under vissa gynnande omstän- 
digheter, nämligen ganska små stater med en fullt demokra- 
tisk författning. — Ur denna sålunda uppkomna teori om 
samhället hafva sedermera de former framträdt, som gifvit sam- 
hällsverlden dess gestalt, Rousseau, som var misantrop, som 
skydde menn iskorna och ej ville trifvas h varken i den stora 
verlden eller i verlden i allmänhet, har således af alla dessa 
franska filosofer dock haft det största politiska inflytande. — 
•Liksom att försona det våldsamma i sina resultat, omfattade 
han ideen af den eviga freden, ett samhällets återbringande i 
ett evigt fredstillstånd; och denna idealiska dröm gör lika 
mycken heder åt hans hjerta, som contrdt social åt hans skarp- 
sinnighet. Härmed hade Rousseau uppstält ett mål för mensk- 
ligheten, som på tidsfilosofien var af största inflytande. Man 
nöjde sig ej mera med Voltaires åsigt; man postulerade ett 
mensklighetens mål, som åtminstone genom ett oändligt fram- 
skridande kunde vinnas. Så uppkom läran om den oändliga 
perfektibiliteten, hvilken var en utvidgning af Voltaires åsigt 
och i sjelfva verket flyttade densamma på annan grund. Den, 
som gaf uttryck åt denna modifikation af nämda åsigt och 
som sålunda företer ett medlande emellan Voltaire och Rous- 
seau, var den sedermera såsom politiker berömde Turgot. 

Det har blifvit sagdt någorstädes, att så ren sanningen 
i och för sig sjelf är, finnes "dock i historien knappast någon 
sanning, som ej öfvat tyranni. Orsaken ar den, att så 
snart något stort, för menskligheten vigtigt upptäckes, så 
löper man till och fäster uppmärksamheten endast på detta 
föremål, hvilket man anser ej allenast såsom ett hjelpmedel 
för det, som det angifver sig vilja hjelpa, utan såsom en 
universal-kur för allt hvad raensklig olycka och ofullkomlighet 
heter. Sålunda blir hvarje ny sanning ej endast någonting 
till förädling och upplysning för de bättre, utan tillika en för- 
tärande eld för pöbeln inom sanningens verld, hvari den för- 
bränner sina vingar, såsom myggorna på ljuset. I samma mån, 
som vetenskapens framsteg försiggå liksom inför mängdens 
ögon, uppkommer på detta sätt allt mera ett nödvändigt ondt: 



32 MENN1ÖKANS HtSTORU. 

hela massan af medelmåttor inom vetenskapen — imitatorum 
servum pecus — kastar sig hufvudstupa i sanningens brunn och 
grumlar dess vatten. Så hade de glänsande resultaten af Newtons 
naturlära och upptäckter bländat mängden; hos honom låg ej skul- 
den till det teoretiska syndafall fråu menniskans högre angelägen- 
heter, som blef en verkan af hans läras tillämpning på dessa 
senare. Äfven enligt Lockes åsigt kunde lifvet ej utveckla 
sig annorlunda än såsom ett resultat af yttre förhållanden. 
Men då lifvet endast ur sig sjelft kan förklaras och således ej 
ligger inom matematiken, der kategorien af nödvändighet i kausali- 
tetsförhållandet under form af yttre rörelse är den allmänna och 
enda förklaringsgrunden; så blef den lära, som på matematiska för- 
hållanden baserade naturen, läran om en död mekanism, hvilken man 
utsträckte allt längre, ända till gudomligheten; ja, om Gud gåfve 
rådrum blott, så skulle denna döda mekanism väl med tiden 
kunna göra underverk genom att maskinmässigt föra men- 
niskan fram till höjden af fullkomlighet: en åsigt, som af 
Condorcet i synnerhet utvecklades, sedan Turgot börjat och 
Eousseau egentligen gifvit anledningen. 

Eousseau slutade med antagonism mot sig sjelf, och i 
denna förgicks han. Det var en inre olycka. Naturbetraktel- 
ser voro slutligeu det enda, hvari han ännu fann nöje. Det 
var en längtan efter naturen och dess enfald, som yttrade sig 
i detta utbrott af Rousseaus skriftställen. Han var en rikt 
begåfvad ande, äfven hvad skarpsinnigheten beträffar; men 
ännu mera var han en känslomenniska: hos honom talar en 
känsla, som utgår från djupet af det menskliga väsendet; 
hvarmed ock sammanhänger hans musikaliska snille och den 
musikaliska verkan af hans skrifter, som tjusa genom ett »je 
ne sais quoi» — en från musiken lånad rytm. Rousseau är 
den förste af dessa poetiska prosaister, hos h vilka känslan 
ligger i sjelfva resonnementen, och som hänföra så väl genom 
den förra som genom de senares logiska halt. Han hade 
gjort ett nytt uppslag j vid hans naturtoner fastade sig verlden, 
ty på många håll återvände man till naturen, ej blott i de 
matematiska naturvetenskaperna, utan äfven i de vetenskaper, 
som hafva med lifvet att göra. — Fysiken hade allt ifrån 
medeltiden hyllat qualitates occulta?, och sedermera hade det 
matematiska föreställningssättet inom denna vetenskap tagit 
öfverhand, så att man i densamma använde de matematiska 
lagarne. Nu åter började man att fästa sin uppmärksamhet 
på sjelfva lifvet i naturen. Naturforskarne, trötta vid de 



TREDJE FÖRELÄSNINGEN. 33 ' 

artificiela systemen, blefvo slagna liksom af ett nytt ljus. Af 
denna riktning är Rousseau blott en början. I den mån na- 
turen blef erkänd såsom mera lefvande och mekanismen er- 
kändes såsom otillräcklig för den verkliga naturen, visade fy- 
siken allt mera sitt inflytande på alla andra menskliga veten- 
skaper. Detta skedde genom 18:de seklets stora upptäckter. 
Genom Linné fastades blfcken för evigt på den organiska naturen, 
söm ej kan förklaras genom mekaniken. Lifvet hade fallit 
in i naturen,- och således kunde ej heller i afseende på men- 
niskan blotta mekaniken göras gällande. Det är ett bakvändt för- 
faringssätt att från döden leda sig till lifvet, h varemot man 
väl ur det lefvande kan förklara det till utseendet döda såsom 
den" hylsa eller kropp, hvilken lifvet kastat bakom sig såsom 
ett caput mortuum, genom hvilket det passerat. All död är 
motsatsen till anden; mekaniken kan väl ännu slitas med den 
befriade om herraväldet, men makten skall dock allt mer ryckas 
ifrån densamma, der den ännu — såsom i kemien — finnes 
qvar; och endast ur organismens och lifvets lagar skall natu- 
ren förklaras: ett förklaringssätt, som ock vinner allt mera 
insteg. Främst bland naturvetenskaperna står derför ingalunda 
vetenskapen om det oorganiska; alltså hvarken matematiken 
eller kemien, utan medicinen, hvilken betraktar naturen i dess 
högsta organiska former. 

Denna lefvande uppfattning af naturen fick en populär 
tolk i Buffon. Föremålet för hans framställning blef natu- 
rens historia eller dess lif, betraktadt såsom en utveckling till 
allt högre former. Detta var liksom en ny upptäckt, och den 
förkunnades af Buffon med stor vältalighet. Han började sin 
lysande bana 1736 och dog 1788, mätt af ära och ålder. Han 
var starkare i det allmänna än i detaljerna, hvarför han all- 
tid associerade sig med mera praktiska naturforskare. Sjelf 
fortgick han i uppställandet af epoker uti naturen; och denna 
historiska behandling af densamma blef sedan såsom ett slags 
teori erkänd af hela verlden. Man sökte att i allt se lif, och 
verkan häraf blef en ny energi r alla vetenskaper. — Hvad 
vår vetenskap angår, så bemödade man sig numera att fram- 
ställa- menniskans historia grundad på hennes natur, så att ej 
blott naturtillståndet, utan hela hennes utveckling, blef förnuf- 
tig och naturenlig. Dermed skulle det menskliga undantränga 
alla på forhand uppgjorda teorier. Den första stora frukten 
häraf var ett arbete, som faktiskt framställer menniskan sådan 

Geijer: Menniskans historia. 3 



/ 



34 MENNISKANS HISTORIA. 

hon är i hela utvecklingen af samhällstillståndet. Det var »Esprit 
des Lois» af Montesquieu, — beslägtad med Vico så till vida, att 
han i lagarne ser ett sammanhang, och att äfven hos honom ett 
medvetande om sambandet mellan det andliga och det natur- 
liga uttalar sig, nämligen deruti, att han ur klimatiska för- 
hållanden förklarar utvecklingen af regeringssätten. Äfven i 
afseende på samhällsverlden väcktes sålunda en naturbetrak- 
telse, och man ser deruti med tillfredsställelse den åsigt afde 
menskliga sakerna, att vi ej utgå från blotta atomer, utan 
kunna förutsätta ett lif, och att menniskan således ej blott 
i det första tillståndet, utan i hela sin utveckling, vandrar vid 
naturens — nämligen sin egen naturs — hand. 

Utan att inlåta sig i filosofisk undersökning om menni j 
skans natur, tar Montesquieu densamma kortligen i betrak- 
tande. Af regeringssättet, hvilket kan liknas vid menniskans 
andliga klimat, följa många menskliga förhållanden; andra af 
det fysiska klimatet. — På ännu ett mera lefvande sätt fram- 
träder denna föreställning om en menniskans historia inom 
hennes egen natur hos Skottarne Oswald, Reid, Smith, Fer- 
-guson (»Essay on the history of civil society»). Den sist- 
nämde är en författare, som jag nämner med förkärlek, emedan 
han, jämte Rousseau, var min första och käraste studentlektyr. 
Hufvudtanken i hans anförda arbete är, att menniskan i alla 
stadier af civilisation befinner sig i ett naturenligt tillstånd, 
och detta söker Ferguson visa genom att framställa de olika 
facerna af historien, hvarvid han kommer till det resultat, att 
menniskans tillstånd ej är ett artificielt, utan" ett naturtillstånd, 
såsom uttryckande en utveckling af hennes natur. Derför är 
ock samhället någonting, hvartill menniskan har naturlig drift. — 
Denna åsigt utvecklades vidare af andra skötska moralfilosofer 
på det sätt, att de betraktade samhället såsom följd af en 
naturdrift, såsom någonting omedelbart nödvändigt för men- 
niskan, och att de såsom uttryck af denna drift antogo en 
sens coramun, ett sätt för vissa allmänna föreställningar, för 
sympatien, hvilken hos henne vore lika ursprunglig som egoismen. 
Denna åsigt var hos dem så inpräglad, att sjelfve Hume, som 
annars destruktivt behandlade all filosofi, antog densamma. Det 
är orätt — menade desse filosofer — att, , i fall man vill. 
hålla sig till blotta fakta, endast upptaga de egoistiska kän- 
slorna; menniskan har ock sympatetiska. — Sedan denna natur- 
känsla, som hos Rousseau framträdt, numera gripit omkring 
sig och svalkat sig i betraktelsen af den naturliga verlden och 



FJERDE FÖRELÄSNINGEN. 35 

af samhället, så kom en tid, då denna känsla, likt en åter- 
hållen ström,* skulle frambryta i poesien, — ty den var i grun- 
den poetisk, — den verkliga poesien, om hvilken Vico talat 
och som yttrar sig hos hela slägtet. Den förste naturprofeten 
i detta afseende var Lessing, genom hans protes^ mot Frans- 
männen i alla riktningar. 



FJERDE FORELÄSNINGEN. 



Under det att hvarken den impuls, som Rousseau gifvit, 
ej heller Montesquieus stora arbete kunde i Frankrike verka 
någon förändring i de allmänna och vetenskapliga intressena; 
under det att det matematiska och mekaniska förklaringssättet 
i filosofien allt mera utbreddes genom Coudillac och gjorde 
sig gällande såsom ett verktyg för revolutionen: så uppsköts 
nästan ända till våra dagar den tidpunkt, då dessa inre fakta, 
med hvilka Skottarne voro sysselsatta, flyttades öfver till det 
franska tänkesättet och der erkändes. Ty hela revolutionen 
inom filosofien i Frankrike består dock ej i annat än detta. 
Det var- Royér Collard som gjorde uppmärksam på, att man 
ej får i filosofien blott gå ut från det resultat, hvartill man 
vill komma, utan öppna ögonen och se att i menniskans med- 
vetande finnas vissa »faits de couscience», hvilka ej ur egoismen 
kunna förklaras. — Den berömde franske filosofen Victor Cousin 
står ej på annan ståndpunkt. Fransmännen ha skrutit, att de 
sjelfve upptäckt detta. De ha dervid stoppat egoismen i den 
ena lådan och sympatien i den andra; och detta lådverk har 
man kallat eklekticism. »Man skall ej vara rasande», menar 
denna åsigt, »och blott se på det ena slags motiven, utan 
på båda, och båda slagen skola stå bredvid hvarandra och be- 
stämma menniskan tillika.» Huru detta går, det får man se. 

Då vi talte om Vico, sade vi; att de flesta upptäckare 
äro anticipatörer. Detta kommer deraf, att man ej kan se 
sanningen annorlunda än i det hela, emedan den blott är en. 
Om således också desse upptäckare upptäckt sanningen blott 
styckevis, så hafva de dock gått längre med sin aning; de 
hafva presterat hvar och en det hela, ehuru mer och mindre 
utveckladt. — Vi befinna oss nu, genom lifvets inbrytande 



36 MENNISKANS HISTORIA. 

såsom ett helt, i en praegnant tid, som skulle föda en man, 
hvilken — näst Vico snillrikast — anticiperade det hela af 
menniskans Jiistoria; dock ej så, att ej ett återfall till det 
förra mekaniska betraktelsesättet eller en reaktion å nyo skulle 
inträffa. Denne man var Lessing. Den oro, hvarmed han 
genom hela sitt lif uttryckte sig, var ej en yttre, utan en inre; 
hela menskligheten rörde sig i honom. Han var den, som 
återstälde vetandets sammanhang med handlandet och karak- 
teren: hans förnämsta sida var en stor karakter och en säll- 
synt sanningskärlek. Lefvande principer inkommo genom ho- 
nom i poesien, hvilken förut blifvit betraktad blott såsom en 
fernissa, hvarmed den menskliga naturen skulle öfverstrykas. 
Den förändrade riktningen härutinnan röjde sig synnerligen 
hos Tyskarne, en nation med mycket »Gemiith» — ett 
ord, som är deras språk eget och knappt kan öfversättas; vi 
skulle vilja tyda det med sinne jämte reflexion — och bland 
hvilka densamma, sedan den en gång börjat, snart visade sig 
på många håll: så bos Goethe, natursanningens förste profet 
i produktiv skaldekonst; så i hela den så kallade »Sturm- und 
Drang-perioden» i poesien, hvilken blott var ett jubel öfver 
denna återförening med naturen. — De blad, som Lessing i 
menniskans historia nedlagt på mensklighetens altare, äro blott 
några få: »die Erziehung des Menschengeschlechts». 

Om Vico först betraktat det hedniska i Bistorien, så är 
dereraot Lessing den förste, som på kristendomen användt 
hans åsigter om en till allt större upplysning och insigt ledande 
försyn : uppenbarelse är uppfostran eller medlet hos försynen 
att uppfostra menniskan. Genom uppenbarelsen får nämli- 
gen menniskan till lifs de sanningar, som för henne äro nöd- 
vändiga; men de äro henne gifna, ej såsom en gång för alla 
fullfärdiga, utan att fundera på, att utveckla och sålunda för- 
ändra till förnuftsuppenbarelser. Således är det ej underligt, 
att den första uppenbarelsen — monoteismen — upptogs som 
en yttre auktoritet och missbrukades såsom sådan, samt att 
det folk, för hvilket denna uppenbarelse skedde — Judarne — 
hänvisades på yttre straff och belöningar; liksom barnet genom 
sådana medel regeras, och dess lydnad består i en blind undergif- 
venhet för föräldrarne, verkad lika mycket af fruktan som af 
kärlek. Tvenne idéer, menar Lessing, hafva sålunda blifvit 
menniskan gifna: begreppet om monoteismen och det om sjä- 
lens odödlighet: denna senares praktiska lärare och bevis är 
Kristus, den förra^ deremot var anförtrodd åt Judarne. Men 



FJERDE FÖRELÄSNINGEN. 37 

Lessing undersöker äfven de öfriga sanningarna i kristendomen 
och finner hos dem en sådan beskaffenhet, att förnuftssanningar 
ur dem kunna utvecklas, och att de således ej äro blotta dogmer. 

Denna stora åsigt har Lessing fattat och utvecklat i dess 
högsta betydelse. Han var den förste, som vågade, att jag 
så må säga, se uppenbarelsen i ansigtet och söka visa, att 
den i förnuftet har en motsvarighet. Denna progression, näm- 
ligen att utbilda uppenbarelsen till förnuftssanningar, är dock 
oändlig, ty den förra har alltid försteget; och Lessing antar 
inom sjelfva uppenbarelsen en fortgång, ja tvekar ej att till 
och med inom kristendomen antaga någonting ännu fullkom- 
ligare än det hittills varande, ett ännu fullkomligare evan- 
gelium. Men i denna sin åsigt blef han ensam; hans stånd- 
punkt var för hög att af mängden kunna fattas. 

Mindre djupsinnigt, mera på ytan, ehuru ej mindre in- 
tressant, yttrade sig den naturåsigt, som hos Rousseau blott 
varit ett skri af smärta, hos andra Tyskar, hvilken nation i 
allmänhet har stor frändskap med naturen, mycken innerlighet, 
och derför i det yttre känner och anar det inre. — Detta 
uttalade sig ästetiskt hos Goethe, som visar, att sammanhanget 
emellan naturen och menniskan ej är tillfälligt; enligt honom 
är det ett inre lif, som genomgår allting och hvaraf men- 
niskan sjelf blott utgör ett moment. Genom denna åsigt blir 
emellertid Goethe frånvänd den progressiva sidan hos men- 
niskan, och han har derför en vedervilja för det svärmeri, som 
drefs med menniskans perfektibilitet, och betraktar henne kan- 
ske allt för mycket såsom blott ett andligj; naturväsende, som 
väl gör sina revolutioner, men dervid för alltid stannar inom 
vissa gränser. — Denne* skald har gjort en stor upptäckt in- 
om botaniken, uämligen »die Metaraorphose der Pflanzen», och 
denna har han använd t äfven på djuren; men skråandan hos de 
lärde ville ej erkänna honom; h vilket ock gäller om hans 
Favbenlehre i hvilken de ännu ej vilja erkänna, ehuru den allt 
mera tränger sig på dem. — Han var naturfilosof, ehuru ej. 
genom spekulation, utan genom sitt snille. 

En helt poetisk naturfilosof är Herder, som användt denna 
lefvande naturåsigt på meuniskans historia. Vi ha talat om sinne 
såsom utmärkande denna period, och detta har ingen bättre re- 
presentant än Herder. Han är i alla sina mångsidiga arbeten 
en ästetisk författare i egentlig mening: man kan ej på någon 
bättre använda déttn uttryck. Hos honom råder en obegrän- 
sad receptivitet for naturen, men denna öfvergår hvarken till 



" 38 MENNISKANS HISTORIA. 

forskningens klarhet eller till poetisk produktivitet, utan svafvar 
midt emellan båda såsom en aning. Hvad Goethe under 
Sturm- und Drang-perioden gjorde praktiskt gällande, att näm- 
ligen poesien ej är en blott societetstalang, utan en naturgåfVa, 
detta var hvad Herder erkände och hade mest sinne för. Det 
är i synnerhet i den mytiskt-poetiska uppfattningen af men- 
niskosiägtets urtillstånd, som han visar sin poetiska blick öfver 
det hela och derför alltid förblifver en läsning, som lönar mö- 
dan och är att rekommendera. 

Ar 1774 utgaf Herder sin första skrift om menniskans 
historia, »Auch eine Geschichte der Menschheit», hvari han lik- 
nar raenniskaus historia vid individens. Sedermera utgaf hau 
sitt stora verk: »Ideen zur Philosophie der Geschichte der Mensch- 
heit», hvilket likväl blef ofulländadt. Att med förkärlek 
betrakta menniskan i hennes naturliga tillstånd och se ett hopp 
om en utveckling deruti till någonting allt bättre; att glädja 
sig öfver framskridandet och således i allt söka upptäcka det 
goda och ädla, det progredierande till sällhet, som är men- 
niskan eget; med ett ord: humanitet i' ädlaste mening är grund- 
principen i Herders verk; — äfven en af mina tidigaste lek- 
tyrer, och med hvilken man ej kän sysselsätta sig utan att 
fatta det poetiska i historien. — Det' är likväl mera det äste- 
tiska sinnet än filosofiens fordringar, som Herder tillfredsställer. 
Man beundrar det speciela i framställningen", men finner en 
viss lamhet herska i det hela; man ser ej det progressiva, som 
han oupphörligen postulerar; den -menskliga perfektibiliteten 
består, enligt honom, mera i ett aggregat af fullkomligheter; 
men, som sagdt är, huru det tillgår med framskridandet, det 
ser man ej så noga. 

Kant ändtligen kriticerade med menskliga förnuftet up- 
penbarelsen, och han har äfven framkastat antydningar till mensk- 
lighetens historia. Äfven han utgår från den gällande åsig- 
ten, nämligen af en lefvande, till humanitet sig utvecklande 
natur hos menskligheten, och denna humanitet består i för- 
nuftighet, med hvilken förklaring humaniteten alltså af Kant' 
närmare bestämdes. Historiens ändamål är utveckling af hela 
menskligheten, och rörelseprincipen deruti är antagonismen 
mellan det enskilda intresset och det allmänna, hvarvid dock 
förnuftet gör sig allt mera gällande till utbildning af ett allmänt 
rättstillstånd, hvilket likväl ej förr kan uppnås, än ett allmänt 
förbund mellan menniskorna och staterna uppkommer: ett mål, 



FJERDE FÖRELÄSNINGEN. 39 

hvai till man har att allt mer närma sig, om det också aldrig 
fullt kan hinnas. 

Men medan dessa undersökningar hade sitt förlopp inom 
vetenskapen, kan man ej förbise äfven en annan sida af Rous- 
seaus åsigt och dess inflytelse. — Rousseau visar sig i op- 
position mot sig sjelf, nämde vi. Den äsigt, hvarifrån han 
utgick, hade tagit sin början ur begreppet om menniskans natur- 
tillstånd, det enda enkla, och naturliga, juen hade utsträckt 
detta tillstånd till alla grader af mensklig bildning. Med denna 
var Rousseau ej nöjd; naturtillståndet i sin ursprungliga gestalt 
var, enligt honom, det enda önskvärda; men då så olyckligt 
utburit, att man ej velat stanna der vid, var progressen nöd- 
vändig, och frågan blef, huru denna skulle vändas till det 
högsta möjliga goda. Samhällsinrättningen är^ i följd deraf, 
för honom någonting arbiträrt (ty någon högre försyn härvid, 
såsom de andra hade antagit, fans ej till för honom), och 
samhället är i inre afseende ett rent tillfälligt, ehuru sedan i 
progressen tvunget tillstånd. Derför skola alla nienniskonatu- 
reus enskilda berättiganden ingå i samhället såsom oförytterliga 
rättigheter; till följd hvaraf hans samhälle har i bakgrunden 
revolutionen sjelf, emedan folket alltid måste vara på sin vakt 
mot regeringen, mot inskränkningar i sina inalienabla rät- 
tigheter, sin suveränitet. Denna kan nämligen väl delegeras 
åt en regeringsmakt, men vid folkets sammanträde suspende- 
ras denna makt: hvarför ock den första frågan vid h varje så- 
dant sammanträde är: om folket är nöjdt med den fällande 
konstitutionen, såsom uttryck af la volonté générale; och den 
andra: om det är nöjdt med den hittillsvarande regeringen. — 
Egentligen var denna yttre och ytliga åsigt af stateu en följd 
af den filosofi, mot hvilken Rousseau oupphörligen opponerat 
sig, men öfver hvilken han aldrig höjt sig, och hvilken han 
således, så vidt han följde sitt förstånd, var tillgifven.- Ehuru 
han nu såsom samhällsbildningens kärna framställer la volonté 
générale, så är dock denna hos honom ej ett uttryck af den 
i och för sig förnuftiga -och allmänna viljan, utan förekommer 
blott såsom ett aggregat af många enskilda individers tillhopa- 
lagda viljor, hvilka sins emellan få jämka sig, så godt de kunna. 
Det är den absolut fysiska individualiteten, med heder och 
värdighet af moralisk, som ligger till grund för hans stat. — 
»Ar öfverensstämmelsen mellan de fria viljorna eller överens- 
kommelsen grund för samhället, eller fordras ej någonting annat, 
som gör, att menniskorna komina öfverens, nämligen förnuftet 



40 MENNISKANS HISTOKIA. 

• 

sjelft?» Denna fråga finnes ej hos Rousseau uppkastad, utan 
han utgår från sjelfva fördraget såsom det, h varur allt skall 
deduceras, och hans system gör hela samhällstillståndet våld- 
samt och dock arbiträrt: folket måste alltid befinna sig i ett 
insurrektionstillstånd mot regenten; men detta hindrar likväl 
ej Rousseau att påstå, att staten är ett tvång till frihet; vilja 
ej menniskorna af sig sjelfva vara fria, så må man v dertill 
tvinga dem. 

Ifrån dessa åsigter utgingo sedermera andra, som sökte 
att gifva dem mera filosofisk halt och sammanhang. Egent- 
ligen grundar sig Rousseaus åsigt på den från det rent in- 
dividuela utgående sensualismen. För att nu renovera denna 
och upphjelpa och öfverskyla dess fattigdom, uppkom läran , 
om den menskliga perfektibiliteten. Väl rekommenderar sig 
denna sensualistiska åsigt mer genom sin enkelhet ,och klar- 
het än genom sin inre halt; men genom progressen sökte man 
skyla dess inre brist och armod. Väl hade således mensk- 
ligheten ej mycket att bjuda på, utan hade gjort cessio bo- 
norum; men, det oaktadt, om man hölle på en lång tid, så 
skulle man kunna komma till ett ganska godt, ja till det bä- 
sta möjliga tillstånd; alltså vore genom en slik oändlig pro- 
gress det menskliga värdet bibehållet. Condorcet bragte sen- 
sualismen till denna sin högsta utvecklingspunkt, genom hvilkeu 
den sökte bibehålla sin förnuftiga värdighet af filosofi. Han 
är märkvärdig för den heroiska tron, att mensklighetens lycka 
ovilkorligen skall påträffas genom denna perfektibilitet. For 
denna tro kan man ej neka honom sin vördnad; en tro, som 
han ej blott i sina skrifter, utan än mera i sin lefnad uttalat. 
Han var född af en förnäm, ehuru genom fattigdom undan- 
skymd familj, utmärkte sig tidigt genom framgång i sina ma- 
tematiska studier och blef derför sekreterare i franska vetenskaps- 
akademien. Han var ej blott en Lockesk, utan till och med en 
Condillac'sk filosof och representant af det rent matematiska 
tänkesättet. Med sina vidsträckta studier förenade han en 
stor "stilistisk förmåga, som gaf honom plats i franska akade- 
mien, och han var bland Frankrikes lärde eu af de mest in 
flytelserika under revolutionen, hvars grundsatser han från sin 
ståndpunkt fullt omfattade. Men hans egen lefnad och slut 
innehålla in praxi en ryslig vederläggning af hans teoretiska 
grundsatser, öfver hvilka han genom sin personliga karakter 
var höjd. Han var ej medlem af den första församlingen, 
men af den lagstiftande, der han spelte en rol såsom Giron- 



FJERDE FÖRELÄSNINGEN. 41 

dist,* han voterade dock emot Ludvigs död, emedan han med 
detta votum förenade ett förslag om dödsstraffets afskaffande. 
Han var annars en afgjord republikan, det franska konstitu- 
tionsväsendet intresserade honom, och han hade författat ett for- 
slag till konstitution, hvilket dock ej ens Jcora under öfverläggning, 
emedan Girondisternas fall dess förinnan inträffade. Condorcet må- 
ste såsom de andra fly, och det är bekant, hvilken förskräckelse för- 
klaringen att vara utom lagen åstadkom. Desse Girondister, som 
bland sig egde de största talangerna under franska revolutionen, 
måste fly liksom ur den bebodda verlden, och ingen vågade taga 
emot dem, emedan han hotades af samma straff, hvarför ock de, 
som ej sträckte sitt hufvud under guillotinen, förgingos på 
det ömkligaste sätt, ja anträffades ihjälsvultna. Condorcet fann 
dock en tillflyktsort hos en dam i Paris, som, i åtta må- 
nader, under hvilka bödelsyxan oupphörligen sväfvade öfver hans 
hufvud, dolde honom. Denna tid använde han att skrifva sitt 
berömda arbete: Esquisse d'un tableau historique des progres 
de V esprit humain, hvari han ej tvekade att uttala, att de 
grundsatser, hvilka snart skulle bringa honom om lifvet, voro 
de enda, som medförde lycka åt menskligheten. Ur psykolo- 
gisk synpunkt är denna bok en af de märkvärdigaste, emedan 
aldrig en sådan heroism förenats med en så fattig, hopplös 
åsigt. Condorcet fick slutligen veta, att republiken förklarat, 
att alla de, som skyddade de landsförvista; voro hemfallna till 
dödsstraff. Han ville nu ej längre utsätta sin qvinliga vän 
för faran, utan sedan han fullbordat sitt arbete, tog han mot 
hennes vilja afsked af henne, lemnade hennes hus och var 
derigenom i sjelfva verket utkastad ur det menskliga samhället. 
Han irrade flera dagar i skogen omkring Paris, tills hungern 
tvang honom att gå fram till en krog, der hans apparition väckte 
misstankar. Man frågade efter hans pass, och då han ej hade 
något sådant, blef han förd i fängelse, hvarest man följande 
dagen fann honom död på golfvet. Han hade tert med sig 
ett gift, såsom det sista hjelpmedlet mot lifvets olyckor, och 
till detta medel hade han slutligen tagit sin tillflykt. — Hans 
arbete förtjenar läsas, ej blott för sitt teoretiska intresse 
och emedan det är ett slutet helt af sensualismens åsigt samt 
söker att ur denna gifva det hopp och den förtröstan, hvarmed 
dess författare dog; ännu mera i praktiskt afseende är det 
värdt uppmärksamhet. 



42 MENNISKANS HISTORIA. 



FEMTE FÖRELÄSNINGEN. 



Vi ha kommit till en sådan punkt i vår framställ- 
ning, att det höfves oss kasta en blick på vårt eget förfa- 
rande. — Det finnes vid hvarje framställning trenne metoder, 
hvilka mer och mindre närma sig målet. Den första är den 
analytiska, som vid besvarandet af en fråga först gör sig reda 
för alla de moment, hvilka frågan förutsätter, och alla de 
ingredienser, hvåraf densamma består. På den väg, vi valt, 
vilje vi ej undandraga oss att angripa vårt ämne äfven från 
denna sida. Tvärt om: en dylik analys är nödvändig; ty om 
vi t. ex. analysera begreppet historia, få vi derigenom den in- 
sigt, att denna leder till begreppet menniska, — och tvärt om, 
nämligen i den mening, att historien är någonting som in sensu 
eminenti blott tillkommer menniskan. — Den andra metoden 
är den syntetiska, som ur de förut bekanta principerna kon- 
struerar problemet. Denna förutsätter analys; hvilken den, 
som företager sig att framställa ämnet, redan förut måste hafva 
undangjort. Dock är en sådan, relation ensidig, ty analysen 
förutsätter ock syntesen, något slags vetande om föremålet, 
någon aning derom. — Den tredje metoden slutligen är den 
historiska, som börjar med framställningen af de olika sätt, 
hvarpå den förevarande frågan inför det menskliga vetandets 
domstol blifvit undersökt, huru den redan blifvit behandlad 
både analytiskt och syntetiskt. Den besvarar frågan, huru 
problemet nu kan lösas; h varigenom både syntes och analys 
bli fullständigare. Vi hafva valt denua metod, ty man måste 
ega någon preliminär kunskap om ämnet för att behandla det, 
ehuru den fullt klara kunskapen först genom en fullständigare 
undersökning uppkommer. Det bästa preliminära vetandet är 
att se, huru hvarje fråga förut blifvit behandlad, och en sådan 
metod är synnerligen här på sitt ställe, der fråga är om sjelfva 
historiens idé. 

I den period, hvilken vi sist betraktat, hafva vi sett be- 
greppet om mensklighetens mål närmare bestämmas såsom ett 
fullt rättsenligt samhälle, hvilket mål, enligt Kants åsigt, skulle 
vara det högsta. Det må nu härmed så förhålla sig, att denna 
åsigt är inskränkt, liksom den ock är underkastad olika tyd- 
ningar; så t. ex. har man sett teologerna förlägga detta sam- 
hälle i himmelen, och sens commun kan ej gifva dem orätt. 



FEMTE FÖRELÄSNINGEN. # 43 

Men å andra sidan, om utsigten till detta eviga samhälle, i 
hvilket menniskan såsom odödlig är medborgare, skall trösta 
henne öfver de skenbara orättvisor, som i det timliga sam- 
hället *ega rum, så kan detta alltid blott under den förutsätt- 
ning blifva händelsen, att dessa orättvisor, om de ock såsom 
ett nödvändigt ondt måste ega rum, dock ej skola finnas mer 
än oundvikligt är; d. v. s. att denna idé om ett himmelrike 
ej må göra menniskan nöjd med alla orättvisor; ty den skulle 
motveVka sitt ändamål, om den så uttydes, som om himmelen 
ej har något att göra med jordens orättvisor. Detta himmel- 
rike och läran derom nytjas då till hierarkiska ändamål, och 
om menniskorna uppresa sig deremot, är det fara värdt, att 
de med missbruket bortkasta äfven bruket eller tro, att hela 
denna lära är blott en dikt för att insöfva dem, tillståndet 
här på jorden må vara aldrig så dåligt. För ett sådant miss- 
förstånd, att man för missbruket af ideen om det eviga sam- 
hället skulle förkasta det helt och hållet, vore den åsigt mest 
utsatt, som är främmande för kärnan i den menskliga varelsen, 
nämligen förnuft och frihet. Nu hafva vi funnit, att denna 
idé hittills i historien mera framskymtat än - varit klar för 
medvetandet. Den filosofi, som först införde vetenskapen i 
verlden, fattade menniskan såsom blott fysisk och förnuftet 
såsom en förmåga att aktgifva på sensationerna. Det var en 
konstruktion af menniskan med ett minimum af sjelfständig- 
het, ett mekaniskt föreställningssätt, hvilket ej kan utan stor 
förblindelse på henne användas och hvilket i sjelf va verket all- 
tid af henne sjelf kompletteras, om ock detta kompletterande 
inom det empiriska systemet ej kommer till medvetande. Då 
denna mekaniska åsigt infördes i stora verlden, kunde den 
ej undgå att fästa sens coramun vid sig; men det öfverherr- 
skap, den sålunda utöfvade, hade å andra sidan till följd en 
reaktion af sens commun, hvilken sökte inom materien det 
lif, som den empiriska filosofien ville ur densamma fördrifva, 
och fäste sig vid materien sjelf såsom en lefvande och sig 
allt mera utvecklande kraft. Efter de matematiska veten- 
skapernas stora framsteg kommo de stora framställningarna af 
naturen såsom lefvande, genom fysiologien. Men om nu den 
mekaniska framställningen var otillfredsställande, så var det 
ock gifvet, att begreppet natur, användt på menniskan, lika- 
ledes var inadeqvat; ty var ej menniskan något mer än natur? 
Denna fråga besvarades ej, och derför fortfor det mekaniska 
föreställningssättet att vara herskande, hvilket visade sig i 



44 MENNI8KAN8 HISTORIA. 

dess användning på den politiska verlden, nämligen i försöket 
att enligt denjia verldsåsigts principer verkliggöra det full- 
komliga samhället. Dervid inträffade i det land, der detta 
försök gjordes, att läran om det eviga samhället just fåkade 
i den nämda misskrediten; hvarför ock, då den mekaniska 
åsigten ej var denna lära benägen, det fans både en positiv 
och en negativ orsak att förkasta samma lära och bygga en 
menniskoverld på egen hand. Dervid verkade visserligen, fi-- 
losofiens satser ej ensamt, men de gjorde dock sitt till, och 
detta så mycket mer, som de orättvisor, hvilka funnos i sam- 
hället, allt mera blefvo märkbara, äfven för hopen; — och 
den stora utsigten öfver verlden, som var 18:de seklet egen, 
derigenom att Europa hade satt sig i förhållande till alla 
verldsdelar, gaf tanken anledning att gå utöfver det närvarande 
tillståndet och se, att detta ej var det en gång för alla rik- 
tiga; med ett ord: om lagarne utgjorde de regler, som be- 
stämde samhället, så väcktes hos hvar och en den fråga, om 
blott auktoriteten hos lagarne vore tillräcklig, om de vore 
obestridliga endast derför, att de en gång blifvit antagna, och 
huruvida ej en undersökning kunde uppstå om grunden till 
mensklig rätt i allmänhet. Denna fråga kunde hvar och en 
göra sig sjelf, och gjorde den ock. Dervid visade sig 1:0, 
att menniskan är ändamål i sig sjelf, hvaraf 2:o följer, att 
ur sjelf va hennes egenskap att vara menniska härleda sig vissa 
medfödda rättigheter, som hvarje samhälle, hurudant det for 
öfrigt må vara, har att respektera. Härmed var problemet 
väl på ett sätt löst; men då här* är fråga om ett problem for 
frihet, så är det teoretiska väl det första, men ej det väsent- 
liga. Väl har, då man tänker sig en koexistens af fria och 
förnuftiga varelser, hvarje sådan en krets af rättigheter, och 
denna kan i tanken vara för alla lika, men i verkligheten exi- 
sterar deraf ej mer, än som faktiskt gör sig gällande. Så- 
ledes om t. ex. en ibland menniskans rättigheter är att be- 
sitta egendom, så, då ingen kan vinna en sådan utan arbete, 
fordras in praxi detta medel för att skaffa sig nämda rät- 
tighet, hvilken i teorien är erkänd. Så ock hvad angår sam- 
vetsfrihet: den existerar icke, om menniskan ej har samvete 
eller ej bryr 'sig om att ha det. Detta vill i allmänhet säga, 
att om, enligt franska revolutionens upptäckt, menniskan är 
fri, så ombytes den förra frågan blott till den: är hon då* sin 
egen lag? Det är tydligt, att den abstrakta och negativa fri- 
heten uträttar intet, om ej menniskan sjelf förverkligar den- 



FEMTE FÖRELÄSNINGEN. 45 

samma, om friheten är blott sin egen existens och gör sig 
gällande såsom sin egen lag. Far man således in i det mensk- 
liga samhället med detta blott negativa begrepp om frihet 
och menskliga rättigheter, så har man dermed tillintetgjort 
det positivt gifna, men hvad har man att sätta i dess* ställe? — 
Här måste en appell ske till meuniskans inre moraliska natur; 
men om hon i detta prof ej bestod, om hon ej svarade på 
denna appell, så är tydligt, att hon skulle åter hemfalla åt nöd- 
vändigheten. Denna må nu ock vara hennes egen frihet, så 
yttrar den sig dock såsom nödvändighet, om hon ej upptar den- 
samma såsom inre, om' hon blott låter alla andra koexisterande 
varelser strida med sig om de yttre gränser, hvilka af rätts- 
lagen utstakas, utan att kunna med frihetens egen energi be- 
stämma och fylla det gebit, som af dessa omslutes. 

Vi hafva härmed, ehuru visserligen blott i stor allmän- 
het, sökt karakterisera den epok, i hvilken vi befinna oss. 
Tvänne sanningar har denna epok lemnat efter sig: l:o att 
läran om de menskliga rättigheterna är e^n evig sanning i sig 
sjelf, men endast genom menniskan kan göras till sanning i 
verkligheten: ej blott genom en yttre tvångslag, utan genom 
viljans inre- lag; — det stora resultatet af franska revolutionen 
är, att den kungjort denna appell till meuniskans egen frihet, 
utan hvilken alla yttre anstalter ingenting uträtta ; — och 2:o att 
det alltid måste misslyckas, om man i en blott yttre garanti 
söker säkerheten för någonting sådant som dessa ursprungliga 
rättigheters eller denna verkliga frihets realisation, om ock 
samhället i afseende på sitt yttre vore ordnadt efter förnuftet. 
Men i och med dessa lärdomar är ock ett nytt problem insedt 
i historien, fattad i sin rätta gestalt, och lösningen af detta 
problem kommer härefter att blifva hennes egentliga innehåll. 

I ett af Europas mest civiliserade länder, Frankrike, 
störtades medeltidssamhället: egentligen utgörande ett aggre- 
gat af stånd, af hvilka de tvänne voro medregerande, det tredje 
åter, enligt medeltidens åsigt noga taladt blott skyddslingar, 
utgjorde de egentligen regerade, hvilka i staten hade intet 
att 8 äga, om ej möjligen i afseende på bevillning, ehuru 
denna ursprungligen ansågs blott såsom betalning för det skydd, 
de i staten åtnjöto. Monarkien hade uppstått genom grund- 
satsen: divide et impera (nämligen i afseende på dessa stånds- 
korporationer, dessa stater i staten); och häraf uppkom den 
tron, att denna styrelseform vore oundgängligen fästad vid 
det korporativa samhället, så att med korporationerna också 



46 MENNISKANS HISTORIA. 

monarkien skulle falla: en alldeles falsk åsigt, ty monarkien 
beror på ärftligheten inom familjen, ej på några stånd, n vilka 
tvärt pra visat sig fiendtliga mot densamma, så att den ej 
genom utan trots dessa uppväxt; och i begreppet om ärftlig- 
het inom familjen, hvilket hittills endast funnits hos adéhi, 
har detta stånd förvarat en princip, som är ämnad att komma 
till allmän användning, nämligen så, att det anseende, som 
fästes vid en obefläckad börd, skall blifva allmänt erkändt, ej 
blott inom adeln, utan inom alla stånd, — ett moraliskt motiv, 
en fortlefvande omsorg för familjens heder. Då familjen, så- 
som bestående af ungdom och ålderdom, är det förmedlande 
elementet mellan framtid och forntid, så är en familj, stäld i 
spetsen för staten, en af de säkraste garantier för folkens lycka, 
dock så, att dess makt allt mera bestämmes och bevakas af 
folket. Ty ehuru vigtiga och faststälda formerna äro, så söker 
dock en regering fåfängt att göra sig oberoende af de styrdas 
intressen, och det är endast för att gifva en laglig form åt 
denna öfvertygelses framträdande, som rättsformer äro af nö- 
den. Det är nämligen numera så långt kommet, att hvars 
och ens öfvertygelse, så vidt den står i sammanhang med det 
hela, är omöjlig att ändra genom några former och lagar; 
och just denna omöjlighet är anledning nog till att tänka på 
en ' förlikning mellan öfvertygelse och lag, genom fri lydnad 
för lagen, men ock fri diskussion om densamma och fri rätt 
att begära en ny; och om detta, såsom man säger, är att in- 
ympa revolution på samhället, så är det dock tillika det 
enda sätt att förekomma en sådan. England kan derför fort- 
gå lugnt och lagligt i sin utveckling och öfverstå revolutioner; 
och hvar och en, som vill tillstoppa denna utväg för öfver- 
tygelsen, undergräfver samhället i stället för att trygga det. 
Medeltidssamhället, sade vi, var ett aggregat af stater i 
i staten. — Det af Europas folk, som gerna ställer sig i spet- 
sen för menskligheten, det franska, var det, som skulle göra 
början med nedrifvandet af de barrieref, som skilde de olika 
samhällsklasserna från hvarandra; men detta folk, hvilket må 
anses såsom en flygelman i den exercis, som nyare tiden låtit 
samhällena genomgå, har i allmänhet i historien visat sig 
lyckligare i att försöka än att fullfölja. — För att förklara hvad 
vi mena med detta samhälle i medeltidsanda, vilje vi kasta 
en blick på franska generalstaternas sammankomst 1614 (den 
sista före revolutionens utbrott). Dervid uppstod stor oenig- 
het till följd af presidentens i tredje ståndet tal, ehuru det 



FEMTE FÖRELÄSNINGEN. 47 

hölls med den ödmjukhet i åthäfvor, att han denrnder stod 
på knä. Han sade, att detta stånd var den yngste, brodern 
i staten, men likväl en broder, och att yngre bröder till och 
med stundom kunnat genom hushållsaktighet och idoghet upp- 
hjelpa de familjer, som de äldre ruinerat. Men detta preien- 
derade broderskap, som de öfriga stånden ej ville erkänna, 
väckte en häftig förbittring; ja man klagade till och med för 
konungen deröfver, att tredje ståndet vågat likna sig vid en 
.broder till de Öfriga; — adeln ensam hade gifvit Frankrike 
dess lycka, fred och ära. Det kom slutligen till ett slags- 
mål mellan adelns betjenter och borgarena, emedan de förre 
fått befallning af sina herrar att prygla de senare för denna 
deras brorskål. Prestérna blefvo härvid medlare; men äfven 
de hade sina anspråk för sitt stånd, nämligen att endast kyrkan*^* 
vore helig: det vore en gudlös lära, att konungamakten är af GudiN, 

Vill man nu härifrån förflytta sig' till generalstaternas ^Vi_j- , 
sammankomst 1789, så ser man w huru bladet vändt sig. Till 
denna kallade Necker borgare till dubbla antalet mot de öf- 
riga stånden, hvarför han ock blef ansedd såsom revolutionens 
upphofsraarr. Den 17 Juni förklarade tredje ståndet sig för 
nationalförsamlingen, hvartill ock pluraliteten af prestérna och 
minoriteten -af adeln öfvergingo. Den 10 Augusti proklame- 
rades menniskans rättigheter, och natten derpå afsade sig 
adeln och prestérna sina privilegier, hvarigenom feodalismen 
var upphäfd. Men ined en ny konstitution blef man färdig 
först den 3 Sept. 1791. Denna börjar med framställandet 
af menniskans rättigheter: orsaken, hvarför* samhället ej hit- 
tills uppfylt sitt ändamål, vore, att man ej iakttagit dessa, då 
likväl i sjelfva verket samhället ej har annat ändamål än deras 
respekterande. Dessa rättigheter vore: säkerhet för person och 
egendom, dispositionsrätt öfver båda och motståndsrätt, om de 
kränktes." Tillika uttalas den grundsats, att alla äro födda 
lika; — således ett omslag af adelns yrkande på bördens 
företrädesrätt. Så till vida var allt godt och väl, och utan 
tvifvel måste man med beundran erkänna så väl den entusiasm, 
som afsade sig medfödda ståndsprivilegier, som v den rätts- 
känsla^ hvilken uttalar sig i deklarationen af de nämda rättig- 
heterna. Deraf följde dessa andra grundsatser, som från denna 
tid gjort sig gällande, nämligen: likhet inför lagen, öppen 
rätt för all förtjenst samt frihet för meningar och öfvertygelser. 

Men. då det kom till bestämmandet af det positiva in- 
nehållet af berörda rättigheter, så begynte svårigheterna att 



48 MENNISKAN8 HISTORIA. 

visa sig. »Hvar och en är fri.» Huru långt? »Så vida han 
respekterar andras frihet.» Men dermed var blott en negativ 
gräns satt, blott en inskränkning: hvaraf en oupphörlig strid 
i samhället blef följden, ty frihetens innehåll var ej bestämdt. 
Denna negativa uppfattning af problemet, ehuru ett framsteg 
derigenom att friheten kom i betraktande, var dock å andra 
sidan ett fel, en brist. — Vi skulle indela samhället i trenne 
delar, af hvarandra beroende: l:o rättvisans, 2:o moralitetens, 
3:o religionens krets inom detsamma. Dessa alla bestämma 
rättigheterna; men alldenstund högsta rätt kan bli högsta orätt, 
så verkar rättighet utan billighet blott förstörelse; utan kärlek 
°ter — hvars källa är det gudomliga väsendet — räcker hvar- 
en det ena eller andra till. — Om således detta första stora 
rörsök till största delen misslyckades, så har man att söka or- 
saken dertill uti den första, ensidigt juridiska uppfattningen af 
problemet. Ty ju mera rättvisans verk fortgår, dess mera 
blir hvar och en sin egen herre i samhället; men är han ej 
sin egen herre i moraliskt afseende, iakttager han ej den be- 
stämning, som utmärker kretsen af hans rättigheter, och så- 
lunda pålägger sig en sjelfvillig tygel, så är samhället lemnadt 
våg för vind, och alla dess förmåner, den sjelfständighet som 
det garanterar hvarje sin medborgare och som -annars är en 
appell till menniskan sjelf, — ett prof, hvarpå hon är stäld 
och der det kommer an på, huru hon beter sig, — leda blott 
till upplösning och förstöring. Gör rättvisan sitt verk i ett 
förderfvadt menskligt slägte, så kommer all hennes härlighet 
icke dem till godo, som infört henne, utan endast dem, som 
inse, att hon ej gör till fyllest. 

På franska revolutionens uppfattning af friheten och staten 
hade den sensualistiska filosofien en stor inflytelse, och den 
blef en orsak dertill, att problemet blott på sådant yttre sätt 
kunde lösas. Deraf, oaktadt den frihetens kraft och energi, 
som visa sig i revolutionen, det fasaväckande, omenskliga, med 
ett ord den brist på moralitet, att ej säga religion, som i 
dess fortgång röjer sig. Så ser man dess hjeltar hylla eller 
öppet proklamera den satsen, att ändamålet helgar medlen, 
hvarför de ock behandlade menniskorna i massa blott såsom 
medel: de ville tvinga dem till frihet; och det var med denna 
sofism, Robespierre insöfde sig. Men då sådant ej ville lyckas, 
följde snart en bankrutt på allt hvad grundsatser hette, tills 
den tendens emot hvarandra, som medborgarena derigenom fått, 



FEMTE FÖRELÄSNINGEN. 49 

vandes utåt af en stor eröfrare, ända till dess ändtligen hans 
krigareverksamhet försinade i Rysslands ödemarker, och verk- 
samheten och energien kastades tillbaka på sig sjelfva, hvafaf 
restauration ep blef en följd. En blandning och förmedling af 
gammalt och nytt följde nu i samhället, och dermed i filosofien 
ett erkännande af tissa inre fakta i menniskans medvetande, 
som häntydde på ett af det yttre, egoistiska oberoende element 
i hennes väsende. Men sammanhanget mellan det yttre och 
.detta inre utreddes ej, utan man satte de inre och de yttre 
fakta bredvid hvarandra. Huru detta praktiskt skulle saraman- 
jämkas och förenas, har visat sig i. de religiösa sekterna, som 
uppstått i Frankrike, hvaraf vi företrädesvis nämna St. Simo- 
nisterna, h vilka så till vida kunna kallas eklektiker, som enligt 
deras lära det inre och yttre skulle ställas på lika fot, bådas 
rättigheter och anspråk jämnas, och dermed ock en religion 
uppfinnas, som, jämte sin förnuftighet och lära om det öfver- 
sinliga, äfven skulle tillfredsställa alla sinlighetens fordringar. 
Då nu detta ej vill bära sig, följer en leda vid alla principer, 
till följd hvaraf intressena ensamt herska, och ett under lagliga 
former fördt allas krig mot alla är det nuvarande tillståndet. 
Och då alla teorier äro uttömda, följer en appell till massan; 
en egendomsfördelning, en lex agraria blir summan af politisk 
vishet. Under all denna ledsnad vid principer ser man ändå 
dels försök att spiritualisera filosofien, dels bemödanden att 
ännu mera konscqvent utföra materialismen; af hvilka riktningar 
den förra är bekajad med katolicism och bigotteri, hos Bonald, 
Maistre, Chateaubriand, — och äfven den senare har sina märk 
värdigheter. En af dess märkligaste representanter är Conrte, 
som i sin Conrs de philosophie med mera omsorg än någon 
föregående genomfört det rent matematiska tänkesättet och dess 
konseqvenser i afseende på föremålen för allt menskligt vetande. 
Han delar hela detta vetande i 1) oorganisk och organisk fysik, 
matematik och kemi. 2) fysiologi och hvad han kallar "phy- 
siologie sociale", d. v. s. läran om samhället. Sjelfva perio- 
derna af den menskliga kulturen, så i det hela som med afse- 
ende på vetenskaperna, indelar han åter i 1) den teologiska, 
2) den metafysiska och 3) den politiska. I den första af dessa 
perioder, säger Comte, sökte man ingen förklaring af fenomenen, 
ty, allt hänfördes till Gud. I den andra blef denna i första 
perioden såsom yttre uppfattade orsak (Gud) förändrad till en 
inre, naturen; men sedan man funnit, att denna "natur" blott 
är en qualitas oceulta, en "otro de rnison" (d. v. s., enligt 

Geijer: Menniskans historia. 4= 



50 MENNISKAN8 HISTORIA. 

Comte, en inbillning), så kom man ifrån äfven detta föreställ- 
ningssätt, och den tredje, rent förnuftiga perioden inträdde, 
der man afstår ifrån att söka framtränga till de första prin- 
ciperna, ty för den skull är ej menniskan skapad, utan håller 
sig till fenomenen; genom aktgifvande på deras relationer gör 
man sig hypotetiska lagar, hvilka medelst en fortsatt jämförelse 
mellan de sinliga företeelserna få allt större visshet. — Det 
hela är således ren Lockianism, men som i denna "tredje period" 
uteslutit ej allenast kunskapen om Gud, utan ock förnuftets 
försök att, ur sig sjelft, i filosofien finua regler och grunder 
för fenomenen; här reduceras man till blotta fenomenen sjelfva 
och deras förhållanden och hvad man deri genom en ytterst 
långt drifven matematisk beräkning kan bestämma. 



SJETTE FORELÄSNINGEN. 



Ideen om en utveckling hos mänskligheten till ett gemen- 
samt ändamål är någonting som tillhör 18:de seklet och kunde 
först uppkomma, sedan man fått medvetande om rättigheter, 
inhaerenta i menniskans natur, ej blott grundade på positiv 
lagstiftning. Denna ^ärn-idé för ajl mensklig utveckling är 
likväl till sin egentliga uppkomst ej så ny, utan finnes redan, 
om ock blott i förebilder, uti gamla historien, och den kan i 
sjelfva verket ej vara främmande för någon historia; men in i 
historien bröt den först med kristendomen och dess uppen- 
barelse, som' vindicerade menniskan åt det fullkomliga, him- 
melska riket. /Så länge dock, såsom vi nämt, skulle det draga 
ut, innan denna idé fick sin tilllämpning på det verldsliga sam- 
hället. Detta dröjsmål med kristendomens insteg i afseende 
"på det menskliga samhället hade sin grund deruti, att kyrkan 
blef någonting helt anna^ än kristendomen sjeif. Det kunde 
ej blifva fråga om ett sådant insteg, så länge kyrkan var så 
trångbröstad, att hon ej medgaf "kättare" några rättigheter. 
Främling var i gamla tider det samma som fiende: detta hade 
kyrkan användt på motsatsen mellan kristna och kättare. Det 



S JETTE FÖRELÄSNINGEN. 51 

var denna förétenade gestalt af kyrkan, som höll menniskans 
idé fången. Den lösgjordes visserligen genom reformationen, 
ehuru endast till en del, emedan denna blott satte en ny auktoritet; 
och erkännandet af menniskan är ej ett verk af någon kyrka, 
utan af verldsliga konflikter; hvilket resultat kyrkan bjott nöd- 
tvungen upptagit. Denna idé utgick sålunda ur. de stora eu- 
ropeiska krigen och fick fast fot genom westfaliska freden. 
Använd på historien, hade den till resultat menniskans historia, 
hvilken således uppkom genom erkännandet att hvarje men- 
niska har rättigheter. Vi nämde, hurusom försök skedde att 
göra dessa rättigheter gällande i staten, och vi omtalte tillika 
de orsaker, som vållade att, ehuru stora verkningar den franska 
revolutionen hade, den dock ej kunde vinna sitt mål, emedan 
det juridiska samhället ej i och för sig är oafhängigt eller inne- 
håller någon garanti för sitt bestånd, ty yttre rätt, liksom våldet 
och tvånget, är ej annat än den negativa och yttre uppfatt- 
ningen af problemet. Sålunda skedde en hvftlfning i samhället, ' 
som väl var riktig och rättvis, men som oundvikligen skulle 
misslyckas, emedan den vid restaurerandet ensidigt utgick från 
det juridiska, utan att inse, att detta nödvändigt hvilar på det 
etiska och religiösa, som i sjelfva verket äro med hvarandra 
identiska. Tillämpningen på samhället af den utsigt öfver 
menskliga sakernas fortgång, som endast ifrån denna ståndpunkt 
kan vinnas, är ett nödvändigt vilkor för den yttre sidan af det- 
samma, hvarigenom det kan fortgå till att' allt mera tlifva 
bestämdt efter rättvisans fordringar; det juridiska i samhället 
blir härmed visserligen allt mera bestämdt och utbildadt, men 
denna dess juridiska bestämning bör dock Alltid tillika hänvisa 
derpå, att intet yttre band är för menniskan tillräckligt, om 
hon ej tyglar sin egen vilja, är sin egen lag: hvilket är den 
verkliga friheten. Verldshistorien kommer sålunda, genom denna 
fortgående utveckling af allt större juridiska rättigheter, att 
ställa menniskan på allt större prof i moraliskt afseende. Sam- 
hället kommer att allt mera iakttaga hennes rättigheter; men 
detta är blott det yttre vilkoret för lösningen af menniskans 
problem, hvilket på samma gång allt mera förflyttas till ett inre, 
på henne sjelf beroende: hennes frihets aktualisation. Detta 
är i få ord betydelsen och förloppet af verldshistorien : en oupp- 
hörlig fordran af menniskan att realisera sitt förnuftiga väsen, 
allt efter som de yttre vilkoren för en sådan realisation upp- 
fyllas. — Så kan ej nekas, att, ehuru den hvälfning, vi om- 
talat, ej nådde sitt mål, emedan den aldrig var fullt medveten 



52 MENNISKAN8 HISTORIA. 

af detsamma, utan fattade det såsom ett blott yttre, den lik- 
väl haft stora, outplånliga resultat, och var grundad på ideen 
af medfödda menskliga rättigheter. Deremot är det visserligen 
å andra sidan bekant, i hvilka brott, i hvilket kaos af förvirring, 
i huru mycken oreda och blod denna revoJution störtade det 
samhälle, der den utbröt; detta, äfvensora dess irreligiositet, 
har man allt för ofta upprepat, och vi meka ej heller dertill. 
Menniskan bestod slätt nog i det prof, hvarpå en ökad frihet 
henne satte. Men mot en sådan framställning, som endast af- 
ser skuld och brott, kunna andra äfseenden sättas, som mildra 
skulden. Det var ej blott hos de framåtgående som denna 
skuld fans, den var lika mycket och mera rotad hos motstånds- 
partiet, som satte sig emot alla menskliga rättigheter och der- 
igenom dref de andra öfver måttans gräns. Det är illusion 
och en bakvänd åsigt af historien, att, tillslutande ögonen för 
det verkliga tillståndet i det samhälle * och den kyrka, som 
träffades af revolutionen, ej i denna vilja se en utveckling af 
ideen; bakvändt, att, fattande frågan mera med fantasien än 
med förståndet, i det förflutnas former vilja se ideen sjelf, 
sedan dessa farmer, långt ifrån att deraf vara ett uttryck, till 
och med äro fiender till ideen, såsom länge sedan nf densamma 
antiqverade. Hvad hjelper det att deklamera om kyrkans och 
adelns välgerningar ? ' Hvera känner ej dem? /Eller h vem nekar 
dem? Men hvad betydde de, sedan kyrkan och. samhälls- 
formerna ej mera voro uttryck för det gudomliga? Katoli- 
cismen blef sin uppgift otrogen, och ideen marscherade den 
förbi, hvarefter den sjelf står qvar såsom en form utan inne- 
håll, ett tomt skräUe. Nå, har man ej bättre att göra, så må 
man häröfver hålla likpredikningar; man må imaginera sig, att 
der bakom finnes allt hvad godt heter; men ser man nogare 
efter, så är der inte.t qvar. — Sammalunda med adeln. Den 
hade sina goda skäl till de högre pretentioner, med hvilka den 
framstod, så länge mot desamma svarade ett innehåll; men nu- 
mera, då de sakna ett sådant, finnes intet skäl, hvarför man 
skulle betrakta dera från synpunkten af samma förhållanden, 
hvarunder de uppstått. Intet förhållande i historien har utan 
någon orsak uppkommit. Adelns privilegier hade sin grund 
deri, att den på egen bekostnad var med i kriget; men när 
pligten upphört och privilegierna stå ensamma qvar, hvad 
betyda de mer? — Öm nu kyrkan sätter sitt insegel af 
evärdligt bestånd på samhällsförhållanden, med hvilka hon är 
samtidig, , sä har hon ju derigenom endast förderfvat sin egen 



SJETTE FÖRELÄSNINGEN. 53 

sak, friheten, hvilken, liksom ljuset, endast oberoende kan 
bestå. 'Lägger kyrkan sålunda sig sjelf i yttre band, så för- 
lorar hon sitt handtag på sjelfva menniskan. 

Klander kan således utdelas åt båda hållen i franska re- 
volutionen, och ingalunda mindre åt motståndspartiet än åt 
revolutionärerna, om ock de senare se irreligiösare ut. Då allt 
kyrkans hägn, allt kyrkligt togs ifrån dem, då kyrkan sade: 
viljen I ej rätta er efter de bestående samhällsformer, så aren 
1 utom religionen; hvad kunde resultatet annat blifva än det 
blef? Det var långt mindre mot religionen än mot kyrkan 
revolutionen vände sig; den sökte åtminstone det rätta och ett 
verkligt innehåll. Det andra partiet* åter hade väl lättare att 
smycka sig med moralitetens och religionens namn, emedan det 
stödde sig på läror och förhållanden, hvilka af kyrkan redan 
voro sanktionerade;* men det var derför ej mindre ihåligt, hvilket 
så mycket tydligare visar sig deraf, att detta parti ansåg reli- 
gionen bestå uti vissa yttre privilegier, och åberopade den- 
samma till försvar för ändamål, som dermed ej äro förenliga. 
Det kan då hända, att man på sådana religionsförfäktare måste 
tillämpa skriftens ord: "icke varder hvar och en kommande 
in i himjnelriket, som ropar: Herre! Herre!"; och å andra 
sidan på dem, som åtminstone sträfvade efter sanningen, orden: 
"de, som ej äro mitt folk, skola vara mitt folk", ty ej heller 
desse voro öfvergifne' af himmelen. — Man får ej låta narra 
sig af kyrkans fromma ord och gudeliga betraktelser; ingen 
dylik fernissa hjelper i historien, det sanna bryter dock fram; 
och ej ensamt det, som kalla* sig gudligt, är så. En bland- 
ning af godt och ondt finner man i franska revolutionen, tvärt 

. emot dess motståndares påstående, att den var blott ond, redan 
från början. Sant är väl, att den visade en brist i sjelfva sin 
princip, nämligen att blott fatta i sigte den yttre rättvisan; 
men också låg denna närmast för handen. — En annan åsigt 
af revolutionen, och som ofta i nyare tider ansetts vara den 
enda rätta, har trott sig böra uppfatta densamma fatalistiskt 
och derur suspendera moraliteten. Den påstår, att revolutionen 
aldrig inträffat, så fram t ej omständigheterna drffvit allt till 
det yttersta, och att den således var en följd af la force des 

K choses. Något sant ligger äfven i denna åsigt. I revolutionens 
blott yttre sätt att fatta friheten låg grunden till dess följder; 
ty genom en sådan uppfattning hemfaller allt åt den yttre me- 
kanismens makt, hvilken ock måhända spelat hufvudrolen i 
Franska revolutionen, så att man deri tycker sig se blott en 



54 MBNNISKANS HISTORIA. 

utveckling af blind nödvändighet och, i stället för skådespelet 
af rättvisans triumf, endast ha för ögat det af den starkares 
godtycke. A andra sidan torde dock denna uppfattning af 
saken ej vara den djupaste. Det är de inre, fria motiven, 
som ställa menniskan öfver "la fofce des choses"; ser man ej 
på dessa motiv, utan abstraherar från dem, så står visserligen 
fatalismen ensam qvar. 

Vi hafva sagt, att revolutionen drefs fram till sina ytter- 
ligheter lika mycket af motståndarnes hårdnacken het och ovilja 
mot alla eftergifter som af sina förfäktares grundsatser. — 
Det var den upplysta medelklassen, som började revolutionen; 
men monarkien, ehuru ej* genom, utan i strid mot feodalismen, 
men deremot med tredje ståndet uppkommen, var likväl den 
tiden så sammanvuxen med feodalismen, att monarken ej kunde 
fatta sig annorlunda än såsom den förste -adelsmannen; adeln 
var det stånd som hörde till huset, och tredje ståndet var 
främlingar och skyddslingar, de der, särdeles i Frankrike, hade 
inga politiska rättigheter, men uppburo servituten, hvilka ganska 
tungt tryckte franska folket. Således, ehuru Ludvig XVI var 
kanske den välvilligaste monark, som någonsin suttit på en 
tron, kunde han dock ej fatta sig såsom skild från adeln och 
kyrkan; och ehuru hans välvilja och svaghet gjorde koncessioner, 
så voro de likväl aldrig uppriktiga, hvarför, då detta alltmera 
insågs, han slutligen blef föremål för ett allmänt misstroende 
och den .mening vann insteg, att allt hvad konungen lofvade 
blott var nödtvunget, och att han endast väntade ett lägligt 
tillfälle att taga igen sina löften. Det var den hårdnackade 
tron hos denne monark, att han ej utan de privilegierade* stånden 
skulle kunna ega bestånd, som skörtade honom i förderfvet; då . 
historien likväl visar, att monarkien just på allmän rätt upp- 
stått, och att denna allmänna rätt är och blir grunden för 
monarkierna. — De privilegierade stånden utgjorde minori- 
teten ; tiden hade passerat dem förbi ; det enda de kunde göra 
var således att stämpla oro i motståndarnes läger, ej att åstad- 
komma något verkligt motstånd. — Märkvärdigt är, att det 
parti i franska revolutionen, som vunnit, alltid utgjorde två 
mot en. De privilegierade hade emot sig både le tiers état 
och folket, hvilket ville göra dels sina rättigheter in specie, 
dels rättigheter i allmänhet gällande; och monarkien, som slagit 
ner sina bopålar bland de privilegierade stånden, ramlade med 
dem, emedan den icke kunde finna för sig sjelf rätta platsen. 
De privilegierade stötte då i trumpeten och åstadkommo en 



SJETTE FÖRELÄSNINGEN. 55 

koalisation af monarkierna mot Frankrike, hvarvid, då hela 
revolutionen derigenom drefs till det yttersta, nödvändigt den 
fredliga medelklassen sköts i bakgrunden; den konstitutionela 
monarkien, som denna klass velat upprätta, bortblåstes af folkets 
passioner såsom agnar af -vinden, och konungadömet blef nu- 
mera rent af omöjligt. Men allt mängdens välde är envälde, 
ty ju "mer en maskin är sammansatt, desto nödvändigare fram- 
träder behofvet af en enhet deri; och detta är monarkiens nöd- 
vändighet. Dess ändamål är att allt mer befordra jämlikheten 
och göra allas rättigheter gällande; men ju mer detta å ena 
sidan sker, desto mer måste å andra sidan monarken knäppa 
åt sin makt; ju mer folket kommer fram, desto mer ock re- 
gentea; och de federativa republikerna torde, så är åtmin- 
stone min tanke, blott vara öfvergångslänkar. — folkets 
passioner användes emellertid af revolutionärerna såsom me 
del; hvarigenom diktaturen blef nödvändig. Denna åsigt, att 
använda passionerna såsom medel, att ändamålet således hel 
gar medlen, infördes utan skonsamhet af Jakobinerna, hvar 
igenom ock all religiositet försvann, — ehuru detta visserligen 
för ögonblicket var medlet att rädda Frankrikes nationalitet. 
Detta *visar sig i välfärdsutskottet. Sedan Jakobinerna dränkt 
sig sjelfva i blod, uppkom, under ett slags slapphetstillstånd, 
direktorium, — en usel lappinrättning, som, så snart revolu- 
tionen var inkastad på krigets bana, måste falla, och diktaturen 
stå öppen för' den störste krigaren, — hvilken också bemäk- 
tigade sig densamma. 

Efter den förödelse i de sedliga begreppen, som Jakobi- 
nernas sats, att ändamålet helgar medlen, åstadkom, har Frank- 
rike ännu ej repat sig, ty det hade derigenom till den grad 
desorganiserat sig i moraliskt afseende, att efter den tiden foga 
några rättsprinciper varit möjliga att göra gällande. De kon- 
stitutioner, som följde på Jakobinernas välde, voro mera freds-" 
traktater mellan stridande partier, &n ämnade att bli grunden 
för ett nytt samhälle. En bankrutt på alla principer hade upp- 
kommit i följd af den moraliska förstörelse, hvarigenom alla 
högre intressen, i sjelfva sin rot, blifvit utplånade och förlorat 
sin kraft; och den appell till massan, som utgjort Jakobinernas 
makt, var numera riktad till arméerna. Demokratien repre- 
senteras således härefter af de segrande härarne, och makten 
tillfaller dem,- som af dessa kunna begagna sig. Redan vid 
den första appellen till arméerna mot medelklassen, år 1795, 
hvilken hade en rojal tendens, framträdde den man, som sedan 



56 MENNISKANS HISTORIA. 

skulle bestämma Frankrikes öde, då beordrad att vara chef för 
den beväpnade styrkan i Paris. Man omtalar det intryck han 
gjorde, då han emottog detta befäl. Han hade blifvit afskedad 
vid den reaktion af de. moderata, som följde på Robespierre's 
fall, och vistades nu i Paris utan - befattning. Barras vände 
uppmärksamheten åter på hans person. Vid det uppdrag, han 
nu fick, förvånades alla öfver en viss blyghet i den unge 
mannens yttre; men då det kom till verksamhet, visade sig - 
hans inre. Långt ifrån att hylla deras åsigt, som vid våld- 
samma utbrott vilja gå varsamt till väga, var han af alldeles 
motsatt tanke: sedan det, en gång kommit derhän, sade han, 
att stränghet vore det enda verksamma, medlet, så hade man 
blott att dermed fortfara. — Sedermera började hans bana 
såsom krigare i Italien, hvarigenom hans namn snart blef det 
första i Frankrike. Härefter var han redan så obeqvän\ för 
direktorium, att intet rum för honom fans, utom tfåsom herskare. 
Man lät" honom derför gä till Egypten, hvarmed man tillika 
hade den uträkningen att göra sig fri från arméerna. Direk- 
torii-regeringen framgick allt längre i sin immoralitet, och det 
kom slutligen derhän, att Napoleon återvände till Frankrike 
och gjorde revolutionen 1799, som, under alla skenbara förbe- 
håll för friheten, dock ej var annat än ett sig allt mera ut- 
vecklande militärvälde. Konsularregeringen fortgick på eröf- 
ringarnas bana och förvandlades sedermera til^ kejsareregerin- 
gen; och ideen af en universalmonarki syntes aldrig haf va varit 
närmare att blifva realiserad, tills här gick såsom vid alla re- 
volutioner, hvilka utgå ur yttre orsaker: man håller för folket 
en idol, ända till dess det sjelft sönderslår densamma. Afguden 
var här la gloir'e, men denna sönderbröt sig sjelf, genom det 
förtryck hon åstadkom. Följde derpå restaurationen under 
Ludvig XVI:s bror, som nu kom fram med en färdig konsti- 
tution på fickan, ordnad efter engelskt mönster, men hvilkeu 
i Frankrike ej hade någon historisk grund. Ty engelska konsti- 
tutionens styrka beror af aristokratien, söm omger konungen 
och i sjelfva verket är den makt, som regerar. En sådan skulle 
nu ock införas i Frankrike, genom inskränkning af valrätten 
och införande af pärs-kammaren. Nödvändigt komrao aHa 
franska revolutionens tendenser i opposition mot denna inrättning; 
så mycket mer som i Frankrike jämlikheten vida mer än fri- 
heten ligger folket om hjertat, hvarför man ock tålde Napoleons 
förtryck endast för hans jämlikhets-andas skull. Den opposition, 
som angrep dessa antinationela inrättningar i Frankrike, skulle v 



SJUNDE FÖRELÄSNINGEN. - 57 

likväl först då bryta ut, när den gamle chefen för den adliga 
och presterliga oppositionen vid sjelfva revolutionens början, 
dåvarande grefven af Artois, sedermera Karl X, kom patronen 
och åter ville regera genom adel och presterskap, till dess 
medelklassen år 1830 stadgade sitt välde. Den konung, som 
nu upphöjdes, var en medelklassens man. Men den otro på 
och flykt ifrån aUa högre principer, såsom varande blotta illu- 
sipner, som visade sig i franska revolutionen, finnas emellertid 
ej mindre i det borgerliga Frankrike. Det är här ej mera fråga om 
principer, utan blott om intressen ; och den nu regerande medel- 
klassen har garanterat sina rättigheter genom inskränkning af 
de politiska, förmedelst en vallag som ej tål annat än penninge- 
aristokratien: den sämsta af alla. Emot denna makt är det 
som hopen, ännu med minne af revolutionen, uppreser sig; 
likväl ser man h varken den eller dess anförare ledda af högre 
idéer; utan i spetsen för försöken till den närvarande samhälls- 
författningens störtande visa sig konungamördare och jämlikhets- 
predikare, med ett ord Jakobiner i den krassaste bemärkelse. — 
Frågas nu, i fall det är tillåtet att gissa sig till det kom- 
mande, — och detta må väl vara tillåtet, då framtiden ej bryr 
sig om några gissningar, ty menniskan spår och Gud rår, — 
frågas, hvad som skall blifva af detta tillstånd, så synes det 
som om den närvarande moraliska torkan skulle i 'sig bära 
förebudet till en vädervexling i den moraliska och politiska 
atmosferen, mer lifvande för mensklighetens högre intressen. 



SJUNDE FORELÄSNINGEN. 



Man har sagt, att franska revolutionen uppstått ur den 
sensualistiska filosofien. Härmed har man dock tillagt filosofien 
för stort välde; ty den är snarare en exponent af tänkesättet 
hos en tid, än ledare af detsamma; den går väl främst bland 
tänkesätten, men kan ej leda den icke filosoferande mängden. 
Derjämte måste man laga i betraktande, att, ehuru den sen- 
sualistiska filosofien genom sina konseqvenser synes väl egnad 
att utgöra förklaringsgrund för revolutionens företeelser, denna 
filosofi dock ej var det allmänna tänkesättets enda yttring; 



58 MENNISKANS HISTORIA. 

slutet af 18:de århundradet visar också enöfo%rghngti\\ideah'smen. 
Man måste således i franska revolutionen se en sammansatt 
verkan af flera ' orsaker, ehuru man visserligen å andra sidan 
får taga i betraktande, att filosofien i allmänhet utöfvat ett 
större inflytande på Fransmännen än på Europas öfriga nationer. 
Fransmännen, så mycket man än anklagar dem för ostadighet, 
äro dock ett folk, ,hos hvilket förståndets konseqvens gäller; 
ett folk, som utan konsideratroner utvecklar vissa en gång 
fattade principer ända till de sista resultaten och derigenom 
visar sig såsom det teoretiskt häftigaste och enéidigaste; h var af 
följer, att då det uttömt sig så långt 90m möjligt i en viss 
riktning, vänder det tvärt -om. Detta är nödvändigt att märka 
i afseende på franska nationens tänkesätt. Således, sedan 
sensualismen gjort sig gällande, utfördes dess resultat utan 
några konsiderationer; — och det är ej omöjligt, att Frans män nen 
i afseende på idealismen komma att spela samma rol, och det 
tyckes just vara en sådan krisis, som nu. är för handen. — • 
Men är en åsigt i teoretiskt afseende ensidig, så är det prak- 
tiska den punkt, der ensidigheten framkallar sin egen motsats; 
ty en åsigt må berömma sig af konseqvens i teorien huru mycket 
den behagar, så inskränkes dock alltid denna i det praktiska. 
Så finner man i sensualismen, att ehuru den, teoretiskt betraktad, 
var blottad på frihet, emedan denna ej genom någon yttre be- 
stämning kan vindiceras, så sökte den doek, praktiskt, att göra 
friheten gällande, hvarmed tillgick på följande sätt. Konseqvent 
kunde empirismen ej upptänka någon annan praktisk princip 
än egoismen. Men emedan menniskan är begåfvad med förnuft, 
skulle hon naturligtvis använda detta till uppnående af sitt * 
egoistiska ändamål. Emedan förnuftet dock alltid är förmåga 
• af allmänna lagar, så resonnerade man sålunda: hvarje menniska * 
upplyses af förnuftet allt mera om sitt eget bästa och inser 
derigenom, att detta står i oskiljaktigt sammanhang med de 
öfriga menniskornas. Den kloke inskränker derför sina anspråk 
så,, att de med de andras kunna stå tillsammans, och om äfven 
alla dessa anspråk synas, att börja med, v&ra stridiga, så är 
dock att hoppas, att de skola allt mera komma i harmoni med 
hvarandra Man är således härvid hänvisad på en oändlig tid. 
Men en regel måste dock menniskan alltid ha för sitt handlings- 
sätt. Om nu, vid problemet af förmedlingen mellan allas in- 
tressen, de mest upplyste fattat denna regel nog klart för att 
inse, att den bör vara allmän; så, om ock de öfriga ej skulle 
kunna fatta den såsom sådan, får män likväl ej gifva sig tid 



t 



.SJUNDE FÖRELÄSNINGEN. 59 

att vänta, tills de möjligen kunna komma till en sådan insigt; 
problemet är så vigtigt, att de mest upplyste då måste handla 
för de andra och, om så behöfves, tvinga dem att följa med. — 
Således blir denna empiriska och från det partikulära utgående 
åsigt dock tiljika den mest % kategoriska despotism. Den på- 
tvingade lycksaligheten gör sig gällande i regeln : salus publica 
, summa lex esto, hvilken vid franska revolutionen blef så mycket 
mer, absolut, som här, genom de politiska omständigheterna, 
fråga var om hela nationens existens. På detta sätt. utgick 
ur den mest slappa moralprincip det största tvång. 

Det praktiska folket åter är engelska nationen, så vida 
den företrädesvis representerar sens commun, hvilket väl ej 
utmärker sig för några stora teoretiska konseqvenser, ty deri 
ligger en mängd motsägelser, som, om de teoretiskt utvecklas, 
bringa oreda åstad och upphäfva detta "sunda förnuft"; men 
sjelfva 'den förnuftsinstinkt, sqm sammanhåller det menskliga 
medvetandet, utan att låta sig af dessa motsägelser förvillas, 
yttrar sig företrädesvis hos Engelsmännen, och derför kunna 
de kallas den politiska och praktiska nationen. Dertill ha de 
ock tidigt blifvit uppfostrade. De ytterligt demokratiska ten- 
denser, h vilka till en del voro en följd ^f sjelfva reformationen, 
visade sig hos detta folk mera uti en inre strid, då de der- 
emot i det öfriga Europa föranledde en yttre, nämligen de stora 
religionskrigen, hvari Engelsmännen föga deltogo; de utkäm- 
pade striden inom sig, hvilket var den grundligare uppfattningen 
af saken, och hvari de således visade sig ega företräde fram- 
för de öfriga nationerna. Den revolution, de sålunda tidigt 
genomgått, är ett arbete, som de gjort ifrån sig en gång för 
alla. och hvaraf de komma att alltid njuta frukterna, ty de veta, 
att alla extremer, hvilka de än må vara, ej i sina konseqvenser 
låta genomföra sig; och så oupphörligt de framgå på förbätt- 
ringarnas bana, släppa • de likväl ingen politisk maxim förr, 
än de pressat den till sista droppen af användbarhet: de ha 
derför i all sin progression kontinuitet: ingenting nytt får hos 
dem slippa in alltsammans pä en gång. Derför har också 
engelska nationen löst den svåra frågan, fyuru oppositionen 
. skall göras laglig. Den grundsats, som i hela det öfriga Europa 
är ny, är här gammal: att samhället fortgår genom lydnad för 
gällande lag, men med fri diskussion öfver denna och med 
öppen rätt att begära en ny, bättre. Den nation, som ej om- 
fattar denna triviala sanning, invecklar sig blott i ständigt nya 
svårigheter. Det linnes ingen åsigt i politik eller filosofi, som 



* 



i 



r 60 MENNISKANS HISTORIA. • 

ej i England har sina representanter; men just genom denna all- 
sidighet har ingen blifvit den andra öfvermäktig. Så är 
Lockianismen hemma i England; men man lät ej af det plau- 
sibla i denna sensualistiska lära förleda sig att förkasta det 
spirituela: — Locke sjelf lät uppenbarelsen stå qvar. Så ock 
med det matematiska tänkesättet, som leder till en mekanisk 
och död verldsbetraktelse och blir utom sitt eget gebit en 
torftig, mager åsigt: — men det föll aldrig Newton in att 
bygga verlden endast af molekuler. Så följde öppendagligen 
af sensualismen en inskränkning af den menskliga kunskaps- 
förmågan till blotta sensationer, utan någon högre etisk princip 
än egennyttan; icke dess mindre sätta Engelsmännen de idio- 
patiska drifterna bredvid de sym patetiska, emedan dessa, så väl , 
som de förstnämda, äro ett odisputabelt faktum: alla principer, 
som sammanbinda och förena menniskorna, äro lika nödvän- 
diga som de egoistiska. Ja, . sjelf ve Hume, hvars skepticism 
utgår från Lockes grundsatser och visar denna åsigts sjelf- 
förstöring, antar, äfven han, för att rädda menniskans moraliska 
värde, en egen sensus moralis, henne gifven af naturen. Den 
känsla för det allmänna bästa, som Fransmännen teoretiskt 
postulera och i yttre försvar göra gällande, är hos Engelsmännen 
mera medfödd och inre, emedan de sett det politiska lifvet i 
flera facer, ej blott inom sig, utan ock i hela det verldssam- 
manhang, hvari de stå genom sina handelsförbindelser; de bry 
sig derför ej så mytfket om filosofiska spekulationer: dertill äro 
de för mycket sysselsatta med det praktiska. Fransmannen är 
i teoretiskt afseende långt mera skarpsinnig och förer allting 
långt snarare tillbaka till dess principer. 

Den tredje af Europas mest bildade nationer äro Tyskarne. 
Om man ville karakterisera den franska såsom teoretiskt ensidig 
och häftig, den engelska såsom praktiskt universel, så är der- 
emot den tyska teoretiskt universel, hvarför denna nation också 
rent teoretiskt sökt lösa mensklighetens problem. Ofvergången 
till en mera på det inre och väsentliga riktad, en (om man 
så vill kalla den) ideel uppfattning af det menskliga väsendets 
och tingens sammanhang skulle först visa sig i Tyskland. 
Likväl framträder idealismen först såsom kriticism, hvilken 
stod midt emellan sensualismen och den egentliga idealismen, 
emedan den sysselsätter sig med en preliminär fråga. Under 
den sensualistiska filosofiens ständiga åberopande af erfarenheten 
hade fråga aldrig uppstått, huru denna erfarenhet är möjlig; 
och genom den reaktion, som hvarje ensidighet framkallar, hade 



SJUNDE FÖRELÄSNINGEN. 61 

denna åsigt förstört sig sjelf, hos Hurae. Uppkommer näm- 
ligen all vår ' kunskap blott genom sensation och attention, 
menade Hume, så är det obegripligt, huru man kan få någon 
kunskap med karakter af nödvändighet. Det är en oriktig 
förutsättning, att fenomenens succession innebär en inre enhet; 
den är tvärt om blott en yttre, tillfällig samvaro, och all all- 
mänhet i omdömen har endast genom en subreption uppkommit: 
det är blott af vana, som mati sätter det ena i sammanhang 
med det andra. — Ur dessa invändningar tog den berömde 
Kant anledningen till sin spekulation, hvarvid han utgick från 
Humes destruktiva ståndpunkt. Då nämligen denna empiriska 
filosofi oupphörligt åberopar erfarenheten, så frågas : finnas inga 
vilkor för sjelfva erfarenheten, fins ej något sammanhållande 
uti densamma? Att finna detta så väl i sinligheten som i för- 
ståndet, blef uppgiften* för och resultatet af Kants filosofi, 
hvilken således började med att undersöka kunskapsförmågan. 
Af den inneburna teoretiska universaliteten hos Tyskarne 
finnes knappast något mera framstående exempel än Kant. 
Knappt har någon lärd till sina kunskaper varit mera omfat- 
tande, och detta ej blott inom den ideala, utan äfven inom 
den verkliga verlden; h varför han ock, under alla sina teore- 
tiska forskningar, med förkärlek sysselsatte sig med antropologi, 
matematik, geografi. Denne man, som mer än någon på sin 
tid, ja mer än någon på alla tider, omfattat allt menskligt 
vetande, kom aldrig längre än sju mil från Königsberg, der 
han var född (1724). Hans första arbeten äro matematiska 
och fysiska. Samma år han blef magister utgaf han sin astro- 
nomi (Allgemeine Naturgeschichte und Theoriedes Himmels; 
1755), der hans skarpsinnighet ledde honom till förutsägande 
af rtya planeter mellan Mars och Jupiter. Han sökte härleda 
allt ur dess yttersta grunder. Hvad Fransmännen efter honom 
försökte, nämligen att konstruera hela verlden enligt matema- 
tiska lagar, har Kant redan förut gjort; han bemödar sig att 
förklara universum, till dess fysiska orsaker, ensamt ur attraktion 
och repulsion; men i motsats mot Fransmännen, som vände 
.problemet till materialism, fattar Kant detsamma ur en syn- 
punkt, som sätter det i sammanhang med Gud, såsom den 
högsta regel. — Jämte en dylik författareverksamhet, läste han 
under hela tiden af sin första akademiska bana 3 till 5 kollegier 
om dagen, hade en utmärkt framställningsförmåga och det 
omätligaste minne, hvarigenora allt hans vetande, när han ville, 
stod honom till buds och var för honom närvarande. Att man 



62 ' MENNISKAN8 HISTORIA. 

sedermera klagat öfver dunkelheten i hans skrifter, kommer sig 
dels. af ämnets djup, dels deraF att vid -böckerna felas Kants 
egen muntliga förklaring, hvilken han gaf sina åhörare med 
största Ii fl i gli et och klarhet. Man har sällan sett en person 
så rikt utrustad i afseende på förmåga af, kunskap; och dock 
så utan passioner, eller som egde dem alla så i sin makt, — 
en makt öfver det sinliga, som han ej blott i sin lära, utan 
ock i sitt lefverne gjorde gällande. Detta välde öfver kroppen 
dref han ända till paradox; han författade en skrift om själens 
makt öfver sjukdom, och han använde sjelf denna makt såsom 
den bästa medicin. På ärans trappa gick det likväl för Kant 
ej fort. Han hade redan» fylt tretio år då han blef magister 
och var derefter länge docent. I programmet till den profession, 
som han slutligen (1770) erhöll, framställer han redan grund- 
dragen till sitt filosofiska system; men ingen frågade derefter, 
och han sjelf gjorde det ej heller. Först elfva år senare (1781) 
utkom hans "Kritik der reinen Vernunft", i början mottagen 
med förvåning och likgiltighet mer än deltagande. — Han 
bragte sitt arbetsamma, sant filosofiska, lif högt i ålder (han 
dog, 80 år gammal, 1804); men var deri ett exempel på den 
menskliga naturens svaghet, att detta ljusa hufvud, som om- 
fatta); allt menskligt vetande på sin tid, till den grad- — så- 
som det syntes — utarbetat sig, att han förföll i ett tillstånd 
af slapphet och sinnesslöhet; hvari han liknade en annan veten- 
skapens, heros, Ne,wton. 

Utom hans stora skrifter finnas flera smärre, hvilka kunna 
anses såsom den bästa inledning till hans filosofi. Sådana äro: 
" Was heisst sich in Denhen orientirenf — " Ueber den Gemein- 
spruch: Das mag in der Theorie richtig sein, taugt aber nicht 
fur die Praxis'; — och: ''Religion innerhalb der Grenzen % der 
blossen Vernunft." 

Vi befinna oss härmed, m. h., helt oförmodadt midt inuti 
filosofien. Dock — oförmodadt borde det visserligen ej vara, 
då vi sysselsätta oss med historien om det menskliga, hvartill 
ock filosofien hörer. — Väl kunde man säga till mig: "sko- 
makare, blif vid din läst; sådant der bör man lemna< åt filo-* 
soferna." Men ett dylikt yrkande vore dock ej på sin plats, — 
redan i och för vetenskapernas sammanhang; ty allt vetande, 
användt på särskilda vetenskaper, står i sammanhang med veten- 
skapen om vetandet sjelft, hvilket sammanhang också i yttre 
måtto deri uttrycker sig, att inom de korporationer, hvilka äro 
ämnade att befordra vetenskapernas utveckling och den första 



SJUNDE FÖRELÄSNINGEN. ' 63 

undervisningen, filosofiska fakulteten _är den, som alla* först 
skola genomgå: en inrättning, som har sin goda grund i filo- 
sofiens samband med alla andra vetenskaper.- Dertill kommer, 
att man vid studerandet af de särskilda vetenskaperna finner, 
hurusom hvar ooh en har 'sina grundsatser hemtade ur filosofien 
och är af den blott en tillämpning. Särskildt är det skäl för 
oss vid den ståndpunkt, hvartill vi nu kommit, att fästa vår 
uppmärksamhet på filosofien. Ty om den sensuela filosofien, 
- som, till vinnande af sina resultat, går ut derpå, att den menskliga 
verksamheten skall vid uppfattandet och begripandet bringas 
till ett minimum af sjelfverksamhet, — om denna filosofi för- 
sätter filosofien sjelf *i själtåget; så kan föga väntas, att någon- 
ting hos densamma skall bli qvar för de öfriga vetenskaperna. 
Endast då hos förnuftet sjelf t en förmåga erkännes, kan fråga 
bli om någon tillämpning af filosofien. För en sådan dess 
återuppväckelse har man att tacka Kant, som ej blott be- 
handlat både den teoretiska och den praktiska filosofien, utan 
ock in specie historiens filosofi. — Väl ha idkarne af de andra 
vetenskaperna Understundom, både med och utan skäl, prote- 
sterat mot filosofiens inblandning i desamma, men detta har' 
kommit sig mera af det bristfälliga i sättet för användningen, 
än af sjeJfva grundsatsens felaktighet. Hvarje användning af 
filosofien på en särskild vetenskap förutsätter nämligen ej blott 
kunskap i filosofien sjelf, utan ock i det ifrågavarande kunskaps- 
ämnet, och visst är, att den nämda protesten vanligen kommit 
,deraf, att filosoferna ofta haft allt för liten kunskap i de di- 
scipliner, på hvilka de användt filosofien; hvaraf praktiska veten- 
skapsmäns klagan öfver d ensammas ofog medelst konstruktion 
af deras vetenskaper. Det är derför ändamålsenligare, att de 
särskilda vetenskapsidkarne från sin ståndpunkt framtränga till 
filosofien och ej blott lemna åt filosoferna att stå ofvan på sina 
höjder och utpeka hvad de der nere skola Företaga sig. 

Hvad mig angår, så förefaller det mig så mycket naturli- 
gare att söka bana mig väg till filosofien, som jag i sjelfva 
verket från densamma kommit till historien. Mitt äldsta studium 
var filosofi: det enda afjnina studentstudier, som för mig varit 
af något värde, och jag kan af egen erfarenhet gifva er, m. h., 
ett råd i afseende på detta studium, nämligen att akta er för 
den tron, att filosofiens historia skulle gifva någon kunskap i 
filosofiska ämnen.* Hon ger ingen, eller ock en som är -sämre 
än ingen, emedan den förleder till tron, att man begriper någon- 
ting i dessa ämnen. Ensamt en au\tor i filosofien ger bättre 



64 MENNI8KANS HISTORIA. 

kunskap deri, an llrntor af filosofiens historier, och få af dessa 
framställningar ega någon filosofisk halt. Så t. ex. de Kan tia- 
niserande hiatorieskrifvarne. Sedan de gjort all möjlig rätt- 
visa åt de store männen Plato, Aristoteles m. fl., ha de blott 
ett att beklaga i afseende på deras* system: att de icke haft 
den lyckan att läsa Kants kritik. Ej bättre förhåller det sig 
med de Schellingianiserande. De se allting blott i fantasien; 
allt är hos dem blandadt i en röra: Plato lika med Schelling, 
Schelling med Plato o. s. v.; — då likväl filosofiens intresse 
ej blott är att se likheter, utan äfven olikheter. — I min 
studenttid ansågs det nödvändigt att studera filosofiska aukto- 
rer; och jag vill ej berömma mig, men ett faktum är, att jag, 
när jag tog magistergraden, läst och återläst alla Kants, 
Fichtes och Scbellings förnämsta arbeten. Nå, jag approbe- 
rades i filosofien och var med detta mitt approbatur rätt nöjd. 
Hade jag kunnat förmå mig att taga notis om filosofien efter 
det. då härstädes rådande modet, enligt Bardili, — en stor 
man, som herskade i Upsala och en del af det Romerska riket 
tre eller, nogare räknadt, tre och ett hälft år," — så hade jag 
kanske förvärfvat ett laudatur. Men då jag af hans abstrusa 
filosofi ej hade någonting att lära, blef det blott approbatur 
af. — Jag räknar ock för en lycka det tillfälle jag haft att 
oafbrutet i flera är få följa med en stor svensk filosofs (Höijers) 
föreläsningar, af hvilka jag ej försummade en enda, äfven under 
den tid då han, till föga heder för Upsalas filosofiska bildning, 
var stängd från offentlig verksamhet och hans auditorium 
stundom blott bestod af 5 — 6 personer. . • 

De betraktelser, med hvilka vi nu skola sysselsätta oss, 
nämligen öfver den kritiska filosofiens praktiska del, d. v. s. 
dess åsigter i politiskt, religiöst och moraliskt afseende, inledde 
vi med en anmärkning, huru filpsofien blifvit uppfattad af de 
tre stora kulturnationerna i Europa. — Fransmännen hafva 
haft despotismen under tre former: konungarnes, pöbelns och 
militär väl (Jets. Ett mellanstånd uppkom med restaurationen: 
en vanmäktig eklekticism i teoretiskt och än mera i praktiskt 
afseende, betydande blott för sin tolerans. Men ehuru Frans- 
männen af alla folk i verlden äro de, som mest tala om tolerans, 
finnes hos dem ingen sådan, så länge de hålla på att gå framåt 
till ett mål; all opposition i Frankrike är subverterande, i 
motsats mot Engelsmännens lugna och konstruerande, hvilken 
är en verklig tolerans och sammanstämmande med sin mot- 
ståndare till ett mål, erkännande en sens commun, Fransmännen 



SJUNDE FÖRELÄSNINGEN. 65 

äro för litet praktiska, för att i känslan, och för litet teore- 
tiska för att i förståndet vara toleranta. De äro i sjelfva verket 
ej nöjda med annat än diktaturer; af hvilka jag numera ej ser 
någon annan återstå, än en religiös; hvarför det ej vore omöjligt 
att än en gång få se en fransk påfve, för hvilken ock Saint 
Simonisterna redan ha preludierat. På denne påfve är jag 
visserligen ej särdeles nyfiken; ty är han ej sjelfve Autikrist, 
så tviflar jag, att verlden har mycket att vänta sig af honom. — 
Tyskarnes gamla beröm för teoretisk universalitet upplifvades 
af Kant på ett sätt, som än i dag ej är å nyo uppnådt, långt 
mindre öfverträffadt. 

Att finna de allmänna formerna för så väl sinligheten 
som inbillningskraften och förståndet, var Kants ändamål. 
Hans resultat i detta afseende kan betraktas från trenne sidor: 
l:o lärde han, att ingen erfarenhet är möjlig, utan att i 
kunskapsförmågan finnas vissa vilkor och regler för den upp- 
fattning, af hvilken erfarenheten består; nämligen dels i sinlig- 
heten: tid och rum; dels i inbillningskraften: schemata för 
hvarje sammanfattning af ett yttre objekt; dels ändtligen i 
förståndet: de allmänna lagarne för denna uppfattning och 
. schematisering, kategorierna; men till hvilken sammansättning 
af det mångfaldiga fordras ej blott apprehension af delarne, 
utan en enhet i medvetandet: apperceptionens ursprungliga 
syntetiska enhet, emedan en analys alltid förutsätter en syntes, 
men som ursprungligen endast finnes såsom aning, och först 
genom analysen kommer till klart medvetande. Sålunda: "huru 
äro syntetiska omdömen a priori möjliga ?" är Kants hufvud- 
fråga; och han svarar: "genom kategorierna och den nämda 
medvetandets enhet." 2:0 Dessa former, påstår Kant äro oan- 
vändbara för annat än erfarenheten; med det öfversiniiga hafva 
de intet att göra; blott ett enda bruk af förnuftet eller begreppen 
om ett öfversinligt kan i teoretiskt afseende rättfärdigas, näm- 
ligen det regulativa: idéerna äro regulativ — allmänna regler — 
för all kunskap, men utan att sjelfva innebära någon sådan; 
de äro liksom blotta hypoteser i teoretiskt afseende, med allt 
större sannolikhet. 3:0 I praktiskt afseende åter måste vi ha 
visshet om det öfversiniiga; och om Hume, oberoende af sin 
teoretiska skepticism, ansåg sig kunna vindicera menniskans 
moraliska natur och tillskrifva henne en moralisk känsla eller 
instinkt, så renade Kant denna känsla och uppflyttade den 
inom förnuftet sjelft; förnuftet — sade han — innehåller uti 

Geijer: Menniskans historia. O 



66 MENNISKANS HISTORIA. 

• 

sig en nödvändig lag för sedliga handlingar, ett kategoriskt 
imperativ, hvars innehåll är allmängiltigt och förnuftigt, blott 
ett -strängare uttryck af den regeln: att ej behandla andra 
annorlunda än man sjelf vill blifva behandlad. Genom vindi- 
cerande af denna moraliska lag och dess nödvändighet öppnade 
Kant den enda, enligt hans tanke, möjliga öfvergången till en 
öfversinlig verld. Ur detta kategoriska imperativ, eller deraf 
att menniskan i medvetande af den moraliska lagen tillika eger 
medvetande af frihet, d. v. s. att alltid kunna handla efter sin 
egen natur och bestämning, så att ingen derifrån kan, hindra 
henne i inre afseende, men att denna avtonomi står i strid 
med den yttre naturen, der allt är bestämdt genom nödvändig 
kaussal-förbindelse; — härur, säger jag, ur denna antagonism 
mellan den yttre sinliga verlden och menniskans inre sedliga 
medvetande härledde nämligen Kant vidare sitt postulat af ett 
gudomligt väsen, eller sin tro på ett sådant, om hvars existens 
menniskan, enligt hans åsigt, blott på ett praktiskt sätt kan 
få kunskap. Nu hafva visserligen filosofiens pretentioner i 
detta fall vuxit oändligt efter Kant; men hans system inne- 
håller dock häruti en lifspunkt, han har häruti uttalat en 
spekulativ sanning, som ingen efter honom så rent fattat: 
den nämligen, att all insigt om Gud är så hufvudsakligen 
praktisk, att utan detta underlag teorien blott skenbart, men 
ej verkligen kommer ur fläcken. Till kännedom af det gudom- 
liga fordras nämligen ej blott vetande, utan äfven sedlig vilja; 
och detta är så nödvändigt, att den mest upplysta intelligens 
ej kommer till annat än misstag, om ej hans sinnelag svarar 
emot hans vetande. — Detta är den stora sanningen hos Kant, 
hvarmed han anslagit en sträng hos menniskan, som skall 
gifva återklang i alla själar, hvilka ej fullkomligt förlorat sin 
spänstighet. 



ÅTTONDE FÖRELÄ8NINGEN. 67 



ÅTTONDE FÖRELÄSNINGEN. 



Det är ej obekant, att en egen, allt mera öfverhand- 
tagande riktning i teologien eger rum, kallad rationalism. 
För denna är Kants arbete: "Die Religion innerhalb der Gren- 
zen der blossen Vemunft" den ursprungliga kodex. Sjelfva 
namnet rationalist förekommer först der. Det fans förut tvänne 
åsigter i religion och teologi: 1) naturalismen, som förkastade 
all gudomlig uppenbarelse, de s. k. deisternas lära; 2) de 
ortodoxas. — Kant antog en medlande ställning mellan båda; 
han vindicerade öfver allt förnuftets högsta och sista decisions- 
rätt och påstod, att uppenbarelsens sanningar ej voro riktiga, 
om det icke vore deras ändamål att omsättas till förnufts- 
sanningar. Härmed förkastar han dock ej förstnämda sanningar, 
utan säger dem vara ämnade att utvecklas af förnuftet till 
öfverensstämmelse meddetsamma. Uppenbarelsen är alltså medel 
i Försynens hand att hjelpa menniskan till utveckling af 
förnuftet. ' 

Kants odödliga förtjenst är att hafva vindicerat frihetens 
begrepp och infört det i menskliga medvetandet. Ej så som 
skulle detta begrepp kunna vara borta derutur, men det kan 
hos menniskan finnas såsom blott blindfödt, utan medvetande 
af sitt eget väsende; hvilket förhållande kan gå ända till miss- 
kännande af detta väsende, äfven hos naturer som med dess 
energi äro mest begåfvade. Så hos Luther, som nekade fri- 
heten. Så ock i franska revolutionen; den ville öfver allt 
konstituera friheten, och denna revolutions hela entusiasm kom 
af frihetens hemliga makt hos densamma. Men hvilken plats 
skulle hon väl theoretice här kunnat finna, under det fullkomligt 
mekaniska tänkesättet? Också hämnade hon sig för detta siU 
misskännande sålunda, att hon verkade blott såsom blind drift: 
till sin egen skada skulle menniskorna erfara hvad denna af 
dem förnekade frihet var. — Friheten såsom inneboende hos 
förnuftet vindicerades först af Kant; "friheten har sitt ändamål 
i sig sjelf" är den sats, hvarifrån han utgår, hvilken ock ligger 
till grund för hans samhällslära; och påstår man, menar Kant, 
att friheten ej kan meddelas förr, än man blir mogeu för den- 
samma, så påstår man en orimlighet, ty friheten kan ej med- 



68 MENNISKANS HISTORIA. 

delas: en sats, som han drifver ända derhän, att friheten ej 
kan skapas, ej ens af Gud. — Härigenom kommer man till 
resultatet af all filosofi : att menniskan ej är genom, utan i Gud. 
Således finnes intet tillstånd, der oförytterliga rättigheter äro 
menniskan förnekade: och att hon ej skulle vara mogen for 
friheten, det kan man ej säga, ty hon måste vara sin egen 
läromästare: hon måste sjelf försöka; deji som skall lära att 
gå, måste ställas på fötterna. Så har hela historien gjort med 
menniskan; ramlar hon då omkull, må hon resa sig åter. 

Men — fortfar Kant — hvarje menniska, såsom varande 
fri, tillkommer det ock en yttre sfer af verksamhet, och denna 
har ingen annan gräns än andra menniskors sferer, hvilka hvar 
och en måste förutsätta och respektera, och således mäta sin 
egen rätt efter andras; ty rätten är lika för alla, ej till inne- 
hållet, men till betydelsen. Vidare har hvar och en rättighet 
till likhet inför lagen, och i staten får ingen sådan lag finnas, 
som från någon distinktion utesluter någon förtjenst. Vidare 
måste i samhället finnas sjelf ständighet, d. v. s. ledamöterna 
kunna ej styras efter någon annan lag än den, hvartill de 
sjelfva samtyckt. Slutligen skall der för hvar och en finnas 
full personlig rätt såsom aktiv medborgare, blott med undantag 
af qvinnor, barn och tjenare, hvilka ej äro aktiva medborgare. 

Nu uppstår frågan: huru skall en på dylika rättsgrunder 
fotad stat uppkomma (dess existens måste tnedgifvas vara ej 
blott nyttig, utan nödvändig), och huru skall densamma kunna 
förlikas med det närvarande ofullkomliga samhällstillståndet? 
Jo, svarar Kant, de närvarande författningarna äro rättsenliga, 
om det sanna ur dem kan utvecklas. Men Kant vill härmed 
ej leda till revolution, utan är tvärt om i detta afseende ganska 
sträng. Så, ehuru suveräniteten finnes hos folket, har det dock 
ingen tvångsrätt mot regenten, ty en högsta styrande makt 
måste alltid finnas i staten. Men om ingen tvångsmakt eller 
positiv resistens mot den pro tempore lagliga styrelsemakten 
får finnas (ty Kant förkastar, som sagdt är, rebellion), så 
tillätes dock den negativa resistensen; t. ex. en embetsman 
får ej uppresa sig mot regeringen, men väl har han rätt att, i 
fall han anser styrelsen handla orättvist, nedlägga sitt embete. 
Denna passiva resistens inom lagarnes gränser är förnuftsenlig, 
ja en pligt. — Hvad de regerades positiva inflytande på den 
regerande angår, så är detta visserligen inskränkt till ett mo- 
raliskt, men måste, för att kunna såsom sådant förnimmas 
och göra sig gällande, fordra diskussionens eller det offentliga 



ÅTTONDE FÖRELÄSNINGEN. 69 

förnuftets obundenhet. Det är härigenom Kant finner den när- 
varande statens framskridande till den förnuftiga möjligt, och 
detta uttrycker han i en trivial regel, som vi kallat det enda 
medel att göra oppositionen laglig: lydnad för gällande lag, 
men med fri tillåtelse att begära en bättre. — Derför borde 
den som klandrar, det man ej skytt uttalandet af den sats, 
att endast samtyckta lagar böra lydas; — den, säger jag, som 
härvid tillgriper de vanliga deklamationerna om upplösning, 
revolution o. s. v., borde Uesinna, huruvida det ej vore tjenligt 
att vända detta sitt klander från den obetydliga person, hvilken 
det riu träffar och som gjort sig skyldig till dylika satser, till 
denne store filosof, som vida skarpare uttalaf dem. 

Detta är i korthet nog om Kants åsigt af det borgerliga 
samhället. Redan der i, att han hvarken grundat dess uppkomst 
på yttre nödvändighet, eller betraktar det såsom tillfälligt, utan 
i detsamma ser en inre, förnuftets egen nödvändighet, — 
redan deri visar sig det nära sammanhang, hvari han sätter 
det juridiska samhället med det moraliska; hvilket sammanhang 
är den punkt som han i allt genomförer. Möjligen kunde den 
anmärkning härvid göras, att han allt för uteslutande håller 
sig till denna synpunkt, hvarigenom det religiösa kommer efter, 
såsom ett bihang, ett förnuftets postulat, hvartill ock hans' 
bevis för Guds existens reducerar sig. Möjligen kunde det 
visas, att religionen ej är ett blott komplement, utan endast 
kan finnas såsom fyllande hela menniskosjälen. Men enda 
vägen att komma till insigt häraf är den, att fatta religionen 
såsom något innerligt, ej såsom bestående i bjotta yttre satser 
och åthäfvor. 

I allmänhet är Kants ställning en medlande. Han är 
hvarken idealisJb eller realist, utan söker att förklara möjlig- 
heten af Jbåda dessa åsigter.^ Samma medlande ställning inne- 
har han i sin praktiska filosofi, t. ex. i läran om den indivi- 
duela friheten och om lagen i samhället. Han härleder sam- 
hället ur ett kontrakt, hvilket han dock ej fattar såsom blott 
faktum, utan såsom förnuftsenligt; i följd hvaraf han tiller- 
känner medborgarena de här ofvan nämda rättigheter. Men 
så gifven tvångsrätten är i afseende på vindicerandet af rättig- 
heterna, så orimligt är att antaga den i fråga om lycksalig- 
heten; dertill kunna medborgarena ej tvingas, utan måste anses 
i och för denna få göra huru de vilja; således få ej heller 
föränderliga meningar om hvad som är nyttigt genom tvångs- 
rätt fattas såsom lagar, utan hvar och en må i detta afseende 



70 MENNISKANS HISTORIA. 

handla efter sitt eget behag, blott han ej kränker andras rättig- 
heter. — Ehuru afgjordt det alltid varit, att inga lagar kunna 
grundas på arbitrium, utan endast på statens natur, har det 
likväl blifvit lemnadt åt regeringen att afgöra, ofta godtyckligt, 
hvad som är nyttigt eller ej; så ock hos oss. Det är otill- 
börligt att behandla de hit hörande frågorna såsom blott ekono- 
. miska och politiska, hvarifrån rätten skulle vara suspenderad; 
den framträder i sjelfva verket dervid allt mera, och dessa politiska 
frågor reduceras derigenom till rättsfrågor. Frågan är, ora 
politiken är en så fin och fiffig konst, att den ej skulle kunna 
förenklas derhän, att, om blott rätten göres gällande, hvar och 
en sedan må inom densammas gränser förfara huru han vill. — 
Sådan synes åtminstone Kants mening hafva varit; han förklarar 
sig alldeles emot imperium paternum; dermed, menar han, har 
man blott att förstå en patriotisk regering, ej en undersåtärnes 
förmyndare. — Vid Kants antagande, att tjenarne höra till de 
passiva medborgarena, kan man väl sätta i fråga, huruvida, då 
han medger representationsrätt åt handtverk och färdigheter, 
men tjenareyrket i nyare tider omfattar en så stor klass, all- 
denstund genom fabriker och genom kapitals hopande på en 
hand allt flera blifva afhängiga, — man kan, säga vi, sätta i 
fråga, huruvida icke uteslutandet af denna klass från represen- 
tationsrätten blir i tillämpningen orättvist, och huruvida således 
ej åtminstone någon aktivitet i afseende på staten bör den- 
samma tillerkännas. Kant är dock i flera stycken ännu mera 
radikal, så t. ex. deri, att ej vid val medgifva mer än en röst 
åt hvar och en. Fråga kan härvid väckas, huruvida ej det 
indirekta valsättet, nämligen genom elektorer, vore långt bättre. 
— Men äfven i detta är Kant, som sagdt, antirevolutionär. 

Afven i sina religiösa åsigter visar sig Kant, såsom i sin 
öfnga filosofi, medlande. Han intar här, genom sin uppfattning 
af uppenbarelsen, den egentliga rationalismens ståndpunkt. Så 
mycken oro rationalismen än väckt i den teologiska verlden, 
är det dock att beklaga, att man mindre hemtar kunskap derom 
ur sjelfva hufvudkällan, än ur deriverade källor, nämligen från 
blinda beundrare af Kant, hos hvilka hans idéer blifvit petri- 
ficerade. 

Vi hafva nämt Kants teologiska efterföljare. Han fick 
sådana i alla riktningar af vetaude. Sedan man hemtat sig 
från den förvåningens tystnad, som framkastandet af hans verk 
i den lärda verlden, till en början, åstadkom, så väckte dessa 
arbeten en ofantlig sensation; och emedan för medelmåttan 



NIONDE FÖRSLÄSNINGEN. 71 

hela utanverket af afdelningar och termer var, det mest i ögonen 
fallande, fastade man sig också för det mesta endast der vid. 
De flesta Kantianerna uppfattade detta, från en stor ande ut 
gångna, system temligen andelöst; hvad som mest tilldrog sig 
deras uppmärksamhet var sk il nåden mellan kunskapens materia 
och form, och hela deras Kantianism bestod deri, att, sedan 
denna afskiljning var uppgjord, sticka hvar del i sin låda. 
Härvid förbisåg man alldeles, att Kant sjelf häntydde på ett 
djupare problem, nämligen frågan: huru kommer materien eller 
innehållet i formen? — Detta framställer han redan teoretiskt 
genom läran om apperceptionen såsom bandet mellan mångfald 
och enhet, och hvilken ej kunde annat än ligga inom förnuftet 
sjelft. Fichte tog vidare upp detta ämne. — Ytterligare hade 
Kant på samma sak hänvisat i sin praktiska filosofi, och man 
finner der problem, som ännu utgöra filosofiens egentliga force, 
men hvaruti hans efterföljare blott sågo paradoxer, t. ex. den 
satsen, att friheten ej kan vara skapad, såsom de yttre tingen. — 
Vidare blef frågan om "das radicale Böse" Judomen en för- 
argelse och Grekoraen en galenskap. Ej en gång Fichte begrep 
detta. Sedan Kant förkastat det vanliga begreppet om arfsynd 
och antagandet, att det onda är det sinliga, så visar han, att 
detta sinliga i och för sig hvarken är godt eller ondt. Om 
nu menniskan finner sin vilja i motsats mot den gudomliga, 
så kan detta endast ur friheten sjelf förklaras: ett faktum, som 
Kant endast konstaterar, utan att kunna förklara det vidare, 
än att det vore ett de fria varelsernas affall, såsom en primitiv 
handling af hela slägtet; ty alla hänga såsom delar af ett helt 
tillsammans. 



NIONDE FÖRELÄSNINGEN. 



'Jag har ej varit okunnig om svårigheterna af en fram- 
ställning utaf Kant, gifven i fritt föredrag, såsom det af brist 
på tid varit mig nödvändigt. Om man förebrår mig dessa 
extemporerade framställningar, så hoppas jag dock, att mina 
.öfvertygelser ej äro extemporerade; ty om ock min tanke för- 
sökt sig på många ämnen, har den dock alltid mest sysselsatt 
sig med sig sjelf. Mig är det för öfrigt likgiltigt, om man 



72 MENNISKAN8 HISTORIA. 

karakteriserar dessa öfvertygelser såsom hugskott eller något 
annat; de ega sitt intresse för mig, grundadt på intresset for 
saken, och blott af detta intresse har jag befattat mig med 
frågan om lösningen af de problem, som nu sysselsätta oss. 

Det förestår nu att betrakta den form idealismen efter 
Kant antagit; h varvid vi erinra om det förhållande, i hvilket 
vi ansett filosofien stå till det allmänna tänkesättet, nämligen 
att de riktningar, som i detta på många sätt framträda, af 
filosofien bestämdast uttalas. 

Den som ryckte ut, ja isolerade den ideela roten i den 
kritiska filosofien, var Fichte. Han påstod ock, att hans åsigt 
var blott en konseqvens ur Kantianismen, hvilket dock Kant 
sjelf slutligen offentligt motsade. Denna protest var också ej 
att undra på, då Kant i sjelfva verket erkänt både den sinliga 
och den ideela verlden, hvaremot Fichtes operation på visst 
sätt var våldsam, helst det utan tvifvel ej erbjuder mindre 
svårigheter att ur sensationerna härleda medvetandet, än att 
ur intelligensen härleda verkligheten. Företaget var af den art, 
att det, för att ega någon betydelse, måste hemta denna från 
sin upphofsmans karakter, hvilken var i så hög grad sjelfständig, 
att den trotsade alla hinder och sökte att besegra dem. Så- 
lunda är Fichte i sjelfva verket ändå mera märkvärdig genom 
sin karakter, än genom sin spekulation, hvilken blott är ett 
resultat af den förra. Hans lära står i oskiljaktigt samman- 
hang med hans lif; hvarför vi skola betrakta båda gemensamt. 

Johan Gottlieb Fichte föddes 1762 i en by i Meissen, 
nära Bischofswerda. Hans föräldrar voro bondfolk och drefvo 
jämte landtbruket en inskränkt industri med bandväfnad, hvar- 
för Fichte sjelf ofta i sin barndom suttit vid väfstqlen. En 
tradition i familjen var, att under tretioåra-kriget en svensk 
fältväbel sårad qvarblifvit i Fichtes födelsebygd och der gift 
sig. Till denne svenske fältväbel ledde familjen sina anor. 
Föräldrarne, ett enkelt, men strängt religiöst folk, gåfvo sin 
äldste son en mot sina grundsatser svarande uppfostran. Han 
uppväxte sålunda väl i stor fattigdom, men fick dock så 
mycken bildning hans fader kunde lemna honom. Hans stora 
anlag till talare gåfvo sig tydligt till känna genom hans för- 
måga att predika efter hvad presten sagt i kyrkan. Då denne 
en gång frågade gossen efter ämnet för sin predikan, upprepade 
han densamma hel och hållen. Detta ådrog honom uppmärk-, 
samhet af en resande, friherre Miltitz, som händelsevis var 
närvarande och nu åtog sig att bidraga till hans uppfostran. 



NIONDE FÖRELÄSNINGEN. 73 

Han sattes först i pension hos en prest och kom sedermera 
till skolan Schulpforta i Sachsen. Denna skola, en berömd 
bildningsanstalt i klassiska språken, hade likväl då ännu så 
hårda former och synnerligen en så sträng despotism af de 
äldre lärjungarne öfver de yngre, hvilken på visst sätt var af 
inrättningen medgifven, att Fichte fann detta tvång odrägligt 
och rymde. Likväl, sedan han vandrat en stund utan bestäm dt 
mål, fann han sig befogad att återvända, emedan han tänkte 
på, hvilken sorg han skulle göra sina föräldrar, och under- 
kastade sig straffet för sin förseelse. Han var ej utmärkt i 
skolan, men ifrig läsare af sådana verk, som der voro förbjudna, 
t. ex. Lessings. Den första impulsen till filosofisk eftertanke 
hemtade han ur denna författares skrifter, och han intogs för 
honom af en sådan entusiasm, att han ville personligen upp- 
söka honom, såsom han sedermera gjorde med Kant. Dels af 
hans egna yttranden, dels af uppsatser från denna tid, ser 
man hvilken märklig gång hans tankar tagit. Vi ha redan, 
såsom ett bevis på huru djupt friheten ligger, anmärkt, att de 
med hennes energi mest begåfvade ej alltid utgå ifrån, utan 
ofta misskänna henne. Så var ock Fichte först determinist. 
Determinismen är ett slags fatalism, men skiljer sig från denna 
deruti, att den ej förkastar föreställningen om friheten, ehuru 
den tror densamma blott härröra från ett oklart föreställnings- 
sätt, emedan man ej inser sina bestämningsgrunder. Detta 
tänkesätt befästades hos Fichte, då han i Jena, vid 18 års ålder, 
studerade Spinoza. Fichte är den filosof, som ryckt ut det 
subjektiva lifvet ur den Spinoziska substansen, der det ligger 
dödadt i nödvändigheten — nämligen en inre — sådan Spinoza 
fattade den, såsom en, den der i följd af sin egen art på en 
gång är Gud, natur och vedd. — Fichtes beskyddare hade 
emellertid dött, och det understöd, han från honom fått, upp- 
hörde. Han befann sig härigenom, sjisom student, utan medel 
och har framlefvat en tid i den bittraste fattigdom* så mycket 
känbarare, som hans stolta sinne förmådde honom att dölja 
den. Märkligt är ock, att han aldrig åtnjutit något stipendium. 
Han förde nu, såsom det synes, ett drömmande, ensligt lif 
och födde sig med informerande. Slutligen måste han afgå 
från akademien på konditioner och har varit informator på 
flera ställen. Han utmärkte sig genom det stränga uppfyllandet 
åf sina pligter, men befans tillika obeqväm, emedan han ut- 
sträckte sin uppfostringsomsorg äfven till föräldrarne, och grep 
således saken grundligt an. En tid var han informator hos en 



74 MENNISKANS HISTORIA. 

källarmästare i Ziirich, dit han måste begifva sig till fots. 
Det var ett rikt och välmående hus; Fichte uppfylde, som vanligt, 
med yttersta noggranhet sina pligter, hvaremot också hans 
disciplars framsteg svhrade. Men han föreföll ej angenäm, i 
ty att han, så snart tillfälle yppade sig, gaf i synnerhet fru 
källarraästarinnan pedagogiska föreläsningar, jämte en skriftlig 
förteckning på hennes fel. Ej nog härmed: han examinerade 
henne också hvarje vecka, om hon vederbörligen deraf profi- 
terat. Fichtes stora flit och ärliga väsen hade troligen med sig 
många skäl att bibehålla honom, ty han qvarblef på detta ställe 
hela två år; men man ledsnade dock slutligen vid hvarandra 
och skildes åt. Han hade likväl här gjort flera för honom 
vigtiga bekantskaper med utmärkta män, ibland andra Lavater; 
men inflytelserikast för hans framtid blef bekantskapen med en 
köpman, Rahn, som var entusiast för literaturen och för Klop- 
stock i synnerhet. Hos honom blef han snart introducerad och 
upptagen såsom barn i huset, samt slutligen förlofvad med 
dottern, Johanna Rahn, ehuru det stod i vida fältet; när denna 
förlofning kunde realiseras. Den gjorde emellertid mer än allt 
annat hans lycka såsom menniska, emedan hans fästmö var ett 
i alla afseenden, ehuru ej i yttre behag, utmärkt fruntimmer. 
Understödd af sin blifvande svärfader återvände han till uni- 
versitetet. 1 Leipzig gjorde han bekantskap med Kants skrifter. 
De hade redan haft en stor verkan, synnerligen den praktiska 
sidan deraf, emedan Kant uppryckt moraliteten ur sumpen och 
kärret af egoismen och förkunnat morallagen vara förnuftet sjelft, 
samt att den enda moraliska driffjäder vore den aktning för 
sig sjelf, som ett oegennyttigt handlingssätt inger, i följd hvaraf 
också den enda moralitet är att göra det rätta för det rättas 
egen skull och utan afseende på» följderna. Detta uppenbarade 
för Fichte hans eget väsen, ty sådan just var hans karakter. 
Sina krafter i denna filosofi försökte han först genom att gifva 
kollegier deruti; och under detta lärande lärde han allt mera 
sig sjelf och blef allt mera hemmastadd med systemet, hvarvid 
det ej undgick honom, att detsamma, ehuru fulländadt det till 
sitt yttre syntes, dock mera var en sammansättning af flera 
byggnader, än ett helt för sig. Detta erkänner ock Kant; de 
tre stora kritikerna, af det teoretiska och det praktiska förnuftet 
samt omdömesförmågan, kunna ej deduceras ur hvarandra, och 
ett egentligt, allt omfattande system var sålunda, enligt hans 
tanke, omöjligt. Visserligen har han i alla tre dessa sina ar- 
beten uttalat det högsta, men utan att sätta de olika fram- 



NIONDE FÖRELÄSNINGEN. 75 

stältniagssätten deraf i något sammanhang med hvarandra. Så 
framträder ett högsta i Kants lära öm apperceptionens enhet: 
— den menskliga kunskapen må vara så mycket analys som 
helst, "så förutsätter den dock alltid en syntes, som, måste, om 
ock ej klart insedd, leda sjelfva analysen. Så vidare i hans 
behandling af den lära, enligt hvilken känslan af lust och olust 
i ästetiskt afseende blifvit satt såsom måttstock för skönt och 
fult: — utöfver denna lära fördes nämligen Kant till en spe- 
kulativ ståndpunkt, genom ådagaläggande deraf, att uppfatt- 
ningen af det sköna beror på ett oegennyttigt välbehag. Så, 
' slutligen, framträder ett högsta i hans praktiska filosofi, genom 
grundsatsen, att förnuftet är sin egen lagstiftning. — 

Snart tvangs Fichte af sin fattigdom att åter vandra ut 
på kondition, emedan hans blifvande svärfar genom kautioner 
kommit på obestånd vid en bankrutt. Resan gälde nu ett 
förnämt hus i Warschau. Men han träffade här en principalinna, 
mindre tålig än källarmästarfrun; hvarför Fichte redan efter 
första samtalet med henne begärde sin dimission och nöjde sig 
med en måttlig ersättning för resan. Detta var allt hvad han 
nu egde, men härmed begaf han sig till Königsberg, för att 
träffa den redan 70-årige Kant, hvars namn såsom filosof var 
det celebraste i Tyskland, hvarför han väl ej torde hafva varit 
ovan vid besök af många, ej beqväma främlingar. Hans första 
bekantskap med Fichte var derför för denne ej uppmuntrande. 
Fichtes sätt att presentera sig var emellertid originelt. Han 
skickade Kant utkastet till en skrift: "Versuch einer Kritik 
aller Offenbarung." Kant behandlade densamma ej likgiltigt, 
utan följden blef en närmare bekantskap, så att Fichte anför- 
trodde honom alla sina omständigheter och, när hans pengar 
voro slut, till ' och med begärde lån af honom. Sådant gaf 
likväl gubben Kant honom ej, men skaffade honom i stället 
en greflig kondition i Ost-Preussen, den angenämaste Fichte 
haft, hvarunder han tillbragte en tid af trefnad och omarbetade 
sin nämda skrift, som 1792 utgafs och väckte mycket upp- 
seende, i ty att alla Kantianerna trodde den vara af Kant sjelf 
och derför utbasunerade den. Kant förklarade väl, att så ej * 
förhöll sig och uppgaf tillika den rätte författaren; men det 
oaktadt bibehöll boken sitt anseende, så att om ett år en ny 
upplaga måste ombesörjas. Medelst inkomsten deraf blef Fichte 
i tillfälle att göra ett besök hos sin fästmö och gifta sig med 
henne, understödd af svärfader, som räddat en del af sin för- 
mögenhet. Den uppmärksamhet, hans skrift väckt, föranledde 



- 76 MBNNISKAN8 HISTORIA. 

emellertid, att han 1794 blef kallad till professor i filosofien 
vid universitetet i Jena, i stället för den till Kiel afgående filo- 
sofen Reinhold. 

De punkter, i hvilka Fichte förde spekulationen utöfver 
Kants ståndpunkt, voro tvänne. Först i teoretiskt afseeude. 
Sedan Kant visat, att vid erfarenheten mångfalden konrtner 
från sinnena, men formen från förnuftet, så blir den närmaste 

.frågan: huru kommer det ena af dessa moment till det andra? 
och hvad är bådas enhet? Om nu intet kan komma in i med- 
vetandet såsom ett yttre, som ej redan förut i visst afseende 
är ett. inre, så kan ej denna enhet sökas utom medvetandet, 
så eger redan förmedlingen i omdömet mellan subjekt och pre- 
dikat betydelsen af jag = jag; sjelfva kopulan är filosofiens 
princip, det alltid sig upprepande i all kunskap. I följd deraf 
således, att intet intryck, enligt Fichte, kan ske på intelligensen, 
utan allt redan förut är uti eller måste förklaras ur medvetandet 
sjelft, blir den yttre verlden blott ett föreställningssätt, en be- 
stämning hos intelligensen. Ett Ding an sich kan alltså ej 
finnas, utan är i sjelfva verket blott uttryck af intelligensens gräns 
i hvarje ögonblick, men som han kastar utom sig. Den sin- 
liga verlden såsom någonting reelt nekar således Fichte, fullt 
konseqvent: den är blott intelligensen sjelf, ehuru ej erkän- 
nande sig såsom sådan. Men går ej verkligheten före begreppet? 
Nej, det är blott en fördom. Till bevis likväl, att intelligensen 
verkligen producerat denna verlden, skulle man uppvisa en energi, 
der tanken frambringar verkligheten och ej tvärt om. Det ar 
visserligen närmast det praktiska gebitet, inom hvilket detta 
gäller, ty friheten utgår från ett begrepp, som hon sjelf reali- 
serar; men då frihet ej kan finnas såsom något sekundärt, så, 
långt ifrån att begreppet af energi och kraft ej skulle vara det 
högsta, är det just detta, som utgör menniskans väsende, och 
endast derför tillskrifver sig ock menniskan frihet. Med ett 
ord : den frihet, som Kant tillskref det praktiska förnuftet så- 
som utgörande dess väsende, denna frihet vindicerar Fichte 
också åt det teoretiska förnuftet. — Vi ha härmed kommit till 

• den realistiska och materialistiska åsigtens fullständiga motsats, 
hvilken åsigt vi framstält i synnerhet med afseende på dess upp- 
fattning af historien och hennes progress. Vi anförde dervid 
den materialistiska konstruktionen af verlden, enligt hvilken 
verldskropparne först uppstått af molekuler, som blifvit satta 
i rörelse genom en yttre stöt, hvilken dock råkat träffa nämda 
kroppar något på sned oeh såmedelst förorsakat, att de rulla 



NIONDE FÖRELÄSNINGEN. 77 

% 
\ 

fram i ring och med skéf ställning till solen. Enligt denna 
mekaniska åsigt behöfves således, for att förklara det hela, 
blott en sådan yttre stöt. Denna stöt återkommer hos Fichte, 
ehuru på annat sätt; ty det enda han lemnar qvar af den yttre 
verlden är just en dylik impuls på anden, men hvilken förblir 
oförklarad och blott Uttrycker andens gräns. Denna gräns, 
som är den så kallade yttre verlden, upphäfves visserligen i 
oändlighet af tanken, i det den af densamma tankes, men åter- 
kommer också allt jämt såsom en fortgående förutsättning. 
Detsamma blir ock förhållandet i praktiskt afseende, der friheten 
just består i upphäfvandet af vnämda gräns. Om den förra, 
materiela åsigten gör all tanke till ett blott appendix, så blir 
verlden, enligt Fichte, åter någonting blott apparent, någon- 
ting som endast är till för att öfvervinnas, hvarför friheten icke 
är annat än sin egen oupphörliga handling, och hvarje intelligens 
således en skapare, med eller utan medvetande. För att nu 
under någon allmän synpunkt sammanfatta de olika intelli- 
gensernas • verksamhet, antog Fichte en harmoni» dem emellan 
och en ordning, hvarigenom friheten allt mer skulle uppenbara 
och förverkliga sig. Detta var gudomligheten. Men denna 
uppfattning af gudomligheten ådrog honom anklagelsen för 
ateism, ty enligt hans "åsigt var denna moraliska verldsordning 
det enda möjliga begrepp af Gud, för öfrigt kunde honom 
intet af de ändliga intelligensernas predikat tilläggas, således 
ej heller medvetande och personlighet. — Denna sin lära kallade 
Fichte vetenskaps-lära, d. v. s. vetande om vetandet sjelft, 
om tanken såsom varande sin egen handling, och hvars existens 
blott häruti består. 

Energien af intelligensen är det, som utgjorde rörelse- 
principen, det verksamma i Fichtes system. Der var hans egen 
karakter, som brast ut och framstälde sig i detta system, syn- 
nerligen i moraliskt afseende. En strängare moralisk person- 
lighet har knappast funnits, ingen som var trognare sin öfver- 
tygelse, ingen som mera sträfvade att rena sitt begrepp om 
rätt och orätt och använda det på lifvet. Dessa personliga 
egenskaper gåfvo hans lära en utomordentlig kraft och verkan. 
En mera hänförande lärare har ej funnits. Det var, som såge 
man tankens eget arbete. Han egde en oöfverträfflig skicklighet 
att i sin framställning oupphörligen framställa svårigheterna 
och låta dem lösa sig sjelfva inför åhöraren. Dertill kom en 
stor vältalighet. Genom dessa egenskaper gjorde han epok i 
Jena, 1794, från hvilken tid hans rykte egentligen begynte. 



78 MENtfl8KAN8 HISTORIA. « 

I sanning måste man förvånas, om man betraktar de krafter, 
som voro verksamma i slutet af 18:de seklet. Detta århundrade 
karakteriserar sig derigenom, att det koncentrerade menniskans 
historia inom Europas civiliserade verld, i följd af de upptäckter, 
som stälde detta land i sammanhang med hela den öfriga 
verlden. En stor samhällshvälfning urtmärkte seklets slut och 
var en vidgning af samhällsbegreppen utöfver medeltidens 
skrankor. Ej heller visar någon tidpunkt* af detta sekel, ja 
ingen i verldshistorien, en större praktisk och teoretisk verk- 
samhet i alla riktningar. Alla krafter, som lösgjort sig i fränska 
revolutionen och som först bekrigade hvarandra, blefvo seder- 
mera tvungna tillsammans genom de förenade monarkiernas 
anfall; och sedan Fransmännen tillbakakastat det öfriga Europa, 
började dessa krafter att organisera sig såsom en inre makt, 
under en stor krigare, hvilken tillika var ett bland de största 
politiska snillen verlden sett. Det var 1790-talet, som såg 
Napoleons växande storhet. — " Om den franska riktningen var 
, företrädesvis och ensidigt praktisk, så röja deremot Tyskarne 
en uuiversel teoretisk utbildning. Större intelligenta krafter 
ha aldrig på en gång varit verksamma än nu i norra Tyskland, 
och just samtidigt med Fichte. Desse män verkade till en stor 
del i sammanhang, men ock till en del emot hvarandra. Schiller 
var Fichtes kamrat i Jena, såsom professor i historien; men 
han upphörde snart med denna befattning. Dock var han ej 
den ende utmärkte man på denna lärostol. Han efterträddes 
af Woltmaun. Vidare fäster sig blicken vid Goethe och Wieland; 
samtidiga voro ock Schelling, Hegel, Novalis (grefve von Har- 
denberg), Schleglarne, Jacobi m. fl. 

Fichtes bana i Jena afbröts genom den nämda anklagelsen 
för ateism, hvilken utgick från sachsiska kurfurstliga hofvet 
(ty universitetet i Jena är gemensamt för alla de sachsiska 
furstendömena). Den liberale hertigen af Weimar var väl ej 
fallen för att drifva denna sak till Fichtes olycka; man ville 
låta det stanna vid en skrapa; men i full öfverensstämmelse 
med sin karakter förklarade sig Fichte ej vilja taga emot någon 
sådan, utan nedlade sitt embete. Flere af hans embetsbröder 
hade sagt sig skola göra detsamma, men när det kom till ut- 
förandet, stod Fichte ensam, och hans afskedsansökan, hvilken 
upptogs såsom ett hot mot regeringen, expedierades strax. 
Han begaf sig nu till Berlin, der han snart uppträdde med en 
ny modifikation af sin åsigt. Han hade hittills satt Gud såsom 
resultatet af systemet, såsom en sig allt mera förverkligande 



NIONDE FÖRELÄSNINGEN. 79 

verldsordning ; nu satte han honom i spetsen för det hela: 
Gud var källan till utvecklingen i historien, hvilken utgjorde 
en fortgående manifestation af honom. Härmed närmade dock 
Fichte ej det högsta väsendet till begriplighet; det var och 
förblef det obegripliga, och tankens åtgörande i afseende derpå 
bestod i att begripa dess obegriplighet. Ty ehuru det var det 
sig allt mera manifesterande begreppet om Gud, som skulle 
utgöra historiens innehåll, så kunde dock begreppet om honom 
ej tillfredsställande genom något innehåll fyllas, utan måste, 
hvad sjelfva utgångspunkten angår, mystiskt uppfattas med 
känslan, ehuru Gud sedermera dialektiskt kunde uppvisas. — 
Fichte fördes, i följd af sin karakter, allt mer till det praktiska 
och tog den lifligaste del i befrielsekriget; hvarvid han ansåg 
faran för Tyskland ligga hufvudsakligen i dess slappa moralitet, 
hvilken, såsom han trodde, ej skulle kunna undgå att i för- 
svaret mot fienden visa sin förlamande verkan. Han ville der- 
för genom föreläsningar och skrifter grundlägga en bättre mo- 
ralitet och frarastälde planen för en nationel uppfostran. — 
Han blef professor i Erlaugen, der dock det inbrytande kriget 
efter ett år hindrade hans verksamhet. Den nya tendensen i 
hans filosofi visar sig i hans här hållna, förnyade föreläsningar 
öfver "den lärdes bestämmelse" (de första föreläsningarna öfver 
detta ämne höll han i Jena 1794). — Den preussiska monar- 
kiens fall uppfylde honom med sorg, utan att nedslå hans mod. 
Han följde sin flyktande konung till Königsberg, begaf sig 
derifrån till Köpenhamn och återvände till Berlin först vid 
Tilsit-freden. Här gaf han ett stort prof på sitt mod genom 
sina så kallade "Tal till den tyska nationen", h vilkas mål var 
att lifva en moralisk och politisk anda. Han höll dessa till 
innehåll och form lika förträffliga tal, under det sorlet af franska 
trupper ofta afbröt hans röst; men blef, märkligt nog, ej hindrad 
i sin verksamhet: något som är svårt att förklara annorlunda 
än genom det förtroende hans redliga karakter ingaf, han måtte 
yttra hvad som helst. Denna redlighet gick så långt, att då 
en sammansvärjning, till största delen af hans åhörare, upp- 
gjordes att afväpna och, om så fordrades, expediera de i Berlin 
ännu qvarliggande Fransmännen, sedan kriget mellan Frankrike 
och Ryssland redan utbrutit, och en af deltagarne upptäckte 
planen för Fichte, väckte detta hans rysning: "hvad vore det 
för en frihet, som genom lönmord skulle förskaffas ?" Han 
gick sjelf till polisen och anmälde sammansvärjningen, men 



80 MENNISKAN8 HISTORIA. 

utan att upptäcka deltagarne deri, och således afböjdes saken 
utan men för de sammansvurne. 

För staten var han oupphörligt verksam, under det Preussen 
stred för sin frihet;- han ville sjelf följa högqvarteret, men 
detta afböjdes. Afven hans ädla hustru visade sitt nit; hon 
trädde i spetsen för en fruntimmersförening, som bildade sig i 
Berlin till blesserade krigares vård. Men under dessa kristliga 
mödor blef hon angripen af en fältfeber och smittade sedan 
sin man, som dog deri 1814. Hon sjelf tillfrisknade deremot 
och öfverlefde honom i fem år. 

Fichte kommer, såsom filosof, att i historien bli ept out- 
plånligt namn, och det så mycket mer, som han in praii satte 
i verket hvad han theoretice yrkade. Detta gör betraktelsen 
af hans lära och lefnad både lärorik och upplyftande: han hade 
ett sinne, som, upphöjdt öfver alla lyckans smärre skiftningar, 
blott var riktadt på det eviga; och detta m. h., är ett före- 
mål, som så mycket mer höfves oss att omfatta, då vi omkring 
oss se förgängelse och förstöring. 

Fichte har sin egen märkvärdighet i afseende på det ämne, 
h varmed vi sysselsätta oss. Han är den förste, som egentligen 
framstält en historiens filosofi, eller bemödat sig att begripa 
hennes mål. Han fattar henne ur den religiösa synpunkten, 
d. v. s. betraktar den historiska verisen såsom en fortgående 
manifestation af gudomligheten, hvars medelpunkt är kristen- 
domen. Om man ock har föregående försök i detta hänseende, 
var Fichte dock den förste, som positivt vågade försöket att 
tillegna förnuftet hvad som hittills blott ansetts vara uppen- 
barelsens resultat. Det arbete, som framställer dessa Fichtes 
tankar, nämligen det utkast till föreläsningar 1813 öfver detta 
ämne, hvilka författaren lemnade efter sig och som utkommo 
1820,- är bland hans skrifter det minst lästa och kända. I af- 
seende på det stilistiska, hvari Fichte annars var så stor, äro 
dessa fragment ej det bästa, utan företrädet må, i detta af- 
seende, lemnas åt de föreläsningar han utgifvit för att popula- 
risera sin åsigt, nämligen "Anweisung zum seligen Leben", 
"Ueber die Bestimmung des MenscherT, "Ueber das gegen- 
wärtige Zeitalter" ra. fl.; men för den, som vill lära känna 
Fichtes så väl starka som svaga sida, äro de kanske de bästa. 
I intet af hans verk är den hos honom lefvande tanken så 
skarpt och klart framstäld som i dessa fragment. Jag beklagar, 
att denna, liksom i allmänhet Fichtes och Kants skrifter, ej 
mera läsas, utan kunskapen om dem heratas ur historier; man 



NIONDE FÖRELÄSNINGEN. 81 

tyckes tro sig vara så .långt kommen, att man ej behöfver dem 
mera. — De fel, som hos Fichte framträda, kunna i sjelfva 
verket reduceras till ett, nämligen ensidigheten af hans subjek- 
tiva idealism : deu yttre verlderi fattad blott såsom en gräns 
att kämpa emot, naturen blott såsom en fiende, en död och 
rå, inert massa, hvilken endast har betydelsen af att vara före- 
mål för den menskliga verksamheten. Detta är det våldsamma 
i hans system, äfven i dess yttersta resultat. Det fins en 
svensk filosof, som gått ut från Fichte och gått om honom, — 
Höijer, genom sin reflexion på den nämda gränsen. Denna 
gräns måste nämligen, säger Höijer, vara inom förnuftet, just 
för att kännas; således är det ej dess upphäfvande utan dess 
kännande, som utgör problemet. Detta är Höijers utgångspunkt; 
och man kan säga om honom, att han både inom Fichtianismen 
pch Schellingianismen är den kritiske filosofen; han har gått 
utom Fichte och på visst sätt äfven utom Schelling, och skulle, 
om han haft att fägna sig åt ett lyckligare läge, utan tvifvel, 
ined allas erkännande, i filosofiens historia intagit den plats, 
som han ändå, för det djupare omdömet, der eger och kommer 
att bibehålla. 

Det ämne, som sysselsätter oss, ha vi kallat menniskans 
historia, såsom det benämdes, då det först började behandlas, 
i förra hälften af 18:de seklet. Det har, sedan filosofien genom 
kriticismen åt sig vindicerat sjelfständighet, kallats historiens 
filosofi. Egentligen är denna vetenskap ett af de många sig 
allt mer framträngande bevisen, att hvad som i början ansågs 
för teologiens ensak, allt mera flyttas inom förnuftets gebit, 
genom försök, som äro oafvisliga, att begripa det. En men- 
niskans historia i teologisk mening är bibeln: Guds råd och 
uppenbarelse i afseende på menniskans salighet; vidare hvad 
som ej fallit under någon historia, utan blott af uppenbarelsen 
framstälts, tingens början och slut. Den profana historien har 
blott åt sig odlat en del af mellanrymden mellan dessa änd- 
punkter; det öfriga kompletterades ur den heliga historien, med 
afseende på dess båda afdelningar, det gamla och det nya för- 
bundet.' Historien vid sin uppkomst i nyare tider var blott 
krönika, hufvudsakligen samtida vitnens berättelser om hvad 
de sjelfve erfarit eller hört. Likväl visar sig äfven i dessa 
krönikor driften att komplettera historien och utgå från en 
början; således, om de ock blott äro specialhistorier, utgå de 
alltid från gamla testamentet, tills de komma" till sina egent- 

Geijer: Menniskans historia. o 



\ 



82 MENNISKANS HISTORIA. 

liga ämnen; och denna uppställning är en stående form, ett 
den enas afskrifvande af den andra. Först senare uppkom en 
allmän historia, men- af ven den uppträdde i biblisk kostym. 
I 18:de seklet vaknade den första aniugen af historiens uppgift 
såsom en historia om förnuftet; detta var eu ny uppgift,, en 
ny vetenskap, — hvars representant var Vico. Men denne för- 
fattare sysselsatte sig blott med hedningarne; kristendomen och 
Judarne lemnade han derhän. Den sedermera till herravälde 
uppstigna sensualismen ärfde denna uppgift och behandlade 
historien på sitt sätt; hon blef, enligt dess fieridtliga position 
mot uppenbarelsen, ett bemödande att visa, det religionen blott 
är superstition, och att mensklighetens framsteg består i att 
allt mer afskaka densamma. Detta var Voltaires åsigt. Om 
ej alla, som efter honom behandlade detta ämne, fattade en 
mot kristendomen så .fiendtlig position, förblefvo de dock na- 
turalister, d. v. s. de antogo blott en naturlig utveckling. Den 
förste, som vågade sig att lägga hand på uppenbarelsen och 
bemäktiga sig densamma för åskådningen af historiens utveck- 
ling, var Lessing med sina stora idéer. Han framstälde mensk- 
lighetens utvecklingsgång såsom en uppfostran under Försynens 
hand och uppenbarelsen såsom medel; d. v. s. uppenbarelsen 
innehåller sanningar, meddelade såsom föremål för tro, i den 
afsigt, att de mätte förvandlas till förnuftssanningar. Denna 
af Lessing utkastade högre åsigt fick ett ytterligare rättfärdi- 
gande derigenom, att filosofien hunnit erkänua förnuftet i och 
för sig sjelf såsom varande sin egen lag, hvilket var frukteu 
af Kants åsigt. Vi sade om honom, att han upptäckt friheten: 
— ej så, som skulle det väsentliga i menniskan varit obekant, 
tills Immanuel Kant i Königsberg uttalade det; men så, att 
friheten förut var en trosartikel, utan att man för den gjort 
sig reda. Den filosofi, som var rådande före den kritiska, sys- 
selsatte sig i allmänhet mera med frågan hvad, än med frågan 
huru. Huru friheten skulle tänkas, visste denna filosofi ej, och 
hade till en del förnekat henne. Så hela sensualismen. Mau 
ser deri den stora inkouseqvensen i franska revolutiouen, att 
raenniskorna just verkstälde det, som de konseqvent skulle neka. 
Deraf kom ock denna revolutions motsägelser, t. ex. att med 
tvång vilja förverkliga friheten. Det var deremot Kant som 
ådagalade, att frihetens sammanhang med förnuftet är ett rent 
innerligt, som ej utifrån kan gifvas. Han blef ock derigenom 
en återställare af menniskans medvetande om sin moraliska vär- 
dighet Detta är Kants upptäckt, och hans största. Men 



. . • % NIONDE FÖRELÄSNINGEN. 83 

» 

Fichte hindrades ej i sin ensidighet att också hafva gjort sin 
upptäckt, som kompletterar Kants och förvarar äfven honom 
ett rum inom mensklighetens historia. Denna upptäckt är 
.persotilighetsbeyreppet. Djupare, än någon filosofi hittills kunnat 
enoncera mensklighetens väsen såsom personligt, finnes detta 
visserligen i religionen uttryckt såsom kristendomens grund och 
väsen. Först genonj kristendomen blef menniskan medelpunkt 
både för historia och filosofi; denna plats vindicerades henne 
af Fichte genom förnuftet. Endast i följd af den fria person- 
ligheten, såsom meuniskans grund och väsen, utgör hon denna 
. medelpunkt; deraf ock det nödvändiga sammanhang, hvari 
'Fichte måste sätta sin filosofi med kristendomen. Det sätt, 
. hvarpå han framställer saken, kunna vi blott i korthet vidröra. 
Då friheten alltid förutsätter sig sjelf, blott ur sigfcjelf 
kan förklaras och således måste, för att förklaras, liksom vara 
innan den är; så kan detta, enligt Eichté, endast dexigenom 
tänkas möjligt, att friheten först visar sig under en oriktig, 
inadeqvat form, nämligen såsom instinkt; och för att ådaga- 
lägga detta antar han ett normalfolk såsom uttryck deraf. 
Han liknar detta frihetens instinktlika urtillstånd vid paradiset 
o. s. v., men uppställer dock ej endast detta normalfolk med 
förruiftsinstinkten såsom dess egen natur; just på det att för- 
nuftet ur denna instinkt måtte kunna utveckla sig till en adc- 
qvatare form, sätter han emot detta normalfolk andra, hvilka 
deri äro dess motsats, att de uppenbara friheten endast såsom 
arbitrium, såsom ett förnekande af alla band. Hos honom 
återvänder således i denna hypotes det bibliska begreppet om- 
Guds söner och menniskans söner. Han uppfatfar sedan hi- 
storiens fortgång i gamla tiden såsom bestående i konflikten 
mellan dessa båda principer: förnuftet såsom instinkt och fri- 
heten såsom tygellöshét; hvartid förnuftet ; har partiel öfvervigt, 
så att Guds söner ha bland de råa menniskorna infört äkten- 
skapet och familjen, religion, samhälle o. s. v., hvilka institu- 
tioner dock blott grundade sig på auktoriteten hos stiftarne, i 
följd hvaraf desse voro så prerogativerade eller privilegierade, 
att friheten endast af dem representerades, och de sålunda voro 
herrar och lagstiftare åt menniskans söner, hvilka blfctt medel- 
bart kunde komma i åtnjutande af religion och andra förnuftiga 
institutioner. Detta var den gamla aristokratien, som till sin 
grund är en teokrati, men hvilken, såsom lokal och nationel, 
följde den grundsatsen, att främling är fiende. Hvarje folk har 
således ej blott sina egna gudar och en ärftlig prestkast, nämligen 

I 



84 ' MENNISKAN9 HISTORIA. 

aristokraterna sjelfva, utan befinner sig dessutom i strid med 
eller såsom fiende till andra folk, äfvensom till slafvarne. Be- 
greppet menniska var således ännu ej uppstäldt, hvilket bäst 
visar sig af det goda samvete, h v arm ed slafveriet utöfvades. 
Den kristna uppenbarelsen är nu, enligt Fichte, menniskans 
uppenbarelse i Gud, d. v. s. hennes medvetande af sig, sådan 
bon är i Gud, och efter upptäckten af begreppen frihet och 
personlighet kan menniskan ej längre fattas såsom skapad, utan 
måste tänkas såsom ursprunglig, så att hon är sjelf i Gud; och 
manifestationen af d^enna sanning är uppträdandet af en histo- 
risk person — Kristus. 

Denna teori börjar således med tro och är en fortgång 
till insigt; striden mellan dessa båda och den senares fortskri- 
dande är historiens och den menskliga kulturens rörelse. — 
Kasta vi en blick framför oss, så visar filosofien en oupphörlig 
ockupation af ett allt större område, ifrån den tid hon lärde, 
känna sitt eget väsen, d. v. s. stälde sig på frihetens område 
och basis. Friheten bemäktigade hon sig genom Kant. Af 
Fichte gjordes personligheten till vetenskapens medelpunkt, 
hvarigenom filosofien förflyttade sig inom gudomligheten sjelf. 
Senast har hon försökt att bemäktiga sig äfven dess begrepp; 
hvilket är nutidens filosofiska rörelse. Det kommer nu an. på, 
i livad mening denna ockupation kan ske. All ockupation inne- 
fattar ett underläggande af föremålet, och detta är den mot- 
sägelse, som det sistuämda problemet i sig innehåller, alldenstund 
det väsende, hvars begrepp här skulle underläggas vetenskapen, 
är det absoluta. Utgången kan således ej blifva tvifvelaktig: 
nämligen att* filosofiens sista akt ej är en akt af ockupation, 
utan af subjektion. • Men denna måste, för att vara fri, för- 
söka sig på sitt föremål, eljest vore det en tvungen, d. ä. 
oförnuftig, subjektion. Den måste vara fri: det är Guds vilja, 
hvilken i detta fall, såsom i alla andra, lärer svara för utgången. 



\ • 



TIONDE FÖRELÄSNINGEN. 



85 



TIONDE FÖRELÄSNINGEN. 



Menniskans problem, sådant det visar sig i sjelfva slägtet, 
' är föremålet för historiens filosofi. Det är klart, att mensklig- 
hetens mål ej kan af någon erfarenhet fullt tydas, eller ens 
deruti förekomma; den betraktelse af historien, som här syssel- 
sätter oss, går derför öfver all historia. Hvad som har skett, 
kan nämligen ej bli regel för hvad som bör ske. Detta gäller 
för slägtet, och ej mindre för individen, hvilken ock måste 
erkänna, att han eger ett mål för sig, som går utom all erfarenhet, 
och efter hvilket erfarenheten just måste rätta sig. Detta mål, 
som utgör lösningen af problemet, så vida det innehåller svar 
på frågan: hvad — i förhållande till den menskliga verksam- 
heten, ej mindre slägtets än individens — utgör just föremålet 
för filosofien, så vidt frågan af henne kan besvaras, hvilket 
aldrig kan ske fullständigt; filosofien måste alltid härutinnan 
förutsätta ett kompletterande från religionens sida, hvilket allra 
klarast visar sig i historiens filosofi. Om sjelfva målet kan så- 
ledes historien, såsom erfarenhet, ej upplysa; men om ett sådant 
mål gifves, så kan genom betraktelsen af, huru det hittills visat 
sig, åtminstone någon upplysning vinnas om metoden för dess 
uppnående i det hela, om ock ej i det enskilda. Härmed för- 
håller sig så, att ju innerligare problemet uppfattas, — och 
historiens progress består just i denna innerlighet, — desto 
klarare framträder så väl det förra som det senare, så väl den 
egentliga kärnan i det framfarna, som dettas betydelse för det 
kommande, och desto mer ljus sprider sig ej blott öfver fram- 
tiden, utan ock öfver det förflutna. Det är derför ovedersäg- 
ligeu sant, att det nya och öfverraskande ej allenast ligger 
framom, utan lika mycket bakom oss, så att det nya i det 
förflutna fullt svarar mot det nya i framtiden. Historien är ej 
någonting redan gjordt, utan göres i hvarje ögonblick; ja, det- 
samma gäller till och med om det förflutna sjelft, emedan men- 
niskan oupphörligen ser sin utveckling under allt högre syn- 
punkt. Ett slående exempel härpå är kristendomen och den 
revolution, densamma åstadkommit, betraktad ur synpunkten af 
den gamla kulturen och den nya. För den förra, som var 



86 MENNISKAN9 HISTORIA. 



N 



innesluten inom synkretsen af den yttre, politiska staten, var 
kristendomen ej blott någonting obegripligt, utan äfven absurdt, 
absolute obetydligt. Med hvilken nonchalance omtala ej ro- 
. merska historieskrifvare den nya läran: — en sekt i Judeen, 
i en vrå af verlden, "auctore Christo quodam", säger Tacitus. 
Och dock var denna händelse ett nytt inslag i historiens väf* 
nad. Kristendomen är ett evigt, innerligt, sig hvar dag görande 
faktum; och jag är långt ifrån att tro densamma ännu vara 
afgjord: der återstå ännu lika stora upptäckter att göra som 
de, hvilka redan äro gjorda, lika stora uppenbarelser att mot- 
taga som de, hvilka äro emottagna. — Har man denna öfver- 
tygelse, så är man in salvo i afseende på kristendomen och 
ej lätt åtkomlig för farhågan, att dess fortfarande bestånd äfven- 
tyras genom angrepp på dess utanverk. Alla högre ideers ut- 
veckling består deruti, att de lösgöra sig från sin historiska 
grund; hvarigenom de blifva oafhängiga af alla de tillfälliga 
omständigheter, under hvilka de uppstått: det nationela utplånas, 
ju mer det väsentliga framträder. Äro dessa idéer ämnade att 
blifva en allmän raensklig egendom, så måste de afstryka allt 
nationelt och lokalt; ty detta, som är en fördel för de*n, 
hvilka äro födda och uppfostrade deruti, blir en svårighet, ett 
hinder för idéernas antagande och tillegnande af dem, som ha 
andra historiska traditioner, annan nationalitet. Universalitet, 
som är ett kännetecken på sanningen, står endast att vinna 
genom afskakande af alla partikulariteter, de må vara af hvad 
slag som helst. — Historiens filosofi förer oundvikligt till den 
religiösa ståndpunkten, ty den existerar platt icke utan denna 
ståndpunkt. Det är den enda, hvarunder denna filosofi är möjlig; 
för den historiska utvecklingen funnes eljest blott ettdera af 
tvänne alternativ: antingen vore historien en succession, bestämd 
af en oundviklig aödvändighet; hon skulle då kunna förutsägas 
och hade ingen filosofi, emedan en sådan ej kan komma i fråga 
vid en mekanisk utveckling, men en dylik mekanism är just 
det, som ej är föremål för någon historia; endast derigenöm 
har nämligen menniskan en historia, att hon ej mekaniskt ut- 
vecklar sig, att hon väl vet målet, men ej vägen. Eller ock — 
hvilket är det andra alternativet — vore historiens gång be- 
stämd af friheten såsom godtycke. Men om historien i förra 
fallet blir blott en nödvändig, på förhand bestämbar, således 
ingen historia, då der väl finnes sammanhang, meu ej utveck- 
ling; så finnes deremot i senare fallet väl utveckling, men 
intet sammanhang, och således ej heller här någon historia. 



, TIONDE FÖRELÄSNINGEN. 87 

Men just dessa båda alternativs förening är historia och det 
som historien förutsätter; och denna förutsättning är ingen 
annan än tron på en Försyn, d. ä. på en nödvändighet, som 
ej är främmande för friheten, utan dérmed identisk, och hvil- 
ken således blott finnes i ett väsen som är ein egen lag. 
Alltså är den insigt, som historiens filosofi kan gifva, blott en- 
dels; man kan väl söka att ur det förflutna få en regel för det 
tillkommande, ehuru i sjelfva detta problems beskaffenhet ligger, 
att den måste vara hypotetisk; man kan ock derigenom göra 
sig ett begrepp om menniskans bestämmelse, men väggen kan 
man ej förutsäga. Att det skall gå derhän, är föremål för tron, 
men huru detta skall ske, blir allt mer föremål för vetandet, 
ju mer ^istorien utvecklar sig, emedan Gud liksom tillåtit men- 
niskan att vara medarbetare uti hans verldsplan och således 
ock att successivt bli medvetande af sjelfva planen. Ty tron 
är dock sådan, att den ej är absolut skild från kunskap; en 
tro, hvars föremål är obegripligt till sin natur, är vantro, den 
' blinda och lata tron, som ej söker efter sitt föremål. Allt före- 
mål för tron förutsattes kunna bli föremål för vetandet, och 
all tro är således tron på sanningen; föremålet är ej sant, 
emedan det är trodt, utan det är trodt, emedan det är sant, 
och endast derför existerar ock tron. Just denna trons pro- 
gressiva förvandling i vetande är hvad historien lärer. 

Vi sade, att problemet för menniskans historia är nöd- 
vändigt föremål för filosofi, och vi ha derför såsom inledning 
till dessa föreläsningar sökt visa, huru detta probleni blika upp- 
fattats af den nyare filosofien. — Tre äro hufvudföremålen för v 
den menskliga kunskapen: den inre, den yttre och den abso- 
luta verlden. Hvardera af dessa innehåller en till utseendet 
oändlig mångfald, hvilket dock ej hindrar, att denna är åtföljd 
af behofvet och fordran af en enhet. Men mångfalden är i 
begreppet ej fattlig utan såsom motsats till enheten, h vilken, i 
sig innehåller dess förklaringsgrund. Detta behof af enhet är 
i sjelfva verket förnuftet sjelft och dess förutsättning af sin 
egen närvaro i allt, hvilkens verklighet det aldrig tröttnar att 
söka. Man skulle deraf kunna draga den slutsats, att då för- 
nuftet innehåller fordran af enhet, det ock inom sig måste inne- 
hålla enheten sjelf, och vidare, att det ej kan gifvas mer än 
ett förnuft, nämligen förnimmelsen af denna enhet. En sådan 
förutsättning har ock förnuftet i alla tider gjort; detta är det 
inre af historien. Svårare än förr skulle dock problemets lös- 
ning blifva, när* tanken anade sig sjelf såsom det absoluta 



88 MENNISKANS HISTORIA. 

prim till verkligheten, livari låg den förutsättning, att ur tan- 
ken och den inre verlden skulle den yttre förklaras. Denna 
abstraktion af tanken från allt yttre har försiggått i den nyare 
filosofien. I Cartesii "cogito, ergo sumVframträder först denna 
det idealas motsats till verkligheten. Men af honom, liksom 
af de närmast följande filosoferna, fattades ännu denna motsats 
såsom yttre. Man finner derför allt sedan Cartesii tid en dua- 
lism inom filosofien; och utvecklingen af denna motsats utgör 
just den moderna filosofiens historia. Hos Cartesius står dua- 
lismen i sin abstrakta nakenhet; ande och kropp skildes full- 
komligt åt, och sammanhanget dem emellan kunde endast genom 
Guds vilja åstadkommas. Begreppet om Gud är begreppet om 
enhet, så väl i teoretiskt som i praktiskt afseende. Gud, den 
inre och yttre verlden betraktade som en följd af honom, så- 
som den inre orsaken, hvilken omsluter båda och hvarur "båda 
förklaras: detta är hufvudinnehållet af s£ns commun eller för- 
nuftet såsom känsla, hvilket ej bryr sig om cle motsägelser, 
som i detsamma kunna finnas och hvilka det ej förklarar. Men' 
bchofvet att evalvera känsla och tro till visshet är förnuftets 
eget behof, hvilket hos h varje slägte i allmänhet och hos h varje 
individ, såsom förnuftig, i synnerhet gör sig gällande. Filoso- 
ferna äro blott exponenter af den utvecklingsgrad, h vartill pro- 
blemet hunnit; men problemet är ej endast filosofiens utan 
menniskans i allmänhet, och filosofien är blott uttryck af sin 
tids allmänna tänkesätt. Nu kunde väl synas, att geuom den 
högsta förklaring af nyssnämda det ändligas förhållaude till det 
oändliga, hvilken i religionen är närvarande såsom tro, hela 
frågan härom vore afgjord, nämligen i det omedelbara med- 
vetandet om Gud såsom både den inre och yttre verldens grund. 
Men så förhåller det sig likväl ej; ty stannar man vid detta 
allmänna' uttryck, så förvandlas Gud till ett blott objekt. I 
bvad förhållande står nu detta till subjektet? Så länge Gud 
antages såsom blott objekt, innehåller han uti sig en mot- 
sägelse; han förutsätter nämligen ett annat, ett subjekt, och 
upphäfver sålunda sig sjelf' såsom absolut. Derför kan det 
härvid ej stanna; äfven den sunda känslan nöjer sig icke med 
begreppet om Gud såsom blott objekt, ty Gud hörer till den 
invärtes menniskan: det är således inadeqvat, att han fattas 
såsom blott yttre, och detta så mycket mer, som menniskan 
ej ens kan fatta sig sjelf såsom blott sådant. Det är alltid 
på objektets förklaring man drifver. I alla 33 r stem, som på 
detta sätt fatta Gud, blir han ock endast en Deus ex machina, 



TIONDE FÖRELÄSNINGEN. 89 

hvilken man bar att taga till i yttersta instanaen. Således, i 
stället för att vara uttryck af .oändlig fullkomlighet, blir han 
tvärt om etV uttryck af raenskiig ofullkomlighet, och det visar 
sig, att detta autagande af Gud blott såsom en nödtorftig enhet 
ej tillfredsställer menniskan sjelf, ty Gud skjutes dervid än hit, 
än dit, hvar han kan behöfvas att förklara eller lösa en mot- ' 
sägelse. En nödvändig följd af detta sätt att behandla den 
högsta principen såsom blott objekt är äfven försöket, om man 
ej skulle kunna umbära honom. Så framkallade Cartesii för- 
sök att förklara den inre verlden endast ur sig sjelf ett mot- 
satt försök att på samma sätt förklara äfven dén yttre, nämligen 
hos Spinoza. Är ej allting det absoluta, är ej allt substansen? 
frågade han. Derför blef han ock noterad såsom ateist. Hos 
Spinoza var likväl detta förklaringsförsök åtföljdt utaf känslan 
af dess otillräcklighet, h varför ock ett nytt bemödande uppstod 
att ur Cartesianismen, som slutligen stannat i en dualism mellan 
andligt och kroppsligt samt antagit Gud såsom komplement 
för båda, vindicera den inre verlden såsom sjelfständig; hvilket 
var Leibniz' intellektualism eller monadlära. Hans monader 
eller intelligenta atomer förutsatte en högsta intelligens, — 
gudomligheten, — såsom komplement, men hvilken sålunda 
äfven hos Leibniz blef en Deus ex machina. — Häraf det 
dogmatiska i dessa åsigter, då man nämligen med dogmatism 
menar en åsigt, som tror, att sanningen kan uttryckas i en 
enda högsta sats, eller ock består i ett objekt, utan att för- 
hållandet mellan detta begrepp och menniskans vetande är ut- * 
redt: der man således i afseende på vetande tror sig kunna 
besvara frågan hvad, utan att veta svar på frågan huru; der 
man alltså utgår från axiom och postulat och derifrån genom 
propositioner tror sig ha demonstrerat sanningen. „ 

Hela denna arkitektonik af satser kullkastades genom den 
af Kant framstälda frågan: huru förhåller sig det vetna objektet 
till det vetatfde subjektet? — Om man i senare tider yttrat 
sig med förnäm likgiltighet och nedlåtenhet öfver Locke's filo- 
sofiska bemödanden, — och om resultaten af hans åsigt har 
visserligen ej heller jag höga tankar, — så ligger dock hos 
honom onekligen det stora, att han var den förste som upp- 
kastade frågan om subjektets och objektets förhållande till 
hvarandra i afseende på kunskap. Man måste således hos honom 
skilja afsigten från resultaten; ty den förra var onekligen filo- 
sofisk, nämligen att förklara .vetandet sjelft: en fråga, hvars 
svar hittills antagits såsom redan gifvet i dogmen om ideoe irmatm. „ 



90 MENNISKANS HISTORIA. 

Denna frågas utredande var den filosofiska driften i Locke's 
system, hvilket, såsom sådant, är vigtigt. Men svaret på frågan 
utföll så, att systemet tillintetgjorde all subjektets verksamhet. 
Den menskliga själen blef en "tabula rasa", på hvilken objekten 
gjorde intryck. — Vi hafva sett, huru den materialistiska filo- 
sofien och den mekaniska åsigt af verlden, som utaf detta Locke's 
försök blefvo en följd, utvecklade sig; vi ha sett deras karakter 
och verkan i historien samt deras sätt att betrakta dennn. 
Ehuru resultaten af denna åsigt må för menniskan vara föga 
glädjande, då densamma, för att komma till rätta med sitt 
problem, just förnekar hvad den skulle förklara, — medvetandet 
och det andliga; så frambryter dock deruti, liksom med våld, 
menniskans högre förnuftiga natur, i åsigteus tro, att den ur 
sina principer skulle kunua förklara och bevisa menniskan jså- 
som ett joändligen perfektibelt väsen: en sats, hvilken synes 
ha legat de materialistiska filosoferna så mycket mer om hjer- 
tat, som de hade så litet att börja med eller att utgå ifrån, 
nämligen blott sensationer och objekt. På eu fö rk o frän af detta 
lilla kapital voro de betänkte: de fordrade blott en oändlig tid; 
derigenom kunde äfveu af denna ringa början bli mycket, ja allt. 
Emedan vi nu befinna oss på en ståndpunkt inom filoso- 
fien, som är den nyssnämda motsatt, torde det vara på sitt 
ställe att anmärka, att mim da. båda motsatser, materialismen 
och idealismen, alltid framkallat hvarandra. Sålunda framkal- 
lade Locke's system Leibniz', hvilket dock var för stort och 
för mycket omfattande att annorlunda än tillfälligtvis eller i 
förbigående sysselsätta sig med vetandets natur och kunskapens 
uppkomst. Dess egentliga motsats var Spinozismen. Men lik- 
som man i allmänhet knappt kan finna någon gestalt eller sida 
af ett system i historien, som ej framkallat sin motsats, så var 
det ej blott i Leibniz* idealistiska kunskapsteori, som antago- 
nismen mot den Locke'ska materialismen visade sig. Den me- 
kaniska åsigt af verlden, hvartill den Locke'ska filosofien ledde, 
erfor inom sig sjelf en reaktion, — visserligen i början mera 
känslans än tänkandets, — hos Rousseau och i den öfver- 
svämmande känslosamhet, som poesien vid denna tid företedde. 
Den verldsåsigt, som härigenom gjorde sig gällande, var aste- 
tisk, emedan den utgick från känslan, — en ästetisk panteism. 
Rousseau är denna skolas förste representant, Goefhe dess 
heros; Herder är en likartad gestalt, och äfven vi ha inom vår 
literatur en märklig representant af samma skola, Thorild. — 
Redan härigenom var en reaktion mot materialismen gifven. 



TIONDE FÖKELÄSNINGEN. 91 

som sedan visade sig inom vetenskapen sjelf, hos Berkeley, 
genom hvilken LockeV system födde ur sig sin fullkomliga 
motsats i ett idealistiskt system, som dock stod på samma linie 
med det förra: det är liksom den ut- och invända Lockianis- 
in en. Locke antog sensationer såsom all kunskaps källa; 
Berkeley antog detsamma, men analyserade noggrannare det, 
hvarom man genom dem fick kunskap, och kom derigenom 
till ett med Lockianismen motsatt resultat. Ty, sade Berkeley, 
det är sant, att vi ha vårt vetande genom sensationer; men 
till h vilka yttre ting kunna vi derigenom komma? I sensa- 
tionerna ligger- ingen relation till dessa ting. Det behöfves ej 
mycken skarpsinnighet för att komma till den identiska sats, 
att sensationer äro sensationer, — ej yttre ting; sensationerna 
ligga ju ej utom utan inom anden. Om vi nu ock samman-, 
sätta flera af dessa till hvad vi kalla ting; huru veta vi väl, 
att tingen utom oss äro sådana, eller ens att de finnas? Intet 
kommer in i medvetandet, som ej redan förut är der. — Väl 
insåg Berkeley härvid svårigheten att förklara, huru dessa i 
själen varande sensationer skulle deduceras; men — antog 
han — "Gud, såsom en Deus ex machina, ha vi att tacka för 
dessa sensationer; de äro af honom skapade i själen. — Nu 
kom Hume och visade, att genom Lockianismen allt samman- 
hang var upphäfvet mellan de olika tingen; man hade blott 
sensationer och deras tillfälliga koexistens och succession, men 
utan rättighet att antaga något inre sammanhang dem emellan. 
— Detta misslyckade försök att kasta förklaringen af kunskapen 
mt i den yttre verlden ledde nu till den absoluta reträtten 
till menniskans eget väsende för att se efter, om ej kunskapen 
ur förnuftets egna lagar kunde utvecklas. Denna reträtt förut- 
satte förnuftets sjelfständighet. Ty sedan man insett, att för- 
nuftets fordran ej tillfredsställes genom ponerande af en yttre 
orsak, måste förnuftet söka denna orsak inom sig sjelft, d. v. s. 
förklara sig ur sig sjelft; ehuru Kant framstälde denna avto- 
nomi endast i praktiskt afseende; i teoretiskt kom han ej längre 
än till erfarenheten och dess former, utan att fråga, huru inne- 
hållet kommer till formerna. I praktiskt afseende deremot 
visar sig denna tankens prioritet, detta "kategoriska imperativ" 
så tydligt, emedan der blir fråga om att göra en verklighet 
enligt begreppet; en regel föregår verkligheten och är så mycket 
ett prius, att den agerar mot hela verklighetens yttre nödvän- 
dighet, i den öfvertygelse 'att denna derför måste gifva vika. 
Deremot var gudomligheten äfven hos Kant blott ett komple- 



92 MENNISKANS HISTORIA. 

mentarbegrepp; ja den moraliska lagens förträfflighet ligger väl, 
enligt honom, just deruti, att den af Gud är oberoende. Den 
frågan uppstår likväl härvid: huru den inre kaussaliteten skall 
förenas med det yttre kaussalsammanhanget, och huru lyck- 
salighetens förening med dygden, hvilka bådas enhet ej följer 
ur det menskliga medvetandet, kan förklaras och försäkras? 
Och detta ledde till begreppet om Gud. — Alla dessa kom- 
plementer, eller komplimenter för vår Herre, äro dock rakt 
stridande emot hans natur, ty han är ej ett komplement; — 
h varför ock förnuftet snart gick ifrån denna ståndpunkt. Då 
dessutom förnuftets avtonomi i praktiskt afseeude var gifven, 
men en half sjelfständighet är omöjlig, så måste avtonomien 
äfven i teoretiskt afseende uppsökas; personlighet är det första 
och ursprungliga, ett jag kan ingen sätta in i en menniska, 
det är tvärt om grunden till allt, således ock motsats emot allt. 
Detta är Fichtes upptäckt. Deruti ligger ock den stora skil- 
naden, mellan hans idealism och Berkel^ys, att Fichte upp- 
fattade det inre såsom något absolut eller tillerkände förnuftet 
en inre lag, som var absolut förbindande. Detta sitt försök 
att åt förnuftet i allo vindicera samma absoluta natur, som 
Kant vindicerat åt detsamma i praktiskt afseeude, stödde Fichte 
derpå, att om någon antagonism i filosofien fans .mellan begrepp 
och verklighet, så\ var denna förbi i samma ögonblick, som in- 
telligensen gjordes till det enda reala. I jaget fann han denna 
enhet mellan det reala och det ideala; det var ett begrepp, 
som utgjorde sitt eget objekt, en caussa sui, som blott exi- 
éteradc genom sig sjelf och för sig sjelf, d. v. s. som blott var 
sin egen objektiverade handling. Härmed var processen gjord 
till en inre och således flyttad högre upp, men ej utagerad, 
emedan denna sjelfbestämmande frihet var åtföljd af ett icke- 
jag, hvarvid jaget för alltid blef fängsladt. Fichte hade. näm- 
ligen väl fattat jaget såsom en caussa sui; aerför var det yttre 
ock blott en produkt af intelligensen, men denna produkt för- 
blef dock ett postulat, som aldrig fullt kunde realiseras. Väl 
var detta yttre blott en gräns, en impuls att producera, och 
just känslan af denna gräns var en retelse för medvetandet att * 
negera densamma och fatta sig sjelft såsom orsak; men sjelfva 
detta upphäfvande blef åter en ny sättning af en gräns, lika- 
som 'en oupphörligt tillbakafallande fällbom. Alltså: det är 
en oändlig progress, en oändlig vexelverkan mellan jaget, söm 
går utöfver gränsen, och gränsen, som oupphörligt återkommer. 
Fichte ville således just i det, som vanligen anses såsom det 



TIONDE FÖRELÄSNINGEN. 93 

mest objektiva, vara idealist: "gränsen" — d. ä. hela den gifna 
verkligheten — skulle oupphörligen "flyttas in", absorberas af 
intelligensen eller inses såsom endast en produkt af honom 
sjelf. — Deremot blef förhållandet alldeles motsatt i Fichtes 
praktiska filosofi, och i detta afseende blef systemet sig sjelft 
motsägande. Han hade nämligen enoncerat sitt system såsom 
en tankens förklaring ur sig sjelf, och således den yttre verlden 
såsom blott ideel. Men just för att friheten skulle vara verklig 
måste äfven gränsen, hvarpå den agerar, vara det; hvarförock 
denna gräns inom nyssnämda del af vetenskapen blir verklig 
just i och för det moraliska - intresset. För öfrigt sättes äfven 
inom den praktiska filosofien gränsen såsom verklig endast för 
att åter af friheten negeras. Härigenom exilerade ur naturen 
allt lif, och den blef blott en död massa> hvars organisation 
Fichte oupphörligen postulerade, alltsom han i praktiskt afse- 
ende behöfde den för intelligensens existens. Deruti ligger det 
våldsamma i hans system. — Denna gräns, som ger Fichte så 
mycket att göra, skall således alltid på en gång vara ideel i 
teoretiskt och reel i praktiskt afseende och i båda afseenden 
upphäfvas; dermed drar det sig dock på långbänken, och Fichte 
stannar i en motsägelse, som blott i ett oändligt approximerande 
kan lösas. Det absoluta går ock dermed förloradt och för- 
vandlas i en alltjämt sig regenererande relativitet; och det kunde 
blo.tt såsom tro existera, först såsom det sista i hans förra, 
sedermera såsom det första i hans senare filosofi. Guds för- 
hållande till verlden blir alltid det obegripliga, med hvilket man 
ej kan komma längre än att begripa det vara obegripligt. 

Filosofiens nästa steg var nu att göra allvar med denna 
Jagets obetingade natur, hvilken hos Fichte ständigt blifvit 
postulerad, men aldrig realiserad; så nämligen, att h varje gräns 
kunde uppvisas såsom verkligen satt endast genom den pro- 
duktiva förmågan sjelf, hvilken således, sättande sina egna 
gränser, blott är ändlig, så vida den är oändlig. Härmed 
skulle man bringa till insigt för sig, att filosofiens problem ej 
kunde lösas inom det vanliga medvetandet, utan att förkla- 
ringen af sjelfmedvetandet ledde till det rent absoluta, till ett 
väsen, som i allo blott är sig sjelft bestämmande. Tydligt är 
ock, att antagonismen mellan realism och idealism härmed skulle 
upphöra eller reduceras till 'en relativ; ty om det absoluta, sig 
sjelft bestämmande är det absolut högsta, så är det ock det 
högsta reela. — Den tredje stora upptäckten i filosofien blef 
då att flytta lösningen af dess problem inom det oändliga; 



94 MENNISKANS HISTORIA. 

hvarmed filosofien arbetat sig upp till den högsta ståndpunkt, 
på hvilken vi redan hänvisat, ocK den insigt kommit i, dagen, 
att det menskliga medvetandet är en gåta, som blott i det 
gudomliga medvetandet kan få sin lösning, att filosofien således 
måste sluta dermed, att menniskan är ej blott genom, utan i 
Gud. — Detta är Schellings ståndpunkt. 

Om Schellings lefnadsomständigheter vill jag afhålla mig 
att tala, dels emedau han ännu lefver, dels emedan de ej äro 
mig fullt bekanta. Här må blott nämnas, att han är född 
1775, uppehöll sig i Jena samtidigt med Fichte och deltog i 
"vetenskapslärans" utveckling, så att Fichte sjelf erkände honom 
fpr raeduppfinnare, ehuru Schelling sköt denna ära ifrån sig, 
alldenstund han redan förut fattat problemet djupare. Vid 20 
års ålder utgaf han sina första skrifter: "Ueber die Möglichkeit 
einer Form der Philosophie iiberhaupt", "Vom Ich als Princip 
der Philosophie' och " Philosophische Briefe tiber Dogmatismus 
und Criticismus" ; tvänne år derefter: " Abhandlungen zur Er- 
läuterung des Idealismus der Wissenschaftsléhrt\ m. fl. — Vill 
man få ett lifligt intryck af filosofien, af tankens egen poetiska 
energi; vill man finna ej blott en medfödd skarpsinnighet och 
analytisk förmåga utan äfven det slags produktiva konstruktion 
af filosofien, som ej utan tillhjelp af den produktiva inbillnings- 
kraften äf möjlig; vill man se det filosofiska snillet i dess mest 
ungdomliga och hänförande gestalt: så må man läsa dessa 
skrifter. De äro den bästa inledning, som finnes till idealismen, 
hvilken här framträder i sin första friska ungdomliga skepnad. 
— I allmänhet må om dessa heroer i filosofien sägas, att man - 
om dem ej får något begrepp utan att läsa deras egna skrifter. 
I Schellings första arbeten är problemet uppstäldt i sin högsta 
form; låt vara, att det sedan blifvit mer eller mindre lyckligt 
utfördt; men derför måste man ock sjelf, för att lära känna 
detsamma, gå det på lifvet; att deröfver läsa andras reflexioner, 
är som om man ville lära känna elden genom att se den på 
afständ. Den, som vill studera filosofi, måste — för att fort- 
sätta liknelsen — gå till elden och till och med sätta handen 
deri. Man skall då erfara — hvad för de flesta är obekant — - 
tankens absoluta makt, ja dess förskräckelse; och ingen, som 
ej känt denna, har något begrepp om tankens tillfredsställelse. 



ELFTE FÖRELÄSNINGEN. 95 



ELFTE FÖRELÄSNINGEN. 



Det är det 18:de århundradets förtjenst att hafva unp- 
tagit friheten -och tillegnat sig densamma, ej .såsom dogra, utan 
såsom problem, för insigt. Detta tidehvarf företer sålunda en 
vändpunkt i sättet att betrakta tingen i allmänhet; det upp- 
fattade dem nämligen såsom en inre, ej som en blott yttre 
succession: en förändring, hvilken i märkvärdighet endast står 
efter den, då genom kristendomen menniskans blick vändes inåt. 
Intet är derför pretentiösare och inskränktare än den förnäma 
likgiltighet, hvarmed det unga 19:de århundradet affärdat det 
18:de, liksom stode man så högt öfver denna sin närmaste 
fäder. Herrarne af 19:de seklet måga besinna, det de hafva 
mycket att genomgå för att kunna ställas i bredd med 18:de 
århundradets män. Desse ha gjort mera ej blott för den yttre 
lärdomen utan ock för dess inre rot, än något tidehvarf; och 
det vore i sanning väl, om de, som med så stort sjelfförtroende 
/döma tider och tidehvarf,* i stället ginge till sig sjelfva och 
betänkte, att det finnes en domare äfven Öfver derrl, hvars dom 
torde utfalla på helt annat sätt än dessa i sjelfåskådning af sin 
egen förträfflighet försjunkna verldsrecensenters. Det I8:de 
århundradet har så grundligt bearbetat schakten afalltmensk- 
ligt vetande, att det 19:de ej en gång vet, huru det skall bete 
sig med all den i dagen bragta malmen. Väl går det an att 
säga ifrån sig arbetet och svepa in sig i egen förträfflighet; 
men bättre är att, såsom det 18:de seklet, lägga hand vid 
verket. Om nu, genom detta århundrades bemödande att få 
ett uttryck för friheten, många ej behagliga utan tvärt om 
förskräckliga saker kommit i dagen, så får man ej för den skull 
vända ögonen derifrån; man måste ihågkomma: "homo sum, 
humani nihil a me alienum puto", ock betänka, hvilka för- 
skräckliga ting slumra inom medvetandet och hvilka nu först 
blifvit väckta; man må, i stället för att söka en inbillad ro i 
.fantasi och tro, ransaka och döma sig sjelf. 

Det 18:de århundradet är ett sökande, ofta irrande sekel; 
sökande nämligen efter lösningen af menniskans problem. 
"Hölle vår Herre", sade Lessing, "i den venstra handen sökandet 
efter sanningen och i den högra sanningen sjelf och gåfve 



96 MENNISKANS HISTORIA. 

mig rätt att välja antingen den lugna besittningen eller ock 
sträfvandet, fastän förenadt med irring, så fölle jag med öd- 
mjukhet öfver den venstra handen och bad om sannings-begäret, 
ty sanningen är endast för dig, Herre P — Nu torde väl hända, 
att det sökande, men derför ej af Gud förlåtna menniskosläg- 
tet i allmänhet befinner sig på venstra sidan. Och pm her- 
rarne på den högra, inbillande sig vara i besittning af sannin- 
gen såsom en förment egendom, med förebråelse se ned på 
den i sökandets labyrinter irrande menskligheten, så torde de 
dock böra besinna, hvilken skilnad det är mellan en inbillad 
besittning och ett allvarligt sökande. Sanningen kan ej gifvas, 
ej en gång af vår Herre, såsom i ett handtag, ujan måste sö- 
kas. Ibland de vanligaste anklagelserna mot det 18:de år- 
hundradet är dess materialism; emedan man härvid blott be- 
traktar satserna, ej syftemålet, som var sträfvandet till förnuft 
och enhet, än på den objektiva, än på den subjektiva sidan. 
Men en sådan åsigt af nämda sekel är dessutom ytlig och in- 
skränkt; ty i dess tendens gick det ideela och det reela i bredd 
med hvarandra, och detta är ock ett uttryck af mensklighetens 
natur. Derför ha vi ej blott c K materialistiskt, utan äfven ett 
idealistiskt 18:de århundrade, och detta gäller i synnerhet slutet 
af tidehvarfvet, då tvänne de största företeelser visa sig, jiäm-. 
ligen försöken, å ena sidan att ur. frihetens begrepp konstru- " 
era samhället, och å andra sidan att konstruera menniskans 
väsende såsom frihet. Det senare har lyckats bättre än det 
yttre frihetssvärmeriet, ehuru aktningsvärdt i sig sjelft, och är 
en förblifvande, en outplånlig eröfrin£. ' 

Vi ha uppehållit oss vid karakteristiken af det 18:de 
seklet, emedan det visar de olika synpunkterna för tänke- 
sätten. Först med den ståndpunkt, som problemet hunnit 
vid seklets slut, kan man säga, att det var fattadt i sin 
fullständighet och -sålunda äfven närmare sin lösning än förut. 
Denna ståndpunkt gjorde sig äfven gällande derigenom, att 
konflikten mellan den realistiska och den idealistiska tendensen 
upphörde, emedan båda sammanflöto i högsta instansen, blott 
såsom olika sidor af samma sak. Med detsamma nämligen, 
som det menskliga medvetandet tillegnat sig begreppet af en 
sig sjelf bestämmande orsak, så är den, af det realistiska tänke- 
sättet förgäfves sökta, yttersta grunden funnen. Ty då detta 
föreställningssätt drifves allt längre bort, så måste man slutligen 
afskära processen och sätta en yttersta grund, dogmatiskt så- 
som sådan antagen. Men nu är begreppet om Gud ett absolut 



ELFTE' FÖRELÄSNINGEN. 97 

innerligt och ej aflägset från menniskan. Sålunda hvad rea- 
lismen sökt utom sig, längst bort vid verldsgränsen, det befans 
genom idealismen vara det närmast för handen varande, inom 
intelligensen sjelf, nämligen inom den högsta, och derigenom 
ock inom menniskan, emedan hon måste fatta sig såsom varande 
i Gud. • Men i och med detsamma antog ock det yttre en 
annan gestalt. Det var ej mera orimligt, att tanken fans, ej 
blott inom, utan "äfven utom medvetandet, i naturen. Här 
gjordes nu den distinktion, att naturen ej var det blott tanke- 
lösa, en blott mörja och massa, utan uttryck af en sig uppen- . 
barande tanke, men som ej ännu hade kommit till medvetande 
af sig sjelf, utan endast var instinkt. Sjelfva begreppet om 
naturen hade derigenom blifvit uppflyttadt i en högre potens: 
tanken var ock i naturen imraanent; h vilket låter rättfärdiga 
sig genom den enklaste reflexion, t. ex. på lifvet eller orga- 
nismen, som är ett absolut inre, och på organisationen såsom 
ett inre vexelförhållandé: det är tanken sjelf stadd i ett inre 
, arbete, och begreppet af tinget är sjelfva den omedvetna regel, 
enligt h vilken tinget formerar sig. Härutur kan ock den hem- 
känsla förklaras, med hvilken upptäckterna af naturens ändamåls- 
enlighet äro förbundna. Det är liksom ett, utvidgande af in- 
telligensens eget 'hem. Det är ett annat förnuft, som kommer 
hans eget till mötes ; och det är i detta sammanträffande mellan 
mitt subjektiva förnuft och förnuftet i objektet, som nöjet af 
vetenskapliga upptäckter består. D et är på en gång det högsta 
nöje och en rening både för tanken och för objektet, som upp- 
lyftes inom tankens rena eter. Hvilken stor makt denna lycka 
eger, kan ej bevisas bättre än af det välde, den har öfver alla,* 
äfven de mest vidriga sinliga företeelser, t. ex. vid anatomiska 
undersökningar o. s. v. Ty i och med detsamma tanken inser 
sammanhanget i sådana företeelser, är den lycka, den klarhet, 
som en slik upptäckt medförer, så verksara, att den ej blott 
aflägsriar det vidriga i intrycket, utan blir en njutning. Om 
nu tanken, använd i den yttre naturen, kan ega sådana resul- 
tat; huru mycket mera skall det ej vara händelsen, då den är 
riktad på sig sjelf? — Äfven andens fenomen ha en yttre sida, 
intryck, känslor o. s. v. Att utveckla dessa till sina tankar 
och visa deras inre betydelse och relationer, är väl en smärt- 
sam operation, liksom om man ville upprycka "menniskans in- 
plantade vanor o. s. v. med roten för att betrakta denna rot; 
anden måste dock, för att vinna, klar insigt om sitt eget väsen, 

Geijer: Menniskans historia. 7 



98 MENNISKANS HISTORIA. x 

underkasta sig denna operation, och äfven den har sin till- 
fredsställelse; ja, tanken inombords ger denna tillfredsställelse i 
vida högre grad, än som kan vinnas genom naturens under- 
sökande. Först genom utveckling till sin rena gestalt såsom 
sådan får tanken sin energi, ty den afkläder då allt tillfälligt. 
Ponera ock, att tanken verkligen tyckes ha mera energi såsom 
förenad med känsla och vana, så medför dock denna förening 
en ännu större olägenhet än den fordel, den syntes innebära; 
ty om tanken har lättare spel inom gebitet för en vana, så 
blir den så mycket mera främmande inom gebiten för alla 
andra vanor, o. s. v. De omedelbara öfvertygelsernas uppta- 
gande och utveckling inom tatfkens eget element är, derför det 
enda sätt att göra dem universela och allmänt erkända. Blott 
så äro de tjenliga att verka för mensklighetens kultur i sin 
helhet. 

Vi ha betraktat det 18rde århundradets filosofi i dess 
riktning på naturen och på tanken eller intelligensen. Detta 
är dock ej det högsta momentet i den betraktelse, hvarmed 
jag velat gifva en öfversigt af denna filosofi. En ännu högre 
betydelse får densamma, då den flyttas in i gudomligheten. 
Den blir der visserligen fruktansvärdare, men ock lyckligare, i 
fall den når sitt ändamål. Ty den oändliga intelligensen är ej 
någonting, som den ändliga omfattar, utan tvärt om något, 
hvaraf denna omfattas, den är ett förintande af individualiteten, 
emedan tanken om denna intelligens, i hvilken allt ändligt 
fortares, är en akt af honom sjelf, ej af den ändliga varelsen. 
För att genom en bild göra klart hvad jag menar, må jag 
nämna en af Svedenborgs dogmer. Ingen själ finnes, säger 
han, hon må hafva lefvat huru som helst här på jorden, som 
ej önskar att bli salig. När hon nu kommer in i andeverlden, 
går man hennes önskan till mötes. Hon föres inför Guds 
anlete; men om själen för mycket hänger qvar vid det sinliga, 
känner hon detta anletes rena ljus så plågande, att hon hellre 
väljer att sjelf fördöma sig, än att dermed längre uthärda. — 
Så blir ock filosofien i sista instansen ej blott tanke,* utan 
vilja. , 



TOLFTE FÖRELÄSNINGEN. « 99 



TOLFTE FÖRELÄSNINGEN. 



Det inre förnuft, som, enligt hvad vi sökt visa, finnes i 
naturen, kalla vi lif; hvilket är något som blott ur -sig sjelft 
kan förklaras. Hvad som är genom sig sjelft måste äfven vara 
för sig sjelft, och detta är hvad vi i högsta bemärkelse kalla 
lif. Men lifvet förekommer i naturen till en början medvets- 
löst; endast småningom utpräglar det sig i allt högre gestalter. 
Frågan, i hvad förhållande den oorganiska naturen står till den 
organiska, är åter någonting, som filosofien egper att lösa. Denna 
fråga ligger utom vårt ämne; men likväl må här anmärkas, 
att äfven hvad vi kalla liflöst är sådant blott i relativ mening: 
ett "caput niortuum", genom hvilket lifvet en gång passerat. 
Det är möjligt, att de krafter, som förefalla oss såsom döda, 
höra till universum och blott deruti återgå i sig sjelfva. Om 
lifvet betraktas under symbolen af en cirkel, så kan i en sådan 
oändlig cirkel en del af periferien synas oss vara en rfit linie. 
Likaså är möjligen förhållandet med de så kallade döda kraf- 
ter, att deras återgående i sig sjelfva ej tillhör en ändlig per- 
ceptiönj utan blott det hela. Att den oorganiska naturen för 
öfrigt är ett "caput mortuum", hvarigenom lifvet passerat, ådaga- 
lägges ock af nyare tiders naturforskning. Man har ofta fram- 
stält astronomien såsom sublim, emedan dess föremål är oänd 
ligt; men det är ej allenast denna vetenskaps gebit, som 
kan väcka beundran för sin oändlighet, utan hvad som utmärker 
den nya naturforskningen är uppvisandet af oändligheten i det 
lilla, såsom varande lika outtömligt som det stora. De sista 
stora upptäckterna inom naturvetenskapen angå infusionsdjuren, 
som för det obeväpnade ögat äro osynliga, men afhvilka lik- 
väl finnas * en oändlig verld. Såsom ett exempel derpå, att 
det för oss döda är blott ett residuum af lif, behöfver man ej 
omtala de allt jämt i gång varande naturprocesser, genom hvilka 
korallöarna bildas af lefvaude varelser; de sista upptäckterna 
inom detta gebit, synnerligen af den berlinske naturforskaren 
Ehrenberg, ha visat, att största delen af norra och hela södra 
Europas kalkformationer blott innehålla skal af sådana infusions- 
djur. Det behöfs i sanning ingenting mer för att ingifva 
häpnad öfver det lilla i naturen. — Men inneboendet af en 
intelligens visar sig på ännu mer förvånande sätt inom den 



100 MENNISKANS HISTORIA. 

organiska naturen, der det först kan bli fråga om arter och 
individer; ty inom den oorganiska finnas blott aggregat, ej en 
inifrån utvecklande och bildande kraft. I den organiska naturen 
viscir sig slägtet såsom beherskande individen, dock ej så, som 
låge häri en tom formalism, eller som om slägtet blott vore 
en yttre form, hvarunder naturens mångfald liksom utifrån 
skulle subsumeras; utan naturen har härvid liksom samman- 
fattat sig inom sig sjelf i det individuela, hvilket framträder 
i slägtet; detta åter är det begrepp, som i individen är inne- 
buret. Vid all förklaring af naturfenomenen ur förnuftet synes 
det derför, som om detta blott toge igen sin egendom, näm- 
ligen begreppet, såsom varande fenomenens inre väsende, väl 
ej medvetet, men flock verkande lagenligt inom vissa gränser. 
Så t. ex. ligger i fröet hela örten implicite, och det producerar 
sin art, hvilken således der är immanent, d. v. s. är begreppet 
sjelft. Detta är så outplånligt, att man t. ex. i de egyptiska 
katakomberna funnit frön till ännu växande sädesslag, hvilka 
varit tre till fyra tusen år gamla och likväl lemnat frukt. — 
Man finner vidare, att sjelfva förbindelsen mellan slägte och 
individuum allt mera utvecklar sig. Så är ännu plantan mera 
slägte än individ, och det senare endast genom det förra; 
deremot i den animala naturen är individet sjelfständigt. Den 
store läkaren Boerhaave i Holland, som var Linnés läromästare, 
har sagt, att djuret förer sin rot med sig. Det är lösryckt 
från jorden eller har spontaneitet i sig och sin nutritions- 
process inom sig sjelft, i motsats mot plantan, som är fästad 
vid jorden. Hos djuret visar sig nämligen begreppet inne- 
boende såsom lif, såsom någonting af egna lagar styrdt. Här 
är ock förhållandet mellan art och individ än tydligare: arterna 
producera sig alltid i individet, och de kunna ej genom blandning 
eller utom sitt slägte bibehålla sig; hvarför bastarderna, genom 
att hafva gått utom sitt genus, sakna aflelseförmåga, eller ock 
plägar denna, om den någon gång hos dem skulle finnas, alltid 
utslockna i tredje eller fjerde led. Hvarje lif rör sig i den 
animala naturen inom sin egen linie, som ej med en annan 
kan förblandas. Just detta är ett af hufvudskälen för den 
mycket omtvistade tanken, att menniskoslägtet är af en och 
samma art. Det hufxudsakliga beviset, att de olika racerna 
eller varieteterna ej äro olika arter, består just deruti, att men- 
niskan med sin like öfver hela jorden reproducerar sig: det 
finnes inga bastardracer af menniskor. Hvad som blifvit sagdt 
om djuret, att det förer sin rot med sig, gäller absolute om 



TOLFTE PÖRELÄ8NINGEN. 101 

menniskan: hon är det absoluta individuiira, emedan i henne 
förnuftet blifvit till för sig sjelft. Således är här lifvet eller 
lagen ej omedveten af sig sjelf, utan fattar sig i sitt ursprung 
och är sålunda sin egen produkt. Då djuret ej kommer längre 
än till spontaneitet, så tillkommer deremot menniskan frihet, 
d. v. s. roten af hennes varelse har kommit i dagen. Deraf 
ock det olika förhållandet mellan art och individ inom djur- 
riket och hos menniskan-. Menniskan är den absoluta för- 
eningen af slägte och individ, ett absolut iudividuum, hvaruti 
, slägtet ej allenast lefver såsom det den individuela gestalten 
upprepande, eller det i den förgängliga individen sig bibe- 
hållande och reproducerande allmänna; utan individen är sitt 
slägte, har detta begrepp i sig. Hvad en mensklig individ 
uträttar, är uträttadt för alla, likväl blott i de högre regionerna 
af tanke och förnuftig verksamhet, hvilka äro gemensamma för 
alla. Hvar och en är här representant af det hela, så att hvar 
och en kan tillegna sig det. Man skulle kunna utsträcka denna 
betraktelse äfven till kapitlet om mensklighetens lidanden, ty 
menniskorna ej blott handla för hvarandra, utan äro äfven i 
lidande ett enda väsende, så att på samma sätt, som en kan 
handla för många, kan en ock lida för många; och utan tvifvel 
— hvilket är den mest tröstande åsigt i olyckan — äro de 
lidanden, som oförskyldt utstås, på något sätt en försoning för 
slägtets skull. " Hvarje individuel oförvållad olycka är en skuld, ^ 
som individen betalar till slägtet; hvari man ock har förklarings- 
grunden till den gamla åsigten af olyckan, att hon är helig: . 
res sacra miser. En sådan olycklig bär på allas skuld. — I 
det menskliga väsendet finnes således först slägtet, d. v. s. det 
är ett lif för sig, som i sig sjelft har sin förklaringsgrund. 
Derför om ock individen synes förgå, så är denna förgängelse 
blott skenbar. Beviset härför är enkelt: menniskan är den enda 
varelse, som har begrepp om döden, d. v. s. hon är öfver den. 
Huru skulle hon kunna känna möjligheten af förintelse, om 
hon ej vore öfver densamma? Djuret är en varelse, som ej 
har föreställning om döden; menniskan åter är öfver existensen, 
är vid dess källa, der hon ur det apparenta lifvets förgängelse 
framgår. Detta bevis har jag aldrig sett användt för själens 
odödlighet, men är det mest adeqvata jag känner. Hvad man 
fattar har man inom sig, således är man öfver det. En gräns * 
kan öfverskridas just derför, att man känner den; detta är 
klart som att 2 X 2 = 4. Lika tydligt är, att i begreppet om 
död ligger beviset för odödligheten. Men alldeles detsamma 



102 ' MENNISKANS HISTORIA. 

visar ock förbindelsen mellan slägtbegrepp och individ hos 
menniskan ; hvarför ock individen ej är inskränkt inom sin be- 
gränsning, utan lefver i slägtet, och detta lefver i individen, 
d. v. s. denna är hemmastadd uti hela den verld, som af för- 
nuft och natur i densamma inskrifves: Huru skulle annars 
tusenåriga tankar än i dag verka med ungdomlig friskhet? 
De göra det,' emedan de ej äro förgångna, utan lefva ännu. 
-Vi ha med det nu anförda blott velat gifvä en populär 
inledning till Schelling, hvilken just var den, som fattade lifvet 
och förnuftet såsom immanenta i allt. — Innan vi gå vidare, 
vilje vi endast fästa uppmärksamheten på en den underbaraste 
omständighet inom* hela vårt gebit, nämligen den, att så en- 
skildt ock ett sjqlf ständigt väsen synes vara, är det dock ensamt 
detta väsen* som förmår att ur sig sjelft alstra andra sjelf- 
ständiga väsen. Således, ehuru svårt begreppet om en med- 
delad sjelfständighet, eller begreppet om ett väsende, som i 
visst afseende är sjelfständigt, i visst afseende osjelfständigt, 
må synas vara, är dock detta begrepp medel begreppet i hela 
filosofien. Man kan i detta afseende blott behöfva hålla sig 
till exempel ur naturen, der lif producerar lif, hvaremot ingen 
härledning förekommer mellan det oorganiska och det organi- 
ska. Ett absolut språng % — ty det finnes sådana språng — 
är det intelligenta lifvet i förhållande till det animaliska; samma- 
lunda det lefvande i förhållande till det oorganiska; och 
det är blott sjelf ständigheten, som föder sin like. Vi kunna 
• härifrån gå vidare och taga exempel af tankarnes generations- 
process. Hvilka tankar är det, som hos andra föda verkliga 
tankar,, d. v. s. sådana, som i sig sjelfva ha någon sjelfstän- 
dighet ? Tydligen ej de, hvilka äro blott redskap hos den, som 
framställer dem. Endast de idéer ega denna förmåga, som 
oberoende af sin egen auktor hafva sjjelf ständigt lif och frihet 
och äro öfver honom. Han är fattad af dem, ej de af honom. 
Dessa äro de enda produktiva tankar: — någonting som vis- 
serligen nedsätter den auktorliga fåfängan, — ty ingen idé 
har verkat så mycket 30m den, hvilken är så höjd öfver sin 
upphofsraan, att emellan dem platt ingen jämförelse finnes. 

Men en meddelad sjelfständighet, huru är den tänkbar? 
— Vi ha nyss uppvisat detta skenbart motsägande begrepps 
verklighet inom naturen och anden; mest gäller det om frihetens 
egen tanke,, som ensamt är det absolut fria och sjelfbestära- 
mande. Frihetens begrepp höjer sig öfver all motsats, således 
ock öfver den med nödvändigheten. Menniskan kan ej fatta 



TOLFTE FÖRELÄSNINGEN. 103 



\ 



sin frihet annorlunda, än såsom motsatt nödvändigheten; men 
den högsta friheten har sin nödvändighet inom sig sjelf, och 
detta visar sig hos mennishan i samvetet, d. v. s, samma vetande 
för alla. Den rätta och högsta motsatsen mellan frihet och 
nödvändighet är derför ej en yttre, utan en inre* d. ä. de äro 
båda identiska, två olika synpunkter. Dessa båda synpunkter 
visa sig i den ändliga existensen såsom skilda ; man kan handla 
emot samvetet; men en ovilkorlig följd af det nyss om fri- 
hetens begrepp sagda är, att absolute betraktadt är friheten 
sin egen lag, och just deri består friheten. Det är också endast 
på sådant sätt, i sådan mening, som vi kunna tillskrifva Gud 
frihet : det fins hos honom ej ett val, utan allt är absolut godt. 

Vi ha härmed velat föra tanken till aning om det högsta 
i all filosofi,, hvilket der abstrakt uttryckes med det absoluta. 
Detta, sade Schelling, är det öfver alla motsatser upphöjda, 
det absolut Ena, som ligger till grund för alla universi mot- 
satser, utan att likväl denna förklaring, såsom varande betingad 
eller gifven genom jämförelse med det ändliga, i någon punkt 
kan identificeras med väsendet sjelft. Detta var Schellings åsigt 
redan i hans första, ofvan af oss nämda skrifter. Ehuru han 
der visserligen hufvudsakligast ser filosolien ur subjektiv syn- 
punkt, framträder dock det absoluta med en klarhet uppfattadt, 
som gör, att han redan der står öfver Fichte. Att han fattade 
problemet högre, visar sig deruti, att hans nästa skrifter hade 
naturfilosofien till föremål. Men sedan han dermed rotfästat 
sin filosofi i naturen, angrep han saken från den subjektiva, 
ideela sidan; hans "System des transscendentalen ÉLealismus" 
utkom 1800. — Jag får här anmärka, att ordet transscendental 
uttrycker hvad vi mena med en förmedlad frihet. Transscen- 
dent kallade Kant hvarje försök att på den teoretiska filosofiens 
ståndpunkt gå utöfver erfarenheten. Deremot måste han sjelf 
i praktiskt afseende gä utöfver densamma, nämligen i förnuftets 
"kategoriska imperativ". För att nu uttrycka, att förnuftet här 
väl tyckes gå utom sig sjelft, men i sjelfva verket ej gör det, 
kallade han detta dess bruk transscendentalt. Ännu mer be- 
stämdhet får detta begrepp hos Schelling, enligt hvars åsigt 
naturen blott är en omedveten tanke, som blir allt mera med- 
veten för sig sjelf, tills den slutligen fattar sitt eget väsen. 
Schelling hade dermed utvecklat båda sidorna af filosofien, och 
han förklarade, att de blott voro olika sidor af samma sak. 

Till det högsta och det djupaste, till det yttersta och det 
innersta, till det, som är öfver alla motsatser, hade filosofien 



104 MENNISKAN8 HISTORIA. 

kommit genom identitetsläran. Då nu detta, hvilket är det, 
hvari tanken rör sig, ligger utom alla motsatser, kan man säga, 
att denna lära var tankens störtande inom sig sjelf, i sitt eget 
djup, der den syntes förlora sig sjelf. Enda trösten härvid 
bestod deri, ätt det dock var inom sig sjelf som han sålunda 
förlorat sig; att arbeta sig ur detta inom honom sjelf liggande 
djup, var uppgiften. Denna precipitation var dock någonting, 
h varur han, ej så snart kunde resa sig. Det syntes som om 
tanken der hade förlorat sig i ett kaos, väl ej dödt, utan i 
rörelse, men ur hvilket det skulle fordfas tid att gestalta sig 
i bestämda former. Man må således ej undra, att, då fråga 
blef om explikation af nämda högsta idé, eller huru mot- 
satserna skulle derur kunna utveckla sig, det ej gick sä lätt 
härmed, om ock de första utkasten vittnade om samma obe- 
tingade djerfhet, som uti den absoluta tanken aflagt sitt prof. 
Också är den Schellingska filosofien i framställningen af denna 
explikation ett fragment. Det begrepp af enhet mellan idea- 
lism och realism, hvilket utgör grundkarakteren af hans system, 
har af honom aldrig fullständigt blifvit utfördt. Väl började 
han 180X, i "Zeitschrift fur speculative Physik", en framställ- 
ning, som skulle omfatta båda sidorna af filosofien; men denna 
framställning blott angrep saken, utan att genomföra den. I 
allmänhet inträffade med den precipitation, som i det filosofiska 
medvetandet försiggått genom denna af Schelling framstälda 
idé, hvilken skulle upphäfva alla motsatser, ett stillestånd inom 
filosofien och inom honom sjelf; en tystnad, som han iakt- 
tagit i 30 år och först i detta ögonblick bryter, då han börjat 
föreläsningar i Berlin. — Så formlös den absoluta enheten 
syntes, var dock dermed den absoluta formen funnen; ty denna 
var begreppet om det väsen, som är i och genom sig sjelft : 
friheten. Men just emedan denna form var absolut och .så- 
ledes identisk med sjelfva det absoluta, hade den ock ett ab- 
solut innehåll; och ehuru man ser detta innehåll projiciera sig 
ur källan, så visar det sig dock blott i spridda strålar, utan 
att bilda en fullständig gestalt. Upptäckaren af denna första 
tanke, hvarur allt annat skulle förklaras, måste nödvändigt ega 
ovanlig anticipations-förmåga och genialitet. Också yttrade 
Schelling, att den intellektuela åskådningen var filosofiens enda 
organ hos honom sjelf och andra. Filosofien sönderföll i natur- 
filosofi och andens filosofi, och då båda/ hade ett absolut inne- 
håll, hade ock båda en absolut eller oändlig form, h vilka anti- 
ciperades med mycken liflighet och energi, men ocksg, utan att 



TOLFTE FÖRELÄSNINGEN. 105 

bli mera än anticipationer. Så t. ex. i naturen, hvars lagar 
af Schejling konstruerades eller divinerades, men h varvid det 
bristfälliga var, att han saknade den närmare kunskap om na- 
turens innehåll, som fordras för att pä ett fullt tillfredsställande 
sätt kunna uppvisa dess forrqer; ty den aprioriska diviuationen 
kan väl bestämma målet och principen, men ej mer. Derför 
har ock den entusiasm, hvarmed detta konstruerande först 
omfattades, kallnat, och empiricn åter trädt i stället. Men 
dessa konstruktioner förblifva docjt alltid problem för empi- 
rien, och denna har också allt mera upptäckt riktigheten af 
flera bland dera. Sä t. ex. i afseende på ljusets immaterialitet. 
Mot dylika inträffade profetior kan man väl sätta andra, som 
ej inträffat, ty konstruerandet, fästande sig vid empiricn s då- 
varande beskaffenhet, gjorde mångfaldiga misstag; men de, som 
för dessa misstag alldeles förkastat detsamma, borde dock ej 
glömma, huru mycket sant deruti finnes. Det hufvudsakliga, 
hvarfor vi hafva att tacka naturfilosofien, är dessutom ideen om 
naturen såsom • någonting i sig sjelf verkligt. — Men om det 
oändliga innehållet inom naturens gebit skulle gäcka tauken 
och liksom frustrera dess bemödande att a priori förstå den- 
samma, så måste, enligt sakens natur, detta ännu mer ega 
rum inom tankens eget område. Den oändlighet, som öfver- 
svämmade Schelling, gjorde, att han ej kom öfver de första 
principerna* i naturfilosofien. Till den ideela äter blcf han 
genom sina motståndare tvungen att återkomma, sedan han 
liksom förglömt sig inom naturen; ty emedan hans lära var 
en omhvälfning inom andens verld, angrep man och missför- 
stod den på många sätt. Alla hans efter skriften »System des 
transscendentalen Idealismus utkomna framställningar af sin 
åsigt från den ideela sidan äro framkallade af sådana yttre 
anledningar och hafva derför ej varit adeqvata. Så fram- 
kallades skriften Philosophie und Religion genom ett affall inom 
hans egen skola, Eschenmayers, hvilken sedan uttalat en egen 
riktning. Han höjde den anklagelsen mot Schellings filosofi, 
att den så utplånade alla motsatser, att skilnaden mellan godt 
och ondt, ja mellan Gud och menniskan, upphnfdes. Ett an- 
fall af Friedrich Schlegel, som framkastade beskyllningen för 
panteism eller en blott sublimerad Spinozism, gaf anledning 
till skriften Ueber das Wesen der menschlichen Freiheit, det 
af Schellings arbeten, som kanske mest ger begrepp om resul- 
tatet af hans filosofi i ideelt och religiöst afseende. — Dessa 
ideela problem lemnade dock Schelling snart, sedan han liksom 



106 MENNISKANS HISTORIA. 

uppgifvit hoppet att med publikum komma till rätta, och 
tystnade. Han har likväl sedan denna tid* ej varit overksam, 
utan vidare utbildat sin filosofi, ehuru han dervid allt mera 
dragit sig inom sig sjelf; hani gör nämligen sjelf skilnad mellan 
sin philosophia prima och secunda, h vilken senare han ännu 
ej framstält. 

Det var — hafva vi ofvan anmärkt — liksom om det 
valdsamma uti denna precipitation af alla motsatser inom na- 
turens och andens riken i afgrunden af det absoluta hade varit 
en så stor vändpunkt i det menskliga medvetandet, att det, 
sedan den var hunnen, måste hvila sig; hvaraf följde dels ett 
ofilosofiskt bemödande inom den uppnådda ståndpunkten, hvilket 
kallade sig filosofi, dels ett nytt bemödande att återuppväcka 
det progressiva i filosofien, ett system, som störde fantasiens 
och känslans besittning af det upptäckta absoluta. Detta sy- 
stem var Hegels. 

Anledningen till detta system, och hvad som gör, att man 
ej kan neka det vara ett framsteg, ligger i en amfiboli i det 
Schellingska systemet. Denna visar sig redan i påståendet, att 
intet kunde om det absoluta prediceras, ehuruväl, då både 
natur,- och idealfilosofi ansågos vara utföringar af detta abso- 
luta,, man i och med detsamma gaf det motsatta predikat. 
Vidare, om båda dessa sidor tillhörde filosofien såsom nödvän- 
diga delar, så var det oafgjordt, huruvida de voro af lika 
dignitet, eller om ej den ideela vore en högre utveckling af 
den reela. Nu finnes visserligen antyd t hos Schclling, atl 
det ideela är högre, men han har ej utredt detta, och just det 
var den hake, hvarvid Hegel fastade sig, visande, att den reela 
sidan är lägre. Äfven den framställning, Schelling sjélf gjorde 
af identitetsfilosofien,' i hvilken båda dessa motsatser skulle 
vara upphäfna, synes mig iida af en viss tvetydighet, för att 
ej säga ytlighet. För dem af er, m. h., som sysselsatt sig 
med denna filosofi — och jag åsyftar icke att derom meddela 
ett begrepp åt dem, som ej vilja studera urkunderna — må 
min framställning inskränka sig till ett, i min tanke riktigt, 
inkast, nämligen att, sedan Schelling låtit alla motsatser slockna 
i det absoluta, medger han, för att åter inom detsamma upp- 
taga dera, blott en qvantitativ differens mellan de närada båda 
sidorna. Det qvantitativa är af alla tankeformer den mest ytliga, 
den är just fästad vid ytan; och det synes som om den före- 
bråelsen mot Schelling, att han allt för mycket fästat sig vid 
de former inom naturfilosofien, hvilka inom andens bleivo blotta 



TOLFTE FÖRELÄSNINGEN. 107 

i 

symboler, och att han tagit dem såsom formler för hela filo- 
sofien, — det synes, säger jag, som vore denna anmärkning 
mot honom riktig. Ty hans åskådning i hela filosofien är tagen 
efter bilden af den magnetiska linien, och schemat af denna, 
med sina båda poler, synes mig otillfredsställande, då den blott 
framställer en bild af saken, i stället för saken sjelf. Han gaf 
härigenom lastarenom rum, som förekastade hans lära, att den 
var blott för fantasien, men ej för tanken, att han hållit sig 
till symboler, dem han hemtat ur naturfilosofien, för att an- 
vändas på moraliska förhållanden, hvilka derigenom, såsom så- 
dana, upphäfdes. Emellertid är det en möjlighet och sanno- 
likhet, att de inkast, som ur denna synpunkt kunna göras mot 
hans förra filosofi, i den senare blifvit undanröjda. Mig synes 
den skrift, i hvilken han hittills djupast inträngt i den ideela 
sidan af sitt system, nämligen den "om den menskliga friheten", 
vara hans mest spekulativa, och som troligen i djup ej ännu 
blifvit öfverträffad. 

Hvad som här mest intresserar oss, är historiens filosofi 
hos Schelling. Man kan lätt föreställa sig, att denna hufvud- 
sakligen är densamma som religionens, emedan historien ej 
finnes utom religionen. Denna religiösa synpunkt har ock genom 
sakens egen nödvändighet gjort sig mer och mer gällande, ej 
allenast inom idealismen, utan äfven inom de system, som ej 
gjort sig reda för religionens förhållande till filosofien. Historiens 
filosofi är derför på en gång ett religiöst och ett filosofiskt 
problem. Om Schellings förtjenst, i afseende på naturen, är 
att hafva uttryckt ideen såsom deruti inneboende, så eger han, 
med afseende på historien, ännu mer denna förtjenst; ty väl 
blef med Kant ideen det ljus, hvari historien betraktades, men 
tfetta tändes så mycket klarare, i den mån ideen fattade sig sjelf 
såsom en sig utvecklande idé af friheten. Också är Schelling 
den förste, som försökt en konstruktion af historiens filosofi, 
identisk med religionens, såsom blott varande olika sidor af 
samma sak. Redan i hans System des transscendentalen Idea- 
lismus finnes denna konstruktion; han delade der historien i 
trenne epoker: öde, natur och försyn ; en ordning, som han 
till viss grad omvände i sina Vorlesungen uber die Methode 
des Academischen Studiums, der naturens period är den första 
och ödets, den andra. Ytterligare och djupare har han betraktat 
dessa problem i skrifterna Philosophie und Religion, samt 
Philosophiscke Untersuchungen uber das Wesen der menschlichen 
Freiheit und die damit zusammenhängenden Gegenstände. 



108 , MENNISKANS HISTORIA. 

I sjelfva verket går allt begrepp om Gud under i det om 
skapelsen, i fall mau ej kan skilja honom från densamma. Också 
är kaussalför hållandet det vanliga, Ii vari man sätter Gud till 
verldeu. Dervid är likväl ej att förbise de transformationer, 
som sjelfva kaussalbegreppet undergår. Orsak och verkan visa 
sig först utom h varandra, och den mekaniska filosofien fattar 
den förra blott såsom yttersta rörelseorsaken; enligt det meka- 
niska begreppet om Gud behöfves han endast för att gifva 
första impulsen till rörelse. Den andra transformationen gör 
orsaken till en inre, ser den under kategorien af substans och 
accidens. Den inre orsaken har sin rörelseprincip i sig sjelf. 
Med detsamma öfverflyttae denna innerlighet äfven pä verkan, 
d. v. s. en vexelverkan uppstår mellan orsak och verkan; hvilket 
är organismens kategori, der hvarje del är ett uttryck af det 
hela. Detta är ideen om naturen. Ty denna visar sig för oss 
såsom ett alltid sig utvecklande lif. Men den sista transfor- 
mationen flyttade orsaken inom andens eget gebit. Orsaken 
är här i och för sig sjelf, den har sin rot uti sig, och detta 
vill ock säga, att den är sin egen verkan; orsak och verkan 
äro således här identiska, äro motbilder af hvarandra. Detta 
är frihetsbegreppet — caussa sui — äfven för sig sjelft varande 
till såsom sådant. — .Redan på det naturliga gebitet hade det 
visat sig, att medelbegreppet i filosofien, dess A och O, är 
begreppet af en meddelad frihet; detta är lifvets hemlighet och 
är så litet fiendtligt mot sjelfständigheteu, att tvärt om det 
ena framkallar det andra af samma slag: lif framkallar lif, 
o. s. v. Men sä ' länge reflexionen endast härvid stannade, 
kunde lifvet ock endast såsom allmänt lif fattas: hvilket är 
hedendomen, äfveri i dess vackraste form, hos Grekerna. Här 
se vi orsaken, hvarför Schelling fattar den första perioden så- 
som natur. Gud sjelf blir i denna period ej någonting annat 
än oändligt lif. Men såsom sådau blir gudomligheten absolut 
yttre, öde, och man påminner sig, huru t. ex. Herodotus här- 
leder olyckor o. s. v. från afund hos ödet, hvilket till sin natur 
är despotiskt. I detta begrepp om gudomligheten exilerar det 
moraliska, så att begreppet om godt och ondt ej finnes i af- 
seende på densamma; religionen är sålunda här omoralisk, den 
bifaller omoraliska handlingar. Genom det nämda oändliga 
lifvets reintegrering med sanning, skönhet och godhet förflyttas 
gudomlighetsbegreppet in på kristendomens område. Gud är 
här ej blott absolut lif, utan det absolut rätta och goda, och 
tillika det absolut sköna, ljvilket är en apparens, men som ej 



TOLFTE FÖRELÄSNINGEN. 109 

i 

inom naturen kan finna sitt adeqv t ata uttryck, ty det högsta 
sköna är sjelft af andlig natur. Gud är här kärlek och anser 
sjelfständigheten såsom sitt högsta verk, såsom sitt beläte, 
hvarför ock menniskan kan göra sig ett begrepp om Guds 
tankar, hvilka äro sådana, att de ej blott gifva verklighet, utan 
ock frihet. Detta är hvad Schelling menar med det absolutas 
"Neidlosigkeit". — Men med detsamma visar sig ock begreppet 
om en deri verad frihet i sin klaraste gestalt. Gud är här orsak 
blott så, att han sätter sitt väsende äfven uti menniskan; han 
är den skapande orsaken, den som visar sig sjelf uti menniskan, 
hvilket ej kan ske utan att sätta sig såsom orsak i verkan; 
deri består Guds tanke, att den tillika är absolut verklighet 
uti fria varelser. Detta är begreppet om skapelse: att den 
skapande tanken finnes ej allenast hos skaparen, utan ock hos 
det skapade; sålunda är det en lefvande tanke: hvilket är det 
•kärleksband, som religionen statuerar såsom det yttersta mellan 
Gud och menniskan. Så är ock förhållandet med det sköna: 
snillets egen blick är deri inneburen, glänser derur; detta är 
skönhet och intet annat: ett absolut oegennyttigt, emedan det 
blott är till för sin egen skull. Existerar således en deri verad 
frihet, så är tydligt, att, om ett aflägsnande mellan Gud och 
menniskan (eller mellan menniskans idé hos Gud och menniskan 
i sin fenomena gestalt) inträffar, så är orsaken dertill att söka 
i den enskilda viljan sjelf, såsom mäktig af den frihet, som af 
gudomligheten blifvit satt i menniskans väsende, hvarför ock 
detta aflägsnande måste förutsättas såsom yttring af hennes 
frihet, nämligen att hon gör sig sjelf till centrum; och hela 
menniskans historia är en historia om förloppet af detta affall 
från Gud, och historiens mål är att framställa hennes åter- 
vändande till Gud, hvarför äfven försoning är dess grund- 
begrepp. Detta begrepp har ock alltid föresväfvat filosoferna; 
de ha sökt att göra sig reda derför; hvarför ock, oaktadt alla 
skiljaktigheter i förklaringen af denna mensklighetens gåta, 
driften att filosofera dock i sin innersta rot är religiös. — 
Deraf andeverldens hemlighet, att den innersta förbindelse exi- 
sterar blott mellan fria varelser, mellan sådana som ock kunde 
vara osams. Hvad förtjenst eger väl en annan enighet? 

Historiens hufvudidé, enligt Schelling, — för att nu der- 
till återkomma — är denna: att de skapade intelligenserna, just 
genom den i dem satta friheten, ega en möjlighet till osämja 
med Gud. Han har i dem liksom satt sig emot sig sjelf, der- 
för kunna de komma i strid med honom; och just emedan 



110 MENNISKANS 'HISTORIA. 

den fria sämjan är verldens högsta vilkor, kan den ej finnas 
utan möjligbeten af en osämja; eller, för att uttrycka saken 
med andra ord, skapelsen, denna Guds tanke, kan fattas såsom 
skapande medvetande, bvadan äfven hos det skapade finnes en 
deriverad skaparförmåga, af hvilken den fenomena verlden är 
produkten, således i och med detsamma af ett intelligensernas 
affall från Gud. Men dermed är ock historiens problem gifvet: 
det är dei; process, b varigenom intelligensen efter detta affall 
återgår till Gud, eller den process, hvarigenom, efter den fria 
osämjan, den fria sämjan uppkommer; det är således menniskans 
affall ocb återvändande till Gud. Religionen säger, att denna 
omvändelses . epok är utmärkt genom Guds uppenbarelse i men- 
niskan, hvilken ock • kan betraktas såsom menniskans uppen- 
barelse i Gud; båda sidorna äro nödvändiga. Denna försoning 
är nämligen å ena sidan en, gudomlig akt, hvarigenom det 
gudomliga framträdt i menskligheten, och å andra sidan en 
mensklig akt, menniskans återvändande i Gud, hvilket måste 
ske genom sjelfva friheten. Men för att betrakta sig i detta 
återgående, måste friheten betrakta sig i sin högsta gestalt; 
denna åter är. blott Gud och i Gud, således måste här den 
ändliga intelligensens handling vara en handling af absolut fri- 
het och höja sig till absolut frihet, och detta är alltså tillika 
en Guds akt inom menniskan sjelf. Det är både religion och 
filosofi såsom identiska; och endast en ny födelse är det euda 
adeqvata begreppet af denna försoning. Ty är menniskan så- 
som, naturväsen underkastad en nödvändig naturlag, så är denna 
nya födelse det, som emanciperar henne från naturens makt, 
filosofiens högsta problem således desamma som religionens. 
Om nu så är, att dessa religionens problem äro lösta på för- 
hand, så kunde man frukta, att filosofien kommer på efter- 
kälken. Men just detta är dess egentliga bestämmelse. — Om 
uppenbarelsen redan bestått i 20Ö0 år, utan att filosofien der- 
med hunnit längre, så lärer väl ännu en god tid återstå innan 
tanken kommer till reda med densamma, och det är således i 
sin ordning, att de apparenta överensstämmelser, som nu finnas 
mellan religion och filosofi, ej blifva de sista; tvärt oin bör 
det motsägande mellan bägge allt grundligare utvecklas, och 
just detta är medlet till slutlig grundlig öfverensstämmelse. 



TRETTONDE FÖRELÄSNINGEN. 111 



TRETTONDE FORELÄSNINGEN. 



Filosofiens närmaste bemödande efter Scbelling var, ej att 
komma till, utan att komma ur det absoluta; oeh vårt när- 
maste bemödande blir att uppvisa vissa riktningar i detta af- 
seende, härledande sig från inbillningskraftens och känslans 
sträfvande att fylla' det djup, hvari tanken genom Schelling 
hade störtat sig sjelf. Det efter utseendet alldeles obestämda 
i detta djup var för känslan någonting särdeles lockande, och 
det är ej utan, att Schelling sjelf gifvit anledning till dessa 
riktningar. Den idealismens transformation, hvarigenom den 
kom in i identitetsfilosofien, hade skett 'derigenom, att denna 
filosofi, jämte tankens subjektiva och medvetna verklighet så- 
som intelligens, i sig äfven upptog tanken såsom objektivt 
verksam, ehuru i denna verksamhet medvetslös, i naturen, och 
delade sålunda tanken i den medvetslösa och den medvetande. 
Då nu det absoluta var enheten af båda dessa sidor, blef det- 
samma en genomträngning af förnuftets medvetslösa och med- 
vetna verksamhet, och Schelling sjelf förklarade derför organen 
för all filosofi vara den intellektuela åskådningen, hvilken han 
sade vara densamma som. den ästetisha. Uti den gestalt, han 
gaf idealismen, framstår det ästetiska såsom högsta enhet af 
båda' sidorna eller af motsatsen mellan frihet och nödvändighet. 
Detta öfverensstämde med snillets beskaffenhet och verksamhet 
såsom enhet af begrepp och omedveten natur, hvarför ock 
snillet mer är lycka än förtjenst; ett förhållande, h vilket också 
utgör grunden till den verkan, som betraktandet af ett konst- 
verk medförér, nämligen känslan af en inre harmoni och lycka, 
i ty att konstprodukten i sin ändlighet tillika är en förnim- 
melse af det absoluta och dermed har sitt ändamål uti sig 
sjelf, och just uttrycket af det sig sjelft bestämmande är det, 
som åstadkommer intryck på åskådaren. Som nu Schelling 
framstälde det absoluta såsom enhet af subjekt och objekt, så 
existerar ock, enligt hans åsigt, denna enhet i sin högsta po- 
tens i konstverket. — Således, i stället för att Fichte prokla- 
merat såsom suveränt det moraliska Jaget, hvilande på förtjenst 
och bemödande, proklamerades nu, efter Schelling, det genialiska 
Jaget, hvilket egde såsom en naturgåfva och lycka den enhet 



112 MENNTSKANS HISTORIA. 

och harmoni, som det moraliska blott i en oändlig tid skulle 
kunna eftersträfva. Snillet hade ej förr haft sitt rike inom 
sig. Det hade, utan reflexion på sig sjelft, arbetat med sin 
inre och yttre verld, och ur detta stränga arbete voro dess 
bästa produkter framgångna. Nu proklamerades dess makt, och 
dess födslosmärta undanröjdes; och det ästetiska Jaget tog 
både natur och ande såsom sin egendom i besittning. Men 
då detta ästetiska Jag förfor utan hejd af begreppets sträng- 
het och konseqvens, förlorade det sig i obestämdhet; kunde 
dessutom ej sjelf producera någonting, men förstack sig dcr- 
emot bakom alla möjliga former, förmenande i dessa igenkänna 
sig sjelft. Väl var snillet förut i naturen hemmastadt, da det 
deri eger sin egen dunkla grund; men det sköna och rörande, 
som det ur naturen hemtat och framstält, hade varit liksom 
de blickar, hvilka det ur denna sin fångenskap kastat in i andens 
verld; naturen hade alltid varit liksom idéernas vagga, hvaruti 
de fostrats till medveten existens. Att en ändamålsenlighet 
herskar i naturen, är menniskans egen synpunkt, som veten- 
skapen blott vill förklara. Men att komma åt ideen på denna 
väg, är ej möjligt utan strängt arbete. I följd af Schellings 
lära åter behöfdes ej mer denna kamp ; filosofien hade upprest 
snillets tron, h vilken det blott behöfde taga i besittning för 
att från dess höjd i fogelperspektiv betrakta verlden; ideen hade 
blifvit gifven gratis, naturen var ett uttryck af intelligensens 
blott medvetslösa verksamhet, d. v. s. en symbol af ideen, 
h varför den under denna synpunkt togs i besittning och be- 
handlades. Härvid kom onekligen mycken innerlig poesi för 
en dag; men å andra sidan kunde detta ästetiska producerande 
ej undgå att finna, huru lätt saken var, huru lätt det föll sig 
att spekulera med dessa symboler af tankar, med känslans ut- 
gjutelser och inbillningens hugskott» Deraf uppstod en af den 
nyare poesiens hufvudsynder, detta löpande utan ordning och 
harmoni, ett begagnande af naturen på tillfälligt sätt, de långa 
allegorierna utan ända, af hvilka man blef lika klok som förut; 
en poesi, i hvilken allegori och bild, som förut varit bisak 
blott, gjordes till hiifvudsak, och hvilken, rubricerande sig efter 
vissa naturföremål, bakom dessa såg, Gud vet hvad för allt: 
moln, blommor o. s. v.; — allting blef liknelse. 

Sammalunda gick det inom andens verld, der historiens 
poetiska begrepp genom den Schellingska åsigten kan sägas 
vara upptäckt: historien bl«f sjelf en manifestation, i olika 
former, af det absoluta; detta gaf en hög plats åt densamma. 



TRETTONDE FÖRELÄSNINGEN. 113 

Man hade i ästetiska betraktelser af historien fästat sig vid de 
gamle såsom mönster. Emot denna antiqvitet hade en protest 
uppstått genom den naturuppenbarelse, som i 18:de århundradet 
framträdt. Man hade derigenom blifvit uppmärksam på poesien, 
ej blott såsom imitation af natur och antik, utan såsom en 
lycka, en uaturgåfva. Så hade Herder riktat blicken på folk- 
" poesien. Men mera var ej gjordt. Nu deremot blef poesien 
ett verldsväsen, som uttryckte sig i historiens alla former, och 
uppgiften blef att i h varje dess gestalt upptäcka den; den 
ästetiska åskådningen fann sig hemmastadd i hela historien; alla 
dess föreställningssätt, synnerligen de mytologiska, blefvo 
flyttade långt närmare denna åskådning, den kände igen sig 
sjelf deruti, och en förtjenst dervid var onekligen, att den äste- 
tiska substansen i historien upptäcktes och erkändes. I)e 
gamla barriererna nedstörtades, ett liberalare, på individualiteten 
gående erkännande af allt poetiskt följde, och detta upptogs 
med glädje af det ästetiska sinnet. En följd deraf blef, att 
den literära kritiken vände sig med ny ifver till poesiens hi- 
storia. Antiken blef ej mera det ensamt klassiska mönstret, 
utan äfven kristendomen inträdde i sin rätt, och den moderna 
romanticismen uppstod, som med förkärlek gick tillbaka till 
sina äldre mönster, då kyrkan och de med densamma i samman- 
hang stående ämnen behandlades i sköna poetiska former. 
Detta imiterades. Bakom denna nyromanticism och hela dess 
verldsåskådning låg emellertid alltid en viss brist, den nämligen, 
att den tro på det skönas herravälde och suveränitet, som så- 
lunda gjort sig gällande, låg utom poesien sjelf. Teorien 
hade byggt tronen, h varför det sedan visserligen blef lättare 
att poetisera öfver de gifna formerna af natur och ande, men 
någon egen poesi var dermed ingalunda gifven. Häraf följde, 
att ehuru denna tendens visade sig häftigt polemisk, för att 
undanrödja de barrierer, som stängde den från uteslutande herra- 
välde, så uppstod, sedan dessa voro bortskaffade, en viss för- 
lägenhet: man visste ej, hvad man skulle sätta upp på den af 
teorien resta tronen, och sålunda stannade det vid allegori- 
serande af naturen och uppkok på det gamla; någon bestämd 
produktivitet eller eget väsen hade denna poesi ej synnerligen 
att uppvisa. På den poetiska tronen läste romanticismen fast 
sitt genialiska Jag, h vilket slutade med att förklara sig böra 
sitta der, derför att det satt der. 

Geijer: Menniskans historia. o 



114 MENN1SKANS HISTORIA. 

Romanticismen var blott en yttring af ett tänkesätt, som 
visade sig under många former. Restaurations-politiken är en 
annan yttring deraf. I den franska revolutionen hade friheten 
jagat efter sitt eget begrepp, emedan hon fattade sig såsom 
blott yttre, och hon uttömde sig derför ock i försöket af ett 
verldsvälde, men återkastades dervid på sig sjelf: en reträtt, 
vid hvilken det blef frågan om att organisera sig sjelf; men då 
friheten härvid ej kunde utveckla en lefvande form, måste hon, 
liksom poesien, taga sin tillflykt till gamla former, — och just 
detta var restaurations-politiken. — Men utom denna yttring 
finna vi, jämte den ästetiska, äfven den pietistiska. Väl hade 
det ästetiska blifvit proklameradt såsom sjelfva det religiösa, 
och derigenom uppstått en dyrkan af konstnärerna såsom ett 
slags religiösa profeter. Konstens heroer blefvo på detta sätt 
behandlade såsom mensklighetens helgon. Men denna genialitet 
var dock indifferent för moralen, på hvilken den såg ned, så- 
som sjelf varande i besittning af det högre: en åsigt, som, 
ehuru den till och med förekommer i Schellings första skrifter, 
dock är förklarlig af polemiken med Fichte x som velat stänga 
allt inom moralen. — Då denna religiösa betraktelse emeller- 
tid fann, att den ej kunde stanna endast inom poesien, så 
slog den sig äfven på religionen; men alldenstund det absoluta 
blott var till för känslan, uppkom härigenom den andra ten- 
densen ur Schellingianismen: om den första var modern roman- 
ticism, så blef denna senare modern pietism, skild från den 
äldre, som var vida mer grundlig. Pietismen hade efter refor- 
mationen gjort epok derigenom, att den i stället för det blott 
historiskt dogmatiska vetandet, hvartill teologien urartat, åter 
gaf betydelse åt det praktiskt kristliga sinnelaget såsom det 
högsta. Men detta inträffade på en tid, då känslan ej ännu 
brutit med tanken, h varför också den äldre pietismen alltid 
antog, att känslans föremål äfven vore tankens, hvilket uttalade 
sig i den teologiska åsigt, att dogmerna, om ock of ver, dock 
ej äro mot förnuftet, utan ega sin grund i ett högre förnuft. 
Härvid exilerade förnuftet således ej, utan hade fri talan, och 
den äldre pietismen var derigenom långt mera substantiel. Den 
moderna pietismen åter förklarade sig emot förnuftet, förklarade 
filosofien för bankrutt, och att endast känslan vore det ratta; 
det var för densamma gi/vet, att tanken ej kunde komma längre, 
utan känslan proklamerade sin suveränitet. Detta åter är, 
noga taget, blott ett uppträdande af det genialiska Jaget. 
Känslan eger nämligen ingen allmängiltighet; om alltså guds- 



TRETTONDE FÖRELÄSNINGEN. - 115 

fruktan hos någon finnes såsom känsla, så måste detta for 
honom anses vara en utmärkelse i moraliskt afseende: det är 
ej allom gifvet att komma så långt, ej alla hafva af vår Herre 
fått denna förträffliga känsla, — hvilken afvärjde alla tankens 
försök att tränga inom dess gebit: tanken skall ej mera våga 
sig på ett dylikt försök; och just ett sådant afvärjande af all 
tankens och forskningens möda proklamerade den moderna 
pietismen såsom sin vördnad för Gud. Men det är tydligt, 
att detta ej är en vördnadsbetygelse för vår Herre, utan för 
det genialiska Jaget; hvaremot de, som ej äro så väl utrustade 
med hög och gudelig känsla, äro varelser af lägre slag; deraf 
den arrogans, som, trots all skenbar ödmjukhet, finnes hos denna 
åsigt: — så skall det vara, utan bevis, endast i följd af den 
genialiska känslan. 

Allt detta gick Hill en början förträffligt och lät präktigt. 
Den ästetiska betraktelsen sysselsatte sig med sina symboler, 
polemiken mot de gamla formerna var förbi, allt var lugnt. 
Men hela denna härlighet skulle snart taga ett snöpligt slut, 
ty då tanken aldrig kan underlåta att göra sig reda för siu: 
sjelf, måste han snart finna sig otillfredsstäld i detta kaos af 
en otyglad inbillningskraft. Han fann, att ett symboliserande 
hit och dit ej kunde uppfylla hans fordringar; snart blef det 
också klart, att de gamla politiska formerna, de måtte för sin 
tid ha varit aldrig så passande, ej mera dugde under nya och 
olika förhållanden; lika litet kunde tanken gifva bort sig sjelf 
eller liksom hugga bort sin egen rot. Det så kallade positiva 
bröt sönder sig i det negativa, och detta negativa var ej något 
yttre, utan en innerlig negation, en det positivas egen sjelf- 
förstörelse. Detta visade sig snart i poesien. Den nya skolan, 
roman ticism en, hade knappt proklamerat sin egen lycka och 
sin försoning med Gud och mcnniskor, förr än den snart fick 
helt annat mål i munnen och hade blott sin egen olycka att 
förkunna; den apparenta enheten visade sig sålunda vid närmare 
påseende blott vara en inre oenighet. Så bröt t. ex. Byron 
ut ur den romantiska lyckan, och han tog med sig hela verlden, 
ty hans synpunkt var en sann. Så kunde det, som sagdt är, 
inom den politiska verlden ej döljas, att de gamla formerna, 
hvilka varit nödvändiga för sin tid, voro tillfälliga för den när- 
varande; sammalunda inom kort i den teologiska verlden, ty 
äfven der måste förnuftet uppträda mot känslans sjelfförnöjda 
hvilande i sig sjelf. Allt detta visade sålunda känsloenhetens 
inre motsats, hvilken förstörde sig sjelf genom en oundviklig 



116 MENNISKANS HISTORIA. 

process. Dermed ändrade sig ock sjelfva tendensen inom det 
ästetiska gebitet. Roman ticis men hade förut varit liberal och 
tolerant, hade med glädje erkänt individualiteten, så långt den 
kunde (ty fullständigt kan individualiteten ej fattas utan med 
begreppet, som utgör dess egen innersta sanning). Nu äudrade 
den åsigt; opponerande sig mot allt vidare framåtgående såsom 
ett syndafall, bief den intolerant, emedan den ej ville byta om 
plats, utan sitta qvar på sin tron, hvilken likväl numera ej 
hade sitt ställe på förnöjdhetens sida. Likaså i politiken: man 
fann, att den poetiska uppfattningen af medeltiden, som i syn- 
nerhet spökat i romanticismen, hade hvarkeu praktisk eller 
filosofisk grund. Så ock i teologien, som nu gick öfver till 
ensidig rationalism och blef fiendtlig mot all känsla. — Om 
det sålunda visade sig, att nämda negation, just då man trodde 
sig ha den väl borta, slog ut ur sjelfva enheten, så är detta 
blott en expression af intelligensens egen natur; och den filosof, 
som framstälde detta negativa såsom för anden lika väsentligt, 
ja väsentligare än det positiva, alldenstund det uttrycker 
andens fortgående sjelf-realisation såsom ande, var Hegel. Man 
kan ej fordra af oss en framställning af hans system, hvilken 
dels ej hör till vårt ämne, dels måhända skulle öfverstiga vår 
förmåga. Hvad vi här åsyfta, är att visa vägen till den stånd- 
punkt, h varifrån systemet kan fattas, och vi upprepa, att ingen 
framställning gör till fyllest att begripa ett system; — hvilket 
ock må vara vår ursäkt. 



FJORTONDE FÖRELÄSNINGEN. 



De försök att sätta sig i besittning af Schellings enhet, 
hvilka vi omtalat, medförde blott den erfarenhet, att de bröto 
sig mot nya motsatser. Skälet dertill var, att Schelling hade 
karakteriserat denna enhet såsom varande höjd så väl öfver 
alla andra motsatser som öfver sin egen, hvarför ock hvarje 
försök att utveckla och återförena dessa motsägande bestäm- 
ningar inom enheten, då det ej var åtföljdt af ett grundligt 
eruerande af enhetens verkliga beskaffenhet, nödvändigt skulle 
slå ut i nya motsatser. Dessa förhastade försök voro nämligen 
sådana, i hvilka enheten uppfattades genom inbilluingskraft och 
känsla, och deras betraktande må tillika tjeua såsom ett exempel, 



FJORTONDE FÖRELÄSNINGEN, 117 

huru inbillningskraften och känslan, när de göras till organ 
för nyssnämda uppfattning, förhålla sig. — Det var, sade vi, 
i känslan, som den från Schelling utgående idealismen ansåg 
det absoluta vara omedelbart gifvet, och endast känslan för- 
menades kunna tränga till djupet af detta mysterium. Denna 
all-enhetskänsla af det obetingade är i sjelfva verket den poetiska 
känslan, ehuru här privilegierad att vara det enda organ för 
uppfattningen af det absoluta. Såsom sådan skulle hon natur- 
ligen i första rummet vara en känsla af lycka; hon fann- sig 
hemmastadd i hela verlden: deraf hennes tolerans; hon lät alla 
former gälla; hon fann i naturen blott symboler af anden; och 
att den förra är uttryck af den senares enhet och makt, fram- 
stod för henne på ett nytt poetiskt sätt. Likaledes var denna 
äsigt befryndad med alla historiska former, synnerligen dem, i 
h vilka medvetandet af ett högre visar sig: man uppfattade med 
förkärlek bilderna deraf, särdeles i mytologien; hvarpå vi till 
och med hos oss hafva bevis i deras bemödanden, som sökte 
upplifva den nordiska mytologien, och bland hvilka äfven jag 
varit en. Man såg gerna i dessa myter ett uttryck af men- 
niskans högre sjelfmedvetande. Det var endast mot för- 
ståndets gamla barrierer, som denna känsla visade en pole- 
misk riktning. Men det inadeqvata i denna uppfattning visade 
sig snart af sig sjelft. Känslan är ej någonting till sitt inne- 
håll nödvändigt; derför blef ock den lycka, som ensamt i känslan 
hade sitt stöd, och allt detta härliga väsende på Herrans högra 
hand i hast slut och slog om till en känsla af disharmoni med 
Gud och sig sjelf. I denna disharmoni lag en tillräcklig pro- 
test mot den förra saligheten, en protest, som, om denna salighet 
varit af rätta arten, aldrig hade uppstått. I sjelfva verket 
innefattar känslan så väl det ena som det andra, hvarför ock 
den, som fattar henne såsom enda formen för lycksalighet, alltid 
utsätter sig för ett sådant omslag som det nyssberörda, ty 
känslan låter ej kommendera sig. Detta omslag medförde den 
desperata romanticismen, i hvilken det positiva redan såsom 
känsla vände sig till sin egen negation, hvilket så till vida var 
ett framsteg. Sammaluuda på det politiska gebitet. Det hi- 
storiska betans visserligen innehålla ett tillfredsställande för 
känslan, men äfven här skedde ett dylikt omslag, nämligen i 
afseende på belåtenheten med de historiska formerna, synner- 
ligen de från medeltiden tagna. Afven fantasien delade detta 
allmänna affall: den förstörde sina vackraste former med ett 
slags skadeglädje; och oaktadt den fromma känslan derigenom 




118 MEKKISKAXS HI8T< L. 

blef bitter ofli drog; sig tillbaka inom sig sjelf, så .Tar detta 
flock ett verkligt framsteg: alla dessa former voro afarter af 
idealisim-ii. tv ingen känsla låter proklamera sig såsom allmänt 
giltig skurning eller förmår fritaga sig sjelf från undersökningens 
möda. Dylika asigter ti ro i strid både mot den sanna poesien 
och den sanna religionen; och om den sist nämda idealismen 
var ett upphäfvnnde af alla motsatser och derigenom medförde 
en befrielse frun mödan af deras förenande, så är dock efter 
densamma ett arbete öfrigt, och detta består i att rycka det 
genialiska Jaget ned från sin tron och underkasta detsamma 
det allmängiltiga och nödvändiga begreppets analys, att rådda 
tanken ur detta kaos af inbillningskraft. Dess sjelfforstöring 
nttrveker derför ock blott tankens förhållande till känslan: det 
var det fullrustade begreppet, som framgick ur detta känslans 
kaos, för att ordna det, — i Regels filosofi. ! 

Den Hcgelska filosofiens förhållande till de ur Schellings T 
idealism utvecklade asigter hafva vi ofvanför i korthet antyd t. 
Kedan hos Schclling sjelf återfinnas utan svårighet de anled- 
ningar, h vilka uppkallade det Hegelska systemets protest mot - 
nyss nämda asigter. För att åskådliggöra den absoluta enheten, 
hade Sehelling begagnat bilden af den magnetiska linien med > 
dess häda poler. Dermed sväfvar likväl en viss tvetydighet . 
öfver hans konception af denna enhet, då man ej med säkerhet 
kun inse, om niimda linie för honom eger betydelse af blott 
bild, eller tillika af sjelfva saken; här, tror jag, röjer sig en 
ofullkomlighet i hans egen uppfattning af sin åsigt, och han 
hur med berörda bild exemplifierat den enda differens, han antar, 
nämligen den qvantitativa, hvilken likväl, såsom rent yttre, &r 
inadeqvat. Ifrån denna magnetiska linie eller symbol togo 
sedermera alla identitets-filosofiens missbruk sin utgångspunkt. 
Man förestälde sig det absoluta såsom uppenbarande sig i mot- 
satser, h vilka neutraliserade h varandra i en indifferenspunkt, 
och detta schema användes på allt, utan åtskilnad: så t. ex. 
kunde man vid livar sin pol sätta kyrka och stat, romanticism 
och klassicitct, o. s. v. Detta missbruk, som af "imitåtorum 
servum peens" drofs med det af auktorn sjelf begagnade sche- 
mat, bragte hela systemet i misskredit; man förebrådde det 
att vara en ytlig schematism af inbillningskraften, och om man 
i början intogs genom qvickheten i analogierna, så ledsnade 
dock förståndet snart vid detta oupphörliga upprepande af ett ' 
evigt enahanda, som i sak hjelpte en jämt så långt, som man ; 
hunnit förut. — Om båda ändpunkterna utmärkte motsatserna, ': 






FJORTONDE FÖRELÄSNINGEN. 119 

och indifferens punkten det absoluta, så blef dermed i denna 
punkt det absoluta till för känslan: till och med inbillnings- 
kraften, i sitt bemödande att symbolisera det, hade ingen bild 
derför. Deraf kom det ofta hörda påståendet, att vissheten 
är omedelbar, såsom den visar sig för känslan. Äfven häri 
låg en tvetydighet, som behöfde att utredas. A ena sidan hade 
Schelling visserligen dertill gifvit anledning genom sin lära om 
den intellektuela åskådningen; å andra sidan insmög sig lik- 
väl, i uppfattningen af denna, det missförstånd, att den skulle 
kunna vara så omedelbar, som man trodde. Redan dess egen- 
skap att vara "intellektuel' förutsatte begreppets hela arbete, 
och härutinnan var således en omedelbarhet, som förutsatte 
hela medelbarheten, h varför man med orätt förebrått Schelling, 
att han nyttjat ordet åskådning; äfven Hegeliancrna, de må 
utarbeta sin förmedling, huru de vilja, måste dock erkänna, att 
målet för tanken är deuna totalitet af alla andra tankar. Men 
visserligen är det ett stort misstag att förblanda känslans omedel- 
bara visshet med den intellektuela åskådningen. Detta skedde 
emellertid. Det absoluta fattades såsom en absolut närvaro i 
känslan, det absolut gifna; h vilket likväl dermed var inom 
samma gebit som allt annat gifvet, all annan närvaro, som är, 
men äfven kan icke vara, alldenstund känslans innehåll blott 
existerar för ögonblicket. Oaktadt känslan gör anspråk på 
absolut visshet, är hon dock i sjelfva verket det ovissaste af 
allt, någonting som både kan vara och icke vara. Hon är 
nämligen medvetandet af det närvarande intrycket. Men man 
har så ringa visshet, att denna närvaro innehåller någon sanning, 
att den enda garantien, att den ej är blott illusion, består 
deruti, att äfven andra rnärka densamma. Också är det en 
fördom att tro denna omedelbara visshet vara så omedelbar, 
ty den är i sjelfva verket förmedlad af förnuftet, och hvarje 
bestämning, som jag ger åt den omedelbara känslans objekt, 
innebär alltid tillika en klassifikation, alltså ett användande af 
genus, af begrepp, endast att de relationer af tanken, som der- 
uti innehållas, ske så hastigt, att man ej märker dem. Man 
kunde invända, att härvid vore att skilja mellan den genom 
känslan gifna vissheten om yttre objekt och den om sig sjelf 
och sitt inre, såsom det rätta omedelbara; men dcrigenom 
återkomma samma svårigheter, och tanken kan så litet vara 
növ?— -r^d existensens omedelbara visshet och faktura, att den 
frågar efter grunden till denna existens och i och med 
Vjämraa står öfver denna sjelf: ty sådan är tanken till sin 



■_ / 



120 MENN1SKANS HISTORIA. 

natur, den står till och med öfver sin egen existens såsom 
blott sådan eller såsom faktum. Således för att finna tankens 
visshet får man så litet tänka sig vissheten såsom omedelbar, 
att tanken tvärt om får visshet först i och med detsamma han 
går öfver det omedelbara. Tanken är upphöjd öfver existensen, 
och förgäuglighetcn sjelf skulle ej kunna för honom existera, 
om han ej vore deröfver höjd. 

Men om sålunda tankens fråga efter grund är oafvislig, 
så kan han endast tillfredsställas i det, som är sin egen grund. 
Men denna grund är friheten, som är tankens rot, emedan 
hon också står öfver all existens och utgör det, hvarigenom 
tanken har del i det väsende, som är grund till all existens. 
År nu det omedelbara det reela, positiva, så visar sig tankens 
abstraktion alltid såsom negationen deraf, och just deri är 
tanken i sitt eget element. Då nu detta är förhållandet, så 
följer deraf med nödvändighet, att, i samma mån man uppställer 
det positiva såsom ett omedelbart eller ett för känslan gifvet, 
dess vindikation alltid måste misslyckas; ja redan konceptionen 
af ett yttre såsom yttre är ett utgående utöfver dess omedel- 
barhet. Så fattas t. ex. alla yttre föremål i tid och rum; 
stannar man nu vid det dervid omedelbara, så finnes blott 
ögonblick och ett föremål i rummet; men i detta ögonblick 
och detta enskilda föremål, alltså i det af erfarenheten gifna, 
det bestämda, äro tiden och rummet så litet till, att de ej äro 
tänkbara annorlunda än såsom en oändlighet; men den ha vi 
aldrig sett, den är blott tanke. Men ehuru tid och rum så- 
lunda äro de former, hvari tanken uppfattar föremålen, går 
dock tanken också utom dem och är dervid öfver dem upphöjd; 
ty att man om tid och rum predicerar oändlighet, är blott en 
ofullkomlig konception af detta begrepp, då sjelfva det oänd- 
liga är för tanken absolut närvarande. Dermed är en egen 
begränsning af det oändliga gifven, och detta är tanken om 
evigheten, som är öfver både rum och tid. — Tankens otill- 
fredsstäldhet med existensen, hvarigenom han drifves att söka 
dess grund, hvilken åter endast inom tanken sjelf, som är sin 
egen grund, kan påträffas, — är den negationens makt, som 
blifvit gjord gällande genom Hegelianismen, hvilken dermed 
visat, att endast då kan enheten fattas såsom sin egen mot- 
sats, endast då är tanken till för sig sjelf på ett tillfredsstäl- 
lande sätt, när den är både subjekt och objekt. 

Om vi i Kants system sågo idealismens första fram- 
brytande, såsom absolut sann, men ofullständig genom ett 



FEMTONDE FÖHELÄ8NINGEN. 121 

främmande innehåll, hvilket dock redan, derför att det tankes 
såsom innehåll, sjelft är tanke; om vi sedan sett Fichte utgå 
från sjelf medvetandets identitet med sig sjelft, men tillika att 
denna identitet, emedan den hos honom alltid fann sig behäftad 
med en främmande inskränkning, blott kunde fattas såsom en 
oändlig progress för att upphäfva denna sin negation: om i 
Schellings identitetslära idealism och realism synas vara blott 
olika sidor af samma sak, — dock sa, att dervid alltid lem- 
nades obestämdt, hvilkendera sidan som är högre och väsent- 
ligare: så äro vi med det Hegelska systemet komna in på den 
absoluta idealismens ståndpunkt, hvilkcn ej erkänner någonting 
annat än tanken, och der naturen blott är en abalicnation af 
tanken från sig sjelf, hvilkcn synes falla utom densamma derför, 
att tanken i denna abalienation ej är medvetande, ehuru den 
äfven deri är med. Tankens arbete består, enligt denna åsigt, 
i att bringa sig ur denna abalicnation, d. v. s. att begripa 
naturen och förnuftet samt att i båda begripa sig sjelf: naturens 
och andens filosofi. Före båda dessa delar af filosofiens system 
går likväl logiken, d. v. s. en utveckling af tankens egna be- 
stämningar, hvilka tillika äro naturens lagar, sådana de uti 
den rena tanken såsom sådan göra sig gällande. Logiken hos 
Hegel svarar således mot hvad man förut kallat metafysik, 
såsom läran om det, som är bortom naturen. — Detta är nu 
den tanke, som Hegel söker att i dess rena väsentlighet utveckla. 



FEMTONDE FÖRELÄSNINGEN. 

Det var med en viss förlägenhet, som vi befunno oss midt 
uppe i filosofien; icke så, som skulle detta ej vara förutsedt, 
ty sjelfva vårt ämne innefattar nödvändigt betraktelsen af tan- 
kens högsta problem, följaktligen ock af det sätt, h varpå de 
blifvit uppfattade af olika filosofer. Förlägenheten har sin 
grund i ämnets svårighet. Det finnes visserligen ett sätt att 
undandraga sig denna svårighet, nämligen att inskränka sig 
till en historisk exposition, hvarmedelst man kan så uppehålla 
sig vid det förflutna, att det alltid blir god tid att komma till 
det närvarande. Men vi hafva yttrat vårt misstroende till 
filosofiens historia och framstält den fordran, att filosofien, så- 
som tankens eget arbete, måste komma till verklighet äfven 



v » 



122 MENN1SKANS H1ST0BIA. 

hos den betraktande. Deri ligger, att han ej bakom andra 
kan sticka sig undan, utan hans öfvertygelse måste fram; och 
det är en rättmätig fordran, att den, som utbreder sig kritiskt 
öfver andras tankar, ej må betaga åhörarne tillfället att kriti- 
sera hans egna. Nödvändigheten så väl af sin egen öfver- 
tygelses uttalande som af en sådan kritik bevisas ock af hvad 
vi ansett utgöra filosofiens egen betydelse, nämligen att vara 
en exponent af det allmänna tänkesättet, hvaraf följer, att dess 
problem ej äro någonting för det allmänna tänkesättet obe- 
kant. Lat vara att den, som uttalar ett omdöme, måste resig- 
nera sig till att sjelf blott vara en af denna allmänhet. Det 
kan ej hjelpas. Under allmänna tänkesättet hör likväl hvar 
och en, och skulle så illa vara, att hans tänkesätt är blott 
subjektivt, så får han väl trösta sig ändå. Men så vidt han 
uttalar sin öfvertygelse, är han en qvantitet i det allmänna 
tänkesättet, ej blott en expositionsmaskin af andras. Detta 
nämna vi nu, emedan vi befinna oss midt upp uti den sista 
filosofien och ha att göra med en filosofi, som är i görningen. 
Vi ämna åtminstone ej hålla inne med vårt omdöme, det må 
vara så obetydligt som helst. Vi ha dristat oss att kriticera 
Schelling, hvilket kanske tyckes vara något vågadt; det torde 
då äfven hända, alt vi kunna äfventyra försöket att kriticera 
Hegel; det torde hända att, om ofullständig gestalt och bri- 
stande form kommit Schcllings system till last, deremot det 
system, som ger sig ut för att hafva den absoluta formen, 
kommer att visa sig vara renons på innehåll; det torde hända, 
att den af Schelling uttalade ideeu är af ett sådant djup, att 
Hegelianisraen blott är en episod i den nya bana, som Schelling 
bröt. — Men vår tid är för kort, för att vi längre skulle kunna 
eller vilja uppehålla oss vid företalet. 

Då vi, efter förmåga, sökte angifva anledningarna till ut- 
vecklingen af den Hegelska ståndpunkten, karakteriserade vi 
densamma såsom den absoluta idealismens. Grundtanken i 
Hegels filosofi var att stöta ifrån sig och förkasta hvarje gestalt 
af det absoluta, som kunde kallas omedelbart gifven, sä vida 
nämligen, som man med detta gifna menar det af känslan 
fattade: ett uppfattningssätt af det absoluta, hvilket vi karak- 
teriserat sålunda, att det från absolut belåtenhet slog om till 
lika stor obelåtenbet, vändande sig från känslan af harmoni 
med Gud och hela verlden till en känsla af disharmoni och 
tvedrägt. Detta bevisar, att känslan ej var det adeqvata uttrycket 
för det absoluta, utan att i detta känslans omslag begreppets 



FEMTONDE FÖRELÅSNINGEN. 123 

natur såsom negativitet framträder. Denna känsla af obelåtenhet 
var den skepticism, som uppstod efter den första lycksaligheten 
af att förlora sig i det absoluta, och man kan således säga, 
att denna känsla var ett verkligt framsteg, och att den ledde 
till en högre form af uppfattningen utaf det absoluta. Den 
negativitet, som härmedelst de facto gjort sig gällande mot 
det omedelbart positiva, uppfattade och erkände Hegel såsom 
tankens eget väsende. I följd af denna sin natur kunde tanken, 
enligt hans mening, ej vara belåten med något omedelbart, 
utan måste gå utöfver detta, ty dess innersta väsen är att ga 
öfver all existens, all motsats mellan subjekt och objekt o. s. v. 
Jlller, för att uttrycka mig med andra ord, tankens fråga är 
frågan om grunden till existensen. Derigenom störer han 
känslans slummer på örngåttet af existensen, han vill, att hon 
'skall vakna upp ur denna slummer och se, huru det står till 
i verlden. Men af samma skäl kan tanken sjelf ej heller stanua 
förr än vid grunden till hela existensen, d. v. s. vid sig sjelf. 
såsom det enda öfver existensen och dess tillfällighet höjda, 
nödvändiga eller i och genom sig sjelft varande. Då nu det 
t och genom sig varande (eller "den absoluta formeu"), hvilket 
tillika är för sig sjelft, — ty detta hörer till tankens natur, — 
då, säga vi, det i och genom sig sjelft varande är friheten, så 
är klart, att det just var denna* som sålunda, genom att besinna 
sig på sitt eget väsen, bröt fram ur känslans herravälde. Ar 
nu tanken i, genom och för sig sjelf, så ligger ock all grund 
inom honom sjelf; och posito, att han måste skilja mellan 
existens och grund till existens, så är sådant blott en fantas- 
magori inom honom sjelf. Tanken gör dervid blott sig sjelf 
till sin egen förutsättning, men just derför erkänner han sig 
ej såsom tanke uti denna förutsättning, utan hvad som re vcra 
är grunden, antar formen af resultat, nämligcu den aktuela 
tanken. Det reela åter, som just utgör tankens nyssnämda 
förutsättning, får derigenom i förhållande till densamma bety- 
delsen af en sig för sig sjelf förklarande identitet, hvarvid 
alltså de förutsättningar, som anden kastat utom sig i naturen, 
bli föremål för tanken och hemtas, i och med de faktiskt exi- 
sterande naturobjektens förklaring ur deras grund, åter in uti 
densamma. 

Den absoluta idealismen kan således sägas reducera allt 
till ett tankens commerciura med sig sjelf, ett ömsesidigt gifvande 
och emottagande, hvarvid processen har den betydelsen, att 
allt hvad tanken tillegnat sig, är uågot som den förut bort- 



.-.- — : '"i 



124 MENNISKANS HISTORIA. 

gifvit, endast un förutsättning, som den sätter for sig sjelf och 
sedermera ock för sig sjelf förklarar, hvilket förklarande går 
derhäu, att förutsättningen, som var det oförklarade, mer och 
mer öfvergår till klarhet, tills tanken om objektet blir sitt eget 
objekt, eller den absoluta likheten mellan subjekt och objekt 
inträffar, en identitet mellan båda, som, enligt tankens natur, 
iir i, /Or och genom sig sjelf. Filosofien är således det inom 
sig sjelft förklarade frihetsbegreppet, och dess hufvudproblem 
blir att inom sig sjelf hemta tillbaka sina förutsättningar och 
erkänna dem såsom sina egna. Någonting likartadt hafva vi 
sett redan i Fichtes filosofi, hvars progress består i subjektets 
oupphörliga protest mot det yttre och sträfvande att sätta det- 
samma såsom ett inre, men h varvid Jaget alltid å nyo måste 
ponera en ny gräns, så att intelligensen oupphörligt strä/var 
att upphäfva skilnaden mellan sig och objektet. Den nya 
gestalt, hvari idealismen hos Regel framträder, utmärker sig 
derigenom, att den redan från början fattar intelligensen såsom 
lika väl objekt som subjekt, d. v. s. såsom väsentligen varande 
enhet af subjekt och objekt, hvarigenom den oupphörligt for- 
drade förutsättning, som sättes för tanken, en gång för alla 
är satt inom densamma, och vexlingen sålunda försiggår inom 
tankens egen mekanism, hvilken sätter sig mot sig sjelf såsom 
objekt, återtar detta inom sig sjelf och dermed erkänner det- 
samma för sig sjelf såsom tanke. Denna tankens rörelse fram- 
stälde Hegel i logiken. Den uppstod, enligt hans lära, deri- 
genom, att allt objektivt inom sig hade ett subjektivt moment. 
hvilket visade sig deruti, att hvarje objektivt är ett återgående 
inom sig sjelft. Om nu den yttre naturens karakter är att 
vara objekt, så hade den följaktligen, genom sin nyss nära da 
beskaffenhet, i sig tankens moment, hvilka derför äfven inom 
naturen till en viss grad utvecklade sig, t. ex. genom slägten 
och arter, som ej voro att fatta endast såsom yttre former for 
verkligheten, utan voro inneburna i verkligheten, hvilken således 
var det lefvande, sig sjelft reproducerande begreppet. Tanken, 
betraktad i denna sin abalienation eller såsom yttre objekt, . 
utgjorde föremålet för den andra delen af Hegels filosofi — 
filosofien ö/ver naturen, hvari denna fattas såsom en omedveten 
intelligens, i hvilken den medvetna kan liksom upphemta sig 
sjelf. Den högsta potenscn af tankens utveckling är det sub- 
jektiva, åter uppenbarande sig såsom sådant för medvetandet: 
innehållet af intelligensens egen filosofi. Denna hade nu att 
inom sig och i högre potens iakttaga samma förfarande som 



FEMTONDE FÖRELÄSNINGEN. 125 

förut i afseende på naturen : anden finner sig först försänkt i 
naturen, såsom en produkt af densamma, eller sätter sig, till 
en början, såsom reel, såsom natur, hvari det ideela är försänkt. 

Detta är den förhistoriska perioden; — en historia upp- 
kommer först, när tanken kommit till sig sjelf, men dermed 
går ej så fort. Om den förhistoriska perioden är just ingen- 
ting mer att säga än: "sä har det skett"; förhallandet mellan 
natur och ande är här obestämdt, liksom mellan ondt och godt. 
Detta tillstånd kan af känslan idealiseras och kallas då para- 
disets lugn; men det kan ock, å andra sidan, lika väl kallas 
djuriskhetens tillstånd, alldenstund tanken ej ännu vaknat. 

Men sent omsider kommer tanken till sjelfmedvetenhet; 
historia och historieskrifning, såsom tankens reflexion på sig 
sjelf, börja på samma gåug. Anden fattar sig härvid såsom 
totalitet, — ty Hegel går öfver Fichtes subjektivism, hvarför 
han ock säger sig vara den förste, som fattat tanken såsom 
objektiv, — och hela historien är blott ett spel mellan tanken 
såsom objektiv, d. ä. allmängiltig ocli nödvändig, samt såsom 
subjektiv, d. ä. tillfällig och fri; men i båda formerna måste 
intelligensen känna sig sjelf. Historiens förlopp är nu processen 
mellan båda dessa former, tills den objektiva intelligensen, som 
endast är tankens förutsättning för sig sjelf, behagar flytta in 
i den subjektiva; och detta inflyttande är det enda, som kan 
få namn af gudomlig uppenbarelse. Det procedere, h varigenom 
den först objektiva tanken äfveu sedermera fattar sig såsom 
subjektiv, är då livad som händt i historien; men det ytterli- 
gare förloppet är, att den objektiva tanken ej allenast skall 
inse sig såsom subjektiv, utan bearbetas, tills den blir identisk 
med den subjektiva, tills det hela blir blott ett: intelligensen 
lika med intelligensen, då det yttre kommer att visa sig så- 
som produkt af det inre. Detta är historiens förlopp, i hvil- 
ken den objektiva anden periodvis allt mera subjektiverat sig. 
— Ser man nogare på det hela af detta förlopp, så förefaller 
det, såsom vore dermed den inom sig isolerade tankens process 
reducerad till att leka gömma med sig sjelf, eller dertill, att 
tanken gör vissa förutsättningar för sig sjelf, men blott för att 
i dessa allt mera känna igen sig sjelf, så att det verkliga 
endast är en tanke, som vändt oss ryggen, och tankens process 
består i att ropa: höger om vänd er! Huruvida detta ensamt 
uttömmer betydelsen af tankens hela process, och huruvida den 
ej innehåller något mera, är livad vi sedan skola undersöka. 



126 MBNNISKANS HISTORIA. 

För att nu återvända till Hcgel och hans sätt att betrakta 
historien, så fattar den till medvetande komna tanken sig sjelf, 
att börja med, såsom verklig, och denna verklighet framträder 
omedelbart såsom medfödd natur, så att friheten på denna 
ståndpunkt endast utgör naturens mening om sig sjelf. Uttrycket 
för denna natur är det sköna i den grekiska verlden, der historien 
således begynner. Tankens bestämdhet, då den uppenbarar sig 
såsom natur, är mångfald, hvarför ock den grekiska religionen 
väsentligen är polyteism; tills tanken utarbetat sig i denna 
form och, vändande sig på sig sjelf, upplöser densamma i den 
grekiska filosofien, mot hvilken derför ock de grekiska staterna 
ifrade. Denna tankens riktning på sig sjelf började egentligen 
hos Sokrates, med hvilken det filosofiska subjektet uppträdde. 
Emellertid gick denna subjektiva riktning ej längre än till för- 
störelse af den objektiva, till en abstrakt allmänhet, — det 
romerska verldsväldet. Allt det mångfaldiga i folkreligionerna 
sammanstörtade här inom sig sjclft, och den abstrakta enheten 
förstörde alla individuela gestalter. Detta var dock blott före- 
spelet till den objektiva intelligensens framträdande såsom 
subjektiv, eller, objektive sedt, till en gudomlig uppenbarelse,- 
alldenstund detta framträdande innebar identitet af subjektivt 
och objektivt, — i kristendomen. Men ehuru Hegel fattar 
detta såsom vändpunkten i historien och filosofien och i all- 
mänhet smickrade sig med att fullt ha rättfärdigat och ratio- 
nelt bevisat kristendomen, så hade dock äfven denna uppen- 
barelse sin subjektiva sida: då den var tankens verk, skulle 
fullheten af densamma, såsom gudomlig uppenbarelse fattad, 
allt mera utplånas, i samma mån tanken blef medvetande af, 
att det var hans eget verk. Denna uppenbarelse hade uppträdt 
såsom ett främmande, öfvernaturligt, yttre, hvarför all realitet 
kom på andra sidan i förhållande till medvetandet. Menniskan 
fattade denna realitet ej såsom någonting hörande till hennes 
väsen; således blef den ett yttre för tanken: en auktoritet. 
Denna det gudomligas verksamhet såsom auktoritet öfver det 
vcrldsliga är kristendomens första manifestation, i katolicismen, 
tills det andliga der i satte sig sjelft såsom identiskt med det 
vcrldsliga, så att, i stället för att det andliga skulle upplyfta 
verlden till sig, försoningen mellan båda skedde på motsatt 
sätt, och, i stället för att verlden skulle bli identisk med kyrkan, 
kyrkan blef identisk med verlden, men likväl bibehöll sina 
pretentioner att vara andlig och gudomlig auktoritet; hvilket 
var hierarkien. — Detta kuudc ej i längden bära sig; tanken 



r . ■"» 



FEMTONDE FÖRELÄSNINGEN. 127 

blef småningom medvetande deraf, att den andliga auktoriteten 
i sjelfva verket var han sjelf, satt utom sig, och att den så- 
lnnda blott utgjorde hans egen förutsättning. Då uppkom 
reformationen, som fattade religionen såsom någonting till sitt 
väsen inre, hvilket Hegel anser vara uttryckt i dogmen om 
tron, nämligen i dess gamla betydelse af förtröstan, då den 
således så litet är ett blott förmenande, att den tvärt om är 
den högsta visshet. Men denna visshet, som ej fans i hierar- 
kien, utan först i den ur reformationen framgångna teologien 
blef i sin allmänna och spekulativa form frarastäld, var dock, 
på det sätt som den i denna teologi fattades, ännu behäftad 
med ett yttre, inadeqvat moment: den existerade nämligen, 
enligt protestantismens lära, ej i följd af andens egen sjelf- 
verksamhet, utan i följd af Guds befallning och försäkran. 
Det tredje vore nu att fullständigt förstöra auktoriteten och 
fatta allt, som varit föremål för tro, såsom satt genom tanken 
sjelf, hvilken sålunda skulle komina att hemta sin förutsättning 
endast från sig sjelf, — och derraed lära vi nu vara sysselsatta. 
Se vi på hela detta procederc, så påminner det oss om 
eller framställer i verksamhet det begrepp, som vi angifvit så- 
som medelbegreppet i all filosofi: begreppet af en deriverad 
sjelfständighet. Detta begrepp tycks innehålla en motsägelse, 
nämligen motsägelse mot frihetens egen natur, alldenstund dess 
derivation från ett annat häntyder på en lag och fordran, mot 
hvilken ej det närvarande tillståndet svarar, hvadan ock den 
egentliga friheten är det ideal, hvartill friheten sjelf i sin fak- 
tiska verklighet sträfvar. Jämför man nu den Hegelska åsigten 
med detta medelbegrepp, så befinnes den vara inom detsamma 
innesluten; det faller ut i motsatta moment, d. v. s. är sin 
egen förutsättning, hvilken det åter hemtar inom sig sjelft. 
Vi kunna med afseende på detta medelbegrepp anmärka, att 
det uppenbarar sig på tvänne sätt. Har man sökt göra sig 
reda d erfor, så uppstår insigten om nödvändigheten att i Gud 
förklara det menskliga väsendet, enligt den grundsats, hvilken 
vi redan från början uttryckt såsom filosofiens begynnelse och 
slut, att nämligen menniskan ej blott är genom utan uti Gud. 
Dermed göres förutsättningen till absolut, och allt annat är 
sedermera blott manifestation af detta förutsatta och såsom 
sådant något realt. Men å andra sidan och såsom följd af 
nödvändigheten att fatta sitt väsen i Gud drifves man till den 
insigt, att all grund och allt väsen egentligen är ett, att 
menniskan således, fattad i nyssnämda sin högsta dignitet, 






128 MENNISKANS HISTORIA. 

är ett med Gud, hvadan mot den förra åsigten ställer sig en 
anuan: att i det menskliga väsendet fatta Gud. Denna senare 
åsigt är nu den absoluta idealismens, och hvad vi uttryckt 
dermed, att denna framställer allt såsom varande blott tankens 
commercium med sig sjelf, reducerar sig dertill, att den fattar 
Gud just såsom denna inre process. Då äfven kristendomen 
uttalat Guds och menniskans väsen såsom ett, uppstod på 
detta sätt en skenbar likhet mellan kristendomen och Hegeli- 
anisnien, på h vilken likhet Hegelianerna också yrka, ehuruväl 
den snart visade sig såsom en verklig olikhet, emedan den 
Hegelska åsigten blott bibehöll den ena sidan af saken, eller 
att fatta Gud i menniskan, hvarigenom dess hela problem åter- 
föres till begreppet af den Fichteska progressen. Och då en- 
ligt denna filosofi det menskliga väsendet är en uppenbarelse 
af Gud, men iuadeqvat, och hela historiens progress blott inne- 
bär den objektiva intelligensens subjektiverande, hvarvid den 
subjektiva intelligensen får fatta sig såsom ett försvinnande 
moment i denna process; så följer deraf, att förklaringen af 
medvetandet i allmänhet äfven blir en förklaring af Guds med- 
vetande, så att han först genom de subjektiva intelligenserna 
kommer till medvetande af sig sjelf. För att upphemta filo- 
sofien från den subjektivitet, hvari hon genom känslans prokla- 
merade envälde sjunkit, riktade Hegel sitt bemödande derpå 
att i medvetandet uppvisa det uödvändiga. Men trots all protest 
hos Hegel mot det subjektiva, kan man säga, att hans å^igt 
likväl just derpå fäster allt för stort afseende, på så sätt, att 
han oupphörligen höjer det subjektiva till rang och värdighet 
af det absoluta sjelft. Den Hegelska filosofien gör sålunda 
stora anstalter för att visa, att allt är blott tankens process 
inom sig, men den vill dock med allt detta egentligen endast 
uppvisa det gifnas riktighet och förnuftighet; hvaraf det bekanta 
Hegelska axiomet: "att det verkliga är det förnuftiga, och det. 
förnuftiga det verkliga". Nu skulle väl, enligt Hegel, fram- 
ställningen af historien uppvisa, att denna är subjektets succes- 
siva uppenbarelse; icke dess mindre spelar dock det subjektiva 
der en ganska underordnad rol: "der Weltgeist" är hufvud- 
saken, och den individuela intelligensen befinner sig i ett passivt 
förhållande till denna verlds-ande; ett förhållande, som kan 
påminna om de entusiastiska puritanerna, hvilka väntade på 
den helige andes uppenbarelse, innan de togo något beslut. 
Visserligen skall den historiska utvecklingen visa framträdandet 
af allt bättre, allt renare former utaf andlighet, men dessa 



FEMTONDE FÖRELÄSNINGEN. 129 

blifva egentligen verlds-andens, ej menniskans eget verk. Deraf 
Hegels nära anslutning till den positiva teologien; han tror 
sig ha bevisat treenigheten, tron o. s. v. Samma anslutning 
inom det Hegelska systemet till det närvarande, för att ådaga- 
lägga dess förnuftighet, visar sig äfven i politiken, i afseende 
på hvilken man också gjort Hegel den förebråelsen, att hans 
bemödande endast går ut på att ur filosofiska grunder härleda 
sin stats nuvarande tillstånd, och man har kallat hans arbete 
i statsläran "den preussiska naturrätten", emedan han der filo- 
sofiskt deducerar de preussiska landständerna o. s. v., — ty 
verlds- anden har ej hunnit längre. — Den så kallade venslra 
sidan af Hegelianismen har återgifvit full konseqvens åt sy- 
stemet och gått fram dit det förde, utan att frukta för kon- 
seqvenserna. Det är subjektet, som här tager igen sig, så att 
denna sidas anhängare t. ex. visat, att Gud endast existerar 
hos menniskan, och att all teologi således blott är antropologi. 

Har emellertid problemet den dubbla betydelsen att ej 
blott fatta Gud i menniskan, utan ock menniskan i Gud, så 
torde ock den första framställarens åsigt vara riktig» att Gud 
uppenbarat sig både subjektivt och objektivt, under dubbel 
gestalt, hvars förening till enhet det är filosofiens uppgift att 
finna; och dermed är Schellings framställning rättfärdigad, och 
Hegel visar sig vara en representant blott af den ena sidan, 
den ideela. Det är för öfrigt klart, att om båda de nyssnämda 
sidorna af saken verkligen uttrycka och framställa det samma, 
så skall ock bådadcras enhet kunna uppvisas. Det menskliga 
väsendet kan blott fattas i Gud, och Gud i menniskan. Huru 
förhåller det sig nu med problemet i detta sista afseende? 
Skall det fattas fullständigt, så får det ej uttryckas såsom 
frågan om gudomlighetens närvaro i menniskan, endast sådan 
hon är i det närvarande ögonblicket, utan om dess närvaro i 
den ideala menniskan, menniskan sådan hon är i Gud; och 
problemet innebär sålunda och uttrycker den ideela menniskaus 
födelse i den naturliga, hennes verksamhet i densamma. Ty 
den gudomliga, den i gudomligheten lefvande menniskans verk- 
samhet i den naturliga är den förras födande i den senare. 

Vi hafva sagt, att historiens och religionens problem äro 
ett och det samma, och vi hafva rättfärdigat detta påstående. 
Historien utgör medvetandet af menniskans osämja med Gud 
och af hennes återvändande till honom. Historiens idé är så- 

Geijer: Hfennhkans historia. 9 



130 MENNISKANS HISTORIA. 

ledes försoning: detta är historiens problem och utgör kärnan 
i slugtets så väl som individens historia. 



Och härmed far jag tacka er, m. h., för denna termin. 
Dessa föreläsningars föremål har varit att gifva ett begrep]) 
om det problem, vi ha att lösa, och vi hafva derför frainstält 
de olika sätt, hvarpå det historiskt blifvit uppfattadt. Om vi 
härigenom kunuat gifva ett preliminärt begrepp om saken, 
skall en annan termins framställning söka att visa saken sjelf. 
— Jag må ock nämna ett ord om sättet för dessa föreläsningar, 
såsom någonting mindre vanligt, nämligen det fria, extempo- 
rerade föredraget. Jag har valt detta slags föredrag, dels af 
nödvändighet, emedan tiden ej tillåtit någon skriftlig fram 
ställning, men dels ock ej utan afsigt, emedan ett sådant fram- 
ställningssätt, med alla dess ofullkomligheter, hvilka jag så väl 
som någon erkänner och för hvilka jag begär öfverseende, dock 
äfven har sina egna företräden. Öra nämligen det skriftliga 
föredraget ger saken såsom färdig mera tydlighet, så ger der- 
emot det muutliga en mera klar bild af sökandet, ej blott af 
dettas resultat. Derigenom är detta föredrag egnadt att göra 
sökandet gemensamt för både lärare och lärjunge. Misslyckas 
läraren ej alldeles i sitt bemödande, så väckes på detta sätt 
intresse för saken äfven hos åhöraren. Har jag nu ej helt och 
hållet misslyckats att meddela ett sådant intresse, att åtmin- 
stone framställa sökandet efter sanningen; så kan jag hoppas, 
att dessa föreläsningar ej varit alldeles förgäfves hållna för er, • 
m. h. — För eder uppmärksamhet etc. 



MENNISKANS HISTORIA. 



ANDRA DELEN. 



1 



FÖRSTA FÖRELÄSNINGEN. 



-LVJLine herrar! Med slutet på förra terminens föreläsningar 
kommo vi till en vändpunkt i vår betraktelse, vid hvilken vi 
■ett ögonblick vilja uppehålla oss. Hvad vi hittills sökt prestera, 
har varit en inledning till vårt ämne. Vi gå nu att angripa 
iJetta ämne sjelft och vilja blott än en gång erinra oss, hvad 
■dertill hörcr. Vi hafva framstält, huruledes det problem, som 
sysselsätter oss, blifvit fattadt, utveckladt och till sin lösning 
försökt af de särskilda moderna filosofiska systemen. - Om fram 
ställningen således hittills varit kritisk och analytisk, är det 
nu tid att den blir syntetisk och positiv. Om vi nämligen, 
vid betraktelsen af de olika moderna filosofernas uppfattning 
af det menskliga i historien, förklarat oss i det hela obelålna 
med hvarderas försök att lösa det problem, hvarmed vi få att 
göra; så återstår (och vi känna allt för väl vigten af den fordran, 
vi härmed ställa på oss sjelfva) att angifva hvad vi, i stället, 
för det som vi kriticera och förkasta, sjelfva ha att framställa 
i afsuende på det ämne, som sysselsätter oss. Skulle nu emellertid 
en sådan framställning befinnas vara en philosophia apjylicata, 
så är det klart, att man dermed ej kommer ur fläcken, så vida 
man ej är i besittning af en, för en sjelf åtminstone, tillfreds- 
ställande filosofi. Väl kan man, för att undgå svårigheten af 
nämda fordran, innesluta sig i ett gravitctiskt dunkel, talande 
om allt annat, utom det som göres behof. Men vi äro ej för 
en sådan prokrastiuation af frågan; ej heller för en annan, 
nämligen att så länge sysselsätta sig med andras tankar i saken, 
att man aldrig hinner fram till sina egna; h vilket ock är ett 
sätt att undvika nämda farliga fordran. Ehuru vi framställa 
historien, ja historiens begrepp, ämna vi alltså ändock ej att 
framställa blott sakens historia, ty derigenom kommer man till 
intet resultat, hvilket vore en dålig historia En tredje utväg 
att undvika sjelfva hufvudsaken, denna positiva del, vore den, 
att påstå dessa frågor vara så svåra för menniskan att lösa, 
att hon dermed aldrig kan komma till rätta, hvarför hon ock 



134 MENNISKANS HISTORIA. 2. 

dcrnicd sa litet som möjligt bör sysselsätta sig. Det kunde 
nöjligen gå an att på detta sätt undvika svaret under tider 
a i" lugn, då tron hvilar på sin egen grundval så tryggt, att den 
ej känner ens fläkten af ett tvifvel. Det har funnits en sådan 
tid, och önskligt vore att ha den åter. Skulle deremot tron 
hafva kommit till korta genom tidens utveckling, så är den 
rädlös mot tviflet, sedan den en gåug deraf blifvit störd. Ty 
denna tros förra existens hade sin grund deruti, att åsn förut- 
satte överensstämmelsen mellan sig sjelf och det högsta vetandet. 
Om nu emellertid en skiljaktighet mellan båda yppats, så åter- 
står visserligen, utom bemödandet att på forskningens väg åter 
söka bådas försoning, ännu en tillflykt. Tron är till sin natur 
andlig, ja mcnniskans högsta andliga skatt. Går den förlorad, 
så kan man måhända försöka att kasta bort det andliga och 
grunda hela existensen på det materiela ensamt. Men äfven 
ett sådant försök blir olyckligt i utgången; ja, hvad som ut- 
märker vår tid och som de borde besinna, hvilka demonstrera 
mot deusammas materialistiska riktning, är, att andens oro 
farit in i allt det materiela och dess intressen. Dessa materiela 
intressen hafva sjelfva, genom vetenskapens framgång, blifvit 
sä oroade, att den, som på dem ensamt ville bygga sin exi- 
stens och sina förhoppningar, *snart skulle finna detta fotfäste 
sig undandraget. Resurserna i dessa materiela intressen hafva 
blifvit föroändligade, h varigenom all besittning är vorden osäker; 
ingen vet, om det närvarande skall tills i morgon ega bestånd. 
Ser man alltså nogare på detta skådespel, så visar det, negativt, 
att den oro, som nerskar i andens verld, rörer och agiterar 
hela det menskliga väsendet, så i naturligt och materielt som 
i intelligent och andligt afseende. För en noggrannare betrak- 
telse visar sig denna schism och deraf sig härledande oro, som 
vi nämt, ej blott såsom en schism mellan tro och veta, utan 
den är, såsom man kunde förmoda, dä tron förutsätter vetan- 
det, en schism inom detta sjelft. Skulle man vilja med sär- 
skilda namn beteckna de motsatta riktningar, som härvid visa 
sig, för att genom deras förklaring vinna befrielse från den 
bäfvan, som genomgår tiden, så är det motsatsen emellan tväune 
verlds-åsigter: den filosofiska panteismens och den kristna 
teismens. 

I den högsta intelligenta skärpa, hvari den förra af dessa 
äsigter, eller panteisraen, inom filosofien utvecklat sig, må det 
ej nekas, att han är en farlig fiende, ehuru väl tillika af den 
art, att mall dermed ej kommer till rätta genom att slå dörren 



FÖRSTA FÖRELÄSNINGEN. 135 

till för honom, emedan han ej står utanför, utan finnes inom 
en sjelf, i vetandets egen splittring inom sig. Det är alltså 
långt ifrån, att vi med det nyss sagda skulle vilja framställa 
en tanke, likartad med den profetiska förskräckelse, som ut- 
märker en af de nyare tyska filosoferna — Jacobi — , hvilken 
ej trodde något annat medel finnas för att hålla sig fri från 
de öfriga filosofernas villfarelse och de resultat, till hvilka de 
kommit, än att bortkasta allt vetande och förskansa sig inom 
känsla och tro. En sådan utväg är ej möjlig, ty fienden är, 
som sagdt, dermed redan inne; ingen grundlig insigt kan ute- 
sluta panteismen, dermed kommer man alltid på skam. Han 
är en fiende, ej att af visa med deklamationer, utan att öfver- 
vinna; och detta är filosofiens nuvarande högsta uppgift. Vi 
hafva ingenstädes sett denna uppgift löst på ett tillfredsställande 
sätt. Plvad som i detta ögonblick försiggår i Berlin, sedan 
nämligen der all-enhetslärans egen uppfinnare å nyo tagit till 
orda, veta vi ej. Att hau ej löst den ifrågavarande uppgiften 
i förra stadiet af sin filosofi, är tydligt, ty då hade panteisraens 
utväg eller irrväg blifvit tillstängd, i stället för att nu alla 
filosofiens yngsta idkare på denna väg framstörta utan försyn 
för att kullkasta mensklighetens, om än aldrig så gamla, öfver- 
tygelse. Långt ifrån att detta deras förfarande emellertid må 
anses såsom klandervärdt, är man i sjelfva verket dem snarare 
Jack skyldig derför; ty då filosofiens och religionens överens- 
stämmelse förr, såsom bekant, alltid varit på förhand prokla- 
merad och försäkrad, och detta mest af Hegel sjelf, den skar- 
paste panteisten, så är nu bådas förhållande utsagdt, och 
resultatet af den insigt, man härigenom vunnit, är det, att 
finnes ej en filosofi, som kan besegra panteismen inom honom 
sjelf, så är filosofiens sak förlorad. Ty ej må man inbilla sig, 
att menskligheten åsidosätter sina grundöfvertygelser för någon 
filosofi, det må vara hvilken som helst, utan finner hon den 
senare stridande mot de förra, mot sin sens coramun, så för- 
kastar hon densamma obesedt. Men då inom vetenskapen 
dermed föga vore vunnet, så är der en seger öfver panteismen 
det enda tillfredsställande. Frågan, huruvida vi, jag, är kallad 
att i detta ämne uttala en öfvertygelse, liksom skulle jag inom 
mig njuta af denna seger, innehåller mindre anspråk, än det 
ser ut, ty med tankens verk, under vexlande former och appli- 
kationer, har jag hela mitt lif sysselsatt mig; och för min egen 
tillfredsställelse må det vara mig tillåtet att forska häruti och 
äfven uttala min öfvertygelse. Kritiker skola i alla fall ej fattas. 



136 MENVISKANS HISTORIA. 2. 

Det torde efter denna förklaring vara onödigt att under- 
söka, huruvida vi hafva att göra med filosolien. Vår uppgift 
är att tillse, om i historien någon uppenbarelse af menniskans 
ändamål finnes. Men historien ensam kan ej svara härpå, enar 
hon blott utvecklar det förflutna, då menniskans mål dereraot 
är ett tillkommande. Huru kan nu det tillkommande skönjas 
i det förflutna? Det enda vore, om den del af menskliga ut- 
vecklingens spiral -linic, som ligger i det förflutna, vore sådan, 
att man af fragmentet kunde sluta till det hela. Men sådan 
är ej historien; kunde hon konstrueras, så vore hon ej längre 
historia. Ty allt som är sådant, att det kan konstrueras, är 
ett för tanken hvilande, ett förgånget. Menniskan har en hi- 
storia, just emedan man ej på förhand kan säga, huru hon 
skall bära sig åt. — Och likväl är det en oafvislig tanke, att 
menniskan har ett mål, och slägtet kan ej tänka sig utan ett 
sådant. Uppenbaras dä ej detta i hvad som har skett, det är 
i historien, så vet man ej heller, om det någonsin skall uppen- 
bara sig; ty om allt, hvad som skall ske, äro vi okunniga. 
Hvad som således återstår, är det som bör ske, det som, äfven 
om det ej verkligen sker, likväl såsom moralisk fordran är 
närvarande. Redan häri se vi ett innerligt sammanhang emellan 
historia och filosofi, nämligen genom det moraliska, hvars pro- 
blem historien skall eller bör lösa. Det är moralen, som fram- 
ställer detta problem och som derför utgör en redintegration 
af historien, hvilken för sig blott är ett fragment, som har att 
göra med det förflutna. Men frågan, hvad som är målet, är 
dock ej den enda, genom hvilken historien sammanhänger med 
audra former af tro och vetande; en sådan fråga är äfven den 
om möjligheten af detta måls uppnående; skulle det nämligen 
i afseende derpå visa sig, att menniskau ej af egna krafter kan 
vinna detta mål, så uppstår den frågan: har menniskan någon 
hjelp att påräkna för dess vinnande; understödes hon deruti 
af en högre makt? Detta äter är religionens problem, som 
således med moral och historia är förknippadt. Härmed är nu 
ej blott historiens inflytande på framtiden uppvisadt, utan äfven 
i och mod detsamma dess sammanhang ined moral och religion, 
d. v. s. med filosofien, på hvilken nämligen en bättre definition 
ej kan gifvas än Kants: att den har att svara på frågorna: 
hvad kan jag veta? hvad bör jag göra? hvad skall jag hoppas? 
Det är ock närada sammanhaug mellan historia och filosofi i 
nu angifna betydelse, som gör att hvarje medlem af mensklig- 
heten, om än aldrig så obetydlig, likväl ej tvekar att tillskrifva 



FÖRSTA FÖRELÄSNINGEN. 137 

sig ett oändligt värde; hans och mensklighetens mål äro näm- 
ligen ett, ty det ena följer med det andra, och bada äro samma 
sak. Derför ser man ock, att då i 18:de seklet historien i 
följd af den vidsträcktare föreningen mellan folken autog en 
allmännare karakter och betydelse samt dervid ej blott till sitt 
begrepp af tanken fattades, utan äfven i ord uttalades, så var 
favorit-analogien dervid analogien mellan individen och slägtet; 
enligt den föreställning, att liksom den enskilde har sina ut- 
vecklingsgrader, så skulle detsamma gälla äfven för slägtet. 
Detta uttalades redan af Vico och qvarstod sedan outplånligt, 
äfven hos de för öfrigt till åsigter och ståndpunkt mest mot- 
satta författare; så t. ex. äfven hos Rousseau, som annars nära 
nog förkastar all historia. Han menar nämligen, oaktadt denna 
förkastelse, att alldenstund den olyckliga nödvändigheten af 
utveckling ändock var för handen, måste dervid en dylik ana- 
logi finnas. Den författare åter, som gjorde densamma mera 
populär, var Herder; den var i hans "Ideen" den ledande 
tanken. — Hvad som deremot kan läggas dessa författare till 
last var, att de förbisågo den sanning, att meranämda analogi 
dock ej är saken sjelf; hvaraf följer, att om man vid bestäm- 
mandet af mensklighetens utveckling och dess mål ensamt 
håller sig till individen, man i det hela blir otillfredsstäld och 
ej, efter att hafva beskådat fantasiens tapetmåleri med denna 
analogi, föres in i ämnet sjelft. Ty mensklighetens intelligenta 
utveckling kan dock ej sökas i en sådan fysisk som individens, 
icke heller vill menniskau erkänna sig, såsom den fysiska va- 
relsen, sluta med tillintetgörelsen. Att man gick ifrån denna 
fysiska analogi, var derför en nödvändig följd deraf, att tanken 
inom sig tog problemet till beskådande. Vid lösningen deraf 
blef i all filosofi alltid två vägar möjliga. Den ena uttrycker 
förnuftets fordran af enhet med sig sjelft, hos panteismen, i 
hvilken åsigt. just denna förnufts-enhet undangjort sitt arbete, 
så vidt problemets lösning för densamma var möjlig. Men 
hvad som alltid för den återstår, är ett svar på frågan: huru 
får man tvåan ur ettan? Ty dualiteten är i sjelfva verket lika 
oumbärlig och verklig som identiteten. Huru denna på en 
gång dualitet och identitet skall, enligt min tanke, fattas och 
uppvisas, huru jag löst detta problem, är hvad som nu tillhör 
mig att ådagalägga. 

Låtom oss för detta ändamål kasta en blick på veten- 
skapens historia. Vi skola dervid ej gå längre tillbaka än till 
18:de seklet. Dess vetenskapliga bemödanden visa, att börja 



138 MENMSKANS HISTORIA. 2. 

med, en rivalisation mellan realism och idealism. Men filosofiens 
uppgift är i sjelfva verket ingen annan än att förklara för- 
nuftets öfverensstämmelse med sig sjelft; en sådan harmoni 
söker förnuftet oafbrutct, utan att af några svårigheter lata 
sig afskräckas, och denna uppgift är ock det som utgör filo- 
sofiens intresse, det som drifver densamma framåt, dess lifs- 
princip. Men hvilka material den vid detta sitt sökande ma 
använda, tydligt är dock alltid, att, finnes det jämte det recla 
något ideelt, så är detta senare det förnuftiga, hvarför ock 
sträfvaudet och målet för filosofien måste ligga inom idealismen. 
Ja, detta ideela utgör i sjelfva verket drifkraften ej blott i 
idealismen, utan till och med äfven i materialismen. Den se- 
nare utgör nämligen intet annat än förnuftets bemödande att, 
lill och med med uppoffrande af sin egen personlighet, sitt 
eget sjelf, söka och njuta skymten af en enhet, eller af en 
efter nödvändiga lagar styrd verld; — intet annat än dess 
beslut att, för att fly och befria sig från tillfälligheten, till 
och med kasta sig i nödvändighetens armar. Så vanligt det i 
ett senare tidehvarf varit att förnämt sätta sig öfver det 18:de 
århundradets materialistiska riktning, måste man likväl erkänna, 
att den i sig sjelf ej drefs af en mindre hög och ädel anda 
äti idealismen. Äfven i denna filosofi fans religion, ehuru, 
den slutade med ett resultat, som visade, att lösningen ej stod 
att vinna på den vag, som af densamma valdes. Det är näm- 
ligen naturligt, att förnuftet ej med de materiela tingens yttre 
nödvändighet kunde låta sig nöja, då det dock med allt sitt 
bemödande sökte blott sig sjelft, men ej tingen såsom yttre, 
och att det kände sig höjdt öfver tingen, såsom vilja, följ- 
aktligen ej lydde under en främmande, utan under sin egen lag. 
Ty viljan är det absolut inre, sin egen orsak. Derför tyckte 
sig ock idealismen i densamma hafva fått rätt på sin egen 
princip; hvilket Fichte äfven uttalade. Härvid visade sig lik- 
väl, att åtminstone den Fichteska idealismens uppfattning af 
problemet liknade materialismens deruti, att den undertryckte 
den ena af de motsatta faktorerna och derigenom, men ej genom 
deras förklarande, blef motsatsen qvitt. Detta medförer emeller- 
tid, liksom vid materialismen i motsatt riktning, den svårighet, 
att de motsatta såsom sådana ej försvinna; ty ehuru jaget var 
det enda i egentlig mening verkliga och sålunda egde absolut 
prioritet, så att det objektiva, reduceradt till sitt minimum, 
blott var incitament för subjektet, kunde ändå och trots andens 
oupphörliga sträfvande att, medelst förintande af objektet, 



FÖRSTA FÖEELÄSNINGEN. 139 

realisera sig sjelf, detta objekt eller icke-jaget aldrig fullt för- 
svinna. Här visar sig således blott en ömvändning af materia- 
lismen, som äfvcn, för att komma till rätta med de båda korre- 
laten, sökt att förinta det ena. Det idealistiska framträder ock 
verkligen hos materialismen; dennas sista räddningsaukare ut- 
göres af perfektibilitetsläran, som egentligen är dess tillhörighet. 
Man behöfver, för att komma till insigt häraf, blott betrakta 
denna lära hos den man, som kan kallas materialismens egent- 
lige profet, nämligen Condorcet, h vilken proklamerade denna 
materialismens grundsats med en entusiasm, som kunde kallas 
dödens, och med en värma, som man vid läsandet af hans 
skrifter ej kan undgå att beundra. Men sådana författare läsas 
numera ej af dem, som anse idealismens kärna vara dess ncbulo- 
sitet. Hos Condorcet yttrar sig en moralisk heroism, hvilkcn 
man i allo väl kan jämföra med den, som karakteriserar Fichtc. 
Perfektibilitets-teorien blef slutligen äfven Fichtes räddning och 
enda utväg för att komma till rätta i sitt system, ehuru den 
hos materialismen är långt naturligare och konseqventare än 
hos idealismen, som, huru den än må hafva berömt sig af 
denna teori, dermed egentligen ådagalagt sin egen bankrutt. 
Materialismen började nämligen med ett minimum af andligt 
kapital, men gick ut fråu den tanke, att med tiden kan allt 
vinnas; idealismen åter är redan från början i besittning af 
hela detta andliga kapital, emedan den reducerat motståndet 
mot jaget till ett minimum; men den svårighet, som i afseende 
på denna sista rest af realitet alltid qvarstod, kunde den blott 
derigenom dölja, att den uppstälde målet för intelligensen så- 
som ett oändligt. 

Ar nu den erfarenheten gjord, att de motsatta på ingen- 
dera vägen låta upphäfva sig, och att de båda riktningarna slå 
öfver i hvarandra, livad återstår väl annat än att gå tillbaka 
till en enhet af båda, en sådan enhet, som ur sig kunde ut- 
veckla en mångfald? Mau kan säga, att filosofien genom denna 
all-enhet från sig aflägsnat allt främmande och återkommit till 
sig sjelf såsom sin egen lifsprincip. Visserligen blir principen 
på detta sätt den af oss nyss nämda panteismens; men med- 
gifvandet häraf må i och med detsamma kasta ett ljus på livad 
vi då yttrade, att panteismen ej kan af filosofien undvikas, utan 
måste på sin egen grund af densamma besegras, och att med 
hvarje försök, hvarigenom man vid de frågor angående men- 
niskans högsta angelägenheter, hvilka mest intressera livar och 
en, begynner med att utesluta panteismen, man blott bedrar 



140 MENNISKANS HISTORIA. 2. 

sig sjclf. Panteismcn är nämligen just hemma i förnuftet sjelft; 
deu skulle ej annars, sAsom skett, hafva uttalat sig som sjelfva 
principen i alla hedniska religioner. Kristendomen är just en 
sådan panteismens förklaring, en förklarad hedendom, och detta 
ej så, som skulle den utesluta hedendomen, utan så, att den 
upptagit och, såsom sagdt är, förklarat densamma. — Genom 
ofvannämda all-enhet, till hvilken man gick tillbaka, skulle nu 
de motsatta förändra betydelse, de skulle deltaga i h varandra 
och ej förblifva absolute motsatta, utan naturen ega i sig en 
inre och lefvandc princip, ej vara en död materia, såsom t. ex. 
meningen var hos Fichte. Enheten af de båda motsatta, af 
intelligens och natur, hvilken enligt Schelling var det absolut 
högsta, skulle — detta är karakteristiskt och innefattar fröet 
till vidare utveckling — blott genom de båda motsatta kunna 
uttryckas, således ej genom den ideala faktorn ensam. Duali- 
teten har således i denna första ansats af all-enhetsläran en 
vida mer reel ställning än hos Hegel. Att framställa sin lära 
i båda dessa riktningar var den uppgift, till livars lösning upp- 
finnaren gjort de första djerfva utkasten, ehuru han sedan, 
liksom öfverväldigad af uppgiftens oändlighet, sjönk tillbaka i 
tvstnad. 

■ 

Den revolution inom filosofien, som, med genombrottet af 
idealismens och realismens rivalisation under 18:de» århundradet, 
åstadkoms af Schelling, var likväl allt för- stor och hade på ett 
allt för mångfaldigt sätt visat sitt inflytande inom de olika veten- 
skaperna och inom filosofiens egna särskilda delar, för att ej 
ett bemödande skulle uppstå att på något sätt fylla det djup, 
som genom densamma öppnat sig för betraktelsen. Också vår 
detta djup för känsla och fantasi oemotståndligt lockande: de 
väfde deröfver till en början sitt flor. Denna ästetiskt-imagi- 
nativa riktning är den första och populära verkan af den Schel- 
lingska identitetsläran, som, uppfattad af känsla och fantasi, 
lofvade att försona hela verlden och derför äfven, i uyssnämda 
bearbetning, yttrade sig såsom en reaktion mot det 18:de år- 
hundradets Öfvertygelser. Denna reaktion, hvilken äfven i mina 
första skrifter uttalar sig, var den form, hvari identitetsläran 
hos de flesta imitatörerna uppträdde; den uttalar sig i den nya 
romanticismen, i det lif som restaurationspolitiken äflades atl 
åstadkomma. Det var, som hade den all-enhetskäusla, som 
ligger på djupet hos h varje menniska och utgör känslan af, att 
det gudomliga är inom oss, först nu blifvit för sig sjelf för- 
klarad. Huru mycken ofullkomlighet än denna uppbrusning 



FÖRSTA FÖRELÄSNINGEN. 141 

vittnade om, och ehuru den rlerigenom innebar sitt eget för- 
fall, var dock dess lif och entusiasm ett bevis derpå, att filo- 
sofien nu befann sig inom ett högre gebit än före Kant. 
Också firade den i första hänryckningen sin försoning med hela 
veiidcn; — något för tidigt, vi medgifva det. Filosofien är 
den mest aktiva af alla vetenskaper, och hvad man kan lägga 
denna, känslans och fantasiens filosofi, till last, är, att den allt 
för tidigt slog sig .på latsidan. Den var en riktning, som gick 
ut på att frossa i lycksalighet, i en poetisk lyx. Allt flög 
densamma i mun liksom stekta sparfvar, hvilka den blott hade 
att förtära. Men också tog den derför ett snöpligt slut; ty 
sedan den yttrat sig såsom en reaktion mot de förra åsigterna 
och öfvertygelserna och öfvervunnit dem — den enda kraft- 
effekt, af h vilken den var förmögen — och nu skulle sätta ett 
positivt i deras ställe, befans den vaumäktig och tom på inne- 
håll. Deraf hände sig, att den blef ledsen vid sin lycka och 
derför kastade sig på olyckan, hvadan i stället för de lyckliga 
poetiska optimisterna uppstod ett helt slägte af poetiska pessi- 
mister; den lycksaliga romantiken gick öfver i den desperata, 
hos Byron och den nyare franska skolan. På samma sätt gick 
det ock i politiken. — Ser man på polemikens liflighet, kan 
den lätt bedraga, såsom vore den ett positivt. Men så litet 
var den kapabel att producera ett sådant, att man efter det 
gifnas förstöring fann sig föranlåten att apoteosera de förra 
formerna. Det vore föga angenämt att följa alla de riktningar, 
i hvilka denna ur Schellings lära utvecklade åsigt visade sig. 
Att karakterisera denna ihåliga negativitets bedrifter bakom 
det af densamma förfalskade positiva, hvilket den sköt framför 
sig såsom sina symboler, ehuru de i sjelfva verket voro för 
densamma fullkomligt främmande, är ej mödan värdt. Bakom 
dessa symboler lät den dunstbilden af sitt eget jag framskymta, 
liksom för att peka på dem och dermed antyda den ära, som 
med detsamma vederfors dessa antiqviteter. 

Det nästa steget — som utgör den andra ur Schellin- 
gianismen framgångna tendensen — .var nu att göra allvar af 
denna negativitet, för att låta den förklemade subjektiviteten 
sjunka tillbaka till sitt outsägliga intet och se, om den blaud 
alla känslor, som den hycklat, åtminstone hade en verklig 
qvar, — den af förskräckelse. Ty en förskräcklig sida har 
denna lära deruti, att hon är fieudtlig mot all individualitet: 
tar man henne negativt, är hon ett uppslukande af all existens; 
tar man henne åter positivt, såsom läran om det rena varat, 



142 MENMSKANS HISTORIA. 2. 

sa är detta, såsom sådant, motsatt det individuela varat; fattas 
negativiteten slutligen såsom den ur negationen framgående 
positionen, sa företer detta vardande blott sken och försvinnande 
bubblor. Ty är all-enheten till, så är också den och intet 
annat. — Tanken ensam kunde uthärda densamma, emedan 
han är öfver bädc intet och vara, eller är dem båda; i annat 
fall skulle han ej kunna fatta dem utan att förgås; han är sitt 
eget varda: detta är Regels stora tanke, och uttalandet deraf 
utgör hans förtjenst i filosofien. 

Det kan ej undgå en uppmärksam betraktelse, att duali- 
teten, utan hvilken ingen filosofi kommer ur fläcken, här har 
en helt annan ställning, än som var händelsen hos Schelling. 
Den enhet, denna filosofi proklamerade, var den emellan natur 
och ande, hvilka båda lika mycket manifestera det absoluta 
och endast i sin förening uttrycka detta fullständigt. Nu upp- 
stod deremot den frågan: äro bada af samma dignitet? Och 
svaret kunde ej blifva tvetydigt, då filosofien sjelf flyttat sitt 
problem inom det idealistiska gebitet, inom anden sjelf. Grunden 
nämligen till intelligensen kan ej vara för densamma främmande, 
den borde således stå att finna inom honom sjelf. Detta var 
den slutsats, Hegel utförde. Naturen var alltså endast tankens 
förutsättning för sig sjelf, och om den ej såsom sådan strax 
igenkännes, är den blott en för sig sjelf främmande vorden 
intelligens. Så lättfärdigt detta än vid första påseendet kunde 
tyckas, så betyder dock detta naturens "höger-om vänd er" 
ingenting annat, än andens sjelf-igenkännelse, hos Hegel. Tanken 
är här både sin monad och sitt universum, hvarför ock det 
Ilegelska systemet af efterföljarne karakteriserades såsom tan- 
kens monism. Den Hcgelska filosofien blir sålunda blott en 
tankens monolog, der den, som föreställer den andra personen, 
blott är den förstas egen skuggbild. Men så vidt måste dock 
tanken gå utom sig sjelf nfven här, att det blir en dialog; och 
i sjclfva verket är det ju också klart, att om tanken söker 
enhet med sig sjelf, så kan det sökta ej vara absolut identiskt 
med det sökande jaget sjelft, emedan då intet sökande funues 
eller behöfdes. Men häraf följer, att den högsta motsatsen 
h varken är den emellan jaget och naturen, ej heller mellan ett 
frånvändt jag och ett åtvändt, utan eger sitt rätta uttryck och 
betydelse endast i ett jag, som utgår till ett annat lika verkligt 
jag, till ett du. Ett sådant jag är det fria jaget, hvilket ej 
är möjligt på annat sätt än jämte en tterhet af verkligt lik- 
artade. Först sålunda blir friheten en skapande frihet, som 



FÖRSTA FÖRELÄSNINGEN. 143 

satt sin motbild mot sig sjelf, såsom en lika fri. Detta är 
gudomligheten, som är sitt eget både jag och du, och som i 
siu enhet tillika är sin motbild. Friheten, säger ma», kau 
- endast fattas derigenom, att man har tvänne sjelfständiga prin- 
ciper, ej blott en; och redan till följd häraf skulle man med 
högsta befogenhet kunna anmärka, att ur enheten kommer al- 
drig mångfalden, emedan den sistnämda då skulle blifva blott 
sken. Skulle åter detta ej på logisk ståndpunkt kunna rätt- 
färdigas, så svarar jag, att frihetens sfer är högre än den logiska, 
emedan der alla logiska förhållanden gå in i hvaraudra och 
sålunda upphäfvas, der således t. ex. verkan, såsom fri och ej 
nödvändig, är lika fri orsak som orsaken sjelf. Så är äfven i 
förhållandet emellan accidenser och substansen inom frihetens 
sfer icke fråga om sådana förgängliga personifikationer, som 
■den Hegelska filosofien presterat, utan h varje accidens är lika- 
väl substans som substansen sjelf; de förra äro ej blott ett 
påhänge till den senare, utan, såsom utgörande en dennas 
verkliga åtskiljning af sig sjelf från sig sjelf, äro de i för- 
hållande till densamma en enhet och en dubbelhet på samma 
gåug. I afseende på uppfattningen af detta förhållande kau 
man förebrå alla de föregående systemen, att de hvarken varit 
nog realistiska eller nog idealistiska; analyserar man nämligen 
den idealistiska filosofiens konstruktion, så finner man, att dcr- 
ined går bra, så länge man talar om intelligensen i allmänhet, 
men sä snart man skall göra det väsentliga steget från en in- 
telligens till en annan, eller till begreppet person, hvilket ej 
kan förnimmas utan att ock en annan person med detsamma 
fattas — d. v. s. utan en dupplicitet — , så kommer man ej 
ur fläcken. Ett bevis, huru litet motsatsen mellan natur och 
intelligens är den högsta, kan ock hemtas deraf, att naturens 
kännedom beror på anden sjelf och förutsätter honom. Så t. 
ex., om vi erfara något i naturen, lägga vi alltid ett substan- 
tielt der bakom, hvarigenom det af oss erfarna också af alla 
kan erfaras, och om detta ej inträffar, förklarar man intrycket 
för falskt; hvilket visar, att inan endast med förutsättning af 
en annan intelligeus kan antaga naturen såsom verklig. Denna 
pä en gång enhet och dupplicitet mellan intelligenser är den 
högsta punkt, hvartill filosofien för närvarande hunnit. 

Dan tredje ändtligen af de riktningar, hvilka i den 
Schellingska filosofien ega sitt ursprung, är ännu i görningen 
och i full strid med sig sjelf; den eger sitt uttryck i striden 
mellan högra och venstra sidan inom den Hegelska skolan; 



144 MRNNISKANS HISTORIA. 2. 

b varvid den senare, enligt min tanke med rätta, påstår sig 
ensam utgöra en konseqvent utveckling af Hegels principer. 
För öfrigt äro bada dessa sidor gemensamt i strid mot Schellin- 
gianismen, sådan den varit framstäld innan Schelling sjelf å 
nyo uppträdt till sin läras försvar och till utveckling af hvad 
han dervid åtgjort under sin langa tystnad. Hvad detta emeller- 
tid varit, veta vi ej, utan äro i det afseendet lemnade åt våra 
egna tankar. 



ANDRA FÖRELÄSNINGEN. 



Alan kan dela de filosofiska systemen i dogmatiska och 
kritiska. Insigten om denna skilnad uppkom först eller blef 
först upptagen och erkänd inom den moderna lilosofien och 
sedan kritieismen af Kant utvecklats; men i och för Mig går 
den mycket längre tillbaka. Dogmatismen är den filosofi, som 
i afseende på menniskans högsta kunskap söker svar blott på 
frågan: hvad? utan att dermed förbinda frågan: huru? hvilken 
dock är lika vigtig, ty det gäller här vetandet, och i sjelf v a 
verket kan ingendera utan den andra besvaras. Men en sådan 
återblick på intelligensens egen natur och väsende, som förut- 
sattes för besvarandet af den sistnämda frågan, huru filosofisk 
eller i allmänhet sann kunskap är möjlig, — en sådan åter- 
blick, säga vi, saknades i den äldre filosofien, hvarfor ock 
realiteten för densamma tog gestalten af ett utifrån gifvet. 
Det förnämsta exempel på dogmatismen är skolasticismen, som 
derigenom utmärkte sig, att den antog sina principer ur teolo- 
gien och endast förbehöll sig att utveckla dem och draga 
konseqvenser. Detta är dogmatismens natur, att den tar prin- 
cipen såsom gifven, utan att inse, att äfven dess giltighet 
måste uppvisas ur tankens eget väsen. Den förste kritiske 
filosof är Des Cartes. Den kritiska tendensen hos honom visar 
sig i hans hevristiska metod att tvifla på allt utom tanken 
sjelf; "cogito, ergo sum", är för honom det enda omedelbart 
sanna, och dermed är tanken satt öfver verkligheten, således 



\ 



ANDRA FÖRELÄSNINGKN. 145 

såsom princip, ej sjisom principierad. Till en sådan, härledning 
af verkligheten ur tanken kom det visserligen ej hos Des Cartes, 
men väl uttalades af honom, under form af motsatsen mellan 
tanke och extension, den schism mellan tanke och vara, hvars 
förmedling sedan utgjort den nyare filosoliens problem. Genom 
denna sin början hos Des Cartes och till följd af den tendens, 
som i hans filosoferande är den hcrskande, var den moderna 
filosofien från sin uppkomst analytisk. Men då analys och 
syntes förutsätta hvarandra, finner man likväl inom hvarje af 
den moderna filosofiens perioder tillika en syntetisk spekulation, 
mer eller mindre lyckad, i den mån den analys och kritik, som 
föregått denna spekulation inom samma period, varit mer eller 
mindre fullständig. Inom den Cartesiska perioden framträder 
syntesen på ett grandiost sätt hos Spinoza, hvilken ej var nöjd 
med att förutsätta de båda korrelatens enhet i Gud, utan sökte 
fatta och visa dem såsom attribut af en och samma substans, 
hvarigenom tillika gudomligheten, hvilken hos Des Cartes egent- 
ligen var satt utom problemet och blott fattades såsom en deus 
ex machina, kom inom detsamma. Genom nyssnämda sätt att 
bestämnia den utsträckta och den tänkande verklighetens för- 
hållande till den absoluta substansen uppstår hos Spinoza eu 
identifikation af Gud och universum, sä att Gud biet' substans, 
och do särskilda tingen substnnticla, så vidt som de voro sub- 
stansens modi, bland hvilka menniskan äfven var en. Detta 
är panteismens första gestalt inom den moderna filosofien. — 
Men den syntetiska epoken inom hvarje period af den nyare 
filosofien företer likväl alltid tillika motsatsen mellan det all- 
männa och det enskilda. Ty ehuruväl tanken är det i och för 
sig allmänna, hvilket af Spinoza är uttaladt, om ock ej med 
full klarhet insedt, så är den dock tillika det enskilda, ja sjelfva 
individualiteten, fattad nämligen såsom vilja, ej blott såsom 
tanke. Men då det så förhåller sig, är det af nödvändigheten 
påkalladt, att mot hvarje system, som söker göra tanken gällande 
såsom allmän, uppstår ett motsatt system, som söker göra den- 
samma gällande såsom enskild. Detta omslag från det univer- 
sela skedde genom Leibniz, hvars system representerar indivi- 
dualismen i motsats mot universalismen. lians system är tillika 
högre än Spinozas, och redan i dessa den nyare filosofiens 
preliminära debatter kunna vi i sjelfva verket se bekräftelse pä 
den tanke, som vi förut yttrat, att panteismen måste inom sitt 
eget gebit besegras; detta har Leibniz också gjort, nämligeu 

Geijer: Menniskans historia. 10 



146 MBNNJSKAN8 HISTORIA. S. 

så vid t som panteisraen vid hans tid framträdt. Detta dess 
framträdande, genom Spinozismen, är likväl ej fullständigt; 
och deri kan man finna ett skäl, hvarför monaderna väl fingo 
perceptioncr, men deremot viljan, som är den andra sidan hos 
intelligensen, knappast hos dem förekommer. Det var just 
genom denna ofullstäudighet i bestämmandet af intelligensens 
begrepp, som en ny kriticism blef möjlig oeh nödig. Då näm- 
ligen i Leibniz' system egentligen ingen plats fans för viljan, 
blef deraf en följd, att af ven sjelfva individualiteten vid närmare 
påseende åter försvann ur systemet. Ja, det inre och ideela 
blir i detta system genom nyssnämda brist sä litet det sanna, 
att ett samma system alldeles motsatt försök kunde framträda 
hos Locke, hvilken trodde sig kunna förklara tanken ur sensa- 
tionerna. 

Lockes tilosoli utgör en förberedelse till Kants och inne- 
bär egentligen blott preliminära undersökningar om kunskapen 
och dess möjlighet, hvaremot den lemnar dess högsta problem 
derhän. Sedan emellertid Lockes nyssnämda åsigt om kunskapen 
var gifven, skulle den naturligen konseqvent utarbetas till ma- 
terialism, som företer det syntetiska momentet i denna period: 
ett försök att blott ur den vttre rörelsen förklara hela uni- 
versum. Da nu likväl universum, på detta sätt fattadt, behofde 
en yttre impuls för att börja sin rörelse, så antogs till en 
början Gud såsom en sådan primus motor universi. Snart in- 
sågs likväl, att detta vore en onödig förutsättning, och man 
kunde ej iinna, hvarför det icke skulle gå an att fatta rörelsen 
sjelf såsom det absoluta; universum blef således uppbygdt genom 
i i tt pcrpetuutn mobile. Onekligt är, att då man en gång befann 
sig på den ståndpunkt, vi nämt, så var det fullt konseqvent 
att ej uppehålla sig vid någon frän universum särskild caussa 
motrix, utan sätta denna midt i sjelfva universum, blott såsom 
en rörelsens lag. Detta är den materialistiska panteisraen. 
Men äfven ilen hade sin motsats, hvilken yttrade sig i det till 
medvetande uppgångna begreppet af naturen säsom ett lefvandc 
eller organiskt; ett uppfattningssätt af densamma, livilket ock 
var nödvändigt, sä framt den skulle kunna tänkas hafva rörel- 
sens princip i sig sjelf. Naturforskningen upphörde dermed 
att vara matematisk, den blef fysiologisk. Denna tendens att 
uppfatta naturutvecklingen såsom en lefvandc yttrade sig så 
väl i poesi som filosofi såsom en spiritualiserande materialism, 
hvilken fastade sig vid naturen såsom uttryck af ett evigt lif. 
glädjande sig åt allt individ uelt som i densamma framträdde 



ANDRA FÖRELÄSNINGEN. 147 

och uppenbarade detta lif. Denna åsigt återfinnes synnerligen 
ho8 Tyskarne, och representanter d erfor äro Goethe oeh Herder. 
hvilka i hela sin lifstid aldrig kommo öfver densamma. Men 
äfven denna ståndpunkt kan, då den likväl ser allt ifrån naturens 
synpunkt, ej tillfredsställa menniskan, h vilken, såsom andligt 
väsen, känner sig ega fri vilja. Det var denna brist, som gaf 
anledning till Kants uppträdande, med hvilkens spekulation 
den tredje kritiska riktningen i den moderna filosofien började. 
Hos Kant vände sig tanken, med fullt medvetande om sin 
uppgift, på sig sjelf med den frågan: huru är erfarenheten 
möjlig? Hvilket skulle leda 1. till upptäckandet af tankens for- 
mela lagar, som gälla om allt innehåll; 2. till filosofiens utveck- 
ling såsom ren idealism, så att t. ex. i Fichtes åsigt erkändes, 
att motsatsen mellan form och innehåll låge inom medvetandet, 
och att båda dessa korrelat vore en produkt af detsamma sjelft. 
Den syntetiska epoken under denna period är all-enhets-lärau, 
som är en förandligad Spinozism, så att substansen här äfven 
blir subjekt, d. v. s. vet af sig; och emedan den fattades så. 
att den vet af sig, skulle här först ideen uppstå om en enhet., 
ur hvilkcn båda de motsatta riktningarna — den reela och 
den ideela — bröto ut. Dessa båda riktningar lemnade Schelling 
såsom af hvarandra oafhängiga, i det lian sade, att all-enhets- 
läran blott derigenora, att båda fattades såsom sjelfständiga, 
knnde framställas. Men då detta system redan från början 
stod på idealistisk basis, låg emellertid tydligen deri, att na- 
turen blott var tankens förutsättning. Häraf blef ock en följd r 
att ur samma system en tendens skulle uppstå, som sökte här- 
leda allt ur en tankens monism, så att naturen till sjelfva sitt 
begrepp fattades och utsädes såsom endast varande tankens 
egen förutsättning, hvilkcn han sedan såsom sådan igenkänner 
och med sig identificerar. Det tredje steget i denna syntetiska 
epok återstår att taga. Väl äro försök dertill gjorda, i Ny- 
>Schellingianismen, af dem, som kallat sig lärjungar och arftagare 
af Schellings nya läror. Hvad desse filosofer vilja, är det rätta 
och går ut på att vindicera personligheten. Ur den Hegelska 
universalismen framstår således, med dem, åter fordran af indi- 
vidualiteten såsom absolut. Personligheten är ock dessa 
herrars stridsrop; men så vidt jag kan se, hafva de ej fattat 
problemet för dess finnande och vindicerande riktigt. De vilja 
inom personligheten konstruera filosofien, men inse dervid ej, 
att personligheten icke är blott en, utan lika uödvändigt två, 
och att den högsta motsatsen hvarken är den mellan subjekt 



L4f MKNNISKANS HISTORIA. 2. 

och objekt, ej heller den mellan subjektet och dess negation, 
utan blott mellan subjekt och subjekt. Fattar man ej person- 
ligheten såsom lika ursprunglig dualitet som enhet, så kommer 
man ej ur stället; en enkel personlighet gifves ej. Ett krite- 
rium på den svaga sidan hos alla system är det sätt, hvarpå 
de halva härledt personlighetsbegreppet. Väl äflas man nu 
för tiden att göra den ändliga personligheten identisk med den 
absoluta ; men häraf blir i sjelfva verket följden endast den, att 
bada försvinna. Oeksä utgör d<:tta ej heller det verkliga pro- 
blemet i detta utseende. Det tinnes ingen filosofi, som ur en 
vilja kan konstruera en annan; ty viljans objekt är viljan sjelf, 
nämligen såsom en annan, för sig sjelf och lika sjclfständig 
>om hon sjelf. Oerför kan vilja blott finna vilja, kan blott 
erfara, ej konstruera densamma. Tngen intelligens kan ur sig 
konstruera en annan, ty den ena är lika god som den andra. 
Men ehuru den ena intelligensen ej kan konstruera den andra, 
är likväl den högsta intelligensen enhet mellan fria subjekt*; 
hvilket visar sig genom analys af pcrsonlighetsbegreppet. Hvarje 
filosof, som pa annat sätt än det nu nämda vill fatta detta 
begrepp, kommer dcrvid till korta; ty det ligger väsentligen i 
intelligensens natur att vara enhet och mångfald, sä att flera 
deltaga uti samma tanke. Men till en skapare måste man 
slutligen regrediera; hvarmed det problem, om hvilket vi tala, 
kommer att, säsom det i erfarenheten visar sig, äfven fattas 
som tilosoiiens högsta problem. En aning dcroin kan åtmin- 
stone vara oss gifven. 

Det vore tanken om en intelligens, som producerar en 
annan, — frihetens skapande begrepp, hvarförutan hon ej kan 
förklaras; en vilja, som ur sig sjelf sätter sin motbild såsom 
sjelfständig oeh fri, men likväl ej med sig identisk. Visser- 
ligen är detta förhållande ett mysterium och det högsta my- 
sterium : — religionens princip sä väl som filosofiens. Denna 
det gudomligas födelse ur sig sjelft är Sonen, som var hos 
Gud från evighet och är det. Den kristna religionen begynner 
derför ej med ett abstractum, utan med en enhet, som produ- 
cerar sig sjelf såsom sin motbild, d. v. s. har sin åtskilnad i 
sig sjelf. Dermed är den högsta enheteu ock fri, ty Guds 
tanke har lif och personlighet; det är den skapande tanken 
hos Gud, till skiluad fräu menniskaus tankar; och finnes ej en 
sådan, så är det ej värd t att tala om ett gudomligt. Äfven 
inom mcnsklighetens region är det ädlaste förhållandet det, 
som bestämmes och eger sitt uttryck deraf, att sjelfständiga 



TREDJE FÖRELÄSNINGEN. 914 

tankar finnas hos tvänne personer, och ingen är högre än den, 
som hos en annan kan väcka lefvande tankar. Ingen kan skapa 
dessa tankar, men han kan väcka dem. Annorlunda är det 
med den gudomliga tanken, som är sin egen motbild och tillika 
är enhet. I detta uttalade Ord eller Tanke, denne Gud i Gud, 
äro alla enskilda intelligenser såsom en. De äro der tilf sin 
möjlighet; men då inom denna region, i det eviga, möjlighet 
och verklighet ej äro skilda, så äro de der äfven till sin verk- 
lighet:- — sjelfva saken, sub specic aeternitatis betraktad. Denna 
gudomliga individualitet är således en komplex af oändliga 
individualiteter. 



TREDJE FÖRELÄSNINGEN. 



Vi gå att i denna föreläsning möta en förebråelse, <$om 
kunde oss göras. Vi hafva i vår senaste framställning ofta 
nämt ordet panteism, utan att ännu tydligen och särskildt hafva 
bestämt dess begrepp. Man kunde fordra, detta så mycket 
mera 90m, enligt vår tanke, panteismen är ett nödvändigt mo- 
ment i all filosofi; och om äfven det. begrepp, vi fästa vid denna 
åsigt, redan visat sig i de framställningar, vi hittills gjort af 
densamma, är det likväl skäligt, att vi särskildt bestämma detta 
begrepp, hvarmed vi ock bereda oss tillfälle att sätta vår egen 
princip i klarare dag. Panteismen således är den lära, som 
identificerar skapare och det skapade. Detta är, säger man 
vanligen, den hedniska åsigten, och vi neka oj, att så är. Men 
det finnes en grö fre eller yttre, och en finare eller inre heden • 
dom, och man må ej tro, att den sistnä radas period ännu är 
förbi, fastän vi i historien tala om den hedniska, katolska och 
Lutherska perioden. Den regenererar sig tvärt om ständigt 
med allt större andlig skärpa och kan derför blott af anden 
sjelf öfvervinnas. Vi vilja fästa vår framställning vid begreppet 
af Gud såsom verldens verkmästare. Detta är grunden till det 
teleologiska beviset för Guds existens. Vid detta begrepp och 
detta bevis förekommer, att Gud är den första orsaken, och 
verlden en verkan af honom. Nu ligger i begreppet om hvarje 
verkan begreppet utaf afhängighet, och af absolut afhängighet, 
då frågan är om en verkans absoluta orsak; det vill säga, att 



150 MENNISKANS HI8TORIA. 2. 

verlden, sålunda fattad, blir absolut afliängig af Gud. Meu 
dernied kommer beviset att få en gestalt, i hvilken det upp- 
häfver sig sjelft, ty det säger, att man sluter från verkan till 
orsak; men är verkan absolut dependent och således ofullkom- 
lig, huru kan jag dä derifrän sluta till orsakens fullkomligbet ? 
Det är en falsk slutsats. Ar verlden absolute afhängig af Gud 
och således endast lians verk, så är det tydligen en gratuit 
förutsättning, att han iir fullkomlig, allgod o. s. v., då verkan 
ej har några sådana egenskaper. — Innan denna motsägelse 
vid det teleologiska beviset hann att utveckla sig, hade detta 
bevis emellertid ledt derhän, att man sökte usla ut verkan så 
mycket som möjligt, i tanke att derigenom sätta upp dess 
orsak sä mycket högre. Men också slog det sålunda fattade 
förhållandet mellan båda oin i sin motsats. Skulle nämligen 
det fullkomliga tänkas — och att det borde tänkas, var en 
fordran, gifven i tankens egen natur, — sä var det helt natur- 
ligt, att man skulle falla pä den tanken, att orsakens fullkom- 
lighet äfven skulle återfinnas i sjelfva verkan, hvaraf åter följde, 
att till densamma hörde att vara sin eynm orsak; hvarraed saken 
också blef mycket begripligare, än derigenom att man förlade 
orsaken fjärran bort. Så flyttades verldens princip inom den- 
samma, hvilket innebär en identifikation af Gud och verlden. 
Men egentligen är detta det första, och det resonnement, hvar- 
igenom vi kommit dit, är ett senare. Detta är nu den objek- 
tiva, reela panteismen. Om vi här genast skulle göra en an- 
märkning, så skulle den bestå deri, att hela detta föreställnings- 
sätt ej i sig upptagit, hvad vi kallat medelbegreppet i all filosofi, 
nämligen det af en deriverad sjelfständighet. Måste nämligen 
en sådan också finnas i verkan, så följer, att den första orsaken 
måste vara af den art, att den fattar sin sjelfständighet i sjelfva 
verkan, hvilket uttrycker filosofiens enda sanna enhet och på 
samma gång dualitct. Endast på detta sätt kommer man till 
en ståndpunkt, på hvilken man ej behöfver pruta mellan verlden 
och vår Herre, troende, att hvad man tillägger den ena, bort- 
tages frän den andra; utan från hvilken skapelsen visar sig 
blott såsom Guds eviga utgående för att sätta sig såsom sin 
egen motbild. 

Den andra gestalten af panteism är den subjektiva och 
ideela, hvilken är senare. — Det kan ej undgå uppmärksam- 
heten, att hela det resonnement, vi anfört om orsak och ver- 
kan, ligger inom tanken sjelf; han ensam frågar efter en grund 
för existensen, men är derraed också öfver densamma, alltså 



N 



TREDJE FÖRELÄSNINGEN. 151 

någonting som ej kan annihileras, sitt eget* vardande och intet 
annat. Denna insigt uttrycker den absolut idealistiska stånd- 
punkten, och vi skola göra ett försök att visa, huruledes verlden 
och historien se ut, då de betraktas från- denna monismens 
ståndpunkt. Det hela blir, från densamma sedt, ett skådespel, 
i hvilket tanken är interlokutör ined sig sjelf och utgör sin egen 
motsats, men hvilken han alltid tar inom sig, erkännande deu 
såsom sin egen förutsättning. En sådan tankens förutsättning 
är naturen eller det objektiva, som, så vidt det är för tanken, 
också är inom tanken. Om vi härmed jämföra deu ståndpunkt, 
hvilken vi redan omtalat och kallat den reela hedendomens, 
d. v. s. den, som fattar naturen sjelf såsom det evigt lefvande, 
så är tydligt, att naturen här dereraot blott är tanken, som 
satt sig utom sig sjelf, och detta kan visserligen förklara mycket, 
som ur den andra synpunkten är oförklarligt. Tanken är näm- 
ligen frihet och känner sig derför, enligt ifrågavarande åsigt, 
först såsom arbitrium; hvarför ock den första synpunkt, hvar- 
under han fattar sitt objektiva innehåll, skulle vara såsom 
natur, styrd af kapris, innan han kommit tillbaka till sig sjelf; 
hvilket är hedendoinens lägsta gestalt. Emellertid arbetar sig 
denna ståndpunkt i verldsbetraktelsen allt mer till insigt af 
allmänna naturlagar och slutar med att fatta naturen säsom 
ett af sig sjelf bestämdt; detta är chn högsta form fil* heden- 
dom, för hvilken allt försvinner i nödvändigheten. Med denna 
naturnödvändighet är tanken dock ej nöjd, utan vill hafva och 
finna nödvändigheten såsom sin egen: — den subjektiva epoken, 
hvars grundförutsättning är, att Gud är inom tanken. Detta 
är den betydelse, som tillägges kristendomen af denna åsigt, 
hvilken, ehuru ensidig, dock har mycken sanning uti sig, sä- 
som man inser, då man besinnar, att den som först uttalade 
satsen, att Gud är inom tanken och en inre nödvändighet, var 
vår herre Kristus sjelf; och deri - består hela hans betydelse : 
han var en sådan filosof, som fann detta. — Nu var visserligen 
kristendomen ett yttre faktum; men äfveu detta förklaras på 
den ståndpunkt, hvarmed vi sysselsätta oss, ur tankens utveck- 
lingsordning, enligt hvilken han först fattar sig såsom yttre. 
Denua kristendomens yttre fakticitet förklaras emellertid såsom 
endast en ofullkomlig gestalt af densamma, och om tanken ej 
genast vet, att Kristus är en produkt af honom sjelf, så kommer 
han åtminstone framdeles att lära inse det. Genom hinkens 
nyssnämda uppgående för sig såsom ett yttre, framtn•ä' , meller- 
tid kristendomen såsom en yttre helig verld, nr fen sin- 



152 MRNN18KANS HISTORIA. 2. 

liga; denna heliga verld hade sina representanter i Kristi 
apostlar, och emedan den mångfald, som i dem framstår, for- 
drade sin enhet, blef det nödvändigt, att en af apostlarne skulle 
vara pastor priraavius. Detta blef nu Petrus och hans efter 
trädare. Ordet och sakramenten förblefvo härvid kyrkans egen- 
dom; kunskapen om det heliga var för den oheliga vcrlden 
någonting främmande, som blott af Kristi ståthållare kunde 
rätt förvaltas. Hela denna heliga skatt var sålunda satt under 
administration, och den öfriga verlden hade dcrmed intet att 
skaffa. För öfrigt blef allt det innerliga här satt såsom ett 
yttre, ehuru visserligen säsom sådant beslöjadt med en mantel 
af helighet, pä det menniskan mätte tro på den n lunda admi- 
nistrationen, icke blott med afseende på livad hon skulle veta, 
utan ock med afseende pa hvad hon skulle göra. Sjelfva sam- 
vetet blef ett yttre, som fick sitt uttryck i bikten, hvarvid kyr- 
kan bestämde en penitens o. s. v. Om nu hela denna yttre 
anstalt, i hvilken det heliga hölls -fånget, redan i och för sig 
var en för detsamma inadekvat form, sa skulle den blifva det 
allt mer, i den mån kyrkan besudlade sig med verldsliga in- 
tressen och af sädana regerades. Dermed blef nämligen visser- 
ligen den i kristendomen åsyftade försoningen mellan himmel 
och jord tillvägabragt, men sä, att verlden försonade sig med 
sig sjelf, det heliga med det profana, ej med Gud. Då det 
kommit till denna punkt, skedde den sehock i det menskliga 
väsendet, genom hvilken det drog sig ur dessa yttre former 
för att känna och inse, att det gudomliga är absolut inre: 
hvilket är protestantismen. Det högsta i religionen blef nu- 
mera den inre öfvertygelsen, känsla, tro. Nu är det„ klart, att 
så länge detta inre fattades blott såsom tro, låg deruti ingen 
anledning att icke lemna det faktiska i kristendomen i fred; 
tvärt om ansåg sig tron just i detta faktiska hafva sin grund- 
val, och ordet blef en ny auktoritet i stället för kyrkan, h var- 
med likväl en schism grundades emellan denna yttre och den 
inre auktoriteten, hvilken schism allt mer skulle göra sig gäl- 
lande, i samma mån tron såsom inre fattade sig som identisk 
med sjelfva tanken. Det visade sig då med större och större 
tydlighet, att tron, som först förutsatt sin absoluta öfverens- 
stämmelse med det gudomliga, sådant detta i skriften uttalat 
sig, allt mer skulle om denna öfverensstämmelse räka i tvifvels- 
mål. I sjelfva verket måste det ock erkännas, att hierarkifen 
visserligen var en yttre, men dock alltid en present auktoritet, 
och hvad som uppehöll densamma, var just dess pretention att 



TRBDJK FÖRELÄ8NINGBJJ. 153 

vara Kristi allt jämt fortfarande närvaro i församlingen. Denna 
pretention försvann i protestantismen. Det gudomliga blef 
dervid ej längre ett närvarande, utan ett förflutet faktum; men 
om ett sådant kan alltid allahanda resonneras, ja det kan till 
och med sättas i fråga, huruvida det någonsin existerat. Just 
en dylik tendens är det, som eger sitt uttryck i den absoluta 
idealismen, hvilken utgår från den åsigt, att allt yttre är eu 
tankens egen förutsättning, och just sätter sin triumf i upp- 
visandet deraf, huru tanken åter tar detta yttre inom sig. 
Denna idealism har således ej förnekat nämda kristliga faktum. 
men väl förnekat detsamma såsom ett yttre; det ligger, enligt 
denna åsigt, inom intelligensen sjelf, och det har blott hört 
till tankens utvecklingsprocess, att han en gång satt det såsom 
yttre: Om således den objektiva panteisinen eger sitt uttryck 
deri, att genom densamma naturens princip blef satt inom 
naturen sjelf, eller att naturen blef Gud, sä kan det karakte- 
ristiska för denna nyare panteism betecknas sålunda, att tanken, 
enligt dess yrkande, tar allt ur sig sjclf såsom sina egna förut- 
sättningar eller såsom förberedelsegrader till sin egen insigt 
om sig sjelf; hvadan åsigten slutar med att identifiera Gud 
och mensklighcten. Det är med denna schism, om hvilken vi 
nyss talat, som den närvarande tiden arbetar, och den är så 
mycket djupare, som tankens verkningskrets blifvit allt all- 
männare, så att han är för ingen främmande, utan tränger sig, 
såsom tvifvel, på hvar och en. — Vi hafva förut sagt pante- 
ismen vara ett nödvändigt moment i tankens utvecklingsprocess, 
hvaraf följer, att denna åsigt har sin relativa sanning, och vi 
skola äfven se till, hvilkct arbete den har att uträtta. Detta 
består deruti, att den är en tankens skärseld. hvilken förtärer 
allt det subjektiva och tillfälliga, som vill gifva sig air af att 
vara väsentligt och objektivt. Det är ett moment af tauken 
sjelf, nämligen hans universalitet, som deri gör sig gällande 
mot alla anspråk af den individualitet, den der icke kan åter- 
vinna sig ur eller uthärda det eviga. — Yi sade, att protestan- 
tismen satte religionen såsom något inre eller såsom tro. Denna 
tro kunde vara en verklig, så länge motsatsen mellan tro och 
veta ej kommit till klarhet för medvetandet. Om sedermera, 
just i följd af tankens medvetande af de motsatser, som tillhöra 
dess egen natur, den insigt skulle uppstå, att tanken är både 
sin enhet och sin motsats, så är tydligt, att förnuftet skulle 
finna sig sjelf t liksom suspenderadt, innan det tillika bragt sitt 
innehåll och föremål till vetenskaplig form, ehuru inbillnings- 



154 MENNISKANS HISTORIA. 2. 

kraften under tiden sväfvade uti denna förnuftets egen all- 
enhet, och derigenora dess suveränitet blef proklamerad. Detta 
år den sista tidens fördömliga sjuklighet i känsla och subjek- 
tivitet, detta dimmiga, förkastliga klemande med sig sjelf, som 
sätter sig öfver sjelfva det heliga, emedan det tror sig sjelft 
producera detsamma. Det är detta känslosvärmeri, som biifvit 
ohjelpligt störtadt genom den Hegelska pauteismen, och det 
lider sitt straff med rätta och må genomgå sin skärseld. 

Vårt ämne, ha vi sagt, är en på historien använd filosofi 
För att dermed, i deuna dess egenskap af en applicerad filo- 
sofi, komma till rätta, har det varit nödigt, att vi först sökt 
bemäktiga oss filosofiens begrepp. Sedan detta i det närmast 
föregående skett, så vidt det stått i vår förmåga, gå vi till 
nämda begrepps användning på historien, hvilket skall sk<; 
genom ett närmare bestämmande af dennas eget begrepp, som 
vi derför måste analysera. 

Den vanliga föreställningen om historien — ty derifrån 
måste man utgå — är den, att hon är en berättelse om hvad 
»om sker; föreställningen om förändring innefattas således der- 
uti. Likväl ser man lätt, att denna föreställning ensam vore 
ett inadeqvat uttryck för att bestämma historiens begrepp; ty 
förändring ensamt, utan sammanhang, är tillfällighet, hvilken 
ej ger någon egentlig kunskap. Derför vore ock historien, 
fattad såsom en berättelse om det rent tillfälliga, ingen historia, 
ty det tillfälliga, blott såsom sådant, upphäfver sig sjelft. 
Hvad som fattas såsom r^nt tillfälligt, kan ej erkännas hafva 
existens i annan mening, än att det för oss blott synes till- 
fälligt, ehuru det har en existens för sig. Således måste detta 
begrepp om tillfällighet i historien exilera. Lika klart är vidare, 
att ett nödvändigt förlopp, såsom försiggående i följd af en 
nödvändig förutbestäramelse, ej heller kau ega en historia. I 
och med detsamma nämligen, som jag fattat begreppet om 
förändring, upphör förändringen att vara föränderlig, ty det är 
blott en och samma lag, som deruti eger sitt uttryck. Således 
får man hvarken genom blotta tillfälligheten eller blotta nöd- 
vändigheten ett tillfredsställande begrepp af historia. Det till- 
falliga är det, som kan både vara och icke vara, det blott 
möjliga, som vi neka verklighet och som derpå ej gör anspråk. 
Fatta vi ett tillfälligt såsom verkligt, så lägga vi under dess 
blotta möjlighet någonting, som är mer än tillfälligt, d. v. s. 
en nödvändighet, fastän vi erkänna oss ej strax kunna finna 
den. Närmare begreppet om historia kommer man genom 



\ 



TREDJE FÖRELÄSNINGEN. 155 

begreppet om en möjlighet, som vore sin egen verklighet, 
d. v. s. som i sig hade principen för densamma. Men vid 
noggrannare uppmärksamhet visar det sig lätt, att vi med ett 
sådant begrepp dock ej komma högre än till naturen, h vilken 
ej kan fattas såsom blott möjlighet, utan hvars lefvande begrepp 
inom sig sjelft har sin verklighet. Det är denna tanke om 
naturen, som, utvecklad i sin konseqvens, leder till den objek- 
tiva panteismeu; och nekas kan ej, att denna åsigt har en re- 
lativ sanning, då naturen ej är blott ett konstigt instrument, 
utan har principen för sin verklighet inom sin möjlighet, eller 
inom sig eger en princip, som alltid utvecklar sig till allt hvad 
den kan vara. Det är just till följd af denna rena och konstant 
verksamma princip i naturen, som hvarje förändring inom den 
alltid är samma förändring. Men dermed är ock skälet angifvet, 
hvarför ej heller denna förändring, som linnes i naturen, är 
adeqvat för begreppet historia: denna alltid inom vissa gränser 
sig upprepande möjlighet, som oupphörligt realiserar sig och 
således oupphörligen framställer ett och detsamma, faller i 
sjelfva verket inom nödvändighetens kategori Man drifves så- 
lunda äfven utöfver nyssnämda definition på den förändring, 
med ■ hvilken historien har att göra; och om det utmärkande 
för naturen är, att den i alla sina gestalter synes vinna sitt 
mål, så tyckes den enda utvägen vid bestämmandet af historiens 
begrepp vara, att hon skulle utgöra betraktelsen af en möjlig- 
het, som alltid griper öfver sin verklighet, utan att med någon 
form af densamma vara nöjd. Med begreppet af en sådan 
möjlighet hafva vi kommit inom tankens gebit, fattad såsom 
det i den af honom sjelf satta verkligheten sig alltid motsva- 
rande, men tillika såsom det alltid utöfver verkligheten gående ; 
såsom den verklighet, hvilken alltid tillika är sin G^en möjlighet 
och såsom sådan i sig är något mer än hvad som utgör dess 
verklighet i hvarje moment, d. v. s. såsom ett medvetande, 
hvilket såsom sådant är öfver existensen eller blir öfver vid 
en annihilation af denna. Tanken skulle således vara sitt eget 
ständiga vardande eller möjlighet. Ur denna synpunkt är en 
egen åsigt af historien möjlig, nämligen den, som framträdt i 
den nyaste filosofien eller den ideela panteismeu, enligt hvilken 
tanken är denna eviga, sig sjelf objektiverande möjlighet, men 
som tillika griper öfver all realitet och dermed har uti sig 
döden eller negationen, ej blott såsom i naturen, negativt, utan 
positivt, så att den förstör sina egna skapelser för att objek- 



-^ »■. I 



156 MENNI8KANS HISTORIA. 2. 

ti ve ra sig på ett fullkomligare satt, och döden är sjelfva dess 
energi, som gör, att den går öfver all verklighet. 

Denna åsigt af verlden och historien har sin heroiskt 
moraliska sida uti Stoicismen, hvilken utgör det absoluta veto 
mot det individuela såsom sådant. Endast intelligensen i sin 
renhet är enligt denna åsigt det möjliga och verkliga, ocb 
denna rena intelligens är en oupphörlig energi att vara för 
sig sjelf. Den personifierar sig derför oupphörligen, men dess 
personifikationer äro förgängliga och sönderbrytas af intelli- 
gensen sjelf. Här eger således en oupphörlig process rum, 
men som kastar allt förtlutet såsom skräp bakom sig. I och 
för sig sjelf måste en dylik åsigt, om den finnes i en tid så- 
dan som den närvarande, hvilken har till hufvudsvaghet att 
förguda sig sjelf, vara egnad att göra ett djupt intryck och att 
ega en framtid, emedan den utgör en skärseld för all obehörig 
subjektivitet; den är domen öfver en subjektivitet, som i sin 
skröplighet och förgänglighet velat göra sig odödlig. Men hi*- 
storien sjelf, sedd frän denna synpunkt, faller under kategorien 
nödvändighet. Ser man nämligen närmare till, så får man 
visserligen erkänna, att en sådan åsigt som den, om hvilken 
vi senast talat, ej är utan frihetsbegreppet, såsom begreppet 
om det, som är sin egen lag. A andra sidan är det likväl 
tydligt, att denna åsigt blott negativt fattat friheten, hvilken 
väl är fri frän yttre bestämdhet, men ej en frihet, bestämmande 
sig sjelf till nugot, alldenstund ett sådant något ej finnes; alla 
dessa individer, dessa personifikationer blifva nämligcu blott, 
hvad de alltid varit, försök, som aldrig lyckas. Huru skulle 
också denna frihet eller sig sjelf förverkligande möjlighet kunna 
söka och finna sig sjelf, orn den ej redan förut vore, hvad den 
sökte? Aldrig kau det sätta sig såsom ett sjelf, som aldrig 
är ett sådant. En frihet utan en fri, en vilja utan en viljande 
äro omöjliga, emedan personligheten från början deri saknas. 
A andra sidan: är detta eviga subjekt, hvarför behöfver det 
»öka sig såsom sådant? Denna svårighet kan blott lösas der- 
igenom, att det i visst afseende är, i visst afseendc ej är. Men 
detta reducerar sig till frågan om uppkomstens egen uppkomst, 
eller om tidens och rummets uppkomst ur det tid- och rum- 
lösa eviga. Derigcnom visar sig, att denna panteistiska åsigt 
af historien, med allt det anspråk, den gör på absoluthet, lik- 
väl fattar det eviga såsom i tid och rum existerande; och då 
den ej kan undvara en subjektiv frihet, ledes den till att låta 
denna söka sig sjelf utan att kunna finna sig, emedan tid och 



TREDJE FÖRELÄSNINGEN. 157 

evighet äro iDkoinmcnsurabla och mau derför ur det eviga al- 
drig kommer till det timliga, lika litet som ur det timliga till 
det eviga. 

Är nu en sådan äsigt om ett evigt sig sättande absolut 
otillfredsställande, och fordrar sunda förnuftet, att det absoluta 
verkligen skall vara evigt, så faller, med nyssnämda begrepp 
om det absoluta, äfven begreppet om denna frihet, som evigt 
sätter och manifesterar sig i alltid slocknande former, emedan 
ett sådant begrepp visar sig endast vara följd af en åsigt, som 
antingen aldrig höjt sig till den region, inom hvilken ensam 
det absoluta kan fattas, eller ock sedermera låtit sig under- 
kufvas af ändliga, intet sägande kategorier. Vi ha nämt, att 
den abstrakta idealismen utgår frän förutsättningen af tid och 
rum; af denna förutsättning följer, att nämda idealism oupp- 
hörligen tror sig bevisa, hvad den oupphörligen förutsätter. 
Tiden och rummet äro, enligt Kant, former för all åskådning; 
innerligare fattade, eller såsom det abstrakta och inre rummet 
och tiden, äro de tanken sjelf. Men fattar man tanken blott 
under denna form, sä kommer man ock blott till dess egen 
negation, emedan rummet är det absoluta utom-hvartannat-varat, 
således intet, — tiden det absoluta efter-hvartannat- varat, så 
ledes också intet; h vilket äfven i sjelf va verket är nämda idealisms 
både förutsättning och resultat. Den förklarar sjelf, att det 
rena varat är det rena intet, och i sjelfva verket är Hegels 
vara, med all sin pretention, dock ej annat än det abstrakta 
rummet, liksom det nästa steget, eller blifvandet, är den remi 
tiden. Huru nu af dessu tankens abstrakta former eller af 
tanken iu abstraeto hela universi oändliga rikedom skall utde- 
monstreras, är det stora, oändliga konststycke, som Hegel 
ville åstadkomma genom att taga fram såsom någonting nytt, 
hvad hau alltid förutsatt. Väl utgår han i sin filosofi från 
den abstrakta sats, att tanken är sin egen motsats, hvaraf 
naturligen följer, att det motsatta ock är tanke; men detta 
upplöser sig likväl i intet, både i rummet, som alltid är ett 
annat, och i tiden, der aldrig någonting kan sägas vara när- 
varande, emedan, i och med detsamma det är, det ock är 
borta. Allt försvinner således oupphörligen, och dä systemets 
förutsättning i sjelfva verket består i att såsom någonting nytt 
taga fram det redan gifna, blott att detta förut var doldt lik- 
som bakom ryggen, så leder detta system endast in i en evig 
cirkel. Vara är det första, och likväl säger Hegel, att qva~ 
liteten är det första, hvilket redan innebär någonting obevis- 



168 MENN1SKANS HISTORIA. 2. 

ligt, då qvaliteten är ett inre, ett refererande af tanken till 
sig sjelf, h varemot qvantiteten re vera är det första. Man har 
nyligen sett, huru en tysk professor i ett tal sagt, att de, som 
vilja gä utöfver Hegel — sålunda ock Schelling — , komma 
till intet resultat, ty huru kullslå Hcgels deduktion af qvanti- 
teten ur qvaliteten? Och likväl är förhållandet dem emellan 
just det motsatta af hvad Hegel bestämt. 

Vi sade, att af den abstrakta uppfattning utaf historien, 
som tillhör den ideela panteismen, följer, att hon får en sub- 
jektivitet utan subjekt. Ty ej blott om den eviga subjektivi- 
teten gäller, att den evigt förutsätter ett subjekt, utan det- 
samma eger ock sin tillämpning på hvarje subjekt eller ursprung- 
lig personlighet, hvilken redan dcrför, att den är ande och 
expression af det intelligenta, står upphöjd öfver timlighcten. 
Också fordras blott en samvetsgrann analys eller ett noggrant 
moraliskt omdöme för att inse, att det förhållande, som vi 
tillämpat på det eviga subjektet, gäller om alla subjekt, ej blott 
i den visshet, subjektet har att ej vara underkastadt förgän- 
gelsen, utan äfven i förhållande till de bortgångna subjekten, 
hvilka i sjelfva verket, än i denna dag existera: en sanniug, 
som kan inses, om man blott vill analysera sitt eget medvetande. 
Resultatet af hela det föregående lifvet och verksamheten står 
nämligen qvar, om ock detta föregående såsom ett yttre för- 
svunnit; existerar det nu icke desto mindre såsom ett inre, så 
måtte detta vara ett bevis, att deri ligger dess väsende. Dessa 
förgångna tankar äro det, som. utgör hvarje menniskas egent- 
liga uppfostran. Man lärer sig att förstå sin närvarande verld, 
endast i den mån man är hemmastadd i de dödas tankar, 
hvilka visa sig ega en obestridlig energi just derigenom, att de 
verka på den lefvande tanken. Om ock dessa döda tankar äro 
uppskrifna för tusen år sedan, så begripas de icke allenast, 
utan verka på oss såsom närvarande. Här företer sig således 
en andlig verkan och verklighet — nämligen en intelligensernas 
verksamhet. Men der denna verkan är, der är ock orsaken; 
anden är alltså der och verkar, och han lefver således, ty annars 
kunde han ej verka. Och en sådan verkan är möjlig, äfveu 
utan medvetande derom hos det subjekt, som åstadkommer den. 
Ty menriskan vet blott om, hvad hon ined afsigt gör, men 
hvad hon verkar derigenom, att hon är i sin totalitet, det vet 
hon ej. Häraf inses, att de verkningar, som de döda göra, 
äro af samma slag som de, hvilka de lefvande göra i den högsta 
potens: ty (\et bästa, livar och en gör, är det, som han gör, 



TREDJE FÖRELÄSNINGEN. 159 

derför att han år, ej blott derför att han föresätter sig att i 
ett visst ögonblick vyerka så eller sä. Detta förhållande, som 
är så ögonskenligt, att det fordras en andlig blindhet för att 
ej se det, bevisar odödligheten. Det finnes mycket af det för- 
flutna, som verkar på oss, ej blott det som har namn och rykte, 
som gör buller och bång, utan äfven mycket annat, som kan- 
ske är af ännu större inflytande. Der märkvärdigaste är, när 
allt kommer ikriug, det minst briljanta, det som skett genom 
v.n timmermans son, hvilken de romerske författarne knappt, 
veta nämna; — och det är progressen i historien, att det yttre 
allt mer deruti väncter sig inåt. Lika stora upptäckter, som 
förestå i det tillkommande, lika stora förestå ock i det för- 
flutna. — (Det senaste, som jag här sökt utveckla, är ett upp- 
repande af hvad jag framkastat i sista numret af Litteratur- 
bladet *, en skrift, hvilken jag anser mig hafva någon rätt att 
åberopa och att rekommendera till herrarnes uppmärksamhet 
derför, att der äro utkastade applikationerna af dem bland 
mina senare filosofiska studier, livilkns princip jag här först 
fram stal t.) 

Men af hvad jag nu sagt följer också, att en flerhet af 
subjekt är lika nödvändig som en enhet emellan dem. Den 
oenighet, hvartill deras fria enighet kan urarta, upplöser också 
ingalunda bandet dem emellan eller enheten, utan den fria 
enigheten öfvergår då endast i nödvändighet och tvång. De 
kunna aldrig komma i sär; tvärt, om råka de vid sin succes- 
siva utveckling allt mer i konflikt, och sker ej denna med den 
ursprungliga kärleken och enigheten, så existerar den såsom 
orubbligt tvång och nödvändighet, hvarigenom de allt mera 
kunna sönderslita h varandra. Detta visar bäst och låter hand- 
gripligast känna, att det ej är "der Weltgeist" ensam, som utgör 
det verkliga i historien och i den ideela verlden, utan det är 
ock den lika ursprungliga dubbelheten; enheten utan dubbelhet 
är en blott abstraktion. Då nu icke desto mindre det hela 
nödvändigt måste förläggas inom Gud sjelf, kan problemet ej 
annorlunda fattas än så, att Gud satt sig lika ursprungligt 
såsom sin egen motsats. Endast derigenom, genom en sådan 
åsigt, t öfvervinnes panteismen, som ensidigt fattat antingen det 
objektiva eller äfven det subjektiva, men såsom natur; då lik- 
väl den sanna enheten hvarken är objekt eller subje v /-objekt 
utan subjekt-subjekt. Intelligensen coexisterar ei .1 detta 

* N:r 12 för år iaS9. Utg.s anm. 



160 MENNISKANS HISTORIA. 2. 

objektiva, som är hans egen skapelse i uam sig sjclf, utan med 
en intelligens, lika verklig som han, på en gäng från honom 
skild och med honom ett. All panteism är trångbröstad och 
hjertlös, emedan den tror, att verkligheten hos verkan är något, 
som tages i frän orsaken, sä att plus hos det ena är minus 
hos det andra. Men det är Guds oändliga rikedom, att ingen 
prutmän linnes hos honom, utan tvärt om, ju rikare det mot- 
satta är, desto rikare är ock Gud sjelf. Det är skilnaden 
mellan mekanisk och verklig produktion, att den förra ej eger 
existens utan mästaren och blott pekar på honom; hvaremot 
den gudomliga liberaliteteii består dertfli, att det uppkomna 
är lika fritt och personligt som dess orsak. På detta sätt kan 
man ock förklara, livad Hegel ej förklarat, hnru det ändliga 
och förgängliga skall begripas ur det. oändliga och oförgäng- 
liga; h vilket Hegel förutsätter, dä han refererar tiden till Gud. 
Möjligheten af denna Guds fria produktion kan nämligen för- 
klaras; verkligheten åter måste erfaras, såsom all verklighet eller 
hvarje annan person och dess öden. Frågan är således, huru 
(iet ändliga till sin möjlighet skall tänkas, såsom uppkommet 
ur det eviga. 

Denna tanke kan blott pii ett sätt fattas: just derigeuom, 
att den Guds motbild, som är den skapade intelligenseu, eger 
.sjelfständighet och frihet, är möjligheten till det onda gifven. 
Ej så, att förändring i det gudomliga derigenom skulle upp- 
stå, ty der äro både urbild och motbild ursprungliga och evigt 
sädana de äro. Men denna motbild innehåller potentiå och 
>ub scteruitatis specie all personlighet, han är en verld af 
personlighet. Om således, i följd af personlighetens frihet, 
motbilden hiu aflägsna sig frän urbilden, hvilket följer af sjelfva 
•less begrepp, sä uppkommer derigenom en motsats eller ett 
yttre i förhällande till Guds enhet och lifvet i denna: eller ett 
sådant aflägsnande innebär, att. de ur Gud utbrutna personerna 
hafva satt sig utom sig sjelfva och Gud. Detta är uppkomsten 
af det äudliga, af tid och rum, som icke Gud utan menniskan 
skapat; men af sin eviga bannhertighet har han, sedan detta 
alfall eller skenlif konstituerat sig, beslutit att rädda det affallna, 
och ätergångeu till honom är historien om menniskans pro- 
gress. ej blott den allmänuas, utan ock livar och en enskilds. 
Derför är mensklighetens historia menniskans, den enskildas 
uti den allmännas. Derför kan det ock vara mödan värdt att 
lära känna det förflutna, dermed äfven en annan åsigt om hi- 
storien uppkommer än den Hegelska, enligt h vilken "der Welt- 



n 

i 
i 



FJERDK FÖRELÄSNINGEN. ' 161 

geist" alltid kastar bakom sig de gestalter, han genomgått, så- 
som skal och ofullkomligare former i kedjan af en ideel nöd- 
vändighet. Ty hvad tjenade det väl till att minnas det för- 
flutna, om vi hade kommit så långt, att vi ej behöfde se oss 
tillbaka? Men så är det ej, utan historien är minnets kyrko- 
gård, der tankarne redan äro uppståndna, så att historiens inne- 
håll i hvarje ögonblick är ett evigt. Detta är minnets hem- 
lighet, der det förflutna är lika närvarande som det vi vanligen 
med detta ord beteckna. Om således återställandet af den 
genom menniskans förvållande störda enigheten mellan intelli- 
gens och intelligens är historiens innehåll, och hvarje moment 
dem ti är i hvart ögonblick lika närvarande; så frågas, huru 
någon progress kan, enligt denna åsigt, deri finnas, då en sådan 
dock nödvändigt måste tänkas vid historien? — Med denna 
frågas besvarande skola vi i det följande sysselsätta oss. 



FJERDE FÖRELÄSNINGEN. 



Vi ha redan förut anmärkt, hurusom det i afseende på 
principen för filosofien fordras, att den skall innehålla en lika 
väsentlig dualitet som identitet. Deruti består den stora men 
oundvikliga svårigheten dervid. Ingen annan princip är den 
sanna eller motsvarar fordran på en filosofi, hvilken skall vara 
lika mycket idealism som realism, — och dessa båda bestäm* 
ningar hänga så i hop, att ju mera en filosofi i sann mening 
eger den ena, dess mer vinner den ock den andra. Efter upp- 
repande af denna forméla regel i afseende på filosofiens princip 
blir nu frågan: hvilken är denna enhet, som tillika är en lika 
verklig dualitet? — Vi hafva vid analysen af den nyare filo- 
sofien ej funnit något bland dess försök i denna väg tillfreds- 
ställande; vi hafva deremot vid denna analys funnit, att en 
ursprunglig dualitet och på samma gång enhet hvarken är den 
mellan intelligens och natur, subjekt och det yttre objektet, 
ej heller den mellan subjekt och inre objekt, tankens egen 
subjekt-objektivitet. Vi kommo tvärt om till den slutsats, att 
den högsta på en gång enheten och motsatsen är den mellan 
subjekt och subjekt; en sats, hvars riktighet skulle kunna in- 

Geijer: Menniskans historia» 1 1 



162 MENNISKAKS HISTORIA. 2. 

ses redan deraf, att menniskans intresse för filosofien är för- 
nuftets intresse att finna harmoni med sig sjelft; hvad förnuftet 
dervid söker är sig sjelft, i ett annat, eller ett af samma art 
och dignitet som det sjelft, så att den drift, som här söker 
enheten, ej förr nöjer sig, än objektet blir af samma dignitet 
med sjelfva det sökande, ett fritt objekt, d. v. s. ett subjekt: 
— h varmed personlighetsprincipen i strängaste mening är utsagd. 
Redan analysen af personlighetsbegreppet — begreppet 
af sjelfmedvetande och sjelfbestämning — visar oss dess rätta 
beskaffenhet: den af en lika oändlig dupplicitet som enhet; 
och detsamma bekräftar erfarenheten. Huru fruktlöst det är 
att ur ett isoleradt sjelfmedvetande söka härleda det andra, 
kan man finna redan deraf, att ett medvetande ej finnes utan 
tankens reflex på sig, hvilket åter ej kan ske, utan att en intel- 
ligens möter en annan intelligens och derigenom reflekteras; — 
ty motsatsen mot ett jag är ej blott ett icke-jag, utan ett 
annat jag. Detsamma lärer ock erfarenheten: ett isoleradt 
sjelfmedvetande finnes ej, utan kommer till aktualitet blott 
genom att motsätta sig, ej mot sig sjelft, utan mot ett annat 
subjekt. Släpp den bäst begåfvade varelse för sig sjelf: han 
skall ej höja sig öfver djuret. En isolerad personlighet är 
derför omöjlig, personligheten utvecklar sig endast genom be- 
röring med en annan personlighet, och lika nödvändigt som 
personlighetsbegreppet förutsätter identitet, utan hvilken person- 
ligheten ej är möjlig, lika nödvändig för densammas tänkbarhet 
är ock en radikal dupplicitet, — och endast derför att man 
icke genomdrifvit denna svårighet, har man ej kommit till en 
riktig filosofi. Men ännu tydligare än i afseende på sjelf- 
medvetandet visar sig vid begreppet vilja omöjligheten af iden- 
titet utan dupplicitet, så vida en personlighet skall finnas. 
Liksom den ursprungliga motsatsen för medvetandet ej är den 
mellan ett jag och ett icke-jag, likaså, i afseende på viljan, 
är hennes motsats ej det viljelösa, ty hon är en på sig sjelf 
reflekterad kraft, och detta är möjligt endast derigenom, att 
hon möter en annan vilja. Personlighet fiunes således ej utan 
en motsats af samma slag; h varje lära, som sätter intelligensens 
motsats såsom natur, neddrager dermed ock intelligensen sjelf 
till naturens gebit, och med hela detta äflande, att med sjelf- 
medvetandet spela solo i tankens verld, kommer man ingen- 
städes; filosofien är ej ett solo, utan en harmoni af toner, 
hvilken ej är möjlig utan en harmoni af intelligenser. — Men 
oaktadt denna radikala skilnad mellan personerna, är det lik- 



« 



FJERDE FÖRELÄSNINGEN. 168 

väl ej mindre tydligt, att en innerlig gemensamhet mellan dem 
alla existerar, så att de alla kunna sägas vara en intelligens 
eller uti en. Utan denna enhet skulle de ej ens vara till för 
hvarandra: de känna sig såsom vetande endast i följd af ett, 
samma vetande; de känna sig såsom viljande endast i följd af en 
gemensam vilja. Detta på en gång klarnande ömsesidiga för- 
hållande emellan vilja och vilja är just det vetande, som ut- 
trycker sig i samvetet. Många bevis ur erfarenheten behöfva 
härför ej framställas, t. ex. det redan of van af oss berörda 
faktum, att hvarje tanke är för den tänkande närvarande; likaså, 
att det, utan antagande af en sådan innerlig enhet, ej vore 
möjligt att förstå, huru ett yttre ljud eller tecken, som slår 
mina sinnen, skulle kunna stå i ringaste gemenskap med hvad 
som derigenom kommuniceras, hvilket minst af allt är ett yttre. 
Om ock tankar endast genom yttre medel kunna kommuniceras, 
göra likväl dessa medel ensamma en sådan kommunikation ej 
det ringaste begriplig. Det är tydligen ej det yttre, som här 
verkar på ett blott yttre; det är ett inre, som verkar på ett- 
inre eller igenkänner sig sjelft i ett annat inre. Det är, som 
om i hvarje yttre kommunikation mellan förnuftiga väsenden 
de med detsamma omedelbart vidrörde och igenkände hvar- 
andra genom en och samma dubbla ömsesidiga och likväl 
simultana aktion. Detta ömsesidiga väckande och tändande af 
tanke och tanke, af vilja och vilja är det enda, eviga, uppen- 
bara undret i hela vårt lif, som uppfyller hvarje ögonblick, 
utan att derför blifva mindre underbart. Således blotta ana 
lysen af personlighetens begrepp konstaterar på en gång intel- 
ligensens identitet med sig sjelf och likväl oändliga dupplicitet 
eller mångfald, d. v. s. analysen måste här sjelf sluta med er- 
kännande af en ursprunglig syntes — en verklig synthesis a 
priori af intelligens och intelligens, på en gång särskilda och 
identiska. På denna punkt — att trots duppliciteten likväl 
en enhet i alla personer finnes — uppstår lätt ett missförstånd, 
hvilket vi måste undanrödja. En viss gemensarahet emellan 
intelligenser ligger så tydligt både i begreppet och erfarenheten, 
att den ej kan nekas. Frestelsen är nära att ur denna gemen- 
samhet, som sjelf ej kan vara annat än en tanke, ja tanken 
sjelf i sin högsta renhet och allmänhet, härleda de särskilda 
intelligenserna, så att de ur denna högsta tanke utgå och i 
den äfven förlora sig, — så mycket mer som tanken i sig sjelf 
är sitt eget vetande (subjekt-objekt) och ett oupphörligt objekti- 
verande af sig sjelf. Ur denna synpunkt är tanken ej person- 



164 MENNISKAN8 HISTORIA. 2. 

lighet. utan till det högsta en personifikation ; eller med andra 
ord, den är det opersonliga "absoluta" — såsom det af filo- 
soferna kallas — , hvilket i sin oändliga sjelfobjektivering tillika 
är en oupphörlig sjelfpersonifikation af intelligenser, således 
ej en, d. ä. personlighet, utan en allpersonlighet, som i den 
eviga vexlingen af sig tändande och slocknande personligheter 
afspeglar sig sjelf. Det är en allmän person, säger Hegel, 
eller sjelfva det personliga, eu rörelse af det absoluta att af- 
spegla sig i förgängliga intelligenser: "der Weltgeist". Detta 
är den sanna intellektuela panteismen; hvarvid det blott före- 
faller besynnerligt, hvadan hela denna process af det absolutas 
sjelfobjektivering och hvadan all personifikation, hvari det oupp- 
hörligt söker sig sjelft, kommer, då det likväl är dömdt att 
dervid aldrig finna sig sjelft, utan endast producera ändliga 
personligheter. Man stanuar här i ett dilemma: antingen år 
detta absoluta ett sjelf och tyckes då ej behöfva söka sig eller 
bli f va det, utan tvärt om vara i en evig salighet; eller också, 
om det icke är ett sådant, huru skall det väl nånsin såsom 
sådant kunna manifestera sig? Detta senare är emellertid hvad 
den Hegelska skolan antar: det absoluta är ej ett sjelf, utan 
de ändliga personerna utgöra detta dess sjelf, och med en sådan 
manifestation eller personifikation roar sig det absoluta från 
evighet till evighet. Men i sjelfva verket kommer hvarken det 
absoluta härigenom ur stället, ej heller kunna de ändliga mani- 
festationerna vara personer; då det absoluta ej är person, så 
kan det ej heller i sitt resultat manifestera, hvad det ej inne- 
bär såsom princip, nämligen personlighet, och är ock derfor 
med alla personifikationer lika långt kommet i slutet som i 
början. Det är en tanke utan en tänkande, en vilja utan en 
viljande, en subjekt-objektivitet utan ett subjekt, — det rena, 
i varandets former sig oupphörligt metamorfoserande intet, den 
rena, på realitet pockande nihilismen. — Vi skola i dess all- 
mänhet uttrycka och uppvisa detta. Den motsats, som man 
inom den Hegelska filosofien finner angifven såsom den högsta, 
är den mellan vara och icke-vara, hvilken dock tillika (enligt 
denna filosofi) icke är någon motsats. Låtom oss, för att förstå 
denna sats, börja med "intet". Äfven deri är tanken till, så- 
som sådan, ty han står öfver hvarje negation. Nyss nämda 
uttryck kan då blott beteckna det möjliga eller tänkbara, ty 
ett annat "intet" finnes ej. Det möjliga eller tänkbara är någon- 
ting rymligare än det verkliga, och innefattar detta; just eme- 
dan tanken är möjligheten, går han öfver verkligheten och frågar 



>'■■ *■ 



TJERDE PÖRELÄ8NINGEK. 165' 

efter dess grund. Om således denna möjlighet innefattar reali- 
teten, så är det dermed tydligt, att tanken på en gång är 
vara och intet, d. v. s. att den är öfver både realiteten och 
förnekandet, den är det eviga och har dess natur, på en gång 
af realitet och negation [såsom blott faktiska], d. v. s. är sitt 
eget vardande. Denna tankens väsentliga beskaffenhet, att vara 
sin egen negation, — insigten i negationens väsende är den 
Hegelska filosofiens upptäckt. Men ser man på det sätt, b varpå 
denna filosofi användt negationen, måste man öfvertygas, att 
hon likväl ej rätt förstått den. Hennes slutsats är nämligen, 
att emedan tanken är sin egen negation, är allt annat, som 
icke är tanke, likväl tanke och tankens produkt. Deraf visar 
sig, att denna filosofi fattar tanken såsom ett opersonligt; 
hvilket ock utgör hennes brist. Väl har hon nämligen ur 
tankens karakter att vara sin egen motsats sökt deducera det 
mot densamma motsatta eller naturen; men den svårighet, på 
hvilken hon strandar, är, att tanken må producera sitt andra 
så mycket han vill, så producerar han dock aldrig ett du; 
hvilket innebär ett erkännande af tankeus absoluta vanmakt, 
och hvarmed hela den Hegelska filosofien faller. — Det är den 
så kallade venstra sidan inom den Hegelska skolan, hvilken, i 
det hon tydligt uppvisat konseqvenserna af personlighetsbe- 
greppets betydelse i Hegelianismen, ej velat ratificera den 
allianstraktat, som stiftaren ingick med religion och politik, 
eller erkänna verkligheten af hans påstådda ortodoxi, utan 
genomfört systemet i full motsats ej mindre mot ortodoxien 
än mot det sunda förnuftets fordringar, och detta fullt konse- 
qvent ur Hegelianismen, enligt vår tanke. Denna panteism 
slutar nämligen, såsom all sådan, med nihilism, då den abstrakta 
tanken är allt och intet, som leker med sin egen skugga. Det 
är just i denna systemets nihilistiska karakter, som man eger 
förklaringen på dess åtrå efter realiteten ; deraf den häftighet, 
hvarmed det hypostaserar sin inbillnings väsenden till realitet 
och oupphörligt ropar på "den konkreta ideen", — ungefär 
såsom den, som ligger i sjönöd, ropar på hjelp. Sålunda svär 
och förbannar sig denna åsigt på, att den har att göra med 
"der Geist", "der konkrete Geist", oaktadt den aldrig kommer 
ur stället från sina abstrakta och opersonliga kategorier, af det 
enkla skäl, att tanken ej kan skapa verklighet. Tvärt om' har 
af denna panteistiska process, som i filosofien mer än en gång 
återkommit, för hvarje gång allt tydligare visat sig, att om 



166 MEKKISKAKS HISTORIA. 2. 

man ej utgår från personligheten, kommer man heller aldrig 
dit, ja ej ens till någon realitet. 

Detta är också skälet, hvarför jag är öfvertygad om att 
vara i besittning af den filosofi, som är den enda möjliga, så 
vida man vill bli qvitt panteismen. Vill man någonsin komma 
till personligheten, så måste man derifrån utgå, hvarför ock 
personlighets-principens enda förutsättning — ehuru personlig- 
heten annars alltid endast förutsätter sig sjelf — är den abso- 
luta intelligensen eller en personlig Gud, såsom den ändliga 
personlighetens grund och vilkor, i hvilken enhet och flerhet 
äro lika eviga. Ty äfven den gudomliga personligheten är, 
såsom isolerad, otänkbar; Gud kan såsom person endast så 
fattas, att han af evighet satt sin motbild såsom lika fri som 
han sjelf, och hade icke äfven Gud ett du, så skulle aldrig 
ett menskligt väsende hafva funnits. Härmed faller skilnaden 
i ögonen mellan vår tanke och frihet samt en skapande, och 
man höjer sig till en region, der tanken är någonting annat 
än den menskliga intelligensens, nämligen sjelf ett gudomligt 
lif och verklighet eller personlighet. — Detta är alltså filoso- 
fiens högsta och sista fordran: den måste fatta det gudomliga 
väsendet och dess skapande verksamhet sålunda, att det med- 
delar lif och andlighet åt det tänkta eller utgjuter i sin mot- 
bild hela fullheten af sig sjelft. Härmed inser man ock det 
grundfalska i påståendet, att Gud skulle bli allt fattigare genom 
att mot sig sätta sin motbild ; tvärt om är det just Guds oänd- 
liga rikedom, att han ur sig evigt producerat sin lika gudom- 
liga motbild. Derför är ock kristendomen den mest spekula- 
tiva af alla religioner, emedan den ej begynner med en abstrakt 
enhet, utan med en sådan, som i sig har sin åtskilnad eller 
motbild, Gud i Gud, — ej med Gud såsom blott ett abstrakt 
oändligt väsende, utan såsom alstrande sig sjelf ur sig sjelf af 
evighet. Hvad kristendomen kallar Ordet eller Sonen, som af 
begynnelsen var när Gudi, är just Gud sjelf i denna sin mot- 
bild. Den essentiela enheten i denna dupplicitet af hvad kristen- 
domen kallar Fader och Son är det tredje: Anden. 

Nu återstår att se, i hvad förhållande menniskan står till 
detta gudomsbegrepp. Dervid förefaller detsamma, som vid 
menskliga personligheters förhållande till hvarandra eger rum, 
alldenstund vår tanke icke är skapande, och således ingen intel- 
ligens kan konstruera den andra — hvilken konstruktion just 
är det problem, hvarpå idealismen nödvändigt kantrar, — 
nämligen att all personlighet, som vi skola lära känna, måste 



F 



FJEttDE FÖRELÄSNINGEN. 167 

komma oss till mötes. Yäl ligger möjligbeten af en gemen- 
samhet med andra intelligenser i det gemensamma vetande, som 
finnes hos alla; men verkligheten åter af denna möjlighet beror 
ej på den menskliga intelligensen sjelf, utan förutsätter hos de 
ändliga intelligenserna, att den ena skall framställa sig för den 
andra; ty endast hos Gud äro möjlighet och verklighet iden- 
tiska. Ja, ej ens denna möjlighet existerar såsom sådan före 
verkligheten; den vore i annat fall ej en möjlighet till verk- 
lighet, eller vaknade aldrig till verklighet. Verkligheten af 
denna möjlighet, bekantskapens förverkligande mellan olika 
personer är alltså en erfarenhetssak och innebär, att de skola 
vexelverka med hvarandra, hvilket ej är blott den enes sak. — 
Men det lärer ej annorlunda vara beskaffadt med menniskans 
förhållande till det högsta väsendet. I sjelfva verket, ehuru 
bekantskapeu med Gud är oss gifven genom tradition och upp- 
fostran, så är dock denna bekantskap härigenom ensamt ännu 
död och yttre, om den ej på ett lefvande sätt tillegnas genom 
erfarenhet af Guds närvaro i lefvernet och verlden. Till sin 
möjlighet, ja såsom en nödvändig möjlighet, ligger ock begreppet 
om den personligc Guden inom hvarje mensklig intelligens^ i 
det allmänna och gemensamma, hvilket, så snart han råkar i 
beröring med andra, hos honom kommer till medvetande under 
form af lag och nödvändighet; men dermed är Gud ännu ej 
för menniskan till såsom lagstiftare, existerar ännu ej för mitt 
medvetande såsom person, utan fattas blott såsom det högsta 
väsendet, d. v. 3. så, som han för den naturliga menniskan och 
hedningarne är fattlig, — såsom tanken i all tanke. I visst 
afseende ligger den panteistiska åsigten hos alla menniskor: 
det är den naturliga ; hvarför vi ock påstått, att den ej kan 
uteslutas, utan måste öfvervinnas. — Men för att nu denna 
möjlighet till verklig och personlig bekantskap med Gud må 
bringas till verklighet — och just deri består det menskliga 
lifvets mål, i det hela som i det enskilda, — fordras, såsom 
i hvarje personligt förhållande, erfarenhet, hvilken åter ej är 
möjlig, utan att Gud låter sig af menniskan erfaras, kommer 
henne till mötes och nedlåter sig till henne, d. v. s. uppen- 
barar sig; hvilket likväl ej blott är skedt en gång för alla, 
utan måste ske och sker för hvar och en i dess eget inre, och 
detta ju mera, ju mer moralisk han är, ju orubbligare han iakt- 
tager sin pligt. Att vara hederlig karl är en introduktion till 
bekantskapen med Gud; och blott genom erfarenheten kan 
denna bekantskap blifva en verklig. Liksom det, för att göra 



168 MENNI8KAXS HISTORIA. 2. 

bekantskap med en annan verklig person, ingalanda är till- 
räckligt, att jag på förhand gjort upp för mig, hurudan han 
skall vara; så är icke heller Gud en produkt af det menskliga 
begreppet, utan äfven i detta afseende är det erfarenheten, som 
ger den verkliga kunskapen, i hvars och ens lefnad. Detta är 
menniskans historia; och någon annan lärer ej heller menskUg- 
hetens vara: — Guds vägar med menskligheten. På samma 
sätt som, enligt hvad vi nyss yttrade, man om Gud först då 
har sann kunskap, när man erfar honom, — och att han ej 
kan vara långt borta, bevisas af samvetet, som är det samma 
vetandet hos hvar och en och derför äfven anses för Guds röst 
i ens inre, — så förhåller det sig ock i stort, att Gud måste 
erfaras i historien. 

Vi hafva härmed kommit till en vigtig punkt af vår under- 
sökning, hvarvid vi påminna, att historien endast genom filo- 
sofien kan kompletteras, hvadan vi ock vid frågan om men- 
niskans historia tvingades in på filosofien. Här hafva vi nu 
ett motsvarande resultat. Den lefvande personlige Guden, 
hafva vi sagt, hvars möjlighet, men ej verklighet, ligger inom 
hvarje intelligens, måste såsom en personlighet erfaras. Om 
nu filosofien endast kan demonstrera möjligheten af en sådan 
erfarenhet, ja nödvändigheten deraf, för förnuftets egen tillfreds- 
ställelse, hvilket ej kan gifva sig verkligheten utan erfarenhet; 
så finnes just häri den punkt, der historien måste komplettera 
filosofien. Deri ligger väl också skälet, att hon ständigt är i 
görningen, ty endast principerna kunna utsägas, men deras 
användning är oändlig; sådan är alltid den sanna kunskapen, 
som är kunskap om Gud. Filosofien kan derför lika litet som 
historien vara vetenskap i samma mening som t. ex. mate- 
matiken; hon är lika mycket konst som vetenskap och gör sig 
allt mera färdig; hon är ej blott teorem, utan ock i lika hög 
grad problem, hvilket visar sig derutaf, att för fattandet af 
de uppgifter, vi ha att lösa, fordras lika mycket en renad tanke- 
förmåga som en ren vilja; ja, man kommer med den senare 
till och med längre än med den förra, emedan man här har 
att göra med det lefvande, konkreta. — All sann filosofi måste 
alltså fordra uppenbarelse — erfarenhet är nämligen uppen- 
barelse; — erfarenhet och förnuft måste ömsesidigt bestämma 
hvarandra, och endast vexelverkan mellan båda utgör den verk- 
liga kunskapen. Man kan således ej i egentlig mening erfara 
något annat än det förnuftiga, — ty det oförnuftiga förut- 
sätter detta och är blott dess egen negation, — till och med i 



FJERDE FÖRELÄSNINGEN. 169 

t 

naturen; hvad man der erfar, med tillväxande kännedom om 
densamma, är dess lagar; — och, å andra sidan, förnuft finnes 
ej utan erfarenhet. En motsatt åsigt är visserligen dogma- 
tismens, enligt hvilken filosofien i allmänhet förhåller sig till 
erfarenheten såsom möjligheten till verkligheten, men hvarvid 
denna åsigt likväl förbiser frågan, huru möjligheten blir verk- 
lighet, och påstår sig kunna deducera den senare ur den förra. 
Deruti består ock, i hela den bildade verlden, förnuftets pockande, 
att, om vi ej kunna säga hvad som kan ske, vi åtminstone 
skola kunna säga hvad som ej kan ske. Men det är tydligt, 
att, då möjligheten härvid ej bestämmes objektivt, utan subjek- 
tivt, efter hvars och ens tycke och tankestyrka, densamma vid 
stigande bildning och kunskap allt mera skall utvidgas. Så- 
lunda har man i historien velat bestämma, hvad som ej kunnat 
ske; men deraf har händt, att en god del af densamma eller, 
då hon i alla sina delar hänger till hopa, i sjelfva verket hela 
historien blifvit utstruken, emedan hon ej rättar, ej heller kan 
rätta sig efter dessa lagar. Vi hafva nämligen genom analys 
af så väl den ändliga som den oändliga personlighetens begiepp 
visat, att en isolerad personlighet ej finnes; vi hafva derraed 
ock rektifierat den sats, att möjligheten ej på egen hand kan 
utveckla sig, så att verkligheten sedermera skulle vara så god 
och rätta sig derefter, utan att möjligheten lika väl förutsätter 
verkligheten och ej finnes utan denna eller utan en verklig 
dupplicitet, emedan en sådan just utgör förnuftets väsende. — 
Detta innebär, att ingen filosofi förtjenar namnet, hvilken ej 
är lika mycket realism som idealism. Men genom undersök- 
ningen af personlighetsförhållandet — i och med hvilket, så- 
som vi visat, lefvande kunskap först uppstår — hafva vi ock 
sett, hvilket det realistiska momentet är, och att det är iden- 
tiskt med det idealistiska, ty det högsta ideela är personlig- 
heten. Man måste således ha courage att drifva idealismen 
till denna sin högsta spets för att finna, att den der förenar 
sig med realismen och att erfarenheten äfven intar en berättigad 
plats i den menskliga kunskapen. 

Och härmed hafva vi uttalat vår princip, af hvilken vi 
ämna begagna oss i vår framställning af menniskans historia. 
Endast det vill jag anmärka, innan vi gå vidare, att de trenne 
grundförhållanden, hvilka vi nu betraktat såsom utgångspunkter 
i filosofien, nämligen förhållandet mellan natur och ande, mellan 
intelligensen och intelligensen såsom sin egen motsats, samt 
slutligen mellan intelligens och intelligens — att, säger jag, 



170 MENNISKANS HISTORIA. 2. 

dessa treune förhållandeu också skola visa sig såsom nödvän- 
diga moment i den inenskliga utvecklingen, af hvilka det ena 
utgör förutsättningen för det andra, så att hvartdera eger sin 
relativa giltighet, de föregående nämligen såsom nödvändigt 
prepuratoriska. Hvad vi kallat menniskans historia eller lös- 
ningen af timlighetens gåta, sönderfaller nämligen i tre perio- 
der, utmärkta genom motsatsens och enhetens fattande på detta 
trefaldiga sätt. Att så verkligen förhåller sig, skulle vi ega 
en provisorisk anledning att antaga redan derför, att alla tre 
momenten visa sig inom den moderna filosofiens olika epoker, 
mer och mindre fullständigt uttryckta. 



FEMTE FÖRELÄSNINGEN 



Vi hafva kallat ämnet för dessa föreläsningar Menniskans 
historia och dermed antydt, att menniskan måste stå i ett visst 
förhållande till menskligheten och deraf vara ett uttryck. Det 
vore nu en fråga, om detta är mer än en hypotes, och, i fall 
individens utveckling, såsom vi i sista föreläsningen visat, är 
en utveckling af salighetens ordning, om en sådan står att 
finna äfven i mensklighetens utveckling. 

Vi hafva i det föregående sökt bestämma filosofiens och 
historiens begrepp samt bådas förhållande till hvarandra. Om 
mau först afsöndrar tanken i sin renhet, så ha vi filosofien, 
men hvilken ensam blott förmår säga, hvad som kan ske, och 
dermed i sjelfva verket endast lärer oss, hvad som är omöjligt; 
hon är således blott den negativa vetenskapen om det verk- 
liga, men lärer ej hvad som sker. Historien åter är vetenskapen 
om hvad som skett, eller om det verkliga, men blott det för- 
flutna, ty af hvad som har skett kan jag ej säga hvad som 
skall ske, emedan utvecklingen är fri, — om jag ock, genom 
kunskapen om det förra, skulle kunna ega en aning om det 
senare. Hvad nu vidare angår dessa båda vetenskapers för- 
hållande till hvarandra, så följer å ena sidan visserligen af filo- 
sofiens begrepp, att hon ger en regel för verkligheten och så- 
ledes förutsattes för historien; men å andra sidan hafva vi sett, 
att detta likväl ej gäller utan stora inskränkningar, alldenstund 
ej blott verkligheten utvecklar sig ur möjligheten, utan ock 



! 



FEMTE FÖRELÄSNINGEN. 171 



< 



denna senare, för att kunna bestämmas, lika väl förutsätter 
den förra, i ty att mycket, som synes omöjligt, sedermera visar 
sig såsom verkligt; h vadan filosofien äfven förutsätter historien. 
En sann vetenskap, sade vi, är således alltid enhet af aprioriskt 
och aposterioriskt. Detta är ock i sjelfva verket det sunda 
förnuftets åsigt om saken : — vetenskapen är en sig till begrepp 
utvecklande erfarenhet. 

Här hafva vi nu tvänne faktorer: hvad som kan vara, 
och hvad som är, hvilka ömsesidigt betinga och bestämma 
hvarandra samt derigenom båda äro vilkor för allt vetandes 
utveckling. Dermed är dock det hela af menskligt vetande 
ännu ej gifvet, ty fråga uppstår nu, hvad som egentligen er- 
fares i erfarenheten, om utvecklingen ej har ett mål, med ett 
ord frågan, om vi ej äfven kunna göra oss reda för hvad bom 
skall ske. På denna fråga kunna vi till en början svara, att 
vi åtminstone i afseende på oss sjelfva veta, utom hvad som 
kan ske och hvad som har skett, ännu ett, nämligen hvad som 
bör ske. Till de tvänne nämda faktorerna: det möjliga och 
verkliga, kommer således en tredje: det tillbörliga. Detta 
företer sig i den fordran, som samvetet framställer för hvar 
och en; och just att en sådan fordran hos hvarje enskild finnes, 
bevisar — annars vore den obegriplig — , att äfven det hela 
måste ega ett mål, som utgör något annat än sjeffva ömse- 
sidigheten mellan de två nämda faktorerna. Det vore nu frå- 
gan, om vi ej, liksom i proportionsläran, kunde ur trenne 
bekanta finna det fjerde obekanta och om ej synnerligen ana- 
lysen af den tredje faktoren, eller det moraliska böra't, kau 
leda oss till en sådan insigt. 

Det är den moraliska lagen i samvetet, som här syssel- 
sätter oss. Samvetet är det samma vetandet hos alla täukande 
väsenden, och det utan hvilket inga sådana finnas, hvarför ock 
medvetandet om den lag, som i samvetet ger sig till känna, 
är liktidigt med intelligensens medvetande om sig sjelf, upp- 
kommet genom relation mellan tvänne eller flera. Ty i och 
med detsamma denna dubbelhet af intelligenser framträder, 
existerar ock detta gemensamhetsband mellan dem: af hvad 
som bör vara. Att gifva en expression af detta gemensamhets- 
band eller den i samvetet gifna lagen har varit en uppgift för 
moralfilosoferna, i de så kallade moralprinciperna, af hvilka 
man har många. För vår del ha vi ej funnit någon bättre 
sådan än den, som står i bibeln; negativt: "gör ej något mot 
andra, som du ej vill hafva gjordt emot dig sjelf'; positivt: 



172 MENNISKANS HISTORIA. 2. 

"gör allt det mot andra, som du vill att andra skola göra emot 
dig", — ty detta innebär erkännandet af ett du, som är lika 
godt som jag, och af ett jag, som är lika godt som du; er- 
kännandet af det moraliska förhållandet såsom ett personligt, 
eller af lika rätt och lika pligt å ömse sidor. Väl framställer 
sig nämligen detta böra, till att börja med, såsom en lag, d. 
v. s. såsom något abstrakt och opersonligt, samt, då det är en 
lag för friheten — h vilket just uttryckes med sjelfva "böra' t" 
— , såsom en möjlighet, som ännu saknar verklighet; ehuruväl 
denna möjlighet dock skiljer sig från all annan derigenom, att 
den är en nödvändig möjlighet, d. v. s. en sådan, som alltid 
kan effektueras, så att intelligensen aldrig dervid kan undskylla 
sig med, att livad lagen bjuder ej varit möjligt att fullgöra. 
Men ehuru alltså förhållandet till en abstrakt lag är den första 
formen af bekantskapen med gudomligheten — hvilket är i sin 
ordning — , så är det dock ej den högsta och adeqvata. Vore 
ej lagen ett uttryck af en verklig vilja och af en absolut full- 
komlig vilja, så komme den lika litet till medvetande, som i 
teoretiskt afseende medvetandet om en intelligens finnes utan 
verkligheten af en sådan. Då nu en vilja lika litet finnes utan 
en viljande, som en viljande utan vilja, så är följaktligen det högsta 
moraliska förhållandet det till en personlighet och en absolut 
fullkomlig personlighet, af hvilken lagen blott är ett abstrakt 
och alltså lägre uttryck; utan en sådan vore hvarken samvetet 
eller lagen till. Personlighetsprincipen är således åter det, 
som räddar den moraliska lagens verklighet, hvaremot hvarje 
antagande af den abstrakta lagen såsom det ursprungliga leder 
till panteismen, enligt hvilken friheten och det fria förhållandet 
till lagen slutligen öfvergår till nödvändighet; ty såsom fritt 
är detta förhållande blott då möjligt, när det innebär förhäl- 
landet till en personlig vilja. Frihetens verkliga korrelatum 
visar sig på detta sätt vara ej nödvändigheten, utan den som 
öfvervunnit lagen; eller, såsom kristendomen säger, kärleken är 
lagens fullbordan, liksom ock menniskans ändamål är förenin- 
gen med en personlig Gud. Kunde ej denna förening med 
Gud när som helst blifva verklig, så kunde den ej ens före- 
skrifvas såsom möjlig; i detta afseende ej mindre än i teore- 
tiskt förutsätter möjligheten verkligheten lika mycket som verk- 
ligheten möjligheten, hvilket här framstår i ännu tydligare dag 
genom denna möjlighets olikhet med all annan, derigenom att 
den är nödvändig. Det högsta, hvartill de komma, som hålla 
sig till lagen ensam (d. v. s. till den abstrakta möjligheten 



, ■k < - 

\ . 



FEMTE FÖRELÄSNINGEN. 173 

såsom sådan), är att de säga, att hvad denna lag fordrar är 
ett ideal, som blott genom oändlig approximation kan nås. 
Men denna approximation är ej tänkbar, om den ej i annat 
afseende redan existerade såsom verklig. Lika litet nämligen, 
som en personlighet kan konstrueras i blotta tanken, lika litet 
skulle det moraliska idealet i medvetandet kunna finnas, om 
det ej vore eller uttryckte någonting verkligt; — detta moraliska 
ideal är den skugga, som den eviga intelligensen kastar af sig, 
hos hvar och en, först såsom lag, sedan såsom person, och det 
utgör så litet en blott tankebild, att det tvärt om är sjelfva 
verkligheten xax éSoxtjV. Afven i detta afseende visar sig all 
kunskap i högsta mening såsom en erfarenhetskunskap, näm- 
ligen en erfarenhet af Gud, och all annan kunskap såsom 
omöjlig, ett intet eller det rent af förgängliga. Kunskapen om 
Gud åter är den enda sanna; men den är ock en connaissance 
å faire och är ej heller möjlig på ett ensidigt sätt, såsom den 
filosofi förutsätter, hvilken deriverar all sanning från sina egna 
tomma dunstbildcr. 

Ar nu detta betydelsen och beskaffenheten af hvarje 
menniskas mål, är hennes historia ett sökande efter Gud och 
ett finnande af honom — genom en hans uppenbarelse för och 
uti menniskan; — så kunna vi ock påstå, att detsamma måste 
gälla om menskligheten och dess historia, och kunna rättfärdiga 
den förutsättning, vi redan genom titeln på dessa föreläsningar 
gjort, att den enskilda menniskan till sin utveckling, bestäm- 
melse och mål är att anse såsom en representant af mensklig- 
heten, på den grund nämligen, att, då hvarje intelligens, så- 
som vi visat, i sig sjelf innehåller alla de andra, den enskilda 
menniskans erfarenhet af sig sjelf i och med detsamma är er- 
farenheten af alla andra eller af Guds uppenbarelse i alla; der- 
utinnan ligger således ock det allmänna menskliga lifvets inne- 
håll och betydelse, hvarför båda, det enskilda och det allmänna, 
häruti koincidera. — Men det är, för att genom en betraktelse 
af den enskilda menniskans mål söka afgöra frågan om mensk- 
lighetens, ej nog att göra sig reda för likheten mellan den en- 
skildes lif och meusklighetens; man måste ock se till, hvaruli 
de äro olika; ty historien är ej blott en repetition af det en- 
skilda, utan tillika en utveckling af sig sjelf. Det medel, vi 
skola begagna för att närmare uppvisa och bestämma så väl 
likheten som åtskilnaden i detta afseende, och hvilket skall visa 
mer än en motsats, hvarigenom vi drifvas utöfver den enskilda 
personligheten, — detta medel består i en fortsatt analys af 



174 MENNISKANS HISTORIA. 2. 

personlighetens begrepp. Det är endast en afsigkommen spe- 
kulation som påstår, att man kan filosofera öfver personlighet 
och frihet utan en person och en fri; ty dessa äro de förras 
principer, ej tvärt om. Den absurditet, som ligger i det nyss- 
nämda sättet att spekulera, består i bemödandet af en sådan 
filosofi att deducera en fri ur friheten; utgår man ej ifrån den 
frie, så kommer man aldrig till en sådan. Men en fri finnes 
ej utan en annan; det är den enda nödvändigheten inom fri- 
hetens rike. Detta gäller ock om Gud ; hvarför äfven enheten 
med honom är en fri enhet, ej en nödvändig. Man kan om 
honom, så väl som om kungen, säga, att han är le premier 
gentilhomme de son royaume. Hvad som synes göra jämförel- 
sen mellan den enskilde och menskligheten inadeqvat, är, att 
man vanligen, med anledning af individens naturliga födelse 
och död, anser honom vida mer förgänglig än menskligheten. 
Skall denna invändning mot nyssnämda jämförelse undanrödjas, 
måste vi följaktligen uppvisa, att någonting finnes i menniskan, 
som säger henne, att hon varit, innan hon kom till, och för- 
blir, äfven sedan hon försvinner; — h vilket, om det ock låter 
såsom en motsägelse, dock är en sådan motsägelse, som af den 
moraliska lagen är fordrad. Men den moraliska lagen är nöd- 
vändig, d. v. s. den är med säkerhet möjlig, — och det finnes 
ej mycket möjligt, hvarom man kan säga det. 

Frågan om menniskans förhållande till födelse och död 
är densamma som den om hennes förhållande till naturen. 
Redan denna visar oss en uppenbarelse af lifvet, redan deruti 
representerar hvarje individ slägtet. Detta förhållande mellan 
det enskilda och det allmänna i naturen är likväl sådant, att 
endast det allmänna dervid utgör det perdurerande; hvarje en- 
skild är blott en förgänglig expression af det sig deruti såsom 
nödvändig lag upprepande genusbegreppet. Naturen företer så- 
ledes en ständig vexling mellan lif och död, d. v. s. ett lif, 
som ej i sig har sin grund och orsak. Men naturen är också 
skenet af ett annat, har derför sin bestämmelse utom sig; 
detta är vid dess betraktande den öfvervägande synpunkten. 
Hvad deremot menniskan angår, så visar hon det mot naturens 
olika förhållande till det allmänna eller till menskligheten, att 
menniskan, hon må vara hvem som helst, ej kan undgå att 
finna mensklighetens sak i egentlig mening vara hennes egen, 
hvilken hon ej kan visa ifrån sig, eller iefva blott i det när- 
varande, utan lika mycket i det förflutna och tillkommande; 
redan detta ådagalägger, att hon till sin egentliga existens ej 



y-fiSOb&^yr- ' t-^"*;..*: ■■■■■'■,■.■■ 

#bwv ,-.■■■.■.. 

FEMTE FÖRELÄSNINGEN. 175 

är beroende af detta närvarande. Också hafva vi redan sagt, 
att medvetandet om döden ej är möjligt, utan att menniskan 
står öfver densamma. En gräns är till, såsom sådan, just deri- 
genom att vi gå öfver den. — Fästa vi oss nu närmare vid 
men niskans karakter af personlighet, så är det första, som der- 
vid förekommer, att hon utgör den enda sinliga varelse, som 
är ett jag. Det har ofta blifvit anmärkt, att menniskan, hvil- 
ken anser sig sjelf såsom en herre i naturen, vid sin födelse 
är den hjelplösaste varelse och minst af allt är ett sjelf. Barnet 
existerar, att börja med, i moderlifvet, blott såsom en del af 
modern. Äfven i dagen framträdt, är det såsom en parasit- 
växt åt henne. Det blir derefter åter igen blott en del af ett 
annat helt, nämligen af familjen, och känner sig blott uti detta 
hela, hvari dess sjelf är väckt. När nu detta sjelf eller jag 
framträder, så är det väl en ljusning af förnuft, men hvilket 
till en början visar sig såsom oförnuft, såsom begär för ögon- 
blicket, och ej vidare. Derför har barnet ock på denna ut- 
vecklingspunkt sin sjelfbestämmelse utom sig, och det enda 
förnuftiga hos detsamma är, att det har en aning om, att det 
af en annan bör bestämmas. Först småningom uppgår det 
moraliska medvetandet och förmågan att skilja mellan godt och 
ondt, och endast dermed blir ock jaget till såsom ett egent- 
ligt jag, — med detsamma som andra jag för detsamma upp- 
stå, hvarvid frågan är om förhållandet mellan jag och du. Vi 
hafva sett, att personlighetsbegreppet nödvändigt innefattar på 
en gång dualitet och identitet, och båda dessa riktningar göra 
sig derför ock hos menniskan liktidigt gällande. Att i all- 
mänhet de andliga förhållandena visa sig preformerade uti na- 
turen, framstår äfven deri, att identiteten mellan personer först 
framträder på ett i någon mån sinligt sätt. Uppgången af för- 
hållandet mellan moraliska jag är ungdomens, kärlekens ålder, 
som ock derför af ungdomen — hvilken, Gud ske lof, alltid 
förnyar sig på jorden — blifvit firad såsom någonting eget och 
förträffligt. Men denna kärlek är, såsom allt hos den opröfvade 
ungdomen, tvetydig. Ofta är den egennyttig och ej den upp- 
offrande kärleken, utan en kärlek som fordrar uppoffring; ehuru 
hos en ädel ungdora denna den andliga naturens blomning har 
mycket vackert och rent med sig. Det är också ej min mening 
att förkasta eller nedsätta denna kärlek; det vore lika fåfängt 
som att bortderaonstrera vårens skönhet, och få skulle blifva 
öfvertygade, om man ock ej utan skäl funne sig böjd att sätta 
hösten med sina frukter öfver vårens alla blommor, hvilka, om 



*.. 



176 MENNISKANS HISTORIA. 2. 

de blifva utan frukt^ äro eu förgänglig ögonfägnad. Men kär- 
leken öfverlcfver sin sinligt-andliga period och blir starkare, ju 
längre den varar. Den finnes ock i renare former än köns- 
kärlekens: — moders-, syskon-, skönhetskärlek, kärlek för- det 
goda, för fosterlandet: allt uttryck af den oegennyttiga kärle- 
ken, som blott lefver i föremålets väl, hvaremot könskärleken 
är begär tillika. I allmänhet har denna kärlek en mer oegen- 
nyttig karakter hos qvinnan än hos mannen, ehuru jag dermed 
ej vill påstå, att den icke vore mannens egenskap .och dygd 
företrädesvis, såsom ett uttryck af styrka, ej af svaghet. Derför 
är ock äktenskapets sanna betydelse de båda makarnes upp- 
fostran för hvarandra. 

Det moraliska förhållandet mellan intelligens och intelli- 
gens, sade vi, är det som uppgår för ungdomen, hvarigenom 
ock personligheten förverkligas i förhållandet till andra. Detta 
förhållande innebär således motsatsen mellan ett jag och ett du, 
men anger tillika, att denna motsats ej finnes, utan att gemen- 
samheten mellan båda på samma gång kommer till medvetande. 
Denna gemensarahet visar sig först i samvetets röst eller med- 
vetandet, hurudant förhållandet mellan personerna bör vara. 
Dermed har menniskan kommit öfver det naturliga. Ty det 
länder ingen till ursäkt att förebara hinder att rätta sig efter 
hvad samvetet bjuder. Det första uppklarnandet af det moraliska 
medvetandet gör menniskan urarfva i detta nämda afseende, 
nämligen att hinder ville göra sig gällande såsom något, som 
låge utom hennes förmåga att besegra. Ingen vågar för sig 
sjelf påstå, att inom honom skulle finnas något sådant, något 
som för honom innebure ett absolut hinder att göra sin skyldighet. 
Detta intelligensens uppgående för sig sjelf är följaktligen ej af 
naturen beroende, utan är ett evighetens ingripande i tiden. Det 
är en möjlighet, som kan när som helst bringas till verklighet, 
och med hvilken menniskan tagit sig sjelf ut ur naturkaussa- 
liteten. Och detta förklarar, att hon härefter måste sjelf skaffa 
sig sitt arf. Det är uppgåendet af personligheten; hvarmed 
menniskan satt sig utom tiden. Men detta visar, att hennes 
uppkomst i naturen ej är hennes egentliga uppkomst, utan 
denna sker af och i henne sjelf. Intelligensens naturliga upp- 
komst är således ej hans egentliga uppkomst; utan det är så- 
som ett sig ur evigheten i det ändliga tändande ljus. Men 
huru kunde menniskan vilja liksom gå utöfver sig sjelf, der- 
med erkännande, att hennes egentliga verklighet ej är den natur- 
liga, utan den hon sjelf gör sig, om detta ej innebure, att hon 



WS»s*"V- -;•••■ 

1\>V ■■■■--. ■ 

■ ■ 

FEMTE FÖRELÄSNINGEN. 17? 

varit förr än hon är, eller att hennes början och rot ligger 
utom den sinliga verkligheten? Detta är ock frihetens natur: 
att förutsätta sig sjelf, så att hennes vara är det hon sjelf gör. 
Men redan deraf följer, att om intelligensen således ej upp 
kommer i det ändliga, går han ej heller deri under. 

Vi återgå härefter att fortsätta vår analys af personlig 
heten. Vid försöket att förklara det gemensamma mellan per- 
soner, hafva vi sagt, ledes man med nödvändighet till den in- 
sigt, att hvar och en intelligens till möjligheten i sig inne 
håller alla de andra, och att derförutan dessa ej en gång för 
honom vore till. Men denna möjlighet af en enhet och gemen- 
samhet mellan flera personer blir för dem sjelfva ej till såsom 
sådan, utan dess verklighet; hvilken till och med är vilkoret 
för möjligheten af intelligensens tillvaro, såsom sådan, för sig 
ajelf. Då alltså i detta afseende möjligheten förutsätter verk- 
ligheten, hvilket ock är frihetens natur, slöto vi vidare, att, 
ehuruväl det moraliska i medvetandet eller böra't just såsom 
sådant i sin första form är till såsom en möjlighet, hvilken väl 
är nödvändig, men dock ej mer, denna nödvändiga möjlighet 
eller den moraliska lagen och det moraliska ideal, hvartill den 
leder, ej ens såsom sådana vore till, om ej detta moraliska 
ideal i annat afseende redan vore verkligt: det är i sjelfva 
verket det moraliska begreppet af Gud. Vanligen uttryckes 
filosofiens princip och mål såsom förnuftets öfverensstämmelse 
med sig sjelft; och likväl är i sjelfva verket redan förnuftets 
ljusning hos menniskan, eller personlighetens uppkomst, sam- 
tidig med medvetandet, att denna enhet ej hos henne finnes 
verklig, utan att menniskan med sitt bättre sjelf står i strid. 
Detta bättre sjelf eger just i den moraliska lagen sitt uttryck. 
Men hvar skulle detsamma väl stå att finna, om det icke vore 
. verkligt i det väsende, som förutsattes för lagen, d. ä. i Gud? 
Denna högsta intelligens kan alltså ej tänkas annorlunda än 
såsom i sig innehållande ej allenast möjligheten, utan ock, i 
urbildlig mening, verkligheten af alla andra intelligenser. Men 
allt förhållande mellan personer är ömsesidigt. Menniskan kan 
ej närma sig en annan meuniska utan att af henne mötas; hon 
kan ej heller höja sig till Gud, utan att han först sänkt s in- 
till henne. Denna högsta intelligens är således Gud i Gud, 
om hvilken vi förut talat, i hvilken Gud satt sig såsom sin 
egen med sig sjelf lika fria motbild. Sä är denne Gud den 
urbildliga menniskan sjelf. Icke heller skulle Gud komma till 

Geijer: Menniskans historia. 12 



A' 



178 MENNISKANS HISTORIA. 2. 

menniskan, eller menniskan till Gud, om de ej från början hörde 
tillsammans Ar det nu så, att menniskan, i stället för att 
finna sig i förening med Gud, har kommit i strid med honom, 
så måste lifvets innehåll och mål bestå i ett återställande af 
hennes bättre sjelf, hvarvid icke heller Gud lägger händerna i 
kors, utan måste hafva kommit henne till mötes. Blott deri- 
genom att Gud uppenbarat sig i menskligheten kan en sådan 
återförening mellan honom och menniskan blifva verklig. Men 
ehuruväi denna Guds uppenbarelse derför är det märkvärdigaste 
som skett, är den såsom yttre faktum dock blott ett faktum; 
sin eviga och egentliga betydelse eger den endast så vida som 
den sker i och för hvar och en. Kristus skall ej blott hafva 
födts för 1800 år sedan, han måste födas hos hvar och en; 
detta är hans eviga födelse. 

Ser man alltså närmare på det menskliga lifvets utveckling, 
så är det lika onekligt, att menniskan först är till endast så- 
som ett sinligt väsende, hvilket bestämmes af en vilja utom 
henne, hvarvid således naturen spelar hufvudrolen; som ock, å 
andra sidan, att denna naturens makt likväl allt mera aftager, 
i samma mån som intelligensen utvecklar sig, hvilket sker i 
kommunikationen med andra intelligenser. Väl är det sant, 
att ingen sådan kommunikation utan sinliga uttrycksmedel är 
möjlig. Derjämte måste man dock erkänna, att det, som genom 
ilessa medel effektueras, till medlen sjelfva står i intet för- 
hållande. Jlvad som nämligen genom dem kommer till verk- 
lighet ligger ej i det sinliga sjelft, utan det är ett rent andligt, 
som sålunda uppenbarar sig och kommuniceras liksom genom 
ett ömsesidigt vidrörande af sjelfva personligheterna. Redan 
vid intelligensernas kommunikation upphörer likväl äfven det 
sinligas nyssnämda rol i ett afseende. Om nämligen det person- 
liga förhållandet rätteligen så kan betecknas, att det först ut- ' 
gör personens förhållande till sig, för det andra förhållandet 
till andra, och för det tredje till Gud : så är det första, åtmin- 
stone att börja med, mest sinligt eller öfvervägande naturligt; 
naturen spelar ock en rol i förhållandet mellan intelligens och 
intelligens, ehuru här, enligt livad vi nyss närade, endast så- 
som anledning, ej orsak; i det tredje förhållandet åter upphör 
det sinligas rol helt och hållet, hvilket alltså är ett rent andligt. 
Således är det menskliga lifvets mål att återfinna sitt renade 
sjelf i Gud, och i honom står detta sjelf redan öfver tidens 
gräns, och det naturliga deri är utplånadt. — Gäller nu detta 
om hvarje enskildt menniskolif, så kan ej heller förhållandet i 



■3*y. 



FEMTE FÖRELÄSNINGEN. 179 

hela menskligheten vara något annat, hvadan alltså mensklig- 
hetens utveckling består deri, att de rena personliga förhållan- 
dena allt mer framträda i sjelfva sinligheten. Detta uttrycker 
den allt större rol, som personligheten kommer att spela, så 
att menniskan allt mer måste kasta öfver bord de yttre stöd, 
som man förut för densamma ansett nödvändiga. Menniskorna 
komma derför allt närmare hvarandra, och vare sig i hat eller 
kärlek, dock i allt mer andliga förhållanden. Men häraf är 
ock tydligt, att i det hela liksom i det enskilda är betydeben 
af intelligensens timliga lif den att utgöra en förberedelse och 
förutbestämmelse för evigheten; och tidens utveckling består 
just deri, att dess bestämmelse allt mera visar sig vara en 
sådan. Denna fordran blir derför också allt mera pressant 
och tål allt mindre ett uppskof. 

Vi kunna sätta dessa våra senaste betraktelser öfver person- 
ligheten i sammanhang med hvad vi förut framstält. Vi sågo, 
att personligheten i början visar sig såsom natur, nämligen så- 
som saknande ett sjelf. Först i ungdomen, sade vi, börjar det 
moraliska medvetandet, med jagets uppgång. Detta medvetande, 
såsom ett för alla gemensamt och alltid giltigt, kort sagdt, som 
medvetande om ett allmänt, innebär såsom sådant en abstrak- 
tion från allt naturligt och visar sig derför som en närvarande 
lag, och då frågan om dess verkstälibarhet framträder, leder 
denna till det moraliska idealet. Båda äro ej ännu verkliga, 
men möjliga och nödvändigt möjliga. Men explikationen af 
denna möjlighet finnes ej utan en moralisk lagstiftare. Detta 
uttrycker det andligas nödvändiga transformation inom medve- 
tandet, genom hvilken intelligensen allt mer känner, att hans 
förhållande ej blott är till en vilja, utan till en viljande; endast 
derigenom blir hans moraliska förhållande af rätta arten. Ung- 
domens jag är härvid mest expansivt, hvarför den ock mest 
öfverflödar i ord om uppoffring o. s. v., hvarigenom den tyckes 
sätta sig sjelf och sin egen personlighet i skuggan. Men der- 
med är det i sjelfva verket ej så uppriktigt menadt, ty då det 
moraliska såsom blott lag är otänkbart, så blir det, vid dess 
uppfattning i nyssnärada form, ett sätt, hvarpå man nästan 
med en nödvändig villa bedrar sig, att man alltid åberopar 
detta allmängiltiga, då detsamma likväl egentligen ej är annat 
än ens eget jag, som man satt upp på tronen. Hvarför ock 
dessa det allmännas apostlar i sjelfva verket äro förklädda 
egoister, som med allt sitt tal om det allmänna blott fordra 
mycket mer af andra. Detta är fanatismens historia, — 



t.. 



180 MENNISKANS HISTORIA. 2. 

hvilken vid närmare betraktande blott innebär ett för sig sjelft 
förklädt egoistiskt jag. — Afvcn från denna sida betraktad 
visar alltså intelligensens utveckling, att dess naturliga under- 
lag allt mera viker tillbaka och, om det ej upphörer att vara 
medel, dock aldrig kan upphöjas till betydelsen af att vara 
orsak till intelligeusens verklighet; tills det slutligen i för- 
hållandet till Gud alldeles försvinner. — Den negativa sidan 
af detta förhållande mellan natur och intelligens visar sig deri, 
att naturen i barndomen är det mest böjliga, det mest adeqvata 
uttryck för intelligensen, men som under lifvets lopp blir allt 
ohörsammare och allt mera otjenligt för densamma. Om vi 
således å ena sidan sett, att det andliga allt mera ohöijdt fram- 
träder i det menskliga lifvets utveckling, så visar det sig ock, 
att i samma mån intelligensen allt mer mognar och går inom 
sig sjelf, stelnar naturen och liksom faller af. Detta sista, 
som är döden, kan ock ur tvänne synpunkter betraktas : såsom 
ett intelligensens ingående i sig sjelf och såsom en komplet- 
tering af det, som i hela lifvets progress visar sig, en andens 
befrielse. Härvid kan påminnas om en ofta brukad liknelse, 
att fröet vid mognaden spränger sitt skal; så ock med intelli- 
gensen: det aftagande af verklighet, som åtföljer dödens när- 
het, betecknar endast intelligensens ingång i sig sjelf. Ehuru 
visserligen äfven här punkter finnas, som äro svåra att för- 
klara, t. ex. hvarför så många falla af i ungdomen utan att 
hafva haft en mognare tid, en utveckling till allt mera adeqvat 
verklighet. Emellertid, om detta lif är en pröfning för att allt 
mera bestämma sig till andlighet, och intelligensen, sedan han 
gifvit sig sin bestämning, går in i sig, så kan nyssnämda fak- 
tum ej annorlunda förklaras, än att de, som tidigt bortkallas, 
äro de, som minst behöfva denna pröfning; hvaraf ock den 
populära åsigten, att de, som tidigt dö, äro lyckliga. 



■'* ■■". 



SJETTE FÖRELÄSNINGEN. 181 



SJETTE FÖRELÄSNINGEN. 



Vi hafva senast betraktat personlighetens förhållande till 
födelsen och döden; vi hafva dermed undersökt, huru det änd- 
liga öfvergår till det oändliga, i det vi i detta senare funnit 
ett mål för det förra. Denna betraktelse leder oss naturligen 
till en annan, till frågan huru det oändliga öfvergår till det 
ändliga. — Dessa tvänne äro nämligen i sjelfva verket' filoso- 
fiens eviga frågor, och båda' sammanhänga på det närmaste, i 
ty att den senare, eller den teoretiska, blott utgör ömvänd- 
ningen af den förra, praktiska. Huru höga och svåra dessa 
frågor än må vara, oundvikligt är dock att företaga dem till 
besvarande, äfven om det sker med mer eller mindre lyckade 
resultat, mer eller mindre lyckade uttryck; de ligga outplån- 
liga i det religiösa medvetandet och sysselsätta derför äfven 
det mest barnsliga menniskoförstånd; knappast befinner sig 
något folk på en så låg ståndpunkt, att det ej sökt deras lös- 
ning. Svaren på dessa frågor, uttryckta såsom frågorna om 
själens odödlighet och Guds existens, hafva derför ofta blifvit 
grundade på consensus gentium. Båda sammanfalla i sjelfva 
verket i frågan om det onda och dess förhållande till det goda; 
hvilket visar, att båda i det hela äro en och densamma. Svårig- 
heten vid dem är dock så stor, att det åt sig sjelft Jemnade 
menniskoförnuftet, äfven om det höjt sig till filosofien, ej har 
kunnat reda sig derur på annat sätt än genom den förtviflade 
utvägen att neka hela frågan, eller säga, att det onda t. ex. 
blott är en ofullkomlighet, blott en sådan den inskränkta in- 
telligensens ställning, att någonting synes mig vara ofullkom- 
ligt, ehuru det kanske i sig sjelft är fullkomligt; att det är 
dunkla föreställningar, i hvilka menniskan ej kan se med klar- 
het, men hvilka hos Gud ej finnas. Det onda vore sålunda 
blott en relativ privation, en inskränkning från min sida, hvil- 
kcu vid en större klarhet eller omfattning i vyer skulle för- 
svinna. Mer än en filosofi har tagit denna förtviflade utväg 
för att ej komma till den, såsom det synes, rent absurda upp- 
giften att derivera det onda ur Guds absoluta godhet. — Detta 
leder oss emellertid till en undersökning om det ondas och det 



fe 



182 MENNISKANS HISTORIA. 2. 

godas begrepp. Motsatsen mellan båda är oskiljaktigt fastad 
vid friheten, just emedan friheten är föreningen eller möjlig- 
heten af bådadera. Men deraf följer, att den filosofi, som söker 
reda sig ur svårigheten genom att neka sjeifva motsatsen, äfven 
i och med detsamma måste förneka friheten; dessa båda begrepp 
äro vexelbegrepp. Betrakta vi nu först det goda, så visar sig 
detta till att börja med såsom det angenäma; men h vilket ej 
har någon varaktighet. Derifrån kommer man till det för för- 
ståndet goda, det som fordras vid en beräkning på ett ända- 
mål, lika godt hurudant, således livad som utgör medel, men 
hvilkct såsom sådant blott är relativt: det nyttiga. Men då 
detta goda är godt blott i afseende på ett ändamål, hvars be- 
skaffenhet vi lemnat derhän, så är klart, att just detta senare, 
hvaraf det förra såsom godt eller nyttigt beror, är det verkligt 
goda; h vilket blir den tredje betydeisen af det goda : begreppet 
om ett summum bonum. Just på ett sådant godt är det som 
samvetet hänvisar; h varför, om ock detta, i sig sjelft ändamåls- 
enliga, hvarken är det angenäma eller det nyttiga, medvetandet 
likväl ej för sig kan förneka, att det dock är ett i och för 
sig sjelft godt. Detta är det rationelt godas eller det rättas 
beskaffenhet, hvilket således innehåller relationen till en lag, 
nämligen till den moraliska lagen, men upplöser sig såsom så- 
dant sjelft, om man blott håller sig till det opersonliga abstrakta, 
utan att referera detta till en vilja och en viljande. Det 
moraliska problemet är således, såsom vi redan förut visat, att 
menniskan skall i förening med Gud återvinna sitt bättre sjelf 
genom uppoffring af det timliga och förgängliga sjelfvet; och 
det goda är till sitt begrepp följaktligen intelligensens enhet 
med sitt upphof och sig sjelf — det ena i och med det andra 
— , hvilkct ock är den euda möjligheten af enighet med andra. 
Det är för öfrigt tydligt, att hela detta sätt att bestämma det 
goda endast genom frihetens begrepp kunnat ske; utan detta 
begrepp försvinuer nämligeu ej allenast det onda, men äfven 
det goda. 

Men en sådan lära är i och för sig sjelf h varje all-enhets- 
lära. Ty om den ock ropar på begreppet frihet, är den dock 
för detsamma främmande; en verklig frihet kan nämligen ej 
finnas i ett system, som blott förmår fatta henne såsom abstrakt, 
hvarraed hon slår öfver i nödvändighet, och hvilket, om det 
också ej nödvändigt ponerar all bestämning såsom gifven af 
ett annat, dock alltid måste negera hvarje verklig sjelfbestäm- 
ning. För en sådan åsigt reduceras nämligen allt förhållande 



SJETTE FÖRELÄSNINGEN". 183 

mellan det absoluta väsendet och de ändliga till förhållandet 
I mellan substans och accidens. Väl kan härvid, i mån af den 
filosofiska reflexionens utveckling, det absolut* varande fattas 
lägre eller högre: såsom blott objekt eller såsom äfven i sig 
innefattande subjektivitet; resultatet blir dock detsamma, i ty 
att denna subjektivitet — då den är fattad såsom abstrakt — 
är en sådan som aldrig är subjekt, och det absoluta subjektet 
således aldrig kommer till att vara ett verkligt sjelf. Det sken 
af riktighet, som panteismen kan gifva sig, kommer, såsom vi 
redan förut visat, deraf, att tanken är öfver all existens, liksom 
ock öfver all förgängelse, således position och negation lika 
omedelbart. Redan Kant skref en märklig afhandling om att 
införa "intet" (det negativa) i filosofien. Hos Hegel har detta 
sedermera skett; men det ytliga och falska i hans uppfattning 
deraf är, såsom redan förut blifvit anmärkt, att han i detta 
"intet", såsom motsats mot vara, endast ser en negation eller 
privation af det sistnämda. Dermed skulle ingen verklig mot- 
sats vara gifven; motsatsen mellan positivt och negativt är 
ingen sann motsats, utan endast mellan ett positivt och ett 
annat positivt eger en verklig motsats rum. Icke heller är, 
såsom vi förut sett, begreppet "intet" begreppet af blott nega- 
tion, utan begreppet af tankens möjlighet såsom sådan. Sättes 
nu detta emot varats begrepp eller tankens verklighet, så blir 
det alltså begreppet af en sig sjelf förstörande kraft. Det 
förskräckliga hos intelligensen är, att, äfven om han väuder sig 
på sig sjelf, han ej kan förstöra sig, utan detta blir ett evigt 
sträfvande till sjelf-annihilation, som aldrig någonsin kommer 
till fullbordan. Det är den absoluta osaligheten. — Då nu, 
såsom häraf visar sig, den Hegelska filosofien tror sig kunna 
komma ur svårigheten med det onda genom att neka detsamma, 
så har detta blott haft till följd, att den slutat med att sjelf 
fastna i den sjelfförstörande negation, som just är det onda. 
Vi hafva härmed i sjelfva verket angifvit det andas begrepp. 
Vi definiera det så, att det är ett jag, som ej erkänner ett du, 
en ömvändning således af personlighetsprincipen, hvilken på en 
gång är identitet och dualitet. Det är nämligen tydligt, att 
om intelligensen i följd af personlighetens begrepp ej kan exi- 
stera utan ett du, så blir han, om han vill skilja sig från denna 
nödvändighet och blifva ensamt jag, sjelf just denna sjelfför- 
störande negation, om hvilken vi talat. Vi hafva visat, att 
hvarje intelligens innefattar möjligheten af alla andra intelligenser; 
han är således i nyssnämda fall reducerad till denna möjlighet 



■ ■ * -1 ■ " .■ * 



184 MENNISKANS HISTORIA. 2. 

ensam, nämligen fattad ej såsom indifferens af möjlighet och 
verklighet, utan såsom sträfvan att förverkliga sig, men en 
sträfvan som ej lyckas, emedan den ej erkänner ett verkligt du. 
Ty behofvet af ett sådant erkännande eller, med andra ord, 
nödvändigheten af en dualitet ej mindre än af identitet, så vida 
en personlighet skall vara verklig, är, såsom vi förut visat, så 
sann, att denna nödvändighet äfven gäller i afseende på Guds 
eget väsen, d. v. s. Gud är både sig sjelf och ett annat subjekt, 
hvilket dock med det första är förenadt; det högsta väsendet 
är, genom denna personliga enhet och åtskilnad, ej blott enhet, 
utan enighet och frihet. Detta är begreppet om den meddelade 
friheten, hvilket är hufvudbegreppet i h varje filosofi; hvarfor 
ock intet armare finnes äu en filosofi, som anser, att ett med- 
delande af realitet från Guds sida åt ett annat skulle minska 
hans egen. Vi hafva i detta ämne förut påmint om treenig- 
hetens begrepp; vi åberopa detsamma äfven här för att visa, 
det vi ej ha att göra med några nya, inbillade förhållanden. 
Det är skilnaden mellan teismen och panteismen, att den förra 
antar inom Gud ej blott en personlig enhet, utan ock en per- 
sonlig åtskilnad. 

Men här stöta vi nu på en ny svårighet eller, rättare 
sagdt, vi återkomma till den fråga, från h vilken vi i denna 
föreläsning utgingo: frågan om det ändligas uppkomst ur det 
oändliga. Svårt är nämligen ej blott att höja sig till det högsta 
genom att kasta bort det ändliga, eller abstrahera derifrån så- 
som ett intet, som det ock är; utan en annan svårighet är 
äfven att, sedan man kommit till det högsta, komma derur. 
Huvudsvårigheten härvid är, att motsatsen mellan det timliga 
och eviga är hvad som skall förklaras, och att hvarje förklaring 
likväl förstör sjelfva motsatsen, hvilket just var det, som skulle 
förklaras. Låtom oss likväl betrakta en sådan förklaring ur 
alla de synpunkter, under hvilka den kan synas möjlig. Låtom 
oss härvid först taga de motsatta hvar för sig, så är tydligt: 
att det förgängliga ej kan förklaras ur sig sjelft; funnes endast 
det förgängliga, så funnes ej ens detta, — endast föränderlighet 
utan något, som förändrades; samt vidare: att det eviga väl 
kan förklaras ur sig sjelft — då till dess begrepp just hör 
att vara sig sjelft nog — , men att då ock ej heller dess mot- 
sats till det timliga existerar, alldenstund, med denna motsats, 
det eviga till det timliga afstått en del af sin realitet, är genom 
detsamma inskränkt och derför ej absolut. Den motsats, som 
skulle förklaras, reducerar sig derför sjelf till intet. Ar det 



* • 9 



3 JETTE FÖHELÄSNINGKN. 185 

eviga, så är ej det förgängliga; är åter detta, så är de facto 
ej det eviga, utan inskränkes af det förra och har dermed 
måst dela sin realitet. Motsatsen visar sig alltså vara den 
mellan vara och intet vara, hvilket på en gång är en motsats 
och ingen motsats; ty det är en motsats mot intet. 

Här kommer oss nu till mötes vår förra undersökning 
om just detta begrepp, begreppet intet, liksom ock den tillämp- 
ning, vi deraf gjort på personlighetens begrepp. Det resultat, 
hvartill denna undersökning ledde oss, var, att detta begrepp 
är begreppet om det blott tänkbara eller det blott och bart 
möjliga, som derför icke är något verkligt. Det är, sade vi, 
tanken sjelf, som är denna oändliga möjlighet och som, såsom 
sådan, då möjligheten är ett mera omfattande begrepp än verklig- 
heten, går utöfver sin egen verklighet eller innefattar på en 
gåug sitt eget varande och icke-varande, d. ä. sitt vardande, 
sin egen ur möjligheten sig evolverande verklighet. Låtom oss 
nu tillämpa detta på den tanke, hvilken vi hafva uppstält så- 
som den enda möjliga och giltiga principen för filosofien, näm- 
ligen den personliga tanken: och det skall derigenom blifva 
begripligt, om vi påstå det problem, som här sysselsätter oss 
— problemet af det timligas uppkomst ur det eviga — , vara 
så beskaffadt, att, om vi ej kunna förklara det, vi likväl åt- 
minstone kunna förklara, hvarför det är olösligt. Om vi näm- 
ligen ock vågat att på sjelfva gudomen använda de bestäm- 
ningar af en lika nödvändig dualitet som identitet, hvilka vi 
visat för personlighetens begrepp i allmänhet vara väseudtliga; 
om vi alltså fattat den gudomliga skapande tanken såsom af 
evighet producerande sig sjelf som sin lika fria och sjelfständiga 
motbild, och vågat säga, att det gudomliga Ordet, som är 
denna Guds egen motbild, är den urbildliga menniskan; sä 
återstår dock den frågan: huru kommer man från urbilden till 
afbilden, då dervid alltid en saltus eger rum? Det är klart 
att, då vi här ha att göra med friheten, så återstår ej annat 
än att erkänna, det språnget finnes. Ar nämligen ofvannärada 
Guds motbild i allo fri och sjelfständig, emedan den just deri- 
genom är Guds sig uppenbarande mysterium, så är ock med 
friheten, som är en ursprunglig sämja med Gud, möjligheten 
af osämja satt. Det är vår Herres oändliga liberalitet, att han 
ej velat annat än en fri sämja med sig sjelf, emedan utan en 
sådan friheten vore omöjlig. Alldenstund skapelsen således är 
ett meddelande af frihet, så följer deraf, att den enhet och 
dualitet, som utgör personligheten, kan vara negativ och ond, 



-» '■ 



186 MÄNNISKANS HISTORIA. 2. 

ehuru med den följd, att deu för sig sjelf blir förstorande; 
d. v. s. hvad vi kallat den fria motbilden kan affalla från sin 
enhet med urbilden och söka vara en enhet för sig, — hvilket 
affali just är det onda; ty frågan om det onda sammanfaller, 
såsom vi redan anmärkt, med frågan om det ändligas uppkomst, 
hvilken nu sysselsätter oss. Möjligheten af ett sådant affali är 
således begriplig ur intelligensens eget väsende; att åter intel- 
ligensen gjort denna möjlighet verklig och affallit från sin Gud, 
— detta kan lika litet bevisas, som det kan förklaras hur» 
affallet skett, alldenstund det tillhör friheten att blott ur sig 
sjelf kunna förklaras. Affallets verklighet kan blott erfaras; 
det är ett faktura, i afseende på hvilket hvar och en är hän- 
visad till sitt eget medvetande om sig sjelf och till sin egen 
sjelfkännedom. Derigenom finner man allt mer, hvad som ock 
utgör intelligensens första medvetande af sig sjelf, att menni- 
skan befinner sig i oenighet med sitt upphof och behöfver en 
försoning. — Men om sjelfva faktum af ett sådant affali blott 
kan erkännas, så är frågan., h vilka följderna deraf hafva blifvit, 
åter igen någonting, hvarpå ett vetenskapligt svar kan lemnas. 
Att i Guds väsende, som äfven i sin motbild evigt är sig sjelft, 
något skulle genom affallet förändras, är otänkbart. Men väl 
uppkommer till följd deraf något utom Guds väsende, h vari- 
genom änuu en motbild uppstår af motbilden, men hvilken, då 
den affallit från sin sauna enhet eller enighet i Gud, dermed 
ock förlorat sin enhet med sig sjelf och således endast kan 
finna sig såsom en oupphörligen utom sig sjelf satt, samt i 
och med detsamma såsom bruten i en mångfald af utom hvar- 
andra varande enheter. Men en sådan sig sjelf utom sig sjelf 
sökande enhet är den timliga verideu, existensen i tid och 
rum, hvars väsende just är detta eviga sökande af sig sjelf. 
Det har ofta blifvit sagdt, att, om man kastar en blick öfver 
verlden, man deri ser en blandning af godt och ondt; och ju 
mer man höjer blicken till en moralisk synpunkt, desto mer 
finner man, att det onda ingredierar i verlden, såsom en mot 
sig sjelf vänd energi och kraft. Om nu detta ej kan ur Gud 
förklaras, så följer, att existensen i tid och rum mera är en 
sjelftagen än en af Gud meddelad, hvars uppkomst just vore 
det intelligensens affali, hvarom vi talat, — i sig ett intet, 
men ej såsom blott privation, utan såsom sjelfförstörelse och 
oordning, det inom sig sönderfallna och olyckliga lifvet, som 
af sig sjelft aldrig vinner någon gestalt, ehuru Gud deruti 
sedermera bragt ordning. Ser man på den timliga verlden, så 



■ '. ■ *■ -■ 



8 JETTE FÖRELÄSNINGEN. 187 

väl i intellektuelt som fysiskt afseende, så förefaller det ock, 
som vore den ej endast ett mönster af vishet och godhet — 
hvilket den äfven är — , utan snarare som en ur oordning och 
sjelfförstörelse till ordning bragt skapelse. — Detta är det kaos, 
med hvilket alla myter börja, och hvilket äfven den heliga skrift 
låter föregå verldens uppkomst: "mörker var på djupet och 
Guds ande sväfvade öfver vattnet". Men allt detta förutsätter 
dock ingalunda verldens oafhängighet af Gud. Tvärt om: att 
Gud gjort verlden af intet, blir här vindiceradt, ty det onda är 
detta af enhet inkapabla, det positiva intet, hvarur verlden 
uppkommit. 

Den timliga verlden kan således ej förklaras annorlunda 
än som ett inom intelligensens verld gjordt affall och ådragen 
skuld samt en deraf uppkommen åtskiinad från Gud, hvarför 
den ock bär förstöringen uti sig. Men sedan detta resultat en 
gång, såsom ett sjelftaget, kommit till verklighet, har deu från 
början oordnade, kaotiska massan af Gud blifvit bragt i ord- 
ning, hvarigenom det i sig sjelft förgängliga och oväsentliga 
fått en bestämmelse, nämligen att vara medlet, vägen, på 
hviiken den från sitt upphof fallna intelligensen kan till det- 
samma återkomma. Hvaraf följer att, enligt denna teleologiska 
åsigt, det eviga ock finnes i verlden, så att det oförgängliga 
ur densamma skall framgå, nämligen med tillhjelp af samma 
sitt upphof, af Gud, som för detta ändamål förnedrat, utgifvit 
sig sjelf under dödlighetens välde för att derur rädda det oför- 
gängliga. Hvaraf åter blir en följd, att det oändliga föder ur 
sig det oändliga, ehuru på en omväg. 

Detta är i korthet tankens djupaste hemlighet, i djupaste 
enfaldighet framstäld; det är resultatet af våra hittills före- 
tagna undersökningar. Vi lemna det med flit utan kommen- 
tarier nu, för att ej grumla dess klarhet. Men häri ligger en 
oändlighet af andra tankar, hvilka vi äfven i sinom tid skola 
söka att framställa. 



188 MENNISKANS HISTORIA. 2. 



SJUNDE FÖRELÄSNINGEN. 



Vi sysselsatte oss sist med betraktelsen af den timliga 
verlden, dess uppkomst och betydelse. Gud framstår, sade vi, 
i skapelsen af denna ve rid såsom medlare mellan den fallna 
anden och sig sjelf; derför skapade han naturen såsom ett 
medelväsende mellan den med sig eniga och den med sig oeniga 
intelligensen. Han har dcri skänkt den ändliga intelligensen 
ett medel att höja sig till enhet med honom. Detta är my- 
steriet af den ändliga verldens både uppkomst och bestämmelse. 
— Denna förmedling mellan Gud och den ändliga intelligensen 
måste hafva sina grader, sina stadier och sitt mål; i ly att 
den ej allenast måste gifvas, utan ock emottagas. Den kan ej 
gifvas den ändliga intelligensen, än mindre påtrugas houom, 
utan att den ock af honom emottages. Detta gifvande och 
emottagande måste vara ett verk å ena sidan af gudomlig barm- 
hertighet, å den andra af fullkomlig hängifvenhet; hvarvid Gud 
trädt menniskan allt mera in på lifvet för att förmå henne att 
omvända sig. Derför är ock all historia historien om en 
oeconomia salutis, och naturen är dertiil ett medel. Om häri 
all historias mål är uttaladt, så är ock naturen, såsom ut- 
görande ett medel, indirekte i historien delaktig. Naturen är 
nämligen, såsom vi flera gånger redan anmärkt, ett medelväsen, 
och blott genom qvarhållande af en sådan åsigt om densamma 
kan den till sitt sanna begrepp och sina bestämningar fattas 
och förstås. Den företer såsom sådan ett sväfvande mellan 
vara och icke- vara, mellan frihet och nödvändighet, så att den 
i sig har en möjlighet af frihet, hvilket visar sig deruti, att 
den är öppen för frihet och ej för densamma absolut främ- 
mande. Den sväfvar vidare mellan godt och ondt, är intet- 
dera, men kan utgöra medel till bådadera. Emedan naturen 
är detta indifferenta väsen, i hvilket alla motsatser sålunda 
dränka sig, är ock det högsta, hvartili naturfilosofien kommer, 
en indifferens mellan godt och ondt. Men båda dessas utveck- 
ling till söndring sins emellan genom naturen hafva vi sagt 
vara menniskans ändamål. Ifrån denna synpunkt betraktad 
har naturen, såsom nyss nämdes, sjelf en historia. Väl följer 



B"«.r ;«-■■,■,■-■;■■._- . - 

■■■ ■ ä- .' - 1 . ... 

..r- .- _ 

* ."■'-" * ' " 

SJUNDE FÖRELÄSNINGEN. 189 

■ af sjelfva dess begrepp, att den i sitt första upphof har . när- 
mast frändskap med det onda; ty andens affall är, väl ej dess 
orsak, men dess anledning, utan detta affall funnes ej naturen, 
ehuru den visserligen ej heller tinnes blott genom det. Också 
har denua naturens frändskap i dess början mera framträdt, — 
i det inre arbetet mellan de häftigaste, motsatta krafter, hvilka 
inom sig ej kunde finna någon enhet. Men naturen har lik- 
väl ej härvid stannat, utan denna dess sjelfförstöriug, som deri 
just är det intelligenta, har af skaparen så blifvit ordnad, att 
lif och död eller uppkomst och förgängelse i förhållande till 
hvarandra blifvit begränsade. 

Det är på denna idé af en ur oordning sig utvecklande 
lag och ordning, som alla kosmogoniska och geologiska hypo- 
teser hvila. Geologerna hafva uppfattat planeten såsom egande 
en historia, men fordra för dess ordnande en oändlig tid, 
emedan den reglerade tiden först uppstått med sjelfva det ord- 
nade tillståndet, nämligen genom utveckling af solens förhållande 
till planeterna, hvilka ej från början varit polariserade. 

Skaparen af geologien är Werner, professor vid den s. k. 
berg-akademien i Freiberg (f. 1750, död 1817), h vilken var 
neptunist; hvaremot Hutton, en skotte (död 1797), står i spetsen 
för vulkanisterna *. Hans system är så till vida en expansion 
af neptunisternas, som han söker att i sin åsigt intaga desses. 
De ledande grunddragen i geologien äro, att de stratifierade 
berglagren utgöra fällningar ur vattnet, de östra tifierade krystal- 
Hniska åter hafva uppkommit genom eld; till dessa kommer 
den yngre tertiärbildningen, hvilken från de båda andra skiljer 
sig genom de med nutidens växt- och djurformer mera överens- 
stämmande lemningar den innehåller. De karakterer, i hvilka 
geologien sökt lösa denna forntidens hieroglyfskrift, äro de 
fossila lemningarna af organiska varelser; så t. ex. är stenkol 
blott lemningar af en försvunnen vegetation. Härvid visar sig 
en tydlig succession från enklare till mera utbildade gestalter. 
Sålunda innehålla de äldsta formationerna endast lemningar af 
lägre organismer, jättelika gestalter, hvilka numera blott i 



* Det torde vara bekant, att man med neptunism menar den åsigt i 
geologien, enligt hvilken de förändringar, jorden under sin tillvaro 
successivt undergått, skett förnämligast genom vattnets förmedlande 
medverkan; hvaremot vulkanismen antar, att samma förändringar ver- 
kats genom jordens inre, glödande massas reaktion mot den henne 
omgifvande fasta jordskorpan. 

Utg:s anm. 



190 MEXNJSKASS HISTORIA. 2. 

dvärgartad form förekomma, och hvilka hänvisa på en natur, 
som numera ej existerar, och på vilkor for lifvet, som numera 
upphört. I allmänhet är det måttlösa karakteren på fornverl- 
den* bildning, hvilken just i denna monstruositet egde fröet 
till sin undergång. — Det är synnerligen af trenne växt- 
familjer, fast i olika gestalt mot hvad de nu förekomma, som 
forntidens vegetation utgjorts: filices, ormbunkarne, i trädartade 
dimensioner, hvilka kunna sägas utgöra liksom ett förespel till 
palmerna; equisetum, skafgräs, numera en växt som obetydligt 
höjer sig öfver jorden; samt lycopodium, mattgräs; — i all- 
mänhet mest kryptogamer eller växter utan blommor. En 
slutsats, som kan dragas af beskaffenheten hos hela fornverldens 
flora, är, att den existerat i en hög och fuktig temperatur. 
Man har väl velat påstå, att en sådan varit möjlig äfven under 
jordens nuvarande förhållande till solen, men denna åsigt er- 
bjuder dock stora svårigheter, ty med rätta an märkes, att be- 
mälda forntida vegetation mindre varit i behof af ljus än af 
värme, och den synes således hafva funnits på en tid, då eklip- 
tikans lutning och den derpå beroende vexlingen mellan års- 
tiderna ej varit till. Dermed må dock förhålla sig huru som 
helst. — Samtidigt med nämda vegetation kunna svårligen några 
djur af högre ordning hafva funnits, ty grässlagen saknas; h var- 
emot de fossila lemningarna visa en oändlig mängd af skal- 
djur och dernäst af arafibier. Först i de senare formationerna 
förekomma lemningar af högre animala organisationer, hvilka 
likväl till största delen äro sådana, att, om de ock påminna 
om slägten, som nu finnas, de likväl ej mera förekomma, och 
utmärka sig i allmänhet genom monströs skapnad och storlek. 
Dock hafva äfven mammalia blifvit funna af måttlig storlek, 
och i senaste tider äfven lemningar af sådana djur, som äro 
närmast menniskan, nämligen af apor, — men ej några fossila 
menniskor. Väl förekommer ett och annat exemplar af för- 
stenade menniskoskelett, men dessas uppkomst är tillfällig 
och långt yngre, och dermed har troligen så tillgått, att ske- 
lett händelsevis kommit i beröring med ämnen, som hastigare 
förstenat dem. Geologerna tro ej, att några egentligen fossila 
menniskoben finnas, utan att menniskan först i en ordnad 
verld uppträdt. 

Studiet af alla dessa strata, innehållande lemningar af de 
urgamla varelserna, visar således en succession af skapelser, åt- 
följd af periodisk förstörelse; det är liksom om det unga, sjelf- 
tagna lifvet rasat mot sig sjelft i sin blindhet. De häftigaste 



SJUNDE FÖRELÄSNINGEN. 191 

motsatser bafva funnits; i afseende hvarpå en ny dilucidation 
nyligen gifvits genom Agassiz, som, tvärt emot hvad inan annars 
vanligen antagit om en mycket hög temperatur, utgått från en 
istid, hvars tillvaro han trott sig kunna bevisa genom obser- 
vationer på glaciérerna, hvilka han anser förr hafva haft en 
långt större utsträckning än nu. I afseende på förklaringen af 
dessa häftiga omvexlingar hafva geologerna för öfrigt delat sig 
i tvänne sekter. Katastrofisterna antaga, att krafter fordom 
funnits, hvilka numera ej existera: uniformisterna åter, att 
samma krafter alltid funnits och att förändringarna blott bero 
på varaktigheten af deras verksamhet. Jag för min del är af 
den tanken, att de forna oordentliga katastroferna, som numera, 
om ej försvunnit, dock framträda i annan form, legat uti För- 
synens plan. — Jag ämnar för öfrigt ej inlåta mig i vidlyftiga 
naturfilosofiska spekulationer, utan tänker nöja mig med att 
antyda det förhållande, hvari naturen står till intelligensen. 
Jag vill således ej heller inlåta mig i hypoteser om verlds 
systemets uppkomst, ehuru sådana i mängd finnas och äfven 
hos stränga matematici förekommit, t. ex. hos La Place, hvars 
teori, redan förut uttalad af Kant, sedan vidare blifvit utvecklad 
af Comte (Cours de philosophie positive, Paris 1830 — 35J. 
Dess hufvudsumma är, att förhållandet mellan sol och planet, 
som är det hufvudsakliga i hvarje verldssystem, ej är det ur- 
sprungliga, utan först småningom utbildat sig; att hela det 
spatium, som intages af hvarje solsystem, ursprungligen var 
upptaget af en omkring sig sjelf hvirflande eld, eller rättare en 
gasformig solarisk • atmosfer, genom extrem hetta drifven till 
systemets yttersta gräns, omkring sig sjelf roterande, men ge- 
nom graduel afkylning bildande sig först i koncentriska ringar 
kring sin medelpunkt, hvilka ringar, af samma orsak, samman- 
fallit och brutits i särskilda, rundt omkring sig sjelfva och sin 
medelpunkt — hvilken först derigenom framstår såsom sol — 
roterande planeter; samt att planeternas planeter, månarne, ha 
uppstått af dylika ringar (Saturnus har qvar sin), som brutit 
sig till satelliter. — Comte har underkastat dessa hypoteser 
matematisk kalkyl och påstår, att dess resultat tämligen noga 
öfverensstämma med lagarne för himlakropparnes rörelse. Denne 
författare var för öfrigt en deciderad materialist och ateist. — 
Ett resultat kan af alla dessa hypoteser hemtas : att de när- 
varande fasta naturlagarne ej med ens egt det fält, de nu ega, 
utan att detta så småningom utvecklat sig. 



192 MENNISKAK8 HISTORIA. 2. 

Naturligt var, att dessa hypoteser skulle leda till jäm- 
förelser m**d Moses' skapelsehistoria; och ehuru skriftens auktori- 
tet, att börja med, härutinnan ansågs vara obetingad, har veten- 
skapen dock så småningom, åtminstone till utseendet, aflägsuat 
sig fråu den kristliga skapelseteorien, så att den öfvertygelse 
hos några uppstått, att båda ej låta sig förena, hvadan det 
blott återstode för vetenskapens idkare att i detta afseende 
trösta sig med Baco's grundliga sats, att "Deo gratificari per 
mendacium" är honom ej behagligt. Likväl är ett sådant re- 
sultat ej det enda, hvartill man i nämda afseende kommit; 
tvärt om, ju mera den öfvertygelse utvecklat sig, att den veten- 
skapliga undersökningen kan fortgå på sin bana utan konside- 
rationer, desto större hafva likheterna mellan dess resultat och 
uppenbarelsen visat sig vara. Så t. ex. har geologien ådaga- 
lagt en successiv skapelse. — Gå vi till uppenbarelsen, så 
känna vi de tankedigra orden: "i begynnelsen skapade Gud 
himmel och jord", hvarvid frågan strax blir, huru en tid i liden 
kan uppkomma, — h vilket är omöjligt. I alla fall skulle man 
härunder kunna förstå skapelsen af den urbildliga verlden, som 
är evig i Gud och utgör hans eviga motbild, och att uppen- 
barelsen således ej yttrat sig om, huru det timliga ur denna 
eviga och i en evig närvaro lefvande verld uppstått. Skriftens 
nästa ord äro: "och jorden var öde och tom, och Guds ande 
sväfvade öfver vattnet". Här existerar således redan en jord; 
livad som ligger emellan den första och den andra skapelsen, 
detta oändliga svalg, skulle uppenbarelsen alltså blott indirekt 
fylla, genom dess sammanförande med det ondas uppkomst, 
hvilken haft till följd eu söndring inom intelligensens verld. 
Ej så likväl, som skulle vår mening vara, att det onda vore 
orsak till den timliga verldens uppkomst; men det är en an- 
ledning dertill, då denna verld är ett medelväsen for att bereda 
den ändliga intelligensens återgång till Gud. Derför finnes 
naturens historia blott i sammanhang med menniskans, så att, 
om den förra behandlas särskild från den senare, den blott kan 
anses bilda en förberedelse till denna; hvaraf är en följd, att 
naturens historia också endast i sammanhang med menniskans 
och genom en från personlighetsprincipen utgående undersökning 
kan komma till ett bättre resultat än de nihilistiska, pantei- 
stiska o. s. v., som varit en följd af naturens betraktande obe- 
roende af menniskan. 

Vi sade, att ju mera ostörd af teologisk auktoritet natur- 
vetenskapen framgått, desto mera öfverensstäm mande visar sig 



SJUNDE FÖRELÄSNINGEN. 193- 

des9 resultat med skapelsehistoriens, naturligen med undantag 
af hvad som i den senare visar sig blott vara bild eller myt, 
alldenstund det, taget efter orden, skulle innebära en tydlig 
orimlighet. Så t. ex. kan man ej tala om verkliga skapelse- 
dagar, innan ännu solens och planetens förhållanden voro be- 
stämda, utan klart är, att dessa dagar måste tagas i betydelsen 
af stora tids-perioder. Visserligen måste derjärate medgifvas, 
att det förgängliga omöjligen, enligt naturvetenskapernas bemö- 
danden, kan erkännas hafva sin princip i sig sjelft, utan att 
denna måste sökas i det oförgängliga; det förgängliga, söndradt 
från det oförgängliga, är blott en möjlighet af varelse, ur 
hvilkeu Gud skapat verldeu. Uppenbarelsen säger härvid: 
"Guds ande sväfvade öfver vattnet"; hölle den allsmäktige ett 
enda ögonblick sin ande tillbaka, så återfölle verldeu till detta 
intet, denna punctum saliens, detta eviga qval. — Men för 
den ändliga intelligensens återgång till det eviga är verlden 
skapad, derför företer den ock en fortsatt skapelse, utan att 
detta utestänger vissa perioder, — i hvilka den affallna intelli- 
gensens återgång framträder. Sådana perioder betecknas i skrif- 
ten redan genom meddelandet af först det yttre, sedan det inre 
ljuset. Den ordnande principen utträder ur skaparens eget 
väsen såsom ljuset, hvilket ock af den nyare naturvetenskapen 
anses såsom immaterielt, och kan kallas Guds egen blick i 
naturen. Hvarför det ock är oundgängligt för hela naturens 
utveckling, hvilken derigenom sker. Utan antagande af dylika 
epoker, eller af saltus eller hiatus i naturens utveckling, kom- 
mer man ej fort med dess förklaring. Så t. ex. vid det anor- 
ganiskas öfvergång till organism och dennas till intelligens. 
Intet falskare finnes således än att neka saltus; men hvilka ej 
kunna finnas utan en gudomlig inverkan. Begripligt blir deraf 
det tröstlösa och nedslående resultatet utaf de naturbetraktelser, 
som ur det an organiska vilja förklara allt. Ty det oorganiska 
är dödt, är någonting som lifvet kastat bakom sig. Tider 
hafva funnits, då det mot sig sjelft rasande lifvet förnämligast 
arbetat i detta anorganiska, der det nu synes slocknadt, och 
de stora geologiska processerna äro ett vedermäle deraf; men 
emedan det oorganiska, såsom ett blott utomvara, ej i sig hade 
vilkoreu för sitt bibehållande, så har lifvet dragit sig inom sig 
sjelft, i organismen. — Det finnes hvarken i naturens eller 
menniskans historia en oafbruten kontinuitet; den motsatta syn- 
punkten är vid deras betraktande lika väsentlig: — saltus, 
Geijer: Menniskans historia. 1«5 



194 MENNISKANS HISTORIA. 2. 

hiatus. Lifvet förutsätter alltid sig sjelft och kan aldrig ur ett 
annat förklaras. Derför är af ven det redan långt för detta 
exploderade begreppet om en generatio cequivoca en absurditet. 
Det lcfvande har endast ur Guds anda uppstått, hvilken i tidens 
början sväfvade öfver djupet. Detsamma gäller om intelligensen 
i förhållande till organismen, och likväl äro dessa tvänne sal- 
tus så nödvändiga, att utan dem den naturens utveckling vore 
omöjlig, genom hvilken den gudomliga principen för verlden 
allt mera i det förgängliga uppenbarar sig. Denna utveckling 
eger sitt första, ehuru ofullkomliga uttryck i det fysiska lifvet; 
sedan, såsom vetande om sig sjelf, hos intelligensen; och i 
och med detsamma denna uppgår för sig sjelf, firar naturen 
sin sabbatsro och är i sig fullkomnad, — men ej derför in- 
telligensen. 



ÄTTONDE FÖRELÄSNINGEN. 



Vi hafva besvarat frågan, huruvida naturen har en historia, 
jakande, ehuru i inskränkt mening, nämligen så, att den har 
haft en historia, men hvilken nu är relativt afslutad, hvaremot 
meuskligbctens är en ständigt fortsatt. Härvid komma 038 
naturforskningens resultat till mötes, hvilka visa att jordklotet 
har en utveckling, hvars moment äro oss öfverlemnade i jorden 
och bergen, försteningar o. s. v. Derigenom lära vi känna, 
att jordeu ej alltid varit hvad deu är, och att den bär märken 
efter en succession i skapelsen. 

Det har varit en tid, då det ännu unga lifvet blott i 
naturen yttrade sig, i de elementära eller kosmiska krafternas 
strid, i häftiga ombyten, i vexlingen mellan det flytande och 
det fasta, mellan värme och köld. Det är monumenten af detta 
slocknade lif, som ligga för våra ögon i den oorganiska natu- 
rens gestalter. Lifvet har i dem ej blott funnits, utan rasat, 
pä en tid dä jorden såsom planet ej var hvad den är, — en 
kos mo <j ene ti sk tid af värt solsystems utbildning, som upphörde 
med regleringen af förhållandet mellau sol och planet. — Dessa 
kosmiska krafter synas oss liflösa, emedan de ej i sig återvända 
inom var planet, utan först inom solsystemet. Det är genom 
motsättningen af dessa krafter, hvilka ej ännu så mycket för- 
iunerligat sig, att de funnit en medelpunkt, som jordens kärna 



' :"~."v ' •*■ '».;«■»*'. . , ■ . ■ ■ . , . ■■..■■■■-/■ 

■■■■. . I ■ ■ • "■■■/' 

■'"'.'«' ■ ■ . * 

ÅTTONDE FÖRELÄSNINGEN. 195 

och benbyggnad, bergen, bildats; — hvilket är äldre än till 
och med förhållandet mellan sol och planet. Den andra perioden 
af naturens utveckling är den geologiska, som visar oss den 
organiska naturen i sin uppkomst och innehåller jordens par- 
tikulära historia, inom sig sjelf. Här finnes ock en succession, 
så att de lägsta organismerna varit de äldsta, i gestalter som 
numera ej finnas och som ega sin karakter i det vidunderliga, 
monströsa, både inom den vegetativa och den animala naturen. 
Att dessa gestalter numera ej äro sig lika, bevisar, att jordens 
krafter ej alltid varit hvad de nu äro. I den tredje epoken 
har menniskan såsom naturväsende funnits och har såsom så- 
dant i sig innefattat alla de öfriga naturtingens egenskaper. 
Hon är i detta afseende det högsta föremål för fysiologien, 
hvilken åter är den högsta af alla naturvetenskaper. Afven 
under denna period är det snarare genom slutsatser än genom 
erfarenhet, som vi veta att menniskan förekommer, ty inga 
fossila menniskoben finnas; menniskan är således en sen gäst 
på jorden. Menniskan såsom naturväsende företer i allmänhet 
samma början, som gäller för andra naturväsenden, i afseende 
på spridande och utveckling. Linné antog, att de olika natur- 
väsendena i sina första exemplar voro inskränkta till en del at 
jorden, nämligen mellersta hög-Asien, och derifrån vidare spridt 
sig. Men detta håller ej streck i afseende på naturens vege- 
tativa och animala väsenden; i ty att de ej kunna lefva i hvarje 
trakt på jorden. Nyare naturforskare hafva antagit vissa terri- 
torier för hvarje art, ehuru mer och mindre vidsträckta. Den 
fråga, som i anledning häraf sysselsatt naturforskarne, är, om 
detsamma ock gäller för menniskan, d. v. s. om menniskoslägtet 
härstammar från ett par, eller om en delad uppkomst bör i af- 
seende på detsamma anses vara den rätta ; hvilket man till en 
del antagit. Deremot strider likväl en fysiologiens grundsats, 
nämligen att det ej finnes något säkrare bevis på identiteten 
af en race eller slägte, än att detsamma är fruktbart inom sig 
sjelft; en regel som gäller så strängt, att batarder väl, såsom 
erfarenheten visar, kunna finnas, ehuru ej utan tvång, men att 
de likväl antingen alls icke eller åtminstone icke mer än högst 
i tredje eller fjerde led äro fruktsamma, liksom om lifvet på 
detta sätt blifvit ledt in i en främmande kanal, der det ej 
trifves. Men intet sådant gäller om menniskoslägtet; der finnas 
inga batarder, utan menniskan fortplantar sig öfverallt med 
sin like. Redan den fysiologiska betraktelsen leder alltså der- 
hän, att mcnskligheten är en slägt, hvilket ännu mer bekräftas 



196 MENNISKANS HISTORIA. 2. 

af filosofien; — en slägt, som deri skiljer sig från andra slag- 
ten, att då förbindelsen mellan slägte och individ hos dessa 
är passager, så är det menskliga slägtet deremot såsom art 
fullt närvarande i hvarje individ. Genus och individ stå således 
här i den innersta förbindelse sins emellan. Emellertid, om 
allt detta talar högt för mensklighetens enhet, så finnas dock 
äfven härvid svårigheter. Ty samma klimatiska olikhet, soin 
finnes såsom varieteter inom slägten i djurverlden, förekommer 
ock i menniskoslägtet, i de olika racerna. Måste nu båda dessa 
bestämningar om menniskoslägtet erkännas giltiga, så följer 
deraf, att menniskan ej alltid har varit livad hon nu är. Aro 
nämligen alla hennes racer utbildningar från ett par, så har 
detta äldsta raenniskoslägte i sig innehållit typen till alla varie- 
teter och således varit mera liksom böjligt och obestämdt, ja, 
såsom naturväsende betraktadt, fullkomligare än hvardera af de 
andra uppkomna olika racerna. Derhän leda ock alla slut- 
följder. Denna menniskoslägtets mot alla andra — hvilka näm- 
ligen gått från ett lägre till ett högre — motsatta beskaffenhet 
såsom naturväsende är en egenhet, som fordrar en särskild 
uppmärksamhet; den visar, att den fysiska fullkomligheten hos 
det äldsta slägtet i sjelfva verket utgör en ofullkomlighet hos 
menniskan såsom intelligeut väsende betraktad, en ofullkom- 
lighet, som bestod i ett så innerligt intelligensens sammanhang 
med naturen, att menniskan i detta tillstånd ej vetat sig sjelf 
såsom iutelligens. Menniskau är alltså i ett afseende det full- 
komligaste väsendet och kronan pä skapelsen; men å andra si- 
dan begynner ock i och med henne en ny series, förekommer 
en saltus i naturen, hvarefter hennes fullkomlighet ej längre 
sammanfaller med naturens. — Häraf å ena sidan myten om 
menniskans fullkomlighet, såsom hennes första tillstånd och be- 
skaffenhet, samt ä andra sidan åsigten om hennes fortskridande 
till allt större fullkoralighet. Båda hafva rätt. Det är den 
fysiska fullkomligheten som Moses menar med menniskans full- 
komlighet, och detta är sä mycket tydligare, som just ett bevis 
på de Mosaiska skrifternas höga ålder ligger deri, att de helt 
och hållet tillhöra den period, som är naturbildningens. Den 
Mosaiska beskrifningen i detta afseende har emellertid syssel- 
satt fantasien, i föreställningen om ett paradisiskt tillstånd, — 
liksom den åldrande menniskan föreställer sig barndomen såsom 
ett tillstånd och en tid af odelad lycka och oskuld. Vi erinra 
ock, huruledes det äfven deraf kan bevisas, att menniskan i de 
Mosaiska urkunderna är betraktad blott såsom naturväsende, 



. / 



ÅTTONDE FÖRELÄSNINGEN. 197 

att lion väl » framkommer direkte ur Guds hand, meu dock i 
tiden, såsom förökande sig o. s. v.: — allt sådant, som hon 
har gemensamt med djuren. Nödvändigheten att härvid ej taga 
skriften efter orden visar sig för öfrigt i mångahanda afseende; 
så t. ex. om man fäster sig vid berättelsen, ätt menniskan till 
en början varit fullkomlig, men genom affall blef ändlig och 
dödlig. Detta faktum sättes i tidens begynnelse, då likväl 
menniskan först senare har uppkommit, och det innehåller dess- 
utom en evident motsägelse, ty i samma ögonblick tiden finnes, 
finnes ock döden. Att menniskan såsom sinlig skulle varit 
skapad omedelbart odödlig, är omöjligt. Det oförgängliga är 
ej del, som är i början af tiden, utan det som är utom all tid, 
lika mycket nu som i början. Derför finner sig förnuftet, när 
fråga blir om det ondas och förgäugligas uppkomst, drifvet att 
förlägga detta faktum utom all tid, ty först derigcnom har 
tiden sjelf uppstått. 

Vi hafva härvid stött på en svårighet, hvilken vi ej göra 
anspråk på att kunna lösa. Förnuftet synes nämligen i anseende, 
till verldens uppkomst fordra en början, och likväl är detta en 
motsägelse, då tiden alltid förutsätter sig sjelf. Det eviga och 
det förgängliga existera hos menniskan samtidigt, och möjligt 
är, att det sä varit från evighet. Den ändliga verlden vore då 
ett evigt sig upprepande faktum, ett affall för alltid inom in- 
telligensens verld, men som derför ock alltid sker ; ur friheten 
är denna verld att förklara, friheten åter finnes ej utan möjlig- 
heten af godt och ondt; — längre kommer man ej, emedan 
friheten är sin egen princip. — I och för sig behöfves det ej, 
att jag starkare prononcerar denna tanke, ty den cger mycket, 
som tyckes rekommendera den till antagande, då verldskunskapen 
synes visa oss solsystem i alla grader och former af utveckling, 
och fråga är, om ej så af evighet varit och i evighet blir. 
Allt, hvarvid vi kunna tala om en "begynnelse", har afseende 
på vårt planetsystem; men verldssystemet — det böra vi erinra 
oss — är här det hela, hvarvid vi måste fästa oss. Skulle 
en absolut begynnelse antagas för vart planetsystem, så stode 
dess uppkomst utan förhållande till det hela. Intelligensen 
innehåller möjligheten af alla andra, utan att derför delas; det 
är just denna möjlighet, som ger en blick i intelligensens väsende., 
för hvilken man kan hisna. Lika säkert är det ock, att ett 
verldssystem, så fysiskt det än må synas, måste inom sig inne- 
hålla möjligheten af alla de intelligenser, hvilkas existens kan 
falla inom detsamma; hvaraf följer, att det sjelft inom sig är 



198 MENNISKAN3 HISTORIA. 2. 

intelligens. Hvarje sådant system har väl inom sig en uppkomst 
och undergång, men frågan är, om detta gäller universum i 
allmänhet: — en så hög fråga, att jag derom suspenderar mitt 
omdöme. Ar det vidare så, att det förgängliga endast ur det 
oförgängliga kan uppkomma, så visar sig obegripligt, huru 
det förra ur det senare i ett ögonblick skulle frambrutit, då 
det eviga är det förgängliga alltid lika när och lika fjärran. — 
På en annan sida visar sig detta ännu tydligare. Är i skapelsen 
det förgängliga och onda satt såsom ett absolut faktum, så 
förhåller sig likväl med detta faktum så, att man deraf kommer 
till iusigt, i samma mån som friheten kommer till insigt af sin 
egen natur, hvilken visar, att hon kan öfverviuna det onda. 
Denna insigt är insigteti i det onda sjelft; hvaraf följer omöjlig- 
heten att gifva en teoretisk förklaring af det onda, emedan det 
har sitt ursprung i viljan. Ju mer menniskan öfvervinner detta 
faktum, desto mer kommer hon till iusigt, hvad det onda är, 
och äfven hvad det goda är. Vi hafva redan sagt, att forntiden 
klarnar i samma mån som det tillkommande tydligare framstår 
för medvetandet, och att dermed sjelfva forntiden i det hela 
blir en annan. Således torde ock jordens öden och den sinliga 
verlden i en framtid komma att visa sig i en klarare dag; 
hvilket likväl endast kan ske från den synpunkt, som för intelli- 
gensen är den absoluta och vissaste, den af hans bestämmelse; 
i samma mån denna klarare fattas, torde ock naturen blifva 
honom klarare, enligt den åsigt nämligen om dess betydelse, 
hvilkeu vi redan ofta yttrat, att den är det medel, som Gud i 
sin kärlek frambragt, för att menniskan må till honom kunna 
återvända. H varför han ock börjat med att sätta menniskan i 
detta medium mellan godt och ondt, som är oskuldens tillstånd. 
En dubbel åsigt är alltså om naturtillståndet möjlig. 
Menniskan har, äfven som naturväsende, ej alltid varit hvad 
hon nu är, utan det har funnits ett slägte, som haft i sig 
förenade alla de anlag, livilka nu äro fördelade på de särskilda 
raccrna. Så vida alltså menniskan är kronan i naturen, var 
ock detta urtillstånd det högsta och fullkomligaste; att åter 
vid denna fullkomlighet fästa notionen af moralisk helighet, 
kunna vi ej medgifva. Det finnes följaktligen i detta afseeude 
en tvetydighet i skriftens ord, hvilken vi sökt göra för oss klar, 
dertill drifna redan af den motsägelse, att menniskan säges i 
tiden vara odödlig; hvarmed man i tidens början förlagt ett 
rent intellektuelt faktum. 



*.■'.-■■ ■ ■ . ■ I • ■ 



ÅTTONDE FÖRELÄSNINGEN. . 199 

Om vi sålunda redogjort for epokerna af naturens ut- 
veckling, så frågas nu : hvilka äro epokerna af mensklighetens 
eller, med andra ord, af personlighetsprincipens manifestation 
och realisation i historien? Eller, sedan menniskan är satt så- 
som det fullkomligaste naturväsende i detta medium af godt 
och ondt, som är naturen, genom hvilka stadier fortgår hon till 
sin fullkomlighet? Vi hafva, hvad den enskilda menniskan 
angår, redan visat, att hon först uppträder såsom sinlig, såsom 
lefvande i det hela och med naturen lik. Äfven då jaget upp- 
går för sig sjelft, är det först såsom ett sinligt, hvars oför- 
gängliga betydelse är dold för detsamma sjelft i ett sinligt, 
nämligen begäret, i förhållande hvartill förnuftets och den för- 
nuftiga viljans makt ännu framträder såsom ett utom menniskan 
varande, emot subjektet motsatt. Med ungdomen åter uppgår 
intelligens for intelligens, dermed ock begreppet person, jämte 
det om ondt och godt, såsom det gemensamma mellan jag och 
du, lagen, samvetet. Men emot detta, under form af det all- 
männa fattade, andliga står ännu sinligheten såsom uttryck af 
det enskilda, och intelligensens andra utvecklingsperiod är nu 
den, som utmärkes af denna motsats och af det andliga ele- 
mentets seger öfver det sinliga, om också detta sistnämda ännu 
ofta tar ut sin rätt mot det intelligenta och i dess namn sätter 
sig sjelft upp på tronen, livarvid ett sådant det sinligas her- 
skande framträder såsom egoism och fanatism. Det riktiga 
förhållandet åter mellan det sinliga och andliga är, sade vi, 
det mellan individ och lagstiftare. I den mån insigten härom 
klarnar, betecknar ingåendet af den tredje perioden i menni- 
skans utveckling, andens fulländning och mognad, hans sanna 
förhållande till Gud och dermed ock det rätta förhållandet till 
andra menniskor. — Dessa utvecklingsperioder äro ock mensklig- 
hetens, så att a) det andliga i dess utveckling först visar sig 
såsom förklädt och gömdt i det naturliga : menskligheten i dess 
sinliga förhållanden ; b) personligheten framträder uti en Guds 
uppenbarelse i menskligheten (liksom i förra perioden Gud 
uppenbarade sig i naturen), hvarvid den egentliga personlig- 
heten blir den gudomliga, hvaremot naturen utgör en motsats 
mot gudomligheten, som liksom ej är honom värdig: mensklig- 
heten i sina sinligt- andliga förhållanden, tänkta såsom hvar- 
andra motsatta; c) intelligensen framstår i sina rent andliga 
förhållanden såsom intelligens till intelligens: rent personliga 
förhållanden, hvilka i verkligheten genom hela historien göra 
sig allt mera gällande, så att de blifva basen för allt menskligt, 



200 MENNISKANS HISTORIA. 2. 

ej blott i teoretiskt afseende, hvari sjelfva begreppet person- 
lighet är den enda möjliga utgångspunkten, utan lika mycket 
äfven i politiskt och religiöst. — Dessa trcnne synpunkter i 
inensklighetens historia äro blott så till vida olika med de mot- 
svarande inom meuniskans, att alla tre den senares falla inom 
hvardera af den förras, emedan uppfostran, förhållande till 
kyrka och stat o. s. v. influera på hvardera af dessa bestäm- 
ningar hos iudividerna. 



NIONDE FOKELASNINGEN. 



Vi hafva sagt, att i hvarje senare af mensklighetens ut- 
vecklingsepoker de föregående allt mera klarna och antaga en 
annan betydelse. Det ser ut, som om de derigenom skulle 
förgås till sin historiska sanning och verklighet, men det sanna 
förhållandet är, att de blott aflägga livad som i dem var oväsent- 
ligt, liksom intelligensens lif blott kan fattas såsom ett utbrott 
af det oförgängliga i det förgängliga. — Yi måste i denna vår 
framställning väl binda oss vid det historiska förloppet, men 
ämnets natur i sitt djup gör, att vi dervid dock måste vara 
expeditiva och af detta förlopp blott betrakta vissa större epoker 
och vver. Också ämna vi i en sådau historisk betraktelse fästa 
oss endast vid en ledtråd, nämligen de bibliska urkunderna, ty 
först genom dum får all annan mens k lig kultur sin rätta plats 
och betydelse. Vi ämna således ej följa dem, som anse sig 
aldrig kunna börja nog långt bort i öster, i Kina. Betraktar 
man det sätt, h varpå meuniskans historia enligt ett sådant 
maner behandlas, sä visar det sig otillfredsställande och konfust. 
Enligt min öfvertygelse kan sjelfve llegels berömda exposition 
i detta ämne anföras såsom ett exempel på den förvirring, som 
den pä en gång tvungna och arbiträra framställning medförer, 
hvilken fortgår blott efter tidsförhållanden, men ikläder dessa 
en förvänd drägt. Yi ämna hålla oss förnämligast till juden- 
domen samt till kristendomen, sådan den hittills framstått, och 
slutligen den renare gestalt, h vartill deuna sträfvar, och ega 
deri den historiska analogien eller rättare sagdt de historiska 
uttrycksformerna för de trcnne epoker af personlighetsprincipens 
utveckling, med hvilkas angifvande vi slutade sista föreläsningen. 



r 



NIONDE FÖRELÄSNINGEN. 



201 



Dervid framträda af sig sjelfva for betraktelsen de öfriga ämnen, 
hvilka fordras för en öfversigt af det hela. Sålunda står juden- 
domen i vissa förhållanden till hedendomen, så att den ena ej 
utan den andra kan förstås. Så står ock kristendomen i vissa 
förhållanden till både hedendomen och judendomen, — hvilken 
sistnåmda, ehuru den af kristendomen utgör ett moment, ut- 
trycker densammas inskränkta och negativa sida, som vid dess 
vidare utveckling allt mera kommer att vika ; — samt slutligen 
äfven till islamismen, såsom en förening af element från alla 
tre de nyssnämda. Vi för vår ringa del ämna således gifva 
Kina och hela det herrskapet på båten tills vidare, i hopp att 
framdeles få göra deras bekantskap, — ty så obeskrifligt märk- 
värdiga äro de dock ej. 

Vi vända oss således först till betraktelsen af den judiska 
religionen, sådan den i dess äldsta urkunder, de Mosaiska, 
linnes framstäld. livad som skiljer denna religion från alla 
andra är det monoteistiska föreställningssätt, h vari från den ut- 
går; den framstår derigenom såsom uppenbarad religion, ty den 
blott sinliga uppfattningen af gudomligheten är det polyteis- 
tiska, — om ock denna uppenbarelse att börja med fattades 
pä ett sinligt sätt, eller Gud framstår såsom enhet i naturen. 

Just denna, ännu helt och hållet sinliga ståndpunkt, hvarpå 
de Mosaiska urkunderna befinna sig, är, såsom redan förut 
blifvit anmärkt, det bästa beviset för deras höga ålder. De 
amfibolier i dessa urkunder, som af denna deras ståndpunkt 
uppkomma, hafva vi redan antydt; uppenbarelsen erkänner dem 
sjelf, och att man ej insett detta, bevisar att man dåligt gjort 
sig reda för dess innehåll. Huru skulle t. ex. Gud annars — 
med afseende pä menniskans primitiva odödlighet — kunna 
säga: jag vill utdrifva henne ur paradiset, så att hon ej mä 
äta af lifsens träd och lefva evinnerliga; huru skulle menniskan 
genom sådan spis kunnat blifva odödlig, om hon redan förut 
varit det? Denna sinliga ståndpunkt framträder ock deruti, att 
det verkliga begreppet om odödlighet hos Moses ej finnes. 
Alla Guds löften hos honom gå ut på sinlig lycksalighet, livars 
koncentrerade uttryck återfinnes i det första budet till men- 
niskan: varcr fruktsamme, förökens och uppfyller jorden; 1 
skolen blifva ett stort folk, o. s. v. Just häri visar sig otyd- 
ligheten af begreppet odödlighet hos Moses, emedan han sjelf 
hade det otydligt för sig. Detta begrepp är nämligen éj ett 
uråldrigt, utan har tvärt om alltid varit i görningen och ut- 
vecklas blott i mån af andens egen utveckling och medvetande 



202 MENNISKANS HISTORIA. 2. 

om sitt ändamål. Derför har det framträdt under många orik- 
tiga former, så t. ex. i hedendomen såsom en metempsychosis: 
ett slags natur-odödlighet i ett evigt upprepadt vardande. — 
Detta är dock ej det enda bristfälliga hos Moses; deraf, att 
han förblandar menniskans naturliga och andliga fullkomlighet, 
blir följden, att han måste företrädesvis yrka den förras bibe- 
hållande och utvecklande, ehuru densamma upphäfves af den 
moraliska, som åstadkommer en vändning i hela menniskans- 
väsende. Hos Moses föreställes saken så, som om det ur- 
sprungliga, sinliga fullkomlighetstillståndet för alltid bort fort- 
vara och att menniskan, genom att gå utom det, öfverlemnat 
sig åt synden. Så t. ex. säger Glid, efter fallet, att menniskorna 
skola arbeta i sitt anletes svett; h varvid kan frågas, hvad de 
förut skulle göra med jorden, dä de dock skulle "bruka den". 
Så framställas äfven öfverallt i gamla testamentet de såsom 
Guds älsklingar, hvilka vilja förblifva i det inskränktaste natur- 
tillståndet, i motsats mot dem, som derifrån utgått. Detta är 
t. ex. förhållandet med herden Abel och åkermannen Kain;. 
oaktadt den senare onekligen hade det oskyldigaste offret, jor- 
dens frukter, och Abel dcreraot åt Herran frambar kött och 
talg, upptogs dock Abels offer bättre, hvarigenom Kain blef 
fört villad och slog i hjäl sin broder. En annan sak, som visar 
traditionens ofullkomlighet, är, att om man ock af erfarenhet 
och filosofiska slutsatser kan ådagalägga, att hela mennisko- 
slägtet af ett enda stam-par uppkommit, så synes likväl det par, 
som bibeln omtalar, snarare vara typer för ett helt slägte än 
individer. Adam tyckes vara caput reproesentativum, så ock 
hans närmaste efterkommande. Detta framträder t. ex. deri, 
att Kain, när han flyr efter mordet på Abel, säger: "hvar man, 
som mig möter, slår mig i hjäl"; — hvem skulle väl slå i hjäl 
honom? Sedan "byggde han en stad"; hvem skulle bo i den? 
Dessa anmärkningar visa, att sjelfva de heliga skrifterna hän- 
tyda pä, att ej allt der må tagas efter orden. Ett ytterligare 
skäl att ej antaga den bokstafliga meningen i gamla testamen- 
tet är de första menniskornas öfvermåttan långa Hfstid, — 
hvilkct åter igen tyckes antyda, att dessa togos såsom repre- 
sentanter för hela slägten, men hvilkas lefnadsförhållanden voro 
så enkla, att det hela af en individ låter sig föreställas. — 
Ofvannämda förkärlek hos Moses för det ursprungliga natur- 
tillståndet visar sig ock i den skilnad, som göres mellan Gud» 
söner och menniskors söner; de förre tyckas vara de, som för- 
blifvit vid herdelifvet och derför inom sig varit ett fredligt 



* 



NIONDE FÖRELÄSNINGEN. 203 

slägte, mindre utsatt för verldens frestelser, under det att 
menniskornas söner framstå såsom mera krigiska. Detta har 
ock en relativ sanning. Ty innan förnuftet ännu finnes annor- 
lunda än såsom instinkt, är det gifvet, att menniskorna, om 
de ginge utom de första gränserna för sin existens, allt mera 
skulle råka i förvirring. — Äfven sedermera äro alla framsteg 
från ett lägre till ett högre framstälda såsom ett ond t; så t. ex. 
var Abraham, Guds man, en herde och derför en afsky för de 
åkerbrukande och mera kultiverade Egyptierna. 

De antediluvianska menniskorna torde kunna anses såsom- . 
ett högre slägte i fysisk mening, men hvilkas högre intelligenta 
natur derför endast kunde framträda genom förstörandet af 
deras instinkt; och genom förening af Guds och menniskornas. 
söner, heter det, uppstod ett allt mer förderfvadt slägte. Vi 
kunna dock ej göra oss ett närmare begrepp om detta slägte 
och de naturförhållanden, under hvilka det lefvat. Märkligt 
är, att först efter floden omtalas årstider, nämligen i Guds 
yttrande efter Noaks offer: "så länge jorden står, skall icke 
återvända sående och skärande, sommar och vinter, dag och 
natt"; men förut namnes intet, som till årstiderna rapporterar 
sig. Det har ock derför varit en fysisk hypotes, att jorden- 
först efter floden inträdde i sitt sista nuvarande förhållande till 
solen, genom ekliptikans lutning, hvilken först dermed anses 
vara uppkommen. Denna hypotes har dock sedermera blifvit 
ansedd såsom antiqverad; och jag vill derom intet afgöra utan 
blott hafva autydt de uttryck ur de heliga skrifterna, som härpå 
häntyda. — De olika menniskoracernas uppkomst betecknas- 
med den babyloniska förbistringen, efter hvilken först mennisko- 
slägtet skall hafva utbredt sig på jorden. Språket uttrycker 
nämligen just det sinligt olika sättet att fatta tingen. Men, 
frågar man med skäl, är det tänkbart, att denna skiljaktighet 
med ens skulle hafva uppkommit? Här ha vi således en sinne- 
bildlig berättelse om något, som å ena sidan endast under långa 
tider utvecklat sig och som, å den andra, redan med mennisko- 
slägtet sjelft börjat. Ty låt ock vara, att menniskoslägtet i sin 
början, i sin sinliga fullkomlighet, besatt aila de olika raccrna» 
egenskaper, så kan likväl fördelningen af dem blott tänkas så- 
som en följd af det ursprungliga affallet, hvilket medförde 
menniskans oenighet med Gud och sig sjeif. 

Hvad floden angår, så fattades berättelsen derom först, 
enligt teologien, i sträng bokstaflig betydelse ; liksom om arken 
med alla djuren. Men det torde ej anses för djerft att, sedan 



204 MKXXI8KANS HISTORIA. 2. 

vi visat, hurusom skriften i så mänga andra afsecndcn ej får 
tagas efter orden, pästå, att detta ej heJler i nyssnämda afse- 
ende får ske. Geologerna försvarade väl i början denna all- 
männa ilod såsom en hypotes; men de flcste neka den numera 
och vilja väl uppvisa partiela floder, men ej en allmän öfver- 
svämning. Detta torde ock vara riktigare äfven der för, att 
menniskan på detta sätt kunnat öfverlefva floden, af hvilken 
annars ej skulle finnas ett menskligt minne; liksom det tyckes 
vara svårt att neka, att djuren dervid bibehållit sig och alltid 
flyttat undan öfversvämningen, ehuru de visserligen till en del 
kunnat ha förgåtts deraf. Hade deremot förstörelsen varit all- 
män, sä synes någonting sådant varit omöjligt. 

Det torde senare mera fullständigt visa sig, att en dualitet 
af utvecklingsstadier förekommer inom hvarje period af niensklig- 
heteus progress. En sådan syues äfven kunna antagas i denna 
fomverld. Vi hafva redan, då vi fastade vår uppmärksamhet 
på den enskilda menniskan, sagt, att hon såsom naturväsende 
ej är till för sig sjelf. En andra period i barndomen är åter 
den, dä sjelfmed vetandet börjar, så att barnet säger "jag", men 
likväl ännu blott är sinligt och således står under en yttre 
vilja. Man skulle kuuua finna analogier till dessa moment i 
menniskans äldsta historia, sä vida man får antaga, att men- 
niskau till att börja med kände sig i enhet med naturen och 
således ej derifrån skilde; sig. Derför var förnuftet dä, såsom 
instinkt, identiskt med naturen, och menniskan kände sig med 
densamma mera förenad och hemmastadd, än sedermera varit 
händelsen. Gud fattades dä såsom enhet i naturen: — ett 
slags förening af monoteism och polyteism. — Det nästa är, 
att (riicl uppträder såsom lag öfver naturen, hvarmed äfven det 
andliga och menskliga samhället mer börja skilja sig. Då nu 
detta yttre, i lagen framträdande förnuft är mera utveckladt 
än den enskildes, lydes det blinclt. Det tillstånd, om hvilket 
vi oivanför talat, var judendomens äldsta, som hvarken var 
monoteistiskt eller polyteistiskt. Derefter uppstår hedendomen 
säsom polyteism i motsats mot judendomen, hvilken dermed 
framträder säsom monoteism. De Mosaiska urkunderna hän- 
tyda blott på det äldsta förhällandet, ty de befinna sig sjelfva 
i det andra utvecklingsmomentet, dä det gudomliga fattas så- 
som utom och öfver menniskan. Redan en sådan uppfattning 
af förhällandet mellan Gud och menniskan visar, hvad ock en 
närmare betraktelse af judendomen skall ådagalägga, att ehuru 
densamma i monoteismen egde principen för all sann religion 



NIONDE FÖRELÄSNINGEN. 205 

och just deri visar sig såsom den första uppenbarade, företer 
sig dock äfven den uppenbarade sanningen endast genom syn- 
glaset af menniskans inre och af hennes bildnings ståndpunkt;, 
just deri ligger ett uttryck af det gudomligas förträfflighet, att 
det ej med tvång träder menniskan på lifvet, utan rättar sig 
efter hennes uppfattning och ofullkomlighet. Det yttre, abso 
lutistiska (men ej moraliska) sätt att uppfatta Gud, som karak- 
teriserar judendomen, har för öfrigt gifvit uppenbarelsens fiender 
vapen i händerna, då de deraf visat, att det moraliska ej kan 
användas såsom måttstock vid bedömandet af dessa urkunder. 
Vi hafva sagt, att judendomen i dess äldsta form uttrycker 
den epok af den meuskliga utvecklingen, då det andliga ännu, 
såsom hos barnet, var försänkt i det sinliga. Då vi anse oss 
derraed hafva karakteriserat denna äldsta judendom, kunde man 
mot en sådan framställning rikta det inkast, att vi på detta 
sätt ej gjort någon skilnad mellan hedendom och judendom, 
då nämligen äfven den förra utgöres af ett sinligt och barns- 
ligt sätt att fatta det andliga. Vi vilja ock så mycket mindre 
undandraga oss att svara pä en sådan invändning, som heden- 
domen bildar én motsats mot judendomen och först i denna 
motsats betraktad blir till sin egentliga betydelse klar, liksom 
judendomen först framträder sådan den är, när den ses i sin 
motsats mot kristendomen.. Det kunde med anledning af det 
sist anförda frågas, om man ej, i följd deraf, borde börja be- 
traktelsen af de särskilda religionsformerna med framställningen 
af sistnämda religion; hvarpä vi svara, att det är just detta 
vi gjort, då hela vår föregående framställning utgör en utveck- 
ling af kristendomen, till dess allmänna möjlighet, ty längre 
kommer ingen filosofi; och livad angår kristendomens verklighet, 
så är den en erfarenhet, som hvar och eu måste lefva sig till. 
Vi hafva uppvisat kristendomen genom att framställa nödvän- 
digheten att, sä vida det menskliga väsendet skall kunna be- 
gripas, koncipiera detsamma såsom varande ej blott genom utan 
äfven i det gudomliga, hvilket vill säga, att det menskliga, 
från Gud utgånget, känner sig från detta sitt upphof hafva 
affallit, men tillika hos sig finner behofvet att åter med honom 
förenas, hvarvid förhällandet blir ett ömsesidigt, hvari allt för- 
gängligt och ändligt är försvunnet. Ett sådant ömsesidighets- 
förhällande mellan Gud och menniskan följer af sjelfva person- 
lighetsbegreppet, som är vår princip, hvarför ock det ofvan 
nytjade uttrycket: att det menskliga väsendet endast i Gud 
kan fattas, vill säga, att den urbildliga menniskan sjelf är i 



206 MENMSKANS HISTORIA. 2. 

Gud. Härmed hafva vi, såsom sagdt, begyut med den kristna 
åsigtcu, så vidt denna af filosofien kan fattas; b varjämte vi, 
vid frågan om det ofvannämda förhållandets utveckling i meusklig- 
heteu, hafva sett, att det på trenne sätt kan fattas: såsom ett 
sinligt, .sinligt-andligt och rent andligt. 

Olikheten mellan judendomen, äfven i dess äldsta gestalt, 
och hedendomen hafva vi redan antvdt. Bådadera äro så till 
vida naturkulter, som de uppfatta och dyrka Gud i naturen. 
Men med en sådan Guds uppfattning sammanhänger på intet 
sätt monoteismen. Ty väl är Gud sjelf evig och oföränderlig, 
men detta gäller ej om hans verk. Då nu, säsom vi redan 
anmärkt, det monoteistiska föreställningssättet icke desto mindre 
i den nyssnämda ur-religionen utgör utgåugspunkten — om 
ock detta föreställningssätt först i motsats mot hedendomens 
polyteism kom till en större renhet och till ett egentligt med- 
vetande af sig sjelft — , så låter sig närvaron af detta före- 
ställningssätt ej utan en gudomlig uppenbarelse förklara; hvar- 
för ock den allmänna skilnaden mellan hedendom och juden- 
dom rätteligen är att bestämma såsom skilnaden mellan natur- 
lig och uppenbarad religion. Men då detta leder till den 
frågan, hvari en naturlig och en uppenbarad religion differera, 
så komma vi härmed till ett svårtydigt begrepp : det om uppen- 
barelse och, i sammanhang dermed, om under. 

Vända vi först vår uppmärksamhet på det senare, så 
erinra vi, för dess förklaring, om ett föregående yttrande i af- 
seende på naturen. Det har galt säsom ett axiom i naturläran, 
att "in natura non datur saltus"; likväl hafva vi i vår korta 
betraktelse öfver naturen redan visat, att motsatsen mot denna 
kontinuitetens lag vid all utveckling ej blott gäller såsom 
undantag från den allmänna regeln, utan att hela den nyss- 
nämda lagen endast uttrycker en sida af sanningen. Den gäller 
nämligen väl inom hvarje grad, men eger deremot så litet en 
användning vid offergången från grad till grad, att tvärt om 
begreppet af en ny grad i sjelfva verket innefattar begreppet 
af en saltus. Så t. ex. är det omöjligt att antaga, att det 
lefvaude ur det döda uppstått, då lifvet alltid är sin egen förut- 
sättning. Ej mindre gäller detsamma om den intelligenta na- 
turens förhållande till den organiska, hvilken ej i sig innehåller 
något, som kan förklara intelligensen. Den första och ursprung- 
liga betydelse, hvilken vi skulle fästa vid begreppet af under, 
vore nu just den af dessa saltus från det lägre till det högre, 
så vida det senare ej ur det förra kan förklaras; — ty säger 



• ■ 



NIONDE FÖRELÄSNINGEN. 207 

man, att begreppet underverk är inskränkt ensamt till det, som 
vi ej kunna förklara, så nedsätter man detta begrepp till ett 
blott subjektivt. Riktigheten således af den definition, vi gifvit 
på underverk, att nämligen utgöra inträdandet i ett visst tids- 
moment af något, som ej ur ett annat kan förklaras, visar sig 
också derutinnan, att med densamma äfven missbruken af detta 
begrepp låta förklara och begränsa sig. Den råa menniskan är 
ständigt färdig att såsom underverk anse allt, som hon ej kan 
fatta. Gudomligheten sjelf t. ex. är för henne en blott arbiträr 
och kaprisiös makt, hvilken hon dyrkar endast under flyktiga 
gestalter. Men detta blott relativa begrepp om under upplöser 
sig för forskningen och försvinner derigenom af sig sjelft. Med 
begreppet om en caussa sui, eller om det som är sin egen 
orsak, inskränkes delta begrepp inom vissa gränser, hvilka ej 
mera kunna öfverträdas och hvilka kunna så uttryckas, att 
hvarken natur eller intelligens äro utan under, nämligen i 
hvarje ny station af utveckling, men att de båda inom hvarje 
station laglikmätigt utveckla sig. Så är lifvet ett under och 
Guds första uppenbarelse i naturen, men innan naturen och dess 
lagar äro kända, visar sig detta ur sig sjelft qvällande lif så- 
som blott kapris. Deremot ådagalägges genom naturforskningen, 
att om lifvet sjelft är ett under samt äfven inom sig visar 
sådana, har det dock äfven inom sig lagar, hvilka äro dess 
egna. Sammalunda förhåller det sig ock med den fria intelli- 
gensen. Han är ett under; men allt mera befinnes det dock 
tillika, att inom friheten en laglikmätighet eger rum. Resul- 
tatet af en sådan undersökning som den närvarande är således, 
att underverken, långt ifrån att nekas, tvärt om äfven af det 
nyktraste förstånd måste medgifvas, men att de reduceras till 
vissa hufvudsakliga, hvilka ej synas behöfva öfverskridas. Med 
ett sådant begrepp af under sammanfaller i sjelfva verket det 
af uppenbarelse: att utgöra en saltus, nämligen inom intelli- 
gensens verld. Svårigheten vid detta begrepp består deri, att 
det eger en dubbel betydelse, från Guds och från menniskaus 
sida betraktad t, eller synes komma i motsägelse med sig sjelft, 
om det betraktas objektivt och om det fattas subjektivt; hvar- 
för man ansett det öfverflödigt och ur sjelfva religionen velat 
bortförklara det, i det man i stället satt begreppet af en men 
niskans successiva utveckliug, genom hvilken hon allt mera 
skulle komma under fund med Guds väsende, i fall nämligen 
något sådant utom eller Öfver menniskan verkligen funnes, 
hvilket den nyare filosolien starkt satt i fråga. Objektivt fattad 



208 MENNISKANS HISTORIA. 2. 

utgör uppenbarelsen en i Gud varande evig sanning. Då nu 
likväl denna sannings förhållande till subjektet beror af dettas 
förmåga att fatta och tillegna sig densamma, synes dess karakter 
af uppenbarelse icke desto mindre endast vara menniskans eget 
verk, så att menuiskan blott i början skulle sätta utom sig 
hvad som egentligen ligger inom henne sjelf och i sista instan- 
sen följaktligen fatta allt såsom sig tillhörigt. På detta sätt 
skulle skilnaden försvinna mellan uppenbarad och naturlig 
religion; all religion skulle, att börja med, vara uppenbarad, 
men sedermera genom vidare utveckling på en viss ståndpunkt 
blifva naturlig. Också måste det erkännas, att det allmänna 
af detta resonnemang är riktigt. Ty säger man ock med rätta, 
att uppenbarelsen är ett framsteg i menniskans kunskap, vunnet 
genom insigten i eu sanning, hvilken hon af Gud liksom fått 
till skänks, så får dcrvid å andra sidan ej förbises, att då Gud 
med denna uppenbarelse vänder sig till ett fritt väsende, så 
beror dess verklighet också på detta väsendes förmåga att upp- 
fatta den och linnes derförutan icke; enligt den grundsats, att 
sanning ej kan skänkas, utan äfven den högsta sanning är till 
sina verkningar beroende af det sätt, hvarpä den af menuiskan 
uppfattas, hvad an hon ock alltid i fråga om uppenbarelsen och 
dess verklighet ingår såsom en faktor. Uppenbarelsen är der- 
för ej att betrakta såsom ett en gång för alla färdigt faktum 
eller en uppenbar sanning; såsom ett sådant yttre faktum fram- 
står den blott i den mån den fattas ofullkomligt. Men men- 
niskans uppgift i förhållande dertill är att allt mera göra detta 
yttre faktum till ett inre, och endast i den mån denna uppgift 
af menniskan förverkligas, kommer uppenbarelsen att allt mer 
till sitt väsende uppenbaras; d. v. s. det förgängliga deri, som 
berott af olika uppfattning, nationalitet o. s. v., faller allt mer 
bort, ju mera det väsentliga framträder, livarvid ock förhållan- 
dena mellan detta och de förgängliga gestalter, i hvilka det 
fram träd t, allt klarare visa sig. Derför behöfver likväl ej skil- 
naden mellan objektiv och subjektiv sanning att försvinna; 
denna skilnad skall komma att bestå deri, att den senare är 
den menskliga, subjektiva uppfattningen af den förra. Men 
visserligen är det svårt att bestämma gränsen härvid, och detta 
låter sig ej göra ur någon annan synpunkt än den af en filo- 
sofi, som utgår från personlighetsprincipens dualitet. Om vi i 
afseende härpå skulle taga till hjelp den analogi, med begreppet 
under inom naturen, hvilken vi redan ofvanför antydt, så 
skulle vi säga, att en objektiv uppenbarelse vore att finna vid 



NIONDE FÖRELÄSNINGEN. 209 

de punkter inom intelligensens utveckling, der en sanning in- 
träder, so m ej ur det föregående kan förklaras, utan blott ur 
sig sjelf, d. v. s. ur det gudomliga väsendet. Detta vore åt- 
minstone det negativa begreppet af uppenbarelse, det, som ur 
intet annat kan förklaras, der således, emedan hela kedjan af 
orsaker och verkningar brytes, liksom en ny insats i sakernas 
ordning sker ur det eviga lifvet. Förnuftets förhållande till 
uppenbarelsen blir enligt denna förklaring alldeles detsamma 
som till erfarenheten. Förnuftet är derifrån ingalunda uteslutet, 
men verkligheten måste komma förnuftet till mötes, emedan 
den ej ur detsamma kan konstrueras, om ock anledningen till 
dess kännedom finnes inom förnuftet. Så ock vid förhållandet 
till Gud; hvarför en inverkan från honom på menniskan alls 
icke är orimlig. Ty obegripligt vore Guds väsende, om det 
blott vore en tankebild hos menniskan. Kommer ej Gud men- 
niskan till mötes, så existerar han också icke för henne; väl 
finnes han till möjligheten inom hvarje medvetande, men för 
att denna möjlighet skall öfvergå till verklighet, måste han 
erfaras. 

Genom denna förklaring af uppenbarelsens begrepp blir 
det oss nu möjligt att, med inrymmande af det mytiska ele 
mentets giltighet vid förklaringen af de Mosaiska urkunderna 
— hvars nödvändighet dervid vi ofvanför visade — , dock 
finna gränser derför, så att det ej skall leda till att förflygtiga 
allt innehåll och förklara gudomliga fakta såsom blott egna 
tilltag af den menskliga anden, vid hvilka spekulationen blott 
skulle ega till uppgift att erkänna och inse dem såsom sådana. 
En dylik förklaring afser blott den ena sidan af den uppen- 
barade sanningen, nämligen den menskliga uppfattningen deraf, 
hvilken alltid fortgår från yttre faktum till inre; — ty det är 
visserligen gifvet, att för en hvar, för hvilken det yttre faktum 
ej tillika är ett inre, det förra, såsom blott sådant, alltid måste 
förblifva tvifvelaktigt och utan visshet. 

Då nu hvarje senare af de utvecklingsstadier i religiöst 
afseende, hvilka vi angifvit, i förhållande till den föregående 
innebär ett sådant fortskridande i kunskap, som det vi i uppen- 
barelsens begrepp karakteriserat, så måste ock hvarje senare af 
dessa stadier sägas hafva uppkommit genom en ny uppenbarelse 
eller i förhållande till den förra framstå såsom en uppenbarad 
religion. Synnerligen gäller detta om den tredje, såsom en när- 
mare betraktelse af hvardera bland dessa religionsformer skall visa. 

Oeijer: Menniskans historia. 14 



'N 



210 MENNISKANS HISTORIA. 2. 

De stora idéer, som bestämma all religion, äro trenne: 
Gud, själens odödlighet eller friheten såsom förmåga af ondt 
och godt, samt försoningens hemlighet. Dessa trenne idéer: 
om Gud, om menniskan och om medlaren mellan båda, mot- 
svara de trenne utvecklingsstadier, hvilka vi betecknat såsom 
mensklighetcns: det sinliga, det sinligt-andliga och det andliga. 
Ej så likväl, som skulle blott endera i hvarje religion vara 
utvecklad. Tvärt om; ingendera kan rätt betraktas utan de 
andra, och deraf låter sig förklara, att, när vi till förberedande 
af en fullständigare kännedom om det ämne, som nu syssel- 
sätter oss, nämligen de olika religionerna, gå att undersöka det 
sätt, hvarpå de trenue nyssnämda idéerna inom hvardera visar 
sig, vi måste börja denna betraktelse med ideen om själens 
odödlighet, hvilken, stödd på frihetens begrepp, är den första 
religiösa ideen. Derefter skola vi med större tydlighet kunna 
öfvergå till ideen om Gud, för att slutligen tillse, huru genom 
försoningsbegreppet båda de andra få sin fulla förklaring; — 
hvadan ock synnerligen denna tredje idé utgör liksom den 
måttstock, efter hvilken de tvänne andras utveckling inom 
hvarje religion kan bedömas. 

Jlvarjc. åsigt, som nekar friheten, slår öfver i fatalism, 
hvilket utgör kännetecknet på hedendomen, hvarmed vi för öf- 
rigt ej mena en åsigt, som endast skulle tillhöra en viss lägre 
grad af odling eller slägtets barndom; det finnes tvärt om en 
högst kultiverad hedendom äfven inom den religiösa åsigt, som 
ej ensamt tror på ett öde utan äfven på en försyn; den nyaste 
panteismen är en sådan. Då friheten måste tänkas såsom för- 
måga af godt och ondt, innehåller begreppet om densamma 
äfven möjligheten af det sistnämda. Uppenbarelsen framställer 
det onda såsom uppkommet genom ett affall i begynnelsen, 
h varigenom menniskan gått förlustig sitt ursprungliga fullkom- 
lighetstillstånd. Vi hafva likväl redan visat det inadeqvata i 
det föreställningssätt, som förlägger detta affall inom tidens 
gränser, då tiden tvärt om är en följd utaf affallet; hvilket 
visar, att det snarare är med en bild än med en förklaring i 
detta afseende, som de religiösa urkunderna begynna. Men 
denna bild kan dock svårligen med ett annat uttryck ersättas, 
än med ordet affall, dä man nämligen observerar, att sjelfva 
faktum af detta affall är oförklarligt eller har sin grund i fri- 
heten sjelf. Deraf följer, såsom vi redan anmärkt, att proble- 
met af det ondas uppkomst ej medger någon rent teoretisk 
lösning utan lika mycket är en praktisk fråga. Det 'verkliga 



NIONDE FÖRELÄSNINGEN. 211 

onda, liksom ock det verkliga goda, kan endast erfaras inom 
intelligensen sjelf, nämligen i och med detsamma som frihetens 
begrepp för honom uppgår och fattas såsom identiskt med 
honom sjelf. I samma mån nyssnämda erfarenhet utvecklas, 
utvecklar sig ock insigten om friheten såsom utgörande men- 
niskans väsende; hvilket vi ock så uttryckt, att filosofien ej 
blott är ett teorem utan lika mycket ett problem, hvarför der- 
till fordras lika mycket viljans rening som förståndets upp- 
lysning. Mysteriet af sitt fall eger menniskan att i sitt eget 
bröst efterforska; finner hon ej der dess förklaring, så söker 
hon den förgäfves i bibeln. Tydligt är emellertid, att det onda 
ej har sin orsak i sinligheten, eller att denna ej är ond, utan 
blott uttrycker gränser för anden. Det onda liksom det goda 
ligger i viljan, och förklaringen af bådas förhållande till hvar- 
andra är ett problem, som successivt utvecklar sig, i den mån 
menniskan lefver i det goda. Derför är det ock inadeqvat att 
i det förflutna fixera det goda, hvilket egentligen tillhör fram- 
tiden. Detta påminner om det vanliga förhållandet med men- 
niskan, att hon, i samma mån hoppets gränser inskränkas, i 
minnet med allt högre glans upphöjer det förflutna. 

Friheten är den första religiösa ideen, hvilken leder till 
den andra, Gud, såsom dess källa. Nödvändigheten af detta 
deras förhållande ligger deri, att om friheten ej redan i sjelfva 
principen upptages och ur densamma kan göras gällande, så 
kommer man aldrig åt henne. Vi påminna här om ett begrepp, 
hvilket vi redan förut ofta vidrört, begreppet om en meddelad 
sjelf ständighet ; hvilket i sig innehåller ej mindre friheten än 
odödlighetens gåta och hemlighet och derigenom visar samman- 
hanget så väl mellan hvad vi kallat den första och den andra 
religiösa grund-ideen, som ock mellan friheten och odödlig- 
heten. Inom den rent sinliga perioden lefde menniskan lik- 
som i ett somnambuliskt tillstånd, på en gång sitt eget lif och 
naturens. I denna allra första period säges menniskan, bild- 
likt, vara odödlig; man skulle kunna säga derför, att hon ej 
ännu hade begrepp om döden, emedan hon ej skilt sig från 
naturen; ty hvarje begrepp om döden är ett gående utöfver 
förgängelsen. Det verkliga begreppet äter om odödlighet är 
sent utveckladt; frågan derom 1cm nas i den äldsta bildningen 
öppen. — Nu synes intet vara mera afgjordt än verkans bero- 
ende af sin orsak och således alla verkningars fullkomliga 
beroende af en högsta orsak. Men ville man enligt denna regel 
ensam förklara skapelsen, så skulle den befinnas i högsta måtto 



212 MEMXISKAXS HISTORIA. 2- 

otillräcklig, i ty att deu nedsätter Gud till en blott naturlig- 
orsak. Man kunde då kalla Gud en naturkraft, liksom lodet 
i verldsbyggnadens urverk, hvarigenom allt sättes i rörelse. 
En sådan åsigt är så litet smaklig för det menskliga förnuftet, 
att den endast genom en effort under vissa tider kommit till 
erkännande i en förtviflande filosofi. Vi neka ej denna filosofi 
sin giltighet på sin ståndpunkt; naturen verkar efter eviga lagar 
och är bestämd af en nödvändighet, som skaparen sjelf i för- 
hållande till densamma underkastat sig; men denna nödvän- 
dighet är dock ej det enda uttrycket af Guds väsende. Afven 
den enklaste naturbetraktelse, som i lifvet dyrkar ett under och 
en gudomlig uppenbarelse, uppreser sig mot den mekaniska 
åsigt, som endast känner döda krafter jämte en rörelseförmåga 
samt gör Gud till en yttre orsak utom verlden, genom hvilken 
verldsmekanismen skulle hafva sin möjlighet; och den åsigt, 
som tror, att förhärligandet af den högsta orsaken består i 
verkans afhängighet, har så litet sanning, att Gud tvärt om 
just förhärligas i sina verkningar, ju mer dessa äro sjelfständiga. 
Ännu mindre kan denna mekaniska åsigt erkännas på den 
närmast högre ståndpunkt, der Gud fattas såsom ett öfver 
verlden varande förnuft, en verlden styrande och regerande vis- 
het, hvilken såsom sådan är öfver naturen, — hvars uppfattning 
af menniskan förutsätter och innebär, att äfven hon är Öfver 
naturen eller i sig eger ett förnuft, ett meddeladt förnuft, så- 
ledes ock en meddelad frihet. Liksom vi ledt oss till den 
första religiösa ideen, om friheten, genom en betraktelse af det 
onda, så skola vi ock bana oss vägen till ideen om Gud samt 
med detsamma till insigt om de båda nu nämda religiösa idé- 
ernas sammanhang och beroende af den tredje, om medlaren, 
genom en betraktelse af det för menniskan goda och hennes 
högsta lag samt vilkoren för dennas möjlighet och verklighet. ' 

Menniskans egentliga lag är, såsom vi veta, ingen annan 
än den moraliska, i samvetet närvarande, genom hvilken ock 
intelligensen först blir till för sig sjelf såsom sådan. Det goda 
i sin första gestalt, hafva vi sagt, är ej annat än det sinligt 
angenäma, liksom det onda är det oangenäma. Reflexionen, 
när den vaknar, förändrar detta så till vida, att deu visar, 
hurusom dessa båda lätt kunna ömsa plats med hvarandra, 
hvilket leder till ett annat begrepp om det goda, såsom något 
som refererar sig till ett ändamål och ej endast i och för sig 
är angenämt: detta är begreppet om det nyttiga. Men ur detta 
begrepp utvecklar sig dock ett ännu högre: det om sjelfvn 



NIONDE FÖRELÄSNINGEN. 213 

ändamålet eller det i och för sig goda, menniskans högsta väl, 
som ej kan subsumeras under det nyttiga. Detta begrepp om 
ett ändamål i och för sig uppgår för menniskan genom mötet 
med något af samma dignitet som hon sjelf, en varelse, hvilken 
hon måste erkänna ej vara att handtera såsom blott medel. 
Härigenom får det goda en högre expression: det blir ett 
ömsesidighets-förhållande mellan flera, eller blir det rätta, lik- 
som det onda det orätta, och uttrycket häraf är den mora- 
liska lagen. 

Frågan är nu, hvad denna lag förutsätter. Den appellerar, 
såsom vi redan förut visat, till medvetandet af frihet samt 
säger menniskan, att äfven alla de yttre förhållanden, af hvilka 
hon är bestämd, ej ursäkta henne; intet af allt detta tages af 
den moraliska lagen eller samvetet i betraktande, utan det 
vänder sig direkte till menniskan såsom andligt väsende, d. v. s. 
såsom sig sjelf bestämmande eller fri. Den moraliska lagen 
förutsätter således alltid, att jag kan bilda och ombilda mig 
sjelf; den uttrycker alltså ej någonting som är, utan något 
som han vara (d. v. s. en möjlighet) och som bör vara (d. v. s. 
en nödvändig möjlighet). Man stannar vanligen härvid och 
antar den moraliska lagen såsom något, h vartill jag. allt mera 
kan närma mig utan att någonsin fullkomligt kunna nå det. 

■ Deri ligger likväl den motsägelse, att lagen, sålunda fattad, ej 
blefve en möjlighet, utan en omöjlighet. Detta uttrycker med 
andra ord den fordran, att lagen ej kan härledas blott från en 
abstrakt vilja, som i densamma skulle uppenbara sig, utan att 
den förutsätter en viljande eller en lagstiftare: det sedliga ide- 
alet, nämligen ej blott såsom möjligt, utan äfven såsom verk- 
ligt, i h vilket lagen af evighet är uppfyld. Först härigenom 
får ock det goda sin sista bestämning. Det är, såsom vi nyss 
sade, hvarken det till närvarande ögonblicket inskränkta ange- 
näma, icke heller det visserligen öfver ögonblicket höjda, men 
dock af ett visst ändamål begränsade och relativa nyttiga; utan 
eger först sin egentliga expression i det alltid sig lika och i 
sig giltiga rätta, hvilket för menniskans medvetande uppgår, 

.. när hon möter en varelse, som samvetet säger henne att hon 
ej kan behandla såsom medel, då hon i honom fattar sitt eget 
väsende; hvarför ock moral-lagens bästa expression är den, som 
uttrycker denna fulla jämlikhet. I följd af det nyss sagda får 
nu detta sedliga, personliga förhållande sin högsta bestämning 
såsom ett förhållande till Gud eller en villig öfverensstämmelse 
emellan den gudomliga och den menskliga viljan, ej den mellan 



•JM 






menniska och rnenuiska. I detta 
Gud ta 1'iir öfrigt lian sjelf ej overk 
inlcen, utan hi 



iskaus förhållande tdl 

såsoru ett idesl WoU 

kommer menniskan till mötes; — hvilkei. 

i till den tredje religiösa ideen, o in medlaren, sutii 

delta verksamma ideal. Men i och med detsamma 

ligt om det goda inträder, antiir ock begreppet. .kl 

egentliga karakter; ursprungligen ar det sjelfkiirlek, 
men som öfvcrgiir till sjelflorstorelse och disharmoni med ti Ila 
andra. Ty en dubbelhet utgör intelligensens karakter; i följd 
deraf, dä ett jag ej kan finnas utan ett du, måste den sjelf- 
kiirlek, aom från detta ÖnisosidighetsfÖrhållande vill utesluta 
sig, innebar» en sjelfförstö rande tendens, utan att dock kunna 
nunihilera sig; hvilket just är fördömelsens qval. Eu bild der- 
emot af det högsta ömsesidighetslorhälliinde iir kärleken mel- 
lan meuniskor, nämligen den oegennyttiga kärleken, — ty iifven 
karleken har en dubbel natur, en sin lig och en andlig: den 
»inliga karleken fordrar uppoffring, den andliga uppoffrar sig 
sjelf; hvarior vi oek sagt, att det- finne? Iiögre expressiouer på 
jorden af kärleken iin köns-kärleken. All den kärlek,' som utan 
beräkning uppoffrar sig sjelf, ar en afbild af det högsta för* 
hidhmdet mellan iiiemiisbui oeli hennes npphof. Dun moraliska 
Ingens högsta uttryck iir derför ock det af kärlek till 0ud och 
nästan, — hvilken senare redan i den ISrra in m-fat tus. 

För att nu återgå, till begreppet om medlaren, hvilkei »i 
redan vidrört, ledas vi, i närmaste sammanhang med de tviiimc 
of riga idéerna, till detsamma derigenom, att ro en makan, 
tillskrivande sig frihet, måste koncipera sitt v&MUde ej blott 
genom Gud, utan i Gud. Detta begrepp iir således del om den 
nrbildliga menniskan eller det sedliga idealet, rivnrs verklighet, 
såsom vi nyss visat, följer af den moraliska lagen. Utan delta 
medlarebegrepp finnes ingen religion; det framträder, om ock 
dunkelt, i alla. Sa heter det t. es. hos Moses, alt qvinORfla 
».riil skall söndertrampa ormens liufvuil, hvilket ull - 
det ondas makt öfver menniskan ej är evärdlig, ulan kol 
fiiiniiiga all förkrossa det, — - hvilket häl atållea nt fr» 
Det klarare medvetandet om denue fr&lsura liitr iiltrii 
som Ii varje ny sanning, först, genom en uppenbarelse, 
fnttar menniskan honom väl i början såsom ea fttvi : 
liksom uppenbarelsen såsom ett yttre faktum, emedan erfarenhet 
menniskan ej utan ett yttre moment iir möjli:! 

na punkt af men ni skans historia uppenbareUen kommer 
till hjelp för att lära henne finn», Auru detta ideal tå- 



. u l* --»■*."'.. J- ',..,..•'■ ■ ■ _• 

^ * » • I • 

NIONDE FÖRELÄSNINGEN. 215 

> som äfVen yttre uppenbarat sig. Likväl ej så, som skulle 
denna uppenbarelse undandraga sig förnuftets pröfniug, då dess 
begrepp tvärt om är att med frihet tillegnas; h varför den ock 
såsom blott sinlig företeelse ej är rätt fattad. Den andliga 
erfarenheten af detta ideals verklighet måste nämligen tyda det 
sinliga, hvarunder detsamma såsom personligt uppenbarat sig. 
Det kunde möjligen se ut, som om man, med att kriticera 
uppenbarelsen ur förnuftets synpunkt, trädde i opposition emot 
densamma; men det är ej så, och denna opposition existerar 
ock, om man antar det sinliga i uppenbarelsen vara det enda. 
Då kan den i sjelfva verket angripas och kullkastas; och detta 
händer äfven nödvändigt genom den filosofi, som ej erkänner 
mer än en enda personlighet, nämligen den absoluta idealismen. 
Uppenbarelsens fenomen kan blott såsom ett faktum vara till; 
men att fatta den såsom blott yttre är en inadeqvat uppfatt- 
ning; den måste tillika blifva ett inre laktum, och vi våga 
påstå, att förklaringen af detta faktum såsom blott yttre upp- 
löser sig i motsägelser; en sådan dess betydelse är ej heller 
uppenbarelsens mening. För att yttra ett, om ock djerft, ord 
i detta ämne, våga vi påstå, att den, hos hvilken Kristus ej 
är född och uppstånden, förstår hvarken huru hau blifvit född 
eller uppstått; emedan det yttre faktum såsom sådant, utan 
det inre, är ett försvinnande, så att, om uppenbarelsen ställes 
blott på synpunkten af ett yttre faktum, är den ohjelpligen 
förlorad; hvilket ock stämmer tillsammans med ett annat ytt- 
rande af oss, att filosofien ej blott är ett teorem, utan derjämte, 
och det i lika hög grad, ett problem. Hvaraf åter följer, att 
en rätt upplysning om de andliga ämnena beror lika mycket 
på ren vilja som på rent förstånd; hvarför vi ock veta, att 
den förra kan gå längre än det senare; den förra är det reli- 
giösa, det senare är det filosofiska i all kunskap, och endast 
båda i förening gifva en riktig insigt. Deraf följer, att uppen- 
barelsens förklaring, i betydelsen af dess förvandling från ett 
yttre faktum till ett inre, utgör en oändlig uppgift, under det 
att det teoretiska ensamt ej kan med sitt problem komma till 
rätta. Denna åsigt bekräftas ock af den gamla slagdängan: 
qui prpficit in studiis, sed deficit in moribus, plus deficit 
quam proficit. 

Det slags religiösa åsigt således, som vill grunda kristen- 
domen på det faktiska och historiska ensamt, har dermed tagit 
en position, som ej kan försvaras. Ty det yttre faktum kan 
nekas och till sin betydelse ändras; och beträffande vår herre 



216 MENNISKANS HISTORIA. 2. 

Kristus är det ej fråga blott om en person, som lefde för 
aderton hundra år sedan, ej fråga om en, så att säga, förfluten 
person, utan om en närvarande, evig. Tron ensam är försvars- 
lös mot vetandets anfall, om den vill vara blott historisk tro, 
hvilken är tron på ett yttre, tillfälligt, om den vill isolera sig. 
Så många betänkligheter den nya skepticismen ock har med 
sig, eger den likväl en vigtig sida, nämligen att visa både lärare 
och lärjungar, att pockandet på den blott historiska tron inne- 
bär en ståndpunkt, som ej längre kan försvaras; hvadan denna 
skepticism är en skärseld, hvaruti kristendomen skall renas. 



TIONDE FÖRELÄSNINGEN. 



Guds uppenbarelse såsom skapare i naturen är hvad heden- 
domen framställer; såsom öfver naturen upphöjd lagstiftare 
framträder Gud i judendomen; hans uppenbarelse såsom med- 
lare i menskligheten tillhör kristendomen. Då begreppet af 
medlare sammanhänger med det om mensklighetens uppkomst 
ur Gud och om dess bestämmelse att till Gud återvända, sä 
följer deraf visserligen, att detta begrepp mer och mindre klart 
i all religion framträder. Så äfven i judendomen och heden« 
domen, ehuru i båda på ett sinligt sätt; med kristendomen 
åter uppgår detta begrepp på andligt sätt fattadt och klart: — 
det är den tredje epoken af menniskans historia. 

Det skulle visserligen synas, som om menniskan bragt sig 
det gudomliga närmast i den religion, der detta dyrkas såsom 
natur eller lif; det är nämligen såsom sådant en makt, hvilken, 
liksom menuiskan, behagar sig i vexling och förändring, och 
åt hvilken menniskan lånar alla sina passioner, önskningar och 
sträfvanden. Detta oaktadt iir en sådan religion företrädesvis 
fruktans; den tillber lifvet, men egentligen derför, att den 
fruktar döden. Instinktartadt gör sig visserligen äfven inom 
denna religion behofvet gällande att fatta gudomligheten, samt 
dermed ock menniskan, såsom öfver naturen höjda. Men dä 
hela denna ståndpunkt likväl karakteriseras derigcnom, att den 
utgör en förvexling af skaparen och det skapade, så underkasta 
alla naturreligioner Gud sjelf existensens lidanden, endast så, 
att han alltid derur utgår segrande. Det är i sjelfva verket 



■ V i -1 . i - . "..■".«* 



TIONDE FÖRELÄSNINGEN. 217 

den sig evigt reproducerande naturen sjelf, i alla sina gestalter, 
*om här är det gudomliga; deraf polyteismen, såsom väsentlig 
for alla hedniska religioner; deraf ock omöjligheten att på denna 
ståndpunkt fatta försynen annorlunda än under formeri af ett 
afundsamt öde, hvilket synnerligen riktar sig mot dem, som 
något höja sig öfver det vanliga. 

Ar sålunda Gud sjelf underkastad naturens vexling, låt 
ock vara att den hos honom fattas såsom evig, så må man ej 
undra på, om den dunkla odödlighetskänsla, som hos alla 
menniskor i någon mån gör sig gällande, endast kan fattas så 
flom en med den nyssnämda likartad vexling, uppenbarande sig 
under formerna af de naturligen gifna varelserna; en flyttning 
— beroende på menniskans sätt att här inrätta sin lefnad — 
till ett lägre eller ett högre. Hedendomens odödlighet är i 
allmänhet och i sin första och egentliga form metempsychosis. 
De gamle säga, att Egyptierna påhittat detta begrepp af odöd- 
ligheten; det förekommer ock hos dem under form af en själa- 
vandring. Men i sjelfva verket är det dock blott en inskränkthet 
i synpunkten att vilja vindicera detta begrepp åt Egyptierna; 
det framträder i olika former hos all hedendom; menniskor och 
djur blifva här lika, blott med den skilnad, ajt menniskan går 
igen, om ock i djurform; hvilket tyckes gifva en förklarings- 
grund till den annars förnedrande djurdyrkan. Den helighet, 
som tillägges djuren, är synnerligen fästad vid de nyttiga; — 
man synes frukta att döda dem, emedan man derigenom möjligen 
skulle döda en själ, man kunde kanske äta upp sina föräldrar 
och anförvandter. Men då lifvet i dessa religioner dyrkas så- 
som makt, så är det äfven de förskräckande och listiga djuren, 
hvilka företrädesvis anses såsom manifestationer af det gudom- 
liga. — Ett exempel företrädesvis på de excesser och extra- 
vaganser, hvilka fantasi och förstånd i sin tygellöshet kunna 
tillåta sig, men ock på den djupsinnighet, som en filosofi på 
denna ståndpunkt kan nå, är den hinduiska läran. Denna reli- 
gion är alldeles utan moralitet, menniskorna äro blott genom 
kaster skilda åt, afdelade liksom djurarter, hvilka sins emellan 
ej ega något menskligt förhållande. Den hinduiska religionen 
' är den lägsta och mest förnedrande formen af hedendom, hvar- 
för de göra orätt, som börja religionshistorien med Kineserna; 
desses åsigt är yngre och en utväxt på den hinduiska. Kina 
foreter ett framsteg framför Hinduerna deruti, att kasterna äro 
upphäfna, genom Buddhaismens inflytande. Väl dyrka Kineserna 
himmel och jord, men de, som förmedla denna motsats, äro 







218 MENMSKAXS HISTORIA. 2. 

goda aflidna memiiskor, h varigenom den kinesiska läran före- 
trädesvis blir en kult Diis manibus, — en ny form, hvari odödlig- 
hetsbegreppet framträder. Liksom nämligen den första form, 
hvarunder detta begrepp inom de hedniska religionerna före- 
kommer, är själavandringsläran — som sjelf yttrar sig i fler- 
faldigt olika gestalter, sa att t. ex. ej blott hvarje menuiskolif 
å nyo tänder sig i ett annat, utan äfven verlden sjelf säges 
hafva genomgått många likartade processer, — så visar sig 
detsamma under denna sinliga period äfven i spökteorien eller 
läran om den underjordiska (i motsats mot den öfverjordiska,. 
d. ä. andliga) odödligheten, enligt hvilken alla afdöda förvisas 
under jorden, dur de äro fängslade, men så, att de bästa så- 
som spöken kunna gå åter, med makt att öfva inflytande på 
de lefvandes handlingar: Dit månes , eu kult, som ock genom- 
går hedendomen. Den är ett framsteg framför den förra for- 
men, så vida det uttrycker en högre ståndpunkt att förestalla 
sig det gudomliga och andliga under mensklig form, än såsom 
stock och steu. Judendomen hade i sitt slut äfven utvecklat 
detta begrepp om den underjordiska odödligheten, hvilket syn- 
nerligen förekommer hos fariséerna, om hvilka Josephus säger,. 
att de voro ifrare för lagen, meu tillika trodde på odödlighet, 
att de dödas själar lefde under jorden. — Gå vi till en märk- 
värdig åsigt inom hedendomen, Eddaläran, så visa sig deruti. 
båda de nämda sätten att föreställa sig odödligheten- Det 
heter nämligen på ett ställe i Eddan, att de gamle trodde, det 
man liera gånger föddes. Detta drag utplånades dock senare, 
hvaremot det andra så mycket lirligare framstod i den åsigt* 
att alla de döda representeras af Oden. Samma åsigt visar 
sig ock i heroskulteu, som förekommer i den grekiska myto- 
logien, likväl så, att denna tillika i sig innefattar afseendepå 
äldre gudar, naturens råa krafter. Det nyare gud a si ägt et är 
det, tor hvilket Zevs, och hos oss Oden och Tor, presidera. 
Drsse gudar äro ej blott naturmakter utan dyrkas tillika så- 
som de första stiftare af stater och lagar. Med den grekiska 
mytologien har hedendomen nått sin kulmination; ty om dén 
i allmänhet utmärkes genom ett sammanblandande af sinligt 
och andligt, liksom hos den uppblomstrande ungdomen skön- 1 
heten bestar deri, att det kroppsliga är så rent och skärt, att 
det kan anses såsom ett adcqvat uttryck af det andliga, så kan 
ock den grekiska religionen kallas det skönas eller den sinliga 
skönhetens. Under det att i de föregående religionerna fanta- 
sien har sammanhopat de rysligaste symboler for att på sinligt 



M 



&:*F* 7 X <V: 






"-'i 



TIONDE FÖRELÄSNINGEN. 219 ~ 



satt uttrycka det oändliga, är det hos Grekerna den menskligai 
gestalten, .som utgör symbol af det gudomliga. Derför kan ock 
den grekiska åsigten sägas utgöra en sinlig förberedelse till 
kristendomen, hvars hufvudtanke är, att ni en msk an såsom rent 
andlig bör vara uttryck af gudomligheten. 

Det medlande och försonande på naturreligionernas stånd- 
punkt är naturen sjelf i odödlighetsbegreppet, — hvilket egent- 
ligen är samma begrepp som det ofvan nämda, emedan det 
innebär och följer af en förmedling, hvilken här fattas såsom 
metempsychosis, emedan det sammanblandar sig med naturen 
och liksom går igen i densamma. Ett annat, ehuru rått, uttryck 
af forsoningsbegreppet i hedendomen är offret. Offret är egent- 
ligen hela den hedniska gudstjensten : en gåfva åt Gud, för att 
blidka honom eller försöka att böja och länka honom efter 
menskliga behof ; ett utgifvaude af ett annat lif till den fruktans- 
värda oändliga makten, på det denna må vårda och beskydda 
den offrandes eget. Härvid förekommer likväl det märkliga 
drag, att offret ej i sin naturliga eller egentliga gestalt anses- 
for Gud acceptabelt, utan det skall brännas. Döden framstår 
sålunda såsom försonande, eller det eviga såsom fiendtligt mot 
det timliga. Detta är den första råa och ohyggliga satisfaktions- 
. teorien; fruktan för detta dunkla och mot det enskilda fiendt- 
liga väsende, i hvilket hedendomen fattar det gudomliga, har 
drifvit menniskorna till det högsta raseri; de hafva ej nöjt sig 
med att gifva ett djurlif, emedan det ej kunde vara eqvivalent 
nog, utan de hafva offrat hvad som var dem kärast, menniskor,. 
sina egna barn, enär detta ansågs mest kunna blidka Gud. 
Så t. ex. i Molochs och Baals dyrkan, hvarvid barn offrades;, 
så i de gamla Gallernas religion. Pä sådana rysliga afvägar 
kan det högsta och bästa i menskligheten ledas. Dessa offer 
hänvisa på den själens djupa förskräckelse, som h vilar öfver 
all hedendom, och som ej förloras ur sigte derför, att den om- 
vexlar med en orgiastisk njutning. — Ett annat drag af ifråga- 
varande medlarekall framställes i prcsterna. På gåfvans värde 
beror väl offrets värde; men den, som bringar detsamma, anser 
sig ej sjelf acceptabel för Gud, utan en annan mera gynnad, 
presten, skall frambära det, vald ej just genom företräden i 
moraliska eller andliga egenskaper utan bestämd dertill af sin. 
kast eller såsom husbonde. Presterna äro således ett slags 
representanter af Gud, så att de stå midt emellan honom och 
menniskan, Äfven i judendomen förekommer presterskapet först 
bestamdt genom en egen slägt; hvarför det judiska samhället 



m& 



■ .■*-.- 



220 MENNISKAKS HISTORIA. 2. 

ock är en teokrati, der Gud sjelf var styresman och hans talan 
fördes dels af profeter, dels af öfverste-prester. Äfven sedan 
konungadömct var infördt — h vilket, såsom man ser, var 
presterskapet emot, ty vill man finna en afskyvärd monarkisk 
styrelseform, så må man läsa den, som profeten Samuel gaf åt 
den han tvingades att smörja, Saul, — äfven sedermera fort- 
for denna teokratiska form. — I alla dessa former visa sig 
ohyggliga karrikaturer af medlarebegreppet, hvilket i sin renhet 
först framträder i kristendomens lära om återvändandet till Gud, 
i medvetandet om ett rent andligt förhållande, i samvetet. 



ELFTE FÖRELÄSNINGEN. 



Yi hafva sett, huru de tre stora religiösa idéerna fram- 
träda i den religion, som med skäl kan kallas fruktans. Det 
nästa steget är judendomen, som ej ur hedendomen är förklarlig. 
Vi hafva mot dem, som nekat under och uppenbarelse, emedan 
saltus i naturen ej skulle finnas, användt erfarenheten af mot- 
satsen. Begreppet af saltus får äfven inom menskligheten sin 
betydelse i dess olika utvecklingsstadier. Gudomlighetens första 
naturuppenbarelse var perceptionen af honom såsom på en gång 
enhet och oändlig mångfald, men hvarvid det betecknande och 
lägre' snart togs i stället för det betecknade och högre, hvarfcr 
hedendomen kan anses såsom ett affall från denna ursprung- 
liga naturkult, hvilket föranleddes af hvad som i densamma 
var inadeqvat, nämligen att den fattade Gud utan intelligent 
betydelse, samt dermed ock var utan medvetande om någon 
skilnad mellan godt och ondt. Ur den sålunda uppkommande 
polyteismens mörja, med allt fantasiens grasserande, framträder 
den rena monoteismen hos Judarne — och företer såsom så- 
dan en saltus, som ej ur det föregående kan förklaras, ty mång- 
guderiet går ej af sig sjelft öfver till begreppet om en Gud, 
alldeustund Gud ej kan tänkas såsom den enda, utan så vida 
han fattas såsom varande öfver naturen och såsom dess lag- 
stiftare: en insigi, som först hos judendomen visar sig, i dess 
-dyrkau af Gud såsom det högsta förnuftet. Då nämligen för- 
nuftet i och för sig är väsende, blir Gud härmed ej längre 
blott denna fruktansvärda kaprisiösa öfvermakt utan en lagens 
Gud, och i denna sin egen lag dyrkas han. Denna uppfattning 






-a 



y ■-;.■■'"•• ■ ; - 

ELFTE FÖRELÄSNINGEN. 221 

~ af gudomligheten motsvaras i kulten ej blott af det erkännande,. 
att Gud gifvit den ovilkorliga lagen, utan ock af den grund- 
sats, att* "lydnad är bättre än offer*' — hvarmed judendomen 
böjt sig öfver all hedendom och framstår såsom en resignatio- 

'- nens, den obetingade lydnadens religion. 

Mosaismen är, med hela sin sinliga apparat för öfrigt, ea 
monoteism. Det är ett faktum, som uppenbarat denna gudom- 
lighetens monoteistiska natur, nämligen att Gud skapat himmel 
och jord; och då det monoteistiska begreppet således finnes i 
judendomen, anses den af oss och anser sig sjelf såsom en. 
uppenbarad religion. Det skulle alltså synas, som om här den. 
sanna Gudens kännedom frambrutit; och så är det ock. Men. 
härvid visar sig riktigheten af den sats, att sanningen ej kan 
skänkas bort eller blott emottagas. Skall den för emottagaren' 
blifva en sanning, så måste den af honom begripas; det finnes 
ingen sanning utan ett tillegnande, men hvarje sanning af- 
tecknar sig i graden af den odling, som finnes hos emottagaren, 
utan att detta borttar den egenskapen hos det gifna, att vara 
en gudomlig sanning. Det steg till monoteism, som vi finna 
hos Judarne, var så stort, att de, för hvilka denna uppenba- 
relse skedde, ej kunde följa med; hvarför också judendomen 
mera är en hedendomen afvärjande 'opposition än sjelf fram- 

- ställande något positivt. Yäl är Gud här, som sagdt, en och 
lagstiftare; men deremot är han ej egentligen person, h vilken. 

' uppfattning först tillhör det utbildade medlarebegreppet, ehuru 
han fattas under bilden af person; han är det negativa begreppet 
af det från verlden skilda och mot det ändliga motsatta. "Du 
skall inga andra Gudar hafva för mig; du skall icke göra dig 
något beläte, ej heller eljest någon liknelse": detta uttrycker 
tydligen, att Gud är den osynlige Guden. Det oaktadt före- 
kommer just denna Guds osynliga eller andliga natur såsom ett 
vacuum i uppfattningen; deraf den kolossala motsägelsen i 
judendomen, att Gud, som skapat himmel och jord, dock ned- 
sättes till en Judarnes nationalgud eller utgör en inkarnation 
af Judafolket, med alla detta folks hatfulla, häftiga passioner. 
Judendomen är d erfor ock mer i formelt afseende den sanna 
religionen, än i afseende på innehållet. Lydnad är dess prin- 
cip. Det, som skall lydas, betraktas väl såsom Guds lag. Men 
denna lag fattas icke derjärate såsom menniskans egen, utan — 
liksom barnet först sätter förnuftet utom sig — såsom en yttre - r 
hvadan den ock till sitt innehåll är af ganska blandad beskaffen- 
het. Om någon moralitet blir derför här ej heller fråga, utan 



ir 



222 MENNISKANS HISTORIA. 2. 

uppgiften är att lyda utan att resonnera. Patriarkerna t. ex. 
gjorde så och äro alls icke några dygdemönster. Häraf det 
besyuucrliga förhållandet, att den Mosaiska lagen pä samma 
rad som moraliska föreskrifter sätter hela röran och mängden 
af sina ceremoniela stadganden, bland hvilka dekalogen kommer 
in liksom ä propos de rien. Derför är ock den judiska lageu 
en ceremoniaMag, och dess moral är en ceremoni. En så in- 
skränkt uppfattning af uppenbarelsen finna vi här, och likväl 
företer sig, såsom vi sett, en saltus mellan hedendomen och 
judendomen ; men just derför, att de detta oaktadt stodo hvar- 
andra så nära, voro Judarne alltid i fara att falla i främmande 
afgudadyrkan. 

Den karakter, vi tillagt judendomen, att vara mera af- 
värjande i förhållande till hedendomen, än ett positivt uppen- 
barande af sanningen, visar sig pä ett extant sätt i odödlighets- 
begreppet. Hedendomens stora villfarelse i detta afseende låg, 
såsom vi sett, i metempsychosläran. Just derigenom faller ett 
ljus på den dunkla odödlighetsjäran i judendomen. Den hed- 
niska villfarelsen ville Moses ej släppa in bland sitt folk, men 
har derför ej vågat klarare antyda odödligheten. Bästa beviset 
på den dunkelhet, som i detta afseende råder i judendomen, 
äro Saduceerna, hvilka voro judendomens protestanter och togo 
bibeln efter orden. Den underjordiska odödlighetsläran, hvil- 
ken vi omtalat såsom tillhörande vissa hedniska religioner, kan 
anses såsom en öfvergångslänk i detta afseende emellan heden- 
dom och judendom, och den framträder i Gamla testamentet 
allt mera i föreställningen om ett Hades, ett skuggornas 
rike, hvari själarna vistas tills vidare. 

Ty, liksom judendomen är försakelsens religion, så ar den 
ock hoppets, — och deri framträder försoningsbegreppet. Läran 
härom förekommer ostridigt i Gamla testamentet, ehuru med 
en sådan blandning af andliga och verldsliga drag, att den till 
sin sanna beskaffenhet svårligen är igenkänlig, ej heller i Gamla 
testamentet till sin rätta betydelse förstådd. Det hör till in- 
skränktheterna i den judiska religionen, att alla belöningar 
fattades i verldslig mening; den som utan undantag följde 
Guds befallningar, de måtte innehålla äfven något som syntes 
immoraliskt, den skulle få belöningar, men af jordisk natur, 
blifva mäktig och stor o. s. v. Detta föreställningssätt ger 
äfven en dylik betydelse åt medlarebegreppet, så vidt det i 
Gamla testamentet framträder; så att, ehuru det allt mer for- 
-andligas, det likväl alltid tillika qvarhåller sin sinliga och jor- 



•J 



ELFTE FÖRELÄSNINGEN. 223 

diska form. I samma mån Judafolket sjelft sönderföll och 
gick under för hedningarue, fixerades också begreppet af Mes sias 
allt mer vid föreställningen om en hjelte, som skulle befria 
sitt folk från dess fiender och föra det till den glans och väl- 
makt, hvilka voro det från början lofvade; t— af en konung, 
som genom sin lycka och härlighet skulle gifva Judarne belö- 
ning för deras långvariga försakelse att hafva lefvat liksom ett 
«remitlif i historien; detta tröstlösa tillstånd skulle en gång 
upphöra, liksom straffen för den oemotståndliga dragningen till 
affall. I målningen af denna lycka spela verldsliga och andliga 
föreställningar. Så svnes vid Messias' tillkommelse äfven den 
föreställning hafva fästats, att ditintills skulle den underjordiska 
odödligheten räcka, men själarna skulle då återvända till sina 
kroppar, eller de döda uppstå för att, jämte de trogna, som 
lefde, föra ett saligt lif på Herrans högra hand. Denna salighet 
utmålas med hälft andliga, hälft jordiska färger, dock sä, att 
den förlägges på jorden, ty Messias skall blifva en stor verldslig 
konung. Liksom i kristendomen hedniska element ingått, så 
påminner denna judiska lära. ock om en föreställning, som vai;. 
mycket gängse i äldre kristtia tider och äfven senare frambrutit, 
— den om det tusenåriga riket. r 

Om Moses' skrifter endast antyda dunkla aningar om 
Messias, hvilket gjort, att en del nyare forskare, ehuru med 
oskäl, velat neka, att detta begrepp hos honom förekommer, 
så utbildade sig dock denna föreställning i mån af folkets sig 
utvecklande medvetande och i bredd med dess olyckor. Denne 
frälsare skulle vara af Davids ätt, af den konungs, som beteck- 
nar nationens högsta blomstring. Hos profeterna framträder 
allt tydligare, men ock med allt andligare drag, bilden af denne 
Messias, synnerligen hos Esaias, hos hvilken han ock har den 
bestämmelse att försoua hedendomen med judendomen, således 
att försona hela verlden. Hos Daniel kallas han till och med 
menniskans son, d. v. s. typen af menniskans urbildliga, and- 
liga väsen. Messias betyder Herrans smorda eller Judarnes 
konung; sjelfva detta namn är således judaiserande, ehuru han 
skulle vara hela mensklighetens frälsare. 

Efter babyloniska exilen, sedan Jerusalems tempel och dess 
gudstjenst återstälts, medförde Judarne ur denna landsflykt en 
mer förandligad verldsåsigt, i hvilken man tydligen märker spår 
af den persiska religionen. Ännu märkvärdigare och vigtigare 
för utbildande af Messiasbegreppet till filosofisk halt blef juden- 
domens beröring å annat håll, nämligen med den grekiska 



224 MENNI8KAN8 HISTORIA. 2. 

filosofien eller den Plåt önska idéläran, h varigenom nämda be- 
grepp öfvergick till det Platonska Xoyog. Denna föreställning, 
i hvilkcn man sett en anticipation af kristendomens lära, genom- 
trängde dock ej Judarnes religiösa väsende i det hela, utan 
den rent andliga ideen hos Plato var och förblef judisk hos 
Judarne, äfvensom hos en del af apostlarne och de första 
kristne; frälsningen vore nämligen skedd för Judarnes skull, 
oel) alla, som blefve kristna, skulle ock blifva Judar. Man 
finner ingen mindre än sjclfve Petrus i spetsen för denna åsigt, 
ehuru den bekämpades af den störste bland apostlarne, den 
som var och kallade sig hedningarnes, nämligen Paulus, hvilken 
först fattade kristendomen enligt stiftarens mening, i en univer- 
selare betydelse och anda. 

Den fiendtlighet, som visar sig mellan. Judar och Egyp- 
tier, ådagalägger bäst hedendomens och judendomens motsats. 
Intet folk har lemnat efter sig så stora monument som det 
sistnämda, och nästan alla äro uppförda till åminnelse af de 
döda. Det kan ej nekas, att, om ock på ett förvändt sätt, har 
dock intet folk varit så genomträngdt utaf känslan af odödlig- 
heten som det egyptiska; det är en dödens religion, som hos 
detsamma framträder. DäHn är för den sinliga menniskan det 
förnämsta föremål för fruktan; denne sin fiende ha Egyptierna 
framför alla andra firat. Hela denna outplånliga verld af mo- 
nument, som vi ännu finna i Egypten, är endast ett firande, 
en kommemoration af döden. Man synes hafva förestält sig, 
att efter en längre eller kortare vandring skulle den rättfärdige 
åter iklädas sin jordiska kropp i förhärligad gestalt; intet annat 
kan heller förklara det outplånliga bevarandet af de dödas 
kroppar. Denna verld af balsamerade lik är förvarad till yttersta 
domen, då själarna skola återfinna sina kroppar. 

Ännu mindre än judendomen ur hedendomen kan kristen- 
domen ur den förra förklaras, ehuru det blifvit en modemening 
hos många att i kristendomen blott se något, som vid inven- 
teringen af det judiska sterbhuset kommit i dagen och till 
oförtjeut ära. Att nu likväl ur detta gamla, som redan för- 
lorat sin kraft, ett nytt skulle kunna utveckla sig med nytt lif, 
det är ett autagande, hvars orimlighet intet exegetiskt eller 
filosofiskt konstgrepp kunnat afhjelpa. Kristendomen innebär 
nämligen den förvånande uppenbarelse, att Gud, oaktadt men- 
niskan till honom, såsom hennes skapare, upprätt hållare och lag- 
stiftare, står i ett förhållande af absolut afhängighet, likväl 
nedlåtit sig till att framträda såsom hennes like, att tala till 



I .■-■,. J . 

* 

ELFTE FÖRELÄSNINGEN. , 226 

henne såsom broder och mot henne göra mer än broder. Ty 
han har skapat henne såsom fri, hvarför hennes enhet med honom 
blott kan vara en fri och frivillig; han har genom återför- 
värvandet af en sådan velat öfvervinna den oenighet, i hvilken 
hon såsom fri kan ställa sig och har stält sig till honom; 
han har således framträdt såsom den högsta kärlek, hvilken vän- ' 
der sig äfven till den gröfsta och mest förhärdade varelse för 
att försöka, om han ej kan omvändas och återkallas, innan han 
genom sitt eget förvända sträfvande oåterkalleligt faller i det 
straff, som är honom bestämdt. 

Vi återkomma härmed till det begrepp, från hvilket vi 
utgått såsom mcdelbegreppet i all högre insigt, synnerligen i 
religionens väsende, nämligen begreppet om en meddelad sjelf- 
ständighet. Detta framstår företrädesvis såsom medelpunkten 
i den religion, livars väsende vi nu med svaga drag sökt teckna 
såsom kärlekens religion. Det är tydligt, att ej det blott af- 
hängiga, utan endast det fria kan älska och älskas. Den för- 
bindelse af kärlek, som existerar mellan det sjelfständiga och 
det rent af afhäugiga, är ej den rätta, utan i sjelfva verket 
blott en kärlek hos det förra till sig sjelft. Man kunde invända, 
att moderskärleken är en bland de ömmaste former af kärlek, 
ehuru den just i det älskades afhängighet finner sin näring. 
Men detta är blott en sida af saken; samma kärlek visar ock 
djuret, tills ungen blir sjelfständig, — denna kärlek ensam är 
således blott natur och naturbehof; endast menniskan kan verk 
ligen älska en annan och tänka pä en annan, och den egent- 
liga moderskärleken har ock eu annan riktning och sida än 
den nämda: det är kontrasten mellan den fullkomliga vanmakten 
samt den höga bestämmelsen, odödligheten hos detta väsende, 
det är det tillkommande fria väsendet som älskas, ej den af- 
häugiga varelsen, som ligger vid bröstet; det är alla mensklig- 
hetens stora privilegier, som älskas i barnet; deri ligger ock 
denna kärleks rörande karakter. Man har vanligen anfört den- 
samma säsom typen för kärlek, genom dess oegennytta; detta 
må man ock noga hålla qvar, ty oegennytta är just proba på 
kärleken, sjelfuppoffring för en annan, — som vore omöjlig, om 
ej frihet funnes ä ömse sidor. Endast i friheten uppgår kär- 
lekens förklaring, och den visar en undransvärd ömsesidig för- 
bindelse till enh^t mellan kontrahenter, som båda kunde vara 
för sig. Derför må man ej tro, att Gud förhärligas genom 
verldens dependens; att skapa det afhäugiga är att skapa det 

Geijer: Menniskanr, historia. 15 



/ . 



226 MENNISKANS HISTORIA. 2. 

döda, det kan ock den andlige verkmästaren. Men att skapa 
det fria, det är endast Gud förbehållet. Då all sjelf kärlek blott 
är en falsk kärlek, så kan man ej föreställa sig Gud såsom 
kärleken, om han ej i sig älskade en annan, sin egen eviga 
motbild. Denna expression af den högsta filosofiska principen, 
att den högsta enheten är den mellan subjekt och subjekt, eller 
den personliga, — och en person kan ej finnas — eger sitt 
uttryck i en Gud, som af evighet ur sig frambragt sitt andra 
sjelf, sin son. I friheten således har Gud satt sig för sig 
sjelf. Detta är det absurda eller för all mensklig skaparförraåga 
omöjliga, och likväl det enda, som ger en aning om Guds vä- 
sende. — Men i denna fria enighet ligger ock det förskräck- 
liga prerogativ att utgöra möjligheten af oenighet, så att denna 
enhet ej är en tom, formel, utan en enighet mellan sådana, 
som skulle kanna vara för sig, men ej vilja det; — ehuru 
visserligen deri ligger, att så kunna vara för sig sjelf, att man 
i detta försök verkar till sitt förderf. Detta, att menniskan 
kan och har alfallit, är frihetens eviga historia, hvilken ensam 
kan förklara hennes nuvarande tillstånd samt Guds lockande 
maning till henne att komina till honom. Ej så, som om 
genom detta menniskans aifall Guds eviga väsende och kärlek 
skulle i någon mån förändra»; men väl föregår derigenom den 
förändring, genom hvilken menniskan befinner sig i sitt när- 
varande tillstånd och i alla de kontradiktioner, som utmärka 
hennes väsende. Endast derför är ock Gud föremål för den 
högsta vördnad och kärlek, att han sökt upp den fallna men- 
niskan, emedan hon endast frivilligt kan återvända och således 
blott med kärlek står att besegra, äfven för Guds allmakt. 
Ty livad vore lättare än att åstadkomma en tvungen lydnad? 
Men dermed är Gud ej nöjd, utan vill ha en fri kärlek; deri 
ligger försoningens hemlighet. Kärlekens väsende består uti 
föreningen af dem, som kunde vara hvar för sig; och kärleken 
är renare, ju starkare sjclfstandighct.cn är pä båda sidor, den 
är ej svaghet, utan styrka; ja om allmakten kunde ega en dygd, 
sä skulle den bestå i att den vore kärlek. — Det är genom 
anden, såsom det sammanbindande mellan Gud och menniskan, 
som hon kan inse, att hennes upphof är att sätta i Gud, ehuru 
hon derifrån finner sig åtskild. Anden, såsom den tredje, är 
förson i 11 lien mellan Gud och menniskan. 

Vi hafva sökt häutyda pä kristendomens numera uppen- 
bara hemlighet. I allmänhet livarken vilja eller kunna vi tala 
om den, ty Guds rike består så litet i orden, att Gud tvärt 



ELFTE FÖRELÄSNINGEN. 227 

om i hvars och ens inre måste erkännas och erfaras, ma^n måste 
sjelf göra bekantskap med honom; "söken och I skolen finna." 
Derför må man ock vara vid godt mod vid alla ropen på att 
bortbevisa Gud och Kristus. Nå, vore Kristus blott den, som 
för 1800 år sedan lefde och nu är död, så stode det betänkligt 
till, ty hau vore då en passerad person. Men hela detta be- 
grepp om honom ligger blott på ytan, ty är han Kristus, så 
är han det i dag och i evighet. Vill man bevisa bort den 
Kristus, som var närvarande för 1800 ar sedan, så må man 
gå till honom, sådan han är i dag, och är han ej nu närvarande, 
så hade han ej heller varit det för 1800 år sedan.. — Kristen- 
domen är ett evigt faktum, och det förhåller sig med försoningen 
såsom med uppenbarelsen, att den existerar ej för den, som 
icke vill mottaga den; lägger menniskan dervid händerna i kors, 
så är det naturligt, att försoningen för henne är passerad eller 
ej vidare till. Men just derför måste ock kristendoineus san- 
ningar vara i förnuftet preformerade; i annat fall hade de ej 
ens kunnat erfaras. Ty så förhåller det sig med all erfarenhet: 
den måste till möjligheten finnas i förnuftet, ehuru denna möj- 
lighet först genom erfarenheten blir verklighet. Så häntyda ock 
i detta fall förnuftets sanningar ■ på sin uppfyllelse genom 
uppenbarelsen. 

Vi ämna ej ingå i en speciel kritik af kristendomen och 
dess urkunder, utan åtnöja o»s med att hafva augifvit en rik- 
tig synpunkt för deras bedömande; ty ett konstruerande af 
kristendomen a jtriori är betänkligt, emedan den innehåller en 
oändlig uppaift. Så mycket kan inses, att h varje filosofiens 
framsteg gör uppenbarelsen mera klar och dess uppfattning 
riktigare. Och att den sinliga uppfattningen deraf ej är den 
rätta, det kan ock sägas utan att störa äfven den enfaldigaste 
tro. — Kristus kallar sig Guds son. Att detta ej kan tagas 
i samma mening som om menniskor, är tydligt, utan det är 
ett sinnebildligt uttryck. Ej heller må inan angående berättel- 
serna om hans födelse af en jungfru o. s. v. understa sig att 
tänka annat, än att derined betecknas, det den var ren i alla 
afseenden. För öfrigt bära alla hans lefnadshändelser och, vi 
tillägga, hans uppståndelse — om livars verklighet alla lär- 
jungarne voro fullt öfvertygade och hvars visshet visas af den 
tro, som omskapat verlden genom dessa lägborna menniskor, 
hvilket annars vore rent af obegripligt, — sjelfva vittne om 
sin sanning. "Vi hafve ej", säger Petrus, "förkunnat eder 
några kloka fabler, utan livad vi sjclfve bort och sett." Och 



228 MENNlsKAXS HISTORIA. 2. 

Paulus ' varnar för att lägga allt för mycken vigt på Kristi 
slägtregister; hvarmcd vi våga pästå, att han just menar de mot 
sig sjelfva stridiga historiska register, som finnas hos tvänne 
af evangelisterna. För öfrigt hafva dessa händelser, hvarmed 
Kristi lefnads hörjan utsmyckas, en anstrykning af myt. Vi 
veta ock, att en nästan otalig mängd af apokryfiska evangelier 
förekommer ur lians lefnad, h vilka alla trodde sig vara full- 
ständiga. Huru Kristus sjelf ej satte allt i det skrifna, visar 
sig deraf, att han ej skrifvit ett enda ord, utan appellerade 
till sin vgon person. 

Evangelierna hafva uppkommit genom mänga smärre skrif- 
ter, som sedan blifvit till ett helt förenade. Deraf deras konst- 
löshet och smärre motsägelser. Sä är förhållandet med sjelfva 
Matthei, af hvilket fragment finnas pä hebreiska, men betydligt 
afvikando frän det grekiska; detta evangelium är således ej ett 
personligt. Det finnes ej mer äu ett sådant, det Johanneiska, 
i hvilkei Kristi gudomliga och andliga personlighet mest fram- 
träder. Det är ock derför det mest. djupa och har kanske just 
af denna orsak blif\it af den allt betvifiande kritiken med 
största hitterlrct till sin äkthet angripet. 



TOLVTE FÖRELÄSNINGEN. 



Man kunde göra oss den förebråelsen, att vi sökt koiopa- 
rera särskilda religioner utan att säga, hvad religion i sig är 
Till värt urskuldande ma dä tjena, att framställningen af de 
treune religion>former, ined hvilka vi sysselsatt oss, tillika är 
framställningen af religionens eget begrepps evolution, hvarför 
detta begrepp ocksä ur denna utveckling resulterar. Men att 
låta definitionen komma sist, är dock emot det vanliga bruket, 
som är att sätta densamma i spetsen för undersökningen: 
hvilket vi ock kunna göra. Religion är dä menniskans för- 
hallandc till (iiul; ehuru vi dermed blott formelt ansrifvit reli- 
gioiiens begrepp. Den reela betydelsen åter af detta förhållande 
i dess allt fullständigare realisation eger sitt uttryck i de trenne 
stadier af religion, hvilka vi betraktat. 



TOLFTE FÖRELÄSNINGEN. 229 

Hvad nämligen islamismen angår, som inom en så stor 
del af menniskoslägtet är herskande, så utgör den ej en egen 
grad af religiös utveckling, utan är en blandning af de trenne 
religiösa hufvudformerna, med det karakteristiska, att en fata- 
listisk verldsåsigt deri är öfvervägande, hvarför den ock nekar 
friheten. Men dä endast med denna en möjlighet af högre 
religion tinnes, så är muhammedanismen, sä enkel den än genom 
sin monoteism synes, dock i följd af sin fatalism dömd till 
inskränkningar, som göra det för densamma omöjligt att bli 
en universel religion. Den är ock den religion, som mer än 
någon annan ackommoderat sig efter lokala och klimatiska 
förhållanden. Detta framträder tydligt i det enda ordet mång- 
gifte, hvari hela dess osedliga anda ligger uttalad; den har 
dermed dömt qvinnan till beständig afhängighet och slafveri. 
Och detta är likväl blott en koncession åt söderns nationer, så 
mycket mindre för denna religion sjelf väsentlig eller tsiis för 
dess upptagande af nyssnämda nationer nödvändig, som det 
dock egentligen blott är den rike, som lefver i månggifte. 
Det är en feghet af religionsstiftaren att hafva rättat sig efter 
detta förmenta behof; men dermed är ock denna religions brist 
utsagd: frihet är hvad som fattas densamma, och äfven i af- 
seende på förhållandet till Gud innebär den ett blindt under- 
kastande under hans vilja, såsom under ett dunkelt fatum, och 
närmar sig derigenom till hedendom och judendom. 

Hvad dcremot de trenne hufvudformerna af religion angår, 
så kunna vi i deras förhållaude till hvarandra beteckna dem 
såsom polyteism, mot hvilken, såsom afvärjande, judendomens 
monoteism uppstår, hvaremot kristendomen först är frihetens 
religion samt just derför ock den, som först positivt utvecklat 
raonoteismen, alldenstund endast mellan fria väsenden ett per- 
sonligt förhållande och en verklig kärlek kan ega rum. — . 
Ännu pä ett annat sätt kunna dessa gradationer uttryckas. 
Den första religionsformen är sinlig, så att äfven det andliga 
fattas under det sinligas slöja, hvarför den ock, såsom dyrkande 
Gud i naturens oändliga mångfald, blir mångguderi; det är 
det första, enkla medvetandets uppfattningssätt af det gudom- 
liga, liksom barnet anser allt såsom lefvande. Om sålunda 
här skaparen med sitt verk identifieras, så uppgår dereinot med 
judendomens monoteism, som afvärjer och fördömer all poly- 
teism, det mera andliga begreppet af gudomen samt i och 
med detsamma en ny uppenbarelse. Men dä Judarue, det 
slägte, för hvilket denna uppenbarelse skedde, ej kunde fatta 



230 MENNISKANS HISTORIA. 2. 

(iuds derigenom uppenbara.. pnciiiga väsende. s« ty klo de de: 
vacuuni. soin genom förjaga nck t af polyteismens dimmor upp- 
stod, pä del ?iitt. an dr sa småningom pa Jehovas tron inprak- 
tiserade sitt eg^t j:.g och sina egna passioner och dyrkade 
dessa såsom sin konung. Dit .*/.«i /.■"■? j och dit -ju ili-i-.* träda 
således här säsinn Köntradik:ion mot hvarandva : hvareniot 
kristendomen är Cu.u reut 'ju-aIc/h rcliariom-n. 

Kulten i h vardera iviigicm.n står i proportion till hvar- 
dera> ståndpunkt oeh upplänning af det gudomliga. All heden- 
doms egentliga guds-tb-nst är. såsom vi iv*!an vttra:. offret, som 
är dm första grvende aningen om försoning, och för hvilkct 
den enfaldiga, na sin ståndpunkt diupt rörande asigt ligger till 
grund, att gifv-i «.n ]if sasum ekvivalent för ett annat: — men 
livarvid nian mast- rvsa för dm viilfarelsm. att Gud ansetts 
säkrar^ blidkad, ju dvrbarare offret varit, emedan denna reli- 
^ion i:iera r>'U>tr Gud såsom dödens, än duriur iionom såsom 

L 

lifvets herre, Det ar ilet vanmäktig;, lifvet. som förgänvs qväl- 
ier sL" sjelft för att försona t-u okänd makt. A andra sidan 
kan denna siniiira religion äfvm kallas n\"tii : ir,<-n&: för att döfva 
sin fruktan för liöden. liksom berusar -i^ nienniskan ur lifvet 
och tö ni mer dess njutningar ända till drängen, i förhoppning 
att drrigeiiom nndrlv den bäfvan. som iagar henne. — Mar. 
skulle möjligen af denna meiiniskaus friiKtan för döden vilja 
henita ett argument mot hennes högre btstämmelse. Men vi 
vaga säga. air i deiiaa fruktan tvärt om det första bevis fram- 
* rader för denna högre bestämmelse: nienniskan fruktade e 1 

- • 

döde:;, um hon tj hade något att frakta tfttr döden. Liksoiii 
d erfor medvetandet om döden såsom, i ett afsemde. '-'t t slut 
på nienniskan? varelse, men. i ett annat, en öfwrgang till et: 
nvtt tillstånd, utgör ett verkligt inedvetande om odödligheten: 
sä utgör 'K-k den själens förskräckelse. ?om ateriinnes i all 
heduudmu. den lörsta form. hvari eu religiöst medvetande 
framträder hos den ännu i det sinliga försänkta menniMtar;. 

Det nii-ta steget i delta nicd\rt:iudes utveckling företer 
judendomen, som dvrkar Gud ei blott såsom en ra och blind 
makt, utan såsom varande *[far naturen, dess herre och lag 
stiftare. <amt d erfor ock i sin gudstjänst uttalar dm grund- 
sats, att lvdnad iir bättre än orter. Men vid denna lvdnadeus 
religion är frågan ej Jwtil, utan att man lvder: det gäller der 
eu liiiiel lvdnad. 

Det iir först i lOritLeu* religion, som Gud verkligen kan- 
nes. Der Gud ei fattas blott såsom en fruktansvärd öfvermakt. 



u 



TOLFTE FÖRELÄSNINGEN. 231 

• 

icke heller endast crkänncs såsom en lagstiftare, hvars outran- 
sakliga rådslag menniskan underkastar sig, utan der en mensk • 
lig kunskap uppgått om Guds vilja och råd i afseende på hennes 
salighet; först der har Gud, i denna kännedom, verkligen uppen- 
barat sig, der är ock en kärleksfull undergifvenhet under hans 
vilja möjlig, ty jag kan frukta den jag icke känner, jag kan 
underkasta mig den jag ofullkomligt känner, men jag kan icke 
ålska den jag icke känner. Också är judendomen märkvärdig 
i sin väntan på en sådan Guds uppenbarelse och kännedom; 
den är genom denna väntan ej blott en resignationens, utan 
derjämtc ock en hoppets religion; offren äro der typiskt före- 
bildande folkets lydnad för sin Gud, dess tålamod under hans 
straffdomar samt dess hopp på en kommande frälsare och för- 
sonare, hvars bild likväl orenas genom sinliga föreställningar 
om en verkUlig konung, som skulle föra Judafolket ur det djup 
af hat och förakt, livarmed den öfriga verlden öfverhopat det. 
Judendomen är än i dag en förvänd hoppets religion, den 
hoppas ännu allt jämt på Messias och att genom honom bättre 
lära känna den Gud, som sändt honom. 

Kristendomen deremot är en uppfyllelsens religion; der 
är försoningen redan skedd, ehuru arbetet att tillegna sig den- 
samma måste vara proportioncradt efter gåfvnns värde. Kristen- 
domens gudstjenst uttrycker, att kärleken är lagens fullbordan, 
den återtar offret, men i dess renaste betydelse såsom en sjelf- 
uppoffring å menniskans sida af hennes egoism, en kärlekens 
sjclfuppoffring. Det är genom denna uppoffring, som menniskan 
framträder såsom rent andligt väsende — hvilkct ock är nöd- 
vändigt för tänkbarheten af en ren kärlek — och detta till 
och med i de förhållanden, der hennes andliga natur uppenbarar 
sig under slöjan af sinliga förhållanden. Vanligen anser man 
det sinliga såsom det onda — liksom förnuftet såsom det goda 
— , och i fall så vore, synes det visserligen vara en afgjord 
motsägelse att fordra af menniskan en ren frihet och andlighet, 
då hon är ett inskränkt väsende, hvars fysiska krafter ej alltid 
räcka till att besegra den yttre nödvändigheten o. s. v. Men 
alla deklamationer om det siuligas nödvändiga band och hela 
läran om sinligheten såsom det onda är i sjelfva verket en 
vämjelig lära; ingen känner det onda, som ej vet, att det är 
långt högre än det sinliga. Om det onda döljer sig i det 
sinliga, så har detta sina orsaker; men derför är det sinliga 
ej ondt, utan någonting indiflerent; i annat fall skulle ju 
djuren vara de mest onda varelser. Det onda är ursprungligen, 



232 MEXNISKANS HISTORIA. 2. 

ha vi sagt, det oangenäma, «iet goda det angenäma. Då nu 
dessa bestämningar ej uttrycka någonting konstant, utan kunna 
b v ta om roler, sä blir det nästa steget att referera det onda 
och goda till ett mal, hvarigeuom vi ta begreppet af det reson- 
nerade goda och onda, det nyttiga och skadliga. Men ju mera 
menniskan sträfvar att använda allt såsom medel för sina ända- 
mål, desto snarare kommer hon till inedvetande deraf, att det 
linnes en varelse, hvilken hon ej tar behandla såsom medel: 
det är hennes like, som måste i och för sig respekteras; hvil- 
ket med detsamma innebär upptäckten af hennes t.^\\ väsent- 
liga natur, en viljans reflex på sig sjelf från dess rastlösa 
sväfvande i rymden. Förhållandet mellan dessa varelser kan 
då ej vara annat än ömsesidigt: gör ej mot andra, hvad du ej 
vill, att de skola göra mot dig, eller positivt: gör mot andra, 
hvad du vill, att de skola göra mot dig; det tinnes inga klarare 
expre3sioner af den moraliska lagen, så i negativt som positivt 
afseende. Dermed förvandlar sig ock det goda från det ange- 
näma och nyttiga till det rätta och visar, i enlighet med 
mensklighetens fortgång, en progress till allt andligare för- 
hållanden. De som antaga, att det onda blott är en inskränk- 
ning, kunna visserligen fordra, att denna oupphörligen skall ut- 
vidgas; men dermed synes saken föga hjelpt, då gränsen lik- 
väl aldrig kan förintas. Deremot är det på denna ståndpunkt, 
som lyckliga ursäkter kunna tillverkas för alla handlingar; jag 
skulle i så fall egentligen ej rå för min beskatfenhet. Och 
likväl säger mig den första blick inom mitt eget bröst, att min 
beskaffenhet kan mig tillräknas, hvilkct vill säga, att alla dessa 
gränser, hela denna nödvändighet re vera ej såsom sådan är 
till för mig, utan att det beror på mig sjelf att genombryta 
den; det finnes i sjelfva verket ingen, som vågar påstå, att han 
ej skulle; kunna afhålla sig från det onda. Samvetet adresserar 
sig således till det rent andliga, till ett högre sjelf än det i 
sinligheten gifna, ja det fordrar sjelfva det sinliga lifvets upp- 
offring för pligten. Det är således icke sinligheten, som behöfver 
eller kan försonas, ty den är af lägre dignitet och såsom sådan 
hvarken god eller ond, utan det är en från Gud affallen vilja 
som försonas, i det den träder i gemenskap med den gudom- 
liga viljan och afkläder sig sin egoism. Men härmed behöfva 
ej de sinliga vil koren för menniskans existens nödvändigt upp- 
häfvas, ty äfven i sin sinlighet kan menniskan fattas såsom 
andligt väsende, genom samvetet, som adresserar sig till men- 
niskan såsom ett sådant väsende * sinligheten eller såsom vilja 



TOLFTE FÖRELÄSNINGEN. 233 

och d erfor äfven förraäga af godt och ondt. — Häraf synes 
ock, att vi kunna möta inkastet, som skulle vi spänna bågen 
allt för högt, då vi tala om menniskan såsom redan här stående 
under väsentligen andliga förhållanden. Det sinliga är hvarken 
godt eller ondt, men kan blifva bådadera, emedan det är ett 
medelbegrepp; och det bör således, i fall man under någondera 
af dessa tvänne bestämningar vill subsumera det, snarare ses 
under synpunkten af det goda. 

Kristendomen, hvari begreppet om menniskan i sin renhet, 
menniskan sådan hon är i Gud samt denna urbildliga men- 
niskas uppenbarelse till tröst och ledning för menskligheten 
först framträdde, förbereddes genom alla de gamla folkens 
sammanstörtande i Rom, der ock alla deras gudar förlorade 
sin existens, och tron pä dem försvann, emedan de visat sig 
vanmäktiga, llom sjelf förlorade sin tro på gudarne i mån af 
sedeförderfvet, och religionen öfvergick dernied till rent politisk. 
Sedan friheten försvunnit, visar sig den för oss vedervärdiga 
företeelsen, att kejsaren var Roms gud, — hvilket var fullt 
konseqvent ur den politiska anda, som redan frän början funnits 
i denna religion, — h varför ock ett bland skälen till förföljel- 
serna mot de kristne var, att de ej ville offra åt kejsaren. 
Dessa förföljelser äro dock i allmänhet senare, än man tror. 
Det var nämligen länge, som man i Rom ej alls frågade efter 
de kristne; hvilket står i naturligt sammanhang dermed, att 
under detta heden domens djupaste förfall — ty äfven den har 
haft en tid af verklig öfvertygelse — den mest isande skepti- 
cism genomträngde verlden, och frågan om hvarjc slags högre 
existens, liksom om en statsreligion, allt mer blef föremål för 
åtlöje. Plinius sjelf säger, att man ej kan af göra, huruvida 
Gud regerar verlden; osäkert synes det vara, emedan det går 
allt för 'dåligt till, för att sä skulle förhålla sig. Juvenalis 
talar om den lustigheten hos ungdomen att tro på straff 
efter döden. 

Liksom, enligt hvad vi anmärkt, det förhållande med 
judendomen egde rum, att, ehuru den derutinnan är den sanna 
religionen, att den utgör den första monoteismen, likväl det 
s lagte, som denna uppenbarelse vederfors, långt ifrån syntes 
för densamma i allo moget; så har ock samma erfarenhet 
upprepat sig vid kristendomen. Ur hedendomen och juden- 
domen hade den utgått, men ur ingendera är den förklarlig, 
utan är en ny uppenbarelse. Och likväl måste den opartiske 
betraktaren erkänna, att hedendom och judendom, ehuru stadda 



234 MENNISKANS HISTORIA, £. 

på flykt, likväl kastat sina skuggor djupt in i kristendomen 
och fördunklat dess ljus; ett förhällande, som haft så mycket • 
svårare följder, som dess stiftare ej lemnat ett enda ord skrifvet 
efter si<r. så att man om honom blott har andras tankar och 
yttranden; utan tvifvel ett uttryck deraf, att han ej ansåg det 
skrifna ordet — hvilket är blott historiskt — såsom ensamt 
criterium på sin lära, utan hade allvar med sitt yttrande, att 
han är närvarande intill alla dasrars ända. — Kristendomens 
nödvändighet hafva vi uppvisat genom nödvändigheten af det 
moraliska idealets verklighet. Den har utarbetat skilnaden 
mellan det sinliga och det andliga, ehuru ej utan faror och 
afvägar. Dess historia företer tron ne stora perioder: den primi- 
tiva, kristendomens, katolicismens och protestantismens. 



TRETTONDE FÖRELÄSNINGEN. 



Den primitiva kristendomen kan fattas i en vidsträcktare 
och en inskränktare bemärkelse;. I förra fallet sträcker sig 
denna period af kristendomens tillvaro till dess den blef stats- 
religion i romerska riket; en yttre förändring, som mycket 
inverkade pä dess inre beskaffenhet. L senare fallet åter be- 
tecknas dermed kristendomen, sådan den framställes i det nva 
testamentets heliga urkunder, eller dess uppfattning af Kristi 
egna omedelbara lärjungar, och en betraktelse deraf skulle 
följaktligen hafva till sitt föremål den uppfattning och fram- , . 
ställning af kristna religionen, som i dessa heliga urkunder 
förekomma. En noggrannare utveckling häraf skulle emeller- 
tid fordra vidlyftiga undersökningar, till h vilka h varken vår tid 
eller vår qvalifikation såsom lärare göra oss befogade; h varför 
vi ämna att vid betraktelsen deraf fästa oss endast vid vissa 
allmänna synpunkter. Undersökningen af den primitiva kristen- 
domen, sådan den i nyssnämda urkunder framstår, har i senare 
tider fatt ett smärtsamt intresse genom tviflet på dessa ur- 
kunders autencitet. Det vore emellertid ej ur vägen, om hvar 
och en, innan han härutinnan upphäfver sig till domare, ifrarne 
framför alla, ville påminna sig orsaken till sådana striders upp- 
komst; det skulle då kanske hända, att man, i stället att vilja 
anfalla, blefvc bragt pä defensiven och ginge tillbaka till sig 



■■' ■■..•■ ■ .- ■ . ;.. 

> - • • * 



TRETTONDE FÖRELÄSNINGEN. 235 

sjelf. Hafva nämligen anfallen blifvit riktade på det historiska, 
och hafva de i sin riktning mot detta blifvit ansedda för så 
farliga, så torde anledningen till bådadera ligga deruti, att i 
den nyare åsigten af kristendomen, och synnerligen i den ny- 
are protestantismen, det blott historiska af densamma blifvit 
satt såsom ensamt tillräckligt. Men är Kristus endast en 
passerad person, så är han ej en gång det; såsom ock anfallen 
visat. Detta borde ortodoxerna i synnerhet besinna. Kristen- 
domen är ett yttre faktum, ty så är all historia. Utgör den 
nu ock såsom ett sådant någonting passeradt, så är det likväl 
att märka, att den dock ej är blott detta; ty hvad angiugc den 
oss då? Men det historiska är ej så förflutet, att det ej skulle 
bestämma och bestämmas af det närvarande. Det förflutna är 
intressant derför, att det visar de frön, hvilka i ett senare 
slägte blomma och bära frukt. Detta gäller företrädesvis om 
det faktiska, hvari hela historiens betydelse är koncentrerad; 
detta år ett inre faktum tillika, och ett sådant, som till sin 
sanna betydelse allt mera utvecklar sig, väl så, att åtskilligt 
dervid återstår, som ej är klart, meu som man dock hoppas 
skall varda klart. Det är derför ej värdt att pocka blott pä 
historisk tro, ty det historiska ensamt är aldrig tillräckligt till 
sanningen. I sjelfva verket har den brandfackla, som blifvit 
inkastad i det kristna lägret, blott allt för väl upplyst den 
klena bevakningen deri, och hellre än att deröfver ondgöras, 
må man gå tillbaka till sig sjelf och ödmjuka sig samt dermed 
faktiskt ådagalägga den kristna läran; — det är den enda 
möjliga och önskvärda vederläggningen. 

Den kristna lärans urkunder delas i de historiska och de 
didaktiska böckerna, hvilka båda stå i det närmaste samman- 
hang, så att det ej är utan afsigt, som deras författare fram- 
stält båda elementen i förening. Kristi lif sammanhänger sä 
nära med hans lära, att det ena ej kan särskiljas från det andra; 
hvarför ock förkunnandet af kristendomen var på en gäng för- 
kunnandet af det förra eller Kristi person och af det senare 
eller hans lära. Af dessa första meddelningar kan man ej vänta 
att ega någon skriftlig uppteckning; de voro muntliga förr än 
skriftliga. — Evangelierna äro ej äldre än brefven, hvilket 
redan synes deraf, att hvarken Marci eller Luce evangelium 
äro författade af omedelbara Kristi lärjungar, livad Matthei 
angår, tviflar man, om det är nägot annat än en blott öfver- 
sättniug frän hebreiskan. Andra påstå likväl motsatsen, ty en 
hebraiserande dialekt af grekiskan var så utbredd, att, såsom 



i- 



236 MENMSKANS HISTORIA. 2. 

man eger sig- bekant, Kristus yttrade sig ej blott på arameiska, 
utan älven på nyssnämda grekiska språk, ett slags bondspråk. 
Förhållandet med evangeliernas uppkomst synes i allmänhet 
hafva varit det, att med förkunnandet af Kristi lära också för- 
kunnandet af hans lefnad var förknippadt, samt att de histo- 
riska dragen deraf småningom inpräglade sig i minnet hos 
ahörarne och af dem upptecknades, h varför ock evangelierna ej 
strängt hälla sig till det kronologiska, äfvensom de sins emellan 
äro i sina uppgifter något olika. Man skulle möjligen, såsom 
den nyare skepticismen velat, häraf kunna taga sig anledning 
till påståendet, att det historiska, i följd af en sådan des» 
uppfattning och synnerligen derför att det alltid framställes i 
förhållande till läran, blifvit rättadt, modilieradt, ja uppdiktadt 
efter den dogmatiska afsigt, som dermed var förknippad; och 
det är ej utan, att en dylik asigt har mycket för sig. Men 
en noggraunare undersökning visar dock, att evangelierna ej 
äro uppkomna genom en sådan tillfällighet, utan tvärt om med 
kritik och urval, enligt församlingarnas vittnesbörd om livad 
»le ansägo rättast. Pä of van omnämda sätt uppstodo nämligen 
en mängd apo kry tiska evangelier, ej utan sammanhang med de 
mångfaldiga modifikationer af kristendomen, genom hvilka den 
hedniska och den judiska religionen skulle upphjelpas, och det 
var just i en defensiv ställning mot dessa, som de evangelier, 
hvilka c i nu ega såsom urkunder, småningom tillkommo, stödda 
på apostoliska utsagor och pä det skriftliga i brefven samt 
me l utmönstriug al' de mytiskt allegoriska forändringarna i 
Kristi lefn ad s förhållanden, som förekomma i de apokry fiska 
evangelierna, och sedan alla de främmande element, mot hvilka 
kristen dom en hade att strida, blifvit förkastade. Paulus varnar 
för onödiga spörsmål om Kristi börd och slägtregister, for 
indiska fabler och hednisk tilosoti. Man kan vid den förra af 
dessa varningar ej undgå att tänka på de mot sig sjelfva stri- 
diga slägt ledningar, som tinnas i Matthei och Luce evange- 
lier. Det hebreiska evangeliet skiljer sig nämligen, såsom be- 
kant är. i detta nfsei-ndc frän de öfriga derigenom, att Kristus 
skulle vara Josefs son: han skulle således härstamma från 
David; hvilket. som nian ser, är ett försök att tillfredsställa 
judarnes fordran och derför äfwn finnes upptaget i slägtregistret. 
Af Kristus sjelf hålles annars hela frågan om hans börd i det 
dunkla. Men om tystnad eller ofullständighet herskar i denna 
punkt, sa äro deremot de heliga skrifterna så mycket om- 
ständligare i frågan om Kristi uppståndelse, och just der uti 



..Vi 



TRETTONDE FÖRELÄSNINGEN. 237 

ligger ock det egentligen underbara, som gifvit kristendomen 
insteg framför alla filosofiska system. Om uppståndelsens verk- 
lighet voro alla lärjungarne fast Öfvertygade, och dess visshet 
visar sig i den tro, som omskapat verlden genom dessa låg- 
borna menniskor, hvilket annars vore rent obegripligt. Men 
ehuru allt detta ådagalägger, att någon* tid förlopp, innan den 
nuvarande canou blef faststäld och erkänd af kyrkan, kan man 
dock ej undgå att tillägga den en ganska hög ålder och sätta 
den temligen nära Kristi eget uppträdande. — Johannes ensam 
är sjelf författare till sitt evangelium, åtminstone till största 
delen dcraf; han är således den ende af Kristi lärjungar, som 
lemnat både evangelium och bref, eller behandlat både det fak- 
tiska och det didaktiska af kristendomen. Detta ger honom 
en egen märkvärdighet, som han i många afseenden förtjeuar. 
Det har blifvit honom förekastadt, att han idealiserar, emedan 
Kristus hos honom visar sig i eu mera andlig gestalt än hos 
de öfriga evangclisterna; men detta, som man förebrår Johannes, 
att hafva inlagt sin uppfattning af Kristi person i sitt evan- 
gelium, innebär just dess högre sanniug. Johannes står derför 
ock öfvcr både hedendom och judendom och är ett uttryck af 
kristendomens rent andliga ståndpunkt. De apostoliska för- 
samlingarnas erkännande af de kristna urkundernas sanning är 
den första akt af den katolska kvrkau i den mening, hvari 
äfven protestanterna anse sig tillhöra den: "vi tro pä en helig, 
allmännelig kyrka''. Katolsk kallades denna kyrka, emedan 
hon sä ansågs genom de urkunder, som af alla församlingar 
erkändes. Som nämligen grundvalarue för den kristna läran 
genom detta erkännande bkfvo bestämda och den kristna kyr- 
kans enhet befästades genom den första församlingens aukto- 
ritet, så uppkom på detta sätt begreppet af katolicitet; h var- 
med för öfrigt det af yttre auktoritet nödvändigt förenades. 
Men var detta begrepp en gång infördt, så stannade det ej 
länge inom sina första gränser. Ej nog således, att denna 
auktoritet yttrade sig i afseende på canon; den skulle snart 
sträcka sig längre, nämligen äfven till traditionen, sä att dess 
begränsning till det nya testamentet och dess upphörande med 
detta först är en konseqveus af protestantismen. 

Hvad som utmärker den primitiva kristendomen är ej, att 
kristendomen der företrädesvis skulle framträda i sin största 
renhet och enhet. Yäl i sin renhet, — ehuru ej ens detta sa 
fullkomligt, att följande tider blott behöfva gå tillbaka till 
dessa primitiva, helst sjelf va apostlarnes skrifter visa, att de 



^ "■ . *».! 



238 MBNN1SKANS HISTORIA, 2. 

oupphörligen hade att kiimpa med teoretiska och praktiska, vill- 
farelser, ja att kristendomen togs till svepskäl för brott och 
orätt, och då dessutom sä väl kätteriernas annaler som historiens 
hela förlopp ådagalägga, att kristna religionens apostlar stän- 
digt legat i strid med den verld, som de voro kallade att 
reformera. Deremot visar en närmare granskning af sjelfva 
urkunderna, att, sä öfverensstämmande i det hela förkunnarne 
af den nya läran uppfattade densamma, olikheter dervid likväl 
hos dem förekomma, betecknande olika sätt att se och fram- 
ställa henne, sä att ingendera af dessa skilda uppfattningar 
kan sägas utgöra en fullständig expression af kristendomens 
hela väsende. Snarare är alltså denna första period märk- 
värdig såsom profetisk, emedan redan dä visade sig spår till 
de olika riktningar, hvilka sedermera inom kristendomen fram- 
träda, och det ej blott de, hvilka redan hafva framträdt, utau 
äfveu de, som skola komma. Det finnes sålunda inom sjelfva kristen- 
domen en kristligt-judisk och en kristligt-hednisk åsigt, hvilka 
båda, dä de gingo till ytterligheter, blefvo brännmärkta såsom 
kätterska; h vartill kommer, säsom jag förmenar, en profetisk 
kristendom, hvilken skall uttala sig i den renare gestalt, som 
denna lära, enligt min öfvertygelse, går till mötes. Vi kunna, 
efter de första förkunnarne, kalla dessa riktningar för den 
Petreiska, den Paulinska och den Johanneiska kristendomen, 
af hvilka den första närmast blifvit grundvalen för den katolska, 
den andra för den protestantiska kyrkan, den tredje åter för- 
bereder den rent andliga utvecklingen af kristendomen. 

Dessa olika riktningar inom den första kristna kyrkan, 
hvilka, enligt de heliga urkunderna sjelfva, behöfde biläggas 
och blefoo bilagda, dock så, att märken deraf alltid q v ar stod o, 
visa sig först i Pauli förhållande till de öfriga lärjungarne, 
synnerligen till Petrus, hvilka bägges stridigheter omtalas i 
Apostlagärningarna och b ref vet till de Galater. Det synes här- 
vid, som om de öfriga lärjungarne ej från början fullt velat 
erkänna Paulus, dels d erfor att han förut varit en häftig för- 
följare af kristna läran, dels ock emedan han ej hört Kristas 
sjclf. På ett sådant förhållande synes den omständigheten han- 
tyda, att han efter sin omvändelse ej kom tillbaka till Jerusalem, 
utau begaf sig till södra Arabien, der han vistades i tre år, 
och först efter denna tidrymd återkom till Jerusalem, der han 
trä trade Petrus och Jacobus. Dcreftcr drog det ut fjorton år, 
innan han. just i följd af en schism, kom tillbaka tor att rätt- 
färdiga sig inför Petrus, Jacobus och Johannes, hvilka betrak- 



$ 



~*fr.- 



M 



. i 1 ' ■' 



TRETTONDE FORELASNJTNGEN. 



239 



tades såsom pelare i församlingen. Men han erkändes af dem, 
och de räckte honom handen — hvilken försoning dock ej 
måtte hafva varit fullständig, ty då Petrus kom till Antiokia, 
uppträdde lian offentligen mot de der omvända. 

Skälet till dessa stridigheter var Petri påstående, att lik- 
som kristendomen utvecklats ur judendomen, så att den endast 
vore en fulländad judendom, så skulle denna ock vara en för- 
gård, genom hvilken alla proselyter skulle passera till kristen- 
domen. I öfverensstämmelse med denna åsigt fordrade Petrus 
af alla dem, som skulle blifva kristna, omskärelse och den 
Mosaiska lagen; de skulle således först blifva Judar. Den af 
Petri anhängare, som sedermera, då denne sjelf skilde sig från 
Jerusalem och slutligen led martyrdöden i llom, blef chef för 
de kristna i Jerusalem, var Jacobus, hvilken under Kristi lifs- 
tid ej hade trott på honom. Han var Kristi broder och blef 
sedan ett hufvudstöd för de kristna; han synes ha liknat Petrus 
i förkärlek för den judiska åsigten, om man ock derpå ej har 
något bestämdt bevis, mer än den vigt han lägger på gernin 
garna. Att Petrus sjelf för öfrigt frånträdde ytterligheten af 
denna sin åsigt, visar sig i hans epistlar. Man kan ej läsa 
dem utan den djupaste vördnad för upphofsmannen. Han fram- 
står dcri såsom en fiende till alla ytterligheter och yrkar på 
det väsentliga i tro och lära. Att han höjt sig öfver de en- 
sidigheter, han en och annan gång yttrat mot Paulus, visar sig 
äfven deraf, att dessa epistlar troligen äro skrifna till hednin- 
gar ne. 

Iledningarnes apostel är Paulus, som ock så kallar sig 
sjelf. Han ifrade emot de judiska inskränkningarna, och han 
genomdref äfven sin åsigt, sä att de öfriga apostlarne deri in- 
stämde. Derför fann han sig ock befogad att sätta sig öfver 
den Mosaiska lagen: Kristus har fullbordat lagen och upphäft 
ilen ceremoniela: livadan ock Paulus framställer läran om tron 
såsom ensam saliggörande och polemiserar mot lagsens ger 
ningar. Men det är ej utan, att den kristliga frihet, hvars 
förste predikant Paulus var, missförstods, och att den onek- 
ligen universelare uppfattning af kristendomen, som han genom 
sin eldnatur gjorde gällande, gaf anledning till skadliga verk- 
ningar, i ty att den syntes lossa alla band, till följd hvaraf 
mindre djupa naturer, särdeles bland hedningarne, fattade fri- 
heten frän lagen såsom sjelfsvåld, och de nykristnc begagnade 
sig af densamma för att gifva efter för köttets begärelser. Att 
Jacobus sä skarpt framhåller den i sig otvifvelaktigt sanna 



I :"■ » 

.■«'■- 



240 i MENNTSKANS HISTORIA. 2. 

satsen, att tron utan genringar är död, innebär troligen en 
polemik mot Paulus och synnerligen mot missförstånd af hans 
lära. A andra sidan utvecklade sig ur den Paulinska kristen- 
domen eu dyster och fanatisk åsigt, hvilken, tvärt emot den 
nyssnämda riktningen, med förnekande af friheten ansåg kottet 
såsom i och för sig ondt; hvaraf alla de förvillelser, som satte 
den sanna kristendomen i ett dödande af det sinliga och redu- 
cerade den till en overksam kontemplation. 

Petrus var den från hörjan mest praktiske af apostlarne, 
den som mest bär statsmannadrag. Han ville jämna den skarpa 
öfvergången och göra den lättare samt sä litet som möjligt 
förändra det gifna; hvartill ock kunde finnas den politiska grund, 
att hedendomen ej af Judarne var tåld, men judendomen der- 
emot, såsom monoteism, vunnit många hemliga anhängare i 
romerska riket, hvarför ock kristendomen bäst under dess slöja 
kunde vinna insteg. Det är derför ej utan, att det judiska 
elementet haft inflytande på den kyrka, Petrus förnämligast' 
grundade. Om Petrus således ville menagera öfvergången från 
judendomen till kristendomen, sä är Paulus, såsom sagdt, den 
som, ehuru född Jude, mot honom uppträder i opposition. 
Karaktercn af hans teologi är protestantism, en protest emot 
lagsens gerningar och deras förtjenst såsom yttre; hvaremot 
principen, tron, af honom sättes högst. Paulus förde dessutom 
ett alltid kämpande lif; han var protestant . ej allenast mot 
judendom och hedendom; äfven derutinnan visar han sig lik * 
Luther, att han lefde i strid ined sig sjelf, hvarför, såsom vi 
nyss sett, helt olika och motsatta resultat af hans lära blifvit 
dragna :å ena sidan köttslig frihet, i följd af hans protest mot 
lagen; ä den andra en öfvertygelse närmande sig Calvins pre- 
destination; hvari vi också ega en påminnelse om Luther, som.. 
praktiskt full af frihet och sjelfständighet, likväl, såsom man 
vet, teoretiskt nekade friheten och gjorde menniskan rent passiv 
i förhallande till Gud. Protestantismens och synnerligen Luthers 
uppfattning af kristendomen är helt och hållet Paulinsk, hvadau 
Luther ock skarpt klandrar Jacobi epistel. — Men om således 
Petrus och Paulus äro förebildande för den katolska och den 
protestantiska kyrkan, så linnes af denna ur-kristendom ännp 
en gestalt, som är profetisk, i den mening nämligen, att, om 
kristendomen går ännu en ny epok till mötes, denna redan i 
den Johanneiska kristendomen är förebildad i sin renaste and- 
liga gestalt. Paulus, som efter många faror slutade sitt lif i 
Rom såsom martyr liksom Petrus, öfverlefdes läuge af Johannes. , . 



;&:*& 



. *v- 



TRETTONDE FÖBE LÄSNINGEN. 241 



X 



Denne uppehöll sig lång tid i Efesus och begaf sig dereftei 
till Patmos; står för öfrigt, såsom vi anmärkt, i ett eget för- 
hållande till den kristna traditionen, emedan han är det enda 
åsyna vitnet bland evangelisterna. Under det Paulus för 
Petrus var för filosofisk, och Paulus i sin ordning varnar för 
filosofien; så delar Johannes ej denna fruktan, utan har af 
filosofien upptagit just det, som är med kristendomen förenligt, 
nämligen hvad som utgör innehållet af de första verserna af 
hans evangelium. Om Petrus mera är yttre lagpredikant, och 
Paulus just derför är en ifrare emot dessa yttre gerningar; 
finner man hos Johannes lagen fattad i sin rena betydelse och 
förd till sin princip, det moraliska idealet och menniskans kär- 
lek till nästan såsom en expression af Guds kärlek till men- 
niskan. Likväl ej så, som skulle Johannes tala för en mystisk 
pietisra; han är snarare en rigorist i afseende på den moraliska 
lagen. Om Paulus säger, att lagen (den judiska nämligen) är 
e,u tuktomästare till Kristus, så säger Johannes, att endast det 
strängaste uppfyllande af lagen är att vara hos Kristus: "der- 
på vete vi, att vi känna honom, att vi hålla hans bud". Hos 
honom är läran om den andliga menniskan, dess födelse och 
uppståndelse genom Kristus liktydig med menniskans förening 
med Gud, hennes upphof. 

Alla apostlarne drifva för öfrigt, såsom sagdt är, hufvud- 
sakligen samma lära; blott sättet är karakteristiskt för deras 
olika individualitet, och det var först hos deras efterföljare, som 
de ensidigheter, vi hos hvardera anmärkt, visa sig i en tadel- 
värd gestalt. Kristendomens första epok sträcker sig till 
Konstantin den stores tid, hvilken upphöjde kristna religionen 
till statsreligion, både negativt, genom att påbjuda en allmän 
tolerans, och sedermera positivt, genom att låta döpa sig, — 
tills Teoclosius förbjöd hedendomen. Det var från denna tid, 
som kristendomen utbildade sig såsom ett kristligt samhälle, 
skildt från och sedermera äfven i opposition mot den verlds- 
liga makten, synnerligast på de ställen, der kyrkan ej hade att 
frukta för en verldslig herskares omedelbara närvaro, framför 
allt i Rom. Redan tidigt förekomma äldste, presbyteri eller 
episcopi samt diaconi, hvilka från början af apostlarne sjelfva 
blifvit utvalde till biträde dels i andligt, dels ock i ekonomiskt 
afseende. Efter den apostoliska tiden tillades företrädesvis åt 
en person inom hvarje församling namnet episcopus, hvarigenom 
denne upphöjdes öfver de öfriga. Bland dessa åter fingo de, 

(reijer: Menniskans historia. 16 



242 MENNISKANS HIST0B1A. 2. 



som residerade i hufvudstäderna (fuezQonoleig), en större makt, 
blefvo metropolitauer. Härvid var det för öjfrigt ej städernas 
religiösa utan politiska betydelse, som åt deras biskopar gaf 
detta företräde; h vilket bäst synes deraf, att Jerusalem i nyss- 
nämda afseende blef uteslutet. 



FJORTONDE FÖRELÄSNINGEN 



De synpunkter, under hvilka vi betraktat menniskans 
historia, utmärka tillika epokerna för denna historias utveck- 
ling, både dem som försiggått och dem som låta sig anas. 
Den första epoken är den sinliga, i hvilken äfven det andliga 
i menniskans väsende, begreppet om Gud, är beroende af 
hennes egen uppfattningsförmåga. I den andra träder det 
andliga fram i motsats mot det sinliga; men icke heller häri 
kan det högsta bestå, ty det sinliga är ej en värdig motsats 
mot det andliga; h varför, om denna fattas såsom den högsta, 
det lätt kan hända, att i den försoning, som är all religions 
hufvudbegrepp, det sinliga blott försonar sig med sig sjelft. 
Detta har likväl till följd, att det andliga, som det relativa så- 
lunda söker tämja genom att draga ned det i sinliga intressen, 
icke dess mindre äfven i denna region oemotståndligt bryter 
fram, derigenom visande, att det är de andliga krafterna, som 
så genomtränga det sinliga, att detta helt och hållet af dem 
beherskas, och att allt stöd, som menniskan fått och trott 
sig få af det sinliga, faller undan, ända till dess hon fimier, att 
det andliga är den basis, på hvilken hon måste fota sin exi- 
stens. Dessa epoker representeras af hedendom och judendom, 
såsom polyteism och monoteism, till hvilka tvänne stationer och 
såsom deras förberedelse en tredje kan läggas: den, under 
hvilken polyteism och monoteism ännu ej egentligen skilt sig, 
— natur-religionens rena form. Den tredje, rent andliga epoken, 
representeras af kristendomen, hvilken åter kan betraktas i 
trenne utvecklingsstadier, den primitiva, den katolska och den 
protestantiska. Den primitiva är märkvärdig såsom den första; 
den har en ännu större märkvärdighet genom att vara profetisk 
för alla de efterföljande formerna. Det är endast afståndet 



FJORTONDE FÖRELÄSNINGEN. 243 

' som gör, att man uti denna primitiva kristendom trott sig se 
blott fullkomlig enighet; det är snarare motsatsen mellan and- 
ligt och sinligt, inre frihet och yttre tvång, som i denna pri- 
mitiva kristendom framträder och utgör det karakteristiska, ehuru 
visserligen en form deraf finnes, som är höjd öfver denna mot- 
sats och innebär en rent andlig uppfattning af kristendomen, 

■ der motsatsen mellan lagen och friheten är upphäfd, emedan 
den senare uti sig innefattar den förra såsom uttryck af det 
sedliga ideal, hvilket, enligt hvad vi redan filosofiskt visat, är 
vilkoret och principen för all lag. Derför f ramställes summan 
af Johannes kristendom uti de orden: "så blifve vi i honom 
och han i oss, om vi vandre, såsom han vandrade"; och i denna 
uppfattning af kristendomen eger densamma en form, som ännu 
ej blifvit utvecklad, men som är profetisk och utgör typen för 
en kristendom, hvilken står öfver både protestantism och 
katolicism. 

Vi gå till en kort karakteristik af katolicismen. Den kan 
sägas vara ett uttryck af dogmen om en allmänt gällande, yttre 
auktoritet — livad i den från apostlarne härstammande kyrkan 
alltid och allestädes varit antaget — och eger i en sådan 
auktoritet, upphöjd öfver alla inkast, sin princip. Vid stad- 
gandet af sin härpå bygda läronorra förfor kyrkan, att börja 
med och i sin bättre period, öfvcrvägande defensivt och drefs 
framåt just genom de kätterska ytterligheter, hvannedelst de 
båda fiender, mellan hvilka kristendomen uppstått, nämligen 
hedendom och judendom, i förnyade villfarelser trädde i hennes 
väg. Man ser bemödandet att hålla medelvägen mellan dessa 
ytterligheter, hvilket redan framträdt hos Petrus, som kunde 
sägas representera det konservativa elementet i kristendomen. 
Ett sådant bemödande visar sig i bestämmandet af den ny- 
testamentliga canon och det historiska evangelium emot det 
judiskt-sinliga och hedniskt-mytiska uppfattningssättet af fräl- 
sarens person och lefnad; hvnrvid så litet någon blott mytisk 
tolkning eller tendens i afseende på de heliga skrifterna fram- 
träder, att tvärt om deras upptagande i canon varit resultatet 
af en föregående historisk kritik, dervid företrädet gafs åt 
vitnesbörd från de apostoliska, af apostlarne sjelfva stiftade 
församlingarna. Samma bemödande visar sig vidare i bestäm- 
mande af det moraliska såsom ett medium mellan träldomen 
under den ceremonialiska lagen och missbruket af den krist- 
liga friheten. Så ock i det dogmatiska såsom medium mellan 



244 MENNISKANS HISTORIA. 2. 

ytterligheterna af det blott judiska och det blott filosofiska 
medlarebegreppct. 

Emellertid skulle likväl de upprepade anfallen å båda 
sidor småningom och så mycket snarare leda till en förbland- 
ning med de fiendtliga elementen, med judendom och heden- 
dom, som sjelfva den katolska principen, i sin första och ännu 
orubbade gestalt af yttre auktoritet, ej var något ädeqvat ut- 
tryck af kristendomens sanna andliga väsende. Förblandningen 
skedde i och med detsamma som kristendomen genom Kon- 
stantinus blef upphöjd till statsreligion. Kyrkan hade deri- 
genom upphört att stå på defensiven; den hade från en ecclesia 
pressa et militans blifvit en ecclesia triumphans. Också upp- 
trädde den allt mera offensiv och våldsam mot kätterierna, 
mot qvarlefvorna af judendom och hedendom, — i det yttre. 
Men, liksom till hämnd, insmög sig judendom och hedendom 
i dess eget väsende, så att, just under det hela den verldsliga 
maktens ressurser stodo kyrkan till buds, både det judiska och 
det hedniska elementet i densamma fingo långt större infly- 
tande, än de någonsin förut haft: ett resultat, som visar, huru 
svart det för kyrkan är att blanda sig i verldsliga angelägen- 
heter utan att deraf besmittas. Detta främmande inflytande 
gifver sig till känna i utbildandet af begreppet om presterskap 
i judisk bemärkelse; af offer, så i judisk som hednisk mening; 
sammalunda ock i begreppet af försoning, både i judisk och 
hednisk bemärkelse. Det är i Petri åsigt, som kärnan finnes 
till det katolska begreppet om presterskapet. Väl säger han, 
att hela den kristna församlingen är ett presterskap, men skiljer 
likväl tillika sig såsom prest från de andra. — Vi måste här 
något fästa uppmärksamheten på begreppet om presterskap. 
I gamla testamentet var detta begrepp fästadt vid en viss fa- 
milj; således blott vid ett yttre kännetecken. Efter detta 
Levitiska presterskap inrättades nu ock i sjelfva verket det 
katolska, sä att det blef en särskild korps, bestämd, väl ej af 
födseln, men ej heller af heder och karakter, utan genom vissa 
ceremonier. Liksom katolicismen tagit så mycket inre såsom 
ett yttre, sä gjorde den ock i afseende på presterskapet; det 
katolska begreppet deraf är fästadt vid successio apostolica elter 
det bemyndigande att förvalta ordet och sakramenten, h vilket 
ända frän Kristus blifvit ölverlemnadt genom händernas på- 
läggande. Det var troligen på ett sådant bemyndigande som 
Petrus hade afseende för sin egen person, och detsamma ansågs 
sedermera, förmedelst nvssnämda successio, af Kristus vara 



FJORTONDE FÖRELÄSNINGEN. 245 

successivt lemnadt åt andra. Men detta är, såsom redan .exemplet 
i den äldsta församlingen tydligen visar, ej det rent andliga 
begreppet om prest. Väl voro nämligen biskoparne, hos hvilka 
denna succc9sio stannade, föreståndare för kyrkan och presi- 
denter i kyrkorådet; men deremot voro de ej alla tillika lärare, 
utan man finner, att tvärt om såsom sådana uppträdde de, som 
dertill af anden blefvo drifna. Redan här ser man följaktligen 
den motsägelse, som är möjlig mellan denna successio och den 
verkliga, praktiska presterliga verksamheten. Emellertid var 
det, såsom sagdt, genom fasthållande af detta yttre som be- 
greppet om det katolska presterskapet utbildades, hvarför ock 
presterna inom katolicismen egentligen utgöra representanter 
af kyrkan; ingen annan må med hennes funktioner befatta sig, 
h vare mot blotta traditionen helgar den man, som med nyss- 
nämda funktioner sysselsätter sig, han sjelf må för Öfrigt vara 
hurudan som helst. Äfven hos de nyare, half-katolska tenden- 
serna mom protestantismen herskar detta begrepp om successio 
apostolica; så t. ex. i den anglikanska- kyrkan, som härpå 
lägger en så stor vigt, att den genom bevarande deraf i en 
oafbruten följd anser sig 6tå pä samma linie med den grekiska 
och katolska kyrkan. Hos katolikerna har detta begrepp (af 
successio apostolica) den makt, att de erkänna presterskapet 
inom kåtterska församlingar, om det utgått från en sådan suc- 
cessio; hvarför t. ex. en svensk prest af detta skäl anses kunna 
gifva absolution. 

Med det katolska begreppet om presterskapet samman- 
hänger äfven d*jt om offret, hvars betydelse undergick en för- 
ändring, likartad med den i afseende på kyrkan nämda. Offret 
är egentligen hedniskt och uttrycker den själens djupa för- 
skräckelse, som karakteriserar all hedendom och under hvilken 
menniskan nedböjer sig till oändliga uppoffringar för att blidka 
en okänd, fruktansvärd makt. I judendomen förekom offret 
såsom typiskt förebildande. Dess inre, rent andliga betydelse 
ändtligen hade Kristus förklarat; och då han, med upphäfvande 
af alla yttre offer, visat, att den uppoffring af sig sjelf och 
sin sinliga egoism, som åligger hvar och en för att såsom en 
nv och bättre menniska återvinna enhet med Gud, är det enda 
Gudi behagliga offer, så skulle man tro, att det dermed bort 
vara slut. Tvärt häremot upptogs af katolska kyrkan offret, i 
dess yttre symboliska betydelse, hvilken koncentrerades i mess- 
offret, som utgör katolicismens kärnpunkt. I följd af den 
mystiska kraft, som katolska kyrkan tillägger presten, anses 



246 MEN XI SK ANS HISTORIA. 2. 

brödet och vinet förvandladt till Kristi lekamen och blod i 
samma ögonblick det af prosten välsignas, hvarvid upplyf- 
tandet af den konsakrerade hostian i den katolska gudstjensten 
har betydelsen af ett ständigt upprepande af Kristi försonings- 
offer, och derför tillbedes hostian af katoliken såsom den pre- 
sente Guden. Man kan lätt finna, att om i begreppet af 
presterskapet en skugga af judendom i katolicismen återfinnes, 
så har i begreppet om offret, det må tagas aldrig så subli- 
meradt, åter en skugga af hedendom utbredt sig i kristen- 
domen. I öfverensstämmelse med detta sätt att fatta offret 
utvecklades ock försoningens betydelse. Protestantismen för- 
kastar all försoning, med undantag af den genom Kristus med- 
delade. Katolicismen deremot, liksom den anser sig alltid 
reiterera offret, kunde ej nog multiplicera försonarnes antal 
genom martyrer och helgon; en kult, som äfven antog en rent 
siulig betydelse och gestalt från en andlig begynnelse och an- 
ledning. Med helgondyrkan förhåller sig nämligen så, att 
martyrerna i den första kristna kyrkan högt vördades, och att 
de ställen, der de lidit döden, tjenade till samlingsplatser vid 
religiösa sammankomster, hvarvid man äfven, till de lefvandes 
uppbyggelse, från början höll böner för dem, men hvilka sedan 
blefvo böner till dem, förenade med en dyrkan af deras reliker. 
Denna kult uppkom först i Egypten, mumiernas land, der de 
döda balsamerades, hvarvid de heligas lik behöllos i husen, och 
under tillskrefvos dem. Härmed hade nu det sinliga element, 
som både i hedendom och judendom var det herskande, så 
djupt inträngt äfven i kristendomen, att slutligen den nya 
polyteism, som, i helgondyrkan, befolkade himlen med en otalig 
skara gudomliga väsenden, jämte det sinliga uppfattningssättet 
af treenighetsläran förorsakade en märklig reaktion. Sedan 
nämligen monoteismen var fördunklad i kristendomen, bröt sig 
islamismen ut ur densamma såsom en universel, ej mera blott 
judisk, monoteism, utgörande en protest mot katolicismens 
sinlighet. 

Hos den grekiskt-orientaliska kyrkan företer det sinliga 
elementets nyssnämda öfvervigt det bedröfliga skådespelet af en 
i stationära, sinliga föreställningar försjunken kristendom; en 
ålderdoms-sinlighet, en gubbe-svaghet, som derför ock visade 
sig allt mer vanmäktig mot islamismens andliga entusiasm. 
I Occidenten deremot medförde de germaniska, till kristen- 
domen mera summariskt öfvergångua nationerna åtminstone en 
frisk, ehuru rå sinlighet såsom ett nytt material för katoli- 



FJORTONDE FÖRELÄSNINGEN-. 247 

cismen. Men derigenom fixerades också först fullkomligt skil- 
naden mellan det verldsliga samhället, såsom det sinliga och 
oheliga, samt det andliga, presterliga, kyrkliga, inom hvilket 
den råa sinligheten skulle söka och fiuna sin försoning. Allt 
hvad till en sådan hörde, föreskrefs och skedde nu summariskt, 
på det expeditaste sättet. Yttre botöfningar hade redan länge 
i kyrkan efterträdt fordran pä inre förbättring. Enligt de råa 
Germanernas barbariska begrepp, att allt brott kunde med böter 
försonas, utsträcktes detta äfven till andliga förseelser och syn- 
der. Böter gälde således för bot; och med föreställningen om 
dessa försonande gåfvor till kyrkor och kloster var aflats-teorien 
färdig, då nämligen kyrkan — hvilken i påfven, fattad såsom 
Kristi ståthållare på jorden, har 3in spets och enhet — under 
sin administration ansågs ega ej blott ordet och sakramenten, 
ej blott löse- och bindenyckeln, utau äfven derjämte hela skatten 
af de heligas öfverloppsförtjenst, som hon höll köpare till hända 
mot reda penningar. Historien har ådagalagt, för hvilka vådor 
tron utsatte sig genom detta qvarhållande af det yttre och af 
traditionen, — om också, hvilket vi ej vilja neka, detta qvar- 
hållande tillika i många fall utgör ett uttryck af det kristliga 
sinnet, som visat sig i sträfvandet och önskan att bibehålla 
Kristus för sig present. Felet var blott, att man härvid ej 
nöjde sig med den andlige Kristus, utan också ville hafva 
honom sinlig. Denna katolicismens ytligbct och ytterlighet gaf 
emellertid anledning till införande i kyrkan af hvilka påhitt 
som helst, blott de kunde öka presterskapets makt; den gjorde 
försoningen yttre och tillfällig samt fastade, med förbiseende 
af den inre försouingeu i kristendomens sanna mening, den 
betydelse dervid, att den var af ])resten verkstäld, och uppfylde 
kyrkan, under sken af helighet, med verldsligt förderf. 

Tiden tillåter oss ej att fullfölja denna karakteristik af en 
period *, som slutade dermed, att det andliga och det verlds- 



*) I Geijers schema till denna föreläsning förekomma följande, till 
detta ställe hörande, rader: "Kyrkans förderf, t. ex. i det frankiska 
riket. — Episod af bättre andlig verksamhet genom de ännu åter- 
stående hedniska Germaners och Skandinavernas omvändelse. — Men 
med frankiska rikets upplösning feodalsystemets höjd. — Adeln upp- 
slukar (?) presterskapet. Gregorius VII sliter dem från hvarandra — 
dermed kyrkan lös från det verldsliga samhället — sätter kyrkan i 
spetsen — förändrar, öfverflyttar på sig feodal-systemets princip. 

Striden mellan den andliga och verldsliga makten — mellan 
påfve och kejsare — den förre i yttre afseende segrare, i inre afse- 



248 MENNI3KANS HISTORIA. 2. 

liga samhället firade sin försoning på så sätt, att det förra 
försonade sig med verldcn, i stället att försona verlden med 
bimmelen. Då tiden var fullbordad, grepos derför ock men- 
niskorna af en ångest om sin salighet, emedan samvetet genom 
alla dessa yttre medel ej så kunde döfvas, att den rätta helig- 
heten och omvändelsen alldeles glömdes. Denna räddhåga dref 
fram reformatorerna och gjorde deras verk så djupt ingripande, 
att katolicismen störtades dervid. Karakteristiken af prote- 
stantismen ligger i sjelfva ordet: den utgör eu protest mot 
fattandet af församlingen såsom 1)1 ott yttre ; protest mot kyrkans 
anspråk i detta afseende; protest mot påfvemakten såsom ett 
Kristi ståthållareskap på jorden. Äfven protestantismens grund- 
tanke kan, för öfrigt, expriraeras i en kort formel: ansvaret 
för min salighet kan ingen menuiska, ingen myndighet åtaga 
sig; den utgör en sak mellan mig och Gud, hvarom vissheten 
måste hemtas från den anda, som Gud erkänt såsom medlare, 
från förtröstan på hans nådelöften, pä försoningen i Kristus. 
Kort sagdt: Gud sjelf är här försonaren, ingen annan. Ifråu 
denna synpunkt utgör protestantismen ett personlighetens be- 
rättigande i andligt afseende; han är en protest mot den yttre 
ceremoniallagen såsom saliggörande; och i de stridigheter, som 
i detta afseende nu å nyo väckts, tycker man sig liksom höra 
ett återljud af de äldsta församlingarna och oppositionen mellan 
Petrus och Paulus, mellan lagens gerningar och den inre lef- 
vande tron, — dessa lagens gerningar, i afseende på hvilka 
Petri lärjungar gingo ända derhän, att de påstodo äfven den 
ceremoniela lagen vara för de kristna bindande. I protestan- 
tismen finner man ä nyo Pauli yrkande, att icke lagens ger- 
ningar, utan allenast verklig bättring, sinnelaget verka till 
saligheten; yrkande af eu inre, andlig frihet, så väl i dess 
sanning som i dess missförstånd, — ty uppfattas detta yr- 
kande ej med kärlekens anda, så leder det till bemödandet att 
sätta sig öfver all lag, således till sjelfsvåld, samt å andra sidan 
till ett teoretiskt förnekande af friheten under dess fordrande 
in praxi sålunda, att friheten är mensklig, ehuruväl den för 
Gud ej finnes, utan han har genom ett absolut nådaval bestämt 
allas salighet och osalighet, hvilka bero på hans arbitrium. 
Det är en del af den reformerta kyrkan, som utvecklat denna 

eude besegrad (såsom förr en gång). — Det verldsliga samhället hade 
försonat sig med det andliga derigenom. att det senare sjelft blef verldsligt 
sinnadt. — Höjden af förderf just genom detta det andligas missbruk." 

Utg:& anm. 



FJORTONDE FÖRELÄSNINGEN. 249 

sistnärada lära, till hvilken ej otydliga spår finnas redan i Pauli 
skrifter, kvarjämte, såsom man af nya testamentet ser, äfven 
hans frihetslära af många missförstods. 

Liksom protestantismen alltså innebär ett frihetens uppgå- 
ende i andlig mening, så utgör den för det första en vindi- 
kation af den enskilda, den iudividuela friheten, — som har 
det allmänna sig motsatt. Utan detta allmänna kunde hon 
emellertid ej vara, så vida hou ej skulle splittra sig sjelf och 
upplösas. Denna enhet fann hon derför ock i det uppenbarade 
ordet, i bibeln, hvari hon erkände sin enda lag. Då traditionen 
och det begrepp, som dervid fästats, utgjort åtminstone den 
yttre orsaken till förderfvet inom katolska kyrkan, så nekade 
reformatorerna densamma eller ville åtminstone inskränka dess 
giltighet till den primitiva församlingen och satte ordets auk- 
toritet i stället för kyrkans. Men det visade sig dervid snart, 
att ordet såsom en blott yttre auktoritet ej heller kunde till- 
fredsställa. Ordet skulle tillegnas, förklaras; men hvarifrån 
taga normen för förklaringen? Från ordet sjelft, svarade man; 
men detta befans likväl i många afseenden, åtminstone sken- 
bart, sig sjelft motsägande, h vadan alltså, för att gifva bibel- 
förklaringen enhet, å uyo fordrades en auktoritet; hvilken äfven 
inom protestantismen äter igen blef kyrkans, nämligen i sym- 
bola. Dessa åter, redan i sig sjelfva en yttre auktoritet, be- 
höfde i sin ordning stöd uti en auktoritet, och funuo detta i 
det verldsliga samhället, i staten, som nu äfven fick ett högre 
berättigande, än den förut egt. Furstemakten helgades till 
kyrkans och renlärighetens beskyddare och upprätthållare, och 
kring tronen, tänkt såsom en institution af gudomligheten 
{hvilket katolicismen aldrig erkänt, utan tvärt om räknar den 
furstliga makten till det oheliga), slöt sig presterskapet såsom 
en politisk korporation, af den förra i sina rättigheter och sin 
renlärighet skyddadt. Men om sålunda ännu en gång, äfven 
inom protestantismen, en yttre auktoritet gjort sig gällande, 
och om med detsamma presterskapet åter igen fått en verldslig 
betydelse, så har detta genom det sätt, hvarpå det skett, med- 
fört en annan, högst märklig verkan. Reformationen utgjorde 
från början en protest ur församlingen mot påfvemakten; den 
var tillika en protest af lekmännen mot presterskapets uteslu- 
tande andliga myndighet, hvilket sista äfven visar sig deri, att 
sjelfva presterskapet inom protestantismen har en helt annan 
betydelse än inom katolicismen. Den skarpa gräns, som enligt 
den sistnämda åsigten finnes emellan den andliga och den 



250 MENNISKANS HISTORIA. 2. 

verldsliga församlingen, borttogs nämligen af den förra, så att, 
ehuru det är enligt med gudomlig och mensklig ordning, att 
ett stånd för förvaltandet af menniskans högsta angelägenheter 
linnes, delas likväl omsorgen om dessa med församlingen, lik- 
som ock uppbyggeisen vid gudstjensten är ömsesidig, h vadan 
den rätte presten är den, som också vill lära af sin försam- 
ling. Om sålunda reformationen i allmänhet innebär och med- 
förer ett högre berättigande af det verldsliga samhället, så är 
deraf blott en naturlig följd, att det personlighetens andliga 
berättigande, hvarmed den började, skulle fortgå och leda till 
erkännande af personlighetens äfven verldsliga berättigande. 
All rättighet har nämligen ytterst sin grund i persouligheten, 
hvilken åter i intet afseende låter använda sig såsom blott 
medel för yttre ändamål. Det är härifrån som läran om men- 
niskans rättigheter såsom sådan härledt sig; en lära, hvarur 
den politiska hvälfning uppstått, i hvilken vi lefva. Men äfven 
häruti kunna vi ej undgå att se en progress i mensklighetens 
utveckling från sinliga och sinligt-andliga till allt mera rent 
andliga förhållanden; en progress alltså, under hvilken det 
andliga i menniskans väsende, d. v. s. personlighetsprincipen, 
allt mera framträder, ej blott i kyrkligt, utan äfven i verlds- 
ligt afseende. Visserligen har denna princip inom det sist- 
nämda gebitet under den senaste verlds-epoken mest framträdt 
i sin negativa, förstörande riktning, hvilket är en naturlig följd 
af dess ännu öfvervägande sinliga uppfattning. Så mycket är 
dock klart, att det, äfven i denna riktning, företrädesvis är 
andliga krafter som göra sig gällande; och med des,sa krafter 
förhäller det sig derför sålunda, att de ej vika för yttre våld, 
att de respektera endast sin like och kunna endast genom 
andliga krafter, d. v. s. genom sin egen utveckling, regleras, 
förlikas. Men till hoppet härom berättigar endast den sanna 
uppfattningen af personlighetsprincipen. Vi hafva visat, att 
personligheten såsom isolerad är den destruktiva sidan af prin- 
cipen, det onda, ett jag, som ej erkänner något du. Uti 
personlighetsprincipen i sin rätta, öfver sinligheten höjda natur 
ligger deremot nödvändigt begreppet om ömsesidighet; och 
detta ömsesidighetsförhållande utvecklar sig i och med det- 
samma, som personlighetsprincipen sjelf allt renare framträder. 

— Det är tron på dessa andliga krafter, på det segrande goda, 
de innehålla, — jämte det onda, de visserligen äfven framkalla, 

— som är den rätta tron på en Gud, på en ledande försyn 
och på en försoning, hvilken derigenom, att den allt mera 



FJORTONDE FÖRELÄSNINGEN. 251 

* 

renar menniskans förhållande till sitt upphof, äfven allt mera 
renar hennes förhållande till sina likar. 

Vi hafva i och med det närmast förut sagda antydt faror 
för protestantismen. Ännu en sådan finnes. Om katolicismen 
också på ett allt för sinligt sätt fordrar Kristi närvaro i för 
samlingen, så måste man dock erkänna, det denna fordran, att 
Kristus är en evigt närvarande kraft, i och för sig fullkomligt 
öfverensstämmer med den kristna lärans sanna väsende, och så 
snart den förloras, är kristendomen på flykt. Men med den 
vigt, som i protestantismen lades på det skrifna ordet, var 
denna fara för handen, ty äfven härvid kan bokstaf och anda 
skiljas; och den, som följer protestantismens historia, måste 
erkänna, att, ej långt efter de första lifaktiga yttringarna, en 
död bokstafstro med blytyngd lade sig öfver kyrkan. De första 
lifssymptomen efter denna dvala förde med sig pietismen, i den 
lifvande, praktiska tendens, som deri yttrar sig, bredvid den 
strängt dogmatiska, som herskade i kyrkan. Representanterna 
för denna tendens äro Arndt — hvars "Sanna Kristendom* 
ännu är en hufvudbok inom den protestantiska kyrkan — 
Spener, Franke och Brödraförsamlingen. Här måste likväl en 
skilnad göras mellan den gamla och den nyare pietismen. 
Den förra var vida mer respektabel än den senare, ty med det 
stora värde, den sätter på tron, fattade den denna väl öfvei\ 
men dock ej mot förnuftet, således såsom öfvertygelse om en 
ännu oinsedd sanning. Sanning är nämligen från tro skiljaktig; 
med detsamma man skiljer tron från sanningen — förnuftets 
mål — har man ock skilt den från allt värde. Pietismen i 
senare tider är mera en blott känslokristendom, som ej tror, 
att tron har med förnuftet att göra, utan sätter den endast i 
känslan af "försoningens sötma"; en farlig afväg, emedan den 
lätt leder till att lägga allt för stor vigt på något så vexlande 
och oväsentligt som känslan, och att, ehuru under alla yttre 
ödmjukhetsåthäfvor, dyrka sig sjelf såsom detta förträffliga 
subjekt, i hvilket dessa förträffliga känslor finnas, och skilja 
detsamma från alla andra, kalla varelser, hvilka icke njuta af 
dylika försmäktande känslor. Det är en förvekligad kristen- 
dom. — I framträdandet af den subjektiva känslokristendomen 
med dess osäkerhet och högfärd har protestantismen haft sina 
bittraste men lärorikaste erfarenheter. Nämda båda ensidig- 
heter, af ensamt dogmatism och ensamt känsla, hafva stält sig 
blottade for tviflet, och då dessa former af kristendomen ej 
velat ega förnuftet till sin vän, ha de fått det till sin fiende, 



252' MENNISKANS HISTORIA. 2. 

som i ryggen angriper dem och kullkastar dem ända från grun- 
den. Härifrån den sjukliga skepticism, som genomgår tide- 
hvarfvet och öfver hvilken många ondgöras, men hvilken, så- 
som vi hoppas, är en verklig rening. Ty just i den 3tormiga 
natten af dessa tvifvel och denna skepticism, hvilken förhärjar 
alla stöd för menniskans öfvertygelser, är det som försonarens 
gudomliga bild i sin rätta sanning för det kristliga sinnet sna- 
rast framträder, sådan den i sin högsta gestalt och sanna 
mensklighet blifvit framstäld af den lärjunge, om hvilken det 
heter, att Kristus honom älskade, — hvarvid man tycker sig 
förnimma en stråle af den kärlek, som genomtränger alla. Det 
är ingen annan stämma än denna väsentliga kärleks, denne 
gudomliga medlares och väns, som låter höra sig i samvetets 
varningar och bud. Samvetet ega vi med hänsyftning på det 
moraliska; i samma mån menniskan deråt egnar en sann upp- 
märksamhet, höjer det sig förklaradt till en erfarenhet af det 
gudomliga idealet, så att hvar och en, som söker det goda, 
finner i sig en gudomlig kraft och hjelp, som kommer honom 
till mötes. Så är den sista vissheten af kristendomen en mo- 
ralisk, hvarom hvar och en, som vill, kan öfvertyga sig. Denna 
visshet upphöjer ock kristendomen öfver allt annat; "min lär- 
dom", säger Kristus, "är icke min, utan hans, som mig sändt 
hafver; hvilken som vill lyda hans vilja, han varder förnim- 
mande, om denna lärdom är af Gudi"; — och på denna mo- 
raliska visshet lägger, framför alla, Johannes högsta vigt: "det 
är kärleken till Gud, att vi hålle hans bud." På detta sätt 
är det, som man, ej genom känslosvallande uttryck, utan på 
den rätta vägen lärer, att "Gud är kärleken", och häri får man 
till sin egen erfarenhet den eviga sanningen, att "så älskade 
Gud verlden, att han utgaf sin ende Son, på det att hvar och 
en, som tror på honom, skall icke förgås, utan få evinner- 
ligt lif." 

Och härmed hafva vi fört eder till tröskeln af den sanning, 
att öfvereusstämmelsen mellan förnuft och uppenbarelse kan 
inses, och att ju mera den senare granskas, dess mer leder den 
ock till en tillfredsställande visshet. Att öppna dörren härtill 
för en annan, det förmår ingen, utan hvar och en måste sjelf 
dervid lägga hand, för att sjelf inse sanningen deraf, att den 
som klappar, honom skall varda upplåtet. 



&^--^ 




FJORTONDE FÖRELÄSNINGEN. 253 

Och härmed, ra. h., tar jag afsked af eder, kanske för 
en längre tid, men blott för denna gång. Ty ehuru kongl. 
maj:t beviljat mig ledighet från föreläsningar, har han likväl 
villfarit min åstundan om rättighet att, när det arbete, som 
hädanefter hufvudsakligen kommer att sysselsätta mig, sådant 
raedgifver, åter här få uppträda; en rättighet, af hvars omist- 
liga behag jag såsom lärare eger för mycken erfarenhet för att 
vilja släppa den ifrån mig. Emellertid tackar jag er nu sär- 
skildt för eder uppmärksamhet, som ej låtit er afskräckas utaf 
bristerna i dessa föreläsningar, — brister, som jag önskar ej 
må hafva varit så stora, att de hindrat insigten i ämnen, om 
hvilka jag i sanning kan säga, att de länge sysselsatt mig och 
alltid, under en mångsidig verksamhet, varit för mig närvarande. 



Innehålls- öfversigt 



FOHRA DELEN. 

tia föreläsningen. Inledande betraktelser öfver den allmänna anledningen 
till förevaran de föreläsningar samt deras betydelse och ändamål; öfver 
det vanliga behandlingssättet af historien, samt huru dennas egen fort- 
gång förvandlar den till en menniskans historia sid. 13 — 18. 

2:a förelå8n. Repetition af ofvannämda betraktelser öfver behandlings- 
sättet af historien, sedd från synpunkten af en framställning af de mensk- 
liga rättigheternas successiva erkännande. Öfvergång till en historik och 
kritik af den vetenskap, som utgör dessa föreläsningars föremål näm- 
ligen menniskans historia. Vicos ståndpunkt och allmännaste ' satser. 
Öfversigt och karakteristik af den moderna filosofiens utveckling i all- 
mänhet från Vico till Voltaire samt öfversigt af den sistuämdes och 
hans närmaste efterföljares, encyklopedisternas, ståndpunkt och allmän- 
naste satser, jämte teckning af Voltaires karakter såsom menniska och 
författare sid. 18 — 28. 

3:e föreläsn. Vetenskapernas olika ställning till det praktiska lifvet före 
och efter Voltaire; jämförelse mellan denne och Rousseau; den senarea 
ståndpunkt samt öfversigt af de från honom utgående åsigterna sid. 28 — 35. 

4 :e föreläsn. Fortsättning. Den eklektiska skolan i Frankrike. Lessing; 
Göthe; llerder. Kants allmänna åsigt om menniskans historia. — Repe- 
tition af den ofvannämda (i 3-.e föreläsningen utförda) öfversigten och 
karakteristiken af Rousseau's ståndpunkt med specielt afeeeude på hans 
åsigt om statens och menniskans väsende och natur; samt framställ- 
ning af den mekaniska åsigt af bådadera, som genom Rousseau kom till 
utveckling. Condorcet sid.35— 41. 

S:e föreläsn. Fortsättning (rättfärdigande af dessa föreläsningars början 
med en historik öfver det ämne, de behandla; den historiska metoden); 
karakteristik och kritik af den juridiska ståndpunkten i allmänhet vid 
betraktande och bestämmande af staten; teckning af medeltids-samhällets 
brytning genom franska revolutionen; restaurationen och de dermed 
analoga företeelserna inom den senaste franska sam hällsläran: 8:t 
Simonisterna. Bouald, Maistre, Comte m. fl sid. 42 — 50. 

€:te föreläsn. Repetition och vidare utveckling af sista föreläsningen; 
allmän framställning af statens mål och dess förhållande till den mon- 
arkiska statsformen; franska revolutionens olika partier och epoker 
samt de motsatta åsigterna om dess betydelse; öfvergång till kejsardömet; 
restaurationen och 1830 års revolution; ntsigt för framtiden. ..sid. 50 — 57. 

7:e föreläsn. Den sensualistiska filosofiens förhållande till och inflytande 
på franska revolutionen. Jämförelser mellan fransmän och engelsmän i 
afseende på teoriens förhållande till praxis hos dessa nationer. Tyskarnes 



innehIllsöfversigt. FÖRRA DELEN. 255 

olikhet med båda. Dermed öfvergång från historiken af den sensua- 
listiaka verldsåsigten och dess inflytande på staten till den idealistiska 
filosofien, förberedd och påbörjad af Kant. 

Framställning af Kants allmänna ståndpunkt samt af hans lefnads- 
omständigheter. (Om nödvändigheten att med filosofien sammanbinda 
alla öfriga vetenskaper, synnerligen historien ; om metoden för filosofiens 
studium; om. gången af Geijers filosofiska studier.) — Öfversigt af Kants 
teoretiska filosofi samt af den allmänna ståndpunkten vid den prak- 
tiska sid. 57—66. 

8:e föreläsn. Kants religions- och samhällslära samt anmärkningar dervid. 
(Dermed omedelbar fortsättning från 4:e föreläsningen.) Öfvergång till 
Fichte sid. 67—71. 

9:e föreläsn. (Sjelfförsvar för dessa föreläsningars hållande.) Fichtes 
lefnadsförhållanden, äldre och yngre filosofiska system i allmänhet, samt 
ståndpunkt, åsigter och betydelse i afseende på menniskans historia. 
Rekapitulerande öfversigt af det hittills genomgångna sid. 71 — 84. 

iO:e föreläsn. Repetition och vidare utveckling af det sistnämda: menni- 
skans historias förhållande till historien samt bådas till religionen och 
menniskans ändamål; öfversigt af den nyare tidens filosofi till och med 
Fichte. Uppvisande af de vid hans åsigt qvarstående svårigheter och 
derigenom öfvergång till Schelling sid. 85 — 94. 

ll:e föreläsn. Jämförelse mellan det 18:e och det 19:e årh.; närmare an- 
gifvande och undersökning af den högsta ståndpunkt (den Schellingska). 
hvartill 18:e årh:s filosofi kom: en negation af den absoluta motsatsen 
mellan subjekt och objekt- eller ande och natur sid. 95 — 98. 

l2:e föreläsn. Fortsättning af det sistnämda ämnet: uppvisande af begrep- 
pets immanens i naturen, allt mer framträdande inom naturens högre 
former ända till en absolut genomträngning af det reala och ideala, 
eller enskilda och allmänna, i de högsta sfererna af menskligt lif(med 
anledning häraf: »det mest adeqvata beviset för själens odödlighet»); 
härmed inledning till samt angifvande och karakteristik af den Schel- 
lingska filosofiens princip och utgångspunkt: Schellings absoluta. Den 
intellektuela åskådningen. Naturfilosofien och dess brister. Andens 
filosofi i allmänhet och orsaken till dess fragmentariska beskaffenhet 
hos Schelling. 

Allmänna kritiska anmärkningar vid Schellings filosofi och antydning 
af skälen till de ur densamma sig utvecklande riktningar (ny-romanti- 
cismen och hegelianismen); anticiperad deduktion af Hegels ståndpunkt 
från Schellings. Framställning af Schellings åsigt i historiens filosofi 
och dess religiösa ståndpunkt samt anmärkningar med anledning deraf 
om menniskans förhållande till gudomligheten sid. 99 — 110. 

13:e föreläsn. Uppvisande af a) ny-romanticismens och b) den moderna 
pietismens utveckling ur den Schellingska filosofien. Exposé af dessa 
åsigter jämte uppvisande af deras analogi inom den politiska verlden 
(uti rcstanrations-politiken) och jämförelser med den äldre romanti- 
cisnien och pietismen samt framställning, hurn de inom sig sjelfva buro 
fröet till sin negation, — en negation, hvars väsentlighet för anden 
uttalades af Hegel sid. 111 — 116. 



256 TNNEHÄLLSÖFVER.8IGT. 

U:e fflreltisn. Repeterad framställning af det sistnämda; romanticismens- 
oinslag från positiv till negativ och desperat (Byron); vidare af det fram- 
steg, som visar sig i den Hegelska filosofiens protest mot känslans och 
fantasiens decisionsrätt inom vetenskapen; samt (från slutet af 12:e 
föreliisn.) af den kritik af schellingianisruen, livar ur hcgelianismen ut- 
vecklade sig; dess allmänna ståndpunkt sid. 116 — 121. 

15:e jöreläsn. Fortsättning af framställningen ntaf Hegels princip och 
allmänna ståndpunkt: användningen deraf in specie på historiens filosofi. 
Kritiska anmärkningar häivid samt undersökning om hegelianismens 
urcienderadc och dess verkliga ställning till kristendomen. Antydning af 
hvad som fordras för att komma ntöfcer den I legclska ståndpunkten (samt 
dermed återblick pä dennas förhållande till sehellingianismen)sid.l21 — 13CL 



SENARE DELEN. 

l:a föreläsningen. Öfvergäug från den kritiska och analytiska, d. v. 8. 
förberedande, till den positiva delen af ämnet samt framställning af 
svårigheterna och fordringarna dervid, specielt med afseende på den vår 
tid genomgående motsatsen mellan filosofisk panteism och kristlig teism. 
Det närvarande ämnets förhållande till historia, religion och filosofi; 
nödvändigheten af en lilosolisk princip, alldenstund hela menniskans 
historia är en philosophia applicata. 

Inledning till uppställande af en filosofisk princip : genom öfversigt 
af den det 18:e seklet genomgående motsatsen mellan materialism och 
idealism, samt af bådas nödvändiga förening i (den Schellingska) pan- 
teismen (dermed uppvisande af denna åsigts relativa giltighet inom filo- 
sotiens utveckling); vidare af de riktningar, som ur schellingianismen 
utgått: ny-roinantiken, hegelianismen och den Hegelska skolans venstra 
sida (såsom den konseqventa utvecklingen). Uppvisande af det otill- 
fredsställande i alla dessa riktningar och angifvande af det, med deras, 
olika sätt, hvarpå filosofiens problem måste uttryckas, i överensstäm- 
melse med kristendomen sid. 133 — 144. 

2:a föreläsn. Inledning till detsamma: genom öfversigt af hela den nyare 
tidens filosofiska system; indelning af dessa i analytiska samt i synte- 
tiserande universalism (panteism) och individualism; uppvisande, genom 
analogi mellan de äldre och yngre systemen inom den moderna filo- 
sofien, af bristen under dess sista epok på en syntetiserande individua- 
lism etter den syntetiserande universalismen inom samma epok (Schellings 
och Hegels system); samt angifvande, genom kritiska jämförelser mellan 
äldre och nyare epoker inom nämda filosofi, af dennas nödvändiga 
beskaffenhet; auticiperad uppställning af principen sid. 144 — 149. 

•he föreläsn. Inledning till detsamma (samt dermed bestämmande af hi- 
storiens begrepp): genom en betraktelse af panteismen och dess for- 
hållande till historien. Deduktion af nyssnämda verldsåsigt och af dess 
olika former: den realistiska och den idealistiska; samt kritiska anmärk- 
ningar vid båda. Användning på historien af hvad som genom denna 
deduktion i afseende på filosofiens begrepp blifvit vunnet; bevis att den 
hvarken kan sysselsätta sig med det tillfälliga, nödvändiga, blott nator- 



SENARE DELKN. t 267 

liga, eller med det absolut förilutun. 1 följd dcraf uppvisande af hi- 
storiens omöjlighet för all panteistisk verldsåsigt, samt regress, med 
anledning af hela den närmast föregående framställningen, till person- 
ligheten såsom på en gång ett snå naturå evigt och absolut eller prin- 
cipielt, en enhet i flerhet, samt derjämte det, som ensamt kan utgöra 
historiens föremål sid. 149 — 161. 

4:e föreläsn. Uppställande af personlighetsprincipen såsom filosofiens: bevis 
för densamma såsom den enda riktiga och såsom den enda, hvarigenom 
pantcismen kan besegras. Analys af personlighetsbegreppet och använd- 
ning af detsamma så väl på den ändliga som den oändliga personligheten, 
samt på badas förhållande till hvarandra. Konklusioner med afseende 
pä filosofien, historien och bådas inbördes sammanhang sid. 161 — 170. 

5:e föreläsa. Bestämning af den allmänna ståndpunkten och principen för 
menniskans historia eller historiens filosofi: genom undersökning af mo- 
ralen och dess allmänna innehåll; samt i och med detsamma utförande 
af den filosofiska åsigt, hvars princip ofvanför blifvit uppstäld, i dess 
praktiska del eller användning af personlighetsprincipen i praktiskt af- 
seende: uppställning af en moralprincip, bevis för själens odödlighet, 
betraktelser öiver det menskliga lifvets utvecklingsordning sid. 170 — 180. 

6:e föreläsn. Förklaring af det ondas samt, i och med detsamma, den 
ändliga verldens uppkomst ur den oändliga: genom ett den urbildliga 
meuniskans eller den fria audens affall från sin ursprungliga enhet med 
Gud, hvarvid Gud i förhållande till denna verld framstår såsom ordnare; 
förhållandet mellan den ändliga anden och. gudomligheten, tänkta såsom 
principer till den ändliga verlden: dennas skapelse ur »intet»; kaos; dess 
allmänna betydelse: ett medel till menniskans återupprättelse, således 
dess betraktande ur tdeologisk synpunkf; med detsamma en framställning 
af åsigtens teoretiska del, i sin största allmänhet sid. 181 — 187. 

7:e föreläsn. Närmare utförande af det sistnämda. Geologien och dess 
olika hypoteser; den sinliga verldens successiva utveckling; jämförel* 
ser med den mosaiska skapelsehistorien; kontinuitet och saltus i verlds- 
utvecklingen sid. 188 — 194. 

8:e föreläsn. Fortsättning: menniskoracerna; menniskoslägtets uppkomst 
ur ett eller flera stam-par; menniskans fysiska fullkomlighet (såsom ur- 
sprunglig) och dennas förhållande till den intelligenta fullkomligheten; 
de mosaiska urkundernas tvetydighet och ståndpunkt i detta afseende: 
det paradisiska oskuldstillståndcts betydelse. Huruvida den ändliga 
verlden är evig eller i viss tid uppkommen? — Möjligheten af en 
klarare kunskap om urtiden, beroende af mensklighetens moraliska 
kultur. — Öfvergång till indelning af mensklighetens utvecklings- 
epoker sid. 194—200. 

9:e föreläsn. Angifvande af del sätt, hvarpå de i sista föreläsningen be- 
stämda utvecklingsepokerna af personlighetsprincipen ega sin mot- 
svarighet och sitt uttryck i de historiskt gifna religionsformerna. 
Teckning af mensklighetens urtillstånd enligt de mosaiska urkunderna: 
antediluvianska tidsåldern, babyloniska språkförbistringen, syudalloden. 
Tvänne perioder i den judiska religionens utveckling; först i den 
senare bildar den en bestämd monoteism, liksom en bestämd motsats 
mot hedendomen. Den allmänna olikheten mellan judendomen i dess 

Geijer: Menniskans historia, 17 



258 . 

äldsta form och hedeiidomen; bådas förhållande till kristendomen (för- 
klaring af begreppen underverk och uppenbarelse). — Angifvande af 
hufvudideerna inom hvarje religion : odödlighets-, gudoms- och försonings- 
ideen; analytiska betraktelser öfver hvardera af dessa; bestämmande af 
hvarderas allmänna betydelse, af deras förhållande till h varan dra, och an- 
tydningar om det sätt, hvarpå de af de olika religionsformerna mot- 
svaras sid. 200-216. 

10:e föreläsn. Framställning, huru de trenne religiösa idéerna inom de 
hedniska religionerna förekomma — hin do stanska, kinesiska, eddaläran 
och grekiska mytologien; jämförelse med judendomen och kristen- 
domen " sid. 216-220. 

ll:e föreläsn. Karakteristik af judendomen i samma afseende ; dess fram- 
steg utöfver och förhållande till hedendomen. Ofvergåug till kristen- 
domen och angifvande af dess allmänna grundtankar. Plan för betrak- 
telsen af kristendomen sid. 220 — 228. 

12:e föreläsn. Repeterande öfversigter, jämförelser och karakteristiker af 
de trenne religionsformerna; islamismens betydelse och ställning till 
dem. Historik öfver förhållandena vid kristendomens uppkomst och 
första utveckling; dess hufvudperioder % sid. 228 — 234. 

13:e föreläsn. Betydelsen för kristendomen af angreppen på de heliga 
urkunderna i afseende på dessas autenticitet; historik öfver dessa ur- 
kunders uppkomst och framställning af deras förhållande till hvarandra; 
den »katolska» kyrkans uppkomst; karakteristik och historik af den 
primitiva kristendomen och af dess hufvudriktningar: den Petreiska, 
den Panlinska och den Johanneiska kristendomen sid. 234 — 242. 

14:e föreläsn. Historik och karakteristik af katolicismen och protestan- 
tismen i deras olika perioder och riktningar samt deras förhållanden till 
det verldsliga samhället. — Framtidens kristendom och kristna uppen- 
barelsens förhållande till förnuftet sid. 242 — 253: 






REGISTER 



TILL 



ERIK GUSTAF GEIJERS 



SAMLADE SKRIFTER 



UTARBETADT 



AP 



E. W. DAHLGREN. 

AMANUENS I KONGL. BIBLIOTEKET. 



-♦♦♦- 



STOCKHOLM, 

r. A. NORSTEDT & SÖNER, 

1882. 



P 



De större siffrorna hänvisa till band, de mindre till sidor. Enär 
5:e och 6:e banden hvardera äro delade i två afdelnin^ar med särskild 
paginering, äro de förra af dessa afdelningar betecknade med a, de senare 
med b. S betyder supplement. Alltså betecknar 
5 a Svenska folkets historia, l-.a delen. 

5 b » » » 2:a delen. 
6a» » » 3:e delen. 

6 b Teckningen af frihetstiden. 
S 1 Gustavianska papperen. 

S 2 Föreläsningarna öfver menniskans historia, 
n efter en siffra hänvisar till noten å den anförda sidan. 



Aachen, Gustaf III:s resa till S 1: 286. 

Abalienerade gods och räntor, från 
kronan, nnder 1600-talet 3: 365, 
398. 6 a: 280, 306, 321. 8: 341 ff. 

— Jfr: Kronogods. 
Abalns, ö 4: 46. 

Abbot, Keith, engelsk resande 7: 399. 

Abel, kon. i Danmark S 1: 476 n. 

Abélard 3: 449, 452. 8: 378. 

Abolitionister, i Amerika 7: 467. 

Abraham Angermannns, se: Ångerman- 
nos. * 

Abraham Brodersson, riddare 5 a: 170. 

Abrahamson, H. W. F., dansk för- 
fattare 1: 140. 

Abulfeda, arabisk geograf 4: 89 n. 

Académie Francaise, stiftas 3: 541. 

Accis, ordets härledning 2: 893. — 
införes i Sverige 6 a: 34. — förorsa- 
kar oroligheter 6 a: 38. 

Achillevs 7:362. — bilderna på hans 
sköld 7: 367, 376. 

Acton, neapolitansk minister Si: 396 n. 

Adalkona 5 a: 88. 

Adalsyssel 4: 281. 

Adalvard, biskop i Skara 5 a: 114. 

Adam af Bremen 4: 228. — hans källa 
5 a: 56 n: — om Sverige 5a: 9, 49 n, 
59 n. — om offren i Upsala 4: 55. 

— om Anund Jakob 5 a: 111. — 
om boskapsskötsel 7: 380. — om 
Skridfinnarne 4: 230. — om Ryss- 
land 5 a: 38 n. 

Adel, asiatisk 7: 40 7 — 409. — uppkomst 
af,hos germanerna 2: 278, 280 ff, 296, 
880, 384. — samband med feodalis- 
men 2: 296. — uppkomst af familje- 
namn o. vapen 2: 286. — ställning vid 
nyare tidens början i Europa 2: 342 
ff. — i Sverige i äldsta tid 3: 388. 
5ff: 144. — olikhet med andra länders 
2: 391. — skilnad mellan tjenstadel 
o. bördsadel 5 a: 144, 215. — doms- 
rätt 5 a: 169, 231. — obesuten 5 
b: 162. — privilegium på härads- 
höfdingesysslor 5 b: 161. — rätt till 

Register till Geijers Skrifter. 



sakören 5 a: 197, 231. 5b: 160, 
161. — rätt att återbörda frälse- 
gods 5 b: 52, 120. — denna rätt in- 
skränkes 5 b: 77. — säterifrihet 
5 b: 121. — forum privilegiatum 
5 b: 161. — tullfrihet 5 b: 161. — % 
uteslutande rätt till höga embeten 

5 b: 219. — frihet från utskrif ning 

6 a: 87 n. — uteslutande rätt att 
köpa kronogods 6 a: 307. — af står 
tullfriheten 6 a: 3 1 6 . — patronatsrätt 
6 a: 316. — försvarsskrift för dess 
makt 6 a: 819 — 320. — dess histo- 
ria i Sverige 8: 218, 301 ff. — Jfr: 
Adelsbref, Adlande, Aristokrat- 
fördömandet, Frälset, adliga, Privi- 
legier, adliga. 

Adel (riksstånd) 3: 422. — kallas ej 
till 1566 års riksdag 5 b: 128. — 
antal ledamöter i utskotten 6 b: 30. 

— Jfr : Herredagar, Klassindelning, 
Riddarhuset, Riksdagar. 

Adelcrantz, C. F., öfverintendent S 
1: 213. 

Adelsbref, utfärdas första gången 
5 a: 169 n. 

Adelsbussar 6 a: 16. 

Aderkas, överstelöjtnant 6 a: 154 n. 

Adils, konung 4: 279. 

Adlande, anses böra upphöra 8: 290. 

— drottning Kristinas 6 a: 333. 
8: 849. — inskränkning i konungens 
rätt till 6 b: 31. 

Adlerbeth, Gudmund Göran 8: 143, 
563. S 1: 243, 297,461, 482 n. — 
följer Gustaf III till Italien S 1: 360. 

— led. af Svenska akademien S 
1: 467 n. — as. dramatisk författare 
S 1: 476, 477 n, 478. — omdöme om 
8: 524. — död 8: 589 n. 

Adlerbeth, Jakob 7: 473, 479. 8: 57 3, 
598, 612. — förh. till Götiska för- 
bundet 7: 468 — 471. — Geijers bref 
till 8: 561, 564, 567, 568, 569, 570, 
572, 573, 574, 575, 577, 588,589, 

1 



ADLERCRKUTZ — AKADEMIER. 



591, 59S, 597, 600, 601, 602, 605, 
611, 612, 614, 619, 620. 

Adlercreutz, C. J., fÖrh. vid revolu- 
tionen 1809 8:107. — om exp. till 
Vesterbotten 1809 8: 112. 

Adlerfelt, Per, riksråd 6b:67n. — 
död 6 b: 84. 

Adlersparre, Georg, om Gustaf IILs 
planer på Norge 8: 626. — förh. vid 
revolutionen 1809 8: 107. — om 
exp. till Vesterbotten 1809 8: 113, 
114. — om Karl Augusts död 8: 626. 

— karakter 8: 108 ff. 
Adliga frivillige 6 a: 16. 
Administrativ lagstiftning, kon: 8 rätt 

till 3: 292, 401. 
Adolf, grefve af Holstein S 1: 476 n. 
Adolf, grefve af Holstein 5 a: 170 n, 

186 n. 
Adolf, hertig af Holstein-Gottorp 

5 b: 204 n. 

Adolf, kurfurste af Nassau 3: 481. 
Adolf Fredrik, hertig af Mecklenburg 

6 a: 138 n, 246 n. 

Adolf Fredrik, konung af Sverige, 
kandidat till svenska tronen 6 b: 83. 

— vald till tronföljare 6 b: 84. 
3: 304. — ankomst till Stockholm 
6 b: 88. — förmälning 6 b: 88 n. — 
första oenighet med rådet 6 b: 98 n. 

— tronbestigning 6 b: 102. — små- 
aktiga tvister med rådet 6 b: 104. — 
memorial mot riksrådet 1755 6 b: 
116. — förh. till krigsförklaringen 
mot Preussen 6 b: 136. — äskar 
riksdag 1768 6 b: 174. — protest 
ang. kammarkollegii aktion S 1: 44. 

— äskar å nyo riksdag 6 b: 176. 

5 1: 46, 48. — nedlägger regeringen 

6 b: 178. S 1: 7, 9, 46, 62. — Gustaf 
111:8 berättelse derom Si: 47 ff. — 
återtager regeringen 6 b: 179. — 
död 6 b: 185. S 1: 83, 94. 

Adrian IV, påfve7:4l2. — jfr: Ni- 

colaus Albanensis. 
Adrian VI, påfve 2: 395. 3: 509. 7: 52, 

53. 
Advokater i # England 7: 200 n. 
Aeger, se: Äger. 

Aegidii kyrka i Vesterås 5 b: 48. 
Aeneas i Carthago, opera Si: 477. 
Aeschvlus 4: 136. 



Aesingar, se: Asingar. 

Aestyer, folkslag 4: 49. 

Aethelwulf, konung i England 4: 309. 

Aflat, läran om 3: 505. 

Aflatskrämeri 3: 506. 

Afrika, svenskt kompani för handel 
på, se: Generalhandelskompani. 

Afrika, poem af Petrarca 3: 473. 

Aftonbladet, tidning 1783 Sl:377n, 
381 n. 

Afvelsgårdar 5b: 87, 88, 177. 

Afvittring i Finland S 1: 524 n. 

Afzelius, Arvid August 8: 57, 561, 
584, 605. — medlem af Götiska 
förbundet 7: 472, 473. 

Afzelius, Johan, kemie professor i 
Upsala 8: 575. S 1: 360 n. 

Afzelius, P. W., v. bibliotekarie i 
Upsala 8: 619. 

Afzelius, Per von, arkiater 8: 521, 
569. S 1: 341 n, 534 n. 

Agamemnon 7: 362 ff. 

Agapeti bulla 5 a: 112 n. 8: 43. 

Agardh, C. A., biskop 8: 613. 

Agassiz, L., naturforskare S2:191. 

Agathemerus, om Britanniens läge 
4: 40. 

Agda Persdotter, Erik XIV:s frilla 
5 b: 156 n. 

Aggershus stift härjas 1565 5 b: 132. 

Agnar, Ragnar Lodbroks son 4: 303, 
331 n. 5 a: 40. 

Agnafit 4: 275. 

Agne, konung 4: 255, 274. 

Agnes, dotter af kon. Birger Magnus- 
son 5 a: 152 n. o 

Agricola, Michael, ordinarius i Åbo 
5 b: 101. 

Ahlström, K. J., pastor i Köping S 
l:293ll. 

A h rim an 4: 224 n. 

Aigisthos 7: 362. 

Aiguillon, hertig d' 6 b: 139. — 88. 
fransk utrikesminister S 1: 89 n, 
238, 239, 240. — förh. till de 
svenska subsidierna S 1: 130, 131, 
132. • 

Akademier, se: Académie francaise, 
Musikaliska ak., Målare- o. bild- 
huggare ak., Svenska ak., Vetenskaps- 
ak., Vitterhetsak. — jfr. Universi- 
tet. 



AKADEMISKA JUEISDIKTIONEN — ALTAI. 



Akademiska jurisdiktionen, frågan om 
8: 369 ff. 

Akt om personlig säkerhet samt sä- 
kerhet om egande rätten 6 b: 183, 
184. Si: 7in. 

Alaner, folk, hemvist 4: 211 ni — be- 
slägtade med Göterna 4: 209. 5 a: 29. 

Alarik, Vestgöternas konung 2: 390. 
Albany, gr ef ven af (Karl Stuart) S 1: 

300 n. 
Albedyhll, C. G. E. d', frih., öfverce- 

remonimästare 7: 150 n. 
Albedyhll, Gustaf d', svensk minister 

i Köpenhamn S 1: 410 n, 435. 
Alberoni, spansk minister 6 b: 4Q. 
Albertus Magnus 3: 495. 8: 380. 
Albigenser, korståg mot 3: 465, 486. 
Albrekt af Mecklenburg, konung i 

Sverige 3: 279. — vald till kon. 

5 a: 158. — regering 5 a: 164 — 166. 

— pantsätter Kopparberget 5 a: 
236. — fångenskap 5 a: 167. — död 
5 a: 168. — visa om 1: 146. 

Albrekt, kurfurste af Mainz 3: 506. 

Albrekt, hertig af Mecklenburg 5 b: 68. 

Albrekt, prins af Preussen 1: 121. 

Albuquerque, Alfons de 7: 344. 

Alcuinus 4: 166 n. 

Aldhelm, engelsk biskop 3: 437. * 

Aldus Manutius,boktryckare 3:4 7 7,4 8 3 . 

Ale, norsk konung 4: 280. 

Ale hin Fräkne 4: 242 n. 

Aleander, påflig legat 3: 512. 

Alembert, J. Le Rond d', fransk fi- 
losof S 1: 403 n. 

Alexander III, påfve, förh. till Fre- 
drik Barbarossa 2: 306. — förord- 
nar om gåfvor till kyrkan 5 a: 124. 

— om Finnarnes kristendom 5 a: 
147 n. 

Alexander IV, påfve 8: 393 n. 

Alexander V, pafve 3: 499. 

Alexander VI, påfve 3: 537. 5 a: 204 n. 

Alexander Newsky, rysk storfurste, 
strider med Svenskarne 5 a: 130. 
8: 228. 

Alexander I, rysk »kejsare, skötsel så- 
som späd S 1: 232. — förh. till 
Sverige 1809 8:101 ff. — Finlands 
eröfring 8: 252. — möte med Karl 
Johan i Abo 8: 54. — i kriget mot 



Napoleon 8: 656. — ger Polen kon- 
stitution 8: 87. 

Alexander, skotsk konung 4: 229 n. 

Alexander, Erik XIV:s organist 5 b: 
139. 

Alexius, Luthers vän 3: 504. 

Alf, konung af Ynglingaätten 4: 255, 
, 275. 

Alfablöt 4: 53 n. 

Alfer 4: 184, 229 n. 

Alfhem 4:l84n, 229 n. 5 a: 52. 
Alfieri, Vittorio, om Sveriges natur 
1: 151. 4: 30. 

Alfred den store, konung i England 
3:438. 4:308, 316. 5: a 58, 76 n. 

Algot, konung i Götaland 4: 242 n, 
286. 

Alingsås anlägges 6 a: 54 n. 7: 133. 
Alkinoos, Phaiakernas konung 7: 376. 
Allersheim, slag vid 1645 6 a: 291. 
Allfader (Oden) 4: 134, 178. 
Alliteration 4: 151 n. 
Allmänning, dess begrepp 3:382.5 b: 

78, — kronans anspråk på 5 b: 79. 

— skiftas i England 3: 43. 
Allmänningsgäld 5 a: 233. 
Allmänning88kogar 5 a: 72 n. — egan- 

derätt till 5 a: 142. 
Allmänning8Öre 5 a: 233. 
Allowance-system 3: 44. 
Allsheriar-godi 4: 113 n. 
Allshärjar-ting 5 a: 90. — upphörande 

5 a: 140. 
Allting, på Island 4:113. 
Almanackor, äldsta svenska 8: 177. 
Almeida, Frans d', ståthållare i In- 
dien 7: 344. 
Almogavarer 2: 332. 
Almqvist, Karl Jonas Ludvig 7: 480. 

8: 118 n. 
Almueskoler 3: 189. 
Alof, Ragnar Lodbroks dotter 4: 323 n. 
Alquier, d', fransk minister i Sverige 

8: 253. 
Alrek, konung af Ynglingaätten 4: 255, 

275. 
Aknö stadga 5 a: 141 n, 145. 
Alströmer, Klas, frih. S 1: 487 n. 
Alströmer, Jonas 6 b: 199. 
Alströmer, Patrik, frih. S 1: 487 n. ■ 
Altai, berg 4: 38. 



ALTEN — ANNA. 



Alten elf 4: 9. 

Altenburg, Johan, tyskprestö a: 180 n. 

Althan, grefve von 6 a: 83. 

Althorp, lord 7:425. 

Altmark, stillestånd i 6 a: 109. 

Altringer, österrikisk general 6 a: 159, 
166, 172, 227, 228. 

Alvastra kloster anlägges 3: 458. 5 a: 
119. 

Alvastra (Olustra), slag vid 5 a: 128 
(jfr 5 a: 253). 

Al vismål 4: 130 n. 

Alöf, sachsisk drottning 4: 280 n. 

Amalia, se: Helvig, Amalia von. 

Amalia Elisabet, landtgrefvinna af Hes- 
sen 6 a: 220, 297 n. 

Amalia, prinsessa af Preussen 6 b: 
88 n. 

Amaliska konungaätten 4: 57 n, 64. 

Amaranterorden instiftas 6 a: 334 n. 

Amazoner 4: 236. 

Ambert, marquis d' 7: 225. 

Ambrosius, den helige 3: 23. 

Amerika, upptäckt af nordbor 5 a: 
103. — upptäckes af Columbus 7: 
343. — svenskt kompani för han- 
del på, se: Generälhandelskompani. 

— svensk koloni i 6 a: 48 n. — Jfr: 
Förenta staterna. 

Amiralitetskollegium, inrättas 6 a: 56n. 

— sammansättning 1634 6 a: 208. 

— flyttas till Stockholm S 1: 227, 
326. 

Aminoff, major S 1: 502 n. 

Aminoff, Karl Mauritz, generallöjtnant 
Si: 142, 486 n. 

Ammianus Marcellinus, romersk histo- 
rieskri f v are 4: 222 n, 223n. 

Ammius (hos Jordanes) 4: 68 n. 

Amsterdam, svenska lånetransaktioner 
i Si: 352, 355, 375 n. 

Analaph, engelsk konung 4: 313 n. 

Anasot 4: 277. 

Anbjörn i Grefbäck, prest 5b:77n. 

Anckarsvärd, Karl Henrik 3: 424 n. 

Anckarsvärd, Mikael S 1: 421, 422. 

— biogr. notis om S 1: 421 n. 
Ancona, Fredrik Barbarossas belägring 

af 2: 306. 
And, Andreas, domprost 3: 460, 461. 
Anders B arbe rare 5 b: 152. 
Anders Hansson, myntmästare 5 b: 69 n. 



Anders Målare 5 b: 95, 
Anders Persson, dansk ståthållare på * 
Örebro 5 b: 19 n. 

Anders Persson till Rankhyttan, lem- 
nar Gustaf Vasa fristad 5 b: 12. — 
afrätt^as 5 b: 66. 

Andersson, Per, en af dalkarlarnes 
anförare 1743 6 b: 84. — af rättas 
6b:84n (jfr 6 b: 201). 

Andreee, Laurentius, Gustaf I:s kansler 
5 b: 36. — bibelöfversättning 5 b: 
45. 8: 168. — dömd till döden och 
benådad 5 b: 69. 

Andreas Laurentii, ärkebiskop, se: 

Björnram. 
Andrei Jaroslawitsch, rysk storfurste 

5 a: 137 n. 

Ane den gamle, konung af Ynglinga- 
ätten 4: 242 n, 255, 277. 7:879. 

Angelucci, Giulia, italiensk sångerska 
8:547. 

m 

Angermannus, Abraham, liturgiens 
motståndare 5 b: 184. — väljes till 
ärkebiskop 5 b: 214. — förfarande 
vid kyrkoräfsten 5 b: 229. — vän- 
der sig till Sigismund 8: 384. — " 
fängelse och död 5 b: 233. 

Angler, folk 4: 246 n. 

Angrivarier, folk 4: 245 n, 250 n. 

Angul, sagokonung 4: 72 n. 

Anjala S 1: 433. 

Anjala-förbundet 8: 239 ff. 

Anjou, Nils Jakob, prost 8: 634. 

Ankarhjelm (Thyssen), Mårten, amiral 

6 a: 274. 

Anklam, kejserligt läger vid6ä: 134, 
136. 

Anna, svensk prinsessa, Gustaf 1:8 
dotter 5 b: 105 n. 

Anna, svensk prinsessa, Johan IILs 
dotter 5 b: 186, 198 n, 221 n, 242 n. 

Anna, svensk drottning, g. m. Sigis- 
mund 5 b: 213 n. 

Anna, kurfurstinna af Brandenburg 
6 a: 88. 

Anna, drottning af England 2: 398. 
Sl:185n. . 

Anna, polsk drottning 5 b: 165. 

Anna Ivanovna, kejsarinna af Ryss- 
land 6 b: 61 n, 62. 

Anna Petrovna, rysk prinsessa, g. m. 



. .LP i 



*ä 



ANNA — ARMFELT. 



Karl Fredrik af Holsteinöb: 18, 35 n. 

— död 6 b: 36 n. 

Anna Karlovna, rysk regentinna 6 b: 
63 n. 

Annater, inkomst af lediga prestlä- 
genheter 5 b: 76 n. 

Anoundus (Emund), svensk konnng 
4: 293 n. 

Anselm frånAosta 8:376. ' 

Anses, götisk konungaslägt 4: 57, 63, 
163 n. 5 a: 19. 

Ansgarius 4: 293 n. — lif och verk- 
samhet i Sverige 5 a: 99 — 102. 7: 
104 — 105. — grundar en skola 3: 
457. — resa genom Sverige 5 a: 
55 n. — om Birka 5 a: 66. 

Ansgarius, skaldestycke af Fahlcrantz, 
recension af 8: 117 — 126. 

Ansvarighet, statsrådets 8: 222. 

Antikomponister, partinamn under fri- 
hetstiden 6 b: 195. 

Antirojalister, partinamn under fri- 
hetstiden 6 b: 112. 

Anton Ulrik, hertig af Braunschweig- 
Wolfenbuttel 6 b: 63 n. 

Antoninus Pius, romersk kejsare 3: 14. 

Antonius, romersk triumvir 7: 198. 

Antraigues, Clermont .d', fransk gref- 
ve 7: 410. 

Antwerpen 2:310. — svenska låne- 
transaktioner i S 1: 353, 355, 536 n. 

Anund, konung af Ynglingaätten, se: 
Braut-Anund. 

Anund Jakob, svensk konung 5 a: 59 n. 

— regering 5a:H0 — ill. 
Anund Emundsson (Stenkilsson), krigs- 
tåg mot Qvenerna 4: 235 n. 5 a: 112. 

Apollo, hos Hyperboreerna 4: 34, 36. 

Appelbom, Anders, löjtnant, dömd för 
förgripliga yttranden 6 b: 119. 

Arabiska mynt i Sverige 5 a: 39. 8: 
226. 

Arabiska öfversättningar från Svenskan 
5 a: 244 n. 

Araktschejeff, rysk krigsminister 8: 
101, 104. 

Aranda, spansk ambassadör i Frank- 
rike S 1: 133 n. 

Arbetsinrättningar, författning om 
1783 Sl:512n. 

Arbetshus inrättas i Stockholm 7: 134. 

Arboga, provincialsynod i, 1474 3: 461. 



5 a: 19 6. — gevärsfaktori i 6 a: 52 n. — 
klädesfabrik i 6 a: 51. — Se: Her- 
redagar 1440, 1471; Riksdagar 1435, 
1517, 1561, 1597. 

Arboga artiklar 5 b: 120. 

Arckenholtz, Johan, registrator, pro- 
cess mot 6b:53n. — dömes till 
lifstidsfängelse 6 b: 64. — frigifves 

6 b: 80 n. 

Are Einarsson, norsk hofman 4: 257 n. 

Are Frode, isländsk häfdatecknare 
4:71, 96 n, 110, 125 n, 215, 263, 
324, 330. 

Arenander, Per, lektor i Linköping 
8: 575. 

Arendt Clemensson, ärkebiskop i Up- 
sala 5 a: 171 n. 

Arendt Persson till Ornäs 5 b: 12.- 

Arfförening, Vesterås' 5 b: 74. — Norr- 
köpings 5 b: 259. 

Arfslagar, Birger Jarls 5 a: 136. 

Arfsrätt enligt landskapslagarne 5 a: 
221. — riksdagsanförande om den 
lika arfsrätten 7: 284 — 288. 

Arfvebot 5 a: 223. 

Arfvedson, Elias, major 8: 101, 102, 
103. 

Arfvedson, Karl Kristoffer, grosshand- 
lare S 1: 405 n. 

Arfvejord, rätten att borttestamentera 
5 a: 221. 

Argus, then Svänska, veckoskrift 6 b: 
40. SI: 189 n. 

Ariosto, Ludovico 1: 138. 3: 448. 

Aristokratfördömandet i svenska hi- 
storien 8: 301 — 367. 

Aristophanes 8: 73. 

Aristoteles S 2: 64. — om vatten- 
minskningen 4: 17 n. — studiet af, 
under medeltiden 8: 380. 

Arkwright, Richard, uppfinnare 7: 424. 

Armé, se: Här. 

Armeens flotta, ifrågasatt användande 
1783 S 1: 332. — tillstånd 1786 S 1: 
507. — Jfr: Skärgårdsflotta. 

Armeens pensionskassa S 1: 522 n. 

Armfelt, Gustaf Mauritz S 1: 7, 530, 
552, 554. — följer Gustaf in till 
Finland Si: 339. — i Italien 1783. 
S 1: 360, 391. — Creutz om S 1: 
431 n. — giftermål S 1: 432 n. — 
namnes till teaterdirektör S 1: 477 n. 



ARMFELT — ATTERBOM. 



— erhåller Elefanteror den S 1: 
551. 

Armfelt, Hedvig, f. De la Gardie S 1: 
432 n. 

Arminianer, sekt 2: 359. 
Arminius, Jakob, professor i Leyden 
2:397. 

Arndt, Ernst Moritz 1:121.8:607. 

— Geijers besök hos 1: 89. 8: 705. 

Arndt, Johan, teolog S2:25l. 

Arnell, Axel, riksråd Sl:ll0n. 

Arnell, Lars, teol. doktor 6b:65n. 

Arnheim, J. G. von, såsom kejserlig 
general 6 a: 106, 107, 108, 117, 
119. — kur-sachsisk general 6 a: 
155 n, 177 n, 230. — fånge i Sve- 
rige, död 6 a: 257 n. 

Arnim, Achim von 1: 140. 

Arnold, Isländare 4: 141 n. 

Arnold af Brescia 3: 486. 

Arnold, Erik XIV-.s son 5 b: 156 n. 

Arnolf, tysk kejsare 4: 312. 

Arnor Jarlaskald 4: 121. 7: 364, 

Arnvid, Olof Skötkonungs rådsherre 
4: 289. 

Aros, Östra och Vestra 5 a: 65 n. 

Arosenius (? Karl Fredrik, student, 
sederm. assessor) 8: 516. 

Arosenius, Per Konrad, apologist i 
Norrköping 8: 557. 

Arrenden af kronans egendomar och 
inkomster under Gustaf II Adolf 
6 a: 46. 

Arrhenius, Jakob, professor i Upsala 
7: 179 n. 

• Artemis, hos Hyperboreerna 4: 34, 36. 

Artikelbref 6 a: 85. 

Artilleriet, tillstånd i Sverige 1786 
S 1: 508. — Jfr: Läderkanoner. 

Artois, grefven af, se: Karl X, ko- 
nung af Frankrike. 

Arvedson, se: Arfvedson. 

Arvid, biskop i Abo 5 b: 10, 24. 

Arwidsson, Adolf Ivar 7: 473. 8: 644. 

— recension af hans Svenska forn- 
sånger 8: 57 — 64. 

Asaläran 4: 176 — 213. 5 a: 19 — 23. — 
frågan om dess äkthet 4: 127 ff. — 
dess utbredning 4: 162 — 166. 

Åsar, ordets härledning 4: 63, 128 n, 
163 n, 219. 5 a: 19. — antal 4: 178. 



— krig med Vanerna 4: 201. — 
krig med Jotnarne 4: 238. — här- 
komst och vandringar 4: 222, 246. 
5 a: 23, 28 — 29. — Jfr: Asaläran. 

Asa-Thor, se: Thor. 

Asburg 4: 63, 222, 245, 249. 5 a: 29 n. 

Asciburg (hos Ptolemseus) 4: 244, 245. 

Asdingi 4: 63. — Jfr: AnseB. 

Asgård '4:146, 147, 170, 219, 222, 
224, 248, 267. 5 a: 23. 

Asgård det forna 4: 183. 5 a: 20, ^24, 

Asien, svenskt kompani för handel 
på, se: Generalhandelskompani. 

Asii, folk 4: 222 n. 

Ask (mytol.) 4: 181. 

Askelöf, Johan Kristoffer 8: 620. 

Askergren, P., hof kapellist 8: 542. / 

Askersund, anlägges 6 a: 280 n. — 
Geijers besök i 1: 56. 

Asleik, Björn Jernsidas son 4: 324 n. 

Aslög (Kråka), Ragnar Lodbroks ge- 
mål 4:118, 301, 302, 326. 5 a: 40. 

Asow, stad i Ryssland 4: 212. 

Asp, Katarina, se: Rosenhane. 

Asp, Per Olof von, envoyé S 1: 407, 
547 n, 560. 

Asplund, Arnold; kyrkoherde S 1: 500 n. 

Aspurgianer, folk 4: 222. 5 a: 29. 

Asserus Shyreburnensis,mlink4: 316 n. 

Assistensråd, se: Krigsråd. ' * 

Asta, norsk drottning 7: 370, 371. 

Astrid, g. m. Olof Haraldsson 5 a: 110. 

Astrid, g. m. Ragvald Jarl 5 a: 113. 

Astrologi 8: 177. 

Asturien, prinsessan af, se: Lovisa 
Maria Teresia. 

Asynior 4: 174, 178. 

Athanasii symbolum 2: 242. 

Athelstan, engelsk konung4:^13, 314 n. 

Atlamal, dikt 4: 133 n. 

Atlantis, sagoland 4: 15 n. 

Atlas, jätte 4: 37. 

Atle 4: 85. 

Atterbom, P. D. A. 1: 124, 169. 7: 
473, 479, 480. 8:568, 605, 623, 
624, 642, 643, 644, 661, 671, 677, 
678, 701. — omdöme om 1: 151 n. 

— Geijers bref till 8:564, 566, 
570, 578, 579, 581, 582, 585, 587, 
589, 592, 593, 594, 595, 597, 602, 
603, 606, 607, 608, 609, 611, 613, 
614, 615, 617, 619, 631, 655. — 



ATTILA — BANK. 



recension af hans Filosofiens hi- 
storia 8: 69 — 77. — recension af 
hans Samlade dikter 8: 140 — 153. 
r Attila, Hunnernas konung 4: 326. 

Attundaland 5 a: 61, 62, 63. 

Auburn, fängelset i 3: 101. 

And, Ivar Vidfamnes dotter 4: 294. 

5 a: 33, 34. 

Anden, mansnamn 4: 163 n. 
Audlmmbla 4:177, 192. 
Aner, Anders, kapten 6 a: 144. 
Augdow intages af Gustaf II Adolf 

6 a: 77. — återlemnas 6 a: 79. 
Angereau, fransk general 7: 232. 
Augsburg 2: 309. — riksdag 1530 

3: 518. 7: 106. — restitutionsedik- 

tets genomförande i 6 a: 299 n. — 

Gustaf II Adolfs intåg i 6 a: 166. 

— belägring 1646 6 a: 299. 
August II, konnng af Polen 6 b: 44. 
August III, konung af Polen 6 b: 46. 
August, sachsisk prins, vald till Mag- 

deburgs ärkebiskop 6 a: 146 n. 
Augusta, hertiginna af Braunschweig 

Si: 365 n. 
Augusta Dorotea, hertiginna af Braun- 

schweig-Wolfenbiittel S 1: 184. 
Augusta, engelsk prinsessa 1: 49. 
Augustinus, skrift af Jansenius 2: 395. 
Augustus, romersk kejsare 3: 10 n, 

11, 13, 16. S 1: 63n. — Jfr: Octavius. 
Aumlungaland 4: 64. 
Aun, se: Ane. 
Aurivilliu8, Karl, professor i Upsala 

7: 143. 
Aurivillius, Per Fabian, professor i 

Upsala 1: 148 n. 8: 543, 575. 
Avaux, grefve d', fransk ambassadör 

6 a: 61, 312 n. 
Axelson, Axel von, underståthållare 

Si: 250, 299, 301 n, 357, 406. 
Axelsson, Erik, Ivar o. Olof, se: Tott. 

Baader, F. B. von, tysk filosof 8: 586. 

Baaz (Ekehjelm), Bengt, Karl X Gu- 
stafs lärare 8: 358. 

Baazius, Johan, biskop i Vexiö 6 a: 
83 n. 8: 260. 

Baccalaureus 7: 176. 

Bach, Sebastian, musiker 1: 42. 8: 543. 

Baco, Francis, engelsk filosof 3: 544. 
7: 219. S2:192. 



Baeldeg, Odens* son 4: 149 n, 247 n. 
Bagge, Jakob, amiral 5 b: 131. 
Bagge, Jakob d. y. ståthållare 5 b: 151. 
Bagge, Johan, amiral 5 b: 151. 
Bagge, Lorens Peter, hofråd 8: 630. 
Bagration, furste, rysk general 8: 101, 

102, 105. 
Baiern, se: Bayern. 
Baillot, fransk violinist 8: 34. 
Bailly, Jean Sylvain, fransk astronom 

8: 19. 
Baireuth, Geijers besök i 1: 108. 
Balder 4:149, 150, 165, 185, 186, 

190, 199. 5 a: 21, 23 n. 8:14. 
Balduri (Balder) 4: 165 n. 
Balfour, Gilbert 5 b: 153. 
Balkindelningen i de gamla lagarne 

5 a: 148 n. 

Ballantyne, James, boktryckare 8: 286, 

288. 
Baltia, ö: 4: 46. 
Baltiska konungaätten 4: 57 n. 
Balundsås, slag vid 5 b: 10. 
Bamberg, Gustaf IILs besök i S 1: 366. 
Baner, Erik, dansk länsherre 5 b: 6. 
Baner, Gustaf, riksråd 5 b: 15 4, 19 1,2^0, 

203, 236,243. -afrättas 16005b: 244. 
Baner, Gustaf, generalguvernör 3: 

403 n. 
Baner, Johan 6 a: 109, 145 n, 166, 

169. — general of ver infanteriet 

6 a: 133. — intager Magdeburg 6 at 
165. — i slaget vid Breitenfeld 
1: 116, 117. — för befäl i Bayern 
6 a: 223. — kommenderar vidElbe 
6 a: 158, 227. — för öfverbefälet i 
Tyskland 6 a: 240 ff. — segrar vid 
Wittstock 6 a: 242. — hans beröm- 
da återtåg 6 a: 243. — generalgu- 
vernör öfver Pommern 6 a: 247. — 
segrar vid Chemnitz 6 a: 244. — 
hotar Regensburg 6 a: 245. — död 
6 a: 245. 

Baner, Karl, vice-guvernör i Preussen 

6 a: 157. 
Baner, Per, riksråd 3:161. 6 a: 71, 

115, 116, 132 n, 205. 
Baner, Sigrid Eskilsdotter 5 b: 4. 
Baner, Sten, riksråd 5 b: 139, 200, 

236, 243. — afrättas 16005 b: 244. 
Bank, Rikets Ständers, dess historia 

S 1: 199. — befrias från sedelinlö- 



8 1 



BANKER — BEDA. 



sen (1745) 6 b: 95. — gratifikatio- 
ner åt bankofullmäktige (1747) 6 b: 
96 n, 147. — berättelse om, vid 1765 
års rdg 6 b: 151. S 1: 200. — öpp- 
nas åter för lån 1769 6 b: 183. — 
styrelse efter 1772 Si: 208. — 
öppnas för silfvervexling 1777 S 1: 
206. — revision af, beslutad 1778 
81:270. — frågan om, vid 1778 
års rdg S 1: 262 ff. ' — tillstånd 
1786 S 1: 505. 

Banker, förslag om, 1619 6 a: 48 n. 
Banko-depntation, se: Sekret Banko- 
deputation. 

Bankolån under hattarnes välde 6 b: 151. 

Bankorevisorer Si: 497, 505. 

Bankosedlar, se: Sedlar. 

Bankoutskott, frågan om instruktion 
för, 1778 S 1:263—269. — propo- 
sition till, vid 1786 års rdg S 1: 518. 

Baptister 3: 489. 

Barbaro, Josaphat, venetiansk resande 
4: 208 n, 210 n, 211 n. 5a:29n. 

Barbaroux, girondist 7: 225. 
Barbier, Auguste, fransk författare 

7:397. 
Barbro Stigsdotter 5 b: 13. 
Barcelona 7: 456. 
Barck, Katarina Charlotta, f. Traf- 

venfelt S 1: 426 n. 
Barck, Nils, grefve, svensk minister 

i Petersburg 6 b: 98 n (jfr 6 b: 202). 
Barck, Samuel, grefve, riksråd 6 b: 

31 n, 55. Si: 21, 28 n. 
Barck, Ulrik, grefve, kavaljer hos 

kronpr. Gustaf S 1: 28. — riksråd 

6 b: 182. SI: 67, 106* n. — afsättes 

6 b: 196 n. SI: 109, — återkallas 

5 1: 145. — biogr. notis om S 1: 
28 n. 

Barclay de Tolly, rysk general 8: 10 1. 
Bardili, C. G., tysk filosof S 2: 64. 
Bari, hertigdöme, Johan IILs anspråk 

på 5 b: 174. 
Barillon, fransk ambassadör i London 

6 b: 5 n. 

Barmen, Geijers besök i 1: 78. 
Barn i fängelser S 1: 512 n' 
Barnadöden 5 a: 157. 
Barnamörderskor, mildradt straff för 
Si: 260, 487, 511. 



Barnekou, Kristian, dansk adelsman 
6 a: 70. . . 

Barnekow, A. F., frih., teaterdirektör 
Si: 477 n. 

Barnewitz, dansk adelsman 6 a: 271. 

Barnhus 3:72, 168*' 7: 184. Si: 512 
n. — det stora, i Stockholm, in- 
rättas 3: 71. 

Barras, fransk revolutionsman S 2: 56. 
Barrow, Miss S 1: 424. 
Barry, James, engelsk målare 1: 42. 
Barthélemy, fransk chargé d'affaires 

5 1: 86, 87. 

Barthélemy, se: Sankt Barthélemy. 

Basel, kyrkomöte i, 1431—1443 3: 502. 
7: 52. — svenska ombud vid 5 a: 
177, 195. — bestraffar oordningitr 
i svenska kloster 5 a: 243. — om 
Birgittas uppenbarelser 5 a: 244. 

Bassewitz, holsteinsk minister i Stock- 
holm 6 b: 26, 34, 35. 

Bassilia, ö 4: 46. 

Bastarner, folk 4: 50 n, 208 n, 209. 

Bastholm, dansk prest S 1: 496 n. 

Bath, Geijers vistelse i 1: 37 — 40. 

Baudissin, Wolf Heinrich von, general 

6 a: 107, 145 n, 223, 242 n. 
Bauske intages af Gustaf II Adolf 6 a: 94. 
Bautastenar 4: 91. 5 a: 24. 7: 382. 
Bayern, erhåller kurvärdighet 6 a: 113. 

— ställning 1630 6 a: 136. — Gu- 
staf II Adolfs fälttåg i 6 a: 158, 
166 ff. — Wrangels och Turennes 
fälttåg i 6 a: 299. — erhåller neu- 
tralitet 1647 6 a: 300. — uppsäger 
stilleståndet med Sverige 6 a: 302. 

— Josef 11:8 planer på SI: 434, 435. 
Bayerska successionskriget S 1: 244 n, 

247 n. 

Beatrix af Brandenburg, svensk drott- 
ning 5 a: 158 n. 7: 251. 

Beaufort, hertigen af 1: 49. 

Beauvais, Madame de Si: 238. 

Beck-Friis, Joakim, riksråd 6 b: 116 n. 
SI: 88, 194, 282, 509 n, 553 n. 

— namnes till riksråd 6 b: 182. 
S 1: 67 n. — afsättes 6 b: 196 n. 
S 1: 109. — återkallas S 1: 145. 

Beckmark, J. J., kanslerssekraterare 

8:552, 574. 
Beda Venerabilis 3: 437. 



BEEB — BERNHARD. 



Beer, J. A. F., recension • af hans 

konsert 8: 32 — 34. 
Beerwalde, fördrag i 6 a: 142. 
' Befordringar under frihetstiden 6 h: 

111. — Jfr: Tjenstebetänkandet; 

Ecklesiastika befordringar. 
Befästningar under hednatiden 5 a: 67. 
Behaim, Martin, tysk resande 1: 105. 
Beitir, sjökonung 4: 262 n. 
Beldenacke, Jens, biskop i Strengnäs 

5 b: 11 n, 16. 
Belgrad, fred i 6 b: 59 n. 
Bell, Andrew, engelsk prest 8: 294. 
Bellarminus, jesuit 7: 410. 
Belle-Isle, fransk grefve 6 b: 86, 135. 
Bellinus, biskop i Vesteråsöb: 216, 229. 
Bellman, Karl Mikael 1: 152. 8: 144. 
Benckendorff, generalska S 1: 233. 
" Benedicti, Petrus, doktor 5 b: 43 n. 
Benedicti, Sveno, domprost i Skara 

5b: 154. 
Benedictus af Nursia 3: 437. 
Benediktiner-orden 3:437, 441. 
Beneficium (län) 2: 282. 
Bengalen, missväxter i 3: 48. 
Bengt Algotsson, hertig 5 a: 158. 
Bengt Birgersson, biskop i Linköping 

5 a: 137. 

Bengt Brunsson, fogde i Dalarne 5 b: 12. 

Bengt Eriksson (till Skälsnäs) 5 b: 9 n. 

Bengt Ingolfsson, skolmästare i Ny- 
köping 6 a: 57 n. 

Bengt Vestgöte, fogde 5b:99n. 

Bengtsson, Jon, riksdagsman Si: 528. 

Benjamin af Tudela, geograf 4: 211 n. 

Benzelius, Erik d. y., biskop i Göte- 
borg, slutl. ärkebiskop 4: 77, 101 n. 

6 b: 58, 65 n, 68 n, 199. 8:43,157, 
260. 

Benzelius, Henrik, ärkebiskop 6 b: 
116 n, 131. 

Benzelius, Karl Jesper, biskop i Streng- 
näs S 1: 294 n, 484. 

Benzelstjerna, Jan, professor i Greifs- 
wald 6 b: 125 n. 

Benzelstjerna, Lars, biskop i Vesterås 
SI: 253. 

Benzelstjerna, Mattias, öfverpostdirek- 
tör SI: 462. 

Benådningsrätt, konungens, enl. land- 
skapslagarne 5 a: 223. 

Beowulfs qväde 5 a: 32. 



Berch, Anders, professor i Upsala 
3: 180. 6 b: 200. 8:440. 

Berch, Krister, professor i Upsala 
Sl:459n, 534 n. 

Beredning, rikets allmänna ärenders, 
inrättas S 1: 495. 

Berg, Per, upprorsstiftare 5 b: 153 n, 

Bergelmer, jätte 4: 178. 

Bergius, Anders, advokatfiskal 6a: 130. 

Bergman, Torbern, professor i Upsala 
8:436. SI: 360 n. 

Bergsamt, inrättas i Sverige 6 a: 53. 
7: 182. 8: 190. — får kollegial form 
6 a: 251. — kallas bergskollegium 
6 a: 53 n. 

Bergsfrid 5 a: 237. 

Bergshandtering, historia i Sverige 
8:182ff. — under Gustaf I 5 b: 
91, 92. — Gustaf II Adolfs om- 
sorger om 6 a: 52 — 53. 7:132. — 
representationsrätt i borgareståndet 
3: 417 n. — Jfr: Jernhandtering. 

Bergskollegium, inrättas 8: 190. — 
dess göromål 8:191. — berättelse 
1768 S 1: 41, 45. — förh. vid Adolf 
Fredriks tronafsägelse 6 b: 179. S 1: 
62. — Jfr: Bergsamt. 

Bergslager, i äldsta tid 5 a: 67. — 
fristäder för brottslingar 5 a: 237. 
— under medeltiden 8: 182. — 
ställning 1768 S 1: 41, 45. 

Bergsordning, Magnus Erikssons, för 
Norberg 3: 390. 

Bergs slussar 1: 59. 

Bergstedt, Erik, legationssekreterare 
SI: 529 n. 

Bergström, Erik, prost 8: 600. 

Bergverksprivilegier, de äldsta i Sve- 
rige 5 a: 236. 

Bergverksregale i Sverige 5 b: 79 — 80. 
8: 185, 190, 192. 

Bergverkstionde 5 a: 142 n. 

Beric, götisk konung 4: 56, 67. 

Berkeley, George, engelsk filosof 2: 
216. S2:91, 92. 

Berlin, Gustaf II Adolfs besök i 6 a: 88, 
89. — Geijers vistelse i 1: 120 — 122. 

Bern (Björn), konung 4: 293 n. 

Bernadotte, se: Karl XIV Johan. 

Berndes, Joakim 6 a: 49 n. 

Bernhard af Clairvaux, sänder mun- 
kar till Sverige 3:458. 5a: 119. 



10 



BERNHARD — felSKOPAR. 



Bernhard, hertig af Sachsen-Weimar 
6 a: 161, 165, 166, 168, 169, 172, 
173, 174, 177, 217, 230. — i sla- 
get vid Liitzen 6 a: 180, 184, 185, 
186, 187. 7: 138. — för hefäl i 
Franken 6 a: 2.19, 223. — erhåller 
gåfvobref på Franken 6 a: 221. — 
för befäl tills, med Horn 6 a: 224 
ff. — intager Regensburg @a:227. 

— fordrar öfverbefälet 6 a: 225, 

228. — i slaget vid Nördlingen 6 a: 

229. — går i fransk tjenst 6 a: 237. 

— död 6 a: 244. 

Bernis, kardinal S 1: 373 n, 383, 385, 
401, 402 n, 404, 418. 

Bernstensknsten 4: 40. 

Bernstorff, A. P., dansk' utrikesmini- 
ster Si: 251, 408 n, 549, 554. 

Bernstorff, J. H. E., dansk utrikesmi- 
nister S 1: 66. 

Beronius, Magnus, ärkebiskop 6 b: 14 8n. 
S 1: 65 n. 

Berserksgång 5 a: 23. 

Bersi, kämpe 4: 299 n. 

Berzelius, J. J. 3: 544. 8: 640. 

Beskattningsrätt i Magnus Ladulås' 
tid -5 a: 143. — Jfr: Skatter. 

Beskow, B. von 8: 612, 634. — Gei- 
jers bref till 8: 619, 622, 623, 624, 
642,643,644,645,652,657,658,659, 
660,662,668,670,672,674,688,700. 

Bessarion, kardinal 3: 477. 

Beställning 5 b: 23. 

Bestuscheff, Alexei, rysk kansler 6 b: 
78, 82 n, 87, 89. 

Bestuscheff, Mikael, rysk minister i 
Stockholm 6 b: 46, 49, 64, 78. 

Beurreus, Dionysius, Erik XIV:s lärare 
5 b: 106, 116 n, 123, 141. — mör- 
das5b: 142. 

Bevillning, sätt för, under olika tider 
3: 293 — 294. — enl. landskapsla- 
garne 5 a: 235. 

Beylon, J. F., lektor S 1: 55, 101, 
102, 105, 123, 127, 133,.134, 168, 
174 n, 178 n, 187. — Gustaf 111:8 
omdöme om S 1: 8. — Lovisa Ul- 
rikas brefvexling med S 1: 176 ff. 

— Gustaf 111:8 bref till S 1: 181. 
Biarg-runor 4: 84 n. 

Bibeln, förnuftets domsrätt öf ver S 2: 1 9 . 
Bibelkommissionen tillsättes S 1: 228 n. 



Bibeltryckstunna 3: 160 n. 

Bibelöversättningar i Sverige 8: 167. 

Biberg, N. F., professor i Upsala 
8:575, 576, 604, 618^ 

Bibiena, dekorationsmålare SI: 476, 

Bibliotek, inrättas i Upsala 3: 163. 

Bielke, se: $jelke. 

Bil (mytol.) 4: 179. 

Bille, Claus, danskt riksråd 5 b: 62 n. 

Bille, Steen Andersen, dansk amirali- 
tetskapten S 1: 337, 338. 

Billgren, Josef, lektor i Skara S 1: 495. 

Billingen 8: 628. 

Binch, slag vid 7: 227. „ 

Birger Brosa, jarl 5 a: 126, 127.8:313. 

Birger Filipsson (Folkunge) 5 a: 139. 

Birger Jarl 7: 454, 8: 313. — regent 
under Erik Eriksson 5 a: 129 — 130. 

— regent under Valdemar 5 a: 
134 — 137. — ger Liibeck handels- 
frihet 5 a: 239. — tåg till Finland 
5 a: 130. 8: 227. — Lehnbergs äre- 
minne öfver Si: 473. 

Birger Jarl, skådespel, Gustaf 111:8 

företal till Si: 475. 
Birger Magnusson, konung i Sverige, 

regering 5 a: 146 — 153. — graf 1: 68. 
Birger Persson till Finsta, lagman 

5 a: 148. — slägtskap med Brahe- 
ätten 5 a: 244 n (jfr: 5 a: 256). 

Birgitta, den heliga, lif och uppen- 
barelser 3: 464. 5 a: 244. — bestraf- 
far de andliges osedlighet 5 a: 243. 

— varnar Magnus Eriksson 5 a; 156. 
Birka 5 a: 59. .7: 105. — ordets här- 
ledning 5 a: 67 n. — läge 5 a: 65 — 
67 (jfr: 5 a: 252). — besökes af 
Ansgarius 5 a: 100. 

Birkarlar 4: 258 n. 5 a: 74. 5 b: 101. 

Birkefogde 6 a: 269 n. 

Birketing 6 a: 268 n. 

Birkholdt, Gustaf II Adolfs agent 

6 a: 88. 

Birkholz, Hieronymus, professor 5 b: 
267 n. 

Birmingham 7: 433. 

Biron, hertig af Kurland 6b:64n, 
61 n, 62, 63. 

Birze, intages af Gustaf II Adolf 6 a: 94. 

Biskopar, rätt till böter af kyrkans 
landbor 5 a: 126. — vid kyrkoin- 
vigning 5 a: 237. — undfägnad på 



BISKOPSGRUFYOR — BLODSHAMD. 



11 



resor 5 a: 238. — makt före re- 
formationen 5 b: 32. — deras verlds- 
liga län indragas 5 b: 45. — gods 
indragas 5 b: 75. 

Biskopsgrufvor B: 390. 5 a: 236. 

Biskopskåpa (mössa och staf) nyttjas 
för första gång i Sverige 5 b: 170. 

Biskops-soknare 3:385.5a:229n,230. 

Biskötsel under medeltiden 5 a: 238. 

Bistow, Gustaf III: 8 besök i S 1: 362. 

Bitsberg, privilegieras 5 a: 236. — för- 
ordning om, 1575 5 b: 193. 

Bjarkamål 4: 69 n, 139. 

Bjarmaland, gränser 5 a: 76. 

Bjarmer, folk 5 a: 75, 76. 

Bjelke, Anna, försvarar Kalmar 5 b: 8. 

Bjelke, Brita Stensdotter 5 a: 191. 

Bjelke, Brita Tnresdotter 5 a: 181 n. 

Bjelke, Charlotta, f. Piper Si: 23 n. 

Bjelke, Fredrika Eleonora, f. von 
Duben S 1: 83. 

Bjelke, Gunilla, svensk drottning 

5 b: 186. 

Bjelke, Hogenskild, riksråd 5 b: 139 n, 
f 46, 154, 191. 8: 161, 339. — i onåd 
hos Johan III 5 b: 200. — rättegång 
mot 5 b: 201 — 202. — anklagas 
1600 5 b: 243. — afrättas 5 b: 245. 

Bjelke, Johan Axelsson, riksråd 5 b: 
152, 154, 186. 

Bjelke, Klas, riksråd 5 b: 205, 213, 
243, 244. — går i landsflykt 5 b: 
245. 7: 135. 

Bjelke, Nils, frih., generalguvernör i 
Finland 6 a: 99 n. 

Bjelke, Nils Turesson, grefve, fält- 
marskalk S 1: 196 n. 

Bjelke, Nils Adam, grefve S 1: 31 n, 53, 
57 n, 60, 82, 83, 86, 106, 194, 273, 
282, 550, 551 n. — underguvernör 
hos* kronpr. Gustaf 6 b: 105. Si: 
23. — 'afskedas 6 b: 124. S 1: 27. 

— riksråd 6b: 182. S 1: 66 n, 67. 

— afsättes 6 b: 196 n. S 1: 109. — 
hans franska pension Si: 134. — 

'återkallad i rådet S 1: 145. — bref 
från S 1: 84. — Gustaf IILs bref 
till S 1:36, 55 n, 84. 
Bjelke, Sten, frih., legat i Pommern 

6 a: 198 n, 235, 247. 

Bjelke, Sten, riksskattmästare 6 b: 7 n. 
Bjelke, Ture Turesson, marsk 5 a: 187. 



Bjelke, Ture Eriksson, riksråd 5 b: 

59 n. 
Bjelke, Ture Pedersson, riksråd 5 b: % 

154, 162. 
Bjelke, Ture Nilsson, riksråd 5 b: 139 n, 

191, 200, 207 n, 213, 236, 243. — 

afrättas 1600 5 b: 244. 
Bjelke, Ture Gabriel, grefve, riksråd 

6 b: 55, 64, 80, 90, 109, 142, 159 n. 

Si: 21, 23 n, 31 n, 33. 
Bjugg odlas i Sverige under medel- 
tiden 5 a: 237. — Jfr: Korn. 
Bjugg, Bengt, fogde 5 b: 21. 
Bjurbäck, Olof, biskop i Karlstad 8: 641. 
Bjärkoarätten 5 a: 232. 
Björkön i Mälaren 5 a: 66 (jfr: 5 a: 

252). 
Björn Jernsida, konung i Sverige 

4:290, 317, 318, 319, 321, 322. 

5 a: 41, 45. 

Björn Eriksson, konung i Sverige 
4: 109. 5 a: 103, 109. 

Björn på Haga 4:321, 322. 5 a: 100. 
7: 105, 864. 

Björn Breidvikingakappe, isländare 
4: 116 n. 

Björner, E. J., fornforskare 4: 12 n. 

Björnklou, se: Mylonius. 

Björnram, Andreas Laurentii, ärkebi- 
skop 5 b: 174 n. 8:340. 

Björnram, Gustaf, mystiker Si: 297, 
298, 301 n. 

Björnstjerna, M. F. F., grefve, gene- 
ral 8: 570. 

Blackstone, engelsk jurist 3: 106. 

Blackwell, Alexander, engelsk doktor 

6 b: 96. 

Blanka af Namur, svensk drottning 

5a: 155. 
Blekinge, naturbeskaffenhet 6 a: 270. 

— i äldsta tider 5 a: 50. — räk- 
nas till Sverige 5 a: 51. — af händes 
af Emund Gammal 5 a: 112. — 
förvärfvas af Magnus Eriksson 5 a: 
154, 156, 235. — återgår till Dan- 
mark 5 a: 158 (jfr: 5 a: 254), 235. 

— eröfras af Gustaf I 5 b: 28. — 
återlemnas till Danmark 5 b: 34. 

— härjadt under nordiska sjuårs- 
kriget 5 b: 134. 

Blodshämd hos de gamle nordbor 
5 a: 89, 222. 



12 



BLOM — BONN. 



Blom, Isak Reinhold, justitieråd 8: 

547, 563, 598. 
Blotsven 5 a: 116 — 117, 120 n. 
Bliicher, preussisk general 7: 236. 
Blnm, svensk amiral 6 a: 140 n. 
Blå, Ivar, till Gröneborg 5 a: 134. 
Blå boken, utdrag ur 7: 385 — 433. 
Blåland 4:218. 
Blåmän 4: 94 n. 

Boberg, borgmästare i Ystad 6 b: 91 n. 
Boccaccio, Giovanni 3: 469, 474 — 475, 

490. 
Boccherini, italiensk kompositör 1: 8. 

8: 543, 544. 
Bodarne, på Tiveden 8: 627. 
Bodenhausen, Bodö von 6 a: 188 n. 
Bodensjön, Svenskarne vid, under 30- 

åriga kriget 6 a: 168, 299. 
Bodenstein, Andreas, se Karlstadt. 
Boecler, J. H., rikshistoriograf 8: 156. 
Boerhaave, Herman, läkare S 2: 100. 
Boéthius, Jakob, prost i Mora 6 b: 9 n. 
Boéthius, Daniel, professor i Upsala 

S 1: 459 n, 533 n, 534 n. 
Bogesund, slag vid 5 a: 207. 
Bogislaus IX, hertig af Pommern 5 a: 

176. 
Bogislaus XIV, hertig af Pommern 

6a: 116, 135. 
Bohse, fru von, etikettsfråga vid sven- 
ska hofvet S 1: 394 n. 
Bohuslän, i äldsta tider 5 a: 52. — 

eröfras af Gustaf I 5 b: 28. — åter- 

lemnas till Danmark 5 b: 64. 
Bohusläns dragonregemente S 1: 509 n. 
Boije, Adam Ludvig, major S 1: 100, 

102, 103, 104. 
Boije, Hans Henrik, frih., president 

Sl:232n. 
Boisserée, Sulpice, tysk konstförskare 

1: 81, 85. 
Boisseréeska målningssamlingen 1:99. 
Bojarer 6 a: 80. 
Bokrunor 4: 87 n. 

Boktryckare, ansvarighet i tryckfri- 
hetsmål S 1: 283. 
Boktryckerikonsten, uppfinning 3: 47 7 

— 482. — införande i Sverige 5 a: 

245. 7: 14 n. 
Bolingbroke, engelsk statsman S 2: 28. 
Bologna, universitet i 3: 449, 450, 

454. 8: 376, 378, 393. 



Boltenstern, löjtnant S 1: 139. 

Bonald, L. G. A., fransk statsman 
S2:49. 

Bonaparte, Jérome, konung i West- 
falen 7: 237. 

Bonaparte, Josef, konung i Neapel 
7: 235, 237, 241. 

Bonaparte, Ludvig, konung i Holland 
7: 237. 

Bonaparte, Napoleon, se: Napoleon I. 

Bonde, Fredrik Ulf, grefve, kammar- 
herre 7: 80 n. 

Bonde, Gustaf, grefve, riksråd 6 b: 55, 
64, 80, 90, 109, 142, 156, 159n, 200. 

Bonde, Karl Knutsson, se: Karl Knuts- 
son, svensk konung. 

Bonde, Karl, grefve, riksråd S 1: 456. 

Bonde, x Nils, landshöfding 6b:82~n. 

Bonde, Sigrid, hoffröken 6b:48n. 

Bonde, Thord, mar sk 5 a: 183. 

Bonde, Thord Magnusson, riksråd 5 b: 
59 n. 

Bondehären 8: 320. 

Bondekrig i Tyskland 3:517. 

Bondelagen 5a: 227. 

Bondepraktika, under medeltiden 8:1 7 7 . 

Bondeståndet, enligt 1617 år» rdgs- 
ordn. 6 a: 29. — val till, under 
1600-talet 6 a: 36 n. — vid 1719 
år 8 rdg 6 b: 31. — uteslutet ur ut- 
skotten 6 b: 31. — saknar inflytande 
under frihetstiden 6 b: 33. — vid 
1734 års rdg 6 b: 47. — vid 1741 
års rdg 6 b: 67. — vid 1742 års 
rdg 6 b: 82. — får i vissa ärenden 
deltaga i sekreta utskottet 6 b: 82. 
— uppträde i, vid 1755 års rdg 
6 b: 121. — deltager i sekreta ut- 
skottet 1765 6 b: 148. — förslag 
till privilegier för 6 b: 193. — be- 
gär plats i sekreta utskottet 1772 
S 1: 1 14. — forh. till bå*nkens sty- 
relse Si: 199. — finska medlemmar 
af, 1786 Sl:502n. — Jfr: Riks- 
dagar. 

Bondonis, Andreas, magister 5 a: 195'n. 
7: 142. 

Bonduppror 2: 314. 3: 520. 

Boni homines 2: 302. 

Bonifacius, den helige 3: 444. 

Bonifacius VIII, påfve 3: 495, 506. 

Bonn, Geijers besök i 1: 88. 



BONNEVAL — BRAHE. 



13 



Bonneval, Claude Alexandre de, tur- 
kisk pascha 6 b: 61. 

Bonneval, Henri de, fransk ädling 
7; 410. 

Borbista, götisk konung 4: 210 n. 

Borchardt, Georg, svenskt sändebud 
6 a: 118. 

Borelius, Jakob, -akademieadjunkt i 
Upsala, slutl. kyrkoherde 8: 562. 

Boren, hofkapellist 8: 542. 

Boren, sjön 1: 59. 

Borå, Katarina von, Luthers hustru 
3: 519. 

Boreader 4: 37. 

Borgareståndet, första gången vid 
riksdagar 5 a: 153, 232. — enligt 
1617 års rdgsordning 6 a: 29. — 
förslag till privilegier för 6 b: 193. 

— bergshandteringens representa- 
tionsrätt i 3: 417 n. 

Borgerskoler, i Norge 3:189, 191. 

Borgh, Johan Aron, assessor i Svea 
hofrätt, adlad Adelborg S 1:189, 192 n. 

Borgia, Caesar 2: 327. o: 537. 

Borgläger 5 b: 38. 

Borgmästare sjelfskrifna till riksdags- 
män 6 a: 35. 

Borgå S 1: 116. — provincialmöte i, 
1614 6 a: 30. — landtdagen i 8: 
245, 247. 

Boris Godunow, rysk zar 5 b: 158. 

Bork, J. C. van der, holländsk mi- 
nister i Stockholm S 1: 432. 

Bornholm4:207n. — sjöslag vid5b: 131. 

— intages af Wrangel 6 a: 276. 
Boråsiaden, dikt 6 b: 172 n. 
Boskapspenningar, skatt 6 a: 34. 
Boskapsskötsel, under hednatiden 5a: 

93. — under medeltiden 5 a: 242. 

Bostäder under hednatiden 5 a: 93. 

Botaniska trädgården i Upsala, skänkt 
af Gustaf III Sl:535n. 

Bothniensis, Nicolaus, professor i Up- 
sala 5U: 210, 234 n. 8: 384. 

Botin, Anders af, kammarråd 1: 142. 
6 b: 200. 8:158, 305, 632. Si: 
203 n, 467 n, 472. 

Botkyrka, slag vid 5 b: 149. 

Botvid, Sankt 5 a: 121. 

Botvidi, Johannes, biskop i Linköping 
7: 131. 

Boufflers, gref vinna de S 1: 6, 310. 



Boufflers, chevalier de S 1: 403 n. 

Bourdelot, Pierre, fransk läkare 6 a: 3 30. 

Bousquet, Jean Louis, generalmajor 
6 b: 72. 

Boxholm 1: 60. 

Boye, Claus, borgmästare i Stock- 
holm 5 b: 17. — Jfr: Boije. 

Boyle, engelsk general S 1: 365. 

Boyne, slag vid 7: 413. 

Bragafull 4: 160 n. 

Brage den gamle 4:118, 217, 326 n. 

5 a: 100. 

B rageb ägaren (Brageskålen) 4: 160; 

285. 5 a: 27. 
Braham, John, engelsk sångare 1: 41, 
Brahe, slägten, härkomst 5 a: 148 n. 

244 n- (jfr: 5 a: 256). — rangrättig- 
heter S 1: 442, 443 n. 

Brahe, Abraham, grefve, riksråd 5 b: 

245 n (jfr: 5 b: 276), 258 n. 
Brahe, Ebba 6 a: 77, 88. 8:163. 
Brahe, Erik, grefve, riksråd 5 b: 165, 

217, 223, 224, 236,238.8:339. — 

går i landsflykt 5 b: 245. 7:135. 
Brahe, Erik, grefve, öfversteöb: 103, 

123. — deltager i revolutionsförsöket 

1756 6 b: 128, 129. — afrättasöb: 

129. 
Brahe, Gustaf, grefve, kammarherre 

hos Sigismund 5 b: 242, 245. 7: 135. 
Brahe, Joakim (till Tärna) 5 b: 9. 
Brahe, Joakim,grefve, öfversteö a:13in. 
Brahe, Magnus, grefve, riksdrots 5 b: 

245 n. 6 a: 77, 132 n, 204. 
Brahe, Magnus Fredrik, grefve S 1: 

243, 285 n. 
Brahe, Magnus, grefve, riksmarskalk 

8: 570, 653, 674. 
Brahe, Margareta, se: Sparre. 
Brahe, Nils, grefve, öfverste 6 a: 120, 

124 n, 131 n, 254. — i slaget vidLtit- 

zen 6 a: 180, 182, 185, 187. — död 

6 a: 187 n. 

Brahe, Per d. ä. 5 b: 4, 120. 6 a: 15. 
— upphöjes i gref ligt stånd 5 b: 121. 
S 1: 443 n. — beskickning till Skot- 
land 5 b: 124. — förestår regerin- 
gen 5 b: 143. — undertecknar råd- 
slaget om Erik XIV:s afdagatagande 
5 b: 154. — namnes till riksdrots 
5 b: 160. — trosbekännelse 5b: 182 n. 
8: 339. — hans hushållsbok 5 b: 



14 



BRAHE — BROUAY. 



181 — 183. 8:177, 351. — hans 

skildring af Gustaf 1 5 b: 113— 115. 

Brahe, Per d. y., grefve 6 -a: 98. Si: 

4 7 i. — öfverste i 30-åriga kriget 
6 a: 131 n. — ss. riksråd 6 a: 199, 
205, 235, 308. 8:355, 358,360. 

— generalguvernör i Finland 6 a: 
252. — utdrag ur hans tankebok 
6 a: 190, 232, 336. 

Brahe, Ulrika Katarina, f. Koskull, g. 
m, Magnus Fredrik Brahe S 1: 436. 

Brand, isländsk biskop 4: 157 n. 

Brandenburg, erbjuder bemedling med 
Polen 6 a: 104. — förh. vid 30-åriga 
krigets utbrott 6 a: ill. — erbjuder 
bemedling med kejsaren 6 a: 128. 

— Gustaf II Adolf inrycker i 6 a: 
148. — förbund med Sverige 1631 
6 a: 148. — förh. efter slaget vid 
Lutzeri 6 a: 219, 233. 

Brandenstein, grefve von 6 a: 188. 

Brandmästare 5 b: 134 n. 

Brandstod enligt de gamla lagar ne 

5 a: 227. 
Brandt,Enevold,danskgrefveSl:l56n. 
Branting, Jakob, kronofogde 7: 263. 
Brantzen, von, holländsk ambassadör 

i Paris Si: 429. 
Brask, Hans, biskop i Linköping 5 a: 
204 n. 8:177. — förh. vid Gustaf 
Trolles afsättning 5 a: 209 n. — mot- 
ståndare till reformationen 3: 486. 

5 b: 35, 50. — förh. till Gustaf I 5 b: 
44. — mister Munkeboda 5b: 53. — 
lemnarSverige5b:44n, 54. — stämp- 
lar för Kristian II 5 b: 62. — hans 
karaktär 5 b: 43. 

Brattemundus, sagokonung 4: 76 n. 
Braunsberg, eröfras af Gustaf II Adolf 

6 a: 96. — tillfaller Sverige 1629 
6 a: 109. 

Braunschweig, kongress i 6 b: 24. — 

Gustaf 111:8 besök i S 1: 365. 
Brant- Anund, konung af Ynglingaätten 

4:281, 282. 5a: 26, 57 n. 
Breda, pageh of mästare 6 b: 122. 
Breda, Johan Fredrik von, målare 7:4 7 7 . 
Bredman, Johan, professor i Upsala 

8: 575, 576, 606, 663. 
Breidablik 5 a: 2*3 n. 
Breisach, belägras af Svenskrane 6 a: 

229. — eröfras 6 a: 237. 



Breitenfeld, slag vid 1:116. 6 a: 151 
—154. 

Bremen, staden, ärkebiskopssäte 5 a: 
100. — Geijers besök i 1: 74. 

Bremen, hertigdöme, eröfras af Kö- 
nigsmark 6 a: 278. — tillfaller Sve- 
rige 6 a: 304. — af trades till Han- 
nover 6 b: 21. — Gustaf lILs plan 
' att återvinna S 1: 247. 

Bremer, Fredrika, Geijers bref till 
8:692, 693, 697, 699, 703, 707. 

Brendler, F. F. E.,musiker8: 542,543. 

Brenner, Henrik, kongl. bibliotekarie 
4: 212 n. 

Brentano, Clemens, tysk författare 1: 
140. 

Breteuil, baron de, fransk ambassadör 
i Stockholm 6 b: 143, 155, 166. 
S 1: 46 n. — ss. ambassadör i Haag 
Sl:69, 86. — ss. fransk minister 
S 1: 403 n, 412. — Gusttf III:s bref 
till S 1: 8. 

Breviarium Alaricianum 2: 390. 

Bridgewater, the earl of 7:417. 

Brieg, belägring af 6 a: 257. 

Brienne, M:me de S 1: 238. 

Brimer (mytol.) 4: 190. 

Bring, Sven, se: Lagerbring. 

Bringius, Israel, professor i Upsala 
7: 177. 

Brinkman, Karl Gustaf von, frih. 8: 
612, 620, 636. 

Brisinga-smycket 4: 146 n. 

Bristol, Geijers besök i 1: 49. 

Bro härad i Upland 5 a: 63 n. 

Broberg, major S 1: 341. 

Brockenhusen, Jakob, dansk amiral 
5 b: 136 n. 

Broder Svensson, riddare 5 a: 175. 

Brokikare 6 a: 38. 

Broling, Beata Sara 7: 96 n. 

Broman, Erland, frih., president 6 b: 4 3, 
96. 

Broms, Nils, borgmästare i Liibeck 
5 b: 8. 

Bromton, engelsk krönikeskrifvare 
4: 315. 

Broocman, Karl Ulrik, konrektor 2:403. 

Broome, Gustaf Daniel, öfverkommis- 
sarie vid flottan S 1: 397. 

Brouay, grefve, österrikisk fältmar- 
skalklöjtnant 6 a: 290. 



BROUGHAM — BAGEKNEKTAR. 



15 



Brougham, lord 7: 200 n. 
Browallius, Johan, biskop i Åbo 6 b: 
120 n. 8: 176. — om vattuminsk- 

riingen 4: 12 n. 
Bruce, James, engelsk resande 7:400. 
Briickner, Justus, tysk skollärare 6 a: 

194 n. 

Bructerer, folk 4: 250 n. 
Briigge, stad 2: S10. 
Bruksegares representationsrätt, Gu- 
staf III om S 1: 514. 

Brune, Harald Hildetands rådgifvare 
4: 296, 299. 5 a: 34, 35. 

Brnne, fransk general 7: 235. 
Brnnke, Johan, drots 5 a: 152. 
Brunkeberg, slaget på 5 a: 193 — 194. 

7: 9. 
Brunnbäcks färja, slaget Md 1: 147. 

5 b: 17 — 18. 
Bruno, ärkebiskop i Köln 1: 83. 
Brussel 2: 310. 

Brutus, Decimus Junius 7: 196. 
Bruzelius, Magnus,* prost 7:471. 

Eryggaresocieteten i Stockholm S 1: 
210 n. 

Brynhild, sköldmö 4: 139 n, 302. 

Brå valla slag 4:294, 296 ff. 5 a: 33 
—35, 55, 57. 

Bränneri- och bryggaresocieteten i 
Stockholm S 1: 210 n. 

Brännkyrka, slaget vid 5 a: 207. 5 b: 6. 

Brännö 5 a: 53. 

Bränvin, omtalas första gången i Sve- 
rige 5 b: 135 n. — tillverkning för- 
bjudes 1756 6 b: 197. — förbudet 
upphäfves 6 b: 197. — nytt förbud 
ifrågasatt 1769 S 1: 202. — till- 
verkning och försäljning förbjudas 
1772 S 1: 203. — tillverkningen 
ett regale 1775 S 1: 209. — Gustaf 
III:s yttrande om S 1: 244. '• — missr 
nöje med Gustaf III:s författningar 
om S 1: 302 ff. — Jfr: Husbehofs- 
br än ning; Kronobrännerier. 

Bränvinsbevillningen S 1: 544 n. 

Bröd under medeltiden 5 a: 238. 

Brödraförsamlingen, den böhmiska, 
bildas 3: 502. 

Bröllop, seder vid, under medeltiden 
5 a: 245. 

Brömsebro, förbund med Danmark i, 



r 



1541 5 b: 68, 99, 100. — freden i, 
1645 6 a: 277. 

Bubbe, skeppsmajor 6 a: 133. 

Buccleuch, hertig af 8: 273, 279. 

Bucharest, fredskongress i S 1: 150 n. 

Buddenbrock, H. M., generallöjtnant, 
befälhafvare i Finland 6 b: 62 (jfr 
6 b: 201), 65, 75, 77. — hemkallas 
6 b: 72. — dömes till döden och 
afrättas 6 b: 84. S 1: 22 n. 

Budkafle 5 a: 227. x 
Buffon, fransk naturforskare 3: 544. 
S2:33. 

Bunge, Sven, frih., hofkansler 6 b: 198. 
Sl:145n. " — riksråd S 1:145 n, - 
203 n, 498, 551 n. 

Burchardt, Johann Ludvig, orientalist 

,7: 405. 
Burdett, Sir Francis l:-52. 
Bure (mytol.) 4: 177. 
Burens, Andreas, general-matematikus 

5b: 267, 268 n. 
Burens, Johan, riksantiqvarie 6 a: 56 n. 

8:45, 64. 
Biirger, G. A., tysk skald 1: 149, 15 0„ 

8:278. 
Burggrefve 6 a: 208 n. 
Bnrghred, konung i Mervion 4: 316. 
Burgunder^ folk 2: 298 — 299. 4: 207 n. 

5 a: 22. 
Burislev, prins af Sverkerska ätten 

1: 142. 5 a: 124. 
Burke, Edmund, engelsk statsman 2: 

277. 7:465. 
Burleigh, lord, se: Cecil, William. 
Burman, Fåle, docent iUpsala7: 140. 
Burnaby, engelsk minister i Stockholm 

6b:66n. — om korruptionen vid 

riksdagen 6 b: 85. — förvisas från 

hofvet 6 b: 86. 
Biisching, Anton Friedrich 6 b: 73. 
Biisching, Johannes Gustav Gottlieb 

1: 140. 
Biitzow, Gustaf III:s besök i S 1: 363. 
Byggnadshjelp 6 a: 32. 
Byron, lord 8:625. S2:116, 141. — 

förh. till Walter Scott 8: 282. 
Byzantium, Svenskar i 5 a: 36 — 39. 

— hos Sax o 4:147. — Jfr: Kon- 
stantinopel. 
Bågeknektar i svenska hären 6 a: 100. 



16 



bIlD — CEDEjLCREUTZ. 



Båld, Anders, kyrkoherde i Maria SI: 

250. 
Båt, Björn Pedersson 5 b: 106 n. 
Båt, Erland, kyrkoherde 5b:99n. 
Bäf-röst (mytol.) 4:182, 189, 193 n. 
Bärstölstinderne 4: 28 n. 
Bodvar, Egils son 4: 87. 
Böhme, Jakob, tysk filosof 8: 585. 
Böhmen, förh. till romerska kyrkan 

3: 497. — Hussiter-krigen 3: 501 ff. 

— uppror 1618 6a:lll. — pro- 
testanter förföljas i 6 a: 113. — 
Torstenssons fälttåg i 6a:288ff. 

— Wittenbergs fälttåg i 6 a: 299. 

— Wrangel infaller i 6 a: 302. — 
Königsmark infaller i 6 a: 303. 

Bölja, Sten Klasson, ståthållare på 
Jönköping 6 a: 73. 

Bönor odlas under medeltiden 5 a: 238. 

Bördsrätt, i* äldsta tid 5 a: 221. — 
Johan 111:8 stadgande om 5 b: 120, 
177. 

Börjesson, Johan, domkyrkosyssloman, 
sederna, kyrkoherde 8: 600. — Geijers 
bref till 8: 701. 

Borr (mytol.) 4: 177. 

Böter, de andliges rätt till 5 a: 126, 
231. — adelns rätt till, af landbo' 
5 a: 231. — för dråp, enligt land- 
skapslagarne 5 a: 223. 

Cabelion, Margareta, Gustaf II Adolfs 

älskarinna 6 a: 7 7 n. 
Caesar, C. Julius 1: 92. 3: 10 n. 4: 135: 

7:194, 195, 197, 198, 201 n, 368n. 
Cagliostro, Alexander Si: 297. 
Calixtiner, religiös sekt 3: 502. 
Callerstedt, Sven, klädeshandlare S 1: 

474 n. 
Calonius, Mathias, professor i Åbo S 1: 

537 n. 
Calvin, Johan, reformator 3: 525 — 526. 

5 b: 123. 8:385. 
Cambridge, universitetet i 3: 457. 
Camerarius, Joakim, professor i Leip- 
zig 8: 386. 
Camitz, Nils Johan, hofauditör S 1: 9 9 n. 
Cammin, öfverlemnas till Gustaf II 

Adolf 6 a: 135. 
Camoes, Luiz de, portugisisk skald 

1: 138. 3: 538. 7: 345. 
Campo Formio, fred i 7: 232. 



Campredon, de, fransk minister i 
Stockholm 6 b: 22, 35. 

Candia, eröfras af Turkarne 7: 257. 

Canning, George, engelsk statsmani: 45. 

Canzler, sachsisk legationssekreterare 
i Stockholm 6 b: 152 n. 

Caput familiae, representationsrätt S 1: 
257. 

Caracalla, romersk kejsare 3: 17. 

Carbonari 7: 487. 

Cardell, Karl von, general 8: 657 n. 

Carleson, Edvard, president S 1: 398 n. 

Carlo witz, fred i 7: 258. 

Carlsson, Johan Gustaf von, statsse- 
kreterare S 1: 329, 335, 342, 343, 
347, 348, 455, 532. — anslagsfor- 
dran för landtförsvaret 1783 S 1: 
350. — 88. ledamot af krigskomitén 
Si: 357, 358 n, 359, 372, 379. — 
bref från S 1: 397. — biogr. notis 
om SJL: 329 n. 

Carnall, Karl Konstantin de, öfverste 
Si: 100, 119, 120. 

Caroli, Petrus, ordinarius i Kalmar 

5 b: 141, 174. 

Carteret, lord, engelsk minister i 
Stockholm 6 b: 20. — engelsk ut- 
rikesminister 6 b: 86. 

Cartesius, se: Des Cartes. 

Carthusianer- order i Sverige 5 a: 244, 
245. 

Cartwright, Edmund, uppfinnare 7: 424. 

Casparus, apotekare 6 a: 190. 

Cassander, Georg, teolog 5 b: 166. 

Casström, ' Samuel Niklas, kanslist, 
sederm. kommerseråd 8: 632. 

Casteja, grefve de, fransk ambassadör 
i Stockholm 6 b: 44, 46, 49. 

Castlereagh, lord, engelsk statsman 
1:45. 

Catalani, Angelica, sångerska 1: 40. 

Catilina, Lucius Sergius 7: 195. 

Cato, M. Porcius, d. ä. 3: 20. 7: 188. 

Cato, M. Porcius, d. y. 7: 196. 

Cecil, Robert, lord Salisbury Sl:4l0n. 

Cecil, William, lordBurleighSl:4ion. 

Cecilia, Erik d. heliges moder 5 a: 121. 

Cecilia Månsdotter (till Eka) 5 b: 4. 

Cecilia, svensk prinsessa 5 b: 104, 
126 n. 8: 159. 

Cedercreutz, Herman, grefve, riksråd 

6 b: 82 n.- 



CEDERCRONA — CICERO. 



17 



Cedercrona, Johan Ulrik, kapten, se- 
derm. kommendant på Dalarö 8: 567. 

Cedergren, Nils, öfverste vid fortifi- 
kationen 8: 114. 

Cederhjelm, Josias, riksråd 6 b: 36, 39. 

Cederhjelm, Josias, kommerseråd S 1: 
384 n, 537 n, 552. 

Cederschiöld, Fredrik Johan, professor 
i Lund 8: 635. 

Cederström, Bror, frih., hofmarskalk, 
sederm. generallöjtnant S 1: 360. 

Cederström, Fredrik, frih., kapten, 
sederm. öfverste S 1: 141. 

Cederström, Klas, öfverstelöjtnant, 
sederm. öfverste Si: 142. 

Cederström, Klas, frih., student, se- 
derm. kallad Claesson S 1: 534 n. 

Cederström, Olof, frih., riksråd 6 b: 6 7 n. 

Cederström-, Ulrik, frih., major, se- 
derm. generalmajor S 1: 216. 

Celse, Magnus von, rikshistoriograf 
8: 622. 

Celsing, Ulrik, svensk minister i Kon- 
stantinopel S 1: 148 n, 158. i 

Dresden S 1: 435. 

Celsius, Anders, professor i Upsala 
4: 12. 6 b: 199. 7: 177. 

Celsius, Olof d. y., pastor primarius, 
sederm. biskop i Lund 5 b: 129. 
8: 260. S 1: 11, 251, 293, 294, 295 n, 
467, 497, 498, 501. — biogr. notis 
om S 1: 251 n. 

Censores morum, förslag om 6 b: 154. 

Censur införes 1780 S 1: 283. 

Centena (härad) 2: 294. 

Centenarius (häradshöfding) 2: 295. 

Cerdic, anglosaxisk konung 4: 252 n. 

Cervantes, Miguel de, spansk skald 
1: 136, 138. 

Cervin, Bernhard Lorents, borgmästare 
i Karlshamn 6 b: 158, 181. S 1: 64 n. 

Chabot, fransk amiral 5 b: 100 n. 

Chamaver, folk 4:245n, 250n. 

Chanut, fransk minister i Sverige 6 a: 
285, 328 n, 330. 8: 361 n. 

Chapman, Fredrik Henrik af, skepps- 
byggmästare S 1: 119, 121, 327, 
397, 422 n, 532. — hans utnäm- 
ning till kontreamiral S 1: 389. — 
bref från S 1: 389 n. — biogr. notis 
om S 1: 389 n. 

Charamule, fransk deputerad 7: 398. 
Jiegister till Geijers Skrifter. 



Chargentmajor, militärisk befattning 
6 a: 86 n. 

Charnacé, baron de, franskt sändebud i 
Sverige6a:l09,l29,l42,240.8: 237 n. 

Chasteler, österrikisk general 7: 487. 

Chateaubriand, vicomto de, fransk för- 
fattare S2:49. 

Chatham, lord, se: Pitt, William. 

Chauvelin, fransk garde des sceaux 
6 b: 45 n, 50. 

Chauvin, Jean, se: Calvin. 

Chemnitz, intages af Svenskarne 6 a: 
217. — slag vid 6 a: 244. 

Chemnitz, Filip Bogislaus von, histo- 
rieskrifvare 6 a: 154 n, 193, 221, 223, 
239. 8: 156, 306 n. 

Chenailly, Jacques, fransk deputerad 
7:410. 

Cherubini, italiensk kompositör 8: 547. 

Chesnecopherus, Johan, professor i 
Upsala 6 a: 7 n. 

Chesnecopherus, Nils, hofkansler 5 b: 
269 n. 8: 306. 

Chesuis, kejserlig öfverste 6 a: 153 n. 

Chevaleriets uppkomst 3: 449. 

Chierasco, fred i 6 a: 142 n. 

Chilo, slaf 7: 188 n. 

Chipeways, indianstam' 7: 402. 

Chlopicki, Josef, polsk general 8: 88. 

Choczim, slag vid 6 b: 59. 

Chodkiewiecz, polsk general 5 b: 268. 

Choiseul, hertig de, fransk utrikesmi- 
nister 6 b: 138. S 1: 6, 46 n, 47, 55, 
57, 65, 69, 80, 240, 403 n, 412, 
416. — hans plan mot England 6 b: 
139. — hans svenska politik 6 b: 16 7— 
170. — entledigande Si: 83, 88, 89 n. 

Choiseul-Gouffier, grefve de, fransk 
diplomat S 1: 403. 

Christier,nin, Harald, major vid flot- 
tan, sederm. kontreamiral S 1: 335. 

Christiernin, P., underofficer, afrättas 
6 b: 129. 

Christiernin, Per Niklas, professor i 
Upsala S 1: 533 n. 

Chryses, grekisk prest 7: 366 n. 

Chrysogonus, frigifven slaf 7:190 n. 

Church-rates 7:417. 

Chytraeus, Daniel 5 b: 180 n. 

Cicero, Marcus Tullius 3: 9. 7: # 186— 
204. 8: 22. — några tankar af 7: 
396 — 397. 

2 



18 . 



CICERO — CREMA. 



Cicero, Quintus Tullius 7: 199 n. 
Cimbrer, folk 4: 245 n. 
Cincinnati-orden,amerikansk S 1: 4 1 7 n. 
Civil-examina vid universiteten 8: 426, 

433, 441. 
Civillag, rdgsanförande ang. . lagko- 

miténs förslag till 7: 295 — 300. 
Clarkson, Thomas 7: 465. 
Clason, Isak, grosshandlare 6 b: 150 n. 
Claudius, romersk kejsare 3: 20. 
Claudius, Mathias, tysk skald 1: 74. 
Clement, Jacques, jesuit 7:411. 
Clementi, M., kompositör 8: 526, 528, 

541, 544. 
Clewberg, Abraham Niklas, se: Edel- 

crantz. 
Clifford, engelsk advokat 1: 34. 
Clodius, folktribun 3: 9, 15 n, 18. 7: 

197, 201 n. 
Cloos, G. A., violoncellist 8: 536. 
Codaniska viken 4: 46, 47. 
Codanonia, ö 4: 47. 
Codex argenteus 3: 443. 
Coelibat, de svenske andliges 5 a: 129. 
Coigny, hertig de S 1: 403 n. 
Collart, Claude, fransman i svensk 

tjenst 5 b:' 132. 
Collegium Holmiense 8: 384. 
Collegium illustre, i Stockholm 6 a: 

67. 7: 134. 
Collegium Sorbonense 3: 495. 
Cöllin, sångare 8: 541, 547. 
Collin, H. S., och Schlyter,C. J.,Sveriges 

gamla lagar, recension af 8: 35 — 50. 
Collinder, Gustaf, prost 7: 97 n, 99. 
Collins, Anthony, engelsk författare 

S2:28. 
Colloredo, Rudolf, österrikisk general 

6a:172, 176, 178. 
Colloredo-Mansfeld,Hieronymu8,öster- 

rikisk fälttygmästare 1: 111. 
Columbanus, den helige 4: 164 n. 
Columbus, Kristofer 7: 343, 348,464 n. 
Columbus, Samuel, svensk skald 7: 217, 

223. 
Comes 2: 303. 
Comitatus 2: 280. 
Commodus, romersk kejsare 3: 14. 
Compagni, Dino, italiensk historie- 
skrivare 3: 475. 
Comte, Auguste, fransk filosof S 2:49, 

191. 



Condé, prins af, fransk härförare 6 ä: 2 9 1 . 

Condillac, fransk filosof 1: 12. SI: 
407 n. S2: 35. 

Conditionalförbättring å donationer 
6 a: 333. 

Condorcet, markis de, fransk filosof 
2: 88. S 2: 32, 40, 139. — död,S2:41. 

Condottieri 2: 333. 

Confucius, kinesisk filosof 8: 21, 117 n. 

Conquistadores 3: 451. 7: 349. 

Conservator, kyrklig befattning under 
Gustaf I 5b: 70. 

Consistorium generale, se: General- 
konsistorium. 

Consistorium regni 8: 175. 

Constable, Archibald, engelsk bokför- 
läggare 8: 286, 288. 

Constans Sincerus (skrift), brännes 
6 b: 119. 

Constantia, polsk drottning 5 b: 213 n. 

Constantin, se: Konstantin. 

Conti, Torqvato, kejserlig general 6 a: 
136, 139. ' 

Contreras, kejserlig öfverste 6 a: 176. 

Conviva regis 2: 382. 

Cooke, engelsk skådespelare 1:36,114. 

Cooper,J. Fenimore,omAmerika8:2l5. 

Copernicus, Nikolaus, astronom 3: 543. 

CoraochAlonzo,operaSl:213,467,478. 

Corbej, kloster 7: 104. 

Cordt, biskop i Strengnäs 5 a: 200. 

Cordt Flaskedragare 5 b: 135 n. 

Oorelli, Arcangelo, italiensk kompo- 
sitör 8: 544. 

Corneille, Pierre, fransk skald 3: 541. 

Cornelius, Peter von, tysk målare 8: 5 9 0. 

Correggio, italiensk målare 1: 112, 113. 
8: 531. 

Corsica, uppror på, 1768 S 1: 43. 

Cortez, Ferdinand 7: 344. 

Costnitz, se: Kostnitz. 

Cottagers, i England 7: 422, 423. 

Cousin, Victor, fransk filosof S 2: 35. 

Couturier, fransk köpman 6 b: 61. 

Covent-garden-teatern i London 1: 32. 

Cowell, John H., commissioner 7:428. 

Cowper, lord S 1: 376, 378, 381. 

Cowper, lady S 1: 378. 

Crassus, triumvir 7: 201 n. 

Crawford, William 3:i08n. 

Crefennte, folk 4: 62 n. 

Grema, belägring af 2: 806. 



CRESPY— tDALAYRAC. 



19 



Crespy, chevalier de 6 b: 79. 

Creutz, Ernst Johan, grefve, riksråd 
6 b: 55, 64. Si: 21. 

Creutz, Gustaf Filip, gretVe, ss. am- 
bassadör i Paris 7: 76. S 1: 6, 47, 
54. — brefvexling med Gustaf III 
S 1: 8, 77 ff, 237 ff. — underhandlar 
om subsidier S 1: 130, 160, 319. 

— hans skulder S 1: 242, 247, 321, 
427 n. — hemkomst från Frankrike 
S 1: 336. — namd till kanslipre- 
sident S 1: 320. — ss. kanslipresi- 
dents 1:349, 352, 355 n, 356,368 n, 
442 n, 543 n. — följer Gustaf III 
till Finland S 1: 339. — kansler för 
Upsala univ. S 1: 359, 458 n. 

— Gustaf 111:8 brefvexlitig med, 
under resan till Italien Sl:36iff. 

— ss. ledamot af krigskomitén S 1: 
357, 358 n, 398. — Gustaf III 
missnöjd med S 1: 425. — fiendskap 
med Toll SI: 425, 431. — Gustaf 
111:8 brefvexling med, 1785 S 1: 
434 ff. — död S 1: 438, 454. — 88. 
skald 1: 7, 151 n. 6 b: 200. 8: 143. 

5 1: 77. — bedömd af Schröderheim 
S 1: 425. — karakteristik af Si: 
426. — bref från S 1: 180, 133, 
232, 273, 308, 347, 489. — bref 
till SI: 146 n, 149, 206, 209, 215 n, 
232, 237, 261 n, 273, 305, 306, 
308, 309,- 484 v n, 515, 516. 

Creutz, Lorenz Vilhelm, grefve, löjt- 
nant, sederm. öfverste 6 b: 129. 
SI: 100. 

Creuzer, G. F., tysk arkeolog 1: 98. 

Cromwell, Oliver 2: 364.6a: 334.7: 413. 

Cronacker, Karl* Niklas, ryttmästare 
SI: 43. 

Cronackerska målet S 1: 43. 

Cronhjelm, Gustaf, grefve, kanslipre- 
sident, afsättes 6 b: 21. 

Cronhjelm, Kristina, f. Rålamb, gref- 
vinna, statsfru Si: 302. 

Cronhjelm, Salomon, grefve, riksråd 

6 b: 15. 

Cronstedt, grefvinna 8: 541. 
Cronstedt, Axel Fredrik, bergmästare 

6 b: 200. 
Cronstedt, Jakob, grefve, riksråd 6 b: 

67 n, 96. 
Cronstedt, Karl, frih., general, sederm. 



president i krigskollegium 6 b: 75 
(jfr 6 b: 201). 

Cronstedt, Karl Johan, grefve, presi- 
dent i kammarkollegium S 1: 65 n. 

Crusell, Bernhard Henrik 8: 542, 547. 

Crusenstolpe, Magnus Jakob 8: 652. 
— recension af hans Skildringar 
ur det inre af dagens historia 8: 
51—56. 

Cumberland, Ernst August, hertig af, 
sederm. konung af Hannover 1: 49. 

Cuorville, svensk officer 6 a: 154 n. 

Curia, i de romerska provinserna2:301. 

Curiales 2: 302. 

Custine, fransk general 7: 226. 

Cypern 7: 257. 

Cyprianus, rysk arkimandrit 8: 226. 

Czecher 3: 503. 

Czernitscheff, Alexander, rysk genera) 
8: 656 n. 

Dacke, Nils, hans uppror 5 b: 71. — 
utländska förbindelser 5b: 72. — död 
5 b: 72. 

Dackefejden 5 b: 71 — 72. 

Dag (mytol.) 4: 17 9. 

Dag den vise, konung af Ynglingaätten 
4: 274. 

Dagsson, Per, prest 8: 60. 

Dagsverksskyldighet, till slotten 6 a: 
32. — af frälsets bönder 6 a: 316 n. 

Dagö, befolkas af Gotlänningar 5 a: 
238. 

Dahlberg, Erik, grefve, fältmarskalk 
8: 60. Si: 217. 

Dahlerus, Magnus, lektor i Kalmar 
SI: 499 n. 

Dahlgren, Karl Fredrik, skald 8: 608. 

Dahlmann, F. C, tysk historieskrif- 
vare 1: 71. 8: 823, 325. 

Dahlson, Lars Fredrik, adyokatfiskal, 
sederm. lågman S 1: 459 n. 

Daker, folk 4: 74. 

Dalarne, i äldsta tid 5 a: 68 — 69, 
235. — uppror 1525 5 b: 40. — 
vägrar en gärd 1526 5 b: 46 - 1 — upp- 
ror 1527 5 b: 47. — uppror 1531 
5 b: 61. — oroligheter 1742 6 b: 
81. — uppror 1743 6 b: 83—84. — 
provinsens vapen 5a:7ln. — Jfr: 
Vesterdalarne, Österdalarne. 

Dalayrac,Nicolas,franskmusiker8:531 



20 



DALBERG— DANMARK. 



Dalberg, Nils, lifmedikus S 1: 286, 

355 n. 
Dalelfven 5 a: 68. 
Dalen, Abraham, notarie 6 b: 26. 
Dalfjällen 4: 8. 
Dalin, Olof von 1:153. S 1: 34, 78. 

— utgifver Argus 6 b: 40. S 1: 189 n. 

— informator för kronprinsen Gu- 
staf 6 b: 105'. — hans kalottpredik- 
ningar 6 b: 105. — afskedas 6 b: 
125. S 1: 27. — inför ständernas 
kommission 6 b: ISO n. — ss. histo- 
rieskrivare 8: 158, 305. S 1: 11. 

— om vattuminskningen 4: 12. — 
förtjenster om svenska språket 6 b: 
199. 8:142. — om nordiska myto- 
logien 8: 5. — biogr. notis om S 1: 
27 n. 

Daljunkaren 5 b: 47. — flykt och död 

5 b: 54 n. 

Dalsland, i äldsta tider 5 a: 52. — 
griper till vapen för Gustaf Vasa 
5b: 21. 

Dalupproren under Gustaf T, det för- 
sta 5 b: 40, 46. — det andra 5 b: 
47, 54. — det tredje 5 b: 61, 65 — 66. 

Damgarten intages af Gustaf II Adolf 

6 a: 140. 

Damitz, öfverstelöjtnant i svensk tjenst 

6 a: 154 n. 
Damm intages af Gustaf II Adolf 6 a: 

137. — af trades till Sverige 6 a: 304. 
Dan (Mikillåti), sagokonung 4: 67 n, 

72, 75 n, 270. 
Danaarf 5 a: 218. 
Danaholms möte 8: 43. 
Daner 4: 75. 
Dankelman, hessiskt geheimeråd 6 b: 

66 n. 
Danmark, namnets härledning 4: 270. 

— rikets ursprung 4: 75. — fram- 
trädande i historien 5 a: 9. — för- 
enadt till ett rike 5 a: 103. — krig 
med Sverige,under Sven Tveskägg 5 a: 
104. — förenadt med Sverige under 
Erik Segersäll 5 a: 105. — krigmed 
Sverige, under Sven Grade 5 a: 1 20. — 

— underErikGlipping5a:138. 

under Erik Menved 5a: 150. — fred 
med Sverige 1310 0.1313 5 a: 150. — 
nytt krig med Sverige, under Erik 
Menved 5 a: 152. — förlikning med 



Sverige 1319 5 a: 153 n. — krig 
med Sverige, under Valdemar At- 
terdag 5 a: 158, 164. — förenadt 
med Norge, under Olof Håkansson 
o. Margareta 5 a: 166. — förenadt 
med Sverige genom Kalmar-unionen 

5 a: 168. — uppsäger Erik af Pom- 
mern tro och lydnad 5 a: 176. — 
krig med Sverige, under Kristian 

t af Oldenburg 5 a: 182 ff, 192 — 194. 

under Hans 5 a: 200, 202 ff. 

under Kristian II 5 a: 206 — 

208. — uppsäger Kristian II tro 
och lydnad 5 b: 27. — erbjuder 
kronan åt Fredrik af Holstein 5 b: 
27. — förbund med Liibeck 5 b: 
27, 83. — förlikning med Sverige 
1524 5 b: 34. — förbund med Sve- 
rige 1532 5 b: 64. — traktat med 
Liibeck 1532 5 b: 66. — förbund 
med x Sverige 1534 5 b: 68. — fred 
med Liibeck 1536 5 b: 68. — för- 
bund med Sverige 15415 b: 68, 99, 
100. — missämja med Sverige under 
Gustaf I 5b: 100— 101,107 — 108. — 
krig med Sverige 1563 — 1570 5 b: 
130 — 136, 145 — 146. — fred med 
Sverige 1570 5 b: 162. — krig med 
Sverige 1611 — 13 5b: 270 — 271. 

6 a: 70 — 75. — förbund med Sverige 
1628 6 a: 1 24. —tillstånd vid medlet 
af 1600-talet 6 a: 266— 272. — krig 
med Sverige 1643 — 45 6 a: 272 — 
277-. — planer till förmån för Karl 
Fredrik af Holstein 6 b: 19. — al- 
lians med Sverige 1734 6 b: 45 n. 
— Sveriges underhandlingar med, 
1739 6 b: 60. — yrkar danske kron- 
prinsens rätt till Sveriges tron 6 b: 
88. — rustningar 1747 6 b: 97. — alli- 
ans med Sverige 1749 6 b: 109. — för- 
hållande till Sverige 1769 SI: 66.— 
Gustaf III om dess tillstånd S 1:155. — 
förbindelse att upprätthålla regerings- 
sättet i Sverige S 1: 157. — föreslår 
deu beväpnade neutraliteten S 1: 251, 
307. — Gustaf 111:8 plan att an- 
falla, 1783 S 1: 326—849. — denna 
plan öfvergifvea Si: 898. — rege- 
ringsändringen i, 1784 S 1: 408 n. — 
krigsrustningar 1784 S 1: 422. — 
ifrågasatt allians med Sverige 1785 



DANNECKER — DE LA GRANGE. 



21 



S 1: 434, 435. — Gustaf 111:8 besök 
i, 1786 S 1: 532. — Gustaf III-.s 
plan till allians med, 1787 Si: 547 
ff. — afsigter på Sverige 1809 8: 
101. — brottmålsstatistik 3: 93— 
94. — Jfr: Danskar. 

Dannecker, J. H. von, tysk bildhug- 
gare 1: 102. 

Dannemora grufvor, upptäckas 5 a: 
236. — innehafvas af ett tyskt bolag 

5 b: 91. 8: 185. af Louis De 

Geer 6 a: 53. 

Dauneskjold, dansk grefve S 1: 38. 

Danskar = Skandinaver 4: 310. 

Danskar, omtalas af Ptolemseus4: 51, 

75. 5 a: 7. af Procopius 4: 

52, 75. — — af Jordanes 4: 61, 
75. i Eddan 5 a: 22. 

Dansk tunga 4: 117. 

Dante 1: 136, 138. 3: 467, 470, 537. 

Dantzai, fransk minister i Sverige 5 b: 
116 n, 119, 129 n. 

Danzig, erhåller lån af Karl Knutsson 
5 a: 185 n. — Birgittinerkloster i5b: 
229. — tvingas af Gustaf II Adolf till 
neutralitet 6 a: 93. — under Gustaf II 
Adolfs polska krig 6a: 100. 101,104. 

— underhandlingar i, mellan Gustaf 
II Adolf och' kejsaren 6 a: 128 — 129. 

— eröfras af Fransmännen" 7: 237. 
Dardel, Georg Alexander, kapten 7:80 n. 
Darmarscha, ö (hos Plinius) 4: 48 n. 
David, Sankt, Vestmanlands apostel 

5a: 121. 

Davy, Humphry, engelsk kemist 3: 544. 
8: 289. — recension af hans »Eu 
naturforskares sista dagar» 8: 7 8 — 80. 

De Besche, Vilhelm, arrenderar Fin- 
spång 6 a: 46 n. 

DeBroen,Abraham,skådespelareSl:4 78. 

Decamerone 3: 474. 

Decius, romersk kejsare 4: 207. 

Decuriones 2: 302. 

Defensores civitatis 2: 301. 

De Geer, Emanuel, frih., riksråd S 1: 
242 n, 439, 440, 509 n. — bref till 
Gustaf III om kronobränn erierna SI: 
538—542. — afsked S 1: 542, 544. 

De Geer, Karl, frih., kammarherre S 1: 
501, 502, 529. 

De Geer, Louis, inkommer till Sverige 
6a:46n, 52 n. — förtjenster om bergs- 



handteringen 6 a: 53. — biträder Gu- 
staf II Adolf 6 a: 103 n. — utrustar 
en flotta 6 a: 273, 274 n. 

De Geer, Otto Vilhelm, frih., riks- 
råd 6 b: 159 n, 182 n. S 1: 57, 66 n. 

Dekretal, påfliga 3: 512. 

De la Gardie, slägtens rangrättigheter 
SI: 443 n. 

De la Gardie, Beata 6 a: 290 n. 

De la Gardie, Jakob Pontusson 8: 162, 
360. S 1: 443 n» — faller i polsk 
fångenskap 5 b: 247. — fälttåg i 
Ryssland 5 b: 269. 6 a: 76. 8:230. 
— giftermål 6 a: 7 7. — fälttåg i 
Lifland 6 a: 78, 90, 94, 96, 98. — 
guvernör i Riga 6 a: 105. — ss. 
riksmarsk 6 a: 132, 235, 238 n, 
248. — omkronoarrendena6a:2l5n. 
8: 346 n. 

De la Gardie Jakob Gustaf, grefve, 
general S 1: 556 n. 

De la Gardie, Johan Pontusson, frih., 
riksråd 6 a: 290 n. 

De la Gardie, Karl Julius, grefve, 
öfverkammarherre S 1: 432 n, 459. 

De la Gardie, Katarina Charlotta, se: 
Königsmark. 

De la Gardie, Magnus Gabriel, grefve 
6 a: 323 n, 324, 331. 6 b: 4, 5. 8: 
164, 665. — befordringar och 
donationer 6 a: 309 n. — ambassadör 
till Frankrike 6 a: 310. — giftermål 
6 a: 325. — i onåd hos Kristina 
6 a: 335. — kansler för Upsala uni- 
versitet 3: 168, 169. 8: 387. — åter- 
köper Codex argenteus 3: 443. — 
ss. mecenat 3: 170. 

De la Gardie, Magnus Julius, riksråd 
6 b: 54. 

De la Gardie, Pontus 5 b: 163, 178 n. 
8:230. — sändebud till Rom 5 b. 
173. — giftermål 8:162. 

De la Gardie, Pontus Fredrik, grefve, 
riksråd 7: 259. 

De la Gardie, Pontus Fredrik, grefve, 
en af rikets herrar S 1: 285 n. 

De la Gardieska arkivet, recension af 
8: 154 — 166. 

De la Grange, Erik Johan, öfverste- 
löjtnant, sederm. landshöfding i Jön- 
köping Si: 369, 370, 372, 373. 

De la Grange, Johan Georg, major, 



22 



DELOS — DORIA. 



sederm. landshöfding i Kalmar, frih. 
7:241. 

Delos, ö 4: 34 n, 36. 

Demetrius, den falske 5 b: 268.8: 337 n. 

Demmin intages af Gustaf II Adolf 
6 a: 143. 

Denner, Balthasar, tysk målare 1:87. 

Departementalstyrelse föreslagen af 
Liljencrantz S 1: 446 ff. 

Deportationssystem, i England 3: 106. 

Deposition vid universiteten 3: 173 — 
175. 

De Ron, Fredrik, grosshandlare i 
Stockholm 8: 604. 

Des Cartes, René, hans filosofi 2: 214, 
216, 248. 3:532, 544. S 2: 24, 25, 
88, 89, 144. — vistelse i Sverige 
och död 6 a: 330. 

Desiderius,lori^obardiskkonung3:444. 

Després, Louis Jean, dekorationsmå- 
lare SI: 478. 

Des Roches, skådespelare vid Adolf 
Fredriks franska teatertrupp S^l: 
168. V 

Diadem, utmärkelsetecken för konun- 
gar 7: 374. 

Dialekter i Sverige 5 a: 31. 

Dialogus creaturarum moralizatus, 
äldsta i Sverige tryckta bok 3: 482. 

5 a: 245 n. 

Diar, konungar i äldsta tid 2: 381. 

4: 170. 5 a: 87. 
Diceneus, götisk lagstiftare 4: 196 n, 

210 n. 
Didelot, Charles Louis, balettmästare 

SI: 482. 
Diderot, Denis, fransk filosof 8: 144. 

S2:27. 
Didrik af Bern, sagan om 1: 141. 4: 

68, 326. 
Diemar, hessisk minister i Stockholm 

6 b: 26 n, 60. 

Dieterich, Klas, öfverste i svensk tjenst 

6 a: 131 n'. 
Dietrich, Kristian Vilhelm Ernst, tysk 

målare 1: 96. 
Dietrichstein, kejserlig öfverste 6 a: 

153 n. 
Differentiedeputatiooen vid 1723 års 

rdg 6 b: 191. 
Digerdöden 5 a: 157. 
Dijk. Jakob, doktor b ht 9"* - 



Dillner, Johannes, kyrkohirde 7: 469. 
8: 179, 568, 591. 

Diocletianus, romersk kejsare 3: 17/ 

Diodorus Siculus, grekisk historieskrif- 
, vare 7: 399. 

Dionysius från Halikarnassus 7:367. 

Dirschau, intages af Gustaf II Adolf 
6 a: 96. — slag vid 6 a: 101, 102. 
återlemnas till Polen 6 a: 109. 

Disa, drottning 4: 302. 

Disarblot 4: 280. 

Diskontkompaniet i Stockholm S 1: 
208 n, 537 n. — Jfr: Generaldiskont- 
kontoret. 

Disor (mytol.) 4: 175. 
Dissenters i England 7: 417, 420. 
Distings marknad 5 a: 241. 
Ditmarskernå, kon. Hans* krig mot 
5 a: 202. 

Divina Comedia 3: 468. 
Djurens regering, åtalad skrift 6 b: 122. 
Djurskinn, skatt enl.' Helsingelagen 
5 a: 236. 

Dnieper, handeln på 5 a: 239. • 
Dofre fjäll 4: 8. 

Dohna, Hannibal von, kejserlig diplo- 
mat 6 a: 129. , 

Domald, konung af Ynglingaätten 4: 

268, '269. 
Domar, konung af Ynglingaätten 4: 

269. 
Domareringar 5 a: 91 n, 220 n. 
Dominikanerorden, stiftas 3: 465. — 

inkommer i Sverige 5 a: 129. 
Domkapitel, inrättas i Sverige 3: 155, 

459. — underhålla knektar 5 b: 38. 
Domkyrkoskolor 3: 155, 436. 
Domsrätt, ursprung och karakter hos 

Germanerna 2: 291 ff. — konungens,' 

hos Germanerna 2: 279, 291, 381. 

— andlig, införes i Sverige 5 a: 
125. upphäfves af Gustaf I 

5 b: 45. — • adelns, under Kalmar- 
unionen 5 a: 169. 

Donationer, under Kristina 6 a: 333. 

— åt Axel Oxelstjerna 6 a: 278 n. 

— åt Magnus Gabriel De la Gardie 

6 a: 309 n. 
Donativ, i Rom 3: 16. 
Doria, prins S 1: 385, 391. 
Doria, nrinaaaaa S 1: 891. 




-Jt 



DOROTEA — DOBELN. 



23 



Borotea af Brandenburg, svensk drott- 
ning 5 a: 179, 181 n, 199 n. 7: 19 n. 
Dorotea, kurfurstinna af Pfalz 5 b: 65. 
Dorpat, intages af Svenskarne 6 a: 94. 

— ho frätte n i 6 a: 207. — ^^univer- 
sitetet inrättas 7: 129. 

Dorstad, ort i Holland 5 a: 101. 
Douglas, Robert, generalmajor, sederm. 

grefve, fältmarskalk 6 a: 291 n. 
Dover, fördraget i, 1670 2: 366, 398. 
Drachenfels, ruin vid Rhen 1: 90. 
Drake, Anders, köpman i Göteborg 

6 b: 96 — 97. 

Drake, Francis, engelsk amiral 3: 540. 
7: 355. 

Drako, grekisk lagstiftare 7:377. 

Drauga-drott (Odens namn) 4: 161 n. 

Drebber, Liineburgsk kansler6a:244 n. 

Dresden, Geijers besök i 1: 111 — 114. 

Drifva, priusessa 4: 267. 

Drissel, Joh. Dan., professor i Upsala 
SI: 534 n. 

Drost, faktor i Liibeck 6 a: 305 n. 

Drots-embetet, uppkomst 2: 391. — 
gammalt i Sverige 5 a: 146. — r upp- 
lifvas 1435 5 a: 173. 1569 

5 b: 160. 1787 SI: 443. 

Drott, konungatitel 2: 290. 4: 169, 274. 
5a: 87. 

„ Drott, svensk drottning af Ynglinga- 
ätten 4: 270. 

Drottningholm säljes af Lovisa Ulrika 
S1:223U. 

Druider 4: 135. 

Druidskolor 4: 106. 

Drusus, romersk fältherre 1: 94. 

Dråp, straff för, enligt Sveriges gamla 
lagar 5 a: 224. 

Dschingis-khan 3:4 78. 

Du Barry, Madame S 1: 6, 89 n, 122 n, 
131, 132 n, 239, 240. 

Dubatell, svensk officer i 30-åriga 
kriget 6 a: 172. 

Diiben, Joakim von, frih., riksråd 6 b: 
159 n. SI: 31, 33, 40, 52, 54, 57 n. 

— afskedas 6 b: 182 n. S 1: 67 n. — 
bidgr. notis om S 1: 31 n. 

Diiben, Karl Vilhelm von, grefve, riks- 
råd SI: 31, 33, 55, 57 n. — Schrö- 
derheims omdöme om S 1: 55 n. — 
biogr. notis om S 1: 31 n. 



Dublin eröfras af Nordmän 4: 310. 
Diicker, Karl Gustaf, general, sederm. 

fältmarskalk 6 b: 15. 
Du Deffand, Marie de Vichy-Chambord, 

markisinna S 1: 6, 238. 
Dudo, normannisk annalist 4: 221. 
Dufva, Johan Lorentz, magister 8: 571. 
Dufvenäs, slag vid 5 b: 5. 
Dulgadråp 5 a: 218 n. 
Dulondel, herr och fru, franska skå- 
despelare S 1: 85. 
Dumaine, kapten i svensk tjenst 6 a: 

143 H. 
Duna, handeln på 5 a: 239. 
Dunamiinde 5 b: 247, 268 n. — öfver- 

lemnas till Svenskarne 6 a: 84. 
Duns Scotus, engelsk filosof 3: 4&5. 
Dupont, fr an 8 k general 7: 237. 
Du Prat, abbé S 1: 55. 
Du Q/uesne, Abraham, amiral 6a: 323 n. 
Durade, Lovisa Ulrikas kammarfru 

Si: 168. 
Duraeus, Samuel, professor i Upsala 

SI: 533 n. 
Durand, fransk diplomat Si: 151. 
Durandus, Guiiielmus, skolastiker 3: 

495. 
Dureel, Magnus, svensk ministerresi- 

dent i Köpenhamn, si uti. landshöf- 

ding 6 a: 266. 
Durer, Albrecht, tysk målare 1: 87, 

99, 105 — 106, 112. 
Du Rrétz, Anders Rudolf, öfverste, 

sederm. generallöjtnant, frih. S 1: 

33, 122. — biogr. notis om S 1: 33 n. 
Diiring, Johan Kristoffer von, grefve, 

fältmarskalk 6 b: 88, 127 n. 
Duvall, Axel, kapten 6a:l0i. 
Duvall, Jakob, frih., svensk officer i 

30-åriga kriget 6 a: 116, 171, 230. 
Duvall, Johan Didrik, frih. S 1: 86, 

87, 96. — landtmarskalk S 1: 502. 
Dvergar, saga om 4: 180. 
Dyck, Anton' van, nederländsk målare 

1: 87. 
Dygvft, konung af Ynglingaätten 4: 269. 
Dämodokus, grekisk skald 7: 361. 
Döbeln, Georg Karl von, general, be- 

fälhafvare på Åland 8: 101. — ex- 
pedition till Jämtland 1809 8:111. 

— expedition till Vesterbotten 1809 

8:114. 



24 



DÖDSSTRAFF — EHRENSVÄRD. 



Dödsstraff, Gustaf 111:8 lagar om S 1: 
260. — för barnamord, mildring 
af lag om S 1: 511. 

Dömitz, intages af Åke TottGa: 165. 

— slag vid 6 a: 241. 

Eafa, engelsk konung 4: 307. 

Earle, engelsk resande 7: 403. 

Eava, engelsk konung 4: 307. 

Echevins, (nämdemän) 2: 302. 

Eck, Johann Mayer von, tysk teolog 
3: 510. 

Eckerman, mamsell, aktris S*l: 292. 

Eckermann, J. P., Gespräche mit 
Goethe 7: 488—489. 

Ecklesiastika befordringar, nnder Gu- 
staf III 8: 176. — grunder för, 
stadgas 1786 Si: 491 ff. 

Ecklesiastikberedning, inrättas Si: 
4,95. — instruktion för S 1: 491 n. 

— dess medlemmar S 1: 500 n. 
Ecklesiastik-expedition inrättas 1789 

SI: 495. 
Ed, hos de gamle nordbor 5 a: 89. — 

— bevismedel enl. landskapslagarne 
5 a: 224. 

Eda skans 8:567, 571. "SI: 158. 

Eda socken (i Vermland) 5a:58n. 

Edda, ordets betydelse 4: 127 n. 

Eddan, den äldre, poetiska 4: 126. 5 a: 
10, 22. — framställning af 'dess 
innehåll 4:126ff. 4: 176 ff. — re- 
cension af Nyernps öfversättning 
8: 5—16. 

Eddan, den . yngre, prosaiska 4: 126. 
5 a: 10. 8:9. — tvifvel om dess 
äkthet 4: 129 ff. 

Edelcrantz (Clewberg),Abraham Niklas, 
andre direktör vid k. teatern, sederm. 
öfverintendent S 1: 477 n, 535 n. 

Edenhjelm, Erik, major, sederm. ge- 
neralmajor S 1: 341. 

Edgärdsmän 5 a: 224, 228, 229 n. 7: 
377. 

Edictum Theodorici 2: 39^. 

Edinburgh Review 8: 283. 

Edmund den helige, engelsk konung 
4: 315, 316, 319, 320 n, 324. 

Edmund I, engelsk konung 4: 313 n. 

Edrisi, arabisk geograf 4: 48 n. 

Edsvurne i Dalarne 6 a: 41 n. 

Edsöre 3:385. 5 a: 136, 230, 231. 



Edsöreslagame 5 a: 136. 

Edvard Confessor, konung i England 
5a:lll. 

Edvard III, konung i England 3: 496. 

Edzard .II, grefve af Ostfriesland 5 b: 
104. 

Eger, intages af Wrangel 6 a: 302. — 
Geijers besök i 1: 109. 

Egil Tunnadolgi, konung af Ynglinga- 
ätten 4: 253 n. 278, 279. 

Egil Skallagrims8on, skald och kämpe 
4: 87, 128 n. 

Egino, biskop i Lund 5 a: 114. 

Egmont, grefvinna S 1: 6, 239. 

Egypten, det gamla 7: 399 — 400. 

Ehrenberg, Kristian Gottfried, tysk 
naturforskare S2:99. 

Ehrenbreitstein 1: 92. 

Ehrencrona, Karl Gustaf, frih., riksråd 
SI: 110 n. 

Elirengranat, Maria Aurora, f. Uggla, 
kammarfröken hos Sofia Magdalena, 
sedan g. m. öfverstelöjtn, C. A. 
Ehrengranat 8: 53. Sl:214. 

Ehrenhoff, Karl Kristian, kapten S 1: 
486 n. 

Ehrenpreus, Karl Didrik, frih., riks- 
råd 6 b: 67 n, 115 n, 135. 

Ehrensparre (Feif), Kristoffer, öfver- 
stelöjlnant 6b:65n, 72 n. 

Ehrensten, Edvard, kfcngl. råd 5 a: 
143 n. 6 a:~307 n. 8: 350. 

Ehrenstråle (Nehrman), David, pro- 
fessor i Lund 6 b: 199. 

Ehrensvärd, Augustin, grefve, fält- 
marskalk 6 b: 170. S 1: 52, 56 n, 70, 
158, 218 n, 327,, 342 n, 532 n. — öf- 
verbefälhafvare i pommerska kriget 
6b: 138. — död Si: 158 n. 

Ehrensvärd, Fredrik, frih., öfverste- 
löjtnant, sederm. generalmajor S 1: 
56 n, 57. 

Ehrensvärd, Gustaf Johan, frih., kam- 
marherre, om teatern Si: 212. — 
om partierna vid Gustaf IILs hof 
S 1: 213. — teaterdirektör S 1: 477. 
— utdrag ur hans anteckningar S 1: 
118 n, 194 n, 209 n, 211 n, 215, 
226, 232 n. 

Ehrensvärd, Karl, frih., öfverste, se- 
derm. generalmajor S 1: 56 n, 57. 

Ehrensvärd, Karl August, grefve, of- 



EICHHORN — ELWERT. 



25 



veramiral, sederm. generalamiral 
1:118. Sl:358n, 400, 422 n, 532, 
554. — f örh. vid det tilltänkta anfallet 
på Danmark S 1: 333, 336, 337, 
338, 342, 346. — utnämnes till 
öfveramiral S 1: 397. — Schröder- 
heims omdöme om S 1: 336 n, 397 n. 

Eichhorn, Johann Gottfried, professor 
i Göttingen 8: 376, 380. 

Eilif Gudrans8on, skald 4: 139 n, 230. 

Eilif Ragvald98on, jarl 5 a: 113, 116. 

Einar Skålaglam, isländsk skald 4: 
131 n, 227 n. 

Eirin (Irland) 4: 40 n. 

Eisten, se: Östen. 

Eivind Sörkver 4: 161 n. 

Ekeblad, Johan, kammarherre 6 a: 3 2 7 n. 

Ekeblad, Klas, grefve 6 b: 94. — riks- 
råd 6 b: 96,115c, 135, 136. — medlar 
mellan Tessin o.kronpr.Adolf Fredrik 
Si: 26. — kanslipresident 6b: 144, 
156. — tager afsked 6 b: 158. — 
förslag att återkalla S 1: 50. — åter 
riksråd och kanslipresident 6 b: 182. 
Si: 67 n, 82, 83, 89, 168. — död 
S 1: 7 n. — biogr. notis om Si: 
26 n. — Gustaf IILs omdöme om 
SI: 7. 

Ekebyholm, herrgård i Upland 6 b: 56. 

Ekeluud, Jakob, läroboksförfattare 8: 
115. 

Ekerman, Karl Fredrik, rådman, se- 
derm. borgmästare i Stockholm S 1: 
250. — talman i borgareståndet 
1778 S 1: 259 n. — förh. till frå- 
gan om instmktion för bankout- 
skottet S 1: 265, 266. — talman i 
borgareståndet 1786 Si: 501, 502. 

— biogr. notis om S 1: 250 n. 
EkeBhärad, socken i Vermland 5 a: 68. 

— under digerdöden 5 a: 157. 
Ekholtz, ryttmästare 6 a: 107. 
Ekman, Gustaf, bruksegare 8: 679. 
Ekmarck, Jon Ulrik, docent i Upsala 

8: 544. 
Ekolsund, Gustaf III:s vistelse på S 1: 

51. — hans process om S 1: 15, 

457 — 459. 
Ekonomisk lagstiftning, konungens 

rätt till 3:292, 401. 6 a: 33. 
Ekström, stadsfiskal i Upsala 8: 597, 

600, 601. 



Elberfeld, Geijers besök i 1: 78. 

Elbing, gifver sig åt Gustaf II Adolf 
6 a: 96. — tillfaller Sverige enl. 
stilleståndet i Altmark 6 a: 109. 

Eldvapen, första användning af 2: 393. 

Electra, opera af Hseffner 7: 153. 

Elefanterorden, tilldelas G. M. Arm- 
felt S 1: 551. 

Elfdalen (i Dalarne) 4: 2.3 n. 

Elfkarleby fiske 5 a: 242 n. 

Elfsborg, intages af Danskarne 1563 
5b: 131. — återlöses 5b: 162. — inta- 
ges af Danskarne 1612 .6 a: 71. — 
återlöses 6 a: 74. 

Elfsborgs lösen 6 a: 30. — sättet för 
dess utgående 6 a: 31 n. 

Elfvarfylke (Bohuslän) 5 a: 52. 

Elfving, J. J., lektor vid Stockholms 
gymnasium 8: 613. 

Elg-jagt 5 a: 70. 

Elisabet, drottning af England 3: 539. 
7:413, 464 n. 8:159. S 1: 410 n. — 
Erik XIV:s frieri till 5 b: 106, 107, 
123, 124. — förh. till Karl IX 5 b: 
246. 

Elisabet, grefvinna afHolsteinö a: 158. 

Elisabet, hertiginna af Mecklenburg 
5 b: £05 n. 

Elisabet, kurfurstinna af Pfalz, g. m. 
Ludvig VI 5 b: 190 n. 

Elisabet, kurfurstinna af Pfalz, g. m. 
Fredrik V 1: 97. 

Elisabet, kejsarinna af Ryssland 6 b: 
72, 73, 83, 88, 93. 8: 233, 237 n. S 1: 
22. — manifest till Finlands invåna- 
re 8: 234. — död 6 b: 139. 

Elisabet, svensk prinsessa, Gustaf Ls 
dotter 5 b: 105 n, 119. 

Eli vågar (mytol.) 4: 176. 

Eljarås, dråpet vid 5 a: 125. 

Ella, engelsk konung 4: 252 n, 303, 
316. 

Ellers, Hans, grefve Svante Stures be- 
tjent 5 b: 139. 

Elliot, Hugh, engelsk minister i Kö- 
penhamn S 1: 557, 560. 

Elliott, Ebenezer, tngelsk skald 7: 
433 n. 

Elofsson, Sven, se: Sven Elofsson. 

Elsloo, by i Belgien 5 a: 43 n. 

Elwert, Anselm Karl, tysk författare 
1: 140. 



26* 



EMANUEL — ERIK. 



Emanuel den store, konung af Por- 
tugal 7: 344. 

Embla (mytol.) 4: 181. 

Emund, svensk konung (samregent 
med Björn på Haga) 4:322, 5 a: 
1Q0. 

Emund Gammal, svensk konung 5 a: 
ill — 112. 

»En patriots tankar om grundlagens 
nödvändiga förbättring» S 1: 69 u. 

Encvklopedien, den franska Si: 79. 
S*2:27. . 

Enderss, svensk officer 6 a: 194 n. 

Engelbrekt Engelbrektsson 1: 146,147. 

5 a: 171 — 175. 8: 333. 
Engelbrechten, Ludvig Gustaf Adolf 

von, major, sederm. öfverstelöjtnant 
8: 102. 

Engelhardt, J. G. V., tysk teolog 1: 107. 

"Engelska svetten 5 b: 38. 

Engelstoft, Laurids, professor i Kö- 
penhamn 1: 69. 

Engeström, Jakob von, , kansliråd S 1: 
323, 361. — biogr. notis om S 1: 
323 n. 

Engeström, Lars von, svensk minister 
i Polen S 1: 554. — statsminister 
för utrikes ärendena 8: 558, 559, 
570. — Geijers bref till 8: 560. 

Engelsmän, allmän karakteristik af 
1: 22 ff. S2: 59. — brist på skön- 
hetssinne 1: 23. — seder och bruk 
1: 26 ff. 

England, författningshistoria 8: 208. 

— uppkomst af städer i 2:304. — Dan- 
skarnes härjningar i 5 a: 107. — för- 
enadt med Danmark under Knut d. 
storeöa: 111. — den normandiska er- 
öf ringen 5 a: 103. — reformationen i 
8: 66. — handelstraktat med Sverige 
1551 5b: 94. — svensk beskickning 
till 1600 5 b: 271. — medlar mel- 
lan Sverige och Ryssland 1615 6 a: 
78. — medlare vid stilleståndet i 
Altmark 6a: 109. — söker förmå Gu- 
staf II Adolf till krig mot kejsa- 
ren 6a: ill. +- dess svenska poli- 
tik under 1700-talet 6 b: 87. Si: 
148. — mössornas förh. -till S 1: 91. 

— gynnar holsteinska successionen 

6 b: 20 — allians med Sverige 1727 
6 b: 40. — tvist med Sverige 1738 



6 b:54n. — konvention med Ryssland 
1747 6 b: 97. — allians med Sve- 
rige 1766 6 b: 167. — förh. till Sve- 
rige efter 1772 års revolution S 1: 
159. — krig med Frankrike, för- 
anleder beväpnade neutraliteten S 1: 
307. — svenska alliansplaner 1787 
S 1: 560. — Gustaf IILs yttrande 
om dess politik 1787 Si: 549. — 
föreslagen handelstraktat med Sve- 
rige 1788 S 1: 558, 559. — Sveriges 
krigsförklaring mot, 1809 8: 253. 
— folkdiktning 1: 150. — episkopal- 
kyrkan i 2: 356. — fattigväsen 3: 41 
ff. — brottmålsstatistik 3: 89. — 
korporationssystem 3: 142 n. — ari- 
stokrati 3: 355. — förändringar 
inom de arbetande klasserna i 7: 
422 — 433. — de juridiska studierna 
i 8: 450. — Geijers resa i 1: 14 — 
53. 8: 552 ff. 

Enkefort, kejserlig general 6 a: 288 n. 
Enköping, slag vid 5 a: 159. 
Enochs bok 7: 400 — 401. 
Enskiften i Skåne 8: 194. 
Envig, bevisningsmedel hos de gamle 
nordbor 5 a: 224. 

Envåldshöfding 5 a: 16. 
Envåldskonung 2: 291. 4: 282. 7: 366. 
Enåkers socken 5 a: 65 n. 
Eoppa, engelsk konung 4: 252 n, 307. 
Epigia, ö (hos Plinius) 4: 48. 
Episkopalkyrkan i England 2: 356. 
»Epistolee virorum obscurorum» 3:528. 
Erasmus, biskop i Vesterås, se: Ni- 
colai, Erasmus. 

Erasmus Roterodamus 3: 490, 526 — 
527. 

Eratosthenes, om Thule 4: 44. 
Ercilla y Zuniga, spansk skald 7: 345. 
Erfurt 2: 309. — intages af Gustaf 

II Adolf 6 a: 158. — intages af 

Johan Baner 6 a: 242. — möte i, 

1808 8: 252. 
Ericus Olai, se: Olai. 
Erik, »förste konungen i Götaland» 

4: 66, 72, 73, 75 n. 
Erik, konung af Ynglingaätten 4: 255, 

275. 
Erik Björnsson, svensk konung 4: 321, 

322. 



ERIK — ERNST. 



27 



Erik.Refilsson, svensk konung 4: 321, 
322. 

Erik Emundsson (Väderhatt), konung 
i Sverige 4: 109, 290, 320, 321, 
322. — mottager Herjulf 5 a: 70. 
— gör eröfringar i öster 5 a: 102, 
109. — nerskar öfver både Svear 
och Götar 5 a: 103. — död 5 a: 103. 

Erik Segersäll, konung i Sverige 4: 
118. — regering 5 a: 103 — 105. — 
eröfrar Skåne och Halland 5 a: 112. 

Erik, inotkonungar efter Stenkil 5 a: 
114, 249 n. 

Erik Arsäll, konung i Sverige 5 a: 119, 
120 n, 121. 

Erik den helige, konung i Sverige, 
regering 5 a: 121 — 123. - 1 - korståg 
till Finland 8: 227. — bestämmer 
hustrus rättigheter 7: 454. — hans 
baner 5 a: 198. 

Erik Knutsson, konung i Sverige 5 a: 
126. 

Erik Eriksson (Läspe och Halte), 
konung i Sverige 5 a: 126, 127 — 128. 
SI: 476 n. 

Erik Magnusson, förklaras för tron- 
följare i Sverige 5 a: 156. — U PP~ 
reser sig mot sin fader 5 a: 157 
(jfr 5 a: 254). — död 5 a: 158. 

Erik af Pommern, vald till konung 
i Sverige 5 a: 168 (jfr 5 a: 254). — 
kröning 5 a: 168. — regering i Sve- 
rige 1: 147. o 5 a: 170 — 173. — pri- 
vilegierar Åtvidaberg 5 a: 236. — 
plan att upprätta ett universitet 3: 
461. — sjöröfvare på Gotland 5 a: 
176, 179, 181. — död 5a: 176. 

Erik XIV, födelse 5 b: 73. — hyllas 
ss. kronprins 5 b: 73. — förhållande 
till sih fader 5 b: 104, 105, 109. — 
frieri till Elisabet af England 5 b: 

106, 107, 109. 8: 159. — regering 
5 b: 116 — 149. — börjande mis- 
sämja med bröderna 5 b: 119. — 
kröning 5 b: 120. — inrättar grefve- 
o. friherrevärdighet 5 b: 120. Si: 
443 n. — giftermålsplaner 5 b: 106, 

107, 123, 124. — brytning med adeln 
5 b: 128. — misstänker samman- 
svärjning 5 b: 137. — plan att åter- 
upprätta Upsala akademi 3: 157. 
— sinnestillstånd efter Sturemorden 



5 b: 142 — 145. — giftermål 5 b: 
147. — hertigarnes uppror mot 
5 b: 148. — afsättes 5 b: 149. — ; 
i fängelse 5 b: 150, 151, 152. — 
sammansvärjningar för hans befri- 
else 5 b: 150, 153. — beslut om 
hans afdagatagande 5 b: 152, 153. 

— död 5 b: 155. — Gustaf 111:8 
förslag till grafskrift öfver S 1: 469. 

— hans karakter och bildning 5 b: 
116, 117. 

Erik, Yngves son, svensk prins af 
Ynglingaätten 4: 277. 

Erik, Ragnar Lodbroks son 4: 303, 
331 n. 5 a: 40. 

Erik Birgersson, hertig 5 a: 137. 

Erik Valdemarsson 5 a: 137 n, 139. 

Erik Magnusson, hertig 5 a: 146 — 152. 

Erik Albrektsson, fången 5 a: 166. — 
död 5 a: 168. 

Erik Ejegod, konung i Danmark 5 a: 
117. 

Erik Glipping, konung i Danmark 5 a: 
138. 

Erik Menved, konung i Danmark 5 a: 
150. — död 5 a: 153 n. 

Erik Blodyxa, konung i Norge 4: 128 n. 
313 n. 

Erik, kyrkoherde i Badelunda 5 b: 229. 

Erik Abrahamsson, se: Lejonhufvud. 

Erik* Andersson till Bjurum, befäl- 
hafvare på Örbyhus 5 b: 154. 

Erik Elofsson, sekreterare hos Karl 
IX 5 b: 2-69 n. 

Erik Jönsson till Löfstad 8: 161. 

Erik Kjellson, marsk 5 a: 166. 

Erik Röde, isländare 4: 115 n. 

Eriksgata 5 a: 147. — ordets härled- 
ning 5 a: 218 n. — dess utsträck- 
ning 3: 359 — 360. — beskrifves i 

Uplandslagen 5 a: 217. i Sö- 

dermannalagen 5 a: 219 n. i 

landslagen 5 a: 220. — Gustaf 111:8 
SI: 158. 

Eriksson, Jakob, lifknekt hos Gustaf 
II Adolf 6 a: 184 n, 190. 7:139. 

Erin (Irland) 4: 40 n# 

Erlach, generallöjtnant 6 a: 305 n. 

Erlangen, Geijers besök i 1: 107. 

Erling Herse 5 a: 93. 7:380. 

Erlinghundra härad 5 a: 62. 

Ernstjhertig af Sachsen-Weimar 6 a:l 7 5 . 



28 



ERNST — FALUN. 



Ernst, ärkehertig 5 b: 198 n. 

Ernst (Ängel), hof löpare 6 b: 129. - 

Erpur, irländsk skald 4: 118. 7: 364. 

Erskeine,krigs- och assistensråd 6 a:311. 

Erskine, Thomas, engelsk advokat 7: 
200 n. 

Erskine, William 8: 274, 282. 

Erstavik Si: 116, 120. 

Erwitt, generalmajor i Tillys tjenst 
6 a: 154 n. 

Eschenburg, Johann Joakim, tysk för- 
fattare 1: 140. 

Eschenmayer, Karl Adolf von, tysk 
filosof S2:105. 

Escolin, Israel, underofficer 6 b: 129. 

Eskil, den helige 5 a: 121. 

Eskil, lagman i Götaland 4: 213 n. 

Eskil Persson, stalldräng, dömes till 
döden 5 b: 130. 

Eskils gemak 5 b: 87. 

Eskilstuna, manufaktur i 5 b: 266. 

»Esprit des lois» S 2: 34. 

Essen, Fredrik Ulrik von, frih., kam- 
marherre S 1: 104, 108, 113 n, 125. 

Essen, Hans Henrik von, frih., hof- 
stallmästare S 1: 339. — följer Gu- 
staf III till Italien Si: 360, 362, 
363, 365, 366. — sederm. grefve, 
riksståthållare i Norge 8: 582. 

Estaing, Charles Henri d', grefve, 
fransk amiral S 1: 417 n. 

Estenberg, hofrättsassessor S 1: 192 n. 

Ester, finskt folk 5 a: 78. 

Estland, namnets härledning 5 a: 78. 
— gränser 5 a: 78. — äldsta berö- 
ring med Sverige 5 a: 78. — eröf- 
ras af Erik Emundsson 5 a: 102, 
109. — gifver sig under Sverige 
5 b: 125. 8: 230. — behålles i fre- 
den i Teusin 5 b: 226. — Gustaf 
II Adolfs omsorg om 7: 129. — 
Karl XI:s omvårdnad om 7: 129. 

Ethelrugi, folk 4: 56 n. 

Ethiopieu 4: 218. 

Eufemia, svensk prinsessa, hertiginna 
af Mecklenburg 5 a: 155, 158. 

Europa i den äldsta geografien 4: 39. 

Europeiska jämvigtssysteinet 2: 350 ff. 

Evmaios, svinherde 7: 379. 

Evulfo (Ulf) 4:316n. 

Exclusion biH 2: 368. 

Exeter, Geijers vistelse i 1: 50. 



Eyben, baronessa von 6 b: 15 n.S 1*198. 
Eyck, Hubert van, nederländsk målare 

1: 100. 
Eyck, Johan van, nederländsk målare 

*1: 86, 99, 100, 112. 
Ey gotaland 4: 73. 
Eylau, slag vid 7: 237. 

Fabricius, Johan, Gustaf II Adolfs 
hofpredikant 6 a: 167 n, 180 n. 

Fabritius, Ludvig, svenskt sändebud 
till Persien 4: 212 n. 

Fahlcrantz, Karl Johan, landskaps- 
målare 1:58, 193 n. 7:477. 

Fahlcrantz, Kristian Erik, professor 
i Upsala, sederm. biskop 8: 631, 
67 7, 701. — recension af hans 
Ansgarius 8: 117 — 1.26. 

Fakulteternas uppkomst vid universi- 
teten 8: 393. 

Falk, Bengt, Sigismunds anhängare 
5 b: 243, 244. 

Falkenberg, stad, slag vid 6 a: 70. 

Falkenberg, kejserlig öfverstelöjtnant 
1: 116. 6 a: 183 n. 7: 138. 

Falkenberg, Didrik von, svensk öfver- 
ste 6 a: 131 n. — kommendant i Mag- 
deburg 6 a: 146. 

Falkenberg, Konrad, kommissarie i 
Halland, slutl. riksråd 6 a: 160 n. 

Falkenberg, Melker, grefve, riksråd 
S 1: 110 n, 145, 203 n, 234 n, 551 n. 

Falkengreen, Kristoffer, frih., amiral, 
sederm. riksråd S 1: 88, 110 n, 145, 
227 n, 551 n. — biogr. notis om 
Si: 88 n. 

Falkenholm, Jonas, tullöfverinspektor 
8: 686. 

Falköping, i äldsta tid 5 a: 53. — 
slag vid, 1389 5 a: 166 (jfr 5 a: 254). 

Falster, Jöns, dansk fogde 5 a: 203 n. 

Falu bergslag, förslag att understödja, 
1786 S 1: 523. 

Falu grufva, upptäckes 5 a: 84 n. (jfr 
5 a: 256). — erhåller privilegier 5 a: 
236. — eganderätten till, 1396 5 a: 
142 n. — Liibeckarne delegare i 
5 a: 236. 8:'l83. — kronans inkomst 
deraf pantsattes 5 a: 236. — under 
Gustaf I 5 b: 91. 

Falun 5 a: 68. — anlägges 6 a: 280 n. 
7: 133. 



k. 



FANE-PROFOSS — FERSEN. 



29 



Fane-profoss 6 a: 87. 

Fant, Erik Mikael, professor i Upsala 

1:54, 142, 148. 8:505, 566, 568, 

569, 572, 584. S 1: 290 n, 459 n, 

533n, 534 n. — Geijers bref till 

8: 550. 
Fant, Johan Mikael, domprost i Ve- 

sterås Si: 293, 294, 296. 
Fara vid, Q,venernas konung 5 a: 77. 
Farensbach, Georg, polsk general 5 b: 

235. 
Farensbach, Wolmar, polsk general 

6 a: 84. 
Farmers i England 7: 422, 423, 430. 
Farnese, Alexander 5 b: 157. 
Fäste, dansk jarl 4: 253 u. 
Fastings marknad i Ivristinehamn 5 b: 

194 n. 
Fattiglagar, Englands 3: 42. 7: 422, 

423 n. 
Fattigvård, enl. de gamla lagarne 5 a: 

234. — dess historia i Sverige och 

andra länder 3: 5 — 151. 
Fanst, Johan, boktryckare &480— 482. 
Faxe, Vilhelm, biskop i Lund 8: 634. 
Fechten, Peter, Johan IILs sekreterare 

5b:172, 173. 
Fehmau, Thomas, justitiekansler 6 b: 

38 n. 
Feif, Kasten, frih., ombudsråd, sederm. 

president i statskontoret G b: 14 n. 
Fellingsbro sockenskola 8: 172. 
Femern, sjöslag vid 6 a: 274. 
Femtio äldste, Stockholms Si: 63. 
Fenikiernas skeppsfart 4:40. 
Fenja, jätteqvinna 4: 266. 
F enrisulf ven 4: 185, 189. 
Feodalism, ursprung och utveckling 

2:278ff. 3:325. 7:451—454. — 

har ej funnits i Sverige 5 a: 215. 
Feodor, rysk zar 5 b: 165. 
Feodum, se: Feudum. 
Ferdinand IV, konung af Bägge Si- 

cilierna S 1: 392, 394. 
Ferdinand Ludvig, hertig af Parma 

S 1: 371 n, 386, 407, 408. 
Ferdinand den katolske, konung af 

Spanien 2: 327. 
Ferdinand, ärkehertig af Österrike 7: 

23 n. 
Ferdinand I, tysk kejsare 5 b: 166. 
Ferdinand II, tysk kejsare 6 a: 82. -=— 



hjelper Sigismund mot Gustaf II 

Adolf 6 a: 106. — under 30-åriga 

kriget 6 a: 113 ff. — död 6 a: 245. 
Ferdinand III, tysk kejsare 6 a: 245, 

289, 291. 
Ferguson, Adam, skotsk filosof S 2: 34. 
Feria, hertigen af, spansk fältherre 

6 a: 227. 
Fernebohm, Henrik Denison, auskul- 

tant 6 b: 122 n. 
Fersen, Axel von, d. ä., grefve, om 

ryska kriget 1741— 42 6 b: 7 2 — 73. 

— utnämning till generalmajor 6 b: 
98 n. — landtmarskalk 1755 — 56 
6 b: 115. — befälhafvare i pommer- 
ska kriget 6 b: 138. — landtmarskalk 
1760 6 b: 139. S 1: 33. — yttrande 
i sekreta utskottet 1762 6 b: 139. 

— närmar sig hofvet 6 b: 144. — \ 
försvarar hattrådet 1765 6 b: 148, 157 
— 158. — förh. till planerna att 
ändra regeringssättet 1768 S 1: 50, 
53, 54, 56, 57, 59. — landtmar- 
skalk 1769 6 b: 1 81. SI: 65. — vid 
1769 års rdg S 1: 66, 71. —fiend- 
skap med Sinclair S 1: 226. — förh. 
före 1771 års rdg Si: 85, 86, 87. 

— — vid 1771 års rdg S 1: 96, 
100 n, 106, 107, 108, 110. — lem- 
nar riksdagen 1772 S 1: 113. — förh. 
till revolutionen Si: 119, 123. — 
omdöme derom S 1: 144. — inkal- 
las i rådet S 1: 145, 147 n. — om 
nationela drägten S 1: 234. — före- 
slår instruktion för bankoutskottet 
1778 Sl:262ff. — vid justeringen 
af riksdagsbeslutet 1778 S 1: 5zl n. 

— ledamot af Svenska akademien 
S 1: 465. — • om passé volansfrågan 
1786 S 1: 509. — mottog ej parti- 
penningar 6 b: 170. Si: 135 n. — 
vid hvarjehanda tillfällen under Gu- 
staf 111:8 regering S 1: 83, 214, 243, 
343, 371 n,383 n, 407 n, 442n, 491 n, 
501, 502, 529, 530, 533. — bref 
från S 1: 104. — Gustaf 111:8 bref 
till Si: 72, 82. — Vergennes bref 
till Si: 101, 104. 

Fersen, Axel von, d. y., grefve S 1: 
429. — förh. till Marie Antoinette 
S 1: 243. — går i amerikanska kri- 
get Sl:244n. — följer Gustaf III 



30 



FERSEN — FINN. 



till Italien S 1: 343 n, 360, 369, 
372, 378. — chef för Roy al Suédois 

5 1: 363. — hans amerikanska orden 
S 1: 418. — rykte om hans näm- 
nande till kanslipresident S 1: 438. 
— ohöflighet mot hertig Karl vid 
en mönstring 8: 663. 

Fersen, Karl von, grefve, öfverhof- 
jägmästare S 1: 147 n. — teaterdi- 
rektör SI; 386, 47 7 n. 

Fersen, Kristina Angusta von, se: 
Löwenhjelm. 

Fersen, Sofi von, se: Piper. 
Fetaliebröder 5 a: 167 n. 
Fendum, dess betydelse 2: 281. 
Feuquiéres, Manasses de Pas, markis 

de, fransk ambassadör 6 a: 219 n, 

222, 223 n. 
Feyt, Florentius, jesuit, i Sverige 5 b: 

168, 171. 

Fichte, Johann Gottlieb 1:12. — lef- 
nad S 2: 7 2 ff. — bekantskap med 
Kant S 2: 75. — filosofi 2: 248. S 2: 
64, 71, 76, 92, 93, 103, 111, 124, 
138, 139, 140, 147. — l om Rousseau 
S2:30. 

Fick, ryskt statsråd 6 b: 57 n. 

Ficker, Karl F., flöjtist 8: 535. 

Ficker, Ch. F., oboist 8: 535. 

Fideikommisser, Gustaf III :s förkärlek 
för S 1: 513. 

Fielden, John, engelsk fabriksegare 
7: 424. 

Filadelfia, fängelse i 3: 105. 

Filenius, Petrus, biskop i Linköping 

6 b: 158, 181. S 1: 65, 293 n, 534 n. 
Filimer, götisk koflung 4:57, 71. 
Filip, svensk konung 6 a: 118. 
Filip, Erik den heliges son 5 a: 123. 

'Filip (Folkunge) 5 a: 185. 
Filip Knutsson (Folkunge) 5 a: 135. 
Filip den sköne, konung af Frankrike 

3:391, 495, 519. 8: 381. 
Filip den ädelmodige, landtgrefve af 

Hessen 3: 524. 
Filip, systerson till hertig Albrekt VII 

af Mecklenburg 5 b: 68. 
Filip II, konung af Spanien 7: 354, 

356, 464. — förh. till Johan III 

8: 337. 
Filip III, kon. af Spanien 6 a: 82. 



Filippa, svensk drottning 5 a: 169. 

Filip pina Augusta af Brandenburg- 
Schwedt Sl:l72n, 174 n, 175. 

Filippina Charlotta, prinsessa af 
Preussen Si: 184 n. 

Filipstad undfår stadsprivilegier 5 b: 
194 n. 

Film, sagokonung i Upland 4: 69 n. 

Filmer, götisk konung 4: 67. 

Filmer, Sir Robert, engelsk författare 
2:368 — 369. 

Filmhus, borg i Upland 4: 69 n. 

Fimbulvetr (mytol.) 4:188. 

Finansberedningen 1772 Si: 203. 

Finansplan, skilnad mellan hattarnes 
och mössornas S 1: 68. 

Finch, engelsk envoyé i Sverige 6 b: 51. 

Findan, den helige 4:3i0n. 

Fingallia (i Irland) 4: 310. 

Finheden (i Småland) 4:i72n, 231. 
5a:85n. — Jfr: Finveden. 

Finland, i Harald Hårfagers tid 4: 
235. — eröfras af Erik Emundsson 
5 a: 102, 109. — dess eröfring af 
Sverige 5 a: 235. 8: 226. — intages 

af Erik den helige 5 a: 122. -• 

af Birger Jarl 5 a: 130. af 

Torkel Knutsson 5 a: 146. — Rys- 
sarne infalla i, 1495 5 a: 198. — 
svenske konungens hyllande i 5 a: 
220 n. — härjas under Johan 111:8 
ryska krig 5 b: 203. — tillstånd under 
Karl IX 5 b: 248—249.- nian att skilja 

det från Sverige 1742 8:234. 

1750 6b:li0. Sl:232n. — indelningi 
landshöfdingedömen S 1: 255. — Gu- 
staf III:s resa till, 1783 S 1: 339. 

— krigsrykten i, 1784 Si: 421. — 
tillstånd 1786 S 1: 524. — plan att 
skilja det från Sverige 17888: 241. 

— dess förlust 8: 55, 100, 245, 680. 

— intrycket deraf^å Geijer 1:25. 

— Napoleons anbud att återgifva 
8: 254. — ställning till Ryssland 
8: 245. — Jfr: Finnar, Qvenland. 

Finland (= Småland) 4: 231. 
Finlay, Robert, grosshandlare 6 b: 

196 n. 
Finmarken (= nordliga Skandinavien) 

4:235, 256,257. 5 a: 31, 74. — hos 

Edrisi 4: 48 n. 
Finn, konung i Jotunhem 5 a: 32. 




FINNAR — FLYGARE. 



31 



Finnar, omtalas af Tacitus 4: 281. 
5 a: 80. — omtalas i Eddan 5 a: 22. 

— = Jotnar 4: 230. 5 a: 36. — 
forna utbredning 4: 230 ff. 5 a: 59, 
74 ff. — i Vermland 5 a: 58, 84 n, 
85 n. 8: 192. — i norska Finmar- 
ken 5 a: 74. — förblandas fordom 
med Lappar 4: 54. 5a: 79. — öfver- 
flyttas till Sverige 5 a: 236. — folk- 
lynne 5a: 81. — = nybyggare i 
Lappland 5 a: 73 n. 

Finnehöfdineen 5 a: 31. 
Finnerödja o: 627. 
Finska språket 5 a: 84 n. 
Finskogen (vestra Småland) 5 a: 51. 
Finspångs bruk, under Johan III 5 b: 
195 n. — gevärsfaktori 6a:52n. 
Finveden (i Småland) 4: 172 n, 231. 

— Jfr: Finheden. 
Fiscalini, lifegne 2: 391. 
Fiskal, riksens 6 a: 209. 
Fiskarelappar 5 a: 81. 

Fiske såsom näringsfång under me- 
deltiden 5 a: 242. , 
Fisken, eganderätt till 5 a: 142 n. — 

regale 5 b: 79. 
Fitz-James, hertiginna de S 1: 243. 
Fizeaux, Grand & Komp., bankirfirma 

SI: 352. 
Fjerdhundra, eti af folklanden 4: 242 n. 

5 a: 61, 62, 64. 
Fjerding, underaf delning af häradet, 

i Sverige 5 a: 214 n. — territorial - 

indelning på Island 4: 113 n. 
Fjerdingsman 5a: 214 n. 5 b: 264. — 

befrias från hälften af utlagorna 

5 b: 265 n. 
Fjolm, sagokonung 4: 72. 
Fjolner, konung af Ynglingaätten 4: 72, 

217, 264, 266. 5 a: 25, 93. 
Flaxman, John, engelsk bildhuggare 

1: 43. 
Fleming, Ebba, se: Stenbock. 
Fleming, Erik, riksråd 5 b: 102 n. 
Fleming, Florentia Henrietta, f. Ha- 

milton 7: 140. 
Fleming, Herman 6 a: 90. 
Fleming, Herman Klasson, frih., öf- 

verståthållare i Stockholm 6 a: 332 n. 

— reduktionsplan 6 b: 7. 
Fleming, Jakob, finsk länsherre 5 b: 

102 n. 



Fleming, Johan Kåsimir, frih., hof- 
marskalk 7: 140. 

Fleming, Johan Klasson, frih., afrättas 
5 b: 242. 

Fleming, Klas Eriksson, frih., riksråd, 
sederm. riksmarsko.aniiral5b; 139 n, 
152,200. — vidmötetiReval5b:l9 7. 
— ståthållare i Finland, sätter sig 
upp mot hertig Karl 5 b: 208, 223. 
8:334. — för Sigismund från Dan- 
zig tijl Stockholm 5 b: 214. — bry- 
ter öppet med regeringen i Sverige 

5 b: 224. — hindrar verkställigheten 
af freden med Rvssland 5 b: 226. — 
död 1597 5 b: 226. 

Fleming, Klas Larsson, vice amiral 

6 a: 90, 119. — öfveramiral6a:274. — 
riksråd o. president i räkningekam- 
maren 6 a: 132 n, 205, 214 n. — 
död 1644 6 a: 275. 

Fleming, Klas Hermansson, kongl. råd 
7:i47n. 

Fleming, Klas Adolf, frih., sederm. 
grefve, statsråd, riksmarskalk S 1: 
534 n. 8: 563, 635. — lefvernesbe- 
skrifning öfver 7: 140 — 152. 

Fleming, Otto Hermansson, frih., 
riksråd 6 b: 115 n, 135, 156, 159,. 
182. S 1: 25, 67 n. 

Fleurus, slag vid 7: 227. 

Fleury, A. H. de, kardinal, fransk 
premierminister 6 b: 50, 59,62,86. 
S 1: 321. 

Floderus, Johan, professor i Upsala 
S 1: 533 n, 534 n. 

Floderus, Matthias, akademieadjunkt, 
% sederm. prost 7: 143. 

Flodin, Johan Gustaf, biskop i. Vester- 
ås S 1: 295, 296. 

Floke, namngifver Island 4: 109. 

Florens, Gustaf 111:8 vistelse i S 1: 
375 ff. — Gustaf III om dess konst- 
skatter S 1: 378, 379. 

Flotta, Sveriges, under Gustaf I 5 b: 
97. — styrka på Gustaf IILs tid 
S 1: 244. — Gustaf IILs omvårdnad 
om S 1: 326 ff. — anslagsfordran 
för, 1783 S 1: 350. — tillstånd 1786 

S 1: 506 (jfr S 1: 564), 532. — Jfr 
Armeens flotta. 
Flygare, Gustaf, akademiesekreterare,, 
sederm. professor i Upsala S 1: 533 n 



32 



POCK — FRANKRIKE. 



Fock, Berndt Vilhelm, frih., president, 
landshöfding i Upsala 8: 609. 

Fodring, skatt 5 b: 85 n. 6 a: 32. 
Fogelberg, Benet Erland, bildhuggare 
7: 476, 477. ö: 591. 

Fokzani, kongressen i Si: 150. 
Folkkonung (Upsala konung) 4: 283 n, 
285 n. 5 a: 214. 

Folkland, hos Anglosaxernaöa: 144 n. 

Folklanden 4:242. 5a:60n, 90, 121. 

— skola taga konung 5 a: 217, 219. 

Folklandssyn 5 a: 61 n. 

Folklandsting 5 a: 61 n* 

Folkrätt, den europeiska, grundas 2: 
347. 

Folkskolor i Sverige 1810—38 8: 179. 

Folkundervisning, nödvändighet . och 
ordnande 8: 292 ff. — dess historia 
i Sverige 8: 169 ff. 

Folkunga-ätten, första uppträdande 

' 5 a: 127. — regeringstid i Sverige 
'5 a: 131 — 159. 

Folkungarnes uppror, mot Erik Eriks- 
son 5 a: 128. — mot Birger Jarl 
5 a: 135. — mot Magnus Ladulås 
5 a: 139. 

Folkunge, se: Birger Brosa, Birger 
Filipsson, Birger Jarl, Filip, Filip 
Knutsson, Karl Ulfsson, Knut Jo- 
hansson, Knut Magnusson, Sune 
Folkesson. 

Folkvandringarna 3: 324. 7: 446 — 447. 

Folkvisor, ss. historisk källa 5 a: 9. — 
härstamma till stor del från Folk- 
ungatiden 5 a: 134. — Geijers och 
Afzelii samling af 7:473. — in- 
leduingen till denna samling 1:125 
— 156. — omqvädet i 1:157 — 171. 

Fondsystem, inländskt, föreslaget af 
Gustaf III S 1: 520. 

Forbes. Johan, skotsk lärd 5 b: 256. 

Formula Concordiae, se: Konkordie- 
formeln. 

Fornjoter 4: 140 n, 155, 256, 260, 261. 
5 a: 31. 

Fornrunor 4: 104. 

Fornstafvar 4: 105, 168. 

Forsete, gud 4: 166. 

Forsia (hushållerska hos katolsk prest) 
5b: 99. 

Forsius, Sigfrid Aron 5 b: 267 n. 



Forssenius, Anders, biskop i Skara 
6 b: 185 n. S 1: 97, 495 n. 

Forssius, Laurentius, kyrkoherde i 
Stockholm 5 b: 175. 

Forsslind, Karl, prost 8: 633, 638. 

Forssman 8: 542. 

Fosterbrödralag 2: 385. 

Fouqué, F. de la Mötte, tysk skald 
8: 585. 

Fox, Charles James, engelsk statsman 
7: 465. 8: 66. S 1: 386 n. 

Franc, Ulrik Gustaf, expeditionssekre- 
terare S 1: 323, 339, 355. — på 
Gustaf III:s utländska resa S 1: 360, 
361, 366, 370, 371, 392 n, 393, 412. 

— biogr. notis om S 1: 323 n. 
Franciskanerorden, stiftas 3: 466. — 

inkommer i Sverige 5 a: 129. 

Francke, August Herman, tysk teolog 
3:490. S2: 251. 

Frank, Jost, bergsskrifvare 6 a: 53. 

Franker, folk 2: '29 8. 4: 245 n, 246, 
250. — härkomst från Skandina- 
vien 5 a: 17. — vandringar 4: 249. 

— omtalas i Eddan 5 a: 22. 
Frankfurt am Main, sammankomst i 

1631 6 a: 156. 

Frankfurt an der Öder, intages af 
Gustaf II Adolf 6 a: # 144. 

Franklin Benjamin S 1: 322. 

Franklin, Sir John, engelsk amiral 
7: 402. 

Frankrike, uppkomst af städer i 2: 
304. — förbund med Sverige 1542 
och »1549 5 b: 94. — medlar i freden 
i Stettin 5 b: 162. — förh. till Karl 
IX 5 b: 246. — generalstaterna 1614 

5 2: 46. — söker egga Gustaf II 
Adolf mot kejsaren 6 a: 112, 129. — 
subsidietraktat med Sverige 1631 

6 a: 142. — traktaten förnyas 1633 
6 a: 220. — inflytande i Tyskland 
efter Gustaf II Adolfs död 6 a: 236. 

— förklarar Spanien krig 1635 6 a: 
246. — förklarar kejsareu krig 
1638 6 a: 24fi. — förbund med Sve- 
rige 1638 6 a: 247. — i westfaliska 
freden 6 a: 305. — dess svensk* 
politik under 1700-talet S 1: 148, 
545. — hattarnes förh. till Si: 91. 

— allians med Sverige 1735 6 b: 49. 
1738 6 b: 54,109. — densamma 




FRANS — FREDRIK . 



38 



förnyas 1747 6 b: 109. — allians med 
Sverige 1754 6 b: 110 n. — konven- 
tion med Sverige 1757 6 b: 185 n. 

— subsidietraktat med Sverige 
1757 6 b: 137. — densamma för- 
nyas 1758 6 b: 137 n. — förh. till 
revolutionsplanen 1768 S 1: 4.7, 54. 

— förh. till Sverige vid 1769 års 
rdg SI: 72. — Gustaf IILs förh. 
till S 1: 6. — hans resa till, ss. 
kronprins S 1: 80 ff. — åsigter om 
revolutionen 1772 i S 1: 238 ff. — 
förh. till Sverige efter densamma 
S 1: 159. — konungahuset o. mini- 
steren efter Ludvig XV: s död Si: 
240. — Gustaf III om understöd- 
jandet af amerikanska frihetskriget 
S 1: 245. — beviljar Sverige subsi- 
dier 1778 SI: 306. — förh. till 
Ryssland 1783 Si: 326, 347, 348. 

— allians med Sverige 1784 S 1: 
419. — Gustaf III:s besök i, 1784 
S 1: 411 ff. — förhållande till Polen 
8: 85. — katolicismens ställning i 
8: 67. — Jfr: Franska revolutionen; 
Fransmän. 

Frans I, konung, af Frankrike 3: 522, 
.529. 

Frans Albert, hertig af Sachsen-Lauen- 
burg, förklarar sig för Gustaf II 
Adolf 6 a: 138. — i slaget vid Liitzen 
1:116. 6 a: 182, 183, 192, 195. 7: 
138. — tillfångatagen vid Schweid- 
nitz 6 a: 195, 257. — död 6 a: 195 n. 

Frans Karl, hertig af Sachsen-Lauen- 
burg 6 a: 137, 140. 

Frans, hertig af Lothringen 5 b: 65. 

Frans Josef, kronprins af Bägge Si- 
cilierna, sedan konung Frans I S 1: 
394. 

Franska revolutionen, betydelse i men- 
niskans historia S 2: 47 ff. 

Fransmän, allmän karakteristik af 
S2-.58. 

Franzén, Frans Mikael 8: 603, 606. 

Franångers fors (mytol.) 4: 18b. 

Fratres vitae communis 3:489, 491. 

Frauenburg, gifver sig åt Gustaf II 
Adolf 6 a: 96. — återlemnas till 
Polen 6 a: 109. 

Frea (Freja), dyrkas af Vender o. Ty- 
skar 4: 164 n, 165. 

Register till Geijers Skrifter. 



Fredenstjerna, Adam, president i Svea 
hofrätt 6 b: 166 n. 

Frederici, se: Fredriksson. 

Fredrik I, konung af Sverige, upp- 
höjes på tronen 6 b: 22. — regering 
6 b: 22 — 102. — bortgifverEkolsund 
S 1: 457 n. — död 6 b: 100. — ka- 
rakter 6 b: 42. — Gustaf IILs om- 
döme om S 1: 21, 24. 

Fredrik Adolf, hertig af Östergötland 
S 1: 5. — födelse S 1: 25. — utrikes 
resa S 1: 80. — Gustaf IILs om- 
döme om, 1770 S 1: 81. — föresla- 
gen resa till Ryssland S 1: 82. — 
förh. vid revolutionen 1772 S 1: 
140, 144, 145. — följer Gustaf III 
på hans eriksgata Si: 158. — förh. 
till Gustaf III S 1: 183 ff. — förh. 
till sin mor S 1: 178 n, 245. — eko- 
nomiska svårigheter S 1: 186. — 
giftermålsplaner S 1: 187 n. — vid 
1778 års riksdag S 1: 252, 253. -^ 
vid Gustaf IV Adolfs födelse S 1: 
273, 276. — ihågkommen i Lovisa 
Ulrikas testamente Sl:224n, 312. 

Fredrik VI, markgrefve af Baden- 
Durlach 6 a: 197 n. 

Fredrik I, konung af Danmark, vald 
5 b: 28." — förbund med hansestä- 
derna 5 b: 27. — fordrar att blifva 
erkänd ss. konung i Sverige 5 b: 
28. — död 5 b: 67. 

Fredrik II, konung af Danmark 1: 140. 

5 b: 108, 131. 

Fredrik, dansk prins, ärkebiskop i 
Bremen, sedan konung Fredrik III 

6 a: 234. 

Fredrik V, konung af Danmark S 1: 24. 

Fredrik, kronprins af Danmark, se- 
derm. konung Fredrik VI Si: 384, 
434. — Gustaf 111:8 yttrande om 
S 1: 408 — 409. — Gustaf III:s besök 
hos S 1: 550. 

Fredrik, dansk prins, son af Kristian 
I 7: 23 n. 

Fredrik, dansk prins, regent 1772 — 84 
Sl:334n, 408 n, 437, 496 n. 

Fredrik, arfprins af Hessen-Kassel 6 b: 
82 n. 

Fredrik II, landtgrefve af Hessen-Kas- 
sel Si: 174 n. 

Fredrik IV, hertig af Holstein 6 b: 12. 

3 



34 



FREDRIK — FRODEFRIDEN. 



Fredrik August, biskop i Liibeck, her- 
tig af Holsteiu-Eutin S 1: 184 n. 

Fredrik II, kurfurste af Pfalz .5 b: 65. 

Fredrik V, kurfurste af Pfalz 1: 97. 
5b: 272 n. 6a: 110, 111, 167. 

Fredrik Vilhelm, kurfurste af Bran- 
denburg, underhandlingar om hans 
giftermål med Kristina 6 a: 196, 
197 n, 324. 

Fredrik II, den store* konung af Preus- 
sen 3:374. S 1: 5, 77. — om Sven- 
skarne i Pommerska kriget 6 b: 138. 

— beviljar Sverige fred 6 b: 140. 

— Gustaf III begär få tjena under 
S 1: 35. — förh. till revolutionspla- 
nerna 1772 SI: 88, 174. — förh. 
efter revolutionen 8i 235. S 1: 149, 
152 ff. — förh. till Polens delning 
S 1: 150. — yttrande om Lovisa 
Ulrika S 1: 166. — vid underrät- 
telsen om hennes död Si: 312. — 
upprättar fursteförbundet 1785 S 1: 
434 n. — sjukdom S 1: 379. — död 
S 1: 498 n, 529. — bref från, till Gu- 
staf III SI: 95, 152, 153, 170. — 
Gustaf III:s bref till SI: 169. — 
Gustaf III:s yttranden om S 1: 14, 
231, 246. — hans rum i Potsdam 
1: 118. * 

Fredrik Vilhelm, kronprins af Preus- 
sen, sedan konung Fredrik Vilhelm 
II Si: 380. 

Fredrik den vise, kurfurste af Sachsen 
3:505, 515. 7: 54. 

Fredrik, prins af Sachsen-Weimar 7: 
252. 

Fredrik I Barbarossa, tysk kejsare 2: 
306. 

Fredrik II, tysk kejsare 2: 310. 

Fredrik III, tysk kejsare 3: 522. 

Fredrika Lovisa, prinsessa af Preussen 
S 1: 367. 

Fredrikshamn 6 b: 75. — utrymmes af 
Svenskarne 1742 6 b: 70. — Gustaf 
111:8 och Katarina II:s möte i SI: 331 
n, 339, 341. — följder af detta möte 
S 1: 401. — fred i, 1809 8: 245, 252. 

Fredrikshofs slott S 1: 277. 

Fredriksson, Adolf Fredriks naturlige 
son S 1: 168. 

Fredriksson, Gustaf 111:8 kammartje- 
nare S 1: 473 n. 



Fredslagar, Birger Jarls 5 a: 136. — 

bekräftas af Magnus Ladulås 5 a: 

141. 
Frej, gud 4:160, 184, 189, 202. — 

Jfr: Froy, Frö. 
Frej, konung af Ynglingaätten 4: 264. 

5 a: 24. — flyttar offren till Upsala 

5 a: 60. — införmenni8kooffer5a: 61. 
Freja, gudinna 4:146, 184, 203. 5 a: 

25. — dyrkas af slaviska folk 5 a: 36. 
Frejvidr, Olof Skötkonungs rådsherre 

4: 241 n. 
Frese, Georg Kristian de, major, slutl. 

kontreamiral S 1: 342, 424. 
Friboren (frälseman) 5 b: 110. 
Fribref, städers 7: 458. 
Fricco (Frej) 4:i3ln, 157 n. 
Frichia (Freja) 5 a: 36. 
Fridburg, kristen q vinna i Birka 5 a: 

102. 
Fridfrode (Frode), dansk konung 4:265. 
Fridleif, dansk konung 4: 278. 
Fridlöshet, straff i landskapslagarne 

5a: 223. 
Friedland, slag vid 7: 237. 
Fries, Elias, professor i Upsala 8: 700. 
Friesendorff, Fredrik von, frih., riks- 
råd 6 b: 156, 182 n. S 1: 42, 48, 57, 

63, 67 n. — biogr. notis om S 1: 

42 n. 
Frietzcky, Klas de, riksdagstalare S 1: 

104, 108, 113 n, 125, 521. — biogr. 

notis om S 1: 104 n. 
Frigel, Per, musiker 8: 547. 
Frigga, gudinna 4: 146, 186. 
Friherrevärdighet införes i Sverige 

5 b: 120. 
Frihetsmilen 5 b: 161. 
Frimarknader påbjudas i åtskilliga 

städer 5 a: 240. 
Frimureri i Sverige, under Gustaf III 

S 1: 298, 300 n, 460. 
Frimästare 3: 300. 
Friser, folk 4: 245 n, 246 n. 
Friskyttar, fransk trupp 2: 384. 
Frisland, bebodt af Nordmän 5 a: 43. 
»Fritt skepp fritt gods» S 1: 308. 
Frode, dansk konung 4: 266, 278. 

5 a: 25. 
Frode, .Are, se: Are. 
Frodefridon 4: 144 n, 265, 266, 279 n. 

5 a: 24. 



FROST — GALLAS. 



35 



Frost, sagokonung 4: 25$, 260, 267. 

Froy (Frej), sagokonung 4: 71, 268. 

Fru-namnets härledning 4: 143 n. 

Fruktträd införas i Sverige 5 a: 238. 

Frundsberg, Georg von, österrikisk 
fältherre 3: 513. 

Fryxell, Anders, professor 2: 435. 
8: 671. — hans Berättelser 8: 158. 
— svar till, ang. aristokratfördö- 
mandet 8: 301 — 367. 

Fryxell, Axel, lektor 8: 642. 

Frälsemän 5 a: 145. — representations- 
rätt i presteståndet 6 b: 196 n. 

Frälset, andliga, införes af Sverker 
d. y. 5 a: 125. — bekräftas af Johan 
Sverkersson 5 a: 126. — fullkomnas 
af Magnus Ladulås 5 a: 144. 

Frälset, verldsliga, uppkomst i Sve- 
rige 3: 386. 5 a: 144. 

Frälseköp 6 a: 306, 307. 

Frö (Frej), gud 4: 143. 

Fröberg, Erik, öfverste 6 b: 84 u. 

Fröjenborg, jungfru 4: 153. 

Frötuna, namnets härledning' 4: 265 n. 

Fnchs, Thomas Zakarias, hofpredikant 
7: 80 n. 

Fugger, österrikisk general 6 a: 159. 

Fulvia, Antonii gemål 7: 199 n. 

Funck, Fredrik Adolf Ulrik, frih., 
öfverstelöjtnant Si: 437. 

Funck, Karl, frih., riksråd 6 b: 159 n, 
182 n. SI: 52, 67 n, 87, 104, 107, 
125, 140. 

Fursteförbundet 1785 S 1: 434 n. 

Fiirstenberg, österrikisk general 6 a: 
154 n, 161 n. 

Furstetitel, svensk, utdelas af Gustaf 
III Si: 442. 

Fuscus, romersk fältherre 4: 210 n. 

Fuseli, Johann Heinrich, schweizisk 
målare 1: 42. 

Fylgior 4: 17 4. 

Fylke 4: 282 n. 

Fylkeskonung 4: 282. 

Fyrisvall, slaget på 5 a: 104. 

Fäbodar, »kulturens första utposter» 
5 a: 71 n. 

Fältkonsistorium, i Gustaf II Adolfs 
här 6 a: 88. 

Fältvaktmästare (generalmajor) 6 a: 86. 

Färentuna härad 5 a: 63 n. 

Färla, Karl Nilsson, riddare 5 a: 165. 



o _ 

Färla, Ake» Bengtsson 5 b: 133. 

Färöiska sånger 5 a: 41. 

Fästningskommission,, tillsatt 1765 6 b: 
170. 

Fästningsverken, tillstånd 1786 S 1: 508. 

Följe (cdmitatus) 2: 280, 281, 282, 
382, 383. 

Följeman 2: 280, 383. 

Förbundsförfattning, den gamla svenska 
2: 292. 3: 359. 5 a: 214. 

Förenings- och säkerhetsakten Si: 522. 

Förenta staterna, frihetskriget S 1: 
244 n, 245, 545. — Gustaf 111:8 
yttrande om S 1: 308. — begära få 
köpa skepp af Sverige S 1: 309. — 
handelstraktat med Sverige. 1783 
S 1: 322. — Cincinnatiorden S 1: 
417, 418. — samhällsskick 8: 214, 
473. — korrektionssystem 3: 97 ff. 

Förköpsrätt, svenske konungens 6 a: 46. 

Förlikning enl. landskapslagarne 5 a: 
223. 

Förmyndare, Kristinas, deras redogö- 
relse för styrelsen 6 a: 279 — 281. 

Förpantning af kronans inkomster 
under Gustaf II Adolf 6 a: 46. 

Förräderikommissionen 1741 6 b: 64. 

Försvarelsebref 6 a: 60. 

Försvarsverket, plan till dess istånd- 
sättande 1783 S 1: 349 ff. — berät- 
telse om, 1786 S 1: 505 ff. 

Gadaric, götisk konung 4: 57. 

Gadd, Hemming, biskop i Linköping 
7: 29. — gesandt i Rom 5 a: 204* n 
(jfr 5 a: 255). — belägrar Stockholm 
5 a: 202. — bistår Svante Sture 5 a: 
204. — tal möt Danskarne 5 a: 205. 

— bortföres till Danmark 5 a: 207. 

— öfvergår på danska sidan 5 a: 208. 

— död 5 a: 210. 

Gadd, Peder, profoss 5 b: 142. 
Gadendorf (Gyllenstjerna), Johan 6 b: 

64 n. 
v Gadolin, Jakob, professor i Abo, se- 

derm. biskop derst. Si: 126. 
Gajus, romersk jurist 3: 442. 
Gål (Skandinav i Irland) 4: 310. 
Gajilei, Galileo, italiensk astronom 3: 

543. S2: 19. 
Gallas, Mathias, kejserlig general 6 a: 

161 n, 169, 243, 262, 265, 275, 288. 



36 



GALLE — GEOEG. 



Galle, Peder, domproat i» Strengnäs 
5 b: 36 n,~51. 

Galliani, abbé S 1: 395, 396. 

Gallikanska kyrkan 3: 529. 

Gallodier, Louis, balettmästare S 1: 476. 

Garna, Vasco da 7: 344. 

Gamla Karleby, anlägges6a:54n.7:l33. 

Ganglere (mytol.) 4: 132 n. 

Gans, Eduard, professor i Berlin 1: 54. 

Gapt, götisk konnng 4: 63. 

Gardarike 4: 74 n. 5 a: 33.. 

Gardarsholm (Island) 4: 109. 

Garp (Tysk) 5 a: 236. 8:183. 

Garpenbergs grufvor, under medeltiden 
5 a: 236. 8: 183. — under Gustaf I 
5 b: 91. 

Gartz, kejserligt läger vid 6 a: 13 6. — 
af trades till Sverige 6 a: 304. 

Gaspé (landsträcka i N. Amerika) 4: 
116 n. 

Gau (härad) 2: 295. 

Gaussen, fransk chargé d'affaires i 
Stockholm S 1: 551 n. 

Gaut, sagokonung 4:63, 292. 5 a: 31. 

Gautbert, missionär i Sverige 5 a: 100. 

Gauthild, Ingiald Illrådas gemål 4: 287. 

Gauti' (Göter) 4:53. 

Gautigoth (Göter) 4: 62 n. 

Gautur, isländare 4: 161 n. 

Geat, anglosaxisk gud 5 a: 30 n. 

Gedda, Niklas Peter von, svensk mi- 
nister i Paris 6 b: 45 n, 50 n. 

Gefle anlägges 5 a: 71. 

Geigad, konung Hugleiks hjelpare 4: 
275. 

Geijer, Anna Elisabet, f. Lilljebjörn, 
författarens hustru, bref till 8: 548, 
562, 565, 626, 627, 635, 641, 642, 
646,679,684,685,686,687,688,689. 

Geijer, Bengt Gustaf, brukspatron, för- 
fattarens fader, personalier öfver 
7: 31—35. — bref till 8: 515, 516, 
517, 519, 523, 527, 534, 546, 547, 
549, 557, 558, 559. 

Geijer, Bengt Gustaf, författarens bro- 
der 8: 545. 

Geijer, Brita Lotta, g. m. J. von He- 
land, författarens syster 8: 548. 

Geijer, Jeanne Marie, författarpns 
syster, se: Troili. 

Geijer, Johan Gustaf, brukspatron, 
författarens farfader 7: 32. 



Geijer, Karl, bergmästare 6 a: 52 n. 
Geijer, Karl Emanuel von, öfverste 

8: 621. 
Geijer, Karl Fredrik, kamrerare, förfat- 
tarens broder 1: 123. 7: 472. 8:545, 

687. — Geijers bref till 8: 598, 600. 
Geijer, Kristofer, bergmästare 6 a: 52 n. 
Geijer, Maria, f. Låstbom, författarens 

farmoder 7: 32. 
Geijer, Ulrika Magdalena, f. Geisler, 

författarens moder 7: 33. 
Geijerstam, Anna Elisabet af, se:Löwen- 

hjelm. 
Geijerstam, Kristina af, f. von Hof- 

sten 1:123. 8:528, 538, 541, 628. 

— Geijers bref till|8: 532, 543. 
Geirröd, jätte 4: 154 n. 
Geiser, varm källa 4: 108 n. 
Geisler, Agneta Kristina 1: 123. 8: 545. 
Geisler, Ulrika Magdalena, se: Geijer. 
Geminiani, Francesco, italiensk musi- 
ker 8: 531. 
Geheralamiralsembetet inrättas S 1 : 3 2 6 . 
General diskontkontoret inrättas S 1: 

538 n. 
Generalfältvaktmästare, i Gustaf II 

Adolfs här 6a:87n, 97. • 
Generalgevaldiger,' i Gustaf II Adolfs 

här 6 a: 97. 
Generalhandelskompani privilegieras 

6 a: 47. 
Generalkonsistorium, förslag om in- 
rättande af 6 a: 62 — 64. 8: 170, 173, 

174, 364. 
Generalmajor, den förste svenske 6 a: 

87 n. 
Generalprofoss, i Gustaf II Adolfs 

här 6 a: 87. 
Generalstab, inrättas af Gustaf II Adolf 

6 a: 185 n. 
Geneve, fängelse i 3: 101. 
Genewitz, Josua, tysk adelsman 5 b: 

139, 140. 
Gengärd, skatt 5 a: 233. 
Genlis, Madame de 1: 7. S 1: 482 n. 
Gent 2: 810. — fängelse i 3: 105. 
Genua, under medeltiden 2: 303, 309. 

7: 456. 
Geografen från Räven na, om Scythien 

4:60. 
Georg Fredrik, markgrefve af Baden 

6 a: 110. 



GEORG — GOTLAND. 



37 



Georg Vilhelm, kurfurste af Branden- 

burg 6 a: 89. 
Georg, hertig af Braunschweig-Liine- 

burg 6a:51n, 138, 177, 223, 226, 

227, 254 n. 
Georg, dansk prins, hertig af Cum- 

berland S 1: 185. 
Georg I, konung af England 6 b: 20, 21. 
Georg II, konung af England 7: 414. 
Georg III, konung af England 1:45, 

49. SI: 155 n, 191 n. 
Georg, hertig af Sachsen 3: 515. 
Georg Johan, pfalzgrefve till Veldentz 

5 b: 105 n. 
Georgii, Petrus, konrektor 3: 168. 
Gepider,'folk 4: 65 n. 
Gera, Holger Karlsson, riksråd 5 b: 24. 
Gera, Göran Holgersson, riksråd 5 b: 

154. 
Gera, Karl Holgersson, riksråd 5 b: 
■ 107 n, 133. 

Gerbert, fransk abbot 3: 437. 
Gereon, den helige 1: 83. 
Gerhard, grefve af Holstein 5 a: 139, 

145 n. 
Germaner, äldsta författning 2: 290 — 

295. — '■ samhällsklasser hos 2: 278, 

380. 
Germania, Taciti 3: 440. 
Gerson, fransk teolog 3: 489. 
Gestilren, slag vid 5 a: 126. 
Ge8tricius, Martinus, biskop i Linkö- 
ping 8: 383 n. 
Gestrikland, i äldsta tid 5 a: 71. — 

vapen 5 a: 7 1 n. . 
Geter, folk 4: 209, 211, 251 n. 
Gevärsfaktorier i Sverige, under Gu- 
staf II Adolf 6 a: 52. 
Gezelius, Johannes d. ä., biskop i 

Åbo 3: 171. 8: 172, 294. 
Giallar-ån (mytol.) 4:145 n. 
Gibelliner 2: 313. 
Gillen, uppkomst 2: 308. — i Sverige 

under medeltiden 5 a: 242. 
Gimle (mytol.) 4: 180, 190. 
Ginungagap (mytol.) 4: 177. 
Girs, Aegidius, historieskrifvare 5 b: 

164, 198 n. 
Gislan, vid eriksgata 2: 293, 387. 
Gissur Hallson, lagman på Island 4: 

124 n. 
Giustiniani, prinsessa S 1: 386. 



Gjoter (Jutar) 4: 64. 

Gladshem (mytol.) 4: 170 n, 183. 

Glamr, sjökonung 4: 262 n. 

Glasfönster, i Sverige under medeltiden 
5 a: 246. 

Glasgow 7: 433. 

Gloholmen 8: 48. 

Glommen 4: 9. 

Gluck, C. W. von, tysk tonsättare 
7: 154. Si: 478 n. 

Glumr, kämpe 4: 299 n. 

Glörfeldt, svensk postmästare i Hel- 
singör S 1: 391. 

Gneisenau, A. W. A. N. von, preus- 
sisk fältmarskalk 8: 592. 

Goa, dotter af Thorre 4: 256, 261. 

Gode män 2: 302. 

Goderich, götisk konung 4: 67. 

Godfred, konung 4: 314 n. 

Godhem (mytol.) 5 a: 23. 

Godi (prest, gud) 2: 381. 4: 112 n, 113 n. 

Godordsman (häradshöfding) 4: 112 n. 

Godthiod 4: 206. 

Godwin, engelsk grefve 5 a: ill. 

Goe-blot 4: 256. 

Goethe, Johann Wolfgang von 1: 13, 
81, 114. 7:392 — 394, 488. 8:119, 
144. S2:36, 37, 78, 90, 147. 

Goguet, fransk general 7: 227. 

Goldstein, svensk generalmajor 6a: 29,0. 

Gollnau afträdes till Sverige 6 a: 804. 

Goodricke, engelsk minister i Sverige 
6b: 166. SI: 87, 122, 123. 

Gor, son af Thorre 4: 256, 261. 

Gordonska upploppet i London 7: 414. 

Gorm den gamle 4: 109, 322. 5 a: 103. 

Gosiewski, polsk general 6 a: 94, 95, 105. 

Götar (Göter) 4: 206. 

Göte, konung 4: 63. 

Gother, Engelbert, borgmästare i Stock- 
holm, talman i borgareståndet 6 b: 
181. S 1: 64. 

Gothiscanzia 4: 56. 

Gothus, Laurentius Petri, se: Petri. 

Gotland, äldsta namn på Danmark el. 
Norden i allmänhet 4: 63, 73 n, 240, 
241. 

Gotland, tillhörde af ålder Sverige 5 a: 
51. — bebygdt från Sverige 5 a: 
238. — kristnas 5 a: 238. — lydde 
under biskopen i Linköping 5 a: 238. 
— medlem af Hansan 5 a: 239. — 



38 



GOTNAR — GROTIUS. 



bringas af Magnus Ladulås åter 
under Sverige 5 a: 146. — intages 
af Valdemar Atterdag f> a: 158. — 
pantsättes till tyska orden 5 a: 169, 
235. — sjriljes från Sverige af Mar- 
gareta 5" a: 169. — öfverlemnas till 
Danmark 1487 5 a: 198. — Sverige 
afsäger sig anspråken på 5 b: 162. 
— afträdes till Sverige 1645 6 a: 
277. 

Gotnar (Göter) 4: 63, 206. 

Gotoner, folk 4: 56 n. 

Gotskalk, biskop i Linköping, mördas 
5 a: 165 (jfr 5 a: 254). 

Gotskalk Eriksson, sekreterare 5 b: 25. 

Gower, Miss SI: 378. 

Gracchus, Cajus 3: 9. 

Gracchus, Tiberius 3: 8. 

Gradisca, intages af Bernadotte 7: 231. 

Gradman, sekreterare 6 b: 82 n. 

Grafio (grefve) 2: 295, 303. 

Grafström, Anders Abraham, lektor 
vid Karlberg, slutl. prost 8: 584, 
605, 608, 634. 

Graf undersökningar 5 a: 4 9. 

Grågås 4: 116 n. 

Grahm, borgmästare i Kristianstad S 1: 
105. 

Granberg, Per Adolf 8: 620. 

Granit, förekomst i Skandinavien 4: 
10. 

Granmar, konung 4: 285 n, 286. 

Granson, slag vid 3: 522. 

Granvella, Karl V:s kansler, under- 
handlar med Nils Dacke 5 b: 72, 
100. 

Greenwich hospital 1: 24. 

Grefvefejden 5 b: 67, 68. — följder 
af, för Hansestäderna o. Liibeck 5b: 
68, 69. 

Grefvevärdigheten införes i Sverige 
5b: 120. 

Gregorius den store, påfve 3: 444. 
5 a: 121 n. 

Gregorius VII, påfve 2: 305. 3: 32. 
5 a: 115. 7: 454. 

Gregorius IX, påfve 3: 465, 486. 8: 
379. — förbjuder Gotländingarnes 
handel med Ryssland 5 a: 238. 

Gregorius XIII, påfve 5 b: 172. 

Gregor af Beehada, medeltidsförfattare 
3: 449. 



Gregorius af Tours, historieskrifvare 
4: 245 n, 249 n. 

Greiffenhagen intages af Gustaf II 
Adolf 6 a: 142. 

Greiffenheim, svensk minister i Re- 
gensburg 6 b: 137. 

Greifswald intages af Gustaf II Adolf 
6 a: 144. 

Grekiska språket, kännedom om, i 
Sverige under medeltiden 5 a: 244. 

Grekland, äldsta samhällsförfattning 
8: 20. — den heroiska tidsåldern i 
7: 358 ff. — namn på österlandet i 
allmänhet, under medeltiden 4: 248. 

Gren, Magnus, tåg till Gotland 5 a: 181. 

Grenander, E. C, professor i Upsala, se- 
derm. prost 2: 236 n. 8: 562, 628. 

Gretters saga 4: 87. 

Greuze, fransk målare S 1: 239. 

Grey, lord, engelsk minister 7: 415. 

Griesbach, Georg, bergmästare 6 a: 53. 

Grill, handelshus S 1: 86, 131. 

Grill, Johan Abraham, bolagsman i 
vexelkontoret, dömes 6 b: 150 n. 

Grill, Klas, bolagsman i vexelkontoret, 
dömes 6 b: 150 n. 

Grillparzer, tysk dramatisk författare 
1:117. 

Grimm, F. M. baron von S 1: 6. 

Grimm, Jakob, tysk språkforskare 3: 
441. 

Grimm, W. C, tysk författare 1: 141. 

Grimnismål 4: 130 n. 

Grip, Bo Jonsson, riksråd 5 a: 164 — 
165. 8: 322. 

Grip, Nils Boson, riksråd- 5 b: 24. 

Gripenberg, Hans Henrik, general- 
major 8: 110. 

Gripenhjelm, Edmund, frih., riksråd 
3: 171. 

Gripsholms kloster, indrages af Gustaf 
I 5 b: 45. 

Gronsfeld, grefve von, kejserlig gene- 
ral 6 a: 226, 296. 

Groot, Gerhard 3: 489. 

Grooth, E. von, tysk assessor 1: 87. 

Gross-Glogau intages af Torstensson 
6 a: 257. 

Grothusen, Arnold, Sigismunds lärare 
5 b: 206 n, 221. 8: 332. 

Grotius, Hugo 2:348, 395. 6 a: 328 
7: 355. 8: 155. — uppehåll i Sve'„ 



GBÖTTASAUNGR — GUSTAF. 



39 



rige 6 a: 329. — svensk ambassadör i 
Frankrike 6 a: 329 n. — död 6 a: 329 n. 

Gröttasaungr 5 a: 25. 

Grou-galdr, dikt 4: 132 n. 

Grubbe, Lars, sekreterare af staten 

• 6 a: 202, 207 n, 217, 247, 248 n, 
255, 260 n. 

Grubbe, Samuel, professor i Upsala, 
sederm. statsråd©: 562, 575, 576, 581, 
583,584,591,631,635,660,670,675. 

Grubenheimer, sekt 3: 487. 

Gruet, Jakob 3: 526. 

Grufvor i Sverige, upptäckas först af 
Finnar 5 a: 84. — upptagas af mun- 
kar 5 a: 124. — egander ätten till 
5 a: 142 n. — under medeltiden 5 a: 
236 (jfr 5 a: 256). 

Grundlagarné, skola årligen uppläsas 
från predikstolarne 6 b: 119 n. — 
ungdomens undervisning i 6 b: 119 n. 

— riksens ständers svar aug. deras 
verkställighet 6 b: 120 (jfr 6 b: 202). 

— frågor om, få ej af göras vid 
samma rdg som de väckas 6 b: 155. 

— tryckfrihetsförordningen förkla- 
rad ss. grundlag S 1: 188. — Jfr: 
Regeringsform, Riksdagsordning, 
Tryckfrihetsförordning. 

Grundtvig, Severin, dansk biskop 1: 

65. 8: 10. 
Grvm, Peder 5 b: 47. 
Gråbröder (Franciskaner) 5 a: 129. 
Gröben, grefve von 8: 592. 
Grönland, upptäckes 5 a: 103. — be- 

bygges 4: 114. 
Grönsö slott 5 b: 53 n. 
Gualdo Priorato, historieskrifvare 6 a: 

170 n, 184 n, 186 n. 
Gualtieri, akademiker i Berlin SI: 173. 
Gud, ordets härledning 4: 204 n. 
Gudai (Letter) 4: 65. 
Gudhem (mytol.) 4: 266. 
Gudleif Gunlaug8on, isländare4: 116 n. 
Gudmund Olsson, befälhafvare under 

nord. sjuårskriget 5 b: 133. 
Gudrun 4: 85. 

Gudröd, konung i Skåne 4: 286. 5 a: 27. 
Gudsdom, bevisningssätt i äldsta tider 

5 a: 224. — afskaffas 5 a: 228. 
Guds frid 3:385. 5 a: 228. 
Gudstjenst, den hedniska, i Sverige 5 a: 

88. 



Guébriant, fransk fältherre 6 a: 244, 
245, 254, 256, 262. 

Guemez, grefve de, spansk envoyé i 
Stockholm S 1: 364 n. 

Guldberg, Ove Hoegh, danskt geheime- 
råd S 1: 334 n, 874, 408 n. 

Guldkedja, tecken till riddare värdighet 
5 a: 201. 

Gullbergs fästning, Kristian IV:s för- 
sök att intaga 6 a: 70. — intages 
af Danskarne Ga: 71. 

Gullveig, jätteq vinna 8: 13. 

Gumeelius, Gustaf Vilhelm, docent i 
Upsala, slutl. prost 8: 592, 635. 

Gunnar 4: 85. 

Gunnar af Hlidarenda, isländare 4: 
158 n. 

Gunnlaug Ormstunga, isländsk skald 
4: 119 n. 

Gunlaug, isländsk munk 4: 124 n. 

Guodeuen (Oden) 4: 164 n. 

Gurlitt, rektor i Hamburg 1: 73. 

Gustaf I, konung af Sverige 1: 146. 
3:288, 362. 7:49, 84, 112—115, 
120. 8:66. — härkomst 5 b: 3. — 
födelse 5 b: 4 (jfr 5 b: 273). — ung- 
dom 5 b: 5. — i slaget vid Dufvenäs 
5 b: 5. — i slaget vid Brännkyrka 
5 a: 207. 5 b: 6. — bortföres till 
Danmark 5 a: 207. 5 b: 6. — rymmer 
från Danmark 5 b: 7. — inför rådet 
i Liibeck 5 b: 7. — landstiger på 
Stensö udde 5 b: 8. — äfventyr i 
Dalarne 5 a: 210. 5 b: 12 — 15. — 
utköras till höfvidsman 5 b: 15. — 
i Helsingland 5 a: 72. 5 b: 16. — 
väljes till riksföreståndare 5 b: 23. 

— väljes till konung 5 b: 28 (jfr 5 b: 
273). — kröning 5 b: 54. — regering 

' 5 b: 30—113. — nya grundsatser 
om kon:s makt och kronans rätt 
5 b: 78 — 81. — personliga förh. till 
folket 5 b: 85, 89. — om undervis- 
ningsväsendet 3: 156 — 157. 8: 177. 

— vård om bergshandteringen 8: 
185. — afskedstal till ständerna 
5 b: 111. — sjukdom och död 5 b: 
112 — 113. — Per Brahes skildring 
af hans person 5 b: 113 — 115. — 
upplysningar till hans historia i De 
la Gardieska arkivet 8: 159. — Gu- 



40 



GUSTAP. 



staf III:s utkast till hans historia 
Si: 11. — Gustaf 111:8 yttranden 
Ofll SI: 58, 526. 

•Gustaf Vasa, opera af Gustaf III och 
Kellgren S 1: 13, 213, 458, 467, 478 
—480. 

Gustaf II Adolf, konung af Sverige 
1: 94, 95. 7: 50, 214. ö: 66. — fö- 
delse 5 b: 224. 6 a: 5. — erkännes 
88. kronprins 5 b: 259. — - uppfostran 
6 a: 6 ff. — blir storfurste af Fin- 
land samt hertig af Estland och 
Vestmanland 6 a: 7. — tronbestig- 
ning 6 a: 11. 8:356. — konunga- 
försäkran 6 a: 12.. — regering 6 a: 
11 — 198. 7:84 — 94, 109 — 139. — 
hemlig resa till Tyskland 6 a: 88. 

— förmälning 6 a: 89. — hans dan- 
ska krig 6 a: 68 — 75. — ryska krig 
6 a: 76 — 80. — första lifländska 
fälttåg 6 a: 8 9 — 92. — andra lif- 
ländska fälttåg 6 a: 93. — tredje 
lifländska fälttåg 6 a: 93—96. — 
första preussiska fälttåg 6 a: 96 — 98. 

— andra preussiska fälttåg 6 a: 100 
— 104. — erhåller strumpebandsor- 
den 6 a: 103. — tredje preussiska 
fälttåg 6 a: 105 — 106. — fjerde 
preussiska fälttåg 6 a: 106 — 109. — 
förberedelser till tyska kriget 6 a: 1 1 o 
— 132. — underhandlingarmed Wal- 
lenstein 7: 136. — deltagande i 30- 
åriga kriget 6 a: 133 — 185. — land- 
stigning på Usedom 6 a: 134 (jfr 
6 a: 338). — i Niirnberg 1: 106, 107. 

— stupar i skget vid Liitzenl: 115 
— 116. 6 a: 183. 7:138 — 139. — 
berättelserna om hans död 6 a: 183 
— 185. — hans framtidsplaner 6 a: 
196 — 198. — tankar på förening 
mellan Sverige och Brandenburg 
6 a: 200—201. — fölhållande till 
Ryssland 8: 231, 344. — — till 
Polen 8: 89. — hans inre styrelse 
6 a: 11 — 67. — betydelse för Sve- 
rige 3: 288, 363 — 364. — finans- 
politik 3: 370—871. — förh. till 
näringarna 8: 189. — afyttring af 
gods och räntor 8: 342. — plan till 
fattigvård 3: 69 — 70. — omsorg om 
undervisningsväsendet 3: 160 — 164. 

— om Johan III och Karl IX n 



— 116. — Gustaf III:s beundran 
för SI: 12, 77. —Gustaf IILs ytt- 
rande om S 1: 250. — hans staty 
SI: 479 n. 
Gustaf III, konung af Sverige 3: 209, 
374, 408—411. 7: 68 — 71, 165, 467. 

— födelse 6 b: 89. Si: 23. — upp- 
fostran S 1: 80. — förlofning 6 b: 
98. S 1: 85. — begär att få tjena 
i preussiska hären S 1: 35. — för- 
sta möte med sin gemål Si: 37. 

— förmälning S 1: 40. — börjar 
åhöra rådets öfverläggningar S 1: 40. 

— hans rådsjournal S 1: 40 — 43, 
47 — 49, 63 — 64. — resa i bergsla- 
gerna 1768 S 1: 41. — revolutions- 
plan 1768 S 1: 9, 52. — tankarom 
ställningen 1768 S 1: 49 ff. — Up- 
sala univ:s kansler S 1: 51. — förh. 
till sin gemål 1770 S 1: 74 ff. — 
förh. till sin mor 1770 SI: 76 ff. 

— bref till Fredrik II derom S 1 : 
169. — utrikes resa S 1: 80, 82 ff. 

— får underrättelse om faderns död 
6 b: 185. S 1: 84. — hemkomst 6 b: 
185. Si: 89. — öppnar rdgn 1771 
6 b: 185. SI: 95. — yttrande till 
talmännen 6 b: 194 — 195. S 1: 98. 

— kröning 6b: 195. Si: ill. — 
tvist om ceremonielet dervid S 1: 
183. — revolutionen 1772 S 1: 114 
ff . — yttrande om tryckfriheten S 1: 
190. — yttrande om laga rättegångs- 
form S 1: 195 ff. — förh. till J. M. 
Sprengtporten S 1: 216 ff. — besök 
i St. Petersburg 1777 S 1: 228 ff. 

— försoning med sin gemål S 1: 
271. — brefvexling med enkedrott- 
ningen i anl. af kronprinsens födelse 
S 1: 273 ff. — utländsk resa 1780 
S 1: 286—305. — förh. till de my- 
stiska upptågen S 1: 297 ff. — er- 
bjuder England och Frankrike sin 
bemedling 1778 S 1: 308. — slutliga 
försoning med sin mor S 1: 811, 312. 

— resa till Finland 1783 Si: 339. 

— bryter armen S 1: 840. — itali- 
enska resa S 1: 355 ff. — regeringens 
förande derunder S 1: 855 — 858. — 
återkomst derifrån S 1: 424. — tal 
vid Svenska akademiens stiftelse 

Maner akademi- 




GUSTAP — GYLLENHJELM. 



41 



ens pris 8:632. Si: 11, 470—473. 

— trontal vid 1786 års rdgs början 
S 1: 503. — trontal vid rdgns slut 
S 1: 526. — omdömen om talet S 1: 
527. — i kriget 1788 8: 86. — 
mord 1: 6. — testamente S 1: 287. 

— tecknad af Schröderheim S 1: 
290. — seder S 1: 271. — religion 
8: 631. — -88. skriftställare 8: 143. 
Si: 2, 11, 13, 469. — intresse för 
teatern S 1: 474 — 483. — yttrande 
i undervisningsfrågan 3: 179, 209. 

— förh. till aristokratien 8: 219. 
Gustaf IV Adolf, konung af Sverige 

7: 240. — födehe S 1: 256, 273. — 
Katarina ILs råd ang. hans skötsel ss. 
späd S 1: 232. — faddergåfva S 1: 
2 70. — ■ hans äkta börd betviflad 
Si: 271. — vid Lovisa Ulrikas döds- 
bädd S 1: 312, 313. — koppympning 
S 1: 331, 336. — vald till Upsala 
univ:8 kansler S 1: 359, 458 n. — 
jemförd med Karl XII 8: 99. — 
karukter 8: 243. 

Gustaf Eriksson (Erik XI V:s son) 5 b: 
137 n, 156, 158. — död 5 b: 158. 

Gustaf Gustafsson, se: Vasaborg. 

Gustaf Karlsson, riddare 5 a: 186. 

Gustaf Månsson till Revelstad, kansler 
5 a: 230 n (jfr 5 a: 255). 

Gustavianska arfvegodsen 3:162. 5 b: 
85, 86, 120. 7: 133. 

Gustavianska orden S 1: 98 n. 

Gustavianska papperen, öppnande och 
ordnande S 1: 1. — öfversigt af 
innehållet S 1: 5 ff. 

Gustafschiöld (Hellichius), Abraham, 
kapten, slutl. generallöjtnant S 1: 
118, 139, 144, 442 n. 

Guttenberg, Johan, boktryckerikon- 
stens uppfinnare 1: 94. 3: 480 — 
482. 

Guttoner, folk 4: 45, 207. 5 a: 15 n. 

Guttorm, Birger Jarls son 5 a: 130, 
137 n. 

Guttorm, norsk hertig 4: 271 n. 

Guttstadt, intages af Svenskarne 6 a: 
103. 

Gny Dickens, engelsk minister i Sve- 
rige, lord Carterets instruktion för 
6b:82n, 87—88 (jfr 6b:20l). — 
lemnar Sverige 6 b: 97. 



Gydja (prestinna) 2: 381. 

Gygior (mytol.) 4: 180. 

Gyldencrone, dansk minister i Stock- 
holm S 1: 251. 

Gyldensiolpe, Mikael Olai Vexionius, 
professor i Abo 8: 355. 

Gyldenstolpe, Nils Filip, gref ve, hof- 
marskalk, landshöfding S 1: 33, 37, 
74 n, 187, 225 n, 287, 288, 289, 292. 

— biogr. notis om S 1: 33 n. 
Gylfaginning 4: 130 n, 132 n. 

Gylfe, konung af Fornjoterska ätten 
4: 132 n, 262. 5 a: 28. 

Gyllenborg, Anna Margareta,, f. Gotts- 
man S 1: 79 n. 

Gyllenborg, Fredrik, justitiestatsmi- 
nister 8: 50. 

Gyllenborg, Gustaf Fredrik, skald 1: 7. 
6 b: 200. 8:143. S 1: 29, 78, 79 n, 
477. — ledamot af Svenska akade- 
mien S 1: 466. — biogr. notis om 

5 1: 29 n. 
Gyllenborg,Henning Adolf, grefve,kam- 

marherre 6 b: 85. — landtmarskalk 
1751 6 b: 103. — riksråd S 1: 74 n. 

Gyllenborg (Volimhaus), Jakob, kongl. 
råd 8: 343. 

Gyllenborg, Johan, grefve, riksråd 

6 b: 67 n. 

Gyllenborg, Karl, grefve, riksråd 3: 
297. 8: 667, 669. S 1: 212. — Horns 
motståndare 6 b: 39, 42. — ka- 
rakter 6 b: 43. — sluter sig till 
Frankrike 6 b: 46 (jfr 6 b: 201). 

— kanslipresident 6 b: 55, 65 n, 
67 n, 72. — död 6 b: 94 n. 

Gyllencreutz, Karl Gustaf, lagman 6 b: 

166 n. 
Gyllenhjelm, Elisabet, Karl Filips 

dotter 6 a: 92 n. 
Gyllenhjelm, Julius, Johan 111:8 son 

8: 162. 
Gyllenhjelm, Karl Karlsson 5 b: 242 n. 

— tillfångatages af Polackarne 5 b: 
247. — fängelsetid 5 b: 248. — riks- 
amiral 6 a: 56 n, 67, 90, 94, 96, 
132 n, 133, 190. — Lehnbergs äre- 
minne öfver S 1: 473. 

Gyllenhjelm, Lucretia, Johan IILs 

dotter 8: 162. 
Gyllenhjelm, Sofia, Johan IILs dotter 

5 b: 163. 8: 162. 



42 



GYLLENMARS — GOTISK. 



Gyllenuiärs, Broms lf 148 n. 

Gyllenmärs, Olof, amiral 1: 148 n. 

Gyllenstjerna, slägten, ärfver Karl 
Knutsson 5 a: 185 n. 

Gyllenstjerna, Erik Eriksson d. ä., 
riksråd 5 a: 181 n, 184 n. 

Gyllenstjerna, Erik Eriksson d. y., 
riksråd 5 a: 203. 

Gyllenstjerna, Erik Karlsson, riksråd 
5 b: 152, 154. 

Gylleustjerna, Göran Erikäson, riksråd 
5 b: 71, 162. 

Gyllenstjerna, Göran Nilsson, frih., 
riksamiral 6 a: 74. 

Gyllenstjerna, Göran Nilsson, grefve, 
riksråd G b: 159 n. — afskedas 6 b: 
182 n. S 1: 67 n. — riksmarskalk 
S 1: 356, 426 n. — . begär afsked 
S 1: 443. — vägrar mottaga furste- 
titel S 1: 444. 

Gyllenstjerna, Johan Nilsson, frih., 
riksråd 3: 403 n. 

Gyllenstjerna, Johan, grefve, riksråd 
3: 289. 8: 665. — hans personlighet 
och planer 6 b: 6. — bedömd af en 
dansk minister 6 b: 7 n. 

Gyllenstjerna, Gustaf Johan, frih., 
presidentsekreterare, förräderi och 
dom G b: 64, 76. — rymmer G b: 
64 n (jfr 6 b: 201). — antager nam- 
net Gadendorf G b: 64 n. 

Gyllenstjerna, Knut, dansk biskop 5 b: 
*64. 

Gyllenstjerna, Kristina 8:160. — för- 
svarar Stockholm 5 a: 208. 5 b: 8. 

Gylleustjerna, Nils, frih., rikskansler 
5b: 123, 124, 141, 148, 154, 213. 

Gyllensvahn, Fredrik, öfverste, åtal 
mot Sl:i93ff. — vid 1778 års 
rdg S 1: 258, 264 n. 

Gylta, Göran 5 b: 98. 

Gymnasier inrättas i Sverige 3: 168, 
164. Ga: GG. 8: 171. 

Gynterfelt, Gustaf Fredrik, överste- 
löjtnant 6 b: 52, 53, 80 n. 

Gyrd, dansk konung 4: 312 n. 

Gårdener, Hans, trädgårdsmästare 5 b: 
147 n. 

Gårdfarihandel under medeltiden 5 a: 
241. 

Gårdsrätt 2: 296. — Magnus Erikssons 
5 a: 169 n, 231. 8: 889. — drottning 



Margaretas 8: 389. — adelns, upp- 
häfves 3: 400 n. 

Gädda, Iliana, g. m. Svante Sture 5 a: 
206 n. — Jfr: Gedda. 

Gäfträl, förbud mot 5 a: 136, 221 n. 
Gälaqvist, gästabudet på 5 a: 139. • 
Gärder, sätt för deras beviljande 6 a: 30. 

— frälsets bönder befriade från G a: 
316 n. 

Gäster i norska konungens följe 2: 281. 
Gästgifverier, förordning om G a: 251. 
Göran Persson, hans börd 5 b: 106 n. 

— första offentliga uppdrag 5 b: 
88 n. — landsförvisas af Gustaf I 
5 b: 106 n. — i Erik XlV:s hof 5 b: 
106. — .åklagare i den kungliga 
nämden 5 b: 130. — utverkar stän- 
dernas dom öfver de mördade her- 
rarne 5 b: 142. — dömes till döden 
5 b: 147. — återfår inflytande 5 b: 
147. — utlemnas o. af rättas 5 b: 149. 

Göran Turesson, se: Roos. 
Göransson, Johan, hans öfversäfcjtning 

af Eddan 8: 5, 9. 
Görtz, Georg Henrik von 6 b: 40. — 

personlighet och planer 6 b: 12 — 13. 

— dömd till döden och afrättad 
G b: 15. S 1: 20. — Gustaf III:s ytt- 
rande om Si: 198. — r liqvid af 
hans arfvingars fordran S 1: 198 n. 

Göta hofrätt, inrättas 6 a: 58. — sam- 
mansättning 6 a: 207. — åtal mot, 
1773 SI: 192, 255 n. 

Göta kanal 1: 59. 

Götaland 4: 73, 74. — namnets här- 
ledning 4: 240 n. 

Göteborg, anlägges 5 b: 265. 6 a: 54. 
7: 133. — gymnasium inrättas i 
3: 164. — fransk nederlagsfrihet i 
SI: 419. 

Göter, omtalas af Ptolemaeus 4: 51. 

5 a: 7. af Pytheas 5 a: 15 n. 

i Eddan 5 a: 22. — härkomst 

från Skandinavien 5 a: 16. — på an- 
dra sidan Östersjön 4: 62. — i Skan- 
dinavien 4: 62, 241. 5 a: 28 — 32. — 
utvandring deriirån 4: 64, 73, 74. 

— vandringar 4: 251. — Jfr: Veat- 
göter, Östgöter. 

Göthe, se: Goethe. 

Götisk dynasti i Sverige 4: 291. 




GOTISKA FÖRBUNDET — HAMILTON. 



43 



Götiska förbundet, stiftas 1: 53. — 
berättelse om 7: 468 — 480. 

Götlin, Erik, professor i Upsala 8: 546. 

Götreks saga 4: 138 n. 

Götrik, konung i Vestergötland 4: 
291 n. 

Götz, österrikisk fältmarskalk 6 a: 290. 

Haartman, Jakob, biskop S 1: 484. 

HaborochSignild,visorom4:l52n,276. 
. Hadding, dansk konung 4: 142, 144, 
145. 

Hadrianus, romersk kejsare 3: 14, 15 n. 

Hasffner, Johan Kristian Fredrik, ka- 
pellmästare 1:156. 7:210, 473. 8: 
543, 564, 571, 582, 584. — nekro- 
log öfver 7: 153 — 158. 

Hafre, odlas i Sverige under hedna- 
tiden 5 a: 93. under medel- 
tiden 5 a: 237. 

Haga, Gustaf III:s bostad ss. kronprins 
S 1: 39. 

Hagbard, sjökonung 4: 152, 276. 

Hagberg, Karl Peter, hofpredikant, 
slutl. pastor primarius 8: 547. 

Hagen, F. H. von der, professor i 
Breslau 1: 140. 8: 573. 

Haggeskogen i Nerike 5a:67n. 

Hahn-Hahn, Ida, tysk författarinna 
8: 693. 

Hake, sjökonung 4: 152 n, 275, 27 6 

Haldan, dansk konung 4:3l2n. 

Haldor Snorresson, isländare 4: 122. 

Hales, Alexander, skolastiker 3:495. 

Half, norsk konung 4: 269 n. 

Halfdan, dansk konung 4: 242 n, 278, 
279 n. 

Halfdan, dansk konung, tåg till Eng- 
land 4: 311 n. 

Halfdan, norsk konung 4: 257, 259. 

Halfdan, konung i Skåne 4:286. 5 a: 
27. 

Halfdan, Ragnar Lodbroks son 4: 
331 n. 

Halfdan Hvitben, Olof Trätäljas son 
4: 288. 

Halfdan S vårte, Harald Hårfagers fader 
4: 256 n. 

Halfgärdsbönder 6 a: 37 n. 

Halitherses, siare 7: 366 n. 

Hall, svensk öfverste i 30-åriga kri- 
get 6 a: 131 n, 154 n. 



Halland, i äldsta tid 4: 22. 5 a: 50. — 
afhändes Sverige af Edmund Gam- 
mal 5 a: 112. — förvärfvas af Mag- 
nus Eriksson 5 a: 154, 156, 235. 

— återgår till Danmark 5 a: 158 
(jfr 5 a: 254), 235. — eröfras af 
Engelbrekt 5 a: 17 3. — återlemnas 
till Danmark 5 a: 174. — härjas 
1612 6 a: 70. — afträdes till Sve- 
rige på 30 år 6 a: 277. — nöd i, 
1784 Si: 400. 

Hallbjörn, isländare 4: 229 n. 

Halldin, Johan Gustaf, e. o. kanslist, 
tryckfrihetsåtal mot S 1: 278 ff. — 
om regeringssättet S 1: 279 n. — 
får understöd af Gustaf III Si: 
377 n. 

Halle, eröfras af Bernadotte 7: 236. 

Hallenberg, Jonas, rikshistoriegraf 8: 
' 158, 310, 622. 

Hallenius, Engelbert, biskop i. Skara 
8: 176. 

Haller, baron von 1: 106. 

Hallfred Vandrajdaskald4:ll8 n, 119 n, 
159 n. 

Hallman, Karl Israel, skald S 1: 251. 

Hallrätter 8: 494. 

Hallström, Karl Erik, prost, sederm. 
biskop i Visby 8: 634. 

Halmstad, möte i, 1450 5 a: 182. — 
belägras af Erik XIV 5 b: 131. — 
slag vid, 1676 7: 255. — Se: Riks- 
dag 1678. 

Halogaland i Norge 5 a: 74. 

Halsbandssaken (Marie Antoinette) 
Si: 455, 456. 

Halsdene (Halfdan), anförare vid Dau- 
skarnes infall i England 4: 316 n. 

Halstan, Inge d. ä:s medregent 5 a: 
115, 117, 118. 

Hamar (i Norge) brännes af Sven- 
skarne 5 b: 133. 

Hamarsheimt 4: 153 n. 

Hambraeus, Lars, konsistoriinotarie i 
Stockholm Si: 498. 

Hamburg, ärkebiskopssäte 5 a: 100. 

— handelsfördrag med Sverige 5 a: 
136. — fred i, 1762 6 b: 140. — 
Geijers besök i 1: 73. 

Hamdir 4: 68 n, 326 n. 

Hamilton, slägten 7: 140. 

Hamilton, Adolf Ludvig, grefve, kam- 



44 



HAMILTON — HASLIDALEN. 



marherre 8: 632. ' S 1: 69 n, 73 n, 
83 n, 140 n, 187 n. 

Hamilton, Florentia Henrietta, se: 
- Fleming. 

Hamilton, Gustaf David, grefve, gene- 
ralmajor, sederm. fältmarskalk 6 b: 
138. 7: 140. Si: 139, 285n. 

Hamilton, Jakobina Henrietta, f. Hil- 
debrand 7: 140. 

Hamilton, James, markis of 6 a: 150. 
7: 140. 

Hamilton, Johan Abraham, frih., lands- 
höfding, åtal mot S 1: 195. — vid 
1778 års rdg S 1: 258. 

Hamilton, Karl Otto, frih., riksråd 
6b:82n, 115 n, 135, 156, 159, 
182. S 1: 67 n. 

Hamiltonska lärometoden 2: 462 n. 

Hamlet, ordets härledning 5 a: 151 n. 

Hammarskatt 5b: 92 n (jfr 5 b: 274V 

Hammarsköld, Lorenzo 1: 149 n. 8: 
568, 589, 605, 612, 620. — svar 
på hans rec. af skriften Thorild 
2: 245—267. — Geijers bref till 
8: 606, 613, 630. 

Hammarsmed, Markus, se:Klingensten. 

Hammarsmedjor anläggas i Sverige 
5 b: 92 n. 

Hammarsmedsordning 6 a: 251 n. * 

Hammerstein, borg vid Rhen 1: 92. 

Hamneskrå, Karl Knutssons 5 a: 242 n. 

Hampa odlas i Sverige under medel- 
tiden 5 a: 238. 

Han au intages af Gustaf II Adolf 6 a: 
158. 

Handel, Sveriges, under medeltiden 
5 a: 238. — under Gustaf I 5 b: 93 
— 95. 

Handelsdeputation, se: Sekret handels- 
deputation. 

Handelsordning af 1614 6 a: 54. 

Handelstraktat, Gustaf I:s med Ne- 
derländerna 5 b: 38, 66 (jfr 5 b: 
274). — förnyas 5 b: 94. — med 
England 5 b: 94. 

Hånga-god (Oden) 4: 55 n. 

I lan no, ärkebiskop i Köln 1: 85. 

Hannover, förh. till Karl XII 6 b: 
20. — planer på Bremen 6 b: 24. 
— plan att skilja från England S 1: 
246. 

Hannoverska alliansen 6 b: 86. 



Hans, konung, se: Johan II. 

Hansan 2:309, 310. 7:456. — dess 
uppkomst 5 a: 239. — handelsfrihet 
i Sverige 3: 389. 5 a: 239. 8: 182. 
— förh. till Ryssland 8: 230. — 
förbund med Sten Sture d. ä. 5 a: 
199. — krig mot Danmark 1510 

5 a: 205. — fred med Danmark 
1512 5 a: 206 n. — handelsvälde i 
Norden brytes 5 b: 68, 69. 

Hans Hansson till Monikala, parti- 
gängare under Klubbekriget 5 b: 
240 n. 

Hansson, Josef, talman i bondeståndet 

6 b: 148 n, 185 n. S 1: 97. 
Hansson, Jost, kamrerare i räkninge- 
kammaren 6 a: 250 n. 8: 349. 

Hår (Oden) 4: 131, 132 n. 

Har åkers kyrka, slag vid 5 a: 188. - 

Harald Hildetand, svensk konung 4: 

144, 293, 295,' 306. 5 a: 33 — 35. 

7:864. 
Harald, dansk konung 4: 327. 5 a: 99. 

7: 104. 
Harald Gormsson, konung i Danmark 

5 a: 104, 105. 
Harald Godvinsson, engelsk konung 

4: 121 n. 
Harald Hårfager, norsk konung 4: 

109, 288. 5 a: 27, 70, 88 n, 103. 

7: 364. 
Harald Gränske, norsk konung 5 a: 

106. 7: 370. 
Harald Hårdråde, norsk konung 4: 

120. 7: 364. 
Haraldi, Magnus, se : Magnus Haralds- 
son. 
Haraldsson, Hans, fogde 5b:93n. 8: 

185. 
Harbard (Oden) 4: 188 n. 
Harbardsljöd 4: 138 n. 
Hardenberg (Novalis), F. L. frih. 

von S2:78. 
Hardouin, jesuit S 1: 490. 
Hargraves, James, engelsk uppfinnare 

7:423. 
Hartman8dor£f, Jakob August von 

7:478. 8:587, 590, 651, 658. — 

Geijers bref till 8: 646. 
Hartz, Gustaf 111:8 resa i S 1: 366. 
Haselune, slast vid 6 a: 947 n. 

■l*in, i c inv&narnes har- 



£ ' 




tji 



.:■ . ■ ■ ..* ?ji 



HASLOU — HELGA-LEKAMA-GILLET. 



45 



komst från Sverige 3:521. 5 a: 17, 
43, 44. 

Haslou, Nordmäns läger vid 3: 521. 

Hasselgren, Johan, köpman i Amster- 
dam SI: 247. 

Hasselrot, Mathias, prost 8: 639. 

Hastendorf, Hans von, lifgardist i 
svensk tjenst 6 a: 194 n. 7: 189. 

Hastfehr, Berndt Johan, frih., öfverste 
Si: 535. 

Hasting, sjökonnng 4: 317. 

Hattalyckil 4: 126 n. 

Hattar, allmän karakteristik af 3: 
305 — 307. 8: 235. — ntländsk poli- 
tik S 1: 148. — Gustaf III:s ytt- 
rande om S 1: 91. — namnets upp- 
komst 6 b: 48, 53. — komma till 
makten 1738 6 a: 54. — deras svaga 
ställning 1742 6 b: 80. — sluta sig 
till kronpr. Adolf Fredrik 6 b: 89, 
98, 100. — oenighet med honom 
6 b: 102. — söndring bland 6 b: 108. 

— på höjden af sin makt 6 b: 133. 

— störtas 1765 6 b: 147 ff. S 1: 45. 

— partiets ställning 1768 S 1: 47 ff., 
73. — åter till makten 1769 6 b: 
181 ff. SI: 68. — störtas åter 1771 
6b:185ff. 

Hatzfeld, kejserlig general 6 a: 242, 

289, 290, 291. 
Hauch, dansk general S 1: 160. 
Hautfort, marquis de SI: 378. 
Håvamål 4: 130 n. 5 a: 10. 
Havrincourt, marquis d', fransk am- 
bassadör i Sverige 6 b: 101 n. 
Haxthausen, dansk grefve S 1: 38. 
Haydn, Josef von, musiker 1: 8, 42. 

8: 544, 548, 556. — hans »Skapelse» 

8: 539. 
Hazelius, J.A., recension af hans skrift 

«En af dagens frågor» 8: 204 — 224. 
Hazelwoodska skolsystemet 2: 462 n. 
Hedborn, Samuel Johan, kyrkoherde 

8: 568. 
Hedengren, Olof, bruksegare 8: 526, 

527, 645. 
Hedenkrukor 3: 389 n. 
Hedin, Sven, lifmedikus S 1: 487 n. — 

om de mystiska upptågen i Lofö 

kyrka S 1: 301. 
Hedman, Abraham, direktör 6 b: 82 n. 
Hedningegården i Gestrikland 5 a: 72 n. 



Hedningsbläster 3: 389 n. 
Hedrén, Johan -Jakob, öf verhof predi- 
kant, sederm. biskop i Linköping 
8:641. 
Hedvig af Holstein, svensk drottning 
5 a: 146. 

Hedvig, Torkel Knutssons gemål 5 a: 
149 n. 

Hedvig Elisabet Charlotta, hertiginna 
af Södermanland, sederm. drottning 
S 1: 255, 273. 7: 79 n. — förmäl- 
ning S 1: 184, 475. — förmenta 
grQSsess S 1: 222. — förh. till Lo- 
visa Ulrika S 1: 245. 

Hedvig Sofia, svensk prinsessa, her- 
tiginna af Holstein 3: 173. 6 b: il, 
12. Si: 20. 

Heerdhjelm, Henrik, vice president i 
Svea hofrätt S 1: 196 n. 

Heeren, A. H. L., tysk historieskrif- 
vare, om Gustaf II Adolf 7: 58. 

Hegardt, Peter Fredrik, statssekrete- 
rare Si: 198. 

Hegel, tysk filosof 2: 89 ff. S 2: 78, 
106, 116, 118 ff., 122 ff., 135,140, 
142, 157, 158, 160, 1&3, 200. — 
Geijers besök hos 1: 122. 

Heidelberg, intages af Kristian af 
Birkenfeld 6 a: 227. — Geijers be- 
sök i 1: 96. 

Heidenstam, G. J. B. von, svensk mi- 
nister i Konstantinopel S 1: 553, 
558. 

Heider, sköldmö 4: 298 n. 

Heijkensköld, Ludvig, öfverste 7: 478. 

Heilbronn, sammankomst i, 1614 6 a: 
110. — konvent i 6 a: 220. 

Heimdall 4: 185 n, 189. 5 a: 23 n. 

Heimdalls-galldr 4: 130 n. 

Heimer, Aslögs fosterfader 4: 303. 

Heimskringla 4: 125 n, 214. 

Heinsberg, slag vid 7: 227. 

Heitir, sjökonung 4: 262 n. 

Hekla, vulkan 4: 108 n. 

Hektor, trojansk hjelte 7: 382. 

Hel, gudinna 4: 150, 165 n, 180, 184, 
224. 

Helblinde (mytol.) 4: 194 n. 

Helena, Sverker II:s dotter 5 a: 126. 

Helena, romersk kejsarinna 1: 83, 85. 

Helga-lekama-gillet i Stockholm 5 a: 
243. 



46 



HELGE — HERGEIR. 



Helge, kämpe 4: 175. 

Helge, dansk konung, Rolf Krakes 
fader 4: 279. 

Helge, konung på ^Seland 4: 294. 

Helge, clansk konung 4:3i2n. 

Helge Magre, nybyggare på Island 
4:llln. 

Helgeandsbolms beslut '5 a: 141. 5 b: 
78, 192. 8: 1#5. 

Helgoland 4: 36 n. 

Helgärdsbönder 6 a: 37 n. 

Heliga brödraskapet (Santa Herman- 
dad) 2: 310. 

Heliga juntan 2: 314. 

Hellberg, Jonas, borgare i Köping, 
dömes för uppvigling 6 b: 130 n. 

Hellichius. -Abraham, se: Gustafschiöld. 

Hellsjöskogen, slag vid 7: 6 n. 

Heloisa 3: 452. 

Helsing, Mårten, sekreterare 5 b: 147. 

Helsingar, bosättning i Norrland 4: 
257. — gamla handelsrättigheter 
5 a: 241. 

Helsingborg, omtalas på 990-talet 5 a: 
50. — namnets härledning 5 a: 50 n. 
— möte i, 1310 5a:150. 

Helsingelagen 5 a: 7 2. 

Helsinge regemente Si: 193, 509 n. 

Helsingerunor 5 a: 7 n. 

Helsingfors, anlägges 5 b: 94. — riks- 
dag med Finlands ständer i, 1616 6 a: 
30. — nya, anlägges 6 a: 280 n. — 
kapitulationen vid 6 b: 72. 

Helsingland, i äldsta tid 4: 257 n. 5a: 
69, 71 — 72. — vapen 5a:7ln. — 
namnets härledning 5a:72n. — 
bebodt af Lappar 5 a: 82. — brin- 
gas under Sverige 5 a: 110. 

Helvig, Amalia von 1:98, 108, 111, 
122, 124. 8:579, 581, 590, 604, 
■ 606, 621. 

Helvig, K. G. von, general 1: 92, 115, 
124. 7: 139. 

Hemligt utskott, för första gången 
vid svenska rdgn 6 a: 120. — Jfr: 
Sekreta utskottet. 

Hemling, Hans, tysk målare 1: 100, 
112. 

Hemman, uppkomst af 5 a: 71 n. 

Hemmansklyfning, stadgande mot, un- 
der Sten Sture d. ä. 5 a: 195. — 
Gustaf 111:8 proposition om S 1: 



513. — Geijers anförande om, vid 
1829 års rdg 7: 280—283. 

IIemming8tedt, slag vid 4: 298 n. 

Henderson, skotsk öfverste i svensk 
tjeiist 6 a: 180. 

Hengist, Anglosaxernas anförare 4: 
252 n. 

Henriaden, af Voltaire S 1: 78. 

Henrik II, konung af England 4: 3 1 1 . 
7: 412. 

Henrik VII, konung af England 2: 
327. 

Henrik VIII, konung af England 3: 
531. 7: 412. 8: 66. S 1: 58. 

Henrik II, konung af Frankrike 3: 529. 

Henrik III, konung af Polen 5 b: 168, 
199 n. — konung af Frankrike, 
ifrågasatt giftermål med prinsessau 
Elisabet 5 b: 119. — svenska flvktin- 
gar hos 5 b: 157. 

Henrik IV, konung af Frankrike och 
Na varra, söker bilda ett protestantiskt 
förbund 5 b: 212. 8:337. —för- 
hållande till Sverige 5 b: 246. 8: 
187. — mördas 5 b: 271. 

Henrik, grefve af Holstein 5 a: 156, 
158. 

Henrik, priös af Preussen S 1: 6, 148, 
153 n, 172. — besök i Sverige S 1: 
81, 82. — Gustaf 111:8 bref till 
Si: 180. 

Henrik I, tysk kejsare 2: 307. 

Henrik IV, tysk kejsare 2: 305. 

Henrik VII, tysk kejsare 2: 332. -3: 
467. 

Henrik, Finnarnes apostel 5 a: 122. 

Henrik, Erik XIV:s son 5 b: 156 n. 

Henrik Matsson, Erik XIV:s väktare 
5 b: 152. 

Henrik Månsson, ståthållare på Kex- 
holm 6 a: 104 n. 

Henrik, biskop i Linköping 7: 25 n. 

Herbest, Johan, Katarina Jagellonikas 
hofprest 5 b: 168. 

Hercules (Thor), germanisk gud 4:1 44 n. 

Hercules, Erik XIV:s hofnarr 5 b: 13 J . 

Hercules, dikt af Stjernhjelm 7: 222. 

Herdala (Herjedalen) 4: 243 n. 

Herder, tysk skald 1: 140. S2: 37, 90, 
113, 137, 147. 

Herennius, centnrion 7:l99n. 

Hergeir, jarl 5 a: 100, 102. 7:105. 



«■■. 



- -v 



HÄRJEDALEN — 'HIRDMAN. 



47 



Herjedalen, i äldsta tid 5 a: 69, 70. 

— i kyrkligt hänseende under me- 
deltiden 5 a: 235 (jfr 5 a: 255). — 
underkastar sig Norge 5 a: 235. — 
intages af Svenskarne under nor- 
diska s • nårskriget 5 b: 132. 

1612 6 a: 74. — återlemnas i freden 
i Knäröd 6 a: 74. — afträdes till 
Sverige 1645 6 a: 277. 

Herjulf bebygger Herjedalen 5 a: 70. 

Herman och Dorotea, dikt af Goethe 
7:392ff. 

Hermanarik, götisk konung 4: 68 n, 208. 

Hermanson, Mathias von, kansliråd, 
redaktör för riksdagstidning 6 b: 
121 n. — president i kammarkol- 
legium 6 b: 175. — riksråd, grefve 
6 b: 182. S 1: 46, 56, 59, 65 n, 67 n, 
82. — afskedas 6 b: 196 n. S 1: 109. 

— riksråd för andra gången S 1: 
145, 193, 286, 551 n. — led. af 
Svenska akad. S 1: 465 n. — död S 1: 
474 n. — biogr. notis om S 1: 46 n. 

Hermelin, Karl, frih., riksråd 6 b: 159 n, 
182 n. S 1: 57, 67 n. 

Hermelin, Olof Nilsson, statssekrete- 
rare 8: 157 n. 

Hermelin, Samuel Gustaf, frih., bergs- 
råd SI: 407. 

Hermod (mytol.) 4: 187. 

Hernbergh, Anders, professor i Upsala 
Si: 459 n. 

Hernösand, marknadsplats 5 a: 73. — 
staden anlägges 6a:54n. 7: 133. 

Herodotus 4: 167 n, 211 n. 8: 23. 

Heroiska tidsåldern hos Greker och 
Skandinaver 7: 358 — 384. 

Herraud, jarl i Götaland 4: 301. 

Herredagar, uppkomst af 3: 280. 5 a: 
140. — 1347 i Örebro 5 a: 155. — 
1440 i Arboga 5 a: 17 7. — 1446 i 
Stockholm 5 a: 179. — 1456 i Ve- 
sterås 5 a: 185. — 1471 i Arboga 
5 a: 192. — 1521 i Vadstena 5 b: 
23. — 1530 i Upsala 5b: 60. — 
Jfr: Riksdagar. 

Herredagskarlar 6 a: 36 n. 

Herrevadsbro, möte vid 5 a: 135. 

Herrnhutare 3: 487. 

Herschel, William o. John, astrono- 
mer 3: 543. 

Hertig, ordets härledning 7: 374. 



Hertigdömen, utdelas af Birger Jarl 

5 a: 135. af.Gustaf I 5 b: 117. 

Heruler, folk 4: 52, 55, 251 n.5a: 30. 
Hervarasagan 4: 254. 

Herveghr, Daniel, biskop i Karlstad 

Si: 501. 
Herzan» kardinal S 1: 404. 
Hesiodus 4: 167 n. 
Hesperiderna 4: 37. 
Hessen-Kassel, Sveriges bundsförvandt 

under 30-åriga kriget 6 a: 138, 220. 

— ingår förlikning med kejsaren 

6 a: 238. — lemnar England trup- 
per under amerikanska kriget S 1: 
427 n. 

Hessenstein, Fredrik Vilhelm von, 
introduceras på riddarhuset 6 b: 
66 n '(jfr 6b: 201). — förh. vid 
1772 års revol. S 1: 144 n, 179.— 
nämd till en af rikets herrar S 1: 
285 n. — ss. generalguvernör i Pom- 
mern SI: 376. 455. — erhåller 
svensk furstetitel Si: 442. — pro- 
cess med Gustaf Hl S 1: 15, 457 

— 459. 

Hessenstein, Hedvig von, grefvinna 
6 b: 43, 65. S 1: 24, 457 n. 

Hessenstein, Karl Edvard von, grefve * 
6 b: 66 n (jfr' 6 b: 20l). S 1: 144 n. 

Hessisch-Oldendorf, slag vid 6 a: 51 n, 
226. 

Hetha, sköldmö 4: 298 n. 

Heusler, svensk officer i 30- åriga kri- 
get 6 a: 131 n. 

Heydenstam, se: Heidenstam. 

Heyn, hessiskt hofråd 6 b: 16. 

Hibernia (Irland) 4: 40 n. 

Hieronymus af Prag, riddare 3: 499. 

— brännes 3: 501. 
Hildebrand, Jakobina Henrietta, se: 

Hamilton. 

Hilder, konung i Östergötland 4: 
242 n. 

Hillevioner, folk 4: 48. 

Himinbiörg (mytol.) 5 a: 23 n. 

Hingvar, dansk konung 4: 315. 

Hinter-Pommern, en del deraf afträ- 
des till Sverige 6 a: 304. 

Hintzenstern, Karl Ludvig von, kap- 
ten, slutl. generalmajor Si: 120. 

Hird (konungafölje) 2: 280 ff. 

Hirdman 2: 280, 383. 



48 



HIRDSOtAA — HORN. 



Hirdskraa, det norske 8: 389. 
Hirschfeld, J. M. F., valdthornist 8: 

541. 
Hisingen, gräns mellan Norge och 

Sverige 5 a: 58. 
Historiska sällskapet i Upsala 7: 142. 
Hj altland (Shetland) 4: 110. . 
Hjelmare kanal 6 a: 55 (jfr: 6 a: 838). 
Hjemting (i Danmark) 6 a: 268 n. 
Hjerta, Lars, frih., löjtnant, slntl. 

landshöfding S 1: 144 n. 
Hjonelagspenningar 6 a: 39 n. 
Hjort, Peder, professor i Sorö 1: 67, 

68. — Geijers bref till 8: 691. 
Hjorvard, konung 4:286. 
Hjuke (mytol.) 4: 179. 
Hjärne, Anna Maria, f. Ehrensvärd 

5 1: 56 n. 

Hjärne, Gnstaf Adolf, grefve, riksråd 

6 b: 156. Si: 86, 89, 106, 208 n, 
282, 355. — tillstyrker ständernas 
sammankallande 17686 b: 174, 177. 
S 1: 43. — förh. till revolutions- 
planen 1768 S 1: 56, 57, 59,60. — 
lof ordas af ständerna 6 b: 182. — 
tager afsked 6 b: 196 n. S 1: 109. — 
återkallas S 1: 145. — biogr. notis 
om S 1: 48 n. 

Hjärne, Urban, arkiater 8: 157 n. S 1: 
43 n. 

Hladejarlarne 4: 259. 

Hler, sagokonung 4: 256, 260. 

Hlethra, offerstad i Danmark 4: 143 n. 

Hlidskialf (mytol.) 4: 170. 7: 364. 

Hlodur (mytol.) 4: 143 n. 

Hlodyn, Odens brud 4: 148 n. 

Hobbes, Thomas, engelsk filosof 2: 
370 ff., 399. 7: 492. 

Hobhonse, John, engelsk parlaments- 
ledamot 7: 425. 

Hoche, fransk 'general 1:92. 

Hoddmimers skog (mytol.) 4: 190. 

Hoffman, Sven, hans upprorsförsök 
6b- 171, 172. 

Hofkanslers-embetet, inrättas 6 a: 208. 
— lemnas obesatt af Gustaf III 
Si: 439. 

Hofkirchen, kejserlig general 6 a: 243 n, 

244. 

Hoflag (gårdsrätt), är äfven krigslag 
2:297. — den första skrifna i nor- 
den 2: 382. 



Hofman, betydelse i äldre tider 2: 280, 
383. 5 a: 231. 

Hofordning, Erik XIV:s 5 b: 122. 
Hof parti under frihetstiden 6 b: 98 n, 
102, 104. 

Hofrätter, se: Dorpat, Göta, Svea, Vasa, 
Abo. 

Hogne 4: 85. 

Holaveden, skog 5 a: 54, 217 n. 
Holbein, tysk målare 1: 112. 
Holberg, Ludvig 1: 66. S 1: 212. 
Holk, Henrik, dansk öfverste, sederm. 

kejserlig general 6 a: 124 n, 169. 
Holk, dansk grefve S 1: 155. 
Holland, se: Nederländerna. 
Holm, Jan, hofskräddare, adl. Lejon- 

crona 6 a: 333, 334. 

Holmberg, Johan Kristofer, bokhand- 
lare,tryckfrihetsåtal mot S 1:2 7 8 , 2 8 1 . 

Holmbergsson, Johan, fil. mag., sederm. 
professor i Lund S 1: 534 n. 

Holmen, bokhandlare S 1: 70 n. 

Holmgeir Knutsson 5 a: 128 (jfr 5 a: 
253). 

Holst, Gorius, borgmästare i Stock- 
holm 5 b: 16, 91. 

Holstein, grefvarne af, få rätt till 
kronans andel i Kopparberget 5 a: 
236. — förvärfvas af Kristian af 
Oldenburg 5 a: 186. 

Homeriska tiden jemförd med de 
gamle nordbors 5 a: 88, 91, 94. 
7: 358 ff. 

Homerus 1:130. 4: 167 n. 7: 858 ff., 
386, 387—890. S2:21, 28. 

Homines ecclesiastici 2: 391. 

Honorius, romersk kejsare 7: 368 n. 

Honorius III, påfve 8: 379. 

Honorius IV, påfve 8: 379. 

Hope & komp., bankirfirma S 1: 352. 

Horatius 3: 11, 13. 

Hordr, Ivar Vidf ämnes fosterfader 
4: 294. 5 a: 33. 

Horn, Adam, grefve, riksråd 6 b: 156. 
S 1: 33, 34, 36, 48; 52. — vald 
till kanslipresident, afsäger sig 6 b: 
160. — ambassadör vid kronpr. 
Gustafs förlofning S 1: 37, 38. — 
af sättes från rådsembetet 6 b: 183 n. 
S 1: 67 n. — återkallas 6 b: 186. 
S 1: 98 n. — vid 1772 års revol. 



HORN — HURUNGERNE. 



49 



S 1: 145. — biogr. notis om S 1: 
33 n. 

Horn, Arvid Bernhard, grefve, riksråd 
3: 303. 6 b: 29, 35, 36, 37, 40, 41,45, 
46,49,50,51, Si: 20, 21. — bestrider 
Ulrika Eleonoras arfsrätt till tro- 
nen 6 b: 16. — kanslipresident, 
afsättes 6 b: 21. — åter kanslipre- 
sident 6 b: 32. — landtmarskalk 
1720 6 b: 32. 1726—27 6 b: 

39. 1731 6 b: 43. — ställ- 
ning vid 1734 års v rdg 6 b: 45 ff. 

— nedlägger sina em beten 6 b: 54. 

— död 6 b: 56. — karakter och 
seder 6 b: 42. — medalj till hans 
ära 6 b: 32 n. — biogr. notis öfver 
Si: 20 n. 

Horn, Evert, fältherre 5 b: 269. 6 a: 

78. 

Horn, Fredrik, grefve, general Si: 137, 
405. 

Horn, Gnstaf, grefve, fältmarskalk 

5 b: 204. — beskickning till Berlin 

6 a: 88. — i kriget mot Polen 6 a: 
90, 93, 94, 99, 105. — under ty- 
ska kriget 1:116, 117. 6 a: 139, 
143, 144 n, 159, 165, 166 n, 170, 
296 n. — för befäl tills, med 
Bernhard af Weimar 6 a: 224, 227, 
228. — tillfångatages vid Nord- 
lingen 6 a: 229. — i danska kriget 
6 a: 261 n, 272, 276 n. 

Horn, Gustaf Jakob, frih., hofmar- 

skalk 6 b: 128, 129. 
Horn, Henrik Klasson 5 b: 163, 204 n. 
Horn, Johan Gustaf, grefve, general- 
major 6 b: 16 n. 
Horn, Karl Henriksson, riksråd 5 b: 

163, 178 n, 203, 204. 
Horn, Klas Fredrik, grefve, lands- 

höfding 6 b: 16 n. 
Horn, Klas Kristersson, amiral och 

fältmarskalk 5 b: 125, 126, 131. — 

död 5 b: 135. 
Horn, Klas, frih., riksråd 6 a: 132 n. 
Horn, Krister Klasson d. ä. 5 b: 204 n. 
Horn, Krister Klasson d. y. 5 b: 243, 

244. 
Horneca, handelshus Si: 130, 131. 
Horner, engelsk parlamentsledamot 

7: 424 n. 

Register till Geijers Skri/ter. 



Horsa, Anglosaxernas anförare 4: 

252 n. 
Horschitz, slag vid 6 a: 299. 
Hortensius, romersk vältalare 7: 192. 
Hosius, Stanislaus, kardinal 5 b: 167, 

182 n. 
Hosor (klädesplagg) 7: 368 n. 
Hospital, i Sverige under äldre tider 

3: 72. 
Hotherus, sagokonung 4: 143 n, 149. 
Howard, John, engelsk filantrop 1: 

24. 3: 97, 105, 106. 
Howe, lord 1: 43. 
Hoya, Johan, grefve af, riksråd 5 b: 

57, 60. — brytning med Gustaf I 

5 b: 67. 
Hrabanus Maurus, ärkebiskop i Mainz 

4: 80, 84. 
Hrafnkel Gode, isländare 4: 159 n. 
Hroar, dansk konung 4: 279 n. 
Hrungner, jette 4: 155 n. 
Hrymer, jette 4: 189. 
Hräsvelg, jette 4: 180. 
Hubbe, Ragnar Lodbroks son 4: 315, 

319. 
Hufvudlösen, isländsk dikt 4: 119 n. 
Hugénotter 2: 351. 
Hugin (mytol.) 4: 165 n. 
Hugleik, konung af Ynglingaätten 4: 

275, 276. 
Hugletus, irländsk konung 4: 275. 
Huld, spåqvinna 4:255, 267. 5 a: 26. 
Huldren (troll) 4: 268. 
Humble (Humel), sagokonung 4: 64, 

67 n, 72. 
Humblungaland 4: 64. 
Humboldt, Alexander von 7: 352. 
Hume, David, engelsk filosof 2: 65. 

8: 66. S 1: 77. S 2: 34, 60, 61, 65, 91. 
Humel (Humble), sagokonung 4: 64, 

67 n. 
Humle odlas i Sverige under medel- 
tiden 5 a: 238. 
Hummelhielm, Rudolf Vilhelm, k. 

sekreterare S 1: 261, 522 n. 
Hunaland 4: 74 n. 5 a: 86 n. 
Hundari 4: 278 n. 

Hundeiker, professor i Bremen 1:75. 
Hundrede 2: 294. 
Hunner, folk, namnets mångtydighet 

4: 74 n. — omtalas i Eddan 5 a: 22. 
Hurungerne, fjell i Norge 4: 28 n. 

4 



50 



HUSABY — HAKAD. 



Husaby, Olof Skötkonungs dop der- 
städes 5 a: 106 (jfr 5 a: 252). 

Husbehofsbränning, under frihetstiden 
S 1: 202. — fråga om, vid 1778 
års rdg Sl:27ln, 281. — dess 
frigifvande begäres 1786 Si: 516. 
— återköpes S 1: 543. — Jfr: 
Bränvin. 

Husby fjol 5 a: 55. 

Husen, Arendt von, hauptman 8: 163. 

Husfrej a 4: 144 n. 

Husförhör, stadgar om 8: 175. 

Hushållsbok, Per Brahe d. ä:s, huf- 
vudinnehållet af 5 b: 181 — 183. 

Huskarlar, konungens 2: 383. 

Huskisson, engelsk minister 7: 432. 

Husvisitationer, Gustaf III:s förordn. 
om S 1: 211, 484 n. 

Hus8, Johan, reformator 3: 491, 496', 
498 — 501. 8: 382. 

Hussiter, religiös sekt 3: 487, 501 — 
502. 

Hussit-krigen 3: 501 — 502. 

Huth, dansk general S 1: 408 n. 

Hutton, engelsk geolog S 2: 189. 

Hutten, Ulrich von 3: 528. 

Hvalrossar fångas i B j armland 5 a: 
75. 

Hwasser, Israel, professor i Upsala 
8: 643, 701. — recension af hans 
»Allianstraktaten mellan Sverige 
och Ryssland 1812» 8:225—258. 

Hvergelmer (mytol.) 4: 176, 181, 224. 

Hvete, odlas i Sverige under hedna- 
tiden 5 a: 93. under medel- 
tiden 3: 381. 5 a: 237. 

Hvit, Klaus, pastor i Söderköping 5 b: 
135. 

Hvita gardet S 1: 486 n. 

Hvita hästen, tortyrfängelse i Stock- 
holm 6 b: 64, 130 n. 

Hvitserk, Ragnar Lodbroks son 4: 321, 
331 n. 

Hylle-fruen 5 a: 26 n. 

Hyltén-Cavallius, Gunnar Olof 7: 473. 

Hymis-qvida 4: 139 n. 

Hyndluljöd 4: 130 n. 

Hyperboreer 4: 35, 36, 37. 

Hypotekskassa, bruksegarnes 8: 195. 

Hyrrockin, jetteq vinna 4: 187. 

Håkan Röde, svensk konung 5 a: 115, 
116 n. 



Håkan den gode, konung i Norge 
4:55. 

Håkan Adalstens fostre, konung i 
Norge 5 a: 70. 

Håkan Hålägg, konung i Norge 5 a: 
150,153. 

Håkan Magnusson, förklaras för Nor- 
ges konung 5 a: 156. — tillträder 
regeringen 5 a: 157 (jfr 5 a: 254). 

— konung i Sverige 5 a: 158. — 
afsättes i Sverige 5 a: 159. — död- 
5 a: 166. 

Håkan jarl 4: 159 n, 267, 277 n. 5 a: 
105. 

Håkan Galin, norsk jarl 4: 213 n. 

Håkan Gamle, svensk bonde 7: 372. 

Håkansson, Olof, talman i bonde- 
ståndet 6 b: 67, 116 n, 121, 181. 

5 1: 65. — död 6 b: 181 n. — biogr. 
notis om S 1: 65 n. 

Hållskjuts, riksdagsanförande ang. 

upphäf vande af 7: 303 — 305. 
Hård, Karl, öfverste i 30-åriga kriget 

6 a: 131 n, 172, 187. 

Hård, Karl, öfverstelöjtnant, slutl. 

generalmajor 1: 99 n. 8: 114. 
Hård, Karl Gustaf, grefve, riksråd 

6 b: 55. SI: 21. 
Hård, Johan Ludvig, grefve, öfverste, 

hans revolutionsplan 6 b: 128 — 129. 

— dömes till döden, flyr 6 b: 130. — 
möte med Fersen S 1: 82. — vtt- 
rande om Sveriges utr. politik S 1: 
88. 

Hårleman, Karl, frih., öfverintendent 

6 b: 81 n. 
Håtuna härad 5 a: 62. 
Håtuna-leken 5 a: 150. 
Hämenma, örlogsfartyg S 1: 229 n. 
Handel, Georg Friedrich, tysk musiker 

1: 40, 42. 8: 531, 548, 544, 556. 
Häner (mytol.) 4: 190 n. 8:15. 
Här, Sveriges, storlek och aflöning 

under Gustaf I 5 b: 97. — styrka 

under Gustaf II Adolf 6 a: 50, 131. 

— dess indelning ordnas 6 a: 250 — 
251. — styrka 1646 6 a: 296. — 
satisfaktion i westfaliska freden 6 a: 
304. 

Härad, ordets härledning 4: 278 n. — 
betydelse i den äldsta germaniska 
författningen 2: 292. — uppkomst 



HÄRADSFOGDE — IMPERATOR. 



51 



på Island 4: 112. — uppkomst i 
Sverige 5 a: 62, 90, 91, 213. — 
dess underaf delningar 5 a: 214 n. 

Häradsfogde (i Danmark) 6 a: 269 n. 

Häradshofding, befogenhet hos Ger- 
manerna 2: 293. — i Sverige, enl. 
de gamla lagarne 5 a: 225 n. — till- 
sättning af, inom grefskapen 5 b: 
161. 

Häradskonung 2: 291. 4: 282. 

Häradspjäkker 3: 68. 

Häradsting 5 a: 91. 

Härkonung 2: 281. 7: 448. 

Hästafvel i Sverige under medeltiden 
5 a: 241. 

Hästesko, Beata Helena, öfverstinna 

5 1: 555 n. 

Hästesko, Jakob, fältöfverste under 
Erik XIV 5 b: 136. 

Hästesko, Lars Henrik, kapten 6 b: 81 n. 

Höder, gud 4: 149, 186, 190. 5 a: 21. 
8: 15. 

Höfda-Thord, isländsk nybyggare 4: 
324 n. 

Höfft, slag vid 6 a: 100, 101. 

Högahed (i Nerike) 5 a: 57 n. 

Högating 5 a: 88 n. 

Högne, konung i Östergötland 4: 
242 n. 

Högsby, träffning vid 6 a: 72. 

Höijer, Benjamin, professor i Upsala 
2: 91. 7: 142. 8: 527, 549, 562. S 1: 
534 n. S 2: 64, 81. — bref till Geijer 
8: 549 n. 

Höijer, Josef, professor i Upsala 8: 
527, 528, 575. 

Höknatten 4: 55. 

Hölge, sagokonung 4: 160 n. 

Höpken, Anders Johan von, veten- 
skapsakademiens förste sekreterare 

6 b: 200 n. S 1: 189 n. — expedi- 
tionssekreterare, berättelse om ry- 
ska kriget 1741—42 6 b: 69— 73. 

— utnämning tiJl riksråd 6 b: 96. 

— kanslipresident 6b: 112, 114, 
115 n, 135. — förh. till frågan om 
pommerska kriget 6 b: 136 — 137. 

— afsked 6 b: 142. — åter riksråd, 
afgår å ny o 1761 6 b: 144. — 
kronpr. Gustafs förslag att åter- 
kalla S 1: 50. — återfår sin pen- 
sion S 1: 74 n. — åter riksråd 1772 



5 1: 145. — yttrande om tryckfri- 
heten 1772 S 1: 189. — — om 
Gustaf 111:8 förh. till sina bröder 
S 1: 185, 186. — om de regala 
brännerierna S 1: 210. — omnämnd 
såsom riksråd S 1: 203 n, 214,219, 
273, 282, 450 n, 459. — afsked 
från rådet S 1: 286, 292 n. — om- 
nämnd efter sitt afsked S 1: 367, 
368 n, 376, 383 n, 405 n, 442 n, 
457, 474. — led. af Svenska akade- 
mien S 1: 464. — vältalare 6 b: 200. 
8: 143, 677. 

Höpken, Daniel Niklas von, statsse- 
kreterare 6 b: 22 n. 

Höpken, Georg Vilhelm von, svensk 
resident i Wien 6 b: 18. 

Höpken, Karl Fredrik von, frih., pre- 
sident i kammarkollegium Si: 70, 
73, 96. 

Höppener, Per Johan, assessor Si: 278. 

Hörberg, Per, målare 8: 580, 615. 

Hörningsholm intages af Gustaf Vasas 
folk 5 b: 21. 

Höstlånga 4: 139 n. 5 a: 20 n. , * 

Höyer, Cornelius, dansk porträttmå- 
lare S 1: 487 n. 

Höxter intages af Wrangel 6 a: 298. 

Ichsell, Jakob, pagehofmästare 6 b: 

122. 
Ida, berg vid Tröja 4: 249 n. 
Idaslätten 4: 190. 

Idria eröfras af Bernadotte 7: 232. 
Iduna, gudinna 4: 185. 
Iduna, tidskrift 1:53. 7:470ff. 8: 

557, 558, 561, 564, 572, 573,574, 

578, 579,584,612,614. — anmälan 

af 7: 336—340. 
Ierne (Irland) 4: 40. 
Iffland, August Vilhelm, tysk skald 1:7 4. 
Igelstad skänkes åt Tomas Larsson 

6 a: 71. 

Igor, rysk konung 5 a: 39. 

Ihre, Johan, professor i Upsala 3: 

178. 4:81 n. 6b:94n, 200. 8:437. 

Si: 78. 
Iliaden 7: 388 ff. 
Iman Midhje 7: 405. 
Imhoff, friherrinna von 1: 108. 
Imhoff, Louise von 8: 592. 
Imperator, romersk titel 3: 12 n. 



52 



INA — ITALIEN. 



Ina, konung i Westsex 4: 307. 
Inaktivitets saken S 1: 44 n, 113 n. 
Indelningsverket, början till 6 a: 43. 

— passevolansen S 1: 509. — Jfr: 
Knektehåll. 

Independenter, engelskt religionsparti 
2: 362 — 363. 8: 67. — politiska 
grundsatser 2: 368. 

Indien, upptäckt och kolonisering 7: 
341 ff. — litteratur 1: 181. 

Indiska rådet i Spanien 7: 351. 

Inge, sagokonung 4: 71, 263. 

Inge (Ingiald), Olof Trätäljas son 4: 
290. 

Inge d. ä., svensk konung 5 a: 115 — 
118. 8:227. 

Inge d. y., svensk konung" 5 a: 118. 

Ingeborg, Erik Emundssons syster 
5 a: 70. 

Ingeborg, g. m. Ragvald jarlÖ a: 113. 

Ingeborg, g. m. Birger Jarl S 1: 476 n. 

Ingeborg, Magnus Ladulås' dotter, 
g. m. Erik Menved 5 a: 146. 

Ingegerd, Olof Skötkonungs dotter 
5 a: 109, 110. 

Ingemann, Bernhard Severin, dansk 
skald 1: 68. 

Ingemar, sagokonung 4: 76 n. 

Ingemar (Agne), konung 4: 275 n, 
289 n. 

Ingemar, biskop i Vexiö 5 b: 40 n. 

Ingemar Nilsson, dansk riddare 5 a: 139. 

Ingemund, jarl i Götaland 4: 159 n. 

Ingemund, nybyggare på Island 4: 
113 n, 159 n, 161 n. 

Ingermanland, eröfras under Johan 
III 5 b: 164. — går åter förloradt 
5 b: 203. — tillfaller Sverige ge- 
nom freden i Stolbowa 6 a: 79. — 
upproriske deporteras till 6 a: 42. 

— Gustaf II Adolfs och Karl XI:s 
åtgärder för bönderna i 7: 129. 

Ingfreir, sagokonung 4: 264. 

Ingiald Illråda, konung af Ynglinga- 
ätten 4:255, 281, 306. 5 a: 26. 

Ingiald (Inge), Olof Trätäljas son 4: 
288, 290. 

Ingiald Starkadar fostri, dansk konung 
4: 279 n. 

Ingild, engelsk konung 4: 307. 

Ingolf, nybyggare på Island 4: 109. 

Ingrid, Sverker 11:8 gemål '5 a: 126. 



Ingunna, isländsk q vinna 4: 124 n. 
Ingvar, Ragnar Lodbroks son 4: 315,, 
319. 

Ingvi Tyrkiakonungr 4:"263: 
Inländing, skatt 5 a: 233 n. 
Innocentius III, påfve 3: 465, 486. 
5 a: 147 n. 

Innocentius IV, påfve 8: 379. 
Inqvartering af krigsfolk, besvär upp- 
kommet under unionstiden 6 a: 32. 

Inqvisitionen inrättas 3: 465. 
Instansordning, den första i Sverige 
5 a: 227 (jfr 5 a: 255). 

Interregnum, fem dagars, i Sverige 

3: 311. 6 b: 178 — 179. 
Introduktion på Riddarhuset Si: 114, 

129. 
Iran 4: 224. 
Irland, fattigvården i 3: 44 n. — förh. 

till engelska kyrkan 7: 411 — 422. 

— dess parlament 7: 414. 
Irländare, karakteristik af 1: 38. 
Irminssäule 5 a: 1 9 n. 

Irnerius, italiensk rättslärare 3: 449, 

453. 8: 376, 377, 378. 
Isala by, ladan vid 5 b: 12. 
Isidorus, författare fr. 7:e årh. 4: 74. 
Islam 7: 404 — 407. 

• 

Island, namnets härledning 4: 109. 

— läge och naturbeskaffenhet] 4: 
107. — bebygges 4: 109 ff. 5a:90, 
103. — kristendomens införande 
på 4: 114 n, 124. — gifver sig un- 
der Norge 4: 116. — språk 4: 116. 

— skaldekonst 3: 445. 4: 117. 5 a: 9. 

— saga 4: 121. — skrift 4: 125. 

— betydelse för Nordens historia 
5 a: 9. 

Isländare, seder och skaplynne 4: 
113. — vikingafärder och resor 
4:U4ff. 

Isolani, Kroaternas anförare 6 a: 178, 
185. 

Israel Birgersson, S:t Birgittas bror 
5 »: 244 n (jfr 5 a: 256). 

Italien, uppkomst af stadsrepubliker 
i 2: 303. 3: 467. — dessas författ- 
ning 2: 301 — 303. — tillstånd un- 
der Mediceerna 7: 39. — vetenskap- 
ligt intresse i S 2: 20. — Gustaf 
111:8 resa i Sl:30 0n, 855 — 411. 



IVAN — JOHAN. 



53 



Ivan Wasiljewitsch I, ryskzar, 8: 229. 

Ivan Wasiljewitsch II, rysk zar 5 b: 
102, 107, 148, 165, 203 n. 7:85. 
8: 230. 

Ivan VI, rysk zar 6 b: 63. 

Ivangorod, eröfras 1496 5 a: 199. — 
eröfras (med Ingermanland) af Pon- 
tus De la Gardie 5 b: 164. — af- 
trädes 1590 5 b: 203. — tillfaller 
Sverige 1617 6 a: 7 9. 

Ivar Vidfamne, svensk konung 4: 286, 
292, 294, 306. 5 a: 27, 32 — 33. 

Ivar Benlös, konung 4: 316 n, 321, 
324. 

Ivar, konung på Irland 4: 311. 

Ivar, mäster, dansk skolmästare 5 b: 
5 n. 

Ivar Ivarsson till Strömstad 5 b: 139, 
140, 142. 

Ivarska ätten 5 a: 33. 

Jacobi, Friedrich Heinrich, tysk filo- 
sof S2: 78, 135. 

Jacobus Johannis Vestrogothus, biskop 
i Skara 5 b: 154. 

Jafnhår (Oden) 4: 131, 132 n. 

Jagt, näringsfång i Sverige under me- 
deltiden 5 a: 242. 

Jakob I, konung af England 2: 357, 
365. 7:413. Si: 410. 

Jakob II, konung af England 2: 364, 
366,368.7:413.8:329.81:185,191. 

Jakob VI, konung af-Skotland 5 b: 180 n. 

Jakob, domprost i Abo 5 b: 46 n. 

Jakob, mäster, Gustaf I:s barberare 
5b: 112. 

Jakob i Börstil, prest 6 a: 323 n. 

Jakob Eriksson, professor i Upsala 
5 b: 234 n. 

Jakob Ulfsson, ärkebiskop i Upsala, 
understöder Sten Sture d. ä. 5 a: 
192. — upprättar Upsala univer- 
sitet 3:461. 5 a: 196. 7: 14 n. — 
stridigheter med Sten Sture d. ä. 
5 a: 200, 201. 7:25. — besökes 
af Gustaf Vasa 5 b: 10, 11. — hans 
förläningar 7: 17 n. 

Jakob af Miesa, Valdensare 3: 5 CO. 

Jamburg med dess län tillfaller Sve- 
rige 1617 6 a: 79. 

Jamieson, Robert, engelsk författare 
1: 140, 150. 



Jankowitz, slag vid 6 a: 289. 

JanBenister 2:351 — 352. 7:45. 

Jansenius, biskop 2: 395. 

Janssen, Laurens, boktryckare 3: 480. 

Japan 8: 178. 

Jarl-värdigheten 2: 282. — i Sverige 
under hednatiden 5 a: 91. — — 
under medeltiden 5 a: 127. 

Jaroslaw, rysk storfurste 5 a: 110, 116 . 
8: 227. 

Jean du Plan Carpin, franciskaner- 
munk, resande 4: 211 n. 5 a: 29 n. 

Jean Paul, se: Richter. 

Jedvard, Erik den heliges fader 5 a: 
121. 

Jellinge, fornlemningar vid 4: 90 n. 

Jennings, John, ryttmästare, hofmar- 
skalk 6 b: 196 n. S 1: 86. 

Jerechini, Johannes, ärkebiskop 5 a: 
171 n, 195 n. 

Jernet, betydelse för odlingen i Sve- 
rige 5 a: 67. — kändt af Finnarne 
5 a: 84. 

Jernhandtering, historia i Sverige 8: 
182 ff. — under medeltiden 5 a: 
236. 

Jernmalmernas utbredning i Sverige 
4: 10. 

Jernberg8ordningen 1649 8: 190. 

Jernbäraland 4: 243 n. 5 a: 68 — 69. 

Jernbörd, bevisningssätt i äldsta tider 
5 a: 136, 224. 

Jernkompani privilegieras 6 a: 47. 

Jernkontoret inrättas 6 b: 152. 8: 193. 

Jesuiter, strid med Jansenisterna 2: 
351. — fördrifvas ur Frankrike 
2:353. — fordom folksuveränitetens 
försvarare 7: 410 — 411. — inkom- 
ma i Sverige ■ under Johan III 
5 b: 171, 174. — förvisas 5 b: 175. 

— inkomma i Sverige under Kri- 
stina 6 a: 334. 

Joakim Ernst, markgrefve af Bran- 

denburg 6 a: 110. 
Johan Sverkersson, svensk konungason 

5 a: 120. 
Johan Sverkersson, svensk konung 5 a: 

126 — 127.' 
Johan II (Hans), konung i Danmark och 

Norge 7: 17. — erkännes såsom 

konung i Sverige 5 a: 197. 7:18. 

— tillträder regeringen i Sverige 



54 



JOHAN — JORDANES 



5 a: 200. — krönes 5 a: 201. — 
afsättes 5 a: 202. — vädjar till kej- 
saren 5 a: 204. — död 5 a: 206. 
Johan III, konung af Sverige 3: 158. 
7: 84, 87, 115, 120. 8: 66, 169, 330. 

— erkännes såsom tronarfvinge 
5 b: 73. — erhåller län i Finland 
5 b: 103, 118. — giftermål 5 b: 126. 

— oenighet med Erik XIV 5 b: 
126. — dömes till döden 5 b: 127. 

— fången 5 b: 127. — behandling 
under fångenskapen 5 b: 127, 128. 

— återfår friheten 5 b: 145. — 
uppror mot Erik XIV 5 b: 148. — 
väljes till konung 5 b: 159. — re- 
gering 5 b: 159 — 205. — böjelse 
för katolicismen 5 b: 167, 172, 174. 

— säges ha öfvergått till katolska 
läran 5 b: 173 (jfr 5 b: 275). — 
utdelar grefvevärdighet S 1: 443 n. 

— förh. till adeln 8: 161. — hans 
polska politik 8: 89. — förh. till 
bergshandteringen 8: 186. — död 
5 b: 205. — monument öfver, i Up- 
sala domkyrka S 1: 459 n. — ka- 
rakter 5 b: 118. — lärdom 5 b: 166. 

Johan, hertig af Östergötland, födelse 
5 b: 197 n. — anspråk på tronen 

5 b: 250. 8: 356. — afsäger sig kro- 
nan 5 b: 259. — hans hertigdöme 

6 a: 10 n. — giftermål 6 a: 10. — af- 
säger sig åter anspråken på kronan 
6 a: 10. — i danska kriget 6 a: 72. — 
hans hertigdöme återfaller till kronan 
6 a: 44 n. 

Johan Kasimir, pfalzgrefve, befälhaf- 
vare öfver krigsfolket i Sverige 
under Gustaf II Adolfs frånvaro 6 a: 
99, 132. — får öfverinseendet öf- 
ver rikets drätsel 6 a: 132, 204. — 
död 6 a: 335 n. 

Johan, markgrefve af Brandenburg 5 a: 
145 n. 

Johan Georg, markgrefve af Branden- 
burg 5 b: 221 n. 

Johan Sigismund, kurfurste af Bran- 
denburg 6 a: 88, 137 n. 

Johan, Kristian II:s son 5 b: 65. 

Johan, grefve af Holstein 5 a: 154. 

Johan Adolf, hertig af Holstein 5 b: 243. 

Johan Albert, hertig af Mecklenburg 
6 a: 138 n. 



Johan, grefve af Nassau 5 b: 247. 
Johan, grefve af Ostfriesland 5 b: 104, 
105. 

Johan, hertig af Öfre Pfalz 5 a: 17 6. 

Johan Kasimir, konung af Polen 8: 
85. 

Johan Georg, kurfurste af Sachsen 
3: 518.6a: 111, 155, 165, 173, 197n. 
— sluter sig till Gustaf II Adolf 
6 a: 151. — i slaget vid Breitenfeld 
6 a: 153. — sluter separatfred med 
kejsaren 6 a: 233. 

Johan Ernst, hertig af Sachsen-Weimar 
6 a: 111 n. 

Johan Fredrik, hertig af Wurtemberg 
6 a: 110. 

Johan II, pfalzgrefve af Zweybriicken 
6a: 110. 

Johan Henriksson, Johan IILs sekre- 
terare 5 b: 155, 171, 196.8:162. 

Johan Kökemästare, kyrkoherde i 
Stockholm 5 b: 99. 

Johan Siggesson, fältöfverste 5 b: 133. 

Johan af Leyden 1: 77. 

Johannes XXIII, påfve 3: 499. 

Johannes Alchymista, markgrefve af 
Brandenburg 5 a: 179 n. 

Johannes, magister, Gustaf I:s bikt- 
fader 5 b: 112. 

Johannes Magnus, se: Magnus. 

Johannis kyrka i Stockholm, mystiskt 
upptåg i S 1: 299. 

Johansson, Erik, riksdagsman 6 b: 121. 

Johansson, Georg, öfverste i 30-åriga 
kriget 6 a: 131 n. 

Johnson, Samuel 1: 24, 29. 

Jolivet, fransk juvelerare S 1: 873, 379. 

Jomsborg 5 a: 104. 

Jon, prest i Svärdsjö 5 b: 13. 

Jon Eriksson, domprost iTJpsalaöb: 
62, 63. 

Jon Loptson, isländare 4: 213 n. 

Jon Mikelsson, upländsk adelsman 
5 b: 14. 

Jonae, Petrus, professor i Upsalaöb: 
184, 2t0. 8: 384 n. 

Jones, Sir William 1: 24. 

Jordafsöndring, se : Hem mans klyfning. 

Jordanes, longobardisk historieskri- 
vare 3: 440. 4: 66. 5 a: 17 n, 30 n. — 
om Göterna 4:56, 196 n. 5 a: 30. 



JORDEBOCKER — KABINETTSARENDEN. 



55 



— om Danskarne 4:75. — om Fin- 
narne 5 a: 80. 

Jordeböcker, de första i Sverige 5b: 89. 

Jordrefning påbjudes i Sverige 5b: 267. 

Jormunrek, götisk, konung 4: 326 n. 

Jornandes, se: Jordanes. 

Jorund, konung af Ynglingaätten 4: 
277. 

Josef II, tysk kejsare 3: 374. 8: 86. 
Si: 150, 230, 244 n, 347, 546. — 
förh. till Polens delning S 1: 150. 

— möte med Katarina II 1780 S 1: 
325 n. — eröfringsplaner S 1: 326. 

— resa i Italien S 1: 378, 379, 383. 

— i Rom Si: 381. — samman- 
träffande med Gustaf III S 1: 380, 
390, 394. — förb. till Nederlän- 
derna S 1: 428 n, 429. — planer 
på Bayern S 1: 434. — bref till 
Gustaf III S 1: 368 n. . 

Josepbus, judisk författare 8: 693. 

Jotland 4: 236, 256. 

Jotnar (Jotuner)4: 226,227, 238, 261. 

5 a: 86. 7: 366. 
Jotunhem 4: 223 n. 5 a: 20, 31, 32. 
Joubert, fransk general 7: 231. 
Jourdan, fransk general 7: 227 ff. 
Joyeuse, kardinal 5 b: 207 n. 
Jubelfesten 1817, tal vid 7: 36—50. 
Jubelfesten 1830, program vid 7: 104 

—108. 
Jubelfesten 1832, tal vid 7: 109— 129. 
Judar S 2: 24. — i Polen 8: 84. 
Judex (lagman) 2: 295. 
Judiciaria (lagsaga) 2: 294. 
Juel, dansk envoyé S 1: 534 n. 
Julens firande under hednatiden 5 a: 

121 n. 
Juliana Maria, dansk enkedrottning 

Si: 334 n, 436, 438. 
Juliers, slag vid 7: 227. 
Julirevolutionen 3: 555. 7: 397. 
Julius II, påfve 3:505, 522, 537. 7: 

52. 
Julius, hertig af Wurtemberg 6 a: 171. 
Jumala, finsk gud 5 a: 76, 83 n. 
Juridiska studier, i England 8:450. 

— i Frankrike 8: 451. — i Tysk- 
land 8: 451. — i Danmark 8: 452. 

Juringius, Zacharias, kyrkoherde S 1: 

501 n. 
Jurisdiktion, partrimoniel, sista lem- 



ning af, upphäfves 3: 400 n. — uni- 
versitetens 8: 369 ff. — Jfr: Doms- 
Tätt. 

Justedalen i Norge 5 a: 157 n. 

Justinianus I, grekisk kejsare- 3: 23. 

Justitiekansler, tillsättes af ständerna 
6 b: 155. S 1:70 11, 71 n. — Gustaf 
IILs yttrande om hans befogenhet 
S 1: 197. — handhafver tryckfrihets- 
lagen S 1: 279. 

Jute, Henrik, höfvidsman på Kalmar 
5 b: 41 n. 

Juter (Göter), folk 4: 64." 

Jiiterbogk, slag vid 6 a: 288 n. 

Jutland, läge enl. Plinius d. ä. 4:47. 

Jutta, dansk prinsessa 5 a: 137. 

Juvelsaken 6 b: 125-—127. 

Juvenalis, romersk skald S2:233. 

Jämnadsed 5 a: 224. 

Jämtland, i äldsta tid 5 a: 69 — 70. — 
bringas af Olof Skötkonung under 
svenskt välde 5 a: 110. — åter un- 
der Norge 5 a: 117, 235. — lyder 
under Upsala stift 5 a: 235. — in- 
tages af Svenskarne under nordiska 
sjuårskriget 5 b: 132. — intages 
åter 1612 6 a: 74. — återlemnas 
freden i Knäröd 6 a: 74. — af trades 
till Sverige 1645 6 a: 277. 

Jämtlands dragonregemente S 1: 509 n. 

Jämvigten, den politiska 8: 82. 

Järta, Hans, landshöfding 8: 303 n, 
317, 617, 618 n, 622, 623, 624, 
658, 688. — Geijers bref till 8: 
633, 635, 637, 639, 640, 652, 654, 
661, 662, 663, 668, 669, 671, 
672, 673, 674, 677, 678, 700, 706. 

Jönköping, möte i, 1439 5 a: 177. — 
förordning för, 16253:163.7:134. 
— klädesfabrik och schäferi i 6 a: 
51. — Se: Riksdag 1599. 

Jönköpings regemente S 1: 332. 

Jöns Bengtsson, se: Oxenstjerna. 

Jöns Nilsson, hofjunkare 5 b: 271 n. 

Jönsson, Anders, Gustaf II Adolfs lif- 
knekt 6 a: 184 n. 

Jönsson, Ture, se: Roos. 

Jösse Eriksson, dansk fogde 5 a: 171, 
173. 

Kabinettsärenden, enligt 1720 års 
reg.-form 3:302. 6 b: 102, 111. 



56 



KAFLE — KARL. 



Kafle, Lars 5 b: 88 n. 

Kafle, Mats 5 b: 59 n. 

Kaga kyrka 5 a: 119 n. 

Kagg, Lars, öfverste, slutl. grefve, 

riksmarsk 6 a: 131 n, 226, 227, 229, 

272. 

Kalcbas, teckentydare 7: 36 C n. 
Kalix socken 5 a: 73 ii. 
Kallenbach, svensk öfverste i 30-åriga 
kriget 6 a: 154 n. 

Kalling, Per, frih., öfverste, sederna, 
riksråd, grefve 6 b: 130 n, 159 n, 
182 n. Si: 34, 39, 52, 67 n. — 
förb. vid 1772 års revolution S 1: 
140, 141. — biogr. notis om SI: 
34 n. 

Kalm, Per, professor i Abo 4: 16 n, 
17 n. 

Kalmar, i äldsta tider 5 a: 51. — möte 
i, 1451 5 a: 182. — frimarknad 
5 a: 24X). — försvaras af Anna Bjelke 
5 b: 8. — undsattes af Severin 
Norrby 5 b: 24. — intages af Gu- 
staf Vasas folk 5 b: 29. — intages 
under Karl IX af Danskarne 5 b: 
270. — återlemnas i freden i Knä- 
röd 6 a: 74. — gymnasium inrättas 
3: 164 n. — klädesfabrik i 6 a: 51. 

— bränneri inrättas på slottet S 1: 
- 211 n. 

Kalmar län, bränvinsoroligbeter i S 1: 

303 ff, 306. 
Kalmare recess 1474 5 a: 234, 241. 

— 1483 5 a: 197, 231. 8:324. 
Kalmar regemente 1: 59. S 1: 332 n. 
Kalmare stadgar om bägge rikenas 

styrelse 1587 5 b: 188 — 189 (jfr 

5 b: 275). 8: 320. 
Kalmar-unionen, omdöme om 3: 279, 

356. 5 a: 168. 7:5. 8:319, 322 — 
326. — föreningsbrefvets beskaf- 
fenhet 8: 325 n. — ingås 5 a: 168. 

— förnyas 1438 5 a: 176. — upp- 
löses 3: 520. 5 b: 28. 

Kalsenius, Anders, biskop i Vesterås 

6 b: 43 n. 

Kamensky, rysk general 8: 110 ff. 
Kameralexamen inrättas 8: 427. 
Kaminieck, konfederationen i S 1: 41. 
Kammar-arkivet inrättas 6 a: 57 n. 
Kammarjunkarevärdigheten inrättas 



S 1: 360 n. — fullmakternas utfär- 
dande Si: 375 n. 

Kammarkollegium, forum i kammar- 
saker 6 a: 57. — aktion mot, 1768 
S 1: 43, 44, 46, 47. — förh. vid 
Adolf Fredriks tronafsägelse 6 b: 
179. S 1: 62. 

Kammarrevisionskollegium, förh. vid 
Adolf Fredriks tronafsägelse 6 b: 
179. S 1: 62. 

Kammarordning, den första i Sverige 
5 b: 89. 

Kammarverk, Sveriges, skapadt af 
Gustaf I 5 b: 89. 

Kanikernas gods indragas af Gustaf I 
5 b: 75. 

Kanoner, första gången i Sverige 5 a: 
182 n (jfr 5 a: 254). — gjutas i Sve- 
rige 6 a: 52. 

Kanoniska rätten, inflytande på den 
svenska 5 a: 230. 

Kansler, konungens, under medeltiden 
5 a: 229. 

Kansler, Upsala universitet erhåller 
rätt att välja 5 b: 258. 

Kanslikollegium, ordnas af Axel Oxen- 
stjerna 6 a: 56. — sammansättning 
enl. 1634 års reg.-form 6 a: 208. 
— förh. vid Adolf Fredriks tron- 
afsägelse 6 b: 179. S 1: 63. 

Kanslipresident-embetet, betydelse un- 
der frihetstiden 6 b: 32. — lemnas 
obesatt af Gustaf III S 1: 488. 

Kant, Immanuel, tysk filosof, lefnad 
S2:6lff. — hans filosofi 1:12. 
S2:38, 65 ff, 82, 89, 91, 92, 103, 
136, 141, 144, 146, 147, 157, 183, 
191. 

Kapellaner, personela och residerande 
3: 195. 

Kaptenlöjtnants-tjensten vid lifdraban- 
terna, tillsättning af 6 b: 132. 

Käre, Fornjoters son 4: 256, 260. 

Karelen, eröfras af Erik Emundsson 
5 a: 102, 109. 

Kareler, folk 5 a: 77, 78. — deras 
grymhet 5 a: 147 n. 

Karin Hansdotter, Johan III:s frilla 
8: 162. 

Karl Sverkersson, svensk konung 5 a: 
121, 122, 123 — 125. 

Karl Knutsson (Bonde), marsk 5 a: 



KARL. 



57 



174. — riksföreståndare 5 a: 174 — 
177. — förh. till Kristofer af Bayern 
5 a: 178 — 179. — konung första 

gången 5 a: 180 — 185. 7:5. 

andra gången 5 a: 188. tredje 

gången 5 a: 188. — konung i Norge 
5 a: 181 — 182. — om Hansans han- 
del i Sverige 5 a: 240. — förord- 
ning om fiske 5 a: 242 n. — död 
5 a: 188. — karakter 5 a: 184. 
Karl IX, konung af Sverige 3: 392, 
394. 7:84, 87, 116,. 121, 123. 8: 
66, 338. — hans hertigdöme 5 b: 
118, 138, 178. — underhandlar om 
Johans befrielse 5 b: 144. — upp- 
ror mot Erik XIV 5b:i48ff. — 
om Eriks död och begrafning 5 b: 
158. — omsorg om sitt hertigdöme 
5 b: 193 — 194. — vård om under- 
visningen 5 b: 194. 8:169. — in- 
flytande på regeringen under Johan 
III 5 b: 159, 200. — stridigheter 
med Johan 5 b: 180 ff. — motstånd 
mot liturgien 5 b: 184. — gift för- 
sta gången med Maria af Pfalz 1: 
97. 5 b: 190. — gift andra gången 
med Kristina af Holstein 5 b: 204, 
Si: 185. — förestår riksstyrelsen 
under Sigismund 5 b: 207 ff. — stri- 
digheter med konungen 1: 148. 5 b: 
220 ff. 8: 327 ff. — af säger sig re- 
geringen 1596 5 b: 231. — förkla- 
ras för regerande arffurste 5 b: 237. 

— förh. till England och Frank- 
rike 5 b: 246, 247. — regering så- 
som konung 5 b: 238 — 272. — vill 
afsäga sig regeringen 1602 5 b: 252. 

— — 1606 5 b: 259. — kröning 
5 b: 259. — i slaget vid Kerkholm 
5 b: 268. Sl:407n. — förh. till 
de andlige 3:195, 531. — förh. 
till Upsala universitet 3:158. 5 b: 
257 — 258. — omsorg om bergs- 
handteringen 5 b: 266. 8:186. — 
näringspolitik 3: 64. — förordnande 
om tronföljden 6 a: 10. 8:356. — 
död 5 b: 271. — hans historieskrif- 
vare 8: 306. — Gustaf IILs om- 
döme om S 1: 58, 250. 

Karl X Gustaf, konung af Sverige 3: 
289. — studerar i Upsala 3: 180 n. 

— deltager i 30-åriga kriget 6 a: 



291. — återkommer till Sverige 
6a: 325 n. — frieri till Kristina 
6 ä: 324. — generalissimus i Tysk- 
land 6 a: 303, 325 n. — förklaras 
för tronföljare 6 a: 327. — vistas 
på Öland 6 a: 332, 335. — tillträ- 
der regeringen 6 a: 336. — kröning 
6 a: 337. — Gustaf 111:8 yttrande 
om hans upphöjelse på tronen S 1: 
471 — 472. — förh. till reduktions- 
frågan 8: 363. — förh. till Polen 
8: 85, 89. — utfärdar konstitutio- 
ner för Upsala universitet 3: 168. 

— Gustaf 111:8 omdöme om S 1: 
250. 

Karl XI, konung af Sverige 3: 289, 
298, 371, 401. 6 b: 8 — 10. — hans 
reduktion 6 b: 7. 8: 664. — förordn. 
om allmogens herredagsmän 3: 291, 
399. — stadganden för Upsala uni- 
versitet 3:170, 171. i un- 
dervisningsfrågor 3: 173. 8: 175. — 
Wildes historia om 8:307. — Schön- 
bergs historia om 8: 308. — Gustaf 
111:8 omdöme om S 1: 12, 19, 59, 
77, 190, 196, 250. 

Karl XII, konung af Sverige 2: 116. 
3:372, 404. 6 b: 10 — 14. — förh. 
till Upsala universitets konstituti- 
oner ö: 168. — förh. till Polen 8: 
89. — hans tidehvarfs råhet 8: 677. 

— jemförd med Gustaf IV Adolf 
8: 99. — Gustaf IILs omdöme om 
S 1: 19, 59, 190. " 

Karl XIII, konung af Sverige, ss. her- 
tig af Södermanland, utrikes resa 
Si: 80, 82, 83. — förh. efter Adolf 
Fredriks död Si: 87, 88, 167. -— 
förh. vid revolutionen 1772 S 1: 
117, 137, 139, 144. — rapportörn 
stämningen i Stockholm Öec. 1772 
S 1: 158. — föreslaget giftermål 
med prinsessan Filippina S 1: 172. 

— önskar blifva kansler för Up- 
sala universitet S 1: 183. — gifter- 
målsunderhandlingar S 1: 184. — 
förmälning Si: 185, 475. — ställ- 
ning vid Gustaf IILs hof S 1: 214. 

— förh. vid Gustaf IV Adolfs fö- 
delse Si: 271, 273, 275. — - hof- 
hållning på Rosersberg S 1: 295. — 
deltager i de mystiska upptågen 



58 



KARL-=-KARLSTA.DT. 



Si: 297. — under Gustaf Ill:s ita- 
lienska resa S 1: 356, 357. — hans 
skulder Sl:4l6n. — beslut att 
draga sig tillbaka på landet 1784 
SI: 411, 414 — 417. — brefvexling 
med Gustaf III S 1: 5, 84. — Gu- 
staf III:s yttranden om S 1: 81, 256. 

— förh. till Gustaf III S 1: 183 ff, 
310. — förh. till Lovisa Ulrika 
S 1: 223 ff. — såsom konung 7: 146, 
242. 8: 663. 

Karl XIV Johan, konung af Sverige 
3: 376. 7: 478. 8: 219. — ss. kron- 
prins 8: 571, 574. — möte med 
Alexander I 8: 54. — tal i anl. af 
hans antagande af styrelsen öfver 
Upsala univ. 7: 59 — 67. — persona- 
lier öfver 7: 224 — 249. — Geijers 
samtal med 8: 636, 655, 679, 689, 

— Geijers bref till 8: 649. 

Karl Filip, hertig, erkännes för rikets 
arffurste 5 b: 259. — hans hertig- 
döme 5 b: 259 n. 6 a: 10. — giftermål 
6a:92n. — väljes till rysk zar 
5a:38n. 6 a: 76. 8:226. — vid 
lligas belägring 6 a: 91. — död 6 a: 
92. 7: 135. — hans hertigdöme åter- 
faller till kronan 6 a: 44 n. — hans 
karakter 6 a: 92. 

Karl Gustaf, hertig af Småland S 1: 
289 n, 317. 

Karl August, kronprins 7: 242. 8: 53. 

— hans dödssätt 8: 626. 

Karl Anton, prins af Asturien S 1: 

364 n. 
Karl, hertig af Braunschweig-Wolfen- 

biittel S 1: 184 n. 
Karl Vilhelm Ferdinand, hertig af 

Braunschweig S 1: 365, 366. ' 
Karl den djerfve, hertig af Burgund 

3: 522. 
Karl I, konung af England 1: 29, 38. 

2: 360, 361, 364, 365. 7: 464 n. 

SI: 191. 
Karl II, konung af England 2: 364, 

365 — 366. 8:321. S 1: 185. 
Karl VII, konung af Frankrike 2: 334. 

3:529. 
Karl X, konung af Frankrike (förut 

grefve af Artois) S 1: 185. S 2: 57. 
Karl, landtgrefve af Hessen-Kassel, 

död 1730 6 b: 17. 



Karl, landtgrefve af Hessen-Kassel, 
död 1836 S 1: 38. 

Karl Fredrik, hertig af Holstein-Got- 
torp 3: 407 n. 6 b: 12. S 1: 20, 91. 
— gift med ryska prinsessan Anna 
6 b: 12, 35 n. 8: 232. — förh. vid 
Karl XII:s död 6 b: 15. — lemnar 
Sverige 6 b: 18. — anspråk på 
Sveriges tron gynnas af Ryssland 

6 b: 18 — 19, 34. af Danmark 

6 b: 19. af England och kej- 
saren 6 b: 20. — erhåller titel af 
kongl. höghet 6 b: 26. — erhåller 
ett slags försäkran om tronföljden 
i Sverige 6 b: 35. — död 6 b: 36 n. 

Karl, hertig af Holstein-Gottorp 6 b: 
84 n. 

Karl Peter Ulrik, se: Peter III af 
Ryssland. 

Karl Theodor, kurfurste af Pfalz 1: 96. 

Karl I, konung af Spanien 7: 464. 

Karl III, konung af Spanien 7: 354. 

Karl den store, 1: 94. 2: 283. 3: 438, 
478. 7: 368 n. 

Karl den tjocke, tysk kejsare 5 a: 44. 

Karl IV, tysk kejsare 3: 457. 

Karl V, tysk kejsare 2: 345. 3: 513. 
7: 106. S 1: 156. — förh. till Kri- 
stian II 5 b: 63. — underhandlar 
med Nils Dacke 5 b: 72. 

Karl VI, tysk kejsare 6 b: 62. 

Karl, ärkehertig 7: 228 ff. 

Karl, doktor, misstankes hafva mördat 
Sten Sture d. ä. 5 a: 203 n. 

Karl Markusson i Sätuna 5 b: 153 n. 

Karl Suneson, jarl 4: 119 n. 

Karl Ormsson, riksråd 5 a: 180 n, 186 n. 

Karl Ulfsson (Folkunge) 5 a: 135. 

Karl Martel 1: 84. 

Karlberg, kadettskola å, inrättas 3: 
210. 8: 441. — undervisningen vid 
krigsakademien 2: 459 n. 8: 634. 

Karleby, se: Gamla Karleby ; Nya Kar- 
leby. 

Karlsbad, Geijers besök i 1:110. 

Karlskoga bygd uppstår 5 b: 194. 

Karlskrona, dockbyggnaderna i S 1: 
507, 532. 

Karlstad, anlägges 5 b: 194. — gym- 
nasium inrättas 3: 164 n. 

Karlstadt (Bodenstein), Andreas, pro- 
fessor i Wittenberg 3: 516. 5 b: 27. 



KAROLINA — KETTIL. 



59 



Karolina, drottning af Bägge Sicilierna, 
se: Maria Karolina Lovisa. 

Karolina Matilda, dansk drottning S 1: 
155 n, 156 n, 409. 

Karsten, Kristofer Kristian, sångare 
8: 541, 595. Si: 478. 

Karta of ver Sverige, första inhemska 
5 b: 268 n. 

Kartaginensernas skeppsfart 4: 40. 

Karuseller, Gustaf III:s S 1: 211, 214 n, 
306, 486 n. 

Kasan 8: 230. 

Katarina, kon. Erik Erikssons gemål 
5 a: 130. 

Katarina, kon. Birgers dotter 5 a: 
152 n. 

Katarina, Karl Knutssons gemål 5 a: 
180. 

Katarina af Sachsen-Lauenburg, Gustaf 
1:8 gemål 5 b: 73. 

Katarina, Gustaf I:s äldsta dotter 5 b: 
104. 

Katarina Månsdotter, Erik XIV:s ge- 
mål 5 b: 143, 145, 147, 155, 243. — 
död 5 b: 157 n. 

Katarina Jagellonica, Johan III:s ge- 
mål 5 b: 126, 174. 8: 840. 

Katarina, Karl IX:s dotter, g. m. Jo- 
han Kasimir 5 b: 190. 6 a: 283. 

Katarina af Pommern, g. m. Johan 
af Pfalz 5 a: 176. 

Katarina I, kejsarinna af Ryssland 6 b: 
36. 8: 233. 

Katarina II, kejsarinna af Ryssland 
3: 374. 8: 86. S 1: 5, 6, 14, 82, 184. 

— garant af 1720 års reg.-form 
8:236. — förh. till Gustaf III efter 
1772 års revolution S 1: 149, 154. 

— förh. till Polens delning S 1: 
150. — Gustaf 111:8 besök hos, 
1777 S 1: 228 ff. — Gustaf; IH:s 
memorial till, om den politiska 
ställningen 1777 Si: 231. — bref 
till Gustaf III om späda barns vård 
S 1: 232. — om nationel drägt S 1: 
234, 236. — förslag om beväpnade 
neutraliteten S 1: 307. — medlar 
mellan England och Frankrike S 1: 
308, 309. — plan till Turkiets del- 
ning S 1: 325. — möte med Gustaf 
III i Fredrikshamn S 1: 339, 341. — 
bref till Gustaf III 17$4 S 1: 395. 



— resa till Svarta hafvet 1787 S 1: 
546. — Gustaf III:a yttrande om 
SI: 254, 393, 433. 

Katolicismen S 2: 18. — Jfr Reforma- 
tionen. 

Katolikernas emancipation i Irland 
7: 415. 

Katolska associationen (i Irland) 7: 
415. 

Katolska ceremonier i Sverige afskaf- 
fas 5 b: 123, 229. 

Kauer, Ludbert, kammarherre hos 
Karl IX 5 b: 238, 258 n. 

Kaulbars, Johan Fredrik von, frih., 
general 6 b: 126. 

Kaulbars, Lars Fredrik von, frih., 
öfverstelöjtnant, sederin. t. f. lands- 
hö fding i Kalmar S 1: 118, 303, 305. 

— biogr. notis om S 1: 118 n. 
Keith, rysk general 6 b: 69, 88. 
Kejsardömets strid med påfvemakten 

2: 305 — 306. 
Kejserling, rysk minister i Dresden 

6 b: 61. 
Kellgren, Johan Henrik, skald 1: 7, 

151 n. 8:143, 144, 633. S 1: 13, 

213, 471 n, 473, 477, 481, 535 n. 

— utgifver Stockholmsposten S 1: 
284. — uppträder mot det mystiska 
svärmeriet S 1: 297 n. — led. af 
Svenska akademien S 1 461 n, 467. 

— författareskap till »Gustaf Vasa» 
SI: 478, 479, 480. 

Kellström, Nils, prost 8: 600. 
Kemble, John, engelsk skådespelare 

1: 33, 34, 36, 114. 
Kempen, slag vid 6 a: 261. 
Kenicius, Petrus, ärkebiskop 1: 152. 

8: 384. 
Kennicott, Benjamin, engelsk doktor 

Si: 228. 
Kepler, Johan, astronom 3: 543. 
Kerkholm, slag vid 5 b: 268. S 1: 

407 n. 
Kem, Filip, fältskär 5 b: 155, 242. 
Kernell, Per Ulrik, student 1: 60, 107. 
Kero, schweizisk munk 4: 80 n. 
Kesel, Nicephorus, Bernhards af Wei- 

mar fältprest 6 a: 184 n. 
Kettil Jämte, bebygger Jämtland 5 a: 

69—70. 



60 



KETTLER — KNAROD. 



Kettler, Gotthard von, härmästare 5 b: 
126. 

Kewenter, Matthias, rådman, hans 
memorial 1786 S 1: 524. — aktio- 
neras S 1: 52C. 

Kexholm, eröfras 1293 5 a: 147. — 
eröfras under Johan III 5 b: 164. 
— går förloradt 5 b: 203. — åter- 
lemnas till Ryssland 5 b: 226. — 
intages å nyo 5 b: 269. — afträdes 
till Sverige i freden i Stolbowa 
6 a: 7 9. — staden privilegieras 6 a: 
54 n. 

Khewenhiiller, Frans Kristofer von, 
österrikisk historieskrifvare6a: 163. 

Kiel, Geijers besök i 1: 71. 

Kiew, varegiskt furstendöme 8: 227 n. 

Kil, socken i Nerike 5 a: 67 n. 

Kimbrer, folk 4: 245 n, 250. 

Kimmeriska mörkret 4: 37. 

Kina 3: 48. 7: 407. 

Kinds härad, gårdfarihåndel 5 a: 241. 

Kinmark, Erik, professor i Upsala 
SI: 459 n. 

Kinnekulle 8: 628. 

Kinrik, engelsk konung 4: 307, 313 n. 

Kinsky, österrikisk grefve S 1: 380. 

Kirialand (Karelen) 4: 235. 

Kisher Kower, indisk prinsessa 7: 
406. 

Kjartan Olofsson, isländare 4: 90 n. 

Kjerman, Gustaf, riksdagsman 6 b: 
55, 92, 116 n, 150. 

Klassindelningen på riddarhuset, enl. 
1626 års riddarhusordning 6 a: 26. 
S 1: 252 n. — upphäfves 1719 6 b: 
29. — Ulr. Scheffers yttrande om 
S 1: 249. — Gustaf 111:8 yttrande 
om S 1: 250. — vid 1778 års rdg 
SI: 252, 257, 263. 

Kleber, fransk general 7: 227. 

Klienter 3: 7 n. 

Kling, hofpredikant 7: 96. 

Klingensten (Markns Hammarsmed) 
5 b: 92 n, 93. 8: 185, 186. 

Klingenstjerna, Samuel, professor i 
Upsala 6 b: 125 n, 199. 8: 443 n. 
S 1: 29. — biogr. notis om S 1: 
29 n. 

Klingspor, Vilhelm Mauritz, general 
8: 244. 

Klippingar, mynt 5 b: 19, 26, 38, 195. 



Klitzing, luneburgsk general 6 a: 244 n. 

Klockekriget 5 b: 61. — upphofsmän- 
nen straffas 5 b: 66. 

Klopstock, Friedrich Gottlieb, tysk 
skald 1: 74. S 2: 74. 

Kloster i Sverige, de första 5 a: 119. 
— stiftas af Magnus Ladulås 5 a: 
.146. — oordningar i 5 a: 243. — 
Gustaf I tager dem under egen 
förvaltning 5 b: 45. — deras gods in- 
dragas af Gustaf I 5 b: 75. 

Kloster-Lasse, se: Laurentius Nor- 
vegus. 

Klosterskolor 3: 155, 436, 437. 

Klubbekriget 5 b: 231 (jfr 5 b: 276). 

Kläder, i Sverige under hednatiden 

5 a: 94. 

Klädesfabriker i Sverige under Gustaf 

II Adolf 6 a: 51. 
Knappforsen i Vermland 5 b: 149. 
Knektehåll, ständigt, början till 5 b: 

247. — upprättas 3: 294, 403. — 

Jfr: Indelningsverket. 
Knektekontrakt, de första 6 a: 44. — 

Axel Fersens yttrande om S 1: 510. 
Kniephausen, Bodö von, fältmarskalk 

6 a: 131 n, 143 n, 169, 174, 177,178, 
180, 185, 187, 188, 217, 219, 223, 
226. 7: 138. — död 6 a: 247 n. 

Knipperdolling, vederdöpare 1: 77. 
5 b: 39. 

Knorring, rysk general 8: 101, 102, 
105, 106. 

Knox, John, reformator 2: 358, 396. 

Knut Eriksson, svensk konung 5 a: 1 
123, 124—125, 239. 

Knut, dansk konung 4: 312 n. 

Knut den store, konung i Danmark 
2:385. 5 a: 107, 111. 7:364. 

Knut, mäster, ärkebiskop 5b:40,42,43n. 

Knut Alfsson, ståthållare på Aggers- 
hus 5 a: 203. 

Knut Johansson Långe 5 a: 127 — 128 
(jfr 5 a: 253). 8: 313. 

Knut Jonsson, drots 5 a: 154 n. 

Knut Lavard 5 a: 119. 

Knut Magnusson (Folkunge) 5 a: 135. 

Knut Målare 5 b: 95. 

Knut Persson, kamrerare 5 b: 226 n. 

Knuts, helige, gille 5 a: 243. 

Knytlingasagan 4: 125 n. 

Knäröd, fred i 6 a: 74. 



KNASAR — KONUNGAMAKT. 



61 



Knäsar 6 a: 30. 

Knös, Alida Maria, f. Olbers 8: 635. 
Knös, Anders, domprost i Skara S 1: 
495 n. 

Knös, Gustaf, professor i Upsala 8: 
575, 582, 591. 

Knös, Olof, lektor i Skara 7: 142. 
Koblenz 1: 92. 

Koburger, Anton, boktryckare 1: 105. 
Kochen, Johan Henrik von, frih., hof- 
kausler 6 b: 13 n, 49, 56. 

Kockenbusen, lifländsk fästning 5 b: 

247. 6 a: 94. 
Kodran, isländare 4: 238 n. 
Kohl, J. G., resor i Ryssland och 

Polen 7: 491. 
Kol, prins af Sverkerska ätten 5 a: 

124. o 

Kol, se: Erik Arsäll. 
Kolberg, intages af Gustaf II Adolf 

6 a: 141. 
Kolbotten S 1: 116, 120. 
Kolmodin, Olof, professor i Upsala 

7: 142. 8: 575. 
Kolmården (Kolmörk) 4: 297. 5 a: 55. 
Kolonier, olika slag 7: 346 — 347. 
Kolthoff 8: 627. 
Kommendörsätter på Riddarhuset S 1: 

258. 
Kommersekollegium, förh. vid Adolf 

Fredriks tronafsägelse S 1: 63 n. 
Kommission, riksens ständers, öfver 

Wellingk 6 b: 38. 
Kommission, riksens ständers, vid 

1755 års rdg 6b:l2i, 129. — dess 

sammansättning 6 b: 121 n. 
Kommission, riksens ständers, vid 

1772 års rdg S 1: 113. 
Kommunitet, svenskt, i Paris 3: 461. 

— i Upsala 3:163. 5 b: 225, 258. 

6 a: 66. 8: 386. 
Kompanier, Axel Oxenstj ernås yttrande 

om 8: 188. 
Komponister, partinamn under frihets- 
tiden 6b: 195. Si: 100. 
Kompositionen 1771 S 1: 95, 96 n, 99. 
Kongelf omtalas i 10:e årh. 5 a: 53. 
Koniecpolski, polsk general 6 a: 101, 

102, 107. 
Konkordieformeln, symbolisk bok för 

svenska kvrkan 6 a: 317 n. 



Konrad, markgrefve af Brandenburg 

5 a: 145 n. 

Konsistorium, Stockholms, förh. vid 
Adolf Fredriks tronafsägelse S 1: 
63 n. 

Konstantin den store, romersk kej- 
sare 1:83. 3:17 — 18, 23. S 2: 241, 

244. 

Konstantin den purpurborne, grekisk 
kejsare 5 a: 38. 

Konstantin Paläologus, grekisk kejsare 

8: 229. 
Konstantin, skotsk konung 4: 313 n, 

316. 
Konstantinopel, Väringarne i 5 a: 38, 

116. 8: 226, 227 n. — eröfras af 

Turkarne 8: 229. 
Konstitutionalism, den nyeuropeiska 

8: 204 ff. 
Konstitutionsutskott, 1809 års 3: 417 

— 4 19. dess ledamöter 3: 4 1 8 n. 

— 1840 års, anförande ailg. deraf 
gjorda anmärkningar 7: 309 — 314. 

Konstitutionsutskott, förstärkt 3: 415. 

Kontinentalsystemet i Sverige 8: 251, 
253. 

Konung, ordets betydelse och härled- 
ning 3:37, 384. 4: 274. 5 a: 92 n. 
7: 374, 378. 

Konungabalken i landskapslagarne 5 a: 
148 n. 

Konungaförsäkran, Albrekts af Meck- 
lenburg 5 a: 164. — Sigismunds 5 b: 
219. — Karl IX:s 5 b: 259. — Gu- 
staf II Adolfs 6 a: 12. 8:356. -— 
Adolf Fredriks 6 b: 111—112. S 1: 
70. — Gustaf 111:8 3: 408. S 1: 98. 

— — tvisteämne bland ständerna 

6 b: 193 — 194. SI: 112. Lo- 
visa Ulrika om Si: 175. ny, 

vid revolutionen S 1: 141,143. — be - 
kräftad af ständerna 1778 S 1: 260. 

Konungalängd, Sveriges, till Erik 
Emundason 4: Tab. I, II, III. — 
till Gustaf I 5 a: 248— 251. — den 
äldsta inhemska i Sverige 4: 73, 
289, 290. 

Konungamakt, hos Germanerna 2: 
279, 293, 294. — hos Frankerna 
efter 486 2: 282. — i Sverige, i 
äldsta tid 5 a: 214. — — under 



62 



KONUNGA- OCH HOFDINGA-STYRELSEN — KRIGSKONSELJEN. 



medeltiden 5 a: 216. — i nyare tid 
3: 328. 

Konunga- och höfdinga-styrelsen 5 a: 
133. 

Konungasagor, Norges 4: 125 n. 5 a: 
10, 23, 25. 

Konungaval, enl. de gamla lagarne 3: 
359 — 361. 5 a: 216 — 220. 

Konungsfisken 5 a: 242 n. 

Konungsfrid 3:385. 5 a: 230. 

Konungsgeidh 5 b: 46 n, 76 n. 

Konungssoknare 3:385. 5 a: 230. 

Konvention, adelns, 1723 3:313. 6 b: 
192. 

Konvention, den engelska, 1688 2: 
377 — 378. — hemlig, mellan Ryss- 
land och England 1747 6 b: 97. 

Koporie, afträdes till Ryssland 5 b: 
203. — tillfaller Sverige 1617 6 a: 
79. 

Kopparberget, se: Falun. 

Koppardaler 6 b: 146 n. 

Kopparkompaniet inrättas 6 a: 47. 

Kopparmynt, för första gången i Sve- 
rige 6 a: 47. — värdebestämmare i 
-svenska myntväsendet S 1: 205. 

Koppympning å kongl. personer S 1: 
331. 

Koran 7: 404 ff. 

Korff, baron von, rysk minister i Sve- 
rige 6 b: 92, 93, 97 n. — anklagar 
Tessin 6 b: 93 (jfr 6 b: 201). — 
återkallas 6 b: 98 (jfr 6 b: 202). 

Korf tåget 5 b: 234 n. 

Kormak, isländsk skald 4: 160 n. 

Korn, odlas i Sverige under hedna- 
tiden 5 a: 93. under medel- 
tiden 5 a: 237. 

Korn-Neuburg, intages af Torstensson 

6 a: 291. 
Korrektionsinrättningar, i Sverige 3: 

7 7 — 78. — i Stockholm, riksdags- 
anförande ang. 7:270—272. 

Korruption vid svenska riksdagen, 
uppkomst 6 b: 40. — snbsidiemedel 
användas till 6 b: 85. — vid riks- 
dagen 1765 — 6Q 6 b: 166. — försök 
att undertrycka, 1771 S 1: 99, 100 n. 

Korstecknet, ålder och härkomst 4: 
89 n. 

Korståg, betydelse för länsväsendets 
utveckling 2: 285 — 287. — mot 



Småland 5 a: 120. — Erik den he- 
liges, mot Finland 5 a: 122. — Bir- 
ger Jarls, mot Finland 5 a: 130. — 
till Heliga landet utlofvas af Magnus 
Ladulås 5 a: 146. — Torkel Knuts- 
sons, mot Karelerna 5 a: 147. 

Kosackerna, härkomst 8:84.' 
Kosciuszko, polsk frihetshjelte 8: 87. 
Kostnitz, kyrkomöte i 3: 496, 499 — 
501. 7: 52. 

Krabbe, Tyge, danskt riksråd 5 b: 
62 n. 

Kr^aemer, Robert von, frih., landshöf- 
ding i TJp8ala 8: 653. 

Kraft, Adam, bildhuggare 1: 104. 

Kråka, se: Aslög. 

Krakau, universitetet i 3: 499. 

Krakou, Mårten, ståthållare på Gull- 
berg 6 a: 70. 

Krantzius, Albertus, tysk historie- 
skrivare 4: 76 n. 

Kratz, svensk fältmarskalk 6 a: 229. 

Kraus, Josef Martin, kapellmästare 
7: 153. S 1: 477. — förh. till Vogler 

5 1: 481 n. — bref från S 1: 47 7 n, 
478 n. 

Kreditiv, anvisas af sekreta utskottet 

6 b: 151. — lemnadt konungen 1772 
S 1: 146 n. — anvisas af 1778 års 
rdg S 1: 504. 

Kreilsheim, Gustaf II Adolfs hofmar- 

skalk 6 a: 182, 185. 7:138. 
Krems intages af Torstensson 6 a: 

291. 
Krigsartiklar, de första i Sverige 6 a: 

85. — Gustaf II Adolfs 6 a: 86 — 

88. 
Krigsbefälet,- börjar särskildt kallas 

till riksdagarne 3:281. 6 a: 17. — 

kallas ej till 1786 års rdg S 1: 

522. — upphörande af dess epre- 

sentationsrätt S 1: 524. 
Krigshär, se: Här. 
Krigskollegium, inrättas 6 a: 56. — 

sammansättning 6 a: 208. — förh. 

vid Adolf Fredriks tronafsägelse 6 b: 

179. SI: 62. 
Krigskomitén under Gustaf III:s resa 

1783 S 1: 357, 359, 368 n. 
Krigskonseljen 1788, protokoll i S 1: 

556—559 (jfr S 1: 564). 



KRIGSKONSELJERNA — KRISTINA. 



63 



Krigskonseljerna under ryska kriget 
1741— 42 6 b: 77. 

Krigskonst, ombildning af, vid slutet 
af medeltiden 2: 331—334. — Gu- 
staf II Adolfs förändringar i 7: 
135. 

Krigslagar, ursprung 2: 297. — Jfr: 
Krigsartiklar. 

Krigsråd (assistensråd) i svenska ar- 
mén 6 a: 247, 248. 

Krim, Rysslands eröfring af S 1: 325, 
342, 348 n, 396. 

Kristendomen, införes i Sverige 5 a: 
99 ff. 7: 104 ff. — stadgas i Vester- 
götland 5 a: 114. i öfre Sve- 
rige 5 a: 120, 121. — nerskar vid 
sidan af hedendomen 5 a: 120. 

Kristian I af Oldenburg, unionskonung 
1: 67. 3: 461. — vald till konung 
i Danmark 5 a: 181. — regering i 
Sverige 5 a: 186— 188. —stadgar 
om »fullsuten bonde» 5 a: 234. — 
försöker underkufva Sverige 5 a: 
192. 7: 8. — stridigheter med Axels- 
sönerna 5 a: 191 n. — död 5 a: 196. 
7: 16. — olika bedömd i Danmark 
och Sverige 5 a: 196. 

Kristian IT, unionskonung, vald till 
tronföljare i Sverige 5 a: 201. — 
qväfver uppror i Norge 5 a: 203. 
— bekrigar Sverige under Svante 
Stures tid 5 a: 203, 205. — tron- 
bestigning i Danmark 5 a: 206. — 
anfaller Sverige 5 a: 207. — för- 
klaras för Sveriges arfkonung 5 b: 
11. — kröning 5 a: 208. — anstäl- 
ler Stockholms blodbad 5 a: 209. — 
sänder Finnar till Sala grufva 5 a: 
236. — bekämpas af Gustaf Vasa 
5 b: 15 ff. — begär bistånd af Karl V 
5 b: 26. — afsättes af danska rådet 
5 b: 27. — flyr från Köpenhamn 5 b: 
28 (jfr 5 b: 273). — sista försök 
att återvinna Sverige 5 b: 63. — 
vistelse i Nederländerna 5 b: 62. — 
erkännes åter för Norges konung 
5 b: 63. — infaller i Bohuslän 5 b: 
63. — gifver sig fången 5 b: 64. — 
fångenskap 5 b: 64 — 65. 

Kristian III, konung af Danmark 5 b: 
68, 101. 

Kristian IV, konung af Danmark 1: 



148. 5 b: 270. 6 a: 113, 114, 219 n, 
267, 274. 7:88. 
Kristian VII, konung af Danmark 

5 1: 43, 155 n, 408 n. 

Kristian VIII, ståthållare i Norge, 
sederm. konung af Danmark 8: 567, 
570, 657. 

Kristian, furste af Anhalt 6a:lio. 

Kristian, pfalzgrefve af Birkenfeld, 
svensk general i 30-åriga kriget 

6 a: 165, 174, 223, 224, 227. 
Kristian IV, pfalzgrefve af Birkenfeld 

tronföljarekandidat i Sverige 6 b: 81. 

Kristian Vilhelm, markgrefve af Bran- 
denburg 6 a: 137. 

Kristian, markgrefve af Brandenburg- 
Kulmbach 6 a: 230 n. 

Kristian,hertigafBraunschweig6a:ll3. 

Kristian August, administratör af 
Holstein 6 b: 84 n. 

Kristianopel förstöres af Gustaf II 
Adolf 6 a: 9. 

Kristianstad, revolutionen 1772 börjar 
i S 1: 117, 138 ff. — fästningen S 1: 
244. 

Kristina, Inge d. ä:8 dotter 5 a: 117. 

Kristina, Erik den heliges gemål 5 a: 
121. 

Kristina, Karl Knutssons gemål 5 a: 
181 n. 

Kristina, Karl Knutssons dotter 5 a: 
181 n. 

Kristina af Sachsen, konung Hans' 
gemål 5 a: 201. — förmälning 5 a: 
201 n (jfr 5 a: 255). — försvarar 
Stockholm 5 a: 202. — återföres af 
Sten Sture till Danmark 5 a: 203. 

Kristina, Kristian ILs dotter 5 b: 65. 

Kristina af Holstein, Karl IX:s gemål 
6 a: 5, 7, 8, 44 n, 95. 

Kristina Magdalena, Karl X:s syster 
6 a: 197 n. 

Kristina, Gustaf II Adolfs dotter, död 
1624 6 a: 98 n. 

Kristina, drottning af Sverige 3: 364 
— 366. 7: 92. 8: 361. S 1: 443 n. — 
födelse 6 a: 98 (jfr 6 a: 338). — 
uppfostran 6 a: 283. — lärdom 6 a: 
285. — begynner öfvervara rådets 
öfverläggningar 6 a: 279. — tillträ- 
der regeringen 6 a: 279. — hennes 
regering 6 a: 279 — 337. — hennes 



64 



KRISTINA — KYRKAN. 



slöseri 6 a: 309. — afyttring af kro- 
nogods 8: 343. — gillar reduktions- 
planerna 6 a: 323 (jfr 6 a: 338). — 
genomdrifver Karl Gustafs val till 
tronföljare 6 a: 326 — 327. — krö- 
ning 6 a: 328. — afsäger sig rege- 
ringen 6 a: 336. — Gustaf IILs 
yttrande derom Si: 471. — orsa- 
kerna dertill 6 a: 328 — 335. — lem- 
nar Sverige 6 a: 337. — öfvergår 
till katolicismen 6 a: 337. — död 
6 a: 337. — hennes personlighet 
skildrad af Chanut 6 a: 285 — 288. 

Kristina (Kerstin), dansk prinsessa 1: 
142. 

Kristina^ landtgréfvinha af Hessen 
5 b: 124, 204 n. 6 a: 5. 

Kristina, lagman Eskils hustru 4: 
213 n. 

Kristinehamn, anlägges 6 a: 280 n. — 
marknad S 1: 41. 

Kristofer af Bayern, unionskonung, 
regering i Sverige 5 a: 176 — 180. 

Kristofer, mark gr ef ve af Baden 5 b: 

104 n. 

Kristofer, ärkebiskop af Bremen 4: 

298 n. 
Kristofer, hertig af Mecklenburg 5 b: 

105 n. 6 a: 138 n. 

Kristofer, hertig af Mecklenburg, 

coadjutor till ärkebiskopen i Riga 

5b: 126. 
Kristofer, grefve af Oldenburg 5 b: 

67. 
Kristofer Andersson (Röd), Gustaf 1:8 

kansler 5 b: 85 n. 
Kristofer Olsson, bergsfogde 5 b: 15. 
Kristofer Torstensson, en af Erik 

XIV:s väktare 5 b: 152. 
»Kritik der reinen Vernunft» S2:62. 
Krogh, G. F. von, norsk general 8: 1 1 1 n. 
Krokek på Kolmården 3: 359 n. 5 a: 

217 n. 8:627. 
Kronoarrenden på 1600-talet 8: 346. 
Kronobergs regemente S 1: 332 n. 
Kronobrännerier, inrättas S 1: 209. 

— utarrenderas af kronan S 1: 210 n. 

— missnöje med S 1: 211, 271. — 
Stockholmspostens yttranden om 
S 1: 279, 280. — förslag att aflösa, 
1786 S 1: 517, 521. — Em. De Geers 
bref om Si: 538—542. 



Kronogods, försäljningar af, på 1600- 
talet 6 a: 46, 306. ö: 341 ff. 

Kronotionde, biskoparne få underhåll 
deraf 5 b: 75. — ■ vederlag åt me- 
niga presterskapet 5 b: 76. 

Krug, Vilhelm Traugott, professor i 
Leipzig 8: 414. 

Krukowiecki, polsk revolutionsman 
8: 88. 

Krumpe, Otto, dansk fältherre 5 a: 207. 

Krus, Jesper Mattsson, fältmarskalk 
6 a: 70. 

Kruse, Lorens, borgare i Nyköping 5 b: 
267 n. 

Kruse, Sivard, svensk adelsman 5 b: 
140. 

Krut tillverkas i Sverige 6 a: 52. 

Kroger, Karl, prost, riksdagsman 6 b: 
193. Si: 105. > 

Kröning införes i Sverige 5 a: 126. 

Kröpelin, Hans, riddare 5 a: 172. 

Kuban, Rysslands eröfring af S 1: 
326, 348 n. 

Kulm, slag vid 1: 110. 

Kulneff, rysk general 8: 105. 

Kummelgrafvar (-grottor) 4: 89 n. 

Kunghäll, möte i, mellan Olof Ha- 
raldsson och Olof Skötkonung 5 a: 
110. — möte i, 1101 5 a: 117. 

Kungsör, klädesfabrik i 6 a: 51. 

Kurdistan 7: 408. * 

Kurer, folk 5 a: 76, 78, 102. 

Kurk, Axel, krigsöfverste i Finland 
5 b: 239, 243, 244. 

Kurk, Knut Eriksson, riksråd 5 b: 
33 n. 

Kurland, eröfras af Erik Emundsson 
5 a: 102, 109. — lemnas såsom 
hertigdöme åt Gotthard von Kettler 

5 b: 126. — intages af Gustaf II 
Adolf 6 a: 92, 93. 

Kursen å bankosedlarne under frihets- 
tiden, försök att fälla 6 b: 172 — 
173. — uppgift på dess belopp S 1: 
205 n. 

Kiistrin öfverlemnas åt Gustaf II Adolf 

6 a: 145. 

Kustö slott nedrifves 5 b: 53 n. 
Kutschuk Kainardgé, fred i S 1: 150 n. 
Kuttler, rysk officer 6b:61n. 
Kyndelsmessan 5 a: 246 n. 
Kyrkan, bekämpar träldomen 2: 317. 



KYRKOR — LAGERBJELKE. 



65 



— inverkar på rättsbegreppen 5 a: 
228. — inflytande under Kalmar- 
unionstiden O b: 33. — tillstånd 
vid Johan IILs uppstigande på tro- 

. nen 5 b: 168. 

Kyrkor, uppstå på forna offerplatser 

5 a: 121. — den första i Sverige 

5 a: 100. — antalet af, i det gamla 

Vestergötland 5 a: 59 n. 
Kyrkobalken i landskapslagarne 5 a: 

148. 
Kyrkogods indragas af Gustaf I 5 b: 

75. 
Kyrkoherdar, protestantiska, första 

gången vid riksdagen 5 b: 74. 
Kyrkohistoria, om Sveriges 8: 259 ff. 
Kyrkoinvigning, biskops rättigheter 

vid 5 a: 237. 
Kyrkolag, första i Sverige 5 a: 128. 

— 1686 års 8: 175. 
Kyrkoordning, 1571 års 3:68. 5 b: 

169, 172. — kommission för öf- 

verseende af 6 a: 318 n. 
Kyrkoräfst för utrotande af påfvedö- 

mets qvarlefvor 5 b: 229. 
Kål odlas under medeltiden 5 a: 238. 
Kämpasagornas förh. till riddarroma- 

nen 1: 138. 
Kämpavisor, nordiska 4: 69. 
Kättareprocess, den första i Sverige 

5 a: 178. 
Köhnnigstedt, Karl Vilhelm von, kap- 
ten S 1: 502 n. 
Kölen 4: 8. 
Köln 2: 309. — Geijers besök i 1: 

79 — 88. — domkyrkan i 1: 80 — 83. 
König, Jakob Leonard, kapten S 1: 

120. 
Königshofen gifver sig åt Gustaf II 

Adolf 6 a: 158. 
König°mark, gods i Altmark 7: 251. 
Königsmarck, Aurora von 7: 259. 
Königsmarck, Filip Kristofer von, 

grefve, general i sachsisk tjenst 7: 

259. 
Königsmarck, Hans Kristofer von, 

grefve, fältmarskalk 6 a: 258, 262, 

278, 288, 300, 303. 7:251, 252. 
Königsmarck, Johan, riksråd 7: 251. 
Königsmarck, Karl Johan von, grefve, 

öfverste 7: 259. 
Königsmarck, Katarina, se: Stenbock. 

Begister till Geijers Skrifter. 



Königsmarck, Katarina Charlotta von 
f. De la Gardie 7: 255. 

Königsmarck, Maria Agata von, f. 
von Leesten 7: 252. 

Königsmarck, Otto Vilhelm von, grefve, 
fältmarskalk, lefnadsteckning öfver 
7: 250—259. 

Köp, i de gamla lagarne 5 a: 229. — 
form för äktenskaps ingående 5 a: 
88. 7: 461. 

Köpenhamn, Gustafs IILs besök i, 
1787 S 1: 549, 553. — Geijers vi- 
stelse i 1: 64 — 70. 

Köpman, kronans 6 a: 46. 

Koppen, mecklenburgisk minister i 
Stockholm 6 b: 48 n. 

Körslor, frälsebönder befrias från 6 a: 
316 n. 

Laaland, sjöslag vid 6 a: 276. 
La Chétardie, marquis de, fransk am- 
bassadör i Petersburg 6 b: 73, 77. 
Lachiman, sagokonung 5 a: 107 n. 
Lacy, spansk ambassadör i Stockholm 

SI: 71, 151. 
Ladejarlarne 4: 162, 259. 
Ladislans, konung i Neapel 3: 499. 
Ladugårdars frihet 5 b: 121. 
Laértes, Odysaevs' fader 7:368ff. 
Lsestadius, Petrus, om Lapparne 5 a: 

73 n. 
La Fayette, marquis de 8:89. Si: 

309. 
Lag manna (allmänna lagen) 5 a: 231. 
Lag, den äldsta ryska 8: 229 n. — 

Sveriges, af 1734, antages 6 b: 199. 

— — i språkligt hänseende 8: 

142. — Jfr: Lagförslag, Lagskip- 

ning, Lagstiftning, Landskapslag, 

Landslag. 
Lagerberg, Karl, frih,, riksråd 6 b: 

115 n, 135, 136, 15&. S 1: 66 n. 
Lagerberg, Sven, grefve, riksråd 6 b: 

67 n. 
Lagerbjelke, Axel, frih., riksråd 6 b. 

159 n, 182 n, 186. S 1: 57, 67 n' 

98 n. 
Lagerbjelke, Gustaf, grefve, statsråd 

envoyé i Paris 7: 245. 8: 636, 671, 
Lagerbjelke, Johan, frih., amiral 8: 

636. 

5 



66 



LAGEEBRING LANG. 



Lagerbring, Gustaf Olof, frih., gene- 
rallöjtnant 8: 114, 656 n. — hans 
underhandlingar på Åland 1809 8: 
102 ff. — recension af hans »Be- 
traktelser i anl. af v. Suchtelens 
berättelse om kriget 1808 — 9 8: 
99 — 116. 

Lagerbring, Karl, statssekreterare, 
sederm. grefve, statsråd 8: 244. 

Lagerbring (Bring), Sven, kansliråd, 
historieskrifvare 4: 12 n. 6 b: 200. 
8: 158, 305. 

Lagercrantz, Karl Otto, öfverste, upp- 
trädande på Riddarhuset 6 b: 55, 
58, 76. — förh. till successions- 
frågan 6 b: 78 (jfr 6b:20i). — ar- 
resteras och anklagas 6 b: 79 (jfr 
6 b: 201). — ställning till partierna 
6 b: 80 n. 

Lagerhjelm, Per, assessor 7:478. 8: 
599, 602, 639, 679. — Geijers bref 
till 8: 598, 600. 

Lagerlöf, Nils Fredrik, major 8: 567. 

Lagerlöf, Erland, prost 1: 123. 

Lagförslag under Karl IX 5 b: 262. 

Lagläsare 5 b: 243. 

Lagmän, befogenhet hos Germanerna 
2: 293. — på Island 4: 113. — i 
Sverige, embetets uppkomst 5 a: 92. 

— betydelse och. skyldigheter 5 a: 
108, .147, 214. 8:46. — huru de 
valdes 5 a: 225 n. — upptagas i rå- 
det 5 a: 148, 232. 

Lagsagor, hos Germanerna 2: 292, 294. 

— i Sverige under medeltiden 5 a: 
219. 

Lagskipning under hednatiden 5 a: 

92 n. 
Lagstiftning under Folkungarnes tid 

5 a: 133*, 140. — Jfr: Ekonomisk 

lagstiftning. 
Laiug, Samuel, yttrande om Sven- 
skarnes moraliska tillstånd 3: 88 — 

91. 
Laliu, Lars Samuel, hofsekreterare 

S 1: 212. 
La Marek, grefve de, duell med Pey- 

ron S 1: 423. 
La Marek, gref vinna de S 1: 6, 403 n, 

423. 
Lamballe, prinsessa de S 1: 412, 417, 

419. 



La Mennais, F. de, recension ,af hans 
»En troendes ord» 8: 65 — 68. 

La Mothe, grefvinna de S 1: 455 n. 

La Mottraye, Mr de, om depositions- 
ceremonier i Upsala 3: 173 — 175., 

Lancaster, Josef 8: 294. 

Landrecies, belägring af 7: 226. 

Landsberg, intages af Gustaf II Adolf 
6 a: 145. 

Landsfred, förordningar om 5 a: 155. 

Landshut, intages af Svenskarne 6 a: 
228. 

Landshär 2: 280. 

Landskapsförfattning i Sverige* ^5 a: 
214. — sönderfaller 5 a: 216. — 
upplifvas under unionstiden 5 b: 31. 

— Jfr: Förbundsförfattning. 
Landskapslagar, uppkomst 5 a: 147. 

— några erhöllo kunglig bekräftelse 
5 a: 148 (jfr 5 a: 253). — utgifvas 
af trycket på Karl IX:s befallning 
5 b: 262 n. — Collins och Schlyters 
upplaga af 8: 35 ff. 

Landskapsmöten, se: Provinsialmöten. 

Landskrona (i Ingermanland) anlägges 
5 a: 147. 

Landskyld, skatt 5 a: 233 n. 

Landsköp, förbud mot 5 a: 241. 5 b: 
195. 

Landslag, Magnus Erikssons 3: 385. 
5 a: 155. — stadgande om konun- 
gaval 5 a: 219 — 220. — antages af 
Vestgötarne 5 a: 230 n. 

Landslag, Kristofers 5 a: 177. — ut- 
gifves af trycket 5 b: 262 n. 6 a: 
60. 

Landsting, lagsagans ting 2: 292, 293. 

— i Danmark 6 a: 269 n. 
Landtbo, skyldigheter enligt de gamla 

lagarne 5 a: 234. 
Landtmarskalk, namnes af konungen 

1778 S 1: 259. 
Landtmätare tillsättas i landsorterna 

5 b: 267 (jfr 5 b: 276). 
Landtregeringen, den lägre, ordnas 5 b: 

264 (jfr o b: 276). — den högre, 

ordnas 6 a: 55 — 57. 
Landtågsgärden, skatt 6 a: 30, 33. 7: 

130. 8: 351. 
Lanfranc, rättslärd 8:376, 377. 
Lang, Jakob, biskop i Linköping 8: 

176. 



I.ätiic r.-iu. riltmäetare 6a:i5 
1.-. ■:: ';■ ;!l.f|"is de S 1: 105. 
Lanskneklar .' .<3. 6 a: SS. 
Lanlingshausen. Jakob Albrekt t 

frih., g-neral ti b: 138. 
Laplnri-, franak astronom 3: 513. i 



Liizy, ae: Laey. 

Lebrnn, Charles, fransk målare 1: 87. 

Leeh, Gustaf II Adolfs öfvergång af 



i (inland 5a'79n. — fBrh. till 


6 b: 113 n. 




1'innarne Ja van. — beröring med 


Leczinskr, Stanialans 


konnng af Po- 


Sieoskaroe 0a:82. — folklynne 


len 6 b: 41, 46. 8: 




ft»-81. — Jfr Fiakarelappar. 


Lednngslama, akatt 5 


»iSS.1 n. 7:377. 


Lappritigar 5 a: 79 n. 






Lnrfs hed, möte på 5b; 58, 59. 


Leesten, Maria Agata 


von, se: Königs- 


Lars Eriksson, fältöfrente 5 b: 10. 


marek. 




Lära Erason, fogde 5 b: 8<j n. 


LetebuVe, J. H., bo 


agaman i veiel- 


Lars Olofsson, fältöfterate 5 b: 14, 19. 


kontoret 6 b: 150 n 




Lars Turesson, se: Rooa. 


Lefrén. Johan Peter 


general 7: 178. 


Larsson, Erik, svensk agent i Holland 


8 ' «*•■ 





Larsson, Lars, riksdagsman E 



Laaey, rysk fältmarskalk 6 b: 69, 

Lathgertha, sköldmö 4:301. 

]j!i Thuilkria, de, fransk ambassadör 



Latlnatndtfit, dess bedrifvande 8:455. 
Latoua 4:31, 36. 
Land, engelsk biskop 2: 380. 
Lnurelius, Olof, professor i Upffala, 
sederm. biskop i Vesterås 6 a: 45 n. 
Lanrentii, Andraaa, ärkebiskop, se: 

Lanrentii, Andreas, ak ol fö rea t an dåre 

5 b: 194 n. 
Lanrentius, Magnus, ifrågasatt till 

ärkebiskop 5b:174n. 
Laurentius Andrew, se: Andre». 
Limn-ntius Norvegus (Kloster-Lasae) 

Laoreutius Petri! se: Petri. 
Laurentius Petri Gothus, se: Petri. 
Laimnne, fängelse i 3:101. 
Lansilz, förviirfvas af Sachaen 6 a: 

Lavater, Job. Kasp., tysk filosof S 2: 71. 



Legatio libera 7: 1 

Legitimiteten, den kungliga 8: 328, 

Legnauo, slag vid 2: 306. 

Legotrupper 2: S9S. 

Lehnberg, Magnus, biskop i Linkö- 
ping S 1:474. — Geijers beriiring 
med 1:10. 8; 683. 

Lehne, professor i Mainz 1: OJ. 

Lehrbaob, tysk grefve S 1: 367. 

Leibnitz, Gottfried Vilhelm, tysk fi- 

Leicester, hertigen af 5b:l2l. 
Leif, Grönlands npptäekare 4: 115 n. 
Leiodes, teckentydare 7: S66n. 
Leipzig, universitetet stiftaa 3: 490. 

— slag vid, 1631 6a:i5i — 154. 

— slag vid, 1642 6 a: 859. — In- 
tagea af Toratenaaon 6 a: 259. — 
slag vid, 1813 8:656. . 

Leitmeritz intages af Torstensson Ga: 






■: Holm 



Lcjonbnfvud, Abraham Erikason.frih., 
riksråd 5 b: 271 n. 

Lejonhufvnd, Aiel, grefve, rikaråd, 
5b:J91, 800, 802, 807 n, 808, 211, 
232. — går i landsflykt 5 b: 245. 



68 



LEJONHUFVUD — LIEWEN. 



hofmarskalk, landtmarskalk 1771 
6b: 185 n. Si: 97. " 

Lejonhufvud, Erik Arahamsson, riks- 
marsk 5 a: 206 n, 207 n. 

Lejonhufvud, Erik, riksråd 5 b:243, 244. 

Lejonhufvud, Margareta, se: Marga- 
reta, drottning. 

Lejonhufvud, Märta, se: Sture. 

Lejonhufvud, Sten Eriksson, grefve, 
riksråd 5 b: 100 n, 113, 120, 121, 
139, 143. 6 a: 15. S 1: 443 n. — 
död 5 b: 149. 

Lejonhufvud, Sten Axelsson, rikskam- 
marråd 6 a: 49 n. 

Lekar, på Island 4: 113 n. 

Lektor, titel, första gången i Sverige 
3: 463. 

Lemnius, Vilhelm, doktor 5b:'l49n, 
197 n. 

Lena, slag vid 5 a: 125. 

Lenseus, Johan, ärkebiskop 3: 180 n. 
6 a: 323 n. 8: 440 n. 

Leo X, påfve 3: 506, 512. 

Leoben, fredspreliminärer i 7: 232. 

Leopold Vilhelm, ärkebiskop af Mag- 
deburg 6 a: 146 n. 

Leopold, storhertig af Toscana, se- 
derm. kejsar Leopold II S 1: 369, 
373. 

Leopold, ärkehertig af 'Österrike 3:5 2 2. 

Leopold, ärkehertig af Österrike, kej- 
serlig general 6 a: 259, 262 n. 

Leopold, Karl Gustaf af 1: 7, 10. 8: 
143, 164, 563, 598, 603, 605, 620. 
Sl:472n, 482, 534 n, 535 n. — 
Gustaf IILs förh. till 8: 632. — 
Geijers beröring med 1:11.8:631. 

Lepidus, triumvir 7:198. 

Le Roy, språkmästare 8: 516. 

Lesle, Alexander, svensk öfverste 6 a: 
120, I24n, 135. 

Lessing, Gotthold Efraim 2: 145 n. S 2: 
35 ff, 73, 82, 95. 

Lessö, bebodt af Finnar 5 a: 84. 

L'Estocq, kejsarinnan Elisabets för- 
trogne 6 b: 73. 

Letter, folk 4: 65. 

Leubelfing, Adolf von, Gustaf II 
Adolfs page 1:116. 6 a: 182, 184. 
7: 139. 

Leubelfing, von, stadsöfverste i Niira- 
berg 7: 139. 



Lewenhaupt, slägtens rangrättigheter 
S 1: 442, 443 n. 

Lewenhaupt, gref vinna S 1: 436. 

Lewenhaupt, Adam, grefve, kapten- 
löjtnant, sederm. generallöjtnant 
S 1: 301 n. 

iLewenhaupt, Adolf Fredrik, grefve, 
öfverhofstallmästare, sederm. gene- 
ralmajor 7: 80 n." S 1: 339. 

Lewenhaupt, Amalia Beata, se: Ramel. 

Lewenhaupt, Amalia Beata Gustaviana, 
se: Ramel. 

Lewenhaupt, Anna Hedvig, sederm. 
g. m. frih. Henning Wrangel 8: 541. 

Levenhaupt, Charles Emil, grefve, 
generalmajor 6 b: 58, 64. Si: 22. 
— landtmarskalk, 6 b: 47. — öfver- 
befälhafvare i finska kriget 6 b: 68, 
70, 71, 74, 75, 77. — mister be- 
fälet 6 b: 72. — dömes och afrät- 
tas 6 b: 84l — karakteröb: 52. — 
biogr. notis om Sl:22n. 

Lewenhaupt, Charles Emil d. y., 
grefve, generalmajor S 1: 285 n. 

Lewenhaupt, Gustaf Fredrik, grefve, 
generalmajor 8: 365. 

Lewenhaupt, Karl Adam, grefve, kam- 
marherre 7: 80 n. 

Lewenhaupt, Kasimir Mauritz, grefve, 
generallöjtnant 7: 76 n. 

Lewenhaupt, Sofia 7: 80 n. 

Lewenhaupt, Ulla 7: 80 n. 

Lewers, Peder, amiral 5 b: 151. 

Levin, handelsman Si: 374. 

Lewis, Matthew Gregory, engelsk för- 
fattare 8: 278. 

Lewizki, rysk officer 6 b: 61 n. 

Levoni, folk 4: 48. 

Lex Julia majestatis, åberopas i Sve- 
rige 5 a: 140. 

Leyonhuifvud, se: Lejonhufvud. 

Leyonmarck, Sven, sekreterare i riks- 
arkivet, sederm. landshöfding 8'» 
350. 

L'Höpital, de, fransk kansler 2: 351. 

Liden, Johan Henrik, professor S 1: 
534 n. 

Lidner, Bengt 7: 362. 8: 144. 

Liedberg, Hans Chr., rådman i Stock- 
holm S 1: 442. 

Liewen, Hans Henrik von, grefve, 
riksråd, generalguvernör 6 b: 98 n, 



LJEWEN — LINO. 



69 



103, 156, 159. S 1: 10. 104 n, 

145, 158, 227, 466 n. 
Liewen, Karl Gustaf, frih., löjtnant, 

slntl. generallöjtnant S 1: 141 n, 238. 
Liewersberg, senator i Köln 1: 85, 86. 
Lifdrabantkorpsen, rätten att utnämna 

dess chef Si: 71 n. — tjenstgöring 

hos Lovisa Ulrika S 1: 180. 
Lif egenskap 2: 385 — 386. 
Lifgardet, privilegier Si: 216, 217 n. 

— reduceras efter 1788 S 1: 486 n. 
Lifland, Sveriges beröring med, under 

Sten Sture 5 a: 199 n. — Johan 
IILs planer på 5 b: 107, 108. — 
tvister derom mellan Johan III 
och hertig Karl 5b: 178, 179. — 
fälttåg i, under Johan III 5 b: 163. 

— Karl IX:s första fälttåg i 5 b: 247. 

— — andra fälttåg i 5 b: 268. — 
Gustaf II Adolfs första fälttåg i 



6 a: 89 — 92. — 



andra fälttag i 



6 a: 93. tredje fälttåg i b a: 

93 — 96. — svenska konungars om- 
vårdnad om 7: 129. — afträdes till 
Ryssland 6 b: 22. 

Lifränteinrättning, föreslagen af Gu- 
staf III SI: 519. 

Lignoffsky, svensk officer i 30-åriga 
kriget 6 a: 131 n. 

Likbränning, föreskrifves af Oden 5 a: 
24. 

Lilje, Axel, öfveTste, slutl. grefve, 
generalguvernör 6 a: 131 n, 288. 

Lilje, Knut Andersson, riksråd 5 b: 
100 n. 

Lilljebjörn, Anna Elisabet, se: Geijer. 

Lilljebjörn, Knut Knutsson, fänrik, 
författarens svärfader 1:123. 8: 536. 
— Geijers bref till 8: 556, 651. 

Liljegren, Johan Gustaf, riksarkivarie 
7: 471. 8: 671. 

Liljehorn, Per Ulrik, fänrik, slutl. 
generallöjtnant S 1: 88. 

Liljehöök, Johan, general, generalgu- 
vernör 6 a: 253, 257. — död 6 a: 
253, 260 n. 

Liljehöök, Måns Bryntesson, riksråd 
5 b: 41 n, 59 n, 60. 

Liljenankar, Mathias, vice amiral S 1: 
397. 

Liljenberg, Johan Georg, president, 
slutl. grefve 6 b: 179. 



Liljencrantz, Johan, utnämd till stats- 
sekreterare S 1: 203. — såsom 
statssekreterare S 1: 15, 247, 248, 
319, 336, 388, 413 n, 417, 484 n, 
498, 552, 553 n. — hans realisa- 
tionsplan Si: 203, 206, 244. — 
om riksgälden S 1: 208. — försök 
att störta honom S 1: 209. — förh. 
till Sandels S 1: 215. — förh. till 
frågan om bankoutskottets instruk- 
tion 1778 S 1: 264, 265. — ytt- 
rande om finanserna 1782 S 1: 318. 

— förh. till finansplanerna 1783 
S 1: 349 — 352. — lånetransaktioner 
1783 S 1: 352 ff, 375 n. — ställning 
under Gustaf IILs utländska resa 
Si: 356, 358, 368 n, 376 n. — ut- 
nämd till riksråd S 1: 444, 445. — 
såsom riksråd S 1: 519, 532, 551 n. 

— betänkande om styrelseverkens 
organisation S 1: 446 — 451. — till- 
råder riksdag 1786 Si: 497. — 
afgång S 1: 536, 537. — karakte- 
ristik S 1: 444, 445. — Gustaf III:a 
yttranden om S 1: 405, 406 n. 

Liljensparre, Henrik, lagman, polis- 
mästare Si: 489, 527. 

Liljenstedt, Johan, grefve, riksråd 6 b: 
22 n. 

Liljestråle, Joakim Vilhelm, justitie- 
kansler S 1: 102 n, 195, 285 n. 

Lilla tullen, införes 6 a: 34. — för- 
orsakar oroligheter 6 a: 38. — Jfr: 
Accis. 

Lin odlas i Sverige under medeltiden 
5 a: 238. 

Lind, Jenny 8: 686, 704. 

Lindblad, Adolf Fredrik, musiker 1: 
124. 8:32. Sl:482n. — recension 
af hans »Frondörerna» 8: 97. 

Lindblom, Jakob Axel, professor i 
Upsala, slutl.» ärkebiskop 7: 141. 
Sl:459n, 496, 533 n, 534 n. 

Linde, stad, anlägges 6 a: 280 n. 

Linde, socken i Vestmanland 5 a: 
67 n. 

Lindis-farne (Lindiseyre), engelskt 
kloster 4: 328, 329 n. 5 a: 42 n. 

Lindfors, Anders Otto, professor i 
Lund 8: 575. 

Ling, Per Henrik 7: 474 ff. 8:570, 
571, 572, 578, 584, 588,594,701. 



70 



LINKÖPING — LOVISA. 



Linköping, kyrkomöte i 5 a: 119. — 
blir biskopssäte 5 a: 120. — stiftet 
lyder under ärkebiskopen i Upsala 
5 a: 124. — fördrag i, mellan Si- 
gismund och Karl 5 b: 236. — gym- 
nasium inrättas 3:163. 6 a: 66. 7: 
133. — Geijers besök i 1: 56. — 
Se: Riksdag 1600. 

Linné, Karl von, d. ä. 1: 61. 3: 178, 
544. 6 b: 199, 200 n. 8:143, 438. 
Sl:189n> 212 n, 215, 535. S 2: 33, 
100, 195. 

Linné, Karl von, d. y. S 1: 360 n. 

Linnerhjelm, Jonas, häradshöfding, 
slutl. hof rättsråd 6 b: 116 n. 

Liotolfr, isländare 4: 229 n. 

Lithander, Karl Ludvig, löjtnant 8: 
539, 541. 

Litteraturbladet 8: 673, 674. — förord 
till 8: 127 n. 

Liturgi, Johan III:s 5b:i72. — an- 
tages 5b: 173. — förföljelser mot 
dess motståndare 5 b: 175. — för- 
dömes af presterskapet i hertig- 
dömet 5 b: 185. — afsvärjes 5 b: 210. 

Liutprandus, historieskrifvare 5 a: 
39 n. 

Livijn, Klas, författare 8: 620. 

Livingstone, amerikansk jurist 3: 
106 n. 

Ljus, bruk af, i Sverige under me- 
deltiden 5 a: 238. 

Ljus-alfer 4: 180. 

Ljuxala gård i Finland 5 b: 157 n. 

Loccenius, Johan, rikshistoriograf 6 a: 
330. 8: 42, 156. 

Loch, James, engelsk författare 8: 
495 n. 

Lochlanach (Nordmän) 4: 310. 

Lochlin (Skandinavien) 4: 310. 5 a: 43. 

Locke, John, engelsk filosof 1: 12. 2: 
214 £f., 370 £f., 39£. 3:42. Si: 77. 
S2: 25, 32, 60, 89, 90, 146. 

Lockhardt, Walter Scotts biograf 8: 
272 n. 

Loda (Oden) 4: 142 n. 

Lodbrok, se: Ragnar Lodbrok. 

Lodinn (Oden) 4: 142 n. 

Lodur 4: 143 n. 

Lofoddens fiskerier 5 a: 77. 

Lofö kyrka, mystiskt upptåg i S 1: 
301 n. 



Loge (mytol.) 4: 256, 260. 

Loitz, intages af Gustaf II Aclolf 6 a: 

143. 
Loka, Gustaf III:s besök i S 1:121, 222 n. 
Loke (mytol.) 4: 142 n, 183, 188, 189, 

194. 8: 13. 
Lombardiska statsförbundet 2: 309, 

310. 7:456. 
London, Geijers vistelse i 1: 18 — 48. 

— börsen i 1: 20. 
Longobarder 2: 298 — 299. 4: 250 n. 

5 a: 22. — härkomst från Skandi- 
navien 5 a: 16. 

Longueville, hertigen af, fransk ge- 
neral 6 a: 244, 294, 298 n, 312 n. 

Lo-Pie, kinesisk vis 7: 401. 

Lorentzen, Kristian August, dansk må- 
lare 1: 66. 

Lorenzo di Medici, se: Medici. 

Lothbroc, engelsk saga om 4: 315, 
317, 319. — Jfr: Ragnar Lodbrok. 

Lother, fader till Sköld 4: 142. 

Lottkastning, helig, hos de gamle 
Nordbor 4: 83. 

Louis Charles, hertig af Normandie 
S 1: 429 n. 

Lovisa Ulrika, drottning af Sverige, 
förmälning 6 b: 88. — stiftar Vit- 
terhetsakademien S 1: 460. — re- 
volutionsplaner 6 b: 127. — vid 
revolutionsförsöket 1756 6 b: 129. 

5 1: 166. — får föreställning af 
presteståndet 6 b: 131. — under- 
skrifver en förklaring med anl. 
deraf 6 b: 132. — anmodas inleda 
fredsunderhandlingar med Preussen 

6 b: 140. — förh. till Sofia Mag- 
dalena S 1: 38, 49. — förh. till re- 
volutionsplanen 1768 S 1: 9, 55, 59, 
60. — förh. till Gustaf III ss. 
kronprins S 1: 76 ff. — vid Adolf Fre- 
driks död Si: 167. — förh. der- 
efter S 1: 84. — brefvexling med 
Gustaf III 1771—72 S 1: 5, 167 ff. 

— resa till Berlin Si: 171. — 
bref derifrån S 1: 173 ff. — regle- 
randet af hennes stat S 1: 176. — 
tankar om 1772 års revolution S 1: 
179. — betalning af hennes skulder 
S 1: 223. — förh. vid Gustaf IV 
Adolfs födelse Sl:271ff. —de- 
klaration med anl. deraf Si: 272. 



LOVISA — LUNDIUS. 



71 



— brefveiling med Gustaf III med 
anl. derafS 1:273. — föreslagen bo- 
sättning i Pommern S 1: 276. — un- 
der Gustaf III:s utrikes resa 1780 Si: 
288. — förslag om försoning med 
Gustaf III S 1: 300, 310, 311. — 
Gustaf 111:8 slutliga försoning med 
S 1: 311, 312. — död Si: 312, 
317. — testamente S 1: 224, 312. 

— karakter 6 b: 104. Si: 22, 165. 

— uppmuntrar vetenskaper ocb kon- 
ster 6 b: 199. 

Lovisa af England, dansk drottning 
SI: 24. 

Lovisa af Danmark, landtgrefvinna af 
Hessen S 1: 38 n. 

Lovisa Maria Teresia, infantinna af 
Parma S 1: 364, 371, 383, 386, 

■ 407. 

Liibeck, handelsförbindelser med Sve- 
rige under medeltiden 3:389. 5 a: 
239. 8:182. — eger del i Koppar- 
berget 3:390. 5 a: 236. 8:183. — 
handelsfördrag med Sverige under 
Birger Jarl 5 a: 136. — förh. till 
Engelbrekt 8: 333 n. — kon. Kri- 
stofers planer mot 5 a: 179, 180. 

— Gustaf Vasa i 5 b: 7. — under- 
stöder Gustaf Vasa 5 b: 23. — for- 
drar betalning derför 5 b: 33. — 
får uteslutande handelsrätt i Sve- 
rige 5 b: 33 n, 60. — Sveriges skuld 
till 5b: 37 (jfr 5b: 274). — skul- 
dens betalning 5 b: 60, 61. — bry- 
ter med Gustaf I 5 b: 67. — plan 
att återställa sitt inflytande i Nor- 
den 5 b: 68 — 69. — handel med Sve- 
rige under Gustaf I 5 b: 93. — 
krig med Sverige under Erik XIV 

5 b: 131. — deltager i freden i 
Stettin 5 b: 163. — fred i, 1629 

6 a: 114, 124. — stormning af, 
1806 7: 236. 

Lucanus, om Germanernas gudatro 4: 

135. 5 a: 21. 
Luchau, stallmästere 6 a: 183. 
Lucianus 2: 121. 
Lucullus 7: 188. 
Ludvig X, konung af Frankrike 3: 

450. 
Ludvig XI, konung af Frankrike 2: 

327, 334. 



Ludvig XIII, konung af Frankrike 

6 a: 220, 238 n. 
Ludvig XIV, konung af Frankrike 3: 

486, 529, 535. 6 a: 298. S 1: 14. 

— bref till Karl Gustaf Wrangel 
6 a: 305 n. 

Ludvig XV, konung af Frankrike 6 b: 
170. S 1: 6, 83, 180 n, 496. — hans 
hemliga diplomati S 1: 86 n. — 
lofvar Gustaf III subsidier S 1: 89. 

— upphäfver parlamenten SI: 239. 

— död S 1: 240. — Creutz' ytt- 
rande om Si: 240, 241. ' 

Ludvig XVI, konung af Frankrike 
S 1: 6. — bjuder Gustaf III till 
Paris S 1: 401. — Gustaf III :s sam- 
manträffande med S 1: 411. — bref 
till Gustaf III S 1: 419, 420 n, 429. 

— ställning till franska revolutio- 
nen S 2: 54. 

Ludvig XVIII, konung af Frankrike 
S 1: 239 n. — yttrande om Gustaf 
IV Adolf 8: 99. 

Ludvig Filip, konung af Frankrike 

S2:57. 
Ludvig B onaparte, konung af Holland 

8: 253 n. 
Ludvig VI, kurfurste af Pfalz 1: 97. 

5b: 190 n. 
Ludvig den fromme, kejsare 5 a: 36, 

99. 7: 104. 
Ludvigslust, Gustaf 111:8 besök vid 

S 1: 364. 
Lukas, mäster, apotekare i Stockholm 

5 b: 112. 
Lule-elf 5 a: 73 n. 
Luleå anlägges 6 a: 54 n. 7: 133. 
Lullu8, Raimund, skolastiker 3: 495. 
Lumb, hednisk lagstiftare 5 a; 148. 
Luna, stad i Italien 4: 303, 318, 319, 

,320. 
Lund, i äldsta tider 5 a: 50, 67. — 

ärkebiskopen i, är svenska kyrkans 

primas 5 a: 124. — universitetet 

inrättas 3: 170. — slag vid 7: 255. 
Lund, Peter, major S 1:284 n, 37 7,382, 

383 n, 384 n. 
Lundgren, Adolf, prost 7: 96 n. 
Lundius, Carolus, professor i Upsala 

8:42, 157. 
Lundius, Olaus, skolmästare 3: 168. 



72 



LUNDVALL — MAGASINSINRATTNINGEN. 



Lundvall, Karl Johan, professor i Up- 

sala 8: 575, 576. 
Liineburg, under 30-åriga kriget 6 a: 

244. 
Luth, Olaus, professor i Upsala 8: 
384 n. 

Luther, Martin 1:95. 3:484, '491, 
504 — 519. 7:40 — 58. 8:65, 382, 
385. S2:67. — hans katekes 8: 
169. — hans staty i Wittenberg 1: 
118. 

Lutter am Barenberge, slag vid 6 a: 
114. 

Liitzen, slag vid 6 a: 180 — 189. — 
Geijers besök vid 1:115. 

Luxembourg, madam e de S 1: 403 n. 

Lycke, Frans, dansk adelsman 6 a: 
271. 

Lycke, Nils, dansk riddare 5 a: 209. 

Lycksele, namnets härledning 4: 23 n. 

Lydekinus 8: 44. 

Lyktonien, sagoland 4: 15 n. 

Lykurgus 7: 377. 

Lynar, grefve zu, dansk minister i 
Stockholm 6 b: 51. — hans berät- 
telse om Sveriges tillstånd 1749 
6 b: 99—100. 

Lyter, gud 4: 142 n. 

Lån, Sveriges, under Gustaf II Adolf 
6 a: 45. — transaktioner om, 1783 
S 1: 352 ff. — upptagna af Gustaf 
III S 1: 518, 536. —Jfr: Riksgäld. 

Lån på jern 6 b: 152. 

Långheden, skog 5 b: 17. 

Låstbom, Anders, rådman 7: 32. 

Låstbom, Herman af, revisionssekre- 
terare, slutl. chef för kammarrätten 
S 1: 283, 407, 494, 496. 

Låstbom, Maria, se: Geijer. 

Låstbom, professor i Upsala S 1: 534 n. 

Läbv vad, strid vid 5 b: 22. 

Läderkanoner 6 a: 103 n. 

Läderpenningar 5 b: 19. 

Län, hos Germanerna 2: 281 ff. — i 
Danmark 5 a: 215. — i Sverige 3: 
60. 5 a: 231. 

Länsman 3: 385. 

Lärft, skattepersedel 5 a: 236 n. 

Läroböcker, om författandet af 8: 17. 
— historiska, deras beskaffenhet 
8: 25 ff. 

Läroverk 2: 401 — 437. 3: 155 — 258. 



Läsning för folket, recension af 8: 

167 — 181. 
Lätta dragonerna Si: 216, 217. 
Lödöse, Gamla, omtalas i 10:e årh. 

5 a: 53 n. — frimarknad 5 at 240. 
— ödelägges af Danskarne 6 a: 70. 

Lödöse, Nya, intages af Danskarne 

6 a: 70. 

Löfving, Stefan, kapten 6 b: 71. 

Löfåsens silfverberg 5 a: 236. . 

Lök odlas i Sverige under medeltiden 
5 a: 238. 

Lönstafvar 4: 85. 

Löwen, slag vid 4: 312 n. 

Löwen, Axel, grefve, riksråd 6 b: 67 n, 
75, 88 n. 

Löwenhjelm, Anna Elisabet, f. af 
Geijerstam 1: 123. 

Löwenhjelm, Betty, f. Ehrencrona, 
Geijers bref till 8: 680, 681, 683, 
684, 705. 

Löwenhjelm, Fredrik Adolf, grefve, 
svensk minister i Berlin S 1: 428. 

Löwenhjelm, Gustaf Karl Fredrik, 
grefve, slutl. svensk minister i Paris 
S 1: 482 n. 

Löwenhjelm, Karl Gustaf, grefve, riks- 
råd 6 b: 112, 115 n, 156. S 1: 36, 
66 n. — afstyrker truppsändning 
till Pommern 6 b: 135. — tillstyr- 
ker kriget 6 b: 136 (jfr 6 b: 202). — 
kanslipresident 6 b: 160. — död 6 b: 
174 n. — tal om ungdomens upp- 
fostran 3: 177. 8: 433. 

Löwenhjelm, Kristina Augusta, f. 
Fersen S 1: 81. 

Lö wenhj elm,Se verin, akademieadjunkt, 
slutl. prost 1: 123. 8: 530, 550, 
600. — Geijers bref till 8: 552. 

Macchiavelli, italiensk statsman 3: 
537—538. 

Macchiavellism 3: 538. 

Mac Culloch, nationalekonomisk för- 
fattare 3: 89. 

Mac Key, svensk öfverste i 30-åriga 
kriget 6 a: 131 n. 

Maéstricht, belägring af 7: 228. 

Magasin för föräldrar och lärare, re- 
cension af 2: 401 — 437. 

Magasinsinrättningen, allmänna S 1: 
504. 



MAGDALENA — MANN. 



7S 



Magdalena, Karl Knutssons dotter 5 a: 
181 n, 191 n. 

Magdeburg intages af Tilly 6 a: 146. 

Magelhaens, portugisisk resande 3: 
542. 7: 346. 

Magerö, i Norge 4: 28. 

Magisterpromotioner, deras historia 
vid Upsala universitet 7: 176 ff. 

Magistrat, Stockholms, förh. vid 
Adolf Fredriks tronavsägelse S 1: 63. 

Magna Charta Si: 70. 

Magne (mytol.) 4: 190. 

Magni, Petrus, biskop i Vesteråsöb: 
48 n. 

Magnus Ladulås, svensk konung 1: 
142. 8: 314. — hertig af Söder- 
manland 5 a: 137. — regent under 
Valdemars vallfart 5 a: 138. — krö- 
ning 5 a: 138. — regering 5 a: 139 
— 146. -J- död 5 a: 146. 

Magnus Eriksson, svensk konung 1: 
146. 3:362. 7:454. — utropas till 
konung 5 a: 153. — vinner Norge 
5 a: 153. — minderårighet 5 a: 153 
— 155 (jfr 5 a: 253). 8:316, 322. 
— eriksgata 5 a: 219 n. — regering 
5 a: 155 — 159. — krig med Ryss- 
land 8: 228. — privilegierar berg- 
verk 5 a: 236. — påbjuder tull 5 a: 
241. — afsättning och död 5 a: 
159. 

Magnus Birgersson, svensk tronföljare 
5 a: 149. — flyr till Danmark 5 a: 
150. — död 5 a: 153. 

Magnus, hertig af Östergötland 1: 
155. 5b: 103, 118, 128. 

Magnus Nilsson, dansk prins 5 a: 118, 
120. 

Magnus Henriksson, dansk prins 5 a: 
122 — 123. 

Magnus, dansk prins, hertig af Ösel 
5b: 108 n, 163. 

Magnus den gode, konung i Norge 
och Danmark 4:121. 5 a: 111. 7: 
364. 

Magnus Barfot, konung i Norge 5 a: 
117. 

Magnus, hertig af Sachsen-Lauenburg 
5 b: 73. 

Magnus III, hertig af Sachsen-Lau- 
enburg 5 b: 105 n, 183. 

Magnus (Magni), Johannes, ärkebiskop, 



historieskrifvare 4: 67, 76. 5 a: 163. 
5 b: 44, 274. 8: 154. 

Magnus (Magni), Olaus, historieskrif- 
vare 4:76n. 5 ä: 163, 210, 237. 
5 b: 274. 8: 154 n. 

Magnus Haraldsson, biskop i Skara 

5 b: 48 n, 57, 59, 62, 63. 
Magnusen, Finn, professor i Köpen- 
hamn 1: 66. 

Magog 4: 76. 

Mai, Angelo, kardinal 3: 442. 

Mainz 2: 309. — Gustaf II Adolf i 

6 a: 162. — fred i, 1638 6 a: 238 n. 
— Geijers besök i 1: 94. 

Maison, fransk general 7: 237. 

Maison du roi 2: 383. 

Maistre, Joseph de, fransk författare 

S2:49. 
Majestätspall 3: 392. 
Majestätstitelns uppkomst 2: 344. 
Majfält 3: 391 n. 

Major domus 2: 282. 3: 25. 7: 452 n. 
Majstänger 5 a: 246. 
Malas"pina, påflig legat i Sverige 5 b; 

214, 217. 
Malchin intages af Gustaf II Adolf 6 a: 

143. 
Malesherbe, fransk inrikesminister 

Si: 241. 
Mallet, Fredrik, professor i Upsala 

8: 443 n. 
Malma socken i Vestmanland 5 a: 67 n. 
Malmström, Per, docent vid Upsala 

universitet, slutl. kyrkoherde S 1: 

534 n. 
Malmö, fred i, 1512 5 a: 206 n. — 

landtdag i, 1662 3: 403 n. 

1669 3-. 403 n. 
Malmö recess 1524 5 b: 34. 
Malthus, engelsk nationalekonom 3: 

44. 7: 425. 
Malung, socken i Dalarne 5 a: 69. 
Manchester 7: 433. 
Manderström, Kristofer, frih., hof- 

marskalk S 1: 251, 367, 375 n. — 

biogr. notis om S 1: 251 n. 
Manebref 6 a: 60. 
Manhem 4:49, 243. 5 a: 11, 20, 23, 

36, 60. 
Manhemsförbundet 7: 480. 
Manilius, Marcus 7: 189. 
Mann, chevalier S 1: 376, 378. 



74 



MANNERSCHILDT — MARKBYGDEN. 



Mannerschildt, pater, om drottning 
Kristina Ga: 287 n. 

Mannert, K., recension af hans Hand- 
bok nti gamla historien 8: 25 — 31. 

Mannheim, Geijers besök i 1: 96. 

Mannus (hos Tacitns) 4: 177 n. 

Mansbach, dansk general 8: 626. 

Mansfeld, Ernst, grefve af 6 a: 113. 

Mansfeld, Filip, grefve af 6 a: 90. 

Mansfiéld. lord 7: 464. 

Manstein, rysk öfverste 6 b: 69 n. 

Mantalspenningar 6 a: 39 n. 8: 351. 

— Jfr: Qvarntull. 

Mantua eröfras af Bonaparte 7: 230. 
Mannfaktur-deputation, se: Sekret ma- 

nufakturdeputation. 
Manufakturkontoret ' 3: 308. 6 b: 152. 
Manufaktursmide i Sverige under 

1600-talet 8: 187. 
Manzoni, Alessandro, italiensk skald 

8: 284 n. 
Maracini, kejserlig general 6 a: 243. 
Marceau, fransk general 7: 227. 
Marchesi, italiensk sångare S 1: 376. 
MarGoff, rysk minister i Stockholm 

S 1: 433. 
Marcomanner, folk 4: 80. 
Mare Cronium (Ishafvet) 4: 45 n. 
Margareta, unionsdrottning 7: 5. 8: 

319, 326. — giftermål 5 a: 158. 

— drottning i de tre nordiska lan- 
den 5 a: 166. — regering i Sverige 
5 a: 166 — 170. — meddelar berg- 
verksprivilegier 5 a: 236. 

Margareta Fridkulla 5 a: 117, 118. 

Margareta, konung Valdemars dotter 
5 a: 137 n. 

Margareta Lejonhufvud, svensk drott- 
ning 5 b: 73, 103. 8: 159. 

Margareta Elisabet, hertiginna af 
Mecklenburg 6 a: 138 n. 

Margareta, drottning af Navarra 3: 
525. 

Maria af Pfalz, Karl IX:s gemål 1: 
97. 5 b: 190- 8: 331 n. 

Maria Elisabet, hertiginna af Öster- 
götland 6 a: 10, 88. 

Maria Eleonora, svensk drottning, för- 
mälning 6 a: 89. — besöker Gustaf 
Adolf i Tyskland 6 a: 150, 162. — 
sista afsked från honom 6 a: 175. 

— förh. efter Gustaf Adolfs död 



6 a: 190. 8: 163. — flykt från Sve- 
rige 6 a: 262 T\ 

Maria Euphrosyne, prinsessa, g. m. 
M. G. De la Gardie 6 a: 325 n. 8: 
164. 

Maria af England, prinsessa af Hes- 
sen-Kassel 6 b: 82 n. 

Maria, drottning af England, g. m. 
Vilhelm III 2: 398. 

Maria af Medici, fransk drottning 1: 
88. 

Marie Antoinette, drottning af Frank- 
rike S 1: 239, 321 n, 370. — Creutz' 
yttrande om S 1: 240. — förh. till 
Axel Fersen d. y. S 1: 243, 344,n. 
— sammanträffande med Gustaf 
III S 1: 411, 418. — halsbandssaken 
S 1: 455, 456. — bref till Gustaf 
III Si: 322, 374 n. 

Maria Josefa Lovisa, comtesse de 
Provence S 1: 239. 

Maria Karolina Lovisa, drottning af 
Bägge Sicilierna S 1: 392, 393. 

Maria Stuart, drottning af Skotland 
S 1: 410 n. — Erik XIV.-s frieri 
till 5 b: 124. 

Maria Lovisa, storhertiginna af To- 
scana S 1: 369 n. 

Maria Theresia, kejsarinna af Öster- 
rike 3: 105. Si: 150, 231. 

Maria, ärkehertiginna S 1: 369. 

Mariana, jesuit 7: 411. 

Mariefred, Carthusianer-kloster i 5 a:^ 
245. 

Marieholm, kungsgård 5 b: 190 n. 

Marienburg, intages af Gustaf II 
Adolf 6 a: 96. — Gustaf II Adolfs 
läger vid 6 a: 107. — bestämmelse 
om, i stilleståndet i Altmark 6 a: 
109. 

Mariestad anlägges 5 b: 190 n. 

Marignano, slag vid 3: 522, 523. 

Marina, kon. Valdemar Birgerssons 
dotter 5 a: 137 n. 

Marius, Cajus, romersk triumvir 3: 
10. 7: 187, 188. 

Mark, mynt 5 a: 240. 

Mark, härad, £årdfarihandel 5 a: 241. 

Markalls sömnlösa nätter 8: 597, 607, 
609. 

Markbygden (del af Vestmanland och 
Dalarne) 4: 243 n. 



MARKERNA — MELANDER. 



75 



Markerna (Dalsland) 5 a: 52. 

Markgenossenschaft 2: 294. 

Markland 5 a: 142 n, 234. 

Marklunds gästgifvaregård 1: 61. 

Marknader i Sverige, under medelti- 
den 5 a: 240. — under Gustaf I 
5 b: 95. 

Marmontel, fransk författare 1: 7. S 1: 
6, 79, 261 n. 

Marnas i Dalarne 5 b: 12. 

Marodera, ordets härledning 6 a: 226 n. 

Mars, guden 4: 144 n. 

Marseille 7: 456. — revolutionsoro- 
ligheter i 7: 225. 

Marsfält 3: 391 n. 

Marsk- (Marskalk-) embetet, uppkomst 
2:391. — gammalt i Sverige 5 a: 
146. — upplifvas 1435 5 a: 173. 

Martianus Capella 4: 148 n. 

Martilla, svenska lägret vid 6 b: 69. 

Martin "V, påfve 8: 379. 

Martin Frans, hertig af Oettingen- 
Wallejrstein 6 a: 299 n. 

Martineau, Miss Harriet 8: 215. — 
företal till öf v ersättningen af hen- 
nes »Byarne ochstaden»7:434 — 442. 

Martini, Andreas, kyrkoherde 3: 168. 

Martini, Olaus, rektor i Nyköping, 
sedan ärkebiskop 5b: 225 n, 253, 256. 

Martinus Olai, se: Olai. 

Masséna, fransk general 7: 231 ff. 

Mathesius, Johan, translator 6 b: 64, 
80 n. 

Mathilda, markgrefvinna af Toscana 
8:378. 

Mats Gustafsson, riddare 5 a: 165. 

Mats Olsson i Marnas 5 b: 13. 

Mats Kettilmundsson, drots 5 a: 153. 
— död 5 a: 155 (jfr 5 a: 253). 

Matsson, Anders, talman i bondestån- 
det S 1: 259 n. 

Mattheeus af Westminster, engelsk 
krönikeskrifvare 4:309, 315. 

Matthiae, Johannes, biskop i Streng- 
näs 6 a: 274 n, 284, 317, 324. 8: 
172, 174, 364. 

Matthias, kanik i Linköping, Birgittas 
biktfader 3: 464. 

Matthias, biskop i Strengnäs 5 a: 209. 
5b: 11. 

Maurepas, grefve de, fransk minister 
Si: 230, 240, 241, 246, 273, 347. 



Maurits i Böne, prest 5 b: 175. 

Maurits Göransson till Djula, Erik 
XlV:s väktare 5 b: 154. 

Maximilian, kurfurste af Bayern 6 a: 
166, 168, 170, 171, 172, 296. 

Maximilian, konung af Bayern 1: 108. 

Maximilian, kurfurste af Köln S 1: 
405. 

Maximilian I, tysk kejsare 1: 85, 106. 

Maximilian IT, tysk kejsare 5 b: 166. 

Maximilian, ärkehertig af Österrike, 
pretendent till polska tronen 5 b: 
165, 187. 

Maximinus, romersk kejsare 3: 17. 

Maynooth, katolskt seminarium i Ir- 
land 7: 414. 

Meaupou, fransk kansler S 1: 239. 

Mecklenburg, hertigarne af, söka 
hjelp i Sverige 6a:ll4, /r t^6. — 
Gustaf II Adolf infaller i 6 a: 143. 
— Tilly infaller i 6 a: 144. — Gu- 
staf III:s resa genom S 1: 361 — 
365. 

Medelpad, i äldsta tid 5 a: 72. — 
namnets härledning 5a:72n. — 
vapen 5 a: 72 n. 

Medelpadus, Olaus, professor i Up- 
sala 8: 384 n. 

Medeltiden i Sverige, allmänt omdö- 
me om 5 a: 213. 

Medevi 1: 58. 

Mediceernas tidehvarf 7: 39. 

Medici, Cosmo di 3: 476. 

Medici, Lorenzo di 3:477. 

Med-Oden 4: 146, 240. 

Megelin, C. I. B., .violoncellist 8: 
535, 536. 

Méhul, fransk tonsättare 8: 531. 

Meijer, Herman, preeceptor för gref- 
ven af Vasaborg 6 a: 133 n. 

Meijerfelt, Johan August, grefve, 
riksråd 6 b: 67 n. 

Meijerfelt, Johan August, grefve, ma- 
jor, slutl. fältmarskalk 6 b: 130 n. 

Meijerhelm, Gustaf Adolf von, major, 
slutl. öfverste 6 b: 80 n. 

Mektild, Birger Jarls gemål 5 a: 135. 
S 1: 476 n. 

Melanchton, Filip 3: 516. 8: 385, 386. 

Melander, hessisk, sederm. kejserlig 
general 6 a: 226, 302, 303. 

Melander, Daniel, se: Melanderhjelm 



76 



MELANDERHJELM — HOHAMMED. 



Melanderhjelm, Daniel, professor i 
Upsala 8: 437, 443 n. S 1: 459, 533 n. 

Melas, fransk general 1: 97. 

Melen, Bernhard von, riksråd 5 b: 34, 
41, 67. 

Melen, Henrik von, ståthållare på Ve- 
sterås 5 b: 13, 17. 

Melville, lord 7: 200 n. 

Memel, afträdes till Sverige 6 a: 109. 

Memorial angående grundlagarnes 
rätta forstånd 6 b: 115. 

Memorial om lagarnes behöriga verk- 
ställighet 3: 308. 6 b: 154. 

Mencken, preussisk kabinettssekrete- 
rare S 1: 312. 

Mendelssohn, Moses SI: 173. 

Mendelssohn-Bartholdy, Felix 8: 704. 

Mendolax, passet vid 6 b: 71. 

Menclaos 7: 378. 

Menja, jetteqvinna 4: 266. 

Mennander, Karl Fredrik, ärkebiskop 
6 b: 158. S 1: 259 U, 359, 499. 

Menniskooffer i Sverige 5 a: 61, 95. 

Mentonomon, land (hos Pytheas) 4: 45. 

Merci d'Argentean, österrikisk am- 
bassadör S 1: 133 n. 

Mercurins 4: 144 n. 

Mercy, bayersk general 6 a: 245, 291. 

Mergentheim, slag vid 6 a: 291. 

Merian, akademiker i Berlin S 1: 173. 

Merich, John, engelskt sändebud hos 
Gustaf II Adolf 6 a: 78. 

Merode, grefve, kejserlig öfverste 6 a: 
226 n. 

Meru, berg 4: 34. 

Mesmes, de, fransk president 7: 409. 

Messan, latinska, afskaffas i Stock- 
holm 5 b: 44. 

Messenius, Arnold Johan, rikshisto- 
riograf 8: 155. — sammansvärjning 
6 a: 331 — 333. 

Messenius, Arnold d. y. 6 a: 333 n. 

Messenius, Johan 1: 153. 8: 155, 306, 
325. — professor i Upsala, strid 
med Rudbeck 5 b: 258. 6 a: 64. — 
handhar rikets handlingar 6 a: 56 n. 
— förordnas till rikshistoriograf 
6 a: 65 n. — fängelse och död 6 a: 
65 n, 83 n, 333 n. 

Metellus Criticus, romersk konsul 7: 
193. 

Metellus Nepos, folktribun 7: 194. 



Metodister 3:487, 491. 7:418. 
Meuchen, by vid Liitzen 6 a: 189. 
Mewar, stad i Indien 7: 406. 
Mewe, belägras af Sigismund 6 a: 98. 

— eröfras af Koniecpolski 6 a: 101. 
Meyer, Marcus, lubeckare 5 b: 67. 
Michel Angelo 1: 105. 

Michel Olofsson, sekreterare 6 a: 56 n. 

Micronius, Theodor, Karl IX:s hof- 
predikant 5 b: 256. 

Middelskolér i Norge 3: 191. 

Midgård 4:180, 199. 5 a: 20. 

Midgårdsormen 4: 184, 189. 

Miklagård (Konstantinopel) 4: 147. 

Milano, universitetet i 8: 8 76. — in- 
tages af Schweizarne 1512 3: 525. 

Miltitz, friherre von S2:72. 

Milton, engelsk skald 1: 149. 3: 540. 

Mimer, jette 4: 154. 

Mimers brunn 4: 154 n, 181. 

Mindre sekreta deputationen 6 b: 63. 

— anmärkningar mot rådet 1765 
6b: 156, 157. 

Ministeriales 2:384, 391. 
t Mirabeau, grefve de 3:819. 
Missväxt i Sverige, under Gustaf I 
5 b: 38. — under Sigismund 5 b: 
230. — under Karl IX 5 b: 952. 

— under Gustaf II Adolf 6 a: 44. 

— 1771—72 6 b: 197—198.' — på 
1780-talet S 1: 503. 

Mistelten (mytol.) 4: 186. 

Mitau, intages af Gustaf II Adolf 6 •: 

92. — återtages af Polackarne 6 a: 

93. — intages å ny o af Gustaf II 
Adolf 6 a: 94. — återlemnas 6 a: 
109. 

Mitchell, skotsk prest 8: 278. 

Mitschefal, svensk öfverste under 30- 
åriga kriget 6 a: 131 n, 170 n. 

Mitzlaff, öfverste under 30-åriga kri- 
get 6 a: 228. 

Mjöd, bruket af, i Sverige under me- 
deltiden 5 a: 238. 

Moalld den digra 4: 307. 

Mode (mytol.) 4: 190. 

Modéne, comte de, fransk ambassadör 
i Sverige S 1: 10, 46 n, 72. — forh. 
till revolutionsplanen 1768 S 1: 50, 
54, 55, 56, 57, 58. 

Mohammed, profeten 7: 404. 8: 21. 

Mohammed II, turkisk sultan 7: 406. 



MOH^UNGEN — MYLONIUS. 



77 



Mohrungeii, slag vid 6 a: 101. 7: 237. 
Molbech, Kristian, professor i Kö- 
penhamn 8: 605. 
Moldau S 1: 149, 150, 326. 
Moliére, fransk skald S 1: 212. 
Molin, Lars, domprost i Upsala 6 b: 

29. 
Molo, grekisk retor 7: 191. 
Mongolernas välde i Ryssland 8: 228. 
Monopolier, nnder Gustaf II Adolf 

6 a: 46 — 48. — Axel Oxenstjernas 

yttrande om 8: 188. 
Monro, skotsk krigare i svensk tjenst 

6 a: 143. * 
Monster, baron von Si: 198 n. 
Montalembert, marquis de 6 b: 137 n. 
Monte Casino, kloster på 3: 437. 
Montecuculi, kejserlig general 6 a: 

171, 174, 244, 299j 331 n. 
Montesquieu, fransk filosof 2: 289. 

Si: 77. S2:34. 
Montmorin, fransk minister S 1: 545. 
Montpensier, Mlle de, om drottning 

Kristina 6 a: 287 n. 
Monvel, fransk skådespelare S 1: 385. 
Mora kyrka, Gustaf Vasas tal vid 

5b: 13. 
Mora stenar 5 a: 220 n. 
Mora ting 3:361. 5 a: 220. 
Mordbäcken 5 a: 72. 
Morea, eröfras af Königsmarck 7: 258. 
Moreau, fransk general 7: 228, 229. 
Morén, Torbjörn, kontraktsprost 8: 6 4 1 . 
Morgarten, slag vid 3: 522. 
Morimarusa (Ishafvet) 4: 45 n. 
Moritz, landtgrefve af Hessen-Kassel 

5b: 272 n. 6a: 110. 
Moritz, prins af Oranien 6 a: 112 n. 

Si: 156. 
Moritz, marskalk af Sachsen 7: 259. 
Mornay, Charles de 5 b: 106, 107 n, 

134, 153. 
Morosini, venetiansk fältherre 7: 257, 

258. 
Mortaigne, svensk öfverste i 30-åriga 

kriget 6 a: 256, n, 260 n. 
Moses 7: 461. S 2: 201. 
Möss, konventionen i 8: 571. 
Motala 1: 58. 
Mozart, Wolfgang Amadeus 1: 8. 8: 

531, 542,544,545. — hans requiem 

8: 530, 532. 



Mozelius, Gabriel, underofficer 6 b: 
129. 

Mstislav, rysk storfurste 5 a: 117 n. 

Muller, Kristian Fredrik, konsert- 
mästare 8:531, 542, 543, 547. 

Muller, Karolina Fredrika, skådespe- 
lerska S 1: 478. 

Muller, Johannes von, schweizisk hi- 
storieskrifvare 3: 521. 

Muller, P. E., dansk historiker 1: 66. 

Miiuchen, Gustaf II Adolf i 6 a: 167. 

Mnnck, Adolf Fredrik, hofstallmästare, 
grefve S 1: 299, 300, 301 n, 302, 
848, 55*2. — beskickning till Pe- 
tersburg S 1: 23JL n. — ansedd så- 
som Gustaf IV Adolfs fader S 1: 
271. 

Munck, Otto Magnus, frih., major, 
slutl. öfverste S 1: 437. 

Munck af Rosensköld, David, vice 
bibliotekarie i Lund, slutl. prost 8: 
572. 

Mundiiför (mytol.) 4: 179. 

Municipalförfattning, qvarlefvor af 
den romerska, i Italien 2: 298 ff. 

Munin (mytol.) 4: 165 n. 

Munkeboda slott 5 b: 53, 54. 

Munktorps sockenskola 8: 172. ■ 

Miinnich, grefve, rysk fältmarskalk 
6 b: 22 n, 59 n. 8: 237. 

Miinster, fredskongress i 6 a: 292. — 
westfaliska freden slutes i 6 a: 304. 
Geijers besök i 1: 7 7. 

Munter, dansk biskop 1: 68. 

Munthe, lagman, borgmästare i Eksjö 
SI: 501. 

Murat, fransk deputerad 7: 410. 

Murat, Joakim, konung af Neapel 7: 
241. 

Murray, Adolf, professor i Upsala 
S 1: 533 n. 

Murten, slag vid 3: 522. 

Musik, i Sverige under medeltiden 
5 a: 243. 

Musikaliska akademiens aktörer S 1: 
477. 

Muspellshem (mytol.) 4:17 6. 5 a: 21. 

Myhrman, Anna, se: Tegnér. 

Mylonius (Björnklou), Mathias, pro- 
fessor i Upsala 3: 168. 

Mylonius, Nicolaus, Sigismund 8 lärare 
5 b: 206 n. 



78 



MYNT — NANCY. 



N 



Mynt, i äldsta tid 5 n: 240. — under 
Magnus Ladulås 5 a: 142 n. — un- 
der Magnus Eriksson 5 a: 156 n. — 
förbättras af drottning Filippa 5 a: 
169 n (jfr 5a: 254). — försämras 
under Gustaf II Adolf 6 a: 160. — 
under frihetstiden och Gustaf III 

5 1: 204 ff. — konungens makt öf- 
ver, enl. 1772 års rdgsbeslut S 1: 
203. 

Myntning, stadgande om, under Karl 
IX 5 b: 2GG. 

Mynttecken S 1: 205. 

Myntvärdet, riksdagsanförande ang. 
upprätthållandet, af 7: 288 — 295. 

Myrin, Klas Gustaf, nekrolog öfver 
7:150—161. 

Myrmalm 5 a: 84. 8: 184. 

Mysterier, de eleusinska 8: 8, 22, 73. 

Myter, förklaring af 8: 266 ff. — Vicos 
åsigt om S 2: 24. — de nordiska, : 
an /ändande i skön konst 1: 173 — 
199. 

Mytologi, förh. till religion och vid- 
skepelse 8: 5 ff. — den nordiska 
4: 127 ff. 8: 5. — den grekiska 8: 8. 

Målare- och bildhuggare-akademien 
stiftas 6 b: 200 n S 1: 189 n. 

Månadsnamn hos Jsländarne 4: 260 n. 

Måne (mytol.) 4: 179. 

Måns Ambjörnsson, prest 5b:86n. 

Måns Karlsson till Eka 5b:4n. 

Måns Nilsson, bergsmau 5 b: 65. 

Månsson, Jöns, hoftrumpetare 6 a: 
180 n. 

Mårtensson, Måns, krigskommissarie 

6 a: 95. 

Mått, mål och vigt, stadgande om, ! 
nnder Karl IX 5 b: 266. ! 

Mälaren 5 a: 65. — Olof Haraldsson 
gräfver nytt utlopp 5 a: 107 (jfr 
5 a: 253). 

Märta, svensk drottning. Birgers ge- 
mål 1: 68. 

Märta Ivarsdotter, Svante Stures ge- 
mål 5 a: 203 n. 

Mästerman vid grufdriften 3: 390. 

Möens klint 1: 7 0. 

Möller, Jens, professor i Köpenhamn 
1: 66. ! 

Möller, Johan, biskop i Visby 2: 232, ' 

24 2. • ' I 



Mönnickhof, nederländsk officer i 
svensk tjenst 6a: 67, 74. 

Möre härad 5 a: 51. 

Mörka stafvar 4: 85. 

»Mörksens rike och väldigheter» 6 b: 
198. S 1: 122, 127 n. 

Mörner, Adolf Göran, grefve, statsråd 
7: 142. 

Mörner, Gustaf Fredrik, grefve, öf- 
verstelöjtnant, slutl. generallöjtnant 
7: 243. 

Mörner, Hampus Vilhelm, frih., fänrik, 
slutl. landshöfding S 1: 534 n. 

Mörner, Hampus Stellan (ej Han» 
Gustaf Stellan), frih., general SI: 
415 n. 

Mörner, Karl Gustaf, grefve. fältmar- 
skalk 6 b: 14 n. 

Mörner, Ludvig, frih., student, slutl. 
biskop i Vexiö S 1: 534 n. 

Mörner. Otto Helmer von, Karl IX:s 
hofmarskalk 6 a: 5. 

Möser, Justus, tysk statsman 1: 72. 

Mössor, allmän karakteristik af 8: 
233. — skilnad mellan de gamla 
och de nya 3:305. 6 b: 141 — 142. 
SI: ill. — utländsk politik SI: 
148. — Gustaf 111:8 yttrande om 
SI: 91. — namnets uppkomst 6b: 
48. — börjar allmänt användas 6 b: 
53. — förlora makten 6 h: 54. — 
förbindelse med Fredrik 1 6 h: 89, 
100. — gynna revolntionsplanen 
1756 6 b: 127. — komma till mak- 
ten 1765 6 b: 147. S 1: 35. — po- 
litik efter 1765 S 1: 45. — störtas 
1769 6b: 181 IT. SI: 68. — åter 
till väldet 1771 6b:185ff. — söka 
stöd hos de ofrälse stånden 6 b: 
187, 192. S 1: 97. 

Mötespasscvolansen, riksdagsanföran- 
de ang. 7: 300 — 303. — Jfr: Pag- 
sevolans. 

Nackreij, Olof von, frih., landshöf- 

ding S 1: 522 n. 
Naddod, stormdrifven till Island 4: 

109. 
Xagelfar, skepp 4: 189. 
Nanmnstämpeln, den kungliga 6 b: 

111, 120. 178, 186. S 1: 48. 
Nancy, slag vid 3: 522. 



NANNA — NIC OLAUS. 



79 



Nanna (mytol.) 4: 149, 187. 
Nantesiska ediktet återkallas 3: 486. 
Napoleon I, fransk kejsare 1: 116. 3: 
348. 8:54, 87, 250, 681. S 2: 56. 

— förh. till Karl XIV Johan 7: 
230 ff. 8: 655. — förh. till Sverige 
8: 252, 254. 

Narbonne, grefve de S 1: 403 n. 
Narcissus, frigifven slaf 3: 15. 
Narva eröfras af Svenskarne 5 b: 164. 
Nationalrepresentationen, rdgsanfö- 

rande ang. ombildning af 7: 316 — 

321. 
NationeJa drägten S 1: 234 — 237, 245, 

392. 
Nationsinrättningar vid universiteten 

8: 431. 
Natt (mytol.) 4: 17 9. 
Natt och Dag, Beugt Stensson 5 a:, 

174. 
Natt och Dag, Bo Stensson 5 a: 191 n. 
Natt och Dag, Johan Månsson 5 b: 8. 
Natt och Dag, Måns Bengtsson 5 a: 

175. . o 

Natt och Dag, Ake Axelsson, frih., 

riksråd 6 a: 117 n. 
Nattstuga 7: 373. 

Naumaun, Johan Gottlieb, kapellmä- 
stare S 1: 478. 
Naumburg, intages af Gustaf II Adolf 

6 a: 176. 
Neander, tysk teolog 7: 491. 
Neapel, intages af Normander 5 a: 

103. — Gustaf 111:8 besök i S 1: 

392 ff. 
Necker, fransk statsman S 2: 47. 
Nederländerna, handelstraktat med 

Sverige 1526 5 b: 38, 66 (jfr5b:274). 

— — förnyas 1551 5 b: 94. — 
Karl IX:8 underhandlingar med, 1608 
5 b: 271. — söka stifta fred mel- 
lan Sverige och Danmark 1611 
5 b: 271. 6 a: 75. — förbund med 
Sverige 1614 6 a: 75. — erbjuda 
bemedliug mellan Sverige och Ryss- 
land 6 a: 7 5. — söka förmå Gustaf 
II Adolf till krig mot kejsaren 6 a: 
ill. — förh. till beväpnade neu- 
traliteten S 1: 308. — svenska lå- 
neaffärer i, 1783 S 1: 352 ff. — un- 
derhandlingar om öfverlåtande a 
svenska trupper åt Si: 427, 428, 



430, 432, 435. — revolution i, 

1787 S 1: 545, 548. 
Nederländerna, Österrikiska S 1: 246, 

247. — Josef 11:8 plan att bort- 
byta S 1: 434. 
Nehrman, David, se: Ehrenstråle. 
Neijber, Johan Ludvig, kammarråd 8: 
, 635. 
Neikter, Jakob Fredrik, professor i Up- 

sala 8: 516. S 1: 459 n, 533 n, 534 n. 
Neisse intages af Svenskarne 6 a: 257. 
Nelson, ' lord, engelsk amiral 1:24, 

43. 8: 610. 
Nensén, Petrus, kyrkoherde i Klara 

SI: 250, 251, 500 n. 
Nenzén, A., lagman, borgmästare i 

Up8ala 8: 600. 
Neork(Neroch), sagokonung 4: 71, 263. 
Neptunister 4: 15 n. 
Nereid Jarl 7: 371, 372. 
Nerigon (Norge), omtalas af Plinius 

4: 48. 5 a: 7. 
Nerike, i äldsta tid 5 a: 56, 57, 61. 

— vapen 5a:7ln. — bergslagen 
privilegieras 5 a: 236 (jfr 5 a: 256). 

— Geijers resa i 1: 56. 
Nero, romersk kejsare 3: 15. 
Neroch, se: Neork. 

Nerva, romersk kejsare 1: 83. 
Nestor, grekisk hjelte 7: 376. 
Nestor, rysk annalist 4: 226 n. 5 a: 

36, 38, 102. 8: 226. 
Netzel, Johan Gustaf, expeditionsse- 
kreterare 7: 4 7 7. 
Neu-Brandenburg, intages af Gustaf 

II Adolf 6 a: 143. — återtages af 

Tilly 6 a: 144. 
Neuenburg intages af Svenskarne 6 a: 

105. 
Neukloster afträdes till Sverige 6 a: 304. 
Neustadt, Fredrik 11:8 o. Josef II:s 

möte i S 1: 150. 
Neutraliteten, den beväpnade S 1: 307, 

323, 505, 560. 
Neuwied 1: 92. 
Newton, Isaac, engelsk astronom 3: 

543. S2: 32, 60, 62. 
Ney, fransk general 8: 656 n. 
Nicephori, Romanus, grek 6 a: 195 n. 
Nicolai, Erasmus, biskop i Vesterås 

5b: 154, 172. 
Nicolaus Albanensis(Adrian IV) 5 a:l 1 !). 



80 



NICOLAUS — NOEGE. 



Nicolaus, ärkebiskop i Upsala 3: 462. 

Nicolaus (Helsingus), biskop i Streng- 
näs 5 b: 152, 154. 

Nidhögg (mytol.) 4: 181, 191, 224. 

Nidingsverk, enl. de gamla lagarne 3: 
8G, 387. 5 a: 227. 

Nidstång 5 a: 222 n. 

Mebelungen-lied 1: 137. 3: 444. 4: 68. 

Niebuhr, B. G., tysk historieskrivare 
1: 89. 3: 442. S 2: 21. 

Nifelhem-4: 176, 224. 5 a: 21. 

Niflungar 4: 69 n. 5 a: 11 n. ' 

Nils Svensson, konung i Danmark 
5 a: 118, 120. 

Nils, kyrkoherde i Hvalstad 5 b: 57. 

Nils Ambjörnsson, drots 5 a: 155. 

Nils Olausson 5b:59n. 

Nils Persson, fogde 5 b: 86 n. 

Nils Ragvaldsson, ärkebiskop i Up- 
sala 5 a: 177, 180. 7: 14 n. 

Nils Stensson, marsk 5 a: 176. 

Nils Vestgöte, fogde 5 b: 13. 

Nilsson, Nils, borgmästare i Stock- 
holm 6 a: 333. 

Niord, gud 4:160, 184, 237 n. 5 a: 
23 n. 

Niord, konung 4:71, 263. 5 a: 24. 

Nithard, missionär i Sverige 5 a: 100. 

Nivernois, hertig af Sl:403n. 

Njudung (del af Småland) 5 a: 51 n. 

Noailles, marskalk de S 1: 403 n. 

Noailics, vicomte de S 1: 423. 

Noatun (mytol.) 5 a: 23 n. 

Nodier, Charles, fransk författare 7: 
487. 

Nolcken, Erik Mathias von, frih., 
envoyé i Petersburg 6 b: 61 n, 65, 73. 

Nolcken, Gustaf Adam von, frih., en- 
voyé i London S 1: 427 n, 428 n, 
557, 558. 

Nolcken, Johan Fredrik von, frih., 
kammarherre, sedan envoyé i Pe- 
tersburg SI: 83, 171, 173, 177 n, 
229, 230, 382 n, 422 n, 558. 

Non-resistance, läran om 2: 398. 

Nor, son af Thorre 4: 256, 261. 

Nora, anlägges 6 a: 280 n. 

Norbergs bergslag, privilegier för 5 a: 
236 (jfr 5 a: 256). — bergsordning 
för 8: 184. 
Norberg, Anders, hofpredikant, slutl. 
prost S 1: 500 n. 



Nordalbinger, folk 4:81. 5 a: 102. 

Nordanskog 4: 9. 

Norden, äldsta mytiska föreställningar 
om 4: 34. — de gamles geografiska 
kunskap om 4: 39. 5 a: 16 ff. 

Nordencrantz, Anders, kommerseråd 
6b: 152 n, 196. S 1: 34, 113. — 
biogr. notis öm S 1: 34 n. 

Nordenfelt, Olof, legationssekreterare, 
slutl. kammarherre 8: 528, 579, 585. 

Nordenskjöld, Otto lien rik, öfverste- 
löjtnant, slutl., vice amiral, frih. 
S 1: 337, 338. — biogr. notis om S 1: 
337 n. 

Nordenstråle, Olof, riksråd 6 b: 67 n. 

Nordin, Karl Gustaf, lektor, prost, 
slutl. biskop i Hernösand 8: 568. 
Sl:473n, 495, 497, 501, 533. — 
åsigter om aristokratien 8: 310, 
366. — hans prestvigning S 1: 
485 n. — om 1786 års rdg S 1: 
484 ff. — förh. till Wallqvist S 1: 
491. — förf. till de ecklesiastika 
befordringsgrunderna S 1: 491 ff. — 

— biogr. notis om S 1: 484 n. — 
karakteristik af S 1:489 ff. — Schrö- 
derheiras omdöme om S 1: 495. — 
utdrag ur hans anteckningar S 1: 
432 n, 438 n, 442 n, 459 n, 462 n, 
491 n, 521 n, 528 n, 546 n. 

Nordin, Karl Johan af, statssekrete- 
rare, slutl. president 8: 195, 638. 

Nordiska sjuårskriget, utbryter 5 b: 
130. — orsaker 5 b: 131. — krig- 
föringssättet 5 b: 135. — af 8 lut as 
genom freden i Stettin 5 b: ,162. 

Nordmannatågen 3:521. 5 a: 42, 94, 
103. 4: 316 ff. 7: 447—449. 

Nordmark, Zakarias, professor i Up- 
sala 8: 516, 575. 

Nordmän (Skandinaver) 4: 81, 82. 

Nordstjerneorden, andlige ledamöter 
af S 1: 98 n, 375 n, 488 n. 

Nore, sagokonung 4: 72, 259. 

Norge, namnets härledning 4: 257. — 
omtalas af Plinius 4: 48. 5 a: 7. — 
framträdande i historien 5 a: 9. — 
beskaffenhet på 800-talet 5 a: 58. 

— förenadt till en stat 5 a: 103. 

— eröfras delvis af Erik Emunds- 
son 5 a: 103. — krig med Sverige, 
under Olof Haraldsson 5 a: 107. — 



XOEING — NÅDAR. 



81 



krig med Sverige under Birger 
Jarl 5 a: 130. — förenas med Sve- 
rige 1319 5 a: 153. med Dan- 

. mark 1380 5 a: 166. — — med 
Danmark och Sverige 1397 5 a: 
168. — förbund med Sverige 1441 
5 a: 181. — Karl Knutssons rege- 
ring i 5 a: 181—182. — klagomål 
öfver Kristian af Oldenburg 5 a: 
196. — affaller från konung Hans 
5 a: 203. — uppsäger Kristian II 
tro och lydnad 5b:33n. — Kri- 
stian II:s försök att återvinna 5 b: 
63. — provins under Danmark 5 b: 
68 n. — Svenskarnes infall i, under 
nordiska sjuårskriget 5 b: 132 — 133. 

— uppmanas af Gustaf II Adolf 
att föreuo sig med Sverige 6 a: 73. 

— Mönnichhofens och Sinclairs in- 
fall i 6 a: 73— 74. — Gustaf IILs 
planer på 8:626. Si: 137, 138 n, 
154 ff, 326, 339, 395, 437. — dess 
besittning garanteras Sverige 1812 
8: 254. — krig med Sverige 1814 
8: 567, 571. — förening med Sve- 
rige 8: 55, 256. — brottmålsstati- 
stik 3: 91 — 93. — skolväsende 3: 
189, 191. 

Noring, Jonas, legationssekreterare, 
slutl. expeditionssekreterare S 1: 
401, 427 n. 

Norman, Georg, superintendent 5 b: 
70, 74 n. 

Norman, Karl Adam, konsertmästare 
8: 535, 542, 543. 

Normandie, intages af Norrmän 5 a: 
103. 

Nornar 4: 143, 174, 182. 8: 13. 

Norr, dverg 4: 179. 

Norrby, Severin 5 b: 8, 23, 26, 33, 
34, 41, 42. — död 5b:62n. 

Norrköping, se: Riksdag 1769. 

Norrland, bebyggande 5 a: 69 — 74, 
235. — lyder under Uplands lag- 
man 5 a: 219 n. 

Norrmalms torg, olycka på, vid Gu- 
staf IV Adolfs födelse S 1: 256. 

Norrmän, om^ilas i Eddan 5 a: 22. 

— bebygga delar af Norrland 5 a: 
69—72.' 

Norrtelje anlägges 6 a: 54 n. 7: 133. 
Norsk tunga 4: 117. 

Register till Geijers Skrifter. 



Norstedt, P. A., & Söner, boktryc- 
kare 8: 643. 

North, lord, engelsk minister S 1: 386 n. 

North Briton, The, engelsk vecko- 
skrift S 1: 191 n. 

Norvagha, ö (hos Edrisi) 4: 48 n. 

Novalis, se: Hardenberg. 

Noves, Audibert de, riddare 3: 472. 

Novgorod, förh. till Sverige under 
medeltiden 8: 228. — handelsgillet 
i, stiftadt från Gotland 5 a: 239. 

— Kristofers af Bayern afsigter 
mot 5 a: 179. — intages af Jakob 
De la Gardie 5 b: 269. — begär 
en svensk furste till regent6a:76. 

— återlemnas till Ryssland 6 a: 79. 
Numers, Kristofer von, krigsråd, slutl. 

president S 1: 358 n. 
Niirnberg 2: 309. — riksdag i, 1522 
3: 509. — förklarar sig för Gustaf 
II Adolf 6 a: 160. — Gustaf II 
Adolfs läger vid 6 a: 168, 169. — 
exekutionsrecessen i, 1650 6 a: 305. 

— Geijers besök i 1:98,104 — 107. 
Nya elementarskolan inrättas 3: 213. 
Nya Karleby anlägges 6 a: 54 n. 7: 133. 
Nya Sverige 6 a: 48 n. 

Nya testamentet, öfversatt på svenska 
5 b: 4 5. 

Nybyggen, uppkomst af, i Sverige 
5 a: 71 n. — på Island 5 a: 90. 

Nydala kloster anlägges 3: 458. 5 a*. 119. 

Nyerup, Rasmus, professor i Köpen- 
hamn 1: 64, 66, 68,140,145. — re- 
cension af hans Edda 8: 5 — 16. 

Nyköping, möte i, 1396 8: 323. — 
belägras af Gustaf I:s folk 5 b: 20. 

— manufaktursmide i 5 b: 266. — 
klädesfabrik i 6 a: 51. — Se: Riks- 
dag 1611. 

Nyköpings gästabud 5 a: 151. 
Nyland bebygges af Svenskar 5 a: 83, 

130. 
Nymfenburg, traktat i 6 b: 66. 
Ny-odlingar, förordningar om, under 

frihetstiden 3: 306. 
Ny-romantiska skolan 8: 145. 
Nystad, anlägges 6 a: 54 n. 7: 133. — 

freden i 6 b: 32. 8:233. S 1: 66. 
Nådendnls kloster 5 b: 75. 
Nådar för prestenkor 5 b: 76 n, 185 n, 

258 n. 

6 



82 



NAS — OLMUTZ 



Nås socken i Dalarne 5a:67n. 
Nsef, Jakob, 'andshöfding i Dalarne 

5 b: 241. 

Näfels, slag vid 3: 522. 
Naeftåget 5 b: 241. 6 b: 95 n. 8: 335. 
Nägele, Frans Karl, prof. i Heidelberg 
1: 98. 

Nämd, hos Germanerna 2: 279, 302. 

— i Sverige, enligt de gamla la- 
garne 5 a: 225. — blir småningom 
beständig. 5 a: 225. — samman- 
sättning vid rättareting 5 a: 231. 

Nämd, konungens högsta 5 b: 122. — 
verksamhet under Erik XIV 5 b: 
130. — upphäfves 5 b: 161. 

Nämdamal 5 a: 225 n. 

Näringsfrihet, Axel Oxenstjernas ytt- 
rande om 8:188. — Geijers åsigter 
om 8: 202. 

Näs-skatt 4: 283 n. 5 a: 233. 

Nödmynt, slaget af Gustaf I 5 b: 19. 

Nördlingen, belägras af de kejserlige 

6 a: 228. — slag vid 6 a: 229. 
Nöteb.org tillfaller Sverige 1617 6a: 79* 

Obrecht, Elias, professor i Upsala 8: 

307 n. 
Occam, skolastiker 3: 495. 
Oeker i Rom 3: 11. 
0'Connell, Daniel, irländsk advokat 7: 

420. 

Octavius, romersk triumvir 7: 198. — 
Jfr: Augustas. 

Odalbonde 3:383. 5 a: 92, 221. 

Oddur, isländsk munk 4: 124 n. 

Oden, myten om 4: 178 ff. 5 a: 20. 8: 

207. frågan om dess äkthet 

4: 127 ff. — Saxos berättelser om 
4: 143 ff. — han s dyrkan i förh. 
till Thors-dyrkan 4: 156 ff. 5 a: 28. 

— utbredning af läran om 4: 162 ff. 
5 a: 19. — betydelse af läran om 
4: 195. — i Bråvalla slag 4: 296, 
2 99. — qvarlefvor af hans dyrkan 
4:l52n. 5 a: 95. 5 b: 229. 8:59. — 
stamfader för Nordens konungar 
4:239. 5 a: 18. — — för Anglo- 
saxernas och Frankernas konungar 
4: 24 7. — en historisk person^: 
2iii». — hans vandringar 4: 246. 

— bosättning i Sverige 4: 236, 251. 



— konung i Sverige 4: 262. 5 a: 
23, 28. — tidsbestämning 4: 65, 66. 

Odens nunnor (Valkyrior) 4: 133 n. 
Odhelius, Jonas, lagman, sekreterare 

i bondeståndet Si: 105. 
Odhelius, Laurentius, lektor i Skara 

7: 177 n. 
Odr (mytol.) 4: 204. 
Odysseen 7: 388 ff. 
Odysseus 7: 361 ff. 
Oehlenschläger, Adam 1:113. — Geijers 

besök hos 1: 67. 
Oehm, svensk öfverste i 30-åriga kri- 
get 6 a: 180. 
Oelreich, Niklas von. censor librorum, 

slutl. president 6 b: 119 n. 
Oettingen-Wallerstein, Joakim Ernst, 

grefve af 6 a: 299 n. 
Ofeg, Johannes, biskop i Vesterås 5 b: 

152 n. 
Offer, de nordiska hedningarnes 4: 

139 n, 283. 5 a: 24, 87, 93, 121 n. 

— fortfara efter kristendomens in- 
förande 5 a: 120. — Inge d. ä. sö- 
ker utrota dem 5 a: 116, 120. 

Offerkonung 7: 367. 

Ofrälse ståndspersoner begära få del- 
taga i representationen 6 b: 30. 

»Ofrälsemäns séntomsider tydligen för- 
kunnade öde» S 1: 93 n. 

Ofvausjö socken i Gestrikland 5 a: 71. 

Ogier, Charles, d', omdöme om Sverige 
6 a: 61. 7: 131. 

Olai, Benedictus, doktor 5 b: 197 n. 

Olai, Ericus, professor i Upsala, hi- 
storieskrifvare 3:464. 4:72. 5 a: 
163, 244. 8:315. — hans konun- 
galängd 4: Tab. I. 

Olai, Martinus, biskop i Linköping 
5b: 154, 174, 184. 

Olands härad 5 a: 62. 

Olaus Magnus, se: Magnus. 

Olaus Martini, se: Martini. 

Olaus Petri, se: Petri. 

Oldberg, Anders, skollärare, slut i. 
kyrkoherde 3: 250 n. — recension a t 
hans »Hemskola» 8: 291 — 300. 

Olden-Barneveld, Johan van, neder- 
ländsk statsman 2: 359. 

Oleph, konung i Birkä, se: Olof. 

Oller (mytol.) 4: 146. 

Olmiitz, intages af Torstensson 6 a: 257 



OLOF— rOTTAB. 



83 



Olof Trätälja, konung 4: 287, 288. 
5 a: 27. 

Olof, konung i Birkn 4: 293 n. 5 a: 
101, 102. - 

Olof Björnsson konung i Sverige 5 a: 1 3 . 

Olof Skötkonung, hyllning 5 a: 105. 
— dop 5 a: 106 (jfr 5 a: 252). — 
aflägger titeln Upsala konung 5 a: 
113. — strider med Olof Haralds- 
son 5 a: 107 — 110. — älskar skal- 
dekonst 7:364. — död 5 a: 110. 

Olof Näskonnng 5 a: 119. 

Olof Skygne, konung i Nerike4:287. 

Olof Sverkersson, sekreterare 5 b: 200. 

Olof Thordson Hvitaskald, isländare 
4: 125 n. 

Olof Tryggvason, konung i Norge 5 a: 
105 — 10 G. 

Olof Haraldsson (den helige), konung 
i Norge 4: 119. 7: 365 ff. — i 
Södermanland 5 a: 56 n. — strid 
med Olof Skötkonung 5 a: 107 — 
110. — gifver Mälaren nytt utlopp 
5 a: 107 (jfr 5 a: 253). — i Dalarne 
5 a: 68. — död 5 a: 111. 

Olof Håkansson, konung i Norge och 
Danmark 5 a: 166. 

Olof, konung i Irland 4: 310. 

Olof Kenriksson, konung i Northum- 
berland 4: 307, 312, 313. 

Olof Röde, konung, i Northumberland 
4: 314 n. 

Olof, ärkebiskop i Trondhjem 5 b: 
42, 47, 63. 

Olof Gunnarsson, biskop 5 a: 243. 

Olof Larsson, Gustaf I:s agent 5 b: 
91 n, 92 n. 

Olof Sverkersson, sekreterare 5 b: 
196, 209, 213. 

Olsson, Anders, riksdagsinan 6 b: 122. 

Olsson, Gustaf, ståthållare i Vester- 
götland 5 b: 87 n. 

OlthotT, Adolf Fredrik von, regerings- 
råd S 1: 203 n. 

Omqvädet i de gamla skandinaviska 
visorna 1: 157 — 171. 

Opera, upprättas af Gustaf III Si: 
2i:i, 475 1Y. 

Operahuset i Stockholm, uppbygges Si: 
213,47 7 n. — invigning af Si: 477 ff. 

Opinionsnämden, riksdagsan förande 
angående 7: 2<;8 — 270. 



Oppeln, eröfras af Torstensson 6 a: 257. 

Oppenheim 1: 95. — intages af Gu- 
staf II Adolf 6 a: 161. 

Opslo, brännes af Svenskarne 5 b: 133. 

Oqvädinsord, upprättelse derför, i 
äldsta tid 5 a: 222. 

Orangemännen, parti i Irland 7: 415. 

Oranien, prinsen af, se: Vilhelm V 
af Nederländerna. 

Oranienbaum, Gustaf IIT:s besök i 
SI: 229. 

Ordensväsende, Gustaf 111:8 böjelse 
för SI: 896 fT. 

Ordericus Vitalis, medeltidsförfattare 
4: 164 n. 

Ordinarius, biskoparnes titel efter re- 
formationen 5 b: 70. 

Ordnar, se*. Riddareordnar. 

Ordo decurionum 2:301. 

Ordonnanskompanierna, i Frankrike 
2: 334, 394. 

Origenes, kyrkofader 3: 588 n. 

Orithija, Apollos brud 4: 37. 

Orloflf, Gregor , rysk statsman S 1: 160. 
k Omäs i Dalarne 5b: 12. 

Osbrith, konung i Northumberland 4: 
315, 316. 

Oscar I, konung i Sverige, födelse 
7: 235. — såsom kronprins 8: 579, 
581, 587, 593, 598, 610,631,652, 
654, 658, 687. 

Osmundsjern 3: 389. 5 b: 92.8: 184,187 

Osmundssmide 5b:92n. 

Osnabriick, fredskongress i 6 a: 292. 
— westfaliska freden afslutasiöa: 
304. — Geijers besök i 1: 72. 

Ossa, kejserlig general a: 161 n, 171. 

Osseter, folk 4: 21 in, 213. 

Ossian 1: 181. 5 a: 42. 

Österman, Andreas von, grefve, rysk 
minister i Sverige 6 b: 18, 22 n, Os. 

Österman, C. .T. von, grefve, rysk 

• minister i Sverige 6 b: 166, 190. 
SI: 48, 87, 101, 104, 106, 232 n. 

Ostindiska kompaniet, svenskaöb: 199. 

INwald, James, skotsk filosof S 2: 34. 

Othin (Oden) 4: 165 n. 

Ottar Vendelkråkn, konung af Yng- 
lingaätten 4: 279. 

Ottar, resa till Bjnrmlnnd 5 a: 50 n, 
74, 75. --- om Norge 4: 230 11; - 
om Lapparne 4: 232 n. 



84 



OTTO — OXENSTJERNA. 



Otto, markgrefve af Brandenburg 5 a: 
145 n. 

Otto, biskop af Freysing 2: 389. 

Otto II, grefve till Ravensberg 5 a: ! 
" 149 n. 

Otto Ludvig (Rhengrefven) 6 a: 107 n, 
165, 229. 

Otto den store, tysk kejsare 1: 83. 

Otto, bisköp i Vesterås, se: Svinhufvud. 

Ovando, guvernör på S:t Domingo 7: 
349 n. . 

Oxford, universitetet i 3: 457. 

Oxenstjerna, slägtens rangrättigheter 
SI: 442, 443 n. 

Oxenstjerna, Anna Margareta, f. Sture 
6 a: 312 n. 

Oxenstjerna, Axel, grefve, rikskansler 
3: 364, 367, 396. 6 b: 4. 7: 91, 126 ff. 
8:66, 155, 173, 341, 546, 665. S 1: 
436, 444, 471. — oenighet med 
Johan Skytte 6 a: 19 — 20. — för 
Maria Eleonora till Sverige 6 a: 89. 
J — generalguvernör i Preussen 6 a: 
98, 103, 106. — om Sveriges del- 
tagande i tyska kriget 6a:12lff.« 
7: 89. — ogillar krigföringen efter 
slaget vid Leipzig 6 a: 154. — tillför 
förstärkningar från Preussen 6 a: 
162. — • befälhafvare i Niirnberg 
6 a: 169. — lfgat i öfre Tyskland 
6 a: 175. — afhandlar med Gustaf 
II Adolf om Sveriges framtid 6 a: 
200. — bref till rådet om Gustaf 
II Adolfs död 6 a: 199. — betän- 
kande om ställningen i Tyskland 
1633 6 a: 217. — försvars- och 
finansplan för Sverige 6a:212ff. 

— författare till 1634 års reg.-form 
6 a: 202. 8: 359. — svenska kronans 
legat i Tyskland 6 a: 2 1 9 ff. — plan 
att erhålla kurfurstendömet Mainz 
6 a: 222. -— möte med Richelieu 
6 a: 237. — sin egen armés fånge 
6 a: 241. — återvänder till Sverige 
6 a: 247. — verksamhet efter hem- 
komsten 6 a: 248. — håller visita- 
tion i Upsala 16373: 167. 7: 178 n. 

— upphöjes till grefve af Söder- 
möre b a: 278. — inverkan på freds- 
underhandlingarna 6 a: 292, 294. — 
onåd hos Kristina 6 a: 295, 311. — 
förlikning med henne 6 a: 313. — 



aftagande inflytande på regeringen 
6 a: 314 — 315. — drager sig från 
hofvet 6 a: 314. — vid 1650 års 
rdg 6 a: 322, 323. — underskrifver 
förklaringen om Karl Gustafs suc- 
cession till tronen 6 a: 327. — ytt- 
randen i rådet 6a:15n, 17, 27 n, 
34 n, 39, 42. 43, 47, 50, 54 n, 69 n. 
73 n. — om hans politik i allmän- 
het 8: 355 ff. — yttrande om han- 
del och industri 3: 369 — 370. — 
åsigt om svensk frihet och konun- 
gamaktens gränser 6 a: 18. — be- 
tänkande om kopparhandeln och 
kopparmyntet 6 a: 215 n. — ytt- 
rande om böndernas ställning 6 a: 
307. 7:137. 8:357. — om kanalan- 
läggningar i Sverige 7: 132. — om 
uppror mot utländskt förtryck 8: 
89. — om vapentillverkning i Sve- 
rige 8: 187. — vänskap med Gro- 
tius 6 a: 329 n. — yttranden om 
Gustaf II Adolf 6 a: 5— 7, 8, 196. 
7: 125. — Kristinas omdöme om 
6 a: 211 n. — Gustaf 111:8 omdöme 
om S 1: 472 n. 

Oxenstjerna, Bengt Jönsson, riksföre • 
ståndare 5 a: 180. 5 b: 3 n. 

Oxenstjerna, Erik Axelsson, grefve, 
riksråd 6 a: 43, 223, 314. 

Oxenstjerna, Gabriel Bengtsson, grefve, 
riksskattmästare 6 a: 132 n, 205, 
308 n. 8: 348. 

Oxeustjerna, Gabriel Gabrielsson, gref- 
ve (af Korsholm och Vasa), hof- 
marskalk, slutl. , riksråd 6 a: 309 n. 
8: 349. 

Oxenstjerna, Gabriel Gabrielsson, gref- 
ve (af Kroneborg), kammarherre, 
slutl. president 6 a: 260. 

Oxenstjerna, Gabriel Gustafsson, frih., 
riksdrots 6 a: 132 n, 205, 222. 

Oxenstjerna, Johan Axelsson, grefve, 
riksråd, svensk legat i Osnabriick 
6 a: 246 n, 275 n, 292, 298 n, 312. 

Oxenstjerna, Johan Gabriel, grefve, 
riksråd 8.1:298, 323, 426, 43 9, 
440, 480, 509 n, 549, 550, 551 t). 
— Gustaf IIl:s omdöme om S 1: 
242. — epigram öfver Gustaf 111 
Si: 441. — ledamot af Svenska 
akademien S 1: 466. — såsom skald 



OXENSTJEENA — PERCY. 



85 



1: 7. 151 u. 8: 143. — Geijers bref 
till 8: 529, 536. — biogr. notis om 
Si: 242 n. 

Oxenstjerna, Jöns Bengtsson, ärke- 
biskop i Upsala 5 a: 180. 7: 6 n. — 
stridigheter med Karl Knutsson 5 a: 
184 — 188. — riksföreståndare 5 a: 
188. 5b:3n. — död 5 a: 188. 

Oxenstjerna, Nils Jönsson, riksföre- 
ståndare 5 a: 180. 

Oxenstjerna, Sten Kristersson, riksråd 
5 a: 202. 

Paderborn, intages af Wrangel 6 a: 298. 

Padis, slott i Lifland 5 b: 108. 

Pagus (härad) 2: 295. 

Palén, Erik Johan af, lagman, sekre- 
terare i bondeståndet 6 b: 121, 192. 
Si: 64, 93 n. 

Palimpsester 3: 442. 

Pallas, frigifven si af 3: 15. 

Pallavicini, Sforza, kardinal 3:509. 7:53. 

Pallavicini, L. Opizio, kardinal S 1: 385. 

Palmblad, Vilhelm Fredrik, professor 
i Ilpsala 8: 581, 582, 584, 594, 606, 
618 n, 620, 670, 672. 

Palmfelt, Gustaf, frih., riksråd 6 b: 53. 

Palmstjerna, Nils, frih., riksråd 6 b: 
60, 65 n, 67, 115 n, 130 n, 135, 144. 

5 1: 31. — biogr. notis om S 1: 31 n. 
Palmstjerna, Nils Fredrik, frih., svensk 

minister i Wien, slutl. generallöjt- 
nant 8: 590. 

Palmstrnch, Johan, kommissarie S 1: 
199. 

Palmstruchska banken S 1: 199. 

Paludanus, Matthias, läkare 5 b: 112 n. 

Panin, Nikita, rysk statsminister S 1: 
229, 230, 232 n, 248, 307. 

Panslavism 3: 503. 

Paoli, korsikansk general S 1: 43. 

Papias, lexikograf 4: 76 n. 

Pappenheim, Gottfr. Heinr. von, kejser- 
lig general 6 a: 140,150, 154 n, 16 in, 
165, 171. 173, 175, 176, 178. — död 

6 a: 186. 

Papper, uppfinningen af 3: 478. 

Paris, universitetet i 3: 449, 450. 8: 
37 7, 379, 380, 392. — Svenskar 
studera derstädes 5 a: 133. -- Gu- 
staf IIl-.s besök i Si: 411. 

Parlament, det engelska 8: 208. — de 



franska upphäfvas S 1: 239. — det 
irländska upphäfves 7: 414. 

Parolamalm, läger på S 1: 339. — 
Gustaf III bryter sin arm derstädes 
SI: 340. 

Parthenon förstöres 7: 258. 

Pascal, Blaise, fransk författare 7: 401. 

Pass, föreskrift om 5 b: 84. 

Passarowitz, fred i 7: 258. 

Passevolans, frågan om, 1786 S 1: 
509, 524. — Jfr: Mötespassevolans. 

Patricier 3: 7 n. 

Patriotiska sällskapet S 1: 234, 489. 

Patroklos 7: 382. 

Patronatsrätt, adelns 6 a: 316. 8:174. 

Paul 111, påfve 3: 543. 

Paul, rysk kejsare S 1: 160 n. 

Pauli, Emerentia 6 a: 70. 

Paulunvaktare, Erik XIV:s, dömde 
till döden 5 b: 130. 

Paulus Diaconus, longobardisk histo- 
rieskrifvare 3:440, 444. 

Paulus Smed 5 b: 139. 

Payne, Petrus 8: 382. 

Pechlin, Johan von, holsteinsk mini- 
ster i Sverige 6 b: 73, 93 n. 

Pechlin, Karl Fredrik, öfverste, sedan 
generalmajor6b:l42n,18l, 184. Si: 
31, 32, 34, 65, 70, 71, 74 n, 96, 125, 
251, 525. — förh. vid revolutionen 
1772 S 1: 144, 1 59. —förh. till brän- 
vinsoroligheterna i Kalmar län S 1: 
303 ff. --- biogr. notis om S 1: 31 n. 

Peder Svensson till Viderbodaöb: 17. 

Peder Velamsson, drabant 5 b: 141. 

Peel,Robert, engelsk fabriksegare 7:42 5. 

Peil, Henrik Vilhelm, grosshandlare 
SI: 123. 

Peleus, fransk ambassadör i Danmark 
6 a: 71, 72 n. 

Pelsegärd 6 a: 51 

Penelopeia, Odyssevs maka 7: 373. 

Penn, William, qväkare-sektens stiftare 
3: 97. 

Penningar, ett slags mynt 5 a: 241. 

Pension för riksråd S 1: 74 n. 

Pensionskassa, Armeens Si: 522 n. 

Pentz, dansk ståthållare i Holstein 
6 a: 270. 

Per Olsson i Marnas 5 b: 13. 

Percy, Thomas, engelsk biskop 1: 14 0, 
I5u. 



86 



PERIGORD — PlMKNTELLl. 



Perigord, abbé de S 1: 403 n. 
Pernau, eröfras under Erik XIV 5 b: 

126. — går åter förloradtöb: 145. 
Persil, fransk advokat 7: 398. 
Persmcs8an, marknad 5 b: 194 n. 
Persson, Anders, på Rankhyttau, se: 

Anders. 
Persson, Arendt, på Ornäs, se: Arendt. 
Persson, Erik, riksdagsman 6 b: 121. 
Persson, Göran, se: Göran. 
Persson, Johan, riksdagsman 6b: 121 n. 
Pest i Sverige, 1350 5 a: 156 — 157. 

— 1439 5 a: 176 n. — 1450 och 
1455 5 a: 183. — 1464' 5 a: 183 n. 

— under Sten Sture d. ä. 5 a: 199. 

— under Johan III och Sigismund 

5 b: 197 n. — 1602 5 b: 252. — 
under Gustaf II Adolf 6 a: 44 n, 150. 

Peter IV, konung af Arragonien 2: 314. 
Peter den store, rysk kejsare 1: 67. 

6 b: 18, 22, 57. 8: 232. 
Peter II, rysk kejsare 6b:57n. 
Peter III, rysk kejsare, förut Karl 

Peter Ulrik, hertig af Holstein 6 bt 
36 n, 73, 77, 78, 81. 8:233. — 
vald till svensk tronföljare 6 b: 80. 

— bestiger ryska tronen 6 b: 139. 

— Gustaf IILs förslag till grafskrift 
öfver- S 1: 469. 

Peter Påfvelsson, kyrkoherde i Stock- 
holm 5 b: 211. 

Petersburg, se: Sankt Petersburg. 

Peterspenningen börjar utkräfvas i 
Sverige 5 a: 119. 

Petition of right 2: 361. 

Petrarca, Erancesco, italiensk skald 
3:469, 471 — 473, 537. 

Petri, Laurentius 8: 170. —bevittnar 
Stockholms blodbad 5 a: 210. — 
predikar Luthers lära 5 b: 35. — 
professor i Upsala 3: 156. 5 b: 36. 
8:3*3. — författar försvar för Ve- 
sterås recess 5 b: 60. — ärkebiskop 
5 b: 69, 76 n, 141, 152. 8:168. — 
hans historia 4: 76 n. 5 a: 163. 8: 
154. — hans kyrkoordning 5 b: 169. 
8: 173. — död 5b: 170. 

Petri Gothus, Laurentius, professor i 
Upsala, sederm. ärkebiskop 3: 157, 
158. 5 b: 154, 170. 8: 383. 

Petri, Nicolaus, förordnad till biskop 
i Vesterås 5 b: 229 n. 



Petri, Olaus 8: 170. — bevittnar Stock- 
holms blodbad 5 a: 210. — schola- 
sticus.i Strengnäs 3:155, 460. — 
predikar Luthers lära 5 b: 35. — 
kyrkoherde i Stockholm 3: 156. 5 b: 
36. — förh. till Knlpperdolling 1: 
7 7. - - disputerar med Peder Galle 
5 b: 51. — dömes för medvetande 
om den liibska sammansvärjningen 

5 b: 69. — ■ hans historia 4: 77. 5 a: 
163. 8: 154. — ådrager sig Gustaf 
1:8 misshag 5 b: 69. — hans kyrko- 
handbok 5 b: 55. — yttrande om 
religionsundervisning 8: 167. — 
död 5 b: 154 n. 

Petri, Olaus, pastori Stockholm 5b:l54. 

Petrosa, Petrus 5 b: 259. 

Petrus Jacobi, se: Sunnanväder, Peder. 

Petrus Lombardus 3: 452, 456. 

Peuciner, folk 4: 50 n. 

Peyron, Klas Bartholomé, generalkon- 
sul S 1: 537 n. 

Peyron, Karl, kammarjunkare S 1: 
360, 366. — duell och död S 1: 
423 — 424. 

Pfaffenhofeu. slag vid 6 a: 227. 

Pfahlbiirger 2: 311. 

Pfalz, förföljelse mot protestanterna 
i 6 a: 113. — kurvärdigheten kon- 
fiskeras 6 a: 113. — öfverlemnas 
åt Eredrik V:s arfvingar 6 a: 221. 

Pfeiff, Per Gustaf, öfverste, sederm. 
generallöjtnant, frih. 6b: 114. SI: 
147 n. 

Pfuel, Adam von, generalmajor 6 a: 
254, 255. 

Phanagoria, stad 4: 222 n. 

Philippiska tal, Ciceros 7: 199. 

Phosphorister 7: 102, 480. 

Phosphorus, tidskrift 7:479. 8:146* 

Piccolomini, Octavio, kejserlig general 

6 a: 179, 187 11, 244, 245, 258 n, 
259. 262 n. 

Piccolomini, Josef Silvio, kejserlig 
öfverste 6 a: 290. 

Pichegru, fransk general 7: 226, 228. 

Pietister 3: 490. 7: 418. 

Pillau, intages af Gustaf II Adolf 6 a: 
96. — tillfaller Sverige genom stil- 
leståndet i Altmark 6 a: 109. 

Pimentelli, Antonio, spansk ambassa- 
dör i Sveriare 6 a: 334. 



PIXART — POSSE. 



87 



Pinart, franskt säudebud i Sverige 5 b: 
119 n. 

Pindarus 4: 138 n. 8: 16. 

Pinkerton, John, engelsk författare 1: 
140. 

P}per, Joakim, borgare i Stralsund 
5 b: 91. 

Piper, Sofi, f. Fersen S 1: 187 n. 

Pirkheimer, Wilibald 1: 105. 

Pisa 2: 303. — kyrkomöte i, 1409 
3: 499. — Gustaf TII:s vistelse i 
S 1: 369—37». 

Pite-elf 5 a: 73 n. 

Piteå, anlägges 6 a: 54 n. 7: 133. 

Pitt x William, d. y., engelsk statsmad 
1:35, 45. 7:414, 465. S 1: 386 n. 

Pius VI, påfve S 1: 381. — möte med 
Gustaf III S 1: 403 n. 

Pizarro, Frans 7: 344. 

Plåten, August von, tysk skald 1: 107. 

Plato 7:490. 8:73. S 2: 64, 224. 

Plebejer 3: 7 n. 

Plectrudis, Karl Martels moder 1: 84. 

Plegium 2: 296, 388. 

Plinius d. ä. S2:233. — om Skan- 
dinavien 4:47. 5a: 7, 11. 

Plinius d. y. 3: 14, 26. 

Plomgren, Anders, handelsman, se- 
derm. kommerseråd 6 b: 55 n, 68 n, 
82 n, 90, 91,92,93,152 n. Si: 297 n. 

Plommenfelt, Karl Anders, ceremoni- 
mästare Si: 297, 299. 

Plutarchus 7: 191. 

Plöen, Geijers besök i 1: 71. 

Podewils, tysk grefve S 1: 166. — om 
Sverige 1786 S 1: 520—532. 

Poel, afträdes till Sverige 6 a: 304. 

Polen, stridigheter med, under Johan 
III 5 b: 165. — Sigismund vald till 
konung i 5 b: 165. — T artärerna 
infalla i 5 b: 198. — riksdagen med- 
gifver Sigismund att tillträda Sve- 
riges tron 5 b: 213. — krig med 
Sverige under Karl IX 5 b: 247 — 
248, 268 — 269. — — under Gu- 
staf II Adolf 6 a: 82— 109. — stil- 
lestånd med Sverige i Altmark 6 a: 
109. — — i Stumsdorf 6 a: 235. 

— dissidentoroligheter i 8: 337 n. 

— förh. till Sverige 1733 G b: 44. 

— ställning 1768 S 1: 41, 42, 92. 

— delningar 8: 86. S 1: 149, 150 n. 



173. — Napoleons hehåndling af 
8: 254. — revolutionen 18308: 87. 
— samhällsförfattning 8: 83 ff. — 
Sveriges förh. till, i allmänhet 8: 232. 

Polhem, Kristofer, mekaniker 6 b: 
199. 8: 157 n, 442. S 1: 532 n. 

Polk, James, president i Förenta 
staterna 7: 467 n. 

Polignac, hertiginna de S 1: 403 n. 

Polignac, Diane, grefvinna de S 1: 403 n. 

Poliskammare, inrättas i Stockholm 
Si: 489. 

Politien, enligt reg.-formen för Ve- 
stergötland 5 b: 84. 

Polvfem, tidskrift 7: 480. 

Pommern, Gustaf II Adolf infaller i 
6 a: 143. — en del deraf tillfaller 
Sverige 6 a: 304. — Fredrik II:s 
planer på S 1: 153, 231. — Lovisa 
Ulrikas besök i, 1771 Si: 17 2. — 
Liewens och Sinclairs styrelse af S 1: 
227. — föreslagen vistelseort för 
Lovisa Ulrika S 1: 276. — Jfr: Hin- 
terpommern, Vorpommern. 

Pommerska kriget 1757—62 6 b: 137 
— 140. — inflytande på Sveriges 
finanser S 1: 200. 

Pompadour, madame de 6 b: 138 n. 

Pompejus, romersk triumvir 7: 187, 
197, 201 n. 

Pomponiu? Mela, om Thule 4:45 n, 47. 

Poniatowsky, Stanislaus, se: Stanislaus 
August, konung i Polen. 

Pons, marquis de, fransk minister i 
Stockholm S 1: 383, 422. 435. 

Popilius Laenas, militärtribun 7: 199 n. 

Poppius,Gabriel, president 7: i o . 8: 6 4 1 . 

Pors, till ölbrygd 5 a: 238. 

Porse, Knut, hertig 5 a: 154.' 

Porse. Peder, dansk riddare 5 a: 139. 

Posilippo, Gustaf III:sbe8Ök vid S 1:393. 

Po8se,Arvid, grefve, riksråd6b:67n,96. 

Pos8e, Axel, riksråd 5b:59n. 

Posse, Fredrik Arvidsson, grefve, ge- 
neral S 1: 421, 422. 

Posse, Göran Knutsson, riksråd 5 b: 
205, 231, 236, 244. 

Posse, Göran Nilsson, till Sjögerås, 
ryttmästare 5 b: 245 n. 6 a: 83 n. 

Posse, Klas Fredrik, grefve, hofmar- 
skalk, slutl. generalmajor, Geijers 
bref till 8: 609. 



88 



POSSE — PROMOTION. 



Posse, Knut 5 a: 194, 198. 7: 20, 23. 
Posse, Knut Karlsson, grefve, öfver- 

stelöjtnant S 1: 33 n. 
Posse, Mauritz, frih., riksråd 6 b: 182, 

196 n. SI: 67, 109, 145, 151,229. 
Possevin, Anton, jesuit 5b: 173. 8: 

339 n. 
Post, Fredrik von, hofrättsråd i Svea 

hofrätt, slutl. president i Abo hof- 

rätt S 1: 108. 
Postordning, den första svenska 6 a: 

251. 
Posttidningar, börja utkomma 6 a: 

289 n. 
Postulata nobilium, skrift 5 b: 218 — 

219. 
Potemkin, furste 8: 238. S 1: 342, 34 7. 
Potocki, polsk general 6 a: 10.1. 
Potsdam, Geijers besök i 1: 118. 
Poyet, fransk kansler 5 b: 100 n. 
Poyning, ståthållare i Irland 7: 414. 
Prag, universitetet stiftas 3: 457, 463, 

497- 8:383. — slag vid, 1434 3: 

502. — fred i, 1635 6 a: 233. — 

belägras af Svenskarne 6 a: 304. 
Pragmatiska sanktionen (i Frankrike 

1438) 3: 529. 
Praslin, hertigen af 6 b: 134 n. 
Pravda, rysk lag 8: 229 n. 
Predikarebröder 3:479, 494. 
Presbyterianer, engelskt religionsparti 

2: 397. 3: 526. 7: 416. 8: 66. 
Preskription i brottmål, proposition 

om, 1778 S 1: 260. 
Pressnitz, passet vid 6 a: 245. 
Prester, till- och afsättas af Gustaf I 

5 b: 46. 

Presterliga befordringar, se: Eckle- 
siastika befordringar. 

Presterskapets missnöje med Gustaf 
111 S 1: 487 ff. 

P resteståndet (vid riksdagar), allmänt 
omdöme om 8: 666. — det lägre 
presterskapets deltagande i riksda- 
gar 5 a: 232. — under 1600-talet 

6 a: 29. — huru representanterna 
utsagos 6 a: 35. — förslag att upp- 
häfva presternas representationsrätt 
Si: 497. — Jfr: Kvrkoherdar, Pri- 
vilegier, presterskapets. 

Preussen (provins), Gustaf II Adolfs 
första fälttåg i 6 a: 96 — 98. 



andra fälttåg i 6 a: 100 — 104. 

tredje fälttåg i 6 a: 105 — 106. 

Preussen (konungarike), Fredrik 1:8 
underhandlingar med 6 b: 25 — 26. 

— förbund med Sverige 1747 6 b: 
97, 109. — krig med Sverige 1757 
—62 6 b: 137—140.— Gustaf 111:8 
plan till allians med Si: 531. — 
Gustaf 111:8 yttrande om dess po- 
litik 1787 SI: 548. — förslag till 
näringslagstiftning för 3: 140 ff. 

Preussiska orden, se: Tyska orden. 
Priamos, konung i Tröja 7: 362 ff. 
Primislaus af Kalisch, konung i Polen 

5 a: 137 n. 

Principalatsqvestionen 3: 304. 6 b: 
90 — 91, 96. 

Prinsessor, arfsrätt till Sveriges kro- 
na 5 b: 201. 

Printz, Johan, guvernör i Nya Sverige 

6 a: 48 n. 

Privatbanker, Geijers åsigt om 8: 

195 n. 
Privilegier, adliga, gifna af Gustaf I 

5 b: 45, 160. — af Erik XIV 5 b: 
121. — af Johan 1115 b: 160 — 162. 

— erbjudna af Karl IX 6 a: 18. 8: 
356. — gifna af Gustaf II Adolf 

1612 6a:2lff. 8:351, 357. 

1617 6 a: 23, 24 n. — af Kristina 

6 a: 316. — år 1723 S 1: 93. — 
tvist derom 1771 S 1: 112. 

Privilegier, presterskapets, gifna af 
Kristina 1647 6 a: 317. 8: 174. 
SI: 490. — tvist derom 1649 6a: 
320. 

Privilegier för de ofrälse stånden, för- 
slag till, 1771 6 b: 193. S 1:112. 

Privilegier, se: Bergverksprivilegier. 

Pro rege, lege et grege, skrift 5 b: 
180. 

Procopierna, Hussiternas anförare 3: 
501. 

Procopius, historieskrifvare 4: 52, 75. 
5 a: 30 n, 80. 

Profosser, allmänna åklagare under 
Erik XIV 5 b: 129. 

Prokesch-Osten, Anton von, orienta- 
list 7: 400. 

Prometheus 4: 186. 

Promotion, se: Magisterpromotion. 




PROSPERIN — RAIMUND. 



89 



Prosperin, Erik, professor i Upsala 

S 1: 534 n. 
Protestation om kronogodsens åter- 
ställande 6 a: 321 — 32£. 
Provencaliska poesien 1: 138. 
Provin 8ialmöteu i Sverige 3: 291, 400, 

403. 6 a: 30. 
Provinsialrepresentation, den gamla, 

i Sverige 3: 277. 
Provisional konditionsförbättring (å 

donationer) G a: 333. 
Prud'hommes (gode män) 2: 302. 
Prynne, engelsk advokat 2: 397. 
Psalmodikon 8: 179. 
Psalteriirm, tryckt af Fust och Schöf- 

fer 3: 482. 
Ptolemsens, konung på Cypern 7: 

l<>6 n. 
Ptoleuiicus, alexandrinsk geograf, om 

Britannien 4: 40. — om Thule 4: 

44. — om Skandinavien 4: 50, 75. 

5 a: 7. — om Finnarne 5 a: 80. 
Publiciteten under frihetstiden S 1: 

188. 
Pnblicola, pseudonym för Halldin S 1: 

278, 279. 
Pufendorf. Esaias von, svensk diplo- 
mat 7: 252. 
Pufendorf, Samuel von, professor i 

Lund, rikshistoriograf 6 a: 193, 302. 

8: 156; 30C n. 
Puke, Erik, Engelbrekts medhjelpare 

5a: 172, 174, 175. 
Puke, Johan, kapten 6 b: 129, 130. 
Puke, Johan, grefve, amiral 8:liofif. 
Pultusk, slag vid 7: 237. 
Puritaner 2: 358 — 360, 362, 363.7:416. 
Pyhy, Konrad von, Gustaf I:s kansler 

5 b: 83, 84, 85, 100 n. 
Pytheas från Marseille, om Norden 

4: 41. 5 a: 7, 15 n. 
Påfve, ordets härledning 2: 285. — 

strid med kejsardömet 2: 305 — 306. 

— flyttar till Avignon 3: 496. — 

liter till Rom 3: 496. — tre på en 

gång 3: 496. — hans makt vid nyare 

tidens början 2: 337. 
Påfvel, prest i Flöda 5 b: 74 n. 
Påfvel, byggmästare 5 b: 125 n. 
Pålhammar, se Polhem. 
Pölitz, C. H. L., recension af hans 

VerJdshistoria 8: 25. 



Q varken 5 a: 83 n. 

Qvarnar i Sverige under medeltiden 
5 a: 238. 

Qvarnby, svenskt läger vid 6 b: 69. 

Qvarnströin, Karl Gustaf, bildhuggare 
7: 478. 

Qvarntullen 6 a: 34, 38, 39 n. 8: 351. 

Quarterly Review 8: 283. 

Quedlinburg, stiftet i S 1: 171 n. — 
Gustaf 111:8 besök i S 1: 366. 

Qvener, folk 4: 74 n, 155, 232, 235, 
258. 5 a: 59 n, 76, 82, 112. 

Qvenland 4: 235, 236, 256, 258 n. 5 a: 
77. 

Qvezalkoatl, mexikansk gud 7: 403. 

Qvinnan, får half arfsrätt mot man- 
nen 3: 385. — ställning i Sverige 
under medeltiden 5 a: 228. 

Qvintilianus, romexsk författare 3: 
477. 7: 189. 

Qväkare 3: 489. 

Rabenius, Olof, professor i Upsala 

3: 21 n. 8:443. 
Racine, Jean, fransk skald 3:541. 

SI: 212. 
Radbard, konung i Gardarike 4: 294. 

5 a: 33. 
Radziwill, lithauisk fältherre 6 a: 84, 

90, 93, 94, 95. 
Rafael, italiensk målare 1: 43, 105. 
Rafn, isländsk skald 4: 119 n. 
Ragnar Lodbrok 4: 118, 290, 300 — 

303. 5 a: 35, 39 — 42. 7:364. — 

kritik af sagan om 4: 303 ff, 324 ff. 
Ragnarök 4: 136. 5 a: 21. 8: 14. 
Ragnhild, Half dan Svartes gemål 4: 

323. 
Ragnvald, Ragnar Lodbroks son 4: 

331 n. 
Ragoczy, furste af Siebenburgen 6 a: 

261, 291. 
Ragvald jarl 5 a: 108 — 110, 113,116. 

8: 227. 
Ragvald Kuaphöfde 5 a: 118, 218. 
Ragvaldi, Reinholdus* pastor i Streng- 

näs 5 b: 154. 
'Rahbek, Knud Lyne, prof. i Köpen- 
hamn 1: 69, 140. 
Rahel, se: Varnhagen von Ense, Rahel. 
Rahn, Johanna, Fichtes hustru S 2: 74. 
Raimund Lullus 3:4 95. 



90 



RALEIGfc — REGERINGSFORM. 



Raleigh, Walter, engelsk amiral 3: 
540. 7: 355. 

Kamel, Amalia Beata, f. Lewenhaupt 
7: 76 n. 

Ramel, Amalia Beata Gustaviana, f. 
Lewenhaupt 7: 76 n. 

Ramel, Charles Emil, frih., hofmar- 
skalk 7: 81 n. 

Ramel, Elisabet Sofia Amalia Beata, 
se: Sparre. 

Ramel, Hans Henrik, frih., major7: 81 n. 

Ramel, Hans Maltesson, frih., öfverste 
7: 76 n. 

Ramel, Malte, frih., hofkansler S 1: 
356, 367. — - löneförhöjning åt S 1: 
387 n, 388. — riksråd Si: 439, 
551 n. — yttsande om de ecklesia- 
stika befordringsgrunderna S 1: 
491 ff. — Geijers beröring med 1: 
10. — lefnadsteckning öfver 7: 7 2 
—82. 

Ramel, Otto, frih., kapten 7: 81 n. 

Ramsay, Anders Johan, löjtnant, slutl. 
landshöfding S 1: 182 n. 

Ramsay, Otto Vilhelm, kapten, slutl. 
landshöfding Si: 182 n. 

Råna Bheem, indisk konung 7: 406. 

Randver, konung 4:295. 5 a: 34. 

Rane den tunn-näsade 7: 371. 

Rankhyttan 5 b: 12. 

Ranrike (Bohuslän) 5 a: 52. 

Rantzow, Daniel, dansk härförare 5 b: 
135, 145, 146. 

Rantzou, Gerdt, dansk fältmarskalk 
.6 a: 71, 72, 73. 

Rappe, Karl, frih., landshöfding i 
Kalmar S 1: 303, 305. 

Rappe, Kristofer, frih., landshöfding 
i Abo SI: 70, 113. 

Rappolt, Bengt Gustaf von, kapten 
1: 123. 7: 81 n. 8: 543. — Geijers 
bref till 8: 525, 527, 538. 

Rask, R. C, dansk språkforskare 1: 
64, 66, 68, 150. 7:473. 8:605. 

Rasmus Jute 5 b: 13. 

Rasmus Lud viksson, sekreterare 5 b 
176, 177, 192. 

Rast, längdmått 5 a: 55. 

Rasumoffsky, Andrei, rysk grefve Si: 
392. 

Ratan, slag vid 8: 115. 

Rationalism 7: 172. 



Rauch, Kristian, tysk bildhuggare 1: 

120. 
Raunonia, ö 4: 46 n. 
Ravaillac, Henrik I V:s mördare 5 b: 2 7 1 . 
Rayalin, Tomas von, amiral 6 b: 75. 
Rayasthan (i Indien) 7: 406. 
Realisation, sedelmyntets, frågan om. 

1769 S 1: 202. 1772 S 1: 203. 

— genomföres 1776 S 1: 204 ff, 515. 

— den dervid bestämda kursen S 1: 
205. — Gustaf III om, i trontalet 
1778 S 1: 255. — Fersens förh. till 

5 1: 266*. 

Reduktion, Gustaf I:s 5b:52ff. — 
Gustaf II Adolfs v tt randen om 8: 
345. — frågan om, vid 1650 års 
rdg 3:287. 6 a: 321. — Karl XLs 

6 b: 7. 8:664. — — Gustaf 111:8 
yttraude om Si: 19. — Jfr: Räfst. 

Reenstierna, Fredrik Ulrik, grefve. 
landshöfding S 1: 337 n. 

Refill, sjökonung 4: 321. 

»Reflexioner öfver de omdömen som 
blifvit fälda öfver en patriots tan- 
kar» S 1: 69 n. \ 

Reformationen, i Tyskland 3: 50 4 ff. 7: 

36 ff. — i England 2: 356. — i 

Sverige 5b:30ff. — betraktad ur 

* politisk synpunkt 2: 339 ff. 3: 327. 

Reformbillen i England 8: 212. 

Regala pastorat, uppkomst af 5 b: 
76 n. — M. Ramels yttrande om 
deras bortgif vande Si: 493. 

Regaler, svenska kronans 5 a: 142. 
5 b: 78 — 80, 192. — Jfr: Bergvtrks- 
regale, Bränvin. 

Regensburg, intages af Bernhard af 
Weimar 6a:227. — hotas af Johan 
Baner 6 a: 245. 

Regementen, krigsfolkets indelning i, 
införes i Sverige 6 a: 86. — olika 
styrka under Gustaf II Adolf 6 a: 
87 n. 

Regementsformen för Ve9tergötland 
5b: 84 (jfr 5b: 2-74). 

Regementsprofoss 6 a: 87. 

Regemensträtt 6 a: 86. 

Regeringsform, rådets förslag till, un- 
der Sigismunds frånvaro 5 b: 220. 

Regeringsform, 1634 års 3: 285, 396. 
b a: 207 — 211. 8: 358. — Axel Oxen- 
stjernas utkast till 6 a: 202. — 




REGERINGSFORM — KIBBtNG. 



91 



plan att återställa, 1748 G b: 1 01. 
— Gustaf 111:8 yttrande om S 1: 58. 

Regeringsform, 1719 och 1720 års 
b b: 8. 29, 31. Si: 70. — garante- 
rad af Ryssland, Preussen och Dan- 
mark Si: 152, 157. 

Regeringsform, Gustaf II 1:8 utkast till, 
1768 Sl:60ff. 

Regeringsform, 1772 års 3:410. Si: 
143. — Gustaf 111:8 utkast till SI: 
14, 127 — 130. — omdöme omSl: 
198. — Rysslands förh. till S 1: 
248. -— dess obestämdhet S 1: 260. 

Regeringsform, 1809 års 3: 414. 

Regin fred, dansk konung 4: 327. 

Reginold, engelsk konung 4: 313 n. 

Regis trum Upsaliense 4: 73. 263,291 n. 

5 a: 62 n. 

Reid, Thomas, skotsk filosof S 2: 34. 
Reidgotaland 4: 73. 
Reikiadal (på Island) 4: 108 n. 
Reinhold, Ernst, professor i Kiel S 2: 76. 
Reis Effendi S 1: 148 n. 
Reitzenstein, fru von 1: 108. 
Religionsfrihet i Sverige, stadgande 

om, 1778 Si: 261. 
Religionsråd 5 b: 70. 
Renar, husdjur i Xorge 5 a: 75. 
Renata af Frankrike, hertiginna af 

Ferrara 3: 525. 
Renata, prinsessa af Lothringen 5b: 124. 
Renhorn, Olof Bidenius, borgmästare 

6 b: 122, 133 n. 

Rensel, Clement, borgare i Stockholm 
5 b: 23. 

Representation, jfr: Nationalrepresen- 
tation. 

Representationsfrågan o: 259 — 314. 

Representationsförändring, förslag till, 
1779 SI: 278n. — Gustaf III:s 
plan till, 1789 Si: 513. —förslag 
till, 1840 3: 345. 

Reseniu8,Petrus,prof.iKöpenhamn8:9. 

Reservations ikt, de ofrälse ståndens, 
1723 3:313. 6 b: 192; 

Resistance, läran om 2: 398. 

Restitutionsediktet i Tyskland 6 a: 
146, 299 n. 

Retz, kardinal de Si: lo, 42, 77. 

Reusch, svensk öfver9te i 30-åriga kri- 
get 6 a: 290. 

Reuterdahl, Henrik, ärkebiskop, re- 



cension af hans »Svenska kyrkans 
historia» 8: 259 — 271. 

Reuterholm, Esbjörn Kristian, frih.. 
riksråd 6 b: 159 n, 182 n. S 1: 43. 
44, 67 u, 116. — biogr. notis of ver 
S 1: 43 n. 

Reuterholm, Gustaf Adolf, frih., kam- 
marherre S 1: 487 n, 537 n. 

Reuterholm, Gustaf Gottfrid, frih.! 
bankokomissarie 6 b: 153 n. 

Reval, gymnasium inrättas 7:129. — 
erbjuder sig åt Danskana e 5 b: 108. 

— möte. i, 1589 5 b: 197 — 198. — 
möte i, mellan Katarina Mån 9 dotter 
och hennes son 5 b: 158. — stri- 
dighet med Ryssland 8: 230. 

Reventlow, dansk grefve och grefvinna 

5 1: 380. 

Revolution i Sverige, försök till, 1723 

6 b: 26. 1756 6 b: 127 — 129. 

— tillämnad 1768 S 1: 9, 50 ff. — 

— Gustaf III:s plan till S 1: 51 ff. — 

1772 års S 1: 138 ff. Gustaf 

III:s berättelse om S 1: 9. 

bedömd i Frankrike S 1: 238. — 
1809 års 8:107. 

Revolution i England, 1688 2: 367, 

378. 
Revolution i Frankrike 3: 329. — se: 

Franska revolutionen. 
Reynolds, Sir Joshua, engelsk målare 

1: 42. 
Rheineck 1: 91. 

Rhen, bryggare i Stockholm S 1: 126. 
Rhen, Geijers resa på 1: 90 — 94. 
Rhengrefven, se: Otto Ludvig. 
Rhenska stadsförbundet 2: 309, 310. 7: 

456. 
Rhos, folk, se: Ros. 
Ribbing, Elisabet, g. m. Karl Filip 

6 a: 92 u. 
Ribbing, Eva Helena, f. Löwen S 1: 

59, 75, 371 n. 
Ribbing, Fredrik, frih., öfverstelöjt- 

nant, sederm. grefve, riksråd 6 b: 

130 n, 159 n, 182 n. S 1: 34, 52, 

67 n. 81, 104, 125, 145, 194,273, 

371. — biogr. notis om S 1: 34 n. 
Ribbing, Konrad, president 6 b: 39. 
Ribbing, Per Svensson, Erik XIV:s 

väktare 5 b: 152. 



92 



K1BBING — KIKSDAG. 



Ribbing, Per, frih., landshöfding 3: 
299. 6 b: 29, 30 n, 31, 166 n. 

Ribbing, Seved, riksskattmästare 6 a 
92 n. 

Ribnitz intages af Gustaf II Adolf 6a:l 40. 

Richard II, konung af England 3: 496. 

Kichelieu, kardinal 2: 353. 3: 529. 6 a: 
240, 243. — underhandlingar med 
Axel Oxenstjerna 6 a: 221, 222, 236, 
238. — möte med denne 6 a: 237. 
— om Wallenstein 6 a: 231, 232 n. 

Richelieu, duc de SI: 496. 

Richers, franskt sändebud i Sverige 
5 b: 100 n. 

Ridhert, Johan Gabriel, häradshöfding 
3: 424 n. 8: 36 n, 49. 

Hichter, Jean Paul, tysk författare 
8:586. — Geijers besök hos 1: 108. 

Hiddareordnar, inrättas 6 b: 98. — 
för prester S 1: 488. 

Riddareromanen 1: 138. 

Riddarskapet, uppkomst 2: 286, 384. 
3: 449. — införes i Sverige 5 a: 145. 

Riddarhuset, det svenska, inrättas 3: 
283, 395. 6 a: 25. 7:134. — full- 
makter säljas för första gången 
G b: 40. — Jfr: Adel, Klassindelning, 
Riksdagar. 

Riddarhusdirektionen, förändring i 
formuläret för dess skrifvelser S 1: 
442 n. 

Riddarhusordning, 1626 års 6 a: 26 — 

27. tillämpas 1778 S 1: 249, 

252, 257, 260, 263. — — stad- 
gande om landtmarskalks nämnande 
S 1: 259. — 1762 års S 1: 258 n. 

Ridderstolpe, Fredrik Vilhelm, frih., 
öfverkammarherre, slutl. president, 
grefve S 1: 404. — biogr. notis 
om S 1: 404 n. 

Ridderstolpe, Karl Johan, frih., riks- 
råd S 1: 34, 87, 96, 107, 108, 110 n, 
194. — biogr. notis om S 1: 34 n. 

Ridtmestere (enl. reg.-formen för Ve- 
stergötland) 5 b: 84. 

Riem, Wilhelm Friedrich, organist i 
Bremen 1: 75. 

Rienzi, Cola di 3:473, 537. 

Rig (Rik), sagokonung 4: 75 n, 270. 

Riga, handelsfördrag med Sverige un- 
der Birger Jarl 5 a: 136. — handel 
med Sverige under medeltiden 5 a: 



239. — belägras af Karl IX 5 b: 
247. — belägras och intages af 
Gustaf II Adolf 6 a: 90— 91. — 
gymnasium i, inrättas 7: 129. 

Rikets herrar, värdigheten inrättas 
SI: 285, 441. 

Rikissa, Erik Knutssons gemål 5 a: 126. 

Rikissa, Valdemar Birgerssons dotter 
öa: 137 n. 

Rikissa, Magnus Ladulås' dotter 5 a: 
146. 

Riksakt, uppsatt af stora sekreta de- 
putation en 1756 6 b: 133. 

Riksantiqvarien, instruktion för, 1630 
1: 152. 

Riksarkivet grundlägges 6 a: 56. 

Riksdalersräkningens antagande S 1: 
205. 

Riksdag 1435 i Arboga 5 a: 173. — 
1448 i Stockholm 5 a: 180. — 1517 
i Arboga 5 a: 207. — 1523 i Streng- 
näs. 5 b: 28. — 1527 i Vesterås 5 b: 
48—52. — 1529 i Strengnäs 5 b: 
59, 60. — 1544 i Vesterås 5 b: 73. 

— 1547 i Strengnäs 5 b: 74. — 
1560 i Stockholm 5 b: no. — 1561 
i Arboga 5 b: 120 (jfr 5 b: 275). 

— 1566 i Stockholm 5 b: 128 n. 

— 1567 i Upsala 5 b: 139. — 1577 
i Stockholm 5 b: 173. — 1582 
i Stockholm 5 b: 181. — 1587 i 
Vadstena 5 b: 185. — 1590 i Stock- 
holm 5 b: 201. — 1594 i Upsala 
5 b: 215. — 1595 i Söderköping 3: 
61, 291, 400. 5 b: 227 — 228. — 

1597 i Arboga 5 b: 232 — 238. — 

1598 i Upsala 5 b: 234. — 1598 i 
Vadstena 5 b: 234. — 1599 i Jön- 
köping^ 5 b: 287. — 1599 i Stock- 
holm 5 b: 237. — 1600 i Linköping 
5 b: 243, 246, 253. 8:335. — 1602 
i Stockholm 5 b: 251. — 1604 i 
Norrköping 5 b: 246, 260, 261. — 
1605 i Stockholm 5 b: 245. — 1606 
i Örebro (utskottsrdg) 5 b: 259. — 
1609 i Stockholm 5 b: 262, 269 (jfr 
5 b: 276). — 1610 i Örebro 5b: 270. 

— 1611 i Nyköping 6 a: 10. — 
1613 i Stockholm (utskottsrdg) 6 a: 
30. — 1614 i Örebro 6 a: 30. — 
1617 i Örebro 6 a: 84. — 1617 i 
Stockholm 6 a: 34. — 1621 i Stock- 



RIKS DAGSANFOKAX DEN — RIKSGÄLDEN. 



93 



holm 6 a: 34. — 1622 i Stockholm 
6 a: 84. — 1624 i Stockholm 6 a: 

34. — 1627 (Febr.) i Stockholm 
6 a: 34. — 1627 (Dec.) i Stockholm 
6 a: 34. — 1629 i Stockholm 6 a: 
»A, 127. — 1630 i Stockholm (ut- 
skottsrdg) 6 a: 35, 132 — 133. — 
1631 i Stockholm (utskottsrdg) 6 a: 

35, 126. — 1632 i Stockholm (ut- 
skottsrdg) 6 a: 35, 164. — 1633 i Stock- 
holm 6 a: 199. — 1634 i Stockholm 
6 a: 252 ii. — 1635 i Stockholm 6 a: 
239, 252 ii. — 1636 i Stockholm (ut- 
skottsrdg) 6 a: 248. 252 n. — 1638 i 
Stockholm 6 n: 252. — 1639i Vesterås 
(utskottsrdg) 6 a: 252 n. — 1640 i 
Stockholm 6 a: 252 n. — 1641 i 
Stockholm (utskottsrdg) 6 a: 252 n. 

— 1642 i Stockholm 6 a: 252 n. — 

1643 i Stockholm 6 a: 252 n. — 

1644 i Stockholm 6 a: 252 n, 253 n, 
279. — 1649 i Stockholm 6 a: 318 
—321. — 1650 i Stockholm 6 a: 
321—324. 8: 362. — 1652 i Stock- 
holm 6 a: 333. --- 1654 i Upsala 
6 a: 336. — 1668 i Stockholm 3: 
403 n. — 1678 i Halmstad 3: 404 n. 

— 1680 i Stockholm 3: 293, 296, 

401. — 1682 i Stockholm 3: 292, 
40i. — 1693 i Stockholm 3:293, 

402. — 1710 i Stockholm (utskotts- 
rdg) 3: 294, 405. — 1713 i Stock- 
holm 3: 294, 405. 6 b: 11. — 1719 
i Stockholm 3: 298. 6 b: 17, 29 — 31. 
-- 1720 i Stockholm 6 b: 22, 32— 
33. — 1723 i Stockholm 6 b: 23, 
S3. — 1726—27 i Stockholm 6 b: 
37—40. - 1731 i Stockholm 6 b: 
43. — 1734 i Stockholm 6 b: 45. 

— 1738—39 i Stockholm 6 b: 52 
-55. — 1740-41 i Stockholm 6 b 
63. -- 1742—43 i Stockholm 6b 
80. — 1746-47 i Stockholm 6 b 
»0. — 1751—52 i Stockholm 6 b 
103, 1^3. — 1755- -56 i Stockholm 
6b:ii5ff. — 1760-62 i Stock- 
holm 6 b: 139, 142 ff. — 1765—66 
i Stockholm 3: 307 — 308.6 b: 147 ff. 
S 1: 200. — 1769 i Norrköping 3: 

311. 6 b: 180. S 1: 47, 64 ff. 

Hyttad till Stockholm 6 b: 182. S 1: 
68, 90. — 1771—72 i Stockholm 



3:311. 6 b: 185. S 1: 89, 95 ff. — 

— upplöses S 1: 146. — 1778 i 
Stockholm 3:410. S 1: 853 ff. '-- 

— beredelser till S 1: 248. 

Gustaf lll:s tal vid dess början 

S 1: 254. riksdagsbeslutet S 1: 

270. — 1786 i Stockholm 3:4io. 
Sl:453, 483 ff. — — rådgifvarc 
till S 1: 497. — — kallelsen till 
S 1: 498. — — riksdagsmannavalct 

i Stockholm till S 1: 502. 

upplöses S 1: 526. — 1789 i Stock- 
holm 3:410. SI: 562. — 1792 i 
Gefle S 1: 483 n. — 1800 i Stock- 
holm S 1: 544 n. — 1809 i Stock- 
holm 3:376, 411. — 1810 i Öre- 
bro 7: 146, 242. — 1815 i Stock- 
holm 3:415. — 1823 i Stockholm 

5 1: 504 u. — 1828 i Stockholm 8: 
633 ff. — 1834—35 i Stockholm 
8: 654. — Jfr: Herredagar. 

Kiksdagsan fö randen, Geijers 7: 268 — 
321. 

Riksdagsbeslut, utfärdande af, i äldre 
tider 3: 281. — justering af S 1: 
522 n. 

Riksdagsklubbar uppkomma 6 b: 53. 

Riksdagsmannaval, till p res testande t. 
under Gustaf II Adolf 6 a: 35. — 
till bondeståndet, under Gustaf II 
Adolf 6a:36n. — Gustaf III om 
embetsmäns inflytande på Si: 502. 

Riksdagsordning, 1617 ars 3: 284. 
297. 395. 6 a: 28— 29. 7:135.- 
tillämpas 1778 S 1: 249, 259, 260. 

— antagande deraf i fråga om lag- 
stiftningen förhindras af Fersen S 1: 
521 n. 

Riksdagsordning, 1723 års 3: 296, 40r>. 

6 b: 34. 

Riksdagsordning, Gustaf III» utkast 
till, 1778 S 1: 261, 262 n. 

Riksdagstidning 6 b: 121 n. 

Riksdrots, se: Drots. 

Riksembeten, de fem höga 5b:2ör>. 

Riksens ständers förening om religi- 
onen 1594 5 b: 216. 

Riksens ständers kontor, se: Riksgäld*- 
kontoret. 

Riksfiskul 6 a: 60. 

Riksföreståndaremakten 5 b: 31. 

Riksgälden, under frihetstiden 6 b: 



94 



K1KSGALDSDIKEKTIONEN — ROSEN. 



149. — skild från statsverket under 
Gustaf III S 1: 208. — Jfr: Lån. 

Riksgäldsdirektionen S 1: 208. 

Riksgäldskontoret inrättas 6 b: 149. 

Rikshof mästare (i Danmark) 6 a: 207. 

Rikshufvudbok börjar fpras i Sverige 
6 a: 57. 7: 132. 

Riksprofoss 6 a: 60. 

Riksråd, pension för, under frihets- 
tiden S 1: 74 n. — Jfr: Rådet. 

Riksrätt, enl. 1634 års reg.-form 6 a: 
207—208. — enl. 1772 års reg.- 
form S 1: 192 n. 

Riksvårdande ärenden 6 b: 102. 

Rimbert, missionär i Sverige 5 a: GG n, 
102. 

Rimfaxe (mytol.) 4: 179. 

Rimkrönikorna 1: 146. 8: 141. — den 
större 5 a: 133, 163. — den mindre 
4: G7. 

Rimthursar 4: 177, 224. 

Rinda, gudinna 4: 146, 147. 

Ring, konung i Sverige 5 a: 102,104. 

Ring, se: Sigurd Ring. 

Ring-ed 4: 112 n. 

Ringsted, Geijers besök i 1: 68. 

Rink, Melchior, vederdöpare 5 b: 39. 

Ripeslägten i Norge 5 a: 157 n. 

Riphaeiska bergen 4: 35, 37, 38. 

Rippach, strid vid 6 a: 188. 

Risberga kloster 5 a: 126. 

Risell, Nils, professor i Upsala 6 b: 
119 n. 

Robert, Gustaf III:s kammartjenare 

5 1: 362. 

Robespierre, fransk revolutiousman 

1: G. S2: 48, 56. 
Rochambeau, fransk general S 1: 244 n, 

417 u. 
Rode, Pierre, fransk, musiker 8: 34. 
Rodes, Joakim, borgare i Stralsund 

6 a: 117 n. 

Rofvor odlas i Sverige under medel- 
tiden 5 a: 238. 

Rogberg, Karl Georg, professor i Up- 
sala 1: 123. 8: 600. 

Roger II, konung af Sicilien 3: 449, 453. 

Rohan, Henrik, prins af 5 b: 246. 

Roban, kardinal S 1: 455, 456. 

Rojalister, partinamn under frihets- 
tiden 6 b: 112. 

Rolands Eek 1: S9. 



Rolf, konung i Vestergötland 4: 291 n. 
Rolf, norsk sagokonmig 4: 257. 
Rolf Krake, dansk konung 4: 279 u, 
280. 

Rolf, Normandiets eröfrare 5 a: 103. 

Rom, det antika, folkmängd 3: 11. ~- 
karakteren hos dess historieskrif- 
vare 8: 23. — inflytande på det 
germaniska Europa 5 a: 8. — Jfr: 
Romare. 

Rom, Gustaf 111:8 vistelse i SI: 381 
— 392, 403, 404. 

Romain, S. 6 a: 276 n. 
Romana, markis de la, spansk general 
7: 240. 

Romanow, huset utslocknar 6 b: 57 n. 

Romanow, Mikael, rysk zar 6 a: 76. 

Romare, ställning i af Germanerna 
eröfrade länder 2: 298 — 301. 

Romberg, Bernhard, violoncellist 8: 
599. 

Romersk rätt, studium af, under me- 
deltiden 8:37 7. — ■■ inflytande på 
den svenska rätten 5 a: 230. 

Romfertuna kvrka 5 b: 19. 

Ronquillo, spansk minister 2: 398. 

Rorté 6 a: 276 n. 

Roos, Gustaf Johansson, riksråd 5 b: 
103 n, 107 n. 6 a: 15. 8: 160. — upp- 
höjes i grefligt stånd 5 b: 121. S 1: 
443 n. 

Turesson, domprost i 
57, 59. 
Turesson, riksråd 5 b: 



Turesson, riksråd 5 b: 



Roos, Göran 

Upsala 5 b: 
Roos, Johan 

41 n, 59 n. 
Roos, Lars 

59 n. 
Roos, Ture Jönsson, riksråd 5b:2i,- 

24. 28, 50, 51, 57, 62, 63, 64. 
Ros, folk 5 a: 36, 38 n, 39. 8:225. 
Rosbeck, advokatflskal S 1: 281. 
Roscius, Sextus 7: 190. 
Rosellini, italiensk egyptolog 7: 400. 
Rosen, Fredrik Ulrik von, grefve,. 

kammarherre, alutl. riksråd S 1: 86. 
Rosen, Gustaf Fredrik von, grefve, 

riksråd, generalguvernör 6 b: Gon. 

67 n, 84, 97, 114, 115 n, 138, 156, 

159. S 1: 67 n. 
Rosen, Robert Magnus von, grefve, 

generalmajor 7: 243. 



ROSEN — RUNOR. 



95 



Rosén, Gabriel, kyrkoherde i Riddar- 
holmen Si: 250, 251, 296. 

Rosén, Johan, lektor i Göteborg 7: 
" 142. 

Rosén von Rosensteiu, Nils, professor 
i Upsala, arkiater 6 b: 199. 

Rosenblad, Mat t hi as, revisionssekrete- 
rare, slutl. grefve, justitiestatsmi- 
meter 8: 49. S 1: 491 n, 500 n. 

Rosencrantz, dansk statsminister S 1: 
408 n. 

Rosencrone, M. G., dansk utrikesmi- 
nister S 1: 334, 408 n. 

Rosenhane, Johan Göransson 3: 108 n. 
5b: 257. 

Rosenhane, Johan, frih., riksråd 3: 
168 n. 

Rosenhane, Katarina, f. Asp 3: 168 n. 

Rosenhane, Schering, frih., riksråd 3: 
168. 6 a: 207 n, 319 n. 

Rosenkammaren, tortyrfängelse i 
Stockholm 6 b: 130. S 1: 146. 

Rosencreutzare S 1: 298. 

Rosenstein, Karl von, ärkebiskop 8: 
670, 671. SI: 2, 459 n, 534 n. 

Rosenstein, Nils von, kansliråd, slutl. 
landshöfding 8: 143, 528, 633. S 1: 
2, 407, 426 n, 458 n, 473 n, 482 n, 
.033, 546 n. — Creutz' yttrande om 
S 1: 370 n. — ledamot af Svenska 
akademien S 1: 466. — Geijers be- 
röring med 1: 10. 8: 550, 563, 605. 
— bref till Geijer 8: 524 n, 537 n. 

Rosenstråle, Paine Eriksson, fogde 
i Östergötland 5 a: 142 n. 5 b: 192, 
193. 

Rosir, Johan, frih., justitiekansler, 
sedan president S 1: 66 n, 102 n, 
107 n, 192, 528 n. 

Roskilde, Geijers besök i 1: 67. 

Rosladln, Frits, öfverste 6 a: 119, 
124 n. 

Roslagen, namnets härledning 5 a: 
64 n. — utvandring från. 5 a: 36. — 
beröring med Finland 5 a: 83. 

Rossani, hertigdöme, Johan III: s an- 
språk på 5 b: 174^ 

Rostock intages af Ake Tott6a:165. 

Rotepenningar 6a:4in. 

Roterodamus. se: Erasmus Roteroda- 
mus. 



Rousseau, Jean Jacques 1: 12. 2: 63 n. 
8: 84, 144, 528. S 1: 77. S 2: 29 ff, 
39, 90, 137. 

Roussel, svensk underhandlare i Polen 
6 a: 198 n. 

Royal Suédois, franskt regemente S 1: 
363. 

Royer Collard, Pierre Paul S 2: 35. 

Rubens, nederländsk målare 1: 85, 87. 
8: 704. 

Riickert, Friedrich, tysk skald 8: 593. 

Rudbeck, Johan, professor i Upsala 
sedan biskop i Vesterås 5 b: 258. 
6 a: 65 n, 317. 7: 217. 8: 171, 
173, 174, 363, 364, 666. — strid 
med Messenius 6 a: 64. 

Rudbeck, Olof d. ä., professor i Up-. 
sala 3: 170. 4: 38, 78. 8: 142, 157, 
387. 

Rudbeck, Ture Gustaf, frih., general- 
major 6b: 173. SI: 34, 87, 96. — 
landtmarskalk 1765 6 b: 148. — 
landtmarskalkskandidat 176!) 6 b: 

181. S 1: 65 n, 97 n. — överståt- 
hållare S 1: 107 n, 250. — fÖrh. 
vid revolutionen 1772 S 1: 138. — 
biogr. notis om S 1: 34 n. 

Rudebeck, Peter, regementsqvarter- 
mästare 8: 60. 

Rudenschöld, Karl, frih., riksråd, se- 
dan grefve 6 b: 54, 88, 156, 159, 

182, 196 n. SI: 67 II, 106, 108, 
109,359. — envoyé i Berlin S 1: 166. 

— Upsala universitets kansler 8: 
441. S 1: 184, 458 u. 

Rudolf, grefve af Diepholt 5 a: 137 u. 
Rudolf, hertig af Sachsen-Lauenbura; 

6 a: 154 n. 
Rudolf II, tysk kejsare 5 b: 157. 
Riigen, afträdes till Sverige 6 a: 304. 

— slag på 7: 255. 
Rugier, folk 4: 56 n, 207. 

Riihs, Fredrik, professor i Berlin 8: 
568. 

Runamo 4: 89. 

Runeböcker 4: 98, 106 u. 

Runesmed 4: 100. 

Runesången 4: 8.1, 139 u. 

Runhufvudet (Oden) 4: 100 n. 

Runkaflar 4: 86. 
! Runokarl 4: 99. 
! Runor, ordets betydelse 4: 79 ff. - - 



96 



RUNRISTNINGAR — RYSSLAND. 



till besvärj ui n gar o. dyl. 4: 84. — 
inhuggna i berg 4: 89. — på mynt 
4: 97. — i svenska medeltidsskrifter 
4: 97. 8: 38. — ålder i norden 4: 
100, 104. — anglosaxiska 4: 81. — 
vendiska 4: 165 n. — betvdelse i 
Finland 4: 100. 

Runristningar 4: 88. 

Runstafvar 4: 80, 82. 

Runstenar 4: 92 ff. 8: 226. — antal 
4: 88 n. — ålder 4: 96. — i Dalarne 
och Norrland 5 a: 70 n, 73 n. — i 
främmande länder 4: 93. 

Ruotsi, finskt namn på Sverige 8: 
225. 

# Rupprecht, tysk bildhuggare 1: 104. 
Rurik, rysk konung 5 a: 37, 102. 8: 
226. 

Rus, folk, se: Ros. 

Russel, Whitworth, engelsk fängelse- 
prest 3: 103 n. 

Russow, prest i Reval 5 b: 164. 

Rusttjenst, uppkomst 5 a: 145. — ut- 
görande under olika tider 6 a: 14 : — 
16. 8:350. — nedsättes under Gu- 
staf I 5 b: 97. — bestraffning för 
dess försummande 5 b: 135. — ned- 
sättes af Erik XIV 5 b: 121. 

af Johan III 5 b: 161. — - ej längre 
vilkor för adelskap 5 b: 162. — tvist 
om, mellan Johan och Karl 5 b: 180. 

— Karl IX:s förslag att upphäfva 5 b: 
260. 6 a: 13. 8:356. — nedsättes 
af Gustaf II Adolf 6 a: 25 n. 

Ruthven, Patrik, svensk general 6 a: 

41, 171, 241. 
Riitli, förbundet på 3: 522. 
Rutström, Karl Birger, medicinalråd 

1: 153. 
Ruuth, Erik, frih., öfverste S 1: 416. 

— statssekreterare för finanserna 
SI: 536, 542, 552,559. — ledamot 
af krigskonseljen 1788 S 1: 556. — 
landt marskalk, grefve S 1: 513. — 
process mot S 1: 537 n. 

Ruuth, Gustaf, riksråd 6 b: H5 n, 135. 
Rydelius, kanslist 6b:82n. 
Rydelius, Anders, biskop i Lund 6 b: 

199. 
Ryuing, Erik, frih.. riksråd, amiral 

6 a: 133, 276. 



Ryssar, Aegidius Girs omdöme om 
5 b: 164. 

Ryssby, Karl IX:s läger vid 5 b: 271. 

Ryssland, Sveriges förh. till, i all- 
mänhet 8: 225 ff. — Sveriges äldsta 
beröring med 5 a: 35 — 39, 115 — 116. 
8: 226. — handelsförbindelse med 
Gotland under medeltiden 5 a: 238. 
239. — krig med Sverige under 

Birger Jarl 5 a: 130. under 

Torkel Knutsson 5 a: 147. — — 
under Magnus Eriksson 5 a: 153 n. 

156. under Kristofer af Bav- 

em 5 a: 179. under Kristian 

af Oldenburg 5 a: 187." 1495 

5 a: 198. — fred med Sverige 1510 

5 a: 205. bekräftas 1537 5 b: 

102. — krig med Sverige 1554 5 b: 

101. — fred med Sverige 1557 5 b: 

102. — krig med Sverige under 
Johan III och Sigismund 5 b: 163 
— 165, 203 — 204, 225 — 226. — 
stillestånd med Sverige 1593 5 b: 
225. — fred med Sverige 1595 

5 b: 226. — krig med Sverige 1609 
—17 5 b: 268—269. 6 a: 76 — 79. 

— Skyttes berättelse om dess inre 
tillstånd 6 a: 80 — 81. — härjar 
svenska kusterna 1719, 20 6 b: 19. 

— fred med Sverige 1721 6 b: 22. 

— svenska politik under frihetsti- 
den S 1: 148. — mössornas förh. 
till SI: 91. — garant af 1720 års 
reg.-form S 1: 152, 157. — gynnar 
den holsteinska successionen 6 b: 
18, 35, 36. — allians med Sverige 
1724 6 b: 36. — denna förnyas 
1735 6 b: 49. — krig med Sverige 
1741—42 6 b: 68—84. — ryska 
trupper i Sverige 1743 — 44 6 b: 
88. — allians med Sverige 1745 

6 b: 89. — missämja med Sverige 
1746, 47 6 b: 92, 97. — förbund 
med England 1747 6 b: 97. — förh. 
till Sverige 1769 S 1: 66. — förh. 
till 1772 års reg.-form S 1: 248. 

— krig med Sverige befaras 1775 
S 1: 230. — Gustaf III:s resa till, 
1777 S 1: 244. — biträder den be- 
väpnade neutraliteten S 1: 307. — 
förh. till Danmark 1783 S 1: 334. 

— krigsrustningar 1784 Si: 421. 



BYTING — SA1NT-C0NTEST. 



97 



- — Creutz' åsigt om svensk alliaus 
med, 1785 S 1: 434. — Gustaf III:s 
krigsplaner mot, 1787 S 1: 546 ff. 

— fiendtligheternas början 1788 S 1: 
555. — allians med Sverige 1812 
8: 225 — 258. — inblandning i Sve- 
riges inre angelägenheter 8: 232. — 
framtida ställning till Sverige 8: 
257. — Jfr: Ryssar. 

Ryting, Nicolaus, kansler 5 a: 184 n. 

Ryttarerätt 6 a: 86. 

Rytteri, indelt, på kronans hemman 
"5 b: 260. 

R&dene kyrka 8: 629. 

Rådet, allmän karakteristik af 6 b: 
28. — uppkomsten af dess makt 
3: 280. — makt under Kalmarunio- 
nen 5 b: 30. — provinsiela karak- 
ter 5 b: 31. — anspråk att vara 
ensamt regerande 1594 o b: 220. — 
en'.. Gustaf TI Adolfs konungaför- 
säkran 6 a: 12. — enl. 1626 års 
riddarhusordning 6 a: 27. — ställ- 
ning under Gustaf II Adolf 6 a: 
56 n. — för regeringen efter Gustaf 
II Adolfs död 6 a: 203. — Karl XI 
» tillintetgör dess betydelse 6 b: 10. 

— under frihetstiden 6b:28ff. — 
förändring i sättet för dess till- 
sättning 1766 S 1: 40 n, 71 n. — 
dess makt inskränkes af Gustaf Til 

5 1: 145. — förändrad ställning 
efter 1778 S 1: 284. — Liljencrantz 
om dess omorganisation S 1: 446 ff. 

Rådkammaren blir ständig 3: 281. 8: 

356. 
Rågodias iSverige 3: 381,5a: 93, 237. 
.Rälninb, Bror Andersson, president i 

Åbo hofrätt 6 a: 26 n. 
Rålamb, Charlotta Augusta, f. Adler- 

feldt S 1: 436. 
Rålamb, Erik Brorsson, Gustaf II 

Adolfs kammarherre 6 a: 26 n. 
Rålamb, Hans Gustaf, frih., hofmar- 

skalk S 1: 34. 
Rålamb, Klas, frih., riksråd 3: 403 n. 

6 b: 8. 8: 350 n, 665. 

C» * 

Rålamb, Ake. frih., öfverste 5 b: 137 n. 

8: 350. 
Råne-eif 5 a: 7 3 n. 
Råshult 1:61. 
Räfsnäs 5 b: 10. 

Register till Geijtrs Skri/ter. 



Räfst, kon. Albrekts 5 a: 165 — 166. — 

Karl Knutssons 5 a: 184. 
Räfst, konungs, under medeltiden 5 a: 

226. — under Gustaf I 5 b: 122. 
Räkningekammaren . 6 a: 208. 
Ramen, Geijers besök vid 8: 561. 
Ränneverk 5 b: 92 n. 
Ränninge 4: 286. 5 a: 27 n. 
Räntan, årliga, uppkomst af 6 a: 32. 
Rättareting D a: 226 n. 
Rättegång, i Sverige under medeltiden 

5 a: 229. 
Rättegångsordning, 1614 års 6 a: 57 — 

59. 
Rättegångsstadga, 1598 års 5 b: 263. 
Rättviks kyrka 5 b: 13. 
Rääf, Leonard Fredrik, godsegare 1: 

154. 7: 472. 8: 58, 578. 
Röda boken, se: Liturgien. 
Rörek, konung på Seland 4: 294. 
Rörsmeder 6 a: 52. 
Röstberäkning, ständernas Si: 521. 

Saalfeld, slag vid 7: 236. 

Sabme (Lappland) 4: 232 n. 

Sachs, Hans, tysk skald 1: 105. 

Sachsen, förh. vid Gustaf II Adolfs 
ankomst till Tyskland 6 a: 136, 146 
148. — förbund med Sverige 6 a: 
151. — efter slaget vid Leipzig 

6 a: 165. — efter Gustaf II Adolfs 
död 6 a: 219. — efter slaget vid 
Nördlingen 6 a: 239. — fred med 
kejsaren 1635 6 a: 233. — Baner 
infaller i 6 a: 242. 

Sacy, Silvestre de, fransk författare 
7: 400. 

Sade, abbé de 3: 472. 

Sade, Laura de (Petrarcas Laura) 3: 
472. 

Sade, Hugo de 3:47 2. 

Sadler, engelsk nationalekonom 7: 425. 

Sagor, isländska 4: 125. 5 a: 10. — 
amerikanska 7: 402 — 403. 

Sahlefelt, Erik, löjtnant 6 b: 130 n. 

Sahlgren, Nicolaus, direktör vid Ost- 
indiska kompaniet 6 b: 200. 

Sahlstedt, Abraham, kanslist 6 b: 82 n. 

Saint André, Jean Bon, prefekt i 
Mainz 1: 94. 

Saint-Contest, fransk utrikesminister 
6 b: 134 n. 

7 



98 



SAIXTE CROIX — SCHAUW 



Sainte Croix, Mr de SI: 411. 

Saint-Germain, Mr de, fransk krigs- 
minister S 1: 240. 

Saint-Germain en Laye, fördrag i, 
1635 6 a: 237 n. 

Saint Martin, Louis Claude de, fransk 
jilosof 8: 589. 

Saint-Pierre, Bernardin de, fransk 
författare Si: 492. 

Saint-Sévérin, fransk ambassadör i 
Sverige 6 b: 49 n. 

Saint-Simonister S 2: 49, 65. 

Sakören, kungliga, stadgande om, i 
Johan 111:8 adliga privilegier 5 b: 
161. — Jfr: Böter. 

Sala silfvergrufva 5 a: 68. — • upp- 
täckes 5a:84n, 205, 236. — af- 
kastning under Gustaf I 5 b: 91. 

Sala (stad) anlägges 6 a: 54 n. 7:133. 

Salerno, universitet i 3: 449,450.8:37 7. 

Salieri, Antonio, italiensk tonsättare 
Sl:478n. 

Salin, O. E., borgmästare i Örebro 
6b:65n. 

Salisbury, lord, se: Cecil, Robert. 

Sallustius, om Germanerua 7: 368 n. 

Salra, rhengrefven af S 1: 428, 429. 

Salomon, Elias, lifmedikus S 1: 355 n, 
360, 371 n. 

Salthandel, under medeltiden 5 a: 238. 
— förbehålles kronan 6 a: 48. 

Saltza, Hugo Herman von, grefve, 
generalmajor S 1: 121, 122, 125, 
259, 521 n, 522 n. 

Salviati, kardinal S 1: 404. 

Salvius, Johan Adler 6 a: 102 n, 146, 
193, 245n, 255.. 294 n. — svensk 
minister i Hamburg 6 a: 18 n. — 
underhandlar i Tyskland 6 a: 113 n, 
124 n. — fullmäktig vid fredskon- 
gressen i Osnabriick 6 a: 312, ,313, 
320. — riksråd 6 a: 320. 

Samfundet för utgifvande af hand- 
skrifter rörande Skandinaviens hi- 
storia, stiftas 7: 148. 

San-Carlo-teatern i Neapel S 1: 392. 

Sandberg, Johan Gustaf, professor, 
målare 7: 477. 

Saudels, Samuel, bergsråd S 1: 203 n, 
215 n, 405, 406 n, 407 n. 

Sankt Barteleiny, förvärfvas S 1: 309, 
419. — slafveriet på 7:467. 



rdgsanförande, om dess afskaffande 

7: 307—309. 
Sankt Domingo upptäckes 7: 464 n. 
Sankt Jakob an der Birs, slag vid 2: 

334'. 3: 522. 
Sankt-Pauls-kyrkau i London 1: 23. 
Sankt Petersburg, traktat i, 1769 S 1: 

152. — Gustaf 111:8 besök i S 1: 

228 ff. — konvention i, 1780 S 1: 

308. 
»Sannfärdige svar på någre stycker 

uthi then Danske Crönicke» - 5 b: 

101. 7: 114. 
Santa Hermandad 2: 310. 
Sapieha, polsk fältherre 6 a: 94, 95. 
Sartine, Mr de, fransk polisminister 

SI: 241. 
Sarug Chanbeg, persiskt sändebud i 

Sverige 4: 212 u. 
Sams (hos Jordanes) 4: 68 n. 
Sastorp, Peter, tysk handelsbetjent 5 b: 

139. 
Satisfaktion, arméens i westfaliska 

freden 6 a: 304. 
Saurle 4: 68n,>326 n. 
Savigny, Friedr. Karl von, tysk rätts- 
lärare 2: 301. 
Saxer, folk 4:246, 250. 5 a: 17, 18, 

22. 
Saxiska gardet 5 a: 200 n. 
Saxo, dansk krönikeskrifvare 1: 142. 

5 a: 9. 8:141. — om runornas brnk- 
4:101. — om de nordiska gudarne 
4: 131 n, 140 ff. — om Ragnar Lod- 
brok 4:301. — om nordbornas 
härkomst 5 a: 29. — om Göta- 
lands konungar 5 a: 32. — hans graf 
1:68. 

Scabini 2: 302. 

Scaldingi (Sköldungar) 4: 329 n. 

Scandia, hos Plinius 4: 48. — (Scan- 

zia) hos Jordanes 4: .56. 
Scandinavia, hos Plinius 4:47. 5 a: 7. 
Scarlatti, Alessandro, italiensk ton- 

sättare 8: 545. 
Sceaf, sagokonung 4: 240 n. 
Schack Rathlou, Joakim Otto, dansk 

statsman Sl:408n, 409. 
Schaumburg, kejserlig fältmarskalk 

6 a: 142. 

Schauw, Arvid, borgmästare i Lands- 
krona S 1: 71. 



SCHECHTA — SCIIlftlTZ. 



99 



Schechta, Börje Filip, kapten 6 b: 
83, 122. 

Schedin, G., bruksbokhållare 6 b: 84 
(jfr 6 b: 201). 

Schedvin, Daniel, gardeskorporal 6 b: 
129. 

Scheffer, ättens härkomst 3: 481^. 

Scheffer, Karl Fredrik, frih., sederm. 
gréfve 6 b: 166. S 1: 37, 39, 46 n, 
47, 56, 59, 64, 67 n, 81, 110, 111 n, 
116, 181, 209, 323, 474, 487 n. — 
beskickning till Kyssland 6b:82n. 

— ambassadör i Paris 6 b: 109 n. 

— ss. riksråd 6 b: 114, 135. — 
prinsarnes guvernör 6b: 125. Si: 
77. — af skedad och återkallad ss. 
riksråd 6 b: 144. — votum i franska 
subsidiefrågan 1764 6 b: 156. — 
tager afsked 6 b: 158. — berättelse 
om tillståndet i riket före 1765 — 66 
årens rdg 6 b: 160 — 166. — åter- 
kallad i rådet 1769, vägrar 6 b: 
182. — fråga om pension för S 1: 
73. — följer kronpr. Gustaf på 
hans utländska rusa S 1: 80. — bi- 
träder vid författandet af 1772 års 
reg.- form S 1: 121. — mottager ej 
fransk pension Si: 135 n. — leda- 
mot af Svenska akademien S 1: 
465. — död S 1: 463 n. — bref 
från S l:l00n, 144 n, 285 n. — 
Creutz' bref till S 1: 7 9. - - Gustaf 
111:8 bref till S 1: 82, 109, 127i 
155 n, 160. 191, 216, 222 n, 234, 
286. — Gustaf III:s korrespondens 
med, 1785 86 Si: 45 4 — 463. — 
Gustaf 1 1 1 :s omdöme om hans bref 
S 1: 7. — Khreiisvärds omdöme 
om Si: 214. - biogr. notis om 
S 1: 29 n. 

Scheffer, Kristina, f. Piper S 1: 320 n. 
Scheffer, Per, frih., generallöjtnant, 

slutl. fältmarskalk Si: 87, 230, 455, 

564. 
Scheffer, Ulrik, frih., sederm. grefve 

5 1: 7, 60, 86, 150 n, 158, 242, 251, 
273, 282, 286, 324, 438, 444, 454 D. 

— Ch. E. Lewenhaupts adjutant 
6b: 76. — omdöme om kriget 
1741 — 42 6 b: 75 n. — ambassadör 
i Paris 6 b: 135. 157. — riksråd 

6 b: 182. Si: 66 n. — afskedas 6 b: 



196 n. S 1: 109. — återkallas i rådet 
Si: 145. — bref om Europas po- 
litiska förh. 1772 SI: 149— 15*.— 
i Gyllensvahnska målet S 1: 194. — 
om realisationen 1773 S 1: 203. — 
bréf om .finanserna 1776 S 1: 206. 

— ordförande, i riksgäldsdirektio- 
nen S 1: 208. — följer Gustaf III 
till Petersburg S 1: 229. —till- 
styrker 1778 års rdg S 1: 248. 

— förh. till frågan om instruktion 
för bankoutskottet S 1: 266, 267. 

— afsked från kanslipresidehtsem- 
betet S 1: 320, 324, 336. — om 
planen att anfalla Danmark 1783 
SI: 844. — bref från Si: 110, 
146 n, 515. — Schröderheims om- 
döme om S 1: 322—323. 

Schefferu8, Johannes, professor i Up- 
sala 3: 481 n. 8: 156. 

Schelling, F. W. J. von, tysk filosof 
1:12, 107. 2: 89 fif, 249. 8:585, 
586. S2:64, 78, 81, 102 fl', 140, 
141, 147, 158. — hans lefnad S 2: 
94. — Geijers besök hos 1: 110. 

Schepperus, Erik, rektor, sederm. 
kyrkoherde 5b: 175, 230, 233. 

Schewen, Johan Adolf von, kommis- 
sionssekreterare, sedan c h arge d'af- 
faires i Köpenhamn Si: 382, 374, 
408, 410. 

Schiller, Friedrich von, tysk skald 1: 
7, 12, 90. S2: 78. 

Schildt, Göran Axel, löjtnant, slutl. 
major S 1: 305. 

Schildt, bokhandlare Si: 281. 

Schinkel, Karl Friedrich, tysk arki- 
tekt 1: 95 n. 

Schinckel, Johan Fredrik von, kam- 
marherre 1: 124. 8: 552. 

Schlangenbad, Geijers vistelse vid 8: 
703. 

Schlegel, August Wilhelm von, tysk 
författare 8:145. S2:78. 

Schlegel, Friedrich von, tysk författare 
1:85. 8:22, 145. S2:78, 105. 

Schlegel, Johan Fredrik Vilhelm, dansk 
jurist 1: 66. 

Schleiermacher, F. E. D., tysk teolog, 
Geijers besök hos 1: 121. 

Schleitz, slag vid 7: 236. 



100 



SCHXJPPENBACH — SCHÖNBERG. 



Schlippenbach, Kristofer Karl von, 
grefve, öfverste, slutl. riksråd 6 a: 
335. 8: 85 n. ' 

Schlosser, Friedrich Cristoph, tysk hi- 
storiker 1: 98. 

Schlyter. Karl Johan, professor i Lund 
8: 644. — recension af hans »Sve- 
riges gamla lagar» 8: 35 — 50. — 
recension af hans »Laghistoriens 
studium» och »Sveriges äldsta in- 
delning i landskap» 8: 90 — 96. 

Schobert, fransk musiker 1: 8. 8: 544. 

Scholasticus Upsaliensis 3: 155, 460. 

Schonhofer, <> tysk bildhuggare 1:104. 

Schoreel, Johan, nederländsk målare 
1: 100, 112. 

Schoultz von Ascheraden, Karl Gu- 
staf, frih., svensk minister i Haag, 
slutl. i Berlin S 1: 363. 

Scbroderus, Erik, boktryckare 6 a: 
49 n. 

Schröder, Erik, bankosekreterare 6 b: 
173 n. S 1: 203 n, 358 n. 

Schröder, Göran Klas, öfverhofpredi- 
kant, slutl. biskop i Karlstad 6 b: 
125 n. S 1: 291. 

Schröder, Herman, biskop i Kalmar 
6 b: 74. 

Schröder, Johan Henrik, professor i 
Upsala 1:124. 7:471. 8:48, 582, 
607, 6:54. 

Schröder, Karl Gustaf, biskop i Kalmar 
SI: 499 II. 

Schröder, Sofie, tysk 'skådespelerska 
1: 80. 

Schröderheim. Elis, statssekreterare, 
slutl. landshöfdiug 7: 142. S 1: 7, 
55 n, 251, 252, 341 n, 357, 412 u, 
440, 444, 447 n, 462 n, 484 n, 485 u, 
491 n, 552, 556n, 562. — sekrete- 
rare i bondeståndet 1778 S 1: 259. 

— korrespondens med Gustaf III 
under hans utländska resa 1780 Si: 
292 ff. — förh. till det mystiska 
svärmeriet S 1: 297, 301 n. — leda- 
mot af Svenska akademien S 1: 466. 

— pastoratshandeln S 1: 489. — i 
fråga till ärkebiskop S 1: 485, 499, 
500 n, 501. — om de ecklesiastika 
befordringsgrunderna S 1: 494. — 
88. landshöfding i Upsala S 1: 533 n, 
534 n, 536 ii. — teckning af Gustaf 



III S 1: 290. — vttrande om Lo- 

• 

visa Ulrika Si: 317. — om Ulrik 
Scheffer S 1: 322. — om Trolle S 1: 
,342 n. — förh. till major Lund 
S 1: 384 n. — om Karl Sparre S 1: 
413. — om Creutz S 1: 425. — 
bref från S 1: 311, 359, 397 n, 426 n, 
442 n, 482 n, 484 n, 497 n, 499 n. 
550 n. — Gustaf IILs bref till SI: 
286, 488. — biografiska uppgifter 
om S 1: 291, 500 n. 

Schröderheim, Göran Ulrik, prost S 1: 
290 n. 

Schubert, Gotthilf Heinrich von, tysk 
filosof 1: 107. 8: 631. 

Schuisky, Wassily, se: Wassily. 

Schuldais 2: 303. 

Schulin, J. S. von, dansk mimister 6 b: 
60. 

Schulzenheim, David von, arkiater S 1: 
331 n, 341 n. 

Schuwaloff, Paul Andrejewitsch, ry9k 
general 8: 101, 110. 

Schwabiska stadsförbundet 2: 310. 

Schwan, Hans Niklas, statsråd 8: 642. 

Schwartz, Gustaf Magnus, öfverdirek- 
tör 8: 686. 

Schwedenstein 6 a: 190. 7:139. 

Schweiz, sägner om Svenskars ut- 
vandring till 3: 52». 5 a: 43, 44. — 
uppresning mot Österrike 3: 520, 
522. — reformationen i 3: 522 ff. 
— underhandlar om förbund med 
Gustaf II Adolf 6 a: 168. 

Schwerin, Fredrik Bogislaus von, 
grefve, hofpredikant, slutl. prost 8: 
30. S 1: 533 n. 

Schwerin, Jakob Filip von, grefve, 
riksråd 6 b: 182. S 1: 36, 6~7, 83, 
86, 109, 145, 175, 183, 273, 274, 
276, 277. 

Schwerin, Kurt Filip Karl, grefve. 
slutl. generalmajor S 1: 423. 

Schwerin, Lovisa Charlotta, f. af Pe- 
tersens 8: 582. 

Schwetziugen 1: 96. 

SchölTen (uämdemän) 2: 302. 

Schöffer, Peter, boktryckare 3: 4 80 — 
482. 

Schön, grosshandlare S 1: 553 n. 

Schönberg, kejserlig general 6 a: 154 n. 

Schönberg, Anders, rikshistoriograf 



SCHÖNSTRÖM — SFORZA 101 

G b: 29 n, 39 ii, lbö u, 18<;, 200. 8: : Sekreta handels- och manufakturde- ■ 

G22. — om korruptionen vid riks- putationen 3: 30a. G b: 153 (jfr G b: 

dagarue G b: 188 — 191. -- hans hi- : 202). Si: 201. 

storiska bref S 1: 12, 58 n. ■•- upp- | Sekrela statsdeputatioidi G b: 03. 

drag att skrifva Karl XI:s historia Sekreta utskottet 3:304. Si: 201. — 

8:168, 308. — under Karl XI:s tid G b: 10. — 

Schönström, Petter, öfver>telöjtnant ' sammansättning under frihetstideu 

SI: 122. G b: 63. — svar på konungens se- 

Sciarpelloui, Loreuzo, italiensk målare kreta proposition 1723 G b: 23 — 25. 

1: 95. . — förstarkes med 2f) bönder 1741 

Scirer, folk 4: 20? u. G b: 67/ — besluter krig mot Kyss- 

Scott, "Walter 1:53, 140, i."»<». 8: 025, land 1741 (!b:i;s. — inskränkning 

683. — biograli öfver 8:27 2 — 290. ' i dess makt 17G5Gb:l48. — bön- 
Scotus, Jakob, i Kopparberg., prest dernu fordra tillträde till, 1772 S 1: 

G a: 323 n. 114. — vid 1778 ars rdg S 1: 2G2 n, 

Scotus, se: Duns Scotus. 263. 

Scriptores rerum Sueciearum medii j Sekreterareregemente f) b: 1 96. 

revi, utgifniugen af 8:263. Sekretissime beredningen G b: 63, 65. 

Scritovinni, se: Skridtinnar. • Sember, folk 5 a: 66 n. 

Scultetus, Fredrik V:s hofpredikant Semiugr, Odens son 4: 261 n. 

Ga: 111 n. Sempach. slag vid 3:522. 

Seaton, svensk öfverste G a: 90. Senior = länsherre 2:383. — kvrk- 

Sebaldt, Karl Fredrik, borgmästare lig befattning i Sverige 5 b: 70. 

i Stockholm G b: 148 11, 173, 185 n, Septimius Severus, romersk kejsare 3: 

193. Si: 97, 102 11, 107 11, 126, j 14, 17, 19. 

251. Serber, folk 3: 502. 

Sebastiani, italiensk sångare 8: 54 7. ! Serenius, Jakob, biskop i Streugnäs 
Seckendorf, öfverste i svensk tjcust : Gb:68u, 158. S 1: 64. — riksdags- 

G a: 266. predikan 17Gf> G b: 147. — död S 1: 

Sedlar, bankens, mängden af utelö- 228. — Khreusvärds omdöme om 

pande, uuder frihetstiden S 1: 200, S 1: 228. 

201. — kurs uuder frihetstiden G b: Sergel, Johan Tobias, bildhuggare 1: 

146 n (jfr G b: 202). — utgifniugen 192. S 1: 305, 360, 459 n. — Geijers 

af, grundas på guld och silfver S 1: ' besök hos 8: 532. 

204. — inlösas med silfver 1777 : Serklaud (Serica) 4: 218. 

Servet, Michel, spansk läkare 3: 526. 
Servien/Abel, fransk minister vid west- 
faliska fredskongressen G a: 312 n. 



S 1: 206. 
Seguier, fransk generaladvokat S 1 
412 Ii. 



Sehested, Hannibal, ståthållare i Xorge , Sestedt, öfverste i svensk tjenst 6 a: 

G a: 270. 290. 

Sehlberg, N. J., grosshandlare S 1: j Seth, Gabriel von, grefve, riksråd G b: 

438 n. 115 U, 136, 156, 159, 182. S 1: 67 n. 

Seijl (trolldom) f) a: 34. Seton, Alexander, juris doktor Si: 

Sekreta banKodeputationeu 3: 308. G b: 1 4 58 n. 

63. — vid 17G2 års rdg G b: 153. . Seton, Georg, grosshandlare S 1: 457, 

SI: 201. 458. 

Sekreta defensionsdeputationen G b: Sevo, berg 4:4 7. 

63. Sevoui, folk 4: 49. 

Sekreta deputationen G b: 201. — Sevres, porslinsfabrik Si: 412. 

särskild, för uppsättande af freds- Sforza, Bona, polsk drottning 5b: 

vilkor, 1741 b b: 64, 68. — Jfr: 174. 

Mindre, Stora sekreta deputationen. Sforza, Frans, hertig af Milano 5 b: 65. 



102 



SHAKSPEARE — SILFVERSKÖLD. 



Shakspeare, William 1: 12, 36, 37, 
136, 138, 152,« 18l! 3:42, 535, 
589 — 540^ 8: 556. — Geijers öfvef- 
sättning af Macbeth 8: 558, 562. 

Sheridan, engelsk legationssekreterare 
i Stockholm S 1: 137 n. 

Sibirien 8: 230. 

Sicambrcr, folk 4: 245 u, 246 n. 

Sidmouth, Geijers vistelse i 1: 51 — 53. 

Sidney, Algernon 2: 368, 369, 398. 

Sieba, gudinna 4: 165 n. / 

Siegroth, David Fredrik von, bergs- 
hauptman 6 a: 53. 



Siegroth, Gustaf 



Adolf von, frih., 
general S 1: 344, 



öfverste, slutl. 
358 n, 510. 

Siende härad 5 a: 64,% 65 n. 

Sieyés, Emanuel Josef, fransk stats- 
man 7: 235. 

Sif, gudinna 4: 165. 

Sigbrit, måuglcrska 5 a: 208. 5 b: 27 n. 

Sigfrid, den helige 5 a: 51 n, 106. 

Sigfrode, daask konung 4:312n. 

Sigge, Odens son 4: 246 n. 

Sigge, biskop i Strenguäs 5 a: 184. 

Siggeir, dansk konung 4: 312 u. 

Sigismund, konung af Sverige 1: 146, 
148. 5 b: 158. 7:84, 87. — födelse 
5 b: 206 n. — väljes till konung i 
Polen 5 b: 165. — möte med Jo- 
han III i Re val 5 b: 190. — till- 
försäkras arfsrätten till Sveriges 
krona 5 b: 201. — vill afsäga sig 
polska kronan 5 b: 202. — gifter- 
malsplaner 5 b: 204. — uppdrager 
styrelsen i Sverige åt Karl 5 b: 
207. — ankommer till Sverige 5 b: 
»214. — kröning 5b: 216. — åter- 
vänder till Polen 5 b: 217, 222. — 
förordnar om styrelsen i Sverige 
5 b: 222. — uppdrager regeringen 
åt rådet ensamt 5 b: 231. — an- 
kommer å uyo till Sverige 5 b: 
234. — strid med Karl 5b:234ff. 
8: 327 ff. — le in nar Sverige 5 b: 

23 7. — stäuderua uppsäga honom 
tro och lydnad 5 b: 237. — nya 
uppsägelseskrifter sändas till 5 b: 

24 7, 259. — infaller i Ryssland 
5 b: 269. — stämplingar mot Gu- 
staf II Adolf G a: 82 -83. — vid- 
håller anspråken på svenska kronan 



G a: 104. — qväfver protestantis- 
men i Polen 8: 337 n. — död 6 a: 

198 n. 
Sigismund, tysk kejsare 3: 499, 500. 

502. 
Sigling, konunganamn 4: 246 n. 
Sigmund, kämpe 4: 299 n. 
Signe (Signild) 4:152, 276. 
Sigrid Storråda 5 a: 105, 106. 7:370. 
Sigrid, Erik XIV-.s dotter 5 b: 156 n. 
Sigrun, valkyria 4: 175. 
Sigtrygg (Sigtrich), engelsk konung 

4: 311, 313 n. 
Sigtuna, anlagdt af Oden 4: 283 n. 5 a: 

23, 60, 62. — anses vara det gamla 

Birka 5 a: 67 (jfr 5 a: 252). — för- 

störes 5 a: 136. 
Sigurd Ring, konung i Sverige 4: 

293, 295, 300, 306. 5a:'34 — 35. 
Sigurd, dansk konung 4: 32,1. 
Sigurd Jorsalafare, norsk konung 5 a: 

120. 
Sigurd Fafnisbane 4:139 n, 256 n, 

302, 326. 5 a: 41. 
Sigurd Jarl 4: 160 n. 
Sigurd Sven 4: 326. 
Sigurd Syr 7: 367 ff. 
Sigurd Thorsson 5 a: 121 n. 
Sigurdska ätten 5 a: 33. 
Sigvat, konung i Attundaland 4: 286. 
Sigvat, isländsk skald 4: 119, 329 n. 
Sigyn, Lokes maka 4: 188. 
Silfverdaler, värde under 1700-talet 

6 b: 146 n. 
Silfverflottan, den spanska S 1: 353. 
Silfverhjelm, Fredrik, frih., kavaljer 

hos Gustaf III, slutl. öfverste Si: 28. 
Silfverhjelm, Göran, frih., fältmarskalk 

6 b: 17 n. S 1: 28 n. 
Silfverhjelm, Göran Ulrik, frih*, slutl. 

envoyé 7: 477. 8:589. Si: 458, 

534 il. 
Silfverhjelm, Isak Peter 4 hofdrabant 

6 b: 122. 
Silfverhjelm, Klas Erik, frih., lands- 

höfding Si: 113. 
Silfverprocent för in- och utgående 

varor 5 b: 266. 
Silfversköld, Arvid, revisionssekrete- 
rare, slutl. 'president 6 b: 116 n. 
Silfversköld, Peter, justitiekansler, 

slutl. president 6 b: 79 n. 



S1LFVERSPARKE — SKATT. 



103 



t 

Silfversparre, Kurl Ulrik, häradshöf- 
4ing 6 b: 116 n. 

Silfversparre, Nils Pedersson 5 b: 151. 

Silfversparre, Guatofva Sofia Amalia 
Charlotta, .hoffröken 8:541. 

Silfverstolpe, Agneta Charlotta, g. m. 
Olof Hedengren 8: 541. 

Silfverstolpe, Axel Gabriel, riddarhus- 
sekreterare 7: 142. 8: 524, 530, 531, 
542, 543, 547, 598. 

Silfverstolpe, Fredrik Samuel, kam- 
marherre 8: 548. 

Silfverstolpe, Gustaf Abraham, docent 
i Upsala, slutl. kyrkoherde 7: 142. 
8:164, 557. -- recension af hans 
Lärobok i allmänna historien 8: 17 
—24. 

Silfverstolpe, Magdalena S., f. Mont- 
gomery 1:124. 8:584. — Geijers 
bref till 8: 620, 621, 623, 645, 679, 
685. 

Silfvervexling, bankens, 1786 S 1: 
505. 

Siljan 4: 23. 

Sillfiske under medeltiden 5 a: 242. — 
vid Norges kuster 4: 18 n. 

Silva, Don Filip de. spansk general 
6 a: 161. 

Silånger, socken i Medelpad 5 a: 7 3. 

Simmingsköld, Johan, lagman S 1: 
487 n. 

Simoliu, Johan Mathias, rysk"minister 
i Stockholm 6 b: no." S 1: 232 n. 

Simon af Montfort 2: 313. 

Simon Nilsson, fogde 5b:86n. 

Sim ond, fransk författare 8: 471 n. 

Simonsson, Anders, borgmästare i Up- 
sala 3: 169. 

Simplicister, partinainn under frihets- 
tiden 6 b: 180 n. 

Simtuna härad 5 a: (»4 u. 

Sinclair. Fredrik Karl, grefve, riks- 
rad 6 b: 182. Si: 34, 36, 57, 67, 
82, 83, 85, 100, 101, 110, 111 n, 

115, 145, 186. förh.till mös- 
sorna 1771 S 1: 104, 105, 106, 107, 
109. — förh. till revolutionen S 1: 

116. — bref från S 1: 85, 100. 101, 
172 n. — Gustaf lll:s bref till S 1: 
88. — död S 1: 226. — Ehrens värds 
teckning af Si: 226 ff. — biogr. 
notis om Si: 34 n. 



Sinclair, Georg, öfvorste i svensk 

tjenst 6 a: 74. 
Sinclair, Karl Gideou, frih., general 

Si: 405. 
Sinclair, Malcolm, major, mördas 6 b: 

61. 
Sinder, folk 4: 223 n. 
Sindre (mytol.) 4: 190. 
Singsing, fängelse i Newtork 3: 102. 
»Siri Brahe och Johan Gyllenstjerna». 

dram af Gustaf III S 1: 483. 535 u. 
Sitoner, folk 4: 50 n, 236 n. 
Sixtus IV, påfve, tillståndsbref för 

Upsala universitet 5d:i96 (jfr 5 a: 

255). 
Sixtus V, påfve 5 b: 207. 
Sjelfhämd, rätten till, inskränkes 5 a: 

136, 224. 
Sjelfpantning förbjudes 5 a: 226. 
Sjolm, svensk sagokonung 4: 72. 
Sjuhundra härad 5 a: 63. 
Sjuåriga kriget, det preussiska, bör- 
jar 6 b: 134. — Sveriges deltagande 

i 6 b: 135 fT. 
Själavandring, tro på, i Norden 4: 

175. 
Sjöberg, Erik (Vitalis) 8: 603. — lef- 

nadsteckning öfver 7:95 — 103. 
Sjökonungar 5 a: 92. 
Sjölag, Barcelonas 7: 456. — Visby 

5 a: 239. 
Skade, Niords gemål 4: 161 n, 237 ii. 
Skagatölstinderne 4: 28 n. 
Skalda, isländsk dikt 4: 126, 132 n. 
Skallagrim, nybyggare på Island 4: 

ill n, 229 n. 
Skandia (hos Ptolemaeus) 4: 50.. 
Skandinavien, läge och ytinnehåll 4: 7. 

— omtalas af Plinius 4: 4 7. 5.a: 7. 

— bebyggande 5 a: 15. 
Skandinavismen 8: 3 26. 
Skandiska öarna 4: 50. 
Skanör 5 a: 50. 

Skara, offerställe 5 a: 53. — blir bi- 
skopssäte 5 a: 114, 120. — stiftet 
lyder under erkebiskopen i Upsala 
5 a: 124. — förening i, 1322 5 a: 
154. 232. — möte i, 14585 a: 186. 

— ödelägges af Danskarne 6 a: 70. 

— gymnasium inrättas i 3: 164. 
Skatt, uppkomst af ständig, i Sverige 

5 a: 143. — — i Frankrike 2: 334. 



104 



SKATTEJOttD — SKYTTE. 



— äldsta i Sverige 4: 283. 5 a: 232 
— 233. — Dy, under Kalmarunionen 
5 a: 169, 170. — ny, under Gustaf 
I:s första regeringsår 5 b: 37, 38. 

Skattejord, eganderätteu till 5 a: 143. 

— förbud att slå uuder sig, utöf- 
ver besutenhet 5 a: 234. — Gustaf 
l:s åsigt om eganderätten till 5 b: 
80 — 81. ■ 

Skatteköp, klagomål öfver, på riks- 

dageu 6 a: 252. 
Skattkonung 4: 283 n. 
Skattläggning, under medeltiden 5 a: 

142, 234. — under Gustaf I 5 b: 

84, 90. — under Karl IX 5 b: 267. 
Skeel, Joakim, svensk sjöofficer 5 b: 

235 n. 
Skeel, Kristian, dansk adelsman 6 a: 

271. 
Skefthammar 5 a: 63. 
Skellefteå 5 a: 74. 
Skeninge, kyrkomöte i 3: 459, 463. 

5 a: 129. — kloster 5 b: 75. 
Skeninge stadga 1285 5 a: 140, 141. 
Skeppsbyggen, anlägges af Gustaf I 

5 b: 95. 
Skeppshandel, föreslagen 1779 S 1: 

309. 
Skeppskompani upprättas 6 a: 48. 
Skeppslag, landets indelning i 5 a: 

64 n, 214 n. 
Skeppsvist, skatt 5 a: 233 n. 
Skifte af jord enl. landskapslagarne 

5 a: 222 n. 
Skiftesverket, rdgsanförande om 7: 

272 — 279. 
Skilfingar, konungaslägt 5 a: 32. 
Skinfaxe (mytol.) 4:179. 
Skiunerus, Ericus Jacobi, professor i 

Upsala 8: 384. 
Skinnskatteberg privilegieras 5 a: 236 

(jfr 5 a: 256). 
Skire, del af häradet 5 a: 214 n. 
Skjuts, se: Hållskjuts. 
Skjutsfärdspenningar 5 b: 123 n. 6 a: 

333 n. 
Skjöldebrand, Anders Fredrik, grefve, 

general 8: 531, 57 0. 
Skog, socken i Helsingland 5a:7ln, 

143 n. 
Skogar, kronans, under medeltiden 

5 a: 234. 



Skogaskyld, skatt 5 a: 233. 
Skogmauj Karl David, statssekreterare, 
slutl. president 8: 622, 634. 

Skogshushållning, Geijers åsigt om 8: 
199, 201. 

Skogs kloster 5 b: 7 5. 

Skogslappar 5 a: 73 n. 

Skogsordning, 1734 års 3: 82. 

Skolordning, första svenska 3: 159. — 
1649 års 3: 164—167. — 1693 års 
3: 172. — 1724 års 3: 172. — 1807 
års 3:210. — 1820 års 3:211. 

Skolväsende, Sveriges, dess historia 3: 
155 ff. — under medeltiden 5 a: 
195 n, 244. — under Gustaf I 5 b: 
98. — Norges 3: 189--191. — 
Preussens 3: 192. 

Skotland, bebygdt af Skandinaver 5 a: 
42. — dess folkdiktning 1: 151. 

Skottar, karakteristik 1:38. 

Skridfinnar, folk 4: 53 r 230. 5 a: 37 n, 
58, 76, 82, 85. 

Skrzyuecki, p.)lsk revolutiousman 8: 

88. ^ w 

Skrå, betydelse och uppkomst 2: 308. 

5 a: 243. — i Nowgorod .5 ar. 239. 
Skråordning under frihetstiden 3: 300. 
Skrälingar, folk 4: 115 n. 

Skuld, en af Nornorna 4: 182. 
Skunk, Nils, magistratssekreterare i 

Stockholm 6 a: 323, 333. 
Skytien, förblandadt med Skandinavien 

4: 43, 60. 
Skytteska slägtens opposition 6 a: 19. 

b b: 5. 
Skytte, Bengt, frih., riksråd 6 a: 331, 

333. 6b: 6. 
Skytte, Johan, riksråd 3: 161, 167. 

6 b: 5. -r Gustaf II Adolfs lärare 

5 b: 257. 6 a: 5, 7 n. — landshöfding 
i Vestmaoland 6 a: 7. — beskickning 
till England 5 b: 271. — upphöjes 
till friherre 6 a: 19. — demokra- 
tiska tänkesätt 6a:l9n. — oppo- 
sition mot Axel Oxenstjerna 6 a: 
19 — 20. — generalguvernör i Lifland 

6 a: 20, 126 n, 138 n. 7:129. — 
kansler för Upsala universitet 6 ar 
67. — utländsk beskickning 1617 6 a: 
81. — om bortgifvandet af krono- 
gods 6 a: 214 n. 8: 345. — om krig- 



SK YTTE — SOFIA. 105 

foringen i Tyskland 6 a: 127 (jfr. : Slettn-Björn, isländsk nybyggare 4: 

G a: 388). 7: 89. o ' 324 n. 

Skytte, Martin, biskop i Abo 5 b: 7 6. Slottslofven 3: Co. 6a:i5n. 
Skytteanska kollegiet i Upsalatia: 67. Slottsrätt, militäriskt forum S 1: 217. 

S 1: 533. Slägtförfattning 3: 320. 

Skåne, namnets härledning 4:48.5 a: Smets, doktor 1:79. 

49. — första bebyggande 4: (56. — Sinidts, La veuve Martin, bankirlirma 

eget rike 4: 292 n. 5 a: 50. — af- ' SI: 353. 

händes Sverige af Edmund Gammal Smith, Adam, skotsk iilosof S 2: 34. 

5 a: 112. — förvärfvas af Magnus ! Smolensk, storfursten af 5 a: 239. 

Eriksson 5 a: 153, 154, 156, 235. '. Småkonungar 4: 285. 

— återgår till Danmark 5 a: 15H Småland, i äldsta tid 5 a: 51. — upp- 
(jfr 5 a: 254), 235. — Albrekt af ror i, 1527 5 b: 57. — uppror i, 
Mecklenburg söker återtaga 5 a: under Dacke 5 b: 71. — sluter 
165. — härjas af Karl Knutsson på egen hand fred med Skåne 
5a: 183. --- härjas af Erik XIV 1 5b: 135 n (jfr 5b: 275). — härjas 
5b: 135. -- härja 8 af Gustaf II | af Danskarne 1612 G a: 70. — om- 
Adolf (i a: 71. — krig i, 1644 6 a: j döme om dess invånare 1:61. — 
272. — omdöme om dess invånare I Geijers resa genom 1: 60. 

1: $2. — Geijers reaa genom 1: til. i Snaflunda kyrka 1: 56. 
Skälfva, prinsessa 4: 267. i Suell, Johan, boktryckare 5 a: 245 n. 

Skärgårdsflottan skapas af Ehrcusvärd ! Suoilsky, Johan von, grefve, riksråd 

6b: 97. — Jfr: Armeens flotta. 6 b: 1*2, 196 n. S 1: 67 n, 109. 

Sköfiingar (konfiskationer) under Gu- Snorre Gode, isländare 4:ll6n. 

staf 1 5b: 77. i Snorre Sturleson, se: Sturleson. 

Sköld, dansk konung 4: lo:i, 112, 2ft!i. 1 Snö den gamle, konung 4: 256, 260,267. 
Sköldknektar 6 a: 16. : Snöhättan 4: 28 n. 

Sköldmör 5 a: 94. : Snöland (namn på Island) 4: 109. 

Sköldungar, konungaslägt 4: 10 3, 16 2. ' Sobiesky, Johan, konung i Polen 7: 

289. 5 a: 32. ! 257. 8: 85. 

Skötning (vid jords öfverlåtande) 5 a: ; Sockengång 3: 461. 

229. Sockenmagasin S 1: 504. 

Slaf, ordets härledning 2:391. , Sofia, svensk drottning, g. m. Valde- 

Slafhandelskompanier, engelska 7: ; mar 5 a: 136 — 137. 

464 n. , Sofia, Gustaf Ls dotter 5 b: 105 n. 

Slafstaten 3: 6. Sofia Albertina, svensk prinsessa S 1: 

Slafveri, aumärkningar om 7:460 -' 5, 168, 171, I78n, 179 n, 224 n, 245, 

467. — pä S:t Uartelemy, rdgs- ! 273, 274, 311 n, 312, 481. 

anförande om 7: 307 — 309. ' Sofia Magdalena, svensk drottning 

Slaghök, Didrik, biskop 5 a: 208. 5 b: j S 1: 5. — underhandlingar om hen- 

16, 27. ! nes giftermål S 1: 24 ff. — förlof- 

Slagtarebänk, hertig Karls, smädeskrift I ning S 1: 35. — ankomst till Sve- 

5 b: 245 n. 6 a: 83 n. rige S 1: 37. — förmälning S 1: 40. 

Slange, Erik, öfverste, slutl. general- — förh. till sin gemål Si: 74 ff. 

major 6 a: 245. ; - missfall S 1: 225. — i hafvande 

Slaver, namnets härledning 3: 502. — . tillstånd S 1: 245. — korrespondens 

utbredning i Europa 3: 502—503. med Gustaf III S 1: 289. — anek- 

— på Östersjökusterna 4:74. —i! dot om hennes teaterbesök Sl : 
nordiska sagor 5 a: 36. 479 n. - - såsom enkedrottning8:53. 

Sleincour, Johan Peter, professor i | Sofia, dansk drottning 1: 140. 

TJpsala S 1: 534 11. I Sofia Fredrika af Mecklenburg-Schwe- 

Slesvig, krig om, 1404 — 35 5a:i70.i rin. dansk prinsessa S 1: 437 n. 



106 



SOFIA — SPAKRE. 



Sofia, engelsk prinsessa 1: 49. 

Sofia, rysk furstinna 8: 229. 

Sokrates 8: 73. S 2: 126. 

Sol (mytol.) 4: 179. 

Sölarljöd 4: 132 n. 

Soldatkoloni i Dorpat 6 a: 95, 

Solingen, Geijers besök i 1: 79. 

Solla (i Östergötland) 1: 60. 

Solms, grefven af 6 a: 117. 

Solon 7: 877. 

Solskiftad by 5 a: 222. 

Soltyk, Roman, receusion af hans 

bok »Polen» 8:81 — 89. 
Some, Krister, kommendant i Kalmar 

5 b: 270. 6 a: 9. 
Sommar, Maguus, biskop i Streugnäs 

5 b: 48 n, 51. 
Sonnenburg, slott i Lifland 5 b: 108. 
Sontag, Henriette, tysk sångerska 1:1 2 2. 
Soop, Erik, öfverste 6 a: 108, 131 n. 
Soop, Knut. Haraldsson 5 b: 132. 
Soop, Matthias, f rih ., riksråd 6 a: 1 n, 

126 n, 205 u. 
Sorbon, Johan, rådman i Mariestad 

S 1: 126. 
Sorbonne 3: 495. 
Sorö, Geijers besök i 1: 67. 
Sotberg, Erik af, kansliråd Si: 168, 

311, 461 n. 
Söte. viking 5 a: 56 n. 
Sotholms härad 5 a: 56 n. 
Soubise, prinsen af 6 b: 139. 
Spa, Gustaf Ill:s resa till S 1: 286. 
Spaler, folk 4: 57. 
Spandau, öfverlemnas åt Gustaf lT 

Adolf 6 a: 145. 
Spanden, slag vid 7: 237. 
Spangarhed 4: 302. f 
Spanien, Sveriges handel på, börjar 

5 b: 94. — erbjuder Polen förbund 
mot Sverige 6 a: 83. — Creutz' om- 
döme om S 1: 78. 

Spanmålshandeln, förbehålles kronan 

6 a: 48. — frigifves 1775 S 1: 206, 
255 n. 

Spanmålskom mission under Gustaf 
III:s utländska resa 1783 Si: 357. 

Spanmålslagar i England 7: 431 — 433. 

Sparre, grefve, fransk maréchal de 
camp S 1: 363. 

Sparre, Ambjörn Sixtensson, riksdrots 
5 a: 149. 8: 315. 



Sparre, Axel Wrede-, grefve, över- 
ståthållare Sl:107n, 406n. 

Sparre, Brita Kristina, f. Wrede-, 
Sparre S 1: 406 n. 

Sparre, Elisabet Sotia Amalia Beata, 
f. Kamel 7: 81 n. 

Sparre, Erik, riksråd 5 b: 206. 8:331, 
334, 339. — utverkar Sigismunds 
val till konung i Polen 5 b: 165, 
187. — hans skrift »Pro rege, lege 
et grege» 5 b: 180. — författare till 
Kalmare stadgar 5 b: 188. — i onåd 
hos Johan III 5 b: 191, 200. — om 
Helgeandsholms beslut 5 b: 192. — 
rättegången mot 5 b: 201 — 202. — 
återfår Johans nåd 5 b: 205. — för- 
klaras oskyldig af Sigismund 5 b: 
207 n. — sändes till Polen 1593 
5 b: 213. — författar förslag till 
reg.-form 1594 5 b: 220. — st