(navigation image)
Home American Libraries | Canadian Libraries | Universal Library | Community Texts | Project Gutenberg | Children's Library | Biodiversity Heritage Library | Additional Collections
Search: Advanced Search
Anonymous User (login or join us)
Upload
See other formats

Full text of "Framstende mäns tankar om svenskt folklynne, med flera uppsatser av P.G. Lyth"

•CD 



Luth, P.I G* 

Framstående Eians t: 
om svenskt folklynne 



Lnkar 



CO 



« SVENSKT * 
FOLKLYNNE 



AF P. G. LYTH 








Stockholm, Fahlct* atitz & C:o 



FRAMSTÅENDE MÄNS TANKAR 



OM 



SVENSKT FOLKLYNNE 



MED FLERA UPPSATSER 



AF 



P. G. LYTH 




STOCKHOLM 
FAHLCRANTZ & C:o 



ro, (Oi C}> 'P r' 



Di 



(^ 

I 



Stockholm 1905 
Aktiebolaget Varias Boktryckeri. 



Hvad menas med svenskt folklynne? 



I en tid som vår, då Sverige allt mer och mer börjat 
ådraga sig utlandets uppmärksamhet och man i utländska 
tidningar läst stundom smickrande, stundom klandrande om- 
dömen om Sverige och svenskarne, kan det vara af intresse 
att sammanställa dessa uttalanden med de skildringar af svenskt 
lynne, som några af Sveriges förnämsta författare gifvit oss. 
Det svenska folklynnet har blifvit tecknadt af sådana män 
som Geijer, Tegnér, C. J. L. Almqvist, von Heidenstam m. fl. 
En sammanställning af de resultat, till hvilka dessa författare 
kommit, bör naturligtvis för oss svenskar hafva intresse, då 
dessa skildringar, jämförda med hvarandra, gifva en så all- 
sidig bild som möjligt af den svenska nationalkaraktären. 

Det är min af sikt att i en följd af uppsatser redogöra 
för nämnda författares framställning af svenskarnes lynne, 
och det är alltså i sin ordning att inledningsvis angifva hvad 
som menas med folklynne eller nationalkaraktär. 

Den som en längre tid vistats i ett af Sveriges landskap 
och därunder lärt känna dess befolkning, har kanske bildat 
sig ett klart formuleradt omdöme om folkkaraktären i det 
landskapet. Flyttar han sedan till en annan trakt af landet 
och gör liknande studier därstädes, finner han antagligen en 
ny typ. Så t. ex. äro skåningarne och hälsingarne tämligen 
olika hvarandra och utgöra två skilda landskapstyper. Men 



jämte denna olikhet hafva de något gemensamt, och detta 
något, som är hka och gemensamt för alla landskapsbefolk- 
ningar och alla samhällsklasser i Sverige, skulle vi kunna 
kalla för den svenska nationalkaraktären eller det svenska 
folklynnet. 

Dock måste vi ytterligare göra en begränsning. Tiden 
förändras och vi med den, Sveriges befolkning i våra dagar 
är icke densamma som för hundra år sedan; och för fem- 
hundra år sedan företedde det dåvarande Sveriges inbyg- 
gare stora skiljaktigheter vid en jämförelse med nutiden. 
Bildningsgraden, åsikterna om ganska viktiga saker och äfven 
intressena hafva växlat hos vårt folk under mansåldrarnas 
och århundradenas lopp, Hksom man växlar kläder om sön- 
dagarna och vid nyinträdande årstider. Men det är något, 
som hos vårt folk sitter djupare än denna ofta förändrade 
bildningsgrad och de växlande åsikterna i politik och religion, 
i filosofi och konst, det är de med blodet fortplantade 
ursprungliga anlagen och fallenheterna, beskaffenheten af fol- 
kets känslolif och graden af dess viljekraft. 

Att utforska dessa själens och lynnets grunddrag, som 
trots vårt folks upprepade förnyelser under århundradenas 
lopp, dock förblifva desamma, det är den stora uppgiften 
för den, som vill med evärdliga drag teckna den svenska 
nationalkaraktären, vare sig i bild, såsom Tegnér i Fritjofs 
saga, eller i ett klart formuleradt omdöme, såsom Geijer i 
Svea rikes häfder. 




Det naturfriska och htirtiga i det svenska folklynnet. 

En tysk författare, Th. Mugge, som skildrat förhål- 
landena i vårt land, prisar den svenska våren, som efter 
hans åsikt räcker till midsommaren. Då vill hvar och en 
njuta efter den långa vintern och stärka sig till den kom- 
mande. Därför resa så många svenskar ut på landet om 
sommaren, och den, som icke kan det, han söker åtminstone 
att få några dagar lediga till att lefva i Guds fria natur 
och besöka lyckHgare lottade vänner på deras landställen. 
Endast den fattige, som lefver blott för att arbeta och äta, 
vet ingenting om den svenska sommarglädjen och om sven- 
skens djupt rotade behof att fly bort från de trånga stads- 
gränderna och deras kvalmiga luft. 

Svenskarne, säger Mxigge, äro ännu, i stort sedt, ett natur- 
folk. Om vintern vill grefven och den rike grosshandlaren, 
likaväl som bonden, sitta vid en flammande eldbrasa, och i sin 
stora hufvudstad hafva de ännu icke på långt när under- 
kastat sig de inskränkningar, som påbjudas af nödvändig- 
heten i andra stora städer. Hos stadsbon i Sverige finnes 
ännu kvar en djupt rotad motvilja mot maskinhjulens surran- 
de och mot den instängda luften i en trång våning. Och 
denna motvilja är allmän. Till och med den fattigaste vill 
hafva utrymme, så att han kan andas, och den, som det kan, 
skaffar sig många rum, helst i en lång rad. En liten våning, 
där icke alla rum äro eldade, anses i Sverige somi tecken till 



fattigdom eller snålhet, och man beklagar dem, som bo där, 
eller också skrattar man åt dem. 

Tankar, som likna denna tyska uppfattning af det svenska 
lynnet, hafva blifvit uttalade af professor Hjärne. '"Det ligger", 
säger han, "i svenskarnes lynne, sådant det i historien ut- 
bildat sig, en obenägenhet emot de små synpunkterna, de 
alltför smala arbetsfälten, den lekamliga och andliga trång- 
boddheten. För Sverige vetter det sunda, det själf ständiga 
framåtskridandets väg utåt, till att skapa och ordna nya 
samhällen för friska växande krafter, som ej få uppfrätas i 
trånga, kvalmiga hemvist och gammaldags ofruktbar partiäflan." 
Denna längtan efter en vidsträcktare verksamhetskrets 
är en yttring af det gamla vikingalynnet, sådant det blifvit 
tecknadt af Geijer i hans dikt "Vikingen". Stugan blef trång 
för den femtonårige gossen, och han började drömma och 
tänka vemodsfulla tankar. 

Med häftigt sinne på fjällen jag språng 

och såg i det vida iiaf. 

Mig tycktes så Ijuflig böljornas sång, 

där de gå i det skummande haf. 

De komma från fjärran, fjärran land, 

dem hålla ej bojor, de känna ej band 
uti hafvet. 

"Vikingafärderna", säger Hans Hildebrand, "verkade utan 
fråga välgörande på nordborna. Det fanns hos dem ett be- 
gär efter verksamhet, som måste skaffa sig luft och för hvil- 
ket det var kärare, ju mer man gjorde och ju farligare det 
var. Denna verksamhet blef gärna något stormande och vild, 
ty folket befann sig ännu på ett stadium, som motsvarar 
ynglingens; det behöfde rasa ut, för att småningom vinna 
den sans, som höfves den mognade mannen. Man vann under 
dessa färder erfarenhet, och de, som gingo åt väster, kommo 
i tillfälle att se mången god frukt af en odling högre än 
vikingarnes. Men mer än allt detta är att skatta det med- 
vetande af kraft, som dessa färder skänkte; ett medvetande, 
som icke inskränkte sig allenast till dem, som voro med, utan 
ock till hela det uppväxande släktet, som vande sig att tänka 
på kommande stordåd," 



Dessa ord föra tanken tillbaka till Gustaf Vasas om- 
döme om svenskarne, att de äro ett styfsint folk, fallet för 
storverk. I våra dagar har en svensk författarinna yttrat, 
att för henne uppenbarar sig den svenska nationens drag i 
kärleken till det idealiskt vågsamma, och att Tegnér vann 
hela folkets hjärta genom att förhärliga det förvägna äfven- 
tyret och det ideala syftet. Huru har han icke i "Axel" 
tecknat en nyare tids vikingalynne hos den växande ungdomen ! 

Han talte om, hur mången gång 
den gamla djupa kämpasång, 
de läderbundna sagoskrifter 
hans längtan väckte till bedrifter. 

Huru detta vikingalynne ännu i dag lefver kvar hos vår ung- 
dom, har B. E, Malmström skildrat i sin dikt "Fosterlandet". 

Men nog jag minns, hur pilten drog 
i härnad genom mark och skog 

med bågen i sin hand; 
hur vårens vindar ringde då 
på ängarna med klockor blå 

till strid för fosterland! 
Och nog jag minns — ur fjärdens djup 
omkring den unge seglarns slup — 

de vilda böljors ord 
om Birger Jarl och Engelbrekt, 
om Vasars och om Hornars släkt, 

som stred för fosterjord. 

Hos svensken finner man jämte denna längtan efter be- 
drifter äfven en brinnande lust efter heder och anseende och 
ära. "Främst står äran i det svenska sinnet", säger Tegnér. 
Men jämte ärelystnad och mannamod finns det äfven fåfänga 
hos svensken. Detta är ett karaktärsdrag, som ofta blifvit 
påpekadt. Johan Brovallius skrifver i förra hälften af 1700- 
talet, att svenskarne äro en trvtmslagerisk nation med fattig- 
dom, apehögfärd och puttelkrämeri. I senare hälften af samma 
århundrade säger Ehrensvärd om sin tids svenskar: "De supa, 
de skryta, de slåss, de öfva fåfänga, och deras högsta glädje 
är att blifva smickrade". 



8 

I detta skryt och denna fåfänga kan man dock se en 
skugga af ynglingens längtan efter bedrifter. "Drifven af 
behofvet'", säger Gustaf Ljunggren, ''rycker nordbon upp sig 
till arbete och med en förvånande kraft sköter han undan 
sitt värf. Sjunker han nu åter ned i dvala, så tager han 
dock med sig medvetandet om den kraft han nyss pröfvat 
och hvilken hvarje ögonblick åter kan bryta fram likt elden 
glimmande under askan". Detta stundom skrytsamma kraft- 
medvetande under den sömniga hvilans långa ögonblick är 
uttryckt i Tegnérs sång: 

Det gamla Göta lejon livilar, 

med öppna ögon sofver det. 

Dess dröm är om de brutna pilar 

och om de rifna jägarnät. 

I ''Karolinerna'' hånar den svenske kaptenen Oxehufvud 
den svenske sprätthöken Måns Fransöske för hans peruker, 
men på slagfältet säger han till samme Måns: "Kamraten är 
inte den första, som visat mig, att de svenska icke alltid 
skola skratta åt sina sprätthökar. Sir kamraten, det händer 
ibland här i världen, att det, som börjar med en grann peruk, 
kan sluta med en grann gärning". 

Svenskens längtan efter bedrifter upplöser sig i tomma 
ord och skryt och fåfänga, om han ej kommer i tillfälle att 
utföra bedrifter. Men blir det verkligen allvar af, då reder 
han sig som en man. "Karaktären, som naturen frambringar 
och öfveriämnar till lifvets kamp, är", säger Taine, "som ett 
fartyg, som från sin docka glider ut i hafvet. Allt efter som 
det är en julle eller en fregatt, har det behof af stark eller 
svag vind. Stormen, som påskyndar fregattens gång, upp- 
slukar jullen, och den svaga vindfläkt, som drifver jullen 
framåt, lämnar fregatten orörlig i hamnen". Svensken är 
trög, men hjältekraftig, och därför behöfver han starka yttre 
eggelser, för att hans längtan efter bedrifter skall bli om- 
satt i handling. Om honom gäller därför hvad Tegnér sade 
om Luther: "han var en af de väldiga själar, hvilka, likt 
vissa träd, endast blomma under stormen". 



<3> 



Trögheten i det svenska folklynnet. 



En af de många motsatserna i det svenska lynnet är en 
stor tröghet vid sidan a£ en rörlig inbillning. V, E. Svede- 
lius säger, att nordens natur bjuder åt inbillningskraften en 
näring, så rik som söderns, men af annan art. Betrakte man 
månskenet! månen, som belyser vår snö och danar under- 
samma bilder mellan skogens träd och emot bergens väggar! 
och vintersolen öfver blank is och gnistrande snö och barr- 
skogens gröna träd på den hvitklädda marken! och somma- 
rens ljusa nätter! I en sådan natur kan inbillningen dikta 
och känslan andas djupt, om hon ock mindre brinner, 

I sportpaviljongen på 1897 års industriutställning såg 
man den allmänt beundrade vinterbilden från Lappland. På 
det vida snöfältet låg renhjorden och sof och därbredvid en 
drömmande gosse och hans vallhund. Luften var Ijusfattig 
och kall, men högt hvälfde sig det klara himlahvalfvet med 
blinkande stjärnor och flammande norrsken. Denne sof vande 
herdegosse, som drömde stjärnedrömmar i vinternatten, var 
en bild af det svenska lynnet. Den svenska trögheten döljer 
en lättrörlig fantasi, liksom isen döljer det strömmande vatt- 
net i flodens djup. 

Motsatsen mellan höga drömmar och svårigheten att för- 
verkliga dem är den djupast liggande grunden till den me- 
lankoli, som finns i det svenska lynnet. Immanuel Kant 
säger, att svårmodet stundom beror på den fasa, som öfver- 
väldigar en människa, då hon, full af en stor föresats, ser 



10 

framför sig hindren hon har att öfverstiga, farorna, som hota, 
och den svåra, men ärofulla segern öfver sig själf. En sådan 
svårmodighet lär ha funnits hos den store Gustaf Adolf. 
Det berättas, att då han var yngling, såg man honom ofta 
tankfull och någon gång med tårfyllda ögon; och då någon 
frågade honom hvad som gjorde honom ledsen, svarade han, 
att han tänkte på de svenska sakerna, så många krig från 
alla håll och sin faders dödlighet, och då fylldes hans själ 
af sorg, att hans öde skulle vara det att bära en sådan börda. 
Förhållandet mellan en föresats och kraften att förverk- 
liga den är framställd på annat sätt i Tegnérs '"Axel". 
Kung Karls drabant har bhfvit dödligt sårad och ligger 
nu maktlös och medvetslös på sin bädd. Slutligen vaknar 
han upp igen; han börjar tala om sina krigarplikter och den 
uppgift, som kungen gifvit honom: han måste upp, ögon- 
blicken är o dyra. 

Så talar han i feberyra, 

men dödsblek sjunker stridens vän 

på fredlig kudde ned igen. 

Den svenska trögheten, sedd från denna ideala synpunkt 
och uppfattad som en förlamande tyngd, som lägger sig öfver 
en uppåtsträf vande vilja, är tecknad af Heidenstam i ''Hans 
Alienus". 

En annan i någon mån besläktad bild af den svenska 
trögheten är framställd af fru Angered-Strandberg. För några 
år sedan utgaf hon sin med mycket beröm mottagna roman 
"Den nya världen", som skildrar ett svenskt par midt i det 
brusande amerikanska lifvet. Man ser den svenska trögheten 
och modlösheten mot en bakgrund af amerikansk arbetslust 
och företagsamhet. 

Romanens hjälte Tore Hultman har kommit till Amerika 
för att söka sin lycka. Han är en grufarbetares son och 
f. d. elev vid konstakademien i Stockholm; för resten ideellt 
anlagd, med en djup känsla och liflig fantasi, men alldeles 
redlös, då han står vid en skiljeväg och måste af göra själf. 
Då känner han, att det brister honom viljekraft, och han 
tycker, att det är fatalt, att omständigheterna så fullständigt 



11 

kunna behärska en människas lif. Men hjälplösheten och 
viljesvagheten är hos honom blandad med öfvermod och äre- 
lystnad. Ibland är han blyg och skygg, ibland sangvinisk 
och öfverspänd i sina förhoppningar. En prinsessa vill han 
ha till brud eller också ingen, och så skulle han bli den 
störste af alla målare, den svenska konstens Messias. Kunde 
han icke nå det målet, så var det icke värdt att vara artist. 

När han behärskas af sina storslagna framtidsdrömmar, 
är det så lätt för honom att fatta ett hjältemodigt beslut att 
offra allt för inneboende ideella drifter. Men när han från 
beslutet skall skrida till handling, blir han tystlåten och trög, 
han blir håglös och vankelmodig. Han känner, att han icke 
med ens kan komma så högt, som han vill, och det gör 
honom nedslagen; han mister sin energi och viljekraft, och ett 
bittert medvetande om att vara förbigången gnager på honom. 
Med en viss glädje förnimmer han nu, huru de konstnärliga 
drömmarna, de purpurlagda synerna dö bort. Och så börjar 
den ideellt anlagde mannen trifvas i den prosaiska verklig- 
heten, blott han där kan få hvila och ro. Han blir nöjd 
med allting, som det är, och vill helst gå i gamla nötta hjul- 
spår. Han vill slippa att omplanteras och förädlas, han vill 
slippa en konstnärs kamp och ansvar. 

Följden var, att den begåfvade mannen, som lofvat att 
blifva något stort, svek sin högre kallelse. Det hade kom- 
mit en dåsighet öfver hans själ, och han mäktade ej blifva 
sin lyckas smed. Moraliskt och kroppsligt ruinerad, dukade 
han slutligen under för sitt öde. 

Det är ett afgjordt släkttycke mellan Hans AHenus och 
Tore Hultman, På bägge kan man tillämpa Tegnérs ord: 

Människan är aldrig nöjd. 
Lik en man af måttlig höjd, 
som med jättar mäter växten, 
mäter hon sin lefnads fröjd 
med de höga idealen, 
Och jämt däri är hon galen. 

Både Hans Alienus' och Tore Hultmans mål äro höga 
och alldeles för höga för deras förmåga. När de icke kunna 



12 

hinna det högsta tänkbara, bh de modfällda, och hellre än 
att förverkliga en del af sin föresats, afstå de med en resig- 
nation, som gränsar till liknöjdhet, från alltsammans. Valet 
står för dem mellan att bli fullkomliga eller att icke bli 
någonting alls. 



Fru Angered Strandberg har i "Den nya världen" låtit 
åtskilliga personer uttala sina åsikter om svenskarne. Dessa 
erkänna, att svensken har stor duglighet och begåfning 
och att han i Amerika gjort en god insats som landt- 
brukare och maskinarbetare. Men han håller sig i allmän- 
het borta från det politiska lifvet och träffas just icke på 
de högre stadierna af Amerikas utveckling. Orsaken härtill 
säges vara, att svensken är trög; och trögheten yttrar sig 
hos honom på flera sätt. 

Först och främst har han icke snabb uppfattning. Han 
saknar blick, den stora blicken för hvad som är att göra just 
då det skall göras. Denna brist beror till en del på hans 
bokliga och opraktiska uppfostran. Han har tillbragt sitt 
lif i dammiga studiesalar, bland dammiga böcker, och på sin. 
ålders höjdpunkt är han yrvaken och skumögd, ett barn, då 
han borde vara man. 

Vidare saknar svensken kraft att vilja och energi att 
utföra. Han är ängslig och reflekterar för mycket öfver sina 
krafters otillräcklighet; han är rädd för att misslyckas. Han 
har icke den drifvande kraft, som ligger i en fordrande hän- 
synslöshet: han vill icke synas framfusig och han är nöjd, 
blott han har mat och dryck och behandlas aktningsfullt. 

Liknande tankar hafva nyligen uttalats af en i svenska 
förhållanden hemmastadd amerikan, mr. Griffin, som erinrar 
om att "ett lands rikedom står i proportion till dess tillgångar 
i råmaterial och naturliga produkter, dess invånares flit, drif- 
tighet och sparsamhet, dess närhet till stora afsättningsmark- 
nader och dess möjligheter till lätta kommunikationer och 
transporter". 



13 

Hur ställer det sig i dessa hänseenden för Sverige? I 
fråga om det första villkoret, råmaterial och naturliga pro- 
dukter, är ju Sverige ytterst lyckligt lottadt. Dess skogar 
äro outtömliga, fiskerierna ypperliga, ehuru icke utvecklade 
tillnärmelsevis så, som de kunde vara, järngrufvorna ofant- 
liga och innehållande en malm, som icke öfverträffas af någon 
malm i världen, 

Hvarpå beror det då, att ni alltid säger och kan säga: 
det fattiga Sverige? Beror det på folkets natur? Ja, något 
måste fattas detta folk, som dock står så högt, som är starkt, 
kraftigt, fruktsamt och flitigt. Hvad är det som fattas? Se 
på skillnaden — ur industrisynpunkt sedt — mellan Holland 
och Sverige! Holland har varit och är ännu ett rikt land. 
Holländaren har tvungits att af vinna hafvet det mesta af 
den jord, han äger. Där finnas, praktiskt taget, knappast 
några verkliga råmaterial eller naturprodukter att tala om. 
Grufvor gifves det inga, jordbruksproduktionen är begränsad, 
fiskerierna obetydliga. Och likväl har Holland centraliserat 
i sitt lilla, hafomgifna land åtskilliga viktiga industrier. Det- 
samma kan i hufvudsak sägas om England och Belgien, 
hvilka, med undantag för deras kolgrufvor, ha få och obe- 
tydliga råmateriella tillgångar. Och likväl ha de gjorts till 
centra för världsmarknaden på många områden. Deras bomull, 
ull, lin, metaller m, m, importeras för att exporteras i för- 
ädlad form. Det är detta, som gör dem rika, Hvad hindrar 
Sverige att göra på samma sätt? Sverige har ojämförligt 
större och bättre kraftkällor i sina vattenfall, i hvilka miljo- 
ner ton obrukad kraft ligga och vänta på den kraftiga hand, 
som skall binda dem vid det nyttiga arbetet. Lägg härtill 
det faktum, att svenskarna äro af naturen begåfvade med 
hög intelligens, anlag för mekanik och en välkänd förmåga 
af snabb uppfattning och mottaglighet för idéer, Blifva de 
icke bland de främsta öfverallt i andra länder, där de slå 
sig ned? 

Beror då efterblifvenheten på det svenska kapitalets stu- 
pida konservatism eller på detta samma kapitals brist på 
initiativ och tro på sig själft? Sveriges grannskap till de 



14 

stora marknaderna gör landets läge afundsvärdt. Och de 
billigaste transportvägarna — vattenvägarna — stå till Sve- 
riges förfogande. Det har en gång yttrats om Sverige, att 
''världen ligger vid dess fötter; bortom de vågor, som röra 
de stränder, hvilka en gång varit Sveriges, ligga alla världens 
land!" Ja, så är det! Det behöfs blott att Sverige verk- 
ligen brukar de rikedomar. Gud har gifvit landet, till att 
etablera industrier och manufakturella verk och till att skapa 
kommersiella förbindelser i den utsträckning, som det finnes 
möjligheter till. Landet måste utveckla de obrukade kraft- 
källor, som nu förslösas i saknad af en dem betvingande 
hand. 

Då skola landets unga män och kvinnor stanna hemma 
i stället för att, som nu, göra sig själfva fäderneslandslösa 
och gå ut för att bruka sin förmåga att göra främmande 
länder rika." 

Med dessa yttranden af amerikanske män må man jämföra 
ett tyskt omdöme om svensken. I tidskriften "Kraft und Licht" 
lästes för några år sedan en uppsats med titel "Sverige 
framtidens land". Det säges där, att Sverige har naturliga 
rikedomar och att dessa visat sig äga ett alldeles oanadt om- 
fång. Dock har detta land hittills varit rätt försummadt af 
sina egna invånare, som saknat företagsamhetsanda. Men 
bland turistema har det funnits praktiskt folk, som icke nöjt 
sig med att beundra minattssolen och Sveriges egendomliga 
skönheter, utan som utsträckt sina upptäcktsresor till de 
omätliga rikedomarna där i landet för att tillgodogöra sig dem. 

Sedan författaren visat, att Sveriges förnämsta rikedomar 
ligga i de stora malmfälten och i strömmarna och att på grund 
af dessa billiga drifkrafter nya och omfångsrika utsikter öppna 
sig för industriell verksamhet af många olika slag, fortsätter 
han: "Men svensken, som vid sidan af sina många goda egen- 
skaper äger naturliga fel i sin flegma och långsamhet, visar 
sig föga värdera dessa gynnsamma hjälpmedel, ty i motsatt 
fall skulle den närvarande industrien ha antagit ett helt annat 
omfång. Svensken går icke till mötes stort anlagda industri- 
ella företag med det mod, den säkra tillförsikt och den energi, 



15 

som i så hög grad gjort tyskar, engelsmän och amerikaner 
till herrar på världsmarknaden," 

Dock erkänner författaren, att svenskames företagsamhets- 
anda redan har vaknat, och han bekräftar alltså en ofta gjord 
erfarenhet, att svensken, då han får yttre eggelser, visar sig 
vara snabbtänkt, energisk, djärf och i hög grad uthållig. Det 
gäller om honom hvad Runeberg sagt om den finske bonden, 
som påverkas af ett lika hårdt klimat som vi, att han är 
inom sig sluten; alla krafter i hans väsen verka inåt, så att 
de blott sällan och slappt öfvergå i yttre handling. Han 
synes handfallen, slö och oförmögen till all bragd, där liflig- 
het och fattning komma i fråga. Det har dock genom mer 
än ett exempel blifvit bestyrkt, att detta skenbart kaotiska 
väsen, då han blifvit förflyttad i andra förhållanden, inom 
kort tid utvecklat krafter, som icke allenast visat sig out- 
tömliga, utan äfven mera snabbt och träffadt använda än 
man af en rik förmåga och ihärdig öfning kunnat vänta. 

Härmed äro vi inne på frågan om svenskarnes känsla. 
Den är trög och likväl djup; den kan under ett omhölje af 
liknöjdhet dölja stor innerlighet. Denna företeelse söker 
Troels Lund härleda ur klimatets beskaffenhet. "Naturen 
själf", säger han, "med dess långt utsträckta öfvergångstider, 
uppfyllda af töcken, regn och kyla, var att betrakta som ett 
tjockt omhölje för årets tvenne mindre kärnor, den egentliga 
sommaren och den verkliga vintern. Till och med hvarje 
särskild dag började och slutade med en långvarig skymning. 
Trots denna svårhandterliga tröghet var dock allting om- 
bytligt, ingenting att lita på. Midt i vintern kunde i ett 
ögonblick solen bryta fram eller månskenet lysa på snön, 
midsommarens fröjd gå förlorad i töcknig regntid. Från 
släkte till släkte hade man sålunda sedan urminnes tid fått 
vänja sig att aldrig med säkerhet lita på någonting, hvad 
väderleken beträffade. En viss gråvädersstämning, en blödig, 
tjockhudad förnöjsamhet hade blifvit sinnesstämningens grund- 
drag. Och ofvanpå detta grunddrag låg, såsom en mer eller 
mindre medveten öfvertygelse, vissheten därom, att i alla 
händelser allting gick, såsom det på förhand var bestämdt. 



16 

En egendomlig, okänd, stark, långsamt verkande makt, ödet 
eller hvad namn den kunde få, styrer allting. Den var det, 
som korsade de säkraste beräkningar af väderlek eller andra 
omständigheter; den var det, som vid godt lynne kunde för- 
sköna ett sorgset ögonblick med solsken, öppna utsikt till 
lycka, sätta en gräns för plågorna. Allt efter som denna 
tro uppvuxit på klippgrund, slättland eller en blandning af 
båda, gaf den sinnelagets mjtika sidor hårdhet eller spänstig- 
het, gjorde den gråblå blicken hvass eller mil dt urblekt. Men 
åt allas sinnen gaf den liksom en dubbel botten, en öfre, 
belägen nära ytan, och en annan djupare ned i hemligt sam- 
band med det myckna, som aldrig kan fattas i ord." 

Svenskarnes tröghet har väckt främlingars uppmärksam- 
het, och resenärer från skilda tider hafva omtalat den. En 
sådan är den holländske publicisten Just van Effen, som 
1719 reste i Sverige. Han skildrar först svenskarne, sådana 
de första gången visade sig för honom. De voro alla åldriga 
män, af hvilka den yngste tycktes vara omkring sextio år: 
alla hade stora, hvita skägg, torr, men senig kropp, lifliga 
ögon, tänder af bländande hvithet, gången fast, växten hög 
och upprätt. Allt detta åtföljdes af ett allvarsamt utseende, 
som ingaf honom djup vördnad för dem; man skulle hafva tagit 
dem för en skara patriarker eller filosofer. 

Det förvånade honom, att i det af kriget utarmade landet 
gästgifveriernas kuskar voro antingen barn eller gubbar. Elfva 
till tolf års gossar och flickor fullgjorde sitt åliggande med 
raskhet och skicklighet. De gubbar, som varit soldater, ut- 
märkte sig genom ett vaket, lustigt och litet stolt väsende; 
gingo utan krus på sin sak och gjorde sin skyldighet som 
bra karlar. De vanliga bönderna hade däremot något mera 
tafatt, ängsligt och dumt. Ett enda groft och uteslutande 
intresse tycktes leda dem: deras stora syfte var att spara 
sina krakar. När man bad dem gifva dessa en pisksmäll, 
rörde de sig ej mera än stockar; detta var ett språk, som 
de ej förstodo. För att röra dem, måste man tala till dem 
i en dundrande ton och lyfta käppen öfver dem, som om 



. 17 

man ämnade slå dem fördärfvade. Någongång var det rent 
af nödvändigt att slå dem. 

Denna tröghet härleder reseskildraren från det förtryck, 
i hvilket de försmäktade. Dessa stackars människor förlora 
den aktning, som de äro skyldiga sig själfva, därigenom att 
de misshandlas. De hafva tagit sig en vana att betrakta 
tvånget som den stora regeln för deras plikt. När man be- 
handlade dem med mildhet, kände de icke, att man var deras 
herre, och trodde det på grund häraf till och med icke; de 
gjorde sig jämlika med dem, som de borde betjäna, och möj- 
ligen skulle denna mänsklighet, fortsatt och vidmakthållen, 
gjort dem oförskämda. Men den befallande tonen, hotelserna, 
slagen förbytte i samma ögonblick deras känslor och tankar; 
deras öron och axlar läto deras själ öfvergå till en träldom, 
ur hvilken hon för några ögonblick trodde sig hafva utträdt. 

Så tedde sig saken för den holländske resenären vid 
tiden strax efter Karl XII:s död. I slutet af samma århund- 
rade reste italienaren Acerbi genom vårt land. Han skildrar 
den tidens svenska kvinnor på följande sätt. "De äro myc- 
ket vackra. I deras ansikte finner man tydligt utpräglad 
denna för den nordiska fysionomien karaktäristiska typ, hvil- 
ken ger uttryck åt ett det fullkomligaste lugn och jämnmod 
i sinnet och hvari ej är att finna ett spår af den eld och 
lidelse, som så märkbart känneteckna de franska och italien- 
ska fruntimrens anletsdrag. På grund af den ringa uppmärk- 
samhet och höflighet, som från männens sida visas dem, och 
då de tillbringa sin mesta tid antingen helt allena eller med 
hvarandra, så är, trots den goda uppfostran de i allmänhet 
fått åtnjuta, deras konversation hvarken liflig eller intressant. 
Omsorgen om utseendet upptager nästan all deras tid 
och hela deras uppmärksamhet. Detta härrör dock mera 
från ett äregirigt sträfvande hos dem att genom elegans och 
prakt fördunkla hvarandra än af någon längtan att behaga 
männen. Det oaktadt kan man ej helt och hållet fritaga 
dem från förebråelsen för koketteri, ty de hafva en utom- 
ordentlig lust och fröjd uti att blifva prisade och beundrade. 
Det är af det skälet som de vilja se männen för sina fötter. 

2 Lyth, Svenskt folklynne. 



18 

Deras högsta stolthet är tillfredsställd, då man kallar dem 
för nordens skönheter. Deras härskande lidelse består i be- 
mödandet att blifva offentligen bemärkta och utmärkta. De 
starka och häftiga känslor af vänskap, ömhet och kärlek, 
som utmärka de varmare ländernas kvinnor, hafva däremot 
intet hem i den svenska kvinnans kalla hjärta." 

Några årtionden därefter framställde Tegnér en bild af 
den svenska kvinnan i Ingeborgs gestalt. Om henne skref 
han själf några år efter diktens utgif vande, att Ingeborgs 
uppförande mot Fritjof är trolöshet, huru det än f ram- 
ställes, men det är omöjligt t. o. m. i poesien att ge frun- 
timren någon annan märkvärdighet. På 1880-talet fällde den 
författare, som döljer sig under märket Robinson, följande 
omdöme: "Denna Ingeborg, som företer endast en passiv, 
handlingsfiendtlig, viljeskygg själs styrka, är ingenting annat 
än den stiliserade typen för alldeles samma kvinnlighet, hvar- 
till hvarje flicka och hvarje hustru då för tiden (d. v. s. på 
1820-talet) dagligen och stundligen uppfostrades. Själfva 
hennes förallmänligade yttre — hennes abstrakta skönhet af 
ros och lilja, fyllig barm och smidig midja — var så att säga 
allas; en hvar såg sig i prinsessans bild som i en försto- 
rande spegel. Och inför detta kvinnoideal hurrade hela 
nationen. Det var stort nog och blomstrande och tanketrögt 
och negativt nog att ännu för några mansåldrar skymma 
önskningsmålet af verklig individuell, själf ansvarig kvinnlig 
utveckling, " 

Så långt Robinson. Det vore dock orätt att säga, att 
Ingeborg saknar känsla. Hennes känsla är innerlig och för- 
enad med Ijuft behag, men alldeles blottad på viljekraft. Där- 
för synes den trög. 

Särskildt har den art af känsla, som heter fosterlands- 
kärlek, ofta under lugna tider varit slumrande och skenbart 
död hos Sveriges befolkning, och i allmänhet påminner han 
rätt mycket om den matta färg, som norrskenet sprider öfver 
snöhvita fält. Genom amerikanska glasögon synes svensken 
passiv i sin fosterlandskärlek. Han önskar sitt land allt godt, 



19 

är vänligt stämd och allt det där, men han resonerar, och 
det går öfver hans omedelbara känsla. 

Fru Angered-Strandberg ger i "Den nya världen", mot 
en bakgrund af amerikansk hänförelse och amerikanska folk- 
fester, en skildring af svenskars kalla sätt att älska sitt 
fädernesland. Tore Hultman och hans hustru känna "dröm- 
mande människobarns osläckliga, vanmäktiga lifslust". När 
denna grep dem starkare, då följde de folkströmmen ut till 
Fairmount Parks jätteängar, foro med jublande festskaror upp- 
för Skoughill Rivers bedårande stränder, där amerikanska 
lifvets puls kunde slå så världsstarka slag. Här hörde de 
ofta underbara kvinnor af Filadelfias finfina värld tala tän- 
dande ord till massorna. Genom hvarje spänd nerv kände 
de dessa kvinnor hålla väl hundratusen andlöst stilla själar 
i sin hand och stiga med dem till hänförelsens bergstopp, 
där själf med vetandets stolta, klara aftonstjärna brann, allt 
medan musiken brusade, blossen flammade, raketernas mång- 
färgade solar sköto upp mot himmelen och belyste de dunkla 
strändernas vilda skönhet och ett jublande folk, berusadt en- 
dast af att vara till och att vara amerikaner. Och i dessa 
stunder slog en underlig låga upp i deras bröst, och de lyfte 
sina armar och ropade genom larmet på sitt eget tungomål: 
"O Sverige, Sverige, att vi kunde älska och förstå som dessa!" 

Med fosterlandskärleken sammanhänger det politiska in- 
tresset, hvilket, som bekant, är föga utveckladt i Sverige- 
En svensk-amerikansk tidning jämför en svensk man och en 
okunnig irländare med hvarandra vid deras landstigning i 
Amerika. "Den förre har alla fördelar med undantag af språ- 
ket, hvilket han ju dock i regeln obehindradt behärskar efter 
ett eller annat år. Men se på dem båda efter fem år. Ir- 
ländaren är medborgare, han får politiska "job", ty han är 
en faktor att räkna med, men svensken har endast sina starka 
armar att lita på. Folkskolan därhemma har trumfat i honom 
katekes och bibelspråk, men politik känner han knappast till 
namnet. Icke såsom om ett aktivt dagdrifvargöra i poli- 
tikens tjänst skulle vara att förorda, men det går dock för 
långt, när en man gifter sig och bildar familj utan att ens 



20 

taga ut sina första papper, fastän hans medborgarrätt i Sve- 
rige redan är förverkad. Men dylika karaktärer ha ej behof 
af ett fosterland. De togo emot hvad Sverige gaf dem, så- 
som något helt naturligt, och nu anse de sig ej heller hafva 
det stora gifmilda Amerika att tacka för något. 

Svensken, säges det vidare, har ett öfvermått af kropps- 
styrka och viljekraft, men han förstår ej att använda dem 
så, att de gifva det största möjliga utbytet. Han nöjer sig 
med att låta sina muskler tröttas under andras kommando, 
och för att rycka upp sig till själsliga ansträngningar behöfver 
han en ledare, den han blott allt för sällan finner bland lands- 
männen. Stora förmågor har förvisso vår nation haft att 
uppvisa här ute, men den brist på samkänsla och enighet, 
som alltid stämplat oss, har afhållit de andra från att samla 
sig kring dem, och sålunda hafva vi nöjt oss med att be- 
skedligt följa med eller rent af träda åt sidan, när vi obe- 
tingadt bort gå i spetsen. 

Svensk-amerikanaren står högt i de flesta afseenden, 
högre än de flesta andra inflyttade folkslagen, men han har 
dock ej nått så högt upp på toppen, som hans naturliga fö- 
utsättningar hade medgifvit. Den svenska kärnfriska stammen 
har så många förutsättningar att nå högt, att det är synd 
och skam, att ej dess representanter stå som målsmän i 
Amerika." 



Den svenska trögheten är en yttring å ena sidan af ett 
melankoliskt och å andra sidan af ett flegmatiskt tempera- 
ment. Melankolikern sörjer öfver att han ej kan utveckla 
de krafter, som slumra i djupet af hans bröst, att han icke 
kan bli så fullkomlig som han önskade. Känslan af brist 
på kraft och af hindrens storhet förlamar hans mod och gör 
honom böjd för ensamhet och grubbel och likgiltig för män- 
niskors omdömen. Modlösheten vid jämförelsen mellan målets 
höjd och det uppnådda resultatets litenhet beror därpå, att 
man stirrar för mycket på sitt ideal. Ett botemedel är, att 



21 

man begränsar sig och försöker med glädje tänka på hvad 
man uträttat genom sitt arbete. 

Därför bör den lycklig skattas, 
som den gyllne regeln minns, 
att värdera hvad som finns 
och ej endast hvad som fattas. 

Ett annat botemedel är uppmuntran och moraliskt solsken. 
Ett solsken af detta slag är berömmet. Så kan man möjligen 
förklara nordbons längtan efter erkännande och begär efter ära. 

Flegmatik ern däremot synes helt och hållet sakna vilje- 
kraft: han har inga ideal och han tycker mest om lugn och 
bekvämlighet och vällefnad. Denna loj het måste botas genom 
starka yttre eggelser. Detta förhållande påpekar Ellen Fries, 
då hon skildrar betydelsen för Sveriges utveckling af 1600- 
talets krigspolitik, "Har man närmare reflekterat öfver det 
svenska nationallynnet med dess rika anlag och ohjälphga 
tröghet, tror jag ej", säger hon, "att man skänker något be- 
klagande åt att under 1600-talet folkets bästa krafter togos 
för krigens räkning. Nationen i sin helhet behöfde denna 
hårda skola för att ryckas upp ur sin dåsighet. Det finns 
många bevis för att äfven under 1600-talet det svenska folket, 
som fick namn om sig att vara Europas största krigare, i 
grund och botten ej var krigiskt. Både soldater och office- 
rare fingo uppfostran af utländingar till sitt yrke; men en 
gång uppfostrade till krigare, kunde de bättre uthärda och 
modigare strida än några andra. Men denna krigareuppfost- 
ran var för nationen i sin helhet väckande". 




Heidenstatns Hans Alienus. 

I. 

— Men, mitt kära barn, han måtte väl 
ha något bestämdt mål för lifvet? 

— Han lefver för att vara lycklig, på- 
står han själf. 

Prästen började storskratta. 

— Det var också en sysselsättning. 

Hans Alienus I: 129. 

Hans Alienus, '"främlingen" — ett namn, som han tagit 
sig i stället för släktnamnet Alenius, '"enstöringen" — är son af 
en allvarlig svensk professor och en glad och förnöjd itali- 
enska. Professorn skilde sig snart från sin hustru och flyttade 
tillbaka till Sverige med sin lille son. I det tysta och nästan 
öde fadershemmet uppväxte Hans som en främling vid faderns 
sida. Han var blyg, sjukligt tyst och hade gamla anlets- 
drag. Han lärde sig emellertid att tycka om ensamheten 
och lekte för sig själf på vinden. Med en bordduk till kunga- 
mantel och en damborste till spira härskade han öfver hela 
världen. Så växte han upp till yngling, och då blef hemmet 
honom för trångt. Han tog helt oförmodadt afsked af sin 
far och for till sin mor i Rom. Där sattes han i en jesuit- 
skola, och med ens blef han förändrad till hela sitt sätt. 
Han fick en glad blick, han sjöng muntra sånger och var 
med om alla lustiga upptåg. '"Hvad skall du bli, min son?'" 



23 

frågade modern. ''Lyckans söndagsbarn." — ''Hvad skall du 
få för en titel?" — "Det är nog att kallas herre. Så kallas 
gud och göteborgsgrossörerna. "^ 

Vid 22 års ålder förlorade han sin mor. Han var då 
anställd vid det vatikanska biblioteket, där hans dagar för- 
flöto som en dröm bland bokskatterna. Stundom begaf han 
sig dock ut på ystra ströftåg. Under en af af dessa vand- 
ringar kom han till Tyskland och sammanträffade i en west- 
falisk by med några konstnärer. Han föreslog dem att åter 
komma tillsammans om femtio år för att fira en fest för 
människan. I byn fanns en träbild med ett påsatt Kristus- 
hufvud, som det var '"en skräck att se". Detta Kristushufvud 
skulle vid femtioårsfesten tagas bort och ersättas med en 
värdigare bild af människan. Genom lott blef Alienus utsedd 
att verkställa det fattade beslutet. Det gällde då för honom 
att finna en person, som hade ett hufvud, kungligt nog att 
passa till en symbolisk bild af människan. Men ingen af 
de närvarande tyskarne hade ett sådant idealhufvud. I deras 
anlete läste man endast sjuklighetens trötta tankar och tung- 
sint svärmeri. Helt annorlunda hade han tänkt sig en ideal- 
människa. Det är en, 

som lugnt och klart kan se och tänka, 
en jordisk Zevs med hälsans bruna änne, 
fullkomligt nöjd och lycklig med »i dag». 
Och endast hennes klassiskt rena drag 
vill också jag åt bildens hufvud skänka. 

Sådan skall han sjäif bli, och hans ideal är från denna 
stund Phidias' Zevsbild. 

Och i min ringhet skall jag stund för stund 

betrakta denna bild, som i er rund 

en gång skall kransad blicka ned pä eder. 

Åt mina drag jag röfva vUl från hans 

en bleknad glimt, en mattad återglans. 

Det är detta löfte, som Hans Alienus har att infria under 
loppet af ett hälft sekel. Diktens uppgift är att visa, huru 
han misslyckas i detta sträfvande. 

Någon tid efter detta löfte finna vi åter Hans Alienus i 
Rom vid strålande lynne och full af sjudande lifslust. Det 



24 

var honom ett välbehag att känna bröstet lyfta sig och andas, 
att känna musklerna knyta sig vid fotens steg. Han ville 
njuta lifvet i fulla drag, så länge han var ung. Att lefva 
lycklig var hans stora mål. Han skulle icke en gång som 
gubbe kunna förebrå sig, att han mördat sin ungdoms glädje 
med onödigt själf plågeri. Han skulle läsa, tjänstgöra vid påf- 
liga biblioteket, spela fiol och trifvas i storslagen enslighet. 
Hans hus skulle vara ljust och stilla som ett kapell, helgadt 
åt landtlifvets gudar. Han skulle vara lyckans och glädjens 
öfverstepräst, lyckans söndagsbarn. 

Under sådana framtidsförhoppningar ingick han med ung- 
domen i en romersk familj en ''sammansvärjning'*, att de 
tillsammans skulle framlefva ett helt år i största möjliga 
munterhet och lycka. "Låt oss'', sade han, "taga vara på hvart 
ögonblick med en yster snålhet, som om vi lefde under pesten 
i Florenz!" Skulle öfverenskommelsen ej kunna hållas, lofvade 
han att offra halfva sitt mödernearf på ett storartadt karna- 
valståg i Rom. Det skulle föreställa, huru den moderna 
anden efter sin seger öfver skönheten och lefnadsglädjen firade 
sitt intåg i Tiberstaden. 

Men förbundet bröts sönder. Ledsnad och missförstånd 
smögo sig in i vänkretsen, Hans Alienus, den glädjesökande, 
opraktiske, puerile enstöringen, mäktade ej uppfylla sin före- 
sats att lefva lycklig i sällskap med andra, utan han blef 
allvarlig, inbunden och människoskygg. Han stängde in sig 
på sina rum och sysselsatte sig med studier, och fastän han 
dignade af trötthet och öfveransträngning, kunde han likväl 
ej slita sig loss ifrån dem. Han, den fordom glade, behär- 
skades nu endast af sin tanke, hvars viljelösa träl han blifvit. 
Denna plötsliga förändring hade delvis sin grund i hans 
ytterst känsliga, fantasirika och i grunden disharmoniska 
natur. Han hade icke umgåtts många dagar i den romerska 
familjen, förr än han fann, att verkligheten icke motsvarade 
den bild, som han tänkt sig af den; och å andra sidan hände 
det stundom, att hans inbillning liksom en slöja svepte sig 
omkring verkligheten, eller att den ställde sig mellan honom 
och den såsom ett färgadt glas. 



25 

Karna valståget blef alltså en verklighet. I detta tåg 
kommo först den moderna tidsandans besegrade fiender, främst 
Zevshufvudet, bilden af den kungligt sköna idealmänniskan, 
och därefter bekransade gossar med gyllene lyror och en 
talrik skara af sköna gestalter från olika tidsåldrar; vidare 
en idealkvinna, föreställd genom en frisk, vacker tjugutvåårig 
bondkvinna. Efter dessa gestalter som alla gingo i rasslande 
kedjor, kom triumfatorn, som öfvermannat dem alla. På ett 
papplokomotiv red den möderne anden, ett helt och hållet 
svartklädt beläte af papp. Det hade glasögon, långbyxor, 
långrock, grofva, solida snörkängor och skorstenshatt. En 
blytung tröghet låg dum och förstockande öfver det trinda, 
blankfernissade ansiktet, och för hvarje gång munnen öppna- 
des af en mekanism, hvilken doldes i den ofantliga buken, 
föUo aktiebref, kemikalier, romanböcker och amerikanska upp- 
finningar öfver läpparna. Efter tåget kom en kärra lindad 
med grönt och fylld med hundratals hvita flaggor, på hvilka 
Alienus låtit måla en röd pion, glädjens symbol. Men den 
helige fadern hade honom ovetande på afvigsidan låtit måla 
den heliga jungfruns bild, som också var en symbol. De, 
som icke hyllade den möderne anden, skulle taga en sådan 
flagga och ansluta sig till tåget; de andra skulle vifta med 
näsdukarna för den svarta pappdockan. Tåget banade sig 
under hårda strider väg till den helige faderns palats, där 
en kostlig måltid var tillredd. 

Efter festens slut vill Alienus genast resa, men åt öster 
— icke mot solens nedgång, utan mot dess uppgång — och 
den helige fadern hoppas, att han först skall hvila ut vid 
den heliga grafven. Han for till Asien och lefde där under 
långa år som pilgrim, och i minnenas värld for han genom 
århundrade efter århundrade för att söka sitt ideal: ett hf 
i lycka och skönhet. Till slut fann han, att endast det 
är beståndande, som klädt sig i den eviga skönhetens 
och konstens form. Ändtligen blef hans hemlängtan för stark. 
Han for tillbaka till fadershemmet i norden, där ålderdomens 
tynande höstafton väntade honom. Det tycktes till en början 
vara omöjligt att åvägabringa en försoning mellan den slutne. 



26 

frånstötande fadern och den efter lycka trängtande sonen. 
Men ändtligen böjde sig Hans för den gamles nycker och fick 
i honom en vän, och bägge lefde sedan förtroligt tillsammans 
i det nordiska hemmet, till dess fadern dog. Sedan satt Hans 
ensam på sin gård och blef trög och viljeslö. Men under 
tiden kom femtioårsdagen af det gifna löftet allt närmare, 
och nu kallades han till Tyskland för att fira den beramade 
half sek elsfesten och därvid framställa sig själf som en afbild 
af det klassiskt sköna Zevshufvudet. Men han hade på 
dessa femtio år icke mäktat blifva hvad han ämnade; han 
liknade icke den gudabild, som var det högsta uttrycket af 
mänsklig fullkomlighet. Då krossar han med förtviflans re- 
signation det härliga hufvudet, hans ungdoms ideal, och faller 
död ned öfver dess spillror. 

Sådana äro de yttre konturerna af denna djuptänkta dikt, 
hvars författare röjer en omisskännelig släktskap med både 
Bellman och Tegnér. Äfven hos Heidenstam finner man 
vemodsdraget öfver pannan, det nordiska sångardrag, som 
kallats sorg i rosenrödt. Själf sjunger han: 

Jag sörjer ej, och äfven om jag sörjer, 
i purpur sörjer jag och ej i svai't; 
ty också i det största kval vill varmt 
jag prisa detta lif, som kallas armt. 
Ack dö ej, dö ej, kraft att stolt förlåta 
hvart mulet öde och i tårar le, 
att som en dåre glädjedrucken gråta, 
där andra gråta af förtviflans ve! 

Diktens hjälte är också en äkta svensk typ; en man, 
hos hvilken vi finna det "lefnadsfriska, trotsiga, öfvermodiga" 
i förening med ett "anlag för vemod och tungsinthet". Det 
heter om Hans Alienus i början af dikten: 

Han är ett barn af tvenne dödsfiender: 
de slitas om hans själ med jättehänder, 
som sol och töcken brottas i en däld, 
som öknens horder föra krig om källan, 
ty han är frukten af ett famntag mellan 
en nordländsk enslighet och sydländsk eld. 



27 

Hans landsmaninna Betty skildrar honom på följande 
sätt: "Du har på fädernet ärft tungsinthet, och det 
kände du redan som barn. Därför vill du med en oerhörd 
kraftansträngning fängselsätta ditt medfödda svårmod bakom 
så många stadiga galler och under ett torn af så många 
muntert färgade rum, att det aldrig skall kunna lyfta hufvu- 
det i dagsljuset. Där har du grunden till alla dina löften 
och föresatser. Men du vet, att tungsintheten sitter väntande 
nere i fängelset, redo att när som hälst kasta hela den ut- 
vändigt så ljusa byggnaden öfver ända. Och hvar gång grund- 
pelaren skakas, går du förtviflad från århundrade till år- 
hundrade efter hjälp. Nu, Hans Alienus, har jag förklarat 
hela ditt lif.'" 

Själf säger han: "Jag går som i ett främmande hus, 
där ingen hand söker min, där ingen förstår mitt språk. Jag 
sitter till bords midt i en ring af talande, utan att själf kunna 
tala med någon. Ensamheten växer upp omkring mig, och 
jag trampar fram och åter mellan rummets fyra mörka hörn. 
Jag kan se ut öfver en samlad människomassa, med känslan 
af att vara en uppstånden död, hvars fränder längesedan 
gått ur tiden och hvars boning jämnats med marken. Hvar 
tidning jag öppnar, hvar ny bok jag skär opp svarar mig: 
"Gå bort i öknen och lef i din inbillning, om du vill lefva! 
Här finnes ingen bänk för dig," På ett annat ställe heter 
det: "På mina knän ville jag tacka ödet, om jag vore en 
af dina sorglösa söner, Nineve. Min mun ler och min tunga 
gycklar, men mig själf kan jag icke bedraga. När jag skalar 
fikonet, när jag klyfver oliven, beständigt hviskar min tanke 
sitt hvarför? eller hur? och jag längtar från kvinnornas 
dans till tomt ordgnabb med en grubblare." 

Hans Alienus vill bli fullkomlig, icke endast vinna kunskap 
om fullkomligheten. Detta är hans storhet och hans olycka. 
"I blomstringstiden" säger han, "ledes människan hufvud- 
sakligast af sin inbillning och sin naturliga lust att vara. 
Ar det icke äpplets mål att bh det mest friska och fullkom- 
liga af äpplen och icke att bli kunskapen om hvad ett äpple 
var?" Under hans oroliga jäktande efter idealet försvinner 



28 

det allt jämt från honom. I sin tanke vallfärdar han till 
Nineve. Där skall han finna sin ungdoms dröm, Sardanapal, 
han som besitter den öfverlägsne andens förmåga att leka. 
Där skedde intet, där begärdes intet, som ej åsyftade att 
försköna lifvet. Men äfven där försjönk han i tungsint grubbel. 
Det säges om honom vid något tillfälle, att "då han på by- 
arnas torg såg ungdomen samlas till lekar i månljuset och 
hörde de djupröstade tegelflöjterna spela, betänkte han, huru 
snart han själf och alla de tusen, han mötte, skulle vara 
borta, och han gick bort i öknen för att gråta i ensamhet'". 

Se här en annan skildring: "Hans syner buros ej längre 
af förnuft. De mörknade till skummaste vanvett. Han bör- 
jade halfhögt berätta likgiltiga händelser från sin tidigaste 
barndom och skrattade klart. Han sade sig se sin ålder- 
stigne fader hvithårig sitta under en risig idegran och skära 
en docka af ett barkstycke. Dessemellan talade han om sitt 
ödelagda skönhetsrike och tryckte hufvudet i sina händer, 
så att det yfviga håret föll fram mellan fingrarna och sky- 
lande hängde ända till knäet. Snibben af hans purpurtoga 
halkade i vattnets skvalp och målade där en afspegling, som, 
då natten bröt in, liknade bloddroppar, långsamt sipprande 
från ett genomstunget hjärta." 

På ett annat ställe heter det: "Hans pulsar bultade i 
våldsam harm och kränkt stolthet, men hans öga strålade af 
munterhet och han lekte och gycklade." Och åter en annan 
skildring af hans mellan tvenne ytterligheter svängande väsen: 
"Hans Alienus uppfyllde faderns önskan. Men när han sedan 
blef allena om aftonen, och natten kom med sina strypande 
händer, brann framför honom hvart och ett af faderns ord i 
hemsk klarhet. Han sjönk icke ihop med bultande tinningar 
och förlamad hjärna. Han erfor tvärt om nu, som i alla 
stunder af kval och ytterlig oro, ett sprittande handlings- 
begär, en känsla ef öfvermodig, krigslustig hälsa till kropp 
och själ. Han liksom återfick sin ungdoms spänstighet, och 
hans tankar hade aldrig i ett ögonblick af lycka och glädje 
jagat rundt i en sådan spelande upphetsning som nu. De 
förenade sig till rimmade verser, som ena stunden med tröt- 



29 

sets njutning gycklande drogo en narrkåpa öfver lifvets alla 
skuggsidor och den andra med en snyftnings lättnad andades 
ut i dof klagan,'' 

Han säger själf : "Jag är ett skrin, fullt med motsägelser, 
och jag kan ej ens särskilja dem i två olika lådor." — — 
''I min själ bor en kvinna och en man, och därför att de 
äro äkta makar, vända de hvarandra ryggen och motsäga 
hvarandra med stor fyndighet." Och Betty säger om honom: 
"Så är det, när man är excentrisk; antingen går man och 
hänger hufvudet eller också slår man öfver till munterhet, 
som kan taga ned huset." 

SlutUgen må anföras följande yttrande af Hans Alienvis: 
Det bloss, som lyser jordens tidsfördrif, 
af kvalets nötta kors du helst ser spintadt; 
men hvart mitt ord skall tacka detta lif, 
som. mången natt jag önskat helt förintadt. 
Än vill jag forma mina egna drag, 
än vill jag bröstet bredt och lyftadt bära. 
Där må mitt hjärta bränna och förtära, 
min mun skall le som i nun barndoms dag. 
Än skall det hviskas, när mot folkfylld gata 
rundt spridda flockar, hvilka muntert prata, 
en soldag spänner sina gyllne garn: 
där konuner, redan prydd med många år, 
men ännu rak med sina gråa hår, 
Hans AUenus, lyckans skötebarn. 

Denne högtsträf vande, på en gång glädjetörstande och tung- 
sinte Hans Alienus, som dolde sina kval djupt i sitt bröst 
och klädde sig i glädjens rosenkransar, hade därjämte en 
trotsig motsägelselusta och ett stolt, nästan titaniskt sinne. 
Han säger på ett annat ställe i dikten: "Omättad ärelystnad 
blir en tagg i min svepning, blir den mörkaste skuggan öfver 
min sotbädd. Där finnes ingen plåga så stor, att den ej 
blir en lättnad, om den bär ett världsrykte till lön. Men 
icke heller handklappningar båta, så länge min önskan kan 
bygga en fullkomlighet, bredvid hvilken jag själf står som 
en vanför narr. Att bli en af dem, hvilka människorna kalla 
gudomliga sändebud, må det ej åtrås af hvarje, äfven om 
han dör på en risknippa i ett lider!" 



30 

Hans manliga stolthet är förenad med en tystlåten re- 
signation, men bägge äro gigantiska. Hans ideala sträfvan 
ter sig som öfvermod. ''Tron mig, säger han, "de beryktade 
män och kvinnor, hvilkas namn vi se på tempelväggarna, hafva 
lekt — lekt med ett strålande öfvermod, om hvilket I, god- 
modige borgare, icke ens tillnärmelsevis hafven en aning''. 
Till kvalens gudinna säger han; 

För mig hvarhälst du vill; det finns ej tinne 
så hög, att jag ej längtar högre upp. 
Låt allt gå raskt och med en vildsint kupp, 
sak samma, om jag stupar och beskrattas. 
Mod fattas ej, blott tålamodet fattas. 

Samma hänsynslöshet visade han mot sig själf, då det 
gällde att blifva herre öfver de kval, som söndersleto hans 
hjärta. Har du icke sett svartfåglarna, sade han, hvilka en- 
vist kretsat öfver min hjälm i hopp att finna ett godt mål, 
att finna förruttnelse, där jag går fram? I det längsta skall 
jag väl ändå låta fåglarna svälta. För er, döttrar af Babylon, 
är det en glädje att dräpa fiender, men mig är det en dubbelt 
större glädje att tolf gånger om dagen kunna kasta mitt eget 
hufvud för mina fötter och säga till det: Ser du, att jag är 
din öfverman, att jag icke är det jag är, utan det jag önskar. 

Dessa äro de väsentligaste sidorna af Hans Alienus' 
karaktär. Hans gycklande dysterhet har en motsättning i pater 
Pavianis af ett ädelt själslugn burna världsåskådning. Denne 
säger: "När jag ser mossa växa på denna kultur, som dock 
varit så rik på möjligheter och ännu i sitt förfall skänkt 
mitt korta lif så många stunder, hvilka med stilla stjärnors 
glans betrakta mig ur det förflutna, fattar mig samma 
vemod som vid af skedet från en bostad, där jag länge lefvat 
lycklig, och midt i förstörelsen vaknar en åtrå att bekransa 
det, som går under," 

Raka motsatsen till denne pater är en annan italienare, 
som säger: "Jag är ända in i det minsta en fånge, fastän 
kedjorna icke synas, och det enda jag förstår af min samtid 
är upprorslusten," 



31 

n. 

Aftonstjärnan framlockade under tiden 
hela sitt oräkneliga följe af fladdrande ljus, 
hvilka speglades i hafvet, så att skeppet 
tycktes glida fram genom rymden med en 
åskådlig evighet öfver sitt segel och under 
sin köl. 

Hans Alienns II: 178. 

Man kan kalla Hans Alienus, för en allegorisk dikt. 
Dess författare säger: "I inspirationens ögonblick framträdde 
hela landskapet förädladt för Hans Alienus, och han kunde 
se in i själfva tingen såsom genom glas och spåra världs- 
tankar, där han nyss endast sett våta stenblock och plas- 
kande vatten'". I ungefär samma syfte säger Tegnér: "I högre 
bemärkelse är väl egentligen all poesi till sitt ursprung alle- 
gorisk, ty det sköna, som den söker, hvad skulle det väl 
vara annat än symbolen af en högre världsordning? Sällan 
antydt, men alltid närvarande, går detta allegoriska, obemärkt 
såsom jordens axel genom jorden, hela dikten igenom och 
sammanhåller det hela. Borttar man eller, hvad som är det 
samma, öfverser man det, så återstår ingenting annat än en 
mängd af spridda taflor, präktiga utan tvifvel, men likväl 
utan någon enhet och sammanhang; och hela den härliga 
dikten ramlar tillhopa och fyller läsarens inbillning med idel 
f ragmenter. '' 

Just detta öde har drabbat Hans Alienus, därför att 
man icke har förstått den tanke, som går igenom dikten. 
Men vill man förstå detta konstverk, hvars grundidé tyckes 
vara klädd i en ganska genomskinlig dräkt, måste man fram- 
för allt sätta sig in i författarens världsåskådning. Vi se en 
själ, som trånar efter lycka, men äfven efter ljus och frihet 
och ett himmelshögt ideal, fastän det döljer sig för honom i 
guldmoln och purpurfärgade dimmor. Hans syn på lifvet 
kan i korthet uttryckas i följ ands ord. 

Den evige Fadren drager i segertåg från värld till värld 
och hyllas af glada släkten, som få sin skönhet och härlighet 



32 

genom att böja sig under hans vilja. Men jorden är en 
värld, som ännu ej erkänt himlafaderns välde, och därför 
härskar öfver henne en sträng tuktomästare, kvalens gudinna, 
som smular den syndiga glädjen till stoft. Kristus, som från 
himmelen en gång betraktade den fjärran vandrande jorden, 
sade om henne: 

Den bleka gnistan, som du skönjer, heter jorden, 
men änglarna få icke nämna hennes namn. 
Hon söker väl fullkomligheten, men förhärdar 
med underliga påfund lika fullt sitt sinn. 
Hon hör ej till de elfva tusen världar, 
i hvQkas städer re'n vår Fader dragit in. 

I denna värld vandra människorna såsom resenärer, som 
blifvit inkvarterade i ett dunkelt natthärbärge utan sängar, 
såsom andar inneslutna i en dödlig kropp. De likna "Vati- 
kanens marmorfångar", dessa härliga konstverk, där de eviga 
idéerna sitta drömlikt fängslade i en form af stelnad marmor. 
Och Furierna, nattens döttrar, straffets och kvalens gudinnor, 
förfölja människorna. Dessa Furier gå med etterfyllda skålar 
från dörr till dörr och fröjda sig åt människors tårar. En 
af dessa Furier uppträder i dikten under namn af Tisifone 
eller den Gamla Heliga. 

Uppe i himmelen hände det en gång, att Dionysos, gläd- 
jens gud, kom på den tanken, att den evige Fadern var or- 
saken till det onda på jorden. Han har skapat denna värld, 
och då bär han också ansvaret för att den är, som den är. 
Därför steg Dionysos, Himlaf ådern oåtspord, ned till jorden 
för att af den tredska undersåten och med hjälp af dess 
egna drifter göra något stort och gudomliggöra det jordiska. 
Men glädjens gud hade icke vandrat länge på jorden, förr 
än det visade sig, att han misslyckats i sin mission. I stället 
för att, såsom han hoppades, gudomliggöra det jordiska, sjönk 
han själf ned i djurisk fröjd. Han somnade på en vintunna 
och vid den satt han sedan ohjälpligen fängslad. 

Då kom Kristus till jorden för att uppsöka sin förlorade 
broder, kring sitt hufvud hade han en krans af rosor för att 
blifva igenkänd af den försvunne glädjeguden; men då han 



33 

fick se honom försjunken i djurisk sömn, slet han 
rosorna ur kransen, och endast törnena voro kvar, och de 
stungo hans hufvud, så att bloddropparna runno ned öfver 
hans kinder, "Länge", sade Kristus, "skall jag hålla min hand 
öfver det jordiska, om det skall få styrka att bära sig själft." 

Under sitt jordelif satt Kristus en kväll framför en eld, 
och hans skugga aftecknades på berghällen bakom honom. 
Aposteln Johannes tecknade skuggans konturer med kol. När 
sedan Kristus och hans apostlar gått sin väg, kommo många 
människor och sökte gissa, hvem teckningen skulle föreställa. 
Den ena gissade så, den andre så. Dit kom också en man 
med ett mildt och vänligt ansikte, som påminde om ett barns. 
Då han stod där och betraktade teckningen, sade han: "Hvil- 
ken ädel panna! H vilken ädel upphö jdhet i hela gestalten! 
Ack, den som vore Itk den där bilden! Men hvarför önska det 
omöjliga?" Då han stod där ödmjuk och tyst, var han så 
påfallande lik teckningen, att alla veko tillbaka och hviskande 
pekade på honom. Häpen och blyg aflägsnade han sig utan 
att förstå, hvarför de sågo efter honom. Han liknade ej 
Kristus, ty hvilken skulle kunna det? Han liknade endast 
hans skugga, men utan att veta det. 

Detta, att under lifvets kval böja sig tyst under den 
Gamla Heligas hand och ödmjukt söka att likna Kristi skugga, 
det är jordelif v ets mål. Rosenkransad vandrar människan 
upp på lifvets höjder, men rosorna falla af så småningom, 
och endast de stingande törnena bli kvar. Den, som vinner 
lifvets strid, han bär sin blomlösa, blodiga törnekrans så, 
som Kristus bar sin. Lifvets uppgift är att lära sig under- 
gifvenhetens konst, konsten att dö — dö bort från allt, som 
en gång fröjdade människan här på jorden. Lifvets gång 
har författaren skildrat i följande ord: "Midt i spegeln sprang 
den frustande strålen i höjden, liksom den nya människan 
i den första kärlekens blomstermånad, ett ögonblick speg- 
lande allt hvad lifvet har färgfullt och ljust, svingar sig upp 
mot en solhimmels höjd, som aldrig kan nås, för att sam- 
manstörtande snart åter försvinna i den mull, ur hvilken hon 
framgått." 

3 J-yth, Svenskt folklynne. 



34 

Hela dikten vittnar om en skald, som druckit djupt ur 
lidandets kalk; men han har också druckit ur diktens evig- 
hetsbrunn. 

Mot hvarje kval hans hjärta sårar 
dess hälsodryck en läkdom fått. 
Den källan är ej jordens tårar, 
nej, hon är himlens spegel blott. 

Skalden säger själf på de första bladen af sin bok, att 
han söker ett svar på den frågan, huru jordens dunkla natt- 
härberge blef likt ett tempel. 

Därmed är icke sagdt, att diktens hjälte är ett moraliskt 
ideal. Tvärt om. Han har en egoistisk uppfattning af lifvet, 
är egenkär, äregirig, fåfäng. Men dikten visar, huru Ufvets 
kval hafva till ändamål att utrota dessa fel. "Måtte män- 
niskorna icke förgäfves hafva lidit sina kval!" Det är den 
helige fadrens bön vid festen i hans palats. 



Hans Alienus är en idealistiskt anlagd natur med anlag 
för att bli konstnär och skald. Hela hans varelse samlas i 
en brännpunkt. Han har en lika outsläcklig skönhetstörst, 
som om han lefde vid renässansens midsommar. Han vill 
blifva en lifskonstnär och omforma världen efter sitt ideal. 

Att lefva ett verkligt lif, ett lif, som är värdt att lefva, 
är för honom att lefva ett lif i skönhet, i lifskraftig, ursprunglig 
glädje, i skapande kraft. Så tror han åtminstone i det längsta. 
Men då lifvet för honom är fantasiens skapande kraft, är det 
för hans samtid förståndets förklarande och särskiljande för- 
måga. Han finner alltså ingen lef vande glädje omkring sig. 
Människorna ha mist förmågan att njuta det närvarande, och 
allt, som de vidröra, vissnar. De äro en skam för sitt släkte, 
de äro andligt spetälske, de lefva i en atmosfär af andlig 
förruttnelse. De kunna ej njuta lifvet, de kunna endast reflek- 
tera öfver det såsom uttröttade sjuklingar. Därför innesluter 
Hans Alienus allt hvad han önskar, all sin verksamhet, alla 



35 

sina tankar både natt och dag i den till passion uppsvällande 
föresatsen att bryta loss sitt lif från denna tid, från detta 
decadence-sekel . 

Men han misslyckas. Han söker ogrumlad lifslycka och fin- 
ner den icke. Redan vid unga år insnärjes han af straffets gudom, 
den Gamla Heliga, i ett nät af frågor. Han blir skeptisk 
och börjar tvifla på lifvets mening. Men på färden till 
Österlandet mötes han öfver allt af orden: "Kristus är upp- 
stånden!" 

Under forskningens vallfartsår umgås han endast med de 
dödas skuggor. Han hör tonfallet i deras röst, ser skiftnin- 
gen i deras ögon och känner deras hand i sin. Han genom- 
ströfvar århundrade efter århundrade; under vaken dröm 
lefver han i det gamla Babylon och i Nineve, i den fattige 
väfvarens idylliskt lyckhga hem och i Sardanapals palats, 
där intet begärdes, som ej åsyftade att försköna lifvet. Han 
far till det heliga landet och frågar Pilatus om hvad som är 
sanning. Men denne "upplyste" man brydde sig föga om 
hvad som var sanning; han intresserade sig endast för san- 
ningens kvarlämnade galoscher. Under denna färd fick Hans 
Alienus emellertid göra bekantskap med en pärla, som jämte 
andra tankar blifvit förd till västerlandet från Jerusalem, nämh- 
gen ödmjukheten. Vidare besöker han konstens Hellas och mak- 
tens Rom och stiger upp till solborgen för att skapa om 
jorden, men störtas snart åter ned igen, ty icke ens i him- 
melen kan han vara lycklig. Där sitter han och somnar, ty 
lifvet bland de saliga är så ointressant. Och när han kastas 
ned till jorden, säger Mikael: "Var mig tacksam, du kryp, 
att jag kastar dig ned till ditt rätta hemvist, där värjstötarna i 
gathörnen och de tvistandes röster hålla dig vaken!" 

Under hans vallfärd genom århundradena, då han sökte 
utforska lifvets dunkla gåta, hade forntidens män skrifvit på 
hans sannsägande vaxtafla, hvad som var lifvets mening, men 
deras ord hade utplånats af en osynlig hand, och först uppe 
i solborgen skrefs det svar, som blef beståndande. Det var 
en bild, tecknad af en hellenisk konstnär, som sett gudames 
förlorade guldtaflor. 



36 

Till slut blir dock Hans Alienus trött på att söka efter 
lifvets ändamål. Från orons värld längtar han till 

det bo, 
där ljus och mäktig som en gud från Hellas, 
oss når det evigt sköna ordet ro. 

Han längtar till hvila i fadershemmet, och eremiten, som 
genomvandrat århundraden, tror, att hans önskans syn 

är framtidsriket bortom seklers bryn, 
som han af irring kallat det förflutna. 

I skönheten ser han nu icke den enda formen för det 
eviga. Därför har dikten till motto: 

Was hier als Schönhelt wir empfunden 
Avird einst als "Wahrheit uns entgegengehn. 

Därför slutar också berättelsen med att Hans Alienus 
krossar sitt skönhetsideal. 

Före sin återfärd till fadershemmet säger han till den 
straffande gudinnan, den Gamla Heliga: 

Säg, att min vandrings långa ökenstig 
blott sökt ett rike, som vi söka alla! 
Säg endast detta! Låt mig sedan falla, 
och än i döden skall jag tacka dig. 

Men den Gamla Heliga svarar: 

Tro eller tvifla! Pröfva att förakta 
ditt ödes röst, som dig tUl landsflykt dömt. 
I eldskrift kan du Ufvets lögn betrakta, 
men bakom töcken är det sanna gömdt. 
Den dag, då lifvets gåta är förklarad, 
du sofver i den mull, som jag beträder. 
I mörker skall du do likt dina fäder, 
och frågan på din läpp dö obesvarad. 

Nu nalkas dödsminuten; och han hälsar denna stund 
med dessa ord: 

Jag stiger, skuggor, till er stilla flod, 
på hvilkens strand jag satt så många dar 
och stred min strid mot detta bleka blod, 
som sjukt min samtid till mitt hjärta bar. 



37 



Med öppna armar jag mot lifvet gick, 

och allt var mitt, som nu jag skall förlora. 

Jag speglat sekler i ett ögonblick; 

jag vet ej jubel, som har ord nog stora. 

Jag kommer upprymd, bländad, yr och het. 

Jag lekt på ängen med de glada unga, 

jag gråtit mig till sömns i salighet. 

Hör dån af dans . . . Hör Hades' döttrar sjunga. 

Min rygg är krökt, mitt finger lamt och stelt. 

Men hvad jag icke kan som fordom bära 

på höjda händer, att bedårad ära, 

kan jag vid mina fötter krossa helt. 

Hans Alienus lyfte uppåtsträckt 
ur nischen svaghändt samt med nöd 
det sköna hufvudet och lät det falla — 
och öfver bildens spillror låg han död. 





Verner von Heidenstams teckning af det 
svenska folklynnet. 

Såsom tecknare af svenskt folklynne har Heidenstam för- 
värfvat sig en af de främsta platserna i vår litteratur. Men 
det är icke med de af skalden Heidenstam mejslade hjälte- 
gestalterna vi nu skola sysselsätta oss, utan med tänkaren 
Heidenstams omdöme om det svenska folket, sådant det nu är 
och sådant det varit de sista årtiondena. 

Det är en väsentlig skillnad mellan hans uppsats "om 
svenskames lynne" och hans "Karolinerna". I sistnämnda 
prosadikt tecknas svenska folket, sådant det bör vara och 
sådant det var i den tolfte Karls dagar; boken "om sven- 
skarnes lynne" däremot skildrar vårt folk, sådant det nu är och 
sådant det — i vissa fall åtminstone — icke borde vara. 



Författaren framställer först det påståendet, att vi svenskar 
äro rädda för att bli beslagna med själföfverskattning. Vi 
tvifla på oss själfva; vi tro icke på vår egen förmåga och 
vårt eget värde; med ett ord, vår själf känsla håller på att 
slockna. 

Hvad innebär denna rädsla för själföfverskattning? Vid 
första påseendet förefaller den som en förtjänst, och inom 
hela samtiden finnes icke ett förnämare och mer vinnande 



39 

folkdrag än denna nationella folkironi. Huru på en gång 
blyg och stolt ter sig icke en sådan själfförnekelse vid sidan 
af de andra nationemas förgudning af det inhemska? Men 
vid en närmare undersökning framställer sig den frågan, om 
vårt själftvifvel icke snarare är ett sjukdomssymptom och 
om det kanske beror på ålderdomssvaghet hos vårt folk. 
Ett sådant inåtseende öga som hos de nuvarande sven- 
skarne öppnas först hos en hög och gammal kultur och under 
skeden, då ett folks förmåga att skärskåda sina egna lyten 
skarpes ända till ytterlighet, ja till en tragiskt förstörande 
makt. Men å andra sidan är svenskames lynne ännu för 
rikt på möjligheter, att den genomskinligt kalla dager, i hvil- 
ken vi betrakta hvarandra, nödvändigt skulle vara höstens. 
Kanske hafva vi ännu att vänta en rik nationell blomstring. 

Huru yttrar sig då vår brist på själfkänsla? Vi under- 
skatta hvad vi själfva ha åstadkommit och hvad vi fått i 
arf af våra fäder eller som en gåfva af naturen. Detta åter 
står tillsammans med ett löjligt öfverskattande af det utländska. 

Men huru skall man psykologiskt kunna förklara vår 
underskattning af det inhemska? Den beror därpå, att vi i 
grund och botten äro ideaUster. Vi behöfva något stort och 
högt, inför hvilket vi kunna böja vårt hufvud, och detta höga 
tro vi oss finna i utlandet. Men vår beundran för utlandet 
är blott en dröm, en tom inbillning, som försvinner vid nykter 
pröfning af det verkliga förhållandet. Frampressa ur de 
stora kulturlandens odling själfva dess quinta essentia och 
pröfva den vid sidan af det förnämsta, som vi under de sista 
trehundra åren frambragt inom naturforskning, diktning och 
konst samt vid rådsbord och på slagfält! Jämförelsen ut- 
faller icke till vårt men. Och jämför nutidens Sverige med 
utlandet i våra dagar. Då skall det visa sig, att vi i rätt 
många fall stå på höjden af vår tid och att de brister, som 
kunna upptäckas hos oss, äfven äro till finnandes i utlandet. 
Allt beror på vårt eget sätt att betrakta vårt folk och vårt 
land. För den, som blott fäster sig vid de lokala intresse- 
striderna och de hvardagliga tilldragelserna, förefaller det 
mesta här hemma lumpet och tarfligt; men betrakta vi vårt 



40 

folks hela historiska lif och icke blott dess tillfälliga, så 
öppnar sig för oss en vid och imponerande öfverblick. Vill 
du ha denna öfverblick, res då bort från ditt land och från 
hvardagslifvets småaktigheter! Res så länge, att du vid hem- 
komsten, likt Odyssevs, icke känner igen din egen fädeme- 
kust! Dess mäktigare skola linierna lyfta sig. 

Sedan författaren nu angifvit orsaken till vår benägenhet 
att öf verskatta det utländska, visar han, att denna böjelse har 
en viktig följd för den svenska konsten. Eftersom man hos oss 
underskattar det inhemska, kan en svensk konstnär ej räkna 
på att blifva rättvist bedömd i Sverige. För att vinna rätt- 
visa, måste han vända sig till utlandet. På grund af slock- 
nande själfkänsla har Sverige blifvit en styf moder mot sina 
egna barn. Det föder talanger utan att bekymra sig om 
deras växt och omhuldar icke begåfningen, utan stryper henne 
med skuggrädsla, afund och ämbetssysslor. Fosterlandskär- 
leken i Sverige Hgger död bakom ihåliga ord, och ingen 
Medea har sin mördar knif så sölad af egna söners hjärt- 
blod som Sverige. Man kastar bort det egna, som har värde, 
för att schackra med utländska lumpor. 



Den andra anmärkningen, som författaren framställer mot 
oss svenskar, är, att vi sakna konservatism. Vi hafva en stor 
mottaglighet och en smidig fattningsgåfva, men dessa vinnande 
egenskapers frånsida är bristande trohet mot oss själfva och 
mot vår forntid och vårt bättre jag. På grund häraf kunna 
vi icke göra någon påtaglig insats i det allmänna kulturar- 
betet. Vår ytterliga modernitet, vår rastlösa brådska att 
tillägna oss alla nyheter göra oss mer än rättvist obemärkta. 
Vi synas lika alla andra. Vi äro en spegel, i hvilken ut- 
ländingen dunklare eller tydligare igenkänner sig själf. Men 
den djupa obestickliga utveckling inifrån, hvilken för ett folk 
är lika fruktbringande som för individen och dagligen slår 
klingande mynt af lynnets alla möjhgheter, står oss ödesdi- 
gert fjärran. 



41 

Detta allmänna omdöme kan bestyrkas genom talrika 
exempel ur vårt offentliga och enskilda lif. Se på våra 
byggnader och våra dräkter, på våra seder och bruk! De 
sakna nationell prägel och beteckna blott summan af det för 
tillfället modernaste. Söker du konservatism, så res hvart 
dig lyster, blott icke inom Sveriges gränser! Här finner du 
raka motsatsen, du finner en ytterlig modernitet och en rast- 
lös brådska att tillägna sig alla nyheter, särskildt sådant, 
som kan öka bekvämligheten och lyxen. 

Men trots dessa talrika bevis på bristande konservatism 
hos svenskarne, säger man likväl rätt ofta, att vi äro stilla- 
stående och konservativa. Men detta är ett misstag. Vi 
hålla på det gamla, icke just därför att vi älska det, utan 
därför att vi icke ha nog viljekraft och karaktärsstyrka att 
handla själf ständigt och efter vår innersta öfvertygelse. Denna 
brist på kraft och energi i viljan yttrar sig stundom i en 
tillbakadragen tystlåtenhet, som kan lämna spelrum åt den 
lumpnaste egennytta och feghet. Svenskens ord, då han yttrar 
sig offentligt, äro icke alltid ett uttryck för hans verkliga 
mening. Tvärtom gör han sig ofta skyldig till en nihilism, 
en demoraliserande dubbelhet, som erinrar om förhållandena 
i despotiskt styrda land och utmynnar i likgiltighet. Vår brist 
på viljekraft tager stundom en mera oskyldig form och ytt- 
rar sig då i en viss anspråkslöshet och skygg tafatthet. Vi 
äro för blyga, för att någon bland oss skulle våga uppträda 
med handlingar och förslag, hvilka kunde uppfattas som ett 
personligt jäktande efter uppmärksamhet. Därför blir allt 
torrt och formellt. Det är väl äfven därför som reformernas 
man hos oss alltid framträder först i elfte timmen. Men 
denna långsamhet är konservativ blott till skenet. 

Ett annat bevis för vår konservatism tror man sig hafva 
funnit, då man säger, att vi äro konungskt sinnade. Men 
äfven detta är en missuppfattning. Vårt folk har älskat sina 
konungar mera på grund af personliga egenskaper än för 
kronans glans, och ännu i dag skulle en andligt och kropps- 
ligt underlägsen furste möta samma ovilja, som fordom Krist- 
offer af Bayern, Vi sakna känsla för legitimiteten, och det 



42 

är den som är det rätta märket på ett monarkiskt lynne. 
Däremot äro vi ett ämbetsmannafolk. Ämbetsmännen lyfte 
redan tidigt hufvudet högt och samlade makten på sitt bord. 
I och för sig är en ämbetsman icke något märkvärdigt. Han 
är en person, som behöfver en anställning för att kunna lefva. 
Men genom sin ställning uppfordras han till själf disciplin 
och måttfullhet och då han, såsom fallet är hos oss, ledes 
af ansvarskänsla och en i regeln omutbar hederlighet, fyller 
han en stor kulturell uppgift. Våra ämbetsmän äro plikt- 
trogna hvardagsmänniskor, men icke glorvyrdige herrar som 
i de stora kulturlanden. 



Den tredje anmärkningen som författaren framställer mot 
nutidens svenskar är, att vår verkhga nationalkaraktär, som 
utmärker sig genom något ridderligt och aristokratiskt, genom 
kärlek till det storslagna och upphöjda, allt för mycket på- 
verkats af den hälft amerikanska ande, som under det 
nittonde århundradets senare hälft gått öfver världen. Den 
långa freden har förvandlat svenskarne till köpmän med väl- 
ståndet till mål. Sverige har hemfallit åt en materialism, 
som är blottad på allt idéinnehåll och på hvarje annan känsla 
än egennyttan. Förvärf störsten och njutningsbegäret hafva 
undergräft vår sista återstod af själf känsla; vi lefva blott för 
oss själf va, vi ha förlorat vår blygsel för framtiden. 

Detta materialistiska tidslynne är raka motsatsen till vår 
ridderliga och idealistiskt anlagda nationalkaraktär. Det blir 
därför ett lifsvillkor för tidsandan att arbeta på natioual- 
karaktärens och den fäderneärfda odlingens förfall. I denna 
strid har materialismen fått en bundsförvandt i pietismen. 
Författaren erkänner villigt, att pietismen hos de djupare 
leden upprinner ur ideella kraf, att den har ett uppfostrande 
inflytande på folket och att den aldrig i och för sig behöfde 
bli en fiende till högre intellektuella värf, utan godt kunde 
tänkas som dessas folkliga syster. Men, säger han, pietismen 
blir dock ett förtryck, när dess träklubba svänges mot alla 



43 

högre kulturella traditioner och när okunnigheten sätter sig 
till censor öfver en gammal nations förädlade bildning. Njut- 
ningslystnad, okunnighet och intolerans, se där de vapen, 
med hvilka tidsandan söker bekämpa det ridderliga och ari- 
stokratiska i vårt lynne. 

Hvilket inflytande hafva nu dessa förhållanden på vitter- 
heten och konsten i vårt land? Författaren vänder sig mot 
den delen af pressen, som svurit pietismens fana. I stället för 
att arbeta på smakens höjande, sänker sig mången tidning 
ned under publikens nivå och vidmakthåller grollet mot den 
inhemska konsten. Och allmänheten själf längtar efter mate- 
riella njutningar, men icke efter intellektuella förströelser. 
Hos våra bildade klasser finner man därför en förvånans- 
värd obeläsenhet och en underbar kärlek för det medel- 
måttiga. Våra stora klassiska författare ligga förgätna, och 
nyare vitterhet och konst betraktas ungefär som en icke straff- 
bar förbrytelse. 

Men denna förnedringstid skall taga slut en gång. Lik- 
som frihetstiden föll för en återväckt själfkänsla, så skall 
också en gång vår tid förgöras af samma korrigerande makt. 

Denna kulturstrid tyckes vittna om, att svenskarne sakna 
estetiskt sinne. Men så är det dock icke. Vi äga en rik 
inbillning. Vi sakna kanske förmågan att samla våra intryck 
till hoptimrade helhetsbilder, och hafva en stark böjelse för 
formalism. Men frigöra vi oss från denna formalism, så 
hafva vi en tillräckligt ''urkraftig" arm för att styra efter ännu 
oupptecknade stjärnor. 



Slutligen ger författaren en konturteckning af det svenska 
lynnet. Han börjar med det svenska landskapet. Det har alla 
trappsteg från haf till snöfjäll. Det är en lika brokig mosaik 
som det svenska lynnet och lika svårt att öfverskåda i sam- 
lade linier. Vidare prisar han det nordiska klimatet. Dess 
växlande årstider bjuda en vederkvickelse och förströelse, 
som sydländingen saknar, och vända vår uppmärksamhet mot 



44 

naturen. Vi ändra landskap och lefnadsvanor fyra gånger 
om året utan att behöfva förflytta oss, och vi vänja oss att 
granska himmel och luft. Skönast är dock senhösten, hem- 
mets och det andliga arbetets årstid, då brasan brinner, då 
dagarna bli allt kortare, vägarna allt tystare och då julgra- 
narna tåga upp på torget. Det är årets högtidligaste och 
mest obeskrifliga stund, då den första snön börjar falla och 
hela folket bereder sig till den midvinterfest, som framför 
allt gäller den egna härden och känslan för det ärfda landet. 
Det svenska lynnet liknar vårt landskap och vårt klimat. 
Det är så fullt af motsättningar och så skiftande, att ingen 
någonsin lyckats att sammanföra färgerna till en helgjuten 
bild. Ytterligheterna slingra sig om hvarandra som i Kanaan 
öknarna och vingårdarna och som taglet och guldet i värin- 
gamas mantelsnodd. Snikenhet och slösaktighet, världsklok- 
het och öfverdåd, tröghet och inbillning — allt ligger sida 
vid sida. Du hinner knappt tillräkna svenskame ett fel, 
innan du märker, att det är en dygd, och knappast en för- 
tjänst, innan du upptäcker, att den är ett lyte. Men sådant 
svenskarnes lynne gestaltat sig, är det Skandinaviens rikaste 
och intressantaste — ehuru underskattadt af grannfolken och 
förnekadt af sin egen tunga. 




c. J. L. Almqvists teckning af det svenska 
folklynnet. 



En originell analys af det svenska folklynnet har Alm- 
qvist gifvit i "Svenska fattigdomens betydelse". 

Författaren visar först, att den viktigaste förutsättningen 
för ett starkt och okufligt sammanhang mellan de skilda 
folkklasserna i Sverige är en för hela vårt folk gemensam 
nationell bildning. Men en nationell bildning hvilar ytterst 
på nationens egen uppfattning af naturen och lifvet, på na- 
tionens särskilda sätt att känna och vara. En nationell 
svensk bildning måste därför stå på grundvalen af svensk 
känsla, den måste ha sprungit fram ur ett behof af svensk 
skönhet, ur ett tycke för svenskt behag; den förutsätter ett 
lyssnande till naturens ljud rundt omkring oss. 

Hvad svenskhet är, det skall kännas, och det skall kän- 
nas djupt. Det är ett odödligt, ett genom olyckor outrotHgt 
sinnelag hos den, som har det. Svensk natur med folk, sjöar, 
berg och skogar står då för ens håg i sin egna och rätta färg. 
Därför skall man icke undervisa om hvad som menas med 
detta svenska sinnelag. Den, som är gammal och icke har 
det sinnelaget, den kan man knappast bibringa någon under- 
visning därom. Ungdomen åter, som ännu är bildbar och går 
att uppfostras, behöfver man icke undervisa. Och hör, hvar- 
för det icke behöfs. Det är så Ijuft att en frisk vårmorgon 



46 

inandas luften och den balsamiska ångan ifrån träd och örter. 
Är det icke så? Men skulle man då hafva en vän vid sin 
sida, och man begynte utreda strupens handlingssätt vid in- 
andningen eller hvad det egentUgen är som gör, att lungan 
finner sig så väl af vårluften, och huru kolet i blodet lättas 
eller afdunstar genom det i atmosfären utvecklade syret vid 
denna årstid, — hvilket spektakel? En sådan undersökning 
behöfs icke för den, som vill uppfriskas af våren. Likadant 
skulle företaget vara att undervisa om svenskhet. Men du 
kan lära dig känna den, och det skall du lära dig själf. 

Är du född i Sverige och ännu har ett ungt, för intryck 
möjligt sinne, så gå ut bland folket, framför allt förakta ingen 
och intet. Se på de ljusgröna löf våra träd bära; de äro 
icke saftfulla och mörkgröna som söderns — vår rätta kärlek 
här i landet är icke af brånad, men mer af svalka, af armod 
och enslighet och nöd, af själ och himmel. Det är svårt 
att säga hvarför, men det är så. Fattar du det, så är det 
bra. Lär dig att uthärda en och annan bitterhet, som hör 
till detta land, som kanske sårar din kropp eller dina klä- 
der, men rifver icke ditt hjärtas botten. Förstå att umbära. 
Men när du uthärdar och umbär, så var glad därunder. 
Svenskheten består i att vara svensk mera än att ropa, att 
man är svensk. 



Till ett enda — ett visst stort — har svensken framför 
andra i Europa blifvit ämnad; det är till fattigdom. Fattig- 
dom är den hufvudkaraktär, som Gud gifvit oss svenskar. 
Hvad menas då med att vara fattig? Det är att vara hän- 
visad till sig själf. Här är det icke fråga om att söka fattig- 
dom. I Sverige är den en hemgift af naturen. Fattigdomen 
är icke målet hvartill, utan det gifna skötet hvarifrån. Och 
när man nu en gång är fattig, då är man hänvisad till sig 
själf. Att då icke förgås, utan stå, att ur sig själf organiskt 
utveckla all den förmåga, som nu behöfs — det är att kunna 
vara fattig. Att kunna det rätt, med fullkomlig frihet, raskhet, 
själf ständighet; att i sig själf finna en outtömlig hjälpkälla 



47 

och därur med färdighet, fintlighet, snabbhet upphämta hjälp- 
medlen i alla omständigheter — denna kraft är grund- 
väsendet i svenskheten, sådan den af Gud och vår natur 
blifvit utstakad. 



Från nu angifna synpunkt skildrar författaren Sveriges 
land och folk. Han ber oss slå upp en kartbok och se på 
Skandinavien, Det är nästan en ö nära polen; vi äro isolerade 
redan i geografiskt afseende. Men vårt lifs hela inre tycke 
är också en övärld, lämnad åt sig själf. Det skandinaviska 
måste bära sig på egen hand, eller det faller. Svensken 
skall icke se på något annat land som på sitt bistånd i nö- 
dens stund. Han skall hålla sig fast i det lynnet att utan 
afsaknad och smärta kunna undvara Europa. 

I detta ensliga land bor ett folk, som kan finna sig i stor 
fattigdom. Svensken kan väl arbeta och samla, men mer- 
endels förslösar han det samlade. Han arbetar icke för 
förkofringens skull såsom mål, utan för att hafva något att 
gifva ut; han samlar för att kasta bort och rätt ofta utan 
njutning, utan afsikt. Man gör så, när fattigdomen är ens 
natursätt och förmögenheten blott ett skämt. Men i förmågan 
att kasta bort penningar har svensken en styrka, som, ehuru 
den till ytan stundom liknar svaghet och lättsinnighet, likväl 
är motsatsen häraf och gör honom fri på ett förundrans- 
värdt sätt. 

Härmed har författaren ej velat säga, att det är svenskens 
plikt att utan gagn kasta ut och förslösa hvad han sparat. 
Nej, han kan allt för väl behålla det, men han bör och skall 
vara så sinnad, att han kan lämna det. Detta är det för- 
näma, det verkligt folkförnäma, som ligger i allt svenskt 
blod. Det yttrar sig i en medfödd gifmildhet och gäst- 
vänlighet i förening med stolthet och storsinthet hos den 
lägste svensk fullt ut så mycket som hos den högre, 

Hvar och en af oss bör såsom sin dyrbaraste skatt 
hos sig bevara detta lynne "att oafsaknadt kunna gifva bort". 
Härigenom skulle vi blifva en oöfvervinnelig nation. Ty ett folk 



48 

är starkt icke blott och bart genom sina ägodelar. Tvärtom. 
Om dess själ hänger vid dem och vid de personliga fördelar 
eller njutningar de bereda, så är det folket fegt, fullt af 
fruktan, utan tapperhet och kraft. Men tänk dig ett folk, 
som arbetar och förkofrar sig, som äger, men utan att med 
hjärtat hänga vid ägodelarne. Det är någonting, det kan 
uträtta någonting, ty det kan när som helst utan sorg gå 
från hus och hem. Med detta sinnelag gör man sig ett nytt 
hem lätt igen. 

Detta bör dock icke så förstås, som skulle svensken 
hafva det ädelmodet att utan knöt gifva ifrån sig det gods, 
som han samlat. Nej, kommer någon bakslugt eller dumt 
och fordrar penningar af honom, så visar han sig vanligen 
karg; men det är ej af snålhet, det är af förargelse. Men 
en annan gång kan han med lätt lynne kasta bort stora 
summor på något, som har en vacker, en storartad utsikt 
för sig. Grunden till svenskens synbara vresighet mot små 
utgifter någon gång och hans bevågenhet för stora omkost- 
nader en annan gång ligger i en finkänsla, i ett behof af 
grace till och med i ekonomien. Säkert är, att man ibland 
hundra svenskar, som behålla sina penningar, icke skall finna 
en, som gör det af egentlig snålhet, af penningkärlek. Vi 
hafva här i landet en järnaln, som går midt igenom oss 
och håller oss raka. Den glödgar hastigt upp och blir stål; 
elastiskt böjer den väl sig undan för en skicklig hand, men 
den ger också lätt ett slag. Låtom oss tacka Gud för ett 
stål, som varit, är och blir vårt yttersta värn. 

Fattigdom och rikedom äro ord, som också kunna lämpas 
på skön konst. Äfven härutinnan är svenska folket hänvisadt 
på sig själf, d. v. s. fattigt. Men fattigdom hos svensken 
är icke uselhet och elände, utan koncentration, samlandet af 
krafterna, personlighet: öppnandet af en inre individuell källa 
med outtömlig åder. Den, som är fattig på det sättet, han 
söker inom sig själf medlen till skapandet af en värld; han 
är på en gång den fattigaste och den rikaste. 



49 

Sveriges uppgift är alltså att skapa en nationell littera- 
tur och en nationell konst. Det första villkoret härför är, 
att våra konstnärer och vittra författare hafva svensk känsla, 
d. v. s, att det svenska landet förmår slå an på dem. Na- 
turen hos oss är en tyst, inom sig sluten skogsflicka, mycket 
försynt. Hon hviskar så sakta och talar så svagt eller rättare 
icke svagt, men likt eolsharpan ur ett underbart fjärran. 
Det finaste gehör behöfs, det ömmaste, lättretligaste sinne 
måste man ha för att varseblifva skönheter, liksom ämnade 
till en evig hemlighet. Det andra villkoret för skapandet af 
en nationell litteratur är, att vi tro oss hafva förmåga att 
ur oss själfva och vårt land utveckla de rika tillgångar 
där finnas. 



I Sveriges djurvärld vill Almqvist se skuggor och sinne- 
bilder af det svenska folklynnet. Han ber oss att än en gång, 
men nu med djurvännens ögon, betrakta vårt fattiga land. 
Våra strömmar och sjöar äro ganska fiskrika, våra skogar, 
särdeles de stora och nordligare, äro mycket rika på vild- 
fågel. Både fåglar och fiskar äro af den mest försynta och 
för människan undansprittande natur. Den, som vill se 
fiskarnas lek, måste vara ganska tyst och uppmärksam. Lika 
blinksnabba och undanfarande äro vildfåglarna. Blott den, 
som smyger sig tyst fram i skogen, kan få höra deras kvitter 
och åse deras lätta, behagfulla rörelser, då de hoppa eller 
flyga mellan kvistar och löf. De äro en bild af vårt lynne, 
som har mycket otamt uti sig, men icke obändigt och groft, 
utan tvärtom skyggt, likt fågel och fisk. 

Bland '^vår boskap och våra tama djur" fäster sig för- 
fattaren vid oxen, hästen, hunden och svinet. 

Oxarnas gestalter hafva en underbar prägel af aktnings- 
värdhet. De se icke glada ut, ej heller melankoliska, sällan 
onda, men icke heller skämtsamma. De äro gravitetiska 
och förekomma alltid, som de ginge i värf. Kan man se 
något mera värdigt, mera ämbetsmannamässigt än den anblick 
en oxe företer i hela sin gång, i sättet att bära hufvudet 

4 Lyth, Svenskt Folklynne. 



50 

och blicka omkring sig! I oxen finner författaren en sinne- 
bild af det i sitt kall gående. Svensken är trög som en oxe, 
men han har oxens pliktkänsla. 

Se på hästen däremot! Visserligen är en väl inkörd häst 
högst snäll och beskedlig för åkdonet; men man ser så väl 
på halsens själfsvåldiga krökningar, på ländens rörelser 
och isynnerhet framfötterna, att han en smula skämtar med 
sitt åliggande. Kommer han i en backe, då det gäller att 
dra upp hans herrskap, så tar han nog uti duktiga tag, 
men har han ej därunder något ridderligt i fasonerna? Är 
det icke, som om han satte sin heder i att komma upp? Får 
han en pisksläng, så mottager han den icke som påminnelse 
om försummad plikt, utan blir förargad, lättretlig för smärtan 
och för skammen. Han tycker mycket om att talas vid 
och få beröm, blir stolt genom påsatta prydnader, gör mycket 
för syns skull och behandlar alla sina göromål, så ofta han 
kan få, som nöjen. Han uppeldas lätt till krigiska och raska 
bragder, han tilltar i energi, allt som faran växer. Att han sätter 
till lif och lefverne för någonting helt onyttigt, tyckes icke 
bekymra honom, men han gör icke sina fantasier af dumhet, 
utan af begäret att färdas framåt. Hästen är en sinnebild 
af det chevalereska, det ridderliga i vårt lynne. Detta är 
icke så gagnlöst eller rasande, som mången kanske tycker. 
Det bär dig ofta fram till samma mål som pliktkänslan 
och stundom ännu längre, ehuru det vämjes vid att göra 
som tvunget och ålagdt hvad det vill göra dubbelt af glädje 
och kärlek. 

Hunden har hvarken oxens pliktkänsla eller hästens 
hederskänsla. Han uträttar egentligen ingenting. Han älskar 
att gå i ditt sällskap, och oaktadt sina oräkneliga omvägar 
och bukter är han ständigt mot dig den trognaste. Han 
följer dig på jakt för sitt enskilda nöje och för att tilläfven- 
tyrs få en bit med i skogen. Mer än du tror jagar han dock 
af eget liebhaberi; han nappar fåglar och biter hararna själf, 
så ofta han hoppas vara obemärkt af dig. Däremot är det 
för din räkning han skäller på främmande. Skälla är visser- 
ligen hans sak, och han är stundom mer än billigt envis däruti; 



51 

men så allvarsamt, som det låter, är det nästan aldrig menadt, 
och det slutar ofta lika oförmodadt och utan reson, som det 
börjat. Vi svenskar hafva en bit hundnatur uti oss. 

Om svinet vore mycket att säga. Det är argsint och af 
alla våra husdjur det svinaktigaste. Det går helst på egen 
hand och småknottrar med en ganska ful röst, men utan 
anspråk. Dess lefnadssätt och hela konfiguration visar oss 
den lägre jordiska tref nåden, som njuter afsides, inhumant 
och utan att generas af smuts. Vi hafva äfven litet af svin- 
naturen i oss, men dock icke på långt när så mycket som 
andra nationer, t. ex. det svinrika England, 



Sveriges växtvärld påminner äfven om det svenska lyn- 
net. Se på nyponbusken! Betrakta dess lilla enkla ljusröda 
blomma och känn den utomordentligt fina, nästan svaga lukten, 
den ädlaste likväl som luften bär! Den är gestalten af fattig- 
dom, vildt behag och kyskhet. Kyskhet och dygd är grund- 
färgen nästan på alla de taflor våra landskap visa. Något 
liknande — en viss barndomsoskuld och något friskt, ung- 
domligt — ligger det i vårt folks lynne. Den första ung- 
domen, isynnerhet vid själfva öfvergången ifrån barndomen, 
ger den utmärktaste bild af "sinne för allt, utan att vara 
ett gement eller orent sinne". Det svenska folket har bibe- 
hållit detta sinne och äger det merendels i ungdomens mening, 
naturgladt, men upphöjdt. Det har lust — fri, vacker. 

Liksom Sverige är det fattiga landet i Europa, så är det 
äfven det företrädesvis unga. Icke historiskt, men till na- 
turen. Svensken har föga af den andliga odling, som Europa 
erkänner för kultur. Men han har det sättet att se hastigt 
och tvärt igenom sakerna, hvilket man brukar kalla det svenska 
sunda förståndet. Egentligen är det ett ungt sinnelag. Kloka 
af erfarenhet och kultiverade på tyskt, fransyskt eller engelskt 
sätt, det bli vi väl i stort taget aldrig. 



Tegnérs teckning af det svenska folklynnet. 



Sin uppfattning af det svenska lynnet har Tegnér utför- 
ligare än eljest framställt i tre dikter, nämligen "Svea'', 
'• Fritjofs saga^ och dedikationen "Till H. M. Konung Karl XIV 
Johan", författad efter 1840. 

I "Svea" har han tecknat en idealbild af det svenska 
folket och bredvid den har han ställt en verklighetsbild af 
svenskarne i nittonde århundradets början. 

Liksom Rousseau predikar han återgång till naturen. 
Ett idealiskt lif är ett naturenligt lif, och ett folk lefver som 
sig bör, när det öfverensstämmer med sin omgifning, när 
det lefver i harmoni med sitt lands natur. Men Sveriges 
natur är hög, allvarsam och karg, Sverige är ett äkta nordiskt 
land. Att det har en varm sommar och en hänryckande vår, 
nämner ej skalden. Han har blott öga för den majestätiska 
vintern, han ser sitt land i februaridräkt. Det begränsas af 
isfyllda vågor och fjällväggar. En stjämprydd himmel 
hvälfver sig öfver hvita snöfält. Ett sådant land fostrar en 
fri och stolt ätt; här bör alltså finnas ett släkte, som är plikt- 
troget och bevakar sin rätt, ett folk, som älskar äran, icke 
rädes faran och trotsar döden. 

Men vid jämförelsen med denna idealbild kommer 1811 
års svenska folk till korta. Det är ett lättsinnigt och flärd- 
fuUt, ett ytligt och njutningslystet folk. Det jollrar menings- 



53 

löst om dygd och fosterlandskärlek och låter de vackra före- 
satserna dunsta bort i ögonblickliga stämningar. Det är där- 
jämte ett sömnaktigt och trögt folk, som, när det en gång 
räddats från ett öfverhängande fördärf, makligt slumrar in 
och lättroget drömmer om en ständig lycka och en huldrik 
försyn. 



Tegnérs förnämsta teckning af det svenska lynnet är dock 
"Fritjofs saga", och bland dess figurer är Fritjof mer än någon 
annan representant för det nordiska, det skandinaviska lyn- 
net. Man bör ej glömma, att Fritjof är norrman, och skalden 
har i hans person sammansmält den svenska och den norska 
nationalkaraktären. 

Fritjof har en hög grad af kraft, som i början är en 
otyglad kraft. I sina anmärkningar till "Fritjofs saga" säger 
Tegnér, att han i sin dikt ville framställa det storartade och 
heroiska i det gamla nordiska hjältelifvet. Han säger vidare, 
att all heroism, och alltså äfven den nordiska, utmärker sig 
genom ädelhet, högsinthet och mod, och att den nordiska 
därjämte kännetecknas af lefnadsfriskhet, trots och öfvermod. 
Detta trotsiga och titaniska släktdrag är ännu icke utdödt 
hos Skandinaviens folk. Huru förslappadt, flärdfullt och för- 
därfvadt det än må vara, ligger likväl ännu en vikingaåder 
på bottnen af nationallynnet. Nordbon är, hksom Fritjof, 
egensinnig. Han skall ha sin vilja fram, och kommer han 
på det humöret, kan han utsätta sig för hvilken risk som helst; 
han ger sig icke, förrän han stupar. 

Vid bedömandet af Fritjofs karaktär är det att märka, 
att tempelbranden är en vändpunkt i hans lif. Fritjof förr- 
än han blef tempelbrännare är densamme och dock en annan 
än han visar sig efter den ödesdigra tilldragelsen. 

Betrakta vi först den unge Fritjof, se vi en egensinnig, 
ouppfostrad varelse, utrustad med rika, men sins emellan 
stridiga anlag. Därför är han oberäknelig. Hans äregirighet 
står tillsammans med en makalös likgiltighet och tanklöshet; 
hans tröghet är parad med en uppbrusande häftighet; hans 



54 

kraft styres icke af omdömesförmågan, utan af en otyglad 
fantasi och tillfälliga stämningar. 

Hans historia är i korthet följande. Ynglingens i ett hög- 
stämdt ögonblick fattade beslut att för Ingeborgs skull för- 
värfva sig en kungakrona åtföljes af en lång o verksamhet, 
då han går i skogen och drömmer, men icke kan komma 
sig för med att utföra de bragder, som skulle göra honom 
till en vikingakonung. Till slut blef han dock retad af Björns 
närgångna skämt, och då vaknade åter hjältekraften för ett 
ögonbUck. Han gick, men icke för att strida, utan för att 
fordra segerlönen — Ingeborgs hand; men då fick han veta, 
att hans plats var bland konungens husfolk och icke bland 
kungadotterns friare. Efter denna kraftyttring kom trög- 
heten åter öfver honom. Han satt hemma på sin gård länge 
och väl och gjorde ingenting, endast spelade och drack 
och drömde om kärlek och lycka. Ur denna dåsiga njutnings- 
lystnad kunde ingenting rycka upp honom, icke fosterfaderns 
böner, icke fäderneslandets fara, icke ens faran att förlora 
Ingeborg, ty det var själfklart, att henne skulle han i alla 
fall ha. Men då det blef ifrågasatt, huruvida han var vuxen 
ett så äfventyrligt företag som att hämta hem skatten från 
Angantyr, då for han i värsta storm ut på vikingafärd och 
trotsade elementens raseri, men Ingeborg och kung och foster- 
land, dem lämnade han åt deras öde. När han sedan, efter en 
vinter af hvila och välfägnad kom hem, tanklöst glad och för- 
hoppningsfull, blef han på ett obehagligt sätt öfven-askad. 
Han hade förlorat sitt hem och sin brud och sitt lifs lycka. 
Då brusade han upp af harm, och sig själf ej mäktig, tände 
han eld på templet. 

Detta är Fritjofs historia under förra hälften af hans lif. 
Vi se en ung man, som, trots sin öfverbrusande kraft, saknar 
all styrka och fasthet i sinnet för att utföra hvad han före- 
satt sig. Ögonblicket hänför honom, och frestelsen behöfver 
blott visa sig för att vara viss om sin seger. Han är opå- 
litlig, utan att vara egentligen falsk, dubbel utan att vara 
egentligen hycklare, 

Fritjof, sådan vi känna honom efter tempelbranden, söker 



55 

bekämpa denna svaghet och obeständighet i karaktären. 
Sedan han efter årslånga inre strider fått klart för sig, att 
tempelbranden berodde på honom och att hans förnämsta fel 
var bristande herravälde öfver egna begär, ägnade han sitt 
lif åt viljans uppfostran. Så småningom lärde han sig vilje- 
styrkans, uthållighetens och själfbehärskningens dygder, och i 
slutet af dikten står han för oss som en man i ordets vack- 
raste bemärkelse. 

Betecknande för Fritjof är hans förhållande till äldre 
personer. Den unge Fritjof behandlar stundom sin foster- 
fader rätt kamratlikt och öfvermodigt. Känslan af vördnad 
var främmande för honom. Då Hilding kom med hälsning 
från konungarne, slutade Fritjof ej upp med sitt spel och sva- 
rade icke på den gamles tal, utan pratade endast med Björn 
under kvicka hänsyftningar på fosterfaderns ord. Detta mot- 
tagande framkallade följande fråga af Hilding: 

Fritjof, vill du icke svara? 
Skall din fosterfader fara 
ohörd från din gård, emedan 
ej ett dockspel vill ta slut.'* 

Annorlunda betedde sig den genom lifvets pröfningar upp- 
fostrade Fritjof, då han mötte Balders åldrige öfverstepräst. 

En ovan vördnad intog Fritjofs stolta själ, 
och örnevingarna på hjälmen sänktes djupt 
inför den gamle. 

Tegnér själf har i sina anmärkningar till "Fritjofs saga'' 
framställt en annan motsats mellan Fritjof före och Fritjof 
efter tempelbranden. Hos den unge Fritjof märker man mest 
det lefnadsfriska, trotsiga, öfvermodiga, men hos den Fritjof, 
som bränt templet, är svårmodet och tungsintheten öfver- 
vägande. Ur de i svårmodets stunder utkämpade inre stri- 
derna framgick den Fritjof, som kände vördnad för det höga 
och heliga, som hade ansvarskänsla och omdömesförmåga 
och som lärt sig att utan tvekan och vankelmod vilja det 
rätta. Det var denna vilja, som gjorde Fritjof till en ädel 
och helgjuten karaktär. 



56 

Sin tredje skildring af den svenska nationalkaraktären 
har Tegnér gifvit i dedikationen till Karl XIV Johan. Där 
säger skalden, att det svenska lynnet är en förening af mot- 
satser. Det påminner å ena sidan om fransmannens fjäder- 
lätta sinne och å andra sidan om tyskens grundliga och tunga 
allvar. Grundfärgen vittnar dock om ett germaniskt ursprung. 

Ett framstående karaktärsdrag hos svenskame är stolt- 
heten. Den bibehålla vi från tidehvarf till tidehvarf under 
växlande öden. Men den är blandad med ett lugn, som 
vittnar å ena sidan om hjältemod, å andra sidan om trög- 
het och loj het. Vare sig vi segra eller blifva besegrade, 
äro vi trygga och bekymmerslösa. Äfven i vår förnedring 
känna vi oss nöjda, blott vi få sitta och drömma om våra 
fäders ära. Men hur fattiga och utarmade vi än äro, ha vi 
dock ett hjältehjärta i barmen. Vi klaga icke öfver vårt öde, 
men vi dölja det för andra under en dräkt af purpur och för 
oss själfva genom minnet af hvad vi varit. 

Ett annat karaktärsdrag är flärd och fåfänga. Vi tycka 
om yttre prydnader och vi älska att höra skrytsam sång 
om forntidens minnen och om fädernas bragder, som vi själfva 
ej kunna utföra. Vi älska också att uppgöra stora framtids- 
planer, som vi dock sällan förverkliga. Vi vilja lefva ett 
drömlif i forntid och framtid, men draga oss för att lefva 
ett verklighetslif i nutiden. 

Ett tredje karaktärsdrag är oförvägenheten och djärf- 
heten, som äro förenade med alldeles motsatta egenskaper. 
En svensk kan våga allt, men han kan också darra för allt. 
Han är djärf i krig, men i fred däremot ohjälpligt loj och maklig. 
Hans mål är högt och hans handlingskraft icke ringa, men 
sällan hinner han sitt mål, ty han skjuter öfver målet eller 
också förbi det. Vid utförandet af ett företag känner han 
i början en mäktig hänförelse, men han saknar uthållighet 
och energi; han tröttnar lätt på halfva vägen. Därför bUr 
så mycket halfgjordt här i Sverige. 



Geijers teckning af det svenska folklynnet. 



Geijer har i "Svea rikes häfder" klarare och mera djup- 
tänkt än någon annan formulerat det svenska folklynnets 
beskaffenhet. Liksom Tegnér har han insett, att vårt lynne 
utmärker sig genom skarpa motsatser, och han visar, att 
samma motsägelser uppenbara sig i den natur, som omger oss. 
Sin teckning af den svenska nationalkaraktären inleder han 
därför med en skildring af den svenska naturen. 

För att förstå ett folk, är det väl värdt att betrakta 
den natur, hvari det lefver. Det är så mycket nödvändigare, 
ju mera denna natur äger någonting utmärkt, af människo- 
hand outplånligt och därigenom öfvar en så mycket mäktigare 
inflytelse, med hvilken människan har att kämpa eller hvilken 
hon måste underkasta sig. En sådan outplånlig egendom- 
lighet för vårt lands natur är växlingen mellan vinter och vår. 
Den svenska vintern erinrar om att Sverige ligger till en del 
inom polcirkeln. Fastän det är det mildaste och bäst be- 
gåfvade land på jorden under en så nordlig bredd, påmin- 
ner oss dock naturen, att vi äro grannar till de nejder, 
där hon ensam härskar och där hennes förskräckliga fattig- 
dom och vildhet äro hinderliga för den mänskliga odlingens 
framsteg. Jämte denna från odlingens synpunkt afskräckande 
sida har den svenska vintern något som tilltalar skönhets- 



58 

sinnet. Dess ofruktbara storhet är majestätisk och häny ekande. 
Geijer erinrar om den klara vinternatten, då stjärnorna tyckas 
ha fördubblat sitt antal och sin glans, medan det hvita snö- 
täcket rundt omkring insveper allt i enformighet. En sådan 
på en gång afskräckande och upplyftande vinter utöfvar ett 
hemligt välde öfver befolkningen och uppfyller sinnet med 
höga, fantastiska och melankoliska tankar. 

Men icke blott vintern här i Sverige, utan äfven våren 
ger betraktaren motsatta intryck, å ena sidan af ett vaknande 
lif, å andra sidan af en stundande förgängelse. Våren synes 
i norden mer än annorstädes liksom röra naturens eget hjärta 
och ger, särdeles i bergstrakter, där öfvergången är hastigare, ett 
skådespel, som måste genomtränga äfven det dunklaste, mest 
nedtyngda bröst med en stråle af tillvarelsens Ijufva lycka. 
Den för solens värme smältande snön, som i otaliga bäckar 
störtar från bergen ned öfver dalarnas svällande grönska; 
de ur isens fängsel lossade mäktiga vattnen, som med ökad 
fart framskynda på sina banor; de nästan med ens löfvade 
träden, ur hvilka de åter norden hälsande sångfåglarna, lik- 
som druckna af förtjusning, fylla den spänstiga, skära vår- 
luften med sitt kvitt er; den i ett haf af ljus simmande him- 
melen, som snart ej mer vet af någon natt; den fröjd, som 
bemäktigar sig allt lefvande — allt sammanstämmer i den 
nordiska våren att ingifva en öfversvämmande känsla af ett 
på en gång ur långvarig dvala vaknande lif. 

Men detta härliga lif väcker äfven vemodiga känslor. 
Man kan icke värja sig för den tanken, att vårens skönhet 
är dömd till en snar förgängelse. Öfver hufvud taget har 
all naturens skönhet här i norden ett visst spädt tycke. Den 
utsprickande rosens skära färger och gräsens och löfvens 
lifliga, ljusa grönska äro ett bevis på växtlighetens svaghet. 
Därför liknar skönheten i norden nästan alltid ett spädt och Ijuft 
barn, hvars rörande oskyldiga täckhet redan i vaggan tyckes 
bedja om försköning för den hårda lott, hvaraf det en gång 
skall till förgängelse dömas. 



59 

Huru inverkar nu denna natur på Sveriges folk? Geijer 
betraktar frågan först från praktiskt-ekonomisk synpunkt. 
Då den svenska naturen är sådan, att den väl belönar om- 
tanken och fliten, men likväl aflagt alla dragen af en klemande 
mor, som ger mycket och fordrar litet, måste det släkte af 
landtbrukare, som skall kunna bebo vårt land, vara härdadt, 
arbetsamt och förståndigt. Eljest dukar det under. Men 
å andra sidan utvecklar och underhåller lefnadssättet här 
i Sverige moralisk spänstighet och kraft hos landets inbyg- 
gare; det är härdande och stålsättande, och det har varit en 
förskola för vårt folks politiska lif. Det har fostrat vår 
allmoge till strid för sin personliga frihet och sin egendom. 
Men här möta vi en af de många motsägelserna i det svenska 
lynnet. Naturen tvingar svensken till att arbeta och för- 
värfva, men hon har icke i samma mån lärt honom att 
spara. Ännu i allmänhet taget ger han ut hvad han genom 
sin idoghet förvärfvat, såsom han i forntiden förtärde hvad 
han i härnad eröfrat, älskande ej mindre njutning än arbete, 
hellre färdig till ständigt nya mödor än att spara sig dem 
genom omtanke, och om han någon gång slår sig på egentlig 
vinning, merendels viljande vinna för snart och för mycket, 
sökande njuta för snart och för mycket. 



Huru skall man psykologiskt förklara denna slösaktighet 
hos vårt folk, denna benägenhet att ständigt förspilla ett 
genom arbete vunnet resultat? Det beror icke på bristande 
förstånd. Svensken visar, både genom arbetskraft och för- 
måga att umbära, den största skicklighet att fylla sina behof 
och vara sig själf allt i allom. Det finnes ingen nöd, som 
han icke är öfverlägsen; han har stora tillgångar inom sig 
själf, då han uppfordras att använda dem, och hos intet 
annat folk torde en naturlig uppfinningsgåfva vara allmän- 
nare än hos Sveriges allmoge, som dessutom genom en ur- 
åldrig frihet och däraf följande deltagande i fäderneslandets 
angelägenheter ostridigt öfverträffar mängden i andra länder. 



60 

Vår slösaktighet måste alltså hafva någon annan orsak. 
Den beror ytterst på vår rörliga inbillning. Vi äro oroliga 
varelser, ögonblickets barn, som älska ombyte och därför 
hafva svårt att fullfölja en föresats, som vi en gång fattat. 
Geijers viking for till sjös för att bli kung. Men när han 
väl fått ett rike, blef han på en enda vinter trött vid sina 
konungaplikter, och så kom den nya våren med sina friska 

fläktar. 

Då grep mig det forna osynliga band, 
mig lockade böljornas ras. 
Jag strödde mitt guld öfver städer och land 
och slog min krona i kras, 

och fattig som förr, med ett skepp och ett svärd 
emot okända mål drog i vikingafärd 
uppå hafvet. 

På grund af vår rörliga inbillning älska vi svenskar 
mera ungdomlig lek och glad kraftyttring än ett följdriktigt 
utförande af en plan. Vi kasta bort en vinst, så snart vi 
fått den, för nöjet att jaga efter en annan. Sällan, säger 
Geijer, bruka svenskarne sina naturgåfvor, äfven där de fin- 
nas till en förundransvärd höjd, för annat än fyllandet af 
ögonblickets behof, eller ock förslösas de i försök, i hvilka man 
mer förmärker en lek af stora förmögenheter än afsikten på 
någon verklig båtnad. Med en utomordentlig rikedom af 
enskilda krafter svara därför framstegen i det hela ej däremot. 
Det ofta resultatlösa arbetet här i Sverige beror dock icke 
blott på vår böjelse för ombyte, utan äfven på bristande 
uppmuntran. Liksom det saknas värme i den fysiska värl- 
den, så lida vi äfven brist på värme i den moraliska. Den, 
som känner sig fylld af en stor föresats, finner ofta rundt 
omkring sig liknöjdhet och tröghet, han saknar understöd 
af liktänkande och besläktade själar; med ett ord, han saknar 
den bildande värme, som drifver en rik, lycklig, inom sig 
fulländad natur till full mognad. 



Hittills har Geijer visat, hvilket inflytande den nordiska 
naturen utöfvar på oss, särskildt från praktiskt-ekonomisk 



61 

synpunkt. Nu öfvergår han till att undersöka, i hvad mån 
de politiska förhållandena och beröringen med en större värld 
inverkat på vårt folk. Om vi som enskilda personer äro 
drömmande och fantasibegåfvade naturbarn, så äro vi i det 
politiska lifvet ohjälpligt tröga medborgare. Men mot denna 
tröghet finns det en motvikt, nämligen de moraliska drif- 
fjädrarna, som hafva förmåga att kunna höja människan 
öfver både naturliga förmåner och brister. Om denna deras 
kraft må Sveriges häfder tala, må de odödliga namn, som 
dem pryda, bära vittne. Men dessa drif fjädrar måste hos 
svenskarne dragas upp liksom fjädern i ett urverk, och 
vanligen har den inneboende kraften satts i rörelse genom 
fäderneslandets faror eller stora konungars föredöme. När 
så icke varit fallet, har vårt folk för det mesta sjunkit ned 
i andlig dvala, kännetecknad genom afundsjuka, partianda 
och brist på politiska vyer. 



Huru skall man nu kunna förklara den inneboende trög- 
heten hos vårt folk? Geijer yttrar sig först om den arbe- 
tande klassen. Den måste i vårt land värja sitt lif med 
sina händer. Den gör det med mod, skicklighet och stor 
kraft, och genom ansträngningens höjd blir hvilan dess nöje, 
hvarför man ock hos den allt för ofta saknar den omsorg 
för hvad som förljufvar och förskönar lifvet, hvilken eljest 
plägar vara den vackraste frukten af genom arbetsamhet 
fyllda behof, ehuru en betydlig skillnad häruti märkes mellan 
slättbon och bergsbon. 

Hos de arbetande klasserna är alltså trögheten och be- 
hof v et af hvila en rent fysisk företeelse; de högre klasserna 
däremot hafva en andlig tröghet, som är dold och därför 
mera farlig. De hafva att kämpa emot en lättja i själen, en 
förlamande tyngd, som lägger sig på sinnet och långsamt, 
säkert och eländigt förstör människan, om hon ej med all- 
varlig verksamhet upprätthåller sig själf. 



62 

Denna själsdvala är en sjukdom, som lätt erhåll es under 
vår hårda himmel med de långa, ljusfattiga vintrarna. Dess 
förnämsta kännetecken äro, att den döfvar alla högre förmögen- 
lieter, att verksamhetsbegäret slappas och att man icke vill 
handla, blott drömma. Ur denna hufvudkaraktär förklaras 
följande symptom: man lider af äresjuka och fåfänga, man 
famlar efter sken och yttre utmärkelser, man förlorar allt 
begrepp om verkligt värde; man känner afund mot yttre 
företräden och lider brist på samhörighetskänsla och allmän- 
anda. Botemedel mot denna sjuka är allt, som väcker, för- 
enar och sammantränger de i djupet hvilande moraliska 
krafterna, såsom en strängt rättvis, en kraftfullt sammanhål- 
lande borgerlig ordning. 



Sålunda är Sveriges natur, liksom svenskens lynne, en 
sammansättning af ytterligheter och motsägelser. Men den, 
som blott ser dessa skenbart oförenliga motsatser, han har 
ej trängt till djupet af svenskens bröst. Ty i djupet ligger 
det bästa och mest väsentliga af hans väsen. Där finnes ett 
naturligen allvarligt och genomträngande förstånd, en djup, 
men, liksom taiikekraften, helst inom sig sluten känsla och 
framför allt ett sinne, som är mäktigt af stora uppoffringar, 
i af görande ögonblick aldrig känner frtiktan och lätt höjer 
sig öfver det förgängliga. Denna tapperhet i ordets bästa 
bemärkelse har varit vårt folks ädlaste arfvedel, är den ge- 
digna metall i själen, hvilken ur olyckornas slipning alltid 
framgått lika hvass och ren. 




En svensk nationaldag. 



Frågan om en svensk nationaldag väcktes för ett tiotal 
år sedan till lif i vårt land och omfattades på många håll 
med stort intresse. Är det ur politisk synpunkt af vikt för 
vårt folk att hafva en för hela Sverige gemensam national- 
dag? Hvilken dag bör i sådant fall väljas? Det var dessa 
bägge spörsmål, som framför allt behandlades. Snart blef 
man ense om att saken i och för sig var beaktansvärd, men 
däremot voro åsikterna delade, då det gällde att bestämma 
dagen. Så mycket tycktes dock vara klart, att den borde 
vara årsdagen af något stort historiskt minne och att den 
borde ligga i juni månad. 

Däremot talades jämförelsevis litet om sättet för dess 
firande. Naturligtvis skulle man hafva tal och sång på en 
nationalfest. Men hvarifrån skulle man få goda talare på 
dessa många platser i vårt vidsträckta land? Och äfven om 
man erhölle lämpliga personer för det första årets fest, huru 
skulle det lyckas under den långa följden af år? Det vore 
fara värdt, att dessa fosterländska högtider mycket snart 
skulle upphöra, om ett högtidstal blefve deras medelpunkt 
och kärna. 

En fest, som skall kunna firas årligen och bestå under 
en längre tid, måste hafva sin grund i ett behof hos folket 
själft och framväxa ur dess vanor och bruk. Till utgångs- 



64 

punkt för en blifvande svensk nationaldag skulle man kunna 
välja våra kapplöpningar, kappseglingar, skjuttäflingar och 
öfriga idrottsfester. Konsten är blott att förena idrotten 
och täflingslekarna med de nationella minnena och de natio- 
nella framtidsförhoppningarna. 

En nationalfest måste firas med tal och sång, därom 
torde icke kunna vara mer än en mening. Men kärnan 
i festen bör dock vara lek och täflingar. Det fosterländska 
intresset skulle icke därigenom förfelas, det kan man tryggt 
påstå; men en annan sak är, om sådana fester i närvarande 
ögonblick skulle kunna anordnas i vårt land. 

Leken, som folknöje betraktad, är på de flesta ställen 
en bortglömd konst. Den lefver ännu kvar på Gotland 
i dess pärkspel och varpkastning, och på flera ställen hafva 
under de sista åren sportföreningar och andra ungdomsgillen 
vuxit upp. Men i det hela taget leker icke folket i Sverige. 
Går man ut i det fria för att roa sig, så vilja de flesta föra 
en maklig tillvaro i gröngräset och, när tiden blir, taga fram 
sin matsäck och förpläga sig för att därefter i lugn och ro 
smälta sin middag under tyst betraktande af naturens fägring 
och ett stilla lyssnande till fåglarnes sång. Emellertid finnes 
det goda ansatser hos den uppväxande ungdomen, och med 
klokt begagnande af vanor och bruk i hvarje särskild trakt 
torde det icke vara omöjligt att under loppet af några år 
utbilda ett lekdugligt släkte och därigenom bana väg för den 
omtalade nationaldagen. 

Leken kan alltså under vissa förhållanden blifva en 
nationell angelägenhet. Men ofta har den hos oss uppfattats 
som en yttring af lättja och som en motsats till allvar. Ser 
man saken från denna synpunkt, så måste man äiven anse, att 
lek är något, som möjligen kan tålas, men icke behöfver 
och icke bör uppmuntras. Emellertid har vår tid nöd- 
gats se saken på ett annat sätt. Under de sista årtiondena 
kommo vi allt mer och mer till den erfarenheten, att för- 
mågan att leka dog bort, icke blott bland de äldre, utan 
äfven hos ungdomen. Man fann till slut, att den naturliga 
leken är ett behof för friska människor, att det endast är 



65 

friska människor som leka och att leken är ett bevis på en 
stark kropp och en sund själ. Därför hafva under de sista 
åren så stora ansträngningar gjorts för att pånyttföda leken 
i vårt land. 

Hos hvarje kraftigt folk hafva gemensamma lekfester 
varit verkliga folkhögtider. Historien har särskildt på sina 
blad inristat de grekiska lekfesterna och deras stora bety- 
delse för att samla det i småstater splittrade Grekland till 
medvetandet om ett stort gemensamt fosterland med gemen- 
samma kulturintressen och gemensamt ansvar. I de världs- 
bekanta olympiska spelen täflade icke blott sportmän med 
hvarandra, utan vid dessa lekar voro äfven poesien och sången, 
ja till och med historieskrifningen representerade. 

Fester af det slag, som här förordas, äro något nytt 
i vårt land. Men man kan ju försöka, och försöket har 
stora utsikter att lyckas, under förutsättning att det anordnas 
af personer med fosterländsk hänförelse och kraftig vilja 
och arrangeringsförmåga. 

En sådan fosterländsk täflings- och lekfest borde räcka 
en hel dag och vara rik på omväxling. Programmet skulle 
vara på förhand kändt, så att de, som icke kunna disponera 
en hel dag, visste hvad som skulle förekomma de timmar, 
då de äro lediga. Festen kunde börja med ett hälsningstal 
och sång. Förmiddagens hufvudintresse borde vara täfhngar 
af ett eller annat slag. Efter middagen kunde prisutdelningen 
försiggå, hv ar jämte det kunde under någon kortare tid blifva 
lekar eller någon annan muntration. Sedan man därpå fått 
höra sång och ett kortare föredrag, kunde det bli dans, och 
festen kunde vid en icke allt för sen timme slutas med sång 
och några manande ord i fosterländskt syfte. 

De föredrag, som skulle hållas vid en sådan fest, borde 
vara korta och innehållsrika samt burna af fosterländsk värme 
och hänförande kraft och därjämte visa tillbaka på något 
vackert minne eller peka framåt mot något hägrande framtids- 
mål. Hvad förtäringen beträffar, borde all spirituösa vara 
bannlyst. 

5 Lyth, Svenskt Folklynne. 



66 

Genom smärre fester af detta slag, anordnade på tider, 
som för hvarje särskild ort kunde anses bäst passande, skulle 
vägen inom kort banas för en gemensam svensk nationaldag. 
Får man blott klart för sig, hvad det vill säga att i sommar- 
tid fira en fosterländsk täflings- och lekfest och blir det ett 
nöje och ett gladt behof för vårt folk att förena fosterländsk 
hänförelse med lifskraftig glädje och munter täflan, så kom- 
mer man till slut också öfverens om en gemensam dag. Det 
kommer att i sinom tid bestämma sig själf. (1903) 





Gustaf Vasas dag. 



Heidenstam säger i sin bok om. svenskarnes lynne, att 
det icke finnes någon afkrok i Europa, där fosterlandskärleken 
ligger så död bakom ihåliga ord som hos oss. 

Detta kan nog vara sant. Fosterlandskärleken ligger 
död hos oss, men på samma sätt som sipporna ligga döda 
om vintern. Det behöfves blott några solvarma dagar och regn 
och friska vårvindar, så titta de blå och hvita blommorna 
fram ur sina knoppar och förkunna, att en ny tid har kom- 
mit med nytt lif och nya förhoppningar. 

Ett lynne som det svenska, hvars bästa skatter dölja 
sig under ett djupt lager af köld och is, behöfver starka, 
yttre eggelser för att kunna frigöra den fond af högstämd 
känsla, genomträngande förstånd och dödsföraktande tapper- 
het, som jämte vemodet ligger slumrande på bottnen af ett 
svenskt hjärta. 

Och dessa eggelser hafva icke saknats i våra dagar. En 
ny ström af känsla och lifskraft har blåst fram öfver vårt 
land, och yttre faror och märkliga tilldragelser hos våra 
grannar hafva omstämt våra tankar och födt nya behof för 
hjärtat och gjort det till en plikt och en ansvarsfull uppgift 



Vid Karolinska läroverkets i Örebro försvarsfest den 12 maj 



1899. 



68 

att värna vårt iand. Försvarsrörelsen och den nyvaknande 
fosterlandskänslan äro utmärkande för detta årtionde. 

Hvad vilja vi försvara, då vi försvara vårt land? Vi 
vilja värna vår frihet, vår rätt att skrifva våra egna lagar, 
att bestämma våra egna skatter, att fastställa de personliga 
uppoffringar, som böra göras för staten, t. ex. i form af 
värnplikt. Vi vilja värna vår svenska odling: resultatet af 
våra fäders strider med tanke, svärd och plog. Vi vilja 
värna vår ära, som är ett arf från våra fäder och ännu 
kastar sin glans öfver vårt land. Vi vilja värna vår framtid 
och våra barns och barnbarns rätt och deras möjlighet att 
utveckla sig i frihet och ljus. 

Så har det öfver vårt land blåst vårliga vindar, nya 
känsloströmningar, under det att tidens ur snart pekar på 
sekelslutets sista timme. På samma gång som det gamla 
går ned i sin graf, stiger ett nytt sekel upp ur oändlig- 
hetens ocean. 

Särskildt för ungdomen är det egendomligt att stå vid 
tröskeln till ett nytt århundrade. Det nya århundradet är 
ungdomens tid. Och när man blickar på denna ungdom, 
gör man sig den frågan: hvad skall blifva af detta barnet? 
Den frågan har blifvit gjord många gånger förr. För trehundra 
år sedan skref man 1599. Då växte också en barnaskara upp 
under allvarligt dystra tider, och bland de barnen var det 
en gosse, som hette Gustaf Adolf, och en annan gosse, som 
hette Axel Oxenstjerna. Ingen kunde den tiden veta, hvad 
de gossarne skulle uträtta i världen. Men den lille Gustaf Adolf 
blickade sorgset mot framtiden, och någon gång smög sig en 
tår fram i hans öga, då han tänkte på den tunga börda 
han skulle få att bära. Och han bar den som en man. Och 
hans gossebild hviskar till nutidens ungdom de ord, som en 
gång uttalades af gudinnan Athene till den unge Telemakos: 
"Blif en man, på det att kommande släkten må välsigna 
ditt minne!" 

Vi gå ytterligare hundra år tillbaka i tiden till året 1499. 
Då uppväxte bland Sveriges ungersvenner Gustaf Eriksson Vasa. 
Hvad han blef för sitt land, det veten I alla. Ännu ett år- 



69 

hundrade till, och vi skrifva 1399, Kalmarunionens tredje år. 
Då lefde en liten gosse, som hette Engelbrekt, han, som skulle 
blifva den svenska frihetens räddare och grundläggaren af 
det stora svenska fäderneslandet. 

Hvarom skola dessa namn påminna eder, I gossar ? Af ven 
Gustaf II Adolf, Gustaf Vasa och Engelbrekt voro gossar 
som ni. De hade att utkämpa samma inre strider som ni. 
De hade kanske, liksom ni, att öfvervinna den svenska trög- 
heten, samma tröghet, som fängslar våra floder under vintern 
och fördröjer vårens ankomst. Men att de segrade öfver 
sig själfva och öfver sin tröghet och med små medel uträt- 
tade stora ting, det är för dem en evärdelig ära. 

Det är i dag ungdomens dag och försvarsfestens dag. 
Är det endast gossar och ynglingar, som i högtidsstunden böra 
stanna inför frågan: Hvad kan jag göra för mitt fosterland? 
Säkert kan den frågan framställas äfven af en flicka. Men 
huru skall den besvaras? 

Skalderna hafva sjungit kvinnans lof och framför allt 
prisat flickan och ungmön. De hafva berömt hennes skönhet 
och fägring och behag, och de hafva hyllat henne som en 
drottning. I många fall har berömmet varit allvarligt menadt, 
ofta har det varit blott smicker och klingande ord. Och 
flickorna hafva tagit emot hyllningen. De hafva vant sig 
att blifva beundrade och prisade. Men flickan har dock en 
högre uppgift än att blott taga emot beröm. Hon skall 
äfven gifva något. Först då, när man har något att ge, 
som är ens eget, först då har man verkligt värde. 

Mannens värde ligger i hans vilja, och det mest utmär- 
kande för kvinnan är hennes känsla, hennes förmåga att älska. 
Kvinnans känsla bör vara en ren eld, som flammar i hennes 
bröst. Tegnér har liknat kvinnans skönhet vid en eldskärm. 
Den kvinnliga skönheten och det kvinnhga behaget böra vara 
liksom transparanger, genom hvilka hjärtats godhet och sjä- 
lens adelskap lysa fram. Och med denna känsla, hvad kan 
icke en kvinna uträtta? Det berättas hos en forntida skald 
om Amor, kärleksguden, att han andades in sin kärleks låga 
i människors bröst och oförmärkt omskapade dem med sin 



70 

förtrollande kraft. Och i vår tid har Finlands skald och bar- 
nens skald berättat om Adalminas pärla: den pärlans namn 
var ett ödmjukt hjärta. 

Det är på detta sätt, i det tysta, oförmärkta, som I flickor 
skolen verka för ert fosterland. I skolen vara doftande blom- 
mor, icke för att prisas och berömmas, utan för att sprida 
glädje omkring er. I skolen vara ett solsken i hemmet, en 
kvittrande fågelsång, som stämmer er omgifning till glädje 
och samkänsla och lockar fram hjärtats bästa perlor, liksom 
vårsolen lockar fram hvitsipporna och gullvifvorna. 

När I blifven större, I gossar och flickor, då fån I större 
uppgifter. Men uppgiften är i det hela taget densamma. 
Fosterlandet är en byggnad af lef vande stenar, Hvarje med- 
borgare, såväl man som kvinna, är en sten, som skall info- 
gas i det stora templet, som blifvit grundlagdt för årtusenden. 
Byggmästame äro de stora statsmännen och de, som besluta 
om fosterlandets öden. Det är af vikt, att byggnadsritningen 
är väl genomtänkt, att de politiska idealen äro verkliga 
statsmannatankar och att byggnadsarbetet är godt och 
ärUgt, Men det är lika viktigt, att hvarje sten är tuktad 
och väl formad och af godt ämne, så att han kan bära 
den tyngd, som kommer att hvila på honom, och sluta sig 
tätt till de andra stenarna, som tillsammans uppbära de 
höga hvalfven. 



Rundt omkring i Sveriges städer firas i dag fester för 
fosterlandets försvar, Öfverallt bland Sveriges ungdom ljuda 
i dag sånger om vår gamla, vår fria, vår fjällhöga nord. 
En sådan samtidighet och samstämmighet af känslor är icke 
betydelselös. Själen är som en lågande brand. Han flam- 
mar högre i samma mån som det rundt omkring finns andra 
flammande bränder. En sådan gemensamhet i kärleken till 
ett frejdadt fosterland är den jordmån, ur hvilken stora män 
växa fram. Gustaf Vasa kunde ingenting göra för sitt lands 
räddning, förrän Sveriges folk själf upptändes af begär att rädda 
sitt land. Villkoret för att en Gustaf Adolf skulle kunna 



71 

utveckla sig till en världshistorisk hjälte var, att hans folk 
vågade tro, att det vågade känna med hänförelse, tänka med 
allvar och handla med kraftig öfvertygelse. 

Detta må vi besinna på ungdomens fest för Sveriges för- 
svar. Försvaret ligger icke blott i kulor och krut eller kanoner 
och gevär, utan näst Guds hjälp, ligger hjälpen i ett modigt, 
tillitsfullt bröst och en innerlig kärlek till det land, där vi 
äro satta att verka. 




Gustaf Adolfs dag.*) 

Människan har medborgarrätt i tvenne världar, och 
huru mycket hon än är fäst vid det jordiska och h vardag- 
liga, känner hon dock ett behof att på känslans och aningens 
vingar stiga upp i en högre och renare luft, vare sig att 
kyrkklockorna klinga en stilla söndagsmorgon eller hon i den 
ensliga kammaren öfverblickar sitt eget lif och häfdernas lif 
och knyter forntid och framtid samman med den försvinnan- 
de minuten. 

Och så som det är med den enskilda människan, är det 
äfven med nationerna. De gå stundom likt trälar i nyttans 
tunga dagsverken och glömma bort det högre mål, som är 
satt äfven för dem. Men så komma himmelens friska vindar, 
som blåsa fram öfver folk och land, och då väckas nya 
tankar i människosjälar och ett högre lif börjar klappa i 
nationernas bröst. 

Så har äfven under de sista åren ett nytt, ett friskt lif 
strömmat in i vårt land. Det svenska folket, som snart ett 
helt århundrade fått ostördt ägna sig åt fredens värf, har 
under hvilans tid hämtat nya krafter efter de sår, som slagits 
af fiendehand; men kanske har det äfven slumrat in i dröm- 



Vid Karolinska läroverkets i Örebro minnesfest den 6 No- 
vember 1893. 



73 

mar om en evig fred och en aldrig svikande lycka. För oss 
svenskar, som under långa månader kämpa med den kalla 
vintern, är det så lätt att sjunka ned i andlig dvala, liksom 
de strömmande floderna och hafvets böljor fängslas af frosten. 
Men nu är isen bruten, och det har blåst en frisk vårfläkt 
öfver vårt land. Känslor, som varit vaggade till sömns, 
hafva vaknat upp till nytt lif, och åter klinga orden foster- 
land och fosterlandskärlek på folkets läppar. De gamla stå 
upp att fira sina fäders minnen, och jämte dem reser sig 
ungdomen att under den högt svajande fanan i blått och 
gult sjunga Luthers psalm: "Vår Gud är oss en väldig borg", 
och Gustaf Adolfs sista hälsning till sitt kämpande folk: 
"Förfäras ej, du lilla hop!" 

Om det svenska folket, lifvadt af denna nyvaknade foster- 
landskänsla, vill fira sitt fäderneslands minnen, så saknar det 
sannerligen ej anledningar och tillfällen därtill. Vårt land 
är de gamla kämpasagornas land; och äfven de yngre hjälte- 
sagorna från Engelbrekts och Sturarnes och den förste Gu- 
stafs dagar äro så storslagna, att ett yngre släkte dröjer in- 
för dem med blottadt hufvud. Men bland dessa stora minnen 
är det ett, som från fordomtima blifvit särskildt hågkommet 
af svenske män, och ännu i dag samlar det tusendens och 
hundratusendens hjärtan omkring sig; det är Gustaf Adolfs 
sista segerdag. 

Det kan synas underligt, att de två konungar, som dött 
en blodig död på slagfältet, framför andra blifvit svenska 
folkets hjältar. Och dock är det en lätt begriplig sak. Trots 
all olikhet för öfrigt hafva de ett drag gemensamt, ett drag 
som ligger på djupet af det svenska lynnet. Såväl Gustaf 
Adolf som Karl XII voro storslagna idealister. Utan att vara 
bhnda för den timliga verklighetens kraf satte de hjälteäran 
högst af allt. Från njutningens lockelser blickade de upp 
till plikten, som för dem lyste som en högt vandrande stjärna; 
och när de en gång funnit sitt mål och den väg, som ledde 
dit, gingo de oförskräckt, obekymrade, om död och faror 
lurade på deras väg. 

Det är därför ingen tillfällighet, att den konung, som 



74 

gjorde Sverige till en stormakt, gjorde det under strid för 
ett af mänsklighetens mest ideala intressen. När Gustaf 
Adolf löst sin första stora uppgift, som pålades honom af 
nödvändigheten: när han räddat sitt land från mäktiga fien- 
der, som trängde på från alla sidor, då steg han fram ur 
sin ärorika obemärkthet. Hittills hade han varit Sveriges 
konung; nu blef han Europas hjälte, när han gick att kämpa 
religionsfrihetens heliga strid. 

Hvad är religionsfrihet? Man kan tvista om betydelsen 
af detta ord, och säkert är, att det under olika tider uppfattats 
på mycket olika sätt. Kanske att vi lättast utforska dess 
mening, om vi göra oss reda för innebörden i ordet religion. 
Religion är människans förening med Gud, hon är människo- 
själens osynliga lif i Gud. Ingen kan blicka in i själens 
innersta djup, och förhållandet mellan människan och Gud 
är fördoldt för spanande blickar. Därför är religionen oåt- 
komlig för mänskligt tvång, och religionsfrihet är en af män- 
niskosjälens oförytterliga rättigheter; hon är en af grundla- 
garne i det rike, som icke är af denna världen. 

Men religionen har äfven en yttre, för sinnena förnimbar 
sida. Däraf hjärtat fullt är, däraf talar munnen, och tungan 
bekänner hvad den sökande anden hoppas och tror. Men 
vi äro ofullkomliga och ensidiga varelser, och därför fatta 
vi icke den eviga sanningen på samma sätt. På olika vägar 
söka vi oss fram till den högtstrålande gudasalen. Vår andes 
ögon äro färgblinda på olik sätt, våra tungor tala olika språk, 
och vi missförstå hvarandra, äfven då vi tala om evighetens 
under. Detta är en ofullkomlighet, som aldrig kan fullt ut- 
plånas i denna världen. Må vi därför mot olika tänkande 
tillämpa den himmelska kärlekens och den kristna fördrag- 
samhetens heliga dygd. 

Jag har sagt att religionsfriheten, sedd från den inre 
sidan, är en af mänsklighetens oförytterliga rättigheter; hon 
kan icke gifvas eller tagas genom konungabud. Men om vi 
företrädesvis fästa oss vid den yttre sidan af saken, om med 
religionsfrihet förstås detsamma som bekännelsefrihet, då är 
hon en rätt, som kan skänkas af människor. Och det är en 



75 

konungs plikt, det är en lagstiftande församlings skyldighet 
att befria sitt folk från otillbörligt religiöst tvång och skydda 
dem, som bekänna sitt hjärtas tro, från religiös förföljelse. 

Det var denna stora framtidstanke, som förde Gustaf 
Adolf öfver till Tyskland. Han gick för att värna sitt eget 
folk för faror, som likt mörka åskmoln drogo sig samman 
öfver dess hufvud; han gick för att skydda själsfränder och 
kämpa för de förtrycktas sak. I tjugu långa år hade han 
beredt sig för denna uppgift, och den en gång sjuttonårige 
konungen hade i en hård skola utbildat sig till protestantis- 
mens räddare. 

När han steg upp på sin faders tron, var han yngre än 
de äldste bland eder nu äro. Ej underligt då, om han med 
fruktan och bäfvan fattade den spira, med hvilken han skulle 
härska öfver ett genom partistrider splittradt och af mäktiga 
fiender hotadt rike. Hans ställning var nästan förtviflad. 
Men han hade lärt sig konsten att likt forntidens krigare kämpa 
på knä bak skölden, kämpa på knä bakom den sköld, som 
heter en orubblig tro på Gud och en fast tro på sin egen 
kallelse. I hans öron genljödo alltjämt hans höge faders ord: 
''ille faciet'", "han skall utföra mitt verk", och detta ord gaf 
honom kraft i striden och mod i farorna. Och när han, den 
hårde faderns kärleksfulle son, med hänförelsens värme i 
blick och röst vädjade till sitt af strider och pålagor tryckta 
folk, då kunde ingen säga nej, när han bad; och när kano- 
nerna Ijungade på stridens fält, då sade ingen nej, när han 
själf ställde sig fram för faran, utan hans ord ryckte här- 
skarorna med sig, och den högtklingande stämman förde Sveas 
kämpar fram till seger och framtidslycka. Och när han till 
slut föll i sin sista strid, då hade han redan utpekat de vägar, 
på hvilka hans folk skulle vandra i århundraden; och ännu 
i dag förnimma vi hans röst: "där hafven I en väg till rädd- 
ning; följen den!" 

Nu hafva mer än två och ett haft århundrade förflutit 
efter den stores död, och Sveriges folk samlar sig för hvarje 
år i större och större skaror kring den fallne hjältens minne. 
Men det är icke för att dådlöst sola oss i förfädernas brag- 



76 

der som vi i dag fira hans lifsgäming, utan vi vilja ur hans 
rika hjältelif, liksom ur en aldrig sinande källåder, hämta 
krafter till att likna våra fäder och deras ädla höfdingar i 
hugstort sinnelag och offrande kärlek till ett frejdadt foster- 
land. 

Låtom oss bedja till härskarornas Gud, att han åter upp- 
väcker en hjälte i vårt land, icke en hjälte, som färgar mar- 
ken röd med utgjutet blod, utan en man, som ingjuter sin 
stora ande i folkets bröst och lär oss att glömma oss själfva 
och våra egna små bekymmer och att lefva ett lif för stora 
mål, en man, som lär oss, att det arf vi fått från våra fäder 
är ett heligt arf och en skatt af ovanskhgt värde. När våra 
fäder i hundratal och tusental af år arbetade, ledo och stridde 
i detta land, då stridde de icke blott för sin egen skull med 
en karg natur och påträngande fiender och frost och köld, 
utan de samlade skatter åt sina söner. När de kämpade 
frihetens kamp under Engelbrekt och Sturarne och den förste 
Gustaf, då kämpade de för att lämna ett fritt land åt sina 
afkomlingar. När de stridde de världsfamnande tankames 
strid under vår äras strålande dagar, då hoppades de, att i 
Svithiod aldrig skulle saknas inbyggare, hvilkas hjärtan kunde 
klappa af fröjd vid minnet af de ädlaste bedrifter. Och när 
stora konungar och framsynta män skrefvo lag och rätt för 
landet eller gudasända siare i smekande ljud och glänsande 
bilder tolkade sina himlasyner eller skarpsinniga forskare 
i klara formler löste tingens gåtor, då lefde och verkade de 
icke endast för sig själfva och sin snart försvinnande samtid, 
utan de skänker de gåfvo sitt land voro präglade af det stora 
snillets oförgängliga märke. Och öfver detta land med det rika 
arf vet af skatter, som ligga dolda i jorden, och gyllene kom, 
som vagga för vinden, och en sekelgammal frihet hvälfver 
sig den stjärnströdda vinterhimmelen i kristallisk prakt, och 
de ljusa sommarnätterna hviska öfver en sofvande jord samma 
himmelska frid, som de hviskat öfver våra förfäder i länge- 
sedan hänsvunna tider. Ja, det mesta vi hafva i vårt svenska 
land är en skänk af himmelen eller ett arf af våra förfäder. 
Svika vi vår plikt att värna detta arf, då väntar oss hån 



77 

och förnedring och slafveri; men försvara vi det med off- 
rande kärlek och, om så behöfves, med vårt hjärtblod, då 
hägrar framför oss, fastän vi äro en liten nation, en tid af 
ära och lifskraftig utveckling; då kanske att de svenska 
fanorna med himmelsfärgerna på sina dukar ännu en gång 
komma att fladdra öfver ärorik strid för mänsklighetens högsta 
intressen. 

Må därför denna dag hos svenska män och kvinnor och 
hos Sveriges ungdom föda en allvarlig föresats att lefva för 
Sveriges ära! Låtom oss betänka, att stora män och ärorika 
hjältar icke födas af folk med små tankar och själfviska 
bevekelsegrunder ! Endast ett folk med sann gudsfruktan 
och varm fosterlandskärlek, endast ett folk med ädla känslor 
och höga tankar kan föda män, som leda dem fram på brag- 
dernas ärorika bana. Därför låtom oss hvar och en i sin 
ringa mån arbeta på det stora målet: fäderneslandets ära! 
Låtom oss på denna erinringens och löftets dag inprägla i 
vårt minne en stor mans minnesvärda ord: ''Hvarom skola 
vi bedja Gud? Om stora tankar och ett rent hjärta." Hafva 
vi i dag lärt oss att bedja den bönen, då hafva vi icke för- 
gäfves firat Gustaf Adolfs dag. 




"Allt närmre tränger jätten". 



Tegnérs "Svea", som alltid ansetts som en af vår litteraturs 
vackraste skatter, har för dagen fått ett särskildt intresse 
genom händelserna i Finland. Den Tegnérska diktens huf- 
vudtanke är nämligen Finlands förlust, lättsinnet, sömnaktig- 
heten och det nationella förfallet hos den generation, som 
själf gjort denna för Sveriges ära kränkande landafträdelse, 
och de kraf, som de krigiska förvecklingarna och de bekym- 
mersamma politiska förhållandena ställde på det svenska 
folket. 

Skalden talade till en mansålder, som var uppfostrad i 
den franska upplysningsfilosofiens läror. Samma år som 
"Svea" diktades karaktäriserade Geijer denna upplysning i 
följande ordalag : 

"En tradition hade tillagt forntidens stater medborgerliga 
dygder i hög grad. Nå väl, man lämnade dem den äran; 
men däremot påstod man på det högsta, att nu först hade 
människan kommit så långt, att hon blifvit riktigt människa 
och ej behöfde skämmas för sin mänsklighet med allt hvad 
därtill hörde. 

För att ej en sådan skatt skulle händelsevis gå förlorad, 
beslöt man att enkom låta till eftervärlden komma en race 
af sådana mänskliga människor, och i hast upprättades en 



79 

mängd filantropiska anstalter och undervisnings- och bild- 
ningsinstitut, hvilka dock — på det att ej så dyrbara plantor, 
själfva framtidens hopp, genom någon åverkan skulle för- 
störas — samtliga kommo att likna drifhus. Därifrån skulle 
då den eftervärld utgå, som ej behöfde några hjältar, några 
svärmande snillen, staters och systemers omkullstörtare, utan 
skulle bestå af idel bildade människor, som makligt skulle 
sitta ner, befordra jordens fruktbarhet under njutningen af 
huslig sällhet, sprida humanitetens söta lukt öfver hela värl- 
den och slutligen om några år uppnå mänsklighetens högsta 
mål: den tid, då mat ej fattas för någon mänsklig mage. 

O, I upplysare, I bildare, I humanitetens förädlare! 
Hvilken torndönsstorm har ej väckt er ur edra Ijufva mat- 
smältningsdrömmar för mänsklighetens bästa och framsopande 
förstört edra kålgårdar, edra drifhus, edra filantropiska an- 
stalter, ja själfva edra stater!" 

Dessa ord af Geijer antyda den allmänna stämningen 
1811, det år då Tegnér diktade sin "Svea'". 



I den första tredjedelen af sin sång visar oss skalden en 
idealbild af det svenska folket. 

Han börjar med att angifva sin ställning till den tidens 
upplysning, som ville förverkliga ett enligt hans mening falskt 
och osvenskt ideal. Han älskar icke denna franska odling, 
han kan icke prisa dess nya ljus och dess milda seder, som 
medfört en kraftlös veklighet, brist på själfkänsla och en 
njutningslystnad, som hotade att både moraliskt och ekono- 
miskt tillintetgöra folket. För ett fattigt folk i polens grann- 
skap kan njutningen icke vara lifvets högsta uppgift. I syd- 
liga länder med ett härligt klimat och rika skördar må ett 
sorgfritt och af njutningar uppfylldt lif vara naturenligt, men 
icke i norden. 

Och Sverige är ett land med äkta nordisk natur. Det 
begränsas af isfyllda vågor och fjällväggar. En stundom 
molnhölj d, stundom norrskenslyst och stjämprydd himmel 



80 

hvälfver sig hög öfver ett hvitt snötäcke. Landets natur 
präglas af vild skönhet och stämmer sinnet till högtidligt 
allvar. Huru bör ett sådant lands befolkning lefva ett natur- 
enligt lif? Hurudant är det af naturen själf diktade idealet 
för det svenska folket? På den frågan gifver skalden detta 
svar: 

Här vill naturen se det enkla, allvarsamma, 
här vill i torftigt bo hon stora sinnen amma. 
Här vandre fri och stolt bland fjällarna en ätt, 
som själfmant gör sin plikt och kräfver ut sin rätt 
och, i sin enfald vis, uti sitt armod ärad, 
omfamnar faran glad och döden oförfärad. 

Denna af naturen själf diktade idealbild af svenskt folk- 
lif har en gång blifvit förverkligad i fomstora dagar. 

Så växte fordom upp bland fjällarna en släkt, 
som kufvat österns våld och söderns bäfvan väckt. 

Detta släkte, som var Europas segrare och hvars ära 
fyllde världen, lefde i anspråkslösa hyddor, en förkroppsligad 
bild af lugn storhet, af frihetskänsla och fosterlandskärlek. 
Hvad en svensk man behöfde, det åstadkom han den tiden 
själf och med ett klokt användande af sitt lands hjälpkällor. 
Andras skydd behöfde han ej, ty hans eget svärd var hans 
försvar. Vänskapen var hans rikedom, och hans upphöjda 
syn på lifvet gaf honom kraft att med en vis mans under- 
gifvenhet och en hjältes mod bära ödets hårda slag. Detta 
djärfva sinne röjde sig äfven i hans djupa, själf ständiga forsk- 
ning och i hans höga, manliga sång. 

Sådan är idealbilden af det svenska folket: ett fritt och 
stolt, ett plikttroget och sin rätt bevakande släkte, som älskar 
äran, icke rädes faran och trotsar döden. 



Därpå gifver skalden en i mörka färger hållen verklig- 
hetsskildring af sin tids svenskar: 



81 

En annan värld står upp. Välan, välan, I fäder! 
Hvem är den människoätt, som på er aska träder? 
O blygd! Är detta er, är detta göters stam, 
fåfänglig, glitterströdd, småsinnad, afundsam, 
med sina små begär, med sina halfva dygder 
och söderns yppighet i fattigdomens bygder? 

Svenskarne hafva alltså vansläktats från sina fäder. Sve- 
riges folk är ett lättsinnigt folk, flärdfullt, ytligt och njutnings- 
lystet. Det har glömt forntidens kraft och allvar. Det leker 
tanklöst och utan blygsel på fädernas hehga grifter. Det 
jollrar innehållslösa ord om dygd och fosterlandskärlek och 
njuter af vackra idéers blomdoft, af ögonblickets stämnings- 
rus, som väl kan stå tillsammans med ett pliktförgätet och 
föga fosterländskt sinnelag. 

Gå! Jag har ingen sång för dylika bedrifter. 

Lägg bort ditt ärfda namn och köp dig andra grifter! 

Hvad säger jag? O Gud, o Sverige, Vasars jord! 

Förlåt den vilda sorg, förlåt en ynglings ord, 

som ville ge sitt lif, sin sällhet tusen gånger, 

blott att ej se ditt fall, din blygd, din sena ånger. 

Men till lättsinnet kommer ännu ett fel. Sveriges folk 
är ett sömnaktigt och trögt folk. Nyss stod det svindlande 
på fallets brant och bärgades då af några få modiga och 
behj artade män. Men nu, när faran icke för ögonblicket 
är öfverhängande, har det åter slumrat in. En sådan tack- 
samhet visar den frälsta Svea sina räddare. 

Skall aldrig deras namn ditt dufna sinne väcka? 
Skall evigt ditt fördärf hvar ädel möda gäcka? 
Och är den enda lön du ämnar deras dygd 
ett fortsatt skådespel, o Svea, af din blygd? 

Ännu är dock Sverige ett fritt land. Ännu har det ej 
böjt sig under en främmande furstes makt, men det har böjt 
sig under det, som värre är. 

Du bär ej utländskt ok. Ditt eget ok är värre. 
Hvar slaf af sitt begär har en tyrann tUl herre. 
Den ej umbära kan, bär lätt en oväns band, 
och svärdet trifves ej uti hans snåla hand. 
6 Lyth, Svenskt Folklynne. 



82 

Den räddade Svea har icke råd att försvara sig. Det 
kostar för mycket. Hon litar på sin underbara lycka, på en 
huldrik försyn. Med sådant hopp och sådan förtröstan sofver 
hon säkerhetens Ijufva sömn, icke märkande farorna, som lura 
rundt omkring henne. 

Du sofver, Svea folk! Hvem vill din hvila rubba? 
Men sveket med sin dolk, men våldet med sin klubba 
de vaka omkring dig. O väckte dig min sång 
med djup af grafvens röst, med dån af åskans gång! 

Skalden visar på offret för folkets synder: Finland är 
förloradt. Skölden är ryckt från Sveas bröst. Snart är 
kanske allt förbi. 

Allt närmre tränger jätten, 
han står på fjällets spets, och ögat slukar slätten. — 
»Men han ger frid och skygd». Välan, tag honom mot 
och kyss hans hjältehand och slumra vid hans fot! 
Förskräckligt vaknar du. 

Farväl, du Sveas värn! Farväl, du hjältars land! 
Se, Bottnens bölja för vår gråt intill din strand. 

Hvartill manar oss nu, säger skalden, det öde, som 
drabbat Finland? Det manar oss att inom Sveriges gräns 
eröfra Finland åter med kraft och arbete, med vett och odling. 
Det Sverige, som ännu finnes kvar, bör vara ett rikare land än 
förr; det bör vara en ljusets och frihetens riddarvakt i norden. 

Blif åter, Svea folk, blif åter hvad du varit! 
Lär af hvad andra folk, af hvad du själf erfarit! 
Det frihet är och rätt och ljus du vakar för. 
Hör mänsklighetens bön, om du ej skaldens hör! 

Men för att kunna vara frihetens och bildningens utpost 
mot barbariet, måste Sverige först och främst kunna försvara 
sig själft. Och farorna hopa sig rundt omkring det. 

Tror du dig ensam trygg? Så är ej våldets art. 

Var viss, det klappar ock uppå din fjällport snart. 

Betänksamt ödet står med griffeln höjd att rista 

i kopparn in din dom, den eviga, den sista. 

Ett ögonbhck ännu — det plånar ut med köld 

de nötta kronorna, o Svea, af din sköld. 

Upp! Ännu är det tid att deras helgdom bärga. 



83 

Ännu hafva vi ett fritt fosterland och vi kunna försvara 
det. Vi hafva män, som kunna kämpa, och vapen kunna vi 
sätta i deras händer, blott vi vilja. 



I diktens sista tredjedel skildras den strid, som förr eller 
senare måste utkämpas. På den flammande himmelen ser 
skalden en underbar syn. Den svenska hären står uppställd, 
och till den talas eldande och uppmuntrande ord. "Soldater, 
i dag skolen I kämpa den stora, den afgörande striden om 
Sveriges vara eller icke vara. I dag kommer eder tapperhet 
att afgöra om nationens öde. I skolen svara inför forntid 
och eftervärld för edra handlingar i dag. Försvaren arfvet 
från edra förfäder och bevaren det åt edra efterkommande!" 

Striden börjar. Snart äro de kämpande insvepta i mör- 
ker. Ingen af dem vet, huru striden går eller hvart segern 
lutar. Men hvar och en vet, att han måste fram. Han måste 
spränga fiendens leder, ty han kämpar för Sveriges frihet, 
för maka och barn. Vägen framåt är segerns väg, men vägen 
tillbaka är flyktens väg och nederlagets och träldomens. 

Stridens häftighet tilltager, och nu kämpar den svenska 
hären med f ört vif lans mod. Men i det mest kritiska ögon- 
blicket kommer räddaren. Han sätter sig i spetsen för sitt 
folk, och fienden flyr, jagad af bäfvans och förfärans de- 
moner. 

Landet har blifvit räddadt genom sina söners tapperhet, 
och nu går det en ny ärorik utveckling till mötes. 

Skalden slutar sin sång med en hoppets och tillförsik- 
tens bön till Sveriges skyddsänglar, de höga Karlarne, som 
med gyllene tömmar köra sin stjärnevagn på nordens himmel. 
Måtte dessa skyddsänglar leda våra öden, så att Sverige 
aldrig blir en slaf under mäktiga eröfrare, som plåna ut 
dess namn på Europas karta. Men — säger skalden — 

var ert minne, var er dygd förgäfves, 
skall Svea falla här i tidens höst, 
en slaf bland folken utan namn, och kväfves 
er hjältelåga evigt i dess bröst. 



84 



då styren stjärnbeströdda tistelstången 
mot hafvets afgrund med förtvifladt mod, 
att med vår jord vår skam må bli förgången, 
och ingen veta, hvar ert Svea stod! 



Tegnérs "Svea" är en dikt för svenska folket, och ännu 
i dag och just i vår tid har den sin stora betydelse. Det är 
en maningens och väckelsens sång till en lättfärdig och dåd- 
lös och loj samtid att lyssna till naturens röst och till 
verklighetens kraf. Det är ett rop med torndönsröst i 
molnhölj da tider till hjältefädernas söner att besinna sin 
plikt, förr än det är för sent, och att utan klenmod kräfva 
ut sin rätt. Det är en bön till Sveriges folk, att det må 
värja sin urgamla frihet och bevara sin fädemeära fläckfri. 

(1899) 




Folklynne och nationell uppfostran. 

De i det föregående lämnade skildringarna af det svenska 
lynnet peka, trots sin olikhet för öfrigt, alla åt samma håll. De 
lära oss, att svenskarne, för att blifva hvad de på grund af 
sina anlag äro ämnade att blifva, måste utbilda sin omdömes- 
förmåga, stärka sin viljekraft och lära sig att lita på sig 
själfva. Och då den närmaste framtidens historia kommer 
att skapas af nutidens ungdom, är det af vikt, att den svenska 
ungdomens uppfostran afpassas efter det svenska lynnets 
egendomligheter och det svenska klimatets beskaffenhet. 

Xenofon berättar i sin "Anabasis", att de 10,000 greker, 
som följde Kyros på hans fälttåg emot den persiske konungen, 
voro härdade och tappra män, vana att finna sig i alla för- 
hållanden. De kunde uthärda strapatser och vara utan mat 
och likväl ha kraft att segra. Men när de kommo upp bland 
Armeniens snöiga berg under själfva högvintern och blefvo 
utsatta för både köld och brist på mat, voro de nära att 
duka under. Hvad som då höll dem uppe, var det upp- 
muntrande föredömet af den viljestarke Xenofon och hans 
uppmaning, att de så mycket som möjligt skulle hålla sig 
i rörelse. Men på dem, som voro riktigt illa däran, hjälpte 
ingenting, hvarken vreda ord eller hotelser. De blefvo icke 
människor igen, förr än de kommo in i värmen och fingo mat. 

Denna enkla skildring visar de yttre förhållan- 
denas makt öfver människan. Vi hafva ett kallt, men 



86 

framför allt Ijusfattigt klimat. Denna omständighet gör, att 
vi mer än sydländingarna måste taga vara på solljuset, om 
vi vilja utveckla den kraft, som ligger dold i vårt inre. 
"Solen", säger en författare, "är källan till hälsa och glädje, 
till ljusa tankar och käck vilja; solen är lifvets brunn, ur 
hvilken hela vår värld hämtar krafter till växt och förkofran 
och välmåga. Därför borde de, som bo i ett land, som lider 
brist på sol, inrätta sig så, att de uppsamla allt, som de 
kunna få däraf, alldeles som folk i regnfattiga trakter träffar 
anstalter för att tillvarataga nederbörden." 

Man talar om utvandringen till Amerika och om sven- 
skarnes större arbetsförmåga därute. Säkert är det en hel 
mängd omständigheter, som medföra ökad arbetskraft i det 
nya landet, men ljusförhållandena äro väl icke alldeles utan 
sin betydelse. Klimatet i norra Amerika är i vissa afseenden 
mera frestande och hälsopröfvande än i Sverige, men våra 
utvandrande landsmän lefva där under en betydligt lägre 
breddgrad och hafva en sydländskt varm sol. Flera hem- 
vändande landsmän hafva också sagt, att ju närmare man 
kommer Sverige, desto mera känner man, huru trögheten 
får makt med en och huru man kommer in i en underlig 
drömvärld, som på ett egendomligt sätt inverkar på ens 
viljekraft och energi. 

Om man nu vill uppfostra ungdomen i ett sådant klimat, 
måste man taga hänsyn till de klimatiska förhållandena. 
Det går icke an att här i Sverige anordna undervisningen så, 
att man stänger in barnen från morgon till kväll i skolrum- 
met och läskammaren i hemmet, utan man måste låta dem 
komma ut i friska luften, ut i solskenet. 

Man har framhållit leken som en motvikt mot skol- 
arbetet och läxläsningen; en och annan röst har höjts för 
att ungdomens lektid skulle förläggas till den ljusare, sol- 
belysta delen af dagen, och man har uttalat önskvärdheten 
af att rektorer och skolföreståndarinnor finge klart för sig, 
att lek icke är ett nödvändigt ondt, som man måste ha för- 
drag med, utan något verkligt godt, något hälsostärkande 
och kraftförnyande, ett medel, som ger själen ökad spänstig- 



87 

het vid studiernas bedrifvande. Man kunde äfven tänka sig, 
att studierna finge en annan motvikt än lek och att studierna 
själfva icke blefve endast läxläsning. En gosse eller en flicka 
kunde i undervisningsintresse få lämpliga uppdrag att ut- 
föra, hvarigenom de finge praktisk erfarenhet, och denna 
erfarenhet kunde ökas och förklaras genom teoretiska studier, 
som ginge vid sidan af det praktiska arbetet eller förlades 
till längre hvilotider mellan de praktiska öfningarna. 

Vi hafva redan nu åtskilligt, som påminner om ett upp- 
fostringssystem af detta slag. Då ett barn kommer in i små- 
skolan, har det redan fått en viss bekantskap med lifvet, 
och den sexåring, som sett mest och lärt sig att bäst reda 
sig på egen hand, skall i småskolan utmärka sig framför 
andra jämnåringar med lika god begåfning och lika stor flit. 

Samma erfarenhet gör man under skolarbetets fortgång, 
Hvad en gosse eller flicka kan, är icke blott resultatet af 
läsning i böcker eller åhörande af muntliga föredrag i skolan, 
utan de ungas bildningsgrad står i ett visst förhållande till 
den omgifning, i hvilken de lefva, och till det, som de i 
hemmet och utom hemmet få se och höra. 

Men konsten är att, i den mån det kan ske, afpassa 
det ena efter det andra. För en gosse, som läser tyska 
i skolan, kan det ju vara af en viss betydelse att komma 
tillsammans med människor, som tala tyska och tala om 
sådant, som för honom har intresse och alltså kan sporra honom 
att höra och förstå och möjligen äfven uttrycka sina egna 
tankar på det främmande språket. För den, som studerar 
naturvetenskap, är det ju nyttigt att gå i skog och mark 
med en jägare eller en skogvaktare och att på det sättet få 
öppen blick för den omgifvande naturen eller att deltaga i 
det mekaniska arbetet på en fabrik eller att få vara med 
om att sköta en ångbåt. Sådant kommer honom sedan till 
godo, dels direkt i fråga om inlärda detaljer, dels indirekt 
såsom en viss mogenhet i uppfattningen och en större lätt- 
het att tillägna sig det bokliga vetande, som bjudes honom. 
Läraren å sin sida kan anknyta undervisningen till lärjun- 
garnas utom skolan vunna erfarenhet, fastän sådant endast i 



88 

ringa mån förekommer hos oss. Här är en stor uppgift, som 
framtidens skola får att lösa, den uppgiften nämligen att på 
ett förståndigt sätt förena de bokliga studierna och den teore- 
tiska utbildningen med praktiska öfningar och själf ständig 
verksamhet i lifvet. 

En sak, som man redan nu kan göra, är att se till, att 
de ungas krafter icke allt för tidigt fängslas genom läxläs- 
ningens bojor. Våra barn skulle vinna på att man väntade 
ett eller i vissa fall två år med att sätta dem i skolan. Men 
detta har sig icke så lätt, ty redan när barnen blifvit 
fem år, önska de att få komma dit. Och hvarför? De 
känna, att de hafva krafter, och de vilja utveckla dem. De 
hafva mottaglighet och intresse, och det gör, att de vilja lära. 
Men ju vetgirigare barnen bli och ju mera de längta efter att få 
något att göra, desto mera börja föräldrarna tröttna på dessa 
ständigt frågande barn, som aldrig hafva någon ro, utan 
ständigt skola sysselsättas. Men hvad blir följden af att 
tidigt sätta in dem i skolan? Under årens lopp får man vid 
jämförelsen mellan alla kamraterna i en klass se, hvad en 
åldersskillnad på ett år kan göra, och många barn, som 
kommit tidigt in i skolan och redt sig bra i de lägsta klas- 
serna, slappna så småningom af och bli allt sämre och sämre, 
och när de slutligen komma till skolans högsta afdelningar, 
hafva dessa en gång pigga och lifliga varelser blifvit tröga 
och intresselösa och hafva svårt för att lära. Och det blir 
icke bättre för dem, om de sommar efter sommar få hänga 
öfver sina böcker och läsa upp sig i sin klass på grund af 
vägrad flyttning tillsammans med deras kamrater. 

Man kan icke nog betona, att vi hos vår svenska ung- 
dom måste utveckla själf ständigheten och viljekraften. Detta 
är icke detsamma som att åsidosätta lydnaden. Tvärtom 
sade de gamla, att endast den kan rätt befalla, som lärt sig 
att riktigt lyda. Men vissa gränser böra uppdragas för ung- 
domen, inom hvilka de få röra sig fritt, såvida de icke bryta 
mot fastställd lag eller god sed; och det borde anses som 
något lofvärdt, att de unga inom vissa råmärken utveckla 
en hög grad af själf ständighet och fyndighet, af kraft och 



89 

ihärdighet och att de fullgöra sitt arbete med lust och 
glädje och själf förtröstan. I de konstitutioner, som Gustaf II 
Adolf lät utarbeta för Uppsala universitet, säges det, att 
"ynglingarna skola lära att icke hafva låga och klenmodiga 
tankar om sig själf va och rikets nuvarande tillstånd, hvaraf 
vanligen alstras klagan och jämmer, beundran för allt ut- 
ländskt och misstro till egen förmåga att utföra stora hand- 
lingar, hvilket är det största hindret i en stats styrelse. Detta 
bör genom uppfostran och undervisning rättas, så att yng- 
lingarnas sinnen må tidigt vinna den lyftning, som det vissa 
hoppet om goda gärningar gifver.'' 

Detta är ett svenskt skolprogram från vår storhetstid. 




Innehåll: 

Hvad menas med svenskt folklynne ? sid. 3 

Det naturfriska och hurtiga i det svenska folk- 
lynnet » 5 

Trögheten i det svenska folklynnet » 9 

Heidenstams Hans Alienus » 22 

Heidenstams teckning af det svenska folklynnet 38 
C. J. L. Almqvists teckning af det svenska folk- 
lynnet .. » 45 

Tegnérs teckning af det svenska folklynnet » 52 

Geijers teckning af det svenska folklynnet » 57 

En svensk nationaldag » 63 

Gustaf Vasas dag » 67 

Gustaf Adolfs dag » 72 

Allt närmre tränger jätten » 78 

Folklynne och nationell uppfostran » 85 




:^^: 









Pris 1 kr, 60 öre 



PLEASE DO NOT REMOVE 
CARDS OR SLIPS FROM THIS POC 



UNIVERSITY OF TORONTO LIBRAR 



3L Luth, P. G, 

-lj9S svenskt 



: ir.äns tankar 
Tine