Skip to main content

Full text of "Genom den stora vestern"

See other formats 


BANCROFT 
LIBRARY 


THE  LIBRARY 

OF 

THE  UNIVERSITY 

OF  CALIFORNIA 


thu.WZ 


GENOM 


DEN   STORA  VESTERN. 


RESESKILDRINGAR 


\v 


l  % 


TADLING. 


MED    ILLUSTRATIONER. 


STOCKHOLM. 

FÖRFATTARENS     FÖRLAG. 


E  16% 

ST?  f 


STOCKHOLM   1883. 

DAVID   LUXDS   BOKTRYCKERI. 


BANCROFT 
LIBRARY 


INNEHÅLL. 


Första  kapitlet.  Sid. 

Från  Stockholm  till  New-York    1. 

Andra  kapitlet. 
1  New-York    8. 

Tredje  kapitlet. 
I  Brooklyn 21. 

Fjerde  kapitlet. 
I  Nya  England 26. 

Femte  kapitlet. 
I  >Hemmens  stad»     ...."- 33. 

Sjette  kapitlet. 
»Westward  Ho!» 37. 

Sjunde  kapitlet. 
Ett  nutidens  underverk.     I  präriestaten 41. 

Åttonde  kapitlet. 
Genom  en  del  af  Iowa,  Missouri  och  östra  Kansas 50. 

Nionde  kapitlet. 
Genom  vestra  Kansas    61 . 

Tionde  kapitlet. 

Genom  Colorado  och  Nya  Mexico 69. 

Elfte  kapitlet. 

Genom  Arizona  och  Colorado-öknen  85. 

Tolfte  kapitlet. 

Genom  södra  Kalifornien 99. 

Trettonde  kapitlet. 

1  San  Francisco     7. 110. 

Fjortonde  kapitlet. 
Den  »hedniske»  kinesen  och  den  »kristne*  bofven 119. 


IV 

Femtonde  kapitlet.                             '   Sid. 
Döda  »heigoiUj  lefvancte  »hafslejon»,  moderna  guldkalfvar    126. 

Sextonde  kapitlet. 

Till  Oregon  och  Washington    1 32. 

Sjuttonde  kapitlet. 

Portland  och  södra  Oregon 137. 

Adertonde  kapitlet. 

Till  östra  Oregon  141. 

Nittonde  kapitlet. 

Allmän  beskrifhing  öfver  Oregon 144. 

Tjugonde  kapitlet. 

Befolkning    och   seder,    kineser   och  tidningar,  lax  och  järnvägar 

i  Oregon  och  Washington     151. 

Tjugoförsta  kapitlet. 

Till  Geyserna  och  förstenade  skogen.     På  hästrygg  mot  Yosemite  155. 

Tjugoandra  kapitlet. 

Kalifornia- »sommarnöje».      En    Sierra-hjälte.      Bland    jätteträden. 

Hos  fåraherdar  och  jägare   179. 

Tjugotredje  kapitlet. 

Yosemite!     Yosemite!   180. 

Tjugofjerde  kapitlet. 

Tu-toch-a-nu-lah 183. 

Tjugofemte  kapitlet. 

Brudslöje-fallet.     Yosemitefallet.     De  tre  bröderna 185. 

Tjugosjette  kapitlet. 

Skandinaviska  nybygget  i  Fresno.     San  Joaquin-dalen     186. 

Tjugosjunde  kapitlet. 

Här  och  der  i  södra  Kalifornien     191. 

Tjugoåttonde  kapitlet. 

Kaliforniadrag,  indianer  och  spanjorer   194. 

Tjugonionde  kapitlet. 

Genom  Purgatorium.     Yuma-hjälteu.     Indian-panik     200. 

Trettionde  kapitlet. 
Indianer  och  ruiner   204, 

Trettioförsta  kapitlet. 

Colorado 209. 


Trettioandra  kapitlet.  Sid. 

Till  San  Juau-bergen     212. 

Trettiotredje  kapitlet. 

Colorado  Springs.     Manitou.     Till  toppen  af  Pikes  Peak   217. 

Trettiofjerde  kapitlet. 

I  Denver  och  Greely     , 222. 

Trettiofemte  kapitlet. 

Till  mormonernas  Zion     224. 

Trettiosjette  kapitlet. 

Zions  härlighet 229. 

Trettiosjnude  kapitlet. 

Mormonmysterier    235. 

Trettioåttonde  kapitlet. 

Hos    profeten    och   apostlarne.      Tionde.      Handel.     Emigration. 

Bakom  kulisserna  242. 

Trettionionde  kapitlet. 

Folkets  okunnighet.     Envälde.      »Dauiter.»    246. 

Fyrtionde  kapitlet. 

Stora  Saltsjön  och  Tooele    251. 

Fyrtioförsta  kapitlet. 
En  utflygt  till  södra  Utah.     En  mormonteolog     254. 

Fyrtioandra  kapitlet. 

Allmänna  betraktelser  öfver  mormonismen    260. 

Fyrtiotredje  kapitlet. 

En  veckas  färd  uppför  Missisippi    262. 

Fyrtiofjerde  kapitlet. 

St.  Paul  och  Minneapolis.     Jordbruk  och  nybvggarelif  274. 

Fyrtiofeinte  kapitlet. 

Hveteodlingens  förlofvade  land    282. 

Fyrtiosjette  kapitlet. 

På  »Svea>  286. 

Fyrtiosjnnde  kapitlet. 

Genom  sydvestra  och  norra  Wisconsin  289. 

Fyrtioåttonde  kapitlet. 

Genom  Michigan  och  norra  Ohio    297. 


VI 

Fyrtionionde  kapitlet.  Sid. 

Niagara   303. 

Femtionde  kapitlet. 

I  Baltimore  och  Washington    305. 

Femtioförsta  kapitlet. 

Negrernas  nuvarande  ställning  i  Förenta  Staterna   300. 

Femtioandra  kapitlet. 

Återblick     33  6. 


Il  ä  1 1  e  1  s  e  r . 

Sid.  40  rad    1  står  nummereradc,  bör  vara  numererade. 

>  42      »   16     »     1881,  »  1871. 

>  95      »     2     »     cilisiserade ,             »  ciriliserade. 
»    120     »  20     >     knapphäll,              »  knapphål. 


Jack's  Narrows  i  Colorado. 


FÖRSTA   KAPITLET. 

Från  Stockholm  till  New-York. 

Röken  ur  »Svithiods»  skorsten  blir  hvar  minut  svar- 
tare och  tätare,  brådskan  och  trängseln  ökas;  »det  ringer 
tredje  gången»  ;  den  sista  afskedshelsningen  gifves;  landgången 
tages  in,  och  om  några  minuter  förlora  vi  våra  kära  på 
stranden  ur  sigte,  och  snart  försvinner  äfven  den  sista  torn- 
spiran af  Birgers  stad  ur  vår  åsyn. 

Morgonen  är  klar  och  skön,  så  skön  som  en  vacker 
augustimorgon  i  Stockholms  skärgård  kan  vara  —  och  hvar 
är  den  skönare?  Nu  kommer  det  Stockholm,  som  flyter! 
Från  mer  än  en  af  de  inkommande  skärgårdsbåtarne  viftas 
oss  afskedshelsning  af  kära  vänner. 

Resan  till  Liibeck  gynnas  med  det  behagligaste  väder. 
Lifvet  å  en  svensk  ångbåt  är  sig  alltid  temligen  likt:  litet 
rangskilnad  och  etikettfjesk ;  punchångor,  cigarrök  och  svor- 
domar bland  första  klassens  passagerare,  plus  dragspelsmusik, 
råa  s.  k.  kvickheter  och  Sankeys  sånger  bland  däckspassa- 
gerarne.  Bland  de  senare  var  ett  tjogtal  emigranter,  alla 
unga  och  raska  personer.  De  sade  sig  med  smärta  lemna 
fosterjorden,  men  de  mörka  ekonomiska  utsigterna  och  de  sam- 
hälleliga missförhållandena  i  Sverige  hade  nödgat  dem  slita 
det  gamla  hemmets  band  för  att  bygga  ett  nytt  hem  i  ett 
land,  der  de  hade  utsigt  till  bergning  och  hvar  hederlig 
medborgare  åtnjuter  full  politisk  och  religiös  frihet. 

Gamla  Liibeck  är  sig  likt.  De  år  som  flytt,  sedan  jag 
sist  besökte  den  forna  hansestaden,  ha  ej  märkbart  förändrat 
den.  De  gamla  pittoreska  husen,  de  smala  och  krokiga  ga- 
torna ha  icke  undanträngts  af  nya.  Vi  ledsaga  vårt  säll- 
skap till  sådana  platser,  som  anses  sevärda,  såsom  rådhuset 
och  den  ryktbara  Maria-kyrkan.  För  dem,  som  älska  gamla 
målningar  och  bilder,  bör  denna  gamla  kyrka,  med  sitt 
»Brefkapell»,  der  aflatsbref  brukade  säljas;  sitt  bildprydda 
altarskrin,  dito  altartafla,  den  beryktade    taflan  föreställande 

1 


FÖRSTA    KAPITLET. 


»Dödsdansen»  m.  m.,  vara  ett  paradis.  Vi  liunno  ej  bese 
mycket  mer  än  det  märkliga  uret  bakom  högaltaret,  bygdt 
1404,  hvarur  bilderna  af  tyska  kejsaren  och  kurfurstarne 
kl.  12  hvarje  dag  framträda  och  buga  sig  för  en  Kristus- 
bild, hvilken  de  i  rangordning  tåga  förbi.  Tiden  var 
ännu  ej  inne  för  den  furstliga  uppvisningen,,  men  mot  kon- 
tant erkänsla  (till  vaktmästaren)  gjorde,  alla  furstarne  en 
extra  rund  till  vår  uppbyggelse.  De  framträdde,  bugade  sig 
och  försvunno  —  en  slående  bild  af  furstekristendomen : 
en  maskinmessig  militärhonnör  för  Fridsfursten,  som  bjudit 
sina  tillbedjare  »taga  korset  uppå  och  följa  honom  hvar 
dag».  Detta  urverk  visar  ej  blott  timmar,  utan  äfven 
dato,  sol-  och  månförmörkelser  etc.  från  år  1404  till 
år  1999. 

Hamburg  är  som  förr  ungdom sfriskt,  sällskapligt  och 
gladt:  lefver,  ej  på  anor  utan  på  arbete,  dricker  öl,  pratar 
och  röker  cigaretter  och  framför  alt  efterkommer  budet : 
»Föröker  eder  och  uppfyller  jorden».  Aldrig  har  jag  sett 
en  sådan  mängd  barn!  I  parker,  på  gator,  gränder  och 
gårdar  svärma  de.  Och  hvilka  ystra  parflar  och  yrhättor 
sedan!  Der  borta  stå  de,  både  gossar  och  flickor,  uppstälda 
i  militärordning  och  excercera  med  käppar  och  gamla  para- 
plyn  efter  en  liten  pys'  högljudda  kommando.  Här  kommer 
en  positivhalare,  åtföljd  af  en  harpolekare,  och  spelar  upp 
ett  stycke.  Genast  vimla  närmaste  gator  och  gårdar  af 
barn  och  ungdom  (stundom  äfven  äldre),  hvilka  dansa  af 
hjertans  lust  efter  positiv-musiken.  Men  vi  måste  bjuda 
det  lefnadsfriska  Hamburg  farväl,  ty  vi  ha  en  lång  väg 
för  oss. 

Bremen  är  en  plats  af  stort  intresse  för  dem,  som 
tycka  om  fornminnen.  Trots  lägets  enformighet  ha  dock 
de  storartade  anläggningarna  och  försköningarne  gjort  Bre- 
men och  dess  omgifningar  beryktade  för  sin  skönhet.  Här 
ha  moderna  byggnader  och  anläggningar  sprungit  upp  om- 
kring de  urgamla  minnesvård arne.  Vi  följde  naturligtvis 
Baedeckers  vägledning  och  besökte  det  beryktade  rådhuset 
(bygdt  1410)  samt  rådhuskällaren,  som  är  fyld  af  urgamla 
rhenska-  och  moselviner.  I  väldiga  fat,  somliga  14  fot 
höga,  förvaras  vin  af  öfver  400  års  ålder,  tillhörande  staden. 
Vidare  besöktes  den  eleganta  börssalen  samt  domkyrkan, 
der    bland    annat    märkvärdigt    visades    oss    en    predikstol, 


PRAN    STOCKHOLM    TILL    NEW-YORK. 


skänkt  af  svenska  drottningen  Kristina.  Söder  om  dom- 
kyrkan och  bakom  Börsen  reser  sig  Gustaf  II  Adolfs  staty, 
som  var  afsedd  för  Göteborg,  men  led  skeppsbrott  på  resan 
dit;  räddades  af  skeppare  från  Holgoland  och  inköptes  af 
köpmän  i  Bremen,  som  skänkte  den  åt  staden.  Vi  bodde 
i  herr  Ltinings  emigranthotell  för  att  utröna  huru  emigran- 
terna behandlades.  Vi  kunde  ej  finna  något  att  anmärka. 
Både  födan  och  behandlingen  voro  goda. 

Klockan  6  på  morgonen  den  l:sta  september  1880, 
fördes  vi  på  bantåg  till  Bremerhaven,  der  en  oceanångare 
låg  väntande  för  att  föra  oss  öfver  hafvet  till  Nya  Verlden. 
Endast  resande  veta,  hvilken  själsspänning  det  med  sig 
hafver  att  gå  ombord  på  en  oceanångare,  under  det  sista 
signalen  till  afresa  gifves!  Vi  hade  känt  oss  delvis  hemma, 
så  länge  vi  vistats  på  Europas  fastland;  men  i  detta  ögon- 
blick kände  vi  att  vi  verkligen  stodo  i  begrepp  att  riktigt 
lemna  hemmet,  och  till  denna  känsla  sällar  sig  tanken  på 
kommande  okända  öden  och  ovissheten  af  att  mer  få  återse 
hem,  vänner  och  fosterland. 

Men  den  tvingande  nödvändigheten  att  i  detta  virrvarr 
få  reda  på  våra  hytter  och  se  till,  att  våra  saker  ej  stufvas 
ned  i  lastrummen,  förer  oss  snart  till  sjelfbesinning.  Vädret 
är  skönt,  och  hundratals  personer  stå  på  stranden  viftande 
farväl  till  vänner  och  kära,  under  det  den  väldiga  farkosten 
lägger  ut  från  land. 

Vi  ha  inga  bekanta  att  bjuda  farväl,  men  vi  vifta 
ändå  och  tänka  på  de  kära  på  andra  sidan  Östersjön,  tills 
vi  äro  lika  mycket  afskedsstämda  som  våra  tyska  vänner. 
Bland  de  sistnämda  fäste  jag  mig  särskilt  vid  en  ung 
flicka,  som  tycktes  vara  alldeles  tröstlös.  Stackars  barn, 
hon  var  ensam,  hade  förlorat  fader  och  moder  och  skulle 
nu,  värnlös,  fara  till  den  Nya  Verlden,  der  hon  ej  hade 
någon  enda  anhörig!  Ett  antal  polismän  följde  med,  tills 
vi  kommo  ut  i  öppna  hafvet,  då  de  återvände  på  en  ång- 
slup,  förande  med  sig  tillbaka  ett  antal  unge  män,  som  de 
fiskat  upp  bland  emigranterna.  Desse  hade  sökt  undkomma 
värnpligten;  men  voro  nu  i  myndigheternas  våld. 

Vädret  är  fortfarande  det  härligaste  man  kan  önska 
sig.  Nordsjön  är  lugn  och  klar  som  en  spegel,  under  det 
middagssolen  skiner  med  full  sommarvärme,  hvadan  vårt 
flytande    samhälle    företer    en  liflig  anblick.     Passagerarnes 


:apitlet. 


antal  uppgår  till  omkring  1,000,  hvaraf  200  äro  kajuts- 
passagerare,  de  öfriga  emigranter.  Det  stora  tilloppet  emi- 
granter hade  nödgat  »Nordtyska  Lloyd»  att  för  denna  resa 
använda  en  extra  ångare  vid  namn  »Hohenzollern»,  som 
eljes  brukar  gå  på  Syd- Amerika.  Den  är  ej  så  bekvämt 
inredd  som  andra  nutidens  passagerarebåtar,  men  är  stor 
och  säker,  och  alt  göres  för  passagerarnes  trefnad. 

Kesan  öfver  Nordsjön  var  den  trefligaste  man  kunde 
önska  sig.  Kajutpassagerarne  utgjordes  mest  af  i  Amerika 
bosatta  tyska  familjer,  som  varit  till  det  gamla  hemmet  för 
att  helsa  på.  Bland  kajutspassagerarne  voro  äfven  22  nunnor 
och  några  katolske  prester.  Då  nunnorna  kommo  ombord, 
hörde  jag  svordomar  från  några  af  besättningen,  hvilka 
bedyrade,  att  resan  skulle  gå  på  tok,  då  så  många  nunnor 
kommo  med.  Jag  frågade  en  af  dem,  hvarför  han  trodde 
så,  och  han  uppräknade  till  svar  några  fall,  då,  såsom  han 
uttryckte  sig,  »skepp  med  besättning  och  passagerare  gått 
förlorade  derför  att  det  varit  nunnor  om  bord».  Derpå 
följde  några  vanvördiga  uttryck,  som  ej  kunna  återgifvas. 
Lyckligtvis  gick  resan  väl  trots  de  22  beslöjade.  På  resans 
andra  dag  efter  mörkrets  inträde  kommo  vi  in  i  Engelska 
Kanalen.  Det  var  en  oförgätlig  syn  denna  oaf brutna  ljus- 
krans å  ömse  sidor  om  Kanalen  och  denna  väldiga  elek- 
triska sol,  som  från  ett  högt  torn  i  Dover  spred  sitt  sken 
flera  mil  ut  i  Kanalen.  Följande  morgon  vaknade  vi  ute  i 
Atlanten,  och  sjögången  var  så  pass  stark,  att  få  passage- 
rare voro  synliga  på  däck. 

Dagen  derpå  fingo  vi  se  ett  par  hvalar  och  ett  stort 
antal  s.  k.  springare,  hvilka  följde  båten  eller  döko  upp  på 
sidorna  om  den  och  hoppade  stundom  2  å  3  fot  öfver  vatten- 
ytan. På  kvällarne,  hvilka  oftast  voro  stjernklara,  njöto  vi 
•af  ett  storartadt  skådespel:  stjernorna  deruppe  tindrade, 
tyckte  vi,  klarare  än  någonsin,  under  det  de  sågo  sin  egen 
bild  i  det  blåa  djupet;  och  ljusskenet  af  fosforn  i  skummet 
efter  båten,  hvilken  fantastisk  syn!  Är  detta  hafsfruns 
drägt,  gnistrande  af  hafsdjupets  kostligaste  perlor,  hvilken 
hon  lemnade  på  ytan,  då  hon  steg  ned  i  sina  salar  på 
hafsbotten?  Eller  är  det  en  mantel,  som  fallit  ned  från 
någon  ljusets  engel?  En  kväll  sågo  vi  detta  fosforsken  på 
hafsböljorna  så  långt  ögat  kunde  nå. 


KRAN    STOCKHOLM    TILL    NEW- YORK. 


Redan  andra  dagen  hade  vårt  flytande  samhälle  hunnit 
taga  gestalt  med  dess  ranggrader,  kotterier  och  äfven  skvaller. 
Den  demokratiska  tonen  var  dock  öfvervägande,  och  det 
aristokratiska  partiet  var  långt  ifrån  populärt.  I  religiöst 
afseende  var  samhället  deladt  i  de  tvenne  historiska  huf- 
vudafdelningarna :  protestanter  och  katoliker;  men  full  reli- 
gionsfrihet rådde.  Den  religiösa  partidelningen  trädde  i 
dagen  tydligast,  då  vi  på  söndagen  hade  gudstjenst.  Då 
församlingen,  som  fylde  den  stora  aktersalongen,  ledd  af 
en  sångkör  och  fyra  olika  instrument,  uppstämde  Luters 
härliga  psalm,  »Ein  feste  Burg  ist  unser  Gott»  (Vår  Gud 
är  oss  en  väldig  borg),  rusade  alla  nunnor  och  de  öfrige 
katolikerne  upp  på  däck,  der  de  roade  sig  på  »kättarnes» 
bekostnad.  Katolikerne  voro,  hvad  yttre  iakttagelser  vid- 
kommer, som  vanligt  mycket  punktligare  och  flitigare  i 
sina  gudaktighetsöfningar  än  protestanterna.  Detta  gäller 
isynnerhet  nunnorna.  De  flesta  af  dessa  voro  tydligen  tagna 
»gröna»  från  landet  till  klostret.  Tyska  regeringen  hade 
nu  stängt  deras  kloster,  och  de  hade  måst  taga  sin  tillflykt 
till  Amerika.  Stackars  barn!  De  sågo  så  bleka  och  ur- 
vattnade ut;  all  ungdomsfriskhet  tycktes  ha  vissnat  inom 
murarne  och  bakom  slöjan.  Blott  en  af  dem,  en  mycket 
rödlätt  och  trind  liten  tös  med  ett  skälmskt  leende  om- 
kring munnen,  hvilket  tog  sig  mycket  komiskt  ut  bakom 
slöjan,  utgjorde  ett  undantag  från  regeln.  Jag  märkte  flera 
gånger,  att  denna  novice  hade  mycket  svårt  att  bibehålla 
sin  nunnemin,  då  löjliga  upptåg  egde  rum.  Vid  dylika 
tillfällen  kommo  nunnorna  vanligen  upp  på  däck  för  att 
läsa  sina  böner  och  korsa  sig,  hvarigenom  deras  åtbördor 
och  miner  blefvo  så  mycket  mera  bemärkta.  Jag  beundrade 
deras  nit  och  mod.  Men  då  de  voro  ensamma,  försvann 
nunneminen.  En  gång,  då  jag  oförmodadt  kom  ned  i  för- 
salongen, sutto  de  alla  omkring  ett  bord  och  gapskrattade 
åt  några  föremål,  som  vid  min  ankomst  genast  undangöm- 
des, och  skrattmusklerna,  likasom  på  ett  militäriskt  kom- 
mandoord, släppte  sitt  tag,  och  nunneminerna  innehade  åter 
i  ett  ögonblick  sin  plats.  Sällskapet  hade  en  prest  och 
två  nunnor  till  ledare.  Under  senare  dagarne  af  resan  fingo 
vi  erfara  hvad  hafsstorm  vill  säga.  Isynnerhet  var  detta 
fallet  en  dag,  då  stormen  var  så  våldsam,  att  passagerarne 
ej    kunde    vistas   på  däck.     Som  kaptenen  godhetsfullt  gaf 


FÖRSTA    KAPITLET. 


mig  tillträde  till  kommandobryggan,  hade  jag  ett  ypperligt 
tillfälle  att  betrakta  det  stormupprörda  hafvet.  Än  kommo 
väldiga  böljor,  höga  som  små  berg,  och  kastade  den  om- 
kring Vi  8  fjärdingsväg  långa  farkosten  som  ett  spån  ur 
sin  kurs ;  än  reste  sig  vattenmassor  som  murar  å  ömse 
sidor  om  fartyget,  hvilka  med  väldigt  dån  störtade  samman 
öfver  detsamma,  hotande  att  begrafva  det  i  djupet.  För 
ett  ögonblick  såg  det  hemskt  ut.  Vattenmassor  och  skum 
höljde  en  stor  del  af  däcket.  I  ett  nu  dök  likväl  fartyget 
upp  ur  djupet  och  stolt  fortsatte  striden  mot  de  rasande 
elementen.  Än  tycktes  fartyget  kastas  från  den  ena  top- 
pen "till  den  andra  af  vattenmassor,  som  under  stormens 
raseri  tornade  upp  likt;  pyramider.  Men  alt  gick  väl. 
Hvilka  segrar  har  ej  snillet  vunnit  öfver  naturkrafterna! 
I  en  dylik  flytande  stad  känner  man  sig  nästan  lika  trygg 
under  den  rasande  stormen  midt  på  verldshafvet,'  som  om 
man  vore  på  fasta  landet.  Tryggheten  beror  dock  icke  så 
mycket  på  farkostens  storlek  och  styrka  som  på  den  skick- 
lighet, h varmed  den  föres,  och  alla  de  försigtighetsmått  som 
iakttagits  för  att  förekomma  olyckor,  samt  de  räddnings- 
medel som  uppfunnits  i  händelse  af  olycka. 

Jag  ledsagades  ned  i  maskin-  och  kolrummen.  Hvilket 
hårdt  arbete  fordrades  ej  för  att  mata  de  24  ugnar,  som 
upphettade  den  väldiga  ångpannan.  Der  nere  voro  sjelf- 
mätare,  som  angåfvo  huru  mycket  ångkraft,  kol  och  olja 
etc.  användes,  samt  huru  många  slag  propellern  gjorde  från 
afresan  till  framkomsten.  Huru  litet  tänker  ej  passage- 
raren på  alt  det  hårda  arbete,  all  den  omsorg  och  skick- 
lighet, som  ständigt  fordras  för  att  föra  en  dylik  farkost. 
I  förra  tider  fordrades  det  i  stormigt  väder  ett  dussin  man 
vid  rodret;  nu  kan  en  enda  man  i  hvilket  väder  som  helst 
med  en  hand  manövrera  den  största  oceanångare.  Ett  sinn- 
rikt maskineri  har  nämligen  uppfunnits,  hvarigenom  samma 
ångkraft,  som  drifver  båten  framåt,  äfven  vänder  rodret 
efter  rodermannens  behag. 

Under  de  stormiga  dagarne  minskades  sällskapet  vid 
middagsbordet  betydligt.  Äfven  »Baby»  (dibarnet),  så  kal- 
lad emedan  han  var  endast  7  fot  lång  och  vid  i  proportion, 
infann  sig  ej  på  sin  plats  vid  akterändan  af  bordet.  Rykten 
gingo  omkring,  att  »Baby»  var  illa  sjuk  och  hade  tjutit 
hela    natten,    så    att    grannarne  ej  fått  någon  ro.     Tillåten 


FRÄN    STOCKHOLM    TILL    NEW-YORK. 


mig  introducera  »Baby»,  som  alla  sakna  vid  middagsbordet. 
Han  (»dibarnet»  hör  nämligen  till  det  manliga  könet)  är 
katolik,  tyrolare  och,  som  sagdt,  7  fot  lång  med  omkrets  i 
proportion;  klädd  i  knäbyxor,  spännskor  och  ett  slags  slok- 
hatt med  ett  bredt  bätye  om  lifvet.  »Baby»  är  matfrisk, 
hvadan  tre  vanliga  portioner  åtgå  att  stilla  dess  hunger; 
»tuggar»  tobak  och  frikostigt  stänker  saften  omkring  sig. 
En  rik  bryggare  från  New- York  hade  på  en  resa  i  Tyrolen 
sett  »Baby»  på  en  gång  lyfta  två  fullvuxne  män  på  rak 
arm,  och  med  äkta  amerikansk  praktisk  blick  insåg  han, 
att  en  dylik  »Baby»  i  Amerika,  isynnerhet  i  samband  med 
bryggare-  och  krogyrket,  skulle  förtjena  pengar  både  åt 
sig  och  andra.  Derför  hade  bryggaren  gifvit  »Baby»  fri 
resa  till  Amerika  och  löfte  om  guld  och  gröna  skogar  efter 
framkomsten. 

En  morgon  bragte  »posten»  oss  den  nyheten,  att  be- 
sättningen påträffat  12  man,  som  döljt  sig  ombord  för  att 
stjäla  sig  fri  resa  till  Amerika.  Tio  af  dem  voro  unge 
män,  som  flytt  undan  värnepligten.  Fem  af  dem  hade  till- 
bragt  tre  dygn  i  en  af  lifräddningsbåtarne,  innan  de  upp- 
täcktes. De  andre  hade  dolt  sig  i  kolrummet.  Två  pas- 
sagerare föddes  och  två  dogo  under  resan. 

Trängseln  var  stor  bland  emigranterna,  men  så  mycket 
som  möjligt  gjordes  för  att  hålla  ordning  bland  dem.  Det 
är  dock  nästan  omöjligt  att  hålla  rent  bland  t.  ex.  polackar, 
böhmare  och  äfven  sydtyskar  och  österrikare  af  den  lägre 
klassen.  Öfverhufvud  taget  voro  de  skandinaviske  emigran- 
terne  mycket  renligare  än  de  sistnämde,  ehuru  sorgliga 
undantag  ej  saknades.  Emigrantkosten  tycktes  äfven  vara 
rätt  god.  Elera  emigranter  försäkrade  mig,  att  de  hade 
lika  god  kost  på  resan  som  de  haft  i  sina  hem ;  under  det 
andra,  som  varit  vana  vid  bättre  hemma,  klagade. 

Besan  från  Bremen  till  New- York  räckte  fjorton  och 
ett  hälft  dygn.  Efter  en  veckas  förlopp  började  höras  åt- 
skilliga klagomål  öfver  att  det  var  enformigt;  men  för  min 
del  önskade  jag  snarare  att  resan  räckt  ännu  längre.  Alla 
som  önska  ^sig  hvila  från  öfveransträngande  själsarbete  och 
bekymmer  råder  jag  att  företaga  en  resa  öfver  verldshafvet. 
Jag  hade  ej  vetat  hvad  hvila  ville  säga  förr  än  nnder 
denna  resa.  Vindens  spel  i  seglen,  vågornas  brus  och  ma- 
skinens   enformiga    arbetande    vaggade  min  själ  till  ro  och 


ANDRA    KAPITLET. 


ljuflig  hvila.  Tumlare  läto  oss  under  färden  gratis  se  sin 
skicklighet  i  tumling  och  hoppning;  stundom  saluterade  oss 
en  hval  med  att  uppsända  en  liten  vattenpelare,  då  vi  foro 
förbi  hans  boning;  stormfoglarne  hade  följt  oss  öfver  hela 
hafvet;  och  efter  elfva  dygns  r^a  kommo  amerikanska 
måsar  mot  oss  för  att  bringa  oss  välkomsthelsning  från  den 
Nya  Verlden.  Då  vi  voro  omkring  200  eng.  mil  från  den 
amerikanska*  kusten,  kommo  två  små  vackra  blåaktiga  foglar, 
om  hvilkas  namn  jag  bekänner  min  okunnighet,  likasom 
ansträngande  sig  af  alla  krafter  för  att  nå  fartyget;  och 
då  de  ändtligen  uppnådde  det,  satte  de  sig  ned  på  däcket 
och,  antingen  af  trötthet  eller  okunnighet  om  menniskans 
svekfullhet  och  grymhet,  läto  sig  tagas  och  handteras  af 
passagerarne  och  besättningen.  De  syntes  ombord  en  hel 
dag,  men  försvunno  sedan.  Ryktet  sade,  att  de  blifvit 
tillfångatagna.  Stackars  varelser!  Stormen  hade  troligen 
drifvit  dem  ut  på  hafvet  för  att  göras  till  fångar  af  dem, 
hos  hvilka  de  sökte  skydd! 

Tidigt  på  morgonen  femtonde  dagen  af  resan  sågo  vi, 
de  flesta  af  oss,  Amerikas  kust  första  gången.  Long  Is- 
land synes  alt  klarare,  vi  passera  dess  fyr,  och  fartyget 
stannar  för  att  undergå  läkarebesigtning.  Den  plötsliga 
tystnaden,  orsakad  deraf  att  maskinen  och  propellern,  som 
oupphörligt  varit  i  rörelse  i  nära  15  dygn  och  af  hvilka 
den  senare  registrerat  53  slag  i  minuten,  afstannade,  var 
nästan  nedtryckande  för  sinnet. 


ANDRA  KAPITLET. 
I  New-York. 

Under  hela  resan  från  Bremen  till  Amerika  hade  tull- 
väsendet i  New- York  flera  gånger  utmålats  i  afskräckande 
färger;  och  det  var  ej  blott  främlingar  som  skarpt  kland- 
rade »det  inkvisitoriska  tull-tyranniet»,  utan  äfven  ameri- 
kaner, som  voro  ombord,  instämde  i  klandret  och  uttryckte 
sin  fruktan  och  fasa  för  det  behandlingssätt,  för  hvilket  deras 
koffertar  och  de  sjelfva  skulle  utsättas  efter  framkomsten. 
Fruntimren   bleknade    af    harm    och    fruktan,  under  det  de 


[    NEW- YORK. 


omtalade,  huru  som  fina  och  dyrbara  långsvansade  silkes- 
klädningar,  tillhörande  deras  fruntimmers-bekanta,  obarm- 
härtigt framsläpats  af  grofva  händer  ur  Saratoga-koffertar, 
blottats  för  allmänheten  och  undersökts  under  ärmarna  för 
att  upptäcka,  om  de  varit  begagnade  eller  ej;  samt,  om  de 
ansetts  vara  obegagnade,  huru  de  då  underkastats  orimligt 
hög  tull.  De  uppstämde  klagomål  i  korus  öfver  att  reno- 
verade spetsar  och  rengjorda  handskar  tullbehandlats  som 
nya  varor  och  förtullats  60  procent  ad  valorem;  de  oför- 
skämde tulltjenstemännen  hade  ej  velat  tillerkänna  ett  frun- 
timmer rättighet  att  föra  med  sig  t.  ex.  tjugo  korsetter, 
tio  pariserhattar,  två  dussin  par  silkesstrumpor  och  en 
låda  full  af  kambricnäsdukar,  kantade  med  Briisselspetsar, 
för  sitt  eget  behof!  Som  om  de,  kantänka,  ville  smugla 
något!  Som  om  de  vore  New- York-modister  och  klädsöm- 
merskor, som  färdades  öfver  Atlanten  ett  hälft  dussin  gån- 
ger årligen  för  att  insmugla  varor  belagda  med  tull ! 
Under  det  dessa  protester  uttalades,  föll  min  blick  på  ett 
fruntimmer,  som  nickade  bifall,  men  på  samma  gång  blef 
mycket  blek.  Herrarne  voro  lika  ifrige  i  sin  protest.  En 
hade  köpt  en  ny  riddrägt,  en  annan  hade  ett  bibliotek  o. 
s.  v.,  och  den  förre  visste,  att  han  måste  betala  tull,  under 
det  den  senare  framhöll  sin  rättighet  att  ha  med  sig  böcker 
för  eget  behof,  fria  från  tull;  men  han  fruktade  ändå  det 
värsta.  Och  det  svåraste,  kan  tänka,  var  att  det  var  omöj- 
ligt att  muta  tulltjenstemännen!  »De  äro  rene,  fläck- 
frie och  omutlige,  sade  man,  som  publikanerne  fordom, 
en  Bacon  eller  en  Arnold;  och  alla  deras  handlingar  be- 
vakas så  noggrant  af  agenter  från  Washington,  att  mut- 
sedlarne  måste  hoprullas  mycket  små,  för  att  ej  upptäckas.» 
Det  var  sedan  »Hohenzollern»  passerat  fästningen  på 
Staten  Island  —  jag  känner  ej  dess  namn,  men  det  är  en 
af  de  mest ''  pittoreska  fästningar  jag  någonsin  sett  —  som 
en  liten  vacker  ångjakt  kom  med  de  fruktade  tulltjenste- 
männen. Alt  hvad  passagerare  hette  bäfvade.  Nu  ned- 
kallades vi  i  aktersalongen  för  att  afgifva  edlig  försäkran 
på  att  vi  ej  hade  några  saker,  som  skulle  förtullas,  eller, 
om  vi  hade  sådana,  uppgifva  hvilka  de  voro.  Detta  upp- 
gafs  vara  tulltjenstemännens  ärende;  men  elaka  tungor  sade 
det  var  för  att  gifva  hvar  och  en,  som  önskade,  tillfälle  att 
göra    sig   vän    med   den  orättfärdige  Mammon  för  att  und- 


10  ANDRA    KAPITLET. 


slippa  alt  besvär  med  sakerna.  Den  förnämsta  ämbets- 
mannen, en  till  utseendet  godmodig  gammal  man  med  grått 
hår,  tronade  i  högsätet  vid  ändan  af  bordet,  der  kapten 
Sander  i  femton  dagar  på  ett  så  förträffligt  sätt  presiderat. 
Några  underordnade  plågoandar  sutto  bredvid  honom;  och 
bordtt  var  betäckt  med  formulär.  Jag  måste  afgifva  edlig 
försäkran  för  både  mig  sjelf  och  min  hustru  på,  att  vi  ej 
hade  något  med  oss,  som  skulle  förtullas.  Vi  voro  glada 
att  det  gick  så  lätt  och  trodde,  att  alt  nu  var  öfverståndet. 

Sedan  ett  par  ångslupar  tagit  emigranterna  ombord 
att  föra  dem  till  Castle  Garden,  landa  vi  i  Hoboken. 

En  landsman  var  oss  till  mötes  med  vagn  för  att  hemta 
oss  till  sitt  hem,  och  vi,  troende  att  alt  var  klart,  gingo 
att  hemta  våra  saker  till  vagnen.  Men  —  ve  och  fasa!  — 
alla  våra  koffertar,  lådor,  valiser  och  knyten  måste  öppnas 
och  undersökas!  »Men  vi  ha  ju  gifvit  edlig  försäkran  på,  att 
vi  ej  ha  några  saker,  som  skola  förtullas?»  säga  vi  till 
tulltjenstemannen  hälft  frågande,  hälft  bedjande,  hälft  pro- 
testerande och  helt  förargade.  »Just  så»,  svarar  denne 
kallblodigt»,  och  nu  skola  vi  se  efter,  om  Ni  gifvit  falsk 
försäkran.  I  så  fall  får  Ni  punga  upp  med  500  dollar 
och  gå  i  häkte».  Alt  syntes  likväl  gå  ordentligt  tillväga, 
och  vi  saknade  ej  anledning  frukta,  att  några  af  medpas- 
sagerarne,  som  så  högljudt  klandrade  tullväsendet,  voro 
större  publikaner  och  syndare  än  tulltjenstemannen. 

Sedan  våra  saker  tullbesigtigats,  ha  vi  intet  vidare 
besvär  med  dem.  Resegodstransporten  har  i  Förenta  Sta- 
terna nått  en  sådan  fullkomning,  som  innebär  det  minsta 
möjliga  besvär  för  den  resande.  Man  betalar  transporten 
(vanligen  25  cent  för  hvarje  kolly),  uppgifver  adressen,  dit 
de  skola  transporteras,  får  en  numererad  metallpolett  som 
kvitto,  mot  uppvisande  af  hvilken  man  erhåller  sakerna 
vid  framkomsten.  —  Men  ve  den  koffert,  som  ej  tål  att 
kastas  och  stötas  som  en  vedknubb! 

Få  platser  förete  en  så  ståtlig  anblick  som  inloppet 
till  New- York  och  staden  sjelf,  sedda  från  sjön;  och  få 
platser  i  verlden  ha  ett  så  gynnsamt  läge.  Beläget  på  en 
öfver  fjorton  mil  *)  lång  och  två  dito  bred  landtunga,  som 
omgifves  af  så  djupt  vatten,  att  oceanångare  kunna  obehin- 

*)  Obs!  I  detta  arbete  användas  alltid  engelska  mil.  Något 
öfver  6  eng.  mil  motsvara  en  svensk  nymil. 


.V- V  ORK.  11 


dradt  lägga  till  öfveralt,  äger  New- York  utan  tvifvel  den 
ypperligaste  hamnplats  i  verlden  med  utrymme  för  verldens 
alla  både  krigs-  och  handelsflottor.  Midt  emot  New- York 
till  vester  om  North  River  ligga  Jersey  City,  Hoboken  och 
Hudson  City,  och  på  andra  sidan  om  staden  öster  om  East 
River  ligger  Brooklyn.  Alla  dessa  städer,  ehuru  sjelfva 
mycket  stora,  äro  dock»  i  sjelfva  verket  förstäder  till  New- 
York.  Hittils  sker  all  transport  mellan  New- York  och 
dessa  platser  medels  stora  färjbåtar,  som  rymma  bortåt 
1,000  personer  hvardera.  Snart  blir  dock  tunnelförbindelse 
under  floden  mellan  Jersey  City  och  New- York,  och  den  beryk- 
tade hängbron  mellan  New- York  och  Brooklyn  torde  äfven  bli 
färdig  före  domedagen.  Färjafgiften  är  vanligen  2  cents.  Vissa 
timmar  morgon  och  kväll,  då  arbetarne  gå  och  komma,  är 
af  giften  blott  en  cent.  God  ordning  råder  alltid  på  dessa 
farkoster,  oaktadt  trängseln  och  brådskan  äro  ovanligt  stora. 
Då  man  färdas  med  färja  öfver  North  River  från  Ho- 
boken till  New-York,  kommer  man  först  till  köttorget. 
New- Yorks  slagtare  ha  valt  den  otreflligaste  delen  af  staden 
till  utställningsplats  för  sina  varor.  Torget  består  af  ett 
primitivt  brädskjul  löpande  mellan  North  River  och  West 
Street.  Sammanhängande  härmed  är  äfven  frukttorget. 
Den  oerhörda  mängd  köttvaror  och  frukt,  som  här  utställes 
till*  salu,  är  synbarligen  af  utmärkt  beskaffenhet.  Jag  hade 
hört  så  mycket  talas  om  att  i  Amerika  generaler,  bankirer 
o.  s.  v.  sjelfva  sopa  rent  för  sin  dörr,  köpa  hem  matvaror, 
bära  upp  ved  o.  s.  v.,  för  att  skona  de  irländska  köksorna, 
hvilka  i  allmänhet  tyckas  få  tillräcklig  börda  i  sin  egen 
volym,  sedan  de  vistats  en  tid  i  detta  land,  hvadan  det  ej 
öfverraskade  mig  att  se  fina  herrar  i  hög  hatt  gå  omkring 
och  uppköpa  matvaror ;  men  det  var  något  nytt  för  mig  att 
se  personer,  hvilka  tydligen  tillhörde  arbetsklassen,  för 
familjens  behof  uppköpa  höns,  kalkon  och  den  bästa  biff! 
Här  behöfver  tydligen  ingen,  som  vill  arbeta,  stilla  sin 
hunger  med  salt  och  potatis,  agn-bröd  och  surmjölk.  Och 
hvilken  rikedom  på  frukt  sedan!  Äpplen,  päron,  plommon, 
persikor,  aprikosor  etc.  samt  en  mängd  olika  slags  meloner 
af  fabulös  storlek  och  utmärkt  beskaffenhet!  Och  se 
dessa  vattenmeloner  af  ända  till  en  fots  genomsnitt  och 
tre  fots  längd!  Och  en  dylik  tingest  kan  du  stundom  få 
för  fem  cents!     Jag  hade  aldrig  smakat  dem  förr  än  i  vår 


12  ANDRA    KAPITLET. 


gästfrie  värds  hem,  och  jag  skall  aldrig  förgäta  denna  min 
första  kärlek.  Der  funnos  äfven  ett  slags  pumpor,  som 
voro  ända  till  3  fot  i  genomsnitt.  Grönsaker,  drufvor  och 
bär  af  olika  slag  funnos  i  mängd. 

Låt  oss  fortsätta  vår  vandring  efter  floden  ned  åt 
Castle  Garden,  mottagningsplatsen  för  det  Amerika,  som 
kommer.  —  Hvilket  virrvarr:  på  gatorna  trängas  om  hvar- 
andra  hästar  och  vagnar  af  alla  slag,  och  människor  af 
alla  folk,  slägten  och  tungomål;  under  det  att  öfver  våra 
hufvuden  framrusar  det  ena  järnvägståget  efter  det  andra 
efter  »den  upphöjda  järnbanan».  Flera  emigrantångare 
hade  nyligen  kommit  in,  och  genom  Castle  Garden  var 
bokstafligen  en  oafbruten  ström  af  emigranter.  Berömvärda 
försigtighetsmått  ha  vidtagits  för  att  skydda  emigranterna 
för  de  skojare,  som  lura  efter  tillfälle  att  röfva  och  bedraga 
dem  vid  ankomsten.  Sålunda  får  ingen  obehörig  person 
komma  in  i  emigrantbygnaden.  Men  detta  hindrar  ej  att 
mången  faller  ett  offer  för  emigrantulfvarne.  Vi  ha  skaffat 
oss  »pass»  in  i  den  stora  emigrantbyggnaden,  hvilken  på- 
minner om  en  cirkus.  Här  skola  alla  emigranter  registrera 
sina  namn  och  sin  nationalitet,  och  här  kunna  de  stanna 
en  viss  tid,  tills  de  fått  plats  eller  äro  färdiga  att  resa 
vidare.  De  erhålla  litet  mat,  men  ingen  annan  sofplats  än 
bänkar  och  golf.  En  byrå  finnes  inom  bygnaden,  geifbm 
hvilken  de  kunna  skaffa  sig  sysselsättning  i  sina  olika 
yrken  samt^  få  reda  på  slägtingar  och  vänner.  Här  såg 
man  representanter  för  nästan  alla  europeiska  folk,  mest 
tyskar  och  skandinaver.  Väl  söker  man  hålla  drägligt  rent 
bland  dem,  men  stundom  måste  man  hålla  handen  för  näsan 
och  vända  bort  ögonen,  isynnerhet  då  man  kommer  bland 
italienare,  irländare  och  polackar.  Då  man  ser  dessa  half- 
nakna  och  till  utseendet  ohjelpliga  varelser,  frågar  man  sig, 
hvad  de  skola  taga  sig  till  i  ett  främmande  land.  Jag 
gaf  mig  i  samtal  med  några  italienare  och  frågade  dem, 
hvad  deras  yrke  var  och  hvilka  utsigter  de  hade  i  Amerika. 
»Signore»,  svarade  en,  »jag  är  musikant.  Kan  Ni  skaffa 
mig  anställning?»  »Är  Ni  ej  en  »padre»  (katolsk  prest)? 
frågar  en  annan.  »Eder  välsignelse  och  en  skärf!»  —  »Jag 
skall  bli  frukthandlare;  min  bror  har  blifvit  rik  i  denna 
handel»,  svarar  en  ung  man  med  svarta  och  lifliga  ögon. 
Jag  vände  mig  till  en  fransk  familj,  hvilken  skulle  slå  sig 


f    NEW-YORK.  13 


ned  någonstädes  i  Östern  och  egna  sig  åt  trädgårdskötsel. 
Jag  gick  till  några  irländare,  som  voro  sysselsatta  med  att 
röka  och  diskutera  politik.  En  af  dem  skulle  fara  till 
Vestern,  en  annan  frågade,  om  jag  kunde  skaffa  honom 
plats  som  ölkörare,  och  de  öfriga  skulle  »afvakta  något  till- 
fälle att  make  money»  (samla  pengar).  De  flesta  af  de  tal- 
rika tyska  familjerna,  hvilkas  yttre  företedde  en  mycket 
angenäm  motsats  till  de  förutnämda,  skulle  fara  till  Western 
och  »taga  land»;  och  det  samma  gälde  äfven  de  flesta  af 
våra  landsmän,  hvilka  hufvudsakligen  bestodo  af  unga  och 
raska  personer.  Svenska  tjenstflickor  äro  mycket  efter- 
sökta i  de  stora  städerna  i  Östern.  Sedan  de  lärt  sig 
språket,  kunna  de  få  utmärkta  platser  i  fina  familjer  med 
en  aflöning  af  3  till  5  och  äfven  6  dollar  i  veckan  utom 
husrum,  mat  och  presenter!  Männen  få  det  sällan  så  bra; 
men  Amerika  är  fruntimmernas  paradis!  Så  synes  likväl 
ännu  ej  vara  fallet  hvad  angår  denna  stackars  bleka  och 
aftärda  svenska  kvinna,  som  sitter  derborta  i  vrån  ensam 
med  fem  barn.  Hon  hade  skrifvit  till  sin  man,  som  rest 
till  Amerika  förut,  att  han  skulle  möta  henne  vid  Castle 
Garden;  men  nu  hade  hon  väntat  förgäfves  på  honom  i 
två  dar  och  ej  heller  fått  reda  på  hans  nya  adress.  Hade 
han  öfvergifvit  henne  och  sin  värdighet  som  make?  Hon 
var  ej  den  enda,  som  var  tröstlös  efter  ankomsten  till  detta 
fjärran  land,  utan  anhöriga  och  vänner. 

Ännu  en  emigrantbåt  har  anländt!  I  dag  ha  redan 
3,400  emigranter  genomströmmat  Castle  Garden;  nu  komma 
ytterligare  800.  Der  komma  de  med  sina  bylten  och  barn- 
skaror. En  läkare  och  en  polistjensteman  stå  vid  ingången 
för  att  se  efter,  om  någon  kommer,  som  ej  anses  kunna 
försörja  sig  sjelf  eller  är  farlig  för  det  allmännas  väl.  Om 
någon  sådan  påträffas,  sändes  han  tillbaks  till  sitt  land 
igen.  Vid  registreringsbyrån  uppstå  svårigheter  med  ett 
par  unga  svenskar,  som  till  en  början  envist  vägra  att  upp- 
gifva  sina  namn  och  sin  bestämmelseort,  förklarande  att 
»harrarne  ska  slippa  lura  oss.  Vi  veta  sjelf  hvar  vi  ska', 
och  det  angår  ingen  hva'  vi  heta.»  Bland  de  ankommande 
äro  äfven  några  sjuka,  hvilka  fortskaffas  till  det  ståtliga 
och  i  alla  afseenden  utmärkta  Emigrantsjukhuset  på  »Ward 
Island».     Elere  yrkesarbetare  och  tjenstflickor  få  plats  innan 


14  ANDRA    KAPITLET 


de  lemna  Castle  Garden,  och  mången  make  möter  sin   vän- 
tande maka  och  mången  mö  sin  väntande  fästman. 

Från  Castle  Garden  styra  vi  kosan  uppför  den  verlds- 
beryktade  Broadway,  New- Yorks  pulsåder.  Jag  öfverraska- 
des  af  att  finna  denna  gata  såväl  som  New- York  i  allmän- 
het så  litet  olika  större  europeiska  städer.  Hvad  som  först 
ådrog  sig  min  uppmärksamhet  var  de  oerhördt  höga  och 
massiva  byggnaderna,  af  hvilka  några  hafva  ända  till  elfva 
våningar  öfver  och  tre  under  gatan.  Såsom  en  egendom- 
lighet må  äfven  nämnas  de  oformliga  telegrafstolparne,  grofva 
och  till  utseendet  naturliga  trädstammar,  hvilka  resa  sig 
till  en  vanlig  hushöjd  från  yttre  kanten  af  gångbanorna 
och  ge  t.  o.  m.  åt  Broadway  ett  visst  urskogslikt  utseende. 
Ett  ohjelpligt  huller  om  buller  råder,  ej  blott  på  de  egent- 
liga körgatorna  —  i  synnerhet  i  nedre  delen  af  staden  — 
utan  äfven  på  gångbanorna.  Högar  af  tunnor,  lårar  och 
säckar  etc.  stänga  vandrarens  väg,  och  körare  sätta  ofta 
sina  vagnar  tvärs  öfver  gångbanorna,  som  i  New-York  äro 
mest  af  sten,  men  äfven  af  trä.  Att  skildra  lifvet  på  Broad- 
way ar  en  ren  omöjlighet.  Väl  kan  man  i  följd  presen- 
tera för  läsaren  den  typiske  amerikanen,  lång  och  smal, 
klädd  i  hög  hatt  och  hvit  halsduk,  med  ett  oroligt  och  bråd- 
skande uttryck  i  sitt  anlete,  hastande  förbi;  de  fashonabla 
New- Yorkskorna  (hvilka  likväl  ej  gå  många  steg  till  fots, 
utan  enligt  regeln  åka  i  egen  vagn),  som  alltid  täfla  med 
hvarandra  i  att  på  sin  kropp  utställa  de  dyrbaraste  och 
mest  glänsande  grannlåter;  gatukrämaren,  som  utskriker 
sina  varor  såsom  de  bästa  och  billigaste  i  verlden;  italienaren, 
som  vid  hvarje  gatuhörn  har  sitt  fruktstånd  och  i  en  liten 
bleckugn  steker  »ärtnötter»;  den  allestädes  närvarande  posi- 
tivspelaren, framhalande  »Yankee  doodle»  etc.  af  alla  kraf- 
ter; kinesen  med  det  oundvikliga  »oket»  öfver  skuldrorna; 
emigranter  med  en  mängd  bylten  och  barn,  pladdrande  alla 
möjliga  språk  och  dialekter,  under  det  att  »runnare»  följa 
dem,  liksom  vargar  smyga  efter  får;  den  vandrande  annon- 
sören, som  från  topp  till  tå  är  klädd  i  någon  firmas  afficher, 
eller  bär  en  stor  tafla  på  ryggen,  illustrerande  de  ohygg- 
ligaste tilldragelser,  såsom  mord  och  dylikt,  med  under- 
skrift, att  en  viss  firmas  varor  äro  de  enda  äkta  och  de 
bästa  i  hela  verlden;  stundom  ser  man  äfven  den  blyg- 
samma försäkran,  att  de  äro  »de  allra  bästa  i  hela  universum»  ; 


I    NEW- YORK.  15 


tidningsgossarne,  som  i  alla  väder  äro  öfveralt  och  sprida 
nyheter  och  upplysning;  för  att  ej  tala  om  trängseln  af 
alla  möjliga  och  omöjliga  åkdon  på  körgatan;  alt  detta  och 
mycket  mer  kunde  man  uppräkna  efter  hvart  annat;  men 
att  återgifva  alt  på  en  gång  tillika  med  bullret  af  vagnar, 
maskiner  och  en  mängd  skrikhalsar,   är,  som  sagdt  omöjligt. 

Graturenhållningen  i  New- York  är  ej  »den  bästa  i  verl- 
den».  Jag  har  vistats  der  på  alla  årstider,  men  alltid  varit 
blottstäld  för  smuts  på  gatorna  antingen  i  flytande  eller 
flygande  form.  Oaktadt  New- Yorks  läge  är  det  helsosam  - 
maste  man  gerna  kan  tänka  sig,  visar  statistiken,  att  New- 
York  är  i  verkligheten,  näst  New  Orleans,  den  ohelso- 
sammaste  staden  i  hela  Unionen.  Detta  har  det  blifvit 
under  de  senaste  åren  i  följd  af  den  oförsvarligt  dåliga  ren- 
hållningen. En  renhållningskomité  uppbär  årligen  om- 
kring en  million  dollar  för  att  hålla  staden  ren.  Men  man 
har  altför  talande  skäl  att  frukta,  att  desse  herrar  komi- 
terades  samveten  äro  föga  renare  än  gatorna.  En  dag  om- 
talade »New  York  Herald»  som  en  märklig  nyhet,  att  »ren- 
bållningskomitén»  på  ett  sammanträde  beslutat  att  tillsätta 
en  irländare  till  —  gatsopare!  Mannens  lefnadshistoria  åter- 
gafs  omständligt.  Han  var  från  Cork,  tror  jag,  och  hade 
i  unga  år  studerat  till  prest.  Det  är  jemförelsevis  lätt  för 
en  främling  att  hitta  hvar  han  vill  i  New- York  likasom  i 
de  flesta  af  Amerikas  städer,  med  undantag  af  Boston.  I 
nedre  och  äldsta  delen  af  staden  löpa  gatorna  något  oregel- 
bundet; men  sedan  man  kommer  omkring  två  mil 
upp  i  staden,  löpa  de  alla  parallelt  och  skära  h varandra  i 
räta  vinklar.  De  som  löpa  längs  staden  kallas,  med  ett 
par  undantag,  i  ordning  l:sta,  2: dra  och  3:dje  Avenuen  etc, 
och  de  som  löpa  tvärs  öfver  staden  äro  numrerade  från 
l:sta  till  omkring  200:de  gatan,  bortom  Harlemfloden.  Blott 
en  gata,  Broadway,  genomlöper  hela  staden,  och  är  om- 
kring 12  mil  lång.  Den  är  likväl  ej  den  längsta  stads- 
gatan i  Amerika,  ty  Broadstreet  i  Philadelphia  är  öfver  14 
eng.  mil  lång. 

Som  man  ser,  äro  afstånden  stora;  men  dessa  betyda 
numera  föga,  sedan  »de  upphöjda  järnbanorna»  kommit  till 
stånd.  Efter  dessa  färdas  man  för  tio  cents  på  några  mi- 
nuter från  den  ena  ändan  af  staden  till  den  andra.  Vissa 
timmar  morgon  och  kväll,  då  arbetarne  gå  till  och  från  sitt 


16  ANDRA    KAPITLET. 


arbete,  är  af  giften  blott  fem  cents.  Man  hisnar,  då  man 
första  gången  ser  dessa  tåg  framrusa  efter  nästan  vinkel- 
räta  böjningar  förbi  gatu-  och  hushörn.  Men  det  är  sällan 
att  några  olyckor  inträffa.  Många  klandra  dessa  »vägar», 
men  alla  begagna  de  sig  af  dem.  Dessa  fortskaffnings- 
medel  äro  de  bekvämaste  och  snabbaste,  som  finnas  inom 
någon  stad. 

De  stora  och  dyrbara  marmorpalatsen  i  öfre  delen  af 
staden,  isynnerhet  efter  Femte  Avenuen,  New- Yorkmillio- 
närernas residens,  vitna  ofta  mer  om  gränslös  lyx  och  öfver- 
dåd  än  god  smak.  Här  utbreder  en  stor  gyllene  örn  sina 
vingar  öfver  ingången  till  en  plutokrats  boning  och  lyfter 
min  tunga  fantasi  till  någon  kista,  fyld  af  gyllene  ägg,  der- 
inom;  der  står  en  klumpig  engel  och  med  ett  »bart  hug- 
gande svärd»  bevakar  ingången  till  en  annan  millionärs 
bostad.  Jag  hade  tillfälle  se  det  inre  af  några  af  dessa 
palats.  De  granna  sammets-  och  silkesbeklädda  möblerna, 
den  mängd  »bric  å  brac»  från  jordens  alla  delar  och  de 
stela  fruntimren,  klädda  i  de  dyrbaraste  drägter,  gnistrande 
af  perlor  och  ädla  stenar,  alt  gaf  snarare  intryck  af  på  en 
gång  en  ståtlig  möbelbod,  en  utställning  af  japanesiska  konst- 
saker och  ett  superfint  modemagasin,  än  af  ett  hem.  De  fleste 
af  ägarne  till  dessa  palats  ha  arbetat  sig  upp  från  fattig- 
dom, stundom  från  armod. 

Det  skulle  vara  ytterst  vilseledande  att  efter  de  ofvan- 
nämda  hemmen  bilda  sig  en  föreställning  om  hemmen  i 
allmänhet  i  New- York.  Ehuru  de  europeiska  missriktnin- 
garna inom  hemlifvet  med  det  stora  antalet  inströmmande 
främlingar  gjort  stora  inkräktningar  i  New- York,  är  dock 
det  amerikanska  hemmet  ännu  öfvervägande  representeradt 
bland  den  bergade  medelklassen,  det  vill  i  Förenta  Staterna 
säga  clet  stora  flertalet.  Hemmet  i  en  amerikansk  stad 
förer  ej  det  nomadlif  som  t.  ex.  i  Stockholm.  H varje  familj 
bor  i  eget  hus,  vanligen  med  fyra  våningar.  Nedersta  vå- 
ningen utgöres  af  spissalen  och  köket  etc,  öfre  våningen 
af  förmak,  bibliotek  etc,  tredje  och  fjerde  våningarna  af 
gästrum  och  sofrum  m.  m.  Amerikanen  lägger  an  på 
att  göra  hemmet  till  ett  mönster  af  trefnad  och  komfort, 
och  ingen,  som  lärt  känna  hans  hem,  Jär  väl  påstå  att  han 
häri  af  någon  öfverträffats  eller  kan  öfverträffas. 


T    NEW- YORK.  17 


Den  mest  storartade  byggnaden  i  New- York  är  onek- 
ligen Jesuit-katedralen,  uppförd  af  hvit  marmor  i  götisk 
stil.  Detta  är  icke  blott  en  storartad  byggnad,  hvars  stil 
och  proportioner  föra  åskådaren  i  andanom  på  en  gång  till 
Paris,  Milano,  Firenze  och  Roma,  utan  den  är  äfven  en 
sinnebild  af  de  jätteansträngningar,  som  göras,  att  omplan- 
tera den  gamla  verldens  medeltidsreligion  i  den  nya  verl- 
dens  jordmon.  Kyrkby ggnaderna  i  New- York  äro  i  all- 
mänhet mycket  dyrbara  och  granna  både  ut-  och  invändigt, 
och  många  af  dem  äfven  verkligt  smakfulla.  Af  deras  namn 
skulle  man  lätt  tro,  att  endast  helgon  bo  i  New- York.  Ej 
blott  katoliker  och  de  engelske  högkyrklige  ha  uppkallat 
sina  kyrkor  efter  de  tolf  apostlarne  och  en  lång  lista  af 
senare  helgon  med  epitetet  »helige»  framför  hvar  och  en 
af  dem;  utan  äfven  andra  samfund,  såsom  presbyterianer, 
luteraner  och  metodister  ha  följt  exemplet.  Här  som  öfver- 
alt  i  Amerika  lägges  an  på  att  göra  kyrkorna  så  in- 
bjudande som  möjligt.  Ofta,  då  jag  suttit  i  en  bänk 
med  sammetsdyna,  i  en  luftig  och  uppvärmd  amerikansk 
kyrka  med  Brusselmattor  på  golfvet,  har  jag  i  tanken  ilat 
till  en  gammal  stenkyrka  någonstädes  i  Norrland,  der  jag 
så  mången  gång  satt  på  en  hård  bänk  med  framåtlutande 
ryggstöd  i  30  å  40  graders  kyla  under  en  lång  gudstjenst 
och,  skälfvande  af  köld,  längtade  att  få  höra  det  välkomna 
»amen». 

I  New- York  och  Brooklyn,  likasom  i  alla  städer  i 
östern,  äro  alla  kända  kristna  samfund  som  ock  judarne 
starkt  representerade.  Katolikerna  ha,  som  bekant,  stort 
inflytande,  ehuru  deras  makt  har  mycket  öfverdrifvits  både 
i  tal  och  skrift.  Inom  staden  New- York  finnas  ej  mindre 
än  489  kyrkor,  kapell  och  missionshus  med  sittplatser  för 
omkring  375,000  personer.  Af  dessa  kyrkor  tillhöra  396 
protestantiska  samfund,  med  sittplatser  för  omkring  300,000. 
Inom  staden  finnes  278  inkorporerade  protestantiska  försam- 
lingar, med  ett  medlemskap  af  300  i  genomsnitt  på  hvarje 
församling,  eller  tillsammans  83,400.  Alla  dessa  försam- 
lingar täfla  med  hvarandra  i  att  upprätta  och  underhålla 
sjukhus,  räddningshem,  missioner  och  missionsskolor,  snart 
sagdt  i  oändlighet.  En  utförlig  beskrifhing  på  de  olika 
grenarne  af  den  storartade  kristliga  välgörenhetsverksam- 
heten   i  New- York  ensamt  skulle  fylla  flera  volymer.     Der 

2 


18  ANDRA    KAPITLET. 


finnas    t.    o.    m.    sällskaper,    hvilka   ha  till  mål  att  bereda 
lustfärder    ut    i    det    gröna    för    fattiga    barn.     Der   finnas 
många    enskilda    personer,    som  hvar  och  en  årligen  gifver 
2  a  300,000  dollar  till  välgörande  ändamål;   och  der  finnas 
bankirer,    som    på    kvällarne  efter  dagens  själströttande  ar- 
bete predika  evangelium  för  de  fattiga  och  elända  i  missions- 
hus,   som    de    sjelfve    uppfört.      För    jemförelses   skull   må 
nämnas,     att    under  det  de  protestantiska  kristliga  söndags- 
skolorna   i    New- York    uppgå    till    nära    400  med  omkring 
100,000  barn,  ha  både  judarne  och  katolikerna  tillsammans 
endast    62    söndagsskolor    med    omkring    30,000    barn.     I 
New- York    arbeta    ej    mindre   än  266  stadsmissionärer;  och 
de  protestantiska  samfunden  hafva  ej  mindre  än  118  missio- 
ner  i  ett  blomstrande  skick.     Men  en  blick  på  New- Yorks 
statistik    och    några    upprepade   besök   i    »the  Five  Points» 
m.    fl.    ställen,    som    äga    en   svag  motsvarighet  i  de  s.   k. 
»Hvita    bergen»    i    Stockholm,    öfvertyga    snart  främlingen 
derom,     att    dessa    människovänliga    ansträngningar    borde 
mångdubblas  för  att  motsvara  behofven.    Yid  slutet  af  1880 
uppgick    New- Yorks    befolkning    till  1,206,577 ;    under  det 
främlingarnes    antal,     hvilka  blott  för  någon  tid  vistas  der, 
utan    tvifvel  uppgår  till  omkring  50,000.     Det  är  nogsamt 
bekant,    hurusom    både    det    bästa  och  sämsta  elementet  af 
mänskligheten  dragés  till  de  stora  städerna.    Hvad  det  senare 
vidkommer,    gäller   detta    om   New-York   mer  än  om  någon 
annan  plats.     Positivspelare  och  tiggare  från  Italien,    krog- 
kunder  från    Irland,  förfallne   »herrar»,  bland  hvilka  äfven 
baroner    och    grefvar,  från  både  vårt  och  andra  land,  samt 
brottslingar  af  alla  möjliga  slag  från  alla  verldens  delar  slå 
sig  ned  i  New- York  såsom  ett  tacksamt  fält  för  sin  industri. 
Den    stora    »Central  Park»   i  öfre  delen  af  staden  gör 
skäl    för    sitt    anseende  af  att  vara  mycket  vacker  och  väl 
skött  med  dyrbara  anläggningar.     Här  har  man  det  ypper- 
ligaste   tillfälle    att    se    det  New- York,  som  åker  och  sitter 
till    häst.     Blott    ett    fåtal    rida;    de  fleste  åka  i  traf  i  ett 
slags    åkdon,    som    likna  spindlar.     Jag  vet  ej  af  något  så 
amerikanskt  som  en  lång  och  smal  New-Yorkare  sittande   i 
ett    slags    gigg    med    så    spensliga  hjul,   att  de  på  ett  litet 
afstånd    äro    osynliga,    lutad  framåt  och  med  den  oundvik- 
liga  »stormen»   litet  på  sned,  hålla  tömmarne  med  fast  tag, 
under  det  hans  springare  traf  var  med  all  makt. 


I    NEW- YORK.  19 


Vi  vända  åter  tillbaks  till  nedre  delen  af  New- York. 
Efter  den  verlsbekanta  Wallstreet,  der  millioner  dagligen 
vinnas  och  förloras  på  de  olika  börserna,  och  efter  när- 
gränsande gator  resa  sig  de  största  affärsbyggnaderna. 
Många  af  dessa  tillhöra  lif-  och  brandförsäkringsbolag,  h vilka 
tämi  med  hvarandra  i  att  "»försäkra»  sig  om  folkets  ägo- 
delar. Få  af  dessa  storartade  inrättningar  äro  pålitliga, 
hvadan  folket  i  sitt  eget  välförstådda  intresse  sjelfva  bildat 
sig  hjelpföreningar,  hvilka  uträttat  mycket  godt.  Alla  offent- 
liga inrättningar  och  byggnader  i  Amerika  äro  tillgängliga 
för  allmänheten.  Man  blott  »stiger  rakt  in»,  som  det  heter, 
och  går  hvar  man  behagar.  Vi  begagna  oss  af  hissarne, 
som  finnas  i  hvarje  större  byggnad,  och  färdas  sålunda  i 
flera  timmar  mer  i  lodrät  än  i  horisontal  riktning. 

Vi  styra  vår  kosa  efter  Ful  tongatan  ned  till  Falton- 
torget,  New- Yorks  fisk-  och  ostrontorg.  Här  finnas  åtskil 
liga  »ostronrestaurationer»,  der  man  for  20  cents  får  så 
mycket  ostron,  man  förmår  äta,  i  hvilken  form  man  behagar. 
De  amerikanska  ostronen  äro,  som  bekant,  mycket  stora. 
Det  var  här  som  en  engelsman  blef  förskräckt,  troende  att 
han  sväljt  ett  nyfödt  barn,  då  han  slukat  ett  rått  »saddle- 
rock» -ostron.  Ostronsexor  äro  ännu  vanliga,  fast  icke  så 
allmänna  som  förr. 

Hvarje  stor  stad  har  sina  »skuggsidor» :  London  sitt 
»White  Chapel»,  Paris  sin  Belleville  och  New- York  sitt  »Five 
Points» -distrikt,  dit  för  några  år  sedan  ingen  ordentlig  män- 
niska, icke  ens  polisen,  vågade  gå,  vare  sig  natt  eller  dag. 
Här  har  samhällets  drägg  från  alla  land  slagit  sig  ned :  kine- 
serna upptaga  ett  kvarter,  italienare,  spanjorer,  ryssar,  polackar 
och  irländare  etc.  af  det  hopplösaste  slaget  bebo  den  öfriga  delen. 
Här  är  ett  samhälle  för  sig.  Hvarje  vrå  både  ute  och  inne 
är  till  trängsel  upptagen  af  varelser,  som  kallas  människor, 
men  hvilkas  utseende  och  lefnadssätt  äro  mycket  mera  mot- 
bjudande än  svinens.  Man  kan  knapt  tänka  sig  något, 
som  är  motbjudande  för  sinnena  och  ohyggligt  för  känslan, 
hvilket  ej  finnes  här.  Men  eländet  lär  f.  n.  ej  vara  på 
långt  när  så  stort  som  förr,  tack  vare  den*  kristliga  kär- 
lekens outtröttliga  ansträngningar.  Jag  besökte  två  af  de 
storartade  missions-  och  räddningsanstalter,  som  upprättats 
midt  i  detta  Augiasstall  af  djupaste  kroppslig,  sedlig  och 
andlig  orenlighet.     Jag  såg  flera  hundra  barn,   som  räddats 


20  ANDRA    KAPITLET. 


ur  detta  elände,  i  en  storartad  byggnad,  sysselsatta  med 
att  lära  sig  olika  yrken  eller  muntert  leka  i  en  stor  der- 
till  inrättad  sal.  Jag  hörde  på  ett  annat  ställe  en  stor 
skara  unga,  hvilka  ryckts  som  bränder  ur  detta  helvete  på 
jorden,  af  hjertans  lust  sjunga  sånger  till  Guds  lof.        . 

En  kvarts  timmes  väg  från  detta  Sodom  förer  oss  upp 
till  Cooper-institutet,  en  af  de  många  inrättningarne  för 
folkets  intellektuela  odling,  som  finnas  här  i  landet,  samt 
till  Bibelhuset,  der  bibeln  tryckes  på  öfver  100  olika  språk. 

Vi  styra  våra  steg  tvärsöfver  staden  till  »vestra 
sidan».  Det  är  redan  sent  på  kvällen.  Ett  dystert  sken 
sprides  från  flera  beryktade  spelhelveten.  Vi  befinna  oss 
redan  i  hjertat  af  en  afgrund.  Dessa  ohyggliga  lastens 
nästen,  i  form  af  spel-,  sköko-  och  danshus,  underhållas  ej 
af  den  arbetande  klassen,  utan  af  s.  k.  »herrar»,  af  hvilka 
många   lära  vara  framstående  i  samhället  och  ha  familjer. 

Hotellen  i  New- York  lära  vara  de  bästa  i  hela  Amerika. 
Enligt  amerikansk  sed  betalar  gästerna  visst  per  dag  för 
både  husrum  och  mat,  då  man  får  äta  så  mycket  man  be- 
hagar. De  vanliga  priserna  äro  från  2  till  4  dollar  per 
dygn.  Hotellen  äro  vanligen  ofantligt  stora,  med  särskild 
ingång  och  förmak  för  fruntimmer.  Detta  gäller  ej  blott 
hotell,  ty  nästan  alla  offentliga  byggnader,  såsom  stationshus 
efter  järnvägar,  posthus,  teatrar,  större  salubodar  o.  s.  v. 
hafva  särskilda  ingångar  och  rum  för  fruntimmer.  Hväd 
som  dessutom  ådrager  sig  främlingens  uppmärksamhet  är 
det  egendomliga  sättet  att  servera  maten.  Ett  stort  antal 
besynnerliga  porslinskärl,  i  skapnad  och  storlek  påminnande 
om  ett  ostronskal,  hvart  och  ett  innehållande  ett  särskilt 
slag  af  födoämnen,  uppradas  i  ett  nu  framför  en.  Alla  dessa 
kärl  skall  man  i  största  hast  tömma.  Kyparne,  hvilka  här 
äro  mycket  mer  sjelf ständiga  än  i  Europa,  stå  bredvid  och 
med  en  befallande  min  bjuda  en  att  skynda  och  lemna 
rum  för  andra  gäster.  I  de  flesta  fall  äro  uppassarne 
negrer ;  men  på  senare  tiden  ha  hvita  börjat  användas  mera 
än  förr.  Dessa  herrar  ha  god  betalning  för  sitt  arbete. 
Så  t.  ex.  uppbär  hufvudkocken  på  ett  stort  hotell,  hvilken 
är  neger,  en  årlig  lön  af  5,000  dollar.  Drickspengar  be- 
gagnas ej. 


I    BROOKLYN.  21 


TREDJE  KAPITLET. 

I  Brooklyn. 

På  vägen  från  New- York  till  Brooklyn  öfiver  East  River 
har  man  ett  ypperligt  tillfälle  att  betrakta  detta  jätteföretag, 
som  redan  kostat  New- York  och  Brooklyn  bortåt  14  milli- 
oner dollar,  och  ännu  ej  på  långt  när  är  utfördt.  Hvem  har 
ej  hört  talas  om  hängbron  mellan  New- York  och  Brooklyn  ? 
Emellan  de  omkring  300  sv.  fot  höga  jättetornen  på  hvar- 
dera  sidan  floden  äro  de  väldiga  kablar  utspända,  hvilka 
skola  uppbära  bron. 

Arbetarne  voro  sysselsatta  med  att  hänga  ut  stålsyllar, 
som  skola  bilda  brons  underlag.  Dessa  fästes  vid  stålrep, 
IV3  tum  i  diameter,  hvilka  hänga  ned  från  de  tvärs  öfver 
floden  spända  kablarne.  Från  toppen  af  det  ena  tornet 
till  toppen  af  det  andra  tvärs  öfver  floden  samt  från  tornen 
ned  till  brons  ändpunkter  i  Brooklyn  och  New-York  var  spänd 
en  tillfällig  gångbro,  omkring  372  fot  bred  med  ett  järn- 
rep på  hvardera  sidan  som  ledstänger.  Denna  bro  var  5,987 
fot  eller  nära  en  sjettedels  svensk  mil  låjng.  Nu  och  då,  när 
man  färdades  på  någon  af  de  stora  färjorna  mellan  New -York 
och  Brooklyn,  syntes  en  och  annan  fotgängare,  som  vågat  sig  ut 
på  den  vådliga  luftvandringen  mellan  de  stora  systerstäderna. 
Sedde  från  vattenytan  syntes  de  ej  större  än  små  barn, 
under  det  de  rörds  sig  framåt  på  den  smala  gångbron. 
En  dag  såg  jag  äfven  ett  fruntimmer  göra  den  äfventyrliga 
luftfärden.  Från  den  stunden  uppstod  äfven  hos  mig  en 
åstundan  att  en  gång  transportera  mig  samma  väg  öfver 
East  River.  Jag  hade  förr  ej  vågat  tänka  det  minsta  derpå, 
emedan  blotta  åsynen  af  desse  luftvandrare  kom  mig  att 
hisna.  Nu  deremot  blygdes  jag  vid  tanken  på  att  häpna 
för  hvad  en  kvinna  vågade  utföra.  —  Vid  hemkomsten  om- 
talar jag  för  mitt  värdfolk  mitt  beslut  att  vid  lägligt  till- 
fälle gå  öfver  gångbron.  Man  hälft  bestraffar  mig  för 
öfverdåd  och  afråder  mig  på  det  bestämdaste  att  försöka 
utföra  min  föresats,  anförande  såsom  varningsexempel  ett 
fruntimmer,  som  blifvit  yr  i  hufvudet  under  vandringen 
öfver  bron  och  varit  nära  att  falla  ned  från  den  svindlande 
höjden,  samt  en  sjöman,   som  angripits  af  svindel  och  fallit 


22  TREDJE    KAPITLET. 

ned  och  slagit  ihjel  sig.  Men  ju  mer  de  varnade,  ju  be- 
stämdare blef  jag  naturligtvis  i  mitt  fattade  beslut.  En 
vacker  morgon  gick  jag  till  en  af  sekreterarne  på  »bro- 
kontoret» och  bad  om  ett  »pass»  öfver  bron.  Man  vägrade 
mig  pass  ensam,  emedan  jag  ej  förut  gått  deröfver,  och  till- 
sade mig  att  för  mitt  eget  bästa  öfverväga  saken  och  skaffa 
mig  en  pålitlig  följeslagare.  Efter  åtskilligt  sökande  på- 
träffade jag  en  hurtig  landsman,  skräddarmästare  N.,  som 
förklarade  sig  villig  att  gå  med  mig.  En  dag  uttogo  vi 
vårt  »pass»  och  beträdde  vandringen.  Eörst  klättrade  vi 
uppför  trånga  trappor  till  en  vanlig  hushöjd,  hvarifrån  bron 
sträckte  sig  upp  till  toppen  af  »tornet».  Jag  blickade  ned 
ett*  ögonblick  och  kände  en  lätt  rysning;  men  blygdes  na- 
turligtvis föreslå  att  vända  om-  Eör  öfrigt  hade  jag  ju 
lemnat  mina  värdepapper  hemma.  Altså,  framåt!  Min  följes- 
lagare gick  förut. 

Jag  beslöt  att  ej  se  nedåt  utan  endast  uppåt  och  fram- 
åt; »icke  derför  att  jag  var  rädd,  utan  emedan  jag  ville 
göra  det».  Men  mitt  beslut  att  ej  se  nedåt  tycktes  egga 
mina  ögon  att  nästan  oupphörligt  blicka  ned  mellan  de 
glest  lagda  spjelarne  på  den  bräckliga  bron.  Nu  och  då 
kändes  det  som  om -en  elektrisk  stöt  ilat  »ifrån  hjessan  och 
ned  i  hälen»,  mina  knän  började  svigta,  hjertat  hoppade 
nästan  upp  i  halsgropen,  och  svetten  lackade  nedför  pannan. 
»Ack»,  knotade  jag,  »att  de  ej  bygde  denna  gångbro  8  fot 
bred  i  stället  för  3V2  ;  att  de  ej  uppsatt  ordentliga 
ledstänger;  att  de  ej  uppsatt  balkar  på  sidorna, 
så  att  man  ej  kunde  blicka  ned  från  denna  ynkliga 
spindelväfsbro,  så  att  hon  ej  svängde  till  för  hvarje  vind- 
fläkt;  att,  att  ...  att  jag  ej  stannade  hemma!»  Nu  voro 
vi  ändtligen  uppe  på  toppen  af  ett  af  dessa  väldiga  torn, 
som  skola  hålla  verldens  största  bro !  Här  kastade  jag  mig 
ned,  sju  resor  mer  uttröttad,  än  då  jag  för  några  år  sedan 
i  Schweiz  klättrat  upp  nära  till  toppen  af  en  alpspets  10,000 
fot  hög.  Min  tappre  kamrat  stod  med  händerna  i  byxfickan 
och  obarmhertigt  skrattade  åt  mig.  Efter  en  stunds 
hvila  hemtade  jag  mig  så  mycket  att  jag  kunde  njuta  af 
den  härliga  utsigten  öfver  New- York,  Brooklyn,  Hudson  City, 
Jersey  City,  Hudson-River,  och  ut  åt  Oceanen.  Aldrig  skall 
jag  förgäta  denna  tafla!  —  Men  i  tysthet  sade  jag  inom 
mig  sjelf :     »Jag  skulle  gerna  gifva  ut  10  dollar,  om  jag  vore 


BROOKLYN.  23 


nere  eller  på  andra  sidan!»  —  Nu  var  det  värsta  kvar: 
den  eländiga  sving-svängbron  5,000  fot  lång  öfver  East- 
Eiver!  »Erainåt!»  ljöd  det  från  min  hurtige  förare,  och  jag 
måste,  för  att  rädda  min  heder  och  det  svenska  namnet, 
ehuru  darrande  och  bäfvande,  följa  med.  Då  jag  såg  utefter 
vår  »planka»,  mötte  mina  ögon  ett  fruntimmer  nära  andra 
ändan  af  bron,  som  med  stadiga  steg  nalkades  tornet  på 
andra  sidan.  Detta  eggade  mig  åter  att  pumpa  upp  alt 
det  hjeltemod  jag  hade,  och  så  beträdde  jag  åter  färden. 
I  midten  af  afståndet  mellan  »tornen»  måste  jag  åter,  ut- 
tröttad, sätta  mig  ned.  Just  som  vi  sutto  här,  bogserades 
ett  väldigt  skepp  under  oss  uppför  East  River;  men  från 
oss  och  ned  till  högsta  masttoppen  var  en  svindlande  höjd, 
och  afståndet  mellan  masttoppen  och  den  blifvande  trafik- 
bron tycktes  vara  omkring  10  fot.  —  Nu  började  det  att 
blåsa,  så  att  bron  kom  i  en  svängande  rörelse,  och,  ehuru 
jag  ej  led  af  sjösjuka  på  oceanen,  kände  jag,  att  det  ej 
dugde  att  stanna  här  länge.  Altså  måste  vi  i  väg  igen 
uppför  mot  andra  tornet.  —  Jag  lemnar  åt  hvarje  delta- 
gande läsare  att  föreställa  sig,  med  hvilka  känslor  jag  till- 
ryggalade  den  återstående  delen  af  luftvandringen.  Då  vi 
kommo  till  andra  tornet,  hade  vi  ännu  ett  godt  stycke  ned 
till  New- York,  och  det  var  ännu  svårare  att  gå  utföre  än 
uppföre.  Emellertid  tillryggalades  äfven  denna  del  af  färden 
med  klappande  hjerta  och  darrande  knän. 

Brooklyn  med  sina  öfver  600,000  innevånare  och  sin 
särskilda  stadsstyrelse  är  dock  i  sjelfva  verket  blott  en  för- 
stad till  New- York,  eller  rättare  dess  residensstad.  En  stor 
del  af  New- Yorkarne  ha  sina  boningshus,  skolor  och  kyrkor 
i  Brooklyn,  under  det  de  ha  sina  affärer  i  New- York. 
Brooklyn  har  anseende  af  att  vara  en  mycket  sedlig  och 
religiös  stad  och  har  en  stor  mängd  kyrkor,  hvilka  också 
ganska  flitigt  besökas.  Brooklynborna  tyckas  verkligen 
vara  mycket  kyrksamma  och  fromma,  då  de  äro  hemma. 
Vilja  de  synda,  fara  de  öfver  till  New- York,  som  sålunda 
får  bära  icke  blott  sin  egen  dryga  syndabörda,  utan  äfven 
en  stor  del  af  Brooklyns.  Här  finnas  utan  tvifvel  de  ri- 
kaste och  största  religiösa  församlingar  i  Eörenta  Staterna; 
här  predika  äfven  sådana  framstående  andlige  talare  som 
D:r  Storr,  D:r  Cuyler,  D:r  Talmage  och  Herry  Ward  Beecher ; 
och    en    stor    mängd    pastorer    af    olika    samfund    önskade 


24  TREDJE    KAPITLET. 


utan    tvifvel    gå    till   himlen    via  Brooklyn,  och  der  stanna 
någon  tid  på  vägen. 

Jag  hade  flera  gånger  tillfälle  att  höra  H.  W.  Beecher. 
Han  är  oemotsägligt  en  stor  vältalare.  Hela  hans  uppträ- 
dande är  ledigt  och  naturligt :  —  inga  af  dessa  våldsamma 
rörelser,  hvilka  äro  så  vanliga  hos  talare  i  Amerika,  ej 
heller  något  ropande  och  skriande,  och  likväl  höres  hvarje 
ord  han  talar,  t.  o.  m.  i  den  största  lokal.  Hans  söndag- 
liga föredrag  äro  icke  predikningar  i  egentlig  mening,  utan 
föreläsningar  till  nytta  och  nöje.  I  läran  är  han,  som  det 
tyckes,  oefterrättlig.  En  söndag  kan  han  vara  ganska  ren- 
lärig, men  en  annan  kan  han  helt  obesväradt  motsäga  livad 
han  kort  förut  lärt. 

Onekligt  är  att  denne  Amerikas  störste  nu  lefvande 
vältalare  uträttat  och  ännu  uträttar  mycket  godt.  Namnet 
Beecher  kommer  att  innehafva  en  framstående  plats  i  För- 
enta Staternas  historia.  Hvad  Harriet  Beecher-Stowe  uträt- 
tade genom  sin  »Onkel  Torns  stuga»,  motsvaras  endast  af 
hvad  hennes  broder  utförde  genom  sin  glödande  och  öfver- 
väldigande  vältalighet.  Det  torde  aldrig  kunna  beräknas, 
hvilket  stort  inflytande  dessa  syskon  utöfvade  på  detta  år- 
hundrades vigtigaste  tilldragelse,  slafvarnes  befrielse.  Herr 
Beecher  uppbär  en  årlig  lön  af  omkring  20,000  dollar. 
Under  hans  beryktade  process  med  Tilton  uppbar  han  öfver 
100,000  dollar  om  året.  Han  har  derför  råd  till  att  lefva 
elegant.  Men  han  vill  ej  sjelfviskt  njuta  af  denna  verldens 
goda.  Hans  ståtliga  boningshus,  beläget  i  den  vackraste 
delen  af  Brooklyn,  är  icke  omhägnadt  af  något  oöfverstig- 
ligt  och  ogenomträngligt  järnstaket;  utan  de  vackra  plan- 
teringarna och  blomstersängarna  omkring  detsamma  äro  till- 
gängliga för  allmänheten,  och  hans  smakfullt  och  elegant 
inredda  bostad,  med  en  mängd  dyrbara  konstsaker,  är  hvarje 
söndagseftermiddag  och  äfven  vissa  dagar  i  veckan  till- 
gänglig för  den  stora  allmänheten,  som  går  och  kommer 
efter  behag,  under  det  att  Beecher  lika  vänligt  mottager 
tiggaren  som  millionären.  Beecher  är  en  af  dem,  som  äro 
och  kunna  vara  alt  för  alla.  Han  är  en  oumbärlig  gäst 
vid  de  stora  20  å  30,000  dollar-middagarne  på  Delmonicos, 
och  han  är  lika  välkommen  i  arbetarens  anspråkslösa  hydda. 
Många  klandra  Beecher  —  och  det  är  alltid  lätt  —  men 
det    är    tvifvel    underkastadt,  huruvida  desse  klandrare  äro 


I    BROOKLYN.  25 


så  beredvillige  som  han  att  taga  sig  au  de  förtrycktas  sak 
och  stundom  med  fara  för  sitt  lif  blotta  illdåd  och  orättvisor. 

Jag  hade  äfven  tillfälle  att  höra  den  beryktade  Tal- 
mage. Han  kan  ej  sägas  vara  vältalare  i  detta  ordets 
bättre  mening.  Utan  tvifvel  har  han  en  ovanligt  liflig  in- 
billningsförmåga och  kan  röra  sig  i  rymderna,  men  hans 
framställningssätt  är  krystadt  och  onaturligt.  Hans  före- 
drag äro  mera  evangeliska  än  Beechers,  och  han  uträttar 
utan  tvifvel  mycket  godt  bland  de  tusenden,  som  trängas 
i  hans   »Tabernakel»  för  att  höra  honom. 

Bland  de  många  predikanterna  i  Brooklyn  är  äfven 
fröken  Anna  Oliver,  pastor  för  en  metodistförsamling.  Jag 
hade  äfven  tillfälle  höra  henne  predika,  och,  trots  det  ovan- 
liga i  att  se  och  höra  en  predikant  i  stubb,  hemtade  jag 
större  uppbyggelse  af  hennes  predikan,  än  af  många  pre- 
dikningar, som  jag  hört  från  det  manliga  könet. 

Bland  de  intressantaste  platserna  i  Brooklyn  är  utan 
tvifvel  »verldens  största  kyrkogård»,  Greenwood,  belägen 
på  en  höjd  öster  om  Brooklyn,  hvarifrån  man  har  en  utom- 
ordentligt vacker  utsigt  af  New- York  med  omnejd.  Inom 
kyrkogården  har  mycket  arbete  och  stora  summor  nedlagts 
på  anläggningar  och  i  synnerhet  på  grafvårdar,  af  hvilka 
många  äro  till  ytterlighet  dyrbara  och  granna.  Somliga 
marmorvårdar  voro  stora  som  små  hus;  öfver  somliga  graf- 
var  reste  sig  marmorenglar  af  väldig  storlek.  Man  hade 
på  flera  ställen  lagt  sig  vinn  om  att  låta  namnen  på  de 
granna  grafplatsernas  egare  få  en  framstående  plats.  På 
vissa  marmorblock  gränsa  inskrifterna  till  annonser;  och 
man  har  tydligen  täflat  om  att  äfven  på  kyrkogården  lysa 
med  sina  rikedomar.  Mest  intressant  var  monumentet  öfver 
de  i  senaste  kriget  fallne  soldaterna,  samt  brandkårens  mo- 
nument, det  senare  en  hög  och  grof  marmorpelare,  på  hvars 
topp  stod  bilden  af  en  medlem  af  brandkåren  med  ett  litet 
barn  i  famnen.  Detta  monument  hade  rests  till  minne  af 
en  medlem  af  New- Yorks  brandkår,  som  med  ett  barn  i 
famnen  hoppat  ned  i  gatan  från  femte  våningen  af  ett  brin- 
nande hus.     Barnet  räddades,  men  räddaren  dog. 


26  FJERDE    KAPITLET. 


EJEBDE  KAPITLET. 
I  Nya  England. 

I  ett  flytande  palats  på  fem  våningar,  med  tre  veran- 
dor öfver  hvarandra,  löpande  rundt  om  detsamma,  styra  vi 
en  vacker  eftermiddag  kosan  från  New- York  till  Boston. 
En  trogen  beskrifning  på  en  af  dessa  palatsbåtar  skulle  af 
personer,  som  ej  sett  dem,  anses  öfverdrifven.  De  stora 
och  dyrbart  ornerade  salongerna  med  Briisselmattor  på  golf- 
ven, kostbara  speglar  och  taflor  på  väggarna,  den  eleganta 
spissalongen,  de  luxuriösa  »statrummen»  (mycket  stora  hytter) 
och  de  prydliga  däcken  öfver  hvarandra,  hvarifrån  man 
har  en  härlig  utsigt  öfver  det  leende  landskapet  eller  utåt 
det  vida  hafvet,  tarfvade  hvar  för  sig  en  utförligare  skild- 
ring, som  utrymmet  ej  tillåter.  Alt  ombord  är  i  bästa  skick : 
ofncerarne  artiga  och  tillmötesgående,  maten  förträfflig,  tiden 
punktligt  iakttagen,  öfveralt  rent  och  städadt.  Hvar  äro 
»däckspassagerarne?»  Einnas  ej:  alla  höra  till  »första  klas- 
sen» här.  Af  de  500  passagerarne  syntes  ej  en  enda 
»buse».  Inga  punchångor,  ingen  cigarrök.  Rusdryckför- 
säljning tillätes  ej  ombord,  och  de  som  vilja  röka  måste 
stufva  in  sig  i  en  trång  och  otreflig  röksalong.  Här  få  de 
ej  förpesta  luften  för  den  stora  allmänheten.  Inga  svor- 
domar, intet  rått  samtal  höres.  I  salongerna  finner  man 
alltid  en  eller  flera  biblar,  och  stundom  äfven  i  hytterna. 
Erämlingen  blir  öfver raskad  öfver  att  höra  så  många  sam- 
tala i  religiösa  ämnen.  I  Sverige  blir  man  hållen  nästan 
som  en  fanatiker,  om  man  på  en  resa  eller  i  allmänt  sam- 
kväm  inleder  ett  religiöst  samtal.  Här  är  detta  lika  natur- 
ligt, om  också  ej  lika  allmänt,  som  att  tala  om  väder  och 
vind.  Alla  dessa  palatsbåtar  gå  inomskärs,  hvadan  ingen 
sjösjuka  behöfver  befaras. 

Tidigt  på  morgonen  landa  vi  i  Stonington,  hvarifrån 
vi  färdas  med  bantåg  till  Boston.  Här  steg  jag  för  första 
gången  in  i  en  amerikansk  järnvägsvagn,  ett  rullande  palats 
i  smått.  Alt  är  gladt  och  skönt.  Tåget  ilar  genom  ett 
kuperadt  och  väl  bebodt  landskap,  som  företer  bilden  af 
en    oaf bruten    trädgård.     Öfveralt    ser    man  stora  högar  af 


I    NYA    ENGLAND. 


äpplen,  af  hvilka  skörden  varit  så  rik,  att  det  ej  betalade 
sig  att  inberga  dem,  hvadan  de  lemnades  på  marken  att 
ruttna. 

På  förmiddagen  anlände  vi  till  Boston.  Skada  blott 
att  vi  ej  kommo  dit  dagen  förut,  ty  då  hade  vi  fått  åse 
de  storartade  högtidligheter,  som  anordnats  på  2  50:  de  års- 
dagen af  Bostons  grundläggning.  Representanter  från  de 
flesta  större  städer  och  korporationer  inom  Unionen  hade 
inbjudits  att  taga  del.  Ja,  ej  blott  de  lefVande  utan  äfven 
några  af  de  länge  sedan  hänsofne  »pilgrimfäderna»  skulle 
inbjudas  att  ta  del  i  högtidligheterna,  om  man  får  tro  en 
annons,  som  tillkännagaf,  att  d:r  så  och  så  (spiritualist) 
skulle  ha  en  »séance»,  hvarvid  Winthrop,  Massachussetts 
förste  guvernör,  m.  fl.  storheter  skulle  genom  ett  »verlds- 
beryktadt  medium»  introduceras  för  dem,  som  ville  infinna 
sig.     Entré  50  cents. 

Boston  är  stolt  öfver  sin  ställning  såsom  den  ledande 
staden  i  Nya  England,  och  det  låter  sig  kalla  »Amerikas 
Aten»,  »Verldsaltets  Älskling»  o.  s.  v.  Det  är  väl  äfven  tro- 
ligt att  Boston  representerar  en  lika  hög  intelligens  som 
någon  annan  stad  i  Amerika.  Dess  skolor  äro  förträffliga, 
och  Harvard  Universitetet,  beläget  i  Cambridge,  en  förstad 
till  Boston,  har  ansetts  vara  det  förnämsta  i  Amerika,  men 
har  nu  en  farlig  medtäflare  i  Yale  College,  i  staten  New- 
York.  Staden  har  ett  naturskönt  läge  och,  med  de  många 
höjderna  och  den  rika  tillgången  på  vatten,  påminner  mer 
än  någon  annan  stad  i  Amerika  om  Stockholm.  I  Ame- 
rikas städer  äro  gatorna  i  allmänhet  breda  och  snörräta 
samt  skära  hvarandra  i  räta  vinklar;  men  här  i  Boston 
slingra  de  sig  som  ormar  genom  staden  och  antaga  stundom 
formen  af  ett  C  eller  8.  Oxar  och  kor  sägas  ha  planlagt 
Boston.  Då  nybyggarne  först  slogo  sig  ned  der,  trampade 
boskapen  upp  stigar  genom  småskogen,  och  dessa  stigar 
äro  nu  gator.  I  förhållande  till  sin  folkmängd,  hvilken 
uppgår  till  omkring  370,000,  är  Boston  en  mycket  rik 
stad  och  äger  utan  tvifvel  flere  millionärer  än  någon  annan 
stad  med  lika  stor  befolkning.  '  De  storartade  byggnaderna 
och  anläggningarna  vitna  äfven  om  stora  rikedomar.  »  Boston  - 
allmänningen»,  en  storartad  park  på  sluttningen  af  en  höjd 
i  hjertat  af  staden  med  kapitolium  vid  dess  öfre  ända  och 
det  praktfulla  soldatmonumentet  i  dess  midt,  är  utan  tvifvel 


28  FJERDE     KAPITLET. 


glanspunkten  i  Bostons  yttre  skönhet.  På  vintern  —  jag 
tillbragte  två  vintermånader  i  Boston  —  företer  denna  »all- 
männing» en  liflig  anblick.  Den  tyckes  då  vara  uteslu- 
tande i  ungdomens  våld.  Från  tidigt  på  morgonen  till  sent 
på  natten  åkes  der  kälke  i  långa  och  smala  slädar,  rym- 
mande 10  å  15  personer.  Nu  och  då  åker  man  lemmar 
och  stundom  lif  af  folk,  men  det  gör  ingenting!  Det  sattes 
visst  i  fråga,  då  jag  var  der,  att  förbjuda  detta  nöje;  men 
det  väckte  en  så  allmän  harm  bland  kälkåkarne,  hvilka 
hotade  med  uppror,  som  t.  o.  m.  kunde  leda  till  Unionens 
upplösning,  om  de  ej  finge  bibehålla  sitt  nöje,  hvadan  frå- 
gan bordlades. 

I  Boston  finnes  en  mängd  ståtliga  och  dyrbara  kyr- 
kor och  flera  utmärkta  predikanter;  ett  storartadt  bibliotek, 
det  bäst  sorterade  i  Amerika  och  det  största  i  sitt  slag  i 
verlden,  öppet  och  fritt  för  alla,  samt  en  mängd  andra  in- 
rättningar för  folkets  intellektuela,  sedliga  och  religiösa  odling. 

Under  min  vistelse  der  utgjorde  nykterhetssaken  den 
brännande  frågan  för  dagen,  och  jag  hörde  några  af  Ame- 
rikas förnämsta  talare  offentligt  utveckla  sina  åsigter  rörande 
detta  ämne.  D:r  Howard  Crosby  från  New- York  väckte 
meningsutbytet  genom  att  offentligt  försvara  »det  måttliga 
bruket»  af  rusdrycker.  Mot  honom  uppträdde  legio,  der- 
ibland  den  våldsamme  politiske  talaren,  Wendell  Philips, 
och  en  fru  Frost  från  Iowa.  Den  sistnämnda,  jag  måste 
medgifva  det,  höll  det  sakrikaste  och  vältaligaste  nykter- 
hetsföredrag jag  någonsin  hört,  hvilket  räckte  öfver  två 
timmar.  Fru  F.  är  praktiserande  advokat  och  är  utan 
tvifvel  en  af  de  lärdaste  och  skickligaste  kvinnor  i  landet. 
Der  i  Amerika  vinner  den  åsigten  alt  fler  anhängare,  att 
dryckenskapen  icke  är  ett  nödvändigt  ondt,  som  alltid  måste 
finnas  i  samhället;  utan  kan  och  bör  och  skall  utrotas. 
Amerikanarne  tro,  att  detta  onda  måste  utrotas  hufvudsak- 
ligen  genom  lagförbud  mot  all  handtering  af  rusdrycker, 
utom  för  medicinska  och  tekniska  ändamål.  De  visa  på 
resultaten  af  dylika  lagförbud  i  Maine  och  Kansas  m.  fl. 
stater,  hvilka,  trots  alla  motsatta  påståenden,  på  det  kraf- 
tigaste visa,  att  dryckenskapen  kan  hämmas  på  sådant  sätt, 
om  ej  till  sist  alldeles  utrotas.  Förr  än  rusdryckhandte- 
ringen  förbjöds  i  staten  Maine  (1857)  rådde  der  ytterlig 
fattigdom.     Den   stora  mängd  timmer,   som  afverkades,  gick 


I    NYA    ENGLAND.  29 


genom  strupen  i  form  af  Jamaika-bränvin.  Maine-lagens 
stiftande,  bibehållande  och  efterlefnad  är  det  kraftigaste  be- 
viset för  folkets  förmåga  af  sjelfstyrelse.  Det  har  ofta 
påståtts,  att  Maine-lagen  ej  efterlefves;  men  det  har  tyd- 
ligen ådagalagts,  att  endast  en  ringa  mängd  rusdrycker  för- 
säljas i  smyg,  vare  sig  i  Maine  eller  i  Kansas;  och  det 
hastigt  uppblomstrade  välståndet  och  den  jemförelsevis  höga 
sedliga  tonen  i  dessa  stater  äro  äfven  kraftiga  bevis  för 
lagförbudets  kraft  och  verkan.  I  Förenta  Staterna  utbetalas 
årligen  750  millioner  dollar  för  rusdrycker  (deraf  500  mil- 
lioner af  den  arbetande  klassen).  I  förhållande  till  folk- 
mängden skulle  ej  mindre  än  13  millioner  dollar  komma 
på  Maine;  men  värdet  af  de  rusdrycker,  som  årligen  in- 
smugglas och  försäljas  i  Maine,  uppgår  troligen  ej  till  en 
half  million.  Om  man  ock  skulle  antaga,  att  det  uppginge 
till  en  hel  million,  inbesparas  likväl  ej  mindre  än  12  mil- 
lioner dollar  årligen  endast  inom  den  lilla  staten  Maine. 
Det  är  Amerika  förbehållet  att  föregå  verlden  med  sitt 
exempel  i  detta  såväl  som  i  så  många  andra  stycken. 

Jag  besökte  flera  platser  i  närheten  af  Boston.  Öfver- 
alt  blef  jag  öfverraskad  af  att  se  det  allmänna  välståndet 
bland  allmogen  och  i  synnerhet  af  att  finna  en  så  hög  grad 
af  välstånd,  sjelfständighet  och  hyfsning  bland  fabriksar- 
betarne,  i  synnerhet  i  Lowell,  Nya  Englands  Manchester. 
Hvilken  stor  skilnad  mellan  de  okunniga  och  ofta  till  ytter- 
lighet fattiga  och  beroende  fabriksarbetarne  i  Europa  och 
arbetarne  i  Amerika.  De  förra  bo  oftast  sammanträngda  i 
små  och  osunda  bostäder  och  kunna  ej  bestå  sig  ett  ordent- 
ligt mål  mat;  de  senare  bo  vanligen  i  eget  hus  med  en  nätt 
trädgårdstäppa  och  äta  hvetebröd,  biffstek  och  smör  samt 
bakelse  och  glace.  I  Europa  kunna  många  af  dem  ej  läsa; 
men  här  har  hvar  och  en  sitt  bibliotek,  håller  flere  tid- 
ningar, diskuterar  med  intelligens  och  intresse  allmänna 
frågor  och  har  lika  mycket  att  säga  vid  allmänna  ange- 
lägenheters afgörande  som  millionären.  Jag  träffade  i 
Lowell  en  landsman,  gift  med  en  amerikanska,  hvilken  stod 
sig  mycket  väl  och  hade  ett  utmärkt  trefligt  hem.  Han 
bjöd  mig  flera  gånger  på  att  åka  i  sin  »buggy»  (ett  slags 
gigg)  ut  i  staden  och  åt  landet.  Alla  smärre  städer  i  Ame- 
rika äro  tämligen  lika:  breda  och  raka  gator,  beskuggade 
af    lummiga    träd;    nätta    hus    med  hvar  sin  blomstertäppa 


30  FJERDE    KAPITLET. 


och  här  och  der  stora  palatslika  byggnader.  Ett  dylikt 
palats  i  Lowell  tillhör  en  af  de  många  »doktorer»,  som 
förvärfvat  sina  millioner  medelst  patent-medicin.  Såsom 
exempel  på  dylika  kvacksalvares  affärer  må  nämnas  en  viss 
Lydia  Pinkham  från  Massachussetts,  som  årligen  använder 
omkring  600,000  dollar  endast  på  att  annonsera  sina  »ofel- 
bara läkemedel  för  alla  fruntimmersåkommor».  Öfveralt  i 
landet  ser  man  patentmediciner  annonserade  på  väggar, 
staket  och  klippor. 

Den  yttre  naturen  i  Nya  Englands  stater  påminner, 
med  sina  backar  och  sjöar,  om  mellersta  Sverige. 

Fabriksarbetarne  stå  ej  öfveralt  lika  högt  som  i  Lowell. 
I  Fall  River  t.  ex.,  en  annan  framstående  fabriksstad  i 
Massachussetts,  stå  de  mycket  lågt  af  det  skäl  att  fabriks - 
bolagen  der  importera  sina  arbetare  direkt  från  Europa  för 
att  få  billigt  arbete.  När  arbetarne  bli  något  hyfsade  och 
»amerikaniserade»,  lemna  de  platsen  och  gå  dit  de  få  bättre 
utkomst. 

Providence,  den  ädle  Roger  Williams  stad,  är  en  i 
många  afseenden  intressant  plats.  Den  är  ovanligt  snygg; 
gatorna  hållas  rena,  ingen  rök  från  fabriksskorstenar  orenar 
luften,  ty  här  finnas  nästan  inga  andra  fabriker  än  juve- 
lerare verkstäder.  Gatornas  namn  såväl  som  åtskilliga  histo- 
riska minnesvårdar  föra  tanken  tillbaka  till  »pilgrim- 
fädernas» dagar.  Der  finnes  »Nåds-,  Makts-,  Välgernings- , 
Kärleks»-  och  »Hoppsgatan»  etc,  och  stadens  eget  namn, 
»Försyn»  (Providence)  vitnar  om  deras  karakter  och  tro, 
hvilka  grundlade  den.  Väl  har  det  gamla  puritanska  ele- 
mentet ej  undgått  inflytandet  af  nutidsanden,  men  äfven  en 
ytlig  betraktare  kan  ej  undgå  att  se  detsamma  ännu  fram- 
träda hos  Providenceborna.  Stadens  läge  är  vackert,  och 
en  mängd  ståtliga  residence  finnas,  emedan  der  bo  många 
kapitalister.  Här  bor  t.  ex.  ett  fruntimmer,  hvars  egetfdom 
uppskattas  till  omkring  50  millioner  dollar. 

Protestantismen  är  starkt  representerad  i  Nya  Englands 
städer,  ehuru  katolicismen  på  de  senare  åren  fått  stor  för- 
stärkning genom  inflyttning.  Katolikerna  klaga  dock,  att 
det  är  svårt  att  bibehålla  den  katolska  ungdomen  under 
kyrkans  lydno. 

Tre  timmars  resa  från  Boston  förer  främlingen  till  den 
Stora  Republikens  vagga,    Plymouth,   der   »piligrimfäderna», 


I    NYA    ENGLAND.  31 


som  kommit  öfver  hafvet  i  den  historiskt  ryktbara  May- 
flower,  landstego  1620  den  25  december,  g.  s.  Ej  under  att 
den  fosterländske  amerikanen  med  helig  vördnad  betraktar 
»Plymouth-Klippan»,  på  hvilken  »pilgrimerna»  först  satte 
sin  fot.  Den  fasta  granitklippan  utgör  ock  en  lämplig  sin- 
nebild af  den  orubbliga  samhällsgrund  val  —  personlig  fri- 
het och  personlig  gudsfruktan  —  som  desse  vördade  »pil- 
grimer» lade,  och  på  hvilken  uppstått  den  mäktigaste  och  lyck- 
ligaste   nation    på  jorden,    ett   folk,    som  framtiden  tillhörer. 

Öfveralt  i  Nya  England,  i  städer  såväl  som  byar,  finnas 
fribibliotek  och  förträffliga  friskolor,  hvilka  omhuldas  af 
folket  såsom  frihetens  bästa  värn  och  fästen.  Nya  Eng- 
land är  friskolornas  moder,  och  dess  innevånare  ha  tagit 
sin  kärlek  till  skolorna  med  sig  till  vestern  och  der  ut- 
vecklat dem  ännu  fullkomligare.  I  Illinois  t.  ex.  är  genom 
lag  stadgadt,  att  det  ej  får  vara  större  afstånd  än  två  eng. 
mil  mellan  hvarje  skola.  En  viss  proportion  land  i  hvarje 
»townskip»  afskiljes  för  skolornas  underhåll.  Staten  under- 
håller ej  blott  primärskolorna,  utan  äfven  högskolorna,  och 
på  vissa  ställen  äfven  åkerbruks-  och  mekaniska  institut 
o.  s.  v.  Universitet  6ch  andra  inrättningar  för  den  högre 
undervisningen  underhållas  i  allmänhet  genom  enskild  fri- 
kostighet; men  på  vissa  ställen  mottaga  äfven  dylika  inrätt- 
ningar allmänt  understöd.  Folkundervisningen  underhålles 
dels  från  publika  fonder,  dels  genom  taxering  af  jord  och 
dels  genom  en  »polltax»  af  50  cents,  som  hvarje  röstberät- 
tigad person  måste  erlägga  för  att  få  rösta  vid  allmänna 
val.  På  detta  sätt  erhålla  folkskolorna  tillräckligt  under- 
stöd i  norra  staterna;  men  i  södra  staterna  råder  ännu  stor 
brist  i  detta  stycke,  ehuru  samma  system  äfven  der  delvis 
införts. 

Öfveralt  i  de  tätare  bebodda  delarne  af  landet  såväl 
som  i  den  ailägsnaste  vestern,  ser  främlingen  de  palatslika 
och  bekväma  skolbyggnaderna  resa  sig,  till  och  med  innan 
nybyggaren  hunnit  flytta  från  jordkulan  till  »log-huset». 
De  i  alla  afseenden  förträffliga  amerikanska  folkskolorna 
äro  fria  för  alla.  Här  märkes  icke  heller  någon  rangskilnad  : 
millionärens  dotter  sitter  bredvid  den  fattige  emigrantens, 
och  järnvägskungens  son  läser  samma  lexor  som  arbetare- 
sonen. Här  finnas  inga  särskilda  förberedande  skolor  för 
den    högre    undervisningen,    motsvarande    våra    »elementar- 


32  FJERDE    KAPITLET. 


skolor»,  utan  äro  de  högre  läroverken  sammanlänkade  med 
»folkskolan»,  ett  ord  som  således  ej  har  samma  betydelse 
i  Amerika  som  i  vårt  land.  Det  amerikanska  undervis- 
ningssystemet börjar  med  barnskolan  och  leder  upp  till 
»gr ammar- skolan»  (högre  folkskolan)  och  från  den  till  hög- 
skolan (högre  real-  eller  latinskolan).  Som  bekant  meddelas 
ej  religionsundervisning  i  dessa  allmänna  skolor,  och  likväl 
har  religionen  större  inflytande  i  Förenta  Staterna  än  i 
något  annat  land.  Båda  könen  undervisas  tillsammans  och 
erhålla  lika  grundlig  uppfostran.  I  sjelfva  verket  äro  kvin- 
norna i  allmänhet  mera  vetenskapligt  bildade  än  männen, 
emedan  de  senare  oftast  måste  tidigt  afbryta  sina  studier 
och  träda  in  i  det  brådskande  praktiska  lifvet.  Ej  sällan 
innehafva  fruntimmer  professorsstolar  vid  universitet  och 
högre  läroverk,  hvilka  platser  de  fylla  med  nit  och  skick- 
lighet. År  1880  bekostade  Förenta  Staterna  80,732,838 
dollar  för  folkskolornas  underhåll,  utom  inkomsterna  från 
de  68,083,914  acres  land,  som  af  staternas  styrelse  done- 
rats till  dessa  skolor. 

De  amerikanska  allmänna  skolorna  hafva  naturligtvis, 
liksom  alt  godt,  sina  vedersakare.  "Främst  bland  desse  äro 
katolikerna,  hvilka  icke  utan  skäl  se  i  folkskolorna  den 
farligaste  fienden  till  sin  kyrkas  makt  och  bestånd.  Der- 
näst  komma  vissa  af  de  tyska  och  svenska  luteranerna, 
hvilka  både  i  tal  och  skrift  mer  eller  mindre  nedsätta  de 
allmänna  skolorna,  upprätta  »sockenskolor»,  der  barnen 
undervisas,  på  tyska  och  svenska,  i  långkatekesen,  och  så- 
lunda delvis  eller  helt  beröfvas  förmonen  af  att  erhålla  en 
god  medborgerlig  amerikansk  uppfostran. 


I  Nya  England  vistas  många  af  våra  landsmän  och 
1  andsmaninnor,  i  synnerhet  i  Boston  och  omnejd,  der  deras 
antal  uppgår  till  omkring  5,000.  De  äro  till  största  delen 
fabriksarbetare.  Deras  aflöning  varierar  mellan  1,50  å  2 
dollar  om  dagen.  Svenska  tjenstflickor  äro  här,  likasom 
öfveralt  i  östern,  mycket  eftersökta.  Då  de  lärt  sig  språket 
och  de  amerikanska  sederna,  få  de  en  lön  af  4  a  6  dollar 
i  veckan  och  allting  fritt.  Här  anställas  de  ej  på  längre 
tid  än  högst  en  månad. 


I     »HEMMENS    STAD».  33 


FEMTE   KAPITLET. 


I  »Hemmens  stad: 


Den  stilla  och  sedesamma  »kväkarestaden»  vimlade  af 
intensivt  lif  och  rörelse  vid  vår  ankomst,  ej  affärslif,  ty  det 
hade  för  tillfället  nästan  afstannat,  utan  politiskt  lif.  Pre- 
sidentvalet stundade.  Både  dagar  och  nätter  tågade  poli- 
tiska processioner  genom  gatorna,  och  hvarje  kväll  höllos 
politiska  föredrag  i  stadens  största  offentliga  lokaler.  Jag 
bevistade  många  af  dessa  politiska  sammankomster  och  hörde 
i  allmänhet  mycket  skicklige  talare,  hvilka  dock  under  parti- 
stridens hetta  stundom  gjorde  sig  skyldige  till  personliga 
utfall.  Hvad  som  vid  dessa  möten  och  allehanda  demon- 
strationer mest  ådrog  sig  min  uppmärksamhet,  var  den  goda 
ordning,  som  rådde  bland  massorna.  Mycket  få  poliser  syntes 
till,  och  de  voro  äfven  obehöfliga.  Hvilken  kontrast  till 
politiska  möten  i  England  och  stora  folksamlingar  i  våra 
städer ! 

Valdagen,  den  2  nov.  1880,  randades  klar  och  skön, 
och  alla  platserna,  der  valen  förrättades  —  en  för  hvarje 
»rote»  —  voro  tidigt  upptagna.  Utanför  dessa  och  p& 
andra  ställen  syntes  grupper  af  herrar,  ifrigt  samtalande 
öfver  dagens  vigtiga  fråga  eller  lyssnande  till  någon  »politisk 
agent»,  som  utbjöd  republikanska  eller  demokratiska  val- 
sedlar. Kl.  7  e.  m.  stängas  alla  »valluckorna»,  och  tio- 
tusentals människor  samlas  i  stadens  medelpunkt  på  Broad- 
street  midt  emellan  de  båda  politiska  partiernas  förnämsta 
klubblokaler  för  att  invänta  telegrammen  från  Unionens  olika 
stater.  På  husmurarne  å  ömse  sidor  af  gatan  voro  utspända 
väldiga  hvita  dukar,  på  hvilka  porträtt  och  telegram  ömsom 
framstäldes  medels  laternse  magicae.  Spänningen  var  oerhörd, 
och  telegrammen  mottogos  med  hurrarop  af  de  olika  par- 
tierna alt  efter  deras  olika  innehåll;  tills  telegram  från  New- 
York  ankom  med  underrättelse,  att  Garneld  der  erhållit  de 
flesta  rösterna,  då  ett  öfverväldigande  jubel  uppstod  bland 
republikanerne,  hvilkas  seger  dermed  var  afgjord. 

De  närmaste  dagarne  efter  valdagen  företedde  ökadt 
affärslif  och  rörlighet.     MåDga  komiska  uppträden  egde  rum. 

3 


34  FEMTE    KAPITLET. 


Än  syntes  en  fin  herre  vid  en  mycket  trafikerad  gata  stå 
och  hala  ett  positiv;  ofta  såg  man  personer  skjutsas  i  skott- 
kärra, åtföljda  af  musikanter  med  »pukor  och  trumpeter». 
Hvarföre  dessa  upptåg?  Jo,  man  har  »hållit  vad»,  och  den 
som  tappat,  måste  efter  öfverenskommelse  hala  positivet, 
skjutsas  i  skottkärra  etc.  Många  hade  ock  hållit  vad  om 
stora  penningsummor. 

Af  alla  städer  jag  besökte  i  Amerika  —  och  de  voro  legio 
—  gjorde  Filadelfia  det  fördelaktigaste  intrycket  på  mig. 
Jag  vistades  der  nere  månader  och  vid  olika  årstider,  um- 
gicks i  olika  familjer,  från  arbetarens  till  millionärens;  be- 
sökte dess  skolor,  akademier,  kyrkor,  missioner  och  välgö- 
renhetsanstalter, och  af  alt  jag  kunde  finna,  är  Filadelfia 
det  lyckligaste  samhälle  jag  lärt  känna.  Man  må  ej  tro 
att  kväkarestaden  är  någon  småstad.  Den  räknar  redan  ej 
långt  från  en  million  innevånare.  Hvad  arealen  vidkom- 
mer är  den  den  största  staden  i  verlden  näst  London!  Dess 
offentliga  byggnader  äro  mycket  storartade:  stadshuset,  som 
varit  under  byggnad  i  flera  år  och  uppföres  af  marmor, 
blir  utan  tvifvel  verldens  största  och  dyrbaraste  byggnad  i 
sitt  slag.  Den  kostar  redan  11  millioner  dollar,  men  är  på 
långt  när  ännu  ej  färdig.  Dess  torn  blir  det  hittills  högsta 
i  verlden,  ej  mindre  än  535  fot!  Hvad  handeln  vidkommer 
har  Filadelfia  farliga  medtäflare  i  New- York  och  Baltimore, 
hvilka  båda  hafva  bättre  inlopp  och  hamnar;  men  Filadelfia 
har  ännu  ej  kunnat  öfverträffas  af  dem  i  fabriksrörelse. 
Mest  betydande  äro  dess  lokomotiv-faktorier,  från  hvilka 
äfven,  trots  det  dyra  arbetet,  exporteras  lokomotiv  till  flera 
europeiska  land.  Stadens  omgifningar  äro  mycket  natur- 
sköna. Den  omflytes,  som  bekant,  af  floderna  Delaware 
och  Schuylkill.  Dess  ryktbara  och  undersköna  Fairmount- 
park  med  sin  senaste  tillökning  har  en  längd  af  11  mil. 
Filadelfiaborna  äro  mycket  sällskapliga  och  gästfria.  Ehurn 
den  ursprungliga  kväkare- enkelheten  betydligt  undanträngts 
af  nutidens  lyx,  har  den  dock  lemnat  en  viss  prägel  i  såväl 
det  allmänna  som  enskilda  lifvet  i  »brödrakärlekens»  stad. 
På  söndagen  är  alt  stilla,  utom  då  folk  gå  till  och  från 
kyrkorna.  Vår  första  jul-  och  nyårshögtid  tillbragte  vi  i 
en  rik  gästfri  Filadelfia-familj,  boende  i  en  storartad  slottslik 
byggnad,  belägen  på  en  höjd  utom  staden.  Här  fäster 
man    sig    lika    litet  vid  julen  som  vid  andra  katolska  hög- 


»HEMMENS    STAD».  35 


tider  såsom  religiösa  fester.  Amerikanen  värderar  tiden 
för  mycket  för  att  slösa  bort  flera  dagar  om  året  på  firande 
af  katolska  helgondagar.  Utom  söndagen,  hvilken  hålles 
strängt  i  helgd,  firar  amerikanska  folket  endast  två  helg- 
dagar under  året:  tacksägelse-dagen  för  årets  gröda  i  slutet 
af  november  och  »den  ärorika  fjerde  juli»  till  minne  af 
Förenta  Staternas  befrielse  från  Englands  ok.  Julen  firas 
dock  som  familjefest,  ehuru  ej  så  mycket  som  nyåret.  Både 
stora  och  små  »vaka  nyårsnatt»  för  att  helsa  det  nya  året 
välkommet.  Vi  hade  ett  ypperligt  tillfälle  att  från  det 
palats,  der  vi  gästade,  med  utsigt  öfver  en  stor  del  af  sta- 
den, höra  och  se  den  storartade  nyårshelsningen.  Alt  är 
tyst  och  stilla,  tills  klockan  slår  tolf,  då  på  en  gång  alla 
kyrkklockor  börja  ringa,  fabrikers,  ångbåtars  och  lokomotivs 
hvisselpipor  gnälla,  kanon-  och  gevärssalfvor  affyras,  musik  - 
och  hurrarop  höras,  och  hus  och  gator  illumineras.  Både 
på  jul-  oeh  nyårsdagen  (ej  på  föregående  kväll  som  hos  oss) 
utdelas  presenter  i  familjerna.  Barnen  hänga  ut  sina  strum- 
por på  kvällen  för  att  låta  dem  under  natten  fyllas  med 
gåfvor  af  »Santa  Claus». 

Våra  landsmän  äro  för  närvarande  föga  representerade 
i  Filadelfia;  deremot  finnas  der  flera  äldre  familjer,  som 
härstamma  från  svenska  nybyggare,  hvilka  under  Gustaf  II 
Adolfs  regering  kommo  öfver  och  bildade  det  bekanta  svenska 
nybygget  vid  Delaware  floden.  Som  bekant  stå  ännu  två 
svenska  kyrkor  kvar  som  minnesvårdar  från  denna  tid,  den 
ena  på  Christian-gatan  vid  Delawarefloden  i  Filadelfia  och 
den  andra  i  Wilmington,  en  fabriksstad  längre  upp  vid 
samma  flod.  Båda  kyrkorna  äro  nu  i  episkopalkyrkans 
händer. 

Som  bekant  äro  Filadelfias  gator,  såsom  fallet  är  i 
Nord  Amerikas  flesta  städer,  mycket  breda,  raka  och  regel- 
bundna; skära  hvarandra  i  räta  vinklar  och  hafva  100  hus- 
nummer i  hvarje  kvarter  (50  udda  på  ena  sidan  om  gatan  och 
50  jemna  på  den  andra).  De  gator,  som  löpa  i  söder  och  norr, 
äro  numererade  från  »Första  gatan»  till  »Sextionde  gatan» 
o.  s.  v.;  de  åter,  som  löpa  i  vester  och  öster,  hafva  namn, 
mest  efter  olika  trädslag.  Sålunda  har  man  från  och  med 
de  plebejiska  »Tall»-  och  »Gran-gatorna»  t.  o.  m.  de  aristo- 
kratiska »Kastanje»-  och  »Valnöt-gatorna».  Hvarje  familj 
bor  vanligen  i  eget  hus  med  tre  å  fyra  eller  flera  våningar.. 


36  FEMTE    KAPITLET. 


Alla  hus  efter  en  viss  gata  äro  lika  och  stå  sida  vid  sida 
med  rentvätta  de,  kvitglänsande  marmortrappor  och  fönster- 
bågar, likasom  ett  regemente  soldater  uppstälda  på  parad 
med  blanka  och  väl  putsade  sablar  och  gevär.  Men  hvarje 
stadsdel,  för  att  ej  säga  hvar  och  en  af  de  nyare  gatorna, 
har  sin  egendomliga  byggnadsstil,  betecknande  för  de  olika 
sederna  och  smaken  under  olika  tider  af  stadens  historia. 
På  de  äldre  gatorna  ser  man  de  enkla  och  konstlösa  kvä- 
karehusen; på  nyare  gator  de  anspråksfullare  brunstens- 
byggnaderna och  på  nyaste  gator  i  de  fashonabla  delarne 
af  staden  granna  och  storståtliga  marmorpalats. 

Hyrorna  äro  här  jemförelsevis  billiga.  En  arbetare- 
familj betalar  vanligen  omkring  10  dollar  i  månaden  för  ett 
helt  hus  med  tre  våningar  och  en  liten  täppa.  Ett  fint 
marmorhus  å  fyra  våningar  kan  erhållas  för  150  dollar  i 
månaden. 

Innan  vi  lemna  det  gästfria  Eiladelfia,  tillåt  mig  intro- 
ducera för  läsaren  en  typisk  transatlantisk  köpman.  Han 
är  omkring  40  år,  ehuru  hans  skägglösa  ansigte  ej  synes 
tillmäta  honom  mer  än  trettio.  Han  började  sin  bana  som 
springgosse,  var  för  ej  många  år  sedan  blott  bokhållare; 
nu  har  han  egen  handelsrörelse,  som  representerar  ett  kapital 
af  flera  millioner  dollar.  Om  du  någonsin  besökt  Amerika, 
har  du  tvifvelsutan  sett  hans  namn  på  baksidan  af  mat- 
biljetter, i  tidningars  annonsafdelning,  på  staket,  väggar  och 
klippor,  tills  »Wanamaker»  outplånligt  fäst  sig  i  ditt  sinne. 
Låt  oss  besöka  en  af  hans  »depöter»  i  Filadelfia.  Den  upp- 
tar ett  stort  kvarter  i  hjertat  af  staden.  Inom  byggnaden 
kan  du  få  köpa  ett  hus  och  hvarje  artikel,  från  den  största 
till  den  minsta,  som  fordras  för  dess  bosättning;  behöfver 
du  kläder,  kan  du,  af  hvad  kön  du  än  må  vara,  erhålla 
alt  hvad  du  önskar  dig,  från  det  onämbara  plagg,  vi  bära 
närmast  kroppen,  till  den  dyrbaraste  tulubb  eller  sälskins- 
kappa  ;  med  ett  ord  jag  kan  ej  tänka  mig,  hvad  du  ej  kan  er- 
hålla för  billigt  pris.  Här  är  en  afdelning  för  hvarje  slags 
artikel,  från  fasta  egendomar  till  positiv  och  sopkvastar. 
Herr  W.  är  både  skräddare,  skomakare,  urmakare,  smed, 
bokhandlare,  borstbindare  etc.  etc.  på  en  gång.  I  midten 
af  det  stora  etablissementet  är  en  stor  mystisk  kiosk,  till 
hvilken  leda  grofva  metallrör  från  alla  delar  af  byggnaden, 
genom   hvilka  strömma  guld,  silfver-  och  pappersmynt.    Du 


>WESTAVARD    HO!»  37 


köper  en  artikel,  säljaren  skrifver  ned  på  en  papperslapp 
varan  och  dess  pris,  stoppar  den  tillika  med  pengarne  i 
en  lufttät  cylinder,  sätter  denne  i  ändan  af  ett  metallrör, 
genom  hvilket  den  »suges»  till  den  ofvannämda  kiosken. 
Lemnade  du  ojemna  pengar,  kommer  vexel  tillbaks  samma 
väg  om  några  ögonblick. 

»Hur  kan  han  sköta  så  många  affärsgrenar  på  en  gång?» 
Han  har  en  duglig  föreståndare  för  hvarje  departement, 
hvilka  sammanträda  med  honom  på  viss  tid  hvarje  morgon, 
då  redogörelse  afgifves  för  föregående  dags  verksamhet, 
och  instruktioner  för  dagen  gifvas.  Sjelf  har  herr  W.  upp- 
sigt  öfver  det  hela.  Filialafdelningar  finnas  på  nere  ställen 
i  landet,  och  8  handelsresande  användas  ständigt  endast  i 
Europa.  —  Det  är  söndag.  Sitter  herr  W.  på  sitt  kontor 
fördjupad  i  sina  affärer,  eller  befinner  han  sig  i  superfina 
dryckesgillen  (ehuru  sådana  näppeligen  torde  finnas  i  Fila- 
delfia)?  —  Kom  med  mig  och  låt  oss  se!  Vi  fara  med 
spårvagnen  till  en  liten  välbygd  förstad  i  en  af  Filadelfias 
utkanter.  Der  står  en  ståtlig  kyrka,  i  samband  med  hvil- 
ken  är  en  annan  något  egondomlig  cirkelformig  byggnad, 
inredd  som  en  amfiteater  med  läktare  altomkring.  Vi  träda 
in.  Omkring  2,000  välklädda  barn  och  ungdom  fylla  bän- 
karne nere  och  på  läktarne  —  det  är  Wanamakers  söndags- 
skola, hvilken  han  sjelf  leder  på  ett  mästerligt  sätt.  För 
några  år  sedan  uppbyggde  han  denna  kyrka  på  en  öppen 
slätt  i  en  af  stadens  vanryktade  utkanter.  Man  skrattade 
åt  hans  tilltag  att  bygga  kyrka,  der  inga  menniskor  bodde, 
men  herr  W.  byggde  snart  en  liten  stad  omkring  kyrkan, 
och  nu  är  der  en  täck  och  väl  bebodd  förstad  och  en  af 
de  mest  blomstrande  församlingarna  inom  Filadelfia. 


SJETTE  KAPITLET. 
»Westward  Ho!» 


Tempora  mutantur  etc.  För  några  århundraden  till- 
baka var  folkvandringsströmmen  riktad  mot  öster,  »solupp- 
gångens» land.  Nu  har  strömmen  vändt  sig  och  brusar 
med  oemotståndlig  makt  vester  ut  —  mot  »solnedgångens» 


38  SJETTE    KAPITLET. 


land.  Den  förre  lenmade  förödelse  och  ruiner  efter  sig,  be- 
grof  en  utlefvad  och  murknad  verld  i  grus,  hvarur  en  ny 
uppstod.  Vår  tids  folkvandringsström  förvandlar  en  ny 
verld,  som  hittills  till  stor  del  varit  ett  tillhåll  för  rofdjur 
och  vildar,  till  en  blomstrande  trädgård  med  stora  städer. 
Redan  har  denna  ström  svämmat  öfver  en  stor  del  af  den 
nya  verlden  från  det  ena  verldshafvet  till  det  andra  och 
hunnit  dit,   der  östern  så  att  säga  möter  vestern. 

Af  de  många  täflande  banorna,  som  löpa  mot  vestern, 
välja  vi  denna  gång  »Pennsylvanialinien»,  som  går  genom 
Pensylvanien,  Ohio,  Indiana  och  en  del  af  Illinois  till 
Chicago,  dertill  möjligen  ledde  af  en  beskrifning  på  ofvan 
nämda  järnbana  och  dess  företräden  framför  andra  banor, 
hvilken  föll  oss  i  händerna  i  New-York.  Beskrifningen  var 
öfversatt  på  »svenske».  Som  exempel  på,  hur  »ärans  och 
hjeltarnes  språk»  stundom  tar  sig  ut  i  Amerika,  lemnas 
några  utdrag  ur  nämnda  skrift,  hvars  titel  är.  »Den 
Pennsylvaniajärnvägen».  Den  börjar  med  en  profetia  af 
följande  lydelse:  »Den  resande  af  det  nästa  århundrade, 
när  han  gör  sin  snabba  luftiga  kurs  fjärran  öfver  de  fattiga 
krypande  invånare  af  jorden,  må  lätt  moralisera  om  de  ofull- 
komliga färdigheter,  som  män  hade  i  vår  nutid,  emedan  dessa 
med  ljnset  af  nyare  vetenskabs-  uppenbarelser  må  synas 
kanske  endast  i  deras  barndom.  Men  i  den  närvarande 
tillstånd  af  menskliga  utvecklingar,  den  resande,  om  vid 
tiden,  han  njuter  gästfriheterna  af  den  Pennsylvania  järn- 
vägen, kan  icke  fela  att  se  den  Amerikanska  järnväg  fram- 
stegen som  illustreras  i  denna  routen»  etc.  Om  »läget  af 
den  Pennsylvaniska  järnvägen  » ,  säger  skriften :  »  Hufvudlinien 
mellan  de  städer  af  Fhiladelfhia  och  Pittsburg  är  tillstådt 
att  vara  på  den  bästa  nyttiga  routen,  förenande  den 
Missisippi-dalen  med  den  Atlantik-kusten,  emedan  dess  för- 
bindelser till  vester-  syd-  och  norrvester  af  den  sistnamnada 
staden  och  till  öster  af  Fhiladelphia  äro  på  paralleler  hvilka 
komma  lika  nära  en  direkt  linie  som  en  rigtig  aktning  för 
de  affärerna  af  de  många  vigtiga  handelsmedelpunkter  hvilka 
de  nå  tillåta»  o.  s.  v. 

Den  för  afresan  bestämda  dagen  kom  regnig  och  dyster. 
I  Amerika  är  ej  så  mycket  regnväder  som  här;  men  då 
det  varar,  vet  man  ock  att  det  regnar:  vattnet  kommer  ej  ned 
i    beskedliga   droppar,    utan   störtar  ned  i  strömmar,  såsom 


•WESTWARD    HO!»  39 


om  botten  på  Jupiters  vattenbehållare  brustit.  Men  det  vore 
ju  skam  for  vikingasöner  och  döttrar  att  ge  vika  för  ele- 
menterna.  Altså  till  vägs  mot  fjerran  Vestern!  Se  här 
hur  det  icke  gick  till.  I  Stockholm  skulle  vi  under  liknande 
omständigheter  ha  åkt  i  täckt  vagn  hemifrån  till  stationen. 
Första  akten:  vagnens  tak  lastas  med  tunga  koffertar  och 
valiser;  råa  svordomar  från  den  giktbrutne,  rödnosige  och 
bränvinsluktande  kusken;  en  tjenstvillig  persons  uppträde 
på  scenen,  som  hjelper  till  att  lassa  resgodset  och  sedan 
vill  veta,  om  jag  vill  anses  som  en  man  med  heder, 
då  han  mottar,  hvad  han  anser  vara  en  otillräcklig  ersätt- 
ning för  att  ha  på  min  räkning  krossat  ett  af  vagnsfönstren 
med  hörnet  af  en  koffert  och  låtit  ett  fruntimmers  hattask 
falla  i  smutsen.  Andra  akten:  vid  Centralen,  förskräckligt 
bråk  med  åkaren  om  den  extra  betalningen  för  skjutsen  af 
sakerna;  själsspännande  jagt  efter  ett  stadsbud,  som  plockat 
upp  de  smärre  effekterna  och  sprungit,  du  vet  ej  hvart; 
ytterligare  jagt  efter  ett  annat  stadsbud,  som  rullat  bort 
dina  koffertar;  väntan  vid  biljettluckan,  medan  en  madam 
tar  reda  på  sin  plånbok,. sedan  afgör  hvilken  klass,  hon  skall 
taga,  och  till  sist  får  reda  på  att  detta  är  ej  det  tåg,  med 
hvilket  hon  skall  fara,  Tablå:  det  ringer;  du  springer 
med  dina  biljetter  till  bagageafdelningen  för  att  få  dina  saker 
»poletterade» ;  underrättas  vänligen,  att  du  får  betala  50  kr. 
för  öfvervigt  till  Gröteborg,  hvilken  summa  utbetalas  med  en 
tyst  välönskning  öfver  kronan  och  järnvägsstyrelsen ;  springer 
till  tåget ;  finner  alla  kupé-dörrar  stängda,  får  ej  gå  ombord 
på  tåget,  oaktadt  det  står  kvar  i  5  minuter  till ;  vänder 
skamsen  åter  till  väntsalen  för  att  öfva  tålamod,  tills  nästa 
tåg  afgår.  Efter  tolf  timmars  väntan  stiger  du  ombord  å 
»iltåget»;  sitter  16  timmar  instängd  i  ett  slags  cell;  blir 
illamående  —  mellan  stationerna  etc.   etc. 

Vår  erfarenhet  var  helt  annorlunda.  I  ett  af  de  många 
»biljettkontoren»  i  Brooklyn  [i  Amerika  finnas  många  biljett- 
försäljningar utom  vid  järnvägs-stationerna)  köpte  jag  bil- 
jetter till  Chicago  med  sofvagns-bekvämlighet  mot  7  dollar 
extra,  bestälde  en  »expressman»  att  hemta  sakerna  från 
vårt  logis,  hvilken  gaf  mig  numrerade  poletter,  mot  hvilkas 
uppvisande  jag  åter  bekom  sakerna  vid  järnvägsstationen, 
dit  vi  färdades  i  spårvagn  och  på  färjbåt;  hade  betydlig 
öfvervigt,    men    behöfde    ej   betala    ett    öre   derför,  oaktadt 


40  S JETTE    KAPITLET. 


det  gälde  en  resa  på  omkring  900  mil ;  erhöll  n}^a  nummere- 
rade  poletter,  mot  hvilkas  uppvisande  sakerna  återbekommas 
i  Chicago ;  ingen  af  den  tillmötesgående  betjeningen  begärde 
ersättning  för  sitt  besvär;  ledsagades  från  den  eleganta 
väntsalen  in  i  en  »Pullman  Palats-vagn»,  der  vi  fingo  oss 
nummererade  platser  anvisade. 

De  amerikanska  passagerarevagnarne  ha  så  ofta  beskrif- 
vits,  att  det  är  öfvernödigt  tala  mycket  om  dem  Man 
träuer  in  genom  ena  ändan  af  den  eleganta  vagnen,  genom 
hvars  midt  leder  en  öppen  gång  med  bekväma  sittsoffor  å 
ömse  sidor,  hvar  och  en  rymmande  två  personer.  Vid 
vagnens  ena  ända  är  klosett  och  på  »Palats-  och  sofvag- 
narne»  särskilda  toalett-  rum  för  herrar  och  fruntimmer. 
Man  behöfver  ej  stanna  vid  någon  station  och  spisa  (ehuru 
detta  äfven  brukas  efter  vissa  banor),  ty  fin  och  vällagad 
mat  serveras  i  vagnen  på  fallbord,  som  äro  fastade  vid 
vagnsväggen.  Själaspis  behöfver  man  ej  heller  sakna,  ty 
tidnings-  och  bokagenter  gå  genom  vagnarne  och  utbjuda 
alla  möjliga  slags  tidskrifter  och  böcker  —  tillika  med 
frukt  och  karameller.  På  kvällen  förvandlas  sittplatserna 
i  hast  till  bekväma  sofplatser.  En  egenhet  är  att  män, 
kvinnor  och  barn  sålunda  sofva  tillsammans  i  samma  vagn. 
Häri  ligger  visserligen  intet  anstötligt,  ty  hvarje  soflägen- 
het  är  afskild  genom  mellanbalkar  och  förhängen;  men  då 
man  i  Amerika  har  särskilda  ingångar  och  väntsalar  för  frun- 
timmer vid  järnvägsstationer  och  hotell  etc,  kunde  man 
vänta,  att  äfven  särskilda  sof vagnar  skulle  finnas  för  dem. 

Mellan  New- York  och  Filadelfia  går  banan  genom  flera 
städer  och  ett  tätt  befolkade  trädgårdslika  trakter.  Inga 
omhägnader  omgifva  banan  i  städerna,  utan  lemnas  full 
frihet  för  både  människor  och  djur  att  ställa  sig  i  vägen 
för  det  framåtrusande  tåget,  af  hvilken  frihet  likväl  blott  få  be- 
gagna sig.  Pennsylvanien  synes  vara  väl  odladt  och  jem- 
förelsevis  tätt  bebygdt,  tills  man  kommer  upp  i  bergstrakten, 
der  banan  går  genom  mycket  pittoreska  och  vilda  trakter. 

I  Pittsburg  dröjde  vi  en  timme.  Detta  är  en  betydlig 
järnmanufakturstad,  men  mycket  rökig  och  smutsig.  Enligt 
statistiska  uppgifter  är  den  likväl  den  helsosammaste 
staden  i  hela  Unionen.  Från  Pittsburg  färdades  vi  genom 
ett  kuperadt  land  med  många  små  fabriksstäder.  Snart 
kommo    vi   in    i    Ohio,    som   var   ganska   skogigt  och  ännu 


ETT    NUTIDENS    UNDERVERK.        T    PRARIESTATEN.  41 

temligen  glest  bebodt.  Vesfcra  delen  af  denna  stat  såg 
svampig  ut.  Jorden  lär  vara  bördig,  men  vattenutlopp  saknas. 
Sedan  vi  genomfarit  ett  hörn  af  Indiana,  kommo  vi  in 
i  Illinois'  prärieland.  Man  erfar  en  öfverväldigande  känsla, 
då  man  färdas  genom  dessa  till  utseendet  ändlösa  och  skog- 
lösa slätter,  med  en  grupp  planterade  träd  här  och  der 
omkring  någon  »farm».  Ehuru  det  ännu  är  blott  mediet 
af  maj,  har  präriegräset  på  vissa  ställen  uppnått  en  höjd 
af  omkring  5  fot. 


SJUNDE  KAPITLET. 
Ett  nutidens  underverk.    Här  och  der  i  präriestaten. 

Om  jag  nu  efter  så  lång  vistelse  i  det  realistiska  och 
prosaiska  Amerika  skulle  af  någon  klassiker  uppfordras  att 
nämna  »verldens  sju  underverk»,  skulle  jag  kanske  ej  på- 
minna mig  andra  än  Mindre  Teatern  (vid  Karl  XILs  torg 
i  Stockholm),  Dodonas  orakel,  Sveriges  religionsfrihet,  porslins- 
tornet i  Nankin,  Niagaraf allén,  iltågen  i  Sverige  samt 
Chicago.  Förrådet  är  visst  icke  ännu  alldeles  uttömdt, 
men  jag  måste  stanna  på  det  bestämda  sjutalet.  Ja,  Chicago 
är  ett  underverk!  Detta  var  mitt  första  utrop  efter  vår  an- 
komst till  »präriestaden»,  »Vesterns  metropolis»,  »Nutidens 
Phoenix»,  eller  hvad  alt  man  kallar  detta  underbara  Chicago. 
Alt  är  här  underbart:  de  öfverdådigt  storartade  och  eleganta 
hotellen  och  affärsbyggnaderna ;  de  mycket  omskrifna  svin-  och 
boskaps  slagterierna ;  brandsläckningsväsendet,  som  nått  en 
sådan  fullkomning,  att  brandkåren  endast  några  sekunder  efter 
det  signalen  gifvits  kan  lemna  stationen  och  hasta  till  brand- 
stället (medels  en  sinnrik  mekanism,  stående  i  samband  med 
signalapparaten,  släppas  brandsoldaterna,  då  signalen  gifves, 
från  sina  bäddar  ned  i  brandvagnen,  portarna  öppnas,  och  i  ett 
ögonblick  ila  de  sadlade  och  förspända  hästarna  i  fullt  traf 
till  olycksstället) ;  den  oerhörda  affärsrörelsen  i  Chicago,  som 
redan  är  bestämmande  för  vissa  grenar  af  verldshandeln ; 
tidningsväsendet,  som  hunnit  derhän,  att  »Chicago  Tribune» 
t.  ex.  kunde  i  Chicago  innehålla  hela  nya  testamentet  i  den 


42  SJUNDE     KAPITLET. 


nya  engelska  öfver  sättningen  samma  dag,  som  samma  öfver- 
sättning  utkom  från  trycket  i  New- York  —  hela  nya  testa- 
mentet telegraferades  nämligen  från  New- York  till  Chicago! 
—  Ja,  äfven  de  irländska,  svenska  och  tyska  öl-  och  brän- 
vinskrogarne  såväl  som  gatsmutsen,  som  på  sina  ställen 
går  upp  till  nafveln  på  vagnshjulen,  höra  till  det  oerhörda. 
Men  Chicago  sjelft  är  dock  det  största  undret. 

Tänk  blott  derpå.  Fyrtio  år  sedan  var  detta  Chicago, 
som  nu  räknar  betydligt  öfver  en  half  million  innevånare 
och  om  12  år  eller  så  troligen  kommer  att  räkna  en  hel 
million,  blott  en  liten  indiansk  by.  Affärsdelen  af  staden 
ligger  nu  14  fot  öfver  sjön  Michigan.  Den  låg  förr  mycket 
lägre,  men  år  1856  höjdes  hela  distriktet  nio  fot  medels 
skrufvar,  som  sattes  under  byggnaderna  och  bearbetades 
natt  och  dag,  hvarunder  staden  oförmärkt  höjdes.  Ar  1870 
räknade  staden  300,000  innevånare.  I  Oktober  1881  brann 
staden  upp.  Elden  uppkom  en  söndagsafton  i  ett  litet  ut- 
hus i  sydvestra  delen  af  staden  derigenom  att  en  fotogenlampa,  i 
hvars  ljus  en  ko  höll  på  att  mjölkas,  stjelptes  omkull. 
Husen  i  grannskapet  voro  af  trä,  och  en  stor  mängd  timmer 
och  bräder  lågo  nära  intill  vid  Chicagofloden.  Här  tog  elden 
fart  och  fördes  af  vinden  först  söderut  och  sedan  norrut,  tills  hela 
staden  låg  i  aska.  Hela  arealen,  som  elden  rensopade,  utgjorde 
2x/2  kvadratmil;  18,000  hus  brunno  upp;  200  människor 
omkommo  i  lågorna,  och  200,000  blefvo  husvilla.  De  di- 
rekta förluster  branden  orsakade  (de  indirekta  kunna  knapt 
beräknas)  uppskattades  till  omkring  200  millioner  dollar, 
hvaraf  endast  30  millioner  betäcktes  af  försäkringsbelopp, 
som  inbetalades.  En  mängd  amerikanska  försäkringsbolag 
gjorde  cession,  men  mycken  egendom  var  försäkrad  i  England, 
hvars  försäkringsinrättningar  betalade  genast  flera  millioner. 
Här  äga  Senecas  ord  sin  bokstafliga  tillämpning :  » Una  dies 
interest  inter  maximam  civitaiem  et  nullam»  —  en  dag  mellan 
en  stor  stad  och  ingen.  Men  detta  var  icke  änden  på  all 
vedermöda.  I  juli  1874  förstörde  elden  18  stora  kvarter, 
eller  omkring  60  tunnland  stora  byggnader  i  sjelfva  hjertat 
af  staden.  Sedan  dess  ha  flera  gånger  svåra  eldsvådor 
rasat  i  staden.  - —  Öfver  alt  i  landet  träffade  jag  personer, 
som  »bränts  ut»  från  Chicago  i  den  stora  branden.  Deras 
spännande  skildringar  af  sina  och  andras  öden  skulle  fylla 
en  diger  volym. 


ETT    NUTIDENS    UNDERVERK.       I    PRARIESTATEN.  43 

Chicago  må  väl  liknas  vid  en  Phosnix,  som  uppstått  för- 
yngrad ur  askan.  Mången  »verldsstad»  har  under  sekler  ej  nått 
en  sådan  oerhörd  utveckling  som  Chicago  på  ett  årtionde, 
eller,  om  du  inberäknar  dess  ålder  före  stora  branden,  på 
fyra  årtionden.  Den  man,  som  byggde  första  tegelhuset, 
packade  ned  den  första  sändningen  af  kött  och  fläsk  och  var 
första  försäkringsagenten  i  Chicago,  lefver  än.  Nu  ser  han 
hela  gator  af  marmorpalats;  årligen  slagtas  och  exporteras 
öfver  en  half  million  svin  och  nära  100,000  hornboskap; 
värdet  af  landtmannaprodukter,  som  här  årligen  omsättas, 
uppgår  till  omkring  215  millioner  dollar;  i  dess  träaifärer 
användas  10,000  man  och  ett  kapital  af  100  millioner  dollar, 
under  det  årliga  värdet  af  dess  fabriksalster  uppgår  till 
nära  200  millioner  dollar:  Chicago  är  den  stora  nordvesterns 
hjerta. 

I  Amerika  råder  öfveralt  stor  brådska,  men  i  Chicago 
om  möjligt  mer  än  annorstädes.  Hela  staden  brådskar, 
springer,  rusar,  som  om  det  gälde  att  rädda  en  penningpåse 
undan  lågorna.  En  af  de  mest  trafikerade  gatorna  skares 
af  en  svängbro.  Trafiken  stoppas,  medan  bron  öppnas  och 
tillslutes.  Tjogtal  män  hoppa  af  spårvagnarna  och  springa 
för  att  komma  öfver  bron,  medan  den  är  i  rörelse;  icke  så 
som  skulle  de  härigenom  komma  fortare  fram,  ty  de  måste 
i  alla  fall  vänta,  tills  bron  åter  intagit  sin  plats,  men  en 
propeller  eller  rörelsedemon  tyckes  drifva  hvarje  Chicagobo 
framåt. 

»Det  måste  väl  vara  mycket  rått  lif  bland  desse  svin- 
stickare,  fläskpackare,  oxflåare  och  råbarkade  emigranter!», 
tycker  jag  mig  höra  många  i  korus  förnämt  utropa.  Drag  ej 
förhastade  stlutsatser!  Brådska  och  groft  arbete  äro  ej  bevis 
på  råhet.  »Ja,  men  de  hafva  ju  ingen  aristokrati,  intet  hof, 
som  med  sin  högre  och  finare  bildning  förmildra  sederna», 
säger  du.  Sant;  men  låt  oss  jemföra  folkhyfsningen  här 
och  i  land  med  hof  och  furstar.  Ingen  torde  förneka,  att 
behandlingen  af  kvinnor  och  barn  är  en  ganska  pålitlig 
gradmätare  af  ett  folks  hyfsning.  Hvar  och  en,  som  aldrig 
så  litet  känner  de  amerikanska  sederna,  vet  att  i  intet  land 
behandlas  kvinnor  och  barn  bättre  än  i  Amerika,  Chicago 
med  all  sin  brådska  ej  undantaget.  Ett  frutimmer,  ja,  ett 
barn  kan  lika  tryggt  resa  ensamt  genom  hela  landet  som  i  säll- 
skap   med    sina   närmaste.      Hvarje  amerikan  anser  sig  för- 


44  SJUNDE     KAPITLET. 


pligtad  att  skydda  kvinnan  och  barnet.  I  London  eller  i 
Stockholm  kan  ej  en  hygglig  flicka  gå  ut  ensam  på  kvällen 
utan  att  löpa  fara  för  att  förolämpas,  ej  minst  af  »förnäma 
herrar»,  hvilkas  namn  t.  o.  m.  kunna  vara  försedda  med 
skaftet  »von»,  »van»  eller  »de».  Det  råa  sätt,  hvarpå 
kvinnor  behandlas  t.  ex.  i  vårt  land  och  i  Tyskland,  skulle 
t.  o.  m.  bland  de  lägsta  klasserna  i  Amerika  stämplas  som 
den  gröfsta  barbarism.  Det  förhållandet  att  den  oskrifna  lagen 
i  amerikanens  bröst  skänker  kvinnan  och  barnet  större 
säkerhet  än  alla  skrifna  lagar  till  deras  skydd  i  europeiska 
lagböcker  ställer  honom  i  mina  ögon  långt  högre  på  hyfs- 
ningens skala  än  europesn,  den  polerade  fransmannen  och 
dennes  efter härmare  svensken  icke  undantagne. 

Chicago  är  liksom  New- York  till  stor  del  bebodtochbeherr- 
skadt  af  invandrade  främlingar  —  detta  är  dess  svåraste  olycka 
—  hufvudsakligen  tyskar  och  irländare,  hvilka  föra  med 
sig  krogar  och  fiendtlighet  mot  sann  gudsfruktan,  hvar helst 
de  gå  fram.  Ty  värr  gäller  det  samma  i  alt  för  hög  grad 
äfven  om  många  af  våra  landsmän,  hvilka  äro  starkt  re- 
presenterade i  Chicago.  Der  bo  snart  lika  många  svenskar 
som  i  Göteborg.  De  ha  mest  slagit  sig  ned  i  norra  delen 
af  staden,  der  de  hafva  kyrkor.  Några  af  dem  ha  arbetat 
sig  upp  till  välstånd  eller  rikedom  och  äro  bofasta;  men  de 
flesta  stanna  blott  en  tid  och  förtjena  litet  pengar  för  att 
sedan  fara  längre  mot  vester  och   »taga  land». 

Man  häpnar,  då  man  betraktar  den  oerhörda  strömmen 
af  invandrare.  Man  frågar  sig,  hvar  alla  dessa  ofta  till 
utseendet  hopplöst  fattiga  personer  skola  erhålla  hem  och 
underhåll.  Man  finner  svaret  ute  på  de  ändlösa  prärierna 
i  Illinois,  Iowa,  Kansas,  Nebraska  och  Dakota  och  i  Minne- 
sotas,   Wisconsins  och  Michigans  skogar  och  bördiga  dalar. 

Från  Chicago  gjorde  jag  en  resa  till  Indianapolis  i 
Indiana,  en  stad  på  öfver  75,000  innevånare,  hvarest  flera 
stora  möten  höllos.  Här  såsom  vid  en  mängd  andra  till- 
fällen hade  jag  tillfälle  märka  det  goda  förhållande,  som  i 
Förenta  Staterna  råder  mellan  de  olika  religiösa  samfunden. 
Baptistsamfundet  hade  här  sitt  allmänna  årsmöte  af  repre- 
sentanter för  omkring  två  och  en  half  millioner  församlings- 
medlemmar. Mötet  öppnades  med  ett  välkomsttal  af  sta- 
dens borgmästare,  hvarefter  representanter  för  presbyteri- 
anska, metodist-  och  kongregationalistsamfunden  å  sina  sam- 


ETT    NUTIDENS    UNDERVERK.       I    PRARIESTATEN.  45 

funds  vägnar  talade  bjertliga  lyckönskningsord  till  mötet, 
framhållande  det  stora  gemensamma  mål  alla  evangeliska 
samfund  hade,  nämligen  spridandet  af  evangelii  ljus,  först 
bland    Amerikas    millioner    och  sedan  till  alla  jordens  folk. 

På  hotellet,  der  jag  bodde,  sammanträffade  jag  med  en 
bildad  indian  af  Delaware-stammen.  Han  kände  vårt  lands 
historia  mycket  bättre  än  mången  svensk.  Han  sade  mig, 
att  Delaware-indianerna  hysa  höga  tankar  om  svenskarne 
alt  sedan  deras  fredliga  umgänge  med  dem  i  det  svenska 
nybygget,  som  upprättades  vid  Delaware-floden  under  Gustaf 
II  Adolfs  regering. 

Jag  besökte  flera  städer  och  orter  i  Illinois,  och  öfver- 
alt  såg  jag  bevis  på  allmänt  välstånd,  för  att  ej  säga  rike- 
dom, och  en  hög  grad  af  hyfsning,  emedan  invandrarne  här 
mera  än  i  andra  stater  i  vestern  hunnit  amerikaniseras. 
Statens  befolkning  uppgick  1880  till  3,077,871  med  fast 
egendom  till  öfver  800  millioner  dollars  taxeringsvärde. 

Illinois  är  ännu  Förenta  Staternas  förnämsta  åkerbruks- 
stat, men  får  framdeles  farliga  medtäflare  i  Iowa,  Kansas, 
Nebraska  och  Dakota  (Oregon  är  ännu  »så  långt  borta»); 
det  har  ock  en  mängd  blomstrande  fabriksstäder. 

Rörande  våra  landsmän  i  präriestaten  meddelar  ett 
intressant  arbete  med  titeln  »Svenskarne  i  Illinois»,  utgif- 
vet  i  '  Chicago  af  herrar  E.  Johnson  och  C.  F.  Peterson, 
att  deras  antal  inom  staten  uppgår  till  minst  75,000,  en 
siffra,  som  enligt  andra  auktoriteter  är  altför  låg.  Ej  min- 
dre än  fem  svenska  veckotidningar  utgifvas  här.  Många 
af  våra  landsmän  äro  rike  »farmare»  eller  framgångsrike 
affärsmän,  och  i  de  flesta  fabriker  arbeta  svenskar. 

Inom  Illinois  besökte  vi  flera  platser,  bland  hvilka  må 
nämnas:  städerna  Princeton,  hvarest  och  i  hvars  omnejd 
bo  många  landsmän;  Rockford,  en  mycket  vacker  och  blom- 
strande stad  vid  Rock-floden  med  ett  stort  antal  välmående 
landsmän,  som  upprättat  flera  gemensamma  framgångsrika 
fabriks-  och  affärsföretag. 

I  en  naturskön  trakt  vid  Missisippi  ligga  de  tvenne 
till  ett  sammanbygda  blomstrande  fabriksstäderna  Rock- 
Island  och  Moline.  De  ha  ännu  ej  sammanvigts  till  ett,  utan 
lefva  ännu  skilda  och  ha  hvar  sitt  bo.  Försök  till  före- 
ning ha  stött  på  den  svårigheten,  att  ingendera  vill  upp- 
gifva  sitt  namn.     Rock-Island  har  en  befolkning  af  omkring 


46  SJUNDE    KAPITLET. 


15,000  själar,  af  hvilka  omkring  Vi  o  äro  svenskar;  har 
flera  utmärkta  folkskolor  och  en  högskola,  9  kyrkor,  många 
fabriker,  kvarnar  och  ångsågar  och  ett  glasbruk;  och  här 
sammanträffa  fyra  af  vesterns  järnbanor. 

Moline  har  en  befolkning  af  mellan  8  och  9,000,  af 
hvilka  öfver  5,000  äro  svenskar,  9  kyrkor,  af  hvilka  4 
svenska,  många  stora  fabriker,  af  hvilka  några  sända  sina 
alster  till  alla  delar  af  den  civiliserade  verlden.  Bland 
dessa  må  nämnas  de  stora  plogfabrikerna,  af  hvilka  en 
sysselsätter  600,  den  andre  400  arbetare.  Själen  i  den 
senare  har  från  dess  början  varit  och  ännu  är  en  landsman, 
herr  A.  Friberg,  hvilken  emigrerade  till  Amerika  1850  vid 
sitt  22  år,  hvarest  han  arbetade  på  olika  fabriker  till  1864, 
då  han  deltog  i  upprättandet  af  den  fabrik,  hvars  förnäm- 
ste ägare  han  nu  är.  Fabrikens  rörelsekapital  utgör  f.  n. 
omkring  1,100,000  dollar;  årligen  tillverkas  i  densamma 
öfver  50,000  plogar  och  20,000  »cultivators»  (såningsma- 
skiner),  uppfunna  af  herr  F.,  till  ett  värde  af  en  million 
dollar  i  rundt  tal.  Årligen  användes  omkring  25,000  dol- 
lar till  att  annonsera  fabrikens  alster. 

Midt  emellan  de  tvenne  städerna  ligger  på  en  höjd 
Augustana- Synodens  prestseminarium.  Dess  byggnad  upp- 
fördes 1874  till  en  kostnad  af  50,000  dollar,  hvilken 
summa  amerikaner  i  Moline  och  Rock-Island  hufvudsakligen 
bidrogo. 

Från  någon  af  de  vackra  skogbeväxta  höjderna,  som 
löpa  längs  Missisippi,  har  man  en  ståtlig  utsigt:  från  de 
båda  nämda  städerna  nere  i  floddalen  höja  sig  mellan  de 
ymniga  trädplanteringarna  talrika  tornspiror  och  fabriks- 
skorstenar, under  det  den  väldiga  järnvägsbron  midt  emot 
sträcker  sig  2/s  mil  öfver  »Vattnens  Fader»  till  Davenport 
i  Iowa,  en  stad  med  25,000  innevånare.  Midt  i  floden 
ligger  en  täck  skogbevuxen  ö,  3  mil  lång  och  en  half  mil 
bred,  på  hvilken  en  af  Förenta  Staternas  arsenaler  är  för- 
lagd. Här  uppföras  ständigt  nya  och  massiva  stenbyggna- 
der. Då  hela  arbetet  blir  färdigt,  komma  verkstäderna  att 
upptaga  en  grundyta  af  35  tunnland,  7  å  10,000  man 
skola  drifva  arbetet  och  3,000  bakladdningsgevär  om  dagen, 
med  ammunition  i  proportion  och  rustningsartiklar  för  ka- 
valleri och  infanteri  skola  förfärdigas.  För  arbetet  har  re- 
dan nedlagts  öfver  7  millioner  dollar.         v 


ETT    NUTIDENS    UNDERVERK.       T    PRARIESTATEN.  47 

Bland  här  bosatta  landsmän  finnas  ännu  några,  som 
bott  här  30  år  eller  derutöfver.  Deras  berättelser  om  sina 
öden  under  öfverresan  och  efter  framkomsten  voro  mycket 
intressanta,  stundom  spännande.  Somliga  hade  tillbragt 
ända  till  tre  å  fyra  månader  på  resan  från  det  gamla  hem- 
met till  det  nya  i  den  aflägsna  vestern:  först  på  segelfar- 
tyg öfver  hafvet,  hvilket  tog  6  å  9  veckor;  sedan  måste 
de,  kanske  sjuka  eller  uttröttade,  stanna  någon  tid  i  New- 
York  och  derifrån  forslas  nästan  som  djur  efter  floder,  ka- 
naler oah  sjöar  till  Chicago,  och  sedan  fortsätta  färden  efter 
hästar  eller  oxar  öfver  obebodda  och  träskuppfylda  prärier 
till  Missisippi.  I  Chicago  hörde  jag  omtalas  en  jemtgubbe, 
som  till  fots  tillryggalagt  det  omkring  900  mil  långa  a  la- 
standet mellan  New- York  och  Chicago.  En  annan  svensk 
gubbe  lär  ha  vandrat  500  mil  längre  —  eller  till  Minne- 
sota! Den  äldste  svensken  i  Moline,  Olaus  Bengtson,  an- 
lände dit  1847.  Oförmögen  att  finna  sysselsättning  i  Chi- 
cago begaf  han  sig  till  fots  med  hustru  och  tre  små  barn 
till  Moline,  ett  afstånd  af  nära  200  mil,  turande  om  med 
sin  maka  att  bära  de  små,  när  de  tröttnade,  samt  hvad  öfrigt 
de  ägde.  Familjen  utom  husfadren,  som  dött,  bor  ännu 
kvar  i  grannskapet  af  Moline  och  är  välmående.  Näst  i 
ordningen  kom  skräddaren  Charles  Johnson,  1848,  hvilken 
ännu  lefver,  och  i  hvilkens  gästfria  hem  vi  ofta  njöto  äkta 
nordisk  gästfrihet  och  den  trefnad,  som  huslig  ordning, 
snygghet  och  ett  kristligt  väsende  skänka.  Jag  hörde  ofta 
herr  J.  tala  om  kolerans  härjningar  bland  emigranterna 
1854,  då  han  var  nästan  den  ende,  som  genom  sin  känne- 
dom af  språket  kunde  hjelpa  de  olycklige. 

Ofta  hade  familjens  antal  vid  framkomsten  till  det  nya 
hemmet  betydligt  minskats.  Sålunda  omtalade  nämde  herr 
Johnson,  att  en  af  hans  reskamrater  från  Sverige  till  Ame- 
rika- 1847,  vid  namn  J.  Samuelson,  förlorade  sex  af  sina 
sju  barn  under  färden  efter  kanalen  från  Albany  tiJl  Buf- 
falo i  staten  New- York,  och  det  sjunde  dog  strax  efter 
framkomsten. 

Här  såväl  som  på  flera  ställen  i  Amerika  träffade  jag 
många  landsmän,  som  i  följd  af  religionsförföljelse  och  kyrk- 
liga trakasserier  nödgats  lemna  Sverige.  En  af  desse,  J. 
Anderson,  som  omfattat  baptistiska  åsigter,  berättade  huru 
han   med    sin  maka  ofta   för  sitt   »kätteri»   stälts  till  förhör 


48  SJUNDE    KAPITLET. 


inför  prester,  kyrkoråd  och  biskop;  huru  deras  späda  barn 
rycktes  ur  modrens  armar  af  länsman,  som  tagit  dem  till 
presten  för  att  döpas;  huru  samme  länsman  sedan  kommit 
och  försålt  deras  ko  på  exekutiv  auktion  för  att  erhålla 
sitt  arvode,  17  riksdaler,  för  sitt  besvär  att  låta  »pånytt- 
föda»  ett  af  barnen;  samt  huru  den  okunniga  och  råa  pö- 
beln,  eggade  af  presternas  nit,  ofredat  deras  hus  och  hem, 
tills  de  nödgats  gå  i  landsflykt  (»frivilligt»?).  En  annan 
berättade,  huru  han  uppkallats  inför  ett  råd  af  prester  till 
att  stånda  ansvar  for  att  hans  hustru  bestämdt  vägrade 
att  ställas  fram  som  en  skamfläck  för  allmänheten  och 
falla  på  knä  på  en  pall  inför  presten,  derför  att  hon  fram- 
födt  ett  barn  inom  äkta  ståndet.  »Du  ska'  la  tro  de  va' 
inte  rolitt  att  'kyrktagas'  för  min  hustru»,  sade  gubben. 
Alla  voro  de  glada  att  hafva  kommit  till  ett  land,  der  hvar 
och  en  kan  »sitta  i  frid  under  sitt  vinträd  och  fikonaträd» 
och  i  åtnjutande  af  lagens  skydd  dyrka  Gud  efter  sitt  samvetes 
öfvertygelse  och  Gruds  ords  föreskrifter. 

Utan  att  inlåta  mig  i  någon  utredning  af  frågan  om  emigra- 
tionens orsaker  kan  jag  på  grund  af  vittnesbörd,  som  jag  erhöll 
af  personer,  h vilka  jag,  så  att  säga,  påträffade  midt  i  högen,  med 
bestämdhet  påstå,  att  det  icke  är  blott  ekonomiska  skäl,  som 
drifva  så  många  af  vårt  lands  bästa  och  kraftigaste  söner 
och  döttrar  från  en  älskad  fosterjord.  Schweiz  t.  ex.  är 
lika  fattigt  som  Sverige,  men  det  skattar  obetydligt  till 
emigrationen.  Hvarför?  Några  säga  oss  att  den  majestä- 
tiska naturan  fäster  schweizaren  så  mycket  vid  sitt  hem- 
land, att  han  hellre  lider  brist  än  öfvergifver  detsamma. 
Är  detta  en  giltig  förklaringsgrund?  Älskar  ej  nordbon 
fädernetorfvan  lika  varmt  som  någonsin  schweizaren?  Jo 
visserligen.  Nordbons  vemodiga,  djupt  känsliga  och  stäm- 
ningsfulla natur  gör,  att  han  mer  än  någon  annan  älskar 
»hembygdens  skogar  och  dalar».  Men  det  gifves  en  annan 
känsla,  som  utgör  människans  adel,  och  hvilken  är  långt 
mäktigare  än  den  dunkla  instinkt,  som  fäster  oss  vid  »fä- 
dernetorfvan», nämligen  behofvet  af  frihet,  frihetskänslan. 
Der  detta  behof  tillfredställes,  der  råder  förnöjsamhet  äfven 
under  torftiga  omständigheter.  Men  der  denna  känsla  krän- 
kes,  der  alstras  missnöje,  äfven  om  munnen  är  full  med 
bröd.  Schweizaren  är  fri,  och  då  hans  frihets  och  foster- 
landssånger   återljuda    mellan   de   snöklädda  alperna  i  hans 


ETT    NUTIDENS    UNDERVERK.       I    PRARIESTATEN.  40 

härliga    fosterland,    vet    han,    att    der    är   verklighet  bakom 
sången;  och  han  trånar  ej  till  Amerika  efter  en  skatt,  som 
han    äger  hemma  och  som  är  honom  dyrare  än  lifvet.     Då 
vi    deremot    sjunga    om  vårt  land  såsom    »frihetens  stamort 
på    jorden»,    kommer    genljudet   till  vårt  öra  som  en  bitter 
ironi,   frihetskänslan    såras,    och    vi   blicka  bortom  Atlanten 
till  detta  frihetens  förlofvade  land,  som  alltid  utgjort  en  till- 
flyktsort   för    de    förtryckta;    och  så  packa  vi  in  och  fara. 
—  Är    detta  ej  öfverensstämmande  med  verkliga  förhållan- 
det?     Eller    är    det   blott    »misantropiska   fantasier»?     Jag 
vågar    påstå,   att  få  hafva  betraktat  denna  brännande  fråga 
med    så  djup  känsla  af  vemod  som  jag,  då  jag  t.   ex.  stått 
i    Castle    Garden    i    New- York    och    sett    tusental    af  vårt 
lands    bästa  och  ädlaste  söner  och  döttrar  landa  i  ett  flam- 
mande   land    för    att   gå  okända  öden  till  mötes.     Och  det 
är  just  denna  fosterländska  sorg,  som  tvingat  mig  se  denna 
fråga  i  ansigtet,   sådan  hon  är.    Det  går  ej  längre  att  hindra 
emigrationen,    vare    sig    med  skrämskott,   vilseledande  upp- 
gifter -eller    lockelser.     Afstånden    äro    ej    läDgre,  hvad  de 
varit,  och  bref  från  anhöriga  gälla  ofantligt  mycket  mer  än 
tendentiösa  tidningsnotiser.     Emigranten  vet,  hvilka  svårig- 
heter han  har  att  genomgå  under  resan  och  vid  byggandet 
af  ett  nytt  hem  i  ett  nytt  land;  men  han  vet  ock,  att  han 
under  vanliga  förhållanden  efter  några  år  vunnit  oberoende, 
om    ej    välstånd,    och    kan   lemna  välmåga  och  frihet  i  arf 
åt  sina  efterkommande.     Det  enda  sättet  att  hämma  emigra- 
tionen   är    derföre  att  lätta  de  bördor,  som  så  hårdt  trycka 
den    svenska    allmogen;    borttaga  ämbetsmännens  råhet  och 
öfvermod   genom  att  göra  dem  mera  beroende  af  folket  och 
för    evigt    baDnlysa    de  olidliga  tvångs-  och  förföljelselagar, 
genom   hvilka  den  förfölj  el  selystn  a  statskyrkan  tyranniserar 
i    sin    medeltidsdrägt.     Med    ett  ord,  gif  svenska  folket  den 
politiska    och    religiösa  frihet,    som    det    är    vuxet    och   som 
rätteligen  tillhör  detsamma,  och  dess  söner  och  döttrar  skola  ej 
längre    tråna    till    Amerika,    utan  förnöjsamhet  och  välstånd 
skola  oupplösligt  fästa  dem  vid  ett  älskadt  fosterland. 


Under  vår  första  vistelse  i  Moline  inträffade  det  sorg- 
liga attentatet  på  president  Garfield  (Lördagen  den  2  Juli 
1881).     Eabrikerna  voro   i  full  verksamhet,  förberedelserna 

4 


50  ÅTTONDE    KAPITLET. 


till  det  festliga  firandet  af  den  »ärorika  fjerde  Juli»  hade 
påbörjats,  och  alt  var  lifligt  och  rörligt  som  vanligt,  då 
den  sorgliga  underrättelsen  kom  med  blixtens  snabbhet  från 
Washington  och  slog  ned  som  ett  åskslag.  Den  första  ver- 
kan var  en  smärtans,  en  sorgens,  en  förtvinans  bedöfning, 
som  bemäktigade  sig  alla.  Genast  stängdes  alla  fabriker 
och  handelsbodar;  all  rörelse  afstannade.  Människorna  van- 
drade stumma  och  sorgsna  fram  och  åter  efter  gatorna. 
Erumtimmer  med  sorgflor  öfver  sina  förgråtna  ansigten  och 
män  med  sorgset  anlete  samlades  i  kyrkor  och  kapell  till 
bön  för  presidentens  lif,  oaktadt  inga  sammankomster  ut- 
satts. Ute  på  gatan  eller  annorstädes  under  bar  himmel 
föllo  grupper  af  män  och  kvinnor  på  knä  och  ropade  i  för- 
tviflan  till  Gud  att  frälsa  presidentens  lif.  Den  följande  da- 
gen, söndagen,  sändes  telegram  till  de  olika  kyrkorna  under 
gudstjensten,  hvilka  upplästes  för  de  församlade  menig - 
heterna  och  åtföljdes  af  brinnande  böner  för  presidentens  lif 
af  både  lärare  och  församling.  Under  den  »ärorika  fjerde 
Juli»   rådde  sorg  i  stället  för  festligt  jubel. 

Vi  måste  nu  lemna  Moline  och  Rock  Island  för  att 
framdeles  återkomma  dit;  ty  vi  ha  en  lång,  lång  väg  för 
oss  öfver  ändlösa  prärier,  öfver  Amerikas  Alper,  genom 
dess  öknar,  till  dess  »guldland»,  dess  »vinland»  och  Klipp- 
bergshelgonens   »Zion»  ! 


ÅTTONDE  KAPITLET. 
Genom  en  del  af  Iowa,  Missouri  och  östra  Kansas, 

En  varm  Augusti-eftermiddag  tog  jag  farväl  af  kära 
vänner  vid  järnvägsstationen  i  Rock-Island,  Illinois.  — 
Ingen,  som  ej  erfarit  det,  känner  med  hvilken  själsspän- 
ning man  motser  och  företager  en  resa  till  okända  och  af- 
lägsna  trakter,  om  hvilka  man  läst  och  hört  talas  från 
barndomen.  Det  är  det  aflägsna,  osedda,  hemlighetsfulla 
och  underbara,  som  inflickar  litet  poesi  här  och  der  i  vår 
eljest  prosaiska  lefnadsdikt. 


GENOM    IOWA,    MISSOURI    OCH    ÖSTRA.    K  ANSAS.  51 

Redan  ilar  tåget  genom  södra  Iowas  bördiga  prärier, 
förbi  välmående  städer  och  nybyggen;  men  mörkret  inträ- 
de]- snart  och  beröfvar  oss  tillfället  att  se  de  trakter,  vi 
genomfara.  Men  natten  har  ock  sina  behag.  Jag  gjorde 
intet  försök  att  sofva  såsom  de  andre;  dertill  var  tillfället 
för  dyrbart.  Till  en  början  är  mörkret  ogenomträngligt. 
Endast  några  blixtar  lysa  mot  de  tjocka  molnen  vid  hori- 
zonten.  Men  snart  skingras  molnen,  och  månen  upplyser 
det  ändlösa,  böljande  gräshafvet  —  samma  måne,  som  spri- 
der sitt  sken  utöfver  ängarne  omkring  det  aflägsna  fäderne- 
hemmet; och  stjernorna  tindra  så  lifligt  från  den  mörka 
och  djupa  rymden  —  samma  stjernor,  som  blicka  ned  på 
fädernehyddan  i  hemlandet. 

Då  vi  vaknade  följande  morgon,  voro  vi  redan  ett 
godt  stycke  inne  i  Missouri.  Prärien  hade  här  öfvergått  i 
kuperadt  och  skogbevuxet  land,  genomflutet  af  en  mängd 
smärre  vattendrag.  Här  och  der  genomforo  vi  ett  majsfält 
midt  i  urskogen.  Torkade  träd  och  höga  trädstammar 
reste  sig  bland  majsen,  och  der  borta  vid  skogsbrynet  upp- 
stiger röken  ur  nybyggarens   »log-hus». 

Kl.  11  f.  m.  nalkas  vi  Missouri-floden.  En  bro  är 
spänd  öfver  densamma,  sammanbindande  medels  en  gren 
af  Rock-Island  och  Pacific-banan  östern  och  nordvestern 
med  sydvestern.  Denna  bro  har  hittills  stått  prof  vet  mot 
den  oroligaste  sand,  som  någonsin  hotat  en  byggnads  grund- 
val, och  den  oefterrättligaste  flod  i  verlden. 

Missouris  hy  är  både  grön,  grå  och  gul  på  samma 
gång;  och  denna  flod  är  lika  vild,  trolös  och  otämjbar  som 
en  »squaw»  i  Idaho  eller  Arizona.  Hon  öfvergifver  sin 
strömfåra  och  springer  till  en  annan,  alldeles  som  en  nervös 
person  under  en  het  sommarnatt  i  Amerika,  och  bryr  sig 
intet  om  vigten  och  betydelsen  af  att  troget  innehafva  den 
bädd,  med  hvilken  hon  en  gång  högtidligen  vigts  af  geo- 
grafi- och  kartförfattare  samt  af  lagkarlar  och  myndigheter. 
Hon  är  lika  värdelös  som  en  inetref  till  gränslinie.  Så- 
lunda skar  hon  en  gång  ut  ett  »county»,  som  tillhörde 
Iowa,  och  lemnade  det  inom  Nebraskas  område  till  en  fet 
stek  åt  lagkarlar  och  advokater  att  bitas  och  slåss  om. 

Ehuru  Kansas  City  ligger  inom  staten  Missouri  vid 
floden  af  samma  namn,  har  den  dock  större  betydelse  för 
Kansas  än  denna  stat.     Denna  stad  utgör  ett  af  de  många 


52  ÅTTONDE    KAPITLET. 


slående  exemplen  på  den  oerhördt  snabba  och  storartade 
materiela  utvecklingen  i  den  stora  Vestern.  För  omkring 
ett  tiotal  år  sedan  räknade  Kansas  City  blott  5,000  inne- 
vånare, men  nu  är  deras  antal  öfver  60,000.  Det  är  en 
egendomlig  syn  att  se  dess  väldiga  affärsbyggnader  och 
ståtliga  enskilda  boningshus,  omgifna  af  urskog.  En  oer- 
hörd mängd  af  Kansas  produkter  omsättas  i  Kansas  City: 
hvete  till  öfver  2  millioner  bushels;  majs  5  millioner;  an- 
dra sädesslag  uppgående  till  1  million  bushels;  ull  20  mil- 
lioner skålpund,  stenkol  200,000  tons  och  500,000  stycken 
svin.  Flera  järnvägar  hafva  här  sin  medelpunkt,  af 
hvilka  tvenne  stora  banor  löpa  genom  Kansas :  En  till 
Denver,  Col.,  den  andra,  »Atchison,  Topeka  och  Santa 
Fé-banan»,  längre  i  söder  till  Colorado  och  Nya  Mexico  samt 
genom  Gamla  Mexico  till  Kalifornia viken.  Kansasborna 
äro  naturligtvis  hänförda  öfver  sin  stads  närvarande  blom- 
string  och  ännu  ärorikare  framtid.  Deras  stad,  säga  de,  lig- 
ger i  midten  af  det  nordamerikanska  fastlandet  och  måste 
med  tiden  blifva  medelpunkten  för  Förenta  Staternas  mer- 
kantila och  politiska  makt.  En  Kansas-City-bo  sade  mig  i 
förtroende,  att  Förenta  Staternas  regering  i  en  snar  fram- 
tid utan  tvifvel  komme  att  flytta  sitt  säte  till  Kansas  City. 
Hvad  Chicago  vidkomme,  försäkrade  han,  att  dess  makts- 
höjd  redan  uppnåtts,  och  att  det  ej  mycket  längre  skulle 
anses  såsom  Vesterns  hufvudstad.  Kansas  City  var  i  hans 
ögon  verldens  medelpunkt. 

Staden  är  pittoreskt  belägen  på  höjder.  Gatorna  äro 
i  allmänhet  icke  betäckta  vare  sig  med  trä  eller  sten.  I 
en  del  af  staden  finnas  ståtliga  residens;  men  i  allmänhet 
se  byggnaderna  något  primitiva  ut,  och  här  och  der  ser 
man  en  väldig  stubbe  stå  kvar  efter  urskogen.  En  ofant- 
lig affärsrörelse  råder.  Långa  bantåg,  lastade  med  boskap, 
komma  in  i  stort  antal  hvarje  dag,  och  dess  »stock-yards» 
äro    fulla  af  präktiga  fyrfotingar  med  horn,  ull  eller  tryne. 

En  stor  mängd  negrer  bo  i  stadens  utkanter.  Här 
vistas  ock  ett  stort  antal  af  våra  landsmän,  som  redan  ha 
fiere  kyrkor  och  en  pigg  tidning,  »Svenska  Härolden».  De 
flesta    stå    sig    väl,    och  några  af  dem  äro  äfven  förmögna. 

Det  ståtliga  »Atchison-Topeka  och  Santa  Fé-tåget»  står  fär- 
digt att  afgå.  Lokomotivet  gnäller  och  hviner  som  en  yster 
häst.     Män   och  kvinnor  med  barn  och  bylten  trängas  för  att 


GENOM    IOWA,    MISSOURI    OCH    ÖSTRA    KANSAS.  53 

komma  ombord.  Den  rymliga  stationen  svärmar  af  männi- 
skor af  alla  folk  och  tungomål  och  från  alla  håll  både  i 
gamla  och  nya  verlden.  Hettan  är  nästan  odräglig.  En 
stark  vindfläkt,  het  som  om  den  passerat  genom  en  mas- 
ugn, genomsopar  den  stora  byggnaden  och,  likt  en  rofgirig 
hök,  då  den  slår  ned  på  en  flock  höns,  griper  tag  i  ett 
fruntimers  hatt  och  för  den  med  sig  mot  dörren,  under  det  frun- 
timrets hår  fladdrar  löst  för  vinden,  och  hennes  biljett  far 
samma  väg  som  hatten,  och  en  liten  yster  pys,  som  hon 
höll  vid  handen,  springer  mot  en  annan  dörr.  Hon  griper 
efter  hatten,  dyker  efter  biljetten  och  hastar  att  söka  reda 
på  gossen,  som  är  ute  på  en  iakttagelsetur  i  folkträngseln. 
Der  står  en  grupp  högljudda  tyska  emigranter;  der  en 
annan  grupp  tystlåtna  och  slutna  skandinaver,  omgifna  af 
land-agenter  och  »runnare»,  »som  söka  hvem  de  uppsluka 
må» ;  der  sitter  en  hederlig  norrman  på  en  grå  kappsäck, 
klädd  i  skinnbyxor,  som  glänsa  i  solen;  och  der  bredvid 
sitter  en  emigrant  från  Vesterbotten  och  svettas  i  en  tung 
vadmalsrock  och  yllehalsduk  om  halsen.  Der  är  en  neger- 
familj, hvars  alla  medlemmar  se  lyckliga  ut  och  visa  sina 
hvita  tänder.  Der  går  ett  par  af  det  »himmelska  rikets» 
söner  med  den  oundvikliga  hårpiskan  hängande  ned  öfver 
skuldran  och  med  ett  ansigtsuttryck,  som  kan  temligen 
matematiskt  noggrant  uttryckas  med  0.  Der  sitter  en 
indian,  allvarlig  och  dyster,  med  håret,  mörkt  som  natten, 
hängande  ned  öfver  sitt  oljeglänsande  ansigte,  alldeles  som 
om  han  låge  på  lur  i  en  hästsvans,  men  hade  glömt,  att 
hans  kropp  var  synlig.  Der  står  en  engelsman  i  grå  klä- 
der af  »rinocoros»-tyg  och  bastanta  skor  med  sulor  tjockare  än 
våra  fosterlänska  »knallar».  Se  der  en  grupp  »yankees»,  långa 
och  raka  som.  gärdesgårdsstörar,  med  en  orolig  guldtörstande 
blick  och  brådskande  rörelser,  isynnerhet  med  underkäken, 
under  det  de  ymnigt  stänka  grön  Virginiasaft  omkring  sig. 
Stationen  bubblar  och  kokar  som  en  kittel.  Lokomotivet 
backar.  Folk  klättra  på  och  utaf  vagnarne  med  tilltagande 
brådska.  Äldre  välfödda  fruntimmer  hjelpas  och  lyftas  på 
alla  sidor.  De  springa  med  sina  korgar  och  knyten  likt 
kattor  med  sina  ungar.  Skjutvagnar,  lastade  likt  dromi- 
darer  med  koffertar  och  kistor,  rulla  förbi  fram- och  åter 
likt  svallvågor.  Der  är  den  öfveralt  närvarande  Saratoga 
kofferten,  i  hvilken  min  lilla  familj  kunde  bo,  om  han  blott 


54  ÅTTONDE    KAPITLET. 


vore  försedd  med  skorsten  och  dörr;  och  den  järnomsvepta 
kistan;  och  den  nätta  valisen,  så  mjuk  och  glänsande 
svart  som  en  vessla;  och  den  lilla  fläckiga  ludna  kofferten 
med  sina  glänsande  rader  af  kopparspikhufvuden ;  och  så 
den  stora  låren,  betäckt  med  säckväf,  grof  och  klumpig  som 
en  elefant.  Och  så  tumla  de  alla  ombord  med  ett  oupp- 
hörligt skrammel  af  kopparpoletter  (»checks»).  Se  der  edra 
egna  koffertar,  mina  damer  (jag  tog  ingen  med  mig,  hvadan 
jag  kan  se  utan  att  svimma),  som  I  köpten  enkom  och  spil- 
ler nya  för  den  långa  resan,  vältras  på  hörnen  likt 
ursinniga  tumlare.  Ack,  huru  lätt  kunna  ej  färger  och  par- 
fymer i  flytande  form  derinne  lossna  ur  sitt  tvång  under 
dessa  akrobatiska  öfhingar  och  förvandla  en  bruddrägt  till 
en  karta  öfver  alla  verldsdelar  med  öar,  floder  och  berg! 
Till  sist  flyga  de  stora  jätteläderväskorna,  tillhörande  För- 
enta Staternas  postverk,  från  de  röda  vagnarne  likt  agnar 
in  i  postvagnen. 

»Alla  ombord!»  lyder  konduktörens  kommando,  hvar- 
efter  han  ger  signal  åt  lokomotiv-föraren,  som  en  stund 
stått  på  sin  post  med  hufvudet  lutadt  öfver  sin  skuldra; 
lokomotiv-klockan  sättes  i  rörelse,  och  det  väldiga  tåget 
glider  stolt  från  stationen,  och  vi  äro  i  väg  med  ilande 
fart  vesterut  mot  prärierna,  öknarne,  bergen  och  Vesterns 
stora  haf! 

För  mig,  som  är  ensam,  tar  det  ej  lång  tid  att  få 
mitt  nya  hem  inom  järnvägsvagnen  ordnadt;  men  somliga 
personer  tyckas  aldrig  bli  i  ordning.  Se  på-  mannen  på 
bänken  midt  emot  oss.  Han  har  nu  vändt  sin  nattsäck  om 
och  om  igen  likt  en  pankaka,  som  ej  vill  gräddas,  och 
hållit  den  framför  sig,  likasom  en  kokett  flicka  gör  med  sin 
spegel,  cch  lagt  den  vid  sina  fötter  samt  fössökt  att  hänga 
upp  den  någonstädes.  Han  är  orolig  som  en  ekorre.  Och 
så  har  hans  öfverrock  hopvikits  och  utvikits  flera  gånger 
om  med  hvarje  sida  vänd  utåt  cch  inåt,  och  hans  filt  plå- 
gar honom,  och  hans  hatt  orsakar  likaledes  bekymmer. 

Då  resande  lemna  en  sådan  plats  som  Kansas  City 
för  att  färdas  genom  så  intressanta  trakter  som  de,  hvilka 
nu  ligga  i  vår  väg,  ha  de  vanligen  ej  öga  för  något  annat 
än  naturen  och  lifvet  omkring  sig.  Det  var  en  man  i 
vår    vagn,     som     höll    sin    näsa    i   en    bok,    och   han   hade 


GENOM    IOWA,    MISSOURI    OCH    ÖSTRA    KANSAS.  55 

aldrig  förr  rest  denna  väg,  och  han  var  —  en  engelsk 
turist ! 

En  vördnadsbjudande  matrona  satte  sig  ned  i  samma 
bänk  som  jag,  och  jag  kröp  upp  i  vrån  så  mycket  jag 
kunde,  icke  derför  att  jag  var  rädd  eller  blyg,  utan  eme- 
dan hennes  volym  gjorde  det  till  en  fysisk  nödvändighet. 
Jag  fann  dock  snart,  att  jag  råkat  i  godt  sällskap,  ty  oak- 
tadt  hon,  som  hon  sjelf  obesväradt  förklarade,  fostrat  sin 
kropp  så,  att  den  vägde  betydligt  öfver  200  skålpund,  hade 
hon  dock  ej  försummat  att  odla  sin  själ.  Hon  var  tvärtom 
en  bildad  och  religiös  kvinna,  som  ej  trodde  på  »kyrko- 
basarer»,  dansnöjen  o.  d.  Hon  hade  varit  bosatt  i  vestra 
Kansas  i  7  år  och  berömde  denna  stat  framför  alla  andra. 
Hon  hade  först  färdats  i  prärie  vagn  ditut,  ofta  haft  påhels- 
ning  af  indianerna  samt  varit  med  om  att  fånga  vild- 
åsnor, som  ännu  lära  finnas  i  Kansas,  o.  s.  v.  Hon  var  en 
ifrig  nykterhets  vän  och  med  skäl  stolt  öfver  den  seger,  som 
Kansas  vunnit  öfver  krogarne  och  krogpartiet. 

Jag  vill  här  först  som  sist  säga,  att  jag,  af  alt  hvad 
jag  sjelf  såg  samt  hörde  af  nere  kännare,  är  fullt  öfver- 
tygad  derom,  att  lagförbudet  mot  all  rusdrycks-handtering  i 
Kansas  icke,  som  krogpartiet  i  sitt  intresse  påstår,  är  en 
död  bokstaf,  utan  i  allmänhet  efterlefves  och  derför  är 
verksamt.  Innevånarne  i  Kansas  äro  entusiastiska  öfver 
sitt  förbud  mot  rusdryckerna,  och  på  försommaren  bruka 
de  årligen  ha  massmöten  i  nykterhetssakens^  intresse,  och 
dessa  möten  ha  blifvit  folkfester  af  bästa  slag. 

Tåget  rör  sig  med  en  fart  af  omkring  20  mil  i  tim- 
men vesterut  efter  Kansas- flodens  område  genom  bördiga 
trakter,  der  jorden  är  rik  som  Egyptens.  An  dyka  vi 
in  i  tjock  skog,  och  än  färdas  vi  genom  ståtliga  majsfält, 
der  majsstråna  resa  sig  som  småskog  till  en  höjd  af  från 
9  till  14  fot.  Jag  såg  ett  majsstrå  i  Kansas  City,  som 
var  20  fot  långt!  Der  står  en  njHbyggarestuga,  gömd  i  en 
skog  af  majs,  som  höjer  sig  öfver  stugans  tak.  Der  upp- 
stiger rök  ur  en  jordkula. 

Vi    passera    genom    Lawrence,    en    blomstrande  stad  i 

*  Douglas-county  med  en  befolkning  af  öfver  9,000,  en  mängd 

fabriker,    flera    tidningar,  .kyrkor    och   Kansas-Universitetet. 

Denna   stad    var  skådeplatsen  för  många  blodiga  uppträden 


ÅTTONDE    KAPITLET. 


under  de  ruskiga  »gränsdagarne»  samt  Quantrells  blodbad 
på  dess  befolkning  under  slaf kriget. 

Jag  hade  väntat  få  åtskilligt  ruskigt  ressällskap,  men 
jag  blef  angenämt  öfverraskad  af  att  få  se  endast  välklädda, 
ordentliga  och  till  utseendet  intelligenta  personer,  oaktadt 
här,  som  bekant,  ej  finnes  någon  klassindelning  vare  sig 
på  tågen  eller  på  ångbåtarne. 

Midt  framför  oss  sitter  •  en  lifvad  gosse  på  10  å  12 
år  och  af  hjertans  lust  sjunger  Henry  Russeils  visa:  »Go 
west,  go  west»  etc.  Tusenden  ha  följt  detta  välkända  råd, 
som  Horace  G-reely  gaf  hvarje  ung  man,  livad  än  denne 
önskade,  och  hafva  icke  ångrat  det.  Men  du,  som  ej  är 
beredd  på  mödor  och  hårdt  arbete,  gör  bäst  i  att  stanna 
hemma,  likaledes  du,  som  i  östern  eller  i  »det  gamla  lan- 
det» har  ett  trenigt  hem  eller  lefver  på  din  intelligens, 
ditt  stånd  eller  dina  anor;  likaledes  I,  drinkare  och  odug- 
lingar,  eller  I,  hustrur,  som  ej  förstån  att  göra  ett  hem 
trenigt,  om  det  också  vore  i  en  jordkoja  ute  på  Kansas 
prärier,  boren  ej  tänka  på  att  fara  hit.  Här  är  ej  platsen 
för  eder.  Här  krusar  och  bockar  sig  ingen  för  någon,  ej 
heller    har    man    här  några  sådana  välgörenhetsinrättningar 

—  »hem  för  drinkare,  fallna  kvinnor»  o.  d.  —  som  bereda 
mera  komfort  för  den  lastbare  lättingen  än  den  idoge  ar- 
betaren. Men  I,  fattige  och  arbetsamme,  som  med  alt  edert 
arbete  och  all  eder  möda  i  edert  gamla  hem  ej  sen  någon 
utsigt  till  något  bättre  för  framtiden;  I,  som  stan  vid  väg- 
kanten och  blifven  nedsmutsade  af  den  rike  mannens  eki- 
page, då  han  stolt  far  eder  förbi;  I,  som  veten  hvad 
det  är  att  »äta  edert  bröd  i  edert  anletes  svett»,  och  som 
hafven  för  eder  möda  fått  sten  för  bröd,  eder  gäller 
det:  »Gro  west!»  Der,  vare  sig  på  Kansas  eller  Nebraskas 
rika  prärier  eller  i  Minnesotas,  Dakotas  och  Wisconsins 
bördiga  dalar,  finnes  nog  och  öfvernog  för  den,  som 
vill  arbeta. 

Men  vi  äro  redan  i  Topeka,  Kansas  hufvudstad.  To- 
peka  har  en  befolkning  af  omkring  16,000.  Den  har  na- 
turligtvis en  adresskalender  —  en  nödvändighetsartikel,  som 
nästan  hvarje  tillstymmelse  till  stad  består  sig  i  detta  land# 

—  hvilken  har  till  inledning  en  afhandling  öfver  stadens 
historia.  Den  medfödda  amerikanska  böjelsen  för  humor 
studsar    ej    ens    tillbaka    inför    historiens    allvarsamma    och 


GENOM    IOWA,    MISSOURI    OCH    ÖSTRA    KANSAS.  57 

vördnadsbjudande  gudinna.  Se  här  det  historiska  företal, 
som.    inleder    det    prosaiska   innehållet  i  en  adresskalender: 

»Topeka  föddes  af  fattiga  men  ärliga  föräldrar  (Giles 
och  Holliday);  och  hon  sitter  på  Kaws  stränder,  en 
herskarinna  öfver  detta  och  hvarje  annat  segelbart  vatten, 
som  flödar  från  Kansas  mark.  Hon  beherskar  vår  stats 
hela  inre  sjöhandel.  Hennes  framtid  är  betryggad,  såsom 
domaren  sade  om  mannen,  som  han  dömt  till  lifstids  fän- 
gelse. Lawrence  har  nyligen  stulit  en  bro  från  Babcock, 
och  dess  medborgare  skynda  att  slita  ut  den,  medan  de 
färdas  öfver  den  och  försöka  att  få  in  i  sina  tjockskallar 
den  anda  af  allmän  företagsamhet,  som  öfver  våra  strida 
strömmar  spänner  ståtliga  broar,  fria  för  alla.  Vi  ha  en  fri 
bro  i  Topeka,  som  är  betald.  Vi  ha  ock  ett  dårhus.  Här 
bor  guvernören  och  äfven  hans  nyligen  utnämda  militärstab; 
och  likaledes  deras  nya  kläder,  hvilka  äro  prydda  med  mer 
äkta  metall  —  kringströdd  hur  som  helst  —  än  en  kopparkittel. 

»Atchison  har  offentliggjort  den  uppgiften,  att  det  upp- 
bygt  600  hus  under  sistlidet  år.  Tack  vare  lyckan;  detta 
är  vårt  sista  ord.  Vi  ha  bygt  tusen  hus  så  visst  som  ett; 
och  våra  tillfällen  och  tillgångar  att  inberäkna  i  detta  antal 
de  nya  brädkojorna  på  Missouris  flodbotten  äro  mycket  un- 
derlägsna vår  grannes.  Federal-rådhuset  håller  på  att 
uppföras  för  ett  belopp,  som  ingen  af  oss  kan  gissa  eller 
beräkna  eller  önskar  begränsa.  Topeka  har  så  många 
salubodar,  att  du  tröttnar  se  på  dem,  och  kunder  för  att 
köpa  alt,  hvad  de  ha  till  salu.  Hon  har  kapitolium.  Hon 
har  lagstiftande  församlingen.  Hon  har  'Santa  Fé-järnbanan, 
the  big  boss  thing  of  the  West'.  Hon  skall  nästa  år  ha 
direkt  förbindelse  med  Popocatapetl  och  Chimborazo. 

»Vi  ha  en  fabrik  för  tillverkande  af  timmer  utafhalm, 
den  första  i  hela  landet.  Vi  ha  de  jättestora  rull-kvarnarne, 
som  ännu  vänta  på  arbete.  Vi  ha  en  ädelsten,  en  dyr 
skatt  i  vårt  bibliotek,  som  ingen  medborgare  borde  för- 
summa att  fostra  och  skydda.  —  Vi  ha  ett  hälft  dussin 
lånekontor,  hvilka  utlåna  omkring  3  millioner  dollar  årligen, 
och  genom  hvilkas  människovänliga  bemödanden  hvarje  brist 
i  någons  fastighetshandlingar  inom  Kansas  utforskas  och  uppen- 
baras. Vi  ha  'Bethany  College',  hvarest  hundratal  gyllene- 
lockiga och  vackra  flickor  uppfostras  för  sin  vigtiga  ställning 
såsom  det  framtida  Kansas'   kvinnor,  makar  och  mödrar.    Vi 


58  ÅTTONDE    KAPITLET. 


ha  'Washburn  College'  och,  bäst  af  alt,  de  fria  allmänna  sko- 
lorna !  De  äro  både  här  och  der  och  öfveralt !  Och  så  barnen ! 
En  bikupa,  träffad  af  en  klubba,  är  ej  hälften  så  talrik.  De 
äro  vår  enda  naturliga  källa  till  förökelse;  utom  dem  måste 
folktillökningen  ske  genom  inflyttning.  Vi  använda  årligen 
10,000  dollar  till  skolböcker.» 

I  det  ungdomsfriska  och  lefnadsglada  Topeka  med 
omnejd  bo  ett  stort  antal  landsmän.  De  fleste  af  dem  äro 
arbetare  med  en  daglön  af  från  1,50  till  4  dollar,  alt  efter 
sysselsättning  och  skicklighet.  Några  egna  sig  äfven  med 
framgång  åt  affärsverksamhet. 

Såsom  exempel  på,  huru  förståndige  nybyggare  bära  sig 
åt  för  att  bygga  ett  eget  hem  ute  i  vestern,  må  följande  anföras 
rörande  en  mr.  J.,  som  jag  personligen  lärde  känna.  Han 
kom  för  några  år  sedan  med  maka  och  familj  från  Sverige 
meddellös  till  Kansas  City.  Der  stannade  han  några  år 
och  arbetade  flitigt,  tills  han  hopsparat  omkring  800  dollar. 
Under  tiden  gjorde  han  några  iakttagelseturer  ut  på  präri- 
erna  för  att  se  på  »land»,  och  slutligen  köpte  han  80  acres 
ypperlig  jord  omkring  25  mil  vester  om  Topeka.  Der  köpte 
han  sig  ett  par  hästar,  vagn  och  åkerbruksredskap,  en  ko, 
höns  etc.  samt  ett  litet  hus,  hvilket  han  bitvis  körde  från 
järnägsstationen  till  det  nya  hemmet,  dit  han  begaf  sig  tidigt  på 
våren.  På  fyra  dagar  uppsattes  och  inreddes  huset,  så  att 
det  var  färdigt  att  bebos.  Som  bekant  köpas  eller  beställas 
vanligen  trähus  färdiggjorda  från  fabrikerna.  Ett  sådant 
hus  kan  man,  såsom  stundom  skett,  börja  att  uppsätta 
tidigt  på  morgonen  och  hafva  det  färdigt,  så  att  man  kan 
inflytta  deri  på  kvällen.  Derpå  eftersändes  familjen.  I 
Maj  bräcktes  den  jungfruliga  jorden,  som  sedan  fick  ligga 
till  följande  år.  Första  året  odlades  endast  hö,  litet  hvete, 
potatis  och  grönsaker  etc.  till  husbehof.  Andra  året  erhöll  han 
sin  första  skörd,  af  hvilken  han  sålde  för  omkring  400 
dollar.  Sedan  köpte  han  ytterligare  80  acres,  och  nu  sitter 
han  med  en  skuldfri  egendom,  som  uppskattas  till  omkring 
8,000  dollar,   och  har  dessutom  pengar  på  banken. 

I  Amerika  slå  sig  nybyggarne  i  allmänhet  ej  ned  i 
byar  på  europeiskt  vis,  utan  på  vederbörligt  afstånd  från 
hvarandra  för  att  undvika  svårigheter  rörande  mitt  och  ditt, 
isynnerhet  angående  boskapen,  hvilket  är  en  nödvändighet, 
der  man  ej  begagnar  stängsel  för  kreaturen. 


GENOM    10  WA,     MISSOURI    OCH    ÖSTRA    K  ANS  AS.  59 

Invandrarne  från  Nord-Amerikas  östra  stater  samt 
mennoniterna,  hvilka  slagit  sig  ned  i  stora,  blomstrande  ny- 
byggen i  Kansas,  stå  mycket  högt  i  hyfsning,  och  deras 
hem  äro  mönster  af  trefnad  och  snygghet.  Hvad  åter  vid- 
kommer invandrare  från  vissa  främmande  land,  bibehålla  de 
ofta  i  åratal  eller  t.  o.  m.  hela  sin  lifstid  de  mindre  renliga 
och  hyfsade  vanorna  från  »det  gamla  landet»,  ehuru  aktnings- 
värda undantag  gifvas.  Sålunda,  for  att  inskränka  mig 
till  våra  landsmän,  såg  jag  mer  än  en  svensk  familj  bo 
tillsammans  med  höns  och  grisar  i  en  jordkula  eller  »shanty», 
der  lukten  var  odräglig,  och  der  jag  hörde  råa  kötteder 
som  i  Sverige  och  ej  såg  annan  lektyr  än  Sv.  Psalmboken 
och  Långkatekesen.  I  familjer,  som  vistats  en  längre  tid  i 
landet,  fans  stundom  äfven  engelska  tidningar  och  böcker. 
Mycket  större  hyfsning  märkes  hos  barnen,  som  uppfostrats 
i  Amerika,  om  nämligen  presterna  ej  lyckats  förmå  föräldrarne 
att  delvis  eller  helt  hålla  dem  från  de  förträffliga  allmänna 
skolorna,  som  underhållas  af  staten  och  upprättas  öfveralt, 
der  nybyggare  slå  sig  ned. 

På  senare  tiden  har  man  börjat  lägga  an  på  skogs- 
odling ute  på  prärierna  och  det  med  stor  framgång,  hvilket 
något  motverkar  den  tryckande  enformigheten  och  skyddar 
mot  stcrmar  och  köld.  Ännu  har  man  likväl  ej  råd  till 
att  bränna  skog,  utan  brukar  man  präriegräs  och  majs-ax 
till  bränsle. 

Kansas  är  illa  beryktadt  för  orkaner  och  svåra  stormar. 
Kanske  är  ryktet  något  öfverdrifvet ;  så  vill  det  synas  af 
statistiska  uppgifter.  Visserligen  berättades  det,  att  orkaner 
rensopat  brunnar,  som  igenfylts  med  sten,  sönderslitit  järn- 
vägsskenor —  ett  sådant  lösslitet  järnstycke  förevisades  mig 
—  och  bortsopat  hela  städer,  men  sådant  har  händt  och 
händer  äfven  i  andra  stater. 

Innan  vi  fortsätta  färden  vidare,  vill  jag  återgifva  några 
fakta  rörande  utsigterna  för  nybyggaren  i  Kansas.  Tillåt 
mig  först  förklara,  att  jag  ej  vill  rosa  någon  stat  framför 
den  andre,  ty  alla  hafva  sina  fördelar  och  nackdelar.  Kansas 
ligger  midt  i  Unionen.  Landet  utgöres  af  en  enda  stor 
och  sammanhängande  prärie,  genomfluten  af  flera  floder 
med  smutsigt  vatten.  Jorden  i  östra  delen  af  staten  ut- 
göres af  rik  svart  mylla,  som  ej  fordrar  någon  gödsel.  Det 
är  ej  många  år  sedan  buffeln,  vildåsnan,  råddjuret  och  den 


60  ÅTTONDE  KAPITLET. 


vilda  indianen  ensamme  ströfvade  omkring  på  Kansas  slätter, 
och  nu  räknar  staten  omkring  en  million  innebyggare,  som  hafva 
egendom  uppgående  till  öfver  150  millioner  dollar  i  taxerings- 
värde och  betala  en  årlig  skatt  af  omkring  en  million  dollar. 
Klimatet  är  mycket  mildare  än  i  de  östra  staterna,  så  att 
boskapen  betar  ute  hela  året  om.  Mycken  boskap  frös  likväl 
ihjel  under   den  ovanligt  kalla  vintern  1880 — 81. 

Följande  siffror  ådagalägga  statens  hastiga  tillväxt  och 
rikedom:  1860  uppgick  skörden  till  271,663  bushel;  1870 
till  en  million;  1875  till  fyra  millioner  och  1879  till  nära 
8  millioner.  Under  sjuårsperioden  från  och  med  1872  till 
och  med  1878  afkastade  hvarje  acre  16,66  bushels  vinter- 
hvete  och    12,70  bushel  vårhvete. 

Tillåt  mig  äfven  gifva  några  råd  till  den,  som  möjligen 
skulle  tänka  på  att  slå  sig  ned  i  Kansas. 

I  första  rummet  bestäm  dig  på  förhand  rörande  platsen, 
der  du  ämnar  slå  dig  ned,  och  undvik  landagenter  och  andra 
hajar,  som  anfalla  dig  på  järnvägsstationen  i  Kansas  City 
och  annorstädes.  Vänd  dig  till  järnvägsbolagets  eller  statens 
landkomissionär  i  Topeka  för  erhållande  af  upplysningar. 
Då  du  uppgjort  din  plan,  följ  den.  Om  du  skall  flytta,  gör 
det  tidigt  på  våren,  innan  emigrantströmmen  hunnit  blifva 
så  stark,  och  tag  familjen  med  dig;  men  om  du  spar  till 
senare  på  sommaren,  gör  du  bäst  uti  att  fara  ensam  och 
sända  efter  familjen  sedan,  då  du  hunnit  få  ditt  hem  i  ord- 
ning. Om  du  t.  ex.  har  1,000  doll.,  kan  du  af  järnvägs- 
bolaget köpa  160  acres  land  några  mil  från  järnvägen  för 
150  doll.  kontant  och  det  öfriga  att  betalas  under  en  tid  af 
6  år;  dina  öfriga  utgifter  komma  att  gestalta  sig  ungefär  på 
följande  sätt:  ett  hus  250  doll. ;  ett  par  hästar  med  seldon 
180  doll.;  en  s.  k.  »bräckplog»  22  doll. ;  en  harfva  10  doll. ; 
en  ko  30  doll. ;  intresse  och  afbetalning  på  landet  efter 
första  året  efter  köpet  35  doll. ;  summa  677  doll.  Detta 
lemnar  öfrigt  323  doll.  till  utsäde  och  familjens  underhåll, 
tills  första  skörden  hunnit  inbergas.  Många  ha  naturligtvis 
börjat  med  mindre  eller  t.  o.  m.  intet  kapital  och  ändå 
slagit  sig  fram,  men  jag  skulle  ej  vilja  råda  någon  att  med 
tomma  händer  slå  sig  ned  som  jordbrukare.  Arbeta 
först  ihop  litet  pengar,  innan  du  slår  dig  ned  på  prärien  eller 
i  nordvesterns  skogar  och  dalar. 


GENOM  VESTRA  KANSAS.  61 


NIONDE  KAPITLET. 

Genom  vestra  Kansas. 

En  het  förmiddag  ankom  jag  till  Emporia,  huvud- 
staden i  grefskapet  Lyon,  vackert  belägen  mellan  floderna 
Neosho  och  Cottonwood  ej  låugt  från  deras  sammanflöde. 
Dess  innevånare  uppgå  till  nära  fem  tusen.  Här  skares 
Santa  Eé-banan  af  Missouri-Kansas-  och  Texas-banan,  som 
löper  söderut  genom  Indian-territoriet  till  Texas,  och  häri- 
från löper  dessutom  en  gren  af  Santa  Eé-banan  genom 
Eureka  till  Howard  City.  Tag  reda  på  dessa  platser  på 
kartan,  o,  du  svenske  yngling!  Du  vet  ej,  hvad  en  kom- 
mande dag  kan  föra  i  sitt  sköte.  Kanske  faller  det  en 
vacker  dag  på  din  lott  att,  efter  afslutade  klassiska  studier, 
1  praktisera  ditt  grekiska  lyo,  lyso  etc.  med  ett  par  oxar  och 
en  »bräckplog»  ute  på  Kansas  prärier,  eller  gäller  det  att 
utbyta  ditt  pennkörande  på  linieradt  kronopapper  i  något 
af  »verken»  mot  att  köra  ett  »teem»  med  ett  lass  af  potatis, 
»tomatoes»  och  meloner  från  ett  präriehem  in  till  »stan'» 
hvar  morgon.  En  vacker  dag  kan  du,  som  sagdt,  befinna 
dig  på  hinsidan  det  »stora  träsket»,  och  kanske  är  du  för- 
nuftig nog  att  ej  stanna  i  någon  af  de  Atlantiska  städerna 
och  förstöra  pengar,  tid  och  kanske  något  ännu  dyrbarare, 
utan  far  ut  till  Yestern,  vare  sig  till  Kansas,  Nebraska 
eller  Dakota,  för  att  bygga  dig  ett  eget  hem. 

»Järnvägskungars  nåd  har  så  väl  reglerat,  att  den  städer 
öfver  alt  placerat,  der  deras  banor  stryka  fram. »  En  dylik 
utkorelse  har  ock  Emporia  att  tacka  för  sin  närvarande 
blomstrande  tillvaro  och  sin  ännu  mera  storartade  framtid. 
Vesterns  städer  äro,  för  att  tala  spiritualisiskt,  »materialiseradt» 
framtidshopp;  eller,  om  man  skulle  tala  »idealistiskt», 
kunde  man  säga,  att  den  ideela  framtidsstaden,  den  absoluta 
stadsidéen  eller  »stadsheten»  framträdti  »overkliga»  materiela 
former  af  breda,  raka  gator  med  få  eller  inga  hus.  Ga- 
torna äro  vanligen  ur  europeisk  synpunkt  betraktade  tre 
gånger  för  breda.  Den  stora  bredden  gör  det  mycket  dyrt 
att  belägga  dem  med  sten  eller  trä;  och  i  de  flesta  fall 
öfvervinnes    denna    svårighet  genom  att  ej  betäcka  gatorna 


62  NIONDE    KAPITLET. 


alls.  I  allmänhet  utläggas  likväl  gångbanor  af  plank. 
I  torrt  väder  äro  dessa  gator  en  öken  af  dam,  i  regnigt 
väder  en  misströstans  dy.  Stadens  arkitektur  är  ock  om- 
vexlande.  Den  energiske  och  framgångsfulle  krämaren,  som 
förvärfvat  sig  ett  par  hundra  tusen  dollar,  har  uppfört  en 
ståtlig  fem  våningsbyggnad  af  tegel.  Näst  intill  har  en 
fattig  stackare,  utan  andra  tillgångar  än  framtidshopp,  rest 
ett  brädskjul,  der  han  säljer  matvaror  eller  grönsaker;  och 
dernäst  står  en  svartglänsande  afrikan  och  säljer  ostron 
på  ett  bord  under  bar  himmel  bredvid  en  respektabel 
kyrkbyggnad,  under  det  den  ståtliga  normalskolans  bygg- 
nad öfverskådar  hela  staden;  men  icke  en  enda  krog 
syns  till! 

På  eftermiddagen  råder  lif  och  rörelse.  Metodisterna 
hafva  ett  »camp  mesting»  *)  ett  stycke  utom  staden,  och  nu 
är  en  allmän  exodus.  En  hygglig  svensk  metodistgumma 
bjuder  mig  vänligt  gå  med  sin  familj:  »Vill  inte  herrn 
komma  med  i  kampen?»  sade  hon.  »Vi  ska'  ha'  så 
roligt :  vi  ska'  ta'  me'  oss  stolar,  och  vi  ska'  sitta  och  spisa 
i  kampen.»  Jag  gick  med  ut  »i  kampen»,  och  der  var 
en  brokig  samling  af  »alla  folk,  slägten  och  tungo- 
mål». God  ordning  rådde,  och  alt  var  stilla  till  en 
början;  men  då  den  unge  och  liflige  predikanten  en  stund 
med  all  makt  bearbetat  folkets  känslor,  blef  han  ofta  öfver- 
röstad  af  är  a-haleluj  a-rop  från  folkmassan.  En  grupp  negrer 
hade  synbarligen  erhållit  andan  i  rikt  mått.  De  hoppade, 
skrattade,  klappade  med  händerna  och  jubilerade.  En  af 
dem  lade  sig  på  rygg  på  marken,  sparkade  med  fötterna 
och  klappade  med  händerna,  skrattande  och  lof vande.  Jag 
närmade  mig,  och  i  det  allmänna  jublet  kunde  jag  höra 
honom  utropa :  »  Halle-M  l-hi  f-lu-ho  l -ho  !-jah  l -Ina  l -Ina  l-ha-a-a  ! 
Bress-M  l-hi  !-äe-ho  l -ho ! -Lord-ha  l -ha  l-ha-a-a  t »  etc . 

Jag  träffade  negrer  öfver  alt  i  Kansas,  der  de  uppgå 
i  antal  till  omkring  4,000.  De  flesta  af  dem  bo  likväl  i 
östra  och  södra  Kansas.  De  ha,  som  bekant,  invandrat 
från  sydstaterna,  kanske  mest  från  Missisippi.  Här  skatta 
de  sig  mycket  lyckligare  än  i  sina  förra  hem.  De  egna 
sig  betydligt  åt  yrkesidkande,  småhandel  och  jordbruk,  men 

*)  »Lägermöte».  Sådana  religiösa  möten  ute  i  det  fria  äro 
mycket  vanliga  och  räcka  stundom  ett  par  veckor,  hvarunder  folket  bor 
i  tält,  då  grannar  ej  ha  rum  tillräckligt  för  dem. 


GENOM    YESTRA    KANSAS.  63 

de  fleste  äro  grofarbetare.  Här  ser  man  ej  den  hopplösa 
lättjan  hos  dem  såsom  i  södern.  De  äro  ock  ganska  intel- 
ligenta. Deras  barn  undervisas  i  de  allmänna  skolorna, 
ofta  tillsammans  med  de  hvita  barnen,  men  oftast  för  sig 
sjelfva.  Här  tyckas  de  visst  icke  lida  af  någon  ostracism, 
ehuru,    som    naturligt    är,    de    umgås    mest  med  h varandra. 

Jag  bodde  på  ett  af  dessa  stereotypiska  vesterns  hotell, 
med  den  egendomligheten  likväl,  att  det  ej  hade  någon 
krogafdelning  —  vi  äro  i  det  absolut  nyktra  Kansas!  Mat- 
sedeln är  ock  stereotyperad :  man  tröttnar  att  se  på  den. 
Man  begäre  hvad  man  vill,  uppradas  alltid  ett  dussin  ostron- 
skålformiga  tallrikar  —  »dishes»  —  framför  en,  lastade 
med  grönsaker,  »mush»,  »squash»  etc;  och  innan  man  hun- 
nit öfverskåda  utställningen,  framsättes  en  stor,  klumpig 
kopp,  fyld  af  dåligt  kaffe  eller  godt  te.  Och  så  kommer 
till  sist  detta  otyg,  som  kallas  »pie»:  geologiska  formatio- 
ner af  hård  eller  klibbig  deg,  frukt,  syrup  och  annat  sött; 
—  ja,  en  amerikan  försäkrade  mig,  att  den  onde  sjelf  låg 
inbakad  i  dessa  oting!  »Pie  verkar  förstörd  matsmältning, 
hvilken  verkar  melankoli,  raseri,  hat,  brott,  mord!  Ergo: 
the  devil  is  in  the  pie!»   Så  resonerade  amerikanen. 

Följande  morgon  åkte  jag  före  soluppgången  i  en 
»buggy»  ut  åt  landet.  Träffade  några  mil  utom  staden  en 
man  med  svenskt  utseende,  som  höll  på  att  gräfva  i  jorden  för 
att  bereda  sig  en  jordkula  för  vintern.  »Är  ni  inte  svensk?» 
frågade  jag.  »Nej,  jag  är  från  Gotland»,  svarade  han. 
Mannen  hade  redan  uppbyggt  ett  eget  hem  i  en  annan  del 
af  staten;  men  måste  sedan  gå  ifrån  jord,  hus  och  alt,  eme- 
dan en  »agent»  lurat  honom  att  köpa  land,  som  redan  var  såldt. 

Hveteskörden  var  redan  inbergad  och  tröskad  samt  en 
stor  del  deraf  äfven  på  väg  till  östern  och  Europa;  men 
den  ståtliga  majsen  reste  sig  hög  som  småskog,  planterad 
i    enformigt    regelbundna    rader   eller   rutor  utöfver  slätten. 


Vid  middagstiden  lemna  vi  Emporia  och  fortsätta  med 
tåget  resan  vesterut.  Solen  »steker».  Vi  ila  genom  ståt- 
liga majsfält,  blomstrande  nybyggen  och  stadsungar,  som 
nog  växa  och  bli  stora  med  tiden.  Nu  äro  vi  ute  på  den 
äkta  prärien.  I  Illinois,  lowa,  Nebraska  och  Indian  terri- 
toriet   etc.    äro   prärierna   vågform iga,    men  här  är  en  enda 


64  NIONDE    KAPITLET. 


oafbruten  slätt,  jemn  som  ett  bord,  sträckande  sig  hundra- 
tals mil  åt  alla  väderstreck.  Man  erfar  en  egendomlig 
känsla,  då  man  skådar  utöfver  detta  haf  af  böljande  gräs 
med  här  och  der  en  liten  ö,  bestående  af  nybyggarens  stuga, 
omgifven  af  en  dunge  planterade  träd,  mest  »Cottonwood». 
En  riklig  mängd  vilda  blommor  prunka  derute  på  den  »jung- 
fruliga» marken.  Tåget  stannar,  och  medan  vatten  hemtas 
åt  järnhästen  ur  den  dromedargestaltade  vattenbehållaren 
vid  stationerna,  springa  vi  ut  och  plocka  vilda  rosor  och 
violer,  som  förekomma  i  stor  mängd  och  flera  olika  arter. 
Öfver  tjugo  arter  kaktus  finnas  här,  och  ett  slags  »trollbär» 
(Solanum  rostratum),  som  leder  sitt  ursprung  från  Colorado, 
och  hvarpå  den  fruktade  Colorado-skallbaggen  lefde,  innan 
den  läckrare  potatisen  kom  i  hans  väg.  Undersköna  liljor 
växa  i  stor  mängd  på  vissa  trakter,  och  den  egendomliga 
»såpplantan»  {Yucca  angustifolid)  är  äfven  representerad. 
Den  innehåller  alkaliska  ämnen  och  brukades  af  de  äldsta 
nybyggarne  i  stället  för  såpa.     Häraf  dess  namn. 

Det  lider  mot  aftonen,  svalkande  flägtar  komma  från 
vestern,  och  vi  indricka  i  fulla  drag  den  friska  prärieluften. 

Mot  skymningen  synes  tjock  rök  uppstiga  vid  hori- 
zonten.  Yi  närma  oss  den  för  hvarje  ögonblick.  Det  är 
präriebrand!  Jag  sträcker  hufvudet  ut  genom  fönstret  för 
att  se  ett  skådespel,  som  jag  så  ofta  längtat  att  få  skåda, 
tills  mina  ögon  fyllas  af  rök  och  dam.  —  Ändtligen!  Se 
der  —  att  flygande  artilleri  af  idel  flammor,  vågor  af  eld 
med  vindens  snabbhet  vältrande  sig  fram  öfver  de  ändlösa 
slätterna ! 

Men  detta  skådespel  skulle  snart  aflösas  af  ett  annat 
ännu  mera  majestätiskt.  Medan  vi  njöto  af  denna  för  oss 
alldeles  nya  uppvisning,  hade  tjocka  moln  med  förvånans- 
värd hastighet  dragit  sig  samman  öfver  himmelen  —  en 
åskstorm  var  i  annalkande.  Den  nedgående  solen  purpur- 
färgar  en  kant  af  de  tjocka  moln,  som,  likt  en  solid  mur 
af  oregelbundna  tegellager,  resa  sig  från  jorden  mot  himlen. 
Så  kom  stormen  i  ett  nu  och  kastade  sig  öfver  tåget,  lika- 
som då  en  här  störtar  mot  en  en  fiende,  som  ständigt  trän- 
ger fram  inom  dess  område.  Man  känner,  huru  vagnarna 
nästan  lyftas  och  ställas  på  kant,  och  lokomotivet,  ehuru 
frustande,  som  det  tycks,  mer  än  vanligt,  saktar  farten. 
Nu    gäller    det!    Stormen    har   stält  sig  midt  emot  lokomo- 


GENOM  VESTRA  KANSAS.  65 

tivet  och  så  att  säga  fattat  det  i  kragen  för  att  slå  det 
till  marken  eller  kasta  det  ur  spåret.  Det  är  ett  svårt 
grabbatag!  Om  ett  par  minuter  voro  vi  insvepta  i  kolsvart 
mörker.  Blixtarne  hängde  ned  från  molnen  som  fransar 
från  en  duk  och  lekte  likt  eldspolar  mellan  himmel  och 
jord,  såsom  höllo  de  på  att  väfva  en  förstörelsens  drägt. 
Thor  röt  icke  blott,  likt  ursinniga  tjurar,  som  han  gör  i  hem- 
landets dalar,  utan  han  sände  skott  på  skott  likasom  från 
kanoner,  som  ha  allvar  i  leken.  Skådespelet  var  storartadt 
öfver  all  beskrifning.  Lokomotivets  frustande  och  vagns- 
hjulens enformiga  malande  kunde  nu  ej  höras  det  minsta. 
Det  var  skott  på  skott,  mångdubblade  i  oändlighet.  Jag 
fruktade,  att  järnhästen  ej  skulle  stå  prof  vet  mot  dunder- 
köraren;  men  några  minuter  till,  och  vi  äro  segrande  ur 
striden.     Så  ha  vi  då  äfven  fått  se  en  Kansas-storm. 

Nu  är  sängdags,  och  vi,  som  ej  bestått  oss  sofvagns- 
bekvämlighet,  söka  hvila  bäst  vi  kunna.  Jag  insöfves  af 
vagnshjulens  enformiga  malande  och  väckes  af  tystnaden, 
hvar  gång  tåget  stannar.  Huru  söfvande  är  ej  hvarje  en- 
formigt ljud!  Huru  sött  sofver  man  ej  vid  ett  brusande 
haf,  en  fors,  en  kvarn  eller  i  en  kyrka  under  en  vanlig 
predikan!  Ja,  jag  tror  nästan,  man  skulle  kunna  sofva 
sött  vid  det  dånande  Niagara  med  dess  vattenmassa  ström- 
mande ned  efter  halsgropen,  kunde  man  blott  bli  van 
dervid. 

Man  behöfver  ej  en  altför  liflig  inbillning  för  att  höra 
röster  ur  stormen,  ur  vågens  svall  och  strömmens  brus; 
eller,  likt  Malmströms  »liten  pilt»,  i  den  tysta  natten,  då 
»det  suckar  så  tungt  uti  skogen».  Så  tyckas  äfven  de 
rullande  hjulen  under  tåget  oupphörligt  återgifva  Horace 
Greelys  råd:  »Vesterut,  vesterut,  vesterut!»  beledsagadt 
af  den  för  järnvägsresande  välkända  »kling-ki-ti-klang-ki-ti»- 
musiken. 

Man  brukar  ej  vakna  på  morgonen  mycket  högre  än 
då  man  gick  till  hvila;  men  då  vi  följande  morgon  sågo 
solen  uppgå  öfver  vestra  Kansas  slätter,  voro  vi  ett  par 
tusen  fot  högre  än  då  natten  inträdde.  Vi  ha  redan  lemnat 
de  bördiga  prärierna  bakom  oss  och  befinna  oss  nu.  på  de 
sandiga  och  föga  fruktbara  högslätterna,  hvilka  sträcka  sig 
omkring  100  mil  österut  från  Klipp-bergen.  Tåget  ilar 
uppåt    och  vesterut  efter  Arkansas-floden.     Här  var  fordom 

5 


66  NIONDE    KAPITLET. 


emigranternas  stråkväg,  och  många  indianbyar  voro  äfven 
här  belägna;  och  ännu  synas  här  och  der  gamla  »indian-trails» 
och  äfven  lemningar  efter  deras  byar.  Här  och  der  efter 
floden,  som  än  gräfver  sig  ned  i  jorden  likt  en  mullvad  j 
och  än  dyker  upp  och  vidgas  till  ett  stort  träsk  med  oänd- 
lig rikedom  på  vilda  änder,  ankor  och  gäss,  ser  man  stora 
hjordar  af  boskap  och  får,  och  öfveralt  ligga  skelett  af 
kreatur,  hvilka  i  tusental  frusit  ihjel  under  föregående  kalla 
vinter. 

Morgonen  är  skön,  och  alla  äro  vakna  och  titta  ut  ge- 
nom fönstren.  »Präriehundar!»  ropas  det  genom  vagnen. 
Se,  der  äro  de  mycket  riktigt  de  feta,  ystra  kräken,  stora 
som  något  förstorade  råttor  —  man  kunde  kalla  dem  rått- 
prostar  —  troligen  kallade  hundar,  emedan  de  äro  lika 
litet  beslägtade  med  canis  som  med  sus  scrofa.  De  sitta 
raka  som  käglor  på  sina  kullar  och  beskåda  tåget,  med 
framtassarne  hängande  ned  på  ett  föraktligt,  tanklöst  eller 
högtidligt  sätt,  såsom  hade  de  nyss  tvagit  sina  händer  på 
morgonen  utanför  sin  stuga  och  stode  och  gapade  på  de 
der  dårarne,  som  åka  förbi  på  väg  till  Colorado  och  Kali- 
fornien för  att  söka  guld  och  lycka.  Man  har  sagt,  att 
de  skälla  på  tågen;  men  jag  märkte  ej  något  sådant  oskick 
från  deras  sida.  —  Nu  genljuder  vagnen  af  ropet:  »Anti- 
loper!»  Se  der  springa  de  lätta  och  smidiga  gestalterna 
ett  stycke,  så  vända  de  sig  om  och  se  på  oss  med  hufvu- 
det  lyftadt  uppåt;  och  så  taga  de  åter  några  skutt,  och  vi 
förlora  dem  ur  sigte.  Präriehundar  och  antiloper  i  sitt 
hemland  voro  mycket  intressantare  än  »Barnums  jättemena- 
geri,  konsolideradt  med  Londons  Cirkus»   i  Brooklyn. 

Marken  blir  mer  och  mer  ojemn.  Stora  sanddrifvor, 
hopförda  af  den  starka  vestan,  höja  sig  å  ömse  sidor  om 
banan.  Växtligheten  och  grönskan  blifva  sparsammare;  men 
det  korta  och  upptorkade  »buffelgräset»  i  dessa  trakter  lär 
vara  ett  mustigt  födoämne  för  kreaturen.  Här  och  der 
synes  en  ljusgrå  ö  i  öknen  med  ett  hvitt  tält  uppslaget 
bredvid  den.  Det  är  fårahjorden  med  sin  herde.  Der  nere 
vid  floden  beta  boskapshjordar,   vårdade  af  herdar  till  häst. 

Den  som  har  skarpt  öga  kan  redan  spana  några  blå 
punkter  vid  horizonten  i  vester.  Det  är  Klipp-bergen!  Ännu 
äro  de  på  öfver  100  mils  afstånd,  men  synas  ändå  nära 
som   grannar.     Denna   stund,    då   mitt  öga  uppfångade  den 


GENOM    VESTRA    KANSAS.  67 

första*  skymt  af  Klipp-bergen,  skall  alltid  fortlefva  i  mitt 
minne  som  en  outsägligt  skön  erfarenhet  af  hänryckning, 
renhet  och  frid.  —  Jag  tänkte  på  andras  ögon  än  mina 
—  trötta,  damuppfylda  ögon  —  som  klarnade  upp,  då  de 
först  fingo  syn  på  Klipp- bergens  snöklädda  toppar,  glänsande 
i  den  brännheta  solen.  Jag  tänkte,  och  det  icke  så  långt 
tillbaks,  på  prärie-karavanerna  och  prärie -hjeltarne;  på  oxarne, 
som,  uttröttade,  slinkade  mellan  skaklarne,  likt  en  pendel; 
på  den  tid,  då  de  resande,  efter  att  först  ha  fått  syn  på  ber- 
gen, måste  färdas  i  flera  dar,  innan  de  hunno  till  dem.  Och 
jag  ser  der  till  venster  om  floden  deras  gamla  ökenväg, 
och  åren  försvinna  och  lägereldarne,  matade  af  kaktus  och 
gräs,  flamma  åter,  och  jag  lägger  mig  ned  bredvid  dem 
under  en  himmel,  som  är  naken,  främmande  och  sällsam, 
och  jag  hör  prärie  vargens  tjut  i  den  tysta  natten  och  den 
vilda  indianens  stridsrop,  då  han  anfaller  blekansigtena, 
som  inkräktat  på  hans  område. 

Innan  vi  lemna  Kansas,  vill  jag  återgifva  följande, 
som  meddelades  mig  rörande  kreatursafveln,  som  bedrifves 
i  så  ofantligt  stor  skala  i  den  aflägsna  sydvestern.  Om 
en  person,  som  ämnar  ingå  i  dylik  verksamhet,  har  blott 
ett  ringa  kapital,  är  det  bäst  att  köpa  160  acres  »land» 
att  börja  med  till  hem  och  »ranch»  (betesmark)  och  sedan 
arbeta  sig  upp  vidare.  Dylikt  »land»  kan  erhållas  för  1:  50 
å  5  doll.  acren,  efter  läge  och  godhet.  Längre  bort  från 
järnvägen  finner  han  så  mycket  fritt  betesland,  han  önskar. 
I  vestra  Kansas  kan  hveteodling  med  fördel  bedrifvas  tillika 
med  fårafvel. 

Spanska  får  äro  de  bästa  för  vestra  Kansas.  De 
kunna  köpas  i  Wisconsin,  Michigan  eller  Iowa,  levererade 
i  Kansas  för  3  doll.  per  stycket.  Gumsar  af  bästa,  slag  kosta 
40  å  50  doll.  per  stycket. 

Om  man  t.  ex.  har  ett  kapital  af  5,000  doll.  att  börja 
med,  kan  man  göra  ungefär  följande  beräkning:  Man  kö- 
per sig  först  en  »farm»  godt  »land»  å  160  acres  å  4  doll. 
per  acre  att  betalas  i  terminer  under  en  tid  af  6  år.  För- 
sta aibetalningen  dera  är  144  doll. ;  ett  hus  omkr.  500  doll. ; 
ett  par  hästar,  lastvagnar  och  redskap  etc.  600  doll. ;  summa 
1,244  doll.  Genom  att  förena  hveteodling  med  fårafvel 
kan  tillräckligt  realiseras  på  »farmen»  för  att  betala  den 
och    underhålla    familjen.     Detta    lemnar    ett    öfverskott  af 


NIONDE    KAPITLET. 


3,756    doll.    att    insättas    i  fårafveln  efter  ungefär  följande 
beräkning : 

800  merinos  tackor,  å  3  doll 2,400  doll. 

8  merinos  gumsar,  å  40  doll 325      » 

Stängsel  och  skjul  för  1,000  får 225      » 

Väderkvarns-pump,  brunn  och  hoar...  125       » 

Summa  3,995  doll. 


Omkostnader. 

Hö    70  doll. 

Majs 150      > 

Klippning  och  utgifter 300      » 

En  herde,  ett  års  lön 300      » 

Summa  820  doll. 

Inkomster. 

För  640  lam,  a  3  doll 1,920  doll. 

För  ull,  å  4,800  eng.  pund,  å  25  cents  1,200      » 

Summa  3,120  doll. 
Minus  omkostnader      820      » 
Ren  behållning  2,300  doll. 

Detta  lemnar  en  ren  vinst  af  74  procent  på  det  in- 
satta kapitalet.  Denna  beräkning  är  gjord  efter  yttre  pri- 
ser. En  händig  farmare  kan  uppsätta  fårskjul,  som  kosta 
mindre  än  100  doll.;  och  hälften  af  omkostnaderna  kan  han 
undvika  genom  att  sjelf  utföra  en  stor  del  af  arbetet.  Hjor- 
dens förökning  är  beräknad  så  lågt  som  till  80  procent, 
under  det  den  vanligen  stiger  till  95  procent. 

Nötkreatursafveln  är  i  allmänhet  icke  så  vinstgifvande 
som  fårafveln,  men  den  lär  vara  säkrare  i  längden.  Det 
finnes  en  lag  i  Kansas,  känd  under  namn  af  »herdelagen», 
som  i  de  grefskap,  der  den  tillämpas,  tillåter  »farmaren» 
att  odla  sin  jord  utan  att  behöfva  inhägna  den,  och  tvin- 
gar boskapsaflaren  att  vakta  sin  hjord  samt  betala  all  skada, 
den  åstadkommer  på  de  odlade  fälten.  Denna  lag  är  hin- 
derlig  för  de  små  boskapsaflarne,  hvilka  ej  ha  råd  att  hålla 
en  herde,  hvadan  dessa  ej  kunna  existera  inom  de  områden, 
der  denna  lag  är  gällande. 


GENOM    COLORADO    OCH    NYA    MEXICO.  69 

TIONDE  KAPITLET. 

G-enom  Colorado  och  Nya  Mexico. 

Vi  ha  redan  uppnått  La  Junta  i  sydöstra  Colorado, 
der  vi  passagerare  till  Nya  Mexico,  Arizona  och  Kalifornien 
stiga  utaf  det  tåg,  som  vi  hittills  följt,  och  som  går  till  Pueblo  i 
Colorado,  för  att  invänta  tåget  till  Nya  Mexico.  La  Junta 
är  en  liten  styf  stadsunge,  som  nyss  krupit  ur  skalet. 
Utom  stationshuset  har  den  ett  hotell,  ett  par  andra  bräd- 
skjul med  skorsten  och  fönster  samt  en  krog  (vi  äro  ej 
längre  i  Kansas).  Vi  mottaga  snart  den  hugneliga  under- 
rättelsen, att  vi  få  vänta  12  timmar  på  vårt  tåg,  eller  till 
kl.  12  på  natten.  De  flesta  af  passagerarne  taga  sig  rum 
på  hotellet  och  sofva  bort  väntetiden;  men  jag  gjorde  det 
ej,  ty  jag  ville  »se  stan».  Lotter  och  gator  voro  utlagda, 
och  så  vidt  jag  kunde  märka,  hindrade  intet,  att  de  sträckte 
sig  i  vester  till  Stilla  hafvet,  i  öster  till  Atlanten,  i  söder 
till  Mexico  och  i  norr  till  Britiska  Amerika  eller  nordpolen. 
Dagen  var  het,  cch  solen  brände  nästan  odrägligt;  men 
luften  var  så  skön  och  uppfriskande,  att  man  likväl  ej  led 
mycket  af  värmen.  Alt  är  tyst,  stilla  och  dödt ;  ingen 
rörelse,  utom  underkäkarnes  hos  en  rad  af  dessa  Vesterns 
egendomliga  »yankees»,  som  sitta  i  skuggan  på  hotell- verandan, 
med  fötterna  högre  än  hufvudet  mot  väggen  eller  någon 
stolpe  och  slokhatten  dragen  ned  öfver  ögonen,  tysta  som 
en  mur  och  stänkande  tobakssaft  omkring  sig.  Af  ven  jag 
satte  mig  bland  dem  med  fötterna  sträckta  uppåt  mot  en  vägg 
och  försökte  inleda  samtal  med  en  af  dem  genom  att  ställa 
några  frågor  till  honom  rörande  boskapsafveln  etc,  men  han 
svarade  mig  blott  med  ett  grymtande  läte  och  drog  sedan 
hatten  djupare  ned  öfver  ögonen.  Han  hvarken  sof  eller 
syntes  vara  sömnig,  ty  underkäken  rördes  lika  flitigt  som 
på  ett  idislande  lam.  Jag  gjorde  ej  mer  några  frågor  af 
fruktan  för  att  bli  utmanad  på  duell  eller  se  en  pistol  rig- 
tas  mot  mig. 

Alla  innevånarne  i  staden  tycktes  spisa  tillsammans 
i   hotellet,    ty   stor   trängsel  rådde   i   spissalen  under  målti- 


70  TIONDE    KAPITLET. 


derna.  Jag  såg  ej  mer  än  två  fruntimmer  (utom  några 
tjenare),  och  de  voro  mycket  granna.  Jag  hade  äran  spisa 
vid  samma  bord  som  de.  Jag  hade  ej  samtalat  med  en 
människa  på  nära  ett  dygn,  hvadan  jag  inledde  samtal  med 
ett  af  fruntimren,  men  mötte  snart  ett  par  ögon  från  en 
herre  vid  motsatta  ändan  af  bordet,  som  blickade  dolk  ar 
och  kulor,  och  jag  vardt  rädd  och  teg.  Sedan  tror  jag  ej, 
att  jag  talade  ett  ord  vid  någon  människa  i  »then  staden» 
La  Junta. 

På  kvällen  sken  månen  så  klar,  och  stjernorna  blickade 
så  vänligt  ned  på  den  ödsliga  slätten.  Jag  vandrade  en- 
sam ut  i  den  stilla  natten  ett  par  mil  bortom  »staden»  och 
satte  mig  på  en  kulle.  Hu!  Hvad  är  detta?  Ett  hemskt 
skällande  och  vrålande  afbryter  nattens  stilla  tystnad,  hvil- 
ket  snart  mångdubblas  och  höres  från  alla  håll,  tills  hela 
trakten  genijudar  af  ett  sällsamt  och  hemskt  läte.  Fast 
jag  af  sagt  mig  tron  på  spöken,  började  jag  undra,  om  jag 
ej  nu  ändå  kommit  inom  trollens  område.  En  stunds  eftersin- 
ning  erinrade  mig  om  tillvaron  af  prärievargar,  och  att 
det  var  de,  som  hedrade  mig  med  serenad. 

Litet  efter  midnatt  kom  ändtligen  tåget  till  Nya  Mexico, 
och  jag  tog  af  sked  af  La  Junta  utan  att  fälla  en  tår. 
»Santa  Eé-banan»  tar  härifrån  en  sydvestlig  riktning  och 
följer  fortfarande  Arkansas-noden  genom  sydöstra  hörnet  af 
Colorado  mot  Raton-bergen,  som  gränsa  till  Nya  Mexico. 
Nära  tre  hundra  år  sedan  trängde  jesuitmissionärer  och 
med  dem  det  spanska  väldet  söderifrån  hit  upp.  Och  un- 
der det  senaste  århundradet  gick  handelsvägen  mellan  Mexico 
och  Nord- Amerika  fram  här,  känd  under  benämningen  »the 
Santa-Fé-trail ; »  och  från  urminnes  tider  har  buffeln,  antilo- 
pen  och  indianen  ströfvat  omkring  öfver  dessa  sällsamma 
högslätter,  der  nutidens  karavan,  bantåget,  ilar  fram,  och 
boskapshjordar  i  tusental  beta  under  »blekansigtenas»  vård. 
Kunde  blott  denna  flod,  dessa  slätter  och  denna  gamla  nötta 
väg  tala  om  alt,  hvad  de  sett  och  hört! 

Då  det  dagades  följande  morgon,  helsades  vi  af  en 
hjord  antiloper,  som  stodo  uppstälda  ej  långt  från  tåget 
likt  gardister,  hvilka  nyss  efterkommit  kommandoordet: 
»gif  akt!»  De  rörde  sig  ej  det  ringaste,  förr  än  tåget 
hade  gått  förbi.  Då  gjorde  de  helt  om  och  tågade  i  ilmarch 
uppåt  bergen.     Om  några  minuter  voro  vi  i  -»Trinidad»  (Tre- 


GENOM    COLORADO    OCH    NYA    MEXICO.  71 

enighet),  en  mycket  pittoreskt  belägen  stad  vid  foten  af 
Klipp-bergen  med  ett  jemförelsevis  modernt  utseende.  Den 
i  är  hufvudstad  för  grefskapet  »Las  Animas»  (själarna)  och 
har  omkr.  2,500  innevånare,  af  hvilka  nio  tiondedelar  äro 
amerikaner.  Den  hörde  fordom  till  Nya  Mexico,  men  hör 
nu  till  Colorado.  Den  lär  vara  en  af  de  mest  betydande 
städerna  i  sydvestern.  Man  har  här  en  storartad  utsigt  af 
>yfhe  Spanish  peaks».  Det  var  en  behaglig  syn  att  äfven 
här  i  denna  aflägsna  vrå  af  detta  stora  land  se  ett  ståtligt 
skolhus  och  tre  protestantiska  kyrkor. 

Denna  plats  är  medelpunkten  för  en  ofantligt  stor  ull- 
handel med  fåraflarne  i  södra  Colorado  och  norra  delen  af 
Nya  Mexico.  Här  är  rik  tillgång  på  stenkol  och  ganska  myc- 
ket deraf  användes  för  staden  och  järnvägen.  Järn-,  silf- 
ver-  och  kopparmalm  finnes  i  öfverflöd  i  omnejden,  men 
intet  har  ännu  gjorts  för  att  förädla  den.  Petroleum  tros 
äfven  finnas  i  granskapet.  Goda  svafvelkällor  finnas  myc- 
ket nära  staden. 

Från  Trinidad  släpades  tåget  af  två  stönande  lokomo- 
tiv 16  mil  uppför  Raton-bergen  till  den  stora  tunneln,  2,000 
fot  lång,  som  sprängts  genom  bergen.  Vi  trädde  in  i  tun- 
neln i  Colorado,  och  kommo  ut  ur  densamma  i  Nya  Mexico. 

Den  första  syn,  som  mötte  mitt  nyfiket  spanande  öga, 
då  vi  döko  fram  ur  bergets  sköte  in  i  detta  sällsamma 
land,  var  en  oljeglänsande  mexican,  förmodligen  med  åt- 
skilliga procent  indianskt  blod  i  sina  ådror,  stående  utanför  en 
lerkoja  och  sysselsatt  med  att  byta  om  linne,  om  nämligen  trasor 
utan  någon  gifven  färg,  som  en  människa  bär  närmast  kroppen, 
kunna  kallas  så.  Detta  var  en  slående  bild  af  ställningen 
i  Nya  Mexico  för  närvarande-  Sedan  den  samhällsomdanande 
järnhästen  banade  sig  väg  hit  ned,  har  äfven  Nya  Mexico 
börjat  byta  om  drägt.  Dernäst  mötte  mitt  öga  två  vackra 
antiloper,  som  sprungo  så  graciöst  uppför  berget,  att  jag 
kände  mig  frestad  att  hoppa  af  tåget  och  springa  efter  dem 
blott  för  att  se  på  dem.  A  ömse  sidor  om  banan  arbetas 
på  stenko],  hvilka  här  ligga  i  nästan  öppen  dag.  Vi  äro 
nu  inne  på  den  stora  beryktade  Maxwellska  landförläningen, 
bestående  af  2  millioner  acres  land,  som  han  erhöll  af 
mexicanska  regeringen  för  någon  tjenstbevisning. 

Det  är  fåfängt  att  försaka  beskrifva  den  fantastiska 
natur,  som  här  utbreder  sig  för  det  undrande  ögat.     Himlen 


72  TIONDE    KAPITLET. 


är  så  klar  och  skär  och  luften  så  tunn  och  ren,  att  berg, 
som  äro  på  hundra  mils  afstånd,  synas  så  nära,  att  man 
skulle  kunna  taga  en  aftonpromonad  till  dem.  Här  ilar 
tåget  utefter  nästan  lodräta  klippväggar  öfver  hemska  bråd- 
djup;  der  slingrar  det  sig  fram  genom  en  Jeende  dal  med 
en  grupp  indianska  och  mexicanska  lerkojor,  som  kal- 
las »pueblos»  (byar),  än  arbetar  det  sig  i  zigzag  uppför 
en  bergshöjd,  hvarifrån  ögat  dricker  sig  drucket  af  säll- 
samma och  underbara  syner,  och  än  dyker  det  in  i  bergens 
mörka  innandömen,  der  lokomotivets  stönande  förer  en  i 
andanom  till  de  lägre  regionerna,  sådana  de  skildrats  af 
en  Dante  och  en  Virgilius.  Här  är  allting  sällsamt.  Bergen 
äro  ej  som  vanliga  berg.  De  se  ut  än  som  förstenade  bord, 
alldeles  platta  på  toppen;  än  som  en  petrificerad  irländsk 
krogkund,  klädd  i  frack  med  ett  dussin  svalstjertar  och 
i  hög  hatt,  som  liknar  det  lutande  tornet  i  Pisa;  under 
det  andra  äro  så  förvillande  lika  en  slottsruin,  att  ett  frun- 
timmer från  Missouri,  som  satt  bakom  mig,  upprepade 
gånger  frågade  mig,  hvem  som  bott  der.  Ja,  »hvem?» 
svarade  ekot.  Här  och  der  uppför  bergen  synes  ett  ensamt 
barrträd,  som  på  sin  väg  till  toppen  likasom  stannat,  vill- 
rådigt om  det  skall  gå  längre. 

Taflan  inne  i  vagnen  har  också  blifvit  ytterst  pittoresk, 
isynnerhet  vid  stationerna.  Den  allvarsamma  svarta  eller 
grå  färgen  har  vikit  för  blått,  gult  och  grönt,  men  framför 
alt  rödt.  Röda  och  vida  byxor,  röd  väst  och  ett  slags 
röd  jacka  tycktes  vara  den  fashonabla  herre-drägten  i  Nya 
Mexico ;  och  dessutom  det  oundvikliga  bältet  om  lifvet  med  pistol 
samt  en  glänsande  spansk  dolk  hängande  ned  vid  sidan. 
Här  sutto  vi  några  få  främlingar  från  östern  såsom  mörka 
törnen  bland  dessa  rosor.  Ehuru  engelska  talades  af  några 
och  förstods  af  flera,  var  dock  spanska  allmänna  språket 
bland  folket. 

Vid  stationerna  såg  man  alltid  en  lång  rad  halfsofvande 
mexicaner  samt  »pueblo-indianer»  stå  och  stirra  på  tåget 
likasom  får,  då  de  få  se  något  ovanligt.  De  yngre  bland 
dem  visa  mera  företagsamhet  och  gå  igenom  vagnarne  och 
på  spanska  eller  bruten  engelska  utbjuda  frukt,  mest  äpplen 
och  persikor.  Jag  försökte  läsa  i  dessas  drag,  som  stodo 
och  gapade  på  oss;  men  denna  bok  tycktes  vara  tillsluten, 
eller,  om  man  så  vill,  var  på  samma  gång  intet  sägande  och 


GENOM    COLORADO    OCH    NYA    MEXICO.  73 

likväl  kunde  innehålla  allting.  Detta  mörkgula  ansigte  med 
de  hoptorkade  dragen  och  de  små  svarta  ögonen  kunde 
mycket  väl  vara  en  lönnmördares,  hvilken  för  10  doll.  kunde 
sticka  dolken  i  hvilket  hjerta  som  helst;  men  det  kunde 
ock  vara  en  eremits,  som  i  åratal  lefvat  på  gräsrötter  och 
latinska  böner,  eller  ock  en  half-idiots. 

Öfveralt  på  vägar,  i  dalar,  på  höjder  och  berg  resa  sig 
grofva  träkors,  och  både  utanför  och  innanför  de  primitiva 
lerkojorna  synas  klumpiga  helgonbilder. 

Efter  flera  timmars  färd  genom  de  mest  pittoreska  och 
sällsamma  trakter,  som  mitt  öga  någonsin  skådat,  kommo 
vi  till  Las  Vegas.  Här  måste  vi  stanna  några  timmar, 
emedan  regnfloder  hade  på  ett  par  ställen  förstört  banan, 
som  måste  lagas.  Detta  dröjsmål  var  ej  ovälkommet,  eme- 
dan det  gaf  mig  tillfälle  att  se  mig  omkring  på  denna  be- 
ryktade plats.  Las  Vegas  består  egentligen  af  två  städer, 
belägna  på  en  bergsplatå,  omgifna  af  höga  berg.  Den 
»gamla  staden»,  det  ursprungliga  Las  Vegas,  är  belägen 
omkring  en  half  mil  från  den  nya  och  består  af  gamla 
adobe-hus  eller  ett  slags  lerkojor,  bygda  omkring  en  »plaza» 
i  äkta  spansk  eller  mexicansk  stil.  Den  nya  staden  består 
af  trähus  och  är  ett  alster  af  järnvägen.  Äfven  denna 
plats  har  en  lofvande  framtid  för  sig  såsom  medelpunkten 
för  stor  ull-handel  med  fåraflarne  samt  stor  grufrörelse,  som 
i  en  snar  framtid  måste  utveckla  sig  här.  Flera  rika  malm- 
fynd ha  redan  gjorts  och  andra  ännu  rikare  komma  utan 
tvifvel  att  göras.  Härifrån  är  diligens-transport  till  en 
mängd  olika  ställen  inom  Nya  Mexico. 

Las  Vegas  har  på  senare  tiden  blifvit  mest  beryktadt  för 
dess  varma  källor,  belägna  6  mil  från  staden  i  en  kittelformig 
dal,  omgifven  af  en  storartad  natur.  Så  långt  tillbaks  som 
traditionen  går  ha  dessa  källor  varit  kända  såsom  helso- 
gifvande.  Långt  innan  någon  amerikan  satte  sin  fot  på  denna 
mark,  voro  de  kända  och  använda  af  både  indianer  och 
mexicaner.  Nu  äro  de  i  rike  amerikaners  händer,  hvilka 
nedlagt  mycket  pengar  för  att  göra  dem  till  »den  bästa 
kuranstalt  i  verlden»,  som  det  blygsamt  hette  i  deras 
annonser.  Ett  storartadt  hotell  och  badhus  ha  uppförts, 
och  läkare   under  hålles  på  platsen. 

Bakom  badhuset  och  på  höjderna  of  vanför  äro  de  22 
källor,    hvilka   utsända  sitt  kokande  innehåll  och  som  gjort 


74  TIONDE    KAPITLET. 


denna  plats  så  ryktbar.  Deras  djup  är  ej  kändt.  Vattnet, 
som  i  betydlig  mängd  flödar  fram  ur  dem,  varierar  i  värme 
från  110  till  140°  Fahrenh.  Jag  åt  två  agg,  som  jag  sjelf 
kokade  i  en  af  dem.  Vattnet  är  klart  och  i  allmänhet 
smaklöst  eller  har  en  ringa  bismak  af  svafvel.  Huru  vatt- 
net upphettas  är  ännu  ej  kändt.  Somliga  tro,  att  det  sker 
genom  kemisk  förbränning;  men  troligast  är,  att  de  under- 
jordiska bergen  på  ett  jemförelsevis  ringa  djup  under  något 
vulkaniskt  utbrott,  som  ofta  synes  ha  inträffat  i  dessa 
trakter,  blifvit  upphettade  och  sålunda  meddela  vattnet  af 
sitt  värme. 

På  väg  till  de  heta  källorna  ser  man  på  toppen  af  en  kulle 
till  venster  om  vägen  ett  groft  och  klumpigt  kors  af  trä 
resa  sig  mot  skyn.  Ett  träkors  är  här  i  och  för  sig  ingen- 
ting ovanligt  eller  märkvärdigt,  men  detta  kors  är  anmärk- 
ningsvärdt  derför,  att  det  utgör  målet,  hvartill  medlemmarne 
af  den  här  beryktade  hemliga  orden,  som  kalla  sig  Penitentes 
(botgörare),  under  passionsveckan  krypa  på  bara  knän. 
Samma  orden  har  en  by  längre  bort  efter  samma  väg. 
Första  huset  i  densamma  —  en  lerkoja  utan  fönster  eller 
annan  öppning  för  ljuset  än  en  låg  ingång  —  är  ordens 
rådhus,  hvari  ordens  hemliga  möten  hållas. 

Denna  ordens  medlemmar  tillhöra  den  okunnigarste  och 
råaste  klassen  —  och  det  vill  ej  säga  så  litet  bland  de 
halfvilda  och  osedliga  mexicanarne  i  Nya  Mexico.  De  äro 
exkommunicerade  från  katolska  kyrkan  och  erkännas  icke 
af  katolska  presterskapet,  men  hålla  likväl  fast  vid  katoli- 
cismen och  göra  anspråk  på  att  vara  de  enda  rätta  kristna 
och  katoliker.  De  finnas  spridda  öfveralt  i  Nya  Mexico 
och  Arizona.  De  bo  för  sig  sjelfva  i  särskilda  byar  och 
lefva  ett  om  möjligt  lösaktigare  och  osedligare  lif  än  mexi- 
canare  i  allmänhet  och  räkna  bland  sig  en  mängd  grofva 
brottslingar.  De  förehafva  hemliga  och  besynnerliga  cere- 
monier, och  »passions- veckan»  tillbringa  de  i  undangömda 
bergstrakter,  der  de  plåga  och  misshandla  sina  kroppar  på 
det  grymmaste,  likasom  Aztek-presterna  fordom  gjorde.  De 
släpa  och  vältra  stora  och  hvassa  stenar,  krucifix  och  andra 
tunga  bördor,  sönderrista  sitt  kött  med  svärd  och  knifvar 
och  sarga  sig  öfveralt  med  kaktus-taggar.  På  torsdagen 
och  fredagen  ledas  de,  klädde  endast  i  byxor  och  med  förbundna 
ögon,    genom  gatorna,    piskande  sina  lemmar  med  ett  slags 


GENOM    COLORADO    OCH    NYA    MEXICO.  75 

groft  och  segt  ogräs,  tills  blodet  betäcker  huden,  och  somliga 
af  dem  dö  af  dessa  stjelftillfogade  lidanden.  Dessa  bot- 
görelser  sluta  med  tortyrer  i  katedralen,  hvarest  de  repre- 
sentera det  mörker  och  kaos,  som  de  trodde  följa  på  kors- 
fästelsen. Sedan  de  obarmhertigt  misshandlat  sina  kroppar, 
förblifva  de  der  i  fullkomligt  mörker  under  en  timmes  tid, 
hvarunder  de  tjuta  och  jämra  sig  och  kasta  käppar  och 
stenar  åt  hvarandra.  I  Las  Vegas  krypa  de  på  sina  nakna 
knän  efter  den  steniga  vägen  från  staden  upp  till  det  of- 
vannämda  korset,  derunder  piskande  och  obarmhertigt  sar- 
gande sina  kroppar.  Denna  veckas  »botgörelse»  anse  de 
vara  mer  än  tillräcklig  för  att  försona  alla  de  grofva  syn- 
der och  brott,  som  de  under  hela  året  otygladt  hängifva 
sig  åt.  Denna  »orden»  tros  hafva  förgrenat  sig  från  Fran- 
ciskaner-orden,  dels  emedan  dess  ceremonier  i  mycket  likna 
dennes,  och  dels  derföre,  att  representanter  af  denna  orden 
funnits   sedan   århundraden  tillbaka  i  dessa  delar  af  landet. 

Nordvest  om  Las  Vegas  synes  »Eremit-berget»  med 
sina  lodräta  klippväggar  resa  sig  som  en  jätte  öfver  den 
öfriga  bergskedjan.  Det  har  fått  detta  namn  derföre,  att  en 
eremit  lefde  i  flera  år  i  en  grotta  på  dess  topp  utan  att 
gå  ned  och  lifnärde  sig  af  en  källa  med  friskt  vatten  samt 
gräsrötter  och  födoämnen,  som  beundrande  pilgrimer  bragte 
honom. 

Tjugo  mil  söder  om  Las  Vegas  kommo  vi  till  en  by, 
bestående  af  några  lerhyddor,  kallad  Bernal.  Ofvanför  byn 
höjer  sig  »Bernal-peak»,  ett  sockertopp-formigt  berg  med  en 
liten  platå  på  toppen.  Detta  har  en  tragisk  historia.  Före 
kriget  mellan  Förenta  staterna  och  Mexico  bodde  mexicaner 
i  byn.  Navaho-indianer,  som  voro  på  Förenta  staternas 
sida,  gjorde  ett  anfall  på  byn  och  drefvo  26  af  byns  ras- 
kaste innevånare  upp  på  toppen  af  berget.  Indianerna  räk- 
nade omkring  400;  och  att  anfalla  dem  var  för  mexicanarne 
en  säker  död.  Det  var  blott  en  väg  upp  till  bergets  topp, 
och  den  kunde  de  26  mexicanarne  försvara  mot  hvilket  an- 
tal som  helst.  Mexicanarne  ville  ej  komma  ned,  ej  heller 
ville  de  låta  indianerna  komma  upp ;  och  de  senare  satte 
sig  med  flit  ned  och  väntade,  tills  deras  fångar  svultit  ihjel. 
Af  detta  skäl  kallas  nu  berget  »Starvation  Rock»  (Svält- 
klippan).  Två  höga  kors  resa  sig  på  dess  topp.  Här  löper 
tåget  vid  det  temligen  höga  bergets  fot,  men  då  vi  komina 


76  TIONDE    KAPITLET. 


till  Santa  Fé,  kunna  vi  se  ned  till  dess  topp.  Så  stark  är 
stigningen  här.  Ytterligare  tio  mils  färd  genom  en  mycket 
pittoresk  trakt  förer  oss  till  San  Miguel,  som  fordom  var 
en  stor  »stad»  med  7,000  innnevånare,  men  nu  har  den 
blott  1,500. 

Längre  i  söder  synas  på  en  höjd  omkring  tre  mil  från 
banan  de  röda  ruinerna  efter  den  ryktbara  Pecos-katedralen. 
Der  uppe  var  fordom  en  stor  och  folkrik  Aztek-stad.  En- 
ligt en  arfsägen  föddes  Montezuma*)  här ;  och  då  han  for  sin 
väg,  befalde  han  folket  hålla  den  heliga  elden  brinnande 
till  hans  återkomst.  Men  han  kom  aldrig.  Krigare  vak- 
tade eldarne  och  kvarblefvo  på  sin  post  i  två  dagar  och 
nätter  eller,  såsom  somliga  säga,  tills,  de  dogo  af  trötthet 
och  hunger;  och  många,  som  kommo  derifrån  lefvande,  dogo 
kort  derefter.  De  spanska  mexicanarne  plägade  tro,  att 
deras  barns  kroppar  gåfvos  åt  en  vidunderligt  stor  orm,  som  slu- 
kade dem.  Hvad  orsaken  än  må  hafva  varit,  blef  det  alt 
sämre  och  sämre  med  staden  Pecos.  En  gång,  vid  medlet 
af  senaste  århundradet,  plundrades  den  af  indianer,  men 
många  undkommo.  År  1837  räknade  stammen  blott  45 
personer,  af  hvilka  endast  7  voro  krigare.  Under  hela  denna 
tid  hade  de  hållit  den  heliga  elden  brinnande;  men  nu 
kunde  de  ej  längre  göra  detta,  emedan  de  voro  för  få;  och 
sägnen  berättar,  att  tre  krigare  gingo  ut  i  skogarne  med 
elden,  och  att  Montezuma  sjelf  visade  sig  för  dem  och  be- 
friade dem  från  densamma.  Då  packade  de  in  sina  saker 
och  slogo  sig  ned  bland  sina  bröder  i  Jemez  Pueblo,  vester 
om  Mio  Gr  ande.  De  voro  naturligtvis  soldyrkare,  och  hvar 
morgon  blickade  de  mot  soluppgången,  väntande  Montezumas 
återkomst. 

Nära  denna  plats  äro  några  stenblock,  som  ha  lika 
tydliga  märken  efter  människofötter,  som  om  de  i  går  gjorts 
i  mjuk  lera,  och  enligt  arfsägnen  äro  dessa  Montezumas 
fotspår.  Innevånarne  blefvo  till  namnet  kristna  för  flera 
århundraden  tillbaka,  eller  snarare  började  då  inblanda  ka- 
tolska ceremonier  och  tänkesätt  i  sin  gamla  religion.  Den 
gamla  »Pecos-katedralen»  bygdes  1628  af  franciskanermun- 
kar.      »Pecos»    betyder    »blond,  ljuslätt  och  fläkig».      Som- 


*)  Montezuma-inyten    är  allmän    i    dessa  trakter.     Nästan  hvarje 
by  har  haft  sin  Montezuma. 


GENOM    COLORADO    OCH    NYA    MEXICO.  77 

liga  säga,  att  »staden»  öfvergafs,  emedan  Comanches  anföll 
och  plundrade  den;  men  en  annan  sägen  berättar,  att  en 
helig  orm  hölls  i  rådhuset,  hvarest  den  heliga  elden  var, 
och  att  ett  barn  oirrades  dagligen  till  föda  åt  ormen,  hvadan 
befolkningen  snart  utdog.  Den  gamla  ruinen  är  en  af  de 
ryktbaraste  i  hela  Nya  Mexico. 

Vi  fortsätta  vår  färd  förbi  små  byar  med  små  odlade 
jordlappar,  vattnade  af  bäckar  flödande  från  bergen.  Öf- 
veralt  ute  på  fälten  resa  sig  en  mängd  grofva  träkors, 
som  uppsatts  af  det  vidskepliga  folket  i  den  tron,  att  de 
skola  skydda  och  välsigna  deras  skördar.  Jorden  tyckes 
vara  fruktbar;  men  den  måste  vattnas,  emedan  här  faller 
intet  regn  på  hela  året,  utom  några  våldsamma  stört- 
skurar under  den  s.  k.  regntiden  mellan  Juli  och  September. 

Vi  färdas  äfven  förbi  La  Glorietta,  hvarest  utkämpa- 
des en  strid  mellan  nordstaternas  och  sydstaternas  trupper 
den  28  Febr.  1862,  som  varade  från  kl.  10  f.  m.  till 
kl.    5    e.    m.,    utan  att  någondera  parten  afgick  med  seger. 

Vid  Lamy,  så  kallad  efter  ärkebiskopen  i  Santa  Fé, 
steg  jag  på  ett  »tåg»,  bestående  af  lokomotivet  och  en  vagn, 
hvilket  efter  en  bibana  förde  oss  till  Santa  Fé. 

Alla  gamla  städer  och  byar  äro  vördnadsbjudande, 
men  det  är  något  särskildt  romantiskt,  en  viss  medeltids- 
gloria, som  omgifver  dessa  byar  och  städer,  bestående  af 
lerhyddor  med  flått  tak,  små  dörrar  och  föga  eller  inga 
fönster  och  sina  ljuft  klingande  ortodoxa  spanska  namn. 
Min  fantasi  var  uppjagad,  och  mitt  öga  spanade  nyfiket 
efter  att  få  se  det  beryktade  Santa  Fé.  Några  minuter  till, 
och  tåget  stannar  och  banan  är  slut,  utan  att  jag  ser  den 
märkvärdiga  staden.  Jag  hade  spanat  åt  orätt  håll.  Jag 
steg  ur  vagnen  på  andra  sidan  och  såg  framför  mig  en 
syn,  som  allra  först  påminde  om  ett  stort  tegelbruk  med 
en  rad  tegelhögar,  som  utlagts  till  torkning.  Jag  blef  litet 
misslynt  öfver  att  verkligheten  ej  tycktes  motsvara  inbill- 
ningen. Hvilken  kuriös  stad!  Jag  kände  mig  frestad  att 
helsa  denna  heliga  stad  med  ett  gapskratt;  men  det  vore 
vanhelgande;  derföre  satte  jag  mig  tyst  och  allvarsam  som 
en  egyptisk  prest  i  en  omnibus  och  forslades  omkring  fem 
minuters  väg  öfver  en  bäck  utan  bro  och  nästan  utan  vat- 
ten, som  förmodligen  af  detta  sistnämnda  skäl  kallas  Santa 
Fé-fioden,  och  efter  små  slingrande,  smutsiga  och  af  dagligt 


78  TIONDE    KAPITLET. 


och  nattligt  allehanda  luktande  öppningar  mellan  lerkojorna 
till  »Grand  Central  Hotel».  Denna  färd  kostade  50  cents. 
Här  fick  jag  en  »cell»  en  half  trappa  ner  från  gatan,  hvil- 
ken tillika  med  föda  kostade  4:  50  doll.  per  dygn.  Jag 
slukade  i  hast  litet  mat,  deribland  kött,  som  var  märkligt 
för  sin  elasticitet,  hvarefter  jag  skyndade  ut  för  att  »se  och 
höra,   men  inte  röra». 

Det  var  lördagsafton,  och  en  mängd  grufarbetare  och 
kringboende  personer  hade  kommit  in  för  att  tillbringa  sön- 
dagen i  staden.  San  Francisco-gatan,  en  af  de  få,  som  enligt 
nutidens  begrepp  kunde  med  något  sken  af  rimlighet  kallas 
gata,  vimlade  af  mexicanare  i  pittoreska  trasor,  oljeglänsande 
indianer  omsvepta  med  filtar,  grufarbetare  med  grofva  bälten 
om  lifvet  samt  den  oundvikliga  pistolen  och  spanska  dolken. 
Få  fruntimmer,  mest  indianskor  och  mexicanskor,  syntes 
till.  Men  mörkret  inträdde  snart,  och,  eftersom  upplysnin- 
gen i  Santa  Fé  också  var  temligen  skral,  var  det  ej  sär- 
deles tr enigt  för  en  främling  att  gå  bland  dylikt  sällskap 
ute  i  mörkret.  Det  lär  knapi  gå  en  vecka  förbi  utan  att 
röfverier  och  mord  inträffa  i  »den  heliga  trons  stad»  och 
dess  omnejd.  På  hotellet  träffade  jag  en  proffessor  R.  från 
Washington,  hvilken  visade  mig  ett  par  af  de  många  spel- 
helveten, som  finnas  i  mängd  här  likasom  i  Mexico  och 
Spanien.  Så  snart  mexicanen  lärt  sig  gå,  vågar  han  sin 
enda  penny  på  spel;  och  den  gråhårige  mannen,  som  står 
på  grafvens  brädd,  vågar  sin  sista  rock  eller  sin  sista  dol- 
lar, och  då  den  är  slut,  spelar  han  bort  sin  kropp,  hvilken 
säljes  åt  någon  läkare,  innan  han  dör.  Hit  flocka  dess- 
utom amerikanska  »sportsmän»,  såsom  dessa  spelherrar 
kalla  sig.  I  ett  och  samma  rum  sågo  vi  ej  mindre  än 
tre  spelbanker.  Dessa  äro  i  verksamhet  från  gryningen  på 
morgonen  till  långt  utöfver  midnatten.  Indianer,  omsvepta 
med  stora  smutsiga  filtar,  hoptorkade  mexicaner  och  hvita 
vildar  trängdes  omkring  det  ödesdigra  bordet,  hvarpå  lågo 
högar  af  silfver  och  guldmynt.  En  djup  och  hemsk  tyst- 
nad rådde,  hvilken  afbröts  endast  af  myntets  klang,  hvilket 
ständigt  vexlade  ägare.  Det  sades,  att  tiotusen  dollar  ofta 
bytte  om  egare  under  tio  minuter.  Affärsmän  kunde  för- 
lora 1000  doll.  på  en  afton  utan  att  visa  den  minsta  leds- 
nad deröfver.  Naturligtvis  uppstå  ofta  trätor,  hvilka  sluta 
med  mord. 


GENOM    COLORADO    OCH    NYA    MEXICO. 


Trött  af  den  långa  resan  och  efter  två  nätters  vaka 
gick  jag  till  hvila  i  min  »cell»  och  hoppades  få  en  ljuflig 
sömn1.  Men  det  skulle  ej  blifva  så.  Midt  emot  mitt  rum 
på  andra  sidan  gatan  var  en  »Varité  Teater»,  hvarest  spe- 
lades och  dansades  till  gryningen  på  söndagsmorgon,  under 
det  slagsmål  och  oljud  fördes  på  gatan.  Jag  sof  ej  en 
blund  före  kl.  4  f.  m. 

Kl.  7  f.  m.  gick  jag  till  »Santa  Fé  katedralen»,  en 
klumpig  byggnad  af  soltorkad  lera,  der  katolsk  gudstjenst 
hölls.  Der  inne  var  nästan  mörkt.  Blott  litet  ljus  trängde 
red  genom  en  öppning  på  taket  och  det  matta  skenet  af 
några  brinnande  vaxljus  lyste  på  några  fula  och  hemska 
taflor  af  Kristi  lidande,  jungfru  Maria  med  Jesus-barnet 
o.  s.  v.  Ahörarne  utgjordes  mest  af  kvinnor  och  barn, 
af  hvilka  somliga  voro  mer  än  halfnakna.  Då  vi  kommo 
ut,  fördes  ett  lifligt  slagsmål  utanför  kyrkdörren  mellan  ett 
par  mexicaner,  hvari  ett  par  hundar  äfven  togo  del.  Så 
snart  männen  kommo  ut  ur  kyrkan,  tände  de  på  sina  pipor 
och  cigarrer. 

Jag  hade  sedan  glädjen  träffa  några  protestantiska 
kristna  och  inbjöds  att  tala  både  på  för-  och  eftermiddagen 
i  en  presbyteriansk  kyrka,  som  1847  uppbygdes  af  baptister. 
Det  var  svårt  att  se  någon  annan  skilnad  mellan  söndagen 
och  andra  dagar  än  den,  att  mera  folk  var  i  rörelse.  På 
solsidan  om  plazan  lekte  smutsiga  indianska  och  mexican- 
ska  barn,  somliga  med  några  trasor  öfver  sig  och  somliga 
spiller  nakna,  och  halfnakna  gamla  män  och  kvinnor  med 
ert  ohyggligt  utseende  sutto  och  sålde  tortillas,  bröd,  tor- 
kadt  fårkött,  lök,  tomatoes,  rödpeppar  och^' karameller  etc. 
Bodarne  och  krogarne  voro  öppna,  och  handeln  öfveralt 
gick  friskt. 

Santa  Fé  de  San  Francisco  (Den  hel.  Francis  heliga 
tro),  som  staden  ursprungligen  heter,  är  den  äldsta  staden 
i  Nord- Amerika.  St.  Augustine  i  Florida  grundades  1565, 
men  de  spanska  jesuitmissionärerna  funno  Santa  Fé  vara 
en  folkrik  stad,  då  de  först  trängde  hit  upp  år  1541.  Dess 
ursprung  förlorar  sig  i  sagodunklet.  Aztekerna,  som  bebodde 
den,  då  spanjorerna  kommo  dit,  och  som  bebott  den  århun- 
draden förr  än  Amerika  upptäcktes,  hade  sagouppgifter  der- 
om,  att  ett  annat  folk  innehaft  den,  förr  än  de  intogo  den. 
Dess  läge,  på  en  bergplatå  7,000  fot  öfver  hafvet,  och  omgif- 


80  TIONDE    KAPITLET. 


ven  af  höga  berg  och  med  en  utsigt  af  öfver  100  mil  åt 
vissa  håll,  är  mycket  romantiskt.  Dess  befolkning  uppgår 
f.  n.  till  6,000,  af  hvilka  omkring  700  äro  amerikaner. 
Spanska  talas  mest,  fast  engelska  förstås  af  många.  De  span- 
jorer, som  intogo  Nya  Mexico,  gjorde  Santa  Fé  till  hufvudstad,  j 
så  som  den  förut  varit  Montezumernas  hufvudstad.  De 
förde  här  ett  despotiskt  välde,  oberoende  af  både  Spanien  1 
och  Mexico.  Det  är  ej  fullkomligt  kändt,  livad  Santa  Fés 
aztek-namn  var,  men  det  anses  ha  varit  Cieuye.  Inne-  i 
vånarne,  som  här  bebodde  byar  och  städer  före  spanjorernas 
inträngande,  kallades  pueblo-indianer  till  skilnad  från  de  : 
vilda  indianstammarna,  som  ströfva  omkring  utan  fast 
bostad.  Pueblo-indianerna  voro  fredliga  och  stodo  i  sedligt 
af  seende  mycket  högre  än  deras  eröfrare,  som  gjorde 
dem  till  slafvar  och  behandlade  dem  med  omänsklig 
grymhet,  tvingande  dem  att  arbeta  för  intet  i  de  rika 
grufvorna,  af  hvilka  en  betalade  ej  mindre  än  10  millioner 
doll.  i  skatt  till  kyrkan.  De  förtryckte  indianerna  gjorde 
uppror  1680  och  fördrefvo  de  spanske  förtryckarne  med 
prester,  munkar  och  alt,  nedrefvo  klostren  och  kyrkorna  — 
utom  Pecos-katedralen  —  och  fylde  igen  grufvorna  för  att 
borttaga  alt,  som  kunde  egga  de  kristnas  lystnad  efter  makt 
och  guld,  och  återupprättade  sin  egen  religion.  Efter  åt- 
skilliga fruktlösa  försök  underkufvade  spanjorerna  upprorstif- 
tarne  efter  ett  blodigt  slag  den  13  Sept.  1692.  Sedandess 
har  Nya  Mexico  stått  under  mexicansk  despotism  tills  1846, 
då  det  öfverlemnades  till  Förenta  staterna.  Santa  Fé  in- 
togs af  slaf partiet  under  inbördeskriget  1862,  men  efter 
slaget  vid  Glorietta  utrymde  de  staden  efter  att  ha  lefvat  som 
röfvare  der  för  en  tid.  Utrymmet  tillåter  ej  att  vidare  genom- 
gå Santa  Fés  romantiska  historia. 

Jag  stannade  der  öfver  måndagen,  då  jag  träffade 
Indianagenten  D:r  Thomas  och  guvernören  Sheldon.  Enligt 
d:r  Thomas  uppgift  finnes  f.  n.  i  Nya  Mexico  9,060  pueblo- 
indianer,  som  bo  i  19  städer  och  byar  och  uppehålla  sig 
sjelfva;  750  s.  k.  Hickory-appachees,  mycket  vilda  och 
mordiska;  1,000  Muschaleros,  hvilka  äro  på  krigsfot  mot  re- 
geringen, och  12,000  Navahoes.  Pueblo-indianerna  äro  till 
namnet  katoliker,  men  hylla  ännu  sin  hedniska  religion, 
bibehållande  den  heliga  elden  och  väntande  efter  Monte- 
zumas  återkomst,  efter  hvilken  de  spana  vid  hvarje  soluppgång. 


GENOM    COLORADO    OCH    NYA    MEXICO.  81 

Med  sedligheten  står  det  ytterst  illa  till,  isynnerhet 
ibland  mexicanare,  som  äfven  spridt  förruttnelsen  bland  de 
eljest  strängt  sedliga  pueblo-indianerna.  Min  hotellvärd, 
amerikan,  sade  mig,  att  jag  aldrig  skulle  gå  före  en  mexi- 
can,  ty  då  riskerade  jag  att  få  ett  dolkstygn  i  ryggen;  ej 
heller  borde  jag  obeväpnad  gå  utom  staden.  Det  sades, 
att  det  knapt  fans  en  kysk  mexicansk  kvinna  inom  staden. 
Presterna  göra  ingen  hemlighet  af  att  de  hafva  mätresser,  hvilkas 
barn  uppkallas  efter  mödrarna.  Jag  såg  en  »helig  fader», 
som  nyss  kommit  in  till  staden  med  100  tuppar  för  att 
vid  en  kyrklig  fest  användas  för  tuppf aktningar  till  de 
rättrognas  uppbyggelse. 

Här  finnes  ett  stort  jesuit-läroverk;  ett  kloster  och  en 
stor  domkyrka  hålla  på  att  uppföras.  Alt  detta  måste  kosta 
oerhörda  summor,  som  utpressas  från  det  till  ytterlighet 
fattiga  folket.  Presterna  äro  mest  irländare  och  fransmän. 
De  taga  från  tio  till  hundra  dollar  för  att  sammanviga  ett 
par.  Bland  de  fattiga  kostar  en  begrafning  från  en  till 
hundra  dollar  efter  grafvens  afstånd  från  altaret.  De  rika 
få  stundom  betala  ett  tusen.  Vid  sina  fester  uppföra  de 
»heliga  skådespel»,  föreställande  t.  ex.  Johannes,  som  kasta- 
des i  kokande  olja;  de  elfva  lärjungarne  dragande  lott  om 
hvilken  skall  bli  Judas'  efterträdare  etc.  Några  börja  med 
skapelsen  och  sluta  med  yttersta  domen.  Äfven  den  Allsmäk- 
tige personifieras;  och  det  berättas  om  en  prest,  som  var 
nära  att  stryka  med  på  korset,  der  han  förestälde  den  kors- 
fäste Kristus;  och  en  annan,  hvilken  förestälde  Judas,  som 
hängde  sig,  höll  på  att  kväfvas  till  döds,  emedan  repet  ej 
var  riktigt  ordnadt. 

Ortnamn  så  väl  som  personnamn  äro  här  nästan  alla 
»heliga».  Ej  blott  helgons  och  englars  namn  uppkallas, 
såsom  San  Antonio,  San  Miguel,  San  Francisco  o.  s.  v., 
utan  äfven  treenigheten  sjelf,  såsom  Trinidad,  samt  Kristi 
blod,  Sangre  di  Christo,  hvilket  gifvits  åt  en  bergkedja 
norr  om  Santa  Fé.  Jag  såg  en  mexicansk  buse,  som  väl 
knapt  försummat  att  bokstafligen  bryta  något  af  de  tio 
budorden,  att  döma  af  ryktet  och  utseendet,  och  han  hette 
Jesus  Kristus!  Detta  är  här  ett  mycket  vanligt  namn. 
Don  Jesus  (herr  Jesus),  Don  Juan  di  Dios  (herr  Guds 
Johan)  etc.  äro  här  lika  vanliga  namn  som  Anderson  och 
Petterson  hos  oss. 

6 


82  TIONDE    KAPITLET. 


På  eftermiddagarne  spelade  en  musikkår  af  becks vårte 
negrer  i  parken  framför  plazan,  och  jag  hade  äran  följa 
med  en  general  Conway,  som  var  stadd  på  genomresa  och 
alltid  varit  en  stor  gunstling  bland  negrerne,  till  deras 
kasern  —  de  tjenstgöra  nämligen  såsom  soldater  —  och 
sedan  fick  jag  sitta  på  hedersbänken  och  lyssna  på  god 
instrument-musik,  under  det  Santa  Fé-borna  solade  sig 
i  parken  altomkring. 

Byggnaderna  i  Santa  Fé  utgöras  af  adobe-  eller  ler- 
kojor, en  våning  höga  med  eller  utan  dörrar  och  fönster. 
Dessa  kyffen  äro  ytterst  smutsiga.  Barnen  äro  ofta  all- 
deles nakna  och  kvinnorna  halfnakna.  Några  få  trähus  ha 
uppförts,  sedan  järnvägen  bygts,  och  invandringsströmmen 
kommer  snart  att  förändra  hela  samhället.  Hittils  har  jesuit- 
väldet varit  oinskränkt,  hvadan  inga  folkskolor  upprättats. 
Blott  några  katolska  kloster  skolor  och  protestantiska  missions- 
skolor finnas,  och  stor  okunnighet  råder.  Men  katolska  väldet 
måste  undanträngas  af  emigrantströmmen  och  gifva  ram 
för  amerikanska  skolor,   upplysning  och  frihet. 

Innan  vi  lemna  Santa  Fé,  ber  jag  att  få  introdusera 
den  trogna,  trägna  och  i  allo  aktningsvärda  »burro»,  ett 
slags  mexicansk  åsna  i  miniatyr.  Den  är  ej  större  än  en 
årsgammal  kalf  eller  en  stor  Newfoundlands-hund  och  har 
naturligtvis  långa  öron.  Jag  skall  aldrig  glömma,  då  jag 
först  såg  en  lång  rad  af  dessa  djur  tågande  i  gåsmarch 
efter  San  Francisco-gatan  i  Santa  Fé  med  bördor,  som 
voro  dubbelt  större  än  de  stackars  kräken,  hvilka  buro 
dem.  En  var  lastad  med  bränsle  af  trä  eller  torkad  kaktus, 
en  annan  med  en  väldig  höstacke,  en  tredje  med  majsstjelkar, 
en  fjerde  med  två  stora  koffertar,  en  femte  med  en  öltunna, 
o.  s.  v.  Som  man  ser,  få  dessa  djur  tjena  som  häst  och 
kärra  på  en  gång.  Det  begagnas  hvarken  sele  eller  betsel, 
utan  drjfvaren  använder  en  klubba  till  att  styra  sin  »burro», 
och  med  densamma  slår  han  obarmhertigt  det  arma  djurets 
hufvud.  Då  de  nått  målet  eller  skola  hvila,  binda  de  ej  djuren, 
utan  hänga  en  säck  öfver  deras  hufvuden,  så  att  de  ej  se 
att  röra  sig.  Jag  skänker  dessa  varelser  mitt  odelade  med- 
lidande och  min  beundran  för  deras  tålighet  och  uthållighet. 
De  borde  ha  en  plats  på  ett  hörn  af  stjern-baneret ! 

En  dagsresa  norr  om  Santa  Fé  ligger  den  gamla  rykt- 
bara indianstaden  Taos,  men  jag  hade  ej  tillfälle  att  besöka 


GENOM    COLORADO    OCH    NYA    MEXICO.  83 

den.  Den  är  troligen  lika  gammal  som  Santa  Fé.  Der 
äro  många  intressanta  ruiner,  och  omkring  1,000  pueblo- 
indianer  bo  der  ännu  i  sammanlagda  adobehus,  som  till- 
sammans likna  en  pyramid.  På  första  våningen  finnas  inga 
dörrar  eller  fönster;  andra  våningen  lemnar  en  afsats 
ofvan  på  den  första,  den  tredje  på  den  andra  o.  s.  v.  ända 
till  5  å  6  våningar,  hvadan  hela  byggnaden  får  utseende  af 
en  pyramid,  hvari  människor  bo  sammanträngda  som  myror 
i  en  stacke.  Längre  norr  bland  Sangre  di  Christo- 
bergen  finnas  urgamla  förhistoriska  ruiner  efter  stora  bygg- 
nader, hvilkas  nedersta  våning  haft  öfver  100  rum,  om- 
gifna  af  en  12  fot  tjock,  30  fot  hög  och  500  fot  lång  mur 
af  huggen  sten;  men  de  bjelkar,  som  finnas  i  behåll,  visa 
att  de  bearbetats  med  stenyxor.  Hvilket  folk  bott  i  dessa 
byggnader  är  och  torde  alltid  förblifva  en  olöst  gåta. 

På  vägen  söderut  fingo  vi  höra,  att  indianer  dödat 
omkring  fyrtio  hvite  nära  San  Marcial  i  Nya  Mexico. 
Öfver  alt  hördes  de  vildaste  hotelser  mot  indianerna.  I 
Lamy  fördes  två  mördare  med  handklofvar  på  ombord  på 
ett  tåg  till  Colorado. 

Vi  färdades  nu  förbi  den  på  silfver  och  guldgrufvor 
rika  Cevilla-bergkedjan  och  genom  en  mängd  mexicanska 
och  indianska  byar  till  Albuquerque,  en  jemförelsevis  blom- 
strande stad,  der  Atlantiska  och  Stillahafsbanan  skär 
Santa  Fé-banan  och  håller  nu  på  att  byggas  genom  malm- 
rika trakter  mot  Stillahafvet.  Denna  plats  är  också  af 
stor  betydelse  såsom  medelpunkten  för  får-  och  kreatursafveln 
i  mellersta  och  södra  delen  af  Nj^a  Mexico.  Denna  plats 
har  äfven  en  mycket  gammal  katedral,  en  hop  prester  och 
krogar  etc. 

Söder  om  Albuquerque  fara  vi  genom  kala,  ofruktbara 
trakter,  beväxta  med  s.  k.  »bunsh-grass»,  »spanska  dolkar» 
och  väldiga  representanter  af  olika  kaktus-arter.  Trakten 
blir  mer  och  mer  Vild.  Stora  hjordar  af  antiloper  och  kaniner, 
stora  som  hundar,  skrämmas  upp  af  tåget.  Här  är  den 
vilde  indianens  hemvist.  Vid  »stationerna»,  vanligen  bestå- 
ende af  ett  brädskjul,  klättra  halfnakna  indianer  af  olika 
åldrar  och  kön  på  tåget  och  åka  fritt,  så  långt  de  behaga. 
För  att  vinna  deras  ynnest  låter  järnvägsbolaget  dem  åka 
fritt  så  mycket  de  önska,  ej  inne  uti  passagerarevagnarne, 
utan  på   »plattformerna»   mellan  dem  samt   på  lastvagnarna. 


84  TIONDE    KAPITLET. 


Då  tåget  nalkades,  kommo  äfven  indianerna  springande  och 
skrattande  och  hängde  sig  på,  stundom  då  tåget  var  i  stark 
fart,  hoppade  sedan  utaf  och  sprungo  från  banan  bortåt 
bergen.  Så  länge  de  voro  på  tåget,  voro  de  trygga,  men 
så  snart  de  lemnat  det,,  voro  de  synbarligen  rädda,  emedan 
passagerare  stundom  af  elakhet  eller  lättsinne  skjutit  på 
dem  med  pistoler.  Nu  var  upphetsningen  mot  dem  oerhörd, 
emedan  så  många  hvita  nyligen  blifvit  dödade  af  dem. 

Denna  trakt  blir  nog  i  en  snar  framtid  en  af  de  rikaste 
i  hela  landet  i  följd  af  dess  rikedom  på  ädla  metaller.  En 
mängd  guldsökare  komma  också  hit,  men  ännu  kan  litet 
eller  intet  uträttas  för  indianernas  och  äfven  laglösa  hvitas 
skull,  hvilka  äro  mycket  mera  vilda  än  indianerna. 

Sedan  vi  passerat  Socorro  och  San  Marcial,  ett  par 
mexicanska  byar,  kommo  vi  inom  ett  ökenområde  om- 
kring 90  eng.  mil  i  genomsnitt,  hvarest  ej  finnes  en  vatten- 
droppe, utom  hvad  som  regnar  ner,  och  det  sjunker  i  den 
lösa  sanden  lika  fort  som  det  faller.  Här  förgås  hvarje  år 
mången  resande  af  brist  på  vatten,  och  här  synas  inga 
lefvande  djur,  utom  ett  slags  stora  ödlor,  som  uppehålla  sig 
vid  öknens  gränser. 

Vatten  för  lokomotivet  föres  i  en  jättestor  tunna  på 
en  särskild  vagn.  Det  var  redan  mörkt,  då  vi  trädde  in 
i  denna  öken,  der  så  mången  vandrares  ben  förvittra  på 
den  heta  sanden;  och  följande  morgon  befunno  vi  oss  i 
Deming,  der  Atchison  Topeka  och  Santa  Eé-banan  skär 
Södra  Stillahafsbanan  för  att  sedan  fortsättas  genom  Gua- 
yamas  i  Mexico  till  Kalifornia- viken. 

Eftersom  San  Francisco-tåget,  med  hvilket  vi  skulle 
fara,  redan  afgått,  gjorde  jag  en  kort  tur  ned  till  El  Paso 
Del  Norte,  nordligaste  staden  i  gamla  Mexico.  Denna  stad  kan 
i  korthet  beskrifvas  med  följande  ord:  ynkliga  lerkojor,  smutsiga 
gränder,  oförskämda  flugor  utan  tal,  många  katolska  kyrkor, 
kors,  helgonbilder,  prester,  elaka  hundar,  krogar  i  hvartannat 
hus  och  det  gröfsta  och  oförskämdaste  lättsinne;  lägg  härtill 
en  hetta  uppgående  till  omkring  120°  Eahrenh.  och  du  har 
i  korthet  alt  hvad  jag  såg,  hörde  och  erfor  i  det  roman- 
tiska Mexico.  Jag  var  glad  att  få  återvända  till  Deming 
för  att  sedan  fortsätta  färden  till  Stillahafskusten. 

Der  står  ännu  det  ståtliga  tåget  och  det  stolta  lokomo- 
tivet,   som  fört  oss  1,400  mil  öfver  haf  af  bördiga  prärier, 


GENOM    COLORADO    OCH    NYA    MEXICO.  85 

öfver  högslätter  och  öknar  samt  öfver  och  genom  berg,  på  samma 
gå,ng  det  starkaste  lastdjur,  den  snabbaste  stridshäst,  den 
oemotståndligaste  bärare  af  civilisation,  den  outtröttligaste 
missionär  och  den  bäste  stiftare  af  frid  mellan  stridande  folk ! 
Näst  det  jätteföretag,  som  fullbordades,  då  guldspikarne 
nedslogos,  hvilka  sammannitade  Union  Pacific-banan  med 
Central-Stillahafsbanan  i  Ogden,  Utah,  och  sålunda  sam- 
manknäpte  den  första  järngördel,  som  sammanbinder  Östern 
med  Vestern,  Atlanten  med  Stilla  hafvet,  står  det  storverk, 
som  fulländades  i  Februari  1881,  då  Atchison,  Topeka  & 
Sant  Fé-banan  sammanbands  med  Södra  Stillahafsbanan 
i  Deining,  der  dessa  banor  skära  hvarandra  för  att  fort- 
sättas till  hvar  sina  haf,  den  förra  genom  Mexico  till  Kali- 
forniaviken  på  Amerikas  vestkust,  och  den  senare  genom 
Mexico  till  Mexicanska  viken  på  Amerikas  ostkust.  Häri- 
genom hade  ej  blott  en  ny  gördel  fullbordats  öfver  hela  det 
vidsträckta  Nordamerikanska  fastlandet,  utan  den  stora 
republiken  hade  på  samma  gång  sträckt  två  pulsådror  genom 
det  gamla  och  på  naturtillgångar  ofantligt  rika  Mexico  för  att 
sprida  nytt  lif  i  den  förslappade  mexicanska  statskroppen. 
Utrymmet  medgifver  ej  att  genomgå  dessa  storverks  historia : 
huru  tusentals  fot  höga  berg  öfverstigits  eller  genomborrats, 
huru  banan,  likt  en  hylla,  utlagts  efter  lodräta  klippväggar, 
huru  brännheta  öknar  på  hundratals  mil  genomskurits  af 
dessa  järnbanor!  Det  skall  blifva  det  20:de  århundradets 
uppgift  att  historiskt  tolka  dessa  hjeltedåd,  hvilka,  om  de 
också  till  stor  del  blifvit  utförda  i  och  för  det  enskilda  in- 
tresset, mer  än  något  annat  bidragit  och  skola  bidraga  till 
sanningens  och  ljusets  spridande  och  mänsklighetens  för- 
brödring. 


ELFTE  KAPITLET* 
Genom  Arizona  och  Colorado-öknen. 

I  Deming  har  uppförts  ett  ståtligt  stationshus  af  de 
två  förutnämda  banornas  ägare  i  förening.  Utom  stations- 
huset synas  inga  andra  byggnader  än  ett  par  brädskjul  samt 
några  tält  och  lerkojor,  i  hvilka  bo  några  kinesiske  arbetare. 


86  ELFTE    KAPITLET. 


Hällre  än  att  vänta  ett  hälft  dygn  på  nästa  passage- 
raretåget till  Kalifornien,  for  jag,  för  ombytes  skull,  med  ett 
emigranttåg  omkring  100  mil  till  Tucson,  den  mest  betydande 
staden  i  Arizona.  Vi  ha  hittils  färdats  1,400  mil  från 
Missourifloden  och  1,800  mil  från  Missisippi  samt  140  mil 
fram  och  åter  till  El  Paso  del  Norte  i  gamla  Mexico;  nu 
ha  vi  beträdt  ett  nytt  vägskifte,  ungefär  lika  långt  som  det 
förra,  nämligen  från  Deming  till  San  Francisco  omkring  1,400 
mil  genom  trakter  om  möjligt  ännu  sällsammare  än  de  vi 
hittils  genomrest.  Sydvestra  Nya  Mexico  och  sydöstra  Ari- 
zona, hvilka  vi  genomfara,  utgöras  hufvudsakligen  af  höga 
bergplatåer  med  trappformiga  afsatser  och  grytformiga  ur- 
holkningar, och  här  och  der  passerar  man  uttorkade  flod- 
bäddar. Ett  stort  antal  indianer,  insvepta  i  sina  filtar, 
klättrade  upp  på  en  lastvagn  hörande  till  vårt  tåg,  långt 
innan  vi  voro  redo  att  fara,  och  då  tiden  var  inne  till  af- 
resa,  följde  jag  med  ett  antal  grufarbetare  och  guldsökare 
från  alla  verldens  delar,  att  döma  efter  deras  utseende 
och  språk,  samt  några  mexicanska  familjer  ombord  på  det 
nämda  emigranttåget.  Om  några  minuter  voro  vi  i  vag. 
Alt  är  vildt  utom  all  beskrifhing  både  utom  och  inom  tåget ! 
Aftonsolen  skiner  klarare  än  någonsin  från  en  himmel  så 
djup  och  så  blå  ned  på  slätter,  som  äro  hvarken  öknar 
eller  prärier,  der  vilda  djur  ha  sitt  hemvist  och  der  indianen 
oantastadt  strof  var  omkring  bland  bergen.  Der  borta  vid 
sjroranden  i  söder  synas  Sierra  de  Guzman-bergen,  som 
ligga  inom  gamla  Mexico;  och  i  norr  och  vester  resa  sig 
bergshöjder  i  de  mest  egendomliga  former,  der  svarta  björnen 
lär  ha  sitt  hemvist  och  stor  rikedom  på  ädla  metaller  finnes, 
men  som  ännu  ej  kunnat  tillgodogöras  i  följd  af  att  indianer 
i  samband  med  laglösa  personer  från  Mexico  och  andra 
trakter  göra  det  omöjligt  för  civiliserade  människor  att 
vistas  der. 

Solen  börjar  närma  sig  horizonten;  och,  under  det  jag 
blickar  mot  söder1!,  hänförd  af  det  vilda  och  sällsamma 
skådespel,  som  utbreder  sig  framför  mig,  synas  några  före- 
mål röra  sig  mellan  de  väldiga  kaktus- växterna,  hvilka  likt 
torkade  trädstammar  resa  sig  framför  oss  till  en  höjd  af 
40  å  50  fot.  Jag  fäster  en  grufarbetares  uppmärksamhet 
derpå.  »Det  är  väl  indianer,  kan  jag  tro!»  sade  han  med 
en    grof  ed,  i  det  han  kände  på  sin  pistol.     Ett   ögonblick 


GENOM    ARIZONA    OCH    COLORADO-OKNEN.  87 

senare  genljöd  det  genom  vagnarne:  »Indianer,  indianer! 
Haf  vapnen  redo!»  Konduktören  var  ständigt  på  utkik, 
ehuru  han  försäkrade,  att  det  ej  var  någon  fara.  Men  han 
sade  på  samma  gång,  att  han,  ifall  det  behöfdes,  hade  vapen 
tillräckligt  åt  alla  passagerarne.  Nu  ryckte  alla,  som  hade 
vapen  med  sig,  dessa  till  sig  och  med  grofva  svordomar  och 
hotelser  stälde  sig  vid  vagnsfönstren  och  spanade  efter  india- 
nerna. Desse  närmade  sig  tåget,  men  höllo  sig  likväl  på 
vederbörligt  afstånd.  Just  som  solen  börjar  sänka  sig  bakom 
synranden,  synas  några  mörka  gestalter  med  fladdrande  hår 
och  trasiga  skynken  öfver  sina  skuldror  springa  från  tåget  mot 
sluttningen  af  en  kulle,  dit  de  indianer,  som  kommo  till  häst 
mot  tåget,  hafva  dragit  sig.  Det  var  de  indianer,  som  följt 
med  tåget,  h vilka  hoppat  utaf,  medan  det  var  i  full  fart. 
Det  var  med  knapp  nöd  passagerarne  på  tåget  kunde 
låta  bli  att  skjuta  efter  dem,  oaktadt  konduktören  stränge- 
ligen tillsade,  att  ingen  fick,  aflossa  ett  enda  skott,  medan 
indianerna  voro  i  sigte. 

Solen  har  redan  gått  ned  och  nattens  skuggor  breda 
sig  öfver  detta  sällsamma  och  pittoreska  skådespel,  och 
stjernorna  hänga  ned  likasom  lampor  från  den  underbart 
klara  himmelen. 

Oaktadt  jag  ej  haft  någon  verklig  hvila  på  flera  nätter, 
ville  det  ej  lyckas  att  sofva,  ehuru  utmärkt  sofbekvämlighet 
finnes  på  emigranttågen  efter  Södra  Stillahafsbanan.  Sätena 
förvandlas  nämligen,  likasom  i  en  första  klassens  sofvagn, 
till  sängar.  Sängkläder  får  man  dock  hålla  sig  sjelf.  Då 
jag  ett  par  gånger  slumrade  till,  väcktes  jag  af  pistolskott, 
som  förmodligen  affyrades  för  att  bereda  dem  af  passage- 
rarne   en    ljuflig    hvila,  hvilka  voro  vana  vid  dylik  musik. 

Vid  midnattstiden  kommo  vi  till  en  station,  hvarest 
rådde  stor  uppståndelse  bland  de  få  personer,  som  voro 
bosatte  på  stället,  emedan  indianerna,  som  här  hafva  sitt 
hemvist  bland  bergen  å  ömse  sidor  om  banan,  nyss  an- 
fallit och  mördat  fyra  grufarbetare  och  två  mexicanska 
herdar  i  närheten  af  stationen.  Alla  man  voro  ute  på  vakt, 
emedan  de  fruktade  att  blifva  öfverfallna  på  natten  af  de 
fientlige  vildarne.  Här  stannade  vi  öfver  en  timme,  tills 
ett  emigranttåg  från  vestern  mötte  oss  och  medförde  några 
soldater,    som   telegraferats  efter  för  att  skydda  den  hotade 


ELFTE    KAPITLET. 


platsen.  Konduktören  utdelade  gevär  åt  oss  och  tillsade 
oss  vara  på  utkik  i  händelse  af  indiananfall. 

Dessa  nyheter  bidrogo  ej  att  gifva  sömn,  lika  litet 
som  lifvet  »ombord»  på  tåget.  Der  längst  bak  i  vagnen 
sitter  ett  sällskap  grufarbetare  och  mexicaner,  med  pistoler 
och  dolkar  hängande  ned  från  deras  breda  bälten,  och  spela 
kort,  så  att  svetten  lackar  nedför  deras  pannor.  De 
aro  jemförelsevis  tysta.  Blott  någon  grof  ed,  som  utstötes 
nu  och  då,  höres  från  det  hållet,  utom  skramlet  af  myntet, 
som  vexlar  händer.  Framför  mig  sitter  ett  antal  mexicaner, 
hvilkas  utseende,  vapen,  blickar  och  åtbörder  ej  äro  egnade 
att  ingifva  förtroende.  Midt  emot  mig  sitta  tre  grufarbetare, 
som  tydligen  »varit  med  en  gång  förut»,  och  tala  om  sina 
bragder  samt  täfla  med  hvarandra  i  grof  heter.  Det  språk, 
de  använda,  är  rikt  på  nya  och  uttrycksfulla  ord  och  tale- 
sätt. Sålunda  talas  här  aldrig  om  »cents»,  eller  en  fjerde- 
dels  dollar,  utan  om  »bits»  (bitar),  en  »bit»  motsvarande 
10  cents,  men  två  »bits»  25  cents,  4  »bits»  50  cents 
o.  s.  v.  Att  dö  var  att  »draga  in  sina  vexlar»^  »spela  ut», 
»lägga  ner  korten»  o.  s.  v.  »Strypsnöre»  omtalades  ofta 
såsom  det  verksammaste  medlet  att  tukta  och  straffa  den, 
som  visat  sig  »feg».  Att  döda  en  person  betyder  ingen- 
ting, om  det  blott  sker  i  ett  »hederligt  slagsmål»  eller 
»opartiskt  gräl»  ;  men  om  en  person  dödar  en  annan  utan 
träta,  af  lättsinne  eller  för  att  röfva  honom,  har  han  visat 
sig  vara  »feg»,  och  domaren  Lynch  straffar  honom  utan 
försköning  medels   »strypsnöret». 

Såsom  exempel  på  den  sedliga  tonen  och  huru  högt 
i  värde  ett  människolif  står  derute  bland  »frontiersmännen», 
må  följande  anekdot  anföras,  öfver  hvilken  ofvannämde  pas- 
sagerare hade  mycket  muntert.  —  Två  främlingar  sutto 
och  stekte  sina  skenben  vid  en  stor  kamin  i  en  väntsal 
någonstädes  i  vestern,  och  det  märktes,  att  de  ofta  sågo 
på  hvarandra,  såsom  om  de  voro  nästan  öfvertygade,  att  de 
sett  hvarandra  förut.     Slutligen  steg  den  ene  upp  och  sade : 

»Främling,  jag  har  sett  ett  ansigte  likt  edert.  Hade 
Ni  någonsin  en  broder  vid  namn  Sam?» 

»Ja.» 

»Var  han  sjöman?» 

»Det  var  han.» 

»Hörde  Ni  från  honom  senast  omkring  tio  år  sedan?» 


GENOM    ARIZONA    OCH    COLORADO-OKNEN  89 

»Ja,  just  omkring  tio  år  sedan.» 

»Främling»,  fortsatte  den  förre  synbarligen  mycket 
rörd,  »jag  har  seglat  med  eder  bror  Sam.  Vi  ledo  skepps- 
brott tillsammans  på  Stillahafskusten,  och  innan  hjelp  kom, 
hade  jag  dödat  och  ätit  upp  honom !  Jag  visste,  att  Ni 
måste  vara  slägt.  Jag  är  mycket  ledsen,  att  det  var  eder 
broder;  och,  oaktadt  nöden  dref  mig  dertill  och  lagen  ej 
kan  nå  mig,  är  jag  villig  att  betala  eder  skadeersättning. 
Var  likväl  rättvis  mot  mig,  ty  Sam  var  gammal  och  seg. 
Huru  mycket  tror  Ni  vara  skäligt?» 

Den  andre  torkade  en  tår  från  sitt  öga,  spottade  tvärs  - 
öfver  kaminen  och  svarade: 

»Främling,   hvar  är  er  far'?» 

»Har  varit  död  nu  i  tolf  år» 

»Dog  i  Idaho,  gjorde  han  ej?» 

»Jo,  någonstädes  derute. » 

»Ja  —  jag  dödade  honom!  Jag  viste  Ni  var  hans  son 
från  det  första  ögonblick,  jag  såg  er.  Han  och  jag  voro  i 
en  grufva  en  dag,  och  under  det  vi  halades  upp  i  en  tunna, 
såg  jag,  att  det  gamla  repet  skulle  snart  gå  sönder  under 
tyngden.  Då  vi  voro  omkring  200  fot  öfver  botten,  tog 
jag  fatt  i  er  gamle  far  och  släpte  ner  honom  ur  tunnan. 
Det  var  illa  för  honom,  men  det  räddade  mig.  Ni  åt  upp 
min  bror,  och  jag  mördade  er  far,  och  jag  gissar  vi  göra 
bäst  uti  att  kalla  det  jemt  om  jemt  och  skramla  för  att  se, 
h vilken  betalar  för  toddyn.» 

Tidigt  på  morgonen  kommo  vi  till  Benson,  hvarifrån 
är  daglig  diligenstransport  till  den  ryktbara  grufstaden 
Tombestone  (grafsten).  Äfven  här  rådde  stor  uppstån- 
delse, emedan  tre  röfvare  aftonen  förut  kommit  till  häst 
till  en  handelsbod  på  platsen  och  tvingat  betjenten  att  lemna 
ut  alla  pengar,  han  hade,  samt  sådana  värdesaker  som  de 
kunde  taga  med  sig,  hvilka  de  tagit  och  sedan  ridit  sin  väg. 
Dylika    bragder  lära  dock  ej  vara  ovanliga  i  dessa  trakter. 

Det  nämda  Tombestone  är  en  af  dessa  hastigt  upp- 
blomstrande städer,  som  likt  svampar  uppstiga,  der  rika 
grufvor  påträffas,  och  lika  fort  försvinna,  då  grufvorna  taga 
slut.  Staden  räknar  redan  omkring  5,000  innevånare,  och 
ädla  metaller,  mest  guld  och  silfver,  exporteras  från  dess 
rika  grufvor  till  ett  värde  af  omkring  500,000  doll.  i  måna- 
den.    Det    berättas,    att   två  bröder    en  dag  begåfvo  sig  ut 


90  ELFTE    KAPITLET. 

från  Tucson  till  »Drak-bergen»  för  'att  söka  grufvor.  De- 
ras vänner  sade  dem,  att  de,  i  stället  för  att  finna  »sin 
lycka»,  skulle  finna  sin  »grafsten».  Mycket  riktigt  funno 
de  den  äfven,  och  den  har  visat  sig  vara  värd  millioner. 
Eftersom  tåget  stannade  här  några  timmar,  medan  en  för- 
störd järnvägsbro  lagades,  hade  vi  tillfälle  att  få  en  hastig 
blick  af  »staden»,  som  består  hufvudsakligen  af  brädskjul, 
lerkojor,  jordkulor  och  tält  samt  några  faktorier  för  malmens 
förädling.  Krogarne  voro  mest  representerade.  Dessa  ha 
alla  ett  stereotypt  utseende  derute  i  den  aflägsna  vestern: 
framför  ett  brädskjul  eller  en  jordkula  reser  sig  såsom  fram- 
Y&gg  en  brädbalk,  som  är  mer  än  dubbelt  högre  än  skjulet, 
försedd  med  målningar  i  bjerta  färger  af  dueller  etc.  om- 
kring den  egentliga  skylten,  hvars  bokstäfver  stundom  äro 
till  hälften  så  långa  som  »hus »-höjden.  Hotel  och  teater 
funnos  äfven.  Jag  fäste  mig  särskildt  vid  ett  visst  »Grand- 
hotel»,  som  bestod  af  en  rad  tältsängar  under  en  tältduk,  h vilken 
utspänts  på  några  pålar  under  öppna  himmelen.  H varje 
tältsäng,  rymmande  en  och  i  nödfall  två  personer,  kostade 
»two  bits»  (25  cents)  per  natt.  Namnen  på  gruffynden 
derute  äro  stundom  rätt  egendomliga.  Se  här  några:  Jolly 
Brothers  (Lustiga  bröder),  Good  Idea  (God  Idé),  Wandering 
Jew  (Vandrande  Jude),  Little  Devil  (Lille  Djefvul),  Wood 
Rat  (Skogsråtta),  Silver  Eal  (Silfverål),  Bob  Ingersoll,  Boss, 
Härd  Up,  Owi's  Nest  o.  s.  v. 

Från  Benson  fortsattes  färden  i  sydvest  genom  trakter, 
som  visa  en  mer  och  mer  tropisk  natur.  Väldiga  kaktus- 
växter resa  sig  likt  jätte-kandelabrar  ända  till  60  fots  höjd, 
under  det  klotformiga  och  äggformiga  arter  af  samma  slägte, 
till  en  storlek  af  3  å  4  fot  i  diameter,  prydda  med  utsökt 
vackra  blommor,  på  flera  ställen  bokstafligen  betäcka  mar- 
ken. Andra  former  åter  af  det  så  ymnigt  representerade 
kaktus1  slägtet  likna  träd  med  yfviga  grenar,  på  hvilka  »the 
mockirjg  bird»  (härmtrasten)  varierar  sin  tjusande  sång  från 
en  skratt- aria  till  den  vemodigaste  klagovisa.  Utom  den  öf- 
veralt  närvarande  kaktus-växten  finnes  något  gräs,  men  tem- 
ligen  sparsamt,  utom  i  floddalar,  samt  yucca  och  agave,  båda 
aloeartade  växter.  På  den  brännheta  marken  ha  ormar  (i 
synnerhet  skaller  ormen),  paddor  och  ödlor  af  vidunderlig 
storlek  sitt  hemvist  tillika-  med  prärie-hunden,  känguru-råt- 
tan, prärie-vargen  och  en  mängd  olika  arter  af  kaniner  och 


GENOM    ARIZONA    OCH    COLORADO-ÖKNEN.  91 

ekorrar;  under  det  att  bergstrakterna  genomströfvas  af  pan- 
trar, cougarer  eller  Klippbergs-lejon,  hvilka  på  vissa  trakter 
hota  att  alldeles  utdöda  Arizonas  vilda  kalkoner ;  samt  olika 
arter  af  antiloper,  råddjur,  vilda  bergsfår  med  mycket  stora 
korn ;  de  s.  k.  pumas  eller  amerikanska  lejon,  jaguarer,  vild- 
kattor, ett  slags  vilda  svin,  svarta  björnar  samt  i  nordve- 
stra  Arizona  representanter  af  Kali  fornia- björnen  etc.  En 
mängd  arter  af  sällsamma  foglar  finnas,  såsom  den  redan 
nämda  härmtrasten,  honungsfogeln,  den  mexicanske  kors- 
näbben,   ett    slags  gärdsmyg,  flugsnappare,  gylling  o.   s.  v. 

Vid  middagstiden  ankommo  vi  till  Tucson,  sätet  för 
grefskapet  Pima  och  Arizonas  hufvudstad  tills  for  några  år 
sedan,  då  sätet  för  territoriets  styrelse  flyttades  till  Pre- 
scott.  Emedan  vi  här  hade  några  timmar  att  vänta  på  passa- 
geraretåget vesterut,  hade  jag  tillfälle  att  se  mig  omkring. 
Staden  är  pittoreskt  belägen  i  en  flått  dal  mellan  Santa 
Catarina-bergen  i  nordost,  Santa  Bita-bergen  i  söder  och  en 
tredje  bergskedja  omedelbart  bortom  staden  i  sydvestlig  rigt- 
ning.  Alla  dessa  berg  gömma  oerhörda  rikedomar  af  ädla 
metaller  i  sitt  sköte,  hvilka  likväl  ännu  litet  eller  intet  till- 
godogjorts. Den  gamla  staden  består  af  mexicanska  och  in- 
dianska lerkojor,  och  den  nya  af  trä-  och  tegelhus.  Sta- 
dens ursprung  är  höljd  i  dunkel.  År  1830  var  den  blott 
en  militärstation  med  80  a  90  soldater,  men  nu  uppgår 
befolkningen  till  5,000.  Den  bedrifver  en  ganska  stor 
handelsrörelse  med  mexicanska  provinsen  Sonora,  har  några 
k}rrkor,  både  protestantiska  och  katolska,  ett  bibliotek 
samt  skolor. 

Jag  träffade  åtskilliga  stadsbor,  hvilka  alla  i  starka 
ordalag  berömde  sin  stad  och  Arizona  i  allmänhet.  En  af 
dem,  som  förlorat  sin  förmögenhet  i  den  senaste  stora  Bo- 
ston-branden och  kommit  hitut  för  att  reparera  sina  finan- 
ser, försäkrade  mig,  att  så  visst  som  Arizona  f.  n.  har  blott 
litet  öfver  40,000  innevånare  och  ändå  årligen  producerar 
nära  8,000,000  doll.  i  ädla  metaller,  skall  det  om  10  år 
ha  en  befolkning  af  öfver  200,000  och  producera  öfver 
100,000,000  doll.  i  ädla  metaller,  för  att  ej  tala  om  andra 
näringsgrenar,  såsom  boskapsafvel  och  åkerbruk  etc.  Det 
lär  nämligen  finnas  hundratusental  acres  ypperlig  åkerbruks- 
jord inom  territoriet,  som  kan  tillgodogöras  genom  artificiel 
vattning. 


92  ELFTE    KAPITLET. 


Jag  tillbragte  ett  par  timmar  i  den  gamla  staden  och 
såg  derunder  mycket,  som  jag  aldrig  sett,  t.  o.  m.  sådant 
som  ej  ens  kan  nämnas.  Ett  antal  half-  eller  helnakna 
unga  indianer  och  indianskor  lågo  och  solade  sig  utanför 
en  snuskig  lerhydda  och  åto  vattenmeloner.  En  mörkbrun 
mexicanska  höll  på  att  krossa  majs  mellan  tvenne  stenar 
for  att  baka  tortillas,  ett  slags  osyradt  bröd  eller  pankakor. 
En  kortbent  mexican  med  mörka,  rullande  ögon  under  den 
smutsiga  och  bredbrämade  halmhatten  höll  på  att  mala,  hvil- 
ket  skedde  på  ett  för  mig  nytt  sätt.  Två  stora  kvarnste- 
nar lågo  på  marken  öfver  hvarandra.  Tvärs  öfver  öfra 
kvarnstenen  var  bunden  en  lång  stång,  för  hvilken  en  söm- 
nig åsna  var  spänd.  Efter  det  ynkliga  kräket  gick  mexi- 
canen  med  en  grof  knölpåk  i  handen  och  obarmhertigt  bear- 
betade dess  rygg  och  sidor.  Taflan  var  pittoresk.  Jag 
stod  och  betraktade  den  en  god  stund.  Kvarnen  gjorde 
naturligtvis  lika  många  slag  som  gubben  och  åsnan.  Det  tog 
3  minuter  att  fullborda  hvarje  kretslopp,  alltså  gjorde  gub- 
ben, åsnan  och  kvarnen  20  slag  i  timmen. 

Jag  frågade  »padronen»,  om  det  ej  voro  bättre  att 
köpa  en  liten  rullkvarn,  medels  hvilken  han  med  sin  åsna 
kunde  mala  lika  mycket  på  en  timme  som  nu  på  två  vec- 
kor. Hans  svar  var:  »&',  Senor,  yo  pienso  co  si  — yo  no 
sai  —  quisas  si,  quisas  no  —  quien  sabe?  Yo  son  muy 
pauvera»  (Ja,  min  herre,  jag  tänker  nog  så  —  jag  vet  icke 
—  om  det  är  så  eller  icke  så  —  hvem  vet?  Jag  är  myc- 
ket fattig.)  Jag  såg  hans  plog,  som  bestod  af  en  grof  stör 
med  en  tjock  utstående  pinne  vid  dess  ena  ända.  Denna 
stör  fastbindes  vid  hornen  på  en  oxe  eller  ko  medels  rem- 
mar af  rått  obarkadt  läder,  och  den  utskjutande  träpinnen 
tjenstgör  som  plogbill.  Jag  såg  flera  vagnar,  lastade  med 
grönsaker,  kvinnor  och  barn,  dragna  af  åsnor  eller  oxar. 
Ej  det  ringaste  järn  ingår  i  dessa  fortskaffningsmedel,  en- 
dast klumpiga  trästycken  och  remmar  af  rått  läder.  —  Dessa 
mexicaner  äro  mycket  uppblandade  med  indianer,  och 
deras  breda,  platta  och  röda  ansigte  påminner  mycket  om 
Pima-  och  Papago-indianernas.  Jemförelsevis  få  mörka,  gul- 
bleka  eller  bronsfärgade  smala  ansigten  förråda  »rent  kasti- 
lianskt»  eller  aztek  blod.  Deras  kärl,  hus  och  husgeråd  i 
allmänhet  samt  många  af  deras  seder  och  bruk  påminna 
mycket  om  Österlandets.     Isynnerhet  äro  vattenbär erskor na 


GENOM    ARIZONA    OCH    COLORADO-OKNEN.  93 

med  lerkrukorna  på  hufvudet  lefvande  reproduktioner  af  dem 
man  ser  i  bibliska  illustrationer;  och  åsnorna,  lastade  med 
bördor  större  än  de  sjelfva,  föra  åskådaren  i  andanom  till 
Egypten.  Och  Pima-indianen  med  sitt  breda,  rödaktiga 
ansigte,  de  antika  dragen  och  ett  godlynt  leende ,  en  smidig 
och  spenslig  gestalt  af  medelstorlek,  nakna  och  röda  fötter 
och  benen  delvis  höljda;  med  en  röd  turban  på  hufvudet 
och  öfriga  delen  af  kroppen  klädd  i  en  smutsig  skjorta 
och  med  röd  sash  omkring  lifvet,  kunde  tagas  för  en 
halfcivilicerad  beduin  i  Syrien,  som  står  och  begär  »bak- 
shish»   af  någon  resande. 

Alt  detta:  husen,  kvarnen,  plogen  och  vagnen  etc.  —  är 
frukten  af  den  300-åriga  mexicanska  jesuit-civilisationen. 

Nära  Tucson  ligger  den  beryktade  San  Xavier-katedralen, 
en  ståtlig  kyrkbyggnad  af  tegel  midt  i  en  öken,  uppförd 
af  fransiscanermunkar  mellan  1760 — 1790  i  morisk  byzan- 
tisk  stil.  Den  är  nu  öfvergifven  och  har  redan  börjat  för- 
falla. På  vägen  till  den  samme  hade  jag  nöjet  se  två  vild- 
kattor, stora  som  en  mindre  norrlandshund,  med  lång  kropp, 
stort  rundt  hufvud  och  stora  ögon.  De  betraktade  oss  nyfi- 
ket några  ögonblick  och  sprungo  sedan  bort  mellan  kaktus- 
växterna. Likaledes  såg  jag  en  stor  ödla  af  omkring  4  fots 
längd  springa  öfver  stigen. 

Efter  en  natts  resa  ankommo  vi  till  »then  staden»  Yuma 
vid  Colorado-floden  på  gränsen  mellan  Arizona  och  Kalifor- 
nien. Ar  1700  upprättade  »fader»  Kino  en  katolsk  mission 
på  denna  plats,  hvilken  likväl  snart  förstördes  af  indianerna. 
Sedermera  upprättades  militärpost  och  färjstation  på  vestra 
sidan  om  floden  inom  Kaliforniens  område.  Den  nuvarande 
stadens  ursprung  var,  enligt  trovärdiga  uppgifter,  följande. 
Kort  efter  det  Arizona  köpts  från  Mexico  af  Förenta  Sta- 
terna 1848,  begaf  sig  ett  sällskap  äfventyrare  från  San 
Francisco  till  det  nya  territoriet.  Då  de  kommo  till  Colo- 
radofloden, måste  de  anlita  den  tyske  färjkarlen.  Färj-räk- 
ningen  steg  till  25  dollar.  Eftersom  de  ej  hade  några  pen- 
gar, slogo  de  läger  på  östra  sidan  om  floden  och  höllo  råd 
om,  huru  de  skulle  betala  räkningen.  En  af  sällskapet,  en 
fyndig  ingeniör,  föreslog  att  på  stället  lägga  ut  planen  till 
en  ny  stad.  Förslaget  antogs,  och  man  började  mäta  ut 
lotterna  mellan  de  utstakade  gatorna.  Den  tyske  färjkar- 
len på  andra  sidan,  som  såg  deras  egendomliga  förehafvande, 


94  ELFTE    KAPITLET. 


kom  till  dem  och  ville  veta,  hvad  de  förehade.  De  sade 
honom,  att  de  höllo  på  att  grundlägga  en  stad,  hvarpå  äf- 
ven  han  ville  köpa  en  tomt,  hvilken  han  äfven  erhöll  såsom 
betalning  af  färjräkningen.  Nu  är  också  Yuma  en  stad 
med  3,000  innevånare  samt  skolor,  kyrkor  och  fängelse  etc. 

Då  tåget  ankom,  svärmade  platformen  af  halfnakna  in- 
dianskor med  spiller-nakna  barn  på  armen,  hvilka  utsträckte 
sina  händer  för  att  få  mat  och  pengar.  Nere  i  Colorado- 
floden lågo  några  egendomliga  farkoster,  hvilka  vi  af  artig- 
het vilja  kalla  ångbåtar.  Alldeles  nakna  indianer  voro  sys- 
sel satta  med  att  lasta  dessa,  och  de  tycktes  vara  öfver  sig 
lycklige,  att  döma  af  deras  gälla  skratt  och  stoj.  En  Yuma- 
bo  sade  likväl,  att  deras  glädje  framkallats  af  bränvin,  hvil- 
ket  deras  »civiliserade»  förmän  gifvit  dem  för  deras  arbete. 
Dessa  s.  k.  Yuma-indianer  tyckas  vara  jemförelsevis  be- 
skedliga, hvadan  regeringen  ej  bryr  sig  om  dem.  De  få 
hvarken  mat  eller  kläder  af  regeringen,  såsom  andra  india- 
ner, hvilka  stå  under  regeringens  agenturer,  utan  de  föda 
sig  hur  som  helst  och  behöfva  just  inga  andra  kläder  än 
den  adamitiska  drägten. 

Om  tiden  tilläte,  skulle  vi  härifrån,  i  föreställningen 
åtminstone,  göra  en  färd  uppför  den  märkvärdiga  Colorado- 
floden förbi  indianbyar  och  märkliga  ruiner  upp  till  de  berg- 
platåer, genom  hvilka  hon  under  loppet  af  årtusenden  gräft 
en  kanal,  hvars  lodräta  väggar  uppnå  en  höjd  af  öfver  6,000 
fot.  Man  tanke  sig  blott  en  lodrät  klippvägg  af  en  sjette- 
dels  svensk  mils  höjd.  Detta  jättedike,  »Grand  Canon»  kal- 
ladt,  som  Coloradofloden  gräft  genom  det  nordliga  höglan- 
det i  Arizona,  är  nära  400  mil  långt  och  från  1,500  till 
6,000  fot  djupt.      Här  äro  sagolika  naturunder  öfver  alt. 

Såsom  exempel  må  nämnas  ett  ställe  ej  långt  från  Yuma 
inom  Kaliforniens  område,  som  så  fullständigt  beherskas  af 
underjordiska  makter,  att  hvarken  röfvare,  indianer  eller 
hederliga  människor  ens  vågat  träda  det  närmare  än  om- 
kring en  mil.  Nu  och  då  ser  man  en  pelare  af  dy  kastas  ända 
till  100  fots  höjd  i  luften,  och  stundom  slungas  stora  jord- 
stycken ännu  högre.  Närmar  man  sig  denna  hemska  trakt, 
börjar  jorden  gunga  under  ens  fötter,  under  det  man  har 
att  frukta,  att  hon  hvilket  ögonblick  som  helst  skall  öpp- 
nas och  uppsluka  en  i  sitt  eldgap  eller  ock  kasta  en  upp 
i  skyn. 


GENOM    ARIZONA    OCH    COLORADO-OKNEN.  95 

Här  är  luften  så  torr  och  ren,  att  t.  ex.  döda  djur- 
och  människokroppar  icke  ruttna,  om  de  få  ligga  i  fria  luf- 
ten, utan  endast  »torka  upp».  Jag  såg  sålunda  på  ett 
ställe  i  sydvestra  Arizona  ett  antal  död  boskap  stå  »på  alla 
fyra»   med  kött,  senor,   hud  och  hår. 

Ett  Arizona-ordspråk  säger,  att  människorna  dö  icke  i 
detta    helsosamma   klimat   utan   lefva,  tills  de   »torka  upp». 

Innan  vi  lemna  Yuma  och  dermed  Arizona,  låt  oss  ka- 
sta en  blick  omkring  oss  på  »platformen».  Der  står  en  hop 
indianskor,  så  »granna»  och  snuskiga  som  röda  filtar  och 
smuts  kunna  göra  dem,  och  nakna  indianbarn  så  lika  vissa 
bilder  af  hindugudar,  att  "de  kunde  tagas  för  kusiner  till  hela 
indiska  mytologien.  En  gammal  »squaw»  med  askgrått  an- 
sigte  och  hvitt  hår,  en  panna  liknande  en  höks,  ett  öga 
likt  en  ödlas,  en  arm  liknande  ett  knippe  violsti ängar  och 
fingrarne  som  klor,  tycktes  vara  åtminstone  hundra  år  gam- 
mal, och  hennes  röst  var  ihålig,  som  om  hennes  gom  vore 
en  upp  och  nedvänd  kittel.  Der  kommer  en  representant 
af  ortens  äldsta  aristokrati,  en  man  af  börd,  som  försmår 
att  använda  sådana  plebejiska  saker  som  byxor  eller  ens 
skjorta.  Se  honom  der  han  står,  stolt  som  en  kung  utan 
slafvar,  med  samvetet  fritt  från  obetalda  skräddareräkningar 
och  med  ett  föraktligt  leende  betraktande  de  vekliga  »blek- 
ansigtena»  och  deras  många  konster!  Der  bakom  stå  några 
representanter  af  slägtet  »yankee»,  under  det  ett  par 
engelska  snobbar  promenera  fram  och  åter  och  ej  tyckas  ha 
öga  för  något  annat  än  sina  skinande  skor  och  den  glän- 
sande grannlåten  på  klockkedjan.  En  becksvart  neger  står 
i  dörren  till  restaurationen  och  visar  sina  hvita  tänder.  En 
fransman  i  nattmösslik  hufvudbonad  står  ensam  på  ett  hörn  och 
röker  sin  cigarrett  och  synbarligen  njuter  af  skådespelet, 
under  det  några  oundviklige  kineser  i  vidärmade  blå  blusar 
och  med  hårpiskan  nedhängande  likt  ett  klockrep  i  sorg- 
drägt  och  med  sina  svartglänsande  mandelögon  stå  på  af- 
stånd,  kastande  förstulna  blickar  på  hela  skådespelet.  Der 
på  spåret  står  järnhästen  redo  att  vid  första  ryckning  på 
tömmen  ila  i  galopp  öfver  öknar  och  berg. 

Betraktad  med  eftertanke  var  denna  grupp  en  rörande 
syn.  Här,  midt  i  öknen,  så  långt  bort  som  möjligt  från 
civiliserade  människors  stamhåll,  stå  på  samma  »plattform» 
mongoler  från  pagoda-landet,  negern  från  elefant-landet,  in- 


96  ELFTE    KAPITLET. 


födingar  från  hjertat  af  det  stora  nordamerikanska  fastlan- 
det, representanter  af  »pilgrimfädernas»  afkomlingar,  män 
från  »das  grosse  Vaterland»,  en  napoleonit  från  »La  belle 
France»,  någon  från  liljornas^  land,  andra  från  storkarnes 
land  och  från  —  frågetecknens  land,  samt  en  fattig  syn- 
dare från  »Midnattssolens  land»  eller  »Middagsnattens  land», 
hvilketdera  man  vill  —  alla  möttes  vi  här  för  en  kort 
minut,  och  der  står  orsaken  till  detta  sällsamma  möte,  det 
prosaiska  lokomotivet!  —  Må  hvem  som  vill  säga,  att  vår 
tid  med  sina  järnvägar  och  telegrafer  är  prosaisk;  jag  in- 
stämmer ej  längre  i  det  talet.  s     - 

Bortom  denna  tafla,  som  är  oss  närmast,  utbreder  sig 
en  annan:  Se  der  utefter  en  gata  långa  rader  af  lerkojor, 
bland  hvilka  några  äro  hvitlimmade  och  glänsa  i  solen  all- 
deles som  rentvättade  barn  bland  en  hop  smutsiga  trasun- 
gar ;  i  öster  glittrar  Colorado  i  morgonsolen  likt  ett  silfver- 
bälte  beströdt  med  ädelstenar,  under  det  grönskande  pilträd 
omkransa  den.  Vester  om  floden  hvilar  ögat  på  en  grupp 
gråa  hus,  påminnande  om  en  norrländsk  »fäbodhamn». 
Detta  är  »Fort  Yuma»,  som  i  så  många  år  uppburit  det 
ärorika  stjern-baneret.  I  fjärran  på  50  å  100  mils  afstånd 
resa  sig  berg  och  klippor  af  underliga  former,  och  den  för- 
villande tunna  och  klara  luften  bringar  dem  så  nära,  att 
man  känner  sig  frestad  att  springa  ut  till  dem,  innan  tåget 
afgår.  Ack,  hur  nyfiket  och  undrande  sträcker  sig  ej  blic- 
ken och  längtan  till  dessa  sagorika  och  underbara  trakter 
i  det  aflägsna  och  okända  fjärran! 

Från  flera  stationer  genom  detta  ödsliga  och  sällsamma 
Arizona  ha  kärrvägar,  åsnestigar  och  indianska  »trails»  ledt 
öfver  slätterna  mot  bergen.  Ingen,  som  ej  är  begåfvad  med 
geologiska  ögon,  d.  v.  s.  ett  par  organer,  som  kunna  genom- 
skåda berg,  såsom  voro  de  af  glas,  kan  ana,  hvilka  floder  af 
kvicksilfver,  hvilka  billioner  »blå-piller»  och  »koppar-kakor», 
hvilka  grottor  fylda  af  hederligt  silfver,  hvilka  glittrande 
guldklimpar,  hvilken  rikedom  af  ädelstenar,  hvilka  lifgif- 
vande  källor,  hvilka  berg  af  salt  och»  källor  af  soda  och 
svafvel  dölja  sig  derborta  i  alla  möjliga  och  omöjliga  göm- 
mor, alldeles  som  om  vår  jord  gjort  konkurs  och,  lika  ärlig 
som  månge  af  vår  tids  store  affärsmän,  gömt  alla  sina  skat- 
ter i  dessa  berg  och  sedan,  klädd  i  säck  och  asko,  törne 
och   tistel,  svurit  på,  att  hon  är  utfattig. 


fiENOM    ARIZONA    (if'H    COLORADO-OKNEN. 


Men  signalen  gifves  till  afresa.      Så  bär  det  i  väg  öf- 
Colorado-floden,    och  vi  äro  —  i  Kalifornien,  guldgräf- 

oes  och  lycksökarnes  förlofvade  land!  —  Men  en  brän- 
nande öken,  ehuru  inom  det  förlofvade  landets  område, 
skiljer  oss  ännu  från  den  del  af  landet,  som  flödar  af  mjölk 
och  honung,  vin  och  guld. 

Det  var  morgon,  och  solen  sken  från  en  himmel  lika 
molnfri  som  Achilles'  sköld,  då  vi  döko  ned  i  den  stora 
Colorado-  eller  rättare  Kalifornia-öknen.  Vi  hade  redan 
färdats  genom  en  öken  på  90  mil  i  Nya  Mexico,  men  denna 
var  blott  ett  litet  förspel  till  hvad  som  komma  skulle.  Hår 
är  den  steniga,  sandiga  Öknen,  stekt  brun,  grå  eller  glän- 
sande hvit  i  den  brännande  solen ;  här  är  tusentals  kvadrat- 
mil af  »förödelsens  styggelse»!  Farväl,  I  berg  och  ruiner! 
Här  äro  inga  andra  ruiner  än  af  den  kristna  tidräkningens 
årstider,  uteslutna  från  löftena  om  såningstid  och  skördetid ! 
Farväl  alt  hvad  lif  och  anda  hafver!  Här  lefver  endast 
döden.  Här  är  liket  efter  en  död  natur,  som  ingen  begraf- 
vit  och  som  bleknat  och  förvittrat  i  den  brännande  solen. 
Men  är  ej  alt  en  dröm  V  Kan  det  vara  en  verklighet,  att 
man  i  små  rullande  palats  ilar  genom  en  öken,  mångdubbelt 
större  och  farligare  än  den,  som  Israels  barn  genomtågade? 
Är  detta  ej  en  färd,  som  liknar  dem,  man  i  drömmen  bru- 
kar företaga  på  molnvagnar;  eller  kanske  bär  det  utaf  till 
Blåkulla  y  Det  är  svårt  att  fatta,  att  detta  är  en  ökenfärd. 
Jag  var  ledsen,  att  jag  ej  kunde  vara  nog  ledsen  öfver  de 
många,  som.  efter  att  i  flera  dygn,  törstige  och  hungrige, 
irrat  omkring  i  detta  dödens  land,  till  slut  försmäktat  och 
dött  på  den  hvitglänsande  sanden.  Huru  mången  tragedi 
har  ej  här  i  verkligheten  utspelats,  som  den  Allvetande 
ensam  känner! 

Jag  hade  redan  sett  flera  hägringar,  sedan  vi  lemnade 
Missouri-floden;  men  glömde,  att  vi  nu  voro  inne  i  hägrin- 
garnes paradis,  tills  jag  väcktes  ur  mina  drömmerier  af 
repet :  Hägring \  Hägring ! »  Mycket  riktigt ;  der  var  den : 
en  vacker  sjö  med  blått  vatten  till  venster  på  omkring  4 
mils  afstånd  från  banan.  Snart  måste  tåget  nå  dess  hvit- 
glänsande stränder  och  dess  böljor,  som  glittra  så  skönt  i 
morgonsolens  glans;  men  i  samma  mon  vi  närmade  oss, 
flydde    den,    och    den    törstiga    öknen  låg  framför  oss  lika 

isblek   och   hemsk  som  förut.     Vi  hade  sett  en  tjusande 

7 


98  ELFTE    KAPITLET. 


tafla  af  ett  öfverjordiskt  landskap,  en  strand,  som  aldrig 
trampats  af  en  dödligs  fot,  en  sjö,  som  aldrig  fått  något 
namn,  en  verld,  som  aldrig  kartlagts.  —  Jag  tänkte  på 
dessa  tusentals  ökenresande  med  svarttorkade  läppar,  hvilka 
med  lifvadt  mod  hastat  efter  dessa  förvillelsens  sjöar  och 
floder  —  och  dött  med  torra  ögon,   innan  de  nått  dem! 

Tåget  har  ilat  nedåt,  alltsedan  vi  lemnade  Yuma.  Här 
och  der  ila  vi  förbi  en  grupp  kineser,  som  i  den  brännande 
solhettan  arbeta  på  att  skotta  undan  sanddrifvor.  Här  lider 
man  ej  af  snödrifvor,  men  ofta  orsaka  de  svåra  orkanerna 
trafikhinder  genom  att  begrafva  banan  i  sand  och  grus. 
Mot  middagstiden  kommo  vi  till  Dos  Palmas  och  befunno 
oss  då  300  fot  under  hafsytan.  Här  var  fordom  haf;  sedan, 
då  landet  höjde  sig,  blef  det  en  stor  insjö,  hvilken  i  följd 
af  landets  ytterligare  höjning  och  andra  orsaker  alldeles 
uttorkats;  och  nu  är  det  en  kittel,  i  hvilken  kokas  luft  och 
järnvägspassagerare.  Har  du  erfarit  en  hetta,  uppgående 
till  118°  Fahrenh.  i  skuggan?  Denna  värmegrad  visade 
termometern  inne  i  järnvägsvagnen  vid  Dos  Palmas.  I  en 
dylik  värmegrad  plus  rykande  sand,  som  helt  obesvärad  t 
slår  sig  ned  i  alla  vinklar,  vrår  och  öppningar  af  männi- 
skokroppen, får  man  en  aning  om,  att  man  är  i  en  öken, 
ett  purgatorium  eller  något  dylikt.  Tänka  förmår  man  icke. 
Jag  ansträngde  mig  dock  att  tänka  på  den  stackars  elda- 
ren och  lokomotivföraren;  men  af  lindades  dem  ej  deras 
ställning. 

Till  venster  synes,  under  det  vi  fortsätta  färden,  en 
uttorkad  saltsjö,  hvilken  syn  sänder  alla  passagerare  till 
den  stora  vatten  behållaren.  Besynnerligt!  Ju  mer  vi  sågo 
på  det  i  solen  glittrande  saltet,  ju  mer  törstade  vi,  och 
det  hjelpte  knapt  att  dricka.  Ännu  i  dag,  om  jag  vill 
bli  törstig,  behöfver  jag  blott  tänka  på  den  der  uttorkade 
saltsjön. 

Men  hvad  är  detta,  som  rör  sig  vid  synranden?  Det 
närmar  sig!  Är  det  dödsdansen?  Aldrig  har  jag  sett  en 
slängdans  så  vild  som  denna.  En  hel  rad  mörka  socker- 
toppformiga  figurer  svänga  om  med  hvarandra,  så  att  det 
ryker  omkring  dem.  Det  är  en  orkandans;  men  konduk- 
tören förklarar,  att  denna  är  blott  lek  i  jemförelse  med, 
hur  den  brukar  rasa.  Det  har  händt,  att  den  bokstan  igen 
stoppat  tåget  eller  t.   o.   m.  kastat  det  ur  spåret. 


GENOM    SÖDRA    KALIFORNIEN.  99 

På  e.  m.  uppnådde  vi  det  pittoreska  San  G-eorgino- 
passet,  och  åsynen  af  barrträd  på  de  höga  bergstopparne 
samt  de  svalkande  fläkterna,  som  mötte  oss  med  välkomst- 
hälsning från  vesterns  stora  haf,  voro  i  sanning  uppfri- 
skande. Huru  hänfördt  hvilar  ej  ögat  på  hvarje  yttring 
af  lif,  då  man,  om  ock  blott  för  en  dag,  färdats  genom  ett 
område,  der  döden  ensam  råder!  Det  var  som  om  vi  kom- 
mit ur  en  skärseld  in  i  ett  bättre  land,  då  vi  uppnådde 
höjdpunkten  af  San  Georgino-passet  och  till  venster  mot 
norr  sågo  den  rika  San  Bernardino-dalen  och  vesterut  den 
leende  Santa  Ana-dalen. 


TOLFTE  KAPITLET. 
Genom  södra  Kalifornien. 

Så  äro  vi  då  ändtligen  i  orangelundarnes,  vindrufvor- 
nas,  bananernas  och  fikonträdens  land,  ja,  der  äfven  »pep- 
parn växer». 

Den  första  station  af  någon  betydenhet,  som  vi  kommo 
till,  var  Colton,  bestående  af  7  å  8  hus,  ett  par  stall,  en 
kyrka  och  ett  handtryckeri  samt  en  tidning;  men  ingen 
krog,  så  vidt  jag  kunde  se. 

En  stor  hop  personer  af  alla  åldrar  och  kön  beläg- 
rade oss  och  ville  sälja  drufvor  och  apelsiner.  Bland  dessa 
var  en  liten  lifvad  italienare,  som  pratade  alt  hvad  han  för- 
mådde, berömmande  sin  frukt  framför  alla  andras,  ömsom 
på  bruten  engelska,  tyska,  franska  eller  italienska,  för- 
klarande, att  alla  de  andra  säljarne  voro  idel  skurkar  och 
bedragare.  Jag  köpte  40  apelsiner  af  honom  för  25  cents, 
och  då  han  ej  kunde  förmå  mig  att  köpa  40  till,  skänkte 
han  mig  dessa  för  att  visa,  att  han  var  den  frikostigaste 
af  alla.  Fyra  mil  norr  om  denna  plats  ligger  nybygget 
San  Bernardino  med  4,000  innevånare,  grundlagdt  af  mor- 
moner 1847;  men  de  måste  snart  på  profetens  befallning 
flytta  till  Salt  sjö  staden.  Några  finnas  kvar  der  ännu,  hvilka 
äro  Josefiter.  Åtta  mil  söderut  ligger  det  blomstrande  ny- 
bygga Riverside,  som  för  några  år  sedan  grundlagts  huf- 
vudsakligen  af  personer  från  Nya  England,  hvilka  här  bok- 


100  TOLFTE    KAPITLET. 


stafligen  förvandlat  öknen  till  ett  paradis.  Santa  Ana-floden 
har  användts  till  att  vattna  det  rika  landet,  som  gifver  i 
stor  ymnighet  vindrufvor  och  apelsiner,  fikon,  bananas, 
pomgranater  etc.  samt  hvete  och  majs,  under  det  klimatet 
närmar  sig  det  fullkomliga.  Mången  invalid  har  farit  dit 
och    återvunnit    sin    helsa    och  sedan  stannat  der  för  alltid. 

Likasom  vi  i  Nya  Mexico  och  Arizona  funno  både 
naturliga  och  onaturliga  föremål  prydda  med  helgonnamn 
och  t.  o.  m.  röfvare  med  namnet  Jesu  Christo,  så  möta  vi 
äfven  öfveralt  i  Kalifornien  helgon  från  alla  verldens  delar. 
Yi  ha  San  Quentin  med  ett  fängelse  på  sina  skuldror,  Santa 
Rosa,  »De  heliga  rosornas  stad»,  San  José  med  en  hel 
stad  i  sin  famn.  Vidare  ha  vi  San  Diego,  San  Pedro,  San 
Leandro,  Santa  Barbara,  Santa  Clara,  Santa  Cruz,  San 
Francisco,  San  Juan  —  icke  Don  — ,  San  Mateo,  San 
Andreas  etc.  Stundom  ha  helgonen  gifvit  sig  till  sjös, 
t.  ex.  San  Joaquin- floden  och  San  Pablo-viken.  Alla  helgon 
både  i  kyrkor,  kloster  och  kalendrar  tyckas  ha  utkommen- 
derats för  att  skydda  dessa  platser.  Och  så  har  man,  lika- 
som om  helgonen  ej  räckte  till,  neddragit  englar,  såsom 
Los  Angeles ;  och  så  skrika  en  stad  och  en  flod  i  korus 
renlärigt  eller  hädiskt   » Sacramento  1 '» 

Här  som  annorstädes  åkallade  spaniorerna  helgon  och 
englar,  men  lefde  sjelfve  som  röfvare.  Då  de  ej  kunde  med 
svärdet  intaga  Kalifornien,  såsom  Mexico,  utsände  de  listi- 
gare eröfrare  i  Jesuitmissionärerna,  hvilka,  förmodligen  ihog- 
kommande  Frälsarens  ord:  »mitt  rike  är  icke  af  denna 
verlden»,  allraförst  slogo  hela  landet  under  sig  och  gjorde 
dess  bebyggare,  indianerna,  till  slafvar;  och,  ytterligare  ihåg- 
kommande  grundlagen  i  Kristi  rike:  »den  som  vill,  han 
komme ! »  brukade  de,  då  intet  annat  hjelpte,  kasta  en  snara 
öfver  de  vilda  indianerna  och  fånga  dem  likasom  vilda 
hästar  och  dymedelst  få  dem  in  i  »den  allena  saliggörande 
kyrkan». 

Men  icke  alla  platser  i  Kalifornien  äro  i  helgonens  våld, 
nej,  många  orter  ha  äfven  gifvits  åt  de  lägre  regionerna  och 
deras  furste.  Detta  gäller  isynnerhet  de  platser,  som  guld- 
gräfvarne  gifvit  namn,  hvilka  ofta  äro  förknippade  med  till- 
dragelser af  olika  natur.  Sålunda  har  man  Helvetets  Fröjd, 
Djefvulens  Basin  etc.  och  dessas  antipoder  Christian  Flat  och 
Gospel  Gulch.  Släp  Jack-Bar  (Pankak-Bank)  och  NutkakeCamp 


GENOM    SÖDRA    KALIFORNIEN.  101 

påminna  om  smakliga  rätter.  Skirt-tail-Canon  och  Petticoat- 
Slide  höra  till  garderoben,  under  det  Piety-Hill  (Fromhets- 
kullen)  troligen  var  namnet  på  någon  plats,  som  en  kristen 
aldrig  besökte,  om  han  kunde  undvika  det. 

Men  vi  äro  redan  vid  den  gamla  San  Gabriels  missio- 
nen tio  mil  sydost  om  Los  Angeles,  omgifven  af  vingårdar, 
fikonträd,  orange-lunder  och  gamla  adobe-liyddor  med  en 
modern  villa  här  och  der,  under  det  valnötträd  bilda  ståt- 
liga alléer.  Några  dåsiga  indianer  med  sina  »sqaws»  syss- 
lade omkring  helgedomen  med  att  fördrifva  tiden.  Det  var 
hett  som  rödpeppar  och  tyst  som  i  en  graf,  med  undantag 
af  flugors  surrande.  På  en  gammal  klocka  stod  anno  domini 
1774,  då  denna  mission  upprättades  midt  i  en  öken.  — 
En  kvinna  öppnade  dörren  till  den  gråa,  i  götisk  stil  bygd  a 
San  Gabriel-kyrkan,  hvars  adobe-murar  äro  5x/2  fot  tjocka, 
och  vi  trädde  in  tysta  och  med  blottadt  hufvud.  Någon 
munk  hade  skrifvit:  »Hattarne  utaf;  tala  icke!»  men  detta 
hade  ej  behöfts.  Hvem  vill  öppna  sin  mun  i  en  graf?  — 
Ljudet  af  våra  fotsteg  genljöd  i  den  mörka  och  dystra  helge- 
domen. Vi  sågo  rökelsekaren  och  helgonen,  korsen,  kran- 
sarne och  trasorna  efter  granna  tapeter  från  Spanien  med 
»heliga»  målningar.  Jag  gick  ut  och  satte  mig  i  skuggan 
och  tänkte  och  drömde,  tills  jag  började  frukta,  att  äfven 
jag  i  ett  nu  förvandlats  till  munk,  då  ljudet  af  klockspelet 
i  tornet  på  den  gamla  kyrkan,  så  vekt  och  så  rent  som 
silfver  blandadt  med  guld,  likt  klockorna  sjelfva,  nådde 
mitt  öra,  såsom  om  det  kommit  från  andarnes  land.  Jag 
är  i  allmänhet  ej  svag  för  kyrkklockor,  hvilka  på  söndags - 
för-  och  eftermiddagarne  föra  så  mycket  oljud  och  bryta 
sabbaten  lika  mycket  som  en  vedsåg  eller  hyfvel,  stadde 
i  verksamhet;  men  att  i  en  aflägsen  vrå  af  verlden  med 
de  fantastiska,  silfverglänsande  Sierra  Nevada  tornande  öfver 
de  tropiska  lunder,  som  omslöto  denna  förtrollande  plats, 
der  jag  drömmande  satt  i  skuggan  af  ett  fikonaträd,  på 
detta  sätt  öfverraskas  af  så  rena  och  vemodiga  silfvertoner, 
var  mer  än  jag  kunde  bära,  och  något  vått  trängde  sig  fram 
under  ögonlocken.  Men  om  någon  skulle  sokratiskt  fråga 
mig  hvarför,  stode  jag  der  svarslös. 

Denna  »mission»  var  en  af  de  första,  som  upprättades, 
sedan  fransiscanermunkarne  landade  i  San  Diego  den  lista 
maj    1769.     Den    tjenar    ej    längre   till   indianernas  omvän- 


102  TOLFTE    KAPITLET. 


delse.  De  hafva,  utom  några  få  undantag,  försvunnit,  eller 
lemnat  draggen  af  sitt  blod  att  i  trög  march  vandra  om- 
kring i  smutsiga,  oljeglänsande  halfblodsmexicaners  ådror. 
Några  få  af  dessa  sistnämda  finnas  kvar  för  att  knäböja 
vid  det  gamla  altaret  och  påminna  de  sorgsne  fransiscaner- 
bröderna  om  deras  ordens  flydda  guldålder,  då  skyar  af 
infödingar  flockade  till  korsets  baner  och  villiga  slafvar 
fylde  deras  visthus  med  fläsk  och  deras  källare  med  vin. 
Nu  se  de  främlingen  och  kättaren  skörda  frukterna  af 
sitt  arbete. 

Tio  mils  färd  mot  nordvest  bragte  oss  till  Los  Angeles. 
Om  någon  frågar,  hvar  Los  Angeles  ligger,  hör  då  mitt 
svar:  bortom  en  öken  så  hemsk  och  så  brännande  som 
Sahara;  mellan  höga  berg,  som  stå  på  behörigt  afstånd 
och  hålla  vakt  likasom  soldater  omkring  ett  kungligt  lust- 
slott; der  Stillahafvets  vindar  susa  genom  tropiska  lunder; 
der  blommor  fatta  eld  af  skönhet;  bland  orange-lunderna ; 
vid  oljeträden;  der  pomgranaterna  bära  sina  kronor;  der 
fikonträden  äro  lastade  med  utsökt  frukt,  som  hänger  ned 
likt  trinda  penningpungar;  der  Honolulus  bananas-blomma; 
der  Italiens  kastanjeträd  buga  sig  under  sin  egen  tyngd; 
der  Siciliens  citroner  glänsa  som  guld  i  solen;  der  man- 
delträden skina,  som  om  en  skoborstare  skulle  ha  bearbetat 
dem  från  topp  till  tå;  mellan  alléer  af  valnöt-  och  aprikos- 
träd; i  vingårdar  af  sex  sabbatsresors  omkrets;  m,idt  i  en 
trädgård  på  36  kvadratmil  —  der  är  Los  Angeles! 

Staden  är  ett  alster  af  en  barbarisk  tidsålder,  två 
eller  tre  olika  civilisationer  och  en  tids  anarki,  och  är  nu 
102  år  gammal.  Man  möter  de  infödde  kalifornierna, 
mexicanare  med  vidbrämade  hattar,  nu  och  då  en  spanjor 
af  den  gamla  äkta  racen,  här  och  der  en  indian  samt  man- 
nen i  blå  blus  och  svansen  nedhängande  från  hufvudet. 
Man  ser  mexicanska  lerkojor  och  moderna  palatslika  bygg- 
nader. Man  hör  en  svärja  på  spanska,  en  annan  köpslå 
på  tyska,  en  tredje  pladdra  på  italienska,  en  fjerde  parla- 
mentera på  franska,  och  en  femte  nu  och  då  framstöta  ett 
grymtande  läte  på  engelska,  alla  ackompagnerade  af  kine- 
sernas stekpann  språk:   chin,   chang,  chong! 

På  hotellbordet  ligga  spanska,  tyska,  franska  och  engel- 
ska tidningar,   alla  tryckta  i  Los  Angeles. 


GENOM    SÖDRA   KALIFORNIEN.  103 

Här  är  en  sällsam  blandning  af  förr  och  nu,  af  litet 
från  här  och  litet  från  der.  Jag  skall  aldrig  glömma,  då 
jag  första  gången  gick  från  järnvägsstationen  två  mil  upp 
till  staden.  Först  kom  jag  till  några  rader  gamla  lerkojor 
med  små  gluggar  till  fönster  samt  låga  dörrar,  utanför  hvilka 
sutto  några  smutsiga  halfblods-mexicanare  af  olika  åldrar 
och  kön  och  löskade  hvarandra.  Sedan  kom  jag  till  den 
nya  staden,  som  företedde  ett  modernt  utseende.  Det  var 
varmt  på  middagen,    och  föga  rörelse  rådde  i  staden.     Den 

,  första  syn,  som  mötte  mitt  öga,  var  en  rad  mansfötter,  som 
stucko  ut  som  skyltar  genom  de  öppna  fönstren  efter  den 
förnämsta  gatan  i  staden !  Här  som  annorstädes  i  Amerika 
hemta  herrarne  hvila  i  sittande  eller  hälft  liggande  ställ- 
ning med  fötterna  på  bordet  eller,  som  här,  stickande  ut 
genom  det  öppna  fönstret. 

Jag  vandrade  omkring  bland  vinträd,  hvilka  voro  nittio 
år  gamla  och  ännu  buro  riklig  frukt.  Jag  gick  genom 
trädgårdar,  som  nyligen  voro  en  del  af  en  öken.  Jag 
plockade  en  apelsin  från  ett  träd,  som  var  100  år  gammalt. 
Los  Angeles  är  nu  en  blomstrande  stad  med  öfver 
20,000  innevånare  och  utgör  medelpunkten  för  ett  redan 
betydelsefullt  järnvägssystem,  som  sätter  den  i  förbindelse 
med  östern,  San  Francisco  och  det  blott  20  mil  aflägsna 
Stilla  hafvet.  Klimatet  är  det  behagligaste,  man  gerna  kan 
önska,    emedan    hettan    tempereras   af  de  regelbundna  hafs- 

.  vindarne. 

Följande  uppgifter  rörande  vin-  och  apelsinodlingen  må 
här  återgifvas.  Jag  talade  vid  många,  som  slagit  sig  ned 
i  eller  omkring  Los  Angeles  för  att  idka  denna  näringsgren. 

\  En  må  här  anföras  som  exempel.  Han  köpte  sig  en  »lott» 
Qtt  par  mil  från  staden,  bestående  af  40  acres,  af  hvilka 
20  acres  voro  planterade  med  bärande  vinträd,  dessutom 
buro  175  apelsinträd  frukt,  och  flera  yngre  träd  voro  plan- 
terade, hvilka  snart  komme  att  bära  frukt;  det  öfriga  af 
jorden  användes  till  odling  af  alfalfa,  eller  chilianskt  klöfver. 
På  »lotten»  var  äfven  ett  adobehus.  För  denna  egendom 
betalades  18,000  doll.,  och  omkostnaderna  för  husrepara- 
tioner, stall,  hästar  och  bohag  etc.  uppgingo  till  7,000  doll. ; 
summa   25,000  dollars. 

Låt  oss  nu  se  hvad  denna  »farm»  eller  trädgård  i 
vanliga    fall    af  kastade  pr  år,  naturligtvis  med  undantag  af 


104  .TOLFTE    KAPITLET. 


de  nyplanterade  apelsin-  och  vinträden,  som  ännu  ej  börjat 
bära  frukt,  och  med  antagande  att  den  jord,  de  upptaga, 
i  stället  upptagits  af  alfalfa: 

32    acres    vindrufvor,    sålda    på    vinträden  2,200  doll. 
3    acres   upptagande    175    apelsinträd,    af- 

kastande  20  doll.  pr  träd 3,500  doll. 

2  acres  upptagna  för  hus  och  blomsterträdgård 

13  acres  alfalfa 1,300  doll. 

Summa  7,000  doll. 

Helt  obetydligt  arbete  fordras,  emedan  apelsinerna  och 
drufvorna  säljas  på  träden  och  vinstockarne.  Alt  arbete, 
som  erfordrades  för  ofvannämde  »farm»,  kostade  årligen  700 
doll.  Naturligtvis  blir  skörden  större,  då  de  unga  träden 
mogna.  Det  är  sant,  att  det  fordras  betydligt  kapital  för 
att  köpa  en  redan  bärande  vin-  och  apelsin- »farm»,  och  att, 
då  man  köper  nytt  land  för  20  a  50  doll.  per  acre,  man  måste 
vänta  i  10  år,  innan  apelsinträden  gifva  af  kastning,  och  i 
tre  år,  innan  vinträden  bära  frukt;  men  man  kan  under 
tiden  uppehålla  sig  med  att  odla  hvete,  alfalfa  och  grönsaker. 

Det  är  en  möjlighet  att  apelsinproduktionen  med  tiden 
kommer  att  öfverskrida  behofven;  men  detta  kan  aldrig 
blifva  händelsen  med  drufodlingen. 

I  Los  Angeles-dalen  ger  jorden  afkastning  utan  arti- 
ficiel  vattning  på  ett  ansenligt  afstånd  å  ömse  sidor  om 
floden.  För  öfrigt  finnes  här  god  tillgång  på  vatten,  och 
storartade  kanalsystem  ha  anlagts,  genom  hvilka  hundra 
tusentals  acres,  som  ännu  ej  upptagits,  kunna  vattnas  och 
brukas. 

Tills  för  några  år  sedan  odlades  endast  de  s.  k.  mis- 
sionsdrufvorna,  införda  af  fransiscanermunkarne.  Men  på 
senare  tiden  ha  de  hvita  muskat-drufvorna  börjat  tränga  ut 
de  förra. 

Den  som  först  visade  verlden  hvad  Kalifornien  förmår 
i  fråga  om  att  producera  vindrufvor  var  en  ungersk  stats- 
flykting vid  namn  Haraszthy,  som  kom  dit  för  många  år 
sedan.  Först  ansågs  han  som  en  fantast  och  hans  planer 
outförbara.  Men  han  höll  ut,  tills  han  vann  lagstiftande 
församlingens  förtroende,  som  sände  honom  till  Europa  för 
att  derifrån  införa  de  bästa  vinstockarne  från  alla  vinpro- 
ducerande    land.     Huru    han  lyckades  i  sin  mission,  derom 


GENOM    SÖDRA    KALIFORNIEN.  105 

vitna  guldstatens  kullar  och  dalar  från  Sacramento  till  San 
Diego.  Millioner  vinstockar  fläta  hvarje  år  sina  kransar 
till  hans  minne  och  bibehålla  det  lika  grönskande  och  friskt 
som  de  sjelfva  äro. 

På  senare  tiden  har  ifvern  för  apelsin-odlingen  i  södra 
Kalifornien,  likasom  i  Florida,  blifvit  epidemisk,  såsom  guld- 
febern. Tusental  acres  ha  planterats  med  apelsinträd,  hvilka 
ännu  ej  hunnit  mogna,  men  man  kan  göra  sig  en  föreställ- 
ning om  det  omfång,  denna  handtering  redan  uppnått,  då 
man  kommer  ihåg,  att  södra  Kalifornien,  d.  ä.  hufvudsak- 
ligen  trakten  omkring  Los  Angeles,  sistlidet  år  sände  ut  i 
marknaden  omkring  3  millioner  apelsiner,  omkring  400,000 
citroner  och  150,000  »limes»,  ett  slags  små  citroner.  Druf- 
vorna  förvandlas  till  vin  på  platsen,  hvadan  jag  ej  kunde 
erhålla  några  statistiska  uppgifter  rörande  dem. 

Kan  apelsinodlingen  uppdrifvas  öfver  behofven?  Låt 
oss  se.  Blott  i  en  plantträdgård  finnes  en  half  million 
ämnen  till  apelsinträd;  och  det  finnes  flera  smärre  dylika 
trädgårdar.  Ett  träd  blir  fullmoget  på  15  år.  Om  100,000 
acres  planteras,  och  detta  är  visst  icke  en  för  stor  siffra, 
äro  de  fruktbärande  trädens  antal  om  femton  år,  enligt  64 
träd  på  acren,  6,400,000.  Då  hvarje  träd  i  allmänhet  år- 
ligen bär  1000  apelsiner,  få  vi  6,400  millioner  apelsiner. 
Om  vi  antaga,  att  Förenta  Staternas  befolkning  efter  15 
år  uppgår  till  60  millioner,  och  att  alla  dessa  äro  i  stånd 
att  köpa  apelsiner  och  ej  kunna  få  dem  från  annat  håll  än 
Kalifornien,  får  hvar  och  en   1062/s  apelsiner! 

Tiden  medgifver  ej  att  stanna  längre  i  södra  Kalifornien, 
ehuru  vi  blott  påpekat  en  ringa  del  af  det  myckna  intresse- 
väckande i  dessa  underbara  trakter.  Vi  skola  på  återresan 
återkomma  hit.  Då  vi  lemna  »Englarnes  stad»,'  få  vi  snart 
»rök  och  dam»  i  våra  ögon.  Alt  grönt,  både  träd  och 
växter,  är  nu  egentligen  icke  grönt  utan  grått  och  betäckt 
med  dam  såsom  en  mjölnares  rock.  Palmlöfven  äro  grå  som 
elefantöron  och  landskapets  skönhet  tyckes  ha  packat  in  för 
att  flytta.  Man  bör  ej  undra  derpå,  ty  hon  får  ej  en  droppa 
vatten  till  att  två  sig  eller  svalka  sin  tunga  från  maj  till 
november.  Tvenne  lokomotiv  arbeta  af  alla  krafter,  det  ena 
dragande,  det  andra  skjutande  tåget  framför  sig  uppåt  mot 
San  Fernando-bergen.  En  tunnel  af  en  mil  och  1,500  fots 
längd    öppnar  sitt  gästvänliga  gap  mot  oss  vid  bergets   fot. 


106  TOLFTE    KAPITLET. 


Vi  träda  in  och  känna  oss  hemmastadda.  En  stjernlös  natt 
är  välkommen  i  ett  land  utan  moln. 

Det  närmar  sig  middagen,  och  solen  sänder  sina  strålar 
nästan  lodrätt  ned  på  en  ny  »förödelsens  styggelse».  Vi 
äro  inne  i  Mojave-öknen,  den  tredje  öknen  i  ordningen, 
sedan  vi  lemnade  Missisippi.  Tusentals  kvadratmil  af  krit- 
hvit  sand  och  hvassa  klippblock  utbreda  sig  framför  oss. 
Äfven  här  har  mången  vandrare  funnit  sin  graf;  äfven  här 
ha  dessa  förvillelsens  sjöar  och  floder,  som  hägringarna  fram- 
ställa, gäckat  både  människor  och  djur,  tills  de  dukat  under 
på  den  brännande  sanden.  Vi  ha  öfver  100  mil  framför 
oss  till  andra  ändan  af  öknen,  der  Tehachapi-bergen  synas 
mot  horizonten,  under  det  hon  sträcker  sig  flera  hundra  mil 
till  höger  om  banan,  der  hon  står  i  samband  med  den  stora 
Colorado-öknen. 

Här  har  likväl  döden  ej  förmått  behålla  väldet  oin- 
skränkt. Yucca,  ett  slags  aloeväxt,  har  här  segrat  öfver 
öknen  och  talrikt  utbredt  sig.  Föreställ  dig  grupper  af  träd 
af  vidunderligaste  form,  från  12  till  20  fots  höjd,  betäckta 
med  mörkgröna  butelj -borstar  såsom  löfverk,  hvilka  aldrig 
vissna,  utan  alltid  borstas  som  retade  kattungar;  under  det 
de  knöliga  stammarne,  mörka  som  en  svart  cypress,  resa 
sig  som  spindlar  med  långa,  krokiga  ben  mot  den  dystra, 
hvitglänsande  sandslätten  och  den  blåa  skyn;  och  du  har 
en  bild  af  öknens  herskare,  Yucca.  Stammarne  på  de  små 
yuccorna,  eller  yuccaungarne,  hafva  en  luden  beklädnad. 
Ingenting  kan  tänkas  mera  groteskt  inom  växtverlden:  lem- 
marne  växa  ut  alldeles  som  det  faller  sig,  både  från  stammen 
och  från  hvarandra,  och  då  vinden  sätter  lif  i  dem,  lefva 
de  om  som  bollklubbor  eller  ugnskvastar  och  örfiia  upp 
hvarandra  utan  försköning.  Der  ser  du  ett  träd,  som  för 
din  fantasi  framkallar  bilden  af  t.  ex.  en  lång  och  mager 
ämbetsman,  som  i  åtsittande  kläder  och  frack  med  utstående 
»svalstjert»  och  hatt  i  handen  står  i  djupt  bugande  ställning 
inför  en  hög  person. 

Se  der  en  grupp,  som  likna  akrobater.  Här  är  en  hel 
familj  af  hopvikna  och  hopnystade  lemmar,  tillsammans  upp- 
burna af  en  långbent  figur,  som  med  sina  långa  och  smala 
armar  utsträckta  och  stödda  mot  en  gren,  står  färdig  att  göra 
en  kullerbytta  öfver  trädets  topp.  Men  Yucca-växten  är  ej 
blott  »till  lyst»,  utan  äfven  till  nytta,  och derför  kommer  en  snar 


GENOM    SÖDRA    KALIFORNIEN.  107 

framtid  att  se  den  utrotad.  Hvem  kunde  ana,  att 
inne  i  dessa  excentriska  stammar  låge  tätt  hopveckade 
talrika  ris  af  sedelpapper?  —  Från  dessa  öknar  komma 
de  millioner  amerikanska  »greenbacks»  (grönryggar),  som 
utgöra  föremål  för  så  mångens  lystnad,  dyrkan  och  till- 
bedjan ! 

Denna  öken  har  en  hufvudstad  vid  namn  Mojave,  och 
det  har  aldrig  varit  någon  tvist  om,  att  regeringen  öfver 
detta  rike  skulle  förläggas  dit.  Den  har  sin  järnvägssta- 
tion, sitt  rådhus,  sin  kyrka,  sitt  hotell  och  sitt  affärskvar- 
ter, alt  i  ett  hus,  under  det  dess  innebyggare,  hvilka  alla 
innefattas  i  husvärden,  är  både  regering,  domare,  prest  och 
åhörare  på  en  gång.  Mojaves  sjelfherskare  sade,  att  hans 
rike  var  vidsträckt,  och  der  var  ännu  rum  för  många  fler, 
i  det  han  pekade  med  handen  åt  de  olika  väderstrecken 
mot  den  sandiga  horizonten.  »Vatten  finnes  så  nära  som 
på  20  mils  afstånd»,  sade  han,  »och  lifsmedel  är  det  godt 
om,  sedan  järnvägen  bygdes.  Förut  måste  vi  hemta  dem 
på  hundra  mils  afstånd». 

De  der  åskmolnen  till  venster  och  midt  framför  oss 
äro  höga  berg.  Der  ha  kustbergskedjan  och  Sierra  Nevada 
räckt  hvarandra  handen  till  försoning. 

Vi  färdas  ytterligare  nära  en  timmes  tid  mot  bergen. 
Vi  skåda  uppåt  och  se  der  en  grupp  infödde  och  stolte 
bergspetsar  vid  namn  Tehachapi,  som  i  det  längsta  förne- 
kade Södra  Stilla-hafsbanan  rättighet  att  passera  genom 
deras  område.  Höjderna  voro  obestigliga  och  klipporna  orör- 
liga, och  så  klättrade  tåget  så  högt  det  kunde  och  kröp  se- 
dan genom  berget  och  kom  ut  på  andra  sidan  och  fann  der 
en  hylla,  efter  hvilken  det  klättrade,  och  sedan  kröp  det 
genom  en  andra,  tredje  och  fjerde  bergspets  och  klättrade 
uppåt,  tills  det  kommit  öfver  hela  bergskedjan.  Här  är  en 
väldig  skruf,  uthuggen  af  berg  nära  5,000  fot  höga.  På 
ett  ställe  skär  banan  sig  sjelf,  sedan  den  gjort  ett  hvarf 
omkring  en  bergspets.  Så  slingra  vi  oss  framåt,  klättrande 
utefter  en  bergspets,  genomborrande  en  annan,  tills  vi  ilat 
genom  17  tunnlar  och  « kastat  öfver»  17  stygn  i  denna 
grofva  och  raggiga  bergfåll.  Nu  se  vi  ned  på  tre  järnvägs- 
spår, som  vi  befarit,  och  fyra  spår  till,  som  vi  skola  befara, 
hvilka  ständigt  vända  sig  emot  och  motsäga  sig  sjelfva,  li- 
kasom förvirrade  vitnen  inför  en  domstol. 


108  TOLFTE    KAPITLET. 


Den  lilla  solstekta  byn  Galiente  ligger  der  nere  i  dalen 
4,000  fot  under  oss,  och  vi  ha  nu  i  flera  timmar  kretsat 
öfver  densamma.  Vi  bjuda  den  farväl,  göra  sedan  en  rund, 
och  der  se  vi  åter  det  förtrollande  Caliente!  En  kurva 
af  3/å  mils  längd  lyfter  oss  78  fot  öfver  våra  egna  hufvu- 
den.  Vi  tyckas  ständigt  möta,  förfölja  och  motsäga  oss  sjelfva. 
Toppen  af  Tehachapi  är  fem  sj ettedels  mil  öfver  hafsytan, 
och  tåget  klättrar  116  fot  uppåt  på  hvarje  mil  efter  ett  af- 
stånd  af  25  mil.  Lokomotiven  ha  ett  hård  t  arbete  här ; 
men  då  toppen  uppnåtts,  kunde  man  spänna  från  båda  järn- 
hästarne  och  låta  gå,  med  vilkor  att  man  använde  några 
bromsar.  Vårt  lokomotiv  smyger  sig  likt  en  katt  fram  bland 
skyhöga  klippor  och  afgrundslika  bråddjup.  Och  det  finnes 
f.  n.  endast  något  öfver  200,000  dylika  underdjur  på  vår 
glob,  representerande  en  fysisk  styrka  af  100  millioner  man 
och  ett  hurtigt  spann  af  12  millioner  hästar,  hvilka  vädra 
sig  fram  genom  berg  och  öfver  öknar,  under  floder  och  öf- 
ver sjöar  och  genom  urskogar,  banande  väg  för  civilisationen 
till  alla  vrår  af  verlden ! 

Vi  ha  redan  kommit  ned  i  San  Joaquin-dalen  mellan  kust- 
bergen och  Sierra  Nevada,  omkring  100  mil  bred  och  400 
mil  lång,  med  hvetefarmar  på  tusental  acres  hvardera.  Vi 
färdades  genom  till  utseendet  ändlösa  hvetesfält  med  väldiga 
högar  af  hvetesäckar  på  regelmessiga  afstånd  från  h varan - 
dra.  Men  natten  inträder  och  beröfvar  oss  utsigten  af  lan- 
det, vi  genomfara. 

Följande  morgon  befunno  vi  oss  i  Lathrop,  der  Södra 
Stilla-hafsbanan  och  Central-Stilla-hafsbanan  förenas  och 
löpa  tillsammans  till  San  Francisco,  dit  vi  ha  endast  80 
mil.  I  nordvest  reser  sig  Monte  Diablo  mot  horizonten,  i  syd- 
vest  förgreningar  af  Sierra  Nevada,  under  det  den  rika 
Sacramento- dalen  ligger  framför  oss  och  bakom  oss  den  bör- 
diga San  Joaquin-dalen.  Dessa  berg  omsluta  17,000  kva- 
dratmil bördiga  trakter  med  den  största  naturens  rikedom 
och  skönhet.  De,  som  bo  här,  sitta  under  sitt  eget  vinträd 
och  fikonträd,  och  palmen  breder  sin  krona  öfver  deras  huf* 
vuden.  De  ståtliga  lundarne  af  Kalifornia-ek  påminna  om 
kungliga  parker  i  gamla  verlden.  Sacramento-floden  vandrar 
lugn  och  stolt  sin  väg  mot  Stillahaf  vet,  under  det  små  moln 
af  rök  från  ångbåtarne  och  en  rad  af  segel  och  fladdrande 
vimplar    utmärka    dess    lopp.      Smak  och  rikedom  ha  täflat 


GENOM    SOBRA    KALIFORNIEN.  109 

med    naturen  att  göra  de  trakter,   vi  nu  genomfara,  till  ett 
jordiskt  paradis. 

Om  ej  Kalifornien  redan  fått  benämniDgen  »guldlan- 
det», skulle  jag  kalla  det  väderkvarnarnes  förlofvade  land. 
H  varje  väl  ordnad  familj  kan  väl  ha  en  hund,  en  katt  eller 
några  barn,  men  väderkvarnen  är  alltid  familjens  älskling. 
De  erbjuda  en  egendomlig  syn  dessa  oräkneliga  väderkvar- 
nar, stadde  i  rörelse  på  en  gång.  Några  äro  målade  gröna 
I  som  drakflugor,  några  röda  och  andra  blå,  de  vända  sig  åt 
olika  håll,  somliga  skådande  dig  rakt  i  ansigtet,  andra  seende 
snedt  på  dig.  Du  må  ej  tro,  att  de  likna  väderkvarnarne 
på  Öland  eller  i  Skåne,  hvilka  slå  och  flaxa  omkring  sig 
med  vingar  större  än  sjelfva  kroppen. 

Se    på    de   gråaktiga  eller  kopparfärgade  kullarne  der- 
I   borta,   med  växterna  hoptorkade  och  knollriga  som  håret  på 
en   snobb.      Se  dessa  damhvirflar  uppstiga  omkring  vagnarna 
[  och   kärrorna,   som  röra  sig  derute  på  slätterna.     Men  huru 
i   gröna  äro  ej  fälten,  huru  lysande  färger  ha  ej  de  sällsamma 
I  och    tjusande    blommorna,    huru  friska  och  lummiga  äro  ej 
Träden,   huru  högrest  är  ej  majsen  !     Huru  frisk  och  behag- 
lig   är    ej  luften,  alldeles  som  om  det  nyss  regnat,  oaktadt 
det    ej    fallit  en  droppe  på  tre  månader!     Och  orsaken  till 
all  denna  grönska,  all  denna  fägring, -har  du  att  söka  i  de 
prosaiska  väderkvarn arne,  hvilka,  då  regnet  vägrar   komma 
ofvanifrån,  uppsuga  det  ur  jorden. 

Ändtligen !  San  Francisco -viken  och  Gylleneporten,  mot 
hvilken  Stillahafvets  majestätiska  vågor  slå !  De  friska  hafs- 
vindarne  möta  oss  och  välkomna  främlingarne  från  de  brän- 
nande öknarna,  de  svindlande  höjderna,  den  eviga  snön  och 
prärierna! 

Är  det  redan  första  oktober?  Så  ser  det  åtminstone  ut 
inom  vagn  arne.  Vi  ha  blott  några  mil  till  San  Francisco; 
och  alla  börja  göra  sig  redo  att  flytta.  En  grupp  snobbar 
från  Los  Angeles,  som  suttit  och  spelat  kort  nästan  hela 
tiden,  måste  nu  uppgöra  sina  affärer ;  lädervaliser,  natt- 
säckar och  korgar  packas  och  ompackas,  skeletten  af  hädan- 
gångna matsäckar  kastas  ut  genom  fönstren,  och  klädesper- 
sedlar hopvikas  och'  omlindas  af  läderremmar,  och  resemös- 
sor utbytas  mot   »skorstenar»   och  flädermöss-hattar. 

Hvar  och  en  är  stadd  på  resa:  en  till  Japan,  en  an- 
nan till  Alaska,  d.  ä.    »verldens  ände»,   en  tredje  till  Hono- 


110  TRETTONDE    KAPITLET. 

lulu,  en  fjerde  till  Puget  Sound  och  en  femte  till,  jag  vet 
ej   hvar. 

Tåget  löper  genom  det  vackra  Oakland,  San  Fransiscos 
Brooklyn,  med  nära  50,000  innevånare,  hvarest  tusen  nya 
hus  årligen  byggas.  Sedan  går  du  tre  mil  ut  till  sjös  efter 
en  pålbro.  Vi  äro  midt  ibland  oceanfartyg,  en  här  bogser- 
båtar,  fisksmackar,  lustjakter  och  segelbåtar.  Krigsskepp 
ligga  stilla  med  kablar  fastade  i  sina  näsor  och  ankare  vid 
sina  ändar.  Du  ser  den  tvähöfdade  fogeln  på  Czarens  kej- 
serliga standar,  Frankrikes  trikolor,  Japans  mörkbruna  måne 
på  sin  tegelröda  himmel,  Hawaiiska  öarnes  kaliko-lapp,  stjern- 
baneret  och  från  en  skonare,  ej  krigare,  svajar  Sveriges 
ärorika  flagga.      Musik  når   ditt  öra  från   de  många  däcken. 

Nu  utbytas  talrika  afskedshelsningar  mellan  tillfälliga 
vänner  och  reskamrater. 

Vi  föras  10  minuters  väg  öfver  San  Fransisco- viken 
från  Oakland  till  San  Fransisco  i  en  dubbeldäckad  färjbåt, 
eller  rättare  ett  flytande  palats  med  granna  förmak.  Vi 
bana  oss  väg  mellan  en  hop  efterhängsna  stadsbud,  åkare- 
drängar och  hotellagenter  och  känna  oss  tacksamme,  att  vi 
ej  slitits  i  stycken  utaf  .dem  och  sändts  bitvis  till  olika 
hotel. 


TRETTONDE  KAPITLET. 
I  San  Francisco. 

Så  äro  vi  då  ändtligen  i  »Frisco»,  såsom  Kaliforniaborna 
kalla  sin  älsklingsstad,  sin  berömmelse  och  sin  krona.  Vi 
styrde  genast  kosan  till  »Palatshotellet»,  der  vi  togo  in 
förmodligen  derför  att  vi  voro  anspråkslösa,  och  detta  var 
»det  största,  ståtligaste  och  dyrbaraste  hotell  i  hela  verl- 
den»  ;  men  kanske  äfven  derför  att  det  också  hade  rum  till 
rimligt  pris  för  medelmåttigt  folk.  Men  det  var  äfven  ett 
annat  lockbete,  nämligen  att  hvarje  rum  hade  ett  badkar,  i 
hvilket  man,  om  man  så  ville,  finge  ligga  både  natt  och  dag 
utan  extra  ersättning.  Om  du  aldrig  förr  värderat  ett  bad, 
skulle  du  säkerligen  ha  gjort  det,  efter  att  med  mig  ha  färdats 
omkring  2,900  eng.  mil  i  tropisk  värme  och  genom  bränn- 
heta  öknar  och  blifvit  inpyrd   »i  rök  och  dam». 


I    SAN    FRANCISCO.  Hl 


Min  stolthet  må  ursäktas:  Jag  kar  just  fått  på  mig 
ett  rent  plagg,  som  ligger  oss  alla  så  nära  om  hjertat;  jag 
är  i  »Frisco»  och  bor  i  »Palatshotellet!»  Detta  hotell  är 
dock  icke  alldeles  blott  »amerikansk  humbug.»  H varvid 
skall  man  likna  det?  Det  är  ett  hus  fullt  af  hus,  som  upp- 
tager en  areal  af  nära  3  tunnland.  Det  reser  sig  i  sju 
höga  våningar  mot  skyn.  Om  du  går  ett  hvarf  omkring 
detsamma,  har  du  tillryggalagt  omkring  1/s  engelsk  mil. 
Om  du  föredrar  att  promenera  i  de  rymliga  korridorerna,  så 
tillryggalägger  du  2 1/t  mil  för  hvar  gång  du  genomgår 
dem;  tjugosju  mil  gasrör  fordras  för  dess  upplysning!  Det 
har  500  badkar  och  godt  utrymme  för  omkring  2,000  gä- 
ster, d.  v.  s.  för  alla  innevånarne  i  Trosa,  Mariefred  och 
Haparanda.  Är  du  »ytlig»  och  vill  reducera  så  mycket 
soin  möjligt  till  yta,  så  vet,  att  alla  dessa  golf  upptaga  en 
yta  af  omkring  16  tunnland.  Genom  en  järnport  och  un- 
der en  hvalfbåge  af  sten  rulla  hotell -omnibusar  och  equipage 
in  på  »palatsets»  borggård,  som  är  öfvertäckt  af  glastak 
och  prydd  med  allehanda  tropiska  växter.  Vissa  kvällar 
var  borggården  upplyst  af  elektriskt  ljus,  och  de  granna 
verandorna,  som  löpa  utefter  alla  de  sju  höga  vånin- 
garna, voro  fullsatta  af  gäster  från  jordens  alla  delar.  Detta  ho- 
tell kostar  sju  millioner  dollar,  eller  lika  mycket  som  Förenta 
Staterna  betalade  till  Ryssland  för  Alaska.  Hvad  byggnads- 
stilen vidkommer,  fruktar  jag,  att  t.  o.  m.  en  arkitekt  skulle 
få  myror  i  hufvudet,  om  han  skulle  uppfordras  att  säga  i 
hvilken  stil  det  är  uppfördt.  Kanske  bör  det  räknas  till  den 
förr  mer  än  nu  vanliga  amerikanska  packlår-stilen.  På  långt 
afstånd  ser  det  ut  som  ett  hvitmåladt  fyrkantigt  jättestort 
magasin  med  en  oräknelig  mängd  gluggar;  men  gluggarne, 
fönstren,  ha  här  svält  ut  till  »bay-windows»  (bågfönster), 
ej  blott  vid  nedersta  våningen,  utan  vid  alla  sju  våningarna, 
hvarigenom  byggnaden  ser  ut  som  om  jättestora  fogelburar 
uthängts  i  rader  utefter  dess  väggar. 

Detta  »Palats-hotell»,  hvilket  väl  torde  vara  det 
största  i  verlden,  uppfördes  af  den  rike  senator  Sharon  och 
den  ryktbare  bankiren  Ralston,  som  fick  ett  så  tragiskt  slut. 
Ralston  var,  likasom  de  fleste  penningefurstar  i  Amerika,  en 
uppkomling,  som  genom  driftigthet  brutit  sin  egen  bana  i 
verlden.  Redan  innan  han  uppnått  30  år,  var  han  bankir. 
Han  ansågs  länge  äga  oerhörda  rikedomar  och  var  själen  i 


112  TRETTONDE    KAPITLET. 

en  mängd  stora  företag.  Han  var  lika  beryktad  för  sin 
öfverdådiga  gästfrihet  och  gifmildhet  som  för  sitt  affärssnille 
och  sitt  intresse  för  den  stat,  der  han  vunnit  sina  stora 
rikedomar.  Men  lyckan  är  ombytlig,  och  för  denne  penninge- 
spekulanternas Napoleon,  på  höjden  af  sin  makt,  återstod 
ett  Waterloo.  Stormen  och  jordbäfningen  kommo  plötsligt. 
En  dag  måste  hans  bank  inställa  sina  betalningar.  Staden, 
staten  och  det  finansiela  Amerika  slogos  af  häpnad.  Styrelsen 
för  banken  inkallade  Ralston,  till  hvilken  de  satte  obegrän- 
sadt  förtroende,  och  affordrade  honom  förklaring.  Han  hade 
ingen  att  gifva,  men  han  lemnade  i  stället  hvarje  cent  af 
sin  furstliga  förmögenhet  att  kastas  i  svalget.  Offret  antogs, 
och  Ralston  afskedades  från  sin  befattning  såsom  bankens 
ordförande.  Han  förklarade  sig  nöjd  med  detta  beslut, 
talade  lugnt  och  manligt  om  framtiden  och  dess  utsigter 
och  sedan  —  åkte  till  »North-Beach,»  en  tragiskt  ryktbar 
plats,  gick  ned  i  vattnet  för  att  bada  och  fördes  kort  derefter 
till  stranden  ett  lik. 

Oaktadt  han  lemnade  efter  sig  en  skuld  af  omkring 
16  millioner  dollar,  hvilken  ruinerade  många  familjer,  och 
oaktadt  hans  lif  tog  ett  så  ömkligt  slut,  var  han  likväl  så 
allmänt  älskad,  att,  då  han  begrofs,  var  liktåget,  som  följde 
hans  kvarlefvor  till  grafven,  4  eng.  mil  långt;  och  alla,  t. 
o  m.  de  som  blifvit  ruinerade  genom  hans  spekulationer, 
talade  om  honom  med  sorg  och  saknad.  Flera  berättelser 
om  hans  frikostighet  gå  i  svang.  Så  t.  ex.  sände  han  en 
gåfva  af  10,000  doll.  till  en  man  i  knappa  omständigheter, 
hvilken  då  han  (Ralston)  var  fattig  lånade  honom  500  doll. 


Vi  kunde  knapt  tro  våra  ögon,  då  vi  först  ankommo 
till  »Frisco»  och  sågo  herrar  klädda  i  vinterrockar  och 
fruntimmer  i  sälskinn skäppor  under  den  varmaste  tiden  på 
året,  och  ingen  utom  snufva  kunde  förmå  mig  att  ens  kläda 
mig  i  sommaröfverrock. 

Kalifornien,  och  isynnerhet  San  Francisco  med  dess 
närmast  omgifvande  städer  och  orter,  är  ett  universal-museum, 
der  du  finner  representanter  af  alla  möjliga  föremål  inom 
och  kanske  äfven  utom  naturen:  ej  blott  af  människor  och 
»fänad»  (både  på  två,  fyra  eller  nere  ben),  allehanda  växter 
och  alt  som  lefver  och  röres  i  luft,  i  haf  och  på  land ;  utan 
äfven  af  allehanda  slags  klimat. 


I    SAK    FRANCISCO.  113 


Låt  oss  taga  en  promenad  tillsammans  efter  gatorna  i 
»Frisco.»  Här  är  ett  lefvande  och  rörligt  konstgalleri  af 
sällsam  art.  Dess  bilder  och  figurer  vexla  ständigt  former. 
Något  motsvarande  finnes  troligen  ingenstädes.  Se  dessa 
fruktstånd!  Afiägsna  så  långt  som  möjligt  från  dig  bilderna 
af  de  klotformiga  frukthandlerskorna  på  Hötorget  eller  Korn- 
hamnstorg i  Stockholm  med  deras  snuskiga  stånd  och  ofta 
till  utseendet  lika  oaptitliga  frukt.  Här  äro  mosaiker  af 
gyllene  frukt;  man  skulle  tro  den  vore  hemtad  från  alla 
verldens  fruktträdgårdar.  Tomatos,  plommon  och  körsbär 
glänsa  som  rubiner;  jättestora  äpplen  från  Oregon,  päron, 
persikor,  aprikosor,  nektariner,  apelsiner  och  citroner  af  olika 
slag  och  storlekar;  smultron  stora  som  små  plommon,  björn- 
bär, hallon  och  färska  fikon  af  gåtlik  storlek,  för  att  ej 
tala  om  bananas  och  annan  slags  frukt,  om  hvars  nomen- 
klatur jag  ödmjukt  bekänner  min  okunnighet  —  altsam- 
mans artistiskt  grupperadt  på  ett  enda  bord.  Här  är  lyx, 
om  du  så  vill,  men  sådan  lyx  som  vår  Herre  sjelf  bjuder 
oss  på ;  ja,  lyx  ej  blott  för  gomen,  utan  äfven  för  ögat.  Vill 
du  köpa  af  hvad  du  ser,  finner  du,  att  ej  blott  vindruf- 
vorna,  utan  äfven  persikorna  säljas  efter  vigt,  samt  att  de 
ej  äro  myeket  billigare  än  i  Österns  städer.  Här  räknar 
man  mynt  i  »bits»,  bitar.  En  kvarts  dollar  är  »two  bits», 
två  bitar;  »tre  bitar»  borde  då  naturligtvis  vara  37  V2  cents, 
men  du  måste  punga  upp  med  40  cents  i  stället.  Ända  till 
ett  årtionde  sedan  användes  intet  mindre  mynt  än  «två  bit-» 
stycken,  25  cents;  men  sedan  har  »en  bit»,  10  cents,  fått 
komma  med,  och  numera  användes  äfven  en  »nickel»,  5 
cents ;  men  kopparslantar,  såsom  en  två  och  tre  cent-stycken 
höra  blott  till  kuriositeter.  Om  en  sak  ej  kostar  5  cents 
(19  öre),  så  kostar  den  intet;  kostar  den  11  cents,  får  du 
betala  15  cents  o.  s.  v. 

Älskar  du  blommor,  far  då  till  San  Francisco.  Jag  kunde 
ej  göra  dem  rättvisa,  om  jag  skulle  försöka  beskrifva  dem. 
Du  måste  sjelf  komma  och  se  dessa  blomstånd,  dessa  öppna 
alkover,  fylda  af  smakfullt  ordnade  skönheter  inom  blom- 
mornas verld.  Flora  sjelf  måste  här  någonstädes  ha  sin  huf- 
vudstad  och  sitt  slott;  åtminstone  hyllas  och  dyrkas  hon  af 
alla  klasser.  Du  ser  blommor  öfveralt,  i  och  omkring  millio- 
närens palats  såväl  som  i  »sandslott-kyifet»,  i  handelsboden 
såväl    som    i  stallet;  åkardrängar  ha  blombuketter  i  knapp- 

3 


114  TRETTONDE    KAPITLET. 

hålen  på  rocken,  och  äfven  i  smedjan  och  lumpboden  synas  blom- 
prydnader i  en  eller  annan  form.  En  vacker  sed,  som  ej 
är  egendomlig  för  Kalifornien,  utan  är  allmän  öfver  hela 
landet  bland  amerikanare,  förtjenar  särskildt  påpekas.  I 
hvarje  församling  tillsättes  hvar  vecka  en  blomsterkorn ité, 
bestående  hufvudsakligen  af  ungdom,  som  skaffar  blommor 
till  prydnad  i  kyrkan  för  hvarje  söndag  och  sedan  utdelar 
dem  "bland  sjuka  och  fattiga.  —  Bland  de  högtidliga  sven- 
skarne skulle  sådant  ej  duga.  Gurneys  ugnar  anses  ju  af 
somliga  »ohelga  Herrens  tempel»,  och  huru  van  vördande 
skulle  det  ej  vara  att  ha  så  hvardagliga  saker  som  blomkrukor 
i  Herrens  hus !  Huru  mycket  högtidligare  är  det  ej  då  att  skicka 
omkring  snusdosan  och  tobaksbiten  i  bänken  och  stänka 
tobaksaft  som  vigvatten  på  golf  och  kläder! 

Det  bullersamma  gatulifvet  i  San  Francisco  företer  åt- 
skilliga egendomligheter,  hvarigenom  det  skiljer  sig  från 
andra  stora  städers.  Både  i  Europa  och  Amerika  är  sko- 
borstaren  en  välbekant  personlighet.  Men  i  San  Fransisco 
bär  han  ej,  såsom  på  andra  ställen,  sin  verkstad  med  sig 
öfveralt,  dit  smutsiga  och  dammiga  skor  hitta,  utan  här  har  han 
ordentliga  etablisement  och  behöfver  ej  bocka  sig  ens  för 
barberare,  ty  är  ej  en  skinande  sko,  ur  estetisk  synpunkt 
betraktadt,  af  lika  stor  betydelse  som  en  skinande  haka? 
Här  sitter  du  upp  i  en  hög  och  bekväm  stol  och  ser  en 
gammal  bekant  i  en  stor  spegel  framför  dig  och  läser  tid- 
ningar eller  pratar  med  »fabrikören»,  medan  han  förvand- 
lar dina  dammiga  skor  till  speglar.  Förrättningen  kostar 
»two  bits»,  25  cents.  De  regnlösa  somrarne  med  det  myckna 
dammet  ge  dessa  herrar  god  förtjenst. 

På  tal  om  skobor stare  tar  jag  mig  friheten  introducera 
en  af  dem  för  läsaren  såsom  ett  exempel  på,  huru  desse 
herrar  i  allmänhet  icke  äro.  Tom  är  en  Hams  son.  Hans 
afrikanska  blod  är  oblandadt.  Hans  hud  glänser  som  po- 
leradt  äkta  ebonholtz,  hans  näsa  är  plattare  än  vanliga 
vitzar,  hans  hufvud  är  ulligt  som  ett  lams.  Hans  väldiga 
röda  läppar  likna  två  trinda  penningpungar,  liggande  på 
hvarandra.  Han  hade  hvarken  fötter  eller  ben,  men  var 
ändå  en  liflig  fotgängare:  det  var  förvånande  att  se,  med 
hvilken  snabbhet  han  transporterade  sig  på  de  stumpar  af 
sina  lår,  som  han  ännu  hade  kvar. 


I    SAN    FRANCISCO.  115 


Tom  hade  ett  litet  skoborstarestånd  efter  en  af  San 
Franciscos  mest  trafikerade  gator.  Han  var  mycket  pratsam 
och  talade  alltid  i  religiösa  ämnen.  Hans  kunder  lyssnade 
på  honom  med  undran  eller  löje.  En  skoborstare,  som 
talade  om  Gud  och  gudsfruktan  midt  i  denna  San  Fran- 
cisco-lifvets  malström  var  något  alldeles  nytt !  Och  Torns 
egendomliga  sätt  att  uttrycka  sig  gjorde  hans  ord  särdeles 
intressanta,  och  hans  .hänförelse  öfver  sitt  ämne  var  smit- 
tande. Han  talade  mest  om  erfarenheter,  inlät  sig  sällan 
på  stridsfrågor.  Då  han  vidrörde  någon  punkt,  som  var 
särdeles  dyrbar  för  honom,  kunde  han  omedvetet  resa  på 
sig  och  för  några  ögonblick  upphöra  att  polera  kundens  sko 
och  med  hög  stämma  under  djup  rörelse  tala  om  Jesu  kär- 
lek och  Guds  frid.  Natten  tiilbragte  han  också  i  sin  »låda». 
Jag  gick  förbi  den  tidigt  på  morgonen  och  sent  på  kvällen 
och  hörde  honom  sjunga  af  hjertans  lust  sånger  till  Guds 
pris.  Hans  hjerta  tycktes  vara  så  fullt  af  kärlek  och  fröjd, 
att  det  ständigt  flödade  öfver  i  tal  och  sång. 

»Huru    kom    du    att  förlora  dina  ben,   Tom?»   frågade 
jag  honom  en  dag,  under  det  han  flitigt  polerade  min  sko. 
»Mina  fötter  och  ben  skadades  af  köld  i  Missouri;  och 
de  måste  aftagas.» 

»Detta  var  en  svår  pröfning  för  dig,  var  det  ej?» 
»Nej,  det  gjorde  ej  så  ondt,  som  jag  väntade;  och  jag 
visste,  att  det  tjenade  till  det  bästa;  eljest  hade  det  aldrig 
händt  mig.  Förlusten  af  mina  ben  hindrar  mig  ej  från 
att  flytta  mig  från  ställe  till  ställe,  och  min  helsa  är  lika 
god    som    någons.     Herren    är    god    emot    mig,  och  nästan 

i  alla    ha    ett  godt  ord  till  mig.     Prisad  vare  Gud,  han  gör 

|  mig  lycklig  utan  ben ! » 

.  Tom  hade  varit  slaf,  men  talade  väl  om  sin  husbonde. 
Han  tillhörde  en  kristen  församling.  Hans  pastor  omtalade, 
att  den  lemmalytte  negern  gaf  hundra  dollar  till  deras  nya 
kyrka.  Man  ville  ej  till  en  början  mottaga  hans  gåfva, 
men  han  blef  då  misslynt  och  frågade,  h  var  för  han  ej 
skulle  få  den  glädjen  att  vara  med  om  att  uppbygga  ett 
hus  till  Guds  ära. 

Den  italienske  positiv-spelaren  och  harpolekaren  har 
funnit  sin  väg  äfven  hit.     Du  armbogar  dig  fram  i  trängseln 

j  mellan  amerikaner,  australier,  ny-zeländare,  ryssar,  polackar, 

|  mexicanare  med  sina  runda  och   oljeglänsande  anleten,  spän- 


116  TRETTONDE    KAPITLET.  I 

jorer  i  vidbrämade  hattar,  italienare  med  svartglänsande 
hår,  rödnäsiga  iiiändare,  blåögda  skandinaver  och  skottar 
med  framskjutande  kindkotor,  här  och  der  en  israelit,  ett 
stort  antal  af  »det  stora  fäderneslandets  söner»,  under  det 
•»hedningen»  John  är  öfver  alt.  Här  och  der  möter  du  en 
Kalifornia- indian,  för  h vilken  du  vördnadsfullt  blottar  ditt 
hufvud,  om  du  ej  varit  så  länge  i  det  rabulististiska  Amerika, 
att  du  förlorat  all  aktning  för  börd. och  anor.  Tiden  blefve 
mig  för  kort,  om  jag  skulle  uppräkna  alla  andra  folk,  hinduer, 
japaneser,  de  som  bo  på  hafvets  öar  o.  s.  v.,  som  du  ser  repre- 
senterade på  San  Franciscos  gator.  Här  ha  Östern  och 
■  Yestern,  Norden  och  Södern  mötts  på  sin  vandring  mot 
hvar  sina  mål.  Vänd  din  blick  från  trottoaren  utefter  den 
breda  och  raka  gatan.  Flera  par  järnvägsspår  löpa  i  bredd 
utefter  den.  Restaurationer,  kafféer  och  bagerier  på  hjul 
röra  sig  framåt  åt  olika  håll.  Du  kan  stiga  in,  fördas 
till  din  bestämmelseort  och  äta  din  middag  eller  dricka  ditt 
kaffe  på  samma  gång.  Men  hvad  är  detta?  Tänk  om 
gumman  i  Norrland,  som  var  viss  på  att  den  onde  sjelf 
var  ute  och  körde,  då  hon  såg  det  första  lokomotivet  ila 
förbi  hennes  hem,  såge  dessa  vagnar,  fullpackade  med  män- 
niskor, ila  fram  och  åter,  uppför  och  utför  branta  backar, 
utan  häst  eller  lokomotiv  framföre  eller  bakefter!  Om  hon 
här  försäkrade,  att  drifkraften  vore  af  underjordisk  art, 
komme  hon  sanningen  nära.  Dessa  vagnar  sättas  verkligen 
i  rörelse  af  ändlösa  »underjordiska»  kablar,  som  i  sin  tur 
sättas  i  rörelse  af  ångkraft. 

Det  lider  mot  kvällen,  och  vi  styra  våra  steg  genom 
en  nyare  stadsdel  mot  hotellet.  Härunder  når  ljudet  af  en 
stentorisk  stämma  våra  öron.  Vi  närma  oss  stället,  hvar- 
ifrån  den  kommer.  Först  se  vi  i  dunklet  en  stor  människo- 
massa samlad  på  en  öppen  plats;  då  vi  komma  närmare, 
se  vi  en  äldre  manlig  figur  stå  på  en  veranda  till  en  bygg- 
nad, som  innehöll  »Varieté-teater»  och  »Danssalong»  etc. 
Hans  lungor  måste  ha  varit  af  koppar.  Fast  jag  stod  på 
ansenligt  afstånd,  blef  min  öronhinna  snart  öm,  och  skriket 
skar  genom  merg  och  ben.  Talaren  var  en  »doktor»  och 
uppträdde  nu  sjunde  gången  såsom  kandidat  till  »coroner»-*) 
befattningen  i  San  Francisco.     Han  lofvade  folkhopen,  som 


")  En  ämbetsman,  som  undersöker  orsaken  till  hastiga  dödsfall. 


I    SAN    FRANCISCO.  H' 


stod  der  framför  honom  och  hvilken  bestod  hufvudsakligen 
af  busar,  kvinnor  och  barn,  att,  om  han  blefve  invald  till 
detta  ämbete,  skulle  han  snart  befria  San  Francisco  från 
»kinesernas  tyranni»,  hvilka  han  liknade  vid  »djeflar»  »hel- 
vetes-pest», o.  d.  Såsom  radikalmedel  mot  kineserna,  för- 
ordade denne  »kristne»  talare  i  »civilisationens  namn»  spanska 
dolkar,  krut  och  bly  samt  dynamit! 

Med  detta  prof  på  San  Francisco-vältalighet  genljudande 
i  mina  öron  gick  jag  till  mitt  rum  i  hotellet.  Just  som 
jag  var  betänkt  på  att  gå  till  hvila,  hördes  en  sakta  knack- 
ning på  dörren.  Jag  öppnade,  och  der  stod  en  »himmelska 
rikets»  son  framför  mig  och  på  mycket  bruten  engelska 
förklarade,  att  han  ville  ha  min  tvätt.  Troende,  att  han 
tillhörde  hotellet,  började  jag  leta  ihop  mina  orena  kläder. 
Om  en  minut  hörde  jag  en  grof  och  skräll  röst  tilltala  den 
tystlåtne  kinesen  i  häftiga  och  förolämpande  ordalag.  Jag 
vände  mig  om  och  såg  en  omfångsrik  afrikanska  visa  mon- 
golen sina  hvitögon  och  elfenbenshvita  tänder,  under  det 
hon  med  höjd  kvast  körde  honom  utför  trappan.  Hon  vände 
sig  sedan  till  mig  och  med  ett  sjelf  belåtet  leende  förklarade, 
att  hon  räddat  mina  kläder.  »Desse  kinesiske  skurkar», 
sade  hon  med  hög  röst,  »smyga  här  dagligen  och  narra  åt 
sig  kläder  af  resande.» 

I  San  Francisco  äro  främlingar  hemma  och  inbyggarne 
främlingar.  De  underhålla  nära  400  första  klassens  restau- 
rationer, der  en  präktig  måltid  med  frukt  så  mycket  man 
önskar  erhålles  för  20  å  30  cents;  öfver  50,000  människor 
spisa  dagligen  på  restaurationer  och  bo  i  hyrda  rum;  öfver 
30,000  bo  på  de  100  hotellen  eller  i  de  800  s.  k.  »lod- 
ging-houses»   och  600  äro  inackorderade. 

Ej  mindre  än  45  bryggerier  inom  staden  utsända  en 
flod  af  öl  till  vederkvickelse  isynnerhet  för  »det  stora  fäder- 
neslandets» söner  och  döttrar,  hvilka  här  äro  talrikt  repre- 
senterade; här  finnes  så  många  krogar,  att  en  nitisk  bachus- 
dyrkare  kunde  gå  in  och  tömma  sin  bägare  hvarje  dag  i 
tio  år  utan  att  behöfva  besöka  samma  krog  två  gånger. 

Tror  du  på  satsen:  »förening  ger  styrka»,  och  vill  du 
tillämpa  den  på  dig  sjelf  så  långt  som  möjligt,  så  kan  du 
i  San  Francisco  blifva  medlem  af  följande  sällskap  och 
ordnar:  två  Judiska,  ett  Tyskt,  ett  Spanskt,  ett  Franskt, 
ett  Skandinaviskt,  ett  Svenskt,  ett  Italienskt,  ett  Schweiziskt, 


118  TRETTONDE  KAPITLET. 

ett  Dalmatiskt  och  ett  Stads-välgörenhetssällskap ;  femton  Fri- 
murare-loger, nio  .Odd  Fellows' -loger,  och  dessutom  en  mängd 
andra  sällskap  såsom  B'nai  B'rith,  Druiderna,  Amerikanska 
protestantiska  sällskap,  Amerikanska  mekanikerne,  Sju  vise 
män,  Pythias'  riddare,  Oberoende  röde  män,  Förbättrade 
röde  män,  Good  Templare,  Biddarnes  gamla  orden,  Amerikas 
söner  (antikatolsk)  o.  s.  v.  —  Kan  man  mera  begära  i  den 
vägen  ? 

Att  döma  af  kyrkornas  antal,  hvilket  uppgår  till  140, 
borde  det  religiösa  tillståndet  här  vara  förträffligt.  Du  kan 
stiga  upp  tidigt  på  första  dagen  i  veckan,  som  här  med  skäl 
oftare  kallas  Pic-nic-dagen  än  söndagen,  och  följa  de  ir- 
ländska flickorna  till  katolska  kyrkan  och  höra  »messan»  ; 
derpå  kan  du  styra  dina  steg  till  en  engelsk  episkopalkyrka 
och  höra  mannen  i  den  hvita  fotsida  skjortan  läsa  ett  halffc 
dussin  böner;  sedan  kan  du  titta  in  i  en  baptistkyrka  och 
höra  kören  uppstämma  en  psalm;  derpå  i  en  presbyteriansk 
kyrka  och  höra  texten  uppläsas  i  en  ortodox  ton;  derifrån 
till  en  kongregationalistkyrka  och  höra  en  föreläsning  öfver 
religionens  förhållande  till  vetenskapen,  hvarefter  du  kan 
gå  till  den  skandinaviska  luterska  kyrkan  och  komma  i  tid 
för  att  höra  presten  uppläsa  böner  för  »krigsmakten  till 
lands  och  vatten»;  och  om  du  hastar,  kan  du  hinna  till  en 
metodistkyrka,  innan  kollekten  upptages.  Efter  att  ha  in- 
tagit så  mycken  och  mångsidig  själaspis,  torde  du  behöfva 
gå  in  på  en  restauration  och  återställa  jemnvigten  mellan 
själ  och  kropp.  Sedan  har  du  tillräcklig  styrka  att  bevista 
en  söndagsskola  eller  en  spiritualistisk  séance  och  der  sam- 
tala med  någon  afliden  vän  och  se  olika  andeuppenbarelser, 
alt  mot  kontant  erkänsla;  och  sedan  kan  du  för  ombytes 
skull  gå  till  ett  buddhistiskt  tempel  och  se  mongoler  med 
cigarett  i.  munnen  göra  honnör  för  sina  gudomligheter  af 
trä  och  sten;  och  till  sist,  om  du  så  vill,  kan  du  »kinesa» 
i  »det  himmelska  riket,»  som  nedkommet  är  till  San  Fran- 
cisco. 

Här  såväl  som  öfver  alt  i  Kalifornien  föredrar  folket 
att  på  söndagarne  företaga  lustturer  framför  kyrkogång, 
hvadan  kyrkbänkarne  äro  i  allmänhet  tunnsådda,  under 
det  lust-tågen  och  ångbåtarne  äro  till  trängsel  packade. 
Jag  påmindes  mycket  om  den  fagra  Mälare-drottningen,  då 
jag  stod  på  stranden  af  San  Francisco-viken  och  såg  festligt 


I    SAN    FRANCISCO.  119 


prydda  ångbåtar  i'  stort  antal  glida  ut  öfver  den  glän- 
sande ytan,  under  det  musiken  från  tiotal  musik-kårer  nådde 
örat.  Här  behöfva  ej  de  lustfarande  frukta  att  blifva  våta 
utom  —  invändigt! 

Jag  följde  med  en  gång  på  en  söndagsskol-pic-nic,  och 
det  var  ett  lustigt  väsende  ute  i  det  gröna.  På  ett  håll 
sjöngos  Sankeys  sånger,  på  ett  annat  »Yankee  Doodle», 
ackompagneradt  af  positiv.  På  ett  ställe  serverades  kaffe 
med  bakelse;  på  ett  annat  ej  långt  ifrån  »lager-bir»;  på 
ett  håll  lekte  barnen  mellan  sångerna*,  på  ett  annat  dan- 
sade äldre  personer  af  hjertans  lust  och  gamman,  under  det 
att  solen  sken  så  klar  från  en  molnfri  himmel  öfver  både 
onda  och  goda,  och  det  regnade  hvarken  öfver  rättfärdiga 
eller  orättfärdiga. 


FJORTONDE   KAPITLET. 
Den  »hedniske»  kinesen  och  den  »kristne»  "bofven. 

En  skildring  af  lifvet  i  San  Francisco  med  förbigående 
af  John,  »hedningen»  och  kinesen,  vore  lika  onaturlig  som 
en  räf  utan  svans. 

Jag  såg  John  på  gatan,  i  köket,  i  boden,  på  sin  restau- 
ration, i  sin  teater,  i  sitt  tempel,  i  sitt  spel-  och  opium- 
helvete. I  San  Francisco  finnes  en  upplaga  af  honom,  stor 
30,000  exemplar.  Texten  är  stereotyperad,  alltid  sig  lik, 
och  bindningen  företer  likaledes  föga  olikheter.  De  dunkla 
vax  ögonen,  de  uppåt  riktade  ögonbrynen,  likt  hornen  på  en 
gumse;  de  framstående  kindkotorna  och  den  vaxgula  hyn 
äro  hos  den  ene  John  desamma  som  hos  den  andre.  John 
är  upp  och  nedvänd,  ut-  och  invänd,  men  icke  omvänd, 
ett  besynnerligt  djur!  Hans  svans  hänger  ned  från  hufvu- 
det,  hans  skjorta  sitter  ej  närmast  kroppen,  utan  fjärmast 
från  den.  Är  han  bergad  karl,  har  han  på  sig  två  skjor- 
tor, en  hvit  under  och  en  blå  utanpå.  Alltid  är  han  i 
rörelse.  Hans  gång  liknar  en  apas,  så  svänger  han  på  sig. 
På  gatan  bär  han  nästan  alltid  ett  ok  med  en  korg  på  hvar- 
dera  sidan,  alldeles  som  »Vattumannen»  i  Almanachan.  I 
köket  vänder  han  sig  tre  gånger,  medan  den  trinda  irländ- 


120  FJORTONDE    KAPITLET. 

ska  Britta  rör  sig  en  gång  omkring  sin'  axel.  Men  i  tvätt- 
stugan —  Johns  specialitet  —  visar  han  bäst  sin  rörlighet 
och  raskhet.  Han  bockar  sig,  reser  sig,  snor  på  sig  och 
svänger  armarna  som  en  vedsågare,  en  dansmästare  och  en 
fäktmästare  på  en  gång.  Han  kan  rentvätta  som  ingen 
annan,  hvad  andra  nedsmutsat;  utjemna  med  sitt  järn  hvad 
ojemt  är;  och  isynnerhet  kan  han  bestänka  som  ingen  annan. 
Det  är  en  lust  att  se  honom  göra  det.  Han  sörplar  sin 
mun  full  med  vatten  som  en  ko,  och  i  ett  nu  kommer  en 
fin  stråle  från  hans  mun,  hvilken  sprider  sig  åt  alla  håll 
och  faller  likt  den  finaste  dagg  på  den  bleka  duken.  Onda 
tungor  säga,  att  han  spottar  på  folks  kläder;  men  det  talet 
kommer  ej  från  rena  bevekelsegrunder,  utan  från  afund- 
samme  —  hvite  strykare!  De  katolske  hednamissionärerne 
borde  använda  John  till  att  bestänka  hedningarne  med 
heligt  vatten. 

Ingen  är  så  läraktig  och  noggrann  som  John.  Om  du 
anlitar  honom  om  att  göra  dig  en  ny  rock  och  visar  honom 
en  gammal  som  modell,  skall  du  få  din  nya  rock  med 
trasiga  knapphåll  och  lappar  likasom  den  gamla.  John  har 
slagit  sig  ned  i  hjertat  af  San  Francisco  och  sammanpackat 
sig  till  ett  antal  af  30,000  inom  några  få  kvarter.  Han 
har  förvandlat  de  stora  trä-  eller  tegelhusen  till  myrstackar, 
som  vimla  af  honom  både  natt  och  dag.  Här  har  han 
upprättat  ett  litet  Kina  endast  fem  minuters  väg  från  Palats- 
hotellet. Jag  gick  genom  Kina-staden  flera  gånger  på  dagen 
ensam  och  två  gånger  på  natten,  åtföljd  af  en  omvänd  kines. 

Jag  besökte  flera  finare  kinesiska  handelsetablissement, 
hvilka  ej  företedde  mycken  olikhet  med  större  bodar  i  Chi- 
cago eller  New- York.  Både  kinesiske  och  amerikanske 
betjenter  och  bokhållare  användas,  och  ägarne  tillhörde  de 
högsta  kasterna.  Men  då  man  kommer  in  i  den  egentliga 
»Kinastaden»,  märker  man,  att  man  är  en  främling  i  ett. 
främmande  land.  Ett  sällsamt  kacklande  ljud  höres  rundt 
omkring  en,  såsom  om  man  trädt  in  i  ett  hönshus.  Öfver 
alt  rör  det  sig  och  vimlar  af  idel  kineser.  Mycket  sällan 
synes  någon  kinesiska.  Visar  sig  någon  sådan  någon  gång, 
kan  hon  ej  i  ett  ögonblick  urskiljas  från  John,  ty  äfven 
hon  är  klädd  i  byxor,  som  äro  något  vidare  än  männens. 
Du  ser  skyltar  i  rödt  på  svart  botten  eller  i  svart  på  röd 
botten,   stundom   af  6  fots  längd,  men  nästan  ingen  bredd. 


»HEDNISKE»    KINESEN    OCH    »KRISTNE»    BOFVEN.  121 

Kinesen  skrifver  nämligen  uppifrån  och  nedåt.  Min  ledsagare 
tolkade  några  af  skyltinskrifterna.  Se  här  öfversättningen 
af  inskriften  på  en  apotekares  skylt:  »De  tiotusende  him- 
melska harmoniernas  gyllene  tempel ! »  —  Besynnerliga,  dessa 
kineser!  Men  kanske  ej  besynnerligare  än  vi!  Kanske 
kinesen  funne  lika  många  besynnerligheter  i  den  vägen  i 
London  eller  Stockholm,  då  han  såge  ett  lejon,  en  markatta 
eller  en  ängel  of  vanför  ingången  till  ett  apotek  eller  en 
krog.  —  Vi  gingo  in  på  en  restauration  och  drucko  en 
kopp  utmärkt  godt  té,  men  bakelsen  mäktade  jag  ej  »reali- 
sera». Den  gömde  jag  för  att  låta  någon  kemist  undersöka' 
dess  beståndsdelar,  hvilka  min  smak  omöjligen  kunde  utfinna. 
Alla  föremål,  som  göra  intryck  på  något  af  de  fem  sinnena, 
äro  här  främmande  och  ovanliga;  ej  minst  de  som  möta 
luktorganet.  Det  är  omöjligt  för  den  oinvigde  att  säga, 
hvad  det  luktar;  kanske  ister,  rått-stek,  té,  opium  etc.  eller 
en  blandning  af  alltsammans  på  en  gång  plus  lukten  af 
kineserne  sjelfva  och  afskräde,  som  får  ligga  kvar  på  gator 
och  gårdar.  Som  sagdt,  kinesen  är  ett  underligt  djur.  I 
sitt  hem  lefver  han  i  trängsel  och  smuts:  rutten  luft  och 
rutten  föda  äro  hans  element;  men  utom  hemmet  är  han 
alltid  ren  och  snygg,  alldeles  som  om  hans  lungor,  likt 
växtens,  upptoge  kolsyre  och  aflemnade  syre,  och  hans 
kropp,  likt  jorden,  närdes  af  gödsel  och  afkastade  lif  och 
kraft.  Från  restaurationen  ledsagades  jag  genom  trånga, 
mörka  och  smutsiga  gränder  till  ett  ruskigt  fyravåningshus. 
På  utsidan  af  den  vägg,  som  vettade  in  åt  gården,  ledde 
en  ynklig  trätrappa  upp  till  andra  våningen.  Uppför  denna 
måste  vi  vandra  i  tro,  emedan  tjockt  mörker  rådde.  Vi 
mötte  flera  kineser,  som  kommo  från  templet.  Vi  trädde 
in  i  ett  mörkt  rum.  Min  ledsagare  tänder  en  lampa,  som 
han  medtagit,  hvars  ljus  uppenbarar  templets  skyddsgud  af 
trä  med  kinesisk  fysiognomi  och  långt  svart  skägg,  hvil- 
ken  sitter  i  en  klumpig  trästol  natt  och  dag  och  stirrar  i 
en  slags  brons-bål  framför  sig,  som  är  full  af  stumpar  och 
aska  efter  förbrända  »Joss-pinnar»,  hvilka  brännas  till  rökelse 
åt  den  högsta  guden,  Joss.  Vid  andra  ändan  af  rummet 
sitter  Troi-Pat-Shing-Kwun,  lyckans  gud,  som  håller  ett 
gyllene  äpple  i  sin  hand  och  omgifves  af  en  mängd  grann- 
låt, såsom  konstgjorda  blommor  i  bondgranna  färger  o.  s.  v. 
Hans  bronzbål  är  mycket  stor  och  den   myckna   askan  deri 


122  FJORTONDE    KAPITLET. 

och  de  många  uppklistrade  bönerna  omkring  den  visa,  att 
kineserna  egna  honom  mycken  dyrkan.  Mammon  är  utan 
tvifvel  den  mest  dyrkade  gudomligheten  både  bland  hed- 
ningar, judar  och  kristna.  Vi  gingo  sedan  genom  flera 
smärre  rum,  alla  innehållande  ett  antal  gudar.  Vi  sågo  en 
människobild  i  naturlig  storlek,  hållande  små  piller  mellan 
fingrarne.  Detta  är  kinesernas  Esculapius,  läkekonstens 
gud.  En  annan,  klädd  i  broderad  nattskjorta,  var  krigets 
gud.  Två  guldprydda  kvinnofigurer  äro  skönhetens  och 
kärlekens  gudinnor.  I  hörnet  af  ett  litet  dystert  rum  stod 
Shon-Ton,  djefvulen,  i  en  trälåda.  Hans  ansigtsdrag  voro 
ej  kinesiska  utan  europeiska;  han  var  klädd  blott  i  en 
smutsig  skjorta.  Han  tillbedes  mest  under  sjukdom  och 
lidande. 

I  ett  rum  var  ett  slags  ugn,  hvarest  satan  stundom 
symboliskt  uppbrännes  under  form  af  rödt  papper. 

I  ett  annat  rum  stod  en  klumpig  ställning  af  trä,  lik- 
nande en  sågbock,  från  hvilken  hängde  en  större  ringklocka, 
en  trumma  och  en  gong-gong,  hvilka  presterna  stundom 
använda  för  att  väcka  gudarne  ur  deras  slummer.  I  ett 
annat  rum  var  en  disk,  bakom  hvilken  stodo  ett  antal  pre- 
ster  och  sålde  Joss-pinnar,  Joss-papper,  rökelseartiklar  och 
äfven  gudar.  En  af  presterna  räckte  mig  en  afgudabild 
med  följande  fråga:  »Villi  melikan  man  köpa?»  Den  kostade 
för  mycket,    hvadan  jag  måste  afstå  från  denna  lyxartikel. 

Ifrån  templet  gingo  vi  till  »Kinesiska  kungliga  teatern», 
hvars  inre  med  sin  plattform  och  sina  läktare  påminde  om 
ett  negerkapell.  Konstens  tempel  var  fullt  af  kineser,  alla 
med  hatten  på  hufvudet,  och  många  sutto  och  åto  frukt 
eller  ett  slags  kakor,  som  ett  par  kineser  gingo  omkring 
och  sålde.  Som  bekant  indela  icke  kineserna  sina  spel  i 
akter  och  scener,  utan  fortfara  oaf brutet  från  början  af 
st}rcket  till  dess  slut  med  uppehåll  endast  för  måltider  och 
sömn,  hvilket  blir  en  nödvändighet,  då,  såsom  stundom 
sker,  ett  och  samma  stycke  kan  räcka  i  flera  veckor.  Vi 
kommo  i  ett  kritiskt  ögonblick.  Ett  mord  höll  just  på 
att  gå  af  stapeln.  Här  användes  ingen  ridå,  utan  »platt- 
formen» är  alltid  öppen  för  åskådaren.  Just  som  ett  hugg 
riktats  mot  halsen  af  den,  som  skulle  dödas,  föll  denna 
baklänges  i  golfvet,  hvarest  han  låg  en  stund,  hvarefter 
han    steg    upp  och  gick  sin  väg,  under  det  den  andre  stod 


»HEDNISKE»    KINESEN    OCH    »KRISTNE»    BOFVEN.  123 

der,  stor  och  bredbent,  och  deklamerade,  som  om  intet  händt. 
Af  hvad  jag  hörde  och  »förstod»,  fick  jag  det  intrycket, 
att  han  uppätit  hela  Kinas  geografi,  men  ej  kunde  behålla 
den,  utan  måste  ut  med  städer,  floder  och  alt:  »Yang-Tsi- 
kiang-Ho-ang-ho,  Can-ton,  Pe-king,  Ding-dang-dong»,  hvarpå 
följde,  periodiskt,  ett  skrällande  bång!  bång!  från  en  »kop- 
parslagare», som  satt  bakom  aktörerna  framför  en  lång  rad 
musikanter,  hvilka  nu  och  då  på  instrument,  om  hvilkas 
namn  jag  bekänner  min  okunnighet,  framkallade  ett  hiske- 
ligt  instrumental-oljud,  som  lätt  kunde  komma  en  att  tro, 
att  man  vore  t.  o.  m.  >  djupare  ned  än  i  Dantes  Purga- 
torium. 

Härifrån  styrde  vi  våra  steg  till  ett  af  dessa  mörkrets 
ohyggligaste  nästen,  ett  kinesiskt  spelhelvete,  hvarest  ett 
dussin  kineser  voro  samlade  i  ett  källarekyffe  omkring  ett 
bord  och  med  ett  slags  tärningar  spelade  om  pengar,  som 
lågo  i  högar  på  bordet.  Derifrån  gingo  vi  till  en  opii-håla 
nära  intill,  der  ett  antal  människofigurer  med  ett  utmärg- 
ladt  och  obeskrifligt  hemskt  utseende  dels  höllo  på  att  röka 
opium  och  dels  lågo  i  ett  drömmande  tillstånd,  orsakadt  af 
giftet.  Detta  ohyggliga  opiumrökande  öfvas  ej  blott  af  kine- 
ser, utan  äfven  af  hvita,  isynnerhet  af  fruntimmer.  Just 
som  vi  inträdde  i  »rökrummet»,  inkom  en  kines,  hvilkens  ut- 
seende tydligen  förrådde  hans  praktiska  bekantskap  med 
papaver  saften.  Han  pratade  några  ord  med  föreståndaren, 
lade  sig  sedan  på  en  bänk  närmast  dörren  och  började  till- 
laga sin  första  pipa.  Denna  bestod  af  ett  litet  hufvud  af 
sten,  mindre  än  en  fingerborg,  som  var  fast  vid  sidan  af 
ett  långt  bambu  rör.  Rökaren  upptog  med  en  järntråd  litet 
opiumdeg  och  höll  den  öfver  en  lamplåga,  tills  den  hårdnat 
litet ;  sedan  stoppade  han  den  i  pipan  och  derpå  skyndsamt 
och  kraftigt  inandades  opiiroken  och  utstötte  den  genom 
näsborrarne,  sedan  den  lemnat  sitt  dödliga  innehåll  i  krop- 
pen. Opiumförrådet  i  pipan  är  snart  uttömdt,  hvarpå  den 
fylles  och  tömmes  på  samma  sätt,  tills  rökaren,  likblek  och 
med  ögonen  halföppna,  faller  i  dvala  och  skådar  dessa  ljufva 
drömsyner,  hvilka  locka  de  olycklige  i  förderfvet.  Denna 
lyx  kostar  »six  bits»,  75  cents,  per  natt,  »logis»  inbegri- 
pet. —  Sina  syner  talar  han  ej  om.  Han  är  förmodligen 
rädd  för  att  för  andra  upptäcka  all  den  härlighet,  som  han 
såg    och    som    var  hans:    kanske  pagodor  af  guld,   fulla  af 


124  FJORTONDE    KAPITLET. 

gudar  med  svart  skägg  och  prydda  med  juveler ;  stora  ämbar, 
fulla  af  opium-deg;  ett  kinesiskt  palats;  stekta  råttor  och 
grodor  frambäras  för  honom  af  tjenare,  som  falla  på  näsan 
för  honom;  en  söt  och  rar  liten  fru  med  fötter  små  och 
runda  som  en  kattunges;  och  all  denna  härlighet  är  i  ett 
nu  hans !     En  så  underbar  verkan  medför  vallmo-saften ! 

Under  det  jag  stod  och  betraktade  de  dödsbleka  gestal- 
terna, hvilkas  andar  nu  sväfvade  i  de  kinesiska  himlarym- 
derna, började  äfven  jag  känna  verkan  af  vallmoanden.  En 
kraft  likasom  öfverföll  mig,  hvilken  verkade  i  motsatt  rikt- 
ning till  tyngdlagens;  och  hufvudet  ville  slita  sig  löst  från 
sitt  bihang  och  fara  upp  till  opium-himlen.  Mina  nedre 
extremiteter  började  ana  oråd  och  hastade  ut  genom  dör- 
ren med  mig. 

Vi  ha  kanske  sett  alltför  mycket  på  »hedningen» 
Johns  mörka  sidor.  Han  har  ock  sina  ljusa.  Han  är  ar- 
betsam, stilla  och  oförarglig  och  framför  alt  sparsam.  Det 
är  icke  hans  laster  —  dem  bedrifver  han  blott  i  tysthet 
inom  sin  krets  och  icke  bland  de  hvita  — ,  utan  hans  dyg- 
der, som  göra  honom  så  förhatlig  för  de  hvita.  Han  kan 
utföra  samma  arbete  som  en  hvit  för  en  fjerdedel  så  mycket 
som  denne  och  ändå  spara  ihop  pengar.  Detta  är  sjelfva 
knuten  i  det  s.  k.  »kinesiska  problemet».  Och  hvem  kan 
undgå  att  se,  hvilka  revolutionära  följder  det  skulla  ha  med 
sig  för  detta  land,  om  några  millioner  kineser  sloge  sig 
ned  der. 

Kaliforniaborna  förakta,  förolämpa  och  förfölja  »hednin- 
gen» John.  Aktningsvärda  undantag  finnas ;  så  t.  ex.  besökte 
jag  flera  aftonskolor,  der  kineser  undervisas  gratis,  mest  af 
bildade  unga  fruntimmer  ur  de  rika  och  förnäma  familjerna. 
Elera  kineser  ha  på  detta  sätt  vunnits  för  kristendomen, 
och  dessa  visa  vanligen  större  religiöst  allvar  än  de  hvita. 
Om  sålunda  kineserne,  trots  sin  inbitna  oåtkomlighet  för 
främmande  intryck,  icke  kunna  undgå  att  mottaga  inflytande 
från  amerikanerne ;  så  utöfva  de  sjelfva  kanske  ett  större 
inflytande  på  Kaliforniaborna,  än  man  är  villig  att  medgifva. 
De  bildade  kineserne  hysa  nämligen  ungefär  samma  reli- 
giösa åsigter  som  en  Ingersoll.  De  låta  massan  tro  på  vid- 
skepelsen, men  hylla  sjelfve  ett  slags  kosmopolitisk  religion. 
En  kinesisk  prest,  Chang  Wan  Ho,  uttalade  dessa  åsigter 
för  en  amerikansk  pastor  i  ungefär  följande  ordalag:    »Alla 


»HEDNISKE»    KINESEN    OCH    »KRISTNE»    BOFVEN.  125 

profeter,  från  och  med  Mose,  som  gjort  anspråk  på  andligt 
samband  med  Gud,  äro  bedragare.  Confutze,  Mose  och 
Sokrates  voro  inga  profeter.  De  voro  store  författare,  store 
ledare.  Profeterne  ha  alltid  varit  okunnige  män  och  äfven- 
t}'rare.  De  orsaka  alla  svårigheter,  alla  krig.  Kristus  och 
Mohammed  voro  orsaken  till  det  rysk-turkiska  kriget.  Verl- 
den  är  kosmopolitisk  i  sitt  förhållande  till  Gud  —  människorna 
skilja  sig  endast  i  fråga  om  profeterna.  Efter  2,000  år  skall 
Brigham  Young  åtnjuta  lika  stort  anseende  som  Zoroaster, 
Mohammed  och  Buclha.  Tjugosex  olil^a  nationer  dyrka  Gud 
under  tjugosex  olika  namn.  Denne  ene  och  samme  Gud  har 
samma  egenskaper  —  allvetenhet,  allestädes  närvaro,  all- 
makt. Hvad  Kristus  angår,  står  han  på  samma  ståndpunkt 
som  en  Zoroaster,  en  Mohammed.»  Så  resonerade  den  kine- 
siske presten,  som  ville  kasta  alla  profeter  öfver  bord  och 
förena  mänskligheten  under  en  Gud.  Hvem  igenkänner  ej 
här  »verldsborgaren»,  hvilkens  idéer  äro  mera  utvecklade 
på  Stillahaftskusten  än  i  någon  annan  del  af  den  stora 
republiken. 

Ej  långt  bortom  »Kinastaden»  bor  den  »kristne  hood- 
lum»  *),  som  uteslutande  lefver  på  sin  dolk,  sin  dyrk, 
sitt  spelbord  och  sin  pistol.  Han  är  ej  »buse»  i  detta 
ords  vanliga  mening.  Han  kan  uppträda  i  hög  hatt  och 
hvit  halsduk  såväl  som  i  trasor.  Han  gör  säkerheten  för 
lif  och  egendom  öfveralt  på  Stillahafskusten  mindre  än  på 
de  flesta  ställen  i  landet.  Jag  gick  en  dag  igenom  hans 
»stad»,  bestående  hufvudsakligen  af  krogar,  spelhus  och  an- 
dra ohyggliga  nästen.  Om  jag  skulle  ha  att  välja  mellan 
att  bo  hos  »hedningen»  John  och  denne  »kristen»,  skulle 
jag  ej   tveka  länge  innan  jag  ginge  till   »John». 

Det  var  smuts  i  »Kinastaden»,  men  ej  så  mycket  som  i 
vissa  »irländska  kvarter»  i  Chicago  eller  New  York.  John 
röker  sitt  opium,  men  det  orsakar  honom  endast  sjelf  skada 
och  kan  ej  alls  i  skadlighet  jämföras  med  de  »kristnas» 
bränvinssupande. 


*)  Slödder  och  bofVar. 


126  FEMTONDE    KAPITLET. 


FEMTONDE  KAPITLET. 

Döda  »helgon»,  lefvande  »hafslejon»,  moderna 
guldkalfvar. 

En  af  dessa  oförgätligt  sköna  eftermiddagar,  som  jag  till- 
bragte  i  San  Francisco,  då  solstrålarne  cch  hafsfläk terna 
pläga  festligt  samkväm,  och  de  vänliga  höjderna  och  de  ma- 
jestätiska bergen  bakom  tyckas  närma  sig  för  att  se  på, 
for  jag  med  spårvagn  till  den  gamla  »Mission  Dolores», 
grundlagd  af  spanska  jesuiter  den  9  okt.  1776,  då  mycket 
af  det  land,  på  hvilket  staden  är  bygd,  ännu  ej  kommit 
upp  ur  hafvet.  —  »Här  är  ägget »,  h varur  »Frisco»  med  sin 
talrika  familj  utkläckts!  Se  på  den  gamla,  vördnadsbju- 
dande missionskyrkan,  uppförd  af  soltorkad  lera !  Dess  yttre 
är  mycket  oansenligt,  omgifven  som  hon  är  af  storartade 
nutidsbyggnader.  Du  träder  genom  en  låg  dörr  med  tvenne 
pelare  på  h  varder  a  sidan  in  i  helgedomen.  Der  inne  ser  du 
några  smutsiga  målningar  af  nattvarden,  helgon  etc,  träbilder 
af  St.  Joseph,  St.  Francis  och  andra  helgon,  samt  madonnan 
med  barnet,  alla  från  Spanien.  Längst  bak  i  kapellet  sy- 
nes följande  inskrift:  »Detta  är  ett  heligt  rum,  ty  här  bor 
visserligen  Gud,  och  här  är.  himmelens  port». 

Under  det  jag  står  med  blottadt  hufvud  oeh  skådar  och 
lyssnar,  hör  jag  i  andanom  sekelgamla  messor  och  böner 
läsas  och  skådar  prester  från  Spanien,  Rom,  Frankrike  eller 
•Mexico  med  upplyftade  händer  välsigna  skaror  af  indianer 
och  mexicaner,  och  jag  hör  nunnor  andäktigt  mumla  sina 
Ave  Maria  och  Pater  Noster  häri  denna  öken,  under  det  en 
spansk  vakt  står  uppstäld  utanföre  till  skydd  mot  vildar  på  två 
eller  fyra  ben.  Nu  har  öknen  förvandlats  till  en  trädgård  och 
den  gamla  jesuitmissionen  står  vid-  utkanten  till  en  verlds- 
stad  —  en  länk  mellan  en  gammal  och  en  ny  verld. 

Den  gamla  »Missions-kyrkogården»  ligger  intill  det 
gamla  kapellet.  Du  träder  in  genom  en  port  med  ett  kors 
öfver  den.  Du  vandrar  efter  de  dödas  alléer.  Indianstam- 
mar utan  namn  ligga  här  med  hufvudet  vändt  mot  solupp- 
gången och  vänta  på  att  någon  Monte  Zuma  skall  komma  med 


DÖDA    »HELGON»,    LEF VANDE     »HAFSLEJON»   ETC.  127 

soluppgången  och  återuppväcka  dem.  Den  gamle  dödgräfvaren 
påträffar  dem  nu  och  då  insvepte  i  sina  vilddjurshudar  såsom  lik- 
svepning. Många  krigare  af  spanskt  och  äfven  ryskt  blod  hafva 
nedlagt  sköld  och  svärd  och  här  slagit  läger  tillsammans.  Att 
döma  af  alla  de  kors,  de  här  lemnat  efter  sig,  hafva  de 
utan  tvifvel  vunnit  kronan  bortom  grafven.  Många  af 
dem  måste  ha  varit  mycket  goda,  medan  de  lefde,  ty  englar 
af  trä  och  sten  stå  nu  gråtande  öfver  deras  grifter.  Här 
är  äfven  den  förste  spanske  guvenören  öfver  Kalifornien 
begrafven,  och  på  hans  vård  läses:  »Aqui  yacen  restos  De 
Capitan  Don  Louis  Antonio  Argulla,  Prima  Gobernador  del 
Älta  California.»  (Här  ligga  qvarlefvorna  af  herr  Kapt. 
Louis  Antonio  Argulla,  förste  guvenör  i  öfra  Kalefornien). 
Här  äro  äfven  grafvar,  h vilkas  inskrifter  påminna  om  »Vak- 
samhetskomiténs »   gyllene  tid. 

Tiden  är  ute,  och  vi  måste  hasta  från  denna  mer  än 
vanligt  intressanta  dödas  stad.  Men  först  måste  jag  lemna 
ett  minne  af  en  nordens  son,  som  förirrat  sig  så  långt  bort, 
ett  minne,  som  skall  ligga  kvar,  tills  vi  träffas  härnäst. 
Farväl,  I  vördnadsbjudande  prester,  krigare  och  mexicaner 
och  indianer,  som  slumren  under  torfvan  i  denna  stilla  vrå 
af  verlden!  Slumren  i  ro!  Ej  skola  de  störa  eder  de  nya 
slägten,  som  bölja  fram  öfver  den  Nya  Verlden  och  trampa 
på  edra  grafvar!  Samma  härliga  sol  lyser  öfver  eder  och 
samma  väldiga  haf  hviskar  ännu  stilla  sitt:  frid,  frid  öfver 
de  döda. 


Det  intressantaste  och  ståtligaste  af  alla  föremål,  som 
San  Francisco  har  att  uppvisa  för  främlingen,  är  —  Stilla 
Hafvet !  Spårvagnar  och  omnibusar  föra  oss  6  mil  vesterut 
öfver  halfön,  på  hvilken  staden  står,  till  Stilla  hafvets 
klippiga  strand.  Jag  uppsöker  allena  den  högsta  klippan 
vid  hafsstranden  och  klättrar  upp  på  dess  topp.  Härifrån 
hade  jag  utsigt  öfver  en  stor  del  af  San  Francisco- viken, 
till  höger  Gyllene  Porten,  som  leder  ut  i  hafvet,  och  fram- 
för mig  Stilla  hafvet  sjelft.  Dess  väldiga  vågor,  burna  af 
passadvinden,  komma  stilla  och  majestätiskt  mot  klipporna. 
Jag  lyssnar  och  »hör,  huru  vågen  den  slår  mot  stranden, 
bringar  mig  helsning  från  fjärran  landen, »  jag  spanar  och 
tycker    mig    böra    kunna  se    Japan    der   borta  resa  sig  ur 


128  FEMTONDE    KAPITLET. 


böljorna  och  det  »himmelska  riket»  der  bakom;  nej,  jag 
tycker  mig  se  bortom  både  japanesens,  kinesens,  tartarens 
och  ryssens  land  »ärans  och  hjeltarnes  land.»  Aftonsolen  för- 
gyller tornen  på  Monte  Diablo,  kläder  Talampais  i  konungs- 
lig purpur,  som  breder  sig  öfver  de  lägre  kullarna,  under 
det  San  Francisco-viken  och  Gyllneporten  glittra  i  guld 
och  perlor.  Flockar  af  fartyg  af  alla  slag  och  storlekar 
komma  och  gå.  En  väldig  Stillahafsångare  plöjer  sin  väg 
stolt  förbi  dem  alla  genom  »porten»  ut  i  det  öppna  hafvet, 
hvarest  synes  här  och  der  hvita  dukar  likt  fjärilvingar  mot 
synranden. 

Från  hafvet  leder  Gyllneporten,  fem  mil  lång  och 
en  half  bred,  in  i  Kaliforniens  förmak  med  dess  spegelgolf, 
San  Francisco-viken.  Porten  är  låst  på  båda  sidor  medels 
fästena  Fort  Point  och  Monroe.  Förmaket  är  deladt  i  tvenne 
afdelningar,  San  Pablo-  och  Suisanviken.  Det  är  ej  der- 
för  trångt  om  rum,  ty  golfvets  yta  innehåller  700  eng. 
kvadratmil. 

Jag  vänder  åter  min  blick  vesterut  mot  det  stora 
hafvet.  Der  nere  efter  den  sandiga  stranden  synes  en 
»ungersven»  vandra  hand  i  hand  med  en  mö,  och  utan 
tvifvel  hviska  de  ord,  som  endast  hafvet  får  höra,  och 
gifva  hvarandra  löften,  som  endast  den  bleka  månen 
och  aftonstjernan  få  bevitna.  Här  dröjer  den  trötte 
affärsmannen,  såsom  ville  han  ogerna  återvända  till  sina 
själsspännande  och  tröttande  göromål;  der  går  en  sorgsen 
bleklagd  kvinna ;  hon  har  kanske  kommit  för  att  gråta  ut  i 
ensamheten. 

Men  Stillahafvet  är  ej  alltid  stilla.  Månget  ädelt 
skepp  har  begrafvits  under  dess  böljor.  North  Beach,  så- 
som denna  plats  kallas,  har  ock  sina  stormar  och  sin  sär- 
skilda tjusning  för  de  stormdrifna,  dystra  och  förtvinade. 
Likasom  personer  från  alla  delar  af  verlden  årligen  fara 
till  Niagara  för  att  af  hända  sig  lifvet,  så  har  ock  North 
Beach  blifvit  sorgligt  ryktbar  för  de  många  sjelfmord,  som 
der  begåtts.  Det  var  hit  som  bankiren  Ralston  skyndade 
den  dag,  då  hans  bank  ramlade.  Hans  död  var  som  hans 
lif.  Han  var  stark  simmare,  men  vågade  sig  för  långt. 
Stormen,  som  störtade  kall  och  grym  genom  Gyllneporten, 
de  stormupprörda  och  skumkransade  böljorna,  den  tjocka 
dimman    och    den    mörknande    skyn    voro  alla  symboler  af 


DÖDE    »HELGON»,    LEFVANDE    »HAFSLEJON»    ETC.  129 

de  oroliga  dagar  och  ångestfulla  nätter,  som  fbregingo  hans 
fall.     Han  dog  kämpande  med  vågorna. 

Jag    steg    ned   från    kullen  till    Klipphuset  litet    före 
solnedgången.     Detta  är  beläget  vid  hafsstranden   midt   för 
några    stora    klippor    omkring  100  famnar  ute  i  hafvet,  på 
hvilka  hafslejon  ligga  och  sola  sig  eller  slåss  och  föra  oljud. 
San    Francisco-borna    och    främlingar   fara  hit  i  stort  antal 
hvarje    dag    och    se    på  sina  älsklingar   ute   på  klipporna. 
»Lejonen»    åtnjuta  både  lagens  och  opinionens  skydd.     Ve 
den,    som   vågade  döda  något  af  dem!     Honom  vore  bättre 
att    han    dödade    ett    dussin  kineser  och  beginge  några  in- 
brottsstölder.    I    senare    fallet    finge    han    förvisso    behålla 
lifvet,    men   i  förra  fallet  finge  han  snart  ett  antal  kulor  i 
sig.    —    Se   på  dessa  lejon !     De  spela  herrar  på  sin  borg. 
Der   äro    andra    inbyggare  på  klipporna,  men  du  märker  ej 
dem  i  förstone.     Der  komma  »säl-lejon»  glänsande  och  slaka 
ur  det  mörka  djupet ;  der  ligga  andra  med  hufvudet  sträckt 
uppåt    och    prata  eller  träta  med  hvarandra  eller  leka  med 
sina  ungar ;  andra,  liknande  människor  insydda  i  säckar,  kräla 
uppför  klippblocken.    Du  hyser  till  en  början  medlidande  med 
dem   i   deras  hjelplösa   ställning,  men  då  du  finner,  att  de 
klättra,    der    du    icke  kunde  hoppas   komma  upp  med  till- 
bjelp  af  »alla  fyra»,  förvandlas  ditt  medlidande  till  beund- 
ran.    Deras    röster    äro  en  blandning  af  en  hes  drinkares, 
en  förargad  hönas,   osmorda  kärrhjuls  och  en  ortodox  prests 
vid  en    »jordfästning».     De  öfverrösta  vinden  och  vågorna, 
men  du  försöker  förgäfves  uppfånga  något  af  hvad  de  säga. 
Jag    tyckte    mig    dock    nu   och    då  höra  ett  tyskt  ord  ofta 
upprepas,  och  det  var  det  hemska  ordet:    »Bachel  Radie!-» 
Ett  par,    som    sågo    mycket    högtidliga   ut   och   stodo   midt 
emot  hvarandra  med   framåtsträckta  hufvuden,  voro  antingen 
inbegripna  i  en  teologisk  disputation,  eller  också  svuro  de  på 
hvarandra,     ty    flere    gånger    nådde     det     tvätydiga    ljudet 
» Sakr-r-ra  .  .  . ! »   mitt  öra. 

På  klipporna  bland  »lejonen»  bo  i  otalig  mängd  måsar, 
pelikaner,  hafspapegojor,  hafsdufvor,  grisslor  o.  s.  v.  .  Tro- 
ligen ha  dessa  hyrt  sig  in  hos  »lejonen»  och  betala  hyran 
med  ägg.  I  alla  händelser  taga  »lejonen»  för  sig  alla 
ägg^  de  få  tag  uti. 

Under  mina  vandringar  i  San  Francisco  gick  jag  ofta 
förbi  en  massiv  granitbyggnad  i  klassisk  stil.    Dess  väldiga 

9 


130  FEMTONDE    KAPITLET. 

stenpelare  påminna  om  »den  förstenade  skogens»  stupade 
och  förstenade  jättar,  och  dess  tunga  järndörrar  afsticka 
bjert  från  den  lätta  och  sjelfsvåldiga  byggnadsstilen  i  all- 
mänhet härstädes.  De  väldiga  stentrapporna  tyckas  snarare 
inbjuda  geologen  än  arkitekten  att  komma  och  se  och 
forska.  Som  sagdt,  jag  har  ofta  gått  förbi  denna  byggnad 
men  knappast  vågat  kasta  mer  än  en  flyktig  blick  på  den- 
samma —  ty  detta  är  ett  tempel,  hvarest  dagligen  förfär- 
digas gudar  i  tusen-  och  milliontal,  hvilkas  makt  jag  fruktar. 
»Jag  kännes  vid  min  svaghet  all»,  och  att,  såsom  mången, 
blifva  missnöjd  med  mina  kopparslantar,  frestas  till  girig- 
het och  förvandlas  till  kalf  inför  de  gyllne  gudar,  som 
folket  här  gör  sig,  fruktar  jag  mer  än  utsigten  af  en  tom 
börs.  Jag  såg  på  afstånd,  huru  täta  massor  af  »gyllnerök» 
trängde  upp  genom  en  hög  skorsten,  som  reser  sig  från 
byggnaden,  och  jag  visste,  att  om  alt  guld,  som  sålunda 
»går  upp  i  rök»,  vore  mitt,  skulle  mina  ekonomiska  ut- 
sigter  ljusna  betydligt.  Det  är  förunderligt,  huru  »rike-* 
domar  taga  sig  vingar  och  flyga  bort»,  då  det  blir  hett 
och  oroligt  omkring  dem.  Det  var  vid  myntverket  i  Fila- 
delfia  som  *det  först  upptäcktes,  att  en  betydlig  mängd 
silfver  och  guld  tog  till  flykten  upp  genom  skorstenen. 
Mått  och  steg  ha  vidtagits  att  förekomma  denna  förlust; 
men  man  har  ej  fullkomligt  lyckats.  Man  tycker  det  är 
underligt,  att  rök  kan  taga  med  sig  guld.  Men  ha  vi  ej 
litet  hvar  sett  rök  och  ånga  uppstiga  genom  människomun, 
som  tagit  med  sig  tusentals  kronor  årligen  ur  folkets 
skattkammare?  Tänk  huru  mycket  dyrt  munväder  serveras 
ej  öfver  alt!   — 

En  dag  bemannade  jag  mig  med  alt  stoiskt  verlds- 
förakt,  som  stod  mig  till  buds,  och  nalkades  kvarnen  i  afsigt 
att  träda  in.  Då  jag  kom  till  foten  af  den  höga  stentrap- 
pan, kom  den  första  pröfningen.  Utefter  en  träränna,  som 
ledde  utför  trapporna,  åkte  säckar,  fulla  af  omyntadt  silfver 
och  guld,  hvilka  sedan  lastades  på  stora  vagnar,  som  dro- 
gos bort  af  ståtliga  hästar.  Under  det  jag  stod  och  betrak- 
tade dessa  säckar  (naturligtvis  utan  att  önska  att  —  att  — 
vara  en  dylik  säck;  att  äga  en  af  dem  skulle  ej  ha  varit 
så  dumt  I),  kommo  tvänne  stora  vagnar,  lastade  med  andra 
hemlighetsfulla  säckar,  hvilka  buros  på  kraftiga  skuldror 
uppför  de  höga  trapporna  in  i  kvarnen.     Jag  var  ej  ensam 


DÖDE     »HELGON»,    LEFVANDE     »HAFSLEJON»    ETC.  131 

åskådare  och  beundrare  af  dessa  säck-tingestar ;  mången 
brådskande  vandrare  och  vandrerska  stannade,  likasom  träffad 
af  ett  trollslag,  och  kastade  vördnadsbjudande  blickar  på 
guldsäckarne.  Tänk,  hvilken  vördnad  en  guldsäck  ingifver 
och  hvilken  makt,  han  äger,  ehvad  han  går  på  egna  ben 
eller  är  utan  både  hufvud,  hjerta  och  ben!  En  stor  del  af 
det  guld,  som  producerats  i  Kalifornien,  uppgående  till  om- 
kring 1,200  millioner  dollar,  och  mycket  af  det  silfver  och 
guld,"  som  producerats  i  Nevada,  Utah,  Arizona  och  äfven 
Mexico,  har  gått  genom  denna  kvarn.  Under  27  dagaft* 
nedsmältes  år  1877  omkring  10  millioner  dollar  i  guld. 
Under  fyraårsperioden  1873 — 77  mottogos  3,522  tons 
silfver  och  823  tons  guld! 

Men  vi  måste  träda  in  och  hasta  genom  denna  farliga 
fabrik,  annars  kunna  vi  förlora  jemnvigten.  Jag  trädde  in 
i  det  farliga  gyllenetemplet  genom  en  tung  järndörr,  som 
öppnades  af  min  ledsagare.  Jag  såg  stora  högar  af  ett  gvilt 
och  blåaktigt  ämne  i  form  af  tegel.  Man  sade  mig  det  var 
guld  —  alltså  guldtegel  i  tillräcklig  mängd  för  att  bygga 
ett  komfortabelt  hus!  Om  Israels  barn  fått  tillverka  dylikt 
tegel  i  Egypten,  tror  jag  ej,  de  skulle  ha  klagat  öfver  sin 
lott.  Der  ligga  kubikformiga  massor  af  silfver  och  guld 
eller  en  blandning  af  båda,  h vilka  väga  från  5  till  25  lis- 
pund  hvardera.  —  I  ett  litet  rum  visar  man  oss  guld  till 
ett  värde  af  en  million  dollar  i  stoft,  i  korn  och  i  klimpar. 
Min  ledsagare  räcker  mig  ett  guldstycke  och  ber  mig  gissa 
dess  värde.  »Fem  hundra  dollar!»  »Nej,  min  herre,  det 
är  värdt  1,500  dollar».  Der  dragés  ett  guldstycke,  värdt 
250,000  dollar,  på  en  liten  skottkärra.  Jag  tänkte,  stoiskt 
förstås,  att  är  ej  en  hel  förmögenhet  mer  än  detta,  och  är 
det  blott  ägandet  af  en  dylik  metallklimp,  som  gör  en  man 
»hufvudet  högre  än  andra»,  då  äro  människorna  ännu  barns- 
liga dårar.  Jag  såg,  huru  stora  kakor  af  silfver  och  guld 
utkaflades  och  sedan  sönderkliptes  i  remsor,  hvilka  åter 
förvandlades  till  ett  slags  oblater  eller  skådebröd  af  gedi- 
get silfver  och  guld.  Då  du  gör  dig  till  jude  och  andäk- 
tigt betraktar  dessa  skådebröd,  glöm  då  ej  »den  grop,  dädan 
de  utgrafne  äro».  Tänk  på  dem,  som  gå  hundratals  fot 
ned  i  jordens  innandömen,  spränga,  gräfva  och  famla  i  mörk- 
ret och  ofta  sätta  lifvet  till  der  nere  i  Plutos  hemska  hålor. 
Tänk   på   de  tusental   guldsökare,  som,  drifna  liksom  af  en 


132  SEXTONDE    KAPITLET. 

ond  andemakt,  år  efter  år  ströfva  omkring  verlden, 
sökande  den  förföriska  metallen,  utan  att  finna  den,  tills 
de  slutligen  antingen  förkorta  sitt  lif  eller  upptaga  röfvare- 
yrket;  tänk  på  det  röfvarelif,  som  föres  vid  alla  grufläger, 
och  fråga  dig  sedan,  om  dessa  gula  oblater  äro  värda  din 
dyrkan  och  tillbedjan.  Du  kan  nog  medels  dessa  tingestar 
förskaffa  dig  mycket,  som  du  önskar;  men  de  kunna  ej  till- 
skynda dig  ärlighet,  sällhet  och  förnöjsamhet. 

Här  är  guld  öfver  alt:  i  luft,  i  vatten,  i  röken,  på 
golf  och  i  kläder.  Arbetarne  låta  aldrig  tvätta  sina  kläder, 
utan  de  brännas  upp  hvarje  år,  och  de  lemna  så  mycket  guld 
och  silfver  i  ren  behållning,  att  dermed  kan  köpas  en  ny 
drägt.  —  Underligt,  att  man  ej  också  här  öfvar  likför- 
bränning, ty  det  är  troligt,  att  de  som  vistats  här  några  år,  ha 
guld  ej  blott  i  kläderna,  utan  äfven  i  ben,  kött,  och  ådror! 
Men  kanske  skulle  det  vid  en  närmare  undersökning  visa 
sig,  att  flera  än  arbetarne  vid  guldkvarnen  hafva  guld  i 
hjerta  och  ådror.  Här  är  ett  nytt  skäl  för  införande  af 
likförbränning. 


SEXTONDE    KAPITLET. 
Till  Oregon  och  "Washington. 

Jag  kunde  ej  motstå  böjelsen  att  göra  en  tur  ut  på 
Stilla-hafvet.  En  bekant  från  Filadelfia,  med  hvilken  jag 
af  en  händelse  sammanträffade  i  Nya  Mexico,  var  stadd  på 
resa  till  Oregon  och  Washington- territoriet.  Jag  beslöt  att 
göra  honom  sällskap.  Vi  lemnade  San  Francisco  en  sön- 
dagsmorgon med  den  ståtliga  »Columbia»  och  seglade  genom 
Gi-yllene-porten  ut  i  hafvet.  Hafslejon  och  salar  tumla  om 
i  vattnet  och  sällsynta  sjöfoglar  vimla  bland  klipporna  vid 
hafsstranden,  och,  då  vi  komma  längre  ut,  saluteras  vi  här 
och  der  af  en  hyal,  som  sedan  vänder  stjerten  i  vädret  och 
bjuder  oss  farväl. 

Ångaren  färdas  ej  längre  ut  i  hafvet,  än  att  vi  kunna 
se  land  hela  tiden,  utom  på  ett  ställe.     Kustlandet  är  klip- 


TILL    OREGON    OCH   WASHINGTON.  133 

pigt  och  ojemt.  Södra  delen  deraf  visar  här  och  der  litet 
grönt  mellan  de  hvita  klipporna,  men  norra  delen  ser  myc- 
ket kal  och  ofruktbar  ut,  tills  man  kommer  inom  Oregons 
område,  der  det  är  betäckt  med  skog.  Här  och  der  synes 
en  grupp  af  hus  mellan  klipporna  eller  på  en  grön  platå 
med  en  skuta  vanligen  ankrad  vid  stranden  utanföre.  En 
ganska  liflig  handel  lär  ega  rum  mellan  dessa  kustnybyg- 
gen och  San  Francisco,  hufvudsakligen  med  trävirke,  ull 
och  åkerbruksalster.  Hela  denna  kust  erbjuder  ingen  hamn- 
plats till  skydd  mot  de  farliga  nordvest-stormarne.  Då 
fartygen  öfverfallas  af  dessa  stormar,  ankra  de,  och  besätt- 
ningen begifver  sig  i  land  och  afvaktar  sin  farkosts  öde. 
Oftast  står  den  profvet;  men  det  händer  ej  heller  sällan, 
att  kablarne  brista,  och  fartyget  kastas  af  den  rasande  stor- 
men högt  upp  på  strand. 

Lifvet  ombord  var  »kosmopolitiskt»  och  rörligt.  Här 
voro  representanter  af  en  mängd  olika  människoracer,  sys- 
selsättningar och  yttre  vilkor.  Blåblusiga  kineser,  den  svart- 
glänsande negern  med  de  skinande  tänderna,  den  högreste 
och  svarthårige-  indianen  och  en  rik  omvexling  af  exemplar 
af  kaukasiern:  från  och  med  nordbon  till  och  med  italiena- 
ren och  spanioren,  profryttaren  med  sina  maskiner,  tyger 
eller  mediciner  och  emigranten  med  sin  familj;  den  italien- 
ske positivspelaren  och  en  järnvägskung,  hvars  förmögenhet 
uppskattas  till  50  millioner  dollar,  alla  trängdes  de  om  h var- 
andra på  den  stora  och  präktiga  båten.  I  sällskapssalon- 
gen spelas  och  sjunges  Sankeys  sånger;  i  röksalongen  spe- 
las kort  från  morgon  till  kväll  och  från  kväll  till  morgon, 
och  hundratals  dollar  vinnas  och  förloras. 

Båten  är  mycket  bekvämt  och  praktfullt  inredd.  Elek- 
trisk ljus  upplyser  salongerna  och  hytterna  på  kvällarne. 
Kosten  är   »first  class». 

Efter  något  öfver  två  dygns  färd  ha  vi  tillryggalagt 
omkring  700  mil  norrut  från  San  Francisco  och  nalkas 
»the  bar»  eller  banken  utanför  Columbia-flodens  mynning. 
Denne  erbjöd  en  af  de  ståtligaste  syner  jag  sett.  Efter 
den  linie,  der  den  väldiga  Columbia-floden  möter  Stilla  haf- 
vet  och  slutes  i  dess  famn,  höjer  sig  den  hvitskummande 
vattenmassan,  så  att  den  liknar  en  blå  bergsrygg  med  snö- 
hvita  toppar.  Innanför  detta  vattenberg  ser  man  Columbia- 
flodens  5  eng.  mil  breda  mynning,  hvilken  har  en  stor  lik- 


134  SEXTONDE    KAPITLET. 


het  ined  någon  af  Norges  större  fjordar,  och  som  Vancouver 
år  1792  misstog  för  att  vara  en  vik.  Det  är  högst  besyn- 
nerligt, att  denne  man,  som  var  stadd  på  upptäcktsresa  för 
att  upptäcka  den  flod  eller  det  sund,  som  enligt  den  tidens 
föreställning  förenade  Stilla  hafvet  med  Atlanten,  skulle  fara 
förbi  ett  sådant  inlopp  utan  att  anställa  någon  vidare  under- 
sökning. Lika  märkvärdigt  är  det,  att  kapten  Gray  på  han- 
delsfartyget Columbia,  hvilkens  enda  uppgift  var  handel  och 
en  snabb  resa,  skulle  här  vika  af  från  sin  kurs  och  göra 
den  stora  upptäckten.  Den  blygsamme  seglaren  sökte  ej 
det  rykte,  hans  namn  förvärfvat,  utan  hastade  efter  och  upp- 
hann Vancouver  och  omtalade  för  honom,  hvar  han  kunde 
finna  floden.  Då  denne  behandlade  underrättelsen  med  för- 
akt, beslöt  kapt.  Gray  att  bevisa  sanningen  af  sin  åsigt. 
Han  vände  derföre  om  till  flodens  utlopp. 

Företaget  var  förenadt  med  mycken  risk,  och  hans  far- 
tyg var  ej  utrustadt  eller  försäkradt  för  någon  vetenskap- 
lig expedition.  Hans  uppgift  var  att  sälja  sin  last,  köpa 
en  annan  och  återvända  till  Boston.  Men  engelsmannen 
hade  förlöjligat  honom,  och  detta  kunde  han  ej  fördraga. 
Daggryningen  den  11  maj  1792  fann  honom  åter  vid  »the 
bar»  med  god  vind.  Vattnet  var  för  oroligt  för  anställande 
af  bottenmätningar  på  förhand  medels  skeppsbåt.  Bränningarne 
brötos  då  som  nu  mot  grunden  och  bankarne  på  båda  sidor, 
och  med  farorna  på  denna  okända  strand  i  sigte  gälde  det 
att  i  ett  ögonblick  afgöra,  huruvida  han  skulle  vända  om, 
medan  det  var  tid,  eller  våga  ett  försök.  Han  beslöt  sig 
för  det  senare,  och  med  full  vind  i  seglen  lyckades  Colum- 
bia oskadad  komma  öfver  de  farliga  bankarne,  hvilka  sedan 
orsakat  så  många  olyckor. 

Den  länge  omtalade  och  fabelaktiga  Vesterns  flod,  som 
nu  var  funnen,  kom  ned  från  dess  ännu  okända  ursprung  bland 
bergen  för  att  möta  och  välkomna  den  hurtige  seglaren.  Trots  all 
denna  framgång,  tänkte  han  ej  på  att  behålla  för  sig  sjelf 
den  ära,  han  vunnit,  utan  blott  leda  engelsmannen  på  spå- 
ret. Han  seglade  så  fort,  att  han  upphann  denne  för  andra 
gången  och  meddelade  honom  resultatet.  Denne  återvände 
då  till  floden  och  följde  kapt.  Grays  spår  upp  efter  floden 
och  tog  den  i  besittning  i  sin  konungs  namn  såsom  sin  upp- 
täckt. Historien  berättar,  huru  Amerikas  och  Englands 
stridiga  anspråk  afgjordes  derigenom,  att  den  förres   besitt- 


TILL    OREGON    OCH    WASHINGTON.  135 

niDgstagande  af  floden  bekräftades  och  floden  nämndes  efter 
kapt.   Grays  lilla  fartyg. 

Columbia-flodéns  skönhet,  majestät  och  poesi  äro  kvar 
ännu  i  dag,  sådana  de  voro  1792.  Det  är  sant  att  india- 
nernas »wigwams»  hafva  försvunnit.  En  mängd  indianska 
canoter  komma  icke  ut  för  att  möta  oss,  såsom  de  gjorde, 
då  kapt.  Gray  seglade  uppför  den.  I  stället  resa  sig  nu 
städer  och  byar  på  dess  stränder,  ångbåtar  plöja  dess  vatten, 
och  en  storartad  handel  med  trävirke,  hvete,  ull  och  fisk 
har  trädt  i  stället  för  den  ursprungliga  byteshandeln.  Alla 
dessa  nutidens  inkränkningar  ha  visserligen  skadat  den 
primitiva  naturens  pittoreska  tafla,  men  de  ha  ännu  ej  hunnit 
sköna  de  gränslösa  skogarne,  de  kunna  aldrig  jemna  de 
snöklädda  bergen  med  marken  eller  hämma  loppet  af  den 
flod,  som  banat  sig  väg  genom  deras  leder  och  ständigt 
fräter  på  deras  rötter,  under  det  hon  vältrar  sig  framåt 
mot  hafvet. 

Många  försigtighetsmått  ha  vidtagits  både  af  Amerika 
och  England  för  att  göra  inloppet  till  Columbia-floden 
mindre  farligt.  Skicklige  lotsar  finnas  att  tillgå,  grundliga 
kartor  öfver  inloppet  ha  utarbetats,  ångslupar  äro  alltid 
till  hands;  och  statistiska  uppgifter  visa,  att  denna  plats 
numera  ej  är  farligare  för  seglaren  än  någon  annan  af 
dylik  natur. 

Columbia-floden  är  under  nästan  hela  året  segelbar  250 
eng.  mil  uppåt  från  dess  mynning,  med  undantag  af  ett 
par  forsar,  der  omlastning  och  frakt  per  järnväg  måste  äga 
rum.  Dess  biflod,  Snake  River,  är  segelbar  150  mil  från 
dess  utlopp  i  Columbia,  och  Willamette,  en  annan  biflod, 
öfver  100  mil. 

Efter  att  ha  öfverfarit  »the  bar»  lägga  vi  till  vid 
staden  Astoria,  belägen  på  Oregonsidan  af  floden.  »Stad» 
är  det,  såsom  nästan  hvarje  grupp  af  hus  och  kojor  i  vestern 
kallas.  Astoria  är  äldsta  staden  inom  staten.  Den  grund- 
lades af  den  rike  New- York-köpmannen  Astors  agenter,  men 
dess  utveckling  hämmades  i  dess  ungdom  genom  Hudson 
Companiets  täflan,  och  har  sedan  dess  aldrig  kunnat  repa 
sig.  Staden  lefver  nu  på  sin  historia,  på  sina  förhoppningar 
för  det  kommande  och  på  lax.  Staden  hör  till  Oregon, 
men  den  synes  frukta  att  gå  i  land,  hvarför  den  stannat 
ute    i   hamnen,  stödjande  sig  på  pålar.     Gatorna  äro  broar, 


136  SEXTONDE    KAPITLET. 

och  källarne  äro  de  lef vande  laxarnes  boningar.  Astoria- 
nerna  säga,  att  trävirke  är  billigt  och  att  trägatorna  ej  äro 
dammiga.  De  äro  nöjda  med  att  se  landet  resa  sig  högt 
upp  mot  himlen  bakom  deras  hus,  dit  de  stundom  gå  och 
jaga  råddjur  och  fogel. 

Denna  förkärlek  för  vattnet  är  icke  egendomlig  för 
Astoria.  Hvarje  »stad»  efter  floden  hade  på  samma  sätt 
lagt  sig  på  pålar  öfver  vattnet.  Ingen  vet  hvarför,  det 
tyckes  vara  på  modet. 

Från  Astoria  färdades  vi  uppför  den  majestätiska  floden 
mot  Portland.  Väldiga  höjder,  betäckta  med  urskog,  hvars 
träd  ofta  uppnå  en  höjd  af  2  a  300  fot  och  en  omkrets 
af  40  fot,  resa  sig  å  ömse  sidor  om  floden,  under  det  i 
fjärran  snöbetäckta  vulkaniska  berg  höja  sig  mot  skyn. 
Af  alla  flodpartier  jag  sett,  är  detta  det  mest  storartade. 
Rhen-floden  är  pittoresk,  men  kanske  mer  beryktad  för  de 
historiska  ruinerna  på  dess  stränder  än  för  dess  skönhet. 
Rhöne  har  sina  både  vilda  och  älskliga  partier.  Hudson 
öfverträffar  i  skönhet  på  sina  ställen  både  Rhen  och  Rhöne. 
Ofre  Missisippi  öfverträffar  i  majestätisk  och  pittoresk  skön- 
het både  Rhen,  Rhöne  och  Hudson.  Columbia  tillhör  en 
annan  art  än  de  nämnda  floderna,  hvadan  den  kanske  ej 
kan  rätt  väl  jemföras  med  dem.  Men  jag  tvekar  likväl  ej 
att  ställa  den  främst  bland  alla  i  öfverväldigande  majestät 
och  storartad  skönhet.  Den  enda  flod  jag  sett,  som  företer 
någon  likhet  med  Columbia,  är  Angermanelfven.  Men  dess 
natur  är  blott  en  miniatyrbild  af  Columbias.  —  En  enthu- 
siastisk  oregonbo,  som  var  ombord  på  fartyget,  försäkrade 
mig,  att  Columbia  var  den  största  floden  på  hela  det  nord- 
amerikanska fastlandet  och  skulle  med  tiden  blifva  den  mest 
betydelsefulla  i  commercielt  afseende.  Jag  mumlade  till 
svar  något  om  Missisippi.  »Se  på  kartan»,  sade  han,  »och 
följ  flodens  lopp  in  i  hjertat  af  den  stora  Nordvestern, 
genom  Kascad-bergen,  genom  det  stora  och  rika  låglandet 
mellan  dessa  berg  och  Klippbergen  och  sedan  med  sina 
grenar  sträckande  sig  norrut  genom  hela  Britiska  Columbia, 
söderut  och  österut  genom  Idaho  in  i  hjertat  af  Klipp- 
bergen och  sålunda  inneslutande  med  sina  armar  den  ofant- 
liga landsträckan  norr  om  den  stora  Öken-basinen. »  Man 
har  ännu  ej  utforskat  dess  yttersta  grenar  mot  nordost, 
hvadan    ännu    ingen   afgörande  dom  kan  fällas  rörande  ore- 


PORTLAND  OCH  SÖDRA  OREGON.  137 

gonernas  anspråk.     Dess  längd  uppgår  troligen  till  omkring 
2,000  mil. 

I  skymningen  uppnådde  vi  Willamettes  sammanflöde 
med  Columbia-floden,  h varifrån  vi  hade  en  härlig  utsigt  af 
de  snöbetäckta  Mount  Hood  och  S:t  Hellens.  Fjorton  mils 
färd  uppför  bifloden  Willamette  förde  oss  till  Portland. 


SJUTTONDE    KAPITLET. 

Portland  och  södra  Oregon. 

Portland  är  en  vacker  stad  med  26,000  innevånare, 
belägen  å  ömse  sidor  om  floden  Willamette.  På  det  hela 
taget  är  den  välbygd.  Dess  hotell,  skolhus,  kyrkor  och 
andra  byggnader  kunna  tåla  en  jemförelse  med  dylika  bygg- 
nader i  Österns  större  städer.  Portland  är  medelpunkten 
för  all  handelsrörelse  i  Oregon,  Washington  och  en  del  af 
Idaho.  Stor  och  liflig  rörelse  råder,  och  staden  växer  fort. 
Floden,  som  löper  midt  igenom  staden,  är  djup  nog  för  de 
största  oceanångare  att  löpa  in  och  lägga  till  vid  dess  hvarf. 
Också  ser  man  här  fartyg  från  olika  länder  såväl  i  Europa 
som  i  Amerika,    mest  från  England. 

Naturen  omkring  staden  är  synnerligen  storartad.  Fem 
å  åtta  hundra  fot  höga  bergshöjder,  betäckta  af  majestätisk 
urskog,  resa  sig  omedelbart  bakom  staden.  Vi  gå  upp  till 
deras  topp.  Vi  gå  bland  träd,  af  hvilka  hvart  och  ett  för 
sig  är  tillräckligt  till  uppförande  af  ett  stort  hus  och  ändå 
lemna  bränsle  för  ett  år  eller  så.  Mellan  de  väldiga  träden 
äro  fruktträd  planterade,  hvilka  digna  under  bördan  af  jätte- 
stor frukt  af  allehanda  slag.  Komne  upp  på  höjdens  topp 
se  vi  vid  våra  fötter  staden  och  den  älskliga  Willamette- 
floden  slingra  sig  genom  dalen  ned  mot  Columbia- 
floden.  Österut,  bortom  slätter  och  höjder,  resa  sig  på 
femtio  mils  afstånd  vid  synranden  Kaskad-bergen;  under 
det  fem  jättestora,  snöbetäckta  vulkaniska  berg  stå  i  en 
half cirkel  likasom  på  vakt.  Störst  och  högst  bland  dem 
är  Mount  Hood,  som  i  öster  midt  emot  oss  reser  sig  till  en 
höjd   af  12,000    fot.     Långt    bort   i  söder  reser  sig  Mount 


138  SJUTTONDE    KAPITLET. 

Jefferson.  Mot  norr  höja  sig  S:t  Hellens,  Mount  Adams 
och  S:t  Ranier.  Alla  dessa  sockertoppformiga  berg  äro 
betäckta  med  evig  snö.  Mount  Hood  är  ett  af  de  mest 
intressanta  berg  i  Förenta  Staterna  både  på  grund  af  dess 
massiva  omfång,  dess  höjd,  dess  pyramidform  och  dess 
ofantliga  snömassor,  som  hopats  under  årtusendena  och  nu 
bilda  kronan  på  dess  topp.  S:t  Hellens  är  i  vissa  afseenden 
vackrare  på  grund  af  sin  smärta  och  regelbundna  koniska 
form  och  den  oaf brutna  glänsande  snödrägten,  som  på  af- 
stånd  synes  betäcka  det  från  toppen  ned  till  dess  fot. 

Kalifornia-  och  Oregon-järnvägen  har  påbörjats  från 
dess  båda  ändpunkter,  Sacramento  i  Kalifornien,  och  Port- 
land i  Oregon,  men  ännu  ej  fullbordats.  Vi  företogo  en 
färd  efter  densamma  omkring  100  mil  söderut  från  Port- 
land efter  den  bördiga  Willamette-dalen. 

Från  Portland  döko  vi  in  i  urskog,  bestående  hufvud- 
sakligen  af  olika  arter  barrträd,  såsom  ceder,  redwood,  hem- 
lock, sockergran  och  vår  vanliga  tall  och  gran.  Det  var 
en  njutning  af  bästa  slag  att  färdas  under  de  väldiga  trädens 
skugga  och  inandas  deras  friska  doft.  Här  och  der  tränga 
några  darrande  solstrålar  genom  de  djupa  skuggorna,  under 
det  solljuset  dansar  i  fröjd  på  floden,  efter  hvilken  banan 
löper.  Femton  mils  färd  förer  oss  till  Willamette-fallen  vid 
»den  gamla  staden  Oregon».  Gammal?  Ja;  den  utgjorde 
en  handelsplats  femtio  år  sedan,  innan  Oregon  var  en  stat 
eller  ens  ett  territorium.  Den  är  nu  en  liten  blomstrande 
fabriksstad;  dess  hvetekvarnar  åtnjuta  ett  förtjent  rykte 
såsom  utmärkta  i  sitt  slag.  En  kort  kanal  är  bygd  om- 
kring fallen  för  smärre  ångbåtar. 

Härifrån  ilar  tåget  genom  ett  bördigt  åkerbruksland. 
Hvete  odlas  mest  och  ger  ofantligt  rika  skördar.  Landet 
i  denna  dal,  som  anses  för  det  rikaste  i  hela  staten,  är 
upptaget  mer  än  på  något  annat  ställe,  ehuru  det  ännu 
finnes  mycket  kvar  till  salu  för  högre  och  lägre  priser  alt 
efter  dess  läge  och  beskaffenhet.  30  bushel  pr  acre  är 
medelskörden,  och  här  som  öfveralt  i  Oregon  har  skörden 
aldrig  slagit  fel,  sedan  landet  började  odlas.  Efter  att  ha 
färdats  nära  3  timmar  genom  väl  odlade  trakter,  stora  hvetes- 
fält  och  fruktträdgårdar  med  välbyggda  nybyggen  här  och 
der,  nalkas  vi  Salem,  statens  hufvudstad.  Staden  är  nätt 
och    snygg    med    omkring   4,000  innevånare  plus  represen- 


PORTLAND  OCH  SÖDRA  OREGON.  139 

tanterne    för    Oregons    omkring    160,000    innevånare,    som 
samlas  här  årligen. 

Trettio  mils  färd  längre  söderut  förer  oss  till  Albany, 
en  stad  af  samma  storlek  som  Salem.  Det  land,  vi  genom- 
foro,  liknade  det,  som  nyss  beskrifvits.  Vi  sågo  på  långt 
när  ej  hela  den  sköna  Willamette-dalen,  som,  femtio  mil 
bred,  sträcker  sig  öfver  150  mil  i  sydost.  Den  utgör  den 
bördigaste  delen  af  vestra  Oregon,  och  de  nybyggare,  som 
här  slagit  sig  ned,  voro  i  allmänhet  mycket  välmående. 

Från  Albany  företog  jag  i  sällskap  med  en  oregonbo 
en  utflykt  till  ett  indianläger  något  öfver  20  eng.  mil  mot 
hafvet,  hufvudsakligen  genom  urskog.  I  en  dalsänkning 
på  gränsen  af  en  ganska  vidsträckt  landsträcka  vid  floden 
Siletz,  som  af  regeringen  undantagits  åt  indianerna,  fingo 
vi  först  se  rök  uppstiga  mellan  träden.  Dernäst  fingo  vi 
se  några  kojor  spridda  här  och  der,  gjorda  af  torra  buskar 
och  några  käppar,  som  sammanbundits  i  toppen,  och  ett 
par  trasiga  mattor  såsom  betäckning.  Några  ruskiga  figurer 
med  långt  svart  hår  kommo  ut  och  sågo  på  oss,  då  vi 
foro  förbi  till  en  amerikansk  »frontierman»,  som  bodde  i 
närheten,  och  hvilken  var  mycket  bekant  med  indianerna. 
Vi  återvände  snart  till  lägret  med  denne  i  sällskap.  India- 
nerna helsade  oss  med  ett  vänligt  leende  och  kommo  för 
att  se,  om  vi  hade  något  intressant  att  visa  eller  ge  dem. 
Vår  följeslagare  talade  med  dem  på  ett  språk,  som  kallas 
Chinook,  hvilket  uppfanns  eller  utvecklades  af  Hudson  öom- 
paniets  halfblodsindianer  och  utgör  en  egendomlig  blandning 
af  många  indianspråk  samt  en  mängd  engelska  och  några 
franska  ord.  Här  och  der  på  marken  i  närheten  af  de 
olika  kojorna  sutto  kvinnor,  klädda  i  trasigt  kaliko.  Deras 
kroppar  voro  grofva  och  kraftfullt  byggda,  och  deras  ansigten 
voro  prydda  med  svarta  ränder  från  mungiporna  till  kind- 
kotorna samt  en  röd  fläck  på  hvardera  kinden.  Barnen, 
som  voro  nästan  nakna,  sprungo  efter  hvarandra,  lekte, 
skrattade  och  skreko  som  andra  barn.  Ruttnade  lemningar 
af  fisk  och  kött  förpestade  luften.  Smuts  syntes  och  luk- 
tades öfver  alt:  på  kropparne,  på  kläderna,  i  kojorna  och 
i  födan.  Trots  den  friska  hafsvinden  och  rena  doften  af 
barrträden,  stinkade  platsen  värre  än  någon  af  de  snuski- 
gaste gränderna  i  Stockholm  under  en  het  sommardag. 


140  SJUTTONDE    KAPITLET. 

Min  följeslagare  talade  om  för  dem,  huru  långt  bort- 
ifrån  jag  kommit.  »Så,  så»,  sade  de  på  bruten  engelska, 
»kung  Georgs  man».  Så  kalla  de  engelsmännen,  och  de 
togo  mig  för  en  sådan.  De  tycktes  ej  ha  reda  på  andra 
folk  än  amerikanare  och  engelsmän. 

Jag  talade  vid  en  af  deras  f.  d.  höfdingar,  som  hade 
tre  hustrur.  Han  talade  om  för  mig  helt  liknöjde :  »Mig 
haft  femtio  hustrur». 

»Hvad  har  du  gjort  med  alla  dessa,  då  du  nu  har 
endast  tre?» 

»Trött  på  dem.     Kört  bort  dem»,  var  hans  svar. 

Midt  i  all  smuts  ha  dessa  indianer,  åtminstone  de 
manlige  af  dem,  ett  drag  af  renlighet.  De  taga  sig  näm- 
ligen ett  svettbad  med  öfversköljning  hvarje  kväll.  Deras  bad- 
inrättning är  mycket  enkel.  En  brasa  göres  i  en  trång 
håla  i  jorden  eller  i  en  för  ändamålet  uppkastad  ihålig 
jordhög,  och  indianen  afkläder  sig  och  lägger  sig  på  ett 
bräde  inne  i  öppningen  bredvid  elden  och  sedan  utstänger 
nästan  all  luft.  En  vanlig  människa  skulle  kväfvas  under 
sådana  förhållanden,  men  indianen  ligger  och  gnolar  på 
någon  indiansk  krigssång  eller  kärleksvisa,  och  hans  röst 
höjer  sig  i  samma  mon  som  hettan  tränger  genom  hans 
hull,  och  svetten  pressas  ur  hans  kropp,  tills  han  slutligen 
kryper  fram  och  går  till  något  vatten  och  doppar  sig  flera 
gånger.  Detta  botemedel  föreskrifva  dessa  indianer  för  alla 
åkommor  och  ofta  användes  det  med  lycklig  utgång.  I 
detta  fall  handla  de  förnuftigare  än  amerikanarne,  som  an- 
vända kvacksalfvares  piller  för  alla  åkommor,  hvilka  (piller) 
i  flesta  fall  gagna  ingen  utom  kvacksalfvarne  men  väl  skada 
och  förderfva  mången. 

Indianerna  på  denna  »reservation»  uppgå  i  antal  till 
omkring  1000. 

En  skola  har  upprättats  för  dem,  men  få  bevista  den 
och  ännu  färre  bevista  gudstjensterna  på  söndagarne,  hvilka 
hållas  af  missionärer. 

Här  som  öfveralt  är  det  svårt  att  förmå  indianerna 
till  att  egna  sig  åt  jordbruk. 

Här  i  Oregon  får  ingen  under  några  vilkor  ställa 
rusdrycker  till  indianernas  förfogande.  Denna  lag  tillämpas 
strängt.  Likväl  tyckes  den  äldre  generationen  bland  indi- 
anerna  vara  oförbätterlig.     De  äro  ohjelpligt  lömska,   förra- 


TILL    ÖSTRA    OREGON.  141 

diska  och  otacksamma.  Om  de  komma  öfverens  om  att 
anfalla  de  hvita,  döda  de  först  den  som  de  tycka  mest 
om  och  som  gjort  dem  mest  godt,  skära  upp  hans  kropp 
och  äta  upp  hans  hjerta  i  den  tron,  att  de  derigenom  skola 
blifva  delaktiga  af  hans  förträffliga  egenskaper. 

Det  är  sant,  att  »frontier-männen»  i  den  aflägsna 
vestern  gjort  sig  skyldiga  till  mycken  orättvisa  och  grymhet 
mot  indianerna;  men  man  får  ej  döma  dem  för  hårdt,  förr 
än  man  haft  tillfälle  att  göra  sig  ett  begrepp  om,  hvad 
det  vill  säga  att  komma  i  beröring  med  ett  vildt  folk,  som 
ständigt  traktar  efter  ens  lif,  och  som  ej  ryggar  tillbaka 
för  de  grymmaste  medel  och  sätt  att  plåga  och  martera 
de  offer,  som  falla  i  deras  händer.  Den  verklige  indianen 
är  bra  myckel  olik  den  riddare,  som  du  finner  beprisad 
och  besjungen  af  romanförfattare  och  poeter,  som  kanske 
aldrig  sett  en  vild  indian. 


ADERTONDE    KAPITLET. 

Till  östra  Oregon. 

Då  vi  återkommo  till  Portland,  sade  man  oss,  att  vi 
för  ingen  del  borde  lemna  Oregon  innan  vi  först  gjort  en 
tur  uppför  Columbia-floden  till  Kaskad-bergen.  Vi  beslöto 
derför  att  fara.  Ehuru  afståndet  från  Portland  till  Dalles, 
en  liten  stad  på  östra  sluttningen  af  Kaskad-bergen,  är 
blott  120  eng.  mil,  tar  det  två  dygn  att  resa  dit  och  till- 
baks, men  man  blir  rikligen  belönad  för  den  tid  och  de 
omkostnader,  som  gå  åt.  Hvad  jag  redan  sett  af  Columbia- 
flodens  storartade  naturpartier  öfverträffades  vida  af  hvad 
jag  nu  fick  se.  Eör  att  göra  sig  en  föreställning  om  flod- 
sceneriet här  måste  man  komma  i  håg  det  storverk,  som 
Columbia-floden  under  tusental  tidsåldrar  här  utfört,  i  det 
ban  banat  sig  väg  genom  en  bergskedja  af  75  mils  bredd 
och  på  sina  ställen  mer  än  5000  fots  höjd  öfver  hafvet. 
Här  har  han  gräft  en  kanal,  som  slingrar  sig  fram  i  zig- 
zag  mellan  vidunderliga  och  storartade  bergformationer, 
hvilka  stå  kvar  som  minnesvårdar  efter  det  jättearbete,  som 
floden   utfört,  tills  han  nått  sjelfva  roten  af  bergen.     Tänk 


142  ADERTONDE.    KAPITLET. 

dig,  om  du  kan,  nästan  lodräta  klippväggar  höjande  sig 
från  floden  ända  till  från  1,000  till  4,000  fots  höjd!  Här 
och  der  tyckes  floden  ha  banat  sig  väg  midtigenom  en 
bergshöjd  och  på  ett  annat  ställe  kanhända  medgörligt 
vikit  åt  sidan  efter  en  smalare  eller  bredare  dal;  under  det 
han  på  andra  ställen  åter  blindt  störtar  mot  en  klippvägg, 
som  stolt  reser  sig  mot  höjden  eller  redan  blifvit  så  medtagen 
i  striden,  att  han  lutar  till  fall.  Träd  af  ända  till  10  å 
15  fots  diameter  och  2  å  300  fots  höjd  resa  sig  från  bergs- 
sluttningarne.  Här  och  der  störta  sig  bergbäckar  utför  lod- 
räta klippväggar  ned  i  floden  och  sålunda  bilda  pittoreska 
vattenfall.  På  ett  ställe  har  floden  sammanträngts  till  en 
mycket  trång  kanal,  der  ett  antal  stora  forsar  göra  den 
osegelbar  efter  en  sträcka  af  sex  mil.  Gods  och  passage- 
rare måste  derför  lemna  båten  vid  foten  af  forsarne  och 
färdas  med  bantåg  förbi  dem,  tills  segelbart  vatten  åter 
uppnås.  Floden  är  nu  åter  segelbar  50  mil  österut,  tills 
man  kommer  till  Dalles,  en  liten  blomstrande  stad  med 
3,000  innevånare,  belägen  på  östra  sidan  af  Kaskad -bergen. 
Här  måste  man  åter  färdas  på  järnväg  14  mil  förbi  några 
forsar;  hvarefter  floden  är  åter  segelbar  öfver  100  mil  genom 
hela  östra  Oregon. 

Vi  lemnade  Portland  tidigt  på  morgonen  med  »Wide 
West».  Denne  flodbåt  drifves,  som  vanligt  i  Amerika,  framåt 
af  ett  hjul  fästadt  i  aktern.  Den  mätte  omkring  1,500 
tons,  var  tungt  lastad  med  gods  af  allehanda  slag,  upp- 
stapladt  på  lägsta  däcket,  under  det  passagerarne  innehade 
en  storartad  och  elegant  möblerad  salong  en  trappa  upp 
med  stora  och  präktiga  hytter  å  ömse  sidor.  Har  du  fär- 
dats på  de  små  trånga  båtarne  efter  Rhen-floden  i  Tyskland? 
Om  så  är,  kan  du  jemföra  dem  med  »Wide  West»,  likasom 
du  jemför  Rhen  med  Columbia,  utan  att  derför  det  minsta 
nedsätta  den  historiska  tyska  floden. 

Passagerarne  utgjordes  af  »folk  af  allehanda  slägter 
och  tungomål».  Många  voro  lustresande  från  Kalifornien, 
der  »rök  och  dam»  göra  lifvet  obehagligt  denna  tid  af  året. 

Vid  W^illamettes  och  Columbias  sammanflöde  12  eng. 
mil  nedanför  Portland  hade  vi  den  härligaste  utsigt  af  de 
snöbetäckta  Mount  Hood,  S:t  Helens,  Mount  E-anier  m.  fl. 
majestätiska  berg,  under  det  Kaskad-bergen  höjde  sig  mot 
synranden  i  Öster. 


TILL    ÖSTRA    OREGON.  143 

Sex  mil  ofvanför  de  nämda  flodernas  sammanlopp  på 
Washington  territoriets  område  ligger  militär-stationen  Van- 
couver på  en  grönskande  sluttning  vid  floden.  Man  kunde 
känna  sig  färdig  att  afundas  soldaterna  deras  »godagar»  i 
denna  undersköna  trakt  och  i  dessa  trefliga  bostäder,  om  man 
ej  visste,  h  vilka  faror  och  vedermödor  äro  förenade  med  indian - 
krig.  Denna  plats  utgjorde  fordom  en  af  Hudson-Compa- 
niets  utposter  och  var  då  skådeplatsen  för  sådana  farliga 
och  romantiska  äfventyr,  som  nu  undanträngts  långt  bortom 
dess  nuvarande  gränser. 

Under  vår  färd-  mellan  de  obeskrifligt  majestätiska  ber- 
gen, helsas  vi  nu  och  då  med  salvor  af  hundratals  skott. 
—  Är  det  krig?  Ja,  om  du  så  vill.  Här  har  det  lilla 
äfventyrliga  och  maktlystna  djuret  på  två  ben  tagit  sig  före 
att  genomborra,  ja,  t.  o.  m.  vända  upp  och  ned  på  bergen. 
Omkring  4,000  blåblusiga  kineser  äro  sysselsatta  med  att 
terrassera  Norra  Stillahafsbanan  efter  Columbia-floden.  De 
spränga  i  luften  icke  blott  klippstycken  utan  hela  klippor! 
Vi  sågo  en  klippa  af  omkring  100  fots  höjd  och  bredd 
samt  200  fots  längd  i  ett  ögonblick  kastas  från  sitt  rum 
ned  i  floden.  En  horisontel  rad  af  hål,  hvart  och  ett  af 
omkr.  2  fots  diameter,  hade  gräfts  rundt  om  klippan,  i 
h vilka  sprängämnet  nedlagts.  Påtändningen  skedde  medels 
elektricitet,  och  med  ett  åsklikt  dunder  störtade  hela  klip- 
pan i  floden !  Sedan  vi  med  järnväg  färdadts  förbi  forsarne, 
stego  vi  ombord  på  »Mountain  Queen»,  som  förde  oss  till 
Dalles  (ett  indianskt  ord,  som  betyder  »brusande,  hoppande 
eller  kokande  ström»).  Vi  uppnådde  Dalles  vid  solnedgån- 
gen. Öster  om  staden  närmar  sig  marken  formen  af  slätt- 
land, hvilket  sträcker  sig  öfver  hundra  mil  österut  mot 
Idaho.  Hade  vi  haft  tid,  skulle  vi  ha  färdats  ytterligare 
100  mil  genom  östra  Oregons  och  Washington-territoriets 
rika  och  ymniga  åkerbruksland ;  men  vi  måste  nu  göra  heltom. 
Man  varnade  oss  också  för  att  resa  längre,  emedan  india- 
nerna nyligen  sköflat  och  mördat  i  dessa  trakter,  och  flera 
förskrämda  nybyggare  hade  flytt  till  Dalles  och  Portland. 
Men  jag  hade  nu  en  gång  blifvit  van  vid  dylika  berättelser, 
hvadan  jag  ej  fäste  mig  så  mycket  vid  dem.  Afståndet 
från  denna  plats  till  New- York  är  ungefär  lika  stort  som 
från  New- York  till  Stockholm. 


144  NITTONDE    KAPITLET. 

De  förnämsta  indianstammarne  i  Oregon,  Idaho  och 
Washington -territoriet  äro  Spokanes,  innefattande  Pend 
d'Oreilles-  och  Coeurs  D'Alénes-indianerne  (de  sistnämde, 
under  höfdingen  Moses  ledning,  äro  de  mäktigaste  i  nord- 
vestern  och  hafva  omkring  2,000  krigare);  Nez-Percés-stam- 
men  i  Idaho,  som  under  höfdingen  Josefs  ledning  åstad- 
kommo  oroligheter  1877;  och  Umatillas  inom  grefskapet  af 
samma  namn  i  Oregon,  hvilken  stam  räknar  omkring  150 
morske  krigare.  Dessutom  må  nämnas  Umapine-,  Svarthök-, 
Bannocks-  och  Piute-stammarne. 

Indiansvårigheterna  härute  hade .  orsakats  på  det  van- 
liga sättet.  Stora  sträckor  af  mycket  bördigt  land  hade  af 
regeringen  reserverats  åt  indianerna,  under  det  desse  odlat 
ej  ens  en  hundradel  deraf.  Nybyggarne  och  äfventyrarne, 
som  kommo  ditut,  kunde  ej,  oaktadt  regeringsland  i  ofantlig 
mängd  fans  att  tillgå,  låta  bli  att  inkräckta  på  indianernas 
område.     Häraf  indianoroligheterna. 


NITTONDE    KAPITLET. 

Allmän  beskrifning  öfver  Oregon. 

Innan  vi  återvända  till  Kalifornien,  torde  det  vara  på 
sin  plats  att  lemna  en  kort  allmän  beskrifning  öfver  Ore- 
gon särskildt  för  deras  skull,  som  äro  villrådiga,  hvar  de 
skola  bygga  och  bo  och  derför  önska  opartisk  upplysning,    j 

Om  författaren  synes  uttrycka  alltför  stor  beundran  för 
denna  stat,  kan  han  härom  endast  säga,  att  han  tror,  att 
hvilken  besökande  som  helst,  som  genomreste  den  med  öppet 
öga  och  fördomsfritt  sinne,  skulle  nödgas  instämma  i  det 
nedan  sagda  —  och  fakta  rörande  dess  klimat,  jordmån  och 
andra  tillgångar  tala  för  sig  sjelfva. 

Oregon  är  nordvestligaste  staten  inom  unionen  och  lig- ; 
ger  mellan  42  och  46°  nordl.  lat.,  således  på  samma  bredd- 
grad som  södra  Frankrike  och  norra  Spanien;  begränsas  i 
öster  af  Idaho,  i  vester  af  Stillahafvet,  i  norr  af  Columbia- 
floden  och  Washington  och  i  söder  af  Kalifornien  och  Ne-, 
vada;  sträcker  sig  omkring  350  mil  i  vester  och  öster,  275 
mil    i    norr    och    söder    samt  innehåller  95,274  kvadr.-mil, 


ALLMAN    BESKRIFNING    OF  VER    OREGON.  145 

eller  omkring  sextio  millioner  acres.  Naturen  har  indelat 
staten  i  tre  olika  distrikt  med  olika  klimat,  jordmån  och 
naturförhållanden  i  allmänhet. 

Vestra  Oregon  ligger  mellan  Stillahafvet  och  Kaskad- 
bergen, omfattande  en  sträcka  af  250  mil  i  norr  och  söder 
samt  100  mil  i  öster  och  vester.  Den  innefattar  den  förut 
omtalade  Villamette-dalen,  150  mil  i  längd  och  60  mil  i  bredd, 
sålunda  innehållande  omkring  fem  millioner  acres  af  det  bör- 
digaste land  i  verlden,  hvaraf  endast  något  öfver  en  tion- 
dedel är  under  odling.  Som  redan  nämnts  löper  en  järn- 
väg söderut  genom  dalen,  hvilken  skall  fortsättas  till  Kali- 
fornien ;  och  en  gren  kommer  troligen  att  byggas  till  Jaquina- 
viken,  hvarigenom  sjövägen  till  de  södra  orterna  på  Stilla- 
hafskusten  kommer  att  betydligen  förkortas  och  det  svåra 
inloppet  till  Columbia-floden  undvikas.  Denna  dal  utgöres  ej 
af  uteslutande  natt  land,  utan  genombrytes  af  smärre  höj- 
der och  kullar,  hvilka  skjuta  ut  från  Kaskad-bergen  i  öster 
och  kustbergen  i  vester,  under  det  snöbetäckta  vulkaniska 
berg,  såsom  Tre  Systrar,  Diamond  Peak,  Pitt,  Scott,  Thiel- 
son,  Jefferson  och  Hood,  på  olika  afstånd  resa  sig  i  fjärran. 

Kustbergs-kedjan  vester  om  dalen  reser  sig  ej  högre  än 
4  å  5,000  fot  på  några  få  punkter,  deremellan  endast  omkring 
2,000  fot  öfver  hafvet;  under  det  flera  öppningar  i  den- 
samma, såsom  Jaquina-passet  till  viken  af  samma  namn,  är 
endast  omkring  600  fot  öfver  hafvet  och  sålunda  erbjuder 
en  naturlig  väg  till  Stillahafvet. 

Till  denna  fruktbara  dal  har  invandrareströmmen  huf- 
vudsakligen  flödat,  och  flera  blomstrande  städer  ha  här  redan 
uppstått,  såsom  Roseburg,  Eugene  City,  Corvallis,  Albany, 
Salem,   Oregon  City  och  Portland. 

Hvete  af  bästa  slag  växer  i  otrolig  mängd  öfveralt  och 
utgör  statens  förnämsta  sädesprodukt.  Med  någorlunda  om- 
sorgsfull odling,  men  utan  gödsel,  erhålles  från  30  till  50 
bushel  per  acre.  Omkring  7  å  8  millioner  bushel  hvete  ex- 
porteras årligen  härifrån  endast  till  England. 

En  »farmare»  i  Villamette-dalen  uppgaf,  att  hans  skörd 
kostade  honom  omkring  10  dollar  per  acre,  alt  arbete  och 
alla  omkostnader  inberäknade;  och  hvarje  acre  gaf  omkring 
30  bushel,  som  efter  70  cents  per  bushel  lemnade  20  dol- 
lar, eller  en  ren  behållning  af  10  dollar  per  acre.  I  ett 
land    som  här,  der  ett  missväxtår  ännu  aldrig  inträffat  och 

10 


146  NITTONDE    KAPITLET 


i  följd  af  vissa  egendomliga  naturförhållanden  troligen  aldrig 
kommer  att  inträffa,  bör  »farmaren»  reda  sig  godt.  Icke 
nöjd  med  ofvannämda  ymniga  lön  för  sin  ringa  möda  vän- 
tar Oregon-farmaren  af  naturen  en  andra  hvete-skörd  på  efter- 
sommaren,  hvilken  naturen  gifver  honom  af  sig  sjelf,  utan 
plöjning  eller  såning.  Denna  efterskörd  ger  vanligen  12  å 
15  bushel  per  acre.  Der  denna  dubbelskörd  inhöstas  må- 
ste man  dock  låta  åkern  hvila  hvart  fjerde  år  och  då  plöja 
den  flitigt  för  att  utrota  ogräset. 

Jag  blef  ofta  förvånad  öfver  att  se  så  få  personer  sys- 
selsatta på  stora  »farmar».  Jag  fick  till  sist  upplysning  om , 
hur  härmed  förhöll  sig.  Här  finnas  personer,  kända  under 
namnet  »kontraktare»,  af  hvilka  hvar  och  en  äger  ett  stort 
antal  hästar  och  åkerb,ruksmaskiner  och  sysselsätta  en  mängd 
arbetare. 

På  våren,  eller  vintern  rättare,  går  han  till  ett  antal 
»farmare»  och  uppgör  med  dem  att  plöja  och  så  en  viss 
mängd  land;  sedan  det  är  gjordt,  tar  han  sig  en  hvilotid 
till  Augusti,  då  han  ingår  nya  kontrakt  för  att  skörda  och 
tröska  säden;  och  vid  denna  tid  råder  lif  och  rörelse  ute 
på  fälten. 

På  detta  sätt  kan  Oregon -farm aren  på  förhand  nog- 
grant beräkna  alla  sina  utgifter  och  inkomster.  Om  vi  räkna 
räntan  på  köpesumman,  som  han  lagt  ut  för  landet,  efter 
12  procent,  hans  eget  arbete  efter  l1/ 2,  dollar  per  dag  och 
lägga  till  alla  öfriga  omkostnader,  kommer  hvarje  bushel 
hvete  att  kosta  honom  omkring  49  å  50  cents,  under  det 
salupriset  på  hvete  i  Oregon  nu  är  omkring  75  cents  per  bushel. 

Hafre  trifves  väl.  Halmen  uppnår  ofta  5  fots  längd. 
Skörden  uppgår  till  från  60  till  80  bushel  per  acre. 

Inga  lador  behöfvas  här  för  säden,  emedan  intet  regn 
faller  på  sommaren.  Tröskningen  sker  ute  på  fältet,  hvar- 
ifrån  säden  sändes  direkt  till  skeppen  eller  magasinen. 

Lin,  humle  och  potatis  etc.   odlas  med  framgång. 

Vanliga  fruktslag,  såsom  äpplen,  päron,  plommon, 
körsbär  och  en  mängd  olika  slags  bär  växa  i  oerhörd  mängd 
och  uppnå  en  fabulös  storlek.  Till  och  med  på  toppen 
af  kullar  och  bergshöjder  af  flera  hundra  fot  växer  frukt 
i  ymnighet. 

Tjock  småskog  af  ek,  vilda  körsbärsträd  och  lönn  etc. 
sprida  sig  hastigt  öfver  trakter,  som  ej  hunnit  odlas,  sedan 


ALLMÄN    BESKRIFNIXd    OEVER    OREGON.  147 

skogseldarne  upphörde,  hvilka  indianerne,  innan  de  afstäng- 
des  inom  särskilda  områden,   årligen  åstadkommo. 

Jag  såg  på  flera  ställen,  huru  jorden  »bräcktes»  första 
gången.  Farmaren  rödde  en  stig  genom  skogen  med  sin 
yxa  på  följande  sätt:  de  unga  träden  och  buskarna  af  15  å 
20  fots  höjd  afhöggos  vid  roten  och  makades  åt  sidan.  Sedan 
en  dylik  stig  banats  omkring  en  half  acre  i  kvadrat,  lem- 
nades  de  nedhuggna  träden  under  en  månads  eller  sex  vec- 
kors tid  att  torka  i  sommarsolen.  Sedan  sättes  eld  på  de 
torra  buskarne,  hvilken  sprider  sig  till  den  friska  skogen, 
bortbränner  den  och  lemnar  endast  kolade  stubbar  och  rötter 
kvar.  Derpå  spännas  ett  par  oxar  för  en  stor  och  tung 
plog,  som  snart  vänder  upp  och  ned  på  den  af  brända  mar- 
ken; sedan  kommer  ett  annat  par  oxar  och  draga  en  utspänd 
grof  järnkedja  med  vidfästade  järnkrokar,  som  rycker  upp 
stubbarne  och  rötterna,  hvilka  sedan  hopsamlas  och  upp- 
brännas. Nästa  vår  sås  hveto,  hvaraf  första  skörden  beta- 
lar omkostnaden  för  jordens   »bräckande». 

Kullarne  vid  foten  af  Kustbergen  äro  betäckta  af  väl- 
diga ormbunkar.  Jag  frågade  farmare,  om  det  ej  var  svårt 
att  utrota  dessa.  De  svarade,  att  alt  hvad.  de  hade  att 
göra  var  att  afmeja  ormbunkarne  och  så  timotejfrö  bland 
rötterna.  Följande  sommar  öfvervinner  och  utrotar  timotejet 
ormbunkarne,  och  boskapen  betar  hela  året   om  på  kullarne. 

Efter  hela  denna  dal  ända  till  toppen  af  den  lägre  delen 
af  Kaskad- bergen  syntes  knapt  en  sten.  Här  liksom  öfver- 
alt  i  detta  land  äro  körvägarne  ohjelpliga,  isynnerhet  på 
vintern,  då  det  regnar  nästan  oupphörligt;  på  sommarn  åter, 
då  intet  regn  faller,  är  dammet  odrägligt.  Kustbergen  äro 
betäckta  ända  till  topparne  af  mycket  rik  och  fruktbar  jord. 
Också  ser  man  här  och  der  odlade  fläckar  högt  uppe  bland 
bergen,  der  boskapen  betar  året  om. 

Från  den  stora  Villamette-dalen  löper  i  rät  vinkel  från 
staden  Corvallis  till  Stillahafvet  vid  Yaquina-viken  ett  temli- 
gen  bredt  pass  genom  kustbergskedjan.  Mary -floden,  en  biflod 
till  Villamette,  genomflyter  omkring  halfva  passet ;  under  det 
Yaquina-floden  tar  sin  början  omkring  3  eng.  mil  bortom 
den  förras  källa  och  flyter  ut  i  Stillahafvet. 

Hela  denna  trakt  ntgöres  af  branta,  grönskande  kullar 
af  600  till  1,000  fots  höjd,  som  innesluta  sköna  dalar  med 
yppig  växtlighet,  genomflutna  af  små  strömmar,  hvilka  ofta 


148  NITTONDE    KAPITLET. 

uppdämts  af  bäfrar.  De  flydda  åren  ha  der  hopat  löf  och 
andra  växtämnen,  tills  ett  djupt  lager  af  den  rikaste  jord- 
mån bildats. 

Der  ännu  ingen  människa  lagt  hand  på  dessa  bäfver- 
dammar,  växer  en  mängd  kål  och  andra  saftiga  växter ;  un- 
der det  björnar  och  råddjur  ha  sitt  hemvist  i  dessa  djupa 
undangömda  dalar.  På  några  ställen  har  nybyggaren  sla- 
git sig  ned,  gjort  en  öppning  i  dammen  och  sedan  odlat 
det  rika  »bäfverlandet»,  som  gifver  ofantligt  rika  skördar 
år  från  år  utan  att  behöfva  gödslas. 

De  milda  hafsvindarne  och  den  ymniga  daggen,  som 
befukta  marken,  gifva  här  ett  något  förändradt  och  yppigare  utse- 
ende åt  växtligheten.  Ormbunkarne  blifva  större  och  måste 
bana  sig  väg  till  ljuset  genom  buskverk  af  »sal-lal»,  ett 
slags  blåbärsris  med  löf  mer  än  tvådubbelt  och  bär 
mer  än  tredubbelt  större  än  våra  svenska.  Vilda  syren- 
buskar frodas  i  ymnighet.  Röda  och  svarta  fläderbuskar,  be- 
täckta af  frukt,  växa  sida  vid  sida  med  en  växt  kallad  »pil- 
buske», som  har  en  hvit  fjäderlik  blomma. 

Det  fordrades  ej  någon  profetisk  ande  för  att  förutse 
en  ej  aflägsen  framtid,  då  trefliga  »farmstugor»  skola  beher- 
ska  utsigten  öfver  dessa  rika  dalar,  och  boskapsjordar  skola 
beta  på  de  nu  öde  bergshöjderna;  då  alla  Norges  »sseter- 
jenter»,  vestra  och  norra  Sveriges  »bopigor»  och  de  schwei- 
ziska alptärnorna,  af  hvilka  vi  tiggde  en  dryck  mjölk  vid 
den  högsta  somm&r-chalet,  förr  än  vi  på  allvar  företogo  alp- 
klättringen, kunna  finna  hem,  omkring  hvilka  deras  boskap 
kunna  beta  året  om,  och  en  mängd  ost  och  smör  årligen 
sändas  från  de  svala  kullarne  till  Kaliforniens  torra  och 
heta  grufläger  och  fabriksstäder. 

Den  nästa  afdelningen  af  staten  kunde  man  kalla  mel- 
lersta Oregon,  sträckande  sig  från  spetsen  af  Kaskad-bergen 
till  Blåbergen  i  öster,  hvilka  senare  kunna  sägas  bilda  en 
andra  gränslinie  mot  norr  och  söder  mellan  de  olika  delarne 
af  staten.  Klimatet  skiljer  sig  här  väsentligt  från  vestra  Ore- 
gons. Det  är  mycket  torrare  under  hela  året,  och  vintrarne 
äro  mycket  kallare.  Snön  ligger  flera  fot  djupt  i  dalarne 
och  på  slätterna  under  3  å  6  veckors  tid  midt  i  vintern. 
Jemfördt  med  norra  Europas  klimat  är  naturligtvis  meller- 
sta eller  östra  Oregons  mildt.  Våren  börjar  i  februari  och 
varar    till    maj,    hvarunder   vädret  är  varmt  och  behagligt, 


ALLMAN    BESKRIFNING    OFVER    OREGON.  149 

— 

och  växtligheten  frodas  under  inflytande  af  det  ymniga  reg- 
net. Och  ehuru  sommaren  här  är  het,  är  den  likväl  ej 
tryckande,  ty  luften  är  så  torr  och  ren.  Både  sommaren 
och  hösten  äro  torra,  och  regn  faller  sällan  förr  än  i  slutet 
af  oktober.  Under  eftersommaren  och  hösten  utgöra  bergen 
tillhållsorten  för  »farmarne»  i  Villamette-dalen  och  deras 
familjer,  utom  en  mängd  stadsbor.  De  packa  då  sina 
saker  i  sina  långa  och  smala  vagnar,  icke  förglömmande 
jagtgeväret  och  metspöet ;  stänga  sina  hus  nere  i  dalarne  och 
begifva  sig  uppåt  bergen.  Det  tar  4  å  5  dagar  att  nå 
målet,  emedan  de  ej  kunna  färdas  längre  än  15  å  20  mil 
om  dagen.  På  kvällen  slå  de  upp  sina  tält  för  kvinnorna, 
under  det  männen  sofva,  insvepta  i  tjocka  filtar,  omkring 
stockelden. 

Ankomna  till  bergen  välja  de  någon  fördelaktig  dal 
högt  uppe,  der  en  klar  källa  framspringer  vid  foten  af  klip- 
pan, och  der  godt  bete  finnes  för  dragarne.  Vagnarne  ur- 
lastas,  tälten  uppslås,  och  familjerna  skingras :  männen  gå  ut  åt 
bergen  för  att  jaga  de  s varts vansade  råddjuren,  elgen  och 
svarta  björnen,  under  det  gossarne  meta  laxöring  i  någon 
närbelägen  bergsjö  eller  bäck,  och  kvinnorna  och  barnen 
fylla  sina  korgar  med  bär,  som  de  sylta  ned  för  vinterbe- 
hofven,  medan  den  svarta  grytan  alltid  kokar  öfver  elden. 

På  detta  sätt  tillbringa  de  från  3  till  5  veckor  i  den 
klara  och  friska  bergsluften,  tills  skörden  nere  i  dalarne  är 
mogen. 

Jordmånen  i  mellersta  Oregon  är  af  mycket  omvex- 
lande  slag.  Öster  om  Kaskad-bergen  äro  högslätterna  be- 
täckta med  fin  vulkanisk  aska,  som  ger  rik  af  kastning,  der 
vattentillgång  finnes.  Här  måste  man  nämligen  använda 
konstgjord  vattning. 

Boskapen  trifves  förträffligt  på  dessa  höjder,  och  bo- 
skapsskötsel bedrifves  äfven  med  stor  fördel,  fast  ännu  ej 
i  så  stor  skala.  Idkarne  häraf  köpa  kalfvar  i  stor  mängd 
från  »farmarne»  nere  i  dalarne  för  4  å  6  doll.  stycket  och 
drifva  dem  i  hjordar  af  2  å  500  stycken  eller  mer  öfver 
bergen  och  sedan  lemna  dem  åt  naturen  under  hela  året. 
I  allmänhet  beta  de  ute  äfven  under  vintern;  och  efter  12 
månader  ha  kalfvarne  fördubblats  i  värde  och  efter  två  år 
fyra-  eller  sexdubblats.  Herden  har  visst  ej  alltid  goddagar, 
då  han  på  sin  hästs  rygg,   ensam  eller  med  en  eller  ett  par 


150  NITTONDE    KAPITLET. 

följeslagare,  vårdar  och  skyddar  sin  hjord  för  björn  och  varg, 
då  nätterna  bli  kalla  och  bären  knappa.  Men  desse  vild- 
markens män  njuta  mer  af  lifvet  än  mången  millionär. 
Derom  vittna  deras  friska  kinder  och  manliga  gestalt.  Om 
de  för  någon  tid  komma  till  civiliserade  platser,  längta  de 
snart  tillbaka  till  vildmarken. 

Längre  i  öster  från  bergen  ligga  vida  sträckor  af  alkali- 
sl  ätter,  beväxta  med  olika  arter  af  sal  via  och  artemisia.  Jor- 
den är  fruktbar  och  ger  rika  skördar,  der  vatten  finnes  till 
artificiel  vattning.  På  vissa  ställen,  såsom  i  Ochico-dalen, 
har  detta  skett  med  goda  resultat. 

Om  vi  följa  Malheur-flodens  lopp,  komma  vi  från  meller- 
sta till  östra  Oregon.  -En  mängd  dalar  genomfaras,  bland 
dem  Henry  Lake-dalen,  som  är  60  mil  bred  och  100 
mil  lång.  I  dessa  dalar  växer  ett  slags  vildt  korn,  högre 
än  ditt  hufvud,  då  du  sitter  till  häst.  Den  sistnämda  dalen 
beskrifves  .som  ett  »förlofvadt  land»  för  jordbrukare,  hvil- 
ket  i  en  snar  framtid  nog  kommer  att  upptagas.  Den  feta 
myllan  är  mycket  djup,  riklig  tillgång  på  vatten  finnes, 
under  det  präktigt  timmer  växer  på  bergssluttningarne. 

Skogslandet  upptager  omkring  en  fjerdedel  af  hela  sta- 
tens areal.  Bergslandet  producerar  i  ymnighet  furu,  gran 
(af  olika  slag),  ceder,  hemlock,  lärkträd  och  lager,  under 
det  dalarne  frambringa  ek,  ask,  lönn,  balsam-poppel,  al  etc. 

1  norra  delen  af  staten  uppnå  vissa  slags  furuträd  (redwood) 

2  å  300  fots  höjd  och  en  omkrets  af  30  till  50  fot,  fria 
från  grenar  till  en  höjd  af  100  fot.  Jag  såg  ett  hus  och 
ett  stall  bygda  af  virket  från  ett  enda  träd,  som  dessutom 
lemnat  bränsle  för  omkring  ett  år  åt  en  familj.  Jag  såg 
en  al,  som  mätte  35  tum  i  omkrets  och  en  hasselbuske, 
som  mätte  15  tum. 

Äfven  i  denna  aflägsna  del  af  verlden  tyckes  skogs- 
sköflingen  vara  på  god  väg.  Ehuru  skogstil] gångarne  äro 
oerhörda,  äro  de  dock  icke  oändliga,  och  den  tid  torde 
komma,  då  denna  underbara  och  intressanta  del  af 
vår  sköna  jord  skall  varda  sköflad  och  skadad  af  amerikan- 
ske  » baggbölare  » . 


BEFOLKNING    O.    SEDER    I    OREGON    O.    WASHINGTON.        151 


TJUGONDE  KAPITLET. 

Befolkning  och  seder,  kineser,  tidningar,  lax  och  järn- 
vägar i  Oregon  och  Washington. 

En  stor  del  af  den  hvita  befolkningen  i  den  aflägsna 
nordvestern  har  kommit  från  de  Atlantiska  staterna,  mest 
från  Nya  England,  hvarom  äfven  flera  städers  och  orters 
namn  vitna,  såsom  Portland,  Salem,  Albany  etc.  Här  och 
der  påträffar  man  äfven  ett  tyskt  eller  skandinaviskt  ny- 
bygge. Ej  så  få  landsmän  hafva  hittat  vägen  äfven  till 
dessa  aflägsna  trakter.  I  Portland  bo  några  hundra,  och 
flera  smärre  svenska  nybyggen  äro  strödda  här  och  der  i 
Oregon  och  Washington.  I  Portland  träffade  jag  i  en  liten 
stuga  en  svensk  gumma,  som  satt  och  spann  på  en  svensk 
spinnrock,  hvilken  hon  fört  med  sig  från  Sverige.  Hela 
befolkningen  i  Oregon  och  Washington  uppskattas  till  ej 
fullt  300,000. 

Öfveralt  i  gränsnybyggena  råder  en  hög  grad  af  sjelf- 
känsla  hos  folket.  Hvar  och  en  uppför  sig,  som  om  han 
vore  en  fruktansvärd  bjässe.  Då  du  introduceras  för  »fron- 
tiersmannen»,  ger  han  dig  ett  kraftigt  handslag,  stoppar 
sedan  händerna  i  byxfickan  och  kastar  hufvudet  bakåt, 
såsom  ville  han  visa  dig,  att  han  ej  behöfver  krusa  för 
någon.  Vanligtvis  bjuder  han  dig  på  en  dryck;  men  om 
du  höfligt  förklarar,  att  du  har  afgifvit  nykterhetslöfte,  god- 
kännes  ursäkten;  svarar  du  honom  deremot  ohöfligt,  kan 
du  få  se  en  pistol  riktas  mot  din  panna.  Här  ute  står  det 
sämre  till  med  nykterheten  än  i  de  östra  staterna.  Krogen 
är  på  samma  gång  sällskapsklubben  och  börsen  för  den 
manliga  befolkningen.  Vanligen  finnes  ett  par  spelbord  i 
hvarje  krog,  hvilka  flitigt  användas.  Kvinnorna  behandlas 
vanligen  med  stor  aktning,  om  de  äro  aktningsvärda.  I 
en  ordentlig  kvinnas  närvaro  uppför  sig  den  råaste  gruf- 
och  järnvägsarbetare  som  en  gentleman. 

Jag  blef  likväl  mycket  angenämt  öfverraskad  af  att 
se  den  höga  grad  af  hyfsning  och  goda  seder,  som  i  all- 
mänhet råder  i  den  aflägsna  nordvestern.  Äfven  i  det 
tarfligaste  loghus  finner  man  ofta  golfvet  mattbelagdt,  en 
kammarorgel,    eller   t.  o.  m.  ett  piano,  taflor  etc.   och  fram- 


152  TJUGONDE    KAPITLET. 


för  alt  böcker  och  tidningar.  I  Oregon  råder  i  allmänhet 
lika  hög  intelligens  och  religiosetet  bland  folket  som  i  Nya 
England.  Deras  förträffliga  skolor  och  universitet  omhuldas 
här  lika  varmt  som  i  östern. 

Kineserna  spela  en  lika  framstående  rol  i  Oregon  och 
Washington  som  i  Kalifornien.  Af  Portlands  30,000  inne- 
vånare äro  5,000  kineser.  Hvarje  stad  har  sitt  kines- 
kvarter. I  den  stora  nordvestern  användes  ej  mindre  än 
16,000  kineser  vid  järnvägsbyggnader.  Sedan  lagförbudet 
mot  kinesinvandringen  till  Förenta  Staterna  trädde  i  kraft, 
landa  en  mängd  kineser  i  Britiska  Columbia  och  gå  sedan 
öfver  gränsen  till  Washington  och  Oregon.  Dessa  invan- 
drare medföra  naturligtvis  sina  hedniska  seder  och  bruk. 
Om  någon  af  dem  blir  sjuk,  lemna  de  honom  utan  vård, 
eller  också  gör  »doktorn»  slut  på  hans  plågor  medels  gift. 
Deras  religion  består  hufvudsakligen  i  att  försona  illvilliga 
hädangångnes  andar.  Om  en  kinesisk  arbetare  eller  tjenare 
får  den  föreställningen,  att  det  finnes  en  sådan  ande  i  det 
hus,  der  han  tjenar,  flyr  han  genast  derifrån ;  och  det  har 
ofta  händt,  att  tusentals  kinesiska  arbetare  på  en  gång 
lemnat  sitt  arbete,  emedan  de  trott  någon  ond  ande  vara  i 
lägret,  och  sedan  hafva  de  varnat  sina  kamrater  för  platsen. 
De  medföra  ock  sin  ringaktning  för  kvinnan,  hvadan  det 
är  svårt  att  lära  dem  visa  tillbörlig  aktning  för  sina 
husmödrar. 

I  ingen  del  af  verlden  finnes  väl  så  stor  tillgång  på 
tidningar  i  förhållande  till  folkmängden  som  i  Oregon  och 
Washington.  Ett  nybygge  med  ett  par  hundra  innevånare 
har  vanligen  ett  par  eller  tre  veckotidningar;  och  en  stad 
på  ett  å  två  tusen  innebyggare  har  vanligen,  utom  vecko- 
tidningar, äfven  ett  par  dagliga  tidningar.  Huru  alla  dessa 
kunna  bära  sig  är  ett  mysterium.  Det  måste  råda  intensivt 
lif  och  hög  intelligens  i  ett  samhälle,  som  kan  uppehålla 
så  många  tidningar. 

På  återresan  till  Kalifornien  medföljde  några  laxpatroner 
på  båten  från  Portland  till  sina  fiskerier  utefter  Columbia- 
floden.  Omkring  500  italienare  och  2,000  skandinaver  äro 
här  sysselsatta  med  laxfiske.  Patronerna  hålla  båtar  och 
redskap,  och  arbetarne  erhålla  en  viss  procent  af  fångsten. 
Ehuru  lagstiftningsåtgärder  vidtagits  för  att  hindra  utrotandet 
af  laxen,   synas  de  ej  mycket  förmå  gent  emot  vinstbegäret. 


BEFOLKNING    O.    SEDER    I    OREGON    O.     WASHINGTON.        153 

Snart  lade  båten  till  vid  en  af  dessa  egendomliga  bygg- 
nader på  pålar  ute  i  floden,  bakom  h vilket  stod  ett  hvitt 
hus  omgifvet  af  en  trädgård  inne  i  urskogen.  En  mängd 
fiskarebåtar  ligga  förtöjda  vid  »kajen»;  och  väldiga  bråtar 
af  hvita  lådor  resa  sig  på  hvarfvet.  Lådorna  innehålla 
lax,  hermetiskt  innesluten  i  små  bleckaskar. 

Dörren  i  ångarens  sida  öppnas,  och  ett  antal  kineser 
äro  redan  i  verksamhet  med  att  lasta,  hvilket  går  så  raskt, 
att  de  på  en  timmes  tid  föra  ombord  1,300  lådor.  Jag 
gjorde  en  tur  genom  »inrättningen»  och  såg  omkring  300 
nyfångade  laxar. 

På  våren  fångades,  sade  man,  i  stället  ända  till  1,700 
stycken  hvarje  natt,  hvar  och  en  vägande  öfverhufvud  taget 
28  skålpund.  Laxarne  här  sågo  mycket  klumpigare  och 
otympligare  ut  än  våra  vackra  svenska  laxar. 

Hvarje  låda'  innehåller  tolf  dussin  små  bleckaskar  af 
ett  skålpunds  vigt  och  kostar  omkring  6  dollar.  Omfånget 
af  laxfångsten  här  kan  man  tänka  sig,  då  man  kommer 
ihåg  att  omkring  500,000  dylika  lådor  till  ett  värde  af 
nära  3  millioner  dollar  årligen  utskeppas. 

Klockan  10  f.  m.  på  söndagen  voro  vi  åter  i  Astoria. 
Eftersom  vi  måste  stanna  här  till  kl.  6  e.  m.,  hade  vi  till- 
fälle att  träffa  flera  Astoria-bor.  En  intelligent  ung  svensk 
bokhållare  omtalade,  att  ett  mycket  osedligt  lif  föres  här, 
isynnerhet  bland  skandinaver  och  italienare,  och  andras 
vitnesbörd  bekräftade  detta. 

I  alla  delar  af  den  aflägsna  Western  äro  järnvägarne 
folkströmmens  förelöpare.  Mäktiga  kompanier,  stödda  på 
österns  så  väl  som  utländskt  kapital,  utsända  expeditioner 
att  omsorgsfullt  undersöka  de  obebodda  trakterna  och  in- 
berätta  resultaten  af  sina  undersökningar.  Äro  trakterna 
gynsamma  för  immigration,  skaffa  kompanierna  sig  rättighet 
att  bygga  järnvägar  genom  dem  och  erhålla  vanligen  för 
sådant  ändamål  af  regeringen  ofantliga  landsträckor  å  ömse 
sidor  om  de  blifvande  banorna.  Det  är  en  lätt  sak  att 
beräkna  den  blifvande  befolkningens  storlek  och  trafikens 
omfång,  om  ej  altför  stor  täflan  leder  till  byggande  af  för 
många  vägar  Hela  Minnesota  och  östra  Dakota  äro  redan 
väl  försedda  med  järnvägskommunikationer.  Oregon  och 
Washington    hafva    ock    redan    ett  väl  utveckladt  järnvägs- 


154  TJUGONDE    KAPITLET. 

, , 

system,  efter  hvilket  dessa  trakters  produkter  transporteras 
till  Stillahafvets  hamnar.  Detta  system  kommer  Norra 
Stillahafs-  banan  i  sommar  att  sammanbinda  med  östern 
Den  nordvestra  Stillahafs-traktens  kommunikationsmedel  äro 
förvånansvärda  i  jemförelse  med  den  ringa  befolkningen. 
Tvenne  bredspåriga  och  tvenne  smalspåriga  järnvägslinier 
genomskära  Willamette-dalen,  och  få  farmare  i  dessa  bör- 
diga trakter  behöfva  forsla  sin  säd  mer  än  10  eng.  mil  till 
närmaste  järnvägsstation.  En  af  dessa  linier  håller  på  att 
byggas  genom  Umpqua-  och  Rogue  Eiver-dalarne  och  öfver 
trenne  bergkedjor  till  Kalifornien  för  att  der  sammanlänkas 
med  en  bana,  som  löper  norrut  genom  Sacramento- dalen. 
Dessa  banors  fullbordan  i  sommar  skall  sålunda  samman- 
binda Oregon  med  San  Francisco  och  östern,  och  då  kan 
man  resa  med  järnväg  från  New- York  lika  långt  i  nordvest 
som  det  är  från  New- York  till  Stockholm! 

En  annan  linie,  som  äges  af  det  stora  Oregon  Railway 
&  Navigation  Company,  löper  äfven  österut  från  Portland 
efter  Columbia-floden  öfver  Kascad-bergen  förbi  den  blom- 
strande staden  Dalles  till  östra  Oregon  och  Washington. 
Vid  Umatilla  utsänder  denna  linie  en  gren  till  Grande 
Ronde-dalen,  som  utsträckes  söderut  till  Baker  City,  hvarest 
den  skall  sammanbindas  med  en  annan  bana,  som  håller  på 
att  byggas  från  Ogden  i  Utah  vid  Union-Pacific-banan  genom 
Montana  och  Idaho  till  Washington  och  Oregon.  Vid  W^al- 
lula  sammanträffar  den  med  den  egentliga  stammen  af  Norra 
Stillahafs- banan  och  skall  genom  träffad  öfverenskommelse 
utgöra  dess  fortsättning  till  Puget  Sound  vid  Stillahafvet. 
Dessutom  börjas  vid  Wallula  ett  vidt  utgrenadt  system  af 
lokala  järnbanor. 

I  vestra  Washington  löper  en  länk  i  Norra  Stillahafs- 
banans  system  från  Kalama  vid  Columbia-floden  norrut  till 
Tacoma  vid  Puget  Sound,  och  under  detta  år  skall  denna 
punkt  sammanbindas  medels  en  bana  till  Portland. 

Om  man  besinnar,  att  Oregon  och  Washington  ännu 
hafva  blott  litet  öfver  en  fjerdedels  million  innevånare  och 
hittills  varit  isolerade  från  den  öfriga  delen  af  landet,  men 
likväl  hafva  färdigbygda  järnvägar  till  en  sammanlagd  längd 
af  nära  2,000  eng.  mil,  måste  medgifvas,  att  deras  före- 
tagsamhet i  järnvägsbyggnad  är  förvånande.  Hvarje  loko- 
motiv   och    järnskena,    som    användts    på    dessa  banor,  har 


BEFOLKNING    O.    SEDER    I    OREGON    O.    WASHINGTON        155 

förts  omkring  Kap  Horn.  I  kommercielt  hänseende  ha  dessa 
trakter  hittils  varit  lika  isolerade  som  en  ö  i  hafvet,  och 
all  handel  med  den  öfriga  verlden  har  skett  medels  ångbåts- 
linier  till  San  Francisco,  New- York  och  Liverpool.  Nu  der- 
emot,  då  man  kan  komma  dit  från  New- York  på  sex  dagar, 
hafva  dessa  trakter  att  motse  en  snar  och  ofantlig  utveckling. 
Här  såsom  på  många  ställen  i  Vestern  klagas  redan 
öfver  det  tryck,  som  järnvägsmonopolet  utöfvar;  men  det 
vore  väl  äfven  för  mycket  att  vänta,  att  frakterna  skulle 
vara  billiga,  medan  befolkningen  ännu  är  så  liten.  Det  är 
väl  ock  troligt,  att  en  helsosam  täflan  kommer  med  tiden 
att  uppstå;  för  öfrigt  måste  de  mäktiga  korporationerna  i 
ett  fritt  land  stiga  varliga  steg,  så  att  de  ej  altför  oförsynt 
trampa  den  stora  allmänhetens  intressen  under  fötterna. 
Här  är  det  folket,  icke  oxar  och  kor,  masugnar  och  järn- 
vägar, som  i  sista-  hand  är  det  bestämmande. 


TJUGOFÖRSTA    KAPITLET. 

Till  Geyserna  och  förstenade  skogen. 

Kalifornien  är  så  rik  på  naturens  under,  att  det  for- 
drades mångåriga  studier  på  platsen  för  att  lära  känna  blott 
de  förnämsta  af  dem.  »Ni  måste  besöka  Gey  serna,  förste- 
nade skogen,  Yosemite-dalen  och  jätteträden,  innan  Ni  lem- 
nar  Kalifornien»,  sade  mina  vänner  i  San  Francisco.  »Ar 
det  länge  sedan  Ni  var  till  Geyserna?»  frågade  jag  en  af 
dem.      »Jag  har  aldrig  varit  der»,   svarade  han. 

Jag  följde  deras  råd  och  styrde  kosan  först  till  Gey- 
serna,  belägna  i  norra  delen  af  grefskapet  Sonoma  norr  om 
San  Francisco.  Två  vägar  leda  till  dem:  en  öfver  Clover- 
dale,  en  annan  öfver  Calistoga.  Resande  fara  vanligen  den 
ena  vägen  dit  och  den  andra  derifrån.  Jag  lemnade  San 
Francisco  på  e.  m.  med  en  ångare,  som  efter  en  och  en 
half  timmes  färd  förde  oss  till  Valejo  på  norra  sidan  om 
San  Francisco-viken.  Här  väntade  oss  ett  bantåg,  som  förde 
oss  fortare  än  vi  önskade  genom  den  sköna  Napa-dalen. 
Inbillningen  kan  ej  gerna  skapa  ett  skönare  landskap  än 
hvad  ögat  här  skådar.     Ståtliga  ekar  resa  sig  här   och  der 


156  TJUGOFÖRSTA    KAPITLET. 

på  höjder  och  sluttningar,  under  det  fruktträdgårdar,  vin- 
gårdar och  hvetesfält  bilda  en  skön  färgskiftning  mot  de 
majestätiska  bergen. 

Mot  skymningen  på  aftonen  uppnådde  vi  Calistoga 
Springs,  der  vi  stannade  öfver  natten.  Här  var  rik  till- 
gång på  heta,  ljumma  och  kalla  källor  af  olika  slag.  En 
tyckes  särskildt  vara  ämnad  att  fylla  kökets  behof.  Dess 
vatten  är  lent  och  klart  och  lagom  varmt  till  såp vatten. 
En  företagsam  amerikan  har  också  uppfört  en  tvättstuga 
öfver  källan. 

Då  jag  på  morgonen  vandrade  ut  för  att  se  mig  om- 
kring, kom  jag  till  ett  litet  hus,  öfver  hvars  dörr  stod  skrif- 
vet  med  stora  bokstäfver:  »Naturens  kök».  Jag  steg  in. 
En  ung  man,  hvilken  tjenstgjorde  som  den  stora  husmoderns 
adjutant,  frågade  om  jag  ville  ha  litet  hönsbuljong.  På  mitt 
jakande  svar,  tog  han  en  kopp  och  fylde  den  ur  en  kokande 
källa,  blandade  litet  kryddor  och  salt  i  dess  innehåll  och 
räckte  mig  sedan  koppen  på  en  bricka.  Och  det  var  höns- 
buljong, som  jag  fick,  t.  o.  m.  mera  välsmakande  än  hvad 
man  stundom  får  i  den  vägen  på  fina  källare!  På  hvilka 
underjordiska  fält  hönsen  fostrats  och  gödts,  och  huru  djupt 
%under  jorden  det  kök  var  beläget,  hvari  de  kokats,  visste 
ej  ens  den  unge  mannen. 

Eem  mil  vester  om  denna  plats  efter  den  bergsrygg, 
som  skiljer  Napa  från  Santa  Rosa,  är  den  s.  k.  förstenade 
skogen  belägen.  Namnet  är  förvillande,  ty  de  förstenade 
trädstammarne  äro  icke  i  stående,  utan  i  liggande  ställning. 
Skogen  upptäcktes  först  1870.  Omkring  300  trädstammar 
ha  blottats  för  ögat  derigenom  att  man  bortskaffat  jorden, 
som  betäckte  dem.  Den  största  af  dessa  trädstammar  är 
34  fot  i  omkrets.  Dess  årsringar  —  öfver  1,000  till  anta- 
let — ,  barken  och  de  minsta  knölar  äro  bibehållna  i  för- 
stenadt  tillstånd.  Dess  höjd  måste  ha  varit  omkring  200 
fot.  Alla  stammarne  äro  af  brutna  på  tvären  på  så  små 
afstånd  som  2  fot,  såsom  om  de  blifvit  afsågade.  Detta 
förhållande  har  ledt  till  det  antagandet  att  de  i  stående 
ställning  förstenats  och  sedan  under  någon  naturrevolution 
kullstörtats  och  af  brutits. 

Bergarten,  der  skogen  är  belägen,  är  vulkanisk  sand- 
sten, som  bildats  derigenom  att  våt  sand  uppkastats  af 
vulkaniska    krafter    eller    nedsköljts  från  bergen  och  sedan 


TILL    GEYSERNA    OCH    FÖRSTENADE    SKOGEN  157 

förstenats.  Denna  flod  af  vulkanisk  sandsten  antages  ha 
begrafvit  en  del  af  en  forntida  skog,  så  att  den  blef  lig- 
gande på  ett  djup  af  omkring  20  fot  eller  mer  (i  likhet 
med  längden  af  de  funna  förstenade  trädstammarne) ;  träden 
ruttnade;  de  delar,  som  voro  ofvanför  sandmassan,  försvunno; 
de  som  voro  derunder  blefvo  förstenade  genom  inflytelsen 
af  vattnet,  som  droppade  ned;  denna  förstening  blef  hårdare 
än  den  omgifvande  sandstenen,  som  sköljdes  bort;  de  förste- 
nade trädstammarne  lemnades  utan  stöd,  föllo  omkull  och 
bräcktes  på  flera  ställen  och  blefvo  liggande,  sådana  de  nu 
befinna  sig,  stumma,  men  vältaliga  vitnen  om  naturom- 
störtningar,  som  inträffat  årtusenden  tillbaka. 

Detta  tyckes  vara  den  sannolikaste  förklaringen  af 
denna  sällsamma  företeelse. 

Öfver  detta  skogens  Pompeji  resa  sig  väldiga  träd, 
hvilkas  ålder  utan  tvifvel  uppgår  till  flera  hundratal  år. 
En  stor  del  af  denna  något  ödsliga  men  intressanta  vrå  af 
detta  underbara  land  äges,  eller  åtminstone  innehafves,  af 
en  okunnig  gammal  tysk  sjöman,  som  efter  att  hela  sitt 
flydda  lif  hafva  kastats  omkring  på  de  oroliga  baljorna  på 
sin  sena  ålderdom  slagit  sig  ned  såsom  både  patron,  prest, 
vaktmästare  och  dödgräfvare,  m.  e.  o.  ensam  herre  öfver 
denna  »dödas  stad».  Han  bor  både  vinter  och  sommar  i 
en  liten  brädkoja  med  sin  hund  och  en  get  och  lefver  af 
hvad  resande  gifva  honom,  samt  af  trädbitar,  ormar  och 
ödlor  etc.  i  förstenadt  tillstånd. 

Tidigt  följande  morgon  intogo  vi  våra  platser  i  ett 
slags  omnibus  eller  diligens  med  fyra  säten  efter  hvar- 
andra  och  dragen  af  sex  hästar,  och  sä  bar  det  i  väg  till 
Geyserna.  Vår  farkost  var  full  af  passagerare.  Först 
färdades  vi  10  mil  genom  ett  jemförelsevis  flått  och  bördigt 
åkerbruksland.  Derpå  ombyttes  hästar,  och  vår  väg  ledde 
uppföre  bergssluttningen.  Bland  passagerarnes  antal  var 
äfven  en  välfödd  katolsk  prest,  som  var  ute  på  lusttur. 
Denne  gjorde  sig  mycket  vigtig  och  ville  äfven  låta  köraren 
känna  sin  myndighet  genom  att  upprepade  gånger  klandra 
honom  för  att  han  körde  för  sakta.  Det  bör  här  anmärkas, 
att  en  deligensförare  i  vestern,  isynnerhet  i  Kaliforniens 
bergstrakter,  står  mycket  högre  i  anseende  än  t.  ex.  en 
svensk  kusk  eller  skjutspojke.  Det  fordras  stor  skicklighet 
g  att  köra    6  hästar  efter  de  smala  bergvägarne,    der  lodräta 


158  TJUGONDE    KAPITLET. 


klippor  hänga  ned  ofvanföre  och  bråddjup  gapa  nedanföre. 
Vår  förare  ägde  derföre  i  likhet  med  alla  andra  af  sina 
ämbetsbröder  högt  anseende  af  allmänheten  och  kallades 
alltid  »kapten».  Han  uppförde  sig  ock  i  allo  som  en 
gentleman.  Gjorde  man  honom  en  höflig  fråga,  fick  man 
ett  kort  men  höfligt  svar.  Mångordig  var  han  ej.  Hans 
sex  underlydande  framför  vagnen  tycktes  förstå  hans  ord 
lika  väl  som  passagerarne  inne  i  densamma.  Då  den  dryge 
och  klandersjuke  presten  gjorde  anmärkningar  mot  att  han 
körde  för  sakta,  svarade  han  intet  utan  vred  blott  på  sitt 
hufvud  och  kastade  en  genomträngande  blick  på  »fadren» 
med  det  pussiga  ansigtet. 

Då  vi  hunnit  upp  till  toppen  af  en  hög  bergsrygg, 
stannade  farkosten,  och  »kaptenen»  tillsade  oss  stiga  ner 
för  att  låta  hästarne  hvila  samt  ordna  och  omlasta  vagnen 
före  den  farliga  färden  utför  berget.  Vi  kommenderades 
derpå  att  stiga  upp  igen  och  intaga  de  platser,  som  anvi- 
sades oss.  Den  omfångsrike  presten  fick  sin  plats  på  den 
sida  af  bakersta  sätet,  som  sträcktes  utöfver  vagnshjulen 
och  vettade  åt  bråddjupet.  Nu  sattes  den  stora  vagnen 
åter  i  rörelse  och  rullade  sakta  öfver  en  liten  platå  på 
toppen  af  berget.  Snart  öppnades  utsigten  af  den  branta, 
sluttningen,  som  sträckte  sig  flera  mil  utför  berget.  Ett  bråd- 
djup  af  2  a  300  fot  gapade  på  ena  sidan  om  den  smala 
vägen,  hvilken  slingrade  sig  utför  det  branta  och  klippiga  berget. 

En  lätt  rysning  genomilade  passagerarne,  då  de  sågo 
ned  framför  sig.  Earten  ökades,  men  »kaptenen»  förklarade, 
att  det  gick  sakta.  Snart  kom  man  till  en  svängning  om- 
kring en  utskjutande  klippa,  der  det  var  blott  några  tum 
mellan  det  yttre  hjulspåret  och  en  afgrund  af  flera  hundra 
fot.  Men  farten  ökades,  och  bakre  hörnet  af  vagnen, 
der  presten  satt,  svängde  ut  öfver  bråddjupet,  under  det 
»kaptenens»  piska  smälde.  Jag  blickade  tillbaks  på  presten, 
och  trots  all  min  fruktan  och  bäfvan  kunde  jag  omöjligt 
tillbakahålla  ett  utbrott  af  skratt,  då  jag  såg  honom  med 
svetten  rinnande  ned  för  pannan,  ögonen  slutna  och  hatten 
på  sned  huka  ned  sig  och  vända  sig  från  det  hemska 
bråddjupet.  Men  detta  var  blott  inledningen  till,  hvad  som 
komma  skulle. 

»Smack!  Smack!»  ljöd  det  i  »kaptenens»  piska,  och 
hästarne  ökade  farten,  tills  de  slutligen  ilade  i  fullt  gallopp 


TILL    GEYSERNA    OCH    FÖRSTENADE    SKOGEN.  159 

utför  berget,  så  att  dam  och  småsten  nögo  genom  luften 
omkring  vagnen,  och  hjulen,  som  voro  bromsade,  slogo  en 
kedja  af  gnistor  mot  stenarne,  och  den  stora  och  tunga  vag- 
nen svängde  förbi  hvarje  krökning  af  vägen,  med  bakre  hörnet 
och  presten  öfver  bråddjupet!  Kvinnorna  skreko,  männen 
söpo  åt  sig  andan,  och  presten  åkallade  högt  en  lång 
rad  af  helgon  att  rädda  honom,  under  det  hans  kinder 
voro  bleka  som  ett  liks. 

Den  halsbrytande  farten  gjorde  det  nästan  omöjligt 
att  se  och  njuta  af  den  storartade  utsigten.  Jag  kastade 
dock  nu  och  då  en  blick  öfver  bergen,  som  tycktes  resa  sig 
öfver  och  följa  h varandra  i  en  ändlös  procession.  De  voro 
klädda  i  furuskogsdrägt  från  foten  till  hjessan.  Sjuttio 
mil  i  fjerran  låg  Stillahafvet  och  glänste  i  solen  och  syntes 
så  nära,  som  om  det  varit  blott  7  mil  aflägset.  Berget 
St.  Helena  presiderade  öfver  det  omgif vande  landskapet. 
Det  nämndes  efter  storhertiginnan  af  Ryssland  af  en  ryss, 
som  först  besteg  det  år  1841. 

Det  var  en  lust  att  se  denne  mäster körare,  »kaptenen», 
handtera  sina  sex  springare.  Han  kunde  handtera  tömmarne 
såsom  en  harpolekare  sina  strängar.  Han  samlar  upp  dem 
alla,  och  »känner  på»  hvarje  hästmun  och  står  hvarje  ögon- 
blick i  förbindelse  med  alla  sex.  Och  så  slänger  han  ut 
sin  femton  fot  långa  pisksnärt  med  en  liten  elektrisk  knall 
på  ändan,  som  fortplantas  till  springarne;  och  han  träffar 
»ledarens»  öra  med  piskan  lika  säkert,  som  du  träffar  din 
nästipp  med  fingerspetsen.  Det  dröjer  ej  länge,  innan  du 
börjar  anse   »kaptenen»   som  en  stor  man. 

Efter  att  i  flera  timmar  ha  färdats  på  detta  sätt  mellan 
bråddjup  och  öfver  branta  bergshöjder,  stannade  vår  farkost 
plötsligt  och  oväntadt  framför  Geyserhotellet,  en  ståtlig  bygg- 
nad med  breda  verandor  alt  omkring  både  på  nedra  och 
öfra  våningen. 

Så,  detta  är  Geyserna!  Oaktadt  vi  »kommit  ned»  till 
dem  från  en  höjd  af  ett  par  tusental  fot,  äro  de  likväl 
belägna  1,700  fot  öfver  Stillahafvet.  Detta  är  en  egen- 
domlig vrå  af  verlden.  Omkring  oss  resa  sig  berg  till  en 
höjd  af  4,000  fot  och  högtidligt  betrakta  hvarandra  öfver 
en  djup  och  hemsk  dal.  Framför  oss  är  ett  svalg,  efter 
hvars  sidor  smala  stigar  löpa  i  zig-zag  genom  täta  lundar 
af    lagerträd,    ek,    furu,    madrona,   vinrankor  och  allehanda 


160  TJUGONDE    KAPITLET. 

buskväxter,  hvilka  täila  med  hvarandra  för  att  se,  hvilken 
växer  fortast.  Denna  dalklyfta  leder  ned  i  »Plutoncanyon», 
genom  hvilken  Pluton -floden  flyter. 

Vi  taga  med  oss  en  alpsta  f  och  en  gammal  pratsam  ledsagare, 
som  tittat  ned  i  underjordiska  skorstenar,  krupit  i  grottor 
och  umgåtts  med  underjordiska  makter,  tills  hans  hela  varelse 
blifvit  ett  vandrande  mineral-museum.  Han  hostar  vulkaniska 
utbrott  i  smått,  skrattar  jordskalf,  andas  underjordiska  åixgor 
och  pratar  oupphörligt  mineralier  af  alla  möjliga  och  omöj- 
liga slag.  Vi  gå  utför  en  brant  stig  på  våra  klackar  under 
öfverhängande  klippor  och  förbi  utskjutande  stenblock,  tills 
vi  komma  till  en  glädtig  ström  med  friskt  och  klart  vatten. 
Det  är  Pluton-floden;  men  han  har  intet  plutoniskt  eller 
underjordiskt  utseende  alls.  En  liten  primitiv  bro  leder 
öfver  strömmen.  Vi  stanna  på  bron  och  skåda  och  lyssna. 
Hemska  och  mörka  berg  med  branta  väggar  tyckas  instänga 
oss  på  alla  sidor.  En  blandning  af  hemska  och  sällsamma 
ljud  nå  vårt  öra :  det  är  på  en  gång  mullrandet  af  en  gryn- 
kvarn, bullret  från  ett  gammaldags  tröskverk,  dånet  från 
ett  vattenfall,  det  skärande  ljudet  från  en  hvisselpipa;  frä- 
sandet af  oräkneliga  stekpannor,  bubblandet  och  kokandet 
i  hundratals  kittlar  och  det  knarrande  ljudet  från  ett  aflägset 
bantåg.  Härtill  komma  hemska  stönande  ljud,  som  sakna 
motsvarighet  i  den  yttre  verlden  ofvan  jorden  och  öfverens- 
stämma  mest  med,  hvad  Dante  hörde  i  underjorden. 

En  plötslig  svängning  på  stigen  förer  oss  in  i  öpp- 
ningen till  det  hemska  svalg,  som  utgör  målet  för  vår  resa. 
Vi  fortsätta  efter  vår  slingrande  stig,  tills  vi  komma  till 
Geyser- floden,  som,  ljum  och  mångfärgad,  hoppar  likt  en 
vildget  utför  klipporna.  Tjocka  lagerträd  hänga  ned  och 
bilda  ett  naturligt  tak  öfver  den  krokiga  stigen,  som  blir 
trängre  och  vildare  och  leder  oss  genom  romantiska  grott- 
formationer  och  uppför  massor  af  klippblock.  Luften  börjar 
lukta  som  en  nyss  påtänd  svafvelsticka.  Jag  har  förut 
påpekat  det  amerikanska  bruket  att  uppkalla  platser  efter 
den  onde.  Om  detta  någonstädes  har  något  sken  af  lämp- 
lighet, så  är  det  på  denna  plats.  Också  har,  som  det  tyckes, 
platsen  helt  och  hållet  gifvits  den  onde  i  våld.  Vi  äro 
redan  i  »Djefvulens  kontor».  Det  är  ett  slags  apotek. 
Epsomsalter  hänga  ned  i  fantastiska  kry  stallform  er  från 
klippväggarne;    en    hel   rad    mineralkällor,  somliga  af  järn, 


TILL  GEYSERNA  OCH  FÖRSTENADE  SKOGEN.       161 

andra  svafvel,  salt,  soda  o.  s.  v.,  springa  upp  nr  djupet 
bredvid  hvarandra,  hvar  och  en  med  någon  helande  egen- 
skap, som  indiansägner,  folktron  eller  spekulationsandan 
tillagt    dem. 

Några  steg  till,  och  hela  det  hemska  underjordiska 
laboratorium  ligger  öppet  framför  oss.  Vi  passera  kokande 
mineralkällor,  svarta  som  bläck.  Vi  komma  till  »Djefvulens 
Bläckhorn».  Om  han  sjelf  använder  det,  är  ej  bekant; 
andra  göra  det.  Resande  skrefvo  in  sina  namn  i  hotellets 
journal  med  detsamma.  Marken  började  blifva  het  och 
gungade  under  våra  fötter,  så  att  vi  måste  gå  raskt,  på 
det  vi  ej  måtte  falla  ned  i  det  brinnande  djupet.  Luften 
blir  mer  och  mer  genomdränkt  af  sällsamma  lukter.  Jorden 
och  klipporna  sucka,  stöna,  hvissla  och  gnälla,  under  det 
de  ur  otaliga  öppningar  utpressa  gaser  och  ångor.  Gula 
svafvelränder  synas  på  marken  och  klipporna.  Vi  klättra 
på  grofva  klippstycken  förbi  kokande  källor,  från  hvilka 
sjudande  vatten  flyter  i  små  rännilar.  Rökpelare  uppstiga 
här  och  der  oupphörligt  år  efter  år.  Dernäst  komma  vi 
till  »Djefvulens  Grynkvarn»,  en  stor  sten,  som  ständigt  rör 
sig  och  åstadkommer  ett  hemskt  knarrande  läte,  som  gifvit 
anledning  till  namnet.  Mjölnaren  synes  ej  till;  och  vi 
stanna  ej  och  invänta  hans  ankomst.  »Djefvulens  Punch- 
bål»  är  full  till  brädden;  dess  innehåll  kokar  och  luktar, 
så  att  du  anser  det  lämpligt  för  den  person,  åt  hvilken 
det  gifvits.  »Djefvulens  Länstol»,  af  solid  klippa,  är 
tom  för  tillfallet.  »Trollpackans  Kittel»,  25  fot  i  omkrets, 
kokar  i  ett  par  hundra  graders  (Farenh.)  temperatur  sitt 
smutsiga  té.     Ur  ett  hål  i  den  lodräta   klippväggen,   8  tum 

<  i  diameter,  framstötas  periodiskt  underjordiska  gaser  med 
ett  hemskt  läte,  liknande  en  ånghvisslas,  men  mycket  gröfre. 
Om  du  kastar  stenar  och  pinnar  dit  in  och  stannar  några 
ögonblick,  får  du  se  dem  alla  »spottas»  tillbaka.  Denna 
ånghvissla  är  så  högljudd,  att  gästerna  på  hotellet  en  half 
fjerdingsväg    derifrån    knota    och   klaga    deröfver,    men  den 

I  fortsätter  ändå  både  natt  och  dag  med  sina  periodiska  signaler. 
Icke  nöjde  med  att  ha  gifvit  alt  på  denna  hemska  plats 
»Satan  i  våld»,  ha  amerikanarne  äfven  prestvigt  honom, 
och  der  uppe  100  fot  öfver  dalen  är  »Djefvulens  Predikstol». 
Väl  vore,  om  denne  prest  inskränkte  sin  verksamhet  till 
denna  plats! 

11 


162  TJUGONDE    KAPITLET. 


Från  »Djefvulens  Predikstol»  stiga  vi  ned  i  en  dal 
med  friska  källsprång,  grönskande  träd  och  doftande  blom- 
mor. Fåglars  kvitter  nå  ditt  öra,  och  du  fyller  åter  dina 
lungor  med  en  luft  så  ren  och  uppfriskande  som  endast 
Kalifornien  kan  bjuda  uppå.  Du  andas  lättare  och  är  glad, 
att  du  undsluppit  en  trakt,  der  vår  afsvurne  fiende  ensamt 
rådde.  Vi  stanna  vid  »Älskarnes  Postkontor»,  en  ihålig 
ek,  hvars  öppning  är  full  af  bref  och  kort,  ditlagda  af 
resande  från  Paris,  Melbourne,  Peking,  Brazilien  etc. 

Dernäst  vandra  vi  öfver  en  slumrande  vulkan.  Jorden 
gungar  under  våra  fötter.  Vi  stöta  våra  stafvar  ned  genom 
den  tunna  lavaskorpan,  och  puffar  af  het  gas  uppstiga  genom 
öppningarna. 

Det  är  sant,  att  du  missräknar  dig,  om  du  väntar  att 
här    få    se    geysrar    uppstöta   digra   vattenpelare   hundratals 
fot  i  luften.     Här  är  ej  en  enda  geyser  —  det  är  troligen 
af  detta    skäl,    som    dessa   heta  källor  kallats   »Greyserna»  ! 
Men    spring  ej  genast  din  väg  i  förtreten.     Dröj  litet.     Se 
detta     berg,    klufvet    från    toppen  till  dess  djupaste  rötter; 
betrakta  dessa  klippstycken,  som  slitits  lös  ur  sitt  samman- 
hang,   likt   bladen  i  en  bok,  och  nu  ligga  huller  om  buller 
om  hvarandra,  än  darrande  och  bäf vande,  än    hoppande  och 
dansande,  såsom  hade  de  lif  i  sig  sjelfva;  tänk  på  de  »guda- 
krafter, som   i  djupet  verka»  ;  och  tänk,  hvilken  förstörelse 
troligen    skulle    åstadkommas,     om    dessa    säkerhetsventiler 
stängdes.     Se  de  sekelgamla  träden,  som  frodas  på  branten 
till    en    utsläckt    vulkan,    hvilken  ännu  håller  jorden  varm 
omkring    sin    öppning.     De    hemskaste   svalgen  ha  ock  sin 
skönhet.     Se  dessa  ångpelare,  som  uppstiga  ur  jordens  innan- 
döme och  utbreda  sig  öfver  klipporna,  purpurfärgas  af  den 
uppgående  solen.    Blott  några  steg  från  den  hemska  Geyser- 
dalen  hoppar  den  silfverklara  Pluton-floden,  yster  och  glad, 
utför    klippor    och  hällar,  under  lummiga  träd  och  kransad 
af    blommor,    under  det  höga  bergsryggar,  prydda  med  ek- 
och    oliveträd    etc,    likasom    stå   på  vakt  och  undangömma 
det  hemska  svalg,  der  endast  död  och  fasa  rådde.    Så  öfver- 
väges  det  fula  af  det  sköna,  det  onda  af  det  goda  i  denna 
vår    verld,    som    är    den    skönaste    och    bästa  vi  hafva  — 
så  länge. 

Från    Gey serna    tog   jag    vägen    öfver   Cloverdale  och 
Santa    Rosa    tillbaks    till    San    Francisco.     Vår  farkost  var 


TILL    GEYSERNA    OCH    FÖRSTENADE    SKOGEN.  163 

den  vanliga  öppna  deligensen  med  fem  säten  och  rum  för 
tre  personer  i  hvarje  säte.  Dragarne  voro  sex,  körda  af  en  son  till 
den  ryktbare  Kalifornia-deligens-riddaren  Foss.  Vägen  och 
landskapet  voro  mycket  lika  hvad  vi  sågo  i  den  vägen  på 
uppresan.  Den  slingrade  sig  likt  en  orm  efter  klippväggarne, 
och  på  ena  sidan  om  den  gapar  nästan  oupphörligt  ett  bråd- 
djup.  På  vissa  ställen  kunde  från  diligensens  yttre  kant 
sänkas  ett  lod  hundratals  fot  i  djupet  nedanföre.  På  kanten 
af  bråddjupen  sitta  indianska  nejlikor,  vilda  rosor,  kaprifolia, 
violblommor,  azaleablommor,  blåklockor  och  jätteastrar  och 
le  emot  oss  och  likasom  be  oss  ej  vara  rädda.  Uppåt  bär 
det,  tills  vi  uppnå  en  höjd,  hvarifrån  vi  skåda  hän  om- 
kring 100  mil  öfver  berg,  dalar  och  slätter  utåt  Stillahafvet, 
som  i  fjärran  sträcker  sig  mot  horizonten.  Här  och  der 
vid  dess  kust  synas  små  städer,  likasom  konstgjorda  pryd- 
nader fastade  på  denna  ståtliga  naturens  drägt.  Här  och 
der  passera  vi  öfvergifna  grufvor,  hvarest  jorden  företer  ett 
dystert  och  sköfladt  utseende.  Väldiga  furor,  svarta  cedrar, 
hvit  ek  och  på  sina  ställen  jättestora  red-wood-träd  resa  sig 
på  höjderna  å  ömse  sidor  om  vägen.  Vår  förare  visar 
oss  äfven  några  s.  k.  madrona-tr&d,  som  voro  utsökt  vackra. 
Deras  stammar  och  grenar  glänste  som  polerad  koppar  med 
en  skuggning  i  guldgult.  Deras  stora  gröna  löf  hade  äfven 
en  skiftning  i  guldgult,  så  att,  äfven  då  de  höljdes  af 
skugga,  sågo  de  ut  som  om  solen  sken  på  dem;  och  i  sol- 
skenet glänste  de  utomordentligt  skönt  mot  berghimlens 
mörka  bakgrund.  Två  gånger  sågo  vi  en  grupp  råddjur 
springa  uppför  bergen;  sällsynta  foglar  kvittrade  eller  skreko 
i  träden,  under  det  ett  slags  vackra  ödlor  sprungo  och  gömde 
sig  i  sanden. 

Representanterna  af  jätteträden,  som  vi  här  sågo,  tåla 
ingen  jemförelse  med  dem  vi  sedan  sågo  bland  Sierra  Nevada- 
bergen, ehuru  de  gjorde  ett  öfverväldigande  intryck  på  mig. 

Efter  en  äfventyrlig  färd  öfver  bergen  kommo  vi  till 
Santa  Rosa,  så  nämd  efter  en  underskön  och  englagod  nicka 
i  Lima,  Peru,  som  kanoniserades  af  påfven  och  var  Amerikas 
första  helgon.  Efter  hennes  död  gjorde  hennes  beundrare 
föreställningar  hos  påfven,  att  hon  borde  förklaras  för  helgon. 
Men  påfven  trodde  ej  att  något  godt  kunde  komma  från 
Lima,  hvadan  han  förklarade,  att  han  ej  ville  kanonisera 
Rosa,  innan  rosor  fölle  ned  från  himlen  öfver  honom.  Knapt 


164  TJUGONDE    KAPITLTT. 


hade  han  uttalat  dessa  ord,  innan  rosor  föllo  ned  öfver  ho- 
nom —  du  får  ej  tvina!  —  och  Rosa  förklarades  för  helgon. 

Något  lämpligare  namn  kunde  ej  ha  gifvits  denna 
plats,  ty  aldrig  har  jag  sett  så  sköna  rosor  som  i  denna 
stad.  I  en  blomsterträdgård  såg  jag  en  jättestor  törnros- 
buske,  som  var  25  fot  hög  med  stam  likt  ett  träds  och 
vid  toppen  en  snöhvit  globformig  massa  blommor.  Här  lika- 
som på  så  många  ställen  i  Kalifornien  såg  jag  nere  repre- 
sentanter af  det  vackra  eukalyptus-trädet,  som  på  tre  år 
kan  växa  till  en  höjd  af  60  fot. 

Härifrån  färdades  vi  med  bantåg  till  Donohue-Landing 
genom  ett  af  de  älskligaste  landskap  jag  någonsin  sett  — 
ett  fullkomligt  Arcadia!  Marken  var  jemn,  omgifven  å  tre 
sidor  af  berg  och  en  sida  af  hafsviken,  betäckt  af  fält  på 
fält  af  vildt  korn,  hvilket  här  motsvarar  vårt  naturliga  gräs, 
med  stora  lummiga  träd,  som  spredo  sin  skugga  vidt  om- 
kring sig;  Kalifornia-ek,  beväxt  med  grå  mossa;  lagerträd 
och  kastanjer;  här  och  der  syntes  vild  vallmo,  hvilkas 
blommor  utan  ett  grönt  blad  glänste  i  solen,  så  att  ögat 
knapt  tålde  betrakta  dem,  under  det  blå-skrikor,  svart- 
foglar,  svartblåglänsande  skator,  en  för  Kalifornien  egen- 
domlig vaktel  etc.  flögo  omkring  i  träden  eller  sutto  på 
gärdesgårdarne.  Här  och  der  betade  stora  hjordar  af  bo- 
skap och  får.  Likväl  syntes  ej  många  tecken  till  män- 
niskobostäder. 


TJUGOFÖRSTA  KAPITLET. 
På  hästrygg  mot  Yosemite. 

På  återvägen  från  Geyserna  besökte  jag  åter  det  sköna 
Oakland.  Denna  stad,  som  räknar  öfver  40,000  innevånare,  är 
egentligen  en  förstad  till  San  Francisco,  emedan  de  flesta 
Oaklands-boarna  hafva  sina  affärer  i  San  Francisco.  Om- 
kring 15,000  människor  färdas  dagligen  mellan  dessa  stä- 
der. Det  vore  oförlåtligt  att  ej  säga  ett  ord  om  det  sköna 
Oakland,  men  min  penna  kan  ej  göra  det  rättvisa.  Det  är 
utan  gensägelse  i  många  afseenden  den  täckaste  stad,  jag 
sett    både  i  Amerika  och  Europa  • —  ett  litet  tropiskt  para- 


PA    HASTRYGG    MOT    YOSEMITE  166 

dis  utan  tropisk  hetta.  De  ståtliga  och  smakfulla  byggna- 
derna, omgifna  af  smaragdgröna  täppor  och  allehanda  tro- 
piska växter,  framskymta  likt  ädelstenar  infattade  i  blommor. 
Du  ser  häckar  af  fucksior  och  murar  af  skarlakansröda  ge- 
ranium,  tolf  fot  höga,  flammande  likt  den  brinnande  busken. 
Du  ser  murar  af  olika  slags  semperviva,  formade  i  bågar, 
alkover  och  portgångar,  såsom  vore  de  af  grön  marmor. 
Jätterosor,  stora  som  pioner,  utbreda  sig  i  solen;  kaprifolier, 
geranium,  järnört,  panseer,  en  kalifornisk  art  evighets- 
blommor liksom  täfla  för  att  se,  hvilken  som  frodas  bäst ;  under 
det  jättestora  aloéer  och  hundraårs-blommor,  af  hvilka  som- 
liga betäcka  en  yta  af  80  fot  och,  då  de  blomma,  uppväxer 
blomstängeln  på  några  dagar  ända  till  40  fots  höjd.  Du 
ser  kalla-liljor  stora  som  »heliga  kalkar»,  utom  en  mängd 
sällsamma  blommor  och  växter,  om  hvilkas  namn  jag  öd- 
mjukt bekänner  min  okunnighet.  Du  ser  öfveralt  träd  prydda 
med  blommor  och  lastade  med  frukt  på  samma  gållg:  aka- 
siearter,  euakalyptus,  guava-träd,  blå  och  röda  gummi-träd, 
rhododendron,  tulip-träd,  lokust-träd  och  magnolia  (tulipan) 
träd.  Du  ser  en  sky  af  löfverk  på  en  aflägsen  kulle,  så 
blå  som  om  ett  stycke  af  nrmamentet  fallit  ned  och  lägrat  sig 
öfver  dem.  Löfverket  tillhörer  det  blåa  australianska  gum- 
mi-trädet, som  ej  alls  tyckas  veta,  att  det  är  en  gäst  och 
en  främling  i  Kalifornien. 

I  Oakland  tyckes  äfven  lifvet  och  sederna  vara  mil- 
dare än  i  San  Francisco.  Jag  träffade  här  åtskilliga  lands- 
män och  inbjöds  till  middag  hos  en  norrman,  som  är  ban- 
kir och  millionär  och  bor  i  den  smakfullaste  och  dyrbara- 
ste villa  i  hela  Oakland.  Han  kom*  till  Kalifornien  öfver 
30  år  sedan  en  fattig  arbetare,  men  har  genom  ordentlighet 
och  skicklighet  upparbetat  sig  till  anseende  och  stor 
rikedom. 

I  Oakland  hade  jag  äfven  tillfälle  besöka  ett  antal  af- 
tonskolor för  kineser.  Kristligt  sinnade  och  bildade  unga 
kvinnor  egnade  dagligen  några  timmar  att  undervisa  äldre 
och  yngre  kineser  i  kristendomens  enklaste  sanningar  samt 
i  andra  ämnen,  såsom  skrifva  och  räkna,  utan  någon  annan 
ersättning  än  medvetandet  af  att  de  göra  godt.  Kineserne 
värdera  också  dylik  sjelfuppoffring  för  deras  skull  och  visa 
på  många  sätt  sin  tacksamhet  till  sina  välgörarinnor.  Gan- 
ska   många    kineser    ha  genom  denna  verksamhet  förts  till 


166  TJUGOFÖRSTA    KAPITLET. 

omfattande  af  en  personlig  och  lefvande  kristendom,  hvilket 
de  ådagalagdt  genom  ett  noggrannare  och  allvarligare  lif  än 
de  flesta  hvita,  som  räknas  till  de  allvarliga  kristna. 

Efter  en  veckas  angenäm  vistelse  i  ett  gästfritt  hem  i 
Stockton  fortsattes  återresan  efter  Södra  Stillahafs-banan  till 
Merced  Här  stannade  jag  för  att  se,  om  jag  skulle  kunna 
besöka  »verldens  största  natur-under»,  den  beryktade  »Yose- 
mite-dalen»,  belägen  80  eng.  mil  österut  från  denna  plats  i 
hjertat  af  Sierra  Nevada.  Att  taga  diligens  från  Merced 
och  dit  kostar  för  mycket  för  min  kassa;  och  att  gå  ensam 
till  fots  80  mil  genom  en  obebodd  trakt,  hemsökt  af  röfvare 
och  odjur,  är  mera  »lifvadt»  för  inbillningen  än  i  verklig- 
heten. Jag  går  till  en  hederlig  »f armare»,  som  har  ett 
hälft  dussin  hästar,  och  lyckas  träffa  följande  förmånliga 
öfverenskommelse  med  honom:  Jag  betalar  75  cents  per  dygn 
för  häst  och  sadel  och  förbinder  mig  att  föda  och  återställa 
hästen  t  godt  skick;  i  annat  fall  får  jag  betala  »Job»,  så 
heter  hästen,  med  45  dollar.  Hästar  äro  här  billiga.  »Men 
Ni  måste  ha  pistol  eller  gevär  med  Eder,  ty  det  är  ej  så 
trygt  bland  bergen.»  Men  jag  ansåg  det  i  tryggast»  att 
ej  taga  något  skjutvapen  med  mig  —  huru  lätt  kunde  jag 
ej  skada  mig  med  dylikt,  om  jag  t.  ex.  fölle  af  »Jobs» 
rygg !  Föröfrigt  behöfver  väl  ej  en  fattig  syndare  vara  rädd 
för  röfvare.  Detta  är  en  af  de  många  fördelarne  af  att 
vara  fattig. 

Följande  morgon  kl.  3  begåfvo  vi  oss  i  väg  —  »Job», 
undertecknad,  en  matväska,  en  hafrepåse,  ett  par  böcker, 
en  kikare  och  åtskilliga  andra  småsaker.  Månen  sken  så 
full,  så  blank  och  klar  från  den  molnfria  himlen,  under  det 
Sierra  Nevada  reste  sig  som  bergspöken  mot  den  mörka 
natthimmeln.  Alt  är  sällsamt,  dystert  och  ödsligt.  Gräset 
på  marken  är  så  torrt,  att  det  söndersmulas  under  hästens 
fötter,  under  det  rök  och  dam  ej  blott  följa  oss  efter,  utan 
äfven  omgifva  och  gå  framföre  oss  som  molnstoder.  Jag 
manar  på  Job  för  att  komma  undan  röken,  men  han  är 
tålamodig  och  föredrager  länge  mina  både  hör-  och  känn- 
bara anmärkningar,  innan  han  bryr  sig  derom.  Jag  blic- 
kar tillbaks  än  en  gång  på  de  talrika  väderkvarnarne,  som 
likt  skyddsandar  höja  sig  öfver  hvarje  hus  i  det  ödsliga 
Merced,  ger  Job  en  kännbarare  påminnelse  än  förr,  och  ha- 
stigheten   ökas    till    »full  fart.»     Intet  lif,  utom  vi  sjelfva, 


PA    HÄSTRYGG    MOT    YOSEMITE.  167 

syntes  eller  hördes.  »Prärie-hundarne»,  de  stora  vilda  Ka- 
lifornia-kaninerna  och  skallerormarne  sofva  ännu  i  sina  bo- 
ningar. Vi  färdas  förbi  hela  städer  af  dem,  men  ingen,  ej 
ens  polisen  är  ute.  Vi  färdas  raskt,  men  hinna  ej  bergs- 
sluttningen förr  än  i  dagningen.  Här  resa  sig  hvassryg- 
giga  höjder,  liknande  bröstvärn,  med  hvalfbågar  urholkade 
i  dem,  såsom  om  de  uppförts  med  människohänder;  skarp- 
kantiga stenhällar  sticka  fram  här  och  der,  liknande  grafvår- 
dar,  öfvertäckta  af  ljusgul  och  blodröd  mossa.  Landet  blir 
alt  mer  och  mer  ojemnt,  och  tecken  till  guldgräfningar  börja  visa 
sig,  tills  jag  slutligen  ser  dem  öfver  alt — men  inga  guldgräf- 
vare.  Se  der  uppstiger  rök!  Hvad  är  det?  Ett  röf vareläger? 
Kanske  och  kanske  icke.  Nog  har  röfvarelif  förts  der  i 
flydda  dar,  och  kanske  förekommer  sådant  ännu.  Men  min 
karta  och  »vägvisare»  säga  mig,  att  det  är  en  »station» 
vid  namn  Indian  Gulch.  Platsen  består  af  några  eländiga 
träkojor,  en  krog,  några  få  skuggträd  och  en  liten  täppa, 
hvarest  beta  några  ystra  hästar ;  några  män,  h vilkas  utseende 
ej  är  egnadt  att  lugna  svaga  nerver,  visade  sig  äfven.  Jag 
helsade,  hvarpå  de  frågade,  hvad  jag  ville.  »Vattna  min 
häst»,  svarade  jag.  Då  detta  skett  och  min  häst  fått  sig 
litet  mat  och  hvila,  fortsatte  vi  vår  färd  genom  en  bergig 
och  skogrik  trakt  till  en  station,  som  hette  Boot-Jack  Hol- 
low  (Stöfvelkneckt-hålan),  en  mycket  pittoreskt  belägen  plats; 
men  dess  gyllene  dagar  äro  räknade.  Här  likasom  på  så 
många  dylika  platser  i  Kalifornien  ser  man  nu  blott  några 
kineser,  som  äro  nöjda  med  att  gräfva  guld,  der  de  hvita 
gräft  förut.  De  äro  nöjda,  om  de  blott  »vaska  ut»  en  dol- 
lar per  man  om  dagen,  men  de  kunna  också  stundom  »realisera» 
4  å  5  dollar.  Här  hvilade  vi  åter  en  god  stund  och  förfriskade 
oss,  Job  på  hafre  och  vatten,  jag  på  getmjölk  och  »smörgå- 
sar». Utom  kineser  och  några  ruskiga  hvite  män  syntes 
här  äfven  några  kvinnor.  Alla,  utom  kineserne,  voro  fråg- 
visa och  ville  ha  noga  reda  på,  hvem  och  hvarifrån  jag 
var.  Jag  besvarade  alla  frågor  lika  noggrant,  som  om  jag 
stått  inför  en  domstol.  Männen  gengälde  min  öppenhet 
med  att  omtala  åtskilliga  röfvareanfall  och  mord,  som  egt 
rum  på  denna  plats  och  i  dess  närhet,  samt  sade  mig,  att 
det  ej  alls  var  trygt  att  färdas  ensam  bland  bergen.  Under 
det  jag  sålunda  examinerades,  varnades  och  undervisades,  kom 


]68  TJUGOFÖRSTA    KAPITLET. 


en  diligens,  dragen  af  sex  hästar  och  fullastad  af  resande, 
som  återvända  från  Yosemite. 

Jag  bjöd  »Stöfvelknekts-hålan»  ett  ömt  farväl  och  fort- 
satte åter  färden  ensam  på  Jobs  rygg  genom  en  vild  och 
sällsam  trakt,  hörande  till  den  s.  k.  »Mariposa-förläningen», 
som  en  tid  ansågs  göra  J.  C.  Fremont,  hvilkens  tillhörig- 
het den  var,  till  den  rikaste  enskilde  man  på  hela  vår  jord. 
Millioner  på  millioner  guld  uppgräfdes  ur  dessa  berg  och 
höjder.  Advokater  lära  dock  ha  roifat  åt  sig  största  delen 
af  gyllneskörden.  Processer  rörande  denna  »förläning»  ha 
nemligen  pågått  i  flera  år. 

Hvilken  förödelsens  styggelse  ha  ej  guldgräfningarne 
åstadkommit  öfver  alt !  Djupa  hålor  synas  här  allestädes  vid 
bergssluttningarne  med  väldiga  grushögar  utanföre.  Marken 
är  uppgräfd  och  uppbökad  öfveralt,  såsom  om  jättesvin  från 
trollens  dager  haft  sitt  tillhåll  här.  All  växtlighet  är  för- 
störd, och  här  och  der  står  en  ek,  ensam  och  öfvergifven, 
under  det  ruskiga,  öfvergifna  brädskjul  och  jordkulor 
tala  om  dagar,  som  varit  och  icke  mera  äro.  Jag  kan 
icke  säga,  att  jag  i  allmänhet  är  mörkrädd.  Jag  tror 
mig  kunna  gå  t.  ex.  genom  en  gammal  kyrkogård  på 
landet  i  Sverige  t.  o.  m.  på  en  torsdagsnatt  utan  att  få 
hjertklappning,  äfven  om  den  är  beryktad  för  spök-uppen- 
barelser.  Men  här  känner  jag  rysningar  och  »skuggrädsla» 
midt  på  ljusa  dagen.  Jag  lyssnar  och  hör  i  andanom 
gräsliga  svordomar  nå  mitt  öra  från  krogar  och  spelhelveten, 
jag  ser  dolkar  blänka,  hör  salfvor  af  pistolskott  och  derpå 
följande  jämmerrop.  Jag  spanar  och  ser  i  de  undangömda  och 
djupa  dälderna  vid  vägen  röfvare  mörda  och  plundra  den  enslige 
guldgräfvaren,  som,  lycklig  öfver  lönen  för  sin  möda,  styrer  kosan 
mot  hemmet  hundra  eller  tusentals  mil  härifrån.  Ett  träkors 
utmärker  platsen,  der  han  mördades  och  begrofs.  Jag  kände 
mig  färdig  att  förbanna  guldet  såsom  roten  till  alt  ondt  i  denna 
verlden  och  kanske  äfven  i  den  tillkommande.  Äfven  nu,  sedan 
Kaliforniens  gyllnedagar  i  detta  ordets  bokstafliga  mening 
äro  flydda,  fortfara  de  onda  följderna  af  dem.  I  San 
Francisco  ensamt  lefva  minst  3000  personer  uteslutande  af 
gruf spekulationer.  Man  beräknar,  att  desse  hajar  årligen 
plundra  sina  offer  på  omkring  nio  millioner  dollar.  Alla 
dessa  personer  ej  blott  göra  ingenting  till  samhällets  för- 
kofran,  utan  äfven  skada  och  hindra  andra  att  göra  något.    För 


PA    HASTRYGG    MOT    YOSEMITE.  169 

öfrigt  har  det  visat  sig,  att  åkerbruk  och  fruktodling  är  o 
mycket  mera  inkomstbringande  än  guldgräfning. 

Efter  nära  2  timmars  ridt  uppnådde  jag  Mariposa,  skalet 
af  en  fordom  blomstrande  guldstad,  dit  guldgräfvare  brukade 
komma  in  på  lördagsaftnarne,  väpnade  med  sina  spanska 
dolkar  och  pistoler,  och  lemna  en  stor  del  af  veckoförtjensten 
på  krogarne,  i  spelhusen  och  otuktens  nästen;  då  knapt 
en  vecka  gick  förbi,  utan  att  något  lif  här  spildes.  Nu 
ser  man  blott  ett  hotell  vid  lif  samt  några  kineser,  niexi- 
caner  och  smutsiga  Piute-indianer  med  hufvud  så  platta  som 
ett  vanligt  festtal. 

Jag  hade  nu  tillryggalagt  42  mil  från  Merced,  men, 
ehuru  jag  visserligen  var  något  öm  här  och  der,  kände 
jag  mig  ej  trött,  lika  litet  tycktes  »Job»  lida  af  trötthet. 
Ehuru  hettan  var  stark,  motverkade  den  utormodentligt 
friska  och  sköna  luften  känslan  af  trötthet.  Medan  jag 
hvilade  här  några  minuter,  kom  diligensen  vester  ifrån  på 
väg  till  Yosemite,  hvadan  jag  beslöt  vänta  ytterligare  någ- 
ra minuter  och  göra  den  sällskap,  så  långt  jag  kunde. 

Under  tiden  hade  jag  tillfälle  att  se  mig  omkring. 
Vid  hotellet  fans  en  samling  exemplar  af  traktens  pro- 
dukter. Här  såg  jag  en  tistel  med  en  blomma  af  2  1/i 
fots  omkrets;  jättestora  insekter  af  olika  slag;  en  familj 
skorpioner  o.   s.  v. 

Emedan  diligenspassagerarne  dröjde  för  att  äta  middag, 
beslöto  Job  och  undertecknad  att  börja  färden  i  förväg, 
sedan  vi  tagit  oss  litet  förfriskning.  Härifrån  till  »Big 
tree  Station»  är  26  mil  öfver  högsta  och  brantaste  bergs- 
ryggarne af  Sierra  Nevada.  Uppför  bär  det  ständigt.  Vi 
klättra  nu  uppför  de  ojemna  sidorna  af  det  egentliga  Sierra 
Nevada.  Luften  är  genomdränkt  af  en  stark  aroma 
från  de  väldiga  furuskogarne  och  har  aldrig  besmittats 
genom  beröring  med  smuts  och  djuret  homos  lungor. 
Du  indricker  den  i  fulla  drag,  tills  du  känner  dig  drucken 
af  nästan  öfverjordisk  vällust.  Flockar  af  ett  slags  stora 
rapphöns  springa  efter  vägen  framför  oss.  Pratsamma 
skator  flaxa  omkring,  under  de.  Kalifornia- kaniner 
springa  bort  med  sina  stora  öron,  då  de  höra  oss  komma, 
och  två  grupper  smidiga  råddjur  ila  tvärsöfver  vägen 
och  uppför  berget. 


170  TJUGOFÖRSTA    KAPITLET. 

Vi  blicka  från  höjd  till  höjd  2000  fot  ned  mot  San 
Joaquin-dalen  öfver  majestätiska  furuskogar.  Tre  olika 
slags  furor  resa  sig  mot  skyn,  den  gula  furan,  pinus  contorta, 
och  sockergranen.  #Den  sistnämda  är  nätt  opp  det  smak- 
fullaste och  ståtligaste  träd,  man  kan  tänka  sig.  Hon 
reser  sin  smärta  och  symetriska  gestalt  ända  till  250  fots 
höjd  mot  skyn,  under  det  en  grönskande  yfvig  krona  pryder 
hennes  hjessa,  och  käglor  af  en  fots  längd  hänga  ned  från 
hennes  armar.  Äfven  Job  tyckes  inspireras  af  detta  ståt- 
liga skådespel,  ty  han  går  med  raskare  steg  än  någonsin  upp- 
för bergshöjd  efter  bergshöjd  under  de  väldiga  trädens  skugga. 

Vi  passera  ännu  flera  utdöda  grufstäder.  På  vissa  ställen 
synas  några  kineser  sysselsatte  med  att  »vaska  guld»,  utom 
mexicaner  och  indianer  och  några  hvita  af  det  ohyggligaste  utse- 
ende. Bland  dessa  platser,  som  ännu  visade  tecken  tilllif,  passe- 
rades Mormon  Bar  och  Cold-Spring  Station.  Nu  och  då  syntes 
genom  skogen  en  skymt  af  Merced  bakom  oss,  under  det 
de  snöbetäckta  Sierra  reste  sig  mot  skyn  framför  oss. 

Vägen  uppfor  den  sista  och  högsta  bergsryggen  af 
Sierra  är  fem  mil  lång,  och  Job  börjar  visa  sig  trött, 
hvilket  ej  är  att  undra  öfver,  ty  han  har  redan  burit  mig 
50  mil  sedan  kl.  3  på  morgonen,  mycket  längre  än  vi  trodde 
vi  skulle  färdas  på  en  dag. 

Vi  ha  redan  uppnått  Sierra  Nevadas  högsta  punkt, 
en  utskjutande  bergsklippa  kallad  Point  Lookout.  Här 
stannade  vi.  Jag  steg  af  hästen  och  stod  några  oförgätliga 
minuter  på  yttersta  branten  af  klippan  —  ett  utropstecken 
från  topp  till  tå.  Här  höfdes  bäst  tiga,  ty  ord  äro  för  fattiga 
att  uttrycka  hvad  jag  skådade  och  kände.  Sierra  Nevada 
saknar  visserligen  Alpernas  glacierer  och  många  vattenfall,  men 
de  öfverträffa  alla  berg,  h vilka  jag  sett,  i  sina  fantastiska  former ; 
och  de  majestätiska  skogarne  sakna  motstycke.  Der  nere  sling- 
rar sig  Merced-floden  som  en  silfvertråd  i  dalen  tusentals  fot 
under  dina  fötter.  Du  ser  topparne  på  skogsmonarker,  som 
gräft  ner  sina  tår  under  flodens  botten  och  resa  sina  hjessor 
2  å  300  fot  mot  höjden,  men  synas  härifrån  små  som 
sparrisplantor.  Du  skådar  ut  öfver  bergen,  och  din  syn 
möter  bilden  af  ett  stormupprördt  haf,  hvars  jätteböljor 
äro  betäckta  med  furuskog,  under  det  skummet  på  deras 
kammar  sammanfrusit  till  snö  och  is,  och  skogbevuxna  kullar 
utbreda  sig  i  fjärran  mot  öster  vid  bergets  fot. 


KALIFORNIA-»  SOMMARNÖJE».       EN    SIERRA-HJÄLTE.         171 

—  Lyss !  Hör  dessa  sällsamma  toner,  som  nå  ditt 
öra  från  furornas  toppar  nedanför,  omkring  och  öfver  dig! 
Hvilka  klagande  suckar,  hvilka  mystiska  sånger  från  berg- 
ens körer  uppstiga  från  djupet,  komma  böljande  öfver 
höjder  eller  rullande  ned  från  bergens  toppar  mot  dig! 
Hvilka  sköna,  vemodiga,  ljufva,  majestätiska  harmonier! 
Jag  känner  igen  dessa  toner  —  de  äro  desamma,  som  jag 
i  min  barndom  hörde  i  Norrlands  skogar,  tusentals  mil  här- 
ifrån —  de  äro  de  samma,  som  höras  i  vårt  eget  bröst,  då 
verldens  buller  ej  öfverrösta  dem.  Den  evige  Anden,  som 
genomtränger  hela  naturen,  är  en,  och  den  eviga  musiken, 
som  genombäfvar  hela  skapelsen  är  ock  en  och  densamma. 
Äfven  den  trogne  och  tålige  Job  spänner  ut  sina  öron,  sträc- 
ker upp  hufvudet  och  lyssnar.  Hvem  vet,  om  ej  äfven 
han  njuter  af  skådespelet  och  furornas  säng? 

Se  der  vid  kanten  af  klippan  en  hård  kamp  mellan 
lif  och  död.  Detta  krokiga  träd  med  den  polerade  och 
kastanj -färgade  stammen  har  kommit  upp  genom  den  solida 
klippan,  klufvit  den  och  gör  hvarje  ögonblick  remnan  större. 
Dess  namn  är  Manzanita. 


TJUGOANDKA    KAPITLET. 

Kalifornia-» Sommarnöje.»     En    Sierra-hjälte.    Bland 
jätteträden.    Hos  fåraherdar  och  jägare. 

Medan  vi  dröjde  här,  upphunnos  vi  af  deligensen, 
h vilken  passerade  förbi  och  ilade  i  »full  fart»  utför  berget 
efter  den  smala  vägen  mellan  bråddjup  och  efter  höga 
branter.  Job  och  undertecknad  följa  i  sakta  mak  och  hålla 
oss  alltid  på  vederbörligt  afstånd  från  vägens  yttre  kant. 
Snart  hade  äfven  vi  klättrat  nedför  toppen  af  Sierras  rygg. 
Skogen  blir  alt  djupare  och  dystrare,  solen  gömmer  sig 
bakom  bergstopparne,  jag  stannar  vid  en  källa  och  låter 
Job  och  undertecknad  smaka  dess  innehåll.  Hastigt  slår 
Job  upp  hufvudet,  mitt  hjerta  hoppar  till  —  och  det  kommer 
icke  en  röfvare  med  spänd  pistol  och  befaller  mig  hålla, 
upp    armarne    eller    dö!     Jag    rider  ett  stycke  till  och  ser 


172  TJUGOANDRA    KAPITLET. 

rök  uppstiga  mellan  träden.  Kommen  närmare  upptäcker 
jag  äfven  uppslagna  tält  samt  folk  och  hästar.  Jag  styrer 
dit  och  finner  några  af  de  många  familjer  från  olika  delar 
af  Kalifornien,  som  under  den  hetaste  tiden  af  sommaren 
»tälta»  bland  bergen,  hvilka  här  slagit  sig  ned  i  en  romantisk 
och  skuggrik  trakt  nära  »Big  tree  Station».  Med  äkta 
kalifornisk  gästfrihet  inbjödo  de  mig  att  stanna  i  deras  läger 
öfver  natten,  hvilket  både  Job  och  undertecknad  med  glädje 
gjorde.  Jag  inbjöds  äfven  till  k  välls  värden,  bestående  af 
färskt  råddjurskött  samt  getmjölk,  bröd  och  smör.  Sällan 
har  en  måltid  smakat  så  väl  som  denna  efter  en  ridt  af 
60  mil  sedan  kl.   3  på  morgonen. 

Efter  måltiden  bjödos  vi  på  en  extra  underhållning. 
Det  var  redan  mörkt.  Stjernorna  hängde  ned  så  glänsande 
och  stora  från  den  molnfria,  mörka  och  djupa  himlen. 
Stockelden  i  midten  af  lägret  kastar  sitt  sken  bland  de 
väldiga  furorna.  »Hallo,  Jim!  Kom  och  sitt  ned!»  Med 
denna  helsning  välkomnades  kvällens  hjälte.  Jim  var  en 
äkta  »frontiersman»,  klädd  i  bockskins-drägt  med  ludna 
kanter  och  bräm,  glittrande  i  eldskenet  af  allehanda  vapen 
med  ett  bredt  grannlåtsprydd  bälte  om  lifvet  samt  starkt  bygd 
med  långt  och  styft  skägg.  Hans  anletsdrag  uttryckte  en 
blandning  af  djuriskhet,  list  och  humor.  Det  djuriska  var 
dock  öfvervägande.  Det  vilda  frontierlifvet  hade  ej 
»förädlat»  denne  gamle  syndare  på  det  sätt  som  beskrifves 
af  romanförfattare,  hvilka  på  långt  afstånd  fantisera  öfver 
personer  och  förhållanden,  som  de  ej  känna.  Intim  beröring 
med  indianen  och  naturen  synes  ej  förädla  den  hvite,  utom 
i  dikten;  den  är  snarare  egnad  att  draga  honom  tillbaks 
till  barbarism.  Den  sålunda  förvildade  hvite  skiljer  sig  från 
den  röde  vilden  deri,  att  den  förre  är  mycket  mera  djefvulsk. 
Han  introduceras  för  mig  såsom  »Jim  Finney,  den  store 
indiankrigaren  och  björnjägaren».  Sin  kännedom  om  mitt 
fosterland  visade  han  genom  följande  anmärkning:  »Jag 
har  ej  varit  i  östra  Staterna  på  fyrtio  år  och  har  glömt 
hvar  Sweden  är.»  Jag  skakade  hand  med  honom  och  satte 
mig  midt  emot  honom  på  behörigt  afstånd  för  att  slippa 
inandas  alkohol-ångorna,  som  uppstego  ur  hans  hals.  Han 
talade  ständigt  om  sig  sjelf  och  sina  bragder  i  samband 
med    indianer    och    björnar,    hvilka    han  sammanstälde  med 


KALIFORNIA-» SOMMARNÖJE».       EN    SIERRA-HJÄLTE.  173 

hvarandra  och    betraktade    som  naturliga  .fiender,  som  måste 
kringgås  eller  förgöras,  alt  efter  som  omständigheterna  fordrade. 

»Du  kan  ej  lita  på  en  injön  (indian)»,  sade  han  på 
sin  klumpiga  frontier-engelska. 

»Ja'  känner  dem.  Om  de  bara  få  öfvertaget,  sända 
de  dig  till  h-t ;  de'  ä'  säkert.  Det  enda  sättet  att  reda  sig 
med  dem  är  att  göra  dem  rädde  för  dig.  De  skulle  ha 
sändt  en  pil  genom  mig  länge  sen,  om  ja'  ej  kommit  dem 
att  tro,  att  jag  var  en  besvärjare.  Det  gick  till  så  här. 
Jag  hade  kontrakt  att  skaffa  kött  åt  soldaterna  vid  agen- 
turen och  tog  med  mig  en  mängd  injöner  för  att  jaga. 
Vi  hade  stor  jagtlycka  och  voro  på  återvägen  med  utmärkt 
råddjurskött.  Jag  såg  injönerna  söla  på  afstånd  och  hviska 
till  hvarandra  och  misstänkte,  att  det  ej  stod  rätt  till.  Så 
hade  jag  ögat  på  dem  och  den  här  (en  rostig  bössa,  som 
han  vidrörde)  i  ordning,  i  händelse  något  skulle  inträffa. 
Du  kan  ej  lita  på  en  injön;  de  äro  alla  lika;  om  de  få 
öfvertaget,  sända  de  dig  till  h-t!» 

Sedan  han  uttalat  de  sista  orden  med  ett  hemskt  skräl- 
lande ljud,  såg  han  omkring  sig  på  oss  med  en  vigtig  min, 
hvarefter  han  fortsatte: 

»Jag  stannade  och  lät  injönerna  upphinna  mig  och 
började  tala  med  dem  om  jagt  och  skjutning.  Jag  sade 
dem,  att  jag  var  en  besvärjare  och  kunde  ej  dödas  af  kula 
eller  pil,  och  för  att  visa  det,  tog  jag  utaf  min  bockskin- 
tröja  och  satte  upp  den  på  20  stegs  afstånd  och  sade  dem, 
att  den,  som  kunde  skjuta  en  pil  genom  henne,  skulle  få 
henne.  De  höllo  på  att  skjuta,  öfver  en  timme,  på  denna 
tröja,  som  jag  nu  har  på  mig,  men  kunde  ej  genomborra  den.» 

»Hur  kom  det  till?»  frågade  en  ung  man,  som  satt 
med  halföppen  mun  och  lyssnade. 

»Jo,  ser  du,  gosse,  denna  tröja  är  sämskad  väl  och 
seg,  och  hon  hängde  ned  löst,  så  att  hon  böjdes  undan  för 
pilarna.  Om  jag  haft  den  på,  skulle  pilarna  ha  genom- 
borrat både  tröjan  och  mig.  Injönerna  äro  mycket  skickliga 
i  somliga  saker,  men  de  tro  på  djeflar,  besvärjelser  o.  d. 
Jag  lurade  dem  dugtigt  den  gången,  och  de  voro  rädde  att 
röra  mig,  oaktadt  de  voro  villige  dertill.  Men  de  vågade 
icke!  Under  det  jag  var  ute  och  högg  ved  en  dag,  såg 
jag  rök  uppstiga,  och,  fruktande  att  något  var  på  tok,  skyn- 
dade jag  tillbaks,  och  der  stod  mitt  hus  i  lågor!  Jag  visste 


174  TJUGOANDRA    KAPITLET. 

injöner  varit  framme  och  upptäckte  snart  spåren  efter  en 
stor  injön.  —  Jag  tog  hans  'skelp'  —  hans  hår  var  så 
här  långt,»  sade  han  med  ett  hemskt  grin,  i  det  han 
mätte  upp  till  armbågen. 

»Ni  borde  komma  med  mig  och  döda  en  'grizzly' -björn,» 
sade  han  till  mig.  »Och  låt  mig  säga  Er,  att  om  Ni  nånsin 
skjuter  en  'grizzly',  ge'  honom  kulan  omkring  örat.  Om 
Ni  träffar  rätt,  dödar  Ni  honom;  om  icke,  blir  han  arg  som 
en  —  och  farlig  att  råka  ut  för.  Jag  och  en  indian  jagade 
på  några  »helvetes  acres»*)  och  påträffade  en  stor  grizzly. 
Vi  sköto  på  honom  båda  på  nära  håll.  Jag  såg  att  han  var 
träffad  och  tumlade  om  ett  tag;  men  han  kom  upp  igen 
och  kom  springande  efter  oss  i  fullt  raseri.  Vi  hade  ingen 
tid  att  ladda  och  hade  ingen  annan  utväg  än  springa.  Jag 
är  god  springare,  och  injönen  var  ej  sen.  Jag  tittade  till- 
baks och  såg  björnen  komma  oss  närmare.  Jag  visste,  han 
skulle  få  fatt  i  en  af  oss,  och  så  sprang  jag  till  injönen 
och  gaf  honom  ett  slag,  så  han  föll.  Innan  han  hunnit 
stiga  upp,  hade  björnen  honom  i  sitt  våld.» 

»Dödade  ej  björnen  honom?»  frågade  den  gapande 
ynglingen. 

»Nej  han  tögg  honom  en  stund  och  sedan  lemnade 
honom,  och  injönen  tillfrisknade.  Injöner  äro  sega  som 
kattkött. » 

Jag  kände  mig  icke  hugad  att  följa  denne  sälle  på  björnjagt. 

Han  fortfor  att  omtala  en  mängd  dylika  historier,  bland 
dem  en  om  en  björn,  som  han  sårat  och  lemnat  i  detta  till- 
stånd till  följande  dag,  då  han  på  det  grymmaste  plågat 
honom  till  döds.  Ju  grymmare  och  uslare  bragder  han 
omtalade,   ju    mera    djefvulskt    grinade    och    skrattade  han. 

Efter  att  ha  lyssnat  till  dessa  historier,  svepte  jag  om 
mig  min  rock  och  lade  mig  under  bar  himmel.  Så  vardt 
afton  den  första  dagen  af  Yosemite- färden.  Denna  natt  sof 
jag  sötare  än  jag  någonsin  gjort,  då  jag  legat  på  dun. 
Ej  det  ringaste  tecken  till  dagg  föll  under  natten,  och, 
oaktadt  det  var  temligen  svalt,  kändes  intet  tecken  till 
förkylning  —  men  verkningarne  af  föregående  dags  ridt 
voro  kännbara! 


*)  Så  kallades  vissa  ofruktbara  trakter  bland  bergen,  som  äro  be- 
växta med  ett  slags  egendomliga  buskar. 


KALIFORNIA-» SOMMARNÖJE».       EN    SIERRA-HJÄLTE.         175 

Tidigt  på  morgonen  tog  jag  farväl  af  mitt  gästfria 
värdfolk  och  fortsatte  färden  efter  en  smal  stig  7  mil  öfver 
bergen  till  jätteträden.  Morgonen  var  sval  och  skön.  De 
ståtliga  sockergranarne,  hvilka  här  uppnått  jättestorlek,  breda 
sin  skugga  öfver  stigen.  Utom  sockergranar  syntes  äfven 
kornell  (hundträd),  hvilka  voro  stora  som  träd  och  buro 
stora  blommor.  På  vägen  upphann  jag  två  till  ytterlighet 
snuskiga  platthufvade  Piute-indianer,  som  voro  på  väg 
att  fiska. 

På  en  höjd  af  något  öfver  en  mil  öfver  hafsytan  fick 
jag  först  syn  på  jätteträden.  Jag  hade  redan  både  i  Oregon 
och  Kalifornien  sett  träd  af  öfver  250  fots  höjd,  hvadan  jag  ej 
vid  första  anblicken  af  dessa  skogens  jättar  blef  öfverraskad. 
Men  ju  närmare  du  lär  känna  ett  verkligt  stort  föremål, 
ju  mer  växer  din  beundran  derför.  Du  måste  se  på  dessa 
träd  två  och  tre  gånger  samt  jemföra  dem  med  de  omkring 
stående  sockergranarne  och  furorna,  innan  du  börjar  märka, 
att  du  är  bland  verldens  största  jättar  inom  växtverlden. 
Träd  af  sex  fots  diameter  och  150  fots  höjd  se  ut  som  små 
skog  bredvid  dessa  vidunder.  Jag  klättrade  upp  på  »den 
fallne  monarken»  och  var  33  fot  öfver  marken.  Jag  red 
genom  en  ihålig  trädstam  och  sedan  ut  genom  ett  kvisthål. 

På  en  annan  plats  har  ett  träd  »skogens  fader»,  som 
fallit,  en  diameter  af  40  fot  och  en  längd  af  450  fot.  Ett 
annat  har  nedsågats  —  rättare  nedborrats  (arbetet  utfördes 
af  5  män  på  23  dagar  för  500  dollar),  och  på  stubben 
finnes  sittplatser  för  en  folksamling  af  300  personer.  En 
företagsam  amerikan  upprättade  ett  tryckeri  och  utgaf  en 
tidning  från  denne  stubbe. 

Det  är  omöjligt  att  ge  en  noggrann  föreställning  om 
dessa  under,  ty  under  äro  de  och  så  anses  de  äfven  af 
indianerne,  som  säga,  att  andra  träd  växa,  men  dessa 
sequoia-träd  hafva  utgått  omedelbart  ur  den  stora  Andens 
skaparehand.  Det  hade  varit  väl,  om  indianerne  under 
seklernas  lopp  vördat  dessa  under  så  högt,  att  de  ej,  som 
skett,  bränt  sönder  deras  stammar  ända  till  vanskaplighet. 
Tänk  dig  ett  träd  dubbelt  så  högt  som  t.  ex.  Riddarholms -tornet ! 

Om  du  urholkar  ett  af  de  största  af  dem,  kan  du  in- 
reda omkring  30  bekväma  våningar  öfver  hvarandra  på  3 
å  4  rum  och  kök!  Jag  erfor  en  öfverväldigande  känsla, 
under    det    jag    betraktade    dessa    växtrikets  patriarker  och 


176  TJUGOANDRA    KAPITLET. 

hörde  vinden  spela  grofva  och  enformiga  bastoner  i  deras 
kronor  nu  som  den  gjort  i  tusental  år.  Somliga  uppskatta 
dessa  träds  ålder  ända  till  öfver  5,000  år,  under  det  andra 
anse  de  äldsta  af  dem  uppnå  blott  3,000  år.  Deras  brons- 
färgade  bark  uppoår  en  tjocklek  af  öfver  2  fot;  men  deras 
kottar  äro  ej  större  än  tallkottar. 

Om  dessa  träd  blott  kunde  tala!  Det  är  svårt  att 
komma  ifrån  den  föreställningen,  att  de  verkligen  kunna  det. 
Huru  mycket  underbart  hade  de  ej  att  berätta!  De  hafva  sett 
slägten  efter  slägten  komma  och  söka  skydd,  strida  eller 
knyta  vänskapsförbund  vid  deras  fot;  och  de  ha  sett  nya 
slägten  komma  och  undantränga  de  förra. 

Fast  de  ej  fått  tunga  som  vi,  tala  de  ändå  ett  renare 
och  vältaligare  språk  än  någon  människa;  och  deras  pre- 
dikan om  Guds  makt  och  majestät  och  om  människolifvets 
korthet  och  vansklighet  lemnade  ett  djupare  och  varaktigare 
intryck  i  min  själ  än  hvad  jag  erhållit  af  postillor  och 
prester.  Det  är  icke  alls  otroligt  att  några  af  dessa  träd, 
som  ännu  lefva  och  grönska,  hade  trädt  ur  barnskorna,  då 
gubben  Noah  höll  på  att  bygga  arken.  De  voro  stora 
träd,  då  David  och  Jonathan  knöto  vänskapsförbund,  då 
Hiram  sände  timmer  och  huggen  sten  från  Libanon  till 
Jerusalem,  då  Leonidas  med  sina  män  stupade  vid  Ther- 
mopylae.  De  voro  äldre  än  Metusalah,  då  Caesar  Augustus 
förde  spiran  öfver  verlden  och  verldens  Frälsare  föddes  i 
Bethlehem.  Somliga  af  dem  hade  2,000  år  på  hjessan,  då 
Nordens  vikingar  injagade  skräck  och  fasa  i  hela  den  kända 
verlden  och  sträckte  sina  äfventyrliga  färder  bortom  Atlanten 
ett  hälft  dussin  sekler,  innan  Columbus  gjorde  anspråk  på 
att  vara  Amerikas  upptäckare !  Hvem  kan  säga,  huru  länge 
de  skola  stå?  Hvilka  kommande  verldsomhvälfningar  skola 
de  upplefva?  —  Kanske  skola  ett  årtusende  hädanefter 
luftskepp  »ankra»  vid  deras  rötter  och  föra  lustresande  hit, 
som  skola  beundra  dem  likasom  vi.  Kanske  skola  de  få 
upplefva  en  kommande  gyllene  ålder,  ett  allmänt  fridsrike 
på  jorden,  hvilket  många  fromma  vänta  och  längta  efter, 
och  som  lofvats  af  siare  och  profeter?  —  Quien  sabe? 

Med  dylika  betraktelser  styrde  vi,  Job  och  undertecknad, 
sedan  vi  spisat  och  druckit  ur  en  källa,  som  framporlade 
mellan  rötterna  på  ett  jätteträd,  kosan  tillbaks  mot  »Big 
tree    Station».     Hvilka    nya,    outplånliga  intryck  hade  icke 


KALIF0RN1A-  »SOMMARNÖJE».       EN    SIERRA-HJÄLTE.  177 

dessa  timmar  bland  jätteträden  utöfvat  på  min  själ !  Dylika 
erfarenheter  äro  eröfringar  för  vårt  lif,  skatter,  som  äro  af 
mera  värde  än  guld  och  ädelsten. 

På"  återvägen  fick  jag  äfven  se  den  märkvärdiga  s..  k. 
snöplantan.  Hon  har  ej  fått  sitt  namn  af  sin  färg,  ty  hon 
är  ej  hvit  utan  röd  —  midt  emellan  blod  och  eldröd  — 
utan    deraf   att  hon  växer  upp  genom  snön,    såsom  om  den 

•  vore  hennes  naturliga  element.  Hon  uppväxer  till  en  höjd 
af  8  å  12  tum  och  är  fullfärdig  och  prydd  med  blommor, 
när  hon  tränger  sig  upp  ur  jorden.  Då  hon  först  visar  sig 
öfver  marken,  ser  man  långa,  smala  och  röda  blad  omsvepa 
och  skydda  den  egentliga  blomman,  tills  hon  uppnått  till- 
räcklig storlek  för  att"  reda  sig  sjelf,  då  bladen  slingra  sig 
omkring  stammen  för  att  ej  undanskymma  blommans  skönhet. 
Dess  botaniska  namn  är  Sarcodes  Sanguinea. 

Då  vi  åter  kommo  till  »Big  tree  Station»,  var  dagen 
ganska  långt  framskriden ;  men  som  man  sade  mig,   att  åt- 

'  skilliga  sällskap  slagit  läger  i  närheten  af  vägen  mellan 
denna  plats  och  Yosemite,  ett  afstånd  af  25  eng.  mil,  be- 
slöt jag  att  fortsätta  färden  ensam. 

Den  lätta,  friska  och  klara  bergsluften,  genomdränkt 
af  skogens  parfymer  lifvade  min  varelse,  och  de  ståtliga  ber- 
gen och  sällsamma  föremålen,  som  ständigt  mötte  ögat, 
kommo  mig  att  helt  och  hållet  förgäta  tanken  på  björnar 
och  röfvare,  tills  en  ruskig  figur,  väpnad  med  gevär  och 
pistol,  kom  ridande  på  en  liten  indiansk  häst  genom  skogen 
in  på  vägen  och  inväntade  min  ankomst.  Mitt  hjerta  bör- 
jade   slå    ojemna  slag,   och  det  var  likasom  om  myror  kru- 

I  pit  från  hjernan  ned  genom  ryggraden.  »Detta  är  väl  en 
röfvare!  Här  torde  jag  få  erfara  något  nytt  af  lifvet,  få 
tillfälle  att  göra  en  jemförelse  mellan  den  ridderlige  röfva- 
ren  i  romanen  och  den  prosaiske  verklige  röfvaren  i  Sierra 
Nevada!  —  Och  ensam  är  jag  här  i  denna  vildmark  med 
denne  ohygglige  sälle  framför  mig!»  Dylika  tankar  genom- 
ilade min  hjerna,  under  de  få  ögonblick,  som  förflöto,  innan 
jag  hann  fram  till  den  fruktade   riddaren.     Jag  samlade  alt 

,  mod  jag  ägde  och  helsade  med  frimodig  röst:  »god  dag!» 
hvilket  besvarades  med  en  fråga,  om  jag  kom  från  Fresno- 
Flat.  »Nej»,  svarade  jag.  »Hvem  är  du,  och  hvar  ska' 
du?»  var  följande  fråga.  »Studerande.  Jag  är  här  ute  för 
att    studera    naturen    och    lifvet  samt  reparera    min  helsa.» 

12 


178  TJUGOANDRA    KAPITLET. 

»Hvem  är  du,  och  hvar  ska'  du?»  frågade  jag  tillbaka. 
»Jägare.  Jag  har  varit  efter  några  råddjur.»  Han  följde 
mig  ett  stycke  till  vägs,  hvarefter  han  vände  om  och  såg 
efter  mig,  och  jag  manade  på  Job  och  fortsatte  min  väg 
utan  ledsnad  öfver  att  åter  vara  ensam. 

Jag  red  flera  mil  genom  majestätiska  och  pittoreska 
skogar.  Guld  och  skarlakansfärgad  mossa  och  lava  be- 
täcka de  döda  trädstammarne  i  fantastiska  draperier.  Vi 
färdades  under  äreportar  och  arkader  mellan  200  fot  höga 
pelare,  prydda  med  regnbågens  alla  färger,  flammande  i 
eld  och  blodrödt  eller  glödande  i  guld.  Om  en  artist  skulle 
återgifva  dessa  färger  sådana  de  äro,  skulle  den,  som  ej 
sett  verkligheten,  tvifla  på  sina  egna  ögon  eller  på  artisten. 
De  väldiga  träden,  resande  sig  mot  himmelen  högre  än  ansen- 
liga torn,  draperade  med  mossor  och  slingerväxter  i  varie- 
rande och  brillianta  färger;  de  höga  bergen  i  fjärran  och 
de  djupa  dalarne  nedanföre  och  marken  vid  dina  fötter,  be- 
täckt med  gul  och  blå  mossa  samt  slingerväxter  i  alla  färger, 
bildade  en  öfver  all  beskrifning  romantisk,  lysande  och 
ståtlig  tafla. 

Vid  solnedgången  komma  vi  till  Otter  Creek  (Utter- 
bäcken), der  en  fåraherde  med  sin  hjord  af  tusental  får  slagit 
läger  tillika  med  ett  sällskap  jägare  från  San  Francisco. 
Trötte  och  hungrige  beslöto  äfven  Job  och  undertecknad  att 
tillbringa  natten  bland  detta  pittoreska  sällskap.  Då  mörkret 
inträdde,  gjordes  eldar  å  ömse  sidor  om  dalen  för  att  hålla 
pantrar  och  björnar  på  afstånd  från  hjorden,  hvilka  odjur 
finnas  i  mängd  i  dessa  skogar  och  bergstrakter.  —  Ett  lam 
slagtades  och  »stektes  på  halster»,  och  jag  blef  åter  friko- 
stigt inbjuden  att  »hålla  tillgodo  med  hvad  huset  förmådde», 
eller,  som  det  hette  på  grundspråket,  »to  come  and  have  a 
bite».  —  Skådespelet  var  pittoreskt:  får  i  tusental  betade  i 
dalen,  som  upplystes  af  stockeldarne,  hvilka  kastade  ett 
dunkelt  sken  inåt  den  mörka  skogen.  Omkring  en  stock- 
eld och  ett  stekt  lam  äro  vi  samlade  12  man,  represente- 
rande fem  olika  folkslag:  åtta  amerikaner,  en  indian,  en 
mexican,  en  tysk  och  en  vikingason  från  gamla  Sverige! 
Det  är  förunderligt,  huru  naturen  förbrödrar  oss.  Vi  äro 
alla  på  en  gång  så  bekanta,  som  om  vi  varit  grannar  i  åra- 
tal. Indianen,  som  är  långt  ifrån  »vild»,  stör  visserligen 
min    aptit  något  litet,  då  han  tar  en  tarm  ur  det  slagtade 


KALIFORNIA-»  SOMMARNÖJE».       EN    SIERRA-HJÄLTE.  179 

lammet,  stryker  undan  dess  »naturliga»  innehåll  med  han- 
den, stoppar  dess  ena  ända  i  munnen  och  tuggar  och  sväl- 
jer den  så  fort  han  hinner;  det  är  visserligen  icke  heller  så 
'angenämt  att  se  mexicanen  sitta  vid  elden  och  plocka  lop- 
por etc.  från  sin  smutsiga  kropp  eller  att  lyssna  till  det  ej 
så  särdeles  hyfsade  språk,  som  San  Francisco-jägarne  an- 
vända; men  det  är  ej  mer  aptitligt  att  se  super  fint  folk 
t.  ex.  äta  ost,  »som  rörs»,  än  att  se  en  indian,  som  äter  en 
färsk  tarm;  icke  heller  är  det  egendomligt  för  mexicanen 
att  plocka  loppor  etc.  från  sitt  smutsiga  hull;  och  San  Fran- 
cisco-jägarnes  eder  voro  ej  grö  fre  än  de,  hvilka  t.  o.  ni. 
en  svensk  biskop  nu  och  då  använder. 

Här  uppe  bland  Sierra-bergen  finnas  de  stora  vilda 
s.  k.  »bergfåren».  Fåraflaren,  som  äger  hjorden,  hvilken  be- 
tar omkring  oss,  har  två  tama  »berg-får»,  hvilka  tyckas 
trifvas  godt  bland  sitt  civiliserade  sällskap.  Detta  slags 
vilda  får  (ovis  montana),  hvilket  finnes  bland  Sierra  Nevada 
från  Tejon-passet  i  södra  Kalifornien  till  Oregon-gränsen  eller 
kanske  ännu  längre  norr,  är  mycket  skygt  och  svårt  att 
fånga.  Det  är  mycket  stort.  Dess  längd  är  omkring  fem 
fot  och  det  väger  stundom  120  kilogram,  således  mer  än 
ett  vanligt  råddjur.  Under  buken  är  det  hvitt,  för  öfrigt 
gråbrunt.  Gumsens  horn  äro  mycket  stora,  stundom  5  tum 
i  genomsnitt  vid  hufvudet  och  tre  fot  långa.  Hornen  böja 
sig  först  uppåt,  sedan  bakåt  och  nedåt  och  äå  i  spiralform 
med  ändpunkten  böjd  utåt.  Bergsborna  påstå,  att  fåret 
använder  sina  horn  för  att  hjelpa  sig  ned  från  höga  klippor, 
på  hvilka  det  gerna  vistas.  I  stället  för  att  klättra  utför 
de  branta  klipporna  och  öfver  de  grofva  stenblocken,  hoppar 
det  hufvudstupa  ned  för  lodräta  klippor  af  ända  till  100 
fots  höjd  och  faller  på  sina  horn,  som  äro  starka  nog  att 
motstå  stöten  och  elastiska  nog  att  kasta  fåret  tillbaks  10 
å  15  fot  i  luften,  hvarifrån  det  för  andra  gången  kommer 
ned  på  sina  fötter. 


180  TJUGOTREDJE    KAPITLET 

TJUGOTREDJE   KAPITLET. 
Yosemite!  Yosemite! 

Efter  en  Ijuflig  hvila  och  en  lätt  frukost  begåfvo  vi 
oss  vid  soluppgången  följande  morgon  åter  i  väg  mot 
Yosemite. 

Efter  ett  par  timmars  rask  ridt  genom  vilda  skogar, 
fulla  af  björnar  o»h  vildkattor,  pantrar,  Kaliforni a-lejon, 
elgar  och  råddjur  etc,  af  hvilka  sistnämnda  vi  sågo  två  små 
hjordar,  och  uppför  branta  bergshöjder  förbi  bråddjup  kommo 
vi  upp  på  en  bergshöjd,  kallad  Inspiration -Point  (Ingifvelse- 
punkten),  h  varifrån  vi  plötsligt  erhöllo  utsigt  öfver  hela  den 
verldsberyktade  Yosemite-dalen,  målet  för  vår  80  mil  långa 
färd  från  Merced.  Visserligen  hade  jag,  under  det  jag  red 
i  zig-zag  uppför  bergen,  beredt  mig  på  att  snart  uppnå 
denna  punkt  och  få  med  egna  ögon  se,  hvad  som  så  länge 
sysselsatt  min  inbillning,  men  jag  öfverraskades  af  att  komma 
dit  förr  än  jag  trodde. 

Jag  kom  med  höga  anspråk,  med  föreställningen  upp- 
jagad till  hvad  jag  tyckte  dess  höjd.  Jag  hade  sett  Mont 
Blanc  i  ansigtet  från  en  höjd  af  10,000  fot;  jag 
hade  från  högsta  toppen  af  Jura-bergen  vid  soluppgången  i 
en  enda  vy  sett  Berner-alperna,  Vallis-alperna  med  St. 
Gotthard  resande  sig  i  bakgrunden,  samt  Mont  Blanc-kedjan ; 
men  hvad  jag  nu  för  första  gången  med  häpnad  skådade 
var  något  så  egendomligt  i  sitt  slag,  hvilket  öfverträffade 
och  undanskymde  alt  storartadt  och  majestätiskt,  jag  nå- 
gonsin sett;  —  likväl  icke  genast.  Det  första  ögonblicket 
kände  jag  mig  nästan  missräknad,  men  det  nästa  ögon- 
blicket stod  jag  stum  och  orörlig  af  häpnad.  Jag  var  glad, 
att  jag  var  ensam.  Hade  jag  haft  en  af  dessa  plågoandar 
med  mig,  som  kalla  sig  »ledsagare»,  hvilken  i  ett  sådant 
ögonblick  som  detta  börjat  plåga  mig  med  ett  mekaniskt 
uppräknande  af  de  olika  föremålens  namn,  afstånd,  storlek 
o.  s.  v.,  fruktar  jag  att  antingen  han  eller  jag  fått  göra 
kullerbyttor  utför  klippväggen. 

Inför  dylika  storartade  skapelsens  under  höfdes  det 
bäst  att  vara  stum ;  att  söka  med  våra  svaga  och  ofullkom- 


yosemite!  yosemite!  181 

liga  ord  beskrifva  dem  skulle  nästan  vara  en  förolämpning 
mot  skapelsens  Herre,  om  vi  gjorde  anspråk  på  mer  än  ett 
svagt  återgifvande  af  våra  personliga  intryck. 

Fyratusen  fot  nedanför  oss  ligger  Yosemite-dalen  med 
sina  gröna  naturliga  ängar  och  träd  af  allehanda  slag,  som 
från  denna  punkt  synas  små  som  buskar,  och  genom  dalen 
flyter  Merced-floden.  Är  du  poetisk,  kan  du  visserligen  säga, 
att  floden  slingrar  sig  som  en  silfvertråd  genom  dalen;  men 
tråden  försvinner  här  och  der  mellan  klippor  och  bland 
träden  och  sväller  ut  på  andra  ställen  till  små  naturliga 
dammar,  liknande  perlor  och  nipper  på  en  kedja.  Från 
dalen,  som  är  1j%  å  1  mil  bred  och  8  mil  lång,  resa  sig 
lodräta  granitväggar  till  en  höjd  af  öfver  4,000  fot.  Der 
reser  sig  en  jättepelare  till  en  höjd  af  3,000  fot;  der  ett  par 
dome-formiga  klippor,  som  blifvit  klufna  på  midten  från 
topp  till  fot;  på  flera  olika  ställen  resa  sig  grupper  af 
vidunderliga  granitklippor,  under  det  midt  emot  mig  höjer 
sig  den  störste  jätten,  hvilken  måste  vara  El  Capitan;  jag 
vet  ännu  ej  namnen  på  de  olika  föremålen.  Solen  skiner 
nästan  våldsamt  från  den  klara  himlen  mot  de  gråa 
klippväggarne,  under  det  luften  dansar  i  hettan.  Man  känner 
en  bäfvande  undran,  om  detta  ej  är  domens  dag,  om  ej 
bergens  konungar  och 'furstar  redan  hört  den  yttersta  basunens 
ljud,  som  väckt  dem  ur  sina  grafvar,  och  nu  stå,  bleka 
och  nakna,  inför  honom,  hvars  öga  lyser  som  eldslågor!  — 
Eller  monne  jag  kommit  upp  till  Vallhall,  der  gudarne  hålla 
råd?  Eller  ha  mörka  molnväggar  sänkt  sig  ned  och  för- 
vandlats till  granit? 

Jag  blickade  ned  i  dalen  och  kände  mig  nästan 
förlorad  uppe  i  rymden.  Vägen  ned  i  dalen  slingrade  sig 
i  zig-zag  utför  klippväggarne.  Jag  blickade  två  mil  genom 
luften  tvärs  öfver  dalen  och  såg  fästen,  som  inga  dödliga 
händer  uppfört ;  såg  en  klippvägg  tusentals  fot  hög  så  jemn 
och  rät,  som  om  den  uppförts  af  huggen  sten.  Jag  blickade 
bakom  mig  och  såg  Merced-floden  djupt  ner  i  dalen  hasta  i 
brusande  fart,  likasom  den  velat  skynda  ur  dalen,  innan 
murarne  instörtade. 

Vägen  från  denna  punkt  ned  i  dalen  var  den  brantaste, 
jag  befarit,  med  undantag  af  vissa  alpstigar  i  Schweiz. 
Tyngdlagen  ville  ständigt  »fjeska»  med  mig.  Jag  hölls 
ständigt  i  en  helsosam  fruktan  och  bäfvan,  att  någon  mate- 


182  TJUGOTREDJE    KAPITLET. 

matisk  andemakt  skulle  tvinga  mig  att  med  hela  min  varelse 
beskrifva  en  lutande  linie  eller  en  parabel  öfver  Jobs  hufvud. 
Men  Job  »var  visare  i  sitt  slägte»  än  jag  och  mången 
annan  skulle  ha  varit  i  hans  ställning.  Han  visste,  hvar 
han  satte  sina  fötter  och  kunde  balansera  både  sig  och  sin 
börda  så  att  bråddjupet  utanför  vägkanten  fick  vara  »en 
sak  för  sig».  Skulle  jag  ha  burit  Job  på  min  rygg,  hade 
det  troligen  gått  annorlunda.  Då  vi  ändtligen  kommo  ned, 
önskade  vi  oss  ej  tillbaks  på  toppen  igen. 

Färden  tre  mil  uppför  dalen  till  Hutchins  hotell,  efter 
de  själs-  och  kroppsspännande  erfarenheterna  på  Ingifvelse- 
bergets  topp  och  utför  dess  vsiggt  skänkte  lika  ljuf  hvila 
som  en  middagslur  under  en  het  arbetsdag.  Vägen  går 
genom  naturliga  ängar,  betäckta  än  med  buskar,  än  med 
ormbunkar,  än  med  blommor  af  olika  slag;  mellan  väldiga 
furor,  som  förgäfves  söka  sträcka  sin  hjessa  mot  skyn  öfver 
de  klippväggar,  som  omgifva  dem;  under  arkader  af  ek, 
lönn  och  silfverfuror ;  bland  enbuskar  af  vanliga  träds  storlek, 
toste,  al  och  korneli  etc. ;  under  det  aspar  darra, omkring  oss 
utan  orsak.  Här  och  der  ser  man  så  dyrbara  och  sällsynta  träd 
som  berg-mahogny,  palissander,  »Indian  arrow»,  lager  och  ask. 

Du  blickar  mot  skyn,  och  de  lodräta  klippväggarne, 
hvilkas  toppar  tyckas  vidröra  himlahvalfvet,  stå  likasom 
lutade  mot  hvarandra  till  samtal. 

Vi  fortsätta  vår  färd  framåt  på  alla  sidor  omgifna  af 
torn,  slott,  domer  och  hvad  alt  de  heta  dessa  jättealster  af 
gudomlig  byggnadskonst.  Vi  höra  ljudet  af  vattenfall  — 
i  skyn,  tusentals  fot  öfver  våra  hufvuden !  Vi  fara  förbi 
några  sällskap,  som  bo  i  tält  utan  att  derför  vara  patriarker, 
ty  de  utgöras  hufvudsakligen  af  kvinnor  och  barn;  några 
värdshus,  tarfliga  boningshus  och  ett  hotell,  och,  för  ombytes 
skull,    hyra  vi  ett  rum  för  ett  dygn  i  ett  litet  tarfligt  hus. 

Efter  intagen  förfriskning  gick  jag  till  Yosemite  Fall- 
hotellet. Här  var  lif  och  rörelse.  De  i  Vestern  allestädes 
närvarande  Wells  &  Fargo  ha  äfven  här  en  expressbyrå, 
postkontor  och  telegraf.  Här  äro  samlare  och  försäljare  af 
stenskärfvor,  stalaktiter,  mossor,  ormbunkar,  käppar,  trä- 
och  barkstycken  och  blommor  m.  m.  Här  stå  åsnor  sadlade 
och  ledsagare  redo  att  hjelpa  dig,  hvar  hälst  du  vill,  mot 
kontant  erkänsla.  Du  belägras  af  fotografer,  som  vilja  sam- 
manställa  din   bild  med  sådana  föremål  som  Yosemite-fallet 


TU-TOCH-A-NU--LAH.  183 


etc.  Aldrig  blifva  väl  Guds  storverk  så  förringade,  som  då 
en  fotograf  gör  anspråk  på  att  återgifva  sådana  föremål 
som  t.  ex.  Yosemite-f allén.  Dessa  äro  öfver  tretton  gånger  högre 
än  Niagara;  men  då  du  ser  dem  på  fotografikort,  kunde 
du  lika  gerna  tro  dem  vara  bilden  af  ett  konstgjordt  vatten- 
fall i  någon  trädgård. 


TJUGOFJERDE   KAPITLET. 

Tu-toch-a-nu-lah. 

Det  första  föremålet,  som  ådrog  sig  min  uppmärksamhet 
på  »Ingifvelseberget»  och  sedan  jag  kom  ned  i  dalen,  var 
den  ofantliga  kubformiga  granitmassan  af  en  half  mils  dia- 
meter och  nära  en  mils  höjd  med  nästan  skarpa  kanter,  som 
på  dalens  norra  sida  reste  sig  mot  skyn.  Inga  ord  kunna 
återgifva  de  öfverväldigande  intryck,  man  erfar,  då  man 
närmar  sig  den.  Då  jag  stod  vid  dess  fot  och  såg  uppåt 
mot  dess  topp,  utropade  jag  nästan  omedvetet  på  mitt  moders- 
mål: »Herre,  huru  härliga  äro  dina  verk!»  Denna  gråa 
granitmassa  var  nästan  kal,  med  undantag  af  några  få  barr- 
träd, som  gripit  sig  fast  på  några  af  klippans  små  utskott. 
På  klippans  sydsida,  som  vettar  mot  dalen,  syntes  en  ut- 
huggen bild  af  en  man  i  hälft  liggande  ställning.  Jag 
fick  senare  höra,  att  detta  var  bilden  af  Tu-toch-a-nu-lah, 
(»Dalens  store  höfding»),  hvilket  är  det  indianska  namnet 
på  klippan.  Skada  blott  att  man  utbytt  detta  vackra  och 
uttrycksfulla  namn  mot  det  platta  spanska  El  Capitan. 
Följande  arfsägen  går  i  svang  bland  indianerna  om  denna 
hemlighetsfulla    personlighet,    hvars    bild    vi  se  på  klippan: 

Denna  majestätiska  klippa  var  Tu-toch-a-nu-lahs  tron. 
Här  satt  han  i  lutande  ställning,  under  det  han  skipade 
lagar  för  sitt  folk.  Rättvis  och  rättrådig  i  alla  sina  vägar 
tillät  han  inga  orättvisor,  intet  förtryck  bland  sina  under- 
såtar. Han  var  ock  kraftig  och  tapper.  Ingen  fot  var  så 
snabb  gom  hans;  ingen  pil  träffade  målet  så  säkert  som 
den,  hvilken  sändes  från  hans  båge.  Han  kunde  upphinna 
det  snabbfotade  råddjuret  under  jagten,  hans  pil  träffade 
fogelns  hjerta  i  dess  flygt.     Äfven  den  jättestarka  »grizzly- 


184  TJUGOFJERDE    KAPITLET. 

björnen»  besegrades  af  hans  styrka  och  tvingades  att  gifva 
sig  under  sin  besegrare.  Tu-toch-a-nu-lah  bodde  så  nära 
den  store  Anden  och  var  så  älskad  af  honom,  att  på  hans 
förbön  gafs  regn  åt  den  törstande  jorden  och  solsken  kom 
för  att  framlocka  blommor  på  marken  och  lifva  träden  att 
resa  sitt  hufvud  högre  mot  himlen  för  hvarje  dag.  Sålunda 
egnade  han  all  sin  omsorg  åt  sitt  folks  väl,  som  välsignades 
rikligen  under  hans  regering.  Han  var  för  dem  en  väl- 
görare,  en  gud.  Men  det  inträffade  en  förändring  med 
denne  mäktige  man.  Hjeltemodigt  som  hans  hjerta  var, 
hade  det  dock  en  svag  punkt.  Under  det  han  en  morgon 
jagade  ett  råddjur,  visade  sig  en  syn  för  hans  ögon  —  en 
tärna,  fager  som  morgonen,  härlig  som  solen,  skön  som 
aftonskyn,  satt  på  toppen  af  Tissayac,  (ett  berg,  som  nu 
kallas  Half-Domen).  Hennes  hår  var  linfärgad  med  en  an- 
strykning  af  guld.  Hon  var  ej  mörk,  som  andra  flickor 
bland  hans  folk,  utan  hennes  anlete  var  likt  en  hvit  lilja 
med  rosens  rodnad  på  kinden;  hennes  öga  var  den  klara 
rymdens  blåa  djup  och  föränderligt  som  aftonens  skyar  — 
än  djupt,  än  blekt  vardt  det,  under  det  hon  såg  ned  på 
honom  från  sin  höjd  af  4,000  fot.  Att  se  denna  tärna  var 
att  älska  henne.  Han  föll  ned  på  sina  knän  för  henne 
likasom  i  en  tillbedjande  ställning  och  sträckte  sina  händer 
uppåt  för  att  utbedja  sig  hennes  ynnest.  Kärlek  och  med- 
lidande voro  i  hennes  ögon,  under  det  hon  betraktade  honom. 
Derpå  talade  hon  med  en  stämma  så  låg  och  så  ljuf  som 
morgonens  röster  och  kallade  honom  vid  namn  tvenne  gånger: 
»Tu-toch-a-nu-lah!  Tu-toch-a-nu-lah!»  —  och  försvann!  — : 
För  honom  tycktes  solen  slockna,  då  hon  försvann.  Sedan 
dess  hade  han  blott  en  tanke,  ett  bekymmer  —  att  uppsöka 
den  förlorade  Tissayac,  hans  försvunna  kärlek.  Morgon  och 
kväll  sökte  han  henne,  och  på  middagen  upphörde  han  icke. 
Han  glömde  sitt  folk.  Han  upphörde  att  sörja  för  deras 
behof.  Han  frambar  ej  längre  bön  och  offer  till  den  store 
Anden.  Förolämpad  af  denna  hans  försummelse  sände  den 
store  Anden  hvarken  regn  eller  solsken.  Gräset  torkade, 
blommorna  vissnade,  och  träden  började  tvina  bort;  jorden 
blef  torr  och  kal;  ett  suckande  och  klagande  ljud  hördes  i 
trädens  toppar.  Tissayac  såg  denna  förödelse  och  beklagade 
den.  Hon  visste,  att  den  kom  för  hennes  skull.  Hon  kastade 
sig  ned  på  toppen  af  sitt  höga  hem  och  bad  den  store  Anden 


TXT-TOCH-A-NU-LAH.  185 


förbarma  sig  och  åter  sända  regn  och  solsken.  Anden  kom 
i  majestät  och  välde  för  att  besvara  hennes  bön.  Det  väl- 
diga berget  remnade  itu,  och  den  ena  hälften  står  kvar  till 
denna  dag  såsom  ett  vitne  till  det  underbara  svaret,  på  den 
rena  tärnans  bön. 

Denna  Half-Dome  är  ännu  ett  under  i  folkets  ögon. 
Snön  smälte  nere  i  dalen,  och  vattnet  kom  flödande  ned 
för  dess  sidor.  Sålunda  bildades  floden  Merced  eller  Barm- 
hertighetsfloden,  som  alltsedan  fortfarit  att  flyta  ned  genom 
dalen.  Då  tog  Tissayac  åter  till  flykten  och  har  sedan 
aldrig  synts.  Men  då  hon  flög  öfver  sjön,  som  bär  hennes 
namn,  föll  dun  från  hennes  vingar  längs  stranden,  och  der 
växte  upp  hvita  violblommor  att  glädja  allas  hjertan, 
hvilka  skulle  komma  att  besöka  denna  sjö.  Tu-toch-a-nu- 
lah  kunde  ej  lefva  utan  Tissayac.  Han  följde  henne  från 
dalen  och  syntes  sedan  aldrig  mer.  Men  innan  han  for  sin 
väg,  inristade  han  med  sin  jagtknif  sin  bild  i  klippan,  — 
icke  i  upprätt  ställning,  en  sinnebild  af  kraft  och  stolthet, 
utan  hälft  liggande  för  att  visa,  att  äfven  hdn  dukat  under 
för  en  makt,  som  var  större  än  han  sjelf;  och  han  lem- 
nade  sin  bild  på  klippan,  på  det  alla  människor  måtte  veta, 
att,  huru  tappra  och  snabba  de  än  äro,  gifves  det  dock  en 
liten  bågskytt,  som  kan  besegra  dem  med  en  enda  pil  från 
sitt  koger,  och  då  —  kan  äfven  en  kvinna  leda  dem!  Så 
långt  sägnen. 

Få  personor  ha  klättrat  ut  på  kanten  af  El  Capitan 
och  blickat  utföre  den  och  krupit  tillbaks.  Och  likväl  sattes 
han  i  gungande  rörelse  som  en  vagga  under  jordbäfningen 
1872,  och  klockorna  i  dalen  stannade,  såsom  om  ingen  tid 
vore    mer,    då  Tu-toch-a-nu-lah  darrade  på  sina  grundvalar! 


TJUGOFEMTE    KAPITLET. 

Brudslöje-fallet.    Yosemite-fallet.    De  tre  bröderna. 

Midt  emot  El  Capitan  resa  sig  Katedral-klipporna,  så 
kallade  af  deras  likhet  med  en  katedral,  samt  de  Tre  Gra- 
tierna.  Öfver  Katedral-klippan  flyter  en  mindre  ström,  som 
bildar    det  ryktbara  Brudslöje-fallet.     Då  du  blickar  uppför 


186  TJUGOFEMTE    KAPITLET. 

den  omkring  1,000  fot  höga  klippan,  ser  du  en  hvit  slöja 
ständigt  falla  utöfver  klippan  från  dess  topp  till  dess  fot. 
Vid  toppen  är  hon  hopviken,  men  utvecklas,  under  det  hon 
faller,  och  skiftar  färg  från  hvit  till  en  underskön  blandning  af 
alla  färger.'  Du  kan  ej  komma  från  intrycket  att  osynliga 
händer  hålla  på  att  nedsläppa  regnbågen  från  bergen  ned 
i  dalen. 

Af  de  många  vattenfall  jag  sett,  vare  sig  på  denna 
plats,  i  Amerika  eller  Europa,  är  detta  utan  tvifvel  det  vack- 
raste. De  öfriga  vattenfallen  i  denna  dal,  såsom  Nevada- 
och  Kernal-fallen,  äro  mera  storartade,  men  icke  så  vackra. 
Bland  dessa  bör  särskildt  nämnas  Yosemite-fallet,  det  högsta 
kända  vattenfall  på  hela  jorden,  eller  2,600  fot,  och  likväl 
har  det  gräft  sig  ned  1,000  fot  i  klippan.  Först  faller 
vattenmassan  lodrätt  1,500  fot,  då  den  törnar  mot  ett  utskju- 
tande klippblock,  återkastas  skummande  mot  höjden,  och 
sedan  åter  faller  ytterligare  400  fot  mot  ett  andra  klipp- 
stycke, och  slutligen  700  fot  till  ned  i  dalen,  der  den  mer 
liknar  en  häftig  regnskur  an  ett  vattenfall.  Siffror  äro  vis- 
serligen »åskådliga»,  men  jag  fruktar,  att  ingen,  som  ej 
sett  Yosemite,  kan  föreställa  sig  huru  ett  vattenfall  af  2,600 
fots  höjd  tar  sig  ut!  Har  du  sett  Niagara?  Om  så  är, 
föreställ  dig  då  omkring  tretton  och  ett  hälft  Niagara-fall 
öfver  hvarandra,  och  du  har  höjden  af  Yosemite-fallet. 

Det  finnes  förmodligen  ingen  plats  på  jorden,  der  tiden 
är  så  medgörlig  som  i  Yosemite.  Om  du  går  till  hvila  på 
en  plats  och  stiger  upp  klockan  fem  vid  soluppgången,  kan 
jag  blott  fem  minuters  väg  derifrån  sofva  fem  timmar  längre 
och  ändå  hinna  upp  vid  soluppgången!  Der  finnas  punk- 
ter, der  solen  uppgår  kl.  1  e.  m.  och  går  ned  kl.  3  e.  m. ; 
andra  åter  der  hon  hvarken  uppgår  eller  nedgår  på  hela  året. 


TJUGOSJETTE    KAPITLET. 
Skandinaviska  nybygget  i  Fresno.    San  Joaquin-dalen. 

Emedan  jag  i  San  Francisco  fick  reda  på,  att  det  skulle 
vara  ett  skandinaviskt  nybygge  i  Fresno  County,  blef  detta 
min  nästa  rastpunkt.     Fyra  mil  öster  om  staden  Fresno  (be- 


SKANDIN.    NYBYGGET    I    FRESNO.     SAN    JOAQUIN-DALEN.      187 

stående  af  ett  ståtligt  skolhus,  två  kyrkor,  ett  hotell,  två 
gator  med  trä-  och  lerhus  å  ömse  sidor  och  omkring  1,000 
innevånare)  låg  det  nämda  nybygget.  Ett  antal  skandina- 
ver hade  nyligen  slagit  sig  ned  i  detta  »vinland». 

Detta  grefskap  har  nyligen  börjat  bebyggas.  Här  lika- 
som öfveralt  i  Kalifornien  börja  »landspekulanterna»,  som 
slagit  under  sig  tusentals  acres,  sälja  land  i  små  lotter,  eme- 
dan det  nu,  sedan  äfven  obrukadt  land  ganska  betydligt 
skattlagts,  blir  för  dyrt  att  i  åratal  endast  rufva  öfver  rof- 
vet  utan  inkomst  af  detsamma.  Ett  storartadt  kanalsystem 
har  fullbordats,  hvarigenom  hela  grefskapet  kan  vattnas. 
Landet  är  mycket  gifvande,  och  odlas  vindrufvor  med  syn- 
nerlig framgång.  I  följd  af  kanalsystemet  och  vattentill- 
gången kostar  land  här  från  10  till  30  doll.  per  acre.  Men 
det  fordras  ej  mer  än  20  acres  för  att  underhålla  en  familj. 
Det  tager  vanligen  3  å  4  år  innan  vinträden  börja  gifva 
afkastning.  En  sådan  välskött  »farm»  ger  i  medeltal  1,500 
å  2,000  doll.  i  årlig  afkastning.  Men  det  fordras  uthållig- 
het och  tålamod. 

Jag  träffade  här  flere  landsmän,  som  skötte  sig  väl  — 
sorgliga  undantag  förekommo  —  och  hyste  gyllene  förhopp- 
ningar för  framtiden.  De  hade  ännu  blott  hunnit  bygga  sig 
mer  eller  mindre  tarfliga  bostäder,  börjat  planta  vinstockar, 
så  alfalfa,  hvilket  här  växer  ymnigt,  samt  skaffa  sig  kor 
och  höns. 

Rörande  mina  personliga  erfarenheter  och  intryck  på 
platsen,  tar  jag  mig  friheten  återgifva  följande  anteckningar 
ur  min  dagbok: 

Då  jag  i  går  kväll  kom  hit  till  nybygget,  besökte  jag 
först  två  svenska  och  en  norsk  familj,  hvilka  ej  kunde  gifva 
mig  herberge  öfver  natten.  Till  sist  kom  jag  till  ett  bräd- 
skjul, som  beboddes  af  ett  sjuttioårigt  par,  hustrun  likväl 
ett  år  yngre.  Jag  helsade  och  möttes  af  ett  vänligt:  »Väl- 
kommen!» »Vill  ni  herbergera  en  främling  från  gamla 
Sverige  öfver  natten?»  »Om  herrn  vill  hölle  te  goe  som  vi 
hår  de,  så  ä'  han  innelitt  välkommen.  Vi  ha,  som  han  sir, 
ännu  ingen  stua  annat  än  de  här  skjule';  men  vi  ha  en 
stor  höstacke,  som  han  sir».  Jag  tackade  och  var  glad. 
Solen  börjar  redan  närma  sig  synranden  i  vester,  under  det 
de  snöbetäckta  Sierra  Nevada  glänsa  i  dess  sken  i  öster. 
Jag    satte    mig   utanför  de  åldriga  makarnes  nya  hem  med 


188  TJUGOS  JETTE    KAPITLET. 

ögonen  riktade  mot  det  härliga  skådespelet  framför  mig, 
men  med  själen  sväfvande  i  ett  tillstånd,  som  ännu  ej  fått 
någon  benämning  —  ty  hvad  skall  man  kalla  ett  tillstånd, 
som  är  hvarken  sömn  eller  vaka,  död  eller  lif,  dröm  eller 
verklighet?  Vi  ha  blott  aktivum  och  passivum;  men  intet- 
dera passade  rätt  väl;  grekernas  medium  tycktes  närmast 
uttrycka  mitt  tillstånd.  Trott  af  berg  vandringar,  nere  dagars 
ridt  och  ständigt  resande,  hade  alt  det  underbara  och  säll- 
samma jag  sett  och  erfarit  likasom  fått  öfverhanden  och 
jag  förlorat  jemnvigten. 

Dessa  bilder  och  den  sista  bilden,  som  jag  hade  fram- 
för mig,  bilden  af  ett  svenskt  hem  här  i  den  fjärran  vestern, 
ja,  fjärran  äfven  för  amerikanen  i  östern,  sväfvade  för 
mig,  eller  rättare  sväfvade  omkring  med  mig.  Hur  ha  dessa 
hederliga  människor  med  sin  svenska  öppenhet  och  gästfri- 
het kommit  hit?  Eller  är  detta  en  dröm?  »Far»  kommer 
om  några  minuter  tillbaka  från  vingården  och  sätter  sig 
bredvid  mig.  Solen  har  redan  dykt  ned  bakom  kustbergen 
i  vester. 

På  en  gång  är  det  »svart  som  en  säck»  i  öster,  och 
en  sällsam  gulaktig  rodnad  färgar  skyn  i  vester.  Nu  ski- 
ner månen  »blank  och  klar»,  och  vi  kunna  i  dess  sken  fort- 
farande se  Sierra  Nevada  resa  sig  i  öster.  »Far»  K.  väcker 
mig  ur  mitt  drömmande  tillstånd  med  att  på  sitt  öppen- 
hjertiga  vis  berätta  följande  om  sig  och  sin  familj: 

» Gud  ske  lof  vi  ha  fått  oss  ett  hem  här  på  gamla  dar. 
Jag  var  ungefär  vid  läsåren,  då  jag  lemnade  hemmet  i  Små- 
land och  flyttade  till  Öland.  Der  gifte  jag  mig,  och  vi 
köpte  ett  litet  ställe,  som  vi  arbetade  upp  och  hade  det 
bra,  tills  jag  förlorade  mitt  hem.  Gud  välsignade  oss  med 
elfva  barn,  som  ännu  lefva.  Det  var  smått  om.  Pojkarne 
gingo  till  sjös  och  jäntorna  gingo  i  tjenst.  Jag  och  gum- 
man foro  till  Schlesvig,  der  vi  arbetade  i  25  år  på  ett  stort 
landtgods.  Några  år  förut  hade  Herren  fattat  mig  och  mor ; 
men  det  var  svårt  att  lefva  der  nere,  der  folket  knapt  visste 
eller  trodde,  att  det  fans  en  Gud  till.  Der  voro  vi  tills  tre 
år  sedan,  då  vår  yngste  son  sände  respengar  till  oss  och 
bjöd  oss  till  sig  i  San  Francisco.  Der  uppehöll  han  oss  i 
ett  och  ett  hälft  år;  men  nu  ha  vi  varit  ett  och  hälft  år 
på  .detta  ställe,  som  vår  son  köpt  åt  oss;  och  här  under- 
håller han  oss  med  hvad  vi  behöfva ;   och  här  äro  vi  så  lyck- 


SKANPIN.    NYBYGGET    I    ERESNO.      SAN    JOAQUIN-DALEN.      189 

liga,    ty    vi    ha    Gud    med  oss  och  Jesus  i  hjertat,  prisadt 
vare  hans  namn.» 

»Far»  och  jag  sofvo  tillsammans  på  hö  i  ena  ändan  af 
ett  brädskjul,  under  det  en  ko  och  flera  höns  sofvo  i  den 
andra  ändan.  Min  sömn  var  dock  ljufvare  i  detta  tarfliga 
fridens  hem  än  i   »Palatshotellet». 

Gud  välsigne  det  gästfria  åldriga  paret  och  göre  deras 
sista  dagar  till  deras  bästa! 


Sofvagn  på  amerikanska  järnvägar. 

Från  Fresno  fortsattes  färden  åter  mot  söder  efter  Södra 
Stilla-hafsbanan  genom  San  Joaquin-dalen.  Jag  har  redan 
omnämnt  den  bördiga  jorden  och  de  hvete-  och  frukt-skör- 
dar,  som  här  redan  inhöstas,  oaktadt  blott  en  ringa  del  af 
landet  är  odladt.  Men  äfven  här  har  naturen  lemnat  något  åt 
människorna  att  uträtta,  någon  svårighet  att  öfvervinna.  Om 
försynen    skulle    lämpa    sig    efter    kalifornierna,  skulle  hon 


190  TJUGOS  JETTE    KAPITLET. 

göra  hvar  och  en  af  dem  till  millionär  utan  arbete.  De  ha 
ett  härligt  klimat,  som  skänker  helsa  och  verksamhetsifver, 
så  länge  en  lifsgnista  finnes  kvar;  de  ha  guld-  och  silfver- 
grufvor  och  en  jordmån,  som  frambringar  i  riklig  mängd 
nästan  hvad  de  vilja.  Kaliforniern  har  alltid  varit  villig  att 
arbeta  och  gräfva  efter  guld  och  silfver,  men  han  har  for- 
drat af  jorden,  att  hon  skulle  gifva  de  rikaste  skördar  för 
det  minsta  möjliga  arbete.  Han  har  ej  plöjt  jorden,  utan 
blott  kratsat  i  dess  yta,  vårdslöst  utsått  säden  och  väntat 
en  rik  skörd,  hvilket  han  stundom  på  detta  sätt  äfven 
får.  Icke  nöjd  med  en  skörd  låter  han  stundom  jorden 
frambringa  dubbelskörd  på  ett  år.  Jordkrukare  från  Europa 
och  östra  staterna  säga  kaliforniern,  att  jorden  kan  ej  i  läng- 
den tåla  att  på  detta  sätt  behandlas  utan  måste  snart  utar- 
mas. De  säga  honom,  att  han  måste  plöja  djupare  för  att 
nå  den  fuktiga  jorden.  Men  han  anser  det  vara  idel  nonsens . 
Det  kan  väl  vara  behöfligt  i  Europa  och  östra  staterna,  menar 
han,  men  icke  här.     Det  tar  för  mycken  tid  och  arbete. 

Här  i  den  sköna  och  rika  San  Joaquin-dalen  förstör 
torkan  all  gröda  öfverhufvud  hvart  fjerde  år.  Om  jordbru- 
karen skall  kunna  påräkna  en  säker  skörd  hvarje  år,  måste 
han  sjelf  förse  jorden  med  vatten.  Detta  ligger  visserligen 
inom  möjlighetens  område,  ty  vatturika  strömmar  komma 
ned  från  bergen  och  tömma  sitt  innehåll  i  Kern-  och  Tulare- 
sjöarne;  men  härtill  fordras  för  stora  summor  för  den 
mindre  jordbrukaren.  Men  enskilda  kapitalister  såväl  som 
bolag,  hvilk  här  äga  stora  trakter  land,  hafva  uppgjordt 
planer  för  att  vattna  hela  denna  300  mil  långa  och  100  mil 
breda  dal.  Delar  deraf  äro  redan  försedda  med  ett  förträff- 
ligt kanalsystem,  hvarigenom  tillräckligt  vatten  för  en  rim- 
lig afgift  kan  erhållas.  Detta  land  styckas  och  säljes  till 
smärre  jordbrukare,  och  på  detta  sätt  kommer  jorden  att 
mera  jemt  fördelas.  Man  kan  knapt  beräkna,  huru  mycket 
blott  denna  dal  kommer  att  gifva,  då  den  sålunda  försetts 
med  vattningssystem.  Dess  7,680,000  acres  land  kunna 
då  utan  tvifvel  föda  4,000,000  innevånare. 

Kaliforniens  befolkning  uppgår  ännu  ej  till  800,000, 
och  af  dessa  sysselsätta  sig  blott  150,000  med  jordbruk. 
Den  tid  kommer  likväl  snart,  då  jordbrukare-befolkningen 
kommer  att  vida  öfvergå  den  öfriga  och  räknas  i  millioner. 


HAR    OCH    DER    I    SÖDRA    KALIFORNIEN.  191 

Vi  passerade  »farmar»  stora  som  ett  tyskt  furstedöme. 
En  af  dem  var  ej  mindre  än  70  mil  lång  och  20  bred. 
Ett  par  dylika  bönder  voro  i  kompani.  Medan  de  arbeta 
på  att  gräfva  kanaler  och  dika  ut  träsken,  nöja  de  sig  med 
att  odla  alfalfa  på  några  tusen  acres  och  idka  litet  boskaps- 
skötsel: de  ha  dock  blott  en  liten  hjord  af  85,000  horn- 
boskap, 40,000  får  och  några  tusen  hästar!  Här  färdades 
vi  längs  en  gärdesgård,   som  var  70  mil  lång! 


TJUGOSJUNDE    KAPITLET. 
Här  och  der  i  södra  Kalifornien. 

Under  natten  passerade  vi  åter  Tehachapi-passet  öfver 
Sierra  Nevada.  Vi  hade  en  fantastisk  månskensvy  af  ber- 
gen. Mojave-öknen  passerades  äfven  under  natten.  På  för- 
middagen följande  dag  voro  vi  åter  i  Los  Angeles,  der  jag 
steg  utaf  tåget.  På  eftermiddagen  besökte  jag  ett  »camp- 
meeting»  vid  El  Monte,  tretton  mil  söder  om  Los  Angeles, 
der  jag,  ehuru  en  främling,  blef  på  det  varmaste  mottagen 
af  flera  vänner,  hvilka  jag  naturligtvis  aldrig  för  sett  eller 
någonsin  mer  får  se  i  detta  iifvet. 

Dylika  möten  likasom  mycket  annat  i  Amerika  ha 
blifvit  mycket  karrikerade.  Här  gick  alt  städadt  tillväga,  och 
de  talrikt  tillströmmande  människomassorna  (somliga  från 
100  mils  afstånd)  och  det  djupa  allvar,  som  rådde,  visade, 
att  religionen  äfven  här,  som  öfver  alt  i  detta  land,  har 
trängt  djupare  ned  bland  massorna  och  utöfvar  större  in- 
flytande öfver  dem  än  i  något  annat  land  på  jorden. .  Jag  be- 
sökte nybyggen  upprättade  af  invandrare  från  sydstaterna, 
mest  från  Missouri,  och  andra  upprättade  af  nybyggare  från 
nordstaterna:  de  förro  voro  till  ytterlighet  oföretagsamma 
och  äfven  snuskiga;  de  senares  nybyggen  deremot  voro  små 
paradis,  vittnande  om  ordning,  smak  och  välmåga. 

En  spanior  »af  ädelt  blod»  inbjöd  mig  till  middag,  hvar- 
till  han  enkom  slagtat  ett  får.  Hans  hem  hade  dock  ett  mera 
amerikanskt  än  spanskt  utseende,  likaledes  var  hans  familj 
»amerikaniserad» . 

Från  Los  Angeles  löpa  3  olika  järnvägar  till  de  när- 
maste   orterna    vid    Stillahafvet :    en   till   Santa  Monica,   en 


192  TJUGOSJUNDE    KAPITLET. 

till  Wilmington  och  en  till  Santa  Ana  genom  det  blom- 
strande tyska  nybygget  Anaheim.  Min  tid  tillät  mig  ej  be- 
söka fiere  ställen  åt  detta  håll  än  de  två  sistnämda.  Ana- 
heim, beläget  24  mil  sydost  om  Los  Angeles,  är  en  liten 
vacker  stad,  eller  hvad  man  skall  kalla  det,  med  2,500 
innevånare.     Dess  historia  är  romantisk. 

Tjugotvå  år  sedan  hade  några  tyskar,  som  kommit  till 
San  Francisco  för  att  söka  guld,  blifvit  missbelåtna  med 
sina  äfventyr  och  grepos  af  längtan  efter  Rhens  vingårdar. 
Under  det  de  tänkte  på  att  återvända  hem,  blefvo  de  öfver- 
tygade  om  de  svårigheter,  med  hvilka  detta  vore  förenadt; 
och  några  föreslogo  att  i  stället  bringa  Tyskland  till  Kali- 
fornien. De  hade  hört  om  södra  Kaliforniens  lämplighet  för 
vinodling  och  om  den  framgång  Fanciscaner-munkarne  haft 
i  detta  stycke.  De  sände  derför  en  agent  till  Los  Angeles 
för  att  utse  och  inköpa  land.  Denne  agent,  herr  Hansen, 
var  en  praktisk  ingeniör  och  lefver  än  för  att  njuta  af  den 
lycka  han  beredde  sina  landsmän.  Han  kom  till  den  öken- 
lika trakt,  der  nu  Anaheim  är  beläget,  inköpte  för  billigt  pris 
det  till  utseendet  värdelösa  landet,  gräfde  en  sju  mil  lång 
kanal  från  Santa  Ana-floden,  indelade  de  1,166  inköpta  acres 
i  50  »lotter»  på  20  acres  hvardera  och  lemnade  det  öfriga  af 
jorden  till  uppförande  af  skolhus  och  offentliga  b}^ggnader. 
Vattenkanaler  leddes  till  hvarje  »lott»,  träd  planterades  och 
på  8  acre  af  hvarje  »lott»  nedsattes  vinstockar.  Först 
efter  3  år  fingo  nybyggarne  komma  och  intaga  sina  nya  hem. 

Lotterna  värderades  och  utdelades  medels  lottkastning. 
Efter  3  år  hade  hvarje  aktieägare  utbetalt  omkring  1,200 
dollar,  och  då  egendomen  delades,  hade  hvar  och  en  120 
dollar  i  behåll,  och  de  hade  nära  hälften  af  sitt  land  plan- 
teradt  med  utmärkta  vinstockar  samt  försedt  med  kanaler 
och  gärdesgårdar.  De  fleste  af  de  första  nybyggarne,  som 
slogo  sig  ned  här  1860,  bo  ännu  kvar  och  äro  lycklige  och 
välmående. 

Under  det  jag  vandrade  genom  de  beskuggade  gatorna 
mellan  de  trefliga  blomsterprydda  hemmen  och  på  aftonen 
hörde  tyska  sånger  uppstämmas  i  korus  eller  såg  hela  fa- 
miljer samlade  ute  i  det  fria  omkring  ett  bord  och  drucko 
sitt  vin  och  rökte  cigarretter,  tyckte  jag  mig  vara  i  »det 
stora  fäderneslandet»  bortom  hafven,  med  den  skilnad,  att 
jag  här  ej  såg  något  tecken  till  fattigdom. 


HAR    OCH    DER    1    SÖDRA    KALIFORNIEN.  193 

Santa  Ana,  8  mil  längre  söderut  och  beläget  vid  Stilla- 
hafvet,  är  en  liten  vacker  stad,  men  ännu  utan  annan  bety- 
delse än  som  en  naturskön  vistelseort  för  rikt  folk  och  sjuklingar. 
Jag  kunde  härifrån  ha  fortsatt  resan  till  San  Diego, 
något  öfver  100  mil  söderut  vid  mexicanska  gränsen,  verlds- 
beryktadt  för  sitt  utomordentligt  sköna  klimat;  men  tiden 
tillät  ej.*) 

Jag  återvände  derför  till  Los  Angeles  efter  Santa  Ana- 
floden.  Denna  flod,  liksom  många  andra  i  dessa  trakter, 
försvinner  i  sanden  på  flera  ställen  för  att  åter  dyka  upp 
på  kortare  eller  längre  afstånd  derifrån. 

I  närheten  af  Santa  Ana,  Anaheim  och  Los  Angeles 
såg  jag  flere  asfaltkällor.  De  uppkasta  ett  mörkt  beck- 
svart flytande  ämne,  som  stelnar,  då  det  kommer  i  beröring 
med  kylig  luft.  På  vissa  ställen  betäcker  det  flera  acres. 
På  somliga  ställen  efter  Stillahafs-kusten  flyter  det  flera  mil 
ut  i  hafvet.  Det  sprider  en  stark  lukt  omkring  sig.  Vissa 
slags  oljor  uppstiga  äfven  ur  källor  både  på  landet  och  i  hafvet. 
Med  Los  Angeles  till  utgångspunkt  gjorde  jag  åter 
en  utflygt  till  ett  blomstrande  nybygge  i  San  Bernardino-da- 

.   len.      Grefskapet    med    samma    namn  är  det  största  i  Kali- 

I  fornien;  men  3A  af  dess  10  millioner  acres  jord  utgöres  af 
torra  ökenartade  dalar,  vulkaniska  trakter  och  otillgängliga 
berg.  I  Armagoza-dalen  finnes  fruktbart  land  och  godt 
vatten.  Armagoza-floden  flyter  norrut  och  sjunker  ned  i 
jorden  i  norra  delen  af  grefskapet,  i  en  trakt,  som  kallas 
Dödsdalen.  En  ödsligare  trakt  än  denna  kan  väl  knapt 
tänkas.  Den  ligger  öfver  400  fot  lägre  än  hafsytan,  så- 
ledes   lägre     än   Kaspiska  hafvet  och  nästan  lika  lågt  som 

I  Döda  hafvet.  Endast  70  mil  i  vester  från  denna  plats  resa 
sig  Sierra  Nevadas  högsta  bergspetsar.  Dödsdalen  var  tro- 
ligen fordom  en  sjö,  hvars  vatten  var  uppblandadt  med  den 
stora   mängd  salt  och  soda,  som  nu  betäcka  en  del  af  dess 

[  botten  till  flera  tums  djup.  Det  öfriga  af  dalens  yta  består 
af    asklik    jord    blandad  med  klibbig  lera,  sand  och  alkali, 

[i  och  är  så  mjuk,  att  en  människa  kan  med  svårighet  gå  Öf- 
ver den,  och  lastdjur  kunna  icke  färdas  öfver  den.     Vatten 

i   erhålles    öfveralt  på  några  fots  djup,  men  det  är  så  bittert 

•)  San    Diego  lefver   på   resande,  en    god  hamn,  som  användes 
•    föga,  samt    hopp    om    att    snart   kunna  öfverflygla  San  Francisco,  då 
Texas  Stillahafs-banan  blir  bygd  till  Stillahafvet  vid  San  Diego. 

13 


194  TJUGOATTONDE    KAPITLET. 

att  det  är  obrukbart.  Inga  spår  af  växt-  eller  djurlif  mär- 
kas, utom  ett  slags  buskväxt  och  mycket  små  plågsamma 
insekter. 

Dalen  härleder  sitt  namn  från  det  sorgliga  öde,  som 
ett  sällskap  emigranter  1849  mötte  der.  De  förgingos  alla. 
Deras  ben  och  husgerådssaker  etc.  påträffas  ännu  i  dalen. 
Nästan  årligen  förgås  nere  personer  inom  detta  hemska  om- 
råde. Dalen  är  100  mil  lång  och  20  mil  bred.  Hettan 
der  är  helt  enkel^  odräglig. 

Den  egentliga  San  Bernardino-dalen  innehåller  36,000 
acres  godt  land  samt  god  tillgång  på  vatten,  ej  blott  i  ström- 
mar, som  ej  uttorka,  utan  äfven  ur  artesiska  brunnar. 
Hvete  och  korn  sås  midt  i  vintern,  och  sedan  det  skördats, 
kan  man  så  majs  på  samma  jord  och  få  god  majsskörd 
under  samma  år.  —  Alfalfa  skördas  7  gånger  på 
sommaren  och  gifver  15  tons  per  acre.  Halftropiska  frukter 
växa  här  likasom  i  Los  Angeles.  Klimatet  närmar  sig  det 
fullkomliga  så  nära  som  möjligt. 

Växtligheten  i  dessa  trakter,  der  vatten  finnes,  grän- 
sar till  det  otroliga.  Ett  slags  slingerväxt  sätter  t.  ex.  på 
en  dag  ända  till  3  alnar  till  sin  längd !  Det  är  således  in- 
gen svårighet  att  se  den  växa!  Eucalyptus-träd  växa  till 
en  höjd  af  60  fot  på  3  år!  Här  ha  hittats  potatis,  som 
vägt  16  skålpund  hvardera;  kålhufvuden,  som  vägt  50 
skålpund;  lök  22  tum  i  omkrets;  ett  slags  pumpor  på  en 
enda  ranka  till  en  vigt  af  2,600  skålpund;  för  att  ej  tala 
om  apelsinträd,  som  bära  6,000  apelsiner  hvardera;  ett  slags 
törnrosbuske,  som,  då  hon  står  i  blomning,  betäcker  en  yta  af 
100  fots  omkrets  o.  s.   v. ! 


TJUGOATTONDE    KAPITLET. 
Kaliforniadrag,  indianer  och  spanjorer. 

Det  är  alltid  vanskligt  för  en  främling  att  uttala  om 
domen  om  förhållanden  i  ett  främmande  land.  Hans  kän 
nedom  om  dem  måste  nödvändigtvis  vara  mer  eller  mindre 
ytlig.      A    andra  sidan  kan  ej  ens  den  flygtigaste  besökare 


KALIFORNIADRAG,    INDIANER    OCH    SPANJORER.  195 

undgå  att  iakttaga  allmänna  drag,  som  skilja  ett  land  och 
ett  folk  från  ett  annat.  Detta  gäller  ej  minst  Kalifornien. 
Ej  blott  landets  yttre  utseende,  klimat  och  produkter  äro 
så  egendomliga  och  afstickande  från  andra,  utan  detsamma 
gäller  äfven  om  kalifornierna. 

Det  första,  som  ådrager  sig  främlingens  uppmärksam- 
het, är  kalifornierns  stolthet  öfver  sin  stat.  Han  talar  om 
den  såsom  vore  den  ett  oberoende  rike.  Landet  öster  om 
de  stora  bergen  kallar  han  »staterna» ;  sitt  land  kallar  han 
alltid  Kalifornien  eller  »Kusten»  (med  stor  bokstaf).  Kan 
han  räkna  sin  vistelse  der  så  långt  tillbaks  som  till  1849, 
hör  han  till  aristokratien  och  förolämpas,  om  du  antyder, 
att  det  finnes  något  bättre  land  än  Kalifornien  och  någon 
större  eller  ståtligare  stad  än  San  Francisco.  Du  måste 
beundra  honom,  om  du  vill  eller  ej.  Han  är  redan  grå  i 
hjessan.  Han  färdades  flera  tusental  mil  öfver  haf,  öfver 
vilda  prärier,  öfver  öknar  och  berg,  trotsande  tusental  faror : 
från  stormar,  från  hunger  ooh  törst,  från  vilda  djur  och 
ännu  vildare  röfvare  och  indianer.  Han  har  växt  upp  med 
guldstaten  från  dess  barndom  till  dess  ynglingaålder.  Han 
började  med  tält  och  ändade  med  palats.  Då  han  kom,  var 
landet  nästan  öde  och  ansågs  som  en  öken ;  nu  har  det  stora 
städer,  bland  h  vilka  en  har  rang  af  ve  ridsstad.  Det  har 
sändt  en  ström  af  idel  guld,  uppgående  till  omkring  1,200 
millioner  dollar,  in  i  verldshandeln,  och  är  nu  en  af  verl- 
dens  förnämsta  kornbodar. 

Det  uppväxande  slägtet  är  sprittande  af  lif  och  gläd- 
tighet.  Ej  tjockt  blod,  utan  drufsaft  och  kvicksilfver  tyckes 
flyta  i  deras  ådror.  I  Stillahafs-klimatet  brådmognar  alt,  som 
lif  och  anda  har,  utom  jätteträden.  En  viss  berusning  genom- 
strömmar alt  och  alla.  Man  lefver  tio  år  på  fem.  Du  ser 
fjortonåriga  mödrar  och  trettioåriga  gråhåringar.  I  folkskolor 
och  högre  läroanstalter  måste  man  tillbakahålla  ungdomen 
från  att  öfveranstränga  sig.  Passad  vindarna  bortsopa  lättja 
och  sjukdomar,  och  tröghet  kan  ej  trifvas  under  Kalifor- 
niens molnfria  himmel. 

Ett  annat  utmärkande  drag  är  likgiltighet  för  pengar 
och  dem  som  äga  dem.  Huru  kan  detta  vara  i  ett  land, 
der  verksamheten  och  spekulationsifvern  är  större  än  annor- 
städes på  jorden?  Jo,  kalifornien  törstar  icke  så  mycket 
efter  guldet  i  och  för  sig  som  icke  fastmer  efter  den  berus- 


196  TJUGOATTONDE    KAPITLET. 

ning,  som  guldförvärfvandet  skänker.  Han  är  af  naturen  och 
genom  uppfostran  hazardspelare.  Nästan  alla,  som  varit  i 
Kalifornien  någon  längre  tid,  ha  någon  gång  varit  rika.  I 
Europa  skulle  en  man,  som  ägde  1,000  kvadratmil  rikt  land, 
boskap  i  tiotusental  och  hade  hundratals  tjenare;  eller  en, 
som  ägde  grufvor  eller  järnvägar  till  ett  värde  af  från  20 
till  70  millioner  dollar,  dyrkas  och  tillbedjas  som  en  furste. 
Här  fäster  man  sig  ej  mer  vid  honom  än  vid  en  af  hans 
arbetare,  och  sjelf  gör  han  ej  anspråk  på  någon  högre  vär- 
dighet, än  den  karakter  och  bildning  skänka.  Han  vet,  att 
han  sjelf  i  hast  kan  vara  i  samma  ställning  som  de  andre.  Han 
»lefver  om»,  medan  han  kan,  och  tänker  ej  mycket  på  mor- 
gondagen. Hur  ofta  ha  ej  kaliforniern  hittat  guld  eller  silf- 
ver  till  hundratusentals  dollars  värde,  eller  i  hast  vunnit 
stora  förmögenheter  på  annat  vis  och  på  några  dagar  gjort 
slut  på  alt  och  sedan  skrattat  deråt  som  en  öf verstanden  lek! 

Jemnlikheten  visar  sig  äfven  i  den  allmänna  aktningen 
för  personligt  oberoende  och  särskildt  den  personliga  yttrande- 
rätten. Du  kan  uppträda  t.  ex.  vid  ett  grufläger  och  tala 
till  de  ruskiga  och  råa  grufarbetarne,  förebrå  dem  deras 
laster  och  tala  om  dem  på  ett  sätt,  som  kunde  egga  den 
kallblodigaste  till  harm;  men  om  någon  störer  talaren  det 
minsta,  under  det  han  talar  till  allmänheten,  blir  han  (stö- 
raren) genast  nedtystad,  kanske  med  den  anmärkningen,  att 
sjelf  va  djefvulen  har  frihet  att  yttra  sin  mening. 

Den  allmänna  sedligheten  står  ej  alltid  högt.  Kvinnorna  för- 
råda ej  mycken  blygsamhet;  de  tycka  mycket  om  att  till- 
bringa tiden  på  hästrygg  och  i  danssalongen.  En  kalifornia- 
flicka  red  en  dag  100  mil  till  en  bal,  dansade  hela  natfcåi 
och  red  hem  följande  dag.  De  ha  ej  mycket  att  göra  i 
hemmet,  emedan  familjen  oftast  spisar  på  hotell. 

Ett  annat  drag  hos  kaliforniern  är  gästfrihet.  Så  snart 
du  skakat  hand  med  honom,  är  du  hans  vän.  Han  bjuder 
dig  till  sitt  hem  på  middag,  tar  dig  med  sig  i  sin  vagn 
och  visar  dig  alt  sevärdt.  Han  är  alltid  glad.  Schoepen- 
hauer  vinner  ej  många  anhängare  på  Stillahafs-kusten,  ty  alla 
ha  god  matsmältning  och  godt  förråd  både  af  mat  och  dryck. 

De  älska  lidelsefullt  poesi.  Också  finnes  godt  om  vers- 
makare,  om  också  ännu  ej  någon  Milton  eller  Shakespeare 
uppträdt  bland  dem.  Skön  konst  i  allmänhet  omhuldas  i 
Kalifornien;  men   »metafysik»  trifves  ej  här. 


KALIFORNIADRAG,    INDIANER    OCH    SPANJORER.  197 

Verldsutvecklingen  skrider  vesterut.  Vid  Stillahafvet 
finnas  alla  vilkor  för  den  bästa  både  materiela  och  andliga 
utveckling;  och  monne  ej  detta  land  skall,  i  sinom  tid,  blifva 
skådeplatsen  för  den  högsta  civilisationen? 

Kaliforniens  indianer  stå  mycket  lågt,  kanske  lägst  af 
Nordamerikas  indianer,  och  gå  med  snabba  steg  sin  under- 
gång till  mötes.  Tjugofem  år  sedan  uppgingo  de  till  öfver 
50,000;  nu  räkna  de  blott  omkring  7,000.  De  drefvos  från 
sina  jagtmarker  och  fiskerier  af  de  hvita ;  de  stulo  boskap  och 
matvaror,  hvadan  de  hvita  började  ett  utrotningskrig  mot 
dem.  Sådan  har  varit  uppkomsten  af  de  flesta  indiankrig, 
som  rasat  i  olika  delar  af  staten  sedan  1849.  Den  fattige 
indianen  till  fots,  väpnad  med  blott  båge  och  pil,  kan  ej 
mäta  sig  med  den  rike  amerikanen  till  häst,  väpnad  med 
pistol  och  gevär.  För  hvarje  hvit,  som  dödats  i  dessa  krig, 
ha  50  indianer  fallit. 

Ar  1848  hade  nästan  hvarje  dal  sin  indianstam;  nu  ha 
de  flesta  af  dem  försvunnit.  Koppor,  syfilis  och  bran  vin 
hafva  samverkat  med  kulan  och  dolken  att  bereda  rum  för 
de  hvita.  Både  män,  kvinnor  och  barn  bland  indianerne 
äro  lidelsefullt  begifna  på  rusdrycker.  Under  sådana  för- 
hållanden är  det  naturligt,  att  den  största  osedlighet  och 
lösaktighet  råda.  Kalifornia-indianerne,  utom  Mojaverna, 
anses  höra  till  den  afdelning,  som  kallas  Shoshoner,  hvilken 
äfven  innefattar  Nevadas  och  de  fleste  af  Utahs  indianer. 
Dessa  äro  mycket  underlägsne  de  indianer,  som  under  senaste 
seklet  bodde  öster  om  Missisippi.  Blott  ett  litet  fåtal  af  dem 
ha  lärt  sig  bruka  eldvapen.  De  äro  korta  till  växten ;  män- 
nen omkring  b1  fe  fot  och  kvinnorna  4  fot  10  tum.  De  äro 
tjocka  öfver  höften  och  bröstet  och  ha  stark  röst,  men  deras 
armar  och  ben  äro  smala  och  svaga.  Då  de  ej  smittas  af  de 
kristnas  sjukdomar  och  få  smak  på  deras  bränvin,  åtnjuta 
de  stark  helsa  och  uppnå  en  mycket  hög  ålder,  ofta  110 
och  120  år  eller  derutöfver.  De  förkyla  sig  aldrig,  oaktadt 
de  vistas  bland  bergen  i  snö  och  köld  utan  andra  kläder  än 
ett  råddj ursskinn,  kastadt  öfver  skuldran.  Der  de  ej  komma 
i  beröring  med  de  hvita,  gå  männen  nakna,  och  kvinnorna 
äro  klädda  i  ett  slags  stubb,  gjord  af  remsor  af  seg  bark, 
som  fästs  vid  en  gördel.  Deras  tält  äro  mycket  primitiva: 
blott  sex  fot  vida  och  öppna  åt  alla  sidor  —  alltid  fulla  af 
smuts,  maskar  och  annan  ohyra!    Deras  styrelsesätt  är  mycket 


198  TJUGOATTONDE    KAPITLET. 

enkelt.  De  ha  ärftliga  höfdingar,  hvilkas  makt  är  liten. 
Stammarne  äro  små  och  ha  ingen  egendom  och  inga  lagar. 
Om  någon  medlem  af  stammen  ådrager  sig  misshag,  komma 
de  ledande  personerna  öfverens  om  att  döda  honom,  och 
domen  verkställes  genom  att  någrarf  lägga  sig  i  försåt  för  den 
felande  och  nedskjuta  honom  med  pilar.  Deras  regel  är  blod 
för  blod.  De  hafva  sällan  fångar,  utan  döda  genast  personer, 
som  komma  i  deras  våld.  Kvinnor  och  barn  behålla  de  i 
slafveri.  En  af  de  vanligaste  orsakerna  till  krig  är  — 
kvinnostöld!  De  ha  intet  ärftligt  slafveri.  De  ha  ingen 
äktenskapsceremoni,  och  fortvaron  af  den  äktenskapliga  sam- 
manlefnaden  beror  helt  och  hållet  af  mannen.  Månggifte  är 
vanligt.  Kvinnorna  äro  ej  särdeles  fruktsamma.  Åtmin- 
stone äro  barnen  få  och  mest  gossar.  Flickorna  vanvårdas 
eller  dödas  strax  efter  födelsen.  Bland  vissa  stammar  på 
norra  kusten  dödas  flickebarnet  och  begrafves  med  modren, 
i  händelse  hon  dör  medan  barnet  är  litet.  De  fleste  stam- 
marne bränna  sina  döda,  börjande  på  kvällen  och  fortfarande 
hela  natten,  under  det  de  sörjande  vännerna  vaka  med  och  se 
på ;  och  kvinnorna  utstöta  klagorop  intill  morgonen.  De  hafva 
inga  religiösa  ceremonier.  En  gång  på  året  —  på  våren 
—  samlas  de  till  dans  omkring  en  stor  eld.  Männen  ställa 
sig  i  ring  omkring  elden  och  med  böjda  knän,  armbågar  och 
ryggar  stampa  de  på  samma  fläck  i  takt  efter  en  entonig 
sång,  hvilken  de,  tillika  med  de  på  litet  afstånd  sittande 
kvinnorna,  uppstämma.  Vissa  stammar  ha  ett  slags  pipor, 
medels  hvilka  de  ackompagnera  sången. 

Kvinnorna  behandlas  som  slafvar  och  tvingas  med  hugg 
och  slag  att  utföra  alt  tungt  och  groft  arbete. 

De  fleste  vilda  indianer  ha  inga  fasta  bostäder.  Hvarje 
stam  har  en  trakt,  som  den  anser  som  sin  och  inom  hvil- 
ken han  flyttar  omkring.  Hvarje  familj  har  en  koja,  och  en 
grupp  kojor  kallas  rancheria,  en  spansk  benämning  på 
en  indianby.  De  slå  sig  vanligen  ned  vid  något  vattendrag 
i  grannskapet  af  skog  och  gräs.  Deras  föda  består  hufvud- 
sakligen  af  ekollon,  kastanjenötter,  furukottar,  klöfver,  gräs, 
gräsfrö,  gräshoppor,  fisk,  vildt,  rötter  och  bär.  Kvinnorna 
samla  ekollonen  etc.  och  tillreda  dem  på  olika  sätt.  Det 
vanligaste  är  att  i  ett  slags  korgar,  gjorda  af  grenar,  för- 
vara dem  i  ihåliga  träd.  Alt  eftersom  de  behöfvas  sönder- 
stötas    de    medels    stenar    och    kokas   i  vatten  till  en  tjock 


KALIFORNIADRAG,    INDIANER    OCH   SPANJORER.  199 

massa;  eller  också  bakas  de.  Ugnen  består  af  ett  hål  i 
marken  af  omkring  8  kubiktums  diameter.  Glödheta  stenar 
läggas  på  hålets  botten,  litet  torr  sand  strös  öfver  dem  och 
öfverst  lägges  ett  tunnt  lager  af  torra  löf.  Degen  lägges 
nu  i  hålet  till  en  tjocklek  af  2  tum  och  betäckes  med  sand, 
löf,  glödheta  stenar  och  öfverst  ett  lager  af  mjuk  lera  eller 
smuts.  Efter  5  å  6  timmar  har  ugnen  afsvalnat  och  brödet 
tages  ut  —  en  svart  otymplig  massa,  blandad  med  smuts, 
sand  och  löf  och  ej  alls  behaglig  hvarken  för  ögat  eller  sma- 
ken. Kastanjenötter  och  gräsfrö  sönderstötas  och  tillagas 
som  soppa.  Gräshopporna  stekas  och  ätas  som  de  äro,  eller 
ock  sönderstötas  de  tillika  med  bär  till  mos.  Fisk  och  kött 
stekas  på  kol  med  innanrede  och  alt.  Tarmar  äro  en  stor 
läckerhet.  Klöfver  ätes  på  fältet  rått  som  det  växer.  De 
uppäta  både  stjelk,  löf  och  blommor.  Salt,  kryddor,  knifvar 
och  tallrikar  äro  okända  bland  dem.  Utom  nämnda  födo- 
ämnen ätas  äfven  ödlor,  grodor  och  ormar. 

Utom  två  stammar  i  Colorado-öknen  idka  Kalifornia- 
indianerna  intet  åkerbruk.  De  nyttja  få  redskap.  Bågen 
är  deras  enda  vapen  i  krig  och  jagt.  Den  är  af  rödaktigt 
trä,  omlindad  af  råddjurssenor.  Pilen  göres  af  ett  slags 
pilträd  med  lafvaglas  till  udd.  Några  stammar  i  norra  Kalifor- 
nien förgifta  sina  pilar  genom  att  doppa  dem  i  råddjurs- 
lefver,  genomdränkt  af  skallerorms-gift. 

Det  sagda  gällar  naturligtvis  blott  de  vilda  indianerne 
sådana  de  varit  och  lefvat  till  de  senaste  15  åren,  under 
hvilka  många  hafva  öfvergifvit  flera  af  sina  ursprungliga 
vanor  och  antagit  nya,  visserligen  ej  alltid  till  sin 
förbättring.  På  södra  Stillahafskusten  finnas  många  civili- 
serade indianer,  som  bo  i  adobe-hus  och  upphälla  sig  med 
boskapsafvel  cch  vinodling.  Desse  ha  alla  lärt  sig  ett  slags 
spansk  rotvälska  och  några  tala  litet  engelska.  De  unga  känna 
blott  spanska  eller  engelska,  men  de  äldre  tala  sinsemellan 
sitt  indianska  språk.    De  äro  mycket  slöa,  lata  och  lösaktiga. 

Den  del  af  Kaliforniens  befolkning,  som  har  spanskt 
blöd  i  sina  ådror,  härstammar  i  närmaste  hand  från  Kali- 
fornien, Mexico  eller  Chili.  De  äro  fattiga,  okunniga  och 
vidskepliga.  De  mexicaner  och  spanjorer,  som  kommo  till 
Kalifornien,  medan  det  lydde  under  Spanien,  hade  få 
kvinnor  med  sig,  men  togo  i  stället  indianskor  till 
hustrur.     Afkomlingarne  af  dessa  blandade  äktenskap  utgöra 


200  TJUGONIONDE    KAPITLET. 

flertalet  af  de  spanske  Kalifornierna.  Deras  hy  är  mycket 
mörk,  och'  deras  drag  äro  ofta  något  klumpiga,  isynnerhet 
på  ålderdomen,  då  de  vanligen  bli  nrycket  feta.  De  lefva 
länge,  äro  vänliga  i  ansigtet,  men  hata  af  hjertat  alla  hvita. 
De  äro  för  lata  och  tafatta  för  att  mäta  sig  med  yankeen, 
hvadan  de  ock  undanträngts  och  utarmats  mer  och  mer, 
så  att  det  nu  knapt  fins  en  förmögen  man  bland  dem. 
De  beklaga  som  en  stor  olycka  att  Kalifornien  någonsin 
kom  under  Förenta  Staterna.  De  lefva  nu  mest  på  landet 
och  idka  kreaturs-afvel  eller  vinodling. 


TJUGONIONDE    KAPITLET. 
Genom  purgatorium.    Yuma-hjälten.    Indian-panik. 

Jag  lemnade  ogerna  den  sköna  och  underbara  Stilla 
hafskusten,  der  jag.  blifvit  förtrogen  icke  blott  med  den 
herrliga  naturen,  utan  äfven  vunnit  många  vänner,  för  att 
åter  dyka  ned  i  Colorado-öknens  skärseld.  Jag  anade  att 
denna  färd  skulle  blifva  äfventyrlig,  emedan  indianorolig- 
heter i  stor  skala  pågingo  i  Arizona  och  nya  Mexico  just 
i  de  trakter  vi  skulle  genomfara.  Redan  på  förmiddagen 
voro  vi  åter  nere  i  denna  »dödsskuggans  dal»,  som  kallas 
Colorado-öknen  —  om  det  kunde  vara  någon  skugga  häri 
Det  finnes  inom  denna  tusen  mil  långa  och  200  mil  breda 
»förödelsens  styggelse»  intet  föremål,  som  kan  gifva  en 
skugga.  I  Afrikas  öknar  finnas  oaser  med  sina  skuggrika 
palmer  och  källor  af  »lefvande  vatten,»  men  här  är  intet 
lefvande  förmål,  intet  utom  öknens  sand  eller  saltbildningar 
begränsade  af  horizonten  eller  bergen  i  det  anägsna 
fjärran. 

Mot  middagen  blef  hettan  odräglig.  Termometern  steg 
inne  i  vagnen  ända  till  126  °  Fahrenh.  eller  omkring  54  ° 
Celsius,  och  luften,  som  strömmade  genom  vagnsfönstren 
och  dörrarne,  medförande  »rök  och  dam»  i  mängd,  var  så 
het,  att  öron  och  kinder  bokstafligen  svedo.  I  denna  skärs- 
eld måste  vi  vistas  ända  tills  kvällens  svalka  delvis  befriade 
oss  ur  dess  kval. 


GENOM    PURGATORIUM.    YUMA-HJÄLTEN.       INDIAN-PANIK.    201 

Vid  skymningen  kommo  vi  till  Fort  Yuina.  Vi  hade 
löfte  om  militär-eskort  derifrån  för  att  skydda  tåget  under 
färden  genom  Arizona  och  en  del  af  Nya  Mexico. 

Vi  stannade  nära  en  timme,  hvarunder  vi  åto  kvälls- 
vard  —  men  ingen  militär  syntes  till.  Under  väntetiden 
hade  ett  par  »civiliserade  hvite  män»  gjort  försök  att  röfva 
från  oss  våra  reseefekter,  dock  utan  att  lyckas;  under  det 
den  talrika  mängd  »vilda  indianer»,  som  halfnakna  svärmade 
omkring,  hvarken  rörde  oss  eller  våra  saker.  Under  det 
jag  sökte  lugna  ett  par  fruntimmerspassagerare,  hvilka  voro  mer 
än  tillbörligt  fruktande,  emedan  vi  skulle  nödgas  fara  utan 
militär-eskort  genom  sjelfva  brännpunkten  för  indianorolig- 
heterna, inkom  i  väntsalen  en  väldig  bjässe.  Han  var  ej 
en  indian,  ej  heller  ett  vilddjur,  oaktadt  man  vid  första 
anblicken  skulle  ha  varit  böjd  för  att  anse  honom  som  en 
förening  eller  förvridning  af  båda.  Fruntimren  tystnade 
och  bleknade,  och  en  egendomlig  rysning,  som  hotade  att 
sätta  skrattmusklerna  i  verksamhet,  genomilade  mig  från 
topp  till  tå.  Han  var  klädd  i  en  luden  jacka  —  om  af 
björn-,  varg  eller  annat  skinn  kan  jag  ej  bestämdt  säga  — 
från  hvilken  hängde  en  mängd  fransar,  på  ändarne  betäckta 
med  metall,  hvilka  åstadkommo  ett  egendomligt  skrammel, 
då  hjälten  rörde  sig;  fantastiskt  utstyrda  byxor  och  stönar, 
en  slokhatt  med  långa  fjädrar  svajande  i  toppen  samt  ett 
bredt  bälte  omkring  lifvet  med  två  stora  pistoler  och  en 
spansk  dolk  fulländade  utstyrseln.  Lågor  och  blixt  flammade  i 
hans  öga,  hotelse  och  utmaning  i  hvarje  rörelse,  under  det  han 
spatserade  omkring  i  rummet,  stänkte  tobakssaft  omkring  sig 
och  skröt  öfver  sina  bragder  bland  indianer  och  mexicaner. 
»Jag  var  den  förste  hvite  mannen  bland  indianstammarne, 
och  de  ha  aldrig  vågat  röra  mig !  —  Ingen  vågar  röra  mig ! 
sade  han,  under  det  han  kastade  en  utmanande  blick  om- 
kring sig.  En  liten  enögd  grufarbetare  från  Texas  gick 
fram  med  händerna  i  byxfickan,  betraktade  underdjuret  från 
topp  till  tå  och  slutligen  frågade  honom  i  en  förargligt 
medlidsam  ton:  »Är  Ni  ej  rädd  för  att  falla  och  skada 
Er  med  alla  dessa  vapen  och  alt  detta  krims-krams  ?  » 

»Hvad  menar  Ni?  Hvem  är  Ni?»  »Jag  menar  Ni 
är  den  största  humbug,  som  verlden  sett.  Mitt  namn  är 
Sander,  en  grufarbetare  från  Texas»,  svarade  den  andre 
helt  lugnt,    »och  om  jag  vore  i  edert  ställe,  skulle  jag  krypa 


202  TJUGONIONDE    KAPITLET. 

ur  den  der  björnhuden  och  kläda  mig  som  en  vanlig  män- 
niska». »Vargunge!  Om  du  ej  håller  mun  på  dig,  skall 
du  ej  lefVa  en  minut  längre!  Kom  ihåg  jag  är  den  för- 
nämste indiankrigaren,  och  ingen  vågar  sätta  sig  emot  mig», 
röt  hjälten.  Läget  började  bli  kritiskt,  och  en  mängd 
åskådare  hade  redan  samlat  sig  i  och  omkring  väntsalen. 
»Jag  tror  ej  ett  ord  af  hvad  Ni  säger»,  svarade  den  andre: 
»Ni  är  en  storskräflare».  Den  förre  drog  sin  dolk  och 
röt:  »Främling,  usling,  vill  Ni  komma  med  mig  ut  och 
uppgöra  denna  affär,  eller  skall  jag  hämnas  förolämpnin- 
gen här?» 

»Gå  ut.  jag  skall  följa  dig!»  svarade  den  enögde 
morske  Texas-mannen.  Alla  som  voro  inne  i  rummet  reste 
sig  och  afvaktade  med  spänning  hvad  som  komma  skulle. 
Hjälten  i  detta  tragi-komiska  uppträde  tog  några  steg  mot 
dörren ;  men  då  Texas-mannen  följde  honom  hack  och  i  häl  och 
lungt  framtog  sin  sexpipade  pistol,  stannade  den  förre  vid 
dörren  och  sade  i  en'  viss  medlidsamt  nedlåtande  ton : 

»Då  jag  tänker  närmare  på  saken,  är  det  skada  att 
döda  er  och  göra  eder  hustru  till  enka  och  kanske  få  be- 
tala henne  skadeersättning  på  köpet». 

»Ut  med  Er!»  skrek  Texas-mannen;  »jag  har  ingen 
hustru ! » 

»Men  dina  anförvandter  kunna  bringa  mig  i  process», 
inföll  den  förre.  »Ut  med  dig  fege  stackare  !»  skrek  ytter- 
ligare texanaren,  »jag  är  fader-  och  moderlös  och  har  ingen 
som  sörjer  mig.»  I  detta  kritiska  ögonblick  ljöd  signalen 
till  afresa,  och  texanaren  måste  hasta  på  tåget.  Då  detta 
sattes  i  gång,  visade  sig  åter  »hjälten»  på  plattformen, 
svängande  sin  ena  pistol  i  handen  och  utmanande  föro- 
lämparen  att  komma,  skulle   »affären  uppgöras». 

Men  ingen  militär  kom  med,  och  konduktören  för- 
klarade, att  alla  soldater  utkommenderats  från  Yuma. 
Kvällen  var  mörk  och  hemsk,  och  de  ruskiga  röfvare- 
och  indianhistorier,  som  serverades,  gjorde  den  icke  ljusare. 
Vid  midnattstiden  syntes  signaleldar  på  ett  par  berg,  och 
en  allmän  oro  gjorde  sig  gällande,  ty  vi  passerade  nu  ge- 
nom de  farligaste  trakterna.  Det  talades  mycket  om  hvad 
vi  skulle  göra,  om  vi  anföllos;  men  resultatet  blef  alltid, 
att  vi  kunde  intet  annat  göra  än  att  låta  »skalpen» 
gå.     Jag    tänkte    på    hvad    nybyggarne    ha  att  frukta  och 


INDIANER    OCH   RUINER.  203 

utstå,  och  hvarför  skulle  vi  anse  vårt  eget  kära  lif  så 
öfvermåttan  dyrbart,  att  vi  skulle  så  ängsligt  irukta  för 
ett  indian- äfventyr.  För  öfrigt  ha  våra  hvita  bröder  gjort 
mest  för  att  förvilda  och  förgrymma  indianen;  och  det  är 
hufvudsakligen  derför  som  så  många  svårigheter  uppstå. 
Men  morgonen  randades  skönare  och  mer  välkommen  än 
någonsin,  och  vi  kommo  välbehållne  till  Tucson  till  frukost. 
Här  rådde  mycken  rörelse  med  anledning  af  indianorolig- 
heterna, och  de  vildaste  planer  för  deras  utrotande  omtala- 
des. Sålunda  ansåg  en  pussig  tysk  krögare,  att  man 
lättest  kunde  lösa  »problemet»  genom  att  bjuda  indianerna 
på  giftblandad  soppa  —  »och  låta  krögarne  få  det  som  öfver- 
blefve,  ty  de  ha  större  skuld  än  någon  annan  till  indianernas 
förderfvande»,  inföll  undertecknad.  Krögaren  mumlade  något 
och  gick  sin  väg.  Så  gjorde  äfven  jag,  glad  öfver  att  tåget 
genast  gick.  Annars  kunde  äfven  jag  fått  smaka  på,  om 
ej  soppan,  så  dock  blåpiller.  Men  här  fingo  vi  militär  — 
en  full  vagn  och  mera  till  af  beväpnade  halfnakna  indianer, 
åtföljda  af  några  hvita  officerare.  Men  denna  egendomliga 
och  högst  intressanta  militäreskort  gjorde  ej  våra  fruntim- 
mersmedpassagerare något  lugnare!  Hvad  hindrade  desse 
att  vända  sina  vapen  mot  oss  i  stället  för  mot  sina  bröder? 
Men  de  voro  alla  så  öfver  sig  lycklige  att  få  åka  på  tåget 
och  skrattade  hela  tiden  så  hjertligt,  att  man  ej  kunde  låta 
bli  att  skratta  med.  En  röd  soldat  satte  sig  bredvid  mig, 
och  jag  kände  mig  smickrad  af  hans  sällskap.  Jag  har 
aldrig  sett  en  så  hemsk  rodnad,  som  brann  i  hans  ögon 
och  flammade  öfver  hans  kinder!  Jag  sökte  samtala  med 
honom,  men  hans  engelska  ordförråd  var  ej  stort.  »Mig 
stor  krigare;  mig  duktig  bössa;  mig  skjuta  eder  half  mil», 
innefattade  alt  hvad  han  kunde  säga;  men  han  pratade 
ständigt  och  skrattade.  Jag  låtsade  som  om  jag  förstod 
honom.  Genom  vårt  lifliga  samtal  ådrogo  vi  oss  uppmärk- 
samhet, och  jag  ansågs  utan  tvifvel  vara  mäkta  lärd  i 
indianska  språket,  till  dess  ett  fruntimmer  kom  och  bad 
mig  tjenstgöra  som  tolk,  emedan  hon  ville  samtala  med 
»den  store  krigaren». 


204  TRETTIONDE    KAPITLTT. 


TRETTIONDE  KAPITLET. 

Indianer  och  ruiner. 

I  Arizona  finnes  en  stor  mängd  indianstammar,  som 
tala  flera  olika  språk.  Då  padre  Garcia  1774  besökte 
Arizona,  uppskattade  han  de  indianer,  som  bodde  utefter 
floderna  Gila  och  Colorado,  till  ett  antal  af  25,000;  nu  räkna 
de  ej  mycket  öfver  10,000.  Yuma-  och  Maricopa-indianerne 
tala  samma  språk.  Hualaiperna  och  Apache-Mojaverna  tala 
nära  beslägtade  språk  och  voro  troligen  fordom,  liksom  de 
förra,  blott  en  stam.  Pah-Uterna,  Savinterna  och  Supierna 
tala  alla  olika  dialekter.  Aravaipa-Apacherna  tala  ock  en 
dialekt,  som  är  olik  alla  andra  Apachers  och  indian- 
stammars inom  territoriet;  Tonto-Apacherna,  Coyoterna,  och 
Chiricahuarne  tala  nära  beslägtade  språk,  likaså  Pimas  och 
Papagoerne,  men  helt  och  hållet  skilda  från  alla  öfriga 
stammars.  Yuma-  och  Mojave-indianerne  vid  Coloradofloden 
voro  en  gång  krigiska  och  mäktiga,  men  äro  nu  kufvade 
och  beskedlige  och  ha  adopterat  civilisationens  laster,  ehuru 
männen  ännu  gå  nakna. 

De  olika  grenarne  af  Apache-indianerne  äro  de  vildaste 
och  grymmaste  och  stå  ännu  så  långt  de  förmå  i  harnesk 
mot  de  hvita  såväl  som  andra  indianer. 

Hualaiperna  voro  förr  mycket  krigiska,  hvarom  den 
kedja  grafvar  mellan  Prescott  och  Hardyville  öfver  hvita, 
som  fallit  för  deras  händer,  nogsamt  vittna;  men  nu  äro 
de  kufvade.  Det  sedliga  tillståndet  bland  dem  står  jemfö- 
relsevis  högt. 

Pah-Uterna  och  Savinterna  äro  få  och.  stå  i  alla  afse- 
enden  mycket  lågt.  De  bo  på  båda  sidor  om  Colorado- 
Canyon.  Supierna  bo  norr  om  desse  vid  en  biflod  till  Colorado. 
De  räkna  omkring  350  män,  kvinnor  och  barn  och  äro  med 
afseende  på  bostad  och  vanor  bland  de  märkvärdigaste  i 
Arizona.  Cataract-floden,  vid  hvilken  de  bo,  har  under 
årtusendens  lopp  gräft  sig  ned  genom  sandstensformationer 
till  ett  djup  af  4,000  fot  och  på  detta  djup  bildat  en  dal 
af  från  1/±  till  1fa  mils  bredd  med  den  ypperligaste  jord- 
mån   och    god    tillgång    på    godt    vatten.     Under  det  kalla 


INDIANER    OCH    RUINER.  205 

vinterstormar  rasa  öfver  bergen  ofvanföre,  råder  nere  i  dalen 
en  härlig  sommar  hela  året  om.  Endast  på  tvenne  punkter 
kan  man  komma  ned  i  dalen,  hvarest  naturens  händer  byggt 
en  smal  stig  från  bergets  topp  ned  i  dalens  djup  —  men 
det  fordras  stadig  nerv  och  säkert  öga  för  att  färdas  efter 
dessa  stigar!  Då  du  beträder  färden  ned,  reser  sig  klippan 
lodrätt  blott  några  fot  öfver  dig,  men  nedför  ser  du  ett 
bråddjup  af  4,000  fot.  Stigarne  äro  omkring  fyra  fot  breda 
och  på  vissa  ställen  nötta  djupt  ned  i  klippan.  Hästar 
och  mulär,  som  aldrig  förr  passerat  dessa  stigar,  göra  det 
utan  fruktan  och  synbarligen  utan  kunskap  om  faran  af 
att  falla  utför  klippan;  men  få  människor  kunna  uthärda 
att  skåda  utför  djupet  och  många  måste  med  förbundna 
ögon  och  fastbundna  vid  hästryggen  färdas  ned  i  dalen  och 
upp  derifrån.  Desse  indianer  säga,  att  det  finnes  flera 
vattenfall  mellan  deras  by  och  flodens  utlopp  i  Colorado, 
hvilka  äro  storartade  öfver  all  beskrifning.  Der  nere  i  den 
sköna  dalen  bo  desse  Supier  i  lugn  och  odla  säd  och  frukt 
af  olika  slag  i  ganska  stor  mängd  och  idka  byteshandel 
med  andra  stammar,  och  de  äro  jemförelsevis  välbergade. 
Så  vidt  kändt  är,  ha  de  aldrig  färdats  genom  Arizona, 
likväl  ha  de  god  geografisk  kännedom  om  territoriet.  Mycket 
få  hvita  ha  någonsin  sett  desse  indianer  eller  deras  otill- 
gängliga dal;  men  de  få,  som  besökt  dem,  ha  alltid  behandlats 
väl.  De  äro  medelsamma  i  alla  frågor  utom  rörande  grufvor. 
De  veta  att  om  de  yppade  hemligheter  rörande  dem,  skulle 
snart  en  flod  främlingar  komma  och  jaga  dem  från  deras  hem. 

Pima-indianerna  bo  vid  Colorado-floden  och  idka  något 
åkerbruk  och  hästafvel.  De  ha  alltid  varit  fredliga,  men 
äro  mycket  tjufaktiga.  Det  sedliga  tillståndet  bland  dem 
försämras.  En  missionär  har  arbetat  bland  dem  i  flera  år, 
men  ej  en  enda  af  dem  har  blifvit  omvänd.  —  Papagoerna 
bo  vid  Santa  Cruz-floden,  9  mil  från  Tucson;  men  en  stor 
del  af  dem  ha  sträckt  sina  bopålar  långt  in  i  Sonora  i 
gamla  Mexico.  De  underhålla  sig  sjelfva  och  äro  fredliga. 
Ingen  indianstam  har  så  länge  som  de  varit  blottstäld  för 
»kristnas»  inflytande  och  bibehållit  en  så  hög  grad  af 
sedlighet. 

Aravaipa-grenen  af  Apacherna  och  Tonto-grenen  och 
Coyoterne  bodde  norr  om  Gila-floden  och  lefde  nästan  ute- 
slutande   af    stöld,    i    hvilken   konst    de  voro  oöfverträfllige 


206  TRETTIONDE    KAPITLET. 

mästare.  De  fleste  af  desse  ha  mot  sin  vilja,  flyttats  till 
San  Carlos-Reservationen,  der  regeringens  agenter  söka  hålla 
dem  i  styr. 

Indianerna  i  Arizona  äro  spiritualister,  d.  v.  s.  tro, 
att  de  hädangångnas  andar  sväfva  omkring  dem  och  hafva 
kännedom  om  alt,  hvad  som  försiggår  här  nere.  De  tro 
äfven  på  trolleri,  och  hvarje  år  falla  många  människor  offer 
för  en  ohygglig  vidskepelse.  De  sätta  mycken  tro  till  sina 
»doktorer»,  hviika  genom  åtskilliga  konster  förmå  folket 
tro,  att  de  stå  i  förbindelse  med  »den  gode  medicin-anden». 
Desse  få  hög  betalning  för  sina  tjenster,  men  om  de  ej 
lyckas  väl,  dödas  de.  Indianen  är  oinskränkt  herre  i  sin 
familj.  Hans  bud  måste  lydas,  och  han  har  rätt  att  göra, 
hvad  han  vill  med  sin  hustru  —  hon  är  hans  egendom; 
och  om  han  vill,  kan  han  ostraffadt  slå  eller  döda  henne. 
Likväl  synas  kvinnorna  vara  belåtna  med  sin  lott  och  äro 
i  sin  tur  grymma  mot  fångar,  som  komma  i  deras  våld, 
samt  lika  fientliga  mot  alla   »nyheter». 

Mongoliska  drag  utmärka  Pah-Uterna  och  Mojaverne, 
de  senare  mer  än  de  förra.  De  senare  ha  namn  på  konstel- 
lationerna, af  hviika  somliga  uppkallats  efter  djur.  Af  den 
stora  Björnens  läge  beräkna  de  tiden  under  natten  och  veta, 
att  dess  läge  vid  solnedgången  är  olika  under  olika  tider 
af  året.  De  ha  ingen  lag  mot  månggifte,  men  få  af  dem  ha 
mer  än  en  hustru.    De  odla* åtskilliga  grönsaker  och  litet  majs. 

Pima-indianerne  ha  en  arf sägen,  att  deras  förfäder 
århundraden  tillbaka  drefvos  från  sitt  fädernesland,  sökte 
sin  tillflygt  norrut  och  passerade  genom  Sonora  till  den 
trakt,  de  nu  bebo.  De  uppgå  med  Maricopa-indianerne  till 
omkring  4,500.  Då  spanjorerne  påträffade  dem  300  år 
sedan,  bodde  de  i  byar  på  samma  trakt  som  nu,  odlade 
sin  jord  och  kunde  väfva  bomull  etc.  Deras  grofva  hår 
växer  till  stor  längd  och  tjocklek.  Deras  hyddor  äro  van- 
ligen kupformiga,  5  å  7  fot  höga  och  20  å  50  fot  i  dia- 
meter, hvilande  på  pålar.  Utanför  är  ett  öppet  skjul,  der 
de  bereda  sin  föda.  Jorden  äga  de  gemensamt,  men  odla 
hvar  sin  fläck.  De  ha  gräft  vattningskanaler  till  en  sam- 
manlagd längd  af  150  mil.  De  ha  7,300  acres  i  odladt 
skick  och  sälja  betydligt  af  sina  jordbruksalster.  De  ha 
omkring  2,000  hästar  och  800  boskap.  De  äro  goda  krigare 
och  ha  alltid  tillbakaslagit  de  vilda  Apacherna. 


INDIANER    OCH    RUINER.  207 

Papagoerna  ha  varit  delvis  civiliserade  i  flera  århun- 
draden. De  räkna  6,000  och  bebo  800  hus.  De  äro  vidt 
spridda  och  idka  mer  boskapsskötsel  än  åkerbruk.  De  ha 
2,500  boskap,  45,000  hästar  och  800  mulär;  likväl  odla 
de  betydligt  hvete  och  majs.  De  ha  ej  långt  hår,  som 
Pima-indianerne,  utan  klipt  samt  äro  klädde  i  hatt.  Osed- 
lighet och  dryckenskap  äro  mycket  sällsynta  bland  dem. 
De  blefvo  till  namnet  omvända  till  katolicismen  i  början  af 
sjuttonde  århundradet.  Deras  namn  betyder  »döpta».  I  de 
trakter,  der  desse  indianer  bo,  finnes  en  mängd  klippblock 
och  rullstenar  med  inskriptioner  och  målade  figurer,  om 
hvilkas  betydelse  man  sväfvar  i  okunnighet.  Man  vet  blott, 
att  de  äro  af  urgammalt  ursprung. 

På  Hvita  Bergen  hållas  4,500  Apache-indianer  inom 
ett  för  dem  af  regeringen  afskildt  område.  Flere  af  dessa 
stammar  äro  dock  stadde  på  krigsfot. 

Den  märkvärdiga  Moqui-stammen  bebor  sju  byar  eller 
»pueblos»  öster  om  Colorado  Chicito  och  »Painted  Desert» 
på  bergplatåer  flera  hundra  fot  höga,  tillgängliga  endast 
genom  smala  och  branta  stigar,  hvilka  kunna  lätt  försvaras. 
Deras  hus  äro  bygda  af  sten  och  ett  slags  lera  eller  klibbig 
jord  till  två  våningars  höjd.  De  odla  något  majs  och  irukt. 
Månggifte    tåls    ej  bland  dem,  och  de  stå  högt  i  sedlighet. 

Utom  Navahoerna  (hvilka  uppgå  till  omkring  9,000 
och  äro  fördelade  på  Arizona  och  Nya  Mexico)  uppgår  den 
indianska  befolkningen  i  Arizona  till  något  öfver  20,000. 
Skolor  bland  indianerne  ha  ej  haft  mycken  framgång,  utom 
bland  Moqui-stammen. 


De  mest  intressanta  märkvärdigheterna  i  Arizona  och 
Nya  Mexico  äro  utan  tvifvel  de  märkliga  urgamla  ruinerna 
i  Rio  Grande,-  Chelly-  och  Zuni-dalarne  samt  på  flera  andra 
ställen,  såsom  i  San  Juan-dalen,  Rio  Animas-dalen  och  deras 
grannskap  i  södra  Colorado;  efter  Colorado -floden  samt  i 
nordligaste  delen  af  mexicanska  staten  Chihuahua.  Dessa 
ruiners  ursprung  är  ännu  höljdt  i  dunkel.  De  lärdaste 
fornforskare  ha  knapt  kommit  till  sannolika  resultat  i  sina 
undersökningar.  Det  är  visst,  att  de  visa  en  hög  grad  af 
odling,  hvarigenom  de  skilja  sig  från  alla  andra  fornminnen 


208  TRETTIONDE    KAPITLET. 


i  Nord  Amerika.  Den  meningen,  att  Arizonas  äldsta  ruiner 
äro  af  aztekiskt  ursprung  är  nu  allmänt  förkastad;  men 
sannolikare  är,  att  de  äro  af  toltekiskt  ursprung.  De  för- 
råda åtminstone  slägtskap  med  Toltekernas  odling.  Deremot 
visa  de  äldsta  ruinerna  i  Nya  Mexico  ock  Colorado  slägtskap 
med  Aztekernas  odling. 

En  af  de  mest  intressanta  indianstammarne  i  dessa 
trakter  är  Zuni- stammen  i  vestra  delen  af  Nya  Mexico.  De 
besitta  en  hög  grad  af  odling  och  hafva  genom  sin  tapperhet 
och  klokhet  och  sin  goda  sammanhållning  afvärjt  alla  anfall 
från  sina  vilda  grannar  och  bibehållit  sitt  oberoende  och 
sina  egendomliga  seder  och  inrättningar  från  urminnes  tider. 
En  amerikansk  etnograf,  herr  Cushing,  har  slagit  sig  ned 
bland  dem,  antagit  deras  språk,  seder  och  klädedrägt  samt 
upptagits  i  deras  hemliga  ordnar,  alt  för  att  studera  deras 
historia,  seder  och  religion.  Eörliden  sommar  företog  han 
i  sällskap  med  några  af  deras  ledande  män  en  resa  till 
östern.  Desse  indianer  hade  aldrig  sett  en  större  stad,  ett  loko- 
motiv eller  en  sjö.  Då  de  först  fingo  se  ett  lokomotiv,  tillbådo 
de  det;  och  då  de  fingo  syn  på  »österns  stora  haf»,  som 
varit  föremål  för  deras  dyrkan,  utbrusto  de  i  gråt.  I  Boston 
hade  de  en  högtidlig  ceremoni  vid  haf  vet,  då  de .  fylde  sina 
krus  med  »heligt  vatten»   o.  s.  v. 

De  äro  ett  stolt  och  sjelfständigt  folk,  idka  boskaps- 
skötsel och  fruktodling  samt  odla  åtskilligt  grönsaker  och 
olika  sädesslag.  De  kläda  sig  smakfullt  samt  hålla  sina 
hus  snygga. 

Ehuru  några  spår  af  de  katolska  missionärernes  lära 
märkas,  förråda  deras  religiösa  uppfattningar  aztekiskt  ur- 
sprung. Man  finner  sålunda  i  Zuniernas  som  i  Aztekernas 
religion  läran  om  en  »obefläckad  aflelse»,  korsfästelsen  och 
uppståndelsen.  Enligt  Aztekernas  tro  blef  Suchiquecals  son, 
Quexaclote,  obefläckligen  aflad,  korsfäst  och  uppstod  igei 
efter  tre  dagar.  Deras  dyrkan  är  riktad  mot  solen,  såsoi 
den  allsmäktiges  boningsplats;  men  de  tillbedja  ej  solei 
sjelf,  som  man  oriktigt  trott.*)  Zunierna  bygga,  bo  ocl 
försvara  sig  på  samma  sätt  som  de  redan  nämda  Moqui- 
indianerna.     Deras    byar    ligga    på  höjderna.     På  nätternj 


*)  Med  de  hvites  frälsare  vilja  de  ej  ha  något  att  göra,  emecU 
de  hålla  före,  att  en  verklig  frälsare  kunde  aldrig  ha  dött. 


COLORADO.  209 


borttagas    stegarne,    hvilka    tjenstgjort    som    fortskaffnings- 
medel  under  dagen. 

De  nämnda  urgamla  ruinerna  äro  till  ytterlighet  ödsliga. 
Naturen  har  ej  här  som  annorstädes  med  sin  älskande  hand 
hängt  gröna  kransar  öfver  de  ruiner,  som  tiden  eller  män- 
niskohänder åstadkommit,  utan  tyckes  i  stället  njuta  af 
denna  förödelsens  styggelse.  Men  bland  dessa  kala  och 
fantastiska  Vesterns  bergplatåer,  der  brännheta  sandstormar 
rasa  på  sommaren  och  genomträngande  nordanvindar  på 
vintern,  der  bland  hemska  kaktusväxter  —  växtrikets  spöken 
och  troll  —  remnor  och  bråddjup,  hvarest  döden  lurar;  der 
finnas  öfveralt  vitnesbörd  om  en  tid,  då  människohjertan 
klappade  af  hopp  och  fruktan,  hat  och  kärlek,  glädje  och 
förtviflan,  och,  likasom  våra,  slogo  begrafningsmarchen  under 
tåget  till  sin  egen  graf. 


TRETTIOFÖRSTA    KAPITLET. 
Colorado. 

Att  verkställa  en  fullständig  skildring  af  Colorado  ingår 
ej  i  vår  plan,  för  öfrigt  är  detta  nästan  omöjligt,  allden- 
stund  denna  stat  dagligen  undergår  så  stora  förvandlingar, 
att  Colorado  för  en  månad  sedan  är  något  helt  annat  än 
Colorado  för  närvarande.  Visserligen  stå  bergen,  högslätterna 
och  de  djupa  Canyons  kvar  jemförelsevis  oförändrade;  men 
dess  befolkning,  städer,  tillgångar  o.  s.  v.  äro  lika  vexlande 
och  ovaraktiga  som  drömmar.  Hvad  som  i  går  var  en  kal 
och  ofruktbar  bergstrakt  är  i  dag  en  stad  på  flera  tusen 
innebyggare  med  flera  banker,  hotell  och  årliga  produkter 
uppgående  till  flera  millioner;  och  efter  några  månader  är 
den  kanske  åter  öde  och  tom.  Statens  befolkning  har  fyr- 
dubblats  på  tre  år,  och  tillökningen  af  dess  produkter  är 
i  proportion  ännu  större  än  folktillökningen. 

Colorado  utgör  medelpunkten  i  den  del  af  Förenta  Sta- 
terna, som  ligger  mellan  Missisippi  och  Stillahafvet,  Mexico 
och  Britiska  Amerika.  Dess  bredd  är  omkring  280  och 
dess    längd    380    mil,    och    dess  areal  utgör  106,500  eng. 

14 


210 


TRETTIOFÖRSTA    KAPITLET. 


kvadratmil  eller  68,160,000  acres.  Ur  topografisk  synpunkt 
kan  det  indelas  i  trenne  delar:  ett  berg-,  ett  höjd-,  och  ett 
högslättdistrikt.  Den  förnämsta  bergskedjan  är  Sawatch 
Range,  bestående  af  granit.  Dess  medelhöjd  är  13,500 
fot  och  dess  bredd  15  å  20  mil.  Den  sammanhänger  i 
sydvest  med  Sierra  Madre  i  Nya  Mexico  och  är  en  förläng- 


»Djefvuls-porten»  i  Colorado. 


ning  deraf.  Dess  förnämsta  berg  äro  Mount  Bowles,  Mount 
Howard,  La  Platå,  Grizzly  Peak,  Ebert,  Massive  Mountain 
och  Holy  Cross,  af  hvilka  alla  utom  det  sista  uppnå  en 
höjd  af  öfver  14,000  fot.  Näst  i  ordningen  komma  Elk 
Mountains    i   norr,    hvilkas    formation    utmärker  sig  genom 


COLORADO.  211 


oregelbundna  och  löst  liggande  lager.  I  sydost  ligga  West 
Mountains,  i  söder  Raton-bergen  och  i  sydvest  Uncompahgre- 
bergen  och  i  öster  Front  Range,  som  räknar  många  höga 
berg,  bland  hvilka  Pikes  Peak  uppnår  en  höjd  af  nära 
15,000  fot. 

De  högsta  bergen  i  Colorado  utgöra  vattendelaren 
mellan  österns  och  vesterns  haf.  Till  Atlanten  löpa  South 
Platt,  Arkansas  och  Rio  Grande  del  Norte;  till  Stilla- 
hafvet  löper  Colorado  med  sina  många  bifloder.  Bergens 
utsprång  sträcka  sig  omkring  20  mil  i  öster,  der  de  uppgå 
i  högslätterna. 

De  guld-  och  silfverbärande  distrikten  äro  inskränkta 
hufvudsakligen  till  statens  mellersta  och  vestra  delar.  Guld 
påträffas  vanligen  på  mindre  höjd  än  silfver,  fast  detta  ej 
kan  uppställas  som  regel,  emedan  både  guld  och  silfver 
påträffats  på  de  högsta  bergspetsarne. 

Stor  rikedom  på  stenkolslager  förekommer  å  ömse  sidor 
om  vattendelaren;  en  areal  af  7,200  kvadratmil  upptages 
af  tertiär  formation  en;  och  årligen  produceras  omkring  en 
half  million  tons  stenkol. 

Klimatet  är  mildt,  torrt  och  helsosamt.  För  att  bevara 
kött  fordras  blott  att  sönderstycka  det  och  låta  det  torka. 
Så  ringa  fukt  innehåller  luften. 

Frankrike  gjorde  en  tid  anspråk  på  hela  den  ofantliga 
landsträckan  mellan  Missisippi  och  Stillahafvet.  Likaledes 
gjorde  Spanien  en  lång  tid  anspråk  på  ungefär  samma 
landområde.  Ar  1540  sände  spanska  vicekonungen  Coro- 
nado  ett  regemente  soldater  på  en  expedition  norrut  för  att 
söka  efter  guld,  men  utan  framgång,  hvadan  dessa  trakter, 
som  sedan  i  så  ofantligt  hög  grad  ökat  verldens  tillgångar 
på  ädla  metaller,  lemnades  i  flera  århundraden  åt  buffelns 
och  indianens  uteslutande  herravälde.  Ar  1805  gjorde 
löjtnant  Pike  med  23  soldater  en  upptäcktsresa  till  de  trakter, 
som  nu  utgöra  Colorado.  Derpå  företogs  1819  en  expedi- 
tion dit  under  öfverste  Longs  ledning.  Efter  desse  anfö- 
rare hafva  tvenne  af  Colorados  förnämsta  berg  uppkallats. 
Under  kriget  med  Mexico  1846 — 8  togo  Förenta  Staterna  i 
besittning  den  ofantliga  landsträcka,  som  nu  omfattar  Kali- 
fornien, Nevada,  Utah,  Arizona,  Nya  Mexico  och  största 
delen  af  Colorado.  Sedan  dess  började  utvecklingen  af  dessa 
trakters  rika  malmtillgångar,  hvilken  sedan  altjemt  fortfarit. 


212  TRETTIOANDRA    KAPITLET. 

Under  olika  tider  ha  malmfynd  gjorts  i  Colorado,  hvilka 
ådragit  sig  stor  uppmärksamhet,  såsom  under  åren  1859 — 61. 
Här  och  der  uppstodo  likasom  genom  ett  trollslag 
städer  med  banker,  teatrar  och  krogar,  hvilka  blomstrade, 
så  länge  man  fann  guld  i  flodbäddarne  och  sandbankarna. 
Då  detta  tog  slut,  försvann  äfven  staden.  Metoderna  för 
grufdriften  voro  ännu  primitiva.  Under  den  första  tiden 
af  grufdriften  i  Colorado  sökte  man  endast  guld.  Följakt- 
ligen drömde  man  aldrig  om  dess  väsentliga  mineralrikedom 
förr  än  under  senare  tider.  Först  efter  1870  började  man 
upptäcka  silfver.  Men  förädlingen  af  silfvermalmen  gick  i 
början  sakta  i  följd  af  bristfälliga  medel  och  metoder.  Nu 
deremot  har  den  antagit  oerhörda  dimensioner.  Ar  1879 
producerade  Colorado  nära  20  millioner  doll.  i  ädla  metal- 
ler; men  för  närvarande  lär  Lead ville  ensamt  årligen  pro- 
ducera betydligt  öfver  20  mill.  dollar.  Men  Colorado  pro- 
ducerar ej  blott  guld  och  silfver,  utan  äfven  ganska  betyd- 
ligt af  jordbruksalster  och  boskap.  Sålunda  uppskattades 
dess  jordbruksalster  1878  till  4  mill.  doll.;  dess  boskaps- 
afvel  till  6 1/2  mill.  doll. ;  och  dessutom  produceras  en  betyd- 
lig mängd  stenkol;  och  dess  fabriksprodukter  uppgå  till  ett 
värde  af  omkring  6  mill.  doll.  Statens  befolkning  uppgår 
för  närvarande  utan  tvifvel  till  omkring  250,000;  och  dess 
järnvägar  uppgå  till  en  sammanlagd  längd  af  omkring 
2,000  mil.  Dess  allmänna  skolor  och  högre  läroverk  äro 
äfven  i  ett  blomstrande  skick. 


TRETTIOANDRA  EAJPITLET. 
TiU  San  Juan-bergen. 

Min  första  rastpunkt  i  Colorado  var  Pueblo,  ursprung-j 
ligen  en  spansk  by  eller   »stad»  i  södra  Colorado. 

Då  amerikan arne  kommo  i  besittning  af  den  okända] 
syfivestern,  funno  frontier-männen  på  denna  plats  en  samj 
ling  mexicanska  lerhyddor,  en  katolsk  kyrka  och  en  »pulj 
peria»  (ett  slags  hökarebod),  hvilka  äro  lika  nödvändiga  för. 
en  mexicansk  »stad»  som  några  brädskjul  och  en  krog  med 
fciljardsal    för    ett  gruf-läger  i  vestern.     Nu  räknar  PneblO: 


TILL    SAN    JUAN-BERGEN.  213 

omkring  8,000  innevånare  och  utgör  medelpunkten  för  ett 
vidt  utgrenadt  järnvägssystem.  Ståtliga  kyrkor,  skolhus, 
varumagasin  och  enskilda  byggnader  ha  nu  intagit  lerkojor- 
nas plats,  af  hvilka  blott  några  få  stå  kvar  i  en  af  den 
nya  stadens  utkanter. 

Från  det  ungdomsfriska  Pueblo  styrde  jag  åter  kosan 
söderut  och  vesterut  efter  Denver  och  Rio  Gr  ande-järn  vägen. 
Det  intryck,  som  den  vilda  och  pittoreska  naturen  här  utöf- 
vade  på  mig,  var  alltför  lifligt  för  att  alldeles  förbigås.  Attatio 
mil  söder  om  Pueblo  nalkas  vi  Sangre  di  Ghristo-Bange  (Kri- 
sti Blods-bergen),  der  den  smalspåriga  banan  slingrar  sig  i 
djerfva  kurvor  uppåt  genom  en  djup  pittoresk  dal.  Här  har 
utförts  ett  storverk,  som  för  10  år  sedan  skulle  ha  ansetts 
höra  till  omöjligheterna,  nämligen  att  bana  väg  för  järn- 
hästen till  sjelfva  toppen  af  Klippbergen.  Sedan  vi  passe- 
rat Mule  Shoe-  Curve,  den  djerfvaste  böjning  som  finnes  på 
någon  bana,  blir  stigningen  217  fot  per  mil.  Det  tunga 
lokomotivet  kryper  stönande  uppför  de  lodräta  sidorna  af 
Dump  Mountain,  släpande  det  motvilliga  tåget  efter  sig. 
Passagerarne  stå  på  »plattformerna»  mellan  vagnarne  och, 
med  andan  i  halsen,  stirra  ut  öfver  det  hemska  bråddjupet, 
hukande  sig  tillbaks  så  mycket  som  möjligt  af  fruktan  att 
tåget  skall  taga  öfverbalans  och  tumla  ned  i  djupet.  Uppåt 
bär  det  altjemt,  tills  vi  nå  Inspiration  Point  (Ingifvelsepunk- 
ten),  omkring  10,000  fot  öfver  hafvet.  Fruktan  och  bäfvan 
undantränges  nu  af  hänförelsen  öfver  den  öfver  all  beskrifning 
storartade  utsigten,  som  aldrig  kan  utplånas  så  länge  minne 
finnes  kvar.  I  fjärran  mot  öster  resa  » Spanish  Peaks »  sina 
stolta  hufvuden  mot  skyn;  på  närmare  håll  delar  sig  den 
ståtliga  bergskedjan,  och  mellan  molnen,  som  sväfva  under 
oss,  se  vi  nu  och  då  en  skymt  af  dalen  nedanför  berget. 
Till  venster  blickar  Veta-berget,  kalt  som  en  munkskalle, 
ned  på  oss. 

Söder  om  Sangre  di  Christo- bergen  delar  sig  banan : 
en  gren  fortsätter  söderut  mot  Santa  Fé,  en  annan  i  syd- 
vest  genom  den  vildaste  trakten  af  Colorado,  kallad  San 
Juan-bergen.  Jag  valde  den  senare  och,  efter  att  ha  passe- 
rat flera  gruf-  och  järnvägsstäder,  uppnåddes  slutligen  änd- 
punkten af  banan  i  Silverton.  Flera  hundra  arbetare  voro 
sysselsatta  med  att  bygga  fortsättningen  af  banan  ännu  längre 
i    vester.     Det    är    meningen,  att  den  skall  fortsättas  ända 


214 


TRETTIOANDRA    KAPITLET. 


till  Utah.  Trots  det  undersköna  läget  i  en  dal  mellan  ståt- 
liga berg  var  Silverton  en  ohygglig  plats.  Ruskiga  gruf- 
och  järnvägsarbetare  från  alla  verldens  delar  samt  halfnakna 
indianer  och  indianskor  trängdes  om  hvarandra  på  krogarne 
och  omkring  spelborden.     Oljud  och  slagsmål  pågingo,  som 


Efter  »Rio  Grande-banan». 


det  tycktes,  hela  tiden,  och  mord  sades  inträffa  nästan  hvarje 
vecka.  Jag  hade  nog  af  en  sömnlös  natt  på  denna  plats 
och  hade  ej  velat  stanna  der,  om  man  bjudit  mig  del  i  den 
rikaste  grufva.  På  kvällen  hade  jag  äfven  tillfälle  se  india- 
ner dansa  under  hemskt  tjut  omkring  en  stockeld  ett  stycke 


TILL    SAN    JUAN-BERGEN.  215 

från  staden;  men  jag  hade  redan  sett  så  mycket  af  india- 
nerne,  att  detta  skådespel  ej  förnöjde  mig  mycket.  Deras 
rörelser  voro  mycket  enkla.  Männen  stälde  sig  skuldra  vid 
skuldra  omkring  elden  och  först  böjde  sig  fram  och  åter 
och  sedan,  med  knän  och  ryggar  böjda,  hoppade  på  samma 
ställe  i  takt  efter  det  entoniga  tjutet,  som  skulle  föreställa 
sång.  Kvinnorna  och  barnen  sutto  på  afstånd  och  sågo  på, 
under  det  eldskenet  belyste  denna  pittoreska  tafla  af  vilda 
»rödskinn»  och  halfvilda  gruf-  och  järnvägsarbetare,  hvilka 
senare  samlats  i  stort  antal  för  att  njuta  af  skådespelet.  I 
grannskapet  af  indianlägret  voro  krogar,  biljard-  och  sköko- 
nästen, och  större  förnedring  och  uselhet  i  människolifvet, 
än  som  här  visade  sig,  kan  knapt  tänkas. 

Dessa  indianer  hörde  till  Ute-gruppen  och  anses  stå 
jemförelsevis  högt  i  sedlighet  och  intelligens.  Sju  stammar 
tillhöra  denna  grupp.  Deras  kojor  liknade  lappkåtor.  Både 
männen  och  kvinnorna  sågo  svagare  ut  än  de  flesta  andra 
indianer,  som  jag  sett:  de  voro  korta  och  spensliga,  och 
några  af  dem  skulle  ej  ha  sett  så  illa  ut,  om  ej  deras  anle- 
ten vanstälts  af  gula  och  röda  målningar  på  kinderna  och 
pannan.  Männens  beklädnad  bestod  af  trasor,  virade  om 
länderna  och  midjan,  med  ben,  rygg  och  bröst  nakna;  eller 
ock  trasiga  byxor  och  hatt,  som  aflagts  af  de  hvite.  Kvin- 
norna voro  klädda  i  trasigt  kaliko  eller  gamla  fransprydda 
skjortor  samt  en  smutsig  hvit  eller  ljusröd  filt  och  mocca- 
siner  samt  en  mängd  glittrande  billig  metall  hängande  från 
hufvudet  öfver  skuldror  och  bröst. 

San  Juan-grefskapet  ligger  på  vestra  sluttningen  af 
Klippbergen  norr  om  La  Platå.  Dess  hufvudstad  är  Sil- 
verton, grundlagd  1873,  då  de  första  upptäckterna  af  silf- 
ver  gjordes  i  dessa  trakter.  Dess  läge  är  9,400  fot  öfver 
hafvet,  under  det  Sultan-,  Kendall-  och  Kung  Salomo-bergen 
resa  sig  abrupt  omkring  densamma  till  en  ytterligare  höjd 
af  mer  än  4,000  fot.  Hittills  har  all  transport  mellan  dessa 
aflägsna  trakter  —  450  mil  från  Denver  —  och  den  öfriga 
verlden  skett  på  mulåsnerygg  efter  smala  och  branta  stigar 
mellan  gapande  afgrunder  och  öfver  berg  betäckta  med  evig 
snö,  hvadan  den  dyra  lefnadskosten  och  transporten  gjorde 
det  omöjligt  att  utveckla  den  oerhörda  tillgången  på  rik  silf- 
vermalm  i  dessa  trakter.  Med  järnvägens  öppnande  har 
denna    skattkammare  gjorts  tillgänglig  för  verlden.     Denna 


216  TRETTIOANDRA    KAPITLET. 

trakt  ligger  för  högt  för  hö-  och  sädesodling,  hvadan  alla 
lifsmedel  för  både  boskap  och  djur  måste  införas.  Tillgån- 
gen på  rik  silfvermalm  i  dessa  trakter  är  gåtlik.  Det  kom- 
mer ej  att  dröja  länge,  innan  silverproduktionen  här  kom- 
mer att  öfverträffa  Leadville-tr aktens.  Öfver  10,000  gruf- 
fynd  ha  redan  gjorts  och  nya  fynd  göras  ständigt.  De  flesta 
fynden  hafva  gjorts  ofvanför  timmer-gränsen,  d.  v.  s.  på  en 
höjd  af  1 1 ,000  fot  och  derutöfver ;  och  flera  grufläger  ha  uppstått 
vid  snögränsen,  eller  på  en  höjd  af  12  å  13,000  fot.  För 
att  kunna  arbeta  hela  året  måste  desse  grufarbetare  skaffa 
vinterförråd,  innan  första  snön  kommer.  Bland  de  malm- 
rikaste är  Kung  Salomo-berget.  Då  du  skådar  mot  dess 
höga  topp,  möter  ditt  öga  hvita  ränder,  som  löpa  snedt  utför 
dess  massiva  kropp :  dessa  ränder  äro  massiva  ådror  af  heder- 
ligt silfver,  synliga  på  flera  mils  afstånd!  Flera  bo- 
lag med  stora  kapital  ha  bildats  för  grufrörelse  i  dessa 
trakter. 

Här  likasom  i  alla  gruftrakter  omgifves  den  resande 
främlingen  af  en  hop  välvillige  herrar,  hvilka  vilja  göra 
honom  delaktig  i  »de  mest  lofvande  grufvorna»,  hvilka  endast 
kräfva  litet  af  den  outtömliga  tillgång  'på  pengar,  som  han 
anses  hafva,  för  att  gifva'  millioner  i  vinst.  De  hafva 
»metallanledningar»  af  fabulöst  lofvande  beskaffenhet,  »äkta 
klyftådror » ,  »  kalk-  och  kvartz-formationer  » ,  »  karbonat » ,  »  klo- 
rid»  och  andra  slags  säkra  kännetecken  på  oändlig 
mängd  af  den  rikaste  malm,  hvaraf  tusentals  tons  oftast 
ligga  »i  öppen  dag».  De  vilja  förmå  dig  insätta  kapi- 
tal i  »tunnelgräfningar»  och  »schakt-sänkningar»  och 
sedan  »skaffa  grufvan  i  marknaden»  i  New- York 
eller  London. 


COLORADO    SPRINGS.       MANITOU.       PIKES  PEAK.  217 


TRETTIOTREDJE    KAPITLET. 
Colorado  Springs.    Manitou.   Till  toppen  af  Pikes  Peak. 

Efter  återkomsten  till  Pueblo  styrdes  kosan  50  mil 
norrut  öfver  delvis  odlade  högslätter  till  Colorado  Springs 
(Colorado-Källor),  förmodligen  så  kalladt,  emedan  ingen  källa 
finnes  i  staden.  Det  var  en  af  de  täckaste  städer  jag  sett 
i  hela  den  stora  Vestern.  Den  har  omkring  4,000  inne- 
vånare, goda  hotell,  talrika  kyrkor,  salubodar  och  banker, 
en  högskola  och  ett  »universitet»,  ett  hospital  för  döfstumma 
samt  ståtliga  boningshus.  Den  är  ock  medelpunkten  för  ett 
vidsträckt  åkerbruksdistrikt  och  förser  dessutom  en  mängd 
grufvor  med  proviant  och  handelsvaror. 

Eran  Colorado  Springs  går  en  bibana  några  mil  till 
det  beryktade  Manitou  vid  Pikes  Peak.  På  halfva  vägen 
dit  passera  vi  den  gamla  staden  Colorado,  bygd  något  öfver 
tjugo  år  sedan  till  territoriets  hufvudstad.  Men  »ödet»  var 
den  ogunstig  alltifrån  födelsen.  Den  politiska  knipslugheten 
flyttade  hufvudstaden  till  Denver,  och  då  den  nya  järnvägen 
ej  behagade  göra  en  artig  krökning  till  »den  gamle»,  utan  i 
stället  strök  förbi  Colorado  Springs,  måste  den  förre  duka  under. 
Gamla  staden  Colorado  restes  på  pålar  af  falska  förhoppningar 
och  är  dömd  att  falla  samman  i  glömskans  stoft.  Stora  hotell 
bygdes  för  gäster,  som  aldrig  upptogo  deras  rum ;  bodar  inrät- 
tades för  gods,  som  de  aldrig  mottogo;  banker  för  pengar, 
som  aldrig  anförtroddes  åt  deras  kassaskåp;  och  kyrkor 
endast  för  svalor  att  bygga  sina  bon  under  deras  takfot. 

I  en  täck  dal  vid  foten  af  en  väldig  bergskedja  med 
den  majestätiske  Pikes  Peak  tronande  öfver  de  mindre  jät- 
tarne  ligger  det  lilla  och  täcka  Manitou.  Denna  plats  har 
kallats  Amerikas  Chamounix;  men  Chamounix  kunde  med 
lika  rätt  kallas  Schweitz'  Manitou.  Denna  plats  är  ett  af 
Amerikas  förnämsta  sommartillhåll  för  turister  och  helso- 
sökande. Här  finnes  en  mängd  helsokällor  af  olika  slag,  hvilka 
ha  vunnit  verldsrykte  och  likna  källorna  i  Vichy  eller  Kis- 
singen.  De  innehålla  en  stark  lösning  af  järn  och  soda  etc. 
Vattnet  i  somliga  är  så  välsmakande,  att  det  begagnas  af 
allmänheten  som  läskedryck.     Jag  är  ingen  kännare  af  mine- 


218  TRETTIOTREDJE    KAPITLET. 

ralvatten  och  dess  rätta  användning;  men  jag  kom  att  undra, 
om  ej  brunnsdrickarne  här  hylla  den  grundsatsen,  att 
»det  är  mängden,  som  gör'et»,  ty  de  dricka  alt  hvad  de  förmå 
från  morgon  till  kväll.  Jag  följde  exemplet  och  fick  snart 
erfara,  att  »vattnet  verkar  det  visserligen». 

Ett  stort  antal  engelsmän  ha  slagit  sig  ned  i  dessa 
romantiska  trakter  för  att  njuta  ett  fritt  lif  och  egna  sig  åt 
»sport».  Somliga  af  dem  egna  sig  äfven  åt  boskapsskötsel 
eller  lefva  på  sitt  kapital,  som  här  gifver  ofantligt  hög  ränta. 

Manitou  grundlades  af  ett  bolag,  som  lagt  ut  parker, 
inrättat  en  badanstalt  och  bygt  hotell.  Omkring  500  främ- 
lingar från  alla  delar  af  Förenta  Staterna  och  stundom  äfven 
från  Europa  vistas  på  denna  plats  under  sommaren. 

Efter  att  förgäfves  ha  försökt  alla  möjliga  badorter  och 
läkemedel  komma  lungsigtige  ofta  till  Colorado  för  att  —  dö. 
Det  är  visst,  att  den  stimulerande  luften  här  uppe  påskyn- 
dar döden,  der  sjukdomen  är  långt  gången.  En  oegennyttig 
läkare  råder  sina  patienter  att,  så  snart  lungsot-symptomer 
visa  sig,  hasta  till  de  torra  högländerna  i  Vestern.  Och  de  klo- 
kaste patienterna  skaffa  sig  något  att  göra,  när  de  komma. 
Sysselsättning  leder  tankarne  från  sjukdomen  och  är  den 
bäste  vägbrytare  för  helsans  återställande.  En  lungsiktig 
person  borde  begifva  sig  till  dessa  trakter  och  skaffa 
sig  en  liten  boskapshjord  att  vårda  på  slätterna  eller  bland 
bergen,  der  han  måste  vara  ute  till  häst  och  hålla  reda  på 
sina  kreatur  och  får. 

I  närheten  af  Manitou  ligga  den  beryktade  »Gudar- 
nes Trädgård»  —  ett  vilseledande  namn,  ty  der  finnas  nä- 
stan inga  träd  utan  blott  en  mängd  i  Colorado  vanliga  pit- 
toreska och  högst  egendomliga  sandstensformationer  — 
»Vindarnes  grotta,»  »Paradisets  Portar»  etc,  hvilka 
besöktes. 

Eran  Manitou  bestiges  toppen  af  Pikes  Peak,  oftast  till 
häst  eller  åsna.  Jag  beslöt  försöka  göra  det  till  fots.  Man 
sade  mig,  att  jag  var  »för  svag»  för  att  göra  det,  och  att 
blott  få  förmått  komma  dit  upp  till  fots.  I  synnerhet 
sökte  en  medlidsam  åsneägare  öfvertyga  mig,  att  det  var 
omöjligt,  lofvande  mig  en  åsna  för  rätt  billigt  pris.  Men 
som  det  stred  mot  min  grundsats  att  trappa  upp  till  en 
hög  plats  i  verlden  på  åsnerygg,  beslöt  jag  att  använda 
mina  egna  ben,  så  långt  de  räckte.     Kl.  4,30  på  morgonen 


COLORADO    SPRINGS.       MANITOU.       PIKES    PEAK.  219 

anträdde  jag  i  sällskap  med  en  hederlig  medborgare  från 
Manitou  den  15  mil  långa  vandringen  upp  till  bergets  topp. 

Först  ledde  vår  stig  efter  en  ström  genom  en  mörk 
canyon  med  branta  klippväggar.  Högre  upp  slingrade  sig 
bergstigen  än  mellan  väldiga  klippblock  efter  smala  broar 
öfver  samma  ström  flera  gånger  och  än  genom  mörka  och  dy- 
stra ceder-  och  barrskogar,  under  det  den  lilla  ystra  floden  va- 
rierar sin  musik  från  dånande  vattenfall,  likt  en  djup  och 
jättestark  bas,  till  ett  stilla  porlande,  likt  lätta  lekande  to- 
ner. Sedan  vi  på  detta  sätt  klättrat  några  mil,  fingo  vi 
njuta  af  en  underskön  och  majestätisk  soluppgång,  som  jag 
icke  skall  försöka  att  beskrifva.  Bilden  af  de  purpurfär- 
gade  bergstopparne,  de  mörka  skuggorna,  som  fåfängt  sökte 
skydd  i  de  djupa  dalarne,  de  glänsande  silfvergranarne  och 
den  oändliga  böljande  prärien  i  öster  skall  aldrig  utplånas 
ur  mitt  sinne,  så  länge  jag  lefver  —  och  hvarför  skulle  jag 
ej  få  behålla  den  sedan? 

På  en  höjd  af  10,000  fot  öfver  hafvet  kommo  vi  till  en 
af  dessa  naturliga  parker,  som  äro  egendomliga  för  Klipp- 
bergen. Dessa  berg  bilda  ej  tydligt  markerade  kedjor,  utan 
torna  upp  i  grupper  af  sockertoppformade  bergspetsar,  hvil- 
ka  stundom  bilda  en  krest  omkring  en  mer  eller  mindre 
jemn  platå  eller  en  grytformig  dal,  stundom  af  flera  kvadrat- 
mils areal  med  ypperlig  jordmån,  rik  växtlighet  samt  god 
tillgång  på  bäckar  och  små  sjöar  med  stor  rikedom  p°  laxö- 
ring, samt  vildt  i  skogen,  från  präriehöns  och  hare  till  och 
med  råddjur,  björn  och  amerikanska  lejon.  Hit  begifva  sig 
turister  och  familjer  från  alla  delar  af  landet  under  den 
heta  årstiden  och  bo  i  tält  och  njuta  af  den  härliga 
naturen  och  det  friska  klimatet.  I  Europa  upphör  växtlig- 
heten på  en  höjd  af  5  å  6,000  fot.  Här  deremot  är  rik 
växtlighet  ända  upp  till  10  å  11,000  fot  öfver  hafvet. 
Det  största  och  bästa  timmer  växer  på  en  höjd  af  9  till 
10,000  fot.  Vid  12,000  fots  höjd  påträffas  snö  i  klyftor 
och  på  skuggsidorna  af  bergen. 

Man  erfar  en  obeskriflig  hänförelse,  då  man,  efter  att 
ha  klättrat  sig  trött  efter  branta  bergsstigar  mellan  gapande 
afgrunder,  på  en  sådan  höjd  midt  i  hjertat  af  bergen 
plötsligt  befinner  sig  i  ett  dylikt  paradis.  På  de  smärre 
kullarne  darra  blyga  aspar,  under  det  olika  slags  furor  resa 
sig  vid  bergssluttningarne.     Bland  det  yppiga  gräset  prunka 


220  TRETTIOTREDJE    KAPITLET. 

blommor  af  sällsamma  slag.  Jag  var  ledsen,  att  jag  ej  var 
botanist.  Jag  kände  namnen  på  blott  få  af  dessa  bergens 
skönheter.  Bland  dessa  voro  lejontänder  och  smörblomster, 
violer  och  rosor,  riddarsporrar,  blåklockor  och  höstklockor  m  fl. 

Utom  de  olika  slags  barrträden,  bland  hvilka  den  yf- 
viga  ock  täcka  silfvergranen  är  talrikast,  syntes  cottonwood, 
lönn  och  poppel. 

En  enstöring  vid  namn  Jones  har  inköpt  en  del  af 
denna  park  i  afsigt  att  här  få  i  luga  bo  skild  från  sina  tal- 
rika slägtingar.  Hans  hydda  i  skogen  ligger  10,080  fot 
i  höjden.  Här  bor  han  vinter  och  sommar  i  sitt  snygga 
»log-hus»,  hvarifrån  han  kan  stolt  se  den  lägre  verlden  öf- 
ver  axeln.  Vi  åto  färska  hallon  och  mjölk  i  hans  hem 
och  fortsatte  sedan  vår  vandring,  ej  utan  att  litet  smått 
afundas  eremiten  hans  ostörda  lugn  i  sin  »vrå  bland 
bergen». 

Vi  gynnades  af  utmärkt  väder,  och  utsigten  blef  alt 
mer  majestätisk,  ju  högre  vi  kommo;  men  det  blef  också 
svårare  att  klättra.  Jag  kände  mig  flere  gånger  färdig 
att  uppgifvas,  dels  af  trötthet  och  dels  i  följd  af  den 
tunna  och  lätta  luften.  Blodet  rusade  till  hufvud,  ögon  och 
fingerspetsar,  och  jag  höll  flere  gånger  på  att  svimma. 
Dessutom  lider  man  äfven  af  kväljningar.  Vi  sågo  stän- 
digt toppen  och  tyckte,  att  det  ej  var  långt  dit;  men  er- 
farenheten ådagalade  motsatsen.  Jag  gjorde  den  erfaren- 
heten, att  man  kan  genom  viljeansträngning  nå  målet,  äfven 
om  de  kroppsliga  krafterna  säga  nej.  Kl.  12,io  kommo 
vi  ändtligen  upp  till  toppen,  der  vi  tillbragte  2  timmar. 
Att  beskrifva  den  härliga  utsigten  från  denna  punkt  är  helt 
enkelt  omöjligt.  I  öster  ser  man  ett  haf  af  prärie-land, 
så  långt  ögat  kan  nå  —  och  bortom  både  prärier  och  haf 
såg  en  af  sällskapet  (flere  kommo  efter  till  häst)  med  in- 
billningens och  längtans  öga  ett  land,  som  visserligen  ej  är 
så  stort  och  rikt  som  detta,  hvilket  utbreder  sig  framför  oss, 
men  som  dock  ensamt  kan  fylla  ett  stort  tomrum. 

Mot  vester  synes  en  oförgätlig  tafla  af  berg,  djupa  dalar, 
floder  och  sjöar.  En  dylik  syn  måste  ses  för  att  till  någon  del 
uppfattas.  På  toppen  är  omkring  40  acres,  betäckta  med  väl- 
diga stenblock.  Bland  dessa  reser  sig  en  grafvård,  bestå- 
ende af  ett  hvitmåladt  bräde,  hvarpå  läses  följande  inskrift: 


COLORADO    SPRINGS.       MANITOU.     i  PIKES    PEAK.  221 

»Erected 

by 

Sergrt  John  &  Norah  0'Keef 

in  memory  of  my  infant 

Daughter 

Erin  0'Keef, 

who  was  destroyed  by  mountainrats  at 

the  U.  S.   Signal  Station  on  summit  of 

Pikes   Peak,  May  25:th  A.  D.   1876». 

Här  har  Förenta  Staterna  en  af  sina  talrika  signal-  och 
observationsstationer,  som  skötes  af  ett  par  officerare,  som 
bo  här  vinter  och  sommar.  Den  ene  af  dem  hade  vistats 
deruppe  i  flera  år.  Till  en  början  ledo  de,  likasom  vi,  af 
kväljningar,  svimningsanfall  och  hallucinationer;  men  dessa 
försvunno  om  en  tid.  Deras  tid  är  lyckligtvis  mycket  upp- 
tagen med  att  göra  iakttagelser  och  telegrafera  dem  till 
Washington;  eljes  skulle  väl  lifvet  deruppe  blifva  odrägligt. 
På  hösten  erhålla  de  vinterförråd,  och  under  hela  vintern 
ha  de  intet  besök  af  någon  människa. 

Här  borde  inrättas  ett  kurhus  för  drinkare,  ty  den 
minsta  kvantitet  alkohol  åstadkommer  ögonblickligen  kräk- 
ningar.  Jag  försökte  utan  framgång  förtära  och  behålla 
så  oskyldiga  saker  som  en  kopp  kaffe  med  bröd  samt 
ett  äpple. 

Vi  sågo  och  fingo  förklaring  på  de  sinnrika  meteoro- 
logiska instrument,  som  användas  för  att  mäta  vindens 
hastighet,  luftens  fuktighet,  regnmängd,  temperatur  etc. ;  samt 
väderlekskartor  och  diagram  samt  teorierna,  enligt  hvilka 
man  drager  slutsatser  rörande  blifvande  väderlek  o.  s.  v. 
Huru  litet  tänker  man  ej  på  alt  detta  arbete  och  dessa 
vetenskapens  underbara  segrar,  då  man  läser  i  tidningarna 
resultaten  af  dessa  iakttagelser.  I  Amerika  äro  dessa 
»väderleksspådomar»  icke  längre  tomma  gissningar,  utan  oum- 
bärliga och  pålitliga  rådgifvare  för  landbrukaren,  affärsman- 
nen och  seglaren. 

År  1881  steg  temperaturen  i  Juni  till  +  57°  Farenh. 
och  föll  i  februari  till  —  37°  Farenh.  Om  det  är  lugnt, 
kännes  ej  kölden  mycket,  i  följd  af  att  luften  är  så  torr 
och  tunn.  Vinden  uppnår  stundom  en  hastighet  af  100 
mil  i  timmen,  och  vid  dylika  tillfällen  är  dessa  officerarares 


222  TRETTIOFJERDE    KAPITLET. 

lott  ej  afundsvärd.  Man  har  med  visshet  utrönt,  att  öknen 
i  vester  är  vindens  födelseort,  och  vetenskapen  har  spårat 
dess  oföränderliga  lopp  från  vester  till  öster  med  samma 
noggrannhet  som  man  känner  ebb  och  flod. 


TRETTIOFJERDE    KAPITLET. 
I  Denver  och  Greely. 

Från  Manitou  styrde  jag  kosan  till  Denver,  Colorados 
förnämsta  stad.  Ar  1853  uppfördes  här  de  första  bräd- 
skjulen. Tio  år  sedan  räknade  Denver  blott  4,000  inne- 
vånare, nu  har  den  omkring  40,000  med  fast  och  lös  egen- 
dom till  ett  värde  af  omkring  30  millioner  dollar.  Ståtliga 
enskilda  och  offentliga  byggnader  finnas  i  mängd,  och  stor 
rörelse  råder.  Jag  stannade  vid  mitt  första  besök  der  ett 
par  dar  och  en  natt,  då  jag  väcktes  af  ett  ramlande  hus 
midtemot  der  jag  bodde,  hvilket  under  sina  ruiner  begrof 
en  krog  och  några  af  dess  kunder.  Vattnet,  som  här  ledes 
i  riklig  mängd  i  diken  (i  stället  för  rännstenar)  genom 
staden,  hade  undergräft  krogbyggnadens  grundvalar  —  en 
sinnebild,  tänkte  jag,  af  den  seger  vattnet  till  sist  skall 
vinna  öfver  dryckenskapen. 

Ett  ganska  stort  antal  landsmän  äro  bosatte  här,  och 
en  svensk  lutersk  kyrka  med  prest  finnes  ock. 

Den  amerikanska  stadsidéen  har  här  tillämpats  med 
eftertryck  och  till  ytterlighet.  De  raka  gatorna  äro  så 
breda,  att,  då  de  sedvanliga  stormarne  genomsopa  staden, 
döljes  bokstan1  igen  deras  motsatta  sida  af  det  rykande  dam- 
met; hoteller  äro  så  många  och  stora,  att  de  kunna  rymma 
stadens  alla  bofasta  invånare;  och  handelsbodarne  täfla 
i  antal  med  de  enskilda  boningshusen;  men  de  planterade 
träden  ha  ännu  ej  haft  tid  på  sig  att  uppnå  tillräcklig 
storhet  för  att  skänka  skugga  åt  de  storartade  byggnaderna. 
Söndagen  tycktes  i  Denver  vara  den  lifligaste  af  alla  dagar. 
På  lördagskvällen  kommo  grufarbetare  och  boskapsaflare  etc. 
in    till    staden  och  gjorde  lifvet  och  tryggheten  ute  på  ga- 


I   DENVER   OCH   GRELY.  223 

torna  mindre  tillfredsställande  för  svaga  nerver.  På  sön- 
dagen göra  handelsbodarne,  krogarne  och  biljardsalarne  sin 
rikaste  skörd.  Midt  i  affärsbullret  hördes  kyrkklockorna 
kalla  folket  att  för  en  kort  timme  dela  sin  tjenst  mellan 
Gud  och  Mammon.  Det  är  blott  rättvist  att  erkänna,  att 
denveriterna  stänga  sina  bodar  och  krogar  från  kl.  11  f.  m. 
till  kl.   1  e.  m. 

En  patriotisk  Denver-bo  ledsagade  mig  till  den  äldsta 
bostaden  i  Denver,  en  koja  af  ohyfsadt  timmer,  hvilken 
han  med  stolthet  visade  mig,  och  hvars  ålder  sträcker  sig 
20  år  tillbaks  till  den  gråa  forntiden,  innan  det  stolta 
Denver  fanns  till  utom  i  den  absoluta  idéen. 

Denver  är  medelpunkten  för  ett  vidt  utgrenadt  järn- 
vägssystem, som  sträcker  sina  armar  in  i  de  silfver-  och 
guldbärande  bergen  utöfver  fälten,  der  tiotusental  boskap 
beta  och  rika  skördar  af  majs  och  hvete  väx  i.  Med  sådana 
resurser  är  det  ej  svårt  att  förutsäga  Denvers  framtida  storhet. 

Midt  emellan  Denver  och  Cheyenne  ligger  det  beryk- 
tade nybygget  Greely,  som  Horace  Greely  upprättade  två 
år  före  sin  död  i  afsigt  att  söka  förverkliga  sin  älsklingsidé 
rörande  gemensamt  arbete.  Hade  han  nu  lefvat,  kunde  han 
ha  gladt  sig  åt  framgången  af  sitt  försök,  men  också  in- 
sett omöjligheten  af  att  genomföra  sin  plan  i  någon  större 
skala. 

Omkring  2,000  personer  »med  framskridna  tänkesätt» 
slogo  sig  ned  här  och  upprättade  ett  gemensamt  hem,  od- 
lade jorden  och  idkade  boskapsskötsel  för  gemensamt  under- 
stöd och  vinst.  De  ha  gemensamma  fabriker  och  bodar 
och  lefva  i  frid  och  förnöjsamhet  tillsammans.  De  tillhöra 
olika  religiösa  samfund,  men  detta  stör  ej  det  minsta  deras 
goda  förhållande  till  hvarandra. 

Staden  är  belägen  mellan  Cache  la  Poudre  och  södra 
Platte-floden  och  är  hufvudstad  för  grefskapet  Weld.  Den 
grundlades  1870  och  har  sedan  dess  tillväxt  hastigt. 
Genom  oåterkallelig  öfverenskömmelse  får  intet  »land»  upp- 
låtas eller  säljas  för  idkande  af  rusdryck-handel,  och  Greely 
är  såsom  Colorado  Springs  en  nykterhetsstad.  Den  har  en 
ståtlig  skolbyggnad;  flera  kyrkor,  två  veckotidningar  och 
två  banker  etc. 


224  TRETTIOFEMTE.  KAPITLET. 

TRETTIOFEMTE    KAPITLET. 
Till  mormonernas  Zion. 

Jag  har  stundom  varit  böjd  att  tro,  att  mormonerna 
och  ställningen  bland  dem  blifvit  framstälda  i  en  mer  eller 
mindre  falsk  dager,  såsom  fallet  ofta  varit  med  »läsarne» 
i  Sverige.  Monne  icke,  har  jag  frågat  mig,  åtskilliga  en- 
sidigheter och  öfverdrifter  äfven  förekommit  i  skildringar 
och  rykten  rörande  Klippbergs-helgonen?  Jag  fattade  der- 
för  beslut  att  fara  till  Utah  och  genom  personliga  iakt- 
tagelser om  möjligt  bilda  mig  en  sjelfständig  uppfattning 
rörande  ställningen  bland  mormonerna.  Jag  skall  i  det  föl- 
jande återgifva  ett  och  annat  af  hvad  jag  hörde  och 
såg  och  hufvudsakligen  lemna  åt  läsaren  sjelf  att  draga 
slutsatser. 

Jag  skall  ej  upptaga  utrymmet  med  att  skildra  mina 
äfventyr,  innan  jag  uppnådde  Zion:  huru  jag  blef  plötsligt 
sjuk,  sedan  jag  köpt  biljett  och  stod  i  begrepp  att  fara 
från  Denver ;  huru  en  konduktör  ledsagade  mig  på  ett  oriktigt 
tåg,  som  förde  mig  öfver  hundra  mil  åt  oriktigt  håll;  och 
huru  jag  sålunda  kom  att  rädda  en  dansk  från  att  begå 
sjelfmord  etc.  Den  stackars  mannen  hade  i  Denver  från- 
röfvats  1,000  dollar,  'som  han  skrapat  i  hop  för  att  »bringe  över 
sin  kone  og  sine  born»  samt  skaffa  sig  ett  hem  i  Vestern. 
Nu  var  han  i  förtviflan  och  till  hälften  vansinnig. 

Ankomne  till  Colorado  Junction,  nära  Cheyenne,  fingo 
vi  underrättelse,  att  tåget  till  Utah  försenats  fem  timmar, 
hvadan  vi  fingo  vänta  vid  denna  station,  bestående  af  ett 
par  brädskjul,  under  det  stormen  rasade  öfver  den  ödsliga 
högslätten.  Det  väntande  sällskapet  är  mycket  brokigt. 
En  man  från  Missouri  med  hustru,  3  barn  och  två  valpar, 
sitter  framför  mig  och  gapar,  som  hade  han  aldrig  sett 
folk  förr.  Han  är  på  väg  till  Montana  för  att  der  söka 
sin  lycka.  Men  hans  kamrater  frukta,  att  det  ej  går  bättre 
för  honom  der  än  i  hans  förra  hem.  Lättja  och  tröghet 
kunna  aldrig  vinna  framgång.  Bredvid  mig  sitter  en  mo- 
der, som  utan  tvifvel  »sett  bättre  dagar»,  men  är  nu  på 
väg   till  den  stora  Vestern  med  sina  tvååriga  söner  för  att 


TILL    MORMONERNAS    ZION.  225 

der  bereda  dem  och  sig  ett  nytt  hem.  Hon  klagar  dock 
ej  öfver  sin  lott,  utan  går  med  lugn  och  förtröstan  fram- 
tiden till  mötes.  Ett  antal  grofva  sällar  sitta  och  skratta 
åt  ruskiga  historier.  Der  ute  på  marken  bakom  ett  skjul 
har  ett  sällskap  emigranter  af  olika  nationaliteter  slagit  sig 
ned  med  en  mängd  barn  och  bylten. 

Der  borta  på  sluttningen  af  en  kulle  6  mil  från  oss 
ligger  »Wyomings  hufvudstad»,  Cheyenne,  en  stor  syndare 
bland  städer.  Dess  innevånare  lära  uppgå  till  omkring  4,000. 
Vi  befinna  oss  redan  mer  än  sex  tusen  fot  öfver  hafvet.  I 
sydvester  synas  mot  synranden  de  högsta  topparne  af  Longs 
Peak  och  äfven  Pikes  Peak,  den  senare  på  140  mils  afstånd 
fogelvägen. 

Der  kommer  tåget  till  San  Francisco  likt  en  orm  sling- 
rande sig  framåt  och  uppåt  mellan  höjderna.  Så  bär  det 
åter  af  mot  okända  land  och  till  det  paradis,  som  utgjort 
målet  för  tusentals  mormoners  hopp  och  längtan. 

Då  jag  lemnade  Denver,  erhöll  jag  af  en  »järnvägs- 
literatör»,  lönad  af  ett  järnvägsbolag,  tvenne  illustrerade  bro- 
chyrer,  innehållande  en  beskrifning  på  de  trakter,  genom 
hvilka  bolagets  vägar  löpa.  Enligt  denna  beskrifning  är 
Wyoming  »det  önskvärdaste  land  för  emigranter  och  far- 
mare» ;  och  vidare  påstås,  att  detta  territorium  erbjuder 
»oöfverträffliga  sällskapliga  fördelar» .  Jag  var  på  utkik  under 
hela  resan  för  att  upptäcka  dessa  önskvärda  och  oöfverträff- 
liga fördelar  för  emigranten  och  den  bildade  sällskapsvännen; 
men  med  undantag  af  öknarne  i  Nya  Mexico,  Arizona  och 
södra  Kalifornien  har  jag  aldrig  sett  ett  så  ofruktbart  och 
ödsligt  land  som  "Wyoming.  Hvad  de  »sällskapliga  för- 
delarne» vidkommer,  torde  min  smak  ej  vara  tillräkligt  odlad 
för  att  fälla  omdömen  rörande  dessa;  men  af  hvad  jag  såg, 
kom  jag  till  den  öfvertygelsen,  att  jag  för  min  del  skulle 
föredraga  att  umgås  med  prärievargar  och  björnar  framför 
de  flesta  representanter  af  genus  homo,  hvilka  syntes 
derute. 

Vid  Green  River  stanna  vi  några  minuter  för  att  in- 
taga kvällsvard.  På  baksidan  af  matsedeln  lästes  följande: 
»Passageraretåg  stanna  här  för  att  spisa  frukost  och  kvälls- 
vard. Höns  ha  aldrig  hörts  kackla  på  hundra  mils  af- 
stånd från  detta  hus,  sedan  Eva  tog  äpplet;  ej  heller  en 
ko  rårna  i  detta  grannskap,  sedan  Adam  var  en  liten  gosse. 

15 


226  TRETTIOFEMTE    KAPITLET. 

Fick  Ni  någonsin  ett  dugtigt  mål  (square  meal)  på  ett  hotell, 
der  man  bjuder  er  på  alt  hvad  som  fins  i  marknaden. 
Eder  tillgifne  C.  W.  Kitchen.» 

Jag  lät  mig  ej  af  hönspuffen  lockas  från  min  »mat- 
säcks-korg» ;  och  jag  råder  hvar  och  en,  som  tänker  på  att 
färdas  samma  väg,  att  ej  försöka  sig  på  Green  River-hön- 
sen. Och  så  vardt  natt  och  morgon  det  första  dygnet.  På  mor- 
gonen kände  jag  mig  »oljig  och  glänsande»,  men  på  dessa 
tåg  fanns  intet  toalettrum.  Vi  kunna  nog  vara  lyckliga  och 
fromma  utan  tvättvatten,  jag  vet  det;  de  helige  anakori- 
terna  lärde  oss  detta  länge  sedan,  men  det  var  långt  före 
de  dagar,  då  »Siddalls  sjelf tvättande  såpa»  annonserades  på 
plank  och  klippor.  Till  min  tröst  —  det  är  märkligt,  hvil- 
ken  tröst  det  ändå  ligger  i  det  ordet:  »Du  ej  den  ende  är» 
—  till  min  tröst  får  jag  se  ett  antal  »glänsande»  half nakna 
indianer  vid  närmaste  station.  De  äro  dock  betydligt  civi- 
liserade, ty  de  kunna  tigga,  och  det  på  engelska:  »Gif  mig 
slant!  Mig  god  indian;  den  der  dålig  Shoshone».  Under  det 
en  annan  bad:  »Mig  ädel  röd  Shoshone  —  25  cents!  Den 
der  usel  Pi-ute!» 

Vestra  delen  af  Wyoming  är  lika  pittoresk  som  Colo- 
rado; och  det  är  nästan  omöjligt  att  få  bort  det  intrycket, 
att  dessa  egendomliga  klippformationer  äro  gamla  slottsruiner 
eller  förstenade  buteljer  och  krogkunder  med  trasiga  kläder 
och  hatt,  som  liknar  lutande  tornet  i  Pisa:  dessa  klip- 
por äro  lika  konstiga  och  knaggliga  som  Athanasii  Symbo- 
lum  eller  vissa  filosofiska  »grundlinier».  Se  till  venster  de 
snöbetäckta  Klippbergen  och  der  till  höger  Svarta  Kullarne, 
hvilka    äro   lika  svåra  att  köra  förbi  som  gubben  i   månen. 

»Klippbergens  topp!»  Vi  ha  passerat  märket.  Vi  äro 
vid  Sherman.  Vi  äroo  8,242  fot  öfver  hafvet,  d.  v.  s.  mer 
än  dubbelt  högre  än  Äreskutan,  eller  ungefär  lika  högt  som 
50  stycken  Riddarholms-torn  resta  öfver  hvarandra. 

Lyss.  Hör  du  tystnaden?  Lokomotivet  löper  så  tyst 
som  hjulet  på  en  nysmord  spinnrock.  »Vi  ha  passerat 
momentum;  facilis  est  descensus  Avemi»,  sade  här  en  klas- 
siskt bildad  resande.  På  ren  bondska  sagdt  färdas  vi  utför 
backen.  Kommen  hit,  I  alle  poeter,  med  hela  ert  förråd  af 
ord  och  fraser  samt  grekiska  och  romerska  gudomligheter; 
och  I,  artister,  med  färger  från  jordens  alla  hörn  och  från 
månen,  om  möjligt,  för  att  återgifva  det  skådespel,  som  nu 


TILL    MORMONERNAS    ZION.  227 

utbreder  sig  framför  oss:  den  underbart  sköna  Laramie- 
slätten  med  sin  djupa  grönska,  omgifven  af  de  blånande  och 
snökrönta  bergen  —  jag  stoppar  blyertsstumpen  i  fickan 
och  tiger!  Ja,  kommen  hit,  I  alle,  som  törsten  efter  guld ! 
Der  borta  ha  mullvadar  på  två  ben  gräft  en  mängd  hål 
i  bergens  sidor,  der  kunnen  i  dricka  guld,  silfver,  koppar, 
bly  och  kvicksilfver. 

Jag  måste  uppgifva  försöket  att  skildra  de  pittoreska 
och  storartade  Uintah-bergen  och  deras  canyons.  Här  lika- 
som på  så  många  ställen  i  Amerika  har  man  gifvit  de  mest 
storartade  naturföremålen  i  den  ondes  våld. 

Vi  dyka  med  halsbrytande  fart  och  med  andan  i  hal- 
sen genom  en  port  i  Washatch-bergen  ned  i  Echo  Canyon 
och  på  samma  gång  in  i  Utah,  det  amerikanska  Turkiet,  der 
skriften  är  upp  och  nedvänd,  så  att  en  man  fattar  sju  kvinnor. 
—  Se  der  en  grupp  Zions  innevånare !  Der  stå  de  utanför 
en  lerkoja  elfva  stycken  i  rad  från  den  störste  till  den  minste, 
likasom  piporna  i  en  orgel  eller  strängarne  på  en  harpa.  Se 
der  en  handelsbod  med  skylten:   »Helighet  Herranom». 

Nu  svänger  banan  omkring  en  lodrät  utskjutande  klippa 
af  500  fots  höjd.  Vid  dess  fot  slingrar  sig  den  gamla  nötta 
emigrantvägen  till  Kalifornien.  Deruppe  synas  oregelbundna 
stenmassor,  hopade  på  klippans  brant.  Då  Förenta  Sta- 
ternas trupper  1857  utkommenderats  till  Saltsjöstaden  for 
att  taga  reda  på  om  storturken  i  Utah  hörde  under  Förenta  Sta- 
ternas regering  eller  ej,  måste  de  passera  genom  denna  dal- 
klyfta; och  här  ämnade  »helgonens»  legion  krossa  sin  lag- 
liga regerings  soldater  under  en  skur  af  klippblock.  Lyck- 
ligtvis kom  aldrig  tillfället  att  göra  detta  experiment.  Vid 
denna  tid  brukade  »helgonen»  i  sitt  Tabernakel  omedelbart 
efter  nattvarden  med  stor  hänförelse  sjunga  följande  sång, 
hvilken  stämmer  mycket  väl  med  mormonartilleriet  på  bergs- 
toppen i  Echo  Canyon  och  i  öfversättning  lyder: 

»Gamle  Sam  har  sändt,  så  har  man  sagt, 
Du  dal 

En  Missouri-åsna  till  vår  trakt; 
Du  da!  Du  da  dä! 

Men  kommer  han,  det  skall  bli  lust 
Du  da! 

Att  se  hans  pack  fly  hän  med  pust. 
Du  da!  Du  da  dä! 


228  TRETTIOFEMTE    KAPITLET. 


Kör: 

Då  låt  oss  passa  på 
Med  Brigham  Young  att  stå; 
Och  om  fienden  visar  sig, 
Vi  skola  honom  klå! 

Harney,  indian-flåaren,  nalkas  oss 

Du  da! 
Att  med  Zions  tappre  härar  slåss. 

Du  da!  du  da  dä! 
Men  det  är  visst,  att  kommer  han, 

Du  da! 
Vi  drifva  honom  ned  till  — . 

Du  da!  Du  da  dä!» 

Framkomna  ur  Echo  Canyon  möttes  vi  af  en  härlig  syn. 
Saltsjön,  omgifven  af  majestätiska  bergskedjor,  utbredde  sig 
framför  oss  i  fjärran  vester  såsom  en  spegel  af  guld  i  af- 
tonsolens glans.  Ej  under  att  de  första  mormonemigranterna, 
då  de  efter  att  ha  tillryggalagdt  1,100  mil  öfver  prärier, 
öknar  och  berg,  omgifna  af  grymma  och  blodtörstiga  india- 
ner, den  24  Juli  1847  för  första  gången  fingo  syn  på  salt- 
sjödalen, af  hänförelse  utropade:  »Löftets  land!  Löftets 
land !  —  förvaradt  af  Herren  till  hviloplast  åt  hans  helgon! » 
Jag  skall  ej  lätt  glömma  den  härliga  solnedgången  vester 
ut  öfver  saltsjön,  under  det  vi  färdades  med  tåget  från  Ogden 
till  Saltsjöstaden. 

Det  var  redan  mörkt,  då  vi  uppnådde  vår  bestämmel- 
seort. Den  första  syn,  som  mötte  mitt  öga  vid  ankomsten 
till  Zions  stad,  var  en  grupp  halfnakna  indianer,  sittande 
omkring  en  lägereld  i  närheten  af  järnvägsstationen  med 
sitt  långa  svarta  hår  hängande  ned  öfver  sina  ansigten. 
Några  af  dem  hade  tatuerat  sina  kroppar,  hvilka  erbjödo 
ett  lika  artistiskt  utseende  som  omslaget  på  vissa  illustre- 
rade tidningar. 


ZIONS    HÄRLIGHET.  229 


TRETTIOSJETTE   KAPITLET. 

Zions  härlighet. 

Från  järnvägsstationen,  som  ligger  en  half  mil  utom 
staden,  åkte  jag  i  spårvagn  till  ett  »hedniskt»  hotell,  Clift 
House.  Ehuru  uttröttad  af  den  långa  resan  gick  jag  efter 
intagen  kvällsvard  ut  på  Zions  gator.  Det  var  lördagskväll. 
Bet  var  för  mörkt  för  att  se  den  ståtliga  omgifvande  natu- 
ren ;  men  jag  skulle  förvisso  få  höra  helgonens  jubelsånger, 
som  enligt  mormonmissionärernas  uppgifter  i  främmande 
land  »både  dag  och  natt  genljuda  på  gatorna  i  Zions  stad». 
I  stället  hörde  jag  till  min  öfverraskning,  likasom  på  andra 
ställen  i  den  aflägsna  vestern,  mexicaner  häda  Gud  på 
spanska,  skandinaver  svärja  lika  renlärigt  som  en  svensk 
biskop;  och  senare  på  natten  hördes  oljud  och  slagsmål 
utanför  hotellet,  och  i  en  annan  del  af  staden  hade  äfven 
pistoler  använts.  Nästan  i  hvarje  gatuhörn  var  en  krog, 
och  alla  syntes  vara  flitigt  besökta.  Nyfiken  att  få  veta, 
om  desse  krogar  höllos  af  mormoner  eller  »hedningar»,  gick 
jag  in  i  en  af  dem  och  frågade  krögaren,  om  han  var  mor- 
mon eller  »hedning».  —  »Ingendera»  var  hans  lakoniska 
svar.  Jag  gick  in  på  en  annan  krog,  kallad  »restaurant», 
der  ett  antal  unga  personer  af  båda  könen  sutto  omkring 
några  bord  och  drucko,  pratade  och  skrattade.  Jag  sporde 
mannen  bakom  disken:  »Är  Ni  hedning  eller  mormon?» 
»Jag  är  mormon.  Behagas  det  en  dryck?»  var  svaret. 
Jag  sade  honom,  att  jag  ej  förtärde  spirituösa;  hvarpå  han 
förklarade,  att  »helgonen»  upprättat  krogar  för  att  motverka 
det  dåliga  inflytandet  af  »hedniska»  krogar;  och  vidare 
underrättade  han  mig,  att  ingen  dryckenskap  rådde  i  Utah, 
innan  »hedningar»  kommo  dit.  Jag  frågade  honom,  huru 
han  kunde  försona  detta  påstående  med  de  officiella  rap- 
porternas uppgifter,  att  37  brännerier  upprättades  i  Utah 
mellan  sept.  1862  och  dec.  1869,  således  innan  »hednin- 
gar» inkommo  i  territoriet;  att  dessa  brännerier  drefvos  af 
mormoner ;  att  Brigham  Young  hade  en  stor  del  i  affären ; 
och  att  äfven  12,000  doll.  utbetalades  den  14  aug.  1877 
af  Saltsjöstaden  i  bränvinsskatt,   hvars  betalande  man  sökt 


TRETTIOS  JETTE    KAPITLET. 


undkomma.  Han  bad  mig  ursäkta  sig,  emedan  han  måste 
servera  några  unga  »helgon»,  som  väntade  vid  borden. 
Det  är  en  känd  sak,  att  både  profeten  och  hans  apostlar 
och  biskopar  bruka  rusdrycker  såväl  i  hemmen  som  i  sina 
samkväm. 

Jag  styrde  mina  steg  till  deras  teater,  som  var  stängd. 
I  närheten  såg  jag  en  tarflig  envåningsbyggnad  starkt  upp- 
lyst. Jag  närmade  mig  och  hörde  musik  och  dans.  Jag 
tittade  in  genom  dörren  och  såg  ett  stort  antal  unga  män 
och  kvinnor  svänga  om  med  hvarandra.  En  äldre  man 
handterade  violen,  och  en  annan  gammal  man  tycktes  vara 
ett  slags  ledare  och  afslutade  fbrehafvandet  med  bön  och 
välsignelsen. 

På  söndagen  gick  jag  med  hopen  af  »helgon»  till 
»Tabernaklet».  Minst  sextusen  människor  hade  samlats  i 
den  rymliga  lokalen,  då  tiden  för  gudstjensten,  kl.  2  e.  m., 
var  inne.  Bänkarne  omkring  den  ryktbara  stora  mormon- 
orgeln  voro  upptagna  af  en  stor  sångkör.  I  högsta  bänken 
framför  orgeln  och  kören  satt  »profeten»,  John  Taylor,  med 
sina  tvänne  rådgifvare.  På  nästa  bänk  nedanför  »den  store 
siaren  och  uppenbararen»  sutto  de  tolf  apostlarne.  Nedan- 
för dem  sutto  likaledes  i  rangordning  den  förnämste  bisko- 
pen och  hans  rådgifvare,  biskoparne  med  deras  rådgifvare, 
det  Melkizedekska-  och  Aronska  presterskapet  samt  de  äld- 
ste, alla  vända  mot  den  stora  menigheten.  Nu  börjar  den 
väldiga  orgelns  toner  brusa,  och  den  omkring  200  röster 
starka  kören  uppstämmer  en  sång.  Derpå  uppstiger  en 
biskop  och  gör  bön.  Jag  hörde  ganska  många  mormon- 
böner,  och  de  tycktes  alla  hafva  *blifvit  gjutna  i  samma 
form.  Deras  Ȋlskade  president,  profet,  siare  och  uppenba- 
rare» ihågkoms  först  med  förbön,  att  Gud  måtte  välsigna 
honom  i  hans  korg  och  visthus;  hustrur  och  familjer;  floc- 
kar och  hjordar ;  hus  och  jordagods ;  med  makt  och  visdom, 
så  att  han  måtte  tillintetgöra  alla  sina  fiender.  Dernäst 
ihågkommes  hela  raden  af  apostlar  och  biskopar,  presterskap 
och  äldste  etc;  och  derpå  bedes  för  den  stora  hopen 
af  »helgon»,  att  de  må  bevaras  från  »hedningarnes  besmit- 
tande inflytelse»;  och  slutligen  kommer  en  storm  hotelser 
och  förbannelser  öfver  alla  Zions  fiender,  som  efterföljes  af 
ett  högljudt  »amen»  från  tusentals  läppar. 


ZIONS    HÄRLIGHET.  231 


Så  kom  ytterligare  en  sång,  hvarefter  nattvarden  utskif- 
tades i  form  af  vatten  och  bröd  både  till  män  och  kvinnor, 
full  växta  och  spädbarn.  Derpå  talade  en  underpresident 
W.  Woodruff  och  äldste  Orson  F.  Whitney  till  folkmassan 
på  ett  osammanhängande  sätt.  Den  förre  talade  bland 
annat  om,  huru  han,  ju  längre  han  lefde,  mer  och  mer 
värderade  »uppenbarelsens  ande»,  som  bistod  honom  i  alla 
hans  göromål,  offentliga  som  enskilda.  Den  lära,  som  inne- 
höll något  annat,  var  af  djefvulen.  —  Den  senare  talaren 
ordade,  eller  snarare  skrek  om  de  gudomliga  gåfvor,  som 
Josef  Smith  ägde,  samt  om  presterskapets  gudomliga  myndighet 
och  »helgonens»  pligt  att  lyda  sina  af  Gud  tillsatte  ledare. 
Så  kom  plötsligt  ett  profetiskt  utbrott,  som  upprörde  hela 
menigheten,  och  alt  folket  svarade  amen  så  kraftigt,  att 
de  för  några  ögonblick  t.  o.  m.  öfverröstade  barnens  skrik, 
hvilka  hela  tiden  togo  verksam  del  i  gudstjensten ;  ej  minst, 
då  man  tvingade  in  nattvards-brödet  och  vattnet  genom  deras 
mun.  »Människoslägtet»,  sade  han,  »befinner  sig  i  olika 
stadier  af  otro.  Midt  under  denna  människomeningarnes 
strid  hade  Gud  sändt  den  af  Johannes  i  Upp. -bok.  omta- 
lade engelen  att  återföra  det  gamla  evangelium  till  att  pre- 
dikas för  alla  folk  på  jorden.  Detta  är  den  församling,  ur 
hvilken  det  i  Dan.  2  kap.  omtalade  riket  skall  framkomma. 
Josef  Smith  uppväcktes  till  att  vara  detta  medel  i  Guds 
hand  att  predika  detta  evangelium  och  upprätta  detta  rike; 
och  församlingens  äldste  hålla  nu  på  att  predika  evangelium 
till  verldens  ändar,  att  Zion  må  bokstafligen  uppbyggas 
på  jorden  och  profetens  ord  uppfyllas  etc.» 

Denna  ofantliga  menighet,  bestående  af  fattiga  och 
bedragna  människor  från  verldens  alla  delar,  var  en  af  de 
sorgligaste  syner,  som  någonsin  mött  mitt  öga.  Detta  haf 
i  smått  af  människoansigten  företedde  nästan  ett  stereotypt 
uttryck  af  hopplös  fanatism,  blandad  med  sorg  och 
förtviflan.  Några  af  dessa  smala  hufvuden,  halföppna  mun- 
nar och  uttryckslösa  ögon  kunde  mycket  väl  tillhöra  idioter. 
Öfveralt  såg  jag,  och  det  ganska  tätt  sådda,  runda  ansigten 
med  röd  och  ljus  hy  från  »Midnattssolens  land».  Många 
af  dem  voro  tydligen  »gröna»  och  förstodo  troligen  ej  ett 
ord  af  hvad  som  sades.  Stackars  vilseförda  varelser!  De 
voro  nu  i  sitt  inbillade   »Zion»,  slafvar  under  en  despotism 


232  TRETTIOSJETTE    KAPITLET. 

och  ett  prestvälde  tusende  gånger  värre  än  de,  som 
höllo  dem.  nere  i  fattigdom  och  okunnighet  »i  det 
gamla    landet». 

Följande  dag  hölls  sorgegudstjenst  på  guvernörens  befall- 
ning med  anledning  af  president  Garnelds  död.  Tabernak- 
let var  nästan  fullt  af  en  mera  blandad  åhörarskara  än  före- 
gående dag.  En  mycket  lång  och  väl  sammansatt  bön  upp- 
lästes af  äldste  C.  W.  Penrose,  och  tal  höllos  af  apostelen 
F.  M.  Lyman,  A.  Miner  och  president  Gf.  Q.  Cannon. 
Både  bönerna  och  talen  voro  tydligen  omsorgsfullt  beredda 
för  tillfället,  och  mycket  varsamma  och  väl  valda  uttryck 
användes.  På  ett  indirekt  och  fint  sätt  framhölls  dock,  att 
denna  svåra  olycka  drabbat  den  stora  nationen  för  dess 
olydnad  mot  Josef  Smiths  evangelium.  Herr  Cannon,  mor- 
monernas f.  d.  representant  i  kongressen,  sade,  att  han 
stått  i  förtrolig  vänskap  med  president  Garfield.  »Hvad- 
helst»,  sade  han,  »må  sägas  om  general  Garfield  af  dem, 
som  säga  sig  känna  hans  senare  tankar  och  som  döma  af 
de  uttryck,  han  fälde  rörande  Utah,  då  han  insattes  i  pre- 
sidentvärdigheten, har  jag  nu  blott  ett  vitnesbörd  att  aflägga, 
detsamma  som  jag  alltid  aflagt,  nämligen  att  general  Gar- 
field, så  långt  jag  känner  honom,  var  en  vän  till  Utahs 
folk.  —  Han  torde  måhända  hafva  varit  villig  att  tala 
emot  oss  - —  han  gjorde  det  vid  sitt  tillträde  till  president- 
ämbetet —  men  jag  har  alltid  trott,  att  om  president  Gar- 
field finge  rätt  lära  känna  hvarje  fråga  rörande  oss,  skulle 
hans  högsinthet  förbjuda  honom  att  med  uppsåt  begå  en 
orättvisa  t.  o.  m.  mot  ett  så  ringa,  misskändt  och  förak- 
tad t  folk,  som  vi  äro». 


En  Bierstadt  borde  återgifva  dessa  ljusbilder.  Han 
borde  sitta  vid  fönstret  i  mitt  rum  i  hotellets  öfversta  våning, 
under  det  solen  går  ned  bakom  Oquirr-bergen :  vändande 
blicken  mot  Wasatch-bergen  i  öster,  vid  hvars  fot  Saltsjö- 
staden med  sina  fruktträdgårdar  och  planteringar  är  belä- 
gen, såge  han  dessa  vexlande  färger  och  med  sitt  artistiska 
öga  följde  de  långa  skuggorna,  under  det  de  tyst  smyga 
sig  uppför  sluttningen  till  foten  af  berget ;  skådade  de  mörka 
färgskiftningarna  klättra  högre  och  högre  bland  de  pittoriska 
klipporna    tills   de   nå  den  snöbetäckta  toppen  och  plötsligt 


ZIONS    HARLIGHST.  233 


förvandlas  till  solljus,  hvilket  dröjer  ett  ögonblick  och  sedan 
försvinner. 

Ej  under,  att  »helgonen»  tillämpa  bibelns  glödande 
poesi  rörande  Zions  stad  på  Saltsjöstaden;  ej  under,  att 
de  uttröttade  pilgrimerna  efter  en  farlig  och  mödosam  färd 
öfver  prärier  och  öknar,  hvilken  stundom  räckte  i  flera 
månader,  utbrusto  i  fröjd  och  hänförelse  vid  åsynen  af  denna 
stad  af  trädgårdar,  belägen  i  en  af  de  skönaste  och  mest 
majestätiska  trakter  på  vår  jord.  Men  denna  poetiska  tids- 
ålder är  förbi.  En  hastig  förd  på  60  timmar  från  Mis- 
souri till  Utah  i  en  »palatsvagn»  förtager  den  känsla  af 
hänförelse,  som  är  en  frukt  af  lång  väntan,  osägliga  mödor 
och  faror.  Det  är  en  sak  att  från  ett  rullande  palats  i 
smått  betrakta  prärierna,  öknarne  och  bergen;  en  annan 
är  att  hafva  färdats  öfver  samma  öken  blottstäld  för  den 
brännande  sommarsolens  lodräta  strålar,  den  obarmhertiga 
stormen,  som  hotar  att  slita  alt  i  trasor;  störtregnen,  som 
tränga  ned  genom  det  tunna  klädestäckelset  öfver  prärie- 
vagnen  med  modren  och  spädbarnet  derunder,  under  det 
familjefadren  vandrar  på  sidan  om  vagnen  och  håller  sitt 
paraply  öfver  den  och  söker  att  afleda  en  del  af  störtregnet  från 
de  älskades  hufvuden.  Lägg  härtill  den  romantiska  erfa- 
renheten att  vakta  boskapen  under  natten,  söka  vatten  flera 
mil  från  lägret  och  samla  kaktus  och  gräs  till  bränsle;  och 
till  på  köpet  möjligheten  af  att  dragarne  af  skrämsel  taga 
till  flykten  för  att  sedan  ej  återfås,  eller  ett  indiananfall; 
och  det  är  ej  svårt  att  fatta  pilgrimernas  hänförelse,  då  de 
uppnådde  målet  för  färden. 

Mormonerna  förtjena  alt  erkännande  för  att  hafva  för- 
vandlat en  nästan  ofruktbar  öken  till  en  rik  trädgård  genom 
att  upprätta  ypperliga  kanalsystem  för  att  vattna  jorden. 
Det  bästa  exemplet  härpå  är  Saltsjöstaden  med  omnejd. 
Eran  den  smältande  snön  på  bergen  störtar  en  liten  yster 
flod  ned  genom  City  Creek  Canyon  i  norr  i  skummande  for- 
sar öfver  grofva  klippblock,  här  och  der  bildande  ett  vat- 
tenfall; men  förr  än  vattnet  når  stadsgränsen,  kommer  det 
under  människans  kontroll  och  ledes  genom  ett  ypperligt 
kanalsystem  till  alla  delar  af  staden  och  dess  omnejd  och 
förser  familjer,  träd  och  plantor  med  behöflig  vätska. 

Arkitekturen  i  den  aflägsna  vesterns  städer  visar  all- 
tid   trenne    utvecklingsstadier:     log-huset,     adobe-huaet    och 


234 


TRETTIOS  JETTE    KAPITLET. 


tegel-  eller  stenhuset  (i  skogstrakter  och  i  Kalifornien  trä- 
hus). De  flesta  husen  i  »Zions  stad»  äro  nu  i  ett  öfver- 
gångsstadium  mellan  de  två  ytterligheterna.    Profeten,  apost- 


larne  och  de  ledande  männen  i  allmänhet  inom  kyrkan  bo 
i  storartade,  stundom  palatslika  b}Tggnader.  Några  »hed- 
ningar», som  idka  grufrörelse  eller  handel  inom  territoriet, 
ha  ock  ståtliga  residens. 


MORMONMYSTERIER.  235 


Mormonarkitekturen  har  sina  egendomligheter.  Hvem 
har  ej  hört  talas  om  denna  fula,  sköldpaddformiga  byggnad, 
som  ock  kunde  liknas  vid  ett  upp  och  nedvändt  grötfat,  hvilken 
kallas  Tabernaklet?  Från  öster  till  vester  mäter  det  250  fot; 
från  norr  till  söder  150;  från  golf  till  tak  80.  Det  är 
ovalt  till  formen  och  har  ej  en  enda  pelare,  som  hindrar 
synen.  Det  har  läktare  altomkring.  Emedan  man  ej  brydde 
sig  det  minsta  om  »hedningarnas»  erfarenheter  i  akustik, 
utan  lät  »Herren»  genom  Brigham  Young  (eller  snarare 
tvärtom)  ha  alt  att  göra  med  konstruktionen,  fullbordades 
den  massiva  byggnaden,  fri  från  all  smitta  af  akustisk 
vetenskap.  Den  beryktade  mormonorgeln  i  Tabernaklet  är 
den  andra  i  ordningen  i  Förenta  staterna. 

Mormonerna  hafva  i  Saltsjöstaden  inga  andra  kyrk- 
byggnader  än  Tabernaklet  och  en  mindre  byggnad  för 
smärre  möten  inom  det  s.  k.  »Tempelkvarteret»,  der  det 
storartade  »Mormon templet»  håller  på  att  uppföras,  och  der 
Kristus  sjelf,  enligt  mormonläran,  skall  taga  sin  boning, 
då  han  skall  nedstiga  på  jorden.  Oaktadt  öfver  två  millio- 
ner dollar  redan  insamlats  för  templets  uppb3Tggande,  har 
troligen  ej  mer  än  en  half  million  användts  för  detta  ända- 
mål. Hvar  det  öfriga  tagit  vägen,  torde  ej  vara  så  svårt 
att  ana.  Man  komme  blott  ihåg,  att  mormonmyndigheterna 
ej  äro  skyldige  att  afgifva  någon  räkenskap  för  sitt  fögderi ! 
Byggnaden  blir  troligen  aldrig  färdig  —  hvilket  är  en  för- 
del för  dem,  som  hafva  en  ständig  inkomstkälla  af  bygg- 
nadsföretaget. 


TRETTIOSJUNDE    KAPITLET. 
Mormonmysterier. 

I  nordvestra  hörnet  af  »Tempelkvarteret»  står  det  rykt- 
bara »Endowment  House»  (Beklädnings-huset),  der  de  hem- 
liga ceremonier  öfvas  och  de  ruskiga  eder  afläggas,  hvilka 
sammanhålla  mormonismen.  En  mormonkvinna,  som  lyckats 
lösgöra  både  sin  kropp  och  sin  själ  från  det  nesliga  slafve- 
riet  i  Utah,  berättar  följande  om  hvad  som  försiggår  i  det 


236  TRETTIOSJUNDE    KAPITLET. 

• 

lilla  ruskiga  huset,  hvars  fönster  äro  alltid  förhängda,  och 
dit  ingen   »hedning»   får  inträda: 

»En  dag»,  berättar  hon,  »gick  jag  in  i  'Beklädnings- 
huset'  kl.  8  f.  m.,  medhafvande  beklädningspersedlarna. 
Fordom  brukades  äfvén  att  medtaga  olja,  men  nu  betalas  i 
stället  en  större  afgift.  Jag  gick  in  i  ett  litet  rum,  en  slags 
förstuga  och  väntsal  på  en  gång,  hvilken  var  full  af  män 
och  kvinnor  med  sina  klädesbylten.  I  rummets  inre  är  en 
liten  pulpet,  hvarvid  sitter  en  sekreterare,  som  upptager  allas 
namn  etc.  Jag  gick  fram  och  framlemnade  min  rekommen- 
dation från  biskopen,  i  hvilkens  område  jag  bodde*),  och 
uppgaf  mitt  och  mina  föräldrars  namn  och  födelseort  samt 
när  och  hvar  jag  döpts  till  mormon.  Då  detta  var  gjordt, 
befalde  sekreteraren  mig  lemna  min  kappa  samt  hatt  och 
skor  i  detta  rum;  hvarpå  jag  gick  med  mitt  klädesbylte  in 
i  ett  annat  rum,  hvarest  jag  satte  mig  ned,  tills  min  tvag- 
ningstur  kom. 

»En  af  kvinnorna,  en  tjenstgörande  öfversteprestinna, 
befalde  mig  derpå  att  komma  bakom  ett  förhänge,  hvarest 
jag  hörde  ett  ständigt  plaskande  samt  dämpade  röster.  Jag 
gick,  och  då  jag  afklädt  mig,  befaldes  jag  nedstiga  i  ett 
slags  långt  badkar  till  hälften  fullt  af  vatten,  då  en  annan 
kvinna  trädde  fram  för  att  två  mig.  Jag  gjorde  skarpa 
invändningar  häremot,  men  hon  tillsade  mig  att  visa  större 
ödmjukhet  i  anden.  —  Då  hon  hunnit  till  fötterna  lät  hon 
mig  gå,  och  jag  öfverlemnades  åt  den  andra  kvinnan,  som 
hade  tilltalat  mig  först  och  hvilkens  namn  var  Bathsheba 
Smith  (en  af  'aposteln'  Smiths  enkor).  Hon  var  klädd  i 
ett  stort  'skinande'  förkläde  och  hade  tröjärmarne  uppvikna 
öfver  armbågarne  och  såg  ut  som  en  tvättgumma,  arbetande 
i  sitt  anletes  svett. 

»Bredvid  henne  stod  en  annan  kvinna  med  en  stor  trä- 
sked och  litet  grön  oliv-olja  i  ett  kohorn.  Denna  kvinna 
göt  oljan  ur  skeden  i  Bathshebas  hand,  hvilken  omedelbart 
lade  den  på  mitt  hufvud,  mina  ögon  och  öron  samt  min 
mun  och  alla  lemmar,  och  under  det  hon  sålunda  smorde 
alla    delar  af  min  kropp,  mumlade  hon  ett  slags  bön  öfver 


*)  Biskoparne  ha  uppsigt  öfver  hvar  sitt  distrikt  både  i  stad  och 
på  land  och  äro  af  presidenten  beklädde  med  »absolut  makt»  både  i 
verldsliga  och  andliga  ting. 


MORMONMYSTERIER.  237 


hvarje  kroppslem:  öfver  mitt  hufvud,  att  jag  måtte  hafva 
förstånd  om  Gnds  sanningar;  mina  ögon,  att  de  måtte  se 
'rikets'  härligheter;  min  mun,  att  jag  alltid  måtte  tala  san- 
ning; mina  armar,  att  de  måtte  vara  kraftige  i  'evange- 
liets' försvar;  och  mitt  sköte  —  jag  blygs  säga  det,  men 
jag  måste  uttala  hela  sanningen  —  att  jag  måtte  uppamma 
de  barn,  jag  skulle  få  med  min  man  (jag  var  ännu  ej  gift, 
men  skulle  snart  blifva  det);  och  en  annan  del  af  kroppen, 
att  jag  måtte  frambringa  en  talrik  och  god  afkomma,  som 
skulle  blifva  kraftiga  pelare  till  att  uppbygga  och  stödja 
Guds  rike  på  jorden. 

»Derpå  öfverlemnade  hon  mig  till  den  kvinna,  som  tva- 
git  mig,  hvilken  hviskade  i  mitt  öra  mitt  nya  och  himmelska 
namn,  hvarvid  jag  skulle  väckas  och  kallas  på  uppståndel- 
sens morgon.  Det  vara  Sara'.  Jag  kände  mig  missnöjd; 
jag  trodde  jag  skulle  få  ett  mera  utmärkande  namn.  Hon 
sade  mig,  att  detta  nya  namn  fick  aldrig  uttalas,  utan  blott 
tänkas  uppå  för  att  hålla  onda  andar  på  afstånd.  Derpå 
befalde  hon  mig  att  påkläda  mig  min  nya  drägt. 

»Dessa  drägter  voro  helgjutna.  På  högra  bröstet  är  en 
fyrkant  insydd,  på  det  venstra  en  kompass,  på  midten  ett 
litet    hål,    midtför  knäna  ett  stort  hål,  som  kallas  'Stenen'. 

»Man  sade  oss,  att  så  länge  vi  buro  denna  drägt,  kunde 
intet  ondt  drabba  oss,  och  att,  när  vi  ombytte  den,  vi  ej 
finge  göra  det  på  en  gång,  utan  blott  en  lem  i  sender.  Derpå 
påtog  jag  min  drägt  och  väntade  tillika  med  de  öfriga,  som 
blifvit  tvagna  och  smorda,  tills  de  tre  sista  blefvo  färdiga. 
Då  detta  var  gjordt  drogos  de  små  kaliko-gardinerna  åt 
sidan,  och  männen  och  kvinnorna  stodo  der  synliga  for  hvar- 
andra.  Männen  tycktes  ej  alls  finna  sig  väl  i  sin  nya  drägt, 
och  deras  utseende  var  ej  alls  pittoreskt.  De  hade  endast 
sina  drägter  och  skjortor  på  sig,  och  de  sågo  verkligen  ut, 
som  om  de  skämdes  för  sig  sjelfva,  hvartill  de  nog  hade 
orsak. 

»Josef  F.  Smith  kom  nu  till  oss  och  frågade  oss,  om 
vi  ville  alla  gå  'genom  Herrens  hus',  hvartill  alla  förkla- 
rade sig  villige  genom  att  uppräcka  sina  händer.  Derpå 
sade  han  oss,  att,  om  någon  af  oss  någonsin  uppenbarade, 
hvad  vi  nu  skulle  få  se  och  höra,  skulle  vårt  minne  genast 
förstöras  och  vi  skulle  bli  evigt  fördömda,  ty  de  voro  för 
heliga  ting  för  att  omtalas.     Vi  tillsades  derpå  att  vara  tysta 


238  TRETTIOSJUNDE    KAPITLET. 

och  blott  lyssna.  Efter  några  ögonblick  hörde  vi  röster  tala 
så  högt,  att  de  kunde  höras  i  närmaste  rum.  Det  sades 
vara  ett  samtal  mellan  Elohim  (den  högste  guden)  och  Jeho- 
vah.     Samtalet  var  som  följer: 

»Elohim  till  Jehova:  'Välan,  Jehovah,  jag  tror  att  vi 
taga  och  skapa  en  jord;  låt  Michael  stiga  ned  och  samla 
alla  element  och  grundlägga  en.' 

»Svar:   'Godt,  o  Herre  Gud,  det  skall  ske.' 

»Derpå  hörde  vi  honom  tilltala  en  annan  sägande  ^Mi- 
chael, stig  du  ned  och  samla  alla  element  och  forma  en  jord, 
och  sedan  låt  oss  veta  hvad  du  gjort.' 

»Svar:  'Godt,  o  Herre  Gud.'  (Detta  samtal  egde  rum 
i  det  s.  k.   'Bönkretsrummet.') 

»Mannen,  som  de  kallade  Michael,  lemnade  då  'Bön- 
kretsrummet' och  kom  genom  rummet,  som  kallas  Verl- 
den'  till  ett  annat,  'Eden  i  Lustgården.'  Han  stannade 
der  ett  par  minuter,  och  alt  var  tyst.  Derpå  hörde  vi  honom 
gå  tillbaka  samma  väg  till  det  rum,  der  Elohim'  och 
Jehovah'  väntade.  Då  han  kommit  dit,  sade  han:  Jag 
har  samlat  alla  element  och  grundat  en  jord,  hvad  vill  du 
jag  skall  göra  härnäst?'  Begagnande  samma  formel  hvarje 
gång  de  sände  honom  ned,  befalde  de  honom  skilja  land 
från  vatten,  ljus  från  mörker  etc,  tills  de  genomgått  hela 
skapelsen;  men  de  tillsade  honom  alltid  komma  tillbaka  och 
redogöra  för  hvad  han  gjort. 

»Då  hela  skapelsen  antogs  vara  fullbordad,  kom  Michael 
tillbaka  och  sade,  att  hon  var  skön  att  skåda.  Elohim  sade 
då  till  Jehovah,  att  han  trodde,  att  de  borde  göra  en  tur 
dit  ned  och  se  den,  hvilket  de  gjorde;  och  de  instämde  med 
Michael,  att  hon  var  skön,  och  det  var  skada,  att  hon  ej 
skulle  vara  af  någon  särskild  nytta,  men  trodde,  att  det 
vore  en  god  idé  att  skapa  människan  att  bebo  och  odla  den. 

»Derpå  kommo  de  ut  i  'Lustgården  Eden',  stängde 
dörren  efter  sig  och  närmade  sig  den  plats,  der  vi  voro. 
Vi  befaldes  då  tillsluta  våra  ögon,  och  Jehovah  sade  till 
Michael:  'Gif  mig  en  handfull  stoft,  och  jag  vill  skapa  män- 
niskan'. Vi  tillsades  då  öppna  våra  ögon,  och  vi  sågo  en 
man,  som  tagits  ur  hopen,  stående  bredvid  Jehovah,  och  till 
hvilken  Jehovah  sade:  'Jag  vill  kalla  dig  Adam,  ty  du  skall 
blifva  hela  människoslägtets  fader'.  Jehovah  sade  då,  att 
det    ej    var  godt  för  mannen  att  vara  allena,  hvarföre  han 


MORMONMYSTERTER.  239 


ville  skapa  en  kvinna,  en  hjelparinna  åt  honom.  Vi  till- 
sades åter  att  tillsluta  våra  ögon,  och  Adam  tillsades  gå  och 
lägga  sig  att  sofva,  hvilket  han  pligtskyldigast  gjorde.  Je- 
hovah  antogs  då  taga  ett  refben  nr  Adams  sida  och  forma 
Eva.  Vi  tillsades  då  att  öppna  våra  ögon  och  se  på  Her- 
rens händers  verk.  Då  vi  så  gjorde,  sågo  vi  en  kvinna, 
tagen  ur  hopen,  stående  vid  Adams  sida.  Jehovah  sade, 
att  han  ville  kalla  kvinnan  Eva,  emedan  hon  skulle  blifva 
hela  människoslägtets  moder. 

»Dörren  till  'Lustgården  Eden'  öppnades  då,  och  vi 
marscherade  alla  in  med  våra  klädesbylten  och  satte  oss  på 
bänkar  omkring  ett  bord.  På  rummets  väggar  äro  målade 
träd,  blommor  och  allehanda  slags  djur,  om  man  kan  kalla 
dylikt  sudd  målning ;  i  taket  äro  målade  sol,  måne  och  stjer- 
nor  på  en  blå  himmel.  I  hvarje  hörn  var  ett  frimurare  - 
emblem.  På  väggen  närmast  dörren  var  måladt  ett  äppleträd 
och  i  rummets  motsatta  ända  ett  träaltare. 

»Sedan  vi  satt  oss,  tillsade  Jehovah  Eva  att  taga  för 
sig  frukt  af  alla  träd  i  Lustgården,  utom  af  äppleträdet,  ty  den 
dag  hon  deraf  åt,  skulle  hon  visserligen  dö.  Derpå  gick 
han  sin  väg.  Omedelbart  derefter  inkom  en  mycket  liflig 
och  fin  herre,  klädd  i  en  enkel  svart  morgondrägt  med  ett 
litet  förkläde  på  sig  och  med  ett  djefvulskt  uttryck  gnug- 
gade sina  händer.  Denne  herre  var  'djefvulen'.  (Jag  har 
sett  samme  herre  nere  gånger  bakom  altaret  i  Tabernaklet 
utdela  sakramentet!)  Han  gick  fram  till  Eva  och  pratade 
mycket  vackert  om,  att  detta  var  en  skön  plats,  att  frukten 
var  så  god,  och  att  han  ville  hon  skulle  smaka  ett  af  de 
der  äpplena.  Hon  vägrade  först,  men  gaf  slutligen  efter. 
På  'djefvulens'  uppmaning  bjöd  hon  äfven  sin  man  smaka. 
Han  vägrade.  Men  Eva  fortfor,  sägande:  'Ack,  min  älsk- 
ling, de  äro  så  söta  och  goda,  att  du  aldrig  kan  tro  det,  och  den 
der  förträfflige  herren  (pekande  på  'djefvulen')  har  rekom- 
menderat dem,  och  han  säger  du  behöfver  alls  icke  vara 
rädd  för  Jehovah'.  Adam  samtyckte  och  åt.  Men  genast 
utropade  han:  'O,  jag  dåre,  hvad  har  jag  gjort?  —  Att 
jag  skulle  lyssna  till  dig  l'  —  Han  sade  då,  att  han  kunde 
se,  att  de  ej  hade  några  kläder  på  sig,  och  att  de  måste 
sy  tillsammans  några  fikonlöf.  Nu  skyndade  alla  kandida- 
terna framtaga  sina  förkläden  ur  sina  bylten.  Då  hördes 
en  röst  ropa  på  Adam,  som  sökte  gömma  sig,  när  Jehovah 


240  TRETTIOSJUNDE    KAPITLET. 

kom  in  och  gaf  honom  en  grundlig  skrapa;  men  sade  honom 
slutligen,  att  han  kunde  gifva  honom  vissa  föreskrifter,  hvar- 
igenom  han  kunde  återvinna  Guds  närvaro,  sedan  han  drif- 
vits  ut  i  verlden.  Dessa  föreskrifter  gälde  vissa  'grepp' 
och  andra  mystiska  saker,  och  den  drägt,  han  bar,  skulle 
skydda  honom  för  alt  ondt.  (Mormonerna  säga,  att  dessa 
kläder  äro  de  samme  som  Adam  bar,  och  att  de  uppenba- 
rats för  Josef  Smith).  Sedan  vi  satt  på  oss  de  öfrige 
klädesplaggen,  inlärdes  vi  det  aronska  mindre  presterskapets 
grepp  ^  hvarpå  vi  måste  svärja:  'Att  lyda  mormonkyrkans 
lagar  och  alt  hvad  de  innehålla  framför  Förenta  Staternas 
lagar.'  Straffet  för  att  uppenbara  detta  'grepp'  och  denna 
ed  var,  att  strupen  skulle  afskäras  från  öra  till  öra  och  tun- 
gan utslitas  ur  munnen;  och  alt  detta  betecknades  med  att 
draga  handen  öfver  halsen  med  tummen  riktad  mot  strupen, 
men   armen  lyftad  i  horizontal  riktning. 

»Vi  drefvos  derpå  uti  ett  rum,  som  kallas  'Verlden',  hvar- 
est  tre  män  stodo  omkring  ett  litet  altare,  representerande 
Petrus,  Jakob  och  Johannes,  med  Petrus  i  midten.  Han 
hade  himmelrikets  nycklar.  Män,  representerande  de  olika 
religionsbekännelserna,  kommo  då  in  och  framstälde  sina 
åsigter  och  sade,  att  de  ville  söka  att  frälsa  'de  fallna 
barnen'.  De  blefvo  alla  förlöjligade.  Till  sist  kom  Petrus 
och  sade  oss  'hela  sanningen':  Att  Kristus  dött  för  arf- 
synden,  men  att  vi  i  öfrigt  skulle  skaffa  vår  egen  fräls- 
ning; och  att  han  i  sista  dagarne  skulle  uppväcka  en  profet 
(Josef  Smith)  för  att  frälsa  alla,  som  tro  på  hans  gudom- 
liga sändning.  Nu  kom  'djefvulen'  in  och  försökte  'att 
bedraga  folket',  och  Petrus  sade  till  honom:  'Hallo,  herr 
djefvul,  hur  mår  du  i  dag?  Det  är  mycket  vackert 
väder;  är  det  ej'?  —  Efter  en  stunds  dispyt  körde  Petrus 
djefvulen  på  dörren.  —  Petrus  gaf  dem  då  'det  aronska 
och  mindre  presterskapets  grepp'.  Straffet  för  att  yppa 
detta  är  att  söndersågas  tvärs  öfver  midjan.  Derpå  togo  de, 
både  män  och  kvinnor,  'tuktighetseden';  hvarvid  förklara- 
des, att  månggiftet  ej  alls  är  otuktigt,  utan  förtjenstfullt 
för  Gud,  samt  att  ingen  kvinna  kan  frälsas  utan  genom  mannen. 

»Sedan  inkom  en  man  och  förkunnade 'det  eviga  evan- 
gelium' (I  Smiths  'uppenbarelser    etc.) 

»Derpå  följde  'det  melkisedekska  och  högre  prester- 
skapets  grepp',   hvarefter  vi  måste  svärja  att  hämnas  Josef 


M0RM0NMYSTER1ER.  241    - 


Smiths  död  och  hans  broder  Hyrums.  —  Straffet  för  att 
yppa  detta  grepp'  och  denna  ed  var,  att  alla  inelfvor 
skulle  slitas  ur  kroppen. 

»Derpå  fördes  vi  till  ett  annat  rum,  der  vi  aflade  tro- 
hetsed mot  mormonpresterskapet.  Det  vigtigaste  'greppet' 
inlärdes  här.  Derpå  'meddelade  oss  presterskapet  den 
Hel.  Ande'.» 

Till  sist  invigdes  de  i  månggiftets  mysterier,  hvilka  äro 
af  så  ruskig  beskaffenhet,  att  de  ej  kunna  återgifvas.  Som 
bekant  ha  mormonerna  tre  slags  äktenskap:  ett,  som  gäller 
blott  för  detta  lifvet ;  ett  annat,  som  gäller  både  för  tid  och 
evighet;  och  ett  tredje,  som  gäller  endast  evigheten.  Ingen 
ogift  kvinna  kan  blifva  salig.  Skulle  någon  mormonkvinna 
dö  ogift,  måste  någon  mormon  förbarma  sig  öfver  henne  och 
äkta  henne  efter  hennes  död,  på  det  hon  må  vinna  inträde 
i  mormonhimlen. 

Löftet  om  de  underbara  gåfvor,  som  meddelas  i  denna 
lilla  byggnad,  har  dragit  tusentals  lärjungar  från  gamla  verl- 
den  till  Zion.  Huru  bittert  felslagna  ha  ej  deras  förhoppningar 
blifvit!  En  man,  som  just  genomgått  dessa  mysterier,  till- 
frågades af  en  annan,  som  genomgått  dem  förut,  hvad  han 
erhållit.  Hans  svar  var:  »Jag  gick  in,  hoppandesalt;  jag 
kom  ut  med  —  ingenting». 

Saltsjöstaden  är  indelad  i  20  distrikt  med  en  biskop 
och  två  rådgifvare  i  spetsen  för  hvarje  distrikt.  Biskopen 
kan  vara  köpman,  bonde  eller  handtverkare.  Bildning  fästes 
ej  afseende  vid.  Också  åligger  biskopen  att  vårda  sig  om 
»helgonens»  timliga  angelägenheter  lika  mycket  som  deras 
andliga,  om  ej  mer.  Isynnerhet  har  han  att  tillse,  att  de 
ordentligt  inbetala  tionde  till  »kyrkan».  Biskopen  ålig- 
ger ock  att  hvarje  söndagsafton  hålla  ett  möte  med 
sina  får. 

Saltsjöstadens  styrelse  liknar  till  formen  andra  ameri- 
kanska städers  och  består  af  en  borgmästare,  fem  rådmän, 
nio  rådsherrar,  en  sekreterare,  en  kassör  och  en  »marskalk», 
hvilka  till  formen  väljas  af  folket,  men  presterskapet  dik- 
terar i  sjelfva  verket  alla  val.  Någon  tid  före  valen  håller 
»profeten»  råd  med  »apostlarne»  och  andre  ledande  män, 
och  kandidater  uppställas  och  deras  namn  offentliggöras  för 
menigheten.  Men  ve  den  mormon,  som  ej  röstar  på  de  upp- 
stälda  kandidaterne !     Att  här  likasom  i  alt  annat  handla  i 

16 


242  TRETTIOÅTTONDE    KAPITLET. 

strid  inot  profetens  och  apostlames  föreskrifter  eller  mot- 
säga deras  åsigter  är  synd  mot  den  Helige  Ande,  ty  de  äro 
af  Grud  ingifne  män  och  stå  i  Guds  stad  och  ställe. 


TRETTIOÅTTONDE    KAPITLET. 

Hos  profeten  och  apostlarne.    Tionde.    Handel.    Emi- 
gration.   Bakom  kulisserna. 

En  dag  introducerades  jag  af  en  svensk  mormonäldste 
för  de  tolf  apostlarne  och  »profeten,  siaren  och  uppenbara- 
ren», John  Taylor,  på  utsatt  tid  i  profetens  ämbetsrum, 
detsamma  som  användes  af  Brigham  Young.  Profetens  och 
apostlarnes  ämbetslokaler,  mormonernas  trj^ckeri,  tidnings- 
expeditionen, Emigranthuset,  Tiondehuset,  Brigham  Youngs 
harem,  »Bikupan»,  etc,  omslutas  af  en  hög  och  grof  sten- 
mur, genom  hvilken  grofva  träportar  leda  in  till  de  olika 
»departementen».  Mottagningsrummet  var  lågt  och  tarfligt, 
men  rätt  smakfullt  möbleradt.  Samtalet  med  profeten  och 
apostlarne  räckte  omkring  20  minuter  och  var  mycket  hjert- 
ligt.  Sedan  vi  talat  om  väder  och  vind  och  profetens  frå- 
gor, huru  jag  tyckte  om  Utah  och  Saltsjöstaden,  besvarats, 
talade  profeten  i  berömmande  ordalag  om  de  talrika  i  Utah 
bosatte  skandinaver  —  deras  antal  uppgår  till  mellan  30  å 
40,000  —  och  skyndade  att  tillägga  såsom  förklaring  på 
deras  förträfflighet  följande:  »Detta  är  ej  heller  underligt; 
ty  Herren  håller  nu  på  att  göra  ett  urval  bland  de  hedni- 
ska folken  och  föra  de  sina  till  sitt  Zion.  Det  ligger  för 
öfrigt  i  sakens  natur,  att  endast  de  bästa  karaktererna  känna 
det  europeiska  förtryckets  ok  djupast  och  hafva  mod  att 
afskaka  sig  detsamma  för  att  lyda  evangelium».  Jag  frå- 
gade honom,  om  månggiftet  öfvas  mycket  bland  skandina- 
verna, hvarpå  han  efter  några  ögonblicks  tystnad  gaf  föl- 
jande svar:  »Alla  sträfva  icke  lika  efter  himmelsk  härlig- 
het». —  På  det  hela  taget  fick  jag  ett  fördelaktigare  intryck 
än  jag  väntade  af  den  70-årige  profeten,  på  hvars  hjessa 
åldrens  höst  strött  ymnig  snö.  Han  har  genomgått  de  flesta 
förföljelser,  för  hvilka  mormonerna  varit  utsatta  ända  från 
början  af  deras   uppträdande.     Han  var  en  af  de  tolf,  som 


HOS    PROFETEN.      TIONDE.      HANDEL    ETC.  243 

»Herren»  kallade  till  »apostlar»  1841;  han  var  i  fängelse 
med  Josef  Smith  i  Carthage,  då  denne  blef  skjuten,  och 
erhöll  vid  detta  och  andra  tillfällen  flera  kulor  —  en  träf- 
fade hans  fickur,  som  underbart  räddade  hans  lif  — ,  och 
han  har  alltid  varit  en  framstående  man  bland  helgonen 
och  till  och  med  stundom  visat  en  ovanlig  grad  af  sjelf- 
ständighet  gent  emot  Brigham  Youngs  anspråk.  Han  har 
stor  viljekraft  och  är  ofta  våldsam  i  sina  utfall  mot  »hed- 
ningarne», hvilket  man  nästan  borde  ursäkta  honom,  då 
man  besinnar,  att  han  ännu  har  tre  kulor  i  sin  kropp,  som 
han  erhållit  af  »hedningar»,  och  hvilka  stundom  plåga  den 
gamle.  Man  skulle  knapt  kunna  tro,  att  den  allvarlige 
gubben  skulle  på  gamla  dar  bestå  sig  ett  hälft  dussin  unga 
hustrur,  hvilket  likväl  är  fallet,  oaktadt  han  sjelf  för  några 
år  sedan  under  en  missionsresa  i  Frankrike  offentligen  för- 
säkrade, att  månggifte  icke  öfvas  i  Utah  —  sjelf  hade  han- 
likväl redan  då  fem  hustrur! 

En  af  de  ledande  mormonerna,  med  hvilken  jag  hade 
ett  läDgre  samtal,  sade,  att  vår  tids  samhälle  tenderar  till 
månggifte;  men  mormonkyrkan  ensam  hade  reglerat  denna 
tendens  på  grund  af  gudomlig  myndighet.  Utom  mormon- 
kyrkan sade  man  sig  skrymtaktigt  hylla  engifte,  men 
praktiserade  månggifte;  detta  var  hela  skilnaden.  Jag  an- 
tydde, att  det  är  dock  en  skilnad  mellan  att  brott  begås 
och    erkännas  som  sådana,  och  att  upphöja  brott   till  dygd. 

Jag  besökte  Tiondehuset  och  såg,  huru  helgonen  kommo 
med  tunga  lass  af  säd,  grönsaker,  frukt,  kött,  ost  och  smör 
etc.  för  att  »offra  tionde  på  Herrens  altare».  Jag  besökte 
mormonsalubodar,  tillhörande  »Zion's  Cooperative  Mercantile 
Institution»,  och  der  såg  mormoner  utbyta  sina  alster  mot 
köpmannavaror;  ja,  jag  såg  äfven  mormoner  betala  teater- 
biljetter med  vattenmeloner  och  smör.  Öfver  ingången 
till  alla  mormonbodar,  tillhörande  nämda  handelsinrättning, 
hvilken  npprättats  genom  särskild  uppenbarelse  från  »Her- 
den», står  alltid  mottot:  »Helighet  Herranom».  Hvarje 
mormon  är  strängt  förbjuden  att  göra  affärer  med  »hed- 
ningar». Likväl  hafva  ett  par  »affällige»  mormonköpmän, 
Walker  &  Brothers,  hållit  sig  uppe  och  äfven  vunnit  rike- 
domar; dock  mest  genom  grufrörelse. 

Inom  samma  kvarter,  der  profeten  har  sitt  ämbetsrum, 
ligger,  som  nämnts,  Emigranthuset,   en  äldre  byggnad  med 


244  TRETTIOÅTTONDE    KAPITLET. 

ett  ruskigt,  fängelselikt  utseende,  instängdt  inom  den  mur, 
som  omsluter  hela  kvarteret.  Ett  antal  emigranter  hade 
nyligen  ankommit  från  Europa,  och  jag  begaf  mig  åstad 
för  att  se  deras  mottagningsplats.  Jag  hade  såväl  i  Eng- 
land som  i  Sverige  hört  mormonmissionärer  på  ett  glödande 
sätt  skildra  pilgrimernas  högtidliga  mottagande  med  sång 
och  jubel  vid  deras  ankomst  till  Zion.  Då  jag  kom  till 
porten,  som  ledde  genom  muren  till  Emigrant  huset,  mötte 
mig  en  äldre  man  med  ett  rått  utseende,  som  med  hög  röst 
tilltalade  mig:  »Hvad  vill  Ni,  unge  man?  Inga  främlin- 
gar få  träda  in  här.  Vet  Ni  ej?»  Nu  stod  jag  der  skam- 
flat!  Jag  svarade  i  ödmjuk  ton,  att  jag  »visste  ej».  Jag 
var  likväl  nog  lycklig  att  få  tag  i  en  hygglig  svensk  mor- 
mon, som  i  tysthet  ledsagade  mig  på  en  bakväg  in  i  Emi- 
granthuset, hvadan  jag  undslapp  den  der  Cerberus  vid  por- 
ten. Inne  i  huset  sutto  några  nykomna  emigranter,  der- 
ibland  ett  par  svenska  flickor,  af  hvilka  den  ena  satt  och 
gret  i  en  vrå.  Jag  gick  till  dem  och  inledde  samtal  med 
dem,  men  hann  ej  säga  många  ord,  innan  min  ledsagare 
kom  till  mig  och  förklarade,  att  vi  ej  fingo  stanna  der 
längre. 

Det  är  allmänt  kändt,  att  mormonemigranterna  behand- 
las som  slafvar  från  den  stund,  de  lemna  det  gamla  hem- 
met och  gifva  sig  i  mormonmissionärernas  våld.  På  oce- 
anångarne  hållas  de  afstängda  i  en  särskild  afdelning,  och 
efter  framkomsten  till  New- York  instufvas  de  i  särskilda 
järnvägsvagnar,  der  de  inlåsas  och  sålunda  forslas  till  Utah. 
Jag  har  sjelf  sett  dessa  mormonemigrantvagnar.  Man  kan 
gå  genom  hela  emigranttåget,  tills  man  kommer  till  mor- 
monvagnen;  den  är  låst!  Mormonerna  säga,  att  de  göra 
detta  för  att  skydda  sina  emigranter  för  bedragare.  Efter 
framkomsten  till  Saltsjöstaden,  ledsagas  de  till  det  nämnda 
Emigranthuset,  hvarifrån  de  distribueras  af  myndigheterna 
till  olika  delar  af  territoriet.  Äga  de  några  medel  vid 
ankomsten,  skola  de  betala  tionde  deraf  till  »kyrkan»  och 
sedan  ytterligare  tionde  af  alt,  hvad  de  producera.  Men 
dessa  utpressningar  af  helgonen  äro  blott  förberedelser  för 
ännu  större  »välsignelser».  »Herren»  har  nämligen  genom 
en  uppenbarelse  till  Brigham  Young  ej  långt  före  dennes 
död  bjudit  helgonen  att  »helga»  alt  hvad  de  äga  åt  »Enochs 
Orden»  :  —  hus   och  jord,  stolar  och  bord,  hästar  och  gri- 


HOS    PROFETEN.      TIONDE.      HANDEL    ETC.  245 

sar,  yxar  och  sågar,  hammare  och  spikar,  sylar  och  nålar, 
med  vilkor  att  de  få  bruka  sin  egendom,  så  länge  de  vistas 
i  Utah  och  forblifva  mormoner.  Efter  deras  död  eller  affall 
tillfaller  all  deras  egendom  nämda  orden,  hvars  stormästare 
är  profeten  sjelf.  Detta  bud  har  likväl  ej  kunnat  allmänt 
tillämpas. 

Dessa  förslafvade  människor  förökas  hastigt  genom  en 
betydligt  stor  immigration  —  blott  från  de  skandinaviska 
landen  komma  årligen  omkring  1,000  — ;  men  ännnu  mer 
genom  naturlig  förökelse.  Det  predikas  för  den  manliga 
menigheten  i  mormontabernaklet,  att  det  är  deras  heliga 
pligt  att  så  fort  som  möjligt  taga  så  många  hustrur  som 
möjligt,  »på  det  att  riket  må  tillväxa»  och  Herrens  tillkom - 
melse  till  Utah  påskyndas.  Utahs  lagar  tillåta  gossar  af 
15  och  flickor  af  12  års  ålder  gifta  sig!  Blodskam  bedrif- 
ves .  på  det  ohyggligaste  sätt  och  betraktas  ej  såsom  något 
oerhördt  alls.  Lagen  tillåter  uttryckligen  sonen  gifta  sig 
med  sin  halfsyster  och  fadren  med  sin  hustrus  dotter.  Jag 
såg  med  egna  ögon  en  mormor  med  dotter  och  dotter-döttrar, 
som  alla  voro  hustrur  till  samme  man!  Af  denna  djuriska 
sammanlefnad  var  en  talrik  afkomma. 

(De  som  tycka  om  genealogi  kunna  här  finna  åtskilliga 
intressanta  slägtskapsförhållanden  att  utreda.  Här  har  man 
t.  ex.  en  dotter  till  modren  och  en  dotter  till  dottren,  hvilka 
äro  systrar!) 

En  »hednisk»  läkare  i  Saltsjöstaden  tog  mig  med  sig 
till  en  eländig  »shanty»  i  en  af  stadens  utkanter.  Vi 
trädde  in  och  funno  en  kvinlig  varelse  klädd  i  trasor 
sittande  derinne,  stinkande  af  smuts  och  bränvin.  Vi 
tilltalade  henne,  men  hennes  förstånd  irrade.  —  Denna 
olyckliga  kvinna  är  moder  till  den  mest  framstående  af 
apostlarne,  med  hvilken  hon  —  jag  blygs  att  utsäga 
det,  men  jag  måste  blotta  eländet  —  haft  ett  barn!  Hen- 
nes son  bor  i  ett  palats  och  har  fem  hustrur,  men  sin  egen 
moder  har  han  bortstött  i  onämnbart  elände,  sedan  han 
skändat  henne !  I  ett  annat  dylikt  kyffe  sågo  vi  en  annan 
kvinna  i  nästan  lika  stort  elände,  och  hon  var  en  af  Brig- 
ham  Youngs  enkor!  I  södra  Utah  träffade  jag  en  ungman 
vid  18  års  ålder,  som  nyligen  »beseglat»  två  hustrur  på 
en  gång,  båda  yngre  än  han.  Han  hade  nu  börjat  resan 
genom    lifvet    med    sina    tvenne    följeslagarinnor  i  ett  tält! 


246  TRETTIO  NIONDE     KAPITLET. 

Han  prisades  mycket  för  sitt  »nit  för  riket»,  och  han  såg 
verkligen  lycklig  ut  i  sin  nya  ställning.  Hans  barnsliga 
hustrur  sågo  mycket  »gröna»  och  blyga  ut.  Jag  kunde  ej 
annat  än  önska  den  unga  »trippel-alliansen»  lycka  till! 
Jag  såg  trenne  kvinnor,  utom  de  förutnämnda,  två  af  dem 
från  Sverige,  hvilka  blifvit  svagsinta,  emedan  deras  män 
tagit  flera  hustrur.  Ett  stort  antal  dylika  offer  lära  sitta 
inspärrade  på  dårhus.  Ett  större  antal  ha  gjort  slut  på 
sitt  nesliga  lif  medels  sjelfmord;  och  ett  stort  antal  olyck- 
liga kvinnor,  som  sökt  fly  undan  eländet,  ha  fallit  i  »mord- 
englarnes»  händer,  och  deras  ben  vittra  öfveralt  i  Utahs 
solbrända  dalar. 

Man  skulle  tro,  att  männen  skulle  hafva  stort  bekym- 
mer med  att  försörja  ett  hälft  dussin  hustrur;  men  ofta 
få  dessa  försörja  sina  män  och  sina  barn.  Sålunda  visade 
man  mig  t.  ex.  en  korpulent  och  godmodig  engelsman  i 
Saltsjöstaden,  hvilken  hade  sex  hustrur,  som  alla  bodde  i 
egna  bostäder  och  försörjde  både  sig,  barnen  och  honom. 
Han  gjorde  intet  annat,  sade  »hedningarna»,  än  att  tura 
om  med  att  äta,  dricka  och  sofva  hos  sina  hustrur!  Det 
tog  honom  vanligtvis  två  veckor  att  göra  sin  rund  hos 
dem  alla. 

En  gata  i  öfre  delen  af  Saltsjöstaden  upptages  till 
största  delen  af  vackra  villor,  hvilka  uppfördes  af  Brigham 
Young  och  bebos  af  hans  talrika  söner  och  döttrar  med 
deras  familjer.  Att  döma  af  de  talrika  ingångarne  till 
många  af  dessa  hus  samt  det  stora  antal  barn,  som  svär- 
made öfver  alt,  hafva  barnen  på  ett  värdigt  sätt  trädt  i 
fadrens  fotspår. 


TRETTIONIONDE   KAPITLET. 

Folkets  okunnighet.    Envälde.  »Daniter». 

Den  resande  främlingen,  som  blifvit  van  vid  att  äfven 
i  de  aflägsnaste  delarne  af  Förenta  Staterna  se  de  ståtliga 
skolhusen    och  kyrkorna,  dessa  folkfrihetens,  upplysningens 


FOLKETS    OKUNNIGHET.      ENVÄLDE.      »DANITER».  247 

och  sedlighetens  värn  och  fästen,  öfveralt  resa  sig  bland 
lyckliga  hem,  blir  obehagligt  öfverraskad,  då  han  kommer 
till  Utah.  Inga  skolor  och  inga  kyrkor,  utom  några  ka- 
tolska och  protestantiska  missionsskolor  och  kapell,  finnas 
här;  och  den  talrika  mormonungdomen  erhåller  ej  annan 
skolunderbyggnad  än  inöfning  i  mormonismens  nonsens  och 
orimligheter.  Jag  träffade  många  skandinaviska  mormon- 
ynglingar  och  flickor  af  ända  till  20  års  ålder,  som  kunde 
hvarken  läsa  eller  skrifva  —  men  de  voro  väl  hemmastadda 
i  »Joe  Smiths»  uppenbarelser  och  i  läran  om  »det  him- 
melska äktenskapet» ! 

Utah  är  ännu  i  denna  dag  i  sjelfva  verket  ett  litet 
rike  med  teokratisk  styrelseform  under  John  Taylor  såsom 
Guds  viceregent.  Denne  sjelfherskare  har  makten  öfver 
sina  undersåtars  lif  och  död  i  sina  händer  och  styrer  en- 
sam i  samråd  med  några  rådgifvare,  som  han  sjelf  väljer 
efter  behag.  Hans  ord  äro  »lagen  och  profeterna»  och 
gälla  framför  all  annan  lag.  Denne  man  kontrollerar  hela 
Utahs  telegrafsystem.  Från  John  Taylors  enskilta  rum, 
som  är  Utahs  central-telegrafkontor,  löpa  telegraftrådar  till 
hvarje  biskopshus  i  Zions  240  »stakes»  eller  mormonska 
biskopsstift.  Han  behöfver  endast  vidröra  apparaten,  och 
hans  budskap  ilar  blixtsnabbt  till  alla  de  240  biskoparne, 
hvilka  i  sin  tur  kunna  ögonblickligen  sammankalla  sina 
i  qaoram»  af  20,  och  om  en  timme  kan  detta  budskap 
vara  i  hvarje  hem  i  Utah.  Hela  det  politiska  systemet 
har  ock  bragts  under  detta  enmannavälde.  Om  en  af  Uni- 
onsregeringens ämbetsmän  åstundar  ett  vitne  eller  vill  arre- 
stera en  person,  måste  han  använda  John  Taylors  telegraf. 
Om  denne  finner  för  godt,  låter  han  telegrammet  afsändas; 
i  annat  fall  afsändes  det  icke,  eller  ock  förändras  det  eller 
på  annat  sätt  förfelar  sitt  mål. 

Det  har  redan  påpekats,  hurusom  all  handel  i  Utah 
har  bragts  under  detta  enmannavälde.  Lägges  härtill,  att 
denne  man  gör  anspråk  på  att  vara  en  ofelbar  »profet, 
siare  och  uppenbarare»,  som  dagligen  tillika  med  sina  apostlar 
mottager  uppenbarelse  omedelbart  från  Gud,  och  att  den 
okunniga  och  fanatiska  massan  blindt  tror  alt  detta,  eller, 
om  de  sätta  hans  myndighet  i  fråga,  blottställa  sig  för  de 
grymmaste  straff;  inses  lätt  hvilket  förnedrande  slafveri 
här  råder. 


248  TRETTIONIONDE    KAPITLET. 

Det  är  ingen  hemlighet,  att  mormonmyndigheterna  an- 
vända de  s.  k.  »Daniterne»  eller  »Förstörelsens  englar» 
att  verkställa  kyrkans  straffdomar.  »Danit-bandet»  bildades 
redan  1838  af  en  d:r  Avard  under  Sidney  Bigdons  ledning, 
då  innevånarne  i  Carrol  Countj',  Missouri,  började  hota  att 
utdrifva  mormonerna.  »Veten  I  icke,  käre  bröder»,  säger 
doktorn  till  de  samlade  ledarne,  »att  det  snart  skall  blifva 
eder  förmon,  som  blifvit  kallade  att  vara  våra  ledande  män 
och  styra  detta  Jesu  Kristi  sista  dagarnes  rike,  att  gå  ut 
i  kompanier  och  röfva  och  plundra  hedningarna  i  gräns- 
bygderna? Ty  det  står  skrifvet:  'Hedningarnes  rikedomar 
skola  helgas  åt  mitt  folk  Israels  hus' ;  och  sålunda  skolen  I 
utöda  hedningarne  genom  att  röfva  och  plundra  dem  samt  på 
detta  sätt  uppbygga  Guds  rike  och  rulla  ned  den  lilla  ste- 
nen i  Daniels  syn,  tills  den  skall  fylla  hela  jorden.  Om 
någon  af  oss  skulle  igenkännas,  hvem  kan  skada  oss?  Vi 
bistå  och  försvara  hvarandra  i  alt.  Om  våra  fiender  svärja 
emot  oss,  kunna  vi  också  svärja.  —  H vårföre  tagen  I  an- 
stöt häraf?  Så  sant  'Herren  ljuger,  skulle  jag  svärja  en 
lögn  för  att  fria  hvilken  som  helst  af  eder;  och  om 
detta  ej  hjelpte,  skulle  jag,  såsom  Mose  gjorde  med  egyp- 
tiern, stoppa  dem  eller  honom  under  sanden  och  på  detta 
sätt  helga  mycket  'Herranom'  och  uppbygga  hans  rike  .  .  . 
Och  om  någon  bland  oss  öfverträder,  skola  vi  behandla 
honom  bland  oss  sjelfva.  Och  om  någon  af  detta  Danit- 
Sällskap  uppenbarar  något  af  alt  detta,  skall  jag  hjelpa 
honom  dit,  der  hundar  ej  kunna  bita  honom. »  Dessa  Dam- 
ter  skola  ej  blott  plundra  »hedningar»,  utan  äfven  »frälsa» 
affälliga  mormoner  genom  att  utgjuta  deras  blod  till  för- 
soning för  synder,  som  ej  kunna  försonas  med  Kristi'  blod. 
Brigham  Young  säger  i  en  predikan,  återgifven  i  »Journal 
of  Discourses»,  sedan  han  talat  om  vår  pligt  att  älska  nästan 
som  oss  sjelfva:  »Vill  du  likaledes  älska  dina  bröder  och 
systrar,  då  de  hafva  begått  en  sjmd,  som  ej  kan  försonas 
på  annat  sätt  än  genom  att  utgjuta  deras  blod?  Vill  du 
då  älska  en  sådan  man  eller  kvinna  tillräckligt  för  att  ut- 
gjuta deras  blod?  Detta  är  livad  Kristus  menade.  Han 
bjöd  aldrig,  att  någon  skulle  älska  sina  fiender  i  deras 
ogudaktighet,  aldrig.  .  .  Jag  kunde  anföra  talrika  exempel 
på  sådana,  som  rättvist  dödats  till  en  försoning  för  sina 
synder.  .  .     Jag  känner  många,  som  lemnat  vår  kyrka,  hvilka 


FOLKETS    OKUNNIGHET.      ENVÄLDE.      »DANITER».  249 

nu  ej  kunna  upphöjas  till  himmelsk  härlighet  och  hvilka  det 
vant  bättre  att  deras  blod  utgjutits.  .  .  Folkens  ogudaktighet 
och  okunnighet  hindra  denna  grundsats  att  träda  i  full  kraft, 
men  den  tid  skall  komma,  då  Guds  lag  skall  träda  i  full 
kraft.  Detta  är  att  älska  vår  nästa  som  oss  sjelfva.  Om 
han  behöfver  hjelp,  så  hjelp  honom!  Om  han  behöf- 
ver  frälsning  och  det  är  nödigt  att  utgjuta  hans  blod  på 
jorden,  på  det  han  må  bli  frälst,  så  utgjut  det!»  Det  an- 
förda torde  tillräckligt  visa  presidentens  ståndpunkt  i  frågan. 
Här  behöfver  man  ej  gissa  sig  till,  »hvad  guden  menar». 
Till  yttermera  visso  vill  jag  anföra  följande  ur  en  predikan, 
hållen  af  en  Brighams  rådgifvare,  J.  M.  Grant,  i  Tabernaklet: 

»Hvad  borde  då  dessa  ödmjuka  människor  göra  med 
dem,  som  bryta  Guds  förbund?  'Jo',  säger  någon,  'bedja 
Herren,  att  han  dödar  dem.  Jag  vill  veta,  om  I  viljen, 
att  Herren  skall  komma  ned  och  utföra  alt  edert  smutsiga 
verk?  Då  man  beder  om  en  sak,  borde  man  vara  villig  att 
göra  den  sjelf  .  .  Jag  säger,  att  här  äro  män  och  kvinnor, 
hvilka  jag  skulle  råda  till  att  genast  gå  till  presidenten  och 
bedja  honom  tillsätta  en  komité  för  att  ta  hand  om  dem  och 
sedan  utse  en  plats  och  utgjuta  deras  blod.»  —  Under  inspi- 
rationens högtryck  säger  Brigham  sjelf  ytterligare:  »Tiden 
har  kommit,  då  rätten  skall  göras  till  rättesnöre  och  rätt- 
färdighet till  sänklod;  då  vi  skola  fatta  den  gamla  sabeln 
med  den  breda  klingan  och  fråga:  'Är  du  på  Guds  sidaf 
och  om  du  ej  är  helt  på  Herrens  sida,  skall  du  nedhuggas ! » 

Denna  ohyggliga  lära  om  »den  blodiga  försoningen» 
har  också  flitigt  tillämpats  och  tillämpas  ännu.  Hvarje  år 
mördas  flera  personer  i  Utah  på  »kyrkans»  tillsky ndelse. 
Mormonerna  sjelfva  vilja  numera  ej  tillstå  detta,  men  man 
har  altför  kraftiga  bevis  derför.  En  ifrig  svensk  mormon- 
gumma  sade  mig  helt  uppriktigt,  att  »många  måste  frälsas 
såsom  genom  eld»,  d.  v.  s.  låta  sitt  blod  flyta  till  sin 
frälsning.  Kort  före  mitt  besök  i  södra  Utah  hade  en 
familj  der  spårlöst  försvunnit,  och  kort  derpå  begick  en 
man  sjelfmord  och  efterlemnade  ett  bref,  hvari  han  bekände, 
att  han  tvingats  att  begå  en  blodig  gerning,  som  gjorde 
hans  lif  odrägligt.  Barnen  till  en  mormonfarmare  brukade 
springa  bort  från  hemmet  och  bevista  en  af  de  presbyteri- 
anska missionsskolorna.  Det  förtjenar  här  anmärkas,  att  i 
Utah    är   föga  eller  ingen  familjevård.      Fadren  bryr  sig  ej 


250  TRETTIONIONDE    KAPITLET. 

om  de  talrika  barnen  med  de  många  hustrurna,  och  möd- 
rarna hafva  ofta  föga  tid  att  egna  åt  dem;  hvarföre  de  få 
springa  på  gatorna  och  göra  hvad  de  vilja,  blott  de  komma 
hem  till  sängdags  på  kvällarne.  —  Denne  fader  fick  höra 
att  hans  barn  bevistade  missionsskolan.  En  morgon  upp- 
kallade han  dem  till  sig  och  gaf  dem  en  högtidlig  bestraff- 
ning och  sade  dem,  att  om  de  fortforo  att  gå  i  denna  skola, 
måste  han  afskära  deras  strupar;  och  missionären,  som 
meddelade  mig  detta,  förklarade,  att  mannen  var  så  hopp- 
löst fanatisk,  att  han  ej  skulle  ha  tvekat  ett  ögonblick  att 
verkställa  sin  hemska  hotelse. 

Jag  träffade  många  skandinaver  i  olika  delar  af  terri- 
toriet. Många  af  dem  voro  hopplöst  okunniga  och  fanatiska 
och  tycktes  uppriktigt  tro  på  mormonismens  nonsens. 
Andra  åter  tycktes  säga:  »Jag  tror,  hjelp  min  otro»;  uuder 
det  åter  andra  hade  helt  och  hållet  kastat  öfver  bord  all  tro  på 
mormonismen;  men  likväl  ej  vågade  öppet  bekänna  sina 
åsigter.  Några  af  de  sistnämda  voro  mycket  medelsamma 
och  satte  mig  i  stånd  att  lära  känna  många  mysterier  så- 
väl utom  som  inom  familjelifvet  i  Utah.  Mycket  fick  jag 
veta  under  tysthetslöfte;  och  mycket,  som  berättades  mig, 
var  af  sådan  beskaffenhet,  att  det  ej  kan  offentligen  med- 
delas. Många  af  våra  landsmän  hafva,  trots  de  höga  ut- 
skylderna  till  »kyrkan»,  genom  arbetsamhet  förbättrat  sin 
ekonomiska  ställning;  andra  åter  lefde  i  stor  fattigdom,  att 
döma  af  deras  hem  och  utseende.  Somliga  talade  med  tå- 
rar i  ögonen  om  »de  gamla  hemmen»  bortom  Atlanten,  och 
en  norrländsk  gumma  sade,  att  hon  stundom  ej  kunde  för- 
stå, hvarföre  bergen  i  Sverige  ej  äro  lika  »heliga»  som 
bergen  i  Utah.  »Men  detta  är  nog  bara  otro»,  skyndade 
hon  tillägga  i  en  vemodig  ton.  Några  sade  oförtäckt,  att 
de  blifvit  bedragna;  men  hvad  ville  de  göra  med  stora 
familjer  och  tomma  händer  och  spejare  och  »Daniter»  alt- 
omkring?  —  En  pålitlig  person  berättade  mig  om  en  dansk 
bonde  och  två  svenska  flickor,  som  blifvit  frånröfvade  sina 
pengar  af  mormonagenten.  Denne  hade  tagit  deras  pengar 
omhand  för  att  förvara  dem,  tills  de  kommo  till  Utah; 
men  efter  framkomsten  förklarade  han,  att  pengarne  nu  till- 
hörde »kyrkan».  En  familj  från  Schweitz  hade  på  samma 
sätt  frånröfvats  30,000  francs.     Flera  dylika  röfverier  komma 


STORA  SALTSJON  OCH  TOOELE.  251 

altjemt  i  dagen;  men  de  beklagansvärda  offren  äro  makt- 
lösa gentemot  den  starkt  organiserade  prestligan. 

Det  faller  af  sig  sjelft,  att  friborne  amerikaner  ej  kunna 
underkasta  sig  ett  så  nesligt  prestvälde  som  mormonismens. 
Det  är  från  de  förtäckta  och  okunniga  massorna  i  Europa, 
som  mormonismen  rekryteras.  Men  despotism,  huru  neslig 
den  än  må  vara,  är  bättre  än  anarki;  och  det  kan  icke 
nekas,  att  mormonismen  utfört  ett  storverk  genom  att  för- 
vandla en  öken  till  ett  blomstrande  territorium  med  en  be- 
folkning af  nära  200,000,  om  man  inberäknar  åtskilliga 
mormonny byggen  inom  angränsansande  territorier.  Lika- 
ledes är  det  visst,  att  den  stora  massan  mormoner,  som 
uppriktigt  och  i  stillhet  tro  på  sin  religion  och  sina  ledares 
gudomliga  myndighet,  lefva  ett  fredligt  lif.  En  stor  dygd 
hos  mormonismen  är,  att  den  predikar  arbetssamhet  och 
ordning  som  en  religiös  pligt. 

Mormonerna  äro  redan  söndrade  i  tvenne  klasser:  de 
bigotta  och  liberala.  De  förra  hålla  strängt  på  månggifte 
och  ville  utdrifva  »hedningarne»  ur  territoriet,  om  de 
kunde.  Deras  inflytande  är  i  aftagande,  under  det  de  libe- 
rales är  i  tilltagande.  Vidskepelse  och  djurisk  lusta  äro 
de  förras  allierade.  Järnvägar,  tidningar  och  bildning  sälla 
sig  altjemt  till  de  senares  leder.  Desse  äro  framgångsrikare 
missionärer  än  predikanter  och  verksammare  krafter  än 
lagstadganden. 

Likaledes  kunna  »hedningarne»  indelas  i  tvenne  klasser : 
bråkmakare,  som  sprida  allehanda  orimliga  rykten  om  mor- 
monerna och  vilja  göra  sig  vigtiga  för  att  erhålla  ämbeten; 
och  sådana,  som  sköta  sina  egna  angelägenheter  och  utöfva 
ett  fredligt  inflytande  på  sina  grannar. 


FYRTIONDE   KAPITLET. 


Stora  Saltsjön  och  Tooele. 


Sedan  jag  en  morgon  tagit  ett  bad  i  en  het  »svafvel- 
källa»,  som  springer  fram  ur  berget  i  närheten  af  Saltsjö- 
staden, företog  jag  en  färd  mot  sydvest  efter  »Utah  och 
Nevada-banan»,    så    långt   den  räckte.     Efter  25  mils  färd 


252  FYRTIONDE    KAPITLET. 

öfver  ödsliga  slätter  och  bergsryggar  kommo  vi  till  »Half- 
way  House»  (Halfvägshuset)  nära  Saltsjön,  der  jag  stannade 
några  timmar,  tills  nästa  tåg  kom.  Luften  är  här  så  tunn 
och  klar,  att  Saltsjöstaden  ej  syntes  vara  på  längre  afstånd 
än  5  mil.  Hus  och  träd  urskildes  tydligt  på  25  mil.  Lan- 
dets bildning  —  platta  dalar  af  25  mils  längd,  omgifna  af 
höga  från  norr  till  söder  löpande  bergsryggar  —  bidrager  ock 
att  höja  effekten  af  synvillan.  Saltsjön  med  sina  ödsliga 
och  pittoreska  stränder  och  små  öar,  bestående  af  kala  upp- 
uppstickande  klippor  med  skarpa  konturer,  sträckande 
sig  mot  horisonten  i  nordvest,  erbjuder  en  ståtlig  anblick. 
Det  är  ej  svårt  att  inbilla  sig,  att  man  här  står  vid  ett  haf , 
ty  intet  land  skönjes,  så  långt  ögat  når.  För  några  år  se- 
dan bygdes  en  ångbåt  af  300  tons  drägtighet  för  gods-  och 
passageraretrafiken  på  Saltsjön;  men  företaget  ruinerades 
genom  byggandet  af  »Utah  Central-banan» ;  och  nu  användes 
båten  endast  för  lustturer. 

Uppkomsten  af  denna  väldiga  massa  salt  vatten  midt 
i  Nord- Amerikas  fastland  har  länge  varit  föremål  för  veten- 
skapsmäns funderingar.  Den  snabba  kvalitativa  och  kvan- 
titativa förändring,  som  den  stora  Saltsjön  för  närvarande 
undergår,  iakttages  med  stort  intresse.  Denna  sjö  upptäck- 
tes först  af  ett  sällskap  jägare,  långt  förr  än  mormonerna 
upptäckte  den.  Då  de  smakade  dess  salta  vatten,  trodde 
de  den  vara  en  arm  af  Kalifornia-viken ;  men  då  de  försökte 
segla  denna  väg  till  Stillahafvet,  stötte  de  snart  på  svårig- 
heter. Jägarne  borde  ha  lagt  märke  till,  att  vattnet  var  för 
salt  för  att  stå  i  samband  med  Stillahafvet. 

Saltproduktion  har  bedrifvits  i  stor  skala  efter  Saltsjöns 
stränder,  altsedan  mormonerna  slogo  sig  ned  i  territoriet. 
Vattnet  innehåller  så  mycket  salt,  att  det  är  omöjligt  för  en 
människas  eller  ett  djurs  kropp  att  sjunka  deri.  Jag  badade 
der,  men  behöfde  ej  röra  en  lem  utan  flöt  som  en  stock. 
Om  man  i  förra  tider  lät  tre  tunnor  af  dess  vatten  afdunsta, 
lemnade  de  en  tunna  salt  i  behåll;  men  dess  salthalt  har 
under  de  senaste  20  åren  så  försvagats,  att  det  nu  fordras 
fyra  tunnor  vatten  för  att  producera  en  tunna  salt.  Det  har 
altså  årligen  förlorat  öfver  en  procent  salt.  Häraf  följer, 
att  Saltsjön  om  ej  fullt  hundra  år  bör  få  ett  nytt  namn,  ty 
vid  denna  tid  skall  den  vara  befriad  från  alt  innehåll 
af  salt. 


STORA  SALTS  JON  OCH  TOOELE.  253 

Tydliga  vattenlinier,  kallade  bänkar,  märkas  på  alla 
bergkedjor,  som  omgifva  dessa  dalar,  hvilka  tydligen  visa, 
att  de  fordom  omslöto  stora  insjöar.  Den  starka  alkalibild- 
ningen  i  dalarne  och  på  slätterna  mellan  Klippbergen  och 
Sierra  Nevada  har  ledt  till  det  antagandet,  att  dessa  insjöar 
bestodo  af  salt  vatten,  som  under  tidsåldrarne  afdunstat,  och 
att  Saltsjön  eDsam  fortlefvat,  men  blott  för  att  aftyna  och 
slutligen  helt  och  hållet  uttorka.  Mot  den  sista  delen  af 
denna  åsigt  protesterar  Saltsjön  sjelf  genom  att  altjemt 
tillväxa  i  volym  och  blifva  > sötare»  till  sitt  innehåll. 
Under  de  senaste  trettio  åren  har  den  slagit  under  sig  en 
remsa  af  det  omgifvande  landet  till  en  bredd  af  ända  till  1 
mil  och  ökat  sitt  djup  med  5  fot.  Många  fordom  präktiga 
»farmar»  äro  nu  ständigt  under  vatten.  Klimatet  undergår 
äfven  en  stor  förändring:  det  blir  för  hvart  år  mildare,  oak- 
tadt  det  ännu  är  utomordentligt  torrt;  och  regnmängden 
ökas  betydligt.  Den  har  fyrdubblats  under  de  senaste 
tolf  åren. 

Sjön  näres  af  Bear-  och  Weber-floderna  i  norr  och  Jor- 
dan i  söder,  utom  ett  antal  smärre  floder.  Dessas  volym 
ökas  hvart  år ;  men  detta  är  ej  tillräckligt  att  förklara  sjöns 
tillväxt,  emedan  dessa  floders  vattenmängd  är  ytterst  liten. 
Det  troligaste  är,  att  sötvattenskällor  hafva  uppstått  på  sjö- 
botten. En  dylik  företeelse  skapade  för  några  år  sedan  en 
liten  sjö  nära  StocktOD.  Om  dessa  förändringar  fortgå,  som 
de  börjat,  komma  de  att  dränka  hela  Brighams  Zion  med 
all  dess  härlighet.  Hans  fiender  skola  säga,  att  en  ny  syn- 
daflod utkommenderats  för  att  öfversvämma  landet  för  dess 
onaturliga  synders  skull.  Men  dessa  straffdomar  äro  ännu 
långt  borta.  Brigham  lärde,  att  när  Utah  förstöres,  skall 
hela  jorden  förgås,  utom  en  liten  fläck,  Jackson-häradet  i 
Missouri.  Der  bygde  han  på  gudomlig  befallning  ett  tem- 
pel, som  skall  återuppstå  ur  askan  af  det  tempel,  som  för- 
stördes i  Nauvoo,  Illinois.  Alla  omgifvande  lågland  skola 
samtidigt  höja  sig,  och  den  utkorade  kvarlefvan  af  männi- 
skoslägtet  skall  sälla  sig  till  denna  upphöjda  platå,  hvarifrån 
de,  likt  Noah  i  arkeu,  skola  betrakta  de  drunknande  hed- 
ningarne kämpa  i  böljorna,  under  det  mormonerna  i  torra, 
fotsida  hvita  kläder  och  med  harpor  i  sina  händer  skola, 
likt  Nero,  röra  på  strängarne  och  jubla  af  hån  öfver  verl- 
dens  undergång.     Då  skall  sjelfva  Jackson-häradet  upptagas 


254  FYRTIOFORSTA    KAPITLET. 

i  skyn  och  dess  förhärligade  helgon  få  intaga  nya  bonings- 
platser bland  stjernorna. 

Men  det  är  tid  att  lemna  det  ruskiga  »Halfvägshuset» 
och  mormonteologien  för  att  fortsätta  färden  vidare.  Tåget 
ilar  öfver  utskjutande  bergarmar  från  Oquirr-bergen,  och 
snart  få  vi  den  lilla  täcka  staden  Tooele  i  sigte.  Den  lik- 
rar icke  de  enformiga  amerikanska  städerna  med  de  stereo- 
typa raka  gatorna  och  kvadraterna,  utan  består  af  oregelbundna 
och  pittoreska  grupper  hus  och  trädgårdsplanteringar.  Jag 
vågar  ej  tänka  på  dess  fruktträd  och  vinträd,  lastade  med 
äplen,  päron,  persikor  och  drufvor,  ty  då  betages  jag  af 
längtan  till  Zion !  Jag  undrar  ej  på,  att  mången  blir  mor- 
mon för  att  få  »sitta  under  sitt  eget  vinträd  och  fikonträd» 
och  njuta  af  så  läckra  persikor  och  vindrufvor  som  dessa! 
Jag  bjöds  på  frukt  och  mat  så  mycket  jag  förmådde  förtära, 
och  jag  skulle  vara  otacksam  och  orättvis,  om  jag  skulle 
säga  annat  än  godt  om  de  gäst  vänliga,  fridsamma  och  lyck- 
liga mormonerna  i  det  lilla  förtjusande  Tooele. 


FYRTIOFORSTA  KAPITLET. 
En  utflygt  till  södra  Utah.    En  mormon-teolog. 

Mormonerna  ha  alltid  hållit  sig  strängt  till  jordbruket, 
och  »hedningarne»  i  Utah  egna  sig  nästan  uteslutande  åt 
grufrörelse.  Brigham  predikade  åkerbruk  såsom  en  religiös 
pligt  och  ansåg  guldjagten  vara  af  den  onde.  Denna  bästa 
del  af  Brighams  evangelium  har  ock  burit  rika  frukter. 
Mormonerna  lefva  ett  fredligt  lif  i  sina  egna  om  ock  tarfliga 
hem,  under  det  de  hedniske  grufarbetarne  äro  i  allmänhet 
fattige  och  sakna  eget  hem.  De  vinlägga  sig  ock  om  att  hålla 
sig  i  denna  ställning.  Då  de  förtjenat  en  liten  summa, 
begifva  de  sig  ut  för  att  söka  malmfynd,  tills  deras  fläsk 
och  mjöl  ta  slut.  Sedan  upprepa  de  samma  erfarenhet  om 
och  om  igen.  De  höra  nu  och  då  talas  om  en  och  annan, 
som  »träfiat  på  en  godbit»  och  snart  blifvit  millionär,  och 
hvarför    skulle  ej  samma  lycka  blifva  äfven  deras  lott?     I 


EN    UTFLYGT    TILL    SÖDRA    UTAH.    EN    MORMON-TEOLOG.      255 

stället    för    att    spela  med  kort  eller  tärning,  spela  de  med 
hackan  och  spaden,  men  slita  mera  ondt  och  vinna  lika  litet. 

En  bland  tusen  träffas  af  lyckan.  Bröderna  Walker 
äro  bland  dessa  lyckliga  få.  De  kommo  till  Utah  såsom 
mormoner,  förtjenade  sitt  uppehälle  med  att  hugga  och  sälja 
ved  etc.  och  samlade  litet  medel,  som  de  insatte  i  »land» 
och  handelsvaror,  och  betalade  ordentligt  tionde  till  kyrkan, 
tills  de  fingo  så  stor  inkomst,  att  de  ej  längre  ville  betala 
tionde  deraf.  En  dag  påmindes  de  af  Brigham  om  sin 
pligt  och  de  sände  honom  en  vexel  på  10,000  doll.,  hvilken 
Brigham  återsände  med  den  förklaringen,  att  den  var  otill- 
räcklig ;  hvarpå  de  sönderrefvo  den,  upphörde  att  betala 
tionde  och  lemnade  »kyrkan».  De  säga,  att  Gud  välsignat 
dem  sedan;  och  Brigham  sade,  att  djefvulen  var  deras  vän. 
Sak  samma  hvem  som  hjelpt  dem,  de  äro  nu  mäkta  rika 
och  hafva  grufvor  i  nästan  hvarje  bergstrakt. 

Efter  att  ha  färdats  12  mil  söderut  från  Saltsjöstaden 
efter  »Utah  Southern-banan »  och  20  mil  vesterut  efter  en 
bibana  befinna  vi  oss  i  hjertat  af  det  beryktade  grunägret 
vid  »Camp  Floyd».  Vi  använda  en  dag  till  att  klättra  i 
bergen  bland  guld  och  silfvergrufvor.  På  en  höjd  af  2,400 
fot  öfver  byn  nere  i  dalen  och  följaktligen  11,000  fot  öfver 
hafvet  sågo  vi  nära  toppen  af  »berget  Zion»  en  grufva, 
tillhörande  bröderna  Walker,  hvilken  uppskattas  till  IV2 
million  dollar.  Utöfver  bergsluttningen  och  nere  i  dalen 
synas  spårvägar  för  malmens  fortskaffande  och  smältnings- 
verk  för  dess  förädling  etc. 

Vi  styra  vår  vandring  upp  till  Dry  Canyon  genom  Jakobs 
stad,  som  nästan  bokstafligen  hänger  på  de  branta  klipporna. 
Under  det  vi  fortskrida,  se  vi  »Mono-grufvan»  till  venster, 
hälften  af  hvilken  har  sålts  för  400,000  dollar.  Herr  Gibs- 
borne  äger  andra  hälften,  hvaraf  han  har  en  ren  inkomst 
af  60,000  doll.  i  månaden  —  och  likväl  bor  han  i  en  liten 
stuga  i  Jakobsstad  och  går  lika  tarfligt  klädd  som  en  gruf- 
arbetare !  Hvad  skulle  väl  vi  göra,  om  vi  hade  en  årlig 
inkomst  af  360,000  dollar?  Dalkarlen  af undades  kungen, 
hvilken  han  trodde  ständigt  få  äta  »bara  talg».  Kanske 
skulle  vi  ej  ens  nöja  oss  dermed,  om  vi  hade  en  dylik 
inkomst.  Jag  steg  ned  hundratals  fot  i  en  grufva  och  såg 
den  rika  metallen,  som  skulle  uppgräfvas,  smältas,  myntas 
och    taga    del    i    verlds väldet.  —  Men  jag  trifdes  ej  länge 


256  FYRTIOFORSTA    KAPITLET. 

dernere  utan  längtade  upp  för  att  fortsätta  mina  fåfängliga 
iakttagelser  af  de  fäfängliga  sträfvandena  efter  att  vinna 
det  förgängliga  silfvret  och  guldet. 

Det  egentliga  »Camp  Eloyd»  är  en  mormonby,  som 
likväl  för  närvarande  lider  af  starkt  hedniskt  inflytande 
från  grufvorna  rundt  omkring  den.  De  politiska  valen 
pågingo  som  bäst  i  alla  delar  af  Utah ;  och  der  hedningarne, 
såsom  här,  voro  talrika,  antog  valstriden  karakteren  af  ett 
religionskrig,  som  endast  kan  finna  en  motsvarighet  i 
sagorna  om  gudarnes  strider  med  jättarne  —  så  häftig 
var  sammandrabbningen !  A  ömse  sidor  användes  lika 
litet  sanning  och  rättvisa  och  lika  mycket  okvädingsord 
och  förfalskningar.  Sålunda  läto  mormonerna  ej  blott  män 
och  kvinnor  utan  äfven  minderåriga  barn  rösta;  under 
det  »hedniska»  grufarbetare  sprungo  från  det  ena  gruflägret 
till   det  andra  och  röstade  flera  gånger  om. 

Mormonbiskopen  Carter  är  alt  i  alla  i  mormonbyn 
Camp  Floyd.  Han  öf vervakar  folkets  både  lekamliga  och 
andliga  intressen,  gifver  råd,  afdömer  tvister  och  botar  sjuka 
genom  »bön  och  händers  påläggning»,  hvilka  kurer  utan 
tvifvel  i  allmänhet  verka  lika  fördelaktigt  som  läkares  gift- 
blandningar. —  Den  gode  biskopen  lär  dock  ha  fått  erfara, 
att  »händerspåläggning»  ej  verkat  så  fördelaktigt  på  honom 
sjelf.  Han  har  alltid  haft  blott  en  hustru.  Ej  länge  sedan 
fick  han  likväl  en  uppenbarelse,  att  han  skulle  taga  sig  en 
till.  Fru  Carter  såg  likväl  ej  engeln,  som  bragte  honom 
detta  budskap ;  ty  engeln  hade  omsorgsfullt  undvikit  henne. 
Biskopen  for  en  vacker  dag  till  Saltsjöstaden  »i  affärer» 
och  återkom  på  aftonen  med  en  andra  hustru.  Det  var  då, 
som  biskopen  fick  erfara  en  kraftig  »händerspåläggning»,  och 
fru  Carter  n:o  2  fick  känna  på  en  kraftig  kvastpåläggning. 
Den  kvinliga  muskel-  och  kvastkristendomen  segrade  öfver 
den  gudomliga  uppenbarelsen  och  »den  andliga  beseglingen» ; 
och  svårigheten  uppgjordes  på  så  sätt,  att  biskopen  slutligen 
äktade  fru  Carter  n:o  2  —  med  en  annan  man. 

Dernäst  styrdes  kosan  till  Lehi,  en  liten  stad  med 
1,500  innevånare,  belägen  nära  den  vackra  Utah-sjön,  som 
står  i  samband  med  Saltsjön  medels  Jordan-floden.  Öfver 
denna  stad  presiderar  biskop  Evans  med  sju  hustrur,  med 
en  af  hvilka  han  haft  blott  15  barn;  men  med  alla  de 
öfriga  ej  mer  än  24,  summa  39  barn! 


EN    FTFLYGT    TILL    SÖDRA    UTAH.      EN    MORMON-TEOLOCJ.      257 


Vidare  fortsattes  färden  till  den  lilla  och  vackra  fabriks- 
staden Provo  med  sina  4,000  innevånare.  De  majestätiska 
bergen  öfverskugga  den  i  öster,  och  Utah-sjöns  vågor  leka 
mot  stranden  vid  dess  fot.  Här  är  åter  ett  paradis  af  frukt 
och  meloner.  Här  är  den  största  tygfabriken  i  territoriet. 
Dess  ståtliga  stenbyggnad  tillika  med  maskiner  kostar  öfver 
200,000  dollar.  Den  har  varit  i  gång  i  8  år  och  syssel- 
sätter öfver  100  personer.  De  ylletyger,  som  här  förfär- 
digas, anses  vara  af  utmärkt  beskaffenhet.  Denna  fabrik 
är  ett  nytt  aktningsvärdt  bevis  på  mormonernas  företag- 
samhet och  drift. 

Man  sade  mig,  att  det  ej  fanns  en  rik  eller  en  fattig 
man  i  Provo;  och  af  alt,  hvad  jag  kunde  märka,  var 
detta  sant. 

Jag  introducerades  för  en  gammal  man  af  93  års  ålder, 
som  var  fader  till  60  barn,  af  hvilka  det  äldsta  var  75 
år  gammalt  och  det  yngsta  67.  Gubben  var  svag  och  vän- 
tade nu  på  den  stora  lönen  för  att  så  mycket  hafva  bidragit 
till  »rikets  förökelse  på  jorden»  och  de  saliga  andarnes 
antal  i  mormonhimlen.  Jag  hade  likväl  ej  den  tillfreds- 
ställelsen att  se  denne  vördnadsvärde  patriark  leka  med 
sina  pysar  eller  låta  dem   »rida,  rida  ranka»  på  pappas  knä. 

Jag  tillbragte  en  hel  eftermiddag  hos  en  gammal,  god- 
modig och  frispråkig  mormon,  som  talade  en  bred  York- 
shire- dialekt.  Han  hade  tre  hustrur,  hvilka  mycket  väl 
kunde  ha  passerat  för  hans  döttrar.  Det  var  litet  egen- 
domligt att  introduceras  i  följd  för  fru  S.  n:o  1,  fru  S. 
n:o  2  och  fru  S.  n:o  3.  Han  hade  gjort  flera  missions- 
resor till  sitt  fädernesland,  »gamla  England»,  var  en  nitisk 
mormon  och  mycket  villig  att  undervisa  mig  i  helgonens 
läror,  hoppandes,  att  jag  »måtte  förstå  sanningen  och  om- 
fatta e  van  gelium  » . 

Flertalet  är  starkt  representeradt  i  mormonreligionen. 
Den  gamle  mannen  sade  mig,  att  jag  ej  fick  låta  mig  be- 
dragas af  den  gängse  föreställningen,  att  Gud  är  en  ande, 
ty  huru  kunde  då  människan  vara  skapad  efter  hans  af  bild? 
Nej,  Gud  går  på  två  ben,  ser  genom  två  ögon,  luktar 
genom  sin  näsa  och  i  öfrigt  förhåller  sig  som  en  man  med 
en  naturlig  kropp.  En  af  apostlarne  har  framstält  Gud 
såsom  »liknande  en  välmående  engelsk  bonde»  !  Gud  Fader 
står  i  samma  förhållande  till  den  andre  personen  i  gudomen 

17 


258  EYRTIOFORSTA    KAPITLET. 

som  mormon  gubben  till  sina  söner.  Detaljerna  i  denna 
framställning,  hvilka  den  pratsamme  gubben  obesväradt 
framstälde  i  sina  hustrurs  och  barns  närvaro,  måste  förtigas. 
I  sitt  sökande  efter  stöd  för  månggifte  ha  mormonerna  upp- 
täckt, att  Jesus  Kristus  hade  flera  hustrur  och  barn.  Rörande 
den  helige  Ande  berättade  den  gamle  mannen  mig,  att  äfven 
han  liknar  en  människa  och  står  i  samma  förhållande  till 
Gud  som  en  mormonbiskops  rådgifvare  till  biskopen  sjelf. 
Men  antalet  personer  i  mormongudomen  slutar  icke  här. 
Fader  Adam  är  äfven  gud.  Denne  nye  Gud  introducerades 
för  verlden  af  Brigham  Young  i  Tabernaklet  den  9  april 
1852  i  följande  ordalag: 

»Nu  hören  det,  o,  I  jordens  innebyggare,  jude  och  hedning, 
helgon  och  syndare!  Då  vår  fader  Adam  kom  till  Eden  i  Lustgården, 
kom  han  dit  med  en  himmelsk  kropp  och  förde  Eva,  en  af  sina  hustrur, 
med  sig.     Han  hjelpte  till  att  skapa  och  organisera  denna  verld. 

»Han  är  Michael,  ärkeengelen,  den  gamle  af  dagarne,  om  hvilken 
helige  män  hafva  skrifvit  och  talat.  Han  är  vår  fader  och  vår  Gud 
och  den  ende  Gud,  med  hvilken  vi  hafva  något  att  skaffa.  Hvarje 
människa  på  jorden,  vare  sig  till  bekännelsen  kristen  eller  icke,  måste 
höra  det  och  skall  få  veta  det  förr  eller  senare.  > 

Men  det  stannade  ej  här.  Andra  gudar  voro  bakom 
förlåten,  väntande  på  att  blifva  introducerade ;  och  det  dröjde 
ej  länge,  innan  en  af  apostlarne  introducerade  Josef  Smith 
och  Brigham  Young  såsom  gudar,  den  förre  varande  äfven 
högre  än  »konungarnes  konung  och  herrarnes  herre».  Men 
de  öfriga  af  helgonen  fingo  ej  lemnas  alldeles  lottlösa;  häraf 
den  läran,  att  alla  mormoner  skola  med  tiden  blifva  gudar, 
skapa  egna  verldar  och  öfva  månggifte  i  den  himmelska 
verlden  likasom  här;  ty  då  helgonen  hafva  uppväckts  från 
de  döda  och  förhärligats  i  denna  verld,  skola  de  göra  den 
till  ett  slags  plantskola  för  att  befolka  andra  oräkneliga 
verldar.  Denna  lära  framstälde  den  gamle  mormonen  unge- 
fär på  följande  sätt: 

»Stora  ting  äro  förvarade  åt  oss.  Helgonen  skola  gå  från  den 
ena  härligheten  till  den  andra.  Då  jag,  som  fordom  patriarken,  tagit 
mig  hustrur,  födt  söner  och  döttrar  och  arbetat  för  'riket',  skall  jag 
gå  till  andeverlden  och  der  för  en  tid  predika  evangelium  för  de  hädan- 
gångne  andar  i  'fängelset,  som  icke  trodde  evangelium  i  köttet'.  Sedan, 
när  Josef,  Hyrum,  Brigham  och  andra  hvar  i  sin  tur  blifvit  uppväckta 
från  de  döda,  skall  Josef  i  sinom  tid  uppväcka  mig  med  alla  helgon, 
och  då  skall  jag  återförenas  med  alla  mina  hustrur,  hvilka  hafva  blif- 
vit äktade  med  mig  för  evigheten  sä  väl  som  för  denna  tiden.  Och 
då  skola  oräknelige  andar  födde  varda.     Då  skall  jag  gå  från  klarhet 


EN    UTFLYGT    TILL    SÖDRA    UTAH.      EN    MORMONTEOLOG.      259 

till  klarhet,  ser  du,  såsom  Herren  talat  genom  sin  tjenare  Brigham, 
och  skapa  mig  en  egen  verld.»  Här  kom  den  pratsamme  gubben  in 
på  andra  ämnen.  Enligt  mormonläran  skulle  den  sålunda  uppståndne 
och  förhärligade  mormongubben  taga  blott  en  af  sina  himmelska 
hustrur  med  sig  till  den  nya  jord,  som  han  skapat  åt  sig;  och  hon  skulle 
frestas  af  djefvulen,  falla  och  förföra  sin  man,  som  Eva  gjorde,  och 
sålunda  skulle  människoslägtets  hela  historia  åter  upprepas.  Efter  att 
hafva  nedstigit  i  grafven  for  andra  gången,  skulle  han  till  sist  blifva 
en  »gud  fader»,  som  sänder  sin  son  for  att  frälsa  sina  fallna  barn  på 
den  planet,  som  han  skapat.  På  detta  sätt  skall  det  fortgå  från  evig- 
het till  evighet,  tills  universum  är  fullt  af  millioner  sinom  millioner 
mormongudar,  hvilka  dyrkas  af  sina  skapade  varelser. 

Bland  mormonismens  kardinalläror  är  den,  att  synderna 
aftvås  genom  dopet,  utan  hvilket  ingen  kan  blifva  salig. 
Häraf  måste  de  döpas  för  hvarje  gång,  de  sjelfva  känna  sig 
ha  syndat,  eller  myndigheterna  befalla  dem  det.  En  mor- 
mon måste  sålunda  på  befallning  låta  sig  döpa  för  att  aftvå 
sig  den  stora  synden  att  ha  herbergerat  en  prestbyteriansk 
missionär.  Likaledes  låta  de  sig  döpa  för  de  döda.  Sålunda 
ha  patriotiske  mormoner  låtit  sig  döpa  för  presidenterna 
Washington,  Lincoln  och  Grant ;  och  en  fosterländsk  svensk 
mormon  lär  högtidligen  ha  låtit  sig  döpa  i  Utahs  Jordan 
för  vår  store  Gustaf  II  Adolf. 

På  tal  om  negrerna  sade  den  gamle  Provo-teologen,  att 
de  kunde  blifva  döpta  och  ingå  i  »kyrkan»,  men  de  kunde 
aldrig  uppstiga  till  den  presterliga  värdigheten,  ty  »de  äro 
ett  ogudaktigt  slägte».  Här  tog  den  gamle  till  vingarne 
och  sväfvade  upp  bland  de  höga  mormonlärorna  för  att  för- 
klara sitt  sista  påstående.  »Jo,  ser  du»,  så  ungefär  föllo 
hans  ord,  »Lucifer  och  Jesus,  som  voro  söner  till  Adam, 
kunde  ej  komma  öfverens,  ser  du,  rörande  människoslägtets 
frälsning.  Så  kommo  de  i  gräl  och  slutligen  i  öppen  strid. 
Ett  stort  antal  andar  uppträdde  på  skådeplatsen  och  togo 
parti  antingen  för  Jesus  eller  Lucifer.  Men,  ser  du,  Luci- 
fer blef  slagen  och  kastad  i  afgrunden  tillika  med  en  tredje- 
del af  himmelens  här.  De  som  stridde  för  Jesus  blefvo  upp- 
höjda till  himelsk  härlighet.  Men  det  fans  ett  antal  andar, 
som  voro  hvarken  goda  eller  onda  och  som  ej  stredo  vare 
sig  för  Jesus  eller  Lucifer;  och  desse  sändes  hvarken  till 
himmelen  eller  helvetet  utan  blefvo  —  negrer  med  en  ful 
svart  kropp!» 

Jag  lyssnade  vidare  till  den  gamles  prat  om  Mormons- 
bok    och  Abrahamsbok  och   de   orimligheter,  som  der  inne- 


•260  FYRTIOANDRA    KAPITLET. 

hållas.  Jag  bad  honom  förklara,  huru  det  kommer  sig,  att 
t.  ex.  Mormonsbok,  som  mormonerna  anse  vara  författad 
flera  århundraden  före  bibeln,  likväl  innehåller  så  många 
uttryck  och  äfven  hela  meningar,  som  förekomma  ej  blott  i 
både  gamla  och  nya  testamentet  utan  äfven  i  sånger  och 
uppbyggelseskrifter  af  detta  århundrade,  och  fraser,  som  voro 
vanliga  på  metodist-lägermöten  o.  s.  v.  Han  svarade,  att 
sådana  frågor  icke  härflöto  från  tron  utan  från  vår  tids 
tvifvelsjuka,  sådan  den  förutsagts  af  Josef  och  Hyrum.  Detta 
förmådde  likväl  ej  nedtysta  min  otro,  utan  framstälde  jag 
hvad  jag  trodde  om  Mormonsbokens  uppkomst:  att  den  leder 
sitt  ursprung  från  en  viss  Spauldings  manuskript  till  en 
roman.  Derpå  sade  han  mig  allvarligt,  att  jag  måste  om- 
vända mig  från  min  otro,  annars  skulle  jag  blifva  evigt 
förtappad. 


FYRTIOANDEA    KAPITLET. 
Allmänna  betraktelser  öfVer  mormonismen. 

Om  uthärdande  af  svåra  förföljelser  och  lidanden  för 
-en  religions  skull  vore  ett  afgörande  bevis  för  dess  sanning, 
skulle  mormonismen  kunna  göra  anspråk  på  att  vara  den 
sanna  religionen.  En  diger  volym  skulle  kunna  fullskrifvas 
af  skildringar  öfver  förföljelser,  som  mormonerna  utstodo  i 
Missouri  och  Illinois,  och  deras  oerhörda  lidanden  och  försakel- 
ser under  färderna  till  Utah.  Man  bör  dock  komma  ihåg, 
att  de  utom  alt  det  orimliga  i  deras  läror  äfven  gjort  sig 
skyldiga  till  att  »sätta  kött  sig  till  arm».  I  mormonismen 
upprepas  den  gamla  villfarelsen,  att  Kristi  andliga  rike  upp- 
fattas som  ett  verldsligt  och  yttre,  som  i  detta  fall  skulle 
upprättas  än  i  Missouri,  än  i  Illinois  och  än  i  Utah.  Häraf 
deras  sammanblandning  af  kyrka  och  stat  och  det  olidliga, 
gränslösa  prestväldet,  hvarom  man  kan  göra  sig  en  före- 
ställning af  det  redan  framstälda  så  väl  som  af  nedan  stå- 
ende uppgift  på  den  mormonska  hierarkiens  härskara.  Först 
kommer  profeten  och  presidenten,  som  har  2  rådgifvare. 
Dernäst  komma  de  12  apostlarne,  hvar  och  en  med  3  råd- 
gifvare;   vidare  30  patriarker;  240  biskopar;  4,260   »sena- 


ALLMANNA   BETRAKTELSER    OFVER    MORMONISMEN.         261 

torer»;  3,421  öfversteprester  (Israels  barn  redde  sig  med  eri)> 
9,651  äldste;  1,347  prester;  1,515  lärare;  2,979  diakoner 
—  summa  25,000  kyrklige  ämbetsmän  öfver  en  befolkning, 
som  ej  uppgår  till  fullt  200,0001 

Som  bekant  antogs  i  kongressen  på  senator  Edmunds 
förslag  en  lag  mot  månggiftet  i  Utah,  enligt  hvilken  hvarje 
polygamist  förlorar  sin  rösträtt  samt  valbarhet  till  ämbete; 
och  en  komité  tillsättes  af  Unions-regeringen  att  öfvervaka 
valen,  hvarigenom  man  hoppas  åstadkomma  en  anti-polyga- 
mistisk  lagstiftande  församling  inom  territoriet.  Om  denna 
lag  kunde  strängt  tillämpas,  skulle  den  tilldela  månggiftet 
ett  svårt  slag;  men  nu  är  det  ytterst  svårt  att  bevisa  att 
en  mormon  öfvar  månggifte,  alldenstund  han  ingått  hem- 
liga äktenskap,  som  ej  gälla  inför  lag.  Föröfrigt  vitnar  ej 
den  ena  mormonen  mot  den  andre.  Dessutom  är  månggif- 
tet blott  en  gren  af  denna  vidunderliga  despotism,  som  står 
i  ständigt  uppror  mot  landets  regering  och  lagar;  och  det 
torde  till  sist  komma  derhän,  att  regeringen  får  lof  att 
behandla  mormonismen  som  sådan. 

Under  ett  samtal  med  Förenta  Staternas  president  i  Was- 
hington framstälde  jag  åtskilliga  sorgliga  iakttagelser,  som 
jag  gjort  rörande  mina  landsmäns  ställning  i  Utah.  Han 
uttryckte  sitt  allvarliga  bekymmer  deröfver  och  sade,  att 
han  skulle  göra  alt  hvad  han  kunde  för  mormon-problemets 
lösande;  men  påpekade  på  samma  gång  svårigheten  uti  att 
i  ett  fritt  land  stifta  undantagslagar. 

Med  alt  erkännande  af  det  goda,  som  protestantiske 
missionärer  uträtta  i  Utah,  måste  jag  uttrycka  som  min 
enskilda  öfvertygelse,  att  de  kunna  föga  åstadkomma  bland 
mormonerna.  Ytterst  få  mormoner  ha  blifvit  omvända  genom 
deras  verksamhet.  Deremot  utföres  ett  mycket  betydelse- 
fullare verk  genom  missionsskolorna. 

Det  gifves  enligt  mitt  förmenande  ett  radikalmedel  mot 
mormonismen  såväl  som  mot  hvarje  annan  form  af  religiös 
fanatism  och  vidskepelse,  vare  sig'  i  Utah  eller  annorstädes ; 
och  det  är  en  sund  folkupplysning.  Om  Förenta  Staternas 
regering  upprättade  folkskolor  i  Utah,  sände  dit  duglige 
lärare  och  tvingade  föräldrarne  att  hålla  sina  barn  i  skolorna, 
skulle  mormonismens  galenskaper  snart  försvinna  från  Ameri- 
kas fria  jord.  Folkundervisningen  i  de  allmänna  skolorna 
borde    blifva    obligatorisk    öfver    hela    landet.     Detta  skulle 


262  FYRTIOTREDJE    KAPITLET. 

äfven  blifva  det  kraftigaste  medlet  mot  katolicismens  infly- 
tande. Likaledes  borde  något  göras  för  att  upplysa  mas- 
sorna i  vårt  land  om  mormonismens  ohyggligheter  och  bedrä- 
gerier. Det  är  både  sorg  och  skam,  att  så  stor  okunnigket 
råder  bland  vår  allmoge,  att  det  ens  är  möjligt  att  vinna 
proselyter  för  mormonismen. 


EYPTIOTREDJE    KAPITLET. 
En  veckas  färd  uppför  Missisippi. 

I  Amerika  är  alting  tilltaget  i  stor  skala.  Dess  gräs 
är  högt  som  småskog;  dess  buskar  äro  stora  träd;  och  dess 
träd  äro  somliga  högre  än  de  högsta  torn,  högre  än  pyra- 
mider; på  dess  gräsmattor  kunde  sättas  hela  kejsaredömen 
utan  att  behöfva  vidröra  skogsranden  eller  bergsfoten;  dess 
insjöar  äro  haf,  och  dess  floder  äro  sjöar  stadda  i  oupp- 
hörlig vandring  tusentals  mil  från  bergen  till  hafven;  dess 
ångbåtar  i  skärgårdar  och  på  floder  äro  flytande  palats. 
Föreställ  dig  en  jättestor  färja  med  platt  botten,  lastad  med 
en  hvitmålad  trevånings  byggnad  och  drifven  framåt  med 
ett  skofvelhjul  i  aktern,  som  sättes  i  rörelse  af  en  stor 
ångmaskin,  placerad  på  nedersta  däcket,  och  du  har  en  bild 
af  den  amerikanske  flodångaren.  Dessa  flodbåtar  uppnå 
stundom,  såsom  fallet  är  med  Hudson-ångarne,  en  längd  af 
420  fot,  således  längre  än  mången  transatlantisk  ångare, 
och  en  bredd  af  70—85  fot  med  1,500—2,000  tons  dräg- 
tighet;  och  det  skofvelhjul,  som  framdrifver  det  flytande 
palatset,  är  stundom  40  fot  i  diameter,  altså  af  vanlig  hus- 
höjd. En  flodångare  af  största  slaget  har  sofrum  för  900 
personer  och  kan  bekvämt  rymma  fyra  gånger  så  många 
människor.  Matsalarne  och  sällskapssalongerna  äro  inredda 
med  furstlig  lyx  i  fråga  om  upplysning,  silfver,  blommor, 
brussel-mattor,  dyrbara  målningar  och  stoppade  sammets- 
klädda  möbler.  Ej  mindre  än  omkring  2,000  flodbåtar 
plöja  för  närvarande  Missisippis  böljor. 

Det  var  redan  början  af  Oktober,  och  resan  gälde  S:t 
Paul,    Minn.,    från    Rock    Island,    111.,    ett  afstånd  af  nära 


264  FYRTIOTREDJE    KAPITLET. 

500  mil.  Säsongen  var  visserligen  slut,  och  våra  brådskande 
och  orolige  amerikanske  vänner  sade  att  långa  resor  på  flod- 
ångare äro  enformiga  och  tråkiga ;  men  vi  kunde  likväl  ej 
förmå  oss  låta  tillfället  att  färdas  uppför  öfre  Missisippi  gå 
oss  ur  händerna.  Vi  gingo  altså  en  mulen  eftermiddag 
ombord  på  »Libbie  Conger»  och  rönte  genast  ett  varmt 
mottagande  af  kaptenen  och  »clerken».  Däcket  var  full- 
lastadt  af  handelsvaror,  stora  lårar  och  stenkol  etc;  men 
salongerna  voro  elegant  inredda.  Passagerarnes  antal  var 
större  än  vi  väntade  i  anseende  till  den  sena  årstiden.  Vi 
intaga  vårt  »state-room»  och  känna  oss  snart  hemmastadda. 
Supé  serveras  tidigt,  h varefter  samtalas,  läses  och  sjunges. 
Utom  digra  luntor  fulla  af  annonser  samt  bibeln  fanns  god 
tillgång  på  tidningar  och  annan  lektyr;  men  ingen  rusdryck- 
försäljning. De  fleste  af  passagerarne  voro  farmare,  som 
kommo  från  S:t  Louis,  der  de  bevistat  en  åkerbruksut- 
ställning. De  voro,  såsom  amerikanare  i  allmänhet  äro, 
mycket  intelligenta,  okonstlade,  men  artiga,  isynnerhet  mot 
fruntimren,  och  talade  med  hänförelse  om  sitt  stora,  härliga 
och  fria  fosterland  i  allmänhet  och  Missisippi-dalen  i  syn- 
nerhet. Jag  smittades  af  hänförelsen  och  började  äfven  jag 
med  stolthet  tänka  derpå,  att  vi  färdas  uppför  verldens  i 
viss  bemärkelse  största  och  betydelsefullaste  flod. 

Denne  väldiga  Missisippi,  som  först  upptäcktes  af  de 
Soto  1541,  men  hvars  källor  upptäcktes  först  1832  af  School- 
craft,  famnar  med  sina  omkring  200  armar  ett  område  af 
36,340  kvadratkilometer  mellan  Allegheny-bergen  i  öster 
och  Klippbergen  i  vester.  Dess  förnämsta  bifloder  i  vester 
äro  S:t  Peter  eller  Minnesota,  Iowa,  Des  Moines,  Missouri, 
S:t  Francis,  White  Eiver,  Arkansas  och  Red  Eiver;  och  i 
öster  S:t  Croix,  Wisconsin,  Illinois,  Ohio,  Yazoo.  Eäknas 
dess  längd  från  sjön  Itasca  i  norra  Minnesota  såsom  dess 
källa  är  dess  längd  5,160  kilom. ;  men  om  man,  som  sig 
bör,  räknar  dess  början  från  Missouris  källor,  är  dess  längd 
7,275  kilom.,  den  största  af  alla  floders  på  hela  jorden. 
Man  har  beräknat,  att  Missisippis  väldiga  och  rika  område 
kan  uppehålla  minst  200  millioner  människor.  Den  är 
segelbar  för  ångbåtar  3,525  kilom.  från  sin  mynning  och, 
om  bifloderna  inberäknas,   27,100  kilom.! 

Följande  morgon  anlände  vi  till  Clinton,  der  Chicago 
och    Northwestern-banan    har    slagit    en  storartad  bro  öfver 


EN    VECKAS    FÄRD    UPPFOR    MISSISIPPI. 


265 


Missisippi,  och  hvarest  vi  fingo  stanna  och  öfva  tålamod 
tills  på  eftermiddagen.  Denna  stad  lika  som  alla  städer  vid 
Missisippi,  der  någon  järnbana  skär  den  väldiga  floden,  sjuder 
af  intensivt  lif  och  rörelse.  Här  ligga  flodångare  i  stort 
antal  och  lasta  säd  och  frukt  samt  mejeriprodukter  och  lef- 
vande  eller  slagtad  boskap  från  de  rika  och  bördiga  staterna 
Illinois  öster  och  Iowa  vester  om  floden. 

Besättningen  på  båten  består  af  negrer,  kommenderade 
af   hvite   förmän.     De  svarte  tycktes  vara  raske  arbetare,  i 


Tn 


jiiinflH! 
iiiiiiiIIHI 

ffllMlllill 


Rock  Island  House,  i  Rock  Island,  Illinois. 

synnerhet  under  en  skicklig  förman.  Lemnade  åt  sig  sjelfve 
visa  de  sig  något  tafatte.  Från  Clinton  färdas  vi  genom 
den  andra  järnvägsbron  öfver  Missisippi,  sedan  vi  lemnade 
Rock  Island.  Strömdraget  är  starkt  i  följd  af  den  stora 
vattenhöjden,  orsakad  af  ett  ovanligt  starkt  regnfall;  och 
emedan  vår  båt  släpar  en  stor  fullastad  pråm  vid  sidan, 
går  det  mycket  sakta  framåt.  Taflan,  som  utbreder  sig 
omkring  oss,  är  storartad  och  pittoresk.  Den  omkring  en 
half  mil  breda  »vattnens  fader»  vältrar  ständigt  sin  ofantliga 


266  FYRTIOTREDJE    KAPITLET. 

vattenmassa  mot  oss  efter  sin  fåra,  som  slingrar  sig  i  djerfva 
krökningar  mellan  de  höga  flodstränderna  eller  »bluffarne». 
I  dalarne  mellan  de  af  tjock  och  hög  löfskog  beväxta  höj- 
derna ligga  små  välbygda  städer  och  nybyggen.  Men  hvad 
är  detta,  som  kommer  emot  oss?  Det  är  en  lång  och  smal 
ö  af  timmer  på  h vilken  resa  sig  ett  par  små  hus  af  plank, 
omgifna  af  ett  hälft  dussin  män  i  blå  blusar.  En  ångbåt 
skjuter  hela  ön  framför  sig.  Vi  skola  under  resan  möta 
dylika  öar  i  hundratal.  Dessa  ofantligt  stora  timmerflottar 
från  Minnesotas  och  Wisconsins  skogar  framdrifvas,  som 
sagdt,  bakifrån  af  dertill  särskildt  bygda  ångbåtar.  Det 
är  förvånande  att  se,  med  hvilken  skicklighet  dessa  flottar 
på  detta  sätt  manövreras  och  styras  efter  starka  strömdrag 
mellan  holmar  och  genom  trånga  broöppningar.  Der  komma 
flytande  emot  oss  stora  byggnader,  liknande  jättesköldpad- 
dorna i  den  japanesiska  sagan;  dessa  äro  passagerarebåtar. 
Hade  jag  tid,  kunde  jag  nämna  dem,  såsom  Homerus  i  ord- 
ning uppräknar  sina  hjeltar.  Der  komma  Sv  anor,  Tele- 
grafer^  Teuton,  De  Soto  och  en  hel  hop  presidenter  och 
storheter,  af  hvilka  många  äro  för  främlingen   okända. 

Från  nedra  däcket  höres  en  af  den  »svarta»  besättningen 
med  djup  basstämma  sjunga: 


»John  Browns  body  lies  mpuld'ring  in  the  grave  :,:  :, 

But  his  soul's  marching  on. 

Glory,  glory  Hallelujah,  :,:  :,:  His  soul's  marching  on. 


John  Brown  died  that  the  slave  might  be  free  :,:  :,:  :,: 
But  his  soul's  marching  on. 
Glory,  glory  etc. 

He  captured  Harper's  Ferry  with  his  nineteen  men  so  true, 
And    he  frightened  old  Virginia,  till  she  trembled  through  and 

through. 
They  hung  him  for  a  traitor,  themselves  the  traitor-  crew, 
But  his  soul's  marching  on»  etc. 

Efter    en    stunds    tystnad  uppstämdes  en  annan  sång, 
som  i  ordagrann  öfversättning  har  följande  lydelse: 

»Jag  rullar,  jag  rullar  genom  en  ovänlig  verld  :,: 
O,  bröder,  hjelpen  mig;  o  bröder,  viljen  I  ej  hjelpa  mig  bedja? 
"  O,  systrar,  hjelpen  mig;  o,  systrar,  viljen  I  ej  hjelpa  mig  bedja? 
Viljen  I  ej  hjelpa  mig  tjena  min  Gud?> 

Och    derpå    följde    ytterligare    en    annan    af    följande 
lydelse : 


EN    VECKAS    FÄRD    UPPFOR   MISSISIPPI.  267 

«0,  give  me  wings,  Oh,  good  Lord,  give  me  wings,  And  oh! 

My  Lord,  give  me  the  wings  for  to  move  along. 

Oh,  Methodist  is  my  name,  And  oh,  glory! 

I  intend  to  live  and  die  the  same,  And  oh,  glory! 

I  love  the  shouting  Methodist',  And  oh,  glory! 

Because  they  sing  and  pray  the  best,  And  oh,  glory!» 

»0,  gif  mig  vingar,  o,  gode  Herre,  gif  mig  vingar,  och  o! 

Min  gode  Herre,  gif  mig  vingar  att  flytta  mig  framåt. 

0,  Metodist  är  mitt  namn;  och,  o,  ära! 

Jag  ämnar  som  sådan  lefva  och  dö;  och,  o,  ära! 

Jag  älskar  den  ropande  och  skrikande  Metodist;  och,  o,  ära! 

Ty  af  alla  sjunga  och  bedja  de  bäst;  och,  o,  ära! 

Natten  har  redan  fallit,  gnistorna  från  skorstenen  spegla 
sig  ett  ögonblick  i  Missisippi  och  så  försvinna,  deuthängda 
lamporna  kasta  nu  och  då  sitt  röda  sken  på  en  timmer- 
flotte, som  möter  oss,  eller  in  i  urskogen  på  stranden;  under 
det  eldskenet  från  ugnen  under  ångpannan  belyser  en  hop 
pittoreska  figurer  på  nedre  däcket.  Om  en  stund  uthänges 
en  extra  lampa,  och  båten  lägger  till  vid  en  landnings- 
plats. Mera  ljus*!  Några  kolsvarte  fackelbärare  träda  fram, 
landgången  firas  ned,  och  en  brokig  skara  människor  står 
på  stranden  och  ser  på.  Taflan  är  pittoresk.  Vinden  kastar 
flammorna  från  facklorna  hit  och  dit,  och  brinnande  tjära 
faller  ned  i  alt  för  nära  grannskap  med  den  eldfängda  trä- 
båten och  de  ännu  mera  eldfängda  ämnena  på  densamme. 
En  rad  emigranter  med  gäckar,  kistor,  barn  och  bylten 
belyses  nu  och  då  på  bakre  delen  af  nedre  däcket. 

Landgången  firas  upp,  och  båten  styrer  åter  kosan 
uppåt  mot  ett  starkt  strömdrag.  Det  röda  lampskenet  uppen- 
barar här  och  der  spöklika  former,  som  sträcka  sina  jätte- 
armar ut  öfver  floden,  såsom  ville  de  fånga  oss;  här  och 
der  synes  en  människofigur  mellan  träden. 

Kvällen  är  lång;  och  innan  vi  taga  vårt  »state-room» 
i  besittning,  går  jag  ned  på  nedre  däcket  för  att  bilda  nya 
bekantskaper.  Jag  vänder  mig  först  till  en  svart  »steam- 
boat-hand»,  benämd  Jim. 

»Hur  står  det  till,  Jim?» 

»Mig  ensam,  fattig  neger.  Före  kriget  var  jag  slaf, 
nu  fri ;  men  hvad  tjenar  det  till  att  vara  fri,  då  du  är  slaf 
under  dig  sjelf.  Då  jag  blef  fri  från  min  gamla  herska- 
rinna,  då  jag  var  slaf,  som  var  god  mot  mig,  blef  jag  kär 
i  en  flicka.     Detta  var  bara  att  ..utbyta  en  •herskarinna  mot 


268 


FYRTIOTREDJE    KAPITLET. 


en  annan,  och  jag  var  nu  slaf  värre  än  nå'nsin.     Och  jag 
hade    alt    för  mig  sjelf  —  flickan  ville  inte  ha  mig.     Och 


EN    VECKAS    FÄRD    UPPFOR    MISSISIPPI.  269 

der  var  jag  åter  ensam ;  och  ingen  bryr  sig  om  mig,  utom 
när  jag  förtjenat  litet  pengar  —  då  komma  de  och  vilja 
spela  med  mig  och  bjuda  mig  dricka  och  ta  pengarne  från 
mig.     Nu    är  jag    slaf  på   den  här  ångbåten  och  när  — .» 

Här  af  bröts  Jims  okonstlade  berättelse  af  förmannen, 
som  befalde  honom  gå  till  sitt  arbete  i  ordalag,  som  be- 
styrkte Jims  sista  anmärkning.  Jim  lyder  genast  och  sprin- 
ger med  de  ofri  ga  negrerna  till  arbetet,  hvilket  utföres  raskt. 

Dernäst  slår  jag  mig  ned  bland  en  grupp  karlar  till- 
•  hörande  besättning  och  emigranter,  hvilka  sitta  på  några 
säckar  med  fötterna  sträckta  nppåt  och  tala  om  flod-histo- 
rier. Här  omtalades  jättekrokodiler  och  flod- vidunder,  hvilka 
gripit  hela  båtlaster  i  sitt  gap  och  söndertuggat  dem  som 
sardiner  eller  slukat  dem  som  ostron;  eller  sönderbitit  skof- 
velhjulen  på  flodbåtarne;  eller  —  såsom  senare  omtalades 
—  genom  vänligt  bemötande  blifvit  så  välvilligt  stämda 
mot  en  viss  kapten  på  en  flodbåt,  att  de  vid  ett  olycks- 
tillfälle bitit  hyarandra  i  stjerten  och  bogserat  hans  båt  till 
närmaste  stad  o.   s.  v. 

»Om  Ni  gått  igenom  alt  hvad  jag  genomgått,»  sade 
en  äldre  flod-busse,  »skulle  Ni  se  ut  som  en  torkad  och 
uppäten  kattfisk.  Mitt  namn  hade  stått  i  hundra  femtiotre 
tidningar,  innan  någon  af  er  nånsin  såg  en  anka  eller  hörde 
en  uggla.  Jag  har  sprängts  i  luften  från  ångbåtar  i  sjutton 
stater  och  flera  territorier.  Vid  de  flesta  tillfällen  giDgo 
alla  förlorade  utom  jag.  Bitar  af  min  hufvudskål  och  mina 
refben  ligga  kringströdda  öfveralt  efter  Missisippi  och  dess 
bifloder  etc.   etc.» 

Tidigt  följande  morgon  anlände  vi  till  Dubuque*),  en 
blomstrande  stad  vid  Missisippi  inom  Iowa  med  25,000 
innevånare,  der  vi  fingo  öfva  oss  i  tålamod  till  kl.  3  e.  m., 
då  vi  styrde  kosan  genom  den  tredje  järnvägsbron  i  ord- 
ningen öfver  Missisippi.  Denna  bro  har  Illinois  Central- 
bolaget slagit  öfver  »vattnens  fader.»  Vi  passera  här  nord- 
liga gränsen  mellan  Illinois  och  Wisconsin  öster  om  floden, 


*)  Julien  Dubuque,  en  i  Canada  bosatt  fransman,  som  ligger  be- 
grafven  på  en  höjd  nära  staden,  var  den  förste  hvite  »settlaren>  i 
Iowa  och  den  ende  som  lyckades  förmå  indianerna  att  arbeta.  Han 
ansågs  af  dem  som  en  stor  » medicin-man»,  och  ntöfvade  för  en  tid 
oinskränkt  välde  öfver  dem.  Han  dog  1800.  —  I  närheten  af  denna 
stad  rinnas  rika  blygrufvor. 


270  FYRTIOTREDJE    KAPITLET. 

livars    stränder    blifva    högre  och  högre  samt  mer  och  mer 
pittoreska. 

Följande  morgon  kommo  vi  till  Prärie  du  Chien,  hvar- 
est  Milwaukee  och  S:t  Paul -järn  vägsbolaget  slagit  en  stor- 
artad bro  öfver  Missisippi,  den  fjerde  i  ordningen,  som  vi 
genomfara.  Mellan  de  storartade  och  skogbeväxta  höjderna 
å  ömse  sidor  om  floden  synes  en  mängd  täcka  nybyggen. 
Man  känner  sig  nästan  färdig  att  afundas  de  människor, 
hvilkas  lott  fallit  i  så  ljufliga  platser  som  dessa.  I  flere  af 
dessa  nybyggen  bor  ett  stort  antal  landsmän;  bland  dessa 
må  nämnas  Lansing  i  Iowa,  i  hvars  närhet  ett  gammalt 
och  blomstrande  svenskt  nybygge,  Village  Creek,  är  beläget. 
Ingen  regel  utan  undantag.  Bland  de  blomstrande  och  om 
en  hög  grad  af  hyfsning  och  välmåga  vitnande  nybyggena 
ligger  Genoa,  en  italiensk  koloni,  bestående  af  eländiga  och 
smutsiga  kyffen  och  jordkulor,  talrika  krogar,  en  katolsk 
kyrka  med  prest  samt  osnygga  och  ruskiga  människor. 

Det  klagas  öfver,  att  det  börjar  blifva  enformigt.  »Den 
långa  resan,  maträtterna,  tidsfördrifven,  alt  blir  enformigt», 
klagar  en  bildad  reskamrat,  som  är  på  väg  från  S:t  Louis 
till  S:t  Paul.  Han  är  affärsman  och  har  valt  att  resa  med 
båt  istället  för  på  järnväg  för  att  hemta  hvila ;  men  han  är 
nu  trött  på  hvilan.  Lifvet  ombord  är  mycket  stilla.  Rus- 
drycker säljas  icke,  hvadan  intet  drickande,  ingen  oordning 
förekommer.  Ingen,  icke  ens  de  något  råbarkade  karlarne 
på  nedra  däck,  begagnar  sig  af  grofva  svordomar,  som  äro 
vanliga  alltid,  allestädes  och  hos  personer  af  alla  stånd  och 
klasser  i  Sverige.  För  min  del  njöt  jag  en  välbehöflig  hvila 
efter  de  långa  och  ansträngande  resorna  i  den  aflägsna  Ve- 
stern.  Icke  alla  få  tillbringa  en  kort  vecka  af  sitt  korta 
lif  på  den  majestätiska  Missisippi.  Visserligen  stores  vår 
njutning  något  af  det  ihållande  regnvädret;  men  vi  värdera 
derföre  så  mycket  mer  de  klara  och  vackra  solskensstun- 
derna. Hösten  har  ock  sina  behag,  isynnerhet  i  Amerika. 
En  mästares  pensel  borde  återgifva  dessa  bjerta  och  under- 
sköna färgskiftningar  på  löfskogen,  som  betäcker  höjderna 
å  ömse  sidor  om  floden.  Der  glänser  en  löfskogs-dunge 
som  röda  eldflammor  i  aftonsolens  sken ;  under  det  en  annan 
höjd  bredvid  är  betäckt  med  mosaiker  i  de  bjertaste  och 
lifligaste  färger. 


EN    VECKAS    FÄRD    UPPFOR    MISSISIPPI.  271 

Missisippis  vatten  skall  vara  »sött»  ;  men  det  är  lika 
beskt  som  det  är  grönt  och  grumligt.  Om  du  låter  ett  glas 
Missisippi- vatten  stå  några  ögonblick,  anagras  fasta  ämnen 
på  dess  botten.  Detta  glas  är  ett  litet  geologiskt  museum, 
innehållande  jordarter  från  Iowas,  Minnesotas,  Wisconsins 
eller  Dakotahs  bördiga  farmar;  eller  kanske  förvittrade  delar 
af  Klippbergens  rötter ;  eller  ock  mylla  från  någon  indians 
melon-  eller  kål-täppa  i  Montana,  Wisconsin  eller  Dakotah ;  ja, 
hvem  vet,  från  hvilka  håll  dess  innehåll  kommit?  Detta 
glas  vatten  predikar  vältaligt  om  det  flydda  och  det  när- 
varande och  profeterar  om  det  kommande.  Det  var  en  tid, 
då  de  underjordiska  krafterna  hade  största  väldet  på  vår 
jord;  då  de  höjde  de  stora  fastlanden  ur  hafvens  djup  och 
reste  vår  jords  väldiga  Änder  och  Alper  tiotusentals  fot 
öfver  hafvet  mot  skyn;  då  dessa  jordens  inre  krafter  ut- 
kommenderats att  bereda  en  boning  för  människan.  Men 
andra  krafter,  yttre  krafter  —  luft,  stormar,  regn  och  floder 
—  hafva  kämpat  mot  de  förra.  Under  oräkneliga  åldrar 
hörde  de  till  det  kufvade,  men  icke  besegrade  partiet.  Vul- 
kanus  rasade,  så  att  bergens  grundvalar  bäfvade  och  spru- 
tade nu  och  då  vredens  glödande  floder  ur  sina  gap;  men 
hans  kufvade  fiender  voro  ej  overksamme.  De  undergräfde 
bergens  rötter;  de  fylde  igen  de  hemska  djupen,  m.  e.  o.  mot- 
verkade i  alt  de  underjordiska  makternas  planer  och  sträf- 
vanden.  Vulkanus  började  åldras  och  tröttna,  men  Oceanen 
deremot  bibehöll  och  bibehåller  ännu  all  sin  ungdomsstyrka. 
Dessa  yttre  krafter  ha  vunnit  herravälde  öfver  de  inre  och 
skola  äfven  med  all  sannolikhet  behålla  det.  Oceanen  med 
sina  tusentals  armar  och  skarpa  fingrar  gräfver,  rifver  och 
sliter  för  att  slå  under  sig  så  mycket  som  möjligt.  Hans 
girighet  är  omättlig. 

Blicka  vi  tillbaks  genom  vår  jords  historia,  se  vi  öfver- 
allt  de  gigantiska  resultaten  af  vattnens  och  luftens  outtrött- 
liga verksamhet.  Ej  blott  under  det  adamitiska  slägtets 
lifstid,  utan  äfven  under  de  fyrfotade  varelser  tid,  hvilka 
omedelbart  företrädde  slägtet  homo;  ja,  äfven  under  rep  ti - 
liernas  dynasti  och  förut  hafva  dessa  krafter  oupphörligt 
arbetat  på  att  utjemna  det  ojemt  är.  Flodbäddar  hafva 
gräfts  djup  ned  i  jorden  och  sedan  utplånats.  Sjö-basiner 
hafva  urhålkats;  Niagara-svalget  har  utgräfts,  flera  kva- 
dratmil högland  med  underliggande  klippgrunder  hafva  bort- 


272  FYRTIOTREDJE    KAPITLET. 

sopats;  och  bergshöjder  hafva  uppfrätits  och  »förnedrats» 
tusentals  fot.  Sålunda  voro  Allegheny-bergen  en  gång  3000 
fot  högre  än  någon  människa  sett  dem. 

Vattnens  sig  alt  underläggande  kraft  är  oupphörligt  i 
verksamhet.  Hvad  som  hän  dt  och  händer  skall  äfven  hända, 
och  bergens  dom  är  inristad  på  deras  panna.  Bergen  skola 
bortfrätas.  Höglanden  skola  utjemnas.  Oceanen  skall  upp- 
sluka landet;  och  af  alla  dessa  undersköna  trakter,  som  en 
gång  voro  människans  boningsplatser,  skall  en  gång  åter- 
stå en  klippig  ö,  en  raggig  flodstrand,  en  sjunken  sandbank 
—  smulor,  som  fallit  från  den  fråssande  Oceanens  bord. 


Vi  äro  redan  i  La  Crosse,  en  mycket  blomstrande  stad 
i  Wisconsin  med  nära  20,000  innevånare,  hvarest  ytterligare 
en  järnvägsbro  slagits  öfver  Missisippi,  den  femte  i  ordnin- 
gen, som  vi  genomfara.  Här  såväl  som  öfver  alt  efter  Mis- 
sisippi äro  en  mängd  sågverk;  och  ofantliga  massor  trä- 
virke flottas  ned  från  Wisconsins  skogar  efter  Missisippis 
bifloder.  Ju  längre  norr  vi  komma,  ju  mera  pittoresk 
blir  den  omgifvande  naturen.  »BlufTerna»  eller  flodsträn- 
derna resa  sig  högre  och  i  mer  och  mer  egendomliga  och 
fantastiska  former.  På  flera  ställen  vidgar  sig  floden  till 
sjöar,  af  hvilka  somliga  uppnå  en  bredd  af  2  å  3  mil. 
Omkring  stränderna  synas  här  och  der  blomstrande  nybyg- 
gen;   men   en  mängd  af  den  rika  jorden  är  ännu  obrukad. 

I  Winona,  en  stad  i  Minesota  med  omkring  12,000 
innevånare,  skares  floden  ytterligare  af  en  järnbana;  och  vi 
fara  genom  den  sjette  järnvägsbron  i  ordningen.  Trakten 
å  ömse  sidor  om  floden  blir  alt  vildare.  Vi  färdas  tiotals 
mil  utan  att  se  en  människoboning,  under  det  den  väldiga 
floden  flödar  stilla,  men  djup  och  mäktig  framåt  mellan 
klippor  och  af  urskog  beväxta  höjder,  såsom  han  gjorde 
innan  Mose  företog  sin  första  flodfärd,  innan  Egyptens 
pyramider  restes;  och  undersköna  blommor  prunkade  och  de 
mångfärgade  höstlöfven  glänste  i  aftonsolen  som  röda  eld- 
flammor, som  skinande  guld;  och  älskare  öfvade  älskog  och 
krigare  gjöto  hvarandras  blod  på  dess  stränder,  innan  Tröja 
belägrades.  Några  årtionden  försvinna,  och  jag  ser"half- 
nakne  jägare  med  båge  och  pil  smyga  omkriag  mellan 
jätte-ekarne    på    stranden    och    lyssna    till  andarnes  röster. 


EN    VECKAS    FÄRD    TTPPFOR    MISSISIPPI. 


273 


»Ha-ha!»  ljuder  krigarens  helsning  till  de  dånande  vattnen ; 
»Ha-ha!»  genljuda  andarnes  svar  mellan  klippor  och  strän- 
der. Och  jag  ser  krigareskarorna  draga  sig  samman,  och 
jag  hör  deras  vilda  stridsrop  genljuda  mellan  höjderna,  flo- 
dens böljor  färgas  af  de  slagnes  blod  och  kvinnorna  utstöta 
klagoskri  öfver  sina  fallna  och  döda.  Och  dagen  börjar 
skymmas,  och  de  lätta  kanoterna  skjutas  ut  här  och  der  från 


Utsigt  af  öfre  Missisippi. 

stranden  och  ila  i  olika  riktningar  öfver  böljorna  och  lägga 
till  vid  byar  af  wigwams ;  och  lägereldar  upplysa  den  mörka 
kvällen,  och  omkring  eldarne  dansa  de  segrande  krigarne, 
prydde  med  de  slagnes  ben  och  skalper. 

Så    hviskar    den    mäktiga    floden  sin  saga  i  vårt  öra, 
då   den  vackra  sjön  Pepin,  omkransad  af  nybyggen,  utbre- 

18 


274  FYRTIOFJERDE    KAPITLET. 

der  sig  framför  oss.  De  äldsta  af  dessa  nybyggen  räkna  ännu 
ej  trettio  år,  men  de  hafva  i  verkligheten  bevitnat  hvad 
vi  i  inbillningen  nyss  skådat.  Under  1860 — 64  gjorde 
indianerne  i  massor  anfall  på  dessa  nybyggen,  massakrerade 
innevånarne  och  uppbrände  husen.  Jag  träffade  sedermera 
landsmän,  som  måst  fly  från  sina  hem  och  gömma  sig  undan 
rödskinnen  och  med  knapp  nöd  räddat  sitt  lif. 


FYRTIOFJERDE    KAPITLET. 
S:t  Paul  och  Minneapolis.    Jordbruk  och  nybyggarelif. 

S:t  Paul  är  utan  tvifvel  en  af  de  vackraste,  om  ej  den 
vackraste,  staden  i  nordvestern.  Från  höjderna,  på  h vilka 
den  är  bygd,  har  man  en  af  de  herligaste  och  mest  stor- 
artade utsigter,  man  gerna  kan  tänka  sig.  Mellan  de  ståt- 
liga skogbeväxta  »blufferna»  vältrar  sig  den  väldiga  Missi- 
sippi  i  strida  strömmar  ned  mot  S:t  Paul,  hvilka  göra  det 
omöjligt  att  komma  längre  upp  med  ångbåt.  De  storartade 
offentliga  och  enskilda  byggnaderna  vitna  om  stor  rikedom; 
och  de  utmärkta  högre  och  lägre  skolorna  och  läroanstal- 
terna samt  de  aktningsvärda  offentliga  samlingarna,  kyrkorna 
och  tidningspressen  vitna  derom,  att  den  storartade  och 
intensiva  materiela  utvecklingen  icke  fortgår  på  bekostnad 
af  den  andliga. 

Likasom  den  ständiga  och  starka  invandringen  i  så 
ofantligt  hög  grad  bidragit  till  att  utveckla  Vesterns  stora 
naturtillgångar,,  har  den  ock  öfveralt  medfört  sina  svårig- 
heter. Af  S:t  Pauls  50,000  innevånare  består  betydligt 
mer  än  hälften  af  invandrade  främlingar,  af  hvilka  det 
irländska  och  tyska  elementet  är  starkast  representeradt. 
Många,  och  man  bör  hoppas  de  flesta,  af  invandrarne  äro 
ordentliga  och  arbetsamma  personer;  men  alla  sakna  de  i 
förstone  den  insigt  och  sjelfständighet  i  karakter  och  omdöme, 
som  äro  nödvändiga  för  hvarje  medborgare  i  ett  land  eller 
samhälle  med  obegränsad  religiös  och  politisk  frihet.  Läg- 
ger man  härtill  den  till  onaturlighet  drifha  sträfvan  att  i 
amerikansk  jord  omplantera  europeisk  »patriotism»  d.  v.  s. 
tyskhet,    svenskhet,    norskhet,    irländskhet  o.   s.  v.  i  språk, 


S:T    PAUL    OCH    MINNEAPOLIS.       JORDBRUK    ETC.  275 

seder  och  makt;  samt  det  europeiska  hänsynslösa  religiösa 
partinitet;  är  det  icke  underligt,  att  nyinvandrarne  stundom 
sjunka  ned  till  redskap  för  politiske  äfventyrare  och  prestvälde. 
Sålunda  har  i  S:t  Paul  krogpartiet  fått  tömmarne  i  sina 
händer  och  styrer  nästan  oinskränkt.  På  alt  för  många 
krogskyltar  såg  jag  svenska  namn;  och  våra  landsmän  hade 
i  altför  hög  grad  häfdadt  sitt  anseende  som  ifrige  bacchus- 
dyrkare.  Många  aktningsvärda  undantag  gifvas  dock.  Så 
vidt  jag  under  mina  besök  i  S:t  Paul  kunde  finna,  voro 
bland  våra  landsmän  de  s.  k.  »sekterna»  —  baptister,  meto- 
dister och  missionsvänner  —  de  af gj ordaste  motståndarne  till 
krogväldet  och  de  verksammaste  arbetarne  för  dryckenska- 
pens  utrotande.  Kort  före  min  senaste  vistelse  i  S:t  Paul 
hade  dessa  »sekter»  bildat  en  gemensam  nykterhetsförening, 
hvars  mål  skulle  vara  att  motarbeta  dryckenskapens  härj- 
ningar bland  våra  landsmän.  Men  då  vaknade  tidningen 
»SkafFaren»,  organ  för  högkyrklig  luterdom  och  renlärig 
hätskhet  ä  outrance,  och  i  en  artikel,  späckad  med  renlärigt 
ovett,  drog  i  härnad  mot  »kättarnes»  försök  att  göra  pro- 
selyter genom  nykterhetsverksamhet.  Att  döma  af  flera 
trovärdiga  personers  vitnesbörd  lär  dock  en  dylik  proselyt- 
verksamhet vara  högeligen  af  nöden  inom  det  läger,  som 
»Skaffaren»  representerar.  Af  alt  hvad  jag  kunde  finna, 
stå  sig  de  fleste  af  våra  i  S:t  Paul  bosatte  landsmän  myc- 
ket väl,  åtminstone  i  jemförelse  med  deras  ekonomiska  ställ- 
ning i  det  gamla  landet.  Många  ha  äfven  arbetat  sig  upp 
till  välstånd  och  rikedom.  Men  här,  likasom  i  alla  Vesterns 
större  städer,  finner  man  ett  större  eller  mindre  antal  — 
jag  undrade  alltid  på,  att  det  ej  var  större  —  landsmän, 
stadde  i  stor  fattigdom  och  t.  o.  m.  nöd.  Vanligen  bestå 
dessa  af  meddellösa  nykomna  emigranter,  som  kanske 
ankommit  på  hösten  eller  vintern,  då  det  varit  smått  om 
arbete,  eller  i  följd  af  dryckenskap,  sjukdom  eller  annars 
bristande  arbetsförmåga  kommit  i  fattigdom.  I  S:t  Paul 
har  denna  klass  af  våra  landsmän  slagit  sig  ned  i  en  djup, 
fuktig  och  -ohelsosam  dal,  kallad  Swede-Valley,  der  de  mot 
en  mycket  ringa  ersättning  få  bygga  sig  ett  litet  brädskjul. 
Under  den  kalla  årstiden  uppstå  ofta  svåra  sjukdomar  och 
mycken  nöd  i  denna  dal,  som  blifvit  föremål  för  den  all- 
männa välgörenheten.  Ett  besök  en  kall  vinterdag  i  bräd- 
kojorna   i    Swede-Valley    skulle    utan  tvifvel  bota  Amerika- 


276  FYRTIOFJERDE    KAPITLET. 

febern  hos  mången,  som  inbillar  sig,  att  all  nöd,  alt  lidande 
är  slut,  blott  man  kommer  bortom  Atlanten.  Många,  som 
ha  lemnat  hemmet  friska  och  raska  och  med  lifliga  för- 
hoppningar om  en  ljus  framtid,  hafva  här  bortryckts  af 
febrar  och  andra  sjukdomar,  innan  de  hunnit  vänja  sig  vid 
klimatet  och  öfvervinna  de  första  svårigheterna.  Den  svenska 
befolkningen  i  S:t  Paul  lär  uppgå  till  mellan  6  och  7,000. 

I  S:t  Paul  inbjödos  vi  att  tillbringa  en  eftermiddag  i 
general  C.  C.  Andrews  hem.  General  A.  var,  som  bekant, 
Förenta  Staternas  sändebud  i  Stockholm  under  de  8  år  Grant 
var  president.  General  Ars  familj  är  lika  flärdlös  och  gäst- 
fri som  den  var  i  Stockholm,  och  den  afton  vi  tillbragte  i 
•dess  hem  skall  alltid  blifva  ett  af  de  käraste  minnena  från 
våra  resor  i  Amerika.  General  A.  är  en  varm  och  upp- 
riktig vän  till  Sverige  och  dess  folk  och  har  utan  tvifvel 
bättre  än  något  annat  utländskt  sändebud  gjort  sig  förtrogen 
med  de  svenska  förhållandena  och  framhållit  deras  ljusa  sidor 
för  sina  landsmän-  General  A.  uttryckte  sin  önskan  att 
-än  en  gång  besöka  Sverige,  och  om  så  sker,  skall  han  utan 
tvifvel  röna  ett  varmt  mottagande  af  en  skara  vänner  af 
alla  klasser,  som  lärt  känna  denne  högsinnade  och  flärdlöse 
representant  hos  vår  regering  för  verldens  största  nation. 

General  Andrews  meddelade  mig  följande  uppgifter  rö- 
rande Minnesota  och  den  stora  nordvestern  i  allmänhet,  hvilka 
jag  här  i  sammandrag  återgifver  och  hvilka,  kommande 
från    en   så    hög    auktoritet,    äro    utom  alt  tvifvel  pålitliga: 

»Fördelen  af  att  taga  hemstads-land  ('home  stead  land') 
ligger  i  de  billiga  vilkor,  mot  hvilka  sådant  land  kan  erhållas. 
Enligt  hemstads-lagen  måste  dylikt  land  upptagas  i  hvar- 
andra  tillgränsande  'guvernements  underafdelningar'  af  40 
acres  hvardera.  Den  minsta  mängd  dylikt  land,  som  en 
person  kan  upptaga,  är  40  acres,  om  nämligen  ej  landets 
läge  är  sådant,  att  dylika  odelbara  jordstycken  ej  äro  att 
tillgå;  40,  80,  120  eller  160  acres  kunna  upptagas  af  ei 
person  efter  behag.  Det  är  vanligast,  att  en  nybyggart 
upptager  160  acres  i  stället  för  80,  emedan  kostnaden  föl 
att  erhålla  denna  mängd  är  blott  en  obetydlighet  större  ä 
för  att  erhålla  40  eller  80  acres.  Alt  hvad  nybyggarei 
har  att  utbetala  för  att  erhålla  hemstads-land  är  5  doll. 
till  regeringen,  om  trakten  är  80  acres  eller  mindre,  eller 
om  den  öfverstiger  80  acres,  10  doll.  och  4  doll.  till  regi 


S:T    PAUL    OCH    MINNEAPOLIS.       JORDBRUK    ETC.  277 

stratorn  och  mottagaren  på  landkontoret,  då  hemstads-trakten 
inregistreras  i  landkontorets  handlingar,  samt  en  lika  stor 
summa  eller  4  doll.  till  samme  ämbetsmän,  då  'slutliga  be- 
viset', fastebref,  erhålles;  eller  tillsammans  utgörande  18  doll. 
för  det  största  jordstycke,  eller  160  acres,  som  kan  upp- 
tagas under  hemstads-lagen. 

»Alla  främlingar,  utom  kineser,  h vilka  icke  kunna  erhålla 
medborgarerätt,  kunna  begagna  sig  af  hemstads-lagen.  Men 
innan  en  främling  kan  taga  något  steg  i  detta  stycke,  måste 
han  i  laga  ordning  hafva  angifvit  sin  afsigt  att  blifva  en 
Förenta  Staternas  medborgare. 

»En  person,  som  i  landkontoret  i  det  distrikt,  der  han 
ämnar  bosätta  sig,  i  vederbörlig  ordning  anmält  sig  ämna 
taga  hemstads-land  i  besittning,  måste  för  att  behålla  det 
genast  bosätta  sig  på  detsamma  och  börja  uppodla  det.  Han 
har  ej  rättighet  lemna  det  för  längre  tid  än  sex  månader 
på  en  gång;  men  det  finnes  ingen  bestämmelse  rörande 
mängden  af  arbete,  som  skall  nedläggas  på  detsamma.  Alt 
beror  härvidlag  på  omständigheter  och  fakta,  som  ådaga- 
lägga nybyggarens  uppriktiga  afsigt  att  bygga  sig  ett  hem. 

»Om  nybyggaren  erhåller  medelmåttigt  eller  första  klas- 
sens land  beror  på  hans  företagsamhet.  Om  han  vill  begifva 
sig  längre  bort  än  sina  föregångare,  har  han  ett  större  fält 
att  välja  på.  Ehuru  landet  upptages  ofantligt  fort,  finnes 
ännu  i  frontier-stater  och  territorier  stora  trakter  förträffligt 
prärie-land  och  skogsland,  som  kan  erhållas  enligt  hemstads- 
lagen. Utom  land  tillhörande  regeringen  finnes  i  Minnesota 
såväl  som  i  andra  vesterns  stater  flera  millioner  acres  godt 
land  tillhörande  de  olika  järnvägsbolagen,  hvilket  kan  köpas 
för  ett  medelpris  af  omkring  5  doll.  per  hvarje  acre.  Genom 
köp  kan  naturligtvis  land  erhållas  närmare  kommunikationer 
och  äldre  nybyggen  än  genom  upptagande  af  regeringsland. 

»Antag  att  en  person  är  i  besittning  af  160  acres  prä- 
rieland,  som  i  sitt  ursprungliga  tillstånd  är  redo  för  bräck- 
plogen,  och  ämnar  odla  hvete  på  100  acres,  hvilka  omkost- 
nader har  han  att  ikläda  sig  för  att  med  största  fördel  be- 
drifva  sin  handtering?  Bräckningen  sker  vanligen  i  Maj 
och  Juni  och  kostar  2  V*  doll.  per  acre,  altså  250  doll.  för 
100  acres.  Emedan  jorden  ej  kan  besås  förr  än  följande 
vår,  fordras  inga  vidare  utgifter  första  året,  om  ej  för  upp- 
förande   af  byggnader.     Följande  år  behöfver  han  köpa  en 


27.8  EYRTIOFJERDE    KAPITLET. 

harfva,  som  kostar  14*  doll.;  ett  par  hästar  för  250  doll.; 
ett  par  selar  28  doll.;  125  bushel  hvete  till  utsäde  125 
doll.;  en  vält  12, 50  doll.;  en  såningsmaskin  65  doll.  (me- 
dels hvilken  man  kan  så  10  acres  om  dagen);  en  skörde- 
maskin (icke  »sjelfbindare»)  150  doll.  (medels  hvilken  tvänne 
personer  kunna  skörda  10  acres  om  dagen);  en  dubbel-vagn 
60  doll.;  en  s.  k.  cross-plough  18  doll.;  och  byggnader  1,000 
doll.;  summa  1,904,50  doll.  Härtill  komma  naturligtvis 
några  smärre  utgifter  för  arbete,  föda  och  mindre  redskap. 
Om  land  upptagits  enligt  hemstads-lagen,  har  betalningen 
derför,  som  vi  sett,  varit  en  småsak.  Skörden  varierar 
vanligen  mellan  15  och  20  bushel  per  acre. 

»Om  man  idkar  olika  grenar  af  åkerbruk,  hvilket  har 
sina  fördelar  framför  uteslutande  hveteodling,  kan  hampa, 
majs,  potatis  o.  d.  odlas  samma  år  jorden  »bräckes».  Den 
ofantliga  tillgången  på  naturliga  ängar  gör  mejeri-rörelse 
och  boskapsafvel  mycket  fördelaktiga;  humle-  och  biodling 
kunna  äfven  med  fördel  bedrifvas. 

»Europeen,  som  bosätter  sig  i  nordvestern,  kan  mycket 
snart  vinna  lika  stort  politiskt  oberoende  och,  om  han  upp- 
för sig  väl,  lika  högt  anseende,  som  om  hans  förfäder  kom- 
mit öfver  till  Amerika  i  Mayflower.  En  sådan  person  af 
mankön  och  21  års  ålder,  som  vistats  i  Förenta  Staterna 
ett  år  och  i  denna  stat  fyra  månader,  har  rätt  att  rösta 
vid  alla  de  offentliga  valen,  för  så  vidt  han  i  vederbörlig 
ordning  tillkännagifvit  sin  afsigt  att  blifva  en  Förenta  Sta- 
ternas medborgare.  På  samma  gång  har  han  blifvit  valbar 
till  hvilket  ämbete  som  helst  i  staten,  från  konstapels-  till 
guvernörs-sysslan.  Han  begagnar  sina  politiska  rättigheter 
med  full  frihet  och  trygghet  och  utan  den  minsta  yttring 
af  missnöje  eller  illvilja  från  den  infödde  amerikanens  sida. 
Två  eller  tre  främlingar  innehafva  vanligen  statsämbeten  i 
denna  och  andra  af  våra  stater  i  nordvestern;  många  åter- 
väljas hvarje  år  till  den  lagstiftande  församlingen;  och  ett 
stort  antal  af  dem  äro  representerade  i  de  väl  aflönade  för- 
troende-ämbetena i  grefskapen. 

»Då  Minnesota  organiserades  till  ett  territorium,  erhöll 
det  af  Förenta  Staterna  två  sektioner  land  —  1,200  acres 
—  i  hvarje  'township'  såsom  hjelp  till  att  understödja  de 
allmänna  skolorna.  Denna  förläning  uppskattas  till  omkring 
14    mill.  dollars  och  säljes  småningom  på  auktion.     Intres- 


S:T    PAUL    OCH    MINNEAPOLIS.       JORDBRUK    ETC.  279 

set  på  medlen,  som  inflyta  af  detta  'land',  fördelas  på  de 
olika  distrikten  efter  antalet  barn  vid  skolåldern  inom  de- 
samma. Denna  skolfond  har  hittills  samvetsgrant  användts, 
och  de  allmänna  skolor,  som  underhållas  förnämligast  genom 
lokal  taxering,  äro  i  regeln  väl  understödda.  Inom  den  unga 
staten  finnas  trenne  väl  utrustade  och  skötta  normalskolor  för 
lärares  och  lärarinnors  uppfostran,  ett  stats-universitet  och  ett 
blomstrande  'college'.  Det  finnes  en  skolsuperintendent  i 
hvarje  county  och  en  general-superintendent  för  hela  staten». 


Likasom  nästan  alla  större  städer  vid  de  stora  ameri- 
kanska floderna,  så  har  äfven  St.  Paul  en  medtäflare,  och 
det  en  ganska  farlig,  i  Minneapolis,  som  redan  räknar  om- 
kring 10,000  innevånare  mer  än  St.  Paul.  Minneapolis, 
belägen  10  mil  från  St.  Paul  vester  om  Missisippi,  är,  med 
undantag  af  de  i  regnväder  smutsiga  och  i  torrt  väder  dam- 
miga gatorna,  en  särdeles  vacker  stad,  hvilken,  likasom  de 
flesta  städer  i  detta  land  och  med  större  utsigt  än  flertalet 
af  dem,  blickar  framåt  mot  en  snar  framtid,  då  dess  inne- 
vånare skola  räknas  i  hundratusenden.  Det  med  indianska 
sagor  och  sånger  omflätade  och  besjungna  vackra  S:t  Anthony- 
fallet,  som  bildas  af  den  väldiga  Missisippi,  hvilken  flyter 
midt  igenom  staden,  är  en  storartad  prydnad  för  Minnea- 
polis. En  betydlig  del  af  detta  fall  har  tillgodogjorts  för 
att  drifva  ett  stort  antal  hvete-kvarnar,  af  hvilka  en,  »Pils- 
burys  A.»,  utsänder  en  mjölflod  af  6,000  tunnor  per  dygn. 
Vattenmassan  störtar  vid  S:t  Anthony-fallet  utför  en  stor 
berghäll,  hvilken  under  tidernas  lopp  undergräfdes  af  vatt- 
net, och  fallet  hotades  med  undergång.  För  att  förekomma 
detta  bygde  de  företagsamme  Minneapolis-kapitalisterna  med 
stora  omkostnader  en  sten-tunnel  under  vattenfallet  och  be- 
tryggade sålunda  dess  framtid.  Flera  ståtliga  broar,  af 
hvilka  tvenne  för  järnvägar  (en  tredje  var  redan  påtänkt), 
hafva  slagits  öfver  flodon.  I  närheten  af  Minneapolis  är 
äfven  det  vackra  Minne-Ha-Ha-fallet  *),  hvilket  vi  besökte 
och  gingo  under.  Minneapolis  läge  är  mycket  jemnare  än 
S:t  Pauls,  men  är  derför  icke  enformigt,  dels  emedan  det 
genomflytes  af  Missisippi  och  dels  emedan  omgifningarne 
äro  mycket  pittoreska. 


*)  Det  skrattande  vattnet. 


280  FYRTIOFJERDE    KAPITLET. 

Omedelbart  efter  vår  första  ankomst  till  Minneapolis  mötte 
vi  på  en  gata  »den  svenska  evangelisk-lutherska  kyrkan», 
som  kom  åkande  på  rullar  efter  en  mulåsna.  Den  svenska 
befolkningen  i  Minneapolis  är  betydligt  större  än  i  St.  Paul, 
emedan  här  är  god  tillgång  på  arbete  på  de  talrika  fabri- 
kerna, vid  kvarnarne  och  sågverken.  Många  egna  sig  äfven 
med  framgång  åt  affärsverksamhet  och  yrkesidkande. 


Då  jag  en  morgon  satt  i  pastor  P:s  mottagningsrum  i 
Minneapolis,  inkom  en  äldre  gubbe  från  Jemtland  och,  som 
pastor  P.  för  tillfället  ej  var  inne,  utgöt  gubben  sitt  hjertas 
bekymmer  för  mig  på  jemtländska  dialekten  i  ungefär  föl- 
jande ordalag: 

»Je  komme  nu  hit  te  Amerika  trettan  aur  (år)  sän  å 
hade  bäre  käringa  å  smau  strekan  (smågossarne) ;  int'  en 
tvo  styfver  hälla  (heller).  Je  hade  nu  jussom  vörte  (blif- 
vit)  mä  läsärom,  förrn  je  kom  hit,  sä  je  kunne  nu  lämne 
oss  i  Guss'  han' ;  å  sä  feck  je  nu  en  bra  farm  ta  (utaf ) 
guvernements-homesta-länne  (landet)  nästan  får  itnå  (intet). 
Ett  aur  lefde  mä  (vi)  i  ä  koje,  som  va  itnå  bätter  än  svin- 
huse  heime;  men  no'  slapp  mä  (vi)  svälte  alltin'.  I  Jämt- 
län  feck  mä  ätä  bärkbrö  å'  vass-blännä  (mjölk  utspädd  med 
vatten)  å  gö  presten  å  öfverheita'  mä  småre  å  fiäsje;  men 
henan  (här)  aut  (åto)  mä  (vi)  veitbrö  å'  fläutan  (hvetbrö  och 
grädde)  sä  mytje  mä  raudde  mä  å  slapp  betälä  bå  te  pre- 
sten å  kruna  (kronan).  Sään  (sedan)  bygde  mä  i  (en)  stor 
i  stugu  å  feck  de  rektut  snällt.  Dau  sa'  käringa  at  me: 
'Hör  du,  nu  ä'  strekan  stor  å'  kan  ta  han'  om  farmen,  sä 
kan  du  fau  sätte  dej  i  ro'.  Ja,  je  va'  nu  sä  dåm  å  gärä 
som  hu  sa-a.  Men  dau  vårt  pöjkan  högfälu  å  vill'  int'  gärä 
nå  änne  än  va  i  stan,  å  je  skulle  gärä  alt  ärbeje ;  å  sä  vårt 
käringa  stygg  å.  Dau  vårt  je  sä  räsänes,  ätt  je  tog  400 
daler,  som  je  hadde  å  jeck  frau  altihop,  å  nu  skä'  je  fara 
heim  te  Sverige.» 

Vi  lyckades  dock  öfvertala  gubben  att  icke  »färä  heim 
te  Sverige»  utan  återvända  till  »farmen»  och  söka  uppgöra 
med   »käringa  å  strekan». 


SIT    PAUL    OCH    MINNEAPOLIS.       JORDBRUK    ETC.  281 

Minnesota  är  ej  blott  »de  tusen»,  utan  »de  tiotusen 
sjöarnes  land».  Färdas  hvarest  du  vill  inom  statens  område, 
vare  sig  till  prärierna  i  dess  sydvestra  del  eller  de  skog- 
beväxta  höjderna  och  dalarne  i  dess  mellersta  och  nordöstra 
del,  öfveralt  skall  du  påträffa  sjöar  och  floder  fulla  af  fisk 
och  på  hösten  ofta  bokstailigen  betäckta  af  änder,  ankor  och 
vildgäss.  Här  är  ett  paradis  för  sports-män  och  lustresande. 
Också  flocka  de  hit  på  sommaren  från  de  heta  trakterna  i 
östern  och  södern  och  äfven  från  Europa ;  och  öfveralt  finner 
man  öfverdådigt  ståtliga  och  dyrbara  hotell,  som  uppförts 
till  sommargästernas  bekvämlighet.  Bland  dessa  »sommar- 
nöjen» har  den  pittoreska  sjön  Minnetonka  med  omgifning, 
belägen  20  mil  vester  om  Minneapolis,  vunnit  stor  ryktbar- 
het. Vid  vår  andra  resa  genom  Minnesota  besökte  vi  den 
och  färdades  med  en  af  de  många  öfverdådigt  granna  palats- 
båtar, som  gå  på  densamma,  nära  en  hel  dag  mellan  dess 
många  holmar  och  efter  dess  stränder.  Minnetonka  är  en 
miniatyr-bild  af  Mälaren  med  den  skilnad,  att  dess  holmar 
och  stränder  äro  mera  pittoreska  och  betäckas  af  en  yppi- 
gare växtlighet  än  Mälarens. 

Minnetonka  är  ett  indianskt  ord,  som  betyder  stort 
vatten,  och  många  af  öarne  och  vikarne  i  denna  sjö  hafva 
indianska  namn  och  äro  förknippade  med  en  hel  indiansk 
sagokrets.  På  denna  egendomliga  »bluff»,  kallad  Point 
Wakon,  der  Sioux-indianerna  hade  sina  »medicin-danser» ; 
och  Ande-ön  (Spirit-Island),  der  en  Sioux-nicka  offrades,  eme- 
dan hennes  Sioux-älskare  dödades  af  den  Chippewa-höfding, 
som  hon  ville  ha,  resa  sig  nu  ståtliga  hotell  och  vackra 
villor.  Sålunda  har  hvarje  ö,  hvarje  vik  och  hvarje  klippa 
på  stranden  sin  saga,  sin  romans. 

Omkring  denna  märkvärdiga  och  sagorika  sjö  finnas 
många  jordhögar  innehållande  sten-  och  koppar-yxor  samt 
andra  lemningar  efter  förhistoriska  tider. 


282  FYRTIOFEMTE    KAPITLET. 


FYRTIOEEMTE    KAPITLET. 
HveteodHngens  förlofvade  land. 

Hela  den  stora  nordvestern,  inbegripande  Minnesota, 
Dakota  och  äfven  Oregon  och  Washington,  lämpar  sig  syn- 
nerligen väl  för  hveteodling.  Den  rika  jorden,  som  natur- 
ligtvis äfven  frambringar  andra  skördar,  ger  isynnerhet 
ymniga  hveteskördar  år  från  år  utan  att  på  årtionden  visa 
den  ringaste  afmagring. 

Under  senasto  åren  har  Red  River-dalen  ådragit  sig 
kanske  största  uppmärksamheten  i  hela  nordvestern.  Det 
var  hufvudsakligen  genom  en  svensk  »emigrant-runnare»  som 
denna  bördiga  Red-River-dal  blef  utropad  som  det  åter- 
funna paradiset.  »Runnaren»  erbjöd  sin  tjenst  åt  ett  järn- 
vägsbolag, som  dragit  en  bana  genom  nämda  dal,  lofvande 
att  bringa  dit  ett  mycket  stort  antal  emigranter  och  sälja 
en  ofantlig  mängd  land,  om  bolaget  tilläte  honom  annonsera 
så  mycket  han  ville  på  dess  bekostnad  samt  gåfve  honom 
5,000  doll.  i  årlig  lön.  Anbudet  antogs;  och  snart  lästes 
på  staket,  på  klippor,  på  väggar  i  stationshus,  i  tidningar, 
öfveralt  i  jättebokstäfver :  »Red  River-dalen,  emigrantens  och 
farmarens  förlofvade  land!  —  Det  bästa  land  i  Amerika  för 
mindre  än  intet!»  o.  s.  v.  och  fri  resa  till  »det  gamla  lan- 
det» gafs  hvar  och  en,  som  ville  fara  hem  och  ta  med  sig 
emigranter  till  Red  River-dalen.  Efter  ett  års  förlopp  hade 
nära  40,000  dollar  utbetalats  för  annonsering;  Red  River- 
febern hade  redan  väckts.  Emigranter  återkommo  med  sago- 
lika berättelser  om  landets  rikedom  och  fruktbarhet,  och  så 
uppstod  en  »boom»*).  En  återvändande  landtman  hade  lik- 
väl ej  funnit  sitt  paradis  i  Red  River-dalen.  Första  vin- 
tern, han  bodde  der  i  sin  jordkula,  fröso  hans  kor  och  båda 
barn  ihjel,  och  han  måste  i  stor  brist  och  nöd  fara  derifrån, 
och    efter  att  en  tid  ha   »kampat  på  laken»   (bott  i  tält  på 


*)  Ett  mycket  uttrycksfullt  men  oöfversättligt  ord,  som  användes 
för  att  beteckna  hvarje  ovanlig  uppblomstring  af  en  affär  eller  rörelse 
i  något  afseende;  men  nyttjas  isynnerhet  om  städer  och  nybyggen  i 
den  aflägsna  Vestern,  som  äro  stadde  i  ovanlig  tillväxt. 


HVETEODLINGENS    FORLOFVADE    LAND.  283 

sjön)  kom  han  ändtligen  till  bekanta  i  Minnesota,  som  för- 
barmade sig  öfver  honom.  Deremot  var  jag  i  sällskap  med 
ett  antal  landsmän  på  hemresan  öfver  Atlanten,  hvilka  bosatt 
sig  i  Red  River- dalen  och  nu  voro  på  väg  hem  efter  sina 
anhöriga.  De  voro  mycket  belåtna  med  platsen  och  sina 
nya  hem. 

Red  River  eller  Röda  Floden  skiljer  staten  Minnesota 
från  territoret  Dakota.  Denna  flod  vänder  alla  sina  grannar 
ryggen,  styrer  sin  kosa  norrut  och  på  ett  föga  fosterländskt 
sätt  bortsköljer  den  feta  myllan  från  en  af  onkel  Sams  bör- 
digaste trakter  och  lemnar  den  inom  drottning  Viktorias 
område  för  att  till  sist  uttömma  sitt  innehåll  i  den  aflägsna 
och  kalla  sjön  Winnipeg.  Der  Red  River  skares  af  Norra 
Stillahafs-banan  medels  bron  mellan  Morehead  och  Fargo  ser 
den  ut  blott  som  en  smal  kanal,  full  med  smutsigt  vatten. 
Här  och  der  har  den  medels  gräfning  gjorts  bredare,  på  det 
små  ångbåtar,  som  löpa  efter  den,  må  kunna  vända  och 
passera  hvarandra.  Men  den  utgör  det  enda  afloppet  för  en 
vidsträckt  och  rik  trakt,  omkring  40  mil  bred  och  200  mil 
lång,  hvadan  den  om  våren  stiger  hastigt  till  en  ofantlig  höjd. 
I  april  1882  växte  den  38  fot  på  24  timmar  och  öfversväm- 
made  byar  och  städer!  Men  innevånarne  tyckas  ej  mycket 
fästa  sig  vid  dessa  öfversvämningar.  Det  märkes  knappast 
något  strömdrag  i  den  till  en  sjö  sålunda  förvandlade  floden, 
och  om  den  upplyfter  brädhusen  i  ett  nybygge  eller  i  en 
stad  öfver  marken,  sättas  de  ned  igen  ej  långt  från  sin 
förra  plats,  hvadan  icgen  större  skada  orsakas.  De  entu- 
siastiske  nybyggarne  kalla  helt  anspråkslöst  sin  kära  Red 
River  »Amerikas  Nilflod»  och  söka  öfvertyga  sig  sjelfva  och 
nykomlingarne,  att  dess  öfversvämningar  äro  nyttiga  för  jor- 
den. Dessa  öfversvämningar  orsakas  af  flodens  lopp  norrut, 
ty  vattenmassan,  som  kommer  söder  ifrån,  uppdämmes  af 
ismassorna  i  Manitoba  inom  Canadas  område. 

De  tvenne  uugdomsfriska  städerna  Morehead,  i  Min- 
nesota, och  Fargo,  i  Dakota,  betrakta  hvarandra  öfver  Red 
River  med  ej  synnerligt  blida  ögon.  Båda  vägra  de  att 
slå  en  bro  öfver  floden,  emedan  de  å  ömse  sidor  frukta, 
att  den  ena  staden  skall  draga  fördel  af  denna  bekvämlighet 
på  den  andres  bekostnad.  Hästar  och  åkdon  färdas  på  färja 
öfver  floden,  men  fotgängare  begagna  sig  af  järnvägsbron. 
Morehead  har  3,000  innevånare  och  Fargo  6,000  och  kallar 


284  FYRTIOFEMTE    KAPITLET. 

sig  »Red  River-metropolis».  Hvad  som  förut  sagts  om 
gatorna  i  den  aflägsna  Vesterns  städer  gäller  i  synnerlig 
mening  om  dessa  städers.  I  tider  af  regn  och  tö  äro  gatorna 
djnpa  träsk.  Affärsrörelsen  är  i  dem  båda  mycket  blom- 
strande och  spekulationsandan  kokar  och  sjuder  öfver  alt. 
I  Minneapolis  erhöll  jag  ett  cirkulär  från  en  Fargo-firma, 
som  gör  i  fast  egendom,  hvari  heter  bland  annat: 

»Vi  ha  alt  hvad  Ni  önskar  och  till  hvlika  priser  som 
helst.  Vi  kunna  sälja  eder  en  stad  eller  ett  land.  Vi  kunna 
skaffa  eder  ett  trefligt  hem,  hvar  helst  ni  behagar ;  och  om 
ni  blott  kommer  nära  vårt  kontor,  skola  vi  göra  det.  Pre- 
dikanterna skola  sörja  för  edert  andliga  väl,  och  vi  skola 
vårda  edra  timliga  angelägenheter;  och  om  ni  följer  vårt 
råd,  skall  det  aldrig  heta,  då  den  slutliga  uppgörelsen  skall 
ega  rum,  att  Ni  liknade  en  af  de  få  viska  jungfrurna  fordom, 
som  insvepte  sitt  pund  i  en  svetteduk  och  nedsänkte  det 
i  en  brunn  (se  nya  öfversättningen).  Tvärtom  skall  det 
om  eder  heta,  att  Ni  varit  en  trogen  förvaltare,  som  lade 
edert  hvete  i  god  Red  River -jord,  och  det  bar  tusenfalt, 
och  det  hände  sig,  att  den  som  hade  intet,  fick  mera  dukater 
än  han  visste,  hvad  han  skulle  göra  med  dem.» 

Red  River-dalen  är  betäckt  af  djup  svart  lerblandad 
jord.  Dess  läge  är  alldeles  flått.  I  öster  begränsas  den 
af  den  på  sjöar  och  skogar  rika  norra  delen  af  Minnesota 
och  i  vester  af  ett  vågformigt  och  bördigt  prärie-bälte.  Intet 
odagligt  land  finnes,  utom  några  små  fördjupningar  här  och 
der,  hvilka  största  delen  af  året  äro  fulla  med  vatten  och 
kallas  »sloughs»  eller  träsk.  Spridda  nybyggen  hafva  upp- 
rättats efter  hela  dalen  ända  ned  till  sjön  Winnipeg,  sträc- 
kande sig  10  mil  åt  ömse  sidor  om  floden.  Två  järnbanor 
löpa  redan  genom  dalen,  en  å  hvardera  sidan  om  floden ; 
och  dessutom  några  bibanor  till  olika  delar  af  flodområdet; 
och  en  tredje  bana  skall  genomdragas  hela  dalen.  Denna 
stora  täflan  vitnar  kraftigare  än  något  annat  om  jordens 
ofantliga  bördighet  i  denna  dal.  Ingenstädes  inom  Förenta 
Staternas  område  erhålles  så  rika  hveteskördar  för  så  ringa 
arbete  och  omkostnader  som  här,  om  man  undantager  de 
aflägsna  och  ännu  föga  kända  dalarne  i  Oregon  och  Was- 
hington. Utsädet  sås  sent  på  våren,  så  snart  den  heta 
solvärmen  i  dessa  trakter  upptorkat  den  genomdränkta  jorden, 
och    växer    med    oerhörd  snabbhet.     I  Augusti  är  det  full- 


HVETEODLINGENS    FORLOFVADE    LAND.  285 

moget  och  skördas.  Alt  arbete  utföres  medels  maskiner. 
Plöj  aren  åker  på  en  »sulky-plow» ;  säden  utsås  med  en 
maskin;  skördemaskinerna  ej  blott  afmeja,  utan  äfven  binda 
säden,  under  det  de  dragas  framåt  af  4  å  6  starka  hästar ; 
och  tröskningen  sker  medels  flyttbara  ångmaskiner,  hvarvid 
halmen  användes  till  bränsle.  Säden  forslas  genast  till 
»elevatorerna»  vid  närmaste  järnvägsstation,  och  maskinerna 
lemnas  stående  på  fältet,  tills  de  behöfvas  nästa  år.  Utom 
på  de  ofantliga  jätte-farmarna  finner  man  ytterst  sällan  skjul 
för  maskiner  och  redskap  eller  någon  byggnad  alls  utom 
en  liten  brädstuga,  vanligen  en  våniDg  hög  med  en  »röst- 
kammare» ;  och  ett  slags  stall  af  bräder,  pålar  eller  hö  och 
halm  för  att  skydda  hästarne  mot  de  skarpa  vintervindarne. 
Hvetekungarnes  röda  »barns»,  hvilka  stolt  höja  sig  mot 
synranden  ute  på  den  skoglösa  prärien,  äro  ej  mycket 
större  än  en  medelmåttig  ladugård  på  en  herregård  i  Sverige. 

Enligt  tillförlitliga  uppgifter  realiseras  10  doll.  per 
acre  på  hveteodlingarne  i  Red  River-dalen,  sedan  alla  om- 
kostnader betalats.  Ej  blott  jordens  bördighet  utan  äfven 
den  lätta  transporten  till  segelbart  vatten  gör  denna  trakt 
särdeles  gynnsam  för  hveteodling.  Hvetet  forslas  250  mil 
till  Duluth  vid  Öfresjön,  hvarifrån  det  föres  efter  vattenväg 
till  New- York. 

En  stor  del  af  Dakota,  likasom  Minnesota,  tyckes  af 
naturen  hafva  danats  till  ett  ofantligt  hvetesfält.  De  nöd- 
vändiga vilkoren  förefinnas,  såväl  i  klimatet  som  i  jordens 
beskaffenhet,  för  frambringande  af  bästa  hvete.  Det  är  till 
Dakota,  som  den  ofantliga  emigrantströmmen  mot  nordvestern 
för  närvarande  rigtas. 

»Vestern»  aflägsnar  sig  alt  mer  och  mer  mot  vester, 
tills  den  snart  ej  kan  komma  längre.  Enligt  rapport  från 
»the  Public  Land  Commission  to  Congress»  finnes  ej  mer 
brukbart  »homestead-land»  än  hvad  somo  kommer  att  upp- 
tagas under  de  närmaste  2  a  3  åren.  Ar  1810  låg  »den 
aflägsna  Vestern»  i  New- York;  år  1830  hade  den  flyttats 
til]  Ohio;  år  1850  till  Iowa;  år  1883  till  Dakota.  Den 
frisinnade  amerikanska  regeringen  har  inbjudit  hvar  och  en 
från  hvilket  land  som  helst,  utom  Kina,  att  komma  och 
bygga  sig  ett  hem  på  dess  bördiga  jord,  som  upplåtes  nästan 
för  intet,  ej  i  stora  trakter  utan  jemt  så  mycket,  att  ägaren 
sjelf    med  sina  söner  kan  sköta  den.     Följaktligen  finnas  i 


286  FYRTIOSJETTE    KAPITLET. 

Förenta  Staterna  inga  stora  gods,  utom  i  sydstaterna  och, 
några  få  i  Illinois  på  1,000  å  5,000  acres,  samt  i  Kali- 
fornien  och  Dakota,  der  Dalrymple  och  söner  odla  omkring 
25,000  acres  hvetesland;  som  afmejas  af  20  sjelfbindande 
skördemaskiner,  hvilka  dragna  af  6  hästar  hvardera  röra 
sig  framåt  i  bredd  utöfver  de  nästan  ändlösa  fälten;  och 
der  en  viss  Cuyler  Adams  från  New- York  har  ett  antal 
farmar,  uppgående  tillsammans  till  omkring  80,000  acres. 
Af  Förenta  Staternas  omkring  fyra  millioner  »farmar»  odlas 
omkring  70  procent  af  ägarne  sjelfve.  Omkring  100  »farmar» 
finnas  på  hvarje  210  jordbruksarbetare. 

Brist  på  timmer  är  i  Dakota  en  af  de  förnämsta  svå- 
righeterna. För  närvarande  göres  likväl  mycket  öfver  alt 
i  präriestaterna  för  skogsodlingen,  och  måhända  skola  i  en 
snar  framtid  vackra  skogsdungar  och  alléer  försköna  de 
nakna  prärierna  och  erbjuda  skydd  mot  de  skarpa  vinter- 
stormarne., »the  blizzards»,  hvilka  till  och  med  i  Texas, 
under  namn  af  Northers,  fruktas  lika  mycket  som  i  Dakota. 
Dessa  inträffa  vanligtvis  6  gånger  hvarje  vinter,  och  under 
det  de  pågå  är  det  nästan  omöjligt  att  vistas  ute.  Det 
har  ofta  händt  att  personer  under  dessa  förfärliga  snöstormar 
gått  vilse  mellan  stallet  och  boningshuset  och  förgåtts 
lite  på  prärien.  För  närvarande  brännes  mest  stenkol  från 
trakten  af  Missouri  eller  Pennsylvanien  samt  gräs  och  halm. 
Medels  en  enkel  maskin  hopbindes  präriegräset  och  halmen 
till  kärfvar,  hvilka  tjenstgöra  som  vedträn. 


FYRTIOSJETTE    KAPITLET. 

På  »Svea». 

Nästföljande  sommar  gjorde  jag  en  resa  genom  södra 
Minnesota  och  nordvestra  Iowa,  der  jag  tillbragte  en  hel 
månad  hos  vår  högt  aktade  landsman  kapt.  R.  E.  Jeanson, 
hvilken  förestår  den  skandinaviska  grenen  af  det  stora 
Amerikanska  Emigrantbolaget  i  New- York  och  som  här 
grundlagt  det  blomstrande  svenska  nybygget  Svea.  Jorden 
består  i  dessa  trakter  af  bördigt  prärieland,  rikt  på  sjöar 
och  vattendrag,  omkransade  af  skog. 


PA     »SVEA».  287 


Vid  den  lilla  pittoreskt  belägna  och  vackra  staden 
Eairmount  lemnade  vi  »Södra  Minnesota-banan»,  som  fort- 
sättes  vesterut  in  i  Dakota,  och  begåfVo  oss  tidigt  på  mor- 
gonen efter  häst  20  mil  söderut  öfver  den  vilda  prärien. 
Denna  morgons  färd  skall  alltid  innehafva  en  framstående 
plats  bland  våra  angenämaste  minnen  från  Amerika.  Luften 
är  så  frisk  och  ren  och  kommer  mot  oss  lastad  af  rik  doft 
från  präriens  vilda  blommor.  Det  första  intryck  vi  fingo 
af  prärien  liknade  mycket  det  som  hafvet  framkallar.  Men 
här  ha  de  väldiga  böljorna  styfnat  och  på  dess  ryggar  frodas 
manshögt  vildt  gräs;  och  skummet  på  vågen  har  här  för- 
vandlats till  blommor.  Vi  fara  förbi  en  rad  förtjusande 
vackra  små  sjöar,  belägna  till  höger  om  vår  väg.  Dessa 
omkransas  af  skog  och  äro  mycket  fiskrika.  Oupphörligt 
skrämma  vi  upp  skockar  af  präriehöns  ett  slags  rapphöns  etc. 
Vildgäss  och  änder  i  tusental  simma  i  sjöarne,  och  stora 
snöhvita  tranor  spatsera  på  behörigt  afstånd  från  oss  efter 
prärie-kullarne.  Efter  12  mils  färd  passera  vi  gränsen 
mellan  Minnesota  och  Iowa,  här  utmärkt  genom  en  rad  träd, 
som  planterats  efter  densamma. 

På  en  kulle  6  mil  från  oss  synes  en  grupp  hus  mot 
synranden.  Om  du  komme  samma  väg,  kunde  du  öfver  prärien 
se  den  ärorika  svenska  flaggan  svaja  från  en  flaggstång  på 
samma  kulle.  Detta  är  »Sveas»  närvarande  »hufvudstad» 
Eagle  Lake,  och  närmaste  målet  för  vår  resa. 

Efter  ytterligare  en  timmes  färd  välkomnas  vi  på  det 
varmaste  af  kapt.  Jeanson  och  hans  förträffliga  fru,  hvilka 
föredragit  att  bygga  ett  hem  för  sin  familj  ute  på  den  friska 
prärien  framför  att  bo  i  det  bullersamma  New-York;  ehuru 
kapt.  J.  sjelf  måste  tillbringa  en  stor  del  af  året  i  det 
1,500  mil  aflägsna  New- York. 

Det  var  blott  ett  par  år,  sedan  kapt.  J.  började  bygga 
sig  ett  hem  på  denna  kulle,  och  likväl  har  han  redan  upp- 
fört en  smakfullt  inredd  och  vacker  tvåvåningsbyggnad, 
liknande  en  modern  sommarvilla  utanför  Stockholm ;  ett 
stort  stall;  ett  vagnshus;  ett  visthus  och  en  stor  ladugård 
med  godt  utrymme  för  15  hästar  och  80  nötkreatur,  och 
en  stor  vind  att  förvara  hö  för  vintern.  Och  alt  virke  till 
dessa  byggnader  hade  forslats  hundratals  mil  med  järnväg 
och  20  mil  efter  häst  öfver  prärien.  Vackra  fast  ännu 
späda    trädplanteringar    lofva    att    snart    blifva     en    vacker 


288  FYRTIOSJETTE    KAPITLET. 

prydnad  omkring  gården  och  skydda  den  mot  de  stundom 
rätt  våldsamma  prärievindarne.  Ej  långt  före  vår  ankomst 
hade  en  storm  bortsopat  den  gamla  ladugården;  och  de 
talrika  hönsen  samlades  hvarje  kväll  på  dess  ruiner,  mot- 
villige att  utbyta  ett  älskadt  fädernehem  med  ett  nytt  och 
okändt  i  den  nya  ladugården. 

Härifrån  ströfvade  jag  nästan  dagligen  ut  öfver  prärien 
och  jagade  ett  slags  rapphöns  och  präriehöns  samt  vildgäss 
och  änder  i  de  talrika  småsjöarne.  De  stora  vildgässen 
förekomma  i  oerhörd  mängd  på  eftersommaren  och  göra 
stundom  skada  på  säden.  Nu  och  då  foro  vi  man  ur  huse 
i  en  stor  hövagn  4  mil  till  en  sjö  för  att  fiska  eller  på 
gästabud  till  våra  grannar  på  6  a  10  mils  afstånd.  Vid 
ett  dylikt  tillfälle  fastnade  vagnen  i  en  s.  k.  »slough»  (träsk), 
och  hästarne  vägrade  att  gå  ett  steg;  hvadan  undertecknad 
måste  stiga  ned  i  träsket  och  lyfta  en  och  en  af  de  med- 
följande tunga  skapelsens  kronor  från  vagnen  på  det  torra! 

Med  fisket  lyckades  det  rätt  väl  en  gång,  då  vi  me- 
tade upp  öfver  40  dugtiga  baddare,  och  en  djupets  bjässe 
sprang  bort  med  ett  stort  metspö;  men  vid  ett  par  andra 
tillfällen  lyckades  det  icke  så  bra;  och  en  gång  sjönk  flotten, 
på  hvilken  vi  stodo  och  fiskade,  så  att  kapten  J.,  som  fört 
så  månget  fartyg  öfver  djupen  och  de  rasande  böljorna, 
till  sist  såg  ingen  annan  utväg  än  att  sjelf  hoppa  ned  i 
sjön  för  att  rädda  de  öfriga  från  att  bli  våta.  Vi  fångade 
mest  ett  slags  fisk,  som  kallas  »bullhead»  eller  »tjurhufvud», 
hvilken  något  liknar  lake. 

Vi  besökte  flera  af  nybyggarne,  hvilka  i  allmänhet 
stodo  sig  mycket  bra.  Nybygget  är  13  år  gammalt.  De 
äldsta  nybyggarne  ledo  mycket  i  följd  af  att  gräshopporna 
i  tre  år  å  rad  förstörde  sädesskörden.  Alla  nybyggarne 
hade  flyttat  ur  jordkulan  och  bygt  sig  hus  af  resvirke 
och  bräder.  Somliga  hade  förvärfvat  sig  en  förmögenhet 
af  3  å  4,000  dollar. 

Ehuru  både  hvete  och  majs  såväl  som  andra  sädesslag 
odlas  med  stor  framgång  i  den  bördiga  präriej orden,  tyckes 
likväl  boskapsafveln  betala  sig  bäst.  Boskapen  betar  ute 
största  delen  af  året;  och  tillgången  på  naturligt  gräs  är 
synbarligen  outtömlig.  En  flicka  kan  sätta  sig  upp  och 
åka  på  slåttermaskinen  utöfver  de  rika  jungfruliga  ängarna 
och  slå  ned  så  mycket  hö  som  önskas.    Ett  par  karlar  och 


GENOM    SYDVESTRA    OCH    NORRA    WISCONSIN.  289 

häst  kunna  på  ett  par  veckor  inberga  foder  tillräckligt  för 
100  nötkreatur  under  vintern.  Ännu  finnes  land  till  salu 
vid  detta  nybygge  för  5  å  7  doll.  pr  acre. 


Det  sedliga  och  religiösa  tillståndet  inom  nybygget 
tycktes  i  allmänhet  vara  godt.  Ej  mindre  än  tre  utmärkta 
amerikanska  skolor  funnos  inom  nybygget,  hvilka  under- 
hållas af  staten,  och  der  nybyggarnes  barn  fritt  erhålla  en 
god  medborgerlig  uppfostran.  Svenskarne  till  heder  såväl 
på  denna  plats  som  öfver  hela  staten  bör  nämnas,  att  de 
allmänt  röstade  för  rusdryckshandteringens  förvisande  från 
Iowa  under  den  stora  nykterhets-kampanjen  1882.  Det 
samma  kan  ej  sägas  om  norskarne.  I  närheten  af  Svea 
samlades  norske  luterske  presten  och  hans  församlingsbor 
i  deras  kyrka  och,  sedan  de  inmundigat  både  öl  och  bränvin, 
enhälligt  beslutade  att  rösta  emot  nykterhetslagförslaget. 


FYRTIOSJUNDE    KAPITLET. 

Genom  sydvestra  och  norra  Wisconsin. 

Bland  de  sköna  naturpartierna  i  Wisconsin  intager 
måhända  den  pittoreska  och  sagorika  St.  Croix-flodens  område 
främsta    rummet.     Floden    har    uppkallats    efter  en  fransk 

19 


290  FYRTIOS JUNDE    KAPITLET. 

kapten,  som  led  skeppsbrott  vid  dess  utlopp  i  Missippi. 
Den  indianstam,  Issati,  som  fordom  vistades  i  dessa  trak- 
ter, kallade  floden  »grafvens  flod».  Dess  källor  äro  nära  Öfre 
sjön,  hvarifrån  de  flöda  söderut,  bildande  gränsen  mellan 
Wisconsin  och  Minnesota.  Under  sitt  lopp  genom  de  ma- 
jestätiska urskogarna  och  bergstrakterna  bildar  den  en  mängd 
vackra  vattenfall.  Dess  rika  tillgång  på  laxöring  och  den 
mängd  vildt  i  skogarne,  som  omgifva  den,  göra  den  till  ett 
paradis  för  sportsmän. 

Den  del  af  södra  Wisconsin,  som  vi  genomreste  från 
S:t  Paul  till  Milwaukee,  påminner  med  de  stora  skogarne, 
de  talrika  floderna  och  sjöarne  ganska  mycket  om  norra 
Europa,   ehuru  växtligheten  är  här  mycket  rikare. 

Milwaukee  är  en  mycket  vacker,  välbygd  och  blom- 
strande stad  med  omkring  140,000  innevånare,  belägen  på 
höjder  vid  sjön  Michigan.  Af  den  frätaamande  befolkningen 
äro  tyskarne  mest  representerade;  många  landsmän  finnas 
likväl  äfven  här.  Vi  gästade  hos  en  treflig  och  välbergad 
svensk  familj,  som  varit  bosatt  på  denna  plats  i  trettio  år. 
De  svenska  sederna  och  tänkesätten  hade  visserligen  till 
stor  del  undanträngts  af  de  amerikanska;  men  jag  förvåna- 
des öfver  att  svenska  språket  bibehållits  så  pass  som  skett 
under  en  så  lång  vistelse  uteslutande  bland  amerikaner. 

Härifrån  företogo  vi  en  iakttagelsetur  efter  »Wisconsin 
Central-banan»  genom  det  ännu  föga  bebodda  norra  Wis- 
consin till  Öfre-sjön.  Ända  till  Stevens  Point,  omkring 
200  mil  från  Milwaukee,  går  banan  genom  temligen  be- 
bodda trakter,  som  i  många  afseenden  påminna  om  mellersta 
Sverige.  Norr  om  denna  punkt  leder  banan  genom  tjock 
urskog.  Vid  hvarje  station  synes  ett  antal  nya  trähus,  en 
ångsåg  och  stora  staplar  af  bräder  och  takspån  samt 
andra  trävaror.  Här  och  der  efter  banan  ser  man  också 
ett  nybygge  med  en  större  eller  mindre  odling  mellan  trä- 
den och  stubbarne  omkring  loghuset.  Vår  första  rastpunkt 
var  Ogema,  der  våra  landsmän  och  gamla  vänner  herr  och 
fru  O.  slagit  sig  ned  och  upprättat  ett  blomstrande  skan- 
dinaviskt nybygge,  som  redan  räknar  omkring  800  inne- 
vånare. Herr  Ö.  är  en  man  med  grundlig  akademisk  bild- 
ning och  har  äfven,  utom  vid  ett  svenskt  universitet,  idkat 
fyra  års  studier  i  Amerika.  Hans  maka  äger  likaledes  hög 
snillebegåfning    och    en    bildad    uppfostran.     Det    var    rätt 


GENOM    SYDVESTRA    CCH    NORRA    WISCONSIN. 


291 


egendomligt  att  deruppe  i  Wisconsins  urskogar  i  ett  trefiigt 
och  gästfritt  hem  finna  klassiska  arbeten  på  olika  språk, 
från  gamla  »Sjögrens»  nötta  lexikon  till  Platos  skrifter ;  och 
höra  Bet  hovens  sonater  skickligt  och  väl  utföras  af  händer, 
som  nyss  lagat  den  smakliga  middagen.  Men  förfelas  ej 
en  bildad  persons  lif,  om  det  på  detta  sätt  tillbringas  i  ur- 
skogen? Så  frågade  jag  mig  sjelf  till  en  början;  men  kom 
snart  under  fund  med,  att  det  vid  upprättande  af  ett  fram- 
gångsrikt nybygge  fordras  att  praktisera  många  af  stoikernas 


Flod  vy  i  södra  Wisconsin. 

läror  och  grundsatser  samt  fasthålla  den  platonska  absoluta 
idén ;  och  då  jag  såg  den  goda  ordning  och  de  rena  seder, 
som  rådde  i  detta  blomstrande  nybygge,  insåg  jag,  hvilken 
betydelse  bildning  och  hyfsning  hafva  äfven  vid  ledningen 
af  ett  sådant  företag  som  detta. 

Herr  Ö.  sade,  att  han  började  sin  verksamhet  såsom 
ledare  för  detta  kolonisationsföretag  på  hösten  1877.  Han 
förklarade  för  oss  planen  för  sin  verksamhet,  hvilken  visat 
sig  vara  lika  praktisk  som  någon  kolonisationsplan,  hvilken 


292  FYRTIOSJUNDE    KAPITLET. 

kommit  till  vår  kännedom.  Planen  var  att  till  en  början 
inbjuda  några  familjer  att  komma  till  den  för  nybygget  ut- 
sedda trakten  och  se  till,  att  de  finge  det  bästa  land,  som 
fans,  och  att  de  uppmuntradas  att  med  ens  börja  uppodla 
det.  Han  sökte  också  rikta  deras  uppmärksamhet  på  bästa 
medlen  och  sätten  att  förbättra  sin  ställning  och  öka  sina 
tillgångar.  Skogsai verkning  under  vintern  och  jordbruk 
under  sommaren  erbjuda  ett  ypperligt  tillfälle  för  detta 
måls  vinnande. 

Låt  oss  taga  en  nybyggare  såsom  exempel  på  de  många, 
som  vi  träffade.  Han  kom  till  nybygget  med  tio  cents  på 
fickan  i  afsigt  att  upprätta  sig  en  »farm».  Han  kom  på 
vintern  och  förtj enade  god  dagspenning  i  skogarne  (30  doll. 
i  månaden  och  underhåll).  Somliga  klaga  öfver  det  under- 
håll, som  bestås  i  skogarne;  men  denne  berömde  det  såsom 
»brölloppskost  i  jemförelse  med  hvad  vi  fingo  äta  i  Sverige». 
»Här  gäller  det  nog  att  hugga  dugtiga  tag,  men  så  får 
man  då  te  minstens  äta  och  hvila  regelt»,  sade  han.  Med 
sin  förtj  enst  skaffade  han  matförråd  och  med  sin  yxa  bygde 
han  sig  ett  loghus  på  de  80  acres  land,  som  han  fått  af 
regeringen  till  »hemstad».  Vi  besökte  och  tillbragte  en 
natt  i  hans  tarfliga  hydda  midt  i  urskogen  sex  mil  från 
järnvägen.  Dagen  var  regnig  och  olämplig  för  arbete  utom- 
hus. Vi  funno  honom  sittande  framför  sin  kamin  syssel- 
satt med  att  laga  sina  skor.  Han  stod  upp  och  bjöd  oss 
sitta  ned.  Vi  vände  snart  samtalet  in  på  jordbruksangelä- 
genheter, hvarvid  han  genast  blef  vältalig.  Han  höjde  han- 
den och  pekade  på  den  trakt,  som  han  redan  uppodlat; 
tog  fram  ett  12  tum  långt  majsax,  tjockt  som  en  handled, 
och  visade  oss,  i  det  han  berömde  jordens  fruktbarhet. 
Han  tog  oss  till  sin  källare  och  visade  oss  några  stora  exemplar 
af  potatis,  som  vuxit  på  hans  farm  mellan  träden.  Han  hade 
odlat  kål  af  vidunderlig  storlek,  och  han  visade  oss  lökar 
stora  som  en  grof  knytnäfve.  Han  hade  två  kor,  och  till 
kvällsvard  åto  vi  köttet  af  en  årsgammal  oxe,  som  han 
slagtat  för  vinterbehofven.  Han  sade,  att  han  var  fri  från 
skuld,  rådde  sjelf  om  sin  täppa,  var  mera  oberoende  och 
lyckligare  än  en  kung  och  betalade  endast  2  doll.  årligen 
i  skatt;  och  önskade  att  hans  anhöriga  i  Sverige  måtte 
komma  öfver  och  få  det  lika  bra.  Jag  måste  bekänna,  att 
jag    litet    smått    afundades   mannen  hans  lycka,  då  jag  föl- 


GENOM    SYDVESTRA    OCH    NORRA    WISCONSIN.  2Q3 

jande  morgon  efter  en  god  hvila  lemnade  hans  trefna  tjäli 
mellan  de  väldiga  furorna. 

Ogema  var  det  enda  nybygge,  jag  besökte,  utom  i 
Kansas,  der  ingen  krog  fans.  Deremot  funnos  redan  flera 
skolor,  och  två  träkyrkor  höllo  på  att  byggas. 

Häruppe  öfverraskades  jag  af  att  hos  landsmän  finna 
ej  blott  akademisk  utan  äfven  »sjelfförvärfvad»  bildning. 
Såsom  ett  synnerligen  vackert  exempel  härpå  må  anföras 
en  ung  svensk  arbetare,  herr  M.,  som  för  några  år  sedan 
kom  till  denna  plats  utan  medel  och  utan  bildning.  Under 
det  han  försörjt  sig  sjelf  och  familj,  har  han  likväl  varit 
i  stånd  att  förvärfva  sig  en  så  hög  grad  af  bildning  och  all- 
mänt anseende,  att  han  fått  bekläda  så  vigtiga  ämbeten 
som  fredsdomare  och  skolinspektörssysslorna  med  1,200 
dollars  lön,  hvilka  platser  han  fyller  med  heder  och  allmän 
tillfredsställelse.  Jag  läste  de  frågor,  han  uppstält  för  den 
offentliga  skriftliga  examen,  som  skollärare-kandidaterne  skulle 
genomgå,  och  de  vitnade  om  grundliga  kunskaper  och  goda 
pedagogiska  insigter.  Herr  M.  går  i  arbetskläder  såsom  en 
annan  arbetare  och,  utom  sina  ämbetsåligganden,  sköter  han 
sjelf  sina  egna  arbeten.  Heder  åt  den  driftige  unge  mannen 
och  heder  åt  det  land,  som  ger  fullt  erkännande  åt  det  per- 
sonliga värdet! 

Från  Ogema  företogo  vi  en  resa  ytterligare  öfver  100 
mil  norrut  genom  urskogarne  till  Öfre-sjön.  Vi  hade  i  säll- 
skap herr  och  fru  Ö.,  fröken  L.,  i  hvilkens  hem  vi  gästade 
i  Mil\vauke<\  kapten  A.,  en  gammal  god  vän  från  Sverige, 
med  hvilken  vi  af  en  händelse  sammanträffade  häruppe  i 
urskogarne.  Järnbanan  leder  genom  mycket  pittoreska 
trakter:  öfveralt  urskogar,  genomflutna  af  en  mängd  smärre 
floder,  som  på  vissa  ställen  störta  utför  branta  klippor 
eller  på  andra  ställen  vidga  sig  till  små  sjöar.  På  ett  par 
ställen  går  banan  öfver  broar  slagna  öfver  bråddjup  af 
hundratals  fot. 

Det  må  ej  förtyckas  oss,  om  vi  skulle  blifva  litet  sen- 
timentala. Här  färdas  vi  tillsammans  i  ett  litet  rullande 
palats  i  ilande  fart  genom  trakter,  der  antilopen  och  india- 
nen ännu  hafva  sitt  hemvist,  gamla  bekanta  och  kära  barn- 
domsvänner, hvilka  for  några  korta  minuter  af  en  händelse 
sammanträffat  för  att  åter  snart  skiljas  och  troligen  aldrig 
mötas  mer  på  denna  sidan  lifvets  verldshaf. 


294 


FYTIOSJUNDE    KAPITLET. 


Vårt  ressällskap  består  af  mycket  hyfsadt  folk.  Jem- 
för  man  nordvestern  med  sydvestern,  märker  man  en  skil- 
nad  i  detta  afseende  lika  stor  som  mellan  natt  och  dag; 
och  gör  man  en  jemförelse  mellan  järnvägspassagerarne  i 
dessa  aflägsna  trakter  och  tredje  klassens  passagerare  i  Sve- 
rige, utfaller  den  visst  icke  till  de  senares  fördel.  Här 
märkes    ej    den  snusklukt,  som  plågar  en  i  tredje  klassens 


Flodvy  i  norra  Wisconsin. 


vagnar  i  Sverige ;  och  lika  litet  märker  man  bland  oss  vanliga 
råheter  i  ord  och  åtbördor.  Såsom  undantag  från  regeln  bör 
kanske  rök  vagnen  anses.  Här  kan  man  nog  stundom  finna 
»karakterer».  I  rökvagnen  på  detta  tåg  märkte  jag  just 
ej  något,  som  ådrog  sig  min  uppmärksamhet,  utom  ett  par 
landsmän,  som  synbarligen  i  något  lifvadt  tillstånd  sutto 
och  deklamerade:   »Upp  psaltare  och  harpa!» 


GENOM    SYDVESTRA    OCH    NORRA    WISCONSIN.  295 

Ashland  är  en  liten  stad  på  omkring  1,500  innevånare, 
belägen  vid  phequaiaegon- viken,  hvilken  bildar  den  bästa 
hamn  i  hela  Öfre-sjön.  Denna  plats  ntgör  Wisconsin  Cen- 
tral-banans  nuvarande  ändpunkt.  Här  finnas  flera  stora 
hotell  för  att  mottaga  de  många  resande  från  Östern,  som 
tillbringa  de  heta  sommarmånaderna  i  dessa  friska  och  helso- 
samma  trakter. 

Från  Ashland  företogo  vi  en  färd  med  en  liten  ångslup 
18  mil  efter  Öfre-sjön  till  Bayfield.  Vädret  var  stormigt 
och  regnigt.  I  »salongen»  lågo  kvarlefvorna  efter  en  slag- 
tad  oxe,  och  dessa  upptogo  nästan  alt  utrymmet.  Fönstren 
voro  söndriga,  så  att  vågorna  obehindradt  slogo  in.  Vårt 
fruntimmerssällskap  och  slutligen  äfven  oss  sjelfva  måste 
vi  instufva  i  maskinrummet  för  erhållande  af  värme  och 
skydd  mot  regnet  och  den  kalla  novemberstormen.  Under- 
tecknad och  kapten  A.  klättrade  ett  par  gånger  upp  på 
ångslupens  »tak»  för  att  se  utsigten.  Vädret  klarnade, 
så  att  vi  kunde  se  de  omgifvande  skogbeväxta  holmarne 
samt  stränderna  och  höjderna  omkring  sjön.  Den  natur- 
tafla,  som  utbredde  sig  omkring  oss,  påminde  mycket  om 
Norrland.  Vi  måste  stå  bredbente  och  balansera  för  att 
hålla  oss  upprätta,  ty  hade  vi  under  den  starka  sjögången 
raglat  tftl  ett  steg  på  någondera  sidan,  hade  vi  genast  fallit 
ned  i  djupet. 

I  »salongen»  sutto  tvenne  franciscaner-munkar  med  rep 
om  lifvet.  De  berättade  mig,  att  den  katolska  indian-mis- 
sionen, som  upprättades  i  Bayfield  af  franska  munkar  öfver 
200  år  sedan,  ännu  är  i  blomstrande  skick.  I  flera  indian- 
ska läger  eller  »byar»  vid  Öfre-sjön  finnas  katolska  skolor 
och  kyrkor.  Indianerna  i  dessa  trakter  äro  jemförelsevis 
civiliserade,  och  de  flesta  hafva  omfattat  katolicismen,  ehuru 
de  äfven  bibehålla  mycket  af  sina  gamla  föreställningar. 

Bayfield  är  en  mycket  intressant  plats  så  väl  för  sin 
efter  amerikanska  förhållanden  höga  ålder  som  sitt  pittore- 
ska läge.  Af  skild  som  den  varit  från  den  öfriga  verlden 
har  den  bibehållit  sin  egendomliga  medeltidsprägel.  En 
katolsk  kyrka  och  ett  kloster  med  ett  stort  antal  prester 
och  munkar  finnas  här.  Midt  emot  staden  ute  i  Öfre-sjön 
ligga  de  skogbeväxta  Apostla-öarne.  På  en  af  dessa  ligger 
en  öfvergifven  stad  med  en  gammal  katolsk  kyrka. 


296 


FYRTIOS JUNDE    KAPITLET. 


Rättvisan  fordrar,  att  jesuiterna  erhålla  det  erkännande 
de  förtjenat  genom  sina  hjeltemodiga  ansträngningar  och  det 
mödosamma  arbete  de  utfört  för  de  nordamerikanske  india- 
nernas  upplysning  och  hyfsning.  Det  är  nu  jemt  250  år, 
sedan  dessa  korsets  kämpar  i  den  svarta  kåpan  landade  på 
St.  Lawrence  kala  och  frusna  klippstränder.  De  faror, 
mödor   och  svårigheter  de  haft  att  utstå,   öfverträffa  sjelfva 


Slottsklippan  i  norra  Wisconsin. 

inbillningen;  deras  hundratals  mil  långa  resor  genom  öde 
trakter,  under  det  de  voro  blottstälda  för  hunger,  köld  och  vilda 
djur  och  människor;  de  faror,  för  hvilka  de  utsatte  sitt  lif 
för  att  predika  korsets  evangelium  för  de  grymma  barbarerna, 
hvarvid  mången  marterades  och  dödades  på  det  grymmaste 
sätt;  och  de  stora  tjenster  dessa  civilisationens  vägbrytare  i 
nordvestern  gjort  vetenskapen,   förtjena  alt  erkännande. 


GENOM    MICHIGAN    OCH    NORRA    OHIO.  297 

Resultaten  af  deras  arbete  voro  i  viss  mening  blott 
tillfälliga.  Den  människorace,  som  de  arbetade  på  att  frälsa, 
vissnade  och  försvann  likt  löf  på  träden  under  de  ständiga 
oerhördt  grymma  inbördes  striderna  och  de  smittosamma  sjuk- 
domar och  laster,  som  de  hvite  främlingarne  införde ;  så  att  blott 
en  ringa  kvarlefva  återstår.  Den  katolska  trons  föreskrifter 
vunno  blott  föga  insteg  ibland  dem,  och  utom  antagandet  af 
de  yttre  former,  som  missionärerna  ansågo  vara  nödvändiga 
till  frälsning,  voro  och  förblefvo  de  nästan  lika  barbariska 
och  okunniga  som  de  voro  innan  de  lärde  känna  något  om 
kristendomen.  Ja,  man  kunde  utan  fara  för  öfverdrift  säga, 
att  historien  ej  känner  något  fall,  dä  så  mycken  uppoffring 
gjorts,  så  mycket  arbete  utförts  och  så  stora  mödor  utståtts 
med  så  stor  hängifvenhet  och  med  så  ringa  och  flyktiga 
resultat  som  i  förevarande  fall. 

Trakterna  omkring  Ofre-sjön  äro  af  ofantligt  stort  intresse 
såväl  ur  Vetenskaplig  som  ekonomisk  synpunkt.  Oaktadt 
såväl  enskilte  vetenskapsmän  af  hög  rang  som  af  staten 
utsända  expeditioner  anstalt  vidsträckta  och  grundliga  forsk- 
ningar i  dessa  trakter,  har  man  ännu  ej  kommit  till  vissa 
och  bestämda  resultat.  Det  vet  man,  att  dessa  trakter  inne- 
hålla ofantligt  stora  tillgångar  för  jordbrukaren,  skogsafver- 
karen  och  idkaren  af  grufrörelse;  ehuru  dessa  tillgångar,  om 
man  undantager  trävirket,  ännu  föga  tillgodogjorts.  Mycket 
rik  järn-  och  kopparmalm  förekommer  i  ofantlig  mängd, 
ehuru  den  ännu  föga  arbetas. 


FYRTIO  ÅTTONDE    KAPITLET. 

G-enom  Michigan  och  norra  Ohio. 

Vår  första  rastpunkt  på  resan  österut  är  Detroit  i 
Michigan,  en  mycket  välbygd  och  vacker  stad  med  omkring 
140,000  innevånare.  Den  grundlades  af  fransmännen  redan 
1670  och  är  således  en  af  de  äldsta  städerna  i  Förenta  Sta- 
terna. Ar  1763  öfvergick  territoriet  Michigan  till  England, 
och  1805  erhöll  dess  södra  och  östra  halfö  territorial-sty- 
relse,  och  1836  organiserades  det  till  en  stat  i  Unionen.  Michi- 
gan består,    som  bekant  af  tvenne  halföar.     Den  södra  och 


298  TYRTIOATTONDE    KAPITLET. 

östra  halfön  sträcker  sig  från  dess  330  kilometer  långa 
gränslinie  mot  Indiana  och  Ohio  455  kilom.  norrut  mellan 
sjöarne  Erie,  St.  Clair  och  Huron,  hvilka  förenas  genom 
Detroit-sundet,  i  öster;  samt  sjön  Michigan  i  vester;  till  det 
67  kilom.  långa  Mackinaw-sundet  i  norr,  som  förenar  Huron  med 
Michigan.  Den  nordliga  och  vestra  halfön  sträcker  sig  från 
floderna  Montreal  och  Menomonee,  som  utgöra  dess  gräns  i 
vester  mot  Wisconsin;  i  norr  till  Öfre-sjön  och  St.  Mary- 
sundet, som  förbinder  Öfre-sjön  med  Huron;  samt  i  sydost 
till  sjön  Michigan. 

Båda  halföarne  hafva  ett  ytinnehåll  af  146,202  kva- 
dratkilom.  (eller  56,243  eng.  kvadratmil),  af  hvilka  46,000 
kvadratkilom.  tillhöra  den  nordliga  halfön.  Den  södra  half- 
ön s  stränder  äro  branta  och  klippiga,  isynnerhet  vid  Huron. 
Eör  öfrigt  äro  båda  halföarne  bergiga  och  rika  på  skogar 
och  vatten.  En  ringa  del  bördigt  prärieland  förekommer  i 
södra  halföns  sydligare  del;  och  för  öfrigt  är  jorden  här  ej 
så  lämplig  för  åkerbruk  som  längre  i  vester.  Deremot  finnes 
en  oerhörd  rikedom  på  stenkol,  saltberg  och  malmer,  isynner- 
het kopparmalm,  som  på  sina  ställen  förekommer  nästan  gedigen. 

En  stor  skilnad  i  klimatet  råder  på  de  olika  halföarne. 
Norr  och  vester  om  sjön  Michigan  äro  vintrarne  mycket 
stränga  och  skarpa;  då  deremot  klimatet  på  den  sydöstra 
halfön  är  så  blidt,  att  halftropiska  växter  och  frukt,  isyn- 
nerhet persikor  och  vindrufvor,  både  växa  vildt  och  odlas 
med  stor  framgång.  Denna  klimat-skilnad  orsakas'  af  de 
stora  insjöarne,  isynnerhet  Michigan,  hvars  vatten  genom 
underjordisk  värme  hålles  i  hög  temperatur  under  hela  vin- 
tern och  mildrar  de  skarpa  nordvestvindarne.  Äfven  i  Michi- 
gan, isynnerhet  på  dess  nordliga  halfö,  har  ett  stort  antal 
landsmän  bosatt  sig,  der  de  idka  jordbruk,  såsom  ock  på 
den  i  Michigan  utskjutande  halfön  Muskegon,  hvarest  de 
arbeta  i  skogarne  eller  i  grufvorna.  Klimatet  är  på  flera 
ställen  i  Michigan  föga  helsosamt  i  följd  af  de  många 
träskartade  trakterna,  som  orsaka  malaria  och  febrar. 


I  Detroit  skildes  jag  från  mitt  ressällskap,  som  fort- 
satte färden  genom  Canada  till  New- York,  och  färdades  med 
ångbåt  öfver  Erie-sjön  till  Cleveland,  i  Ohio,  en  mycket  vac- 
kert   belägen,    välbygd  och  blomstrande  handels-  och  manu- 


GENOM    MICHIGAN    OCH    NORRA    OHIO. 


290 


fakturstad  med  nära  200,000  innevånare.  I  förhållande  till 
sin  folkmängd  måste  Cleveland  representera  ofantligt  stora 
kapitaler    att   döma    af    de    ståtliga    och    dyrbara  offentliga 


såväl    som    enskilta    byggnaderna.       En    stor  del  af  staden 
består    bokstafligen    af  palatslika  residens,  af  hvilka  många 


300  FYRTIO  ÅTTONDE    KAPITLET. 

äro  bygda  i  egendomlig  stil.  De  flesta  äro  af  tegel  med  en 
grekisk  portico  af  trä  i  fronten  och  pediment  af  joniske 
pelare  lika  höga  som  huset  sjelft.  Stundom,  fast  sällan, 
ser  man  sådana  egendomligheter  som  hvitmålade  träpelare 
till  röda  tegelhus. 

I  den  vackra  Lake  View-kyrkogården  ligger  den  store 
presidenten  Garnelds  stoft  begrafvet;  och  i  Mentor,  några  mil 
öster  om  Cleveland,  sågo  vi  från  tåget  hans  forna  anspråks- 
lösa hem. 

Ingen  annan  nation  på  jorden  än  Förenta  Staterna  kan 
uppvisa  en  oaf bruten  serie  af  tjugo  lika'  högsinnade  som 
skicklige  styresmän.  Troligen  kunde  den  ovärdigaste  af  alla 
Förenta  Staternas  presidenter,  hvad  karakter  och  statsmanna- 
skicklighet  vidkommer,  ställas  i  jemnbredd  med  de  bästa 
konungar,  som  i  följd  af  slump  eller  börd  kommit  upp  på 
tronen;  och  icke  en  enda  man  har  folkets  röst  uppsatt  på 
presidentstolen,  hvilken  någon,  vore  han  än  så  bitter  fiende 
till  republikanska  institutioner,  kunde  för  ett  ögonblick  tänka 
på  att  sammanställa  med  de  kungliga  monster,  som  sutit  på 
europeiska  troner.  '  Och  det  faktum,  att  icke  blott  medel- 
måttige, utan  de  bäste  män  —  en  Washington,  en  Lincoln, 
en  Grant,  en  Garneld  —  af  folkets  gemensamma  och  fria 
röst  upphöjts  till  presidentämbetet,  är  ett  kraftigt  bevis 
derpå,  att  allmän  folkomröstning  är  ett  bättre  medel  än 
börd  för  regeringssysslas  tillsättande. 

Sådane  män  som  Washington,  Lincoln  och  Garneld  äro 
ej  blott  Förenta  Staternas  berömmelse  och  krona  —  de  äro 
hela  mänsklighetens  egendom;  de  äro  den  Högstes  tjenare, 
sändebud  och  profeter  till  hela  människoslägtet ;  och  deras 
ord,  deras  lif,  deras  verk  vitna  med  växande  makt,  att 
ljuset,  sanningen,  rättvisan  och  friheten  slutligen  skola 
behålla  segern. 

Aldrig  har  en  furste  så  högaktats,  så  älskats,  så  nästan 
afgudats;  aldrig  har  någon  mans  bortgång  sörjts  så  djupt, 
så  allmänt  och  så  uppriktigt  af,  man  har  beräknat,  öfver  300 
millioner  människor,  som  Garfields.  Den  krans,  som  å  drott- 
ning Viktorias  vägnar  lades  på  hans  bår,  var  ett  vackert 
uttryck  af  den  hyllning,  som  den  traditionella  kungligheten 
egnade  den  verkliga  kungligheten;  och  den  matta  af  blom- 
mor, som  fattiga  barn  och  arbetare  bredde  på  vägen  till  hans 
sista  hvilorum,  var  en  sann  hyllningsgärd  åt  den   faderlöse 


GENOM    MICHIGAN    OCH    NORRA    OHIO. 


301 


gossen,  som  med  okuflig  viljekraft,  outtröttlig  ihärdighet, 
omutlig  ärlighet  och  en  öfver  alt  småsinne  upphöjd  högsint- 
het  arbetade  sig  upp  från  loghuset  till  presidentstolen. 

Genom  sin  rika  och  vexlande  erfarenhet,  under  det  han 
genomgick  nästan  alla  tänkbara  vilkor  i  ett  dygdigt  och 
ädelt  lif,  hade  han  på  en  eller  annan  punkt  berört  allas 
hjertan  ej  blott  i  det  stora  och  mäktiga  land,  hvars  högste 
man  han  slutligen  blef,  utan  öfver  alt  på  vår  jord,  der  dygd 


och  ädelt  hjeltemod  värderas.  Och  denna  orubbliga  klippa 
af  manlig  högsinthet  och  oskrymtad  gudsfruktan  följde  honom 
hela  hans  lif  och  gjorde  honom  ej  blott  till  en  dygdelärare, 
utan  hela  hans  lif  blef  en  lefvande  och  personlig  utveckling 
af  alt  ädelt  och  stort.  Härigenom  tillvann  han  sig  allas 
obegränsade  förtroende,  högaktning  och  kärlek,  hvilka  lärde 
känna  honom. 


302  FYRTIO  ÅTTONDE    KAPITLET. 

Höjd  öfver  alt  bigotteri  var  president  Garneld  en  djupt 
allvarlig  kristen  och  tillhörde  ända  till  sin  död  de  strängt 
religiöse  s.  k.  »lärjungarne»,  hvilka  äro  en  gren  af  det  i 
Amerika  talrika  baptistsamfundet. 

Den  ädle  mannens  lif  ger  ett  synnerligt  eftertryck  åt 
hans  älsklingssång: 

»I  skördemän  på  fältet,  hvarför  så  fåfängt  stå, 
Tills  dagen  börjar  sjunka  och  mörkret  kommer  på? 
Hvad  båtar  fåfängt  vänta  på  fiere  arbetsman: 
Den  gyllne  morgon  flyktar,  och  arbet'  finnes  än. 

Så  hvässen  eder  lie  till  skörden  och  gån  ut 
Att  mogna  kärfVar  samla,  förr  än  er  tid  är  slut. 
Skall  Gud  förgäfves  ropa,  förgäfves  vänta  svar, 
S$:all  frukten  bli  till  spillo  på  fältet  lemuad  kvar? 

Från  berg,  från  dalar  kommen  med  kraft  i  bröst  och  arm 
Och  vanten  ej  tills  solen  gör  dagen  tung  och  varm ; 
Nu  uti  morgonstunden  gen  Gud  er  bästa  nerv, 
Och  dröjen  ej  tills  natten  gör  slut  på  alla  värf. » 

I  Buffalo  tillbragte  vi  »tacksägelsedagen»  och  spisade 
middag  hos  en  landsman,  herr  L.  Hedström,  som  arbetat 
sig  upp  till  rikedom  och  genom  sin  redbarhet  och  storartade 
välgörenhet  såväl  som  sin  skicklighet  förvärfvat  sig  högt 
anseende  i  vidsträckta  kretsar.  Buffalo  är  nästan  lika  stort 
som  Stockholm  och  har  stor  betydelse  både  som  fabriksstad 
och  upplagsplats  för  den  stora  mäugd  säd  och  andra  jord- 
bruksalster,  som  forslas  hit  efter  de  stora  sjöarne. 

Här  resa  sig  vid  Erie-sjöns  strand  en  mängd  af  dessa 
fula  vidunder  i  b}^ggnadsväg,  som  kallas  elevatorer.  Sjelfva 
elevatorn  består  af  en  stor  rörlig  stomme,  som  står  i  sam- 
ban! med  ett  stort  magasin  på  hvars  tak  är  en  upphöj- 
ning at  omkring  20  fot,  i  hvilken  elevatorn  inrymmes.  Då 
ett  fartyg  eller  en  banvagn  lastad  med  säd  anländer,  sänker 
elevatorn  sin  »snabel»  ned  i  lasten,  hvilken  föres  uppåt  i 
ett  rör  medels  en  mängd  små  tråg,  fastade  vid  en  lina,  som 
sättes  i  rörelse,  likasom  i  ett  mudderverk.  Vid  toppen  af 
magasinet  tömmas  dessa  tråg  i  stora  mått,  i  hvilka  säden 
på  ett  sinnrikt  sätt  både  mätes  och  väges.  Då  måttet  är 
fullt  till  den  mängd  som  önskas,  påtryckes  en  fjeder,  och 
sädesströmmen  afstänges  och  måttets  botten  öppnas,  hvarvid 
dess    innehåll    uttömmes;    hvarefter    säden   löper  genom  ett 


NIAGARA.  303 


annat  rör  ned  i  kanalbåten,  som  för  den  till  New- York. 
Hela  denna  process  verkställes  med  otrolig  snabbhet.  Hve- 
tet  forslas  aldrig  i  säckar. 


FYRTIONIONDE    KAPITLET. 

Niagara. 

Från  Buffalo  är  blott  en  timmes  väg  till  Niagara,  hvil- 
ket  vi  besökte  vid  två  olika  tillfällen.  Niagara-floden  upp- 
tager hela  vattenmassan  från  de  stora  sjöarne  Huron,  Ofre- 
sjön,  Michigan  och  Erie,  sammanbindande  den  sistnämde 
med  sjön  Ontario.  Erie  ligger  334  fot  högre  än  Ontario. 
Under  sitt  lopp  mellan  nämda  sjöar  omsluter  floden  ett  antal 
öar,  af  hvilka  en,  Grand  Island,  är  12  mil  lång,  innan  den 
bildar  de  verldsberyktade  fallen.  Ett  starkt  strömdrag  förer 
den  väldiga  vattenmassan  framåt  med  stor  snabbhet,  hvil- 
ken  ökas  i  samma  mon  den  närmar  sig  fallen,  omedelbart 
ofvanför  hvilka  bildas  forsar,  som  i  storslagenhet  öfverträffas 
endast  af  fallen  nedanför.  Vid  fallens  brant  delas  floden 
af  Getön  (Goat  Island)  i  två  delar,  hvarigenom  tvänne  fall 
bildas:  Hästskofallet  på  Canada-sidan,  1,800  fot  bredt  och 
158  fot  djupt;  Amerikanska  fallet  på  amerikanska  sidan 
om  floden,  600  fot  bredt  och  164  fot  djupt.  Den  gröna 
vattenmassan  störtar  utöfver  en  horisontelt  liggande  kalk- 
klippa i  en  mängd  af  minst  100  mill.  tons  i  minuten. 
Under  denna  kalkklippa  har  vattnet  bildat  en  urholkning 
af  öfver  40  fot.  Man  kan  ej  märka  någon  olikhet  i  vat- 
tenmängden under  olika  årstider;  utan  den  tumlar  ständigt 
med  åsklikt  dån  utöfver  fallen  såsom  den  gjort  årtusenden 
innan  en  människofot  trampade  vår  jord,  och  kommer  sanno- 
likt att  så  fortfara  ännu  tiotusental  år,  tills  flodbädden  nötts 
bort  ända  upp  till  sjön  Erie. 

Vi  besågo  fallen  från  en  mängd  olika  punkter :  å  ömse 
sidor  om  floden  såväl  ofvan  som  nedanför  fallen;  men  ej 
bakom  dem.  Vi  skola  ej  försynda  oss  mot  detta  öfver  ( all 
beskrifning  storartade  naturens  mästerverk  genom  att  söka 
beskrifva  det.  Här  gäller  det:  »Kom  och  se!»  Och  du 
skall    finna,    att   t.   o.  m.  dina  intryck  af  denna  syn  varda 


304  FYRTIONIONDE    KAPITLET. 

obeskrifliga.  Niagara  är  behagfullare  än  Giottos  torn,  ståt- 
ligare än  Apollo,  mera  öfverväldigande  än  Mont  Blanc  i 
sin  majestätiska  ensamhet. 

Omgifna  och  förföljde  af  efterhängsne  åkare  och  för- 
säljare af  allehanda  indianska  saker,  förfärdigade  af  »indi- 
aner» från  Irland  och  Tyskland,  hvilka  icke  äro  lika  ärlige 
som  dalkarlen,  hvilken  ntbjöd  till  salu  »hengelska  'äktor, 
som  far  min  'ar  gjort»,  styra  vi  först  kosan  till  Prospect 
Point  på  amerikanska  sidan,  hvarifrån  den  bästa  utsigten 
af  fallen  säges  erhållas.  Här  vid  yttersta  kanten  af  Ame- 
rikanska fallet  se  vi  vattenmassan  komma  hoppande  i  skum- 
mande och  dansande  forsar,  såsom  vore  den  medveten  om 
sitt  öde  och  sökte  taga  ansats  för  det  väldiga  hopp  den  står 
i  beredskap  att  taga  utför  fallet.  Här  möter  ögat  underbara 
färgskiftningar  öfveralt:  vattnet,  som  i  den  djupa  smala 
strömmen  är  mörkgrönt,  blir  i  fallet  sjögrönt  och  störtar 
åter  upp  ur  djupet  i  form  af  snöhvitt  stänk,  som  uppstiger 
högt  öfver  fallen. 

Öfver  amerikanska  fallet  leder  en  bro  till  Getön,  om- 
kring en  mil  i  omkrets  och  betäckt  med  tjock  skog.  Eran 
ön  sträcker  sig  en  träbro  till  ett  torn  på  en  klippa  midt  i 
floden,  hvarifrån  ögat  ser  blott  vattenmassor  dykande,  hop- 
pande och  dansande  i  alla  riktningar,  under  det  den  väldi- 
gaste och  sällsammaste  musik  dånar  altomkring  och  så  öfver- 
väldigar  hela  din  varelse,  att  du  måste  skynda  dädan,  innan 
du  af  hänförelse  förlorar  jemnvigten  och  »kastar  dig  i  hvirf- 
velns  dam». 

På  Canada-sidan  har  man  den  bästa  utsigten  af  båda 
fallens  töat  ensemble;  och  här  kan  man  urskilja  de  olika 
ljuden  af  de  olika  fallen:  under  det  från  Amerika-fallet 
mildare  silfverartade  toner  nå  örat,  dundrar  Hästsko-fallet 
likt  oupphörliga  åskor. 

De  fula  »tornen»  och  byggnaderna  å  ömse  sidor  om 
fallen  bilda  en  obehaglig  kontrast  till  detta  naturens  stor- 
artade skådespel.  Prån  den  ståtliga  järnvägsbron  eller  kör- 
och  gångbron,  som  spants  öfver  floden  nedanför  fallen,  har 
man  en  förträfflig  utsigt  öfver  forsarne,  som  floden  bildar 
under  sitt  lopp  till  Ontario.  Men  det  fordras  starka  nerver 
för  att  tåla  att  länge  betrakta  dessa  hvirflar;  i  annat  fall 
uppstå  äfven   »hvirflar»   i  hjernan. 


I    BALTIMORE    OCH    WASHINGTON.  305 


FEMTIONDE    KAPITLET. 

I  Baltimore  och  Washington. 

Första  gången  jag  anlände  till  Baltimore,  »monument- 
staden», var  den  insvept  i  en  rasande  snöstorm.  Följande 
morgon  vaknade  jag  med  vackert  väder  och  hade  från  mitt 
rum  i  hotellets  femte  våning  en  ypperlig  utsigt  af  den  vackra 
staden.  Alla  höjder  ha  ännu  ej  förnedrats  i  Baltimore  vare 
sig  i  bokstaflig  eller  bildlig  bemärkelse.  Sedd  i  stort  före- 
ter staden  bilden  af  en  gigantisk  amfiteater;  och  på  höj- 
derna omkring  den  resa  sig  ståtliga  byggnader,  såväl  offent- 
liga som  enskilda,  omgifna  af  vackra  planteringar,  under 
det  kyrktorn  höja  sig  mot  himlen  öfver  alt  från  de  200 
kyrkorna,  eller  en  kyrka  på  hvarje  1,500  innevånare:  dessas 
antal  uppgår  nämligen  till  300,000. 

Här  likasom  i  alla  större  städer  i  Förenta  Staterna  äro 
en  mängd  religiösa  samfund  representerade:  romerske  kato- 
liker, engelske  episkopaler,  presbyterianer,  baptister,  meto- 
dister, luteraner,  engelske  reformerta,  independenter,  uni- 
tarier,  vänner,  de  förenade  bröderna,  »kristna»,  universa- 
lister, swedenborgare  och  israeliter,  i  hvilka  intet  svek  — 
borde  vara.  De  sistnämda  ha  ej  mindre  än  12  synagogor. 
De  50,000  negrerna  inom  staden  hafva  ock  många  kyrkor, 
mest  för  sig  sjelfva,  ehuru  många  negrer  äfven  tillhöra 
hvitas  församlingar.  Jag  tillbragte  en  söndag  i  Baltimore. 
Här  likasom  öfveralt  i  östra  staterna  hålles  Herrens  dag 
strängt  i  helgd,  med  undantag  likväl  af  det  hiskliga  oljud, 
som  klockringningen  i  alla  kyrktornen  åstadkommer.  Un- 
derligt att  man  i  det  demokratiska  och  framåtskridande 
Amerika  ännu  så  allmänt  öfvar  detta  barbariska  bruk. 
Hvad  tjenar  detta  hemska  oljud  till?  Har  man  då  ingen 
försyn  för  nervsvaga,  sjuka  och  döende  personer?  Hvar 
och  en  vet,  huru  nervuppskakande  det  skrällande  ljudet  af 
en  metallkropp,  som  bearbetas,  är ;  och  mångdubblas  detta  ljud 
ett  par  hundra  gånger,  blir  det  helt  enkelt  odrägligt. 

Gror  väl  detta  oljud  någon  människa  dygdigare  och 
frommare?  Eller  är  det  blott  en  kvarlefva  från  de  bar- 
bariska tider,  då  vildarne  ansågo  sig  böra  åstadkomma  så 
mycket    oväsen    som    möjligt    infor    sin   afgud  eller  fetich? 

20 


306  FEMTIONDE    KAPITLET. 

Utom  klockringningen  hölls,  som  sagclt,  Herrens  dag  strängt 
i  helgd.  Om  någon  t.  ex.  önskade  blifva  rakad,  fann  han 
hotellets  »rakstuga»  stängd,  och  barberaren  gaf  tillkänna 
genom  nyckelhålet,  att  statens  lag  förbjöd  honom  verkställa 
rakning  i  sin  »bod» ;  deremot  kunde  han  mot  en  ringa 
extra  ersättning  komma  upp  till  kundens  rum  och  verk- 
ställa rakningen,  ty  der  kunde  ej  lagen  nå  honom.  Lika- 
ledes äro  alla  krogar  samt  restaurationer,  der  rusd^cker 
försäljas,  stängda  på  söndagen;  men  om  en  hotellgäst  lider 
ohjelpligt  af  törst,  kan  han  få  så  mycket  vin,  öl  och  bran  vin 
han  behagar  upp  på  sitt  rum.  Jag  färdades  både  åkande 
och  till  fots  omkring  staden  på  söndagen,  men  såg  ej  ens 
en  cigarr-bod  eller  ett  fruktstånd  öppet.  Ej  heller  syntes  några 
busar  i  öfverlastadt  tillstånd;  utan  ordning  och  stillhet  rådde 
öfver  alt. 

Utom  de  200  kyrkorna  med  de  höga  tornen  och  de 
palatslika  affärsbyggnaderna  och  enskilda  boningshusen  resa 
sig  här  och  der  ståtliga  och  smakfulla  monument.  Främst 
bland  dessa  är  Washington-monumentet  med  den  enkla  in- 
skriften: »Af  staten  Maryland»,  som  från  den  upphöjde 
och  vackra  Vernon  Place  reser  sig  till  en  höjd  af  200  fot; 
och  på  dess  topp  står  bilden  af  den  store  Washington, 
föreställande  det  ögonblick,  då  han  afträdde  från  sin  befatt- 
ning  som  högste  befälhafvare  öfver  Förenta  Staternas  armé. 
Blott  en  vansinnig  har  kastat  sig  ned  från  toppen  af  detta 
monument.  Jag  besökte  två  stora  »fribibliotek,  öppna  för 
alla»;  bevistade  ynglingaföreningens  möte  i  en  palatslik 
byggnad,  som  den  sjelf  äger,  och  rönte  under  en  veckas 
vistelse  i  staden  prof  på  den  sällskaplighet  och  gästfrihet, 
för  hvilka  folket  i  Baltimore  lika  som  i  södern  i  allmänhet 
äro  kända.  Här  likasom  öfver  alt  i  detta  lyckliga  land 
nedläggas  de  största  summorna,  offras  det  största  nit,  de 
bästa  gåfvor  och  den  mognaste  eftertanke  på  folkets  intel- 
lektuela,  sedliga  och  religiösa  uppfostran;  och  den  naturliga 
följden  är,  att  folket  står  på  en  så  ojemförligt  hög  stånd* 
punkt  i  alla  afseenden,  som  det  gör. 


Washington,  »de  storartade  afståndens  stad»  och  För* 
enta  Staternes  politiska  hufvudstad,  är  icke  mycket  till- 
dragande   vid    första    anblicken,    emedan  man  kommer  in  i 


I    BALTIMORE    OCH    WASHINGTON.  307 

staden  genom  dess  tarnigaste  del.  Det  enda,  som  först  impo- 
nerar på  främlingen,  är  den  storartade  domen  på  kapitolium, 
h vilken  påminner  om  S:t  Pauls  katedralen  i  London  eller 
S:t  Peters  i  Rom.  Men  då  man  kommer  in  i  hjertat  af 
staden,  finner  man,  att  den  i  vissa  afseenden  är  en  af  de 
vackraste  städer  i  hela  den  stora  unionen:  ofantligt  breda 
gator  genomskära  den  och  stora  avenyer,  beskuggade  af  lum- 
miga träd,  löpa  ut  från  olika  medelpunkter.  Den  store 
Washington,  som  sjelf  bestämde  hufvudstadens  läge,  hyste 
stora  tankar  om  sitt  lands  framtid;  och  stadsplanen,  som 
han  sjelf  utlade,  är  ett  uttryck  af  dessa  tankar.  Han 
afsåg  likväl  icke,  att  den  förnämsta  stadsdelen  skulle 
förläggas  der  den  nu  är;  men  land-spekulanter  inköpte  det 
bästa  landet  och  satte  så  högt  pris  derpå,  att  det  förblef 
jemförelsevis  obebygdt  och  den  motsatta  svampiga  sidan 
bebygdes;  så  att  kapitolium  nu  så  att  säga  vänder  ryggen 
åt  den  egentliga  staden. 

Hvad  som  i  synnerhet  såsom  något  ovanligt  ådrager  sig 
främlingens  uppmärksamhet  är  de  asfaltbetäckta  och  rena 
gatorna.  Här  finnas  ock  en  mängd  storartade  residens,  hotell 
och  offentliga  byggnader.  Hvad  som  dessutom  såsom  något 
egendomligt  för  Amerika  gör  ett  angenämt  intryck  på  främ- 
lingen är  de  höge  ämbetsmännens  tillgänglighet  för  den  stora 
allmänheten.  Hvilken  som  helst  kan  anmäla  sig  och  »stiga 
rakt  in»  till  hvilken  ämbetsman  som  helst,  från  vaktmästaren 
till  presidenten,  utan  vidare  ceremonier.  Här  veta  ämbets- 
männen, att  de  äro  folkets  tjenare  och  handla  derefter.  Jag 
begagnade  mig  af  denna  rättighet  och  blef  artigt  och  vänligt 
bemött  och  erhöll  värderika  upplysningar  af  framstående 
ämbetsmän  af  olika  slag.  För  erhållande  af  enskilt  samtal 
med  Förenta  Staternas  president  behöfde  jag  blott  lemna  mitt 
kort  till  hans  privatsekreterare  och  genom  honom  tillkänna- 
gifva,  hvad  jag  önskade.  Presidenten  mottager  besökande 
såsom  en  annan  privat  gentleman:  bjuder  dem  sitta  ner 
och  talar  fritt  och  naturligt  i  öfverensstämmelse  med  sam- 
talsämnets natur. 

Jag  tillbragte  några  timmar  i  den  storartade  patent- 
byrån och  feastade  en  flyktig  blick  på  några  af  de  i  tio- 
tusental förvarade  exemplaren  af  patenterade  uppfinningar. 
Amerikanarne  hafva  alt  skäl  att  vara  stolta  öfver  sina  upp- 
finningar.    Dessutom  besökte  jag  museer  och  offentliga  sam- 


308  FEMTIONDE    KAPITLET. 

lingar  af  olika  slag,  såsom  Geologiska  undersökningsväsendets 
byrå;  Smithsonian-Institutet;  Konstgalleriet,  Observatorium 
samt  Signal  väsendets  centralbj^rå  med  general  Meyer  i  spetsen, 
hvilken  inrättning  har  sitt  egna  telegrafsystem  och  sina 
stationer  i  alla  delar  af  landet.  Härifrån  »sändas  stormar* 
till  alla  delar  af  unionen ;  och  byråns  förutsägelser  slå  fel  blott 
i  ett  fall  af  tio.  Jag  tillbragte  äfven  en  dag  i  »court- 
' huset»  och  åhörde  rättegången  med  president  Garnelds  mör- 
dare, Giteau.  Rättegångssalen  var  till  trängsel  packad  af 
åhörare,  mest  fruntimmer.  Fångens  utseende  var  ytterst 
obehagligt.  Hans  blick  åstadkom  en  rysning  genom  ens 
hela  varelse.  Hans  sakförare  och  svåger,  Sco ville,  upptog 
hela  tiden  med  att  söka  visa,  att  brottslingen  var  vansinnig. 
Fången  gjorde  under  tiden  anmärkningar  och  infall,  som 
visst  icke  förrådde  vansinne,  utan  en  ohjelplig  oförskämdhet 
och  fräckhet. 

Jag  tillbragte  en  dag  i  ett  negeruniversitet  och  hörde 
negrer,  som  smakat  på  slafpiskan,  läsa  första  Mosebok  på 
hebreiska  och  skandera  Homerus  på  grekiska.  Negerns 
uttal  af  hebreiska  tar  sig  något  komiskt  ut;  men  med  sin 
grofva  basstämma  deklamerar  han  grekiska  förträffligt.  Det 
påstås,  att  han  ej  har  lika  skarp  fattningsförmåga  som  den 
hvite,  men  universitetets  president  och  professorer  —  hos 
en  af  hvilka  jag  gästade  —  påstodo  deremot,  att  detta  var 
ogrundadt,  så  vidt  deras  erfarenhet  sträckte  sig. 

Jag  tillbragte  äfven  en  dag  i  kongressen  och  åhörde 
lifliga  debatter  både  i  senaten  och  representanthuset.  Jemför 
man  Amerikas  talare  med  Europas,  måste  man  medgifva, 
att  de  förre  stå  långt  framom  de  senare,  ehuru  deras  stil 
är  något  öfverdrifven. 

Jag  deltog  i  gudstjenst  i  den  mycket  tarniga  träkyrka, 
der  president  Garneld  med  sina  trosbröder,  »lärj ungarne», 
brukade  dyrka  Gud.  Presidentens  bänk  var  nu  tom  och 
klädd  i  svart  och  på  en  silfverplåt,  fäst  vid  densamma, 
voro    hans    namn    samt    födelse-,    dödsår  och  dato  inristade. 

Utrymmet  medgifver  ej  någon  fullständigare  beskrifning 
af  Washington  och  lifvet  derstädes.  På  det  Jiela  taget  fick 
jag  ett  mycket  fördelaktigt  intryck  af  denna  politiska  medel- 
punkt för  jordens  största  nation. 


NEGRERNAS    STÄLLNING    I    FÖRENTA    STATERNA.  300 


FEMTIOEÖRSTA    KAPITLET. 

Negrernas  nuvarande  ställning  i  Förenta  Staterna. 

Gryningen  till  en  ny  dag  för  Södern  skönjes  alt  tyd- 
ligare och  tydligare.  Slafveriet,  likasom  all  annan  orättvisa, 
bar  onda  frukter  både  för  slafven  och  husbonden.  Slaf- 
varnes  befrielse  och  iklädande  af  fulla  medborgerliga  rättig- 
heter var  en  seger  utan  like  öfver  förtryck  och  orättvisa; 
men  det  var  också  ett  vådligt  experiment,  som  saknar  mot- 
stycke i  mänsklighetens  historia  —  fyra  millioner  neger- 
slafvar  med  ett  penndrag  ej  blott  frigjordes  från  slafveri, 
utan  äfven  erhöllo  full  medborgarerätt!  —  och  många  olycks- 
profeter  ha  förutsagt  de  beklagligaste  följder  af  ett  dylikt 
steg.  Det  var  också  naturligt,  att  en  svår  kris  skulle 
följa  på  en  dylik  revolution.  Patronerna  i  Södern  lefde  på 
andras  arbete,  för  hvilket  de  ej  betalade  det  minsta,  hvadan 
de  hade  intet  annat  att  syssla  med  än  sina  nöjen  och  sin 
politik.  Då  negrerna  frigjorts,  stodo  både  slafven  och  slaf- 
ägaren  för  tillfället  handfallna  och  hjelplösa.  Den  hvite 
gentlemannen  stod  oändligt  högt  öfver  negern  i  andlig  od- 
ling; men  i  rent  praktiskt  afseende  hade  negern  företrädet. 
Den  förre  sökte  ännu  en  tid  att  lefva  på  politik,  men  han 
bragtes  snart  i  nöd  och  armod.  Den  senare  med  sina  små 
behof  arbetade  och  förvärfvade  sig  sin  nödtorft,  var  glad 
och  sjöng  lofsånger  öfver  »befrielsen  ur  Egypten»,  äfven 
om  han  måste  slita  mycket  mera  ondt  än  då  han  var  slaf. 
Så  högt  älskar  äfven  negern  friheten !  Men  nöden,  denna, 
fruktbärande  moder  till  företagsamhet  och  uppfinningsrikhet  r 
har  vändt  Söderns  söner  från  politiken  in  på  nyttigare 
banor,  och  de  ha  börjat  få  ögat  öppet  som  aldrig  ,förr  för 
Söderns  rika  tillgångar.  De  ha  insett  den  vigtiga  satsen, 
att  ett  folk  måste,  för  att  komma  till  varaktigt  välstånd, 
idka  många  olika  industrigrenar.  Det  nästa  steget  var  att, 
om  ej  direkt  inbjuda,  så  dock  uppmuntra  Nordens  kapital 
att  strömma  in  och  gjuta  lif  i  den  förslappade  Södern. 
Både  åkerbruks-,  trä  verks-  och  manufakturindustrierna  ha  tagit 
jättesteg  framåt  under  de  senaste  två  åren.  Så  mycket 
rörande  den  industriela  och  kommersiela  gryningen. 


310  FEMTIOFORSTA    KAPITLET. 

Men  huru  är  ställningen  bland  negrerne  och  huru  är 
förhållandet  mellan  dem  och  de  hvita? 

En  af  de  mest  invecklade  frågorna  är  den  rörande 
negerns  andliga  förmågor  och  begåfning  i  jemförelse  med 
andra  människoracers.  Det  torde  ännu  vara  omöjligt  att 
komma  till  något  resultat  i  denna  fråga.  Man  bör  här  all- 
tid komma  ihog,  h vilket  stort  inflytande  klimat,  lefnadssätt 
och  uppfostran  utöfva  både  på  den  enskilde  och  på  folken 
i  gemen  under  en  följd  af  generationer.  Man  bör  likaledes 
komma  ihog,  att  negerracen  i  Amerika  utgöres  af  en  bland- 
ning af  en  mängd  negertyper  och  racer  i  Afrika,  hvilka 
betydligt  afvika  från  hvarandra  inbördes,  ehuru  alla  troligen 
kommit  från  ett  half-  eller  helvildt  tillstånd.  De  ha  lika- 
ledes alla  tillbragt  ett  par  eller  tre  generationer  i  slafveri 
under  de  hvita,  hvarunder  deras  stamolikheter  och  språk 
gått  förlorade.  Det  är  derför  omöjligt  att  spåra  deras  race- 
olikheter  och  dessas  förhållande  till  deras  andliga  begåfning. 
De  äro  också  nu  alla  kristna;  och,  ehuru  vissa  afrikaner 
möjligen  ännu  lefva  bland  dem,  hafva  de  nästan  allmänt  anta- 
git de  h vites  klädedrägt,  seder  och  språk,  och  de  hafva  äfven 
blifvit  civiliserade  till  en  ganska  hög  grad.  I  detta  sistnämda 
af  seende  råder  likväl  en  betydlig  skilnad.  En  del  af  neg- 
rerna ha  bott  i  trakter,  der  den  hvita  befolkningen  varit 
talrik,  kanske  talrikare  än  negrerna,  och  derigenom  ha  de 
lärt  de  hvites  seder  och  bruk  samt  insupit  deras   idéer. 

Men  det  finnes  ett  bredt  bälte,  som  omsluter  yttre  delen  af 
sydstaterna,  hvarest  klimatet  är  nästan  outhärdligt  för  den 
hvite  arbetaren.  I  denna  trakt,  som  innehåller  mycket  rik 
jord,  består  hela  den  arbetande  befolkningen  af  negrer,  och 
de  få  hvita,  som  der  finnas,  ha  så  litet  beröring  som  möj- 
ligt med  negrerna.  Här  finnes  ännu  ett  ganska  starkt 
hedniskt  element.  Deras  språk  är  en  slags  neger-rot välska, 
och  de  äro  ännu  ett  »egendomligt  folk»  —  kanske  mindre 
goda  arbetare  än  de  mera  hyfsade  negrerna,  men  förvisso 
mycket  mera  böjliga  och'  läraktiga  än  de.  Åtskilliga  flytt- 
ningar ha  dock  på  de  senaste  åren  egt  rum,  hvilka  upp- 
blandat äfven  denna  del  af  negerbefolkningen. 

Då  negrerna  frigjordes,  saknade  de  all  skol-uppfostran. 
Som  bekant  var  all  negerundervisning  förbjuden  vid  äfventyr 
af  strängt  straff.  En  neger  i  Baltimore  satt  i  fängelse  i 
10    år  för  det  han  läst   »Onkel  Torns  stuga».     Flera  hvita 


NEGRERNAS  STÄLLNING  I  FÖRENTA  STATERNA.     311 

personer  blefvo  likaledes  straffade  för  det  de  sökte  bibringa 
negrerna  undervisning.  Dessa  lagar  tillämpades  strängt 
ända  tills  befrielsens  dag  randades.  De  enda  af  negrerna, 
som  fått  någon  andlig  uppfostran,  voro  de  få  frie,  som 
erhållit  underbyggnad  i  nordstaterna,  samt  några  få  favorit- 
slafvar  inom  bildade  familjer,  hvilka  af  sina  husmödrar  under- 
visats till  någon  del  trots  de  stränga  lagarne.  Sedan  deras 
befrielse  har  ganska  mycket  gjorts  för  att  uppfostra  dem. 
Många  förträffliga  högre  och  lägre  skolor  ha  upprättats  och 
underhållas  af  enskild  välgörenhet,  mest  från  nordstaterna; 
och  statsmyndigheterna  ha  upprättat  flera  högre  läroverk, 
i  hvilka  de  mera  begåfvade  och  uppåtsträfvande  bland  neg- 
rerna undervisas.  'För  bildningens  spridande  bland  den 
stora  massan  har  ett  folkskolesystem  upprättats  inom  alla 
staterna,  hvilket  bereder  negerungdomen  tillfälle  att  erhålla 
en  god  medborgerlig  uppfostran.  Dessa  skolor  stå  dock  ännu 
långt  efter  skolorna  i  nordstaterna,  emedan  det  hittills  saknats 
medel  att  underhålla  dem,  hvadan  de  hållas  öppna  blott  en 
liten  del  af  året  —  i  somliga  stater  blott  två  månader  och 
ingenstädes  öfver  fyra  månader.  Något  är  dock  bättre  än 
intet.  Negrerna  visa  en  berömvärd  åtrå  efter  upplysning 
och  bildning;  och  den  intellektuela,  sedliga  och  religiösa 
lyftning  de  erhållit  sedan  deras  befrielse,  är  ett  storverk, 
som  saknar  motstycke  i  mänsklighetens  historia. 

Likasom  amerikanarne  i  så  många  andra  afseenden 
hoppat  öfver  vissa  stadier  inom  ett  folks  civilisation,  så 
ock  rörande  negrernas  uppfostran.  De  tillerkände  dem  deras 
fulla  medborgerliga  rättigheter,  innan  de  (negrerna)  hade 
det  ringaste  begrepp  om  hvad  dessa  rättigheter  inneburo. 
Denna  politiska  uppfostran  har  i  väsentlig  grad  bidragit 
till  att  på  17  år  höja  negern  högt  öfver  Rysslands  eller 
Irlands  bönder. 

En  annan  faktor,  som  betydligt  bidragit  till  att  åstad- 
komma detta  storartade  resultat  är  deras  religiösa  uppfostran. 
Likasom  de  flesta  primitiva  racer  (t.  ex.  Indiens  infödingar) 
äro  äfven  negrerna  böjda  för  att  taga  kristendomen  mera 
bokstafligt  och  enkelt  än  deras  mera  civiliserade  medkristna, 
hvilka  ha  Lyckats  bortförklara  det  mesta-  af  dess  ursprung- 
liga enkelhet  till  sin  egen  tillfredsställelse.  Och  dessa 
negrer  äro  af  naturen  mycket  'känsliga  och  religiösa.  De 
tycka    om    att    gå    omedelbart   till  Gud  sjelf  och  vilja  icke 


312  FEMTIOFORSTA    KAPITLET. 

alls  ställa  sig  under  prester,  som  göra  anspråk  på  att  stå 
mellan  dem  och  Gud.  Häraf  katolikernas  misslyckade  för* 
sök  att  vinna  anhängare  bland  dem.  Negrerna  tycka  om 
att  hafva  något  att  säga  i  församlingen,  om  de  också  sätta 
stor  lit  till  sin  andlige  ledare.  Derföre  förena  de  sig  med 
fria  protestantiska  samfund,  i  synnerhet  baptister  och  meto- 
dister. I  religiöst  afseende  ha  negrerna  stält  sig  helt  och 
hållet  utom  de  hvites  ledning.  Af  de  till  omkring  7  mill. 
uppgående  negrerna  i  Förenta  Staterna  äro  omkring  800,000 
baptister,  omkring  700,000  metodister;  11,000  presbyte- 
rianer;  ett  ringa  fåtal  tillhöra  episkopalkyrkan  och  ett  mindre 
antal  tillhör  katolska  kyrkan. 

De  ha  sina  egna  kyrkor  och  predikanter,  alla  negrer. 
Deras  predikanter  och  sammankomster  ha  ofta  förlöjligats; 
men,  oaktadt  stundom  löjliga  uppträden  äga  rum,  måste  jag 
för  min  del  anägga  det  vitnesbördet,  att  af  alla  negerpre- 
dikanter jag  hört  (och  de  äro  legio),  ha  ytterst  få  såsom 
andlige  talare  stått  under  en  vanlig  s.  k.  kolportör  i  Sverige, 
och  de  fleste  af  dem  ha  betydligt  öfverträffat  våra  medel- 
måttiga prester,  icke  blott  i  nit  (häri  kan  negern  icke  öfver- 
träffas)  utan  äfven  med  afseende  på  föredragets  innehåll 
och  form.  Ledningen  af  deras  k}a*kliga  angelägenheter  är, 
som  sagdt,  i  medlemmarnes  händer,  och  den  handhafves 
på  ett  jemförelsevis  städadt  sätt.  Hvem  kan  säga,  huru 
mycket  detta  demokratiska  församlingslif  bidragit  till  neg- 
rernas  politiska  och  medborgerliga  uppfostran? 

Mycket  har  sagts  om  de  lösa  familjebanden  bland  neg- 
rerna: mellan  makar  samt  mellan  föräldrar  och  barn.  Här- 
vid bör  man  dock  tänka  på  »den  grop,  dädan  de  utgrafne 
äro»,  och  ej  bedöma  dem  efter  en  alt  för  hög  måttstock.  För- 
hållandet är,  som  bekant,  att  den  ariska  familjen  är  alldeles 
främmande  för  negern  i  Afrika,  som  lefver  ett  djuriskt  lif. 
Under  slafveriet  kunde  ej  familjelif  existera,  då  negrerna 
behandlades  som  boskap.  Föräldrarne  voro  ej  ansvariga 
för  barnen,  lika  litet  de  senare  lör  de  förra.  Under  sådana 
förhållanden  bör  man  snarare  förvånas  öfver,  att  det  kan 
finnas  något  familjelif  alls  bland  negrerna  efter  endast  17 
års  frihet  från  slafveriet.  —  Som  bekant  har  på  senare 
tiden  negerblodet  till  en  del  uppblandats,  i  synnerhet  i  de  syd- 
ligaste   staterna,    der    franske     nybyggare    slagit    sig    ned, 


NEGRERNAS  STÄLLNING  I  FÖRENTA  STATERNA.     313 

Fransmän  hysa  nämligen  mycket  mindre  fördom  än  den 
teutoniska  racen  mot  negrerna. 

Mycket  klander  har  uttalats  om  mulatterna;  men  jag 
är  böjd  för  att  tro,  att  det  klandervärda  hos  dem  har  sin 
rot  i  deras  egendomliga  ställning:  de  äro  utstötta  från  de 
hvitas  umgänge,  och  de  hafva  icke  antagits  af  de  svarte 
såsom  deras  naturlige  ledare. 

Ännu  ha  negrerna  ej,  som  det  synes,  banat  sig  väg 
till  en  mera  framstående  ställning  i  samhället.  Ytterst  få 
köpmän  finnas  bland  dem,  och  inga  lagkarlar  eller  doktorer. 
Det  är  ett  märkligt  faktum  i  alla  land,  huru  redo  män- 
niskorna äro  att  lemna  sina  själars  vård  åt  män  med  ringa 
kunskaper  och  förmågor,  under  det  de  äro  mycket  försig- 
tigare,  då  det  gäller  deras  kroppar.  Negrerna  egna  sig 
ännu  mest  åt  sysselsättningar,  som  ej  fordra  så  mycket 
tankearbete. 

Negrerna  utgöra  alltså  hufvudsakligen  en  arbetarebe- 
folkning. För  att  förstå  förhållandet  mellan  de  hvite  i 
södern  såsom  arbetsgifvare  och  de  svarte  såsom  arbetstagare 
måste  vi  gå  ett  stycke  tillbaka.  Under  senare  delen  af 
slaftiden  behandlades  slafvarne  i  flera  stater  icke  som  omni- 
bushästar,  utan  jemförelsevis  mildt;  det  kapital,  som  ned- 
lagts i  slafvarne,  var  så  stort,  att  den  förnämsta  vinstkällan 
var  slafvarnes  »förökelse»  för  att  säljas  till  den  nyöppnade 
marknaden  i  Vestern.  De  behandlades  derför  temligen  väl 
för  att  förökas  såsom  boskap  och  sedan  säljas.  I  följd  af 
att  familjebandet  var  så  löst,  var  den  onaturliga  skilsmessan 
för  slafven  ej  så  grym  som  för  en  hvit.  På  vissa  ställen 
rådde  ett  visst  patriarkaliskt  förhållande  mellan  slaf herren 
och  hans  slaf  var. 

En  annan  sak  bör  ihogkommas,  nämligen  att  jorden  i 
alla  äldre  stater  inom  Södern  varit  och  fortfar  att  vara 
enskild  egendom  under  alla  de  politiska  svårigheterna. 

Efter  krigets  slut  hade  egendomsherrarne  jorden  kvar, 
men  måste  betala  för  arbetet;  slafven  å  andra  sidan  måste 
arbeta  eller  svälta  ihjäl.  Det  bar  sig  likväl  ej  att  med 
betaldt  arbete  bruka  stora  egendomar,  hvadan  för  det  mesta 
små  »farmar»  utarrenderats  åt  negrerna,  hvilket  har  lyckats 
bättre. 

Det  har  visat  sig,  att  negrerna  arbeta  bäst  under  till- 
räcklig   och    lämplig    uppsigt,    hvadan    de    också   användas 


314  FEMTIOFORSTA    KAPITLET. 

mycket  allmänt  vid  offentliga  arbeten.  De  kunna  bättre  än 
de  hvite  uthärda  ett  svårt  klimat  och  umbäranden  i  allmänhet. 
De  äro  flitiga  och  mycket  godmodiga,  och  deras  anspråk 
äro  icke  öfverdrifna.  Stundom  lära  de  ej  vara  så  pålitliga, 
utan,  om  det  faller  dem  in,  lemna  de  arbetet  och  gå  sin  väg. 
Negern  tyckes  vara  otillgänglig  för  socialistiska  agitationer. 
Han  visar  tänderna  och  har  någon  kvick  anmärkning  till 
hands  åt  sådana,  som  vilja  göra  honom  till  proselyt  för 
dylika  läror.  Nej,  Sam  har  befriats  från  Egyptens  slafveri 
—  »ära  hallelujerum ! »  —  och  är  redan  inne  i  frihetens 
förlofvade  land,  och  han  tror  ej  på  några  pessimistiska 
omstörtningsläror. 

På  landet  får  han  vanligen  i  daglön  50  till  75  cents, 
hvilket  är  mer  än  tillräckligt  för  hans  små  behof.  Ännu 
är  dock  sparsamhet  hos  honom  undangtag  och  ej  regel. 
Negern,  isynnerhet  genus  femininum,  tycker  mycket  om 
sötsaker  och  bondgranna  kläder.  Kvinnorna  lära  ej  vara  så 
arbetssamma  som  männen  och  klandras  ej  utan  skäl  för  sjelfs- 
våld  inom  familjen. 

Efter  hvad  jag  funnit,  arbeta  de  fleste  negrerna  på 
smärre  arrenderade  »farmar»  ;  och  i  de  sydligaste  staterna 
odla  de  bomull  med  stor  framgång,  hufvudsakligen  enligt 
ett  visst  arrende-system.  Likaledes  odla  de  ris  i  betydlig 
mängd.  Sockerodlingen  i  Louisiana  lär  äfven  ha  börjat  repa 
sig.  Negern  användes  äfven  delvis  i  söderns  bomullsfakto- 
rier;  ehuru   han   ej  lär  vara  så  lämplig  till  fabriksarbetare. 

På  det  hela  taget  har  jag  blifvit  angenämt  öfverraskad 
af  att  finna  ställningen  bland  negrerna  så  god  som  den  är 
och  förhållandet  mellan  dem  och  de  hvita  så  föga  spändt 
och  svårt. 

Mycket  har  sagts  om  negerns  benägenhet  att  snatta. 
Man  bör  dock  ej  döma  honom  för  hårdt  härutinnan,  ty 
då  han  var  slaf,  kunde  han  hvarken  kalla  sig  sjelf  sin 
egen  eller  något  annat  sitt,  och  då  han  tog  för  sig  något 
smått  och  godt,  ansåg  han  det  ej  ligga  någct  ondt  deri, 
då  både  han  sjelf  och  de  ting,  han  såg  omkring  sig,  till- 
hörde hans  herre.  Med  afseende  på  gröfre  brott  är  ställ- 
ningen bland  negrerne  fördelaktigare  än  bland  andra  racer. 
Om  en  neger  begår  ett  gröfre  brott,  t.  ex.  våldtägt  eller 
mord,  blir  han  dock  utan  skon  sam  het  hängd,  ofta  innan 
någon  ransakning  hunnit  verkställas.     Domare   »Lynch»   är 


NEGRERNAS  STÄLLNING  I  FÖRENTA  STATERNA.     315 

mycket  verksam  i  sydstaterna,  då  det  gäller  negrerna,  un- 
der det  lian  ser  mellan  fingrarne  med  hvita  brottslingar. 

Befolkningen  i  de  förnämsta  sydstaterna  kan  i  genom- 
snitt sägas  bestå  till  hälften  af  hvita  och  till  hälften  af 
negrer.  I  vissa  stater,  t.  ex.  i  Syd-Carolina,  utgöra  neg- 
rerna flertalet;  under  det  i  andra  stater,  såsom  i  Virginien, 
de  hvita  utgöra  flertalet.  Det  var  alldeles  naturligt,  att 
söderns  hvita  befolkning  ej  ville  lemna  från  sig  de  politiska 
tyglarne  åt  de  halfvilda  frigifna  negrerna  och  de  äfven- 
tyrare,  som  uppträdde  såsom  desses  ledare.  Efter  många 
år  af  politisk  oreda  synas  nu  de  politiska  svårigheterna  i 
Södern  mer  och  mer  utjemnas.  Negrerna  störas  mindre  i 
utöfvandet  af  sina  politiska  rättigheter,  och  de  hvita  utöfva 
större  inflytande  än  förr  genom  öfverlägsen  bildning  och 
fredligt  umgänge  med  de  s vårte.  Icke  utan  skäl  klagas 
likväl  ännu  deröfver,  att  negrerna  på  många  ställen  genom 
våld  och  orättvisor  beröfvas  sina  rättigheter  och  reduceras 
på  nytt  till  slafveri.  Sålunda  anklagas  och  dömas  negrer 
ofta  för  inbillade  eller  verkliga  brott,  stundom  af  obetyd- 
ligaste art,  till  straffarbete  för  lifstiden,  hvarpå  de  såsom 
fordom  säljas  till  den  högstbjudande. 

Mycket  har  ock  ordats  om  kastskilnaden  mellan  de  svarte 
och  de  hvite  i  Amerika,  hvilken  framträder  alt  tydligare. 
Under  det  nordstaterna  gjorde  alt  för  att  skaffa  negrerna 
politisk  jemlikhet,  ha  hvarken  nord-  eller  sydstaterna  gjort  något 
för  att  upptaga  dem  till  jemlikhet  i  umgängeslifvet,  utan  tvärtom. 
Under  slaftiden  rådde  stundom  en  viss  patriarkalisk  förtro- 
lighet mellan  husbonden  och  slafven;  men  sedan  ådagalägga 
de  hvita  instinktmessigt  en  afgjord  motvilja  för  ett  närmare 
umgänge  med  negrerna.  Mest  framträder,  underligt  nog, 
denna  kastskilnad  i  det  offentliga  religiösa  lifvet,  der  sådant 
väl  minst  borde  göra  sig  gällande.  Förr  hade  nästan  hvarje 
kyrka  sin  afdelning  för  negrer;  nu  deremot  är  det  sällan 
negrer  tillhöra  hvitas  församlingar.  Deremot  få  negrerna 
numera  tillika  med  de  hvita  oantastade  använda  spårvagnar, 
järnvägsvagnar,  ångbåtar  och  andra  offentliga  fortskaffnings- 
medel  och  lokaler.  Likaledes  hållas  negerbarnen  oftast  i 
särskilda  skolor,  ehuru  undantag  finnas.  Negrerna  sjelfva 
visa  ej  något  missnöje  häröfver,  utan  taga  för  gifvet,  att 
det  skall  vara  som  det  är.  De  äro  nöjda,  blott  de  få  rösta 
vid   de  allmänna  valen!      Giftermål  mellan  hvita  och  svarta 


316  FEMTIOANDRA    KAPITLET. 

förekomma    ytterst    sällan.       Endast    de    allra    lägsta  af  de 
hvita  ingå  äktenskaplig  förbindelse  med  negrerna. 

Min  enskilda  öfvertygelse  är,  att  negrerna  i  Amerika 
ha  en  stor  framtid  för  sig,  i  synnerhet  i  vissa  delar  af 
Södern,    h vilka  äro  olämpliga  för  de  hvita. 


FEMTIOANDRA    KAPITLET. 
Återblick. 

Då  konventionen  för  upprättande  af  Eörenta  Staternas 
konstitution  fullgjort  sitt  svåra  uppdrag  och  dess  medlemmar 
stodo  färdige  att  underskrifva  det  betydelsefulla  dokumentet, 
uppstod  Benjamin  Eranklin  och  sade,  i  det  han  pekade  pä 
en  tafla,  som  hängde  på  väggen  bakom  presidenten:  »Jag  har 
ofta  under  loppet  af  våra  förhandlingar,  sväfvande  mellan  hopp 
och  fruktan  rörande  utgången,  sett  på  denna  tafla  utan  att  kunna 
afgöra,  om  den  föreställer  soluppgången  eller  solnedgången. 
Men  nu,  mine  herrar,  är  jag  lycklig  nog  att  veta,  att  den 
föreställer  den  uppgående  och  icke  den  nedgående  solen.» 

Efter  att,  så  att  säga,  hafva  så  kroppsligt  som  möjligt 
utsträckts  öfver  Förenta  Staternas  ofantliga  område  —  tolf 
gånger  större  än  Frankrikes  — ,  från  Atlanten  till  Stilla 
hafvet,  från  gamla  Mexico  till  Britiska  Columbia,  och  känt 
den  stora  republikens  lifskraftiga  hjerta  slå  och  bevitnat  dess 
intensiva  och  friska  ekonomiska,  politiska,  intellektuela,  sed' 
liga  och  religiösa  lif,  finner  jag  ej  något  bättre  uttryck  för 
totalbilden  af  mina  iakttagelser  än  den  store  Franklins  ord: 
»Nu  vet  jag,  att  taflan  föreställer  soluppgången  och  icke 
solnedgången».  Att  se  denna  tafla  är  att  stärkas  i  tron  på 
det  godas  seger  och  mänsklighetens  fortsatta  utveckling  och 
fullkomning. 

De  ofantliga  materiela  tillgångarne  och  den  på  alt  sätt 
uppmuntrade  företagsamheten  och  fria  taflan  hafva  skapat 
ett  allmänt  välstånd  utan  like.  Det  storartade  arbetet  på 
folkupplysningens  och  folkuppfostrans  alla  områden  har  gjort 
och  gör  Amerikas  folk  till  verldens  mest  upplysta  folk.  Kvin- 
nans öfverlägsenhet  och  den  anglosaxiska  kärleken  till  hem- 
mets  härd  hafva  gjort  de  amerikanska  hemmen  till  mönster 


ÅTERBLICK. 


317 


af  ordniDg,  trefhad  och  lycka  och  ett  mäktigt  fäste  mot 
lastens  anfall.  Det  fulla  erkännandet  åt  människovärdet  och 
den    obegränsade    politiska  friheten  har  gifvit  åt  denna  jor- 


dens största  nation  det  säkraste  värn  mot  pöbel välde  och 
envälde  och  tillförsäkrat  densamma  den  sunda  utveckling, 
som    den    åtnjuter.     Och  den  obegränsade  religiösa  friheten 


318  PEMTIOANDRA    KAPITLET. 

bar  lemnat  fritt  utrymme  åt  en  allmän,  upplyst  och  lifskraf- 
tig  religiös  rörelse  att  oberoende  utveckla  sig  och  sålunda  gjort 
Amerikas  folk  på  samma  gång  till  det  mest  religiösa  och 
mest  frisinnade  af  alla  folk  på  jorden. 

Socialism  och  nihilism  vinna  ej  insteg  i  Amerika,  ty 
hvarje  amerikan  äger  sjelf  sin  dollar  och  vet,  att  han  med  arbet- 
samhet och  skicklighet  kan  ej  blott  vinna  sin  bergning, 
utan  äfven  förmögenhet,  om  han  lyckas  väl;  och  att  han  i 
alla  händelser  har  lika  stora  medborgerliga  rättigheter  som 
millionären.  Pessimismen  trifves  icke  under  Amerikas 
höga  och  klara  himmel  och  i  dess  fria  och  lifskraftiga  jord. 
Här  tronar  den  ungdomliga  friskheten  och  glädjen  öfver  alt 
och  i  alt.  Här  äro  trögheten  och  dysterheten  bannlysta  från 
alla  områden.  Kanske  framstår  detta  tydligast  i  den  gemen- 
samma gudsdyrkan.  I  den  gamla  verlden,  utom  bland  de 
evangeliske  i  Stor  Britanien,  råder  den  hednisk-katolska  idén 
om  gudsdyrkan,  enligt  hvilken  gudstjensten  på  söndagen  är 
ett  slags  botgörelse  för  veckans  synder.  I  full  överens- 
stämmelse härmed  äro  ock  de  mörka  templen,  i  hvilka  in- 
släppes  så  litet  ljus  som  möjligt,  med  de  höga,  kalla  och 
dystra  hvalfven  och  de  hemska  målningarne  och  bilderna 
och  en  dermed  öfverensstämmande  gudstjenst.  Till  och  med 
i  vårt  protestantiska  Sverige  är  ju  katekesläsning  ofta  ett  synda- 
straff; *)  och  att  sitta  i  en  mörk  och  kall  svensk  kyrka  och  lyssna 
till  eller  taga  del  i  sång,  hvars  toner  äro  långa  och  tunga 
som  timmerstockar,  och  efter  genomgåendet  af  en  tråkig 
ritual  höra  en  andefattig,  torr  och  enformig  predikan  är  ej 
mycket  bättre.  I  Amerika  deremot  är  förhållandet  alldeles 
motsatsen.  Här  är  hemmet  den  ursprungliga  och  förnämsta 
helgedomen:  den  kristlige  husfadern  är  här  pastor  och  sam- 
lar hushållet  till  bibelläsning  och  bön  hvarje  dag,  välsignar 
måltiden  och  i  alt  förestår  sin  församling  i  hemmet.  Denna 
det  kristliga  hemmets  idé  har  ock  öfverförts  på  församlingen 
och  den  offentliga  gudsdyrkan.  Kyrkan  eller  kapellet 
inredes  så  gladt,  hemtrenigt  och  smakfullt  som  möjligt,  och 
de  gemensamma  gudaktighetsöfhingarne  bära  alltid  prägeln 
af  hemmets  förtrolighet,  innerlighet  och  värma.  Monne  ej 
häri    ligger    en    förklaringsgrund    till    det    förhållandet,  att 


*)  Huru  ofta  hotas  ej  den  ostyrige  gossen  af  sin  moder:   »Om  du 
ej  är  stilla,  skall  du  få  sätta  dig  och  läsa  katekesen!» 


ÅTERBLICK. 


319 


amerikanerna  hysa  större  kärlek  och  aktning  för  gudsfruktan 
än  något  annat  lands  invånare? 


I  allmänhet  torde  man  kunna  med  sanning  säga,  att 
våra  invandrade  landsmän  ganska  fort  amerikaniseras,  d.  v.  s. 
blifva  mera  hyfsade,  upplyste  och  företagsamme;  ehuru 
det  visserligen  går  jemförelsevis  sakta  i  aflägsna  nybyggen, 
der  de  bo  tillsammans  och  begagna  svenskt  språk  och  svenska 
seder.  Det  är  ganska  egendomligt  att  der  höra  barn,  som 
äro  födda  i  landet,  tala  t.  ex.  skånska  eller  dalska  dialek- 
ten uppblandad  med  engelska  ord.      Sålunda  hör  man  t.  ex. 


320  FEMTIO  ANDRA    KAPITLET. 

en  gosse,  som  talar  värmländska  dialekten,  då  han  får  se 
hästar,  utropa:  »Si,  horsera;»  (horse,  häst)  eller  då  han 
ser  grisar:  »Si,  piggera!»  (pig, 'gris).  Den  något  tunga  och 
stela  svenskan  kan  naturligtvis  ej  motstå  inflytandet  af  det 
lätta,  ungdomsfriska,  spänstiga  och  kraftiga  engelska  språ- 
ket. Omkring  en  fjerdedel  af  de  svenska  amerikanarnes 
hvardagsspråk  består  af  engelska  ord  med  svenska  ändelser. 
Till  och  med  predikstols-  och  tidningsspråket  är  mycket 
uppblandadt.  Se  här  ett  ex.  på,  hur  den  amerikanska 
svenskan  tar  sig  ut.  En  bildad  svensk  herre  i  New-York 
visade  mig  vägen  i  följande  ordalag'-  »Herrn  ska  ta  West 
street-karet  (car,  spårvagn,  eljes  vanligen  »karsen»)  till 
femtionde  stritet  (street,  gata);  då  törnar  (turn,  vika  af) 
herrn  på  left  handsidan  (till  venster),  tills  han  kommer  till 
bron  öfver  rälråden  (järnvägen);  den  ska'  herrn  krossa  (cross, 
gå  tvärsöfver)»  o.  s.  v.  En  landsman  i  vestern  berättade 
om  en  vansinnig  person,  som  kommit  med  på  »tränen  (tåget) 
och  försökte  att  lipa  (leap,  hoppa)  ut  genom  vindögat  (window, 
fönster)  i  laken  (lake,  sjö)». 

De  svenska  hemmen  i  Amerika  visa  i  allmänhet  en 
mycket  högre  grad  af  snygghet,  ordning  och  trefnad  än  här 
hemma.  På  mer  än  ett  ställe  gingo  »fröknarna»,  som  i 
Amerika  ofta  kallas  helt  enkelt  flickor,  i  högskolan  eller  i 
akademien  eller  skötte  sin  tjenst  som  lärarinnor  i  skolan 
eller  som  bokhållare  på  banken  om  dagen  och  på  aftonen 
turade  de  om  med  att  baka,  laga  mat  och  utföra  andra 
hushållsgöromål  i  hemmet. 

Rättvisan  kräfver  äfven  det  medgifvandet,  att  våra 
landsmän  i  Amerika  äro  i  allmänhet  nyktrare  och  mindre 
råa  i  ord  och  åthäfvor  än  här  hemma.  I  Amerika  är  det 
en  skam  att  använda  rusdrycker  i  hvilken  form  som  helst, 
vare  sig  i  sällskapskretsar  eller  vid  måltiderna;  och  som 
bekant  är  all  tillverkning  och  försäljning  af  rusdrycker 
förbjuden  i  flera  stater;  och  nykterhetsvännerna  ämna  ej 
gifva  sig,  förr  än  rusdryckshandteringen  förbjudits  i  Förenta 
Staternas  grundlag.  Se  här  ett  nytt  och  kraftigt  bevis 
på  folkets  förmåga  af  sjelfstyrelse  och  hvad  den  fulla  folk- 
friheten uträttar  i  detta  lyckliga  land. 


HVARJEHANDA. 


321 


Då  man  skall  resa  vare  sig  till  eller  ifrån  Amerika,, 
kommer  man  i  bryderi,  hvilken  »lime»  man  skall  välja. 
En  af  våra  vänner,  en  mycket  framstående  Filadelfiabo,  som 


Ångaren  »Egypt». 

flera  gånger  öfverfarit  Atlanten  med  båtar  tillhörande  olika, 
linier,    rådde   oss   att  resa  med  Nation allinien,  emedan  dess 

21 


322  FEMTIOANDRA    KAPITLET. 

båtar  äro  de  säkraste  i  händelse  af  svår  storm.  Och  vi 
funno  till  vår  glädje  att  vår  vän  kapten  R.  E.  Jeanson 
var  agent  för  nämda  linie,  för  hvilken  vi  bestämde  oss. 
Det  är  blott  rätt  och  billigt  att  vi  här  betala  den  gärd  af 
tacksamhet  vi  äro  skyldige  kapten  R.  E.  Jeanson  och  hans 
biträden,  herrar  A.  Österholm,  S.  A.  Nielsen,  E.  Widing- 
hoff,  G.  Edenholm,  A.  Jeanson,  H.  Grönlund  och  S.  Löf- 
venmark  för  all  den  hjelp  och  det  beredvilliga  tillmötes- 
gående vi  rönte  från  deras  sida,  såväl  som  från  andra  her- 
rars, hvilka  äro  ombud  för  nämda  linie;  och  kunna  vi  på 
grund  af  egen  erfarenhet  och  talrika  andras  vitnesbörd  tryggt 
rekommendera  kapten  Jeanson  och  hans  biträden  såsom 
fullt  tillförlitliga  att  vända  sig  till  i  hvilket  ärende  det  vara 
må.  Kapt.  J.,  som  under  en  följd  af  år  varit  i  kongl. 
flottans  tjenst  samt  varit  ångbåtsbefälhafvare  i  Sverige,  har 
sedan  i  början  af  sextiotalet  varit  bosatt  i  New- York  och 
dels  personligen  och  dels  genom  sitt  inflytande  på  fram- 
stående män  i  samhället  uträttat,  oss  veterligt,  mer  än  någon 
annan  svensk  för  att  befordra  emigranternas  trygghet 
efter  framkomsten  till  Amerika,  och  har  han  dessutom  gjort 
mycket  för  våra  utvandrade  landsmäns  sedliga  och  andliga  lyft- 
ning i  allmänhet.  Hundratals  landsmän  hafva  honom  att  tacka 
för  hjelp  i  nödens  stund  samt  för  råd  och  vägledning,  som 
fört  dem  till  välstånd  eller  rikedom  i  det  nya  landet. 

Vår  färd  öfver  Atlanten  med  ångaren  Egypt  gynnades 
af  det  behagligaste  väder,  oaktadt  den  skedde  midt  i  vin- 
tern; kosten  och  behandlingen  ombord  voro  af  utmärktaste 
beskaffenhet,  hvadan  både  första  klassens  passagerare  och 
emigranterna  voro  alla  med  skäl  tillfredsstälda. 


ANNONSER. 


323 


Annonser. 


Amerikanska  Emigrant  Companiet 


Hufvudkontor. 

Hartford.  Conn. 
Kontor  i  New-York. 

25  State  Street  (f.  d.  n:r  16) 

midt  emot  Castle  Garden 

Kapteu  JK.  E.  Jeanson,  agent. 

Land-Konto  i'. 

Des  moines.  Iowa. 


Frederick  Nelson 

53  Sillgatan,  Göteborg,  Sverige. 

Den   Norske  Credit-Bank 

Christiania,  Norge. 

Den   Danske  Landmans-Bank 

Köpenhamn,  Danmark. 

Förenings-Banken   i  Finland. 

Helsingfors,  Finland, 


samt 


Korrespondenter  i  England,  Irland  och  Tyskland. 


Det  äldsta  Skandinaviska  vexel-  och  biljett-kontor  i  Amerika. 
Genom  detsamma  har  hemsändts  öfver  tjugo  millioner  kronor.  Under 
förlidet  år  (1882)  hemsändes  genom  oss  nära  tre  millioner  kronor. 

Biljetter  till  och  från  Sverige,  Norge,  Danmark  och  Finland 
med  bästa  båtar  och  till  billigaste  priser. 

Personer  boende  i  Sverige,  som  önska  sända  penningar  till  i  Ame- 
rika vistande  landsmän,  kunna  hänvända  sig  antingen  till  vårt  kontor 
i  Göteborg,  herr  Frederick  Nelson,  agent,  eller  till  G.  W.  Schroeder 
&  C:o,  Göteborg,  eller  P.  Palmquists  Aktiebolag,  Stockholm.  Svenska 
penningar  sändas  direkt  till  oss,  med  tydlig  adress  till  den  person,  för 
hvilken  de  äro  ämnade,  då  vi  sända  amerikanska  penningar  direkt 
till  den  uppgifna  adressen. 

Land  till  lågt  pris  på  förmånliga  vilkor  i  nybygget  Svea, 
Kossuth  Co.,  'Iowa. 

De  som  resa  till  Amerika  uppmanas  att  köpa  sina  vexlar  hos 
herr  Frederick  Nelson,  53  Sillgatan,  Göteborg.  Stor  fördel  är  för 
emigranterna  att  köpa  sina  vexlar  dragna  på  ett  kontor,  hvarest 
alla  äro  svenskar  och  der  de  kunna  erhålla  alla  nödvändiga  upplys- 
ningar. En  stor  del  emigranter,  som  hitkomma,  hafva  vexlar  köpta  af 
banker  i  Sverige  och  dragna  på  kontor,  som  både  ligga  långt  från 
landningen  och  som  ej  hafva  ett  enda  skandinaviskt  biträde,  hvilket 
förorsakar  att  vexelinnehafvareu  råkar  i  en  ganska  brydsam  belägenhet. 

Bref  med  förfrågningar  besvaras,  efter  bästa  förstånd,  med  om- 
gående post. 


324 


ANNONSER. 


Efter  ett  mångårigt  arbete  hafva  vi  förvärfvat  oss  skandinavernas 
förtroende  och  vilja  fortfarande  genom  ett  redbart  och  ärligt  hand- 
lingssätt göra  oss  förtjente  deraf. 

Adressera  alla  bref. 

Capt.  R.  E.  Jeanson,  agt. 

American  Emigrant  Co. 
N:r  25  State  Street.     P.  O.  Box  1040. 

New- York    N.   Y. 


STLE    GARDEN 


ANNONSER.  325 


^         GENERAL-AGENT        °JV 

Göteborg,  53  Sillgatan  53 

Nafaal-liÉHS  National-Liuiens 

Förstklassiga  ångare  1WTpr3   JZ r)T)  cl     PxTTpV+Q   Förstklassiga  ångare 

SPAIN  1V1CU  *^vi±£±.  lYidj .  bb  EQYpT 

5000  Tons.  5064  Tons. 

HELVETIA  ITALY 

.      4500  Tons.  '   ,  4302  Tons. 

greece  Rikets  Commerce  Collegium  denmark 

4309  Tons.  3725  Tons. 

ÄS?       »*  behö»gen  ^eddeladt  tillstånd  "£?£» 
CANADA  QUEEN 

875  Tons.  4441  Tons. 

ERIN  _■  ENGLAND 

1577  Tons.  _jl;      K  fin  t-»  —  5000  Tons. 


Öeaeral-W^        för      ° ^  Sverige 

National    Steamship    Company 

(NATIONAL-LINIEN) 

och 

American  Emigrant  Company. 

60,000  Kronor  Sextiotusen  Kronor  60, 

äro    deponerade    till    säkerhet   för   uppfyllandet  af  de  vilkor  och  för- 
bindelser, jag  för  emigranters  riktiga  och  säkra  befordran 
kontraktsenligt  ingår. 

Jertwagsbiljetter  till  de  flesta  städer  och  stationer  i  Amerika. 
Amerikanskt  mynt  och  Vexlar  på  Amerika  säljas  billigt. 
Göteborg  i  Januari  1883. 

Riksdagsmannen  HrGllstafEricsson  *  KljlMlLK      MLöDN. 

Kontor:  Nygränd  N:o  4.  Kontor:  N:o  53  Sillgatan, 

Agent  i  Malmö  Herr  A.  T.  Sjöveng  Göteborg-. 
Kontor:  Norra  Vallgatan  N:o  82. 


326  ANNONSER 


BREMER-LINIEN. 

Öfverfartspris  kr.  100 

från  STOCKHOLM  till  AMERIKA 

via  Lubeck  och  Bremen 

meå  snabba  och  säkra  båtar  om  3,500  å  6,000  tons, 

£La6*aae1>a/te    dticra    oni    volo    vig    G)toclifioinr4 
meppADfco  ocri  un,ovi?a 


mera  pA  bio   ocri  undvineb  Defciaencwa  den  Ju  ta/te 


Adr.:    Grosshandl.    B,   Q.  pbitiK, 

Kontor:    Gaffelgränd,    Skeppsbron. 


På  Palm  &  Stadlings  förlag,  Stockholm, 
hafva  utkommit  i  bokhandeln: 

David   Liwingstone,    af   H.  G.  Adams,  haft.   1:  75,  kart, 
2  kr.  clotb.  2:  50. 

Berättelser  från  norra  ishafvet  med  16  illustr.,  haft.  0,60, 
kart.  0,75,  clotb.   1  kr. 

BeD  &  Kit,  öfvers.  från  engelskan,  haft.  0,50,  kart.  0,60. 

Alkoholens  verkan  på  kroppen  och  själen  af  D:r  Richardson, 
pris  0,25. 


ANNONSER.  327 


På    P.  Palmquists   Aktiebolags   i  Stockholm 

förlag  liar  nu  utkommit: 

BIBLISK  ORDBOK 

för  hemmet  och  skolan 

efter  nyaste  källor 

af 

Erik  Nyström. 

]Med  kartor  och.  talrika  illustrationer. 

Ny  omarbetad  upplaga. 

Häftena  1 — 5  å  50  öre. 

Hvarje  artikel  har  med  största  omsorg  och  noggranhet 
genomgåtts,  och  ett  betydligt  antal  af  dem  helt  och  hållet 
omarbetats,  hvarvid  äfven  fördel  tagits  af  den  personliga 
erfarenhet  förf.  vunnit  under  sin  vistelse  i  det  Heliga  Lan- 
det, något  som  naturligtvis  i  ej  ringa  mån  måste  höja  ar- 
betets värde.  I  likhet  med  föregående  upplaga  kommer 
äfven  denna  att  förses  med  erforderligt  antal  kartor  och 
illustrationer. 

Arbetet  utgifves  i  häften  å  50  öre.  Häftenas  antal 
kan  ej  ännu  med  bestämdhet  angifvas,  men  behöfva  sub- 
skribenter  blott  betala  för  nio  (9)  häften,  hvadan  priset  fbr 
dem  ej  kommer  att  öfverstiga  fyra  kronor  och  femtio  öre 
för  hela  arbetet. 

Subskriptionslistor  och  prospekt  kunna  i  önskadt  antal 
erhållas  i  närmaste  bokhandel  eller  hos  förläggarne. 

Till  Amerika  öfversändes  arbetet  i  korsband  mot  in- 
sändande af  1  dollars  50  cents  och  erhålles  vid  partireqvi- 
sition  hvart  femte  ex.  gratis. 


328 


ANNONSER. 


På    P.   Palmquists   Aktiebolags   i  Stockholm 
förlag  har  utkommit: 

ROPANDE  RÖSTER 


DET  SVENSKA  SION. 

AF 

KAKL  AUGUST  ANDEESSON. 
Pris:   haft.  4  kr.,  eleg.  inb.   6  kr. 
Innehåller  lefnadsteckningar  med  porträtt  af: 


I. 

Olaus  Petri. 

14. 

Petter  Lorenz  Sellergren 

2. 

Johannes  Matthiae. 

15. 

Teodor  Hamberg. 

3. 

Ulrika  Eleonora  d.  ä. 

16. 

Emelie  Petersén, 

4. 

Haqvin  Spegel. 

född  Eckhart. 

5. 

Jesper  Svedberg. 

17. 

Per  Nyman. 

C. 

Elias  von  Walcker. 

18. 

Lars  Levi  Laestadius. 

7. 

Erik  Tollstadius. 

19. 

Karl  Ludvig  Tellström. 

8. 

Anders  Nohrborg. 

20. 

George  Scott. 

9. 

Anders  Karl  Rutström. 

21. 

Karl  Olof  Rosenius. 

10. 

Petter  Murbeck. 

22. 

Petter  Fjellstedt. 

11. 

Johan  Zakarias  Kjernander. 

23. 

Anders  Wiberg. 

12. 

Kristina  Charlotta  Hjärne, 

24. 

Viktor  Witting. 

född  Rudbeck. 

25. 

Johannes  Palmqvist. 

13. 

Henrik  Schartau. 

Till  Amerika  öfversändes  arbetet  mot  in- 
sändande  af  1  dollar  för  häftadt  och  1  dollar  50 
cents  för  inbundet  exemplar.  Yid  req visit ion  af 
större  antal  lemnas  hvart  fjerde  ex.  gratis. 


v»!