Skip to main content

Full text of "Framstende mäns tankar om svenskt folklynne, med flera uppsatser av P.G. Lyth"

See other formats 


•CD 


Luth,   P.I  G* 

Framstående  Eians  t: 
om  svenskt  folklynne 


Lnkar 


CO 


«  SVENSKT  * 
FOLKLYNNE 


AF  P.  G.  LYTH 


Stockholm,  Fahlct* atitz  &  C:o 


FRAMSTÅENDE  MÄNS  TANKAR 


OM 


SVENSKT  FOLKLYNNE 


MED  FLERA  UPPSATSER 


AF 


P.  G.  LYTH 


STOCKHOLM 
FAHLCRANTZ   &  C:o 


ro,  (Oi  C}> 'P  r' 


Di 


(^ 

I 


Stockholm  1905 
Aktiebolaget  Varias  Boktryckeri. 


Hvad  menas  med  svenskt  folklynne? 


I  en  tid  som  vår,  då  Sverige  allt  mer  och  mer  börjat 
ådraga  sig  utlandets  uppmärksamhet  och  man  i  utländska 
tidningar  läst  stundom  smickrande,  stundom  klandrande  om- 
dömen om  Sverige  och  svenskarne,  kan  det  vara  af  intresse 
att  sammanställa  dessa  uttalanden  med  de  skildringar  af  svenskt 
lynne,  som  några  af  Sveriges  förnämsta  författare  gifvit  oss. 
Det  svenska  folklynnet  har  blifvit  tecknadt  af  sådana  män 
som  Geijer,  Tegnér,  C.  J.  L.  Almqvist,  von  Heidenstam  m.  fl. 
En  sammanställning  af  de  resultat,  till  hvilka  dessa  författare 
kommit,  bör  naturligtvis  för  oss  svenskar  hafva  intresse,  då 
dessa  skildringar,  jämförda  med  hvarandra,  gifva  en  så  all- 
sidig bild  som  möjligt  af  den  svenska  nationalkaraktären. 

Det  är  min  af  sikt  att  i  en  följd  af  uppsatser  redogöra 
för  nämnda  författares  framställning  af  svenskarnes  lynne, 
och  det  är  alltså  i  sin  ordning  att  inledningsvis  angifva  hvad 
som  menas  med  folklynne  eller  nationalkaraktär. 

Den  som  en  längre  tid  vistats  i  ett  af  Sveriges  landskap 
och  därunder  lärt  känna  dess  befolkning,  har  kanske  bildat 
sig  ett  klart  formuleradt  omdöme  om  folkkaraktären  i  det 
landskapet.  Flyttar  han  sedan  till  en  annan  trakt  af  landet 
och  gör  liknande  studier  därstädes,  finner  han  antagligen  en 
ny  typ.  Så  t.  ex.  äro  skåningarne  och  hälsingarne  tämligen 
olika  hvarandra  och  utgöra  två  skilda  landskapstyper.     Men 


jämte  denna  olikhet  hafva  de  något  gemensamt,  och  detta 
något,  som  är  hka  och  gemensamt  för  alla  landskapsbefolk- 
ningar och  alla  samhällsklasser  i  Sverige,  skulle  vi  kunna 
kalla  för  den  svenska  nationalkaraktären  eller  det  svenska 
folklynnet. 

Dock  måste  vi  ytterligare  göra  en  begränsning.  Tiden 
förändras  och  vi  med  den,  Sveriges  befolkning  i  våra  dagar 
är  icke  densamma  som  för  hundra  år  sedan;  och  för  fem- 
hundra år  sedan  företedde  det  dåvarande  Sveriges  inbyg- 
gare stora  skiljaktigheter  vid  en  jämförelse  med  nutiden. 
Bildningsgraden,  åsikterna  om  ganska  viktiga  saker  och  äfven 
intressena  hafva  växlat  hos  vårt  folk  under  mansåldrarnas 
och  århundradenas  lopp,  Hksom  man  växlar  kläder  om  sön- 
dagarna och  vid  nyinträdande  årstider.  Men  det  är  något, 
som  hos  vårt  folk  sitter  djupare  än  denna  ofta  förändrade 
bildningsgrad  och  de  växlande  åsikterna  i  politik  och  religion, 
i  filosofi  och  konst,  det  är  de  med  blodet  fortplantade 
ursprungliga  anlagen  och  fallenheterna,  beskaffenheten  af  fol- 
kets känslolif  och  graden  af  dess  viljekraft. 

Att  utforska  dessa  själens  och  lynnets  grunddrag,  som 
trots  vårt  folks  upprepade  förnyelser  under  århundradenas 
lopp,  dock  förblifva  desamma,  det  är  den  stora  uppgiften 
för  den,  som  vill  med  evärdliga  drag  teckna  den  svenska 
nationalkaraktären,  vare  sig  i  bild,  såsom  Tegnér  i  Fritjofs 
saga,  eller  i  ett  klart  formuleradt  omdöme,  såsom  Geijer  i 
Svea  rikes  häfder. 


Det  naturfriska  och  htirtiga  i  det  svenska  folklynnet. 

En  tysk  författare,  Th.  Mugge,  som  skildrat  förhål- 
landena i  vårt  land,  prisar  den  svenska  våren,  som  efter 
hans  åsikt  räcker  till  midsommaren.  Då  vill  hvar  och  en 
njuta  efter  den  långa  vintern  och  stärka  sig  till  den  kom- 
mande. Därför  resa  så  många  svenskar  ut  på  landet  om 
sommaren,  och  den,  som  icke  kan  det,  han  söker  åtminstone 
att  få  några  dagar  lediga  till  att  lefva  i  Guds  fria  natur 
och  besöka  lyckHgare  lottade  vänner  på  deras  landställen. 
Endast  den  fattige,  som  lefver  blott  för  att  arbeta  och  äta, 
vet  ingenting  om  den  svenska  sommarglädjen  och  om  sven- 
skens djupt  rotade  behof  att  fly  bort  från  de  trånga  stads- 
gränderna och  deras  kvalmiga  luft. 

Svenskarne,  säger  Mxigge,  äro  ännu,  i  stort  sedt,  ett  natur- 
folk. Om  vintern  vill  grefven  och  den  rike  grosshandlaren, 
likaväl  som  bonden,  sitta  vid  en  flammande  eldbrasa,  och  i  sin 
stora  hufvudstad  hafva  de  ännu  icke  på  långt  när  under- 
kastat sig  de  inskränkningar,  som  påbjudas  af  nödvändig- 
heten i  andra  stora  städer.  Hos  stadsbon  i  Sverige  finnes 
ännu  kvar  en  djupt  rotad  motvilja  mot  maskinhjulens  surran- 
de och  mot  den  instängda  luften  i  en  trång  våning.  Och 
denna  motvilja  är  allmän.  Till  och  med  den  fattigaste  vill 
hafva  utrymme,  så  att  han  kan  andas,  och  den,  som  det  kan, 
skaffar  sig  många  rum,  helst  i  en  lång  rad.  En  liten  våning, 
där  icke  alla  rum  äro  eldade,  anses  i  Sverige  somi  tecken  till 


fattigdom  eller  snålhet,  och   man  beklagar  dem,  som  bo  där, 
eller  också  skrattar  man  åt  dem. 

Tankar,  som  likna  denna  tyska  uppfattning  af  det  svenska 
lynnet,  hafva  blifvit  uttalade  af  professor  Hjärne.  '"Det  ligger", 
säger  han,  "i  svenskarnes  lynne,  sådant  det  i  historien  ut- 
bildat sig,  en  obenägenhet  emot  de  små  synpunkterna,  de 
alltför  smala  arbetsfälten,  den  lekamliga  och  andliga  trång- 
boddheten. För  Sverige  vetter  det  sunda,  det  själf ständiga 
framåtskridandets  väg  utåt,  till  att  skapa  och  ordna  nya 
samhällen  för  friska  växande  krafter,  som  ej  få  uppfrätas  i 
trånga,  kvalmiga  hemvist  och  gammaldags  ofruktbar  partiäflan." 
Denna  längtan  efter  en  vidsträcktare  verksamhetskrets 
är  en  yttring  af  det  gamla  vikingalynnet,  sådant  det  blifvit 
tecknadt  af  Geijer  i  hans  dikt  "Vikingen".  Stugan  blef  trång 
för  den  femtonårige  gossen,  och  han  började  drömma  och 
tänka  vemodsfulla  tankar. 

Med  häftigt  sinne  på  fjällen  jag  språng 

och  såg  i  det  vida  iiaf. 

Mig  tycktes  så  Ijuflig  böljornas  sång, 

där  de  gå  i  det  skummande  haf. 

De  komma  från  fjärran,  fjärran  land, 

dem  hålla  ej  bojor,  de  känna  ej  band 
uti  hafvet. 

"Vikingafärderna",  säger  Hans  Hildebrand,  "verkade  utan 
fråga  välgörande  på  nordborna.  Det  fanns  hos  dem  ett  be- 
gär efter  verksamhet,  som  måste  skaffa  sig  luft  och  för  hvil- 
ket  det  var  kärare,  ju  mer  man  gjorde  och  ju  farligare  det 
var.  Denna  verksamhet  blef  gärna  något  stormande  och  vild, 
ty  folket  befann  sig  ännu  på  ett  stadium,  som  motsvarar 
ynglingens;  det  behöfde  rasa  ut,  för  att  småningom  vinna 
den  sans,  som  höfves  den  mognade  mannen.  Man  vann  under 
dessa  färder  erfarenhet,  och  de,  som  gingo  åt  väster,  kommo 
i  tillfälle  att  se  mången  god  frukt  af  en  odling  högre  än 
vikingarnes.  Men  mer  än  allt  detta  är  att  skatta  det  med- 
vetande af  kraft,  som  dessa  färder  skänkte;  ett  medvetande, 
som  icke  inskränkte  sig  allenast  till  dem,  som  voro  med,  utan 
ock  till  hela  det  uppväxande  släktet,  som  vande  sig  att  tänka 
på  kommande  stordåd," 


Dessa  ord  föra  tanken  tillbaka  till  Gustaf  Vasas  om- 
döme om  svenskarne,  att  de  äro  ett  styfsint  folk,  fallet  för 
storverk.  I  våra  dagar  har  en  svensk  författarinna  yttrat, 
att  för  henne  uppenbarar  sig  den  svenska  nationens  drag  i 
kärleken  till  det  idealiskt  vågsamma,  och  att  Tegnér  vann 
hela  folkets  hjärta  genom  att  förhärliga  det  förvägna  äfven- 
tyret  och  det  ideala  syftet.  Huru  har  han  icke  i  "Axel" 
tecknat  en  nyare  tids  vikingalynne  hos  den  växande  ungdomen ! 

Han  talte  om,  hur  mången  gång 
den  gamla  djupa  kämpasång, 
de  läderbundna  sagoskrifter 
hans  längtan  väckte  till  bedrifter. 

Huru  detta  vikingalynne  ännu  i  dag  lefver  kvar  hos  vår  ung- 
dom, har  B.  E,  Malmström   skildrat  i  sin  dikt  "Fosterlandet". 

Men  nog  jag  minns,  hur  pilten  drog 
i  härnad  genom  mark  och  skog 

med  bågen  i  sin  hand; 
hur  vårens  vindar  ringde  då 
på  ängarna  med  klockor  blå 

till  strid  för  fosterland! 
Och  nog  jag  minns  —  ur  fjärdens  djup 
omkring  den  unge  seglarns  slup  — 

de  vilda  böljors  ord 
om  Birger  Jarl  och  Engelbrekt, 
om  Vasars  och  om  Hornars  släkt, 

som  stred  för  fosterjord. 

Hos  svensken  finner  man  jämte  denna  längtan  efter  be- 
drifter äfven  en  brinnande  lust  efter  heder  och  anseende  och 
ära.  "Främst  står  äran  i  det  svenska  sinnet",  säger  Tegnér. 
Men  jämte  ärelystnad  och  mannamod  finns  det  äfven  fåfänga 
hos  svensken.  Detta  är  ett  karaktärsdrag,  som  ofta  blifvit 
påpekadt.  Johan  Brovallius  skrifver  i  förra  hälften  af  1700- 
talet,  att  svenskarne  äro  en  trvtmslagerisk  nation  med  fattig- 
dom, apehögfärd  och  puttelkrämeri.  I  senare  hälften  af  samma 
århundrade  säger  Ehrensvärd  om  sin  tids  svenskar:  "De  supa, 
de  skryta,  de  slåss,  de  öfva  fåfänga,  och  deras  högsta  glädje 
är  att  blifva  smickrade". 


8 

I  detta  skryt  och  denna  fåfänga  kan  man  dock  se  en 
skugga  af  ynglingens  längtan  efter  bedrifter.  "Drifven  af 
behofvet'",  säger  Gustaf  Ljunggren,  ''rycker  nordbon  upp  sig 
till  arbete  och  med  en  förvånande  kraft  sköter  han  undan 
sitt  värf.  Sjunker  han  nu  åter  ned  i  dvala,  så  tager  han 
dock  med  sig  medvetandet  om  den  kraft  han  nyss  pröfvat 
och  hvilken  hvarje  ögonblick  åter  kan  bryta  fram  likt  elden 
glimmande  under  askan".  Detta  stundom  skrytsamma  kraft- 
medvetande under  den  sömniga  hvilans  långa  ögonblick  är 
uttryckt  i  Tegnérs  sång: 

Det  gamla  Göta  lejon  livilar, 

med  öppna  ögon  sofver  det. 

Dess  dröm  är  om  de  brutna  pilar 

och  om  de  rifna  jägarnät. 

I  ''Karolinerna''  hånar  den  svenske  kaptenen  Oxehufvud 
den  svenske  sprätthöken  Måns  Fransöske  för  hans  peruker, 
men  på  slagfältet  säger  han  till  samme  Måns:  "Kamraten  är 
inte  den  första,  som  visat  mig,  att  de  svenska  icke  alltid 
skola  skratta  åt  sina  sprätthökar.  Sir  kamraten,  det  händer 
ibland  här  i  världen,  att  det,  som  börjar  med  en  grann  peruk, 
kan  sluta  med  en  grann  gärning". 

Svenskens  längtan  efter  bedrifter  upplöser  sig  i  tomma 
ord  och  skryt  och  fåfänga,  om  han  ej  kommer  i  tillfälle  att 
utföra  bedrifter.  Men  blir  det  verkligen  allvar  af,  då  reder 
han  sig  som  en  man.  "Karaktären,  som  naturen  frambringar 
och  öfveriämnar  till  lifvets  kamp,  är",  säger  Taine,  "som  ett 
fartyg,  som  från  sin  docka  glider  ut  i  hafvet.  Allt  efter  som 
det  är  en  julle  eller  en  fregatt,  har  det  behof  af  stark  eller 
svag  vind.  Stormen,  som  påskyndar  fregattens  gång,  upp- 
slukar jullen,  och  den  svaga  vindfläkt,  som  drifver  jullen 
framåt,  lämnar  fregatten  orörlig  i  hamnen".  Svensken  är 
trög,  men  hjältekraftig,  och  därför  behöfver  han  starka  yttre 
eggelser,  för  att  hans  längtan  efter  bedrifter  skall  bli  om- 
satt i  handling.  Om  honom  gäller  därför  hvad  Tegnér  sade 
om  Luther:  "han  var  en  af  de  väldiga  själar,  hvilka,  likt 
vissa  träd,   endast  blomma  under  stormen". 


<3> 


Trögheten  i  det  svenska  folklynnet. 


En  af  de  många  motsatserna  i  det  svenska  lynnet  är  en 
stor  tröghet  vid  sidan  a£  en  rörlig  inbillning.  V,  E.  Svede- 
lius  säger,  att  nordens  natur  bjuder  åt  inbillningskraften  en 
näring,  så  rik  som  söderns,  men  af  annan  art.  Betrakte  man 
månskenet!  månen,  som  belyser  vår  snö  och  danar  under- 
samma bilder  mellan  skogens  träd  och  emot  bergens  väggar! 
och  vintersolen  öfver  blank  is  och  gnistrande  snö  och  barr- 
skogens gröna  träd  på  den  hvitklädda  marken!  och  somma- 
rens ljusa  nätter!  I  en  sådan  natur  kan  inbillningen  dikta 
och  känslan  andas  djupt,  om  hon  ock  mindre  brinner, 

I  sportpaviljongen  på  1897  års  industriutställning  såg 
man  den  allmänt  beundrade  vinterbilden  från  Lappland.  På 
det  vida  snöfältet  låg  renhjorden  och  sof  och  därbredvid  en 
drömmande  gosse  och  hans  vallhund.  Luften  var  Ijusfattig 
och  kall,  men  högt  hvälfde  sig  det  klara  himlahvalfvet  med 
blinkande  stjärnor  och  flammande  norrsken.  Denne  sof  vande 
herdegosse,  som  drömde  stjärnedrömmar  i  vinternatten,  var 
en  bild  af  det  svenska  lynnet.  Den  svenska  trögheten  döljer 
en  lättrörlig  fantasi,  liksom  isen  döljer  det  strömmande  vatt- 
net i  flodens  djup. 

Motsatsen  mellan  höga  drömmar  och  svårigheten  att  för- 
verkliga dem  är  den  djupast  liggande  grunden  till  den  me- 
lankoli, som  finns  i  det  svenska  lynnet.  Immanuel  Kant 
säger,  att  svårmodet  stundom  beror  på  den  fasa,  som  öfver- 
väldigar    en    människa,    då  hon,    full  af  en  stor  föresats,  ser 


10 

framför  sig  hindren  hon  har  att  öfverstiga,  farorna,  som  hota, 
och  den  svåra,  men  ärofulla  segern  öfver  sig  själf.  En  sådan 
svårmodighet  lär  ha  funnits  hos  den  store  Gustaf  Adolf. 
Det  berättas,  att  då  han  var  yngling,  såg  man  honom  ofta 
tankfull  och  någon  gång  med  tårfyllda  ögon;  och  då  någon 
frågade  honom  hvad  som  gjorde  honom  ledsen,  svarade  han, 
att  han  tänkte  på  de  svenska  sakerna,  så  många  krig  från 
alla  håll  och  sin  faders  dödlighet,  och  då  fylldes  hans  själ 
af  sorg,  att  hans  öde  skulle  vara  det  att  bära  en  sådan  börda. 
Förhållandet  mellan  en  föresats  och  kraften  att  förverk- 
liga den  är  framställd  på  annat  sätt  i  Tegnérs  '"Axel". 
Kung  Karls  drabant  har  bhfvit  dödligt  sårad  och  ligger 
nu  maktlös  och  medvetslös  på  sin  bädd.  Slutligen  vaknar 
han  upp  igen;  han  börjar  tala  om  sina  krigarplikter  och  den 
uppgift,  som  kungen  gifvit  honom:  han  måste  upp,  ögon- 
blicken är  o  dyra. 

Så  talar  han  i  feberyra, 

men  dödsblek  sjunker  stridens  vän 

på  fredlig  kudde  ned  igen. 

Den  svenska  trögheten,  sedd  från  denna  ideala  synpunkt 
och  uppfattad  som  en  förlamande  tyngd,  som  lägger  sig  öfver 
en  uppåtsträf vande  vilja,  är  tecknad  af  Heidenstam  i  ''Hans 
Alienus". 

En  annan  i  någon  mån  besläktad  bild  af  den  svenska 
trögheten  är  framställd  af  fru  Angered-Strandberg.  För  några 
år  sedan  utgaf  hon  sin  med  mycket  beröm  mottagna  roman 
"Den  nya  världen",  som  skildrar  ett  svenskt  par  midt  i  det 
brusande  amerikanska  lifvet.  Man  ser  den  svenska  trögheten 
och  modlösheten  mot  en  bakgrund  af  amerikansk  arbetslust 
och  företagsamhet. 

Romanens  hjälte  Tore  Hultman  har  kommit  till  Amerika 
för  att  söka  sin  lycka.  Han  är  en  grufarbetares  son  och 
f.  d.  elev  vid  konstakademien  i  Stockholm;  för  resten  ideellt 
anlagd,  med  en  djup  känsla  och  liflig  fantasi,  men  alldeles 
redlös,  då  han  står  vid  en  skiljeväg  och  måste  af  göra  själf. 
Då  känner  han,  att  det  brister  honom  viljekraft,  och  han 
tycker,   att  det  är  fatalt,  att  omständigheterna  så  fullständigt 


11 

kunna  behärska  en  människas  lif.  Men  hjälplösheten  och 
viljesvagheten  är  hos  honom  blandad  med  öfvermod  och  äre- 
lystnad. Ibland  är  han  blyg  och  skygg,  ibland  sangvinisk 
och  öfverspänd  i  sina  förhoppningar.  En  prinsessa  vill  han 
ha  till  brud  eller  också  ingen,  och  så  skulle  han  bli  den 
störste  af  alla  målare,  den  svenska  konstens  Messias.  Kunde 
han  icke  nå  det  målet,  så  var  det  icke  värdt  att  vara  artist. 

När  han  behärskas  af  sina  storslagna  framtidsdrömmar, 
är  det  så  lätt  för  honom  att  fatta  ett  hjältemodigt  beslut  att 
offra  allt  för  inneboende  ideella  drifter.  Men  när  han  från 
beslutet  skall  skrida  till  handling,  blir  han  tystlåten  och  trög, 
han  blir  håglös  och  vankelmodig.  Han  känner,  att  han  icke 
med  ens  kan  komma  så  högt,  som  han  vill,  och  det  gör 
honom  nedslagen;  han  mister  sin  energi  och  viljekraft,  och  ett 
bittert  medvetande  om  att  vara  förbigången  gnager  på  honom. 
Med  en  viss  glädje  förnimmer  han  nu,  huru  de  konstnärliga 
drömmarna,  de  purpurlagda  synerna  dö  bort.  Och  så  börjar 
den  ideellt  anlagde  mannen  trifvas  i  den  prosaiska  verklig- 
heten, blott  han  där  kan  få  hvila  och  ro.  Han  blir  nöjd 
med  allting,  som  det  är,  och  vill  helst  gå  i  gamla  nötta  hjul- 
spår. Han  vill  slippa  att  omplanteras  och  förädlas,  han  vill 
slippa  en  konstnärs  kamp  och  ansvar. 

Följden  var,  att  den  begåfvade  mannen,  som  lofvat  att 
blifva  något  stort,  svek  sin  högre  kallelse.  Det  hade  kom- 
mit en  dåsighet  öfver  hans  själ,  och  han  mäktade  ej  blifva 
sin  lyckas  smed.  Moraliskt  och  kroppsligt  ruinerad,  dukade 
han  slutligen  under  för  sitt  öde. 

Det  är  ett  afgjordt  släkttycke  mellan  Hans  AHenus  och 
Tore    Hultman,     På    bägge    kan    man  tillämpa  Tegnérs  ord: 

Människan  är  aldrig  nöjd. 
Lik  en  man  af  måttlig  höjd, 
som  med  jättar  mäter  växten, 
mäter  hon  sin  lefnads  fröjd 
med  de  höga  idealen, 
Och  jämt  däri  är  hon  galen. 

Både  Hans  Alienus'  och  Tore  Hultmans  mål  äro  höga 
och  alldeles  för  höga  för  deras  förmåga.     När  de  icke  kunna 


12 

hinna  det  högsta  tänkbara,  bh  de  modfällda,  och  hellre  än 
att  förverkliga  en  del  af  sin  föresats,  afstå  de  med  en  resig- 
nation, som  gränsar  till  liknöjdhet,  från  alltsammans.  Valet 
står  för  dem  mellan  att  bli  fullkomliga  eller  att  icke  bli 
någonting  alls. 


Fru  Angered  Strandberg  har  i  "Den  nya  världen"  låtit 
åtskilliga  personer  uttala  sina  åsikter  om  svenskarne.  Dessa 
erkänna,  att  svensken  har  stor  duglighet  och  begåfning 
och  att  han  i  Amerika  gjort  en  god  insats  som  landt- 
brukare  och  maskinarbetare.  Men  han  håller  sig  i  allmän- 
het borta  från  det  politiska  lifvet  och  träffas  just  icke  på 
de  högre  stadierna  af  Amerikas  utveckling.  Orsaken  härtill 
säges  vara,  att  svensken  är  trög;  och  trögheten  yttrar  sig 
hos  honom  på  flera  sätt. 

Först  och  främst  har  han  icke  snabb  uppfattning.  Han 
saknar  blick,  den  stora  blicken  för  hvad  som  är  att  göra  just 
då  det  skall  göras.  Denna  brist  beror  till  en  del  på  hans 
bokliga  och  opraktiska  uppfostran.  Han  har  tillbragt  sitt 
lif  i  dammiga  studiesalar,  bland  dammiga  böcker,  och  på  sin. 
ålders  höjdpunkt  är  han  yrvaken  och  skumögd,  ett  barn,  då 
han  borde  vara  man. 

Vidare  saknar  svensken  kraft  att  vilja  och  energi  att 
utföra.  Han  är  ängslig  och  reflekterar  för  mycket  öfver  sina 
krafters  otillräcklighet;  han  är  rädd  för  att  misslyckas.  Han 
har  icke  den  drifvande  kraft,  som  ligger  i  en  fordrande  hän- 
synslöshet: han  vill  icke  synas  framfusig  och  han  är  nöjd, 
blott    han    har    mat    och    dryck  och  behandlas  aktningsfullt. 

Liknande  tankar  hafva  nyligen  uttalats  af  en  i  svenska 
förhållanden  hemmastadd  amerikan,  mr.  Griffin,  som  erinrar 
om  att  "ett  lands  rikedom  står  i  proportion  till  dess  tillgångar 
i  råmaterial  och  naturliga  produkter,  dess  invånares  flit,  drif- 
tighet och  sparsamhet,  dess  närhet  till  stora  afsättningsmark- 
nader  och  dess  möjligheter  till  lätta  kommunikationer  och 
transporter". 


13 

Hur  ställer  det  sig  i  dessa  hänseenden  för  Sverige?  I 
fråga  om  det  första  villkoret,  råmaterial  och  naturliga  pro- 
dukter, är  ju  Sverige  ytterst  lyckligt  lottadt.  Dess  skogar 
äro  outtömliga,  fiskerierna  ypperliga,  ehuru  icke  utvecklade 
tillnärmelsevis  så,  som  de  kunde  vara,  järngrufvorna  ofant- 
liga och  innehållande  en  malm,  som  icke  öfverträffas  af  någon 
malm  i  världen, 

Hvarpå  beror  det  då,  att  ni  alltid  säger  och  kan  säga: 
det  fattiga  Sverige?  Beror  det  på  folkets  natur?  Ja,  något 
måste  fattas  detta  folk,  som  dock  står  så  högt,  som  är  starkt, 
kraftigt,  fruktsamt  och  flitigt.  Hvad  är  det  som  fattas?  Se 
på  skillnaden  —  ur  industrisynpunkt  sedt  —  mellan  Holland 
och  Sverige!  Holland  har  varit  och  är  ännu  ett  rikt  land. 
Holländaren  har  tvungits  att  af  vinna  hafvet  det  mesta  af 
den  jord,  han  äger.  Där  finnas,  praktiskt  taget,  knappast 
några  verkliga  råmaterial  eller  naturprodukter  att  tala  om. 
Grufvor  gifves  det  inga,  jordbruksproduktionen  är  begränsad, 
fiskerierna  obetydliga.  Och  likväl  har  Holland  centraliserat 
i  sitt  lilla,  hafomgifna  land  åtskilliga  viktiga  industrier.  Det- 
samma kan  i  hufvudsak  sägas  om  England  och  Belgien, 
hvilka,  med  undantag  för  deras  kolgrufvor,  ha  få  och  obe- 
tydliga råmateriella  tillgångar.  Och  likväl  ha  de  gjorts  till 
centra  för  världsmarknaden  på  många  områden.  Deras  bomull, 
ull,  lin,  metaller  m,  m,  importeras  för  att  exporteras  i  för- 
ädlad form.  Det  är  detta,  som  gör  dem  rika,  Hvad  hindrar 
Sverige  att  göra  på  samma  sätt?  Sverige  har  ojämförligt 
större  och  bättre  kraftkällor  i  sina  vattenfall,  i  hvilka  miljo- 
ner ton  obrukad  kraft  ligga  och  vänta  på  den  kraftiga  hand, 
som  skall  binda  dem  vid  det  nyttiga  arbetet.  Lägg  härtill 
det  faktum,  att  svenskarna  äro  af  naturen  begåfvade  med 
hög  intelligens,  anlag  för  mekanik  och  en  välkänd  förmåga 
af  snabb  uppfattning  och  mottaglighet  för  idéer,  Blifva  de 
icke  bland  de  främsta  öfverallt  i  andra  länder,  där  de  slå 
sig  ned? 

Beror  då  efterblifvenheten  på  det  svenska  kapitalets  stu- 
pida konservatism  eller  på  detta  samma  kapitals  brist  på 
initiativ    och    tro    på    sig    själft?     Sveriges  grannskap  till  de 


14 

stora  marknaderna  gör  landets  läge  afundsvärdt.  Och  de 
billigaste  transportvägarna  —  vattenvägarna  —  stå  till  Sve- 
riges förfogande.  Det  har  en  gång  yttrats  om  Sverige,  att 
''världen  ligger  vid  dess  fötter;  bortom  de  vågor,  som  röra 
de  stränder,  hvilka  en  gång  varit  Sveriges,  ligga  alla  världens 
land!"  Ja,  så  är  det!  Det  behöfs  blott  att  Sverige  verk- 
ligen brukar  de  rikedomar.  Gud  har  gifvit  landet,  till  att 
etablera  industrier  och  manufakturella  verk  och  till  att  skapa 
kommersiella  förbindelser  i  den  utsträckning,  som  det  finnes 
möjligheter  till.  Landet  måste  utveckla  de  obrukade  kraft- 
källor, som  nu  förslösas  i  saknad  af  en  dem  betvingande 
hand. 

Då  skola  landets  unga  män  och  kvinnor  stanna  hemma 
i  stället  för  att,  som  nu,  göra  sig  själfva  fäderneslandslösa 
och  gå  ut  för  att  bruka  sin  förmåga  att  göra  främmande 
länder  rika." 

Med  dessa  yttranden  af  amerikanske  män  må  man  jämföra 
ett  tyskt  omdöme  om  svensken.  I  tidskriften  "Kraft  und  Licht" 
lästes  för  några  år  sedan  en  uppsats  med  titel  "Sverige 
framtidens  land".  Det  säges  där,  att  Sverige  har  naturliga 
rikedomar  och  att  dessa  visat  sig  äga  ett  alldeles  oanadt  om- 
fång. Dock  har  detta  land  hittills  varit  rätt  försummadt  af 
sina  egna  invånare,  som  saknat  företagsamhetsanda.  Men 
bland  turistema  har  det  funnits  praktiskt  folk,  som  icke  nöjt 
sig  med  att  beundra  minattssolen  och  Sveriges  egendomliga 
skönheter,  utan  som  utsträckt  sina  upptäcktsresor  till  de 
omätliga  rikedomarna  där  i  landet  för  att  tillgodogöra  sig  dem. 

Sedan  författaren  visat,  att  Sveriges  förnämsta  rikedomar 
ligga  i  de  stora  malmfälten  och  i  strömmarna  och  att  på  grund 
af  dessa  billiga  drifkrafter  nya  och  omfångsrika  utsikter  öppna 
sig  för  industriell  verksamhet  af  många  olika  slag,  fortsätter 
han:  "Men  svensken,  som  vid  sidan  af  sina  många  goda  egen- 
skaper äger  naturliga  fel  i  sin  flegma  och  långsamhet,  visar 
sig  föga  värdera  dessa  gynnsamma  hjälpmedel,  ty  i  motsatt 
fall  skulle  den  närvarande  industrien  ha  antagit  ett  helt  annat 
omfång.  Svensken  går  icke  till  mötes  stort  anlagda  industri- 
ella företag  med  det  mod,  den  säkra  tillförsikt  och  den  energi, 


15 

som  i  så  hög  grad  gjort  tyskar,  engelsmän  och  amerikaner 
till  herrar  på  världsmarknaden," 

Dock  erkänner  författaren,  att  svenskames  företagsamhets- 
anda redan  har  vaknat,  och  han  bekräftar  alltså  en  ofta  gjord 
erfarenhet,  att  svensken,  då  han  får  yttre  eggelser,  visar  sig 
vara  snabbtänkt,  energisk,  djärf  och  i  hög  grad  uthållig.  Det 
gäller  om  honom  hvad  Runeberg  sagt  om  den  finske  bonden, 
som  påverkas  af  ett  lika  hårdt  klimat  som  vi,  att  han  är 
inom  sig  sluten;  alla  krafter  i  hans  väsen  verka  inåt,  så  att 
de  blott  sällan  och  slappt  öfvergå  i  yttre  handling.  Han 
synes  handfallen,  slö  och  oförmögen  till  all  bragd,  där  liflig- 
het  och  fattning  komma  i  fråga.  Det  har  dock  genom  mer 
än  ett  exempel  blifvit  bestyrkt,  att  detta  skenbart  kaotiska 
väsen,  då  han  blifvit  förflyttad  i  andra  förhållanden,  inom 
kort  tid  utvecklat  krafter,  som  icke  allenast  visat  sig  out- 
tömliga, utan  äfven  mera  snabbt  och  träffadt  använda  än 
man  af  en  rik  förmåga  och  ihärdig  öfning  kunnat  vänta. 

Härmed  äro  vi  inne  på  frågan  om  svenskarnes  känsla. 
Den  är  trög  och  likväl  djup;  den  kan  under  ett  omhölje  af 
liknöjdhet  dölja  stor  innerlighet.  Denna  företeelse  söker 
Troels  Lund  härleda  ur  klimatets  beskaffenhet.  "Naturen 
själf",  säger  han,  "med  dess  långt  utsträckta  öfvergångstider, 
uppfyllda  af  töcken,  regn  och  kyla,  var  att  betrakta  som  ett 
tjockt  omhölje  för  årets  tvenne  mindre  kärnor,  den  egentliga 
sommaren  och  den  verkliga  vintern.  Till  och  med  hvarje 
särskild  dag  började  och  slutade  med  en  långvarig  skymning. 
Trots  denna  svårhandterliga  tröghet  var  dock  allting  om- 
bytligt,  ingenting  att  lita  på.  Midt  i  vintern  kunde  i  ett 
ögonblick  solen  bryta  fram  eller  månskenet  lysa  på  snön, 
midsommarens  fröjd  gå  förlorad  i  töcknig  regntid.  Från 
släkte  till  släkte  hade  man  sålunda  sedan  urminnes  tid  fått 
vänja  sig  att  aldrig  med  säkerhet  lita  på  någonting,  hvad 
väderleken  beträffade.  En  viss  gråvädersstämning,  en  blödig, 
tjockhudad  förnöjsamhet  hade  blifvit  sinnesstämningens  grund- 
drag. Och  ofvanpå  detta  grunddrag  låg,  såsom  en  mer  eller 
mindre  medveten  öfvertygelse,  vissheten  därom,  att  i  alla 
händelser    allting    gick,    såsom  det  på  förhand  var  bestämdt. 


16 

En  egendomlig,  okänd,  stark,  långsamt  verkande  makt,  ödet 
eller  hvad  namn  den  kunde  få,  styrer  allting.  Den  var  det, 
som  korsade  de  säkraste  beräkningar  af  väderlek  eller  andra 
omständigheter;  den  var  det,  som  vid  godt  lynne  kunde  för- 
sköna ett  sorgset  ögonblick  med  solsken,  öppna  utsikt  till 
lycka,  sätta  en  gräns  för  plågorna.  Allt  efter  som  denna 
tro  uppvuxit  på  klippgrund,  slättland  eller  en  blandning  af 
båda,  gaf  den  sinnelagets  mjtika  sidor  hårdhet  eller  spänstig- 
het, gjorde  den  gråblå  blicken  hvass  eller  mil  dt  urblekt.  Men 
åt  allas  sinnen  gaf  den  liksom  en  dubbel  botten,  en  öfre, 
belägen  nära  ytan,  och  en  annan  djupare  ned  i  hemligt  sam- 
band med  det  myckna,  som  aldrig  kan  fattas  i  ord." 

Svenskarnes  tröghet  har  väckt  främlingars  uppmärksam- 
het, och  resenärer  från  skilda  tider  hafva  omtalat  den.  En 
sådan  är  den  holländske  publicisten  Just  van  Effen,  som 
1719  reste  i  Sverige.  Han  skildrar  först  svenskarne,  sådana 
de  första  gången  visade  sig  för  honom.  De  voro  alla  åldriga 
män,  af  hvilka  den  yngste  tycktes  vara  omkring  sextio  år: 
alla  hade  stora,  hvita  skägg,  torr,  men  senig  kropp,  lifliga 
ögon,  tänder  af  bländande  hvithet,  gången  fast,  växten  hög 
och  upprätt.  Allt  detta  åtföljdes  af  ett  allvarsamt  utseende, 
som  ingaf  honom  djup  vördnad  för  dem;  man  skulle  hafva  tagit 
dem  för  en  skara  patriarker  eller  filosofer. 

Det  förvånade  honom,  att  i  det  af  kriget  utarmade  landet 
gästgifveriernas  kuskar  voro  antingen  barn  eller  gubbar.  Elfva 
till  tolf  års  gossar  och  flickor  fullgjorde  sitt  åliggande  med 
raskhet  och  skicklighet.  De  gubbar,  som  varit  soldater,  ut- 
märkte sig  genom  ett  vaket,  lustigt  och  litet  stolt  väsende; 
gingo  utan  krus  på  sin  sak  och  gjorde  sin  skyldighet  som 
bra  karlar.  De  vanliga  bönderna  hade  däremot  något  mera 
tafatt,  ängsligt  och  dumt.  Ett  enda  groft  och  uteslutande 
intresse  tycktes  leda  dem:  deras  stora  syfte  var  att  spara 
sina  krakar.  När  man  bad  dem  gifva  dessa  en  pisksmäll, 
rörde  de  sig  ej  mera  än  stockar;  detta  var  ett  språk,  som 
de  ej  förstodo.  För  att  röra  dem,  måste  man  tala  till  dem 
i    en    dundrande    ton    och    lyfta  käppen  öfver  dem,  som  om 


.     17 

man  ämnade  slå  dem  fördärfvade.  Någongång  var  det  rent 
af  nödvändigt  att  slå  dem. 

Denna  tröghet  härleder  reseskildraren  från  det  förtryck, 
i  hvilket  de  försmäktade.  Dessa  stackars  människor  förlora 
den  aktning,  som  de  äro  skyldiga  sig  själfva,  därigenom  att 
de  misshandlas.  De  hafva  tagit  sig  en  vana  att  betrakta 
tvånget  som  den  stora  regeln  för  deras  plikt.  När  man  be- 
handlade dem  med  mildhet,  kände  de  icke,  att  man  var  deras 
herre,  och  trodde  det  på  grund  häraf  till  och  med  icke;  de 
gjorde  sig  jämlika  med  dem,  som  de  borde  betjäna,  och  möj- 
ligen skulle  denna  mänsklighet,  fortsatt  och  vidmakthållen, 
gjort  dem  oförskämda.  Men  den  befallande  tonen,  hotelserna, 
slagen  förbytte  i  samma  ögonblick  deras  känslor  och  tankar; 
deras  öron  och  axlar  läto  deras  själ  öfvergå  till  en  träldom, 
ur  hvilken  hon  för  några  ögonblick  trodde  sig  hafva  utträdt. 

Så  tedde  sig  saken  för  den  holländske  resenären  vid 
tiden  strax  efter  Karl  XII:s  död.  I  slutet  af  samma  århund- 
rade reste  italienaren  Acerbi  genom  vårt  land.  Han  skildrar 
den  tidens  svenska  kvinnor  på  följande  sätt.  "De  äro  myc- 
ket vackra.  I  deras  ansikte  finner  man  tydligt  utpräglad 
denna  för  den  nordiska  fysionomien  karaktäristiska  typ,  hvil- 
ken ger  uttryck  åt  ett  det  fullkomligaste  lugn  och  jämnmod 
i  sinnet  och  hvari  ej  är  att  finna  ett  spår  af  den  eld  och 
lidelse,  som  så  märkbart  känneteckna  de  franska  och  italien- 
ska fruntimrens  anletsdrag.  På  grund  af  den  ringa  uppmärk- 
samhet och  höflighet,  som  från  männens  sida  visas  dem,  och 
då  de  tillbringa  sin  mesta  tid  antingen  helt  allena  eller  med 
hvarandra,  så  är,  trots  den  goda  uppfostran  de  i  allmänhet 
fått  åtnjuta,  deras  konversation  hvarken  liflig  eller  intressant. 
Omsorgen  om  utseendet  upptager  nästan  all  deras  tid 
och  hela  deras  uppmärksamhet.  Detta  härrör  dock  mera 
från  ett  äregirigt  sträfvande  hos  dem  att  genom  elegans  och 
prakt  fördunkla  hvarandra  än  af  någon  längtan  att  behaga 
männen.  Det  oaktadt  kan  man  ej  helt  och  hållet  fritaga 
dem  från  förebråelsen  för  koketteri,  ty  de  hafva  en  utom- 
ordentlig lust  och  fröjd  uti  att  blifva  prisade  och  beundrade. 
Det  är  af  det  skälet  som  de  vilja  se  männen  för  sina  fötter. 

2  Lyth,  Svenskt  folklynne. 


18 

Deras  högsta  stolthet  är  tillfredsställd,  då  man  kallar  dem 
för  nordens  skönheter.  Deras  härskande  lidelse  består  i  be- 
mödandet att  blifva  offentligen  bemärkta  och  utmärkta.  De 
starka  och  häftiga  känslor  af  vänskap,  ömhet  och  kärlek, 
som  utmärka  de  varmare  ländernas  kvinnor,  hafva  däremot 
intet  hem  i  den  svenska  kvinnans  kalla  hjärta." 

Några  årtionden  därefter  framställde  Tegnér  en  bild  af 
den  svenska  kvinnan  i  Ingeborgs  gestalt.  Om  henne  skref 
han  själf  några  år  efter  diktens  utgif vande,  att  Ingeborgs 
uppförande  mot  Fritjof  är  trolöshet,  huru  det  än  f ram- 
ställes, men  det  är  omöjligt  t.  o.  m.  i  poesien  att  ge  frun- 
timren någon  annan  märkvärdighet.  På  1880-talet  fällde  den 
författare,  som  döljer  sig  under  märket  Robinson,  följande 
omdöme:  "Denna  Ingeborg,  som  företer  endast  en  passiv, 
handlingsfiendtlig,  viljeskygg  själs  styrka,  är  ingenting  annat 
än  den  stiliserade  typen  för  alldeles  samma  kvinnlighet,  hvar- 
till  hvarje  flicka  och  hvarje  hustru  då  för  tiden  (d.  v.  s.  på 
1820-talet)  dagligen  och  stundligen  uppfostrades.  Själfva 
hennes  förallmänligade  yttre  —  hennes  abstrakta  skönhet  af 
ros  och  lilja,  fyllig  barm  och  smidig  midja  —  var  så  att  säga 
allas;  en  hvar  såg  sig  i  prinsessans  bild  som  i  en  försto- 
rande spegel.  Och  inför  detta  kvinnoideal  hurrade  hela 
nationen.  Det  var  stort  nog  och  blomstrande  och  tanketrögt 
och  negativt  nog  att  ännu  för  några  mansåldrar  skymma 
önskningsmålet  af  verklig  individuell,  själf  ansvarig  kvinnlig 
utveckling, " 

Så  långt  Robinson.  Det  vore  dock  orätt  att  säga,  att 
Ingeborg  saknar  känsla.  Hennes  känsla  är  innerlig  och  för- 
enad med  Ijuft  behag,  men  alldeles  blottad  på  viljekraft.  Där- 
för synes  den  trög. 

Särskildt  har  den  art  af  känsla,  som  heter  fosterlands- 
kärlek, ofta  under  lugna  tider  varit  slumrande  och  skenbart 
död  hos  Sveriges  befolkning,  och  i  allmänhet  påminner  han 
rätt  mycket  om  den  matta  färg,  som  norrskenet  sprider  öfver 
snöhvita  fält.  Genom  amerikanska  glasögon  synes  svensken 
passiv  i  sin  fosterlandskärlek.     Han  önskar  sitt  land  allt  godt, 


19 

är  vänligt  stämd  och  allt  det  där,  men  han  resonerar,  och 
det  går  öfver  hans  omedelbara  känsla. 

Fru  Angered-Strandberg  ger  i  "Den  nya  världen",  mot 
en  bakgrund  af  amerikansk  hänförelse  och  amerikanska  folk- 
fester, en  skildring  af  svenskars  kalla  sätt  att  älska  sitt 
fädernesland.  Tore  Hultman  och  hans  hustru  känna  "dröm- 
mande människobarns  osläckliga,  vanmäktiga  lifslust".  När 
denna  grep  dem  starkare,  då  följde  de  folkströmmen  ut  till 
Fairmount  Parks  jätteängar,  foro  med  jublande  festskaror  upp- 
för Skoughill  Rivers  bedårande  stränder,  där  amerikanska 
lifvets  puls  kunde  slå  så  världsstarka  slag.  Här  hörde  de 
ofta  underbara  kvinnor  af  Filadelfias  finfina  värld  tala  tän- 
dande ord  till  massorna.  Genom  hvarje  spänd  nerv  kände 
de  dessa  kvinnor  hålla  väl  hundratusen  andlöst  stilla  själar 
i  sin  hand  och  stiga  med  dem  till  hänförelsens  bergstopp, 
där  själf  med  vetandets  stolta,  klara  aftonstjärna  brann,  allt 
medan  musiken  brusade,  blossen  flammade,  raketernas  mång- 
färgade  solar  sköto  upp  mot  himmelen  och  belyste  de  dunkla 
strändernas  vilda  skönhet  och  ett  jublande  folk,  berusadt  en- 
dast af  att  vara  till  och  att  vara  amerikaner.  Och  i  dessa 
stunder  slog  en  underlig  låga  upp  i  deras  bröst,  och  de  lyfte 
sina  armar  och  ropade  genom  larmet  på  sitt  eget  tungomål: 
"O  Sverige,  Sverige,  att  vi  kunde  älska  och  förstå  som  dessa!" 

Med  fosterlandskärleken  sammanhänger  det  politiska  in- 
tresset, hvilket,  som  bekant,  är  föga  utveckladt  i  Sverige- 
En  svensk-amerikansk  tidning  jämför  en  svensk  man  och  en 
okunnig  irländare  med  hvarandra  vid  deras  landstigning  i 
Amerika.  "Den  förre  har  alla  fördelar  med  undantag  af  språ- 
ket, hvilket  han  ju  dock  i  regeln  obehindradt  behärskar  efter 
ett  eller  annat  år.  Men  se  på  dem  båda  efter  fem  år.  Ir- 
ländaren är  medborgare,  han  får  politiska  "job",  ty  han  är 
en  faktor  att  räkna  med,  men  svensken  har  endast  sina  starka 
armar  att  lita  på.  Folkskolan  därhemma  har  trumfat  i  honom 
katekes  och  bibelspråk,  men  politik  känner  han  knappast  till 
namnet.  Icke  såsom  om  ett  aktivt  dagdrifvargöra  i  poli- 
tikens tjänst  skulle  vara  att  förorda,  men  det  går  dock  för 
långt,    när    en    man  gifter  sig  och  bildar  familj  utan  att  ens 


20 

taga  ut  sina  första  papper,  fastän  hans  medborgarrätt  i  Sve- 
rige redan  är  förverkad.  Men  dylika  karaktärer  ha  ej  behof 
af  ett  fosterland.  De  togo  emot  hvad  Sverige  gaf  dem,  så- 
som något  helt  naturligt,  och  nu  anse  de  sig  ej  heller  hafva 
det  stora  gifmilda  Amerika  att  tacka  för  något. 

Svensken,  säges  det  vidare,  har  ett  öfvermått  af  kropps- 
styrka och  viljekraft,  men  han  förstår  ej  att  använda  dem 
så,  att  de  gifva  det  största  möjliga  utbytet.  Han  nöjer  sig 
med  att  låta  sina  muskler  tröttas  under  andras  kommando, 
och  för  att  rycka  upp  sig  till  själsliga  ansträngningar  behöfver 
han  en  ledare,  den  han  blott  allt  för  sällan  finner  bland  lands- 
männen. Stora  förmågor  har  förvisso  vår  nation  haft  att 
uppvisa  här  ute,  men  den  brist  på  samkänsla  och  enighet, 
som  alltid  stämplat  oss,  har  afhållit  de  andra  från  att  samla 
sig  kring  dem,  och  sålunda  hafva  vi  nöjt  oss  med  att  be- 
skedligt följa  med  eller  rent  af  träda  åt  sidan,  när  vi  obe- 
tingadt  bort  gå  i  spetsen. 

Svensk-amerikanaren  står  högt  i  de  flesta  afseenden, 
högre  än  de  flesta  andra  inflyttade  folkslagen,  men  han  har 
dock  ej  nått  så  högt  upp  på  toppen,  som  hans  naturliga  fö- 
utsättningar  hade  medgifvit.  Den  svenska  kärnfriska  stammen 
har  så  många  förutsättningar  att  nå  högt,  att  det  är  synd 
och  skam,  att  ej  dess  representanter  stå  som  målsmän  i 
Amerika." 


Den  svenska  trögheten  är  en  yttring  å  ena  sidan  af  ett 
melankoliskt  och  å  andra  sidan  af  ett  flegmatiskt  tempera- 
ment. Melankolikern  sörjer  öfver  att  han  ej  kan  utveckla 
de  krafter,  som  slumra  i  djupet  af  hans  bröst,  att  han  icke 
kan  bli  så  fullkomlig  som  han  önskade.  Känslan  af  brist 
på  kraft  och  af  hindrens  storhet  förlamar  hans  mod  och  gör 
honom  böjd  för  ensamhet  och  grubbel  och  likgiltig  för  män- 
niskors omdömen.  Modlösheten  vid  jämförelsen  mellan  målets 
höjd  och  det  uppnådda  resultatets  litenhet  beror  därpå,  att 
man    stirrar  för  mycket  på  sitt  ideal.     Ett  botemedel  är,  att 


21 

man    begränsar    sig    och  försöker  med  glädje  tänka  på  hvad 
man  uträttat  genom  sitt  arbete. 

Därför  bör  den  lycklig  skattas, 
som  den  gyllne  regeln  minns, 
att  värdera  hvad  som  finns 
och  ej  endast  hvad  som  fattas. 

Ett  annat  botemedel  är  uppmuntran  och  moraliskt  solsken. 
Ett  solsken  af  detta  slag  är  berömmet.  Så  kan  man  möjligen 
förklara  nordbons  längtan  efter  erkännande  och  begär  efter  ära. 

Flegmatik ern  däremot  synes  helt  och  hållet  sakna  vilje- 
kraft: han  har  inga  ideal  och  han  tycker  mest  om  lugn  och 
bekvämlighet  och  vällefnad.  Denna  loj  het  måste  botas  genom 
starka  yttre  eggelser.  Detta  förhållande  påpekar  Ellen  Fries, 
då  hon  skildrar  betydelsen  för  Sveriges  utveckling  af  1600- 
talets  krigspolitik,  "Har  man  närmare  reflekterat  öfver  det 
svenska  nationallynnet  med  dess  rika  anlag  och  ohjälphga 
tröghet,  tror  jag  ej",  säger  hon,  "att  man  skänker  något  be- 
klagande åt  att  under  1600-talet  folkets  bästa  krafter  togos 
för  krigens  räkning.  Nationen  i  sin  helhet  behöfde  denna 
hårda  skola  för  att  ryckas  upp  ur  sin  dåsighet.  Det  finns 
många  bevis  för  att  äfven  under  1600-talet  det  svenska  folket, 
som  fick  namn  om  sig  att  vara  Europas  största  krigare,  i 
grund  och  botten  ej  var  krigiskt.  Både  soldater  och  office- 
rare fingo  uppfostran  af  utländingar  till  sitt  yrke;  men  en 
gång  uppfostrade  till  krigare,  kunde  de  bättre  uthärda  och 
modigare  strida  än  några  andra.  Men  denna  krigareuppfost- 
ran var  för  nationen  i  sin  helhet  väckande". 


Heidenstatns  Hans  Alienus. 

I. 

—  Men,  mitt  kära  barn,  han  måtte  väl 
ha  något  bestämdt  mål  för  lifvet? 

—  Han  lefver  för  att  vara  lycklig,  på- 
står han  själf. 

Prästen  började  storskratta. 

—  Det  var  också  en  sysselsättning. 

Hans  Alienus  I:  129. 

Hans  Alienus,  '"främlingen"  —  ett  namn,  som  han  tagit 
sig  i  stället  för  släktnamnet  Alenius,  '"enstöringen"  —  är  son  af 
en  allvarlig  svensk  professor  och  en  glad  och  förnöjd  itali- 
enska. Professorn  skilde  sig  snart  från  sin  hustru  och  flyttade 
tillbaka  till  Sverige  med  sin  lille  son.  I  det  tysta  och  nästan 
öde  fadershemmet  uppväxte  Hans  som  en  främling  vid  faderns 
sida.  Han  var  blyg,  sjukligt  tyst  och  hade  gamla  anlets- 
drag. Han  lärde  sig  emellertid  att  tycka  om  ensamheten 
och  lekte  för  sig  själf  på  vinden.  Med  en  bordduk  till  kunga- 
mantel och  en  damborste  till  spira  härskade  han  öfver  hela 
världen.  Så  växte  han  upp  till  yngling,  och  då  blef  hemmet 
honom  för  trångt.  Han  tog  helt  oförmodadt  afsked  af  sin 
far  och  for  till  sin  mor  i  Rom.  Där  sattes  han  i  en  jesuit- 
skola, och  med  ens  blef  han  förändrad  till  hela  sitt  sätt. 
Han  fick  en  glad  blick,  han  sjöng  muntra  sånger  och  var 
med  om  alla  lustiga  upptåg.      '"Hvad  skall  du  bli,  min  son?'" 


23 

frågade  modern.  ''Lyckans  söndagsbarn."  —  ''Hvad  skall  du 
få  för  en  titel?"  —  "Det  är  nog  att  kallas  herre.  Så  kallas 
gud  och  göteborgsgrossörerna.  "^ 

Vid  22  års  ålder  förlorade  han  sin  mor.  Han  var  då 
anställd  vid  det  vatikanska  biblioteket,  där  hans  dagar  för- 
flöto  som  en  dröm  bland  bokskatterna.  Stundom  begaf  han 
sig  dock  ut  på  ystra  ströftåg.  Under  en  af  af  dessa  vand- 
ringar kom  han  till  Tyskland  och  sammanträffade  i  en  west- 
falisk by  med  några  konstnärer.  Han  föreslog  dem  att  åter 
komma  tillsammans  om  femtio  år  för  att  fira  en  fest  för 
människan.  I  byn  fanns  en  träbild  med  ett  påsatt  Kristus- 
hufvud,  som  det  var  '"en  skräck  att  se".  Detta  Kristushufvud 
skulle  vid  femtioårsfesten  tagas  bort  och  ersättas  med  en 
värdigare  bild  af  människan.  Genom  lott  blef  Alienus  utsedd 
att  verkställa  det  fattade  beslutet.  Det  gällde  då  för  honom 
att  finna  en  person,  som  hade  ett  hufvud,  kungligt  nog  att 
passa  till  en  symbolisk  bild  af  människan.  Men  ingen  af 
de  närvarande  tyskarne  hade  ett  sådant  idealhufvud.  I  deras 
anlete  läste  man  endast  sjuklighetens  trötta  tankar  och  tung- 
sint svärmeri.  Helt  annorlunda  hade  han  tänkt  sig  en  ideal- 
människa.    Det  är  en, 

som  lugnt  och  klart  kan  se  och  tänka, 
en  jordisk  Zevs  med  hälsans  bruna  änne, 
fullkomligt  nöjd  och  lycklig  med  »i  dag». 
Och  endast  hennes  klassiskt  rena  drag 
vill  också  jag  åt  bildens  hufvud  skänka. 

Sådan  skall  han  sjäif  bli,  och  hans  ideal  är  från  denna 
stund  Phidias'  Zevsbild. 

Och  i  min  ringhet  skall  jag  stund  för  stund 

betrakta  denna  bild,  som  i  er  rund 

en  gång  skall  kransad  blicka  ned  pä  eder. 

Åt  mina  drag  jag  röfva  vUl  från  hans 

en  bleknad  glimt,  en  mattad  återglans. 

Det  är  detta  löfte,  som  Hans  Alienus  har  att  infria  under 
loppet  af  ett  hälft  sekel.  Diktens  uppgift  är  att  visa,  huru 
han  misslyckas  i  detta  sträfvande. 

Någon  tid  efter  detta  löfte  finna  vi  åter  Hans  Alienus  i 
Rom    vid   strålande  lynne  och  full  af  sjudande  lifslust.     Det 


24 

var  honom  ett  välbehag  att  känna  bröstet  lyfta  sig  och  andas, 
att  känna  musklerna  knyta  sig  vid  fotens  steg.  Han  ville 
njuta  lifvet  i  fulla  drag,  så  länge  han  var  ung.  Att  lefva 
lycklig  var  hans  stora  mål.  Han  skulle  icke  en  gång  som 
gubbe  kunna  förebrå  sig,  att  han  mördat  sin  ungdoms  glädje 
med  onödigt  själf plågeri.  Han  skulle  läsa,  tjänstgöra  vid  påf- 
liga  biblioteket,  spela  fiol  och  trifvas  i  storslagen  enslighet. 
Hans  hus  skulle  vara  ljust  och  stilla  som  ett  kapell,  helgadt 
åt  landtlifvets  gudar.  Han  skulle  vara  lyckans  och  glädjens 
öfverstepräst,  lyckans  söndagsbarn. 

Under  sådana  framtidsförhoppningar  ingick  han  med  ung- 
domen i  en  romersk  familj  en  ''sammansvärjning'*,  att  de 
tillsammans  skulle  framlefva  ett  helt  år  i  största  möjliga 
munterhet  och  lycka.  "Låt  oss'',  sade  han,  "taga  vara  på  hvart 
ögonblick  med  en  yster  snålhet,  som  om  vi  lefde  under  pesten 
i  Florenz!"  Skulle  öfverenskommelsen  ej  kunna  hållas,  lofvade 
han  att  offra  halfva  sitt  mödernearf  på  ett  storartadt  karna- 
valståg  i  Rom.  Det  skulle  föreställa,  huru  den  moderna 
anden  efter  sin  seger  öfver  skönheten  och  lefnadsglädjen  firade 
sitt  intåg  i  Tiberstaden. 

Men  förbundet  bröts  sönder.  Ledsnad  och  missförstånd 
smögo  sig  in  i  vänkretsen,  Hans  Alienus,  den  glädjesökande, 
opraktiske,  puerile  enstöringen,  mäktade  ej  uppfylla  sin  före- 
sats att  lefva  lycklig  i  sällskap  med  andra,  utan  han  blef 
allvarlig,  inbunden  och  människoskygg.  Han  stängde  in  sig 
på  sina  rum  och  sysselsatte  sig  med  studier,  och  fastän  han 
dignade  af  trötthet  och  öfveransträngning,  kunde  han  likväl 
ej  slita  sig  loss  ifrån  dem.  Han,  den  fordom  glade,  behär- 
skades nu  endast  af  sin  tanke,  hvars  viljelösa  träl  han  blifvit. 
Denna  plötsliga  förändring  hade  delvis  sin  grund  i  hans 
ytterst  känsliga,  fantasirika  och  i  grunden  disharmoniska 
natur.  Han  hade  icke  umgåtts  många  dagar  i  den  romerska 
familjen,  förr  än  han  fann,  att  verkligheten  icke  motsvarade 
den  bild,  som  han  tänkt  sig  af  den;  och  å  andra  sidan  hände 
det  stundom,  att  hans  inbillning  liksom  en  slöja  svepte  sig 
omkring  verkligheten,  eller  att  den  ställde  sig  mellan  honom 
och  den  såsom  ett  färgadt  glas. 


25 

Karna  valståget  blef  alltså  en  verklighet.  I  detta  tåg 
kommo  först  den  moderna  tidsandans  besegrade  fiender,  främst 
Zevshufvudet,  bilden  af  den  kungligt  sköna  idealmänniskan, 
och  därefter  bekransade  gossar  med  gyllene  lyror  och  en 
talrik  skara  af  sköna  gestalter  från  olika  tidsåldrar;  vidare 
en  idealkvinna,  föreställd  genom  en  frisk,  vacker  tjugutvåårig 
bondkvinna.  Efter  dessa  gestalter  som  alla  gingo  i  rasslande 
kedjor,  kom  triumfatorn,  som  öfvermannat  dem  alla.  På  ett 
papplokomotiv  red  den  möderne  anden,  ett  helt  och  hållet 
svartklädt  beläte  af  papp.  Det  hade  glasögon,  långbyxor, 
långrock,  grofva,  solida  snörkängor  och  skorstenshatt.  En 
blytung  tröghet  låg  dum  och  förstockande  öfver  det  trinda, 
blankfernissade  ansiktet,  och  för  hvarje  gång  munnen  öppna- 
des af  en  mekanism,  hvilken  doldes  i  den  ofantliga  buken, 
föUo  aktiebref,  kemikalier,  romanböcker  och  amerikanska  upp- 
finningar öfver  läpparna.  Efter  tåget  kom  en  kärra  lindad 
med  grönt  och  fylld  med  hundratals  hvita  flaggor,  på  hvilka 
Alienus  låtit  måla  en  röd  pion,  glädjens  symbol.  Men  den 
helige  fadern  hade  honom  ovetande  på  afvigsidan  låtit  måla 
den  heliga  jungfruns  bild,  som  också  var  en  symbol.  De, 
som  icke  hyllade  den  möderne  anden,  skulle  taga  en  sådan 
flagga  och  ansluta  sig  till  tåget;  de  andra  skulle  vifta  med 
näsdukarna  för  den  svarta  pappdockan.  Tåget  banade  sig 
under  hårda  strider  väg  till  den  helige  faderns  palats,  där 
en  kostlig  måltid  var  tillredd. 

Efter  festens  slut  vill  Alienus  genast  resa,  men  åt  öster 
—  icke  mot  solens  nedgång,  utan  mot  dess  uppgång  —  och 
den  helige  fadern  hoppas,  att  han  först  skall  hvila  ut  vid 
den  heliga  grafven.  Han  for  till  Asien  och  lefde  där  under 
långa  år  som  pilgrim,  och  i  minnenas  värld  for  han  genom 
århundrade  efter  århundrade  för  att  söka  sitt  ideal:  ett  hf 
i  lycka  och  skönhet.  Till  slut  fann  han,  att  endast  det 
är  beståndande,  som  klädt  sig  i  den  eviga  skönhetens 
och  konstens  form.  Ändtligen  blef  hans  hemlängtan  för  stark. 
Han  for  tillbaka  till  fadershemmet  i  norden,  där  ålderdomens 
tynande  höstafton  väntade  honom.  Det  tycktes  till  en  början 
vara  omöjligt  att  åvägabringa  en  försoning  mellan  den  slutne. 


26 

frånstötande  fadern  och  den  efter  lycka  trängtande  sonen. 
Men  ändtligen  böjde  sig  Hans  för  den  gamles  nycker  och  fick 
i  honom  en  vän,  och  bägge  lefde  sedan  förtroligt  tillsammans 
i  det  nordiska  hemmet,  till  dess  fadern  dog.  Sedan  satt  Hans 
ensam  på  sin  gård  och  blef  trög  och  viljeslö.  Men  under 
tiden  kom  femtioårsdagen  af  det  gifna  löftet  allt  närmare, 
och  nu  kallades  han  till  Tyskland  för  att  fira  den  beramade 
half  sek  elsfesten  och  därvid  framställa  sig  själf  som  en  afbild 
af  det  klassiskt  sköna  Zevshufvudet.  Men  han  hade  på 
dessa  femtio  år  icke  mäktat  blifva  hvad  han  ämnade;  han 
liknade  icke  den  gudabild,  som  var  det  högsta  uttrycket  af 
mänsklig  fullkomlighet.  Då  krossar  han  med  förtviflans  re- 
signation det  härliga  hufvudet,  hans  ungdoms  ideal,  och  faller 
död  ned  öfver  dess  spillror. 

Sådana  äro  de  yttre  konturerna  af  denna  djuptänkta  dikt, 
hvars  författare  röjer  en  omisskännelig  släktskap  med  både 
Bellman  och  Tegnér.  Äfven  hos  Heidenstam  finner  man 
vemodsdraget  öfver  pannan,  det  nordiska  sångardrag,  som 
kallats  sorg  i  rosenrödt.     Själf  sjunger  han: 

Jag  sörjer  ej,  och  äfven  om  jag  sörjer, 
i  purpur  sörjer  jag  och  ej  i  svai't; 
ty  också  i  det  största  kval  vill  varmt 
jag  prisa  detta  lif,  som  kallas  armt. 
Ack  dö  ej,  dö  ej,  kraft  att  stolt  förlåta 
hvart  mulet  öde  och  i  tårar  le, 
att  som  en  dåre  glädjedrucken  gråta, 
där  andra  gråta  af  förtviflans  ve! 

Diktens  hjälte  är  också  en  äkta  svensk  typ;  en  man, 
hos  hvilken  vi  finna  det  "lefnadsfriska,  trotsiga,  öfvermodiga" 
i  förening  med  ett  "anlag  för  vemod  och  tungsinthet".  Det 
heter  om  Hans  Alienus  i  början  af  dikten: 

Han  är  ett  barn  af  tvenne  dödsfiender: 
de  slitas  om  hans  själ  med  jättehänder, 
som  sol  och  töcken  brottas  i  en  däld, 
som  öknens  horder  föra  krig  om  källan, 
ty  han  är  frukten  af  ett  famntag  mellan 
en  nordländsk  enslighet  och  sydländsk  eld. 


27 

Hans  landsmaninna  Betty  skildrar  honom  på  följande 
sätt:  "Du  har  på  fädernet  ärft  tungsinthet,  och  det 
kände  du  redan  som  barn.  Därför  vill  du  med  en  oerhörd 
kraftansträngning  fängselsätta  ditt  medfödda  svårmod  bakom 
så  många  stadiga  galler  och  under  ett  torn  af  så  många 
muntert  färgade  rum,  att  det  aldrig  skall  kunna  lyfta  hufvu- 
det  i  dagsljuset.  Där  har  du  grunden  till  alla  dina  löften 
och  föresatser.  Men  du  vet,  att  tungsintheten  sitter  väntande 
nere  i  fängelset,  redo  att  när  som  hälst  kasta  hela  den  ut- 
vändigt så  ljusa  byggnaden  öfver  ända.  Och  hvar  gång  grund- 
pelaren skakas,  går  du  förtviflad  från  århundrade  till  år- 
hundrade efter  hjälp.  Nu,  Hans  Alienus,  har  jag  förklarat 
hela  ditt  lif.'" 

Själf  säger  han:  "Jag  går  som  i  ett  främmande  hus, 
där  ingen  hand  söker  min,  där  ingen  förstår  mitt  språk.  Jag 
sitter  till  bords  midt  i  en  ring  af  talande,  utan  att  själf  kunna 
tala  med  någon.  Ensamheten  växer  upp  omkring  mig,  och 
jag  trampar  fram  och  åter  mellan  rummets  fyra  mörka  hörn. 
Jag  kan  se  ut  öfver  en  samlad  människomassa,  med  känslan 
af  att  vara  en  uppstånden  död,  hvars  fränder  längesedan 
gått  ur  tiden  och  hvars  boning  jämnats  med  marken.  Hvar 
tidning  jag  öppnar,  hvar  ny  bok  jag  skär  opp  svarar  mig: 
"Gå  bort  i  öknen  och  lef  i  din  inbillning,  om  du  vill  lefva! 
Här  finnes  ingen  bänk  för  dig,"  På  ett  annat  ställe  heter 
det:  "På  mina  knän  ville  jag  tacka  ödet,  om  jag  vore  en 
af  dina  sorglösa  söner,  Nineve.  Min  mun  ler  och  min  tunga 
gycklar,  men  mig  själf  kan  jag  icke  bedraga.  När  jag  skalar 
fikonet,  när  jag  klyfver  oliven,  beständigt  hviskar  min  tanke 
sitt  hvarför?  eller  hur?  och  jag  längtar  från  kvinnornas 
dans  till  tomt  ordgnabb  med  en  grubblare." 

Hans  Alienus  vill  bli  fullkomlig,  icke  endast  vinna  kunskap 
om  fullkomligheten.  Detta  är  hans  storhet  och  hans  olycka. 
"I  blomstringstiden"  säger  han,  "ledes  människan  hufvud- 
sakligast  af  sin  inbillning  och  sin  naturliga  lust  att  vara. 
Ar  det  icke  äpplets  mål  att  bh  det  mest  friska  och  fullkom- 
liga af  äpplen  och  icke  att  bli  kunskapen  om  hvad  ett  äpple 
var?"      Under    hans  oroliga  jäktande   efter  idealet  försvinner 


28 

det  allt  jämt  från  honom.  I  sin  tanke  vallfärdar  han  till 
Nineve.  Där  skall  han  finna  sin  ungdoms  dröm,  Sardanapal, 
han  som  besitter  den  öfverlägsne  andens  förmåga  att  leka. 
Där  skedde  intet,  där  begärdes  intet,  som  ej  åsyftade  att 
försköna  lifvet.  Men  äfven  där  försjönk  han  i  tungsint  grubbel. 
Det  säges  om  honom  vid  något  tillfälle,  att  "då  han  på  by- 
arnas torg  såg  ungdomen  samlas  till  lekar  i  månljuset  och 
hörde  de  djupröstade  tegelflöjterna  spela,  betänkte  han,  huru 
snart  han  själf  och  alla  de  tusen,  han  mötte,  skulle  vara 
borta,    och  han  gick  bort  i  öknen  för  att  gråta  i  ensamhet'". 

Se  här  en  annan  skildring:  "Hans  syner  buros  ej  längre 
af  förnuft.  De  mörknade  till  skummaste  vanvett.  Han  bör- 
jade halfhögt  berätta  likgiltiga  händelser  från  sin  tidigaste 
barndom  och  skrattade  klart.  Han  sade  sig  se  sin  ålder- 
stigne fader  hvithårig  sitta  under  en  risig  idegran  och  skära 
en  docka  af  ett  barkstycke.  Dessemellan  talade  han  om  sitt 
ödelagda  skönhetsrike  och  tryckte  hufvudet  i  sina  händer, 
så  att  det  yfviga  håret  föll  fram  mellan  fingrarna  och  sky- 
lande hängde  ända  till  knäet.  Snibben  af  hans  purpurtoga 
halkade  i  vattnets  skvalp  och  målade  där  en  afspegling,  som, 
då  natten  bröt  in,  liknade  bloddroppar,  långsamt  sipprande 
från  ett  genomstunget  hjärta." 

På  ett  annat  ställe  heter  det:  "Hans  pulsar  bultade  i 
våldsam  harm  och  kränkt  stolthet,  men  hans  öga  strålade  af 
munterhet  och  han  lekte  och  gycklade."  Och  åter  en  annan 
skildring  af  hans  mellan  tvenne  ytterligheter  svängande  väsen: 
"Hans  Alienus  uppfyllde  faderns  önskan.  Men  när  han  sedan 
blef  allena  om  aftonen,  och  natten  kom  med  sina  strypande 
händer,  brann  framför  honom  hvart  och  ett  af  faderns  ord  i 
hemsk  klarhet.  Han  sjönk  icke  ihop  med  bultande  tinningar 
och  förlamad  hjärna.  Han  erfor  tvärt  om  nu,  som  i  alla 
stunder  af  kval  och  ytterlig  oro,  ett  sprittande  handlings- 
begär, en  känsla  ef  öfvermodig,  krigslustig  hälsa  till  kropp 
och  själ.  Han  liksom  återfick  sin  ungdoms  spänstighet,  och 
hans  tankar  hade  aldrig  i  ett  ögonblick  af  lycka  och  glädje 
jagat  rundt  i  en  sådan  spelande  upphetsning  som  nu.  De 
förenade  sig  till  rimmade  verser,  som  ena    stunden    med  tröt- 


29 

sets  njutning  gycklande  drogo  en  narrkåpa  öfver  lifvets  alla 
skuggsidor  och  den  andra  med  en  snyftnings  lättnad  andades 
ut  i  dof  klagan,'' 

Han  säger  själf :  "Jag  är  ett  skrin,  fullt  med  motsägelser, 
och  jag  kan  ej  ens  särskilja  dem  i  två  olika  lådor."  —  — 
''I  min  själ  bor  en  kvinna  och  en  man,  och  därför  att  de 
äro  äkta  makar,  vända  de  hvarandra  ryggen  och  motsäga 
hvarandra  med  stor  fyndighet."  Och  Betty  säger  om  honom: 
"Så  är  det,  när  man  är  excentrisk;  antingen  går  man  och 
hänger  hufvudet  eller  också  slår  man  öfver  till  munterhet, 
som  kan  taga  ned  huset." 

SlutUgen  må  anföras  följande  yttrande  af  Hans  Alienvis: 
Det  bloss,  som  lyser  jordens  tidsfördrif, 
af  kvalets  nötta  kors  du  helst  ser  spintadt; 
men  hvart  mitt  ord  skall  tacka  detta  lif, 
som.  mången  natt  jag  önskat  helt  förintadt. 
Än  vill  jag  forma  mina  egna  drag, 
än  vill  jag  bröstet  bredt  och  lyftadt  bära. 
Där  må  mitt  hjärta  bränna  och  förtära, 
min  mun  skall  le  som  i  nun  barndoms  dag. 
Än  skall  det  hviskas,  när  mot  folkfylld  gata 
rundt  spridda  flockar,  hvilka  muntert  prata, 
en  soldag  spänner  sina  gyllne  garn: 
där  konuner,  redan  prydd  med  många  år, 
men  ännu  rak  med  sina  gråa  hår, 
Hans  AUenus,  lyckans  skötebarn. 

Denne  högtsträf vande,  på  en  gång  glädjetörstande  och  tung- 
sinte Hans  Alienus,  som  dolde  sina  kval  djupt  i  sitt  bröst 
och  klädde  sig  i  glädjens  rosenkransar,  hade  därjämte  en 
trotsig  motsägelselusta  och  ett  stolt,  nästan  titaniskt  sinne. 
Han  säger  på  ett  annat  ställe  i  dikten:  "Omättad  ärelystnad 
blir  en  tagg  i  min  svepning,  blir  den  mörkaste  skuggan  öfver 
min  sotbädd.  Där  finnes  ingen  plåga  så  stor,  att  den  ej 
blir  en  lättnad,  om  den  bär  ett  världsrykte  till  lön.  Men 
icke  heller  handklappningar  båta,  så  länge  min  önskan  kan 
bygga  en  fullkomlighet,  bredvid  hvilken  jag  själf  står  som 
en  vanför  narr.  Att  bli  en  af  dem,  hvilka  människorna  kalla 
gudomliga  sändebud,  må  det  ej  åtrås  af  hvarje,  äfven  om 
han  dör  på  en  risknippa  i  ett  lider!" 


30 

Hans  manliga  stolthet  är  förenad  med  en  tystlåten  re- 
signation, men  bägge  äro  gigantiska.  Hans  ideala  sträfvan 
ter  sig  som  öfvermod.  ''Tron  mig,  säger  han,  "de  beryktade 
män  och  kvinnor,  hvilkas  namn  vi  se  på  tempelväggarna,  hafva 
lekt  —  lekt  med  ett  strålande  öfvermod,  om  hvilket  I,  god- 
modige borgare,  icke  ens  tillnärmelsevis  hafven  en  aning''. 
Till  kvalens  gudinna  säger  han; 

För  mig  hvarhälst  du  vill;  det  finns  ej  tinne 
så  hög,  att  jag  ej  längtar  högre  upp. 
Låt  allt  gå  raskt  och  med  en  vildsint  kupp, 
sak  samma,  om  jag  stupar  och  beskrattas. 
Mod  fattas  ej,  blott  tålamodet  fattas. 

Samma  hänsynslöshet  visade  han  mot  sig  själf,  då  det 
gällde  att  blifva  herre  öfver  de  kval,  som  söndersleto  hans 
hjärta.  Har  du  icke  sett  svartfåglarna,  sade  han,  hvilka  en- 
vist kretsat  öfver  min  hjälm  i  hopp  att  finna  ett  godt  mål, 
att  finna  förruttnelse,  där  jag  går  fram?  I  det  längsta  skall 
jag  väl  ändå  låta  fåglarna  svälta.  För  er,  döttrar  af  Babylon, 
är  det  en  glädje  att  dräpa  fiender,  men  mig  är  det  en  dubbelt 
större  glädje  att  tolf  gånger  om  dagen  kunna  kasta  mitt  eget 
hufvud  för  mina  fötter  och  säga  till  det:  Ser  du,  att  jag  är 
din  öfverman,   att  jag  icke  är  det  jag  är,  utan  det  jag  önskar. 

Dessa  äro  de  väsentligaste  sidorna  af  Hans  Alienus' 
karaktär.  Hans  gycklande  dysterhet  har  en  motsättning  i  pater 
Pavianis  af  ett  ädelt  själslugn  burna  världsåskådning.  Denne 
säger:  "När  jag  ser  mossa  växa  på  denna  kultur,  som  dock 
varit  så  rik  på  möjligheter  och  ännu  i  sitt  förfall  skänkt 
mitt  korta  lif  så  många  stunder,  hvilka  med  stilla  stjärnors 
glans  betrakta  mig  ur  det  förflutna,  fattar  mig  samma 
vemod  som  vid  af  skedet  från  en  bostad,  där  jag  länge  lefvat 
lycklig,  och  midt  i  förstörelsen  vaknar  en  åtrå  att  bekransa 
det,  som  går  under," 

Raka  motsatsen  till  denne  pater  är  en  annan  italienare, 
som  säger:  "Jag  är  ända  in  i  det  minsta  en  fånge,  fastän 
kedjorna  icke  synas,  och  det  enda  jag  förstår  af  min  samtid 
är  upprorslusten," 


31 

n. 

Aftonstjärnan  framlockade  under  tiden 
hela  sitt  oräkneliga  följe  af  fladdrande  ljus, 
hvilka  speglades  i  hafvet,  så  att  skeppet 
tycktes  glida  fram  genom  rymden  med  en 
åskådlig  evighet  öfver  sitt  segel  och  under 
sin  köl. 

Hans  Alienns  II:  178. 

Man  kan  kalla  Hans  Alienus,  för  en  allegorisk  dikt. 
Dess  författare  säger:  "I  inspirationens  ögonblick  framträdde 
hela  landskapet  förädladt  för  Hans  Alienus,  och  han  kunde 
se  in  i  själfva  tingen  såsom  genom  glas  och  spåra  världs- 
tankar, där  han  nyss  endast  sett  våta  stenblock  och  plas- 
kande vatten'".  I  ungefär  samma  syfte  säger  Tegnér:  "I  högre 
bemärkelse  är  väl  egentligen  all  poesi  till  sitt  ursprung  alle- 
gorisk, ty  det  sköna,  som  den  söker,  hvad  skulle  det  väl 
vara  annat  än  symbolen  af  en  högre  världsordning?  Sällan 
antydt,  men  alltid  närvarande,  går  detta  allegoriska,  obemärkt 
såsom  jordens  axel  genom  jorden,  hela  dikten  igenom  och 
sammanhåller  det  hela.  Borttar  man  eller,  hvad  som  är  det 
samma,  öfverser  man  det,  så  återstår  ingenting  annat  än  en 
mängd  af  spridda  taflor,  präktiga  utan  tvifvel,  men  likväl 
utan  någon  enhet  och  sammanhang;  och  hela  den  härliga 
dikten  ramlar  tillhopa  och  fyller  läsarens  inbillning  med  idel 
f  ragmenter. '' 

Just  detta  öde  har  drabbat  Hans  Alienus,  därför  att 
man  icke  har  förstått  den  tanke,  som  går  igenom  dikten. 
Men  vill  man  förstå  detta  konstverk,  hvars  grundidé  tyckes 
vara  klädd  i  en  ganska  genomskinlig  dräkt,  måste  man  fram- 
för allt  sätta  sig  in  i  författarens  världsåskådning.  Vi  se  en 
själ,  som  trånar  efter  lycka,  men  äfven  efter  ljus  och  frihet 
och  ett  himmelshögt  ideal,  fastän  det  döljer  sig  för  honom  i 
guldmoln  och  purpurfärgade  dimmor.  Hans  syn  på  lifvet 
kan  i  korthet  uttryckas  i  följ  ands  ord. 

Den  evige  Fadren  drager  i  segertåg  från  värld  till  värld 
och  hyllas  af  glada  släkten,  som  få  sin  skönhet  och  härlighet 


32 

genom  att  böja  sig  under  hans  vilja.  Men  jorden  är  en 
värld,  som  ännu  ej  erkänt  himlafaderns  välde,  och  därför 
härskar  öfver  henne  en  sträng  tuktomästare,  kvalens  gudinna, 
som  smular  den  syndiga  glädjen  till  stoft.  Kristus,  som  från 
himmelen  en  gång  betraktade  den  fjärran  vandrande  jorden, 
sade  om  henne: 

Den  bleka  gnistan,  som  du  skönjer,  heter  jorden, 
men  änglarna  få  icke  nämna  hennes  namn. 
Hon  söker  väl  fullkomligheten,  men  förhärdar 
med  underliga  påfund  lika  fullt  sitt  sinn. 
Hon  hör  ej  till  de  elfva  tusen  världar, 
i  hvQkas  städer  re'n  vår  Fader  dragit  in. 

I  denna  värld  vandra  människorna  såsom  resenärer,  som 
blifvit  inkvarterade  i  ett  dunkelt  natthärbärge  utan  sängar, 
såsom  andar  inneslutna  i  en  dödlig  kropp.  De  likna  "Vati- 
kanens  marmorfångar",  dessa  härliga  konstverk,  där  de  eviga 
idéerna  sitta  drömlikt  fängslade  i  en  form  af  stelnad  marmor. 
Och  Furierna,  nattens  döttrar,  straffets  och  kvalens  gudinnor, 
förfölja  människorna.  Dessa  Furier  gå  med  etterfyllda  skålar 
från  dörr  till  dörr  och  fröjda  sig  åt  människors  tårar.  En 
af  dessa  Furier  uppträder  i  dikten  under  namn  af  Tisifone 
eller  den  Gamla  Heliga. 

Uppe  i  himmelen  hände  det  en  gång,  att  Dionysos,  gläd- 
jens gud,  kom  på  den  tanken,  att  den  evige  Fadern  var  or- 
saken till  det  onda  på  jorden.  Han  har  skapat  denna  värld, 
och  då  bär  han  också  ansvaret  för  att  den  är,  som  den  är. 
Därför  steg  Dionysos,  Himlaf ådern  oåtspord,  ned  till  jorden 
för  att  af  den  tredska  undersåten  och  med  hjälp  af  dess 
egna  drifter  göra  något  stort  och  gudomliggöra  det  jordiska. 
Men  glädjens  gud  hade  icke  vandrat  länge  på  jorden,  förr 
än  det  visade  sig,  att  han  misslyckats  i  sin  mission.  I  stället 
för  att,  såsom  han  hoppades,  gudomliggöra  det  jordiska,  sjönk 
han  själf  ned  i  djurisk  fröjd.  Han  somnade  på  en  vintunna 
och  vid  den   satt  han  sedan  ohjälpligen  fängslad. 

Då  kom  Kristus  till  jorden  för  att  uppsöka  sin  förlorade 
broder,  kring  sitt  hufvud  hade  han  en  krans  af  rosor  för  att 
blifva    igenkänd    af  den  försvunne  glädjeguden;  men  då  han 


33 

fick  se  honom  försjunken  i  djurisk  sömn,  slet  han 
rosorna  ur  kransen,  och  endast  törnena  voro  kvar,  och  de 
stungo  hans  hufvud,  så  att  bloddropparna  runno  ned  öfver 
hans  kinder,  "Länge",  sade  Kristus,  "skall  jag  hålla  min  hand 
öfver  det  jordiska,   om  det  skall  få  styrka  att  bära  sig  själft." 

Under  sitt  jordelif  satt  Kristus  en  kväll  framför  en  eld, 
och  hans  skugga  aftecknades  på  berghällen  bakom  honom. 
Aposteln  Johannes  tecknade  skuggans  konturer  med  kol.  När 
sedan  Kristus  och  hans  apostlar  gått  sin  väg,  kommo  många 
människor  och  sökte  gissa,  hvem  teckningen  skulle  föreställa. 
Den  ena  gissade  så,  den  andre  så.  Dit  kom  också  en  man 
med  ett  mildt  och  vänligt  ansikte,  som  påminde  om  ett  barns. 
Då  han  stod  där  och  betraktade  teckningen,  sade  han:  "Hvil- 
ken  ädel  panna!  H vilken  ädel  upphö jdhet  i  hela  gestalten! 
Ack,  den  som  vore  Itk  den  där  bilden!  Men  hvarför  önska  det 
omöjliga?"  Då  han  stod  där  ödmjuk  och  tyst,  var  han  så 
påfallande  lik  teckningen,  att  alla  veko  tillbaka  och  hviskande 
pekade  på  honom.  Häpen  och  blyg  aflägsnade  han  sig  utan 
att  förstå,  hvarför  de  sågo  efter  honom.  Han  liknade  ej 
Kristus,  ty  hvilken  skulle  kunna  det?  Han  liknade  endast 
hans  skugga,  men  utan  att  veta  det. 

Detta,  att  under  lifvets  kval  böja  sig  tyst  under  den 
Gamla  Heligas  hand  och  ödmjukt  söka  att  likna  Kristi  skugga, 
det  är  jordelif  v  ets  mål.  Rosenkransad  vandrar  människan 
upp  på  lifvets  höjder,  men  rosorna  falla  af  så  småningom, 
och  endast  de  stingande  törnena  bli  kvar.  Den,  som  vinner 
lifvets  strid,  han  bär  sin  blomlösa,  blodiga  törnekrans  så, 
som  Kristus  bar  sin.  Lifvets  uppgift  är  att  lära  sig  under- 
gifvenhetens  konst,  konsten  att  dö  —  dö  bort  från  allt,  som 
en  gång  fröjdade  människan  här  på  jorden.  Lifvets  gång 
har  författaren  skildrat  i  följande  ord:  "Midt  i  spegeln  sprang 
den  frustande  strålen  i  höjden,  liksom  den  nya  människan 
i  den  första  kärlekens  blomstermånad,  ett  ögonblick  speg- 
lande allt  hvad  lifvet  har  färgfullt  och  ljust,  svingar  sig  upp 
mot  en  solhimmels  höjd,  som  aldrig  kan  nås,  för  att  sam- 
manstörtande snart  åter  försvinna  i  den  mull,  ur  hvilken  hon 
framgått." 

3  J-yth,  Svenskt  folklynne. 


34 

Hela  dikten  vittnar  om  en  skald,  som  druckit  djupt  ur 
lidandets  kalk;  men  han  har  också  druckit  ur  diktens  evig- 
hetsbrunn. 

Mot  hvarje  kval  hans  hjärta  sårar 
dess  hälsodryck  en  läkdom  fått. 
Den  källan  är  ej  jordens  tårar, 
nej,  hon  är  himlens  spegel  blott. 

Skalden  säger  själf  på  de  första  bladen  af  sin  bok,  att 
han  söker  ett  svar  på  den  frågan,  huru  jordens  dunkla  natt- 
härberge  blef  likt  ett  tempel. 

Därmed  är  icke  sagdt,  att  diktens  hjälte  är  ett  moraliskt 
ideal.  Tvärt  om.  Han  har  en  egoistisk  uppfattning  af  lifvet, 
är  egenkär,  äregirig,  fåfäng.  Men  dikten  visar,  huru  Ufvets 
kval  hafva  till  ändamål  att  utrota  dessa  fel.  "Måtte  män- 
niskorna icke  förgäfves  hafva  lidit  sina  kval!"  Det  är  den 
helige  fadrens  bön  vid  festen  i  hans  palats. 


Hans  Alienus  är  en  idealistiskt  anlagd  natur  med  anlag 
för  att  bli  konstnär  och  skald.  Hela  hans  varelse  samlas  i 
en  brännpunkt.  Han  har  en  lika  outsläcklig  skönhetstörst, 
som  om  han  lefde  vid  renässansens  midsommar.  Han  vill 
blifva    en    lifskonstnär   och  omforma  världen  efter  sitt  ideal. 

Att  lefva  ett  verkligt  lif,  ett  lif,  som  är  värdt  att  lefva, 
är  för  honom  att  lefva  ett  lif  i  skönhet,  i  lifskraftig,  ursprunglig 
glädje,  i  skapande  kraft.  Så  tror  han  åtminstone  i  det  längsta. 
Men  då  lifvet  för  honom  är  fantasiens  skapande  kraft,  är  det 
för  hans  samtid  förståndets  förklarande  och  särskiljande  för- 
måga. Han  finner  alltså  ingen  lef vande  glädje  omkring  sig. 
Människorna  ha  mist  förmågan  att  njuta  det  närvarande,  och 
allt,  som  de  vidröra,  vissnar.  De  äro  en  skam  för  sitt  släkte, 
de  äro  andligt  spetälske,  de  lefva  i  en  atmosfär  af  andlig 
förruttnelse.  De  kunna  ej  njuta  lifvet,  de  kunna  endast  reflek- 
tera öfver  det  såsom  uttröttade  sjuklingar.  Därför  innesluter 
Hans    Alienus  allt  hvad  han  önskar,  all  sin  verksamhet,  alla 


35 

sina  tankar  både  natt  och  dag  i  den  till  passion  uppsvällande 
föresatsen  att  bryta  loss  sitt  lif  från  denna  tid,  från  detta 
decadence-sekel . 

Men  han  misslyckas.  Han  söker  ogrumlad  lifslycka  och  fin- 
ner den  icke.  Redan  vid  unga  år  insnärjes  han  af  straffets  gudom, 
den  Gamla  Heliga,  i  ett  nät  af  frågor.  Han  blir  skeptisk 
och  börjar  tvifla  på  lifvets  mening.  Men  på  färden  till 
Österlandet  mötes  han  öfver  allt  af  orden:  "Kristus  är  upp- 
stånden!" 

Under  forskningens  vallfartsår  umgås  han  endast  med  de 
dödas  skuggor.  Han  hör  tonfallet  i  deras  röst,  ser  skiftnin- 
gen i  deras  ögon  och  känner  deras  hand  i  sin.  Han  genom- 
ströfvar  århundrade  efter  århundrade;  under  vaken  dröm 
lefver  han  i  det  gamla  Babylon  och  i  Nineve,  i  den  fattige 
väfvarens  idylliskt  lyckhga  hem  och  i  Sardanapals  palats, 
där  intet  begärdes,  som  ej  åsyftade  att  försköna  lifvet.  Han 
far  till  det  heliga  landet  och  frågar  Pilatus  om  hvad  som  är 
sanning.  Men  denne  "upplyste"  man  brydde  sig  föga  om 
hvad  som  var  sanning;  han  intresserade  sig  endast  för  san- 
ningens kvarlämnade  galoscher.  Under  denna  färd  fick  Hans 
Alienus  emellertid  göra  bekantskap  med  en  pärla,  som  jämte 
andra  tankar  blifvit  förd  till  västerlandet  från  Jerusalem,  nämh- 
gen  ödmjukheten.  Vidare  besöker  han  konstens  Hellas  och  mak- 
tens Rom  och  stiger  upp  till  solborgen  för  att  skapa  om 
jorden,  men  störtas  snart  åter  ned  igen,  ty  icke  ens  i  him- 
melen  kan  han  vara  lycklig.  Där  sitter  han  och  somnar,  ty 
lifvet  bland  de  saliga  är  så  ointressant.  Och  när  han  kastas 
ned  till  jorden,  säger  Mikael:  "Var  mig  tacksam,  du  kryp, 
att  jag  kastar  dig  ned  till  ditt  rätta  hemvist,  där  värjstötarna  i 
gathörnen  och  de  tvistandes  röster  hålla  dig  vaken!" 

Under  hans  vallfärd  genom  århundradena,  då  han  sökte 
utforska  lifvets  dunkla  gåta,  hade  forntidens  män  skrifvit  på 
hans  sannsägande  vaxtafla,  hvad  som  var  lifvets  mening,  men 
deras  ord  hade  utplånats  af  en  osynlig  hand,  och  först  uppe 
i  solborgen  skrefs  det  svar,  som  blef  beståndande.  Det  var 
en  bild,  tecknad  af  en  hellenisk  konstnär,  som  sett  gudames 
förlorade  guldtaflor. 


36 

Till  slut  blir  dock  Hans  Alienus  trött  på  att  söka  efter 
lifvets  ändamål.     Från  orons  värld  längtar  han  till 

det  bo, 
där    ljus    och    mäktig    som    en    gud    från  Hellas, 
oss  når  det  evigt  sköna  ordet  ro. 

Han  längtar  till  hvila  i  fadershemmet,  och  eremiten,  som 
genomvandrat  århundraden,  tror,  att  hans  önskans  syn 

är  framtidsriket  bortom  seklers  bryn, 
som  han  af  irring  kallat  det  förflutna. 

I  skönheten  ser  han  nu  icke  den  enda  formen  för  det 
eviga.     Därför  har  dikten  till  motto: 

Was  hier  als  Schönhelt  wir  empfunden 
Avird  einst  als  "Wahrheit  uns  entgegengehn. 

Därför  slutar  också  berättelsen  med  att  Hans  Alienus 
krossar  sitt  skönhetsideal. 

Före  sin  återfärd  till  fadershemmet  säger  han  till  den 
straffande  gudinnan,  den  Gamla  Heliga: 

Säg,  att  min  vandrings  långa  ökenstig 
blott  sökt  ett  rike,  som  vi  söka  alla! 
Säg    endast    detta!     Låt  mig  sedan  falla, 
och  än  i  döden  skall  jag  tacka  dig. 

Men  den  Gamla  Heliga  svarar: 

Tro  eller  tvifla!     Pröfva  att  förakta 
ditt  ödes  röst,  som  dig  tUl  landsflykt  dömt. 
I  eldskrift  kan  du  Ufvets  lögn  betrakta, 
men  bakom  töcken  är  det  sanna  gömdt. 
Den  dag,  då  lifvets  gåta  är  förklarad, 
du  sofver  i  den  mull,  som  jag  beträder. 
I  mörker  skall  du  do  likt  dina  fäder, 
och  frågan  på  din  läpp  dö  obesvarad. 

Nu  nalkas  dödsminuten;  och  han  hälsar  denna  stund 
med  dessa  ord: 

Jag  stiger,  skuggor,  till  er  stilla  flod, 
på  hvilkens  strand  jag  satt  så  många  dar 
och  stred  min  strid  mot  detta  bleka  blod, 
som  sjukt  min  samtid  till  mitt  hjärta  bar. 


37 


Med  öppna  armar  jag  mot  lifvet  gick, 

och  allt  var  mitt,  som  nu  jag  skall  förlora. 

Jag  speglat  sekler  i  ett  ögonblick; 

jag  vet  ej  jubel,  som  har  ord  nog  stora. 

Jag  kommer  upprymd,  bländad,  yr  och  het. 

Jag  lekt  på  ängen  med  de  glada  unga, 

jag  gråtit  mig  till  sömns  i  salighet. 

Hör  dån  af  dans  .  .  .     Hör  Hades'  döttrar  sjunga. 

Min  rygg  är  krökt,  mitt  finger  lamt  och  stelt. 

Men  hvad  jag  icke  kan  som  fordom  bära 

på  höjda  händer,  att  bedårad  ära, 

kan  jag  vid  mina  fötter  krossa  helt. 

Hans  Alienus  lyfte  uppåtsträckt 
ur  nischen  svaghändt  samt  med  nöd 
det    sköna  hufvudet  och  lät  det  falla  — 
och  öfver  bildens  spillror  låg  han  död. 


Verner  von  Heidenstams  teckning  af  det 
svenska  folklynnet. 

Såsom  tecknare  af  svenskt  folklynne  har  Heidenstam  för- 
värfvat  sig  en  af  de  främsta  platserna  i  vår  litteratur.  Men 
det  är  icke  med  de  af  skalden  Heidenstam  mejslade  hjälte- 
gestalterna  vi  nu  skola  sysselsätta  oss,  utan  med  tänkaren 
Heidenstams  omdöme  om  det  svenska  folket,  sådant  det  nu  är 
och  sådant  det  varit  de  sista  årtiondena. 

Det  är  en  väsentlig  skillnad  mellan  hans  uppsats  "om 
svenskames  lynne"  och  hans  "Karolinerna".  I  sistnämnda 
prosadikt  tecknas  svenska  folket,  sådant  det  bör  vara  och 
sådant  det  var  i  den  tolfte  Karls  dagar;  boken  "om  sven- 
skarnes lynne"  däremot  skildrar  vårt  folk,  sådant  det  nu  är  och 
sådant  det  —  i  vissa  fall  åtminstone  —  icke  borde  vara. 


Författaren  framställer  först  det  påståendet,  att  vi  svenskar 
äro  rädda  för  att  bli  beslagna  med  själföfverskattning.  Vi 
tvifla  på  oss  själfva;  vi  tro  icke  på  vår  egen  förmåga  och 
vårt  eget  värde;  med  ett  ord,  vår  själf känsla  håller  på  att 
slockna. 

Hvad  innebär  denna  rädsla  för  själföfverskattning?  Vid 
första  påseendet  förefaller  den  som  en  förtjänst,  och  inom 
hela    samtiden    finnes    icke   ett  förnämare  och  mer  vinnande 


39 

folkdrag  än  denna  nationella  folkironi.  Huru  på  en  gång 
blyg  och  stolt  ter  sig  icke  en  sådan  själfförnekelse  vid  sidan 
af  de  andra  nationemas  förgudning  af  det  inhemska?  Men 
vid  en  närmare  undersökning  framställer  sig  den  frågan,  om 
vårt  själftvifvel  icke  snarare  är  ett  sjukdomssymptom  och 
om  det  kanske  beror  på  ålderdomssvaghet  hos  vårt  folk. 
Ett  sådant  inåtseende  öga  som  hos  de  nuvarande  sven- 
skarne öppnas  först  hos  en  hög  och  gammal  kultur  och  under 
skeden,  då  ett  folks  förmåga  att  skärskåda  sina  egna  lyten 
skarpes  ända  till  ytterlighet,  ja  till  en  tragiskt  förstörande 
makt.  Men  å  andra  sidan  är  svenskames  lynne  ännu  för 
rikt  på  möjligheter,  att  den  genomskinligt  kalla  dager,  i  hvil- 
ken  vi  betrakta  hvarandra,  nödvändigt  skulle  vara  höstens. 
Kanske  hafva  vi  ännu  att  vänta  en  rik  nationell  blomstring. 

Huru  yttrar  sig  då  vår  brist  på  själfkänsla?  Vi  under- 
skatta hvad  vi  själfva  ha  åstadkommit  och  hvad  vi  fått  i 
arf  af  våra  fäder  eller  som  en  gåfva  af  naturen.  Detta  åter 
står  tillsammans  med  ett  löjligt  öfverskattande  af  det  utländska. 

Men  huru  skall  man  psykologiskt  kunna  förklara  vår 
underskattning  af  det  inhemska?  Den  beror  därpå,  att  vi  i 
grund  och  botten  äro  ideaUster.  Vi  behöfva  något  stort  och 
högt,  inför  hvilket  vi  kunna  böja  vårt  hufvud,  och  detta  höga 
tro  vi  oss  finna  i  utlandet.  Men  vår  beundran  för  utlandet 
är  blott  en  dröm,  en  tom  inbillning,  som  försvinner  vid  nykter 
pröfning  af  det  verkliga  förhållandet.  Frampressa  ur  de 
stora  kulturlandens  odling  själfva  dess  quinta  essentia  och 
pröfva  den  vid  sidan  af  det  förnämsta,  som  vi  under  de  sista 
trehundra  åren  frambragt  inom  naturforskning,  diktning  och 
konst  samt  vid  rådsbord  och  på  slagfält!  Jämförelsen  ut- 
faller icke  till  vårt  men.  Och  jämför  nutidens  Sverige  med 
utlandet  i  våra  dagar.  Då  skall  det  visa  sig,  att  vi  i  rätt 
många  fall  stå  på  höjden  af  vår  tid  och  att  de  brister,  som 
kunna  upptäckas  hos  oss,  äfven  äro  till  finnandes  i  utlandet. 
Allt  beror  på  vårt  eget  sätt  att  betrakta  vårt  folk  och  vårt 
land.  För  den,  som  blott  fäster  sig  vid  de  lokala  intresse- 
striderna  och  de  hvardagliga  tilldragelserna,  förefaller  det 
mesta  här  hemma  lumpet  och   tarfligt;  men  betrakta  vi  vårt 


40 

folks  hela  historiska  lif  och  icke  blott  dess  tillfälliga,  så 
öppnar  sig  för  oss  en  vid  och  imponerande  öfverblick.  Vill 
du  ha  denna  öfverblick,  res  då  bort  från  ditt  land  och  från 
hvardagslifvets  småaktigheter!  Res  så  länge,  att  du  vid  hem- 
komsten, likt  Odyssevs,  icke  känner  igen  din  egen  fädeme- 
kust!     Dess  mäktigare  skola  linierna  lyfta  sig. 

Sedan  författaren  nu  angifvit  orsaken  till  vår  benägenhet 
att  öf verskatta  det  utländska,  visar  han,  att  denna  böjelse  har 
en  viktig  följd  för  den  svenska  konsten.  Eftersom  man  hos  oss 
underskattar  det  inhemska,  kan  en  svensk  konstnär  ej  räkna 
på  att  blifva  rättvist  bedömd  i  Sverige.  För  att  vinna  rätt- 
visa, måste  han  vända  sig  till  utlandet.  På  grund  af  slock- 
nande själfkänsla  har  Sverige  blifvit  en  styf moder  mot  sina 
egna  barn.  Det  föder  talanger  utan  att  bekymra  sig  om 
deras  växt  och  omhuldar  icke  begåfningen,  utan  stryper  henne 
med  skuggrädsla,  afund  och  ämbetssysslor.  Fosterlandskär- 
leken i  Sverige  Hgger  död  bakom  ihåliga  ord,  och  ingen 
Medea  har  sin  mördar knif  så  sölad  af  egna  söners  hjärt- 
blod som  Sverige.  Man  kastar  bort  det  egna,  som  har  värde, 
för  att  schackra  med  utländska  lumpor. 


Den  andra  anmärkningen,  som  författaren  framställer  mot 
oss  svenskar,  är,  att  vi  sakna  konservatism.  Vi  hafva  en  stor 
mottaglighet  och  en  smidig  fattningsgåfva,  men  dessa  vinnande 
egenskapers  frånsida  är  bristande  trohet  mot  oss  själfva  och 
mot  vår  forntid  och  vårt  bättre  jag.  På  grund  häraf  kunna 
vi  icke  göra  någon  påtaglig  insats  i  det  allmänna  kulturar- 
betet. Vår  ytterliga  modernitet,  vår  rastlösa  brådska  att 
tillägna  oss  alla  nyheter  göra  oss  mer  än  rättvist  obemärkta. 
Vi  synas  lika  alla  andra.  Vi  äro  en  spegel,  i  hvilken  ut- 
ländingen  dunklare  eller  tydligare  igenkänner  sig  själf.  Men 
den  djupa  obestickliga  utveckling  inifrån,  hvilken  för  ett  folk 
är  lika  fruktbringande  som  för  individen  och  dagligen  slår 
klingande  mynt  af  lynnets  alla  möjhgheter,  står  oss  ödesdi- 
gert fjärran. 


41 

Detta  allmänna  omdöme  kan  bestyrkas  genom  talrika 
exempel  ur  vårt  offentliga  och  enskilda  lif.  Se  på  våra 
byggnader  och  våra  dräkter,  på  våra  seder  och  bruk!  De 
sakna  nationell  prägel  och  beteckna  blott  summan  af  det  för 
tillfället  modernaste.  Söker  du  konservatism,  så  res  hvart 
dig  lyster,  blott  icke  inom  Sveriges  gränser!  Här  finner  du 
raka  motsatsen,  du  finner  en  ytterlig  modernitet  och  en  rast- 
lös brådska  att  tillägna  sig  alla  nyheter,  särskildt  sådant, 
som  kan  öka  bekvämligheten  och  lyxen. 

Men  trots  dessa  talrika  bevis  på  bristande  konservatism 
hos  svenskarne,  säger  man  likväl  rätt  ofta,  att  vi  äro  stilla- 
stående och  konservativa.  Men  detta  är  ett  misstag.  Vi 
hålla  på  det  gamla,  icke  just  därför  att  vi  älska  det,  utan 
därför  att  vi  icke  ha  nog  viljekraft  och  karaktärsstyrka  att 
handla  själf ständigt  och  efter  vår  innersta  öfvertygelse.  Denna 
brist  på  kraft  och  energi  i  viljan  yttrar  sig  stundom  i  en 
tillbakadragen  tystlåtenhet,  som  kan  lämna  spelrum  åt  den 
lumpnaste  egennytta  och  feghet.  Svenskens  ord,  då  han  yttrar 
sig  offentligt,  äro  icke  alltid  ett  uttryck  för  hans  verkliga 
mening.  Tvärtom  gör  han  sig  ofta  skyldig  till  en  nihilism, 
en  demoraliserande  dubbelhet,  som  erinrar  om  förhållandena 
i  despotiskt  styrda  land  och  utmynnar  i  likgiltighet.  Vår  brist 
på  viljekraft  tager  stundom  en  mera  oskyldig  form  och  ytt- 
rar sig  då  i  en  viss  anspråkslöshet  och  skygg  tafatthet.  Vi 
äro  för  blyga,  för  att  någon  bland  oss  skulle  våga  uppträda 
med  handlingar  och  förslag,  hvilka  kunde  uppfattas  som  ett 
personligt  jäktande  efter  uppmärksamhet.  Därför  blir  allt 
torrt  och  formellt.  Det  är  väl  äfven  därför  som  reformernas 
man  hos  oss  alltid  framträder  först  i  elfte  timmen.  Men 
denna  långsamhet  är  konservativ  blott  till  skenet. 

Ett  annat  bevis  för  vår  konservatism  tror  man  sig  hafva 
funnit,  då  man  säger,  att  vi  äro  konungskt  sinnade.  Men 
äfven  detta  är  en  missuppfattning.  Vårt  folk  har  älskat  sina 
konungar  mera  på  grund  af  personliga  egenskaper  än  för 
kronans  glans,  och  ännu  i  dag  skulle  en  andligt  och  kropps- 
ligt underlägsen  furste  möta  samma  ovilja,  som  fordom  Krist- 
offer   af   Bayern,     Vi  sakna  känsla  för  legitimiteten,  och  det 


42 

är  den  som  är  det  rätta  märket  på  ett  monarkiskt  lynne. 
Däremot  äro  vi  ett  ämbetsmannafolk.  Ämbetsmännen  lyfte 
redan  tidigt  hufvudet  högt  och  samlade  makten  på  sitt  bord. 
I  och  för  sig  är  en  ämbetsman  icke  något  märkvärdigt.  Han 
är  en  person,  som  behöfver  en  anställning  för  att  kunna  lefva. 
Men  genom  sin  ställning  uppfordras  han  till  själf disciplin 
och  måttfullhet  och  då  han,  såsom  fallet  är  hos  oss,  ledes 
af  ansvarskänsla  och  en  i  regeln  omutbar  hederlighet,  fyller 
han  en  stor  kulturell  uppgift.  Våra  ämbetsmän  äro  plikt- 
trogna hvardagsmänniskor,  men  icke  glorvyrdige  herrar  som 
i  de  stora  kulturlanden. 


Den  tredje  anmärkningen  som  författaren  framställer  mot 
nutidens  svenskar  är,  att  vår  verkhga  nationalkaraktär,  som 
utmärker  sig  genom  något  ridderligt  och  aristokratiskt,  genom 
kärlek  till  det  storslagna  och  upphöjda,  allt  för  mycket  på- 
verkats af  den  hälft  amerikanska  ande,  som  under  det 
nittonde  århundradets  senare  hälft  gått  öfver  världen.  Den 
långa  freden  har  förvandlat  svenskarne  till  köpmän  med  väl- 
ståndet till  mål.  Sverige  har  hemfallit  åt  en  materialism, 
som  är  blottad  på  allt  idéinnehåll  och  på  hvarje  annan  känsla 
än  egennyttan.  Förvärf störsten  och  njutningsbegäret  hafva 
undergräft  vår  sista  återstod  af  själf  känsla;  vi  lefva  blott  för 
oss  själf  va,  vi  ha  förlorat  vår  blygsel  för  framtiden. 

Detta  materialistiska  tidslynne  är  raka  motsatsen  till  vår 
ridderliga  och  idealistiskt  anlagda  nationalkaraktär.  Det  blir 
därför  ett  lifsvillkor  för  tidsandan  att  arbeta  på  natioual- 
karaktärens  och  den  fäderneärfda  odlingens  förfall.  I  denna 
strid  har  materialismen  fått  en  bundsförvandt  i  pietismen. 
Författaren  erkänner  villigt,  att  pietismen  hos  de  djupare 
leden  upprinner  ur  ideella  kraf,  att  den  har  ett  uppfostrande 
inflytande  på  folket  och  att  den  aldrig  i  och  för  sig  behöfde 
bli  en  fiende  till  högre  intellektuella  värf,  utan  godt  kunde 
tänkas  som  dessas  folkliga  syster.  Men,  säger  han,  pietismen 
blir    dock    ett  förtryck,   när  dess  träklubba  svänges  mot  alla 


43 

högre  kulturella  traditioner  och  när  okunnigheten  sätter  sig 
till  censor  öfver  en  gammal  nations  förädlade  bildning.  Njut- 
ningslystnad, okunnighet  och  intolerans,  se  där  de  vapen, 
med  hvilka  tidsandan  söker  bekämpa  det  ridderliga  och  ari- 
stokratiska i  vårt  lynne. 

Hvilket  inflytande  hafva  nu  dessa  förhållanden  på  vitter- 
heten och  konsten  i  vårt  land?  Författaren  vänder  sig  mot 
den  delen  af  pressen,  som  svurit  pietismens  fana.  I  stället  för 
att  arbeta  på  smakens  höjande,  sänker  sig  mången  tidning 
ned  under  publikens  nivå  och  vidmakthåller  grollet  mot  den 
inhemska  konsten.  Och  allmänheten  själf  längtar  efter  mate- 
riella njutningar,  men  icke  efter  intellektuella  förströelser. 
Hos  våra  bildade  klasser  finner  man  därför  en  förvånans- 
värd obeläsenhet  och  en  underbar  kärlek  för  det  medel- 
måttiga. Våra  stora  klassiska  författare  ligga  förgätna,  och 
nyare  vitterhet  och  konst  betraktas  ungefär  som  en  icke  straff- 
bar förbrytelse. 

Men  denna  förnedringstid  skall  taga  slut  en  gång.  Lik- 
som frihetstiden  föll  för  en  återväckt  själfkänsla,  så  skall 
också  en  gång  vår  tid  förgöras  af  samma  korrigerande  makt. 

Denna  kulturstrid  tyckes  vittna  om,  att  svenskarne  sakna 
estetiskt  sinne.  Men  så  är  det  dock  icke.  Vi  äga  en  rik 
inbillning.  Vi  sakna  kanske  förmågan  att  samla  våra  intryck 
till  hoptimrade  helhetsbilder,  och  hafva  en  stark  böjelse  för 
formalism.  Men  frigöra  vi  oss  från  denna  formalism,  så 
hafva  vi  en  tillräckligt  ''urkraftig"  arm  för  att  styra  efter  ännu 
oupptecknade  stjärnor. 


Slutligen  ger  författaren  en  konturteckning  af  det  svenska 
lynnet.  Han  börjar  med  det  svenska  landskapet.  Det  har  alla 
trappsteg  från  haf  till  snöfjäll.  Det  är  en  lika  brokig  mosaik 
som  det  svenska  lynnet  och  lika  svårt  att  öfverskåda  i  sam- 
lade linier.  Vidare  prisar  han  det  nordiska  klimatet.  Dess 
växlande  årstider  bjuda  en  vederkvickelse  och  förströelse, 
som  sydländingen  saknar,  och  vända  vår  uppmärksamhet  mot 


44 

naturen.  Vi  ändra  landskap  och  lefnadsvanor  fyra  gånger 
om  året  utan  att  behöfva  förflytta  oss,  och  vi  vänja  oss  att 
granska  himmel  och  luft.  Skönast  är  dock  senhösten,  hem- 
mets och  det  andliga  arbetets  årstid,  då  brasan  brinner,  då 
dagarna  bli  allt  kortare,  vägarna  allt  tystare  och  då  julgra- 
narna tåga  upp  på  torget.  Det  är  årets  högtidligaste  och 
mest  obeskrifliga  stund,  då  den  första  snön  börjar  falla  och 
hela  folket  bereder  sig  till  den  midvinterfest,  som  framför 
allt  gäller  den  egna  härden  och  känslan  för  det  ärfda  landet. 
Det  svenska  lynnet  liknar  vårt  landskap  och  vårt  klimat. 
Det  är  så  fullt  af  motsättningar  och  så  skiftande,  att  ingen 
någonsin  lyckats  att  sammanföra  färgerna  till  en  helgjuten 
bild.  Ytterligheterna  slingra  sig  om  hvarandra  som  i  Kanaan 
öknarna  och  vingårdarna  och  som  taglet  och  guldet  i  värin- 
gamas  mantelsnodd.  Snikenhet  och  slösaktighet,  världsklok- 
het och  öfverdåd,  tröghet  och  inbillning  —  allt  ligger  sida 
vid  sida.  Du  hinner  knappt  tillräkna  svenskame  ett  fel, 
innan  du  märker,  att  det  är  en  dygd,  och  knappast  en  för- 
tjänst, innan  du  upptäcker,  att  den  är  ett  lyte.  Men  sådant 
svenskarnes  lynne  gestaltat  sig,  är  det  Skandinaviens  rikaste 
och  intressantaste  —  ehuru  underskattadt  af  grannfolken  och 
förnekadt  af  sin  egen  tunga. 


c.  J.  L.  Almqvists  teckning  af  det  svenska 
folklynnet. 


En  originell  analys  af  det  svenska  folklynnet  har  Alm- 
qvist gifvit  i   "Svenska  fattigdomens  betydelse". 

Författaren  visar  först,  att  den  viktigaste  förutsättningen 
för  ett  starkt  och  okufligt  sammanhang  mellan  de  skilda 
folkklasserna  i  Sverige  är  en  för  hela  vårt  folk  gemensam 
nationell  bildning.  Men  en  nationell  bildning  hvilar  ytterst 
på  nationens  egen  uppfattning  af  naturen  och  lifvet,  på  na- 
tionens särskilda  sätt  att  känna  och  vara.  En  nationell 
svensk  bildning  måste  därför  stå  på  grundvalen  af  svensk 
känsla,  den  måste  ha  sprungit  fram  ur  ett  behof  af  svensk 
skönhet,  ur  ett  tycke  för  svenskt  behag;  den  förutsätter  ett 
lyssnande  till  naturens  ljud  rundt  omkring  oss. 

Hvad  svenskhet  är,  det  skall  kännas,  och  det  skall  kän- 
nas djupt.  Det  är  ett  odödligt,  ett  genom  olyckor  outrotHgt 
sinnelag  hos  den,  som  har  det.  Svensk  natur  med  folk,  sjöar, 
berg  och  skogar  står  då  för  ens  håg  i  sin  egna  och  rätta  färg. 
Därför  skall  man  icke  undervisa  om  hvad  som  menas  med 
detta  svenska  sinnelag.  Den,  som  är  gammal  och  icke  har 
det  sinnelaget,  den  kan  man  knappast  bibringa  någon  under- 
visning därom.  Ungdomen  åter,  som  ännu  är  bildbar  och  går 
att  uppfostras,  behöfver  man  icke  undervisa.  Och  hör,  hvar- 
för   det  icke  behöfs.     Det  är  så  Ijuft  att  en  frisk  vårmorgon 


46 

inandas  luften  och  den  balsamiska  ångan  ifrån  träd  och  örter. 
Är  det  icke  så?  Men  skulle  man  då  hafva  en  vän  vid  sin 
sida,  och  man  begynte  utreda  strupens  handlingssätt  vid  in- 
andningen eller  hvad  det  egentUgen  är  som  gör,  att  lungan 
finner  sig  så  väl  af  vårluften,  och  huru  kolet  i  blodet  lättas 
eller  afdunstar  genom  det  i  atmosfären  utvecklade  syret  vid 
denna  årstid,  —  hvilket  spektakel?  En  sådan  undersökning 
behöfs  icke  för  den,  som  vill  uppfriskas  af  våren.  Likadant 
skulle  företaget  vara  att  undervisa  om  svenskhet.  Men  du 
kan  lära  dig  känna  den,   och  det  skall  du  lära  dig  själf. 

Är  du  född  i  Sverige  och  ännu  har  ett  ungt,  för  intryck 
möjligt  sinne,  så  gå  ut  bland  folket,  framför  allt  förakta  ingen 
och  intet.  Se  på  de  ljusgröna  löf  våra  träd  bära;  de  äro 
icke  saftfulla  och  mörkgröna  som  söderns  —  vår  rätta  kärlek 
här  i  landet  är  icke  af  brånad,  men  mer  af  svalka,  af  armod 
och  enslighet  och  nöd,  af  själ  och  himmel.  Det  är  svårt 
att  säga  hvarför,  men  det  är  så.  Fattar  du  det,  så  är  det 
bra.  Lär  dig  att  uthärda  en  och  annan  bitterhet,  som  hör 
till  detta  land,  som  kanske  sårar  din  kropp  eller  dina  klä- 
der, men  rifver  icke  ditt  hjärtas  botten.  Förstå  att  umbära. 
Men  när  du  uthärdar  och  umbär,  så  var  glad  därunder. 
Svenskheten  består  i  att  vara  svensk  mera  än  att  ropa,  att 
man  är  svensk. 


Till  ett  enda  —  ett  visst  stort  —  har  svensken  framför 
andra  i  Europa  blifvit  ämnad;  det  är  till  fattigdom.  Fattig- 
dom är  den  hufvudkaraktär,  som  Gud  gifvit  oss  svenskar. 
Hvad  menas  då  med  att  vara  fattig?  Det  är  att  vara  hän- 
visad till  sig  själf.  Här  är  det  icke  fråga  om  att  söka  fattig- 
dom. I  Sverige  är  den  en  hemgift  af  naturen.  Fattigdomen 
är  icke  målet  hvartill,  utan  det  gifna  skötet  hvarifrån.  Och 
när  man  nu  en  gång  är  fattig,  då  är  man  hänvisad  till  sig 
själf.  Att  då  icke  förgås,  utan  stå,  att  ur  sig  själf  organiskt 
utveckla  all  den  förmåga,  som  nu  behöfs  —  det  är  att  kunna 
vara  fattig.  Att  kunna  det  rätt,  med  fullkomlig  frihet,  raskhet, 
själf  ständighet;    att  i  sig    själf    finna  en  outtömlig  hjälpkälla 


47 

och  därur  med  färdighet,  fintlighet,  snabbhet  upphämta  hjälp- 
medlen i  alla  omständigheter  —  denna  kraft  är  grund- 
väsendet i  svenskheten,  sådan  den  af  Gud  och  vår  natur 
blifvit   utstakad. 


Från  nu  angifna  synpunkt  skildrar  författaren  Sveriges 
land  och  folk.  Han  ber  oss  slå  upp  en  kartbok  och  se  på 
Skandinavien,  Det  är  nästan  en  ö  nära  polen;  vi  äro  isolerade 
redan  i  geografiskt  afseende.  Men  vårt  lifs  hela  inre  tycke 
är  också  en  övärld,  lämnad  åt  sig  själf.  Det  skandinaviska 
måste  bära  sig  på  egen  hand,  eller  det  faller.  Svensken 
skall  icke  se  på  något  annat  land  som  på  sitt  bistånd  i  nö- 
dens stund.  Han  skall  hålla  sig  fast  i  det  lynnet  att  utan 
afsaknad  och  smärta  kunna  undvara  Europa. 

I  detta  ensliga  land  bor  ett  folk,  som  kan  finna  sig  i  stor 
fattigdom.  Svensken  kan  väl  arbeta  och  samla,  men  mer- 
endels förslösar  han  det  samlade.  Han  arbetar  icke  för 
förkofringens  skull  såsom  mål,  utan  för  att  hafva  något  att 
gifva  ut;  han  samlar  för  att  kasta  bort  och  rätt  ofta  utan 
njutning,  utan  afsikt.  Man  gör  så,  när  fattigdomen  är  ens 
natursätt  och  förmögenheten  blott  ett  skämt.  Men  i  förmågan 
att  kasta  bort  penningar  har  svensken  en  styrka,  som,  ehuru 
den  till  ytan  stundom  liknar  svaghet  och  lättsinnighet,  likväl 
är  motsatsen  häraf  och  gör  honom  fri  på  ett  förundrans- 
värdt  sätt. 

Härmed  har  författaren  ej  velat  säga,  att  det  är  svenskens 
plikt  att  utan  gagn  kasta  ut  och  förslösa  hvad  han  sparat. 
Nej,  han  kan  allt  för  väl  behålla  det,  men  han  bör  och  skall 
vara  så  sinnad,  att  han  kan  lämna  det.  Detta  är  det  för- 
näma, det  verkligt  folkförnäma,  som  ligger  i  allt  svenskt 
blod.  Det  yttrar  sig  i  en  medfödd  gifmildhet  och  gäst- 
vänlighet i  förening  med  stolthet  och  storsinthet  hos  den 
lägste  svensk  fullt  ut  så  mycket  som  hos  den  högre, 

Hvar  och  en  af  oss  bör  såsom  sin  dyrbaraste  skatt 
hos  sig  bevara  detta  lynne  "att  oafsaknadt  kunna  gifva  bort". 
Härigenom  skulle  vi  blifva  en  oöfvervinnelig  nation.  Ty  ett  folk 


48 

är  starkt  icke  blott  och  bart  genom  sina  ägodelar.  Tvärtom. 
Om  dess  själ  hänger  vid  dem  och  vid  de  personliga  fördelar 
eller  njutningar  de  bereda,  så  är  det  folket  fegt,  fullt  af 
fruktan,  utan  tapperhet  och  kraft.  Men  tänk  dig  ett  folk, 
som  arbetar  och  förkofrar  sig,  som  äger,  men  utan  att  med 
hjärtat  hänga  vid  ägodelarne.  Det  är  någonting,  det  kan 
uträtta  någonting,  ty  det  kan  när  som  helst  utan  sorg  gå 
från  hus  och  hem.  Med  detta  sinnelag  gör  man  sig  ett  nytt 
hem  lätt  igen. 

Detta  bör  dock  icke  så  förstås,  som  skulle  svensken 
hafva  det  ädelmodet  att  utan  knöt  gifva  ifrån  sig  det  gods, 
som  han  samlat.  Nej,  kommer  någon  bakslugt  eller  dumt 
och  fordrar  penningar  af  honom,  så  visar  han  sig  vanligen 
karg;  men  det  är  ej  af  snålhet,  det  är  af  förargelse.  Men 
en  annan  gång  kan  han  med  lätt  lynne  kasta  bort  stora 
summor  på  något,  som  har  en  vacker,  en  storartad  utsikt 
för  sig.  Grunden  till  svenskens  synbara  vresighet  mot  små 
utgifter  någon  gång  och  hans  bevågenhet  för  stora  omkost- 
nader en  annan  gång  ligger  i  en  finkänsla,  i  ett  behof  af 
grace  till  och  med  i  ekonomien.  Säkert  är,  att  man  ibland 
hundra  svenskar,  som  behålla  sina  penningar,  icke  skall  finna 
en,  som  gör  det  af  egentlig  snålhet,  af  penningkärlek.  Vi 
hafva  här  i  landet  en  järnaln,  som  går  midt  igenom  oss 
och  håller  oss  raka.  Den  glödgar  hastigt  upp  och  blir  stål; 
elastiskt  böjer  den  väl  sig  undan  för  en  skicklig  hand,  men 
den  ger  också  lätt  ett  slag.  Låtom  oss  tacka  Gud  för  ett 
stål,  som  varit,   är  och  blir  vårt  yttersta  värn. 

Fattigdom  och  rikedom  äro  ord,  som  också  kunna  lämpas 
på  skön  konst.  Äfven  härutinnan  är  svenska  folket  hänvisadt 
på  sig  själf,  d.  v.  s.  fattigt.  Men  fattigdom  hos  svensken 
är  icke  uselhet  och  elände,  utan  koncentration,  samlandet  af 
krafterna,  personlighet:  öppnandet  af  en  inre  individuell  källa 
med  outtömlig  åder.  Den,  som  är  fattig  på  det  sättet,  han 
söker  inom  sig  själf  medlen  till  skapandet  af  en  värld;  han 
är  på  en  gång  den  fattigaste  och  den  rikaste. 


49 

Sveriges  uppgift  är  alltså  att  skapa  en  nationell  littera- 
tur och  en  nationell  konst.  Det  första  villkoret  härför  är, 
att  våra  konstnärer  och  vittra  författare  hafva  svensk  känsla, 
d.  v.  s,  att  det  svenska  landet  förmår  slå  an  på  dem.  Na- 
turen hos  oss  är  en  tyst,  inom  sig  sluten  skogsflicka,  mycket 
försynt.  Hon  hviskar  så  sakta  och  talar  så  svagt  eller  rättare 
icke  svagt,  men  likt  eolsharpan  ur  ett  underbart  fjärran. 
Det  finaste  gehör  behöfs,  det  ömmaste,  lättretligaste  sinne 
måste  man  ha  för  att  varseblifva  skönheter,  liksom  ämnade 
till  en  evig  hemlighet.  Det  andra  villkoret  för  skapandet  af 
en  nationell  litteratur  är,  att  vi  tro  oss  hafva  förmåga  att 
ur  oss  själfva  och  vårt  land  utveckla  de  rika  tillgångar 
där  finnas. 


I  Sveriges  djurvärld  vill  Almqvist  se  skuggor  och  sinne- 
bilder af  det  svenska  folklynnet.  Han  ber  oss  att  än  en  gång, 
men  nu  med  djurvännens  ögon,  betrakta  vårt  fattiga  land. 
Våra  strömmar  och  sjöar  äro  ganska  fiskrika,  våra  skogar, 
särdeles  de  stora  och  nordligare,  äro  mycket  rika  på  vild- 
fågel. Både  fåglar  och  fiskar  äro  af  den  mest  försynta  och 
för  människan  undansprittande  natur.  Den,  som  vill  se 
fiskarnas  lek,  måste  vara  ganska  tyst  och  uppmärksam.  Lika 
blinksnabba  och  undanfarande  äro  vildfåglarna.  Blott  den, 
som  smyger  sig  tyst  fram  i  skogen,  kan  få  höra  deras  kvitter 
och  åse  deras  lätta,  behagfulla  rörelser,  då  de  hoppa  eller 
flyga  mellan  kvistar  och  löf.  De  äro  en  bild  af  vårt  lynne, 
som  har  mycket  otamt  uti  sig,  men  icke  obändigt  och  groft, 
utan  tvärtom  skyggt,  likt  fågel  och  fisk. 

Bland  '^vår  boskap  och  våra  tama  djur"  fäster  sig  för- 
fattaren vid  oxen,  hästen,  hunden  och  svinet. 

Oxarnas  gestalter  hafva  en  underbar  prägel  af  aktnings- 
värdhet. De  se  icke  glada  ut,  ej  heller  melankoliska,  sällan 
onda,  men  icke  heller  skämtsamma.  De  äro  gravitetiska 
och  förekomma  alltid,  som  de  ginge  i  värf.  Kan  man  se 
något  mera  värdigt,  mera  ämbetsmannamässigt  än  den  anblick 
en    oxe    företer  i  hela    sin    gång,  i  sättet    att  bära  hufvudet 

4  Lyth,  Svenskt  Folklynne. 


50 

och  blicka  omkring  sig!  I  oxen  finner  författaren  en  sinne- 
bild af  det  i  sitt  kall  gående.  Svensken  är  trög  som  en  oxe, 
men  han  har  oxens  pliktkänsla. 

Se  på  hästen  däremot!  Visserligen  är  en  väl  inkörd  häst 
högst  snäll  och  beskedlig  för  åkdonet;  men  man  ser  så  väl 
på  halsens  själfsvåldiga  krökningar,  på  ländens  rörelser 
och  isynnerhet  framfötterna,  att  han  en  smula  skämtar  med 
sitt  åliggande.  Kommer  han  i  en  backe,  då  det  gäller  att 
dra  upp  hans  herrskap,  så  tar  han  nog  uti  duktiga  tag, 
men  har  han  ej  därunder  något  ridderligt  i  fasonerna?  Är 
det  icke,  som  om  han  satte  sin  heder  i  att  komma  upp?  Får 
han  en  pisksläng,  så  mottager  han  den  icke  som  påminnelse 
om  försummad  plikt,  utan  blir  förargad,  lättretlig  för  smärtan 
och  för  skammen.  Han  tycker  mycket  om  att  talas  vid 
och  få  beröm,  blir  stolt  genom  påsatta  prydnader,  gör  mycket 
för  syns  skull  och  behandlar  alla  sina  göromål,  så  ofta  han 
kan  få,  som  nöjen.  Han  uppeldas  lätt  till  krigiska  och  raska 
bragder,  han  tilltar  i  energi,  allt  som  faran  växer.  Att  han  sätter 
till  lif  och  lefverne  för  någonting  helt  onyttigt,  tyckes  icke 
bekymra  honom,  men  han  gör  icke  sina  fantasier  af  dumhet, 
utan  af  begäret  att  färdas  framåt.  Hästen  är  en  sinnebild 
af  det  chevalereska,  det  ridderliga  i  vårt  lynne.  Detta  är 
icke  så  gagnlöst  eller  rasande,  som  mången  kanske  tycker. 
Det  bär  dig  ofta  fram  till  samma  mål  som  pliktkänslan 
och  stundom  ännu  längre,  ehuru  det  vämjes  vid  att  göra 
som  tvunget  och  ålagdt  hvad  det  vill  göra  dubbelt  af  glädje 
och  kärlek. 

Hunden  har  hvarken  oxens  pliktkänsla  eller  hästens 
hederskänsla.  Han  uträttar  egentligen  ingenting.  Han  älskar 
att  gå  i  ditt  sällskap,  och  oaktadt  sina  oräkneliga  omvägar 
och  bukter  är  han  ständigt  mot  dig  den  trognaste.  Han 
följer  dig  på  jakt  för  sitt  enskilda  nöje  och  för  att  tilläfven- 
tyrs  få  en  bit  med  i  skogen.  Mer  än  du  tror  jagar  han  dock 
af  eget  liebhaberi;  han  nappar  fåglar  och  biter  hararna  själf, 
så  ofta  han  hoppas  vara  obemärkt  af  dig.  Däremot  är  det 
för  din  räkning  han  skäller  på  främmande.  Skälla  är  visser- 
ligen hans  sak,  och  han  är  stundom  mer  än  billigt  envis  däruti; 


51 

men  så  allvarsamt,  som  det  låter,  är  det  nästan  aldrig  menadt, 
och  det  slutar  ofta  lika  oförmodadt  och  utan  reson,  som  det 
börjat.     Vi  svenskar  hafva  en  bit  hundnatur  uti  oss. 

Om  svinet  vore  mycket  att  säga.  Det  är  argsint  och  af 
alla  våra  husdjur  det  svinaktigaste.  Det  går  helst  på  egen 
hand  och  småknottrar  med  en  ganska  ful  röst,  men  utan 
anspråk.  Dess  lefnadssätt  och  hela  konfiguration  visar  oss 
den  lägre  jordiska  tref nåden,  som  njuter  afsides,  inhumant 
och  utan  att  generas  af  smuts.  Vi  hafva  äfven  litet  af  svin- 
naturen i  oss,  men  dock  icke  på  långt  när  så  mycket  som 
andra  nationer,  t.  ex.  det  svinrika  England, 


Sveriges  växtvärld  påminner  äfven  om  det  svenska  lyn- 
net. Se  på  nyponbusken!  Betrakta  dess  lilla  enkla  ljusröda 
blomma  och  känn  den  utomordentligt  fina,  nästan  svaga  lukten, 
den  ädlaste  likväl  som  luften  bär!  Den  är  gestalten  af  fattig- 
dom, vildt  behag  och  kyskhet.  Kyskhet  och  dygd  är  grund- 
färgen nästan  på  alla  de  taflor  våra  landskap  visa.  Något 
liknande  —  en  viss  barndomsoskuld  och  något  friskt,  ung- 
domligt —  ligger  det  i  vårt  folks  lynne.  Den  första  ung- 
domen, isynnerhet  vid  själfva  öfvergången  ifrån  barndomen, 
ger  den  utmärktaste  bild  af  "sinne  för  allt,  utan  att  vara 
ett  gement  eller  orent  sinne".  Det  svenska  folket  har  bibe- 
hållit detta  sinne  och  äger  det  merendels  i  ungdomens  mening, 
naturgladt,  men  upphöjdt.     Det  har  lust  —  fri,  vacker. 

Liksom  Sverige  är  det  fattiga  landet  i  Europa,  så  är  det 
äfven  det  företrädesvis  unga.  Icke  historiskt,  men  till  na- 
turen. Svensken  har  föga  af  den  andliga  odling,  som  Europa 
erkänner  för  kultur.  Men  han  har  det  sättet  att  se  hastigt 
och  tvärt  igenom  sakerna,  hvilket  man  brukar  kalla  det  svenska 
sunda  förståndet.  Egentligen  är  det  ett  ungt  sinnelag.  Kloka 
af  erfarenhet  och  kultiverade  på  tyskt,  fransyskt  eller  engelskt 
sätt,   det  bli  vi  väl  i  stort  taget  aldrig. 


Tegnérs  teckning  af  det  svenska  folklynnet. 


Sin  uppfattning  af  det  svenska  lynnet  har  Tegnér  utför- 
ligare än  eljest  framställt  i  tre  dikter,  nämligen  "Svea'', 
'•  Fritjofs  saga^  och  dedikationen  "Till  H.  M.  Konung  Karl  XIV 
Johan",  författad  efter  1840. 

I  "Svea"  har  han  tecknat  en  idealbild  af  det  svenska 
folket  och  bredvid  den  har  han  ställt  en  verklighetsbild  af 
svenskarne  i  nittonde  århundradets  början. 

Liksom  Rousseau  predikar  han  återgång  till  naturen. 
Ett  idealiskt  lif  är  ett  naturenligt  lif,  och  ett  folk  lefver  som 
sig  bör,  när  det  öfverensstämmer  med  sin  omgifning,  när 
det  lefver  i  harmoni  med  sitt  lands  natur.  Men  Sveriges 
natur  är  hög,  allvarsam  och  karg,  Sverige  är  ett  äkta  nordiskt 
land.  Att  det  har  en  varm  sommar  och  en  hänryckande  vår, 
nämner  ej  skalden.  Han  har  blott  öga  för  den  majestätiska 
vintern,  han  ser  sitt  land  i  februaridräkt.  Det  begränsas  af 
isfyllda  vågor  och  fjällväggar.  En  stjämprydd  himmel 
hvälfver  sig  öfver  hvita  snöfält.  Ett  sådant  land  fostrar  en 
fri  och  stolt  ätt;  här  bör  alltså  finnas  ett  släkte,  som  är  plikt- 
troget och  bevakar  sin  rätt,  ett  folk,  som  älskar  äran,  icke 
rädes  faran  och  trotsar  döden. 

Men  vid  jämförelsen  med  denna  idealbild  kommer  1811 
års  svenska  folk  till  korta.  Det  är  ett  lättsinnigt  och  flärd- 
fuUt,  ett  ytligt  och  njutningslystet  folk.     Det  jollrar  menings- 


53 

löst  om  dygd  och  fosterlandskärlek  och  låter  de  vackra  före- 
satserna dunsta  bort  i  ögonblickliga  stämningar.  Det  är  där- 
jämte ett  sömnaktigt  och  trögt  folk,  som,  när  det  en  gång 
räddats  från  ett  öfverhängande  fördärf,  makligt  slumrar  in 
och  lättroget  drömmer  om  en  ständig  lycka  och  en  huldrik 
försyn. 


Tegnérs  förnämsta  teckning  af  det  svenska  lynnet  är  dock 
"Fritjofs  saga",  och  bland  dess  figurer  är  Fritjof  mer  än  någon 
annan  representant  för  det  nordiska,  det  skandinaviska  lyn- 
net. Man  bör  ej  glömma,  att  Fritjof  är  norrman,  och  skalden 
har  i  hans  person  sammansmält  den  svenska  och  den  norska 
nationalkaraktären. 

Fritjof  har  en  hög  grad  af  kraft,  som  i  början  är  en 
otyglad  kraft.  I  sina  anmärkningar  till  "Fritjofs  saga"  säger 
Tegnér,  att  han  i  sin  dikt  ville  framställa  det  storartade  och 
heroiska  i  det  gamla  nordiska  hjältelifvet.  Han  säger  vidare, 
att  all  heroism,  och  alltså  äfven  den  nordiska,  utmärker  sig 
genom  ädelhet,  högsinthet  och  mod,  och  att  den  nordiska 
därjämte  kännetecknas  af  lefnadsfriskhet,  trots  och  öfvermod. 
Detta  trotsiga  och  titaniska  släktdrag  är  ännu  icke  utdödt 
hos  Skandinaviens  folk.  Huru  förslappadt,  flärdfullt  och  för- 
därfvadt  det  än  må  vara,  ligger  likväl  ännu  en  vikingaåder 
på  bottnen  af  nationallynnet.  Nordbon  är,  hksom  Fritjof, 
egensinnig.  Han  skall  ha  sin  vilja  fram,  och  kommer  han 
på  det  humöret,  kan  han  utsätta  sig  för  hvilken  risk  som  helst; 
han  ger  sig  icke,  förrän  han  stupar. 

Vid  bedömandet  af  Fritjofs  karaktär  är  det  att  märka, 
att  tempelbranden  är  en  vändpunkt  i  hans  lif.  Fritjof  förr- 
än han  blef  tempelbrännare  är  densamme  och  dock  en  annan 
än  han  visar  sig  efter  den  ödesdigra  tilldragelsen. 

Betrakta  vi  först  den  unge  Fritjof,  se  vi  en  egensinnig, 
ouppfostrad  varelse,  utrustad  med  rika,  men  sins  emellan 
stridiga  anlag.  Därför  är  han  oberäknelig.  Hans  äregirighet 
står  tillsammans  med  en  makalös  likgiltighet  och  tanklöshet; 
hans    tröghet   är  parad  med  en  uppbrusande  häftighet;  hans 


54 

kraft  styres  icke  af  omdömesförmågan,  utan  af  en  otyglad 
fantasi  och  tillfälliga  stämningar. 

Hans  historia  är  i  korthet  följande.  Ynglingens  i  ett  hög- 
stämdt  ögonblick  fattade  beslut  att  för  Ingeborgs  skull  för- 
värfva  sig  en  kungakrona  åtföljes  af  en  lång  o  verksamhet, 
då  han  går  i  skogen  och  drömmer,  men  icke  kan  komma 
sig  för  med  att  utföra  de  bragder,  som  skulle  göra  honom 
till  en  vikingakonung.  Till  slut  blef  han  dock  retad  af  Björns 
närgångna  skämt,  och  då  vaknade  åter  hjältekraften  för  ett 
ögonbUck.  Han  gick,  men  icke  för  att  strida,  utan  för  att 
fordra  segerlönen  —  Ingeborgs  hand;  men  då  fick  han  veta, 
att  hans  plats  var  bland  konungens  husfolk  och  icke  bland 
kungadotterns  friare.  Efter  denna  kraftyttring  kom  trög- 
heten åter  öfver  honom.  Han  satt  hemma  på  sin  gård  länge 
och  väl  och  gjorde  ingenting,  endast  spelade  och  drack 
och  drömde  om  kärlek  och  lycka.  Ur  denna  dåsiga  njutnings- 
lystnad kunde  ingenting  rycka  upp  honom,  icke  fosterfaderns 
böner,  icke  fäderneslandets  fara,  icke  ens  faran  att  förlora 
Ingeborg,  ty  det  var  själfklart,  att  henne  skulle  han  i  alla 
fall  ha.  Men  då  det  blef  ifrågasatt,  huruvida  han  var  vuxen 
ett  så  äfventyrligt  företag  som  att  hämta  hem  skatten  från 
Angantyr,  då  for  han  i  värsta  storm  ut  på  vikingafärd  och 
trotsade  elementens  raseri,  men  Ingeborg  och  kung  och  foster- 
land, dem  lämnade  han  åt  deras  öde.  När  han  sedan,  efter  en 
vinter  af  hvila  och  välfägnad  kom  hem,  tanklöst  glad  och  för- 
hoppningsfull, blef  han  på  ett  obehagligt  sätt  öfven-askad. 
Han  hade  förlorat  sitt  hem  och  sin  brud  och  sitt  lifs  lycka. 
Då  brusade  han  upp  af  harm,  och  sig  själf  ej  mäktig,  tände 
han  eld  på  templet. 

Detta  är  Fritjofs  historia  under  förra  hälften  af  hans  lif. 
Vi  se  en  ung  man,  som,  trots  sin  öfverbrusande  kraft,  saknar 
all  styrka  och  fasthet  i  sinnet  för  att  utföra  hvad  han  före- 
satt sig.  Ögonblicket  hänför  honom,  och  frestelsen  behöfver 
blott  visa  sig  för  att  vara  viss  om  sin  seger.  Han  är  opå- 
litlig, utan  att  vara  egentligen  falsk,  dubbel  utan  att  vara 
egentligen  hycklare, 

Fritjof,  sådan  vi  känna  honom  efter  tempelbranden,  söker 


55 

bekämpa  denna  svaghet  och  obeständighet  i  karaktären. 
Sedan  han  efter  årslånga  inre  strider  fått  klart  för  sig,  att 
tempelbranden  berodde  på  honom  och  att  hans  förnämsta  fel 
var  bristande  herravälde  öfver  egna  begär,  ägnade  han  sitt 
lif  åt  viljans  uppfostran.  Så  småningom  lärde  han  sig  vilje- 
styrkans, uthållighetens  och  själfbehärskningens  dygder,  och  i 
slutet  af  dikten  står  han  för  oss  som  en  man  i  ordets  vack- 
raste bemärkelse. 

Betecknande  för  Fritjof  är  hans  förhållande  till  äldre 
personer.  Den  unge  Fritjof  behandlar  stundom  sin  foster- 
fader rätt  kamratlikt  och  öfvermodigt.  Känslan  af  vördnad 
var  främmande  för  honom.  Då  Hilding  kom  med  hälsning 
från  konungarne,  slutade  Fritjof  ej  upp  med  sitt  spel  och  sva- 
rade icke  på  den  gamles  tal,  utan  pratade  endast  med  Björn 
under  kvicka  hänsyftningar  på  fosterfaderns  ord.  Detta  mot- 
tagande framkallade  följande  fråga  af  Hilding: 

Fritjof,  vill  du  icke  svara? 
Skall  din  fosterfader  fara 
ohörd  från  din  gård,  emedan 
ej  ett  dockspel  vill  ta  slut.'* 

Annorlunda  betedde  sig  den  genom  lifvets  pröfningar  upp- 
fostrade  Fritjof,   då   han  mötte  Balders  åldrige  öfverstepräst. 

En  ovan  vördnad  intog  Fritjofs  stolta  själ, 
och  örnevingarna  på  hjälmen  sänktes  djupt 
inför  den  gamle. 

Tegnér  själf  har  i  sina  anmärkningar  till  "Fritjofs  saga'' 
framställt  en  annan  motsats  mellan  Fritjof  före  och  Fritjof 
efter  tempelbranden.  Hos  den  unge  Fritjof  märker  man  mest 
det  lefnadsfriska,  trotsiga,  öfvermodiga,  men  hos  den  Fritjof, 
som  bränt  templet,  är  svårmodet  och  tungsintheten  öfver- 
vägande.  Ur  de  i  svårmodets  stunder  utkämpade  inre  stri- 
derna framgick  den  Fritjof,  som  kände  vördnad  för  det  höga 
och  heliga,  som  hade  ansvarskänsla  och  omdömesförmåga 
och  som  lärt  sig  att  utan  tvekan  och  vankelmod  vilja  det 
rätta.  Det  var  denna  vilja,  som  gjorde  Fritjof  till  en  ädel 
och  helgjuten  karaktär. 


56 

Sin  tredje  skildring  af  den  svenska  nationalkaraktären 
har  Tegnér  gifvit  i  dedikationen  till  Karl  XIV  Johan.  Där 
säger  skalden,  att  det  svenska  lynnet  är  en  förening  af  mot- 
satser. Det  påminner  å  ena  sidan  om  fransmannens  fjäder- 
lätta  sinne  och  å  andra  sidan  om  tyskens  grundliga  och  tunga 
allvar.     Grundfärgen  vittnar  dock  om  ett  germaniskt  ursprung. 

Ett  framstående  karaktärsdrag  hos  svenskame  är  stolt- 
heten. Den  bibehålla  vi  från  tidehvarf  till  tidehvarf  under 
växlande  öden.  Men  den  är  blandad  med  ett  lugn,  som 
vittnar  å  ena  sidan  om  hjältemod,  å  andra  sidan  om  trög- 
het och  loj  het.  Vare  sig  vi  segra  eller  blifva  besegrade, 
äro  vi  trygga  och  bekymmerslösa.  Äfven  i  vår  förnedring 
känna  vi  oss  nöjda,  blott  vi  få  sitta  och  drömma  om  våra 
fäders  ära.  Men  hur  fattiga  och  utarmade  vi  än  äro,  ha  vi 
dock  ett  hjältehjärta  i  barmen.  Vi  klaga  icke  öfver  vårt  öde, 
men  vi  dölja  det  för  andra  under  en  dräkt  af  purpur  och  för 
oss  själfva  genom  minnet  af  hvad  vi  varit. 

Ett  annat  karaktärsdrag  är  flärd  och  fåfänga.  Vi  tycka 
om  yttre  prydnader  och  vi  älska  att  höra  skrytsam  sång 
om  forntidens  minnen  och  om  fädernas  bragder,  som  vi  själfva 
ej  kunna  utföra.  Vi  älska  också  att  uppgöra  stora  framtids- 
planer, som  vi  dock  sällan  förverkliga.  Vi  vilja  lefva  ett 
drömlif  i  forntid  och  framtid,  men  draga  oss  för  att  lefva 
ett  verklighetslif  i  nutiden. 

Ett  tredje  karaktärsdrag  är  oförvägenheten  och  djärf- 
heten,  som  äro  förenade  med  alldeles  motsatta  egenskaper. 
En  svensk  kan  våga  allt,  men  han  kan  också  darra  för  allt. 
Han  är  djärf  i  krig,  men  i  fred  däremot  ohjälpligt  loj  och  maklig. 
Hans  mål  är  högt  och  hans  handlingskraft  icke  ringa,  men 
sällan  hinner  han  sitt  mål,  ty  han  skjuter  öfver  målet  eller 
också  förbi  det.  Vid  utförandet  af  ett  företag  känner  han 
i  början  en  mäktig  hänförelse,  men  han  saknar  uthållighet 
och  energi;  han  tröttnar  lätt  på  halfva  vägen.  Därför  bUr 
så  mycket  halfgjordt  här  i  Sverige. 


Geijers  teckning  af  det  svenska  folklynnet. 


Geijer  har  i  "Svea  rikes  häfder"  klarare  och  mera  djup- 
tänkt  än  någon  annan  formulerat  det  svenska  folklynnets 
beskaffenhet.  Liksom  Tegnér  har  han  insett,  att  vårt  lynne 
utmärker  sig  genom  skarpa  motsatser,  och  han  visar,  att 
samma  motsägelser  uppenbara  sig  i  den  natur,  som  omger  oss. 
Sin  teckning  af  den  svenska  nationalkaraktären  inleder  han 
därför  med  en  skildring  af  den  svenska  naturen. 

För  att  förstå  ett  folk,  är  det  väl  värdt  att  betrakta 
den  natur,  hvari  det  lefver.  Det  är  så  mycket  nödvändigare, 
ju  mera  denna  natur  äger  någonting  utmärkt,  af  människo- 
hand outplånligt  och  därigenom  öfvar  en  så  mycket  mäktigare 
inflytelse,  med  hvilken  människan  har  att  kämpa  eller  hvilken 
hon  måste  underkasta  sig.  En  sådan  outplånlig  egendom- 
lighet för  vårt  lands  natur  är  växlingen  mellan  vinter  och  vår. 
Den  svenska  vintern  erinrar  om  att  Sverige  ligger  till  en  del 
inom  polcirkeln.  Fastän  det  är  det  mildaste  och  bäst  be- 
gåfvade  land  på  jorden  under  en  så  nordlig  bredd,  påmin- 
ner oss  dock  naturen,  att  vi  äro  grannar  till  de  nejder, 
där  hon  ensam  härskar  och  där  hennes  förskräckliga  fattig- 
dom och  vildhet  äro  hinderliga  för  den  mänskliga  odlingens 
framsteg.  Jämte  denna  från  odlingens  synpunkt  afskräckande 
sida    har    den    svenska  vintern  något  som  tilltalar   skönhets- 


58 

sinnet.  Dess  ofruktbara  storhet  är  majestätisk  och  häny ekande. 
Geijer  erinrar  om  den  klara  vinternatten,  då  stjärnorna  tyckas 
ha  fördubblat  sitt  antal  och  sin  glans,  medan  det  hvita  snö- 
täcket rundt  omkring  insveper  allt  i  enformighet.  En  sådan 
på  en  gång  afskräckande  och  upplyftande  vinter  utöfvar  ett 
hemligt  välde  öfver  befolkningen  och  uppfyller  sinnet  med 
höga,  fantastiska  och  melankoliska  tankar. 

Men  icke  blott  vintern  här  i  Sverige,  utan  äfven  våren 
ger  betraktaren  motsatta  intryck,  å  ena  sidan  af  ett  vaknande 
lif,  å  andra  sidan  af  en  stundande  förgängelse.  Våren  synes 
i  norden  mer  än  annorstädes  liksom  röra  naturens  eget  hjärta 
och  ger,  särdeles  i  bergstrakter,  där  öfvergången  är  hastigare,  ett 
skådespel,  som  måste  genomtränga  äfven  det  dunklaste,  mest 
nedtyngda  bröst  med  en  stråle  af  tillvarelsens  Ijufva  lycka. 
Den  för  solens  värme  smältande  snön,  som  i  otaliga  bäckar 
störtar  från  bergen  ned  öfver  dalarnas  svällande  grönska; 
de  ur  isens  fängsel  lossade  mäktiga  vattnen,  som  med  ökad 
fart  framskynda  på  sina  banor;  de  nästan  med  ens  löfvade 
träden,  ur  hvilka  de  åter  norden  hälsande  sångfåglarna,  lik- 
som druckna  af  förtjusning,  fylla  den  spänstiga,  skära  vår- 
luften med  sitt  kvitt  er;  den  i  ett  haf  af  ljus  simmande  him- 
melen,  som  snart  ej  mer  vet  af  någon  natt;  den  fröjd,  som 
bemäktigar  sig  allt  lefvande  —  allt  sammanstämmer  i  den 
nordiska  våren  att  ingifva  en  öfversvämmande  känsla  af  ett 
på  en  gång  ur  långvarig  dvala  vaknande  lif. 

Men  detta  härliga  lif  väcker  äfven  vemodiga  känslor. 
Man  kan  icke  värja  sig  för  den  tanken,  att  vårens  skönhet 
är  dömd  till  en  snar  förgängelse.  Öfver  hufvud  taget  har 
all  naturens  skönhet  här  i  norden  ett  visst  spädt  tycke.  Den 
utsprickande  rosens  skära  färger  och  gräsens  och  löfvens 
lifliga,  ljusa  grönska  äro  ett  bevis  på  växtlighetens  svaghet. 
Därför  liknar  skönheten  i  norden  nästan  alltid  ett  spädt  och  Ijuft 
barn,  hvars  rörande  oskyldiga  täckhet  redan  i  vaggan  tyckes 
bedja  om  försköning  för  den  hårda  lott,  hvaraf  det  en  gång 
skall  till  förgängelse  dömas. 


59 

Huru  inverkar  nu  denna  natur  på  Sveriges  folk?  Geijer 
betraktar  frågan  först  från  praktiskt-ekonomisk  synpunkt. 
Då  den  svenska  naturen  är  sådan,  att  den  väl  belönar  om- 
tanken och  fliten,  men  likväl  aflagt  alla  dragen  af  en  klemande 
mor,  som  ger  mycket  och  fordrar  litet,  måste  det  släkte  af 
landtbrukare,  som  skall  kunna  bebo  vårt  land,  vara  härdadt, 
arbetsamt  och  förståndigt.  Eljest  dukar  det  under.  Men 
å  andra  sidan  utvecklar  och  underhåller  lefnadssättet  här 
i  Sverige  moralisk  spänstighet  och  kraft  hos  landets  inbyg- 
gare; det  är  härdande  och  stålsättande,  och  det  har  varit  en 
förskola  för  vårt  folks  politiska  lif.  Det  har  fostrat  vår 
allmoge  till  strid  för  sin  personliga  frihet  och  sin  egendom. 
Men  här  möta  vi  en  af  de  många  motsägelserna  i  det  svenska 
lynnet.  Naturen  tvingar  svensken  till  att  arbeta  och  för- 
värfva,  men  hon  har  icke  i  samma  mån  lärt  honom  att 
spara.  Ännu  i  allmänhet  taget  ger  han  ut  hvad  han  genom 
sin  idoghet  förvärfvat,  såsom  han  i  forntiden  förtärde  hvad 
han  i  härnad  eröfrat,  älskande  ej  mindre  njutning  än  arbete, 
hellre  färdig  till  ständigt  nya  mödor  än  att  spara  sig  dem 
genom  omtanke,  och  om  han  någon  gång  slår  sig  på  egentlig 
vinning,  merendels  viljande  vinna  för  snart  och  för  mycket, 
sökande  njuta  för  snart  och  för  mycket. 


Huru  skall  man  psykologiskt  förklara  denna  slösaktighet 
hos  vårt  folk,  denna  benägenhet  att  ständigt  förspilla  ett 
genom  arbete  vunnet  resultat?  Det  beror  icke  på  bristande 
förstånd.  Svensken  visar,  både  genom  arbetskraft  och  för- 
måga att  umbära,  den  största  skicklighet  att  fylla  sina  behof 
och  vara  sig  själf  allt  i  allom.  Det  finnes  ingen  nöd,  som 
han  icke  är  öfverlägsen;  han  har  stora  tillgångar  inom  sig 
själf,  då  han  uppfordras  att  använda  dem,  och  hos  intet 
annat  folk  torde  en  naturlig  uppfinningsgåfva  vara  allmän- 
nare än  hos  Sveriges  allmoge,  som  dessutom  genom  en  ur- 
åldrig frihet  och  däraf  följande  deltagande  i  fäderneslandets 
angelägenheter  ostridigt  öfverträffar  mängden  i  andra  länder. 


60 

Vår  slösaktighet  måste  alltså  hafva  någon  annan  orsak. 
Den  beror  ytterst  på  vår  rörliga  inbillning.  Vi  äro  oroliga 
varelser,  ögonblickets  barn,  som  älska  ombyte  och  därför 
hafva  svårt  att  fullfölja  en  föresats,  som  vi  en  gång  fattat. 
Geijers  viking  for  till  sjös  för  att  bli  kung.  Men  när  han 
väl  fått  ett  rike,  blef  han  på  en  enda  vinter  trött  vid  sina 
konungaplikter,    och  så  kom  den  nya  våren  med  sina  friska 

fläktar. 

Då  grep  mig  det  forna  osynliga  band, 
mig  lockade  böljornas  ras. 
Jag  strödde  mitt  guld  öfver  städer  och  land 
och  slog  min  krona  i  kras, 

och  fattig  som  förr,  med  ett  skepp  och  ett  svärd 
emot  okända  mål  drog  i  vikingafärd 
uppå  hafvet. 

På  grund  af  vår  rörliga  inbillning  älska  vi  svenskar 
mera  ungdomlig  lek  och  glad  kraftyttring  än  ett  följdriktigt 
utförande  af  en  plan.  Vi  kasta  bort  en  vinst,  så  snart  vi 
fått  den,  för  nöjet  att  jaga  efter  en  annan.  Sällan,  säger 
Geijer,  bruka  svenskarne  sina  naturgåfvor,  äfven  där  de  fin- 
nas till  en  förundransvärd  höjd,  för  annat  än  fyllandet  af 
ögonblickets  behof,  eller  ock  förslösas  de  i  försök,  i  hvilka  man 
mer  förmärker  en  lek  af  stora  förmögenheter  än  afsikten  på 
någon  verklig  båtnad.  Med  en  utomordentlig  rikedom  af 
enskilda  krafter  svara  därför  framstegen  i  det  hela  ej  däremot. 
Det  ofta  resultatlösa  arbetet  här  i  Sverige  beror  dock  icke 
blott  på  vår  böjelse  för  ombyte,  utan  äfven  på  bristande 
uppmuntran.  Liksom  det  saknas  värme  i  den  fysiska  värl- 
den, så  lida  vi  äfven  brist  på  värme  i  den  moraliska.  Den, 
som  känner  sig  fylld  af  en  stor  föresats,  finner  ofta  rundt 
omkring  sig  liknöjdhet  och  tröghet,  han  saknar  understöd 
af  liktänkande  och  besläktade  själar;  med  ett  ord,  han  saknar 
den  bildande  värme,  som  drifver  en  rik,  lycklig,  inom  sig 
fulländad  natur  till  full  mognad. 


Hittills  har  Geijer  visat,  hvilket  inflytande  den  nordiska 
naturen    utöfvar    på    oss,    särskildt  från  praktiskt-ekonomisk 


61 

synpunkt.  Nu  öfvergår  han  till  att  undersöka,  i  hvad  mån 
de  politiska  förhållandena  och  beröringen  med  en  större  värld 
inverkat  på  vårt  folk.  Om  vi  som  enskilda  personer  äro 
drömmande  och  fantasibegåfvade  naturbarn,  så  äro  vi  i  det 
politiska  lifvet  ohjälpligt  tröga  medborgare.  Men  mot  denna 
tröghet  finns  det  en  motvikt,  nämligen  de  moraliska  drif- 
fjädrarna,  som  hafva  förmåga  att  kunna  höja  människan 
öfver  både  naturliga  förmåner  och  brister.  Om  denna  deras 
kraft  må  Sveriges  häfder  tala,  må  de  odödliga  namn,  som 
dem  pryda,  bära  vittne.  Men  dessa  drif fjädrar  måste  hos 
svenskarne  dragas  upp  liksom  fjädern  i  ett  urverk,  och 
vanligen  har  den  inneboende  kraften  satts  i  rörelse  genom 
fäderneslandets  faror  eller  stora  konungars  föredöme.  När 
så  icke  varit  fallet,  har  vårt  folk  för  det  mesta  sjunkit  ned 
i  andlig  dvala,  kännetecknad  genom  afundsjuka,  partianda 
och  brist  på  politiska  vyer. 


Huru  skall  man  nu  kunna  förklara  den  inneboende  trög- 
heten hos  vårt  folk?  Geijer  yttrar  sig  först  om  den  arbe- 
tande klassen.  Den  måste  i  vårt  land  värja  sitt  lif  med 
sina  händer.  Den  gör  det  med  mod,  skicklighet  och  stor 
kraft,  och  genom  ansträngningens  höjd  blir  hvilan  dess  nöje, 
hvarför  man  ock  hos  den  allt  för  ofta  saknar  den  omsorg 
för  hvad  som  förljufvar  och  förskönar  lifvet,  hvilken  eljest 
plägar  vara  den  vackraste  frukten  af  genom  arbetsamhet 
fyllda  behof,  ehuru  en  betydlig  skillnad  häruti  märkes  mellan 
slättbon  och  bergsbon. 

Hos  de  arbetande  klasserna  är  alltså  trögheten  och  be- 
hof v  et  af  hvila  en  rent  fysisk  företeelse;  de  högre  klasserna 
däremot  hafva  en  andlig  tröghet,  som  är  dold  och  därför 
mera  farlig.  De  hafva  att  kämpa  emot  en  lättja  i  själen,  en 
förlamande  tyngd,  som  lägger  sig  på  sinnet  och  långsamt, 
säkert  och  eländigt  förstör  människan,  om  hon  ej  med  all- 
varlig verksamhet  upprätthåller  sig  själf. 


62 

Denna  själsdvala  är  en  sjukdom,  som  lätt  erhåll es  under 
vår  hårda  himmel  med  de  långa,  ljusfattiga  vintrarna.  Dess 
förnämsta  kännetecken  äro,  att  den  döfvar  alla  högre  förmögen- 
lieter,  att  verksamhetsbegäret  slappas  och  att  man  icke  vill 
handla,  blott  drömma.  Ur  denna  hufvudkaraktär  förklaras 
följande  symptom:  man  lider  af  äresjuka  och  fåfänga,  man 
famlar  efter  sken  och  yttre  utmärkelser,  man  förlorar  allt 
begrepp  om  verkligt  värde;  man  känner  afund  mot  yttre 
företräden  och  lider  brist  på  samhörighetskänsla  och  allmän- 
anda. Botemedel  mot  denna  sjuka  är  allt,  som  väcker,  för- 
enar och  sammantränger  de  i  djupet  hvilande  moraliska 
krafterna,  såsom  en  strängt  rättvis,  en  kraftfullt  sammanhål- 
lande borgerlig  ordning. 


Sålunda  är  Sveriges  natur,  liksom  svenskens  lynne,  en 
sammansättning  af  ytterligheter  och  motsägelser.  Men  den, 
som  blott  ser  dessa  skenbart  oförenliga  motsatser,  han  har 
ej  trängt  till  djupet  af  svenskens  bröst.  Ty  i  djupet  ligger 
det  bästa  och  mest  väsentliga  af  hans  väsen.  Där  finnes  ett 
naturligen  allvarligt  och  genomträngande  förstånd,  en  djup, 
men,  liksom  taiikekraften,  helst  inom  sig  sluten  känsla  och 
framför  allt  ett  sinne,  som  är  mäktigt  af  stora  uppoffringar, 
i  af  görande  ögonblick  aldrig  känner  frtiktan  och  lätt  höjer 
sig  öfver  det  förgängliga.  Denna  tapperhet  i  ordets  bästa 
bemärkelse  har  varit  vårt  folks  ädlaste  arfvedel,  är  den  ge- 
digna metall  i  själen,  hvilken  ur  olyckornas  slipning  alltid 
framgått  lika  hvass  och  ren. 


En  svensk  nationaldag. 


Frågan  om  en  svensk  nationaldag  väcktes  för  ett  tiotal 
år  sedan  till  lif  i  vårt  land  och  omfattades  på  många  håll 
med  stort  intresse.  Är  det  ur  politisk  synpunkt  af  vikt  för 
vårt  folk  att  hafva  en  för  hela  Sverige  gemensam  national- 
dag? Hvilken  dag  bör  i  sådant  fall  väljas?  Det  var  dessa 
bägge  spörsmål,  som  framför  allt  behandlades.  Snart  blef 
man  ense  om  att  saken  i  och  för  sig  var  beaktansvärd,  men 
däremot  voro  åsikterna  delade,  då  det  gällde  att  bestämma 
dagen.  Så  mycket  tycktes  dock  vara  klart,  att  den  borde 
vara  årsdagen  af  något  stort  historiskt  minne  och  att  den 
borde  ligga  i  juni  månad. 

Däremot  talades  jämförelsevis  litet  om  sättet  för  dess 
firande.  Naturligtvis  skulle  man  hafva  tal  och  sång  på  en 
nationalfest.  Men  hvarifrån  skulle  man  få  goda  talare  på 
dessa  många  platser  i  vårt  vidsträckta  land?  Och  äfven  om 
man  erhölle  lämpliga  personer  för  det  första  årets  fest,  huru 
skulle  det  lyckas  under  den  långa  följden  af  år?  Det  vore 
fara  värdt,  att  dessa  fosterländska  högtider  mycket  snart 
skulle  upphöra,  om  ett  högtidstal  blefve  deras  medelpunkt 
och  kärna. 

En  fest,  som  skall  kunna  firas  årligen  och  bestå  under 
en  längre  tid,  måste  hafva  sin  grund  i  ett  behof  hos  folket 
själft    och    framväxa  ur  dess  vanor  och  bruk.     Till  utgångs- 


64 

punkt  för  en  blifvande  svensk  nationaldag  skulle  man  kunna 
välja  våra  kapplöpningar,  kappseglingar,  skjuttäflingar  och 
öfriga  idrottsfester.  Konsten  är  blott  att  förena  idrotten 
och  täflingslekarna  med  de  nationella  minnena  och  de  natio- 
nella framtidsförhoppningarna. 

En  nationalfest  måste  firas  med  tal  och  sång,  därom 
torde  icke  kunna  vara  mer  än  en  mening.  Men  kärnan 
i  festen  bör  dock  vara  lek  och  täflingar.  Det  fosterländska 
intresset  skulle  icke  därigenom  förfelas,  det  kan  man  tryggt 
påstå;  men  en  annan  sak  är,  om  sådana  fester  i  närvarande 
ögonblick  skulle  kunna  anordnas  i  vårt  land. 

Leken,  som  folknöje  betraktad,  är  på  de  flesta  ställen 
en  bortglömd  konst.  Den  lefver  ännu  kvar  på  Gotland 
i  dess  pärkspel  och  varpkastning,  och  på  flera  ställen  hafva 
under  de  sista  åren  sportföreningar  och  andra  ungdomsgillen 
vuxit  upp.  Men  i  det  hela  taget  leker  icke  folket  i  Sverige. 
Går  man  ut  i  det  fria  för  att  roa  sig,  så  vilja  de  flesta  föra 
en  maklig  tillvaro  i  gröngräset  och,  när  tiden  blir,  taga  fram 
sin  matsäck  och  förpläga  sig  för  att  därefter  i  lugn  och  ro 
smälta  sin  middag  under  tyst  betraktande  af  naturens  fägring 
och  ett  stilla  lyssnande  till  fåglarnes  sång.  Emellertid  finnes 
det  goda  ansatser  hos  den  uppväxande  ungdomen,  och  med 
klokt  begagnande  af  vanor  och  bruk  i  hvarje  särskild  trakt 
torde  det  icke  vara  omöjligt  att  under  loppet  af  några  år 
utbilda  ett  lekdugligt  släkte  och  därigenom  bana  väg  för  den 
omtalade  nationaldagen. 

Leken  kan  alltså  under  vissa  förhållanden  blifva  en 
nationell  angelägenhet.  Men  ofta  har  den  hos  oss  uppfattats 
som  en  yttring  af  lättja  och  som  en  motsats  till  allvar.  Ser 
man  saken  från  denna  synpunkt,  så  måste  man  äiven  anse,  att 
lek  är  något,  som  möjligen  kan  tålas,  men  icke  behöfver 
och  icke  bör  uppmuntras.  Emellertid  har  vår  tid  nöd- 
gats se  saken  på  ett  annat  sätt.  Under  de  sista  årtiondena 
kommo  vi  allt  mer  och  mer  till  den  erfarenheten,  att  för- 
mågan att  leka  dog  bort,  icke  blott  bland  de  äldre,  utan 
äfven  hos  ungdomen.  Man  fann  till  slut,  att  den  naturliga 
leken    är    ett    behof    för  friska  människor,   att  det  endast  är 


65 

friska  människor  som  leka  och  att  leken  är  ett  bevis  på  en 
stark  kropp  och  en  sund  själ.  Därför  hafva  under  de  sista 
åren  så  stora  ansträngningar  gjorts  för  att  pånyttföda  leken 
i  vårt  land. 

Hos  hvarje  kraftigt  folk  hafva  gemensamma  lekfester 
varit  verkliga  folkhögtider.  Historien  har  särskildt  på  sina 
blad  inristat  de  grekiska  lekfesterna  och  deras  stora  bety- 
delse för  att  samla  det  i  småstater  splittrade  Grekland  till 
medvetandet  om  ett  stort  gemensamt  fosterland  med  gemen- 
samma kulturintressen  och  gemensamt  ansvar.  I  de  världs- 
bekanta olympiska  spelen  täflade  icke  blott  sportmän  med 
hvarandra,  utan  vid  dessa  lekar  voro  äfven  poesien  och  sången, 
ja  till  och  med  historieskrifningen  representerade. 

Fester  af  det  slag,  som  här  förordas,  äro  något  nytt 
i  vårt  land.  Men  man  kan  ju  försöka,  och  försöket  har 
stora  utsikter  att  lyckas,  under  förutsättning  att  det  anordnas 
af  personer  med  fosterländsk  hänförelse  och  kraftig  vilja 
och  arrangeringsförmåga. 

En  sådan  fosterländsk  täflings-  och  lekfest  borde  räcka 
en  hel  dag  och  vara  rik  på  omväxling.  Programmet  skulle 
vara  på  förhand  kändt,  så  att  de,  som  icke  kunna  disponera 
en  hel  dag,  visste  hvad  som  skulle  förekomma  de  timmar, 
då  de  äro  lediga.  Festen  kunde  börja  med  ett  hälsningstal 
och  sång.  Förmiddagens  hufvudintresse  borde  vara  täfhngar 
af  ett  eller  annat  slag.  Efter  middagen  kunde  prisutdelningen 
försiggå,  hv  ar  jämte  det  kunde  under  någon  kortare  tid  blifva 
lekar  eller  någon  annan  muntration.  Sedan  man  därpå  fått 
höra  sång  och  ett  kortare  föredrag,  kunde  det  bli  dans,  och 
festen  kunde  vid  en  icke  allt  för  sen  timme  slutas  med  sång 
och  några  manande  ord  i  fosterländskt  syfte. 

De  föredrag,  som  skulle  hållas  vid  en  sådan  fest,  borde 
vara  korta  och  innehållsrika  samt  burna  af  fosterländsk  värme 
och  hänförande  kraft  och  därjämte  visa  tillbaka  på  något 
vackert  minne  eller  peka  framåt  mot  något  hägrande  framtids- 
mål. Hvad  förtäringen  beträffar,  borde  all  spirituösa  vara 
bannlyst. 

5  Lyth,  Svenskt  Folklynne. 


66 

Genom  smärre  fester  af  detta  slag,  anordnade  på  tider, 
som  för  hvarje  särskild  ort  kunde  anses  bäst  passande,  skulle 
vägen  inom  kort  banas  för  en  gemensam  svensk  nationaldag. 
Får  man  blott  klart  för  sig,  hvad  det  vill  säga  att  i  sommar- 
tid fira  en  fosterländsk  täflings-  och  lekfest  och  blir  det  ett 
nöje  och  ett  gladt  behof  för  vårt  folk  att  förena  fosterländsk 
hänförelse  med  lifskraftig  glädje  och  munter  täflan,  så  kom- 
mer man  till  slut  också  öfverens  om  en  gemensam  dag.  Det 
kommer  att  i  sinom  tid  bestämma  sig  själf.  (1903) 


Gustaf  Vasas  dag. 


Heidenstam  säger  i  sin  bok  om.  svenskarnes  lynne,  att 
det  icke  finnes  någon  afkrok  i  Europa,  där  fosterlandskärleken 
ligger  så  död  bakom  ihåliga  ord  som  hos  oss. 

Detta  kan  nog  vara  sant.  Fosterlandskärleken  ligger 
död  hos  oss,  men  på  samma  sätt  som  sipporna  ligga  döda 
om  vintern.  Det  behöfves  blott  några  solvarma  dagar  och  regn 
och  friska  vårvindar,  så  titta  de  blå  och  hvita  blommorna 
fram  ur  sina  knoppar  och  förkunna,  att  en  ny  tid  har  kom- 
mit med  nytt  lif  och  nya  förhoppningar. 

Ett  lynne  som  det  svenska,  hvars  bästa  skatter  dölja 
sig  under  ett  djupt  lager  af  köld  och  is,  behöfver  starka, 
yttre  eggelser  för  att  kunna  frigöra  den  fond  af  högstämd 
känsla,  genomträngande  förstånd  och  dödsföraktande  tapper- 
het, som  jämte  vemodet  ligger  slumrande  på  bottnen  af  ett 
svenskt  hjärta. 

Och  dessa  eggelser  hafva  icke  saknats  i  våra  dagar.  En 
ny  ström  af  känsla  och  lifskraft  har  blåst  fram  öfver  vårt 
land,  och  yttre  faror  och  märkliga  tilldragelser  hos  våra 
grannar  hafva  omstämt  våra  tankar  och  födt  nya  behof  för 
hjärtat  och  gjort  det  till  en  plikt  och  en  ansvarsfull  uppgift 


Vid  Karolinska  läroverkets  i  Örebro  försvarsfest  den  12  maj 


1899. 


68 

att  värna  vårt  iand.  Försvarsrörelsen  och  den  nyvaknande 
fosterlandskänslan  äro  utmärkande  för  detta  årtionde. 

Hvad  vilja  vi  försvara,  då  vi  försvara  vårt  land?  Vi 
vilja  värna  vår  frihet,  vår  rätt  att  skrifva  våra  egna  lagar, 
att  bestämma  våra  egna  skatter,  att  fastställa  de  personliga 
uppoffringar,  som  böra  göras  för  staten,  t.  ex.  i  form  af 
värnplikt.  Vi  vilja  värna  vår  svenska  odling:  resultatet  af 
våra  fäders  strider  med  tanke,  svärd  och  plog.  Vi  vilja 
värna  vår  ära,  som  är  ett  arf  från  våra  fäder  och  ännu 
kastar  sin  glans  öfver  vårt  land.  Vi  vilja  värna  vår  framtid 
och  våra  barns  och  barnbarns  rätt  och  deras  möjlighet  att 
utveckla  sig  i  frihet  och  ljus. 

Så  har  det  öfver  vårt  land  blåst  vårliga  vindar,  nya 
känsloströmningar,  under  det  att  tidens  ur  snart  pekar  på 
sekelslutets  sista  timme.  På  samma  gång  som  det  gamla 
går  ned  i  sin  graf,  stiger  ett  nytt  sekel  upp  ur  oändlig- 
hetens ocean. 

Särskildt  för  ungdomen  är  det  egendomligt  att  stå  vid 
tröskeln  till  ett  nytt  århundrade.  Det  nya  århundradet  är 
ungdomens  tid.  Och  när  man  blickar  på  denna  ungdom, 
gör  man  sig  den  frågan:  hvad  skall  blifva  af  detta  barnet? 
Den  frågan  har  blifvit  gjord  många  gånger  förr.  För  trehundra 
år  sedan  skref  man  1599.  Då  växte  också  en  barnaskara  upp 
under  allvarligt  dystra  tider,  och  bland  de  barnen  var  det 
en  gosse,  som  hette  Gustaf  Adolf,  och  en  annan  gosse,  som 
hette  Axel  Oxenstjerna.  Ingen  kunde  den  tiden  veta,  hvad 
de  gossarne  skulle  uträtta  i  världen.  Men  den  lille  Gustaf  Adolf 
blickade  sorgset  mot  framtiden,  och  någon  gång  smög  sig  en 
tår  fram  i  hans  öga,  då  han  tänkte  på  den  tunga  börda 
han  skulle  få  att  bära.  Och  han  bar  den  som  en  man.  Och 
hans  gossebild  hviskar  till  nutidens  ungdom  de  ord,  som  en 
gång  uttalades  af  gudinnan  Athene  till  den  unge  Telemakos: 
"Blif  en  man,  på  det  att  kommande  släkten  må  välsigna 
ditt  minne!" 

Vi  gå  ytterligare  hundra  år  tillbaka  i  tiden  till  året  1499. 
Då  uppväxte  bland  Sveriges  ungersvenner  Gustaf  Eriksson  Vasa. 
Hvad  han  blef  för  sitt  land,  det  veten  I  alla.      Ännu  ett  år- 


69 

hundrade  till,  och  vi  skrifva  1399,  Kalmarunionens  tredje  år. 
Då  lefde  en  liten  gosse,  som  hette  Engelbrekt,  han,  som  skulle 
blifva  den  svenska  frihetens  räddare  och  grundläggaren  af 
det  stora  svenska  fäderneslandet. 

Hvarom  skola  dessa  namn  påminna  eder,  I  gossar  ?  Af  ven 
Gustaf  II  Adolf,  Gustaf  Vasa  och  Engelbrekt  voro  gossar 
som  ni.  De  hade  att  utkämpa  samma  inre  strider  som  ni. 
De  hade  kanske,  liksom  ni,  att  öfvervinna  den  svenska  trög- 
heten, samma  tröghet,  som  fängslar  våra  floder  under  vintern 
och  fördröjer  vårens  ankomst.  Men  att  de  segrade  öfver 
sig  själfva  och  öfver  sin  tröghet  och  med  små  medel  uträt- 
tade stora  ting,  det  är  för  dem  en  evärdelig  ära. 

Det  är  i  dag  ungdomens  dag  och  försvarsfestens  dag. 
Är  det  endast  gossar  och  ynglingar,  som  i  högtidsstunden  böra 
stanna  inför  frågan:  Hvad  kan  jag  göra  för  mitt  fosterland? 
Säkert  kan  den  frågan  framställas  äfven  af  en  flicka.  Men 
huru  skall  den  besvaras? 

Skalderna  hafva  sjungit  kvinnans  lof  och  framför  allt 
prisat  flickan  och  ungmön.  De  hafva  berömt  hennes  skönhet 
och  fägring  och  behag,  och  de  hafva  hyllat  henne  som  en 
drottning.  I  många  fall  har  berömmet  varit  allvarligt  menadt, 
ofta  har  det  varit  blott  smicker  och  klingande  ord.  Och 
flickorna  hafva  tagit  emot  hyllningen.  De  hafva  vant  sig 
att  blifva  beundrade  och  prisade.  Men  flickan  har  dock  en 
högre  uppgift  än  att  blott  taga  emot  beröm.  Hon  skall 
äfven  gifva  något.  Först  då,  när  man  har  något  att  ge, 
som  är  ens  eget,  först  då  har  man  verkligt  värde. 

Mannens  värde  ligger  i  hans  vilja,  och  det  mest  utmär- 
kande för  kvinnan  är  hennes  känsla,  hennes  förmåga  att  älska. 
Kvinnans  känsla  bör  vara  en  ren  eld,  som  flammar  i  hennes 
bröst.  Tegnér  har  liknat  kvinnans  skönhet  vid  en  eldskärm. 
Den  kvinnliga  skönheten  och  det  kvinnhga  behaget  böra  vara 
liksom  transparanger,  genom  hvilka  hjärtats  godhet  och  sjä- 
lens adelskap  lysa  fram.  Och  med  denna  känsla,  hvad  kan 
icke  en  kvinna  uträtta?  Det  berättas  hos  en  forntida  skald 
om  Amor,  kärleksguden,  att  han  andades  in  sin  kärleks  låga 
i  människors    bröst    och  oförmärkt  omskapade  dem  med  sin 


70 

förtrollande  kraft.  Och  i  vår  tid  har  Finlands  skald  och  bar- 
nens skald  berättat  om  Adalminas  pärla:  den  pärlans  namn 
var  ett  ödmjukt  hjärta. 

Det  är  på  detta  sätt,  i  det  tysta,  oförmärkta,  som  I  flickor 
skolen  verka  för  ert  fosterland.  I  skolen  vara  doftande  blom- 
mor, icke  för  att  prisas  och  berömmas,  utan  för  att  sprida 
glädje  omkring  er.  I  skolen  vara  ett  solsken  i  hemmet,  en 
kvittrande  fågelsång,  som  stämmer  er  omgifning  till  glädje 
och  samkänsla  och  lockar  fram  hjärtats  bästa  perlor,  liksom 
vårsolen  lockar  fram  hvitsipporna  och  gullvifvorna. 

När  I  blifven  större,  I  gossar  och  flickor,  då  fån  I  större 
uppgifter.  Men  uppgiften  är  i  det  hela  taget  densamma. 
Fosterlandet  är  en  byggnad  af  lef vande  stenar,  Hvarje  med- 
borgare, såväl  man  som  kvinna,  är  en  sten,  som  skall  info- 
gas i  det  stora  templet,  som  blifvit  grundlagdt  för  årtusenden. 
Byggmästame  äro  de  stora  statsmännen  och  de,  som  besluta 
om  fosterlandets  öden.  Det  är  af  vikt,  att  byggnadsritningen 
är  väl  genomtänkt,  att  de  politiska  idealen  äro  verkliga 
statsmannatankar  och  att  byggnadsarbetet  är  godt  och 
ärUgt,  Men  det  är  lika  viktigt,  att  hvarje  sten  är  tuktad 
och  väl  formad  och  af  godt  ämne,  så  att  han  kan  bära 
den  tyngd,  som  kommer  att  hvila  på  honom,  och  sluta  sig 
tätt  till  de  andra  stenarna,  som  tillsammans  uppbära  de 
höga  hvalfven. 


Rundt  omkring  i  Sveriges  städer  firas  i  dag  fester  för 
fosterlandets  försvar,  Öfverallt  bland  Sveriges  ungdom  ljuda 
i  dag  sånger  om  vår  gamla,  vår  fria,  vår  fjällhöga  nord. 
En  sådan  samtidighet  och  samstämmighet  af  känslor  är  icke 
betydelselös.  Själen  är  som  en  lågande  brand.  Han  flam- 
mar högre  i  samma  mån  som  det  rundt  omkring  finns  andra 
flammande  bränder.  En  sådan  gemensamhet  i  kärleken  till 
ett  frejdadt  fosterland  är  den  jordmån,  ur  hvilken  stora  män 
växa  fram.  Gustaf  Vasa  kunde  ingenting  göra  för  sitt  lands 
räddning,  förrän  Sveriges  folk  själf  upptändes  af  begär  att  rädda 
sitt    land.     Villkoret    för    att    en    Gustaf  Adolf  skulle  kunna 


71 

utveckla  sig  till  en  världshistorisk  hjälte  var,  att  hans  folk 
vågade  tro,  att  det  vågade  känna  med  hänförelse,  tänka  med 
allvar  och  handla  med  kraftig  öfvertygelse. 

Detta  må  vi  besinna  på  ungdomens  fest  för  Sveriges  för- 
svar. Försvaret  ligger  icke  blott  i  kulor  och  krut  eller  kanoner 
och  gevär,  utan  näst  Guds  hjälp,  ligger  hjälpen  i  ett  modigt, 
tillitsfullt  bröst  och  en  innerlig  kärlek  till  det  land,  där  vi 
äro  satta  att  verka. 


Gustaf  Adolfs  dag.*) 

Människan  har  medborgarrätt  i  tvenne  världar,  och 
huru  mycket  hon  än  är  fäst  vid  det  jordiska  och  h vardag- 
liga, känner  hon  dock  ett  behof  att  på  känslans  och  aningens 
vingar  stiga  upp  i  en  högre  och  renare  luft,  vare  sig  att 
kyrkklockorna  klinga  en  stilla  söndagsmorgon  eller  hon  i  den 
ensliga  kammaren  öfverblickar  sitt  eget  lif  och  häfdernas  lif 
och  knyter  forntid  och  framtid  samman  med  den  försvinnan- 
de minuten. 

Och  så  som  det  är  med  den  enskilda  människan,  är  det 
äfven  med  nationerna.  De  gå  stundom  likt  trälar  i  nyttans 
tunga  dagsverken  och  glömma  bort  det  högre  mål,  som  är 
satt  äfven  för  dem.  Men  så  komma  himmelens  friska  vindar, 
som  blåsa  fram  öfver  folk  och  land,  och  då  väckas  nya 
tankar  i  människosjälar  och  ett  högre  lif  börjar  klappa  i 
nationernas  bröst. 

Så  har  äfven  under  de  sista  åren  ett  nytt,  ett  friskt  lif 
strömmat  in  i  vårt  land.  Det  svenska  folket,  som  snart  ett 
helt  århundrade  fått  ostördt  ägna  sig  åt  fredens  värf,  har 
under  hvilans  tid  hämtat  nya  krafter  efter  de  sår,  som  slagits 
af  fiendehand;  men  kanske  har  det  äfven  slumrat  in  i  dröm- 


Vid   Karolinska    läroverkets    i    Örebro   minnesfest    den  6  No- 
vember 1893. 


73 

mar  om  en  evig  fred  och  en  aldrig  svikande  lycka.  För  oss 
svenskar,  som  under  långa  månader  kämpa  med  den  kalla 
vintern,  är  det  så  lätt  att  sjunka  ned  i  andlig  dvala,  liksom 
de  strömmande  floderna  och  hafvets  böljor  fängslas  af  frosten. 
Men  nu  är  isen  bruten,  och  det  har  blåst  en  frisk  vårfläkt 
öfver  vårt  land.  Känslor,  som  varit  vaggade  till  sömns, 
hafva  vaknat  upp  till  nytt  lif,  och  åter  klinga  orden  foster- 
land och  fosterlandskärlek  på  folkets  läppar.  De  gamla  stå 
upp  att  fira  sina  fäders  minnen,  och  jämte  dem  reser  sig 
ungdomen  att  under  den  högt  svajande  fanan  i  blått  och 
gult  sjunga  Luthers  psalm:  "Vår  Gud  är  oss  en  väldig  borg", 
och  Gustaf  Adolfs  sista  hälsning  till  sitt  kämpande  folk: 
"Förfäras  ej,   du  lilla  hop!" 

Om  det  svenska  folket,  lifvadt  af  denna  nyvaknade  foster- 
landskänsla, vill  fira  sitt  fäderneslands  minnen,  så  saknar  det 
sannerligen  ej  anledningar  och  tillfällen  därtill.  Vårt  land 
är  de  gamla  kämpasagornas  land;  och  äfven  de  yngre  hjälte- 
sagorna från  Engelbrekts  och  Sturarnes  och  den  förste  Gu- 
stafs dagar  äro  så  storslagna,  att  ett  yngre  släkte  dröjer  in- 
för dem  med  blottadt  hufvud.  Men  bland  dessa  stora  minnen 
är  det  ett,  som  från  fordomtima  blifvit  särskildt  hågkommet 
af  svenske  män,  och  ännu  i  dag  samlar  det  tusendens  och 
hundratusendens  hjärtan  omkring  sig;  det  är  Gustaf  Adolfs 
sista  segerdag. 

Det  kan  synas  underligt,  att  de  två  konungar,  som  dött 
en  blodig  död  på  slagfältet,  framför  andra  blifvit  svenska 
folkets  hjältar.  Och  dock  är  det  en  lätt  begriplig  sak.  Trots 
all  olikhet  för  öfrigt  hafva  de  ett  drag  gemensamt,  ett  drag 
som  ligger  på  djupet  af  det  svenska  lynnet.  Såväl  Gustaf 
Adolf  som  Karl  XII  voro  storslagna  idealister.  Utan  att  vara 
bhnda  för  den  timliga  verklighetens  kraf  satte  de  hjälteäran 
högst  af  allt.  Från  njutningens  lockelser  blickade  de  upp 
till  plikten,  som  för  dem  lyste  som  en  högt  vandrande  stjärna; 
och  när  de  en  gång  funnit  sitt  mål  och  den  väg,  som  ledde 
dit,  gingo  de  oförskräckt,  obekymrade,  om  död  och  faror 
lurade  på  deras  väg. 

Det    är    därför    ingen    tillfällighet,    att  den  konung,  som 


74 

gjorde  Sverige  till  en  stormakt,  gjorde  det  under  strid  för 
ett  af  mänsklighetens  mest  ideala  intressen.  När  Gustaf 
Adolf  löst  sin  första  stora  uppgift,  som  pålades  honom  af 
nödvändigheten:  när  han  räddat  sitt  land  från  mäktiga  fien- 
der, som  trängde  på  från  alla  sidor,  då  steg  han  fram  ur 
sin  ärorika  obemärkthet.  Hittills  hade  han  varit  Sveriges 
konung;  nu  blef  han  Europas  hjälte,  när  han  gick  att  kämpa 
religionsfrihetens  heliga  strid. 

Hvad  är  religionsfrihet?  Man  kan  tvista  om  betydelsen 
af  detta  ord,  och  säkert  är,  att  det  under  olika  tider  uppfattats 
på  mycket  olika  sätt.  Kanske  att  vi  lättast  utforska  dess 
mening,  om  vi  göra  oss  reda  för  innebörden  i  ordet  religion. 
Religion  är  människans  förening  med  Gud,  hon  är  människo- 
själens osynliga  lif  i  Gud.  Ingen  kan  blicka  in  i  själens 
innersta  djup,  och  förhållandet  mellan  människan  och  Gud 
är  fördoldt  för  spanande  blickar.  Därför  är  religionen  oåt- 
komlig för  mänskligt  tvång,  och  religionsfrihet  är  en  af  män- 
niskosjälens oförytterliga  rättigheter;  hon  är  en  af  grundla- 
garne i  det  rike,  som  icke  är  af  denna  världen. 

Men  religionen  har  äfven  en  yttre,  för  sinnena  förnimbar 
sida.  Däraf  hjärtat  fullt  är,  däraf  talar  munnen,  och  tungan 
bekänner  hvad  den  sökande  anden  hoppas  och  tror.  Men 
vi  äro  ofullkomliga  och  ensidiga  varelser,  och  därför  fatta 
vi  icke  den  eviga  sanningen  på  samma  sätt.  På  olika  vägar 
söka  vi  oss  fram  till  den  högtstrålande  gudasalen.  Vår  andes 
ögon  äro  färgblinda  på  olik  sätt,  våra  tungor  tala  olika  språk, 
och  vi  missförstå  hvarandra,  äfven  då  vi  tala  om  evighetens 
under.  Detta  är  en  ofullkomlighet,  som  aldrig  kan  fullt  ut- 
plånas i  denna  världen.  Må  vi  därför  mot  olika  tänkande 
tillämpa  den  himmelska  kärlekens  och  den  kristna  fördrag- 
samhetens heliga  dygd. 

Jag  har  sagt  att  religionsfriheten,  sedd  från  den  inre 
sidan,  är  en  af  mänsklighetens  oförytterliga  rättigheter;  hon 
kan  icke  gifvas  eller  tagas  genom  konungabud.  Men  om  vi 
företrädesvis  fästa  oss  vid  den  yttre  sidan  af  saken,  om  med 
religionsfrihet  förstås  detsamma  som  bekännelsefrihet,  då  är 
hon  en  rätt,  som  kan  skänkas  af  människor.     Och  det  är  en 


75 

konungs  plikt,  det  är  en  lagstiftande  församlings  skyldighet 
att  befria  sitt  folk  från  otillbörligt  religiöst  tvång  och  skydda 
dem,    som    bekänna    sitt    hjärtas  tro,  från  religiös  förföljelse. 

Det  var  denna  stora  framtidstanke,  som  förde  Gustaf 
Adolf  öfver  till  Tyskland.  Han  gick  för  att  värna  sitt  eget 
folk  för  faror,  som  likt  mörka  åskmoln  drogo  sig  samman 
öfver  dess  hufvud;  han  gick  för  att  skydda  själsfränder  och 
kämpa  för  de  förtrycktas  sak.  I  tjugu  långa  år  hade  han 
beredt  sig  för  denna  uppgift,  och  den  en  gång  sjuttonårige 
konungen  hade  i  en  hård  skola  utbildat  sig  till  protestantis- 
mens räddare. 

När  han  steg  upp  på  sin  faders  tron,  var  han  yngre  än 
de  äldste  bland  eder  nu  äro.  Ej  underligt  då,  om  han  med 
fruktan  och  bäfvan  fattade  den  spira,  med  hvilken  han  skulle 
härska  öfver  ett  genom  partistrider  splittradt  och  af  mäktiga 
fiender  hotadt  rike.  Hans  ställning  var  nästan  förtviflad. 
Men  han  hade  lärt  sig  konsten  att  likt  forntidens  krigare  kämpa 
på  knä  bak  skölden,  kämpa  på  knä  bakom  den  sköld,  som 
heter  en  orubblig  tro  på  Gud  och  en  fast  tro  på  sin  egen 
kallelse.  I  hans  öron  genljödo  alltjämt  hans  höge  faders  ord: 
''ille  faciet'",  "han  skall  utföra  mitt  verk",  och  detta  ord  gaf 
honom  kraft  i  striden  och  mod  i  farorna.  Och  när  han,  den 
hårde  faderns  kärleksfulle  son,  med  hänförelsens  värme  i 
blick  och  röst  vädjade  till  sitt  af  strider  och  pålagor  tryckta 
folk,  då  kunde  ingen  säga  nej,  när  han  bad;  och  när  kano- 
nerna Ijungade  på  stridens  fält,  då  sade  ingen  nej,  när  han 
själf  ställde  sig  fram  för  faran,  utan  hans  ord  ryckte  här- 
skarorna med  sig,  och  den  högtklingande  stämman  förde  Sveas 
kämpar  fram  till  seger  och  framtidslycka.  Och  när  han  till 
slut  föll  i  sin  sista  strid,  då  hade  han  redan  utpekat  de  vägar, 
på  hvilka  hans  folk  skulle  vandra  i  århundraden;  och  ännu 
i  dag  förnimma  vi  hans  röst:  "där  hafven  I  en  väg  till  rädd- 
ning; följen  den!" 

Nu  hafva  mer  än  två  och  ett  haft  århundrade  förflutit 
efter  den  stores  död,  och  Sveriges  folk  samlar  sig  för  hvarje 
år  i  större  och  större  skaror  kring  den  fallne  hjältens  minne. 
Men  det  är  icke  för  att  dådlöst  sola   oss  i  förfädernas  brag- 


76 

der  som  vi  i  dag  fira  hans  lifsgäming,  utan  vi  vilja  ur  hans 
rika  hjältelif,  liksom  ur  en  aldrig  sinande  källåder,  hämta 
krafter  till  att  likna  våra  fäder  och  deras  ädla  höfdingar  i 
hugstort  sinnelag  och  offrande  kärlek  till  ett  frejdadt  foster- 
land. 

Låtom  oss  bedja  till  härskarornas  Gud,  att  han  åter  upp- 
väcker en  hjälte  i  vårt  land,  icke  en  hjälte,  som  färgar  mar- 
ken röd  med  utgjutet  blod,  utan  en  man,  som  ingjuter  sin 
stora  ande  i  folkets  bröst  och  lär  oss  att  glömma  oss  själfva 
och  våra  egna  små  bekymmer  och  att  lefva  ett  lif  för  stora 
mål,  en  man,  som  lär  oss,  att  det  arf  vi  fått  från  våra  fäder 
är  ett  heligt  arf  och  en  skatt  af  ovanskhgt  värde.  När  våra 
fäder  i  hundratal  och  tusental  af  år  arbetade,  ledo  och  stridde 
i  detta  land,  då  stridde  de  icke  blott  för  sin  egen  skull  med 
en  karg  natur  och  påträngande  fiender  och  frost  och  köld, 
utan  de  samlade  skatter  åt  sina  söner.  När  de  kämpade 
frihetens  kamp  under  Engelbrekt  och  Sturarne  och  den  förste 
Gustaf,  då  kämpade  de  för  att  lämna  ett  fritt  land  åt  sina 
afkomlingar.  När  de  stridde  de  världsfamnande  tankames 
strid  under  vår  äras  strålande  dagar,  då  hoppades  de,  att  i 
Svithiod  aldrig  skulle  saknas  inbyggare,  hvilkas  hjärtan  kunde 
klappa  af  fröjd  vid  minnet  af  de  ädlaste  bedrifter.  Och  när 
stora  konungar  och  framsynta  män  skrefvo  lag  och  rätt  för 
landet  eller  gudasända  siare  i  smekande  ljud  och  glänsande 
bilder  tolkade  sina  himlasyner  eller  skarpsinniga  forskare 
i  klara  formler  löste  tingens  gåtor,  då  lefde  och  verkade  de 
icke  endast  för  sig  själfva  och  sin  snart  försvinnande  samtid, 
utan  de  skänker  de  gåfvo  sitt  land  voro  präglade  af  det  stora 
snillets  oförgängliga  märke.  Och  öfver  detta  land  med  det  rika 
arf  vet  af  skatter,  som  ligga  dolda  i  jorden,  och  gyllene  kom, 
som  vagga  för  vinden,  och  en  sekelgammal  frihet  hvälfver 
sig  den  stjärnströdda  vinterhimmelen  i  kristallisk  prakt,  och 
de  ljusa  sommarnätterna  hviska  öfver  en  sofvande  jord  samma 
himmelska  frid,  som  de  hviskat  öfver  våra  förfäder  i  länge- 
sedan hänsvunna  tider.  Ja,  det  mesta  vi  hafva  i  vårt  svenska 
land  är  en  skänk  af  himmelen  eller  ett  arf  af  våra  förfäder. 
Svika    vi    vår    plikt    att   värna  detta  arf,   då  väntar  oss  hån 


77 

och  förnedring  och  slafveri;  men  försvara  vi  det  med  off- 
rande kärlek  och,  om  så  behöfves,  med  vårt  hjärtblod,  då 
hägrar  framför  oss,  fastän  vi  äro  en  liten  nation,  en  tid  af 
ära  och  lifskraftig  utveckling;  då  kanske  att  de  svenska 
fanorna  med  himmelsfärgerna  på  sina  dukar  ännu  en  gång 
komma  att  fladdra  öfver  ärorik  strid  för  mänsklighetens  högsta 
intressen. 

Må  därför  denna  dag  hos  svenska  män  och  kvinnor  och 
hos  Sveriges  ungdom  föda  en  allvarlig  föresats  att  lefva  för 
Sveriges  ära!  Låtom  oss  betänka,  att  stora  män  och  ärorika 
hjältar  icke  födas  af  folk  med  små  tankar  och  själfviska 
bevekelsegrunder !  Endast  ett  folk  med  sann  gudsfruktan 
och  varm  fosterlandskärlek,  endast  ett  folk  med  ädla  känslor 
och  höga  tankar  kan  föda  män,  som  leda  dem  fram  på  brag- 
dernas ärorika  bana.  Därför  låtom  oss  hvar  och  en  i  sin 
ringa  mån  arbeta  på  det  stora  målet:  fäderneslandets  ära! 
Låtom  oss  på  denna  erinringens  och  löftets  dag  inprägla  i 
vårt  minne  en  stor  mans  minnesvärda  ord:  ''Hvarom  skola 
vi  bedja  Gud?  Om  stora  tankar  och  ett  rent  hjärta."  Hafva 
vi  i  dag  lärt  oss  att  bedja  den  bönen,  då  hafva  vi  icke  för- 
gäfves  firat  Gustaf  Adolfs  dag. 


"Allt  närmre  tränger  jätten". 


Tegnérs  "Svea",  som  alltid  ansetts  som  en  af  vår  litteraturs 
vackraste  skatter,  har  för  dagen  fått  ett  särskildt  intresse 
genom  händelserna  i  Finland.  Den  Tegnérska  diktens  huf- 
vudtanke  är  nämligen  Finlands  förlust,  lättsinnet,  sömnaktig- 
heten  och  det  nationella  förfallet  hos  den  generation,  som 
själf  gjort  denna  för  Sveriges  ära  kränkande  landafträdelse, 
och  de  kraf,  som  de  krigiska  förvecklingarna  och  de  bekym- 
mersamma politiska  förhållandena  ställde  på  det  svenska 
folket. 

Skalden  talade  till  en  mansålder,  som  var  uppfostrad  i 
den  franska  upplysningsfilosofiens  läror.  Samma  år  som 
"Svea"  diktades  karaktäriserade  Geijer  denna  upplysning  i 
följande  ordalag : 

"En  tradition  hade  tillagt  forntidens  stater  medborgerliga 
dygder  i  hög  grad.  Nå  väl,  man  lämnade  dem  den  äran; 
men  däremot  påstod  man  på  det  högsta,  att  nu  först  hade 
människan  kommit  så  långt,  att  hon  blifvit  riktigt  människa 
och  ej  behöfde  skämmas  för  sin  mänsklighet  med  allt  hvad 
därtill  hörde. 

För  att  ej  en  sådan  skatt  skulle  händelsevis  gå  förlorad, 
beslöt  man  att  enkom  låta  till  eftervärlden  komma  en  race 
af    sådana    mänskliga    människor,    och  i  hast  upprättades  en 


79 

mängd  filantropiska  anstalter  och  undervisnings-  och  bild- 
ningsinstitut, hvilka  dock  —  på  det  att  ej  så  dyrbara  plantor, 
själfva  framtidens  hopp,  genom  någon  åverkan  skulle  för- 
störas —  samtliga  kommo  att  likna  drifhus.  Därifrån  skulle 
då  den  eftervärld  utgå,  som  ej  behöfde  några  hjältar,  några 
svärmande  snillen,  staters  och  systemers  omkullstörtare,  utan 
skulle  bestå  af  idel  bildade  människor,  som  makligt  skulle 
sitta  ner,  befordra  jordens  fruktbarhet  under  njutningen  af 
huslig  sällhet,  sprida  humanitetens  söta  lukt  öfver  hela  värl- 
den och  slutligen  om  några  år  uppnå  mänsklighetens  högsta 
mål:   den  tid,   då  mat  ej  fattas  för  någon  mänsklig  mage. 

O,  I  upplysare,  I  bildare,  I  humanitetens  förädlare! 
Hvilken  torndönsstorm  har  ej  väckt  er  ur  edra  Ijufva  mat- 
smältningsdrömmar för  mänsklighetens  bästa  och  framsopande 
förstört  edra  kålgårdar,  edra  drifhus,  edra  filantropiska  an- 
stalter, ja  själfva  edra  stater!" 

Dessa  ord  af  Geijer  antyda  den  allmänna  stämningen 
1811,   det  år  då  Tegnér  diktade  sin   "Svea'". 


I  den  första  tredjedelen  af  sin  sång  visar  oss  skalden  en 
idealbild  af  det  svenska  folket. 

Han  börjar  med  att  angifva  sin  ställning  till  den  tidens 
upplysning,  som  ville  förverkliga  ett  enligt  hans  mening  falskt 
och  osvenskt  ideal.  Han  älskar  icke  denna  franska  odling, 
han  kan  icke  prisa  dess  nya  ljus  och  dess  milda  seder,  som 
medfört  en  kraftlös  veklighet,  brist  på  själfkänsla  och  en 
njutningslystnad,  som  hotade  att  både  moraliskt  och  ekono- 
miskt tillintetgöra  folket.  För  ett  fattigt  folk  i  polens  grann- 
skap kan  njutningen  icke  vara  lifvets  högsta  uppgift.  I  syd- 
liga länder  med  ett  härligt  klimat  och  rika  skördar  må  ett 
sorgfritt  och  af  njutningar  uppfylldt  lif  vara  naturenligt,  men 
icke  i  norden. 

Och  Sverige  är  ett  land  med  äkta  nordisk  natur.  Det 
begränsas  af  isfyllda  vågor  och  fjällväggar.  En  stundom 
molnhölj  d,    stundom    norrskenslyst     och    stjämprydd  himmel 


80 

hvälfver  sig  hög  öfver  ett  hvitt  snötäcke.  Landets  natur 
präglas  af  vild  skönhet  och  stämmer  sinnet  till  högtidligt 
allvar.  Huru  bör  ett  sådant  lands  befolkning  lefva  ett  natur- 
enligt  lif?  Hurudant  är  det  af  naturen  själf  diktade  idealet 
för  det  svenska  folket?  På  den  frågan  gifver  skalden  detta 
svar: 

Här  vill  naturen  se  det  enkla,  allvarsamma, 
här  vill  i  torftigt  bo  hon  stora  sinnen  amma. 
Här  vandre  fri  och  stolt  bland  fjällarna  en  ätt, 
som  själfmant  gör  sin  plikt  och  kräfver  ut  sin  rätt 
och,  i  sin  enfald  vis,  uti  sitt  armod  ärad, 
omfamnar  faran  glad  och  döden  oförfärad. 

Denna  af  naturen  själf  diktade  idealbild  af  svenskt  folk- 
lif  har  en  gång  blifvit  förverkligad  i  fomstora  dagar. 

Så  växte  fordom  upp  bland  fjällarna  en  släkt, 
som  kufvat  österns  våld  och  söderns  bäfvan  väckt. 

Detta  släkte,  som  var  Europas  segrare  och  hvars  ära 
fyllde  världen,  lefde  i  anspråkslösa  hyddor,  en  förkroppsligad 
bild  af  lugn  storhet,  af  frihetskänsla  och  fosterlandskärlek. 
Hvad  en  svensk  man  behöfde,  det  åstadkom  han  den  tiden 
själf  och  med  ett  klokt  användande  af  sitt  lands  hjälpkällor. 
Andras  skydd  behöfde  han  ej,  ty  hans  eget  svärd  var  hans 
försvar.  Vänskapen  var  hans  rikedom,  och  hans  upphöjda 
syn  på  lifvet  gaf  honom  kraft  att  med  en  vis  mans  under- 
gifvenhet  och  en  hjältes  mod  bära  ödets  hårda  slag.  Detta 
djärfva  sinne  röjde  sig  äfven  i  hans  djupa,  själf  ständiga  forsk- 
ning och  i  hans  höga,   manliga  sång. 

Sådan  är  idealbilden  af  det  svenska  folket:  ett  fritt  och 
stolt,  ett  plikttroget  och  sin  rätt  bevakande  släkte,  som  älskar 
äran,  icke  rädes  faran  och  trotsar  döden. 


Därpå    gifver   skalden  en  i  mörka  färger  hållen  verklig- 
hetsskildring af  sin  tids  svenskar: 


81 

En    annan    värld   står  upp.    Välan,  välan,  I  fäder! 
Hvem  är  den  människoätt,  som  på  er  aska  träder? 
O  blygd!     Är  detta  er,  är  detta  göters  stam, 
fåfänglig,  glitterströdd,  småsinnad,  afundsam, 
med  sina  små  begär,  med  sina  halfva  dygder 
och  söderns  yppighet  i  fattigdomens  bygder? 

Svenskarne  hafva  alltså  vansläktats  från  sina  fäder.  Sve- 
riges folk  är  ett  lättsinnigt  folk,  flärdfullt,  ytligt  och  njutnings- 
lystet.  Det  har  glömt  forntidens  kraft  och  allvar.  Det  leker 
tanklöst  och  utan  blygsel  på  fädernas  hehga  grifter.  Det 
jollrar  innehållslösa  ord  om  dygd  och  fosterlandskärlek  och 
njuter  af  vackra  idéers  blomdoft,  af  ögonblickets  stämnings- 
rus, som  väl  kan  stå  tillsammans  med  ett  pliktförgätet  och 
föga  fosterländskt  sinnelag. 

Gå!     Jag  har  ingen  sång  för  dylika  bedrifter. 

Lägg  bort  ditt  ärfda  namn  och  köp  dig  andra  grifter! 

Hvad  säger  jag?     O  Gud,  o  Sverige,  Vasars  jord! 

Förlåt  den  vilda  sorg,  förlåt  en  ynglings  ord, 

som  ville  ge  sitt  lif,  sin  sällhet  tusen  gånger, 

blott  att  ej  se  ditt  fall,  din  blygd,  din  sena  ånger. 

Men  till  lättsinnet  kommer  ännu  ett  fel.  Sveriges  folk 
är  ett  sömnaktigt  och  trögt  folk.  Nyss  stod  det  svindlande 
på  fallets  brant  och  bärgades  då  af  några  få  modiga  och 
behj artade  män.  Men  nu,  när  faran  icke  för  ögonblicket 
är  öfverhängande,  har  det  åter  slumrat  in.  En  sådan  tack- 
samhet visar  den  frälsta  Svea  sina  räddare. 

Skall  aldrig  deras  namn  ditt  dufna  sinne  väcka? 
Skall  evigt  ditt  fördärf  hvar  ädel  möda  gäcka? 
Och  är  den  enda  lön  du  ämnar  deras  dygd 
ett  fortsatt  skådespel,  o  Svea,  af  din  blygd? 

Ännu  är  dock  Sverige  ett  fritt  land.  Ännu  har  det  ej 
böjt  sig  under  en  främmande  furstes  makt,  men  det  har  böjt 
sig  under  det,  som  värre  är. 

Du  bär  ej  utländskt  ok.     Ditt  eget  ok  är  värre. 
Hvar  slaf  af  sitt  begär  har  en  tyrann  tUl  herre. 
Den  ej  umbära  kan,  bär  lätt  en  oväns  band, 
och  svärdet  trifves  ej  uti  hans  snåla  hand. 
6  Lyth,  Svenskt  Folklynne. 


82 

Den  räddade  Svea  har  icke  råd  att  försvara  sig.  Det 
kostar  för  mycket.  Hon  litar  på  sin  underbara  lycka,  på  en 
huldrik  försyn.  Med  sådant  hopp  och  sådan  förtröstan  sofver 
hon  säkerhetens  Ijufva  sömn,  icke  märkande  farorna,  som  lura 
rundt  omkring  henne. 

Du  sofver,  Svea  folk!     Hvem  vill  din  hvila  rubba? 
Men  sveket  med  sin  dolk,  men  våldet  med  sin  klubba 
de  vaka  omkring  dig.     O  väckte  dig  min  sång 
med  djup  af  grafvens  röst,  med  dån  af  åskans  gång! 

Skalden  visar  på  offret  för  folkets  synder:  Finland  är 
förloradt.  Skölden  är  ryckt  från  Sveas  bröst.  Snart  är 
kanske  allt  förbi. 

Allt  närmre  tränger  jätten, 
han  står  på  fjällets  spets,  och  ögat  slukar  slätten.  — 
»Men  han  ger  frid  och  skygd».     Välan,  tag  honom  mot 
och  kyss  hans  hjältehand  och  slumra  vid  hans  fot! 
Förskräckligt  vaknar  du. 

Farväl,  du  Sveas  värn!     Farväl,  du  hjältars  land! 
Se,  Bottnens  bölja  för  vår  gråt   intill  din  strand. 

Hvartill  manar  oss  nu,  säger  skalden,  det  öde,  som 
drabbat  Finland?  Det  manar  oss  att  inom  Sveriges  gräns 
eröfra  Finland  åter  med  kraft  och  arbete,  med  vett  och  odling. 
Det  Sverige,  som  ännu  finnes  kvar,  bör  vara  ett  rikare  land  än 
förr;  det  bör  vara  en  ljusets  och  frihetens  riddarvakt  i  norden. 

Blif  åter,  Svea  folk,  blif  åter  hvad  du  varit! 
Lär  af  hvad  andra  folk,  af  hvad  du  själf  erfarit! 
Det  frihet  är  och  rätt  och  ljus  du  vakar  för. 
Hör  mänsklighetens  bön,  om  du  ej  skaldens  hör! 

Men  för  att  kunna  vara  frihetens  och  bildningens  utpost 
mot  barbariet,  måste  Sverige  först  och  främst  kunna  försvara 
sig  själft.     Och  farorna  hopa  sig  rundt  omkring  det. 

Tror  du  dig  ensam  trygg?     Så  är  ej  våldets  art. 

Var  viss,  det  klappar  ock  uppå  din  fjällport  snart. 

Betänksamt  ödet  står  med  griffeln  höjd  att  rista 

i  kopparn  in  din  dom,  den  eviga,  den  sista. 

Ett  ögonbhck  ännu  —  det  plånar  ut  med  köld 

de  nötta  kronorna,  o  Svea,  af  din  sköld. 

Upp!      Ännu    är    det    tid    att    deras    helgdom    bärga. 


83 

Ännu  hafva  vi  ett  fritt  fosterland  och  vi  kunna  försvara 
det.  Vi  hafva  män,  som  kunna  kämpa,  och  vapen  kunna  vi 
sätta  i  deras  händer,  blott  vi  vilja. 


I  diktens  sista  tredjedel  skildras  den  strid,  som  förr  eller 
senare  måste  utkämpas.  På  den  flammande  himmelen  ser 
skalden  en  underbar  syn.  Den  svenska  hären  står  uppställd, 
och  till  den  talas  eldande  och  uppmuntrande  ord.  "Soldater, 
i  dag  skolen  I  kämpa  den  stora,  den  afgörande  striden  om 
Sveriges  vara  eller  icke  vara.  I  dag  kommer  eder  tapperhet 
att  afgöra  om  nationens  öde.  I  skolen  svara  inför  forntid 
och  eftervärld  för  edra  handlingar  i  dag.  Försvaren  arfvet 
från  edra  förfäder  och  bevaren  det  åt  edra  efterkommande!" 

Striden  börjar.  Snart  äro  de  kämpande  insvepta  i  mör- 
ker. Ingen  af  dem  vet,  huru  striden  går  eller  hvart  segern 
lutar.  Men  hvar  och  en  vet,  att  han  måste  fram.  Han  måste 
spränga  fiendens  leder,  ty  han  kämpar  för  Sveriges  frihet, 
för  maka  och  barn.  Vägen  framåt  är  segerns  väg,  men  vägen 
tillbaka  är  flyktens  väg  och  nederlagets  och  träldomens. 

Stridens  häftighet  tilltager,  och  nu  kämpar  den  svenska 
hären  med  f ört vif lans  mod.  Men  i  det  mest  kritiska  ögon- 
blicket kommer  räddaren.  Han  sätter  sig  i  spetsen  för  sitt 
folk,  och  fienden  flyr,  jagad  af  bäfvans  och  förfärans  de- 
moner. 

Landet  har  blifvit  räddadt  genom  sina  söners  tapperhet, 
och  nu  går  det  en  ny  ärorik  utveckling  till  mötes. 

Skalden  slutar  sin  sång  med  en  hoppets  och  tillförsik- 
tens bön  till  Sveriges  skyddsänglar,  de  höga  Karlarne,  som 
med  gyllene  tömmar  köra  sin  stjärnevagn  på  nordens  himmel. 
Måtte  dessa  skyddsänglar  leda  våra  öden,  så  att  Sverige 
aldrig  blir  en  slaf  under  mäktiga  eröfrare,  som  plåna  ut 
dess  namn  på  Europas  karta.    Men  —  säger  skalden  — 

var  ert  minne,  var  er  dygd  förgäfves, 
skall  Svea  falla  här  i  tidens  höst, 
en  slaf  bland  folken  utan  namn,  och  kväfves 
er  hjältelåga  evigt  i  dess  bröst. 


84 


då  styren  stjärnbeströdda  tistelstången 
mot  hafvets  afgrund  med  förtvifladt  mod, 
att  med  vår  jord  vår  skam  må  bli  förgången, 
och  ingen  veta,  hvar  ert  Svea  stod! 


Tegnérs  "Svea"  är  en  dikt  för  svenska  folket,  och  ännu 
i  dag  och  just  i  vår  tid  har  den  sin  stora  betydelse.  Det  är 
en  maningens  och  väckelsens  sång  till  en  lättfärdig  och  dåd- 
lös och  loj  samtid  att  lyssna  till  naturens  röst  och  till 
verklighetens  kraf.  Det  är  ett  rop  med  torndönsröst  i 
molnhölj  da  tider  till  hjältefädernas  söner  att  besinna  sin 
plikt,  förr  än  det  är  för  sent,  och  att  utan  klenmod  kräfva 
ut  sin  rätt.  Det  är  en  bön  till  Sveriges  folk,  att  det  må 
värja    sin    urgamla   frihet  och  bevara  sin  fädemeära  fläckfri. 

(1899) 


Folklynne  och  nationell  uppfostran. 

De  i  det  föregående  lämnade  skildringarna  af  det  svenska 
lynnet  peka,  trots  sin  olikhet  för  öfrigt,  alla  åt  samma  håll.  De 
lära  oss,  att  svenskarne,  för  att  blifva  hvad  de  på  grund  af 
sina  anlag  äro  ämnade  att  blifva,  måste  utbilda  sin  omdömes- 
förmåga, stärka  sin  viljekraft  och  lära  sig  att  lita  på  sig 
själfva.  Och  då  den  närmaste  framtidens  historia  kommer 
att  skapas  af  nutidens  ungdom,  är  det  af  vikt,  att  den  svenska 
ungdomens  uppfostran  afpassas  efter  det  svenska  lynnets 
egendomligheter  och  det  svenska  klimatets  beskaffenhet. 

Xenofon  berättar  i  sin  "Anabasis",  att  de  10,000  greker, 
som  följde  Kyros  på  hans  fälttåg  emot  den  persiske  konungen, 
voro  härdade  och  tappra  män,  vana  att  finna  sig  i  alla  för- 
hållanden. De  kunde  uthärda  strapatser  och  vara  utan  mat 
och  likväl  ha  kraft  att  segra.  Men  när  de  kommo  upp  bland 
Armeniens  snöiga  berg  under  själfva  högvintern  och  blefvo 
utsatta  för  både  köld  och  brist  på  mat,  voro  de  nära  att 
duka  under.  Hvad  som  då  höll  dem  uppe,  var  det  upp- 
muntrande föredömet  af  den  viljestarke  Xenofon  och  hans 
uppmaning,  att  de  så  mycket  som  möjligt  skulle  hålla  sig 
i  rörelse.  Men  på  dem,  som  voro  riktigt  illa  däran,  hjälpte 
ingenting,  hvarken  vreda  ord  eller  hotelser.  De  blefvo  icke 
människor  igen,  förr  än  de  kommo  in  i  värmen  och  fingo  mat. 

Denna  enkla  skildring  visar  de  yttre  förhållan- 
denas   makt    öfver    människan.       Vi    hafva    ett    kallt,    men 


86 

framför  allt  Ijusfattigt  klimat.  Denna  omständighet  gör,  att 
vi  mer  än  sydländingarna  måste  taga  vara  på  solljuset,  om 
vi  vilja  utveckla  den  kraft,  som  ligger  dold  i  vårt  inre. 
"Solen",  säger  en  författare,  "är  källan  till  hälsa  och  glädje, 
till  ljusa  tankar  och  käck  vilja;  solen  är  lifvets  brunn,  ur 
hvilken  hela  vår  värld  hämtar  krafter  till  växt  och  förkofran 
och  välmåga.  Därför  borde  de,  som  bo  i  ett  land,  som  lider 
brist  på  sol,  inrätta  sig  så,  att  de  uppsamla  allt,  som  de 
kunna  få  däraf,  alldeles  som  folk  i  regnfattiga  trakter  träffar 
anstalter  för  att  tillvarataga  nederbörden." 

Man  talar  om  utvandringen  till  Amerika  och  om  sven- 
skarnes större  arbetsförmåga  därute.  Säkert  är  det  en  hel 
mängd  omständigheter,  som  medföra  ökad  arbetskraft  i  det 
nya  landet,  men  ljusförhållandena  äro  väl  icke  alldeles  utan 
sin  betydelse.  Klimatet  i  norra  Amerika  är  i  vissa  afseenden 
mera  frestande  och  hälsopröfvande  än  i  Sverige,  men  våra 
utvandrande  landsmän  lefva  där  under  en  betydligt  lägre 
breddgrad  och  hafva  en  sydländskt  varm  sol.  Flera  hem- 
vändande landsmän  hafva  också  sagt,  att  ju  närmare  man 
kommer  Sverige,  desto  mera  känner  man,  huru  trögheten 
får  makt  med  en  och  huru  man  kommer  in  i  en  underlig 
drömvärld,  som  på  ett  egendomligt  sätt  inverkar  på  ens 
viljekraft  och  energi. 

Om  man  nu  vill  uppfostra  ungdomen  i  ett  sådant  klimat, 
måste  man  taga  hänsyn  till  de  klimatiska  förhållandena. 
Det  går  icke  an  att  här  i  Sverige  anordna  undervisningen  så, 
att  man  stänger  in  barnen  från  morgon  till  kväll  i  skolrum- 
met och  läskammaren  i  hemmet,  utan  man  måste  låta  dem 
komma  ut  i  friska  luften,  ut  i  solskenet. 

Man  har  framhållit  leken  som  en  motvikt  mot  skol- 
arbetet och  läxläsningen;  en  och  annan  röst  har  höjts  för 
att  ungdomens  lektid  skulle  förläggas  till  den  ljusare,  sol- 
belysta delen  af  dagen,  och  man  har  uttalat  önskvärdheten 
af  att  rektorer  och  skolföreståndarinnor  finge  klart  för  sig, 
att  lek  icke  är  ett  nödvändigt  ondt,  som  man  måste  ha  för- 
drag med,  utan  något  verkligt  godt,  något  hälsostärkande 
och  kraftförnyande,  ett  medel,  som  ger  själen  ökad  spänstig- 


87 

het  vid  studiernas  bedrifvande.  Man  kunde  äfven  tänka  sig, 
att  studierna  finge  en  annan  motvikt  än  lek  och  att  studierna 
själfva  icke  blefve  endast  läxläsning.  En  gosse  eller  en  flicka 
kunde  i  undervisningsintresse  få  lämpliga  uppdrag  att  ut- 
föra, hvarigenom  de  finge  praktisk  erfarenhet,  och  denna 
erfarenhet  kunde  ökas  och  förklaras  genom  teoretiska  studier, 
som  ginge  vid  sidan  af  det  praktiska  arbetet  eller  förlades 
till  längre  hvilotider  mellan  de  praktiska  öfningarna. 

Vi  hafva  redan  nu  åtskilligt,  som  påminner  om  ett  upp- 
fostringssystem  af  detta  slag.  Då  ett  barn  kommer  in  i  små- 
skolan, har  det  redan  fått  en  viss  bekantskap  med  lifvet, 
och  den  sexåring,  som  sett  mest  och  lärt  sig  att  bäst  reda 
sig  på  egen  hand,  skall  i  småskolan  utmärka  sig  framför 
andra  jämnåringar  med  lika  god  begåfning  och  lika  stor  flit. 

Samma  erfarenhet  gör  man  under  skolarbetets  fortgång, 
Hvad  en  gosse  eller  flicka  kan,  är  icke  blott  resultatet  af 
läsning  i  böcker  eller  åhörande  af  muntliga  föredrag  i  skolan, 
utan  de  ungas  bildningsgrad  står  i  ett  visst  förhållande  till 
den  omgifning,  i  hvilken  de  lefva,  och  till  det,  som  de  i 
hemmet  och  utom  hemmet  få  se  och  höra. 

Men  konsten  är  att,  i  den  mån  det  kan  ske,  afpassa 
det  ena  efter  det  andra.  För  en  gosse,  som  läser  tyska 
i  skolan,  kan  det  ju  vara  af  en  viss  betydelse  att  komma 
tillsammans  med  människor,  som  tala  tyska  och  tala  om 
sådant,  som  för  honom  har  intresse  och  alltså  kan  sporra  honom 
att  höra  och  förstå  och  möjligen  äfven  uttrycka  sina  egna 
tankar  på  det  främmande  språket.  För  den,  som  studerar 
naturvetenskap,  är  det  ju  nyttigt  att  gå  i  skog  och  mark 
med  en  jägare  eller  en  skogvaktare  och  att  på  det  sättet  få 
öppen  blick  för  den  omgifvande  naturen  eller  att  deltaga  i 
det  mekaniska  arbetet  på  en  fabrik  eller  att  få  vara  med 
om  att  sköta  en  ångbåt.  Sådant  kommer  honom  sedan  till 
godo,  dels  direkt  i  fråga  om  inlärda  detaljer,  dels  indirekt 
såsom  en  viss  mogenhet  i  uppfattningen  och  en  större  lätt- 
het att  tillägna  sig  det  bokliga  vetande,  som  bjudes  honom. 
Läraren  å  sin  sida  kan  anknyta  undervisningen  till  lärjun- 
garnas utom  skolan  vunna    erfarenhet,  fastän  sådant  endast  i 


88 

ringa  mån  förekommer  hos  oss.  Här  är  en  stor  uppgift,  som 
framtidens  skola  får  att  lösa,  den  uppgiften  nämligen  att  på 
ett  förståndigt  sätt  förena  de  bokliga  studierna  och  den  teore- 
tiska utbildningen  med  praktiska  öfningar  och  själf ständig 
verksamhet  i  lifvet. 

En  sak,  som  man  redan  nu  kan  göra,  är  att  se  till,  att 
de  ungas  krafter  icke  allt  för  tidigt  fängslas  genom  läxläs- 
ningens bojor.  Våra  barn  skulle  vinna  på  att  man  väntade 
ett  eller  i  vissa  fall  två  år  med  att  sätta  dem  i  skolan.  Men 
detta  har  sig  icke  så  lätt,  ty  redan  när  barnen  blifvit 
fem  år,  önska  de  att  få  komma  dit.  Och  hvarför?  De 
känna,  att  de  hafva  krafter,  och  de  vilja  utveckla  dem.  De 
hafva  mottaglighet  och  intresse,  och  det  gör,  att  de  vilja  lära. 
Men  ju  vetgirigare  barnen  bli  och  ju  mera  de  längta  efter  att  få 
något  att  göra,  desto  mera  börja  föräldrarna  tröttna  på  dessa 
ständigt  frågande  barn,  som  aldrig  hafva  någon  ro,  utan 
ständigt  skola  sysselsättas.  Men  hvad  blir  följden  af  att 
tidigt  sätta  in  dem  i  skolan?  Under  årens  lopp  får  man  vid 
jämförelsen  mellan  alla  kamraterna  i  en  klass  se,  hvad  en 
åldersskillnad  på  ett  år  kan  göra,  och  många  barn,  som 
kommit  tidigt  in  i  skolan  och  redt  sig  bra  i  de  lägsta  klas- 
serna, slappna  så  småningom  af  och  bli  allt  sämre  och  sämre, 
och  när  de  slutligen  komma  till  skolans  högsta  afdelningar, 
hafva  dessa  en  gång  pigga  och  lifliga  varelser  blifvit  tröga 
och  intresselösa  och  hafva  svårt  för  att  lära.  Och  det  blir 
icke  bättre  för  dem,  om  de  sommar  efter  sommar  få  hänga 
öfver  sina  böcker  och  läsa  upp  sig  i  sin  klass  på  grund  af 
vägrad  flyttning  tillsammans  med  deras  kamrater. 

Man  kan  icke  nog  betona,  att  vi  hos  vår  svenska  ung- 
dom måste  utveckla  själf  ständigheten  och  viljekraften.  Detta 
är  icke  detsamma  som  att  åsidosätta  lydnaden.  Tvärtom 
sade  de  gamla,  att  endast  den  kan  rätt  befalla,  som  lärt  sig 
att  riktigt  lyda.  Men  vissa  gränser  böra  uppdragas  för  ung- 
domen, inom  hvilka  de  få  röra  sig  fritt,  såvida  de  icke  bryta 
mot  fastställd  lag  eller  god  sed;  och  det  borde  anses  som 
något  lofvärdt,  att  de  unga  inom  vissa  råmärken  utveckla 
en    hög    grad    af    själf  ständighet   och  fyndighet,   af  kraft  och 


89 

ihärdighet  och  att  de  fullgöra  sitt  arbete  med  lust  och 
glädje  och  själf förtröstan.  I  de  konstitutioner,  som  Gustaf  II 
Adolf  lät  utarbeta  för  Uppsala  universitet,  säges  det,  att 
"ynglingarna  skola  lära  att  icke  hafva  låga  och  klenmodiga 
tankar  om  sig  själf  va  och  rikets  nuvarande  tillstånd,  hvaraf 
vanligen  alstras  klagan  och  jämmer,  beundran  för  allt  ut- 
ländskt och  misstro  till  egen  förmåga  att  utföra  stora  hand- 
lingar, hvilket  är  det  största  hindret  i  en  stats  styrelse.  Detta 
bör  genom  uppfostran  och  undervisning  rättas,  så  att  yng- 
lingarnas sinnen  må  tidigt  vinna  den  lyftning,  som  det  vissa 
hoppet  om  goda  gärningar  gifver.'' 

Detta    är    ett    svenskt   skolprogram  från  vår  storhetstid. 


Innehåll: 

Hvad  menas  med  svenskt  folklynne  ? sid.     3 

Det   naturfriska  och  hurtiga  i  det  svenska  folk- 
lynnet    »  5 

Trögheten  i  det  svenska  folklynnet »  9 

Heidenstams  Hans  Alienus  »  22 

Heidenstams  teckning  af  det  svenska  folklynnet  38 
C.  J.  L.  Almqvists  teckning  af  det  svenska  folk- 
lynnet    ..  »  45 

Tegnérs  teckning  af  det  svenska  folklynnet »  52 

Geijers  teckning  af  det  svenska  folklynnet  »  57 

En  svensk  nationaldag »  63 

Gustaf  Vasas  dag »  67 

Gustaf  Adolfs  dag    »  72 

Allt  närmre  tränger  jätten  »  78 

Folklynne  och  nationell  uppfostran »  85 


:^^: 


Pris  1  kr,  60  öre 


PLEASE  DO  NOT  REMOVE 
CARDS  OR  SLIPS  FROM  THIS  POC 


UNIVERSITY  OF  TORONTO  LIBRAR 


3L  Luth,   P.   G, 

-lj9S  svenskt 


:  ir.äns   tankar 
Tine