Skip to main content

Full text of "Finlands historia : från den äldsta tiden intill våra dagar"

See other formats








m 



*Mf 



W y ^ 



Mm 



I vm a 



m 

- v 







FINLANDS HISTORIA 



FRÄN DEN ÄLDSTA TIDEN INTILL VARA DAGAR 



YRJÖ KOSKLNEN, 

Professor i Helsingfors. 



OFVERSATTNING FRÄN FINSKAN 



RAFAEL HERTZBERG. J 



^UTORISERAD JJPPLAGA. 



HELSINGFORS. 

K. K. HOLMS FÖRLAG 




STOCKHOLM. 

ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1874. 



Ctljnoflraftsfi tnfeöning. 

De folk, som uppträd t i historien, sönderfalla efter sin 
härkomst i tre grupper: Semitiska, Ariska och Turanska folk. 
Genom den jämförande språkforskningen har man kommit till 
den slutsats, att alla tre en gång utgått ur ett gemensamt hem, 
och i sjelfva verket finner man i den historiska tidens första 
gryning ännu Ariska och Turanska folk jämte hvarandra i 
trakterna kring Hindukuh. Men den Turanska stammen sönderföll 
redan ganska tidigt i flere skilda folkslag, hvilka hvart och ett 
i *sin tur och med skilda namn — Tunguser, Mongoler, Tur- 
kiska och Finska folk — utbredde sig öfver Asiens hordöstra 
och norra trakter och delvis äfven öfver Europa. Altajs och 
Urals bergsbygder blefvo seclan för en lång tid dessa stammars 
gemensamma område, och af denna orsak kallas ofta de Turanska 
folken Ural-AUaiska, likasom 4e Ariska folken benämnas Indo- 
Europeiska. Men af alla Turanska stammar .synes den finska 
längst hafva qvarblifvit vid sina ursprungliga boningsplatser och 
har äfven derefter alltid varit i nära beröring med Arierna, så 
att under årtusendens förlopp en mångsidig vexelverkan dem 
emellan uppstått, hvarom ännu språken bära vitne, ehuru de 
historiska minnena för det mesta hafva förbleknat. 

De äldsta minnesmärken antyda den finska stammens spår 
på flere områden, der sedermera Ariska eller till och med Se- 
mitiska folk kommo till väldet. Ett sådant område var Medien 
("Mada" det är maa = land), hvarest ännu på Zoroasters tid 
pågick en skarp strid emellan Turaner och Iraner (Arier). Ett 
sådant område var äfven Assyrien och Mesopotamien, hvarest 
Semiterna tia gt fingo öfvermagten, tagande i arf af Turanerna 
den uråldriga kilskriften, hvars lemningar ännu anträffas bland 
Ninives och Babels ruiner. Om man härifrån vänder blicken 

Finlands historia. 1 



2 KINI.AXns HISTOKIA. 

till Europa, så synes äfven der innan Ariernas ankomst en 
urbefolkning af finsk stam hafva bott,- hvaraf måhända de forna 
Ibererna och Etruskerna, samt de nuvarande Baskerna äro qvar- 
lefvor. Namnet Finn, hvilket slutligen har dragit sig hit upp 
till Finland, synes ursprungligen i Ariernas mun hafva beteck- 
nat just denna urbefolkning, och påträffas ännu i 2:dra seklet 
efter Kristus (uti Ptolemrei geografi) vid nedra loppet af Weichsel. 
Tacitus skildrar nämnda folk såsom synnerligen rått och fattigt ; 
det var ett jägare- och fiskarefolk, som i brist på jern använde 
pilar med benspetsar, klädde sig i djurshudar och icke brydde 
sig om att bygga hus, än mindre att idka åkerbruk och handel. 
Deremot stodo de Finnar, hvilka vid Skandinav .nas invandring 
herskade i Sverige och Norge och hvilka i de skandinaviska 
sagorna vanligen benämnas Jotuner, på en högre bildningsgrad, 
kände synbarligen både jernsmide och åkerbruk och voro isyn- 
nerhet ryktbara för sin trolldomskonst. Föröfrigt beskrifvas de 
såsom ett krigiskt jättefolk, med hvilket Skandinaverna of f a 
tingo bestå svåra strider; men ofta knöts äfven vänskaps- och 
äktenskapsförbund med dem, och isynnerhet i de nordliga trak- 
terna af Norge räknade mången mägtig slägt sin härkomst på 
mödernet från Jotunerna. En gren af detta folk bodde äfven 
i Finland, och de skandinaviska sagorna omnämna härstädes 
finska konungar, med hvilka de svenska regenterna af Ynglinga- 
ätten voro i mångfaldig beröring. I Finlands egna fornsägner 
kallas de Hiidet och Jättiläiset, stundom äfven Jatulit och 
Jotunit. De hafva vid Finnarnes inflyttning slutligen försvunnit 
härifrån, lemnande efter sig såsom minnesmärken såväl stenrös 
och borgruiner, som bära deras namn, som ock stenredskap 
och ovanliga ortnamn, hvilka synas leda sitt ursprung från dem. 
Likadana ortnamn i nordvestra Ryssland gifva skäl till den 
förmodan, att de forn-Tschuder, om hvilka detta lands sagor 
tala, äfven hafva tillhört denna gemensamma urbefolkning, hvilken 
sålunda skulle i den gråa forntiden upptagit hela det norra 
området från Ural till Atlantiska oceanen. 

I 

Om vi från dessa dimdunkla fornfolk gå att betrakta den 
finska folkstammens egentliga grenar, så finna vi dem till en 
början bosatta på ömse sidor om Urals bergsrygg" r , emellan flo- 
derna Ob och Wolga. Ostligast, vid Ob och Ir^sch, bodde de 
Ugriska folken (Ostjaker, Woguler och Ungrare); vester om 
Ural, vid Kama-floden, de Permiska (Syrjäner, Permjaker och 



INLEDNING. 



Wntjaker); längre i söder och vid nedre Wolga de Bulgariska 
(Bulgarer, Mord viner och Tscheremisser); slutligen derifrån åt 
nordvest, troligen vid Wolgas mellersta lopp, de Finska, hvilka 
närmast utgöra ämnet för denna historia. Huru långt grän- 
serna för hvarje af de respektive gruppernas område sträckte 
sig under dessa aflägsna tider, är ej möjligt att närmare 
bestämma. Endast det kunna vi med säkerhet sluta till, att 
den finska gruppens främsta gren, de renskötsel idkande Lap- 
parne eller "Samerne", redan ganska tidigt hade spridit sig 
öfver de nordvestra ödemarkerna ända till Finland och Skandi- 
navien, och dervid kanske delvis råkat under Jotunernas herra- 
välde. Först' lenare flyttade äfven andra finska stammar (Ka- 
relare, Tavaster, Wepser och andra) i Lapparnes spår mot 
vester och nordvest, för en tid sammanträffande med de Per- 
miska folken, hvilkas historia står i nära samband med de 
finska stammarnes äldsta öden. Deremot hafva de bägge andra 
'grupperna, de Ugriska och Bulgariska, gått en annan väg, och 
deras historia är i många afseenden gemensam. Till följd af 
sina sydligare boningsorter blefvo de tidigare än de andra 
stammarne synliga i historien, och då af de öden, de genom- 
gått, en och annan inverkan äfven nått till de nordliga områdena, 
är det nödvändigt att här egna ett ögonkast åt deras historia. 

Den första säkrare kunskap om dessa finska stammar är 
från l:sta seklet före Kristus. Vid denna tid hade Skythernas 
gamla välde norr om Svarta hafvet gått under och deras stam- 
förvandter Sarmaterna (Slavernas förfäder) hade dragit öfver 
Don och nedsatt sig i trakterna af Donau. Men i deras ställe 
uppträdde tvenne mägtiga folk, Aorser och Siraker, hvilka med 
sina ryttareskaror herskade vid Wolgas nedre lopp och med 
sina kameler drefvo handel ända på Indien och Babylonien. 
Dessa Aorser, som utan tvifvel hörde till den Bulgariska stam- 
men (en gren af Mordvinerna bär ännu i dag namnet "Ersa"), 
omnämnas -sedan på samma område under ett par århundraden. 
Derefter försvinna de åter och de ifrån trakten af Weichsel 
ankomna Götherna herska någon tid norr om Svarta hafvet. 

Men vid slutet af 4:de seklet e. Kr. se vi den finska folkstam- 
mens Ugriska gren sätta sig i rörelse mot Europa, ryckande 
med sig Bulgariska stammar och krossande det Götiska herra- 
väldet vid Donau och Svarta hafvet. Sålunda grundades det 
så kallade Hunniska riket, hvars store herskare Attila ifrån 



FINLANDS HISTORIA. 



sitt läger vid Theiss höll Slaverna och Germanerna under sin 
spira och med sina segertåg injagade skräck hos Roms båda 
kejsardömen. Men sedan Attila dött år 453, nödgades Hun- 
nerna draga sig tillbaka till Svarta hafvets kusttrakter, der de 
åter sönderföllo i mindre stammar. 

I medlet af det följande seklet inträffade en ny förändring 
i de Hunniska folkens lif. Deras östra stammar blefvo under- 
kufvade af Turk-Uigurerna, hvilkas "stor-khan" då utbredde sitt 
herravälde ifrån Altai till Don. Men ifrån Don åt vester ända 
till Baijern hade de så kallade Avarerna, ett undan Turkarne 
flyende Ugriskt folk, grundlagt ett mägtigt rike, hvilket för en 
tid uppsvingade sig till arfvinge af Attilas välde vid Theiss. 
Der bibehöll sig Avarernas rike ända till Karl den stores tider 
(till slutet af 8:de seklet), men dess välmagts tid var förbi 
redan omkring år 630, då de vid Svarta hafvet bosatta stam- 
förvandterna åter blefvo sjelfständiga. Redan derförinnan hade 
de mellan Wolga och Don boende folken befriat sig, då Turk- 
Uigurernas välde splittrades. Fältet var således åter öppet för 
upprättandet af nya riken. 

Då, under loppet af 7:de seklet, uppstodo vid Wolga 
tvenne riken af finskt ursprung, hvilka i anseende till deras 
varaktighet och deras kultur äro förtjenta af mycken uppmärk- 
samhet. Katsarerna, ett Ugriskt folk, som i tiden hade hört 
till Attilas vidsträckta rike och nu till sist stått under Turk- 
Uigurernas herravälde, uppbygde åt sig en hufvudstad, vid 
namn Jtil, i närheten af Wolgas mynning och utbredde derifrån 
sitt välde ända till Dnieper. Denna händelse tvang Bulgarerna 
(de forna Hunner-stammarne) att utflytta ur sina boningsplatser 
vid Don. De skilde sig i tvenne grenar och grundlade då 
två lika benämnda riken. En del af dem begaf sig nämligen 
åt vester öfver Donau till det nuvarande Bulgariet, hvarest 
likväl inkräktarne snart sammansmälte med den slaviska be- 
folkningen, och höra derefter icke vidare till den Finska folk- 
stammens historia. Men den andra grenen af Bulgarerna drog 
sig mot norr och grundlade vid Wolgas krökning Stora Bul- 
garien, som bibehöll sig ända till 13:de seklet. Genom Kat- 
sarernas rike och Stora Bulgarien gick en liflig handel ifrån de 
muhamedanska länderna i söder till högsta norden, och båda 
dessa folk stodo på en temligen hög bildningsgrad. Men de 
Turkiska folkens påträngande öster ifrån begynte redan i slutet 



INLEDNING. 



af 9:de seklet försvaga Katsarernas rike, till dess det slutligen 
omkring år 1000 fullständigt gick under. 

Under denna tid hade ett Ugriskt folk, Magyarerne eller 
Ungrarne, ifrån trakterna af Ural kommit till Dniepern och 
lydde någon tid under Katsarernas välde. Men år 889 flyt- 
tade Ungrarne under sin anförare Arpad in till det nuvarande 
Ungern, der deras ärorika stat ännu eger bestånd. Ett hälft 
årtusendes ansträngningar hade sålunda förskaffat åt den Finska 
folkstammens Ugriska gren ett varaktigt hemvist vid Donaus 
stränder. Men i hvad mon dessa folkrörelser äfven inverkat 
på den finska grenen, skall i det följande blifva föremål för 
vår undersökning. 



Finlands Historia. 



I. De skilda stammarnes tidehvarf 

till år 1157. 

1. De finska stanimariies invandring till Finland. 

De stammar, af hvilka det finska folket leder sin här- 
komst, synas ännu vid den kristna tideräkningens början hafva 
varit bosatta vid Wolgas mellersta lopp, antagligen ofvan om 
det ställe, der floden gör sin krökning mot söder. De hade 
till sydostliga grannar Mordvinerna, hvilkas språk också ännu i 
dag står det finska mycket nära. I nordost åter torde de 
stått i förbindelse med Syrjäner och andra Permiska folk, hvil- 
kas språkförråd jämväl antyda en dylik nära beröring. Men 
nordvest om Finnarne, eller ända till Finland och norra Skan- 
dinavien, synes detta dunkla fornfolk af kanhända Ugriskt ur- 
sprung, som i sagorna omtalas under namn af: Finnar, Jotuner, 
Jatuler och "Hiidet", från uråldriga tider varit utbredt. Till 
dessa ödemarker hade också den gren af den finska folkstam- 
men vandrat, som af de öfriga finnarne kallades Lappar, eme- 
dan de med sina renar nomadiserade långt uppe vid det finska 
områdets yttersta gränser *. Finnarne sjelfva, som redan 
idkade något slags åkerbruk och boskapsskötsel, voro delade i 
tvenne hufvudgrenar: Karélare nordligare och Tavaster sydligare. 
Men det nationela namnet Suomi synes från äldsta tider varit 

Lapplands finska namn Lappi är uämligen en modifiering af ordet 
oppi — hörn, afsides trakt, och heslägtadt med loppu = ände, slut. 

Öfvere. 



8 FINLANDS HISTORIA. 

gemensamt för dem, och detta samma namn tillegnade sig 
äfven Lapp- eller Saame-folket 

Antagligt är, att folkrörelserna i mellersta Asien omkring 
år 100 e. Kr. sträckte sina verkningar äfven till Europa, i 
det de drefvo de finska stammarne bort från deras bonings- 
platser. Karelarne vandrade längs floden Jug till Suchona 
och Dvina, derifrån de sedan utbredde sig åt sydvest till 
Onegas och sedermera Ladogas stränder. Till dessa trakter 
ankommo samtidigt, förmodligen längs "\Yolgas källflöden, äfven 
Tavasterna, nedsättande sig söder om Ladoga och Onega. Denna 
gren delade sig kanhända redan då uti skilda stammar, af 
hvilka Egentliga Finnarne bodde vestligast, Egentliga Tavasterna 
mellerst och Wepserna ostligast, emellan Onega och Bjelo-Osero- 
sjön (Walgetjärvi). På dessa platser anträffas de finska stam- 
marne vid midten af fjerde seklet, då de omtalas såsom skatt- 
skyldige under Svartahafs-gotherna. Men sedan Göthiska riket 
blifvit förstördt, saknar man åter för flere sekler hvarje säkrare 
underrättelse om dem. Den del af Karelarne, som hade kom- 
mit till Dvinas stränder, råkade förmodligen der tillsammans 
med Permierna, och af denna förening uppkom med tiden det 
Bjar miska riket, hvilket vi framdeles bli i tillfälle att omtala. 
Tavasterna åter hade till sydliga grannar Lithauerne, hvilka 
såsom Slavernas förtrupp redan hade framträngt mot norden. 
Och då Finnarnes boningsplatser otvifvelaktigt redan nådde till 
finska viken, så kommo de ganska snart att känna Sveriges 
kringströfvande vikingar. Men i norr torde de redan tidigt 
vant sig att uppbära skatt af sina lappska stamförvandter, 
som från sina ödemarker samlade dessa trakters värdefullaste 
handelsartikel, dyrbara pelsverk. 

På hvilken tid och af hvad orsak Finnarne drogo åt vester 
från dessa trakter, kunna vi någorlunda sannolikt föreställa oss 
på följande sätt: Då Bulgarerne vid slutet af 7:de seklet 
från trakterna af Don drogo mot norden och grundade Stora 
Bulgarien, kunde ej denna tilldragelse vara utan inflytande på 
de nordliga och vestliga stammarne. Karelarne och Tavasterna, 
ansatta i öster, trängdes tillhopa i trakten af Ladoga och 
Onega och begynte (omkring år 700) utskicka sina kolonier 
mot vester. Först begaf sig en med Tavaster. uppblandad gren 
af Karelarne under namn af Liver och Kurer åt sydvest och 
hamnade slutligen i Lifflands och Kurlands kustländer, som 



UK FINSKA STAMMAKXES INVANDRING TILL FINLAM). 9 

efter dem fingo sina namn, efter det att de med Lithauerne 
beslägtade Letterne blifvit trängda till det inre af landet eller 
gjorda underdåniga. Vid samma tid begynte en del af Kare- 
larne nedsätta sig vester om Ladoga vid Wuoksens mynning 
uti det nu varande Karelen, under ständig kamp med Pohjola- 
folket, under hvilket namn man måste förstå i det inre af 
landet och vid norra stranden af Ladoga boende Jotuner och 
Lappar. Ännu mera vesterut drogo Egentliga Finnarne, följande 
Finska vikens båda kuststräckor. På södra sidan om denna 
hunno de så småningom ända till stränderna af Östersjön och 
öarne, samt Livernes gränser, och kännas nu under namnet 
Ester. På norra sidan trängde de fram längs Finlands södra 
kust till trakterna af Raumosjön* till det nu varande Egent- 
liga Finland. Äfven Egentliga Tavasterna begynte i samma 
grupp, fastän kanske något senare, utskicka kolonier i de andras 
spår. En sådan koloni tyckes hafva trängt sig öfver Narova 
och nedsatt sig emellan Peipus och Wirtsjärvi sjöar (estniskans 
Dorpatska dialekt). Andra gingo öfver Nevan och Kymmene 
elf, sålunda grundande Tavastlancl i Finland. Men någon del 
af Tavasterna synes qvarstannat vid sina förra boningsplatser, 
hvarest de ännu under följande sekler omnämnas. 



2. Warägeruas välde. 

På denna tid hade de Slaviska folken börjat längs Dnie- 
perns öfre tillflöden sträfva mot norden och nedsatt sig vid 
Ilmensjön, hvarest deras "nya stad" Novgorod uppstod. Dessa 
nykomlingar, åt hvilka de finska stammarne gåfvo namnet 
Wenäläiset, gjorde Tavasternas läge söder om Ladoga ännu 
trängre och torde påskyndat deras afflyttning till Finland. Å 
andra sidan begynte, i synnerhet vid slutet af 8:de och början 
af 9:de seklet, de Skandinaviska vikingarne med sina sjöröf- 
varskepp segla ända till Ladoga och ännu längre, utpressande 
af dessa trakters Finnar och Slaver skatt och byte. En gång 
hände det, i medlet af 9:de seklet, att dessa vikingar eller, 

Så kallas den del af Bottniska viken, som sträcker sig norr om Åland 
intill Qvarken. 



10 FINLANDS HISTORIA. 

såsom de ryska krönikorna kalla dem, Warägerna, fördrefvos, 
och landets innevånare försökte grunda en sjelfstiindig styrelse. 
Men folkelementen voro alltför mycket olika och spridda. Der- 
för sände man bud till Warägernas eget land, Sverige, och 
inkallade derifrån trenne bröder att styra landet. Dessa bröder 
kallas i de ryska krönikorna: Rurik, Sineus och Truvor. De 
anlände med ett stort följe och grundlade år 862 de Wamgiska 
Ryssarnes rike, som fick sitt namn efter de nya herskarne 
(Roos, Ruotsi) och hvaraf det nuvarande ryska riket uppstått. 
I början bestod större delen af detta rike af Finnar (tschuder) ; 
ty Rurik hade sitt område vid Wolchow i Tavasternas (Jämernas) 
land, Sineus vid Bjelo-Osero och bland Wepserna, Truvor uti Isborsk, 
söder om Peipus-sjön vid Esternas gräns. Men sedan de yngre 
bröderna dött, flyttade Rurik styrelsens säte till Novgorod, och då 
sedermera riket allt mer utvidgades åt söder, blef det i samma 
mon helt och hållet slaviskt. Sjelfva den regerande slägten 
och dess krigiska följe förblef dock länge skandinavisk, och 
de finska undersåtarne synas varit i fullkomligt lika anseende, 
som slaverna. Ruriks son Igor, i början under sin frände 
Oleg's förmyndarskap (879 — 912) och sedan såsom myndig 
(912 — 945), efter honom hans son Sviatoslaw (945 — 972) och 
derefter åter dennes son Wladimir den store (972 — 1015) inne- 
hade efter hvarandra regeringen med biträde af Warägernas 
krigarkast; men på deras tåg till Konstantinopel och andra 
orter medföljde såväl slaviska, som finska skaror. Någon del af 
Tscheremisserna i öster (vid trakterna af Rostow) och någon 
del af Esterna i vester synas äfven hafva hört till dessa regen- 
ters område, och Wladimirs son Jaroslaw (1015 — 1054) anlade 
i Estland slottet Jurjew eller det nuvarande Dorpat (år 1030). 
Sistnämnde regent, som var förmäld med svenske konungen 
Olof Skötkonungs dotter Ingegerd, gaf åt sin gemål till morgon- 
gåfva Ladoga stad och län, och häraf anser man, att detta 
landskaps namn Ingermanland (Inkerin maa) har sin härled- 
ning. Men rikets medelpunkt hade redan dragit sig till Kiew. 
och det finska området begynte. blifva åt sidan. När således 
ryska riket efter Jaroslaws död sönderföll i smärre fursten- 
domen, blef uti dem det slaviska elementet nu det allena 
herskande. 

Under detta sakernas nya skick tillföll omsorgen om de 
finska stammarnes angelägenheter Novgorod ensamt. Denna 



WARAGERNAS VÄLDE. 11 

stad hade nu utbildat sig till en borgerlig republik, som efter 
godtfinnande valde sina krigsöfverstar ur Ruriks slägt, men för 
öfrigt följde sitt eget styrelsesätt och allt mer och mer riktade 
sig genom sin handel på vesterlanden. Just för denna handel 
behöfde Novgorod oundgängligen såväl Ladogas södra kust- 
sträckor som ock Nevafloden och fördref derför från dessa 
trakter Tavasternas sista qvarlefvor. Detta synes hafva inträffat 
i slutet af ll:te seklet. Ännu år 1042, då furst Wladimir, 
Jaroslaws son, ifrån Novgorod gjorde sitt olyckliga tåg mot 
Jämerna eller Tavasterna, bodde dessa vid Ladogas södra strän- 
der. Men i det följande seklet har denna stam redan full- 
ständigt inflyttat till Finland, och någon mindre del har flytt 
mot nordost. I detta eröfringsföretag hade Novgoroderna den 
bästa hjelp af dervarande Karelare, hvilka härefter förblefvo i 
troget vänskapsförbund med denna mägtiga handelsstad. En 
del af karelska stammen inflyttade i Tavasternas forna hemvist 
uti Ingermanland och fingo nu såsom undersåtar under Nov- 
gorod namnet Ingrer (Inkerikot). I samma förhållande till 
Novgorod stodo äfven Woterna (Watjalaiset), en stam kareliserade 
Tavaster i Ingermanlands vestra hörn. Deremot voro de i Fin- 
land vid trakterna kring Wuoksen bosatta Karelarne endast 
Novgorodernas bundsförvandter, men ej deras undersåtar, och 
de finska Tavasterna, likasom äfven Esterna, försvarade modigt 
sin frihet. Men åt nordost utbredde sig Novgorodernas välde 
hastigt; ty de dyrbara pelsverk, som fingos från skogarne, och 
den handel, som från Dvinas mynning gick till Wolgas mellersta 
lopp, lockade deras vinningslystnad. Snart hade de trängt 
öfver den landtrygg, som skiljer Dvinas och Ladogas vatten- 
områden, och påträffade derstädes ännu en gren af Karelarne, 
som innehade stränderna af Dvina. Dessa Karelare, som ryska 
krönikorna efter deras läge kallade sawolotshiska (bortom vatten- 
skilnaden boende) tschuder, voro äfven kända af Skandinaverna, 
men buro i deras sagor namnet Bjarmer. För deras skull 
måste vi här särskildt betrakta dessa nordliga trakters egen- 
domliga förhållanden. 



I-' FINLANDS HISTORIA. 



3. Bjamialaml, Lappar och Kvener. 

De Karelare, som stannat qvar vid Hvita hafvets stränder, 
synas derstädes hafva grundlagt ett vidsträckt rike, hvars 
medelpunkt var i närheten af Dvina-flodens mynning. Norr- 
mannen Otlier, som i medlet af 9:de seklet hade gjort en 
upptäcktsresa längs kusten af Lappland ända till Hvita hafvet, 
ger den första underrättelsen om detta samhälle och kallar 
folket: Beormer eller Bjarmer, troligen af namnet Permier. 
Med detta namn omnämnas de äfven senare af Skandinaverna, 
och redan på grund häraf kan man antaga, att Karelarne uti 
Bjarmaland hade bragt under sitt välde hela permiska folk- 
stammen : Syrjänerna, Wotjakerna och Permjakerna, hvilkas bo- 
ningsplatser sträckte sig längs med Wytshegdas och Kamas 
tillflöden. Men det är äfven eljes kändt, att just längs dessa 
floder en liflig handel drefs från Bulgarernas rike till trakterna 
af Dvina, och att Bjarmerna genom denna handel förvärfvade 
sig betydliga rikedomar. Ryktet om Bjarmalands rikedom 
utbredde sig nu snart till Norge och lockade dess vikingar att 
företaga färder dit, såväl för handel, som för att plundra. 
Redan Harald Hårfagers son, Erik Blodyxa, gjorde omkring år 
920 ett sådant plundringstäg; men ryktbarast är det tåg, 
hvilket en norrman Karli och hans broder Gunnstein, samt 
Finnmarkens förläningsman Thorer Hund gemensamt företogo 
till Dvinas mynning år 1026. Sedan de derstädes köpt en 
myckenhet sobel- och bäfverskinn samt annat pelsverk, land- 
stego de åter en natt i hemlighet och gingo att plundra Bjar- 
mernas heliga begrafningsplats, som låg i en lund och var 
omgifven med en hög skidgård. Det berättas, att Bjarmerna 
hade för sed att alltid vid en rik mans död skifta hans egen- 
dom i två delar, så att arfvingarne fingo den ena delen, men 
den andra deremot gafs med åt den döde till Tuonela (under- 
jorden), det vill säga nedgräfdes bland mullen i hans grafhög. 
Men i midten af begrafningsplatsen var guden Jumalas bild, 
"Jomali", på hvars knän hvilade en silfverskål, full af silfver- 
mynt, och kring hvars hals hängde en tung, dyrbar kedja. 
Hvarje natt höllo sex bjarmer, två i gången, vakt vid detta 
heliga ställe; men de norska plundrarne begagnade sig af 



BJARMALAND, LAPPAR OCH KVEXER. 13 

mellantiden, då vakterna byttes om, och sluppo sedan lyckligt 
undan, medförande till sina skepp ett omätligt byte. öm andra 
tåg saknar man närmare underrättelser; men i Skandinavernas 
sagor ansågs "Bjarmaland" länge för ett mägta rikt land, hvars 
plundring för vikingarne på samma gång var ett synnerligen 
farligt och derjämte ärorikt företag. 

Hvad slags föremål det kunde vara, med hvilka Bjar- 
merna tillbytte sig söderns varor och silfverskatter, kunna vi 
äfven sluta till af nyss nämnda händelser. Dessa dyrbara 
pelsverk, som ännu på denna tid i ymnighet erhöllos' från den 
höga nordens vidsträckta ödemarker, utgjorde en i de aflägsna 
sydliga länderna synnerligen eftersökt handelsvara, h vilken af 
arabiska köpmän afhemtades ända ifrån Stora Bulgariet. Men 
Bjarmerna hade, efter hvad man med säkerhet kan antaga, 
bragt de närboende folken, och i synnerhet Lapparne, under 
sitt herravälde, och togo af dem i skatt just sådana, som pen- 
ningvärde gående skogsdjurs skinn. 

För öfrigt var Lapparnes område ännu på denna tid så 
vidsträckt, att samma slags skatt förslog rikligen, ej blott åt 
de bjarmiska Karelarne vid Dvina och Suchona, utan äfven åt 
Ladoga-karelarne och till och med Tavasterna i Finland. Deremot 
hade den nordvestligaste delen af Lapparne uti den så kallade 
norska Finnmarken eller JBwi;a-landet blifvit skattskyldiga under 
Norrmännen, hvilka, enligt Others uppgift, fordrade af hvarje 
förmögnare lappfamilj femton mårdskinn, fem renhudar, en 
björnhud, en björn- eller utterskinnspels, samt ett visst mått 
fjäder och skeppståg. Ända från äldsta tider hade Haluga- 
lands innevånare i norra Norge uppburit denna skatt. Men 
då Harald Hårfager (i slutet af 9:de seklet) förenade alla små 
riken under sitt välde, kom äfven lappska skatten under norska 
kronan och en skild "förläningsman öfver Finnmarken" till- 
sattes i och för samfärdseln med lapparne. Detta öfverherr- 
skap öfver Lapparne omfattade ej blott upptagandet af skatt, 
utan äfven uteslutande rätt till handel. Men sina öfriga sam- 
hällsförhållanden fingo Lapparne, såsom det synes, sköta så 
godt de kunde, och i krönikorna likasom- i forasägnerna om- 
nämnas skilda lappkonungar, hvilka förmodligen tillika voro 
offerprester eller religiösa öfverhufvuden. 

Bland de grannfolk, hvilka synbarligen uppburo skatt af 
Lapparne, fans ännu ett, om hvars rätta ursprung man ej har 



14 FINLANDS H1ST0B1A. 

någon säker kännedom, nämligen Kaimdaiset eller Kvenerna 
(Qvänerna). Dessa bodde, enligt Others berättelse, öster om 
Norge eller Halugaland, således i nordliga Sverige, och voro 
ofta i fejd med Norrmännen. Men i öster synes deras välde 
hafva sträckt sig äfven till den finska sidan af Bottniska viken, 
och då Karelarne vid Dvina eller Ladoga hade begynt upp- 
taga lappskatt från dessa trakter, så var den naturliga följden 
häraf, att dessa bägge folk stötte tillsammans på Lapplands 
öde fjäll. År 877 hände det, att Kvenernas konung Warawit 
eller Faravid kallade till sin hjelp norska konungens förlä- 
ningsman Thorulf Kiveldulfson, och i förening med detta folk 
gjordes nu några härtåg mot Karelarne. Derefter försvinner 
kännedomen om Kvenerna i sagornas dunkel, och deras namn, 
"kven", som i de skandinaviska språken betecknar "qvinna", 
gaf upphof åt förunderliga sägner om ett bakom Sverige be- 
läget amazonrike. Sålunda berättas det, att svenska konungen 
Emund Gamle (efter år 1052) sände sin ende son att eröfra 
detta land, men att Kvenlands krigiska qvinnor (amazoner) för- 
gjorde honom och hela hans här, derigenom att de förgiftade 
källor och brunnar. Sjelfva kvenfolket synes dock småningom 
gått under; ty i Finnmarken utbredde sig allt mer och mer 
Norrmännens välde, och Svenskarne utvidgade sitt område längs 
Bottniska vikens vestra kust. Men sitt namn hafva dock 
Kvenerna lemnat qvar i dessa nejder (Kainu-land, Kajanien) 
och i Norge förstås med namnet "Kvaen" i allmänhet en finne. 
Af denna orsak har man äfven ofta dragit den slutsats, att 
Kvenerna varit en från Karelarne afsöndrad gren. Men. mera 
troligt är, att de voro qvarlefvor af de forna Jotunerna eller 
Hiisifolket, som kanhända allra tidigast hade begynt uppbära 
skatt ifrån Lapparne. En dylik gemenskap emellan namnen 
Kven och Hiisi har kanhända redan äfven Tacitus åsyftat, då 
han förtäljer, att bakom Svenskarne (Sueonerna) äro "Sitonernas 
folkstammar" (Hiisi *-folket), öfver hvilka "en qvinna (kven) 
nerskar". Äfven Kalevala-runornas "Pohjola" och dess herr- 
skarinna Louhi tyckas häntyda åt samma håll. 

Likasom Norrmännen och Svenskarne i vester lade Kvenernas 
forna område under sitt välde, begynte äfven Novgoroderna och 
de öfriga Ryssarne under loppet af 12:te seklet intränga öfver 

Stammen "Hiite" anses af Lönnrot vara densamma som i ordet "seid". 

öfver*. anm. 



DE VINSKA STAM.MAU.Ni; I FIM.AXD. 15 

skogssträckan till Bjarmaland (Sawolotshien). På det ställe, 
der Jug infaller i Suhhona, grundlades vid denna tid en stad, 
benämnd Ustjug, som snart riktade sig genom sin handel, och 
en från Novgorod utgången koloni nedsatte sig redan år 1174 
vid Wjatka, läggande Wotjakerna under sitt välde. Sålunda 
hade nu Bjarmernas gamla handelsväg råkat i Ryssarnes våld; 
deras forna rikedom och välstånd förstördes och i och med 
detsamma upphörde äfven vikingarnes färder till Bjarmaland 
(deras sista besök var år 1217). Det under Novgorod skatt- 
skyldiga området sträckte sig nu längs Suchona och Wytshegda 
till Syrjänernas land ända till trakterna af Petschora, och fastän 
år 1187 ett upplopp omtalas på detta område, då uppbörds- 
männen vid Petschora och i Sawolotshien mördades, så utvid- 
gades dock Ryssarnes kolonisation ,m.er och mer. Men sjelfva . 
Karelarne vid Dvina och hafskusten synas dock ihärdigt och 
länge försvarat sin frihet, och först vid början af 14:de år- 
hundradet hade Novgorodernas välde utbredt sig till D vina- 
flodens mynning. 



4. De finska stammarne i Finland. 

De finska stammar, som hade inflyttat till trakterna vester 
om Ladoga, och än vidare längs Finska vikens norra strand 
ända till Östersjön, tagande sålunda i besittning den så kallade 
Finska halfön (Suomen niemi), äro vigtigast för historien; ty 
af dem har det nu varande Finska folket uppstått, den enda 
gren af denna stam, som förmått tillkämpa sig sjelfständig 
bildning och en politisk ställning. Vid tiden för deras första 
invandring hit, under loppet af 8:de och följande sekler, voro 
likväl dessa stammar i föga och äfven då oftare fiendtlig, än 
.änskaplig beröring med hvarandra, under beständiga tvister 
om eganderätten till det land, som de voro i begrepp att taga 
i besittning. Karelarne, hvilka nedsatte sig i trakterna vester 
och nordvest om Ladoga, utbredde härifrån längs Saimas södra 
kuster och Finska viken sin kolonisation till de vestliga öde- 
markerna och sålunda uppstodo af dessa utmärker vestra Kare- 
lens trenne härader: Äyräpää, JääsJcis och Savo. De Egentliga 



16 FINLANDS HISTORIA. 

Finnarna och de Egentliga Tavasterna, hvilka på sin vandring 
mot vester hade följt landsträckan mellan Ladoga och Finska 
viken, trängdes härunder bort från detta område eller blandade 
sig med Karelarne. Finska vikens innersta del fick deraf 
namnet Kyrialabotn eller Karelska viken, alldenstund Karelarne 
herskade i dessa nejder. Men Karelarnes hufvudsäte var syn- 
barligen vid Wuoksens utlopp, der äfven sannolikt de finska 
runornas Kalevala torde varit beläget. I så fall skulle det Pohja 
eller Sariola folk, öfver hvilket Kalevafolket efter många strider 
slutligen behöll segern, vara att sökas på norra stranden af Ladoga. 
Under det Karelarne sålunda nedslogo sina bopålar, begåfvo 
sig de Egentliga Finnarne längs hafskusten till sina nuvarande 
boningsplatser, qvarlemnande på sin väg mångfaldiga spår af 
kolonisation såväl i trakterna af Kymmene elf, som ock i det 
nu varande Nyland. Trakterna af Aurajoki och Rauma ända 
till Kumo elf togos nu i besittning af denna stam och namnet 
Satakimta, som uppkommit vid loppet af sistnämnde flod, be- 
visar, att inbyggarne bildat något slags ordnadt samhälle. Sist 
af alla hafva de Egentliga Tavasterna inflyttat till Finland. De 
följde den af Egentliga Finnarne anvisade vägen, gingo öfver 
Kymraene-elf och togo i besittning området söder om Päijäne 
och Wanajavesi sjöar, införlifvande med sig de qvarlefvor af 
Egentliga Finnar och möjligen äfven Karelare, som derstädes förut 
hade nedsatt sig. 

Endast den sydligaste delen af Finland hade sålunda 
blifvit koloniserad, ehuru dock naturligtvis alla dessa stammar 
genast begynte utvidga sina områden mot norr. Norr om det 
finska området fans kanhända ännu spridda qvarlefvor af det 
forna Hiisi-folket, men hufvudsakligast voro dock dessa nejder 
befolkade af Lappar, hvilka lifhärde sig med jagt, fiske och 
renskötsel. Sådana ortnamn, som "Lappvesi", "Lappträsk", 
"Lapin-pitäjä" och många andra intyga, att detta folk äfven 
varit bosatt i de sydligare delarne af landet vid tiden för Fin- 
narnes första ankomst, och folksägnerna likasom också de histo- 
riska urkunderna omtala vida senare Lappar i de inre delarne af 
Savolaks och Tavastland. Det är mycket sannolikt, att alla de 
finska stammarne hvar för sig togo skatt och byte af dessa 
sina svagare bröder. De stora och fiskrika sjöarne i landets 
nordligare delar lockade hvarje sommar Finnarne upp till utmar- 
kerna, och under vinterns långa hvila torde de likaså besökt 



DE FINSKA STAMMARNE I FINLAND. 17 

dessa trakter, dels för att hemföra sin fångst, dels för att 
taga skatt af Lapparne. Längst mot norden synas vid denna 
tid Karelarne hafva ströfvat. De kommo, utgående dels från 
trakterna af Dvina, dels från Ladoga-om rådet, till Bottniska vikens 
nordligaste hörn och ända till Finnmarken och sammanträffade 
der, såsom vi förut hafva sett, redan mot slutet af 9:de seklet 
med Norrmännen. Sedermera finna vi dem ofta i strid med 
Norrmännen och någon gång utsträckande sina ströftåg ända 
till Halugaland. 

Såsom ofvan är sagdt, förbundo sig redan tidigt Ladoga- 
Karelarne med Novgorod, och de ryska krönikorna omnämna 
dem ofta såsom deltagande i detta lands inre stridigheter. 
Såväl för egen räkning, som ock för Novgorods voro Karelarne 
ofta i fejd med Tavasterna, hvilka äfven från sina nya hem- 
vist understundom oroade det Novgorodska området. Sålunda 
förtäljes det, att Tavasterna år 1142 gjorde ett plundringståg 
till trakterna af staden Ladoga; men året derpå hämnades 
åter Karelarne med ett härtåg i Tavasternas eget land. Ar 
1149 åter sägas Tavasterna tågat till Woternas land med en 
krigshär af 1,000 man, så att Novgoroderna voro tvungna att 
sända hjelp till dessa sina undersåtar. Men efter denna tid 
fingo Tavasterna andra fiender i vester och af denna orsak 
upphöra för någon tid krigen med Ryssland. 

Om de Egentliga Finnarnes äldsta öden ha ej några säkra 
underrättelser blifvit bevarade. Endast det kunna vi antaga 
för gifvet, att denna stam från första början varit i strider 
med Svenskarne, hvilka förmodligen redan vid denna tid togo 
Åland i besittning. Utan tvifvel voro de Egentliga Finnarne 
sjelfva, likasom deras närmaste stamförvandter i Estland, djerfva 
sjöfarande, som med sina skepp företogo plundringsfärder till 
de svenska kusterna. Men i Sverige gjorde man ej på denna 
tid någon åtskilnad emellan dessa folk, utan de benämndes 
med det gemensamma namnet Ester, d. ä. Österland ingår, 
fastän detta namn sedermera öfvergick uteslutande på de nu- 
varande Esterna (Wirolaiset). Äfven Tavasterna torde varit 
inbegripna under samma namn, men då man sedermera började 
göra åtskilnad emellan dem, benämnde man dem Taiv-Ester 
eller Tavaster. Om Karelarnes sjöfärder kommer att talas först 

Finlands historia. 2 



18 FINLANDS HISTORIA. 

i nästa tiderymd ; men deras stamförvandter Kurerna vid kusten 
af Kurland, hade redan tidigt förskattat sig ett fruktadt namn 
på Östersjöns vidsträckta vatten. 



5. Finnarnes seder och inrättningar. 

Det som redan från äldsta tider skilde Finnarne från 
deras närmaste stamförvandter Lapparne var, att de idkade 
jordbruk och boskapsskötsel, hvilka näringar förutsätta någor- 
lunda fasta boningsplatser. Den tid, då den lappska kotan 
äfven var Finnarnes bostad *), hör icke mera till historiens 
område; ty språkets äldsta ordförråd antyda redan något slags 
jordbruk och stadigvarande bostad. Af sädesslagen voro Jivete 
och horn och af andra odlade växter rofvor och linet hos 
Finnarne tidigast kända. Den ursprungliga åkerbruksmetoden 
var svedjebruket, jämte hvilket boskapsskötsel, jagt och fiske 
bedrefvos såsom binäringar. Äfven biskötseln tyckes varit 
Finnarne bekant från äldsta tider och idkades förmodligen i 
större omfång vid deras gamla boningsplatser, än sedan de 
inflyttat hit. Då Finnarne från trakterna af Wolga hade 
dragit sig till Ladoga-stränderna och der kommit i en närmare 
beröring med Götherna, Lithauerna och Slaverna, uppstod 
naturligtvis emellan dessa folk och Finnarne en mångfaldig 
vexelverkan, hvars spår man äfven kan uppvisa i hvarderas 
språk. Till de förra näringarna kom nu en vidsträcktare 
handelsrörelse och skeppsfart, såsom vi redan förut hafva sett. 
Först sedan de inflyttat till sina nu varande boningsplatser, 
kunde de vinna en stadigare odling; deras samhälle blef då 
ordnadt och äfven poesin erhöll sin egendomliga gestaltning. 
Det är ej alltid lätt att afgöra, hvilka bildningselement härvid 
voro ursprungligt finska och hvilka lånade ; ty ett folk utveck- 
las och förädlas först genom beröringen mect andra nationer. 

Isynnerhet var det den utvidgade handelsrörelsen, som 
på de nya boningsplatserna bragte Finnarne i en lifligare 
beröring med främlingarne. Den handel på Österlandet, som 
ifrån trakterna af Wolga drog sig till Dvinas mynning, torde 

*) Finska ordet koti = hem, härledes från ordet kota. Ofvers. 



FINNARNES SEDER OCH INRÄTTNINGAR. 19 

derifrån hafva sträckt sig äfven till Ladogas stränder. Men 
detta var ej den enda handelsvägen från Österlandet ; en ännu 
större rörelse drog sig genom Novgorod samt längs Diina- 
tloden. På sådant sätt kommo äfven arabiska silfvermynt till 
Finland, Estland och Liffland. Det allmännaste bytesmedlet 
var likväl skogsdjurens skinn, Finnarnes förnämsta utförsvara. 
Deraf har ordet raha (penning), som ursprungligen betecknade 
pelsverk, erhållit sin nu varande betydelse, och i sjelfva Nov- 
gorod likasom äfven i Estland benämndes ett slags mynt nagater 
(beslägtadt med ordet nahka, skinn). Den vestliga handeln 
drefs för det mesta på Gottland, der staden Wisby samlade 
sig omätliga rikedomar. Att Finnarne, som redan tidigt be- 
gynte plöja hafvet på plundringståg, äfven sjelfva gjorde han- 
delsfärder till länderna bortom hafvet, är utom allt tvifvel. 
Men den mesta handeln gick likväl genom Gottländingarnes och 
sedermera jöawse-förbundets händer, hvars fartyg landade vid 
Finlands och Estlands kuster och, på sina färder till Novgoro- 
derna genom Nevan och Ladoga, äfven besökte Karelarnes 
område. Sålunda omnämnes Koivisto (Björkö) vid Karelens 
strand såsom en känd handelsplats; namnet Tavasthamnen 
§ syftar på samma sätt någon handelsplats vid Finlands södra 
kust, och Aura-JoM eller Avarajoki (= den vida ån) synes 
redan då varit bekant för köpmännen. Ännu större synes 
handelsrörelsen varit i Estland, hvars rikligare alster erbjödo 
en större tillgång på bytesvaror. Hvad slags varor det egent- 
ligen var, som de utländske köpmännen hemtade till landet, 
kan man ej närmare bestämma; men deribland var utan tvifvel 
tinare väfnader, samt prydnader och delvis äfven vapen. 
Likväl var Finnarnes egen industri redan vid denna tid någor- 
lunda utbildad. Spanad och väfnad voro qvinnornas vanliga 
sysselsättningar och sammalunda förfärdigade männen allmänt 
sina redskap och vapen sjelfva. En hvar, som genom påfal- 
lande skicklighet utmärkte sig i något yrke, erhöll heders- 
namnet seppä (konstnär) ; men då jernets och de öfriga metal- 
lernas bearbetning var den konst, hvari Finnarne från uråldriga 
tider varit synnerligen förfarna, kom detta namn att hufvud- 
sakligen beteckna en jernarbetare, smed. I Finland, hvars 
sjöar gåfvo' jernmalm i ymnighet, var smideskonsten likasom 
infödd, och finska svärd voro eftersökta så i Estland, som 
äfven annorstädes. Äfven andra metaller, såsom koppar, silfver 



20 FINLANDS HISTOBIA. 

och guld, voro kända och i bruk ; men prydnaderna voro van- 
ligen gjutna af brons, såsom de många återfunna fornsakerna 
utvisa. 

Finnarnes samhällsskick var, likasom alla fornfolks, grun- 
dadt på slägt- och familjeförhållandet. Att hustrurna ofta 
togos från främmande slägter, framgår ej blott ur de gamla 
runosångerna, utan bekräftas äfven af andra beslägtade folkslags 
exempel. Om någon med slägtens samtycke friade till en 
jungfru, så måste friaren vanligen genom trenne prof visa sin 
duglighet och derefter begåfva brudens familj med rika skänker. 
Ur runorna framgår tydligen, att månggifte ej var i bruk; ty 
såväl åt gudar som menniskor tillägges i dessa endast en 
hustru, hemmets ordnare och herskarinna. Likaså kan man 
se, med hvilken utomordentlig ömhet och aktning qvinnan blef 
bemött. Moderskärleken och den vördnad, man bör bevisa 
henne, är ett ständigt återkommande ämne för sången, och 
ordet vaimo (qvinna), som ursprungligen betecknat hjerta, 
är ett bevis på skärheten af den sedliga känslan. En slägts 
talrikhet och magt hafva alltid medfört ett visst anseende; 
men någon egentlig ståndsskilnad fans ej ibland de frie. 
Endast trälarne, som dels köptes, dels kanske togos i krig, 
befunno sig i en underordnad ställning, ehuru man förmod- 
ligen icke gjorde någon synnerlig åtskilnad mellan dem och 
de lönta tjenarne. Familjerna bodde tillsammans i byar och 
bildade äfven vidsträcktare förbund, hvilka betecknades med 
namnet hihlakunta. Vid allmänna sammankomster (keräjät) 
rådslogs om krig och andra företag samt afgjordes inbördes 
stridigheter. Ordet Sunta, som kanhända är af slaviskt ur- 
sprung, synes hafva betecknat lag och rätt, och suntia var 
lagens väktare och kanhända äfven i öfrigt samhällets tjenste- 
man; ty ordet vero (utskylder) tyckes gifva vid handen, att 
afgifter för gemensamma behof ej voro okända. Det är natur- 
ligt att man uti krigstid valde en anförare och äfven under 
freden, då man ju alltid åtminstone måste vara beredd pa 
fiendtligt öfverfall, torde han haft något slags höfdingemagt. 
Om ett ställe befästades (Unna = genom naturen eller men nisko- 
verk svårt tillgänglig höjd), hvaromkring sedan en "linnakunta" 
(slottssamfund) uppstod, så var dess höfding naturligtvis lika- 
som hela områdets beherskare och öfverhufvud. Esterna, om 
hvilkas samhällsinrättningar vi veta mera, än om Finlands, 



FIN X ARNES TROLLDOM, SKALDEKONST OCH RELIGION. 21 

hade ordnat sin styrelse ungefär på detta sätt. Äfven hos 
dem var landet indelt i härader och i spetsen för dessa stodo 
höfdingar, som hade träborgar till sitt förfogande; men deras 
krigsförsamlingar kallades maja och landskapets uppbådade folk- 
här benämndes maleva. Äfven hos Liverna och Kurerna var 
förhållandet enahanda ; likväl synes styrelsesättet hos dem redan 
hafva erhållit en fastare organisation, så att deras höfdingar 
betraktades såsom konungar. 



6. Finnarnes trolldom, skaldekonst och religion. 

Jämte den styrande magten fans det äfven en annan 
magt, som möjligen redan från början stod i närmaste samband 
med den förstnämnda, nämligen trolldoms- eller siareförmågan. 
Hos alla turanska folk har trolldomen varit i synnerligen stort 
anseende; det var menniskans första försök att böja natur- 
krafterna under sin vilja. Grunden för denna schamanism har 
dock alltid varit antagandet af en allmagt, som styrer verlden, 
fastän en mängd lägre naturmagter, såväl goda som onda, 
gemensamt inverka på lifvets skilda områden. Besvärjarens 
hufvudändamål är, att med de goda magternas bistånd till- 
intetgöra verkningarne af de onda, och hos olika folk användas 
härvid olika trollmedel. Hos lapparne var den med bilder 
utsirade trolltrumman eller "Govadas" det instrument, hvar- 
igenom trollkarlen förutsade kommande händelser, och den enda 
öfverhet, som detta folk synes hafva egt, utgjordes synbarligen 
af dem, som besutto den högsta siareförmågan. Möjligt är, 
att förhållandet äfven hos Finnarne var enahanda: ty dessa folk 
synas icke haft något skildt presterskap. Men hufvudmedlet 
för Finnarnes trolldom var ordet och trollformeln, hvarigenom 
naturmagternas innersta ursprung blottades och sålunda deras 
onda inflytelser omintetgjordes. 

På detta sätt kom sången att blifva det förnämsta medlet 
för all trolldomskonst och diktningen erhöll till följe deraf stort 
anseende. I högre grad än de andra finska stammarne ut- 
märkte sig Karelarne häruti och uti Kalevala-r\mom&, som 
först i våra dagar blifvit samlade ur folkets mun, hafva de 



"2- FINLANDS HISTORIA. 

bevarat det finska folkets äldsta gudasagor och fornsägner. Den 
förnämste af Kalevalas ryktbara hjeltar, "gamle, trygge Väi- 
nämöinen, den everldeliga sångarn", var på en gång uppfin- 
naren af hantele och sjelf den kunnigaste sångaren, som stän- 
digt satte en större lit till magten af sina ord, än till sitt 
svärd. Likaså kämpade den "muntre Lemminkäinen", som 
nog eljest ständigt var färdig gripa till svärdet, i sin strid 
med Pohjola-folket först endast med sångens och visdomens 
vapen; och Kullervo, den åt Ilmarinen till träl sålda "Kalervo- 
s/men", förvandlade genom ord dennes hjordar till vargar och 
björnar, hvilka sedan söndersleto Ilmarinens hustru. Deremot 
användes Sampo, denna underbara "med brokigt lock försedda" 
lyckobringaren, endast af Pohjola-Mket, fastän ingen annan 
förstod sig på att förfärdiga densamma, än smeden Ilmarinen, 
"den everldeliga hamrarn", uti Kalevala. Men sångens magt 
tillhörde ej uteslutande Karelarne, Äfven Tavasterna tyckas 
fordom hafva egt runor, och Esterna hafva omskapat dessa 
fornsägner i en ny egendomlig gestaltning, hvars hufvudperson 
är folkets nationalhjelte Kalevi Poeg (Kalevas son). Likväl 
var Finland, till och med i Esternas tycke, trolldomens egent- 
liga hemvist, och Kalevi Poeg utför sina bedrifter mera genom 
sin oerhörda kroppsstyrka, än genom vishet. De sydliga stam- 
raarne, Liverna och Kurerna, synas hafva lånat sina trollmedel 
för det mesta från Lithauerna, och om deras sånger saknar 
man äfven all kunskap. Äfven till Finland torde enstaka vid- 
skepliga bruk och spådomskonster hafva inträngt sig såväl frän 
Lithauernas som Slavernas forn-religion, som i allmänhet var 
af en dystrare och hemskare karaktär än Finnarnes. Bland 
annat äro orden Piru och Perkele, hvilka sedermera genom 
kristendomen erhöllo sin nu varande betydelse af "den onde", 
"djefvuleu", tagna ur dessa främmande folks gudalära. 

Renare, än de flesta andra folk under deras hedniska 
tid, hafva de till finska stammen hörande folken uppfattat 
begreppet om en enda högsta Gud, som skapat verlden och 
fortfarande styrer densamma. Detta urväsende, som var till 
innan "vattnet skilde sig från luften, landet höjde sig ur 
vattnet", kallades hos de Ugriska folken Toorom eller Numi 
Tarom, hos Tschuvascherna Tora, hos- Esterna Taara, och hos 
Lapparne Tiermes; och detta samma gudaväsende åsyftades 
äfven ursprungligen med de finska stammarnes Jumala (Jub- 



FINNARNES TROLLDOM, SKALDEKONST OCH RELIGION. 23 

mel), fastän detta ord sedermera blef ett gemensamt epitet för 
de flesta högre naturmagter. I dess ställe gafs uti de finska 
runorna åt verldens styresman särskildt namnet Ukko (gubbe) 
"öfver-guden", på samma sätt som Lapparne gåfvo honom 
namnet Aije (äijä = gubbe) och Esterna Äike och Vana isa 
(gamle fadren). I anseende till sin verkningskrets var han 
icke blott "den, som herskar ofvau molnen", som styrde 
Ukko's väder (åskvädret), utan han var äfven den allmagt, 
från hvilken i hvarje svårighet och nöd den bästa hjelpen var 
att förvänta. Han var äfven skaparen (luoja), af hvilken 
urämnena hade blifvit skapade; men den synliga verldens 
gestaltande hade han uppdragit åt Wäinämöinen och llmari- 
nen, hvilka i den ursprungliga uppfattningen synas varit guda- 
väsenden och Ukkos söner, fastän sången småningom gjorde af 
dem menskliga varelser eller hjeltar. Båda hade varit be- 
hjelpliga att "bygga luftens klara rymder, resa himlens höga 
poster," och Ilmarinen, som hade "smidit himlens lock", synes 
enligt sitt namn hafva varit luftens gud (ilma = luft). På 
samma sätt hade Wäinämöinen för sin del skapat landet med 
dess uddar och öar och derpå försett detta sitt nya verk med 
träd och växter. Det var han som vårdade sig om det jor- 
diska lifvet och den jordiska odlingen, uppfann sången och vis- 
heten, och vid den nya lärans seger "for han bort till högre 
rymder", men lemnade likväl sina sånger qvar "till en evig 
fröjd för Finland". 

Den tredje af Kalevala-hjeltarne, den "fjerranlängtande" 
Lemminkäinen, synes ursprungligen varit den af Ukko tillsatte 
hafsguden ; ty hans namn "Ahti" är egentligen detsamma som 
"böljornas herres", Ähto. 

På samma gång som dessa landets, luftens och vattnets 
gudar förmenskligas i sången, frambragte folkets fantasi en hel 
mängd nya gudar för naturens skilda områden. Men Ukko 
eller Taara, "den himmelske fadren", qvarstod likväl såsom 
den högsta guden och anropades äfven i krig (Esternas krigs- 
rop: "Taar'avita" = Taara hjelp!). För öfrigt var verlden 
full af "Naturens döttrar 11 (Luonnottaret), hvilka hvar efter 
sin skilda verkningskrets buro olika namn, såsom llmatar, 
Päivätär, Knutar, Suvetar o. s. v. (luftens, solens, månens, 
sommarens döttrar). Sjelfva jorden, allas vår moder, betrak- 
tades såsom en qvinlig gudomlighet och benämndes: u Akka 



24 PIKLANDS HISTORIA. 

(= gammal qvinna) den under jorden boende". Deremot ner-' 
skade i vattnet ett gudapar, nämligen den rika skatter egande 
AJito, "hafvets herre vassbeskäggad" och hans i skum-mantel 
höljda värdinna Wellamo, "vattnets moder, med den vassbe- 
täckta barmen", samt en stor mängd Vattnets döttrar, Ahtis 
och Wellamos barn. Äfven i ödemarken, i det ljufva Metsola 
(skogshemmet) herskade en gudafamilj, nemligen Tapio, "skogens 
gyllne konung", hvars binamn var Kuippana "den brunskägg- 
yfvige" och hans maka MimerJcki eller MieliJcki "Metsolas vak- 
samma värdinna". Detta äkta par bodde i sin borg af gran- 
ris, herskande öfver skogens talrika villebråd och öfriga rike- 
domar och man anropade dem såsom gifvande honung och 
jagtlycka, och såsom boskapens beskyddare på sommarbetet. 
En hel skara af Tapios tjensteandar besörjde göromålen i det 
1 jufliga Metsola ; särskilt nämnas Tapios son Nyyrikhi med sin 
blåa mantel och Tapios finfållade döttrar Téllervo och Tuulikki. 
Andra gudamakter äter vakade öfver lifvets olika områden. 
KeJcri gaf lycka åt boskapen, Pellervoinen var årsväxtens 
vårdare, Teppo var den vägfarandes beskyddare och Sukka- 
mieli var kärlekens gudinna, andra att förtiga. Nästan hvarje 
förhållande i naturen hade sin skyddsande och till och med 
menniskorna hade skilda haltiat (vårdare, Lapparnes Saivot). 
Bland onda andar nämnas Lempo, Hiisi, och Syöjätär m. fl. 

Det rike, der de döda samlades, var enligt Finnarnes 
föreställning beläget under jorden och kallades Manala eller 
Tuonela. Det var en dyster trakt, som Tuonis svarta elf 
skilde från de lefvandes område, och der den stränge, oblid- 
kelige Tuoni eller Mana bodde med sin familj och sina 
tjensteandar. Föröfrigt ansågs lifvet der vara nästan ena- 
handa, som på jorden, blott mycket dystrare. Derför gafs 
åt den aflidne redskap och vapen med i grafven, och Bjar- 
merna lade dit äfven penningar ibland mullen. 

På hvad sätt Finnarne dyrkade sina gudar, är endast 
ofullständigt bekant. Lapparne uppstälde åt sig bilder af trä 
eller sten (Seidat), i hvilka de trodde skyddsandarne hafva 
sitt tillhåll. Likaså sägas Esterna hafva haft bilder, och 
äfven Karelarne i Bjarmaland synas haft Jumalas bild upp- 
stäld i en helig lund. Men i allmänhet skådade Finnarne 
sina gudar i sjelfva den lefvande naturen, och icke i till- 
verkade bilder. Sjelfva gudstjensten bestod dels i böner, dels 



EINNARXES TROLLDOM, SKALDEKONST OCH RELIGION. 25 

i offer eller "gåfvor". Sålunda sägas Esterna slagtat oxar 
och andra boskapsdjur åt sina gudar; men Finnarne hemburo 
isynnerhet åt Ukko sina gåfvor (Ukon vakat == Ukkos skäppor), 
utsättande dem på höga bergåsar. Föröfrigt synas Finnarne 
vördat heliga lunder, äfvensom enskilda träd och källor, i 
hvilka de trodde gudomen bo. Bland deras fester nämnas 
Ukon malja (Ukkos skål) vid vårsådden, Sänkiäiset eller 
Willaivuonan juhla (unglams fest) efter skördetiden, och 
Kekri, till boskapsskötselns skyddsandar, på senhösten. 



II. Den svenska eröfringens tidehvarf. 

1157—1323. 

1 En blick på, Kristendomens utbredning till de nordliga Uinderna. 

I det föregående hafva vi sett, huru som Finland och de 
stammar, som med första odlingens rätt togo det samma i be- 
sittning, först sent blefvo synliga i historien. Orsaken härtill 
var detta lands synnerligen aflägsna läge, fjerran borta från 
de områden, der mensklighetens stora bildningsarbete hittills 
hade försiggått. Der borta i söder hade äfven kristendomen 
redan verkat ett helt årtusende och i menniskornas hjertan 
inplantat renare begrepp om detta och det tillkommande lifvet, 
samt under sina vingar samlat nationerna likasom till en enda 
stor familj. Ifrån det forna romerska kejsardömet hade läran 
om evangelium utbredt sig emot norden och närmade sig nu 
äfven till Finland på tvenne skilda vägar. Redan år 829 
hade munken Ansgarius begifvit sig från Frankernas rike till 
de skandinaviska länderna och utsått kristendomens första frön 
i Sverige och Danmark; men tvenne århundraden hunno för- 
flyta, innan den nya läran i dessa länder behöll segern öfver 
Odins krigiska religion. På det andra hållet hade det gre- 
kiska kejsardömet vinnlagt sig om kristendomens utbredande 
bland de slaviska folken, och år 1000 hade slutligen det ryska 
riket utbytt Perun's dyrkan mot kristendomen. Då det ll:te 
seklet nalkades sitt slut, hade sålunda de finska folkens när- 
maste grannar i öster och vester emottagit denna allmänna 
eller, såsom det hette, katolska verldsreligion, och det åter- 
stod blott den frågan, från hvilken sida Finnarnes omvändande 
nu borde verkställas. 



K KISTKN DOMENS UTHKKDNING I NORDENS LÄNDliK. 27 

Denna sak var ingalunda likgiltig; ty katolicismen i 
öster och i vester hade redan söndrat sig till tvenne skilda 
kyrkor, mellan hvilka olikheten mindre grundade sig på tros- 
satserna, än på deras skaplynne i öfrigt. Den orientaliska 
eller grekiska kyrkan hade redan tidigt stelnat uti kejsar- 
dömets oficiella former och led af ett visst mattighetstillstånd, 
som hade ett svalare intresse för missionsverksamheten till 
naturlig följd. Sålunda hade äfven Ryssarne, ehuru de sjelfva 
antagit kristendomen, ännu icke begynt utbreda den nya läran 
ens till de folk, som betalade skatt åt dem eller voro deras 
bundsförvandter. Af denna orsak råkade de finska folken, 
hvilka hittills stått i nära beröring med östern, att komma 
under vesterländskt inflytande. Öfverhufvud taget ådagalade 
den vesterländska eller romerska kyrkan, till hvars öfverhufvud 
biskopen i Rom eller Påfven hade upphöjt sig, en större och 
kraftigare lifsverksamhet, i det den beständigt sökte nya for- 
mer för sitt troslif. England, Tyskland och Skandinavien,, 
äfvensom Ungern, Böhmen och Polen, hade redan efter hvar- 
andra slutit sig till den vesterländska kyrkan, då omvändelse- 
ifvern fick förnyad näring genom den våldsamma rörelse, som 
blifvit känd under namnet korstågen. Striden om Kristi graf 
gaf upphof åt äfven andra korståg mot de europeiska folk. 
som ännu vandrade i hedendomens mörker, och till ordets 
utbredande började man begagna verldsliga vapen. Det var 
just dessa nya idéer, som slutligen under korstågens tidehvarf 
föranledde påfvedömet att utbreda sitt välde äfven till Öster- 
sjöns ostligaste kuststräckor. 

Omvändelseverket begynte likväl allra först vid Östersjöns 
sydligaste kusttrakter, hvarest de slaviska Wenderna (från Elbe 
till ^'eichsel) och de lithauiska Preussarne (från Weichsel till 
Niemen) allt ännu höllo sig till hedendomen. År 1120 hade 
Polens konung förstört afgudabilderna i Pommern och under 
de följande årtiondena utrotade nordtyska och danska furstar 
hedendomens sista qvarlefvor i Obotriternas land i Mecklen- 
burg och på ön Riigen. Vid denna tid började det tyska 
elementet på detta område undantränga den vendiska nationa- 
liteten, och år 1143 grundlades staden Lubeck, hvarifrån seder- 
mera den tyska handeln skulle komma . ' utbreda sig öfver 
hela Östersjö-området. Tyska köpmän hade äfven vid denna 
tid begynt nedsätta sig uti Wisby på Gottland, och äfven 



28 FINLANDS HISTORIA. 

Bremens handelsflottor hade seglat genom sundet in i Öster- 
sjön. Det var likasom en ny verld, som sålunda öppnade sig 
för samfärdseln. Ar 1159 funno tyska köpmän för första 
gången Dvinaflodens mynning och begynte der drifva handel 
med Liverna. Dessa länder voro likväl icke härförinnan all- 
deles obekanta för handeln; ty Skandinaverna hade såväl i 
krigiska som fredliga värf ofta besökt dessa nejder. Men i 
spåren på den tyska handeln följde snart tysk missionsverk- 
samhet, hvartill enligt denna tids föreställningssätt äfven hörde 
krigisk eröfring. Huru som Liffland och sedermera äfven Ester- 
nas område på detta sätt kom under Tyskarnes välde, komma 
vi snart att få se. Men derförinnan var redan från svensk 
sida det första korståget till Finland företaget och härigenom den 
första grunden lagd till den andliga kultur, genom hvilken det 
finska folket skulle ledas in på en helt ny historisk utvecklingsbana. 



2. Erik den heliges tåg till Finland. S:t Henrik och hans 
efterträdare. ^ 

I Sverige hade ännu ända till slutet af ll:te århundradet 
kampen mellan kristendom och hedendom pågått, och Wester- 
göthland, der den nya läran blifvit befästad, skilde sig från 
Svealand, som ännu höll sig till Odins dyrkan, och bildade 
ett eget rike. Men derunder bedrefvo flere, för det mesta 
anglosachsiska missionärer, ifrigt sitt omvändelseverk bland 
Svearne, och i början af 12:te seklet blef kristendomen äfven 
der den segrande. Likväl fortfor den gamla oenigheten emellan 
Götherne och Svearne. Ar 1134 hade Sverker I blifvit konung 
öfver hela Sverige. Men Svearne blefvo förbittrade deröfver, 
att han för det mesta vistades i Göthaland, och valde till sin 
konung Erik IX, hvars fader säges varit en "god och rik 
bonde", men hvars moder var af kunglig slägt. Sedan Sverker 
dött år 1156, kom hela riket under Eriks välde. Men seder- 
mera inträffade det att regeringen under loppet af ett sekel 
turvis gick öfver till medlemmar af hvardera slägten, likväl 
icke till följd af någon öfverenskommelse, utan genom krigs- 
lyckans slump. 



ERIK EES HELIGES TAG TILL FINLAKD. 29 

Vid denna tid besöktes, år 1152, Sverige af en påflig 
legat, kardinalbiskopen Nikolaus af Älbano, en man af anglo- 
sachsisk härkomst, hvilken två år senare sjelf besteg påfve- 
stolen under namnet Hadrianus IV. Hans besök i Sverige 
afsåg detta lands närmare förening med den katolska kristen- 
heten, och bland annat bestämdes nu att den s. k. Peters- 
penningen, genom hvilken afgift vesterlandets folk erkände 
biskopens i Rom andliga öfverhöghet, skulle utgå äfven från 
Sverige. Men på samma gång Sverige sålunda införlifvades 
med den katolska kyrkan, torde kardinalen äfven hafva upp- 
manat konung Erik att företaga ett korståg mot de hedningar, 
som på sina sjöröfvarfärder plundrade rikets kuster. Sedan 
han blifvit påfve, förnyade han förmodligen denna sin uppmaning. 
Den man som vid denna tid var biskop i Upsala, vid namn 
Henrik, var likasom påfven hemma från England och anses 
äfven hafva uppeggat konungens religiösa nit. Då derför Erik 
hade befästat sitt välde i eget land, samlade han år 1157 en 
korshär och seglade öfver hafvet till Finland, förande med 
sig biskop Henrik och andra prester. För öfrigt äro under- 
rättelserna om detta tåg mycket bristfälliga. Man anser, att 
korshären landade vid Auraåns mynning, der möjligen redan 
förut en handelsplats fans, såsom äfven namnet Turku (= torg), 
Åbo, synes utvisa. Nu erbjöds åt Egentliga Finnarne kristen- 
dom och fredsförbund; men den påtvingade gåfvan behagade 
dem icke. Finnarne, hvilka i krigskonst voro betydligt under- 
lägsna korshären, blefvo besegrade i flere drabbningar och 
tvungos att undergå dopet. Den gudfruktige konungen säges 
blifvit djupt rörd, då han såg de fallna fienderna, som utan 
dop hade gått till evigheten; men de öfverblifna kallade han 
till sig, och en fornsägen omtalar, att biskop Henrik döpte 
dem uti Kuppis källa nära det nu varande Åbo. Möjligt är, 
att till kristendomens betryggande i detta land redan nu Åbo- 
hus uppbygdes på den s. k. Aniniemi udden vid Aura-åns 
mynning. Men konungen och större delen af korshären åter- 
vände redan samma höst till Sverige och qvarlemnade biskopen 
att med sina prester fortsätta verket. 

Biskop Henrik tyckes hafva bedrifvit sitt omvändelseverk 
utöfver hela det område, som innehades af Egentliga Finnarne, 
och han säges äfven hafva predikat ända i Kumo. På dessa 
färder gick han sin död tillmötes redan följande vinter år 



30 FINLANDS HISTORIA. 

1158, då en ansedd bonde, Lalli eller Lallo, mördade honom 
pä isen af Kjuloträsk. Martyrens lik fördes till Xousis, der 
Finlands första moderkyrka uppbygdes, och den finska kyrkan 
vördade honom derefter som sitt skyddshelgon, samt firade 
hvarje år den 19 Januari en fest till åminnelse af hans död. 
Några år senare fann äfven Erik sin död i Upsala, och blef 
han derefter upphöjd till Sveriges skyddspatron. 

Huru som föröfrigt efter biskop Henriks död den finska 
kyrkans angelägenheter blefvo ordnade, derom är ej mycket 
ordadt i krönikorna. Såsom hufvudmän för kyrkan nämnas 
först en Rodalf (1158 — 1178) och efter honom en Folkvinus, 
båda af svensk härkomst. Men dessa lära ännu ej varit 
egentliga, af påfven faststälda biskopar, utan snarare missio- 
närer, dem Upsala-biskopen, som sjelf ar 1164 blef upphöjd 
till Sveriges erkebiskop, hade tillsatt. För öfrigt är det an- 
tagligt, att de främmande predikanternas undervisning inom 
kort uppfostrade äfven inhemska predikanter och att den nya 
läran sålunda allt mer och mer blef hemmastadd bland folket. 
Då kristendomen i början af det följande seklet begynte ut- 
bredas bland Esterna, anträffas bland missionärerna derstädes 
äfven en finsk man, vid namn Peter Kaihhivalta. Men detta 
är också det enda vitnesbörd, som vi hafva om den finska 
kyrkans inre lifsverksamhet under hennes första tider. I all- 
mänhet synes sjelfva folket envist och hårdnackadt sträfvat 
emot att böja sig under den nya lärans och det främ- 
mande öfvervåldets ok. En påflig bulla från år 1171 — den 
första, i hvilken den nya finska kyrkan omnämnes — säger, 
att till den påfliga stolen framträngt klagomål, hurusom Fin- 
narne ständigt, då deras fiender ansätta dem, sluta sig till 
Svenskarne, lofva fasthålla vid kristendomen och begära lärare, 
men sedan fienderna dragit sig tillbaka, åter genast alfalla och 
begynna förfölja sina predikanter. Hvilka dessa Finnarnes 
fiender voro, uppgifves icke; men af öfriga tilldragelser på 
denna tid kan man sluta, att Ryssarne och deras bundsför- 
vandter, Karelarne, genom täta plundringståg försökt störa 
Egentliga Finnarnes omvändelse. 

Emot dessa fiender hade nämligen redan år 1164 från 
finska kyrkans sida ett slags korståg blifvit företaget, såsom 
de ryska krönikorna omtala. Svenskarne hade vid detta till- 
fälle med 55 skepp seglat genom Nevan emot staden Ladoga, 



KORSTÅGEN TILL LIFELAND OCH ESTLAND. 31 

men blefvo tillbakaslagna. Detta tåg, som är Svenskarnes 
första krig med Ryssland, torde likväl icke utgått från den 
svenska regeringen, utan lärer blifvit åvägabragdt af de andlige 
och några enskilda korsfarare. Men Ryssarne och deras bunds- 
förvandter glömde å sin sida ej att utkräfva hämnd. År 
1178 gjorde Karelarne (krönikan säger: "Kuronerna") ett infall 
på den finska kyrkans område, bortförde Rodulf i fångenskap 
och dödade honom. År 1186 gjorde^ Novgoroderna ett plundrings- 
tåg till Tavasternas land; ty till det gamla hatet sällade sig 
nu fruktan, att äfven Tavasterna skulle gifva sig under Sven- 
skarnes välde. Anmärkningsvärdast är dock det tåg, som 
Karelarne år 1187 företogo till sjelfva Sverige. Med en stor 
flotta seglade de in i Mälaren, förstörde staden Sigtuna, dödade 
erkebiskopen i Upsala och togo stort byte. Det är utom allt 
tvifvel, att detta tåg hade blifvit företaget på Novgorods för- 
anstaltande, ty Novgorodernas hat var nu så stort, att de för 
flere år afbröto sin handel med Gottland och hela vestern. 
Härunder gjorde de åter år 1191 i förening med Karelarne 
ett nytt plundringståg mot Tavasterna, och år 1198 sägas 
Novgoroderna inträngt på finska kyrkans område och uppbränt 
Abo stad, hvars namn nu för första gången namnes i historien. 
Det är möjligt att den finska kyrkans öfverhufvud, Folkvinus, 
härunder ljöt döden, ty hans dödsår finnes ej annorlunda upp- 
gifvet. Men så mycket är klart, att den unga finska kyrkan 
härefter för en lång följd af år kom i svårt lägervall. 

Låtom oss härunder kasta en blick på den nya lärans 
utbredande bland de beslägtade folken söder om Finska viken. 



3. Korstågen till Liffland och Estland. 

Först fjorton år efter Erik den heliges tåg började man 
tänka på Esternas omvändande. Påfven Alexander III hade 
då (år 1171) uppmanat konungarne i Danmark, Sverige och 
Norge till ett korståg emot dessa djerfva sjöröfvare och till 
och med på förhand utnämnt en biskop åt dem. Men ehuru 
vid slutet af seklet äfven några tåg gjordes till Esternas land, 
så kom dock ingen kyrka derstädes till stånd. Med större 



82 FINLANDS HISTORIA. 

framgång hade omvändelseverket begynt bland Liverna vid 
Dynas mynning. En munk ifrån Holstein, vid namn Meinhard, 
hade år 1186 i sällskap med köpmän kommit till dessa trakter 
och begynt fredligt predika tron, samt bygde den första kyrkan 
i Uexkiill. Hans tioåriga verksamhet synes ej varit förgäfves, 
om han också fick utstå mycken vedermöda och mycket mot- 
stånd. Men hans efterträdare Berthold grep till , våldsamma 
medel och ljöt döden i ett slag med Liverna år 1198. De 
nydöpte borttvättade då dopet från sina hufvuden i strömmen 
och Meinhards hela verk var förstördt. 

Efter Berthold utnämndes en kanik från Bremen, vid 
namn Albert, till Livernas biskop; han kom år 1200 med en 
talrik korshär till Dunas mynning och tvang Liverna att åter- 
vända till tron och lydnaden. Han anlade staden Riga till 
biskopssäte åt sig, försedde densamma med tyska innevånare 
och stiftade år 1202 Svärdsorden, hvars medlemmar helgade 
hela sitt lif åt Lifflands omvändande. Alberts bemödanden 
åsyftade icke allenast kristendomens utbredande, utan han ville 
äfven i och med detsamma grunda ett biskopligt furstendöme, 
som blott skulle erkänna påfvens och tyska kejsarens öfver- 
höghet och från Tyskland rekrytera sitt ridderliga adelsstånd. 
Liverna, som märkte detta, gjorde gång på gång uppror; men 
deras tapperhet förmådde ingenting uträtta emot Tyskarnas 
bättre vapen och krigskonst. Dessutom herskade oenighet 
emellan infödingarne. Letterna, hvilka bodde i det inre af 
landet och hittills hade lidit stort förtryck såväl af Esterna, 
som af Liverna, underkastade sig gerna Tyskarnes välde och 
begagnade sig nu af tillfället att hämnas på sina gamla fiender. 

Sålunda begynte år 1208 från Letternas och Svärdsrid- 
darnes sida ett häftigt religionskrig emot Esterna. Men 
Esterna voro ett ännu mera krigiskt folk än Liverna och för- 
svarade sig länge och tappert. Fasta landets Ester, hvilkas 
förnämsta anförare var den tappre Lemmitty, uppbådade en 
här af tusentals ryttare, och Esterna på Ösel, hvilka likasom 
Kurerna i söder voro mägtiga till sjös, oroade med sina flottor 
fienden ända i hjertat af den Liviska kyrkans område. Men 
dessa hjeltemodiga sträfvanden saknade nödig enighet, och till 
råga på olyckan försökte äfven Ryssarne just vid denna tid 
utbreda sitt välde öfver Estland. Sålunda ansatta från flere 
håll, började Esterna slutligen duka under och i det stora 



KORSTAGEN TILL LIFFLAND OCH ESTLAND. 33 

slaget vid Fellin, der Lemmitty stupade, behöllo Tyskärne 
segern, år 1217. Men Esternas mod var ej ens då brutet, 
och Ryssarne, som nu lagt trakterna kring Dorpat under sitt 
välde, lofvade dem hjelp mot den vesterländska kyrkan. Detta 
nödgade åter biskop Albert att söka nya bundsförvandter till 
sitt krigiska omvändelseverk. 

På denna tid hade Danmarks magt stigit till en bety- 
dande höjd. Valdemar II Seier, dess dåvarande konung, hade 
vid sin tronbestigning emottagit länshyllning af alla furstar och 
städer längs de vendiska kusterna och det var hans afsigt 
att utsträcka sitt välde äfven till Preussen, Liffland och Est- 
land. I denna afsigt hade han redan år 1206 gjort ett kors- 
tåg till Ösel och fyra år senare ett annat dylikt till Preussen, 
fastän dessa företag icke buro några varaktiga frukter. Men 
på biskopens i Riga uppmaning beslöt han att ånyo taga ihop 
med Esternas omvändelse och seglade om våren 1219 med en 
ansenlig flotta in i Finska viken och landsteg vid ett ställe, 
benämndt Linda-nisa, der enligt fornsägnerna Kalevas maka 
Linda hade upprest en väldig grafhög öfver sin makes . lik. 
Med föga besvär intogs Esternas derstädes uppförda befästning, 
och Danskarne begynte i dess ställe uppbygga en ny borg af 
sten, som fick namnet Reval. Den 15 Juni gjorde Esterna 
helt oförmodadt ett häftigt anfall emot konungens läger och 
kunde blott med största ansträngning drifvas tillbaka. Der- 
efter återvände Valdemar till Danmark, qvarlemnande besätt- 
ning och missionärer uti sitt nya slott. En del af fastlandets 
Ester döptes i all hast, dels genom presternas i Riga, dels 
genom Danskarnes föranstaltande, fastän dessa begge partiers 
inbördes afund var mycket hinderlig för missionen. På Ösel 
deremot var hedendomen ännu okufvad och den nära belägna 
vestkusten hörde till samma förbund. Om våren 1220 kom 
svenska konungen Johan Sverkersson till denna kust och be- 
mägtigade sig slottet Leal, derifrån svenska prester begynte 
lägga grunden till ännu ett tredje rike och en tredje kyrka. 
Men så snart konungen aflägsnat sig, skyndade Öselboarne sig 
dit och förstörde hela det svenska nybygget. Följande vår 
kommo Ösels krigarskaror ända fram för Reval och belägrade 
Danskarnes slott i två veckor med väldiga bål, som de upp- 
tände rundt omkring staden. Deras företag lyckades likväl 
icke, utan gaf blott danska konungen anledning till ett nytt 

Finlands historia. 3 



34 FINLANDS HISTORIA. 

korståg, som nu hade till mål Ösels eröfring. Om sommaren 1222 
landade Valdemar der med en väldig krigshär, begynte upp- 
bygga ett slott och bestod en svår strid med öboerna. Efter 
konungens afresa intogo dock dessa slottet och jämnade det 
med jorden. 

Denna lysande seger tände på nytt upprorets låga bland 
lästa landets Ester. Presterna och de andra främlingarne an- 
tingen dödades eller togos till fånga, de flesta slott intogos 
och en rysk här, som blifvit kallad till hjelp, begynte i för- 
euing med infödingarne belägra Reval. Vid samma tid (år 
1223) hade Valdemar i eget land fallit i sina fienders händer, 
och då var det äfven slut med Danmarks korta glansperiod. 
Men Esternas frihetskamp fick ej något lyckligt slut. Rys- 
sarne öfvergåfvo dem åter och biskopen i Riga med sina 
korsriddare lyckades slutligen att kufva upproret. Just vid 
denna tid besökte påflige legaten Vilhelm (sedermera kardinal- 
biskopen af Sabina) dessa länder, för att ordna deras kyrkliga 
och politiska angelägenheter, och uppmanade på samma gång- 
till ett slutligt underkufvande af Ösel. Till följd deraf gjordes 
nu från Riga i Januari 1227 ett stort korståg öfver isen till 
Ösel, hvars innebyggare ändtligen tvungos att antaga kristen- 
domen. Sjelfva Reval och hela det danska området kom 
samma år för en tid i Svärdsordens besittning; men derefter 
gjordes den öfverenskommelse, att de nordliga Esterna (det nu 
varande Estland) gåfvos åt Danskarne, men Ösel och de syd- 
liga Esterna (norra delen af nu varande Liftland) blef under 
Svärdsorden. I hvardera området råkade befolkningen i ett 
tungt slafveri, som alltsedan har tryckt densamma i 600 år. 

Livernas och Letternas öde var ej stort bättre; men de 
förstnämnda hafva under tidernas lopp helt och hållet uppgått 
i de senare. Äfven Kurerna nödgades år 1230 och 1231 
emottaga kristendomens ok. Äfven för dem hade frälsningens 
religion endast slafveri och nationel undergång till följd, och 
af hela folket finnes nu ej mera qvar, än några tusen personer. 



FINSKA KYRKAN UNDER BISKOP THOMAS TID. 35 



4. Finska kyrkan under biskop Thomas tid. 

Under det man sålunda stred och kämpade på södra 
sidan om Finska viken, synes kristendomen i Finland stått 
nästan på branten af sin undergång, fastän de underrättelser 
man har om dessa tider äro mycket bristfälliga. De första 
årtiondena af 13:de seklet förflöto nästan i fullkomlig tystnad, 
hvartill orsaken förmodligen är att söka i kyrkans förfall. I 
Sverige stredo Sverkerska och Erikska ätterna nästan utan 
uppehåll och fördenskull kunde naturligtvis detta lands mägtige 
icke egna någon synnerlig uppmärksamhet åt Erik den heliges 
unga plantering vid Auras mynning. Endast påfvarne i Rom 
behöllo denna aflägsna, nyanlagda kyrka i godt minne. Ett 
bref af Innocentius III från år 1209 till erkebiskopen i Lund, 
som var de nordliga ländernas primas, omnämner, att det till 
kristendomen omvända Finland (Egentliga Finland) till följd af 
dess innevånares hårdnackenhet och det kalla klimatet har 
svårt att finna en man, som vore villig att emottaga det lediga 
biskopsembetet, hvarför påfven ger sitt bifall dertill, att en 
utom äktenskapet född, men för öfrigt till sina seder och sin 
ålder stadgad man, hvilken redan någon tid predikat derstädes, 
insattes uti i fråga varande embete. Hvem denne man må varit, 
namnes ej desto närmare, och ännu sex år senare synas den 
finska kyrkans angelägenheter allt ännu vara lika oordnade. 
År 1216 skrifver samma påfve till Sveriges då varande konung, 
Erik Knutsson (som var Erik den heliges sonson) och ger 
honom den apostoliska bekräftelsen på besittningsrätten till 
"det land, som hans föregångare ryckt undan hedningarnes 
våld", och ger sitt bifall, att derstädes efter behof tillsätta en 
eller två biskopar. Erik dog likväl ännu samma år, och hans 
efterträdare, Johan Sverkersson, som gjorde det ofvan om- 
nämnda korståget till Estlands kuster, tyckes icke egnat någon 
omsorg åt Erik den heliges verk. Men den finska kyrkan 
hade emellertid fått en ny herde, som med outtröttlig ifver 
sökte förbättra, hvad som af svenska regeringen blifvit för- 
summadt. Denna man var engländaren Thomas, dominikaner- 
munk och förut kanik vid Upsala domkyrka. 

Egentligen hade den katolska kyrkans andliga magt vid 
denna tid uppnått en sådan höjd, att den ej synes haft behof 



36 FINLANDS HISTORIA. 

af den verldsliga magtens bistånd; ty mot lönen af syndernas 
förlåtelse strömmade kristna stridsmän hoptals att tjena kyrkan 
emot trons fiender. Derför kunde äfven hos biskop Thomas 
den tanken lätt uppstå, att han likasom biskop Albert i Riga 
kunde upprätta ett andligt furstendöme, hvars öfverhet blott 
skulle utgöras af påfven i Rom och hans befallningshafvande, 
Lunds primas och erkebiskopen i Upsala. På denna hierarkiska 
grundval voro alla biskop Thomas' sträfvanden bygda, och 
deras framgång synes i början varit utomordentlig. Redan i 
Januari 1221 kunde påfven Honorius III skrifva, att "den åt 
Finlands biskop anförtrodda församligen hade ånyo kommit till 
sanningens kunskap"; men då denna unga plantering hade att 
utstå mycken förföljelse af de barbariska grannfolken, hvilka 
sträfvade att i grund utrota densamma, så förbjöds hela kristen- 
heten vid hotelse af kyrkans bann, att drifva handel med dessa 
folk. Detta förbud, som sedermera ofta förnyades, afsåg i 
främsta rummet de Gotländska köpmännen, hvilka fäste större 
afseende vid sin handelsvinst, än vid kristendomens sak. Men 
dessa grannfolk, som sålunda sägas oroat den finska kyrkan, 
voro naturligtvis Tavasterna och bakom dem Karelarne och 
Ryssarne. 

Det var derför nu af största vigt, att bringa äfven dessa 
öfriga finska folk till lydnad under den katolska kyrkan. 
Tavasterna, som voro tvungna att söka sig någon hjelp mot 
sina gamla fiender Ryssarne, visade i början mycken benägen- 
het att emottaga biskop Thomas' missionärer. Men detta upp- 
väckte fruktan hos Ryssarne, att påfvedömet äfven på denna 
sidan Finska viken skulle tränga dem alltför nära på lifvet, 
och de beslöto derför att tillgripa verksammare medel till ut- 
bredandet af sin egen tro och sitt eget välde. Ar 1227 
skickades ifrån Ryssland prester till Karelarne, och krönikorna 
försäkra, att hela folket inom kort blef döpt. Men på samma 
gång gjordes ett väldigt tåg öfver hafvet till Tavasternas land, 
hvarvid mycket byte och fångar togs. Följande året hämnades 
likväl Tavasterna denna ödeläggelse; de kommo med 2,000 
mun till Ladoga och sköflade dess kuster, tilldess fienderna 
hunno samla sig och åter fördrefvo dem derifrån. Biskop 
Thomas, som troligen hade bragt detta hämndföretag till stånd, 
vände sig nu till påfven för att erhålla hjelp och skydd för 
sin församling, och i detta syfte anlände äfven flere bullor 



FINSKA KYRKAN VNDEK BISKOP THOMAS TID. 37 

från Rom, der den gamle kraftfulle Gregorius IX nu innehade 
Petri stol. Slutligen uppmanade denne påfve år 1232 till och 
med de. tyska Svärdsriddarne att från Estland begifva sig till 
den finska biskopens hjelp. Men dessa hade ännu fullt upp 
att göra i de af dem eröfrade länderna, och biskop Thomas fick 
nöja sig med de nog fåtaliga korsfarare, som Sverige midt 
under sina inre strider kunde sända till hans hjelp. Den 
finska kyrkan var sålunda i ett ganska farligt läge. Bland 
Egentliga Finnarne hade väl trons utsäde redan slagit så djupa 
rötter, att de godvilligt öfverlemnade sina heliga lunder och 
offerställen åt kyrkans förfogande; men Tavasterna begynte 
åter förstöra det späda verket. Ett påfligt bref från år 1237 
berättar, hurusom Tavasterna nu, upphetsade af grannfolken, 
hade blifvit än mera förbittrade, hurusom de offrade de döpta 
barnen åt sina afgudar, drefvo de fullvuxna omkring sina heliga 
träd till dess de dogo, och utstucko presternas ögon och stym- 
pade deras lemmar. Fördenskull uppmanade påfven Sveriges 
innevånare till ett väldigt korståg emot dessa affällingar och 
lofvade till belöning fullständig syndaförlåtelse. 

Med anledning af denna uppmaning begynte man i Sverige 
och grannländerna tillrusta ett stort korståg. Den svenska 
regeringen synes ej ens denna gång tagit del i rustningarne; 
men de andlige fingo dock en ansenlig här samlad och beslöto 
att rikta sitt angrepp mot sjelfva Novgorods magt, och tills- 
vidare lemna Tavasterna i ro. Tiden synes varit särdeles väl 
vald; ty Mongolerna och Tatarerna hade under de närmast 
föregående åren lagt nästan alla de ryska furstendömena under 
sitt välde och hotade att göra slut äfven på Novgorod. Men 
under detta betryck hade Novgorod valt till sin furste en 
kunnig och tapper man af Ruriks slägt, vid namn Alexander 
Jaroslawitsch. Då derför korshären, bland hvilken omnämnes 
ej blott Svenskar och Norrmän, utan äfven Egentliga Finnar 
och Tavaster, slutligen med sina biskopar midsommartiden 1240 
kom till Nevan, ryckte Alexander dem till mötes och slog dem 
den 15 Juli uti en häftig strid. Sålunda aflopp detta stora före- 
tag, och de tyska riddarne, hvilka, förmodligen i ett förstånd 
med Svenskarne, från Estlands sida gjort ett anfall, slogos 
följande år på samma sätt tillbaka. Men Alexander erhöll af 
sina landsmän till minne af dessa händelser ärenamnet u Newski u , 



38 FINLANDS HISTORIA. 

under hvilket namn han har blifvit räknad bland ryska kyr- 
kans helgon. 

Men för biskop Thomas hopade sig motgångarne dag för 
dag. Tavasternas och de andra hedningarnes raseri ökades 
allt mera och biskopens egen ifver hade förledt honom till 
åtskilliga dåraktiga företag, som i betänklig grad nedsatte hans 
andliga värdighet. Plågad af samvetsqval, då han hade låtit 
stympa en person, så att denne dog till följd deraf, och ännu 
dertill förvrängt ett påfligt bref, begärde och fick han år 1245 
afsked från sitt embete. Han synes dock haft för afsigt att 
qvarstanna i Finland och fick sitt underhåll af inkomsterna 
från sitt forna embete. Men då Ryssarnes och Karelarnes 
fiendskap blef allt farligare för den finska kyrkan, flydde han 
till Visby, der han dog år 1248. 

Biskop Thomas bör betraktas som kristendomens egent- 
liga grundläggare och ordnare i Finland. Genom hans för- 
anstaltande flyttades biskopssätet ifrån Nousis först till Räntä- 
mäki, och det är troligt att derjämte redan den stora dom- 
kyrkan i Åbo började byggas. Äfven synes han hafva åväga- 
bragt sina ståndsbröders, dominikanernas, inflyttning hit; ty 
redan år 1249 omtalas Svartbrödernas "konvent" i Finland, 
och sålunda var Finlands första kloster i Åbo grundlagdt. 
Såsom redan förut är nämndt, synes biskop Thomas haft för 
afsigt att skapa ett kyrkligt furstendöme, som under Jungfru 
Marias beskydd skulle förblifva oberoende af Sverige. Men 
den enskilda religionsifvern var ej så lefvande hos de skandi- 
naviska folken, att något andligt riddareskap skulle kunnat fås 
till stånd, och denna omständighet räddade finska folket ifrån 
att råka i samma träldom, som dess stamförvandter på andra 
sidan Finska viken. Men under dessa förhållanden förmådde 
ej mer den finska kyrkan hålla sig uppe med egna krafter; 
endast med Sveriges hjelp var det möjligt för henne att för- 
svara sitt område och fortsätta omvändelseverket. Derför ut- 
sågs till biskop efter Thomas svenska konungens egen anför- 
vandt och kansler (eller hofkapellan) Bero, och Sveriges magt- 
ägande begynte nu med allvar tänka på Tavastlands eröfring. 



TA VÄSTLANDS ERÖFKING AB L249; 39 



5. Tavastlauds erSfring år 1249 och de första regenterna af 
FolkungaUtteu. 

I Sverige hade vid denna tid striderna emellan Sverker- 
ska och Erikska ätterna ändtligen upphört ; ty den förstnämnda 
ätten hade slocknat ut, och af Erik den heliges efterkommande 
fans ej heller någon annan i lifvet, än Erik XI Eriksson, 
kallad den läspe (1222 — 1250). Men en annan slägt, 
Folkungarnes, hade uppsvingat sig till stor betydenhet och 
redan en gång drifvit konung Erik i landsflykt till Danmark. 
Sedermera fick han väl sitt rike och sin krona tillbaka; men 
sjelf synes han varit en fullkomligt obetydlig man, och rege- 
ringen var helt och hållet i händerna på hans jarlar. Till 
denna värdighet upphöjdes år 1248 Birger Månsson af Folkunga- 
ätten, herre till Bjälbo, hvilken redan derförinnan var gift med 
konungens egen syster. Bland denne kraftige mans första sträf- 
vanden var, att stadga svenskarnes välde i Finland. Saken 
var ur politisk synpunkt synnerligen vigtig; men tidsandan 
fordrade äfven andliga bevekelsegrunder och äfven denna gång 
tyckes den svenska regeringen ej hafva saknat sådana. På 
vårvintern 1248 besökte påflige legaten, kardinalbiskopen Vil- 
helm af Sabina Sverige, för att ordna rikets kyrkliga ange- 
lägenheter, som under de inre stridigheterna råkat på förfall. 
Bland annat faststäldes lagen om presternas celibat till efter- 
lefnad äfven i Sverige, ehuru denna lag äfven i senare tider 
mötte mycket motstånd i dessa länder. Då kyrkomötet i 
Skeninge var slutadt, trädde kardinalen till ett enskildt samtal 
med konungen och torde han då hafva uppmanat denne till 
ett korståg emot Tavasterna, på samma sätt som han några 
årtionden tidigare vid sitt besök i Liffland hade uppmanat till 
Ösels eröfring. Men om denna sak innehålla de torra krö- 
nikorna ingenting och äfven om sjelfva korståget äro under- 
rättelserna ganska bristfälliga. 

På höstsidan år 1249 synes Birger Jarl med en väldig 
flotta hafva seglat öfver hafvet och säges hafva landstigit i 
"Tavasternas hamn", hvilken torde varit belägen någonstädes 
på Finlands södra kust öster om Hangöudd *. Här besegrade 

* Enligt G. Reius förmodan trakten af Pojo socken. — Me9senii förmodan, 
att Birger äkulle kommit till trakten af nuvaraude Vasa, är omöjlig. Ty södra 



40 FINLANDS HISTORIA. 

han Tavasterna och trängde derefter djupare in i deras land, 
hvarest han vid stranden af Wanajavesi sjö lade grunden till 
Kronoborg eller Tavastehus. Krönikan omtalar äfven, att han 
qvarlemnade i landet "kristne män" och deraf har man för- 
modat, att den svenska befolkningen då inkommit till sydkusten. 
Namnet "Nyland", som sedan dess blifvit tillagdt dessa nejder, 
intygar med någorlunda visshet, att denna svenska kolonisation 
ej är af synnerlig hög ålder, ehuru möjligen redan biskop 
Thomas begynt kringsprida korsfararne kring Tavastlands kust- 
trakter, för att derigenom stadfästa kristendomens välde bland 
Tavasterna. Huru förhållandet än må vara, så synes det 
främmande nybygget, hvars hufvudbeståndsdel utgjordes af 
Helsingar, genom Jarlens tåg ytterligare blifvit förstärkt och 
utbredde sig längs hafskusten till andra sidan om Kymmene 
elf. Tavasternas sjelfständighet var nu tillintetgjord; deras 
kuststräckor hade kommit i främmande våld och i hjertat af 
deras land var en borg uppförd till det svenska väldets hörn- 
sten. Derför böra vi ej förundra oss öfver, att det hädan- 
efter icke höres af något motstånd från Tavasternas sida. I 
kyrkligt hänseende förenades det eröfrade landet med det 
biskopsstift, som härförinnan var grundlagt bland Egentliga 
Finnarne, och det finska namnet och området utvidgades så- 
lunda betydligt. Men på samma gång förenades nu hela 
biskopsstiftet närmare med Sverige, och Birger Jarl lade under 
svenska kronan den skatt, som Finnarne hittills betalt åt sin 
biskop. Sedan han dröjt här hela vintern, kunde Jarlen redan 
anse sitt eröfringsverk i det närmaste slutadt och begaf sig 
också tidigt på våren tillbaka till Sverige, der under tiden 
vigtiga förändringar hade inträffat. 

Erik läspe hade nämligen dött i början af år 1250 och 
då nu Erik den heliges ätt hade utslocknat på svärdssidan, blef 
Birger Jarls tioåriga son Valdemar, hvars mor var syster till 
den döde konungen, vald till konung. Detta skedde under 
det Jarlen uppehöll sig i Tavastland, och var icke alldeles 
efter hans önskan; ty han skulle hellre satt kronan på sitt 
eget hufvud. Men regeringen kom likväl att förblifva i hans 
händer, och den store jarlens namn ärförenadt med mången 

Österbotten var vid denna tid öde och i Lapparnes ego. Möjligare vore en 
tredje gissning, som förlägger Tavasthamnen till Kumo-elfs utlopp. Men sanno- 
likast måste man söka densamma på kusterna af Nyland. 



TA VÄSTLANDS ERÖFRING AR 124 9. 41 

gagnelig inrättning. Sedan han kufvat ett uppror, som en 
stor del af Folkungarne gjorde emot honom, sökte han befästa 
fred och säkerhet i riket, i det han faststälde ett strängt 
strån för en hvar, som dödade eller sårade någon i dennes 
eget hem, eller i kyrkan, eller på tinget, likasom äfven för 
den, som med våld bortförde eller skändade en qvinna. Denna 
fyrdubbla fridlysning (hem-, tings-, kyrko- ocb qvinno-frid) 
hejdade till en tid stormännens stigande öfvermod, och är 
synnerligen vigtig för Finland, emedan den skyddade böndernas 
frihet, hvilken i det eröfrade landet lätt hade kunnat gå under. 
Äfven jarlens omsorg om handeln torde ej varit utan inflytande 
på Finland ; ty de handelsförmoner han gaf åt borgarne i 
Lubeck och Hamburg, föranledde desse "handelsmän" * att 
småningom nedsätta sig äfven i Finland, såväl i staden Åbo, 
som på flere ställen på Nylands kust. På svenska sidan hade 
nu, i stället för det förstörda Sigtuna, vid Mälarens utlopp 
Stockholm uppstått, och jarlen befästade detsamma med murar 
och slott, for att förekomma framtida infall i hjertat af Svea 
rike. Stockholm blef sedermera hela rikets hufvudstad, och 
har äfven för Finlands innebyggare varit en vigtig handelsplats. 
Efter Birger Jarls död år 1266 förmådde ej Valdemar 
med lika kraft föra regeringen, utan förlorade slutligen kronan 
åt sin yngre broder, Magnus Ladulås (1278 — 1290). Denne, 
som fått sitt binamn för den stränghet, hvarmed han skyddade 
bondens egendom mot plundring och öfvervåld, har äfven 
genom frälsestadgan af år 1285 lagt första grunden till ett 
särskildt adligt stånd. En riddare i jernrustning var, under 
dessa tiders sätt att föra krig, af vida större värde, än en 
bondekrigare till fots, och då en riddares utrustning var vida 
dyrare, så ansåg man rättvist, att den som åtog sig att till 
kronan göra ryttartjenst, fick sin egendom befriad eller frälst 
från alla utskylder. Af denna rättighet begagnade sig nu de 
rikare gårdsegarne, och deraf uppstod nu frälseståndet. Lång 
tid hann ej förflyta, förrän äfven i Finland sådane frälsemän 
uppstodo ur folkets leder, såsom de forntida adelsnamnen 
Kurki, Tavast, Inkonen, Rankonen, Kirves samt andra utvisa. 
Med frälserättigheten var ej omedelbart riddarevärdighet för- 
enad; ty denna värdighet utdelades af konungen särskildt till 

* Ordet tahsa betyder såväl en tysk, som, i äldre språket, handelsman. 

Öfvere. 



42 FINLANDS IIISTOKIA. 

belöning för större krigiska förtjenster. Men ur begge till- 
sammans bar småningom dessa länders adelsstånd och dess 
privilegier uppstått. Jemte det verldsliga frälset fans äfven 
redan ett andligt frälse; ty de kyrkan underlydande lägen- 
heterna voro likaså fria från utskylder, då kyrkan nämligen 
ansågs göra andelig krigstjenst till folkets gemensamma bästa. 
De styrande i Sverige synas ännu icke på dessa tider 
fästat mycken uppmärksamhet vid Finlands egendomliga för- 
hållanden. Fogdarne på Åbo och och Tavastehus slott voro 
väl fredens och säkerhetens väktare; men den hufvudsakliga 
ledningen af sakernas gång synes ännu varit i biskoparnes 
händer. Fiendskapen mellan Finland och Novgorod fortfor 
oafbrutet, och flere ströftåg gjordes från hvardera hållet; men 
då de svenska krönikorna ej stort tala derom, så är det att 
antaga, att den svenska regeringen ej haft någon del i dessa 
företag. Ar 1256 gjordes ett sådant tåg från Finland till 
Ingermanland ; hären utgjordes af Svenskar, Tavaster och Egent- 
liga Finnar, och de tyske riddarne i Liffland förenade sig med 
dem. Då skyndade Alexander Newski från Moskva till Nov- 
gorodernas hjelp. Men då fienderna under tiden hade aflägs- 
nat sig, uppeggade fursten Karelarne att gripa till vapen och 
gjorde i förening med desse ett besvärligt vinterfälttåg till 
Tavastland och emot de på kusten boende Svenskarne. Öde- 
läggeisen torde varit oerhörd; ty ett påfligt bref från följande 
år tager sig deraf anledning att uppmana till ett korståg mot 
Karelarne. Äfven i det aflägsna Lappland hade Karelarne på 
denna tid stött tillsammans med Skandinaverne, hvartill orsaken 
var den, att den norske länsmannen öfver Finnmarken börjat 
utbreda sitt skatteområde. Omkring år 1250 kommo derför 
sändebud från Alexander Newski till Norge för att klaga öfver 
den orätt Karelarne lidit, och saken blef då på något sätt 
bilagd. Men då Norge utbredde sitt välde allt längre och 
längre, så gjorde Karelarne för att hämnas talrika plundrings- 
tåg ända till Halugaland (t. ex. år 1271) och togo till och 
med år 1279 sjelfva länsmannen till fånga. Anmärkningsvärdt 
är, att vid samma tid äfven Karelarnes gamla vänskap med 
Novgorod höll på att upplösas; ty de ryska krönikorna för- 
tälja, att Novgoroderna och deras furste år 1278 plundrade 
Karelarnes område, ehuru orsaken till denna ovänskap icke 
uppgifves. Möjligt är, att den finska kyrkan nu hade begynt 



STRIDEN OM KARELENS BE8ITTKIN6, TOKKEL KNUTSSON. 4o 

utsträcka sin missionsverksamhet äfven till det karelska om- 
rådet, så att Novgorods makt i dessa nejder råkade i fara. 
Att denna fruktan ej var utan grund framgår ur de närmast 
följande årens tilldragelser. Ar 1283 och 1284 gjorde Sven- 
skarne tvenne tåg till Ladoga sjön, och det senare tågets ut- 
tryckliga ändamål var Karelarnes "beskattande", d. v. s. för- 
ening under svenska väldet. Alldeles säkert är det dock icke, 
att svenska regeringen haft någon del i allt detta; men det 
kan man likväl märka, att dess blickar nu ånyo riktas på de 
finska angelägenheterna. Magnus Ladulås' yngsta broder, Bengt, 
utnämndes år 1285 till Hertig af Finland, hvilket är så myc- 
ket mer märkvärdigt, som denne hade ingått i presteståndet 
och kort derpå utnämndes till biskop i Linköping. Han säges 
likväl i och för sitt "furstendöme" gjort stora skulder och 
kostnader, hvilka förmodligen just hade åsyftat Karelarnes om- 
vändelse. Men något afgörande resultat rörande Karelen upp- 
nåddes dock icke under hertig Bengts lifstid; ty han dog 
redan 1291, ett hälft år efter sin konungslige broder. 



6. Striden om Karelens besittning; Torkel Knutsson. 
1290—1301. 

Vid sin död hade konung Magnus förordnat till sina 
minderåriga barns förmyndare och hela rikets föreståndare sin 
marsk Torkel Knutsson, som nu på det andra årtiondet med 
skicklighet och kraft förde regeringen, uti den unge konung 
Birgers, Magnus Ladulås' äldste sons, namn. Birgers yngre 
bröder, Erik och Valdemar, fingo allt efter som de växte 
upp hvar sitt hertigdöme, och sålunda tillföll Valdemar her- 
tigdömet Finland år 1302, som förut hade tillhört hans far- 
broder. Med denna värdighet afsågs naturligtvis ingenting 
annat, än rättigheten att uppbära skatterna från Finland ; ty uti 
landets styrelseangelägenheter torde hertigen ej tagit mycken del. 

En mycket vigtigare ställning intog allt ännu den finska 
biskopen. Under de första tiderna efter biskop Thomas hade 
de svenska konungarne godtyckligt bortgifvit denna andliga 
värdighet och sålunda dit insatt en rad af sina egna kan- 



44 FINLANDS HISTORIA. 

slerer *. Men omkring år 1276 inrättades ett ordentligt domkapitel 
med fyra kaniker eller domherrar, som togos bland de om- 
gifvande socknarnes pastorer och åt hvilka biskopsvalet nu 
blef anförtrodt. Sålunda var vägen till biskopsstolen öppnad 
äfven för infödde män, och det är att lägga märke till, att 
redan år 1291 en finsk prest uppsteg till denna värdighet ur 
det besegrade folkets eget sköte. Hans namn var Magnus 7, 
bördig från Rusko kapell och Märtälä gård. Denne finske 
man har äran af den finska kyrkans slutliga organisation ; ty 
nu först var Abo domkyrka på Unikankari-kullen (= sömnens 
kulle) i så måtto färdig, att påfvarne år, 1292 och 1296 
kunde utfästa 400 eller till och med 1200 dagars aflat för 
alla" "botfärdiga och ångerfulla" som på de stora högtids- 
dagarne förrättade sin andakt i detta nya, till Jungfru Marias 
och Sanct Henriks ära uppbygda tempel. Hit flyttades äfven 
S:t Henriks ben ifrån Nousis, och till minne af denna hän- 
delse firades sedan en annan Henriksmessa årligen den 18 
Juni. Sjelfva biskopssätet, som tills vidare hade varit i 
Räntämäki, flyttades med påfven Bonifacius den åttondes sam- 
tycke till Åbo år 1300. Denna stad, i hvilken redan här- 
förinnän fans Finlands första kloster, grundlagdt af Domini- 
kaner eller Predikaremunkar, blef från denna tid Finlands 
vigtigaste ort, det kristna Finlands hufvud- och moderstad. 
Så stodo sakerna, då slutligen emellan Sverige och Nov- 
gorod den afgörande kampen om Karelen började. År 1292 
hade en novgorodsk ströfkår infallit i Tavasternas land, och 
å andra sidan en skara Svenskar gjort ett tåg till Ingerman- 
land och Karelen. Men redan var äfven ett större företag å 

* Efter biskop Thomas till slutet af detta tidehvarf, bars den linska 
biskopsmössan af följande personer. Först Bero I (1245 — 1258), Ragvald I 
(1258—1266) och Catillus (1266—1286). — Alla dessa tre voro hemma ifrån 
Sverige och de svenska regenternas forna kanslerer; alla tre äro äfven begrafna 
i Räntämäki. — Efter Catillus följde Johannes I (1286—1290), förut prior i 
dominikanerklostret i Sigtuna, och som var den första »kanoniskt», eller enligt 
kyrkolagen (d. ä genom kapitlet) valde biskop; han utnämndes sedermera till 
erkebiskop i Upsala, men dog följande år. Sedan valdes den 25 Januari 1291 
uti sakristian af Abo domkyrka (som alltså redan var färdig) Magnus I (1291 
— 1308), förut kanik vid det finska domkapitlet och till börden en finne. 
Dennes efterträdare Ragvald II (1308 — 1321) var hemma ifrån Åland och 
hade förut varit kanik i Abo; men Benedictus (1321 — 1338), som valdes efter 
honom, var kanik i Upsala och svensk till börden. 



STRIDEN OM KARELENS BESITTNING; TORKEL KNUTSSON. 45 

bane. Om våren 1293 seglade sjelfva riksföreståndaren Torkel 
Knutsson med en ansenlig flotta och här till Finska vikens 
östligaste ända och landsteg i Karelen. Han hade med sig 
biskopen i Vesterås, Petrus, hvilken skulle döpa Karelarne; 
men hufvudsaken var dock att uppbygga ett starkt slott och 
detta anlades på en liten holme, som ligger i sundet emellan 
hafvet och Finska vikens innersta flik, Suomenvedenpohja. 
Detta fäste erhöll namnet Wiborg. Qvarlemnande här en till- 
räcklig besättning, återvände marsken ännu samma sommar till 
Sverige. Men Novgoroderna, som med häpnad sågo det svensk* 
väldet taga fast fot äfven i Karelen, samlade under vintern 
en krigshär och kommo i Mars 1294 under anförande af sin 
furste och posadnik att förstöra svenskarnes nya borg. De 
nödgades dock med förlust draga sig tillbaka, och Svenskarnes 
välde på den karelska hafskusten var nu befästadt. Då beslöt 
besättningen i Wiborg att göra ett eröfringståg till hjertat af 
Karelarnes land, vid trakterna af Ladoga. De intogo ett karelskt 
fäste, benämndt Kexholms slott (finska = Käkisalmi, d. v. s. 
Göksund) och alla Karelens härader, som sägas varit fjorton 
till antalet, lades under Wiborg. Men detta vidsträckta herra- 
välde egde ej länge bestånd. En viss Sigge Loke var satt 
till höfding uti den eröfrade borgen, tillika med en liten be- 
sättning, som dock led brist på lifsmedel. Ar 1295 kom en 
väldig här från Nevgorod för att belägra Sigge, och då sven- 
skarne, utmattade af hunger, slutligen gjorde ett utfall, föllo 
de alla till sista man. Sålunda hade Svenskarne tillkämpat 
sig och åter förlorat fotfäste vid Ladogas strand. 

Vigtiga göromål hemma i Sverige tilläto ej Torkel Knuts- 
son att genast fortsätta sina eröfringsplaner i Karelen. Man 
var nämligen just som bäst sysselsatt med att genom giftermål 
förena Sveriges och Danmarks konungahus, sålunda att Erik 
Menved i Danmark och Birger i Sverige äktade hvarandras 
systrar. Härunder gaf likväl svenska regeringen hanseiterna 
tillstånd att drifva handel på Nevan med Novgorod, likväl 
med det vilkor, att de ej skulle få föra vapen och andra 
krigsförnödenheter till Sveriges fiender. Då nu slutligen konung 
Birgers bröllop var firadt, samlade marsken åter en väldig 
flotta och seglade antagligen om våren 1300 för andra gången 
öfver till Karelen. Han hvälfde inga mindre planer i sitt 



46 FINLANDS HISTORIA. 

sinne, än att stänga Novgorods betydliga handelsväg åt vestern, 
och fördenskull lät han vid Nevan, vid utloppet af den lilla 
tioden Ochta (ofvanom det nu varande S:t Petersburg) upp- 
bygga ett slott, som erhöll namnet Landskrona. Härifrån 
sändes en del af flottan till det vid Nevans utflöde ur Ladoga 
belägna Pähkinäsaari (så hette den holme, på hvilken något 
senare Nöteborg bygdes), och seglade ännu längre in i 
Ladoga, hvarest de af vinden drefvos till kusterna af Karelen, 
der de landstego och härjade. Svenskarnes afsigt var påtag- 
ligen att eröfra Ingermanland och återstoden af Karelen. Men 
I Novgorod hade man redan vidtagit sådana rustningar till 
sitt försvar, som farans storlek kräfde. I en hast samlades 
31,000 krigare, af hvilka en del sändes landvägen och de 
öfriga åter på skepp anlände till Nöteborg. Svenskarnes för- 
trupper drogo sig genast tillbaka under Landskrona, hvarest 
nu en väldig drabbning var att förvänta. Kyssarne läto brin- 
nande timmerflottor nedflyta längs strömmen emot de svenska 
fartygen; men marsken hann att derförinnan afstänga floden 
medelst jernkedjor, vid hvilka eldtornen stadnade. Med lika 
liten framgång gjorde Ryssarne stormningsförsök mot sjelfva 
slottet; efter en hård strid måste de stormande draga sig till- 
baka. Men denna nog lätt vunna seger väckte hos Torkel 
Knutsson en alltför stor tillit till sina soldaters tapperhet och 
fiendernas svaghet. Han befästade väl Landskrona fullständigt, 
men qvarlemnade der en besättning af endast 300 man under 
anförande af en riddare, benämnd Sten, och seglade med den 
öfriga hären om hösten år 1300 tillbaka till Sverige. På 
återfärden gjorde Matts Kettilmundsson, en ung riddare, som 
visat en utomordentlig tapperhet vid Landskronas försvar, en 
omväg till kusterna af Ingermanland och gjorde ett infall på 
Woternas område, som han lät förhärja med eld och svärd. 
Om utbredandet af kristendomen och innevånarnes dop synes 
öfverhufvudtaget vid hela detta tåg icke alls varit fråga. 

Men Novgoroderna hade nu beslutat uppbjuda alla sina 
krafter för att fördrifva Svenskarne från Nevan. Storfursten 
Andreas, Alexander Newskis son, kallades till hjelp, och om 
våren 1301 stod en ny här under Landskrona. I slottet var 
tillståndet synnerligen bedröfligt; ty murarnes fuktighet hade 
förderfvat lifsmedlen och förorsakat sjukdomar bland besätt- 



FORTSÄTTNING AF KARELSKA KRIGET. 47 

ningen. Följden häraf var den, att Kyssarne den 19 Maj 
inlogo Landskrona med storm och jemnade det med jorden. 
Sålunda hade Nevafloden ånyo kommit i Ryssarnes uteslutande 

besittning. 



7. Fortsättning- af karelska kriget. Freden i Nötefoorg 1323. 

De följande åren voro för Sverige så oroliga, att man ej 
mera kunde tänka på något nytt eröfringståg till Karelen. 
År 1303 tillträdde den unge Birger sjelf regeringen ; men hans 
svaga och lättrogna karakter var ej egnad för en sådan plats 
och hans båda bröder, isynnerhet Erik, som var hertig af 
Södermanland, traktade redan efter kronan. Man intalade 
Birger, att den uppstående oenigheten var ett verk af Torkel 
Knutsson. Denna gamla om riket så mycket förtjente man 
blef på grund häraf fängslad och afrättad år 1306. Men 
oenigheten emellan bröderna uppflammade härefter till öppen 
fiendtlighet, och då år 1310 en förlikning ingicks, öfverlem- 
nades största delen af riket åt hertigarne. I Finland qvar- 
blef endast Karelen under konungen. I detta splittrade till- 
stånd förblef Sverige i sju års tid. Men under julen 1317 
lockades hertigarne Erik och Waldemar till konungen på Ny- 
köpings slott, der de bedrägligt blefvo fängslade och efter 
en kort tid afdagatagne genom hunger. Detta gräsliga brott 
framkallade ett allmänt uppror emot Birger, så att han måste 
fly från landet. Då insattes 1319 till konung hertig Eriks 
unge son, Magnus Eriksson, i historien sedermera känd under 
namnet Smek. Denne blef samma år konung äfven i Norge 
hans moder var nämligen arfvinge till norska kronan. 

I Finland hade under allt detta herskat ofrid, än i 
högre, än i lägre grad. Novgoroderna, som åter voro herrar 
öfver Nevan, gjorde 1311 ett stort härtåg öfver hafvet till 
Finland, plundrade allt ifrån den s. k. handelsfloden längs 
kusten af Nyland och ankommo ända till en inne i landet 
belägen stad och fästning "Wanaja", samt togo, enligt hvad 
krönikorna förmäla, stort byte *. Från finska sidan åter gjordes 

* Hvad som menas med denna »handelsflod» är ännu ej med säkerhet 
afgjordt. Afven krönikans «Wanai» förklaras på olika sätt. På återfärden 
plundrades vid Perno. 



48 FINLANDS HISTOKIA. 

1313 och 1317 dylika tåg genom Nevan till kusterna af 
Ladoga, och vid det förra af dessa tåg uppbrändes staden 
Ladoga. Slutligen företogo ryssarne, för att i sin tur hämnas, 
år 1318, ett väldigt härtåg ända till hjeitat af den finska 
kyrkans område, kommo till Aura-ån ("Polnaja-reka" = breda 
floden), uppbrände Åbo stad och plundrade domkyrkan. Vid 
samma tillfälle uppbrändes äfven Kustö biskopsgård i Piikis 
socken, som just nyss blifvit färdig. Ett sådant sätt att föra 
krig åstadkom naturligtvis mycken skada å ömse sidor; men de 
politiska följderna voro alldeles obetydliga. 

Af mycket större vigt, ehuru endast bristfälligt kända, 
äro de samtida händelserna på karelska sidan. Karelarne på 
Ladogas vestra kuststräcka hade hittills varit Novgorods bunds- 
förvandter och på sin höjd betalat något slags skatt för den 
hjelp och det beskydd, hvaraf de kommo i åtnjutande. Men 
sedan svenskarne uppbygt Viborgs slott och härifrån sträfvade 
att utbreda sitt välde öfver hela Karelen, ansåg äfven Nov- 
gorod nödigt vara, att befästa sitt välde på dessa trakter. 
Men medlet härtill var ej synnerligen klokt valdt. En rysk 
magnat, Boris Konstantinovitsch, fick Karelen i förläning och 
säges hafva svårt förtryckt och plågat befolkningen, så att 
denna sökte skydd hos Svenskarne. Emellertid började Kys- 
sarne allt mera tvifla på Karelarnes trohet och uppbygde ånyo 
1310 Kexholms slott, och befästade det ännu starkare, än 
förut. Men detta ökade blott än mer Karelarnes hat. De 
bemägtigade sig slottet 1314, dödade ryssarne och kallade 
Svenskarne i Viborg till hjelp. Emellertid hade en del af 
Karelarne förblifvit trogna, och då från Novgorod en krigshär 
anlände till deras hjelp, intogs slottet ånyo. Sålunda var då 
Novgorods välde i dessa nejder befästadt. Ar 1322 gjorde 
väl Svenskarne ifrån Viborg ett nytt försök emot Kexholm, 
men utan framgång. Lika fåfängt var Ryssarnes företag emot 
Viborgs slott i Augusti samma år. Storfursten Juri Daniélo- 
vitsch (Alexander Newskis sonson) anförde sjelf företaget, och 
belägringen varade i fyra veckor. Men på denna sida förblef 
Svenskarnes makt lika orubbad, som Ryssarnes uti Karelens 
Ladoga-område. 

Detta gjorde, att såväl Svenskar som Ryssar började 
önska ett ordentligt fredslut, hvilket äfven slutligen genom 
Hanseiternas bemedling kom till stånd i Noteborg den 12 



FORTSÄTTNING AF KKIGET. FREDEN I NÖTEBORG 1323. 49 

Augusti 1323. Ryssarne, som på ön Pähkinäsaari just hade 
begynt anlägga fästet Nöteborg (på finska Pähkinälinna, på 
ryska Orekhowitsch, det n. v. Schlysselburg) fingo nu behålla 
hela Ingermanland och Karelens Ladoga-område ; åt Svenskarne 
åter öfverlemnades besittningen af Karelens tre vestra härad: 
Savo, Jääski och Äyräpää, hvilkas förvaltning fick sitt säte i 
Viborgs slott. Gränsen drogs från Finska viken längs Syster- 
bäck (ryska Sestra, finska Siestarjoki eller Rajajoki = gräns- 
floden) och Sade-joki till Wuoksen, derifrån åt nordvest till 
Sääminge, hvarefter den i det närmaste följde samma linie, 
som nu åtskiljer de norra delarne af Karelen och Savolaks. 
Den nordligare gränsen blef fortfarande alldeles obestämd och 
sades blott sträcka sig till hafvet eller "Helsinge-haf", d. v. s. 
Bottniska viken. På detta sätt skulle en stor del af Norra 
Österbotten kommit i Ryssarnes ägo, om ej andra samtida 
tilldragelser, hvarom vi snart skola tala, gifvit dessa förhållan- 
den en helt annan gestaltning. Slutligen kom man öfverens, 
att intetdera riket skulle få bygga något nytt slott i Karelen. 
Viborg, som synes härintills hafva varit i birgerska partiets 
våld, öfverlemnades samtidigt åt den unge konung Magni befall- 
ningshafvande, och det vestra Karelen var sålunda nu fullständigt 
förenadt med det öfriga Finland och stäldt under biskopens i 
Äbo andliga omvårdnad. Men det egentliga Karelska stam- 
landet, nämligen kusttrakten vid Ladoga, förblef i Ryssarnes 
våld och hade nu förlorat siu forna sjelfständighet. 

Tre år senare, eller år 1326, ingicks i Novgorod ett 
annat fredslut, nämligen emellan Ryssland och Norge rörande 
Lappland. I dessa nordliga trakter hade nämligen fortfarande 
striden pågått emellan Karelarne och innevånarne i Halugaland. 
Sålunda omtala de norska krönikorna oupphörliga ströftåg, som 
af Karelarne företogos till Halugaland, och år 1323 hade den 
norska läns-mannens egen gård derstädes blifvit bränd. Men 
nu ingicks äfven här en stadigvarande fred, ehuru gränserna 
förblefvo något obestämda. Det blef emellertid sed, att Nov- 
goroderna uppburo skatt af sina egna undersåtar utöfver hela 
Lappland och Finnmarken, och Norrmännen på samma sätt 
af sina undersåtar längs Finnmarken och Lappska halföns 
kuster ända till Wieljoki (i närheten af Kantalahti). Dessa 
vilkor voro synbarligen högst förderfliga för Karelarne. hvilka 
nyss harie förlorat sin sjelfständighet, och nu äfven blefvo allt 

Finlands historia. 4 



50 FINLANDS HISTORIA. 

mer och mer beträngda uti sin samfärdsel med Lappland. 
Det var ej allenast Norge, som på detta sätt fråntog dem 
det lappska området; äfven från Tavastland och Satakunta 
hade på denna tid nybyggare nedslagit sina bopålar längs 
Bottniska viken ända till Norra Österbotten, läggande dessa 
trakter under Svenskarnes välde. En blick på den nya poli- 
tiska ställningen i Finland vid denna tid skall bidraga att 
närmare belysa dessa förhållanden. 



8. Finlands nya politiska ställning. Österbottens kolonisation. 

Halftannat sekels strider hade slutligen bragt alla de 
finska stammarne under kristendomen. Men de hade fått 
betala denna fördel med förlusten af sin nationella sjelf stän- 
dighet och nödgats gifva sig under främmande nationers öfver- 
välde. Denna omständighet skulle dock icke till en början 
varit så synnerligen förderflig för dem, om de blifvit förenade 
till ett folk under ett och samma rike. Men nu voro de 
fördelade på tre olika håll, och derför blef deras nationella 
utveckling och förkofran så mycket svårare. De sydliga stam- 
marne i Estland och Liffland hade kommit under tyska rid- 
darnes välde; de förut omtalade Svärdsriddarne hade år 1237 
förenat sig med de Tyska Marianerriddarne, hvilka samtidigt 
med eld och svärd tvungo befolkningen i Preussen att antaga 
kristendomen. Esternas nordliga område vid Finska viken 
hörde då ännu under Danmark, men såldes redan år 1346 
åt orden, hvars välde sålunda sträckte sig från Weichsels 
mynning ända till Finska viken. De östliga stammarne åter 
såväl i Bjarmaland, som i Ingermanland och Karelens Ladoga- 
område hade kommit under Novgorod och gjordes genom sin 
grekiska religion allt mer och mer främmande för sina öfriga 
stamförvandter. Endast de till Finland inflyttade stammarne 
hade genom den svenska eröfringen kommit i ett sådant läge, 
att det gaf löfte om en nationel utveckling. På detta område 
och från denna tid börjar i sjelfva verket Finska folkets 
historia; ty dessförinnan gafs det endast finska stammar. 



FINLANDS NYA POLITISKA STÄLLNING. 51 

Området för biskopens i Åbo andliga verksamhet hade 
egentligen bestämt Finlands utsträckning och gränser, och på 
detta sätt kom äfven Åland att räknas hit. Men i samma 
mon, som den verldsliga administrationen begynte uppkomma, 
fick denna begränsning äfven en politisk betydelse. Namnet 
Finland, som ursprungligen betecknade endast Egentliga Fin- 
narnes område, utbredde sig nu småningom öfver hela om- 
kretsen för biskopens och ståthållarens på Åbo slott embets- 
myndighet. Likväl användes ännu länge benämningen Öster- 
lunden, för att beteckna det finska biskopsdömets område i 
verldslig bemärkelse. År 1306 delades landet i trenne län 
emellan de dåvarande trenne borgarne: under Åbo slott 
hörde Egentliga Finland och södra Satakunta, samt Åland; 
under Tavastehus lydde Tavastland och dess utmärker, som 
sträckte sig till öfre Satakunta och södra Österbotten, under 
Viborgs slott åter synes hafva hört den nyligen eröfrade delen 
af Karelen, samt Nyland. Men ståthållaren på Åbo slott, 
hvilken vanligen kallades Finlands öfverhöfding (Praefectus, 
Capitaneus Finlandise), synes oftast hafva utöfvat något slags 
högsta styrelse. Det är naturligt, att eröfringens första viller- 
valla på många håll gifvit upphof åt förtryck och våldsam- 
heter. Men redan ganska tidigt begynte man vaka öfver ett 
ordentligt handhafvande af lag och rätt. I detta afseende är 
synnerligen anmärkningsvärdt det shyddsbref, som konung 
Birger år 1316 gaf åt Karelens qvinnor, synbarligen emot 
besättningens i Viborg öfvervåld. För den ordentliga rätts- 
skipningens behof tillsattes snart en särskild lagman öfver 
Finland, uti hvilket embete redan år 1324 en viss Bero eller 
Björn omnämnes. På detta sätt genomfördes i Finland det 
svenska rättsväsendet, deribland äfven den ur folket tagna 
Nämnden. Såsom grund för lagskipningen torde man dels 
hafva följt den kanoniska (kyrkliga) lagen, dels billighet och 
gammal sed, ty på denna tid hade man ännu ej någon gemen- 
sam lag för Sverige. 

Äfven skatteangelägenheterna ordnade sig småningom på 
samma sätt. På Birger Jarls tid hade svenska kronan först 
tillegnat sig de utskylder, som Finnarne dittills betalat allenast åt 
biskopen och presterskapet ; och för deras räkning förbehölls ett 
särskildt s. k. matskott. Men under de närmaste åren efter 
freden i Nöteborg bragtes kyrkans och presterskapets tionden 



52 FINLANDS HISTORIA. 

på en ordnad fot. Till sin beskaffenhet voro såväl kronans 
som presterskapets inkomster ganska olika i olika trakter. I 
Tavastland t. ex. erlades i biskopstionde tre eller fyra ekorr- 
skinn för hvarje "båge" eller fullvuxen man (som förmådde 
spänna en båge). Vanligtvis betalade likväl de finska inbyg- 
garne sina utskylder i säd; men Svenskarne på kusten af 
Nyland och i Åbo skärgård betalade dem i smör, emedan 
boskapsskötseln hos dem var hufvudnäringen. I enlighet med 
dessa olika sätt för utskyldernas betalande benämndes skatte- 
områdena Rätter, hvarvid man skilde mellan Svenska rätten 
och Finska rätten, Karelsk rätt och Helsinge rätt (Jus Sve- 
vicum, Finnonicum, Carelicum, Helsingonicum). Man bör ihog- 
komma, att allt detta nu först höll på att ordna sig. Sålunda 
fans det ännu knappast andra embetsmän, än borgarnes höf- 
dingar med deras tjenare, och endast för den kyrkliga admi- 
nistrationens behof var landet indeladt i socknar eller försam- 
lingar, hvilka till föreståndare hade hvar sin kyrkoherde 
(curatus). 

Under de årtionden, som förflöto emellan Tavastlands och 
Karelens eröfring, hade Finlands politiska och kyrkliga område 
genom nybyggen begynt utbreda sig till de nordliga ödemar- 
kerna. Dessförinnan voro ännu hela Österbotten, samt de norra 
delarne af Satakunta och Tavastland i Lapparnes ego, och på 
dessas omvändelse till kristendomen hade ännu ingen kommit 
att tänka. Men sedan gammalt voro Finnarne vana att upp- 
bära skatt af dem, och då Tavasterna nu hade förlorat sina 
kuststräckor vid Finska viken, så voro de tvungna att söka 
ersättning uti de norra utmarkerna. Då omtalas att män 
ifrån Birkkala och Kengo under anförande af en Matts Kurki 
anfallit Lapparne i Södra Österbotten och fördrifvit dem från 
dessa trakter. Efter några år framträngde dessa Birkarlar 
("Birkarlaboa", "Berkala") ända till Kemi och Torneå elfvar, 
läggande under sig laxfiskena och lappskatten. År 1277 sägas 
de af Magnus Ladulås hafva erhållit skriftlig bekräftelse på dessa 
sjelftagna rättigheter, för hvilka de sedan betalade till svenska 
kronan en skatt af några knippor ekorrskinn. Birkarlarnes 
hufvudort kom derefter att blifva uti Torneå, Piteå och Luleå, 
hvarifrån de under de följande seklen utöfvade sitt välde 
öfver Lapplands och Finnmarkens vidsträckta områden, allt 
mer och mer undanträngande såväl Halugalands inbyggare, 



FINLANDS NYA POLITISKA STÄLLNING. 5'8 

som Karelarae. Men härigenom hade nu äfven Österbotten 
erhållit sina första inbyggare och på flera orter hade försam- 
lingar uppstått, nämligen i Kyrö år 1304 och något senare i 
Salo och Kemi. Nästan vid samma tid, eller omkring år 1300, 
hade äfven svenska nybyggare, förmodligen på föranstaltande 
af svenska regeringen, öfverflyttat till kusterna af Södra Öster- 
botten. Deras boningsplatser synas i början hafva sträckt sig 
längs hafskusten, norrut ifrån Kumoelf, vid hvars mynning en 
liflig handelsrörelse uppstod. Men de i dessa trakter förut 
bosatte Tavasterna sågo ej med vänliga ögon dessa främmande 
nykomlingar, och konung Birger nödgades år 1303 utfärda ett 
skyddsbref åt dem, som bygt sig gårdar i Sastmola och Lapp- 
fjärd. På hvad sätt sedermera det svenska nybygget utbredde 
sig till trakterna af Qvarken och. vidare norrut (till Mustasaari 
och Pedersöre) är ej bekant; men i söder uppgick det små- 
ningom ibland Finnarne. 

På vestra sidan om Bottniska viken hade något senare 
Helsingarne begynt utbreda sina boningsplatser, och år 1327 
togo höfdingarne på denna sida till sin uppgift att kolonisera 
hela kuststräckan emellan Skellefteå- och Uleåelfvar. Då upp- 
stod oenighet emellan Birkarlarne och Helsingarne, men konun- 
gens drots (eller öfverdomare) afgjorde saken år 1328 till för- 
del för Birkarlarne, hvilkas rätt till handeln på Lappland der- 
jämte bekräftades. Gränserna emellan Upsala och Åbo biskops- 
stift voro då ännu obestämda, till dess senare Kaakamajoki 
emellan Kemi och Torneå bestämdes såsom gräns. På detta 
sätt blef en del af de finska nybyggarne under Upsala biskop 
och kom sålunda på svenska sidan om gränsen. Men likväl 
var det finska området nu ansenligt utvidgadt och Bottniska 
vikens aflägsnaste fjärdar begynte öppnas för handeln och dess 
stränder för kultur och ett ordnadt samhällsskick. 



III. Katolska tiden 

1323-1523. 



Första Tidskiftet. 

Striden emellan konungamagten och aristokratin 
1323-1399. 



1. Magnus Erikssons regering till Hakons kröning 1362. 

Det bör anses såsom en lycka för Finland, att vid tiden 
för den svenska eröfringen Sveriges egna samhällsinrättningar 
ännu voro af någorlunda demokratisk natur. Det främmande 
väldets första åtgärder i det eröfrade landet kommo till följd 
deraf att bära en frisinnad prägel och folkets samhällsställning 
blef bygd på det fulla menniskovärdets grundval. Först sedan 
Finlands nya ställning blifvit till sina grunddrag bestämd, 
begynner i Sverige adelsväldet uppsvinga sig till en magt och 
ett inflytande, hvaraf folkets frihet hotades i samma grad, 
som konungamagten. Denna sakernas nya ordning inverkade 
klarligen äfven på förhållandena i Finland, men den förmådde 
dock icke mera rubba den en gång lagda grunden. 

Då Magnus Eriksson blifvit myndig och sjelf öfvertagit 
regeringen år 1332, syntes hans välde vara vidsträcktare och 
fastare, än någon af de föregående svenska konungarues. Ty 
förutom Norge, Sverige och Finland, dem han ärft på fädernet 
och mödernet, tillföllo honom förenämnda år äfven de forna 
danska provinserna: Skåne, Halland och Blekinge. Grannriket 
Danmark hade nämligen på denna tid råkat i yttersta förfall, 
så att grefven af Holstein och många andra tyska herrar 
delade dess sönderslitna spillror emellan sig. Men invånarne 



MAGNUS ERIKSSONS REGERING TILL HAKONS KRÖNING 1362. 55 

i de nämnda provinserna norr om sundet uppreste sig emot 
främlingarnes förtryck och gåfvo sig under svenska konungens 
skydd. Magnus' regeringsförmåga motsvarade dock icke ett så 
stort rikes fordringar. Väl synes han hafva varit till sitt 
sinnelag en välvillig och rättänkande man, som så vidt möjligt 
var bevakade allmogens bästa. Sålunda t. ex. förbjöd han 
rikets store att med talrikt följe draga genom landet, försökte 
att åstadkomma inrättandet af gästgifverier i landsorterna, så 
att de högättade resenärerna ej finge allt för mycket betunga 
folket, afskaffade fullständigt litegenskapen och faststälde år 1347 
den första allmänna landslagen i stället för de forna landskaps- 
lagarna. Men af allt detta skördades likväl ej mycken frukt, 
emedan konungen ej var man att vinna efterlefnad åt det, 
som han i god afsigt förordnat, och den högmodiga adeln 
gycklade med hans eftergifvenhet och gaf honom binamnet 
Smek. Svårare voro dock de förvecklingar, i hvilka han 
råkade genom sin eftergifvenhet för den andliga magtens 
fordringar och anspråk. Ty påfvarne, som vid denna tid 
residerade i Avignon, hade redan lärt sig att på det oför- 
skämdaste sätt för sina egna ändamål missbruka kristenhetens 
religiösa hängifvenhet. Innan kort hade den svage Magnus 
blifvit en lekboll för påfveväldet och förlorade derigenom an- 
seende och magt i hvartdera af sina riken. Men den första 
början till hans ofärd var särskildt ett korståg mot Karelen, 
hvilket han år 1348 på päfvens uppmaning företog, och hvilken 
märkliga tilldragelse förtjenar att här blifva närmare belyst. 
I sjelfva verket voro förhållandena i Karelen sådana, att 
äfven politiska skäl skulle kunnat förmå svenska konungen att 
ånyo taga i hop med Torkel Knutssons eröfringsverk. En 
lithauisk furste Narimont hade år 1333 tagit dopet i Nov- 
gorod och dervid fått såsom ärftligt län Kexholm, Nöteborg 
och Ladogatrakterna samt hälften af Koporie län, eller i all- 
mänhet Karelarnes, Ingrernas och Woternas länder på det 
ryska området. Narimont hade skickat sin son Alexander att 
styra detta län, och denne tog sitt säte i Nöteborg. Men 
invånarne i nämnda länder voro alldeles icke nöjda med detta 
lithauiskt-ryska herravälde, utan begärde i hemlighet hjelp 
från Viborg och gjorde derpå år 1337 ett uppror, h varvid de 
flesta ryssar blefvo dödade. Följande år gjordes från Viborg 
ett par tåg till trakten af staden Ladoga och till Woternas 



56 FINLANDS HISTORIA. 

land. Furst Alexander, förskräckt häraf, flydde tillbaka till 
Lithauen, och Novgoroderna nödgades sjelfva tänka på att 
försvara sina gränser, och gjorde derför ett tåg till närheten 
af Viborg. Hela detta tumult hade likväl uppstått utan 
svenska konungens vetskap, hvarför sändebud från Novgorod 
begåfvo sig till honom i södra Sverige och fingo med lätthet 
freden bekräftad på de gamla vilkoren. Pä detta sätt hade 
åter molnen för en tid blifvit skingrade. Men finnarnes stam- 
förvandter på andra sidan gränsen upphörde likväl ej att med 
längtan betrakta det lyckligare tillstånd, hvaraf deras bröder 
under Sveriges spira voro i åtnjutande, och häraf uppkom åter 
nya anledningar till ofred. Sålunda sände t. ex. inbyggarne 
i Estland, hvilka om våren 1343 gjorde ett allmänt uppror 
emot det danska väldet och försökte bemäktiga sig staden 
Reval, att begära hjelp från finska sidan. Äfven denna gång 
visade de män, som innehade landets styrelse, god lust att 
blanda sig i grannrikenas angelägenheter, men kommo äfven 
nu för sent. Förrän man från Finland hann med några skepp 
framkomma till ort och ställe, hade Lifflands landtmästare 
kommit Danskarne till hjelp och med mycken blodsutgjutelse 
gjort ända på upproret. Då sålde slutligen Danskarne år 
1346 hela sitt estniska område till tyska riddarne, hvilkas 
välde derefter sträckte sig till Finska viken och floden Narova. 
Men samtidigt som nämnda uppror i Estland kufvades, 
synas från ryska Karelen nya böner om hjelp hafva kommit 
till svenska regeringen, och konung Magnus beslöt nu att i 
den katolska lärans namn vidtaga kraftigare åtgärder. Om 
hösten 1347 begaf han sig till Finland och gjorde härifrån till 
Novgoroderna det besynnerliga förslag, att lärda teologer från 
h vardera sidan skulle sammankomma för att disputera om 
religionen, på det man sålunda skulle utröna, hvilkendera be- 
kännelsen, den grekiska eller den romerska, vore riktigare, och 
att man derefter enhälligt skulle kunna sluta sig till samma 
lära. Novgoroderna svarade undvikande och bådo konungen i 
denna sak vända sig till patriarken i Konstantinopel. Derpå 
begaf sig Magnus tillbaka till Sverige och Norge, för att 
samla en krigshär, och kom följande år, strax efter Pingst- 
högtiden, med en ansenlig flotta framför Björkö (Koivisto). Till 
ett sändebud från Novgorod, som hade skyndat sig till samtal 
med konungen, framstälde han än en gång sin fordran, att 



MAGNUS ERIKSSONS REGERING TILL HAKON S KRÖNING 1362. 57 

Ryssarne skulle förena sig med den vesterländska kyrkan. Då 
de icke gingo in härpå, seglade svenska flottan uppför Nevan 
emot Nöteborg, hvilket efter sex veckors belägring intogs den 
6 Augusti. De konungen åtföljande presterna hade redan begynt 
döpa befolkningen i Ingermanland, och det svenska väldet 
tycktes sålunda få stadigt fotfäste i dessa trakter. Men olyck- 
ligtvis gaf konungen sig icke ro att dröja qvar till sin nya 
eröfrings beskydd, utan seglade genast tillbaka till Sverige. 
Xovgoroderna, som under tiden samlat sina stridskrafter, ryckte 
strax derpå emot Nöteborg och återtogo det från Svenskarne 
den 24 Februari 1349. De Ingrer och Karelare, hvilka öfver- 
gått till Svenskarne, straffades med mycken grymhet, och 
Narimont och hans arfvingar återfingo sitt län. 

Det var likväl ej konungens afsigt att låta det blifva 
dervid. Men en svår naturhemsökelse hindrade för någon tid 
hans krigiska planer. Från år 1347 hade i södra Europa 
rasat en förskräcklig pest, den s. k. digerdöden, hvilken på de 
flesta orter bortryckte två tredjedelar, ja till och med tre 
fjerdedelar af befolkningen. Sjukdomen började med en häftig 
bränning i kroppen, på hvilken följde en illa luktande blod- 
spottning, svulster i armhålorna och knävecken, samt svarta 
fläckar öfver hela kroppen. Detta svåra plågoris kom till 
Norge om hösten 1349 och utbredde sig följande år öfver 
hela Sverige. I Finland härjade pesten förmodligen år 1351, 
fastän om dess framfart derstädes ingenting är nämndt. I 
Ryssland åter uppträdde den först år 1352. 

Då den svåra landsplågan till största delen var öfver- 
stånden i Sverige, begaf sig konungen på hösten 1350 på ett 
nytt härnadståg, sedan han af den påfliga legaten erhållit löfte 
om att såsom lån erhålla den heliga stolens inkomster från de 
nordliga rikena. Men detta företag utföll ännu ogynsammare 
än det föregående. Konungen seglade in i floden Luga i Wo- 
ternas land och begynte döpa befolkningen. Men då den 
ryska hären lägrade sig vid flodens mynning, slapp han med 
njuggan nöd undan med sina skepp och uppehöll sig sedan 
den följande vintern i Estland och Liffland. Hela företagets 
mål var förfeladt. I Mars 1351 gjorde Ryssarne ett tåg till 
Viborgs slott och uppbrände den stad, som redan hade begynt 
uppstå omkring slottet. Så fort det blef vår, skyndade Mag- 
nus genom Åbo tillbaka till Sverige och kunde vara glad, att 



58 FINLANDS HISTORIA. 

genom tyska riddarnes bemedliug ett slags förlikning med Nov- 
gorod kom till stånd. Denna förlikning skedde i Dorpat på 
våren 1351, hvarvid fångarne utlemnades å hvardera sidan. 
Detta olyckliga krig med Ryssland hade naturligtvis 
mycket förminskat konungens anseende i eget land och bragte 
honom äfven derutöfver i nya trångmål. Till en början an- 
satte honom påfven, som återfordrade sitt lån och slutligen af 
denna orsak år 1358 slungade emot honom offentlig bann- 
lysning. Samtidigt hade derjämte uppstått inre oenighet, som 
ryckte ur den svage konungens händer nästan hela regerings- 
magten. Norrmännen, som voro missnöjda med sin förening 
med Sverige, utverkade att Magnus år 1355 lemnade Norge 
åt sin yngre son Hakon, hvaremot den äldre sonen Erik var 
bestämd till fadrens efterträdare i Sverige. Men då Magnus 
samtidigt upphöjde sin gunstling Bengt Algotsson till hertig af 
"Österlanden (det är Finland) och Halland", så väcktes här- 
igenom Eriks och svenska adelns afund och hat. Genom öppet 
uppror tvungo de konungen att aflägsna nämnde sin gunstling 
och gifva åt Erik kunglig värdighet tillika med största delen 
af riket, nämligen de forna danska provinserna, samt Småland, 
Östergötland och hela Finland. Denna öfverenskommelse egde 
rum i Jönköping den 28 April 1357. Strax derefter for Erik 
till Finland och fördref derifrån Bengt Algotsson, som förljudes 
under sin korta styrelse hafva betungat landet med nya skatter. 
Efter att hafva till ståthållare qvarlemnat Nils Thuresson JBjelke, 
hvilken äfven erhöll lagmansembetet i landet, återvände Erik 
inom kort till Sverige, men dog redan om våren 1359. Men 
för konung Magnus grydde dock ej en lyckligare dag. Danska 
konungen Waldemar Atterdag fråntog honom Skåne, Halland 
och Blekinge och lade dessa provinser ånyo under danska 
kronan, och den mägtiga adeln gjorde åter uppror, satte Magnus 
i fångenskap på Kalmar slott och bjödo kronan åt Hakon. På 
nyåret 1362 kom denne från Norge och kröntes i Upsala den 
15 Februari. Vid detta tillfälle voro närvarande, förutom 
konung Magnus och de svenska herrarne, äfven den nyssnämnde 
lagmannen i Finland, samt Åbo-biskopen Hemming, och genom 
ett särskildt bref bekräftades dervid åt Finlands inbyggare för 
everldelig tid — för den trohet och kärlek, de allt hitintills 
visat mot svenska konungarne — samma delaktighet i kunga- 
valet, som tillkom Sveriges öfriga landskap. Man faststälde 



KYRKLIGA FÖRHÅLLANDEN 1 FINLAND I 14:DE SEKLET. 59 

nämligen, att till sådana val alltid skulle kallas finska lagman- 
nen, representanter för presterskapet, samt tolf man af allmogen. 
Men om, till följd af vintertid eller andra förhinder, de finska 
valmännen ej skulle hinna fram, så borde valet likväl ej upp- 
skjutas, utan de skulle efteråt få bekräfta beslutet. Genom 
denna märkliga förordning upphörde nu Finland att vara ett 
eröfradt land och upphöjdes till fullkomlig jämnlikhet med 
Sverige. Men genom sitt aflägsna läge bortom hafvet, qvarstod 
det dock uti ett visst afsöndringstillstånd, såsom också af till- 
lägget till nyssnämnda förordning framgår. Hurudana de inre 
förhållandena i Finland för öfrigt voro, skola vi i det följande 
närmare skärskåda. 



2. De kyrkliga förhållandena i Finland vid midten af 14:de seklet. 

Öfver hufvud taget synes Finland under denna tid njutit 
samma fördelar och vidkänts samma olägenheter, som rikets 
öfriga provinser, kanske dock med den enda skilnad, att den 
verldsliga aristokratin här var svagare, men de andligas magt 
så mycket större. Finska kyrkan var visserligen ännu mycket 
fattig; men Åbo-biskoparne bemödade sig med stor ifver att 
föröka dess inkomster och förmoner, på samma gång de sökte 
ordna dess institutioner efter fullständigt katolskt mönster. 
Under biskop Benedikts tid (1321—1338) höllos för första 
gången biskopsvisitationer och prestmöten, genom hvilka nu 
tiondeskatten bestämdes på de flesta orter. Ännu företag- 
sammare och ihärdigare var hans efterträdare Hemming (1338 
— 1366), hvilken likasom företrädaren var hemma från Sverige. 
Denne märkvärdige man, som ett och ett hälft sekel efter sin 
död, eller vid slutet af katolska tiden, blef utsedd att upp- 
höjas bland helgonens antal, stod redan under sin lifstid i högt 
anseende och ära. Sveriges ryktbara helgon, fru Birgitta (död 
i Rom 1373), som genom slägtskap var förenad med det kung- 
liga huset, omtalas hafva varit biskopens synnerliga vän; och 
Hemming säges äfven varit den förste, som bragte den fromma 
qvinnans förtjenster till den heliga stolens kännedom. Äfven 
de svenska regenterna höllo honom i stort anseende och be- 



60 FINLANDS HISTORIA. 

viljade honom och hans kyrka mångahauda förmoner. Finska 
kyrkan började nn höja sig till fullständig katolsk glans och 
magt. Kanikembetena förökades, en särskild domprostevärdig- 
het inrättades, och ehuru Hemming år 1353 klagar för påfven, 
att hans domkyrka, som Ryssarne år 1318 hade bränt, ännu 
var i bristfälligt skick, så finner man dock att den var för- 
sedd med mångahanda inrättningar, bland hvilka böra nämnas 
chor och altaren, skola, fattighus m. fl. Sjelf omtalas Hem- 
ming hafva skänkt till kyrkan flere böcker i teologi och kyrko- 
lagfarenheten och sålunda grundlagt Finlands första bibliotek; 
äfven skänkte han till biskopsstolen tiar och kräkla. Vid 
styrelsen af sitt biskopsstift gick han redan tillväga med 
hierarkins hela stränghet, hotade med bannlysning dem, som 
ej betalade sina utskylder till kyrkan, och förkunnade djerft, 
att ej ens konungen egde rätt att blanda sig i dessa saker. 
Hans kyrkostadgar (Statuta) af år 1352 bestämde landtprester- 
nas skyldigheter. Särskildt faststäldes, att landtprester, som 
hade barn — ty coelibatet synes ännu ej på långt när varit 
allmänt — ej skulle få uppfostra dem hemma, emedan kyr- 
kans egendom sålunda skulle förminskas. Af dessa och andra 
exempel framgår tydligen biskop Hemmings kraftfulla, hierar- 
kiska personlighet. Men man bör ihågkomma, att denna stolta 
kyrklighet var helt och hållet öfverensstämmande med tidsandan. 
Mycken oreda uppstod i kyrkans ändamålsenliga ordnande 
derigenom, att påfvemagten på ett olämpligt sätt blandade sig 
uti stiftens enskilda angelägenheter. I Avignon, der påfvarne 
vid denna tid hade sitt säte, såldes för penningar äfven de 
aflägsnaste ländernas kyrkliga embeten, hvilkas besättande 
rätteligen skulle tillkommit de på ort och ställe befintliga för- 
männen. Detta hade i början tillgått sålunda, att påfven på 
förhand behöll några embeten till sitt eget förfogande. Men 
på denna tid tillkom ytterligare den allmänna förordning, att 
alla embeten, hvilka blefvo lediga vid sjelfva den påfliga stolen 
(d. v. s. hvilkas innehafvare under sin vistelse derstädes dogo 
eller kommo till annat embete) finge tillsättas af påfven. 
Följden häraf blef den, att till Avignon strömmade prester för 
att spekulera på embeten, och om ej något lämpligt eller be- 
hagligt sådant fans för tillfället ledigt, så köpte man exspek- 
tans-rättighet till första ledighet i det ena eller andra biskops- 
stiftet, hvarvid intet afseende fästes vid språk och nationalitet; 



KYRKLIGA FÖRHÅLLANDEN I FINLAND I 14:DE SEKLET. 61 

ty det allmänna kyrkospråket var latin. Men ofta hände det, 
att förmännen på ort och ställe icke visste eller icke låtsade 
veta något om påfvens utnämningar, utan sjelfva besatte de 
lediga platserna med andra, hvaraf åter långa strider och för- 
vecklingar uppkommo. Det märkvärdigaste exempel på en 
sådan påfvemagtens inblandning i den finska kyrkans angelä- 
genheter är försöket att göra sjelfva Åbo biskopsembete till 
en handelsvara vid hofvet i Avignon. Då biskop Hemming 
dog, år 1366, valde kapitlet till hans efterträdare domprosten 
Henrik Hartmarmi. Påfven gjorde valet ogiltigt, emedan han 
nämligen på förhand hade beslutat att för denna gång sjelf 
bestämma, hvem som skulle blifva utnämnd; likväl ansåg han 
klokast att utnämna just den samme, som kapitlet hade valt. 
Då Henrik dött på återvägen från Avignon år 1368, valdes 
på samma sätt kaniken Johannes Petri; påfven ogillade åter 
af samma orsak valet, men utnämnde honom icke dess mindre 
till biskop i stöd af sin apostoliska magt. Två år senare, 1370, 
förnyades samma lek, och Johannes III Westfal, som förut 
hade varit domprost, blef då biskop. Efter dennes död lyc- 
kades kapitlet i Åbo lika snabt omintetgöra den heliga stolens 
planer, och den af kapitlet valde kaniken Bero II Balk erhöll 
den påfliga bekräftelsen år 1385. Men om denna händelse 
berättas särskildt, att Bero strax efter valet skyndade sig till 
påfven, medförande så mycket pengar, som kapitlet i hastig- 
heten kunde skrapa ihop, för hvilket ändamål man äfven måste 
sälja några af kyrkans lägenheter. Att man de föregående 
gångerna icke sluppit för billigare, är lätt att gissa, och den 
påfliga stolens lumpna snikenhet blir äfven härigenom ytter- 
ligare bekräftad. 

Alla dessa Hemmings efterträdare på Åbo biskopsstol 
voro kunnige och efter den tidens begrepp utmärkt duglige 
män, hvilka i främsta rummet bevakade sin kyrkas fördelar. 
Bannstrålen var ej längre något ovant vapen i det finska prester- 
skapets händer. Redan år 1340 hade Henrik Hartmanni, som 
då var kyrkoherde i Sääksmäki, utverkat af påfven bannlys- 
ning emot några byar, som ej betalat sina tionden. Hans 
efterträdare på biskopsstolen lade sjelfva ståthållaren på Viborgs 
slott under bann. Men å andra sidan stodo redan de and- 
liga i Finland på höjden af sin tids bildning. Flertalet af 
kanikerna i Åbo vistades på detta tidehvarf vid universitetet i 



62 FINLANDS niSTOEIA. 

Paris såsom studerande och äfven i egenskap af lärare; men 
om Johannes Petri veta vi, att han, innan han blef biskop, 
en gång (1366) varit rektor vid nyssnämnda universitet, hvilket 
embete alltid besattes för tre månader i gången. Äfven vid 
det nyare universitetet i Prag synas vid denna tid finnar 
hafva uppehållit sig. Af allt detta framgår tydligen, att vårt 
folk redan begynte taga del i mensklighetens stora bildnings- 
arbete. 



3. Albrekt af Mecklenburg- och adelsväldet. 

Genom Hakons kröning synes det inre lugnet blifvit åter- 
stäldt i de nordiska rikena. Redan följande år, 1363, fick 
Hakon till gemål danska prinsessan Margareta, konung Walde- 
mar Atterdags yngre dotter, och sålunda blef grunden lagd till 
ett vänskapligt förhållande äfven med Danmark. Men Sveriges 
store voro icke länge nöjda med Hakons regering. Hans 
giftermål hade blifvit ingånget mot deras önskan och hans 
mildhet mot sin fader var ej heller i deras smak. Derför 
inkallade de konung Magnus' systerson Albrekt, hvars fader 
var furste af Mecklenburg. Denne kom mot slutet af år 1363 
till Stockholm, hvars tyska borgerskap genast öppnade dess 
portar för honom. I Februari följande år valdes han till 
Sveriges konung, hvarefter han begaf sig till Finland, hvars 
innevånare ännu höllo med Hakon och Magnus. Väl hörde 
lagmannen Nils Thuresson, som innehade Viborgs slott, till 
deras antal, hvilka hade inkallat Albrekt, och försökte äfven 
bringa hela Finland på dennes sida. Men ståthållaren på Åbo 
slott, riddaren Narwe Ingevaldsson, gjorde ett långvarigt och 
manligt motstånd, så att Albrekt blef tvungen att ligga utan- 
för slottet i nära tio månader, hvarunder Nils Thuresson blef 
dödad i en* skärmytsling. Biskop Hemming hade Albrekt lockat 
på sin sida genom stora förmoner och för öfrigt i samma afsigt 
vidtagit flere åtgärder till befolkningens bästa. Sålunda erhöll 
nu TJlfsby (Björneborg) stadsprivilegier (1365) och var härefter, 
jämte Abo och Borgå, landets tredje stad. Dessutom bekräf- 
tades åt södra Österbottens svenska kustbefolkning de handels- 



ALBREKT AF MECKLENBURG OCH ADELSVÄLDET. 63 

rättigheter, som de redan förut erhållit af Magnus och Erik. 
Då Albrekt slutligen fått Åbo slott i sitt våld, for han till- 
baka till Sverige (sommaren 1365). Der hade redan Albrekts 
öfverbefälhafvare besegrat Hakons och Magnus' härar emellan 
Enköping och Vesterås den 3 Mars 1365 och tagit konung 
Magnus till fånga. Men kriget fortfor likväl ännu många år. 
Albrekt hade på sin sida, förutom sin fader Albrekt af Meck- 
lenburg, äfven det mägtiga Hanseförbundet, och Hakon och 
hans svärfader förmådde ej på länge uträtta något emot denna 
öfvermagt, utan den sistnämnde måste till och med redan en 
gång fly från sitt eget rike. Först år 1371, då ett i Upland 
uppkommet uppror hotade Albrekts nya krona, ingicks slutlig 
förlikning med Hakon, och den gamle konung Magnus utsläptes 
ur sitt fängelse. Han begaf sig till sin son i Norge och dog 
vådeligen vid ett skeppsbrott år 1374. Den man, som en 
gång hade burit namnet "Sveriges, Norges och Skånes konung", 
fick efter långa lidanden detta oberömliga slut. 

Under allt detta hade emellertid i Sverige uppkommit 
mycken ovilja mot konung Albrekts regering. Konungens 
fader, hertig Albrekt, hade för sitt bistånd erhållit i pant flere 
borgar och landskap, hvilka han åter förlänade åt tyska rid- 
dare, och dessa främmande herrar, likasom äfven tyskarne i 
konungens eget följe, förtryckte landet genom våldsbragder och 
utpressningar. Största tungan utgjordes af de nya slott, som 
man började uppföra på olika ställen i landet, ty man fordrade 
dertill af folket ej blott dagsverken, utan äfven lifsmedel. 
Sålunda anförde t. ex. befolkningen i Satakunta klagomål hos 
konungen, att ett i deras land bygdt slott (förmodligen vid 
Kumo) var dem till stor tunga, och Albrekt gaf då befallning, 
att detta slott skulle nedrifvas. Men oftast hvarken kunde 
eller ville Albrekt lägga band på sina befallningshafvandes 
öfvermod. Svenska adeln, som var lika uppretad häröfver som 
folket, tvang slutligen konungen att öfverlemna hela regeringen 
åt rådet, år 1371, och från denna tid voro nu dessa 12 råds- 
herrar, i spetsen för hvilka stod Bo Jonsson Grip, rikets 
rätte styresmän. Men oenigheten och ofriden upphörde likväl 
ej. De flesta slott förblefvo allt fortfarande i tyskarnes våld 
och de svenska herrarne sjelfva hade blott alltför väl lärt sig 
att följa främlingarnes öfvermodiga exempel. En hvar något 
mägtigare man förde på eget bevåg krig mot sina fiender, 



64 FINLANDS HISTORIA. 

och oroligheterna voro så stora, att man år 1375 ansåg nöd- 
vändigt att genom en särskild öfverenskommelse mellan her- 
rarne fastställa en allmän landsfred för tre års tid. Sveriges 
rikaste och mägtigaste man, Bo Jonsson, som år 1375 blef 
riksdrots (eller öfverdomare) och såsom sådan hade bort vara 
skyldig att i främsta rummet vaka öfver lagarnes helgd, var 
tvertom den våldsammaste och girigaste bland dem alla. Ett- 
enda exempel är tillräckligt för att belysa denne mans karaktär. 
År 1381 dödade han med egen hand en sin fiende i sjelfva 
gråmunkekyrkan i Stockholm och slog sedan under sig hela 
hans förmögenhet, lemnande åt den mördades slägtingar endast 
en mindre del deraf, ej såsom till böter för sitt brott, utan 
såsom ren nådegåfva. Konungens beständiga penningebrist 
förde snart det ena slottet och det ena landskapet efter det 
andra i Bo Jonssons händer och i dessa sina förläningar rege- 
rade det mägtiga drotset såsom sjelfständig herskare. Han 
af- och tillsatte fogdarne och ståthållarne på slotten efter godt- 
finnande, lät uppbygga borgar, utdela frälserättighet och upp- 
bar för egen räkning alla skatter och böter. 

Den förnämsta delen af Bo Jonssons besittningar var 
Finland. Redan uti 1371 års förlikning hade han fått Viborgs 
och Tavastehus slott, hvartill sedan kom Åbo slott med Åland 
samt Österbotten, så att på detta sätt alla Finlands landskap 
kommo att tillhöra honom. Något senare (omkring år 1378) 
lät han utnämna sig sjelf till finsk lagman och herskade nu 
i detta land såsom i ett eget rike. Emellan erkebiskopen i 
Upsala och» biskopen i Åbo hade vid denna tid uppstått en 
skarp strid om de nordliga gränserna för deras stift. Erke- 
biskopen ville utsträcka sitt andliga område ända till Uleåelf, 
och konung Albrekt afgjorde (år 1377) saken till förmon för 
honom. Men det mägtiga drotset gaf på anmodan af biskopen 
ett annat utslag, och Kaakamajoki förblef norra gränsen för 
Åbo stift. Emot främmande magter visade Bo Jonsson samma 
bestämdhet. En gång förklarade han till och med krig emot 
den mägtiga hansestaden Danzig, och rådet i Lybeck, till 
hvilket han sände underrättelse härom, uppmanade Danzigs 
innevånare att söka åstadkomma en snar förlikning, för att 
undvika onödiga förvecklingar. Beträffande Finlands inre ange- 
lägenheter, vågade ingen motsäga hans förordnanden, och till 
och med biskopen i Åbo fick böja sig under denna sjelflagna 



ALBBEKT AF MECKLENBTJBG OCH ADELSVÄLDET. 65 

spira. Hurudan drotsets styrelse för öfrigt må hafva varit, 
finnes ej särskildt omnämndt; men man kan dock nästan an- 
taga, att allmogens förtryck mer och mer rotfästades. Sålunda 
synes åtminstone, att vid denna tid en mängd nya slott upp- 
fördes i olika delar af vårt land. Bo Jonsson sjelf säges 
hafva låtit uppbygga Raseborgs slott i Nyland och strax efter 
hans död påträffas äfven "Krytzborg" eller Korsholm i södra 
Österbotten och Kastelholm på Åland, båda antagligen uppförda 
på hans tid. Då förutom dessa ännu några träborgar om- 
nämnas och ögonskenligen hela denna förstärkta befästning icke 
afsåg landets försvar mot yttre fiender, utan i främsta rummet 
hade tillkommit till adelsväldets befästande, så kan man lätt 
inse, i hvilken riktning samhällsförhållandena voro pä väg att 
utveckla sig. 

Emellertid hade uti Sveriges grannländer, Danmark och 
Norge, inträffat stora förändringar. År 1375 dog Valdemar 
Atterdag och med honom hade Valdemar den stores ätt på 
svärdsidan utslocknat. Af hans tvenne döttrar var den äldre 
förmäld med konung Albrekts äldre broder i Mecklenburg, och 
denna äregiriga slägt hoppades derfor nu få uppstiga äfven på 
Danmarks tron. Men Danskarne valde norska tronföljaren Olof, 
som var född i Valdemars yngre dotters, Margaretas, äktenskap 
med Hakon *. Då Hakon dog år 1380, blef Olof konung äfven 
i Norge. Han var då endast 10 år gammal, och regerings- 
tyglarne i hvardera riket kommo i Margaretas skickliga händer. 
Småningom började äfven Svenskarne, hvilka redan länge hade 
fått nog af Albrekts regering, vända sina ögon till Margareta, 
och sjelfva Bo Jonsson tyckes hafva lutat ditåt. Då stälde 
tvenne dödsfall allt på en ny fot. År 1387 dog den unge 
konung Olof, och hans moder blef vald till hans efterträdare 

Valdemar Atterdag, konung i Danmark, f 1375. 



Ingeborg, Margareta, f 1412, 

gift med Henrik af Mecklenburg. gift med Hakon. 

Albrekt, Maria, Olof, konung af Danmark 1375, 

pretendent till danska gift med hertigen af Norge 1380, f 1387. 

kronan år 1375. af Pommern. 

Erik af Pommern. Katarina, 

gift med Pfalzgrefven af Baijern. 
Kristoffer af Baijern. 
Finlands historia. 5 



66 FINLANDS HISTOKIA, 

i Danmark och Norge. Men året förut, eller 1386, hade äfven 
den mägtige Bo Jonsson aflidit, och striden emellan svenska 
adeln och konungen hade uppflammat i full låga. Albrekt 
försökte nämligen att återföra drotsets vidsträckta förläningar 
under kronan. Men Sveriges öfriga stormän, som Bo Jonsson för- 
ordnat att verkställa testamentet, begåfvo sig till Margareta 
och öfverlemnade riket i hennes händer år 1388. Albrekt 
begaf sig till Tyskland för att värfva krigsfolk och kom i 
början af år 1389 tillbaka med en ansenlig styrka, men blef 
slagen och tillfångatagen i närheten af Falköping i Vester- 
götland. 

Detta gjorde likväl ej slut på striden. Albrekts anhän- 
gare herskade ännu i Stockholm, hvars tyska borgerskap om 
våren 1389 försåtligt öfverföll de svenska borgarene och upp- 
brände dem på en holme utanför staden. Derjämte satte 
hertigen af Mecklenburg i rörelse en stor mängd sjöröfvare, 
hvilka plundrade och härjade alla kuststräckor, men hade 
sjelfva sitt hufvudsakliga tillhåll på Gotland. Dessa sjöröfvare 
kallade sig Vitalie-bröder, emedan de föregåfvo sig samla lifs- 
medel (vitalia, victualia) för Stockholm. Men under denna 
förevändning förstörde de all handel och plundrade såväl 
kusterna, som ock hanseiternas skepp och varor. Hansestäderna, 
som blefvo förbittrade häröfver, fingo slutligen en förlikning i 
stånd emellan Albrekt och Margareta år 1395. Den fångne 
konungen försattes i frihet, och sju hansestäder : Lybeck, Stral- 
sund, Greifswald, Danzig, Elbing och Thorn samt Reval ginga 
i borgen för hans lösepenning och fingo derför Stockholms stad 
i pant. Då ej Albrekt sedermera på utsatt tid uppfylt förliknings- 
vilkoren, öfverlemnades Stockholm åt Margareta år 1398. 

I Finland hade villervallan under denna tid varit lika 
stor, om ej större än i Sverige. Strax efter drotsets död 
hade landets innevånare begärt till sin lagman Jakob Dicekn? 
som tillhörde landets egen adel och "bättre kände landets till- 
stånd och seder, än någon främmande man, vare sig från 
Sverige eller andra länder." Han hade förut varit Bo Jons- 
sons fogde på Åbo slott och fick nu af Albrekt samma be- 
fattning, jämte länen Satakunta och Borgå. Men tillika med 
den öfriga adeln gick han snart öfver till Margareta, som till 
lön härför fortfarande bibehöll honom vid dessa förläningar. 



ALBBEKT AF MECKLENBURG OCH ADELSVÄLDET. 67 

Andra af Margaretas anhängare sattes till ståthållare på Ta- 
vastehus och Raseborg; endast Viborgs slott skulle tills vidare 
blifva i Bo Jonssons testamentsexecutorers vård och ståthål- 
lare deröfver var det gamla riksrådet Karl Ulfsson Sparre, 
en af svenska rikets mest framstående män och Margaretas 
ifrigaste vänner. Sålunda synes Margaretas välde i Finland 
redan i slutet af 1389 vara befästadt. Men då konung Albrekt 
åter år 1395 hade sluppit ur sin fångenskap, uppstod här 
borta nya förvecklingar. Drotsets nu fullvuxna son, Knut 
Bosson, sträfvade att erhålla sin faders forna herravälde öfver 
Finland, lockade Jakob Diaekn på sin sida och förenade sig 
med Albrekt och Vitalie-bröderna. Dessa sistnämnde hade 
redan under de närmast föregående åren begynt husera i 
Finska viken, plundrade år 1392 i trakterna af Nevan och 
togo sitt hufvudtillhåll i närheten af Viborg, der de lurade 
efter Hanseiternas handelsfartyg. Vid samma tid hade de 
äfven gjort sig hemmastadda vid kusterna af Bottniska viken 
och bemägtigat sig såväl Korsholm, som de flesta slotten äfven 
vester om hafvet. Endast ståthållarne på Raseborg, Erengisel 
Nilsson och Thord Bonde, höllo sig troget till Margareta och 
försökte att med hjelp från Reval göra röfvarene motstånd. 
Men största delen af Finlands långa kuststräcka och vid- 
sträckta skärgård var Vitalie-brödernas byte, och sjelfva Åbo 
synes någon tid varit den utgångspunkt, derifrån de åt olika 
håll gjorde sina plundringsfärder. Dessa oroligheter, hvilkas 
betryck dessutom ännu förökades a? missväxt och hungersnöd, 
räckte i tre år, till dess slutligen år 1398 såväl Vitalie- 
bröderna i Österbotten, som Knut Bosson gåfvo sig under 
Margareta. 

Aret förut hade Margareta sammankallat Danmarks, 
Sveriges och Norges andliga och verldsliga herrar till Kalmar 
och der på Trefaldighetssöndagen (den 17 Juni) 1397 låtit kröna 
sin systerdotterson Erik af Pommern till konung öfver de tre 
rikena. Sålunda grundlades föreningen emellan de tre nordiska 
rikena, eller den så kallade Kalmare unionen. Afsigten var 
den, att Danmarks, Sveriges och Norges riken hädanefter 
skulle hafva en gemensam konung, ehuru hvarje land skulle 
styras efter sina egna lagar. De svenske säges dock från 
början varit likgiltige för unionen, och något ordentligt för- 



68 FINLANDS HISTORIA. 

eningsdokument, som närmare skulle bestämdt föreningsvilkoren, 
blef aldrig upprättadt. Men finnarne synas alls icke haft 
någon del i hela företaget, då största delen af deras land 
först följande år kom under Margareta. Om hösten 1398 
öfverlemnades Åbo slott och först följande vår de träslott, 
som Knut Bosson hade innehaft. Ar 1399 kunde man åter 
segla fritt på Finlands haf, och från denna tid bör unionstiden 
i Finlands historia räknas. 



^.ndra Tidskiftet. 

Förra hälften af Unionstiden, till år 1470. 



4. Konung Erik af Pommern oeh biskop Magnus Tavast 
(1399—1438). 

Det stora verk,, som nu hade kommit till stånd: de tre 
nordiska rikenas förening under en regent, syntes utlofva åt 
Finland likasom åt Sverige tillfälle att återhemta krafter efter 
föregående tiders förstörelser. Margaretas kraftiga hand hade 
redan från början kufvat adelns tilltagande öfvermod och det 
var i allmänhet förordnadt, att allt åter skulle försättas i 
samma skick, som på Magnus Erikssons tid. På detta sätt 
återkallades nu alla panter och förläningar, som ifrån kronan 
öfvergått i enskildas händer, samt alla skattehemman, som på 
konung Albrekts tid genom köp eller list kommit under frälset, 
och i och för dessa angelägenheter höllos i hvarje landskap 
särskilda räfsteting (i Finland om våren 1405). Äfven be- 
stämdes, att de öfverflödiga borgarne skulle nedrifvas, och åt 
allmogen förskaffades all möjlig lindring från de förra bördorna. 

Dessa vigtiga förbättringar böra i första rummet räknas 
Margareta till förtjenst; ty den hufvudsakliga ledningen af det 
hela förblef i denna kraftfulla qvinnas händer ända till hennes 
död, år 1412. Men äfven konung Erik ådagalade i början 
både vilja och förmåga, och särskildt står Finland ännu till 
honom i tacksamhetsskuld för mången nyttig inrättning. Ännu 
under Margaretas lifstid besökte han tvenne gånger Finland, 
första gången om hösten 1403, hvarvid han tilldelade Viborgs 
borgerskap fullständiga stadsprivilegier, och andra gången i 
slutet af år 1407, då han i Åbo gaf frälsebref åt flere finska 



70 FINLANDS HISTORIA. 

män. Vid detta sitt andra besök synes han hafva öfverens- 
kommit med befolkningen om några nya förordningar, hvilka 
nu, då regenterna för det mesta kommo att uppehålla sig i 
det aflägsna Danmark, ansågos nödvändiga för upprätthållande 
af god ordning. Sålunda förordnades, att skatterna, som hit- 
tills utgått i naturalieprodukter, framdeles skulle betalas i 
penningar, en viss summa från större och mindre skatteom- 
råden. Men denna förordning, med hvilken man afsåg att få 
skattebeloppen lättare användbara för den aflägsna regeringen, 
kom att blifva något betungande för Finland, till följd af 
den ringa penningetillgången, och uppväckte sedermera många 
klagomål, till hvilkas afhjelpandé konungen dock å sin sida 
sökte finna de utvägar, som stodo till buds. En mera lycko- 
bringande inrättning var den äfven af Erik grundade, s. k. 
landsrätten, som skulle sammanträda i Åbo dagarne före Sanct 
Henriks messa om sommaren och hvilken hade att fälla kungs- 
dom i alla rättegångsmål, som från underdomstolarne hem- 
stäldes till densamma, samt undersöka klagomål mot biskopen, 
lagmannen eller andra konungens embetsmän. Till ledamöter 
i denna domstol bestämdes biskopen och några prester ur 
domkapitlet, alla i landet vistande riksråd, lagmannen och alla 
domare, samt fulltalig kungsnämnd, till hälften frälsemän och 
till hälften bönder. Alla fogdarne skulle äfven vara närvarande, 
för att få tillfälle att försvara sig mot möjliga anklagelser och 
föröfrigt i förekommande fall meddela nödiga upplysningar; 
ståthållaren på Åbo slott ålåg att öfvervaka de fälda utslagens 
verkställande. Det är att märka, att till följd af tidens 
styrelsesätt en dylik institution ej kunde vara begränsad till 
endast lagskipning, utan att den derjemte var en slags skild 
styrelse för Finland eller rättast en regerande representation, 
hvilken det tillkom att under konungens frånvaro "höra och 
rätta all ärende der i landet och skipa allom rätt, fattigom 
och rikom," så att befolkningen ej skulle behöfva i sina 
angelägenheter vända sig till konungen. En af Unionens 
första verkningar var således den, att Finlands förening med 
Sverige blef något lösare och att dess förhållanden begynte 
taga en mera sjelfständig gestaltning. Men en sådan sär- 
skild styrelse kom naturligtvis att förblifva i händerna på 
adeln och synes ej förmått tillvinna sig fullt förtroende hos 
folket. Besvären till konungen upphörde icke och landsrätten 



KONUNG EHIK AK POIORXK OCH BISKOP MAGNUS TAVAST. 71 

i Finland synes småningom hafva upphört. Mot slutet af sin 
regering upphöjde konung Erik densamma ändtligen i nytt 
anseende år 1435. Men då han kort derpå förlorade sin 
krona, råkade hela institutionen åter inom kort i glömska. 
Deremot blef Finlands delning i två lagsagor, hvilket skedde 
samma år (1435), en varaktig frukt af Erik af Pommerns 
regering. För detta ändamål delades Egentliga Finland i 
tvenne delar längsefter Aura å, och till iVbrr/mwe-lagsagan 
räknades äfven Åland, Satakunta och Österbotten ; till Sydfinne- 
lagsaga åter fördes Nyland och Karelen med Savolaks. 

Jämte dessa inrättningar kunna ännu andra åtgärder om- 
nämnas, hvilka intyga Eriks omtanke om det aflägsna Finland. 
Då det ännu fans vidsträckta utmärker, som af byalagen an- 
vändes såsom allmänningar till jagt, fiske och svedjande, så 
fingo fogdarne befallning att fördela dess landsträckor emellan 
nybyggare, likväl så att åt de gamla byalagen skulle lemnas 
så stort område, som kunde för detta ändamål anslås af en 
utaf tolf man sammansatt nämnd. Genom särskilda förord- 
ningar sökte konungen skydda allmogen emot embetsmännens 
utpressningar, reglera penningvärdet och göra sättet för ut- 
skyldernas afbördande lättare. Utaf allt synes klart, att Eriks 
afsigter voro goda, om också tidsförhållandena ofta hindrade 
deras verkställande. 

En stor del af dessa gagneliga företag bör otvifvelaktigt 
räknas den man till förtjenst, hvilken på denna tid, sedan 
Bero Balk dött 1412, uppsteg på Finlands biskopsstol och som 
uti hela sitt lefverne visar oss den vackraste bild af en sann 
katolsk biskop. Denne man var Magnus Olai Tavast. Född 
i Wirmo socken af en mägtig adelsslägt hade han i Prag 
blifvit magister och någon tid varit kansler hos konung Erik, 
till dess han i sitt hemland utnämndes till arkidiakonus vid 
Åbo domkyrka och slutligen af domkapitlet valdes till biskop. 
För att få sitt val bekräftadt, säges han hafva rest till påfven 
i Rom och der blifvit vigd. Krönikorna tala vidt och bredt 
om hans katolska nit och om den outtröttlighet, hvarmed 
han under sin långa embetstid (1412 — 1450) befästade finska 
kyrkans anseende och glans. Domkyrkan förseddes med flere 
chor eller kapell (af hvilka "Kristi lekamens kapell" isynner- 
het var rikt utrustadt), hvilka såväl som sjelfva domkyrkan 
rikligen begåfvades med påfliga aflatsbref; kanikernas antal 



72 FINLANDS HISTORIA. 

ökades till tio, och åt gudstjensten gals en sådan fullständig- 
het, att från daggryningen till qvällen ej en enda timme för- 
led, utan att någon messa skulle hållits i domkyrkan. Landets 
öfriga kyrkor erhöllo äfven sin andel af denna katolska glans T 
och biskop Magnus synes flere gånger hafva rest genom sitt 
vidsträckta stift, för att göra sig underrättad om tillståndet 
äfven uti de aflägsnaste församlingarna. En gång begaf han 
sig derjämte på en mycket längre färd, nämligen på en 
piligrimsfärd till Palestina, kanhända samtidigt som konung 
Erik besökte den heliga grafven (1423 — 1425). Denna verk- 
samhet på det religiösa området, såväl som biskopens milda 
och redbara väsende gjorde honom äfven till Finlands mest 
framstående politiska personlighet. Utom landet synes han 
åtnjutit allmänt anseende; ty med äkta finsk trygghet förblef 
han alltid orubblig under tidens eljest så mångfaldiga skift- 
ningar. Men hans egna landsmän, höga liksom låga, erkände 
i honom liksom sin naturliga öfverherre, ej blott å hans em- 
betes vägnar, utan äfven till följd af hans personlighet. De 
följde honom troget till riksförsamlingarna på andra sidan 
hafvet och "tjenade honom" — säger krönikan — "såsom ett- 
kungligt majestät". 

Af allt detta kunna vi på goda grunder draga den slut- 
sats, att de goda sidor, som Eriks regering visar i Finland, 
ingalunda stodo utom den store biskopens inverkan. Särdeles 
lyckligt för Finland var det äfven, att Eriks af Pommern 
regeringstid var jämförelsevis fredlig och fri från allmänna 
olyckor. Väl uppkommo då och då vid ryska gränsen mindre 
oroligheter, hvilka förorsakades af gränsboarnes och slottsfog- 
darnes vinstbegär. Sålunda omtalas att Svenskarne år 1411 
gjorde ett plundringståg på Novgorods område, hvarefter Rys- 
sarne hämnades med ett infall till trakterna af Viborg, hvar- 
vid de uppbrände sjelfva staden. Fyra år senare omtalas, att 
Ryssarne härjat till och med i Norra Österbotten. Men något 
egentligt krig uppstod dock icke af dessa oroligheter, ty å 
ingendera sidan hade man vid denna tid några eröfringsplaner. 
Ingermanland och ryska Karelen voro fortfarande förlänade åt 
Narimonts efterkommande, och dessa furstar kastade sina blickar 
mera åt Polen och Liffland, än åt Finland. Konung Erik 
åter förde ett långvarigt krig med grefvarne af Holstein om 
besittningen af Slesvig (1409 — 1431), och ville äfven derför 



KONUNG EKIK AF POMMEKN OCH BISKOP MAGNUS TAYAST. 73 

icke hafva ofrid med Ryssland. Ar 1427, då äfven Hanseiterna 
förenade sig med konungens fiender, försökte dessa uppegga 
Ryssarne till ett eröfringskrig mot Finland; men äfven denna 
fara blef lyckligen afvänd. Bland denna tids allmänna olyckor 
är att nämna, att pesten härjade i Finland omkring år 1427, 
och att Åbo stad år 1429 jämte domkyrkan och klostret förstördes 
genom vådeld, — tvenne olyckor, till hvilka dock naturligtvis 
konungen och hans regering voro oskyldiga. Endast skatternas 
ständiga ökande och penningens alltmera sjunkande värde 
gåfvo grundad anledning till klagan från finnarnes sida. Men 
om man noga öfverväger allt, så måste man dock medge, att 
Finlands tillstånd under Eriks af Pommern regering var lyck- 
ligare, än det varit långa tider före eller efter densamma, och 
Finlands innevånare synas ej haft något särskildt skäl att draga 
sig undan ur Unipnen. 

Men på många orter i Sverige var folkets missnöje gan- 
ska stort och man hörde klagas, att de flesta ståthållare och 
fogdar på slotten voro danskar, som hårdt betryckte folket. 
Då emellertid klagomålen ingen förbättring medförde, grep be- 
folkningen i Balarne till vapen om våren 1434 och satte sig 
under anförande af Engelbrekt Engelbrektsson i rörelse, för 
att befria äfven de öfriga landskapen. Äfven riksrådet och 
biskoparne tvungos att förena sig i böndernas företag. I 
Helsingland samt Vester- och Österbotten, begynte riddaren 
Erik Puke följa exemplet, och en viss Johan Folkesson sändes 
derifrån med en skara finnar till Åland, der dansken Otto 
Pogwisch var ståthållare på Kastelholm. Denne blef mägta 
förskräckt, då finnarnes pilar begynte klyfva luften omkring 
honom, och gick in på att kapitulera. Men annorstädes i 
Finland synas ej några oroligheter uppstått. Då konungen 
samma år om hösten kom till Stockholm, ingicks derstädes den 
förlikning, att tvisten emellan Erik och Sveriges ständer skulle 
hänskjutas till en kommission af tolf män, som skulle väljas 
fyra från hvartdera riket. Till denna domarenämnd valde 
konungen såsom represantanter för Sverige Magnus Tavast och 
en annan biskop, samt ståthållaren på Viborgs slott, Krister 
Nilsson Wase, och ståthållaren på Stockholms slott, Hans 
Kröpelin. Saken skulle afgöras följande höst, och Erik åter- 
vände emellertid till Danmark. Men i början af år 1435 
valdes Engelbrekt i Arboga till "höfvitsman" och intog nu 



74 FINLANDS HISTORIA. 

alla slott i södra Sverige, som innehafts af danske fogdar. 
Då konungen följande år kom till Stockholm, sammanträdde de 
utsedde fredsdomarene, ocb saken afgjordes sålunda, att Erik 
skulle få bibehålla kronan, men förbinda sig att icke vidare 
öfverlemna rikets fasta platser åt främlingar. Till riksdrots 
utsågs förenämnde Krister Nilsson Wase och till marsk Karl 
Knutsson Bonde. Det är att märka, att vid detta tillfälle 
en mängd allmoge från Finlands alla landskap hade anländt 
till Stockholm för att komma till tals med konungen, och att 
på deras anhållan utfärdades de ofvan omtalade förordningarna 
om den finska lagsagans klyfning, samt om Landsrättens för- 
nyande. Men den ingångna förlikningen varade ej länge; ty 
konungen bröt åter blott alltför snart sina löften. Under de 
närmast följande åren pågingo allt fortfarande förlikningsför- 
söken, och biskop Magnus besökte till och med en gång (1437) 
konungen i Danmark i och för denna sak. Men det var allt 
förgäfves. Väl hade i Sverige Engelbrekt blifvit mördad (1436) 
genom en af sina fiender; men redan dessförinnan (samma år) 
hade Karl Knutsson blifvit vald till riksföreståndare och slut- 
ligen blef år 1438 konung Erik formligen afsatt. Året derpå 
förlorade han äfven Danmarks och Norges kronor. Han uppe- 
höll sig derefter såsom sjöröfvare på Gotland i tio års tid 
och tog slutligen sin tillflykt till Pommern, der han dog år 1459. 
Den förnämsta orsaken till Eriks at Pommern olycka synes 
varit hans begär att göra Unionens trenne kronor ärftliga inom 
sin egen slägt. Väl hade han sjelf i sitt äktenskap med sin 
engelska gemål Filippa inga barn; men derför önskade han att 
till sin efterträdare erhålla sin farbrors son, hertig Bogislaw 
af Pommern. I denna afsigt fordrade han trohetslöfte åt her- 
tigen af alla ståthållare och fogdar, ja äfven af alla dem, åt 
hvilka gifvits adelsbref med sköld och vapen (första gången åt 
en finsk man år 1420). Men då svenska adeln helst ville 
hafva kungavärdigheten underkastad val, hade Erik ansett nöd- 
vändigt att lemna rikets slott och län i händerna på sådana 
män, som voro beredda att ingå på hans planer, och dessa 
voro utländingar, ofta nog giriga och samvetslösa personer. 
Till följd af allt detta uppkom slutligen en fullständig brytning 
emellan svenskarne och konung Erik. Men i Finland synes 
ej Eriks planer hafva väckt någon allmännare ovilja, och be- 
folkningen likasom deras biskop lutade ända till slutet åt 



KONUNG ERIK AF POMMERN OCH BISKOP MAGNUS TA VÄST. 75 

konungens sida, så att svenska rådet nödgades med någon 
varsamhet söka finnarnes samtycke till sina sträfvanden. Vid 
midsommar år 1436 gåfvo derför drotset, marsken och all- 
männa riksrådet i Stockholm tvenne bref om skatternas ned- 
sättande i Finland, såsom till belöning derför, att befolkningen 
i "Österlanden" hade lofvat troget foga sig i svenska rådets 
regering "och ej taga eller annamma någon annan höfvitsman, 
än den rådet dertill skulle sätta". På detta sätt aflägsnades 
äfven finska folket från Unionen och dess förening med Sverige 
blef åter fastare knuten. Men häraf framgår likväl, att fin- 
narnes tänkesätt hade en viss vigt uti politikens vågskål, ehuru 
de ej förmådde i hufvudsaken leda händelsernas gång. Ett 
uppror, som omkring år 1438 upplågade i hela Öfre Satakunta 
emot riksföreståndaren oeh rådet, ehuru det genom biskop 
Magni kloka bemedling stillades, är visserligen endast ofull- 
ständigt kändt, men tyckes i alla fall bevisa den finska all- 
mogens böjelse att ingripa i tidens förvecklingar. 



5. Karl Knutssons tider, 1438^1470. 

Oenigheten i Sverige upphörde likväl ej med konung 
Eriks förjagande; tvertom begynte nu de mägtige i landet 
sinsemellan strida om regeringen. Högst bland dessa regerings- 
lystna stod Karl Knutsson Bonde, hvilken genom sin värdig- 
het som marsk redan hade uppstigit till en inflytelserik stånd- 
punkt i riket. Denne märklige man var vid denna tid knapt 
trettio år gammal. Han var född år 1409 i Finland, der 
såväl hans fader, som farfader (den förut nämnde Tord Bonde) 
hade innehaft vigtiga embeten. Hans ståtliga, ridderliga gestalt 
i förening med hans milda sinnelag tillvann honom de högas 
såväl som de lågas ynnest. Utrustad med dessa naturens och 
lyckans gåfvor, beslöt han att bemägtiga sig regeringstömmarne 
uteslutande för egen del, och var ej heller just synnerligen 
samvetsgrann vid valet af sina medel härtill. Erik Puke, den 
mördade Engelbrekts gamla stridskamrat, som begynte mot- 
arbeta marskens planer, blef dömd till döden och halshögs. 
Det gamla riksdrotset Krister Nilsson Wase åter, som hade 



76 FINLANDS HISTORIA. 

deltagit i marskens dödsdom, tvangs att frivilligt draga sig 
tillbaka till det aflägsna Viborg, hvilket han hade i förläning. 
På detta sätt syntes nu redan marskens magt vara ansenligt 
befästad. Men ibland de svenska herrarne funnos ganska 
många, hvilka dels af afund mot Karl Knutsson, dels af andra 
orsaker önskade en återförening med Danmark. Då derför i 
början af år 1440 Eriks af Pommern systerson, den unge 
Kristofer af Baijern, blef antagen till konung i Danmark, 
erbjöd svenska adeln honom kronan, och marsken tordes ej 
förhindra detta. Ar 1441 kom Kristofer till Stockholm och 
blef krönt i Upsala. Marsken fick löfte om hela Finland i 
förläning, likväl så att Viborg, Raseborg och Korsholm tills- 
vidare skulle innehafvas af Krister Nilsson. Men knapt hade 
Karl Knutsson kommit till Åbo, förrän konungen kallade honom 
tillbaka, för att svara på anklagelser, som blifvit gjorda af 
hans fiender. Enligt denna befallning infann han sig äfven 
om våren 1442, men hade med sig 500 riddare och 
svenner. Då vågade väl Kristofer ingenting göra åt honom, 
men marsken nödgades likväl afstå från Åbo slott och flyttade 
nu till Viborg, der samtidigt Krister Nilsson hade dött. Samma 
år for Kristofer till Norge, och blef äfven der vald till konung. 
Sålunda var Unionen emellan de tre rikena återstäld; men 
dess grundvalar voro redan ansenligt skakade. 

Det enda varaktiga minnet af konung Kristofers regering 
(1440 — 1448) är den stadfästelse, han under sin vistelse i 
Sverige år 1442 gaf åt den nya allmänna landslagen. För 
öfrigt uppväckte Kristofers snikenhet och hans stora prakt- 
lystnad under tider af den svåraste nöd ond blod hos befolk- 
ningen i Sverige, som gaf honom det elaka binamnet "Barke- 
konung". De hade likväl icke någon synnerlig anledning till 
klagan, ty konungen, som till sin natur var en rättsinnad man, 
uppfylde noga de vilkor, under hvilka han hade emottagit 
kronan. Äfven Finland synes hafva förkofrat sig ansenligt 
under hans regering; vi kunna sluta dertill isynnerhet af de 
kyrkliga inrättningar, som vid denna tid grundades här, för 
det mesta genom enskild frikostighet, och hvilka ögonskenligt 
vitna om ett tilltagande allmänt välstånd. För att ej tala om 
Åbo domkyrkas tilltagande prakt, uppstod inom kort tid fyra 
nya kloster i olika delar af landet. Det anmärkningsvärdaste 
af dessa var Birgittinerklostret, som först var ämnadt att 



KARL KNUTSSONS TIDEE, 1438 — 1470. 77 

uppbyggas i Masku socken, derefter flyttades till Bjerno, men 
slutligen år 1442 inrättades i Reso socken och Ailos hemman 
och erhöll namnet "Vallis gratiae", på svenska Nådendal (finska 
Naantali). Detta kloster inrättades efter mönstret af moder- 
klostret i Vadstena till ett förenadt munk- och nunnekloster, 
och kom genast i åtnjutande af såväl de svenska myndighe- 
ternas, som den finska adelns synnerliga omhuldande. Snart 
derpå inrättades i Viborg två munkkloster, det ena ett Domi- 
nikaner (n. v. finska kyrkan), det andra ett Fransiskaner. Ett 
fjerde kloster åter, äfven det för Fransiskanermunkar, uppstod 
samtidigt i Raumo, som kort förut hade erhållit stadsprivile- 
gier. Äfven äro framstegen i vetenskap och konst på denna 
tid märkbara. Karl Knutsson, som höll ett präktigt hof i 
Viborg, säges användt sina lediga stunder till att försköna 
slottets omgifningar. Läroverken i landet voro ännu icke 
många; men de förmögna ynglingarne besökte i större antal 
än förut universitetet i Paris. I bredd med denna aristokra- 
tiska bildning märkes äfven en viss omsorg om folkets under- 
visning; sålunda beslöt rikets presterskap år 1441 enhälligt, 
att Fader vår, Ave Maria och den apostoliska bekännelsen 
skulle öfversättas till folkets språk och alla helgdagar uppläsas 
i kyrkorna. Visserligen hvälfde man åtskilliga krigiska planer 
emot Ryssland och ett förbund afs.'öts med liffländska riddarne 
om ett gemensamt krigståg. Men hela företaget ändades med 
några obetydliga gränsoroligheter. 

I början af år 1448 kom plötsligen ett budskap, att 
konung Kristofer dött i Danmark. Han var först i sitt fyrtionde 
år och barnlös. Derför hade man ej tänkt på någon efter- 
trädare åt honom, och de svenska herrarne tillsatte tills vidare 
tvenne riksföreståndare, bröderne Bengt och Nils Oxenstjerna. 
Den förstnämndes son, Johan Bengtsson Oxenstjerna, upphöjdes 
samtidigt till erkebiskop i Upsala, så att den högsta andliga, 
likasom den högsta verldsliga magten nu var i händerna på 
en och samma slägt. Men på våren kom marsken Karl 
Knutsson ifrån Viborg till Stockholm, förande med sig 800 
riddare och svenner. Efter något bråk beslöt man att 
välja en inhemsk konung och då man skred till val, erhöll 
Karl Knutsson, som äfven uppbars af folkets och borgerska- 
pets sympatier, de flesta rösterna. Sålunda hade slutligen, 
efter tjugu års förlopp, riket erhållit en inhemsk konung. 



78 FIJfLAKDS HISTORIA. 

Men detta val hade till följd, att Oxenstjernorna och många 
andra af adeln åter begynte luta åt Unionen och i hemlighet 
intrigera emot konungen. Danskarne hade slutligen valt till 
konung Kristian I af Oldenburg, och denne modige och före- 
tagsamme herre försökte naturligtvis förena äfven de andra 
rikenas kronor på sitt hufvud. Derför var det också icke att 
hoppas, att Karls regering för Sverige skulle blifva ett fredens 
och försoningens tidehvarf. I Norge tycktes sakerna i början 
luta till Karls förmon ; han blef kallad dit och kröntes i Trond- 
hjem om hösten 1449. Men snart fingo Kristians anhängare 
öfvervigten i Norge, och äfven i Sverige kunde icke Karl 
synnerligen lita på sin adels vänskap. 

Hög och orubblig stod midt ibland alla dessa ränker den 
90-årige biskopen i Åbo, Magnus Tavast, ständigt en fridens 
och försoningens man, men på samma gång alltid den lagliga 
öfverhetens försvarare. Vintern 1449 — 1450 vistades han sedan 
i Sverige i konungens angelägenheter och upptäckte för honom 
motpartiets hemliga stämplingar. Man hade nämligen för af- 
sigt att fråntaga konungen större delen af regeringsmagten och 
öfverlemna densamma åt rådet; men finska biskopen, ehuru 
sjelf en medlem af rådet, ville ej understödja dess lagstridiga 
planer, och för denna gång blefvo de äfven tillintetgjorda. 
Strax derpå afträdde den åldrige biskopen från sitt embete 
och flyttade bort undan verldens strid och oro till det fridfulla 
Nådendal, der han hade låtit uppbygga åt sig en bostad i 
närheten af klostret. Der afled han två år senare, eller år 
1452, och blef begrafven i Kristilekamenschoret i Åbo dom- 
kyrka. Efter honom hade hans systerson, domprosten Olaus 
Magni (1450 — 1460), blifvit vald till biskop och blef äfven 
vigd i Rom. Denne man var högt ansedd för sin lärdom, ej 
allenast i eget land, utan äfven i utlandet: sålunda var han i 
lång tid lärare vid universitetet i Paris, der han blifvit magister, 
och blef tvenne gånger (1432 och 1435) vald till dess rektor. 
Men uti sitt fäderneslands politiska lif förmådde han ej fylla 
sin store föregångares plats, och konung Karl fick snart till- 
fälle att märka, att den gamle Magnus Tavast hade gått bort 
till det tysta. 

Den ridderlige marsken hade nämligen, sedan han blifvit 
konung, ganska snart förlorat den folkgunst, i stöd af hvilken 
han dittills hade uppsvingat sig till magtens höjder. Kriget 



KARL KNUTSSONS TIDEK, 1438 — 147 0. 79 

med Danmark erfordrade nya pålagor och framkallade nya 
uppoffringar, hvilka man under Unionens tid alls ej visste af. 
Dessa omständigheter begagnade motpartiet i Sverige till sin 
fördel, och i Januari 1457 gjorde den sluge erkebiskopen öppet 
uppror, hvilket lyckades så fullständigt, att konungen var nöd- 
sakad att redan efter en månad fly till Danzig i Preussen. 
Riksföreståndare blefvo nu sjelfva erkebiskopen Johan Bengts- 
son och en man af dansk härkomst, men likväl redan natura- 
liserad i Sverige, Erik Axelsson Tott. Äfven de finske her- 
rarne, som om våren anlände till Stockholm, gåfvo sitt bifall 
till det skedda. Det är äfven i sjelfva verket troligt, att 
finnarnes gamla benägenhet för Unionen åter hade fått nytt 
lif. Af fruktan för den svenska allmogen vågade man ej i 
början väcka något tal om Unionen, utan man föregaf sin enda 
afsigt vara att göra ett slut på Karls tyranniska regering. 
Men Sveriges stormän insågo alltför väl, att deras egen styrelse 
i längden skulle bli svår att uppehålla. De behöfde en namn- 
konung, som skulle vara dem ett stöd, på samma gång han 
sjelf vore i behof af deras hjelp, och kallade i denna afsigt 
Kristian till Stockholm, der han valdes till konung midsommar- 
aftonen. Kort förut hade Erik Axelsson med en krigshär begifvit 
sig till Finland, der Karls anhängare ännu hade slotten i sitt 
våld. Desse gjorde ett ihärdigt motstånd och hotade att kalla 
Ryssarne till hjelp. Men de öfriga finska herrarne, nämligen 
biskop Olaus och hans domprost Konrad Bitz, jämte det öfriga 
presterskapet, samt de båda lagmännen Henrik Bitz (dom- 
prostens fader) och Henrik Classon Dicekn med adeln, vidare 
Åbo borgerskap och representanter för allmogen ifrån Åbo län 
sammankommo i Åbo Johannedagen 1457 uti S:t Gertruds 
brödraskaps sal och gåfvo under landskapets sigill sitt samtycke 
till Kristians val. Härefter öfverlemnades så småningom Åbo 
slott och öfriga fasta platser. Endast Viborgs slott och stad 
gjorde ett längre motstånd, innan de slutligen gåfvo sig åt 
Erik Axelsson, som nu erhöll denna vigtiga plats i förläning. 
Fred och endrägt var sålunda åter vunnen för en tid 
och skulle kanhända kunnat blifva af längre varaktighet, om 
ej den hersklystne erkebiskopen ånyo hade stält till oreda. 
Sveriges allmoge var nu som alltid missnöjd med Unionen och 
den djerfva kyrkofursten ville synbarligen genom flerfaldiga 
förvecklingar allt mera fånga den nya konungen i sitt våld. 



80 FINLANDS HISTORIA. 

Fördenskull utspred han det rykte, att konung Karl hade för 
afsigt att återvända till sitt rike. Då Kristian fick höra detta, 
skyndade han genast till Stockholm om våren 1463 och af- 
satte flere af ståthållarne på slotten, dem erkebiskopen beskylde 
att vara Karls hemliga vänner. Härifrån seglade Kristian om 
sommaren till Finland för att möta ryssarnes hotande anfall. Men 
knapt hade han hunnit öfver hafvet, förrän från Sverige ett 
budskap kom, att Uplands allmoge tågat upp emot Stockholm 
och att erkebiskopen på eget bevåg stält dem tillfreds genom 
löfte om mildring i skatterna. Då skyndade Kristian med sin 
vanliga oförtrutenhet tillbaka till Stockholm, slog bönderna 
och förde erkebiskopen fången med sig till Danmark. 

I Finland stod man otvifvelaktigt på Kristians sida under 
dessa förvecklingar. Men i främsta rummet var dåvarande 
biskopen i Åbo, Konrad Bitz (1460 — 1489), som förut varit 
domprost, bland unionskonungens trognaste anhängare och han 
synes nu hafva fått såväl åt sin kyrka stora förmoner, som åt 
sig sjelf Raseborgs slott i förläning. Öfver hufvud taget hade 
på denna tid biskoparnes verldsliga magt och krigiska sinne- 
lag stigit till sin höjd, och herdestafven syntes redan hafva 
förbytt sig till verldslig spira. Redan i början af år 1464 
väckte biskopen i Linköping, Katillus Karlsson Wase, ett nytt 
uppror. Kristian ilade med en stark här tvärs igenom landet 
till Stockholm och de upproriske nödgades draga sig tillbaka 
mot gränsen af Dalarne. Men här besegrade Katillus med 
sina bönder uti en djup skog konungen, som med lifsfara 
undkom till Stockholm, der han inneslöt sig. Dit skyndade 
biskop Konrad med sina tjenare från Finland till konungens 
hjelp. Men denna gång var lyckan dem oblid. Kristian måste 
vid midsommartiden segla bort till Danmark och Konrad, hvars 
krigshär till största delen stupat, återvände naturligtvis till 
Finland. 

Då höjdes inom den svenska allmogen en enhällig fordran, 
att Karl Knutsson borde återkallas; ty Sverige, mente de, var 
ett "konungadöme och intet prestagäll". Herrarne fingo foga 
sig efter folkets önskan, och den landsflyktige Karl Knutsson 
återvände redan i Augusti ifrån Danzig. Men hans tron stod 
på mera vacklande fötter än någonsin. Väl var Kristian ej 
ännu efter sitt sista nederlag beredd att ånyo fresta krigs- 
lyckan. Men han ingick i största hast förlikning med Johan 



KARL KNUTSSONS TIDEK, 1438 — 1470. 81 

Bengtsson och lät denne ränksmidare återvända till Sverige. 
Å andra sidan hade ryssarne ansett den herskande förvirringen 
synnerligen lämplig för dem och härjade grufligt i Jääskis 
och öfriga gränssocknar. Dessa oroligheter tog biskop Konrad 
i Åbo till förevändning att ej personligen infinna sig till samtal 
med konungen och begärde att genom ombud få uppgöra för- 
likningen. Han ville påtagligen afvakta sakernas utgång i Sverige, 
och han behöfde i sjelfva verket ej vänta länge. Den hög- 
modiga erkebiskopen hade genast efter sin ankomst till Sverige 
vunnit biskop Katillus på sin sida och åvägabragt ett nytt 
uppror, hvars utgång var den, att Karl för andra gången 
måste afstå från kronan, i slutet af Januari 1465. Han 
fick nu till underhåll Raseborgs och Korsholms slott jämte 
län, samt Kumogård med Satakunta. Men Raseborgs slott 
innehades förut i förläning af biskop Konrad, som ej var 
benägen att följa de skiftande partiernas i Sverige befallningar. 
Då nu Karl Knutsson anlände till Åbo, var ett öppet krig 
nära att uppkomma emellan honom och biskopen, och Karl 
var tvungen att för en lång tid bo uti svartbrödra-munkarnes 
kloster, innan Raseborg slutligen öfverlemnades åt honom. 

Rätteligen fans det ej numera någon styrelse i riket. Karl 
Knutsson herskade i sina förläningar och kallade sig fort- 
farande: "med Guds nåde Sveriges, Norges och Göthes konung." 
Å andra sidan erkände biskop Konrad på Kustö slott och de 
flesta öfriga finska herrar allt ännu Kristians rätt. Erke- 
biskopen i Sverige, som ej mera var benägen att inkalla 
Kristian, herskade deremot i eget namn och kallade sig "Sveriges 
förste." Hans stallbroder Katillus bar titel af riksföreståndare, 
och de öfriga riksråden voro lika sjelfrådande inom hvar sitt 
område. Den förnämsta ibland dera var Erik Axelsson Tott, 
som innehade Åbo och Wiborgs slott och hvars bror, Ivar 
Axelsson, var Kristians ståthållare på Gotland. Erkebiskopens 
öfvermod uppretade slutligen dessa och andra rikets store, 
och inom kort åvägabragtes en ny statshvälfning. Johan 
Bengtsson fördrefs och dog på Öland; men den gamle Karl 
Knutsson återkallades från Raseborg för att ånyo bestiga tronen, 
år 1467. 

Denna Karls tredje regeringsperiod blef ej lugnare än de 
förra. Finska biskopen kunde blott med vapenmagt förmås 
till underdånighet, och i Sverige fortfor allt ännu kriget emot 

Finlands historia, t» 



82 FINLANDS HISTORIA. 

Kristian och hans anhängare. Men vid Karls sida stodo nu 
tvenne trogna och modiga män, som hade allmogens fulla för- 
troende : Nils Sture af slägten "Natt och Dag" och Sten Sture 
den äldre. Vid sin död, om våren 1470, lemnade Karl rege- 
ringen åt den sistnämnde, men varnade honom för att sträfva 
efter konungavärdigheten, hvars tunga bekymmer han sjelf i 
rundligt mått hade fått erfara. 

Af alla Sveriges konungar har ingen varit så välbekant 
för Finland, som den raske Karl Knutsson. Han var född i 
landet och tillbragte dessutom derstädes många år af sitt lif; 
derifrån var också hans tredje gemål hemma, ståthållarens på 
Raseborg, riddaren Abrahams dotter Kristina, med hvilken 
han lät viga sig på dödsbädden. Men vi kunna dock ej anse 
honom såsom en finsk nationel konung, ty till härkomst och 
lynne tillhörde han den oroliga svenska aristokratien. 



Tredje Tidskiftet. 

Sturarnes tid och slutet af Unionen, 1470—1523. 

6. De första åren af Sten Sture den äldres regering. 

Unionens upphäfvande hade under de föregående striderna 
småningom blifvit en nationalangelägenhet för det svenska folket, 
och endast bland adeln fans ännu ett parti, som af afund 
mot Sturarne och deras vänner ville ånyo upphöja den danska 
konungen på Sveriges tron. Dessa unionsifrare blefvo dock 
lyckligen fördrifna och i Maj 1471 valdes Sten Sture den 
äldre till riksföreståndare. Då infann sig Kristian med en 
ansenlig flotta framför Stockholm och begynte belägra staden. 
Men de båda Sturarne begåfvo sig till Dalarne och hemtade 
derifrån en bondehär, med hvilken de den 10 Oktober intogo 
danskarnes läger på Brunkéberg. Efter detta nederlag brydde 
sig danskarne ej på länge om att med svärdsmagt försöka 
tvinga svenska folket i unionens bojor, utan Kristian var 
tvungen att inslå en försonlig väg för att komma till målet. 
Gång på gång sammanträdde de svenska och danska riksråden 
för att få en förlikning till stånd, och ständigt visade äfven 
Sten Sture i det yttre all möjlig eftergifvenhet. Men derjämte 
visste han äfven att hvarje gång finna sädana undanflykter och 
förevändningar, att en slutlig uppgörelse aldrig kom till stånd. 
Derunder herskade han sjelf med ' kunglig magt, fastän han 
undvek konunganamnet och de yttre tecknen på konungavärdig- 
heten. Det förnämsta stödet för hans regering var Sveriges 
allmoge, som älskade och ärade honom högt.. Äfven bland 
borgerskapet fick det nationela partiet öfvervigten, sedan strax 
efter segern på Brunkéberg en förordning utgafs, hvarigenom 
tyskarne uteslötos från städernas styrelse och det bestämdes, 
att alla kommunala embeten skulle besättas endast med infödde 
män. I samma nationela afsigt grundlade Sten Sture år 1477 
universitetet i Upsala, hvilket likväl icke ännu under denna 



84 FINLANDS HISTORIA. 

period kom till något näranvärdt anseende. Öfver hufvud taget 
var det första årtiondet af Sten Stures regeringstid synner- 
ligen lyckligt, ehuru visserligen moln redan begynte uppstiga, 
isynnerhet på den östra horizonten. 

I Finland hade sympatierna för Unionen nu nödgats gifva 
vika vid påtryckningen af tilldragelserna i Sverige. Den lif- 
fulla politiska ande, som ända från Engelbrekts tider verkat 
bland Sveriges allmoge, tyckes i Finland varit vida svagare, 
och dessutom kunde ej landets egen adel, ifrån hvilken folket 
kunnat erhålla en ledare, täfla med Sveriges stolta aristokrati. 
De flesta slott och förläningar voro anförtrodda åt svenskar. 
Endast biskopsembetet i Åbo hade fortfarande representerat 
Finlands nationela behof och hade i sjelfva verket på de sista 
tiderna ganska mycket inblandat sig i de politiska stridig- 
heterna, ständigt tagande parti för Unionen. Men äfven denna 
ansträngning hade nu upphört, och biskop Konrad Bitz till- 
bragte hela den senare delen af sitt lif i full endrägt med de 
magthafvande i Sverige. I sjelfva verket var numera intet 
annat att göra, så länge som Sten Sture med oförliknelig 
klokhet förstod att undvika danskarnes unionsafsigter. Men än 
mer torde den omständighet hafva medverkat, att Finlands 
ställning i anseende till Ryssland nu var farligare än någonsin 
och uppfordrade dess söner till endrägt och sammanhålluing, 
såväl sinsemellan, som med Sverige. 

Just vid denna tid hade Ryssland begynt hemta sig från 
det splittringstillstånd, i hvilket det i sekler befunnit sig. Stor- 
fursten af Moskva, Ivan III Wasiljewitsch, den förste som full- 
ständigt gjorde slut på Mongolernas öfvervälde och derefter 
antog namnet "czar" till tecken af sin sjelfständighet, hade år 
1471 tvungit republiken Novgorod till underdånighet och på 
detta sätt utsträckt sitt område ända till gränserna af Finland. 
Snart derefter (år 1473) gingo de öfverenskomna fredsåren ut, 
och ehuru freden i Kexholm då förnyades, stod likväl alltid 
faran af ett krig för dörren. Erik Axelsson Tott i Wiborg 
och biskop Konrad, samt de andra finska herrarne skrefvo vid 
denna tid till svenska riksrådet om sakernas ställning och begärde 
hjelp till gränsernas försvar, och i sjelfva verket omtalas äfven, 
att en liten trupp under befäl af Erik Karlsson Wase och Nils 
Sture blef afskickad hit. Om dessa års krigshändelser finnas 
dock ej några närmare underrättelser. Endast det förtjenar 



DE FÖRSTÅ AREN AF STBS STURE DEN ÄLDRES REGERING. 85 

nämnas, att Erik Axelsson till Savolaksska gränsens försvar lät 
uppföra ett nytt slott (år 1475 — 1477), som erhöll namnet 
Olofsborg (n. v. Nyslott, f. Savonlinna). Äfven blef Wiborgs 
stad då befästad med starka murar. Faran från den ryska 
sidan växte dag från dag, sedan czaren år 1478 fullständigt 
gjort slut på Novgorods sjelfständighet och lagt hela dess om- 
råde under sitt välde. Likväl fick Finland ännu några år 
förblifva i fred; ty Ivan, som hade fullt upp att göra i de 
östra trakterna, förnyade i början af år 1482 freden med 
Sverige. 

Denna fred var för Sten Sture så mycket nödvändigare, 
som på andra håll förvecklingar hade uppstått. År 1481 hade 
konung Kristian dött i Danmark, och hans son Johan, eller 
Hans, sträfvade af alla krafter att äfven erhålla svenska kronan. 
Om hösten 1483 hade saken skridit så långt, att svenska riks- 
rådet genom Kalmar recess erkände Hans för sin konung, sedan 
det af honom erhållit bekräftelse på sina vilkor, som voro 
särdeles gynnsamma för aristokratien. Konungen lofvade att 
gifva embetena, slotten och förläningarne endast åt infödde 
män, och att aldrig upphöja någon af låg börd framför adeln; 
derjämte gaf han åt aristokratien, såväl den verldsliga, som 
andliga, rättighet att stänga sina gårdar till och med för sjelfva 
konungen, hvaremot de fingo taga i sitt skydd dem, som 
blifvit träffade af konungens vrede, till dess saken blifvit lag- 
ligen undersökt. Detta var den högsta spets, till hvilken 
aristokratien i Sverige någonsin hunnit stiga, och konung Hans 
trodde nu att Sveriges rike stod öppet för honom. Men äfven 
derefter visste Sten Sture att ännu i fjorton års tid med alle- 
handa förevändningar förhindra verkställandet af Kalmar recess, 
än skyllande på folkets motvilja, än åter förebärande allehanda 
svepskäl. Hans ställning blef dock år från år allt svårare 
och antalet af hans ovänner förökades. År 1480 hade Stures 
mägtige vän, Erik Axelsson Tott, aflidit i Finland och hans 
vidsträckta förläningar derstädes, Wiborg, Nyslott, Tavastehus 
och Raseborg, hade tvertemot riksföreståndarens vilja öfvergått 
till den aflidnes yngre son, Lars Axelsson. Saken blef ännu 
betänkligare, då äfven denne dog tvenne år senare och den 
tredje brödren, Ivar Axelsson, som förut nästan sjelfständigt 
herskade på Gotland, tog ofvanuppräknade slott i besittning. 
Förgäfves kom riksföreståndaren om påsken 1483 till Finland; 



86 FINLANDS HISTORIA. 

han nödgades återvända derifrån med oförrättadt ärende och 
uppsöka herr Ivar på Gotland. Der kom man nu öfverens, 
att Raseborg ännu %■ 10 år skulle tillhöra Lars' arf vingar, 
men de öfriga slotten återlemnas åt kronan. Till ståthållare 
på Tavastehus sattes Knut Posse, en från slaget vid Brunkeberg 
känd tapper man, och till ståthållare på Wiborg och Nyslott 
Nils Eriksson Gyllenstjerna, konung Karl Knutssons dotterson. 
Men ej ens då blef den inre freden befästad; ty herr Ivar 
oroade oupphörligt med sina sjöröfverier Östersjö-handeln och 
de svenska kusterna. Slutligen beslöt Sture att göra ett slut 
på detta öfvermodiga sjelfherravälde och satte hastigt, såsom 
hans vana var, sin plan i verket år 1487. Knut Posse intog 
oförmodadt Raseborg och seglade derpå till Sturens hjelp emot 
sjelfva Gotland. Då nödgades Ivar Axelsson öfverlemna Gotland 
åt konung Hans och sjelf fly till Danmark, der han dog 
samma år. 

De politiska relationerna i norden utvidgade sig vid denna 
tid öfver ett allt större område. I Liffland hade länge pågått 
en skarp strid emellan Svärdsorden och erkebiskopen i Riga, 
och Sten Sture hade redan år 1478 begynt inblanda sig i 
dessa angelägenheter. Men då orden hade bragt erkebiskopen 
till underdånighet och nu begynte belägra Riga, begärde stadens 
innevånare hjelp från Sverige. Nils Eriksson Gyllenstjerna 
hemtade till deras undsättning 4,000 svenska krigsmän, med 
hvilkas hjelp en stor seger vans öfver riddarne i början af 
år 1484. Orden, som beskylde sin laudtmästare för denna 
olycka, afsatte honom från embetet och satte i hans ställe en 
kraftigare man, vid namn Johan Freitag von Loringhoif. Men 
denne sträfvade åter efter fred med Sverige, för att förena 
bägge ländernas krafter emot Ryssland. Den 30 Juli 1488 
ingicks på Prestholmen utanför Raseborg ett stillestånd, och 
slutligen afslöts om hösten 1492 i Stockholm ett verkligt 
förbund. 



DET STOEA KYSKA KRIGET. 87 



7. Det stora ryska kriget. 



För de i det föregående nämnda Liffländska angelägenhe- 
ternas skull besökte Sten Sture flere gånger (1488, 1490 och 1491) 
Finland. Här hade den gamle biskop Konrad Bitz dött 1489, 
och i hans ställe hade blifvit vald Magnus III Nilsson Stjernkors 
till Särkilaks, en lärd och patriotisk finsk man, som en lång 
tid derförinnan hade varit domprost och såsom sådan redan 
många gånger verksamt ingripit i landets politiska angelägen- 
heter. Genom sin ställning blef nu naturligtvis biskop Magnus 
Finlands förnämsta man; men emellan honom och riksföre- 
ståndaren var ej någon synnerligen stark vänskap, och orsaken 
härtill var otvifvelaktigt Stures något våldsamma och hersk- 
lystna sinnelag. Bland annat hade herr Sten af påfven år 
1491 förskaffat sig rättigheten att tillsätta biskoparne i Lin- 
köping, Strengnäs och Åbo, hvilket väckte stor bitterhet i det 
kyrkliga lägret och isynnerhet hos biskop Magnus. Men den 
från Rysslands sida hotande faran tvang till enighet uti de 
inre angelägenheterna, och biskop Stjernkors, som med brin- 
nande fosterlandskärlek ömmade for Finlands öde, försökte 
under dessa omständigheter bibehålla endrägten med riksföre- 
ståndaren. Det var dock kanhända ett tecken på ömsesidigt 
misstroende, att, då samtidigt som förbundet med Liffland in- 
gicks ett krigsråd under Knut Posses ledning inrättades i 
Finland, den svenska regeringen väl utnämnde tvenne med- 
lemmar ur Åbo domkapitel till detta råd, men ej Finlands 
mägtige och på allt sätt framstående biskop. Huru härmed 
än må förhållit sig, så ihogkom dock, när faran nalkades, 
biskop Magnus bättre sin pligt, än Sveriges oeniga stormän. 
Såväl han, som hans vän Posse hafva under denna hemsökelsens 
tid oförgängligt inristat sina namn i finska mäns hogkomst. 

Det från Ryssland hotande anfallet var ej längre en tom 
fruktan. Ivan sökte redan allehanda nya förevändningar att 
förnya de förra fiendtligheterna. Czaren tycktes vid denna 
tid erinrat sig, att Norra Österbottens kuststräcka först efter 
freden i Nöteborg hade blifvit undandragen det ryska väldets 
område, och dessutom hade äfven de nordliga utmarkerna kring 
Uleåträsk nu på senare tider blifvit föremål för tvist emellan 
de bägge magterna. År 1490 hade Ryssarne gjort ett för- 



88 FINLANDS HIST0B1A. 

skräckligt plundringståg till Kemi, Ijo och Limingo socknar, 
men klagade sjelfve ett par år senare, att deras fiskare blifvit 
dödade uti utmarkerna uppe i höga norden. På grund häraf 
ansåg Ivan freden i Nöteborg vara bruten och trodde sig 
kunna i stöd af äldre rätt göra anspråk på hela finska Ka- 
relen (d. v. s. Äyräpää, Jäskis och Savolaks). År 1493 ingick 
han i denna afsigt förbund med konung Hans, som nu slut- 
ligen hade tröttnat vid Sturens undanflykter. Kriget skulle 
likväl kanske ännu kunnat undvikas; ty i början af 1495 sände 
konung Hans, på begäran af svenska krigsrådet, ombud till 
czaren med bref, deri han bad honom dröja med det påtänkta 
infallet, emedan svenskarne nu voro benägna att emottaga 
konungen. Men Sten Sture släpte ej det danska sändebudet 
längre än till Wiborg, och sålunda gafs nu Finland till pris åt 
krigets ödeläggelser. 

Redan om våren 1495 kom till Finland underrättelse, 
att czaren förberedde ett stort eröfringståg ; af denna orsak 
begaf sig nu biskop Magnus med sina tjenare till gränsen, i 
Augusti. Men då först såg man farans hela vidd. Den 14 
September bröt den ryska hären 60,000 man stark under furst 
Danielo Shtjena öfver gränsen och anryckte grymt härjande 
emot Wiborg, på hvars sydvestra sida fienderna redan en vecka 
senare, eller på Mattheusdagen, begynte uppslå sitt läger. I 
staden och slottet innehades högsta befälet af Knut Posse och 
omkring honom hade redan landets förnämste herrar med sina 
tjenare samlat sig — lagmännen Henrik Bitz och Klas Horn, 
samt Tönne Eriksson Tott, Magnus Frilie m. fl. Men denna 
styrka var likväl alltför liten, och bref på bref sändes till 
Sverige för att uppfordra riksföreståndaren till snar och kraftig 
hjelp. Under tiden gjordes förhuggningar och andra försvars- 
anstalter vid Kymmene elf, för att förhindra ryssarnes fram- 
trängande mot vester. Biskop Magnus sjelf hade skyndat till- 
baka till Åbo, för att kalla folket till vapen man ur huset. 
I början af Oktober voro alla Åbo läns "frie män" i full 
marsch emot Wiborg, och af det i Nyland uppbådade manskapet 
hade redan en del hunnit fram. Ryssarne hade hittills endast 
inneslutit stadens östra sida och uppfört sina belägringsverk 
på kullarne, från hvilka deras vidunderligt stora fältstycken 
(24 fot långa) begynte beskjuta murarne. Hvarhelst de föröfrigt 
försökte rycka fram, blefvo de likväl framgångsrikt tillbaka- 



DET STÖKA RYSKA KRIGET. 89 

slagna. Men i medlet af Oktober trängde en afdelning öfver 
Lavolan-salini sund, sedan de vid Watikivi i en blodig skär- 
raytsling slagit en trupp adelstjenare och Nyländska bönder. 
På detta sätt sluppo de belägrande öfver på stadens vestra 
sida och nu var Wiborg fullständigt omringadt. En stormning, 
som samtidigt gjordes på östra sidan, blef manligen tillbaka- 
slagen. Under de följande veckorna besköto ryssarne staden 
med sina fältstycken, och murarne med sina torn begynte remna 
och vackla. Men Posse återstälde oupphörligt alla sönderskjutna 
ställen. Äfven till Savolaks hade en rysk afdelning tågat, som 
hade för afsigt att anfalla Ny slott. Men slottets fogde, Petter 
Nilsson, förjagade med allmogens bistånd fienderna åter öfver 
gränsen. 

Vinterns hastiga ankomst i slutet af November nödgade 
slutligen fienderna att försöka en afgörande stormlöpning emot 
staden. Tidigt om morgonen på St. Andreasdagen (den 30 
Nov.) år 1495 tågade de ut från lägret med en oöfverskådlig 
här af ryttare och fotfolk och uppreste breda stegar emot 
murarne. Nu uppstod en häftig strid, som räckte i sju timmar. 
Ryssarne bemägtigade sig flere torn och begynte nedsänka sina 
stegar mot staden. Men plötsligen kom en förskräckelse och 
fasa öfver dem. Posse tyckes med någon krutmina haf va sprängt 
en del af de belägrade i luften, r>ch på himlen syntes den 
hel. Andreas kors stråla beskyddande öfver staden. Slagna af 
förvirring skyndade ryssarne hals öfver hufvud nea ifrån mu- 
rarne och flydde till lägret. Efter några dagar begynte de 
redan aftåga och den 15 December var belägringen helt och 
hållet upphäfd. Men den märkvärdiga Wiborgska smällen, 
hvarigenom Finlands östra förmur sålunda räddades, förblef 
ständigt ryktbar i folkets hogkomst, och många sägner kommo 
i omlopp om Posses väldiga trollkonst. 

I Sverige hade man under tiden förordnat raessor, fastor 
och böner för Finland; men undsättningsåtgärderna hade gått 
ganska trögt. Först i medlet af November hade Sture samlat 
en liten krigshär, hvaraf dock en del till följd af den plöts- 
liga vintern blef efter, och endast 500 man anlände till Åland 
just på samma dag (den 30 Nov.), då Wiborg blef räddadt. 
Då riksföreståndaren ändtligen hade hunnit till Åbo, kom redan 
dit på julnatten underrättelse om ryssarnes affärd, och Sture 
förlade derför sitt folk i vinterqvarter. Men under sjelfva vintern 



90 FINLANDS HISTORIA. 

på nyåret den 14 Jan. företogo Ryssarne ett nytt tåg till 
Finland. Denna gång var det dock icke deras afsigt att an- 
sätta Wiborg, utan de vände sig åt Savolaks, belägrade en 
tid Nyslott och tillfångatogo 70 ryttare, som Sture hade be- 
ordrat dit. Härifrån tågade Ryssarne under ett gräsligt här- 
jande emot vester ända till trakten af Tavastehus och stodo i 
medlet af Februari endast tvenne dagsresor ifrån Åbo. Riks- 
föreståndaren samlade visserligen nu skyndsamt sina krigare 
och landstormen; men förrän han kom i rörelse, hade fienden 
redan väudt om hemå med sitt byte. Karelen, Savolaks och 
halfva Tavastland voro utplundrade på en sträcka af åttio mil. 

Strax derpå återvände riksföreståndaren till Sverige, och 
Svante Nilsson Sture blef qvar för att öfvervaka landets för- 
svar. Vid sin affärd lofvade herr Sten efter en månad komma 
tillbaka med undsättning. Men för de danska angelägenheternas 
skull dröjde han i Sverige ända till hösten, och missnöjet med 
hans förfarande började i Finland blifva allt större. Emellertid 
företogo Ryssarne tvenne nya plundringståg till Finland. Det 
ena, som afsåg Jokkas, synes varit ett vanligt gränsetumult; 
men långt farligare var det företag, som samtidigt hade till 
föremål Norra Österbotten. Furstarne Ivan och Peter Uschatij 
samlade en väldig krigshär vid Dvina, tågade längs Ishafvets 
kuster och gingo genom Lappland till Österbotten, eller såsom 
det kallas i de ryska krönikorna, "de tio elfvarnes land", 
och plundrade hela kuststräckan emellan Torneå och Kalajoki. 
Befolkningen såg ingen annan utväg, än att gifva sig under 
Ryssland, och då furstarne mot hösten återvände till Moskva, 
följde med dem Limingo-bor, som erbjödo czaren landskapets 
underdånighet. Så olyckligt stodo sakerna i norden. I söder 
åter gjorde Svante Sture och Knut Posse ett tåg sjöledes ifrån 
Wiborg till Ivangorod, eller Joana, ett fäste som Ivan fyra 
år tidigare låtit uppföra vid mynningen af floden Narova, midt 
emot staden Narva. Fästningen intogs och ett rikt byte föll 
i segervinnarnes händer. Men då man ej hade nödig besätt- 
ning att qvarlemna på det eröfrade fästet, och ej heller landt- 
mästaren i Liifland ville emottaga det, kom det efter svenskarnes 
aftåg åter i ryssarnes händer. 

Krigets olyckliga fortgång och den ständigt pågående 
striden med adeln gjorde riksföreståndarens ställning allt svå- 
rare. Han kom om hösten till Finland, men råkade der i 



DET STOEA RYSKA KEIGET. 91 

oenighet såväl med biskop Magnus, som Svante Sture; den se- 
nare klagade öfver att han blifvit qvarlemnad dit i fiendernas 
gap och återvände nu på eget bevåg till Sverige. För att få 
fred med Ryssland, skulle herr Sten redan velat öfverlemna 
någon del af Finland; men erkebiskopen och riksråden i Sverige 
gåfvo icke sitt bifall till detta skymfliga förslag. Så stodo 
sakerna nu, och riksföreståndaren återvände ännu innan årets 
slut till Sverige. Att han icke var man att rädda Finland, 
var redan tydligen ådagalagdt. Till all lycka blefvo emellertid 
ryssarne nu benägna till fred, och i Mars 1497 afslöts i Nov- 
gorod en fred på sex år. 

I Sverige hade samtidigt oenigheten emellan rikets stormän 
vuxit till öppet krig. Erkebiskopen och de öfriga riksråden, 
isynnerhet Svante Sture, voro missnöjda med Sten Stures re- 
gering och fordrade att han skulle afgä från riksföreståndar- 
skapet. Men den gamle herr Sten begynte tukta dem med 
väpnad hand, inneslöt dem i Stäke slott och kallade allmogen 
i vapen. Det skulle nu gått illa för riksråden, om ej konung 
Hans skyndsamt kommit till deras hjelp från Danmark. Genom 
honom befriades nu erkebiskopen och hans bundsförvandter ur 
belägringen, och riksföreståndaren blef tvungen att innesluta 
sig i Stockholm, der han i Oktober 1497 nödgades gifva sig. 
Då blef Hans krönt till konung af Sverige; men åt herr Sten 
gafs rikshofmästareembetet, samt hela Finland med alla dess 
slott, äfvensom flere orter äfven i Sverige, till förläning. Sten 
Stures fiender ville väl ställa honom till ansvar för de senaste 
tilldragelserna; men konungen, hvars sinnelag öfver hufvud taget 
var ädelt och mildt, skyddade honom samvetsgrant enligt af- 
talet. Ett par år senare ,då Hans andra gången besökte Sverige, 
gaf Sten Sture Åbo, Wiborg och Nyslott tillbaka åt konungen, 
emot ersättningar i Sverige. Frid och försonlighet syntes så- 
lunda hafva återvändt till nordlanden. År 1499 kröntes konungens 
fromma gemål Kristina i Upsala, och deras 18-årige son Kristian 
valdes i laglig ordning till fadrens efterträdare. 

I Finland hade man haft föga tid att följa med de po- 
litiska förändringarne i Sverige; ty fruktan för Ryssarne var 
ännu alltför stor. I Savolaks hade åter gränseoroligheter upp- 
stått, och czaren Önskade isynnerhet få Nyslott i sitt våld, 
emedan han ansåg det vara uppfördt på ryska sidan om gränsen. 
Midt under dessa ånyo hotande faror dogo de båda män, som 



92 FINLANDS HISTOKIA. 

hittills trognast hade öfvervakat Finlands försvar, nämligen 
biskop Magn is Nilsson i början af år 1500 och samtidigt hans 
vän Knut Posse. Till biskop i Åbo valdes då domprosten 
Lars Michaelsson Suurpää (1500 — 1506), född af en rik bor- 
garefamilj. Genom kriget hade biskopsstolen, likasom hela 
landet, blifvit i hög grad utarmad, så att redan Magnus hade 
varit tvungen att begära hjelp af församlingarne, för att be- 
täcka krigskostnaderna och genom kriget lidna förluster. Det 
värsta var, att de oafgjorda stridigheterna med Eyssland äfven 
gåfvo anledning till nya förvecklingar i rikets inre angelägen- 
heter. Då czarens sändebud under fastan 1501 kommo till 
samtal med konungen på rådhuset i Stockholm, fordrade de 
offentligen Karelens tre härad åt Ryssland, under påstående, 
att konung Hans hade gifvit löfte derom vid afslutandet af 
deras tidigare förbund. Konungen gick väl för ingen del in 
på dessa fordringar; men svenskarne fingo deraf en lämplig 
anledning att afsätta honom. Han hade året förut lidit ett 
stort nederlag mot bönderna i Ditmarschen i södra Holstein, 
och äfven detta ökade svenskarnes tillförsigt att häfda sitt 
oberoende. 

Den egentliga anstiftaren af dessa nya rörelser var dom- 
prosten i Linköping, Hemming Gadd, en klok och krigisk herre, 
som de föregående åren hade varit Sten Stures ombud hos 
påfven. Efter sin hemkomst åstadkom han skickligt en för- 
likning emellan Sten Sture och Svante Sture, i det han upp- 
manade dem att ånyo bryta Unionen. Om våren 1501 grep 
man till vapen ; snart förenade sig hela Sverige under Sturarnes 
fanor, och upproret spred sig delvis ända till Norge. Konung 
Hans begaf sig till Danmark för att samla en här; men hans 
gemål, som hade qvarstannat för att försvara Stockholms slott, 
tvangs efter en lång belägring att gifva sig och hölls derefter 
fången i 18 månader. Sten Sture hade nu ånyo blifvit vald 
till riksföreståndare; men i Finland var man ej strax beredd 
att foga sig i de svenskes nya planer, fastän en stor del af 
landet redan förut innehades af Sturen. Om våren 1502 nöd- 
gades riksföreståndaren sjelf begifva sig till Finland och be- 
gynna belägra Åbo slott, hvarest finnen Magnus Frille för- 
svarade sig på tredje månaden och först genom de tyska lego- 
truppernas myteri tvangs att uppgifva borgen, den 6 September. 
Deremot hade ståthållaren på Wiborg och Nyslott, Erik Thu- 



SVANTE STURE OCH HEMMING GADDS REGERING. 9ö 

resson Bjelke, redan i slutet af Juli ingått fred med Sturen 
på Hollola prestgård och qvarstod fortfarande som väktare 
öfver gränsbefästningarna. Konung Hans började småningom 
förlora allt hopp att åter uppstiga på Sveriges tron. Hans 
sak förbättrades ej deraf, att Sten Sture mot slutet af 1503 
dog ; ty Svante Nilsson Sture var redan långt före detta utsedd 
till hans efterträdare och blef äfven vald i början af följande 
år. De första dagarne i Mars samlades äfven Finlands ständer 
på rådhuset i Åbo och gåfvo sitt bifall till detta val. Likväl 
ansåg riksföreståndaren nödvändigt, att sjelf på våren besöka 
Finland, för att försäkra sig om befolkningens trohet och vinna 
ståthållarne på slotten på sin sida. Erik Thuresson i Wiborg 
lät länge tala vid sig, förrän han bestämde sig att taga riks- 
föreståndarens parti och fullständigt slet alla band med konungen. 
Då slutligen detta steg var taget, sattes han till höfding öfver 
hela Finland och Åland och var jemte riksföreståndaren nu 
den mägtigaste mannen i riket. 

Redan på våren samma år hade en vapenhvila fåtts till 
stånd med Danmark, och längre mot hösten ingicks med Ryss- 
land ett stillestånd på 10 år. Den förstnämnde freden blef 
väl ej långvarig ; men den senare af dem var synnerligen vigtig 
för Finland, emedan densamma, utan att förminska landets 
område och gränser, gaf någon säkerhet för den östra sidan. 
Visserligen fortforo äfven framdeles oroligheterna vid gränsen. 
Men den egentliga krigsfaran hade nu upphört och det "stora 
ryska kriget 11 hade nu ändtligen slutat. Följande år dog äfven 
czar Ivan III Wasiljevitsch. 



8. Svante Stures och Hemming Gadds regering. 

Förhoppningen att Finland nu ändtligen skulle få hemta 
sig efter det långa ryska krigets ödeläggelser, försvann ganska 
snart; ty de politiska förhållandena i Sverige och den gamla 
unionstvisten medförde ständigt nya lidanden åt det finska folket. 
Konung Hans skulle likväl vid denna tidpunkt varit benägen 
till en billig förlikning, i det han lofvade afstå från Sveriges 
rike, om åt honom årligen skulle betalas en summa (af 13,000 



94 FINLANDS HISTOKIA. 

svenska mark), mera såsom en hedersbevisning, än som en 
förtjenst. Men Svante Sture och isynnerhet hans vän, den till 
biskop i Linköping valde men af påfven ogillade Hemming Gadd, 
förstodo att omintetgöra alla fredsunderhandlingar, i det de 
uppeggade svenskarnes nationalhat emot Danmark. Sålunda 
uppflammade kriget ånyo i början af år 1506. I södra Sverige 
fördes kriget med vexlande lycka; men hafvet var helt och 
hållet i danskarnes våld och utgående från Gotland plundrade 
deras flottor på alla vatten och afbröto såväl Finlands som 
Sveriges handel på andra länder. Hvarje år posterade sig 
strax efter islossningen vid Naisaari ön framför Re val danska 
skepp, som oroade Finlands sydliga kuster och plundrade de 
finska handelsfartygen. Biskopen och ståthållarne på slotten 
uppbjödo all sin förmåga att skydda landet för större olyckor, 
under det att riksföreståndaren beständigt fordrade af dem 
folk och förnödenheter till sina krigsföretag i Sverige. I Juli 
1507 kom den danska amiralen Severin Norrby med nio skepp 
till Åland, uppbar brandskatt af innevånarne och uppbrände 
Kastelholms slott, hvars ståthållare, Sten Thuresson Bjelke, 
fördes i fångenskap till Danmark. Dylika tilldragelser väckte 
flerestädes bland folket afvogt sinne emot riksföreståndaren, 
och fredspartiet, i spetsen för hvilket stod den gamle erke- 
biskopen Jakob Ulfsson, begynte nu åter resa hufvudet, så att 
ett par korta vapenhvilor fingos till stånd om sommaren 1508. 
Men deremellan hunno de danska sjöröfvarne den 3 Augusti 
bränna staden Borgå samt de angränsande adelsgårdarne. Ett 
år senare träffades Finland af en ännu större olycka, då 
sjelfva Åbo stad råkade i fiendernas våld. Denna händelse 
var så mycket mer oväntad, som fredsunderhandlingarne redan 
voro började. Endast riksföreståndarens motsträfvighet, hvartill 
närmaste orsaken åter var den, att han hoppades få till stånd 
ett förbund med Lubeck emot Danmark, hade ännu fördröjt 
fredslutet hela sommaren 1509. Då beslöt danska befälhaf- 
varen Otto Rud, som var ståthållare på Borgholms slott på 
Öland, att plötsligen öfverfalla Finlands hufvudstad. Vid 
midnatt emellan den 2 och 3 Augusti (1509) ankom han helt 
obemärkt till Åbo med sitt folk och plundrade der i fem dagars 
tid på det grymmaste. Sjelfva domkyrkan utplundrades, biskops- 
mössan och kräklan, samt böcker och dyrbarheter fördes ned 
till skeppen, flere prester och borgare dödades, och hela det 



SVANTE STURES OCH HEMMING GADDS REGEBING. 95 

bortförda bytet var till sitt värde kanske tio gånger större 
än den summa, konung Hans hade fordrat af hela riket. 
Xådendals kloster undgick blott genom att erbjuda lösen ett 
dylikt öde. Härefter härjade danska flottan såväl i Nyland, 
som ock på kusterna af Upland, der staden Öregrund uppbrändes. 
Rud hade hotat att längre fram mot hösten komma tillbaka 
till Åbo och då uppbränna hela staden, om ej åt honom blefve 
erlagdt 12,000 svenska mark och lika så mycket såsom lösen 
för kräklan och biskopsmössan. Men den 17 Augusti afslöts 
ändtligen freden i Köpenhamn på de vilkor, konungen redan 
långt före detta hade erbjudit. Om derför de svenska freds- 
underhandlarne skulle infunnit sig sex veckor tidigare, såsom 
utlofvadt var, så hade Finlands hufvudstad blifvit förskonad 
från plundringen. Likväl fasade såväl vän som fiende för Ruds 
grymma handling; sjelf råkade han i bittra samvetsqval för 
det tempelrof, som han begått, och företog sig till försoning 
en pilgrimsfärd till den heliga grafven, men dog på vägen. 
Sju år senare ficks genom de kyrkliga myndigheternas bemedling 
Åbo biskopsmössa tillbaka, men den var redan plundrad på 
sina dyrbaraste ädelstenar. 

Freden med Danmark blef dock ej ens nu långvarig. 
Tvertemot rådets vilja beslöto Svante Sture och Hemming Gadd att 
ännu en gång gripa till vapen och den sistnämnde begaf sig 
till Liibeck för att uppegga denna stads mägtiga borgerskap, 
som nu hade begynt krig med Danmark. Svenskarne eröfrade 
Kalmar slott, men föröfrigt gick kriget olyckligt för dem. 
Folket började öfverallt tröttna vid krigets besvärligheter och 
isynnerhet i Finland var missnöjet stort så hos höga som låga. 
Till all lycka fick man år 1510 freden med Ryssland befästad 
för 60 år; i och för denna angelägenhet hade ståthållaren pä 
Raseborg Tönne Eriksson Tott och archidiakonus i Åbo, Paul 
Scheel samma år varit resta till Novgorod. Men så mycket 
mera förbittrades man öfver, att ej ens nu få ro och hvila. 
I mångens tycke var det önskligast, att åter få danska konungen 
till regent, och sjelfva Erik Thuresson Bjelke, Finlands högsta 
befälhafvare, lutade åt detta håll. Denne mägtige och duglige 
man skulle säkert trädt i spetsen för de missnöjde svenska 
herrarne emot Svante Sture, om ej hans lefnadstråd hade brustit 
redan om våren 1511. Likväl uppflammade den inbördes 
kampen i Sverige ännu samma år i full låga. Riksrådet fordrade 



96 FINLANDS HISTORIA. 

att riksföreståndaren skulle afträda från sin befattning; men 
denne åter ernade begifva sig till Dalarne, der befolkningen 
af gammalt var Sturarnes bästa hjelp. Men på vägen dit dog 
han plötsligen på Vesterås slott, dagen efter nyåret 1512. Detta 
var må hända den lyckligaste tilldragelsen under hans 8-åriga 
regeringstid. 



9. Sten Sture den yngres regering och slutet af unionstiden. 

Genom Svante Stures död hade fredspartiet erhållit öfver- 
vigten, så att redan följande vär freden med Danmark för- 
nyades på de gamla vilkoren. Men då riksrådet derjämte 
försökte få den dansksinnade Erik Trolle till riksföreståndare, 
vaknade folkets kärlek till Sturenamnet med förnyad kraft, 
och Svante Stures 20-årige son, Sten Sture den yngre, fick 
lyckligen regeringstyglarne i sina händer. Men äfven han be- 
kräftade den ingångna freden och vann sålunda än mera all- 
mänhetens sympatier. Utan tvifvel var han ock af den tidens 
trenne Sturar den ädlaste och redbaraste, samt åtnjöt dessutom 
den kärlek, som så gerna egnas åt unga regenter. Om hösten 
1512 besökte han Finland, hvars högsta styrelse nu anför- 
troddes åt Tönne Eriksson . Tott. I Finlands kyrkliga styrelse 
hade under de sista åren intränat många förändringar; ty då 
Lars Suurpää dog år 1506, hade en viss Johannes Olai blifvit 
biskop och, efter att hafva varit i Rom, följande år ordinerad 
i Upsala; men han dog redan 1510. Den man, som efter 
honom valdes till biskop och sedan nästan ända till katolska 
tidens slut innehade den finska biskopsstolen, var före 
detta kaniken i Åbo Arvid KurJci, född på Laukko gård i 
Wesilaks. Men denne, liksom hans tvenne föregångare, synes 
ej på något kraftigare sätt ingripit i de politiska händelserna, 
såsom mången af deras företrädare hade gjort. Kanhända 
låg orsaken härtill till någon del uti sjelfva tidsförhållandena. 
Biskoparne hade vanligen varit verksamma befordrare af Fin- 
lands nationella intressen ; men i de strider, som nu hade pågått 
dels emellan de mägtige i Sverige, dels emot danska konungen, 
hade Finlands enda intresse varit att få förblifva i lugn; men 



STEN STURE DEN YNGRES REGERING. 97 

ett slikt intresse kunde nu föga göra sig gällande. Soldateskens 
välde stod vid denna tid öfver^t; detta intygar bland annat 
äfven den omständighet, att när Johannes Olai blef biskop, 
var han tvungen att betala 200 svenska mark åt besättningen 
på Kustö slott, innan han fick biskopsborgen i sin ego. 

Den korta fredstid, som man hade fått efter de långvariga 
krigstumulten, användes till en kyrklig förrättning, som är 
katolicismens högtidligaste handling i Finland. Landet hade 
af gammalt ett skyddshelgon, den finska kyrkans grundläggare 
och apostel, biskop Henrik; men hans dyrkan såsom kyrkans 
helgon synes ej fått sin början genom någon särskild förord- 
ning och högtidlighet, utan blifvit sed redan från de första 
tiderna med påfvarnes goda minne. I senare tider erfordrades 
härtill flere omgångar, såsom redan den svenska Brigittas 
kanonisation i slutet af 14:de seklet visar. Hundra år senare 
begynte man göra anspråk på samma ära för Brigittas vän, 
biskop Hemming. Då varande biskopen Magnus Nilsson sam- 
lade legenderna om den aflidnes underverk, samt offerpenningar 
för kanonisationen, och Hemming Gadd, som då uppehöll sig 
i Rom såsom regeringsombud, fick slutligen utverkadt, att en 
påflig bulla år 1479 medgaf Hemmings skrinläggning (beatificatio), 
hvilket var kanonisationens första akt. Till följd af tidernas 
oro blef denna högtidlighet icke firad förrän år 1514, då den- 
samma med stor prakt förrättades i Åbo domkyrka, i närvaro 
af den gamle erkebiskopen Jakob Ulfsson och andra stormän. 
Sjelfva kanonisationen (canonisatio), som sedan bort följa, uteblef 
likväl; ty reformationen hann dessförinnan bortrensa dessa och 
andra den katolska kultens ceremonier. 

Tillställarne af denna kyrkofest kunde säkerligen ej ana, 
att katolska tiden var nära sitt slut och att detta slut skulle 
bli blodigt och bullersamt. Ar 1513 hade konung Hans aflidit 
i Danmark, och hans son, Kristian II, hade kommit till väldet. 
Denna kraftige, men dystra och skoningslösa regent hade icke 
glömt, att han redan för flere år sedan under fadrens lifstid 
hade blifvit vald till Sveriges konung; han väntade blott på 
ett lämpligt tillfälle att ingripa i detta rikes angelägenheter. Detta 
tillfälle uteblef ej heller länge. Den gamle erkebiskopen, Jakob 
Vlfsson, som i nära ett hälft sekel hade innehaft Sveriges 
högsta andliga värdighet, lemnade slutligen biskopsstafven åt 
en yngre man, hvilken i hans tycke bättre skulle bevaka 

Finlands historia, 7 



98 FINLANDS HISTORIA. 

katolska kyrkans intresse i detta oroliga rike. Men den nye 
erkebiskopen, Gustaf Eriksson Trötte, var en högmodig och 
häftig man, i hvars bröst gaste slägtens gamla afund emot 
Sturarne. Genast i början uppstod oenighet emellan honom 
och den unge riksföreståndaren. Erkebiskopen inneslöt sig 
på Stäke slott och kallade Kristian till hjelp. Men den danska 
undsättningshären, som sjövägen ankom till Stockholm, blef 
tillbakaslagen, och Stäke slott intogs och förstördes. Under 
tiden hade riksens ständer i Stockholm förklarat kyrkofursten 
sitt embete förlustig, till hvilket beslut rikets öfriga biskopar, 
bland dem äfven Åbo-biskopen Arvid Kurk, hade gifvit sitt 
bifall. Allt detta inträffade under loppet af år 1517. Följande 
år gjorde konungen ett nytt försök emot Stockholm; Sten Sture 
skyndade till stadens bistånd och slog danskarne på öppna 
fältet. Då låtsade Kristian erbjuda förlikning och lofvade sjelf 
komma till samtal med Sture till ett öfverenskommet ställe. 
Men de personer, som härvid gåfvos honom såsom gisslan — 
bland andra Hemming Gadd och den unge Gustaf Eriksson 
Wasa eller Wase — togos bedrägligen till fånga och fördes 
till Danmark. Då utrustade konungen med all ifver ett tredje 
härtåg. Från Tyskland och Skottland värfvades soldater, och 
derjämte utverkades påflig bannlysning emot herr Sten och 
alla hans anhängare. Under tiden tänkte man redan på hösten 
1519 sända en mindre truppafdelning äfven till Finland; men 
då ryssarne vägrade sitt bistånd, hvarom man hade under- 
handlat, förblefdet denna gång dervid. I Januari 1520 ryckte 
slutligen den danska hären ifrån Skåne upp emot Sverige. Vid 
Bogesund i Westergötland var Sten Sture honom till mötes. 
Här behöllo dock danskarne segern och den unga riksföre- 
ståndaren dog strax derefter af sina sår. Den fiendtliga hären 
ryckte derpå framåt ända till Upland, och flere af rikets herrar 
erkände genast Kristian för Sveriges konung. Men i Stock- 
holms stad och slott gjorde Stures en ka, Kristina Gyllenstjerna 
(dotter till Nils Eriksson) ett tappert motstånd. Strax på 
våren hade konungen sjelf med en flotta skyndat emot Stock- 
holm, och belägringen fortsattes hela sommaren. Bland konun- 
gens följe var nu Sturens gamle vän, Hemming Gadd, hvilken 
glömsk af sitt fädernesland och af det förflutna hade öfvergått 
till Kristian och flitigt nyttjade sin hala tunga för att förföra 
äfven andra. Det var hans verk, att Stockholm slutligen i 



STEN STURE DEN YNGRES REGERING. 99 

början af September uppgafs, sedan konungen och erkebiskopen 
högtidligt hade tillförsäkrat fullständig amnesti och glömska af 
det förflutna åt alla sina motståndare. Hela Finland återstod 
ännu att eröfra; men danskarnes hastiga seger i Sverige synes 
bragt landets store alldeles ur fattningen. Redan tidigt på 
våren hade Arvid Kurk i en ödmjuk skrifvelse anhållit om 
erkebiskopens förlåtelse och konungens ynnest. Då nu slutligen 
Stockholm fallit i konungens händer och Kristina Gyllenstjerna 
i kapitulationsakten uttryckligen hade fått äfven de finska her- 
rarne inneslutna i amnestien, upphörde äfven snart allt motstånd 
i detta land. Hemming Gadd sändes såsom fullmägtig till Fin- 
land, och detta lands store liksom äfven rikets öfrige herrar 
kallades till Stockholm för att bevista konungens kröning i 
början af November. 

Men de finske herrarne synes hafva haft onda aningar, 
ty ingen enda af dem infann sig i Stockholm. Här begynte 
omedelbart efter kröningshögtidligheterna ett ohyggligt skådespel, 
hvars like hvarken förr eller senare är skådadt i dessa länders 
historia. Erkebiskop Gustaf Trolle, hvars hämndtörst var osläcklig, 
anklagade inför konungen Sveriges förnämsta män, och Kristian, 
som ihogkom, huru många gånger hans fader och farfader 
blifvit fördrifna från Sveriges tron, beslöt nu att med ett enda 
slag krossa Sveriges motspänstiga adel. En andlig domstol 
fälde i största hast de anklagade för kätteri, och den 8 Nov. 
halshöggos på "tyrannens" befallning nära ett hundra personer 
af alla stånd, deribland äfven tvenne biskopar. Deras kroppar 
blefvo sedan brända och till och med riksföreståndarens jordiska 
qvarlefvor uppgräfdes ur sin graf för att kastas i elden. Men 
Kristina Gyllenstjerna och flere andra fruar fördes fångna till 
Danmark. En månad efter "Stockholms blodbad 11 for Kristian 
tillbaka till Köpenhamn, fortsättande ännu under färden sina 
grymma blodsgerningar. 

Af dessa blodsdomar fick vid denna tid äfven Finland 
sin beskärda del, ehuru dock i mycket ringare grad. Redan 
den 28 Mars halshöggs i Tavastehus slottets forne ståthållare 
Åke Göransson Tott, och den 16 December (på sjelfva tredje 
söndagen i Advent) undergingo tvenne förnäma svenska herrar, 
Hemming Gadd och Nils Eskilsson Baner utanför Raseborgs slott 
samma dom. Den förstnämnde erhöll på detta sätt en nog 
oväntad lön af sin nye herre; men Kristian synes på goda 



100 FINLANDS HISTORIA. 

grunder fruktat denne mans energiska och ränkfulla natur. 
Baner åter hade nyligen i Nerike gjort konungen motstånd 
och derefter flytt till Finland, der förderfvet nu hann honom. 
Men i allmänhet undsluppo de finska herrarne denna gång för 
billigt pris, och dem, som hörde till landets nationella adel, 
tyckes Kristian hafva sett med någorlunda milda ögon, i det 
han delvis öfverlemnade landets egna embeten åt desse. Till 
och med biskop Arvid fick i ro bibehålla sin plats, kanhända 
genom erkebiskop Trolles beskydd. De vigtigaste borgarne i 
landet hade likväl fått nya befallningshafvanden, dels tyskar, 
dels danskar; men i början gafs det ej någon anledning till 
missnöje mot dem. Ståthållaren på Åbo slott, Wolf von Gre- 
wendorp, lefde i god sämja med både biskopen och be- 
folkningen, och ståthållaren på Wiborg, Kolf Mattsson, skref 
till konungen, att befolkningen på orten väl var fattig, men 
ödmjuk och foglig. Ännu i September 1521 var allting lugnt 
i landet, och Arvid Kurk lofvade konungen att vid behof ådaga- 
lägga sitt trogna nit i råd och dåd. 

Men i Sverige hade redan från årets början en ny om- 
störtning varit i görningen. Gustaf Eriksson Wasa, som redan 
år 1519 hade flytt ur den danska fångenskapen och genom 
Lybeck återkommit till fäderneslandet, vandrade en tid såsom 
flykting omkring, med knapp nöd undgående danskarnes efter- 
spaningar. Under tiden hade hans fader och svåger omkommit 
i Stockholms blodbad, och hans moder och syster bland de 
öfriga adelsfruarna blifvit förda i fångenskap till Danmark. 
För honom sjelf syntes intet annat återetå, än att fly öfver 
till Norge och derifrån till utlandet. Men då uppvaknade hos 
Dala-allmogen åter det gamla hatet emot danskarne, och Gustaf 
Wasa uppreste nu detta landskaps befolkning till ett nytt be- 
frielsekrig. Alla samhällsklasser insågo redan, att Kristians 
syftemål ej var Unionens förnyande, utan Sveriges fullständiga 
kufvande under Danmark, och derför skyndade nu man ur 
huset till den unge Wasas fanor. I Augusti 1521 valdes 
Gustaf Wasa i Wadstena till riksföreståndare ; redan dessförinnan 
hade man begynt belägra Stockholm och andra fasta platser. 
Samtidigt gjordes från Sverige några försök emot Kastelholm, 
der en viss Lydike Offense var Kristians fogde; men angri- 
parne blefvo tillbakaslagne. Äfven till Finland sändes några 
behjertade män, för att uppresa befolkningen emot Kristian. 



sten stukj: den yngres regering. 101 

Den förnämsta af dem, vid namn Nils Arvidsson, säges hafva 
fått så mycket folk tillsammans, att han redan i slutet af 
November kunde börja belägringen af Åbo slott. Till ståt- 
hållare öfver slottet hade Kristian nyligen insatt en man, 
Junker Tfwmas, som var vida kraftfullare än hans företrädare. 
Derjämte hade han genom flere bref uppmanat såväl biskop 
Arvid, som borgerskapet i Åbo, samt landets öfriga befolkning 
till ett troget bistånd mot Wasas medhållare. Men dessa bref 
förmådde ingenting uträtta; finnarne började redan allmänt 
göra gemensam sak med svenskarne, och Arvid Kurk hade 
öfvergått på samma sida och bistod från Kustö slott be- 
lägringshären med manskap, krut och öfriga krigsförnödenheter. 
Kriget begynte nu antaga en grym karakter. Junker Thomas 
tog vid jultiden vid ett utfall flere svenska och finska herrar 
till fånga och lät genast hänga dem utanför murarna. I Januari 
1522 kom från Kristian ett bud till ståthållarne på alla slott, 
att aflifva alla svenska och finska herrar, höga som låga, som 
blott råkade i deras händer. Mången, såsom Severin Norrby, 
gåfvo intet gehör åt denna befallning. Men i Junker Thomas 
fann en dylik blodsdom en trägen verkställare. Sålunda af- 
rättades på Åbo slott Tönne Eriksson Tott och lagmannen 
öfver Norrfinne Henrik Stensson Renhufvud, förutom andra 
mindre betydande män. Men Eritt Fleming, en mägtig man 
af finska adeln, frälsade med list sitt lif, i det han låtsade 
vara en tillgifven vän till danskarne, till dess han vid ett 
utfall lyckligen kunde fly öfver till de belägrandes läger. Men 
belägringen ville ej skrida framåt, och vid vårens ankomst, då 
Severin Norrby med sin flotta hemtade undsättning till slottet, 
måste Nils Arvidsson draga sig tillbaka till Janakkala. Åbo 
stad synes vid detta tillfälle åter hafva lidit mycket; belägrings- 
hären hade nämligen vid sitt aftåg antändt en del löst krut, som 
förvarades i staden, och härigenom lades största delen af 
den samma i aska ; men det öfrigblifna af staden säges Norrby 
sedan hafva plundrat. Hela landet kom åter i danskarnes 
våld, och största delen af den svenska hären begaf sig under 
anförande af Erik Fleming till Sverige till riksföreståndaren. 
Endast en viss finsk adelsman, Nils Grabbe till Grabbacka, 
förde längs finska vikens kuster med sina båtar ett djerft fri- 
bytarkrig emot danskarne. Flere andra flydde öfver till Sverige. 
Biskop Arvid Kurk ansåg ej längre Kustö slott vara en säker 



102 FINLANDS HISTORIA. 

uppehållsort, utan flydde med flere af sina kapitelledamöter och 
vänner till Österbotten, der han i Nerpes steg ombord på ett 
fartyg, för att segla öfver till Sverige. Men utanför Öregrund 
led han skeppsbrott under en storm och omkom med allt sitt 
följe, sommaren 1522. 

Ännu ett år förgick, förrän man i Sverige ånyo begynte 
tänka på Finlands eröfring. Severin Norrby hade nu erhållit Kustö 
slott i forläning, hvarförutom ännu ytterligare åt honom gafs 
hela vestra Finland. Hans hufvuduppgift synes hafva varit att 
anskaffa undsättning och lifsmedel till det belägrade Stockholm. 
I denna afsigt sändes en gång Junker Thomas med skepp 
ifrån Finland. Men vid Furusund i Stockholms skärgård låg 
Erik Fleming i bakhåll, tog Junkern tillfånga, och lät hänga 
honom i ett bastrep. Om sommaren 1523 valde svenskarne 
Gustaf Wasa till konung. De flesta slotten voro redan i hans 
våld och nu öppnade äfven Stockholm sina portar för honom. 
Äfven i Danmark hade Kristian blifvit afsatt och hans farbror, 
Fredrik den förste, vald i hans ställe. Det var derför naturligt, 
att Finland nu med ringa möda kunde ryckas ur Kristians 
våld. Först intogs Åland med Kastelholm, och i Augusti 1523 
kommo bröderna Erik och Ivar Fleming med en stark här 
till Kustö, som de med storm intogo. Härifrån tågade man 
emot Åbo slott, som intogs efter tolf dagar. Den danska hären 
hade stått vid Kuppis, men drog sig vid Flemingarnes ankomst 
tillbaka genom Tavastland till Wiborg. Men äfven detta slott, 
hvilket Nils Grabbe begynte belägra, nödgades slutligen kapi- 
tulera, och innan julen 1523 var åter hela Finland förenadt 
med svenska riket. 

Med detta vigtiga ögonblick börjar i Finland, likasom äfven 
i det öfriga Europa, ett nytt tidehvarf. Medeltidens buller 
och oro hade småningom lagt sig. Nu bröts äfven fullständigt 
Unionen emellan nordens riken, och sjelfva katolicismen hade 
jämväl samtidigt förlorat sitt inflytande i vårt fädernesland. 



ÅTERBLICK PÅ KATOLSKA TIDEN I FINLAND. 103 



10. Återblick på katolska tiden i Finland. 

De tvenne sekel, som nu hade förflutit ifrån freden i 
Nöteborg och det svenska väldets befästande i Finland, hade 
nästan från början till slut varit en orolig tid, hvarunder Fin- 
lands samhällsutveckling naturligtvis mycket lidit genom de oupp- 
hörliga stridsbullren oeh revolutionerna. Likväl hade under denna 
tid landets politiska ställning och öfver hufvud finnarnes likställighet 
med Sveriges inbyggare någorlunda stadgats. Finland, eller såsom 
man ännu ofta sade, Österlanden, ansågs nu såsom en fullberättigad 
del af det svenska riket, och om å ena sidan den aflägse belä- 
genheten bortom hafvet äfvensom olikheterna i afseende å språk 
och nationalitet förorsakade, att dessa rättigheter ofta i prak- 
tiken förblefvo obegagnade, så hade dessa samma omständig- 
heter åter å andra sidan grundlagt en viss grad af nationel 
sjelfständighet. Men denna sjelfständighet, som så att säga 
låg i Finlands natur, kom likväl ganska sällan och svagt till 
uttryck. Det är att märka, att den svenska aristokratin med 
alla krafter sökte att hålla Finlands styrelseembeten i sina 
händer, så att ståthållareskapen på borgarne samt förläningarna 
sällan anförtroddes åt infödde m?n. Deremot gåfvos fogde- 
och domare-embeiena vanligtvis åt personer ur landets egen 
adel, och det förnämsta skälet härtill var otvifvelaktigt den 
till dessa embeten nödvändiga kännedomen af landets språk; ty 
ehuru svenskan redan tidigt hade blifvit skriftspråket vid dom- 
stolarne, så bör man likväl ihogkomma, att det skriftliga ut- 
förandet oftast var skrifvarens sak, men att den muntliga 
behandlingen på folkets eget språk tillkom embetsmännen. Det 
är äfvenså naturligt, att flere främlingar, som Jcommo hit i 
och för embeten och affärer, ganska snart blefvo införlifvade i 
landets nationella förhållanden. Slägter sådana som Dicekn, 
Horn, Fleming m. fl. öfvergingo sålunda till den inhemska adeln. 
Men strömmen af invandrande främlingar synes likväl hafva 
varit större, än landets egna nationalitet förmådde i sig upp- 
taga, och öfver hufvud tillväxte oupphörligt det svenska elementet. 
Detta intrång på den egna nationaliteten var den farligaste 
följden af Finlands underdånighet under ett annat folk. Under 
unionskonungarne synes alltid ett större mått af nationel sjelf- 



104 FINLANDS HISTORIA. 

ständighet hafva kommit Finland till del. Men hvarje gång 
det nationella partiet i Sverige erhöll öfvervigten, sträfvade 
det samma genast att förstärka de band, med hvilka Finland 
var fästadt vid Sveriges rike. Detta var en sträfvan, hvartill 
man kan finna äfven andra skäl, än blott politiska, ty Finland 
var, såsom Severin Norrby intygade, "i anseende till skatterna 
den bästa delen af Sveriges rike." 

Om skatternas belopp och sättet för deras uppbörd på 
dessa tider hafva vi ej någon närmare kännedom. På den 
tid, då Erik af Pommern försökte förbyta alla skatter i pen- 
ningar, synes kronans inkomst från hela Finland uppskattad 
till omkring 35,000 svenska mark, som i silfvervärde motsva- 
rade 200,000 n. v. finska mark, men i förhållande till dåva- 
rande priser uppgick till tio gånger nämnda summa. Ganska 
ofta voro dock de finska landskapen förlänade åt enskilda, som 
till egen nytta åtnjöto de kronan tillhörande skatterna. Länen 
delades stundom i flere fogde-distrikt, men lägre embetsmän 
än fogdar synes ej hafva funnits. I allmänhet erlade bönderna 
ej sina skatter enskildt, utan efter skattedistrikt, så att hela 
distriktet betalade ett bestämdt belopp. Sådana distrikt voro: 
&oZ, rök och krok. Om ett bondehemman särskildt kom i 
fråga, kallades det mantal. Af tidens våldsamma karakter 
kunna vi sluta, att innehafvaren af förläningar och fogdarne 
icke alltför samvetsgrant förforo med kronans undersåtar. Men 
just samma tidsriktning tillät ej heller något ordnadt 
embetsmannavälde uppstå, och de manliga bemödanden, som 
den svenska allmogen allt ifrån Engelbrekts tider gjorde för att 
skydda sin frihet, buro frukter äfven för vårt land. Det är 
en känd sak, att i Sverige sjelfva Sturarnes fogdar ofta voro 
i lifsfara, då de hade i uppdrag att tala med folket om nya 
skatter. Äfven i Finland nödgades fogdarne fara varsamt 
fram; ty om också de politiska begreppen här icke voro lika 
utbildade, som uti de svenska landskapen, så var man dock 
äfven här lika känslig för förtryck. I Österbotten fortlefde 
ännu i slutet af följande period en gammal tradition, att det 
varit sed att betala ett kalfskinn från hvarje gård åt den, som 
ihjelslagit en hatad fogde, och antagligt är, att äfven i andra 
delar af landet folket ej varit så alldeles senfärdigt att sätta 
sig till våldsamt motvärn. Det var under ett stormigt tide- 
hvarf en synnerlig lycka, att äfven allmogen bevarade rättigheten 



ÅTERBLICK PA KATOLSKA TIDEN I FINLAND. 105 

till våldsamt uppträdande. Ihogkonnnas bör, att ett vanligt 
mandråp ännu på denna tid kunde försonas med böter, och 
äfven för de svåraste förbrytelser erbjödo ödemarkerna beqväm- 
liga tillflyktsorter. 

Om uppkomsten af adelsståndet och den adliga skattefri- 
heten är redan förut taladt. Dess enda grund var fortfarande 
den rusttjenst, som utgjordes åt kronan; försummades denna, 
var frälserätten i och med det samma förlorad. Enligt Kri- 
stoffers landslag borde en vapensyn för hela Finland årligen, 
en vecka efter Petersdagen, anställas i Åbo. Om då någon 
bonde ville blifva frälseman, så skulle han infinna sig der 
med sina vapen, så att de, som å konungens vägnar verk- 
stälde besigtningen, finge pröfva hans mandom, hans häst 
och vapen, samt hans förmåga att uppehålla sitt frälse med 
gårdar. På detta naturliga sätt hade mången finsk bondeslägt 
fått adlig sköld och adliga friheter, såsom redan i det före- 
gående är omtaladt, och Finland hade sin egen nationella 
aristokrati. Från Eriks af Pommern tid hade man begynt 
genom särskilda adelsbref och sköldemärke upphöja några slägter 
öfver det "allmänna frälset", och sålunda uppkom det egent- 
liga adelsståndet. För öfrigt stod vid sidan af det verldsliga 
frälset äfven det kyrkliga; ty kyrkans talrika jordegendomar 
voro befriade från erläggande af "skatt. Betydelsen af detta 
fria andliga stånd förtjenar att här tagas i närmare skär- 
skådande. 

Vid bedömandet af Finlands nationella ställning, bör 
otvifvelaktigt ett framstående rum tilldelas den katolska kyrkan 
i Finland. Såsom vi förut hafva sett, har det funnits tider, 
då biskoparne i Åbo sträfvade att göra Finland till ett sjelf- 
ständigt kyrkligt rike, och fastän detta försök för länge sedan 
hade förfallit, i synnerhet för den från öster hotande faran, 
förblef dock landets högsta kyrkliga embete för det mesta en 
förkämpe för den nationella sjelfständigheten. Ända från biskop 
Bero Balk hade till denna värdighet uppstigit endast finska 
män, ofta nog ur landets förnämsta familjer, under det att 
ståthållarne på slotten och de verldsliga befallningshafvaudena 
vanligtvis voro främlingar, som den utom landet varande re- 
geringen i Sverige eller Danmark hade tillsatt. Bland dessa 
verldsliga herrar hade befunnit sig Sveriges mägtigaste män, 
såsom Bo Jonsson, Karl Knutsson, Erik Axelsson, Erik Thu- 



106 FINLANDS UISTOKIA. 

resson. Men i bredd med dessa stannade likväl aldrig finska 
biskopen i skuggan. Han var till följd af sitt em bete, likasom 
de äfvenledes för det mesta ur landets egna slägter tagna lag- 
männen, alltid en medlem af riksrådet och jämte lagmannen 
äfven Finlands förnämsta representant vid konungavalen. Ej 
heller var hans verksamhet begränsad till uteslutande fredliga 
värf; äfven i krigiska angelägenheter var han under dessa 
oroliga tider en betydande man. Såsom de katolska bisko- 
parne i Sverige, var han i anseende till sin magt nästan en 
kyrkofurste, försedd med krigiskt följe och sjelf ståthållare på 
Kustö biskopliga slott. Det är naturligt, att de inkomster, 
med hvilka en sådan magt upprätthölls, icke kunde vara små. 
Tredje delen af allt tionde öfver hela landet tillföll biskopen; 
endast den andra tredjedelen tillföll församlingarnes egna herdar 
(tertial-rågen), och resten fördelades på sådant sätt, att £ gafs 
åt kanikerna vid domkyrkan, f åt sjelfva domkyrkan och lika 
mycket åt socknens egen kyrka. Man har uträknat, att dom- 
kyrkans andel endast i tiondet vid katolska tidens slut ut- 
gjorde 550 tunnor säd och minst 700 mark svenskt mynt, 
hvartill kom inkomsterna från 60 jordegendomar, förutom de 
skilda chorens underhåll (praebendae). Biskopsinkomsterna 
voro naturligtvis vida större ; bland annat hörde under biskops- 
stolen 170 jordlägenheter, samt bötesbeloppen för kyrkliga 
domar och tredjedelen af alla till kyrkliga inrättningar gjorda 
gåfvor och testamenten. Men man bör äfven ihogkomma, att 
denna andliga magt öfverhufvud var en helsosam motvigt mot 
det verldsliga adelsväldet. Att den isynnerhet med heder käm- 
pade för Finlands nationella intressen, hafva vi redan under 
händelsernas gång tillräckligt varit i tillfälle att se. 

Kyrkans verkningar på trons område kunna visserligen 
ej anslås högt. Det är bekant, att hon till en del var de 
svages beskyddarinna emot de mägtiges förtryck och på detta 
sätt småningom kunde göra sig förtjent af folkets ynnest. Men 
först vid 15:de seklets ingång begynner katolicismen blifva 
mera hemmastadd i Finland, och ännu vid slutet af detta 
tidehvarf tyckte kyrkans män, vid tillrustandet af St. Hemmings 
kanonisation, att den finska allmogen var "otåluger och drygse" 
med afseende å de katolska ceremonierna. I hvilken grad 
kyrkan likväl hade kommit i åtnjutande af enskildas fromma 
frikostighet, intygas genom den ständigt tilltagande mängden af 



ATKKBLICK TA KATOLSKA TIBEX I FIX LAND. 107 

kyrkliga inrättningar. Utan att nämna domkyrkans mångfal- 
diga chor, funnos i landet sex kloster, nämligen två Dominikaner 
(Åbo och Wiborg), tre Franciskaner (Wiborg, Raumo och Kökar 
på Åland) och ett Brigittiner (i Nådendal). Det sistnämnda, 
Finlands enda nunnekloster, hvarest derjämte fans endast en 
ringa hop "bröder", var rikast och ryktbarast bland dem alla; 
det besatt jordlägenheter nästan i hvarje landskap. Äfven 
Franciskanerorden hade blifvit väl hemmastadd i Finland, 
och finske män uppstego gång efter annan till dess högsta 
värdigheter, t. ex. en Stefan Larsson, som 1478 — 1493 var 
provinsialföreståndare (minister provincialis) i kretsen "Dacien," 
d. v. s. öfver Danmark, Norge, Sverige och Finland. Klostrens 
betydelse under dessa tider var i sanning större, än nutiden 
ens kan fatta; ty midt under verldens oupphörliga buller och 
oro behöfdes det nog en och annan fredlig tillflyktsort. Det 
var behofvet af frid, som dref menniskorna att vare sig sjelfva 
egna sig åt klosterlifvet, eller genom- testamenten och gåfvor 
uppmuntra och gynna det samma. I Finland likasom äfven i 
andra katolska länder var menniskornas vigtigaste omsorg att 
försäkra sin själ om salighet i det kommande lifvet, genom 
att åt kyrkans heliga institutioner skänka en del af den egendom, 
som de hade samlat i detta lifvet. Mången grundade förden- 
skull evinnerliga själamessor, i hvilka dagligen skulle bedjas 
för stiftarens och hans närmastes själar. För öfrigt söktes 
syndaförlåtelse genom mångfaldiga fromma verk, bland hvilka 
pilgrimsfärder voro de vanligaste. Dessa gjordes från Finland 
dels till några heliga orter i Sverige, dels till mera aflägsna 
land, t. ex. St Jago de Compostella i Spanien, eller till den 
heliga stolens fötter i Rom, eller till sjelfva Kristi graf. Men 
äfven i Finland funnos heliga orter, till hvilka pilgrimsfärder 
gjordes från när och fjerran. Sådana voro St. Henrik i Åbo, 
St. Jakob i Rengo och "det heliga korset" i Hattula, och 
kanske ännu andra. Den katolska gudstjenstens prakt var 
öfverhufvud utomordentligt stor, isynnerhet i Åbo, hvarest en 
tallös mängd prester af alla slag upptogos af gudstjenstens 
olika bestyr. Men äfven kyrkorna i landsorten voro praktfulla, 
understundom prydda med särdeles brokiga takmålningar och 
helgonbilder. I skydd af kyrkan hade äfven uppstått åtskilliga 
nrättningar, som hade till ändamål att utöfva gifmildhet eller 
ömsesidig hjelp. Sålunda fans i Åbo från Magnus Tavasts 



108 FINLANDS HISTOKIA, 

tider ett hospital (leprosorium), och en dylik inrättning grund- 
lades af Erik Axelsson Tott i Wiborg 1475. Egendomliga, 
hälft andliga, hälft verldsliga inrättningar voro de så kallade 
brödraskapen (fraternitates, gille), hvilka i viss grad kunna 
jämföras med nutidens lif- och egendomsförsäkringsbolag. 
Hvarje broderskap hade gemensamma fester (finsk. Koussa) 
till något skyddshelgons . ära och otvifvelaktigt äfven särskilda 
stadgar, ehuru man ej känner några sådana i Finland. I slutet 
af medeltiden funnos i Finland åtminstone 12 sådana brödraskap, 
nämligen 5 i Åbo, 5 i trakten af Kumoelf, 1 i Kemi och 1 i 
Wiborg. 

Kyrkans styrelse var inrättad på samma sätt, som i andra 
katolska länder. Finska biskopen valdes af det inhemska 
kapitlet, men valet skulle kungöras för erkebiskopen i Upsala 
och erfordrade alltid påfvens stadfästelse. Så nödgades van- 
ligtvis den nyvalde biskopen begifva sig ända till den påfliga 
stolen, och dessutom var han skyldig att då och då besöka 
erkebiskopen. Biskopens närmaste man var domprosten*), 
derefter kommo erkedjeknen och dekanen; dessa och dertill 
ännu kanikerne, hvilka ofta innehade kyrkoherdeembeten i 
landsorterna, voro medlemmar i domkapitlet och biskopens bi- 
träden i vården om hans stift. Genom täta visitationsresor 
och prestmöten försökte man vaka öfver landsförsamlingarnas 
kyrkliga angelägenheter. Den kanoniska lagen var det all- 
männa rättesnöret äfven för finska kyrkan ; men dessutom hafva 
flere finska biskopar utfärdat särskilda förordningar (Statuta). 
Likasom katolicismens hela väsende bestod i yttre ceremonier, 
så afsågo dessa förordningar för det mesta kyrkans yttre ord- 
nande; och då gudstjenstens språk var latinet, och predik- 
ningar i och för folkets undervisning ej torde ofta kommit i 
fråga, så är det icke antagligt, att katolicismen i vårt land i 
någon anmärkningsvärdare grad befordrat massans af folket 
andliga kultur. Likväl hade Magnus III Nilsson i sina för- 
ordningar af år 1492 särskildt ihogkommit folkets själavård 
och undervisning, i det han påbjöd att Fader vår, Ave Maria 



*) Då Magnus Nilssou var domprost i Äbo, gaf tysk-romerska kejsaren 
Fredrik den III åt honom och hans efterträdare namn och värdighet af Pfalz- 
grefve — en ära, som står alldeles enstaka i de nordiska länderna; det var 
också endast en hederstitel. 



ATKRBLICK PÅ KATOLSKA TIDEN I FINLAND. 109 

och den apostoliska bekännelsen, samt skriftermålet skulle i 
kyrkorna uppläsas på folkets eget språk. Man kan väl tänka 
sig, att finnarnes kontemplativa lynne någongång förmått genom 
de katolska ceremoniernas skal nedtränga till religionens djupare 
kärna. Men otvifvelaktigt herskade ännu bland folket mycken 
hednisk vidskepelse, och saken blef icke bättre för det, att Fräl- 
sarens och Jungfru Marias namn inpassades ibland de forna 
trollformlerna. 

Ehuru sålunda katolska kyrkans direkta inflytande på 
folkets bildning ej varit synnerligen stort, så bör det dock räknas 
till dess förtjenst, att det finska folket förblef i beständig 
förening med det vestra Europas allmänna bildningsrörelse. Vi 
hafva redan förut sett, hurusom nästan alla landets biskopar 
och tlere andra af kyrkans män hade vid utlandets förnämsta 
universitet erhållit de högsta lärdomsgrader. Vid universitetet 
i Paris, hvarest de från Finland, likasom alla ifrån de andra 
nordiska länderna, hörde inom "filosofiska fakulteten" (facultas 
artium) till den Engelska eller (som det senare hette) Tyska 
nationen (natio Anglicana, Allemannica), hade flere gånger finska 
magistrar blifvit valda till universitetets tre månaders rektors- 
embete, t. ex. en Peter Roodh från Åbo år 1416 och den be- 
kante Olaus Magni 1432 och 1435. Det är utan allt tvifvel, 
att den lärdom, som förvärfvats vid dessa utlandets lärdoms- 
säten, på många sätt kom de finska församlingarna till godo; 
derför var det äfven brukligt att med kyrkans medel befordra 
dessa studier. De skolor, som funnos i landet, voro natur- 
ligtvis af lägre slag, men i förhållande till tidens fordringar 
aktningsvärda nog; förutom Katedralskolan i Åbo (vid biskops- 
sätet) och något slags läroinrättning i Wiborg, hade vanligen 
hvarje kloster sin skola, och bland dessa synes Mosterskolan i 
Raumo (collegium Kaumense) varit af högre slag. Eleverna 
eller "djekname" voro stundom äfven ifrån de högsta familjerna, 
men till största delen utgjordes de likväl af barn ur folkets 
leder, hvilka sträfvade till det andliga ståndet; ty till följd af 
presternas celibat måste detta stånd alltid rekryteras ur de 
öfriga samhällsklasserna. Det var sedvanligt, att de fattiga 
djekname under mellanterminerna vandrade kring landsorterna 
för att samla almosor, och fastän allt tiggeri stundom förbjöds 
på grund af det sjelfsvåld, djekname på sina vandringar kunde 



110 FINLANDS HISTORIA. 

utöfva, så qvarstod dock den gamla seden ännu länge efter 
det katolicismen blifvit afskaffad. 

Den vetenskapliga och litterära verksamheten i vårt land 
var ännu utomordentligt ringa. Om man undantager de bref 
och skrifvelser, som biskoparne och embetsmännen utfärdade 
i tjenstens angelägenheter, samt enskilda skrifvelser och lag- 
liga kontrakt, är det ej just mycket att säga om den öfriga 
litteraturen. En ganska kort finsk biskopskrönika på latin och 
några äfvenledes latinska psalmer och skolsånger är allt, som 
kan omnämnas på detta tidehvarf. En munk Johan Budde, 
som i Nådendal i slutet af 15:de seklet till svenskan öfver- 
satte några legender och andliga skrifter, var synbarligen svensk. 
Öfverhufvud skrefvos brefven och skrifvelserna i Finland an- 
tingen på latin eller svenska eller t. o. m. plattyska, och ehuru 
det är troligt, att presterna enligt biskop Magnus Nilssons för- 
ordning hade till pappers upptecknat de trosstycken, som skulle 
uppläsas på finska i kyrkorna, så har dock icke en enda rad 
finsk skrift från dessa tider blifvit bevarad. Deremot flödade 
ännu runosångens källådror öfver folkets läppar, ej allenast i 
östra Finland, utan äfven i de vestra landskapen. Runan om 
St. Henrik, samt Ritvala-sångerna (afsjungna vid Helkafesten i 
Sääksmäki pingsttiden) och den vackra dramatiska sången om 
Klaus Kurki och Elina (biskop Arvid Kurkis fader och stjuf- 
moder) äro alla författade på denna tid, ehuru först i senare 
tider skriftligen upptecknade och tryckta. Den nyuppfunna 
boktryckerikonsten begynte otvifvelaktigt utbreda sina alster 
äfven till dessa trakter; men i Finland uppstod ej ännu på 
långa tider något eget tryckeri. Åbo biskopsstifts messbok 
(Missale Aboense) trycktes år 1488 i Lybeck och kyrkohand- 
boken (Manuale Aboense) år 1522 i Sverige. 

I allmänhet voro konsterna och de högre näringarna ännu 
först i sin början. De helgonbilder och målningar, med hvilka 
kyrkorna pryddes, lära föga någonsin varit infödda mästares 
arbeten; ty ännu vid tidehvarfvets slut fans ej i Åbo en enda 
skicklig målare, utan till Hemmings kanonisationsfest var man 
tvungen att söka en sådan från Reval eller Stockholm. Vid 
samma tid försökte de andliga herrarne i Åbo förgäfves att 
locka till sig en läkare från Tyskland. I klostren idkades 
dock ett slags läkekonst, äfvensom trädgårdsskötsel och några 
finare handarbeten, hvaraf ännu i dag t. ex. Nådendals strumpor, 



ViF.RBLICK PA KATOLSKA TIDER I FINLAND. 111 

Raumo spetsar och Wiborgs kringlor äro ett arf. Men för 
det mesta måste de finare lifsförnödenheterna hem tas från 
Tyskland. Sjelfva utrikes handeln var till en ganska be- 
tydlig del i hanseiternas händer, och en stor del af städernas 
borgare voro tyskar eller af tysk härkomst, ehuru dock äfven 
de finska borgarne hade höjt sig till en viss betydenhet. Den 
förnämsta handeln drefs på Lybeck, Danzig och Reval; dessa 
städers handelsmän och handelsresande dröjde ofta såsom "gäster" 
långa tider i landet och skulle gerna velat slå under sig äfven 
minuthandeln, om ej de inländska köpmännen hade förhindrat 
det. De finska städerna voro vid medeltidens slut sex, näm- 
ligen Åbo, Ulfsby, Raumo, Nådendal, Borgå och Wiborg, af 
hvilka åtminstone de tre första på egen hand drefvo handel 
på utlandet, ehuru den svenska regeringen understundom för- 
sökte att, för att gynna Stockholm, begränsa denna finnarnes 
sjöfart. Det är äfven naturligt, att en stor del af den finska 
handeln sökte sin väg åt Sverige. Ifrån Åbo och Raumo drefs 
derjämte handel med norra Österbotten, dit åter å andra sidan 
den under Ryssland lydande befolkningen från Karelen och 
trakterna af Dvina gjorde sina handelsfärder längs floderna. 
Handeln på Lappland, likasom den derifrån inflytande skatten, 
var allt ännu i Birkarlarnes händer, hvilkas hufvudsäte likväl 
var utom Finlands gränser. Till nederlagsort för den ryska 
handeln skulle Wiborg genom sitt läge varit särdeles lämpligt, 
om ej Reval i sin afundsjuka hade stält allehanda hinder der- 
emot. Anmärkningsvärdt är, att mot slutet af detta tidehvarf 
Erik Thuresson Bjelke var sysselsatt med planer att med nå- 
gon slags kanal förena Saima-vattendragen med Wiborgska viken 
och fördenskull i trakten af den nu varande kanalen lät på- 
begynna gräfningar. Men detta företag, som synbarligen mera 
åsyftade Nyslotts förstärkande än det inre landets förening med 
hafvet, måste snart uppgifvas. 

De varor, som på denna tid importerades ifrån utlandet, 
voro salt, humle, ärter, någon gång äfven råg, och under se- 
nare hälften af tidehvarfvet för krigsbehofven salpeter och krut. 
Äfven öl hemtades någon gång från Tyskland, fastän det finska 
ölet var beryktadt såsom varande utmärkt godt; ty af denna 
artikel konsumerades på dessa tider ofantliga qvantiteter. Der- 
emot började bran vinet omnämnas först i slutet af 15:de seklet, 
men var ännu ganska litet kändt. Till utlandet åter expor- 



112 FINLANDS HISTORIA. 

terades smör, lax, kött, råg, pelsverk m. m. Högst menligt 
för handeln var penningens vexlande värde på olika tider och 
olika orter. Myntenhetens allmännaste namn Mark hade ur- 
sprungligen betecknat ett skålpund eller 16 lod rent silfver; 
men redan tidigt hade man begynt prägla allt sämre och sämre 
mynt, så att på Magnus Ladulås tid räknades på en lödig 
eller "vägd silfvermark" tre penninge-marker i penningar, under 
Magnus Erikssons regering 5, och i början af 15:de seklet 8 
eller t. o. m. 10. I alla kontrakt nödgades man särskildt 
nämna, hvilket slags mynt man hvarje gång menade. Omkring 
1435 gick vanligen på en lödig mark 8 svenska mark, men 
10 Åboske mark, så att Åbo-marken i anseende till sitt silf- 
vervärde utgjorde i nu gällande mynt vid pass 4 m. 50 p. — 
På marken räknades 8 ören (ora), på öret 3 örtugar (solidus), 
af hvilka en hvar utgjorde 8 penningar (denarius). Vanligen 
förekommo ej i dessa nejder större mynt än örtugar; af detta 
slag voro äfven de Åbo-mynt (Moneta Aboensis), som präglades 
i Finland. Utländskt mynt förekom ganska mycket i rörelsen, 
t. ex. den engelska nobeln, som motsvarade en half vägd silf- 
vermark (eller 5 Åbo-amark), och Kevalskt mynt, som var nästan 
af samma värde, som Åbo-örtugarne. Silfvervärdet i förhål- 
lande till andra varor var likväl vida större, än i våra dagar. 
Priset på en spann råg (half tunna) var i vanliga år endast 
2 öre (= 1 m. 12 p. nu gällande mynt); samma pris beta- 
lades för ett lispund smör. Vinet, som Åbo kanikerna skulle 
få köpa ifrån St. Henriks källare, kostade endast 4 örtugar 
(75 penni) stopet. Men några artiklar voro i förhållande härtill 
synnerligen dyra, t. ex. saltet, för hvilket betalades mera än 
en full mark (eller minst 5 n. v. mark) för tunnan. 

Att odlingen och folkstocken under detta tidehvarf betyd- 
ligen hade tilltagit, synes af socknarnes ständigt växande antal. 
Likväl funnos ännu stora ödemarker, som blott användes till 
jagt och fiske. Hela den nordliga delen af Savolaks och Ta- 
vastland, äfvensom de inre trakterna af Satakunta och Öster- 
botten höra hit. De skilda landskapens innevånare råkade 
ofta i tvist om gränserna och besittningsrätten till dessa land- 
sträckor, och om trakterna kring Uleåträsk pågingo långvariga 
och blodiga strider emellan befolkningarna i Österbotten och 
på andra sidan ryska gränsen. Såväl Erik af Pommern år 
1411, som Karl Knutsson år 1452 hade försökt att fördela 



ÅTERBLICK l'A KATOLSKA TIDEN I FINLAND. 113 

Tavasternas öfverflödiga utmärker åt nybyggare, men synbar- 
ligen med alltför liten framgång. Till och med emellan sjelfva 
hjertat af Tavastland och Savolaks befans på Magnus Tavasts 
tid en 18 mils lång öde sträcka, hvarför biskopen i och för 
sina visitationsresor lät uppbygga åt sig till nattläger en gård 
i Wahvajärvi eller Juuritaipale (i n. v. Hirvensalmi socken). 
Ännu på biskop Suurpääs tid voro några församlingar i de 
östra delarne af landet så vidsträckta, att många socknebor 
hade 14 mils väg till kyrkan, och mången besökte ej kyrkan 
oftare än hvart tredje eller fjerde år; folksägen tillägger, att 
barnen ej kunde befordras till dop, förrän de förmådde följa 
sina föräldrar på skidor. Landets hela folkmängd på denna 
tid har någon gång blifvit uppskattad till en half million; men 
denna beräkning är nog osäker och summan förmodligen an- 
slagen alltför högt. 

På yttre sidan af Finlands då varande gränser lågo de 
norra och vestra kuststräckorna kring Ladoga, eller den delen 
af Karelen, som genom freden i Nöteborg hade blifvit tillerkänd 
ryssarne. Om denna landsträckas öden och inre förhållanden 
äro underrättelserna från denna tid i många hänseenden ofull- 
ständiga; men några fakta böra dock nämnas i förbindelse 
med de finska förhållandena. Medelpunkten för styrelsen var 
naturligtvis Karelens gamla fäste, Korela eller Kexholms slott 
(Käkisalmi), som till en stor del synes hafva varit uppfördt af 
trä. Men såsom förut är nämndt, hade Novgorod under långa 
tider lemnat såväl detta område som Ingermanland såsom län 
åt lithauiska furstar, och dessa, eller deras högsta befallnings- 
hafvande, bodde i Ingermanland på Nöteborg. Denna lithauiska 
öfverhöghet, som synes varit mycket betungande, räckte, utan 
att räkna mellantiderna, nästan ända till den tidpunkt, då hela 
det novgorodska området och med detta äfven Karelen (år 
1478) kom under sturfurstens af Moskva välde. 

Hela Kexholms län var deladt i sju pogoster, och befolk- 
ningen steg kanske till 50,000 personer; men genom stora 
ryska kriget, som äfven för detta landskap var högst förderfligt, 
synes folkmängden blifvit mycket förminsk:. J. I de södra de- 
larne af landskapet voro jordegendomarne för det mesta för- 
länade åt ryska "bojarbarn", hvilka för dem gjorde rusttjenst 
och af bönderna fingo tredjedelen af sädesafkastningen. I de 
nordliga delarne af länet var jorden för det mesta de karelska 

Finlands historia. 8 



114 FINLANDS historia. 

böndernas egendom, och skatten till kronan erlades i ekorr- 
och mårdskinn, på några orter i säd och penningar. I öfre 
Karelen, i trakterna af Libelitz och Pielis, finnas ännu år 1500 
endast få nybyggare, och annorstädes i länet påträffades vid 
samma tid en mängd öde gårdar, dem synbarligen kriget hade 
ödelagt. Bland skattepersedlarne namnes ställvis i de södra 
trakterna äfven öl, smör, ost och lin; i länets nordliga del 
åter ftinnos några lägenheter, som erlade i skatt jagtfalkar. 
För öfrigt var ibland näringarna fisket af mycken vigt. I sjelfva 
Kexholms stad, der år 1500 funnos 188 gårdar och 232 fa- 
miljer, utgjordes nästan hälften af befolkningen af fiskare. 
Likaså beboddes den lilla köpingen Taipale som fans på 
Suvanto näset, för det mesta af fiskare. Handeln synes der- 
emot varit en allmän näringsgren för alla landets innevånare 
och icke tillhört något särskildt borgarestånd. Den bedrefs 
ganska vidsträckt, isynnerhet mot norden, och en stor del af 
denna tids "laukkuryssar" (gårdfarihandlare), som kommo till 
mynningen af Uleåelf och öfre Österbottens öfriga handels- 
platser, synes utgjorts af karelare från Kexholms län. Deras 
väg gick först öfver Ladoga, som ännu på denna tid kallades 
Nevajärvi (= Nevasjön d. ä. Kärrsjön), derifrån till Pyhäjärvi, 
Orivesi och Pielisjärvi, hvarifrån man öfver Maanselkä kom 
till Nuasjärvi och längs Uleåträsk till elfven med samma namn. 
Men frän Pielisjärvi tog äfven en annan väg af längs Lieksan joki 
till trakterna af Dvina. 

Kyrkans magt och rikedom synes i dessa länder varit 
utomordentligt stor; men ännu mindre än hos det romerskt- 
katolska presterskapet torde hos det grekiska varit fråga om 
folkets undervisning. Klosterväsendet var i utomordentligt flor 
och synes i någon mon bevarat sin österländsk-asketiska karaktär. 
I det lilla ryska Karelen synes hafva funnits lika många kloster 
eller monasterier, som i hela det katolska Finland. Byktbarast 
voro förklaringsklostret i Walamo och Kristi födelses kloster i 
Konevits. Båda dessa kloster voro filialer från de ryktbara 
munkhärdarne på berget Athos, och det senare af dem var 
grundlagdt år 1392, men det förra troligen mycket tidigare. 
Under Walamo kloster lydde en stor mängd lägenheter i nästan 
alla Karelens pogoster, ännu t. o. m. i trakten af Kantalahti 
jordegendomar, laxvatten, saltsjuderier, m. m. 



ÅTERBLICK PÅ KATOLSKA TIDEN I FINLAND. 115 

Det är antagligt, att i allmänhet befolkningen på vestra 
kusten af Hvita hafvet hade inflyttat från Kexholms län. Dessa 
nejder voro åter tätare bebodda, än skogsmarkerna vid Pielis- 
järvi, och fisket var der hufvudnäringen. Vid ändan af Kan- 
talahti-viken läg en stad med samma namn, der man fångade 
mycken lax och af hafsvattnet kokade salt, som om vintern 
med hästar släpades till de inre trakterna af Ryssland. Samma 
näringar idkades äfven af staden Kola eller Kuolansuu, som 
omkring år 1480 hade blifvit grundlagd vid stranden af Is- 
hafvet. Den förnämsta andliga institutionen i dessa yttersta 
nordanländer var Solovetska klostret, som en munk från Konevits, 
vid namn Sauvatti, år 1429 hade grundlagt på Solokka-ön i 
sydvestra hörnet af Hvita hafvet. Detta kloster blef småningom 
mycket rikt och mägtigt, så att till och med de politiska an- 
gelägenheterna i dessa aflägsna trakter till en del råkade i 
dess vård. 



IV. Reformationstiden. 1523—1617. 



1. Gustaf Vasas regering:, 1523—1560; Reformationen. 

Vid samma tid, som Gustaf Vasa eller Gustaf I uppsteg 
på Sveriges tron, hade i det öfrigä Europa bildningen och 
politiken begynt genombryta sina förra medeltidsformer. Öfver 
hufvud hade i Europas stater monarkin blifvit allt starkare 
befästad, och adeln, så den andliga som verldsliga, hade för- 
lorat sin forna magt. Derjämte hade i bredd med den 
tilltagande konungamagten äfven den apostoliska stolen i Rom 
redan förlorat mycket af sin öfvervigt i den allmänna ledningen 
af verldshändelserna, och det hade uppstått ett nytt statssystem, 
der "den helige fadren" på sin höjd kunde vara medlem, men 
ej längre hufvudman och herskare. Till och med de yttre 
förhållandena i lifvet hade genom de stora verldshändelserna 
erhållit en ganska mycket förändrad gestaltning. Grekiska 
kejsardömets fullständiga undergång och det Osmanniska väldets 
grundande i Konstantinopel (1453) hade gjort muhamedanismen 
farligare än någonsin förut, men hade dock ej mera förmått 
uppväcka hos Europas folk entusiasmen för ett nytt korståg. 
Deremot var muhamedanismen nu fullständigt fördrifven från 
Europas sydvestra hörn, och Spanien hade höjt sig till 
vår verldsdels mägtigaste rike. Till dessa händelser kom ytter- 
ligare Amerikas upptäckande samt den nya sjövägen till Indien, 
tvenne tilldragelser som öppnade åt verldshandeln nya vägar 
och vidgade folkens synkrets. Äfven på det andliga området 
hade en ny och liflig rörelse begynt. Den klassiska forntidens 
litterära skatter hemtades ånyo fram ur sin tusenåriga förgä- 
tenhet, och uppfinningen af boktryckerikonsten hade skapat ett 
verktyg, hvars magt man förut ej ens kunnat ana. 

Dessa verldshändelser hade redan i högre eller lägre 
grad hunnit utsträcka sina verkningar äfven till de nordliga 



GUSTAF VASAS REGERING, 1523 1 5 C, O ; REFORMATIONEN. 117 

länderna, då den protestantiska reformationen i Tyskland begynte 
väcka allmän uppmärksamhet. Doktor Martin Luther i Witten- 
berg hade börjat striden emot påfvens aflatshandel och småningom 
begynt i stöd af bibeln angripa hela den lärobyggnad, hvars 
spets utgjordes af påfvens verldsliga magt. Denna stråle af 
sanning trängde snart till de aflägsnaste länder, Tvenne unga 
svenskar, Olaus och Laurentius Petri, som vid denna tid besökte 
universitetet i Wittenberg och år 1519 återvände till foster- 
landet, voro' de första, som i Sverige predikade den af Luther 
renade läran. Under de inre stridernas tumult vann denna 
sak till en början föga uppseende; först sedan Gustaf Vasas 
seger var befästad och han i början af Juni 1523 blifvit vald 
till konung, vändes äfven hans uppmärksamhet till den nya 
läran. Konungen fann genast, att reformationen skulle gifva 
honom tillfälle att krossa kyrkofurstarnes magt, mot hvilken 
Sturarnes regering med möda hade kämpat, likasom äfven att 
åtkomma kyrkans omätliga rikedomar, dem han behöfde för 
att upphjelpa riket ur den skuldsättning och det farliga läge, 
hvari det hade råkat. Fördenskull tog han reformatorerna 
under sitt beskydd, lät bekräfta afsättningsdomen emot erke- 
biskop Trolle, och uppbar, ehuru till en början under namn af 
lån, en ansenlig silfverskatt från kyrkorna och klostren. En 
särdeles lycklig omständighet var, att vid Gustafs uppstigande på 
tronen nästan alla biskopsembeten voro lediga; endast biskop 
Brask i Linköping, en företagsam och patriotisk man, var 
påfveväldets stöd i riket. Konungen gick till en början till 
väga med mycken försigtighet. Kapitlen fingo i hvarje stift 
genom val besätta de lediga biskopsembetena, och sålunda valde 
redan om hösten 1523 kanikerna i Åbo dekanen i Linköping, 
Erik Svensson, som vid denna tid var konungens kansler. För 
honom och äfven för de andra, som blefvo valda, begärdes från 
Rom påflig bekräftelse; såväl konungen som biskop Brask 
skrefvo angående denna sak flitiga påminnelser till påfven. 
Men då man ej medsände de penningeafgifter, som den påf- 
liga stolen var van att erhålla vid dylika tillfällen, lemnade 
hofvet i Rom uti sin blindhet valen obekräftade. Sålunda 
förblef den kyrkliga styrelsen på osäker fot och konungen be- 
gagnade äfven denna omständighet till fördel för reformationen. 
Han hade redan strax efter Finlands eröfring befalt fogden 
på Åbo slott, Johan Westgöthe, att uppbära för kronans rak- 



118 FINLANDS HISTORIA. 

ning de biskopsstolen tillfallande inkomsterna från Åbo stift, 
och upphörde ej sedermera att fika efter den finska kyrkans 
egendom. Biskop Arvid Kurkis bo togs i beslag för kronans 
räkning, största delen af kyrkans tionden togs till att betala 
rikets skulder, och presterskapet beskattades på mångahanda 
sätt. Erik Svensson, som år 1524 kom till Finland, satt icke 
så säker på sin plats, att han skulle kunnat motarbeta konun- 
gens godtycken. Såsom endast vald (electus), men icke vigd, 
kunde han ej ens sjelf förrätta alla biskopliga förrättningar, 
såsom prestvigning, kyrkors och altarens välsignande m. m., 
utan han nödgades år 1526 kalla till sitt bistånd en fran- 
ciskanermunk Vincentius, som var vigd till namn-biskop i Cadix 
biskopsstift i Spanien, men uppehöll sig på lös och ledig fot 
i Sverige, der han nyss åt den i Upsala stift valde biskopen 
hade gjort samma tjenst, som nu behöfdes i Finland. Erik 
Svensson vantrefs dock snart uti sin ställning ; han begärde sitt 
afsked och återvände till Linköping år 1527. 

Samma år 1527 beslöto Sveriges ständer i Westerås, att 
af kyrkans inkomster skulle lemnas så mycket, som var nöd- 
vändigt till gudstjenstens skötande, men resten skulle indragas 
till kronan; adeln erhöll rättighet att återfordra från kyrkor 
och kloster, hvad deras förfäder hade skänkt eller förpantat 
till dem; presterna skulle i verldsliga angelägenheter stå under 
verldslig domstol; Guds rena ord skulle predikas i alla kyrkor 
och Evangelium läsas i alla skolor "alldenstund de ärc krist- 
liga skolor." Genom denna s. k. Westerås recess, voro kato- 
licismens grundvalar störtade. Biskop Brask, som förgäfves 
hade försökt motarbeta dessa beslut, begaf sig ur riket. Redan 
ett år förut hade på samma sätt den valde erkebiskopen af 
Upsala, Johannes Magnus, gått i frivillig landsflykt. 

Beträffande sjelfva läran, så var reformationsarbetet ännu 
blott i sin början, och i Finland känner man vid denna tid 
blott en enda man, som i lära och lefverne följde Luther. 
Det var kaniken i Åbo, magister Peter SärMlaks, en från den 
adliga slägten Stjernkors utgången man, ehuru han tagit sitt 
namn efter den gård, der han var född, alldenstund de adliga 
slägtnamnen vid denna tid i många fall ännu icke stadgat sig. 
Särkilaks far, borgmästaren i Åbo Nils Petersson, känd under 
namnet "Kiukku Niku" (arga Niklas), hade varit biskop Magnus 
Stjernkors' kusin, men modren var af adliga slägten Kirves. 



(,1'STAl VASAS REGERING, 1523 1560; REFORMATIONEN. 119 

Under sin studietid i utlandet hade den unge kaniken blifvit 
bekant med Luthers läror och enligt sin läromästares exempel 
äfven gift sig i Tyskland, hvarefter han, förmodligen i slutet 
af år 1525, återvände till sitt hemland och begynte i Åbo 
domkyrka och skolor predika om lärans renande från påfliga 
villfarelser. Året derpå synes han i sitt kapitels aren der besökt 
konungen i Sverige och erhöll redan då kungligt tillstånd sbref 
att taga i sin ego en jordegendom, som fordom, då hans faster 
tog slöjan, blifvit skänkt till Nådendals kloster. Äfven häruti, 
likasom i sitt äktenskap och sin lära, var Peter Särkilaks den 
första finska man, som modigt begynte striden emot katolicismen. 
Träget fortsatte han sedan sin lärareverksamhet, men dog redan 
efter någon tid, man vet ej visst hvilket år. Såsom en ro- 
pandes röst i öknen hade hans predikan ljudit ensam; ty 
landets öfriga prester tyckas alla varit den gamla tidens män. 
Men hans ord utsådde den renade lärans frön i några yng- 
lingars hjertan, och ur dessa uppstodo innan kort den finska 
kyrkans egentliga reformatorer. 

Det är anmärkningsvärdt, att Särkilaks' predikningar och 
den af konungen nu allt strängare verkstälda reduktionen af 
kyrkans egendom likväl icke framkallade något nämnvärdt mot- 
stånd i Finland. I Sverige stretade det katolska prester- 
skapet af alla krafter emot och bland folket uppkommo här och 
der farliga uppror, då t. ex. dalkarlarne år 1527 framstälde 
för konungen det vilkor att alla, som åto kött på fredagar eller 
lördagar, skulle brännas. I Finland deremot reste sig ingen till ka- 
tolicismens försvar. Orsaken härtill var synbarligen den, att i landets 
aflägsnare delar katolicismen och kristendomen i allmänhet ännu 
slagit föga djupa rötter i befolkningens sinnen, och att Åbo-trakten, 
katolicismens hjerta i Finland, ännu låg i vanmagt till följd 
af den senaste krigstidens härjningar. Några motsträfviga kaniker 
i Åbo vågade ingenting företaga emot en så kraftfull man 
som Gustaf Vasa, och konungen behandlade äfven Finland 
såsom ett ånyo eröfradt land. Till riksdagen i Westerås, der 
katolicismens välde bröts, var ej ens någon kallad från Finland. 
Men beslutet stäldes dock äfven här ofördröjligt och skonings- 
löst i verket. 

Sedan Erik Svensson afträdt, fick domprosten i Åbo Johan 
Fleming i uppdrag att tills vidare förvalta biskopsembetet i 



120 FINLANDS HISTOKIÅ. 

Åbo stift; men biskopsinkomsterna uppburos ännu en gång af 
Johan Westgöthe för kronans räkning. Först efter riksdagen 
i Westerås ville konungen åter förse den finska kyrkan med 
ett ordinarie öfverhufvud och utnämnde till biskop i Åbo 
Martin Skytte, möjligen i öfverensstämmelsc med kapitlets val. 
Skytte var född af en gammal finsk adlig slägt och hade fått 
sin uppfostran i Raumo och Åbo klosterskolor, hvarefter han 
hade flyttat till Sverige och blifvit dominikanermunk i Sigtuna. 
Härifrån sändes han utrikes för att föröka sina kunskaper, 
besökte Tyskland och Italien, och valdes efter sin återkomst 
till klostrets prior, samt senare till dominikanernas superintendent 
i de nordliga länderna. Ehuru Skytte sålunda på intet sätt 
tillhörde reformationens män, synes konungen tagit i betraktande 
hans milda och medgörliga sinnelag, och på grund deraf bi- 
fallit till hans val. Han blef vigd i Strengnäs i början af år 
1528 med fullständig katolsk högtidlighet; ordinationen förrät- 
tades af biskop Peter i Westerås, hvilken sjelf hade blifvit 
vigd i Rom, och uttryckligen förklarades, att den påfliga be- 
kräftelsen skulle efteråt utverkas åt Skytte. Söndringen med 
katolska kyrkan var således ännu ej offentlig, och mången 
åsyftade ej heller en sådan. Men redan följande år fick 
reformationsverket genom kyrkomötet i Örebro ny fart, och 
föreningen med katolska kyrkan blef nu bruten. Folkets upp- 
lysning till ren, obemängd tro blef nu gudstjenstens hufvudsak, 
och fastän katolicismens yttre ceremonier ännu lemnades att 
qvarstå, så skulle åt dem gifvas en evangelisk betydelse. Detta 
skonsamma förfarande, som bör räknas konungens kansler, 
Laurentius Andrece, till förtjenst, öfverensstämde äfven full- 
komligt med Martin Skyttes fridsamma sinnelag. Småningom 
upphörde den latinska messan och folkens språk, svenskan och 
finskan, trädde i det främmande språkets ställe. Den öfriga 
katolska ståten upphörde äfven naturligtvis redan af den orsak, 
att kyrkans inkomster voro betydligt försinade. Af biskops- 
inkomsterna nödgades Martin Skytte betala en omåttlig skatt 
till kronans skattkammare, prebendena och de andliga em- 
betena i Åbo indrogos det ena efter det andra och Kustö slott 
nedrefs redan 1528, likasom till ett tecken, att hierarkin nu 
var krossad. Föröfrigt verkstäldes hela denna stora förändring 
så småningom och nästan liksom af sig sjelf. År 1540 voro 



GUSTAF VASAS REGERING, 15 2 3 15 60; REFORMATIONEN. 121 

redan de flesta finska kloster öde och klostret i Nådendal var 
blott en skugga emot fordom. 

Martin • Skytte (1528 — 1550) har vanligen blifvit räknad 
såsom den första protestantiska biskop i Finland. Men i 
sjelfva verket stod han midt emellan katolicismen och prote- 
stantismen; ty till sinnelag och seder var han ännu katolik i 
ordets vackraste betydelse. Med rent samvete blef han sitt 
munklöfte trogen ända till lifvets slut, utdelade hvarje fredag 
allmosor åt de fattiga och försökte efter bästa förmåga mildra 
våldsamheterna i trosförändringen. Följden häraf var den, att 
han i slutet af sin lefnad råkade i konungens onåd; men å 
andra sidan var det kanhända just till största delen Skyttes 
förtjenst, att reformationen i Finland försiggick så fredligt. 
Hans vigtigaste åtgörande i saken var otvifvelaktigt det, att 
han på egen bekostnad skickade åtta unga finnar efter hvar- 
andra till Wittenberg, der de under Luthers och Melanchtons 
ledning fingo insupa den nya lärans märg och kärna. Allt 
efter som dessa återvände till fosterlandet, utnämndes de genast 
till de vigtigaste läroembeten och blefvo en hvar i sin stad 
Finlands egentliga reformatorer. 

Den förnämsta af alla dessa var Mikael Agricola, en 
fattig fiskareson från Perno, som hade fått sin första under- 
visning i Wiborgs skola och derefter kommit till Åbo, der 
han fick bli biskop Skyttes skrifvare. År 1537 — 1539 vistades 
han i Wittenberg och tog magistergraden, hvarefter han åter- 
vände till hemlandet, försedd med rekommendationsbref från 
Luther och Melanchton till konungen. Den unge Agricola 
sattes då till rektor i Åbo skola, hvarjämte han hjelpte bi- 
skopen i dennes embetsförrättningar och efter Skyttes död blef 
han stiftets t. f. herde (1550 — 1554). Men den utmärktaste 
sidan af hans verksamhet var hans litterära arbeten. Guds 
ords förkunnande på folkens egna språk var reformationens 
grundtanke; sålunda hade bibelns öfversättande till tyskan 
varit ett af Luthers första arbeten, och äfven i Sverige hade 
redan år 1526 en svensk öfversättning af Nya Testamentet 
blifvit tryckt. På finska var ett sådant arbete dubbelt svå- 
rare, alldenstund språket nu för första gången skulle iklädas 
skriftlig drägt; men Agricolas väldiga arbetskraft bäfvade ej 
för några svårigheter, och han har sålunda ensam skapat det 
finska skriftspråket, samt derigenom lagt för reformationen den 



122 FINLANDS HISTORIA. 

enda varaktiga grunden. Redan under sin vistelse i Wittenberg 
hade han påbegynt öfversättningen af Nya Testamentet, hvilket 
arbete han sedan fortsatte hemma och som han synes hafva 
fullbordat redan år 1543, ehuru det till följd af bristande 
medel först 1548 blef tryckt. Dessförinnan hade han utgifvit: 
Abc-boken (förmodligen 1542), Katekesen och en utförlig Bönebok, 
hvartill senare kom Handboken, Messan, Psaltaren och andra 
stycken ur Gamla Testamentet. Alla dessa böcker voro tryckta 
i Stockholm emellan åren 1542 och 1552 och äro den finska 
litteraturens förstlingar. De voro ej afsedda allenast för folket, 
hvars läskunnighet ännu var alldeles försummad, utan mycket 
mera för sjelfva presterna ; ty många församlingslärare förstodo 
ganska litet latin, på hvilket språk hittills all undervisning 
blifvit meddelad.*) Det var en af reformationens största och 
ädlaste frukter, att det nationella språket blef ansedt värdigt 
att vara en tolk för det gudomliga ordet, och att dess odling 
till följd deraf började med allvar bedrifvas. Verkningarna 
häraf började redan skönjas äfven på andra områden; ty 
samma år, som Agricolas Nya Testamente utkom af trycket, 
hade finska församlingens prest i Stockholm, herr Martin, 
verkstält den första finska öfversättningen af konung Kristofers 
landslag, fastän denna aldrig blef tryckt. Häraf synes, att 
det finska språket gjorde sitt första försök att träda i svenskans 
ställe på det verldsliga området, samtidigt som det på det 
andliga området sträfvade att intaga latinets hedersplats. 

Under tiden hade man från styrelsens sida begynt vid- 
taga ett strängare förfaringssätt vid ordnandet af de kyrkliga 
angelägenheterna. Gustaf Vasa var ej belåten dermed att 
kyrkans verldsliga magt var krossad; han ville efter de tyska 
furstarnes föredöme sjelf bemägtiga sig högsta väldet äfven i 
kyrkans andliga angelägenheter och föröka sin kungliga myn- 
dighet med biskoparnes forna magt. De gamla reformations- 
männen, Olaus Petri öch Laurentius Andrese, hvilka alltför 
modigt försökte motsätta sig dessa hans bemödanden, dömdes 
till döden, från hvilken dom de blott genom höga böter kunde 



*) Agricola säger i företalet till Nya Testamentet: Emedan några af de 
prester, som hittills varit församlingarnes vårdare, dels ej alls, dels ofullstän- 
digt förstått latinska språket, såsom man äfven ännu tyvärr finner många tölpar 
på heliga platser; så har det händt, att de hafva lärt ganska förvändt och 
lätjefult, och ännu i dag lära folket på sådant sätt. 



GUSTAF VASAS REGERING, 1523 1560; KEFORMATIONEN. 123 

friköpa sig, och i deras ställe blefvo tvenne tyskar, Konrad 
von Pyhy och Georg Norman, konungens förnämsta rådgifvare, 
den förre som kansler, den senare som superintendent. Från 
år 1540 försökte man ordna såväl den kyrkliga, som verlds- 
liga förvaltningen efter utländskt mönster; biskopsstiften delades, 
och t. o. m. sjelfva biskopsnamnet skulle utbytas mot benäm- 
ningen "Ordinarius". Finland, hvarest efter biskop Skyttes 
död biskopsembetet förblifvit obesatt i tre års tid, fick i enlig- 
het dermed år 1554 tvenne ordinarier, den ena i Åbo, den 
andra i Viborg, båda tillsatte af konungen utan föregående val 
af kapitlet. Det var Mikael Agricola, som på detta sätt blef 
biskop i Åbo (1554—1557); men till öfverhufvud för Viborgs nya 
stift utnämndes Paul Juusten, också en af dem, som vistats i 
Wittenberg, och i sin litterära verksamhet sedermera Agricolas 
efterföljare. På samma gång, som kyrkans forna magt sålunda 
krossades, fortfor man allt strängare med plundringen af kyrkans 
egendom. Redan år 1530 fordrades största delen af kyrkornas 
klockor och dyrbarheter till riksskuldens betalande; men för- 
samlingarne synas i början förmått till någon mon dölja sitt 
silfver undan konungens snikna blickar. Något senare för- 
nyades plundringen med bättre framgång. År 1547 fördes 
endast från kyrkorna på Åland 1075 lod silfver, och ännu 
1558 fick man från Åbo läns kyrkor en omätlig hop arbetadt 
silfver, så att Paul Juusten några år efter konung Gustafs 
död fann kyrkorna alldeles utblottade. Men det var ej nog 
dermed. Konungen hade öfvertagit de forna biskoparnes såväl 
inkomster, som rättigheter ; han fordrade sin andel i presternas 
efterlemnade qvarlåtenskap, tillsatte prester vid förekommande 
ledigheter och fordrade hvarje gång en rundlig godtgörelse. 
Kyrkans vidsträckta jordegendomar hade genom beslutet i 
Westerås blifvit dels konungens och kronans, dels adelns byte. 
Detta sistnämnda stånd, som genom Kristians skräckregering 
blifvit förödmjukadt, började åter resa hufvudet och ville ej 
mera bidraga till gudstjenstens uppehållande. Till och med 
sjelfva folket, som trodde att kyrkan nu var lemnad till hvar 
mans plundring, upphörde att betala tionde, så att Gustaf 
gång efter annan var tvungen att utfärda stränga befallningar 
derom. I många länder, der protestantismen vunnit seger, 
användes den kyrkan fråntagna egendomen till läroanstalternas 
fromma och kommo sålunda att under en ny form gagna folk- 



1124 FINLANDS HISTORIA. 

bildningens sak. I Sverige och Finland skedde dock icke så. 
Skolorna, som hade varit kyrkliga inrättningar, råkade tvertom 
på förfall genom kyrkans plundring, och protestantismen sjelfi 
sistnämnda land hade ingen nytta deraf, att de under år- 
hundraden samlade skatterna och dyrbarheterna underlades 
kronan och fördes bort till konungens silfverkamrar i Stock- 
holm. Endast en ganska ringa del deraf användes till Fin- 
lands gagn, hvarom konung Gustaf först mot slutet af sin 
regering började något mera bekymra sig. 



2. Gustaf Vasas regering-, 1523—1560; de politiska förhållandena. 

Gustaf Vasa hade användt reformationen såsom ett medel, 
hvarigenom han ånyo befästade konungamagten och rikets 
sjelfständighet. Derför vai äfven de politiska och ekonomiska 
sidorna af reformationen ständigt hans förnämsta syftemål, och 
af dess läror var knappast någon kärare för honom, än budet 
om lyduad för öfverheten. Men vi få ej för mycket förvåna 
oss häröfver, då vi se de ständiga faror, som hotade hans 
nyss upprättade tron. Under unionstidens oupphörliga strider 
hade Sveriges befolkning vänt sig vid en laglös sjelfrådighet, 
och de utländska magterna hade ständigt i dessa tvister funnit 
ett öppet verksamhetsfält för sina ränker. Derför kunde man 
i början icke riktigt fatta, att Sverige nu hade fått en styres- 
man, som förstod att såväl i de yttre, som de inre angelägen- 
heterna upprätthålla sitt fulla anseende. Blott genom blodiga 
strider lyckades Gustaf Vasa inskärpa denna lärdom. Dal- 
karlarnes och andra missnöjdas uppror kufvades, den inre för- 
valtningen ordnades på en sorgfälligare fot, och utländingarne 
lärdes att hysa aktning för Sveriges sjelfständighet. Deruti 
att Gustaf sålunda befästade regeringsmagten, låg hans storhet, 
och äfven Finland fick för sin del njuta frukterna deraf. 

Under sina första regeringsår var konung Gustaf ännu 
tvungen, att hålla ett vaksamt öga på Kristian II:s allt ännu 
fortsatta bemödanden att återvinna kronan. Denne var visser- 
ligen numera helt och hållet fördrifven från riket, men kunde 
hoppas på undsättning från flere tyska regeringar, isynnerhet 



(■ISTAK VASAS KKGKKING, 1523 1560. 125 

ifrån sin svåger, kejsar Karl V. Men den farligaste af alla 
Kristians vänner var dock den bekante Severin Norby, som 
ännu herskade på Gotland och derifrån oroade Östersjöhandeln. 
Till denna ö afsände konungen år 1524 en stark expedition 
under anförande af Berent von Melen, en tysk riddare, som 
ingått i svensk tjenst och var gift med en kusin till konungen. 
Men Danmarks hemliga ränker och Melens oaktsamhet gjorde- 
hela företaget om intet. Melen, som fruktade sin konungsliga 
slägtings vrede, besatte Kalmar slott, skyndade sjelf till Tysk- 
land och förenade sig med Kristian. Men Gustaf intog åter 
Kalmar och lät afrätta besättningen. Vid denna tid erbjöd 
Norby Gotland åt Sverige, om han i ersättning skulle få en 
förläning i Finland, hvilket land högeligen tyckes behagat den 
gamle sjöhjelten. Gustaf ingick likväl icke på något byte. I 
Augusti 1526 förstörde svenska och danska flottorna hans sjö- 
magt, så att Norby var tvungen att fly till Ryssland, hvar- 
ifrån han ännu hoppades erhålla hjelp till Finlands eröfring. 
Men samtidigt hade Erik Fleming såsom sändebud från konun- 
gen begifvit sig till czaren och fått freden emellan de begge 
rikena bekräftad. Då Norby kom till Moskva kastades han i 
fängelse; först på kejsarens förböner blef han åter försatt i 
frihet, men återvände aldrig mera till norden, utan stupade år 
1530 utanför Florens. Året derpå utrustade Kristian åt sig 
en flotta i Holland i afsigt att intaga Norge. Han blef med 
glädje emottagen i detta land och händelsernas gång begynte 
redan oroa regeringarna så i Sverige som Danmark. Men 
redan om våren 1532 nödgades han gifva sig åt Danskarne 
och hölls derefter i 27 år i fängelse ända till sin död. 

Emellertid begynte skulden till Lybeck bereda svenska 
regeringen nya bekymmer. Denna stad hade låtit dyrt betala 
sitt bistånd i befrielsekriget och år 1523 fått hanseförbundets 
företrädesrättigheter i Sverige betydligt utvidgade. Enligt 
denna öfverenskommelse förbjödos de finska och svenska han- 
delsfartygen att gå utom Öresund, Holländarne utestängdes 
från Östersjön, och Lybeck och dess vänner fick en nästan 
tullfri och obegränsad handelsrättighet. Fördelen af denna 
öfverenskommelse var så uteslutande på hanseitern^s sida, att 
en finsk rådsherre, lagmannen öfver Österbotten, Knut Eriks- 
son (som var gift med biskop Arvid Kurkis halfsyster och 
blef stamfar för de yngre Kurkarne), vägrade att underskrifva 



126 FINLANDS HISTORIA. 

densamma. Då Gustaf under de följande åren upprepade 
gånger sökte att befria sig från detta handelsslafveri, och å 
andra sidan Lubeck allt strängare yrkade på skuldens beta- 
lande, så blef förhållandet dag från dag allt mera fiendtligt. 
Redan 1533 begynte sjöröfvare från Lubeck oroa de finska 
vattnena. Men att just Finland blef den första skådeplatsen 
för striden, dertill bidrog en alldeles egen omständighet. 
Gustaf Vasa hade nämligen följt forna tiders sed och gifvit 
en stor del af Finland i förläning åt förtjenstfulla män emot 
att de gjorde tjenst och betalade skatt. Så hade på detta 
sätt bröderna Ivar och Erik Fleming, samt Nils Grabbe och 
andra fått ansenliga områden; men det största området, näm- 
ligen Viborgs och Nyslotts län (från 1525), samt Kumogårds 
län eller Satakunta (från 1529), var gifvet åt en tysk herre, 
grefve Johan af Hoija, som ingått i svensk krigstjenst och 
var gift med konungens syster. Denne herre, som höll hof på 
Viborgs slott, synes hafva fått sin förläning till ärftlig egendom 
och var äfven i rang högre än den vanliga adeln. Synbar- 
ligen hade Gustaf Vasa velat genom en sådan utländsk feodal- 
ståt skänka stöd åt sin kronas anseende; men han fick innan 
kort orsak att ångra sin dårskap. År 1529 var grefve Hoija 
i Lubeck uti konungens angelägenheter och ingick der en 
öfverenskommelse, enligt hvilken skulden borde betalas inom 
fyra år. Sedan den öfverenskomna tiden forlupit, påstodo 
Lybeckarne, att en summa af skulden ännu var obetald och 
kallade grefven, som med sin ära gått i borgen, att inställa 
sig hos dem; Gustaf förmenade sig hafva betalat mer än till- 
räckligt och kallade grefven till Stockholm. Misstron ökades 
å båda sidor; konungen befalte Erik Fleming och Nils Grabbe 
att hålla ögonen på grefvens förehafvande, och grefven å sin 
sida väntade intet godt af sin kunglige svåger. Då utrustade 
grefven trenne skepp och seglade den 3 Juni 1534 med maka 
och barn ifrån Viborgs hamn. Hans husfru, som trodde att 
färden gick till Sverige, märkte ej hans afsigt, förrän man 
hade Revals hamn för ögonen. Här lemnade grefven sin 
familj och skyndade sjelf genom Liffland och Lithauen till 
Lybeck. Nils Grabbe, som trott sig kunna fånga grefven 
redan i Trångsund, förföljde honom ända till Reval och för- 
störde hans skepp, men kunde ej förmå rådet att utlemna 
flyktingarne. Deremot drog man ut att med härsmagt belägra 



crsiAK VASAS BEGEBIN 6 15 2 3 — 1560. 127 

Viborg och Nyslott, som ännu innehades af grefvens trogna. 
Sistnämnda slott föll genast genom någon krigslist i Erik 
Flemings händer; men Viborgs slott, som försvarades af gref- 
vens fogde Hans von Garstenberg, fordrade några veckors be- 
lägring, till det slutligen i Augusti samma år öfverlemnades. 
I Lybeck var på denna tid stora planer i görningen. En 
djerf folkuppviglare, Jiirgen Wullenweber, hade med den pro- 
testantiska befolkningens bistånd bemägtigat sig stadens styrelse 
och hade nu för afsigt att ånyo grundlägga Lybecks herra- 
välde på Östersjön. I Danmark hade Fredrik I dött år 1533, 
och adeln var oenig om, hvilken af hans söner skulle tagas 
till efterträdare. Men borgerskapet i Köpenhamn och Malmö 
förenade sig med Lybeck för att få den fångne Kristian II 
åter uppsatt på tronen, och äfven bönderna, som suckade 
under adelns förtryck, hoppades på befrielse genom Kristian. 
Sålunda tändes i Danmark ett fruktansvärdt inhemskt krig, 
hvilket efter sina anstiftare blef kalladt "Borgmästarekriget", 
och efter Lybeckärnes krigshöfding, grefve Kristoffer af Olden- 
burg, "Grefvekriget". Nämnde grefve, som hade samlat sig 
en här af legosoldater, ankom vid midsommartiden 1534 till 
Seeland och intog i Kristians namn såväl denna ö, som ock 
de öfriga danska öarne, samt provinsen Skåne på fasta landet. 
I hans följe var äfven en hop svenska landsflyktingar: Gustaf 
Trolle, Berent von Melen, och slutligen äfven grefven af Hoija. 
Meningen var nämligen att efter Danmarks eröfring äfven an- 
gripa Sverige; en mecklenburgisk hertig, Albrekt VII, var be- 
stämd till konung i Sverige, och denne hade lofvat att i sådant 
fall gifva halfva Finland åt Melen och grefven af Hoija, dels 
på lifstid, dels såsom ärftligt län. Men dessa stora planer 
fingo ett olyckligt slut. Danska adeln hade slutligen kommit 
öfverens om att taga hertigen af Holstein, Kristian IH (Fredriks 
äldre son), till konung, och Gustaf Vasa lemnade kraftig hjelp 
både till lands och vatten. Väl råkade hans amiral, Ivar 
Fleming, som hade blifvit sänd till Preussen för att värfva 
krigsfolk, i staden Danzigs våld och hölls fången derstädes i 
många år. Men den svenska landtarmén eröfrade Skåne, och 
Erik Fleming, som om våren 1535 seglade ut med svenska 
flottan, slog Lybecks sjömagt vid Bornholm. Slutligen hade 
äfven Kristian III fört sin krigshär till Fyen och vann der en 
afgörande seger. Vid detta tillfälle stupade grefven af Hoija, 



128 FINLANDS HISTOK1A. 

och Gustaf Trolle, som svårt sårad hade blifvit tagen till fånga, 
slutade kort derefter sitt oroliga lif. Men Lybeck, der 
Wullenwebers välde nu tog en ända, höjde sig aldrig mera 
till sin forna magt. Hanseförbundets glansperiod var ohjelp- 
ligen förbi. 

Det är anmärkningsvärdt, att utländingarnes ränker emot 
Gustaf Vasas regering oupphörligt fortsattes, än på ett, än på 
ett annat sätt. Efter grefvekrigets slut var en strid på väg 
att uppflamma emellan Sverige och Danmark, och hertig Albrekt 
af Preussen, som var gift med Kristian JII:s syster, lade ut 
sina nät åt den finska sidan. År 1539, då ett rykte hade 
utspridt sig, att Gustaf Vasa var sjuk och låg på dödsbädden, 
kom ifrån Preussen en hertigens hemliga utskickade, Hans 
Girich, till Finland. Denne skulle tala med Erik Fleming och 
förespegla honom en sådan regementsförändring, att det ej 
längre skulle finnas någon krönt konung i Sverige, utan tvenne 
riksråd skulle innehafva regeringen. Det var förmodligen någon 
ny union med Danmark, som åsyftades genom dessa dunkla 
ord; men för egen räkning ville hertigen förbehålla någon 
landssträcka af Finland. Girich tyckes dock ej fått komma 
till tals med Fleming; ty då han efter sin ankomst till Åbo 
begynte förleda besättningen på slottet, togs han i förvar på 
nyåret 1540, fördes till Stockholm och afrättades. Erik Fle- 
ming var synbarligen utan något slags delaktighet i dessa 
planer och förblef äfven framdeles i synnerlig gunst hos konun- 
gen. Väl yttrade sig konungen vid detta tillfälle med sin van- 
liga häftighet om sin gamla stridskamrat, att Fleming var en 
egensinnig och underlig man, på hvilken man ej mycket kunde 
lita; men i Gustaf Vasas mun betyda sådana ord ej mycket. 
I sjelfva verket, ehuru ej till namnet, var Erik Fleming på 
denna tid Finlands högsta befallningshafvande och togs äfven 
upprepade gånger till råds rörande Sveriges angelägenheter. 
Då bondekriget i Småland, eller den s. k. "Dackefejden", 
som bäst rasade åren 1542 — 1543 flere utländska furstar ånyo 
kastade giriga blickar på Sveriges krona, så att Gustaf sjelf 
redan en gång tviflade på sakens lyckliga utgång, var Erik 
Fleming den man, på hvars råd och hjelp konungen mest för- 
litade sig. 

Efter sistnämnda uppror var likväl Gustaf Vasas tron 
redan fullkomligt säkerstäld. I Januari 1544 sammankommo 



GUSTAF VASAS REGERING, 1523 1560. 129 

ständerna i Vesterås och ingingo der med konungen den s. k. 
ar/föreningen, hvarigenom stadgades, att Sveriges krona alltid 
skulle gå i arf inom Vasa-ätten, efter förstfödslorätt. De för- 
nämsta bland den finska adeln voro äfven närvarande vid detta 
tillfälle och bekräftade med sina namns underskrift på de öfriga 
ståndens vägnar rikets förvandling från valrike till ärftligt 
konungadöme. Bland dessa namn påträffar man tre finska 
riksråd: Erik Fleming, herre till Qvidja, Ivar Fleming, herre 
till Sundsholm, och Björn Klasson (Leijori), herre till Lepas, 
samt bland den öfriga adeln Nils Grabbe och dennes måg 
JErik Arvidsson Stålarm, bröderne Nils och Andreas Boije, 
Klas Kristersson Horn och dennes farbror Henrik Klasson 
Horn, Peter Fleming till Friskala (Eriks och Ivars kusin) och 
Johan Knutsson till Laukko (biskop Arvid Kurkis systerson) 
m. fl. Vi se här en nästan helt ny aristokrati, som uppvuxit 
kring den nya konungamagten. Den andliga aristokratin, hvars 
inverkan på Finlands angelägenheter härförinnan varit så stor, 
hade nu helt och hållet gått under; men i dess ställe hade 
den inhemska adeln och den af konungen grundade embets- 
mannaklassen med otrolig fart utvecklat sig. Med ett ord, 
ett nytt samhällstillstånd var i begrepp att uppkomma. Man 
måste medgifva, att konungamagtens vunna styrka gaf åt rikets 
förvaltningsgrenar mera ordning och enhet än någonsin förut. 
Men denna förvaltnings förmedlare, adeln och embetsmännen, 
hade derjämte sjelfve uppsvingat sig till alltför stor magt. 
Mången af dessa herrar förtryckte på ett ohyggligt sätt allmo- 
gen uti sina embetsdistrikt. Konungen nödgades sålunda t. ex. 
upprepade gånger strängt tillrättavisa Erik Fleming sjelf, som 
i Raseborgs län hade betungat allmogen med alltför stora 
skatter, med skjutsande och annan olaglighet, samt utarmat och 
utsugit densamma, så att mången var tvungen att tillbringa 
vintern gömd i skogarna. Äfven i öfriga delar af landet an- 
träffas dylika exempel på snikenhet och våld. Gustaf Vasa 
försökte väl några gånger att förhindra missbruken. Men dels 
var landet alltför aflägset från konungens vaksamma öga, dels 
synes detta fel varit så allmänt äfven hos Gustafs dugligaste 
tjenare, att man ej kunde riktigt i grund athjelpa det onda. 
Likväl förmärkes mot slutet af Gustafs regering en viss för- 
bättring i Finlands förvaltning. Konungens gamla vapenbröder, 
de båda Flemingarne och Nils Grabbe, dogo alla samma år 

Finlands historia. 9 



130 FINLANDS HISTORIA. 

1548, och Gustaf begynte just vid denna tid sjelf allt mer 
och mer taga hand om Finlands angelägenheter. 

Den tilltagande fiendtligheten med Ryssland var isynner- 
het förnämsta skälet, för hvars skull Gustafs uppmärksamhet 
nu vändes emot Finland. År 1537 hade Björn Klasson till 
Lepas och ett svenskt riksråd varit i Moskva för att stadfästa 
den forna freden. Men de beständiga striderna emellan gräns- 
befolkningarna störde friden emellan de båda rikena. Till och 
med embetsmännen i gränsorterna voro understundom delaktiga 
i befolkningens illbragder; sålunda hade t. ex. en slottsskrifvare 
i Viborg jämte några andra tagit till vana att städja personer, 
som stulo hästar ifrån Nöteborgs län, hvarefter det stulna 
godset fördes till Kexholms län för att försäljas. Äfven 
den obestämda gränsen, i synnerhet i Savolaks och Österbotten, 
gaf ständigt nya anledningar till oenighet, och Gustaf Vasa 
var ingalunda villig att afstå ens det minsta område af sitt 
rike. Då han (år 1544) fick kunskap om, att man från ryska 
sidan hade inträngt till trakterna kring Uleåträsk, erhöll lag- 
mannen öfver Österbotten Jöns Knutsson till Laukko ett skarpt 
tillrättavisningsbref, deri konungen förebrådde honom att han 
och flere "låta allt sådant gå vind för våg och tala der ej 
ett ord om, utan ligga de der och göda sig, likasom svin i 
sin stia." Gustaf å sin sida vidtog i denna sak kraftiga åt- 
gärder, i det han ombesörjde stadigvarande nybyggare till de 
omtvistade trakterna. Äfven i söder försökte ryssarne att vid 
Systerbäck slå under sig en liten jordremsa, som äfven derför 
kallades Riita-maa (det omtvistade landet), och längs hela 
gränsen tilltogo de ömsesidiga plundringarna dag från dag, 
isynnerhet genom ståthållarens i Novgorod stridslystnad. Man 
kunde ej längre tvifla, att ju ett krig stod för dörren, och på 
finska sidan vidtog man nu nödiga försvarsanstalter. Viborgs 
slott och stad befästades ytterligare, vid Wuoksen bygdes ett 
träfäste, och i närheten af Systerbäck uppfördes en förmur, 
benämnd Kivennapa, hvaraf Hantula gränsförsamling sedermera 
fick sitt namn (sv. Kivinäbb). Derjämte uppmanades adeln och 
bönderna att rusta sig, och i December 1554 utnämndes båda 
Hornarne, Henrik Klasson och Klas Kristerson, till öfverfält- 
herrar i Finland. 

I Januari 1555 framträngde en större rysk styrka till 
Viborg, hvarest den i tre dagar försökte sina krafter emot 



GUSTAF VASAS KEGEKING, 1523 1560. 131 

staden. Men då Kyssarne härefter begåfvo sig till rådslag på 
Revonhäntä fjärd, brast isen under deras fötter, hvarvid de 
allesammans sägas omkommit. En annan styrka hade sam- 
tidigt dragit till Lappvesi och dödat kyrkoherden derstädes 
jämte en mängd andra. I Mars kommo ryssarne med ännu 
större styrka, under anförande af en Ivan Bibikow. Men fogden 
på Kivinäbb, Johan Magnusson, tågade manligt emot dem 
till Joutsselkä by och dref dem tillbaka öfver gränsen. Såväl 
konungen som czaren tyckas ännu varit benägna till fred. 
Ivan var som bäst sysselsatt att lägga de tatariska khanaten 
i Kasan och Astrakan under sitt välde, samt kastade begär- 
liga blickar mot Liffland och Estland ; men med Finland skulle 
han gerna velat lefva i god grannsämja. A andra sidan hade 
väl Gustaf Vasa såväl från Liffland som Polen blifvit upp- 
manad att anfalla Ryssland; men hans egen försigtighet och 
de i Finland inträffade nödåren vägde ännu i fredens vågskål. 
Att ändock kriget slutligen uppflammade, var en följd af de 
hårdnackade gränsstriderna, samt befälhafvarnes stridslystnad å 
hvardera sidan. Om sommaren 1555 förde den svenska ami- 
ralen Jakob Bagge sin flotta in i finska viken och gjorde en 
rekognoscering uppåt Nevan. Hans rapporter öfvertygade 
konungen om, att Ingermanland och ryska Karelen skulle vara 
helt lätt eröfrade, och nu gafs befallning både åt landtarmén 
och flottan att rycka an emot Nöteborg. Men ryssarne voro 
beredda till strid, och efter tvenne veckors förlopp måste sven- 
skarne draga sig tillbaka från Nöteborg (Sept. 1556), levere- 
rande några mindre strider under återtåget. Gustaf Wasa 
hade emellertid sjelf kommit till Finland, besökte som hastigast 
gränsorterna och återvände sedan i slutet af året till Abu, 
derifrån han anordnade försvarsanstalterna. Till Österbotten 
sändes krigsfolk, äfven i landets öfriga delar kallades folket 
till vapen, och öfverallt samlades lifsmedel och snöskidor, sköldar 
och vapen. Några af czaren gjorda fredsförslag voro ej af den 
beskaffenhet, att de kunde antagas. Kriget skulle således 
fälla utslaget. 

I Januari 1556 tågade ryska hären, omkring 50,000 man, 
under öfveranförande af furstarne Shtjenjatjew och PaletsJci, 
öfver gränsen och anryckte fruktansvärdt härjande emot Wiborg. 
De svenska förtrupperna drogo sig tillbaka och uppbrände 
vid sitt aftåg befästningarna vid Kivinebb, hvilket de miss- 



132 FINLANDS HISTORIA. 

tröstade om att kunna försvara. Efter en kort men 
strid kunde ryska hären ändtligen den 21 Januari rycka upp 
under Wiborgs murar och begynte genast beskjuta staden och 
slottet. Men murarne voro starka och ryssarne synbarligen 
alltför litet vana vid belägring. Efter tre dagars förlopp bröto 
de derför nattetid upp, antingen de trodde att en svensk und- 
sättningsstyrka ankommit, då slottets besättning öfver en träbro 
transporterade hö till slottet, eller ock af den anledning, att 
hela företaget blott var afsedt för plundring. Deras ströf- 
skaror hade på flere ställen gjort stor skada, och ännu under 
återtåget synes de hafva härjat och plundrat på ett grymt 
sätt. Den ryska krönikan säger, att de hade så mycket fångar, 
att en finsk qvinna såldes för femton kopek och en finsk man 
för tio. Äfven från finsk sida hade ett ödeläggande plundrings- 
tåg företagits till ryska Karelen, till trakterna af Pielisjärvi 
och Repola, ehuru man saknar säkrare underrättelser härom. 
Men en sådan ödeläggelse i fiendernas land var en dålig er- 
sättning för egna lidanden och inverkade ganska litet på krigets 
slutliga utgång. 

Krigets dåliga resultat och försvarsanstalternas oduglighet 
fylde konungens sinne med bitter harm. Han trodde, att 
ryssarne skulle förnya sitt infall och ansåg Finland redan 
vara nästan förloradt. "Här i landet finnes blott intet att 
lita på," hördes konungen klaga. Allmogen i Karelen och 
Savolaks hade i konungens tycke visat mycket mindre ifver, 
än han väntat af densamma; den var i hans tycke en fattig, 
vapenlös och "förflygtig" befolkning, från hvars sida han fått 
erfara "mera falskhet mot honom och deras fädernesland, än 
ståndaktighet och rättrådighet." Sålunda klagade Gustaf bittert. 
Samme man, som i sina ungdomsdagar hade upprest sig till 
folkets hjelte och befriare från främmande ok, hade nu blifvit 
en räddhågad gubbe, som hänförd af sin uppskrämda inbill- 
ning skymfade det finska folket, som han ej kände och ej 
förstod. Han trodde redan att hans eget lif sväfvade i den 
största fara och skulle velat genom Österbotten med största 
hast skynda tillbaka till Sverige, emedan vintern stängde för 
honom vägen öfver hafvet. I början af Mars begaf han sig 
från Åbo öfver till Åland, återvände derifrån efter några må- 
nader igen till Åbo och seglade sedan om sommaren till 
Sverige, qvarlemnande sin son Johan såsom landets högsta be- 



GUSTAF VASAS BEGEKING 1523 15 60. 133 

fälhafvare. Lyckligtvis hade dock hans stora fruktan varit 
alldeles ogrundad. Ryssarna gjorde ej vidare några krigiska 
försök, utan erbjödo sjelfva fred, så att ett vapenstillestånd 
blef beramadt redan i Oktober. I slutet af året skickades 
ändtligen från Finland ordentliga fredsunderhandlare till Ryssland ; 
desse utgjordes af riksrådet Sten Eriksson Leijonhufvud, erke- 
biskop Laurentius Petri och biskopen i Åbo Agricola, jämte 
trenne andra. De blefvo vänskapligt eraottagna och den 2 
April 1557 afslöts i Moskva en fred på fyratio år. Anmärkas 
bör, att detta var Agricolas sista värf; ty på återfärden från 
Ryssland sjuknade han och dog på Kyrönniemi i Nykyrka 
socken den 9 April. Hans qvarlefvor begrofvos i Wiborgs 
domkyrka. * 

Konungens besök i Finland 1555 — 1556 (han hade der- 
förinnan endast som hastigast besökt detta land om hösten 
1530) är för öfrigt anmärkningsvärdt genom en tilldragelse, som 
snart åstadkom nya förvecklingar med utlandet, samt oenighet 
i Gustafs egen familj: grundandet af ett Finskt hertigdöme. 
Gustaf hade nämligen fyra söner, af hvilka den äldste, Erik, 
hade till moder en tysk furstedotter, men de yngre Johan, 
Magnus och Karl voro af andra giftet med hans högtälskade 
Margareta Leijonhufvud. Eriks vankelmod och lättsinne, som 
ofta bragt sorg öfver den gamle fadrens hufvud, samt Gustafs 
sträfvan att befästa Wasaätten i bredd med den öfriga adeln, 
väckte hos honom tanken att förse äfven de yngre sönerna 
med särskilda regeringsområden. Sålunda bestämde konungen 
kort före sin afresa från Finland åt den mest älskade af sina 
söner, Johan, Åbo och Kumogårds län samt Åland till ärftligt 
hertigdöme, hvartill följande år ytterligare lades Raseborgs län. 
Enligt förläningsbrefvet fick hertigen detta område till evärdelig 
ego för sig och sina manliga efterkommande; men han var 
tillika förpligtad att till rikets bistånd uppsätta så mycket 
krigsfolk som möjligt och i allmänhet förblifva svenska konun- 
gens trogna undersåte. Den nittonårige Johan, som åtföljt sin 
fader till Finland, hängaf sig genast med mycken ifver åt 
landets regeringsangelägenheter, men synes hafva förbundit 
många dåraktiga planer med sin nya hertigliga värdighet. 
Redan i början af år 1558 tog han emot konungens vilja en 
särskild ed af sitt hertigdömes adel. Men derjämte synes 
han drömt om magt och vidsträckta eröfringar. Kriget mot 



f 134 FINLANDS HISTORIA. 

Ryssland, hvartill äfven han ifrigt hade uppmanat, hade väl 
en olycklig utgång; men förhållandena i Estland och Liffland 
tycktes erbjuda ett ännu lämpligare verksamhetsfält. I dessa 
länder stod Svärdsordens magt på branten af sin undergång. 
Den långvariga striden emellan orden och erkebiskopen i Riga, 
städernas sjelfständighet och folkets slafveri under de främ- 
mande herrarne, voro denna stats gamla onda. Men nya 
dödsorsaker hade dessutom den nya tiden nu fört med sig. 
Reformationen hade skakat såväl det andliga ridderskapets idé, 
som ock biskoparnes verldsliga herradöme, och Rysslands till- 
växande magt trängde allt väldigare mot Östersjöns stränder. 
Redan år 1558 intogo Ryssarne Narva och Dorpat; två år 
senare vunno de en afgörande seger och bemägtigade sig fästet 
Fellin, som utgjorde likasom föreningslänken emellan Estland 
och Liffland. De magtegande i Liffland sökte hjelp hos gran- 
narne, men dessa begagnade sig endast af tillfället att dela 
det till buds stående bytet. Konungen i Polen beredde sig 
redan att taga hela landet i besittning; Ösels biskopsstift hade 
en dansk prins, Magnus, köpt och äfven den unge finske her- 
tigen stod i underhandling än med Reval än med landtmä- 
staren om slott och jordegendomar. Väl stälde den gamle 
kung Gustaf, så snart han fick kunskap om dessa planer, 
starka hinder mot sin sons inblandning i så farliga affärer. 
Men Johan bistods ännu på denna tid af sin broder Erik 
och båda sönerna drefvo sina stämplingar bakom fadrens rygg. 
Midt under dessa kommande förvecklingar dog den 70- 
årige konungen den 29 September 1560. Hans tredje gemål, 
Katarina Stenbock, var helt ung; hon öfverlefde konungen i 
nära ett hälft sekel och måste bevitna de skakningar, som 
efter den store Gustafs död inträffade i riket och Wasaätten. 
"Tider äro kommande, då Sveriges barn gerna skulle rifva 
mig upp ur mullen, om de kunde," .hade Gustaf yttrat sig i 
sitt afsked till de församlade ständerna. Huru snart denna 
förutsägelse gick i fullbordan, skola vi i det följande få se. 



GVSTAF VASAS REGERING 1523 1560. 135 



3. Gustaf Yasas regering:, 1523—1560: Den inre förvaltning-en. 

I det föregående hafva vi framstält de yttre politiska 
förhållandena under Gustaf I:s långa regeringstid, och vilja nu 
kasta en blick på Finlands inre tillstånd under denna tid. 
Den varaktiga fred, som den store konungen slutligen hade 
förskaffat åt riket och som allenast för en kort tid blifvit 
störd af ryska kriget, verkade otvifvelaktigt gynsamt på landets 
ekonomiska ställning. Unionsstridernas sår läktes efterhand, 
handeln började åter uppblomstra och odlingen utbredde sig 
till de aflägsnaste ödemarker. Åt alla dessa håll var konungens 
direkta medverkan ganska betydlig; ty hans styrelsesätt var i 
ordets vackraste bemärkelse patriarkaliskt, såsom en husfaders 
omsorg om en stor familj. Redan i början af sin regering 
sträfvade han att ställa förvaltningen och skatteangelägenheterna 
på en ordnad fot. I de vestra länen af Finland vidtog redan 
från år 1538 en ny skatteberäkning, som sedermera under 
Gustafs sista regeringsår utsträcktes äfven till de östra delarne 
af landet. Utskylderna betalades i allehanda naturprodukter, 
hvilka uppburos dels efter socknar, fjerdingar eller mindre 
distrikt, dels från hvarje skattejord och bondefamilj (mantal). 
Ifrån denna inkomst togo embetsmännen såväl sin egen aflöning, 
som slottens och de allmänna inrättningarnas underhåll; men 
återstoden skulle med noggrann redogörelse inbetalas till den 
kungliga skattkammaren. Skattepersedlarnes olikartade beskaf- 
fenhet och osäkerheten i mått och vigt gaf likväl åt tjenste- 
männen ett godt tillfälle till underslef och utpressningar. Vis- 
serligen var det ej ovanligt, att landsfogdar, skrifvare och 
ridfogdar för sådana bedrägerier dömdes till galgen. Men 
naturligtvis skedde mycket, hvarom det aldrig kom till laglig 
undersökning, och de adliga utpressarne sluppo alltid för 
billigare pris. Först vid sitt besök i Finland 1555 synes 
Gustaf fått sina ögon öppnade i anseende till adelns förhål- 
lande i detta land, och en finsk lagkunnig man, Jakob Teit, 
sattes att undersöka denna sak. Det "klagomålsregister", som 
han i och för detta uppdrag upprättade, är i sanning den 
finska adelns syndaregister, som visar, på hvilket oerhördt sätt lan- 
dets främste män hade slagit under sig gods och egendom. Adeln 



136 FINLANDS HISTORIA. 

gjorde rusttjenst för sin frälsejord och var för det mesta be- 
friad från andra utskylder; men det var ett allmänt missbruk, 
att skattelagd jord drogs genom köp, förpantning eller rent 
våld under frälset. Redan år 1539 utfärdade konungen ett 
strängt förbud rörande denna sak, men detta sjelfsvåld upp- 
hörde dock ej. För öfrigt räknade ej konungen för egen del 
så synnerligen noga med bondens eganderätt. Enligt Gustaf 
Vasas uppfattning var hvarje skattskyldig jord egentligen kro- 
nans egendom, till hvilken bonden endast hade nyttjan- 
derätt. I stöd af denna sjelftagna husbonderätt blandade 
konungen sig efter eget godtfinnande i böndernas enskilda 
hushållning och utfärdade förordningar, huru de skulle bruka 
sina egendomar, sköta sin ladugård m. m. Sjelf var Gustaf 
den största landtbrukaren i riket och inrättade i flere delar 
af landet kungsladugårdar, på hvilka gårdsfogdar å hans väg- 
nar innehade husbondemagten. Dessa landtgårdar, hvilka be- 
traktades såsom konungens enskilda tillhörighet ("Kongl. Maj:ts 
arf och eget"), voro dels gamla kyrkogods, dels genom köp 
eller annan öfverenskommelse förvärfvade privatgods. Det 
sjelfrådiga sätt, hvarpå konungen understundom förökade sin 
enskilda jordegendom, är just icke alltid prisvärdt. Men Gustaf 
ansåg sin egen fördel äfven vara rikets fördel, och hans landt- 
gårdar voro i sitt slag mönstergårdar för allmogen. 

Af synnerlig betydelse var Gustafs omsorg om utmar- 
kernas befolkande, hvartill närmaste orsaken var behofvet att 
försäkra de aflägsnare gränstrakterna mot Rysslands anspråk. 
Utmarkerna hade hittills varit folkets gemensamma egendom; 
men enligt Gustafs uppfattning tillhörde de kronan och ny- 
byggare uppmuntrades att nedsätta sig derstädes. Från år 
1547, då Gustaf Fincke blef ståthållare på Nyslott, började 
man med ifver arbeta för det nordliga Savolaks' (savolaksarnes 
"Lappmark") befolkande, och inom kort uppstod här en ny 
socken, Tavisalmi eller Kuopio, som sträckte sig från Ranta- 
salmi rå norrut. Mindre benägna voro tavasterna att följa 
konungens afsigter i detta syfte; sjelfva lade de ej hand vid 
verket, och de sågo med missnöjda blickar, om andra gjorde 
det. Då svenskarne i Österbotten med konungens samtycke 
hade bygt gårdar i trakterna af Lappajärvi, nära tavastländska 
gränsen, kommo tavasterna att plundra och bränna dem. Gustaf 
var dock ej den man, som till följd af ett dylikt motstånd 



GVSTAF VASAS KEGERING 15 2 3 1560. 137 

skulle afstått från sina planer. Fincke fick befallning att 
sända folk från Savolaks till att bebygga äfven de tavast- 
ländska utinarkerna, och sålunda uppstod Rautalampi socken, 
som omfattade hela nuvarande Laukas härad. Äfven i Sata- 
kuntas och södra Österbottens utmärker nedsatte sig på detta 
sätt savolaksare. Men vigtigast ur politisk synpunkt var be- 
folkandet af trakterna kring Uleåträsk; ty Finlands rätt till 
dessa nejder var alldeles obestämd och bekräftades först genom 
deras bebrukande. Af alla Gustaf Vasas åtgärder rörande 
Finland var ingen af sådan nationel betydelse, som denna fred- 
liga eröfring af utmarkerna. Hans eröfringstrupp utgjordes 
för det mesta af savolaksare, som nu utförde samma värf, 
som tavasterna två och ett hälft sekel tidigare uti Norra 
Österbottens kustländer. Nu, likasom äfven då, trängdes den 
lappska befolkningen inom allt trängre gränser; men enskilda 
lappfamiljer anträffades ännu hundra år senare i norra Savolaks. 
Ett annat nomadfolk, Ziguenarne, hade på dessa tider för 
första gången visat sig i Finland. De omtalas år 1559 på 
Åland, dit de förmodligen kommit öfver från svenska sidan, 
och hertig Johan befalde då, att de skulle fasttagas "för deras 
opassande uppförande". 

I afseende å handel och näringar skönjer man på samma 
sätt Gustaf Vasas sträfvanden att göra landets naturliga hjelp- 
källor fruktbärande. Omkring 1542 hade Erik Fleming öppnat 
Finlands första jerngrufva uti Ojamo i Lojo socken, och något 
senare försökte man anlägga bergverk äfven på flere andra 
orter. Äfven begynte man uppsöka och bearbeta koppar- 
grufvor. Handtverkerierna voro i allmänhet ännu i sin början; 
likväl var smideskonsten af gammalt känd och utöfvad af fin- 
narne, och bössor förfärdigades redan i landet äfven för krigs- 
härens behof. Sålunda skref Gustaf Fincke redan före ryska 
kriget till konungen, att goda "rörsmeder" funnos i Savolaks, 
och på de sista åren af Gustaf Vasas regering omnämnes en 
gevärsfabrik i Martila. Derjämte började man redan i och 
för krutfabrikationen tänka på att bereda salpeter, och denna 
industri vann framdeles en ganska stor utbredning. De van- 
liga grenarne af husslöjden må här förbigås; men i samman- 
hang härmed må nämnas, att träkärl från egentliga Finland 
redan på denna tid blifvit föremål för export, af hvilken an- 
ledning kustbefolkningen i Wehmo härad erhöll binamnet "Wakka- 



138 FINLANDS HISTOBIA. 

finnar". Handelns uppblomstring trodde Gustaf sig bäst be- 
fordra derigenom, att allt slags landthandel på det strängaste 
förbjöds och äfven sjelfva städernas trafik begränsades genom 
noggranna förordningar. I detta, likasom i många andra fall, 
får man ej alltför mycket klandra konungens benägenhet för 
reglementerande. Det forna slafveriet under hanseför- 
bundet hade i hög grad förslöat handelsståndet och konungen 
var ofta tvungen att liksom en skolmästare mecdela sina lär- 
domar angående bästa sättet att förtjena. Då utskickade från 
borgerskapet i Åbo år 1549 infunno sig hos konungen, begynte 
han förhöra dem om sättet, huru de bedrefvo sin handel på 
utlandet, och sade, "att han förnummit, att de hafva så goda 
som ringa förstånd i saken, så att de gjorde både sig sjelfve 
och riket skada, då de ej ens kunde räkna ej heller kändt 
hvarken landets mynt eller det utländska, utan lagade alltid 
så, att de hade förlust på deras varor hos de främmande, 
men om de deraf skulle hafva någon vinning, så måste det 
ske från landets egna undersåtar." Konungen hade derpå gifvit 
dem några goda råd, men trodde dock, att de ej ens derefter 
blifvit förståndigare. Under sådana omständigheter är det icke 
att undra, att Gustaf ofta t. o. m. alltför strängt blandade 
sig i handelsangelägenheterna; det tyckes tvertom äfven varit 
hans undersåtars åsigt, att han förstod dessa saker bäst. Ar 
1550 utgafs en särskild Seglations- och handélsstadga för 
Finland. All handel med Lybeck förbjöds och borgerskapet 
uppmanades att sända sina skepp till Nederländerna, England 
och Portugal. Derjämte gafs anvisning, hvilka varor man 
borde införa från utlandet och hvilka varor skulle få utföras; 
utförseln af "ätande varor" var t. ex. starkt begränsad, emedan 
man ansåg dem bättre behöfvas i eget land. Fyra år senare 
ansåg konungen nödvändigt att sjelf bestämma prisen på in- 
ländska och utländska varor, för att derigenom förekomma, 
att de inhemska produkterna skulle råka i förakt. Isynnerhet 
var konungen bekymrad öfver, att köpmännen ej förstodo att 
hålla sitt eget lands mynt i dess rätta värde ; han måste derfor 
varna myntmästaren i Åbo, att ej slå "alltför fett mynt", före- 
gifvande på sitt skämtsamma sätt, att för mycket fläsk i kålen 
ej är helsosamt för den ätande. Våldsamma åtgärder till 
handelns befordrande skydde man ej då så mycket, som nu 
för tiden. Då år 1547 adeln, presterskapet och borgarne från 



GUSTAF VASAS REGEBING 1523 1560. 139 

trakten omkring Åbo hade sammanträdt för att afgifva sina 
utlåtanden om några allmänna angelägenheter, uttalade de 
den åsigt, att de mindre städernas borgare borde flyttas till 
Åbo och Wiborg, emedan de ansågo, att landet skulle hafva 
mera nytta af tvenne hufvudstäder, än af många små kö- 
pingar. År 1550 beslöt konungen att grundlägga en ny stad 
vid utloppet af Wanda-å, på Sandhamn, hvilken skulle taga 
den ryska handeln ifrån Reval, och befalte i denna afsigt 
under hotelse af strängt straff innevånarne i Ulfsby, Raumo, 
Borgå och Ekenäs att öfverflytta dit. Detta var första ur- 
sprunget till staden Helsingfors; men endast Ekenäs, som helt 
nyss hade fått stadsprivilegier, synes hafva åtlydt konungens 
befallning, och Helsingfors höjde sig ej heller för öfrigt till 
den betydelse, man vid dess anläggande hade åsyftat. Åbo 
åter, som allt ännu var landets första stad, hade ännu icke 
fullt hämtat sig efter danskarnes ödeläggelser. Nådendals lycka 
sjönk i samma mon, som dess ryktbara kloster gick under. 
Deremot började Ulfsby resa sig, isynnerhet genom hertig Johans 
omvårdnad; det flyttades år 1558 närmare hafvet och erhöll 
namnet Björneborg. I Österbotten fans ännu ingen stad och 
äfven Birkarlarnes handels- och skatterättigheter i Lappland 
upphäfdes år 1554, då alla lappar stäldes under konungens 
fogdars förvaltning. Likväl var handelsrörelsen längs Bott- 
niska vikens stränder särdeles liflig; t. o. m. landthandeln var 
derstädes i stöd af gamla rättigheter i någon mon tillåten 
och äfven från Ryssland drefs en liflig handel på dessa trakter, 
ehuru svenska regeringen af politiska skäl sökte att motarbeta 
densamma. Om man i allmänhet betraktar Gustaf Vasas 
mångfaldiga förordnanden rörande handeln, så kan det ej för- 
nekas, att deras frukter sällan motsvarade konungens goda 
afsigter. Men det är ögonskenligt, att i mångu fall Gustafs 
högre åskådningssätt småningom utöfvade ett gynsamt infly- 
tande på hans undersåtar, och att å andra sidan hans politik 
och hans mägtiga krigsflotta förskaffade åt Finlands handel 
skydd och aktning i utlandet. 

Gustaf Vasa hade uppstigit på svenska tronen i stöd 
af det svenska nationalmedvetandet, och folkets allmänna ynnest 
var äfven derefter hans, likasom förut Sturarnes, trygghet och 
stöd; derför försökte han äfven ständigt, än i tal och än i 
skrift, bereda folkets tänkesätt för sina planer. Hans kungliga 



140 FINLANDS HISTORIA. 

bref gjorde i detta afseende nästan samma tjenst, som tid- 
ningarna på vår tid, i det de uttalade och förklarade de po- 
litiska och ekonomiska frågorna så, att en hvar kunde fatta 
dem. Äfven åt Finlands innevånare utdelades på sådant sätt, 
isynnerhet mot slutet af Gustafs regering, råd och uppmaningar ; 
men såsom aifattade på svenska språket kunde de ej här 
göra samma direkta verkan, som i Sverige. Endast ett kungligt 
bref, som år 1555 sändes från Helsingfors till befolkningen i 
Savolaks rörande det nyss utbrutna kriget, finnes äfven skrift- 
ligt öfversatt till finskan, ehuru öfversättningen synbarligen är 
verkstäld först i Nyslott. Ännu mindre kunde muntliga samtal 
emellan konungen och den finska allmogen komma i fråga; ty 
de förstodo hvarken hvarandras språk eller hvarandras tänkesätt. 
Ingen bland Sveriges konungar har varit mera svensk, än 
Gustaf Vasa, och knappast har någon så litet som han känt 
sig hemmastadd bland finnarne. Då under nyssnämnde krig- 
hertig Johan i början af år 1556 hade begifvit sig ifrån sin 
fader i Åbo till landsorterna, för att påskynda folkets beväp- 
ning, skref konungen till honom ett bref med varningar, att 
han ej skulle gifva sig i beröring med de finska bönderna, 
emedan deras sinnelag var underligt och ostadigt; detta hade 
han nämligen sjelf erfarit på sin resa i Lojo socken, hvarest 
bönderna "slogo sig fulle med öl, ropade och skriade i konun- 
gens närvaro, att ingen fick hvarken höra eller tala för dem." 
Derför rådde konungen nu sin son att sky och undvika dem 
så mycket som möjligt. Men den unge hertigen var af helt 
annan åsigt och synes allt från början blifvit ganska förtrogen 
med det folk, ibland hvilket han fått sitt verksamhetsfält. 
Isynnerhet var det i afseende å hertigen en vigtig omstän- 
dighet, att språket synbarligen icke reste någon skiljemur 
emellan honom och finnarne; ty han hade allt från barn- 
domen haft till lärare en finsk man, magister Martin Tett 
Finska språkets stigande anseende skönjes för öfrigt på denna 
tid äfven deraf, att nu för första gången omtalas planer, åsyf- 
tande att undertrycka det samma. I spetsen för dessa svensk- 
ifrande planer sägas hafva stått tvenne män, som Gustaf sände 
sin son till biträde vid Finlands styrelse, nämligen doktor 
Andreas såsom kansler, och Hans Thomasson såsom kamrerare. 
Dessa mäns ränker utverkade, att då efter Agricolas död 
biskopsstolen i Åbo ändtligen skulle ånyo besättas, Gustaf 



ERIK XIV OCH HERTIG JOHAN, 1560 1568. 141 

Vasa einot hertigens vilja till detta embete förordnade en rent 
svensk man från Östergötland, vid namn Peter Folling. Men 
Finnames nationalkänsla var dock så pass vaken, att dessa 
försök framkallade missnöje, och det finskhatande partiet — 
om det kan kallas parti — gick ganska snart under. De 
båda hufvudmännen afledo redan under de närmast följande 
åren, och Folling råkade in i hvirfveln af de uppstående poli- 
tiska förvecklingarna, hvilka inom kort fördrefvo honom från 
biskopsstolen och ur landet. 



4. Erik XIV och hertig Johan, 1560—1568. 

Knapt hade Gustaf Vasa hunnit tillsluta sina ögon, 
innan redan anledning till oenighet uppkom emellan hans tvenne 
äldsta söner. Hertig Johan vistades för tillfället på svenska 
sidan, vid fadrens dödsbädd; men tronarfvingen Erik beredde 
sig som bäst till en resa till England, till b vars drottning 
Elisabeth han då för tiden stod i frieri. Men nu skyndade 
han med största hast till Stockholm, begrof sin fader och 
sammankallade riksens ständer till Arboga i April 1561. Det 
var hans afsigt att genast bringa de hertigdömen. som den 
aflidne konungen hade bestämt åt sina yngre söner, i strängt 
beroende under riket, och ständerna voro äfven i denna sak 
helt och hållet på konungens sida. Till först förordnades, att 
de jordlägenheter, som Gustaf hade betraktat såsom det kung- 
liga husets enskilta "arf och eget", skulle anses såsom kronans 
egendom, och att de sålunda ej skulle komma under arfskiftet. 
Men särskildt blefvo hertigarnes rättigheter i styrelsen af sina 
egna hertigdömen strängt begränsade. Till lagmans- och biskops- 
embetena skulle konungen sjelf tillsätta hvem han ville; så i 
hertigdömena som i det öfriga riket skulle alla undersåtar 
gifva trohetsed åt konungen, men hertigdömenas adel skulle 
svära trohet uteslutande åt konungen ; ingen af hertigarne skulle 
få utan konungens samtycke sammankalla sin underlydande all- 
moge; ej heller skulle de få pålägga nya skatter, utdela privi- 
legier eller meddela frälserätt och adlig sköld; slutligen skulle 
hertigarne ej få ingå förbund eller fördrag, utom i giftermåls- 



142 FINLANDS HISTORIA. 

angelägenheter med konungens goda minne. — Dessa bestäm- 
melser, hvilka i främsta rummet voro riktade mot hertig Johan 
i ty de öfriga bröderna voro ännu minderåriga) voro visserligen 
till stor fördel för bevarandet af rikets enhet. Men Eriks 
ständiga misstankar ökade bitterheten emellan honom och 
Johan. Redan i Maj skickades ett kungligt ombud till Fin- 
land, för att taga den föreskrifna eden af hertigdömets inne- 
vånare. Förbittrad häröfver säges Johan först hafva utfärdat 
till sina embetsmän ett strängt förbud mot edens afgifvande; 
men denna motsträfvighet gagnade till intet. Erik hade redan 
uttänkt nya medel att förringa hertigarnes anseende. Då i 
slutet af September kröningen egde rum i Upsala infördes 
grefve- och friherrevärdigheterna likasom till en mellanlänk, 
som skulle förflytta hertigarne ned till adelsklassen. Såväl 
grefvarne, som friherrarne förseddes med ärftliga län; konun- 
gen lade en krona på deras hufvuden, sådana som äfven her- 
tigarne buro, och härolden utropade: "En är Sveriges, Göthes 
och Vendes konung, och änskönt flere kronor blänka för edra 
ögon, må ingen det så taga, som skulle flere än en konungs- 
lig krona finnas". — Till greflig värdighet upphöjdes ätterna 
Sture, Brahe och Boos; friherrlig värdighet åter gafs åt nio 
män, hvaribland två finnar, Lars Ivarsson Fleming till Sunds- 
holm och Klas Kristersson Horn till Aminne. Den glans, 
hvarmed dessa ifrån utlandet lånade värdigheter omgåfvo den 
kungliga kronan, synes högeligen smickrat Eriks fåfänga; 
men äfven för öfrigt sträfvade han på denna tid att genom 
ynnestbevisningar draga adeln till sig. Sålunda förminskade han 
redan följande år adelns rusttjenst betydligt, och bland annat 
bestämdes, att en grefve skulle få frihet från denna skyldighet 
för tre af sina gårdar, en friherre för två och en adelsman 
för den gård, som han sjelf bebodde. Det var den s. k. 
säterifriheten, till hvilken på detta sätt lades grunden. I sitt 
hjerta litade Erik dock lika litet på adeln, som på sina bröder ; 
men fruktan för Johan besegrade på denna tid alla andra 
misstankar. Hvad Finlands hertig tänkte om allt detta, är 
lätt att gissa. Efter kröningen hade Johan begifvit sig till 
Finland, och fann här alltför snart nya orsaker till missnöje 
och grämelse. 

Under fadrens lifstid hade Johan varit högste styresman- 
nen i hela Finland. Nu var han inskränkt till sitt eget 



EEIK XIV OCH HEBTIG JOHAN, 15 60 — 1568. 143 

hertigdöme (till hvilket, såsom förut är nämndt, hörde Egent- 
liga Finland, Åland och Satakunta, samt vestra delen af Ny- 
land), och hade till och med inom detta område fått adeln 
nästan till sina jämnlikar. I det öfriga Finland var Gustaf 
Fincke konungens högsta befallningshafvande ("gubernator") 
och på Eriks befallning blandade sig denne äfven någon gång 
i hertigdömets angelägenheter. Men smärtsammast var det för 
Johan, att hans konungslige broder trädt honom i vägen äfven 
på ett annat område, nämligen söder om Finska viken. Såsom 
ofvanföre är nämndt, var ordensriddarnes välde i Liffland på 
branten af sin undergång. Den siste landtmästaren, Gotthard 
Kettler, såg ingen annan utväg än att gifva sig under Polens 
beskydd och emottaga polsk besättning på alla sina slott. Men 
staden Reval och den estländska adeln i trakten deromkring 
fruktade att komma under det katolska Polen och riktade der- 
för sina förhoppningar om hjelp åt Sverige. Dessa omstän- 
digheter hade hertig Johan redan länge velat göra sig till 
godo och hade under Gustafs sista lefnadsår begynt under- 
handla med Reval härom. Men då Erik blef konung, tog han 
genast sjelf saken om händer. I Mars 1561 kommo finnarne 
Klas Kristersson Horn och Hans Larsson Björnram såsom 
sändebud från konung Erik till Reval, och innan midsommar 
hade denna stad äfvensom de angränsande estniska landskapen 
svurit trohetsed åt svenska konungen. Längre fram på hösten 
intog Horn slottet Padis. Gotthard Kettler, som ej längre 
ansåg det vara möjligt att sammanhålla ridderskapets magt, 
lemnade hela sitt land åt Polen och fick sjelf Kurland såsom 
ärftligt län. Sålunda upplöstes svärdsriddarnes trehundraåriga 
rike. Men många hade redan infunnit sig för att dela rofvet. 
Förutom Polen, som ansåg sig såsom den rätta arftagaren till 
qvarlåtenskapen, framkommo Ryssland, Sverige och en dansk 
prins Magnus med nästan lika berättigade anspråk. De flesta 
af dessa spekulanter bekymrade sig icke det minsta om be- 
folkningens läge och lidanden. Endast den svenska regeringen 
tog bönderna i försvar emot de tyska herrarnes okristliga be- 
handling; det förtjenar särskildt att nämnas, att finnen Klas 
Kristersson Horn var den förste, som höjde sin röst till skydd 
för detta förtryckta broderfolk. 

Härunder hade för hertig Johan öppnat sig nya utsigter, 
som lofvade honom ersättning för hans andra svikna förhopp- 



144 FINLANDS HISTORIA. 

ningar. En polsk beskickning i Sverige hade föreslagit åt 
hertig Johan till gemål polska konungens syster, Katarina, 
och Erik hade redan för sin del bifallit till detta giftermål. 
Hertigens gunstling, kanslern Esaias Gephart, som sjelf var 
född i Polen, afsändes för att sätta saken i gång och fick af 
polska konungen ett gynsamt svar. Men för giftermålets af- 
slutande var det nödvändigt, att ej någon fiendskap emellan 
Polen och Sverige uppkom i Estland; derför erbjöd sig hertig 
Johan till medlare och trodde sig kunna förena bägge rikena 
till ett gemensamt krig emot Kyssland. Fåfänga och äre- 
girighet drefvo honom än längre. Den finska hertigen emottog 
redan en beskickning från Polen, lånade penningar åt sin blif- 
vande svåger och beredde sig att resa till Polen för att hålla 
bröllop. Han hoppades derjämte att få tillösa sig några slott 
i Estland och Litfland, som innehades af Polen, för att han 
på detta sätt äfven i anseende till området skulle blifva en 
förmedlare mellan de båda täflande magterna. Men konung 
Erik hade nu beslutat att bemägtiga sig hela Estland och 
försökte derför att vända sin broders hog ifrån det polska 
giftermålet. Om våren 1562 tågade slutligen Klas Kristersson 
Horn, som i det längsta försökt att förhindra krigets utbrott, 
på konungens befallning emot staden Pernau, eröfrade denna 
stad från polackarne och begynte mot hösten belägra Weissen- 
stein, som likaså föll i svenskarnes händer. På denna fot 
stodo sakerna, då Johan vid midsommartiden 1562 reglade 
från Åbo till Danzig. Fartyget bar det stolta namnet "Ursus 
Finlandicus" och dess styrman var Abo-borgaren Henrik Inna- 
maa, som för denna tjenst erhöll af hertigen en läst (48 tun- 
nor) råg, såsom af räkenskapsböckerna ännu kan ses. I hans 
följe var, förutom polska sändebudet grefve Tenczin, äfven 
tvenne af hertigens råd, Henrik Klasson Horn till Kånkas och 
Herman Fleming till Louhisaari. Den förstnämnde hade kort 
före afresan förnyat sin trohetsed till hertigen och lofvat gifva 
lif och välfärd för honom, vare sig mot hvem som helst utan 
åtskillnad. Johan, som hade fordrat en sådan ed, märkte väl 
redan sjelf, att han vandrade på farliga stigar. 

I Danzig erhöll han ett nytt bref från Erik, som i 
hotande ordalag uppfordrade hertigen att afstå från sina gifter- 
målsplaner. Med anledning häraf uppmanade Johans nyss- 
nämnda råd, Horn och Fleming, honom att återvända till Fin- 



ERIK XIV OCH HERTIG JOHAN, 1560 15G8. 145 

land, och hertigen steg i sjelfva verket redan åter ombord. 
Men i samma stund kom kansleren Gephart från Polen, der 
han varit redan för andra eller tredje gången, och på denna 
listige mans lockelser ändrade Johan åter sitt beslut. Från 
Danzig begaf han sig genom Preussen till Kowno, der konun- 
gen af Polen, Sigismund August, var honom till mötes. Der- 
ifrån begaf man sig till Vilna, der bröllopet firades den 4 
Oktober 1562. Vigseln skedde efter katolsk ritus, emedan 
bruden tillhörde katolska bekännelsen; men hertigen tog dock 
icke sakramentet under den katolska formen, utan förklarade 
sig vilja qvarstå vid den Augsburgiska bekännelsen, ehuru han 
å andra sidan lofvade åt sin gemål full religionsfrihet. Då 
man fordrade af hertigen, att han skulle förklara sig för obe- 
roende och sjelfständig furste, svarade han, att han var läns- 
pligtig vasall under svenska kronan, likväl i samma förhållande, 
som tyska rikets furstar. I dessa och andra till giftermålet 
hörande vilkor afvek Johan ännu icke frän de skyldigheter, 
som ålades honom af hans länspligt. Då t. ex. åt Katharina 
gafs till lifgeding Åland med Kastelholm, samt staden Raumo med 
Letala och Lappo socknar, i h vilka områden befolkningen borde 
vara lika tropligtig mot Katharina, som mot Johan sjelf, till- 
lades likväl de vigtiga orden: utan att bryta sin tro mot 
Sveriges konung. Men i bredd med giftermålet förehades äfven 
en annan affär, i hvilken hertigen ej visade samma återhåll- 
samhet och försigtighet, nämligen det af polska konungen 
åstundade penningelånet och vilkoren för det samma. Sigis- 
mund hade samtyckt att gifva åt sin syster i hemgift 32,000 
ungerska gulden, hvartill kom Katharinas mödernearf, 50,000 
dukater; men dessa summor skulle betalas först senare och i 
bestämda poster, ty Sigismund var sjelf för tillfället i stort 
penningebehof. Då åtog sig Johan att låna åt sin svåger 
120,000 thaler (omkring 672,000 finska mark), och erhöll såsom 
pant för detta lån sju slott i Estland och Liffland. Men bland 
dessa slott var äfven Weissenstein, som just vid denna tid in- 
togs af Eriks trupper, och öfverhufvud var det en betänklig 
sak, att en svensk vasall under pågående krig lånade pennin- 
gar åt rikets fiende till dennes krigsrustningar. Henrik Horn 
och Herman Fleming synas hafva insett, att deras herre i 
denna sak hade råkat alltför mycket i Polens nät; de upp- 
manade honom att skynda sig hem, och hertigen lemnade äfven 

Finlanih historia. 10 



146 FINLANDS HISTORIA. 

Vilna strax efter bröllopet. I slutet af Oktober ankom lian 
till Riga, hvarifrån det var hans afsigt att sjöledes fara öfver 
till Finland. Men för storm ändrade man plan och det her- 
tigliga tåget begaf sig genom Pernau till Reval, der befälhaf- 
varen grefve Svante Sture med all ärebetygelse emottog de 
höga gästerna. Från Reval seglade man de första dagarne i 
December öfver hafvet och anlände under stormig väderlek till 
finska kusten. Fredagen före jul 1562 höllo de sitt intåg i 
Åbo, hvarest derefter glänsande fester med anledning af hem- 
komsten firades. 

På hundra år, eller sedan Karl Knutssons tid, hade Fin- 
land icke skådat en furstlig hofhållning inom sina gränser. 
Nu vistades och äfven delvis herskade här en ung, kraftfull 
konungason, hvars gemål var en utländsk prinsessa, dotter af 
Jagellonernas hus och befryndad med de mägtigaste regerande 
familjer. Redan häraf kunna vi sluta, hvilken prakt Åbo 
slott på denna tid hade att uppvisa. Sjelfva slottsbyggnaden 
hade på de sista tiderna blifvit utvidgad med en ny, tidsenligare 
inredd tillbyggnad. Dyrbara tapeter och målningar prydde 
väggarne, guld och silfverkärl blänkte på borden, hoffolkets 
praktfulla kläder tillverkades af en särskild hofsk räddare, och 
fiol- och lutspelare lifvade de hertigliga festernas glada danser. 

Bland den tidens förströelser intogo torneringarna och 
jagterna ett stort rum; äfven i Åbo var inrättad en särskild 
torneringsbana, och en djurgård var anlagd på Runsala, till 
hvilken man hade för afsigt att införskrifva djur från Tysk- 
land. Mångt och mycket, som nu hör till det alldagliga, 
namnes vid denna tid för första gången i Finland. Hertigen 
hade förutom fältskären (barberare), äfven en egen lifmedikus 
och egen apotekare; vid hans hof omtalas vagnar och bland 
tidsfördrifven anföres äfven kortspel. Skådespel uppfördes på 
dessa tider af skolgossar och gåfvos i Åbo skolsal; hofvets 
räkenskapsböcker, som ännu finnas bevarade, utvisa att äfven 
en gång djeknarne uppförde fastlagsspel för hans furstliga nåd 
och derför erhöllo en gåfva af 30 mark (42 finska mark). Det 
är naturligt, att bland hertigens hofiblk funnos många utlän- 
dingar; flertalet hade åtföljt Katharina från Polen, och äfven 
Johans egna drabanter voro för det mesta främlingar. Dock 
synes äfven vårt eget lands adliga ungdom gerna kommit till detta 
glada hof, som erbjöd det bästa tillfälle för inhemtandet af 



ERIK XIV OCH HERTIG JOHAN, 1560 15 68. 147 

finare herreseder, och om ej Eriks misstro och de deraf upp- 
komna stridigheterna hade kommit emellan, så skulle den fin- 
ska adeln otvifvelaktigt inom kort slutit sig till hertig Johans 
umgängeskrets. Att för öfrigt hertigen eller hans män skulle 
haft för afsigt att göra Finland till ett särskildt och sjelfstän- 
digt rike, har ej kunnat bevisas; ännu mindre får man in- 
passa senare tiders nationella sträfvanden på denna tids för- 
hållanden. Men det är i alla fall visst och sant, att Johan 
icke glömde, att han var Finlands hertig och alt hans 
undersåtar voro finnar. Sålunda berättas det, att då han 
skulle afsända ett bref till Karl IX i Frankrike, han (som 
likväl var ganska hemmastadd i främmande språk) ej gick in 
på att afiätta det på något annat språk, än finska. Och i 
allmänhet ådagalade han en varm omsorg om Finlands ange- 
lägenheter, hvaraf otvifvelaktigt goda frukter skulle skördats, 
om ej händelsernas gång så snart hade ryckt honom bort 
från denna verkningskrets och gjort ett olyckligt slut på hela 
denna hertigliga glans. 

Strax efter sin hemkomst hade hertig Johan skrifvit till 
Erik och underrättat honom om sitt giftermål, samt bjudit 
honom till sig till Åbo slott. Först en månad senare nämnde 
han i ett andra bref om de slott, han fått i pant, men sade 
tillika, att han fått dem i stället för hemgift. Men Erik hade 
dock fullständig kunskap om rätta förhållandet; i sitt svar 
tillönskade han lycka till giftermålet, men fordrade med be- 
stämdhet, att slotten skulle öfverlemnas åt svenska kronan, och 
att Johan skulle sända sin krigshär till Lifiland emot Polac- 
karna. Johan begärde att få fullgöra sin skyldighet till krigs- 
tjenst på annat område, nämligen emot Danskarne, med hvilka 
ett krig som bäst höll på att uppkomma; men Erik, som syn- 
barligen sökte anledning till tvist, var obeveklig. Samtidigt 
gaf en alldeles obetydlig tilldragelse konungen vapen i hän- 
derna. En ung finsk adelsman, Johan Bertilsson, som för sitt 
dåliga uppförande blifvit skild ur hertigens tjenst, blef fängslad 
i Upland, emedan han hade fört upproriskt tal, att Eriks 
regering snart vore slutad. Han förhördes pinligen i konun- 
gens närvaro, och hans bekännelse, att hertig Johan förberedde 
ett uppror, togs för full sanning. Omedelbart efter detta nog 
svaga vitnesmål kallade Erik i April 1563 hertigen till sig och 
sammankallade ständerna, äfven från Finland och hertigdömet, 



148 FINLANDS nrSTOBIA. 

till Stockholm de första dagarne i Juni. I kallelsebrefvet före- 
skrifves, att fogdarne skulle utvälja tre redliga bönder från 
hvarje fogdedistrikt och fyra prester från hvarje härad, hvar- 
jämte hvarje stad skulle sända två borgare. Detta var denna 
tids riksdagsordning. Samtidigt skickades i hemlighet till 
Åbo tvenne af Eriks män, Erik Stenbock och Ivar Magnusson 
Stjernkors. De tyckas fått i uppdrag ingenting mindre, än att 
bemägtiga sig sjelfva hertigen. Detta lyckades väl icke; men 
i dess ställe bortförde de tvenne af hertigens närmaste tjenare, 
som nu blefvo förda till Stockholm att förhöras. 

Genom dessa händelser började först hertig Johan märka, 
hvad han hade att vänta af sin broder. Hans förnämsta råd. 
Henrik Horn och Herman Fleming, uppmanade honom på det 
ifrigaste att undvika ett brödrakrig och lofvade sjelfva följa 
honom i landsflykt, till Tyskland eller annorstädes. Men Johan 
synes ännu hoppats på en förlikning och ville ej i någon hän- 
delse utan strid afstå från sitt hertigdöme. Då flydde Horn 
och Fleming, för att undgå hvarje delaktighet i det utbry- 
tande upproret, ur hertigens tjenst till Sverige. Johan vack- 
lade allt ännu i sitt beslut; han lät fasttaga tvenne kungliga 
ombud, som ankommit till Åbo, men frigaf dem åter och be- 
gärde sjelf lejd att infinna sig i Stockholm för att förklara 
sig. Men Erik svarade, att en sådan lejd vore öfverflödig, 
om hertigens sak var ren. Det är ögonskenligt, att Erik 
beslutat begagna sig af tillfället till hertigens förödmjukande 
och ej mera afsåg annat, än ett sken af laglighet. Stän- 
derna, inför hvilka saken nu drogs, dömde den 7 Juni 
hertigen förlustig lif, egendomen och arfsrätt, och de kungliga 
trupperna sammandrogos emot Åbo. Såsom sista utväg till 
förlikning erbjödos väl ännu åtskilliga förödmjukande vilkor, 
såsom att hertigen skulle antaga af Erik utnämnda rådgifvare 
vid sin sida, afstå från politiken, och ej utan konungens 
tillstånd lemna Finland, ej ens för att fara till Sverige ; likaså 
skulle han afstå från rättigheten att prägla mynt o. s. v. 
Men Johan, som ej längre kunde lita på sin broder, förkastade 
dessa vilkor och rustade sig till motvärn. 

Den omständighet, som bäst vitnar om Johans oskuld, 
är de sentida försvarsanstalterna. Först i medlet af Maj be- 
gynte han ombesörja proviant för slottet och skref derefter 
till konungen af Polen om hjelp. Sigismund svarade, att han 



EBIK XIV OCH HERTIG JOHAN, 1560 15 68. 149 

ingenting kunde uträtta, då han ej egde någon flotta. I Juni 
samlade hertigen hela sin krigshär till Åbo och sammankallade 
derjämte befolkningen dit till den före midsommar infallande 
Henriksmesso marknaden. Han talade till den församlade 
menigheten, förtäljde om Eriks bedrägliga förfarande och be- 
gärde hjelp af folket. Finnarne lofvade detta och bekräftade 
med ed sitt löfte. Men denna folkresning var alltför litet 
förberedd och kom derför nu för sent. Redan de första 
dagarne af Juli begynte belägringen af Åbo slott så till lands 
som vatten med en ansenlig styrka. De förnämsta af den 
finska adeln hade genast slutit sig till konungen. Bland de 
belägrande sågos Nils Boije, Klas Eriksson Fleming, Ivar 
Stjernkors, Anders Nilsson Sabelfana m. fl. Från Tavastehus 
uppbröt Johan Knutsson till Laukko, plundrade hertigens 
gårdar i Satakunta och närmade sig sedermera till Åbo. Äfven 
från Wiborg och Reval var krigsfolk i antågande. Sålunda 
ansatt från alla håll hade hertigen råkat i en ganska hopplös 
belägenhet. Då utanverken på Korpolais-berget blifvit intagna, 
begynte man beskjuta slottet med den framgång, att hertigens 
eget sofrum ej längre var i säkerhet. Likväl slogs den första 
stormningen med framgång tillbaka. Först trolösheten hos 
slottets lägre soldater, hvilka till största delen voro svenskar 
och nu hoptals öfvergingo till de belägrande, nödgade Johan 
att uppgifva slottet. Den 12 Augusti 1563 öfverlemnade her- 
tigen sig och slottet åt de belägrande. Han fick löfte om 
ett furstligt fängelse, hvarest han finge hålla 50 af sina egna 
tjenare, samt njuta alla furstliga inkomster och rättigheter, 
till dess hans sak blifvit behörigen undersökt. Klas Eriksson 
Fleming, som i framtiden skulle intaga en vigtig plats i Fin- 
lands historia, fick sig nu anförtrodt att föra fångarne öfver 
hafvet till Sverige. 

Men konung Erik stadfästade ej de kapitulationsvilkor, 
som ingåtts emellan hans öfverbefälhafvare och hertigen. Redan 
innan man kom till Stockholm blef hertigen skild från sina 
tjenare. De af dem, som voro svenska undersåter, halshöggos 
och steglades; bland dessas antal befunno sig äfven flere af 
den lägre finska adeln, hvilka nu blefvo offer för konungens 
hämnd. Hertigen sjelf blef med sin gemål insatt på Gripsholms 
slott. Åt Katharina hade blifvit erbjudet ett furstligt hem på 
något af slotten, om hon ville lefva skild från sin make; men 



150 FINLANDS HISTOKIA. 

hertiginnan visade sin förlofningsring, i hvilken det stod : "ingen 
utom döden" — och följde Johan i fångenskapen. Dunkla 
spår låta oss förmoda, att Erik hade för afsigt att icke spara 
ens brödrens lif ; han försökte vinna sin yngre broder Magnus' 
bifall till något dylikt företag, men denne var ej benägen 
härför. Strax derefter blef Magnus sinnesrubbad. Den yngste 
brödren Karl var ännu minderårig, och Erik var såluuda nu 
ensam herskare i riket. 

Sålunda hade nu det finska hertigdömet, otvifvelaktigt 
Finlands mest poetiska minne från de flydda tiderna, slutat 
sin korta tillvaro. Det lades genast under den allmänna för- 
valtningen tillika med det öfriga Finland. Till all lycka hade 
det inbördes kriget varit ytterst kort och qvarlemnade derför 
inga svårare spår. Då den första hämndtörsten blifvit stillad, 
upphörde snart konungens förföljelser mot Johans vänner. Ett 
par kyrkoherdar i Töfsala och Wichtis dömdes till döden, 
men benådades. Borgerskapet i Åbo, som svurit trohetsed åt 
hertigen, köpte sig förlåtelse för en summa af 1,000 mark. 
Allmogen ansågs nästan oskyldig. Anmärkningsvärdt är, att 
finnarne förstodo begagna just detta tillfälle att aflägsna Peter 
Folling från Åbo biskopsstol; han gjordes misstänkt hos Erik 
och afsattes redan i Maj 1563. Några år senare utnämndes 
han till biskop i Reval, men dog samtidigt. I hans ställe 
hade biskopsstolen i Åbo blifvit besatt med den redan förut 
nämnde Paul Juusten (1563 — 1576), som flyttades hit från 
Wiborgs stift. Till biskop i Wiborg utnämndes först Knut 
Johansson (1563 — 1564) och senare Erik HärMpää 1568 — 
1578), hvilka äfven båda i sina yngre år på Skyttes bekost- 
nad besökt Wittenberg. 

Erik XIV:s senare regering har öfverhufvud föga berört 
Finland. Endast kriget, som Sverige fortfarande förde på 
flere håll, sträckte sina verkningar äfven till Finland. I Est- 
land fortsattes kriget med vexlande lycka. Svenskarne för- 
lorade år 1565 Pernau, och förmådde icke återtaga det. Men 
Henrik Klasson Horn slog polska rytteriet utanför Reval. För- 
öfrigt gjordes från båda sidor vidsträckta plundringståg. Med 
Ryssland stod Erik i mycket vänskapligt förhållande, hvilket 
var så mycket naturligare, som båda voro i krig med Polen 
och hade ingått den öfverenskommelse, att de hvardera skulle 
få behålla de områden, de eröfrat i Estland och Liffland. Vid 



ERIK XIV OCH IIKRTIG JOIIAX, 1500 1568. 151 

finska gränsen förekommo derför vid denna tid inga orolig- 
heter. En ganska besynnerlig fordran framstäldes från czaren 
till det svenska sändebudet Hans Larsson Björnram, som år 
1564 besökte Moskva. Ivan fordrade nämligen, att hertig 
Johans gemål skulle sändas till Ryssland; ty czaren hade sam- 
tidigt som hertigen friat till henne. Erik försökte med fagra 
ord undslippa denna underliga anhållan, men lofvade slutligen 
äfven med detta pris köpa czarens vänskap. Ännu år 1568 
upprepade de ryska sändebuden i Sverige denna fordran, och då 
den förändrade politiska ställningen då gjorde saken omöjlig, så 
upptändes häraf ett nytt krig, såsom vi framdeles få tillfälle att 
se. Aldra häftigast flammade för tillfället krigslågan vid danska 
gränsen och på Östersjön. Detta krig hade begynt år 1563 af 
obetydliga orsaker (danska konungen hade enligt unionstidernas 
sed satt Sveriges tre kronor i sitt vapen); men det fördes med 
utomordentlig grymhet å ömse sidor och upptände ånyo det gamla 
nationalhatet emellan svenskar och danskar. I Norge intogo 
svenskarne Trondhjems län, men förlorade det åter. I söder 
bemägtigade sig danskarne Elfsborg och försvarade detsamma 
med god framgång. Deremot härjade Erik sjelf på ett fasaväc- 
kande sätt i Halland och Blekinge. Då Rottneby intogs med 
storm, dödades alla dess invånare, så att vattnet i floden var rödt 
af blod, såsom konungens egna ord ljödo; de dödades antal 
uppgick till tvåtusen, förutom qvinnor och barn, "dem finnarne, 
som anlände till sist, mördade." Sådant var Eriks sätt att 
föra krig, hvaröfver han sjelf skröt i sitt bref till Sveriges 
invånare. Till sjös fördes kriget med större ära emot Dan- 
marks och Lybecks förenade flottor. Då den gamle amiralen 
Jakob Bagge blifvit tillfångatagen i en drabbning, och Klas 
Eriksson Fleming ingenting betydande förmådde uträtta, ut- 
nämndes den 12 Augusti 1564 Klas Kristersson Horn till 
öfverbefälhafvare öfver flottan och tillkämpade sig redan föl- 
jande dag en lysande seger vid Öland. Följande sommar 
mötte han åter fienderna vid Buchow (emellan Wismar och 
Rostock) och slog dem i en ny drabbning, i hvilken danska 
amiralen Herluf Trolle stupade. Vid detta tillfälle omnämnes 
med synnerligt beröm ett litet svenskt fartyg, benämndt Troilus, 
som stred mot sjelfva det danska amiralskeppet; och ibland 
besättningen på Troilus nämnas särskildt sjuttio finnar, som 
med sina stålbågar sköto så skarpt, att pilarne nedföllo som 



152 FINLANDS HISTORIA. 

hagel. Ännu samma sommar varm Horn en tredje seger, hvar- 
vid danska amiralen Otto Eud togs till fånga. Men följande 
lr, 1566, dog den finske hjelten i pesten, till hvilken kriget 
hade gifvit upphof. 

Krigets bördor tryckte naturligtvis äfven Finland, ehuru 
förstörelsen icke sträckte sig ända dit. Handeln var afbruten 
och utskrifningen af krigsfolk bortryckte landets bästa arbets- 
krafter. På estländska sidan, dit de från Finland utskrifna 
soldaterna för det mesta beordrades, förgingos de ofta genom 
dålig omvårdnad, och motviljan att komma dit var så stor, 
att man stundom nödgades föra dem bundna öfver Finska 
viken. Hemma åter hade finnarne mycket att utstå från de 
främmande legosoldaternas sida; ty redan Gustaf Vasa, men 
isynnerhet Erik XIV hade värfvat mycket trupper från Tysk- 
land, Skottland och andra orter, och Eriks grymma sinnelag 
snarare uppmuntrade än stäfjade deras öfvermod. Då sockne- 
boarne i Sjundå år 1562 voro motvilliga att göra dagsverken 
till Reval, hotade Erik att inqvartera en afdelning rytteri hos 
dem, förmenande, att man då skulle se, om ej deras styfsint- 
het gaf med sig. En sådan inqvartering, eller s. k. slottsläger, 
synes varit bland tidens svåraste plågoris för allmogen, och 
Finland, genom hvilket legotrupperna vanligen drogo på sin väg 
emellan Sverige och Estland, fick mer än tillräckligt pröfva 
denna tunga. Redan år 1564 säger biskop Juusten att "bon- 
dens egendom är gifven till byte åt öfvervåld och skamlös 
plundring" och att, "om de försökte försvara densamma, hotade 
genast soldaternas blodiga svärd deras hufvuden". Äfven adelns 
och embetsmännens förfaringssätt var förmodligen detsamma 
som förr. Likväl försökte Erik göra ett slut på det olagliga 
skjutsandet, genom att inrätta gästgifverier (taverner), på hvilka 
de resande, äfven om de färdades i konungens ärender, voro 
skyldiga att betala både för skjuts och förtäring. Denna nyt- 
tiga inrättning tyckes dock ej kommit i fullt anseende. Öfver- 
hufvud kunde man nog märka, att Finland åter hade blifvit 
ett aflägset landskap, dit regeringens omsorger sällan sträckte 
sig. Det hade kommit likasom ett mörker i luften efter hertig 
Johans förödmjukande. 

Mörkast var dock kanske konung Erik sjelf och hans 
slutliga öde. Erik var en i mångahanda lärdom förfaren man, 
kunnig i vetenskaper, musik och poesi ; men hans obeständighet 



ERIK XIV OCH HERTIG JOHAN, 15*10 1568. 153 

och missta nksamhet förstörde dessa naturens ädla gåfvor. Dåliga 
rädgifvare, bland hvilka konungens sekreterare Göran Persson 
var den mägtigaste, uppeggade hans benägenhet för tyranni. 
Den öfverdomstol, eller konungens nämnd, som Erik i början 
af sin regering inrättat, erhöll Göran Persson till prokurator 
eller officiel åklagare, och förvandlades snart till ett verktyg 
för tyranniet. År 1563 fälde redan denna domstol 57 döds- 
domar, hvaraf 32 träftäde Johans auhängare. Efter det Johan 
blifvit förödmjukad, började Erik med misstro betrakta landets 
adel, som på mödernet var beslägtad med hertig Johan och 
af många skäl var missnöjd. Sturenamnet väckte hos honom 
den mesta fruktan; fruktan dref honom till öfverilningar och 
öfverilningarua väckte hos honom en ännu större och ängsligare 
fruktan. Om våren 1567 ernade han inför ständerna anklaga 
flere af landets förnämste män. Dessa sattes i fängelse och 
ständerna sammankallades till Upsala. Men innan undersök- 
ningen var afslutad, rusade konungen en dag till Sturarnes 
fängelse med mördarknifven i hand, oah hans tjenare fullbor- 
dade det fasa väckande dådet: Svante Sture jämte tvenne söner, 
samt två andra adelsmän mördades. Erik var nu fullkomligt 
vansinnig; han lopp ut i en skog och lät döda sin forna 
lärare Dionysius Beurreus, som ville hemta honom tillbaka. 
Många månader tillbragte han i galenskap och delvis äfven uti 
samvetsförebråelser. Hertig Johan och hans gemål försattes i 
frihet, och Göran Persson öfverlemnades i rättvisans händer 
och dömdes till döden. Men detta svaghetstillstånd, såsom 
Erik sjelf kallade det, räckte endast till årets slut. Efter 
nyåret begaf han sig till danska kriget, tog åter med kraftig 
hand regeringstyglarne och återkallade Göran Persson. Konung 
Erik var vid denna tid helt och hållet upptagen af giftermåls- 
tankar. I början af sin regering hade han bedrifvit mång- 
faldiga underhandlingar om giftermål i utlandet, men åter 
afstått derifrån. Slutligen hade han bestämt sig för att bland 
sina mätresser göra den mest älskade till sin lagliga gemål; 
det var en flicka af ringa stånd, Karin Månsdotter, som genom 
sitt milda, väsen ofta hade förstått att skänka ro åt konungens 
dystra själ. Om sommaren 1568 firades bröllopet med mycken 
prakt och Karin Månsdotter kröntes till drottning. 

Men strax derpå ankommo underrättelser, att hertigarne 
Johan och Karl, hvilka icke infunnit sig till bröllopet, samlade 



154 FINLANDS HISTORIA. 

krigsfolk i södra Sverige och tågade emot Stockholm. Alla 
stånden öfvergåfvo Erik, och redan i slutet af September var 
han tvungen att öfverlemna sig i brödernas våld. Görau 
Persson afrättades genast, men Erik sjelf blef dömd till lifs- 
tidsfängelse. I Finland genomfördes regementsförändringen med 
ringa besvär. Ivar Magnusson Stjernkors, som Erik hade 
sändt dit för att samla hjelptrupper, öfvergick tvertom till 
hertigarne och intog för deras räkning Åbo slott. Äfven de 
finska befälhafvarne i Estland följde exemplet. Väl fruktade 
Johan i början, att Henrik Klasson Horn, hvars föregående 
handlingssätt han ännu ej förgätit, skulle göra motstånd i 
Reval, och befalde derför, att man skulle hålla hans familj, 
som vistades i Finland, i förvar på Åbo slott. Men denna 
fruktan synes saknat grund, och Henrik Klasson vann ånyo 
hertig Johans förtroende. Man kan knappast tvifla på, att i 
allmänhet finnarne med nöje sågo Finlands forne hertig upp- 
stiga på Sveriges tron. Hvarje ny förändring af styrelsen 
framkallar lätt nya förhoppningar och Johan IILs regering 
syntes särskildt hafva begynt under goda förebud för Finland. 
Men konung Eriks slutliga öde har till en del försonat 
hans stora förvillelser och satt en skamfläck på Johans minne. 
Johans hjerta var fullt af fruktan, likasom Eriks, och i samma 
mon som hemliga stämplingar till den fångne konungens be- 
frielse kommo i dagen, tilltog Johans oro och hans hårdhet 
emot brödren. I Juli 1570 fördes Erik från Stockholm till 
Åbo slott, der man trodde honom vara i säkrare förvar, än 
på svenska sidan. Han hade hos sig sin maka och sina barn, 
samt några tjenare, och synes ej hafva lidit brist. Men då 
krig hade utbrutit med Ryssland, och Johan fruktade att czaren 
tänkte befria den fångne, flyttades Erik med sin familj redan 
i Augusti 1571 till Kastelholm och derifrån ännu vid slutet af 
samma år till Gripsholm. Klas Eriksson Fleming verkstälde 
bägge dessa flyttningar. Eriks fängelse blef allt svårare; han 
flyttades till Vesterås hvarvid hans maka och barn skildes 
ifrån honom, och slutligen fördes han till Örby slott i Upland. 
Här nalkades ändtligen hans slut på det förfärligaste sätt. 
Sveriges biskopar och riksråd hade redan år 1575 gifvit sitt 
hemliga samtycke till, att om man märkte, att han kunde 
blifva befriad ur sitt fängelse, afdagataga honom med tjenliga 
medel. Två år senare, då nya sammansvärjningar framkallade 



JOHAN III:S KEGEKIKG, 1568 — 1592. 155 

fruktan hos konung Johan, blef denna grymma dom utförd. 
Erik förgiftades i en ärtsoppa och mot morgonen den 26 
Februari 1577 uppgaf den olycklige konungen sin ande. Döds- 
orsaken hölls hemlig, så att t. ex. hertig Karl aldrig fick någon 
säker kunskap derom. Men Karin Månsdotter fick af Johan 
till sitt underhåll LiuJcsiala gård och 26 under den samma 
lydande lägenheter i Satakunta, och lefde derstädes ännu 35 
år, allmänt älskad och ärad. Eriks son Gustaf, som en gång 
var ämnad till tronarfvinge, dog i landsflykt. Dottren Sigrid 
Vasa blef gift i Finland med Henrik Klasson Tott. 



5. Johan III:s regering, 1568—1592. 

Vid Eriks förödmjukande hade isynnerhet adeln varit 
Johan till mycken hjelp. Redan af detta skäl var detta stånds 
inflytande i tillväxt, och den nya konungen ansåg nödvändigt 
att genom förökade privilegier fästa landets förnämsta ätter 
vid sig. Slägten Leijonhufvud upphöjdes till greflig värdighet 
och erhöll såsom grefskap större delen af Buseborgs län i Fin- 
land. Friherrevärdighet gafs åt flere, bland dessa äfven den 
redan nämnde och framdeles så ryktbare finnen Klas Eriksson 
Fleming. Riksrådens antal ökades till tjugufyra och de er- 
höllo rättighet att uppbära alla konungen tillfallande böter 
ibland deras underhafvande. Äfven åt den öfriga adeln gåfvos 
stora förmoner, såsom lättnad i rusttjensten, uteslutande rätt 
till alla domareembeten, utom i Öster- och Westerbotten, rät- 
tighet att fritt försälja produkterna frän sina egendomar m. m., 
hvarjämte deras underhafvande i alla hjelpgärder skulle räknas 
till hälften mindre än kronobönderna, och de, som bodde inom 
en mil från säterigården, helt och hållet befrias från krigstjenst. 
Äfven åt obesutna adelsmän, som derför ej utgjorde rusttjenst, 
tillerkändes nu för första gången adelsprivilegium såsom ärftlig 
värdighet. Allt detta var en belöning derför, att kronans ärft- 
lighet inom Vasaätten bekräftades och i och med det samma 
öfverflyttades på Johans familj. Johans ende, i fängelset födde 
son, som genom sin moders arfsrätt äfven kunde göra anspråk 
på polska tronen och derför hade fått det utländska namnet 



156 FINLANDS HISTORIA. 

Sigismund, utsågs till Sveriges tronarfvinge. Hertig Karl, som 
varit den förnämsta ledaren af statshvälfningen, fick deremot 
låta nöja sig med det af fadren åt honom bestämda hertig- 
dömet, till hvilket hörde landskapen Södermanland, Vermland 
och Nerike. Han var likväl den dugligaste af alla Gustaf 
Vasas söner, och vid behof nog beredd att taga regerings- 
tyglarne om händer. Några årtionden förgingo väl ännu, 
innan hertig Karl på något kännbarare sätt ingrep i regerings- 
angelägenheterna. Men äfven under denna tid var han än en 
helsosam motvigt mot Johans planer, än ett stöd för dennes 
tron; ty Johans regering behöfde, såsom vi få se, ganska väl 
så det ena, som det andra. 

I början syntes Johans regering lofva godt för alla. På 
det förderliiga kriget med Danmark försökte man göra slut 
genom en billig fred, och ehuru krigslågan åter uppflammade, 
fick man likväl redan år 1570 freden till stånd. Äfven i 
anseende till Polen och Ryssland fick Sveriges politik nu en 
ny och otvifvelaktigt naturligare riktning. Med Polen fortfor 
visserligen oenigheten, beträffande såväl Estlands besittning, 
som det af Johan gifna lånet; men det nära slägtskapsband, 
som förenade konungarne, så länge Sigismund August lefde, och 
ännu mer den gemensamma fiendskapen mot Ryssland sköt 
tvisteämnena åt sidan. Deremot var ett krig med Ryssland 
väl en beklaglig, men oundviklig sak. Czarens sändebud, som 
af Erik skulle få Johans gemål, för att föra henne till Ryss- 
land, voro ännu vid statshvälfningen i Stockholm och undkommo 
då med knapp nöd folkets raseri. Då de återkommo till 
Ryssland medförde de till Ivan underrättelsen, att Erik val- 
fången och Johan och hans gemål uppstigna på tronen. Likväl 
hade man ännu hopp om fredens bibehållande. I förlitande 
på czarens lejdbref afgick från Finland hösten 1569 en hög- 
tidlig beskickning till Ryssland, hvilken beskickning anfördes af 
biskop Junsten. I Novgorod mottogos sändebuden först med 
vänlighet; men då de ej gingo in på ryssarnes öfvermodiga 
fordran, att Novgorods guvernör skulle underhandla med dem, 
likasom svenska konungen icke skulle varit en jämnlike till 
czaren, blefvo de utsatta för den oförskämdaste förföljelse och 
oginhet. I det bedröfligaste tillstånd fördes de till Moskva 
och derifrån i fångenskap till staden Murom, hvarest deras 
elände varade öfver ett år. Först i Februari 1572 fick Juusten 



JOHAN III:S REGERING, 1 5 (5 8 15 2. 1 5 7 

återvända till Wiborg med Ivans omöjliga fredsvilkor. Johan 
skulle godtgöra den senaste ryska beskickningens lidanden, upp- 
ställa till czarens tjenst 300 ryttare, öfverlemna de finska 
grufvorna åt Ryssland och tilldela czaren hederstiteln "Herre 
öfver Sverige". Ivan väntade naturligtvis ej ens, att man 
skulle ingå på dessa vilkor, utan hade redan börjat kriget på 
hvardera sidan om Finska viken. Men Johan hade nu gjort 
livad han kunnat för att bibehålla freden och satte derför på 
goda skäl sin tillit, till sina undersåtars kraftiga understöd. 
Fredens vänner i Finland, såsom Paul Juusten, beklagade väl 
sitt fädernesland, som sålunda hade råkat under krigets hofvar. 
Men landets adel synes med större tillförsigt hafva betraktat 
det annalkande stridsbullret, hvaraf de väntade sig ära och 
krigsbyte. 

Striden började på estländska sidan, der den danska her- 
tigen Magnus (på Ösel) hade förenat sig med czaren och af 
czaren begagnades, under namnet af "Konung öfver Liffland", 
såsom verktyg för dennes planer. I Augusti 1570 kom han 
med en rysk krigshär utanför Reval och Weissenstein, men 
måste efter sju månaders förlopp återvända med oförrättadt 
ärende. Likväl var krigets början ej synnerligen lycklig för 
de svenska vapnena. Ar 1573 intogo Ryssarne på nyårsdagen 
Weissenstein och stekte befälhafvaren på slottet, Hans Boije, 
till döds. Men Klas Åkesson Tott vann samma år en lysande 
seger på öppna fältet vid Lode. På finska sidan fördes här- 
under endast ett plundringskrig, d. v. s. ryska trupper gingo 
förbi Wiborgs slott och utspridde mord och brand ända till 
trakterna kring Helsingfors. Landet var i början nog oberedt 
till försvar; men konungen saknade ej god vilja att försvara 
sitt Finland, hvars vigt för svenska kronan han kanhända upp- 
fattade bättre, än någon af Sveriges föregående regenter. Så- 
lunda påbegyntes redan 1570 till Österbottens skyddande upp- 
byggandet af Uleåborgs slott, och vid södra gränsen samlades 
småningom nödiga stridskrafter, med hvilka Herman Fleming 
i början af 1573 gjorde flere förhärjande plundringståg såväl 
till Kexholms län, som Ingermanland. Ivan började nu blifva 
benägen till fred; men Johan ville ej mera skicka sändebud 
till ett dylikt land, hvarest de bemöttes tvertemot all folkrätt. 
Slutligen sammankommo dock fredsunderhandlarne vid Syster- 
bäck (å Finlands vägnar Klas Fleming, Klas Åkesson Tott, 



158 FINLANDS HISTORIA. 

Henrik Klasson Horn och Herman Fleming) och ehuru en all- 
män fred ej kunde åstadkommas, så utverkades likväl en två- 
årig vapenhvila särskildt för Finland, den 13 Juli 1575. 
Krigsbullret var derefter för en tid begränsadt till Estland, 
der svenskarne slutligen ej egde mera qvar än Revals stad 
och slott. 

I Januari 1577 utbredde sig framför Re val en omätlig 
rysk krigshär med väldigt artilleri och besköt staden häftigt i 
sju veckor. Men Henrik Klasson Horn och hans son Karl 
Horn, hvilka ledde försvaret, gjorde genom tapperhet och vak- 
samhet alla fiendens bemödanden om intet. Denna tilldragelse 
gjorde äfven ett plötsligt och oförmodadt slut på stilleståndet 
i Finland; ty några tusental tatariska ryttare begåfvo sig de 
första dagarne af Februari öfver isen till Nyland och för- 
härjade hela kuststräckan emellan Borgå och Ingo. Klas 
Åkesson Tott, Finlands dåvarande styresman, och Herman 
Fleming i Wiborg samlade i hast soldater och allmoge. Men 
fienderna återvände samma väg, som de kommit, och ledo 
ingen nämnvärd förlust- Sålunda var vapenhvilan bruten och 
t. o. m. i Österbottens aflägsna nejder uppflammade stridslågan. 
Men försvarsanstalterna voro öfverhufvud goda och krigslyckan 
begynte vända sig till Finlands fördel. Flere ohyggliga härj- 
ningståg gjordes från Wiborg och Nyslott såväl till kusterna 
af Ladoga, som djupt in i Ingermanland; befolkningen vid 
gränsen hade gripit till vapen och partigängaren Thomas Tep- 
poinen från Äyräpää gjorde sitt namn fruktadt på det fiendt- 
liga området. 

År 1580 utnämndes till öfverbefälhafvare Pontus de la 
Gardie, en fransk adelsman, som under Eriks regering ingått 
i svensk tjenst, derefter varit hertigarnes krigsöfverste i upp- 
roret emot Erik och nyligen blifvit gift med konung Johans 
naturliga dotter. Herr Pontus och med honom Herman 
Fleming och Arvid Henriksson Tavast tågade i slutet af Okto- 
ber från Wiborg mot Kexholm och började den 4 November 
beskjuta staden och slottet med glödande kulor. Ryssarnes 
försvarsverk, som voro uppförda af trävirke, antändes genast, 
och ryska Karelens hufvudort öfverlemnades redan följande 
dag åt de belägrande. Denna eröfring var den vigtigaste till- 
dragelse i hela detta krig; ty i anseende till sitt läge var 
Kexholm bland de fastaste platser i verlden, och dess betydelse 



JOHAN iii:s REGEKING, 15«8— -1592. 159 

blef ännu större, då man oförtöfvadt begynte befästa det samma 
med murar af sten. Derjämte hade Kexholms eröfring äfven 
den vigtiga följd, att det egentliga hjertat af Karelen derigenom 
kom att tillhöra det finska området, ehuru naturligtvis striden 
härom ännu fortgick. Det större kriget hade för öfrigt åter 
dragit sig söder om Finska viken, och under loppet af år 
1581 eröfrade De la Gardie och hans finska underfältherrar 
Wesenberg, Lode, Leal, Hapsal och hela Estland, samt i samma 
följd Narva, Ivangorod, Jaama och Koporie. Det var till minne 
af dessa segrar, som konungen gaf åt Finland titeln af stor- 
furstendöme, 1581. Han skrefsignu: "med Guds nåde Sveriges, 
Göthes och Vendes konung, storfurste till Finland, Karelen, 
Ingermanland och Shelonski Pjätin i Ryssland, samt hertig 
öfver Estland och Liffland." Detta var för att hämnas på 
den öfvermodige Ivan, men i och med detsamma en tillfreds- 
ställelse för Johans fåfänga, som gladde sig åt titelns bro- 
kiga glans. 

Äfven i Karelen hade striden pågått med häftighet. I 
Februari hade befälhafvaren på Nyslott, Klas Hermansson 
Fleming, tågat genom Kides, Pelkjärvi och Suistamo till Olonets, 
som förhärjades ända till St. Alexanders kloster söder om sta- 
den Olonets. Om sommaren åter gjordes från Kexholm ett tåg 
sjöledes till sydöstra kusten af Ladoga, der Sermaks hamn 
samt sju socknar härjades. Sättet att föra krig var på dessa 
tider särdeles grymt; ty krigsbytet och det främmande landets 
förhärjande var vanligen hufvudsaken. Likväl skonade de 
finska fältherrarne vanligtvis qvinnor, barn och gubbar, och 
dessutom förbjöd konungen vid dödsstraff att tillfoga skada åt 
kyrkor eller prester och munkar. Helt annorlunda förforo 
Ryssarne, ej allenast i Estland och Finland, utan äfven i det 
nyss förlorade Kexholms län, som de likväl ännu ville åter- 
eröfra. Första försöket dertill skedde den 10 Augusti, då en 
ansenlig fiendtlig styrka anlände direkte till Kexholms hamn. 
Den blef genast tillbakaslagen och dess anförare, Michael 
Gorbow, togs till fånga. Denne, likasom äfven de senare trupp- 
styrkornas anförare, hade befallning af czaren att ödelägga hela 
länet och föra innevånarne med qvinnor och barn till Ryss- 
land, samt döda en hvar, som ej godvilligt följde med. Under 
loppet af sex månader gjorde Ryssarne 17 dylika härjningståg 
till Kexholms län, och slottets fåtaliga besättning kunde ej 
förhindra detta. Öfre Karelen åter, på andra sidan Pyhäjärvi, 



L60 FINLANDS HISTORIA. 

eröfrades af en partigängare Roponitsa, som med sin röfvare- 
hop egentligen icke erkände något rikes öfverhöghet, men med 
sina ströftåg oroade norra delarne af Savolaks. 

Äfven vid Finska vikens kuster drogo ännu stundom 
ryska lodjor från trakterna af Nöteborg. Emot denna Inger- 
manlands hufvudort beslöt De la Gardie om hösten 1582 att 
företaga en stormning. Hans ärorika bragder skulle nu fått 
sin slutliga fulländning, om Nevafloden nu hade blifvit inför- 
lifvad med det svenska väldet, såsom Torkel Knutsson tre år- 
hundraden tidigare hade haft för afsigt. Men denna enda 
gång ådagalade ej herr Pontus samma snabbhet, som eljest 
var hans vana. Den 11 September anlände dit en finsk här 
under Herman Fleming, Arvid Tavast och Arvid Stälarm; 
men dessa fingo en månads tid invänta De la Gardies ankomst. 
Soldaterna, hvilka ledo brist, yrkade på stormning, och den 8 
Oktober begynte en häftig strid, hvarunder de stormande i 
början bemägtigade sig slottets vestra hörn, men likväl slut- 
ligen blefvo tillbakaslagna. Strax derpå fick slottet undsätt- 
ning, och när De la Gardie slutligen hann fram, var intet 
annat att göra, än att tänka på återtåg. A hvardera sidan 
var behofvet af fred ganska känbart. I Augusti 1583 sam- 
inankommo fredsunderhandlarne vid mynningen af Pliussa nära 
Narva. Men då konung Johan ej ville afstå från södra Inger- 
manland och titeln "Shelonski Pjätin", kunde endast en treårig 
vaperihvila åstadkommas, hvilken likväl sedermera förnyades på 
fyra år. Under dessa fredsunderhandlingar träffades Sverige 
af den olycka, att Pontus de la Gardie vådligen omkom i 
floden Narova, 1585. 

Låtom oss härunder för en stund betrakta Finlands inre 
tillstånd midt under bullret af dessa strider. Men då vi der- 
vid komma att i rikt mått erfara de mörka sidorna af Johans 
regering, så böra vi dock komma ihog, att kriget, från hvilket 
de flesta lidandena ledde sitt upphof, varit omöjligt att und- 
vika, och att öfriga sociala missförhållanden voro till stor del 
ett arf från förgångna tider. Redan år 1572 yttrar Juusten 
i sitt cirkulär till presterskapet, att allt sedan Danskarne för- 
jagades ur landet, hade man ej haft så olyckliga och krigiska 
tider. Han påpekar fiendernas plundringståg, pestens och epi- 
demiernas härjningar, samt ytterligare allt det betryck, som 
bönderna hvarje dag fingo lida i sina egna hem. Under krigets 



JOHA.N Ill:s REGERING, 1568 1592. ' 161 

fortgång ökades naturligtvis lidandena dag från dag. Elfsborgs 
lösen, som i freden med Danmark blifvit åtagen till betalning, 
samt de idkeliga gärderna och utskrifningarna för ryska kriget 
ökade i oroväckande antal mängden af de öde gårdarne, och 
hårda missväxtår gjorde det allmänna eländet ännu större. 
Fiendernas härjningar voro, såsom vi i det föregående hafva 
sett, tidtals och på många orter af gräsligaste art; men till 
ännu större tunga var det egna krigsfolket, som vanligen i 
åratal fick vänta på sin sold och med öppen plundring gjorde 
sig ersatt af bönderna. Derjämte fortfor adeln med sitt förra 
uppförande, och embetsmännens girighet och öfvervåld tyckas 
nått sin spets. Ej allenast fogdarne och deras skrifvare, utan 
äfven länsmännen, som ännu på denna tid utgjordes af bönder, 
dessutom ännu alla rika och på något sätt med embetsmännen 
förbundna bönder utöfvade det fräckaste godtycke och våld emot 
Finlands fattiga allmoge. Rättsskipningen stod på högst dålig 
fot; ty domare-embetena utdelades åt adeln såsom belöningar 
för krigiska förtjenster och öfverlemnades att förvaltas af under- 
ordnade personer, de så kallade lagläsarne. Öfver alla dessa 
lidanden klagade bönderna oupphörligt hos konungen; men 
Johan var alltför svag att åstadkomma någon verklig för- 
bättring. Hans egen praktlystnad ökade rikets nöd, och hans 
öfriga dåraktiga sträfvanden, hvarom vi framdeles komma att 
tala, gåfvo honom ej längre tid att med allvar öfvervaka rikets 
inre förkofran, dess mindre det aflägsna Finlands välfärd. 

Likväl var det mera lättsinne än bristande välvilja, som 
var orsak till denna försummelse ; ty han tyckes ständigt hafva 
bibehållit en viss förkärlek för Finland. Derom vitnar äfven 
på sitt sätt den nya titel, som han gaf åt Finland, på samma 
gång den visar, genom hvilka medel Johan bäst trodde sig 
lyckliggöra sina undersåtar. Såsom betecknande för tiden bör 
äfven nämnas, att han ofta från Finland reqvirerade "godt, 
skummande öl", som han och hans gemål "synnerligen tyckte 
om". Han lät äfven för sitt nöje hemta derifrån björnar, 
likasom från Åland hjortstekar och nötter för kökets behof. 
Af mera vigt var likväl den omsorg, han egnade åt det finska 
skolväsendets upphjelpande och befordrande, och särskildt bör 
ihogkommas, att han äfven gynnade landets språk och dess 
ännu svaga litteratur. Sålunda fick skolmästaren i Åbo, Jakob 
Pettersson Finno eller Suomalainen af honom flere understöd 

Finlands historia. 11 



162 FIKLANDS HISTORIA. 

för att "till finskan öfversätta några nyttiga böcker"; en frukt 
häraf var bland annat den första finska psalmboken. Men 
dessa enstaka uttryck af konungens välvilja kunde ej synner- 
ligen förbättra landets allmänna elände, som skulle erfordrat 
en husbondes särskilda faderliga omvårdnad och personliga 
närvaro. Och dertill fick Johan, sedan han blifvit konung, 
aldrig mera tid och tillfälle. Han, som en gång med ung- 
domens hela entusiasm hade tagit landets styrelse om händer, 
besökte ej mera under hela sin långa regeringstid en enda 
gång Finland, för att med egna ögon göra sig underrättad om 
landets tillstånd och behof. 

Sålunda utsåddes redan det förderfliga fröet till kom- 
mande strider. Men Johans ovisa trosnit och dermed för- 
enade politiska planer bragte först utsädet riktigt att gro. 
Reformationen hade vid denna tid i det öfriga Europa begynt 
mattas och den katolska kyrkan försökte med förnyad ifver 
leda de förlorade fåren åter till sin hjord. I detta syfte 
arbetade isynnerhet den nyinstiftade Jesuiterorden, som ansåg 
hvarje medel lofligt, hvarigeuom ändamålet kunde ernås. På 
Johan begynte dessa katolicismens ränker tidigt utöfva sin in- 
verkan. Katharina Jagellonicas omtanke om sin gemåls salig- 
het, samt kyrkofädrens arbeten, dem Johan under sin fången- 
skap flitigt hade läst, kommo småningom hans sinne att luta 
åt påfvedömet, och hans fåfänga smickrades af tanken att 
kunna förena de stridiga kyrkorna under en gemensam tros- 
form. Hufvudsaken var enligt konungens åsigt, att några 
katolska bruk och ceremonier åter skulle upprättas, och då 
den gamle reformatorn, erkebiskop Laurentius Petri, hade dött, 
nödgades den nya erkebiskopen lofva sitt samtycke till konun- 
gens planer. Denne invigdes till sitt embete år 1575 efter 
katolsk ritus, hvarvid biskopen i Åbo tvangs ej blott att vara 
närvarande, utan äfven att med den heliga smörjeisen märka den 
invigdes hjessa. Följande år 1576 utgafs en ny messbok, eller 
Liturgi, den s. k. "röda boken". Den synes äfven blifvit 
öfversatt till finskan, och presterna tvungos öfverallt att be- 
gagna den samma. Endast under hertig Karls beskydd vågade 
man göra motstånd mot Johans religionsfunderingar; ty her- 
tigen var sjelf bland motståndarne och tog i sitt skydd alla 
motsträfvige predikanter. I Finland hade redan år 1576 den 
gamle Juusten med bedröfvadt hjerta gått i grafven och Åbo 



JOHAN III:S KKGERING, 1568 15 92. 163 

biskopsstol förblef ledig i många år, till dess först 1583 Erik 
Eriksson Sorolainen utnämndes till biskop i Åbo. Denne, som 
var en saktlig, välvillig man, hade ingått på konungens litur- 
giska planer och fick i belöning äfven Wiborgs stift. Kato- 
licismens förhoppningar syntes redan gå i fullbordan. Uppen- 
bara och hemliga jesuiter hade inträngt i riket och unga män 
äfven från Finland hade begifvit sig till jesuitskolorna i Olmiitz, 
Braunsberg och Wilna, der de uppfostrades i och för deras 
folks omvändelse. Sålunda hade en finsk lärjunge Olof Son- 
dergelteus i Olmiitz erhållit i uppdrag att skrifva något slags 
finsk språklära och till samma språk öfversätta den påfliga 
katekesen. För de påfliges planer var Finland en synnerligen 
vigtig ort; ty härifrån hoppades de lättast kunna utbreda den 
romerska läran äfven öfver Kyssland. 

Men de katolska sträfvandena rönte dock icke här den 
framgång, man hade väntat. Reformationen hade redan i en 
viss grad hunnit rotfasta sig och katolicismens forna institu- 
tioner hade kommit för mycket på förfall, för att de i hast 
skulle kunnat upplifvas till sitt förra anseende. Då Johan 
t. ex. begynte ifra för klostrens återupprättande, fans i Fin- 
land endast Nådendals kloster qvar, och äfven det var just i 
begrepp att helt och hållet upplösas ; dess sista abbedissa, Bri- 
gitta Knutsdotter Kurki, dog år 1577, och fyra år senare 
fans endast en nunna qvar. Konungen sjelf började småningom 
blifva mätt på sina förlikningsförsök och lät sin ifver för kato- 
licismen sjunka. Han hade föreslagit påfven några i hans 
tycke oundgängliga förmedlingsvilkor : att gudptjensten delvis 
skulle försiggå på folkspråket, att kalken vid nattvarden skulle 
utdelas åt lekmän, att presternas giftermål skulle tillåtas m. m. 
Hofvet i Rom, gick ej in på dessa medgifvanden och Johan 
begynte frukta hierarkins ånyo tillväxande magt. Då Katharina 
Jagellonica dött år 1583 och Johan derefter förmälde sig med 
en svensk adlig jungfru, Gunilla Bjelke, hade hans ifver för 
katolicismen redan för det mesta fördunstat. Hans afsigt var 
på denna tid att ingå något slags förbund med den grekiska 
kyrkan, och den under hans spira lydande grekisk-katolska 
befolkningen i Kexholms län erhöll af denna orsak tillstånd 
att söka sig prester och munkar från Ryssland. Men slutligen 
beslöt dock Johan att förblifva vid den trosform, han sjelf 
uppfunnit, och förföljde med ohämmad stränghet alla de prester, 



164 FINLANDS HISTORIA. 

som ej antogo hans liturgi. Sålunda fortgick religionstumultet 
under hela hans regeringstid. I förbigående bör nämnas, att 
just vid samma tid, som Johan ifrade för katolicismens åter- 
ställande i riket, hade på påfven Gregorius XIILs befallning 
"nya stilen" blifvit införd i alla katolska länder, år 1582. 
Men Johan lemnade denna vigtiga förändring obegagnad, så 
att "gamla stilen", som då var tio dagar efter den verkliga 
tiden, ännu följdes i Sverige och Finland i 171 år. 

Till Johans religiösa sträfvanden anknöto sig äfven hans 
planer att vinna polska kronan åt sin familj. Redan år 1572, 
då Sigismund August hade dött och Jagellonernas gamla herskar- 
ätt utslocknat på svärdssidan, sträfvade Johan sjelf, stödjande 
sig på sin gemåls rättigheter, att blifva konung i Polen; men 
då valde Polackarne först en fransk prins och derefter Stefan 
Bathory, som var gift med Sigismund Augusts andra syster. 
Men sedan Bathory dött år 1586, erbjöd det mägtigaste partiet 
i Polen kronan åt Johans son Sigismund, hvilken ifrån barn- 
domen var uppfostrad i katolska läran, för att sålunda kunna 
blifva konung i begge rikena. Hertig Karl sökte forgäfves 
varna sin broder att icke inblanda sig i dessa Polens ange- 
lägenheter. Men svenska riksrådet, som hoppades tå regerings- 
tömmarne i sina händer, då Sigismund en gång såsom herskare 
öfver tvenne riken ej finge tid att ofta uppehålla sig i Sverige, 
befordrade på allt sätt prinsens afresa. Tvenne riksråd, Erik 
Sparre och Erik Brahe, hvilka såsom Sveriges ambassadörer 
besökte Polen, lofvade att Estland skulle öfverlemnas åt Polen, 
om Polackarne ville taga Sigismund till konung. Detta löfte 
ville väl Sigismund sedermera icke bekräfta, men han blef 
likväl krönt i Krakau jultiden 1587. Sålunda hade nu Sveriges 
tronarf vinge erhållit såväl en främmande religion, som ett 
främmande rike — två omständigheter, som ej kunde medföra 
något godt åt hans fädernesland. 

Johan sjelf hade redan innan Sigismunds afresa begynt 
ångra, att han låtit sin enda son fara till det oroliga Polen, 
och hans misstro mot rådet ökades i samma mon som hans 
saknad. Hans sinnelag hade nu på gamla dagar blifvit högst 
egensinnigt och otåligt; lågättade och ofta nog usla rådgifvare 
vunno hans ynnest och af hela adeln åtnjöt ingen annan hans 
förtroende än den finske amiralen Klas Eriksson Fleming, 
hvars rättframma, opolerade uppförande och ständiga oenighet 



JOHAN m:8 HEGEBING, 1568 — 1592. 165 

med den öfriga adeln af konungen betraktades såsom ett känne- 
tecken på hans trohet. Fleming hade genast från början varit 
emot Sigismunds afresa; han var till sitt sinnelag lika miss- 
tänksam som Johan, och hade alls ingen benägenhet för det 
af de öfriga riksråden eftersträfvade adelsväldet, hvilket hade 
stält den finska adeln i skuggan, likasom förut under unions- 
tiden. På grund af alla dessa orsaker steg han oupphörligt i 
konungens ynnest. Ar 1589 beslöt konungen sammanträffa 
med sin son i Reval, dit Sigismund samtidigt infann sig ifrån 
Polen. Då nu far och son råkades, kändes skilsmessan dem 
båda så svår, att de redan hade beslutit att afstå från polska 
kronan. Men Sigismunds polska följe hotade med krig, om 
han ej återvände med dem, och de svenska herrarne, såväl 
riksrådena som fältherrarne, framlemnade en skarp skrifvelse, 
i hvilken de, jämte det de tadlade Johans dåliga styrelse, bön- 
föllo hos Sigismund, att han ej genom att framkalla ett krig 
äfven från Polens sida skulle öka fäderneslandets olyckor. 
Sigismund återvände slutligen till Polen, och Johan seglade 
med hjertat uppfyldt af vrede tillbaka till Sverige, der han 
började förfölja riksråden med anklagelser och fängelse. Men 
Klas Fleming, som ej hade tagit del i de öfrigas uppträdande 
i Reval, kom naturligtvis i åtnjutande af allt det förtroende, 
hans embetsbröder derigenom hade förlorat. Han var redan 
förut riksamiral, men erhöll år 1591 öfverbefälet i det ånyo 
utbrutna kriget med Ryssland, samt blef utnämnd till general- 
ståthållare i Finland och Estland, fick slutligen äfven riksmarsks 
värdighet, och var vid Johans död rikets mägtigaste man. 
De inre förvaltningsärendena hade konungen likväl efter till- 
dragelserna i Reval till största delen öfverlemnat åt hertig 
Karl och berömde sjelf den skicklighet och det nit, hvarmed 
denne bedref det hela. Men ändock var Johans förtroeude 
till hertigen på långt när ej så stort, som den ynnest herr 
Klas fick åtnjuta. 

Tillståndet i riket var högeligen beklagligt, isynnerhet i 
Finland, hvarest svåra missväxtår utarmade befolkningen och 
dessutom oroligheterna ånyo hade begynt vid Karelens och 
norra Österbottens gränser. Ivan IV hade vid sin död år 
1584 rådt sin son Feodor att bibehålla freden med Sverige; 
men den unge czarens svåger, Boris Godunow, i hvars händer 
regeringstömmarne kommo, ville genom krigisk ära befordra 



166 FINLANDS HISTORIA, 

sina egna hersklystna planer. Färdiga tvistefrön voro såväl 
nejderna kring Uleåträsk, hvarifrån de finska nybyggarne åter 
begynte förjagas, som ock öfre Karelen, från hvilket ryssarne 
för intet pris ville afstå. Rörande sistnämnda landskap på- 
stodo ryssarne, att det svenska området icke sträckte sig 
längre än 100 verst norrom Kexholm och att allt land på 
andra sidan Pyhäjärvi hade förblifvit under Ryssland. Dit 
hade år 1589 blifvit skickad till styresman en "bojarson"; 
landets egna innevånare, anförda af hukas Räisänen, stodo på 
ryssarnes sida, och de svenska uppbördsmännen, som kommo 
till Ilomants, dödades eller sattes i fängelse. Äfven i Öster- 
botten uppflammade samma år kriget i full låga. Från Dvina- 
sidan hade man nämligen företagit några ohyggliga plundrings- 
tåg till Bottniska vikens kusttrakter, och å andra sidan förforo 
ej heller Österbottens bönder, hvilkas anförare var JoJian 
Wesainen från Ijå socken, med större mildhet i kusttrakterna 
af Kantalahti, der de plundrade staden Kantalahti, samt Umma, 
Kouta och Kieretti. Dessa gränsoroligheter skulle dock icke 
varit till synnerlig skada, om Johan af dem hade kunnat 
märka annalkandet af ett egentligt krig och i tid vidtagit 
nödiga försvarsanstalter. Men af öfvermodig stolthet tillslöt han 
sina ögon för farans storlek; han ville ej tillfredsställa rys- 
sarne genom billiga fredsvilkor, och brydde sig ej heller om 
att afhjelpa sina egna soldaters klagomål genom att betala den 
för många år innestående aflöningen. Följderna af denna hog- 
löshet läto snart och på ganska känbart sätt erfara sig. 

Tidigt på vintern 1590 satte sig czaren och Boris Godu- 
now i rörelse med en ansenlig krigsstyrka, hvaraf afdelningar 
sändes ut såväl till Estland, som Finland. I Finland fram- 
ryckte fienderna ända till trakterna af Åbo, bortförande men- 
niskor och boskap såsom byte. Men hufvudstyrkan vände sig 
emot fästningarne i vesira Ingermanland, af hvilka den ena 
efter den andra intogs. Endast i Narva gjorde den manhaftige 
Karl Horn med ringa manskap ett tappert motstånd och fräl- 
sade sålunda åtminstone denna stad; men Ivangorod nödgades 
han lemna i fiendernas händer. Af denna orsak kallades han 
till Sverige och dömdes till döden, men blef benådad först på 
sjelfva af rättsplatsen. Följande år, 1591, fortsattes kriget med 
vexlande lycka. Krigsöfverstarne Mauritz Grip och Georg 
Boije gjorde i början af året från Finland och Estland ett 



JOHAN IIi:S REGERING, 1568 1592. 167 

stort tåg till trakten af Koporie, derifrån de framträngde djupt 
in i Novgorods län. Men djup snö i förening med ovanligt 
sträng köld tvingade dem att återvända, och på återvägen 
fröso många till döds. Förbittrad öfver denna motgång af- 
satte konungen Grip och sände Klas Fleming att leda kriget. 
Nu rustade man sig till ett nytt tåg emot Novgorod. I 
Augusti satte man sig i rörelse från Wiborg till trakterna af 
Neva och förenade sig der med Arvid Stålarm, som hade 
hemtat en annan afdelning svenska trupper från Estland och 
under vägen slagit en ansenlig rysk här, som mötte honom. 
Härifrån stäldes tåget mot söder, och Flemings trupper an- 
ryckte ända till fyra mil från Novgorod. Men stora moras 
skyddade Rysslands gamla moderstad, och dessutom torde 
knapt Flemings fältherretalang varit så stor, att han mägtat med 
ett dylikt företag. Efter att hafva förstört czarens saltsjuderier 
i Nova-Rusa, samt härjat stora landsträckor i Pskowska guver- 
nementet, återvände expeditionen i Oktober tillbaka till Narva. 
Men detta beryktade tåg medförde likväl svåra följder för 
Finland. En stor del af hären qvarblef öfver vintern på est- 
ländska sidan och äfven de, som med Fleming återvände till 
Finland, spriddes i slottsläger kring hela landet. Då inbröt 
plötsligen i slutet af Januari 1592 en väldig rysk här ifrån 
Ingermanland i Wiborgs län och stod äfven tvenne dygn utan- 
för slottet. Fiendernas hufvudändamål var likväl plundring 
och ödeläggelse; derför flyttade de sitt läger till Lappvesi och 
utsände derifrån ryttarskaror äfven till de andra landskapen. 
Innan Klas Fleming fick sin krigshär samlad och fienderna 
fördrifna, hade redan en omätlig skada hunnit ske. 

Härunder hade äfven skarpa strider pågått i Karelen och 
Österbottens nordliga trakter. På Ladoga hade från hvardera 
sidan flere tåg blifvit gjorda; men isynnerhet i Österbotten 
hade kriget rasat häftigare än någonsin. Peter Bagge, som 
vid denna tid var styresman öfver Österbotten, lät ånyo upp- 
bygga Uleåborgs slott år 1590, och krigsfolk samlades såväl 
från Österbotten, som från svenska sidan. Österbottniska all- 
mogen, som på dessa tider tillräckligt hade ådagalagt sin kri- 
giska duglighet, erhöll samma år af konungen full frihet från 
hästfolkets slottsläger, men åtogo sig i dess ställe att uppsätta och 
underhålla två fanor eget fotfolk och dessutom vid behof man 
ur huset tåga emot fienden. Krigsifvern var i sjelfva verket 



168 FINLANDS HISTORIA. 

stor hos den Österbottniska allmogen; ty redan förrän de 
egentliga trupperna voro färdiga till aktion, tågade Wesainen 
med Ijåboerne på höstvintern 1590 öfver lappska fjällen och ut- 
bredde förstörelse till Ishafvets aflägsna kuster. Ijåboerne för- 
störde vid detta tillfälle Petsingi-klostret och företogo en storm- 
löpning mot staden Kola, som de likväl ej förmådde intaga. 
Men återfärden blef olycklig för dem, ty en fånge, vid namn 
Ahma, fick i Torneå tillfälle att mörda den tappre Wesainen, 
hvars rykte ända till våra dagar bibehållit sig i folkets minne. 
Följande vår gjorde anföraren för fotfolket, Hans Larsson, ett 
andra tåg emot Kola, som dock icke rönte bättre framgång än 
Wesainens. Ryssarne, hvilka med rätta fruktade, att hela 
Lappland samt Hvitahafvets kuster skulle komma under Sverige, 
hade nu sändt till dessa trakter en ordnad krigsstyrka med 
kanoner och skjutförråd, och isynnerhet hade de befästat 
Solowetska klostret och dess område på sydvestra kusten af 
Hvita hafvet. Till dessa trakter företogs om hösten 1591 ett 
stort härtåg från Uleåborg under anförande af Sven Pettersson 
Bagge. Färden stäldes öfver Uleåträsk och Nuasjärvi, samt 
längs floderna på ryska sidan till landskapet Stor-Somen, der 
man utan framgång belägrade en rysk förskansning. Härifrån 
tågade de till trakten af Kemi stad, brände kyrkor, byar och 
fisklägen och återvände sedan hem. Men äfven ryssarne hade 
nu sammandragit en väldig här till denna landsända. I medlet 
af Januari 1592 — eller samtidigt som den andra armén 
härjade i de södra trakterna — anryckte furst Gregori Wol- 
konski öfver Uleåträsk till Bottniska vikens kuster. Här upp- 
brände fienderna på Pauli omvändelsedag Limingo och Siika- 
joki kyrkor och eröfrade en mindre befästning, som bönderna 
hade uppfört i Limingo. Men emot Uleåborg försökte de ej 
någon stormning, och ej heller vågade Bagge möta dem på 
öppna fältet. Ryssarnes antal steg åtminstone till 4,000 man, 
allesammans ryttare och till största delen tatarer; Bagge åter 
hade endast fotfolk, vidpass 1,500 man, dem han ej vågade 
låta aflägsna sig långt från slottet. Först då allmogens upp- 
båd från de södra socknarne hade samlat sig och slagit läger 
emellan Salo och Siikajoki elfvar, uppbröt fienden plötsligt, 
lemnande efter sig rykande ruiner. 

Dessa ryssarnes samtidiga härjningar i norr och söder 
bevekte slutligen Johan till fred. Alla hans undersåtar, isyn- 



JOHAN m:S REGERING, 1568 159 2. 169 

nerhet soldaterna sjelfva, önskade ett slut på kriget, och i 
Augusti sistnämnda år sammankommo Klas Fleming och Georg 
Boije med de ryska fullmägtige vid floden Pliussa, ej långt 
från Narva. Fordringarne voro dock å ömse sidor så öfver- 
drifna, att en öfverenskommelse knapt skulle kommit till stånd, 
om ej konung Johan under tiden dött i November 1592. Detta 
dödsfall underlättade fredsverket, så att en två-årig vapenhvila 
afslöts i Januari 1593, hvilken vapenhvila sedan i Maj 1595 
förvandlades till ett varaktigt fredsslut, i Täyssinä nära Narva. 
I denna fred afstod czaren från Estland, som nu tillerkändes 
Sverige; men deremot skulle åt Ryssland återlemnas Kexholms 
slott och län, eller den vid Ladoga belägna delen af Karelen, 
så snart en bestämd gräns blifvit uppgången från Systerbäck 
till Ishafvet *. Men först efter Klas Flemings död öfverlem- 
nades slutligen år 1597 Kexholms län åt ryssarne, såsom vi 
framdeles få se. Denna vigtiga eröfring, Finlands enda vinst 
för mångåriga lidanden, var således åter för en tid förlorad. 
Deremot blef nu för första gången Finlands nordliga gräns 
emot Hvitahafssidan närmare bestämd, och drogs från norra 
hörnet af Savolaks till Warangerfjord vid Ishafvet. 

Om Johan IH:s regering, så vidt den rör Finland, är 
intet vidare att tillägga. Såsom vi redan tillräckligt hafva 
sett, efterlemnade densamma svåra skador och oordningar såväl 
på det religiösa, som politiska och sociala området, och detta 
bedröfliga arf emottogs nu gemensamt af konung Sigismund, 
samt Sveriges och Finlands folk. I följande kapitel skola vi 
se, hvad detta arf medförde åt dem, och isynnerhet hvilken 
andel Finland erhöll deruti. 



6. Klubbekrigets tider, 1592—1600. 

Vid Johans död vistades hans äldsta son, Sigismund, i ett 
främmande rike, och den yngre sonen, Johan, åt hvilken fadren 
hade bestämt det forna hertigdömet Finland, var endast tre 
år gammal. Tills vidare måste derför hertig Karl taga hand 

* Grängen uppgicks sedan samma och följande år. 



170 FINLANDS HISTOKIA. 

om regeringen, såsom han redan ofta förut under Johans sista 
tider hade gjort. Han försatte genast de fångne riksråden i 
frihet och återgaf dem deras embeten samt vidtog gemensamt 
med dem sådana åtgärder, som kunde befästa rikets sjelfstän- 
dighet och religion såväl mot polackarnes stämplingar, som 
Sigismunds katolska sympatier. Ståthållarne på slotten såväl i 
Finland som Estland uppmanades att vara på sin vakt mot Ryss- 
land och Polen, och för ordnandet af religionsangelägenheterna 
sammankallades ständerna till Upsala. Men till Sigismund skref 
hertig Karl en öppen förklaring om allt detta och erinrade, att 
konungens regering då endast kunde blifva lycklig, om han 
med välvilja bekräftade rikets religion och friheter samt de 
beslut, genom hvilka ständerna ville trygga dem. I Mars 1593 
öppnades riksmötet i Upsala. Förutom de öfriga ständerna 
hade infunnit sig fyra biskopar och öfver trehundra prester, 
bland dem Erik Sorolainen och några prester ifrån Åbo. Johans 
liturgi blef nu förkastad och Augsburgiska bekännelsen, jämte 
bibeln och de trenne gamla symbola, gjordes till grundval för 
kyrkans bekännelse. Dessutom beslöts, att inga andra än 
lutheraner skulle få bekläda embeten i riket, och ej heller 
någon annan gudstjenst tillåtas. Detta Upsala mötes beslut, 
som ända till nu varande tider varit en bland Finlands grund- 
lagar, undertecknades den 20 Mars 1593, och äfven de från- 
varandes underskrifter samlades sedermera ifrån alla landskap. 
Sålunda tycktes enigheten åter vara befästad i riket; 
men tvistefrön funnos ymnigare, än man vid första ögonkastet 
kunde märka. Sveriges råd hade väl lofvat stå på hertig- 
Karls sida, "en för alla och alla för en", för att försvara rikets 
frihet; men i hemlighet fruktade desse stormän hertig Karls 
kraftfulla sinne och försökte väcka hos Sigismund misstankar 
emot farbrodren. Andra funnos äfven, som helt Öppet mot- 
satte sig hertigens regeringsåtgärder. Den stolta och vankel- 
modiga Axel Stensson Leijonhufvud, grefve af Raseborg, hade 
gjort ett upprorsförsök i Vestergötland och derefter flytt till 
konungen i Polen, der han offentligen skymfade hertigen. I 
Finland åter hade riksmarsken Klas Fleming, som hade sig 
anförtrodt, utom högsta styrelsen i Finland och Estland, äfven 
rikets flotta och största delen af krigshären, låtit besätta alla 
hamnar emot Sverige och den 4 Mars tagit trohetsed åt konung 
Sigismund såväl i Åbo, som Reval. Å andra sidan var gäs- 



KLUBBEKKIGETS TIDEK, 1592 1600. 171 

ningen i den finska allmogens sinnen på denna tid ganska stor. 
De långvariga lidandena hade upphetsat bönderna till raseri, 
och i Rautalampi skedde ett försök till uppror mot de in- 
qvarterade soldaterna, hvilket uppror dock genast blef qväfdt 
af marsken. Med anledning af dessa tilldragelser i Finland 
uppstod nu en häftig oenighet emellan hertig Karl och Fleming, 
i det den förstnämnde fordrade, att den svenska regeringens på- 
bud äfven skulle följas i Finland, men Fleming åter brydde 
sig icke om några andra befallningar, än dem Sigismund sände 
honom ifrån Polen. Konungen sjelf var för det mesta i dåliga 
rådgifvares och isynnerhet jesuiternas händer. Med anledning 
af Upsala mötes beslut skref han till Sverige, att han ej äm- 
nade älska eller hata någon för religionens skull, men att han 
ej heller kunde bekräfta ständernas beslut. 

På denna punkt stodo sakerna, då Sigismund den sista 
September kom från Danzig till Stockholm. I hans följe var 
utom jesuiter, äfven ett påfligt sändebud, för att upprätthålla 
hans katolska nit. Men de svenska ständernas endrägt tvang 
honom dock att, fastän motvilligt, gifva efter. Först sedan 
han gifvit sin bekräftelse åt Upsala mötes beslut, skedde krö- 
ningen i Upsala, Februari 1594. Nu syntes en allmän för- 
likning komma till stånd. Axel Leijonhufvud fick hertigens 
förlåtelse för hvad han förbrutit och förblef derefter flere år 
i Karls ynnest. Äfven mellan hertigen och marsken åväga- 
bragtes något slags förlikning. Allt skulle kunnat taga en 
lycklig riktning, om man blott kunnat lita på konungens löften. 
Men ganska snart märkte man, att Sigismund ej ens haft för 
afsigt att hålla, hvad han lofvat; hans vilseförda samvete an- 
klagade honom för de eftergifter han gjort åt lutheranerna, och 
i hemlighet aflade han inför den påfliga legaten en alldeles 
motsatt ed. Följande vår seglade han tillbaka till Polen, 
lemnande sitt arfrike i ett högst betänkligt tillstånd af oord- 
ning. Regeringen var öfverlemnad åt rådet och hertig Karl 
hade endast fått ordförandeplatsen i denna styrelse, men ej 
riksföreståndarskapet, såsom han sjelf på goda skäl hade yrkat. 
Men det värsta var, att åt befallningshafvandena i landsorterna 
blifvit gifven nästan sjelfständig magt, så att de endast voro 
skyldiga att lyda konungens egna, från Polen gifna befallningar, 
men icke svenska regeringens förordnanden. Hertig Karl, som 
ansåg såsom sin pligt att vaka öfver rikets sjelfständighet och 



172 FINLANDS HISTORIA. 

enhet och derjämte upprätthålla Vasaättens rätt till regeringen 
gentemot adelns ränker, afsatte Sigismunds landshöfdingar i 
Sverige och sammankallade tvärtemot konungens förbud stän- 
derna till Söderköping vid Mikaelitiden 1595. Här bekräfta- 
des såväl troheten mot Sigismund, som å andra sidan Upsala 
mötes beslut rörande religionen. Men dessutom utnämndes 
hertig Karl till riksföreståndare under konungens frånvaro, och 
faststäldes, att de befallningar, konungen afsände från Polen, 
först då vore att anses såsom lagliga, når hertigen och rådet 
gifvit sitt samtycke till dem. En hvar, som ej ville rätta sig 
efter detta beslut, skulle anses såsom en rikets orolige och 
afsöndrade ledamot. 

Den man, som särskildt åsyftades i detta beslut, var 
marsken Klas Eriksson Fleming i Finland. Redan innan 
Sigismunds besök i Sverige, hade oenighet uppstått mellan 
Karl och Fleming. Vid kröningen hade en förlikning kommit 
till stånd, såsom redan är nämndt; men då marsken med sin 
flotta följt konungen tillbaka till Danzig och sedan sjelf åter- 
vände till Finland, der han begynte regera sjelfständigt och 
utan att det minsta bry sig om hertigen och rådet, uppflam- 
made tvisten åter med förnyad häftighet. Hertigen och rådet 
kallade marsken till Sverige, der han såsom riksråd finge del- 
taga i den allmänna förvaltningen. Fleming åter svarade, att 
han fått befallning af konungen att qvarstanna i Finland, 
hvarest dessutom hans närvaro för ryssarnes skull vore nöd- 
vändig. Om våren 1595 ingicks visserligen en slutlig fred 
med Ryssland uti Täyssinä; men marsken qvarstannade lika- 
fullt i Finland och lät icke hären upplösas. De få, som från 
Finland infunnit sig vid riksdagen i Söderköping, bland dem 
biskop Erik Sorolainen, fingo efter sin hemkomst lida ett hårdt 
bemötande, och hertigens utskickade, hvilka uppfordrade de 
finska ständerna att förena sig om svenskarnes beslut, fingo af 
finska adeln, enligt Flemings föreskrift, blott ett undvikande 
svar, i det den hänsköt saken till konungens afgörande. Det 
räckte också icke länge, innan Sigismunds tanke blef tydlig föl- 
en hvar. Konungen ogillade det i Söderköping fattade beslutet 
och gaf åt Fleming befallning att med våld undertrycka hvarje 
försök att inskränka konungens öfverhöghet. Härefter var en 
strid med hertig Karl oundviklig, och Fleming begynte i kraft 
af sin nya fullmagt röra sig friare, i det han försökte att 



KLTTBBEKKIGETS TIDER, 1592 1600. 173 

äfven i trossaker följa Sigisraunds åsigter. Redan vid krönin- 
gen i Sverige hade han gjort försök att uppvigla folket emot 
Upsala mötes beslut, kallande detta "ett kalfskinn", som ej 
hade mycket att betyda, Nu ville han åter vid höstmarknaden 
i Åbo 1596 tvinga det finska presterskapet att åter upptaga 
de katolska kyrkobruken. Några motsträfviga prester kastades 
vid detta tillfälle öfver muren ut från kyrkogården, och då 
klagomål öfver denna våldsbragd framfördes till marsken, sva- 
rade han hånande, att han ej visste något annat råd, än att 
de skulle kastas samma väg tillbaka, men denna gång mycket 
kraftigare. På svenska sidan renades just samtidigt försam- 
lingarna från återstoden af katolicismen. Men för öfrigt begynte 
Karls ställning blifva allt svårare ; ty riksråden lutade allt mer 
och mer till Sigismunds parti. Då hotade hertigen att afgå 
från riksföreståndarskapet och sammankallade af denna anled- 
ning ständerna till Arboga i Februari 1597. Hans hufvud- 
ändamål var att få ständernas hjelp och understöd emot Fle- 
ming. A andra sidan rustade sig nu herr Klas till ett ordent- 
ligt härtåg emot Sverige förstinstundande vår, då Sigismund 
åter skulle infinna sig i sitt rike. Sålunda mörknade den 
politiska himmeln dag från dag. Men innan åskmolnen emel- 
lan Finland och Sverige ännu hunno urladda sig, hade i .Fin- 
lands eget sköte ett inhemskt krig uppflammat, hvars orsaker 
och vexlingar tarfva ett närmare utläggande. 

Vi hafva redan förut omtalat den finska allmogens för- 
trampade belägenhet under det långvariga ryska kriget. Den 
största tungan utgjorde inqvarteringen och underhållet af krigs- 
folket, som under namn af borgläger var folkets fasa, isynner- 
het derför att under skygdet deraf för det mesta utöfvades 
det ohyggligaste öfvervåld och de sniknaste utpressningar. 
Redan vintern 1593 hade detta förhållande framkallat ett 
uppror i Rautalampi, såsom förut är nämndt. Men isynnerhet 
efter det freden blifvit afslutad, uppstod hos Finlands allmoge 
den naturliga fordran, att borgläger-tungan ändtligen skulle 
aflyftas, och man vände sig i denna sak såväl till Fleming 
som till hertig Karl. Den förstnämnde gaf kort besked på 
dessa fordringar och mången folkets man fick med lidanden 
och fängelse bota för sin djerfhet. Endast marskens maka, 
Ebba Stenbock, kunde någon gång beveka honom till skon- 
samhet. Hertigen deremot hade genast från början utfärdat 



174 FINLANDS HISTORIA. 

en ny förordning om krigsfolkets aflöning och försökte 
genom skyddsbref hjelpa de finska bönder, som vände sig till 
honom med sina klagomål. Men Fleming och hans tjenare 
brydde sig icke det minsta om hertigens skrifvelser. Folkets 
förbittring ökades härigenom dag från dag; hatet mot Fleming 
tyckes varit allmänt öfver hela Finland, men mera än annor- 
städes voro bönderna i Österbotten beredde att sätta sig till 
motvärn emot krigsfolkets laglösa framfart. 

I sistnämnda landskap hade befolkningens sjelfständighet 
från urminnes tider varit synnerligen stor; någon adel hade 
aldrig funnits der och den kommunala andan var lifligare hos 
Österbottens befolkning, än hos landets öfriga innevånare. Men 
dertill kom ännu den omständigheten, att borglägret i Öster- 
botten, om någorstädes, var en lagvidrig tunga. Kedan under 
konung Johans sista regeringsår hade detta landskap, på vilkor 
som ofvan blifvit nämnda, erhållit fullständig frihet från allt 
slags borgläger, synbarligen såsom en välförtjent belöning för 
allmogens visade mandom vid gränsens försvar. Om dessa 
privilegier frågade likväl marsken alls icke; rytteri inqvartera- 
des dit i mängd, isynnerhet i södra Österbotten, och i skötet 
af samma landskap hade uppstått ett nytt slag af borg- 
läger, som hatades nästan mera än Flemingens egna ryttare. 
Det hade nämligen under de föregående krigsåren på många 
ställen blifvit sed, att embetsmän och rika bönder friköpte 
sina lägenheter från de vanliga utskylderna genom rusttjenst; 
de fingo i sådan händelse liksom det öfriga hästfolket hålla 
borgläger, och utgjorde ett slags lägre adel, som vanligen kal- 
lades "knåpar". Under de sista krigsåren hade sålunda några 
mägtige män äfven i södra Österbotten, nämligen lagläsaren 
Erik Olofsson, fogden Thomas Göransson samt länsmannen i 
Kyro och flere andra begynt hålla hästar under ryttarefanorna; 
men bönderna, som fruktade att i Österbotten en adel skulle 
uppkomma, intogos af än större förbittring mot dessa "hem- 
ryttare", som plågade dem på en gång som embetsmän och 
krigsfolk. Af herr Klas i Åbo var härutinnan ingen hjelp att 
förvänta ; ty några österbottningar, som vågat klaga, hade redan 
i tornen på Åbo slott fått pröfva oböjligheten af marskens 
vilja. Desto flitigare framförde österbottningarne, och isynner- 
het befolkningen i södra Österbotten, sina klagomål till her- 
tigen. Om sommaren 1595 väckte deras ombud, bland hvilka 



KLUBBEKRIGETS TIDEK, 15 9 2 — 1600. 175 

f. d. fogden Hans Fordeel från Pietarsaari var den förnämsta, 
inför hertigen en bitter klagan emot fogden och lagläsaren. 
Dessa blefvo dömda att afsättas, och då de ej godvilligt af- 
gingo, sände hertigen på vårvintern 1596 till Österbotten en 
af sina hoftjenare, som förde de motsträfviga fängslade till 
Stockholm. Men härigenom förbättrades icke österbottningarnes 
belägenhet. Marsken var nu i fullt raseri ; en hvar, som varit 
i Sverige med klagomål, ansågs såsom upprorsstiftare, och för- 
trycket tilltog allt mer och mer. 

Om hösten 1596 afgick slutligen en ny beskickning från 
Österbottens allmoge till hertig Karl. Hufvudmannen för den- 
samma var en bonde från Kyro, vid namn Bengt Pouttu; 
men i Stockholm förenade sig Hans Fordeel, som redan 
förut nödgats fly undan Flemings förföljelser, med beskicknin- 
gen. Samtidigt hade äfven från andra orter, isynnerhet från 
Savolaks och Wiborgs län, sändebud från allmogen i hemlighet 
smugit sig till Stockholm; alla hade de att klaga öfver samma 
bekymmer, och i en gemensam klagoskrift bönföllo de hos 
hertigen och rådet om hjelp, emedan de i annat fall voro 
tvungna att söka bistånd hos ryska czaren eller sjelfve gripa 
till vapen emot Flemings ryttare. Hertigen förmådde likväl 
ej för tillfället gifva dem någon annan tröst, än de vanliga 
skyddsbrefven, om hvilka de mycket väl visste, att de gagnade 
till intet. Då de ej läto sig nöja dermed, svarade slutligen 
hertigen i vredesmod: "Jag vet ingen annan råd, utan skaifer 
eder fred med eder egen hand, om ej annars så med gärds- 
gårdsstörar och klubbor." Följden af detta öfverilade råd lät 
ej länge vänta på sig. 

Ombuden från södra Österbotten råkade efter sin hem- 
komst redan den 25 November 1596, då Sankt Katharinas hög- 
tid firades i Kyro kyrka, i en häftig tvist med derboende hem- 
ryttare. Desse ville gripa böndernas utskickade och föra dem 
till Fleming på Åbo slott. Men de öfrige bönderna befriade 
med våld sina kamrater. Härmed slutade likväl icke upproret. 
De första dagarne i December, då borglägret åter skulle be- 
talas, grepo Lappoboerne till vapen och begynte plundra hem- 
ryttarnes gårdar. Upproret utbredde sig hastigt till Kyro och 
derifrån nedåt Kyro-elf, tilldess Woitila i Mustasaari uppnåddes 
och lagläsarens gård derstädes lades i aska. Derefter afstan- 
nade upproret för en tid. Den nyssutnämnde fogden öfver 



176 FINLANDS HISTORIA. 

Österbotten, Abraham Melchiorsson, en svensk man af katolska 
bekännelsen, som vid ett besök i Polen fått kunglig fullmagt 
på detta embete, försökte lugna folket ined goda ord och löften 
och trodde sig redan hafva stillat hela upproret. Men fin- 
narne i södra Österbotten hade större planer i sigte. I medlet 
af December samlade de sig man ur huset ifrån Kyro, Ilmola 
och Lappo; den svenska kustbefolkningen synes ej förenat sig 
med dem, men enskilda kämpar skyndade till deras här allt 
från Kokkola (eller Gamla Karleby socken) och Lochteå. Af- 
sigten var ingen mindre, än att kalla hela Finlands allmoge i 
vapen och sedan från alla landskap med förenade krafter tåga 
emot Åbo för att bemägtiga sig Klas Fleming. Fördenskull 
sändes en mindre afdelning från Lappo genom Lappajärvi till 
trakterna af Rautalampi, derifrån upproret skulle spridas till 
Tavastland och Savolaks. En annan styrka, der äfven Bengt 
Pouttu befann sig, tågade strandvägen mot Ulfsby. Men huf- 
vudarmén, i spetsen för hvilken stod Jakob llkka från Ilmola 
och Göran Kontsas från Kyrö, tågade öfver landtryggen genom 
Tavastkyrö till Birkkala och hade redan julaftonen slagit läger 
i Ylöjärvi. Här förenade sig med dem Lappoboerna, som 
redan hjelpt till att tända upprorslågan såväl i Tavastland, 
som i Ruovesi och Kangasala. Från Ylöjärvi flyttades lägret 
till Nokia gård vid Emäkoski fors. På alla orter brändes 
och plundrades adelns gårdar; men mordgerningar synes ej 
begåtts i någon synnerlig myckenhet, emedan de af folket 
hatade herrarne i tid tagit till flykten. Sjelfva Abraham 
Melchiorsson hade redan i god tid flytt från sitt fögderi och 
medbragt åt embetsmännen i Satakunta den första underrät- 
telsen om farans annalkande. 

Det bondeuppror, som på detta sätt uppflammade, är i 
Finlands historia kändt under namnet Klubbekriget (Nuija sota). 
Detta namn får ej förstås sålunda, att de upproriska ej skulle 
haft andra vapen än sina tunga långskaftade klubbor; ty den 
finska allmogen hade ofta under i fråga varande tider deltagit 
i krigiska företag och var nog försedd såväl med spjut och 
yxor, som bågar och någon gång äfven bössor. Men "Nuija- 
päät", "Nuijamiehet", "Nuijakonnat" (klubbhufvuden, klubbmän, 
klubbskälmar) synes varit ett öknamn, som krigsfolket gaf åt 
denna hallstarriga finska allmoge, som ej godvilligt böjde sin 
nacke under oket. Men nu gälde det att tillgripa andra medel 



KLUBBEKRIGETS TIDEK, 1592 1600. 177 

än skymford. I största hast samlade Fleming sin styrka och 
uppbröt från Åbo till Satakunta. Hans första afsigt var att 
tåga emot den klubbhär, som strandvägen anryckt emot Ulfsby; 
men denna hade redan innan marskens ankomst hunnit blifva 
skingrad af ryttmästaren Axel Kurki till Anola. Då vände 
sig Fleming till Öfra Satakunta och besatte på årets sista dag 
Birkkala prestgård, midt emot Ilkkas läger i Nokia. Här på- 
gick nu en häftig skärmytsling från morgonen allt till qvällen, 
hvarefter marsken erbjöd österbottningarne förlikning, med 
vilkor att de skulle utlemna Ilkka och sina öfriga hufvudmän 
till Fleming, hvaremot de sjelfva skulle befrias från borgläger, 
till dess konungen vid sin ankomst till Sverige hunnit slita 
tvisten. Oenighet i böndernas läger synes verkat derhän, att 
dessa vilkor antogos ; men i och med det samma var äfven all 
ordning i klubbhären upplöst. Ilkka bemägtigade sig en häst 
och begaf sig hasteligen på flykten, och de öfriga österbott- 
ningarne, hvilka ej mera kunde uppfylla förlikningens hufvud- 
vilkor, begåfvo sig under nattens mörker i största oordning på 
hemvägen. Då Fleming märkte detta, sände han sitt rytteri 
att förfölja dem. Till följd af den djupa snön undkom dock 
största delen af de flyende, i det de togo af på skogsvägar, 
der rytteriet ej kunde följa dem. Men nu begaf sig Abraham 
Melchiorsson åter till Österbotten för att gripa hufvudmännen 
för upproret. Han synes ej hafva mött något motstånd här- 
vid, och sålunda lät han halshugga i Ilmola Ilkka, Kontsas 
och fyra andra medbrottsliga. Poutta hade blifvit förd till 
Åbo slott, der han snart dog af osnygghet och vanvård. 

Emellertid hade upproret sprid t sig till Tavastland, och 
innan man ens anade det, var äfven Savolaks i fullt uppror. 
De första dagarne i Januari 1597 vände sig derför Fleming 
åt detta håll. Men innan han kom fram, var redan upproret 
i Tavastland undertryckt; ryttmästaren Ivar Tavast hade näm- 
ligen slagit klubbhären på Nyystölä hemmans åker, nära 
Padasjoki kyrka. Ett farligare utseende antog upproret i Savo- 
laks. Redan i början af Januari ankom en skara från Rauta- 
lampi och Sysmä till St. Mickels kyrka; en annan skara, som 
hade anförare från Österbotten, anryckte från Rautalampi genom 
Pieksämäki och Jorois emot Nyslott, till hvars ståthållare, 
Götrik Fincke, de afsände ett på svenska skrifvet, vänligt bref, 
hvaruti de försäkrade, att de kommit på kunglig majestäts 

Finlands historia. 12 



178 FINLANDS HISTOEIA. 

befallning, för att efterspana och straffa borglägerfolket och 
alla dem, som varit i förbund med Klas Fleming. Hela be- 
folkningen i Savolaks hade anslutit sig till upproret, och krigs- 
folkets samt kronans befallningshafvandes gårdar plundrades 
och brändes. Endast närmast sjelfva slottet fick Fincke bön- 
derna på sin sida och tänkte till en början försvara slottet 
allenast med dem ; ty han hade endast ett ringa antal soldater 
på borgen. Men snart ankom undsättning från Viborg och 
Kexholm, och klubbehärens kringspridda skaror blefvo nu slagna 
i flere skärmytslingar, ehuru de ofta nog stredo med mycken 
tapperhet. Den sista striden egde rum den 23 Januari på 
St Mickels eller Stor-Savo prestgård, hvarest soldaterna genom 
bedrägliga löften lockade bönderna att gifva sig, men sedan 
utan förbarmande dödade dem till sista man. I hela upproret 
i Savolaks hade tillsammans omkring 500 bönder funnit döden. 
Men soldaternas hämndtörst åtnöjde sig ej dermed. De be- 
segrades hem och egendom utsattes för en skoningslös plundring, 
och Götrik Fincke försökte fåfängt att hejda segrarnes snikna 
våldsamhet. 

Sålunda var österbottningarnes försök, det s. k. "Ilkkanens 
krig", med alla dess utgreningar qväfdt i blod. Men just vid 
samma tid höll en annan upprorslåga att antändas i den af- 
lägsna norden. Befolkningen i norra Österbotten, hvilken i 
allmänhet lidit mindre af borglägret, kunde likväl icke med 
lugnt sinne åse, huru dess landsmän i södra Österbotten för- 
följdes och afrättades. Samtidigt inträffade hos dem den af 
hertig Karl tillsatte nya fogden, Israel Larsson, hvilken upp- 
manade dem att försvara sitt område mot Flemings tjenares 
öfvervåld. I Pietarsaari hölls i anledning häraf ett offentligt 
landsting, på hvilket beslöts, att landskapets södra gräns skulle 
manstarkt bevakas, men intet anfall företagas till de andra 
landskapen, till dess kunglig majestät vid sin ankomst till 
riket sjelf fick slita den uppkomna tvisten. Då beslöt konun- 
gens fogde, Abraham Melchiorsson, att med en liten styrka 
fotfolk begifva sig till de norra socknarne, för att stilla folkets 
oro, och kom i slutet af Januari till Kokkola. Men der var 
allmogens förtrupp posterad i bakhåll på Tarharanta-mgen, 
tillfångatog fogden och sände honom till Stockholm för att undergå 
ransakning. Abraham blef året derpå dömd till döden och 
halshöggs. Israel Larsson, som nu blifvit ensam styresman 



KLTTBBEKBIGETS TIDEB, 1592 1600. 179 

öfver hela landskapet, kallade hela Österbottens befolkning i 
vapen, tvang äfven de svenska inbyggarne att förena sig till 
den öfriga skaran och slog upp sitt läger nära Stor-Kyrö 
kyrka, samt befäste skogen mot Ilmola med förhuggning. 
Bondehärens antal torde uppgått till omkring 4,000 man. Men 
marsken, som så snart han fått underrättelse om dessa till- 
dragelser återvändt från Tavastland till Tammerfors by, tågade 
nu med hela sitt rytteri (omkring 1,500 man) öfver landt- 
ryggen till Ilmola. Vid farans annalkande lemnade Israel 
Larsson bönderna åt sitt öde; dessa åter utryckte oförsigtigt 
nog ur sina förhuggningar emot marskens läger i Kurikka, 
förande med sig några från Uleåborgs slott tagna fältstycken. 
Sålunda kom det den 24 Februari 1597 till en häftig drabb- 
ning, i hvilken den svenska kustbefolkningen öfvergick till 
Fleming, och de finska bönderna ledo ett fruktansvärdt neder- 
lag vid Santavuori. Landskapets modigaste män stupade 
eller togos till fånga, och Fleming kunde redan efter en vecka 
draga sig tillbaka åt Åbo, fullt förvissad om att klubbekriget 
nu var slutadt. Efter ungefärlig beräkning hade i detta rykt- 
bara uppror omkring 3,000 bönder i skilda delar af landet 
förlorat lifvet, och af dem nära hälften vid detta österbottnin- 
garnes sista försök. 

Efter upproret följde en förskräcklig hungersnöd nästan 
öfver hela landet; men förgäfves bönföllo äfven de förnämsta 
bland de styrande i landet hos Fleming, att han skulle mildra 
folkets lidanden. Med jernhand höll han sin krigshär tillhopa, 
för att på våren göra slut på hertig Karls regering i Sverige. 
Derstädes hade nämligen ständerna i Arboga i början af Mars 
förnyat beslutet i Söderköping och isynnerhet beslutit sätta en 
gräns föl Flemings stränga regering i Finland. De lägre 
stånden voro härvid på hertigens sida; men riksråden öfver- 
gåfvo honom redan och flydde det ena efter det andra till 
Polen till konungen. Från detta land skulle nu Sigismund 
med en krigshär komma genom Estland och Finland till Sverige, 
och fördenskull bedref Fleming med all ifver sina krigiska 
rustningar. Men midt under dessa bestyr nåddes han af döden 
på hemvägen från Nyland till Åbo, på Pojo kyrkbacke emellan 
den 12 och 13 April. Han hade fått en häftig feber, som 
blef obotlig, då den 60 — 70 årige gubben ej unnade sig någon 
hvila. Men det allmänna hatet, som hans skoningslösa regering 



180 FINLANDS HISTORIA. 

uppväckt, bragte folket mångenstädes på den tron, att han 
dött af gift eller genom trollskott. Den fasta och envisa trohet, 
hvarmed han i de uppkomna stridigheterna stod på Sigis- 
munds sida, den kraft, hvarmed han förstod att upprätt hälla 
konungens sak och sitt eget herravälde i Finland, slutligen 
hans våldsamma sinnelag och brutala uppträdande hafva till- 
försäkrat honom ett anmärkningsvärdt rum i detta lands historia. 
"Svidje-Klas" (såsom han kallades efter en af sina gårdar) är 
kanske den ryktbaraste finske man, som uppträdt på historiens 
område. Men i sitt eget land efterlemnade han ett blodigt 
minne, och om också Sigismunds anhängare af politiska skäl 
sörjde öfver hans bortgång, så kände i allmänhet finnarne, och 
deribland äfven mången adelsman, sina hjertan betydligt lättade, 
då man ändtligen hade blifvit af med "denne orolige man". 
På finska adelns begäran utnämndes nu Arvid Eriksson 
Stålarm till högsta styresman. Han var en man af ädelt och 
mildt sinnelag och hade förut varit ståthållare i Narva. Genast 
försökte han mildra folkets bördor; men emot hertig Karls 
fordringar hade han Sigismunds stränga befallning, som ej med- 
gaf någon jämnkning. Till ytterligare olycka uppsköt Sigis- 
mund med vanlig långsamhet sin hemkomst, hvaremot hertig 
Karl med all ifver förberedde sitt påtänkta krigståg till Fin- 
land. Kedan under våren hade Hans Hansson till Monikkala 
såsom hertigens befallningshafvande kommit till Österbotten, 
fördrifvit Flemings tjenare derifrån och samlat krigsfolk för att 
från denna sida anrycka emot Åbo. Samtidigt hade hertigen 
besatt Kastelholm och Åland och ankom slutligen med hela 
sin krigshär i början af September till Åbo. Stålarms talrika 
och öfvade här skulle likväl med lätthet kunnat motstå her- 
tigens anfall, om den blott icke hade varit lika opålitlig i sin 
trohet, som den var våldsam i sitt uppförande. Då Karl hade 
landstigit vid Buskiakallio (söder om Åbo) och strax derpå vid 
Kuppis mötte det finska rytteriet, begaf sig detta genast på 
flykt till Tavastland och förde Stålarm med sig emot hans 
vilja. Denna skärmytsling egde rum den 9 September, hvar- 
efter hertigen uppslog sitt läger i staden och begynte från 
Kakola- eller Mylly-(qvarn)backen beskjuta slottet. Befälhaf- 
varne på slottet, Hans Eriksson till Brinkkala (Stålarms svå- 
ger) och amiral Bengt Severinsson Juusten, samt några andra 
finska adelsmän, gjorde ett i sanning manligt motstånd. Äfven 



KLUBBEKRIGETS TIDEB, 159 2 1600. 181 

i slottet befintliga adelsdamer, deribland Stålarms och Axel 
Kurkis husfruar samt i främsta rummet den aflidne marskens 
enka, Ebba Stenbock och hennes döttrar, visade ett modigt 
och fast sinnelag och brydde sig icke om att i enlighet med 
hertigens anbud fritt aflägsna sig från slottet. Men det lägre 
krigsfolket var i hög grad opålitligt och öfvergick hvarje natt 
hoptals till hertigen, så att slutligen . af 80 artillerister endast 
tvenne voro qvar. Deras hemlige uppviglare var en i den 
aflidne marskens familj vistande student från Sverige vid namn 
Daniel Hjort Under sådana omständigheter nödgades slottets 
besättning slutligen skrida till uppgifning, den 30 September. 
Soldaterna ingingo i hertigens tjenst; men befälet och qvin- 
norna sändes alla fängslade till Sverige. Klas Flemings lik, 
som hittills hade stått i slottskapellet, fördes till Pargas kyrka 
för att begrafvas. 

Efter Åbo slotts kapitulation utfärdade hertigen ett långt 
öppet bref till Finlands allmoge. Detta bref, som är dateradt 
"Suomen Turusta" (det finska Åbo) den 2 Oktober, är den 
första regeringspublikation, som blifvit utfärdad på finska 
språket. Det uttalar hertigens försäkran, att då konungen 
finge riktig kännedom om de affälliga finska befälhafvarnes 
uppförande, skulle äfven han, som till sitt sinnelag var "en 
mild och dygderik konung", otvifvelaktigt näpsa och lagligen 
bestraffa dem. Att hertigen likväl ej längre hyste så goda 
tankar om Sigismund, som han för den finska allmogen låtit 
påskina, framgår ur de oförtäckta ord, han samtidigt skreftill 
konungen sjelf, i det han förkunnade honom, att "om ej Ers 
kunglig majestät ställer detta rikes förvaltning på en bättre 
fot, så vilja vi ej vara en slik styrelses underdånige". Äfven 
Arvid Stålarm och många andra finska herrar begynte nu 
misstro Sigismunds afsigter rörande religionen. De flesta af 
dem undveko dock en förlikning med hertigen. Endast Kankas- 
Hornarne och Wilnäs-Flemingarne (Hermanssönerne), hvilka sedan 
gammalt varit i osämja med den aflidne marsken och ej heller 
for det närvarande innehade något embete, kommo på Karls 
befallning till Åbo för att tillhandagå med sina råd. Klas 
Hermansson, eller den s. k. "unge Klas Fleming u , utnämndes 
till ståthållare öfver Åbo slott, och derefter seglade hertigen i 
slutet af Oktober tillbaka till Sverige, medförande såsom byte 
alla i Åbo befintliga krigsskepp och slottets kanoner. Han 



18 "2 FINLANDS HISTORIA. 

tyckes hyst den förhoppning, att de öfriga finska herrarne, då 
de nu fått pröfva hertigens magt, ändtligen skulle lugna sig 
och ansluta sig till riket. Men häruti misstog han sig; ty 
tvertom fick Stålarm redan före jul godvilligt Åbo slott i sitt 
våld och begynte på Sigismuds befallning utrusta en här emot 
Sverige. 

Ryktet om Sigismunds krigiska planer hade påskyndat 
hertig Karls afresa från Finland. Det afgörande ögonblicket 
nalkades och äfven i Sverige begynte man hoptals öfvergifva 
hertigens sak. Redan i slutet af samma är kom Sigismunds 
sändebud, Samuel Laski, till Sverige, för att inför ständerna 
klaga öfver Karls egenmägtiga handlingar. Klagopunkterna voro 
uppsatta af de flyktade riksråden och försökte ådagalägga, att 
rådet ensamt mycket bättre skulle förvaltat regeringen under 
konungens frånvaro. Klubbekriget i Finland räknades hertigen 
till last, emedan han hade uppeggat finnarne till öfverdiifna 
fordringar och klagomål ; och var ju, så menade de, finska folket 
eljes också nog benäget till större klagovisor, än orsak och rätt- 
visa skulle vara. Slutligen förkunnades konungens snart inträffande 
hemkomst, då han skulle "hämnas det outsägliga öfvervåld", som 
mot honom föröfväts. I enlighet med denna hotelse samlade 
Sigismund krigsfolk till Danzig och befalte Estlands och Finlands 
adel att i full krigsrustning möta honom i Sverige. Hela den 
katolska verlden var öfvertygad om Sigismunds seger, och i 
hemlighet uppgjorde man redan planer, på hvad sätt påfve- 
läran åter skulle införas i Sveriges rike, visserligen icke med 
öppet våld, utan genom att anförtro embeten och förmoner 
endast åt dem, som voro af samma religion som konungen. 
För andra gången sändes nu Laski till Sverige för att begära, 
att rikets flotta skulle ställas till konungens förfogande. Härtill 
svarade hertigen, att han ej kunde lemna densamma i hän- 
derna på en främmande kommendör, men tillkännagaf att han 
ville emottaga konungen med all skyldig underdånighet, om 
han aflägsnade sin krigshär och gåfve försäkran att ej bemöta 
någon emot lag. Häruti, likasom ock i sitt uppträdande för 
öfrigt, hade hertig Karl stält sig på laglighetens fasta grund. 
Men i mångas tycke innebar namnet arfkonung en obegränsad 
regeringsmagt, och dessa sågo i hertig Karl endast en ränk- 
full upprorsmakare. 



KLUBBEKEIGETS TIDEB, 1592 1(500. 183 

Samma uppfattning tyckes äfven Sigismund haft. Efter 
att hafva emottagit hertigens svar, afseglade han i slutet af 
1598 från Danzig till Kalmar, medförande 5,000 krigare, öfver 
hvilka liftländaren Georg Farensbach förde befälet. Några 
dagar tidigare hade den estniska och finska hären under Stål- 
arms anförande anländt till upländska kusten och landstigit i 
Gröneborgs hamn. Men då innevånarne i Upland kallades i 
vapen och ingenting ännu hördes om konungens ankomst, af- 
seglade finnarne åter, för att invänta bestämdare order. Det 
tumult, som genom finnarnes ankomst väcktes i Upland, kallas 
vanligen "korftåget", emedan upländska landtuppbådet hade 
fylt sina matsäckar med korfvar. Hertig Karl hade äfven i 
största hast ilat dit; men snart måste han begifva sig derifrån 
till de södra landskapen, der tillståndet hade begynt blifva 
farligt. Strax vid Sigismunds landstigning hade Kalmar stad 
och slott öppnat sina portar för honom; en myckenhet adel 
och rytteri från de angränsande landskapen slöto sig till konun- 
gen, och då hertigen slutligen med samlad härsmagt mötte 
honom vid Stegeborg i Östergötland, syntes krigslyckan vända 
sig till Sigismunds fördel. Under tiden hade Laski med en 
liten truppstyrka sjövägen anländt till Stockholm och förmått 
äfven denna stad att ansluta sig till Sigismund. Härifrån be- 
gynte konungens parti utbreda sig åt alla håll; endast allmo- 
gen förblef nästan på alla orter hertigen trogen, och befolk- 
ningen i Dalarne slogo ihjäl en viss Jakob Näf, som var ut- 
skickad för att uppegga dem mot Karl. Bättre lycka hade 
ej heller Laski i sitt försök att förleda Karls flotta, som låg 
i Åländska skärgården för att bevaka finnarne. En skepps- 
kapten, WilJwlm van Wyk, säges varit förälskad i den aflidne 
Klas Flemings dotter, som hölls i förvar i hans faders hus i 
Stockholm, och åtagit sig att öfvertala besättningen på flottan. 
Men saken uppdagades och den unge kaptenen blef enligt 
krigslagarne skjuten pä en åländsk holme. Strax derpå seg- 
lade flottan söderut för att bistå hertigen. Men då kom finska 
hären för andra gången öfver hafvet; den blef väl emottagen 
i Stockholm, och derifrån skulle den genom Södermanland förena 
sig med konungen. 

Några tilldragelser i Finland fördröjde likväl för en tid 
de finska herrarnes aftåg. Hans Hansson till Monikkala hade 
ernat begagna sig af deras frånvaro för att från Österbotten 



1 8 t FINLANDS HISTORIA. 

tåga emot Åbo slott. För hans skull hade Stålarm varit 
tvungen att qvarstanna i Finland med en del af hären. Denne 
sände nu en särskild expedition till Österbotten, hvilken den 
7 September helt oförmodadt öfverraskade Hans Hansson på 
Korsholm, och förde honom fängslad till Åbo. Först härefter 
begaf sig Stålarm till Stockholm för att ansluta sig till de 
öfriga finnarne, och nu skulle uppbrott ske till södra Sverige. 
Men i detsamma kom derifrån underrättelse att kriget var 
slutadt. Sigismund hade dragit sig från Stegeborg till Lin- 
köping, och här utkämpades en blodig drabbning vid Stånge- 
bro, den 25 September 1598 som slutade med hertigens seger. 
Konungen måste utlemna de flyktade riksråden, för att stå till 
svars inför ständerna; dessutom lofvade han bortskicka det 
främmande krigsfolket och sjelf infinna sig i Stockholm för att 
gemensamt med ständerna besluta om rikets styrelse. För en 
stund syntes det således, som skulle fred och endrägt åter 
hafva inträdt i riket.. Men Sigismund hade endast af nöd- 
tvång gått in på hertigens fordringar; han seglade från Stege- 
borg tillbaka till Kalmar och derifrån i slutet af Oktober bort 
från riket, under hotelse att en gång återkomma med en större 
krigsstyrka. Samtidigt återvände de finska herrarne med ned- 
slagna sinnen till sitt land igen. De hade ej haft någon annan 
vinst af hela företaget, än att de på en herrgård i Söderman- 
land funnit sina fångna husfruar, dem de nu förde med sig 
tillbaka till Finland. 

Den slutliga striden var att förvänta i Finland. Sigis- 
mund uppeggade de finska herrarne med tomma löften om 
undsättning, afsatte från deras embeten alla, dem han miss- 
tänkte, och fördelade landets styrelse sålunda, att Stålarm fort- 
farande qvarstod som högsta styresmannen, men öfverbefälet 
öfver hären gafs åt Axel Kurhi. Dessa båda försökte nu 
gemensamt rusta sig till den förestående kampen. De började 
väl redan ana, att konungen skulle lemna dem i sticket, och 
derjämte begynte de frukta Sigismunds katolska afsigter. Men 
den orubbliga troheten mot deras lagliga konung besegrade 
hos dem dessa dunkla tvifvel. I sitt förhållande till hertig 
Karl hade de hittills så vidt möjligt undvikit hvarje öppen 
fiendtlighet. Nu var detta ej längre möjligt. Hertigen hade 
begynt med sträng hand bestraffa alla Sigismands anhängare 
och derjämte förelagt konungen de strängaste vilkor. Slutligen 



KLTJBBEKRIGETS TIDER, 159 2--1600. 185 

sammankom nio Sveriges ständer i Stockholm i Juli 1599 och 
afsatte helt och hållet Sigismund, lofvande likväl antaga hans 
äldste son Wladislaw till konung, om denne skulle sändas till 
Sverige för att uppfostras i lutherska läran. Vid samma till- 
fälle beslöts äfven, att de finska herrarnes separatistiska regering 
skulle kufvas med härsmagt. Hertig Karls förbittring emot 
dessa hade i bredd med händelsernas gång stigit allt högre, 
och det var att förmoda, att hans andra tåg till Finland skulle 
blifva vida blodigare än det första. Men äfven Stålarm och 
hans kamrater hade nu begynt visa öppen fiendtlighet. I 
Januari 1599 hade de plötsligen kommit till Åland och intagit 
Kastelholm, hvarifrån de sedan under hela våren oroade de 
svenska kusterna. Och då hertigens nya befallningshafvande i 
Österbotten, Augustinus Larsson, samlade fartyg och kanoner 
till Mustasaari, seglade Axel Kurki dit pingsttiden och bort- 
förde alltsammans som byte. Vid denna tid var i Finland ett 
rykte i omlopp, att hertigen var död. Men ständernas nyss- 
nämnda beslut och annalkandet af hertigens trupper skingrade 
snart dessa torna förhoppningar. 

Första dagarne i Augusti 1599 visade sig hertigens flotta 
under anförande af Joachim Scheel utanför Kastelholm, hvars 
kommendant, Salomon Me, genast tvangs att gifva sig. Här- 
ifrån sändes ständernas ombud till Finland för att erbjuda de 
sista förlikningsvilkoren. Stålarm, hvars samvete redan begynt 
fasa för de påfviska stämplingarna, skulle varit benägen till 
försoning; men hans förslag förkastades. Lotten var sålunda 
kastad. Den 17 Augusti landsteg hertigen sjelf vid Kärk- 
niemi i Sagu och förskingrade dagen derpå en liten afdelning 
finskt rytteri i Halikko.. Men sedan han fått kunskap om, att 
den finska hufvudstyrkan befann sig i Åbo, steg han åter om- 
bord och landsteg för andra gången på samma ställe, hvarifrån 
han två år tidigare hade anryckt mot Åbo. Då brände Axel 
Kurki sitt läger och drog sig tillbaka till St. Mårtens socken, 
lemnande Stålarm med några hundra mans besättning på Åbo 
slott. Hertigen gaf Scheel i uppdrag att belägra slottet och 
gick sjelf att med hufvudstyrkan förfölja Kurki. Den 29 
Augusti stod i St. Mårten en het strid, som aflopp sålunda, 
att finnarne slutligen förskingrades, ehuru manfallet var lika 
stort på hertigens sida. Axel Kurki och största delen af hans 
här flydde till Viborg; men en allmän förskräckelse utbredde 



186 FIKLANDS HISTOKIA. 

sig bland Sigismunds anhängare, och å andra sidan åter be- 
gynte den finska allmogen, som så länge varit förtrampad, att 
åter gripa till vapen. Karl hade tågat till Helsingfors, der 
han qvarstannade någon vecka i afvaktan på händelsernas ut- 
gång i Åbo. På hans befallning afrättades emellertid på torget 
i Åbo Salomon Ule och sex andra fångar från Kastelholm, och 
deras hufvuden uppsattes på Korpolaisberget till skräck för 
besättningen på slottet. Likaså afrättades i Helsingfors några 
män. Slutligen uppgaf besättningen, som ej mera såg någon 
annan utväg, i slutet af September slottet åt de belägrande. 
Nästan samtidigt blef äfven Viborgs öde afgjordt. Till denna 
starka gränsfästning hade i sista stunden ankommit en liten 
undsättningshär från Sigismund; men borgerskapet i sjelfva 
staden lutade åt hertigens parti. Då nu Karl, som ankom 
sjövägen från Helsingfors, hade landstigit utanför Viborg, intog 
han med ringa möda både staden och slottet, den 22 och 23 
September. Äfven på denna ort kräfde hertigens blodiga hämnd 
sina offer. Befälhafvaren på slottet, Arvid Henriksson Tavast 
till Wesunda, hans son, Ivar Tavast, kufvaren af tavastländska 
klubbekriget, samt Lars Martinsson Creutz till Sarflaks och 
flere andra halshöggos vid Munkkällan bakom Pantsarlaks. De 
öfriga fästningarna försökte ej ens göra motstånd, och her- 
tigen återvände nu till Åbo för att der anställa ordentlig rätte- 
gång med de fångar, som ännu voro vid lif. 

I kapitulationsvilkoren hade besättningen på Åbo slott 
erhållit det löfte, att deras sak skulle afgöras endast inför riksens 
ständer. Men tvertemot detta löfte tillät hertigen intet upp- 
skof. Redan den 7 November satt på rådstugan i Åbo en 
särskild domstol för att hålla dom ©fver Arvid Stålarm och 
alla med honom, hvilka beskyldes för att hafva burit afvog 
sköld mot fosterlandet. De dömdes samtligen förlustige lif och 
egendom. En dylik dom var väl öfverensstäm mande med den 
strängaste lags fordringar; men man måste medge, att seger- 
vinnaren härvid hade bort öfva en ädel barmhertighet och 
erinra sig, hvilken hård inre strid desse män äfven haft att 
bestå emellan stridiga pligter. Dessa förmildrande omständig- 
heter tog hertig Karl likväl allsicke i betraktande, ty i hans 
bröst herskade för tillfället ett osläckligt begär att hämnas. 
Endast Stålarm och Axel Kurki, af hvilka man hoppades er- 
hålla närmare upplysningar om Sigismunds planer, skonades i 



KLUBBEKRIGETS TIDER, 1592 1600. 187 

och för närmare undersökningar och skickades såsom fångar 
till Sverige. De öfrige afrättades på torget i Åbo lördagen 
den 10 November. Största medlidandet väckte den aflidne 
marskens ende äkta son, friherre Johan Fleming, såväl för 
sin ungdom som för sin skuldlöshet. Han hade strax efter 
fadrens död begifvit sig till Polen och sedan åtföljt Sigismund 
till Sverige, men nu i enskilda angelägenheter besökt Finland 
och på de finska herrarnes böner qvarstannat för att dela 
deras öde. Bland de öfriga afrättade voro de förnämsta: 
marskens naturlige son Olof Klasson, ståthållaren på Tavastehus 
Sten Fincke till Peipot, Hartvik Henriksson till Wuolle, Michel 
Paulsson Munck till Nuhiala, att ej nämna andra. Man bör 
likväl komma ihog, att flere herrar, som dels varit mindre 
hårdnackade i striden, dels i tid förstått mildra hertigens 
vrede, fingo röna nåd och vänligt bemötande. Sålunda und- 
slapp den gamle Götrik Fincke, likasom Boije, Wildeman och 
Hornarne till Kånkas, för billigt pris den hotande faran. Flere 
af dem voro för tillfället på estländska sidan och öfverlemnade 
i början af följande år detta landskap åt hertigen. Dessa 
exempel förtjena omnämnas derför, att partihatet har försökt 
utmåla hertigen som en hårdhjertad bödel, som endast af blod- 
törst rasade mot Sveriges och Finlands adel. Men dervidlag 
vitnar historien, att Karl ofta förlåtit, ehuru han visserligen 
sällan gjorde någon åtskilnad emellan de förbrytelser, som 
blifvit begångna emot honom och staten. Med tiden lade sig 
äfven hans vrede mot mången annan finsk herre, hvars öde 
ännu ej var afgjordt. Sålunda försattes efter ett par år flere af 
de finska fångarne på fri fot, nämligen alla de, som gifvit sig 
vid Åbo slotts första kapitulation, samt Axel Kurki och Arvid 
Stålarm, hvilka sistnämnde redan många gånger stått på af- 
rättsplatsen. Men ett oblidt öde förföljde allt fortfarande 
Stålarm. Han blef år 1605 ånyo föremål för Karls misstankar, 
dömdes ånyo till döden och fick för femte gången beträda 
afrättsplatsen. Men då benådades han med lifstidsfängelse på 
Gripsholms slott, hvarest han dog först i Maj 1620. 

Ett par veckor efter blodsdomen i Åbo återvände hertig Karl 
till Sverige, der mångens öde ännu väntade det slutliga af- 
görandet. Ständerna sammankommo i Linköping och bland 
dessa utsågs här en vidlyftig domstol för att undersöka alla 
Sigismunds anhängares, och isynnerhet de fängslade riksrådens 



188 , FINLANDS HISTORIA. 

sak. Domen fäldes med lagens största stränghet ; många blefvo 
likväl benådade. Men riksråden. Gustaf Baner, Erik Sparre, 
Sten Baner och Thure Bjelke blefvo afrättade den 20 Mars 
1600. Vid samma tillfälle bekräftades de i Finland verkstälda 
blodsdomarne, och det finska presterskapet, hvars förhållande 
såväl till Karl som Sigismund varit lika misstänkligt, dömdes 
till höga böter. Biskop Erik Sorolainen, som blifvit hemtad 
fängslad till Linköping, blef väl helt och hållet frikänd, men 
skildes i början från sitt embete; han återfick det dock innan 
kort och verkade ännu under ett fjerdedels sekel såsom öfver- 
herde i sitt biskopsstift och trägen arbetare på den finska 
litteraturens fält. I allmänhet hade riksdagen i Linköping- 
gjort ett slut på den inre striden i Sveriges rike. Karl emot- 
tog väl icke ännu den kungliga kronan, som erbjöds honom 
af ständerna; ty Sigismunds minderåriga halfbror, Johan, var 
närmast i arfsrätt, och Karl har emot detta barn bevisat en 
berömvärd samvetsgrannhet. Men såsom fäderneslandets be- 
friare från religiös, social och politisk fara, var Karl allena 
möjlig att emottaga regeringen ; han sjelf och rikets innevånare 
voro häruti af samma tanke. Otvifvelaktigt funnos äfven sådana, 
som voro missnöjda med den skedda regementsförändringen. 
Den oroliga Axel Leijonhufvud, som hittills stått på Karls 
sida, flydde ur riket; flere andra begåfvo sig till Sigismund i 
Polen, och stämplingarna mot Sverige fortsattes från detta håll 
med all ifver. Men på detta sätt förbyttes i sjelfva verket 
striden till ett utländskt krig, hvars vexlingar vi framdeles 
skola komma att betrakta. Inom sjelfva riket var saken af- 
gjord. Gustaf Vasas tvenne förnämsta verk: Sveriges sjelf- 
ständighet som konungarike och dess lutherska religion, voro 
fullständigt befästade, och sålunda hade i Sverige den egentliga 
reformationsperioden nu gått till ända. 

Men i Finland var den politiska och sociala ställningen 
ännu icke betryggad, och derför sträcka sig denna periods 
gränser här något längre. Först under loppet af de närmast 
följande åren mognade inbördeskrigets både goda och dåliga frukter 
fullständigt, hvarjämte ett nytt krig med Ryssland förorsakade 
vigtiga förändringar i anseende till landets östra gräns. Dessa 
omständigheter skola närmare framhållas i nästföljande kapitel. 
På detta ställe vilja vi dock tillägga några ord om klubbe- 
krigets inflytande på Finlands nationella ställning. 



KARL IXIS REGERING OCH JAKOB DE LA GARDIE's KRIG. 189 

I det föregående hafva vi sett, huru allt från begynnel- 
sen af Gustaf Vasas regering den inhemska adeln och em bets- 
mannaklassen höjt sig till allt större betydelse. Plundringen 
af kyrkans egendom och konung Johans långvariga krig, dessa 
båda omständigheter hade i främsta rummet gifvit upphof åt 
en finsk högadel, hvars magt slutligen hade stigit till en sådan 
höjd, att Finlands styrelse genom densamma för en tid af flere 
år blef undanryckt den svenska öfverhögheten. Men olyckligt- 
vis medförde denna sträfvan efter nationel sjelfständighet en 
talrik mängd sociala missförhållanden, hvilka drefvo den finska 
allmogen att taga sin tillflykt till svenska regeringens hjelp. 
Huru odräglig den inhemska förvaltningen i sjelfva verket 
kändes för Finlands inbyggare, kunna vi bäst fatta af den 
petition, som österbottningarne framstälde på riksdagen i Lin- 
köping, i det de begärde att till fogdar och lagläsare skulle 
gifvas dem svenske män, och ej sådana, som voro vana vid 
finska embetsmannaseder. En dylik åtgärd kunde man likvisst 
icke och försökte ej ens att allmännare sätta i verket; likaså 
synes hertig Karls hotelse att sända till Finland ett hälft 
hundrade svenska prestmän, emedan de finska presterna vore 
"begifna på den påfviska surdegen", endast varit ett tomt 
skrämskott. Men en följd af Karls seger var likväl, att på 
samma gång bondeklassens frihet åter betryggades, Finlands 
undantagsställning till det öfriga riket nu var kullstörtad ända 
från grundvalarne. Det tidehvarf, som härefter begynner gry, 
är i sjelfva verket Sveriges magtperiod, och denna dess magt 
visar sig icke allenast på den utländska politikens område, utan 
äfven i dess inflytande på Finlands nationella förhållanden. 



7. Karl IX:s regering och Jakob De la Gardie's krig, 1600—1617. 

Efter det långvariga krigsbullret hade freden otvifvelaktigt 
varit det hårdt pröfvade finska folkets största behof. Men 
Karl ville genom ett utländskt krig förskingra de sista qvar- 
lefvorna af den inre spliten. Fördenskull seglade han i början 
af Augusti 1600 genom finska skärgården till Reval och be- 
gynte i Liffland krig med Polen. För polackarne var detta 



190 FINLANDS HISTOKIA. 

anfall något oväntadt, ty de hade hittills från sitt lands sida 
ej tagit någon del i konungens förvecklingar med Sverige. 
Men det var tydligt för en hvar, att den gamla striden om 
Estlands besittning, som hvilat så länge de båda rikena lydde 
under ett gemensamt öfverhufvud, nu åter skulle uppflamma, 
och Karl ville ej invänta Polens anfall. Början af kriget var 
för honom särdeles lycklig, och innan årets slut hade sven- 
skarne redan intagit Pernau, Fellin och Dorpat. För den 
linska adeln, som nu följde hertigens fanor, var detta krigståg 
likasom en pröfning; de fingo i sjelfva verket som belöning- 
för sitt goda uppförande hans förlåtelse för det förflutna, samt 
erhöllo sina förverkade gårdar tillbaka. Följande år framträngde 
de svenska vapnen ända till Dynafloden, och mången lysande 
bragd förherligade äfven finnarnes namn. Men om hösten 
1601 hade polackarne hunnit samla en ansenlig krigsstyrka, 
öfver hvilken den gamle, skicklige Zamoiski förde befälet. 
Svenskarne måste ånyo draga sig tillbaka från Dyna, och den 
ena fästningen efter den andra togs ifrån dem. Sålunda tvangs 
Wolmar efter ett manligt försvar att kapitulera, vid hvilket 
tillfälle fästningens unga kommendanter, Karl Gyllenhielm (her- 
tigens naturlige son) och Jakob Pontusson De la Gardie, för- 
des såsom fångar till Polen, der den förstnämnde måste för- 
smäkta i 12 år, ett oskyldigt offer för Sigismunds hämnd. 
Från Wolmar vände sig Zamoiski till Fellin, hvarest finnen 
Arvid Tönnesson Wildeman i tre månader gjorde ett manligt 
motstånd, till dess polackarne med storm intogo staden. Kriget 
hade nu ånyo dragit sig till gränsen af sjelfva Estland och 
fortsattes med omvexlande lycka. Men i Finlands inre för- 
hållanden hade under tiden vigtiga förbättringar påbegynts, 
och skola dessa nu för en stund blifva föremål för vår upp- 
märksamhet. 

I slutet af November 1601 hade Karl från Reval kommit 
öfver till Finland, först till Ekenäs och sedan till Åbo. Med 
honom var hela den hertigliga familjen, nämligen Karls senare 
gemål Kristina, deras båda söner, den sexårige Gustaf Adolf 
och den samma år i Reval födde Karl Filip, samt deras båda 
döttrar. Två år hade nu förflutit sedan hertigens sista besök 
i Finland, hvarvid hans egenskap af sträng hämnare hade 
lemnat honom föga tid att afhjelpa de särskilda missförhål- 
landena. Karl insåg ganska väl, att "i detta land herskade 



CARL I.\:s REGERING OCH JAKOB DE LA GARDIE's KRIG. 191 

fast mera och större oordning än någorstädes i riket, hvartill 
skälet var, att regenten ej haft lägligt att komina dit så ofta, 
som behofvet skulle påkallat, för att sjelf se till, huru der hus 
är hållet vordet." Han beslöt nu använda några månader för 
att undersöka alla missförhållanden och derjämte med kraftig 
hand begynna undanrödja dem. Det som han härvid fick se 
och höra om landets och folkets tillstånd, var ingalunda gläd- 
jande. Till de förra lidandena hade kommit de af kriget på- 
kallade ökade skatterna och utskrifningen af manskap, hvar- 
jämte som bäst ett hårdt missväxtår hade beröfvat folket 
medlen till sitt lifsuppehälle *. Men det värsta plågoriset var 
likväl det gamla missbruket i förvaltningssystemet, d. v. s. 
fogdarnes och embetsmännens snikenhet, som i sjelfva verket 
var så rotfästadt och hejdlöst, att utpressningarna fortsattes 
nästan under hertigens egna ögon. Ej heller hade krigsfolket 
och adeln ännu öfvergifvit sina gamla vanor. Sistnämnde stånd 
var visserligen förödmjukadt genom de senaste tilldragelserna; 
men det uppfattade fortfarande sin ställning till sina underhaf- 
vande och de öfriga stånden nästan på samma sätt, som rid- 
derskapet i Estland. Och allmogen trodde alla sig ega rätt 
att beskatta och pressa ; i detta afseende voro adeln och krigs- 
folket, fogdarne och lagläsarne, presterne och djeknarne helt 
och hållet af samma tanke. Vid utskrifningen af soldater 
rådde partiskhet och mutning, vid hållskjutsningens och hjelpe- 
gärdernas utgörande ville adeln befria sina egna underhafvande, 
vid uppbörden af utskylderna åter utpressade fogdarne och 
deras tjenare * större belopp, än som var faststäldt, men upp- 
skrefvo i sina böcker stora rester, som alls icke existerade. 
Dessa missförhållanden, hvaröfver på alla håll bittra klagomål 
anfördes, beslöt hertigen såvidt möjligt afhjelpa, och i denna 
afsigt utfärdade han under sin vistelse i landet ett oräkneligt 
antal förträffliga förordningar och påbud. Hans utskickade 
foro landet omkring för att taga reda på undersåtarnes behof 
och klagomål, och så snart nödiga underrättelser erhållits, 
följde vanligen snar hjelp. På några ställen efterskänktes skat- 

* I företalet till Ljungs Thomassons öfversättning af landslagen läses: »1601; 
hvilket år intet slags säd växte i hela Österbotten, utan allt förstördes af som- 
marfrosterna, så att en dylik hungersnöd aldrig förut i mannaminne varit, och 
Gud förbjude att en sådan framdeles under någon menniskas lifstid må inträffa.» 
— I Tavastland och på andra orter rådde samma elände. 



192 FINLANDS HISTORIA. 

terna antingen helt och hållet eller åtminstone delvis, åt de 
nödstälde anskaffades säd från utlandet, och man bemödade sig 
om att förskaffa bebyggare till ödegårdarne och utmarkerna. 
Men ännu vigtigare voro de allmänna stadganden, hvarigenom 
landets sociala förhållanden stäldes på en fast och ordnad fot. 
I början af Januari 1602 hölls i Åbo en öfverläggning angå- 
ende dessa ärender med landets adel, som först nu fick full- 
ständig tillgift för sina forna förseelser, men på samma gång 
förpligtade sig till ny trohet och förlorade sin forna sjelfstän- 
dighet. Finska adelns begäran, att få befria sina egna under- 
hafvande från hållskjutsningen, förebärande att adelns bönder 
här i Finland ej besatt någon egendom, utan hästar, boskaps- 
djur och utsäde gåfvos åt dem af deras herrar, blef af Karl 
afslagen, i det han förklarade att finska adeln ej hade några 
större rättigheter än den svenska. Vid samma tid utfärdade 
Karl en noggrann föreskrift, enligt hvilken krigsfolket skulle 
underhållas utan att betunga allmänheten. Äfven fogdarne och 
deras skrifvare voro kallade till Åbo; flertalet af dem skildes 
från sina embeten och fördes fängslade till Sverige för att stå 
till räkenskap. I början af Februari for hertigen från Åbo 
till Björneborg, hvarest han utfärdade sin ryktbara " Ordning 
huruledes fogdarne här i Finland sig rätta skola", hvilken 
förordning innehåller noggranna bestämningar rörande skatte- 
uppbörden. Adelns bönder (med undantag af dem, som bodde 
inom den förut faststälda milen) voro enligt densamma skyl- 
diga att med hälften emot kronobönderna deltaga i alla hjelpe- 
gärder och allmänna utskylder samt utskrifningeu af krigsfolk. 
Tiondet skulle beräknas efter utsädet, nämligen 9 kappar för 
hvarje tunna utsäde (då tredje kornet ansågs såsom medelaf- 
kastningen); detta borde alla på samma sätt betala till hvarje 
sockens kyrkostuga, derifrån sedan presten fick taga en tredje- 
del och två tredjedelar tillföllo kronan. Domaren skulle få af 
hvarje bonde 6 öre och lagmannen 4 öre, men deras öfriga 
uppbörder skulle upphäfvas (förutom sakören, hvaraf hälften 
tillföll domaren och andra hälften häradets kassa); de borde 
äfven hvarje år inlemna sina domböcker till konungens kansli. 
Adeln förbjöds att genom köp eller på annat sätt slå under sig 
kronans skattelägenheter, och äfven bönderna förbjödos att på 
en gång innehafva flere gårdar. Slutligen faststäldes noggrant 
mått och vigt, samt sättet för fogdarnes uppbörd, likasom ock 



KARL IXIS REGERING OCH JAKOB DE LA GARDIE's KRIG. 193 

deras aflöning och åligganden. Många af dessa bestämningar 
förefunnos väl redan af gammalt, men erhöllo nu genom Karl 
ny och verksammare kraft; ty med "kronotjufvar" var det 
hans vana att göra processen kort — och det aflopp sällan 
med mindre än galgen. 

Från Björneborg fortsatte hertigen jämte sin familj färden 
norrut. Det var först hans afsigt att äfven besöka Tavastland 
och Savolaks, för att särskildt undersöka förhållandena i dessa 
landskap. Men rikets allmänna angelägenheter återkallade 
honom redan till Sverige. Han beslöt då att fara rundt om- 
kring Bottniska viken, en väg, som ännu ingen svensk regent 
före honom hade färdats. Färden skedde med all skyndsam- 
het genom Korsholm längs kusten af Österbotten, så att her- 
tigen redan innan Februari månads slut hade lemnat finska 
gränsen bakom sig. Men äfven under denna påskyndade färd 
fick han tid att underrätta sig om dessa trakters tillstånd och 
behof. Många åtgärder från de nästföljande tiderna bevisa 
tillräckligt, huru mångsidigt Karl hade satt sig in i Finlands 
egendomliga förhållanden, och lämpligast torde vara att redan 
på detta ställe framhålla de förnämsta exemplen, i sammanhang 
med Karls resa. Sålunda grundlades på Karls befallning Öster- 
bottens första städer, nämligen Uleåborg (Oulu) 1605 och Musta- 
saari eller Vasa 1606 (privilegierna och Vasanamnet 1611). Dessa 
båda förlades på sådana orter, som redan af gammalt voro vigtiga 
genom sin handel eller sina befästningar. Men samtidigt begynte 
man uppföra ett nytt slott till detta landskaps försvar emot rys- 
sarne; det var Kajana fäste, i hvars skydd trakterna kring 
Uleåträsk åter befolkades. Ortens namn var förut Wuokenkoski ; 
men af det forna "kven-" (kainu-) namnet gjordes nu den officiella 
formen "Kajana". Vid samma tid begyntes vid Finlands södra 
gräns ett annat, ännu vigtigare företag, hvars verkställande 
var påtänkt redan hundra år tidigare. Vi hafva i det före- 
gående nämnt, att den ryktbare Erik Thuresson Bjelke vid 
slutet af medeltiden tänkte förena Saimas fjärdar med Viborg- 
ska viken. Äfven Pontus de la Gardie säges en gång upp- 
tagit denna plan, hvarför äfven de ännu synliga spåren efter 
gräfningarna i allmogens mun bära namnet "Pontuksen kai- 
vannot" ("Pontus' kanaler"). Nu fick år 1607 den gamle 
amiralen Bengt Sörensson Juusten befallning att låta gräfva 
en kanal från Juustila till Lappvesi, så att man med fartyg 

Finlands historia. 13 



194 FINLANDS HISTORIA. 

kunde färdas emellan Viborg och Nyslott. Men äfven denna 
gång blef detta vigtiga företag ofullbordadt. Arbetet fortsattes 
inemot två år, men upphörde sedan, antingen af brist på 
medel, eller till följd af Juustens död. Karls omsorg om all- 
mogens förkofran uppfordrade honom att tänka på noggrannare 
jordskifte och skatteläggning; detta utlofvades redan i före- 
nämnda i Björneborg utfärdade förordning, och man vet äfven, 
att kamreraren Johan Ottensson utförde dessa åligganden öfver 
hela Österbotten. Äfven till det aflägsna Lappland sträckte 
sig Karls omsorger. Under sin vistelse i Åbo skickade han 
dit tvenne män för att undersöka detta landskaps gränser, 
samt dess geografiska och ekonomiska förhållanden ; dessa män 
voro: Hieronymus Birkholtz, en tysk som länge varit i her- 
tigens tjenst och var gift med Klas Flemings brorsdotter, samt 
sålunda hemmastadd i de finska förhållandena; en annan i 
Finland förut bekant man, den från belägringen af Åbo slott 
1597 ryktbare Daniel Hjort; samt den tredje Finlands förste 
astronom, Sigfrid Aroni Forsius (bördig från Helsingfors och 
död 1627 såsom kyrkoherde i Ekenäs). Under följande år 
vidtogos flere åtgärder såväl rörande Lapplands styrelse, som 
lapparnes omvändelse och undervisning. Hvad beträffar Fin- 
lands andliga behof, så förtjenar det särskildt omnämnas, att 
redan 1602, straxt efter Karls ankomst till Finland, nedsattes 
en komité för bibelns öfversättning till finskan, ehuru af okända 
orsaker saken sedermera tyckes hafva stannat dervid. Vid 
samma tid erbjöd kyrkoherden i Kalajoki, Ljungo Thomasson, 
åt hertigen sin öfversättning af konung Kristoffers landslag. 
Denna öfversättning började sedan att tryckas år 1610, men 
efter Karls död afstannade äfven detta verk. Äfven den af 
samma man gjorda öfversättningen af stadslagen förblef otryckt 
ända till våra dagar. 

Det finnes i allmänhet bland Karls regeringsåtgärder 
månget nytt verk, som han ej hunnit fullända. Orsaken der- 
till var naturligtvis den, att han så sent hade tillträdt den 
egentliga regeringen. Han antog ej kunglig värdighet förrän 
år 1604 vid riksdagen i Norrköping, då ständerna ånyo erbjödo 
honom kronan och brorsonen Johan högtidligt afsade sig sina 
rättigheter. Kröningen försiggick först år 1607; vid detta 
tillfälle bar kronprinsen Gustaf Adolf Finlands fana och erhöll 
titel af "Finlands storfurste". Det var af denne son, som Karl 



KARL IX:S REGERING OCH JAKOB DE LA GARDlE's KRIG. 195 

väntade att hans verk skulle fullbordas; "han skall göra det" 
(lite faciet) plägade den gamle konungen säga. Men den finska 
bonden såg i Karl en vän och välgörare, hvars like man aldrig 
haft, och det vackra tillnamnet "hyva kuningas" (den gode 
konungen) har han fått behålla såsom ett everldeligt minne af 
folkets kärlek. Adeln har uttryckt samma tanke, ehuru med 
andra ord och från en annan ståndpunkt; den kallade honom 
"bondekonung". Man behöfver knapt nämna, att sistnämnda 
stånd för sin egen del ej var rätt tillfreds med Karls regering. 
Den ömsesidiga misstron skingrades aldrig, och Karl faststälde 
aldrig de adliga privilegierna till detta stånds fulla belåtenhet. 
Äfven i fråga om förläningar gjorde Karl inskränkningar, hvilka 
ej kunde vara angenäma för adeln. Vid riksdagen i Norr- 
köping bestämdes, att framtida förläningar af jordegendom skulle 
förlora sin kraft vid gifvarens död, om ej den nye konungen 
ville ånyo bekräfta dem. Deremot synes Karl afvika från sina 
demokratiska grundsatser, då han begynte tillskapa en ny hnap- 
adel, grundad på rusttjenst. Kedan 1602 fingo 92 bönder i 
Jääskis sina lägenheter befriade från alla utskylder, emedan de 
på egen bekostnad tjenstgjorde vid rytterifanan, och år 1606 
måste Karl lofva såväl skattefrihet, som adlig sköld och vapen 
åt en hvar, som åtog sig att till fot eller häst tjenstgöra emot 
landets fiender. På detta sätt begynte förgångna tiders olägen- 
heter åter inställa sig. I detta likasom i många andra fall 
voro missförhållandena alltför djupt rotade, att ens Karls kraft- 
fulla hand skulle förmått fullständigt utplåna dem, och dess- 
utom förderfvade det beständiga krigsoväsendet äfven de bästa 
afsigter. Det vore derför en villfarelse, om vi skulle anse 
Karl IX:s regering såsom en för Finland eller ens för detta 
lands allmoge utomordentligt lycklig tid; ty sakförhållandena 
bekräfta på intet sätt en sådan uppfattning. De tunga skat- 
terna och mångahanda lidanden drefvo vid denna tid en stor 
mängd finnar i landsflykt till främmande länder; många begåfvo 
sig till Ryssland, andra till Sverige eller annorstädes. I sist- 
nämnda land hade kanske redan på klubbekrigets tider ny- 
byggare begynt nedsätta sig i Vermlands skogar; deras antal 
ökades nu beständigt, och andra åter flyttade dels till Gestrik- 
land, dels till öfriga angränsande landskap, dels åter till Norge. 
Kriget mot Polen hade under tiden gått ganska olyckligt. 
Om sommaren 1605 förde Karl sin krigshär sjövägen till Lift- 



196 FINLANDS HISTORIA. 

land, eröfrade Dunamunde och böljade belägra Riga. Äfven 
från Estland och Finland kommo hjelptrupper landvägen och 
slogo på vägen polackarne vid Pernau. Men då svenska hären 
(12,000 man, hvaraf 1,000 finnar) försökte vid KerTcliolm slå 
5,000 polackar, hvilka under Kodkie\vitz's befäl hade intagit 
Dunas norra strand, ledo de svenska vapnen ett svårt nederlag 
genom det polska rytteriet, den 17 September. Konung Karl, 
hvars häst blef skjuten, skulle sjelf råkat i fångenskap, om ej 
en liflländsk adelsman, Henrik Wrede, gifvit honom sin häst, 
hvarigenom han sjelf föll ett offer för fienden. Till belöning 
för denna ädla handling fingo Wredes efterkommande egen- 
domar i Elimä (i Finland) till everldelig ego. Kriget fortsattes 
derefter med vexlande lycka. Karl skulle varit benägen till 
fred, men Polen gick ej mera in derpå. Äfven i sjelfva Sverige 
kommo ännu gång efter annan i dagen stämplingar till förmon 
för Sigismund. Sålunda blef Hans Hansson till Monikkala, 
hvilken i tiden hade bedrifvit hertigens angelägenheter i Öster- 
botten, öfverbevisad om hemliga ränker och halshöggs årl605. 
Andra dylika stämplingar uppdagades fortfarande. Anmärk- 
ningsvärdast var Petrus Petrosas mordförsök år 1606. Denne 
säges hafva varit hemma från Österbotten och på konung 
Johans bekostnad bevistat en jesuiterskola i utlandet, till dess 
han vid denna tid återvände till Sverige och antogs i den nye 
konungens tjenst. En gång då han var allena med Karl, drog 
han sitt svärd för att mörda denne, men blef genast gripen 
och afrättad. Sådana tilldragelser väckte naturligtvis Karls 
misstankar äfven mot fullkomligt oskyldiga personer, men för- 
minskade på intet sätt den kraft, hvarmed han förde regerin- 
gen. Tvertom begynte han inom kort ett nytt krigsföretag, 
som i anseende till sina följder är en af de vigtigaste tilldra- 
gelserna i Finlands historia. 

Det var Rysslands inre tillstånd, som nu öppnade för 
Karl nya utsigter. År 1598 hade czar Feodor Ivanovitsch 
dött och med honom Ruriks gamla ätt utslocknat. Den af- 
lidnes svåger, Boris Godunow, valdes då till czar och begynte 
åter tänka på Estlands och Liftlands eröfring, b varför han 
äfven kallade till sig Erik XIV:s son, prins Gustaf, som för 
närvarande lefde i landsflykt. Men snart fick Godunow annat 
att göra. En från Moskva flyktad munk, vid namn Otrepiev, 
utgaf sig för Feodors bror Dimitri, ehuru denne blifvit mördad 



KARL IXIS REGERING OCH JAKOB DE LA GAKDIe's KKIG. 197 

redan år 1591. Under detta namn värfvade han trupper i 
Lithauen och Polen och tågade år 1604 öfver gränsen. Redan 
följande år dog Boris Godunow, och den falske Dimitri blef 
vald till czar. Men hans katolska stämplingar och den för- 
kärlek han visade polackarne, sårade ryssarnes nationalkänsla, 
så att moskoviterna år 1606 mördade honom och insatte Wa- 
sili Shuiski till czar. Det polska partiet var dock ej här- 
igenom tillintetgjordt; en annan falsk Dimitri frambragtes, och 
sjelfva Polen ville begagna tillfället att vidga sitt herravälde 
på det ryska området. Då ansåg Karl IX nödigt att äfven 
på detta håll träda i Sigismunds väg. Han erbjöd ädelmodigt 
sin hjelp åt czaren ; men hans biafsigt härvid var att få Inger- 
manland och Kexholms län införlifvade med svenska väldet. 
Ben 28 Februari 1609 undertecknades i Viborg en överens- 
kommelse, i hvilken åt Ryssland lofvades en hjelptrupp af 500 
man; czaren skulle gifva dem faststäld sold och underhåll, och 
i en hemlig öfverenskommelse lofvades derjämte att inom lop- 
pet af tre månader öfverlemna Kexholms slott och län åt 
Sverige. I början af nästföljande Mars tågade den svenska 
krigsstyrkan öfver gränsen; den synes varit dubbelt så stor 
som utlofvadt var, — till större delen sammansatt af utländingar, 
skottar, fransmän, tyskar och engländare, hvilkas krigsskick- 
lighet visserligen var stor, men tillförlitlighet desto mindre. 
Äfven det inhemska krigsfolket var vid denna tid nog vandt 
vid oordningar, så att befälet öfver en dylik trupp ej var det 
lättaste. Detta uppdrag anförtroddes åt den unge Jakob de 
la Gardie, hvilken just nyss hade återvändt från utlandet, 
hvarest han i Nederländernas frihetskrig hade lärt sig tidens 
nya krigskonst. Han var en man, som vi med någon rätt 
kunna nämna bland de finska hjeltarne ; ty den berömde Pontus' 
son, född i Reval 1583, synes tillbragt en betydlig del af sin 
ungdomstid i Finland, der hans mormoder då ännu lefde på 
Wääksy gård i Kangasala. Herr Jakobs underbefälhafvare 
voro till största delen finnar, nämligen Axel Kurki, Anders 
Boije samt den unge och tappre Evert Karlsson Horn, att ej 
nämna andra. 

Början af kriget var synbarligen lysande. I medlet af 
April kom De la Gardie till Novgorod, hvars ståthållare, furst 
Michael Skopin- Shuiski, en slägting till czaren, mottog honom 
med mycken ärebetygelse. Nu skulle man med förenad styrka 



198 FINLANDS HISTORIA. 

anrycka emot Moskva. Evert Horn sändes med förtruppen 
att fördrifva polackarne från de kringliggande orterna och slog 
fienderna i flere drabbningar. Slutligen anlände hela hären till 
Tver, som innehades af polackarne. Den 12 Augusti stod här 
ett slag, som i början hotade att blifva förderfligt för de för- 
bundne. Polackarnes fruktansvärda rytteri sprängde fransmän- 
nen på De la Gardies venstra flygel och förjagade äfven de 
ryska hjelptrupperna, hvilka åter under flykten bragte förvir- 
ring i den svenska slagtordningen. Många af tyskarne och 
finnarne begynte redan gripa till flykten. Men den finska 
hufvudstyrkan, som under De la Gardies eget befäl var upp- 
stäld på högra flygeln, gjorde ett djerft anfall mot sjelfva den 
fiendtliga hufvudstyrkan, och segern vände sig till deras sida. 
Två dagar senare förnyades striden, hvarvid polackarne genast 
återkastades till staden. En stormlöpning mot murarne blef 
dock utan framgång, och De la Gardie beslöt derför rycka 
framåt till Moskvas undsättning. För att undvika det af fien- 
derna härjade området stälde han vägen åt Koliasin, följande 
längs med floden Wolga. Men han hade icke hunnit långt, 
innan finnarne, så rytteriet, som fotfolket, gjorde öppet myteri 
och sade sig icke vilja tåga längre in i det främmande landet, 
der en oundviklig undergång väntade dem. Förgäfves befalte 
och bad herr Jakob dem; förgäfves försökte Boije och Horn 
öfvertala dem. På eget bevåg och utan anförare beslöto fin- 
narne vända om till hemmet. Myteriet spred sig äfven till de 
utländska trupperna, af hvilka en stor del slöt sig till finnarne. 
Då ilade De la Gardie efter dem, ryckte fanorna ur de upp- 
roriskes händer och nödgade dem åtminstone att stanna. Han 
ville nu utanför Tver invänta nya förstärkningar från Finland. 
Men den 5 Augusti utbröt ånyo myteriet, och krigsfolket sade 
honom öppet, att han finge allena qvarstanna der med ryssarne, 
om han ej ville följa dem på hemvägen. Sålunda nödgades 
han mot sin vilja begynna återtåget; först på halfva vägen 
emellan Tver och Novgorod fick han åter sitt folk att stanna. 
Den gamle Anders Boije fick i uppdrag att återföra de hals- 
starrigaste till Finland, och med de öfrige fortsattes ånyo den 
genom myteriet afbrutna färden. Föröfrigt blef ej de tred- 
skandes olydnad utan straff; så snart konungen fick underrättelse 
om hvad som förefallit, skref han till ståthållaren på Viborg, 
Arvid Wildeman, med sträng befallning att återsända dem dit, 



KARL IX:S REGERING OCH JAKOB BE LA GARDIe's KRIG. 199 

derifrån de bortlupit, eller ock hänga de motsträfvige i när- 
maste träd. 

Under tiden hade De la Gardie åter stält sin marsch 
emot Koliasin, inväntade der förstärkningarnes ankomst från 
Finland, och närmade sig derpå i början af 1610 det af 
polackarne belägrade Moskva. På vägen dit utstod han mängen 
het strid, hvarunder de flinka finska ekidlöparne tillfogade 
fienden mycken skada. På alla håll drefvos polackarne på 
flykten och den 12 Mars emottogs De la Gardie i czarernas 
hufvudstad såsom en efterlängtad befriare. Wasili Shuiski 
förnyade då löftet om Kexholms afträdande ; men dermed upp- 
sköts allt fortfarande och dessutom fick De la Gardie ännu en 
annan orsak till bekymmer, då hans krigskamrat och vän, furst 
Michael, mördades genom förgiftning. Samtidigt begynte kriget 
från polska sidan med förnyad styrka; konung Sigismund hade 
sjelf satt sig i rörelse och belägrade som bäst Smolensk. De 
la Gardie och czarens broder blefvo nu afsända dit med 
förenade styrkor och från Finland ankom en ny förstärkning 
under Evert Horn. Men vid Klushino gjorde polska generalen 
Sholkowski den 24 Juli ett oförmodadt anfall och lockade 
svenskarnes utländska legotrupper på sin sida. Genom dessas 
trolöshet kom De la Gardie i svårt trångmål och fick endast 
på det vilkor fritt aftåg, att han öfvergaf czarens sak och 
förde sin krigshär tillbaka till Finland. Slutet af detta beryk- 
tade företag var sålunda icke synnerligen lyckligt, ehuru herr 
Jakob hade gjort allt, som man kan fordra af en skicklig 
fältherre. Efter segern tågade polackarne åter emot Moskva, 
och denna hufvudstad tvangs att begära Sigismunds son Wla- 
dislaw till sin czar. Wasili Shuiski, som ej mera hade något 
stöd, skildes från regeringen och fick tillbringa återstoden af 
sitt lif i ett kloster. 

Dessa händelser förändrade naturligtvis det politiska för- 
hållandet emellan Sverige och Ryssland. Kexholm hade ännu 
ej blifvit öfverlemnadt, och Karl nödgades derför med strängare 
medel göra sitt rikes rättigheter gällande. Redan föregående 
höst hade han låtit ryssarne veta, att om de fortfarande hop- 
pades på hjelp af honom, så skulle ej blott Kexholm, utan 
dertill ännu Ivangorod, Nöteborg och Kola vid Ishafvet öfver- 
lemnas åt honom. För den skull förbereddes nu expeditioner 
såväl till Lappland, som till trakterna af Dvina; Ivangorod. 



200 FINLANDS HISTOKIA. 

som var i polackarnes händer, skulle belägras och vid Nevans 
mynning, der det forna Landskrona hade stått, beslöt man 
uppföra en ny fästning, Nyenschantz (Nevanlinna). Äfven 
från Kexliolms-siåan. hade redan öppna fiendtligheter begynt. 
Så snart De la Gardie derför hunnit återkomma till finska 
gränsen, begaf han sig genast att belägra denna stad, i Auy. 

1610. Men platsen var nu bättre befästad än för 30 år sedan, 
då gamle herr Pontus så plötsligt intog den samma, ty sven- 
skarne hade sjelfva, under den tid de innehade slottet, betyd- 
ligt förbättrat dess försvarsverk. Kexholmsborna gjorde ett hård- 
nackadt motstånd och tillfångatogo vid ett utfall den tappre 
Klas Georgsson Boije. Först efter en sex månaders belägring 
öfverlemnades den gamla karelska staden åt Arvid Wildeman, 
den 2 Mars 1611. Mindre lycklig utgång hade de expedi- 
tioner, som samma vinter gjordes från Österbotten till Hvita- 
hafskusten och Kola. På det senare stället tillbakaslogs storm- 
ningen och vinterfälttåget öfver fjällen synes varit högst för- 
derfligt isynnerhet för rytteriet. Det är att märka, att Karls 
planer ej gingo ut på någonting mindre, än att utvidga Fin- 
lands gränser till Onega och Hvita hafvet, och i norr lägga 
äfven Ishafvets fiskrika kuster under sitt välde. Men till dessa 
vidlyftiga planers förverkligande saknade riket medel och krafter. 
Just vid samma tid råkade Sverige i öppet krig äfven med 
Danmark, emedan Karl ville bringa under svenska kronan 
Birkkarlarnes gamla rättigheter i norska finnmarken och tog 
sig titel af "Lapparnes konung". Danmarks unge konung, 
Kristian IV, tågade då med en väldig krigshär till Sveriges 
sydliga landskap, och Karls sista dagar förmörkades af detta 
nya krigs motgångar. 

Desto mera lysande voro De la Gardies krigsbedrifter på 
ryska sidan. I Maj 1611 tågade han med finska trupper 
ifrån Viborg genom Ingermanland till floden Wolchow och 
uppfordrade Novgorod till ett gemensamt förbund till polac- 
karnes fördrifvande. Men ryssarne ville på intet sätt gå in 
på de svenskes stora ersättningsanspråk. Då intogo De la 
Gardie och Evert Horn "det stora" Novgorod den 16 Juli 

1611. Härefter förklarade sig väl stadens mägtige villiga att 
antaga en svensk prins till czar, antingen Gustaf Adolf eller 
hans yngre broder Karl Filip, och sände i denna afsigt en 
högtidlig inbjudning till Sverige. Men sändebuden hade knapt 



KARL IX:S REGERING OCH JAKOB BE LA GARBIE*S KRIG. 20l 

kommit till Stockholm, förrän Karl IX slutade sitt verksamma 
lif den 30 Oktober 1611. 

Den unge 17-årige Gustaf II Adolf besteg nu sina fäders 
tron, sedan hans kusin Johan förnyat sin förra afsägelse. Det 
är naturligt, att ryssarne, af omtanke för sin egen nationella 
sjolfständighet, ej mera önskade se sjelfva svenske konungen 
på czarernas tron; i dess ställe begärde de nu att få den 
yngre brödren Karl Filip. Gustaf Adolf gaf efter någon tvekan 
sitt samtycke dertill, och nu erkände hela norra Kyssland samt 
till och med hufvudstaden Moskva den svenska prinsens öfver- 
höghet. Men ehuru De la Gardie uppmanade till skyndsamhet, 
fördröjdes Karl Filips afresa alltför länge; då han slutligen 
inträffade i Viborg på väg till Ryssland, hade förhållandena 
redan hunnit förändra sig. Ryssarne hade nämligen kort förut 
i Moskva valt åt sig en inhemsk czar, Michael Romanow, 
från hvilken den nu varande regerande ätten i Ryssland och 
Finland härstammar. Under tiden hade likväl herr Jakob 
med utomordentlig skicklighet och ihärdighet upprätthållit 
Sveriges öfvervälde i Novgorod, ehuru hans ställning var den 
allra svåraste såväl för ryssarnes, som hans eget folks skull. 
Krigsfolkets oregerlighet var fortfarande så stor, att en gång 
till och med Westergöthlands rytteri gjorde myteri och på eget 
bevåg lemnade Novgorod. Föröfrigt började krigets långvarighet 
äfven uttrötta Finlands innevånare, hvilka oupphörligt fingo 
sända krigsfolk och proviant åt De la Gardie till Novgorod; 
de trodde att skälet till hans dröjsmål derstädes ej var annat 
än bristande företagsamhet och gjorde derför om den ryktbara 
fältherren det spefulla epigrammet: Lähtee suvi, lähtee talvi, 
vaan ei lände Laiska Jaakko (bort går sommarn, bort går 
vintern, aldrig går dock late Jakob). Men i sjelfva verket 
var dock De la Gardie icke sysslolös, utan forvärfvade åt 
Sverige den ena fästningen och staden efter den andra, Nöte- 
borg, som Klas Slang till Mälkkilä en längre tid hade be- 
lägrat, gaf sig om våren 1612, oeh innan samma års utgång 
hade Evert Horn intagit Koporie, Jaama och Ivangorod. Dessa 
hjeltebragder utfördes med ganska ringa medel, så att befäl- 
hafvarne ofta nödgades uppoffra sina egna dyrbarheter till krigs- 
folkets aflöning. Nästan endast Finlands förråder och krigs- 
manskap stodo De la Gardie till buds; ty Sveriges krigshär 
och tillgångar behöfdes för ögonblicket helt och hållet till de 



202 FINLANDS HISTORIA. 

södra landskapens försvar. På detta håll gick kriget ganska 
olyckligt. Danskarne hade intagit Kalmar och Elfsborg och 
då slutligen freden slöts i Knäröd på nyåret 1613, måste 
Sverige afstå från hela Ishafskusten i Xorge, samt till lösen 
för Elfsborg utfästa sig att betala en hel million silfverriks- 
dalrar inom loppet af sex år. Detta var den ofördelaktigaste 
fred, som Sverige någonsin slutit med sin södra granne. Efter 
den sammas afslutande satte sig väl en afdelning af svenska 
hären i rörelse till De la Gardies undsättning ; men dessa lösa 
skaror voro alls icke benägna att begifva sig till Ryssland, 
utan uppehöllo sig långa tider i Finland, der de hårdt betun- 
gade allmogen, till dess en stor del af dem slutligen på eget 
bevåg återvände till Sverige. 

Ställningen i Ryssland hade vid denna tid betydligt för- 
ändrats. Alla partier började nu förena sig omkring den ny- 
valde nationelle czaren, för att fördrifva såväl polackarne, som 
svenskarne ur landet. Af denna orsak började äfven inne- 
vånarne i Novgorod visa motsträfvighet mot herr Jakob ; endast 
denna utmärkte mans utomordentliga skicklighet och mildhet 
förmådde ännu qvarhålla dem i lydnad, samtidigt som han 
var tvungen att med vapenmagt strida mot moskoviterna, hvilka 
framträngde till floden Msta, ej långt från Novgorod. De la 
Gardies belägenhet syntes redan så betänklig, att konungen 
befalde honom draga sig derifrån; ty för honom var, såsom 
Gustaf Adolf skref, De la Gardies och Horns lif dyrbarare än 
hela det stora Novgorod. Men De la Gardie slog ryssarne 
vid Brunnits, och det finska rytteriet förjagade fienden från 
Novgorods omgifningar och framryckte ånyo djupt in i Tverska 
guvernementet. Den unge konungen, som öfver Finland anländt 
till Narva, för att lära sig krigskonsten under sina stora fält- 
herrars ledning, intog om hösten 1614 med Horns bistånd 
Andowa, vid östra stranden af sjön Peipus. Följande sommar 
begynte han likaså belägra Pskow, hvilket han likväl ej lyc- 
kades intaga. Vid början af denna belägring (sista dagarne 
af Juli 1615) inträffade den olyckan, att hjelten Evert Horn, 
Finlands ryktbaraste man på denna tid, blef dödad af en 
kanonkula. Han begrofs följande år under de af honom sjelf 
eröfrade fanorna på Kånkas gård, hvarvid hans store lärjunge 
Gustaf Adolf sjelf var närvarande. Hans lik fördes sedan till 
Åbo domkyrka. 



- KARL IX:S REGERING OCH JAKOB DE LA GARDIe's KRIG. 203 

Äfven vid de finska gränserna hade härunder striden på- 
gått, ehuru med mindre krigsstyrka. Om sommaren 1614 
slog Hans Munk till Fulkkila ryssarne vid Uukuniemi, efter 
hvilken seger innevånarne i Olonetz lofvade underdånighet. 
Likaså egde mindre skärmytslingar rum i Kajana län och 
Lappland, hvilka slutades dermed, att en särskild gränsfred 
ingicks emellan Kajana fäste och Solovetska klostret (1614). 
Mellan sjelfva rikena fortsattes kriget ännu ett par år; det 
aftog blott småningom och afslöts ändtligen med ett högtidligt 
fredsslut i Stolbova (en by emellan Ladoga och Tichvin) den 
27 Februari 1617. Denna fred har varaktigt förändrat Fin- 
lands nationella gränser, och förtjenar på grund deraf att vara 
utgångspunkten för ett nytt tidehvarf. Åt Eyssland återgåfvos 
Novgorods stad och län, samt städerna Audova och Ladoga; 
men Ingermanland ända till Lava-ån, hela Karelen eller Kex- 
holms län till Wariskivi, samt fästningarne Ivangorod, Jaama, 
Koporie, Nöteborg och Kexholm kommo under Sverige. Fin- 
lands vinst af denna fred är ögonskenlig. Det som Nöte- 
borgska freden tre sekler tidigare lemnat halfgjordt, var nu 
slutligen fullbordadt, och åt Finland var en stark förmur för- 
värfvad, hvilken sedan under loppet af ett århundrade någor- 
lunda skyddade det mot fiendernas härjningar. Men denna 
vinst hade i sjelfva verket Finlands tappre söner dyrt köpt 
med sitt blod och sin egendom. Vid gränsens uppgående 
mötte ännu många svårigheter, emedan Sverige ville hafva 
äfven Repolatrakterna till sitt område, hvarpå ryssarne dock 
icke gingo in. Först 1621 förliktes man äfven rörande dessa 
ställen om den gräns, som ännu i dag skiljer Finlands och 
Rysslands områden. 

Gustaf Adolfs inre regeringsåtgärder, äfven från de första 
åren af hans regering, föra vi till följande period, dit de i 
anseende till sin beskaffenhet närmast höra. I Sveriges för- 
valtning hade på denna tid en ny ordning småningom stadgat 
sig, hvilken närmare förenade styrelsens alla grenar kring en 
medelpunkt och på detta sätt gjorde slut på de skilda land- 
skapens förra sär-ställning. Denna förändring medförde otvif- 
velaktigt en förbättring äfven i Finlands förvaltning, och näst- 
följande tidehvarf är derför i många afseenden ett glädjande 
tidskifte i detta lands historia. Men den omständigheten, att 
den sig allt mera stadgande centrala styrelsen befann sig i ett 



204 FINLANDS HISTOKIA. 

annat land och ibland en annan större nation, minskade be- 
tydligt de goda följderna af denna förändring och medförde 
dessutom direkt skada åt Finlands egen nationalitet. Sveriges 
magtperiod har derför väl till en stör del grundlagt Finlands 
nuvarande kultur, men den har äfven lagt grunden till Fin- 
lands nuvarande nationela svaghet. Och i hvardera afseendet 
har Gustaf Adolfs regering bestämt följande tiders hela rikt- 
ning och karakter. Dessa allmänna erinringar hafva vi velat 
förutskicka, då vi nu öfvergå till den finska historiens femte 
period. 



V. Den svenska magtperioden. 

1617—1721. 
.Föi*sta afdel ningen. 

Början och utvecklingen af Sveriges magt. 
1617-1660. 



1. Finlands inre förvaltning nuder Gustaf II Adolfs regering-, 
1611—1632. 

Vi hafva redan nämnt, hurusom efter Karl IX:s död hans 
äldste son, Gustaf Adolf, mottog regeringen. I sitt testamente 
hade den aflidne konungen ännu en gång öfverlemnat till stän- 
dernas fria val, om de ville taga till konung hertig Johan 
(Sigismunds halfbror), hvars större rätt till kronan städse 
blifvit erkänd. Men på riksdagen i Nyköping i December 
1611 hade såväl Johan sjelf förnyat sin afsägelse, som ock 
nationen vidblifvit sina till Gustaf Adolfs förmon afgifna löften. 
Den unge fursten hade då först fylt sitt sjuttonde år, och 
rikets farliga ställning syntes påkalla en mogen mans hela 
kraftfulla förmåga. Men förtroendet till hans duglighet var 
redan så stort, att de i testamentet tillförordnade förmyndarne 
genast öfverlemnade hela regeringen i hans händer. Härigenom 
ville man på förhand visa Sigismund, att för honom och hans 
efterkommande ej längre fans någon ledig plats på den svenska 
tronen. Men tillika var det en uppmuntran för den unge 
konungen, att i verk och gerning visa sig såsom en värdig 
arftagare af Vasanamnet. Detta sitt värf har Gustaf II Adolf 
såväl i sin inre förvaltning, som i sin yttre politik uppfylt på 
ett sätt, som otvifvelaktigt gör honom till Sveriges störste 



•206 FINLANDS HISTORIA. 

konung och en af historiens utmärktaste personligheter. Vid 
hans sida stod allt ifrån början såsom vän och rådgifvare den 
fäste och upplyste Axel Oxenstjerna, hvilken, sjelf ännu ganska 
ung, varit utsedd till en bland Gustaf Adolfs förmyndare och 
nu blef hans rikskansler. Dessa bägge män hafva gemensamt 
lagt grunden till Sveriges magtperiod och särskildt hvad den 
inre förvaltningens ordnande beträffar, bör kanslerns förtjenst 
skattas högt. Denna del af Gustaf Adolfs regering skall nu 
blifva föremål för vår undersökning och gå vi sålunda att kasta 
en blick på Finlands sociala ställning vid tiden för freden i 
Stolbova samt de förbättringar, konungen och hans minister 
satte i verket. 

Det är klart, att de missförhållanden i landets inre för- 
valtning, dem Karl IX med så kraftig hand försökt afhjelpa, 
ännu ej voro i grund utrotade. Tvertom hade det långvariga 
krigstillståndet vid östra gränsen medfört nya lidanden, om 
också de finska vapnens segertåg i Ryssland befriade Finland 
från de härjningar, som det under de förra krigstiderna så 
ofta fått utstå. Det största plågoriset var landets eget krigs- 
folk, som på sina marscher genom landet vanligen plundrade 
på det fräckaste sätt, så att den vid de allmänna stråkvägarne 
bosatta allmogen ofta var i största nöd. Konungens eget lif- 
regementé, h vilket efter danska krigets slut sändes genom Fin- 
land till Ryssland, betedde sig under vägen nästan såsom om 
det tågat genom ett fiendtligt land. I allmänhet var solda- 
ternas* sjelfsvåld så stort, att på många orter så i Sverige, 
som Finland allmogen tvangs att med våld och i samlad styrka 
försvara sin egendom. Då Evert Horns ryttare en gång drogo 
genom Tavastland, uppstod i Tuulos emellan dem och allmogen 
en blodig strid, och ännu efter ryska krigets slut hördes någon 
gång hotelser om ett nytt klubbekrig. År 1620, då en trupp 
Savolaks' infanteri ankommit till Rautulampi för att efterspana 
förrymda soldater, under hvilken förevändning många oskyldiga 
blifvit grymt plågade och deras egendom plundrad, infunno sig 
utskickade från bönderna med länsmannen i spetsen hos lands- 
höfdingen öfver Tavastland och sade honom rent ut, att "här 
i landet för mindre orsakers skull uppresning skett, och kunde 
det också nu sammaledes tillgå, om ej sakerna stäldes på en 
annan fot". En ännu farligare följd af det långa krigstill- 
ståndet var embetsmännens och adelns ånyo tilltagande godtycke. 



FINLANDS INRE FÖRVALTNING UNDER GUSTAF II ADOLF. 207 

Det inträffade äfven nu ganska ofta, att embetsmännen och 
innehafvarne af förläningar med fängelse och pinande hemsökte 
kronans undersåter, och öfverhufvud taget var hvarje i egna 
eller kronans ärender resande herreman en småtyrann för folket 
och fordrade med våld fri skjuts och förtäring. Det är att 
märka, att just genom kriget förläningarnas antal åter hade 
ökats; de gåfvos dels såsom belöning för krigiska förtjenster, 
dels under namn af arrende mot betalning, emedan man ej 
genom andra medel kunde upphjelpa de dåliga finanserna. På 
detta sätt gafs åt en mängd utländingar, ej blott svenska 
adelsmän, utan äfven liffländska herrar och till och med några 
bojarer, husbondevälde öfver fria finska bönder. Det rykt- 
baraste exemplet på sådana herrars framfart voro på denna 
tid förra ståthållaren på Viborgs slott, Joachim Berendt, och 
hans fru, Gertrud von Ungern-Sternberg, som efter liffländsk 
sed i trakten af Borgå rasade emot sina underhafvande och 
grannar. Men största klagan hördes från grefskapet Raseborg, 
der slägten Leijonhufvud lade i dagen sitt af gammalt kända, 
grymma sinnelag. Grefve Sten Axelsson, som under Karls 
sista regeringsår fått återvända från sin landsflykt, litade syn- 
barligen på sin frändskap med det kungliga huset och aktade 
derför icke på varningar och tillrättavisningar, så att Gustaf 
Adolf klagade, att han hade mera bekymmer af grefve Sten 
ensam, än af hela det öfriga Finland. Följande ord ur ett af 
konungens bref kunna bättre än enskilda exempel ådagalägga 
den under förläningarna lydande allmogens betryck: "Oss är i 
sanning förekommet, huruledes mest alle utaf adeln i Finland, 
såväl Lifländare som de andre der boendes äro, fast otillbör- 
ligen handla med de bönder, som de bekomma i förläning, att 
de så utsuga, uttvinga och utarma dem, att många nödgas 
öfvergifva hemmanen och draga derifrån, derigenom de aldeles 
öde blifva; och när adelsmannen sålunda gjort hemmanet öde, 
kommer han återigen och beklagar sig ingen nytta hafva af 
förläningen, och begärer så att bekomma andra i stället; och 
när han då några bekommer, gör han med dem lika som med 
de förra. En part som förläningar hafva, lägga ock hemmanen 
öde derföre, att de sjelfve skola få bruka egorna, ja de tvinga 
de öfriga förläningsbönderna att häfda och bruka samma egor 
husbonden till bästa, och blifva sålunda de bönder, som något 
behållne äro, dubbelt betungade." Till skydd emot dessa och 



20^ FINLANDS HISTOBIA. 

andra missbruk utfärdade den unge konungen redan om våren 
1613 ett allmänt "Försparelsebref för alla förlänte bönder i 
Finland". Men han behandlade i allmänhet ej adeln och de 
store med samma skoningslösa stränghet, som hans fader, utan 
han ansåg det vara nödvändigt att med mildhet utplåna minnet 
af de inre striderna, ehuru naturligtvis på detta sätt de sår, 
af hvilka samhället led, först långsammare gingo till läkning. 
Rikets utblottade tillstånd och folkets fattigdom var på 
dessa tider i sanning bekymrande. Då kronans ordinarie in- 
komster till stor del voro bortförlänade, nödgades följaktligen 
kronan för sina behof upptaga nya skatter och afgifter, till 
hvilka man ej ens hvarje gång hade tid att begära de skatt- 
dragandes lagliga samtycke. Sålunda fördes ryska kriget till 
större delen med finska medel och finskt krigsfolk. Men äfven 
till Elfsborgs lösen, för hvilket pris freden med Danmark 
blifvit köpt, fick Finland betala sin andel, utgörande 300,000 
nu gällande finska mark årligen i sex års tid. Huru tung 
denna utgift skulle kännas är lätt att inse, då man hör, att 
af hvarje hemmansegare skulle årligen utgå 2 silfverriksdalrar, 
af hvarje dräng, arbetskarl eller inhysing 1 riksdaler, af hvarje 
ordinarie prest 16 riksdaler o. s. v., och då vi derjämte veta, 
att silfverriksdalern (o m. 60 p.) på denna tid gälde lika 
mycket som en tunna råg eller tre lispund smör. Det är 
sant, att rikets stora nöd fordrade dylika uppoffringar såväl af 
undersåtarne som styrelsens egna medlemmar. Vi hafva också 
svårt att ens fatta ett sådant riksskattkammarens tillstånd, att 
konungen var tvungen att till de löpande behofven låna än 
från den ena, än från den andra enskilta personen några 
hundra daler. Men ännu svårare är att riktigt beräkna den 
skattebörda, som den finska allmogen på dessa tider burit, 
utan att sedan ens alltid få njuta detta lagens skydd, som 
förmår lätta äfven den tyngsta börda. Betrycket var så stort 
att mången öfvergaf hem och fosterland och flyttade bort till 
främmande, ofta nog långt aflägsna nejder. Regeringens strän- 
gaste förbud mägtade ej förhindra denna "förrymning", och en 
förordning från år 1620 klagar, att "från riket, och isynnerhet 
från Finland, årligen utdrager en stor myckenhet folk, såväl 
gifta som ogifta, bönder, drängar och pigor, för att nedsätta 
sig i polska Liffland, Preussen, Kurland, Pommern, Mecklen- 
burg" o. s. v. Vid samma tid inflyttade en stor mängd finnar 



ll.NT.AMis INKK KÖKVAI.TNI.Vfi rNDKU fiCSTAF II ADOLF. 209 

till Ingennanland och Kexholms län, hvilka nyss eröfrade trakter 
auvo skulle befolkas. Finlands folkmängd på denna tid kan 
ej med säkerhet uppgifvas, men antagligen steg den samma ej 
till 3' '0,000 personer. Axel Oxenstjerna, som på dessa tider 
en gång besökte landets äldsta kulturorter, omtalade många 
är senare, hvilket intryck de då gjorde på den resande. "Wemo 
och Masku härader" — så lyda hans ord — "hafva vi sett 
sommartiden; der var ingen kultur, utan der bo bestier". 

Likväl är denna tid, sa rik på bekymmer, anmärknings- 
värd i det afseende, att under den samma grunden blef lagd 
till ett nytt och förmonligare förvaltningssystem. Mycket godt 
medförde till en början den omständighet, att den unge konun- 
gen under ryska kriget upprepade gånger fick tillfälle att på 
nära håll skåda ställningen i landet och sjelf på ort och ställe 
afhjelpa otaliga missförhållanden af enskild och allmän art, 
Gustaf II Adolf är nämligen en af de få svenska regenter. 
som någon längre tid uppehållit sig i Finland, och ingen har 
med större ifver lagt hand vid detta lands förvaltning. På 
vårvintern 1614 kom han såsom konung första gången till 
Finland, kringgående Bottniska viken samma väg, som han 
förut som barn en gång färdats med sia fader på återresan 
till Sverige. Sedan han några dagar uppehållit sig i Tavaste- 
hus (19 — 24 Mars), stälde han färden till Åbo, der han dröjde 
inemot sex veckor. På våren seglade han längs finska kusten 
åt Narva till, uppehållande sig under vägen i Helsingfors, 
Borgå, Tiusterkvlä (hos Arvid Wildeman) samt i Viborg och 
utanför Björkö. Under hela denna färd drogs en hel mängd 
klagomål under konungens eget bepröfvande, och under sin 
vistelse i Åbo utgaf han ett särskildt påbud, huru fogdarne 
och skrifvarne rätteligen skulle uppföra sig gentemot befolk- 
ningen i Finland, hvilket är den första förordningen om införandet 
af qvittenser eller debetsedlar. En annan förordning, som 
först nästföljande vinter utfärdades i Stockholm, afsåg väl icke 
Finland allenast, men hade otvifvelaktigt blifvit ansedd särskildt 
af behofvet påkallad i detta land; denna förordning hade till 
ändamål att förhindra allmogens betungande genom olaglig 
skjutsning och gästande, och är den första öfverhetliga stadga, 
af hvilken veterligen en finsk öfversättning utkommit i tryck. 

Konungen hade om hösten seglat tillbaka till Sverige 
och under vägen dröjt någon tid på Åland, för att jaga elirar 

Finlande histovia. 14 



•^1») FINLANDS IIISTOKIA. 

och rådjur. Följande sommar begaf han sig åter till krigs- 
skådeplatsen, der den förut omtalade belägringen af Pskow 
företogs. Men derpå följande vinter ville han åter egna åt 
omsorger om Finland, och i denna afsigt sammankallade han 
genom öppet bref, dateradt i Narva den 1 November 1615, 
Finlands ständer att sammanträda i Helsingfors första dagarne 
af Januari. I kallelsen uppräknas : alla adelsmän, som uppnått 
myndig ålder; biskopen samt tvenne medlemmar af domkapitlet 
och en prest från hvarje härad; ryttmästarne och befälhafvarne 
öfver fotfolket, samt en af underbefälet och två man af man- 
skapet; en borgmästare, en rådman och en borgare från hvarje 
stad; slutligen två bönder från hvarje härad. Man ser häraf, 
att representationen ännu på denna tid ej var närmare bestämd. 
Sålunda borde t. ex. adeln infinna sig mangrant, nämligen alla, 
som ej af krigstjenst voro hindrade att närvara. Dessutom 
skulle äfven från det öfriga krigsfolket sändas representanter; 
men dessa bägge klasser räknades i sjelfva verket till ett och 
samma stånd, såsom sedermera äfven närmare faststäldes i 
Sveriges första Biksdagsordning, som utkom följande år (1617). 
Anmärkningsvärd är för öfrigt den korta tid, riksdagarne på 
dessa tider voro samlade. Sedan konungen från Narva som 
utgångspunkt hade besigtigat fästningarne i Ingermanland och 
småningom öfver Viborg ankommit till Helsingsfors, öppnade 
han ständerförsamlingen med ett långt tal, uti hvilket han 
berörde den då varande politiska ställningen i förhållande till 
Ryssland och Polen. Med anledning häraf fordrade man stän- 
dernas utlåtande om medlen till att betrygga riket mot Sigis- 
munds stämplingar och ryssarnes fiendtligheter och begärde 
deras samtycke till en ny gärd för soldaternas underhåll, samt 
stadfästelse på den nya hållskjutsstadga, som under, föregående 
år blifvit utfärdad. Om ständernas öfverläggningar hafva vi 
inga underrättelser; men redan den 2 Februari underskrefs 
deras beslut, deri de säga sig noggrant hafva öfvervägt konun- 
gens framställningar, till hvilka de nu gåfvo sitt bifall. Nyss- 
nämnde "Landttågsgärd" beviljades blott för det löpande året, 
men har sedermera blifvit en stadigvarande post uti upp- 
börden, ej blott i Finland, utan äfven i hela Sveriges rike. 
Men de svenska ständernas bifall söktes dock äfven genom 
skilda landskapsförsamlingar och Finlands representanter i 
Helsingfors skrefvo nu till svenskarne ett långt uppmaningsbref. 



FINLANDS INKK FÖRVALTNING UNDER GUSTAF II ADOLF. 211 

I detta bref erinra de om, hurusom de här vid den östra 
gränsen i mannaminne varit betungade med mångahanda besvär; 
likväl hade de nu, ehuru årets afkastning varit mycket svag, 
gifvit detta bidrag till krigsverket, och de hyste intet tvifvel, 
att ju ständerna i Sverige skulle bifalla till samma skatt och 
på detta sätt bidraga till hindrandet af iinnarnes betryck, 
"alltid ihågkommandes" — såsom orden lyda — "ej allenast 
den gemensamma fara, som hotar eder lika så väl som oss, 
om det skulle gå oss illa, utan äfven det trogna och godvilliga 
bistånd, som vi alltid eder, när så hafver omträngt, gjordt 
hafve och äfven framdeles för kungl. maj:ts och fäderneslan- 
dets väl gerna göra vele, efter vår yttersta förmåga, utan att 
spara lif eller egendom." På detta bref ankommo sedan vän- 
liga svar från Sveriges flesta landskap; det var likasom ett 
förnyande af förbundet emellan Svenskar och Finnar. För 
öfrigt är landtdagen i Helsingfors anmärkningsvärd derför, att 
det är den enda gång Finlands ständer under konungens pre- 
sidium trädt i spetsen för hela riket. Sjelfva rikskanslern, 
Axel Oxenstjerna, var äfven närvarande vid detta tillfälle, på 
samma gång i egenskap af konungens minister och finsk adels- 
man ; ty han hade år 1614 erhållit Kimito socken till friherre- 
skap. Bland de öfriga närvarande märkas flere gamla bekanta, 
såsom Finlands ärevördige biskop, Erik Sorolainen, den • gamle 
fältherren Georg Boije, hvars långa lefnadserfarenhet gaf honom 
ett högt värde i den unge konungens ögon, samt de ifrån 
klubbekrigets tider ryktbare Axel Kurck och Götrik Fincke. 
Bland adelns yngre ledamöter påträffades vidare namnen: Fle- 
ming, Horn, Stålarm, Munk, Carpelan (Karpalainen) och Stjern- 
kors. Men äfven ett ganska stort antal obekanta namn och 
män börja redan förekomma, ett bevis på att Finlands adels- 
stånd åter hade fått emottaga en mängd främmande element. 
Likväl voro några af dessa otvifvelaktigt redan någorlunda 
naturaliserade i landet, t. ex. Johan Pontusson de la Gardie, 
som var äldre broder till den ryktbare herr Jakob, och för 
närvarande var landshöfding öfver Åbo län. 

Förutom de egentliga landl dagsfrågorna förekom ännu en 
mängd klagomål och petitioner från enskilda orter, som togos 
i öfvervägande af konungen och ständerna. Derefter begaf 
sig Gustaf Adolf till Åbo, der han dröjde hela tre månader 
och under tiden som hastigast äfven besökte Björneborgs-trakten. 



212 FINLANDS nisTORlA. 

Oräkneliga klagomål och missförhållanden togo äfven nu hans 
uppmärksamhet i anspråk; ty den finska allmogen begagnade 
sig flitigt af sin gamla häfdvunna rätt, att få komma till tals 
med konungen sjelf. Det är ganska sannolikt, att Gustaf 
Adolf förstod finska, som ännu på denna tid var det allmänna 
samtalsspråket äfven i de bildade familjekretsarne i Finland. 
Men i alla fall fans vid det kungliga kansliet en särskild 
sekreterare för de finska angelägenheterna, och de inlenmade 
klagomålen blefvo sålunda ingalunda förbisedda. De flesta af- 
hjelptes på ögonblicket ; för andra åter sändes särskilda per- 
soner till ort och ställe för att närmare undersöka förhållandet. 
Då konungen slutligen den 18 Maj återseglade från Åbo till 
Sverige hade han blifvit temmeligen hemmastadd vid de finska 
förhållandena och kunde nu framdeles på grund af egen er- 
farenhet vidtaga sina åtgärder till Finlands bästa. Vi skola 
längre fram återkomma till detta ämne; nu vilja vi blott om- 
nämna, att år 1619 grundlades på konungens befallning Själö 
hospital för spetelska. För öfrigt vilja vi erinra om, att Gustaf 
Adolfs besök i Finland år 1616 äfven är serskildt anmärknings- 
värdt i det afseende, att det för lång tid var sista gången 
Finland fick njuta af regentens personliga närvaro. Hvad 
Gustaf Adolf sjelf beträffar, så fördes han snart till aflägsna 
krigsskådeplatser och fick ej mera tid att besöka Finland annat 
än någongång på geuomresa. Sålunda reste han t. ex. om 
vintern 1622 i största hast, på återvägen från kriget i Liff- 
land, genom Viborg, Kuopio, Säresniemi och Uleåborg till 
Sverige, och fyra år senare reste han af samma orsak ännu 
hastigare genom Finland. Men härefter förflöt ett och ett 
fjerdedels sekel, förrän någon svensk konung åter satte sin fot 
på den finska jorden. 

Ett år efter ständerförsamlingen i Helsingfors afslöts 
freden med Ryssland, hvarvid rikets område betydligt utvid- 
gades. Härigenom uppstod helt naturligt den frågan, hvilken 
ställning i förhållande till hela riket det nyförvärfvade om- 
rådet skulle komma att intaga, och öfver hufvud taget begynte 
man nu närmare bestämma gränserna för de politiska rättig- 
heterna. De sociala förhållandenas egendomliga gestaltning 
såväl i Kexholms län och Ingermanland, som ock i den del af 
Estland, som redan hörde under Sverige, tillät icke dessa 
länders sammansmältning med det öfriga riket. De qvarstodo 



FINLANDS INRK I«W:V \I.TM.\f. r.VDKK GISTAJ II ADOLF. 213 

sålunda i sin egenskap af eröfrade länder och fingo icke sända 
ombud till de allmänna riksdagarne ; men deras befolkning fick 
likväl särskildt hvar på sin ort afgifva utlåtande i skattefrågor. 
Deremot betraktades Sverige och Finland såsom statskroppens 
fullt berättigade medlemmar, och föreningsbandet emellan dem 
befästades ytterligare. Vid Gustaf Adolfs kröning i Upsala 
hösten 1617, gjorde finska adeln ännu ett försök att återfå de 
undantagsrättigheter öfver sina underlydanden, Karl IX hade 
fråntagit dem; men denna obilliga fordran blef naturligtvis 
äfven nu afslagen. Följande år sändes riksskattmästaren och 
krigsmarskalken Jesper Matsson Krus till Harviala for att an- 
ställa undersökning om finska adelns gods och förläningar. 
Afsigten härmed var synbarligen att utröna, hvilka som voro 
verkliga adels- och frälsemän; ty härutinnan rådde ännu myc- 
ken osäkerhet. Men vid detta tillfälle grundades äfven den 
svenska ri<Mw7&w.9-institutibnen, som år 1625 tog sin början 
och äfven i yttre måtto förenade Sveriges och Finlands adel. 
Gustaf Adolfs riddarhusordning från år 1626, som i Finland 
varit gällande ända till våra tider, förordnade att ätterna skulle 
indelas i tre klasser: herreklassen innefattade grefvar och fri- 
herrar, riddareklassen de slägter, af hvilkas förfäder någon 
hade beklädt riksrådsembete , och svenneklassen alla öfriga 
adelsmän. Dessa klasser röstade särskildt och i hvarje klass 
hade hvar och en slägt en röst. Men äfven härvid hade man 
strängt följt den begränsning, som gafs af de olika politiska 
rättigheterna; endast "Ridderskapet i Sverige och Finland" 
fick inskrifvas på riddarhuset och en särskild paragraf bestämde, 
hvilka skulle få räkna sig som svenska medborgare. "Hvilken 
adelsman" — heter det — "som är född af svensk eller finsk 
fader och moder, eller svensk eller finsk fader allena, fast 
modren är främmande moder, han är en svensk adelsman och 
njuter svenske mannarätt och privilegium, antingen han födes 
innanrikes eller utanrikes; men kommer någon främmande af 
adel hit in i riket och gifter sig frälse inrikes, han må njuta 
frälse för sina gods, men ej säte och stämma ibland ridder- 
skapet." — Dessa ord ådagalägga, huru i allmänhet Finlands 
ställning betraktades i förhållande till hela riket. Såväl Sverige, 
som Finland benämnas med det gemensamma namnet "fäder- 
nesland"; men samtidigt ställas de i bredd med hvarandra 
såsom tvenne delar af rikskroppen, hvilkas värde och betydelse 



214 FIXLA>'DS HISTORIA. 

var nästan lika stor. "Alltid hafva vi förnummit" — sade en 
gång Axel Oxenstjerna — "att om Finland vore väl dirigeradt 
och kunde engång komma i lag, så att hufvud, händer och 
lotter motsvarade hvarandra, så skulle det i kraft, folk och 
medel svara emot Sverige", t sjelfva verket var likväl Fin- 
land rikets svagare del, och dess förhållanden måste naturligt- 
vis förbättras efter Sveriges mönster. 

Bland de vigtigaste förbättringsåtgärder, som vid denna 
tid vidtogos, var rättegångsväsendets bringande i ett fullstän- 
digare skick. Redan under de första åren af sin regering 
(1614) hade Gustaf Adolf i Stockholm inrättat den första 
Hofrätten, hvars ändamål i början var att motsvara de forna 
"räfst- och rättaretingen" eller, såsom man sade, "döma kungs- 
dom", ehuru institutionens lagliga magt sedermera inskränktes 
sålunda, att dess domslut kunde underställas konungens och 
riksrådets revision. Snart fann man, att denna "Svea hofrätt" 
var alltför aflägsen, för att kunna leda och öfvervaka rättstill- 
ståndet i Finland; till följd deraf inrättades nu år 1623 en 
särskild hofrätt i Åbo stad, hvarest den samma redan samma 
år den 31 Oktober höll sitt första sammanträde. Presidenten, 
som alltid borde vara något riksråd, samt vice presidenten och 
flere af assessorerna voro till en början svenskar; men några 
finska ledamöter funnos äfven, t. ex. Herman Klasson Fleming 
och Lars Carpelan, förutom några lagläsare från de finska 
landsorterna. Den nya institutionens verksamhetsfält utvidgades 
betydligt derigenom, att dess första president, friherre Nils 
Bjelke, samtidigt utnämdes till hela landets gubernator, eller 
generalguvernör. Denne synes med kraft hafva vinnlagt sig 
om förbättringen af rättstillståndet i landet, ty ännu efter 
hundra år fick han det vackra vitnesbörd, att han i detta 
land stäfjat allt öfvervåld. Detta uttryck bör naturligtvis för- 
stås sålunda, att i allmänhet inrättandet af Åbo hofrätt små- 
ningom åstadkom en bättre lagskipning i landet, isynnerhet 
derigenom, att underrätterna kommo under en noggrannare till- 
syn. Sådant kunde dock ej uträttas med ett enda slag, och 
Bjelke begynte alltför snart blifva trött vid sitt embete. Redan 
efter ett år begärde han att slippa "från denna onda och 
barbariska landsort, hvars egensinniga, onda befolkning allt 
fortfarande vill hålla sig vid sina gamla oseder." Han inne- 
hade såsom baroni Korpo socken i närheten af Åbo, men för- 



FINLANDS IXUK FÖRVALTNING UN DKK 6IT8TAF II ADOLF. 215 

öfrigt var han alldeles obekant med förhållandena i landet, 
och det är intet tvifvel att han äfven betraktade dem med 
främmande ögon. Isynnerhet synes den omständigheten, att 
han ej kunde finska, varit hindrande för hans verksamhet, och 
enligt hans egen tanke borde äfven konungen insätta i hans 
ställe någon "af detta tungomål". Men regeringen biföll icke 
i början hans ofta förnyade afskedsansökan ; först år 1630 blef 
han entledigad från presidentembetet, och följande år lät slut- 
ligen konungen honom komma tillbaka till Sverige, emedan han 
nu — såsom konungens ord föllo — "var gammal, tung och 
endels ledse vid Finland". Efter honom utnämndes till guber- 
nator Gabriel Bengtsson Ozenstjerna, rikskanslerns kusin. 
Äfven presidentplatsen besattes ånyo med en svensk man, Bror 
Rålamb, hvilken dock snart entledigades. Först efter honom 
kom ett finskt riksråd, Johan Kurck till Laukko och Anola, 
på presidentstolen. Det är här på sin plats att omnämna, 
att på denna tid ännu en tredje hofrätt inrättades i Dorpat 
(1629), och under denna lades ej allenast Östersjöprovinserna, 
utan äfven Ingermanland. Men Kexholms län räknades under 
Åbo hofrätt och utgjorde en del af Karelska lagsagan. 

Samtidigt som Åbo hofrätt instiftades, begynte äfven pä 
det kyrkliga området ett ifrigt reformationsarbete. Ty om 
den svenska regeringen på denna tid i allmänhet betraktade 
förhållandena i Finland med mörka blickar, så hyste den isyn- 
nerhet rörande den kyrkliga förvaltningen en ganska stor miss- 
tro mot finnarne. Orsakerna härtill voro mångahanda: främst 
den finska biskopens forna undfallenhet för konung Johans 
liturgi, vidare anklagelsen mot det finska presterskapet på 
riksdagen i Linköping, och slutligen den omständighet, att 
biskop Eriks enda son synes varit i Rom för att studera vid 
något påfligt kollegium. Det är sålunda antagligt, att man ej 
hyste stort förtroende till den finska kyrkans protestantism, 
och dessutom herskade otvifvelaktigt ännu här, likasom äfven 
i många af Sveriges stift, ganska mycken oreda. De oroliga 
tiderna hade nämligen äfven sträckt sina verkningar till det 
presterliga området: mången andlig, som tjenstgjort i fält, 
fordrade i stöd af kunglig fullmagt ett prestembete inom den 
finska kyrkan, utan att hans lära och presterliga kompetens 
på något sätt pröfvades; likaså försökte adeln med våld in- 
blanda sig i prestembetenas besättande, och biskopens myndighet 



'216 FINLAM» HISTOBIA. 

bemöttes ofta med offentligt förakt. Men man kan dock ej 
påstå, att biskop Erik skulle varit skulden till detta virrvarr. 
Tvertom finner man, att då biskopen ville något strängare yrka 
på ordningens upprätthällande, han ingalunda hade att påräkna 
regeringens medhåll ; sjelfva den nya hofrätten i Åbo var honom 
mera till hinder än till hjelp. Denna regeringens brist pä 
tillmötesgående förbittrade den gamles sista lefnadsdagar och 
hämmade hans verksamhet. Och likväl hade Erik Sorolainen 
hela sin tid varit en trägen, frisinnad och verksam herde i 
sin församling, och ännu på gamla dagar ådagalade han sin 
kraftfulla energi såväl genom täta biskopsvisitationer, som 
isynnerhet genom sin stora finska postilla, hvilken trycktes i 
Stockholm åren 1621 och 1625. På hans föranstaltande synas 
äfven Hemmings från Masku nya psalmbok samt de af samma 
hand till linskan öfversatta skolsångerna hafva utkommit, och 
just på denna tid begynte i sjelfva verket såväl läskunnigheten 
utbredas bland folket som ock kyrkosången frigöra sig från 
latinets bojor. Det bör nämnas, att Erik Sorolainen ej längre 
var biskop öfver hela Finland; år 1618 hade nämligen Viborgs 
stift åter blifvit skildt från Åbo biskopsstol, och en man vid 
namn Olof Elimäeus blifvit förordnad till biskop derstädes. , 
Han hade förut varit kyrkoherde vid storkyrkan i Stockholm, 
men var finne till börden. Orsaken till denna delning var 
likväl att söka annorstädes, än i regeringens afvoghet mot 
Sorolainen; det hade nämligen efter freden i Stolbova blifvit 
alldeles oundgängligt, att de östra delarne af landet fingo sin 
skilda vårdare, hvilken på samma gång kunde öfvervaka de 
nyss eröfrade landskapens andliga angelägenheter. Men långt 
bittrare kändes det för den gamle biskopen, då man begynte 
tänka på en medhjelpare och efterträdare åt honom. Biskop 
Erik skulle till detta em bete önskat skolrektorn i Åbo, Gabriel 
Melartopaeus. "Magister Gabriel" — skref han till rikskanslern 
— "är en skicklig och lärd man, som kan väl båda målen, 
och i den landsorten behöfves i sjelfva verket en, som kan 
finska tungomålet." Men Melartopaeus stod ej heller i synner- 
lig gunst, och det var regeringens afsigt att få någon svensk 
man till ledare af den finska kyrkans angelägenheter. Midt 
under dessa planer inträffade år 1625 Erik Sorolainens död, 
hvarefter den finska biskopsstolen förblef ledig i några år, 
innan styrelsen fattade ett afgörande beslut. Sveriges öfrige 



FINLANDS INKK loKVALTNINi; r.NDKU GUSTAF II ADOLF. 217 

biskopar, hvilkas tankar i saken under tiden inhemtades, före- 
slogo en sådan medelväg, att val en finsk man skulle förordnas 
till biskop öfver Åbo stift, men att åt honom skulle gifvas till 
medhjelpare en svensk, "på det att i församlingarna och sko- 
lorna allt skulle blifva inrättadt på samma sätt, som här i 
Sverige är sed." Men slutligen afgjordes likväl saken sålunda, 
att kyrkoherden i Nyköping, svensken Isak Rothovius, en 
väldig predikant och ordningsman, samt rikskanslerns goda 
vän, erhöll fullmagt på biskopsembetet i Åbo år 1627. 
Denna utgång är nog anmärkningsvärd, då man drager sig till 
minnes, att utom biskop Folling under tvenne sekel ingen 
främling burit den finska biskopsstafven. Det synes äfven 
ganska tydligt, att finnarne ej voro tillfredstälda. Men Gustaf 
Adolf och Oxenstjerna, hvilka sträfvade att ordna de kyrkliga 
angelägenheterna efter samma mönster och till befordrande 
häraf just på denna tid hade för afsigt att inrätta ett högsta 
konsistorium (consistorium generale) för hela riket, trodde sig 
icke med mindre förmå inverka på den finska kyrkans ange- 
lägenheter. 

Man bör erinra sig, att protestantismen vid denna tid 
hade stigit fram på den verldsliga krigsskådeplatsen, och innan 
kort trädde Sverige sjelf i spetsen för denna strid. Sålunda 
blef det äfven nödigt att ordna de egna kyrkliga angelägen- 
heterna på militäriskt sätt. För att sätta i verket en sådan 
krigstukt var biskop Kothovius just rätta mannen. Hans tjugu- 
feinåriga verksamhet i Finland (1627 — 1652) är i många af- 
seenden förtjenstfull, och mången nyttig inrättning, t. ex. den 
kyrkliga bokföringen, har honom att tacka för sitt upphof. 
Synnerligen anmärkningsvärda äro hans sträfvanden för under- 
visningsväsendet i landet. På hans framställning utvidgades 
t. ex. Åbo skola år 1630 till ett gymnasium, och dermed var 
första början gifven till inrättandet af ett universitet. Men 
medveten om det stora understöd han kunde påräkna hos 
rikskanslern, iakttog han icke alltid måtta och billighet. Sä 
t. ex. föreslog han en gång, att den ofvan omtalade Melarto- 
paeus (som förut varit medhjelpare åt biskop Erik och seder- 
mera sjelf biskop i Vi borg) genom en kunglig befallning skulle 
afsättas från sitt innehafvande rektorsembete och "en duglig 
man från Upsala akademi sättas i hans ställe." Äfven i 
kyrkliga angelägenheter förfor Rothovius understundom med 



218 FINLANDS HI6T0BIA. 

våldsamhet och hans befallningar skärptes med hård hänsyns- 
löshet. Om en andlig uteblef från de årliga synoderna, skulle 
han mista sitt embete; om en församlingsmedlem tre söndagar 
å rad försummade gudstjensten, skulle han utstå kyrkoplikt 
och bota 3 daler; om han före kyrkogången åt eller drack, 
skulle han bota 1 daler, o. s. v. Att Rothovii hänsynslösa 
förfarande framkallade mycket missnöje, framgår bland annat 
deraf, att Nils Bjelke måste utgifva en särskild förordning 
såsom rättesnöre för kapitlet, emedan flere andliga hade klagat, 
att de blifvit dömda utan laglig undersökning. Deremot var 
biskopen å sin sida högeligen förbittrad på finnarne och tad- 
lade dem strängt i sina privatbref, likasom äfven i sina offent- 
liga predikningar. Huruvida han under sin tjenstetid småningom 
lärde sig finska språket, känna vi ej med säkerhet; men att 
han till sitt sinne förblef stocksvensk, har man af många 
exempel anledning att förmoda. Ännu under hans sista lef- 
nadsår klagade skolungdomen i Åbo, att han ständigt mera 
gynnade de svenska eleverna än de finska. Denna partiskhet, 
som genomlyser öfver allt i biskop Rothovii handlingssätt, för- 
ringade i väsentlig mon den välsignelse, hans verk eljes skulle 
medfört. Det erkännande måste man likväl gifva åt honom, 
att han oaktadt all sin stela protestantism var en ifrig vän 
och befordrare af upplysningen. 

I det östliga biskopsstiftet voro förhållandena i många 
afseenden olika, men förvaltningen bedrefs afgjordt mildare. 
Då biskop Elimaeus dött i Viborg år 1629, begärde Rothovius, 
att äfven detta stift skulle anförtros åt hans förvaltning, för- 
menande, att han "på ett enda år der skulle uträtta mera, 
än som förut på flere år kommit till stånd." Denna begäran 
blef dock lemnad utan afseende, och biskopsstolen i Viborg 
besattes en -tid bortåt med finske män (Carelius och Melarto- 
paeus). Det svåraste uti deras uppgift var missionsverket, 
som anförtroddes dem uti de kort förut eröfrade landskapen 
Kexholms län och Ingermanland, hvilkas innevånare från äldsta 
tider tillhört grekiska kyrkan och för öfrigt voro föga fram- 
skridna i civilisation. De reformatoriska bemödanden regeringen 
gjorde i och för dessa trakter, voro dels af andlig, dels af 
verldslig natur, men stodo i nära gemenskap med hvarandra 
och påkallade lika uppmärksamhet. Efter fredsslutet öfver- 
lemnades till en början båda landskapen såsom län på sex år 



FINLANDS INKE FÖRVALTNING UNDER (HSTAF II ADOLF. 219 

åt Jakob de la Gardie, som hade användt stora kostnader på 
deras eröfring och otvifvelaktigt bäst kände dessa länders 
egendomliga förhållanden. Samtidigt (1618) skickades enkom 
en undersökningskomission till Kexholms län, der de skilda 
kommunerna (t. ex. pogosterna Ilomants och Kides) lågo i 
öppen fejd med hvarandra och öfver hufvud alla kulturförhål- 
landen voro sönderslitna. I Ingermanland voro förhållandena 
så tillvida något olika, att en stor del af befolkningen öfver- 
flyttat till ryska sidan, och man måste derför sörja för, att 
landet åter skulle blifva befolkadt. I denna afsigt bortgaf 
man derstädes en mängd förläningar med vilkor, att de öde 
gårdarne åter skulle upptagas till odling. Flere bojarslägter 
(deribland Aminoff, Apolloff, Peresvetoff-Morath och andra) 
blefvo på detta sätt fastade vid det svenska riket; men der- 
jämte nedsatte sig i dessa trakter en mängd främmande kolo- 
nister, såväl från Finland, som från andra orter. Öfver hufvud 
var Ingermanland vid denna tid Sveriges Sibirien, d. ä. den 
trakt, dit uppviglare och grofva förbrytare blefvo deporterade; 
t. o. m. de högre embetsmännen i Ingermanland ansågos af 
den svenska aristokratien på sätt och vis såsom förvista, ehuru 
man å andra sidan fordrade af dem stor erfarenhet och mycken 
insigt. Största bekymren åstadkommo de religiösa förhållandena, 
ty befolkningen var just genom sin tro fästad vid Ryssland, 
och man ansåg de grekiska andlige, som erhöllo sin ordination 
af metropoliten i Novgorod, för högst farliga. Flere gånger 
hade regeringen haft för afsigt, att bland dess egna undersåtar 
af grekiska bekännelsen utvälja en lämplig man och sända 
honom till Konstantinopel, för att af patriarken derstädes beredas 
och invigas till grekisk biskop för dessa länder. Denna plan 
blef dock aldrig fullföljd; hufvudändamålet var nämligen att 
omvända befolkningen till lutherdomen. För detta ändamål 
skulle biskoparne i Viborg tillförordna dertill lämpliga lutherska 
prester, hvilka med mildhet och saktmod skulle undervisa folket 
i den lutherska läran, och åt de grekiska presterna utlofvades 
belöningar, om de ville lära sig den lutherska katekesen, och 
för deras skull trycktes i Stockholm lutherska böcker på finska 
språket med ryska typer. Å andra sidan lemnades de grekiska 
institutionerna i det tillstånd af förfall, hvari kriget hade för- 
satt dem. Alla kloster t. ex. voro förstörda och år 1625 
öfverlemnade regeringen ön Walamo åt en privat man i för- 



220 FINLANDS HISTORIA. 

lärling. Allt detta hade likväl ej den framgång, man beräknat. 
De lutherska omvändelseförsöken fortskredo ytterst långsamt; 
man hörde till och med klagas, att många af de från Finland 
inflyttade nybyggarne läto locka sig att öfvergå till grekiska 
bekännelsen, ehuru ett dylikt affall var belagdt med dödsstraff. 
Ar 1630 räknades i Kexholms län 17 grekiska och endast G 
lutherska andliga. Lutherska kyrkor funnos 8 (af hyilka stads- 
kyrkan i Kexholm och Sakkula kyrkan i Kiviniemi voro de 
äldsta); antalet grekiska kyrkor åter uppgick till 48. Nyss- 
nämnde år skref Gustaf Adolf till sin forne lärare Johan Skytte, 
hvilken nu var landshöfding öfver Kexholms län och Inger- 
manland, en närmare anvisning, huru omvändelseverket borde 
bedrifvas. I hvarje pogost skulle småningom en luthersk prest 
tillsättas och den grekisk-kristna befolkningen borde, jämte det 
de. fingo hålla sin egen gudstjenst, förpligtas att hvarje söndag 
åhöra åtminstone en finsk predikan, "på det de således" — 
såsom orden lyda — "vänja sig till de våra och efter de 
ryska andliges frånfälle, de finska må kunna träda i deras 
ställe." Men detta egendomliga förfarande rönte från den 
grekiska befolkningens sida det bestämdaste motstånd, och 
regeringen nödgades tre år senare afgifva en försäkran, att 
det ej varit hennes afsigt att på något sätt öfva tvångsmål 
emot invånarne i deras religiösa angelägenheter. I sjelfva 
verket blefvo dock dessa bemödanden äfven framdeles med 
föga förändring fortsatta, och de grekisk-kristna kunde med 
allt skäl klaga, att under det man vägrade dem den tröst, 
som de hittills voro vana att emottaga af sina andliga förmän, 
man likväl icke gaf dem någon ny kyrkoförvaltning af deras 
egen religion. 

Vi hafva gjort denna tids kyrkliga sträfvanden till före- 
mål för en utförligare behandling och detta hufvudsakligast 
på grund deraf, att de stodo i nära gemenskap med de poli- 
tiska förhållandena. Det långvariga kriget emot Sigismund, 
hvilket slutligen upplöste sig i ett allmänt europeiskt religions- 
krig, hade gjort Sverige till reformationens hufvudstöd, och alla 
detta lands inre förhållanden hade fått en afgjordt protestantisk 
anstrykning. I hurudane tider man lefde framgår deraf, att man ännu 
år 1630 fruktade, att förklädda jesuiter skulle intränga i riket ; 
bland dessa namnes äfven särskildt en ifrån Viborg bördig 
man. I allmänhet hade konungens milda karakter gjort slut 



FINLANDS INKK FÖEVALTHIN6 IMiKK 8U8TAF II ADOLF. 221 

på det politiska hatet och många af de landsförvista hade 
fått återvända till fäderneslandet. Understundom visades likval 
mindre mildhet, än man kunnat vänta, t. ex. beträffande Arvid 
Stålann. Denne ädle och olycklige man fick förblifva i fängelse 
på Gripsholm ända till sin död (1620). Ett annat offer för 
misstanken, svensken Johan Messenius, förtjenar att här om- 
nämnas, emedan hans skriftställareverksamhet i dubbelt afseende 
anknyter sig till Finland. Denne märkvärdige man hade er- 
hållit sin uppfostran i ett jesuiterkollegium, hade sedermera 
återvändt till sitt fädernesland och der för sin stora lärdom 
förvärfvat sig regeringens förtroende. Men år 1616 blef han 
beskyld för hemlig brefvexling med katolikerna och till följd 
deraf tillika med sin familj insatt på den aflägsna fästningen 
Kajana. Under denna sin fångenskap författade han det stora 
och i sitt slag första verket uti Sveriges historia (Scondia 
illustrata) på latinska språket och derjemte ett mindre verk 
på svenska språket, benämndt "Finlands rimkrönika". Ehuru 
de mot honom gjorda beskyllningarne på intet sätt kunde be- 
visas, hölls han likväl hela sin lifstid fången och blef först 
1635 från ödemarkens djup förd till staden Uleåborg, der han 
följande år dog. Äfven hans son, Arnold Johan Messenius, 
som någon tid fått behålla friheten, insattes år 1625 i strängt 
fängelse på Kexholm. En ädel rättskänsla hörde eljest till 
hufvudd rågen i Gustaf Adolfs karakter och sällan förekomma 
handlingar, som man kunde stämpla såsom orättvisa. Otvif- 
velaktigt hade han dock ett mycket högt begrepp om sin 
konungsliga magt och var mycket ömtålig i frågor, som rörde 
det kungliga majestätets värdighet. Under hans regering var 
t. ex. ständernas deltagande i statsangelägenheterna ganska obe- 
tydligt, dessutom ej att förtiga, att vederbörande fingo vänja 
sig vid sträng lydnad. Den goda ordning, som småningom 
gjorde sig gällande inom förvaltningen, var äfven för under- 
såtarne en sann vedcrqvickclse efter krigets långvariga oro. 
Likväl höllos äfven desse i sträng tukt. Ett talande exempel 
häruppå är den hårda förordning, som utfärdades år 1620, 
rörande jagten på Åland. Innevånarne förbjödos under hotelse 
af dödsstraff att skjuta eller ofreda elgarne, ehuru vildbrådet 
tillfogade skada å deras åkrar och betesmarker; och om också 
förbrytarens lif af kunglig nåd blef skonadt, så blef han dock 



222 FINLANDS HISTORIA. 

sin egendom förlustig och måste för lifstiden flytta öfver till 
Ingermanland. 

Äfven beträffande handel och industri var regeringens 
förmyndaremagt på dessa tider lika sträng. Landthandeln 
förbjöds allt eftertryckligare och gränserna för hvarje enskild 
stads verksamhetskrets bestämdes omsorgsfullt. Endast inne- 
vånarne i Kexholms län skulle få bibehålla sin forna handels- 
rätt, emedan åkerbruket derstädes ej förslog till lefnadsbehofvens 
fyllande. För att upplifva handeln grundlades några nya städer, 
nämligen Nystad (1614), Gamla Karleby (Kokkola) och Ny 
Karleby (1620), samt staden Torneå i dåvarande Vesterbotten. 
Men den nya Handelsstadgan, som utfärdades 1617 och seder- 
mera i ett och ett hälft sekel förblef gällande, lade onaturliga 
band på handelsrörelsen. Endast de så kallade Stapelstäderna 
skulle få bedrifva handel på utrikes ort; Åbo och Viborg, 
äfvensom tidtals Helsingfors och Borgå, voro i Finland de 
enda orter, hvarest främmande fartyg fingo lägga till ; städerna 
i Österbotten fingo endast föra sina varor till Stockholm eller 
Åbo. Dylika inskränkningar äfvensom den allmänna medellös- 
heten förlamade all företagsamhet, så att de många storartade 
handelsplanerna, som regeringen hade uttänkt, t. ex. Atlantiska 
kompaniet, ryska handelsvägen genom Nevan, o. s. v., ej kunde 
komma till utförande. För den inre rörelsen var silfvermyntets 
försvinnande till mycken olägenhet; lösepenningen för Elfsborg 
hade nämligen till största delen uttömt rikets silfverförråd. 
Kopparmyntet deremot, som nu begynte präglas, kunde ej af- 
hjelpa detta behof, utan föll genast från början under kurs. 
Det är äfven naturligt, att det fortgående kriget och de af 
kriget uppdfifna nya skatterna hade ett högst förderfligt in- 
flytande på förmögenhetsförhållandena i landet. Bland dessa 
nya skatter må i främsta rummet nämnas "lilla tullen" (för 
landtmannavaror, som infördes i städerna) år 1622, och qvarn- 
tullen år 1625 (som sedermera förvandlades till mantalspen- 
ningar). I och för lilla tullen försågos alla städer med tull- 
portar och tillika gjordes alla handtverk till stadsnäringar i 
regelmässiga skrån. För öfrigt synes näringsfliten i Finland 
hafva gjort ganska långsamma framsteg. Af regeringens in- 
dustriella företag vilja vi nämna Svarta jernbruk i Lojo, en 
på Porkkala udde öppnad silfvergrufva, här och der ett såg- 
verk, o. s. v. Folkets näringsflit stod på en ganska låg stånd- 



FINLANDS INRE FÖRYAXTMNG UN DKK GUSTAF II ADOLF. 223 

punkt. Plankor och bräder tillverkades med yxe och säden 
förmäldes vanligen på handqvarn. Då qvarntullen skulle in- 
föras, rapporterades från Finland, att på de flesta orter, isyn- 
nerhet i Tavastland och Viborgs län, ej funnos några vatten- 
qvarnar och att handqvarnarne för det mesta doldes i sko- 
garne. Det finska ölet omtalas gång efter annan. Till Gustaf 
Adolfs kröningsfest införskrefvos 200 fat och tillika en mängd 
ölkannor, dryckeskärl . af enträd, trätallrikar och fat. Natur- 
ligtvis måste under de stora krigsrustningarna sådana indu- 
strier, som hade afseende på krigsförnödenheterna, vara i 
blomstring. Äfven i Finland funnos på denna tid "rörsmeder", 
hvilka förfärdigade bösspipor för soldaternas räkning, och år 
1624 omtalas, att mer än halfva salpeterbehofvet levererades 
från de elfva salpetersjuderierna i Finland. Den enda krut- 
qvarnen fans i Vi borg; för öfrigt fördes salpetern* 1 till Sverige, 
der den sedan bereddes till krut. 

Om vi betrakta de mångsidiga bemödanden, som under 
denna regeringstid gjordes i och för befästandet af den inre 
ordningen, så finna vi det knapt troligt, att de skulle kunna 
komma till stånd under pågående krigsbuller. Och likväl 
tnåste man betänka, att Gustaf Adolf ej hade ett enda fredsår 
och att Sveriges rike under hans regering blef inveckladt uti 
ett stort europeiskt krig, hvilket fortfor ännu länge efter 
hjeltekonungens död. Detta utländska krig, i hvilket Finland 
deltog uti en ingalunda ringa mon, förtjenar derför äfven sin 
plats i det finska folkets historia och skall i följande kapitel 
särskildt och i en fortsättning behandlas. 



2. Det stora tyska kriget (1630—1648). 

Efter afslutandet af kriget med Danmark, hade Sverige 
fått alla sina stridigheter afgjorda, med undantag af den lång- 
variga fejden med Sigismund, hvilken likväl äfven hade hvilat 
en tid, alldenstund de båda partierna hade fullt upp att göra 
med de ryska angelägenheterna. Efter freden i Stolbova sam- 
manstötte de svenska och polska vapnen åter i Östersjöprovin- 
serna; detta krig fördes likväl i början med ringa stridskrafter, 



224 FINLANDS HISTORIA. 

emedan Sverige befann sig i ett tillstånd af utmattning. Endast 
Reval, Xarva och Weissenstein innehades ännu af svenskarne. 
under det att polackarne höllo hela Liffland och vestra delen 
af Estland besatta. År 1617 kommo Diinamiinde, Pernau och 
Saletsa i svenskarnes händer; men den förstnämnda staden 
gick snart ånyo förlorad, hvarefter krigslågan åter slocknade 
för någon tid. Men då Sigismund fortfarande uppstälde åter- 
lemnandet af svenska kronan såsom första vilkoret för freden, 
seglade Gustaf Adolf år 1621 in i Dunaflodens mynning och 
begynte belägra Riga. Finska armén (4,400 man) hade in- 
funnit sig öfver Estland, och hela hären uppgick nu till 16,000 
man. Öfverbefäfet innehades, utom af konungen och hans 
broder, äfven af Jakob de la Gardie, Herman Vrangel och 
grefven af Mansfeld; till det lägre befälet hörde Gustaf Karls- 
son Horn, Henrik Klasson Fleming m. fl. Amiral öfver flottan 
var den gamle Karl Gyllenhjelm och contreamiral Klas Lars- 
son Fleming. I fem veckors tid gjorde innevånarne ett tap- 
pert motstånd, men nödgades slutligen öfverlemna staden, den 
15 September. Under de följande åren fortsattes eröfringen 
af Liffland och då De la Gardie och Horn år 1625 med fin- 
narne intogo äfven Dorpat, var polackarnes öfvervälde i detta 
land tillintetgjordt. En glänsande seger vid Wallhof i Kur- 
land Januari 1626, hvarvid finska rytteriet under konungens 
och Horns befäl så hastigt dref polackarne på flykten, att de 
öfriga svenska trupperna ej hunno fram för att deltaga i 
drabbningen, befästade svenskarnes välde vid stränderna af Duna. 
Derefter beslöt Gustaf Adolf att förflytta kriget närmare 
till det polska området och landsteg sommaren 1626 vid kusten 
af Preussen. Ost-Preussen, hvars hertig var vasall under 
Polen, men för öfrigt såsom kurfurste af Brandenburg och 
svåger till Gustaf Adolf var främmande för detta krig, bl ef 
någorlunda lemnadt i fred; men i polska Vest-Preussen eröfrades 
hastigt flere städer, så att Polen, hvars utländska handel sålunda 
blef afbruten, ensamt fick röna olägenheterna af kriget. Då 
satte sig Sigismund sjelf i rörelse, men blef slagen vid Mewe 
vid Weichsel. Under de följande åren fortsattes kriget med 
häftiga skärmytslingar, i hvilka Gustaf Adolf och hans män 
lade grunden till sitt krigiska rykte. Konungen, som städse 
framstod såsom en förebild af hjeltemod, råkade flere gånger i 
lifsfara, t. ex. vid Dirschau år 1627, då han blef sårad i 



DET STORA TYSKA KRIGET, 1630 1648. 225 

skuldran. Samtidigt utförde Åke Tott, herre till Liuksiala, 
som konungen kallade sin "snöplog", emedan lian användes att 
åt de öfriga rensa vägen från fiender, med sina finska ryttare 
underverk af tapperhet. Största delen af finska hären var nu 
förlagd i Lilfland, der De la Gardie och Gustaf Horn förde 
befälet. Konungen var ej riktigt belåten med herr Jakobs 
långsamma sätt. Horn deremot, hvilken år 1626 slog polac- 
karne vid Wolmar och äfven de följande åren ådagalade en 
utomordentlig duglighet och vaksamhet, steg derigenom allt 
mer och mer i konungens gunst. En vidsträckt krigsskåde- 
plats började emellertid öppna sig för de svenska vapnen, och 
polska kriget nalkades sitt slut. Om hösten 1629 afslöts 
genom Frankrikes och Englands bemedling ett sexårigt vapen- 
stillestånd i Altmark i Preussen, hvarvid Liffland och en del 
af preussiska kusten tillföll Sverige. Följande år begynte 
Gustaf Adolf sitt segertåg i Tyskland, hvarom vi snart utför- 
ligare skola tala. 

Kriget i Liffland och Preussen var både för befäl och 
manskap en förträfflig skola och förtjenar derför en närmare 
uppmärksamhet. Taktik och ordning, beväpning och manstukt, 
hvarigenom sedermera den svenska hären blef berömd i Europa, 
hade här utvecklat sig under den snillrike och företagsamme 
unge hjeltekonungens ledning. Sveriges krigsmagt hade på 
dessa tider varit i ständigt tilltagande och uppgick under 
preussiska kriget till omkring 50,000 man, af hvilka nära en 
fjerdedel utgjordes af legotrupper, en annan fjerdedel af finnar 
och hälften af svenskar. Fotfolket var indeladt i regementen 
(1,200 man) och kompanier (150 man) och redan fullständigt 
försedt med musköter; endast bland det finska manskapet om- 
nämnes ännu år 1627 äfven bågskyttar. Det är anmärknings- 
värdt, att finnarne tyckas hafva haft en synnerlig fallenhet för 
rytteritjenst; ty Finlands 24 ryttarekompanier (3,000 man) voro 
i förhållande till fotfolket vida starkare än det svenska rytteriet. 
De årliga soldatutskrifningarna begynte dock redan blifva ganska 
tryckande, och en klagan öfver befolkningens aftagande för- 
spordes allmänt. Öfver hufvud taget gåfvo sig finnarne högst 
ogerna till den aflägsna krigstjensten, der ofta nog brist och 
umbäranden samt sjukdomar voro tapperhetens enda belöning, 
och derför sökte männen ofta nog sin tillflykt i skogarne, nål- 
en rekrytutskrifning skulle försiggå. Men då de en gång 

Finlands historia. 15 



"2 "2 6 FINLANDS HISTORIA. 

kommit i fält, gjorde de manligt sin skyldighet och i sina 
enkla kläder, som hade föga uniformsmässigt i sig, slogo de 
uti oräkneliga drabbningar sina ståtligt utrustade fiender på 
flykten. Krigstukten var i Gustaf Adolfs armé bragt till ■ 
höjden af fulländning. Konungen tålde ej ens i fiendeland 
några våldsbragder, likaså litet som han i sitt eget läger tillät 
ett tygellöst lif. Det var en gudfruktig armé under en gud- 
fruktig fältherres fana, enkom skapad till protestantismens för- 
kämpe i Europa. 

Det stora religionskriget emellan påfveväldet och prote- 
stantismen hade redan under flere årtionden blifvit förberedt; 
nu hade det slutligen blifvit en europeisk angelägenhet, som 
drog alla vestra Europas stater och samhällsförhållanden med 
i sin hvirfvel. I spetsen för katolicismen stod huset Habs- 
burg i Spanien och Österrike, hvilket hade gjort till sin upp- 
gift att under katolicismens skydd grundlägga en universal- 
monarki. Men från den sociala och religiösa frihetens sida 
hade redan tidigt ett häftigt motstånd gjorts mot Habsburgarnes 
planer. Redan mer än ett hälft sekel hade de protestantiska 
Nederländerna fört krig emot Spanien, och äfven flere af Fin- 
lands mest framstående krigare, såsom Jakob de la Gardie, 
Gustaf Horn och andra, hade under detta krig gjort sina första 
lärospån under den berömde prinsen af Oranien. I början 
hade det protestantiska England varit Nederländernas bästa 
bundsförvandt ; men då i detta land det borgerliga kriget ut- 
bröt, blef det förhindradt att vidare befatta sig med konti- 
nentens angelägenheter. Frankrike deremot, som bragt religions- 
partierna i eget land till stillhet, var af politiska skäl benäget 
att träda i vägen för Habsburgarnes hersklystnad, och, ehuru 
sjelft katolskt, likväl understöda protestanterna i deras strid 
för friheten. I Ungern hade Gabriel Bethlen och senare 
Rakoczy höjt frihetens baner emot Österrike, och samma fri- 
hetsanda hade i Böhmen år 1618 framkallat det ryktbara 
uppror, med hvilket det trettioåriga kriget i Tyskland tog sin 
början. I sistnämnda land stodo i detta ögonblick de båda 
religionspartierna beredda till en afgörande kamp : i söder den 
heliga ligan under Baijerns beskydd och Österrikes regenter, 
som ville förnya kejsarnes forna magt; i norr deremot de 
protestantiska furstarne och städerne, hvilka voro beslutna att 
försvara sin frihet, men genom ömsesidig afund skadade den 



DET STORA TYSKA KRIGET, 1630 — 164 8. 227 

gemensamma saken. Under sådana förhållanden syntes katoli- 
cismens seger vara viss. Upproret i Böhmen var dämpadt, 
ligans general, Tilly, fördref protestanterna från Pfalz, och 
kejsarens vilda härskaror, anförda af Wallenstein, förbredde 
sig ända till Östersjöns kuster. Den hjelp konungen af Dan- 
mark, Kristian IV, ville bringa sina trosförvandter i Tyskland, 
hade blott bidragit att göra katolicismens seger så mycket 
mera glänsande. Endast Sverige och dess hjeltekonung, Gustaf 
Adolf, återstod nu mera såsom protestanternas enda hopp. 
Redan före krigets utbrott hade Gustaf Adolf med be- 
kymmer iakttagit förebuden till den storm, som snart skulle 
begynna rasa öfver Tyskland. De kejserliges framträngande 
till kusterna af Östersjön öfvertygade honom slutligen om, att 
Sveriges egen säkerhet fordrade hans inblandning i Tysklands 
angelägenheter. De fördrifne hertigarne af Mecklenburg erhöllo 
derför en tillflyktsort i Sverige, och då hansestaden Stralsund 
hade beslutat göra motstånd mot Wallensteins magt, skickades 
amiral Fleming dit år 1628, för att afsluta ett förbund till 
ömsesidigt bistånd. Vapenstilleståndet med Polen gjorde det 
ändtligen möjligt för konungen att uppträda som protestan- 
tismens förkämpe och Johannedagen 1630 landsteg han med 
13,000 man i Usedom vid Oders mynning. Hertigen af Pom- 
mern tvangs snart att sluta sig till förbundet och hans residens 
Stettin besattes af svenskarne. Kort derpå inträffade äfven 
Gustaf Horn med de finska och estniska trupperna, hvilka 
tågat landvägen öfver Liffland och Preussen. Dertill förstärkte 
konungen ännu sin armé med skottska och tyska legotrupper 
och utsträckte sina eröfringar längs hafskusten och Oders 
stränder. Hans första steg voro i sjelfva verket ganska farliga, 
ej allenast i anseende till fiendernas större antal, utan äfven 
till följd af jesuiters och förrädares intriger. Sålunda skulle 
han en gång vid Demmin (i Vor-Pommern) fallit i fiendernas 
våld, om ej 70 finska ryttare offrat sina lif för honom, till 
dess hjelp hann anlända. Inom kort begynte dock de kejserliga 
inse, att "snökonungen" från den höga norden ej skulle förgås 
för söderns glödande hetta, såsom de i början hånfullt hade 
menat. Man måste äfven medgifva, att tidsförhållandena voro 
särdeles gynsamma för honom. Kejsarens misstro och de tyska 
furstarnes klagomål hade aflägsnat Wallenstein från öfverbefälet, 
och underbefälhafvarne, i hvilkas händer befälet anförtroddes, 



228 FINLANDS HISTORIA. 

kunde ej sammanhålla den kejserliga arméns tygellösa horder. 
Först då Tilly i början af det följande året (1631) ankom till 
krigsskådeplatsen, begynte kriget antaga ett mera storartad! 
utseende. Gustaf Adolf afslöt nu en traktat med Frankrike 
om subsidier; men Brandenburgs och Sachsens vankelmodiga 
hållning hindrade honom från att skynda till Magdeburgs und- 
sättning, hvilken stad Tilly nu eröfrade och på det ohyggligaste 
lät ödelägga. Konungen gick derefter öfver Elbe och uppslog 
vid Werben, midt emot Hawels mynning, ett befästadt läger, 
mot hvilket alla Tillys anfall strandade. Om hösten hade den 
kejserlige armén blifvit ökad till 40,000 man och inföll nu i 
Chur-Sachsen, hvars regering hittills bemödat sig om att för- 
blifva neutral, men nu blef tvungen att bedja svenskarne om 
hjelp. Gustaf Adolf tågade till Wittenberg med 13,000 man 
infanteri och 9,000 man kavalleri, tog äfven den sachsiska 
hären (11,000 man) under sitt befäl och anryckte med dessa 
stridskrafter emot Tilly. Denne hade uppstält sina trupper 
vid Breitenfeld, icke långt från Leipzig, och den 7 September 
1631 uppstod här en blodig sammandrabbning. Svenska konun- 
gen, hvars härskri var: Gud med oss! hade uppstält sitt fot- 
folk i centern och rytteriet på begge flyglarne; högra flygeln 
anfördes af Gustaf Adolf sjelf och på den yttersta ändan hade 
han posterat Torsten Stålhandske med 700 finska ryttare. 
Venstra flygeln var anförtrodd åt Gustaf Horn; ännu längre 
till venster stod den sachsiska hären skildt för sig. Katoli- 
kernas fältherrar voro den sjuttioårige Tilly, samt Pappenheim 
och Furstenberg; deras fältrop var: Jesus Maria! Kl. 2 e. m. 
gjorde Pappenheim med rytteriet ett anfall på flanken af högra 
flygeln, men stötte pä ett så kraftigt motstånd, att hela hans 
trupp sprängdes och Tillys hela artilleri råkade i finnarnes 
händer. Under tiden hade Tillys hufvudstyrka anfallit sach- 
sarne och slagit dem på flykten; men Horns flygel uthärdade 
med ståndaktighet den öfvermägtiga fiendens anfall, till dess 
konungen bragte honom undsättning och segern fullständigt af- 
gjordes till svenskarnes fördel. Om aftonen lågo 6,'000 katoliker 
på slagfältet och vägen till södra Tyskland var öppen. 

Enligt fleres åsigt, borde Gustaf Adolf nu hafva tågat 
direkte på Wien; men konungen ville ila till sina betryckta 
trosförvandters i Schwaben bistånd och förde derför sin här 
öfver Thtiringerwald till stranden af Main, hvarest de rika 



DET STÖKA TYSKA KRIGET, 163 164 8. 229 

frankiska biskopsdömena Wurtzburg, Bamberg och Mainz jämte 
omätligt byte redan innan årets slut råkade i hans våld. Här stod 
allt slags öfverflöd till buds för den segerrika hären. "Våra Finne- 
pojkar", hette det vid denna tid, "vänja sig i Vinlandet deruppe, 
och lära icke så gerna vilja komma till Savolaks igen; då de i 
liffländska kriget ofta måste hålla till godo med vatten och 
mögladt bröd till ölsoppa, göra de nu kallskål i stormhatten 
med vin och semla". Sålunda tillbragte man vintern efter 
sina öfverståndna mödor. Gustaf Adolf hade förlagt sitt vinter- 
qvarter till Frankfurt, och Axel Oxenstjerna, som hittills uppe- 
hållit sig i Preussen, för att gifva akt på polackarne, ilade till 
sin konung för att rådslå om de stundande företagen. Kriget 
hade redan tagit en ganska vidsträckt utbredning. Sachsiska 
armén hade vändt sig emot Böhmen och Schlesien; Gustaf 
Horn stod vid öfra Main; Tott befalte i Mecklenburg och vid 
nedra Elbe; slutligen hade hertig Bernhard af Weimar begynt 
plantera de svenska fanorna på andra sidan Bhen i Elsass. 
Hela krigsmagten hemma och i fält öfversteg på denna tid 
100,000 man, af hvilka dock minsta delen bestod af eget folk. 

Tidigt om våren 1632 måste konungen skynda till bistånd 
åt Horn, som ansattes af Tilly, och drog derefter i dennes 
spår till Baijern. Tilly hade intagit en fast position vid Lechs 
inflöde i Donau. Men den 5 April trängde Gustaf Adolfs här 
med finnarne i spetsen öfver Lech, och Tilly blef dödligt sårad. 
Augsburg, Landshut och Mimenen föllo i segrarnes händer och 
faran syntes närma sig kejsarens egna arfländer. Men äfven 
på andra orter voro de svenska vapnen lyckliga. Horn, som 
hade blifvit skickad till Rhentrakten, utdref under årets lopp 
fienderna från Baden och Elsass. 

Men kejsaren hade under denna sin nöd åter anförtrott 
öfverbefälet åt Wallenstein, hvilken snart samlade en ansenlig 
krigshär. Med föga möda fördref han sachsarne från Böhmen 
och vände sig derpå emot Nurnberg. Gustaf Adolf skyndade 
till denna protestantiska stads undsättning och inväntade uti 
ett befäst läger sin ryktbare fiende. Men denne uppslog äfven 
ett befäst läger på ett angränsande berg, i förhoppning att 
genom hunger utmatta svenska hären. Under hetaste sommar- 
tiden låg man nu här i nio veckor midt emot hvarandra; 
endast mindre ströfkorpser, isynnerhet finnar och kroater, 
drabbade understundom tillsammans på sina provianteringsut- 



230 HM, ANDS HISTORIA. 

flygter. Slutligen företog svenska konungen, som blef trött vid 
detta utmattningskrig, en stormning emot Wallensteins läger; 
men sedan han förlorat mycket folk, och då ej ens finnarnes 
stormlöpning, som var konungens sista försök, hade någon 
framgång, nödgades han uppgifva anfallet. Kort derefter bröt 
han upp till Baijern, qvarlemnande nödig besättning i Nurnberg. 
Wallenstein åter vände sig emot norr och inföll slutligen grymt 
härjande i Chur-Sachsen. Då kallade detta lands nödrop konun- 
gen för andra gången till hjelp. Han skyndade från Donau 
genom Franken och Thiir ingen och stod i början af November 
framför Wallenstein med en liten, men utvald här (12,000 man 
fotfolk och 6,000 man rytteri). Hans första plan var att pas- 
sera söder om fienden emot öster, för att förena sig med den 
andra afdelningen af hären, som kom från Elbe-sidan. Men 
då han på vägen fick höra, att Wallenstein, som icke väntade 
något anfall, hade skickat bort Pappenheim, så beslöt han att 
plötsligt leverera en afgörande drabbning och ankom sent om 
höstaftonen till IMzen, hvarest Wallenstein nu i största hast 
befästade sin slagtordning och återkallade Pappenheim. De 
kejserligas armé var vid pass hälften större än den svenska, 
och efter Pappenheims ankomst var den dubbelt så stor. Men 
den svenska armén, som tillbragt natten på öppna fältet, gjorde 
det oaktadt följande dag, den 6 November (gamla stilen), ett 
modigt anfall på den fiendtliga slagtordningen. Svenskarne 
voro uppstälda på samma sätt, som året förut vid Leipzig: 
Stålhandskes finska rytteri (nu mera endast 500 man) på dess 
gamla hedersplats vid yttersta ändan af högra flygeln. Konun- 
gen anförde sjelf högra flygeln och hertig Bernhard den venstra ; 
lösen var på båda sidor den samma, som i slaget vid Breiten- 
feld. Gustaf Adolf visade för Stålhandske de kejserliga kyras- 
siererna, sägande : "grip an de der svarta bussarne ; de komma 
att göra oss ondt!" Derpå ilade han med småländska rytteriet 
till centerns undsättning, men förvillade sig ifrån de sina och 
stupade för flere sår. Då hertig Bernhard erhöll kunskap 
härom, uppmanade han armén att hämnas sin store konungs 
död. Med oemotståndligt raseri stormade den svenska hären 
fram, och finnarne återtogo härunder konungens lik. Men nu 
hade äfven Pappenheim hunnit fram till stridsplatsen och för- 
sökte modigt förnya anfallet; men han blef sjelf dödligt sårad, 
såsom det säges, af Stålhandskes hand, och en allmän fruktan 



DET STOEA TYSKA KRIGET, 1630 — 1G48. 231 

bemägtigade sig de kejserliga. Efter nio timmars kamp för- 
blef stridsfältet och det fiendtliga artilleriet i svenskarnes våld. 
Men äfven de hade förlorat mycket folk, och främst sin ädle 
anförare och konung. Denna tilldragelse firade katolikerne med 
jubelfester, men Sveriges rike och alla protestantismens vänner 
uppfyldes af den bittraste sorg. 

Med Gustaf Adolfs död hade Vasaättens protestantiska 
gren utslocknat på svärdsidan; ty hertig Johan hade aflidit 
redan 1618 och konungens broder, Karl Filip, dog 1622 i 
Reval. Endast tvenne af qvinnolinien: Gustaf Adolfs syster 
Katharina, gift med rhenska pfalzgrefven Johan Casimir, som 
för tillfället uppehöll sig i Sverige, samt konungens sexåriga 
dotter Kristina, uppburo ännu Vasanamnet. Den sistnämnda 
bestämdes nu till efterträdare; men regeringen förblef under 
hennes omyndighetsår i rådets händer, hvars förnämsta medlem, 
Axel Oxenstjerna, till en början qvarstannade i Tyskland, i och 
för ledningen af kriget och bevakandet af Sveriges utländska 
politik. På hans föranstaltande ingingo de protestantiska fur- 
starne ett ömsesidigt förbund i Heilbronn ooh de svenska vapnen 
fortsatte någon tid sitt segertåg. Men Sachsens och Branden- 
burgs afund, samt de tyska truppernas egennyttiga fordringar 
förderfvade snart den gemensamma saken. Hertig Bernhard 
af Weimar, som fordrade för sig öfverbefälet och genom sitt 
öfvermod förderfvade Horns planer vid Donau, levererade slut- 
ligen i Augusti 1634 en olycklig drabbning vid Nördlingen, 
hvaraf följden blef Horns fångenskap och förlusten af södra 
Tyskland. Hertig Bernhard tågade till Elsass, hvilket land 
han eröfrade för Frankrikes räkning. Sachsen och de flesta 
öfriga af de förbundne försonade sig med kejsaren, i afsigt att 
helt och hållet fördrifva svenskarne från Tyskland. Nu skulle 
Oxenstjerna varit benägen för fred, om han kunnat erhålla 
antagliga vilkor; men då detta ej skedde, var krigets fortsät- 
tande oundvikligt, och innan kort bar hans ståndaktighet goda 
frukter. Med Frankrike ingicks ett starkt förbund, enligt 
hvilket detta lands krigshärar begynte röra sig vid stränderna 
af Rhen, och i norra Tyskland förde Jolmn Baner åter sven- 
skarne till segrar och eröfringar. Samtidigt utgingo de med 
Polen öfverenskomna fredsåren, och Sigismunds son, Wladislaw, 
som efter fadrens död 1632 blifvit vald till konung af Polen, 
hotade att med ett nytt krig göra sin påstådda rätt till svenska 



232 FINLANDS HISTOBIÅ. 

kronan gällande. Men en stark krigshär, som under anförande 
af Jakob de la Gardie sändes till Preussen, bragte honom att 
ingå en ny förlikning år 1635, hvarvid Polen återfick de land- 
sträckor i Preussen, som svenskarne hade eröfrat, men Liffland 
förblef fortfarande Sveriges besittning. 

Följande tilldragelser under det tyska kriget kunna vi 
endast i korthet beröra. De svenska vapnen voro trängda till- 
baka ända till gränsen af Mecklenburg, då Baner 1636 vid 
Wittstock förskingrade den sachsiska armén. Det var Stål- 
handske, som afgjorde denna seger. En ännu mera lysande 
seger vid Chemnitz i Sachsen år 1639 öppnade för Baner 
vägen öfver Böhmiska bergen; men de kejserligas öfvermagt 
tvang honom snart att åter draga sig tillbaka till kurfursten- 
dömet Sachsen. Härifrån inbröt han i början af år 1641 
helt oförmodadt i Baijern, i afsigt att eröfra Regensburg, der 
kejsaren och de tyska furstarne som bäst voro samlade till 
riksdag. Detta djerfva företag lyckades likväl icke; Baner 
nödgades i största hast draga sig tillbaka och hans här räd- 
dades endast derigenom, att den finska ryttmästaren Erik 
Slang i flere dagars tid uppehöll fienderna vid det lilla fästet 
Neuburg, der han slutligen blef tillfångatagen. Efter detta 
tåg insjuknade och dog Baner, som genom sin skicklighet åter 
hade upphjelpt den svenska krigslyckan, men å andra sidan 
genom ohyggliga härjningar förspilt den svenska disciplinens 
goda anseende. Krigets ledning öfverlemnades nu åt Lennart 
Torstenson, Gustaf Adolfs ryktbare artilleriöfverste ; men denne 
låg sjuk i Sverige, och de tre generaler, åt hvilka befälet under 
tiden anförtroddes, nämligen tysken Adam Pfuel, svensken Karl 
Gustaf Wrangel och finnen Arvid Wittenberg, förmådde med 
knapp nöd kufva legotruppernas motsträfvighet och missnöje. Den 
kejserlige generalen ville då begagna sig af tillfället och anföll 
svenskarne vid Wolfenbuttel ; men Wittenberg, som för denna 
dag genom lottning blifvit utsedd till öfverbefälhafvare, för- 
skingrade hela den fiendtliga armén. Då slutligen Torstenson, 
ehuru ännu sjuk, hann fram till hären, fick kriget ny fart. 
Sedan han förenat sig med Stålhandske, som kämpat i Schle- 
sien, ryckte Torstenson emot de kejserliga och vann vid Leipzig 
en lysande segar år 1642. Erik Slang, som anförde venstra 
flygeln, föll vid första anloppet; men på högra flygeln slogo 
Wittenberg och Stålhandske fienderna på flykten, och hela det 



DET STORA TYSKA KRIGET, 1680 lt>4 8. 233 

fiendtliga artilleriet biel' segervinnarnes byte. Följande år 
framträngde Torstenson genom Böhmen till Mähren och hotade 
sjelfva den kejserliga hufvudstaden. Men då blef han plötsligen 
kallad bort till ett annat magtpåliggande värf. 

Danmark såg nämligen med missundsamma blickar Sveriges 
nyförvärfvade magt i Europa; i hemlighet bedref det underhand- 
lingar med Österrike och Polen, och det var att befara, att 
Danmark, om någon olycka skulle hända de svenska »vapnen i 
Tyskland, genast skulle begagna sig af tillfället att förklara 
krig. Derför beslöt svenska regeringen att, så länge ännu val- 
tid, undanrödja denna fara och beordrade Torstenson att med 
sin krigshär plötsligt infalla i Jutland. Denna plan verkstäldes 
med sådan snabbhet, att i början af år 1644 nästan hela det 
danska fastlandet var i svenskarnes våld; ty samtidigt som 
Torstensons härar, anryckande söderifrån, eröfrade Holstein och 
Jutland, hade ifrån norr Gustaf Horn, som nyss återkommit 
från sin åttaåriga fångenskap, infallit i Skåne och der intagit 
Helsingborg. Den gamle Kristian IV stred hjeltemodigt och 
lyckades åtminstone rädda danska öarne. Om sommaren mötte 
han med sin flotta Klas Fleming vid Femern, der segern blef 
oafgjord. Kort derpå erhöll Fleming banesåret genom en 
kanonkula. Men längre fram mot hösten förstörde hans efter- 
trädare i befälet, Karl Gustaf Wrangel, den danska flottan i 
ett nytt sjöslag vid Femern. Under sådana omständigheter 
nödgades danskarne uti freden i Brömsebro 1645 göra betyd- 
liga uppoffringar. Åt Sverige afträddes för alltid landskapen 
Jämtland och Herjedalen, som af ålder tillhört Norge, samt 
Gotland, hvilket från unionstiden lydt under Danmark, och 
Ösel, som danskarne bemägtigat sig samtidigt, som Sverige 
underlade sig Estland. Dessutom öfverlemnades Halland, som 
hörde till Danmarks gamla område, på 30 år åt Sverige, men 
äfven detta landskap återficks aldrig. Danmarks lycka var nu 
i sin nedgång, och Sveriges magt tillväxte allt mer och mer. 

Samtidigt begynte äfven det tyska kriget lida mot slutet, 
hvartill Tysklands förhärjade tillstånd och de krigförandes ut- 
mattning var förnämsta orsaken. Sedan drottning Kristina i 
Sverige år 1644 sjelf omhändertagit regeringen, erhöllo sträf- 
vandena efter fred äfven på detta håll större eftertryck, och 
magternas sändebud, hvilka sammanträdt i Osnabruck och 
Miinster i Westfalen, begynte småningom sitt förlikningsvärf. 



234 FINLANDS HISTORIA. 

Men härunder fortsattes kriget på det häftigaste. Redan i 
slutet af år 1644 hade Torstenson återvändt från Jutland och 
i närheten af Magdeburg förskingrat en kejserlig armé. Föl- 
jande vinter inföll han i Böhmen, slog en annan armé vid 
Jankowitz och framryckte emot Wien, utanför hvilken stad han 
för en tid förenade sig med den ifrån Ungern kommande 
Råkoczy. Men då denne åter skilde sig ifrån honom och en 
pest begynte rasa, återtågade hufvudhären till Böhmen och 
derifrån till Thuringen. Torstenson nödgades för sin sjuklig- 
hets skull återvända till Sverige, och öfverbefälet uppdrogs åt 
Karl Gustaf Wrangel Denne framträngde år 1646 genom 
Franken och Schwaben till stränderna af Bodensjön och tvang- 
hertigen af Baijern till vapenhvila. Följande år nödgades han 
draga sig tillbaka till Elbetrakten; men år 1648 framträngde 
han åter i förening med franska generalen Turenne djupt in 
i Baijern, samtidigt som en annan svensk armé under Königs- 
mark plötsligt intog en del af Prag i Böhmen. Dessa till- 
dragelser tvungo slutligen de katolska magterna att afsluta 
Westfaliska freden, som ingicks samma år, 1648. Sverige 
erhöll största delen af Pommern, samt några mindre områden 
i Tyskland och ett ord med i laget i Tysklands invecklade 
politiska angelägenheter. Denna vinst var nog ringa för så 
långvariga och i allmänhet så lyckliga strider. . Men ett mål 
var åtminstone uppnådt: katolicismens öfvermagt var bruten 
och det lilla Sverige hade i anseende svingat sig upp till en 
europeisk stormagt. Att det nu och sedermera, likasom i en 
fortsättning, frånvann danskarne de landskap vid Öresund, dem 
naturen sjelf tyckes afsett att lyda under Sverige, var likväl, 
såsom vi längre fram skola se, för sjelfva svenska folket den 
vigtigas te följden af det tyska kriget. 

Man måste i sanning förvåna sig öfver, att det lilla 
svenska riket, hvars hela folkmängd på denna tid synes varit 
omkring 1£ milion, eller mindre än för närvarande Finlands, 
kunde i 19 år uthärda ansträngningen af ett så stort krig. 
Saken vore omöjlig att förklara, om vi ej visste, att största 
delen af den i kriget använda styrkan utgjordes af främmande 
legotrupper, och att, isynnerhet efter Gustaf Adolfs död, kriget 
för det mesta sjelft fick bekosta sina utgifter, nämligen genom 
taget byte, brandskatter och de franska subsidierna. Rikets 
eget krigsfolk uppgick vid denna tid till omkring 40,000 man, 



DET STORA TYSKA KRIGET, 1630 1648. 235 

af hvilka dock sällan mer än 18,000 voro ute i kriget. Men 
denna lilla hop var i sjelfva verket kiigshärens egentliga 
kärna, genom hvilken fältherrarne kunde hålla det lösa ut- 
ländska legofolket i tygel. Det är att märka, att bland 
rikets eget krigsfolk finnarne intogo ett större rum, än man 
af Finlands folkmängd på denna tid skulle kunna förmoda. 
Äfven efter den högsta beräkning uppgick antalet af innevånarne 
i Finland endast till hälften emot Sveriges folkmängd *. Men 
förhållandet inom hären var sådant, att (utan att tala om 
flottan och legotrupperna) Finland uppstälde 12 regementen och 
Sverige 18. Det finska rytteriet var nu såsom äfven förr 
framstående så till antal som duglighet; det bestod af tre 
regementen, nämligen Åbo läns, Tavast-Nylands läns och Kare- 
lens, hvaremot Sverige uppstälde endast fyra. Fotfolkets för- 
delning var följande: 1 regemente från Österbotten, 2 från 
Åbo län, 3 från Tavast-Nylands län och 3 från Karelen (med 
Savolaks och Kexholms län). Mot slutet af kriget bestod den 
finska styrkan i medeltal af 17,000 man, hvaraf vanligen 10,000 
voro utom landet, nämligen omkring 4,000 såsom besättningar 
i de östra och liffländska fästningarna och 6,000 i tyska 
kriget. Men den svenska truppstyrka, som deltog i kriget, ut- 
gjorde sällan mer än 10,000 man. Vi hafva på grund deraf 
icke utan skäl införlifvat detta krigs vexlingar med det finska 
folkets historia. Det är naturligt, att den del af äran, som 
bort falla på finnarnes lott, till största delen gömdes under 
det svenska namnet; men äfven finnarnes namn begynte nu 
blifva kändt och ryktbart. Utländingarne prisade på samma 
gång Gustaf Adolf och "hans finnar", beundrande desses orubb- 
liga tapperhet, såsom någon oemotståndlig naturkraft. Fien- 
derna, som mänga gånger med rysning hört deras stridsrop: 
"hakkaa päälle!" (hugg på!), gåfvo dem namnet u hakka- 
pääliter". Leipzig, Lech, Liitzen och otaliga andra slagfält 
hafva varit vitnen till deras tapperhet, och äfven bland befälet 
stå sådana namn, som Horn, Stålhandske, Wittenberg, andra 
att förtiga, i jämn bredd med de förnämsta. Ett så ärofullt 
anseende, ett så ryktbart namn höjde otvifvelaktigt det finska 
folkets sjelfkänsla och skulle gjort det i ännu högre grad, om 

* approximativt: Sveriges folkmängd 8—900,000, Finlands 400,000 och 
Östersjöprovinserna med Ingermanland 2 — 300,000. 



•„>;;»; finlaxds historia. 

ej svenskheten redan hade begynt inkränkta ett så ansenligt 
rum i Finlands inre förhållanden. 

Krigets inflytande på Finlands inre tillstånd var naturligt- 
vis ej på långt när så förderfligt, som i forna tider, då för- 
ödelsen ofta nådde landets egna bygder. Den största tungan 
var utskrifningen af krigsfolk. Huru denna nästan årligen 
återkommande rekrytering fruktades, framgår mer än nog ur 
denna tids aktstycken. År 1635 skref rådet till kanslern, som 
då ännu vistades i Tyskland, att till följd af utskrifningarna och 
de dyra tiderna befolkningen i Viborgs län och Ingermanland 
i tusental hade flytt öfver gränsen. I allmänhet var det äfven 
vanligt, att folket helt och hållet försvann vid tiden för ut- 
skrifningen, och att de utskrifne männen måste sättas bakom 
lås och bom, till dess de kunde transporteras öfver hafvet. 
Alen äfven det oaktadt voro stora hopar på rymmarefot, så 
att understundom jämte den egentliga krigsstyrkan räknades 
5,000 man "ovissa". Det var ej fruktan för död och faror, 
som var orsaken härtill, utan hemmets och fosterlandets 
mägtiga band. Det fans exempel uppå, att de ifrån det af- 
lägsna Tyskland rymde tillbaka till sitt hem, en färd, under 
hvilken naturligtvis vida flere besvär och faror väntade flyk- 
tingen än i sjelfva kriget. För att undvika de olägenheter, 
som åtföljde utskrifningen, försökte regeringen förmå folket att 
uppställa ett bestämdt antal soldater, och år 1639 kom en 
dylik öfverenskommelse till stånd i Viborgs län och Savolaks. 
Men de öfriga landskapen gingo ännu icke in på en dylik 
ordnad värnepligt. 

Krigets politiska och sociala följder for Finland kunna 
först längre fram tagas i betraktande. Det är naturligt, att 
fredens värf icke riktigt kunde förkofras under sådana tider, 
då kriget var den vigtigaste uppgiften. Men å andra sidan 
medförde otvifvelaktigt de segerrika krigsbragderna ökad kraft 
och energi äfven i öfriga företag. Af krigsbytet åter tyckes 
ej någon betydlig del kommit Finland till godo. Dessa ståt- 
liga palats, som vid denna tid uppfördes i Sverige med de 
från Tyskland röfvade skatterna, fick Finland aldrig skåda, 
och på samma sätt gingo äfven de vetenskapliga och konst- 
skatterna för det mesta till Sverige. Kyrkornas prydnader 
ökades kanhända, och Åbo nya universitet fick sitt första 



PEHK BRAHES STYRELSE I FINLAND O. DROTTNING KRISTINAS TID. 237 

bibliotek af det från Jutland tagna krigsbytet. Men i all- 
mänhet förblef Finland fattigt som förut, isynnerhet af det 
skäl, att dess förnämsta adelsätter vid denna tid öfverflyttade 
till Sverige. 



3. Pehr Brahes styrelse i Finland och drottning Kristinas tid, 
1632—1654. 

Vi skola nu ifrån krigsbullret vända tillbaka för att be- 
trakta rikets inre förvaltningsangelägenheter, börjande från den 
tid, då Gustaf Adolf stupade på slagfältet vid Liitzen och 
hans minderåriga dotter Kristina upphöjdes på Sveriges tron. 
Det är att märka, att Gustaf Adolfs regering redan ansenligt 
hade ökat adelns magt i riket, och att äfven för öfrigt hela 
tidsriktningen visade en dylik benägenhet. De stora krigs- 
bedrifterna, genom hvilka riket höjdes till jämn bredd med 
Europas stormagter, erfordrade naturligtvis stora belöningar åt 
enskilde, samt öfver hufvud en ökad yttre glans i allt som 
rörde regeringen. Samtidigt framkallade ordnandet af den 
inre förvaltningen, som påbegynts af Gustaf Adolf och nu 
fortsattes af Axel Oxenstjerna, äfven en embetsaristokrati , 
hvilken i främsta rummet just intogs af den högre adeln, på 
grund af den företrädesrätt den samma besatt i sin större 
skicklighet och bepröfvade kraft. Till allt detta kom nu 
under Kristinas minderårighet (1632 — 1644) en långvarig för- 
myndareregering, då aristokratien var allena herskande och 
kunde bevaka sin egen fördel i de politiska, likasom de sociala 
angelägenheterna. Dessa allmänna omständigheter tillkänna- 
gifva redan skaplynnet hos det tidskifte, som vi nu skola gå 
att betrakta. 

Under sina sista lefnadsår hade Gustaf Adolf låtit sin 
kansler utarbeta en interims regeringsform, som skulle följas i 
händelse af regentens bortavaro, eller sjukdom eller minder- 
årighet. Oxenstjerna sände den samma nu till hemlandet såsom 
den aflidne konungens enda testamente, och om sommaren 
1634 gåfvo riksens ständer, som hade samlat sig till firandet 
af konungens begrafning, dertill sin stadfästelse. Enligt denna 



238 FINLANDS HISTORIA. 

regeringsform stäldes i spetsen för styrelsen fem högsta embets- 
män : drotset, marsken, amiralen, kanslern och riksskattmästaren, 
en hvar såsom hufvudman för ett eget kollegium ; dessa skulle 
"efter rådets anvisning", hålla vård om de ärender, som föllo 
inom deras särskilda verkningskrets, som ock om rikets all- 
männa angelägenheter, och deras val skedde genom rådet. 
Valet utföll så, att trenne af slägten Oxenstjerna fingo säte 
vid regeringen: Gabriel Gustafsson, kanslerns broder, blefdrots 
och president vid Svea hofrätt ; Axel förblef kansler, och bådas 
kusin, Gabriel Bengtsson Oxenstjerna, som kort förut varit 
generalguvernör öfver Finland, men på eget bevåg hade lemnat 
detta embete, erhöll vården om finanserna, då den duglige 
Klas Larsson Fleming, som hittills varit president för skatt- 
kammaren, frivilligt afträdde. Marsk- och amiralsembetena 
ombetroddes åt de gamle Jakob de la Gardie och Karl Gyl- 
lenhjelm. Enkedrottningen, hvars svaga andliga förmögenheter 
voro allmänt bekanta, skildes helt och hållet såväl från regerin- 
gen, som ifrån sin dotters uppfostran; sådan var den hädan- 
gångne konungens egen vilja. Deremot var det antagligen 
en afvikelse från Gustaf Adolfs önskningar, att hans svåger, 
pfalzgrefven Johan Kasimir, som under de sista tiderna i 
förening med Fleming vårdat riksskattkammaren, nu helt och 
hållet utestängdes såväl ifrån regeringen som ifrån rådet. 
Detta framkallade naturligtvis mycken bitterhet hos pfalzgrefven 
och hans familj, der den unga drottningen uppfostrades hos 
sin moster, och man började redan uppgöra planer att öfver- 
föra regeringen till pfalziska ätten. Och då pfalzgrefvens son, 
Karl Gustaf, var endast litet äldre än Kristina, hoppades för- 
äldrarne att genom äktenskap förena de båda unga kusinerna. 
Men rikets store, hvilka sträfvade att så mycket som möjligt 
bibehålla Sverige såsom ett valrike, synas redan från början 
anat till dessa planer och just af denna orsak med misstro 
betraktat det pfalzgrefliga huset. 

För öfrigt var regeringsformen från 1634 en fullkomligt 
byråkratisk och aristokratisk institution, i hvilken konungens 
plats syntes nästan öfverflödig och ständernas verksamhetsfält 
var ansenligt inskränkt. De högsta embetsmännens möjliga 
förseelser skulle visserligen undersökas af en särskild "riksrätt" ; 
men alla medlemmarne af denna domstol voro sjelfva embets- 
män. Om åter rörande de frågor, hvilka rätteligen hörde till 



PEHR BRAHES STYHELSE I FINLAND O. DROTTNING KRISTINAS TID. 239 

ständernas afgörande, tidsförhållandena icke ansågos tillåta riks- 
dagens sammankallande, kunde man i dess ställe pålysa ett "riks- 
utskott", till hvilket hörde alla lagmän, landshöfdingar, lands- 
öfverstar och biskopar, samt tvenne adelsmän från hvarje lagsaga 
och en borgmästare från hvarje af städerna Stockholm, Upsala, 
Göteborg, Norrköping, Åbo och Viborg. Dä vi veta, att tillsät- 
tandet af biskopar och borgmästare tillkom regeringen och att äfven 
den lägre adeln för det mesta genom embeten och förläningar var 
fästad vid styrelsen, så är det lätt att inse, huru kraftlös en 
sådan representation skulle vara emot den mägtiga aristokratien. 
Deremot egde den nya regeringsformen särdeles vigtiga för- 
tjenster i ordnandet af landskapens förvaltning. Kättegångs- 
väsendet, förvaltningen och militärbefälet skildes nu för första 
gången noga från hvarandra : ingen skulle få vara landshöfding 
der, hvarest han innehade ett lagmansembete ; landshöfdingen 
skulle ej få inneha befälet öfver trupperna eller ha något att 
skaffa med fästningarna; krigsbefälet åter skulle ej vid hotelse 
af dödsstraff röra vid skatteuppbörden. Dessutom var detför- 
ordnadt, att tjenstemännen vid förvaltningen en gång om året 
skulle infinna sig i Stockholm, för att göra reda för sin verk- 
samhet. Dessa och andra förordningar gåfvo åt rikets för- 
valtningssystem en sådan ordning och fasthet, att de öfriga 
europeiska staterna kunde taga det samma till sin förebild. 
Och då rikskanslern slutligen år 1636 från Tyskland återvändt 
till hemlandet, saknades ej heller den verksamma anda, som 
förmår gifva formerna lif. 

En annan följd af kanslerns hemkomst var äfven, att 
Finland åter kom under en omsorgsfullare vård. För sitt af- 
lägsna läge oah sin skilda nationalitet kunde ej detta land 
omedelbart draga nytta af de förbättringar, som blifvit gjorda 
i rikets förvaltning; behofvet af en högsta styresman, hvilken på 
ort och ställe sjelf kunde alhjelpa alla svårigheter och förveck- 
lingar, var så mycket kännbarare, som just på denna tid miss- 
växt i förening med krigets dagligen ökade tunga hårdt be- 
tryckte landet. Till dessa allmänna omständigheter kommo 
ännu enskilda missförhållanden inom adeln sjelf. Grefve Pehr 
Abrahamsson Brahe — vanligen kallad "Pehr Brahe den 
yngre", till åtskilnad från hans farfader, som var samtidig med 
Gustaf Vasa — hade redan under Gustaf Adolfs lifstid genom 



240 FINLANDS HISTORIA. 

sin insigt och duglighet varit kanslerns medtäflare om konun- 
gens gunst och stod nu, ehuru endast 35 år gammal, såsom 
Oxenstjernornas förnämsta motståndare i riksrådet. Hans höga 
ätt och stora förtjenster tycktes i sjelfva verket fordra ett 
sjelfständigt verksamhetsfält, och å ömse sidor ansåg man det 
vara klokast att på detta sätt undvika en förderflig oenighet. 
Sålunda utnämndes nu år 1637 genom rådets enstämmiga 
beslut grefve Brahe till Finlands generalguvernör för tre års 
tid. Han har äfven motsvarat detta förtroende på ett sätt, 
som gör hans styrelse till det skönaste fredsbladet i Finlands 
historia. 

Vi hafva i det föregående ofta sett, huru Finland alltid 
hemtade nya krafter och åter repade sig efter sina sociala 
missförhållanden, då konungarne någon gång besökte dess bygder 
och med egna ögon fingo på nära håll skärskåda dess behof. 
Men samma välsignelse, som följde Gustaf Vasas, Carl IX:s 
och Gustaf Adolfs vistelse derstädes i spåren, krönte äfven 
Pehr Brahes verksamhet i detta land; ty den magt, hvarmed 
han var utrustad, var mera en vicekonuugs, än en general- 
guvernörs, och sjelf grep han genast från början verket an 
med en god husfaders hela ifver och omsorg. Ben 21 Nov. 
1637 landsteg han i Åbo och begynte genast ordna landets 
centralförvaltning. Området för hans verksamhet utgjordes af 
hela det nuvarande Finland, förutom Österbotten, som 
förut varit förenadt med Vesterbotten och äfven nu, ehuru 
försedt med egen landshöfding, räknades till Sverige. I det 
öfriga Finland funnos för närvarande fyra landshöfdingar, näm- 
ligen öfver Åbo län (med Satakunta och Åland), Tavast-Nylands 
län, Viborgs län och Kexholms län. Till en gemensam central- 
punkt för dessa hade Finland nu erhållit en högsta förvaltning 
i Åbo, med någorlunda fullständiga embetsverk. En kamrer 
och en sekreterare med sina skrifvare, en kommissarie och en 
bokhållare samt flere andra tjenstemän gingo den nya general- 
guvernören tillhanda och tolf drabanter omgåfvo honom, såsom 
fordom de romerska liktorerna sina konsuler. Sedan han uppe- 
hållit sig två månader i Åbo, för att organisera sitt embets- 
verk, företog Pehr Brahe i slutet af följande Januari månad 
jämte sin husfru, Kristina Stenbock, en vidsträckt besigtnings- 
resa genom Tavastland och Savolaks ända till Kexholm, der- 
ifrån han sedan genom Viborg och Nyland återvände till Åbo, 



PEHR BRAHES STYRELSE I FINLAND O. DROTTNING KRISTINAS TID. 241 

der han intränade första dagarne af Maj. Den berättelse, han 
nu afgaf till svenska regeringen om Finlands tillstånd och be- 
hof, var det första utkastet till de förbättringar, som borde 
åvägabringas, och är äfven eljes förtjent af vår synnerliga 
uppmärksamhet. 

"Landet i gemen" — yttrar Pehr Brahe — "är så stort 
och i somliga orter så ymnigt och mest med fiskeri såväl ut 
med hafskusterna som in i landet, i dess många stora och 
vidtbegripna insjöar, att det häri öfvergår nästan alla andra 
länder vi känna; af nyttiga skogar öfverflödar det med myc- 
kenhet af fogel och foderverk; bergverk begynna ock låta se 
sig, så att der Gud behagade att det skulle komma i den flor 
och vilkor, som efter menskligt förnuft vore att tillvägabringa, 
hölle jag före att det kunde liknas (oberäknadt dess stora vid- 
sträckthet) vid ett icke af de mindre konungarikena i Europa." 

Efter dessa allmänna betraktelser talar grefven om hvarje 
skildt moment för sig. Rörande den kyrkliga förvaltningen 
klagar han öfver vantrons stora magt, sägande att kyrkorna 
likväl på alla orter äro väl försedda med prester, ehun flere 
af dessa hvarken i lära eller lefverne äro till en förebild för 
sina församlingar, utan till styggelse. I Åbo stift, hvarest den 
kraftfulla Rothovius redan i tio års tid hade verkat, var ord- 
ningen likväl bättre, än i det östra biskopsstiftet, hvars öfver- 
herde, Melartopaeus, nu var gammal och bräcklig, och konsi- 
storieledamöterna till största delen mindre dugliga för sitt kall. 
Största oredan förorsakade i dessa trakter den s. k. "ryska 
surdegen", d. v. s. den i Kexholms län herskande grekiska 
läran, hvilken var mera i till- än aftagande; ty äfven flertalet 
af dit inflyttade finnar (från det öfriga Finland) voro benägna 
för den samma. Brahe hoppades dock att lutherska läran 
småningom skulle vinna terräng, och tadlade högeligen, att 
man till detta missionsfält hade förordnat de sämsta lutherska 
prester, hvilka nog på ölkrogarne med pipan i munnen skym- 
fade ryska religionen, men på sådant sätt endast framkallade 
förolämpning och skymf äfven från den andra sidan. För det 
kristliga lifvets förkofran öfver hufvud ansåg Brahe vara nöd- 
vändigt, att de alltför stora socknarne skulle delas och att 
råheten och okunnigheten hos folket skulle utrotas genom öpp- 
nandet af flere skolor, ej blott i städerna, utan äfven på lands- 
bygden. Men i främsta rummet önskade han att en akademi 

Finlands historia. 16 



242 FINLANDS HISTORIA. 

eller högskola för Finland skulle grundläggas i Åbo stad. Han 
hade angående denna sak, hvilken redan en gång förut varit 
föremål för regeringens öfverläggning, genast efter sin ankomst 
till Finland skrifvit till de magtegande i Sverige och påminte 
nu på nytt om det trängande behofvet af en sådan institution. 
Endast på detta sätt kunde landets stora brist på dugliga 
lagläsare och andra embetsmän blifva afhjelpt. 

I allmänhet herskade ännu mycken oordning i landets 
embetsverk, synnerligast genom de lägre tjenstemännens odug- 
lighet. Uti rättegångsväsendet hade visserligen inrättandet af 
hofrätten varit en början till bättre skick, men vid underrät- 
terna var i sjelfva verket hvarje förbättringsförsök kraftlöst, 
så länge man bortgaf domareembeten såsom förläning åt rikets 
stormän, hvilka njöto de embetet åtföljande stora inkomsterna, 
men öfverlemnade det samma att skötas af illa aflönade vikarier 
eller lagläsare. Detta missförhållande var på denna tid i 
beständigt tilltagande och framkallade hos allmogen ett så all- 
mänt missnöje, att flere härader nyligen hade hos svenska 
regeringen anhållit att blifva befriade från utskylderna till 
lagmännen och domarne, emedan de embetsmän, som buro 
dessa namn, i alla fall ej gjorde någon motsvarande nytta. 
Denna begäran blef naturligtvis afslagen, och äfven Pehr Brahe 
var så mycket aristokrat, att han ej skulle velat röra vid den 
egentliga roten till det öfverklagade onda. Men såsom en för- 
medlande åtgärd hade han redan i början af året föreslagit, 
att lagläsarne skulle erhålla antingen sjettedelen af embetets 
inkomster, eller också 10 daler från hvarje tingslag, såsom 
det var bestämdt under Gustaf Adolfs tid; regeringen gaf 
äfven sitt bifall till det senare förslaget, Derjämte föreslog 
Brahe vigtiga förbättringar i uppbörden. Han ansåg det stora 
antalet uppbördsmän och mångfalden af skattepersedlarne vara 
den förnämsta orsaken till de bedrägerier, genom hvilka såväl 
kronans, som folkets rätt förnärmades; fördenskull borde alla 
skattepersedlar förbytas till fyra slag: spannmål, fisk, smör 
och tjära, men en uppbördsman tillsättas för uppbörden af 
alla utskylder från samma ort. Ofvannämnda persedelförvand- 
ling har först i våra dagar kunnat verkställas ; men detta tvenne 
sekler tidigare gjorda förslag bär vitne om denne mans klara 
och praktiska förvaltningsgeni. Dessutom ansåg Brahe det 
yara nödvändigt att afskilja Nylands län från Tavastland, och 



PEHR BRAHES STYRELSE I FINLAND O. DROTTNING KRISTINAS TID. 243 

Savolaks från Viborgs län, emedan befolkningen från de aflägs- 
nare trakterna hade svårt och besvärligt att komma till läne- 
styrelsen och det dessutom var omöjligt för landshöfdingarne 
att styra alltför vidsträckta områden. Af samma orsak ansåg 
han äfven det vara nödvändigt att fastställa ett antal mark- 
nader i de inre delarne af landet, hvarest städer ännu helt 
och hållet saknades, och till sådana handelsplatser föreslogos 
något ställe i öfre Satakunta, samt Tavastehus' och Nyslotts 
fästningsområden. 

I anseende å handeln ansåg grefve Brahe Finlands natur- 
liga förmoner vara synnerligen stora. Han trodde det vara 
möjligt att med ringa möda öppna en båtled ifrån Björneborg 
till Päijäne, derifrån till Saima-vattnen och vidare såväl till 
Uleåträsk i norr, som Viborgska viken i söder. På det sist- 
nämnda stället hade han tagit de forna kanalförsöken i betrak- 
tande och ansåg deras fortsättande vara fördelaktigt. "Och 
då landet gifver mera varor ifrån sig" — så lyda Brahes 
ord — "än det någonsin behöfver att igen emottaga, så ser 
jag intet kunna fattas till städernas märkeliga uppkomst." 
Om Åbo och Viborg hyste man de bästa förhoppningarna; 
derefter kom Helsingfors, som likväl skulle flyttas från Wanda- 
åns utlopp till ett nytt ställe. Denna flyttning verkstäldes 
äfven utan uppskof. Brahe hade först föreslagit Sandhamn 
(som redan på Gustaf Vasas tid var i fråga satt) och sedan 
Sörnäs udde; men hvardera stället ansågs vara för trångt, 
och regeringen bestämde sig slutligen (1640) för Estnäsudden, 
hvarest äfven Finlands nuvarande hufvudstad står. 

Brahe slutar sin berättelse med några betraktelser öfver 
finnarnes natur och seder. Han tadlar dem, att de ej bry 
sig om att förvärfva mera, än de för sitt uppehälle behöfva, 
samt att lätja och dryckenskap dag ifrån dag tilltaga. Såsom 
en hufvudorsak till dryckenskapen anser han tobakens bruk, 
som synbarligen genom tyska kriget hade utbredt sig hit och 
genast kommit till sådant välde, att män och qvinnor, gamla 
och unga hade tagit till vana både att snusa och "dricka" 
(d. ä. röka) tobak. Enligt Brahes åsigt borde införseln af 
denna vara helt och hållet förbjudas, så att endast apotekarne 
i städerna skulle få sälja densamma för sjukas räkning. Be- 
träffande finnarnes arbetsförmåga tillägger Brahe : "det är till att 
förundra, att när någon af denna nationen kommer till Sverige 



244 FINLANDS HISTORIA. 

eller annorstädes, gör en enda lika mycket som tre andra, och 
äro de snälle om sig i ett och annat bruk, men här hemma 
hafva de fast en annan natur." Han tadlar isynnerhet deras 
sysslolöshet vintertiden, likväl med tillägg, att kustboerna äro 
rörligare än upplandsboerna. Dessa nationalfel, som han tyckte 
sig hafva iakttagit såväl hos de högre, som lägre klasserna, 
kunde enligt grefvens åsigt genom intet annat medel afhjelpas, 
än genom akademiens snara inrättande; "ty hon föder" — 
menade han — "först ett gudeligt lefverne, drager sina be- 
qvämaste subjecta utaf åtskilliga orter hem i landet igen, och 
uppeggar mången till bokliga konster och annat ärligt lefverne." 
Denna tanke, grundläggandet af ett Universitet i Finland, var 
medelpunkten för alla grefvens reformsträfvanden. Huru den- 
samma äfven några år senare blef en verklighet, skola vi 
strax förtälja. 

Vi hafva gjort dessa vidlyftiga utdrag ur Brahes första 
embetsberättelse, för att gifva en framställning såväl af landets 
dåvarande tillstånd, som ock af den nye ståthållarens out- 
tröttliga omsorger. Regeringen i Sverige biföll i dessa och 
andra afseenden till hans framställningar, och ett ansenligt 
antal nyttiga förbättringar sattes med största ifver i verket. 
Redan tre år före Brahes ankomst hade de första landtmätarne 
(Olof Gangius och andra) ankommit hit. Nu, år 1638, till- 
sattes en skild jägmästare och bergmästare i Finland; till den 
senare tjensten utnämndes assessorn vid Åbo hofrätt Henrik 
Teit, och samtidigt utsändes af Bergskollegiet en annan finne, 
Lorentz Creuts, för att undersöka malmbergen i Finland. 
Derjämte försökte man införa bättre metoder för tjärubrän- 
ningen. Äfven postverket, hvilket först år 1636 blifvit inrät- 
tadt i Sverige, infördes nu år 1638 i Finland, likväl endast i 
landets sydliga delar *. Dessa och många andra företag voro 
till största delen frukter af Pehr Brahes första besigtningsresa. 
Men grefve Brahe ansåg sig ännu ej vara tillräckligt förtrogen 
med tillståndet i landet; han ville sjelf vara närvarande öfver 
allt och gjorde fördenskull oupphörligt nya resor till olika 
delar af landet. Om sommaren 1638 reste han längs kusten 
emellan Åbo och Björneborg; följande vinter begaf han sig 
ånyo till Savolaks, Kexholms län och Viborg; och om som- 

Postportot var för hälft lod från Åbo till Helsingfors 2 öre ( = 22 p.), 
Abo — Viborg 4 öre, Stockholm — Abo 4 öre, o. s. v. 



PEHK BRAHES STYRELSE I FINLAND O. DROTTNING KRISTINAS TID. 245 

maren 1639 gjorde han sin fjerde resa, hvilken är den anmärk- 
ningsvärdaste af dem alla, emedan det var första gången någon 
högre embetsman sommartiden så fullständigt undersökt landet. 
Grefven for nämligen först från Åbo sjövägen till Helsingfors, 
derifrån landvägen till Tavastehus och Nyslott, derifrån färden 
fortsattes längs öfra Karelens vattendrag ända till ryska 
området. Från Karelen for Brahe till Kajana, passerade i båt 
öfver Uleåträsk samt nedför elfven till Uleåborg och återvände 
slutligen genom södra Österbotten och Satakunta till Åbo. 
Sedan han om hösten uppehållit sig någon tid på Åland, be- 
sökte han, åtföljd af sin husfru, Ingermanland (hvarest Brahes 
svåger, Bengt Bengtsson Oxenstjerna, var generalguvernör), och 
härifrån stäldes återfärden öfver Kexholm, Nyslott, Idensalmi, 
Rautalampi och Ruovesi. I hela landet fans det sålunda ej 
någon trakt, som grefve Brahe ej hade besökt, och på några 
ställen hade han varit flere gånger. Huru många missförhål- 
landen under dessa resor på ort och ställe afhjelptes, är lättare 
att föreställa sig, än att uppräkna. Då de faststälda tre åren 
nu voro tilländalupna och grefven återvände från Åbo till 
Stockholm den 7 Augusti 1640, kunde han med fullt skäl ut- 
tala sin mening, att likasom han sjelf fattat behag för Finland, 
var äfven Finland till fullo tillfredsstäldt med honom. Följande 
år blef han riksdrots, och kunde nu som medlem af regerin- 
gen fortsätta sina omsorger om Finlands väl. 

Det betydelsefullaste resultatet af Pehr Brahes verksam- 
het i Finland var utan tvifvel grundläggandet af Åbo akademi. 
Redan Gustaf Adolf hade umgåtts med tanken att förse Fin- 
land med en egen högskola, och då hans tidiga död hindrade 
planens verkställande, hade kanslern Oxenstjerna ett par gånger 
föreslagit i rådet, att det Universitet, som år 1632 blifvit 
grundlagt i Dorpat, men der ej syntes motsvara sin bestäm- 
melse, borde flyttas till Åbo. Men man ville ogerna rubba 
något af den store konungens verk, och Finland skulle kanske 
länge nog fått sakna ett högsta lärdomssäte, om ej Brahes 
utomordentliga intresse och ihärdighet hade påskyndat frågans 
afgörande. Dorpats universitet fick väl förblifva i fred, men 
en likadan institution grundlades nu i Åbo genom förmyndare- 
regeringens bref af den 26 Mars 1640. Professorernas antal 
var likasom i Dorpat endast 11, nämligen 3 i teologiska, 6 i 
filosofiska, 1 i medicinska och 1 i juridiska fakulteten. De 



246 FINLANDS HISTORIA. 

voro i början nästan alla svenskar, men till största delen syn- 
nerligen framstående män, t. ex. teologerne Eskil Petrceus 
(universitetets första rektor) och Johannes Terserus, juristen 
Johan Olofsson (Stiemhöök) och professorn i historia Michael 
Wexionius. Biskop Rothovius förordnades till vice kansler; 
men någon ordinarie kansler utnämndes ej under de första 
åren. Den 15 Juli 1640 firades i Pehr Brahes närvaro 
denna "kungliga akademis" invigning med stor högtidlighet i 
Åbo stad, och samma dag hölls gudstjenst öfver hela landet, 
hvarvid predikades öfver texten: "lofvad vare Herren, Israels 
Gud, från evighet till evighet och allt folket säge Amen. 
Halleluja!" 

Redan från första början stod Åbo högskola i godt rykte 
och antalet af studerande uppgick redan följande år till 300. 
Men dessa voro äfven då till största delen svenskar; när 
studentkåren år 1643 delades i u nationer u eller afdelningar, 
voro sex af dessa svenska och endast tre finska, nämligen 
Åboiter, Egentliga finnar (Fenni) och såsom en afdelning 
Åländingar, Nyländingar och Österbottningar. Men under 
tidernas lopp förändrades detta förhållande till den grad, att 
det redan vid seklets slut fans åtta finska och två svenska 
afdelningar. Föreläsningarna nollos på latinska språket, som 
ännu var den högsta bildningens allmänna förmedlare. Uni- 
versitetets yttre utrustning var i början torftig och bristfällig: 
två oeldade läsesalar i det förra, nu indragna gymnasiets 
lokal; intet bibliotek, förutom några böcker, som tillhört gym- 
nasiet; ingen bokhandel och intet boktryckeri i hela landet. 
Men småningom fick man dessa brister i någon mon afhjelpta. 
År 1642 bestyrde universitetets konsistorium om, att den första 
boktryckaren inflyttade till landet (hans namn var Peter Wald 
och han var bördig från Vesterås). Samtidigt anskaffades på 
Brahes föranstaltande äfven en bokhandlare till Åbo; men åt- 
gången på böcker var så ringa, att bokhandeln efter något 
år åter gick under. Under tiden hade universitetet fått emot- 
taga en värdefull gåfva, som undanröjde det svåraste behofvet 
af bokliga hjelpmedel; det var biskopens i Aarhus bibliotek 
(omkring 900 band), • hvilket Torsten Stålhandske bortfört från 
Jutland som krigsbyte och som hans enka, Kristina Horn, år 
1646 öfverlemnade till universitetet. År 1643 anstäldes den 
första raagisterpromotionen, då 10 kandidater kreerades till 



PEHR BRAHES STYRELSE I FINLAND O. DROTTNING KRISTINAS TID. 247 

magistrar. Sålunda hade Åbo akademi småningom begynt 
komma i full verksamhet. Åbo gymnasium hade upphört; 
men år 1641 inrättades i Viborg ett nytt gymnasium med sex 
lärare. Likaså hade på Pehr Brahes föranstaltande år 1639 
"trivialskolor" blifvit öppnade i Helsingfors, Björneborg, Ny- 
karleby och Uleåborg, samt barnskolor i Tavastehus och Ny- 
slott, hvarjämte skolan i Kexholm blifvit förbättrad. Äfven i 
skolorna var latinet på denna tid såväl läse- som talspråk; 
endast på de lägsta klasserna fingo eleverna tala sitt moders- 
mål, som var finska. För öfrigt var äfven inlärandet af 
svenska språket ett af skolornas hufvudändamål. För den 
första undervisningen begagnades läroböcker, i hvilka latinet, 
svenskan och finskan voro tryckta jämte hvarandra, och de 
vigtigaste undervisningsämnena i barnskolorna voro katekes och 
svenska språket. 

Men på denna tid fullbordades äfven ett annat vigtigt 
arbete inom den nationella bildningens område, då slutligen 
hela den heliga skrift blef öfversatt till finskan och tryckt. 
På riksdagarne år 1635 och 1638 hade presteståndet påmint 
regeringen om detta arbetes stora vigt och nödvändighet, och 
vid det senare tillfället öfverlemnades dess utförande åt fyra 
män: domprosten (sedermera professoren) Eskil Petrceus, gym- 
nasii rektor Martin Stodius (äfven han en af universitetets 
förste professorer), samt kyrkoherdarne Henrik Hoffman i 
Masku och Gregorius Mathice Favorinus i Piikkis. Den för- 
nämsta af dessa, Petrseus, var till börden svensk, men hade 
under sin tioåriga tjensteverksamhet i Finland redan blifvit 
fullkomligt förtrogen med finska språket, för hvilket han senare 
(år 1649) skref dess första grammatik. Han bedref den heliga 
skrifts öfversättning med sådan ifver, att den redan år 1642 
utgafs från trycket i Stockholm. Sålunda hade nu, sedan 
nästan hundra år förflutit från Agricolas tider, hela bibeln 
utkommit på finska. Vi behöfva ej nämna, att Pehr Brahe 
äfven vid detta värf hade ådagalagt sitt ädla intresse; på 
hans framställning skänkte regeringen det nödiga papperet, till 
ett värde af 1,000 daler. 

Öfver hufvud bör åt förmyndareregeringen gifvas det beröm, 
att densamma midt under det långvariga krigets bekymmer 
höll en upplyst omsorg om rikets andliga och materiella för- 
kofran. Hvad som åvägabragtes utom Finland, hör i allmänhet 



248 FINLANDS HISTORIA. 

icke till denna historia; likväl bör det nämnas, att svenska, 
regeringen år 1637 skickade sin första koloni till stränderna 
af Delawarefloden i Nord- Amerika, grundläggande derstädes ett 
nybygge, som fick namn af Nya Sverige. Ar 1642 sändes 
nya kolonister och ibland dessa synes varit ett ansenligt antal 
finnar, hvilkct under de följande åren ytterligare förökades, sa 
att ett ställe inom kolonien erhöll namnet Finland. Detta 
bortom verldshafvet belägna land kom visserligen redan under 
följande årtiondet i Holländarnes och sedan i Englands besitt- 
ning, och nybyggarnes efterkommande hafva slutligen uppgått 
uti Förenta Staternas befolkning; men minnet af svenskarne 
och finnarne fortlefver allt ännu vid Delawareflodens stränder. 
I allmänhet ville icke denna tids sträfvanden att ställa rikets 
handel på en sjelfständigare fot lyckas, och varu-utbytet emellan 
Finland och utlandet förmedlades för det mesta genom hol- 
ländska skepp. Det är att märka, att Finland på denna tid 
alstrade spannmål utöfver behofvet, hvartill orsaken förmodligen 
var ett allmännare svedjebruk. Den vigtigaste importvaran 
var salt, icke så mycket i anseende till mängden af det im- 
porterade, som i anseende till det höga priset; en tunna salt 
kostade då för tiden 4 — 5 daler, eller lika mycket som två 
tunnor råg. Pehr Brahe hade föreslagit, att finnarne i landets- 
nordliga delar skulle tillåtas köpa sitt salt från sjuderierna vid 
Hvita hafvet. Men regeringen som hade stora inkomster af 
salthandeln, svarade, att hon tänkte låta inrätta egna saltsju- 
derier i Sverige. Bristen på denna förnödenhet var så stor, 
att kustboerna begynte sjelfva tillverka salt af hafsvattnet, som 
dock på dessa trakter är endast obetydligt salthaltigt. Af 
nutidens importartiklar begagnades sockret mycket litet och 
kaffet var ännu alldeles okändt. Bland exportartiklarne begynte 
redan tjäran tillvinna sig stor betydelse och skulle otvifvel- 
aktigt uppgått än högre, om ej kort derpå (år 1648) handeln 
dermed blifvit öfverlemnad åt ett enskildt "kompani". All- 
männa tanken synes denna tid varit, att Finlands naturliga 
tillgångar voro ofantligt stora; men dessa rikedomar blefvo 
ganska bristfälligt begagnade. Statsinkomsterna från Finland, 
sjötullen oräknad, gjorde under den tid Brahe var general- 
guvernör (år 1638) åtminstone 75,000 daler mera, än beloppet 
af alla till Finlands egna behof använda statsmedel (aflönin- 
garna, omkostnaderna för hären och flottan samt till och med 



PEHR BRAHES STYRELSE I FINLAND O. DROTTNING KRISTINAS TID. 249 

förläningarna sammanräknade) ; d. v. s. Finlands årliga budget 
gaf nämnda öfverskott, som utgjorde niondedelen af inkomsterna. 
Sålunda utgick från Finland ansenliga summor till fyllande af 
Estlands och Lifflands behof. Om vi dertill påminna oss det 
jämförelsevis större antal krigsfolk, Finland fick uppställa, så 
finner man att Finland äfven i ekonomiskt afseende dyrt fick 
betala sin andel i Sveriges storhet. Men man bör äfven 
komma ihog, att nu under loppet af några år från regeringens 
sida gjordes ansenliga förbättringar och omkostnader för Fin- 
lands bästa, och att detta försiggick samtidigt, som ett stort 
europeiskt krig syntes taga i anspråk alla rikets tillgångar 
och krafter. 

Men alla regeringsåtgärder från denna tid äro ej af den 
tacknämliga beskaffenhet, att de skulle befordrat Finlands väl- 
färd och bildning. Särskildt är deribland en omständighet att 
tadlas, nämligen adelns höjande till obegränsadt anseende och 
magt, på bekostnad af de öfriga stånden och i främsta rum- 
met bönderna. Kedan de förgångna tidernas förläningar hade 
ofta bragt allmogen i svårt trångmål och på samma sätt hade 
de kronoarrenden och jordförpantningar, genom hvilka Gustaf 
Adolf ofta nödgats athjelpa sina penningebehof, visat högst 
förderfliga sidor. Men adeln, som nu innehade regeringen, 
vidtog ännu förderfligare åtgärder, i det den begynte (från år 
1638) sälja under frälserätt ej allenast sådana jordlägenheter, 
som kronan sjelf låtit bebruka, samt adeln tillhörande skatte- 
hemman, utan äfven ordinarie och extraordinarie räntan från 
af bönderna bebrukade krono- och skattehemman. Såsom pris 
faststäldes det kapital, af hvilket efter 4 h procent utskylderna 
beräknades utgöra räntan, hvarjämte köparen ännu såsom på- 
köp erhöll några fri- och rättigheter. Men som ett dylikt 
frälseköp ej var tillåtet för andra än adelsmän, och å andra 
sidan äfven vanligt skatteköp nu var bönderna förmenadt, så 
var afsigten härmed synbarligen att bringa all jordegendom i 
adelns händer. Den föregifna anledningen till denna åtgärd 
var naturligtvis rikets penningebehof; men för öfrigt sågo i 
sjelfva verket de män, som vid denna tid sutto vid regeringen, 
saken från en nog aristokratisk synpunkt. "Svenska bönderna" 
— yttrade en gång rikskanslern — "äro visserligen ett fritt 
folk, och hafva votum i riket ; men det är endast en contractus 
emellan dem och deras husbonde." Denna "husbonde" var 



250 FINLANDS HISTORIA. 

naturligtvis kronan, men kunde lika väl vara en adelsman. 
Sålunda säger Pehr Brahe, hos hvilken de aristokratiska tänke- 
sätten voro än mer utpräglade, rent ut, "alla äro vi rikets 
undersåtar, bönderna medelbart, vi (adeln) omedelbart." Men 
å andra sidan började redan de öfriga stånden rusta sig till 
motvärn, och vid 1644 års riksdag, då den unga drottningen 
sjelf emottog regeringen, väcktes i bondeståndet för första 
gången frågan om reduktion, det är kronolägenheternas åter- 
bringande under kronan. Kristinas egen regering gaf sedan 
nya och ännu större orsaker till de ofrälse ståndens missnöje. 
Vid aderton års ålder emottog Gustaf Adolfs dotter sjelf 
sin faders rike. Förmyndareregeringens åtgärder bekräftades 
och sjelfva regeringsformen förblef till sina hufvuddrag oför- 
ändrad, ehuru den unga drottningen snart nog begynte känna 
sin ställning synnerligen besvärlig i bredd med den mägtiga och 
ansedda aristokratien. Kristina hade erhållit en lärd, nästan manlig 
uppfostran, och utländska vetenskapsmän, dem hon kallade till sitt 
hof, utbredde hennes rykte öfver hela Europa. Men i och med 
det samma började hon ledsna vid sitt eget fäderneslands i hennes 
tycke råare kulturförhållanden och till förmon för sina gunst- 
lingar förslösa rikets tillgångar. Slutligen synes Kristinas mot- 
vilja mot äktenskapet framkallat hos henne beslutet att afstå 
från regeringen, för hvilken hon likväl mera saknade lust än 
förmåga. Hennes kusin, den unge pfalzgrefven Karl Gustaf, 
hvilken under Torstenson redan varit i tillfälle att ådagalägga 
sina fältherretalanger, hoppades att såsom Kristinas make få 
uppstiga på Gustaf Adolfs tron, och befolkningen gynnade 
dessa hans planer och förhoppningar. Men Kristina gaf und- 
vikande svar och utverkade i dess ställe, tvertemot adelns 
önskningar, att prinsen år 1649 förklarades för tronföljare. 
Hvad hennes afsigt härmed var, blef först några år senare uppen- 
bart. Under tiden firades Kristinas kröning i Upsala år 1650. 
Inom ständerna, som i och för kröningen sammanträdt, upp- 
stod vid detta tillfälle en mycket häftigare strid än förra 
gången, rörande frälseköpens och förläningarnas reduktion. De 
tre ofrälse stånden, hvilka i främsta rummet anfördes af den 
från Åbo till Upsala öfverflyttade teologieprofessorn Johan 
Terserus, afgåfvo en offentlig protest emot adelns annekteringar. 
Deras fordringar voro: att allt bortskänkande af frälserätt och 
försäljande af kronohemman skulle upphöra ; att ej adeln skulle 



PEHK BRAHES STYRELSE I FINLAND O. DROTTNING KRISTINAS TID. 251 

få tillvälla sig rikets embeten för sig allena; att ingen skulle 
få uppbära lagmans- eller domareinkomsterna, om han ej till- 
lika sjelf förvaltade embetet; att alla extra judiciella häktningar 
och anfäktelser, hvarmed några af adeln pinade sina under- 
hafvande likasom slafvar, på det strängaste skulle förbjudas; 
slutligen att ständerna fritt och utan att någon vågade hota 
dem skulle få rådslå om hvad rikets nöd och rätt kräfde. 
Af dessa punkter kunna vi redan tydligt sluta till, till hvilket 
högt inflytande adeln hade uppsvingat sig. Kristina, som i 
grunden höll med de klagande, kände sig vara allttör svag 
att afhjelpa samhällets brister och tillkännagaf redan följande 
år sin afsigt att afstå från svenska kronan. Hennes oroliga 
ande hade ledsnat, ej allenast vid fosterlandet, utan äfven vid 
den religion, för hvilken hennes fader så storsinnadt hade 
offrat sitt lif. År 1654 den 6 Juni afsade sig Kristina hög- 
tidligt regeringen och begaf sig genast derpå utomlands. Innan 
årets slut öfvergick hon i Brussel till katolska läran och för- 
nyade följande år i Inspruck under stora högtidligheter sin 
öfvergång. Detta var en gerning, som slog hela det prote- 
stantiska Europa med öfverraskning och fasa. Den gamle 
Oxenstjerna hade kort efter Kristinas afresa med sorg nedgått 
i grafven, och en ny regeringsperiod, Karl X Gustafs, hade 
begynt med nya män och nya sträfvanden. Men för Kristina 
hade hennes religionsbyte afskurit hvarje möjlighet att återfå 
svenska tronen, och hon afled slutligen efter många vexlande 
öden i Rom år 1689. 

Kristinas regering hade i sjelfva verket ej varit af den 
beskaffenhet att man mera skulle synnerligen grämt sig öfver 
hennes afsägelse, ty under de senaste åren, som förflöto 
emellan hennes kröning och tronafsägelsen, hade hon visat ett 
förvånansvärdt lättsinne i vården om sitt rike, likasom om det 
just varit hennes afsigt att förekomma hvarje saknad vid hennes 
bortgång. Det värsta var, att hon utan uppehåll hade för- 
slösat rikets tillgångar till gåfvor och förläningar, och sålunda 
gjort den allmänna förvecklingen ännu svårare. Redan under 
de föregående åren hade stora skänker blifvit utdelade; men 
ifrån år 1651 utdelades hoptals nya grefve- och friherrevär- 
digheter, och med dessa följde alltid någon förläning såsom 
gref- eller friherreskap. Tillsammans har Kristina utnämnt 
18 grefvar och 42 friherrar samt öfver fyrahundra nya adliga 



25"2 FINLANDS HISTORIA. 

ätter. Huru stor del af denna förökade ståt det var, som föll 
på Finlands andel, skola vi strax visa. 

Att drottning Kristina för sin egen del föga tänkte på 
vårt aflägsna land, behöfver knapt nämnas. Men till all lycka 
lät hon Pehr Brahe åter taga hand om detta lands angelägen- 
heter, ehuru denne för sitt embete som drots ej kunde så ute- 
slutande egna sina krafter deråt, som förra gången. Ar 1646 
utsågs Brahe till Åbo akademis första kansler och två år 
senare skickades han i egenskap af generalguvernör åter till 
Finland. Hans verkningskrets omfattade ej denna gång Kex- 
holms län (hvilket från år 1641 åter varit förenadt med Inger- 
manland) men deremot hela Österbotten. Kort före midsommar 
1648 kom Brahe med sin husfru till Åbo, der han vid slottet 
emottogs af länets landshöfding, biskopen och presterskapet, 
hela akademien, stadens borgmästare och råd, samt fyra fanor 
af borgerskapet i fulla vapen. I början af följande år begaf 
sig Brahe på en vidsträckt besigtningsresa genom Nyland, 
Viborg och Savolaks till Kajana och Uleåborg, derifrån han 
strandvägen återvände till Åbo. Likaså företogs om vintern 

1650 en annan kortare färd. Denna tid var derför fröjdefull 
för Finland, att en allmän fred, hvars välsignelser detta land 
nu saknat ända från 1561, nu herskade i riket. Denna lycko- 
samma omständighet firades äfven i Åbo domkyrka med en 
särskild tacksägelsefest. Men för öfrigt rådde hunger och dyr 
tid, hvartill kom ett allmänt missnöje med de sociala missför- 
hållandena. Brahe sjelf träffades af en svår familjesorg, i det 
hans första fru om sommaren 1650 afled på Åbo slott. Grefven 
förde hennes lik öfver till Sverige, der han dröjde öfver krö- 
ningshögtidligheterna, och återvände derpå följande vinter öfver 
Torneå åter till Finland, besökande på vägen Uleåborg och 
Gamla Karleby, samt tagande derefter en omväg genom Kajana, 
Idesalmi, St. Mickel och Helsingfors till Åbo. Men om hösten 

1651 for han tillbaka till Sverige och besökte derefter icke 
mera Finland, ehuru hans generalguvernörsbefattning i Finland 
först i början af 1654 upphörde. 

Denne Pehr Brahes senare period i Finland har icke 
efterlemnat så anmärkningsvärda spår i detta lands inre för- 
hållanden, isynnerhet af den orsak, att den ekonomiska och 
sociala förvirring, som blifvit grundlagd af förmyndareregeringen 
och som Kristinas slöseri allt vidare ökade, redan begynte 



PEIIR BRAHES STYRELSE I FINLAND O. DROTTNING KRISTINAS TID. 253 

bära bittra frukter. Pehr Brahe sjelf hörde till de män, som 
gynnade adelns omättliga fordringar; ty enligt hans åsigt borde 
i riket finnas en nödig ståndsåtskilnad, så att icke alla vore 
"jämnlika såsom svinfötter". Men dessa aristokratiska före- 
ställningar hade i sjelfva verket nu blifvit förverkligade efter 
en så obegränsad måttstock, att största delen af Finlands jord- 
egendom genom förläning, skänk och frälseköp hade kommit 
bort undan kronan. Och vid grefve Brahes ankomst till Fin- 
land år 1648, voro landets finanser i högst betänkligt tillstånd; 
budgeten, som tio år tidigare hade visat ett ansenligt öfver- 
skott, gaf nu lika stor brist. Men dag från dag blef det allt 
svårare att fylla de ordinarie statsutgifterna, då från kungliga 
kansliet oupphörligt kommo nya immissioner uti till frälse 
bortskänkta hemman. Oredan blef slutligen så stor, att man 
ej mera visste, hvad som var bortförlänadt och hvad ej. Men 
ännu betänkligare var den allmänna bitterhet, som begynte 
träda i dagen bland de ofrälse stånden. Vid riksdagen 1650 
var jäsningen i sinnena så stark, att man fruktade allmänt 
uppror och revolution. Brahe, som vid detta tillfälle hade 
varit i Upsala och tagit illa vid sig af "en dels galenskap" i 
denna sak, fick följande vinter i Finland sjelf erfara, hvilket 
allmänt gensvar dessa vid riksdagen höjda röster hade fram- 
kallat. Det blef nu hans svåra uppgift att utfinna medel till 
förlikning emellan bönderna och deras herrar, och i ett bref 
till rikskanslern klagar han, att "somliga lagläsare, fogdar och 
vanartige prester" uppegga folket, i det de på det värsta sätt 
uttyda riksdagsbeslutet. "Bonden har varit förr lat nog," 
säger Brahe, "och nu tillkommer tredskheten och motvillig- 
heten, och stundom fällas månge upproriska ord." Han till- 
lägger att man likväl ej behöfver fästa mycket afseende der- 
vid. Och till all olycka fäste man ej heller under de sista 
åren af Kristinas regering afseende vid någonting, hvarken vid 
finansernas ruinerade ställning eller folkets växande missnöje. 
Isynnerhet synes Finland i regeringens ögon varit förläningarnas 
förlofvade land, likasom ett öfverflödigt område, som ej på 
annat sätt kunde göras till godo. Då slutligen drottning Kri- 
stina öfvergaf riket, hade nära § af landets lägenheter och ^ 
af alla dess statsinkomster råkat i händerna på adliga för- 
läningstagare, och hela Finland tyckes hafva sönderfallit i små 
furstendömen, hvilkas herrar för det mesta voro svenskar eller 



254 FINLANDS HISTOKIA. 

i Sverige bosatte stormän. Det är nödvändigt att vi på detta 
ställe egna ett ögonblicks närmare uppmärksamhet åt dessa 
förläningar. 

Före Kristinas tider hade Finland haft endast ett enda 
grefskap (Raseborgs från 1569) och tvenne friherreskap (Bjelkes 
i Korpo från år 1608 och Oxenstjernas Kimitto från år 1618), utan 
att räkna Hornarnes till Aminne friherrliga frälsegods. Utöfver 
dessa skapade nu Kristina i Finland (med Kexholms län) 8 grefskap 
och 21 friherreskap. Då det jämte dessa ännu fans inemot 
trettio andra herreskap, som voro jämngoda med dem, så 
kunna vi föreställa oss till hvilken ofantlig magt herreväldet 
hade vuxit i Finland. Hela Kexholms län och nästan hela 
Österbotten hade kommit bort undan kronan, samt två tredje- 
delar af Åbo län och mer än halfva området af de öfriga 
länen; — och dock voro de herrar, som på detta sätt upp- 
slukade Finlands inkomster, till större delen alldeles främmande 
för landet. Det största och tidigast upprättade af Kristinas 
grefskap var det, som hon år 1646 gaf åt sin half broder, 
Gustaf Adolfs naturlige son, Gustaf Gustafsson. Det omfattade 
under namnet "Vasaborg" 878 gårdar i Nykyrka, Letala och 
Wirmo och gaf i inkomster enligt jordeböckerna mera än 
16,000 daler. Hälften mindre i anseende till inkomsterna var 
Gustaf Karlson Horns så kallade Björneborgs grefskap (år 
1651) och ännu mindre Arvid Wittenbergs (Parikkala och 
Uukuniemi), Gabriel Bengtsson Oxenstjernas (Korsholm, Musta- 
saari och Stor- och Lill-Kyrö), Klas Åkesson Totts (Ny-Karleby, 
Wörå, Lappo och Ilmola), Gabriel Gustafsson Oxenstjernas 
arfvingars (Kronoborg), Gustaf Baners (Sordavala) och Karl 
Gustaf Wrangels (Salmis och Suistamo). Men man bör ihog- 
komma, att mången derjämte äfven hade andra förläningar 
antingen i Sverige eller Liffland eller till och med i Finland. 
Sålunda innehade Wittenberg, förutom nyss nämnda grefskap, 
äfven friherreskapet Loimijoki (med Eura och Kjulo) samt 78 
mantal i Rimitto. Bland de nya friherreskapen var störst och 
vidsträcktast Friherreskapet Kajana, som grefve Pehr Brahe 
hade fått år 1650; det omfattade ursprungligen Paldamo och 
Sotkamo samt Idesalmi och Kuopio, eller det nordostliga Öster- 
botten och norra Savolaks, hvartill sedermera genom köp kommo 
Salo socken i Österbotten och Pielis pogost i Karelen. Men dess- 



PEHB BRAHES STYRELSE I FINLAND O. DROTTNING KRISTINAS TID. 255 

utom hade Brahe i södra Savolaks "Brahelinna län" (Sant 
Mickels och Kristina socknar), samt en mängd lägenheter i 
St. Mårtens och Pargas socknar, så att hans inkomster från 
Finland utgjorde 24,000 daler. Af de öfriga friherreskapen 
hade några tillfallit finske män; sålunda hade t. ex. Klas 
Larsson Flemings barn erhållit friherrskapet Libelits (1651), 
Johan Kurck Lempälä (med Wesilaks och Tyrvis), Forbus 
Kunio och Wrede Elimä. Men för öfrigt voro äfven de nya 
finska friherrarne främlingar, såsom t. ex. Gyllenstjerna (Uleå- 
borg), Soop (Limingo), Paikul (Wörå), Adler-Salvius (Rautus), 
o. s. v. Öfriga adliga förläningar kunna ej här uppräknas; 
de skulle snart fylla en hel bok. Men flere af dem voro lik- 
väl äldre än från Kristinas tider, t. ex. Jakob de la Gardies 
stora förläningar, Pedersöre och Kronoby i Österbotten, samt 
Tiurala i Karelen. 

Att ett sådant förläningstillstånd i högsta grad skulle 
betunga landet, behöfver knapt nämnas. Redan den omstän- 
digheten allena, att kronoinkomsterna derigenom förminskades, 
ökade oundvikligen skattebördan för de öfriga samhällsklasserna. 
Men med förläningarna följde äfven andra fördelar, hvilka ännu 
kännbarare • förnärmade folkets rätt. Hvarje adelsman hade 
patronatsrätt vid tillsättande af kyrkoherde i den socken, der 
han bodde. De skattebönder, hvilkas räntor voro sålda eller 
förlänade åt en adelsman, förnärmades på det skändligaste sätt 
i sin e^anderätt, och hade ej att af regeringen påräkna något 
skydd. Men isynnerhet hade grefvarne och friherrarne erhållit 
nästan furstlig magt, till stor tunga för de öfriga samhälls- 
klasserna. De uppburo, förutom kronoutskylderna, äfven domare- 
och lagmansinkomsterna från sina områden, tillsatte härads- 
domare och dömde sjelfve i lagmäns ställe. Äfven de adels- 
män, hvilka bodde inom dylika områden, stodo under sin 
grefves eller friherres domstol ; hela administrationen och polis- 
magten var i deras händer, och i sina fängelser kunde de 
insätta icke allenast brottslingar, utan äfven gensträfviga under- 
hafvande. Grefvarne hade uttrycklig rätt att grundlägga städer, 
för hvars skull dem medgafs särskilda förmoner. Att några 
af dessa herrar, t. ex. Pehr Brahe, kunde hålla en faderlig 
omsorg om sina "undersåtar", kan ej förnekas. Men den van- 
ligaste följden var likväl den, att inkomsterna och förråden 



256 FINLANDS HISTORIA. 

fördes till Sverige och att Finland allt mer och mer förvand- 
lades till den svenska aristokratiens förpaktare-område. 

Landets förmögenhetsförhållanden synas äfven på denna 
tid befunnit sig på ganska dålig fot, och mycken klagan för- 
spordes öfver den allmänna penningebristen. Det bör märkas, 
att svenska regeringen äfven på denna tid försökte genom 
mångahanda medel upplifva landets handel ; men dess förnämsta 
utväg, att förena utrikes handeln i stora kompanier, hvilkas 
hufvudsäte var Stockholm, medförde endast förderfliga följder 
för Finland. Synnerligen skadligt inverkade det år 1648 stif- 
tade Tjärukompaniet, hvilket hade uteslutande rätt att exportera 
denna för den finska handeln så vigtiga produkt; de finska 
städerna nödgades till ett faststäldt pris leverera till kompaniet 
bestämda lästetal tjära, och likaså var det pris faststäldt, till 
hvilket bönderna skulle försälja varan åt stadens borgare. 
Rörande den inländska handeln gjordes bestämningar hit och 
dit; men i allmänhet underlättades samfärdseln, landsvägar 
bygdes och gästgifverier inrättades öfver hela landet. Sam- 
tidigt påbegynte man äfven den första strömrensningen, då på 
Brahes föranstaltande Wianto och Warkaus strömmar i Savo- 
laks gjordes praktikabla för båtar. En särskildt i ögonen 
fallande omständighet är städernas förökade antal. Nästan 
samtidigt grundlades minst tio nya städer, nämligen Sordavala, 
Ni/slott, Kristinestad, Tavastehus, Wittmanstrand, Wekkelaks, 
Pedersöre, Kajana, Brahestad och Brahe, af hvilka de tre 
sistnämnde voro belägna i Pehr Brahes friherreskap och tvenne 
fingo bära hans namn. Staden Brahe, som år 1653 grundlades 
vid Lieksa-åns utfall i Pielis, gick sedermera under, då sjelfva 
friherreskapet indrogs. De öfriga hafva alla fortlefvat, ehuru 
deras tillväxt i början var högst obetydlig; om köpingen 
Tavastehus t. ex. anföres några år senare, att dess förnämsta 
näring var krogrörelsen. Pedersöre stad grundlades år 1653 
inom De la Gardies förläning; gamle herr Jakob hade kort 
förut dött och hans enka, Ebba Brahe, gaf åt staden namn 
efter den hädaugångne: "Jakobsstad". Kristinestad grundlades 
redan 1649, men fick två år senare detta namn efter drott- 
ningen. För öfrigt omtalas handelsplatser i Suvanto, Kronoborg 
(Kurkijoki) och Salmis; men deras betydelse synes varit helt 
öfvergående. 



PEHK BBAHES STTRELSE I FINLAND O. DEOTTNING KRISTINAS TID. 257 

Öfver hufvud måste vi förvåna oss öfver alla de stora 
och mångsidiga förändringar, som denna tid hade åstadkommit 
i Finlands förhållanden. De flesta af dessa voro lyckliga, 
några deremot nog beklagliga; men alla buro de vitne om den 
aristokratiskt energiska kraft, som sedan Gustaf Adolfs död 
länkat den svenska regeringen. Att Finland, hvars pånytt- 
födelse redan legat den store konungen på hjertat, nu likasom 
med ens rycktes in på nya banor, är de store statsmäns för- 
tjenst, dem han qvarlemnat efter sig. Särskildt bör i tacksam 
hogkomst bevaras det nit, hvarmed de män, som innehade 
regeringen, vinnlade sig om vetenskapens och upplysningens 
utbredande så i Finland, som i det öfriga riket. Grundläg- 
gandet af Åbo universitet var ett jättesteg framåt i den finska 
bildningens historia, och Kristinas allmänna skolordning af år 
1649 stälde undervisningsanstalterna i ett nytt och fullständigare 
skick. Skolornas antal var äfven i Finland ansenligt förökadt 
och år 1649 hade till och med landets första folkskola blifvit 
inrättad i Kimitto socken, på Axel Oxenstjernas enskilda be- 
kostnad. Men bland den svenska regeringens medlemmar finnes 
en man, hvars namn i Finlands historia öfverstrålar alla de 
andra, och denne man är Pehr Brahe. Han hade kommit hit 
som en främling, och förstod ej i början landets språk; han 
var ej heller fri från de fördomar, hvilka på denna tid voro 
allmänna inom hans samhällsklass. Men hans upplysta och 
redliga sträfvanden förskaffade honom genast ifrån början ett 
allmänt förtroende hos det finska folket, och han sjelf fäste 
sig med uppriktig kärlek vid Finland, likasom om det varit 
hans eget, hans rätta fosterland. Det var för honom en glädje, 
äfven sedan han skilts derifrån, att få tala om detta land såväl 
med landsmän, som med främlingar. Engelsmannen White- 
locke, som år 1654 såsom sändebud från Cromwell besökte 
Kristinas hof, omtalar, huru den ädle drotsen hade för honom 
skrutit om Finlands stora utsträckning, dess talrika befolkning, 
dess rikedom på säd och förträffliga städer. Just vid sist- 
nämnde år hade Brahes förvaltning i Finland upphört. Men 
allt intill sin död år 1680 förblef han Åbo akademis kansler; 
likaså fingo hans vidsträckta förläningar i Finland fortfarande 
njuta af hans omsorger, och när helst Finlands land och folk 
voro i behof af svenska regeringens bistånd, höjde sig Pehr 

Finland* historia. 17 



258 FINLANDS HISTORIA. 

Brahes mägtiga stämma för att bevaka dess fördel. Derför 
är det ej heller att undras, att "grefvens tid" länge har qvar- 
stannat i finnarnes tacksamma hogkomst. 



4. Karl X Gustafs regeringstid, 1654—1660. 

Samma dag, som Kristina afsade sig kronan, kröntes 
Karl X Gustaf till konung. Såsom vi redan hafva sett, här- 
stammade han endast på mödernet från Vasaätten och blef 
stamfar för den s. k. Pfalziska ätten på Sveriges tron. Der- 
för trodde äfven den polska grenen af Vasarne, nämligen detta 
lands nu varande konung, Johan Kasimir (Sigismunds yngre 
son), detta tillfälle vara lämpligt att förnya sina förra anspråk 
på svenska kronan och retade derigenom svenska folket till 
ett nytt krig. Till all olycka voro Karl sjelf och hans adel 
redan förut alltför benägna dertill; ty de svenska krigsöfver- 
starne saknade det tyska krigets rika byte och konungen åter 
ville genom nya eröfringar liksom fullkomna Sveriges storhet 
samt genom deras glans befästa sin ätt på svenska tronen. 
Hans planer åsyftade ingenting mindre än att förena hela 
Östersjökusten under Sverige, och den enda frågan var, på 
hvilket håll anfallet först skulle göras, i Danmark eller Polen. 
Då drog den polska konungens obetänksamhet krigsmolnen 
först åt detta håll, och det måste i sjelfva verket medges, att 
detta rikes såväl inre som yttre ställning syntes erbjuda ett 
synnerligen lämpligt fält för det hjeltemodiga grannrikets nya 
eröfringsanda. 

I den polska staten hade nämligen redan nu denna för- 
derfliga tvedrägtsande blifvit lössläpt, som sedermera gjorde 
slut på detta olyckliga lands sjelfständighet. Men dessutom 
brann vid rikets östra gränser krigslågan som häftigast ; kosac- 
kerna voro nämligen i fullt uppror emot Polens öfverhöghet, 
och Ryssland, som kommit dem till hjelp, eröfrade som bäst 
Smolensk, Polotsk, Mohilew m. fl. orter. Polens delning emellan 
dess grannar ansågs redan vara nära förestående och Karl 
ansåg det vara nödvändigt att för Sveriges räkning taga åt- 
minstone landskapen Kurland och Preussen. Ständerna, som 



KARL X GUSTAFS REGERINGSTID, 16 54 1660. 259 

på vårvintern 1 655 sammanträdde i Stockholm, gåfvo sitt sam- 
tycke till dessa planer, och följande sommar var rikets hela 
krigsstyrka i full marsch till de fjerran nejderna. En afdel- 
ning af den finska hären hade redan på våren anländt till 
Liffland, der den gamle krigsmarskalken Gustaf Karlsson Horn, 
dessa trakters generalguvernör, emottog öfverbefälet. Om som- 
maren åter förde Arvid Wittenberg ifrån Pommern 17,000 man 
svenskar och tyskar emot Posen, och något senare följde 
konungen sjelf med 15,000 man samma väg. Återstoden af 
finska armén fördes af Henrik Henriksson Horn till Pommern, 
derifrån han tågade till polska Preussen och på vägen slog en 
afdelning af det fiendtliga rytteriet. Sålunda hade svärdsleken 
åter börjat; men huru långt den skulle komma att utbreda 
sig, derom hade man ännu ingen aning. Från Finland voro 
nästan samtliga landets stridskrafter bortförda till främmande 
nejder och landet sjelft lemnadt alldeles blottadt på försvar. 
Likväl var faran för ett krig äfven från Kysslands sida dag 
från dag allt större och från finsk synpunkt betraktadt var 
sålunda hela det emot Polen började kriget ej blott ett onödigt, 
utan ett högst betänkligt företag. Kätteligen var det också i 
sjelfvä verket redan förspelet till det sorgespel, hvars beklag- 
liga fortsättning och utgång visade sig ett hälft sekel senare. 
Genom sina segertåg i Polen skulle Sverige icke blott full- 
ständigt förderfva detta rike till ett byte för Ryssland, utan 
äfven sjelf slutligen förlora sitt välde i Finland. Karl X:s 
krig i Polen är derför, såsom ett förebud och prejudikat be- 
traktadt, vida olyckligare, än det i anseende till sina direkta 
följder för tillfället ens var det. 

Men äfven ur en annan synpunkt hade Finland anledning 
att beklaga sig öfver det utbrutna kriget. Vid 1655 års riks- 
dag hade konungen verkligen väckt fråga om förläningarnas 
och de bortgifna kronogodsens reduktion, och adeln hade 
varit tvungen att i detta hänseende göra stora eftergifter. 
För det första bestämdes, att alla kungsgårdar och alla lägen- 
heter, som varit anslagna till bergverkens, härens eller flottans 
underhåll, voro oundgängligen nödvändiga för kronan och för 
den skull borde anses såsom "omistande orter". Om någon 
genom ett skenköp eller oriktig framställning om egna eller 
förfädrens förtjenster hade kommit i besittning af kronans 
egendomar, skulle han genast förlora dem. Äfven af alla 



"260 FINLANDS HISTORIA. 

öfriga efter Gustaf Adolfs död bortgifua lägenheter skulle åt 
kronan återgifvas fjerdedelen, och då saken förut fordrade en 
undersökning, men kronan deremot genast hade behof af sina 
inkomster, skulle alla innehafvare af dylika bortskänkta egen- 
domar under tiden betala fjerdedelen af egendomarnes inkomster, 
enligt kammarkollegiets beräkning. Denna s. k. fjerdeparts 
räfst tillfredsstälde väl icke de ofrälse stånden; i deras tycke 
hade adeln sluppit för alltför lindrigt pris och derför åstad- 
komnio de äfven, att denna räfst endast skulle betraktas såsom 
en interimsåtgärd. Men äfven såsom sådan skulle den varit 
välsignelsebringande, och isynnerhet för Finland, hvarest Kri- 
stinas slöseri varit förderfligast och dessutom stora bortför- 
länade områden just voro kronans "omistande". Anmärknings- 
värdt är i sjelfva verket, att det kungliga förslagets ifrigaste 
försvarare inom sjelfva adeln hade varit finnar, t. ex. landt- 
marskalken vid riksdagen Erik Henriksson Fleming, friherre 
till Lajus, presidenten i kammarkollegiet Herman Klasson 
Fleming, friherre till Libelits, Bengt Horn, friherre till Åminne, 
då varande landshöfdingen i Åbo Lorentz Creutz, m. fl. Till 
ordförande i reduktionsnämnden utsågs Herman Fleming, hvilken 
med allvarlig ifver skred till verket Men det utbrutna kri- 
gets vexlingar gjorde snart afbräck i reduktionens verkställande, 
och Fleming fick i början af 1657 befallning att till en annan 
gång lemna grefve- och friherreskapen i Österbotten oantastade; 
konungen ville nämligen icke under dessa osäkra tider upp- 
väcka den högre adelns missnöje. Kriget uppslukade sålunda 
i sitt gap icke blott rikets tillgångar, utan äfven de vigtigaste 
förbättringsåtgärder i hemlandet, utan att tala derom, att af 
Finland innan kort fordrades stora enskilda uppoffringar. 

Under tiden hade Karl X förvånat verlden genom sina 
hjeltebragder. Inom loppet af sex månader hade han eröfrat 
Polens trenne hufvudstäder, Posen, Warschau och Krakau, för- 
mått största delen af dess adel att öfvergå på sin sida, för- 
drifvit Johan Kasimir från hans rike och tvungit kurfursten 
af Brandenburg till förbund. Men redan i början af år 1656 
hade utsigterna begynt mörkna. Holland, som redan föregående 
höst hade eröfrat Nya Sverige i Amerika, tillrustade nu äfven 
i Europa ett krig mot Sverige, och likaså förebådade Rysslands 
hela uppträdande intet godt. Polackarne sjelfva hade små- 
ningom hemtat sig från sin första förskräckelse och drogo sig 



KARL X GUSTAFS REGERINGSTID, 16 54 16 60. 261 

hoptals ifrån Karl. Då återkom Johan Kasimir till sitt rike 
och kallade tatarerna till hjelp. Karl ilade väl ifrån Preussen 
emot söder, slog med sitt svenska och finska rytteri en öfver- 
lägsen fiendtlig styrka vid Golombo (vid Weichsel) och fram- 
trängde ända till Galicien. Men härifrån nödgades han åter 
draga sig tillbaka och var nära att blifva innestängd i hörnot 
emellan Weichsel och San, derifrån han endast genom sin 
undransvärda djerfhet räddade sin lilla här tillbaka till Warschau. 
Under tiden hade en mindre afdelning svenskar och finnar satt 
sig i marsch till konungens undsättning, men blef fullständigt 
skingrad vid Warka. Från Warschau tågade Karl till nedra 
Weichsel. Men Arvid Wittenberg, som qvarlemnades till 
Warschaus försvar, nödgades efter tre månaders manlig strid 
uppgifva staden (den 21 Juni) och dog kort derpå i fången- 
skap i Zamosc. Konungen, som nu hade tvungit Brandenburg 
till fastare förbund, kom alltför sent till Warschaus undsätt- 
ning, men skyndade i förening med kurfursten emot den utan- 
för Warschau församlade fiendtliga hären och vann efter tre 
dagars strid en lysande seger. Men polackarne, ehuru öfver- 
vunne, läto dock icke beveka sig till fred och för Karl förflöt 
ännu ett år i dessa trakter under beständiga strider. Bland 
dessa vilja vi nämna en, som förtjenar bevaras i finnarnes 
hogkomst. Fästningen TyTcoczin vid Narovafloden var anförtrodd åt 
500 finska dragoner under öfverste Rosens befäl. Hela lithauiska 
armén begynte belägra denna fästning, och då finnarne ej längre 
kunde uppehålla fienderna, sprängde de fästningen och sig sjelfva 
i luften, jämte en stor del af de stormande, den 17 Januari 
1657. Följande vår gjorde Karl ett tredje tåg till södra Polen, 
der han förenade sig med Transsilvaniens furste, Georg Rakoczy. 
Men detta förbund medförde ej någon afgörande vändning i 
kriget. Under tiden hade Ryssland erbjudit polackarne vapen- 
stillestånd och i dess ställe låtit sina krigshärar infalla i Liff- 
land, Ingermanland och Finland. Ryssarnes hufvudanfall stäldes 
emot Riga, och Karl hade redan en gång för afsigt att sjelf 
begifva sig dit för att möta dem, ehuru det sedan ej blef 
iitaf. Men Finland lemnade han helt och hållet att försvara 
sig sjelf på bästa sätt. Vi skola emellertid egna en stunds 
uppmärksamhet åt förhållandena derborta. 

Det var ej svårt att på förhand antaga, att rikets östra 
granne förr eller senare skulle försöka att bryta de hårda 



262 FINLANDS HISTOHIA. 

vilkor, som vid fredsslutet i Stolbova hade blifvit honom före- 
lagda, och den nuvarande czaren Alexei 31ichailovitsch (från 
år 1645) hade redan tidigt visat, hvad han hade i sinnet, 
genom att till sin titel tillägga orden: "fädrens och förfädrens 
efterträdare." Det var äfven ganska naturligt, att det stora 
ryska riket ville komma i besittning af en hafskust, för att 
erhålla en direktare handelsväg till utlandet, än genom Arkangel. 
Dessutom upphäfde äfven innevånarne i Ingermanland och 
Kexholms län bittra nödrop öfver religionsförtrycket, och det 
ryska folket brann af begär att komma till deras hjelp. Den 
svenska regeringen trodde dock allt fortfarande, hvad den äfven 
gerna önskade, nämligen att ryssarna icke skulle våga bryta 
freden, och ehuru fredsunderhandlingarnas gång allt tydligare 
förebådade kriget, förblefvo dock försvarsåtgärderna på den 
finska sidan på högst dålig fot. Gustaf Evertsson Horn, som 
år 1654 blifvit generalguvernör öfver Ingermanland och Kex- 
holms län, tillkännagaf för vederbörande såväl farans annalkande, 
som landets och fästningarnas förfallna tillstånd ; men regeringen 
i Stockholm svarade, att den ej trodde att kriget skulle ut- 
bryta, och skickade åt honom endast ett obetydligt förråd 
ammunition. Om våren 1656 blef det dock klart, att ett krig 
var oundvikligt, och fältmarskalken Gustaf Adolf Leijonhufvud, 
grefve till Raseborg, erhöll ledningen af Finlands försvar. Men 
innan denne ens hann fram till ort och ställe, var ryssarnes 
anfall redan i full fart. 

De första dagarne i Juni ryckte fienden på ömse sidor 
om Ladoga öfver gränsen. I söder visade sig en flotta af 
några hundra ryska lodjor utanför Nöteborg, hvars belägring 
nu började, i det samtidigt omkring tusen man begåfvo sig 
till Nyenskans och under natten brände och plundrade den 
lilla staden. En mindre här ankom till Suvanto och uppslog 
der sitt läger. På norra kusten af Ladoga hade samtidigt 
en annan afdelning, för det mesta bestående af rytteri, fram- 
ryckt till de östra trakterna af Kexholms län och i Sordovala 
bemägtigat sig flere med säd lastade fartyg. Öfverallt hade 
den grekiska befolkningen emottagit ryssarne som sina räddare 
och gifvit dem bistånd af alla slag, mot att de i dess ställe 
fingo skydd till lif och egendom. Deremot hemföllo de lutherska 
invånarne åt fångenskap och död, om de ej ville öfvergifva sin 
religion. Adelsgårdarne och de lutherska kyrkorna brändes 



KARL X GUSTAFS REGERINGSTID, 16 54 1660. 263 

och alla herremän, hvilka ej hunnit undkomma, dödades eller 
fängslades. Förskräckelsen i de finska gränsmarkerna var så 
mycket större, som det ej fans nästan någon militär. "Ville 
Gud, att jag hade 1,000 goda ryttare," skref från Narva Gustaf 
Evertsson Horn till konungen, "men nu måste jag med sorg 
och förtret låta ryssarne göra hvad de vilja." Hans ovilja 
var så mycket bittrare, som för tillfället öfver fyratusen af det 
berömda finska rytteriet kämpade på främmande slagfält och 
af hela finska armén, hvars antal nu uppgick till inemot 20,000 
man, knapt någonting var qvarlemnadt till fosterjordens försvar. 
Med skäl fruktade man, att hela Finland skulle råka i fien- 
dernas händer, isynnerhet som Leijonhufvud ännu dröjde i 
Liffland. Men emellertid grepo tjenstemännen på ort och ställe 
samt sjelfva befolkningen med stor ifver till nödiga försvars- 
åtgärder. I hvarje landskap tågade man ur huset under lands- 
höfdingens befäl till länets gräns, och de få i landet qvarlem- 
nade soldaterna kallades tillsamman. Landshöfdingen i Viborg, 
Axel Stålarm, hade nyss aflidit; men öfverste Burmeister öfver- 
tog befälet i staden, hvars innevånare med patriotiskt mod 
beslöto göra fienden motstånd. Till och med skolgossarne och 
gymnasisterne grepo till vapen och gjorde under fyra veckor 
vakt på stadens murar, omvexlande med borgerskapet. I slutet 
af Juni utsände Burmeister en mindre afdelning, som öfverrumplade 
lägret i Taipale och förskingrade dervarande fiender. Då den 
närmaste faran sålunda var undanröjd, afskedades skolungdomen 
med mycket tacksägelser från sin krigstjenst; men tretton yng- 
lingar emottogo de officersfullmagter, som erbjödos dem. 

Samtidigt hade ryssarne natten emellan den 2 och 3 Juli 
med lodjor ankommit till Kexholm, der de landstego och bör- 
jade belägra slottet. Slottets besättning bestod af endast 190 
man; men dess manhaftige kommendant, den finske kaptenen 
Olof Bengtsson (han var ej af adlig slägt och hade ej heller 
något tillnamn), svarade med krut och bly på fiendens upp- 
fordringar, och en rysk truppafdelning, som lägrat sig på Kal- 
liosaari holme, nedgjordes eller tillfångatogs under ett nattligt 
utfall. Belägringen fortsattes dock med all ifver under led- 
ning af den ryske befälhafvaren Michael PuschkiiL Burmeister 
försökte att från Viborg komma de belägrade till undsättning. 
Han förde med sig 150 ryttare, 200 dragoner och 800 i kom- 
panier fördelade bönder. Ryssarne hade åter bemägtigat sig 



264 FINLANDS HISTORIA. 

Taipale köping, och finnarne nödgades göra halt vid Bautus 
kyrka. Här anföllos de af ryssarne den 14 Juli, hvilka dock 
efter fyra timmars strid kastades tillbaka. De finska bönderna 
hade slagits som gamla krigsbussar; bland de stupade namnes 
fanbäraren Bartholdus Simonis, en af de ynglingar, hvilka hade 
utbytt boken mot svärdet. Men denna seger medförde ej någon 
direkt fördel, ty Burmeisters skara var alltför svag, för att 
kunna tränga längre fram. Äfven på andra orter längs gränsen 
flammade krigslågan. Staden Brahe i öfre Karelen uppbrändes. 
En fiendtlig afdelning tågade till Savolaks, härjade ohyggligt i 
Kerimäki och Sääminge, brände staden Nyslott och inneslöt 
sjelfva fästningen. En annan afdelning inföll likaså i Kajana 
län. Men i hvardera landskapet jagade befolkningen sjelf 
fienderna åter öfver gränsen. Savolaksarne intogo genom en 
oförmodad stormlöpning det ryska lägret, befriade sina fångne 
landsmän och förskingrade belägringshären. Kajanaboerne åter 
slogo fienden i trenne drabbningar och eröfrade två fanor, 
hvilka de genom utskickade två år senare såsom segertecken 
läto nedlägga inför konungen, som då uppehöll sig i Göteborg. 
Innevånarnes egen manhaftighet hade sålunda skyddat landets 
egentliga område; men Ingermanland och Kexholms län voro i 
fiendernas våld och dessa lands begge fästningar belägrades af 
de fiendtliga härarne. 

Småningom begynte dock försvarsanstalterna försättas i 
bättre skick. Rådet i Stockholm hade befalt landshöfdingarne 
att hålla länsmöten med ständerna, dervid de skulle framställa 
regeringens stora trångmål, som ej medgaf någon hjelpsändning 
från Sverige, och sålunda öfverenskomma med befolkningen om 
ny utskrifning af soldater samt andra uppoffringar till fädernes- 
landets försvar. Denna uppmaning följdes öfverallt med bered- 
villighet. Sålunda erbjödo t. ex. ombuden från Tavastland och 
Nyland, hvilka sammanträdde i Helsingfors, frivilligt hvarje 
åttonde man, ehuru regeringen föreslagit endast hvar tionde. 
Samtidigt kom från konungen befallning, att skatteinkomsterna 
från Finland skulle användas till landets eget försvar. I slutet 
af Juli ankom slutligen Leijonhufvud från Riga till Viborg, 
förande med sig Erik Kruses regemente Åbo läns rytteri. 
Äfven en mindre, ganska klent utrustad flotta afsändes under 
Wrangels befäl från Stockholm till Neva-trakten. Sedan dessa 
åtgärder blifvit vidtagna, beslöt man att skynda till Kexholms 



KARL X GUSTAFS REGERINGSTID, 1654 1660. 265 

undsättning. Några kringströfvande fiendtliga skaror skingrades 
eller togos till långa, och den 30 Augusti ankom finska hufvud- 
hären, vid pass 1,600 man, till det belägrade slottet och ut- 
jagade ryssarne ur deras belägringsverk söder om staden. 
Sedan Kexholm emottagit nödig förstärkning, vände Leijonhufvud 
sin marsch emot Nevafloden, då han ej förmådde helt och 
hållet fördrifva de belägrande. Ryssarne fortsatte belägringen 
ännu i tre veckor; men en dag lät Olof Bengtsson sitt folk 
under trumhvirflar och med flygande fanor marschera fram och 
åter i slottet, så att de belägrande trodde en större undsätt- 
ningshär hafva anländt och i största hast gåfvo sig i väg- der- 
ifrån. Öfver hufvud hade kriget å ömse sidor antagit en 
ohygglig karakter. Leijonhufvud hade låtit nedhugga alla fån- 
garna och ryssarne förforo ingalunda med större mildhet. 
Innan de aftågade, uppbrände de lefvande tre fångna soldater. 
Under tiden hade Leijonhufvud ankommit till Nyenskans 
och der förenat sig med den lilla trupp af 700 man, som 
Horn lyckats sammanbringa i Narva. Deras gemensamma 
sträfvan var nu att på ett eller annat sätt få fienden fördrifven 
äfven från belägringen af Nöteborg. Der hade fästningens 
kommendant, Frans Grawe, med endast 120 mans besättning 
gjort ett tappert motstånd. Då de belägrande genom stora 
löften försökte öfvertala honom att uppgifva fästningen, svarade 
han: "äpplen och päron skänker man bort, men ej en slik 
nöt!" Grawe sjelf dog under belägringen, men fienderna gjorde 
likväl icke några framsteg, till dess de slutligen i medlet af 
November sjelfve uppbrände sitt läger och aftågade. Kort 
derefter afled i lägret i Rautus fältmarskalken Leijonhufvud 
vid ganska unga år. Kruse öfvertog tills vidare befälet; 
men till följd af årstiden föreföll nu mera endast obetyd- 
liga skärmytslingar vid gränsen. Sedan vinterföret inträffat, 
gjorde Kruse plundringståg till Olonets, hvarest man for 
fram på det ohyggligaste. Likaså skickade äfven Horn, 
som nu . hade öfverbefälet, påsktiden 300 ryttare till gränsen 
af Salmis, hvarvid den stora på ryska sidan belägna 
Tulomajärvi byn uppbrändes. Till vår sorg nödgas vi om- 
tala, att det finska krigsfolket uppförde sig i fiendens 
land likaså grymt, som ryssarne i Finland, och likväl voro 
innevånarne i Olonets idel finnar, ehuru ett annat öfver- 



266 FINLANDS HISTORIA. 

välde och en annan tro gjort dem främmande för sina stam- 
förvandter. 

Sålunda var nu åtminstone den största faran öfverstånden, 
och Finland kunde prisa sin lycka, att hafva undsluppit för 
så billigt pris. Orsaken härtill var den, att czarens hufvud- 
styrka, 100,000 man, hade vändt sig emot Liftland och D vina- 
trakterna, hvarest Riga under några veckor utan framgång 
belägrades, men Dorpat deremot intogs. Om denna storm hade 
träffat Finland i dess helt och hållet utblottade tillstånd, skulle 
troligen förstörelsen utbredt sig öfver hela landet. Likväl 
kunde man ej veta, hvilket ögonblick ett nytt anfall förestod, 
och Horns hela styrka utgjordes af endast 4,000 man, hvaraf 
han dessutom på konungens befallning nödgades skicka ett 
betydligt antal till Liffland, der Magnus de la Gardie förde 
befälet. I Augusti 1657 gjorde ryssarne ett nytt anfall emot 
Kexholm, men fördrefvos åter, då Horn anryckte till stadens 
undsättning. Midt under dessa blodiga lekar infann sig en 
annan fiende, pesten, som från Polens slagfält begynte utbreda 
sig äfven till Finlands bygder, försvagande dess redan eljest 
nog ringa försvarskrafter. Då fick Horn befallning att sända 
800 man nyss utskrifne finska rekryter till Riga. Horn vägrade, 
i det han sökte visa omöjligheten häraf. Konungen förnyade 
sin befallning i stränga ordalag. Horn hörsammade likväl icke. 
"Jag kan ej annat tro," skref denne, "än att man ingifvit 
Eders Majestät, att Finland skulle hafva öfverflöd på folk, en 
sak hvilken jag skulle af hjertat önska; dock är min fasta 
tro, att Eders Kongl. Majestäts nådiga vilja icke är att förlåta 
Finland och Viborg, såsom en konsiderabel ort." Konungen 
synes funnit dessa skäl bindande, men befalte nu, att man 
från Finland skulle sammanskrapa så mycket folk som möjligt, 
vore det också minderåriga ynglingar, och skicka till honom. — 
De finska soldaterna voro på denna tid verldens ryktbaraste 
krigare, men så drog man äfven försorg derom, att lärospånen 
fingo göras i tidiga år. 

Bland detta års anmärkningsvärdaste företeelser voro de 
s. k. landskapsmöten, hvilka i stället för riksdag höllos öfver 
hela riket, nämligen 7 i Sverige med Österbotten och 3 i 
Finland. För krigets fortsättande behöfde man en ny bevillning 
af skatter och krigsfolk, och då konungen ej sjelf kunde in- 
finna sig, befullmägtigade han några af riksråden för de skilda 



KARL X GUSTAFS REGERINGSTID, 16 54 16C.0: 267 

landskapen. Vester- och Österbottens landskapsmöte hölls i 
Torneå under Karl Mörners och Erik Sparres inseende ; dervid 
var ett högst ringa antal närvarande, endast 5 bönder och 
ingen adelsman. Talrikare besökta voro de möten, som sam- 
tidigt höllos i de sydligare delarne af Finland, nämligen i 
början af Maj på Åbo slott, i början af Juni i Helsing- 
fors och i början af Juli i Viborg. Vid dessa tre 
möten var Gustaf Evertsson Horn konungens befullmägtigade 
ombud, och det hela tillgick enligt den faststälda riks- 
dagsordningen. Landtmarskalkar t. ex. voro: vid mötet i 
Åbo hofrättens dersammastädes vice president Johan Munck 
till Fulkkila, vid Tavastlands och Nylands möten assessor 
Rosenkrantz, och i Viborg ståthållaren på slottet Klöfver- 
skiöld. Presteståndets talman i Åbo var Eskil Petrceus, som 
år 1652 efter Rothovius blifvit biskop öfver Åbo stift, men 
redan nu om hösten detta år afled; i Helsingfors och Viborg 
voro kyrkoherdarne i Perno och Jääskis talmän, emedan biskops- 
stolen i Viborg för tillfället var ledig. Åbo läns bondestånd 
hade, besynnerligt nog, tvenne talmän, den ena talande svenska, 
den andra finska. Orsaken härtill var synbarligen den, att 
svenskan redan vid de allmänna riksdagarne fått sig företrädet 
tillerkändt, ehuru man vid detta särskilda tillfälle icke kunde 
helt och hållet skjuta finskan undan. Föröfrigt måste man 
förvåna sig öfver, att ej dessa tre landtdagar sammanslogos 
till en enda ; kanske man i denna händelse fruktade ett större 
motstånd. Nu biföll hvarje möte för sig i hufvudsaken till 
regeringens framställningar; besluten voro: att följande års ut- 
skrifning genast skulle verkställas, samt likaledes de två näst- 
följande åren förskottsvis, och att den vid sista riksdag bevil- 
jade krigsskatt skulle utgå ända till år 1660. Detta var 
kanske den största börda, som Finlands befolkning hittills hade 
dragit i och för Sveriges krig; men nu gälde det ju i sjelfva 
verket att försvara sitt eget fädernesland. Derför fingo lands- 
höfdingarne redan följande vinter befolkningen att samtycka 
dertill, att under detta år (1658) de två följande årens utskrif- 
ningar med ens skulle verkställas. Likväl är det att förmoda, 
att äfven af dessa rekryter en stor del fördes till dessa aflägsna 
främmande stridsfält, hvarest konungen fortsatte Sveriges eröfrings- 
planer. Kriget mot Ryssland fördes under tiden fortfarande 
uti Ingermanland, der friherre Krister Klasson Horn nu var 



268 ETS1AMD8 HISTORIA. 

generalguvernör. Men någonting synnerligen anmärkningsvärdt 
tilldrog sig icke på detta håll. Från Kajanatrakten åter gjordes 
år 1658 ett plundringståg till Solovetska klostrets område ; men 
då czaren skickade ett par hundra strelitser till undsättning, 
upphörde snart kriget på dessa orter. Ryssarne hade redan 
begynt söka fred, och ehuru Karl Gustaf i början ämnade 
fordra i skadeersättning hela ryska Lappland samt vestra kusten 
af Hvita hafvet och Olonets ända till Swir-floden (Syvärijoki), 
så afstod han dock, för att få fred från detta håll, från alla 
dessa fordringar. I December 1658 ingicks en treårig vapen- 
hvila i Wallisaari by emellan Narva och Waskinarva. Denna 
vapenhvila förändrades till en formlig fred om sommaren 1661 
i Kardis by (Lajus socken) i nordöstra Liffland. Någon för- 
ändring af gränsen emellan de bägge rikena skedde dervid 
icke, utan denna förblef sådan, som den hade blifvit stadfäst 
vid fredsslutet i Stolbova. 

Kriget med Ryssland hade visserligen medfört något för- 
luster för Karl, men för öfrigt icke det minsta hejdat hans 
vidsträckta planer. Efter slaget vid Warschau begynte konun- 
gen redan tröttna vid de polska angelägenheterna; derför såg 
han nästan med tillfredsställelse ett nytt stridsfält öppna sig 
för honom, då Danmark om sommaren 1657 förklarade krig, 
i afsigt att återvinna hvad detsamma genom freden i Brömse- 
bro hade förlorat. Med utomordentlig snabbhet förde nu Karl 
hufvudstyrkan af sin här från Polen genom Pommern till Hol- 
stein och eröfrade inom tre, fyra veckor hela Schlesvig och 
större delen af Jutland. Fiendernas antal ökades derunder på 
alla håll; Österrike och Brandenburg förenade sig med Polen, 
Krakau gick förloradt och furst Rakoczy drefs tillbaka inom 
sina gränser. Men i Danmark var Sveriges krigslycka lysande. 
Den starka fästningen Fredriksodde (Fredericia), hvilken skyd- 
dade öfvergången till öarne, intogs redan i Oktober, och då 
den ovanligt starka vintern hade slagit en isbrygga öfver hafvet, 
förde konungen i slutet af Januari och i början af Februari 
1658 sin här öfver Belten. Danmark, sålunda hotadt under 
murarne af sin hufvudstad, nödgades söka fred på hvad vilkor 
som helst. Denna afslöts i Roeskilde redan i Februari 1658 
och genom den samma öfverlemnades åt Sverige Skåne, Halland, 
Blekinge och ön Bornholm, eller den del af danska riket, som låg på 
östra sidan om Öresund, och dertill ännu det under Norge hörande 



KA KL X GUSTAFS REGERINGSTID, 1654 1 6 G . 269 

Bohuslän och Trondhjems amt med Finnmarken. Detta var 
den vigtigaste eröfring, Sverige någonsin gjort; ty den svenska 
nationaliteten erhöll genom dessa områden en ansenlig tillökning. 
Snart ångrade likväl Karl, att han ej med ens införlifvat 
hela Danmark med sitt rike. Han hade för närvarande för- 
klarade fiender i Ryssland, Polen, Österrike och Brandenburg, 
och som bäst begynte Holland sända sina flottor till Östersjön 
för att strida emot Sverige. Under sådana omständigheter 
var Danmark en opålitlig vän och borde derför helt och hållet 
förödmjukas. Karl hade redan begifvit sig till Pommern, för 
att vända sig emot Brandenburg, då han plötsligt inskeppade 
sin krigshär och landsteg på Seeland i Augusti 1658. Men 
Köpenhamns befolkning rustade sig till ett tappert motstånd 
och den holländska flottan ankom till dess undsättning. Från 
alla håll hopade sig åskmolnen. I Trondhjem och på Born- 
holm afkastade befolkningen det svenska oket, Brandenburgs, 
Österrikes och äfven Polens härar nalkades genom Jutland; 
de sluppo öfver sundet till Fyen och slogo i slaget vid Ny- 
borg, November 1659, en afdelning af den svenska hären. 
Anfallen mot Köpenhamn hade misslyckats, i Pommern och 
Preussen hade segern vändt sig till fiendernas sida; hela verl- 
den tycktes förena sig mot den svenska konungens omåttliga 
ärelystnad. Karl hade sammankallat ständerna till Göteborg 
och begaf sig sjelf dit i slutet af år 1659. Der insjuknade 
han plötsligt och dog den 13 Februari 1660 vid endast 37 
års ålder, lemnande sitt rike i en ganska farlig belägenhet. 
Hans son, Karl XI, var endast fyra år gammal, och sålunda 
tillsattes nu ånyo en förmyndareregering, i spetsen för hvilken 
stod Karl Gustafs enka, den holsteinska prinsessan Hedvig 
Eleonora, samt rikets fem högste embetsmän. Den nya regerin- 
gens första uppdrag var att på alla håll göra ett slut på 
krigsbullret. År 1660 ingicks i Oliva fred med Polen, Öster- 
rike och Brandenburg, samt i Köpenhamn med Danmark. 
Polen återfick allt, som blifvit eröfradt, och dess konung af- 
stod från sina anspråk på svenska kronan. Äfven Danmark 
återfick Bornholm och Trondhjems amt med Finnmarken; men 
alla öfiiga från Danmark eröfrade områden förblefvo under 
Sverige. Att året derpå freden med Ryssland bekräftades, är 
i det föregående omtaladt. 



270 FINLANDS HISTORIA. 

Karl X:s korta regering var, ehuru den ej förändrade 
Finlands gränser, likväl i afseende å sina politiska följder 
vigtigare, än man vid första ögonkastet skulle förmoda. Om 
krigets ödeläggelse och andra detsamma åtföljande lidanden 
skola vi icke vidare tala. Der kriget hade gått fram, isyn- 
nerhet i Ingermanland, men äfven i Kexholms län, hade för 
det mesta den ringa odling, som föregående årtionden hade 
åstadkommit, blifvit utrotad. Men en vigtig följd af den öfver- 
ståndna striden var, att de nationella förhållandena i dessa 
trakter antogo en alldeles ny gestaltning. De grekisk-katolska 
innevånarne hade hittills gjort det ihärdigaste motstånd emot 
alla sammansmältningsförsök och i sjelfva kriget på allt 
sätt understödt fienderna. De träffades nu af de öfrige fin- 
narnes skoningslösa hämnd, och till och med sådana män, som 
Gustaf Evertsson Horn, ansågo det enda, man kunde göra, vara 
att helt och hållet förjaga dem ur riket. Regeringen följde 
väl icke denna radikala utväg, utan vidtog allt allvarsammare 
åtgärder till deras omvändelse, och följden deraf blef nästan 
den samma; ty ensamt från Kexholms län sägas öfver fyra- 
tusen familjer hafva utflyttat. I deras ställe kommo småningom 
nya inbyggare från Savolaks, Tavastland och öfriga finska land- 
skap. Uti Ingermanland försiggick denna flyttning icke lika hastigt 
och lika fullständigt. Efter kriget hade en stor del grekisk- 
katolska ingrer återkommit till sina boningsplatser, och den 
kyrkliga reorganisationen gick trögt. Först då professorn i 
Åbo Johan Gezelius d. y. utnämndes till superintendent i Narva 
(1681 — 1689), begynte man äfven derstädes med ifver, ehuru 
ej med full framgång, arbeta på de främmande trosförvandternas 
omvändelse. Men Kexholms län var nu oupplösligt förenad t 
med den finska nationaliteten, från hvilken förening de kom- 
mande tidernas politiska omstörtningar ej förmådde skilja det- 
samma. Ännu större förändringar i Finlands nationella gränser 
skulle Karl X:s regering kunnat åvägabringa, om han för sina 
öfriga planer hade gifvit sig tid att använda sina segerrika 
vapen till detta lands fromma. En tanke att utvidga Finlands 
östra gränser till Onega och Hvita hafvet synes väl någon gång 
uppstått i hans företagsamma sinne, och ännu sex år efter 
hans död var denna plan vid lif inom den svenska regeringen. 
Men rikets yttre angelägenheter begynte redan erhålla ett all- 
deles förändradt utseende, och det är att märka, att just 



KARL X GUSTAFS REGERINGSTID, 1654 1660. 271 

Karl X:s stora krigsbedrifter hade förminskat Finlands betydelse 
för den svenska statsbyggnaden. Sverige hade nämligen genom 
dessa krig uppnått sina naturliga gränser i söder och ansenligt 
förökat nationens folkstock genom de danska landskapens eröfring. 
I bredd med denna förstärkta svenskhet kom hädanefter finsk- 
heten allt mer och mer att stå tillbaka, försvagad som den 
var af den starka förblödning, hvarmed den hade köpt Sveriges 
segrar. Fröet till en ny framtid, som ännu ingen förutsåg, 
höll redan på att framgro ur dessa ömsesidiga förhållanden. 
Karl X Gustaf var utan tvifvel en regent, som skulle 
förmått hela rikets inre sår och öfverhufvud befordra sina 
undersåtars fredliga förkofran, om ej kriget under dessa år 
helt och hållet hade tagit hans verksamhet i anspråk och der- 
efter en plötslig död satt ett mål för hans bana. Endast af 
denna orsak blef t. ex. reduktionen icke verkstäld; ty konun- 
gens vilja och afsigter med den samma voro nog tydliga. Att 
Karl X för öfrigt skulle hafva åsidosatt den inre förvaltningen, 
kan ej billigtvis påstås. Sjelf besökte han aldrig Finland; 
men flere omständigheter visa, att han med omsorg öfvervakade 
äfven det finska folkets ställning och dess behof, och att hans 
regering hade kunnat medföra mycken välsignelse för Finland, 
om hela detta mägtiga snille fått använda sina krafter i fred- 
liga värf. En bland de vigtigare regeringsåtgärderna i afseende 
å Finlands inre historia var, att år 1658 Johan Terserus 
genom konungens särskilda förordnande utnämndes till biskop 
i Åbo. Denne utomordentligt företagsamme man, hvars politiska 
ställning vi redan i det föregående hafva framstält, var svensk 
till börden, men var likväl redan tidigare bekant för Finland; 
han var nämligen en af Åbo universitets första professorer. 
Af Terseri verksamhet som finsk biskop vilja vi här omnämna 
endast det, att han med ifver befordrade folkets läskunnighet, 
hvilken i sjelfva verket på hans tid begynte blifva allmännare. 
Men efter konungens död, då adeln åter tagit regeringstyg- 
larne i sina händer, råkade denne aristokratiens gamle mot- 
ståndare i förvecklingar, hvilka fördrefvo honom från biskops- 
stolen (1664). Om denna tilldragelse blifva vi ännu i tillfälle 
att yttra några ord, då vi nu gå att betrakta Finlands kultur- 
förhållanden under Sveriges magtperiod. 



272 FINLANDS HISTORIA. 



5. Eii blick pä det finska samhället vid midten af 17:de seklet. 

Vi hafva i det föregående sett, huru Sveriges magt upp- 
stått och hvilken andel finska folket haft uti grundläggandet 
af denna magt. Men dessa händelsers inverkan på Finlands 
nationella ställning i bredd med Sverige är en fråga, som ännu 
från skilda håll och under skilda förhållanden tarfvar närmare 
belysas. Det kan ej nekas, att redan Gustaf Adolfs regerings- 
tid starkare tillknöt föreningsbandet emellan Sverige och Fin- 
land och sålunda förökade svenskhetens välde i sistnämnda 
land. Inom svenska regeringen herskade på denna tid den tro, 
att finnarne sjelfva voro oförmögne till en sund ordning och 
att endast en från Sverige inhemtad reglementering kunde 
höja och förbättra detta "barbariska land och folk". För den 
skull sändes hit för ledningen såväl af kyrkan, som förvalt- 
ningen och lagskipningen svenske män, af hvilka likväl flere i 
sjelfva verket hafva efterlemnat ett äradt namn i landets 
historia. Likväl förblefvo de finska förhållandena ganska länge 
i dåligt rykte; ännu år 1657 klagade Abobiskopen i konsisto- 
riet, att man i Sverige plägade säga: "när det går tokugt, så 
går det som i Finland." För öfrigt begynte äfven sjelffallet 
det svenska namnets tilltagande glans ställa i skuggan den 
mindre talrika nation, hvilken såsom en trogen bundsförvandt 
stod vid Sveriges sida; då det svenska folket slutligen genom 
de sex provinser, det eröfrat från Danmark, hade förökat sin 
nationalitet, hade storleksförhållandet än mer förändrats till 
Finlands nackdel. Kikets gemensamma namn var i sjelfva 
verket "Svenska väldet" eller "Svensk-Göthiska väldet" (impe- 
rium Sveo-Gothicum), och likasom man förut talade om "den 
romerska verlden", talade man nu om den "svenska verlden" 
(orbis Suecanus). Det är väl sant, att äfven finnarne på 
denna tid blifvit kända för det öfriga Europa; men de om- 
talades blott för sin tapperhet eller för sin nationella envishet, 
men aldrig som en politisk magt. Då t. ex. Richelieu ville 
tadla Axel Oxenstjernas stolta och oböjliga karaktär, sade han, 
att denne hade "något af göth och mycket af finne" (un 
peu Gothique et beaucoup Finoise). Men derjämte begynte 
äfven finnarnes trohet mot sina regenter blifva känd och fick 
ett nästan till ordspråk öfvergående beröm, vitnande sålunda 



K>" BLICK 1*A »ET FINSKA SAMHÄLLET I 17:T)E SEKLET. 273 

oin, att ej blott yttre band fäste dem vid det svenska riket. 
Det synes i sjelfva verket klarligen, att den tidens finnar ansågo 
sin förening med Sverige vara en utomordentlig fördel för dem, 
hvars åtnjutande de af alla krafter önskade vedergälla. De 
båda folkens förhållande till hvarandra var likasom tvenne 
bröders endrägtiga samboende i ett gemensamt hem, hvarest 
båda hade lika mycket att säga, men husbondeväldet hand- 
hades i den äldres namn. "Vi äro ej såsom trälar, utan 
såsom medlemmar förenade med Sveriges rike," sade karelaren 
Bartholdus Lakmannus i Viborg i sitt loftal till Karl Gustafs 
ära, och han tillade derutöfver följande märkliga ord: "Medges 
måste, att Sverige i många afseenden icke kan känna för- 
monerna och den gemensamma nyttan af detta förbund; men 
man bör allvarligen bedja Gud, att det ömsesidiga förtroendet, 
den ömsesidiga kärleken och välviljan städse må förökas, så 
att fäderneslandets säkerhet och hela statens välfärd dag för 
dag förnyas och tillväxer." 

En inverkan af Sveriges stigande magt var likväl den, 
att Finlands mest framstående män och ätter nu allt mer och 
mer drogos bort från det aflägsna fäderneslandet, hvilket nu 
mera sällan erbjöd dem ett lämpligt verksamhetsfält. Finlands 
ryktbaraste man på denna tid, Gustaf Adolfs "högra hand", 
Gustaf Karlsson Horn (f 1657), likaså berömd fältherre som 
menniska, och hans jämnlike i krigiskt rykte, Arvid Wittenberg 
(f 1657), användes båda i det stora krigets värf fjerran borta 
från Finlands gränser. Äfven flere andra följde samma spår, 
bland dem friherre Fabian Berends, hvilken anförde finska 
dragonerna under Karl X:s fälttåg. Några åter, såsom Klas 
och Herman Fleming, Lorentz Creutz m. fl. hade fått sin plats 
vid Sveriges regeringsärender eller användes endast tidtals i 
och för Finlands angelägenheter. Bland antalet af de få, 
hvilkas skicklighet och krafter direkte kommo deras fädernes- 
land till godo, var presidenten Johan KurcJc (f 1652), Finlands 
rikaste man och föröfrigt berömd såväl för sin lärdom som 
särskildt för sin noggranna kännedom i finska språket. Äfven 
den sistnämndes måg, Gustaf Evertsson Horn, hade någon tid 
fått leda Finlands försvar under kriget med Ryssland. Men 
det vanligaste var, att Finlands högre embeten besattes med 
främmande män, under det att landets egen adel användes på 
andra hall; likaså fördelades äfven förläningarna, såsom vi i 

Finlands historia. 18 



274 FINLANDS HISTORIA. 

det föregående hafva sett, sålunda att största delen af Finlands 
grefve- och friherreskap tillföllo främlingar, hvilka åter läto 
dem skötas af främmande förvaltare. I allt detta få vi väl 
icke se något slags öfverlagd afsigt från den svenska regerin- 
gens sida, men verkan häraf var likväl tydlig. Finlands 
nationella kraft försvagades derigenom och begynte råka i 
trångmål under det påträngande främmande elementet. 

Följderna af dessa förhållanden trädde likväl först små- 
ningom och under de följande tiderna närmare i dagen; ty 
den finska nationalkänslan var på denna tid ännu någorlunda 
stark. Det föll då ännu icke någon in, att Finlands män 
skulle varit svenskar; namnet "finska nationen" var så att 
säga ett stående officielt uttryck såväl i hären, som samhället, 
och till och med Finlands adliga ätter, hvilka dock otvifvel- 
aktigt voro mer försvenskade än de öfriga samhällsklasserna, 
voro såväl efter egen som andras uppfattning en u finsk adel". 
Det är utom allt tvifvel, att just finnarnes krigiska hjelte- 
bragder ånyo betydligt hade höjt deras nationella anseende 
och sjelfkänsla. "Svenskar, Finnar, Tyskar" voro de tre af- 
delningar af armén, dem hertigen af Weimar på Liitzens slag- 
fält uppmanade att hämnas konungens död; emellan dessa tre 
delades äfven interimsöfverbefälet efter Baners död. I förhål- 
landena hemma i riket giorde sig samma uppfattning gällande. 
Det var ett "förbund", som förenade storfurstendömet Finland 
med Sverige; benämningen "bröder och kamrater" begagnades 
för att ådagalägga finnarnes ställning i riket, och regeringen 
omnämnde aldrig, hvarken nu eller framdeles, Finland i bredd 
med de svenska landskapen; tvertom sades det i förordnin- 
garne: "Sverige, Finland och de under dem lydande landskap." 
Att på dessa tider en myckenhet svenskar inkommo i landet, 
hafva vi i det föregående sett; äfven universitetets grundläg- 
gande hade förökat deras antal. Men förhållandena i Finland 
voro ännu så egendomliga, att dessa mycket väl märkte sig 
hafva kommit såsom främlingar till ett främmande land. Pro- 
fessor Michael Wexionius helsade Finlands hjeltemodiga folk 
med ett latinskt helsningspoem, i hvilket han sade sig väl 
såsom en främling, en född göth, hafva ankommit till detta 
land, men önskade nu att blifva upptagen i den finska natio- 
naliteten *. För öfrigt gåfvo utan tvifvel inrättandet af ett 

* » patriota futurus Gothus licet ortu, sim modo Fenno.» 



EN BLICK PÅ DET FINSKA SAMHÄLLET I 17tDE SEKLET. 275 

eget universitet samt öfverhufvud Pehr Brahes verksamhet i 
detta land ett nytt stöd åt Finlands sjelfständighetskänsla ; 
det finska fosterlandet hade i Åbo fått en medelpunkt såväl 
för det intellektuella lifvet, som för administrationen, och denna 
stad kallades i sjelfva verket Finlands hufvudstad (metropolis). 
Det finnes exempel på, att finnarnes stigande nationalkänsla 
framkallade bekymmer hos de styrande i Sverige. Då Hardik 
Speitz, en f. d. lagläsare från Tavastland, år 1642 lät trycka 
en finsk öfversättning af Gustaf Adolfs krigsartiklar, "till nytta 
för sitt fädernesland och eget folk" (såsom det står på titel- 
bladet), sägande sig hafva ömkan med de finska krigarnes 
ställning, då de utan att förstå lagen likväl voro hemfallna åt 
hela dess stränghet, så spårade man i dessa sträfvanden en 
så farlig separatism, att titelbladet och företalet måste tryckas 
ånyo; orden "eget folk" jämte öfriga farliga uttryck lemnades 
bort, och öfversättaren, som förut hade kallat sig "Tavast- 
Finlandus", benämndes i den nya upplagan "Sexmäkiensis 
Tavast-Finuonius Suecus" (Finn-Svensk från Sääksmäki i Tavast- 
land). Vanligtvis bemödade sig dock regeringen om att med 
skonsamhet behandla finnarnes nationella ömtålighet, i det den 
mildrade de svårare olägenheter, svenskhetens öfvervälde förde 
med sig. Då vid 1635 års riksdag Klas Larsson Fleming för- 
kunnade för rådet, att Finlands representanter för bondeståndet 
klagade, att de ej kunde förstå regeringens framställningar, då 
de ej tolkades för dem på finska, beslöt man att fördenskull 
en skicklig finsk skrifvare skulle tillsättas. Under riksdagen i 
Göteborg år 1659 framkommo till regeringen klagomål från 
finska borgerskapet i Åbo deröfver, att man vid riksdagsmanna- 
valet alls icke tagit deras män med i räkningen. I anledning 
häraf påbjöd regeringen i skrifvelse till borgmästare och råd, 
att vederbörande vid dylika tillfällen skulle taga i betraktande 
äfven de personer, "hvilka bland nämnda finska nation bland 
borgerskapet kunde befinnas lämpliga", samt öfver hufvud ställa 
så till, "att icke den ena nationen finge orsak till missnöje 
mot den andra". Denna tilldragelse visar derjämte, att fin- 
narnes belägenhet delvis begynte blifva svår. Det finska borger- 
skapet i Åbo var otvifvelaktigt ännu vid denna tid öfvervägande 
till antal, och dess billiga begäran hade varit, att någon af 
dem, ehuru han ej kunde svenska, skulle tagas till stadens 
andra representant; men magistraten, som mest inverkade på 



276 FINLANDS HISTORIA. 

valet, synes till öfvervägande delen varit svensk. En dylik 
nadonel kamp måste finnarne utstå äfven i Viborg, hvarest 
tyskarne hade bemägtigat sig högsta ledningen af stadens 
angelägenheter. År 1647, då borgmästaren Anton Bröijer (som 
var finne) dog, begärde borgaren i Viborg Johan Cröell, biskop 
Juustens systerson, att fä det sålunda lediga fjerde borgmästare- 
embetet, "så att icke (såsom orden lyda) utländingar allena 
skulle inkomma i rådet, såsom de vanligen försöka." Regeringen 
ansåg saken vara rätt och billig och Cröell blef borgmästare; 
men några år senare råkade han i strid med sina embetsbröder 
och blef sin tjenst förlustig. Samtidigt uppstod en häftig strid 
om domprostembetet i Viborg. Den finska församlingen önskade 
på denna plats erhålla lektor Claudius Thesleff, hvilken var 
nyssnämnde Cröells halfsysters son; men stadens tyskar och 
svenskar med magistraten i spetsen ville hafva en annan, och, 
då konungen likväl, enligt Gustaf Evertsson Horns varma förord, 
utnämnde Thesleff, visade de sitt missnöje på ett så oförtäckt 
och hätskt sätt, att regeringen nödgades vid hofrätten väcka 
klagomål emot Viborgs borgmästare och råd. Högre än från 
någon annan ort hördes just från Viborg den klagan, att de 
som hörde till Finlands egen nationalitet, voro föremål för 
förakt, ja nästan hatades. Men rikets gemensamma styrelse 
synes vid dylika händelser ådagalagt en berömvärd opartiskhet. 
Regeringens förfarande beträffande Finlands nationella 
språk förtjenar ej ett lika obetingadt godkännande. Någon 
tanke på finska språkets utrotande föll ingalunda de styrande 
in ; ty den finska nationaliteten var någorlunda erkänd och det 
nationella språket ännu nästan allmänt begagnadt i den dag- 
liga samlefnaden. Likväl ansåg man det vara synnerligt nöd- 
vändigt och fördelaktigt för finnarne, att de lärde sig och 
kände hvardera språket, d. v. s. äfven svenska. Det är också 
ej att betvifla, att ju kännedomen i svenska språket vid denna 
tid vann betydligt i utbredning. Svensken Andreas Bureus, 
en uti de finska angelägenheterna mycket använd man, som 
år 1626 utgaf den första noggrannare kartan öfver Sveriges 
rike och fem år senare publicerade sin berättelse om de nord- 
liga länderna, omtalar i sistnämnde verk, hurusom "Finlands 
adelsmän, borgare och prester, samt äfven rikare bönder, draga 
försorg derom, att deras söner redan från vaggan lära sig 
svenska." Äfven genom skolorna befordrades kunskapen i 



EN BLICK PÄ DET FINSKA SAMHÄLLET I 17:DE SEKLET. 277 

svenska språket, såsom vi redan förut hafva ådagalagt, ehuru 
latinet var sjelfva lärdomsspråket. Allt detta skulle kunnat 
synas någorlunda billigt och opartiskt, om man hade dragit 
lika mycken försorg om kunskapen i finskan, isynnerhet be- 
träffande landets egna embetsmän. Finska språkets betydelse 
för landet var likväl så stor, att man ej kunde anse dess 
kännedom helt och hållet oumbärlig för detta lands tjenstemän ; 
men man sände dock hit blott alltför ofta, såväl till högre 
som lägre embeten, män, hvilka ej förstodo landets språk. Det 
är äfven naturligt, att finska språkets tillvaro betraktades såsom 
ett slags missförhållande i staten, hvilket man ej alltid ihog- 
kom att taga med i beräkningen. Men det förtjenar likväl 
omnämnas, att till landet inflyttade svenskar synas med någor- 
lunda lätthet hafva lärt sig landets språk. Sjelfva Pehr Brahe 
synes hafva lärt sig finskan, och Eskil Petrseus införlifvade sig 
så fullständigt med detta språk, att han kunde handhafva led- 
ningen af bibelöfversättningen. Just detta öfversättningsarbete 
är för finska språkets odling en af den svenska regeringens 
fértjenstfullaste åtgärder inom denna period. Äfven lagens 
öfversättning till finskan, som redan flere gånger förut (1548 
och 1602) var påbegynt, försökte regeringen åter bringa i gång. 
Magister Abraham Kollanius (sedermera underlagman i Karelen) 
erhöll i uppdrag att under hofrättens inseende verkställa detta 
arbete, år 1645 — 1648. Men arbetets tryckning blef äfven 
denna gång hvilande, emedan en tillsatt granskningskomité be- 
tviflade öfversättningens duglighet, och fråga dessutom hade 
blifvit väckt, att i stället för Kristoffers landslag en ny rikslag 
skulle ombesörjas. Om öfversättningen af kungl. förordningar 
hade alltid någon försorg blifvit dragen ; men år 1655 tillsattes för 
detta ändamål en särskild translator, professorn vid Universitetet 
Erik Justander. Dessa åtgärder vitna om regeringens billig- 
hetskänsla, men de sträckte sig icke längre, än till de ound- 
vikligaste behof. För öfrigt var sakens verkliga gång den, 
att finskan allt mer och mer blef skjuten åt sidan i bredd 
med svenskan. Allt efter som latinet utträngdes ur skolan, 
steg svenskan, icke finskan, i dess ställe, och i de bildades 
samlefnad begynte likaså det svenska riksspråket allt mera 
utbreda sig. 

I folkets sociala ställning försökte man otvifveluktigt under 
denna period införa många förbättringar. Men adelns växande 



278 FINLANDS HISTORIA. 

magt tryckte tungt på de öfriga samhällsklasserna, och embets- 
männens oredlighet var allt ännu föremål för mycken klagan. 
I Kexholms län, hvarest den svenska lagen ej var från äldre 
tider rotfästad, försökte adeln en gång under Karl Gustafs 
regering att få afskaffad den af bönder sammansatta nämnden 
och i stället tvenne adliga bisittare tillsatta; men konungen 
förkastade detta vådliga förslag. För öfrigt måste medges, 
att genom Åbo hofrätts inflytande rättegångsväsendet redan 
begynte komma på en bättre fot. Inom förvaltningen var för- 
hållandet sämre, dels till följd af den förvirring förläningarna 
medförde, dels såsom en qvarlefva af forna tiders missbruk. 
Kronans lägre tjenstemän voro ofta uselt folk och stodo i 
sjelfva verket under en sådan tuktan, som ej gerna kunde 
höja deras menniskovärde. Då landshöfdingen i Åbo, Melchior 
von Falkenberg, en gång beklagade sig för Pehr Brahe öfver 
sina fogdars oduglighet, sade han sig ämna straffa dem med 
gatlopp eller annan skymflig behandlig, så att de hela sitt lif 
skulle minnas sin ohörsamhet. På detta sätt behandlade tjenste- 
män hämnades naturligtvis i sitt beteende mot allmogen sm 
egen skymf; ej heller voro de högre tjenstemännen alltid fria 
från oredlighet. I hvilken förvirring förvaltningen slutligen 
hade råkat finna vi bäst deraf, att riksskattmästaren år 1661 
klagade för rådet, att han ej på tio år erhållit några jorda- 
böcker från Finland. Men redan mycket tidigare hade om- 
ständigheter kommit i dagen, hvilka ådagalägga, att isynnerhet 
i landets östra delar tjenstemannasederna voro af värsta slag. 
Vi vilja som bevis anföra Samuel Cröells ryktbara rättegång, 
ehuru denna märkvärdiga mans sak ännu icke blifvit fullstän- 
digt utredd. Förhållandet var som följer. 

År 1646 hade Sveriges kammarkollegium sändt till Savo- 
laks och Karelen en s. k. kammarfiskal, för att undersöka 
uppbördsmannens embetsverksamhet. Denne man, som hette 
Samuel Cröell, en broder till den ofvannämnde Johan Cröell, 
synes varit företagsam och kraftfull, men hade i sin egen 
embetsmannaverksamhet förut flere gånger blifvit ertappad för 
otillåtna handlingar; han hade t. ex. såsom landssekter i Viborgs 
län gjort falska förteckningar öfver rekrytutskrifningen, hvar- 
igenom några personer befriades från krigstjenst, och af denna 
orsak hade han blifvit dömd till döden år 1637, men undslapp 
likväl mot höga böter detta straff. Men nu, då han nio år 



EN KLICK P.l DET FINSKA SAMHÄLLET I 17:DE SEKLET. 279 

senare såsom regeringens ombud besökte samma trakter, afgaf 
han till vederbörande en så beskaffad berättelse om förvalt- 
ningsangelägenheterna i Viborgs och Nyslotts län, att icke blott 
fogdarne och lagläsarne, utan äfven landshöfdingarne sjelfva 
hemföllo under svåra anklagelser. "De förbannade gåfvorna," 
skref han, ''förblanda här öfverhetens hjertan och ögon; ty 
när fogdar och uppbördsmän få iof till att stjäla, så hafva 
de godt att göra och aflägga stor mobilier sig att bekomma 
ynnest med." Landshöfdingen i Nyslott, Jordan, försökte kasta 
den farliga fiskalen i fängelse, men förlorade sjelf kort der- 
efter sitt embete. Ännu vidsträcktare verksamhetskrets erhöll 
Cröell, då han år 1648 sändes till Kexholms län. "Om Turkar, 
Tatarer eller hedningar hade varit uppbördsmän härstädes, 
skulle de ej kunnat fara grymmare fram, än här har skett"; 
— så lydde den vredgade fiskalens tanke om detta län, och 
följande år gjorde han inför Åbo hofrätt en fasaväckande 
skildring af rättsskipningen och förvaltningen på dessa orter. 
Lagläsarne togo mutor från hvardera parten, säljande sin dom 
nära nog på offentlig auktion; en sådan domare hade tagit till 
sed att, då han satt vid domarebordet, skarpt fixera parterna, 
hvarvid hvardera af dem uppsträckte så många fingrar, som 
han ville gifva riksdalrar i gratifikation. Embetsmännen vid för- 
valtningen åter pålade godtyckligt nya skatter, utan att kronan 
visste något eller hade någon nytta deraf. Sakörena t. ex. 
delade landshöfdingen, fogden och lagläsaren sinsemellan, stoppande 
dem "i de röda ryska pungarne, sig sjelfva, men ej kronan 
till godo." Anklagelseskriftens slutpåstående var, att "der i 
landet är mer ingen ära eller Gud till, utan der är ända på 
all redlighet, hvilken finnes liksom med sågbräder ihopslagen." 
Dessa anklagelser hade utan tvifvel blott alltför mycken grund ; 
sjelfve Pehr Brahe, som ingalunda hörde till Cröells beskyd- 
dare, ansåg dem delvis helt och hållet öfverensstämmande med 
sanningen, och då Gustaf Evertsson Horn fem år senare blef 
generalguvernör öfver dessa trakter, tecknade han förhållandena 
derstädes med nästan lika mörka färger. Men Cröell, för- 
litande sig på kammarkollegii stöd, blef allt djerfvare och 
begynte i främsta rummet ansätta landets högsta embetsmän. 
Generalguvernören i Ingermanland, friherre Karl Mörner och 
landshöfdingen i Kexholm. Reinhold Metstake, hade redan för 
hans skull fått afgå från sina embeten; äfven dessas efter- 



280 FINLANDS HISTORIA. 

trädare råkade i samma trångmål. Cröell var ej längre endast 
fiskal; han tycktes vara en folkuppviglare, som ville komma 
åt hela det svenska embetsmannaväldet i allmänhet, eller (såsom 
han sjelf sade) "dessa småkonungar, som hålla tillhopa sins- 
emellan såsom ärthalm". Då kammarkollegium märkte detta, 
upphörde det att beskydda honom. Cröell insattes år 1653 i 
fängelse på Kexholms slott, och Horn sjelf, som sedermera 
öfvertog förvaltningen af dessa nejder, ville ej lössläppa denne 
"äreskändare". När och hvar han slutligen dog, är ej bekant. 
Men hans historie vitnar ej allenast om förvaltningssystemets 
många brister, utan äfven om den bitterhet, som tidehvarfvets 
sociala missförhållanden stundom uppväckte; ty vi måste ändock 
i Samuel Cröell se något annat, än allenast en egennyttig 
vinglare. 

En anmärkningsvärd omständighet på dessa tider var 
finnarnes utomordentliga benägenhet att utflytta från landet; 
den bevisar, dels att deras synkrets rörande främmande länder 
hade vidgats, dels att förhållandena hemma icke voro syn- 
nerligen glädjande. Vi hafva i det föregående omnämnt, huru- 
som redan på Karl IX:s och Gustaf Adolfs tider en mängd 
personer utflyttade från landet dels till Sverige, dels till andra 
länder. I de emellan Sverige och Norge belägna skogsbyg- 
derna tilltog nu finnarnes antal till den grad, att på sina 
ställen ena hälften af nämnden fick tagas bland finnarne. Men 
naturligtvis åsåg regeringen med oblida ögon den skogssköfling, 
som var en följd af finnarnes svedjebruk, och flere gånger 
(t. ex. 1647) utfärdades emot dem hårda, nästan grymma för- 
ordningar, i hvilka det bestämdes, att deras gårdar, om de 
befunnos vara "landet och berghandteringen mera till skada 
än nytta," skulle förstöras och brännas, männen fängslas, säden 
bortföras o. s. v. För öfrigt försökte regeringen att öfver- 
flytta dem till andra sidan hafvet till Nya Sverige, och de 
synas gerna begifvit sig dit äfven efter det att detta amerikanska 
nybygge år 1655 öfvergått till holländarne. Från sjelfva Fin- 
land fortsattes oafbrutet utvandringen, ehuru man genom för- 
ordningar sökte hindra densamma. I slutet af århundradet 
förordnades t. ex. att den, som utan landshöfdingens tillstånd 
från Finland eller Åland öfverflyttade till Sverige, skulle dömas 
till ett års fästningsarbete och derefter hemsändas. Ar 1682 
utverkade landshöfdingen öfver Vesterbotten en kunglig befall- 



EN BLICK PÅ DET FINSKA SAMHÄLLET I 17 IDE SEKLET. 281 

ning, att derboende finnar antingen skulle lära sig svenska i 
och för religionsundervisningen, eller också utflytta från land- 
skapet. Dessa smärre drag äro äfven betecknande för finska 
nationens ställning under Sveriges magtperiod. 

Bland tidens egendomliga företeelser var den stränga yttre 
ärbarhet, som fordrades i lefvernet. Sederna voro väl öfver- 
hufvud råa; de beständiga krigen erbjödo i sanning icke den 
lämpligaste skola i detta afseende. Men staten och kyrkan 
vakade gemensamt med noggrannhet deröfver, att "kristlig 
ordning" iakttogs i all utvärtes måtto, i klädedrägt, vid gästa- 
bud och i de olika ståndens inbördes förhållanden, och att en och 
hvar lefde och skickade sig i enlighet med sitt stånd. Sålunda 
bestämdes t. ex. huru många maträtter, hvad slags föda och 
dryck var tillåtet att vid festligheter inom olika stånd fram- 
sätta för gästerna m. m. Den högsta adeln, som hade omät- 
liga inkomster, lefde dock på helt och hållet furstlig fot. 
Finland fick visserligen sällan se prof på denna prakt. Men 
finnen Johan Kurck omnämnes dock såsom en representant af 
denna glans; hans bostad i Åbo kallades uttryckligen "hof" 
och i hans trädgård odlades vinrankor. Den på landet bosatte 
adelns synes hvarken i anseende till rikedom eller bildning 
stått på någon högre ståndpunkt; men dess ömtåligare var 
äfven den om sin värdighet, såväl inom sig sjelf som i för- 
hållande till de öfriga samhällsklasserna. De öfriga stånden 
följde häri adelns föredöme, och ofta uppstod bittra strider 
rörande de främsta hedersplatserna vid allehanda festliga till- 
fällen, men isynnerhet i Guds hus. "Kristlig ordning rörande 
bänkrummen" var i sjelfva verket bland de vigtigaste sociala 
frågor, alldenstund endast de noggrannaste förordningar i denna 
sak kunde förhindra offentlig förargelse. En gång begynte till 
och med af denna orsak tvenne adelsmän, de besvågrade Sass 
och Sabelstjerna, en tvekamp i Bjerno kyrka, och dersamma- 
städes sägas äfven adelsfruarna hafva slagits med sina psalm- 
böcker. Kyrkan ansågs genom denna tilldragelse så vanhelgad, 
att gudstjensten för någon tid måste förflyttas till annan ort. 

Eljest var kyrkans magt stor, likasom äfven kyrkotukten 
var ganska sträng, så att understundom hela församlingar lades 
i bann och kyrkorna stängdes. Fotstockstraffet var ganska 
vanligt; den som rökte tobak kort innan han begick Herrans 
nattvard, eller den som snusade under predikan, fick i fot- 



282 FINLANDS HISTOKIA. 

stocken ångra sitt sjelfsvåld. Prester funnos rikligt, men deras 
lära och lefverne voro ej alltid berömvärda. De lägre pre- 
sterna och skolmannen höllos under sträng tuktan; kyrkoher- 
darne behaudlade sina kaplaner med hårdhet, och skolrektorerna 
hade af gammalt för vana att med ris afstrafta sina kollegor. 
I kyrkans lära följdes sträng renlärighet, så att den minsta 
afvikelse från de lutherska teologernas faststälda trossatser 
ansågs högeligen farlig för församlingen och riket. Kyrklig- 
h.3tens ifrigaste väktare i Finland var professorn vid Åbo 
akademi Enevaldus Svenonius, hvars trångbröstade ifver slut- 
ligen äfven störtade biskop Terserus i förderf. Terserus hade 
nämligen år 1662 utgifvit en svensk katekesförklaring, uti 
hvilken Svenonius spårade en lutning åt Calvinism (syncretism) ; 
anklagelsen hänsköts till de öfrige biskoparnes undersökning, 
och då Terserus ibland de store hade många politiska fiender, 
drefs saken derhän, att biskopen afsattes från sitt embete år 
1664. Äfven de öfriga vetenskaperna, ej blott teologien, höllos 
i sträng underdånighet under kyrkan. Men denna stela ortodoxi, 
hvilken ej tillät någon friare forskning, framkallade å andra 
sidan den enfaldigaste vantro, ej blott hos det lägre folket, 
utan äfven hos de bildade och lärde. Professor Martin Stodius 
anklagades tvä gånger ordentligen för trolleri. Förbund med 
djefvulen ansågs på denna tid såsom en möjlig och ganska 
vanlig sak, hvilken staten och kyrkan täflade om att bestraffa. 
Åbo hofrätt hade redan från sin första början begynt 
förfölja och döma hexor, men universitetets grundläggning 
tyckes gifvit ny fart åt detta raseri; ty emellan 1641 — 1643 
inträffade ett ovanligt stort antal hexprocesser. De olycklige 
dömdes vanligen i stöd af Mose lag att brännas; stundom 
kastade man dem i vattnet, och om de då flöto ofvanpå, an- 
sågs detta som ett tecken, att de stodo i förbund med den 
onde. För ett dylikt förbund beskyldes år 1661 äfven en 
student, vid namn Eolenius. Saken ansågs så betänklig, att 
sjelfve biskop Terserus röstade på dödsstraff; men grefve Brahe, 
universitetets kansler, frikände den anklagade och gaf konsi- 
storium en tillrättavisning. Brahe ansåg sådana saker endast 
vara en tom vidskepelse, hvaraf likväl mången oskyldig bragtes 
i svårt trångmål och mycket onyttigt larm väcktes. Men 
drotset sjelf var ej heller alldeles fri från tidens allmänna 
vantro; sålunda omnämnde han t. ex. samma år uti rådet, att 



EN BLICK PÄ DET FINSKA SAMHÄLLET I 17:DE SEKLET. 283 

en komet visat sig, hvilket han ansåg i förening med andra 
förebud bebåda krig. Något senare (1668 — 1677) begynte i 
Sverige de förryckta undersökningarna om Blåkullafärderaa och 
äfven i Finland dömdes personer, för att de med den ondes hjelp 
på qvastkäppar hade rest genom luften, förande med sig små 
barn till djefvulens gästabud. Men denna galenskap tyckes ej 
fått någon synnerlig spridning i detta land. 

Universitetets grundläggning hade framkallat ett friskt 
vetenskapligt och litterärt lif. Den i det föregående omnämnde 
Michael Wexionius (adlad Gyldenstolpe, f 1670) utgaf i Åbo 
flere latinska verk, bland hvilka de vigtigaste äro: hans be- 
skrifning öfver Sveriges rike (Epitome descriptionis Sueciae, 
Gothiae, Fenningiae et subjectarum provinciarum, år 1650) och 
hans statslära (Politica). Samme mans "Discursus Politicus" 
var den första i Finland tryckta bok och den första i Åbo 
akademi ventilerade dissertation. Omnämnas bör äfven Fin- 
lands förste filosof, Andreas Thuronius (f. i Tavastkyrö år 
1632, f 1665), hvars läroböcker i Logik och Metafysik voro 
mycket förtjenstfulla. I teologien kom Enevaldus Svenonius 
till stort anseende äfven bland de utländska teologerna, hvilka 
på denna tid öfver hufvud lutade till samma stränga ren- 
lärighet. Predikolitteraturen begynte nu blomstra äfven i 
landsorterna, vitnande om, att presterskapets litterära förmåga 
var i stigande. Den predikobok, som Laurentius Petri 
(Tammelinus), sedermera kyrkoherde i Tammela, utgaf år 
1644, var den första finska postilla efter Erik Sorolainens 
berömda verk. Äfven Thomas Rajalenius, sedermera kyrko- 
herde i Tyrvis, publicerade år 1654 en värdefull samling 
predikningar på finska språket. Svenska predikningar utgåfvos 
af kyrkoherden i Maalaks, Olof Arenius (1659 och 1661), 
utan att tala om biskop Rothovii särskildt tryckta predikningar. 
Samme Laurentius Petri, hvars predikosamling nyss nämndes, 
publicerade äfven år 1658 den första, på landets eget språk 
författade krönikan : "Ajan tieto Suomenmaan menoist ja vscost, 
lyhykäisiin riimein coottu" (krönika öfver Finlands öden och 
religion, affattad i korta rim), hvilken sedermera utgafs i flere 
nya och tillökade upplagor. För öfrigt intogo festtalen vid 
bröllop, begrafningar och andra märkliga tillfällen ett stort rum 
i denna tids litteratur. 



284 FINLANDS HISTORIA. 

Vid sjelfva akademien odlades på denna tid dramatisk 
konst och dit hörande litteratur någorlunda flitigt, ehuru fler- 
talet af de dramatiska produkterna för det mesta voro af 
samma slag som de passionsspel, hvilka redan af gammalt 
uppförts i skolorna. Nästan vid hvarje akademisk högtidlighet 
uppförde studenterna något skådespel, än på svenska, än på 
latin eller finska. Redan andra dagen efter akademiens in- 
vigning gafs under Wexionii ledning ett svenskt stycke, benämndt 
"Studenterna". Svensken Jakob Chronander är nämnd såsom 
författare till tvenne skådespel, af hvilka det ena ("Surge, 
eller Flijt och Oflitighets Skode spegel") förherligade magister- 
promotionen år 1647, och det andra ("Bele-Snack, eller en 
Comcedia om giftermåhl och frijerii") uppfördes vid presidenten 
Jöns Kurcks förmälning med Torsten Stålhandskes enka, Kri- 
stina Horn, år 1649. Om våren 1650 anstäldes tre skilda 
gånger skådespel vid universitetet, nämligen vid magisterpro- 
motionen på svenska, vid rektorsombytet på finska ("Den för- 
lorade sonen" af Erik Justander) och slutligen vid juris- 
doktorspromotionen på latin. Föreställningarna gåfvos i sjelfva 
akademiens lokaler. Ar 1656 inträffade den olyckan, att en 
stor del af Åbo stad ödelades genom vådeld, hvarvid äfven 
akademiens hus och bibliotek förstördes; men efter några år 
voro högskolans byggnader ånyo uppförda, till största delen 
bekostade med akademiens egna besparingar. 

Studentlifvet synes varit temmeligen lifligt och temmeligen 
bullersamt. "Athenes artiga lärjungar vid Aurajoki" gjorde 
den akademiska disciplinen ganska svår, men togo å andra 
sidan ifrig del i professorernas teologiska tvister, hvilka utgjorde 
denna tids förnämsta stridsfrågor. År 1666 uppkom ett stort 
oväsende, då den nykomne professorn i teologi, svensken 
Petrus Bång, råkat i vetenskaplig tvist med professor Martin 
Miltopaeus. Bång uppslog en offentlig uppmaning till studen- 
terna, att de skulle taga sig i akt för denna farliga filosof 
samt hans "dumma och vettlösa lära"; Miltopseus åter för- 
skaffade sig intyg från fyratio studenter, att han hade rätten 
på sin sida, och den akademiska ungdomen ärnade till förmon 
för sin filosof och lärare föranstalta en stor sammankomst, 
hvilken rektor likväl lyckades förhindra. Stundom voro dock 
studentoroligheterna af långt mindre vetenskaplig natur; slags- 



EN BLICK PÅ DET FINSKA SAMHÄLLET I 17:DE SEKLET. 285 

mål och kravaller voro nämligen ganska vanliga. Men det bör 
anmärkas, att äfven flere af de ynglingar, hvilka beredde de 
akademiska fäderna bekymmer och sorg, sedermera blefvo 
dugliga embetsmän i fosterlandets tjenst. En stark oafbruten 
ljusflod utbredde sig från den nya bildningskällan öfver hela 
landet och snart kunde man i Finlands kulturförhållanden 
skönja strålarne af den nya dag, hvars gryning bebådades 
genom akademiens grundläggning. 



Andra afdel ningen. 

Fortsättningen och slutet af Sveriges magtperiod. 
1660-1721. 



6. Karl XI:s regering, 1660—1697. 

Karl X:s hastiga död hade plötsligt åstadkommit en stor 
förändring såväl i Sveriges utländska politik, som i rikets inre 
angelägenheter. Såsom redan i det föregående är omtaladt, 
åstadkoms åter en allmän och för Sverige mycket förmonlig 
fred. Men å andra sidan åter var den man borta, som hade 
kunnat begagna sig af denna hvilotid till undanrödjande af de 
inre missförhållandena, och till följd af tronföljarens, Karl XI:s, 
minderårighet råkade regeringen åter i aristokratiens händer. 
I sitt testamente hade Karl Gustaf förordnat en dylik förmyn- 
dareregering, som den, hvilken fört regeringen under Kristinas 
minderårighet, likväl med den skilnad, att enkedrottningen 
erhöll ordförandeskapet och tvenne röster. En vigtigare be- 
stämning i testamentet var den, som tilldelade marskembetet 
och andra platsen i förmyndarestyrelsen åt den aflidne konun- 
gens broder, Adolf Johan; ty nämnde hertig, hvars envisa och 
häftiga karaktär äfven eljest icke framkallade förtroende, stod 
egentligen utanför landets adel och kunde derför icke, enligt 
lagens bokstaf, vara medlem i förmyndarrådet. Men konungen, 
som med misstro och bekymmer hade betänkt adelns växande 
magt, synes hafva velat i sjelfva förmyndarrådet befästa den 
regerande ättens fördel. Af samma orsak hade till rikskansler 
blifvit utnämnd grefve Magnus Gabriel De la Gardie, "laiska 
JaakkoV son, som var gift med Karl X:s syster och sålunda 
hörde till det kungliga barnets närmaste slägtingar. Äfven på 
sina reduktionsplaner hade konungen tänkt, i det han till riks- 



KAl;[. ,\l:s KIGEKIXG, 1660 l'i!l7. 287 

skattmästare förordnat den obeveklige reduktionsmannen Herman 
Fleming, hvilken nu, sedan freden blifvit sluten, fullständigt 
kunde sätta i verket 1655 års riksdags beslut. Men dessa 
bestämningar mötte genast efter konungens död ett häftigt mot- 
stånd såväl inom rådet, som inom adeln i allmänhet. Riksdagen 
i Göteborg var ännu samlad, och de lägre stånden understödde 
testamentet. Men drotset Pehr BraJie, som nu både genom 
sitt embete och det anseende, han åtnjöt, var den förnämsta i 
rådet, blef det aristokratiska partiets ledare, motsättande sig i 
synnerhet hertigens inträde i regeringen. Striden var hård- 
nackad och man kunde ej annorlunda komma öfverens, än att 
saken hänsköts till nästa riksdags afgörande, hvilken skulle 
sammanträda i Stockholm om hösten 1660. Men då blef 
hertigen fullständigt aflägsnad från regeringen och marskembetet. 
En ännu anmärkningsvärdare afvikelse från testamentet gjordes 
rörande finansernas förvaltning. Herman Flemings oböjliga 
sinne, men ännu mer hans obevekliga reduktionsifver, var en 
nagel i ögat för adeln; detta stånd gjorde derför ett ihärdigt 
motstånd mot hans inträde i regeringen, förebärande som orsak 
hans höga ålder och sjuklighet. De öfriga stånden gynnade 
väl Fleming, och isynnerhet inom presteståndet hade han stort 
medhåll; biskop Terserus uttalade sålunda helt modigt, att 
reduktionen var det ömma ställe, för hvars skull denne herre 
ej kunde fördragas. Men det hjelpte ej. Fleming måste draga 
sig tillbaka, och adeln hade vid detta tillfälle bemägtigat sig 
högsta afgörande magten i bredd med såväl de öfrige stånden, 
som äfven sjélfva rådet. I 1634 års regeringsform gjordes 
några förändringar, som gåfvo rådet ett större inflytande i 
regeringens åtgöranden och åt ständerna den högsta gransk- 
ningsrättigheten. Tiden emellan ständernas sammanträden fast- 
stäldes till tre år; men alla utskottsmöten och alla landskaps- 
möten förbjödos. Detta var sålunda den första uppränningen 
till en grundlagsenlig regeringsform för Sverige. Men denna 
gång blef likväl dess verkan alltför litet tillfredsställande. 

Herman Flemings aflägsnande hade afgjort reduktionens 
öde för hela förmyndarregeringens tid. Till det yttre vidblef 
man visserligen 1655 års beslut, och de män, hvilka efter 
hvarandra fingo öfvertaga vården om finanserna, försökte efter 
bästa förmåga att bevaka kronans fördel såväl i detta, soin 
andra afseenden. Men pluraliteten såväl inom regeringen som 



FINLANDS HISTORIA. 

rådet var mera motsträfvig än medgörlig, och verkställandet 
blef dag från dag allt svårare. Huru trögt denna sak bedrefs, 
intygas bäst af den omständighet, att de till kronan återvunna 
inkomsterna icke ett enda år betäckte omkostnaderna för 
reduktionen. Derjämte fortsattes med förpantandet och bort- 
skänkandet af kronogods till enskilde. Flerfaldiga gånger 
beslöts väl högtidligt, att inga sådana gåfvor framdeles finge 
ske; men dylika beslut behöfde just derför så ofta förnyas, 
att man beständigt bröt emot dem. Eegeringen hade så 
mycket svårare att afslå de ansökningar om dylika gåfvor, 
hvilka oupphörligt under hvarjehanda förevändningar inlemnades, 
då dess egna medlemmar voro färdiga att taga sin del af det 
gemensamma bytet. Om dessa angelägenheter pågingo be- 
ständiga strider inom rådet. Den gamle Pehr Brahe var för- 
läningsväsendets ifrigaste försvarare, påminnande om de gyllene 
unionstiderna, xlå enskilda adelsmän hade flere landskap under 
sig. Han var för egen del en redlig och sveklös man, men 
fullständigt fängslad inom sina aristokratiska tänkesätt. Der- 
emot var rikskanslern De la Gardie af blott och bart vankel- 
mod färdig att tillgripa h vilket medel som helst, hvarigenom 
stundens behof och anspråk blefvo tillfredsstälda. Ibland mot- 
partiet såg man flere finnar, såsom Georg Fleming, Hermans 
broder, och hans slägting Erik Fleming, friherre till Lajus, 
Lorentz Oreutz m. fl. Men öfver hufvud vexlade åsigterna 
allt efter som enskildes intressen kommo i fråga och hela 
regeringen drefs som en båt utan styre hit och dit. Riks- 
dagarne 1664, 1668 och 1672 ådagalägga det allt mera växande 
missnöjet från de lägre ståndens sida och den ständigt till- 
tagande oenigheten inom adeln sjelf. Den lägre adeln började 
allt häftigare förbittras öfver grefvarnes vidsträckta företrädes- 
rättigheter, och sinnena begynte småningom luta till det kung- 
liga enväldets förmon. Statsinkomsternas otillräcklighet och 
hela förvaltningens usla tillstånd förebådade stora omhvälf- 
ningar såsom oundvikliga. Det började redan förnimmas röster, 
hvilka fordrade en ny, ännu grundligare reduktion, då den 
förra ej medförde någon förbättring. Midt under denna till- 
tagande förvirring ingicks ett förbund med Frankrike år 1672. 
Detta lands hersklystne konung, Ludvig XIV, var för tillfället 
beredd att göra sitt ryktbara anfall mot Nederländerna och 
förstod att genom subsidier draga Sverige på sin sida. De la 



KARL XI:S KKGERING, 16 60 1697. 289 

Gardie, som var det franska förbundets ifrigaste förespråkare, 
bedrog sig sjelf och andra med hoppet, att Sverige i alla fall 
för sin del icke behöfde deltaga i kriget. Men innan man 
anade det, var kriget öppnadt, och nu kommo med ens stats- 
byggnadens alla brister i dagen. 

Det kan ej förnekas, att Karl XI:s förmyndare likväl vid- 
tagit en och annan för riket gagnelig åtgärd beträffande den 
inre förvaltningen. Rättegångsväsendet, som stod under Pehr 
Brahes uppsigt, hölls jämförelsevis i godt skick. För öfrigt 
ökade den långvariga freden nationalförmögenheten, och på 
regeringens sida förmärkes en viss omsorg om den allmänna 
hushållningen. En vigtig inrättning i detta afseende var 
"Riksens ständers Bank u , hvilken 1668 grundlades i Stockholm, 
sedan en år 1656 inrättad privatbank genom vårdslös förvalt- 
ning råkat på obestånd. Sveriges bank var den första inrätt- 
ningen i sitt slag i de nordliga rikena (26 år äldre än engelska 
banken) och dess betydelse var äfven ur politisk synpunkt 
egendomlig, såvida att den genast från början lemnades åt "riksens 
ständers" uteslutande vård. Hvad Finlands särskilda ekonomi 
beträffar, hade år 1664 landtmätare blifvit utsände öfver hela 
landet. Dessas första åtgöranden voro att uppmäta .. lands- 
vägarne, men derjämte företogs nu i Savolaks det första jord- 
skiftet; i detta landskap hade nämligen hittills försiggått årlig 
värdering och skattläggning efter bågetal. Samma år hade 
Finland ånyo fått en generalguvernör och denna gång en in- 
hemsk man, nämligen förenämnde Herman Fleming, hvilken på 
denna plats verkade i fem år. En sådan högsta styresmans 
närvaro var för det närvarande så mycket mera behöflig, som 
landshöfdingarnes embetsverksamhet led stort afbräck genom 
de vidsträckta förläningarnas skilda förvaltning, och stundom 
äfven enskilde adelsmän gjorde öppet motstånd mot fogdarne 
och landshöfdingarne. Det är lätt att inse, att Fleming under 
ett sådant sakernas skick ej med bästa vilja kunde upphjelpa 
och ordna landets förvaltning, och af hans verksamhet finna vi 
ej heller några anmärkningsvärdare frukter. Reduktionen tyckes 
ej i Finland haft större framgång än annorstädes, ehuru rege- 
ringen gifvit särskildt tillstånd dertill, att om någon egde för- 
läningar både i Sverige och Finland, den del deraf, som skulle 
återgå till kronan, finge tagas af de finska förläningarna, hvilka 
ansågos vara af lägre värde. Öfver hufvud åstadkom förmyn- 

* Finlands historia. 19. 



290 FINLANDS 11ISTOKIA. 

dareregeringen genom sin svaghet mycket ondt i Finland. Ar 
1672 klagades redan, att militärväsendet i detta land råkat på 
förfall, emedan de lägenheter, genom hvilka det samma skulle 
hållas vid magt, till stor del voro bortskänkta. Det var Fin- 
lands berömda rytteri, som sålunda lemnades att förfalla, till 
stort men såväl för landets anseende, som för sjelfva riket. 
På det politiska området inträffade intet anmärkningsvärdt, 
om vi ej såsom sådant vilja betrakta de finska böndernas 
fordran vid 1672 års riksdag att få sin plats vid riksdagarne 
närmast upländingarne, emedan Finland var ett storfurstendöme. 
Saken var likväl helt oeh hållet en bagatell och erhöll intet 
understöd ens från deras egna landsmän inom rådet. För 
öfrigt är att märka, att de landskap, hvilka ej såsom fullt 
berättigade lemmar af statskroppen kunde sända representanter 
till de allmänna riksdagarne, likväl kunde gifva särskildt bifall 
i skatteangelägenheter; ty sjelfbeskattningens princip var djupt 
rotad i den svenska samhällsinrättningen. Sålunda bifölls t. ex. 
den stämpelafgift, ständerna åtagit sig vid riksdagen i Stock- 
holm år 1660 till hofrättens underhåll, först året derpå genom 
särskild bevillning i Kexholms län; men i Ingermanland vann 
den samma ej innevånarnes bifall, innan hofrätten i Dorpat, 
hvilken genom kriget råkat i förfall, åter blefve upprättad. 
De sammankomster, på hvilka nämnda landskap vid dylika 
tillfällen rådslogo, tyckas varit gestaltade efter de allmänna 
riksdagarnes mönster, och generalguvernören representerade vid 
de samma regeringen. 

Vid 1672 års riksdag öfvertog Karl XI, nu 17 år gammal, 
sjelf regeringen. Hans uppfostran hade blifvit tämligen för- 
summad ; Krister Horn, hvilken varit den unge konungens guvernör, 
var visserligen känd som en duglig krigare och saknade ej 
heller bildning, men synes varit mindre lämplig för en upp- 
fostrares kall. Äfven hade enkedrottningens svaghet och den 
unge konungens sjuklighet varit till stor skada för hans upp- 
fostran. Först i erfarenhetens skola skulle Karl XI förvärfva 
sig den kraftfulla regeringsförmåga, som riket nu så väl be- 
höfde. I ett och annat afseende märkte man likväl strax från 
början, att det förra regeringssättet närmade sig sitt slut. 
Militärväsendet i Finland begynte ställas på ny fot, och reduk- 
tionen vidtogs på konungens särskilda befallning med så stor 
ifver och framgång, att på två år (1674, 1675) återbragtes till 



KABL Xi:s REGEBIK0, 1 <", f; O -^ — 16 9 7. 291 

kronan tre gånger så mycket, som under hela förmyndarerege- 
ringen. I Finland var resultatet af dessa två års arbete syn- 
nerligen vigtigt; ty utom den allmänna fjerdepartsräfsten, af- 
gjordes nu den länge afhandlade frågan att Österbotten var 
kronans omistande egendom, och i enlighet härmed indrogos 
de derstädes upprättade gref- och friherreskapen. Endast den 
gamle Pehr Brahe fick af särskild gunst ännu behålla friherre- 
skapet Kajana och hann bortgå från detta lif, förrän reduk- 
tionens oblidkeliga ljand nådde äfven hans förläningar. Sålunda 
hade den unge konungen med kraftfull hand öfvertagit reduk- 
tionens verkställande och fick i sjelfva verket inom kort saken 
drifven så långt, som beslutet af år 1655 afsåg. För öfrigt 
förblef under de första åren regeringen fortfarande till största 
delen i rådets händer, fastän konungens sjelfrådiga sinnelag 
gång efter annan trädde i dagen, uppväckande hos några 
fruktan, hos andra åter nya förhoppningar om framtiden. 

På denna fot stodo sakerna, då Sverige till följd af sitt 
förbund med Frankrike blef inveckladt i det europeiska krig, 
som blifvit framkalladt af Ludvig XIV:s hersklystnad. Nu 
först begynte den förra regeringens onda frukter rätt visa sig. 
Armén, flottan och i synnerhet finanserna voro i det uslaste 
tillstånd; inom styrelsen ombyttes planerna för hvarje dag och 
emellan generalerna herskade oenighet och afundsjuka. I slutet 
af år 1674 förde den gamle marsken Karl Gustaf Wrangel 
sin här från Pommern till Brandenburg. Men kurfursten, som 
för tillfället kämpade vid Rhen emot fransmännen, skyndade 
plötsligen dit med sitt folk, förskingrade en trupp finskt rytteri 
vid Rathenau och slog svenskarne vid Fehrbellin den 18 Juni 
1675. Samtidigt hade de öfriga tyska staterna jämte Holland 
förklarat krig, och med dessa Sveriges fiender förenade sig 
strax derefter äfven Danmark. Inom sjelfva riket rådde brist 
och nöd till följd af de sista missväxtåren, och dertill kom nu 
ett allmänt missnöje öfver det onödiga kriget. Då ständerna 
om hösten 1675 sammankommo till Upsala i och för kröningen, 
uppkom en fruktansvärd storm emot rådet. Klas Hermansson 
Fleming och dennes frände Jakob Fleming väckte inom adeln 
fråga om, att man skulle fordra af rådet uppgifter om hvilka 
medel, som voro anskatfade i och för kriget. Johan Terserus, 
hvars stämma länge varit undertryckt, men som nu ledde för- 
handlingarna inom presteståndet (han hade några år tidigare 



292 FINLANDS HISTORIA. 

blifvit biskop i Linköping), steg åter i spetsen för de åsigter, 
dem han redan för 25 år sedan hade kämpat för. Uti en 
gemensam skrift fordrade alla stånden redovisning af förmyn- 
dareregeringen, och en fullständig statshvälfning skulle redan 
stått för dörren, om ej krigsbullret för en tid hade bragt de 
inre striderna till tystnad. För ögonblicket var de yttre fien- 
dernas afvärjande den närmaste och vigtigaste uppgiften. Stän- 
derna biföllo en dubbel krigsutskrifning och gåfvo en större 
krigsgärd, än någonsin förut blifvit beviljad. 

Och i sjelfva verket hade äfven kriget begynt antaga ett 
farligt utseende. Pommern var på väg att råka i fiendernas 
våld, Sveriges södra landskap sväfvade i fara och Gotland hade 
redan blifvit danskarnes byte, innan Sveriges förfallna flotta 
ännu ens var på vattnet. Först på våren 1676 fick den verk- 
samme och redbare Lorentz Creutz, hvilken från bergskollegiet 
transporterades till amiralsembetet, sakerna i sådant skick, att 
han vid Bornholm kunde möta Danmarks och Hollands förenade 
flottor den 25 och 26 Maj. Han skulle vunnit en fullständig 
seger, om ej underamiralen af halsstarrighet och afund hade 
afhållit sig från striden. Den 1 Juni stod det andra sjöslaget 
vid södra udden af Öland. Creutz's amiralskepp gjorde en 
oförsigtig manöver, intog vatten genom skottgluggarne och sjönk 
med manskap och allt, hvarefter största delen af svenska flottan 
förstördes. Det säges dock att de svenska sjöofficerarne voro 
mycket belåtna med denna olycka, emedan de hatade Creutz 
för hans stränghet som befälhafvare och hans finska envishet *. 
En månad senare landsteg den danska hären i Skåne; Helsing- 
borg intogs, och bönderna i dessa från Danmark lösryckta 
landskap begynte föra ett fribytarekrig mot svenskarne. Dessa 
olyckor berörde djupt den unge konungens, sinne; han trodde 
sig icke mer kunna lita på någon, och man fruktade stundom 
att han skulle förfalla i vansinne. Men i och med det samma 
härdades hans vilja och hans karaktär stadgades. Han hade 
sjelf öfvertagit befälet i de södra landskapen och den 4 De- 
cember vann han en lysande seger öfver danskarne vid Lund. 
Svenska armén var vid detta tillfälle omkring 7,000 man stark, 
hvaribland 2,000 finska dragoner och kavalleri. Men det finska 
kavalleriet stod ej mera på sin forna höjd ; åtminstone förtäljes 

* »Un homme opiniåtre, comme le sout ordinairement les Finitoniens.» 
(Anccdotes de Suéde.) 



KARL XIIS EEGEBING, 1660 1697. 293 

det, att Budbergs dragoner och Baranows rytteri genast i stridens 
början genom sin flykt bragte högra flygelns slagtlinie i oord- 
ning. Likväl fördref konungen på detta håll fienden från strids- 
fältet. På venstra flygeln begynte utgången luta till danskarnes 
fördel; men här offrade Herman von Burghausens finska dra- 
goner sina lif för de öfriges räddning. De voro 400 man starke 
uppstälda på flygelns yttersta flank, hvarest de fingo uppbära 
den fiendtliga öfvermagtens anfall och stupade intill sista man 
jämte sin befälhafvare och alla officerare, hvilka till största 
delen utgjordes af Burghausens slägtingar. Under tiden hann 
den öfriga hären ordna sig, till dess konungen äfven på detta 
håll afgjorde segern. Slaget vid Lund var i det afseende 
vigtigt, att det åter upplifvade svenskarnes sjelfförtröstan. Men 
någon afgörande vändning i krigets gång inträffade ännu ej, 
ehuruväl Helsingborgs stad och slott åter fråntogos danskarne. 
Under tiden hade konungen begynt att sjelf med kraft- 
full hand leda den inre förvaltningen. Rådets inflytande hade 
nästan upphört och befallningarna utgingo från konungens 
enskilda rådskammare. Sommaren 1676 hade ständerna blifvit 
sammankallade landskapsvis for att bevilja folk och skatter. 
Till Finland sändes i detta uppdrag riksrådet Axel Julius de 
la Gardie, rikskanslerns broder, och representanterna från hela 
Finland sammankallades till "allmän landtdag". Till samlings- 
ort var först Borgå stad bestämd, men af naturliga skäl ansågs 
Åbo lämpligare, och dit församlade sig ständerna den 26 
Augusti 1676. Landtmarskalkens plats intogs af vice presi- 
denten i hofrätten Gustaf Grass, af en ungersk slägt, som 
genom krigstjenst blifvit naturaliserad i Finland. Med vanlig 
beredvillighet biföllo finnarne äfven nu till stora uppoffringar, 
hvartill de hade så mycket större anledning, som från ryska 
sidan ett krig hotade; de ryska sändebuden, hvilka samman- 
träffade med de svenska fullmägtige i Ingermanland, åter- 
fordrade nämligen ånyo de genom freden i Stolbova afträdda 
landskapen. Det var sålunda hög tid att tänka äfven på östra 
gränsens försvar, och detta var i främsta rummet de finska 
ständernas sak. Adeln biföll att soldatutskrifningen finge ut- 
sträckas äfven till frälsegodsens underhafvande och lofvade 
derutöfver utgöra tredubbel rusttjenst, likväl under det för- 
behåll, att om från rysk sida fara hotade, denna styrka skulle 
få qvarstanna till eget lands försvar. Presterskapet lofvade 



294 FINLANDS HISTORIA. 

uppställa tillsammans 245 ryttare, nämligen 165 frän Åbo och 
80 från Viborgs stift (eller 1,1$ eller 2 för h varje kyrkoherde) ; 
men äfven inom detta stånd framstäldes den anhållan, att för- 
svaret af eget land i främsta rummet skulle påtänkas. Borger- 
skapet, hvars handel lidit mycket genom kriget, lofvade endast 
fylla bristerna inom sjöfolket. Bondeståndet åter, hvilket redan 
förut hade lidit mycket genom utskrifning samt missväxtår och 
farsoter, biföll dertill, att 1677 års utskrifning genast finge 
verkställas, likväl med det vilkor, att ej vidare detta år någon 
utskrifning skulle ske. Ständernas beslut undertecknades 
redan den 31 Augusti. Samtidigt liade äfven ankommit påbud 
om allmän riksdag, som af konungen först sammankallades till 
Stockholm, men derefter förlades till Göteborg. Hvad med 
denna riksdag afsågs, visste ingen. Konungen hade redan i 
sinnet att bemägtiga sig enväldet och derjämte syntes rikets 
fara kanhända fordra ännu större uppoffringar, än landskaps- 
mötena hade erbjudit. Men segern vid Lund ändrade konun- 
gens planer, och riksständerna hemförlofvades, innan någon 
framställning till dem blifvit gjord. På krigets goda fortgång 
berodde nu äfven de inre angelägenheternas återställande i ett 
förbättradt skick. 

Krigshändelserna år 1677 voro lika vexlande som året 
förut. Henrik Henriksson Horn (af Kånkas grenen) hade er- 
hållit öfverbefälet öfver flottan. Men äfven nu var lyckan oblid 
på sjön. Danske amiralen Nils Juel slog svenska flottan i 
i&ö#e-fjorden söder om Köpenhamn, den 1 Juli. Men den 14 
i samma månad vann konungen med landtarmén en lysande 
seger vid Landskrona. Härefter inträffade ingenting anmärk- 
ningsvärdt på denna sida; men i Pommern gingo allt efter 
litet Sveriges fasta platser förlorade. Samtidigt började 
likväl Frankrike underhandla om fred med fienderna, och sålunda 
begynte man äfven i Sverige hoppas på freden. Under sista 
delen af kriget verkstäldes ett krigiskt företag, i hvilket äfven 
ett större antal finnar deltogo. Det var ett tåg från Liffland 
mot det Brandenburg tillhörande hertigdömet Preussen. Denna 
expedition hade redan länge varit påtänkt, och bröderna Bengt 
och Krister Horn (af Åminne grenen) utnämndes efter hvar- 
andra till företagets ledare, men ådagalade allt för litet lust 
och skildes äfven derför från detta uppdrag. Slutligen erhöll 
den duglige, men i sina företag olycklige Henrik Horn öfver- 



KABI JCl:é KE6EEHTG, 1660 — 1697. 295 

befälet och kom om hösten 1678 till Riga. Hans armé, vid 
pass 8,000 man, var dels oöfvad, dels illa utrustad. Färden 
genom Kurland var besvärlig och långsam ; Tilsit eröfrades och 
Horn nalkades ändtligen Königsberg. Men kurfursten ilade med 
vanlig skyndsamhet till landskapets försvar, och Horns armé 
hade genom brist och sjukdom nedgått till halfva antalet. 
Han nödgades derför midvintertiden begynna återtåget och 
räddade med knapp nöd spillrorna af sin här tillbaka till 
Riga. Kort efter dessa tilldragelser afslöts år 1679 genom 
Frankrikes bemedling en allmän fred, hvarvid Sverige återfick 
hela det eröfrade området. Nu fick ändtligen Karl XI ro att 
egna hela sin omsorg åt de inre angelägenheternas ordnande. 
Det vigtigaste värfvet var reduktionen, som nu framträdde 
i en annan och vida strängare form, än år 1655 hade beslutits. 
Redan på riksdagen i Halmstad år' 1678 hade fråga väckts om 
denna sak; men det pågående kriget gaf ej nödig tid dertill. 
Men om hösten 1680 sammankallades ständerna till Stockholm, 
och vid denna riksdag skulle nu alla outredda frågor slutligen 
afgöras. Till landtmarskalk utsågs Klas Hermansson Fleming, 
en man, hos hvilken reduktionsidén var både ett familjearf och 
personlig öfvertygelse. Deremot afled kort innan riksdagens 
början Johan Gyllenstjerna, den man, som under de sista fem 
åren hade riktat konungens hog såväl åt en noggrannare stats- 
ekonomi, som en förökad envåldsmagt; men hans grundsatser följdes 
det oaktadt under hela Karl XI:s regering. Fiendtligheten 
emot aristokratien hade nu stigit till den höjd, att konungen 
ej behöfde göra stort annat, än afvakta partiernas sammandrab- 
bande. Till en början nedsattes en granskningskomité, den 
s. k. stora kommissionen, för att undersöka förmyndareregeringens 
åtgärder och fordra af densamma noggrann redovisning. Der- 
efter skreds till sjelfva reduktionsfrågan. Bondeståndet framtog 
ånyo den gamla klagoskriften från år 1650; i den samma 
förenade sig äfven preste- och borgarestånden och i en 
gemensam böneskrift fordrade man nu en ny och fullständig 
reduktion. Denna böndernas djcrfhet framkallade i början en 
väldig uppståndelse inom adeln; men äfven inom detta stånd 
var reduktionspartiet det mägtigaste, och den 29 Oktober gaf 
adelns pluralitet, efter en stormig och tämligen oordnad diskus- 
sion, sitt samtycke till förslaget, tilläggande endast den in- 
skränkning, att de gods och förläningar, hvaraf inkomsterna 



296 FIKLANDS HIST0K1A. 

på en och samma hand icke öfverstego 600 daler silfvermynt, 
skulle förblifva oantastade. Det gamla reduktionskollegiet qvar- 
stod för att slutföra arbetena från 1655 års reduktion; men 
derjämte inrättades nu ett nytt embetsverk, den s. k. RecluJc- 
tionskomniissionen, i och för det förestående stora reduktions- 
arbetet. Ordförande i denna kommission blef Klas Fleming och 
bland medlemmarne förtjena nämnas Jakob Fleming, Lindhjelm, 
Lindsköld och Gyllenborg; men den högsta ledningen i förening 
med en nästan oinskränkt myndighet i saken tillkom konun- 
gen sjelf. 

Det kan ej betviflas, att denna s. k. "stora reduktion", 
hvilken sålunda sattes i gång, var i och för sig såväl rättvis, 
som oundgängligen nödvändig. Men den medförde olyckligtvis 
en annan omständighet, hvars vådor man då ännu icke riktigt 
fattade, nämligen det kungliga enväldet. Denna tids män hade 
nämligen icke en rätt uppfattning om en grundlagsenlig frihet 
och dess oundgängliga vilkor. Aristokratien, som hittills varit 
den enda motvigten mot kungligheten, hade blifvit så betun- 
gande för de öfriga samhällsklasserna, att dess störtande hade 
blifvit ett allmänt nationalbehof. Men då man ej kunde finna 
i dess ställe något annat stöd för folkfriheten, blef följden den, 
att konungamagten ej längre erhöll nödig begränsning. Ganska 
allmän synes den åsigt hafva varit, att redan namnet "arf- 
konung" ådagalade, att hela riket var regentens arf och en- 
skilda egendom. Men nu öfverlemnades uttryckligen en dylik 
magt i Karl XI:s händer, då vid riksdagens slut ständerna 
den 9 December 1680 förklarade, att konungen ej var bunden 
vid någon regeringsform eller förpligtad att höra rådets åsigt 
i regeringsangelägenheter. Snart derefter afskaffades namnet 
"riksråd" och i dess ställe infördes benämningen "kunglig 
majestäts råd". Följande riksdag år 1682 fortsatte, hvad under 
de föregående hade blifvit begynt. Kronan förklarades ärftlig 
äfven på qvinnolinien och åt konungen medgafs rätt att ut- 
färda lagar samt förändra de bestående, allt utan ständernas 
hörande. Dessa ständernas beslut gåfvo åt Sveriges statsskick 
en helt ny form, hvilken rätteligen stred emot rikets gamla 
traditioner. Enväldet eller den s. k. "suveräniteten" grundades, 
och med dess tillhjelp verkstäldes nu ofördröjligen folkets för- 
nämsta önskan, förläningarnas grundliga reduktion. 



KARL Xl:s REGERING, 1660 1697. 297 

Vid nyssnämnda 1682 års riksdag undanröjdes alla in- 
skränkningar beträffande reduktionen, och i enlighet med all- 
männa landslagen stadfästes konungens rätt att gifva och åter- 
taga förläningar. Härefter erhöll reduktionen en ny allmännare 
betydelse. Den blef en flod, som bortspolade hela det forna 
adelsväldet. Det är väl sant, att vid denna oerhörda öfvcr- 
svämning mången enskild persons lycka och egendom ohjelp- 
ligen gingo förlorade och att vid reduktionens verkställande 
ofta förfors med större hårdhet, än allenast rätt och billighet 
skulle fordrat. All egendom i riket tycktes vara stäld till 
konungens förfogande; gamla arfsskiften, köp och överens- 
kommelser upprefvos ånyo och efterräkningarna sträckte sig 
tillbaka ända till förhållandena under medeltiden. Men den 
allmänna verkan af reduktionen var helsobringande för riket, 
emedan finanserna genom den samma åter bragtes i sin naturliga 
jämnvigt och de lägre ståndens sociala frihet räddades från 
undergång. Betydelsen häraf framstår klarare, om vi anföra 
summan af de under kronan återbragta lägenheterna emellan 
åren 1680 — 1687, beräknad efter dessa lägenheters årliga ut- 
skylder. Totalsumman af den stora reduktionen utgjorde näm- 
ligen 1,600,000 daler silfvermynt årlig inkomst. Fulla tredjedelen 
af denna summa inflöt från Liffland och Estland, hvarest stora 
sträckor hade blifvit bortskänkta och dessutom förläningssyste- 
mets ålder gaf anledning till långa efterräkningar. Men äfven 
Finland, Kexholms län och Ingermanland lemnade ansenliga 
summor. Man bör komma ihåg, att de stora förläningarna i 
Österbotten, förutom Pehr Brahes friherreskap, redan tidigare 
hemfallit under reduktionen; likväl utgjorde stora reduktionens 
byte i Finland, Kexholms län oräknadt, omkring 200,000 daler 
silfvermynt. Om dertill räknas de 188,000, som inflöto från 
Ingermanland och Kexholms län, så stiger summan till samma 
belopp som hela inkomsten af reduktionen i Sverige, de förra 
danska landskapen oräknade. Reduktionen var för Finland, 
likasom i allmänhet för hela riket, en fullkomlig social revo- 
lution, på hvilken såsom grundval de nu varande samhällsför- 
hållandena till stor del äro bygda. Det är utom allt tvifvel, 
att, om det adliga länsväldet fått qvarstå oantastadt, böndernas 
besittningsrätt till jorden, likasom ock deras frihet, under tidernas 
lopp skulle hafva gått förlorad, isynnerhet i Finland, hvarest 
förläningsinnehafvarne till största delen voro främlingar. Att 



298 FINLANDS IITSTOK1 \. 

denna olycka förekoms, är reduktionens evigt minnesvärda för- 
tjenst. I Estland och Liffland, der allmogen redan af gammalt 
hade råkat i slafveri, bedrefs i sjelfva verket reduktionen sa 
mycket strängare, och derjämte utfärdades 1(381 ett kungligt 
bref rörande slafveriets upphörande i dessa -länder. Men ridder- 
skapet derstädes, hvilket i allmänhet klagade, att deras ur- 
åldriga rättigheter trampades under fötterna, afgaf år 1693 en 
särskild protest mot lifegenskapens afskaffande och begynte 
äfven för öfrigt stämpla med grannrikena, i afsigt att helt och 
hållet blifva befriade från det svenska öfverväldet. Denna om- 
ständighet vitnar bättre än något annat om reduktionens nära 
sammanhang med den sociala friheten äfven i rikets öfriga 
delar. Åt den sammas inflytande på rikets ekonomi och för- 
svarsväsende skola vi särskildt egna vår uppmärksamhet. 

Karl XI var en sträng och hushållsaktig ordningens man, 
och reduktionens stora inkomster användes derför uteslutande 
till rikets fromma. På detta sätt bragtes äfven snart rikets 
finanser i ett blomstrande skick. Från år 1686 började stats- 
verket redan bära sina kostnader och gifva ett årligt öfver- 
skott, hvilket slutligen steg till mer än £ million daler silfver- 
mynt. Rikets skulder betalades, största delen likväl genom 
moträkningar och uppgörelser, men äfven 9 millioner i reda 
penningar; och likväl samlades i statens kassor en ansenlig 
besparing, som vid Karl XI:s död gjorde mer än 3 i million 
daler silfvermynt. Härjämte försattes krigshären och flottan i 
utomordentligt skick. Det s. k. indelningsverket, hvarigenom 
bönderna åtogo sig att i stället för den forna utskrifningen 
uppställa och med torp underhålla ett bestämdt antal soldater, 
har genom Karl XI erhållit sin egentliga gestaltning. Ar 1682 
gåfvo de flesta svenska landskap sitt samtycke till indelnings- 
verket, men i Finland endast Viborgs län, som åtog sig att 
underhålla ett fotregemente eller omkring 1,000 man, hvilket 
sedermera närmare bestämdes till endast 875 man. Småningom 
ingingo äfven de öfriga landskapen dylika öfverenskommelser ; 
sålunda åtog sig Åbo och Björneborgs län i December 1694 
att uppställa två fotregementen, af hvilka hvardera om 1,025 
man, och derpå följande Januari månad förenade sig äfven 
allmogen i Savolaks om uppställandet af ett dylikt regemente 
om 1,033 man. Slutligen åtogo sig i December 1696 Nyland 
och Tavastland att hvardera uppsätta 1,025 man fotfolk. I 



KAHL Xi:> REGERING, L66-C — 1>\'J7. 299 

alla dessa landskap förenade sig vanligen två å tre mantal 
till rote om uppställandet af en man; de bygde åt denne ett 
torp, åt hvilket skulle anslås åker till en half tunnas utsäde 
och äng till två lass hö. Under fredstid skulle roten bekosta 
åt sin soldat en hvardagsuniform hvart tredje år och vanligen 
äfven uppehället under öfningslägren ; kronan deremot bekostade 
vapnen, och under krigstid såväl kläder som uppehälle. Sålunda 
var innan Karl XI:s död största delen af Finland i anseende 
till fotfolket indeladt i rotar; likväl böra följande afvikelser 
observeras. Österbottens fotfolk (1,200 man) förblef fortfarande 
(till år 1733) stäldt på utskrifning, men skulle alltid uppehållas 
till fulla antalet och hörde sålunda till den stående armén. 
Deremot ingicks i Kajanatrakterna (Paldamo och Sotkamo 
socknar) år 1681 den öfverenskommelse, att allmogen skulle 
vidmagthålla gränsfästningen, uppställa till dess försvar, i 
händelse af krig, 150 man och för öfrigt såsom allmänt upp- 
båd försvara landskapets östra gräns, men befriades i stället 
från all annan utskrifning. Äfven i Öfra Karelen (trakterna af 
Pielis) var dylikt landtbåd i och för samma ändamål; en af 
regeringen tillsatt gemensam landtkapten ledde i båda land- 
skapen allmogens krigsöfningar och under honom stodo löjt- 
nanter ur folket. I det öfriga Kexholms län synes den gamla 
utskrifningen fortfarande blifvit bibehållen. På detta sätt hade 
nu det finska fotfolket blifvit ordnadt. Rytteriet, som redan 
länge varit stäldt på ett slags indelningsfot, erhöll äfven en 
närmare bestämd indelning. De s. k. rusthållen fingo hvart 
för sig GO dalers utskylder efterskänkta och åtogo sig att för 
denna summa uppställa en dragon med fullständig utrustning. 
Om ej deras egna utskylder uppgingo till denna summa, fingo 
de i ersättning kronans inkomster från några af de under 
kronan återbragta lägenheterna, och sålunda uppstodo "augments 
hemmanen". På denna grundval upprättades i Finland tre 
liä.^reLienienten, nämligen Åbo och Björneborgs läns, Tavast- 
Nylands läns samt Savolaks-Karelens och Viborgs läns, hvartdera 
om 1,000 man. Härtill kom, utom finska adelsfanan (150 
man), de 500 dragoner, hvilka öfverst-löjtnant Nils Grotenfelt 
ar 1686 åtog sig att ordna på de öde hemmanen i Viborgs 
och Nyslotts län. Åt officerarne såväl vid häst- som fotfolket 
gåfvos boställen, och hela institutionen blef öfver hufvud ganska 
billig för kronan. Den stående armén synes i Sverige och 



300 FINLANDS HISTORIA. 

Finland uppgått till tillsammans 38,000 man; men af detta 
antal uppstälde Finland endast fjerdedelen, hvaraf man någor- 
lunda kan bedöma detta lands förmögenhetsförhållanden i bredd 
med Sverige. Deremot är det antagligt, att finnarnes antal 
jämförelsevis var större bland de värfvade trupperna, hvilka 
för hela riket stego till 30,000 man; vi veta åtminstone, att 
några regementen, t. ex. lifdragonerna, voro finska och att alla 
friska inhysesmän med största stränghet tvungos till krigstjenst. 
Genom dessa åtgärder stod nu en ansenlig här krigsfärdig, 
isynnerhet i och för rikets försvar. Älven flottan var förökad 
och båtsmännen stälda på indelningsfot, hvarjämte Karlskrona 
i Blekinge inrättades till krigshamn. I afseende å sitt försvars- 
väsende var Sveriges rike starkare än någonsin, och de ut- 
ländska magterna åsågo med fruktan och aktning Karl XI:s 
åtgärder. I sin politik eftersträfvade Karl visserligen freden, 
men lutade sig uti Europas strider åt deras sida, hvilka för- 
sökte sätta en gräns för Frankrikes hersklystnad. Sålunda 
sändes äfven en afdelning soldater till Nederländerna i Wilhelm IILs 
tjenst; då denne furste år 1688 gick att emottaga Englands 
krona, hade han med sig bland de öfriga legotrupperna äfven 
ett regemente finskt hästfolk, och i slaget vid Bognefloden år 
1690 påträffa vi dessa finnar på protestantismens sida, käm- 
pande mot irländare och fransmän. Men för öfrigt afhölls 
Karl XI af sin sparsamhet från krigiska företag och riket fick 
under tjugu års tid njuta af fredens välsignelser. 

För öfrigt vunno rikets materiella och andliga krafter en 
mägtig förkofran under denna långa regeringstid; men framför 
allt var ordning tidsandans lösen. Ar 1686 utfärdades en ny 
kyrkolag, den samma som ännu till sista tiderna varit gällande 
för Finland, och samma år nedsattes äfven en komité för en 
ny allmän lag, ehuru detta verk först efter ett hälft sekel kom 
till stånd. Rättegångsväsendet likasom äfven förvaltningen 
bragtes i noggrann ordning och till och med allmogens närings- 
flit hölls under uppsigt. En sträng förordning om tjenstehjon 
och legofolk af år 1686 bestämde med noggrannhet, huru mycket 
arbetsfolk hvarje bonde fick använda i förhållande till sitt 
hemmans storlek; ty det var, ansåg man, otillbörligt att slösa 
med rikets arbetskrafter. Derför tilläts ej allmogen hålla ens 
sina egna fullvuxna barn hemma, om de voro flere än det 
bestämda antalet. Friska inhysingar, odugliga studenter och 



KAKL XES REGERING, 1(560 1697. 301 

öfver hufvud en hvar, som ej syntes göra någon nytta på sin 
plats, skulle utan försköning "inkastas i knektehopen", d. v. s. 
i rikets värfda armé, så att ingen skulle få gå sysslolös. 
Konungen var sjelf en outtröttlig arbetare och fordrade såväl 
af sina embetsmän som öfriga undersåtar samma flit, sjelf ofta 
nog med egna ögon granskande äfven de minsta omständig- 
heter. Han var i många afseenden lik Gustaf Vasa, bland 
annat äfven deruti, att han förblef ganska främmande för 
Finland. Det är anmärkningsvärd t, att fastän han ofta besökte 
de skilda landskapen, ofta färdandes på hästryggen långa vägar, 
han dock aldrig besökte det finska fastlandet År 1694 be- 
sökte han på en kort resa Torneå, för att se midsommarsolen ; 
men Torneå tillhörde den tiden icke Finland. Att han ej 
förstod finska språket kunna vi sluta deraf, att hans språk- 
kunskap öfver hufvud var ganska ringa. År 1669 hade vis- 
serligen Finlands gamle gynnare Pehr Brahe yttrat, "att intet 
onyttigt vore, om vår unge konung skaffade sig någon kunskap 
uti finska språket"; men detta välmenande förslag torde knapt 
vunnit någon efterföljd. Finlands egen nationalitet begynte på 
denna tid allt mer och mer försjunka i glömska, och i ut- 
ländska läroböcker förtäljdes redan, att Finland var "en vid- 
sträckt bygd, som fordom skall hafva haft eget språk och egna 
konungar". I sjelfva verket hade svenska språket på denna 
tid redan uppsvingat sig till ett tämligen allmänt öfvervälde 
inom landets bildade klasser, och ehuru för folkets skifil embets- 
männens, isynnerhet domrarnes, kännedom i finskan ofta kom 
i fråga, så var man likväl ej så synnerligen mon derom. Den 
finska allmogen, som fordrade att erhålla inhemska officerare, 
hvilka förstodo landets språk och seder, erhöll af konungen 
år 1689 det tvära svar, att det ej passade sig att gifva någon 
en tjenst blott för finska språkets skull. Man hörde äfven 
redan en och annan enstaka röst, som rent ut yrkade på finska 
språkets utrotande. 

Det är äfven för öfrigt anmärkningsvärd!, att de omstän- 
digheter, som kunna räknas till Finlands specialhistoria, år 
ifrån år intaga ett allt mer och mer obetydligt rum. Äfven 
generalguvernörsembetet, som 1674 — 1676 hade varit anförtrodt 
åt den förenämnde Henrik Horn, upphörde helt och hållet 
för många årtionden. Likväl skulle det finska samhället utan 
tvifvel behöft en centralförvaltning på ort och ställe, ty man 



302 FINL.VMIS III-TOKIA. 

kan af mångt och mycket draga den slutsats, att ordningen i 
detta land ej på långt när var så fullständig, som under 
konungens egna ögon i Sverige. Ett kungl. bref till Åbo 
hofrätt år 1685 klagar deröfver, att de finska bönderna, då 
de hade begått något brott, ej brydde sig om att undergå 
kroppsstraff, utan öfvergåfvo sina dåliga gårdar och gömde sig 
i skogarne, der de utan mycken möda uppodlade åt sig lika 
goda lägenheter. Förvaltningen synes ej heller blifvit rensad 
från alla de forna missbruken, och isynnerhet i Kexholms län 
hade folkets belägenhet föga förbättrats. Denna del af Fin- 
land hörde allt ännu under generalguvernören i Ingermanland, 
och i de forna förläningarnas ställe (ehuru äfven sådana ännu 
funnos i dessa trakter) hade kommit kronoarrenden, hvilka 
synas hafva varit mycket betungande för allmogen. Det är 
anmärkningsvärdt, med hvilken hårdnackenhet detta landskap 
för öfrigt allt fortfarande hölls utestängdt från de politiska 
rättigheter, hvilka det öfriga Finland åtnjöt gemensamt med 
Sverige. Då biskopen i Viborg i och för 1686 års riksdag 
hade uppmanat äfven dessa nejders innevånare att sända repre- 
sentanter, fick denne på grund häraf emottaga en tillrättavis- 
ning af konungen. Likväl hade befolkningen till största delen 
inflyttat dit från det öfriga Finland och hade nog förtjenat att 
blifva räknad till samma fosterland. 

I Finlands kulturförhållanden intogo allt ännu biskops- 
embetena ett vigtigt rum. Biskopen i Åbo, JoJian Gezelius 
d. ä., en man af svensk börd, som förut varit superintendent 
i Riga och år 1664 blifvit flyttad till Åbo i stället för den 
afsatte Terserus, fortsatte med berömvärd ifver ordnandet af de 
kyrkliga angelägenheterna, men ej ens han förstod att fullkom- 
ligt undvika ortodoxiens försåt. Han efterträddes på biskops- 
stolen år 1690 af sin son, Johan Gezelius d. y., hvilken dess- 
förinnan hade haft sig anförtrodd vården om Ingermanlands 
kyrkliga angelägenheter och i ännu högre grad än fadren har 
gjort namnet Gezelius minnesvärdt i Finlands häfder. Viborgs 
biskopsstol hade en tid innehafts af tvenne finska män, Abraham 
Thauvonius (1672—1679) och Henrik Karstenius (1679— 1681) ; 
men efter dessa kommo åter svenskar, bland hvilka den från 
Åbo universitet hit förflyttade Petrus Bång är synnerligen värd 
att omnämnas. Genom dessa mäns omsorg begynte läskunnig- 
heten på denna tid blifva någorlunda allmän bland den finska 



K Al! I, \l:S KKIiKKING, 1660 — L697. 303 

allmogen. Men å andra sidan begynte redan på sina ställen, 
isynnerhet i Österbotten, uppstå ett visst missnöje emot stats- 
kyrkans styfva renlärighet, och den i Tyskland uppkomna 
Pietismen vann äfven här lärjungar, hvilka från regeringens 
och kyrkans sida bemöttes med den hårdaste ofördragsamhet. 
Sålunda blef t. ex. hyrkoherden i Pudasjärvi, Johan Wegelius 
(bondeson från Ilmola och senast kyrkoherde i Tyrvis), en 
redbar och gudfruktig man, år. 1691 dömd sitt embete förlustig. 
Några åter, såsom kollegan i Uleåborg, Lars Ulstadius och 
magister Petrus Schcefer (rådmansson från Åbo) m. fl., råkade 
i envis opposition emot kyrkans bestående inrättningar och 
fingo utstå ännu svårare förföljelser. I början af följande 
seklet utfärdades stränga förordningar emot "pietister och svärme- 
andar"; men tidens svåra hemsökelser vände likväl allt mer 
och mer menniskornas hog till en mera lefvande gudsfruktan, 
och de andliga rörelserna upphörde icke att utbreda sig. 

Den litterära verksamheten i Finland begynte mot slutet 
af Sveriges magtperiod yttra större lifaktighet än någonsin 
förut. Andra upplagan af finska bibelöfversättningen, hvilken 
med ledning af grundtexten blifvit förbättrad af kyrkoherden i 
Pemar, Henrik Florinus, behöfde ej mera tryckas i Sverige, 
utan den utkom i Åbo 1685. För öfrigt inrättades tvenne 
nya boktryckerier, det ena af Gezelius i Åbo (1668), det andra 
af Bång i Viborg (1688). Den finska litteraturen rörde sig 
allt ännu nästan uteslutande på det andliga området, men 
framalstrade redan poetiska skapelser, hvilka bibehållit ett 
klassiskt värde, t. ex. Mathias Salamnii herliga "Ilolaulu Jesuk- 
sesta" (Fröjdehymn öfver Jesus) 1690 och den tidigt bortgångna 
Johan Cajanus'' "Etkös ole ihmisparka" * 1683. Derjämte 
trycktes flere allt fullständigare samlingar af andliga sånger 
("Suomalaisen sielun tavara"), till dess slutligen år 1701 den 
nu varande finska psalmboken blef färdig, och till hvilken äfven 
noterna följande år särskildt utgåfvos. Bland diktare på den 
verldsliga poesiens område märkas: Anterus Aschelinus (ka- 
pellan i Askainen eller Wilnäs) ** och Gabriel Tuderus (kyrko- 

* Ofversatt af Franzén under titel: »Förgängligheten»; se Valda Dikter, 
Örebro 1871, II., sid. 240 ff. Öfversiittningen är ganska trogen. 

Öfvers. anm. 

** »Slaget vid Narva» (som ' dock är en öfversättning från svenskan; se 
Arvidsson, Svenska fornsåuger, del. II, sid. 322), samt en sång om hungers- 
nöden 1697 och en annan om Karl XII. Öfvers. anm. 



304 FINLANDS HISTORIA. 

herde i Torneå) *. Äfven gjordes redan början med samlandet 
af folkpoesins alster och år 1702 utgaf nyssnämnde Henrik 
Florinus den första samlingen finska ordspråk, "till Guds ära 
och Finlands prydnad". Det är att märka, att det åsidosät- 
tande, som började blifva Finlands egen nationalitets lott, stundom 
framkallade energiska protester på det litterära området. Så- 
lunda utgaf den unge Johan Paulinus (son till kyrkoherden i 
Mouhijärvi och sedermera upphöjd till adligt och grefligt stånd 
under namnet Littjenstedf) i Upsala en sång på grekiska "Till 
Finlands ära", och i början af följande sekel utgaf Daniel 
Juslenius, om hvilken vi framdeles komma att tala, i samma 
afsigt disputationerna "Aboa vetus et nova" (Åbo förr och nu) 
samt "Vindicice Fennorum" (Finnarnes försvar). Vid univer- 
sitetet fortsattes gång efter annat striderna om teologiska spets- 
fundigheter, och Gezelius d. ä. sjelf, samt biskop Bång fingo 
utstå angrepp för sina katekeser. Inom de andra vetenska- 
perna var lifaktigheten mindre. Likväl fingo den äldre Ge- 
zelii latinska skolböcker röna välförtjent bifall och framgång. 
Inom naturvetenskaperna bör nämnas svensken Elias Tillandz, 
hvilken såsom professor i Åbo utgaf den första flora för Fin- 
land, utrustad med plancher (Catalogus plantarum prope Aboam, 
samt Icones, Åbo 1683). En annan professor i Åbo, Lars 
Tammelin, började år 1705 utgifva de första finska almanackorna. 
Fornforskningen, som på denna tid i Sverige begynte komma 
i blomstring, erhöll äfven i Finland en ryktbar målsman; det 
var Elias Brenner (född i Stor-Kyrö 1647, f som assessor i 
Stockholms antiqvitetskollegium 1717), som åren 1670 — 1672 
var sysselsatt med aftecknandet af Finlands historiska forn- 
lemningar. Men ganska ofta gick i sjelfva verket denna tids 
fornforskning på underbara afvägar, hvartill orsaken får sökas 
i de svenska vetenskapsmännens sträfvande att skapa åt sitt 
fosterland en lika glänsande forntid, som nutiden det var. 
De isländska sagorna uppväckte de gamla vikingaminnena, och 
Olof Kudbeck försökte i sin "Atlantica" härleda Sveriges 
historia från Japhets tider. Äfven finnarne fingo sin andel 
häraf; i Finlands historia inpassades en mängd från de 
isländska sagorna lånade konunganamn, och i stöd af språkforsk- 

* Har på svenska skrifvit en berättelse om lappames omvändande. 

Öfvers. amn. 



KARL XI:S REGERING, 16 60 1697. 305 

ningen begynte man härleda finnarnes ursprung från Israels 
tio slägter. 

På näringarna hade reduktionen förr eller senare bort 
utöfva en helsosani verkan. Men denna inverkan blef ej genast 
skönjbar, och andra hårda hemsökelser förstörde sedan det 
gryende fröet till Finlands välstånd. Likväl omnämnes, att 
skeppsbygnadskonsten på denna tid begynte blomstra i Öster- 
botten; amiralsembetet lät derstädes bygga fartyg, och belö- 
ningar gåfvos för skepp, som voro bygda med jämna fogar, 
emedan man funnit den gamla klink-metoden mindre lämplig. 
Handeln förkofrades genom rikets långvariga fredstillstånd, men 
hölls allt fortfarande i sina forna band. Öfver ryska gårdfari- 
handlande hördes äfven på dessa tider klagomål. Bland indu- 
striella företag må nämnas, att finnen Lorentz Creutz d. y., 
som var landshöfding öfver Åbo län och på samma gång chef 
för bergverken i Finland, år 1689 grundlade Teijo jernbruk i 
Bjerno och Kauttua bruk i Eura. Särskildt förtjenar omnämnas 
det stora glasbruk, hvilket Gustaf Johan Jung inrättade vid 
Nystad; der förfärdigades finare glasvaror och bland arbets- 
folket funnos inga utländingar, utan endast unga svenskar och 
finnar. Men den olyckliga branden år 1685 förstörde såväl 
glasbruket, som den förnämsta delen af staden. Eldsvådor 
voro eljest ganska vanliga. I Åbo inträffade inom en kort tid 
tvenne stora vådeldar, nämligen år 1678 och 1681; universi- 
tetsbyggnaderna räddades dock vid hvardera tillfället. Ett 
hårdare plågoris voro de missväxter, som under Karl XI:s 
regering flere gånger öfvergingo Finland och förstörde de 
frukter, som denne konungs kloka styrelse eljest skulle hafva 
burit. Isynnerhet höra de stora hungersåren på Karl XI:s 
sista tider till det ohyggligaste, Finlands historia har att upp- 
visa, och erfordra derför ett utförligare omnämnande. 

Åren 1674—1676 och 1687—1688 synas någorlunda all- 
männa missväxter inträffat öfver hela landet. Vid sistnämnda 
tillfälle köpte Karl XI:s gemål, den milda Ulrika Eleonora, 
spannmål, som hon sände till understöd åt de nödlidande i 
Finland. Derefter var åter årsafkastningen riklig. Men åren 
1695 — 1697 inträffade slutligen en fasaväckande hungersnöd, 
hvars like först i våra dagar åter är sedd. Sjelfva naturens 
ordning syntes vara på något sätt rubbad. Vintern 1694 — 
1695 var sträng och långvarig, och den derpå följande som- 

Finlands historia. 20 



306 FINLANDS HISTOKIA. 

maren kall och regnig. Vårsådden verkstäldes den \\ 
Juni och rågen blommade ej i Nyland förrän den 27 Juli 
(8 Augusti) *. Af denna orsak hann ej säden riktigt mogna. 
Följande året 1696 var likväl ännu bedröfligare. Redan i 
Februari hade isarne skjutit och vårfoglarne begynte ankomma. 
Mången verkstälde då sin sådd; men i Mars inträffade en 
eftervinter, så att sjöarne ånyo isbelades. Sommaren var lika 
kylig som den föregående, och i Augusti inträffade svåra natt- 
froster. Den hungersnöd, som nu uppstod, var i sanning 
fasansvärd. Redan om sommaren 1696 hade folk dött i 
hunger; bröd bakades af bark, halm och agnar, hvartill dock 
ännu fans mjöl till blandning. Mångfaldigt större blef nöden 
nästa vinter och vår, ty de gamla förråden hade då redan 
tagit slut. Äfven många af adeln samt presterskapet och 
embetsmännen åto bark och stampbröd. Kreaturen stupade i 
brist på foder och folket dog hoptals. Isynnerhet om våren 
1697 hade nöden stigit till sin högsta spets, och mordengeln 
slog tusenden. Mången hade ej ens så mycket mjöl, att de 
kunde baka bröd af barken, utan denna kokades i vatten till 
välling, i hvilken blandades nässlor och missnerötter till af- 
redning. Den bofasta befolkningen förtärde först sina kreatur ; 
sedan köttet af hästar, hundar och kattor, döda djurs kroppar 
och menniskolik. Det finnes exempel på, att föräldrar uppåto 
sina döda barn, och barn sina föräldrar. Såsom hemska, skugg- 
lika spöken vacklade menniskorna kring landet med skrynkliga 
ansigten, matta blickar och svartnad hy, så att vän ej mera 
kunde känna vän. De nedföllo döda, huru det råkade, på 
egen gårdsplan, i kyrkorna, på vägar och gator. De öfver- 
lefvande voro ofta så utmattade, att de ej kunde ombesörja de 
dödas begrafning; liken begrofvos 30, någon gång ända till 150 
i samma graf, och ibland hopen funnos okända vandrare, hvilkas 
hemvist ingen kände. Från September 1696 till September 
1697 uppgick antalet af de genom hunger omkomna i Öster- 
botten till 19,400, Tavast- och Nylands län 28,248 och i hela 
Åbo biskopsstift till mer än 60,000 personer. Vi känna ej 
totalsumman från Viborgs stift, men enskilda exempel gifva vid 
handen, att eländet äfven der var lika stort, om ej större. 
Hela antalet af offren för hungersnöden och deraf alstrade 

* I Finland följdes allt ännu gamla stilen, som då var tio dagar efter 
den verkliga tiden. 



KARL XI:S REGERING, 16 60 169 7. 307 

sjukdomar på detta enda år kan sålunda efter ungefärlig be- 
räkning anslås för hela Finland (med Kexholms län) till åtmin- 
stone 100,000, hvilket antagligen utgjorde sjundedelen af landets 
då varande folkmängd. Sjelfva den oskäliga naturen synes 
sörjt och lidit. Man har lagt märke till, att tupparne upp- 
hörde att gala, likaså göken, och att lodjur och stora rått- 
svärmar visade sig i byarne, förmodligen äfven de jagade af 
hungern. 

Men i folkets hjerta rådde den hemskaste förtviflan. 
Stora skaror strömmade äfven från de vestra landskapen genom 
Tavastland, Savolaks och Viborgs län till Ryssland, oaktadt 
landshöfdingarne försökte hindra detta. Att antalet af för- 
brytelser, isynnerhet stölderna, tilltog, är ej att undra öfver; 
större under var det, att ännu någon ordning alls kunde upp- 
rätthållas. På några ställen hade i sjelfva verket alla samhällsband 
råkat i upplösningstillstånd. I trakten af St. Michel hade 
bönderna redan året förut plundrat några herregårdar. I 
Karelen skedde i Februari 1697 ett formligt uppror, dervid 
kronans uppbördsmän dödades och det till deras hjelp sända 
krigsfolket förjagades. Till resandes skydd nödgades man för- 
ordna eskort på landsvägarne i Tavast- och Nylands län, och 
i Järvelä by af Urdiala socken hade ett röfvarband nedslagit 
sig, så att landshöfdingen var tvungen att sända dit en afdel- 
ning soldater. De enskilda hade väl icke stort mycket, som 
lockade till tjufnad; men kronans spannmålsmagasin voro i 
största fara, så att t. ex. vice landshöfdingen Maydell måste i 
Helsingfors sjelf hvarje natt rida ut för att vakta kronans 
sädesförråd. Men äfven kronans besparingar voro alldeles otill- 
räckliga. De utdelades, så långt det räckte, åt folket och 
rotarne dels såsom lån, dels mot måttlig betalning; men embets- 
männen, presterna, uaiversitetslärarne och äfven frälsebönderna 
fingo anskaffa sitt uppehälle och utsäde hvarifrån de bäst kunde. 
Rågtunnan, hvars medelpris eljest var 9 daler kopparmynt och 
under goda år endast 6 (eller i silfvervärde = 5 mark 60 p. 
nu varande mynt), kostade redan om hösten 1696 i städerna 
22 daler och om våren 1697 slutligen 30 — 32 daler eUer mera ; 
men man köpte dock ej nu mera spanmål tunntals, utan kapptals 
eller skäpptals. Några skepp, som om hösten skulle hemta 
säd till landet, hade lidit skeppsbrott, och vårens sena ankomst 
förhindrade undsättningarna från Sverige och Estland. Midt 



308 FINLANDS HISTOKIA. 

under detta allmänna elände dog Karl XI den 5 April, och 
det är ganska troligt att jobsposterna från Finland * hade för- 
värrat konungens tillstånd. Han hade likväl dragit försorg om 
nödens lindrande, och så snart sjön gick upp och säd erhölls 
utifrån, begynte tillståndet i Finland redan förbättras. Detta 
år skulle skörden åter blifvit någorlunda god; men åkrarne 
hade till största delen förblifvit osådda. Först år 1698, då 
genom styrelsens försorg utsäde blifvit anskaffadt och Herren 
åter gaf en riklig årsväxt, upphörde slutligen denna hemsökel- 
sens bittra tid, hvars verkningar likväl ännu många år der- 
efter förspordes i landet. 

I hvilken grad befolkningen sjelf kunde vara skyldig till 
den inträffade ödeläggelsen, är ej mera lätt att afgöra. Likväl 
förtäljes det, att då under de föregående åren säd hade fun- 
nits i sådan myckenhet, att man ej visste hvart man skulle 
göra af med den, så hade detta öfverflöd framkallat ett lätt- 
sinnigt och öfverdådigt lefnadssätt, Men sedan olyckan en 
gång inträffat, begick äfven regeringen ett stort fel, då den ej 
genast om hösten 1696 vidtog kraftiga undsättningsåtgärder. 
Att landshöfdingarne ej försummade att underrätta om hvad 
som förestod, intygas af deras ännu i behåll varande embets- 
skrifvelser. Om Viborgs län, der den gamle reduktionsmannen 
Anders Lindhjelm var landshöfding, veta vi öfver hufvud mindre ; 
likaså om Kexholms län och Ingermanland, öfver hvilka Otto 
Wilhelm von Fersen var generalguvernör. I Tavast- och Ny- 
lands län var svensken Abraham Crouhjort landshöfding, en 
sträng krigare, som kanhända icke var fullt lämplig att sköta 
förvaltningsärender. Han for i sjelfva verket om hösten 1696 
bort till Stockholm, och till vice landshöfding förordnades fri- 
herre Georg Johan Maydell, en man af liffländsk börd, som 
någon tid varit öfverste vid Tavastlands regemente. Lands- 
höfding i Åbo var den ofvan nämnde Lorentz Creutz d. y. 
och i Österbotten residerade på Korsholm finnen Johan Ehren- 
skjöld. Alla dessa uppfylde, så vidt vi kunna bedöma deras 

* Den svenska historieskrifvaren Fryxell berättar, huru som konungen 
under de sista veckorna af sitt lif fick underrättelse om, att i flere socknar i 
Finland befolkningen var utdöd och att kyrkorna voro stängda; kyrkonycklarne 
skulle nämligen blifvit skickade till konungen i Sverige. Denna berättelse 
är dock enligt vår åsigt grundlös; ty vi hafva ej funnit någon antydan härom 
hvarken i landshöfdingarnes embetsskrifvelser eller andra källor. 



KAKL XII:S KEGEKING TILL SLAGET TID PULTAVA. 309 

verksamhet, samvetsgrant sin pligt för att lindra nöden. Men 
regeringen i Stockholm var alltför aflägsen för att i tid få 
kännedom om farans rätta beskaffenhet, och alltför aflägsen för 
att ej dess sena undsättningsåtgärder det oaktadt skulle kommit 
alldeles för sent. Först vårvinterns 1697 fasor öppnade regerin- 
gens ögon, och de rika hjelpsändningar, som nu åstadkommos, 
visa att god vilja ingalunda saknades. Men då var redan 
slaget det djupa sår, hvars helande skulle erfordrat årtionden 
af fredlig och lyckosam utveckling. I stället för freden följde 
likväl krigets bördor och lidanden, den förderfligaste ofredstid 
Finland någonsin fått upplefva. Skildringen af dessa olycks- 
tider skall fylla de närmast följande kapitlen af vår historia. 



7. Karl XII:s regering till slaget vid Pultava, 1697—1709. 

Vid Karl XI:s död var hans enda son, sedermera Karl XII, 
endast fjorton år gammal och Karl XI hade derför tillsatt en 
förmyndareregering, i hvilken den gamla enkedrottningen Hedvig 
Eleonora än en gång fick föra ordet och som för öfrigt bestod 
af fem kungliga råd. Men minnet af den förra förmyndare- 
regeringens svaghet och derjämte den högre adelns hopp att 
få reduktionen återkallad, förskaffade redan innan årets slut 
regeringstvglarne i den unge konungens händer. Ständerna 
sammanträdde i November 1697 och voro genast beredvilliga 
att förklara Karl myndig. Denna förhastade åtgärd visade 
dock strax från början sina skadliga följder. Den unge konun- 
gens egensinniga och sjelfrådiga karakter framstod äfven deruti, 
att han ej på något sätt kunde förmås att låta kröna sig 
enligt gammal sed, emedan han ansåg, att kronan var hans 
redan från hans födelse. Med kronan på hufvudet och spiran 
i handen red han den 14 December till Stockholms storkyrka, 
hvarest erkebiskopen framför altaret allenast smorde hans panna 
och tinningar. Men den vid dylika tillfällen brukliga konunga- 
eden lemnade Karl oaflagd. Få voro likväl de, som i dessa 
omständigheter sågo elaka förebud, utan öfverallt ljödo folkets 
"glädje- och fröjderop" att man — såsom de finska riksdags- 
männens lyckönskningsruna säger — "till konung hade fått ett 



310 FINLANDS HISTOKIA. 

lejon ungt åt oss svenskar här i norden". Det är också i 
sjelfva verket sant, att Karls flesta egenskaper lofvade allt godt. 
Han hade fått en omsorgsfull, kristlig uppfostran och ådaga- 
lade redan tidigt såväl ett godt förstånd, som ett ädelt och 
redbart sinnelag. Visserligen visade sig dock hans af fadren 
ärfda oförskräckta mod nästan såsom öfverdrifven dumdristighet. 
De farligaste lekar, jagter och ridter, i hvilka konungens dra- 
bant, den unge finnen Arvid Bernhard Horn, var sin herres 
trognaste kamrat, upptogo de första åren af Karls regering, 
och på den tid, då hans kusin och svåger, hertig Fredrik af 
Holstein-Gottorp, besökte Sverige, nådde de pojkaktiga galen- 
skaperna sin höjd, hvarjämte den unge konungen genom barn- 
sligt slöseri förstörde de af fadren samlade besparingarna. 
Likväl förblef Karl ständigt måttlig i sina njutningar och ren 
till sina seder; i hans sinnelag låg på en gång någonting 
jungfruligt och manligt, som tycktes närma sig hjelteidealet. 
Det är att märka, att vid denna tid de forntida sägnerna 
om Göthernes vandringar och vikingarnes hjeltebragder ånyo 
begynt upplefva inom den svenska litteraturen. Det svenska 
folkets krigiska natur började åter vakna, och isynnerhet hos 
Sveriges unge konung brann en åtrå att förvåna verlden genom 
samma hjelterykte, som fordom en fjerran sunnanländer 
eröfrande Alarik. Men under sådana omständigheter hotade 
det envälde, som på Karl XI:s tid blifvit lagdt i svenska 
konungens händer, att medföra för riket lika mycken skada 
och förderf, som det samma under den förra regeringen hade 
bidragit till rikets återupphjelpande. Man märkte snart, att 
den unge konungen var föga benägen att låna sitt öra åt 
vishetens och försigtighetens varnande röster, och han upptog 
i sin gunst endast sådane män, som förstodo smickra eller 
uppegga hans egna hugskott. Sålunda syntes t. ex. den man, 
hvilken strax från början erhöll första rummet i Karls för- 
troende, den 50-årige ministern grefve Karl Piper (sonson till 
en borgmästare i Viborg), lika ifrigt längta efter krig, som 
hans 15-årige herre. Allt häntydde sålunda uppå, att den 
långa fredstid, af hvilken riket hittills fått njuta, ej mer skulle 
blifva af lång varaktighet, om också å andra sidan konungens 
omutliga rättskänsla hindrade honom att sjelf gripa till svärdet, 
innan andras anfall dertill skulle gifva honom en rättvis anled- 
ning. Detta tillfälle lät dock icke länge vänta på sig. Det 



KAKL XII:S REGERING TILL SLAGET VID PULTÅVA. 311 

östra grannriket Ryssland, som de svenska statsmännen van^ 
sig att alltför mycket ringakta, beredde sig som bäst till en vidt- 
utseende kamp, för att göra ett slut på Sveriges öfvervälde i 
norden. — Från detta ögonblick börjar nu Ryssland utöfva 
•ett mägtigt inflytande på Finlands öden, och en blick på detta 
rikes dåvarande utvecklingsgrad är derför i detta sammanhang 
af nöden. 

Det svaghetstillstånd, hvari vi sågo Ryssland sjunka vid 
tiden för freden i Stolbova, hade derefter under tidernas lopp 
förbättrats såväl i rikets inre som yttre förhållanden. Czarerna 
Michael Romanow (1613 — 1645) och hans son Alexej (1645 — 
1676) hade båda varit dugliga regenter, som med god fram- 
gång sträfvade att åstadkomma ordning i förvaltningen och 
småningom återbringa de förlorade landskapen till riket. Visser- 
ligen medförde Alexejs krig på Karl Gustafs tid i Finland och 
Östersjöländerna inga fördelar. Men i dess ställe åter vans 
från Polen flere landskap (Ukrän, Smolensk m. fl.), som förut 
tillhört Ryssland. Alexejs äldsta son, czar Feodor (1676 — 
1682) förde Rysslands första krig med Turkiet och förtjenar 
dessutom omnämnas äfven derför, att han upphäfde adelns 
privilegier beträffande statsembetena och sålunda för de öfriga 
samhällsklasserna öppnade vägen till en helsosam täflan. Efter 
Feodors död öfvergick czarvärdigheten till hans broder, den 
till kropp och själ svage Ivan, samt bådas halfbroder Peter, 
som var endast på sitt 10-de år. Den sistnämndes moder, 
Natalia Narischkin, var bestämd att sköta regeringen under 
hans minderårighet; men Ivans äregiriga syster Sofia upp- 
eggade strelitserna, Rysslands dåvarande militärstånd, till uppror 
och bemägtigade sig med deras hjelp regeringen. Huru nu 
den unge Peter tillbragte sin tid i byn Preobraschensk nära 
Moskva, huru omkring honom samlade sig jämnåriga ynglingar, 
hvilka den unge czaren och hans lärare, Lefort ifrån Genf, 
öfvade i krigiska lekar, och huru slutligen af leken blef allvar 
och verklighet, då Peter år 1689 ryckte regeringstyglarne ur 
sin halfsysters händer och sjelf öfvertog rikets styrelse — allt 
detta hör till det ryska rikets dyrbaraste minnen. Den rege- 
ring, som nu begynte, har fört det ryska riket in på helt nya 
utvecklingsvägar. Peters lifsuppgift var att utbilda sitt folks 
seder och inrättningar efter det öfriga Europas mönster. Lefort 
och skotten Gordon fingo i uppdrag att organisera armén; en 



313 FINLANDS HISTORIA. 

mängd utländingar (t. ex. de ifrån Frankrike förjagade huge- 
notterna) inkallades till riket, och man försökte att på alla 
håll utrota såväl de nationella som religiösa fördomarna. Ryss- 
land hade på denna tid inga andra hafskuster än vid Hvita 
hafvet och Ishafvet Peter insåg genast olägenheterna af ett 
sådant afstängningstillstånd och han beslöt att förskaffa åt sitr 
land nya hamnar vid Östersjön och Svarta hafvet. I det af 
denna orsak framkallade kriget med Turkiet eröfrades Asow 
år 1696 och man lät strax derpå bygga en rysk krigsflotta. 
Året derpå begaf sig czaren sjelf till utlandet och arbetade 
med yxan i hand på skeppsvarfvet i Saardam i Holland. 
Sedan han återkommit hem, bestraffade han med fullständig 
upplösning strelitsernas kår, som under hans frånvaro hade 
väckt ett uppror, och begynte med ännu större ifver än förut 
arbeta på sedernas och inrättningarnas förbättring och förnyelse. 
Flere af dessa förbättringsåtgärder afsågo väl endast det yttre, 
såsom t. ex. förordningen om skäggets afrakande och om begag- 
nandet af europeisk klädedrägt; men de voro dock alla ett 
uttryck för czar Peters grundtanke: att göra Ryssland till en 
europeisk stat. Det kraftfulla snille, hvarmed czaren fullföljde 
denna sin plan, har förskaffat honom historiens ärenamn den 
store. För att åt sitt rike vinna en lättare samfärdsel med 
de vestra länderna, beslöt han nu att anfalla Sverige, som 
helt och hållet utestängde honom från Östersjön. I denna af- 
sigt förenade han sig med kurfursten August af Sachsen, 
hvilken år 1697 hade blfvit vald till konung i Polen, och 
vann Fredrik IV i Danmark till tredje man i förbundet. Alla 
tre önskade att göra ett slut på Sveriges öfvervälde i norden 
och ansågo tillfället lämpligast just nu, då i detta rike en ung 
och oerfaren konung herskade, hvilken tycktes fördrifva hela 
sin tid med barnsliga lekar. De visste ej, att just kriget var 
den lek, h varefter Karl XII med största otålighet längtade. 
De första fiendtligheterna skedde från Danmarks sida. 
Men om sommaren 1700 seglade Karl med sin flotta ut från 
Karlskronas hamn, landsteg med armén på Seeland och tvang- 
danska konungen att sluta fred. Denna hastiga utgång på 
kriget var så mycket lyckligare, som redan äfven de öfriga 
fienderna voro färdiga till anfall. Redan i årets början hade 
10,000 sachsare kommit till trakterna af Diina, der de intogo 
fästningen Dunamunde. Bland dem fans en liftländsk adelsman 



KAKL XII:S KEGERING TILL SLAGET VID 1'ULTAYA. 313 

Patkul, hvilken, likasom detta lands ridderskap i allmänhet, 
var missnöjd med reduktionen och det svenska väldet och 
derför sträfvade efter att uppegga inhemska och utländska 
fiender. Då fördref visserligen den finska hären, hvilken under 
general Otto Wellingk och generalmajor Georg Johan von 
Maydell hade satt sig i rörelse från norden, sachsarne från 
Venden och jagade dem vid Jungfernhof (den 6 Maj) åter 
öfver Duna. Men efter erhållen förstärkning öfvergick sachsiska 
armén ånyo floden oeh begynte belägra staden Riga. Samtidigt 
hade czaren, som nu fick freden med Turkiet afslutad, förklarat 
krig emot Sverige och i September skickat guvernören i Nov- 
gorod, furst Trubetskoj, emot Narva. Trubetskoj tågade utan 
något motstånd genom Ingermanland, hvars innevånare hoptals 
flydde emot Viborg. Genast efter sin framkomst till Narva 
begynte han belägra staden; i början af Oktober satte sig 
czaren sjelf i rörelse och med de nya truppafdelningar, som stän- 
digt tillstötte, uppgick hela belägringshären slutligen till 40,000 
man. Deremot hann stadens kommendant, Budolf Henning Horn 
(af Eantz'ska ätten, hvilken ej bör förblandas med de finska 
Hornarne), endast samla 1,800 man, men gjorde likväl ett tappert 
motstånd. På denna fot stodo sakerna, då Karl XII i Oktober 
landsteg i Pernau, medförande en här af 6,000 soldater ifrån 
Sverige. Det hade först varit hans afsigt att skynda till Rigas 
undsättning; men sedan han fått kunskap om, att konung 
August redan afstått från belägringen beslöt han vända sig 
emot Narva och förenade sig derför med Otto Wellingks finska 
afdelning. Nu lemnades 5,000 man till Litflands försvar och 
de öfriga omkring 8,500 man (hvaraf nära hälften finnar) fördes 
öfver Rakwere emot Narva. Ryssarnes förtrupp under Schere- 
metjevv kastades tillbaka vid Pyhäjoki, och den 20 November 
1700 * stod den lilla svenska hären framför ryska belägrings- 

* Datum är efter svenska kalendern, hvilken frän Februari 1700 till 
Februari 1712 skilde sig från hela verldens tideräkning. Den svenska rege- 
ringen befalde nämligen att bortlemna skottdagen år 1700, för att stämma 
öfvcreus med »nya stilen», enligt hvilken detta år ej var skottår, ehuru det 
var så i den »gamla stilen». Sålunda råkade den svenska kalendern en dag 
före gamla stilen, och förblef tio dagar efter den nya. Slaget vid Narva stod 
således efter gamla stilen den 19 November och efter nya stilen den 30, men 
efter tideräkningen i Sverige och Finland den 20 November. På samma sätf 
böra äfven de följande tidsbestämningarne förstås. Ar 1712 återgick man till 
gamla stilen på det sätt, att man på en gång insköt 2 skottdagar i Februari, 
som sålunda detta år erhöll 30 dagar. 



.'i 14 FINLANDS HISTORIA. 

lägret. Czaren hade kort förut begifvit sig till Pskow, och 
befälet hade blifvit öfverlemnadt åt en utländing, hertigen De 
Croy, hvilken dock var helt och hållet obekant säväl med 
folket som med förhållandena i öfrigt. Klockan 2 eftermiddagen 
begynte svenska hären sitt angrepp midt under ett tätt snöfall, 
som af vinden drefs emot ryssarne. Wellingk anförde högra 
flygeln, der största delen af finska rytteriet befann sig. Det 
finska fotfolket åter var till större delen uppstäldt på venstra 
flygeln, hvarest öfverbefälet fördes af general Rehnskjöld. 
Konungen sjelf med sina drabanter (under Arvid Horns befäl) 
och Hastfer's finnar befann sig ytterst på venstra flygeln. 
Inom femton minuter hade de stormande öfver förskansningarna 
inträngt i lägret, och nu sprängdes ryssarnes båda flyglar och 
drefvos på ömse sidor om staden emot floden Narova. För- 
virringen i det ryska lägret var så stor, att De Croy och de 
öfriga utländska generalerna nödgades hos svenska konungen 
söka skydd emot sitt eget folk. Under natten och följande 
morgon gåfvo sig de öfriga qvarlefvorna af ryska hären; man- 
skapet lössläptes, men hela befälet, deribland hertig De Croy, 
en ung imeretisk prins Alexander ifrån Kaukasien, samt fur- 
starne Jakob Dolgorukoj och Ivan Trubetskoj, fördes såsom 
krigsfångar till Stockholm. Hela artilleriet, lägret och kassan 
föllo i segervinnarnes händer. Slaget vid Narva var bland de 
mest lysande segrar, de svenska vapnen någonsin hafva vunnit; 
men Peter mottog jobsposten med mycket lugn, förmenande 
att den tid snart skulle komma, då de af svenskarne hade 
lärt sig konsten att segra. Saken kunde dock fått en ganska 
dålig utgång för czaren, om ej Karl efter segern vid Narva 
skulle fattat så dåliga tankar om den östra grannens krigs- 
duglighet och derför sjelf vändt sina vapen emot konung 
August. Han tog sitt vinterqvarter i Lajus, uti nordöstra 
hörnet af Litfland, och gick följande vår öfver Duna åt söder. 
Huru som han derefter allt mer intrasslade sig i de polska 
angelägenheterna och flere år uppehöll sig med denna hård- 
nackade, men onyttiga strid, komma vi framdeles att se. Nu 
är det tid att egna en blick åt det sätt, hvarpå försvars- 
anstalterna hemma i Finland under tiden ordnades. 

Strax vid krigets början hade Karl låtit öka härens 
styrka utöfver hela riket, i det han förordnade att utom den 
indelta militären, rusthållen och rotarne skulle uppställa s. k. 



KAKI, XIi:S KEGEKIXG TILL SLAGET VID PULTAVA. 315 

tremännings-regementen. Sålunda tillökt utgjorde Finlands 
krigsstyrka redan år 1700 omkring 9,300 man fotfolk och 
och 4,700 ryttare, utan att räkna de värfvade regementen 
(lifdragonerna, Zöge's dragoner, Hastfer's infanteri m. fl.), som 
bestodo af finnar. Alla dessa fördes samma år till Estland 
och Liffland, så att Finland blef alldeles utblottadt på för- 
svarare. Men den unge konungen, som ej var bunden vid 
förra tiders bevillningsföreskrifter, påfann nu den beqväma åt- 
gärden att befalla finnarne göra ännu en ny uppsättning indelt 
militär. Denna s. k. "fördubbling" eller "dubblering" steg 
dock ej högre än till hälften af det ordinarie antalet och 
beordrades till Kexholms län och Ingermanland, der general- 
major Abraham Cronhjort på detta sätt samlade omkring 
0,000 man under sitt befäl. Största delen af Finlands ordinarie 
militär qvarhölls härefter till Estlands och Liiflands försvar 
under befäl af öfverstarne Hastfer och Anton Wolmar Schlip- 
penbach, och en liten del följde konungen på hans tåg till 
Polen. Men Finland hade sålunda redan under första året af 
kriget fått utsända, utom de värfvade trupperna, nära 20,000 
man, af hvilka knappast en tredjedel användes att försvara 
det egna fäderneslandets tröskel i Ingermanland. Dessa såväl 
ordinarie som extraordinarie regementen måste Finland under 
krigsåren alltjämnt fylla, efter som kriget eller sjukdomar 
gjorde luckor i dem. Följden häraf var den, att klagan öfver 
brist på arbetsfolk ganska snart började förspörjas och att 
man redan år 1702 nödgades taga ett stort antal hemmans- 
egare till soldater. Landshöfdingarne försökte efter bästa för- 
måga undvika, att ej gårdarne på detta sätt skulle blifva öde ; 
men krigets Moloch fordrade ständigt nya offer. Ar 1708 
omnämnes slutligen, att hälften af alla kronohemman i Åbo 
och Björneborgs län voro öde, och enligt en, kanhända öfver- 
drifven, beräkning skulle antalet af de från detta län då ut- 
sända soldaterna uppgått till 40,000. De allmänna krigshän- 
delserna under detta tidskede skola vi här endast i korthet 
framställa. 

I slutet af år 1700 hade Cronhjort fått sin armé samlad 
till Ingermanland och tågade i början af följande år öfver 
gränsen emot staden Ladoga, uppbrännande byar och gårdar, 
då befolkningen ej kunde förmås att betala brandskatt. Men 
härens litenhet i förhållande till den vidsträckta gräns, som 



316 FINLANDS HISTORIA. 

skulle försvaras, förhindrade hvarje kraftigare krigsoperation. 
Längre fram på våren åstadkoms en liten kapareflotta på Ladoga 
och smärre skärmytslingar pågingo sedan vid gränsen med 
vexlande lycka. Under tiden började äfven befolkningen i 
Ingermanland på eget bevåg göra plundringståg öfver gränsen 
och synes bedrifvit många våldsamheter på det fiendtliga om- 
rådet, sålunda uppretande emot sig ryssarnes hämnd. Cronhjort 
utfärdade i början en förordning i hvilken han vid dödsstraff 
förbjöd dessa böndernas plundringsfärder; men då han begärde 
konungens stadfästelse på denna sin förordning, svarade Karl XII 
från Lajus, att han "intet funne att de hafva förtjent något 
straff härföre, utan ville hafva dem fritt lemnadt att härja 
och bränna det mesta de kunde". I stöd af denna kungliga 
tillåtelse begynte man nu inrätta ordentliga ströfkårer, bland 
hvilkas anförare en ingermanländsk bonde, vid namn KiveMs, 
förvärfvade sig ett sådant rykte, att sedermera, så länge kriget 
varade, alla finska partigängare erhöllo samma benämning. Men 
sålunda var hela krigets grymma och ödeläggande karaktär 
strax från början gifven. Karl XII, som ej ens synes ämnat 
försvara dessa trakter genom en ordnad krigsföring, ville blott 
genom ett plundringskrig betäcka sin egen rygg, under tiden 
han sjelf i söder förvånade verlden med sina hjeltebragder. 
Följden var i sjelfva verket den, att krigsföretagen på detta 
håll voro af ringa betydelse och vanligen blefvo ofullbordade. 
En plan att föra några tusen man på båtar öfver Ladoga 
och genom Swir till Onegas norra strand, derifrån färden 
skulle fortsättas landvägen till Hvita hafvet och sedan vidare 
till Arkangel, skulle otvifvelaktigt mött alltför stora hinder 
vid utförandet och lemnades derför äfven å sido. Men äfven 
den lilla svenska flotta, som om sommaren 1701 seglade 
från Götheborg till Hvita hafvet, fick återvända med oför- 
rättadt ärende, sedan den förlorat några skepp, som utanför 
Dvinas mynning råkat på grund. Det värsta af allt var 
dock, att de försvarsåtgärder, som afsågo att skydda rikets 
eget område här i norden, voro alltför otillräckliga att motstå 
ett större anfall. I början, innan den svenske konungen 
ännu var alltför långt aflägsen från dessa trakter, trodde 
czaren sig icke våga vända hufvudangreppet mot Ingerman- 
land och Finland. Deremot samlade han vid Pskow en 
ansenlig styrka under Scheremetjews befäl. Schlippenbach , 



KARL XII:S REGERING TILL SLAGET VID PULTAVA. 317 

som hade uppstält sin lilla här omkring Wero, lyckades 
väl i September 1701 slå den fiendtliga öfvermagten tillbaka. 
Men den 30 December blef han oförmodad! öfverfallen af 
fienderna i sitt vinterläger vid Erastiver och led ett kännbart 
nederlag. Efter denna tilldragelse anhöll man hos Karl om 
förstärkning; men konungen kallade tvertom just vid denna 
tid Tavast-Nylands kavalleri, hvilket hittills hade stått i Kur- 
land, till sig till Polen. Följden häraf var den, att Scheremetjew 
den 19 Juli 1702 vann en ny seger vid Teilitsa (nära Walkka), 
hvarefter Marienburg intogs och största delen af Liffland blef 
ett rof för ryssarnes plundringar. Hurudan desses framfart 
var, framgår ur ett bref från Scheremetjew till czaren, deruti 
det skrytes att kreatur och "Tschuchner" (d. ä. ester, tschuder) 
blifvit tagna i sådan mängd, att en ko såldes för 9 kopek, en 
fullvuxen menniska för 10 — 12 kopek, men ett barn endast 
1 kopek. — Samtidigt hade Karl inträngt djupt i Polen, be- 
mägtigat sig Warschau och vid Klissow vunnit en lysande 
seger öfver konung August samt slutligen intagit äfven Krakau. 
Men han hade så mycket mindre tid och lust att nu mera 
vända tillbaka till ryska gränserna till sina egna undersåtars 
bistånd. 

Efter slaget vid Teilitsa vände sig nu de ryska vapnen 
med all magt emot Ingermanland, hvars eröfring var för czaren 
af ännu större vigt än Lifflands. Peter hade med sin vanliga 
skyndsamhet låtit bygga en ansenlig flotta af lodjor i Olonetz 
och lyckades äfven fördrifva de svenska fartygen från Ladoga. 
I Augusti 1703 tågade en här af 11,000 ryssar öfver Lavaån, 
uppbrännande byar och gårdar ända till Nyenskans. Den 
gamle Cronhjort samlade väl sina spridda stridskrafter och 
kallade dessutom uppbådet eller det s. k. "Nostofolket" från 
Ingermanland och Viborgs län under sina fanor. Men öfver 
hufvud voro försvarsåtgärderna oordnade och bristfälliga. Efter 
någon tid aftågade ryssarne åter, men kommo i September 
tillbaka och begynte belägra Nöteborg, hvars kommendant, 
Gustaf Wilhelm Schlippenbach, hade qvarstannat med ett par tre 
hundra soldater för att försvara denna vigtiga fästning. Ryssarnes 
anförare var äfven nu Scheremetjew; men såväl czaren sjelf, 
sam hans gunstling Alexander Menschikow voro närvarande 
såsom underfältherrar. Cronhjort försökte sända hjelp åt de 
belägrade; men endast major Hans Georg Leijon bröt sig med 



318 FINLANDS HISTORIA. 

50 man väg till Nöteborg. Emellertid hade man redan begynt 
ifrigt beskjuta slottet och den 12 Oktober företogs tre gånger 
å rad en häftig stormlöpning. De blefvo visserligen tillbaka- 
slagna, men på aftonen måste likväl kommendanten gifva sig. 
Sålunda hade åter inloppet till Ladoga kommit i ryssarnes våld, 
och czaren, som ganska väl insåg vigten af den eröfrade 
platsen, kallade den samma med ett nytt namn u Schliisselburg u . 
Cronhjort hade nu dragit sig tillbaka öfver Nevan, och kommen- 
danten på Nyenskans, Johan Apollof, som hvarje ögonblick 
måste vara beredd på fiendens anryckande mot denna lilla 
ort, fann intet bättre råd, än att sjelf uppbränna staden och 
dervarande krigsmagasiner. För denna gång aflägsnade sig 
likväl faran för en liten tid. Följande vårvinter gjordes en 
plötslig expedition på skidor ifrån Schlusselburg till Rautus 
och Sakkula. Major Karl von Burghausen (son till den vid 
Lund stupade hjelten) stod med 600 ryttare i Lippola by vid 
Sadejoki och försökte manligt försvara finska gränsen, men 
stupade med nästan hela sin hop. Detta var den första krigs- 
händelsen i sjelfva Finland, obetydlig i sig sjelf, men ett förebud 
till svårare skickelser. I slutet af April kom slutligen Sche- 
remetjew för att belägra Nyenskans, och här tvangs Apollof 
ganska snart, nämligen redan den 4 Maj 1703, att uppgifva 
fästningen, emedan Cronhjort ej kunde sända honom någon 
undsättning. Denna eröfring var för Peter mycket vigtigare, 
än man i första ögonblicket ens kunde ana; ty nu var den 
mäktiga Neva-floden, den ryska handelns urgamla strömfåra, 
helt och hållet i hans händer, och just till dessa trakter hade 
han beslutat förlägga sitt rikes medelpunkt. Han förstörde 
derför den svenska fästningen Nyenskans, men grundlade något 
nedanför på Jänissaari och andra holmar i Nevan en ny stad, 
hvilken han redan den 17 Maj * bestämde till Rysslands huf- 
vudstad, och gaf åt den samma, aposteln Petrus till ära, 
namnet S:t Petersburg. Namnets icke-ryska klang likasom 
beslutet att förlägga hufvudstaden utanför Rysslands nationella 
gränser äro omständigheter, som vittna om Peter den stores 
och hans tidehvarfs tänkesätt. Men ännu ovanligare var grund- 
läggarens djerfhet, att så oåterkalleligt låta den ryska örnen 
slå sina klor i det svenska lejonets nacke. Först från detta 
ögonblick hade i sjelfva verket kriget fått ett farligt utseende 

* Efter ryska tideräkningen den 16. 



KAKL XII:S REGEKING TILL SLAGET VID PULTAVA. 319 

och Finlands hela framtid var hotad, hvartill närheten af det 
ryska rikets hufvudstad i sin mon bidrog. De första tilldra- 
gelserna ådagalade redan farans storlek. 

Genom eröfringen af Neva-floden hade nämligen czaren 
afskurit Estland och Liffland från det öfriga riket och ned- 
slagit sig vid sjelfva portarne till Finland. Samtidigt intogo 
ryssarne Jaama och Koporie och skickade ströfkårer till trak- 
terna af Narva, hvarest likväl Karl Morath med Åbo läns 
rytteri slog fiendenia tillbaka vid Laukas by. Äfven vid 
finska gränsen pågingo skarpa skärmytslingar. Cronhjort hade 
samlat sina små stridskrafter vid Systerbäck, fördref den 11 
Juni den ryska förposten från Lahis och syntes hota czarens 
byggnadsföretag vid Nevans mynning. Men Peter var outtröttlig 
uti att beskydda sin nya skapelse. I början af Juli hemtade 
han sina lodjor samt 5 krigsskepp längs Nevan till Finska 
viken och den 9 i samma månad ryckte han med stor härs- 
makt öfver Systerbäck emot Cronhjort, hvilken efter en häftig 
strid måste draga sig tillbaka emot Wiborg. Af den finska 
hären stupade omkring 500 man och flere af dess förnämsta 
officerare sårades (Leijon, Rehbinder, Karl Armfelt). Med 
förvåning hade man nu för första gången sett den ryska 
hären iakttaga en verklig stridsordning och noga uppstäld 
slagtlinie, och på goda skäl begynte man redan frukta för 
Finlands öde. Men i början hade czaren ingen annan afsigt 
än att förjaga den finska krigsstyrkan längre bort från Inger- 
manlands gränser. Krigsoperationerna upphörde åter för en 
tid på detta håll, och Peter begynte i dess ställe till sin stads 
försvar uppföra befästningar på Retusaari, hvaraf det nu 
varande Kronstadt uppstod. Af allt detta borde Karl XII 
insett nödvändigheten af att skynda till östra gränsens försvar. 
Men hans envisa beslut att rycka polska kronan från Augusts 
hufvud höll honom fortfarande qvar vid Weichsel. Om våren 
1703 slog han sachsarne vid Pultusk och förspilde sedan som- 
maren på Thorns eröfring. Motgångarne i Ingermanland hade 
likväl så till vida väckt Karls uppmärksamhet, att han redan 
om våren hade beslutat skilja Cronhjort från befälet och sända 
från Polen Georg Johan von Maydell i hans ställe. Maydell kom 
till Wiborg i slutet af Augusti 1703 och försökte genast ställa 
försvaret på en bättre fot. Men hjelpmedlens otillräcklighet 
och bristen på enighet i ledningen af det hela gjorde äfven 



320 FINLANDS HISTOKIA, 

de bästa bemödanden fruktlösa. Hela armén, som blifvit 
qvarlemnad till Finlands försvar, utgjorde nu endast 5,000 
man; ty den största och bästa delen af landets krigsfolk var 
dels i Narva, dels i Estland, dels äfven i Riga och Kurland, 
der Adam Lewenhaupt vann ett par lysande segrar öfver 
Ryssarne (vid Schagarini 1703 och Jakobstadt 1704). 

Czaren, som ej behöfde frukta något kraftigare anfall 
från finska sidan, vände om våren 1704 sina stridskrafter emot 
Dorpat och Narva, och begynte belägra båda samtidigt. Svenska 
flottan på Peipussjön förstördes, och den 14 Juli tvangs Dorpat 
att kapitulera. Deremot gjorde Rudolf Henning Horn i Narva 
flere månader ett tappert motstånd, till dess ryssarne den 10 
Augusti med storm intogo staden. Strax derefter tvangs äfven 
Ivangorod, der Magnus Stjernstråle hade befälet, till kapitulation 
och czaren kunde skryta, att nederlaget vid Narva nu var 
hämnadt. Under tiden hade Maydell gjort ett par expeditioner, 
hvilkas afsigt hade varit att oroa czarens operationer vid Narva. 
Vice amiralen De-Prou, hvilken hemtat en afdelning af svenska 
flottan till Finska viken, tog i början af Juli 1,000 man af 
Maydells trupper och förstörde några utanverk på Retusaari; 
men han hindrades af motvind att framtränga längre. Sam- 
tidigt tågade Maydell sjelf med den öfriga hären (2,000 man 
kavalleri ooh 1,000 man fotfolk) ifrån Systerbäck emot Peters- 
burg, slog ett par gånger fienderna på vägen och ernade vid 
det forna Nyenskans gå öfver Nevan. Men då flottan ej hördes 
af, nödgades han lemna företaget derhän och draga sig tillbaka 
till finska gränsen. I början af Augusti gjorde han åter ett 
dylikt försök, men med lika liten framgång. Sålunda för- 
krymptes krigsoperationerna på detta håll till mindre tåg, 
hvilka sällan ens förtjena omnämnas. Om hösten 1704 för- 
störde en finsk trupp, som sändes till gränsen af Olonet^. 
derstädes en träfästning. Följande Januari gjorde Karl Arm- 
felt ett tåg öfver isen till Kronstadt, der czarens palats och 
en myckenhet förråder brändes. Om våren visade sig svenska 
flottan åter på dessa vatten, under befäl af amiral Ankar- 
stjerna. Men Maydell gick ej mera in uppå att låna af sitt 
fåtaliga folk till sjöexpeditioner, och de två anfall Ankarstjerna 
det oaktadt försökte göra emot Kronstadt, hade ingen fram- 
gång. Till lands åstadkoms ej heller något annat, än att 
Maydell, som någorlunda beherskade nejden ända till Nevan, 



KAUL XII:S KEGEKING TILL SLAGET VID PULTAVA. 321 

gjorde en dylik expedition, som året förut och äfven eljes utsände 
ströfkårer djupt in i det fiendtliga landet. Bristen på strids- 
krafter ersattes till en del af partigängare från allmogen, hvilka 
förökades af flyktingar, synnerligast från Ingermanland. Dessa, 
som blifvit beröfvade hvarje annan utväg till lifvets uppehälle, 
strof vad e nu kring sina förra hemorter och förstörde czarens 
nya inrättningar i det eröfrade landet. Om sommaren 1706 
råkade sjelfva Petersburg i stor fara, då den finska hären 
gjorde sitt tjerde tåg till Nevan och denna gång äfven gick 
öfver floden just samtidigt, som en krutexplosion hade förstört 
hufvudfästningen i czarens stad. Men af en eller annan orsak 
nödgades Maydell äfven nu draga sig tillbaka, och innan kort 
behöfde redan Finlands egna gränser beskyddas. 

Czaren hade nämligen efter Narvas eröfring dragit sin 
hufvudstyrka till Lithauen och Kurland, der likväl Lewenhaupts 
seger vid Gemauerthof (sommaren 1705) hindrade hans planer 
emot Kiga. Men nu ansåg han nödvändigt att genom något 
verksamt medel skydda sin hufvudstad emot den finska sidan. 
Fördenskull samlade han om hösten 1706 20,000 man vid 
finska gränsen och begyute den 12 Oktober belägra Viborg. 
Denna fordom så vigtiga gränsfästning hade under det sista 
århundradet fått förfalla, emedan Nöteborg och Nyenskans 
syntes tillräckliga att försvara rikets gräns på detta håll. Först 
då dessa utanverk voro förlorade och fienden hade fått fotfäste 
vid Nevan, hade man på de sista åren begynt tänka på Viborgs 
säkerhet, ehuru brist på medel likasom ock på goda fortifika- 
tionsofficerare hindrat arbetets snabba fortskridande. Svenska 
flottan, som just var i begrepp att afsegla till Karlskrona i 
vinterqvarter, hann väl sända till stadens undsättning något 
bröd, krut och bly; men för öfrigt var Maydell med vidpass 
3,000 soldater helt och hållet lemnad åt sig sjelf. Likväl 
hade äfven czaren fått röna många motgångar. Han hade 
uppslagit sitt läger på Tiika-ängen sydost om staden och be- 
gynte draga sina belägringslinier från Revonhänta tvärs öfver 
näset, med framgång tillbaka kastande finnarnes utfall. Men i 
brist på fartyg kunde han ej öfverföra sina soldater till stadens 
vestra sida, så att belägringen ej kunde bli fullständig; der- 
jämte fördröjdes kanonernas ankomst länge genom menföret, och 
de största kanonerna stannade dessutom vid Systerbäck. Den 
23 Oktober begynte slutligen bombarderingen, och inom fyra 

Finland* historia. 21 



322 FINLANDS HISTORIA. 

dygn inkastades 1,097 bomber i staden. Viborgs belägenhet 
var i sanning högst betänklig, hvarför Maydell beslöt begifva 
sig ut frän staden för att påskynda tillförseln af proviant och 
manskap från landsbygderna, samt öfvervaka landets försvar, i 
händelse Viborg skulle falla i fiendernas händer. Men strax 
derpå upphäfdes belägringen och fienderna aftågade om natten 
emot den 28 Oktober. Orsaken till detta hastiga uppbrott var 
dels brist på proviant, emedan de finska partigängarne afskuro 
hvarje tillförsel, dels äfven fruktan, att Maydell från Kexholms- 
sidan skulle falla i de belägrandes rygg. Dessa omständig- 
heter samt den sena årstiden räddade denna gång Finlands 
gamla gränsfästning, och man hade för närvarande äfven orsak 
att hoppas, att czaren för de följande åren skulle få annat att 
tänka på, än Finlands eröfring. Men Maydell, som var ut- 
tröttad af de svårigheter, krigföringen i dessa trakter så rikligen 
erbjöd, anhöll om afsked från befälet, som nu uppdrogs åt 
landshöfdingen i Viborg, Georg Lybecker. Huru denna odugliga 
man, som dock i en förvånansvärd grad åtnjöt konungens för- 
troende, slutligen helt och hållet förderfvade krigets utgång 
på detta håll, komma vi framdeles att få se. Men dessförinnan 
måste vi som hastigast egna en blick åt Karls segertåg i 
söder, hvilkas glans på denna tid för honom sjelf och den 
öfriga verlden dolde hans rikes farliga belägenhet. 

Svenska konungen hade strax från början fått i sitt 
hufvud, att August ej allenast borde tvingas till fred och för- 
likning, utan helt och hållet afsäga sig polska kronan. Strax 
efter Thorns eröfring hade Karl derför försökt att gifva Polen 
en ny konung; en del af polska adeln sammankallades till 
Warschau och Arvid Horn nödgade dem att afsätta August 
och välja en polsk adelsman, Stanislaus Leczinshi till konung 
(sommaren 1704). Nu var det vigtigaste att få alla ständerna 
att erkänna valet. Karl förde sin här till det aflägsna Galizien 
och intog Lemberg. Samtidigt gjorde likväl August ett oför- 
modadt anfall emot Warschau, der den tappre Horn nödgades 
gifva sig. Men Karl skyndade tillbaka från Galizien och för- 
jagade Augusts armé åter från Polen. Följande år verkstäldes 
Stanislai kröning i Warschau. August skickade 10,000 man 
för att förhindra den samma; men finnen Karl Nieroht slog 
dem med 2,000 man utanför Warschau. I början af år 1706 
gjorde Karl besvärliga marscher i Polens östliga landskap, 



KARL Xli:s REGERING TILL SLAGET TID PCLTAYA. 323 

stridande segerrikt mot ryssarne, hvilka innehade dem i egen- 
skap af Augusts bundsförvandter. Från detta tåg berättas 
många glänsande hjeltebragder, bland hvilka isynnerhet Karl 
Gustaf Creutz' segrar i Liffland förtjena att särskildt omnämnas. 
August hade velat använda denna mellantid till att förstöra 
Sveriges stridskrafter i Polens vestra delar; men vid Fraustadt 
hade hans här lidit ett svårt nederlag emot svenska generalen 
Rehnskjöld. Nu beslöt Karl att inrycka i kurfurstens egna 
arfländer och sålunda tvinga honom till slutlig fred. Vestra 
Europa, hvars stater som bäst voro upptagna af det lång- 
variga kriget om Spaniens krona, såg med häpnad och oro, 
huru den unge hjeltekonungen genom Schlesien förde sin 
segerrika här till sachsiska landet. Det var likväl icke Karls 
afsigt att inblanda sig i vestra Europas krig. Han tvang 
blott August att afsäga sig polska kronan, hvilket skedde i 
Altranstadt hösten 1706. Sedan han sålunda afgjort sakerna 
på detta håll begynte Karl slutligen utkräfva hämnd på czaren 
för de mångfaldiga skador, denne under de föregående åren 
tillfogat Sveriges rike. Kriget i norden syntes sålunda inträda 
i ett nytt skede. 

Aret 1707 förflöt under stora rustningar, hvilka sträckte 
sig äfven till Finland. Kung Karl tågade från Sachsen tillbaka 
till Polen och återstälde sina regementen genom hemifrån an- 
lända rekryter, af hvilka Tavast-Nylands läns rytteri samt lif- 
dragonerna fingo emottaga den finska andelen. På samma sätt 
rekryterades äfven den öfriga svenska hären. Lewenhaupts 
afdelning vid Riga skulle höjas till 14,000 man, och af dem 
voro nästan hälften finnar. I det öfriga Liffland samt Estland 
skulle till landets försvar hopbringas 11,000 man, äfven dessa 
delvis från Finland. Men i sjelfva Finland åter skulle krigs- 
styrkan ökas till 14,000 man, och fördenskull kompletterades 
de finska dubbleringsregementena, hvarförutom 3,000 sachsiska 
fångar hemtades öfver från Sverige och instuckos i den finska 
arméns leder. Det var för första gången Finland åter tycktes 
erhålla en tillräcklig krigsstyrka till sina gränsers försvar, och 
det var äfven eljes skäl att hoppas, att då czaren skulle bli 
tvungen att med hela sin styrka vända sig emot kung Karl, 
Lybecker med framgång kunde angripa Peters nya anläggningar 
i Ingermanland. Men vid utförandet mötte hinder, som ansenligt 
förringade betydelsen af dessa planer. För det första var 



324 FINLANDS HISTORIA. 

redan bristen på manfolk så stor, att det blef omöjligt att 
få regementena fulltaliga. Ett annat och lika stort hinder var 
den allmänna fattigdomen, hvilken var en följd deraf, att för- 
utom krigets utpressningar, flere år efter hvarandra gåfvo dålig 
afkastning och dertili än år 1708 en svår missväxt inträffade. 
Men det största hindret för en lycklig utgång var Lybeckers 
oförmåga; ty derigenom förderfvades frukterna af de stora 
ansträngningar, som nu gjordes. Om sommaren 1707 fingo 
ryssarne tillfälle att förskingra en finsk styrka i Kyyrölä. 
Följande vår, innan Ankarstjernas flotta hunnit intaga sin 
vanliga ställning vid Retusaari, seglade amiral Apraxin med 
sina lodjor till Borgå, som plundrades och brändes, emedan 
stadsboerna ej erhöllo något understöd från armén. Men allra 
sorgligast var det tåg, hvarigenom Lybecker om hösten 1708 
försökte hämnas dessa fiendernas ödeläggelser och i och med 
det samma afvända czarens uppmärksamhet från svenska hufvud- 
armén. Konung Karl hade vid denna tid fattat sitt olyckliga 
beslut att från Polen intränga i Ryssland, för att sålunda 
tvinga czaren till en liknande fred, som nyligen August. I 
denna afsigt hade han gått öfver Beresina 'och vid Holowtsin 
(Juli 1708) slagit Menschikows armé. Samtidigt hade han 
kallat Lewenhaupt till sig med den vid Riga stationerade 
armén och gifvit Lybecker i uppdrag att intaga fästningarna i 
Ingermanland. De sista dagarne i Augusti gick Lybecker i 
sjelfva verket med 12,000 man lyckligen öfver Nevan och intog 
fästningen Tusina. Men en annan liten fästning vid mynningen 
af Inkeri-ån var det honom omöjligt att intaga och ännu mindre 
vågade han vända sig mot sjelfva Petersburg. Lidande stor 
brist på lifsmedel, emedan fienden hade härjat landet vidt och 
bredt, beslöt han slutligen tåga till vestra delen af Ingerman- 
land och der intaga slottet Koporie. Men ett bref från Apraxin, 
hvilket med afsigt lemnades i händerna på Lybecker, bragte 
den svenska generalen på den tron, att fyratiotusen ryssar 
voro i antågande. Skrämd häraf ilade han i språngmarsch 
till kusten till Kolkanpää och bönföll hos Ankarstjerna om att 
blifva öfverförd till finska sidan. Trossen uppbrändes, arméns 
alla hästar, till ett antal af 5,000, dödades eller fingo ben- 
senorna afskurna, och folket inskeppades och ankom till Björkö. 
Men till följd af en uppkommande storm qvarblefvo 800 sachsare 
under löjtnant Hans Boijes befäl i Kolkanpää, der de strax 



KARL XIi:S REGERING TILL SLAGET VID RULTAVA. 325 

blefvo ett byte för fienderna. Efter denna skamfulla expedition 
upphörde för lång tid alla krigsföretag i dessa trakter; ty 
äfven czaren nödgades nu vända sin uppmärksamhet åt annat håll. 

Kung Karl hade. med oböjlig envishet förkastat alla deras 
råd, hvilka uppfordrade honom att skynda till sina egna länders 
försvar. I dess ställe vände han nu sin färd emot Ukrän, 
hvarest kosackernas hetman Mazeppa hade lofvat med sina 
stamförvandter göra uppror mot Ryssland. Den första följden 
af denna konungens plan var den, att Lewenhaupt, som redan 
med 11,000 man närmade sig genom Lithauen, icke mera hann 
förena sig med den kungliga armén, utan föll ett byte för 
fienden. Czaren sjelf upphann honom vid Liesna (i sydost från 
Mohilew), hvarest Lewenhaupt visserligen bestod en hård strid 
den 29 Sep f ember, men likväl tvangs att uppbränna sitt rika 
bagage och med knapp nöd räddade en del af hären till 
konungen. Men Karl trängde utan att bry sig härom längre 
emot söder, ehuru fienden ödelade allt landet i hans väg och 
den af Mazeppa utlofvade hjelpen snart befans vara ytterst 
obetydlig. Arméns lidanden stego till sin höjd, då vintern 
1708 — 1709 medförde en oerhörd köld, så att många tusen 
man fröso ihjel. Så fort det blef vår beslöt konungen, som 
nu mera endast hade 18,000 man qvar, att begynna belägra 
Pultava. Men czaren gick med en tre gånger så stor styrka 
öfver Worskla, och den 28 Juni * 1709 stod slaget vid Pultava, 
hvilket skulle blifva en vändpunkt i Sveriges historia. Konungen, 
hvars fot blifvit sårad dagen förut, färdades i en hästbår midt 
ibland sitt folk, men förmådde ej mera afvärja förderfvet från 
sig och sina hjeltar. I drabbningen förlorades nära 3,000 man, 
och den slagna hären nödgades längs Worsklas vestra strand 
draga sig till Dnieper. Men här sluppo endast konungen sjelf 
och en obetydlig del af hären öfver floden och flydde genom 
stepperna till Turkiet. De qvarblifne, omkring 14,000 man 
under Lewenhaupts och Karl Gustaf Creutz' befäl, kunde ej 
mera räddas, utan gåfvo sig till fångar den 1 Juli i Pere- 
volotschna. 

Dessa svåra motgångar neddrogo med ens de svenska 
vapnen från den ärorika höjd, till hvilken de förra hjelte- 
bragderna hade fört dem. Sverige hade med ett enda slag 

* Enligt svenska kalendern. Enligt gamla stilen var det den 27 Jnni och 
enligt nya stilen den 8 Juli. 



326 FINLAM)* HISTORIA. 

förlorat denna för oöfvervinnerlig ansedda armé, som med så 
stora uppoffringar nyligen blifvit förstärkt till sitt fulla antal, 
och den tappre svenske konungen, vid hvilken nyss under- 
såtarnes alla förhoppningar voro fastade, var nu en flykting 
hos de otrogne turkarne, fjerran från sitt land. I denna form 
träffade den stora olyckan alla gemensamt. Men derjämte 
hade denna motgång sköflat mången enskild familjs lycka. 
Ty utan att tala om dem, som stupat i striden, hade tusenden 
af den svenska armén råkat i fångenskap hos fienden och 
fingo i åratal föra ett eländigt lif långt borta från anhöriga 
och fädernesland. Med ett ord, det var ett djupt och smärt- 
samt sår, som berörde hvarje lifsnerv i Sveriges vidsträckta rike. 
Vi vilja redan på detta ställe i korthet beröra dessa 
krigsfångars öde, emedan vi längre fram ej mera blifva i till- 
fälle att tala derom. Alla de, som togos till fånga vid Pultava 
och i Perevolotschna, fördes först till Moskva, der de fingo 
gifva ökad glans åt czarens högtidliga intåg. Derefter spriddes 
de till olika ställen. De flesta af dem fördes år 1711 till 
några städer i Siberien (Tobolsk, Tomsk, Solikamsk, Tiumen 
m. fl.), der de i någorlunda frihet, men under fattigdom och 
brist, tillbragte de följande tio åren, sökande förströelse och 
tröst i arbete och Guds ofd. De fångne generalerna, Rehn- 
skjöld, Lewenhaupt och Creutz, fingo likväl qvarstanna i Moskva 
och bildade der med Piper ett slags öfverstyrelse för alla fång- 
kolonierna, hvilkas antal genom nya olyckor alltjämt ökades. 
Äfven för fångarnes andliga behof hade ett slags krigskousi- 
storium blifvit inrättadt, i spetsen för hvilket stod drabant- 
predikanten Georg Nordberg, sedermera bekant såsom Karl XII:s 
tidehvarfs historieskrifvare. Årliga böndagstexter faststäldes, ett 
prestmöte hölls i Moskva, och i alla förekommande fall följdes 
såvidt möjligt svensk kyrkolag. Det är likväl sjelflållet, att 
fångarnes själavård på månget ställe blef ganska bristfällig; 
men flere prester arbetade oförtröttadt för sin spridda hjord, 
och bland dessa trogna herdar namnes särskildt pastorn 
vid Björneborgs regemente, Gabriel Lauraeus i Tobolsk. 
Skolor och sjukhus inrättades och flere officerare begynte bref- 
vexla med gudsmän äfven i utlandet. Sålunda sände t. ex. 
den bekanta Franke i Halle åt dem såväl uppmuntrande bref, 
som ock penningehjelp och andliga böcker. Äfven från hem- 
landet erhöllo fångarne då och då understöd, ehuru i alltför 



KAKT. XIl:s REGBKtNG TILL BLA&ET VID PULTAVA. 327 

otillräckligt mått ; ty statens och de enskildes betryck var der- 
borta i ständigt tilltagande. Det bör nämnas, att endast högst 
få fångar fingo tillfälle att innan fredsslutet återvända hem, 
ty Karl XII ingick högst ogerna på utbyte af fångar. Några 
lyckades väl fly från sina aflägsna förvisningsorter och upp- 
nådde sina hem efter de underbaraste äfventyr. Men de flesta 
qvarstannade ända till fredsslutet i Ryssland, och mången fann 
äfven sin graf i det främmande landet, bland dem t. ex. Karls 
förste minister grefve Piper, som råkat i czarens synnerliga 
onåd och slutligen dog på Schlusselburgs fästning. Till slut 
bör nämnas, att det äfven fans sådana, som läto öfvertala sig 
att ingå i czarens tjenst, stundom till och med att byta religion. 
Öfver hufvud behandlades fångarne icke synnerligen hårdt, 
ehuru de i enstaka fall fingo röna ett ganska strängt bemötande. 
Vida olyckligare var dock den landtbefolknings öde, hvilken af 
de ryska härarne bortfördes som krigsbyte från Estland, Inger- 
manland och Finland. På torget i Moskva försåldes finska 
qvinnor och barn, och flere af dessa olyckliga bortfördes till 
slafveri bland turkarne och tartarerne, hvarifrån de aldrig 
kunde hoppas att en gång få återvända. 

Karl sjelf hade med en liten skara räddat sig öfver till 
Turkiet, der han i början emottogs med stor gästfrihet. Han 
fick sin bostad i Bender i Bessarabien, nära intill ryska gränsen, 
och en hvar väntade, att han härifrån vid första lägliga till- 
fälle skulle återvända till Sverige, för att gifva ny fart och 
ordning åt sina undersåtars rustningar. Men olyckligtvis tillät ej 
Karls sjelfkänsla honom att begifva sig på hemvägen besegrad 
och förödmjukad, och sålunda uppsköt han* sin affärd i fem 
års tid. Huru han under tiden uppeggade turkiska sultanen 
till krig emot Ryssland; huru Peter då med hela sin armé 
(1711) instängdes vid Pruth, men ändock genom att muta 
viziren fick en förmonlig fred; huru Karl likväl fortfarande 
uppsköt sin hemresa, till dess turkarne, förbittrade öfver "jern- 
hufvudets" envishet, med våld togo honom till fånga vid den 
s. k. kalabaliken i Bender den 1 Februari 1713; och huru 
slutligen konungen derefter i mer än ett års tid uppehöll sig 
i Timurtasch och Demotika (nära Filippopolis) — allt detta 
kunna vi endast sålunda i korthet anföra. Vi nödgas nu åter 
vända vår uppmärksamhet till förhållandena i Finland, för att 
bevitna de olyckliga följderna af Karls egensinniga handlingssätt. 



328 FENXANDS HISTORIA. 



8. Stora ofreden. Finlands eriJfriug-, 1710— 17 ti. 

En af de första följderna af slaget vid Pultava var, att 
de båda fiender, Karl de föregående åren hade tvungit till 
fred, åter grepo till vapen emot Sverige. Kurfursten af Sachsen 
ryckte ånyo in i Polen, fördref med ringa möda Stanislaus 
från • tronen och förstörde sålunda alla frukterna af Karls sex- 
åriga fälttåg. Samtidigt inryckte danska armén i södra Sverige. 
Men här var lyckan än en gång de svenska vapnen be vågen. 
Magnus Stenbock samlade nämligen i största hast en krigshär 
och slog danskarne vid Helsingborg. Men den farligaste fienden 
var naturligtvis Rysslands nu dubbelt mägtigare czar, och han 
lemnade ej heller den förvirring obegagnad, som nederlaget 
vid Pultava hade spridit öfver hela Sveriges rike. Redan om 
hösten 1709 begynte han belägra Riga. General Strömberg 
samlade till stadens försvar 10,000 man (hvaraf 3,000 finnar) 
och gjorde i flere månader ett kraftigt motstånd. Men en 
svår pest, som på denna tid utbredde sig öfver hela det svenska 
riket, försvagade besättningens krafter, och Riga nödgades 
kapitulera den 1 Juli 1710. De ännu återstående fästningarna 
i Liffland och Estland fingo samma öde; Reval, hvars besätt- 
ning nästan helt och hållet dött i pesten, kom den 28 Sept. 
i ryssarnes våld. På detta sätt voro nu Östersjölandskapen, 
för hvilkas eröfring och försvar finske män i halftannat århundrade 
gjutit sitt blod, för alltid förlorade ; de införlifvades med ryska 
riket, hvars område nu var utvidgadt ända till Östersjöns 
kuster, och czaren tillförsäkrade dem endast några företrädes- 
rättigheter, hvilka deras förra politiska ställning syntes fordra. 
Men ett ännu farligare slag hotade, då czaren redan i början 
af år 1710 samlade sin krigsstyrka vid finska gränsen, i afsigt 
att genom Viborgs eröfring öppna åt sig vägen till Finland. 
Detta var ett ögonblick, då det finska fosterlandet och hela 
svenska riket hade bort uppbjuda ända till sina sista krafter. 
Låtom oss se, hvad som gjordes; låtom oss se, hur mycken 
kraft till nya ansträngningar ännu fans qvar. 

Sedan czarens senaste försök emot Viborg hade nu trenne 
år förflutit jämförelsevis fredligt. Men denna tid hade i annat 
afseende varit högst olvcklig, i det att flere efter hvarandra 



STORA OFREDEN. FINLANDS ERÖFRING, 17 10 17 14. 329 

följande missväxter nära nog förnyat den stora hungersnödens 
fasor. Redan i slutet af 1708 var t. ex. i Savolaks nöden så 
stor, att en stor del af den jordegande allmogen erbjöd sig 
att inträda bland dragonerna, för att på detta sätt få åtminstone 
sitt uppehälle. Den oerhördt stränga vinter, som nu följde, 
hade i Ukrän bortryckt många af de finnar, som följde konun- 
gen på hans långa färd; men äfven hemma i Finland gjorde 
den sin hemska skörd, och mycket folk dog af hunger och 
köld. Men det var ej nog dermed. Äfven år 1709 inträffade 
en svår missväxt, så att priset, på rågen steg till 20 å 30 
daler. Från regeringen var för ögonblicket föga hjelp att för- 
vänta; tvertom kom det befallning att från Finland samla 
alla tillgängliga förråd till Revals proviantering. Och allden- 
stund till rådet i Stockholm blifvit inberättadt, att i Savolaks 
fans manfolk mer än nog (synbarligen de utsvultna hemmans- 
egarne!), så gafs befallning, att från detta landskap 1,000 man 
nytt krigsfolk skulle utskrifvas, äfven dessa för att skickas till 
Rev al. Till följd af danskarnes hotande anfall, kunde man ej 
vänta någon hjelp från Sverige. Alla rikets förråd och kassor 
voro uttömda och årliga deficit i budgeten utgjorde millioner. 
Redan från krigets början hade man innehållit ena hälften 
eller ännu mera af tjenstemännens löner. Dessa, som ej kunde 
lefva af intet, sökte sin ersättning genom utpressningar och 
allehanda olofliga medel, hvilket den långt borta varande 
konungen och det magtlösa rådet der hemma ej kunde förhindra. 
Såväl Cronhjort på sin tid, som isynnerhet Lybecker hade 
genom sådana förvillelser gjort sig hatade, och krigsfiskalen i 
Finland väckte på denna tid en formlig anklagelse emot den 
senare. Till h vilken höjd rikets nöd för öfrigt hade stigit, 
kunna vi döma äfven deraf, att man år 1710 under namn af 
lån nödgades infordra till kronan alla kyrkornas små kassa- 
besparingar. Men förderfligast af allt var den svaghet, som 
rådde i ledningen af det hela. Den i Bender dröjande konun- 
gen kunde naturligtvis ej känna tillståndet hemma i sitt rike, 
men tillät ändock icke, att rådet eller senaten der hemma på 
egen hand skötte regeringstyglarne. Riksråden åter vågade ej 
påtaga sig det farliga ansvaret för sakernas nuvarande skick 
och skulle derför behöft ständernas understöd. Men utan 
konungens tillåtelse tordes man ej sammankalla riksdagen; 
endast ett talrikt "ständer-utskott" sammanträdde i Stockholm 



.'>.')l) FINLANDS HISTORIA. 

om våren 1710 och gaf -sitt samtycke till nya skatter och 
uppoffringar. Rörande krigsangelägenheterna i Finland fordrade 
samma utskott, att Lybecker, på livars förmåga och duglighet 
ingen nu mera litade, skulle afsättas från befälet. Men senaten 
vågade ej på eget bevåg skrida till sådana åtgärder, så mycket 
mer som man visste, att Lybecker åtnjöt ett nog oförtjent för- 
troende hos konungen. Någon annan åtgärd vidtogs sålunda 
ej, än att man från Reval kallade Hans Henrik von Liewen 
till Finland och förordnade honom till biträde åt Lybecker. 
Men äfven detta var nu mera för sent. Viborg utkämpade 
som bäst sin sista strid, och hela landet syntes vara till 
spillo gifvet. 

Redan i medlet af Mars 1710 hade öfveramiral Apraxin 
till Retusaari samlat 18,000 man, och afsigten härmed kunde 
ej vara någon hemlighet för befälet i Viborg. Lybecker begaf 
sig då till Kymmene, för att samla ihop den militär, som 
ännu kunde finnas i landsorterna. Befälet i Viborg lemnades 
åt öfverste Magnus Stjernstråle, den samma som år 1704 
varit befälhafvare på Ivangorod. Besättningen utgjorde omkring 
4,000 man. Strax efter det Lybecker lemnat staden visade 
sig den fiendtliga armén på isen utanför den samma och slog 
läger i Siikaniemi förstad (den 22 Mars), hvars tjärumagasiner 
och öfriga byggnader gåfvo fienden ett förträffligt skydd, all- 
denstund stadens besättning endast hunnit uppbränna en liten 
del af dem. Sitt hufvudläger uppslogo ryssarne i Hietala och 
Airontaipale, vid landsvägen till Åbo, och framskickade sina 
förposter till Nisalahti vid gränsen af Säkkijärvi. Äfven Trång- 
sund befästades med försvarsverk och en afdelning af belägrings- 
hären uppstäldes öster om staden under general Birkholtz 1 
befäl. Sålunda inneslöts Viborg på alla håll och i början af 
April började bombardementet. I staden funnos dock betydliga 
förråd, och i början hoppades man äfven att få undsättning. 
De belägrande deremot ledo mycket såväl af köld, som brist 
på lifsmedel; äfven var deras artilleri otillräckligt och kunde 
ej på långt när täfla med fästningens kanoner. Men förhål- 
landet blef helt annat, när Peter längre fram på våren (den 
10 Maj) sjelf hem tade sin flotta genom isstyckena dit och 
belägringshären sålunda fick både lifsmedel, kanoner och för- 
stärkning. De belägrande utgjorde nu 23,000 man. Czaren 
återvände snart till Cronstadt, men gaf åt sina generaler sträng 



BTOBA OFBEDÉN. FINLANÖS KKÖFRINU, 1710 — 1714. 331 

befallning att bemägtiga sig denna vigtiga plats. Strax der- 
efter ankom svenska flottan under general Wattrang till Finska 
viken, men förmådde ej mera lemna de belägrade någon hjelp. 
Afven från landssidan blefvo alla undsättningsåtgärder halfgjorda. 
Lybecker hade tagit sitt hufvudqvarter i Kuuponkylä i Pyttis. 
Men utan magasiner, utan artilleri och ammunition kunde han 
ej hålla tillsammans ens de små hopar, som ännu stodo till 
buds, och hans egna osammanhängande åtgärder gjorde för- 
virringen ohjelplig. Förskräckelsen i de vestra delarne af 
landet nådde redan sin höjd. Man ernade öfverföra kyrkornas 
klockor och dyrbarheter till Sverige eller nedgräfva dem i 
jorden. Åbo hofrätt beredde sig att fly till Österbotten. 
Universitets- och skolungdomen kallades till vapen, och en 
allmän landstorm förbereddes öfVerallt i landsorterna. Slut- 
ligen beslöt Lybecker att om sommaren samla alla till buds 
stående stridskrafter och anrycka till Viborgs undsättning. 
Men förrän denna plan hann verkställas, hade Torkels gamla 
borg gått ohjelpligen förlorad. I mer än två månader hade 
stadens innevånare gjort sitt bästa, både natt och dag kämpande 
med tapperhet och mannamod. En stormlöpning, som general 
Birkholtz företagit på östra sidan, hade lyckligen blifvit till- 
bakaslagen, hvarjämte man genom utfall och skjutande hade 
tillfogat fienden mycket afbräck och skada. Men det är att 
märka, att ryssarne denna gång riktade sitt hufvudangrepp 
mot stadens vestra sida* hvarest murarne och försvarsverken 
voro svagare. I början af Juni var redan tornet på gamla 
slottet nedskjutet, nästan alla hus i sjelfva staden lagda i 
ruiner och muren vid Håkansporten midt emot Siikaniemi 
raserad på en längd af 700 alnar. Kyssarne förberedde nu 
en allmän stormning och bygde tvenne träflottor, för att med 
dessas tillhjelp öfver sundet framtränga till breschen. Då erbjöd 
Stjernstråle , som såg besättningens krafter begynna svika, 
kapitulation, och den 14 Juni * uppgafs staden på det vilkor, 
att den återstående besättningen med sina familjer skulle få 
aftåga med fulla vapen. Dagen derpå höll czaren sjelf, som 
kort förut återvändt till lägret, i spetsen för Preobraschenska 
gardet ett högtidligt intåg öfver flottbron och genom breschen 
i staden. Finlands enda starka skyddsvärn, som i fyra sekler 
stått som landets gränspelare mot öster, var sålunda förloradt 

* Allt ännu efter svenska kalendern. 



332 FINLANDS HISTOKIA. 

och hade förbytts till ett bålverk för czarens nya hufvudstad 
emot Finland. Czaren hade tagit sitt första steg på Sveriges 
egentliga område. 

Det är anmärkningsvärd^ att Peter under föregif vande af 
några svepskäl bröt kapitulationsvilkoren och lät bortföra hela 
besättningen såsom krigsfångar till Ryssland. För öfrigt tvungos 
stadens innevånare att svära trohetsed åt czaren, och i lands- 
kyrkorna upplästes varningar emot de finska partigängarne, 
hvilka allt ännu oroade ryssarnes ställning. Det framgår af 
allt, att det ryska väldet denna gång beslutat taga fast fot i 
landet, och på många orter hade äfven befolkningen blifvit så 
uttröttad af krigets hemsökelser, att de tyckte det vara täm- 
ligen likgiltigt, under hvilken spira de skulle komma att lyda. 
Till och med af Viborgs besättning öfvergingo vid pass 500 
man till rysk krigstjenst (för det mesta af Viborgs, Karelens 
och Savolaks' regementen), ådagaläggande genom sitt exempel, 
huru som befolkningen hade förlorat allt hopp på framtiden. 
För öfrigt hade de angränsande landskapen, isynnerhet Savo- 
laks och Kexholms län, genom Viborgs eröfring råkat i ett 
högst betänkligt läge, afstängda som de voro såväl från hafvet 
som från sin nödvändigaste handel. Till det förstnämnda land- 
skapets skydd sändes visserligen öfverste Karl Armfelt, som på 
detta håll lyckades hindra fiendens framryckande. Men Kex- 
holms öde kunde ej mera ändras. Emot detta gamla karelska 
fäste sändes nu ryska generalen Robert Bruce med en mindre 
afdelning. Fästningens besättning, bestående af blott tre eller 
fyra hundra man under öfverste Johan Stjernschanfös befäl, 
försvarade sig tappert i två månader, men nödgades slutligen 
kapitulera den 9 September 1710. hvarvid Stjernschantz med 
sitt folk erhöll fritt aftåg till Nyslott. Hela Ladogakusten gick 
med detta slag förlorad och det gamla karelska stamlandet 
var sålunda ännu en gång bortryckt från föreningen med det 
öfriga Finland. Äfven till aflägsnare trakter sträckte sig verk- 
ningarna af de ryska vapnens krigslycka. I öfre Karelen, 
hvarest majoren Simon Affleck såsom kronans arrendeman 
redan länge uppväckt emot sig folkets hat, begynte man redan 
samma höst på presternas uppmaning svära trohetsed åt ryska 
kronan, hvarjemte man gjorde angrepp på Aftlecks gårdar och 
egendom. Men den ryska eröfringshären tog ännn icke dessa 



STORA OFREDEN. FINLANDS ERÖFRING, 17 10 17 14. 333 

trakter i besittning, och befolkningens upproriska företag blef 
för denna gång om intet. 

Äfven i de vestra landskapen hade Viborgs eröfring fram- 
kallat en obeskriflig förskräckelse och förvirring, En hvar 
insåg, att Lybecker ej var man att förhindra fiendernas fram- 
ryckande, hvarför man redan var betänkt på att flytta embets- 
verken och de offentliga inrättningarna till Sverige. Biskopen 
i Åbo, Johan Gezelius den yngre, som hade begifvit sig till 
ständerutskottet i Stockholm, vågade ej mer återvända till sitt 
stift, utan tog sin bostad i Röö socken i Upland, så att de, 
som skulle prestvigas, voro tvungne att infinna sig ända dit. 
Äfven biskopen i Viborgs stift, David Lund, var stadd på 
flyende fot i Stockholm och utnämndes året derpå till biskop 
i Wexiö; endast interims-konsistorier tillsattes i Borgå och 
St. Michel, för de östliga landskaps behof, hvilka ännu lydde 
under riket. För öfrigt var landet öfverfullt af flyktingar från 
det af fienden eröfrade området; många hade redan för flere 
år sedan anländt från Ingermanland och nya tillströmmade nu 
från Viborgs och Kexholms län. Konungen hade nämligen 
från Bender upprepade gånger gifvit den uttryckliga befallning, 
att allt folket skulle flytta bort undan det fiendtliga öfverväldet 
och lemna landet öde bakom sig. Denna befallning följdes, 
som man lätt kan förstå, i främsta rummet af embetsmännen 
och de högre klasserna, ja det hände sålunda till och med, 
att en stor del af församlingarnas herdar ansågo det för sin 
pligt att lemna sina hjordar. Inom förvaltningen och krigs- 
angelägenheterna herskade den förvirring, som nödvändigt 
måste blifva en följd af den rådande allmänna nöden och 
eländet. Lyckligtvis blef 1710 års skörd synnerligen riklig, 
hvarigenom allmogens ställning i någon mon lättades. Men i 
stället för hungern visade sig om hösten en annan, lika hemsk 
gäst, nämligen en ohygglig pest, som från Estland först öfver- 
kom till Nyland och sedan spred sig öfver hela landet ända 
till Uleåborg. Denna svåra tid, som i allmogens minne bibe- 
hållit sig under namn af u Iso Kuolema" (stora döden) räckte 
väl endast några månader, men bortryckte tusenden af landets 
äfven dessförutom nog glesnade befolkning. I Åbo, hvars folk- 
mängd vid denna tid steg till omkring 7,000 personer, dog 
vid pass tredjedelen, och några socknar, t. ex. Janakkala, blefvo 
nästan alldeles öde. 



'.VM FINLANDS IIISTOIUA. 

Dessa bedröfliga förhållanden tvungo slutligen regeringen 
i Stockholm till verksammare åtgärder för Finlands försvar. 
Finnen Arvid Bernhard Horn, som nu var medlem af rådet, 
gjorde det förslag, att i stället för det förlorade Viborg en ny 
gränsfästning skulle skapas genom befästande af Vekkelaks 
stad, det nuvarande Fredrikshamn, för att derigenom förhindra 
fiendernas utbredande längs Finska viken. Af ännu större 
vigt var rådets beslut att gifva Finland en ny öfverbefälhafvare 
och högsta styresman, hvilken möjligen åter kunde upprätta 
det, som Lybecker genom sina missgrepp hade förderfvat. Den 
man, som nu erhöll detta förtroende, var grefve Karl Nieroht, 
en från Finland bördig man, som genom sin seger vid Warschau 
redan förvärfvat sig europeiskt rykte och för öfrigt såsom 
medlem af rådet åtnjöt detta högre anseende, som kunde in- 
verka på såvål regeringens beslut, som på de underlydandes 
handlingar. Nieroht hade vid denna tid innehaft befälet vid 
norska gränsen, och konungen hade kort förut ernat förordna 
honom till generalguvernör öfver Estland, hvilket embete grefven 
dock hade undanbedt sig, alldenstund der i landet stort ingen- 
ting mera var att uträtta. Häraf framgick i alla fall, att 
mannen egde konungens förtroende, och rådet vågade derför nu, 
då underrättelsen om Viborgs eröfring inlöpte, på eget bevåg 
afsätta Lybecker från öfverbefälet och utnämna Nieroht lill 
generalguvernör öfver Finland. Men detta var också det enda, 
som den svenska regeringen för tillfället trodde sig kunna göra 
for Finland. Ett kompani dragoner var all den hjelpsändning, 
Nieroht medförde, då han i September 1710 anlände till Åbo, 
derifrån han sedan i slutet af året begaf sig till Kymmene för 
att leda krigsoperationerna. Allt det öfriga, som erfordrades 
till fäderneslandets försvar, fingo finnarne sjelfva åstadkomma; 
endast med mycken möda kunde Nieroht utverka, att den lilla 
svenska flottan fortfarande beordrades till Finska viken och att 
ett par hundra man af de svenskar, hvilka såsom öfverlefvor af 
Revals besättning ankommit till Helsingfors, fingo tills vidare 
qvarstanna i Finland. Under sådana vidriga förhållanden vidtog 
den nye generalguvernören med kraft sina åtgärder till för- 
svarsväsendets förbättrande, och hans korta förvaltning är i 
sjelfva verket det tröstefullaste skifte i detta krigs historia. 
Men å andra sidan fordrades nu af Finlands befolkning större 
offer, än någonsin förut, och man kan med skäl påstå, att 



STORA OFKEDEK. PTNLANDfi KKÖFRING, 1710 17 14. 335 

Nieroht alltför hänsynslöst uttömde landets försvarskrafter, utan 
att qvarlemna något i förråd för framtiden. 

Den första uppgiften var att åter försätta den finska 
hären i skick. Finlands egna regementen, såväl de ordinarie 
som extra-ordinarie, voro vid denna tidpunkt nästan helt och 
hållet förstörda ; de hade i Riga, Dunamunde och Viborg, eller 
redan på slagfältet vid Liesna, Pultava och Perevolotschna 
dels stupat, dels blifvit tillfångatagna. Nu upprättades dessa 
regementen ånyo, hvarjämte alla vapenföra män öfver hela 
landet ordnades till ordentlig landtstorm i regementen och 
kompanier, under befäl af fogdarne och länsmännen eller ock 
officerare af bönderna. Äfven bondeströfkårerna, hvilka redan 
de första krigsåren tagit verksam del i landets försvar och på 
de sista tiderna hade ordnat sig till en militärisk kår under 
namnet fotdragoner, erhöllo af Nieroht en stående organisation. 
Deras befälhafvare för tillfället, Daniel LuuMoinen, hvilken 
likasom de fleste af hans kamrater var hemma från Ingerman- 
land och i tiden hade varit den ryktbare Kivekäs' närmaste 
man, erhöll majorstitel; hans folk (omkring 2 — 300 man) för- 
delades i kompanier, till hvilkas kaptener utsagos Simon Torakka, 
Isak Tittainen, Samuel Hauseen m. fl. För det närvarande, 
då befolkningens motvilja mot krigstjensten alltjämt var i till- 
tagande, voro dessa ströfkårer af mycken nytta, och Nieroht 
ansåg denna institution så gagnelig, att han något senare beslöt 
organisera en annan dylik skara, till hvars befälhafvare utsågs 
Peter Långström, en från Savolaks bördig och på denna tid 
redan ryktbar blifven bondekrigare. Hela den krigsstyrka, som 
slutligen ficks till stånd, synes uppgått (landtstormen oberäknad) 
till vidpass 8,000 man. Men äfven vid arméns underhåll mötte 
stora svårigheter. Visserligen kom det en kunglig befallning 
från Bender, att "alldenstund Finland hela krigstiden igenom 
utstått olika större besvär både i en och annor måtto", så 
skulle det nu ifrån Sverige skickas såväl förstärkningar, som 
säd och andra lifsmedel, hvarjämte konungen nu med ens 
efterskänkte åt befolkningen i Finland alla skatterester. Men 
kriget med Danmark och den fara, som hotade Pommern, togo 
samtidigt Sveriges krafter i anspråk på annat håll, och Nieroht 
nödgades derför skoningslöst utsuga från Finland all den must, 
landet ännu kunde hafva qvar. De pålagda krigsgärderna ut- 
togos med nästan samma stränghet, som i ett fiendtligt land. 



336 FINLANDS IIISTOKIA. 

I sjelfva Åbo stad fasttogs borgmästaren, för att föras till 
lägret, och krigsfolk inqvarterades hos magistratens medlemmar 
för att erhålla fri bostad och uppehälle, ända till dess skatte- 
resterna skulle blifva fullständigt betalta. I andra städer och 
äfven på landsbygden, skedde dylika utpressningar, och bittra 
klagomål hördes emot grefve Nierohts stränga styrelse. Men 
jämte allt detta hade likväl en ny förtröstan till landets för- 
svarsväsende vaknat, hvilket bland annat synes äfven deraf, 
att biskop Gezelius år 1711 vågade återvända till sitt stift. 
Om sommaren 1711 hade Nieroht slutligen fått sina rust- 
ningar drifna derhän, att han kunde tänka på något verk- 
sammare foretag. Czarens krigsstyrka hade detta år blifvit 
dragen emot turkiska gränsen, hvarest Karl XII för en tid 
lyckats uppväcka nytt krig emot Ryssland. Detta tillfälle 
ernade nu svenska regeringen begagna, för att återeröfra åt- 
minstone något af de områden, som under de föregående åren 
blifvit fiendernas byte. Planerna vexlade dock betydligt; än 
föreslogs ett plötsligt anfall emot Reval, än ett tåg till Ösel. 
Men det var Nierohts fasta beslut att med hela sin styrka 
angripa Viborg och om möjligt rycka denna vigtiga plats ur 
fiendens våld. I denna afsigt förstärktes på vårvintern 1711 
den afdelning, som under Karl Armfelts befäl stod i Savolaks. 
På detta håll hade krigslyckan på sista tiderna begynt luta 
till finnarnes fördel. Redan i Februari hade Armfelt och 
Stjernschantz gjort marscher åt Kexholmska sidan och vunnit 
ett par mindre segrar vid Koitsanlahti och Hannukkala (i 
Parikkala socken). Nu framryckte de båda till Jääskistrakten, 
för att afskära Viborgs förbindelser i öster. Den 26 April 
intog löjtnant Johan Henrik von Fieandt en rysk befästning i 
Mohla socken, och fotdragonerna begynte nu med förnyad ifver 
sträcka sina tåg ända till Ingermanland. Slutligen ansåg 
Nieroht allt vara tillräckligt förberedt för ett större anfall, 
och i början af Oktober förde han sin hufvudstyrka till Will- 
manstrand och förflyttade sig härifrån allt närmare emot Viborg. 
Samtidigt spärrade åtta svenska krigsskepp hamnens inlopp 
från hafssidan och man kunde nu hoppas, att brist på lifs- 
medel skulle tvinga ryssarne till kapitulation. Men äfven 
Nieroht var utsatt för allehanda motgångar. Brist på nödigt 
belägringsartilleri hindrade honom att företaga en ordnad be- 
lägring, och efter ett par månader nödgades han till följd af 



STOBA OFREDEN. FIKLANDS ERÖFRING, 1710 1714. 337 

otillräcklig tillförsel draga sig tillbaka till trakten af Kymmene-elf 
och hemförlofva största delen af sitt folk till deras rotar. 
Den olyckliga utgången af detta företag tyckes djupt gripit 
Nierohts redan af ålder försvagade krafter; han insjuknade 
och dog i sitt läger den 25 Januari 1712. 

Grefve Nierohts död var utan tvifvel det olyckligaste, 
som för ögonblicket kunde hända de finska krigsangelägen- 
heterna. Ehuru den sista expeditionens utgång ingalunda var 
lysande, hade fienden åtminstone fått känna, att en kraftfull 
hand ledde Finlands försvar, och i många hänseenden syntes 
helsosamma frukter uppstå ur generalens åtgärder. Ryssarnes 
välde hade blifvit begränsadt till de närmaste områdena kring 
Viborg och Kexholm; till öfre Karelen hade blifvit sändt 100 
ryttare, för att sätta en gräns för befolkningens upproriska 
stämplingar, och i Wekkelaks hade man uppfört befästnings- 
verk, som skyddade härens magasiner på vägen till Viborg. 
För öfrigt är att nämna, att man under Nierohts tid från 
rysk sida började föreslå ett mera ordnadt krigföringssätt och 
att befolkningen skulle skonas, emedan fotdragonerna hade 
åstadkommit stor ödeläggelse inom det af fienden beherskade 
området. Furst Menschikow, som för närvarande hade befälet 
i Petersburg, skref om denna sak några gånger till Finland. 
.Men å andra sidan synes de ryska ströfkårernas framfart 
hafva varit dubbelt grymmare, och Armfelt afgaf från Karelen 
en fasaväckande beskrifning, huru man hade pinat menniskor, 
bränt dem méd halm och pertor, samt eljest på mångahanda 
sätt misshandlat dem; att förbigå andra exempel, sägas kal- 
muckerna på några ställen slagtat och uppätit barn. Att fin- 
narne å sin sida ej heller förforo med mildhet, är ganska tro- 
värdigt; till straff derför blef älven major Luukkoinen. då han i 
Augusti 1711 föll i fiendens händer, behandlad såsom en offentlig 
förbrytare. Till följd af allt detta kunde ej någon överenskom- 
melse rörande krigföringen komma till stånd, men det är dock an- 
tagligt, att man å hvardera sidan begynte vinnlägga sig om en 
strängare krigstukt. Äfven fångarnes utvexling kom till tals på 
denna tid, ehuru med lika liten framgång. De i slaget vid Narva 
till fånga tagne ryska generalerna hemtades med vinterföret år 1711 
öfver Torneå till Finland, och man hoppades att Piper, Rehnskjöld 
och Lewenhaupt skulle utvexlas mot dessa. Flere fångne svenske 
officerare fingo i sjelfva verket vid denna tid mot sitt hedersord 

Finlands historia. 22 



338 FINLANDS HISTOKIA. 

tillstånd att besöka fäderneslandet, för att utverka sitt utlösande, 
och många ryska fruar besökte Finland för att helsa på sina 
män. Men en slutlig öfverenskommelse rörande fångarnes ut- 
vexling kom dock ej till stånd, och om våren sändes de fångne 
ryska generalerna med sitt följe tillbaka till Sverige. Under 
vägen bemägtigade sig furst Dolgorukoi och inemot femtio af 
hans följeslagare skeppet, på hvilket de fördes från Ny-Karleby 
ötver hafvet, och undkommo lyckligen till Reval. De öfriga 
fångarne deremot hamnade i Sverige. Prinsen af Imeritien 
hade dött i* Finland, och hans lik skickades följande år till 
ryssarne i Viborg. 

Nästa års krigsoperationer skulle otvifvelaktigt under 
Nieroht fått en bättre framgång, men nu kom olyckligtvis 
ledningen af det hela åter i Lybeckers vanmäktiga händer. 
Styrelsens första åtgärd var att sända en viss generallöjtnant 
Adam Taube till öfverbefälhafvare öfver finska hären. Men 
härtill fordrades konungens nådiga stadfästelse ifrån Bender, 
och Karls utslag föll sålunda, att Lybecker, hvilken redan tills 
vidare öfvertagit krigets ledning, nu för andra gången blef 
öfverbefälhafvare i Finland. I hvad mon han sjelf inverkat 
på detta beslut (han stod i brefvexling med konungens gunst- 
ling Feif), är ej med säkerhet utredt; men det är dock utom 
allt tvifvel, att han i sin fåfänga eftersträfvade denna inga- 
lunda lätta plats. Hans ifrigaste omsorg var nu att återkalla 
alla de förslag och förordnanden, som Nieroht under de före- 
gående åren hade gjort. Det till öfre Karelen skickade rytteriet 
kallades tillbaka, Armfelts afdelning drogs från Savolaks till 
hufvudarmén och till försvarslinie bestämdes Kymmene-elf, 
hvarför äfven befästningarna i Wekkelaks ej mer voro till 
någon nytta, utan bestämdes att förstöras. Till all lycka blef 
czaren ej ännu detta år färdig att med allvar fortsätta landets 
eröfring. Men ett par mindre tilldragelser på denna tid be- 
visa tydligen, huru okloka Lybeckers nya förordnanden voro. 

I den aflägsna norden hade det på denna tid förblifvit 
någorlunda fredligt. Krigets utbrott hade visserligen i början 
hotat att afbryta den lifliga handelsrörelse, hvilken af gammalt 
gick från Hvita hafvets stränder till trakterna kring Uleåträsk, 
och det var anledning att frukta, att de forna gränsoroligheterna 
åter skulle komma att bloda dessa glest bebodda nejder. Men 
denna fara aflägsnades, då år 1703 gränsboerna med sina 



STÖKA OFKEPEN. FINLANDS ERÖFEING, 1710 1714. 339 

regeringars tillåtelse ingingo en särskild gränsfred, hvaraf största 
förtjensten tillkommer prosten i Paldamo, Johan Cajanus, hvilken 
redan ett hälft århundade hade ihärdigt arbetat för dessa 
trakters civilisation och nu kort innan sin död slutade sin 
verksamhet med detta fredsstiftande värf. Genom denna gräns- 
fred, som allenast år 1709 för kort tid blifvit störd, erhöll 
den forna handelsrörelsen i dessa trakter nytt lif, och mången 
förnödenhetsvara, såsom salt, talg, säd och väfnader, hemtades 
denna väg till norra Finland, isynnerhet som landets egen 
handel till sjös dels för danska krigets skull, dels till följd af 
borgerskapets utarmande, dag för dag begynte aftaga. På 
denna fot stodo sakerna, då på vårvintern 1712 några inträffade 
orsaker åter upptände krigslågan. Aret förut hade fyra bönder 
från ryska sidan (Hilippa Simonsson, Tuppana Tiivonainen, 
Ivan Perttunen och Jakob Kämsy) på sin handelsresa förlorat 
inemot femtusen alnar vadmalsväf, som tullmännen i Kajana 
såsom smuglingsgods fråndömt dem. Männen rufvade på 
hämnd och lockade på sin sida besättningen i Kexholm, 
som gerna begagnade tillfället att tillfredsställa sin egen rof- 
lystnad. Under dylika omständigheter var det en stor olycka, 
att Lybecker hade bortkallat de 100 ryttare, som Nieroht en 
gång beordrat dit. Befolkningen i Pielisjärvi socken, som 
sålunda åter fått fria händer, förenade sig begärligt med rys- 
sarne, i förhoppning att på samma gång få utkräfva hämnd 
på den hatade Affleck, hvars egentliga hemvist var i Sotkamo, 
der han innehade befattningen af gränskapten. Sålunda för- 
bereddes det ohyggliga härjningståg, som om vårvintern 1712 
ödelade Kajanatrakten och vanligen benämnes Vadmalskriget 
(Sarka sota). Med Pielisjärviboerna såsom vägvisare inföll 
en afdelning ryskt hästfolk, vidpass 150 man, under befäl af 
en öfverste och några andra officerare oförmodadt i Kajana 
län och anföll tidigt om morgonen den 13 Mars sjelfva staden, 
farande fram med mord och plundring. Mot sjelfva slottet 
gjordes intet försök, ehuru den gamle kommendanten för till- 
fället ej hade mer än fyra vaktkarlar till sin hjelp; men 
stadens södra del antändes och nedbrann. Samtidigt plundrades 
och härjades i Paldamo och på återvägen fortsattes förstörelse- 
verket i Sotkamo, der Afflecks gård Turunkorva brändes. 
Affleck, som för tillfället var stadd på en resa i södra Fin- 
land, förlorade härvid ej allenast sin egendom, utan äfven 



340 FINLANDS HISTOKIA. 

hustru och barn, hvilka fördes fångna till Ryssland. Med 
stort byte och många fångar återvände ströfkåren genom Pielis 
tillbaka till Kexholm. Några vidare följder medförde denna 
händelse icke ; men den oförmodade olyckshändelsen väckte stor 
bestörtning i norra Österbotten. I Uleåborg kallade trumman 
befolkningen till vapen och landshöfdingen Clerk ilade genast 
dit ifrån Vasa, för att leda försvaret. För denna gång hade 
likväl faran gått förbi och följande år ingicks redan en ny 
gränsfred med Dvinaboerna. Ej ens Pielistrakten kom ännu 
under Ryssland, utan Affleck besökte än en gång dessa nejder 
för att fasttaga hufvudmannen för de upproriske, Sormuinen, 
och befordra honom till ransakning inför domstol. 

Samma år som Vadmalskriget uppflammade i norr, gjorde 
ryssarne mot hösten ett anfall emot Lybeckers ställning. I 
slutet af Augusti anryckte omkring 16,000 man under Apraxin 
och Bruce emot Kymmene-elf utan att möta något hinder på 
vägen, sedan Lybecker hunnit ånyo rasera befästningarna i 
Vekkelaks. Finska hären, omkring 7,500 man, drog sig bakom 
Kymmenes vestra gren till Hirvikoski och sökte i sex dagar 
hindra fiendens öfvergång. Men då ryska flottan i skärgården 
hade framträngt långt vestligare ända till Helsingfors, så att 
de redan uppförde befästningar i Pellinge, och tillika den ryska 
landthären begynte slå bryggor öfver Kymmene, visste Lybecker 
intet annat råd än att draga sig tillbaka. Till all lycka hade 
ryssarne ingen aning om detta tröstlösa beslut, utan aftågade 
den 4 September, för denna gång afstående från landets 
eröfrande. Men försvarsåtgärderna i landet ingåfvo ej mycket 
hopp för framtiden. Det måste likväl medgifvas, att Lybecker 
fick röna många motgångar, hvilka kanhända skulle förlamat 
äfven en mägtigare förmåga. Arméns lifsförnödenheter voro 
så knappa, att man midt under fiendens anfall nödgades mala 
mjöl för det dagliga behofvet. Om hösten 1712 föreslog han 
för regeringen, att man borde sammankalla ett finskt riksdags- 
utskott till Tavastehus eller något annat passligt ställe, i det 
han förmodade, att befolkningen derigenom noggrannare och 
beredvilligare skulle betala de hjelpskatter, de sjelfva hade 
beviljat. Men regeringen vågade synbarligen ej utan konun- 
gens tillstånd vidtaga en sådan åtgärd; endast landshöfdingarne 
erhöllo befallning att öfverlägga med befälhafvaren om arméns 
underhåll, och i detta ändamål hölls i December en liten 



STORA OFREDEN. FINLANDS ERÖFRING, 1710 1714. 341 

sammankomst i Helsingfors. I alla fall voro de förråd, som 
det länge utsugade landet nu mera kunde anskaffa, alltför 
otillräckliga och från Sverige kunde man ej heller nu vänta 
något. Under dessa betryckta omständigheter fingo dock de finska 
krigsangelägenheterna ett ansenligt stöd af en enskild person, 
hvilken genom sin affärskredit anskaffade penningar, då kronans 
kredit redan helt och hållet gått förlorad. Det var en f. d. 
handlande från Nyenskans, Johan Henrik Frisius (sedermera 
adlad under namnet "Friesenheim"), som efter sin födelsestads 
förstöring hade flyttat först till Viborg och år 1709 åtagit sig 
kommissarietjensten, uti hvilken han med patriotisk uppoffring 
verkade ända till krigets slut. Men äfven han kunde ej göra 
det omöjliga; det stod ej mer i menniskomagt att förhindra 
en allmän ruin. Krigsbefälet klagade öfver länsstyrelsernas 
overksamhet, landshöfdingarne öfver krigsförvaltningens oordning, 
folket åter öfver den tunga, det samma från hvartdera hållet 
allt mer och mer fick underkasta sig. I slutet af år 1712 
försökte man utskrifva extragärderna efter förmögenheten, hvaraf 
genast en procent uttogs; men efter någon månad behöfdes 
redan den andra procenten. Härtill kom rotehållarnes ständiga 
kostnader för soldaternas besoldande och beklädnad, samt ett 
allmänt uppbåd vid hvarje fara, som hotade. Redan flere 
gånger hade landskapens manliga befolkning varit på marsch 
till krigsskådeplatsen; men en dylik armés opålitlighet och 
brist på disciplin var redan tillräckligt pröfvad. Nu beslöts, 
att i stället för allmänt uppbåd, från hvar tredje eller femte 
gård en man skulle öfvas i vapnens bruk, och sålunda upp- 
stodo de så kallade tremänningar och femmänningar. Med 
ett ord, folkets kraft ansträngdes till det yttersta; — men 
denna kraft begynte nu förlamas. 

Samtidigt som Finland sålunda försökte att på sina 
skuldror bära hela bördan af det ryska kriget, förbereddes i 
Sverige på konungens befallning en stor expedition under 
Magnus Stenbock till Pommern och Polen. Stenbock seglade 
om hösten 1712 till Rttgen med 18,000 man, men förmådde 
ej undantränga Rysslands och Sachsens förenade styrka, som 
var lägrad utanför Stralsund, ännu mindre förnya kriget med 
Polen, såsom det varit Karls afsigt. I dess ställe slog han 
den danska armén vid Gadebusch i Mecklenburg, inryckte 
i Holstein och uppbrände Altona. Men ryssarne och sachsarne 



'M'2 FINLANDS HISTOEIA. 

följde honom i spåren och instängde honom i Tönningen. der 
han i Maj månad blef tvungen att gifva sig och hela sin här 
åt fienderna. Sålunda hade åter en ansenlig krigsstyrka gått 
förlorad. Det är nästan säkert, att hälften af de rustningar, 
som åtgått till detta olyckliga företag, skulle varit nog att 
rädda Finland, hvem vet kanske äfven att återvinna Viborg 
och Kexholm. 

Just de samma dagar, då Stenbocks armé gick förlorad 
i Holstein, gjorde czaren om våren 1713 sitt afgörande anfall 
emot Finland. Redan under vinterns lopp hade underrättelsen 
om hans stora rustningar utbredt sig; det var Peters afsigt 
att med en flotta galérer föra sin här till Helsingfors och. 
sålunda undvika den besvärliga vägen till lands öfver Kym- 
mene. Så snart man fick kunskap härom, sändes finnen Karl 
Armfelt med 1,500 man att bevaka de magasiner, som voro 
inrättade i Helsingfors för arméns och flottans behof. Man 
hoppades äfven med säkerhet att de svenska krigsskeppen 
redan i början af Maj skulle hinna fram till ortens försvar. 
Men nu likasom så ofta förut försinkade sig den svenska 
flottan, och den 8 Maj visade sig ryska galérer utanför Hel- 
singfors. Två dagar senare (bönsöndagen den 10 Maj) in- 
träffade czaren sjelf med 200 galérer, hvilka inträngde i hamnen 
och begynte bombardera staden. Men elden ifrån strand- 
batterierna hindrade truppernas landstigning. Då rodde rys- 
sarne sina fartyg kringom udden till vestra sidan af staden 
och begynte landstiga vid Sandvikens strand. Deras styrka 
utgjorde minst 12,000 man, och Armfelt insåg omöjligheten 
af att längre försvara sin ställning. Sedan han rådgjort med 
länets landshöfding, Johan Creutz, och borgmästaren Henrik 
Tammelin, uppmanade han befolkningen att berga af sin egendom 
hvad den kunde, hvarefter staden med alla dess byggnader och 
förråd uppbrändes den 12 Maj, och hären aftågade till Borgå. 
Hit hade Lybecker under tiden samlat sin armé ; men då den 
ryska galérflottan, hvilken efter några dagar åter lemnat Hel- 
singfors, nu visade sig äfven utanför Borgå, så drog sig Ly- 
becker utan att försöka något motstånd till Koskis kapell och 
derifrån till Lampis socken. Från styrelsen anlända skarpa 
förebråelser samt landshöfding Creutz's och andra närvarandes 
uppmaningar tvungo honom likväl att ånyo uppbryta till kust- 
trakternas försvar, och då han nu, inberäknadt det uppbådade 



&TOHA OFKEDEN. FINLANDS ERÖFEING, 17 10 17 14. 343 

manskapet, hade en här af 13,000 man, så syntes det i san- 
ning ej vara omöjligt att fördrifva fienden från landet. Men 
i sin olyckliga obeslutsamhet drog Lybecker fram och åter 
emellan Mäntsälä, Orimattila, Mörskom och Lappträsk, och 
vågade ej företaga någonting af betydenhet. Czaren hade 
under tiden återvändt till St. Petersburg, och den ryska hären 
hade uppslagit ett befäst läger på en ö i Perno-viken emellan 
Iorsby och lervik, der den skulle invänta det från Viborg 
anryckande kavalleriet. Denna förstärkning, bestående af vid 
pass 8,000 ryttare, skulle lätt kunnat kastas tillbaka vid Kym- 
mene-elf, innan de hunnit förena sig med hufvudstyrkan, och 
Armfelt begärde att för detta ändamål få marschera till Pyttis. 
Om denna plan hade vunnit Öfverbefälhafvarens samtycke, så 
skulle det ryska lägret råkat i stort trångmål; ty svenska 
flottan under vice amiral Lilljes befäl var nu ändtligen i an- 
ryckande och skulle kunnat från sjösidan instänga det fiendtliga 
lägret, samtidigt som Lybeckers armé från landsidan gjorde 
sitt anfall. Men Lybecker kunde ej bevekas att ingå på 
denna förståndiga plan, utan lät de fiendtliga afdelningarna 
förena sig och retirerade till Borgå. Då nu ryssarne, 20,000 
man starka, följde hans spår, drog han sig ånyo från kusten 
inåt landet, hvarvid ryska hären marscherade till Helsingfors 
och derstädes på stadens ruiner uppförde befästningar. På 
detta sätt hade czaren slutligen fått fotfäste äfven på vestra 
sidan om Kymmene-elf och hela landets eröfring var ej mera 
aflägsen. " Stora ofreden" begynte likt en härjande brand ut- 
breda sig öfver Finlands alla bygder. 

Samtidigt mötte tre svenska fartyg den stora ryska flottan 
emellan Högland och Pellinge öar och bestod en lycklig drabb- 
ning. Mea händelserna till lands tvungo Lillje att draga sig 
tillbaka till Ekenäs trakten, och de ryska galérerna kunde 
således åter framrycka i den inre skärgården. I början af 
Augusti kom czaren till Helsingfors, der han besigtigade be- 
fästningsverken och emottog en dansk ambassadör. Härifrån 
ryckte nu ryska hären emot Åbo. Lybecker hade dragit sig 
tillbaka till Tavastehus och skickade endast rytteriet under 
Armfelts befäl genom Nurmijärvi och Loppis till Wichtis och 
Lojo för att förhindra fiendens plundringar. Men äfven här- 
ifrån måste Armfelt retirera till Somero. Hela Nyland var 
s;dunda i fiendernas våld, och vägen till Åbo stod dem öppen ; 



,'U4 FINLANDS HISTORIA. 

endast öfverste Stjernschantz ilade med 500 man till Karjan- 
joki bro, men kastades tillbaka efter ett envist motstånd. 
Tidigt om morgonen den 28 Augusti 1713 inryckte ryssarne i 
Finlands hufvudstad. De funno staden fullständigt utrymd; 
dagen förut hade universitetet och embetsverken samt hela 
befolkningen lemnat staden för att rädda sitt lif och en del 
af sin egendom öfver hafvet till Åland eller Sverige. Till 
och med på landsbygden stodo byarne folktomma; endast 
boskapen hade under den hastiga flykten blifvit qvarlemnad. 
Apraxin utfärdade derför en allmän kungörelse till Finlands 
innevånare och uppmanade dem att i fred återvända till sina 
boningar och utlofvade i sådan händelse fullständig säkerhet. 
Den 3 September tågade fienden tillbaka åt Nyland och czaren 
begaf sig öfver Helsingfors åter till Kronstadt. Men Finlands 
eröfring syntes redan helt viss, och ej ens nu athördes några 
allvarliga undsättningsplaner från svenska sidan. 

De finska flyktingarnes klagomål i Stockholm, isynnerhet 
biskop Gezelii ihärdiga förebråelser, hade vid denna tid slut- 
ligen utverkat så. mycket, att Lybecker under loppet af Augusti 
kallades till Stockholm och befälet uppdrogs under tiden åt 
Karl Armfelt. Men den hjelpsändning, som länge var utlofvad 
afhördes ännu icke. Då uppbröt Apraxin från Helsingfors 
den 20 Sept. och intog den 25 Tavastehus. Finska armén, 
som hade stått i Mierola, retirerade till PälMne kyrka och 
försökte befästa sin ställning bakom Kostia fors. Fienden 
följde honom tätt i spåren och begynte uppföra sina förskans- 
ningar söder om strömmen. Men då Apraxin fann öfvergången 
härstädes omöjlig, lät han vid Mallasvesi stränder bygga flott- 
broar och sände på dessa den 6 Oktober om morgonen en del 
af sin här under Galitsin och Buturlin att kringgå finnarnes 
ställning. Då skyndade Armfelt sjelf med sitt infanteri emot 
dessa till landstigningsplatsen och lyckades först slå dem tillbaka ; 
men slutligen nödgades han dock vika för öfvermagten. Under 
tiden hade generalmajor Reinhold Johan de la Barre, som 
qvarstannade för att försvara befästningarna, utstått ett tre 
timmars anfall. Men då ställningen redan var kringgången, 
nödgades hela armén med sådan skyndsamhet draga sig tillbaka, 
att dess skilda afdelningar spriddes och hela regementen, såsom 
Savolaks och Tavastlands infanteri, deserterade till sina hem- 
orter. En del af den sprängda hären förde De la Barre och 



STORA OFREBEN. FINLANDS EKÖFKING, 17 10 17 14. 345 

öfverste Ykskyl genom Runvesi till Österbotten. Med sitt 
öfriga folk försökte Armfelt än en gång göra halt vid Tam- 
inerkoski, på samma ställe, hvarest sedermera staden Tammer- 
fors blifvit anlagd. Men då ryssarne här hotade med samma 
manöver som i Pälkäne, återstod ingenting annat för Armfelt, 
rn att så fort som möjligt tåga öfver "Kyröskogen" (Tavastmon). 
Endast på Syd-Österbottens vida slätter kunde den skingrade 
hären åter begynna samla sig. 

Ryska armén följde ej denna gång längre än till Tavast- 
kyrö och vände derifrån mot söder, till Björneborg och Åbo, 
qvarlemnande endast mindre afdelningar, som upptogo brand- 
skatt i Tavastland och öfra Satakunta. Deremot var hela östra och 
sydvestra delen af landet i fiendens våld ; endast Savolaks hade 
hittills gått fritt, och Stjernschantz, som sändes dit, förmådde 
äter samla sitt regemente. Österbotten åter, der den lilla 
qvarlefvan af finska hären stod, var öfverfyldt af flyktingar, 
hvilka hemlösa och brödlösa drogo sig längre bort till fred- 
ligare bygder. Det var lätt att inse, att om ej snar hjelp 
komme imellan, den försvagade finska hären ej skulle kunna 
försvara detta landskap bättre än dem, den redan nödgats 
lemna i fiendernas våld; dessutom förmådde ej detta enda 
landskap underhålla ens en så stor mängd menniskor, som 
Armfelt ännu hade qvar. Vinterns annalkande gjorde hvarje 
hjelpsändning från Sverige under månadtal alldeles omöjlig, 
och fienderna lemnade ej denna omständighet obegagnad. 
Finska armén befann sig i sjelfva verket i ett högst bedröfligt 
t illstånd, i det densamma i början endast utgjorde 3,000 vapen- 
före män. Artilleriet var i så dåligt skick, att Armfelt ansåg 
fördelaktigast att bortsända till Stockholm nästan halfva antalet 
af sina artillerister. Med sådana krafter skulle nu Finlands 
sista strid utkämpas. Landskapets innevånare så i städerna 
som på landsbygden erbjödo sig dock med entusiasm åt foster- 
landets tjenst och vidtogo ordentliga krigsöfn ingår. Tvenne 
studenter, Gabriel och Israel Peldan, fingo under sitt befäl 
ett par hundra Ilmolabönder och lägrade sig som förposter 
vid Kurikka. Kapten Salomon Enberg sändes till Keuru, be- 
segrade der med böndernas hjelp en rysk afdelning och in- 
trängde djupt i Tavastland. Ryssarnes ställning var ännu 
någorlunda farlig, och furst Michael Galitsin, som nu blifvit 
öfverbefälhafvare for ryska armén och hade tagit sitt hög- 



346 FINLANDS HISTORIA. 

qvarter i Björneborg, ansäg det derför vara nödvändigt att så 
fort som möjligt fördrifva den finska hären äfven från Syd- 
Österbotten. Redan i slutet af November skickades derför 
generallöjtnanten Robert Bruce emot Kristinestad, men tvangs 
snart att draga sig tillbaka. Derefter gick finska hären i 
vinterqvarter, infanteriet i Storkyrö och kavalleriet i Lappo. 
Men någon lång hvila blef dem dock ej beskärd. 

I början af 1714 kom underrättelse, att Galitsin samlade 
sina stridskrafter i Tavastkyrö och Ikalis, för att öfver Kyrö- 
kangas-åsen (Tavastmon) rycka in i Österbotten. Då samlade 
Armfelt i största hast sitt folk till Storkyrö, dit äfven landtbådet 
och länets femmänningar kallades att infinna sig. I krigsrådet 
föreslog befälhafvaren öfver rytteriet De la Barre, att den lilla 
armén antingen skulle draga sig tillbaka till Wöro, så att 
landtbådet skulle hinna samla sig talrikare, eller också skulle 
man göra motstånd bakom förhuggningar i den skogstrakt, 
som låg imellan Storkyrö och Ilmola socknar. Likväl segrade 
Armfelts mer ridderliga än kloka plan, att till slagfält skulle 
väljas Napue bys egor, omkring ^ mil i sydost från Storkyrö 
kyrka. Här uppstäldes slagtordningen på ömse sidor om den 
frusna ån, från det ena skogsbrynet till det andra, fotfolket i 
midten, rytteriet på hvardera sidan. Bakom och på sidorna 
stodo femmänningarne samt en hop af borgardrängar från 
Vasa; sjelfva Napue by, som låg ett stycke framom slagtlinien, 
befästes med trävallar. Hela denna sålunda ordnade styrka. 
uppgående på sin höjd till 4,500 man soldater och 1,500 
man landtbåd, fick nu under trenne dygn (den 16 — 19 Febr.) 
i snöyra och köld stå och invänta fienden. Under tiden när- 
made sig Galitsin, hvars styrka synes uppgått till 12,000, 
genom Jalasjärvi och Ilmola, drifvande böndernas förpost framför 
sig. Den 19 Februari imellan kl. 1 och 2 på dagen begynte 
striden och varade tre timmar. Det ryska infanteriet, som 
tågade ned längs ån, steg från isen upp på högra stranden 
och utbredde sin slagtordning i en stor båge emot finnarnes 
venstra flygel. Ryssarnes kavalleri åter qvarblef på stranden 
midt emot finnarnes högra flygel, men kosackerna skickades 
att genom skogarne kringgå venstra flygeln. Denna fiendernas 
ställning nödgade Armfelt att flytta sin slagtordning mera emot 
öster, i det han förde sin högra flygel delvis öfver floden; 
och då det finska rytteriet här var alltför svagt att motstå 



STOBA O FREDEN. FINLANDS ERÖFRING, 17 10 1714. 347 

hela det fiendtliga kavalleriet, drogs en del af venstra flygelns 
rytteri dit till hjelp. Ryssarne hade antändt Turpala by, och 
tinnarne sina förskansningar i Napue. Rök och ;;nöslagg drefs 
i tinnarnes ögon. Men likväl stredo de med tapperhet; da 
den ena flygelns infanteri hunnit öfver floden, återkastades 
fienden tvenne gånger och förlorade 6 kanoner. Äfven kosac- 
kerna, som försökte falla finnarne i ryggen, rönte ett så man- 
ligt motstånd af femmänningarne, att de måste draga sig tillbaka. 
Segern skulle kanhända blifvit på finnarnes sida, om högra 
flygelns rytteri under De la Barre hade bibehållit sin plats. 
Men af en eller annan orsak begaf det sig bort, kanhända 
kringgånget af den fiendtliga öfvermagten. Då lät Galitsin 
fyra dragonregementen stiga af och anfalla finska fotfolket i 
ryggen. Armfelt gjorde front emot dem och erbjöd dem drabb- 
ning; men under tiden fick fiendernas infanteri tid att ånyo 
ordna sig. Sålunda ansatt på alla håll, förmådde den lilla 
svenska hären icke längre uthärda fiendens anfall. Striden 
var gräslig. De flesta infanteriofficerare stupade, så att slut- 
ligen en underofficer kommenderade qvarlefvorna af tre rege- 
menten. Spillrorna af hären räddade sig längs vintervägar åt 
Woro till. Men Armfelt sjelf, som till det sista hade dröjt 
på slagfältet, bröt sig med möda väg genom fienderna och 
kom genom skogen till Laihela, så att han först efter några 
dagar sammanträffade ined sitt folk i Gamla Karleby. 

Denna sista strid hade räddat finska arméns ära, da 
intet annat mera var att rädda. Armfelt dröjde till en början 
i Gamla Karleby ; men då det ryska kavalleriet ankom till 
Jakobstad, som brändes, nödgades han retirera till Brahestad, 
förande med sig ett ofantligt antal flyktingar. Galitsin, som 
någon tid låg inqvarterad i Vasa, drog likväl i medlet af 
Mars sin armé åter ifrån Österbotten, och finska rytteriet 
kunde sålunda åter besätta Syd-Österbotten, hvarjämte fot- 
dragonerna och andra ströfkårer inföllo i Tavastland, Savolaks, 
ja ända till Viborgstrakten, samlande de i landsorterna kring- 
spridda soldaterna till att förstärka hären. Men ännu hördes 
det ingenting om den från Sverige utlofvade hjelpen, och rys- 
sarne fingo sålunda tid att stadga sitt välde i de eröfrade 
landskapen. Väl förstörde svenskarne i Maj utanför Åbo 
några bemannade ryska båtar, hvilka ämnade sig ut på plun- 
dring i skärgården; men sommarn medförde nya förluster för 



348 FINLANDS HISTORIA. 

de svenska vapnen. I medlet af Juni började en rysk afdel- 
ning belägra Nyslott, som efter sex veckors motstånd uppgafs 
den 29 Juli. Två dagar tidigare hade czaren sjelf vunnit sin 
första sjöseger, i det han i skydd af en fullkomlig vindstilla 
lät ro sina galerer förbi den stora svenska flottan vid Hangöudd 
och sedan på vestra sidan, på Riilaks-fjär den, om landtungan 
anföll finska befälhafvaren Nils Ehrenskjöld, som med några 
få fartyg gjorde ett manligt motstånd, men slutligen blef fången. 
Efter detta slag drog den ryska flottan till Åbo och öfver- 
förde i Augusti 12,000 ryssar till Åland, hvars hela befolkning- 
redan hade öfverflyttat till svenska sidan. Hela ön förhärjades 
och förblef sedan öde i sju år. 

Slaget vid Riilaks och de ryska galerernas framträngande 
till de åländska vattnen gjorde nu ett fullständigt slut på 
finnarnes förhoppningar om undsättning från Sverige. Taube, 
som redan länge varit utsedd till befälhafvare för den finska 
armén, beordrades nu att försvara kusten kring Stockholm, och 
Finland ansågs ohjelpligen förloradt. Mot hösten begynte 
kosackerna åter visa sig i Syd-Österbotten, hvarest de för- 
drefvo den finska förposten vid Lillkyrö bro. Det finska 
rytteriet, som stod i Tuhkuri by i Wöro, slog dem ånyo till- 
baka; men då de fiendtliga galererna samtidigt anryckte till 
de österbottniska farvattnen, nödgades finnarne draga sig allt 
högre emot norden. I September erhöll Armfelt slutligen order 
att draga hela sin återstående här till Westerbotten. Af brist 
på fartyg kunde man föra endast Savolaks och Viborgs in- 
fanteri sjövägen; alla de öfriga nödgades halfnakna och ut- 
svultna göra den långa och besvärliga marschen rundtomkring 
Bottniska viken. De åtföljdes af en oräknelig skara flyktingar, 
många gånger talrikare än sjelfva hären. Med bedröfvadt 
hjerta bröt Armfelt på detta sätt upp från Brahestad och hade 
i slutet af September 1714 hunnit till Torneå, på andra sidan 
finska gränsen. Finland var nu öfvergifvet, vanmägtigt var 
det lemnadt till byte åt fienderna, och spillrorna af dess armé 
fördes att gjuta sitt blod för andra ändamål än det olyckliga 
fosterlandets befrielse. Endast Österbottens aflägsnaste bygder, 
hvarest de finska partigängarne allt ännu fortsatte sina ströftåg, 
samt Kajana slott och omnejd, der för tillfället öfverstelöjtnant 
Johan Meurman förde befälet, förblefvo ännu någon tid utanför 
det af ryssarne besatta området. 



STÖKA OFKEDEN. FINLANDS ERÖFRING, 17 10 — 17 14. 349 

Hela den tid man sålunda kämpade i Finland, dröjde 
Karl XII fortfarande i Turkiet och fäste intet afseende vid 
sina undersåtars lidanden. Det var derför naturligt att en 
anmärkningsvärd omkastning småningom begynte visa sig i den 
allmänna opinionen, hvilket förebådade det missbrukade kung- 
liga enväldets fall. Likväl hade finnarne med sin vanliga tro- 
fasthet så länge som möjligt undvikit att förebrå konungens 
höga och heliga person eller ens regeringen i Stockholm. Det 
allmänna missnöjet vände sig sålunda emot de i Finland kom- 
menderande generalerna: Nieroht, Lybecker, Armfelt, De la 
Barre, samt öfverhufvud emot hela hären, emedan den med 
så dålig framgång vakade öfver landets försvar. Men små- 
ningom begynte man djerfvare och grundligare granska saken. 
Redan år 1710 hade biskop Gezelius yttrat i ett af sina cir- 
kulär: "några hafva hållit krig för ett tidsfördrif och blods- 
utgjutelse för lek; ty har ock Gud velat tukta med sin 
vredes ris". Man började allt klarare inse, att just konungens 
stridslystnad och envishet förhindrade freden, och att det i 
främsta rummet var det finska folket, som fick bära följderna 
häraf. Hela Finland kom steg för steg i fiendernas våld. 
Hvarför skyndade Karl likväl icke till dess undsättning? — 

Säg hvar dröjer du, vårt skyddsvärn? 
Hvilka länder, hvilka stränder 
Hålla ännu högen fjettrad? 
Hvilka värf och hvilka planer 
Hvälfvas än uti ditt sinne, 
Ställa för din hemkomst hinder? 

Så ljöd det sörjande finska folkets klagan i Barthold 
Vhaels runa år 1714. Äfven i Sverige begynte den åsigt 
stadga sig, att den kungliga envåldsmagten borde begränsas, 
kanhända äfven Karl uteslutas från regeringen, och i spetsen 
för denna rörelse stälde sig äfven flere finske män, hvilka som 
flyktingar eller embetsmän vistades i Stockholm. Sålunda sam- 
tyckte t. ex. såväl Arvid Bernhard Horn i rådet, som Åbo- 
biskopen Gezelius, som nu för andra gången hade öfverflyttat 
till Sverige, till införandet af en friare regeringsform, och bland 
andra finnar märkas såsom delaktige i dessa planer vice presi- 
denten i Åbo hofrätt Sven Leijonmark (Agricola), landshöf- 
dingen öfver Tavast-Nylands län Johan Creutz, samt banko- 
liskalen Adam SchiXtz (sedan adlad under namn af Fredenstjerna). 



350 FINLANDS HISTOKIA. 

Slutligen beslöt rådet att kalla Karls yngre syster Ulrika 
Eleonora till medlem af regeringen, och samma dag prinsessan 
tog sitt säte i rådet, sammankallades rikets ständer, den 2 
November 1713. Mången hoppades redan då, att konunga- 
magten skulle blifva begränsad, men alla hoppades åtminstone 
att helst en snar genom ständerna förmedlad fred skulle göra 
ett slut på rikets gränslösa elände. En anonym flygskrift, 
hvars författare var den kraftfulle och stränge Sven Leijon- 
mark, bar namnet "Alla fyra ståndens i Finland tal till ridder- 
skapet, preste- och borgareståndet i Stockholm" och uppmanade 
till fred med Kyssland under Englands bemedling. I en sådan 
sinnesstämning hade ständerna sammanträdt den 14 December 
och enhälligt beslöts att sända Hans Henrik von Liewen till 
konungen i Demotika, för att bedja honom skynda hem till 
sitt rike. Derefter upphäfde ständerna Karls förordning om 
krigsskatten och började sålunda i sjelfva verket att inkräkta 
på konungens magt. Men då adeln och bönderna fordrade, 
att prinsessan skulle tagas till interimsregent och fred afslutas 
äfven utan konungens tillstånd, synes rådet begynt frukta en 
fullständig statshvälfning, kanske äfven inbördes krig, och be- 
slöt derför att lugna gäsningen i sinnena. Landtmarskalken 
Johan Creutz, likasom äfven Leijonmark och andra af Ulrika 
Eleonoras ifrigaste vänner kallades inför rådet och erhöllo af 
Horn i prinsessans närvaro stränga förebråelser. Under tiden 
hade från konungen anländt ett bref, som förbjöd ständernas 
sammankallande och för öfrigt ådagalade så föga benägenhet 
för fred, samt en så oböjlig sjelfrådighet, att riksråden ej 
tordes visa det samma åt ständerna. Men för att lugna sin- 
nena vidtog man några förberedelser till fred och derpå afslöts 
riksdagen i slutet af Mars 1714, samtidigt som underrät- 
telsen hade anländt om den olyckliga striden vid Napue. Något 
verksamt botemedel hade sålunda ej kunnat uttäDkas, och med 
den djupaste misströstan blickade man emot framtiden. 

Inom den politiska verlden ansågs vid denna tid Sveriges 
fullständiga undergång stå för dörren och de utländska mag- 
terna begynte hvar för sig göra anspråk på andel i bytet. 
Ganska sannolikt ansåg man det vara, att Karl aldrig mera 
skulle återvända från Turkiet, och man uppgjorde derför redan 
planer till besättande af Sveriges tron. Karls äldre syster, 
som varit gift med hertigen af Holstein-Gottorp, hade efter- 



STÖKA OFREDEN. FINLANDS ERÖFRING, 1710 1714. 351 

lemnat en son, Karl Fredrik, hvars arfsrätt till svenska kronan 
tycktes vara större än konungens yngre syster, Ulrika Eleonoras. 
Af denna orsak hade redan den holsteinska ministern, baron 
Görtz, begynt underhandla med ryska czaren till förmon för 
den unge hertigen. Om hösten 1713 sändes en viss Bassewitz 
till Ryssland för att föreslå ett giftermål emellan Karl Fredrik 
och czarens äldsta dotter. Om ej konung Karl skulle åter- 
vända till sitt rike, så skulle hertigen uppsättas på Sveriges 
tron; men i annat fall skulle den del af czarens eröfringar, 
som han sjelf ej kunde behålla, nämligen Finland, öfverlemnas 
åt hertigen såsom ett skildt rike. Dessa planer ådagalägga 
åtminstone, att Sveriges magtperiod var förbi, och Finlands 
skiljande från Sveriges rike syntes vara så mycket naturligare, 
som detta redan genom de senaste krigshändelserna var full- 
komligt verkstäldt. Snart derefter fingo dock de politiska 
angelägenheterna en något annorlunda gestaltning. Gäsningen 
i Sverige verkade slutligen derhän på Karls sinne, att han 
om hösten 1714 verkstälde sin afresa från Turkiet, färdandes 
med största skyndsamhet till häst genom Transsilvanien, Ungern 
och Tyskland till Stralsund, der han inträffade i November 
sistnämnda år. Då väcktes hoppet ånyo i svenskarnes bröst, 
ehuru freden drog sig allt längre från deras synkrets. Men 
på Finlands befrielse från fiendernas våld tänkte Karl ej ens 
nu och sålunda fick detta land ännu i sju långa år sucka 
under det främmande öfverväldet. Detta tidskiftes hårda vex- 
lingar skola vi nu gå att närmare skärskåda. 



9. Stora ofreden. Ryssarnes öfvervUlde i Finland, 1714—1721. 

Ett åttaårigt fiendtligt öfvervälde efter ett fjortonårigt 
krig är en tilldragelse på historiens område, som sällan någon 
nation under sitt lefnadslopp fått prof va. Derför har äfven 
denna tids hårda betryck outplånligt inpräglat sig i det finska 
folkets hogkomst. Men en sådan tid erbjuder för forskningen 
större svårigheter än vanligt. Förödelsens styggelse nedtrycker 
historieskrifvarens sinne och de oräkneliga enskilda olyckorna 
bilda en så mörk fond på tidehvarfvets tafla, att de skilda 



352 FINLANDS HISTORIA. 

bilderna fördunklas näsran till oigenkännelighet. Äfven måste 
man frukta att, då samhällets ordning och jämnvigt äro upp- 
häfda, enstaka händelser lätt erhålla i betraktarens ögon en 
alltför allmän betydelse och att sålunda uppfattningen af lan- 
dets allmänna tillstånd blir ensidig och bristfällig. Men utan 
att rygga för dessa svårigheter måste vi upptaga denna hemska 
ofridstid till betraktande. Den skall åtminstone styrka vår 
tillit till den sega lifskraften hos det folk, som utan att gå 
under har burit äfven de svåraste hemsökelser. 

Året 1713 — 14, då den ryska armén slutligen steg för 
steg utträngde den finska krigsstyrkan från landet, hade varit 
olycksbringande likt en förderflig stormhvirfvel, som hotade att 
förstöra landets hela kultur. Ryktet om fiendernas djuriska 
grymhet åstadkom, att befolkningen hoptals öfvergaf sina hem 
och boningsplatser, så snart man förnam, att de fruktade 
gästerna nalkades. Kyrkoklockorna och andra dyrbarheter, 
som man ej kunde rädda, nedgräfdes i jorden, och menniskorna 
dels flydde undan till ödemarkerna, dels skyndade i den finska 
härens följe till säkrare orter eller begåfvo sig öfver hafvet 
till Sverige. Nästan alla landets embetsmän hade sålunda 
öfvergifvit sina platser, äfven en stor del af församlingarnas 
presterskap hade flytt från sina hjordar, och öfver hufvud alla 
samhällets högre och mera bildade lager voro likasom med 
ens bortsopade, — utan att tala derom, att enstaka orter, 
ifrån hvilka flykten var beqvämare, blefvo lemnade alldeles 
folktomma. Det måste medges, att den fruktan, som sålunda 
dref tusentals familjer bort från hus och hem, ingalunda var 
utan grund. I den första segeryrseln utöfvade den ryska 
soldaten på många ställen oerhörda grymheter, mord, pinande 
och lemlästning, hvilket allt öfverbefälet för ögonblicket ej för- 
mådde hindra. Likväl märkes redan under denna stormiga 
tid en betydlig skilnad på de orter, der befälets ögon på när- 
mare håll kunde öfvervaka krigsfolkets uppförande, och det 
fans ställen, isynnerhet i Åbo-trakten, från hvilka redan om 
hösten 1713 ryssarnes uppförande vitsordades vara sådant, att 
"folket fann större behag i dem, än i någon annan". Öfver 
hufvud utfärdades vid denna tid kungörelser, i hvilka utlof- 
vades fullständig trygghet åt en hvar, som qvarstannade i sitt 
hem och ordentligt betalade de af ryssarne pålagda krigsskat- 
terna. Men i aflägsnare trakter och isynnerhet der, hvarest 



STORA OFRED EN. RYSSARNES ÖFVERVÄLDE I FINLAND. 353 

man hos befolkningen upptäckte motsträfvighet eller mindre 
ödmjukhet, förfors med största stränghet och öfvervåld. Lika- 
som förut från Liffland, fördes äfven nu från Finland mycket 
folk, såväl fullvuxna som barn, till fångenskap i främmande 
land, och de qvarlemnade kunde endast med möda rädda lif, 
ära och något litet af sin egendom undan fiendernas roflystna 
begärelse. 

I detta allmänna elände förtjenar den man, som nu hade 
erhållit det högsta krigsbefälet i Finland och sedan ända till 
fredslutet qvarstod vid det samma, furst Michael Michaelovitsch 
Galitsin, att bibehållas i finnarnes tacksamma hogkomst. Han 
var efter sina samtidas omdöme den förnämsta fältherre, Ryss- 
land dittills hade egt, och man räknade honom till förtjenst 
ryssarnes seger vid Liesna, likasom han äfven i slaget vid 
Pultava och vid Pruth visat prof på sin fältberreskicklighet. 
Men jämte detta glänsande rykte som krigare, berömdes han 
äfven för ett upplyst och mildt sinnelag, och tiden för hans 
verksamhet i Finland, fastän i och för sig så olycklig för 
detta land, har förskaffat hans namn en ädlare glans, än de 
blodiga lagrarne från slagfälten. Så snart stridens buller något 
hade lagt sig, bemödade sig Galitsin genast om att införa 
något slags ordning och säkerhet i landet, för att i någon 
mon förmildra det elände, hvari dess olyckliga befolkning hade 
råkat. Hvarje klagan, som nådde hans öra, fann i honom en 
ädelmodig hjelpare och i många fall synes han hållit sträng 
räfst med sina underordnade för deras våldsbragder. Sålunda 
förtäljes, att Galitsin om våren 1716, då han återkom från 
St. Petersburg, der han tillbragt vintern, låtit halshugga eller 
med gatlopp bestraffa flere officerare, hvilka under hans från- 
varo föröfvat våldsamheter i några bondgårdar. En så all- 
varligt skärpt krigstukt hejdade otvifvelaktigt i någon mon 
soldateskens öfvermod, isynnerhet i landets sydligare delar, och 
innan kort upprättades en ordnad förvaltning, såsom vi snart 
skola se. Sålunda upphörde småningom ofredens svåraste tider. 
Af landets innevånare togs -formlig trohetsed och de fingo 
såsom "Hans Stor-Czariska Majestäts" undersåtar njuta lagens 
skydd i den mon, förhållandena det kunde medgifva. Men i 
• de nordliga delarne af landet, isynnerhet i Österbotten, rådde 
allt ännu krigets vilda lag, och tilldragelserna i dessa trakter 
tarfva en särskild redogörelse. 

Finlands historia. 23 



354 FINLANDS HISTORIA. 

Redan i slutet af år 1714 hade en rysk afdelning under 
öfverste Manstein ankommit ända till Uleåborg. Denne från 
Tyskland bördige man bemötte landets innevånare med mildhet 
och billighet. Men kringströfvande kosacker utbredde redan 
då krigets fasor ända till Finlands aflägsnaste gränsmarker. 
Sålunda gjorde de på vårvintern 1715 ett tåg ända till Öfver- 
Torneå, hvarest en mängd finska flyktingar hade nedsatt sig. 
Vid detta tillfälle bortförde de denfrån kyrkoherden i Ilmola 
Barthold Vhael samt den redan förut omtalade studenten 
Gabriel Peldan, förande dem som fångar till Åbo. Under 
loppet af samma år gjorde ryssarne ett par mindre försök 
emot Kajana slott, som de likväl ej lyckades intaga. Men 
denna ringa klippa midt i hvirfveln af den fiendtliga öfver- 
svämningen kunde ej länge hålla sig uppe. I slutet af Febr. 
1716 hemtade kosackgeneralen Feodor Tschekin ånyo en större 
belägringsstyrka samt groft artilleri till fästningens kufvande. 
Till kommendant på fästningen hade nyligen Johan Henrik 
Fieandt blifvit utnämnd, en modig krigare, som hade råkat 
i fångenskap vid Napue, men lyckligen flytt tillbaka från Ryss- 
land. I en hel månads tid gjorde denne med 50 mans be- 
sättning ett tappert motstånd och skulle slutligen sprängt sig 
i luften med fästningen, om ej de tjenstemannafamiljer, som 
sökt sin tillflykt inom dess murar, genom sina böner hade 
bevekt honom till kapitulation. Men Tschekin bröt kapitula- 
tionsvilkoren och skickade besättningen till Ryssland i fången- 
skap. Sjelfva lastningen, som i hundra år hade stått midt i 
svallet af Ämmäkoski fors, såsom en skyltvakt emot Rysslands 
nordliga områden, sprängdes i spillror och har allt sedan för- 
blifvit en ruin. 

Sålunda var Finlands sista befästade plats fallen. Strax 
derefter drogs Armfelts finska armé bort från Vesterbotten till 
Gefletrakten, för att skydda Sveriges kuster emot de ryska 
galererna. Längre fram på vintern gjorde kosackerne ett 
härjningståg ända till Luleå. Men å andra sidan fortsatte de 
finska partigängarne, nämligen Långströms fotdragoner, sina 
ströftåg i norra Österbotten, äfven de föröfvande ett gränslöst 
öfvervåld emot befolkningen. Ryssarne ansågo det fördenskull 
vara alltför besvärligt att hålla dessa aflägsna länder ordent- 
ligt besatta; de ödelade derför hela landskapet och drogo sig 
mera åt söder. Vanligtvis var den afdelning kosacker, som 



STÖKA OFREDEN. KYSSARNES ÖFVERVÄLDE I FINLAND. 355 

bevakade dessa nordliga trakter, om somrarne inqvarterad i 
Kyrö i Syd-Österbotten och flyttade om hösten till Gamla 
Karleby, derifrån de sedan årligen vid vinterns ankomst 
gjorde sina ströftåg mot norden. Men af detta beständiga 
krigstillstånd följde landskapets fullständiga ruin. Börjande 
från Pyhäjoki var allt jordbruk försvunnet, och då man efter 
stora ofredens slut gjorde förteckningar öfver denna tids offer, 
uppgick t. ex. endast i Limingo socken de dödades antal till 
2,124 personer, förutom 454, som blifvit bortförda i fångenskap. 
Det gränslösa elände, hvarunder folket suckade, kan ej men- 
niskotunga beskrifva. Döljande sig i porten djupt inne i öde- 
markerna hade de att kämpa emot hunger och rofdjur; var- 
garne hade nämligen under dessa år ökat sig i oerhördt antal, 
så att de ofta öfverföllo till och med fullvuxna personer. För 
öfrigt voro förhållandena här i norden ganska olika och skif- 
tande. År 1716 var Kuusamo den enda finska socken, som 
ännu stod under svenska regeringens förvaltning; men redan 
följande år, då Tschekin drog bort efter det han ödelagt 
Kajana län, kommo Paldamo och Sotkamo åter under Sverige. 
I detta tillstånd förblef sedan Kajana län under hela krigs- 
tiden, och år 1720 förnyades med svenska och ryska regerin- 
garnes samtycke den forna gränsfreden emellan finnarne och 
befolkningen vid Hvita hafvet, ehuru visserligen partigängarne 
och röfvarebanden icke fäste något afseende vid denna fred. 
I kusttrakterna hade deremot krigslågan ånyo uppflammat på 
vårvintern 1719, då en liten afdelning af Armfelts armé skic- 
kades till dessa nejder och framträngde ända till Uleåborg. 
En kosackmajor, som sändes att möta honom, blef slagen i 
Kello by och han sjelf räddade sig blott derigenom, att han 
flydde öfver isen till Karlö, derifrån bönderna sedan utlemnade 
honom åt hans landsmän. Af tacksamhet för denna hjelp 
säges han bedt czaren om misskund för Uleåborg, som var 
bestämdt att brännas, likasom äfven alla byar ända till Torneå, 
så att de svenska trupperna ej skulle kunna denna väg infalla 
i landet. Följande höst finner man Uleåborg ännu lyda under 
Sverige och betala skatt till fotdragonernas underhåll. Men 
under de följande åren kommo dessa trakter åter under rys- 
sarne, så att Ijo socken år 1721 betalade skatt åt dem med 
20 rubel och Uleåborg med 6 rubel. Dessa omständigheter 
gifva oss en aning om, huru man hade det i dessa nordliga 



356 KINLANDS HISTORIA. 

trakter under stora ofredens tider. En mängd af befolkningen 
hade flytt till Sverige samt Lapplaud och Finnmarken, och 
den finska kolonisationen i sistnämnde trakt har just från dessa 
tider fått sitt första ursprung. 

I landets södra delar stodo sakerna på en vida bättre 
fot, ehuru samhället endast trögt begynte återhemta sig från 
den allmänna förvirringen. En stor olycka var särskildt den 
omständighet, att landets förra embetsmän nästan alla hade 
gripit till flykten. Endast af presterskapet hade en del stannat 
qvar i sina församlingar. Dessa fingo vanligen i uppdrag att 
hopsamla de af ryssarne pålagda krigsskatterna och derjämte 
nödgades de ansvara för sina församlingsboers uppförande. 
Följden häraf var likväl den, att flere af dem blefvo föremål 
för misstankar och några fördes om sommaren 1716 i fängelse 
till Abo och Tavastehus slott. De förnämsta anledningarna 
till ryssarnes misstro gåfvo de af svenska regeringen utskickade 
partigängarne, hvilka fortfarande i hemlighet smögo omkring i 
landet och på många ställen föröfvade mycket öfvervåld, men 
derjämte fordrade af innevånarne obrottslig trohet mot den 
öfverhet, som ej längre skyddade landet. Den djerfhet och 
list, hvarmed desse våghalsar {Långström och Kärkisudd i 
norr, samt Löfving i Abotrakten och Nyland) rörde sig midt 
ibland den fiendtliga styrkan, än allarmerande ryssarnes ställ- 
ning, än tillfogande dem smärre förluster, äro i sanning i sitt 
slag beundransvärda. Men då man ej vidare från svenska 
sidan gjorde något försök att återeröfra landet, var deras 
verksamhet helt och hållet gagnlös och medförde endast ökadt 
betryck för landets befolkning. Hvarest ryssarne märkte någon 
"Kivekäs" (så benämndes de fortfarande) röras i landet och 
gynnas af befolkningeu, der uppbrändes oftast byar och gårdar, 
ja äfven skogarne antändes, så att partigängarne ej skulle 
kunna dölja sig ens i dem. Men de prester, som befunnos 
vara i förstånd med partigängare eller eljes sända underrät- 
telser till Sverige, fingo utstå de strängaste straff. Kaplanen 
i Storkyrö, Anders Affrén och kaplanen i Maxmo, Ruth, er- 
tappades om hösten 1718 för sådana förbrytelser; den sist- 
nämnde piskades till döds och den förre fick sitt slut i galgen. 

Under tiden hade år 1717 en regelmässig förvaltning så 
i de civila som i de kyrkliga angelägenheterna blifvit ordnad. 
Men i detta afseende gjorde man en noggrann åtskilnad emellan 



STORA OFREDEN. RYSSARNES ÖFVERVÄLDE I FINEAND. 357 

de områden, czaren tänkte införlifva under ryska kronan, och 
dem han ernade såsom lösen för freden återlemna till Sverige. 
Kexholms och Viborgs län samt hela Savolaks hade strax 
efter eröfringen blifvit lagda under den ryska förvaltningen, 
och Peter den store hade i dessa trakter gjort stora jord- 
donationer åt ryska herrar och offentliga inrättningar. Dor- 
emot erhöllo de öfriga finska landskapen vester om Kymmene- 
elf nu en högsta landshöfding eller generalguvernör i Åbo, 
samt underlandshöfdingar med titel af lagmän i andra orter. 
Generalguvernören var derjämte lagman (d. v. s. hufvudman 
för förvaltningen) i Egentliga Finland; de öfriga lagmännen 
voro till antalet fyra; för vestra Nyland i Helsingfors, för östra 
Nyland och hela Tavastland i Borgå, samt i Björneborg för 
Satakunta och i Vasa för Österbotten. Dessa embetsmän skulle 
ordna alla landets angelägenheter enligt gammal häfd och derför 
återstäldes såvidt möjligt de svenska institutionerna. Men 
hufvudsaken var naturligtvis beskattningen, med hvilken den i 
landet befintliga ryska militären skulle underhållas. Förden- 
skull hade redan år 1716 en ny mantalsindelning blifvit verk- 
stäld öfver hela landet, d. v. s. de lägenheter, som ännu be- 
brukades, förenades till ett stort skattedistrikt, hvarvid man 
fick tillsammans omkring 2,400 mantal. Det årliga skatte- 
beloppet bestämdes under de första tiderna af öfveramiralen 
Feodor Apraxin, hvilken tyckes förestått Rysslands kamerala 
angelägenheter. Men då i St. Petersburg sedermera inrättades 
ett egentligt rikskammarkollegium, kommo äfven Finlands skatte- 
angelägenheter under denna myndighet. Det årliga skattebe- 
loppet från mantalet utgjorde vanligen 8 rubel i penningar* 
samt 6 tunnor råg och 6 tunnor korn, förutom hö och hafre 
för kavalleriets behof och en rubel från mantalet till länssty- 
relsens aflöning. Men dertill kommo ännu andra utskylder, 
som pålades af landets styresmän eller lägre befallningshafvande, 
och då den tid nalkades, då landet skulle återlemnas till 
svenska kronan, utpressades ännu äfven den sista musten, 
såsom vi längre fram skola se. 

Det är naturligt, att man till besättande af de nya tjen- 
sterna sökte sådana män, för hvilka det svenska förvaltnings- 
systemet var någorlunda bekant, och dessa funnos att tillgå 

* Rubelns silfvervärde synes på denna tid varit vid pass 6 nu varande 
finska mark. 



FINLANDS HISTORIA. 

dels bland den estniska och liffländska adeln, dels bland de 
svenska officerare, hvilka efter det de råkat i fångenskap in- 
gått i czarens tjenst. Sålunda förordnades t. ex. till general- 
guvernör öfver hela landet en grefve Gustaf Otto Douglas, 
f. d. lifdrabant hos konung Karl och tillfångatagen i slaget 
vid Pultava. Men denne man, som ända till fredsslutet för- 
blef landets högste styresman, synes varit af ett rått och våld- 
samt sinnelag; åtminstone beskylhs han för flere af de lidanden 
folket på denna tid fick undergå. De flesta lagmännen voro 
hemma från Liffland och några af dem hafva efterlemnat ett 
aktadt namn. Dessa voro: i Helsingfors distrikt Martin Brummer 
och från 1719 Karl Gustaf Liljenfeld; i Borgå och Tavastehus 
distrikt B. J. von Tiesenhausen, och i Björneborgs distrikt 
liffländaren Georg Fromholt von Essen. Till Vasa var först 
förordnad en Otto G. von Tiesenhausen, som säges varit en 
välsinnad man; men då han förgäfves hade vändt sig till 
czaren för att bedja om lagens skydd för detta olyckliga land- 
skap, tog han afsked redan i början af år 1718. Hans efter- 
trädare blef en f. d. major vid Åbo läns kavalleri, vid namn 
Kristian Joakim Schmidtfelt; men denne framkallade genom 
sin smutsiga vinningslystnad och ohejdade våldsamhet ett så 
allmänt hat, att han slutligen år 1720 afsattes från sitt embete. 
Deremot gjorde sig hans efterträdare, Wolmar Fredrik Stac- 
kelberg, som var bördig från Liffland och en tid vistats i 
fransysk krigstjenst, så älskad af Österbottens befolkning, att 
den samma efter fredslutet bad om hans qvarhållande i svensk 
tjenst. Dessa exempel visa, att de från det egentliga Sverige 
ankomna embetsmännen ingalunda varit de mildaste i styrelsen 
af detta arma land. De lägsta af kronans tjenstemän på 
landsbygden togos för det mesta bland landets egna innevånare; 
men bristen på lämpliga personer var synnerligen stor, så att 
till och med på många orter presterna fortfarande fingo göra 
tjenst som fogdar och uppbördsmän. Dessa tjenstemäns ställ- 
ning var ganska svår, emedan de ständigt kommo i mellan- 
hand emellan det utarmade folket och den skoningslösa kronan. 
Om ej skatterna utföllo, eller om lägenheterna för utskyldernas 
skull kommo på förfall eller åkrarne förblefvo osådda, så var 
ansvaret i hvartdera fallet deras, och till och med för den 
minsta förseelse dömdes de till penningeböter. Men öfver 
hufvud kan man gifva dem det goda intyg, att de samvets- 



STOBA OFREDEN. BT88ABNES OFVKKVALDE I FINLAND. 359 

grant skötte sitt tunga embete. I städerna hade åter borg- 
mästare blifvit tillsatta; men äfven på sådana män var bristen 
så stor, att en f. d. tysk dragon, vid namn Burkhard, erhöll 
denna tjenst i Vasa. 

Ännu svårare var det att åter få någon ordnad lagskip- 
ning införd. Såväl hofrättens ledamöter, som den öfriga 
domarekåren voro stadda på flykt, och det var ej lätt att 
finna män, som hade så mycken insigt i rättsväsendet, att de 
skulle kunna slita förekommande tviste- och brottmål. Slut- 
ligen fick man dock småningom häradsrätterna i ordning och 
ifrån år 1718 nollos, åtminstone på sina ställen, ordentliga 
ting, vid hvilka några af de forna domarne, som qvarstannat 
i landet, någon länsman eller annan, som kände Sveriges lag, 
intog domaresätet. De fyra förflutna årens rättegångssaker 
upptogos nu först; bland annat företogs till laglig undersök- 
ning de finska qvinnornas förhållande till den ryska militären 
och straffades efter gällande lag. Den högsta domsrätten 
tyckes tillkommit de högre embetsmännen (lagmännen och 
landshöfdingen); sålunda se vi vid flere tillfällen grefve Douglas 
ingripa i lagskipningen. Det är naturligt, att man, i händelse 
det syntes behöfligt att skärpa undergifvenheten under det främ- 
mande väldet, ej alltid räknade så noga med lagens former; 
ty krigets lag stod dock högst. I några fall åter synes sträng- 
heten hos Sveriges lag blifvit mildrad. Då t. ex. en qvinna 
från Vasa blifvit dömd till döden för trolldom, ansåg grefve 
Douglas henne ej vara vid sina sinnens fulla bruk och befalte, 
att hon skulle föras på ett hospital eller till någon prest för 
att vårdas. 

De kyrkliga angelägenheterna voro under de fyra företa 
krigsåren nästan i samma oordning och förfall, som alla öfriga 
samhällsinstitutioner. Ehuru ryssarne endast på högst få ställen 
(såsom i Paldamo) hade bränt kyrkorna, funnos dock många 
orter, hvarest all ordnad gudstjenst upphörde, så att endast 
någon husvill prest här och der i ödemarkerna predikade för 
den skingrade hjorden, som kallades till gudstjenst med tonerna 
från ett vallhorn. Någon kyrkostyrelse fans lika litet; ty alla 
ordinarie och interimskonsistorier hade flytt öfver till Sverige. 
Visserligen försökte biskop Gezelius från Stockholm fortsätta 
skötandet af sitt stift; men hans inflytande på de finska för- 
samlingarna kunde ej mer vara af någon större betydelse och 



360 FINLANDS HISTORIA. 

slutligen hade han ej stort mera område för sin verksamhet 
qvar, än att förskaffa åt sina flyktiga embetsbröder anställning 
och uppehälle i Sverige, till dess han sjelf dog om våren 1718 
i en gård i Roslagen. I hvilket tillstånd församlingarna i 
Finland på denna tid befunno sig, kunna vi sluta redan deraf, 
att man i Sverige räknade mera än 100 finska prestmän, som 
hade flytt dit öfver, och dessa till största delen framstående 
män inom sitt stånd. Hur stort antalet var af dem, som 
fienden dödat eller bortsläpat i fångenskap, kan ej med visshet 
uppgifvas. Dessutom hade äfven flere aflidit af sjukdom, utan 
att likväl några nya blifvit tillsatta. I Viborgs län hade likväl 
strax efter stadens eröfring någon mera framstående andlig 
erhållit i uppdrag att examinera och viga nya prester. Då 
sedermera Savolaks eröfrades, så underlades detta landskap 
förmodligen så i kyrkligt som verldsligt afseende Viborgs för- 
valtningsdistrikt, ehuru underrättelserna om förhållandena der- 
städes äro ganska bristfälliga. I de öfriga finska landskapen, 
hvilka stodo under furst Galitsins styrelse, se vi de ryska 
befälhafvarne tillsätta prester, till dess slutligen år 1717, samma 
år som den civila administrationen ordnades, äfven en ny kyrko- 
styrelse på Galitsins föranstaltande tillsattes i Åbo. Ledamöter 
i detta interimskonsistorium utsagos bland kyrkoherdarne i de 
angränsande församlingarna och i spetsen för det samma stäldes, 
under namn af domprost, kyrkoherden i Somero, Jakob Ritz, 
en från Tyskland bördig man, som förut hade varit kyrko- 
herde i Wenjoki i Ingermanland, men flytt derifrån undan 
ryssarne. Detta kyrkliga embetsverk fick nu i uppdrag att 
öfvervaka församlingarnas ordnande enligt svenska kyrkolagen 
och att meddela den presterliga invigningen åt dem, som be- 
funnes dertill duglige; och det säges, att Ritz under de fyra 
närmast följande åren vigt 59 nya prestmän, dels af studenterne, 
dels af djeknarne. Samtidigt som Ritz förordnades till dom- 
prost, utnämndes till kyrkoherde i Vasa och prost öfver hela 
Österbotten den förut omtalade Barthold Vhael, och det är 
antagligt, att äfven han ordinerade prester, ehuru han för 
öfrigt stod under konsistoriet i Åbo. Till slut inrättades äfven 
i Borgå ett interimskonsistorium för de församlingar i Tavast- 
land och Nyland, som hade hört till det östra biskopsstiftet; 
men detta embetsverk, i spetsen för hvilket stod kyrkoherden 
i Perno, Petrus Serlachius, indrogs åter år 1720 på grefve 



STÖKA OFREDEN. KYSSARNES ÖFVERVÄLDE I FINLAND. 361 

Douglas befallning. Det är att märka, att de verldsliga myn- 
digheterna fortfarande förbehöllo sig rättigheten att med för 
dem behaglige män besätta de lediga kyrkoherde-em betena; 
ty dessa embeten voro på denna tid af lika mycken politisk 
som kyrklig betydelse. Men de öfriga kyrkliga embetenas 
! esättande tillkom konsistorium, likasom öfver hufvud vården 
om församlingarnas ordnande, åhörarnes bildning och presternas 
seder. Äfven nollos ordentliga prestmöten i Åbo, åtminstone i 
början af åren 1720 och 1721, till följd af furst Galitsins sär- 
skilda befallning. Det är likväl lätt att inse, att den andliga 
bildningen öfver hufvud var i begrepp att helt och hållet 
förtvina. På Galitsins föranstaltande kommo ett par skolor, 
nämligen i Åbo och Raumo, åter i verksamhet; men de öfriga 
skolorna och sjelfva universitetet voro upplösta, och all för- 
bindelse med Sverige var afbruten. Likväl finner man exempel 
uppå, att fursten ädelmodigt gaf pass och tillstånd åt några 
ynglingar att fara till Sverige för att studera. Men bristen 
på dugliga lärare var dock så stor, att församlingarna på 
många ställen saknade egen själaherde och nödgades åtnöja 
sig med någon tillfällig vård af grannsocknarnes presterskap. 
Äfven i öfrigt hopade sig hvarjehanda hinder för folkets upp- 
lysning ; sålunda led man brist på äfven de nödvändigaste böcker 
och alla tryckerier lågo nere. År 1719 trycktes derför i 
Taurala by af Pälkäne socken en abc-bok, som i brist på 
andra hjelpmedel var skuren i trä. Gutenbergs konst tycktes 
vara umbärlig. 

Att landets ekonomiska tillstånd efter ett så långt krig 
och så ohyggliga hemsökelser var högst bedröfligt, är öfver- 
flödigt att tillägga. Men i bredd med allt detta elände märktes 
dock nu på dessa år en viss förbättring i landets och folkets 
ställning. Isynnerhet i de sydliga delarne af landet började 
man åter lefva någorlunda såsom förr. Handeln begynte åter 
drifva befolkningen till arbete och företagsamhet, så att sjö- 
och landttullen, likasom på svenska tiden, åter upprättades. 
Då vid Kyndelsmessotiden 1719 den vanliga marknaden i 
Nådendal inföll, ansåg man nödvändigt att skicka tulltjenste- 
män äfven dit, för att "öfvervaka den del, som af all torg- 
förd vara tillfaller hans stor-czariska majestät". Det är likväl 
antagligt att för krigets skull handeln på utlandet var ganska 
ringa; derför steg äfven t. ex. saltet till ett oerhördt högt 



l)()2 FINLANDS HISTORIA. 

pris, så att kustbefolkningen på inånga ställen sjelf begynte 
bereda denna artikel af hafsvattnet. Men att de borgerliga 
näringarna ej alldeles hade upphört synes bland annat af de 
ansenliga skattebelopp, hvilka årligen erlades från de flesta 
städer. Åbo betalade 1,000 rubel, Borgå och Björneborg 
hvardera 360, Nystad 300, Nådendal 100 och Vasa 50. Likväl 
voro några städer helt och hållet på förfall, och Helsingfors 
utgjorde endast en rysk befästning. Bland industriella företag 
må nämnas, att i Borgå linneväfveriet var i full blomstring 
och att några jernbruk, nämligen Koskis, Tyko och Kauttua, 
synas varit i gång. Bönderna tyckas kommit till rätta lika 
väl som förut; ty några goda år hade åter höjt jordbruket, 
så att på sina ställen de öde hemmanen åter upptogos till 
odling. Det förnämsta inflytandet utöfvade dock den återvunna 
säkerheten till lif och egendom. Det främmande krigsfolket, 
som för det mesta var inqvarteradt i närheten af Åbo eller i 
läger på Lojo malm, hölls i sträng tukt, och den enskildes 
eganderätt var äfven för öfrigt skyddad. Endast kronans och 
de flyktades qvarblifna egendom användes godtyckligt till rys- 
sarnes förefallande behof. Från kronoboställena flyttades åbygg- 
naderna till Helsingfors och annorstädes i och för kasernbygg- 
nader, från flere herregårdar fördes fönstren och spjellen till 
Åland, då sammankomsterna för fredsunderhandlingarne år 1 7 18 
derstädes började hållas, och skogarne i kusttrakter sköflades 
skoningslöst i och för byggandet af galerer och till andra 
ryska kronans behof. Hvarest klockorna eller andra kyrkornas 
dyrbarheter blifvit qvarlemnade, blefvo de vanligen på czarens 
befallning förda till Ryssland. Till och med St. Henriks ben, 
hvilka ännu såsom ett dyrbart minne bevarades i Åbo dom- 
kyrka, fördes år 1720 på grefve Douglas' föranstaltande till 
Ryssland. 

Stora ofredens tvenne sista år medförde ännu en gång 
en svår allmän hemsökelse, som smärtsamt träffade folkets 
ännu icke läkta sår. Det berättas att grefve Douglas vid ett 
dryckeslag i Åbo om påsken 1719 ihjelstuckit en hög rysk 
officer, men att han erhöll förlåtelse mot löftet att från Fin- 
land anskaffa tvenne fullständiga regementen infanteri till czarens 
tjenst. Hur detta än må hafva varit, så uttogs i början af 
år 1720 en man från hvarje mantal och hemmansegarne måste, 
förutom nödig sold efter öfverenskommelse, betala 10 rubel 



STORA OFKEDKX. BT88AKNES ÖKVEKVÄLDE I FIK LAND. 863 

från mantalet till dessa soldaters beklädnad. De sålunda ut- 
tagna soldaterna, hvilkas antal från Åbo generalguvernement 
antagligen steg till ett par tusen man af det kraftigaste folket, 
fördes genast till Ryssland och skickades bort till Astrakhan, 
hvarifrån förmodligen ingen enda någonsin återvände. Denna 
landet aftvingade blodskatt väckte en sådan fasa, att allmogen 
åter på flere orter öfvergaf sina hem och flydde till skogar 
och ödemarker, ehuru Douglas i flere kungörelser tillförsäkrade 
dem czarens nåd och beskydd. Samtidigt utskrefs en häst på 
mantalet för de ryska 'dragonernas behof, och fastän flere af 
dem förkastades såsom odugliga och en summa penningar 
(19 rub. 20 kop.) togs i ersättning, uppstod dock i hela 
landet stor brist på dragare; ty äfven året derpå uttogos ånyo 
hästar för trossen. Med denna sista skattegärd fick man då 
de långa åtta årens gäster ur landet. Emellan de båda rikena 
upprättades åter fred och endrägt, och större delen af Finland 
återlemnades till Sverige. På hvad sätt de politiska förhål- 
landena i Sverige utvecklat sig ända derhän, skola vi i det 
följande framställa. 

Vi hafva i det föregående sett, hurusom Karl XII åter 
kom till sitt rike. Men denna tilldragelse verkade ingen för- 
ändring uti de finska förhållandena; Karl tycktes nämligen 
undvikit en förnyad strid med den fiende, som besegrat honom 
på slagfältet vid Pultava. I dess ställe tillbragte han ett helt 
år i Pommern, hvilket land dock intogs af Preussens, Sachsens, 
Hannovers och Danmarks förenade härar. Sedan han slutligen 
i December 1715 såsom flykting ankommit till Sverige, vände 
han sina vapen emot Danmark och begynte tänka på Norges 
eröfring. Sålunda gjorde Karl sjelf redan i början af 1716 
ett infall i södra Norge, derifrån han dock nödgades draga 
sig tillbaka. Hos hans rådgifvare hade på denna tid underliga 
planer uppstått, och för deras förverkligande utpressades under- 
såtarnes sista blodsdroppar. Redan då konungen vistades i 
Stralsund, hade förre holsteinske ministern, baron Görtz, in- 
nästlat sig i hans förtroende. Denne förslagne och djerfve 
statsman förstod att smickra Karls krigslystnad och upptänkte 
derjämte äfven de omöjligaste medel till krigets fortsättande. 
Hurusom Görtz dessa år genom nya skatter, tvångslån, förbud 
af fullhaltigt mynt och genom att i dess ställe utgifva mynt- 
tecken allt mer utmattade det svenska folket, vore för långt 



364 FINLANDS HISTOETA. 

att här förtälja och hör rätteligen icke till Finlands historia. 
Äfven den yttre politiken var desso lik. Karl, som ville 
hämnas på engelska konungen, för att denne såsom kurfurste 
af Hannover hade förenat sig med Sveriges fiender, täDkte på 
ett krigsföretag till England och lät Görtz bedrifva underhand- 
lingar med Stuartska partiet i detta land. Men engelska 
regeringen, som blifvit gjord uppmärksam härpå, bemägtigade 
sig i London den svenske gesandtens, Karl Gyllenborgs, papper 
och blottade för verldens ögon dessa planer — något, som 
mycket skadade den svenska konungens anseende inför det 
protestantiska Europa. 

Under tiden hade Peter den store jämte sin gemål gjort 
en resa i vestra Europa (1716, 1717); en rysk här hade blifvit 
förd till Seeland, och man hade för afsigt att med Danmarks 
och Rysslands förenade styrkor eröfra Skåne. Men ömsesidig 
misstro upplöste detta farliga förbund. Czaren, som samman- 
träffat med Görtz i Holland just samtidigt, som denne bedref 
sina stämplingar emot England, begynte tvärtemot mer än förr 
luta till försoning med Sverige på billiga vilkor. I denna 
afsigt sammankommo nu om våren 1718 Sveriges och Ryss- 
lands ombud på en holme (Löfö i Sunds socken) i Ålands 
skärgård, på hvilken man för tillfället hade uppfört nödiga 
boningshus, alldenstund trakten för öfrigt var helt och hållet 
ödelagd. På Rysslands vägnar infann sig Henrik Ostermann, 
en tysk, som ingått i czarens tjenst och småningom uppsteg 
till allt högre värdigheter i sitt nya fädernesland; Sveriges 
ombud var Karls premierminister Görtz, äfven han en tysk, 
samt nyssnämnde Gyllenborg. Men alla förlikningsförsök stran- 
dade emot den svenske konungens envishet. Czaren skulle 
varit benägen att återlemna nästan hela Finland; han skulle 
derjämte gifvit Hvitahafstrakterna såsom ersättning för Inger- 
manland, Estland och Liffland. Men Karl ville ej afstå något, 
och Görtz fick i denna sak göra flere fåfänga resor till konungen 
i södra Sverige. Det är troligt, att Sveriges fredsunderhand- 
lare sjelfve snart märkte, att deras möda var förgäfves, och 
mot slutet var det deras enda afsigt att uppehålla ryssarne, 
så att ej Sveriges svagt skyddade kuster skulle råka ut för 
ödeläggelse. Sålunda fortsattes underhandlingarna och freden 
fördröjdes, ända tills händelserna i Norge gåfvo åt sakerna en 
ny gestaltning. 



STOEA OFREDEN. RYSSARNES ÖFVERTÄLDE I FINLAND. 365 

Karl XII hade nämligen om hösten 1718 gjort ett nytt 
infall i Norge. Konungen sjelf hade för afsigt att med 30,000 
man eröfra södra delen af landet, under tiden Karl Armfelt, 
hvars finska armé nu var förstärkt till 6,000 man och med 
Helsinglands och Jemtlands regementen uppgick till 9,000 man, 
öfver fjellen sändes emot Throndhjem. Det öde, de finska 
krigarne nu gingo till möte sedan de för länge sedan upphört 
att försvara sitt eget fädernesland och nu begåfvo sig att med 
sitt blod köpa åt Sverige ersättning för Finlands förlust, var 
så att säga ett naturligt slut på Stora ofredens blodiga skåde- 
spel. De sista dagarne i Augusti tågade Armfelt ifrån Jemt- 
land öfver gränsen på den trakt, hvarest allmänna landsvägen 
nu går öfver fjellen, och intog med ringa möda ett par smärre 
fästningar (Stene och Skaanes). Om han derefter med ens 
hade anryckt emot Trondhjem, så skulle kanhända denna 
Norges forna hufvudstad fallit i hans våld. Men de bestän- 
diga höstregnen hindrade hans marsch och försvårade tillför- 
seln. Armén nödgades tröska och mala för sitt dagliga behof 
och dröjde af denna orsak halfannan månad i Levanger. Då 
hären slutligen den 1 November ankom till Trondhjem, hade 
staden hunnit blifva så fullständigt befästad, att en stormning 
var omöjlig. Brist och elände rådde inom Armfelts armé och 
soldaternas missnöje var så stort, att generalen nödgades låta 
hänga några af de motspänstiga. Flere gånger bad Armfelt 
konungen om tillstånd att få föra hären tillbaka till Jemtland, 
men erhöll endast skarpa förebråelser till svar. I medlet af 
November drog finska hären söderut, och De la Barre sändes 
med rytteriet till Röras der kronans koppargrufvor plundrades. 
För öfrigt berömmes finnarnes uppförande i det fiendtliga landet 
såsom synnerligen mildt; Karl Armfelt sjelf var en gud fruktig 
man, och äfven hans närmaste man, De la Barre, höll sträng 
krigstukt, så att innevånarne voro skyddade till lif och egendom. 
Krigshändelserna upphörde nu för någon tid; det är blott att 
nämna, att den bekante finske partigängaren Långström, som 
med tio fotdragoner ströfvade bland fjellen, fick sin död af 
norska bönder inom Hegre församling. 

Sä stodo sakerna i norden, då ryktet om Karl XII:s död 
begynte utbreda sig. Konungen hade nämligen i slutet af 
Oktober tågat öfver norska gränsen och begynt belägra fäst- 
ningen Fredrikssten. Med vanligt trots gick han sjelf i spetsen 



366 FINLANDS HISTORIA. 

för faran, och sålunda inträffade slutligen, hvad man redan 
länge kunnat vänta. På aftonen den 30 November (det var 
l:sta advent), då konungen satt vid löpgrafven, träffade en från 
fästningen afskjuten kula honom i hufvudet och dödade honom 
på stället. Denna händelse förändrade ögonblickligen alla 
politiska förhållanden. Den kungliga armén upphäfde genast 
belägringen och tågade tillbaka öfver gränsen. Norges eröfring 
kom ej längre i fråga, och Armfelt erhöll derför äfven befall- 
ning att lemna Trondhjems län. Men detta återtåg var olyck- 
ligare för den finska hären, än någon af de motgångar, den 
samma förut fått vidkännas. Armfelt beslöt taga den kortaste 
vägen öfver fjellen, hvarest afståndet emellan de sista byarne 
var 8 mil. Men då hären hunnit till fjellens snöhöljda delar 
(det var på nyårsdagen 1719 gamla stilen) uppsteg från öster 
en storm med snöyra och köld. Redan första natten fröso 
stora skaror ihjel vid stranden af Öisand sjö, fastän de med 
kolfvarne på sina gevär försökte underhålla eldar för att värma 
sig. Följande dag gick hären vilse och nu tågade man i fem 
dagars tid fram och åter bland bergen. Omkring 3,000 man, 
deribland flere officerare, omkommo härvid af köld, hunger och 
trötthet. Den finska fältpresten Nils Idman, som följde med 
hären, förtäljer i en af sina predikningar om dessa "lolkets 
rop på norska fjellen", sägande: "Hvilken jämmer och klagan, 
nöd och verop, ångest och förtviflan man här nödgades se och 
höra, kan man ej så lätt föreställa sig, emedan denna olycka 
ej kan till alla dess delar så ohyggligt beskrifvas, som den 
i sjelfva verket var förfärlig." — Norska skidlöpare, som efter 
stormen besökte fjellen, funno hopar af ihjelfrusna ryttare och 
fotfolk, samt vapen och tross kringströdda längs arméns väg, 
och ännu i årtionden derefter syntes på dessa ställen de dödes 
hvitnade benrangler ligga på de nakna klipporna. 

Genom Karl XILs död var det hinder undanröjd t, som 
hittills hindrat fredens afslutande. Men å andra sidan åter 
försvagade denna tilldragelse äfven i någon mon Sveriges poli- 
tiska ställning; ty i bredd med hans stora misstag \åg det i 
hjeltekonungens personlighet ett något, som ingaf en känsla af 
tillförsigt hos hans undersåtar och fruktan och aktning hos 
hans och rikets fiender. Nu var denna nimbus borta och 
intet annat återstod, än den utmattning, som var en följd af 
Karls krig. Det är äfven att märka, att de förändringar, som 



STOBA OFREDEN. KYSSARNES ÖFVKRVÄLDE I FINLAND. 367 

nu i Sverige vidtogos i afseende å regeringsformen och tron- 
följden, till en början sköto tankarne på fred åt sidan. Karl XII 
hade förblifvit ogift och hela den kungliga ätten hade ej mer 
än tvenne medlemmar, nämligen konungens äldre systers son, 
hertig Karl Fredrik af Holstein, och Karls yngre syster, den 
redan förut nämnda Ulrika Eleonora, som nyligen gift sig med 
arfprinsen af Hessen, Fredrik. Såväl hertigen som arfprinsen 
befunno sig för tillfället i Sverige, och Karl hade aldrig gifvit 
tillkänna, hvilken af dem skulle blifva hans efterträdare pä 
svenska tronen; endast Görtz, som redan förrän han kom i 
Karls tjenst ledde holsteinska husets politiska angelägenheter, 
hade kraftigt försökt understödja Karl Fredriks rätt. Men efter 
konungens död vidtog motpartiet så skyndsamma åtgärder, att 
de holsteinska planerna kommo alldeles för sent. Görtz, som 
just var stadd på resa från Åland till konungen, blef genast 
gripen och i största hast dömd till döden och afrättad. Der- 
jämte öfvertog Ulrika Eleonora genast regeringen. Men då 
den vanliga arfsföljden tycktes gifva större rätt åt den äldre 
systerns son, öfvertalades Ulrika Eleonora att afstå såväl från 
enväldet som arfsrätten (man förstod ännu icke att göra skilnad 
emellan dem båda) och blef nu genom ständernas val drott- 
ning, den 23 Januari 1719. Det var drottningens afsigt att 
få sin gemål till medregent; men frihetspartiet, i spetsen för 
hvilket stod rådets mest framstående man, kanslipresidenten 
Arvid Bernhard Horn, medgaf intet, som kunde gifva ny 
styrka åt konungamagten. Ulrika Eleonora, förbittrad öfver 
detta motstånd, vågade sjelfrådigt afsätta Horn såväl från 
kanslipresidentskapet, som från rådet. Men då ständerna i 
Januari 1720 åter sammanträdde och Horn valdes till landt- 
marskalk, nödgades hofvet söka försoning med frihetspartiet. 
Då afstod Ulrika Eleonora kronan till förmon för sin gemål, 
och artprinsen blef utropad till konung under namn af Fredrik I. 
Hertigen af Holstein, som redan föregående vår begifvit sig till 
Tyskland och sedermera begynt anförtro sig åt czarens skydd, 
förlorade derigenom alla förhoppningar på svenska kronan. 
Men Horn förordnades ånyo till kanslipresident, och en ny, 
friare regeringsform var nu införd i Sverige. 

Under tiden hade svenska regeringen ingått särskilda 
fredslut med några af rikets fiender, nämligen med England 
och Hannover 1719 och genom Englands förmedling med 



368 FINLANDS HISTORIA. 

Preussen 1720 samt slutligen samma år med Danmark. I 
dessa fredslut hade Sverige förlorat: Bremen och Verden åt 
Hannover, Stettin och Oder-mynningarna åt Preussen, samt 
tullfriheten i sundet, Men fredslutet med Ryssland var lem- 
nadt till sist i den förhoppning, att andra staters bemedlingar 
skulle utverka billigare vilkor. Detta hopp slog likväl felt. 
Czaren, som redan länge ifrigt eftersträfvat fred och förgäfves 
hade väntat, att Finlands eröfring skulle inverka på Sveriges 
politik, beslöt slutligen att öfverföra kriget till sjelfva Sverige. 
Till följd häraf rörde sig ryska galerflottan år 1719 härjande och 
brännande såväl i den svenska skärgården utanför Stockholm, 
som längs kusterna af Södermanland och Östergötland. Följande 
sommar uppbrändes Umeå stad och om sommaren 1721 fort- 
satte ryssarne sina härjningar från Gefle norrut. Under sådana 
omständigheter nödgades Sverige antaga freden på hurudana 
vilkor som helst. Riksrådet, grefve Johan Lilljenstedt (den 
redan i det föregående omtalade Paulinus) skickades om våren 
1721 till Nystad, der fredsunderhandlingarna med Ostermann 
åter öppnades, och den 30 Augusti underskrefs slutligen freden 
i Nystad. Sverige afstod Liffland och Estland med Ösel, 
samt hela Ingermanland och Kexholms läns södra del längs 
Ladoga, hvarjämte dessutom Viborgs stad och slott med om- 
gifning lemnades åt ryssarne. Hela det öfriga storfurstendömet 
Finland samt Nord-Karelen återlemnades till Sverige och den 
ryska armén skulle inom fyra veckor lemna landet. 

Dessa vilkor voro ovedersägligt ganska hårda. De gjorde 
slut på Sveriges välde på Östersjön och frånryckte Finland 
icke blott alla dess förposter i söder och öster, utan äfven 
en del af dess eget nationella område. Men då vi betrakta 
Sveriges och Rysslands inbördes ställning vid detta tillfälle, 
måste vi i sanning förundra oss öfver, att ens så mycket blef 
återlemnadt. Endast Peter den stores ifriga längtan efter fred 
tyckes kommit Sveriges svaghet till hjelp. Rysslands galerer 
härjade och brände som bäst Sveriges kuster, och regeringen 
i Stockholm gaf åt sina ombud befallningen att påskynda 
fredsslutet. Finnen Lilljenstedt skulle likväl gerna velat rädda 
åt sitt fädernesland det vigtiga Viborg; men Ostermann som i 
hemlighet fått kunskap om Sveriges eftergifvenhet, släpte ej 
sitt byte. En sägen vill veta, att czaren redan beslutat afstå 
från Viborg och fördenskull sändt sin gunstling Jaguschinski 



STORA OFREDEN. RYSSARNES ÖFVERYÄLDE I FINLAND. 369 

till Nystad med befallning härom. Men Österman, som för- 
utsett detta, hade bedt Viborgs kommendant Schuvalow, att 
uppehålla budbäraren. Schuvalow anstälde för Jaguschinski ett 
dryckeslag, som räckte i tvenne dygn, och under tiden fick 
Österman freden afslutad. Likväl förmådde Lilljenstedt i någon 
mon nedtrycka ryssarnes fordringar. De ville nämligen draga 
gränsen ända från Kymmene-elf och vidare genom Willman- 
strand, så att en del af Saimen skulle tillfallit Ryssland. Den 
nya gränsen gick nu emellertid från kusten af Finska viken 
något öster om Wederlaks kyrka, följde sedan på half mils 
afstånd hafskusten ända till Wilajoki och vände härifrån på 
tre mils afstånd från Viborg uti en båge i nordvest och norr, 
till dess den sammanträffade med den gamla, uti freden i 
Nöteborg bestämda gränsen vid hörnet af Kirvus, Räisälä och 
Kaukola socknar. Derefter följde den Kexholms länegräns åtta 
mil i norr, nämligen till hörnet af Kerimäki, Kesälahti och 
Parikkala soeknar. Härifrån skulle gränsen gå i rak linie 
tvärsigenom Kexholms län mot nordost till Kolmikanta rå. Men 
då gränsen sedan uppgicks och man på detta ställe begynte 
från hvardera ändpunkten, råkade ej linierna ihop, utan man 
nödgades göra en böjning vid Jänisjärvi, såsom den nu varande 
gränsen emellan Viborgs och Kuopio län ännu utvisar. 

Samma höst som freden afslöts, utrymde ryska hären 
under generalmajor Tschekin den del af Finland, som skulle 
återlemnas åt Sverige. De finska tjenstemän, hvilka hade 
tjenstgjort vid det ryska kansliet, hade af grefve Douglas 
blifvit kallade till Helsingfors, och derifrån fördes de för en 
tid till Ryssland för att afgifva redovisning. Men för öfrigt 
iakttogo ryssarne vid sitt aftåg en noggrann ordning. Några 
finska qvinnor, som hade ingått äktenskap med de främmande 
soldaterna och af hvilka en och annan antagit grekiska reli- 
gionen, fingo följa med ur landet; men detta medgafs ej åt 
andra af landets innevånare. Samtidigt infunno sig de af 
svenska regeringen tillsatta landshöfdingarne på sina poster. 
Stora ofreden var nu slut. Men äfven Sveriges magtperiod 
var förbi, och ett nytt tidskifte i Finlands historia hade ingått. 



Finlands historia. 24 



VI. Svenska väldets sista period. 

1721—1809. 
Företa tidskiftet. 

Ständer-regeringen, 1 72 1 — 1 77 1 . 

oCT3o 

1. Finlands äterförkofran efter Stora ofreden, 1721—1738. 

Utarmadt och nästan krossadt under de tunga bördorna 
hade det finska folket ändtligen utträdt ur Stora ofredens 
skräckuppfylda tider, för att ånyo begynna sitt nationella lif. 
Men dess lifsvilkor voro nu mycket inskränktare än någonsin 
förut, ty tjugufem års lidanden hade qvarlemnat så djupa sår, 
att deras helande nästan syntes omöjligt. Att landet var 
ruineradt och sjunket i fattigdom, dess kultur nästan utplånad, 
dess administration på förfall och sjelfva befolkningen till stor 
del död eller bortsläpad i fångenskap till Ryssland eller stadd 
på flykt i Sverige — detta allena kunde medföra undergång- 
för ett litet folk. Men derutöfver förde ännu sjelfva freden, 
sådan den samma nu erhållits, med sig svårigheter, hvilka med 
visshet tycktes förebåda det finska folkets totala undergång. 
Först var nu det område, som dt finska folkec kunde kalla 
sitt, klufvet emellan tvenne skilda riken, hvilkas olika lynnen, 
seder och politiska sträfvanden hotade att för alla tider af- 
lägsna de forna landsmännen ifrån hvarandra. Visserligen var 
den del af Finland, som återförenades med Sverige, många 
gånger större än det till ett ryskt guvernement förvandlade 
sydöstra Finland, och då man derjämte erinrar sig, att af hela 
det förlorade området endast Viborgs omnejd af gammalt varit 



FINLANDS ATF.KFÖRKOFKAN EFTER STORA OFREDEN. 371 

räknad till Finland, men i dess ställe norra Karelen af det 
forna Kexholms län nu öfverlemnades åt Sverige och närmare 
införlifvades med Finland, så kunde det i sanning tyckas, som 
skulle det samma i anseende till sitt område ej blifvit för- 
minskadt i förhållande till förr. Men i sjelfva verket hade 
dock det finska folkets nationella ställning betydligt försvagats. 
Viborg, hela det östra Finlands moderstad och medelpunkt 
samt forna förmur mot Ryssland, kunde på intet vis ersättas, 
och äfven Ladoga-trakterna af Kexholms län, som nu förenades 
med Viborg till "Ryska Finland", hade genom ett sekels 
gemensamhet i med- och motgång sammanvuxit meddetöfriga 
Finland, och dess lösslitande från moderlandet var nu lika 
kännbart och olyckligt för hvardera. Ännu betänkligare än 
alla ögonblickets sorger var likväl den framtida fara, som de 
förändrade politiska förhållandena i norden medförde för det 
finska folket. Rysslands nya kejsardöme hade genom sin store 
herskares snille och kraft plötsligen höjt sig till en europeisk 
stormagt, hvars hufvudstad reste sig vid Finska vikens innersta 
hörn, beherskande Östersjöns kuster ända till mynningen af 
Dtina. Sverige åter hade förlorat ej allenast dessa områden, 
utan öfver hufvud sin förra inflytelserika ställning bland Europas 
stater; det hade sjunkit både i anseende och magt, men blifvit 
dubbelt försvagadt genom den östra grannens växande styrka. 
Oeh just emot denna farliga granne var det finska folket nu 
mera endast en det svenska rikets förmur, som kunde upp- 
offras i nödens stund, om blott stamlandets säkerhet fordrade 
det. Det syntes derför alls icke troligt, att Finlands afskiljande 
från Sverige skulle stanna dervid; tvertom tycktes sjelfva grän- 
sens onaturlighet förebåda nya förändringar, hvilkas slut ingen 
ännu ens kunde förutse. Derför uppfyldes menniskornas sinnen 
af dystra aningar, och ett vacklande åt tvenne håll förspörjes 
i tidehvarfvets hela skaplynne, ej blott derför, att folkets historia 
då var tvåfaldig, rörande sig på den svenska och ryska sidan 
om riksgränsen, utan äfven i afseende å de vacklande böjelser 
och sträfvanden, som dessa förhållanden kallade till lif. Men 
lika fullt begynte det finska folket äfven nu med mandom och 
kraft arbeta på förbättrandet af sin ställning, och inom kort 
började redan ruinerna från stora ofredens tider betäckas med 
den grönskande brodden af en ny kultur. 



372 FINLANDS HISTOKIA. 

Så snart freden var sluten, skyndade svenska regeringen 
att ånyo ordna landets administration och embetsverk i de 
landskap, som nu efter adertonårigt fiendtligt öfvervälde åter- 
lemnades. Redan samma höst infunno sig de nya landshöf- 
dingarne. Den gamla indelningen i fyra län återstäldes, men 
det forna Viborgs län, hvars administrationscentrum nu blitvit 
förändradt, förvandlades till Kymmenegårds län och omfattade 
nu, förutom Savolaks, äfven norra Karelen. Till landshöfding 
öfver detta vidsträckta område sattes den redan tidigare kände 
krigskommissarien Frisius, nu adlad under namnet Frisenheim, 
som fick Villmanstrand till säte för sitt embete. Bland öfrige 
landshöfdingar må nämnas finnen Johan TJieslef, adlad Stjern- 
stedt, som erhöll Åbo och Björneborgs län, men redan följande 
år afled. Vid de lägre förvaltningsembetena användes till en 
början samma uppbördsmän, som blifvit tillsatta af den ryska 
styrelsen; ty dessa hade naturligtvis den bästa erfarenhet om 
landets och folkets tillstånd, ehuru å andra sidan den nu 
varande regeringen och de från sin flykt återvändande embets- 
männen ej kunde betrakta dera med vänliga blickar. Jämte 
förvaltningen sattes militärväsendet åter i stånd, och till högsta 
befälhafvare förordnades generallöjtnanten De la Barre, hvars 
namn är kändt genom de föregående krigshändelserna. Fin- 
lands ännu återstående krigare fingo nu återvända till hem- 
landet och äfven åt dem, hvilkä deserterat efter striderna i 
Pälkäne och vid Napue, utlofvades fullständig amnesti, om de 
ånyo instälde sig till krigstjenst. Men då det var omöjligt 
att på en gång fylla rotarne med landets eget folk, togs tills 
vidare ett antal svenska och tyska soldater, hvilka likväl inom 
kort sägas begynt vantrifvas vid den i landet vanliga nödfödan 
och barkbrödet. För öfrigt gjordes nu den förändring, att 
hela det finska rytteriet förvandlades till dragoner. Äbo och 
Björneborgs läns rytteri fick namnet "lifdragoner", Tavast- 
Nylands rytteri "Nylands dragoner", och af qvarlefvorna af 
Viborgs läns rytteri upprättades "Karelska dragoner". Viborgs 
fotregemente, som till följd af de förlorade rotarne hade minskats 
till hälften kallades hädanefter Kymmenegårds bataljon. På 
några ställen begynte man redan på denna tid upprätta s. k. 
Vargering, d. v. s. rotarne besoldade på förhand män, som 
vid behof skulle insättas i de defekta roteriumrorna. Men 
denna inrättning blef ännu icke allmän. 



FINLANDS ÅTERFÖRKOFRAN EFTER STORA OFREDEN. 373 

Under tiden återupprättades äfven den kyrkliga styrelsen, 
läroinrättningarna och domstolarne. Redan år 1721 tillsattes 
nya biskopar i Finlands båda stift. Till biskop i Åbo för- 
ordnades nu, likasom så många gånger förut, en utländsk 
man, en Herman Witte, hvilken var bördig från Riga och 
äfven i anseende till sin bildning en tysk. Deremot erhöll 
det östra stiftet till styresman en infödd finne, nämligen den 
yngre Gezelii son, Johan Gezelius den yngste. Viborgs för- 
lust hade gjort äfven kyrkostyrelsen i dessa trakter husvill, 
och konsistorium sammanträdde de första tiderna i Särkilaks 
gård i Perno socken, till dess slutligen år 1723 biskopssätet 
en gång för alla flyttades till Borgå stad, som derför äfven 
försågs med ett gymnasium (år 1726). De prester, som flytt 
till Sverige, antingen förflyttades tillbaka till sina förra tjenster 
eller, om deras församlingar kommit att tillhöra Ryssland, till 
andra lediga platser, och sålunda var den kyrkliga ordningen, 
som under den fiendtliga invasionen någorlunda blifvit vid magt 
hållen, snart fullständigt återstäld. Vida svårare var det att 
åter upprätta de institutioner, hvilkas verksamhet helt och 
hållet hade upphört. Åbo universitet samlade åter sina spridda 
medlemmar till Auras stränder, och den 26 November 1722 
firades under biskop Wittes presidium denna dyrbara institutions 
förnyelsefest (festum restaurationis), hvarjämte den ryktbare 
finnen Arvid Bernhard Horn följande år utsågs till universitetets 
kansler. Samtidigt återflyttades äfven Åbo hofrätt till sin förra 
plats; dess president var för tillfället den från det föregående 
kände Johan Creutz, som nyligen blifvit upphöjd till greflig 
värdighet (f 1726). Öfver hufvud besattes embetena allt 
efter som flyktingarne med sina familjer hunno återkomma 
från Sverige eller från sin fångenskap i Ryssland. De hade 
ofta sina platser på förhand bestämda, ty svenska regeringen 
hade under dessa åtta år gjort sina utnämningar äfven i Fin- 
land, ehuru landet och dess tjenster innehades af fienden. Det 
är likväl att märka, att på långt när icke alla återvände till 
sina platser. Utan att tala om dem, som dött, hade flere 
under tiden erhållit fast anställning i Sverige, andra åter qvar- 
stannade i Ryssland, och mången svensk adelsman, isynnerhet 
af dem, som hade egendomar inom det eröfrade området, in- 
gingo nu eller senare i rysk tjenst. Den svåra politiska stormen 



374 FINLANDS HISTORIA. 

hade ryckt landsmän från landsmän, och en lång tid fick för- 
lida, innan de åter genom nya förhållanden blefvo förenade. 
Äfven en stor del af borgerskapet samt delvis äfven 
bönderna hade varit på flykt till andra sidan hafvet och 
skyndade nu hem igen. De möttes af en bedröflig syn: deras 
hus voro brända, åkrarne igenvuxna och deras tillhörighet ofta 
i andras värjo. Hela Åland hade i många år varit öde ; först 
är 1722 begynte befolkningen återkomma. När då om som- 
maren gudstjenst första gången hölls i Saltviks kyrka, flög der 
upp en orrhöna med sina ungar, som hade haft sitt bo i 
Herrens ödelagda tempel. I allmänhet hunno ej flertalet af 
flyktingarne återvända förrän 1723 eller till och med året 
derpå. Deras belägenhet var vanligen högst usel. Om de 
äfven hade hopskrapat några penningar för flykten, så hade 
dessa antingen åtgått till uppehället eller, förlorats genom 
Karl Xn:s mynttecken, hvilka ej hade något värde. Ännu 
bedröfligare var förhållandet med de från Ryssland frigifne 
fångarne, hvilka i stora hopar af män, qvinnor och barn med 
landshöfdingarnes hjelp förpassades till sina hemorter. Deras 
öde var kanske lättast, hvilka qvarstannat i sina hem och 
lyckligt genomgått de svåra tiderna. Nu fingo vänner och 
anförvandter åter träffas, och månget lidande blef glömdt, då 
hemmets välbekanta, kära husgudar åter emottogo de kring- 
irrande i sitt sköte. Men ganska många voro de, som hade 
försvunnit i obekanta öden, och mången saknade sina närmaste, 
föräldrar sina barn, makar sina makar. På styrelsens befall- 
ning upprättade presterskapet förteckningar öfver alla till Ryss- 
land bortförda barn, och svenska ministern i St, Petersburg 
gjorde allt sitt bästa, för att återföra de förlorade ; men detta 
kunde ej alltid lyckas honom. Det är ej nu mera möjligt att 
uppgöra någon noggrann förteckning öfver alla de förluster i 
folk och egendom, Finland genom stora ofreden fått vidkännas ; 
men af enskilda exempel kunna vi sluta till förlusternas storlek. 
I Österbotten, hvarest kriget hade rasat häftigast, anslogs de 
genom död och fångenskap förlorade till 8,000 ; men antalet 
af dem, som dogo af hunger och elände, kunde ej bestämmas. 
Genom ungefärlig beräkning har man kommit till den slutsats, 
att vid freden hela innevånaretalet i svenska Finland ej upp- 
gått till mer än 200,000 eller 250,000 personer, och såsom 
säkert kunna vi antaga att befolkningen minskats till åtminstone 



FINLANDS ATERFÖRKOFRAN EFTKR STORA OFREDEN. 375 

hälften emot hvad den 25 år tidigare på samma område 
uppgått till. I Österbotten voro nära 2,000 gårdar antingen 
öde eller så förfallna, att de ej utan efterskänkning af skat- 
terna kunde repa sig. I Åbo och Björneborgs län räknades 
(Åland oräknadt) 1,157 öde gårdar, 4,074 utarmade och för- 
fallna, 2,981 mindre bemedlade och endast 854 fullständigt 
vid magt hållna. Dessa förhållanden vunno ingen förbättring 
under de första åren; ty 1722 inträffade svår missväxt till 
följd af för mycken nederbörd, och äfven följande årets skörd 
var mycket ringa. Allt slags brist gjorde odlingen dubbelt 
svår. Styrelsen nödgades införskrifva spannmål, isynnerhet till 
utsäde, och äfven hästar ansågs nödvändigt att inhemta från 
Skåne: det fans nämligen så litet dragare, att man mången- 
städes var tvungen att bruka sin åker med spade. Handeln 
och industrien voro ej på bättre fot än jordbruket. De öster- 
bottniska städernas sammanlagda förluster genom stora ofreden 
ansågos utgöra 900,000 daler kopparmynt (eller 560,000 mark 
nu gällande finskt mynt), och Åbo ensamt hade otvifvelaktigt 
lidit än större förluster. Flere jernbruk voro förfallna, och 
nästan alla sågar, tegelbruk och kalkugnar förstörda. Till och 
med tjärubränningen, denna Finlands uråldriga industri, hade 
råkat på förfall, dels af den orsak, att ryssarne hade förstört 
skogarne, men än mer derför, att de, som idkat denna närings- 
gren, hade utdött. 

Äfven hufvuddelen af det svenska riket hade af det 
långa kriget lidit mycket i anseende till förmögenhetsförhål- 
landena, och derför kunde ej regeringens omsorg och krafter 
räcka till att i så rikt mått bispringa Finland, som detta 
lands utomordentliga hjelplöshet skulle erfordrat. Men tids- 
andan i Europa hade öfver hufvud nyligen begynt ifra för 
ekonomisk förkofran, och äfven i Sverige företer det tidskifte, 
som nu börjar, tvenne hufvudriktningar, hvilka båda stodo i 
innerlig gemenskap med hvarandra. Genom den nya regerings- 
formen, som gjorde slut på det kungliga enväldet och lemnade 
hela magten i händerna på ståndens representanter, skulle åt 
nationens medlemmar beredas det tillfälle till allsidig ekonomisk 
förkofran, som allena kunde framkalla ett allmänt välstånd. Å 
andra sidan begagnades denna ekonomiska förkofran hufvud- 
sakligen såsom ett medel för politiken och afsåg såväl frihetens 
värnande i landet, som ock rikets tryggande gentemot utlandet. 



376 FINLANDS HISTORIA. 

Af denna orsak har ständerregeringens tid i Sveriges historia 
blifvit kallad än "Frilietstiden", än "Ekonomiska tiden". Äfven 
till Finland begynte denna tidens riktning strax sträcka sitt 
inflytande; ty äfven detta lands ständer hade rösträtt vid de 
svenska riksdagarne, och till och med svenskarne sjelfvainsågo, 
att denna återstående förpost emot Ryssland behöfde förstärkas 
såväl i afseende till folkmängd som försvarskrafter. 

Ar 1723 sammanträdde för första gången efter freds- 
slutet rikets ständer i Stockholm. Man hade redan erhållit 
någorlunda fullständiga uppgifter om tillståndet i Finland och 
några förordningar utfärdades till ekonomiens upphjelpande. 
De gamla kronoresterna efterskänktes och till följd af den 
ringa tillgången på svenskt mynt tillät man, att skatterna er- 
lades i ryska silverpenningar, sålunda att 1 kopek silfver 
ansågs gälla lika mycket som 1 öre silfvermynt. På den finska 
allmogens begäran, i hvilken äfven finska adeln synes hafva 
förenat sig, förordnades nu, att de af den ryska ockupationen 
tillsatte uppbördsmän, hvilka då begått orättvisa emot sina 
landsmän, skulle efter försiggången ransakning dömas sina 
embeten förlustiga. För öfrigt medgåfvos åt Finland några 
särskilda förmoner. Till hjelp vid återuppbyggandet af de för- 
störda kyrkorna i landet förordnades en kollekt öfver hela 
riket. Främst höll man naturligtvis vård om, att den besutna 
allmogen, som hade att bära skattebördorna, skulle återvinna 
sitt välstånd. I denna afsigt utverkade de finska representan- 
terna ibland annat äfven en ny legostadga, i hvilken dock 
lönerna bestämdes så lågt, att den lösa befolkningen begynte 
begifva sig öfver hafvet till Estland, såsom det ett par år 
senare klagades. Den vigtigaste åtgärden vid denna riksdag 
var beslutet att nedsätta särskilda kommissioner, hvilka skulle 
undersöka tillståndet i Finland och derefter för styrelsen föreslå 
de skattelättnader och andra åtgärder, som kunde erfordras 
för landets återuppblomstrande. Enligt detta beslut nedsattes 
i slutet af år 1724 tvenne skilda kommissioner. Den ena af 
dem, som hade till ordförande friherre Germund Cederhjelm, 
erhöll Åbo och Björneborgs län, samt Åland och Tavastland 
till verksamhetsfält; den andra åter, i hvilken den lärde grefve 
Gustaf Bonde var ordförande, skulle undersöka tillståndet i 
Nyland och Savolaks, samt de delar af Viborgs och Kexholms 
län, som förblifvit under svenska väldet. Under de tvenne 



FINLASHS ATERFÖRKOFRAN EFTER STORA OFREDEN. 377 

följande åren utförde de båda kommissionerna sitt värf, be- 
sökande i hvarje län socken efter socken och, med biträde af 
en af medlemmar från alla fyra stånden sammansatt nämnd, 
granskande såväl innevånarnes enskilda klagomål, som hvarje 
orts allmänna tillstånd. Att otaliga smärre missförhållanden 
på detta sätt afhjelptes, är sjelffallet. Men derjämte fick 
regeringen äfven härigenom med verkligheten öfverenstämmande 
underrättelser om landets tillstånd och behof, isynnerhet i af- 
seende å näringarna och handeln, och kunde med ledning deraf 
vidtaga sina åtgärder. Af kommissionernas berättelser framgår, 
att en början till industri redan begynt uppstå, hufvudsakligen 
med tillhjelp af kapitaler från Stockholm. Flere vattensågar 
vid Kymmene-elfs mynning äfvensom annorstädes, samt några 
vädersågar efter holländsk modell omnämnas redan, och Fager- 
viks jernbruk hade nyligen satts i gång af en köpman från 
Stockholm, vid namn Michaél Hising. Bland de få industri- 
grenar, som återstodo sedan förr, var linneväfveriet i Borgå, 
hvarest fans vid pass 30 manliga väfvare. I norra Savolaks 
och Karelen tillverkade ännu allmogen sjelf tackjern af sjö- 
malm. För de sistnämnda landskapen medförde den nya riks- 
gränsen många svårigheter, då såväl Ladoga-kusten som Viborgs 
stad, medelpunkten för deras förra handel, hade kommit under 
ett främmande rike. Regeringen försökte derför leda upplan- 
dets handel genom Willmanstrand till Wekkelaks; man hade 
börjat förse båda dessa orter med befästningar och åt Wekke- 
laks gafs Viborgs förra rang och stapelrätt, samt till konun- 
gens ära namnet "Fredrikshamn" (finska Hamina). Men denna 
nya anläggning förmådde endast bristfälligt tillfredsställa det 
vidsträckta inre landets handelsbehof. 

I allmänhet voro likväl icke denna tids förordningar och 
inrättningar i afseende å handeln och industrien, om de också 
afsågo rikets ekonomiska förkofran, synnerligen förmonliga för 
Finland. I Sverige bemödade man sig på allt sätt att be- 
fordra en högre fabriksverksamhet, hvartill den företagsamme 
Jonas Alströmer i Alingsås lade en vacker grund genom från 
England införskrifna maskiner och industriella inrättningar. Till 
förmon för dessa bemödanden faststäldes en hög skyddstull för 
utländska öfverflödsartiklar, hvarjämte ständerna vid 1726 — 1727 
års riksdag åtogo sig en särskild personel bevillning till fabriks- 
verksamhetens uppmuntrande. Men de hjelpmedel, som på 



378 FINLANDS HISTOKIA, 

detta sätt samlades öfver hela riket, användes uteslutande till 
den svenska industriens nytta, och Finland fick ej i detta af- 
seende röna någon uppmuntran. Beträffande handeln är att 
märka, att den forna trångbröstade uppfattningen om nödvän- 
digheten af näringarnas ledande genom mångahanda begräns- 
ningar och förbud ännu var i full kraft. Landthandeln för- 
hindrades till städernas fördel, och bland städerna åter åtnjöt 
endast ett ringa antal stapelrätt, anseende de öfriga såsom 
lydande under sig. Vid 1719 års riksdag, då Finland ännu 
var i ryssarnes våld och flertalet af de österbottniska borgarne 
stadda på flykt i Sverige, petitionerades derom, att Vasa och 
Uleåborg skulle få utan inskränkning drifva handel åtminstone 
på alla rikets egna sjöstäder; men utslaget lydde, att man skulle 
förblifva vid 1617 års handelsstadga och de nämnda städernas 
handel således inskränkas till Stockholm, Åbo och Gefle. Efter 
freden tillvällade sig Stockholm nästan uteslutande den finska 
handeln, ty Åbo, som med svårighet återhemtade sig efter 
stora ofredens hemsökelser, åtnjöt äfven eljes ej från regerin- 
gens sida samma beskydd, som rikets hufvudstad. Sålunda 
gjorde man t. ex. till Stockholms törmon afvikelser från de 
stränga förordningar, som förbjödo allmogens sjöfart. Den 
finska kustbefolkningen erhöll nämligen tillstånd att begagna 
sig af sin forna seglationsrättighet, så att de på detta sätt 
fingo med förbigående af landets egna städer föra sina varor 
till Stockholm. I och för den utländska handeln utfärdades 
år 1724 det s. k. Produktplakatet, som i öfverensstämmelse 
med den engelska "navigationsakten" förbjöd utländska fartyg 
att till riket införa andra varor än deras egna länders pro- 
dukter. Afsigten härmed var att upplifva landets egen sjöfart : 
men i Finland voro stapelstäderna ännu alltför fattiga, för att 
de med egna skepp skulle kunnat fylla behofvet, och följden 
blef bland annat den, att saltpriset i Finland oproportionerligt 
stegrades. Men det förnämsta hindret för Finlands handels- 
rörelse var den i landet herskande penningebristen och folkets 
allmänna fattigdom. Lefnadsbehofven hade inskränkt sig till 
det oundgängligaste, och de nödvändighetsartiklar den finska 
bonden köpte af borgaren, blefvo sällan betalade med penningar, 
utan det vanligaste var, att bonden om hösten tog sina behof 
på kredit ifrån staden och sedan med vinterföret hemtade sina 
landtmannavaror i betalning. Underrättelserna från denna tid 



FINLANDS ATERFÖRKOFRAN EFTER STORA OFREDEN. 379 

gifva vid handen, att året 1729 var synnerligt förderfligt för 
den finska handeln, emedan priset på tjäran hade nedgått i 
utlandet och om hösten många förluster inträffade genom 
skeppsbrott. Sommaren derpå är bekant under namn af 
"torkåret" (poutavuosi) och det berättas, att den tjocka röken 
ifrån skogseldarne utbredde sig ända ut på hafvet och var till 
stort hinder för sjöfarten. Men i allmänhet kan man likväl 
märka, att landets välstånd småningom begynte tilltaga; ty 
folkets ihärdighet och uthålliga natur förnekade sig icke heller 
nu. Ett egendomligt tecken på det tilltagande välståndet är 
äfven den omständighet, att man ansåg det nödvändigt att 
återupplifva de gamla förordningarna emot landthandeln, i och 
för hvilken städernas borgerskap stundom tillgrepo utomordent- 
liga försigtighetsmått. Sålunda öfverenskoms t. ex. år 1735 på 
ett handelsmöte i Gamla Karleby, dit alla Österbottens sjö- 
städer hade sändt representanter, att hvarje stad skulle skicka 
en med landshöfdingens fullmagt försedd ridare, för att för- 
hindra all oloflig handel på landsorterna. Detta och dylika 
exempel bevisa tillräckligt, att man äfven i Finland noggrannt 
öfvervakade de företrädesrättigheter, man erhållit. Om vi i 
korthet vilja sammanfatta den grundtanke, som sökte sitt ut- 
tryck i denna tids statsekonomi, så finna vi, att man på allvar 
trodde, att näringarnas blomstring endast kunde framgå ur 
rikliga företrädesrättigheter, som medgåfvos åt några, men 
nekades andra. Och äfven det finna vi, att öfver hufvud 
Sverige i bredd med Finland var sålunda privilegieradt, d. v. s. 
den till industriens medelpunkt utsedda hufvuddelen af riket. 
Samma privilegievälde finna vi äfven i denna tids poli- 
tiska förhållanden, hvilkas förtjenstfulla sidor vi likväl icke få 
förbise. De båda riksdagarne 1719 och 1720 hade inskränkt 
konungamagten inom allt trängre gränser och lagt grunden 
till ständerregeringen. Men först vid 1723 års riksdag för- 
fullständigades den nya regeringsformen i alla riktningar. 
Fredrik I:s försök att vid denna riksdag med bondeståndets 
tillhjelp få sina kungliga rättigheter utvidgade, strandade helt 
och hållet mot de öfriga ståndens enighet och vaksamhet, och 
en ny Riksdagsordning bestämde nu närmare, på hvad sätt 
rikets "regerande ständer" skulle handhafva sin magt. Stän- 
derna skulle sammanträda i Stockholm hvart tredje år, eller 
ock med kortare mellantid, om den föregående riksdagen skulle 



380 FINLANDS HISTORIA. 

besluta sådant. Emellan riksdagarne styrde det af 16 leda- 
möter bestående riksrådet, i hvilket dessutom konungen hade 
säte och dubbel röst. Men sjelfva riksråden betraktades endast 
såsom ständernas ombud och tillsattes på deras förslag, samt 
måste äfven inför dem stå till svars för sina i rådet uttalade 
åsigter. Rätteligen var således högsta magten i ständernas 
händer, och 1723 års förordning bestämde nu för första gången 
närmare, på hvad sätt riksdagens medlemmar skulle utses. 
Representanterna för de ofrälse stånden utsagos genom fria 
val distriktvis. Men inom adeln infann sig en medlem från 
hvarje slägt, eller ock kunde en adelsman uppträda såsom 
fullmägtig för en annan adlig slägt, och det blef sed, att 
hvarje slägts hufvudman (caput), d. ä. den äldsta grenens äldsta 
medlem, ansågs såsom sjelfskrifven representant för slägten. 
Rörande ständernas inbördes förhållande var det faststäldt, att 
frågor, hvilka rörde privilegier eller "riksens ständers frihet" 
erfordrade alla fyra ståndens samtycke, men för öfrigt var tre 
stånds beslut afgörande. Hvarje stånd hade sålunda en röst 
såväl vid det slutliga afgörandet, som vid utskottens för- 
beredande åtgärder. Men i verkligheten var likväl den 
kungliga magtens anseende och myndighet icke synnerligen 
jämnt fördelad. "Ridderskapet och adeln", inom hvilket stånd 
det af Gustaf Adolf införda omröstningssättet efter klasser nu 
var upphäfdt och den talrika lägre adeln sålunda hade fått 
största inflytandet, ansågs i alla afseenden såsom rikets första 
stånd. Dess talrikhet — omkring 1,800 slägter, af hvilka 
vanligen mer än 800 representerades vid riksdagarne — vägde 
redan i och för sig ansenligt i vågskålen. Af detta stånd 
togs äfven alla riksråden, och till utskotten utsåg det samma 
dubbelt så många medlemmar, som hvart och ett af de öfriga 
stånden. Utskotten hade likväl öfver hufvud icke någon 
beslutande rätt, emedan ärenderna alltid slutligen hänskötos till 
ständernas afgörande. Endast det s. k. sekreta utskottet, till 
hvilket utrikes politiken och andra hemliga angelägenheter 
hänskötos, tillvällade sig småningom en sjelfständig magt, som 
slutligen såsom ett medel för de olika partierna blef ganska 
tyrannisk. Men från denna den högsta spetsen af riksdags- 
institutionen var bondeståndet helt och hållet uteslutet, ehuru 
det upprepade gånger fordrade att äfven få utse medlemmar 
dertill. Endast några hemliga ärender lemnades åt en Stor 



FINLANDS ÄTERFÖKKOFHAN KFTER STORA OFREDEN. 381 

Sekret-Deputation, i hvilken äfven bondeståndet var represen- 
teradt. Äfven Bankoutskottet förblef i de tre öfre ståndens 
händer, emedan bondeståndet ej hade del i ansvarigheten och 
förvaltningen af banken. 

Af allt detta finna vi genast, att det i Sverige nu upp- 
rättade folkväldet ingalunda var jämnt fördeladt emellan de 
olika samhällsklasserna. Ständerna sjelfva hade afundsjukt 
bevarat sina gränser emot alla utanför stående, så att de folk- 
klasser, hvilka ej inrymdes inom ståndsindelningens område, 
t. ex. de ofrälse embetsmännen och jordegarne ur herremanna- 
klassen, gingo allt politiskt inflytande förlustiga. Derjämte 
hade hvarje stånd bemödat sig om att så mycket som möjligt 
bekräfta och utvidga sina egna privilegier. Samtidigt som 
den nya riksdagsordningen faststäldes, gåfvos nya privilegier 
åt adeln och presteståndet. För borgarståndet medförde 1617 
års handelsstadga samt produktplakatet af år 1724 tillräckligt 
stora förmoner, och till bondeståndets förnöjande utfärdades 
vid tiden för riksdagen år 1623 en förordning, som lättade 
kronohemmanens skatteköp. I bredd med dessa undantags- 
förmoner måste man dock med tacksamhet framhålla det all- 
männa lagens skydd, som i skuggan af den nya regeringsformen 
meddelade sin trygghet åt alla samhällsklasser gemensamt. 
Den allmänna lag, hvilken redan på Karl XI:s tid blifvit öfver- 
lemnad att utarbetas af en särskild lagkommission, lades slut- 
ligen år 1731 under ständernas granskning och erhöll vid 
följande riksdag år 1734 sin bekräftelse såsom Sveriges rikes 
lag. Äfven kungamagtens inskränkning afsåg alla nationens 
medlemmars skydd emot de enväldets missbruk, hvilka nyligen 
hade störtat såväl riket som de enskilde till förderfvets brant. 
Men olyckligtvis hade denna inskränkning nu blifvit så grund- 
ligt verkstäld, att den kungliga värdigheten var förbytt till en 
tom titel och den rätta jämnvigten inom stadsbyggnaden åter 
förstördes. Just denna omständighet var utan tvifvel den 
svagaste punkten hos den nya regeringsformen. Kunglig- 
heten var <en i den svenska staten djupt rotfästad föreställning, 
vid hvilken folkets och isynnerhet allmogens sympatier under 
århundradens lopp hade fastvuxit. Hvad den nya regerings- 
formen nu hade satt i stället, var egentligen ett adelsvälde, 
hvilket visserligen ej nu mera framträdde så aristokratiskt som 
förut, men ändock icke i längden kunde tillfredsställa nationen. 



382 FINLANDS HISTORIA. 

Det bör äfven anmärkas, att den stora allmänheten ingalunda 
rätt märkte eller uppfattade betydelsen af den skedda för- 
ändringen. I Finland förnams folket understundom tvifla, om 
något regeringens påbud var underskrifvet af konungen och 
sålunda nödvändigt måste efterlefvas. Och ännu i slutet af 
detta tidskifte ansåg man det vara farligt att rent ut upplysa 
allmänheten derom, att konungen ingenting förmådde emot 
pluraliteten inom rådet. 

Af många orsaker kan man sluta till, att isynnerhet för 
det finska folket konungens förödmjukande hvarken var syn- 
nerligen behagligt eller ens fördelaktigt. Till sjelfva sin natur 
var konungamagten ett den svagares skydd, som var desto 
mera af behofvet påkalladt för Finland, som detta lands na- 
tionella ställning gent emot Sverige nu var betydligt försvagad. 
Ej heller var Finlands delaktighet i ständer-regeringen propor- 
tionerlig emot landets vidd oeh folkmängd — hvartill orsaken 
till en del äfven torde varit den omständigheten, att de i 
Finland såsom valdistrikt begagnade administrationsområdena, 
nämligen biskopsstiften, länen och häraden, voro vidsträcktare 
och till antalet färre än i Sverige, likaså städernas antal och 
välstånd mindre. Hela antalet af medlemmarne inom de ofrälse 
stånden vid de svenska riksdagarne utgjorde i medeltal 275 
(nämligen omkring 53 prester, 87 borgare och 135 bönder); 
men deraf utgjorde representanterna for Finland endast en 
åttondedel, nämligen omkring 5 — 6 prester, 12 borgare och 
17 bönder. Stockholm ensamt var lika talrikt representeradt 
som alla de finska städerna tillsammans. Ännu hälften mindre 
var finnarnes inflytande inom adeln, hvilket stånd likväl var 
den svenska riksdagens kärna. Man bör ihogkomma, att flere 
gamla finska ätter redan i flere generationer blifvit främmande 
för Finland och dess förhållanden, och ehuru nya ätter hade 
tillkommit, så synes den finska adeln proportionsvis ej på långt 
när hafva varit så talrik, som den svenska. Men äfven sådan 
den samma nu var, kunde den ej lika lätt begagna sig af sin 
representationsrätt, som dess i Sverige bosatta ståndsbröder, 
emedan färden till Stockholm var alltför besvärlig och kostsam. 
För att afhjelpa detta missförhållande ville man redan tidigt 
införa några förändringar i riddarhusets representation likasom 
ock i sjelfva riksdagsinstitutionen. Sålunda väcktes t. ex. fråga 
om, att representanterna för ridderskapet och adeln skulle utses 



FINLANDS ATERFÖRKOFRAN EFTER STORA OFREDEN. 383 

genom val af ståndet landskapsvis, och särskildt Finlands och 
Skånes adel begärde att på sina hemorter först få öfverlägga 
och derefter sända sina utsedda ombud till riksdagen. Ett 
annat förslag var, att riksdagarne skalle hållas turvis i Svea- 
land, Gothaland och Finland. Men alla dessa förslag förkastades, 
och följden häraf blef den, att den finska adeln ej kunde 
kraftigare ingripa i tidens politiska sträfvanden. Och då egen- 
skapen att vara riksdagsman på denna tid var det säkraste 
medlet till erhållande af em beten och andra fördelar, begynte 
innan kort förspörjas en klagan, att den finska adeln tillbaka- 
sattes och öfversågs. 

I allmänhet synes den nya friare regeringsformen nog 
hafva väckt, men ingalunda tillfredsstält finnarnes nationella 
fordringar. Det finska folkets ställning var nu i sjelfva verket 
sådan, att det om någonsin måste tänka på sin existens, och 
fördenskull begynna på denna tid nya fordringar framkomma 
beträffande såväl finnarnes nationella språk som politiska ställ- 
ning. Hvad finska språket angår, så tvangs regeringen att då 
och då göra några smärre eftergifter, men undvek noga allt 
som kunde hänsyfta på nationel separatism. A andra sidan 
åter försökte finnarne, ej allenast folket, utan äfven flere med- 
lemmar från de andra stånden, ihärdigt arbeta för det finska 
språkets sak. Redan år 1725, då de förut omtalade kommis- 
sionerna färdades omkring i Finland, uttalade befolkningen i 
Savolaks den fordran, att de kungliga förordningarna skulle 
tryckas på finska. Vid 1731 års riksdag synes den finska 
allmogen enhälligt fordrat att erhålla antingen sådana domare, 
som förstodo folkets språk, eller också edsvurne tolkar, och i 
det kungliga svaromålet utlofvades äfven, att nödig omsorg 
skulle egnas åt denna angelägenhet. Vid samma tillfälle for- 
drade det finska presterskapet, att de till kyrkorna i och för 
uppläsande inlemnade embetskungörelser skulle vara affättade 
på det språk, som på hvar och en ort utgjorde modersmålet; 
och äfven dertill gaf regeringen sitt bifall. Vid nästa riksdag 
år 1734 gjorde Åbo stifts presterskap en ny påminnelse om 
de kungliga förordningarnas öfversättande till finskan, och i 
enlighet härmed tillsattes nu en stadigvarande öfversättare 
(translator regius) för finska språkets räkning. Vid samma 
riksdag påminte biskopen i Borgå och finskhetens ifriga före- 
språkare Daniel Juslenius på sitt presterskaps vägnar, att den 



.'584 FINLANDS HISTORIA. 

nu till antagande föreslagna "Sveriges rikes lag" skulle öfver- 
*ättas och tryckas på finska. Denna fordran var billig, och 
ett par år senare anförtroddes öfversättningen åt landsekrete- 
raren i Åbo Samuel Forseen. Men äfven denna öfversättning 
var nära att blifva otryckt, såsom händelsen hade varit med 
de förra landslagarne. De tvenne riksdagarne syntes åtmin- 
stone hafva åstadkommit en hel hop förbättringar i det finska 
språkets ställning. Men i verkligheten hade saken till största 
delen stannat vid goda löften; ty vid näst påföljande riksdag 
1738 förnams åter en bitter klagan om de finska embets- 
männens bristande kännedom af landets språk. Från Finland 
hade till denna riksdag infunnit sig ett ovanligt stort antal 
representanter, nämligen 7 prester, 15 borgare och 20 bönder, 
bland hvilka sistnämnde nu för första gången sågos represen- 
tanter äfven för öfra Karelen. Vi skola snart komma att 
tala om denna märkeliga riksdags politiska spekulationer, huru- 
som då ett nytt krigsparti bemägtigade sig regeringstyglarne 
och för Finland den fredliga utvecklingstiden började luta mot 
sitt slut. Det är sjelffallet, att under dessa omständigheter 
Finlands politiska ställning skulle komma tilf tals; å ena 
sidan hade finnarnes fordringar stegrats, å andra sidan åter 
hade det parti, som för tillfället kommit till väldet, ånyo upp- 
rest den svenska storhetens fana och var ej benäget för några 
eftergifter. I sekreta- utskottet, der de hemligaste politiska 
planerna behandlades, eller rätteligen i stora sekreta-deputa- 
tionen, uppstod en häftig debatt om saken med anledning af 
den paragraf i regeringsformen, som handlade om tjensters 
besättande. Handlanden i Åbo Esaias Wechter uttalade 
såsom oundgängligen nödvändigt, att i Finland ej skulle 
tillsättas andra embetsmän, högre eller lägre, än sådana som 
förstodo finska språket, emedan i annan händelse "den finska 
nationen" skulle lida allt slags skada och orätt. Men detta 
förslag, som främst skulle uteslutit flertalet af de i Sverige 
infödde embetsmännen, mötte ett hårdnackadt motstånd. Den 
insigtsfulle Samuel Åkerhjelm, sjelf svensk, men för det när- 
varande president vid Åbo hofrätt, påminte om, hurusom det 
ständigt varit den svenska regeringens grundsats att samman- 
smälta finnarne med det svenska elementet såväl genom kolo- 
nisation, som isynnerhet genom svenska embetsverk och lagar; 
om denna dess sträfvan förhindrades, så trodde man sig kunna 



FINLANDS ATERFÖRKOFRAN EFTER STORA OFREDEN. 385 

hafva att frukta, att af Finlands skulle uppstå ett särskildt 
rike, och kanhända till och med af hvarje landskap en skild 
republik. I allmänhet understödde de öfriga finska utskotts- 
medlemmarne tämligen svagt Wechters förslag; endast hofrätts- 
rådet i Åbo Olof Wallenstjerna och prosten i Tammela Johan 
Amnell stodo på Wechters sida. Efter mycket trassel förföll 
slutligen frågan inom deputationen ; men på besvären gaf 
regeringen ett lugnande svar. En kunglig förordning af den 
16 Mars 1739 bestämde, att "domare-embeten och andra 
tjenster i Finland skulle besättas med sådane personer, som 
äro det finska språket mägtiga;" men det dertill fogade tillägget: 
"så vida omständigheterna samt vederbörandes skicklighet och 
tjensteår det kunna medgifva" — förminskade åter ansenligt 
denna förordnings praktiska inflytande. Den märkligaste om- 
ständigheten vid denna språkstrid är den politiska vigt, som 
redan på denna tid tilldelades saken. Sålunda yttrades det 
t. ex. i deputationen, hurusom "några rötägg bland finnarne" 
hade hotat att, om de skulle behandlas så och så, förena sig 
med ryssarne och låta svenskarne få erfara deras magt ; likaså 
hänvisade Akerhjelm med fasa till Piikkis härads petition om 
en särskild generalguvernör och skildt kammarkollegium för 
Finland. Dessa och andra omständigheter visa, att finnarnes 
politiska synkrets icke längre var den samma som förr, utan 
att deras ställning till Sverige var i begrepp att förändra sig. 
Sjelfständighet såväl i de administrativa som öfriga nationella 
förhållanden begynte blifva för finnarne ett kännbart behof, 
och hos en och annan synes äfven den tanke hafva uppstått, 
att dessa förmoner allra bäst kunde vinnas med Rysslands 
bistånd. På denna fot stodo sakerna, då partihätskheten 
i Sverige ånyo slungade krigsfacklan emot Kyssland och 
Finland åter blef fältet för de båda rikenas strider. Vi skola 
i nästa kapitel betrakta partiernas uppkomst i Sverige och de 
följder deras ränker inom kort förde med sig. Men dessför- 
innan måste vi egna en hastig blick åt den del af Finland, 
som förenad med det ryska riket hade ingått på helt och 
hållet olika utvecklingsvägar. Detta från moderlandet lösryckta 
stycke upphörde likväl icke att vara finskt, och äfven dess 
pånyttfödelse efter stora ofreden förtjenar derför att blifva 
föremål för vår uppmärksamhet. 

Finland* historia. 25 



386 FINLANDS HISTORIA. 

Vi hafva i det föregående sett, att Peter den store 
redan i första början af sin eröfring afskilde sydöstra delen 
af Finland från det öfriga landet, så att den i Åbo tillsatta 
interims-regeringen var inskränkt till vestra sidan om Kymmene- 
elf. Det är troligt, att czarens första afsigt hade varit att 
dittills utsträcka förposterna för sin hufvudstad och sålunda 
införlifva med det ryska riket ej blott östra stranden afKym- 
mene-elf, utan äfven norra Karelen och Savolaks. Men behofvet 
af fred nödgade honom att inskränka dessa fordringar, och 
år 1720 återtog han alla andra åt ryska herrar bortskänkta 
jorddonationer, förutom dem, som lågo söder om den från 
Viborg till Kexholm ledande allmänna landsvägen. Endast 
detta område synes han sålunda hafva ansett oundgängligen 
nödvändigt för Ryssland, ehuru han sedermera vid fredslutet 
erhöll något mera. För öfrigt började man på denna tid åter 
ordna landets förvaltning. Ar 1720 återstäldes den kyrkliga 
administrationen på dessa trakter i någorlunda godt skick: 
kyrkoherden i Viborg Kristian Melartopceus erhöll under namn 
af domprost rättighet att viga lutherska prester, och till hans 
biträde vid församlingarnas öfvervakande förordnades ett dom- 
kapitel, sammansatt af grannsocknarnes kyrkoherdar. Ett år 
tidigare hade den grekiska kyrkan i kejsardömet fått en ny 
öfverstyrelse, nämligen den i St. Petersburg inrättade "heliga 
synoden", åt hvilken den förra patriarkens myndighet då öfver- 
lemnades. Under detta embetsverk stäldes nu till en början 
äfven den lutherska kyrkoförvaltningen såväl i Viborg som 
Östersjöprovinserna. Men senare (år 1735) öfverlemnades vården 
om den lutherska kyrkans angelägenheter åt Justitiekollegium 
i St. Petersburg, hvilket i allmänhet handhade vården om lag- 
skipningen i de nyss eröfrade landskapen. Endast de grekiska 
församlingarna i ryska Finland förblefvo naturligtvis såsom 
förr under heliga synoden och åtnjöto i öfrigt alla statskyrkans 
förmoner. Såväl Walamo, som Konevits kloster, hvilka under 
ett helt århundrade varit på förfall, upprättades redan innan 
fredsslutet. Men för öfrigt gjordes inga försök till den gre- 
kiska religionens utbredande, utan den lutherska befolkningen 
fick åtnjuta ostörd samvetsfrihet. Detta förtjenar så mycket 
mer beröm, som freden i Nystad icke innehöll någon paragraf, 
som skulle tillförsäkrat dessa trakters innevånare deras forna 
sociala och religiösa rättigheter. Men Peter den stores egna 



FINLANDS VTEKFÖRKOFKA.N 1 EFTER STOBA OFREDEN. 387 

böjelser i detta hänseende voro de mest frisinnade. Sjelf hade 
han under slutet af krigstiden blifvit bekant med och fattat 
ett stort behag för de svenska lagarne och institutionerna, så 
att han till och med försökte tillämpa dem i sitt eget rike. 
Det var således naturligt, att i den eröfrade finska landsdelen 
den gamla landslagen samt de flesta andra svenska förordningar 
bibehöllos vid magt, hvarjämte rättegångsväsendet och förvalt- 
ningen ordnades nästan i öfverensstämmelse med det gamla, 
ehuru naturligtvis den högsta ledningen tillföll de centrala 
embetsverken i St. Petersburg, Justitiekollegium, Dirigerande 
Senaten och Ministeriet. En sådan undantagsställning i för- 
hållande till det öfriga riket skulle otvifvelaktigt under tidernas 
lopp varit omöjlig att bibehålla, om ej ryska Finlands förvalt- 
ning i många afseenden hade varit förenad med de estländska 
och liffländska förhållandena, hvilka åtminstone icke kunde 
sammansmältas med de ryska formerna. En följd af denna 
gemenskap var för öfrigt den egendomliga omständighet, att 
tyskan äfven i Viborgs distrikt blef kurialspråket, hvarjämte 
äfven svenskan ännu bibehölls på de lägre embetsområdena. 
För det finska språket lemnades naturligtvis icke desto större 
rum här än i svenska Finland, och det fans ej ens det minsta 
hopp, att denna fåtaliga befolkning skulle kunna förskaffa åt 
sitt nationella språk något anseende eller några förmoner. 
Man bör ihogkomma, att föreningen med det ryska 
kejsardömet hade beröfvat dessa trakter alla politiska rättig- 
heter, nämligen ständerrepresentationen och sjelfbeskattnings- 
rätten. Kejsardömets regenter voro sjelfherskare i ännu vid- 
sträcktare bemärkelse, än de svenska konungarne eft:r reduk- 
tionen, och befolkningen hade intet ordnadt tillträde till regeringen 
för sina böner eller klagomål. Sjelfva ständerna hade nästan 
helt och hållet upphört att existera. Nästan alla traktens 
adelsmän hade qvarstannat i svensk tjenst. Presterskapet 
arbetade fortfarande med samma berömvärda nit för folkets 
andliga undervisning, men hade för öfrigt förlorat allt sitt in- 
flytande i verldsliga saker. Viborg, landskapets enda större 
stad, hade från en medelpunkt för en vidsträckt landsdels hela 
handel blifvit förvandlad till en rysk gränsfästning, hvars 
borgerskap allt mer och mer uppblandades med främmande 
element. Slutligen hade väl allmogen fått bibehålla sin frihet 
och åtnjöt i någon mon lagens skydd liksom förut, i alla fall 



388 FINLANDS HISTORIA. 

till den grad, att ryssarne åsågo det med undran. Men be- 
folkningens eganderätt till jorden hade råkat i betänklig fara 
och dess ställning som riksstånd hade helt och hållet upphört, 
i det att styrelsen hopvis bortgaf skatteinkomsterna och sålunda 
lade grunden till de "donationsgods", hvaraf olägenheterna ännu 
i denna dag äro ganska kännbara på i fråga varande orter. 
Till några öde gårdar i Kyyrölä i Mohla socken hade trak- 
tens donationsegare, grefve Tschermisheff, låtit hemta 12 familjer 
ryska lifegna, ifrån hvilka den derboende lilla ryska befolk- 
ningen fått sitt ursprung. Men detta är det enda exemplet 
på en främmande kolonisation och slafveri. De finska bön- 
derna åter blefvo för det mesta underhafvande, och skatterna 
bestämdes vid revisionen år 1728 och hafva sedan dess för- 
blifvit på denna grundval. — Under det alla stånd sjunkit i 
anseende och inflytande, hade endast embetsmannaklassen stigit 
i magt. Den utgjorde landskapets s. k. "herrskap", dels födda 
på orten, dels nykomlingar från St. Petersburgs högre tyska 
embetsverk. Deremot var krigsbefälet naturligtvis ryskt, ehuru 
dock många utländska officerare voro antagna i rikets armé. 
Det är att märka, att det finska landskapet på denna tid ej 
sjelft uppstälde något slags militär. Viborgs läns forna rote- 
indelning var upphäfd och någon utskrifning verkstäldes ej 
heller förrän i slutet af detta århundrade. Denna stora lättnad 
äfvensom skatternas nedsättande i början torde snart nog hafva 
återupprättat befolkningens krafter efter det långa kriget. Men 
ett större ekonomiskt välstånd kunde ej uppstå under dylika 
förhållanden. Den enda industriella inrättningen i hela land- 
skapet var det af regeringen grundlagda gevärsfaktoriet vid 
Systerbäck, till hvilket dagsverk uttogos från hela länet. 

Denna allmänna bild af förhållandena i Ryska Finland 
passar nästan utan förändring in på hela detta tidsskifte, och 
ej ens de politiska tilldragelserna i Ryssland förmådde mycket 
inverka på en befolkning, hvars enda uppgift var en stilla 
hörsamhet för hvarje befallning. Man måste likväl medgifva, 
att regentombytena i Ryssland lätt hade kunnat beröra de 
nationella förhållandena äfven i de eröfrade länderna, om näm- 
ligen något ultra ryskt parti hade uteslutande kommit till 
väldet. Af denna orsak torde en blick på regementsförändrin- 
garne i Ryssland här vara på sin plats. Peter den store hade 
velat med ens förvandla Ryssland till ett europeiskt rike och 



FINLANDS ATERFÖRKOFRAN EFTER STORA OFREDEN. 389 

fördenskull antagit en mängd utländingar, isynnerhet tyskar, i 
sin tjenst. Men i ryssarnes sinnen rådde mycket missnöje 
såväl emot czarens nya institutioner som emot hans utländska 
tjenare. Under sådana omständigheter gaf tronföljdens osäkerhet 
anledning till politiska omstörtningar, som under de följande 
tiderna oupphörligt oroade tronen. Czarens egna familjeför- 
hållanden voro i många afseenden sorgliga. Hans första gemål, 
Eudoxia Lapuchin, försköts redan tidigt och lefde i ett kloster. 
Den i detta äktenskap födde sonen Alexej blef ertappad för 
hemliga stämplingar emot fadrens nya institutioner, dömdes 
år 1718 till döden och dog i fängelse. I sitt andra äkten- 
skap hade Peter gift sig med en qvinna af lågt stånd, vid 
namn Katarina, som vid Marienburgs eröfring i Liffland år 
1702 hade fallit i ryssarnes händer och slutligen genom sina 
utomordentliga själsgåfvor hade vunnit den mägtige herskarens 
ynnest. Men de söner, som föddes i detta äktenskap, dogo i 
späd ålder, och endast tvenne döttrar blefvo vid lif, nämligen 
Anna, som år 1625 blef gift med den från Sverige flyktade 
hertigen af Holstein, Karl Fredrik, och Elisabet, om hvilken 
vi längre fram komma att tala. Ar 1722 hade Peter ut- 
färdat en lag, som gaf åt herskaren rättighet att hvarje gång 
sjelf bestämma sin efterträdare. Härigenom infördes en högst 
förderflig osäkerhet, som gaf tillfälle till plötsliga förändringar. 
Sedan czaren dött år 1725, uppsteg hans gemål medMenschi- 
koffs tillhjelp på tronen och regerade under namn af Katarina 1 
från år 1725 till 1727. Efter henne uppsattes den olycklige 
Alexejs son Peter II på tronen, och regeringen förblef till en 
början i Menschikoifs händer, hvilken hade för afsigt att för- 
mäla kejsaren med sin egen dotter. Men inom kort vann den 
mägtiga slägten Dolgoruki kejsarens ynnest, och Menschikoff 
skickades med hela sin familj till Sibirien, hvarest han ett år 
senare dog. Kort derefter afled Peter H endast fjorton år 
gammal. Dolgorukiska slägten såg sig nu om efter en herskare, 
hvilken skulle lemna all magt i den högre adelns händer. 
De kallade derför enkehertiginnan af Kurland, Anna Ivanovna, 
som var dotter till Peter den stores halfbror, till Moskva. 
Denna underskref allt, hvad man fordrade af henne, och kröntes 
derefter till kejsarinna. Men med tillhjelp af den lägre adeln 
fick äfven hon tillfälle att slita de band, man sålunda hade 
velat lägga på hennes magt, och Dolgorukerna fingo ändtligen 



390 FINLANDS HISTORIA. 

i Sibirien ångra sin ärelystnad. Annas gunstling Biron be- 
mägtigade sig nu den egentliga regeringsniagten ; denne var en 
man af ringa stånd från Kurland och upphöjdes sedermera på 
Annas föranstaltande till hertig af detta land. I allmänhet 
var denna regeringsperiod (1730 — 1740), ehuru i många af- 
seenden sträng och skoningslös, ingalunda utan förtjenster. 
Rikskanslern Ostermann, en prestson från Tyskland, som på 
den store czarens tid ingått i rysk tjenst, ledde de utländska 
angelägenheterna med skicklig hand, och en annan tysk man, 
fältmarskalken Miinnich, förde den ryska hären till segerrika 
strider såväl i Polen (1733, 1734), som emot turkarne (1736 
— 1739). Det bör nämnas, att på kejsarinnan Annas tid 
Siikaniemi förstad i Viborg befästes år 1738 och efter herskar- 
innan erhöll namnet Crone S:te Anne. Äfven detta intygar, 
att man hade vård om rikets försvar. Men vid Annas död 
år 1740 uppstodo åter strider om Rysslands tron. Kejsarinnan 
hade till tronarfving utsett sin systerdotterson, den kort förut 
födde Ivan, och tillika förordnat Biron till riksföreståndare. 
Men med Munnichs bistånd lyckades den unge kejsarens för- 
äldrar, prinsessan Anna och hennes gemål, prins Anton Ulrich 
af Braunschweig, undantränga Biron och öfvertogo sjelfva för- 
mynderskapet. Ej ens denna styrelse kom i åtnjutande af 
något allmännare förtroende, ty i mångens tycke var Peter den 
stores enda ännu lefvande dotter, den ogifta Elisabet, mera 
berättigad, än alla de tyska främlingarne. Sålunda förbereddes 
en ny omstörtning, h vilken genom sina följder på det närmaste 
berör äfven Finland och leder vår uppmärksamhet tillbaka till 
de politiska förhållandena i Sverige. Från ryska Finland och 
dess herskare återvända vi derför nu för att betrakta den 
svenska politikens skiften efter freden i Nystad. 



2. Svenska politiken nnder Arvid Horns ledning:, 1721—1738, 
och Hattarnes krigsplaner, 1738—1741. 

Sveriges rikes försvagade tillstånd efter freden i Nystad 
erfordrade en större försigtighet i ledningen af den utländska 
politiken, än förut, och statsmännen hade ett så mycket svå- 



SVENSKA POLITIKEN UNDEE AEVID HOKNS LEDNING. 391 

rare värf att fylla, som på samma gång den nya regerings- 
formen borde skyddas såväl emot konungamagtens inkräktningar, 
som emot utländska magters inflytande. Den skicklighet och 
lycka, hvarmed statsskeppet fördes emellan dessa klippor under 
nära tvenne årtionden, bör i främsta rummet räknas den man 
till förtjenst, som i egenskap af kanslipresident ledde den ut- 
ländska politiken och på samma gång utöfvade ett mägtigt 
inflytande älven på andra områden af regeringen: den finska 
statsmannen, grefve Arvid Bernhard Horn. Samma parti, 
som efter Karl XILs död velat hafva hertig Karl Fredrik af 
Holstein på tronen, hoppades allt ännu att få honom till tron- 
arfvinge och erhöll häri ett kraftigt understöd från ryska 
hofvet. Äfven Horn hade å sin sida i början gynnat hertigens 
anspråk, isynnerhet då konung Fredriks envåldsplaner begynte 
framkalla bekymmer hos alla frihetens vänner. Med Ryssland 
lefde man i sjelfva verket på denna tid i god sämja och år 
1724 afslöts en särskild traktat mellan dessa bägge riken i 
den höga norden. Men då år 1725 den ryska kejsarinnan 
visade benägenhet att med vapenmagt befordra sin mågs sak, 
drog sig Horn helt och hållet bort från det holsteinska partiet 
och sökte nya bundsförvandter till Sveriges beskydd. Vid 
denna tid hade de europeiska magterna söndrat sig till tvenne 
förbund. Förbundet i Wien hade för ett ögonblick förenat 
Spaniens och Österrikes hof i och för gemensamma planer, och 
till dessa sällade sig nu Ryssland och fordrade, att äfven 
Sverige skulle följa samma politik. Men samtidigt hade 
Frankrike och England ingått ett motförbund i Hannover och 
inbjödo äfven Sverige att deltaga i det samma. Detta senare 
förslag segrade vid 1726 års riksdag, och sålunda hade riket 
åter erhållit en tryggad ställning gentemot sin östra granne. 
Härefter förlorade det holsteinska partiet sin betydelse och 
Horn kunde nu i flere års tid herska i lugn. Han fick vid 
1731 års riksdag, likasom äfven vid de föregående, de flesta 
rösterna till landtmarskalksvärdigheten, och vänner likasom 
fiender prisade hans lugna och visa uppträdande. 

Men snart mörknade åter den politiska horisonten. Då 
konung August II i Polen hade dött är 1733, uppkom ett 
europeiskt krig om den lediga tronen. Den gamle Stanislaus 
Leczinski, som för tillfället uppehöll sig i Frankrike, hvars 
konung var förmäld med hans dotter, skyndade tillbaka till 



392 FINLANDS HISTOBIA. 

sitt forna fädernesland och blef i vanlig ordning vald till 
konung. Men Ryssland och Österrike understödde Augusts 
son, August III, och läto sina härar inrycka på det polska 
området. Frankrike, som skröt af att skydda Stanislai rätt, 
var färdigt att begynna ett krig mot Österrike vid Rhen och 
i Italien, men ville uppegga svenskarne att söka hämnd pä 
Ryssland för sina forna förluster. Det är i sjelfva verket 
sant, att Horn, likasom de svenska statsmännen öfver hufvud, 
endast afvaktade tillfället, då det kunde vara tid att åter- 
eröfra de afträdda landskapen. Men då man tydligt insåg, 
att Frankrike mera afsåg sin egen fördel, än den polska kro- 
nans sjelfständighet eller Rysslands försvagande, ansåg sekreta- 
utskottet vid 1734 års riksdag det vara nödvändigt att iakt- 
taga den största försigtighet. Subsidieförbundet med Frank- 
rike afslöts sålunda, att Sverige ej behöfde inblanda sig i det 
polska kriget, och samtidigt förnyades 1724 års traktat med 
Ryssland. Under dessa förvecklade förhållanden hade Horn 
samvetsgrant bevakat rikets sanna fördelar, och händelsernas 
gång vitna om visheten af hans rådslag. Frankrike hade 
nämligen snart lemnat Stanislaus åt sig sjelf. Den ryska 
armén under Munnich intog slutligen Danzig, derifrån den 
olyckliga konungen med knapp nöd flydde tillbaka till Frank- 
rike. I söder pågick kriget emellan Frankrike och Österrike, 
och äfven en rysk armé under tvenne utländingar, grefve 
Peter de Lacy och general Jakob Keith, visade sig redan vid 
Rhen. I den slutliga freden erhöll Frankrike Lothringen, som 
det länge hade efterfikat. Men i ledningen af de polska 
angelägenheterna var från denna tid Rysslands inflytande störst, 
och Sverige kunde i sanning prisa sin lycka, att det vänskap- 
liga förhållandet emellan de båda grannrikena blifvit bibehållet. 
Dessa omständigheter hade likväl åter uppväckt sven- 
skarnes krigiska sinne, och det parti, som var afundsjukt på 
Horns magt, beslöt begagna sig af den i sinnena rådande 
jäsningen för att bemägtiga sig regeringstyglarne. Grefve 
Karl Gyllenborg, en i de djerfvaste ränker förfaren man, 
hvilken några år förut tillhört det holsteinska partiet, men nu 
låtsade den oförsonligaste fiendskap emot Ryssland, var hufvud- 
man för detta nya parti, och bland hans vänner förtjena 
nämnas den finkänslige och vältalige grefve Karl Gustaf 
Tessin, friherre D. N. von Höpken, samt grefve Karl Emil 



HATTARNES KRIGSPLANER. 393 

Lewenhaupt, som var utsedd till partiets fältherre, m. fl. 
Med tillhjelp af den yngre adeln lyckades man upptända en 
någorlunda allmän krigsifver, och det parti, som uppmanade 
till stora hjeltebragder, gaf åt sig sjelf hedersnamnet "Hattar", 
men kallade hånande de andra, som ej instämde i deras rop, 
för sömniga "Nattmössor". På detta sätt uppkommo vid 1738 
års riksdag för första gången partinamnen Hattar och Mössor, 
hvilka sedan blefvo så sorgligt ryktbara i Sveriges historia. 
Vid denna riksdag, då Tessin blef landtmarskalk, fingo Hat- 
tarne fullständig öfvervigt. Den gamle Horn begärde sitt af- 
sked, fem andra riksråd (Bonde, Bjelke, Barck, Hård och 
Creutz), som hyllat sig till hans åsigter, tvungos äfven att 
afgå, och rådet besattes med män ur det andra partiet, hvar- 
vid Gyllenborg blef kanslipresident. 

Denna förändring i riksrådet betecknar på samma gång 
en stor omkastning i Sveriges inre och yttre politik. Den 
långsamma förkofran och utveckling, som Horn hade afsett, 
tillfredsstälde ej längre, utan man ville att riket på en gång 
skulle uppsvinga sig till såväl sin forna magt, som till 
höjderna af ett nytt välstånd. Man sträfvade derför att med 
penningehjelp och förmoner på bästa sätt upplifva handeln 
och industrien. Fördenskull inrättade man ett särskildt Ma- 
nufakturkontor, som öfvervakades af ständernas fullmägtige; 
för de industriella angelägenheterna inrättades äfven särskilda 
s. k. Hallrätter, banken beviljade lån i allt vidsträcktare om- 
fång, och, underbart nog, belöningar bestämdes åt dem, som 
åtogo sig att föra kopparplåtar, d. v. s. rikets vanliga hårda 
mynt, ur landet. Sistnämnda förordning saknade allt förnuft 
och återtogs fyra år senare, men hann under denna tid åstad- 
komma en ansenlig minskning af kapitalet, så att bankens 
sedlar härefter begynte falla i värde. Öfver hufvud var Hat- 
tarnes finansiella förvaltning från början slösaktig, och det 
värsta var, att det herskande partiet begynte med allmänna 
medel belöna sina anhängare på samma gång det tämligen 
våldsamt undertryckte och förföljde sina motståndare. I dessa 
och andra afseenden hade Sekreta-utskottet under tiden för 
riksdagen tillvällat sig nästan den högsta regeringsmagten, och 
från samma håll utgick dertill ännu äfven den instruktion, 
hvilken efter riksdagens upplösning borde följas beträffande 
den utrikes politiken. Att vid första lägliga tillfälle ett krig 



394 FIXLAKDS HISTORIA. 

skulle börjas med Ryssland, var alldeles klart af det herskande 
partiets hela uppförande. Sekreta-utskottet hade redan o ni 
hösten år 1738 beslutat och om våren 1739 äfven åstadkommit, 
att två värfvade regementen fördes till Finland.' Likaså hade 
samma utskott ibland sina medlemmar valt en komité af 12 
personer, som skulle öfverlägga om rikets försvar och säkerhet. 
Denna komité, i hvilken man finner äfven tvenne finnar, pro-, 
sten Johan Amnéll och borgmästaren i Helsingfors Bidenius 
Renhorn, utarbetade ett särskildt sekret-tillägg, om hvars inne- 
håll hvarken ständerna eller regeringen hade någon kunskap, 
utan skulle det öppnas i rådet först då någon fördelaktig 
konjunktur skulle yppa sig i de politiska förhållandena. I 
fråga varande tillägg påbjöd rådet att börja krig med Ryss- 
land så fort ett lägligt tillfälle skulle erbjuda sig och derjämte 
genast sammankalla ständerna. Sedan allt sålunda var för- 
beredt, åtskildes riksdagen om våren 1739. Samtidigt hade 
man äfven redan begynt underhandla om förbund med Turkiet, 
som för tillfället förde ett mödosamt krig med ryssarne, och 
grefve Tessin sändes med obegränsad fullmagt till Paris för 
att utverka Frankrikes hjelp och bistånd. 

Men politiken antog icke den gynsamma ställning, man 
väntade uppå. Det svenska folkets krigslystnad steg väl till 
sin höjd, då det svenska sändebudet, major Sinclair, på åter- 
vägen från Turkiet i Schlesien föll i händerna på ryska lönn- 
mördare. Men å andra sidan slogo förhoppningarna om under- 
stöd fel. Turkiet slöt fred med Ryssland och erhöll någor- 
lunda förmonliga vilkor just af den orsak, att sistnämnda magt 
hade kunskap om Sveriges hotande planer. Den franska rege- 
ringen åter rådde till tålamod och var ej på långt när så 
benägen att ingå på Hattarnes planer, som Tessin i sina bref 
från Paris ville låta påskina. Inom sjelfva rådet började några 
medlemmar — deribland främst Samuel Åkerhjelm, hvilken 
nyss såsom hörande till Hattarne hade fått ett riksrådsembete — 
luta åt freden, ådagaläggande rikets brist på tillgångar och 
otillräckliga rustningar. Gyllenborg och hans vänner hade 
bragt sig sjelfva i en högst obehaglig och farlig ställning, 
som ej tillät dem gå hvarken framåt eller tillbaka. Till Fin- 
land hade redan ytterligare 6,000 man blifvit sända, och 
Hattarne hade intalat sig sjelfva och andra, att Ryssland af 
blotta skrämseln skulle förmås till eftergifter. Men i stället 



HATTAKNES KBIGSPLANER. 395 

rustade sig Ryssland nu, och den svenska regeringen saknade 
medel att underhålla ens den ringa krigsstyrka, som redan var 
samlad. Då beslöt man att åter sammankalla ständerna i 
slutet af år 1740 och genom nya uppeggelser förskaffa nytt 
stöd åt krigsplanerna. Kriget var nämligen redan oundgäng- 
ligen nödvändigt för Hattarnes regering, om denna regering 
skulle kunna bibehålla sin ställning, och för partiintresset fick 
rikets bästa träda åt sidan. 

Innan riksdagen började hade tvenne dödsfall åvägabragt 
stora förändringar i den europeiska politiken, hvaraf verknin- 
garna snart sträckte sig äfven till de svenska förhållandena. 
I Oktober 1740 afledo kejsar Kari VI i Österrike och kej- 
sarinnan Anna i Ryssland. Karl VI hade velat tillförsäkra 
en odelad arfsrätt åt sin dotter Maria Theresia och alla de 
europeiska magterna hade redan gifvit sitt bifall dertill. Men 
sedan kejsaren dött, voro Frankrike och flere andra af gran- 
narne genast färdiga att plundra den unga furstinnans arf. 
Fruktande att Ryssland i sådant fall skulle bistå Österrike, 
ville Frankrike, att ett krig skulle uppflamma äfven i norden, 
och begynte nu på allvar uppegga svenskarne till anfall. Sjelfva 
den ryska regeringens tillfälliga svaghet syntes för öfrigt upp- 
mana Sverige att nu om någonsin försöka sin lycka. Kejsar 
Ivar Antonovitsch var först några månader gammal, och sedan 
Biron blifvit störtad, tillföll interims-regeringen kejsarens moder, 
den lättsinniga och svaga prinsessan Anna. Man hade skäl 
att förutse, att ryssarnes hat mot främlingarne i förening med 
furstinnan Elisabets hersklystnad snart skulle framkalla en ny 
revolution, hvilket äfven svenske ministern i St. Petersburg, 
Nolcken, likasom ock franska ambassadören Chetardie i hem- 
lighet på allt sätt bemödade sig att befordra. Dessa om- 
ständigheter upplifvade Hattarnes mod och uppeggade äfven 
i allmänhet svenskarnes krigslystnad. Då ständerna i December 
1740 sammankommo, voro sympatierna för kriget ögonskenligen 
öfvervägande. Det är att märka, att det på denna tid började 
blifva vanligt, att riksdagsmännens röster köptes än för det 
ena än för det andra ändamålet. De främmande magternas 
ministrar, som anskaffade penningarna, fingo sålunda tillfälle 
att inverka på sakernas gång, och partierna sjelfva blefvo medel 
för de utländska intressena, så att de äfven vanligen benämndes 
derefter, Hattarne det franska och Mössorna det ryska partiet. 



396 FINLANDS HISTOKIA. 

Men i verkligheten voro endast Hattarne ännu ordnade till ett 
egentligt parti, och de franska penningarne beherskade enväl- 
digt riksdagsmarknaden. Med deras bistånd valdes Karl Emil 
Lewenhaupt nästan enhälligt till landtmarskalk, och med deras 
bistånd kom äfven pluraliteten inom Sekreta-utskottet i hän- 
derna på krigspartiet. Deremot saknade Hattarnes motstån- 
dare, de så kallade Mössorna, enighet och ledning, och under- 
höllo ej heller några förbindelser med utländska magter. Endast 
i djupaste hemlighet förmådde ryska sändebudet i Stockholm, 
Michael Bestuscheff-Riumin, genom några enskilda inverka på 
händelsernas gång. 

Riksdagen år 1740 — 1741 är synnerligen märkvärdig i 
ständerregeringens historia, ej blott för sina parti-intriger och 
de derigenom åvägabragta besluten, utan äfven genom riksdags- 
institutionens egendomliga gestaltning. Krigsplanernas afsedda 
hemlighetsfullhet hade nämligen till följd, att strax från riksda- 
gens början nästan hela magten tillföll Sekreta-utskottet, som valde 
inom sig fyra medlemmar, hvilka jämte kanslipresidenten och 
tvenne andra riksråd fingo granska alla hemliga underrättelser 
och diskussioner rörande de främmande magterna. Detta sju- 
manna u Sekretissimo" gjorde derpå sina framställningar till 
sjelfva utskottet, hvilket vanligen infordrade utlåtande af sin 
"Mindre Sekreta-afdelning" och slutligen i sin helhet fattade 
besluten. Men ej ens på detta sätt kunde man länge bevara 
hemligheten; ty utskottets åtgärder yppade ganska snart dess 
krigiska planer, ehuru man allt fortfarande endast låtsade tala 
om landets försvar mot ryssarnes öfverfall. I Februari 1741 
fick general-löjtnant von Buddenbrock, som tills vidare förde 
befälet i Finland, befallning att draga trupperna närmare 
gränsen. Då detta beslut delgafs ständerna, framkallade det 
missnöje på flere håll. Bondeståndet bestred Sekreta-utskottets 
rätt att utan riksdagens hörande befalla öfver rikets krigsstyrka. 
Likaså uppstod inom ridderskapet och adeln en het debatt om 
saken. Karelska lagmannen Lilljesrjerna framstälde i lifliga 
drag Finlands nödstälda belägenhet, som redan äfven utan 
kriget var högst betänklig. Ty efter flere dåliga år hade år 
1740 frosten åstadkommit en allmän missväxt, och till hungern 
sällade sig en härjande rödsot. Äfven flere andra från Fin- 
land anlända adelsmän, t. ex. presidenten vid Åbo hofrätt 
Frolich och hofrättsrådet Adam Fredenstjerna, understödde 



HATTARNES KRIGSPLANER. 397 

samma åsigt. Men pluraliteten af ståndet, i hvilket de väl- 
digaste talarne voro öfverste Lagercrantz och major Karl Gustaf 
Boije från Östergötland, undertryckte nästan med våld mino- 
ritetens opposition. Det är att märka, att äfven flere finska 
riksdagsmän ifrigt hade anslutit sig till krigspartiet ; sådana voro 
t. ex. bröderne frih. Fabian och Henrik Wrede, hvilka synas 
hafva åtnjutit stort anseende bland sina landsmän, friherre 
Karl Johan Stjernstedt, hvilken innan riksdagens slut förord- 
nades till landshöfding öfver Savolaks och Kymmenegårds län, 
slutligen inom borgareståndet den ifrige partimannen borg- 
mästaren Renhorn, hvilken, likasom Henrik Wrede och Stjern- 
stedt, hade fått säte i Sekreta-utskottet. Likväl hörde större 
delen af representanterna för Finland till krigets motståndare, 
och i sjelfva Finland synes, i samma mon som Hattarnes 
planer derstädes började komma i dagen, hatet emot dem 
blifvit ganska allmänt. Finnarne klagade på goda skäl, att 
fäderneslandets säkerhet offrades för torna hugskott och parti- 
intressen, och deras förtroende till Sveriges rikes styrka och 
krigiska lycka var ej mera synnerligt stort. "Blodiga hufvuden 
och hela Finlands förlust under en enda sommar" förespåddes 
redan som den enda vinsten af kriget, och dertill tillade mången : 
"ske alltså, eftersom herrarne i Stockholm intet bättre önska!" 
Det är naturligt att under en dylik sinnesstämning Finlands 
lösryckande från Sverige ansågs möjligt, kanske också önskligt; 
ty såsom ett sjelfständigt, neutralt rike, tyckte man, skulle 
Finland bäst kunna befordra sin egen lycka och odling. I 
hvad mon dylika tankar hade utbredt sig och om möjligen 
de, som hyllade sådana, redan begynt underhandla- med Ryss- 
land, är ej fullt klart. Ett och annat spår synes antyda, att 
vid sjelfva riksdagen några finnar stodo i förstånd med ryska 
ministern. Men den hätskhet, hvarmed det herskande partiet 
ville störta alla sina motståndare i samma fördömelse, har helt 
och hållet bortblandat sakens rätta sammanhang. 

Vid denna tid inträffade nämligen i Stockholm en hän- 
delse, som på en gång beröfvade fredspartiet allt förtroende. 
Lagercrantz och hans vänner grepo en natt en ung Johan 
Gyllenstjerna, då han just kom ut från Bestuscheffs bostad. 
Denne yngling, som var presidentsekreterare i kanslikollegium, 
befans hafva upptäckt statens hemligheter åt det främmande 
rikets minister, och hans brottslighet var sålunda alldeles tydlig. 



398 FINLANDS HISTORIA. 

Men den omständighet, att han råkade vara nära slägt med 
Arvid Horns grefvinna och att äfven hans fader, landshöfdingen 
öfver Tavast-Nylands län, Axel Gyllenstjerna, hörde till Mös- 
sornas parti, användes mycket listigt till befrämjande af Hat- 
tarnes afsigt. Ett rykte utspreds, att alla Horns vänner hade 
förenat sig om att bringa Sverige i slafveri under Kyssland, 
och för att afvärja denna förskräckliga fara tillsatte Sekreta- 
utskottet genast den s. k. "förrädarekommissionen", hvilken 
dömde Johan Gyllenstjerna till det högsta straff, men derjämte 
underkastade äfven flere andra misstänkta en sträng ransak- 
ning. De förra riksråden Bonde, Bjelke och Creutz sluppo 
för någorlunda billigt pris; men tvenne andra finnar af lägre 
rang, den lärde Johan Arckenholtz och finske translatorn 
i kanslikollegium Jolian Mathesius, hvilka båda representerade 
de finska nationella åsigterna och isynnerhet hade ådagalagt 
en outtröttlig verksamhet till förmon för fredspartiet, under- 
kastades ett svårt pinligt förhör och dömdes slutligen utan 
bevisning till fängelse på obestämd tid. Följden af detta tyran- 
niska förfarande var en allmän bestörtning och tystnad hos 
motpartiet. Sekreta-utskottet regerade härefter med så obe- 
gränsad höghet, att hvarken rådet eller ständerna mera fingo 
närmare kännedom om dess planer, och allmänheten tillfreds- 
stäldes af öfverdrifna rykten om Frankrikes och andra magters 
löften om bistånd, om ett i Ryssland förberedt uppror m. m. d. 
som ansågs lämpligt att uppegga nationens krigiska entusiasm. 
Flere omständigheter fördröjde likväl ännu krigsförkla- 
ringen. Det hufvudsakligaste hindret var rustningarnas Otill- 
räcklighet och oduglighet samt de ännu oafslutade underhand- 
lingarne med de främmande magterna. Men då våren sålunda 
hade förspilts och sommaren redan till hälften förlidit, nöd- 
gades slutligen det herrskande partiet skrida till afgörande 
åtgärder. Sålunda begynte man nu i medlet af Juli 1741 
förbereda den slutliga krigsförklaringen. Först afgaf Mindre 
Sekreta-utskottet ett skriftligt utlåtande, i hvilket man med 
det gröfsta lättsinne försökte ådagalägga krigets nytta och 
nödvändighet. Om också ett nederlag skulle blifva följden, 
menade man, hvilket man dock ej ansåg vara det ringaste 
troligt, så hade ju sådant händt äfven de tappraste nationer, 
och den enda möjliga skadan skulle då blifva Finlands för- 
härjande eller förlust, men det egentliga Sveriges fara skulle 



IIATTARNES KRIGSPLANER. 399 

dock tvinga de andra magterna att skynda till bistånd. Der- 
efter fordrade man äfven rådets utlåtande. Förgäfves försökte 
Åkerhjelm med klara skäl ådagalägga, att Sveriges egna till- 
gångar voro alltför otillräckliga till en ordentlig krigföring, 
och att de öfriga gynnsamma omständigheterna, som togos 
med i beräkningen, voro af den allra osäkraste beskaffenhet. 
Hattarn inom rådet lockade den svage och i njutningar för- 
sjunkne konung Fredrik på sin sida och erhöllo sålunda äfven 
här pluralitet. Nu hänsköts till ständerna ett förslag, att 
Sekreta-utskottet, förstärkt med 25 medlemmar ur bondeståndet, 
skulle få full myndighet att skrida "till verkligheter", om man 
nämligen skulle finna att "rikets trygghet och välfärd, heder 
och uppkomst" så fordrade. Inom en half timme hade alla 
stånden i största hast bifallit dertill, och ännu samma dag, 
den 21 Juli 1741, fick man beslutet om krig afgjordt inom 
Sekreta-utskottet. Ännu i sista stunden hade röster höjt sig, 
hvilka uppmanade till sans och derjämte påminde om Finlands 
beklagansvärda belägenhet, om det nu skulle falla ett offer för 
kriget. Men Lewenhaupt försäkrade, att Finland ej kunde 
hafva annat än fördel deraf, alldenstund genom krigshären 
penningar och lifsmedel skulle strömma till landet. Sålunda 
åstadkome man inom utskottet ett nästan enhälligt beslut, och 
en vecka senare, den 28 Juli., blef kriget högtidligen förklaradt. 
Förrän ständerna härefter åtskildes, öfverlemnades åt en 
särskild nämnd af Sekreta-utskottet (i hvilken likväl icke satt 
en enda finne) till slutligt uppdrag att uppsätta de instruk- 
tioner, hvilka regeringen borde följa i afseende å fredsvilkoren. 
Dessa sekreta-tillägg ådagalägga bäst, till hvilken öfvermodig 
dårskap Hattarnes förhoppningar hade vuxit. N:o 1 bestämde, 
att om Kyssland begärde fred, så skulle det samma för erhål- 
lande af vapenhvila genast före underhandlingarnas början af- 
träda "hela Karelen, Kexholm, Viborg, St. Petersburg, Nöte- 
borg och Kronstadt samt hela Nevafloden", och vid fredsslutet 
skulle derutöfver fordras Estland och Liffland med öarne samt 
Ladogasjön, hvarifrån gränsen skulle dragas längs Swirr och 
Onega till Hvita hafvet. N:o 2 faststälde, att om någon 
olycka skulle hota de svenska vapnen, eller grannrikenas afund 
förhindra deras framgång, skulle man visserligen qvarstå vid 
den förra delen af vilkoren, men sedan vid fredsslutet nöja 
sig med endast Ösel och Dagö, Estland och Ingermanland 



400 FINLANDS HISTORIA. 

samt Karelen enligt gränsen från år 1700. Slutligen innehöll 
N:o 3 en bestämuing om hvad som skulle göras, om "tvert- 
emot all sannolikhet" den svenska armén skulle komma att 
lida ett svårare nederlag; då vore nämligen ej annat råd, än 
att vid fredsslutet nöja sig med det, som i den första punkten 
var preliminärt faststäldt. Alla dessa tillägg förseglades och 
skulle först vid behof öppnas. 

På detta sätt hade nu Hattarne uppnått målet för sina 
sträfvanden och tviflade ej det minsta, att en ny tid af ära 
och magt hade uppgått för Sverige. På hvad sätt de i sjelfva 
kriget förstodo att förverkliga dessa vidtutseende planer, skola 
vi snart af händelsernas gång få erfara. 



3. Hattarnes krig: 1741—1742 och ryssarnes välde i Finland 
1742—1743. 

Ehuru man redan på tredje året hade hotat med krig, 
så voro dock krigsrustningarna vid fredsbrottet på långt när 
icke fullständiga. Finlands egen indelta militär utgjorde in- 
emot 10,000 man, och dertill hade omkring 7,500 man svenskt 
krigsfolk de föregående åren blifvit öfverförda till Finland. 
Men bristen på lifsmedel hade gjort det omöjligt att i tid 
samla ens denna styrka vid gränsen, så att regementena först 
i medlet af Augusti, d. v. s. vidpass tre veckor efter krigs- 
förklaringen småningom begynte anlända till sina positioner. 
Öfverbefälhafvaren, Karl Emil Lewenhaupt, dröjde allt ännu i 
Stockholm till följd af sitt landtmarskalksuppdrag, och högsta 
befälet var derför öfverlemnadt åt en interims-chef, Henrik 
Magnus von Buddenbroch, hvilken äfven tillhörde Hattarnes 
parti. Ändamålet med detta krig var eröfring, och det hade 
derför varit naturligast, att den svenska armén genast skulle 
tågat öfver gränsen emot Viborg och St. Petersburg. Men 
under nu varande omständigheter kunde man ej tänka på 
något annat än gränsens försvar, till dess en större och bättre 
utrustad armé hunnit blifva samlad. Buddenbrock inrättade 
derför tvenne läger, för att bevaka de båda från ryska sidan 
ledande allmänna landsvägarne: det ena i Myllykylä by, ett 



HATTARNES KRIG, 1741 — 1742. 401 

stycke norr om Fredrikshamn, försvarar stora strandvägen och 
var Buddenbrocks högqvarter; det andra i Marttila (det 
nuvarande Davidsstad) midt emellan Fredrikshamn och Will- 
manstrand, stod under generalmajor Karl Henrik Wrangels 
befäl och afsåg den öfre vägens försvar. En biväg, som går 
i nordostlig riktning från strandvägen till Willmanstrand, för- 
enade de båda lägren med hvarandra och tillät armén beqvämt 
samla sig, på hvilken punkt än faran hotade. De båda, någor- 
lunda svaga fästningarna Fredrikshamn och Willmanstrand, 
voro hvar på sitt håll försvarsliniens stödjepunkter; i den senare 
fördes befälet af öfverste von Willebrand, hvars styrka likväl 
icke uppgick till mer än 500 man fotfolk och 600 karelska 
dragoner. Slutligen skulle flottan betäcka försvarsliniens högra 
flank. Skärgårdsflottan, under befäl af major Falkengren, hade 
uppstält sig vid Kuorsalo, på gränsen emellan Wekkelaks och 
Vederlaks socknar, och sjö-eskadern, som hade till befälhafvare 
den gamle finske hjelten, vice amiralen Thomas Bajalin, tog 
sin ankarplats i skärgården emellan Högland och fasta landet. 
Men dåliga lifsmedel och brist på dricksvatten hade redan på 
flottan framkallat en ohygglig farsot, hvilken snart bortryckte 
två tredjedelar af flottans manskap, så att man ifrån landt- 
armén nödgades sända hjelpfolk i och för skeppens manövre- 
ring. Rajalin sjelf föll ett offer för farsoten, och den svenska 
sjöstyrkan förmådde ej mera uträtta något. 

På ryska sidan hade svenskarnes krigsplaner redan länge 
väckt uppmärksamhet, och rustningarna voro derför redan på- 
började. General Jakob Keith, en skotte som inträdt i rysk 
tjenst, hade samlat mer än 10,000 man i Mohla socken, hvar- 
ifrån han i medlet af Augusti ryckte emot gränsen i rikt- 
ningen åt Willmanstrand. Strax derpå öfvertog fältmarskalken 
grefve Peter de Lacy befälet. Denne gamle krigare, till börden 
en irländare, hvilken efter att först hafva tjenat Frankrike och 
derefter Österrike, redan på Peter den stores tid kommit till 
ryska armén, var sedan gammalt ej alldeles obekant för Finland. 
Han hade nämligen ett par årtionden tidigare, eller omkring 
år 1720, varit en af furst Galitzins underbefälhafvare i Hel- 
singfors. Han hade således redan lärt sig, på hvad sätt de 
ryska vapnen lättast kunde eröfra detta land, och torde kanske 
äfven just till följd häraf erhållit öfverbefälet i detta nya krig. 
Till en början kunde dock någon eröfring ej komma i. fråga, 

Finlands historia. 26 



402 FINLANDS HISTOK1A. 

ty ryska armén var ännu någorlunda svag. Men då man kom 
underfund med uselheten i den svenska krigsledningen, beslöt 
de Lacy att illustrera "krigets början med något känbart slag 
och förde derför den 21 Augusti sin armé öfver gränsen i 
trakten af Willmanstrand. Han hade med sig öfver 11,500 
man ; men för de dåliga vägarne blefvo de största fältstyckena 
efter på halfva vägen äfvensom några mindre truppafdelningar 
till deras försvar. De öfriga, omkring 11,000 man, visade sig 
följande dag på aftonen utanför Willmanstrand. 

Detta anfall var alldeles oväntadt för det svenska befälet. 
Wrangel som först erhöll kunskap härom, skyndade från Marttila 
till Willmanstrands undsättning och ankom dit samtidigt som 
ryssarne. Men hela hans styrka, slottsbesättningen inberäknad, 
uppgick endast till omkring 4,000 man. Buddenbrock erhöll 
underrättelse om anfallet mycket senare, så att han först den 
23 Augusti om morgonen kunde uppbryta emot Marttila för 
att följa Wrangels spår till Willmanstrand. Han hade likväl 
tillsändt denne order att ej skrida till drabbning, förrän bägge 
härarne hunnit förena sig. Men utan att bry sig derom upp- 
stälde Wrangel sin lilla styrka på det näs, som förenar fäst- 
ningen med fasta landet, och den 23 Augusti 1741, kl. 2 på 
dagen begynte drabbningen. Under general Keiths ledning 
gjorde ryssarne sitt anfall i två linier emot den höjd, på 
hvilken den svenska härens slagtordning var uppstäld, och 
efter tre timmars strid var denna slagen och skingrad. Det 
är naturligt, att fiendernas stora öfvermagt var en af orsakerna 
till denna olycka. Men äfven hvad tapperheten vidkom, fläc- 
kade den svenska hären nu för första gången sin ära, och det 
är beklagligt, att det säges varit finska afdelningar, nämligen 
Savolaks och Tavastlands infanteri samt Karelens dragoner, 
som allra först vände sig till flykt. Detta skamliga uppförande 
ådagalägger äfven på sitt sätt, att missnöjet med det af Hat- 
tarne väckta kriget var ganska allmänt i Finland. Likväl 
funnos det många, som modigt gjorde sin pligt; till och med 
befälhafvaren Wrangel, ehuru i åsigter hörande till Mössornas 
parti, försökte till det yttersta upprätthålla slagtordningen och 
drog sig slutligen med qvarlefvorna af sin här till fästningen. 
Men längre fram på aftonen intogo ryssarne staden med storm ; 
Wrangel och flere andra af befälet råkade i fångenskap, och 
hela Willmanstrand, och på samma gång äfven länets lands- 



HATTAKNES KRIG, 1741 174 2. 403 

kansli, förstördes och brändes. Manfallet utgjorde på svenska 
sidan 1,300 döda, hvarjemte 1,000 blefvo fångar. På ryska 
sidan voro döde och sårade 2,400 man. 

Efter denna seger framträngde likväl icke den ryska 
armén längre in i landet, utan återvände efter ett par dagar 
till Viborgs-trakten. Buddenbrock åter, som under dagen för 
slaget hade varit stadd i full marsch emot Marttila, återvände 
till sitt läger, då underrättelsen om den timade olyckan in- 
löpte. Öfver hufvud voro dock icke de direkta följderna af slaget 
vid Willmanstrand betydande, men dess större var den mora- 
liska verkan af detta nederlag. Den i landet redan förut 
allmänna åsigten, att Sverige ej förmådde bibehålla och för- 
svara Finland, erhöll härigenom ny bekräftelse, och en 
allmän nedstämning bemägtigade sig sinnena. I början af 
September kom Lewenhaupt till Fredrikshamn och öfvertog 
befälet. Men ett par månader fingo ännu förflyta, innan det 
från Sverige ankommande krigsfolket var framskaffadt, och 
äfven då gjorde bristen på foder och lifsmedel hvarje verk- 
sammare krigföring omöjlig. Yttermera inträffade detta år en 
tidig vinter, nämligen redan i början af November, och derför 
återstod intet annat, än att sprida armén i vinterqvarter i de 
angränsande landskapen. Likaså skingrade ryssarne sitt läger 
i Ykspää utanför Viborg för den annalkande vinterns skull, och 
årets krigshändelser syntes hafva afstannat. Endast i Savolaks 
spred ännu några skaror kosacker mord och brand kring de 
försvarslösa bygderna. 

Men plötsligt fick Lewenhaupt i sitt hufvud, att tiden 
nu var kommen att förverkliga Hattarnes djerfva planer. 
Fördenskull samlade han i största hast 6,500 man och ryckte 
oförmodadt den 19 — 24 November med tio kanoner öfver 
gränsen till Säkkjärvi, derifrån förtruppen under Lagercrantz 1 
befäl framträngde till Wilajoki. Derjämte förde öfverstlöjtnant 
Sprengtport 300 karelska dragoner samt en hop beväpnad all- 
moge genom Willmanstrand till Kexholms län, jagande framför 
sig den kosackhop, som härjat i Savolaks. Af Lewenhaupt 
utspridda proklamationer uppmanade Kysslands finska undersåtar 
att i ro förblifva i sina hem, men försökte öfvertyga ryssarne, 
att den enda afsigten med kriget var att befria det ryska 
folket från den främmande dynastiens tyranni. Likasom man 
hoppats från början, så hoppades man äfven nu, att en om- 



404 FINLANDS HISTOKIA. 

störtning i Ryssland skulle bringa i svenskarnes händer de 
slott och landskap, som stora ofredens motgångar hade be- 
röfvat riket, och Lewenhaupt ville genom att injaga fruktan 
påskynda händelsernas gång i St. Petersburg. 

Denna afsigt uppnåddes i sjelfva verket till en början 
fullständigt. I den ryska hufvudstaden väckte svenskarnes 
annalkande en allmän förskräckelse, och regeringen, som bör- 
jade märka Elisabets hemliga ränker, var redan betänkt uppå 
att bringa henne i säkert förvar. Men då afvände Peter den 
stores dotter med ett djerft grepp den hotande faran. Natten 
emot den 25 November samlade hon i samråd med sin läkare 
Lestocq omkring sig en skara af gardet och lät i tysthet till- 
fångataga den i sin vagga slumrande czaren samt hans för- 
äldrar och de öfriga ledande personerna, såsom Munnich och 
Ostermann, hvilka sedermera dömdes till döden och skickades 
till Sibirien. Utan det ringaste motstånd var revolutionen 
verkstäld, och följande morgon proklamerades Elisabet såsom 
kejsarinna öfver hela ryska riket; hennes regeringstid räckte i 
mer än tjugu år (1741 — 1762). 

Men svenskarnes förhoppningar, att Rysslands nya her- 
skarinna skulle vara benägen till stora eftergifter, gingo ej i 
fullbordan. Elisabet, som i stöd af ryssarnes nationalkänsla 
hade uppsvingat sig på sin faders tron, insåg ganska väl, att 
det ej gick an för henne att för intet bortskänka de affadren 
eröfrade länder och borgar. Hon försökte derföre med goda 
ord uppehålla det svenska öfverbefälet, men undvek alla direkta 
löften. Likväl var kejsarinnans ställning i början ganska be- 
trängd och farlig, arméns trohet ännu oviss och Viborg svårt 
att försvaras för köldens skull, som slog sina isbryggor öfver 
vallgrafvarna och vikarna. Om Lewenhaupt nu med en till- 
räcklig styrka hade ryckt emot Viborg och under den herskande 
inre förvirringen fått denna vigtiga plats i sitt våld eller eljes 
närmat sig St. Petersburg, så är det nog troligt, att ryska 
regeringen, för att erhålla fred, skulle gjort betydliga uppoffringar. 
Men den svenska armén var ej alls utrustad för ett dylikt 
företag. Lewenhaupt förblef i Säkkjärvi, och då hans for- 
dringar afslogos med de granna orden, att kejsarinnans "med- 
födda rättskänsla och redbara sinnelag" voro en bättre borgen 
för freden, än Viborg och Kexholm, lät han slutligen förleda 
sig till vapenhvila för obestämd tid och drog sig den 6 Dec. 



HATTABNE8 KKIG, 1741 1742. 405 

tillbaka emot Fredrikshamn. Franska ambassadören Chetardie, 
som på allt sätt önskade vinna Elisabets ynnest, hade ifrigt 
befordrat vapenhvilans afslutande och bär till stor del skulden 
för Hattarnes lättrogenhet. Men största felet låg i deras egna 
usla krigsrustningar, hvilka från första början mera afsågo ett 
hotande sken, än verkligt allvar. Hela expeditionen hade så- 
ledes ingen annan följd, än Elisabets uppsättande på tronen, 
och den svenska armén hade i onödan fått utstå svåra lidanden 
af snön och kölden. Hvad sjelfva landskapet led, kan knapt 
sägas med ord. Inom tiotals mil hopsamlades alla dragare, 
och om hästarne stupade, spändes allmogen och kronobetjen- 
te;- la för trossvagnarna. Till och med i vinterqvarteren var 
disciplinen dålig, och manskapets sjelfsvåld tilltog i samma mon 
som bristen och lidandena. En farsot härjade grufligt, isyn- 
nerhet inom den del af krigshären, som var lägrad i trakten 
af*» Fredrikshamn och af brist på bostäder för det mesta fick 
vistas i jordkulor. Innan utgången af Februari hade ett par 
tusen man omkommit genom detta elände, och armén var nu 
mera än någonsin oförmögen att förverkliga Hattpartiets stora 
eröfringsplaner. 

Under tiden hade arméns officerare fått ett nytt föremål 
för sitt intresse, hvilket helt och hållet vände deras sinnen från 
kriget. I Stockholm hade nämligen den gamla Ulrika Eleonora 
dött den 24 Nov. 1741, och denna händelse gaf anledning 
att tänka på det förestående tronföljarevalet, likasom äfven på 
en ny riksdag, vid hvilken de adliga officerarne hoppades finna 
ett ärorikare verksamhetsfält, än i det olyckliga Finland. De 
allmänna sympatierna egnades nu den tillbakasatta holsteinska 
ätten, och sinnena upprördes endast så mycket mera, då man 
fick höra, att den unge hertigen af Holstein, Karl Peter Ulrik, 
hvilken var Karl XILs äldre systers sonson, men derjämte 
Elisabets systerson, på kejsarinnans befallning begifvit sig till 
Ryssland. Prinsens val till svenska kronan och en snar fred med 
Ryssland var nu den tanke, som i officerarnes debatter undan- 
trängde alla tankar på kriget. Äfven regeringen i Stockholm 
bygde sina förhoppningar på den af Frankrike utlofvade freds- 
bemedlingen, men försummade att vidtaga kraftiga försvars- 
åtgärder. Det tycktes som om någon förtrollning hade slagit 
det herskande partiet med en blindhet, som hindrade det samma 
att se sakerna i deras rätta ljus. 



406 FIKLANDS HISTOKIA. 

Men man väcktes ur dessa drömmar på ett högst obe- 
hagligt sätt, då Keith i slutet af Februari 1742 uppsade vapen- 
hvilan. I högqvarteret i Fredrikshamn uppstod häpnad och 
förvirring, och befälhafvarnes nöd och rådlöshet var stor; ty 
man trodde redan fullt och fast att fienderna voro i full an- 
marsch. Öfverste Lagercrantz, krigspartiets ifrigaste ledare 
vid riksdagen, såg denna gång ej något annat medel till rädd- 
ning, än att uppbränna alla byar i omnejden, antända krigs- 
skeppen, sänka galererna, spränga alla grofva kanoner och för- 
störa staden Fredrikshamn jämte fästningen, samt draga sig 
tillbaka öfver Kymmene-elf, hvars broar derpå borde förstöras. 
Men innan man skred till dessa åtgärder, beslöt man dock 
att sända samme Lagercrantz till ryssarne, för att begära 
vapenhvilans förlängning. Man fann väl snart, att ryktet om 
ryssarnes antag var grundlöst; men likafullt fortsatte Lager- 
crantz sin färd ända till Moskva, dit ryska hofvet för tillfället 
hade begifvit sig i och för kröningen. Der begagnade han 
sig af tillfället att komma till tals med hertigen af Holstein, 
hvars rätt till svenska kronan äfven han understödde, och dess- 
utom gjorde han på eget bevåg ryska kronan fredsförslag, 
hvilka stodo i skarpaste motsats till de vilkor, dem han sjelf 
i samråd med de öfriga medlemmarne af nämnden sju månader 
tidigare hade faststält. Men i afseende å vapenhvilan för- 
mådde han ingenting uträtta. Vid sin återkomst medbragte 
han till Fredrikshamn nya rykten om fiendens annalkande och 
framkallade derigenom ny förvirring till dess slutligen Lewen- 
haupt fattade mod och lät häkta uppviglaren. Detta toma allarm 
hade likväl åstadkommit mycken oro och skada. De utsvultna 
regementena hade fått marschera fram och åter i det utarmade 
landet och de obetydliga förråd, som för krigets räkning blifvit 
hopbragta, hade sålunda blifvit ansenligt medtagna. I sjelfva 
landet var eländet stort. Folket åt bark och halm, och de 
hungern åtföljande sjukdomarne ökade fasorna. 

Till all lycka företog likväl icke den ryska hären ännu det 
anfall, hvarom blotta ryktet varit nära att kullstörta Fredriks- 
hamns svaga murar och jaga den svenska krigsstyrkan öfver 
Kymmene-elf. Endast något tusental ryssar under general 
Fermor inföllo i Savolaks' och Karelens bygder, hvilkas ordi- 
narie trupper voro borta vid hufvudhären och försvaret sålunda 
nästan uteslutande anförtrodt åt bönderna. Men här förstod 



HATTARNES KKIG, 17 41 — 17 4 2. 407 

den företagsame landshöfdingen Stjemstedt med allmogens 
och reservens bistånd ordna länets försvar. Redan den 4 Mars 
fördrefs en rysk styrka vid Kerimäki, hvarefter kapten Niklas 
von Ercemer gjorde ett framgångsrikt tåg till Kexholms län. 
Deremot leds i norra Karelen ett kännbart nederlag vid Kides 
prestgård. Tvenne officerare hvilka hade bort leda försvaret 
gåfvo sig fegt tillfånga, och största delen af bondehären stu- 
pade eller tillfångatogs. Men ej ens här fingo fienderna länge 
fröjda sig af sin seger, ty Karelens modiga skidlöpare under 
sina sjelfvalda anförare Sattvnen, Boivas och Bäty, satte snart 
en gräns för ryssarnes härjningar. 

Att likväl en hotande fara nalkades, intygas mer än nog 
af rustningarna i Byssland. Kejsarinnan hade nu sagt rent ut 
åt Chetardie, att det ej anstod henne att göra några eftergifter ; 
om hon äfven sjelf vore benägen dertill, så vågade hon det 
icke för ryssarnes skull, hos hvilka Sveriges fordringar begynte 
uppväcka mycken ovilja. Sveriges hätskaste fiender, bröderna 
Alexej och Michael Bestusch