Skip to main content

Full text of "H. Reuterdahls teologiska åskådning, med särskild hänsyn till hans ställning till Schleiermacher"

See other formats 


Digitized  by  the  Internet  Archive 

in  2010  with  funding  from 

University  of  Toronto 


http://www.archive.org/details/hreuterdahlsteolOOaul 


H.  REUTERDAHLS  TEOLOGISKA 
.     ÅSKÅDNING 


.  REUTERDAHLS  TEOLOGISKA 
ÅSKÅDNING 

MED  SÄRSKILD  HÄNSYN  TILL 

HANS  STÄLLNING  TILL  SCHLEIERMACHER 


AKADEMISK  AFHANDLING 

SOM    MED    TILLSTAND    AF    HÖOVÖRDIGA    OCH    VIDTEERÖMDA    TEOLOGISKA 

FAKULTETEN    1    UPPSALA    TILL    OFFENTLIG    GRANSKNING    FRAMSTÄLLES  Ä 

LÄROSALEN    N:0    5     FREDAGEN    DEN     I O    MAJ     I907     KL.     I O    F.    M. 

AF  _,u*^' 

GUSTAF  AULÉN 

'II 

TEOL.    LIC.    OCH    KIL.' KAND.,    KALM. 


UPPS.^L.A.    •    W.  SCHULTZ 


STOCKHOLM   1907 

KUNGL.    HOFBOKTRYCKERIET.      IDUNS    TRYCKERI-A.-B. 


At 
uiiii  faders  nihme 


Förord. 

Sv^eriges  andliga  odlings  historia  under  i8oo-talet  är 
till  stor  del  okänd;  framför  allt  gäller  detta  om  teologiens 
historia,  denna  är  så  godt  som  alldeles  outforskad.  Det  är 
gifvet,  att  en  specialundersökning  sådan  som  den  här  före- 
liggande måste  blifva  afsevärdt  lidande  häraf,  i  det  att  den 
bakgrund,  mot  hvilken  teckningen  bör  ses,  blir  ytterst  ofull- 
ständig. 

Det  har,  såsom  titeln  visar,  icke  varit  min  afsikt  att 
åstadkomma  en  Reuterdahlsbiografi.  —  därtill  är  tiden  f.  ö. 
ännu  ej  inne,  allrahelst  så  länge  en  så  viktig  källa  som  Reuter- 
dahls  egen  utförliga  själf biografi,  (förvarad  i  Lunds  univer- 
sitetsbibliotek) ännu  icke  är  tillgänglig.  Det  har  icke  heller 
varit  min  hufvudafsikt  att  skildra,  hvacl  Reuterdahl  uträttat 
genom  sin  teologiska  verksamhet,  utan  att  uppsöka  och  fram- 
ställa den  åskådning,  som  uppbar  denna  verksamhet.  Jag 
har  härvid  sträfvat  efter  att  göra  min  framställning  till- 
förlitlig genom  att  i  möjligast  största  utsträckning  låta  Reuter- 
dahl tala  med  egna  ord ;  citaten  skulle  varit  ännu  flera  och 
utförligare,  om   utrymmet  så  tillåtit. 

Till  min  lärare  professor  D.  Nathan  Söderblom  uttalar 
jag  ett  vördsamt  och  varmt  tack  för  den  hjälp  i  mitt  arbete, 
som  jag  fått  af  honom  —  först  och  främst  genom  hans  före- 
läsningar öfver  svensk  teologi  1903 — 04  —  samt  vidare  för 
den  uppmuntran,  hvilken  han  under  arbetets  fortgång  varit 
vänlig  gifva  mig.  —  Till  doc.  E.  Billing  och  kand.  A  Magnéli 
står  jag  i  tacksamhetsskuld  för  värdefull  hjälp  vid  korrektur- 


VIII 

läsningen.  Därjämte  ber  jag  få  frambära  min  tacksamhet  till 
de  personer,  genom  hvilka  tillfälle  beredts  mig  att  taga  del  af 
1  privat  ägo  befintliga  brefsamlingar,  liksom  ock  till  biblioteks- 
tjänstemännen vid  Uppsala  och  Lunds  universitetsbibliotek 
samt  Lunds  landsarkiv. 

Uppsala    i    april    1907. 

Gustaf    Aiilén. 


t 


Förteckning  öfver  använda  källor  och 
rådfrågad  litteratur. 


I.     Arbeten  af  Reuterdahl. 

Här  upptagas  endast  de  af  Reuterdahls  arbeten,  som  direkt  cite- 
rats eller  omtalats.  En  åtminstone  i  det  allra  närmaste  fullständig  Reu- 
terdahlsbibliografi  finnes  i  Sundbergs  minnesteckning  öfver  Reuterdahl 
i  samlingen  Lefnadsteckningar  öfver  K.  Sv.  Vet.  Ak:ns  efter  år  1854 
afiidna  ledamöter,  band  2,  häfte  2,  sid.  291 — 299. 

Epigrammata  Platonis,  Graece  et  Suetice.     1817. 

Dogmata  Pauli  apostoli.     1820. 

Sacri  Hebraeorum  codicis  loci,  qui  gentium  Arabicarum  mentionem 

faciunt,  in  examen  vocati.     1S21. 
Observationes   criticae   in  priora  duo  evangelii  Lucae  capita.  1823. 
Ad   sacri    Hebraeorum   codicis   et   alcorani  locos,   ciui  de  consecra- 

tione  prophetarum  agunt,  commentationes.     1824. 
Profeterna,  sådana  de  i  gamla  testamentet  och  alkoran  föreställas. 

1 8  24. 
Uoctrinae  biblicae  de  Spiritu  Sancto  lineamenta.     1825. 
De  fontibus  historiae  ecclesiasticae  Eusebianae.      1826. 
Om   det  theologiska  studium  med  särskildt  hänseende  till  Sverige. 

1832. 
Inledning  till  theologien.      1837. 
Julläsning  för  barn.      1837,   1838. 
Svenska  kyrkans  historia.      1838 — 1866. 
Minnestal  öfver  professor  G.  R.  Ahlman.     1838. 
Själfbiografi,  införd  i  inbjudningen  till  Reuterdahls  installationsföre- 
läsning.    1844. 
Svenska  kyrkans  och  skolans  ifrågavarande  angelägenheter.    1853. 
Inträdestal  [öfver  C.  F.  af  Wingård],  hållet  i  Svenska  Akademien; 

Sv.  Ak:ns  Handl.  Del  26.     1853. 
Till  vördiga  presterskapet  i  Lunds  stift.     1855. 


Predikningar  och  kyrkliga  tal.  Utgifna  efter  författarens  död  [af 
E.  G.  Bring].     1878. 

/  Theologisk  Qitartaisk7-if/  (cit.  Th.  Q.;, 

Hvad  är  religion?     1828. 

De  nyare  dogmatiska  systemernas  principer.     1829. 

Kyrkans  enhet  och  själfständighet.     1829. 

Episteln  till  Titus.     1831. 

Seminarium  i  Lund.     Historisk  öfversikt.     1831. 

I  hvad  förhållande  står  presterskapet  till  upplysning  och  skola? 
1832. 

Underdånig  berättelse  till  H.  K.  H.  Sveriges  och  Norges  kronprins 
angående  de  theologiska  undervisnings-  och  pröfningsanstalterna 
i  Tyskland  och  undervisningsväsendet  i  Preussen.    1836. 

Handlingar  rörande  prestbristen  i  Lunds  stift  samt  prestbildningen 
vid  rikets  academier.     1836. 

Den  griesbachska  skolans  och  C.  Lachmanns  strid  angående  nya  tes- 
tamentets text.     1836. 

Öfversigt  öfver  Sveriges  theologiska  litteratur  under  åren  1833—37. 

1837. 

Om  nykterhet  och  nykterhetssällskaper  såsom  en  religions-  och  tids- 
angelägenhet.     1838. 

Om  rörelse  och  stillastående  i  några  af  fäderneslandets  vigtigare 
angelägenheter.     1839. 

Den  nyare  theologiska  journalistiken.     1839. 

Om  symbolikens  begrepp.     1839. 

Om  religiös  methodism.      1840. 

Den  evangeliska  kyrkan  och  fornlutheranismen  i  Tyskland.     1840. 

Pietismen,  undersökt  af  nyare  författare.     1840. 

Sändebref  till  H:r  Prosten  J.  J.  Thomaeus  och  H:r  Pastorsadjunc- 
ten  J.  Ternström.     1840. 

Öfversigt  af  Sveriges  theologiska  litteratur  under  åren  1838 — 1840. 
1840. 

Homiletiska  erinringar.     1841. 

Pericopen  om  den  otrogne  gårdsfogden,  Luc.   16:   i  fif.     1842. 

Ett  stort  antal  recensioner. 

/  Studier,  Kritiker  och  Notiser  (cit.  St.  Kr.  Not.l. 
Ernst    Moritz    Arndt    och   hans  tillgörande  för  den  nyare  Svenska 

historien.     1841. 
Den  omarbetade  och  på  svenska  utgifna  Strauss.     1841. 
Omdömena  om  religiositeten  och  moraliteten  i  Sverige.     1842. 


XI 

Tro    och  \'etande.     Anmärkningar  i  anledning    af    Morgon\äkter : 

en  trosbekännelse  af  Fredrika  Bremer.     1842. 
Tidens  religiösa  och  dogmatiska  ytterligheter.     1842. 
\'alda  smärre  skrifter  af  E.  G.  Geijer.     1843. 
Granskning  af  den  evangelisk-lutherska  trosbekännelsens  förnämsta 

lärostycken,  af  N.   Ignell.      1843. 
I  anledning  af  hr  Ignells  replik.      1843. 
Den    närvarande   tidens  förhållande  till   christendomen   och   chris- 

tendomens  vetenskap,  theologien.     Inträdesföreläsning.     1844. 
Recensioner. 

/  Svejisk  Kyrkofidni/ig  (cit.  Sv.   Kt.V 
Sveriges  kyrka  med  hänseende  till  utlandets.     1856.     (anonymt.) 
Om    religiös    dissens    och    förslaget    till    religionsfrihet    i    Sverige. 

1857.  (anonymt.) 
Staten,  religiös,  christlig,  bekännelsetrogen,  likgiltig.  1859.  (ano- 
nymt.) 
Hvad  innebär  det  hos  oss  mången  gång  hörda  ordet,  att  man  kan 
lära  i  öfverensstämmelse  med  Guds  ord,  och  vara  en  god  evan- 
gelisk Christen,  utan  att  erkänna  Christus  som  Gud?  1862. 
(anonymt.) 

/  Protocoll  och  hand/htgar  rörande  prestmötet  i  Upsala.     iSjQ. 
Föredrag  hvarmed  prestmötet  öppnades. 

/  Protocoll  och  ha7tdlingar  rörande  prestmötet  i  Upsala.     iS6j. 
Föredrag  hvarmed  prestmötet  öppnades. 
Se  vidare  afdelningen  arkivalier. 

II.     Arkivalier  o.  dyl. 

i)     Upsala  itttiversitctsbihliotek : 
Ur  Reuterdahls  manuskriptsamling :  Dogmatiska  föreläsningar,  hållna 

1842 — 1844.     Två  volymer. 
\'etenskap  och  christendom. 

2)     Lunds  universitetsbibliotek . 
Bref  från  Reuterdahl  till  Es.  Tegnér. 

31     Lunds  universitet. 
Akademiska  konsistoriets  protokoll   1817 — 1852. 
Teologiska  fakultetens  protokoll  18 17  — 1852. 
Anteckningar  rörande  Seminarium  i  Lund,  började  år  1821. 

4)     LandsarJdvct  i  Lund. 
Lunds  Domkapitels  protokoll   1828  —  52. 


XII 

Lunds  Domkapitels  brottmålshandlingar.     182g — 1843. 
Examensprotokoll  vid  Malmö  skola  1803 — 181 1. 

5)     Kflpenhavins  Kongl.  Bibliotek 
Bref  från    Reuterdahl    till    Ch.  Molbech.     Utdrag  ur  dessa  finnas 
tryckta  i  Kyrkohistorisk    Årsskrift    1905  sid.   180  fif;  vidlyftigare 
utdrag    i    Historisk    tidskrift    för    Skåneland,    band   2,   h.   4 — 5. 
1905. 

6)     /  privai  ägo. 
Bref  från  Reuterdahl  till  Carolina  Winberg,  J.  H.  Thomander  och 
P.  Genberg;  bref  från  G.  Nyblaeus  till  P.  Genberg. 

III.     Rådfrågad  litteratur. 

Här  nedan  upptagas  endast  de  arbeten,  till  hvilka  i  afhandlingen 
direkta  hänvisningar  blifvit  gjorda. 

Agardh,  C.  A.,  Samlade  skrifter.     Lund  1863. 

Ahbnan,  AL  E.,  Theologiska  skrifter.     Lund  1841. 

Ahnfelt,  O.,  Ur  mina  minnen,  Stockholm  1905. 

Ahnfelt,  P.  G.,  Studentminnen,  andra  uppl.,  Stockholm  1882. 

Ahnfelt.,  A.,  Tankar  och  löjen  af  Joh.  Henr.  Thomander,  Stockholm 
1876. 

Allmänna  kyrkomötets  protokoll,  1903. 

Arfvidsson,  H.  D.,  Den  praktiska  teologiens  begrepp,  indelning  och  be- 
tydelse.    Göteborg  1897. 

Aulén,  G.,  Ett  och  annat  från  H.  Reuterdahls  Lundatid.  (I  Kyrkohisto- 
risk Årsskrift  1905;  cit.  K.  H.  Ä.). 

Billifig,  G.,  Biskopen  m.  m.     Ebbe  Gustaf  Bring.     Lund  1886. 

Biografiskt  lexicon,  svenskt. 

Cavallin,  S.,  Lunds  stifts  herdaminne   I,   1854. 

Cleincji^  C.,  Schleiermachers  Glaubenslehre,  Giessen  1905. 

Comelius,  C.,  Svenska  kyrkans  historia  efter  reformationen.  Upsala 
1886—87. 

Domer,  J.  A.  Entwicklungsgeschichte  der  Lehre  von  der  Person  Christi, 

1839. 
Ekedahl,  J.,  Molbech  den  äldre  och  Sverige.     Lund  1906. 
Eklund,  J.  A.,  Teologisk  Encyklopedi.     Upsala  1902. 
Eklund,  Pehr,  Den  teologiska  vetenskapen.     Stockholm  1885. 
Frank,  Fr.  H.  R.  von,  Geschichte    und    Kritik    der  neueren  Theologie. 

Dritte  Aufl.,  Erlangen  und  Leipzig  1898. 
—  —  System  der  christlichen  Wahrheit,  Erlangen  1878. 


XIII 

Fries,  S.  A.,  Läronorm    och  lärofrihet  vid  rehgionsundervisningen  i  den 
svenska  evangeHskt-Iutherska  kyrkan.     Upsala  1904. 

Genbej-g,  P.  Inträdestal    [öfver    Reuterdahlj   i  Svenska  Akademien   1872. 
Sv.  Ak:ns  Handlingar,  del  47. 

Göransson,  N.  J.,   Utkast  till  en  undersökning  af  religionen  med  hänsyn 
till  moralen.     Sköfde   1899. 

[Hase,  K.]  Hutterus    Redividus.     Öfvers.   från   6:te  tyska  uppl.,  Helsing- 
fors I   1846  H    1847- 

Herrniann,  \V.,  Christlich-protestantische  Dogmatik.     (I   Die  Kultur  der 
Gegenwart,  Teil  I  Abt.  IV.)     Berlin  und  Leipzig  1906. 

—  — ,  Die  Lage  und  Aufgabe  der  evangelischen  Dogmatik  in   der   Ge- 
genwart.    (I  Zeitschrift  fiir  Theologie  und  Kirche)  1907. 

Huher,    E.,    Die    Entwicklung    des  Religionsbegriffs  bei  Schleiermacher. 
Leipzig  1901. 

Hoffma7in,  H.,  Die  Theologie  Semlers.      Leipzig   1905. 

Kaftenbi(sch,Y.,  Von  Schleiermacher  zu  Ritschl.  Dritte  Aufl.,  Giessen  1903. 

Ljunggren,  G.,  Inträdestal    [öfver  J.  H.    Thomander],  Sv.  Akms  Handl. 
Del  41. 

Lunds  Veckoblad  1831. 

Maj-tcnsen,    H.,    Den    kristliga    dogmatiken.     Öfvers.    från    tredje    uppl. 
Upsala  1876. 

Martin,  C.  R.,  Praktisk  ordning  i  praktisk  teologi.     Upsala  1899. 

Moe,  O.,  Om  betydningen  af  Schleiermachers  religions-  og  gudsbegrep. 
Kristiania  1905. 

Nitzsch,  Fr.,  Lehrbuch  der  evangelischen  Dogmatik,   1892. 

Nordisk  familjebok. 

Nordisk  kyrkotidning,   1840 — 44. 

Ord  och  Bild,   1906. 

Pfleiderer,  O.,  Die    Entwicklung   der    protestantischen  Theologie.     Frei- 
burg   1891. 

Praelectionum  catalogi,  för  Lunds  universitet   1817 — 1854. 

Quensel,  O.,  Homiletik.     Upsala  1894. 

Realencyklopädie  fi.ir  protestantische  Theolog"ie  und  Kirche.     3  Aufl. 

Seeberg,    R.,    Die    Kirche    Deutschlands    im    neunzehnten    Jahrhundert. 

Zweite  Aufl.     Leipzig   1904. 
Samlaren  1904. 

Schleiermacher,  Fr.,  tJber    die   religion.     Den  af  R.  Otto  utgifna  jubile- 
umsuppl.     Göttingen   1899. 

—  — ,  Zur    Darstellung    des    theologischen    Studiums.     Den  i   Bibliotek 

der  Gesamtlitteratur  intagna  uppl.; 

—  —  Der  christliche  Glaube.     Den  i  Bibi.  d.  Gesamtlitt.  intagna  uppl.; 

i    afhandlingen    förekommande    svenska    citat    äro    i  regel  efter  N. 
Ignells  öfversättn.     Stockholm  1842  och  1844. 


XIV 

—  —    ijber    den    eigenthiimlichen    Werth    und   das  bindende  Ansehen 

symbolischer  Bucher.     Schleiermachers  sämmtliche  Werke  I,  band 

5.     Berlin   1846. 
Schniid,  H.,  Evangelisk-lutherska  kyrkans  dogmatik.     Öfvers.   1847. 
Sjöholm,  J.,  Henrik  Reuterdahls  utländska  resa  1835.     (I  Kyrkohistorisk 

Årsskrift  1906.) 
Skånska  Posten  1832. 
Sundberg,  A.  N.,  Henrik  Reuterdahl  (I  Lefnadsteckningar  öfver  K.  Sv. 

Vet.  Ak:ns  efter   1854  aflidna  ledamöter.     Band  2,  h.  2).     1883. 
Söderblom,  N.,  Betydelsen  af  .Schleiermachers  Reden  iiber  die  Religion. 

Upsala  1899. 

—  —  Den  allmänna  religionshistorien  och  den  kyrkliga  teologien.    Up- 

sala 1 90 1. 
Treenighet.     1903. 

—  — •  Uppenbarelsereligion.      Upsala  1903. 
Tegnér,  Es.,  Samlade  skrifter.     Jubelfestuppl. 
Theologische  Studien  und  Kritiken   1828,   1830,   1838. 

Thomander,  J.  H.,  Om  svenska  kyrkans  och  skolans  angelägenheter. 
Stockholm  1853. 

To}-én,  C.  A.,  Predikan  och  personalier  vid  Erkebiskopen  D:r  H.  Reu- 
terdahls jordfästning.     1870. 

—  —  Minnestal    öfver  Erkebiskopen  D:r  H.  Reuterdahl  vid  prestmötet 

i  Upsala  1873,  Prästmöteshandlingarna. 
Tottie,  H.  W.  Evangelistik.     Upsala  1892. 
T7-oeltsch,  E.,  Die    Absolutheit    des  Christentums  und  die  Religionsges- 

chichte.     Tiibingen  und  Leipzig  1902. 

—  —  Protestantisches    Christentum    und  Kirche  in  der  Neuzeit  (I   Kul- 

tur der  Gegenwart     Teil  I  Abt.  IV)  1905. 
T-äJcsten,    A.    D.    C,   Vorlesungen  iiber  die  Dogmatik  der  Evangelisch- 
luhtei-ischen  Kirche.    I  Vierte  Aufl.   Hamburg   1838;  II:  i  Hamburg 

1837- 
IVeibull,  M.  och   Tegnér,  E.,   Lunds  universitets  historia.     Lund  1868. 
Wermlandstidningen  1837. 
JVingärd,  C.  Fr.  af,  Öfversigt  af  Christna  Kyrkans  senare  händelser  och 

nuvarande  tillstånd.  1843. 
JVrangel,  E.,   Brinknian  och  Tegnér.     1906. 


Innehållsförteckning. 


t>* 


Kap.  I.     Reuterdahls  verksamhet  såsom  teolog. 


Sid. 


Reuterdahls  barndom  och  skoltid i 

Hans  akademiska  studietid 5 

Personer,  som  haft  betydelse  för  Reuterdahls  utveckling      ....  6 

Reuterdahl  som  lärare  vid  det  teologiska  seminariet  i  Lund    ...  16 

Hans  vetenskapliga  arbeten  från  tiden  före   1828 21 

-Aren   1 828— 1844  utgöra  Reuterdahls  verksammaste  tid  såsom  teolog  29 

Hans  akademiska  verksamhet  till  1852 35 

Hans  teologiskt-vetenskapliga  skriftställarverksamhet  efter  1S28   .     .  46 

Reuterdahl  lämnar  akademien 52 

Kap.  II.     Reuterdahls  religionsbegrepp  och  allmänna 
teologiska  ståndpunkt. 

Inledningsord 55 

Religionens  väsen  och  ställning  till  vetande  och  moral 58 

Religion  och  religionsformer 'j'] 

Religion,  kyrka  och  bekännelse 87 

Religion  och  teologi 1 1 1 

Kap.  III.  Reuterdahls  åsikter  om  teologiens  begrepp  och  indelning. 

Teologiens  begrepp 128 

Teologiens  indelning 133 

Jämförelse  med  Schleiermacher  samt  kritik .     .   14g 

Kap.  IV.     Reuterdahls  dogmatiska  åskådning. 

Dogmatikens  föremål  och  norm 160 

Dogmatikens  indelning , 175 


XVI 

Första  boken  i  Reuterdahls  dogmatik:  Gud  och  världen     .     .     .     .  17S 

Andra  boken:  Gud  orh    Kristus 205 

Tredje  boken:  Kristus  och  världen 216 

Slutord  om  Reuterdahls  dogmatik 239 

Kap.  V.     Reuterdahls  ställning  till  samtida  teologiska  riktningar. 

Reuterdahls  ställning  till  ortodoxien  och  rationalismen 244 

Hans  ställning  till  den  spekulativa  teologien 250 

Hans  ställning  till  den    pietistiska    nyortodoxien 254 

Slutord   om   Reuterdahls   egen   ståndpunkt   och   om  hans  teologiska 

betydelse       26g 


Kap.  I. 

Rcuterdahls  verksamhet  såsom  teolog. 

Reui EKDAHL  skref  en  gång  till  en  god  vän:  »Jag  hörcr 
icke  till  de  fåglar,  som  med  lätthet  kunna  taga  höjden  och 
med  säkerhet  där  hälla  sig;  jag  får  arbeta  med  de  korta 
vingarna  och  tacka  Gud,  om  jag  dock  någon  stund  kan 
hälla  mig  uppe. »^  Alltför  anspråkslösa  ord,  kan  man  t)'cka, 
af  en  man,  som  steg  till  svenska  kyrkans  högsta  värdighet 
och  —  hvilket  betyder  mera  —  genom  sitt  arbete  i  veten- 
skapens tjänst  skapat  sig  ett  förnämligt  namn  i  Sveriges 
andliga  odlings  historia.  Men  denna  från  all  falsk  blyg- 
samhet fria,  verkligt  ödmjuka  anspråkslöshet  vittnar  om 
SJ älf kännedom.  Ty  han  var  intet  flyggeni;  det  var  i  själf\a 
verket  icke  så,  att  hans  arbete  gjordes  lätt  genom  snillets 
allt  genomträngande  kraft,  genom  tankarnes  djärfhet  eller 
idéernas  originalitet.  Nu  skall  visserhgen  icke  hans  begåf- 
ning  underskattas.  Han  ägde  förträffliga  egenskaper  för  en 
vetenskapsman :  en  god  och  klar  uppfattning,  ett  lugnt,  opar- 
tiskt, skarpt  kritiskt  omdöme.  »V^ingarna »  voro  icke  kortare 
än  att  de  höllo  honom  uppe,  och  det  icke  blott  »någon  stund», 
såsom  han  själf  säger  utan  all  pretention.  De  buro  honom 
högre  och  vidare  omkring  än  mången  annan  kommit,  som 
haft  lättare  att  flyga. 

Knappast  skall  någon  undgå  att  förvånas  öfver,  huru 
det  varit  honom  möjligt  att  uträtta  så  mycket  och  värdefullt 
mom  olika  vetenskapsgrenar;  och  förvåningen  måste  växa, 
då  man  betänker,  i  huru  hög  grad  ämbetsgöromål  och  offent- 

*  Bref  till  Carolina  Winberg  "/.s  1841. 

Aulén,   Reuterdafil,  I 


liga  u|)j)diag  lagt  beslag  pä  lians  tid.  Men  sa  har  han  också 
sällsynt  samvetsgrannt  användt  det  honom  förlänta  pundet, 
han  var  en  arbetare  som  fä,  en  arbetare,  som  utomordentligt 
väl  förstod  ätt  tillvarataga  dagens  timmar  alltifrån  den  tidiga 
morgonstunden,  och  som  med  sitt  entusiastiska  vetenskap- 
liga intresse  djupt  beklagade,  om  någon  dag  gått  till  ända 
»sme  Imea».  En  »redlig  och  oförtruten  arbetare»  —  detta 
hans  eget  uttryck  om  en  god  vän  utgör  den  allra  bästa  ka- 
rakteristik af  honom  själf.  G.  Nyblasus  har  med  några  få 
penseldrag  målat  ett  godt  Reuterdahlsporträtt :  »Ja  Reuter- 
dahl  är  verkligen  ganska  kolossal ;  han  är  den  stora  prosans 
man,  och  jag  bugar  mig  inför  honom  vördnadsfull  och  öf- 
verväldigad.  Plvad  förslå  all  kvickhet  och  alla  lysande  gåf- 
vor  mot  detta  ohejdeliga  arbete?  Hvad  förslår  snil- 
lets lek  mot  karaktärens  allvar?  Mänga  finnas  dock 
—  tillägger  han  —  för  h vilka  det  enkla  och  klara  är  det  allra 
obegriphgaste,  så  snart  det  med  någon  styrka  framträder.»^ 
Xybteus  har  alldeles  rätt.  Arbetsintensitet  och  karaktärens 
allvar  i  förening  äro  de  två  makter,  i  hvilka  Reuterdahls 
storhet  såsom  person  och  teolog  ha  sin  yttersta  grund. 

Man  kan  följa  dem  båda  tillbaka  till  hans  ungdom  och 
barndom.  Han  växte  upp  vid  arbete.  Som  ung  gosse  tvangs 
han  att  använda  sina  krafter  mer  än  som  brukar  vara  fallet 
vid  den  åldern.  Och  hvilken  fostrande  betydelse  måste  det 
icke  ha  haft  i  synnerhet  för  ett  sä  känsligt  sinne  som  Reuter- 
dahls att  tidigt  stå  öga  mot  öga  med  lifvets  nöd  och  allvar  I 
Jag  hämtar  några  ord  härom  ur  Genbergs  minnesteckning. 
»Själf  ett  barn  blef  han  barnalärare.  Men  den  dubbla  bördan 
af  egna  och  andras  lärostycken  kunde  på  späda  skuldror 
icke  bäras  utan  flit  och  ansträngning,  och  så  lärde  han  sig 
tidigt  att  anlita  dessa  mäktiga  häfstänger,  med  hvilka  han 
i  framtiden  skulle  lyfta  så  tunga  bördor.  E  n  lärdom  måste 
han  dock  försaka ;  ty  efter  egen  bekännelse  »lärde  han 
sig  aldrig  att  leka»,  och  det  var  honom  »icke  möjligt  att 
deltaga   i   ungdomens   glädje,  emedan   tiden  därtill   var   för 

1  Bref  från  G.  Nybkeus  till  P.  Genberg. 


knapp».  Allvaret  hade  i)a  ynglingen  redan  tryckt  sm  omiss- 
känneliga i)rägel.»^  En  annan  minnestecknare,  som  stått  i 
nära  förbindelse  med  Rcuterdahl  under  hans  senare  år,  dom- 
prosten Torén,  uttalar  sig  om  det  inflytande,  som  hans  ung- 
domstid haft  på  hans  karaktärsdaning,  på  följande  sätt : 
»Nöden  på  en  gång  böjde  och  bildade  det  gryende  manna- 
modet ;  minnet  af  den  tidiga  hjälpen  gjorde  ett  outplånligt 
intryck  pä  honom  och  gaf  honom  detta  drag  af  förtröstan 
till  Gud  och  medlidande  med  nödställda,  som  under  hela 
lifvet  utmärkte  honom.  Denna  sällsamma  förening  af  sträng- 
het och  en  till  blödighet  gränsande  vekhet,  hvilken  förening 
ingen,  som  i  ämbetets  värf  stod  honom  nära,  kunde  undgå  att 
bemärka,  får  en  viss  förklaring  från  dessa  hans  tidigaste 
förhållanden.  »- 

Hen-rik  Reuterdahl  föddes  i  Malmö  den  1 1  sept. 
1795.  Föräldrarna  voro  hårfrisören  Bengt  Fredrik  Reuter- 
dahl och  hans  hustru  Anna  Kristina.  Modern  härstammade 
frän  bondesläkt.  Fadern  var  mycket  obemedlad,  och  vid  hans 
tidiga  bortgång  1  april  1804  var  huset  hänvisadt  till  goda 
människors  hjälp.  Den  unge  Henrik,  som  kort  före  faderns 
död  blifvit  intagen  i  Malmö  »lärdomsskola»,  hade  under  åren 
1804 — 07  en  välgörare  i  kyrkoherden  vid  tyska  församlingen 
i  Malmö  L.  Palm.  I  början  af  år  1808  träffades  han  ånyo  af 
ett  hårdt  slag,  i  det  han  då  också  blef  moderlös.  Bland  dem, 
som  under  de  närmast  följande  åren  stodo  honom  bi,  nämner 
han  särskildt  possessionaten  J.  Falkman  och  kyrkoherden  J. 
Myhrman  1  Flammarlöf.  I  den  korta  själf biografi,  som  finnes 
införd  i  inbjudningsskriften  till  Reuterdahls  installationsföre- 
läsning  såsom  professor,  berättar  han,  huru  det  var  honom 
möjligt  att  draga  sig  fram  och  fortsätta  sin  skolgång:  »1 
goda  hus  skänktes  mig  föda;  af  välgörande  män  lämnades 
en    vecko-   och   månadspenning;    och    dessutom    försökte   jag 

'  Genbergs  minnesteckning  af  R.  i  Sv.  Ak:s  handlingar,  del  47, 
sid.  218  f. 

-'  Torén,  Predikan  och  personalier  vid  Erkebiskopen  D:r  H.  Reuter- 
dahls jordfästning. 


att  förtjäna  något  genom  den  undervisning  för  mindre  barn, 
som  jag  på  fritimmar  meddelade.» 

Examensprotokollen  for  Malmö  skola  visa,  att  han,  oak- 
tadt  han  måste  ägna  tid  och  krafter  åt  andras  undervisning, 
själf  gick  igenom  »lärdomsskolan »  med  heder,  belönad  med 
de  utmärktaste  vitsord  och  premier.  Efter  slutade  skolstudier 
dimitterades  han  i  febr.  i8ii,  ännu  icke  i6  år  gammal,  til! 
akademien.^  —  Om  det  sätt,  på  hvilket  teologiens  studium 
på  denna  tid  i  allmänhet  bedrefs  i  skolorna,  har  Reuterdahl 
i  sin  skrift  »Om  det  theologiska  Studium»  fällt  skarpt  klan- 
drande ord.  »Med  Benzelius  eller  Wöldicke  till  grund»  — - 
själf  hade  Reuterdahl  i  Malmö  studerat  Wöldicke-  —  »kunde 
rätt  mycken  dogmatik  uppstaplas.  Men  den  uppstaplades 
blott  i  minnet,  den  kunde  omöjligen  af  tanken  dirigeras.» 
I  stället  för  detta  sysslande  med  den  teologiska  vetenskapen, 
hvilkcn  kräfde  större  förstudier  och  större  ihärdighet  och 
tankekraft  än  som  kunde  fordras  på  det  stadiet,  ville  Reuter- 
dahl ha  undervisning  i  »lef vande  och  varm  och  biblisk  kristen- 
dom »  —  endast  en  sådan  utgör  en  god  förberedelse  till  högre 
teologiskt  studium  vid  akademien.^  Om  denna  kritik  i  någon 
högre  grad  grundade  sig  på  hans  egna  erfarenheter  såsom 
skolpojke  i  Malmö,  eller  om  den  blott  afsåg  det  rådande 
systemet  i  allmänhet,  må  lämnas  därhän;  säkert  är  i  hvarje 
fall,  att  han  såg  tillbaka  på  sin  .skoltid  med  stor  tillfreds- 
ställelse och  med  tacksamhet  såväl  för  hvad  han  under 
den  fått  lära  som  för  de  cggelser  till  fortsatta  studier,  som 
då  gifvits  honom.  Denna  tacksamhet  koncentrerar  sig  fram- 
för allt  på  skolans  framstående  rektor  G.  R.  Ahlman,  i  hvil- 
ken  han  hade  icke  blott  en  »oförtruten  lärare»  utan  också 
en     »faderlig     vän     och    gynnare».      »Jag    tänker   aldrig    på 


'  Examenspiotokollet  för  1811  meddelar  angående  R  :  »Henrik 
Reuterdahl,  Faderns  stånd  Handtverkaremästare,  åtnjutit  understöd  af 
Skolan,  Inskrifven  i  första  klassen  1803,  i  tredje  klassen  1805,  i  fjärde 
1806,  i  Rektorsklassen  1807;  Naturgåfvor  u.  g.  (utmärkt  goda),  Flit  u.  g., 
Framsteg  u.  g.,  Seder  u.  g.,  Dimmiterad  till  akademien  Febr.   1811. 

*  Examensprotocoller  vid  Malmö  Skola. 

■■'  Om  det  theol.  Stud.,  sid  99  ff. 


5 
honom  utan  att  i  tankarna  välsigna  honom»  skref  Reuter- 
dalil  till  sin  danske  vän  Molbech  efter  Ahlmans  död  1838. ^ 
Ett  1  de  mest  erkännsamma  ordalag  affattadt  uttr}xk 
f'".r  den  djupa  tacksamhetsskuld,  1  hvilken  Reuterdahl  kän- 
de sig  sta  till  sin  gamle  rektor,  har  han  gifvit  1  sitt  tal 
vid  dennes  bär.  »Jag  tackar  dig»  —  heter  det  där  — 
»för  hvad  jag  1  andligt  hänseende  är  och  blifver.  Du  in- 
förde mig  1  kunskapens,  ljusets  och  sanningens  land.  Du 
underhöll  och  styrkte  den  gnista  till  andligt  lif,  som  kunde 
finnas  hos  den  i  armod  och  sorg  uppväxte  ynglingen.  Du 
lärde  honom  ordning  och  skick,  sanning  och  dygd,  under- 
gifvenhet  och  trohet.  Det  lilla  goda  han  hafver,  det  hafver 
han  af  dig;  det  myckna  som  han  saknar,  det  saknar  han, 
därföre  att  han   icke  var  en   dig  nog  värdig  lärjunge.  »- 

Reuterdahls  akademiska  studietid  blef  en 
fortsatt  slitning  mellan  egna  studier  och  undervisande  af 
andra.  Efter  en  tids  vistelse  1  Lund  mäste  han  till  och  med 
lämna  akademien  för  att  genom  kondition  skaffa  sig  sitt 
dagliga  bröd.  lian  kom  först  till  en  familj  1  Göteborg, 
men  dä  han  icke  fann  sig  tillrätta  här,  utbytte  han  inom 
kort  denna  informatorsplats  emot  en  annan  1  Uddevalla, 
där  han  1  grosshandlare  P.  J.  Hegardt  »fann  en  far  och  1 
hans  barn  först  disciplar  och  sedan  mycket  värderade  vän- 
ner.'' Återkommen  till  Lund  18 15  fortsatte  Reuterdahl  allt- 
jämt att  meddela  privat  undervisning.  »Detta  blef  mig», 
säger  han,  »dock  icke  svårt,  då  jag  inkom  1  ett  hus,  där  jag 
behandlades  icke  som  informator  eller  främmande,  utan  som 
barn  och  vän.»''  Det  var  hos  den  Rillbergska  familjen,  till 
hvilken  han  sedan  i  hela  sitt  lif  kom  att  stå  i  nära  för- 
bindelse,  och   hvilken    han    1    sm    tur   längre    fram    fick   taga 


'  Bref  till  Molbech  3  juni  1S38,  tryckt  i  Hist.  tidskrift  för  Skåne- 
land, band  2,  häfte  4 — 5,  sid.  223.  —  Chr.  Molbech  var  professor  och 
bibliotekarie  i  Köpenhamn. 

•  Minne  af  Cleorg  Rich.  Ahlman.     Lund   1S3S. 

^  Den  anförda  sjalfbiografien. 


hand  om  nästan  som  en  familjefader.^  Men  oaktadt  Reuter- 
dahl  således  icke  hade  förmånen  att  få  sitta  i  fred  på  sin 
studerkammare,  bedref  han  sina  studier,  hvilka  framför  allt 
gällde  historia  och  filologi,  med  det  eftertryck,  att  han  1817 
blef  magister  med  högsta  vitsord.  Under  Tegnérs  presidium 
utgaf  han  på  våren  samma  år  såsom  respondent  en  gradu- 
aldisputation  med  titel  »monumenta  Graccorum  ex  antho- 
logia,  graece  et  suetice»,  och  promoverades  kort  därefter 
till  doktor  vid  18 17  års  promotion.  En  del  af  de  här  gjorda 
öfversättningarna  återfinnas  i  den  dissertation,  som  Reuter- 
dahl  utgaf  några  månader  efter  sin  promotion  och  försvarade 
den  II  oktober  18 17.  Ämnet  för  denna  var  Epigrammata 
Platonis,  graece  et  suetice.-  Inom  14  dagar  efter  denna 
senare  disputationsakt  blef  han  —  vid  22  års  ålder  —  an- 
ställd som  docent  vid  det  i  Lund  i8og  upprättade  teologiska 
seminariet,  kallad  till  denna  befattning  af  sin  vän  och  gyn- 
nare, seminariets  chef  teol.  prof.  M.  E.  Ahlman.  Såsom  en 
förberedelse  till  den  nya  tjänsten  hade  Reuterdahl  själf  under 
loppet  af   1817  gått  igenom  seminanekursen.^ 

Jag  lämnar  här  för  en  stund  Reuterdahl  1  hans  verksamhet 
vid  prästbildningsanstalten  för  att  kasta  ännu  en  blick  till- 
baka och  se  till,  hvilka  de  personer  varit,  som  haft 
den  största  betydelsen  för  hans  vetenskap- 
liga uppfostran.  De  källor,  som  jag  haft  till  min  dispo- 
sition,  ha   vant    sparsamma    med    upplysningar    härom,    men 


'  -Så  skrifver  han  t.  ex.  1839  till  Molbech.  att  han  vant  sig  att  anse 
denna  familj  som  sin  egen,  och  att  den  snart  intet  annat  stöd  ägde  än 
honom,  se  K.  H.  Å.   1905  sid.   185. 

""*  Angående  tvifvel  på  att  R.  verkligen  öfversatt  alla  epigrammen 
se  Sundbergs  minnesteckning  öfver  R.  i  Vet:s  Ak:s  lefnadsteckningar. 
band  2,  häfte  2.  sid.  230  f.  Ett  par  af  epigrammen  finnas  visserligen 
upptagna  i  Tegnérs  samlade  skrifter,  men  skilnaden  är  stor  mellan  lär- 
jungens och  den  snillrike  mästarens  vana  hand. 

^  R.  erhöll  därvid  följande  betyg:  i  homeletik  approbatur  cum 
laude,  i  kyrkolagfarenhet  med  nöje  approbatur  och  i  kateketik  approbatur 
cum  laude  —  betyg,  som  sticka  af  mot  de  vanligen  ytterst  slätstrukna 
betygen  i  seminarii  protokoll.  —  Consist:i  Acad:i  prot.  2  dec.   1843. 


7 

ett  och  annat  kan  i  alla  fall  sägas.     Sjalf  omtalar  Reuterdahl 
1   den   redan   flera   gånger  citerade   korta   sjiilfbiografien    två 
af    lundaprofessorerna    med    stor    tacksamhet.      Deras    namn 
ha  redan  nämnts:   Esaias  Tegnér  och   Martin  Erik  Ahlman. 
.Större    kontraster    än    dessa    t\^å    kan    väl    knappast    tänkas : 
Tegnér   -      konungen    i    poesiens    värld,    det   blixtrande,    all- 
sidiga  geniet,  och   Ahlman    --  den   torre  hedersmannen,   det 
kategoriska  imperativets  inkarnation,han  som  enligt  Agardhs 
litet  elaka  men  säkerligen  träffande  ord    »aldrig  såg  mer  än 
1  en  direktion».^     I    ett   liknade  de  hvarandra:  i  konsten  att 
kunna  meddela   intresse  för  de  vetenskaper,  som  de  företrädde. 
Reuterdahl    värderade   högt  Tegnér   såsom    universitets- 
lärare —  föreläsaren  var  lärorik  och  tentatorn  instruktiv  och 
rättvis.  »Tegnér  verkade»  -     skrifver  han  —  »utomordentligt 
mycket.      Grekiskan  blef   ett   älsklingsämne   i   stället   att   den 
förut     pä     ett     skamligt     sätt     vant     vanvårdad.»-        Men 
ännu    betydelsefullare    för    honom    har    det    säkerligen    vant, 
att   han   redan   under   sina    akademiska    studieår   började    få 
räkna  Tegnér  som  sin  vän.     Det  kan  vara  svårt  att  beräkna 
vidden   och   djupet   af   det    inflytande,   som    detta    vänskaps- 
förhållande haft ;    att   det  måste  ha    betydt    mycket,   att   det 
personliga    umgänget   med   en    sådan   man    måste    ha    verkat 
i    högsta    grad    lifgifvande    och    upplyftande    på    den    unge 
studenten  och  docenten  är  själfklart.    Ett  af  Tegnérs  bref  från 
i8i8  innehåller  några  ord  om  den   inverkan,  som  han  sökte 
utöfva  på  sin  lärjunge,  ett  uttalande  som  är  af  stort  intresse, 
äfven  därför  att  det  låter  oss  veta  något  om,  att  Reuterdahl 
i  sin  ungdom  haft  sina  sympatier  hos  den  romantiska  rikt- 
ningen:   Tegnér  skrifver:     »Reuterdahl  har  fordom  haft  litet 
fosforism,  men   denna   ohyra   har   jag  skrapat   af   honom,   så 
att  för  närvarande  ej  mera  är  kvar,  än  som  jag  och  andra 
bibehålla    såsom    merkurialsalva    mot    de    akademiska    fran- 


*  K.  H.  Ä.  1905,  sid.  175. 

-  Reuterdahls  omdöme  om  Tegnér  såsom  professor  fmnes  tryckt  i 
Jubileumsuppl.  af  Tegnérs  skrifter,  band  \TI,  sid.  69  f. 


soserna.»^  Xär  Reuterdahl  sedermera  i  Theologisk  Ouartal- 
skrift  framträder  som  en  deciderad  anhängare  af  Schleier- 
machers  teologi,  kan  man  —  såsom  det  längre  fram  skall 
visas  —  knappast  finna  något  af  det  romantiska  från  denna 
tidigare  teologiska  period.  Det  torde  ej  vara  för  mycket 
sagdt,  om  man  i  det  Tegnérska  inflytandet  vill  spåra  en 
bidragande  orsak  härtill. 

Den  vänskapsförbindelse  mellan  Tegnér  och  Reuterdahl, 
till  hvilken  grunden  så  tidigt  lades,  upprätthölls  sedan  orubb- 
ligt å  ömse  sidor  ända  till  den  förres  död.  Sedan  Tegnér 
flyttade  till  Växiö,  öppnades  en  brefväxling,  hvilken,  såsom 
de  tillgängliga  brefven  från  Reuterdahl-  visar,  så  småningom 
får  allt  förtroligare  karaktär.  Reuterdahl  är  Tegnérs  teolo- 
giske  rådgifvare,  som  skickar  honom  uppgifter  om  teologisk 
litteratur  och  diskuterar  teologi  med  biskopen.  Tegnér 
satte  alltid  stort  värde  på  Reuterdahl  såsom  teolog ;  »han 
är  för  närvarande  Sveriges  kunnigaste,  liberalaste  och  verk- 
sammaste teolog»,  heter  det  1832  i  ett  bref  till  Agardh.'^ 
Äfven  skönlitterära  frågor  komma  på  tal  i  den  lundensiske 
teologens  bref,  och  jag  antar,  att  mången,  som  ej  känner  till 
Reuterdahl  annat  än  genom  de  traditionella  berättelserna 
om  en  mindre  lyckad  talare  och  en  dålig  stilist,  bör  bli  täm- 
ligen förvånad  öfver  att  höra,  att  den  store  skalden  råd- 
förde sior  med  honom  ano-äende  sina  e^na  vittra  skrifter."*  — 


'  Tegnér  i  bref  till  J.  F.  Lundblad   15  mars  1818. 

-  Tegnérs  bref  till  Reuterdahl  förvaras  i  den  Reuterdahlska  sam- 
lingen i  Lunds  universitetsbibliotek,  hvilken  icke  får  öppnas  förr  än  1920. 

'  Tegnér  till  Agardh  2  april  1832.  —  En  annan  gång  benämnes 
R.  af  T.  »den  lärdaste  och  förnuftigaste  teolog  i  Sverige».  E.  Wrangel, 
Brinkman  och  Tegnér  sid.  315. 

^  .Särdeles  intressant  i  detta  afseende  är  ett  bref  af  den  12  juli 
1 84 1.  R.  råder  här  T.  till  att  för  närvarande  ej  tänka  på  utgifvandet 
af  några  samlade  skrifter,  utan  hvila  under  sommaren.  »Xär  sedermera 
hösten  och  vintern  kommen,  fortsätter  han,  »så  kan  det  vara  tid  att 
taga  de  poetiska  fostren  i  skola,  att  mönstra  bort  deras  olater  och  göra 
dem  presentabla  för  samtid  och  eftervärld.  Tillåt  mig  såsom  en  ärlig  och 
kärleksfull  vän  säga,  att  de  ännu  icke  äro  detta.     \'id  mönstringen  vill 


Det  har  uttalats  den  meningen,  att  Reuterdahl  skulle  visat 
sig  svika  Tegnérs  förtroende.^  Denna  tanke,  hvilken  för 
den,  som  känner  Reulerdahls  viinfasta  sinne,  förefaller  )'tter.st 
osannolik,  vinner  ej  heller  nägot  stöd  däraf,  att  han  i  sina 
bref  till  sina  vänner  Ch.  Molbech  ocli  hans  fru  ofta  åter- 
kommer till  Tegnér  och  där\'id  målar  i  d}'stra  färger.  J. 
I-lkedahl  har  säkerligen  fullkomligt  rätt,  när  han  säger:  »att 
skaldens  moraliska  och  intellektuella  tillbakagäng  så  ofta 
kommer  på  tal  i  dessa  bref  beror  pa  den  allmänmänskliga 
benägenheten  att  för  sina  bästa  vänner  omtala  just  sina 
sorger.  Och  T  :s  uppträdande  vallade  hos  R.  -  äfven  under 
den  tid  som  föregick  sjukdomens  utbrott  —  icke  vrede, 
utan  soj'g. »-  Xej,  de  omtalda  brcfven  visa  i  stället,  att  Reuter- 
dahl under  hela  denna  tid,  dä  sorgen  och  sjukdomen  hem- 
sökte östrabo  biskopsgärd,  var  den  trofaste  vännen,  som  med 
varmaste  deltagande  led  med  den  brutne  skalden  ;  de  visa  ock- 
så, huru  Tegnérs  familj  gärna  litade  till  denne  vän,  och  huru 
han  mer  än  en  gång  bistod  i  svårigheterna.-'  När  Tegnér 
1838  hade  besökt  Lund  och  under  vistelsen  där  låtit  åt- 
skilliga svagheter  framträda,  skrifver  Reuterdahl :  »Härföre 
vände  honom  många,  båttre  och  sämre,  ryggen.  Jag  kan 
det  icke.  Jag  har  visst  icke  den  glädje  af  honom,  som  jag 
väntade;  snarare  sörjer  jag,  då  jag  1  honom  betraktar  den 
ruinerade  storheten.  Alen  jag  finner  ännu  hos  honom  oänd- 
ligt mycket  förträffligt  och  härligt,  och  han  skall  åtminstone 
icke  1   mifj  finna   en   kallare  vän   än   fordom.»      »Dessa   stor- 


jag gärna  lämna  det  biträde,  som  kan  finnas  i  min  förmåga,  och  jag 
kommer  gärna  i  vinter  eller  nästa  vär  till  IJiskopen  för  att  radpläga  om 
ett  eller  annat». 

'  I  >Ord  och  Bild»  för  är  1906,  sid.  73  skrifver  E.  Wrangel:  »När 
besökande  vänner  kommo  —  såsom  Henrik  Reuterdahl,  hvilken  Tegnér 
betraktade  såsom  sig  verkligt  tillgifven,  men  som  visade  sig  svika  hans  för- 
troende —  utgöt  han  sig  för  dem  på  ett  sätt,  som  slog  dem  med  för- 
färan '- . 

-  J.  Ekedahl.   Molbech  den  äldre  och   Sverige,  sid.  92. 

^  Jmfr  Ekedahl  a.  a.,  bilaga  III  sid.  153  ff.  där  hithörande  Reu- 
terdahls  bref  äro  samlade. 


10 

sinta  ord  utgöra  ett  program,  h vilket  R.  ock  orubbligen  följde», 
säger  Ekedahl  med  all  rätt.^  Det  allra  förnämsta  intyget 
om,  huru  ren  och  trofast  vänskapen  mellan  Tegnér  och  Reuter- 
dahl  verkligen  varit,  är  den  senares  bref  till  den  förre.  Ty 
här  talas  hänsynslöst  uppriktigt,  men  bevekande  och  varmt 
om  Tegnérs  svagheter,  saker  sägas,  som  endast  den  äkta 
vänskapen  kan  säga.  Dessa  bref  äro  i  lika  hög  grad  hedran- 
de för  brefskrifvaren  som  —  frän  en  sida  sedt  —  för  motta- 
cfaren.- 


1 


*  Ekedahl,  a.  a.  sid.  92. 

-  Det  må  tillåtas  mig  att  anföra  de  två  viktigaste  brefställena : 
'Haf  den  hjärtligaste  tack  för  all  godhet  och  vänskap,  för  all  uppriktig- 
het och  allt  förtroende.  Om  det  senare  icke  i  sina  stycken  var  gläd- 
jande, så  var  det  dock  i  mer  än  ett  hänseende  lärorikt,  jag  kan  gärna 
säga  tröstande;  jag  fick  »se  mannen  sådan  han  är».  O  huru  mycket 
bättre  kunde  han  ej  vara  blott  han  ville!  Men  också  huru  mycket  sämre 
med  sina  »'sonderbare  Meinungen».  \'i  tacka  honom  för  allt  hvad  han 
är,  för  den  entusiastiska  rättrådighet,  som  han  gjort  till  sin  natur,  för  den 
ädla  godhet  och  kärlek,  hvaraf  hans  hjärta  är  uppfylldt.  Men  vi  bedja 
honom  tillika  —  och  vi  hafva  rätt  därtill,  ty  vi  älska  honom  såsom 
goda  barn  och  redliga  vänner  —  vi  bedja  honom  att  bortlägga  ett  och  annat, 
som  vanställer  hans  bättre  människa,  som  i  någon  mån  gör  denna  till 
en  karrikatyr,  och  som  beröfvar  densamma  en  del  af  den  vördnad  och 
kärlek,  som  den  af  samtid  och  eftervärld  har  att  fordra.  Att  jag  fram- 
för mångas  bön,  däröfver  kan  den  icke  vredgas,  som  låtit  mig  se  djupt 
in  i  hans  inre  och  icke  försmått  min  innerliga  tillgifvenhet.  Jag  skulle 
ej  bedja,  om  jag  ej  visste,  att  min  bön  var  god  och  kan  uppfyllas  och 
skall  uppfyllas,  så  snart  den  till  h\ilken  den  ställes,  samlar  sina  krafter 
och  blifver  den  man,  till  hvilken  en  god  natur  ämnat  honom!  Fiat!» 
(R.  till  T.  '"A  1838)  —  »Heurlin  säger  mig,  att  Hr  Biskopens  lynne  icke 
är  det  bästa,  att  björnen  för  vintern  gått  i  sitt  ide,  att  ingen  utan  att 
bäfva  nalkas  detta.  Käre,  gode  Fader!  H vartill  detta?  Hvarför  göra 
sig  till  ett  kreatur,  när  man  är  en  människa?  Hvarför  icke  begagna 
sig  af  det  lilla  herravälde  man  har  öfver  sig  själf  för  att  vinna  ett 
allt  större  och  större  och  sålunda  blifva  en  sann,  en  verkligt  fri 
människa?  Hvarför  i  stället  förneka  sig  själf  inför  Gud  och  männi- 
skor och  göra  sig  till  en  bestia,  den  andre  —  och  därtill  de  när- 
maste och  käraste  —  antingen  skola  rädas  eller  förakta?  Är  något  synd 
mot  den  helige  Ande,  så  är  det  väl  detta.  Tro  mig,  det  finnes  ingen 
nödvändighet   att    begå  en  sådan  synd,  och  man  kan  taga  sig  till  vara 


II 

Jämte  Tegnér  nämndes  teologen  M.  E.  Ahlman.^  Nå- 
gon undersökning  af  det  arbete,  som  denne  man  utfört  i  den 
svenska  teologiens  tjänst  har  ännu  icke  blifvit  framlagd.  En 
sådan  skulle  säkerligen  komma  att  uppskatta  detta  arbete 
mycket  högt.  När  Reuterdahl  i  Theologisk  Ouartalsskrift 
för  1 84 1  anmäler  Ahlmans  »Theologiska  skrifter»,  tackar  han 
»i  uppriktighet  och  oförställd  hjärtlighet»  för  denna  bok, 
hvilkens   författare    »befinner   sig   på    den   gamla,   längesedan 

lagda  kyrkogrunden  — med  den   insiktsfullaste  frihet 

och  den  mest  klarseende  själfständighet»,  samt  slutar  med 
några  ord  om  den  betydelse  Ahlman  haft  för  anmälaren  själf 
och  den  lundensiska  teologien:  »Ref.  erinrar  sig  härvid 
icke  blott,  hvad  Författaren  varit  och  är  för  honom  själf, 
utan  äfven  hvad  han  varit  för  Lunds  universitet  och  den 
teologi,  som  där  studeras.  liar  denna  något  lif  och  någon 
kraft,  och  förtjänar  den  att  nämnas  bland  vår  tids  och  vårt 
lands  bättre  riktningar,  hvarom  ref.  icke  är  berättigad  att 
fälla  ett  omdöme,  så  tillhör  tacksägelsen  därföre  ingen  annan 
än  Martin  Erik  /\hlman.»-  Hvad  Reuterdahl  här  säger  cm 
Ahlman  och  lundateologien  är  riktigt,  så  tillvida  :Som  Ahlman 
var  den  man,  som  först  pä  allvar  bröt  lans  för  vetenskaplig 
teologi  på  en  tid,  då,  såsom  det  med  rätta  blifvit  sagdt,  »till 
och  med  själfva  skenet  till  teologisk  vetenskaplighet  var 
skingradt  vid  högskolan»,-^  och  som  genom  sitt  arbete  lade 
grunden  till  ett  nytt  skede  med  storartadt  uppsving.  Den 
lundensiska  teologien  förde  under  1800-talets  första  tid  en 
isolerad  och  skråmässig  tillvaro  under  ledning  af  sådana 
teologer     som     domprosten     Wåhlin,      hvilkens     fullkomligt 


för  den,  om  man  blott  vill  det.  Hr  Biskopen  skulle  hafva  barmhärtig- 
het med  sina  många  vänner,  om  Hr  Biskopen  såge,  huru  mycket  de 
lida  däraf,  att  de  icke  tro  Hr  Biskopen  hafva  denna  vilja.'»  (R.  till  T. 
^■Vu   1838.) 

'  Han  var  bror  till  den  förut  omtalade  rektorn  i  Malmö  G.  R. 
Ahlman. 

-  Th.  Q.   1 84 1,  sid.  320  och  324. 

■''  Art.   M.  E.  Ahlman  i  Biografiskt  lexikon. 


12 

ovetenskapliga  teologi  var  l>emängd,  »så  förunderligt  det  än 
låter,  med  åtskilligt  af  frihetstidens  ekonomiska  idéer  »^  - 
Hylander,  som  blandade  upp  sin  ortodoxi  med  herrn- 
hutism;  »mer  än  lofligt  tillgifven  den  herrnhutiska  riktningen» 
säger  Cornelius-  om  honom  och  tillägger,  sannolikt  med  tanke 
pä  denna  olofiiga  tillgifvenhet :  »saknade  vetenskaplig  håll- 
ning», ett  omdöme,  som  i  alla  fall  är  säkert  träffande  —  och 
vidare  Eberstein,  hvilken  väl  knappast  haft  någon  större 
förtjänst  än  sin  renlärighet;-'  m.  fl.  Man  rufvade  lugnt  på 
gamla  skatter,  helt  obek\-mrad  om,  att  grannfolket  söder  om 
Östersjön  lefde  midt  uppe  i  en  af  de  mest  lysande  perioder, 
som  mänsklighetens  andliga  historia  haft  att  uppvisa.  Då 
kom  Ahlman  och  satte  lundateologien  i  kontakt  med  åt- 
skilligt af  det  bästa  i  tidens  tankelif.  Det  var  hos  ingen 
mindre  än  Immanuel  Kant,  som  han  gått  i  skola.  Aled 
Kants  kritik  som  bakgrund  intog  Ahlman  sedan  en  teologisk 
ståndpunkt,  som  närmast  kan  betecknas  såsom  »rationellt 
supranaturalistisk».  »Förnuftets  religionslära  är  ofullständig, 
och  det  bristande  kan  endast  fyllas  af  kristendomen».* 

Naturligtvis  har  det  nära  vänskapliga  umgänget  med 
en  så  kunnig  och  för  sitt  ämne  så  ovanligt  intresserad  teolog 
som  Ahlman  gifvit  Reuterdahl  många  impulser  och  varit  af 
ovärderlig  betydelse  för  hans  teologiska  uppfostran.  Vill  man 
här  söka  efter  något,  som  särskildt  vunnit  anklang  hos  lär- 
jungen, sa  bör  man  väl  i  främsta  rummet  tänka  pä  Ahlmans 
sällsynt  nobla,  äkta  vetenskapliga  uppfattning  med  program- 
met »fred  mellan  olika  tänkande  teologer»  i  den  meningen, 
att  alla  personliga  utfall,  allt  fördömande  och  förkättrande, 
förmanande  och   bestraffande  borde  vara   uteslutna   från   ve- 

*  Weibull,  Lunds  universitets  historia  I,  sid.  324. 

^  Cornelius,  Svenska  kyrkans  historia  efter  reformationen  II,  sid.  164. 

^  När  E.  hade  gifvit  ut  en  dogmatisk  lärobok,  skref  Reuterdahl  till 
Tegnér:  »Ebersteins  dogmatik  har  väl  W.  Biskopen  sett?  Le  pauvre 
honteux!»   Bref  d.   18.  dec.  1826. 

*  Ahlman,  Theologiska  skrifter  sid.  349;  Jmfr  t.  e\.  Th.  Q.  1828, 
h.  3  sid.  1 1  f.,  anm.  —  Tegnérs  teologiska  sympatier  gingo  i  samma 
riktning  som  A.s. 


lenskaplig  diskussion  och  polemik  och  enchist  rent  sakliga 
synpunkter  göra  sig  gällande.'  Fa  hafva.  följt  detta 
program  med  en  sådan  samvetsgrannhet  som  Reuterdahl. 
Afven  hvad  ställningen  till  samtidiga  teologiska  företeelser 
beträffar  ha  AhlmaiT  och  Reuterdahl  sympatiserat  i  ganska 
mycket.  Gemensam  för  båda  är  den  med  tiden  allt  mer  till- 
tagande oviljan  mot  den  spekulativa  teologien.-  Likaledes 
inta  båda  en  kritisk-polemisk  ställning  till  Schartaus  efter- 
följare, den,  som  Reuterdahl  sade,  »metodistiska»  riktningen 
i  Sverige.  »Jag  tror»  — .säger  xA.hlman  —  »det  vara  ett  våg- 
samt  företag  att  uppställa  en  i  detalj  gående  teori  om  de  till 
människans  bättring  hörande  förändringarna  och  om  ordnin- 
gen af  Guds  Andes  verkande  genom  Ordet»;''  och  Reuterdahl 
är  af  alldeles  samma  mening. 

Men  i  fråga  om  själfva  den  teologiska  grunduppfatt- 
ningen stämde  Reuterdahl  icke  öfverens  med  sm  vän  och  lä- 
rare. Ty  medan  denne  arbetade  med  frågeställningen  hos  den 
teologi,  som  lefde  pä  att  kompromissa  mellan  det  mänskliga 
förnuftet  och  den  utifrån  kommande  uppenbarelsen,  slöt  han 
sig  till  en  starkare,  skaparen  af  en  ny  problemställning.  Han 
trädde  i  förbindelse  med  den  makt,  som  vid  denna  tid  inne- 
bar det  stora  framsteget  i  teologiens  värld.  Ty  detta  fram- 
gick icke  ur  kompromissen  mellan  de  olika  intellektualistiska 
teorierna,  utan  ur  Fr.   Schleiermachers  nya   uppslag. 

Utom  Tegnér  och  Ahlman  har  det  väl  knappast  varit  nå- 
gon lunda-akademiker,  som  utöfvat  något  väsentligare  in- 
flytande på  Reuterdahl.  Att  detta  icke  varit  fallet  med  nå- 
gon annan  af  teologiska  fakultetens  lärare  än  de  som  nämnts, 


'-  Th.  Q.  1S28  III,  sid.  I  — 17;  jmfr  särskildt  A:s  rec.  öfver  Berg- 
qvists  afhandling  *  Förnuft  och  Uppenbarelse  >'.  Th.  Q.  1S28  I,  sid.  39—66 
samt  T.  Q.  1830  I,  sid.  24  ft". 

*  A.  går  härvid  slutligen  så  långt,  att  han  i  en  på  gamla  dagar 
utgifver  skrift  »om  den  så  kallade  spekulativa  dogmatikens  förhål- 
lande till  den  rena  evangelistiska  läran  t,  1843,  i  strid  med  sin  förut  häf- 
dade  vetenskapliga  metod  söker  uppvisa  irrlärighet  och  otrohet  mot 
prästlöftetihos  de  hegelska  dogmatikerna. 

^  Ahlman,  Theologiska  skrifter  sid.   133;  ang.  R.  se  kap.  2  och   5. 


iörvanar  just  icke.  Däremot  förtjänar  det  mera  uppmärk- 
samhet, att  han  tydhgen  icke  stått  i  någon  närmare  förbin- 
delse med  den  lundensiske  präst,  hvilken  haft  mäktigare  och 
varaktigare  inflytande  än  någon  annan  under  i8oo-talet  pä 
det  kyrkligt-religiösa  lifvet,  speciellt  i  Sydsverige,  och  hvil- 
ken just  vid  denna  tid  verkade  som  bäst  — Henrik Schartau. 
Längre  fram  omkring  1840  —  uppträder  Reuterdahl  mot 
det  metodistiskt-formalistiska  draget  hos  dennes  efterföljare 
till  förmän  för  individualitetens  och  olikhetens  rätt  1  det  and- 
liga lifvet.  Schartau  själf  har  han  emellertid  värderat  och 
aktat  högt^  —  denne  var  ju  också  i  mycket  höjd  öfver  efter- 
följarnes    skef heter. 

Det  finnes  emellertid  ännu  en  samtida  svensk,  till  hvil- 
ken Reuterdahl  erkänner  sig  stå  i  stor  tacksamhetsskuld  — 
Erik  Gustaf  Geijer.  Särskildt  är  det  ett  par  af  dennes 

ungdomsafhandlingar,  som  han  tillmäter  stor  betydelse  för  sin 
utveckling.  Jag  lämnar  ordet  åt  Reuterdahl  själf.  I  en  an- 
mälan^  af  Geijers  1842  utgifna  »Valda  smärre  skrifter»  skrif- 
ver  han  om  den  här  omtryckta,  första  gången  år  181 1  utgifna 
afhandhngen  »Om  sann  och  falsk  upplysning»:  »Det  var 
denna  afhandlmg,  som  för  trettio  år  tillbaka  väckte  en  stor 
del  af  den  yngre  svenska  allmänhetens  uppmärksamhet  på 
inre  och  andiga  ting.  Den  var  i  Sverige,  ehuru  kanske  i  något 
mindre  mån,  hvad  Schleiermachers  »Reden  iiber  die  Religion» 
var  i  Tyskland.     Bekantskapen  med  denna  afhandling  var  för 


'  Torén  skrifver;  :Jag  kan  ej  glömma,  hvilken  gärd  af  aktning  han 
gaf  Schartau  i  sina  skrifter  och  äfven  i  förtroliga  samtal..  Torén.  min- 
nestal öfver  Erkebiskopen,  D.  H.  Reuterdahl  vid  prästmötet  i  Upsala 
den  18,  19,  20  juni  1873;  prästmöteshandlingarna  sid.  116.  I  R:s  skrif- 
ter förekommer  emellertid  ytterst  obetydligt  om  Schartau  själf.  I  Sv. 
Kt.  1856  (sid.  20)  sammanställer  R.  Nohrborg  och  Schartau,  båda  »i 
hög  grad  aktningsbjudande».  R.  uttrycker  sig  f.  ö.  här  med  en  viss  reser- 
vation: De  »hafva,  oaktadt  den  ensidighet,  från  hvilken  de  ej  alldeles 
kunna  frikännas,  verkat  utomordentligt  godt».  —  I  Th.  Q.  1829  I,  sid.  26, 
säger  R.:  hvem  beundrar  icke  en  Luthers,  en  Speners,  en  Schartaus 
outtömliga  visdomsskatter? > 

'  St.  Kr.  Not.   1843,  sid.  97—100. 


15 

mänga  (såsom  tOr  rcl.)  (jivergangspuiiklcn  fr,in  cU  medvets- 
löst till  ett  mera  medvetet  och  moget  lif. »  Skriften  »Om  histo- 
riens nytta»  får  samtidigt  följande  vitsord:  »Den  var  för 
ref.  den  blixt,  som  tände  det  lilla  lif  för  historisk  vetenskap, 
som  hos  honom  kan  finnas».  Geijers  betydelse  för  Reuter- 
dahl  har  väl  närmast  vant  den  att  väcka  och  ge  initiativ; 
däremot  har  det  egentligt  originella  i  dennes  sä  småningom 
mognande  filosofiska  tänkande  icke  spelat  rollen  af  någon  led- 
stjärna för  honom,  oaktadt  han  i  den  ofvannämnda  recensio- 
nen säger  erkännande  ord  om  »personlighetsprincipen»  såsom 
obestridligen  varande  »den  basis,  på  hvilken  mänsklighetens 
största  och  härligaste  byggnader  hvila». 

Den  ledstjäj-na,  efter  hvilken  Reuterdahl  styrde  sin 
vandring  öfver  de  teologiska  vidderna,  lyste  i  söder.  Hans 
egentlige  lärofader  var,  såsom  redan  nämnts,  F.  Schleier- 
M.\CHER.  Man  har  sagt,  att  inflytandet  från  honom  »icke 
skönjes  i  hans  tidigaste  arbeten  hka  litet  som  det  skönjes 
i  det  senaste»^.  Det  sista  af  dessa  omdömen  är  oriktigt;  äfven 
1  de  senaste  skrifterna  framskymtar  understundom  en  Schleier- 
machersk  grundval,-  trots  det  att  den  byggnad,  som  uppföres 
pä  denna,  är  väsentligt  olik  mästarens.  Det  första  kan  där- 
emot vara  sant,  blott  man  icke  däraf  drar  den  slutsatsen,  att 
Reuterdahl  icke  varit  påverkad  af  Schleiermacher,  förr  än  han 
1  och  med  startandet  af  quartalskriften  framträder  såsom 
dennes  entusiastiske  lärjunge.  Ty  om  Schleiermacherska  tan- 
kar icke  egentligen  spåras  i  ungdomsafhandlingania 
före  1828,  har  detta  sin  grund  däri,  att  de  här  behandlade 
ämnena  icke  nödgade  författaren  att  yttra  sig  i  principiella 
teologiska  frågor.     Rörande  tidpunkten,  när  Reuterdahl  först 

^  Sundberg,  a.  a.  sid.  245. 

"-  Man  jämföre  t.  e.\.  Sv.  Kt.  1856  sid.  12,  om  förhållandet  mellan 
tro  och  lära,  samt  Protocoll  och  Handlingar  rörande  prästmötet  i  Upsala 
år  1865  sid.  72  f.  om  de  olika  kristna  kyrkornas  förhållande  till  hvar- 
andra.  Torén  har  rätt,  när  han  i  sin  förut  citerade  minnesteckning  säger: 
»vi  hafva  ofta  i  R:s  uppfattning  af  de  största  och  viktigaste  lifsfrågorna 
funnit  tydliga  reminiscenser  af  hans  litterära  ungdoms  starkaste  intryck». 
Torén,  minnestal  sid.   116. 


i6 

j^^ort  Ijckantskap  med  Schlcicniitichcr,  och  när  han  i  honom 
börjat  se  sitt  teologiska  ideal,  lämna  de  af  mig  kända  källorna 
dessvärre  ingen  bestämd  uppgift ;  sannolikt  har  emellertid 
både  det  ena  och  det  andra  skett  ganska  tidigt. 

Såsom  lärare  vid  det  teologiska  semina- 
riet tjänstgjorde  Reuterdahl  i  fulla  13  år,  till  1826,  som 
docent  och  därefter  som  seminarieprefekt.  Seminariedocen- 
turen betydde  ingen  förbättring  för  hans  dåliga  ekonomi ; 
den  hade  nämligen  det  felet  att  icke  rendera  sin  mnehafvare 
någon  som  helst  inkomst.  Kort  tid  efter  utnämningen  synes 
också  Reuterdahl  ha  umgåtts  med  planer  på  att  lämna,  aka- 
demien och  försöka  få  sig  en  kondition  1  Stockholm. ^  Häraf 
vardt  emellertid  intet,  han  stannade  troget  1  seminarii  tjänst 
år  efter  år,  fortfarande  hänvisad  till  det  gamla  försörjnings- 
medlet,  privatundervisning.  Till  den  bekymmersamma  eko- 
*  nomiska  situationen  kom  ännu  ett.  Det  öfvervägande  prak- 
tiska arbetet  vid  seminariet  var  icke  sådant,  att  det  i  någon 
högre  grad  kunde  intressera  en  begåfnmg  med  så  utpräglad 
teoretisk  vetenskaplig  läggning  som  Reuterdahls  —  allrahelst 
som  han  under  sitt  arbete  icke  kunde  underlåta  att  känna 
ett  ständigt  missnöje  med,  att  det  var  så  illa  sörjdt  för  den 
teoretiskt  teologiska  prästbildningen.  »Med  seminariernas 
inrättning  var»  —  säger  han  kort  efter  deras  upphäf vande  — 
»nästan  intet  hulpet.  Dessa  anstalter  voro  till  sin  natur  blott 
praktiska,  och  om  de  också  1  praktiskt  hänseende  uträttade 
åtskilligt,  sa  blef  detta  dock  utan  något  synnerligt  inflytande 
på  teologien  såsom  vetenskap.»-  I  quartalskriften  klagar 
han  1828:  »Universiteten  hafva  knappt  mera  någon  del  i 
prästerskapets  teoretiskt-teologiska   bildning.» 

Man  må  emellertid  ha  hur  ringa  tankar  som  helst  om 
värdet  af  en  sådan  ensidigt  praktisk  utbildning,  och  sä 
kraftigt  man  vill  betona  olämpligheten  af  att  det  praktiska  lös- 
ryckes   från   dess   nödvändiga   grund   och    förutsättning,    den 

'  Tegnér    rekommenderade    R.    til!    en    informatorsplats.     Bref  till 
J.  F.  Lundblad  'Vs  181 8,  tryckt  i  J.   U.  Band  V,  sid.   141  f. 
-  Om  det  theol.  Studium,  sid.   104. 


1/ 

teoretiska  teologien,  nekas  kan  emellertid  icke,  att  något 
1  alla  fall  blef  vunnet  genom  de  för  öfrigt  med  rätta  klandrade 
seminariernas  inrättande.  Förut  hade  det  kunnat  hända,  »att 
mångfaldiga  präster  ordinerades,  som  vid  intet  universitet 
afhört  en  enda  teologisk  föreläsning  eller  afgifvit  svar 
pä  en  enda  teologisk  fråga.»!  Detta  var  åtminstone 
nu  en  omöjlighet.  Och  hvad  Lund  beträffar  borgade  nam- 
nen Ahlman,  Reuterdahl,  Bergquist  och  Thomandcr  för, 
att  de  s.  k.  »seminariedrängarna»  icke  fingo  lämna  aka- 
demien utan  att  ha  inhämtat  åtskillig  värdefull  insikt  för 
deras  blifvande  kall.  Här  må  anföras  några  drag  ur  det 
lundensiska  seminariets  historia-  för  att  visa,  huru  energiskt 
man  där  —  utan  tvifvel  hufvudsakligen  på  Ahlmans  och 
Reuterdahls  initiativ  —  sträfvade  att  skaffa  sig  en  så  god 
arbetsordning  som  möjligt. 

Instruktionen  för  seminarium  föreskref  såsom  läroämnen 
homiletik,  kateketik,  ministerialia  och  kyrkolagfarenhet.  De 
som  anmälde  sig  till  seminariekursen  fingo  undergå  en  för- 
beredande examen,  omfattande  dogmatiken;S  elementer,  he- 
breiska, grekiska  samt  ett  svenskt  uppsatsprof.  Befriade  från 
denna  förberedande  undersökning  voro  de,  som  tagit  an- 
tingen filosofisk  kandidatexamen  eller  examen  inför  teologiska 
fakulteten  med  allmänt  approbatur.  Den  sist  nämnda  möjlig- 
heten var  betänklig  nog.  Ty  denna  enkla  examen  kunde  af- 
läggas  vid  femton  års  ålder,  och  det  man  då  möjligen  hade 
inhämtat,  hade  god  tid  att  försvinna  till  det  tjugonde  året, 
dä  man  tidigast  fick  inskrifva  sig  vid  seminarium.  .Så  små- 
ningom uppfann  man  visserligen  ett  sätt  att  tillsluta  denna 
okunnighetens  inkörsport,  därigenom  att  en  af  teologiska 
fakultetens  medlemmar  tog  sig  för  att  aldrig  utdela  betyget 
approbatur  i  examen  theologicum.'^     Men  härmed  var  man  ej 


'   Ibm.  sid.  103. 

-  Jmfr  angående  denna  R:s  uppsats  i  Tli.  Q.  1831  I\'  sid.  1—42, 
»Seminarium  i  Lund,  Historisk  öfversigt  med  bilagor,  samt  Lunds  Uni- 
versitetshistoria,  Del  II,  sid.   100  ff. 

■'  Th.  Q.    1831,   IV,  sid.   5. 


i8 

nöjd.  Man  kunde,  säger  Reuterdahl,  ändå  icke  förekomma 
»okunniga  eller  åtminstone  endast  med  ytliga  kunskaper 
utrustade  personers  admitterande.  Så  länge  lagen  icke  var 
modifecerad  kunde  knappast  några  andra  än  de  allra  råaste 
afvisas. » 

En  tid  efter  det  Ahlman  blifvit  prefekt  och  Reuterdahl 
docent  aflät  seminariets  styrelse  en   skrifvelse  till   K.   Maj  :t, 
föreslående    tilläggsstadganden,    som   skulle    skärpa   fordrin- 
garna.^    Man  önskade  dels  ett  i  allmänna  ordalag  affattadt 
påbud  om,  att  seminariets  direktor  skulle   »uppmuntra  semi- 
nansterna   att  söka  framsteg  i  de  språk  och  vetenskaper,  som 
icke    hafva     ett     omedelbart     inflytande    på    den    prästerliga 
tjänstgöringen,  men  likväl  höra  till  den   allmänna  odlingen», 
och  dels  en  stadga  om  en  filosofisk  examen,  som  omfattade 
flera  ämnen  än  den  gamla  inträdesexamen,  och  som  hvarje 
seminanst,  hvilken  ej  uppfyllde  andra  mera  meriterande  kvali- 
fikationer, skulle  aflägga  inför  seminariets  lärare,  innan  han 
kunde   fä    admitteras    till    dimissionsexamen.      Den    behand- 
ling, som  vederfors  detta  förslag,  har  sitt  intresse  icke  minst 
därför,  att  det  visar,  att  man  i  Uppsala  ej  hyste  samma  nit 
för  skärpta  fordringar.     Där  tyckte  man  tydligen,  att  lunden- 
sarna varit  ute  i  ogjordt  väder.     Seminariedirektorn  ödmann 
förklarar  i  sitt  utlåtande,  att  han  alltid  sökt  fullgöra  det  som 
åsyftades  med  första  punkten   i   den  föreslagna  stadgekom- 
pletteringen.    Den  andra  punkten  vill  han  däremot  inte  alls 
vara   med  om,  det   skulle   då   bli   för  mycket   examinerande, 
domkapitlens  rättigheter  skulle  trädas  för  nära,  och  seminarie- 
betygen skulle    »blottställas  för  obehaget  af  en  tvetydig  tro- 
värdighet», om  någon  under  tiden  mellan  examen  och   ordi- 
nationen skulle  vårdslösa  eller  glömma  sina  kunskaper.     På 
grund   af  dessa  skäl   anhöllo   alla   Uppsala-myndigheter,   att 
ett  eventuellt  tillägg  till  instruktionen  för  seminariet  i  Lund 
icke  måtte  utsträckas  till  seminariet  i  Uppsala.    Sedan  Ahlman 

^  Den  1 8  juli  1818.  Kungl.  Maj:ts  svarsutlåtande  finnes  tryckt  i 
Th.  Q.  1831,  IV,  sid.  13 — 16.  Citaten  i  min  framställning  om  det  lunden- 
iska  förslagets  öde  äro  hämtade  ur  detta  aktstycke. 


IQ 

och  seminariets  styrelse  i  Lund  ånyo  fått  yttra  sig,  kom  slut- 
ligen ett  kungligt  bref  af  den  i  mars  1820,  som  visserligen 
icke  ville  utgöra  något  egentligt  tillägg  till  den  gamla  in- 
struktionen, men  dock  pröfvade  skäligt  förklara,  »det  bör 
Direktor  Semmarii  såväl  vid  Universitetet  i  Lund  som  1 
Uppsala  hafva  noga  uppseende  öfver  seminaristernas  flit, 
äfven  1  anseende  till  de  präststudier,  som  icke  ingå  i  Präst- 
ämbetets utöfning».  Men  i  I^und  lät  man  sig  icke  afskräcka 
ciäraf,  att  detta  bref  blott  till  hälften  gick  de  uttalade  önsk- 
ningarna till  mötes.  Seminariestyrelsens  senare  tillgöranden 
vittna  om,  att  den  förstått  tolka  den  i  allmänna  ordalag  af- 
fattade  skrifvelsen  på  ett  sätt,  som  förvånande  nära  öf- 
verensstämde  med  det  ursprungliga  vidlyftiga  förslaget. 
»Man  blef»,  säger  Reuterdahli,  »berättigad  till  fordringar 
icke  blott  pä  de  ingående  seminaristerna,  utan  ock  på  dem, 
som  deltaga  i  öfningarna».^  Och  följden  blef  först  en  in- 
trädesexamen, betydligt  mera  omfattande  än  den  förut  van- 
liga. Förutom  livad  som  fordrats  i  denna  anställde  man  nu 
förhör  i  latin,  profan-grekiska,  historia,  geografi,  matematik, 
logik  och  tyska  samt  biblisk  historia  och  kyrkohistoria. 
Därjämte  fastställdes  den  föreslagna  examen  före  seminarie- 
kursens afslutande.  »På  det  att  de  för  inträdet  förvärfvade 
kunskaperna  icke  under  Seminarietiden  skulle  bortdunsta, 
anställdes  liknande  men  något  strängare  prof  vid  utgåendet.  »^ 
Resultatet  af  dessa  förändringar  beskrifver  Reuterdalil  så : 
»det  var  numera  icke  sällsynt,  hvarken  att  en  stor  del,  till  och 
med  större  delen  af  dem,  som  önskade  ingå,  tillbakavistes, 
eller  att  många  af  dem  som  ingått  kvarhöllos  hela  år  i  stället 
för  terminer.»-     Så  grundlades  redan  under  seminariets  till- 

'  Th.  Q.   1 83 1,  IV,  sid.  6. 

-  Th.  Q.  1831,  IV,  sid.  7.  —  Teol.  fak.  i  Lund  säger  i  ett  utlåtande 
från  1830:  »vid  härvarande  Seminarium  hafva  tid  efter  annan  fordring- 
arna för  att  blifva  godkänd  blifvit  äfven  i  de  profana  kunskapsarterna  så 
betydligen  uppstegrade,  att  de  icke  kunna  sägas  vara  märkUgen  mindre 
än  för  en  vanlig  filologie  kandidatexamen» ;  biskop  Faxe  vitsordar  samma 
år,  att  en  förändring  till  det  bättre  ägt  rum  efter  förändringarna  1S20. 
Th.  Q.  1831,  IV,  sid.  19  och  27. 


varo  det  r)-kte  för  sträng-het  och  orimliga  fordringar,  som 
under  den  följande  tiden  gaf  anledning  till  hvarjehanda  kla- 
gomål öfver  lundateologerna.^ 

Men  seminariets  lärare  själfva  hade  icke  alltför  höga 
tankar  om  hvad  de  lyckades  uträtta  genom  sitt  arbete.  I 
den  redan  flera  gånger  citerade  nekrologen  öfver  seminariet, 
sknfven,  för  att  tala  med  Sundberg,  »utan  tecken  till  be- 
klagande af  dödsfallet »,  säger  den  afgående  prefekten :  »sä 
m}'cket  tro  vi  oss  kunna  säga,  att  månget  homiletiskt  vanvett 
blifvit  undanröjdt,  mången  dogmatisk  sanning  blifvit  icke 
blott  inpräglad,  utan  ock  på  det  sätt  framställd,  att  den 
åter  för  andra  kunnat  utvecklas  och  användas,  och  mången 
oskicklighet  på  den  ecklesiastiska  ämbetsmannavägen  och  i 
k)'rkans  tjänst  blifvit  förekommen.  Har  utom  allt  detta,  som 
nästan  endast  är  negativt,  äfven  nägot  positivt  blifvit  ut- 
rättadt,  sä  är  det  så  mycket  bättre.  Däröfver  må  försam- 
lingen döma...  Hvad  däremot  seminarium  icke  kan  till- 
ägna gig,  är  att  hafva  utbredt  några  djupa  och  fullständiga 
teologiska  kunskaper;  men  detta,  så  angeläget  det  ock  måtte 
vara,  låg  icke  i  dess  ändamål  och  kunde  icke  verkställas  utan 
en  fullkomlig  förändring  af  dess  inrättning.  Att  det  icke 
gjort  hvad  det  icke  kunnat  och  icke  fått  göra,  kan  omöjligen 
lända  det  till  förebråelse».-  Alen  de  män,  som  haft  ledningen 
vid  det  lundensiska  seminariet,  äro,  såsom  det  föregående 
torde  ha  visat,  icke  i  behof  af  någon  apologi.  Till  deras  ära 
måste  sägas,  att  de  varit  outtröttliga  i  sin  sträfvan  att  af  en 
föga  lyckad  inrättning  göra  det  bästa  möjliga,  och  att  de 
härvid  tänkt  på  ingenting  mindre  än  att  bespara  sig  själfva 
arbete.  I  denna  berömmelse  har  Reuterdahl  stor  del.  Han 
inskränkte  sig  icke  till  att  blott  följa  instruktionens  bokstaf. 
I  ett  år  1826  utfärdadt  tjänstgöringsbetyg  ger  Ahlman  ho- 
nom det  vitsordet,  att  han  »med  utmärkt  skicklighet  och  med 
största  noggrannhet  förrättat  alla  till  Seminani  Docenturen 
hörande  göromäl,   såsom   offentliga   föreläsningar,   prediknin- 

1  Jmfr  Th.  Q.   1836,  sid.   170. 
-  Th.  Q.  1831,  IV,  sid.  7  f. 


21 

gars  rättande  in.  m.»,  samt  att  »han  därjämte  sträckt  sitt 
verksamma  nit  att  såsom  Semiiiani  lärare  gagna  mycket 
utöfver  fordringarna  i  Kongl.  Instructionen,  hitmtills  utan 
all  vedergällnmg  för  använd  tid  och  möda.»^ 

Uen  praktiskt  teologiska  undervisning,  som  skulle  utgöra 
universitetets  egentliga  uppgift,  delades  mellan  dess  fyra  lärare 
så,  att  direktorn  skulle  ha  Icdnmgen  af  det  hela,  prefekten 
undervisa  i  kyrkolagfarenhet  och  liturgik,  adjunkten  i  kate- 
ketik  samt  docenten  i  exegetikens  elementer  och  leda  de  de- 
klamatoriska öfnmgarna.  I  öfverensstämmelse  därmed  har 
Reuterdahl  under  aren  1818 — 1826  hållit  offentliga  föreläs- 
ningar i  exegetik-  och,  sedan  han  blifvit  prefekt,  i  kyrkolag- 
farenhet och  åtminstone  någon  tid  också  i  liturgik.'^  Dessutom 
har  han  deltagit  i  den  sedan  1820  utvidgade  förberedande 
undervisningen  och  därvid  examinerat  i  ett  flertal  ämnen, 
hvilka   växlat   under   de  olika   åren. 

Trots  skolmästaresysslan  vid  prästbildningsanstalten  och 
den  tidsödande  privatundervisningen  hann  scmmarie-docen- 
ten  Reuterdahl  publicera  en  hel  del  smärre  v  e  t  e  n  s  k  a  p- 
liga  af  handlingar  —  den  kortaste  var  18,  den  längsta 
88  sidor  —  af  hvilka  somliga  utan  tvifvel  kostat  honom  icke 
ringa  arbete.  Den  närmaste  anledningen  till  tillkomsten  af 
dessa  afhandlingar,  hvilka  på  ett  undantag  när  äro  skrifna 
pä  latin,  har  varit  att  meritera  författaren  till  eftersträfvade 
värdigheter  eller  befattningar,  dels  inom  teologiska  och  dels 
mom    filosofiska    fakulteterna.      Först    skref    han    om    »Dog- 


^  Betyget  är  utfärdadt  den  10  okt.  1826  och  finnes,  skrifvet  med 
Ahlmans  stil,  infördt  i  Anteckniny^ar  rörande  Seminarium  i  Lund  bör- 
jade år   1 82 1. 

"^  181 8 — 19  föreläste  han  evangelierna,  18 19 — 20  I'auli  mindre  bref 
från  Filipperbrefvet,  1820—21  Johannes  evangelium  och  epistlar,  1S21 
-—22  Matteus,  Markus  och  Lukas,  1822—23  Matteus,  Markus  och  Lu- 
kas (fortsättning),  1823 — 24  Apostlagärningarna,  1824 — 25  de  katolska 
brefven,  1825—26  Korintierbrefven. —  De  deklamatoriska  öfningarna  om- 
talas i  föreläsningskatalogerna  blott  åren   18 18 — 1820. 

^  De  liturgiska  föreläsningarna  omtalas  blott  i  föreläsningskatalogen 
för  1826  —  27. 


22 


inata  Pauli  Apostoli»  för  candidatura  theologiae,  och  för- 
svarade sin  dissertation  under  presidium  af  Ahlman, 
»respondens  från  nedre  katedren»  den  i8  dec.  1820.^  Året 
därpå  utgafs  och  försvarades  1  filosofiska  fakulteten  en  af- 
handling  med  titel:  »Sacri  Hebraeoruni  codicis  loci,  qui  gen- 
tium  Arabicum  mentionem  faciunt,  in  examen  vocati»,  på 
grund  af  hvilken  Reuterdahl  uppfördes  på  andra  förslags- 
rummet till  en  ledig  Linguarum  Orientalium  adjunktur. 
Denna  gafs  emellertid  åt  Ach.  Kahl,  och  Reuterdahls  nästa 
specimen  frän  1823  »Observationes  criticae  111  priora  duo  evan- 
gelii  Lucae  capita»  faller  åter  under  teologiska  fakultetens 
domvärjo.  Denna  belönade  hans  teologiska  förtjänster  med 
att  följande  år  utnämna  honom  till  e.  o.  adjunkt  i  fakulteten, 
en  värdighet,  som  visserligen  icke  medförde  någon  lön  men 
däremot  anvisning  på  kommande  befordran. 

Vid  denna  tid  lockades  Reuterdahl  af  den  lediga  pro- 
fessuren i  österländska  språk,  och  för  att  styrka  sm  kompetens 
till  densamma  utgaf  han  1824  samtidigt  tvänne  afhandlingar 
i  semitisk  religionshistoria.  Den  ena  skrefs  på  svenska  och 
handlade  om  »Profeterna,  sådana  de  i  Gamla  Testamentet 
och  Alkoran  föreställas»,  den  andra  hette  »Ad  sacri  Hebrae- 
orum  Codicis  et  Alcorani  locos,  qui  de  consecratione  Pro- 
phetarum  agunt,  commentationes»,  och  grundade  sig  till  en 
del  på  den  nyssnämnda  svenska  undersökningen.  Lyckan 
var  denna  gång  den  svenska  teologien  huld.  Reuterdahl  gick  • 
miste  om  platsen  och  bevarades  åt  teologien.-  —  Nästa  alster 


^  Teol.  Fak.  gaf  honom  det  betyget  satt  han  med  lärdom  författat 
och  med  heder  försvarat»  sin  afhandHng,  »hvilket  med  stöd  af  Författ- 
ningen svarar  mot  vitsordet  Laudatur^.     Fak:s  prot.  den   19  Dec.   1820. 

-  Angående  denna  befordringsfråga  skref  Thomander  till  sin  vän 
Dahlgren  i  ett  bref  dateradt  allhelgonadag  1823:  »Till  Norbergs  efter- 
trädare lär  vara  ämnad  en  Bolmeen,  —  denne  fick  mycket  riktigt  plat- 
sen —  3Som  kan  knappt  en  glosa  orientalia.  Hans  medtätlare,  en  Reu- 
terdahl, den  ende  orientalist  vid  akademien,  redan  en  gång  orättvisligen 
förbigången,  blir  det  väl  åter.  Denne  Reuterdahl  den  bästa  Lundensis 
med  en  skön  själ,  godt  hufvud  och  ovanliga  kunskaper,  är  min  bästa 
bekantskap  där».     Tryckt  i  Ahnfelt,   >Tankar  och  löjen»,  sid.  7. 


23 

af  hans  vetenskapliga  flit  var  en  liten  skrift  om  »Doctrinae 
biblicae  de  Spiritu  Sancto  lineamenta»,  som  kom  till  i  och 
för  präst-  och  pastoralexamen  och  försvarades  den  17  dec. 
1825;  följande  dag  blef   Reuterdahl   prästvigd. 

En  utsikt  till  befordran  i  teologiska  fakulteten  yppade 
sig  genom  den  obetydlige  teol.  adjunkten  Hallenborgs  bort- 
gång hösten  1825.  Ett  par  drag  ur  detta  ärendes  behand- 
ling må  anföras  såsom  karakteristiska  för  dåtida  akademiska 
befordringsförhållanden.  Till  platsen  anmälde  sig  Reuter- 
dahl och  jämte  honom  sju  andra.  Fakulteten  beslöt  17  okt. 
1825,  att  samtliga  sökandena  skulle  aflägga  disputationsprof^ 
och  föreslog  några  dagar  senare  ämnen,  hvilka  på  sedvanligt 
sätt  utlottades.  Det  ämne,  som  Reuterdahl  fick  på  sin  lott, 
var:  De  fontibus  historiae  ecclesiasticae  Eusebianae;  följande 
vår  hade  han  sin  afhandling  härom  färdig  och  försvarade 
den  den  ig  maj.  Den  30  juni  1826  uppsatte  fakulteten  för- 
slag. x'\hlman  ägnar  härvid  de  aflagda  specimina  en  om- 
sorgsfull granskning,  upptagande  icke  mindre  än  22  sidor 
1  protokollet  och  resulterande  däri,  att  Reuterdahls  och  semi- 
narieadjunkten Bergquists  sättas  främst.  Den  enda  egentliga 
anmärkning,  som  göres  mot  Reuterdahl,  är,  »att  det  någon 
gång  —  —  varit  angenämt  om  författaren  något  mer  ut- 
vecklat sin  mening»;  men,  tillägger  Ahlman  urskuldande,  »det 
kan  icke  billigtvis  fordras  eller  väntas,  att  ett  akademiskt 
specimen  skall  vara  en  bok».  På  förslaget  uppställde  han 
Bergqvist,  Kahl  och  Reuterdahl  1  nu  nämnd  ordning,  hvar- 
vid  han  till  förklaring  af  förslagsordningen  hänvisade  på 
en  förordning  frän  1800,  enligt  hvilken  rummen  borde  sättas 
endast  efter  tjänsteår.  Ahlmans  votum  blef  också  fakultetens 
beslut.-  Bergqvist  erhöll  adjunkturen,  men  samtidigt  fick 
äfven  Reuterdahl  befordran;  han  utnämndes  i  december  1826 
till    seminarieprefekt    och    prebendepastor    1    Kjerrstorps    och 


^  Teol.  fak:s  protocoll   17  okt.   1825. 

*  Teol.  fak:s  prot.  30  juni  1826  Wåhlin  instämde,  sin  vana  trogen 
med  Ahlman,  den  tredje  ledamoten  af  fak.  Hylander  ville  utesluta  R. 
från  förslaget. 


24 

Glostorps  församlingar.     Därmed  blcf  ändtligen  hans  ekono- 
miska situation  någorlunda  god.^ 

De  nu  omtalade  afhandlmgarna  vittna  först  och  främst 
om,  huru  omfattande  Reuterdahls  studier  varit,  och  huru  väl 
bevandrad  han  redan  nu  var  pä  skilda  vetenskapsområden, 
arabisk  religionshistoria,  gamla  och  nya  testamentets  exegetik 
och  kyrkohistoria. - 

Gällde  det  en  undersökning  af  hvad  Reuterdahl  uträttat 
med  sma  historiska  arbeten  i  jämförelse  med  vetenskapens 
dåvarande  ståndpunkt,  så  skulle  det  ha  sitt  stora  intresse 
att  underställa  dessa  afhandlmgar  en  grundlig  granskning, 
^len  angående  det  ämne,  som  här  är  i  fråga,  uppsökandet 
och  klargörandet  af  författarens  teologiska  åskådning,  ha 
de,  ledsamt  nog,  icke  mycket  att  säga.  Det  följer  naturligtvis 
icks  —  åtminstone  icke  genomgående  —  af  de  behandlade 
ämnenas  historiska  art,  att  så  är.  Det  sätt,  på  h vilket  t.  ex. 
en  kyrkohistoriker  bedömer  de  skildrade  företeelserna,  läm- 
nar ju  ofta  nog  så  goda  upplysningar,  som  man 
någonsin  kan  önska,  rörande  författarens  teologiska  upp- 
fattning och  ståndpunkt.  Men  Reuterdahl  sparar  så  vidt 
möjligt  pä  sådana  upplysningar.  Redan  i  dessa  historiska 
ungdomsskrifter  kan  man  iakttaga,  hvad  som  sedan  visar  sig 
vara  karakteristiskt  för  hela  hans  omfattande  historiska  skrift- 


I 

I 


*  R.  hade  vid  denna  tid  också  planer  på  en  ledig  professur  i  hi- 
storia. Några  dagar  efter  sin  utnämning  till  prefekt  skrifver  han  till 
Tegnér  och  omtalar  denna  samt  fortsätter:  -Därför  låter  jag  dock 
icke  Historien  fara,  om  jag  kan  få  henne  —  och  duger  till  hennes  man. 
Jag  fruktar  nog,  att  af  äktenskapet  blir  hvarken  ägg  eller  ungar».  Bref 
till  Tegnér  8  dec.   1826.  —  Historiarum  professor  blef  E.  S.  Bring. 

*  Hans  vän  Thomander  skref  härom  i  ett  bref  till  Dahlgren  d.  17 
juli  1825,  hvari  han  ber  denne  i  Stockholm  arbeta  för  Reuterdahls  be- 
fordran* till  teol.  adjunkt:  »Han  har  ganska  ovanliga  kunskaper.  Sin 
hebräiska  kode.x  känner  han  på  fingrarna;  koran  och  annan  arabisk  lit- 
teratur, något  syriska,  hela  grekiska  litteraturen,  den  romerska  och  mo- 
derna, teologi  och  kyrkohistoria  mer  än  till  den  teologiska  graden  inne- 
fattar en  lärdom,  som  utom  honom  väl  få  besitta  af  våra  universitetslä- 
rare».    Tryckt  i  Tankar  och  löjen,  sid.  44. 


25 

ställarverksaiiihct.  Hans  princip  är  — -  för  att  begagna  hans 
egna  ord  —  att  endast  och  allenast  »låta  sakerna  tala»  »utan 
absolutions-  eller  condeninations-utslag».  lian  har  en  full- 
komlig skräck  för  allt,  som  möjligen  kan  häntyda  pä  parti- 
tagande: »man  må  så  mycket  man  vill  afvisa  och  förlöjliga 
den  pä  historiken  gjorda  fcrdran,  att  han  skall  vara  parti- 
lös, att  han  skall  vara  herre  öfver  sina  tycken,  sträfvar  han 
icke  till  denna  partilöshet,  gör  han  det  icke  för  sig  till 
grundsats  att  äfven  mot  sina  tycken  finna  sanning  och 
rätt,  så  blifver  han  en  slät  historiker».^  Det  är  svårt  att 
kunna  gå  längre  i  tillämpandet  af  denna  för  all  historia  sä 
nödvändiga  grundsats  om  opartiskhet,  än  Reuterdahl  gjort. 
Men  det  torde  icke  vara  att  gä  hans  rättmätiga  kyrkohisto- 
riska ära  för  nära,  om  man  säger,  att  han  understundom  icke 
gjort  en  sådan  skillnad,  som  önskvärdt  varit,  mellan  döma 
och  bedöma ;  förskräckelsen  att  fälla  domar  blir  till  en  ofta 
märkbar  svårighet  att  fälla  bestämda  omdömen,  den  per- 
sonliga uppfattningen  och  värdesättningen  af  det  som  varit 
glider  undan.  Man  förstår,  att  Reuterdahls  historieforskning 
har  sin  styrka  i  den  yttre  kritiken,  i  källskriftsgranskningen, 
o.  dyi.,  icke  i  förmågan  att  se  de  stora  sammanhangen,  upp- 
söka utvecklingens  hemliga  trådar.  Alltnog,  af  det  sagda 
är  tydligt,  att  själfva  arten  af  hans  historiska  författarskap 
är  sådan,  att  detta  lämnar  ringa  besked  om  hans  teologiska 
åskådning  och  ståndpunkt. 

Hvad  som  nu  emellertid  utmärker  de  omförmälda  ung- 
domsskrifterna, om  de  betraktas  från  nu  nämnda  synpunkt, 
är  den  fläkt  af  en  äkta  vetenskaplig  ande,  som  sväfvar  öfver 
dem.  Redan  här  framträder  Reuterdahls  kritiska  noggrann- 
het, parad  med  en  viss  oförskräckthet,  som  icke  låter  sig 
bekomma,  om  händelsevis  kritikens  resultat  skulle  råka  i  strid 
med  traditionella  meningar.  Af  de  tre  enbart  exegetiska 
afhandlingarna  torde  den  cm  de  två  första  kapitlen  i  Lukas- 
evangeliet  böra  sättas  i  främsta  rummet.  Skriften  om  Pauli 
dogmer  utgör  helt  enkelt  en   systematisk  gruppering   af  hit- 

'  St.   Kr.   Not.   1841,  sid.   57. 


26 

hörande  bibelställen,  anordnade  efter  det  trnntanska  schemat. 
Med  mera  utförlighet  ha  grunddragen  af  bibelns  lära  om 
den  helige  Ande  behandlats.  Här  framletas  och  granskas 
gamla  och  nya  testamentets  samt  äfven  apokryhska  skrifters 
uttalanden  om  anden  från  synpunkten  af  att  söka  åstad- 
komma en  utredning  af  ursprunget  till  dogmen  om  den  helige 
Ande,  och  därmed  ett  bidrag  till  dogmhistorien,  om  hvilken 
vetenskaps  vikt  och  värde  Reuterdahl  är  lifligt  öfvertygad. 
»Dä  äfven  vi  önska  draga  vårt  strå  till  stacken  för  detta 
arbete  (det  dogmhistoriska),  ha  vi  utvalt  dogmen  om  den 
helige  Ande,  hvilken  är  oss  synnerligen  kär  och  dyrbar.  Vi 
hafva  redan  sammanfört  icke  så  litet  till  dess  historia,  men 
nu  vilja  vi  blott  framställa  begynnelsen,  d.  v.  s.  dogmens 
bibliska  ursprung.  Ty  vi  kunna  icke  öfverensstämma  med 
de  dogmhistorici,  som  vilja  hafva  den  bibliska  läran  afskild 
från  sin  historia  och  hänförd  till  någon  biblisk  teologi.  1 
den  heliga  skrift  finna  vi  dogmernas  källa,  och  från  denna 
källa  tänka  vi  taga  fram  deras  begynnelse.»^  Granskningen  af 
bibelställena  visar  »dogmens  enklare  bibliska  begynnelse», 
som  sedan    »öfvergår  till  en  mera  sammansatt  gestalt». 

Den  omsorgsfullt  gjorda  undersökningen  af  Lukas- 
evangeliets  första  kapitel  kommer,  »utan  att  bero  af  andras 
omdömen»,-  till  det  resultatet,  att  de  ursprungligen  skrifvits 
pä  hebreiska,  och  att  denna  källskrift  sedan  öfversatts  till 
grekiska,  sannolikt  af  Lukas  själf.  Ett  stöd  för  denna  hypotes 
finner  Reuterdahl  bl.  a.  däri,  att  en  äteröfversättning  till 
hebreiska  icke  vållar  någon  svårighet,  hvilket  han  visar  ge- 
nom att  själf  verkställa  en  sådan.  Affattningstiden  be- 
stämmes till  kort  efter  Jesu  död ;  det  råder  en  fast  och  orubbad, 
icke  den  senare  tidens  ängsliga  och  otåliga  väntan  på  Messias' 
återkomst,  allt  andas  ännu  gladt  lugn.  Hvad  den  historiska 
trovärdigheten  beträffar,  fastslår  Reuterdahl,  att  om  berättel- 
serna icke  hvilade  på  historisk  grund,  hela  den  kristna  histo- 
riens begynnelse  skulle   ryckas  sönder ;   icke  heller  skulle   de 

^  DoctriniE  biblicie,  sid.  4. 

'  R.  beklagar,  att  han  icke  fått  se  Schleiemachers  hithörande  arbete. 


27 

första  kristna  lia  kunnat  hvila  vid  ren  dikt.  »Därför 
måste  vi  gifva  dem  en  historisk  grund.»  Däremot  vill  han 
försiktigtvis  icke  yttra  sig  om  berättelsernas  detaljer:  »att 
hafva  gifvit  dem  en  sådan  historisk  grund  är  tillräckligt. 
Vi  gä  icke  längre,  och  icke  spörja  vi  ängsligt  och  lätt  utsatta 
för  misstag  om  dess  särskilda  historiska  momenter.^  Såsom 
det  icke  är  historiens  art  att,  så  att  säga,  framställa  ben- 
byggnaden, utan  såsom  den  hellre  må  visa  oss  fullständiga 
bilder,  lefvande  och  friska,  så  skola  ej  heller  kritici  taga  bort 
sådana  bilder  från  historien  och  granska  dem  med  sin  disse- 
kerande knif,  så  att  lifvet  alldeles  försvinner.  »^  Reuterdahl 
framhåller  vidare,  att  det  icke  är  tillräckligt  att  hänvisa  på 
faktiska  händelser  såsom  berättelsernas  grund ;  dessas  genesis 
måste  också  förstås  ur  hebreernas  sätt  att  uppfatta  och  fram- 
ställa, samt  ur  den  fromme  berättarens  innerliga  vördnad  för 
Jesus.  »Så  har,  om  jag  ej  misstar  mig,  detta  märkliga  doku- 
ment från  den  äldsta  kristendomen  sprungit  fram  ur  histo- 
riska fakta,  hebreernas  heliga  gåfvor  och  någon  kristens 
fromma  sinne.  »■^ 

I  de  båda  afhandlingarne  frän  1824  om  profeterna  har 
Reuterdahl  gjort  ströftåg  ut  på  den  utombibliska  religions- 
historiens område,  han  har  därvid  velat  försöka  »att  gifva 
något  begrepp  om  den  alldeles  icke  bearbetade  och  hos  oss 
nästan  okända  koranen  ».^  Den  latinska  dissertationen  talar 
om  Moses',  Jonas',  Elisas,  Jesaias,  Jeremias  och  Hesekiels 
invigningar  och  jämför  därmed  Muhammeds,  hvarvid  Reu- 
terdahl finner,  att  Muhammed  öst  ur  bibliska  källor,  särdeles 
ur  Hesekiel  och  Apokalypsen.^  Den  svenska  paralell-af- 
handlingen  gör  en  mera   omfattande  jämförelse   mellan   pro- 


'  Detta  ställe  finnes  öfversatt  af  Sundberg,  a.  a.  sid.  241,  hans  öf- 
veisättning  gör  emellertid  icke  rättvisa  åt  originalets  försiktiga  uttrycks- 
sätt. 

"■  Observationes  criticit,  sid.  9. 

'  Ibm  sid.  II. 

*  Profeterna,  sådana  de  etc,  inledningen. 

*  Ad  sacri  Hebraeorum  Codicis  etc,  sid.  48. 


28 

fetismcn  i  gamla  testamentet  och  koran.  Det  sätt,  pä  hvilkct 
härvid  jämförelsen  mellan  dessa  bada  religionsurkunder  ut- 
föres,  visar  Reuterdahls  historiska  blick  och  griper  verkligen 
fatt  1  en  central  åtskillnad.  Hufvudtanken  är :  gamla  testa- 
mentet har  vuxit  upp  jämsides  med  hebreernas  religiösa  lif  och 
är  en  lefvande  bild  af  ett  helt  folkslag,  under  det  att  däremot 
koran  är  »en  produkt  af  ett  enda  sinne»,  skrifven  för  att  vara 
en  kanon,  en  regula  fidei.  Jag  citerar  några  rader  ur  Reuter- 
dahls framställning :  »Allt  efter  som  Hebreernas  lif  utvecklade 
sig,  utvecklade  sig  ock  därur  och  därjämte  deras  heliga  Co- 
dex,  och  därför  kunde  denna  afspegla  detta  lif  i  all  dess 
mångfald  och  olikhet,  i  alla  skiftningar  och  förvandlingar, 
1  alla  yttre  och  inre  omväxlingar.  Så  lika,  så  enahanda  som 
bokens  Ande  är,  så  ombytande  äro  de  gestalter,  hvilka  den 
låter  framträda,  de  bildningar,  hvilka  den  framställer.  —  — 
Ja,  såsom  himlen  är  denna  Codex  ett  palats  med  mänga  bo- 
ningar, och  1  hvarje  bor  en  Engel,  och  den  Engel  vi  mest 
älska  kunna  vi  där  uppsöka.  Långt  ifrån  sådan  är  beskaf- 
fenheten af  Arabernas  Alkoran.  Den  är  visst  också  ett  pa- 
lats, stort  och  prunkande,  men  endast  utgörande  en  enda  en- 
formig boning,  väl  försedd  med  många  zirater,  men  alla 
hvarandra  i  det  närmaste  lika.  —  —  Den  öppnar  icke  för 
oss  skapelsens  vida,  omätliga,  aldrig  genomskådade  rymder; 
den  öppnar  allenast  en  enda  stor,  men  oförändrad  utsikt  till 
Allah,  och  en  annan  förskräckande,  själ  och  sinne  genom- 
skärande, till  hans  fiende  i  afgrunden.w^ 

Den  mest  observerade  och  väl  äfven  mest  betydande  af 
Reuterdahls  nu  omtalade  afhandlingar  är  den  sista  af  dem, 
hans  undersökning  om  källorna  till  Eusebii  kyrkohistoria,  där 
han  i  anslutning  till  Eusebii  rubriker  bok  för  bok  rannsakar 
dennes  sagesman  med  en  kritisk  grundlighet,  som  tillvunnit 
sig  mycket  erkännande.-     På  någon  närmare  redogörelse  för 


*  Profeterna  sådana  de  etc,  sid.  6i  ff. 

'  Så  t.  e,\.  berömmer  den  förnäma  tyska  tidskriften  Theologische 
Studien  und  Kritiken  arbetet  för  dess  »flitiga  och  kritiska  studium  af 
patristiken).   Theol.  Stud.  u.  Krit.  1828.  sid.  89S. 


29 

arbetet  inlåter  jag  mig  ej,  då  det  ju  alls  icke  ingår  i  afhand- 
hngfns  plan  att  redogöra  för  och  granska  resultaten  af 
Reuterdahls  k)'rkohistoriska  arbeten. 

Ar  1828  betecknar  en  vändpunkt  1  Reuter- 
dahls verksamhet  såsom  teolog-  Dittills  hade 
han  nöjt  sig  med  att  slcrifva  akademiska  specimina,  alla 
så  när  som  ett  på  latin,  och  hans  teologiska  arbete  hade 
endast  rört  vetenskapliga  specialundersökningar.  Nu  fram- 
träder han  för  den  stora  allmänheten,  begynnande  en  verksam- 
het, som  åsyftar  ingenting  mindre  än  en  verklig  pånytt- 
födelse af  fäderneslandets  teologi.  Hans  mål  var  att  väcka 
upp  denna  från  sömnaktighet  och  trött  isolering,  han  ville 
förmå  den  att  taga  kännedom  om,  huru  det  på  andra  håll 
arbetades  i  de  teologiska  verkstäderna,  och  att  själf  efter 
måttet  af  sina  krafter  på  allvar  deltaga  1  detta  arbete.  Det 
ginge  ej  an  för  teologien  att  blifva  efter  i  det  allmänna  ve- 
tenskapliga framåtskridandet,  om  den  öfverhufvud  ville  lefva. 
»Det  är»,  så  Ijödo  hans  varningsrop,  »väl  också  för  teologien 
både  det  rättaste  och  det  klokaste,  att  icke  blifva  efter  sin 
tid.  Det  rättaste,  ty  förmår  han  det  icke  och  förmår  hans 
vetande  det  icke,  så  må  detta  försvinna :  hvad  som  ej  för- 
tjänar att  lefva,  må  dö.  Och  det  är  det  klokaste,  ty  om  det 
ock  genom  begagnandet  af  särskildta  omständigheter  till  en 
tid  kan  lyckas  honom  att  inhägna  och  freda  sin  murkna 
plantering,  så  skall  en  gång  en  storm  komma,  som  endast 
respekterar  det  lef vande,  och  dä  skola  de  torra  stammarne 
falla  mera  föraktligt,  än  om  de  genast  vid  sin  börjande  död  af 
agaren  blifvit  uppgifna.  »^  Frimodigt  och  med  en  hänförelse, 
som  söker  sin  like  och  förtjänar  vår  beundran,  samt  en  energi, 
som  icke  slappades,  ställde  han  under  en  lång  följd  af  är 
sina  krafter  i  detta  programs  tjänst,  fast  öfvert}-gad  om  att 
därmed  tjäna  ett  högt  och  viktigt  mål. 

Det  var  genom  startandet  af  Theologisk  Quartalsl-crift, 
som  det  rådande  lugnet  på  detta  sätt  stördes.  Härvid  skola 
visserligen  icke  de  män  bortskymmas,  som  stodo  vid  Reuter- 

'  Th.  Q.   1828,  II,  sid.  27. 


30 

dahls  sida  i  arbetet :  M.  E.  Ahlman,  han  som  skjutit  den 
första  breschen  i  lunda-teolog^iens  förskansnmgar,  och  som 
nu  lät  den  förnämsta  delen  af  sitt  icke  omfångs-  men  inne- 
hållsrika författarskap  inflyta  i  quartalskriften,  samt  J.  H. 
Thomander,  Reuterdahls  medredaktör  under  tio  år,  och  trots 
en  i  hög  grad  olika  läggning  och  olika  åsikter  i  mycket, 
icke  minst  i  teologien  (där  Thomander  allt  ifrån  början  intog 
en  betydligt  konservativare  ståndpunkt  än  Reuterdahl)  dennes 
nära  vän  och  vapenbroder  i  många  år.^  Thomanders  flesta 
och  värdefullaste  bidrag  föllo  inom  den  praktiska  teologiens 
område  —  här  förtjänar  framför  allt  hans  homiletiska  recen- 
sioner att  omnämnas  — ,  men  äfven  ät  andra  discipliner 
ägnade  han  sin  uppmärksamhet ;  särskildt  intresserade  honom 
den  kristologiska  frågan.  Öfverallt  i  hans  författarskap 
framträder  den  fart  och  dristighet  och  den  briljanta  stilistiska 
förmåga,  som  utmärkte  hans  geniala,  något  oroliga  begåf- 
ning.  Ahlman  skref  i  teologiska  principfrågor  och  systema- 
tisk teologi,  sakligt,  lidelsefritt,  anspråkslöst  och  botten- 
ärligt  med  en  gemytlig  torrhumoristisk  blink  i  ögat.  Men 
själf  var  Reuterdahl  den  ledande  själen  i  företaget  och  den, 
som  mer  än  någon  annan  påtryckte  tidskriften  sin  prägel, 
uppträdande  som  författare  i  de  flesta  teologiska  discipliner. 
På  honom  hvilade  den  t)mgsta  arbetsbördan-  Några  siffror 
äro  belysande.  Under  det  att .  Thomander  under  quartal- 
skriftens  första  femårsperiod  1828 — 32  skrifvit  omkring  500 
och  Ahlman  inemot  200  sidor,  kommer  Reuterdahl  upp  till 
omkring  800.  Sedan  tidskriften,  efter  att  ha  legat  nere  under 
tre   år,   återupptagits    1836,   blir   differensen   mellan    de   båda 

'  Vänskapen  var  redan  gammal,  då  Thomander  i  januari  1827 
utnämdes  till  R:s  efterträdare  såsom  seminariedocent.  Redan  före  quar- 
talskriftens  tillkomst  hade  de  båda  vännerna  umgåtts  med  planer  på  lit- 
terärt samarbete;  1826  var  det  deras  mening  att  tillsammans  åstadkom 
ma  en  bibelöfversättning.  Thomander  skrifver  härom  till  Dahlgren  d 
23  april  1826  (tryckt  i  Tankar  och  löjen  sid.  56  f.),  och  R.  omtalar  sa 
ken  i  ett  bref  till  Tegnér  i  okt.  1826.  —  Angående  planen  på  upprat 
tandet  af  en  större  allmän  litterär  tidskrift  i  Lund  se  K.  H.  Å.  1905 
sid.  166  f. 


31 

redaktörernas  arbete  under  femårsperioden  1836 — 40  ännu 
större:  Thomander  skref  ej  mer  an  knappa  150  sidor,  Reu- 
terdahl  omkring  800.  Under  de  senare  åren  af  denna  fem- 
årsperiod s)'nes  det  hela  ha  skötts  nästan  uteskitande  af 
Reuterdahl.i 

Theologisk  Ouartalskrift  började  med  höga  vetenskap- 
Hga  vyer  och  svek  dem  icke.  Något  sådant  som  att  utesluta 
en  författare  för  misshagliga  åsikters  skull  kom  icke  i  fråga. 
Forskningens  frihet  upprätthölls  som  oeftergiflig  grundsats. 
Det  prospekt,  som  medföljde  första  årgångens  första  häfte, 
proklamerar:  »med  aldrig  så  litet  begrepp  om  vetenskaplig- 
het inser  man  lätteligen,  att  den  rått  väl  kan  bestå  med  olika 
åsikter  hos  dem,  som  på  densamma  göra  anspråk.  Det  vore 
således  obehörigt,  att  af  hvarje  vetenskapsman  fordra  ena- 
handa åsikter  och  endast  admittera  sådana,  som  äro  i  öfver- 
ensstämmelse  med  ens  egna.  Till  denna  obehörighet  vilja 
vi  icke  göra  oss  skyldiga ;  vi  hålla  icke  vårt  repertorium 
stängdt  för  meningar,  som  skilja  sig  från  våra.»  Och  i  an- 
mälan till  andra  årgången  heter  det :  »Redaktörerna  själfva 
tanka  på  långt  när  icke  lika  1  allt  och  skulle  å  ömse  sidor 
icke  heller  vilja  det.  De  äro  således  långt  ifrån  att  hos'  andra 
fordra  eller  ens  önska  en  för  all  forskning  och  all  sannings 
lif  så  föga  båtande  likstämmighet.  Kyrkan  känner  kätterier, 
men  icke  vetenskapen.»  .Sådan  var  och  förblef  den  ledande 
tonen  i  tidskriften. 

Den  betydelse,  som  denna  haft,  måste  uppskattas  mycket 
högt.  Den  slog  upp  fönstren  pä  vid  gafvel,  så  att  den  friska 
luften  fritt  kunde  spela  in  i  de  instängda  lokalerna.  Det  öf- 
verflödar  på  vittnesbörd  af  samtida  eller  den  följande  genera- 
tionens män  om  den  roll,  som  quartalsknften  verkligen  spe- 


'  I  ett  bref  till  Molbech  från  hösten  1840  skref  R:  »Jag  beger 
Quartalskriften.  Den  öfvertages  af  två  unga  raska  teologer  (Melin  och 
Bring),  som  säkert  komma  att  draga  lasset  mycket  bättre  än  jag  (Tho- 
mander har  icke  på  lång  tid  därvid  lagt  ett  finger).»  Tryckt  i  K.  H.  Å. 
1905,  sid.  188.  —  Under  quartalskriftens  båda  sista  år  1841—42  voro 
H.  M.  Melin  och  E.  G.  Brin^i'  dess  redaktörer. 


32 

lat.i  Vill  man  jämföra  de  båda  femårsperioderna,  sä  bör 
otvifvelaktigt  företrädet  gifvas  åt  den  första-  Det  är  ju  också 
naturligt,  att  den  första  stormlöpningen  skulle  ske  med  större 
ifver  och  bära  en  friskare  prägel.  Originalartiklarna  från 
denna  tid  voro  också  i  regeln  mera  betydande,  centrala  teolo- 
giska frågor  behandlades  oftare,  recensionsafdelningen  var 
rikhaltigare.  Dock  förtjänar  icke  den  senare  perioden  att 
ställas  för  mycket  i  skuggan.  Det  är  icke  någon  öfverdrift 
att  säga,  att  Theologisk  Quartalskrift  under  alla  sina  år, 
om  man  ser  till  det  teologiska  värdet,  vant  sina  föregångare, 
samtida,  och  äfven  en  mycket  stor  del  af  hvad  som  senare 
presterats  i  svensk  töologisk  journalistik  afgjordt  öfverlägsen. 
Det  skede  af  Reuterdahls  teologiska  verksamhet,  som 
tar  sm  början  med  hans  mera  offentliga  framträdande  i 
quartalskriften   1828,  finner  en  lämplig  afslutningspunkt,  om- 


'  Några  exempel  må  anföras:  Jmfr  Sundberg,  a.  a.  sid.  245;  Gen 
berg,  a.  a.  sid.  229;  han  säger,  att  den  »under  loppet  af  många  år  blef  en 
banbrytare  för  nya  och  vidgade  åsikter»;  Ahnfelts  studentminnen,  sid. 
161  f ;  Ljunggren  skrifver  i  minnesteckningen  öfver  Thomander,  Sv.  Ak:s 
Handl.,  del  41  sid.  22:  »det  är  bekant  huru  lifvande  och  väckande 
denna  tidskrift  verkade,  huru  den  kan  sägas  hafva  lagt  grunden  till  ett 
djupare  studium  af  teologien  i  vårt  fädernesland».  S.  Cavallin  säger  i 
Lunds  stifts  herdaminne  I,  sid.  243:  »Genom  sin  frisinnade  ande  väckte 
quartalskriften  förskräckelse  och  opposition  på  flera  håll.  Otvifvelaktigt 
var  den  den  bästa  tidskrift,  som  utkommit  i  Sverige.  —  Biskop  Flens- 
burg  sade  sig  genom  quartalskriften  först  ha  fått  föreställning  om  hvad 
teologi  är;  se  Otto  Ahnfelt,  Ur  mina  minnen,  sid.  35.  —  Äfven  ett  ut" 
ländskt  vederhäftigt  vittne  må  höras:  Theologische  Studien  und  Kriti- 
ken, 1830,  sid.  945  fF.  berömmer  i  en  recension  öfver  Sveriges  teologiska 
litteratur  quartalskriften  såsom  -die  wichtigste  Erscheinung  nach  dem 
Werthe  der  darin  enthaltenen  Beiträge  sowohl,  als  nach  dem  zu  erwar- 
tenden  Einflusse  auf  den  Geist  und  die  Richtung  der  wissenschaftlichen 
Theologie».  Af  medarbetarne  får  R.  mesta  berömmet:  »Bei  weitem  je- 
doch  gebiihrt  der  erste  Platz  den  Beiträgen  des  D:r  Reuterdahl,  die 
ganz  geeignet  sind  als  leuchtendes  Vorbild  die  Richtung  eines  wahrhaft 
wissenschaftlichen  Strebens  zugleich  auzuzeigen  und  zu  empfehlen». 
Därjämte  uppskattas  Ahlman  synnerligen  högt.  —  Ar  1838  skrifver  sam- 
ma tyska  tidskrift  (sid.  1220),  att  quartalskriften  är  »ein  wiirdiges  Organ 
freien  Wissenschaft  und  des  kirchlichen  Geistes». 


kring-  är  1844.  Dessa  båda  årtal  innesluta  hans  verksammaste 
tid  1  teologiens  tjänst,  .sexton  år  af  oafbruten  och  målmed- 
veten kamp  för  en  vetenskaplig  teologi  1  Sverige.  Det  kan 
måhända  synas  egendomligt  att  sätta  som  slutgräns  just  det 
år,  då  han  ändtligen  efter  25  års  akademisk  tjänstgöring 
48  år  gammal  utnämndes  till  ordinarie  professor,  helst  som 
han  JU  ännu  omkring  8  år  tillhör  universitetet-  Vid  första 
påseende  tyckes  det  naturligare  att  låta  hans  egentliga  teolo- 
giska tid  sluta  med  utnämningen  till  statsråd  1852.  Dock 
har  den  gjorda  indelningen  sina  goda  skäl.  Ty  i  själfva 
verket  var  han  redan  fullt  upptagen  af  praktiska  värf  långt 
före  sitt  inträde  i  konseljen.  Alltifrån  åren  1844 — 45  har 
vetenskapen  måst  vika  för  statens  och  kyrkans  tjänst.  Till 
dess  var  han  framför  allt  teolog,  härefter  blef  han  öfver- 
vägande  kyrkoman  och  politiker.  Intresset  för  teologisk 
forskning  släpptes  visserhgen  aldrig,  och  det  är  endast  för- 
vånansvärdt,  huru  han  kunnat  lyckas  rädda  så  mycken  tid, 
som  han  verkligen  gjort,  åt  sin  kära  teologi  och  öfverlupen 
af  ämbetsgöromål  kunnat  ända  in  i  sena  ålderns  dagar  bygga 
vidare  på  sin  monumentala  byggnad,  svenska  kyrkans  historia. 
Men  skillnaden  är  i  alla  fall  stor  mellan  den  tid,  då  Reuter- 
dahl  jämförelsevis  ostörd  kunde  ägna  sig  åt  teologien,  for- 
skande 1  de  flesta  af  dennas  grenar  och  utvecklande  en  om- 
fattande sknftställarverksamhet,  och  hans  senare  af  stats-  och 
kyrkogöromål  upptagna  år,  då  teologien  icke  längre  kunde 
få  vara  hufvudsak,  och  då  de  stunder,  som  möjligen  kunde 
sparas  åt  vetenskapen,  togos  i  anspråk  för  fullföljandet  af 
hans  stora  kyrkohistoriska  arbete.  De  tilldragelser,  som 
åstadkommo  nu  omtalade  förändringar  i  Reuterdahls  lif,  voro 
i  första  hand  hans  val  till  riksdagsman  1844^  och  därjämte 
utnämningen  till  domprost  följande  år.  Reuterdahl  var  allt- 
för stor  fosterlandsvän  och  alltför  politiskt  intresserad  för  att 
icke  taga  riksdagsmannakallet  på  allvar;  han  blef  redan  från 
början  en  verksam  deltagare  1  det  politiska  lif\et,  och  kräf- 

■  Rcterdahl    valdes    till    representant  för  Lunds  stifts  prästerskap 
17  juni   1844  med  högre  röstetal  än  någon  af  de  på  samma  gång  valde. 

Aulén,    Reutfrdahl.  3 


34 

vande  uppdrag  anförtroddes  gärna  åt  honom,  »helst  som  det 
statsmannaanseende  han  förvärfvade  snart  stod  uti  ett  friskt 
stigande».'  Domprostsysslan  äter  förde  med  sig,  att  prak- 
tiskt kyrkliga  och  kommunala  bestyr  i  långt  högre  grad  än 
förut  varit  fallet  inkräktade  på  den  tid,  som  annars  skulle 
hört  vetenskapen  till. 

Reuterdahl  har  också  själf  känt  och  uttalat,  att  han  vid 
denna  tid  stode  vid  en  skiljoväg.  I  dessa  uttalanden  ser 
man,  att  det  var  med  allt  annat  än  glädje  han  slog  in  på 
den  nya  vägen.  I  vetenskapens  värld  var  hans  rätta  hem- 
vist; (ingenstädes  trifdes  han  som  bland  sina  böcker.  Sverige 
har  väl  haft  få  män,  som  varit  så  entusiastiska  för  v^eten- 
skap  och  vetenskapligt  arbete  som  han.  Endast  en  stark  plikt- 
känsla förmådde  honom  att  lämna  studerkammarens  lugna 
arbete  för  det  praktiska  lifvets  strider.  Jag  anför  ett  par 
utdrag  ur  bref  till  Molbech,  hvilka  förträffligt  belysa  Reuter- 
dahls  sinnesstämning  och  tänkesätt  i  denna  sak.  Han  be- 
rättar, att  han  blifvit  påtänkt  till  riksdagsman,  och  fortsätter : 
»Gör  jag  afseende  på  min  enskilda  lefnad,  så  måste  jag 
önska  att  icke  blifva  vald.  Ett  deltagande  i  riksdagen  är 
föi-enadt  med  de  största  obehagligheter,  förhindrar  all  litterär 
verksamhet  och  borttager  ett  år  af  lefnaden.  Det  kan  äfven 
för  alltid  borttaga  hälsa  och  krafter.  Alen  å  andra  sidan 
har  jag  väl  knappt  rättighet  att  draga  mig  tillbaka,  ifall 
—  såsom  jag  nästan  tror  —  ett  förtroende  af  detta  slag 
skulle  tillbjudas  mig.  Det  blefve  mig  kanske  möjligt  att 
genom  ett  fridsamt,  men  dock  bestämdt  och  kraftigt  ord 
förhindra  någon  af  de  galenskaper,  som  utan  tvifvel  åsyftas. 
Kanske  äro  mina  farhågor  för  stora;  kanske  tänker  jag  orätt 
om  min  förmåga  att  uträtta  något  godt.  Men  det  före- 
kommer mig,  som  skulle  jag  icke  kunna  äga  ett  riktigt  godt 
samvete,  om  jag  nekade  att  emottaga  det  för  mig  inga- 
lunda kära  uppdraget.  »^  Två  år  senare  skrifver  han  om 
domprosteriet :  »Då  det  ännu  var  obestämdt,  hvem  som  skulle 

^  Torén,  predikan  och  personalier  etc. 

-  Bref  till  Molbech  '"/i  1844,  tiyckt  i  K.  H.  Å.   1905,  sid.    191. 


35 

blifva  domprost  i  Lund,  sade  jag  mig-  ofta,  att  jag  stod  på 
ett  slags  skiljoväg.  Domprosteriets  bortgifvande  afgjorde, 
om  jag  helt  och  hållet  skulle  upptagas  af  praktiska  bestyr 
och  blifva  en  statens  och  kyrkans  man,  utan  att  mera  än 
till  nödtorft  kunna  fortsätta  mina  studier,  eller  om  jag  som 
hittills  hufvudsakligen  skulle  få  öfverlämna  mig  åt  dem  och 
jifven  kunna  verka  något  som  författare.  Utgången  har  visat 
mig  sanningen  af  denna  föreställning.  Domprosten  är  i  stor 
fara  att  blifva  en  dum  prost.  Jag  har  under  de  sista  sex 
månaderna  knappt  kunnat  smyga  mig  till  någon  läsning. 
Det  enda  jag  fått  sknfva  har  varit  predikningar  och  tal, 
samt  utkast  till  mina  föreläsningar.  »^ 

Under  de  första  af  dessa  sexton  hufvudsak- 
ligen åt  vetenskapligt  arbete  ägnade  år 
tjänstgjorde  Reuterdahl,  såsom  vi  af  det  föregående  minnas, 
såsom  prefekt  vid  det  teologiska  seminariet.  Så  småningom 
kommo  emellertid  äfven  vederbörande  myndigheter  underfund 
med,  att  seminarieinrättningarna  icke  fyllde  de  anspråk,  som 
rätteligen  borde  ställas  på  prästbildningsanstalter;  en  för  un- 
dervisningsverkens ordnande  tillsatt  kommitté  uttalade  en- 
hälligt såsom  ;sin  åsikt,  att  »blif vande  religionslärares»  under- 
visning borde  ombesörjas  af  de  teologiska  fakulteterna.  Då 
under  loppet  af  åren  182g  och  30  flera  vakanser  inträffade  i 
dessa  fakulteter  —  år  1830  bestod  fakulteten  i  Lund  blott  af 
en  enda  ordinarie  medlem,  Ahlman  —  fann  man  det  vara  en 
lämphg  tid  för  den  påtänkta  reformen;  och  efter  hvaxje- 
handa  förhandlingar  mellan  kansler,  prokanslerer  och  fakul- 
teter utfärdades  den  nya  stadgan  för  Uppsala  universitet  i 
mars  och  för  Lunds  i  .september  183 1.^  Härigenom  ordnades 
den  teologiska  undervisningen  på  det  sätt,  som  förblef  vä- 
sentligen oförändradt  i  öfver  70  år,  och  som  äfven  bildar  en 
grundval  för  den  nuvarande  sedan  1903  bestående  anord- 
ningen. 

^  Bref  till  Molbech  ^'^  1846,  tryckt  i  K.  H.  A.  1905.  sid.   192  f. 
-  De  lundensiska  handlingar  som  beröra  den  nya  stadgans  tillkomst 
finnas  tryckta  i  Th.  Q.  1831,  IV  sid.  16  —  42. 


Den  kungliga  förordningen  betecknar  en  vändpunkt  i 
prästbildningens  historia.  Man  kom  lyckligen  ut  ur  det  för- 
nedringstillstånd, som  ovillkorligen  följer  af  ett  ensidigt 
praktiskt  betraktelsesätt.  Den  teoretiska  teologien  fick  sig 
tillerkänd  sin  rättmätiga  plats  såsom  utgörande  det  hufvud- 
sakliga  föremålet  för  en  blif vande  prästs  universitetsstudium; 
därbredvid  ställdes  en  praktisk  kurs  såsom  lämpligen  af- 
slutande  hans  utbildning.  De  förutsättningar,  som  härmed 
voro  gifna  för  att  åstadkomma  ett  höjande  af  denna,  ut- 
nyttjades af  lundateologerna  på  bästa  sätt  och  med  godt  re- 
sultat. Mångfaldiga  vittnesbörd  skulle  kunna  anföras  om 
de  teologiska  studiernas  uppsving  —  icke  minst  belysande 
för  detta  är  det  på  flera  håll  framträdande,  så  småningom 
växande  missnöje  öfver  de  skärpta  fordringarna  och  studie- 
tidens ökande,  hvilket  till  slut  resulterade  i  att  prästeståndet 
vid  1834 — 35  års  riksdag  tog  saken  under  sin  behandling. 
Här  klagade  man  öfver  strängheten  i  Lund  i  jämförelse  med 
i  Uppsala  och  trodde,  att  teologerna  vid  det  sydsvenska 
universitetet  »af  det  ädlaste  nit  spännt  bågen  för  högt,  för- 
blandat präststudier  med  fakultetslärdom»  ;i  biskop  Agardh 
yrkade  t.  o.  m.,  att  de  bestående  fakultetsexamina  för  blif- 
vande  präster  skulle  upphöra,  och  alla  kointroller  på  dessas  kun- 
skaper anförtros  åt  domkapitlen  — -  »de  egentliga  universi- 
teten äro  blott  till  för  skepsis,  för  kritiken.  »^  Följden  af  dessa 
förhandlingar,  som  började  den  17  febr.  1834  och  slutade 
först  den  2  mars  1835,  blef  en  skrif velse  till  Kungl.  Maj  :t, 
hvilken  knappast  kan  tolkas  annat  än  som  ett  misstroende- 
votum mot  lundateologerna,  där  det  bl.  a.  önskas,  att  vid  en 
förändring  af  183 1  års  författning  »Kungl.  Maj:t  täcktes  låta 
domkapitlen  behålla  deras  i  kyrkolagen  stadgade  rätt  att 
pröfva  bhfvande  prästmän  utan  hinder  af  teologiska  fakul- 


>  Th.  Q.  1836  sid.  156  f.  R.  har  i  Th.  Q.  1836  sid.  153—200  gran- 
skat en  skrift  betitlad  »Handlingar  rörande  prästbristen  i  Lunds  stift, 
samt  prästbildningen  vid  Rikets  universitet>,  hvilken  innehåller  riksdags- 
öfverläggningama  i  denna  sak,  annan  hithörande  skriftväxling  m.  m. 

*  Th.  Q.  1836,  sid.  156  och  159. 


37 

teters  eller  annan  auktoritets  vitsord.  »^  Detta  beslut  fattades 
dock  med  blott  en  rösts  majoritet.  Reuterdahl  kunde  tryggt 
svara  härpå,  att  fakultetens  af  sikt  endast  varit  »att  uppfylla  la- 
gens och  en  sund  eftertankes  fordringar»;'-  den  som  läser  dess 
till  riksdagen  uppsända  protokoll  angående  fordringarna  för 
dimissionsexamen^  kan  icke  finna  dessa  öfverdrifna."*  Man 
lät  sig  icke  heller  i  Lund  störas  af  sådana  försök  till  på- 
tryckningar utan  fortsatte  lugnt  arbetet  för  den  teologiska 
bildningens  höjande  på  ett  sätt,  som  alltid  skall  tillförsäkra 
den  fakultet  Reuterdahl  tillhörde,  och  som  jämte  honom 
räknade  namnen  Ahlman,  Thomander,  Bergqvist  samt  senare 
Bring  och  Melin,  en  hedersplats  i  vår  universitetshistoria. 
Genom  seminariets  upphäfvande  hade  Reuterdahl  såsom 
alltjämt  innehafvare  af  prebendet  Kjerrstorp  kommit  i  den 
egendomliga  situationen  att  vara  löntagare  utan  motsvarande 
ämbetsåligganden.  Ett  tillfälle  att  afhjälpa  denna  oegent- 
lighet  yppade  sig,  då  en  adjunktur  i  teologiska  fakulteten 
blifvit  ledig  efter  adj.  Hellstemus,  som  våren  1832  utnämnts 


*  Th.  Q.  1836,  sid.  161. 
'  Ibm  sid.  170. 

^  Ibm  sid.   170  ff. 

*  Det  har  sitt  intresse  att  jämföra  dessa  minimikurser  med  hvad 
R.  för  egen  del  i  de  metodologiska  anmärkningar,  som  han  tillfogat  sin 
»Inledning  till  theologien»  anser  oundgängligt  för  vinnandet  af  en  nödig 
öfversikt  af  teologien.  Han  ställer  sina  anspråk  högre;  särdeles  intres- 
sant och  vittnande  om  hans  säkra  blick  för  hvad  som  måste  vara  det 
centrala,  när  det  gäller  att  få  en  teologisk  orientering,  är,  att  han  här- 
vid framför  allt  tänker  på  dogmatiken.  Medan  fakultetens  protokoll 
nöjer  sig  med  Schotts  Epitome,  kräfver  R.  studiet  af  representanter  för 
olika  riktningar,  en  författare  >af  den  gamla  stränga,  allvarliga,  forn- 
lutherska  observansen»,  en  af  »reflexionsteologerna»,  samt  »för  den  nyare 
tiden»  en  af  de  ortodoxa  och  en  >mera  filosofisk  .  »Man  skall  förebrå 
oss»  —  säger  han  —  »att  vi  till  en  vetenskaplig  öfversikt  fordra  för 
mycket;  vi  se  dock  icke,  huru  man  med  mindre  skall  kunna  vinna  en 
sådan.  —  Huru  denna  skall  kunna  erhållas  ur  mindre  än  fyra  eller  fem 
måttliga  oktavband,  förstå  vi  icke.  De  som  sky  dessa,  må  sky  hela  det 
teologiska  studium  >.  —  R.  uppgör  tidsberäkning  och  ett  detaljeradt  kost- 
nadsförslag för  att  visa,  att  en  svensk  teologie  studerande  borde  kunna 
gå  i  land  med  de  af  honom  uppställda  fordringarna. 


38 

till  domprost.  Ahlman  föreslog  dä,^  att  fakulteten  skulle 
begära  hos  kanslern,  att  Reuterdahl  måtte  få  öfvertaga  andra 
teologie  adjunkturen,  till  h vilken  i  så  fall  Kjcrrstorp  borde 
vara  prebende.  Om  detta  förslag  uppstod  mellan  Ahlman 
och  den  nye  domprosten  en  meningsskiljaktighet,  som  möj- 
ligen år  en  efterdyning  af  den  långvariga  och  heta  striden 
om  domprosteriet.-  Hellistenius  ansåg  sig  öfverrumplad  af 
Ahlmans  förslag  och  begärde  betänketid,  vid  nästa  fakultets- 
sammanträde  afstyrkte  han.  Men  Ahlman  hade  såsom  dekan 
utslagsröst  och  afgjorde  fakultetens  beslut  till  Reuterdahls 
förmån  i  ett  utlåtande,  där  denne  omtalas  såsom  »en  af  fäder- 
neslandets lärdaste  teologer,  utmärkt  både  såsom  lärare  och 
författare.  »^ 

I  början  af  år  1833  uppfördes  Reuterdahl  pä  andra  för- 
slagsrummet till  den  lediga  tredje  professuren,  den  exege- 
tiska.  Sedan  den  på  första  förslagsrummet  uppförde  äldre 
medsökanden  Bergqvist^  blifvit  utnämnd,  kallades  Reuterdahl 
till  dennes  efterträdare  såsom  förste  teologie  adjunkt  med 
Uppåkra  pastorat  som  prebende;  såsom  innehafvare  af  denna 
jämförelsevis  blygsamma  befattning  var  det  han  gjorde  Lunds 
teologiska  fakultet  sina  största  tjänster.  Samtidigt,  år  1833, 
förordnades  han  till  universitetets  bibliotekarie,  hvilket  äm- 
bete han  skötte  till  1844,  däraf  de  sista  6  åren  såsom  ordinarie. 

Såsom     bibliotekarie    har     Reuterdahl    uträttat    mycket 

^  Teol.  fak:s  prot.  den  5  maj   1832. 

'  Angående  denna  och  Reuterdahls  ställning  till  densamma  se  K. 
H.  Å.  1905,  sid    171  — 176. 

•''  Teol.  fak:s  prot.  12  maj   1832. 

'  I  sitt  i  teol.  fak.  afgifna  utlåtande  öfver  de  sökandes  meriter 
säger  sig  Ahlman  vara  »öfvertygad  att  universitetets  väl  och  heder  be- 
främjas, hvilkendera  af  dem  (Bergqvist  och  R.)  som  vinner  den  sökta 
befordran».  Första  förslagsrummet  ville  han  ge  B.  såsom  äldre  akade- 
misk lärare;  R.  har  visserligen  skrifvit  mer  exegetik,  men  det  är  —  ytt- 
rar A.  —  >klart,  att  en  teologie  adjunkt  —  icke  bör  vid  fråga  om  be- 
fordran i  ringaste  mån  eftersättas,  därför  att  han  händelsevis  mindre 
utmärkt  sig  såsom  författare  i  de  till  den  lediga  professionen  hörande 
vetenskaper  än  i  någon  eller  några  af  de  öfriga  teologiska».  Teol.  fak:s 
prot.  6.  febr.  1833. 


39 

såväl  i  fråga  om  bokinköp  —  han  ansågs  bl.  a.  ha  medverkat 
till  några  större  donationer  genom  sitt  inflytande  hos  gif- 
varne  -  som  med  afseende  på  bibliotekslokalens  utvidgande 
cch  nymredande  samt  böckernas  uppställning.  »Den  om- 
tanke och  den  skicklighet,  hvarmed  Reuterdahl  bedref  alla 
dessa  bestyr,  hafva  åt  efterträdarne  lämnat  ett  väl  ord- 
nadt  bibliotek  och  ett  tacksamt  minne»,  säger  Genberg  och 
tillägger,  att  minnet  också  bevarat  bibliotekariens  välvilja 
och  humanitet  samt  den  ovanliga  bokkännedom,  med  hvill<en 
han  »kunde  gifva  anvisning  på,  hvad  en  hvar  i  sm  väg  be- 
höfde,  och  det  behöfliga  fanns.  »^  På  tal  om  hans  förtjänster 
om  det  svenska  bokväsendet  får  det  icke  bortglömmas,  att 
det  var  han,  som  1826  föranledde,  att  en  filial  från  Dan- 
marks förnämsta  bokhandel  slog  sig  ned  i  Lund,  något  som 
blef  af  allra  största  betydelse  för  den  litterära  samfärdseln 
med  utlandet  och  rent  af  anses  beteckna  ett  nytt  tidsskifte 
1  svenska  bokhandelns  historia.  Såsom  kännare  och  råd- 
gifvare  bistod  Reuterdahl  också  den  Gleerupska  boldiandeln 
i  den  förläggarverksamhet,  som  den  snart  började  och  sedan 
i  stor  skala  bedref.^ 

Men  jag  återvänder  till  teologen  Reuterdahl.  Under 
ifrågavarande  period  föredrog  han  1  offentliga  och  enskilda 
föreläsningar^  ett  flertal  af  teologiens  discipliner  —  en  teologie 
adjunkt  måste  vara  beredd  att  hjälpa  till  med  hvad  som 
kunde  behöfvas.  Vårterminen  183 1  fick  han  förordnande 
att  en  tid  upprätthålla  tredje  teologiska  professuren  och  höll 
då  föreläsningar  öf\er  episteln  till  Titus;  sedermera  utarbeta- 
des dessa  och  trycktes  1  quartalskriften.^  Läsåret  183 1 — 32 
förestod  han  den  praktiskt  teologiska  professuren  och  föreläste 
»disciplinas    Theologiae    pastoralis»    samt    dessutom    nyare 


'  Genberg,  a.  a.  sid.  264. 

•  Jmfr  Genberg,  a.  a.  sid.  262  f. 

'  Uppgifterna  angående  R:s  föreläsningsverksamhet  och  akade- 
miska tjänstgöring  äro  hämtade  ur  Lunds  universitets  »priL-lectionum 
catalogi»  samt  Teol.  fak:s  och  akad.  konsistoriets  prot. 

^  Th.  Q.  1831    III,   1—7. 


40 

tidens  kyrkohistoria  från  reformationen/  det  senare  enligt 
fakultetens  förordnande  att  »hålla  offentliga  föreläsningar  i 
den  af  de  till  kyrkohistorien  hörande  vetenskaper,  som  af 
professor  Hellstenius  icke  af  handlas».  Äfven  1832 — 33  skötte 
han  professuren  i  praktisk  teologi  och  föredrog  kyrkolagfaren- 
het  och  liturgik,  därbredvid  också  encyklopedi  och  metodo- 
logi. Hösten  1833  vikarierade  han  i  kyrkohistoria;  föreläs- 
ningarna behandlade  den  senare  medeltiden,  samtidigt  fort- 
sattes de  priv'ata  föreläsningarna  i  encyklopedi.  Läsåret  1834 
— 35"   ^'^J"  han   sysselsatt   med   teologiens   historia. 

I  början  af  höstterminen  1835  hade  Reuterdahl  tjänst- 
ledighet med  anledning  af  den  studieresa  till  Tyskland,  som 
han  med  offentligt  understöd  företog  sommaren  1835."  Re- 
sans egentliga  ändamål  var  dels  att  taga  reda  på  det  sätt, 
på  hvilket  särdeles  den  teologiska  undervisningen  i  detta  land 
sköttes,*  dels  en  del  uppdrag  för  universitetsbibliotekets  räk- 
ning. Reuterdahl  yttrar  sig  med  stor  tillfredsställelse  om 
denna  resa  och  de  bekantskaper  han  haft  tillfälle  att  knyta 
med  flere  af  Tysklands  främsta  teologer.  Men  en  missräk- 
ning var  det,  att  den  som  han  helst  velat  träffa  —  Schleier- 
macher  —  icke  längre  fanns  till.  En  gång  hade  han  dock 
fått  göra  personlig  bekantskap  med  sin  teologiske  lärofader,, 
nämligen  på  den  resa,  som  denne  1833  företiog  i  Sverige. 
Det  kan  vara  af  intresse  att  nämna,  att  Schleiermachers  biblio- 
tek höll  på  att  gå  till  Lund.  Reuterdahl,  som  under  resan 
gjorde   vidlyftiga    uppköp    för    sitt    bibliotek,    blef   erbjuden 


*  Inledningen  till  och  ett  par  fragmenter  ur  dessa  föreläsningar 
trycktes  i  Th.  Q,  1832  I,  i — 45. 

-  Angående  vårterminen  1834  lämnar  föreläsningskatalogen  ingen 
uppgift. 

^  Den  29  okt.  1835  hade  R.  ännu  ej  inträdt  i  tjänstgöring,  TeoL 
fak:s  prot,  denna  dag.  —  Se  f.  ö.  angående  R:s  resa:  Sjöholm,  Henrik 
Reuterdahls  utländska  resa  1835,  K.  H.  Å.  1906,  sid.  227 — 254. 

*  En  till  kanslern  H.  K.  H.  kronprinsen  ställd  underdånig  berät- 
telse härom  finnes  införd  i  T.  Q.  1836,   i — 60. 


41 

hela    det    Schleiermacherska    biblioteket    för    7,000    riksdaler 
banko,  men  kunde  till  sin  sorg  oj   mottaga  anbudet.^ 

Sedan  Reuterdahl  återinträdt  i  tjänstgöring  föreläste  han 
under  återstoden  af  läsåret  1835 — 36  nyare  tidens  kyrko- 
historia såsom  vikarie  för  Hellstenius.  De  båda  följande  åren 
1836 — 38  sysslade  han  med  encyklopedi  och  kyrkolagf aren- 
het.  Från  i  sept.  1838  till  i  maj  1839  var  han  tjänstledig 
för  fortsättande  af  sitt  arbete  på  svenska  kyrkans  historia. 
Under  denna  tid  uppehöll  han  sig  i  Stockholm  och  Uppsala, 
upptagen  af  studier  i  därvarande  bibliotek.  Höstterminen 
1839 — vårterminen  1841  föreläste  han  symbolik,-  hösten  1841 
encyklopedi  och  våren  1842  ånyo  symbolik. 

Från  höstterminen  1842  skötte  Reuterdahl  under  Ahl- 
mans  tjänstledighet  professuren  i  dogmatik  och  höll  då  till 
och  med  vårterminen  1844  föreläsningar  i  detta  ämne.  Redan 
för  föregående  år  var  han  påtänkt  till  Ahlmans  vikarie,  men 
lyckades  då  skjuta  det  ovälkomna  uppdraget  ifrån  sig  till 
dåvarande  docenten  E.  G.  Bring.-^  »Således  har  jag  fått 
sysselsätta  mig  med  sådant,  som  var  mig  kärare,  nämligen 
med  kyrkohistorien  och  annat  därmed  besläktadt»,  skref 
Reuterdahl,  då  han  slapp  förordnandet.'*  Men  1842  var  han 
mera  gynnsamt  stämd  emot  dogmatiken ;  han  talar  visser- 
ligen om,  att  ämnet  var  honom  främmande,  och  att  det  skulle 
kosta  honom  stor  möda  att  nedskrifva  sådana  föreläsningar,-" 
men  på  samma  gång  väntar  han  sig  nytta  af  dem :  »Ju  äldre 
jag  blir»  —  skrifver  han  —  »desto  mera  känner  jag  mig  be- 
höfva  en  rätt  noggrann  bekantskap  med  dogmatiska  ämnen. 
De  historiska,  som  hittills  för  mig  vant  så  mycket,  ha  visst 


^  Bref  från  R.  till  Thomander,  afsändt  från  Berlin;  K.  H.  Ä.  1905, 
sid.   178  f. 

-  I  Th.  Q.  1839,  sid.  302—320  har  R.  offentliggjort  en  uppsats 
»om  symbolikens  begrepp.  Inledning  till  föreläsningar  öfver  denna 
vetenskap». 

*  Teol.  fak:s  prot.  15  juni,  3  aug.  och  23  sept.  1841.  JmfrG.  Billing, 
E.  G.  Bring  sid.  24. 

*  Bref  till  Molbech  30  sept.   1841,  tryckt  i  K.  H.  k.  1905,  sid.  189. 
"  Bref  till  Molbech  13  sept.   1842,  tryckt  i  K.  H.  k.  1905,  sid.  189. 


42 

icke  förlorat  sitt  värde,  men  begynna  dock  blifv^a  mindre 
tillfredsställande. »1  Han  åtog  sig  denna  gång  förordnandet; 
intresset  växte  under  arbetet,  och  när  kursen  nalkas  sitt  slut, 
är  han  glad,  att  han  fått  tillfälle  att  utföra  det  och  säger  sig 
ha  lärt  åtskilligt  däraf.'-  Ledsamt  nog  blef  det  ingenting 
af  med  hans  plan  att  efter  en  omarbetning  låta  trycka  sina 
föreläsningar,  »mindre  som  lärobok  än  som  ett  någorlunda 
utfört  arbete,  åsyftande  att  gifva  klarhet  i  de  viktigaste 
punkter  af  läran  ».■''  För  en  undersökning  af  Reuterdahls 
teologiska  åskådning  äro  naturligtvis  dessa  i  manuskript  för- 
varade dogmatiska  föreläsningar  en  källa  af  oskattbart  värde. 

Då  den  dogmatiska  professuren  bFifvit  ledigförklarad, 
och  Reuterdahl  anmält  sig  såsom  sökande,  var  han  också 
själfskrifven  till  platsen.  Sällan  har  väl  ett  i  mera  beröm.- 
mande  ordalag  affattadt  tjänstgöringsbetyg  utdelats  än  teolo- 
giska fakultetens  vid  detta  tillfälle.  Det  heter  bl.  a. :  »Doktor 
Reuterdahls  egenskaper  och  förtjänster  såsom  akademisk  lä- 
rare och  vetenskapsman  äro  så  allmänt  kända  och  af  sä  ut- 
märkt beskaffenhet,  att  då  Fak.  däröfver  skall  afgifva  sitt 
vitsord,  sker  detta  med  erkännande  af  det  öfverflödiga  i  ett 
yttrande,  som  icke  kan  utfalla  nog  fördelaktigt,  h vadan  Fak. 
tror  sig  i  detta  hänseende  endast  böra  hänvisa  till  den  all- 
männa rösten,  under  det  Fak.  lyckönskar  sig,  att  bland  sina 
medlemmar  räkna  en  man  med  så  sällsynta  vetenskapliga 
och  medborgerliga  förtjänster.  »^  Den  g  febr.  1844  utnämndes 
Reuterdahl  till  professor  i  dogmatik  och  moral  samt  kyrko- 
herde i  Husie  och  Skräflinge.  Sitt  ämbete  tillträdde  han 
med  en  föreläsning  om  »den  närvarande  tidens  förhållande 
till   kristendomen   och   kristendomens    vetenskap,   teologien».^ 

Emellertid    stannade   han    icke   länge    kvar    såsom    dog- 


^  Bref   till   Carolina  Winberg-  4  juli   1842,  tryckt  i  K.  H.  Ä.   1905, 
sid.   189, 

'  Bref  till  Molbech  4  april  1843,  tryckt  i  K.  H.  Ä.  1905,  sid.  190. 
'  Bref  till  Tegnér  17  nov.  1842,  tryckt  i  K.  H.  .4.    1905,  sid.  190. 
*  Teol.  fak:s  prot.   16  juni  1843. 
■•  Tryckt  i  St.  Kr.  Not.  1844,  sid.   105  ff. 


43 

matikens  målsman.  Redan  samma  vår  blef  professuren  i 
kyrkohistoria  och  den  därmed  förenade  domprostbefattningen 
ledig  genom  Hellstenii  död.  Domprostsysslan  med  dess  många 
praktiska  bestyr  afskräckte  Reuterdahl,  men  kyrkohistorien 
lockade,  ty  trots  de  nyss  citerade  orden  om  att  historien 
numera  skänkte  mindre  tillfredsställelse,  var  och  förblef  nog 
kyrkohistorien  hans  starkaste  intresse.  Alltnog,  han  ansåg  som 
sin  skyldighet  att  ej  draga  sig  undan, ^  sökte  platsen  och  blef 
utnämnd  den  ig  aug.  1845.  En  ledsam  följd  af  denna  be- 
fordran var  den  schism,  som  därigenom  uppstod  mellan  Reu- 
terdahl och  hans  gamle  vän  Thomander,  som  jämte  honom 
sökt  domprosteriet.-  Olika  uppfattningar  i  en  del  frågor,  så- 
som nykterhetsfrågan,3  och  i  synnerhet  skilda  politiska  sträf- 
vanden  hade  redan  fört  dem  bort  ifrån  hvarandra;  nu  kom 
detta  befordringsärende  till  och  verkade  särskildt  hos  den  för- 


'  Till  biskop  Mynster  skrifver  han  efter  utnämningen  '^/s  1845; 
>Jag  skulle  varit  gladare,  om  jag  därifrån  varit  fri.  Men  då  min  skyl- 
dighet fordrade  att  icke  undandraga  mig  densamma,  och  då  man  trott 
sig  kunna  pålägga  mig  den,  får  jag,  så  godt  jag  kan,  anstränga  mig 
för  att  någorlunda  fullgöra  hvad  det  med  professorsembetet  förenade  kyrko- 
embetet  fordrars.     Tryckt  i  K.  H.  Ä.   1905,  sid.   192. 

-  Striden  om  de  båda  namnen  var  ganska  häftig.  I  konsistorium 
sattes  Reuterdahl  i  första  rummet  med  6  röster,  Thomander  erhöll  4. 
De  som  satte  Reuterdahl  i  första  rummet  åberopade  hans  större  veten- 
skapliga meriter,  de  andra  framhöllo  dels  Thomanders  öfverlägsenhet 
som  andlig  talare,  dels  att  han  varit  professor  i  mer  än  10  år.  —  Con- 
sistorii  Academici  prot.   10  juli  1844. 

'  Thomander  ställde  sig  afgjordt  på  den  absolutistiska  nykterhetsrö- 
relsens sida,  under  det  att  R.  intog  en  mera  kritiskt  reserverad  hållning. 
I  en  skrift  lom  nykterhet  och  nykterhetssällskaper»  (i  Th.  Q.  1838  sid.  189 
— 222),  som  väckte  mycket  uppseende,  gaf  R.  sitt  fulla  erkännande  åt 
bemödandena  för  dryckenskapens  utrotande,  men  fann  på  samma  gång 
vid  en  granskning  af  utgifna  nykterhetsskrifter,  att  dessa  stundom  an- 
vändt  falskt  religiösa,  moraliska  och  psykologiska  argumenter  samt  äf- 
ven  förgått  sig  i  fysiologiskt-medicinskt  hänseende.  R:s  uppsats  gaf 
anledning  till  en  skriftväxling,  där  Ahlman  ställde  sig  på  hans  sida  och 
Thomander  samt  P.  Wieselgren  på  den  motsatta.  Den  senare  förebrådde 
R.,  att  han  ej  förstode  nykterhetsvännernas  entusiasm,  och  att  han  vore 
för  »neutrah. 


44 

bigångne  en  bitterhet,  som  ännu  några  år  längre  fram  åck  ny 
näring,  dels  genom  en  politisk  fejd  dem  emellan,  och  dels  då 
Reuterdahl  ånyo  gick  förbi  Thomander,  denna  gång  vid 
valet  af  biskop  i  Lunds  stift.  Först  under  bådas  senaste  lef- 
nadsår  blef  förhållandet  dem  emellan  åter  bättre. 

En  öfverblick  öfver  Reuterdahls  senare  akademiska 
tjänstgöring  bestyrker  den  förut  angifna  gränsens  riktighet 
och  viiSar,  att  det  nu  är  förbi  med  hans  verksammaste  tid 
såsom  teolog.  Han  föreläste  mellan  1844  o,ch  1852  endast 
fyra  fulla  terminer.  Läsåret  1844 — 45  åtnjöt  han  tjänstledig- 
het för  riksdagens  skull.  Hösten  1845  började  han  och  fort- 
satte under  tre  terminer  att  hålla  kyrkohistoriska  föreläs- 
ningar; dessa  handlade  om  kyrkans  nuvarande  beskaffenhet, 
först  om  kyrkoläran^  och  sedan  —  hösten  1846  —  om  kyrkans 
yttre  form.  Men  med  vårterminen  begynner  en  lång  period 
med  tjänstledighet  i  och  för  olika  uppdrag;  de  första  måna- 
derna af  detta  år  upptogos  af  kommittéarbete  i  Stockholm.^ 
Fram  på  våren  återkom  Reuterdahl  visserligen  till  Lund,  men 
var  tjänstledig  till  terminens  slut.  Hösten  1847  började  en  ny 
riksdag,  som  fortsatte  till  slutet  af  1848;  i  början  af  nästa  åx 
var  Reuterdahl  i  Lund,  men  måste  snart  ånyo  upp  till  Stock- 
holm. Läsåret  1849 — 5^  ^öll  han  såsom  universitetets  rektor 
inga  föreläsningar,  och  följande  arbetsår  upptogs  af  hans 
tredje  riksdag.  Först  föreläsningskatalogen  185 1 — 52  om- 
talar, att  han  åter  inträdt  i  professorstjänstgöring  med  före- 
läsningar öfver  »initia  ecclesiae  christianae ».  Dessa  blefvo 
emellertid  följande  vår  afbrutna  genom  den  då  inträffade  ut- 
nämningen till  statsråd,^  som  för  alltid  gjorde  slut  på  hans 
akademiska  verksamhet.  Den  31  mars  1852  satt  han  för  sista 
gången  i  teologiska  fakulteten  i  Lund.* 

^  Se  bref  till  Molbech  11  april  1846,  tryckt  i  K.  H,  Ä.  1905,  sid. 
192  f. 

-  Kommitténs  ändamål  var  att  »öfverarbeta  och  sammanjämka  de 
uppgjorda  förslagen  till  konstitutioner  för  rikets  universiteter».  Teol. 
fak:s  prot.  7  jan.   1847. 

^  R.  utnämndes  till  statsråd  den  3  april  1852. 

*  Teol.  fak:s  prot.  denna  dag. 


45 

De  dogmatiska  föreläsningarna  lämna  prof  på  den  grund- 
lighet och  omsorg,  med  hvilken  Reuterdahl  skötte  sina  aka- 
demiska föreläsningar.  Dessa  egenskaper  och  föreläsarens 
lärdom  gjorde  dem  gifvande  för  studenterna,^  om  än  fram- 
ställningsisättet  ställde  ganska  stora  kraf  på  åhöraren,  däri- 
genom att  det  alls  icke  gaf  denne  forskningsresultatet  i  någon 
lätt  öfversiktlig  form,  utan  lät  honom  vandra  med  på  själfva 
forskningsvägen.- 

Reuterdahl  skrifver  en  gäng  till  sin  vän  Molbech : 
»I  Sverige  söndersplittra  vi  vårt  lif  för  mycket  att  det  skulle 
kunna  gifva  produkter»,-^  och  ofta  återkomma  i  hans  bref 
klagomål  öfver  de  många  olikartade  och  uppslitande  göro- 
mål,  som  hindrade  det  vetenskapliga  arbetet.  Härvid  tänker 
han  icke  minst  på  den  kyrkliga  tjänstgöring,  som  i  Sverige 
hör  universitetsteologen  till.  I  en  af  sina  skrifter  fäller  han 
skarpt  klandrande  ord  om  dessas  skyldighet  att  deltaga  i 
stiftsstyrelsen  och  om  prebendeväsendet.  Det  senare  får  icke 
försvaras  därmed,  att  denna  boja  skulle  vara  »nödvändig  till 
förhindrande  af  teologiens  extravagerande. »  Ty  »en  rätt  teo- 
log binder  sig  tillräckligen  själf,  och  andra  band  än  dem  han 


'-  P.  G.  Ahnfelt,  som  verkligen  icke  i  onödan  berömmer  R.,  skrifver 
i  sina  > Studentminnen»  om  hans  föreläsningar:  >af  Reuterdahls  lärdom 
hade  jag  mycket  att  hämta>.  —  »R.  föreläste  sin  kyrkohistoria  med 
stor  grundlighet,  ganska  rik  sakkännedom  och  skarp  kritik,  men  hans 
språk  tilltalade  ej  såsom  Bergqvists».  —  Ahnfelt,  Studentminnen,  an- 
dra delen  sid.  140  f. 

^  Jmfr  Sundberg  a.  a.  sid.  266  f.  Här  heter  det  bl.  a.:  »Med  de 
rika  gåfvor  han  från  sin  kateder  utskiftade  borde  dock  i  allt  fall  hans 
lärjungar  hafva  varit  tacksamt  belåtna,  fastän  deras  eget  arbete  för  till 
ägnelsen  strängt  togs  i  anspråk.  Belåtenheten  hos  de  flesta  var  äfven 
mycket  stor.  De  lyssnade  gärna  till  en  man,  som  hvarje  föreläsnings- 
timma verkligen  lärde  dem  något  och  ständigt  med  yttersta  sorgfällighet 
undvek  att  låta  egna  hugskott  göra  inkräktningar  på  sanningens  mark. 
Dessutom  visste  de  ganska  väl,  att  när  räkenskapens  stund  var  inne, 
och  de  i  e.xamen  skulle  göra  reda  för  hvad  de  inhämtat,  intet  annat  än 
just  denna  sanning  dugde  inför  den  från  human  ledare  till  omutlig  do- 
mare förvandlade  läraren». 

3  Bref  till  Molbech  "Ao  1836. 


46 

utspinner  ur  sitt  inre  skola  blott  fjättra  hans  rätta  verksam- 
het». Deltagandet  i  stiftsstyrelsen  kan  visserligen  vara 
gagneligt  för  teologerna,  »så  vida  som  det  göt  dem  bekanta 
med  kyrkans  aktuella  tillstånd  och  lämnar  dem  tillfälle  att 
omedelbart  på  kyrkan  använda  sina  teologiska  insikter», 
men  »i  det  hela  taget  är  teologernas  juridiska  och  civila  äm- 
betsmannaförbindelse  menlig  för  den  vetenskapliga  ».^  Af 
detta  ogillande  får  man  dock  icke  sluta,  att  dessa  åligganden 
i  och  för  sig  icke  skulle  intresserat  Reuterdahl.-  Han  var  en 
arbetsam  domkapitelsledamot,^  hvilkens  vota  alltid  tack  vare 
sakkännedom  och  oväld  betydde  mycket;  under  senare  år 
anlitades  han  ofta  af  den  äldrige  biskop  Faxe  såsom  dennes 
vikarie.  Prebendebefattningen  intresserade  honom  också,  i 
synnerhet  predikningarna.  Teologie  adjunkten  tyckte  om 
att  resa  ut  och  tala  »till  isina  goda  ärliga  Uppåkra-bönder». 
Och  domprosten  skrif  ver :  »af  de  egentliga  domprostbestyren 
är  intet  mig  kärare  än  predikningarna».^ 

Härmed  äro  några  konturer  uppdragna  af  Reuterdahls 
verksamhet  under  hans  lundatid.  Det  återstår  att  såsom  en  in- 
ledning till  framställningen  af  hans  teologiska  åskådning 
lämna  några  uppgifter  om  hans  vetenskapligt  teo- 
logiska   författarskap. 

Det  är  respektingifvande  att  nalkas  Reuterdahls  litterära 
produktion.  Man  frapperas  därvid  icke  blott  af  den  stora 
kvantiteten  —  hans  tryckta  skrifter  upptaga  omkring  8,500 


^  Om  det  theol.  Studium,  sid.  96  fif. 

'  Men  icke  heller  får  man,  såsom  Sundberg,  genast  sluta  till  en 
förändrad  uppfattning,  därför  att  R.  nitiskt  fullgjort  de  omtalade  ålig- 
gandena.    Jmfr  Sundberg,  a.  a.  sid.  269  f. 

^  Han  hade  deltagit  såsom  adjungerad  ledamot  sedan  1S27  (den 
anförda  själfbiografen);  1833  förordnade  Kungl.  Maj:t,  att  han  skulle  bi- 
behållas vid  säte  och  stämma  i  domkapitlet»,  hvarvid  biskopen  »lyck- 
önskade domkapitlet  till  biträde  af  en  man  med  Doktor  Reuterdahls 
inom  detsamma  kända  och  bepröfvade  egenskapen.  Consist.  Eccl.  Prot. 
6  nov.  1833. 

*  Bref  till  Genberg  ",',    1849. 


47 

sidor,^  ändå  oberäknadt  en  del  recensioner  och  notiser  samt 
riksdagsanföranden  m.  m.  —  utan  också  af  att  se,  huru  säkert 
och  hemvandt  han  rör  sig  på  ganska  vidt  skilda  områden  inom 
och  äfven  förresten  utom  teologien.  Här  kan  det  icke  komma 
ifråga  att  gifva  någon  karakteristik  af  alla  dessa  olika  skrif- 
ter, icke  ens  att  omtala  deras  titlar.  Det  vare  nog  sagdt,  att 
han  jämte  sitt  vetenskapligt  teologiska  författarskap  skrifvit 
1  konst-  och  kulturhistoria,  svensk  linguistik,  skolfrågor,  både 
in-  och  utländskt  undervisningsväsen,  politik,  kyrkopolitik 
och  allehanda  dagens  aktuella  frågor.  Äfven  med  barnlittera- 
tur har  den  bamkäre  ungkarlen  med  den  glädjefattiga  barn- 
domen sysslat.  Två  år  i  rad  utgaf  han  »Julläsning  för 
barn»,  »med  den  vänliga  önskan  att  denna  måtte  skänka  en 
eller  annan  glad  aftonstund  åt  de  kära  små».  Därjämte  har 
helt  naturligt  också  hans  omfattande  praktiskt  kyrkliga  verk- 
samhet lämnat  spår  efter  sig  i  litteraturen.  Hvad  han  själf  i 
detta  hänseende  befordrat  till  trycket  utgöres  mest  af  graftal 
—  han  anlitades  gärna  vid  sådana  tillfällen  —  invigningstal 
och  föredrag  vid  visitationer.  Efter  hans  död  utgafs  ett 
band  predikningar  och  kyrkliga  tal,  utvalda  ur  hans  synner- 
ligen rikhaltiga  manuskriptsamling  af  E.  G.  Bring. 

Den  stora  hufvuddelen  af  Reuterdahls  författarskap  hör 
emellertid  den  teologiska  vetenskapen  till.  I  tvenne  afseen- 
den  hcir  hans  teologiska  arbete  varit  betydelsefullt,  dels  ge- 
nom hvad  han  uträttat  i  historisk  teologi  närmast  för  den 
svenska  kyrkohistorien,  och  dels  genom  hans  insat,s  i  hvad  man 
kan  kalla  den  principiella  teologien.  Det  förra  har  varit  mera 
beaktadt  än  det  senare,  och  väl  med  rätta ;  både  hans  begåf- 
ning  och  hans  intresse  gjorde  honom  mera  skickad  för  teolo- 
giens historiska  sida;  hans  Svenska  kyrkans  historia  är  hans 
förnämsta  verk  och  äger  en  betydelse,  som  helt  enkelt  måste 
sägas  vara  grundläggande  för  en  metodisk  bearbetning  af 
Sveriges  kyrkohistora.  Men  ehuru  det  således  icke  alls  är 
min  mening  att  på  kyrkohistoriens  bekostnad  framhäfva  hans 

^  Förteckningen  på  R:s  tryckta  skrifter  upptar  8  sid.  i  Sundbergs 
minnesteckning. 


48 

arbete  i  den  principiella  teologiens  tjänst,  är  detta  senare  väl 
värdt  att  ihågkommas  och  dragas  fram  i  ljuset. 

I  fulla  40  år  har  Svenska  kyrkans  historia  utgjort  Reu- 
terdahls  käraste  vetenskapliga  sysselsättning.  De  första  un- 
dersökningarna offentliggjordes  1  qu  ar  talskriften  1830  och 
i  Skandia  1833,  första  bandet  utkom  1838  och  sista  1866.^  Dä 
hade  han  hunnit  fram  från  kyrkans  första  dagar  i  Sverige 
till  en  tid  inpå  Gustaf  Wasas  regering  (1533).  Men  mera 
material  var  samladt,  och  på  verkets  fortsättande  arbetade 
han  till  sin  död.  Sitt  stora  värde  har  Reuterdahls  kyrkohi- 
storia genom  den  omsorg,  med  hvilken  han  framletat,  och  det 
strängt  kritiska  sätt,  på  hvilket  han  utforskat  och  rannsakat 
de  historiska  urkunderna,  hvarvid  nya  detaljer  i  mängd  kom- 
mit i  dagen,  men  också  traditionella  meningar  ofta  nog  blifvit 
förvisade  ur  historiens  värld.  Boken  bjuder  på  mer  än  titeln 
lofvar.  Reuterdahl  drog  ingen  snäf  gräns  omkring  kyrkan. 
Han  uppförde  en  byggnad,  i  hvilken  våningar  äro  inrymda 
icke  blott  åt  k}-rkolifvet,  utan  också  åt  stats-  och  allmänt 
kulturlif. 

Man  har  klagat  öfver,  att  Retuerdahl  gått  för  långt  i 
kritik,  att  han  stundom  förlorat  sig  i  »den  negativa  riktning, 
som  sammanfaller  med  skepticismen  ».^  En  sådan  anmärk- 
ning är  icke  mycket  värd,  då  man  tänker  på  huru  litet,  som 
var  gjordt  förut,  och  att  Reuterdahl  till  stor  del  fått  utföra 
ett  nyröjningsarbete.  Att  han  under  sådana  förhållanden 
kunde  taga  fel  är  alltför  naturligt,  och  det  måste  då  i  själfva 
verket  räknas  som  en  förtjänst,  att  »felet»  gick  i  riktningen 
af  en  alltför  skarp  kritik  och  icke  i  den  motsatta.  Kom  han 
någon  gång  till  ett  alltför  negativt  resultat,  t.  ex.  vis  a  vis 
de  gamla  sagornas  historiska  värde,  hvad  annat  var  det  än 
en  alltför  väl  förklarlig  reaktion  mot  gängse  okritiskt  accep- 
terande  af   dessa?    Och   om   senare   forskningar   härvid    och 


^  Band  I  utkom  1838.  II:  i  1843,  II:  2  1850,  III:  i  och  2  1863, 
IV   1866. 

*  Jmfr  Sundberg,  a.  a.  sid.  258.  S.  anför  ett  exempel  härpå  sid. 
261  ff. 


49 

äfven,  tack  vare  nytt  material,  pä  mänga  andra  punkter  korri- 
gerat Reuterdahl,  icke  minskas  därigenom  vår  tacksamhet 
för  hvad  han  uträttat  på  en  tid,  då  de  historiska  dokumenten 
mestadels  fingo  ligga  i  sina  gömmor,  och  då  fantasiens  blom- 
ster frodades  på  historiens  mark?  Det  tillhör  ju  hvarje  histo- 
riskt  arbetes   art   att  blifva   öfvervunnet   af   sina   efterföljare. 

Något  konstverk  är  icke  Reuterdahls  kyrkohistoria.  Den, 
som  söker  geniala  kombinationer  och  vida  öfverblickar,  letar 
här  förgäfves.  Hvad  man  finner  gör  närmast  skäl  för  namnet 
kritisk  krönika.  Själf  anför  Reuterdahl  i  företalet  till  första 
bandet  två  orsaker  till  att  iså  är.  Största  skulden  har,  säger 
han,  hans  egen  oförmåga,  och  hän  ligger  en  sanning,  hans 
begåfning  låg  alls  icke  i  riktning  åt  intuitiv  historietolkning. 
Vidare  anför  han  som  ursäkt  källornas  beskaffenhet  och  den 
behandling  de  hittills  rönt.  »Ännu  kunna  icke  på  den  svenska 
kyrkhistoriens  floder  några  fartyg  framgå.  Där  källorna  blott 
gifva  droppar,  och  där  dropparna  äro  grumliga  och  oklara, 
där  är  all  segling  för  tidig.  Där  är  det  angelägnast  dels  att 
samla,  dels  att  rena  dropparna.  »^  De  två  skälen  ange  hvarför 
han  icke  kunde,  men  han  ville  icke  heller.  Han  skref  under 
den  hegelska  historiekonstruktionens  dagar,  och  denna  fyllde 
honom  med  förskräckelse  —  »huru  mycket  mera  värde  har 
icke  en  ofärgad,  simpel,  historisk  exposition»!-  Hans  eget 
mål  var  rätt  och  slätt  att  Isxitiskt  framlägga  materialet,  »upp- 
spana hvad  som  för  ett  verkligt  historiskt  vetande  kan  vara 
åtkomligt  ».3  Däri  låg  hans  styrka,  men  däri  låg  också,  såsom 
redan  förut  är  sagdt,  hans  begränsning.  Ty  historisk  forsk- 
ning är  ju  icke  tillfredsställd  med  enbart  framdragande  af 
fakta,  den  kräfver  också  försök  till  värdesättande  och  be- 
dömande, eller  kanske  rättare  till  tolkning  af  historiens  egna 
domar. 

Utom  Svenska  kyrkans  historia  har  Reuterdahls  kyrko- 
historiska   forskningar,    oafsedt    talrika    recensioner,    afkastat 

^  Svenska  kyrkans  historia,  I  sid.  W  f. 

'  Th.  Q.  1837,  sid.  294. 

■'  Svenska  kyrkans  historia  III:   i,  förordet. 

Aulén.   Renterdahl.  4 


50 

en  hel  del  smärre  af  handlingar  och  uppsatser,  af  h  vilka 
många  stå  i  närmare  eller  fj armare  sammanhang  med  det 
stora  hufvudarbetet,  och  något  har  föreläsningarna  att  tacka 
för  sin  tillkomst. 

Till  historisk  teologi  i  vidsträcktare  mening  brukar  ju  ock- 
så exegetiken  räknas.  Reuterdahls  första  teologiska  författar- 
skap föll  inom  exegetiken,  och  för  denna  har  han  alltfort  in- 
tresserat sig.  En  del  uppsatser  och  en  mängd  recensioner  ut- 
göra frukten  af  hans  exegetiska  studier.  Främst  både  till  kva- 
litet och  kvantitet  står  härvidlag  hans  kommentar  till  episteln 
till  Titus.  Efter  själfva  kommentaren,  som  utmärker  sig  för 
stor  förmåga  att  utnyttja  brefvets  uppgifter  och  utprägladt 
försiktiga  slutsatser,  komma  de  isagogiska  frågorna  till  tals 
—  denna  uppställning  motiveras  i  inledningen.  Härvid  göres 
en  undersökning  af  brefvets  historiska  data  i  sammanhang 
med  Pauli  lif,  som  resulterar  däri,  »att  i  den  af  oss  kända 
historien  icke  någon  säker  plats  kan  hänvisas  åt  episteln  till 
Titus  ».1  Frågan  om  Pauli  författarskap  lämnas  oafgjord, 
hvarvid  Reuterdahl  försvarar  en  eventuell  pseudo-Paulus 
för  beskyllning  för  afsiktlig  oärlighet;  hans  af  sikt  har  varit 
att  göra  uppbyggeisen  säkrare  verksam  genom  det  lånade 
erkända  namnet,  man  bör  erinra  sig,  att  då  för  tiden  »för- 
fattandet inom  sådant  hade  ingen  vikt».  —  Förebråelsen  att 
resultatet  blifvit  »ett  icke — vetande  frukta  vi  icke»,  säger 
Reuterdahl,  »ett  motiveradt  icke — vetande  är  bättre  än  hvarje 
kunskap,  som  saknar  sin  grund,  och  att  veta,  hvad  man 
icke  vet,  är  också  en  kunskap  af  värde»."-  Om  de  ledande 
grundsatserna  för  hans  exegetiska  författarskap  skall  talas  i 
annat  sammanhang. 

Aled  Reuterdahls  arbete  för  den  principiella  teologien 
kommer  hela  den  följande  framställningen  att  sysselsätta  sig. 
På  grund  däraf  behöfver  jag  icke  här  orda  vidlyftigt  om 
hans  hithörande  skriftställeri,  hvilket  omfattar  en  hel  skara 
afhandlingar  och  uppsatser  samt  en  mycket  rikhaltig  recen- 

'  Th.  Q.  1831   III,  sid.  73. 
=  Th.  Q.   1831   III,  sid.  74  ff. 


51 

sionslitteratur.  Det  är  nog  att  nämna  den  kommande  under- 
sökningens viktigaste  tryckta  källor.  Jag  tar  dem  krono- 
logiskt. Äldst  är  den  lilla,  men  mycket  viktiga  religions- 
filosofiska afhandlingen  »hvad  är  religion»  från  1828. 
Från  1829  härstamma  dels  en  skiss  om  »de  nyare  dog- 
matiska systemernas  principer»  och  dels  af- 
handlingen  »om  kyrkans  enhet  och  själfstän- 
d  ig  het»,  full  af  träffande  och  förträffliga  uttalanden  och 
skrifven  med  en  friskhet  och  fart,  som  i  visst  hänseende  ställer 
den  öfver  alla  andra  Reuterdahls  skrifter. 

En  stridsskrift,  hänsynslöst  frimodig  i  sitt  angrepp, 
bittert  satirisk  mot  allt  hvad  vetenskaplig  slöhet  heter,  är 
boken  »om  det  theologiska  studium  med  sär- 
skildt  hänseende  till  Sverige»  frän  1832.  Af- 
sikten  är  att  försvara  teologiens  rättigheter  och  värde.  Efter 
en  framställning  af  hvad  teologi  är  och  af  dess  olika  grenar 
dragés  den  svenska  teologien  —  och  äfven  den  öfriga  svenska 
vetenskapen  får  göra  sällskap  —  inför  rättegångsskranket, 
elär  Reuterdahl  fungerar  som  en  nitisk  allmän  åklagare.  Några 
ord  ur  denna  anklagelseakt  må  anföras  för  att  illustrera  dess 
stränghet.  V^etenskapen  behöfver  samlif,  men  Sveriges  veten- 
skapsmän äro  idel  eremiter,  och  dess  vetenskapliga  produk- 
tion »befinner  sig  ännu  i  den  linda,  som  visserligen  innefattar 
oskuld,  men  också  något  annat  ».^  Den  vetenskapliga  utbild- 
ningen är  bristfällig  och  intresset  för  vetenskaplig  konsum- 
tion ringa :  »vår  bokhandel  är  förm!odligen  den  sämsta  i 
Europa  näst  den  ryska  och  turkiska».^  Och  teologiens  ställ- 
ning »är  snarare  sämre  än  bättre  än  vårt  öfriga  vetandes».-^ 
Man  har  i  allmänhet  trott  sig  ha  att  välja  blott  mellan  »fri- 
tänkeri  och  ett  orubbligt  fasthållande  vid  det  gamla»,  och 
så  har  man  låtit  »inbalsamera  sig  till  mumie  ».^  Man  har 
så   mycket   hellre    aktat    sig    »för    den   tyska   lärdomen,    som 


*  Om  det  theol.  St.  sid.  75. 

'  Ibm  sid.  83. 

'  Ibm  sid.  88. 

•*  Ibm  sid.  91. 


52 

också  denna  var  neologisk,  och  fordrade  ansträngningar,  hvil- 
kas  värde  icke  af  tiden  erkändes,  och  dessutom  icke  behöfdes 
för  bibehållande  af  löningstunnor  och  tertialtionde ».  Såsom 
bidragande  orsaker  till  detta  bedröfliga  tillstånd  angifvas 
bl.  a.  befordri'ngsförhållanden,  enligt  hvilka  »mångfaldiga 
icke-teologer  till  följe  af  anciennitetsprincipen,  hvilken  alltid 
varit  helig  för  svenskarne,  och  hvilken  visserligen  har  sina 
stora  bekvämligheter,  intagit  de  teologiska  lärostolarne  »,i 
vidare  universitetsteologernas  betungande  med  praktiska  göro- 
mål  och  det  teologiska  studieväsendet,  ehuru  detta  dock  på 
sistone  reformerats.  Boken  slutar  med  entusiastiska  ord  om 
»vikten  af  ett  allvarligt  och  grundligt  teologiskt  studium  i 
Sverige.  »^ 

Hufvudarbetet  bland  Reuterdahls  tryckta  hithörande 
skrifter  är  hans  stora  encyklopediska  huf vudarbete  »i  n  1  e  d- 
ning  till  theologien. »  Detta  afslutas  med  några 
»metodologiska  anmärkningar»,  hvilka  trots  de  70  åren  ännu 
i  dag  behålla  sin  ursprungliga  friskhet.  Från  tiden  1840 — 44 
finns  en  hel  del  smärre  afhandlingar  och  uppsatser,  bland 
hvilka  särskildt  må  nämnas  Reuterdahls  stridsskrift  mot  den 
pietistiskt-ortodoxa  riktningen  »om  religiös  metho- 
dism»  och  hans  på  grund  af  angrepp  däremot  föranledda 
»sändebref  till  hr  pro  st  en  J.  T.  Thomaeusoch 
hr  pastorsadjunkten  J.  Ternström»,  båda  in- 
förda i  quartalskriften ;  vidare  1  den  lundensiska  tidsskriften 
Studier,  Kritiker  och  Notiser,  där  Reuterdahl  var  en  flitig 
medarbetare,  »tro  och  vetande»,  skrifven  med  anled- 
ning af  Fredrika  Bremers  »morgon vakter»;  »tidens  reli- 
giösa och  dogmatiska  ytterligheter»  samt 
hans  skriftväxling  med  N.  I  g  n  e  1 1  med  anledning 
af  dennes  »granskning  af  den  evangelisk-lutherska  trosbekän- 
nelsens  förnämsta   lärostycken». 

Efter  sin  professorsutnämning  skref  Reuterdahl  till  sin 
vän  Molbech,  att  den  bästa  följden  af  den  nya  värdigheten 

^  Ibm  sid.  95. 
-  Ibm  sid.   1 10  ft". 


53 

vore,  att  han  kunde  afgä  med  laension,  när  han  icke  längre 
dugde  att  arbeta:  »Jag  behöfver  således  icke  längre  kvarstå 
bland  universitetets  personal,  än  jag  där  kan  göra  någon 
nytta.  »1  Men  det  blef  icke  hans  lott  att  framlefva  sina  dagar 
i  akademiens  tjänst-  År  1844  hade  han  räckt  handen  åt 
politiken,  åtta  är  senare  lade  denna  helt  och  hållet  beslag 
på  honom. 

När  Reuterdahl  af  sm  företrädare  på  taburetten  Genberg 
underrättades  om  sin  utnämning  till  statsråd,  svarade  han: 
»ditt  bref  sätter  hela  min  människa  i  skakning.  På  dess 
innehåll  var  jag  beredd,  och  dock  är  jag  däraf  nästan  för- 
krossad. Jag  skall  ej  klaga.  Jag  har  gjort  hvad  jag  trott 
vara  min  plikt :  Gud  skall  hjälpa  mig. »-  Det  var  en  afgörande 
förändring  i  hans  lif.  I  35  år  hade  han  varit  universitetslärare, 
akademien  var  hans  hem,  vetenskapen  hans  största  intresse; 
den  nya  verksamheten  syntes  honom  främmande,  och  han 
tviflade  på  sin  lämplighet  för  densamma.-^  Det  var  då  ej 
underligt,   att  han   kände   det   tungt   att   lyda    den   kungliga 

^  Bref  till  Molbech  4  mars  1844. 

'  Bref  till  Genberg  10  april  1852. 

•''  I  ett  bref  till  Genberg  biktar  R.  öppenhjärtigt  sina  känslor  i 
fråga  om  sitt  eventuella  inträdande  i  konseljen.  Jag  anför  ur  detta  bref 
följande  ord:  »Efter  den  ståndpunkt,  på  hvilken  jag  befinner  mig,  anser 
jag  mig  som  undersåte  icke  berättigad  att  säga  ett  kategoriskt  nej  till 
min  konungs  tillsägelse  att  ingå  i  hans  rådkammare.  Ett  icke-olagligt 
konungabud  måste  hörsammas,  hvad  offer  det  ock  fordrar.  Men  detta 
hindrar  mig  icke  från  att  af  hjärtats  grund  önska,  att  tillsägelsen  måtte  ute- 
blifva.  Jag  känner  mig  för  väl  för  att  tro  mig  duga  till  den  plats,  som 
kan  komma  ifråga.  Däremot  har  jag  måhända  någon  duglighet  för 
den  bana,  på  hvilken  jag  befinner  mig.  Jag  är  åtminstone  vid  denna 
van,  jag  kan  utan  stor  skam  eller  skada  fortsätta  den,  jag  kan  på  den- 
samma måhända  åstadkomma  något  grand  nytta.  Detta  går  förloradt, 
om  jag  införes  på  en  annan,  där  jag  alltid  kommer  att  vara  en  stor 
stackare.  Af  detta,  som  är  taget  ur  djupet  af  min  själ,  ser  Du,  hvad 
jag  önskar.  Skulle  något  på  allvar  komma  ifråga,  så  haf  den  godheten 
och  säg  det  anförda  åt  hvem  Du  anser  bör  veta  det.  Men  säg  tillika, 
att  om  konungen  befaller,  så  lyder  jag,  lydnadens  följder  må  blifva 
hvilka  de  kunna.  Goda  blifva  de  icke  för  mig  såsom  statsråd».  —  Bref 
till  Genberg  "/u  1851. 


54 

viljan  —  kanske  t.  o.  m.  tyngre,  än  när  han  några  är  senare 
ansåg  plikten  fordra,  att  han  lämnade  sitt  kära  biskopshus 
i  Lund  för  ärkebiskopsstolen  i  Uppsala.^  Måhända  hade 
också  de  bekymrade  tankarna  verkligen  grund  att  inställa 
sig  i  den  stund,  då  han  på  allvar  bytte  vetenskapens  tjänst 
mot  statens  och  kyrkans.  Ty  utan  att  därmed  fälla  något 
som  helst  klandrande  omdöme  om  hans  statsrådstid  eller 
ännu  mindre  om  hans  episkopala  verksamhet  —  hvad  han 
här  har  uträttat  lämnar  jag  f.  ö.  åt  en  kommande  skildring 
af  Reuterdahl  såsom  politiker  och  kyrkoman  —  tror  jag,  att 
Torén  har  rätt,  då  han,  just  med  tanke  på  ungefärligen  den 
period,  som  jag  har  betecknat  såsom  Reuterdahls  verksam- 
maste för  teologien,  säger  i  sin  minnesteckning  ;2  »det  fjärde- 
dels århundrade  Henrik  Reuterdahl  verkade  såsom  Docens 
och  såsom  Adjunkt  i  teologi  kan  af  goda  skäl  anses  såsom 
den  bästa  tiden  i  hans  lif. » 


'  R.  utnämndes  till  biskop  i  Lunds   stift  d.  9  mars  1855,  till  ärke- 
biskop d.  31  jan.  1856.     Han  dog  den  29  juni  1870. 

-  Torén,  minnestal  vid  prestmötet  i  Upsala,  sid.   116. 


y5 


Kap.  II. 

Reuterdahls  religionsbegrepp  och  allmänna  teologiska 

ståndpunkt. 

Reuterdahls  teologiska  åskådning  har  med  tiden  under- 
gått betydande  förändringar;  det  är  en  afsevärd  skillnad 
mellan  den  reformatoriska  ifvern  under  quaitalskriftens  första 
är  och  den  utpräglade  vördnaden  för  det  bestående,  sådan 
denna  framträder  i  skrifter  frän  1840-talet  och  senare.  Men 
huru  mycket  man  än  må  betona  åtskillnaden,  och  huru  lätt 
det  än  må  vara  att  taga  fram  förändrade  uppfattningar, 
äfven  1  ganska  väsentliga  stycken,  och  afgränsa  olika  skeden 
mot  hvarandra  —  hvarvid  särskildt  tiden  omkring  1842  och 
43  borde  komma  ifråga  såsom  skiljogräns  —  vore  det  dock 
orätt  att  tillsknfva  Reuterdahl  någon  bestämd  »theologische 
Bekehrung».  Äfven  i  detta  fall  liknar  han  sin  mästare 
Schleiermacher.  Hans  lynne  var  icke  sådant,  att  det  förde 
honom  till  afbrott  och  tvära  öfvergångar,  mer  än  de  flesta  var 
han  den  jämna,  lugna  utvecklingens  man.  Af  denna  an- 
ledning faller  det  sig  bäst  att  söka  göra  en  genomgående 
framställning  af  hans  åskådning,  utan  att  skära  af  med  några 
tvärgenomsnitt.  Ett  förfarande,  som  indelade  1  olika  perioder, 
kunde  ju  visserligen  också  det  ha  sina  fördelar,  såtillvida  som 
hans  utvecklingsgång  därigenom  möjligen  blefve  tydligare 
lagd  i  dagen;  men  å  andra  sidan  skulle  en  skallgång  efter 
olikheterna  lätt  leda  till  förstorande  af  dem,  åtminstone 
skulle  helhetsintrycket  förminska(s  och  därjämte  komme  de 
oundvikliga  upprepningarna  att  verka  tröttande.  Därför  är 
det  praktiskt  tjänligare  att  låta  den  sakliga  synpunkten  vara 
den  kronologiska  öfverordnad. 

Detta  så  mycket  hellre,  som  en  framställning  af  Reuter- 


56 

dahls  rcligionsbegrepp  och  hans  hvad  man  brukar  kalla  all- 
männa teologiska  ståndpunkt  får  sitt  hufvudsakligaste  material 
från  en  jämförelsevis  begränsad  tidsrymd:  åren  1828 — 1844. 
Vi  ha  redan  i  det  föregående  sett,  att  ungdomsafhandlingarna 
från  tiden  före  1828  icke  nämnvärdt  syssla  med  prmcipiellt 
teologiska  frågor,  och  att  detsamma  i  stort  sedt  gäller  för- 
fattarverksamheten efter  1844,  då  Svenska  kyrkans  historia 
samt  kyrkopolitiskt  och  praktiskt  uppbyggligt  författarskap 
lade  beslag  på  den  tid,  som  var  öfrig  från  de  mångahanda 
ämbetsgöromålen.  Från  denna  tid  upphör  Reuterdahl  att 
vara  teolog  i  ordets  egentligaste  betydelse.  De  under  åren 
1842 — 1844  utarbetade  dogmatiska  föreläsningarna  af  sluta 
detta  skede  af  hans  teologiska  verksamhet ;  i  dem  gör  han 
upp  räkningen  med  teologiens  principiella  och  centrala 
frågor.  Hädanefter  upptagas  sådana  endast  undantagsvis 
och  1  förbigående,  vanligen  med  utgångspunkt  från  någon 
aktuell  kyrkopolitisk   angelägenhet. 

Det  är  redan  sagdt,  att  Reuterdahl  vid  Schleiermachers 
hand  inträdde  pä  den  egentliga  teologiska  författarbanan. 
Hans  förhållande  till  sin  lärofader  skall  i  det  följande  när- 
mare undersökas;  redan  här  må  det  emellertid  sägas,  att  han 
aldrig  var  en  blott  eftersägare,  om  än  själfständigheten  till 
en  början  tyckes  skymmas  bort  af  beroendet.  Säkert  är,  att 
den  växte  med  åren,  och  på  samma  gång  växte  också  känslan 
däraf,  att  de  tyska  tankarna  behöfde  försvenskas  i  mer  än 
en  mening  för  att  kunna  göra  tjänst  1  den  svenska  försam- 
lingen. Karakteristiskt  är,  att  Reuterdahl  klagar  öfver,  att 
Ignells  teologi  »icke  afser  hvad  för  oss  behöfves;  det  är  som 
om  den  uppväxt  på  främmande  mark».^  Men  som  en  verk- 
lig lärjunge  till  den  nämnde  teologiske  stormannen  har  emel- 
lertid Reuterdahl  känt  sig,  1  all  synnerhet  under  quartal- 
skriftens  första  år,  då  mångfaldiga  uttalanden  vittna  om, 
huru  de  Schleiermacherska  tankarna  varit  en  makt,  som  be- 
friat honom  från  den  samtida  teologiens  virrvarr  och  låtit 
klart  ljus  lysa  i  dunklet.     Det  kan  till  och  med  heta  i  oför- 

*  Bref  till  Carolina  Winberg,  aug.   1843. 


57 

ställd  lärjungabeundran :  »Kanske  är  ref.  alltför  partiskt 
tillgifven  de  Schleiermacherska  åsikterna,  men  antingen  fin- 
nes sanning  och  riktighet  i  dem,  eller  tillstår  han  sig  icke 
veta,  hvar  de  inom  det  teologiska  gebitet  äro  att  finna.  »^ 

Den  uppgift,  som  Reuterdahl  ställde  för  sig,  var  icke  så 
omfattande  som  Schleiermachers.  Redan  den  yttre  situatio- 
nen, verksamhetsorten  och  omgifnmgen,  är  ju  så  olika :  å  ena 
sidan  den  dåtida  intellektuella  världens  metropol,  å  andra 
sidan  den  undangömda,  med  1820-  och  30-talets  kommuni- 
kationer tämligen  isolerade  sydsvenska  lilla  universitetsstaden. 

Det  är  vanligt  att  omtala  Schleiermacher  såsom  teolo- 
giens reformator.  Men  han  ville  vara  och  var  mera  än  så. 
Denna  reformation  var  för  honom  blott  ett  medel  för  det  huf- 
vudsakliga  målet :  förnyelse  af  fromheten  genom  öfvervin- 
nande  af  tidens  ensidigt  mtellektualistiska  och  moraliseran- 
de riktningar.  Hans  första  offentliga  framträdande  var  en 
i  religionens  namn  utfärdad  ljungande  protest  mot  re- 
ligionens förvandling  till  förståndssatser  eller  lagbud.  Han 
vänder  sig  till  reli  gionens  föraktare.  Hos  Reuterdahl 
träder  det  direkt  teologiska  momentet  mer  exklusivt  i 
förgrunden.  Hans  hufvudsträfvan  gick  ut  på  den  teologiska 
vetenskapens  höjande  från  den  föraktade  ställning,  den  då 
intog  1  hans  hemstad  och  hemland.  De  andra  vetenskaperna 
skulle  icke  längre  ha  rätt  »att  behandla  teologien  antingen 
som  ett  barn  eller  som  en  fåne»;  teologien  skulle  »iakttaga 
ett  förfarande,  som  tvingar  de  andra  att  erkänna  hennes 
adel,  hennes  rättigheter  till  en  plats  vid  det  stora  öfverlägg- 
ningsbordet  i  mänsklighetens  rådkammare.  »^  Naturligtvis  var 
det  hans  mening  och  förhoppning,  att  en  regeneration  af  teo- 
logien skulle  inverka  på  fromhetslifvet.  Han  väntade  sig  1  det 
fallet  mycket  af  ett  prästerskap,  som  hade  grundlig  kännedom 
om  religion  och  kristendom  ;3  dessa  förhoppningar  uppburo 
hans  strid  för  prästbildningens  höjande.     Men  det  var  alltid 

1  Th.  Q.  1829  II,  sid,  70. 

"j^Inl.  t.  Theol.,  företalet. 

^  Om  det  theol.  studium   114  f.;  Th.  Q.   1836,  sid.   199  f. 


58 

kring  det  egentligt  teologiska  arbetet,  som  hans  verksamhet 
koncentrerade  sig;  klarare,  djupare  insikter  i  teologiska  frågor 
var  det  mål,  som  aldrig  lämnades  ur  sikte.  Äfven  när  han 
behandlar  ett  sådant  ämne  Siom  »hvad  är  religion»,  begyn- 
ner han  med  att  framhålla  teologiens  plikt  att  uppvisa 
sin  vetenskaps  objekt  och  låter  sedan  framställningen  myrma 
ut  i  vissa  bestämda  kraf  på  den  teologiska  forskningens  be- 
skaffenhet. Utredandet  af  religionens  väsen  och  polemik 
mot  andra  uppfattningar  i  detta  afseende  inta  icke  samma 
dominerande  ställning  som  i  Schleiermachers  Reden;  i  stället 
är  det  frågan  om  religionens  ställning  till  sin  vetenskap, 
teologien,  som  träder  i  förgrunden,  och  det  förra  slagets  frå- 
gor behandlas  egentligen  endast  som  förberedande  under- 
sökningar för  denna  senare.  Det  är  alltid  teologen  som  ta- 
lar, hvilkens  praeterea  censeo  är:  en  mera  välgrundad  och 
riktigare  uppfattning  af  teologien  än  rationalismens  och, 
hvad  som  i  Sverige  betydde  mera,  den  gamla  ortodoxiens, 
hvilken  enligt  Reuterdahl  hade  det  stora  och  ödesdigra  felet 
att  vilja  utsträcka  religionens  uppenbarelsekaxaktär  äfven  till 
dess  vetenskap,  teologien.  Man  skulle  i  korthet  kunna  formu- 
lera skillnaden  så :  Schleiermacher  vänder  sig  till  religionens 
föraktare,  Reuterdahl  till  teologiens.  Hans  straffpredikan  för 
sin  svenska  samtid  heter  icke  »tal  öfver  religionen»  utan  »om 
det  theologiska  studium». 

Jag  grupperar  min  framställning  af  Reuterdahls  reli- 
gionsbegrepp och  allmänna  teologiska  ståndpunkt  kring  fyra 
hufvudpunkter:  i)  religionens  väsen  och  ställning  till  ve- 
tande och  moral;  2)  religion  och  religionsformer,  3)  religion, 
k)rka  och  bekännelse,  samt  4)  religion  och  teologi. 


I. 

Sina  tankar  om  religionens  väsen  och  ställning  till 
andra  närliggande  andliga  lifsområden  har  Reuterdahl  först 
framställt  i  den  nyss  omtalade  uppsatsen:  »hvad  är  religion»,^ 


'  Th.  Q.   1828  II,  sid.  13-27. 


59 

den  lilla  skrift,  som  öppnar  den  langa  raden  afhandlingar  i 
quartalskriften,  och  som  kan  sägas  stå  där  som  ett  program 
i  spetsen  för  den  följande  verksamheten.  I  denna  skrift  fick 
den  :svenska  teologiska  litteraturen  för  första  gången  stifta 
grundligare  bekantskap  med  Schleiermachers  banbrytande  tan- 
kar. Och  här  höll  det  på  att  gå  Reuterdahl,  som  det  ofta  plägar 
gä,  när  en  ny  insikt  tar  en  människa  i  besittning  och  liksom  med 
ett  slag  ställer  de  gamla  föreställningarnas  brister  i  skarp  be- 
lysning, visande  ny  väg.  Det  nya  får  härska  med  oinskränl-ct 
välde  —  till  en  början.  Ingenstädes  är  han  mer  beroende  af 
Schleiermacher  än  just  här.  Men  dennes  herravälde  är  dock 
icke  ens  här  alldeles  oinskränkt.  Utom  det  originella  i  själfva 
framställningssättet  och  en  del,  låt  vara  icke  så  betydande, 
modifikationer  af  de  Schleiermacherska  grundtankarna,  fram- 
träder redan  här  åtskilligt,  som  sedermera  satt  sin  stämpel  på 
Reuterdahls  teologi  —  jag  tänker  särskildt  på  uppmaningen 
att  med  omsorg  vårda  religionens  »af  gudomliga  händer» 
skänkta»  form  —  »spränges  formen»  —  heter  det  —  »så  är 
innehållet,  som  alltid  står  i  närmaste  förbindelse  med  formen, 
i  stor  fara,  och  de  andar,  som  därigenom  lösas,  blifva  icke 
så  lätt  åter  bundna»  —  en  ofta  återkommande  och  äkta 
l-ieuterdahlsk  tanke.  För  öfrigt  kan  man  med  en  viss  rätt 
säga,  att  han  med  afseende  på  denna  ungdomsskrift  icke 
minst  visar  sin  själfständighet  genom  det,  som  han  icke 
tagit  med  från  sin  mästares  skattkammare. 

Grunddragen  af  hans  här  utvecklade  åskådning  rörande 
religionens  väsen  äro  följande.  En  riktig  insikt  om  hvad 
religion  är  kan  endast  vinnas  genom  en  sådan  framställning 
af  det  mänskliga  sinnets  förmögenheter,  som  »efterser  om 
någon  af  dem  i  sitt  område  har  något  som  vi  vilja  kalla 
religion»  —  genom  en  empirisk  religionspsykologisk  under- 
sökning vill  Reuterdahl  alltså  säga.^ 


*  »Får  framställningen  af  någon  den  tillvitelsen,  att  den  är 
mera  empirisk  än  spekulativ,  så  skall  det  icke  gräma  författaren,  blott 
den  icke  tillika  i  empiriskt  hänseende  befinnes  alltför  mycket  oriktiga, 
heter  det  i  inledningen.    Th.  Q.   1S28  II,  sid.   16. 


6o 

Inom  det  mänskliga  smnet,  »det  psykiska  elementet», 
urskiljas  tre  slags  funktioner:  intelligens,  kunskapsförmåga, 
resultatet  af  dess  verksamhet  är  vetande;  vilja  med  handling 
som  resultat.  Frihet  är  viljans  karakteristikum ;  indifferens, 
lugn,  vetandets.  Ingendera,  men  tvång,  nödvändighet  till- 
kommer sinnets  tredje  funktion,  känslan.  »Den  är  tingens 
första  omedelbara,  oundvikliga  intryck  på  människosinnet. 
Den  är  till,  innan  man  ännu  vet,  att  den  är  till.  Den 
är  rosens  doft,  innan  rosen  ännu  märkes;  den  är  solens 
glans,  innan  solen  ännu  är  på  himmelen. »  Liksom  öfriga 
sinnesfunktioner  har  också  känslan  sina  gradationer,  af 
hvilka  den  fysiska  känslan  står  lägst,  högre  upp  kommer 
känslan  för  yttre  ordning,  skicklighet,  anständighet.  Jag 
citerar  härefter  ordagrant  hufvudpunkten  af  Reuterdahls 
framställning:  »En  annan  känsla  är  den  vi  hafva  för  eller 
mot  ting  och  personer.  Hvem  har  icke  känt  sig  dragen  till 
någon  eller  något,  och  åter  bortstött  från  annat?  Är  det  icke 
som  ett  elektriskt  slag  genomfor  oss,  då  vi  oförmodadt  få 
se  föremålet  för  vår  kärlek  eller  vår  vedervilja?  Fylles  icke 
hela  själen  med  värme,  då  vi  tänka  på  fader,  moder,  barn  ? 
Och  sedan  vänskapskänslan  'f  Och  den  så  ofta  som  alls- 
våldig  besjungna  kärleken?  Och  känslan  för  det  sköna 
och  det  goda  och  det  sanna  och  det  rätta.  Och  afskyn,  den 
icke  blott  resonnerade  afskyn,  för  deras  motsatser?  Du  är 
i  sanning  icke  människa,  om  icke  åtminstone  vid  något  af 
detta  ditt  hjärta  kommer  i  rörelse.  Och  sedan  ditt  språk,  och 
ditt  land,  och  ditt  folk,  och  dm  konung.  Har  detta  ingen 
annan  betydelse  för  dig,  än  den  begreppet  gifver?  Icke  heller 
naturen  eller  mänskligheten  ?  Du  är  då  ganska  fattig  och 
beröfvad  en  af  det  mänskliga  sinnets  bästa  gåfvor.  Om  re- 
ligion kan  icke  med  dig  talas;  ty,  för  att  rent  ut  och  genast 
säga  det :  den  är  den  högsta  känsla;  icke  en  kän- 
sla som  väckes  af  något  särskildt  ting,  eller  någon  sär- 
skild person,  eller  någon  särskild  idé,  eller  mänga  sådana, 
utan    af    allt,     af     det    hela,    af    varandet    i     sin 


6i 

o  ;i  n  d  1 1  g  h  et.'  Om  det  oändliga  kan  vetas  och  viljas, 
lämnar  jag  därhän:  påstås  det,  så  kan  jag  gärna  medgifva 
det ;  men  kännas  kan  det.  För  det  öppna  mänskliga  sinnet 
framträder  det,  till  en  början  omedvetet,  gör  sig  gällande  och 
förkunnar  med  en  alla  röster  besegrande  stämma,  att  det  är. 
Det  omedelbara  förnimmandet  af  denna  stämma,  den  all 
annan  känsla  underkufvande  eller  i  sig 
innefattande  känslan  af  en  oändlighet,  är 
det  enda  jag  vill  kalla  religion  och  religiös  blott  den, 
hvars  hjärta  klappar  och  hvars  känsla  lefver  icke  för  ett, 
eller  för  något,  eller  för  mycket,  utan  för  allt,  för  en  oändlig- 
het, en  evighet.» 

En  ytterligare  granskning  af  denna  religiösa  känslas  be- 
skaffenhet, hvarvid  pä  densamma  tillämpas  hvad  som  blifvit 
sagdt  om  känslan  i  allmänhet  att  människan  såsom  kän- 
nande är  beroende  af  de  ting,  som  verka  på  hennes  känsla 
—  leder  till  accepterandet  af  den  Schleiermacherska  satsen : 
Religion  är  en  känsla  af  absolut  beroende.  »Är 
det  icke  mycket,  utan  allt,  som  verkar  på  människans  känsla, 
är  det  icke  delar,  utan  det  hela,  är  det  icke  ändligheten,  utan 
oändlighetens  frän  alla  himmelska  väder  inströmmande  ande, 
som  uppfyller  hennes  hjärta,  så  är  allt  motstånd  omöjligt,  all 
frihet  bunden  och  all  annan  verksamhet  upphörd  an  att  villigt 
underkasta  sig  oändligheten  och  tjäna  den.»  Denna  absoluta 
beroendekänsla  innefattar  i  sig  resignation,  uppgifvande  af 
allt  ändligt,  förgängligt  och  timligt.  Härvid  åtföljes  religionen 
dels  af  en  vemodskänsla  öfver  att  detta  ej  kan  fullständigt 
uppgifvas  och  det  oändliga  fullkomligt  ägas,  och  dels  af  en 
fröjd  öfver  att  detta  oändliga  dock  åtminstone  i  någon  mån 
kan  kännas  och  ägas  af  hjärtat.  Om  vi,  tillägger  Reuterdahl, 
öfverflytta  detta  på  kristligt  språk,  heter  det:  den  pånytt- 
födda  människan  lefver  i  ånger  och  tro. 

I  motsättning  till  de  invändningar  han  väntar  sig  mot 
sin  teori  om  känslan  såsom  religiositetens  bärare,  framhåller 
han,   att  åtminstone  de  högre  känslorna  alls   icke   göra   skäl 

*  Kursiveradt  af  mig. 


62 

för  epiteten  dunkla  och  flyktiga.  Ännu  mindre  de  högsta. 
»Den,  som  en  gång  för  den  Evige  nedsjunkit  i  outsäglig 
andakt,  skall  visserligen  ännu  en  gång,  förr  eller  senare, 
göra  det.»  Reuterdahl  vill  icke,  att  hvad  han  härmed  sagt 
skall  betraktas  såsom  stående  i  direkt  strid  med  »de  gam- 
les» tankar.  Ty  i  grund  och  botten  står  det,  som  dessa 
innerst  uppfattade  såsom  religionens  väsen,  ej  fjärran  från 
.Schleiermachers  tolkning.  »De  gamle»  ville  ju  icke  påstå, 
att  religion  ägdes  af  dem,  som  endast  med  förståndet  om- 
fattade och  biföllo  de  »uppenbarade  sanningarna»,  utan  for- 
drade såsom  det  hufvudsakligaste  hjärtats  tillförsikt  och 
sinnets  förtröstan.  »Tillhör  nu  icke  denna  förtröstan  käns- 
lan, så  vet  jag  icke  hvilken  af  de  andliga  förmögenheterna 
den  skall  tillhöra.  Man  säger  väl,  och  detta  med  rätt,  att 
den  tillhör  dem  alla,  hela  själen,  men  är  känslan  den  första 
af  dem,  så  må  den  väl  först  och  egentligast  tillhöra  denna, 
och  från  denna  på  det  vanliga  psykiska  sättet,  men  utom- 
ordentligt mäktigt,  efter  den  själf  är  det  mäktigaste,  inverka 
på  de  öfriga. »  Dessa  ord  äro  intressanta  först  därför,  att 
de  tydligt  och  klart  gifva  ett  uttryck  åt  hvad  liksom  en  röd 
tråd  går  igenom  hela  framställningen :  när  det  blir  fråga  om 
hvad  religionen  är,  har  känslan  en  väsentligt  dominerande 
ställning  i  förhållande  till  själens  öfriga  funktioner  —  blott 
i  förbigående  kan  Reuterdahl,  antagligen  i  tanke  att  därmed 
kritisera  Schleiermacher,  säga,  att  religionen  tillhör  dem  alla 
tillsammans,  »hela  själen»;  om  något  utförande  af  denna 
tanke  eller  af  en  närgränsande  om  religionens  hemvist  i  ett 
bakom  de  tre  själsfunktionerna  liggande  gemensamt  själens 
grundorgan  blir  det  icke  tal.  Men  de  citerade  orden  ha  också 
intresse  af  den  grund,  att  de  afgifva  ett  vittnesbörd  om,  i 
hvilken  nära  förbindelse  den  religiösa  känslan  tankes  stå  till 
människans  öfriga  andliga  förmögenheter,  kunskapsförmågan 
och  viljan. 

Reuterdahls  mening  om  religionens  ställning 
till  vetande  och  moral  kan  sammanfattas  i  två 
satser,  en  negativ  och  en  positiv,     i)  Religionen  är  icke  vare 


sig  vetande  eller  moral  eller  en  sammanblandning  af  båda 
—  så  som  man  kan  få  se  förhållandet  uttryckt  i  definitionerna  : 
»religionen  är  ett  visst  sätt  att  dyrka  Gud»  eller  »ett  visst 
sätt  först  att  känna  och  sedan  att  dyrka  Gud.»  Den  har  sitt 
egna  fullt  själfständiga  område  —  detta  när  man  söker 
religionens  medelpunkt.  Men  2)  in  concreto  träder  den  med 
nödvändighet  i  närmaste  samband  med  vetande  och  moral. 
Genom  den  första  af  dessa  två  satser  uttrycker  Reuterdahl  sin 
motsättning  såväl  till  rationalismen,  hvilken  f alskeligen 
inbillar  sig,  att  den  med  sitt  resonnerande  och  »samman- 
räknande af  ändligheter»  kan  åstadkomma  »en  oändlighet», 
som  till  »en  del  af  tidens  filosofer»  —  det  är  den  då  unga 
spekulativa  teologien,  som  åsyftas  —  hvilka  göra 
förnuftet  till  allt  andligt  och  allt  gudomligt.  Äfven  orto- 
doxien vill  han  träffa  med  sm  opposition,  för  så  vidt  som 
den  talar  om  religion  såsom  kunskap  om  vissa  uppenbarade 
gudomliga  sanningar;  däremot  är  han,  såsom  vi  sett,  ange- 
lägen att  betona  sin  principiella  öfverensstämmelse  med  denna 
teologi,  såtillvida  som  den  åt  »hjärtats  tillförsikt  och  sinnets 
förtröstan»  lämnar  den  centrala  plats,  som  dem  rätteligen 
tillkommer.  Gent  emot  hvarje  hoprörande  af  religion  och 
kunskap  dekreteras :  religion  är  icke  vetande.  Den  religiöse 
vet  »egentligen»  ingenting,  som  är  obekant  för  den  irreligiöse, 
»blott  därigenom  att  han  är  religiös».  »I  hans  hjärta  bor  den 
oändlige;  han  känner  dess  närvaro,  och  fröjdar  sig  däröfver, 
men  därföre  har  han  icke  egentligen  om  honom  någon  större 
kunskap  än  den,  som  är  utan  denna  känsla.»  Kunskapen  är 
alltså  icke  något  som  »primitivt  och  egentligen»  utgör  reli- 
gion. Men  däremot  träder  den  som  sagdt  nödvändigt  i 
förbindelse  med  religion.  Människan  reflekterar  »tillfölje  af 
sin  natur»  på  den  religiösa  känslan  och  erhåller  härigenom  en 
kunskap  »som  hon  utan  denna  känsla  icke  kunde  äga».  Ve- 
tande står  i  ovillkorligt  men  sekundärt  förhållande  till 
religionen. 

Från  samma  hufvudsynpunkt  —  religionens  afskiljande 
»från  det  öfriga,  som  har  tillvaro  i  människosinnet»  —  ses 


64 

frågan  om  religionens  ställning  till  moralen.  Moral  och  re- 
ligion äro  »icke  i  idén  identiska».  Moralitet  kan  finnas  utan 
tydligt  spär  af  religion,  och  religiösa  fenomen  kunna  sta 
tillsammans  med  sådant,  som  en  ren  moralitet  alls  icke  vill 
vidkännas.  Men  å  andra  sidan  knytes  moralen  åter  på  det 
mest  intima  sätt  tillsammans  med  religionen,  och  i  öfverens- 
stämmelse  med  hvad  som  sagts  om  känslans  förmåga  att  mäk- 
tigt inverka  på  de  andra  mänskliga  förmögenheterna  fram- 
hålles,  huru  den  religiösa  känslan  ger  viljan  impulser.  »I 
psykologisk  tsäsom  i  knstlig-teologisk  mening  har  den  satsen 
sin  goda  betydelse  och  sm  fullkomliga  riktighet,  att  genom 
tron  varda  vi  helgade,  och  att  goda  gärningar  äro  trons  säkra 
frukter. » 

Grundtanken  i  den  nu  skisserade  från  skriften  »Hvad 
är  religion»  hämtade  religionsuppfattningen  har  Reuterdahl 
alljämt  bibehållit.  Denna  tanke  är,  att  religionen  är  något  som 
människan  omedelbart  upplefver,  en  akt  af  omedelbarhet, 
»ett  omedelbart  förnimmande  af  det  oändliga».  Och  samma 
grundtanke  härskar  ännu  i  hans  dogmatiska  föreläsningax, 
det  sista  arbete,  i  hvilket  han  på  ett  mera  direkt  sätt  behandlar 
hithörande  problem ;  också  här  är  religionen  en  omedelbax 
upplefvelse :  »Gud  och  det  gudomligas  tillvaro  för  det 
omedelbara  medvetandet.»  Sinnesbeskaffenheten, 
sinnelaget  är  det  primära  i  den  kristna,  liksom  i  all  religion, 
dogmatikens  källa  är  i  första  hand  det  kristliga  sinnelaget,  det 
Ivristliga  medvetandet.  ^len  bredvid  detta  fasthållande  af 
hufvudsynpunkten  undergå  hans  tankar  en  modifierande  ut- 
veckling i  tvenne  hvarandra  närstående  och  inbördes  sam- 
manhängande afseenden.  i)  Vetandet  rycker  när- 
mare religionen.  Med  bibehållandet  af  polemiken  mot 
de  teologiska  riktningar,  som  i  religionen  vilja  se  ett  vetande, 
i  betydelsen  af  ett  inseende  af  vissa  satser  —  vare  sig  nu 
detta  anses  ha  sin  källa  i  en  uppenbarelse,  eller  i  det  »reflek- 
terande och  abstraherande  förståndet»,  eller  i  förnuftet  —  och 
med  full  öfverensstämmelse  med  Schleiermacher  och  Twesten 
i   fråga   om   betonandet    af   religionens    egenart,   gifver   dock 


65 

det  1 837  utgifna  arl^etet  »inledning  till  tfieologien »  tydligare 
än  förr  uttryck  åt  omöjligheten  af  att  framställa  ett  religions- 
begrepp, som  är  isoleradt  från  allt  hvad  till  vetande  hörer. 
»I  kristendomen  liksom  i  hvarje  annan  art  af  fromhet  hnnes, 
jämte  annat,  äfven  en  förvissning  i  afseende  pä  åtskilliga 
begrepp  och  föreställningar,  således  också  dessa  begrepp  och 
föreställningar  själfva,  eller  ett  vetande.  »^  Medan  Reuterdahl 
1S28  hade  talat  om  vetande  i  samband  med  religion  endast 
såsom  ett  vetande  om  densamma  och  om  religiositeten  såsom 
egentligen  icke  innebärande  någon  kunskap,  talas  här  alltså 
om  ett  vetande  såsom  ett  nödvändigt  »element  af  fromheten, 
således  tillvarande  i  fromheten»  vid  sidan  af  och  till  skill- 
nad från  det  vetande,  eom  äger  rum  om  densamma  —  en 
distinktion,  som  göres  i  anslutning  till  Twesten.-  Det  är  där- 
före  ej  adekvat  att  säga :  fromheten  tar  gestalt  och  uttalar 
sig  i  meningar  och  satser,  »alldenstund  gestalten  i  sm  grund- 
läggning, i  sina  första  lineer  icke  är  skildt  från  fromheten  och 
icke  senare  tillkommen  än  denna». 

I  de  dogmatiska  föreläsningarna  omtalas  denna  distink- 
tion icke  vidare.  Det  heter  visserligen,  när  en  faktisk  reli- 
gion, kristendomen,  beskrifves,  att  den  är  till  såsom  sinnes- 
beskaffenhet, lära,  handling  och  samhälle  —  denna  fyrdel- 
ning förekommer  f.  ö.  äfven  förut;  men  blir  det  fråga  om 
hvad  som  är  det  konstitutiva  för  religionen,  betonas  det,  att 
kristendomen  lika  litet  som  någon  annan  religion  är  ett  ve- 
tande; och  polemiken  särskildt  mot  den  spekulativa  religions- 
uppfattningen är  till  ytterlighet  skärpt.  Men  på  samma  gång 
visar  den  i  dessa  föreläsningar  gifna  definitionen  på  religion 
hän  på  ett  ännu  intimare  samband  med  ett  vetande  eller, 
om  man  hellre  så  vill,  en  begrepps-  eller  föreställningssfär. 
Definierar  man,  såsom  Reuterdahl  förut  med  Schleiermacher 


^  Inl.  t.  Theol.  sid.  13,  jmfr  sid.  45  §  16  mom.  i  o.  2  samt  §  15 
mom.  I. 

'  Twesten  Vorles.  liber  Rel.  I,  sid.  19—32,  T.  skiljer  mellan  »der 
religiöse  Glaube»,  »das  religiöse  Wissen»  och  >das  Wissen  von  Religion >. 
Enligt  R.  är  T.  den  förste,  som  gör  en  sådan  distinktion. 

Attlén,  Reuterdahl.  3 


66 

gjort,  religion  såsom  känsla  af  absolut  beroende,  och  haller 
man  sig  konsekvent  till  denna  definition,  har  man  tagit  en  rent 
subjektiv  utgångspunkt,  nämligen  det  absolut  beroende  jaget, 
och  blott  genom  att  efterfråga  denna  känslas  grund,  således 
genom  reflexion  på  densamma,  kan  man  komma  fram  till 
gudsföreställningen,  fastän  visserligen  båda  (känslan  och 
gudsbegreppet)  psykologiskt  sedt  hnnas  tillsammans  i  samma 
moment.  Ett  annat  blir  förhållandet  vid  den  här  gifna  fram- 
ställningen af  hvad  som  är  religion.  »I  alla  de  världar,  om 
hvilka  här  kan  vara  fråga  (d.  v.  s.  de  olika  religionerna) 
linnes  där  något  —  vi  kunna  icke  kalla  det  begrepp,  icke 
heller  känsla,  icke  heller  en  utvecklad  lära( !)  utan  allt  detta 
tillsammans  och  ännu  mera,  —  något  hvilket  i  dem  alla  är 
det  högsta  och  för  dem  alla  är  gemensamt,  hvilket  vi  sålunda 
vilja  kalla  allas  lifsprincip  och  lifskraft.  Detta  är  begreppet 
och  känslan  och  läran:  Gud.»  Gud  är  i  alla  dessa  »världar» 
»den  öfversta,  ja,  den  enda  principen»,  »själfva  lifvet  och  vä- 
sendet»; det  gemensamma  för  all  religion  är,  »att  Gud  i  den 
är  till  för  ett  omedelbart  medvetande.  Han  vetes  icke,  för- 
stås icke  genom  slutsatser,  utan  kännes,  förnimmes,  vi  skulle 
nästan  kunna  säga  erfares.»  Och  såsom  Gud  förnimmes,  så 
förnimmes  också  på  samma  oförmedlade  sätt  »allt  hvad  som  i 
hvar  och  en  sådan  värld  står  i  sammanhang  med  Gud».  Re- 
ligion är  alltså :  »Gud  och  det  gudomligas  till- 
varo för  det  omedelbara  med  vetande  t.  »^  I 
denna  definition  utgås  från  en  realitet,  från  något  objektivt, 
som  på  ett  visst  sätt  —  omedelbart  —  har  tillvaro  för  män- 
niskan. Den  förutsätter  på  ett  annat  sätt  än  förut  medvetan- 
det om  Gud  och  det  gudomliga  såsom  ett  för  religionen  kon- 
stitutivt, icke  såsom  ett  genom  reflexion  tillkommet  moment. 
Därför  polemisera  också  samma  dogmatiska  föreläsningar  mot 
att  kristendomen  förvisas  »ensamt  till  hjärtat».  »Detta  är  utan 
tvifvel  rättare  än  att  ensamt  vilja  hafva  den  i  begreppet,  men 
det  är  icke  desto  mindre  orätt.»  Ty  lärosatserna  »äro  åtmin- 
stone i  en  viss  måm  af  tydlighet  och  bestämdhet  tillstädes,  så 
*  De  dogm.  förel.,  inledningen. 


6; 

snart  kristendomen  är  tillstädes.     Och  de  utbildas  i   samma 
mån  som  kristendomen  utbildas.» 

Den  förskjutnmg,  som  inträdt  i  åskådningen,  visar  sig 
äfven  därigenom,  att  2)  uttrycket  »den  religiösa  känslan»  skju- 
tes  undan.  Känslan  är  icke  föremål  för  samma 
höga  uppskattning  som  förut.  Den  hade  lofsjungits 
såsom  det  mäktigaste  i  människosinnet;  de  högre  känslornas 
varaktighet  hade  varit  ställd  utom  allt  tvifvel.  Nu  heter  det 
däremot:  »äfven  de  starkaste,  de  lifiigaste  känslor  slappas 
och  dö  bort.»^  Ordet  finnes  visserligen  alltjämt  kvar  vid  be- 
skrifningarne  af  religionen,  men  icke  såsom  hufvudord,  endast 
paralellt  med  förnimmelse,  erfarenhet  o.  s.  v.  för  att  i  sin  mån 
bidraga  till  uttryckandet  af  den  omedelbarhet,  i  hvilken  Reu- 
terdahl  allt  fortfarande  ville  se  religionens  väsentligaste  kän- 
netecken. 

I  hvad  förhållande  stå  nu  Reuterdahls  skrift  »hvad  är 
religion»  och  hans  religionsbegrepps  senare  utveckling  till 
Schleiermachers  tankar  ? 

Schleiermacher  har  gifvit  flera  olika  uttryck  åt  sin  upp- 
fattning af  religionens  väsen  under  tiden  från  Redens  första 
upplaga  till  Glaubenslehres  andra.  Men  ehvad  det  heter 
såsom  1799:  »religion  är  sinne  och  smak  för  det  oändliga», 
»åskådning  af  universum»  förbunden  med  »känsla»,  eller  så- 
som i  Glaubenslehre :  religion  är  »känsla  af  absolut  bero- 
ende», så  äro  dessa  olika  definitioner  i  det  stora  hela  ense, 
såväl  i  fråga  om  själfva  deras  grunduppfattning  af  religionens 
väsen,  som  med  hänsyn  till  hvad  man  kunde  kalla  deras 
praktiska  ändamål.  Detta  gäller  först  obetingadt  med  hän- 
syn till  det  senare,  hvilket  är  att  uppvisa,  att  religionen  icke 
är  vare  sig  vetande  eller  handlande  eller  en  sammanbland- 
ning af  båda,  utan  att  den  har  sitt  egna  och  själfständiga 
område  i  det  mänskliga  själslifvet.  Men  det  gäller  också 
om  själfva  grundsynen  på  religionens  väsen,  om  beskrifningen 
af  hvilken  denna  religionens  egenart  är,  eftersom  Schleier- 
macher genomgående  vill  visa,  att  den  är  en  omedelbar  upp- 
^  Dogm.  förel.,  inl. 


68 

lefvelse  i  människans  inre  lif ;  denna  dess  karaktär  af  omedel- 
barhet är  det  som  han  vill  uttrycka  genom  sin  såväl  från 
Reden  som  Glaubenslehre  välkända  sats,  att  religionen  är 
känsla.  Man  kan  sammanfatta  det  centrala  för  Schleier- 
machers  åskådning  i  tvänne  satser,  negativt :  religionen  är 
icke  tänkande  eller  handlande,  och  positivt :  religionen  är  en 
akt  af  omedelbarhet,  en  omedelbar  upplefvelse. 

Dessa  tankar  lyfte  hela  religionsuppfattningen  upp  på  ett 
högre  plan,  öfver  intellektualismens  och  moralismens  andliga 
horisont.  Religionen  fattades  icke  längre  såsom  accepterandet 
eller  trostillägnandet  af  ett  uppenbaradt  sanningsinnehåll, 
hvarken  ett  inveckladt  och  omständligt  utarbetadt  —  såsom 
ortodoxiens  —  eller  ett  som  blifvit  inskränkt  till  några  fås.  k. 
fömuftssarmingar  —  såsom  rationalismens.  Den  befriades  från 
de  band,  som  bundit  den  fast  vid  spekulationen,  icke  blott 
förresten  under  rationalismens  och  ortodoxiens  tid  utan 
ända  sedan  den  gamla  kyrkans  dagar.^  Likaledes  befriades 
den)  från  att  identifieras  med  lagbud  —  äfven  detta  en 
missuppfattning,  icke  endast  från  den  närmast  föregående  ti- 
den, utan  med  gamla  anor.  Så  kunde  den  glädja  sig  åt  att  ha 
fått  sitt  område  för  sig  själf  utan  att  betungas  af  samman- 
blandningar, hvilka  endast  varit  till  förfång  såväl  för  religio- 
nen som  för  vetande  och  moral.  Hvad  reformatorerna  känt,  att 
religionen  är  en  frälsande  tro,  innerlig  personlig  lifserfarenhet, 
det  återupptäckte  och  klargjorde  Schleiermacher ;  han  förkun- 
nade med  profetisk  glöd  på  ett  sätt,  som  vittnar  om  djup  för- 
tiVDgenhet  med  den  sanna  och  lefv^ande  fromhetens  helgedom : 
religion  är  inre  personlig  upplefvelse,  omedelbar  erfarenhet  af 
Guds  närvaro  i  hjärtat,  »Gefuhl»,  därmed  lyftande  på  det  täc- 
kelse,  som  den  gammalprotestantiska  och  rationalistiska  teo- 
logien höljt  öfver  reformationens  skatter.  Genom  denna  åter- 
upptäckt iQch  genom  afgränsandet  af  religionens  egna  område 
från  andra  närliggande  inleder  han  en  ny  teologisk  tids- 
ålder. 


*    Söderblom,  Betydelsen  af  .Schleiermacheis  Reden  iiber  die  Reli- 
gion, sid,   1 8  f. 


69 

Här  kan  icke  vara  platsen  att  framlägga  någon  ut- 
förlig redogörelse  för  den  olika  gestalt,  i  hvilken  Schleier- 
machers  religionsbegrepp  uppträder  i  hans  olika  skrifter,  icke 
heller  för  den  följande  teologiska  utvecklingens  försök  att 
korrigera  detsamma  och  de  anmärkningar,  som  därvid  fram- 
ställts, anmärkningar  stundom  välbefogade,  men  alltför  ofta 
ockå  beroende  på  misskännande  af  hans  afsikter  och  verk- 
liga mening.  Min  uppgift  i  förhållande  till  dessa  frågor  är 
begränsad  af  det,  som  jämförelsen  med  Reuterdahls  åskådning 
ger  anledning  till  att  säga  därom. 

Men  innan  denna  jämförelse  göres,  må  ett  par  ord  till- 
låtas om  sambandet  mellan  Reuterdahls  religionsbegrepp  och 
hans  personliga  fromhet.  När  Reuterdahl  i  sina  skrifter  från 
1820-talets  slut  upptar  Schleiermachers  definition  af  reli- 
gionen såsom  »känsla  af  absolut  beroende»,  och  sedan  ännu 
1  de  dogmatiska  föreläsningarna  talar  om  religionen  såsom 
»den  fullkomliga  afhängigheten»,  vore  det  i  hög  grad  oriktigt 
att  anse  denna  anslutning  till  Schleiermachers  religionsteori 
vara  tillkommen  blott  på  grund  af  teoretiska  motiv.  Den 
imöteskom  säkerligen  Reuterdahls  rent  personliga  behof  såsom 
ett  uttryck  för  föreningen  af  hans  innerst  varmt  känsliga 
natur  och  det  lidelsefria  samt  —  trots  all  hans  verksamhets- 
lust —  för  honom  karakteristiska  passiva,  stundom  vemods- 
fullt  passiva,  draget.  Ingenting  återspeglar  bättre  arten  af 
hans  fromhet  än  de  i  bref  och  predikningar  ofta  återkom- 
mande orden,  om  huru  vi  människor  skola  vara  Guds  vilja 
undergifne.  För  hängifven  undergifvenhet  under  den  gu- 
domliga viljan  är  »känsla  af  absolut  beroende»  ett  träffande 
uttryck.  Man  har  bl.  a.  anmärkt  mot  Schleiermacher,  att 
formeln  icke  vore  betecknande  för  »das  Wohin»  utan  blott 
för  »das  Woher  eines  Menschen»  (Kaftan,  Clemen)  eller 
att  den  icke  läte  religionens  frigörande  och  upphöjande  ka- 
raktär komma  i  dagen  (t.  ex.  Pfieiderer).  Hvarken  Schleier- 
macher eller  Reuterdahl  skulle  känna  sig  träffade  af  dylika 
anmärkningar.  Den  absoluta  beroendekänslan  innebär  för 
båda  det  mest  efterlängtade  mål,  på  samma  gång  som  den 


högsta  salighet  och  upphöjdhet.  Först  i  upplefvelsen  af 
denna  känsla  blir  människan  personligen  fri.  Kattenbusch 
har  rätt,  då  han  säger  :^  »In  diesem  Gefiihl  ist  fiir  den  Men- 
schen  allés  b^liickend,  innerlich  befreiend,  weil  vergeistigt. 
In  ihm  weiss  er  sich  allén  brutalen  Mächten  des  Weltlebens 
entzogen,  er  ahnt  und  spiirt  iiberall  die  ewigen  wahren  Har- 
monien.»^ Reuterdahl  finner  i  formeln  det  lyckliggörande, 
befriande  och  harmoniska,  men  på  samma  gång  hnner  han 
där  en  återspegling  af  sin  på  djupet  liggande  underström  af 
vemod.  Det  är  säkert  taget  ur  hjärtat,  när  han,  såsom  vi 
hört,  i  sin  beskrifning  af  den  absoluta  beroendekänslan  talar 
om,  att  »en  suckan,  ett  vemod  åtföljer  religionen  —  ett 
vemod  öfver  att  det  ändliga  icke  kan  fullkomligt  öfvergifvas 
—  hvilket  vemod  åter  genomtränges  och  upplyses  af  den 
fröjden,  att  det  oändliga  dock  åtminstone  i  någon  mån 
kännes  och  äges  af  hjärtat.»-  Men  ännu  mer  karakteristiskt, 
och  dessutom  ett  framsteg,  så  till  vida  som  religionens 
aktiva  sida  med  allt  eftertryck  betonas,  är  det,  när  Reu- 
terdahl senare  i  sina  dogmatiska  föreläsningar  skildrar  den 
kristliga  sinnesbeskaffenheten  såsom  »dels  ett  hvilande,  en 
tillförsikt,  en  glad  resignation  (obs.  derma  sammanställning) 
och  dels  ett  verkande,  ett  sträfvande,  ett  glädjefullt  och 
ohejdadt  arbetande.»^  Det  är  riktigt  en  själf karakteristik  i 
korta  drag. 

Reuterdahl  framträder  i  sin  första  rehgions-filoso&ska 
undersökning  närmast  som  en  populär  uttolkare  af  Schleier- 
macher.  Populariseringar  kunna  vinna  i  klarhet  och  öf ver- 
skådlighet,  men  till  gengäld  brukar  det  vara  deras  lott  att 
förlora  i  djup  och  tankefrihet.  Så  också  här.  Den  svenske 
lärjungen  tänkte  i  enklare  kategorier.  Han  lodade  icke 
den  Schleiermacherska  spekulationens  djup  och  följde  icke 
lärofadrens  tanke  ut  pä  abstraktionens  vidder,  men  med 
den    konkreta    verklilgheten    för    ögonen    tog    han    fram    ur 


*  Kattenbusch,  Von  Schleiermacher  zu  Ritschl  sid.   13. 
»  Th.  Q.  1828  II,  sid.  23. 
•''  Dojjmat.  förel.  inl. 


71 

mästarens  rustkammare  det  harnesk,  som  för  honom  bäst  läm- 
pade sig  till  bruk  i  dagens  strider. 

Man  kan  fråga  sig,  om  Reuterdahl  helt  och  hållet  upp- 
fattat, i  hvilken  mening  Schleiermacher  begagnade  ordet 
»Gefiihl»  för  att  därmed  uttrycka  religionens  väsen.  Reuter- 
dahl fattade  tydligen  härvid  »känslan»  helt  enkelt  såsom  en 
af  det  mänskliga  sinnets  tre  grundförmögenheter,  koordi- 
nerad med  förstånd  och  vilja.  Sedan  ville  han  för  egen  del 
skydda  sig  mot  en  fingerad  invändning  genom  att  säga, 
att  religionen  tillhör  både  känsla,  förstånd  och  vilja.  Men 
trots  den  stora  popularitet,  åt  hvilken  en  invändning  af  det 
antydda  slaget  haft  att  glädja  sig,  behöfver  Schleiermacher 
näppeligen  känna  sig  träffad  af  densamma.  För  honom  be- 
tydde »Gefiihl»  såsom  religionens  säte  något  som  låg  dju- 
pare m  än  det,  som  befann  sig  i  linje  med  förstånd  och  vilja. 
Man  kan  t.  ex.  hänvisa  till  hans  identifierande  af  fromheten 
såsom  högsta  graden  af  känsla  med  högsta  graden  af  själf- 
medvetande  —  en  konstruktion,  gjord  för  att  religionen 
icke  skall  behöfva  bo  tillsammans  med  de  andra  känslorna, 
utan  själf  äga  sin  egen  våning^  —  eller  till  det  som  han  i 
sändebrefvet  till  Liicke  direkt  säger  om  begagnandet  af  ordet 
»Gefuhl»  i  religionens  tjänst,  att  han  icke  ville  koordinera 
denna  känsla  med  vetande  cch  handlande,  utan  att  den  ut- 
gör något  innerligare  och  högre».-  Reuterdahl  kan  alltså 
icke  frikännas  från  en  visserligen  mycket  vanlig,  men  icke 
desto   mindre  ensidig  tolkning  af  Schleiermachers    »Gefiihl». 

Det  är  intressant  och  upplysande  att  jämföra  den  ut- 
veckling, som  å  ena  sidan  Reuterdahls  och  å  andra  sidan 
Schleiermachers  religionsbegrepp  undergått.  Härvid  må  först 
en  iakttagelse  göras  angående  den  i  »hvad  är  religion»  fram- 
ställda, från  Schleiermacher  lånade  religionsteorien.  Först 
1 82 1  har  denne  funnit  formeln  »känsla  af  absolut  beroende», 
hvarigenom  en    innehållsbestämning   vanns,    som    afgränsade 

*  Huber,  Die  Entwicklung  des  Religionsbegrifts  bei  Schleiermacher, 
sid.  239. 

'  Ibm  sid.  254. 


72 

den  religiösa  känslan  frän  andra  — ■  förut  hade  denna  gräns 
varit  mera  flytande,  ja  det  hade  t.  o.  m.  kunnat  heta  (1806), 
att  all  känsla  vnore  religiös.^  När  nu  Rsulerdahl  upptar 
denna  formel  »känsla  af  absolut  beroende»,  är  detta  ett 
bevis  —  som  dessutom  bestyrkes  af  hela  hans  öfriga  framställ- 
ning —  därpå,  att  han  icke  hämtade  sina  impulser  från  den 
»romantiske»  utan  från  den  senare  »teologiske»  Schleiermacher. 
Hans  hufvudurkunder  —  hvilka  också  citeras  i  »hvad  är  re- 
ligion» —  voro  första  upplagan  af  Der  christliche  Glaube 
1 82 1 — 22  och  den  tredje  af  Reden  (1821).- 

Schleiermachers  utvecklmg  gick  i  riktning  åt  ett  allt 
starkare  accentuerande  af  känslan.  Medan  han  i  Redens 
första  upplaga  hade  ställt  bredvid  denna  »åskådning  af  uni- 
versum »  — -  om  detta  begrepp  heter  det  t.  o.  m.  där :  »er  ist 
der  Ängel  meiner  ganzen  Rede»^  —  elimineras  så  småningom 
denna  senare  bestämning  bort,  och  känslan  får  behålla  fältet 
för  egen  del.  Afsikten  med  denna  förändring  är  att  så  efter- 
tryckligt som  möjligt  betona  religionens  subjektiva  karaktär. 
Det  får  icke,  vid  bestämmandet  af  religionens  innersta 
väsen,  finnas  kvar  någon  antydan  om  ett  objektixi:  element ; 
detta  skall  vinnas  genom  att  religionen  förlägges  helt  och 
hållet  inom  känslans  sfär  och  fattas  »såsom  en  ursprung- 
lig utsaga  om  ett  omedelbart  existensialförhällande.*  Reuter- 
dahl  däremot  blir  med  tiden  allt  mer  otillfredsställd  med 
den  rent  subjektiva  uppfattningen  och  inför  ett  objektivt 
element  1  definitionen:  »Gud  och  det  gudomliga.»  Reli- 
gionen blir :  »Gud  och  det  gudomligas  tillvaro  för  det 
omedelbara  medvetandet.»  Samtidigt  utsättas  »känslorna» 
för  kritik  —  äfven  de  starkaste  »slappas  och  dö.» 


'  Huber,  a.  a.  sid.  288. 

'  I  sammanhang  härmed  kan  nämnas  ett  ganska  egendomHgt  miss- 
tag, som  R.  gör  i  Th.  Q.  1829  I,  sid.  29.  Här  säger  han,  att  första  upp- 
lagan af  Reden  utkom  1806  och  tillägnades  en  svensk,  under  det  att 
första  upplagan  i  själfva  verket  som  bekant  utkom  1799  och  icke,  som 
de  följande,  var  tillägnad  G.  von  Brinkman. 

'  Reden,  sid.  32. 

^  Huber,  a.  a.,  sid.  288. 


73 

Denna  utvecklingsgång  står  i  intimaste  samband  med 
och  har  sin  fulla  motsvarighet  i  det  förändrade  sättet  att 
uppfatta  religionens  och  vetandets  inbördes  ställning.  När 
Schleiermacher  nämligen  karakteriserar  religionen  såsom  ett 
rent  subjektivt  tillstånd,  vill  han  därmed  hafva  afskilt  ifrån 
den  allt,  som  kunde  inl<räkta  på  dess  egenart,  särdeles  frän 
vetandets  håll.  Därför  måste  »åskådandet  af  universum», 
som  åtminstone  skenbart  tycktes  räcka  vetandet  handen,  och 
erinrade  om  Schellings  »intellektuella  åskådning»,  försvinna. 
»Auch  ein  subjektives  »Erkennen»  känn  die  Religion  nicht 
bleiben,  wenn  sie  von  objektiven  Erkennen  sich  deutlich  unter- 
scheiden  soll.  »^  Reuterdahl  bibehåller  visserligen  det  för  den 
.Schleiermacherska  åskådningen  af  görande:  den  bestämda 
åtskillnaden  i  princip  mellan  vetande  och  religion,  och  skärper 
t.  o.  m.  sin  polemik  mot  den  spekulativa  teologien,  som  ville 
låta  tron  försvinna  i  vetande,-  men  han  knöt  dock  å  andra 
sidan,  just  genom  sin  ofvan  omtalade  sträfvan  att  få  fram 
ett  objektivt  element  såsom  tillhörande  religionens  väsen, 
faktiskt  tillsamman  bandet  mellan  religion  och  vetande  fastare 
och  på  ett  annat  sätt  än  Schleiermacher.  Fides,  quae  creditur 
får  större  betydelse  än  förr,  den  kristna  sinnesbeskaffenhetens 
oskiljaktighet  från  den  kristna  läran  betonas  skarpare  —  allt 
i  sammanhang  med  Reuterdahls  växande  uppskattning  af  den 
kyrkliga   bekännelsen. 

Bredvid  dessa  skiljaktigheter  må  emellertid  anmärkas, 
att  han  fullkomligt  stämde  öfverens  med  Schleiermacher  där- 
uti,  att  religion  och  vetande,  fastän  till  väsendet  olika,  dock 
faktiskt  stodo  i  inbördes  ömsesidighetsförhållande  och  väl 
kunde  förlikas  med  hvarandra.  De  kunde  godt  ingå  för- 
bund och  bygga  tillsamman  i  samma  bröst.  »Så  naturlig 
som  en  motsättning  mellan  det  logiska  troendet  och  vetandet 
är,  så  onödvändig  är  den  mellan  den  religiösa  tron  och  ve- 
tandet ».^      Reuterdahls   teologiska   verksamhet   var   grundad 


'  Huber,  a.  a.  sid.  312. 

*  St.  Kr.  Not.  1842,  sid.  91. 

•'  St.  Kr.  Not.  1842,  sid.  92. 


74 

pä  den  fastaste  öfvertygelse  därom,  att  tro  och  vetande, 
fromhet  och  forskning  djupast  icke  kunde  skada,  utan  endast 
gagna  hvarandra. 

Det  linnes  knappast  något  i  Schleiermachers  religions- 
uppfattning, som  gifvit  anledning  till  så  många  förebråelser 
som  det  sätt,  på  hvilket  han  skildrat  religionens  och  mora- 
lens förhållande  till  hvarandra.  Det  kan  väl  dock  svårligen 
förnekas,  att  dessa  armiärkningar  ofta  nog  skjutit  öfver  målet. 
Det  är  med  fullaste  afsikt,  som  Schleiermacher  i  Reden  och 
Monologen  skiljer  de  båda  områdena,  framställande  i  Reden 
en  religion  utan  moral  och  i  Monologen  tvärtom.  Och  an- 
ledningen till  detta  förfarande  är,  att  han  alls  icke  vill  teckna 
båda,  sädana  de  uppträda  i  lefvande  lifvet,  utan  vill  söka 
upp,  hvad  hvardera  till  sitt  innersta  väsen  är,  vill  finna  den 
drifvande  kraften,  midtpunkten,  som  behärskar  det  hela. 
Men  samma  hand,  som  af  denna  anledning  skär  itu,  är  snar 
att  binda  tillsammans.  Detta  är  i  synnerhet  fallet  i  de  se- 
nare skrifterna.  Gå  vi  t.  ex.  till  första  upplagan  af  Glaubens- 
lehre  —  som  ju  varit  en  hufvudurkund  för  Reuterdahl  i 
fråga  om  hans  skriftställeri  från  tiden  omkring  1830  —  sä 
omtalas  här  fromheten  icke  blott  såsom  en  ständig  följe- 
slagarinna  till  det  sedliga  handlandet,  utan  detta  senare 
beskrifves  också  såsom  på  visst  sätt  (»nicht  unmittelbar ») 
framgående  såsom  verkan  ur  den  religiösa  känslan  —  i  öfver- 
ensstämmelse  med  all  känslas  natur  att  gifva  impuls.  From- 
heten är  in  concreto  källa  till  sedliga  handlingar,  detta  visar 
ju  redan  det  sätt,  på  hvilket  tros-  och  sedelära  hopbindas 
och  blott  skiljas  såsom  framställande  två  sidor  af  en 
och  samma  andliga  akt.^  Ja,  hela  den  kristliga  moralen 
deduceras  ur  modifikationer  af  den  religiösa  känslan.-  Men 
också  allaredan  i  Reden  höra  vi,  att  intet  skall  ske  »aus  Reli- 
gion» men  allt  »mit  Religion»-^  och  vidare:   »Praxis  haben  zu 


'    Der    chr.    Glaube,    första  uppl.  S  32,  cit.  efter  Huber,   a.  a.  sid. 

249  !■; 

'  Huber.  a.  a.,  sid.  297. 
^  Reden,  sid.  39. 


75 

wollen  ohne  Religion  ist  verwegener  Ubermut.»!  yjfj  dessa 
omständigheter  —  att  Schleiermacher,  då  han  skiljer  reHgion 
och  moral,  åsyftar  att  finna  hvarderas  väsen,  och  att  han 
sedan  äter  binder  de  båda  tillsammans  —  har  man  icke 
alltid  fästat  tillräckligt  afseende,  då  man  framställt  sina  an- 
märkningar. 

Men  därför  ha  dessa  visst  icke  alltid  varit  obefogade. 
Icke  blott  på  den  grund,  att  Schleiermacher  i  sina  tidigare 
skrifter  vid  sin  sträfvan  att  skilja  i  sär  gått  till  obestridliga 
öfverdrifter.  Han  nöjde  sig  icke  med  att  låta  abstraktionen, 
som  var  nödvändig  för  att  få  fram  religionens  inre  art,  vara 
abstraktion,  utan  kunde  framställa  isoleringen  såsom  en  brän- 
nande praktisk  fråga  och  något  faktiskt  önskvärdt.  »Af  den 
\etenskapliga  abstraktionen  gjorde  han  under  hand  ett  re- 
formatoriskt program.»-  De  religiösa  känslorna  —  heter  det 
—  fä  ej  föranleda  egentliga  handlingar.  »Ingen  droppe  reli- 
gion kan  blandas  med  sedlighet  utan  att  förbränna  den  och 
beröfva  den  dess  renhet.»-'  Sådana  ord  kunna  finna  till- 
räcklig förklaring  i  den  historiska  situationen.  Den  före- 
gående tiden  hade  vant  ensidigt  moralistisk.  Religionen  hade 
left  sitt  lif  icke  af  egen  kraft,  men  af  moralens  nåd.  Be- 
själad af  varm  känsla  och  glödande  hänförelse  för  religionens 
sak  reste  sig  Schleiermacher  för  att  befria  henne  ur  slafvenet, 
det  var  ju  icke  underligt,  om  han  med  »die  Religion  des  freu- 
digen  Rechtthuns»  för  ögonen  stundom  frestades  att  tvärt 
afklippa  bandet. 

Men  äfven  bortsedt  från  dylika  i  stridens  hetta  fällda 
yttranden  måste  man  säga,  att  Schleiermachers  hela  sätt  att 
.se  förhållandet  mellan  religion  och  moral  måste  blifva  li- 
dande däraf,  att  han  alltifrån  början,^  och  i  stigande  grad  lade 
nästan  all  tonvikt  på  religionens  passiva  sida.  Visserligen 
är  det  af  största  vikt,  att  de  motiv  för  viljan  komma  till  sin 


*  Reden,  sid.  30. 

-  Huber,  a.  a.  sid.  41. 

'  Reden,  sid.  61. 

''  Jmfr  särskildt  Reden,  sid.  40. 


;6 

rätt,  hvilka  härleda  sig  frän  denna  sida,  nämligen  därifrån 
att  »hela  människans  väsende  samlas,  så  att  det  kan  stå 
fullkomligt  mottagande  inför  en  andlig  makt.  »^  Och  det  är 
en  stor  gärning,  att  det  Schleiermacherska  religionsbegreppet, 
känsla  af  absolut  beroende,  kraftigt  pekat  på  dessa  motiv, 
de  som  »bilda  driffjädrar  för  viljan  till  en  inåtgående  energi »'- 
—  detta  gentemot  Ritschls  ord  om  att  Schleiermachers 
synpunkt  skulle  vara  moraliskt  indifferent.'^  Men  å  andra 
sidan  får  icke  religionens  aktiva  sida,  den  som  står  i  samband 
med  det  verksamma  lifvet,  och  de  motiv,  som  häraf  väckas 
till  lif,  lämnas  ur  sikte,  om  ej  bilden  af  förhållandet  mellan 
religion  och  moral  skall  blifva  dunkel  och  felaktig.  Ritschl 
och  den  af  honom  influerade  teologien  har  inlagt  en  stor  för- 
tjänst genom  att  rikta  uppmärksamheten  på  denna  aktiva 
sida. 

När  Reuterdahl  talar  om  förhållandet  mellan  religion 
och  moral,  ligger  det  icke  så  mycket  i  hans  intresse  att  såsom 
Schleiermacher  abstraherande  forska  efter  den  principiella 
åtskillnaden ;  han  har  mer  det  faktiska  ömsesidighetsförhål- 
landet  för  ögonen  och  konstaterar  därför  med  större  oförbe- 
hållsamhet den  religiösa  känslans  bestämmande  inverkan  på 
viljan.  Det  är  alltid  en  hufvudsak  för  honom  att  visa  hän  på 
detta :  den  absoluta  beroendekänslan,  säger  han,  för  »nöd- 
vändigtvis» med  sig,  att  man  lämnar  det  ändliga;  »from- 
heten, egentligen  boende  i  sinnet,  ingår  äfven  uti  och  ver- 
kar bestämmande  på  handlingen  och  lefvernet».^  Därjämte 
må  det  framhållas  såsom  betydelsefullt,  att  han  i  sina  dogma- 
tiska föreläsningar,  såsom  vi  redan  sett,  skildrar  den  kristna 
sinnesbeskaffenheten  äfven  såsom  »ett  verkande,  ett  sträf- 
vande,  ett  glädjefullt  och  ohejdadt  arbetande»,  m.  a.  o. 
betonar  religionens  aktiva  sida. 


^  Göransson,  utkast  till  en  undersökning  af  religionen  med  hänsyn 
till  moralen,  sid.   12.; 
*  Ibm.  sid.   13. 
'  Ibm  sid.   15. 
■•  Inl.  t.  Theol.  sid.  354. 


77 

Hittills  har  frågan  om  förhållandet  mellan  religion  och 
moral  setts  från  synpunkten  af  den  förras  betydelse  för  den 
senare,  det  bör  kanske  också  sägas  ett  ord  från  den  mot- 
satta synpunkten.  Här  visar  sig  då  en  svaghet.  Schleier- 
machers  teologi  —  och  detsamma  gäller  lärjungen  Reuter- 
dahls  —  har  icke  uppskattat  det  sedligas  betydelse  för  from- 
hetens öfvergång  från  möjlighet  till  verklighet,  h varförutan 
ingen  rätt  förståelse  kan  vinnas  af  sambandet  mellan  sedlig 
insikt  och  religiöst  lif.  Detta  sammanhänger  åter  därmed, 
att  Schleiermacher  nöjt  sig  med  att  betrakta  det  religiösa 
medvetandet  såsom  ett  faktum,  och  att  beskrifva  den  reli- 
giösa upplefvelsens  rikedom  utan  att  söka  skaffa  sig  klarhet 
öfver,  huru  denna  skänkes  åt  en  människa.^ 

Jag  sammanfattar  resultatet  af  den  nu  gjorda  under- 
sökningen i  fråga  om  förhållandet  mellan  Reuterdahls  och 
Schleiermachers  religionsbegrepp  i  fyra  satser,  i.  Reuterdahl 
har  upptagit  och  fasthållit  Schleiermachers  stora  grundtanke 
om  religionen  såsom  något  omedelbart,  en  upplefvad  personlig 
erfarenhet.  2.  Under  det  att  Schleiermachers  utveckling  går  1 
riktning  åt  att  fatta  religionen  såsom  något  rent  subjektivt  och 
han  därför  slutligen  förlägger  den  helt  och  hållet  inom  känslans 
område,  låter  Reuterdahl  så  småningom  känslan  träda  till- 
baka och  inför  ett  objektivt  element.  3.  Härmed  samman- 
hänger att  han  flyttar  vetandet  närmare  religionen  —  tvärt- 
emot förhållandet  hos  Schleiermacher.  4.  Reuterdahl  talar 
mera  direkt  och  oförbehållsamt  om  religionens  betydelse  för 
moralen. 


Gentemot  upplysningstidens  abstrakta  och  schablonmäs- 
siga allmänreligion  uppträdde  Schleiermacher  till  förmån  för 
de  historiska  religionernas  rätt.  Det  gifves  alls  icke  —  säger 
han  —  någon  »allmän»  eller   »naturlig»  religion,  blott  religio- 

^  Jmfr  Herrmann,  Christlich-protestantische  Dogmatik  i  Kultur  der 
Gegenwart  Theil  I,  Abt  IV,  sid.  597  f. 


78 

ner.  Religionen  är  alltid  »positiv»  och  »bestämd».  Dessa 
för  hela  den  följande  utvecklingen  så  högst  betydelsefulla 
tankar  vunno  helt  naturligt  den  lifligaste  genklang  i  Reuter- 
dahls  historiska  sinne;  han  upptog  dem  på  sitt  program  och 
utvecklade  dem  i  riktning  åt  ett  allt  starkare  betonande  af  de 
historiska  religionsbildningarna  såsom  omslutande  och  bä- 
rande individerna.  Tanken  att  den  individuella  religiositeten 
har  sitt  hem  i  en  positiv,  historisk  religion,  att  kristendomen 
är  en  »lefvande  historia,  i  hvars  midt  vi  befinna  oss  och  äro 
verksamma  deltagare  »,i  är  en  hörnsten  i  hans  teologiska  bygg- 
nad. Från  denna  synpunkt  betraktar  han  Schleiermacher ; 
då  han  vill  gifva  sin  lärofader  en  plats  bland  samtidens 
teologiska  riktningar,  ställer  han  honom  såsom  chef  för  »de 
historiske».^ 

När  Reuterdahl  i  sina  tidigare  skrifter  af  hithörande  art 
sökte  taga  fram  själfva  »väsendet»  i  religionen,  kunde  han 
visserligen  tala  om  denna  såsom  »i  sitt  upphof  nästan  gestalt- 
lös»,-^  men  det  står  dock  alltid  fast  för  hotiom  som  ett  orubbligt 
faktum,  att  all  verklig  religion  måste  uppträda  i  bestämd  ge- 
stalt. Det  i  sammanhang  härmed  uppkastade  spörsmålet,  huru 
den  »i  sig  själf  så  enkla»  religionen  kunnat  sönderfalla  i  så 
många  skiljaktliga  former,  besvaras  dels  genom  en  hänvisning 
till  att  samma  sak  icke  ens  på  känslan  verkar  lika.  Det  som 
väcker  den  enes  fröjd  väcker  motsatsen  hos  den  andre,  och 
»i  detta  fall  kunna  tusen  omständigheter  vara  af  inflytande, 
naturanlag,  temperament,  uppfostran,  fysisk  hälsa,  omgifning, 
klimat,  inhämtade  meningar  o.  s.  v.»*  Dels  —  och  det  är 
den  viktigaste  orsaken  —  kan  oändligheten  icke  »framstå  för 
en  människa  fullkomligt  ren,  färgfri  och  gestaltlös»,  om  vi 
än  »naturligtvis»  måste  erkänna,  att  den  är  sådan  i  sig  själf. 
»Vi  må  reducera  den  så  mycket  och  så  länge  som  helst,  någon 
form,  någon  färg,  något  mer  eller  mindre  individuellt  måste 


'  St.  Kr.  Not.   1842,  sid.  94. 

»  Th.  Q.  1829  I,  sid.  26  ff.     Inl.  t.  Theol.  sid.  6  ff,  79,  391. 

'  Th.  Q.  1829  III,  sid.  34. 

'  Th.  Q.  1828  II,  sid.  24;  jmfr  Inl.  t.  Theol.,  sid.  70. 


/9 

den  dock  alltid  för  hvarje  mänsklig  känsla  behålla.»^  Det 
slutliga  utbildandet  af  de  differenta  religionsformerna  sker 
sedan  därigenom,  att  »begreppet»  gör  känslorna  till  föremål 
för  reflexion.  »Begreppet  tillkom.mer  och  uppfattar  erfaren- 
heten och  gör  hvad  som  från  början  varit  och  väl  sedermera 
beständigt  skall  vara  känsla  också  till  kunskap  och  bildar 
en  religionslära  och  fixerar  en  tro,  hvari  myriader  människor 
finna  en  oförgänglig  tillfredsställelse,  en  oändlig  fröjd. »^  De 
många  olikheterna,  de  otaliga  nyanserna,  som  historien  upp- 
visar, äro  —  säger  Reuterdahl  en  annan  gång  —  rent  af  en 
nödvändighet.  När  begreppet,  som  själf  röner  inverkan  af  så 
oändligt  många  moment,  träder  fram  och  skall  uppfatta  den 
frän  annat  håll  gifna  fromheten,  är  det  icke  tänkbart,  »att 
hvarje  mer  eller  mindre  själfständigt  begrepp  på  enahanda 
sätt  uppfattar  fromheten.  Huru  litet  enhet  finna  vi  icke  uti 
olika  personers  uppfattande  af  blott  sinnliga  föremål,  af  veten- 
skapliga, af  estetiska? Och  likväl  skulle  det  spiritu- 
ellaste, det  mest  eteriska  af  allt,  tron,  religiositeten,  blott 
på  ett  sätt  kunna  inträda  i  tanken,  blott  pä  ett  sätt 
uttalas  af  tungan  ?  Det  är  icke  tänkbart,  vi  svara  tryggt ; 
det  är  icke  möjligt.  »- 

De  dogmatiska  föreläsningarna  framhålla,  att  »religion 
i  allmänhet»  och  »naturlig  religion»  icke  ha  någon  som  helst 
motsvarighet  i  verkligheten.  »Just  därföre»  —  heter  det 
här  —  »att  fromheten  är  till  blott  för  ett  oförmedladt  med- 
vetande, måste  den  vara  till  på  ett  bestämdt  sätt».  »Likaså 
litet  som  träd  eller  djur  eller  människa  i  allmänhet  kan 
vara  till  för  det  kroppsliga  ögat,  utan  detta  måste  vara  ett 
visst  djur,  en  viss  människa,  likaså  litet  kan  religion  i  all- 
mänhet vara  till  för  själens  öga;  detta  kan  icke  se  Gud  annor- 
lunda än  han  för  detsamma  uppenbaras.»-^ 

Det  är  lika  otjänligt  (och  oriktigt)  att  tala  om  natur- 
lig religion,   vare  sig   man   därmed   menar,    »att   människans 


»  Th.  Q.  1828,  sid.  24. 

-  Th.  Q.  1829  III,  sid.  34  f. 

'  Dogm.  förel.,  inledningen. 


8o 

egen  natur  och  eftertanke  kan  lära  henne  densamma  »^  — 
1  det  hänseendet  är  ingen  rehgion  naturhg  —  eller  man 
fattar  den  såsom  »de  från  en  verklig  religion  abstraherade 
satser,  som  förståndsresonnement  kan  uppställa  om  Gud  och 
gudomliga  ting»  —  »sådana  resonnementer  sakna  allt  lif,  och 
ha  aldrig  hos  något  folk,  knappt  hos  några  individer  ut- 
gjort hvad  man  kallat  dess  religion.  Denna  framträdde 
däremot  alltid  på  något  särskildt  sätt,  i  någon  egen  ge- 
stalt, med  karaktärer,  som  gjorde  den  urskiljbar  från  hvar 
och  en  annan  religion.  »^  Därför  kan  man  tala  om  religioner 
»något  så  när  på  samma  sätt  som  man  talar  om  stater». 
I  skriften  »om  det  theol.  studium»  hade  uppställts  så- 
som motsats  mot  religion  i  allmänhet  »religion  i  synnerhet» 
eller  »positiv»  religion.  Den  förra  är  blott  till  in  abstracto 
och  faller  under  filosofiens  domvärjo,  medan  den  senare  är 
teologiens  föremål.-  I  de  dogmatiska  föreläsningarna  vill 
Reuterdahl  ännu  mera  pointera  sin  afvoghet  mot  allt  tal  om 
»religion  i  allmänhet»,  uttrycket  positiv  religion  bör  falla  bort 
såsom  obehöfligt:  »då  ingen  religion  har  funnits  eller  finnes, 
utan  den  som  man  menar  med  positiv,  så  kan  predikatet 
gärna  undvikas». 

I  nära  anslutning  till  Schleiermacher^  gör  Reuterdahl  i 
sina  dogmatiska  föreläsningar  ett  försök  att  bestämma  de 
olika  religionsformernas  karaktär  och  förhållande  inbördes. 
Denna  gruppering  utföres  med  hänsyn  till  det  sätt,  på 
hvilket  Gud  framträder  för  det  omedelbara  medvetandet  (en- 
ligt äldre  terminologi:  det  oändliga  för  beroendekänslan). 
Han  följer  alltså  andra  uplpagan  af  Glaubenslehre,  hvil- 
ken  indelar  efter  förhållandet  till  religionens  objekt,  un- 
der det  att  däremot  Glaubenslehres  första  upplaga  indelar 
efter  religionens  »Starke  und  Erregung»  —  detta  i  när- 
mare öfverensstämmelse  med  Schleiermachers  religionsbe- 
grepp. 


^  Inl.  t.  de  dogm.  förel. 

'  Om  det  theol.  stud.  sid.  7. 

^  Der  chr.  Glaube,  andra  uppl.  §§  7  —  10. 


Tre  stadier  urskiljas,  i)  Fetischismen,  där  ett  en- 
skildt  ting-  —  en  så  kallad  fetisch  —  gällt  för  Gud.  In- 
skränktheten 1  gudsbegrepp  visar  blott,  »huru  djupt  behofvet 
af  en  Gud  är  nedlagdt  i  den  mänskliga  naturen  och  huru 
denna  alldeles  icke  utan  en  Gud  kan  hafva  tillvaro».  2) 
Polyteismen  anser  Gud  vara  förborgad  bakom  de 
synliga  tingen;  världskrafterna,  —  de  naturliga  och  de 
moraliska  —  äro  Gudar.  Ett  gudasystem  uppstår.  3)  Högst 
står  monoteismen.  I  allt  och  genom  allt  verkar  blott  en 
mäktig-  ande.  I  stället  för  enskildheter  och  mångfald  träder 
enhet.  Utvecklmgen  går  från  de  föregående  stadierna  till 
monoteismen,  historien  visar  öfvergångar  dit  såväl  från  fe- 
tischism  som  från  polyteism ;  en  motsatt  väg  är  otänkbar. 

Monoteismen  har  att  taga  sig  till  vara  för  tvänne  ensi- 
digheter, dels  den  fetischistiska,  då  Gud  på  antropopatiskt 
sätt  föreställes  som  »en  bakom  molnen  sittande  människa» 
—  fullt  fri  från  antropomorfism  kan  monoteismen  dock  icke 
bli,  alldenstund  den  icke  har  annan  tanke  och  annat  språk 
än  människans  att  begagna  —  dels  åter  för  en  motsatt  en- 
sidighet, den  panteistiska,  som  följdriktigt  utgår  från  poly- 
teismen, sam.manblandar  lifvets  källa  och  upphof  med  dess 
synliga  företeelser  och  mångfald  och  förvandlar  Gud  till 
en  liflös  abstraktion.  Allt  det  sanna  i  panteismen  har 
monoteisten  i  sin  hufvudsats :  Gud  le  f  v  er,  hvarigenom 
han  gör  front  både  mot  den  inskränkthet,  som  låter  lifvet 
vara  något  en  gång  gjordt,  och  mot  »den  obestämdhet,  som 
i  allt  blott  ser  krafter,  men  ingenstädes  upptäcker  krafter- 
nas medelpunkt  och  ännu  mindre  kan  erkänna  en  Icrafternas 
styresman  och  herre».  Att  observera  är,  att  Reuterdahl  icke 
begapar  uttrycket  Guds  personlighet  såsom  motsättning 
mot  panteistiska  föreställningssätt.  I  sin  dogmatiska  fram- 
ställning behandlar  han  också,  såsom  vi  längre  fram  skola 
se,  Guds  personlighet  såsom  »en  biföreställning»  till  hufvud- 
satsen  att  'Gud  lefver'  eller  att  'Gud  är  en  ande'. 

Inom  monoteismen  urskiljas  två  arter,  allteftersom  »den 
fullkomliga  afhängigheten  af  Gud»  är  af  mera  emottagande 

Aitlén,    Reuterdahl.  6 


(lidande,  njutande)  eller  mera  aktivt  slag,i  hvarvid  det  dock 
anmärkes,  att  denna  åtskillnad,  fastän  den  är  i  ögonen  fal- 
lande och  verklig-»,  dock  icke  är  absolut.  Till  det  förra 
slaget  hör  muhammedanismen  —  »om  en  moralisk  handling, 
om  en  i  Gud  företagen  och  för  Guds  skull  verkad.  Gud  allt- 
jämt åsyftande  handling  visar  sig  muhammedanismen 
mindre  angelägen »  —  till  det  senare  judendom  och  kristen- 
dom. Åtskillnaden  mellan  dessa  båda  består  dels  däri,  att 
kristendomen  mera  än  judendomen  känner  söndringen  mel- 
lan Gud  och  människor,  dels  och  framför  allt  däri,  att 
kristendomen  erkänner  ett  upphäfvande  af  denna  söndring. 
»Mänsklighetens  försoning  genom  människan  Jesus  är  det 
sista,  men  det  hufvudsakliga  och  egentligen  konstituerande 
draget  af  kristendomen  ».^  Reuterdahl  lägger  särskild  vikt  på, 
att  försoningen  sker  genom  människan  Jesus,  icke  — 
detta  säges  mot  den  spekulativa  teologien  —  genom  »mänsk- 
ligheten i  allmänhet»,  »det  mänskliga  förnuftet»  eller  »det  i 
Jesus  framträdande  förnuftet». 

Hans  religionsschema  får   alltså  följande   utseende: 

I.  Fetischism.     2.    Polvteism.     "?.    Monoteism. 


a.  b. 

emottagande  aktiv 

muhammedanism     iudendom 
kristendom 


'  Enligt  Schleiermacher  äro  de  båda  arterna  den  ästetiska  och  den 
teleologiska.     Der  chr.  Glaube,  §  9,  i. 

-  Jmfr  Der  chr.  Glaube  §  11:  »Das  Christenthum  ist  eine  der 
teleologischen  Richtung  der  Frömmigkeit  angehörige  monotheistische 
Glaubensweise,  und  unterscheidet  sich  von  andern  solchen  wesentlich 
dadurch,  dass  allés  in  derselben  bezogen  wird  auf  die  durch  Je- 
sum  Christum  von  Nazareth  vollbrachte  Erlösung.  År  1828  (T.  Q.  1828 
III,  sid.  55)  beskrifver  R.  kristendomen  såsom  den  religion,  där  man 
lefver  i  Gud  och  det  oändliga  så,  som  detta  för  oss  genom  Kristus  och 
hans  lära  uppgått-.  »Inledning  till  theologien»  låter  den  sats,  genom 
hvilken  apologetiken  skall  uttrycka  kristendomens  väsen  och  egendom- 
lighet, få  följande  lidelse:  »Människan,  skild  från  Gud  genom  synden, 
återförenas  med  Gud  genom  Jesum  Kristum».  —  Inl.  t.  theol,  sid.  82. 


83 

Man  kan  knappast  säga,  att  detta  schema  företer  nå- 
gon originalitet  i  jämförelse  med  det  Schleiermacherska. 
Det  delar  dess  brister  med  dess  förtjänster,  och  bland  de 
förra  främst  dess  konstruktiva  karaktär.  Båda  kunna  lämp- 
ligen tjäna  som  bevis  på  oriktigheten  af  åsikten,  att  en 
Böfversikt  af  fromhetsgestalterna»  skall  utföra  sitt  verk  filo- 
sofiskt och  icke  historiskt.^  Den  senare  religionsvetenskap- 
liga forskningen  har  också  under  sitt  alltjämt  fortgående 
arbete  på  vinnandet  af  en  tillförlitlig  öfversikt  af  religionerna 
väsentligen  korrigerat  det  Schleiermachersk-Reuterdahlska 
schemat. 

Alla  dessa  olika  fromhetsgestalter  äro,  säger  Reuterdahl, 
»individer  af  samma  familj».-  De  hafva  alla 
något  gemensamt  i  erkännandet  af  det  oändliga  och  det  där- 
med förbundna  sträfvandet  att  komma  detta  så  nära  som 
möjligt.3  Därför  bilda  de  alla  ett  stort  gemensamt  helt,  »den 
stora,  universella  kyrkan»  eller  »det  samhälle  af  människor, 
som  i  allmänhet  äga  fromhet,  den  må  nu  vara  af  hvad  sär- 
skild art  och  beskaffenhet  som  helst  »^  —  universell,  därför  att 
fromheten  är  en  grundförmögenhet  hos  människan,  hvilkens 
frånvaro  endast  kan  förklaras  som  »en  monstrositet»;  histo- 
rien har  öfverallt  förnummit  »åtminstone  en  skymt  af  kyrkans 
hvitglänsande  murar.'*  Tanken  på  religionernas  samhörighet 
och  släktskap  är  en  ofta  återkommande  och  i  Reuterdahls 
hela  teologiska  skriftställarskap  mycket  framskjuten  tanke. 
Fromhet  finnes  i  alla  religioner,  och  hvarhelst  fromhet  iinnes, 
där  finnes  ock  gudomlig  uppenbarelse ;  uppenbarelse- 
karaktär tillkommer  alltså  alla  religioner. 
Jag  hämtar  några  karakteristiska  uttalanden  härom  från  olika 
tider.  »Alla  religionsformer  förtjäna  vår  aktning,  emedan 
de  alla  innebära  något,  som  för  människan  är  eller  åtminstone 
varit  af  helig  betydelse . . .     Man  kan  icke  så  mycket  tillsluta 


^  Inl.  t.  theol.  sid.  68. 

^  Dogm.  förel.,  inledn. 

'  Th.  Q.  1829  III,  sid.  32  f. 

*  Th.  Q.   1829  III,  sid.  32. 


84 

sina  ögon  för  allt  hvad  till  människohistoria  och  människotanke 
hörer,  att  man  icke  skulle  kunna  jämföra  andras  religiösa 
erfarenhet  med  sin  egen,  och  således  medgifva,  att,  om  också 
andras  är  till  beskaffenheten  aldrig  så  mycket  underlägsen 
ens  egen,  denna  dock  till  slaget  kan  med  andras  vara  jäm- 
förlig». Sä  heter  det  1828.^  Reuterdahls  »inledning  till 
theologien»  opponerar  mot,  att  sanning  uppställes  såsom 
kännetecken  på  en  viss  religion,  och  osanning  på  de  öfriga; 
hvarje  fromhetsgestalt  måste  äga  någon  sanning.  »En  rent 
af  sannings-  och  grundlös  fromhet  kan  lika  så  litet  tänkas 
som  vara  till».  Och  »föga  bättre  är  skillnaden  mellan  uppen- 
barad och  icke  uppenbarad  eller  naturlig  religion»;-  i  öfver- 
ensstämmelse  härmed  säges  apologetiken  öfverskrida  sina 
gränser,  »om  den  vill  göra  kristendomen  till  den  enda 
sanna  fromhetsgestalten»  och  de  öfriga  till  idel  förvillelse.-^ 
I  en  uppsats  från  1842  frågas:  »Skall  man  icke  kunna  vara 
en  god  kristen  och  tillika  erkänna,  både  att  gudsfruktan  pä 
något  annat  sätt  än  det  kristna  kan  utbilda  sig,  och  att  den 

kristna  gudsfruktan  kan  på  mer  än  ett  sätt  utbildas? 

Vi  veta  visserligen,  att  människan  är  en  myra,  som  icke 
utan  fara  att  förgås  kan  skilja  sig  från  sin  stack,  —  -- 
men  vi  veta  ock,  att  denna  myra  kan  se  opp  från  sin 
stack,  och  d  ä  r  u  t  o  m  såväl  som  d  ä  r  1  n  o  m  erkänna  den 
Gud  och  den  natur,  i  hvilka  hon  och  alla  andra  myror 
hafva  sin  tillvaro.  »^  De  dogmatiska  föreläsningarna  fastslå  : 
»icke  blott  kristendomen  utan  äfven  de  öfriga  religionerna 
äro  uppenbarelse».^ 

Reuterdahl  väntar  sig  gensägelse  mot  denna  åskådning  ;6 


^  Th.  Q.   1828  II,  sid.  25,  jmfr  Om  det  theol.  studium  sid.  22. 

-  Inl.  t.  theol.,  sid.  69. 

'  Ibm  sid.  88,  jmfr  sid.   5. 

■*  St.  Kr.  Not.  1842,  sid.  146  f. 

^  Dogm.  förel.,  inledn. 

"  I  Nordisk  kyrkotidning  d.  2i  okt.  1840  och  d.  27  jan.  1841  fram- 
ställes  R.  såsom  >på  en  gång  katoHk.  kalvinist  och  muhammedan,  för- 
enande i  sig  en  mångsidighet,  som  icke  ens  försmår  kristendomens  arg- 
aste   fiende,   Islamismen>.     Beskyllningen  för  muhammedanism  grundar 


<S5 

tar  den  icke  bort  det  gudomliga  från  kristendomen  ?  Den 
blir  ju  blott  »species  bland  species  och  icke  den  enda  san- 
ningen och  saligheten  »,1  de  öfriga  kunna  ju  möjligen  äga 
lika  mycken  sanning.  Svaret  blir :  kristendomen  kan  visas 
hafva  den  högsta  och  ädlaste  platsen  bland  de  andra,  den 
förnämstas  värde  förringas  ej  af  att  andra  finnas.  »Ar 
det  icke  med  denna  och  de  öfriga  på  samma  sätt  som  med 
Kristus  och  de  öfriga  människorna:  han  var  öf  ver  dem  alla, 
och  dock  dem  jämlik?»^  Och  vidare:  kärleken  till  det 
egna  hemmet,  det  egna  landet  upphör  ej  för  det  att  andra 
hem  och  länder  finnas  till.  »Kan  man  ens  älska  något, 
om  man  icke  älskar  ett  visst?»-  Jag  citerar  slutligen 
in  extenso  det  både  vackra  och  välgrundade  svar,  som  Reu- 
terdahl  i  sina  dogmatiska  föreläsningar  ger  på  dylika  in- 
vändningar. »Skulle  ett  medgifvande  häraf  (af  de  öfriga 
religionernas  uppenbarelsekaraktär)  vara  så  betänkligt  ? 
Hafva  icke  alla  religioner  det  gemensamt,  att  de  erkänna  en 
Gud  ?  Och  är  det  så  förnedrande  att  tillstå  sig  vara  i  släkt 
till  dem,  som  erkänna  en  Gud  ?  Hela  mänskligheten  är  ju  i 
alla  fall  just  såsom  mänsklighet  i  inbördes  släktskap. 
Släktskapsförhållandet  tycker  jag  ingalunda  förnedras  eller 
förbittras,  men  väl  upphöjas  och  förljufvas  däxaf,  att  ett  guds- 
medvetande är  gemensamt  för  hela  släkten.  Tag  bort  detta 
och  mänskligheten  är  intet  annat  än  ett  släkte  af  apor,  kanske 
något  slugare,  men  också  mycket  grymmare  och  vildare  än 
det  för  oss  bekanta.  Men  är  det  nu  ingen  skam  att  genom 
sitt  gudsmedvetande  stå  i  beröring  med  hela  mänskligheten, 
så  är  det  väl  icke  heller  så  betänkligt  att  låta  detta  med- 
vetande för  andra  så  väl  som  för  oss  vara  en  uppenbarelse. 
Hvarifrån   skulle   väl   de   andra   ha   fått   sitt,  om    icke   från 


sig  närmast  på  en  tes,  som  R.  skulle  ha  försvarat,  hvilken  innehöll,  att 
muhammedanismen  icke  vore  så  olämplig  (non  ita  incommoda)  för  noma- 
der. Enligt  hvad  R.  upplyser  i  Th.  Q.  1S40  sid.  350  var  han  emellertid 
icke  författare  till  denna. 

^  Om  det  theol.   Stud.  sid.  22. 

*  Ibm  sid.  23;  samma  tanke  finnes  .St.  Kr.  Not.  1842,  sid.  146  och 
flerestädes. 


86 

den  Gud,  som  deförnimma?  Förnimma  vi  mera  af 
honom,  ar  han  för  oss  i  ett  klarare  och  härhgare  ljus  närva- 
rande, så  låtom  oss  för  det  första  därföre  tacka  den  godhet 
och  kärlek  af  honom,  hvaraf  vi  alldeles  oförskyldt  blifvit  del- 
aktiga, och  låtom  oss  för  det  andra  vara  mera  angelägna  att  i 
ett  klarare  ljus  införa  de  i  ett  mindre  sträfvande,  än  att 
frånkänna  dessa  all  gudomlig  uppenbarelse.  Saknade  dessa 
all  sådan,  så  vore  också  a  1 1  möjlighet  försvunnen  att  bibringa 
dem  den  bättre.  Därigenom  att  kristendomen  och  de  andra 
religionerna  hafva  något  gudomligt  tillsammans,  därigenom 
att  de  alla  erkännas  för  att  vara  gudomliga  uppenbarelser, 
har  kristendomen  en  kraft  att  till  fullkomlighet  upplyfta  de 
öfriga.  Vore  blott  kristendomen  gudomlig,  men  de  öfriga 
idel  förvillelse  och  lögn,  så  vore  ingen  öfvergång  möjlig. 
Af  törne  varder  ej  fikonträd,  af  tistel  ej  vinstock. 
Däremot  säger  Paulus  just  med  hänseende  till  förhållandet 
mellan  en  klarare  och  en  mindre  klar  gudomlig  uppenbarelse, 
att  kvistar  af  vildoljoträdet  kunna  inympas  i  det  sannskyl- 
diga oljoträdet  och  blifva  delaktiga  af  dess  rot  och  fetma. 
Skulle  vi  i  vårt  bedömande  af  de  icke-kristna  behöfva  att 
vara  strängare  än  Paulus  ?»! 

Vi  se,  huru  varmt  det  ligger  Reuterdahl  om  hjärtat  att 
gentemot  allt  sträfvande  för  kristendomens  absoluta  isole- 
rande fasthålla  vid  tanken  på  hvarje  religions  delaktighet  i 
den  gudomliga  uppenbarelsen  och  på  relativiteten  i  den  mänsk- 
liga uppfattningen  af  det  gudomiliga.  All  religion  är  sann, 
kristendomen  är  den  högsta.  Det  kan  synas  vara  en  mot- 
sägelse, när  han  likasom  Schleiermacher  talar  om  alla  reli- 
gionsformer såsom  sanna  och  därjämte  om  en  såsom  san- 
nare och  högre.  Förklaringen  ligger  däri,  att  ordet  sann  den 
förra  gången  tages  i  objektiv  och  den  senare  i  subjektiv  be- 
tydelse. Här  —  vid  den  »allmänna»  uppenbarelsen  och 
Icristendomen  såsom  primus  inter  pares  —  gör  Reuterdahl 
halt.  För  hans  betraktelsesätt  spelar  i  själfva  verket  den  i 
våra  dagar   så   mycket   omskrifna   frågan   om   kristendomens 

*  Dogm.  förel.,  inledningen. 


absoluthet  ingen  egentlig  roll.  Hans  religionsjämförelse  kän- 
ner intet  försök  att  vindicera  en  »särskild»  uppenbarelse- 
karaktär åt  den  kristna  utvecklingslinjen,^  eller  att  på  något 
sätt  förmedla  tanken  på  kristendomens  fullkomlighet  och 
på  Kristus  såsom  gudomlig  »i  ordets  fulla  och  alldeles  egent- 
liga förstånd»  med  sin  religionshistoriska  relativism.  Pro- 
blemet om  kristendomens  absoluthet  hör  ock  i  sin  tillspets- 
ning först  en  senare  tid  till.- 


3- 
Schleiermachers  uppträdande  för  de  »positiva»,  historiska 
religionernas  rätt  står  i  nära  samband  med  hans  betonande 
däraf,  att  religionen  faktiskt  och  nödvändigt  leder  till  gemen- 
skap, till  samfundsbildningar.  Alltifrån  början  framställde 
han  religionen  såsom  samfundsbildande  makt:  »ist  die  Reli- 
gion einmal  so  muss  sie  notv/endig  gesellig  sein»."  Visser- 
ligen ställde  icke  Redens  första  upplaga  begreppen  kyrka  och 
kyrkligt  samfund  i  relation  till  de  historiska  religionerna. 
Detta  skedde  först  så  småningom  genom  den  förvandling,  som 
Schleiermachers  kyrkobegrepp  undergick.  Reden  tecknade  i 
stället  kyrkan  i  motsats  till  den  verkliga  »oegentligt  s.  k. 
kyrkan  »4  såsom  ett  idealiseradt  andligt  brödraskap,  omfat- 
tande de  fromma  inom  alla  religioner,  i  det  att  »all  åtskill- 
nad flöt  Ijuft  tillsammans».^  I  denna  kyrkobild  »förband  sig 
herrnhutisk  mystik  och  romantisk  exklusivitet  till  fantastisk 
idealism».^'  Men  snart  ägde  en  förskjutning  rum,  kyrkan 
kom  att  betyda  de  frommas  gemenskap  inom  en  positiv  reli- 
gion, och  slutligen  synes  Glaubenslehre  sätta  likhetstecken 
mellan  kyrka  och  positiv  religion.''     Det  behöfs  knappast  på- 

^  Jag  hänvisar  till  Söderblom,  Uppenbarelsereligion  1903. 
-  Jmfr  Troeltsch,  Die  Absolutheit  des  Christentums.  sid.  9. 

*  Reden,  sid,  92. 

*  Reden,  sid.  131. 
^  Reden,  sid.  103. 

**  Pfleiderer,  die  Entwicklung  d.  prot.  Theol.,  sid.  49. 
'  Huber,  a.  a.,  sid.  301. 


88 

pekas,  hvilken  stor  förtjänst  detta  hänvisande  på  den  religiösa 
gemenskapens  betydelse  betecknade  i  jämförelse  med  den 
föregående  tidens  ensidigt  individualistiska  syn  på  religionen 
och  ej  heller  hvilken  inverkan  Schleiermachers  starka  accentue- 
rande af  kyrka  och  kyrkosamfund  haft  för  hela  den  följande 
teologiska  utvecklingen  —  jag  erinrar  blott  med  af  seende  på 
denna  senare  om  hvad  det  betydt,  att  han  knöt  kyrka  och 
teologi  fast  tillsamman,  och  att  han  för  första  gången  ut- 
tryckligen ville  ge  en  framställning  af  »den  kristna  tron 
enligt  den  evangeliska  kyrkans  grund- 
satser.» Reuterdahl  kunde  godt  i  anslutning  till  Dorner 
säga  om  Schleiermacher,  att  han  »gärna  företrädesvis  kan 
kallas  kyrkans,  den  tillvarande  bestämda  kyrkans  teolog.  »^ 

Detta  ville  också  Reuterdahl  framför  allt  vara.  Vi  hafva 
redan  hört,  hvilken  tonvikt  han  lägger  därpå,  att  individen 
har  sitt  hem  i  en  historisk  religionsform ;  härifrån  går  hans 
tanke  omedelbart  öfver  till  den  religiösa  gemenskapens  be- 
tydelse, ty  Reuterdahl  koordinerade  alltifrån  början  de  histo- 
riska religionsformerna  och  de  olika  religiösa  samfunden. 

Religionen  kan  —  säger  han  —  icke  nöja  sig  med  in- 
divider; »för  positiv  religion  är  icke  ens  en  mängd  sådana 
tillräcklig.  Den  fordrar  nödvändigt  sammanbindningar  af 
de  särskilda  delarne;  den  fordrar  ovillkorligen  associationer. »- 
Denna  tanke  återkommer  ofta  och  med  större  och  större  efter- 
tryck. År  1857  heter  det:  »för  all  religion  är  det  egendomligt 
och  väsentligt  att  syfta  till  samstämmighet,  till  förening.  En 
blott  för  individer  bestående  religion  finnes  icke,  har  icke 
funnits.»-^  Schleiermacher  genomför  klarare  följande  åtskill- 
nad: den  religiösa  samfundsbildningen  är  icke  något  egent- 
ligt karakteristikum  för  religion,  men  denna  leder  faktiskt  och 
nödvändigt  till  gemenskap.^ 

Att    religionen    måste    vara    samfundsbildande    framgår» 


Th.  Q.   1840  sid.  292. 

Om  det  th.  Stud.,  sid.  8. 

Sv.  Kt.  1857,  sid.  7.     Jmfr  1859,  sid.  33. 

Huber,  a.  a.  sid.  300. 


89 

säger  Reuterdahl,  af  dess  betydelse.  Ty  »ju  viktigare  en 
tilldragelse  är,  ju  mer  den  rörer  det  hos  oss  allra  väsent- 
ligaste, desto  kraftigare  verkar  den  till  bildande  af  sam- 
hällen ».^  Han  jämför  fromheten  med  rätten.  »Liksom  rätten 
bildar  sina  samhällsföreningar,  så  bildar  ock  fromheten  sina, 
hvilkas  alla  medlemmar  visserligen  icke  i  allt  äro  lika,  men 
hvilka  dock  i  hänseende  till  fromheten  äro  med  hvarandra 
mycket  närmare  förbundna  än  med  medlemmarne  af  andra 
fromhetsföreningar».'-  Hvarje  positiv^  religion  framträder  en- 
ligt Reuterdahls  terminologi  i  ett  »samhälle»,  kristendomen  i 
en  kyrka  ».-^ 

Kristen  tro  är  nödvändigt  förbunden  med  kristen  kyrka. 
»Tron  bygger  kyrkan,  men  kyrkan  är  å  andra  sidan  en  nöd- 
vändig följd  af  tron»."*  Den  är  »kristendomens  kropp ».^ 
Tron,  sinnesbeskaffenheten  är  det  primära.  Nedanför  denna 
och  härledande  sig  ur  denna  står  samhällsföreningen  bredvid 
läran  och  handlingen.  Mellan  dessa  tre  sekundära  element 
råder  däremot  intet  subordmationsförhållande,  de  betinga 
hvarandra  och  fullständiggöra  hvarandra,*^  och  missrikt- 
ningar uppstå,  sä  snart  någon  af  dem  vill  upphäfva  sig 
på  den  andres  bekostnad,  såsom  t.  ex.  samhället,  kyrkan  i 
katolicismen,  eller  läran  —  »en  vådlig  förvillelse,  från  hvilkea 
protestantismen   väl  icke  alltid  hållit   sig  ren».*' 

Då  Reuterdahl  säger,  att  kyrkan  har  sin  grund  i  den 
kristna  fromheten,  vill  han  därmed  också  hafva  sagt,  att 
den  ytterst  härleder   sig   från  Kristus.      Frågan    om    Kristus 

*  Dogm.  förel-,  inl. 

-  Om  det  theol.  Stud.,  sid.  21. 

^  Det  är  endast  med  en  viss  i-eservation  (jmfr  Th.  Q.  1829  III,  sid. 
32,  37)  som  R.  någon  gång  talar  om  »den  stora  universella  kyrkan», 
hvilken  innefattar  alla  människor,  som  äga  fromhet;  ty  egentligen  hör 
ordet  endast  kristendomen  till.  Han  tillägger:  »dock  vi  missbruka  kanske 
benämningen  kyrka,  som  utan  tvifvel  har  en  mera  egentlig  och  specifik 
betydelse»;  längre  fram  heter  det:  vi  talade,  /as/tfft  oegeniligt  om  den 
universella  kyrkan». 

'  Dogm.  förel.  inl. 

•"'  Om  det  theol.  Stud.,  sid.  9. 

"  Dogm.  förel.  inl. 


90 

har  velat  grundlägga  en  kyrka  kan  visserligen  besvaras  både 
med  ja  och  nej.  Han  ville  förkunna  Guds  rike.  Men  detta 
framställes  såsom  något  tillkommande,  icke  såsom  något  när- 
varande. Jesu  gudsrikesförkunnelse  bär  enligt  Reuterdahl 
en  starkt  eskatologisk  prägel.^  Inträdet  i  det  tillkommande 
»himmelriket»  eller  »Gudsriket»  är  emellertid  knutet  fast  vid 
en  fordran  på  »helighet  och  fromhet»,  och  tänker  man  sig  nu 
alla  människor,  som  under  jordelifvet  bereda  sig  till  inträde 
i  detta  rike,^  kan  man  i  denna  mening  —  i  full  öfverensstäm- 
melse  med  Jesus  själf  —  tala  om  en  kyrka.  Kyrkan  blir  allt- 
så: »de  till  himmelriket  sig  beredande  människorna»,  och 
Kristus  har  velat  grundlägga  en  kyrka,  »så  vida  som  denna 
utgör  en  förening  mellan  människor,  hvilka  eftersträfva  den 
innerligaste,  den  närmaste  förening  med  Gud.  »Föreningen 
är  egentligen  af  inre  art  —  den  fromhet  som  åsyftas  kan  ut- 
tryckas med  orden  »enhet  med  Gud  genom  Kristus»  —  men 
är  »så  vida  också'  en  yttre,  som  de  sig  förenande  männi- 
skorna också  äro  till  i  det  yttre,  kunna  biträda  hvarandra  och 
liksom  upplyfta  hvarandra  till  Herran  ».^  Härmed  är  också 
gifvet,  att  arbete  för  fromhetens  befordrande  genom  utbyte 
af  de  religiösa  erfarenheterna  blir  kyrkans  egentliga  ändamål. 
Liksom  Reuterdahl  på  tal  om  de  olika  religionsformerna 
ställt  sig  skarpt  afvisande  mot  försök  att  tillägga  en  enda 
sanningshalt  med  uteslutande  af  de  öfriga,  så  är  det  inför 
den  i  historien  förefintliga  splittringen  mellan  de  olika  kristna 
kyrkorna  en  hufvudsats  för  honom,  att  alla  äro  sanna  och 
verkliga  former  af  kristendom^  —  en  sats,  som  han  ofta  nog 


^  Han  öfverensstämmer  häri  med  hvad  som  gjorts  gällande  i  den 
nyaste  exegetiken,  af  J.  Weiss  m.  fl.  —  Endast  på  ett  sätt  vill  R.  vara 
med  om  att  låta  Guds  rike  betyda  något  redan  kommet  —  om  vi  flytta 
tiden  in  i  evigheten  och  göra  »hvart  nu  till  ett  alltid,  hvar  tid  till  en 
evighet >>;  då  äro  i  djupaste  mening  de  orden  uppfyllda,  att  Guds  rike 
icke  kommer  med  utvärtes  håfvor,  utan  är  invärtes  uti  oss.  —  Th.  Q. 
1829,  III,  sid.  13. 

-  Th.  2.  1829  III,  sid.  5^15- 

'  Inl.  t.  theol.,  sid.  88;  jmfr  t.  ex.  ProtocoU  och  handlingar  rörande 
prestmötet  i  Upsala  1865,  sid.  73. 


91 

har  anledning  att  draga  i  härnad  för  gent  emot  i  den  sam- 
tida svenska  litteraturen  framträdande  motsatta  åskådningar, 
särskildt  med  afseende  på  katolicismen.  När  man  t.  ex.  i 
ett  förslag  till  ritualformulär  vid  öfvergång  från  katolicismen 
till  protestantismen  talade  om  det  påfviska  mörkret  och 
villfarelsen»  och  »det  felaktiga  i  den  katolska  tron»,  manar 
Reuterdahl  att  skona  katolicismen  från  dylika  tillmälen,  »åt- 
minstone vid  offentliga  och  religiösa  tillfällen.  Tillgifven- 
heten  för  protestantismen  behofver  icke  vara  aiindre  stark 
eller  yttrandet  däraf  mindre  lefvande  och  sant,  för  det 
man  lämnar  allt  främmande  åsido  ».^  När  en  anonym  för- 
fattare i  »Skandia»  skrifver  om  den  protestantiska  kyrkan 
såsom  den  absolut  sanna,  om  omöjligheten  för  en  katolik 
att  skrifva  en  kristlig  kyrkohistoria  och  om  »den  konse- 
kv^ent  sanningsskyende»  katolska  församlingen,  svarar  haa 
i  en  recension:  »Ref.  vågar  för  sin  del  icke  att  uttala  en  så- 
dan dom.  I^an  tror,  att  katolicismen  icke  mindre  än 
protestantismen  år  en  sann,  mycket  väl  förklarbar  form  af 
kristendomen,  och  han  tvingas  till  denna  tro  bland  annat  af 
katolicismens  bestånd.  En  kyrka,  som  kunnat  uppehålla 
sig  omkring  15  sekler  —  —  kan  väl  näppeligen  sägas  vara 
konsekvent  sanningsskyende.»  Protestantismen  bör  ej  ge- 
nom dylika  tillmälen  framkalla  liknande  från  katolskt  håll.- 
—  I  sin  i  Studier,  Kritiker  och  Notiser  förda  debatt  med 
Ignell  framhåller  Reuterdahl  gentemot  denne,  att  den  vid 
symbola  förblifvande  protestanten  ej  behofver  vidkännas 
förebråelsen  att  vara  mästare  öfver  syskonen.  »Detta  in- 
sågs mycket  klart  —  —  och  uttalades  mycket  bestämdt  af 
den  man,  på  hvilken  hr  Ignell  med  s  k  ä  1  sätter  ett  så 
stort  värde.  Schleiermacher  lät  icke  hänföra  sig  af  något 
agg  till  katoliker;  han  var  säkerligen  likaså  litet  katolik 
som  hr  Ignell,  men  hans  bedömande  af  och  hans  ord  om 
katolicismen  voro  helt  andra  än  hr  Ignells. »" 


1  Th.  Q.  1 83 1   IV,  sid.  71. 

-  Th.  Q.  1838  sid.  53. 

-  St.  Kr.   Not.   1843  sid.   270. 


92 

Att  en  Schleiermachers  lärjunge  icke  onödigt  skärpte 
skillnaden  mellan  luthersk  och  reformert  protestantism, 
bör  ej  väcka  förundran.  Reuterdahl  säger  sig  icke  »känna 
den  ringaste  fientlighet»  mot  den  unerade  kyrkan,  ty  den  mot- 
svarar »allt  hvad  som  efter  Kristi  och  apostlcirnes  anvisning 
kan  fordras  af  en  kyrka»,  och  han  gläder  sig,  att  den  fått  ett 
värdigare  namn,  »den  evangeliska»,  än  de  gamla  partinamnen. 
Kraf vet  på  en  lära,  som  på  en  gång  är  luthersk  och  re- 
formert, betyder  blott,  att  differenserna  »icke  äro  så  djupt 
i  botten  gående,  att  de  förhindra  båda  bekännelserna  att 
utgöra  en  kyrka.»  De  olika  bekännelserna  skola  ej  till- 
intetgöras, de  innehålla  båda  sanningen,  såsom  stödjande 
sig  på  bibeln.  ^len  »olikheterna  i  hvarderas  sätt  att  förstå 
bibeln  och  således  i  hvarderas  kira  skola  kanske  en  gång  ut- 
jämnas, när  en  klarare  och  riktigare  exegetik  åstadkommer 
en   enklare  och   riktigare   dogmatik.  »^ 

Denna  uppskattning  af  de  olika  kristna  kyrkosamfunden 
har  sin  förutsättning  i  tanken  på  vetandets  sekundära  ställ- 
ning till  religionen,  på  den  kristna  läran  såsom  uppkom- 
mande genom  reflexion  på  den  kristna  sinnesbeskaffenhe- 
ten. De  upplefda  erfarenheterna  tolkas  nödvändigt  på  olika 
sätt;  och  de  kristnas  försök  att  gifva  sin  fromhet  uttryck 
i  lärosatser  eller  dogmer  måste  därför  såsom  resultat  med- 
föra de  olika  kyrkosamfunden  på  samma  gång  som  de 
otaliga  individuella  variationerna  inom  dessa.  Från  denna 
utgångspunkt  blir  det  omöjligt  att  yrka  en  läroenhet.  Från 
lärans  synpunkt  kan  -  säger  Reuterdahl  också  —  krafvet 
på  kyrkans  enhet  aldrig  uppställas.  »- 


'  Th.  Q.  1840  sid.  142  och  144.  —  Senare  ställde  R.  sig  emeller- 
tid i  skarpare  motsats  till  de  reformerte.  Är  1856  (Svensk  kyrkotidning 
sid.  26  o.  28)  finner  han  skillnaden  emellan  lutheraner  och  reformerta 
vara  »mycket  betydande 5,  och  talar  om  den  ii  mer  än  ett  hänsende  be- 
klagansvärda unionen*. 

-  T.  Q.  1829  III,  34  f{.  —  Ordet  dogm  begagnas  af  R.  i  betydel- 
sen af  det  kristna  vetandet,  de  kristna  lärosatserna  öfverhufvud,  för  såvidt 
dessa  skaffat  sig  insteg   »hos  en  betydligare  mängd  af  kyrkans  medlem- 


93 

Kristendomen  har  \isserligen  äfven  med  afseende  pa 
läran  något  gemensamt,  så  till  vida  som  den  »har  Kristus 
till  upphof  och  föremål».  Men  icke  ens  Kristus  uppfattas 
pä  samma  sätt,  ehuru  visserligen  öfverensstämmelsen  med 
afseende  på  denna  kristendomens  medelpunkt  är  störst. 
»Nästan  öfverallt  där  kristligt  sinne  skall  ägas,  erkännes 
Kristus  för  a  och  o,  begynnelsen  och  slutet».  Ju  aflägsnare 
en  lära   är  från   denna  medelpunkt  —  desto  större  olikhet.' 

Vill  man  däremot  söka  ett  begrepp  om  kyrkans  enhet, 
som  kan  hålla  stånd  inför  historiens  domstol,  så  är  detta 
intet  annat  än  »en  trons  enhet  d.  v.  s.  en  kärlekens 
och  rättfärdig  h  c  te  ns  enhet »-  —  denna  sammanställ- 
ning förekommer  ofta  hos  Reuterdahl.  Detta  enhetsbegrepp 
är  för  öfrigt  —  säger  han  --  det  enda,  som  stämmer  öfver- 
ens  såväl  med  Kristi  och  apostlarnes  uppfattning  som  med 
protestantismens  grundsatser,  hvilka  ingalunda  kräfva  en 
uniformitet  i  läran  hvarken  af  de  olika  kyrkorna  eller  af  sina 
egna  kyrkomedlemmar.  Härvid  kan  också  protestantismen 
tryggt  stanna,  besinnande  att  läran  aldrig  är  fromheten  själf, 
utan  blott  ett  uttryck  af  densamma  —  låt  vara  ett  makt- 
päliggande. 

Dessa  tankar  återkomma  flerestädes  både  i  positiva  och 
polemiska  framställningar  —  men  ingenstädes  med  större 
klarhet  än  i  den  redan  ofta  citerade  märkliga  afhandlingen 
»Om  kyrkans  enhet  och  själfständighet».        Enhet  i  lärobe- 


mar»  (Inl.  t.  Theol.,  sid.  351);  dogmerna  samla  sig  i  grupper  och  bilda 
tillsammans  ett  helt,  lärobegreppet. 

*  Dogm.  förel.,  inl.  —  Här  gör  R.  för  öfrigt  en  distinktion  mellan 
sådana  olikheter  i  läran,  som  ha  sin  grund  i  själfva  det  kristna  sinne- 
laget och  sådana,  som  komma  från  »sättet  att  ur  detta  bestämma  och 
utveckla  läran».  De  förra  representera  en  »ursprunglig»  olikhet  och 
kunna  icke  ändras,  de  senare  åter  bero  ofta  på  »de  åskådandes  felak- 
tiga uppfattning  af  föremålet»  och  kunna  låta  utjämna  sig.  Distinktio- 
nen, som  ger  ett  uttryck  åt  en  växande  uppskattning  af  läran,  står  i 
samband  med  den  förut  konstaterade  böjelsen  att  flytta  vetandet  när- 
mare religionen. 

'  Th.  Q.  1829  III,  sid.  30. 


94 

greppet  är  hvarken  möjlig"  eller  nödvändig  eller  önskvärd, 
heter  det  här.  Vore  den  nödvändig,  skulle  också  ett 
fullständigt  utveckladt  begrepp  vara  nödvändigt,  fromheten 
komme  dä  att  bero  af  begreppet,  de  insiktsfullaste  blefve 
de  frommaste;  »blott  de  som  bekände  sig  till  ett  visst  ut- 
förligt och  i  minsta  detaljer  utveckladt  och  fullkomligt  läro- 
system hade  den  rätta  fromheten.  )>  Men  då  enstämmigheten 
i  religiösa  begrepp  är  sa  sällsynt,  »skulle  vi  kanske  till  slut 
med  förskräckelse  finna,  att  det  knappt  är  mer  än  en  enda, 
som  haft  eller  kunnat  hafva  den  rena  läran.  Alla  de  andra 
äro  förvillelsens  barn,  hvilket  är  detsamma  som  ogudak- 
tighetens,  hvilket  åter  är  detsamma  som  förtappeisens.» 
Därför  har  det  också  sina  betänkligheter  att  anse  läro- 
enheten önskvärd.  »Någon  annan  enhet  i  lärobegrep- 
pet kunna  vi  dock  icke  med  alla  våra  önskningar  erhålla, 
än  den  fariséerna  i  Jerusalem  eller  den  de  romerska  påfvarne 
eller  den  en  stor  del  af  i6:de  och  i/ide  seklernas  prote- 
stantiske theologer  sökte  åstadkomma;  och  för  att  önska  oss 
denna,  vilja  vi  väl  taga  oss  till  vara.»^ 

Vi  ha  tvärtom  i)  ingen  rätt  att  fördöma  det  som  icke 
öfverensstämmer  med  våra  begrepp.-  Blott  en  absolut  ofrom- 
het  och  ogudaktighet  förtjänar  en  sådan  fördömelse,  men 
om  tillvaron  af  en  sådan  har  ingen  människa  rätt  att  döma. 
Fromhet  kan  finnas  äfven  då  »dess  uttryck,  dess  bekännelse 
äro  förvirrade  och  falska,  och  i  skenbar  strid  med  rena  och 
adekvata  religiösa  begrepp.»  \'i  ha  vidare  2)  »icke  ens  rättig- 
het att  ovillkorligt  förkasta  hvad  som  strider  mot 
våra  begrepp.»-  Allt  förkastande  bestrides  visserligen  icke, 
blott  det  absoluta.  »Ur  den  sene  satser,  som  uttrycker  en 
viss  form  af  fromhet,  må  gärna  allt  det  förkastas,  som  icke 
passar  in  i  serien,  men  endast  förvirrar  och  vanställer  den.-^ 
Men  att  förkasta  detta  relativt  opassande  såsom  det  där 
alldeles  icke  kan  ingå  i    någon  sene  af  religiösa  satser,  det 


1  Th.  Q.  1829  III,  sid.  35. 

2  Th.  Q.   1829  III,  sid.  Z7  ^■ 

ä  Sådant  är  kätteri,  jmfr  Inl.  t.  teol.  sid.   115. 


95 

är  detta,  som  vi  icke  anse  tillbörligt.»  Passar  det  icke  i 
en  serie,  kan  det  möjligen  ingå  i  en  annan.  Särdeles  karak- 
teristiska äro  följande  ord  :  »Skall  man  ur  bekännelsen  ut- 
taga de  enkla  satserna,  ställa  dessa  emot  hvarandra,  och 
låta  dem  med  oböjlig  myndighet  trotsa  hvarandra,  eller  skall 
man  lämna  dem,  där  de  äro,  låta  dem  gälla,  hvad  de  vilja, 
och  medgifva  dem  den  sanning  och  den  riktighet,  som  hvar- 
dera  i  sin  serie  och  i  sitt  sammanhang  kan  äga  ?  Svaret  är 
icke  tvetydigt ...»  Såsom  belysande  exempel  anf öres,  att 
protestanten  gärna  må  förkasta  satsen,  att  människan  kan 
blifva  rättfärdig  på  annat  sätt  än  genom  tro,  men  att  man 
öfverskrider  sina  rättigheter,  om  man  förkastar  satsen  »såsom 
irreligiös  och  alldeles  ur  stånd  att  i  något  afseende  och  under 
någon  förklaring  vara  ett  uttryck  till  och  med  af  kristlig 
fromhet.»!  Man  må  vara  fast  i  sitt,  men  »lämna  allt  främ- 
mande i  sitt  värde,  låta  det  vara  hvad  det  kan  och  för  sina 
anhängare  innehålla  så  mycken  sanning  och  så  mycken  vis- 
dom, som  däråt  är  gifven.  »^ 

På  samma  sätt  bör  man  förhålla  sig  med  afseende  på 
den  egna  kyrkans  medlemmar.  Man  är  icke  berättigad  att 
fordra  öfverensstämmelse  i  allt,  därför  att  en  förening  skett 
om  något  hufvudsakligt.  En  sådan  fordran  innebär  icke 
»den  respekt  för  andras  öfvertygelse  hvarpä  denna  väl  alltid 
äger  anspråk».^  Ingen  må  vilja  afsöndra  från  kyrkan  en 
medlem,  som  icke  själf  vill  uteslutas. ^  Detta  gäller  äfven  om 
rationalisterna,  hvilka  å  sin  sida  mot  andra  skola  utöfva 
den  fördragsamhet  de  själf  va  fordra.* 

Det  linnes  knappast  något,  för  hvilket  Reuterdahl  så 
ofta  och  så  gärna  tagit  till  orda  som  för  olika  åskådningars 
rätt  på  det  religiösa  området.  I  uppsatser  och  recensio- 
ner återkommer  detta  gång  på  gång  gent  emot  alla  klago- 
mål   öfver    tidens    »söndring»    och     »förvirring»;     man     be- 


1  Th.  Q.  1829  III,  sid.  38. 

*  Ibm  sid.  39. 

^  Ibm  sid.  43  f. 

*  Ibm  sid.  39  f. 


96 

sinnar  icke,  att  viigarna  till  samma  mål  äro  flera  ».^  Detta 
är  ock  ett  af  hufvudyrkandena  i  hans  strid  med  den  »meto- 
distiska»  riktningen  i  Sverige:  att  vi  icke  ha  rätt  att  »i  reli- 
giöst hänseende  yrka  det  enahanda  tungomål,  som  i  histo- 
riskt  är  omöjligt ».^  Ju  högre  en  fromhetsgestalt  står,  desto 
större  är  dess  förmåga  till  individualisering.^  Reuterdahl  är 
lifligt  öfvertygad  om,  att  denna  olikhet  har  välsignelse  med 
sig.  Han  kan  visserligen  framhålla  de  olägenheter  i  striden  — 
olikhetens  nödvändiga  följeslagare  —  »som  komma  det 
goda  och  rätta  på  båda  sidor  att  lida»,  och  i  förblindelsen, 
»som  hindrar  de  olika  sinnade  att  se  egna  fel  och  främ- 
mande förtjänster.»^  Men  därjämte  gläds  han  af  allt  hjärta 
åt  det  goda,  som  kan  följa  af  olikheterna.  Härigenom  får 
»det  hela  den  mångfald  och  utveckling,  som  saken  tillåter», 
och  »det  felaktiga  och  osunda  aflägsnas  åtminstone  från  en 
del  af  den  församling,  som  bekänner  sig  till  samma  herre.» 
Kunde  brödrasinnet  behållas  och  en  noggrann  undersök- 
ning af  det  skiljaktiga  göras,  skulle  nog  mycket  sådant  för- 
svinna, men  det  som  ej  försvunne  skulle  lända  till  kristen- 
domens förhärligande.^  Med  ljus  blick  och  trohjärtad  glädje 
ser  Reuterdahl  på  det  la-istna  tungomålets  otaliga  variationer. 
Jag  citerar  ett  par  mycket  karakteristiska  uttalanden  från 
skrida  tider.  Han  skrifver  1829:  »Du  som  sörjer  öfver 
detta  (olikhetens  bestånd)  och  gärna  af  bästa  hjärta  an- 
vänder dma  bästa  krafter  för  att  åstadkomma  ett  annat 
förhållande,  gäck  ut  i  Herrans  skapelse  och  betrakta  blomstren  : 
se,  de  äro  ju  alla  olika,  i  mångfaldiga  hänseenden  olika; 
gör  dem  dock  lika,  om  dem  emellan  någon  enhet  skall  finnas; 
eller  gör  åtminstone  alla  liljor  lika,  alla  tusenskönor  lika, 
eller  1  det  allra  ringaste  blad  och  stänglar  och  bloml^onor 
lika     på     alla    tusenskönor.      Betrakta    vidare    människorna : 


'  Th.  Q.   1828  I,  sid.  80,  jmfr  t.  ex.  Th.  Q.   1829  I,  sid.   i   f. 

2  Th.  Q.  1840  sid.  22. 

'  Inledn.  t.  theol.  sid.   116. 

*  Dogm.  förel.,  inl. 

^  Ibm;  jmfr.  Th.  Q.   1829  III,  sid.  43. 


97 

äfven  de  äro  olika;  till  och  med  dina  egna  bröder  äro  väsent- 
ligen olika.  Skåda  också  till  himlen:  så  liten  kunskap  Du  därom 
äger,  så  bestämdt  ser  Du  dock,  att  äfven  där  är  olikheten 
rådande.  Förstör  den,  om  Du  kan;  hindra  åtminstone,  att 
den  verkar  upplösande  och  förstörande.  Eller  om  Du  icke 
kan  detta,  haf  åtminstone  den  frimodigheten  att  yrka,  det 
ingen  enhet,  ingen  harmoni  hnnes  i  den  Gudomliga  ska- 
pelsen. Men  kan  Du  icke  det  ena,  och  vågar  Du  icke  det 
andra,  så  bekänn,  under  det  Du  besinnar,  huru  alla  blomsters 
doft  uppstiger  till  samma  himmel,  huru  alla  människor  bära 
samma  gudomliga  beläte,  och  huru  hela  himmelen  hvälfver 
sig  till  samma  medelpunkt,  bekänn,  att  all  dyrkan,  all  till- 
bedjan, så  olikartad  den  ock  må  synas,  är  vänd  åt  en  och 
samma  Herre,  som  icke  har  något  anseende  till  personen,  utan 
1  allehanda  folk  anser  den  med  välbehag,  som  fruk- 
tar   honom   och    gör   rättfärdighet.))^ 

Fjorton  år  senare  har  entusiasmen  icke  mattats:  ))Är 
det  icke  härligt,  att  samma  hus  kan  gifva  härbärge  åt  bröder, 
som  väl  i  mycket  äro  olika,  men  dock  haf  va  samma  upphof; 
att  samma  blomstersäng  kan  gifva  näring  åt  växter,  som 
till  löf  och  stängel  och  krona  väl  äro  tämligen  åtskilda,  men 
hvilka  dock  uppehållas  af  samma  naturkrafter,  att  samma 
Gud  kan  bekännas  af  olika  talande  tungor,  som  få  sina  toner 
från  sammanstämmande  om  ock  något  olika  bildade  bröst.  ))2 

Det  föregående  har  visat  den  värme  och  det  intresse, 
hvarmed  Reuterdahl  angriper  allt  som  vill  göra  läroenheten 
till  en  för  alla  lika  tvångströja,  och  hvarmed  han  försvarar 
olikhetens  rätt  såväl  i  fråga  om  de  skilda  kyrkosamfunden 
—  dessa  äro  alla  ))sanna  och  väl  förklarbara»  syskongestal- 
ter —  som  med  afseende  på  de  många  riktningarna  och 
otaliga  individuella  variationerna  inom  det  egna  kyrkosam- 
fundet. Men  med  denna  individualistiska  och  mera  negativa 
synpunkt  är  emellertid  alls  icke  hela  hans  åskådning  åter- 
gifven  beträffande  de  kristna  kyrkosamfundens  inbördes  för- 

'  Th.  Q.  1829.  III,  sid.  48  f. 
*  Dogm.  förel.,  inl. 

Aulén,  Reuterdahl.  7 


98 

hållande  och  den  ställning,  som  en  protestantisk  kristen  bor 
intaga  till  de  uttryck  hans  kyrka  gifvit  åt  sin  erfarenhet,  eller 
m.  a.  o.  till  kyrkans  bekännelse.  Den  omtalade  tankelinjen 
representerar  blott  sakens  ena  sida;  bredvid  densamma  löper 
en  annan,  som  tjänar  den  till  nödig  komplettering.  Vi  ha  redan 
i  det  föregående  gjort  bekantskap  med  denna  andra  tanke- 
linje, då  vi  hört  Reuterdahl  med  Schleiermacher  tala  om  reli- 
gionen såsom  nödvändigt  varande  bestämd  och  karakteristisk 
och  om  de  positiva  religionerna  såsom  »nödvändigt  fordrande 
associationer».  Den  fara  för  ren  subjektivism,  som  ligger  i 
ett  ensidigt  betonande  af  det  religiösa  tungomålets  olikhet, 
öfvervinner  ReuterdaJhl  genom  sitt  historiska  betraktelsesätt. 
Är  en  individ  alltid  och  ovillkorligen  medlem  af  en  viss  histo- 
risk krets,  så  har  han  också  därigenom  omedelbart  del  i  det 
sätt,  på  hvilket  församlingen  uttryckt  sin  religiösa  erfarenhet. 

Hvad  först  de  kristna  kyrkomas  inbördes  förhållande 
beträffar,  möta  vi  samma  tankegång  som  vid  betraktelsen 
af  de  olika  religionsformerna,  att  kärleken  till  det  egna  icke 
behöfver  minskas  därför  att  det  främmande  icke  fördömes.^ 
Jag  bortser  här  från  den  frågan,  om  det  verkligen  är  möj- 
ligt för  en  protestant  att  helt  enkelt  nöja  sig  med  endast 
den  af  Reuterdahl  urgerade  relativistiska  synpunkten,  och 
om  han  icke  tilläfventyrs  måste  på  ett  mera  principiellt  sätt 
uttala  sm  förvissning  därom,  att  protestantismen  funnit  de 
hittills  adekvataste  uttrycken  för  det  kristna  lifs-  och  san- 
ningsinnehållet. Säkert  är,  att  Reuterdahl  själf  är  ett  lef- 
vande  exempel  på  sanningen  af  sin  tes ;  ty  det  är  svårt  att 
kunna  vara  en  mera  hängifven  vän  till  den  evangeliska  kyr- 
kan, och  särskildt  till  den  svenska  grenen  däraf,  än  han 
var  under  hela  sin  verksamhet  såsom   teolog  och  kyrkoman. 

Med  afseende  på  individens  ställning  till  sitt  eget  kyrko- 
samfund finner  Reuterdahl  med  allt  skäl,  att  åskådningen 
om  det  olika  tänkandets  rätt  —  i  stället  för  att,  såsom  det 
kunde  tyckas,  utgöra  en  oförenlig  motsats  till  religiöst  sam- 

*  Jmfr  t.  ex.  R:s  föredrag  vid  prästmötet  i  Upsala  1865.  —  Präst- 
mötesförhandlingarna  sid.  "]■},. 


99 

fundslif,  och  långtifrån  att  befordra  indifferentism  och  latitu- 
dinarism  —  tvärtom  i  själfva  verket  är  en  oeftergiflig'  för- 
utsättning för  de  rehgiösa  samhällenas  existens  och  vid- 
makthållande. Genom  fordran  på  fullkomlig  likhet  i  läro- 
begreppet äter  »skulle  allt  brödraskap,  all  gemenskap  för- 
svinna och  små  och  stora  religiösa  samhällen  upplösas  i 
individer.»^  Grundtanken  är  denna:  sträfvan  efter  unifor- 
mitet i  läran  leder  till  splittring,  medan  däremot  den  åskåd- 
ning, som  lämnar  tillräckligt  utrymme  åt  den  individuella 
friheten,   ensam   mäktar   uppbära   samfundsbildningar. 

Härmed  är  också  Reuterdahls  ställning  till  den  kyrkliga 
bekännelsen  gifven.  Kristendomen  är  alltid  »positiv,  sym- 
bolisk och  fullkomligt  bestämd»-  och  »ju  större  lif  den  har 
desto  egnare  är  den.  »-^  Därför  har  bekännelsen  sitt  stora 
värde  såsom  uttryck  för  kyrkans  egenart,  den,  »innebär  väsen- 
det af  den  kyrka,  som  uttalat  den » ;*  men  bundenheten  får 
å  andra  sidan  icke  fattas  för  snäft  såsom  ett  band  vid  bok- 
stafven,  utan  skall  vara  af  sådan  art,  som  det  i  våra  dagar 
blifvit  vanligt  att  uttrycka  med  orden :  en  evangelisk  bun- 
denhet. 

Vid  tiden  för  Reuterdahls  uppträdande  var  frågan  om 
ställningen  till  bekännelseskrifterna  föremål  för  en  mycket  liflig 
debatt,  till  hvilken  särdeles  reformatiohsjubileerna  1817  och 
1830  gåfvo  anledning.  I  sin  berömda  skrift  »Uber  den 
eigenthiimlichen  Werth  und  das  bindende  Ansehen  symbolicher 
Bucher»  från  18 ig  hade  Schleiermacher  tagit  till  orda  dels 
mot  ett  på  senare  tid  allt  mer  framträngande  kraf  på  fast 
symboltvång  och  dels  mot  ringaktning  af  de  kyrkliga  be- 
kännelseskrifternas värde.^  Från  samma  synpunkt  betraktar 
Reuterdahl  samtidens  olika  riktningar,  då  han  i  en  recension 

'  Th.  Q.   1840,  sid.  22  f.     Jmfr  Th.  Q.   1829  III,  sid.  42  och  46. 

2  Th.  Q.  1829  III,  sid.  41- 

^  Ibm  sid.  42  f. 

*  Th.  Q.  1839,  sid.  312. 

^  Jmfr  ijber  den  eigenthiimlichen  Werth  und  das  bindende  Anse- 
hen symbolicher  Biicher,  Schleiermachers  sämmtliche  Werke  I,  del  5, 
särskildt  sidorna  427  och  445  f. 


100 

från  1828  skiljer  mellan  tre  partier:  ett,  som  yrkar  pä  »en  i 
hufvudsak  och  detaljer  fullkomligt  begränsad  kyrka»,  ett 
annat,  som  »förkastar  all  bestämning,  all  konsolidering  och 
vill  hafva  allt  andligt  fritt  som  luften  eller  ännu  friare»,  och 
ett  tredje  »mycket  talrikt,  men  sig  emellan  mycket  differe- 
rande  parti,  som  tror,  att  enheten  rätt  väl  kan  bestå  med 
friheten,  att  man  kan  förena  sig  om  hufvudsaken  och  vara 
skiljaktig  i  bisaker.  »^  När  Reuterdahl  själf  i  sin  afhandling 
»kyrkans  enhet  och  själfständighet»  säger  sitt  ord  i  frågan 
till  förmån  för  den  enhet,  som  kan  bestå  med  frihet,  öfver- 
«nsstämmer  han  i  grunduppfattning  och  tendens  väsentligen 
med  de  1  Schleiermachers  nyss  nämnda  skrift  framlagda 
tankarna.  För  öfrigt  ger  Reuterdahl  här  ett  så  klassiskt 
förträffligt  uttryck  åt  innebörden  af  »evangelisk»  bundenhet 
vid  bekännelsen,  att  detta  omöjligen  kan  få  saknas  i  en 
skildring  af  hans  teologiska  åskådning.  Jag  lämnar  alltså 
ordet   åt   honom   själf : 

»Åt  symboler  och  symboliska  böcker  tillägges  med  rätta 
en  fierfaldig  viktighet.  De  hafva  först  en  historisk.  De 
äro  nämligen  viktiga  historiska  dokumenter  för  den  tid,  till 
hvilken  de  höra,  och  för  den  kyrkas  upphof,  hvilken  uti  dem. 
nedlade  sina  religiösa  åsikter.  De  visa  icke  blott,  med  hvad 
själfständighet  och  kraft  denna  kyrka  bildade  sig,  utan  ock 
hvilken  ande,  som  uppfyllde  dem  just  i  själfva  dess  bildnings- 
moment. Att  de  redan  i  detta  hänseendet  förtjäna  stor  upp- 
märksamhet och  stor  aktning,  behöfver  icke  sägas :  icke  heller 
behöfver  den  kärlek  ursäktas,  hvarmed  de  redan  i  detta  hän- 
seende vanligen  omfattas.  Därnäst  hafva  de  en  dogmatisk, 
d.  ä.  en  vetenskaplig  viktighet.  De  äro  exakta,  ofta 
lika  skarpsinnigt  tänkta  som  noggrant  uttryckta  framställ- 
ningar af  den  tro,  som  blef  den  bildande  medelpunkten  för 
en  kyrka.  I  detta  hänseende  stå  lutheranernas  Formula  con- 
cordiae  och  en  eller  annan  af  de  refcrmerta  konfessionerna 
ganska  högt.  Slutligen  hafva  de,  om  man  så  får  kalla  det, 
också  en  konstitutiv    viktighet,  d.  ä.  de  bestämma,  hvad 

^  Th.  Q.  1828,  II,  sid.  117. 


101 

den  kyrka,  där  de  äro  antagna,  en  gång  för  alla  velat  hafva 
ansedt  för  sin  bekännelse,  för  sin  lära,  för  det  gällande  ut- 
trycket af  sin  fromhet.  I  detta  fall  är  det  dock  tydligt,  att 
deras  mening,  deras  anda,  deras  totalitet  skall  afses,  icke 
lösryckta  stycken,  ordalag  eller  bokstäfver.  Medgifves  dem 
nu  all  denna  viktighet,  och  användas  de  såsom  ägande  denna, 
så  användas  de  rätteligen,  men  de  kunna  ock  orätt  användas. 
Detta  sker,  när  man  antmgen  med  dem  vill  binda  samveten, 
såsom  då  man  förklarar,  att  hvar  och  en,  som  icke  tror  allt 
hvad  de  innehålla,  ger  sig  lögnen  och  fördömelsen  i  våld,  eller 
när  man  med  dem  vill  binda  vetenskaplig  forskning,  hvilken 
icke  kan  existera,  då  den  icke  får  vara  fullkomligt  obunden, 
eller  när  man  med  dem  vill  binda  kyrkan  i  dess  fria  och 
lefvande  utveckling.  Det  är  nämligen  onekligt,  att  i  sym- 
boliska böcker  ett  och  annat  kan  förekomma,  som  kyrkan 
under  sitt  fortsatta  lif  omöjligen  kan  antaga,  ehuru  den  i 
det  hela  ingalunda  afsäger  sig  den  en  gång  antagna  bekän- 
nelsen. På  ett  sådant  torde  äfven  ur  den  lutherska  kyrkans 
symboliska  kodex  den  närvarande  tiden  hafva  ett  eller  annat 
exempel  att  uppvisa.  Lämnas  nu  åt  symbolerna  en  alltför 
stor  och  fjättrande  myndighet,  så  är  det  klart,  att  de  mera 
skada  än  gagna.  Brukas  de  åter  rätteligen,  så  äro  de  icke 
blott  sköna  monumenter  i  de  kyrkor,  som  räkna  sin  egeni  upp- 
komst frän  deras,  och  därför  med  all  rätt  hra  deras  upp- 
komstår  såsom  sina  födelseår,  utan  de  äro  ock  säkert  till- 
rättavisande signaler  för  de  menigheter,  som  en  gång  hyllat 
dem.  Har  nämligen  en  menighet  en  gång  fästat  sig  vid  en 
dylik  signal,  funnit  sig  väl  vid  dess  ledning  och  därför  skänkt 
den  fullt  förtroende,  så  blifver  den  därvid,  om  den  handlar 
klokt,  och  ser  därefter,  när  den  kommer  i  villrådighet  och 
tvifvel;  att  utom  menigheten  också  andra  signaler  finnas, 
kan  icke  sätta  den  i  bryderi:  alla  kunna  ju  icke  följa  alla; 
det  är  nog  att  hafva  ett,  hvaraf  man  kan  erhålla  rättelse. 
Det  är  blott  dåren,  som  önskar  sig  alla  väder;  den  vise  be- 
gagnar, så  godt  han  kan,  det  han  ofvanifrån  erhållit.     Den 


102 

i  sin  tro  en  gång  stadgade  kyrkan  växer  väl  till  i  denna, 
men  icke  från  densamma. »^ 

Detta  år  182g  gjorda  i  alla  afseenden  sant  protestan- 
tiska uttalande  får  en  särdeles  stark  accentuering,  därigenom 
att  Reuterdahl  tio  år  senare  säger,  att  »det,  ehuru  gammalt, 
ännu  är  så  helt  och  hållet  i  öfverensstämmelse  med  vår  me- 
ning, att  VI  till  alla  delar  åberopa  detsamma.  »- 

I  den  skrift,  hvarur  denna  bekräftelse  är  hämtad,  gör 
Reuterdahl  ett  försök  att  på  de  särskilda  bekännelseskrifterna 
tillämpa  de  förut  utvecklade  allmänna  principerna.'^  Såväl 
de  äldre,  frän  kristendomens  första  dagar,  som  de  yngre 
symbolurkunderna,  hvilka  »innebära  all  reformationens  här- 
lighet», förtjäna  »stor  uppmärksamhet  och  högaktning».     Om 

^  Th.  Q.  1829,  III,  sid.  41  f.  Stället  citeras  af  S.  A.  Fries,  >Läro- 
norm  och  lärofrihet»,  sid.  20  f.,  såsom  >  belysning  af  betydelsen  och 
innebörden  af  den  evangeliska  förpliktelsen  till  bekännelsen  >.  —  Vid 
kyrkomötesdebatten  1903  om  förändring  af  prästlöftet  gaf  biskop  E. 
Keijser  i  ett  anförande  mot  »en  trångbröstadt  juridisk  uppfattning  af 
bekännelsen»  en  direkt  hänvisning  på  Reuterdahl  såsom  föregångare: 
»samma  ståndpunkt,  som  jag  och  många  andra  i  dag  häfdat,  är  den 
som  omfattats  af  den  fast  och  troget  kyrklige  och  på  samma  gång  så 
framstående  och  s.  k.  frisinnade  teologen  Henrik  Reuterdahl '.  —  All- 
männa kyrkomötets  protokoll  1903,  sid.  200. 

I  »kyrkans  enhet  och  själfständighet  >  yttrar  R.  sig  äfven  om  präs- 
tens ställning.  Betraktad  blott  såsom  kyrkomedlem  intar  prästen  samma 
ställning  som  andra  medlemmar  af  kyrkan.  I  fråga  om  prästemas  läroverk- 
samhet är  det  vidare  deras  skyldighet  »att  icke  lära  något,  som  står  i 
strid  med  det  gifna  lärobegreppet»  dock  icke  så,  som  om  de  skulle  vara 
bundna  vid  detta,  när  det  innehåller  sådant,  >som  strider  mot  det  hela 

och  störer  den  fromhet,  som  det  hela  \ill  uttrycka. Det  torde  vara 

rättare  att  af  samvete  och  förfarenhet  än  af  yttre  lagar  och  löften,  som 
man  stundom  till  och  med  vill  hafva  besvurne,  låta  läraren  vara  ålagd 
att  icke  genom  förkunnande  af  nyheter  och  afvikelser  i  läran  störa  den 
tro,  som  finnes,  och  öfverändakasta  den  fromhet,  som  redan  är  grundad». 
—  Th.  Q.  1829,  II,  sid.  47.  —  I  sina  dogmatiska  föreläsningar  framhål- 
ler R-,  att  prästerna  såsom  Kristi  tjänare  i  sin  tjänst  >fömämligast  hafva 
att  se  på  Kristus  och  hans  ord.  Detta  är  det  enda,  som  egentligen 
binder  dem». 

-  Th.  Q.   1839,  sid.  316. 

"  Ibm  sid.  316—319. 


I03 

Augustana  säges  det :  »Skola  vi  nu,  om  vi  också 
kunna  upptäcka  en  eller  annan  mindre  väl  lyckad  bild  i 
detta  baner,  om  en  eller  annan  af  dess  figurer  antingen  är  för 
ny,  såsom  icke  fullt  skriftenlig,  eller  för  gammal,  såsom  icke 
fullt  tidsenlig,  skola  vi  för  sådant  öfvergifva  detsamma  ? 
Framvisar  det  icke  ännu  allt  det  hufvudsakliga  af  vår  tro, 
och  må  det  icke  där  före  ännu  behålla  all  den  ära  och  kär- 
lek, som  det  i  mera  än  tre  århundraden  åtnjutit ! I 

de  s  c  h  m  a  1  k  a  1  d  i  s  k  a  artiklarna  sjuder  Luthers  hela 
mäktiga  sinne.  Om  mannen  med  alla  sina  egenheter,  vi 
kunna  gärna  säga  med  alla  sma  fel,  är  oss  kär,  så  må  ock  den 
urkund  vara  oss  kär,  i  hvilken  alla  hans  egenheter,  de  härliga 
lOch  mindre  härliga,  klart  framträda.^  —  —  Formula 
Concordiae  införer  oss  i  det  inre  af  den  protestantiska 
teologiens  verkstäder.  Den  låter  oss  där  se  både  godt  och 
mindre  godt.  Den  lärer  oss  att  icke  för  mycket  högfärdas 
öfver  det  egna,  och  att  icke  för  omildt  bedöma  det  främman- 
de eller  att   tänka    öfver  det  ena  och  det  andra. » 

Reuterdahl  gör  slutligen  ett  försök  att  sammanfatta  det 
väsentliga  i  den  protestantiska  bekännelsen.  Detta  sker  i  två 
punkter,  af  hvilka  den  förra  representerar  det  allmän-krist- 
liga  och  den  senare  det  specifikt  protestantiska,  i.  »Gud 
var  i  Kristo  och  Gud  är  i  kristendomen.»  2. 
»M  änniskan  kommer  till  rättfärdighet,  och 
sålunda  ock  till  salighet  och  till  Gud,  icke 
genom  gärningar,  utan  genom  tro,  således 
genom  sinnets  beskaffenhet,  genom  kärle- 
ken.» Den  senare  punkten  skiljer  från  allt  icke-protestan- 
tiskt.  Så  länge  dessa  båda  punkter  vidhållas,  »så  länge  kun- 
na icke  den  lutherskt-protestantiska  kyrkans  symboliska  böc- 
ker sägas  för  oss  hafva  förlorat  sin  betydelse.  »^ 


^  I  allmänhet  visar  R.  liksom  många  samtida  »förmedlingsteologer» 
en  benägenhet  att  något  undanskjuta  Luther  till  Melanchtons  förmån. 
Jmfr  Inl.  t.  theol.,  företalet  och  Kattenbusch,  a.  a.  sid.  43. 

-  Th.  Q.  1839,  sid.  319. 


104 

Nu  är  det  emellertid  tydligt,  att  vid  det  af  ReuterdaJiI 
härmed  uppställda  krafvet  på  en  »evangelisk»  bundenhet  vid 
bekännelsen  —  en  sådan,  som  icke  låter  bokstafven  utan 
anden  gälla  —  de  försök,  som  göras  att  uttaga  det  väsentliga, 
kunna  tillåta  olika  begrepp  om  hvad  detta  väsentliga  är. 
Själf  säger  Reuterdahl  härom  med  ord,  som  icke  lära  kimna 
jäfvas :  »det  svåraste  härvid,  eller  kanske  det  omöjligci,  är 
naturligtvis  att  bestämma  hufvudsaken  och  skilja  den  ifrån 
bisakerna,  hvilket  bestämmande  och  åtskiljande  af  många 
blifvit  försökt,  men  ännu  icke  rätt  velat  lyckas.  »^  I  fråga  om 
ett  sådant  afskiljande  af  hufvudsak  från  bisak  företer  hans 
egen  åskådning  betydliga  differenser  mellan  yngre  och  äldre 
dagar,  allt  mer  blir  hufvudsak,  allt  mindre  bisak,  allt  starkare 
accentueras  fordran  på  öf verensstämmelse ;  men  själfva  prin- 
cipen att  bandet  icke  får  vara  ett  bokstafsband  lider  häraf 
ingen  åverkan,  den  upprätthålles  orubbad  under  alla  år. 

Redan  i  quartalskriftens  första  årgång  uppmanar  Reu- 
terdahl till  att  »akta  formen»  —  »heligt  bevaras  mäste  det 
gamla  såsom  innebärande  allt  det,  hvilket  himmelens  makter 
för  närvarande  velat  meddela  oss».  Men  därbredvid  tröttna 
de  äldre  skrifterna  aldrig  att  inskärpa,  huru  man  måste  se 
till,  att  formen  »icke  är  en  blott  form»,  utan  är  »ett  uttryck 
för  verkligt  lif».  Det  gäller  att  undersöka  tron  och  se  till, 
att  alla  dess  delar  lefva,  och  icke  tillåta,  att  någon  »död  eller 
obotligt  sjuk»  existerar.  Sådana  måste  skäras  bort  —  ehuru 
med  all  varsamhet,  så  att  det  friska  ej  skadas.^  Under  de 
senare  åren  märker  man  icke  mycket  af  dylika  reformatoriska 
förmaningar,  men  så  mycket  talrikare  äro  de,  som  åsyfta 
»formens  bevarande»;  benägenheten  är  stor  att  se  lif  öfverallt, 
där  gamla  former  finnas.  I  stället  för  att  memngsskiljakt- 
ligheter  förut  ansågos  representera  icke  blott  något  nöd- 
vändigt, utan  också  något,  som  kunde  bidraga  till  en  önsk- 


^  Th.  Q.   1828  IL  sid.  117.     Jmfr  Sv.  Kt.   1857,  sid.  23. 

*  Th.  Q.  1828  II,  sid.  25  f;  Jmfr  Om  det  theol.  Studium  sid.  43, 
St.  Kr.  Not.  1843  sid.  203;  bref  till  Wingård  1831,  tryckt  i  K.  Å.  1905 
sid.  170  o.  s.  v. 


105 

värd  djupare  och  renare  utveckling  af  bekännelsen,'  betraktas 
numera  olikheterna  snarare  såsom  en  källa  till  oro,  ty  afvikel- 
ser  i  det  mindre  väsentliga  kunna  lätt  leda  till  olikheter  i  det 
hufvudsakliga.-  Talet  om  »symbolikens  fjättrar»  försvmner 
med  åren  för  lof prisandet  af  »trohet  mot  bekännelsen.»-^ 

Yttersta  polen  i  ena  riktningen  betecknar  en  recension 
från  1828,  där  Reuterdahl  tackar  P.  Wieselgren*  »för  den 
värma,  med  hvilken  han  utför  religionsfrihetens  sak  och 
yrkar  aliägsnandet  af  symbolikens  fjättrar».  Men  Wieselgren 
borde  ha  gått  ännu  konsekventare  till  väga.  »Månne  det»  — 
frågar  Reuterdahl  —  »i  vår  tid  och  i  vårt  land  skulle  vara 
af  så  mycket  vådliga  följder,  att  låta  Bibeln  vara  den  enda 
symboliska  boken  och  lämna  de  öfriga  1  det  värde,  som  de 
för  den  vetenskaplige  forskaren  kunna  äga  ?  I  alla  fall  bindes 
numera  icke  denne  af  symboliska  bestämningar,  och  för  den 
fromt  troende  synas  dessa  icke  kunna  vara  af  stort  värde, 
äfvensom  de  differenser  väl  icke  kunna  vara  rätt  fördärf- 
liga,  hvilka  kunna  hnnas  i  sätten  att  förstå  det  enkla  och  1 
det  hela  ganska  tydliga  bibelordet.  Månne  väl  den  har 
vunnit  mycket,  som  blifvit  kvitt  Concordiaeformeln,  men 
ännu  är  bunden  vid  Symbolum  Athanasianum  ?  Månne  icke 
genom  hvar  och  en  utifrån  gifven  påtvingad  bestämning  af 
fides  quae  creditur  en  farlig  anstöt  gifves  åt  den  hufvudsak- 
ligt  viktiga  fides  qua  creditur.»^  Mot  Wieselgrens  åsikt, 
att  en  fullkomlig  frihet  från  symboliska  bestämningar  vore 
betänklig  och  en  »laglöshet»  inom  kyrkan,  säger  Reuterdahl: 
»Rec.  lämnar  denna  mening,  ehuru    den    icke    är    hans 


^  Th.  Q.   1829  III,  sid.  52,  jmfr  t.  ex.  Inl.  t.  Theol,  sid.   116  §  42. 

"^  ProtocoU  och  handlingar  rörande  prästmötet  i  Upsala  1865  sid. 
73  och  75. 

»  T.  e.x.  Sv.  Kt.  1859  sid.  46. 

*  Med  anledning  af  W:s  skrift:  »Hvilken  är  Sveriges  Religion? 
en  fråga  till  medborgare  med  hjärta,  till  ämbetsmän  med  samvete». 
Sthm  1827. 

'"'  Th.  Q.   1828  I,  sid.  79. 


io6 

egen,  i  sitt  värde;  han  vet,  att  den  har  ganska  mycket 
för  sig.  »^ 

Emellertid  får  det  icke  fästas  för  mycket  afseende  vid, 
att  dessa  uttalanden  nog  så  radikalt  synas  tillstyrka  frihet 
från  alla  symboliska  bestämningar.  Samtidigt  yrkas  ju  på 
formens  bevarande,  och  följande  år  gör  Reuterdahl  sin  ofvan 
citerade  utredning  om  symbolernas  »flerfaldiga  viktighet». 

Man  skulle  kunna  påvisa  flera  motiv  af  olika  art,  som 
medverkat  vid  hans  utveckling  i  riktning  åt  ett  allt  starkare 
accentuerande  af,  hur  viktigt  det  vore,  att  fi.des  quae  creditur 
noggrant  bestämdes,  eftersom  »lärans  noggrannhet,  bestämd- 
het, följdriktighet»  vore  »en  borgen  för  trons  klarhet  och 
fasthet.  »2 

Ett  sådant  motiv  ligger  i  själfva  principen  för  hans 
sätt  att  argumentera  i  teologiska  frågor,  genom  att  sluta  från 
någots  historiska  verklighet  till  dess  sarming.  Liksom  reli- 
gionen, fromheten  icke  behöfver  något  bevis  för  sin  sanning, 
utan  har  sanning  »därigenom  att  den  är  till»,  och  liksom 
på  samma  sätt  en  religionsform,  såsom  t.  ex.  kristendomen, 
genom  själfva  sin  tillvaro  såsom  »lefvande  historia»  har  san- 
ning »på  samma  sätt  som  Sverige  har  sanning  för  svensken»,^ 
»som  familjen  har  sanning  för  husfadern»,  så  är  det  också 
— •  den  slutsatsen  ligger  nära  till  hands  —  med  de  uttryck, 
som  fromheten  skapar  åt  sig.  Att  tala  om  vikten  af  sym- 
boliska urkunder  blir  därför  »ungefär  som  att  tala  om  vikten 
af  urkunder  för  en  statsförfattning.  De  äro  till :  detta  är 
nog  sagdt  om  deras  vikt;  de  hafva  icke  gjort  sig  själfva. 
De  hafva  fått  tillvaro  genom  sakernas  naturliga  ordning 
och  gång.  Och  en  sådan  tillvaro  kräfver  respekt.  Den  låter 
sig  icke  bortblåsas  af  ett  abstrakt  resonnement.  »■*    En  hufvud- 


^  Ibm  sid.  82. 
"  Sv.    Kt.    1856  sid.   12,  jmfr  sid.  4,  där  R.  åter  ställer  fides  quae 
creditur    bredvid  fides  qua  creditur,  men  med  långt  mera  eftertrjxk  på 
den  förra  än    i  recensionen  från   1828. 

'  St.  Kr.  Not.   1842  sid.  93  f,  jmfr  Inl.  t.  Theol.  sid.  109  f. 

*  Th.  Q.  1839,  sid.  315. 


I  o/ 

invändning  mot  Ignell  är,  att  han,  missnöjd  »med  hela  den 
utveclding  läran  hittills  erhållit,  satt  sig  ned  och  försökt 
omgöra  den».  »Lärans  särskildheter»  äro  visserligen  inga 
idoler,  som  ej  få  granskas,  men  Reuterdahl  är  öfvertygad 
om,  att  »i8  århundradens  ännu  tillvarande  verk»  icke  kan 
vara  en  lögn.^ 

Ett  närbesläktadt  motiv  är  uppfattningen  af  dogmatiken 
såsom  en  historisk  vetenskap,  hvilken  har  att  redovisa  för 
en  i  en  viss  kyrka  gällande  lära.  Denna  uppfattning  måste, 
om  dogmatikern  verkligen  är  sin  princip  trogen  —  och  det 
var  Reuterdahl  i  motsats  till  Schleiermacher,  åtminstone  i 
långt  högre  grad  än  han  —  verka  i  samma  konservativa 
riktning.  Det  kommer  därför  alls  icke  oväntadt,  när  Reuter- 
dahl säger  om  sma  dogmatiska  föreläsningar :  »Jag  har 
(genom  dem)  fått  sammanhang  i  mycket,  som  förut  syntes 
mig  enstaka.  Jag  har  sett  nödvändighet  i  åtskilligt,  som 
förut  syntes  mig  villkorligt.  Jag  har  sett  sanning,  ja,  jag 
bör  säga  gudomlig  sanning  i  sådant,  som  förut  förekom  mig 
vara  blott  mänskligt.  »- 

Ytterligare  en  anledning  ligger  i  hans  allt  mera  stigande 
misshag  med  den  sjDekulativa  teologien.  I  stället  för  att 
gamla  tider  afskydde  all  rörlighet,  opererar  man  i  våra  dagar 
»icke  blott  med  räntor  och  af  kastning  utan  ock  med  fonder», 
heter  det  1839.-'^  I  en  sådan  situation  gäller  det  att  emot 
denna  »upplösande»  teologi  med  dess  »öfverändakastande 
af  all  historia»'*  taga  vara  på  läran,  sådan  den  historiskt  ut- 
vecklat sig  såsom  ett  maktpåliggande  uttryck  af  fromheten. 
Och  härvid  blir  då  helt  naturligt  den  af  församlingen  en 
gång  antagna  bekännelsen  af  stort  värde,  den  ger  läran  önskad 
fasthet,  den  representerar  benbyggnaden  i  vår  andliga  orga- 
nism.^ 

^  St.  Kr.  Not.  1S43  sid.  268  f.  —  Mera  härom  i  kap.  4  om  R:3 
dogmatiska  åskådning. 

-  St.  Kr.  Not.  1844  sid.  105 — iii. 
'  Th.  Q.  1839,  sid.  320. 

*  St.  Kr.  Not.  1842,  sid.  139. 

*  Inl.  t.  Theol..  sid.  329. 


io8 

Detta  om  några  teologiska  motiv,  hvilka  alla  ha  det 
gemensamt,  att  de  referera  sig  till  Reuterdahls  utprägladt 
historiska  läggning. 

Därjämte  skulle  man  också,  om  man  sä  vill,  kunna  hän- 
visa på  hans  deltagande  i  det  politiska  och  kyrkopolitiska 
lifvet  i  Sverige.  Liberalismen  på  40-talet  och  senare  för- 
skräcker honom  i  minst  lika  hög  grad  som  den  spekulativa 
teologien.  Som  bekant  var  han  en  af  den  politiska  konserva- 
tismens ifrigaste  och  mest  betydande  förkämpar.  Huru  skulle 
detta  kunna  undgå  att  öfva  inflytande  pä  hans  kyrkliga  och 
teologiska  ståndpunkt  ?  »All  ultraism  är  vår  fi.ende.  Såsom  vi 
1  religiöst  hänseende  hålla  oss  till  urgammal  kristlig  tro  och 
luthersk  bekännelse,  så  hålla  vi  oss  i  världsligt  och  borgerligt 
till  gammalt  svenskt  samhälle;  dessa  ge  både  ordning  och 
frihet,  och  de  äro  lika  så  litet  till  något  skydd  för  godtyck- 
ligt våld,  som  de  fördraga  de  omogna  hugskotten.»!  Dessa 
ord  skrefvos  1842;  det  aktiva  deltagandet  i  det  ix)litiska 
lifvet  från  1844  stärkte  denna  uppfattning  och  band  allt 
fastare  ihop  dessa  två:  »urgammal  kristlig  tro  och  luthersk 
bekännelse»   samt    »gammalt  svenskt   samhälle». 

Med  den  nu  skisserade  utvecklingen  som  bakgrund 
måste  Reuterdahls  bekanta  uppträdande  mot  konventikel- 
plakatets  upphäfvande  och  religionsfrihetens  utsträckande  i 
Sverige  ses.  Denna  kamp  hvilar  på  öfvertygelsen  om,  att 
den  kristendomsform,  som  härskade  i  svenska  kyrkan, 
var  den  renaste  och  bästa,  att  insläppandet  af  något  främ- 
mande därför  gifvetvis  skulle  beteckna  ett  sjunkande  i  jäm- 
förelse med  det  förhandenvarande,  att  vidare  den  lutherskt- 
evangeliska  läran  verkligen  var  ett  uttryck  för  den  i  Sverige 
förefintliga  kristendomen  och  gaf  önskvärd  frihet,  samt  att 
det  slutligen  skulle  vara  en  olycka  att  bryta  den  organiska 
enhet,  som  så  fördelaktigt  utmärkte  svenska  kyrkan  i  mot- 
sats till  förhållandet  i  de  flesta  andra  länder.^ 

*  St.  Kr.  Not.  1842,  sid.  148;  samma  sammanställning  af  teologisk 
och  borgerlig  löslighet  göres  i  Th.  Q.  1841,  sid.  320. 

-  Svenska  kyrkans  och  skolans  ifrågavarande  angelägenheter  1853 
sid.  1—56;  Sv.  Kt.   1S59  sid.  33  f. 


log 

Men    Reuterdahl    är    i    samtida   skrifter^   angelägen   att 
framhålla,   att   han   härmed    icke   vill    utplåna    all   olikhet   — 
sambandet  med  hans  gamla  försvar  för   det   differenta   reli- 
giösa  tänkandets    rätt    hade    icke    brustit,    trots    den    farliga 
makt,    som    den    abstrakta    principen    kyrkans    enhet    hade 
fått  öfver  honom.      »Vi  känna  nämligen  för  väl  och  värdera 
för  högt  protestantismen,  att  vi  icke  just  på  den  individuella, 
på    den    personliga    beskaffenheten    skulle   lägga    en    mycket 
stor  vikt ;  och   om   psykologiska  förhållanden   skulle  vi   veta 
för  litet,  om  vi  trodde  en  mångfaldig  olikhet  kunna  ur  dem 
utplånas.  »2     Det   finnes    »mycken  olikhet,   som   icke  blott   är 
oskadlig   utan   äfven  nyttig».      En  sådan  kan  vara   både   af 
praktisk  och  teoretisk  art.     Den  förra  med  hänsyn  till  den 
»svage    och    ömtålige    brodern».      Skyldigheten   till    fördrag- 
samhet mot  denne   »utsträcka  vi  mycket  långt,  mycket  längre 
än  en   del  nitälskande   i   våra   dagar,   som   gärna   i   sin   lilla 
cirkel  vilja  hafva  all  kristenhet  innesluten  och  hastigt  äro  till 
hands   med    utvisning,   med   bannlysning   mot   hvar   och    en 
som  ej  där  vill  låta  instänga  sig,  och  tillika,  för  att  ej  kom- 
ma alltför  mycket  i  delo  med  ett  större,  i  mörksens  regioner 
lefvande   samhälle,   låta   detta  gestalta   sig  huru   som   helst». 
Den  senare  olikheten  hat  afseende  på  forskaren,  »den  allvar- 
hge,  den  djupgående,  den  på  sakernas  nedersta  grundvalar 
uppmärksamme  forskaren.»      »Men   det  är  något  helt   annat 
att    medgif va    någon,    att    medgif va    mångfaldig,    och 
att  medgifva  all    olikhet».     Ett  medgifvande  af  senare  art 
förbiser  »det  för  all  religion  egendomliga,  och  väsentliga,  att 
syfta  till  samstämmighet».^     Samstämmigheten  inom  svenska 
kyrkan  var  det  som  Reuterdahl  framför  allt  ville  värna  såsom 
den   dyrbaraste   klenod   genom    att   säga   nej    till   de   ifråga- 
satta reformerna  och   genom   att   motsätta   sig  hvarje  försök 
att  lossa  på  bandet  mellan  kyrka  och   stat.     Staten  bör  — 

^  Särskildt  i  Sv.  Kt.   1857,  sid.   1—30. 

^  Sv.  Kt.  1857,  sid.  7,  jmfr  Herdabref  t.  Lunds  stifts  prästerskap 
27  juni   1855. 

'  Sv.  Kt.  1857,  sid.  7  f;  jmfr  Protocoll  och  handlingar  rörande 
prästmötet  i  Upsala  1857,  sid.  V. 


1  10 

det   är   hans   hufvudyrkande   —   vara    »religiös,  kristlig-   och 
bekännelsetrogen»,  icke  »likgiltig  ».^ 

Med  anledning  af  den  i  dessa  ord  påyrkade  förbindelsen 
af  intimaste  art  mellan  kyrka  och  stat,  som  var  en  ledande 
grundsats  för  hans  hela  kyrkopolitiska  verksamhet,  kan  det 
vara  skäl  påpeka,  att  denna  grundsats  också  har  rötter  i 
hans  tidigare  skriftställeri.  År  1832  skrifver  han:  »Vill 
man  icke  förlora  både  stat  och  kyrka,  så  må  man  åtmin- 
stone hos  oss  och  åtminstone  tills  vidare 
låta  dem  vara  förenade»;  men  på  samma  gång  är  han  ange- 
lägen om  hvarderas  själfståndighet;  fortsättningen  af  citatet 
lyder:  »hvarvid  man  dock  har  att  noga  tillse,  det  icke  den 
ena  förtrycker  eller  upphäfver  den  andra».-  Tidigare  hade 
han  i  själfständighetens  intresse  med  all  omsorg  afgränsat 
statens  och  kyrkans  skyldigheter  och  fordringar  och  upp- 
ställt en  teori  för,  huru  ett  idealt  förhållande  dem  emellan 
skulle  gestalta  sig.  Denna  idealmålning  uppvisar  visserligen 
åtskilliga  olikheter  med  senare  förfäktade  meningar  —  så- 
som t.  ex.  när  det  här  yrkas,  att  den,  som  icke  vill  till- 
höra kyrkan,  skall  ha  rätt  att  utträda  utan  »något  slags  yttre 
eller  borgerlig  olägenhet  »,3  eller  att  kyrkan  skall  af  säga  sig 
all  »annan  hjälp  af  staten  än  att  oinskränkt  tolereras».^ 
Men  det  bör  dock  observeras,  att  Reuterdahl  icke  här  och 
öfverhufvudtaget  aldrig  ställer  stat  och  kyrka  i  skarp  mot- 
sättning till  hvarandra  —  tvärtom  gör  han  det  tillägget  till 
sin  omtalade  teori,  att  stat  och  kyrka  borde  ha  ett  »inre, 
organiskt»  inflytande  på  hvarandra.-^  Det  är  en  helt  annan 
ton  än  den,  som  ljuder  oss  till  mötes  i  Schleiermachers  Reden : 
»Bort  med  hvarje  sådan  förbindelse  mellan  kyrka  och  stat 
—  det  förblir  mitt  praeterea  censeo  ända  till  slutet  eller  till 
dess  jag  upplefver   att  få  se  den  slagen  i   spillror».*^     Visst 

^  Sv.  Kt.  1859,  sid.  33  ff. 

"  Om  det  teol.  Stud.  sid.  109,  jmfr  sid.  41  f  och  sid.  48. 

=»  Th.  Q.  1829  III,  sid.  44. 

*  Ibm  sid.  52. 

*  Ibm  sid.  53. 
^  Reden,  123. 


III 

ar  emellertid,  att  förbindelsen  mellan  kyrka  och  stat  —  med 
alltjämt    bibehållet    erkännande    af    bådas    själfständiga    art^ 

—  af  Reuterdahl  så  småningom  uppfattades  på  ett  allt  in- 
timare sätt,  med  stöd  af  teorien  om  samhället  såsom  hvilande 
på  religiös  grundvaP  och  under  liflig  polemik  mot  försök  att 
framställa  staten  såsom  religiöst  indifferent.     »Är  religionen» 

—  heter  det  —  »till  för  individerna,  så  måste  den  ock  vara 
till  för  foll<en;  och  är  den  till  för  folken,  så  måste  den  ock  vara 
till  för  staterna».''  Kyrka  och  stat  betraktas  nästan  som 
själ    och    kropp. 

Schleiermacher  såg  på  saken  med  andra  ögon ;  härvid 
har  naturligtvis  också  bl.  a.  den  olika  nationella  situationen 
spelat  sin  roll.  För  honom  stod  det  fast  såsom  ett  ideal  att 
för  kyrkans  själfständighets  skull  skarpast  möjligt  skilja 
mellan  kyrka  och  stat'*  —  äfven  om  han  i  senare  år  icke  ut- 
tryckte sig  med  samma  lidelse  som  i  de  nyss  citerade  orden 

—  under  det  att  däremot  det  ideal,  som  föresväfvade  Reuter- 
dahls  kyrkopolitiska  verksamhet  var  den  innerligaste  förbin- 
delse. Vi  kunna  höra  hans  hjärtas  önskan  i  några  ord  häm- 
tade ur  hans  minnesskrift  öfver  ärkebiskop  Wingård:  »Hvar- 
ken  stat  eller  kyrka  kan  måliända,  om  man  ser  noga  till,  all- 
deles undvara  den  andra.  Hvarföre  då  längta  efter  upp- 
lösningen af  en  förening,  som  af  högre  makter  är  verkställd 
och  länge  befunnits  god  ?  Hvarför  icke  hellre  se  till  att 
föreningen  blifver  allt  innerligare  och  kärleksfullare?»^ 


4- 
I  början  af  detta  kapitel  har  jag  framhållit  det  specifikt 
teologiska  draget  hos  Reuterdahl,  huru  hans  sträfvan  fram- 
för allt  går  ut  på  att  bidraga  till  den  teologiska  vetenskapens 

^  Jmfr   t.   ex.  företalet  till  Svenska  kyrkans  historia  Del  I  sid.  II. 
'  Jmfr  t.  ex.  Sv.  Kt.   1857,  sid.  6. 
=•  Sv.  Kt.  1859,  sid.  34. 

*  Jmfr    Seeberg,    Die   Kirche    Deutschlands  im  neunzehnten  Jahr- 
hundert,  sid.  91  ff. 

'"  Sv.  Ak:s  Handl.  Del  26,  sid.  200. 


112 

pånyttfödelse  i  vårt  land.  Vi  erinra  os5  också  från  det  före- 
gående, med  hvilken  ifver  och  kraft  han  arbetade  för  den 
teologiska  bildningens  höjande  vid  sitt  universitet,  bekäm- 
pande allt,  som  af  en  eller  annan  anledning  ville  ställa  sig 
hindrande  i  vägen,  huru  han  för  egen  del  hellre  än  något 
annat  ville  vara  teologisk  forskare  och  sörjde  öfver  uppdrag, 
som  störde  honom  i  denna  verksamhet. 

Ett  sådant  lefvande  intresse  för  teologiens  sak  förut- 
sätter naturligtvis  en  fast  öfvertygelse  om  dess  stora  upp- 
gift och  betydelse.  I  själfva  verket  är  Reuterdahl  också 
alltid  angelägen  att  framhålla  denna ;  och  den  af  hans  skrifter, 
som  framför  andra  har  till  ändamål  att  gent  emot  »teologiens 
vedersakare»  söka  »något  litet  uppehålla  förkastelsedomen 
öfver  teologien»!  är,  som  sig  bör,  alldeles  särskildt  intresserad 
af  att   angifva   grunder  för   denna   betydelse. 

Den  beror  —  heter  det  här  —  först  och  främst  på  be- 
tydelsen af  teologiens  föremål :  religionen,  men  försvinner 
icke  ens  för  det  man  ringaktar  föremålet;  till  och  med  om 
religionen  »icke  skulle  hafva  någon  tillvaro  för  människan», 
»måste  hon  dock  låta  religionsvetenskap  bestå  såsom  ett  hi- 
storiskt vetande.  »2  Teologisk  insikt  kan  vidare  icke  und- 
varas för  »den  mänskliga  handlingen»,  hvarken  för  samhälls- 
handlingen  eller  för  den  enskildes  görande  och  låtande.  Poh- 
tikern  kan  omöjligen  umbära  religiös  kunskap,  lika  litet 
kyrkomannen:  »kyrkans  konservator  och  kyrkans  reformator 
äro  i  lika  stort  behof  af  teologi » ;  och  hvad  den  enskilde  be- 
träffar, skulle  handlingen  många  gånger  ske  i  blindo,  om  allt 
vetande  i  religiösa  angelägenheter  saknades.  Det  är  en 
motsägelse  att  »vilja  hafva  religion  i  handlingen,  men  för- 
döma den  i  tanken,  att  fordra  religiöst  lif,  men  förkasta 
religiöst  vetande».  Antingen  skall  man  »döda  all  religion, 
eller  låta  teologi  bestå.  »^  Teologien  är  också  af  vikt  för 
det  öfriga  vetandet,  och  då  närmast  —  om  man  skiljer  mellan 

*  Om  det  theol.  Stud;  sid.  5. 

-  Ibm  sid.  6  och  30  f. 

2  Om  det  theol.  Stud.,  sid.  55  —  59;  jmfr  Inl.  t.  theol.  sid.  9. 


"3 

ett  historiskt  och  ett  fysiskt  vetande  —  för  det  historiska, 
till  h vilket  den  hör.  Filosofien  kan  icke  lämna  fromhetsbe- 
greppet,  historien  icke  kyrkan  utan  afseende.  »Och  hvad 
vore  det  ändtligen  för  en  lefnads-  och  världsvetenskap,  — 
som  betraktade  allt  det  yttre,  men  försummade  det  inre, 
försummade  det  som  under  årtusenden  varit  och  säkert 
under  årtusenden  förblifver  tallösa  släkters  enda  kraft  och 
salighet  ?y>^ 

Detta  om  teologiens  betydelse  i  allmänhet.  Om  nöd- 
vändigheten af  att  äga  grundlig  kännedom  om  religion  och 
kristendom  för  dem,  som  skola  tjäna  kyrkan  —  den  prote- 
stantiska kyrkan,  hvilkens  »grundval  är  insikt,  individuell 
öfvertygelse »,-  upphör  Reuterdahl  aldrig  att  tala  —  hela  hans 
akademiska  verksamhet  är  en  enda  predikan  härom ;  ett  okun- 
nigt prästerskap  arbetar  å  ena  sidan  fritänkeri  och  mate- 
rialism, samt  å  den  andra  religiös  sjuklighet  i  händerna,^ 
men  »religion  och  kristendom  kan  ett  prästerskap  icke  be- 
fordra utan  att  själf  känna  dem,  utan  att  själf  vara,  ej 
blott  religiöst,  utan  ock  vetenskapligt  bildadt.»^  Hör  t.  ex. 
några  ord  ur  introduktionen  till  hans  metodologi,  hvilken  på 
hvarje  sida  andas  en  smittande  entusiasm  för  teologiens 
sak !      »Namnet  präst  bör  icke  blifva  så  oprotestantiskt,  att 

det  söndras  från  namnet  och  begreppet  teolog. Skulle 

svenska  församlingen  vara  belåten  med  ett  blindt  redskap, 
då  man  på  andra  ställen  vill  hafva  en  seende  människa  ? 
Skulle  man  i  Sverige  vilja  söndra,  hvad  annorstädes  är  för- 
cnadt?'  Skulle  man  i  Sverige  kunna  säga:  studium,  forsk- 
ning, vetenskap  hör  till  universitetet,  till  teologie  doktorn, 
icke  till  kyrkan,  till  prästen;  däremot  fromhet  (som  hör  till 
alla)    och    praktisk    skicklighet    (som    är    otänkbar    utan    ve- 


*  Om   det  theol.  Stud.,  sid.   59 — 61;  dets.  i  in!,  t.  dogm.  förel.  och 
flerestädes. 

-  Th.  Q.   1836,  sid.  2;  jmfr  Om  det  theol.  Stud.  iio  ff.  Th.  Q.  1836, 
sid.   199  f.  St.   Kr    Not.   1841,  sid.   53,  o.  s.  v. 
3  Om  det  theol.  Stud.,  sid.   iio  f. 

*  Ibm  sid.   114. 

Aulén,   Reuterdahl.  o 


114 

tenskap)    till   de  senare  och   icke  till   de  förra  '^     Nej !    detta 
söndrande   är    onaturligt   och    förvillande.  »^      Eller   läs    med 
hvilken  glädje  han  längre  fram  i  samma  skrift  talar  om  teo- 
logiens rikedomar  och  nämner  dess  egna  och  filosofiens  stor- 
män i  broderlig  endräkt,  bjudande  den  unge  teologen:    »gå 
så  långt  tillbaka,   som   Din  tid  medgifver  —  —  och   tillika 
så  djupt  som  Din  förmåga  räcker.      Hvar   Du   går  och  hur 
djupt  Du  går,  kommer  Du  icke  utan  skatter  tillbaka.     Men» 
—  tillägger  han  —  »haf  allvar  med  Din  gång  och  se  till,  att 
Du  icke  genom  ett  tomt  och  högfärdigt  omdöme  öfver  dessa 
härligas  ord  förnärmar  deras  ande.»^     Vandraren  på  de  teo- 
logiska fälten  »skall  blott  finna  för  många  vägar,  för  mycket 
att   göra,  för  mången   härlighet   att   njuta.  »"^     Jag  kan   slut- 
ligen   icke  heller   underlåta   att    anföra   några    af    de    vackra 
ord,   med    hvilka    Reuterdahl    tar    afsked    af    den   blifvande 
prästen  eller  vetenskapsmannen  och  ber  båda  ermra  sig,  att 
de   alltfort   äro   studerande,   som   böra    studera    å   ena    sidan 
»m  änniskan,    världen  —  den  är  oaktadt  allt  det  onda 
därom   kan   och   bör   sägas,   dock   Guds   bok,   visserligen    på 
många    ställen    underlig     och     inkorrekt,    genom     de    lägre 
arbetarnes     vårdslöshet     och     oskicklighet,     dock     öfverallt 
vittnande  om   den   högre   upphofsmannen»  — -   och    å   andra 
sidan    »böcker.      Församlingsläraren,    den    praktiske    man- 
nen, behöfver  dem  icke  mindre  än  universitetsläraren.     Han 
blifver  en  lumpen  handtlangare,  om  han  icke  med  kunskap 
och  omdöme  kan  följa  det  verk,  på  hvilket  han  arbetar.     Vi 
veta  väl,  att  han  också   kan  begå  ett   motsatt   fel ;   att  han 
kan  nedgräfva  sig  i  böcker,  vilja  spela  lärd,  och  sålunda  för- 
glömma sitt  egentliga  värf.     Men»  —  fortsätter  Reuterdahl 
hälft  vemodigt  —  »vi  varna  icke  häremot,  då  denna  sjukdom 
icke  just  är  vår  tids,  åtminstone  icke  vårt  lands.     Det  kan  väl 
hända,  att  man  för  sin  köpenskap  och  för  sin  afvelsgård  för- 


'   Inl.  t.  Theol.,  sid.  480. 
-  Ibm  sid.  497  f. 
^  Ibm  sid.  498. 


'15 

glömmer  sm  församling ;  det  händer  mera  sällan,  att  man  gör 
det  för  sitt  bibliotek  och  författarebord  ».^ 

Teologiens  höga  värde  står  orubbligen  fast  för  Reuter- 
dahl  —  men  på  samma  gång  ställer  han  bestämda  och  oefter- 
gifliga  kraf  på  det  kunskapsområde,  hvilket  han  är  så  ifrig 
att  rekommendera.  Gängse  föreställningar  om  teologi  dragas 
inför  rätta,  och  mycket  säges  om,  hvad  denna  icke  bör  vara, 
men  dessvärre  ofta  inbillar  sig  vara. 

Reuterdahl  har  framför  allt  tvenne  förebråelser  att  göra. 
Teologien  uppträder  med  alltför  dryga  och  öfverdrifna  an- 
språk, sådana,  som  ingen  vetenskapsman  kan  godkänna,  och 
den  ställer  sig  för  isolerad  ifrån  det  öfriga  vetandet.  Dess 
höga  pretentioner  äro,  säger  han,  till  stor  del  grunden  till 
det  förakt,  som  går  ut  öfver  teologien  i  våra  dagar.  Den  får 
skörda,  hvad  den  sått,  när  den  icke  »blygts  att  upphäfva 
sig  öfver  allt  annat  vetande,  förklara  sig  för  gudomlig,^  men 
alla  andra  vetenskaper  för  mänskliga,  och  till  bestyrkande  af 
sin  gudomlighet  framkasta  yrkanden,  som  ingen  förnuftig 
tanke  och  ingen  tillförlitlig  historia  kan  godkänna.»-  Här- 
med sammanhänger  det  andra  omtalade  ödesdigra  felet. 
Teologen  har  icke  låtit  sin  verksamhet  »gå  i  bredd  med  tidens 
och  var  kombinerad  med  den.  »^  Han  har  sträfvat  att 
ställa  sig  isolerad,  men  »hvad  som  i  vetenskapemas  stad,  dit 
teologien  ju  också  vill  höra,  står  på  isolerpallen,  det  står  på 
likpallen.  »^^ 

I  de  dogmatiska  föreläsningarna  skärpas  och  belysas 
ytterligare  dessa  ofta  framställda  anklagelsepunkter. 

»Teologien  är  icke  ett  från  all  annan  vetenskap  afskildt 
vetande»,  icke  »ett  gudomligt  verk»,  såsom  »de  gamle»  yrka 
och  många  ännu  i  dessa  dagar  anse.  Man  får  icke  tala  om 
»en  uppenbarad  teologi»,  därför  att  man  talar  om  en  gudom- 
lig religiös  uppenbarelse.  Redan  teologiens  mångfaldiga  fel- 
steg   bevisa    motsatsen.      Den    s.    k.    uppenbarade   teologien 


^  Inl.  t.  Theol.,  sid.   505 

*  Ibm,  företalet. 

ä  Th.  Q.  1828  II,  26.  f. 


ii6 

»försmådde  icke  antaga  den  stolta  benämningen  af  gudomlig 
vishet»,  »den  införde  sin  behandlare  i  Guds  rådkammare 
och  gjorde  hans  vetande  till  hart  när  detsamma  som  Guds», 
den  »sökte  hämta  ur  ajldeles  egna  himmelska  brunnar», 
medan  allt  annat  vetande  »besökte  de  vanliga  jordiska». 
Reuterdahl  kan  för  ingen  del  gilla  en  sådan  skilsmässa 
mellan  teologi  och  annat  vetande.  »All  den  visshet,  som 
kan  falla  på  en  människas  lott,  anse  vi  för  en  mänsklig.  Den 
är  icke  på  det  sätt  åtskild,  att  vi  för  någon  hafva  Gud 
omedelbarligen  att  tacka,  för  annan  äter  oss  själfva.  För 
all  hafva  vi  antingen  blott  Gud,  eller  blott  oss  själfva, 
eller  på  en  gång  Gud  och  oss  själfva  att  tacka.  Möjligtvis 
låter  det  visa  sig,  att  alla  dessa  tre  altemativer  kunna  sam- 
manfalla, och  att  således  intet  af  dem,  när  de  behörigen 
utvecklas,  är  alldeles  oriktigt.  Hvad  som  däremot  måste 
vara  oriktigt,  är,  att  det  ena  vetandet  skall  sakna  för- 
bindelse och  sammanhang  med  det  andra,  att  det  ena 
nedfaller  från  skyarna,  då  det  andra  måste 
förvärlvas  under  mycket  sträfvande  på  jor- 
den, att  det  ena  icke  utan  stolthet  kan  tillerkänna  sig  direkt 
upphof  från  Gud,  då  det  andra  ödmjukt  måste  bekänna,  att 
det  endast  medelbart  och  därtill  mycket  aflägset  samman- 
hänger med  gudomligt  vetande.  »^ 

Reuterdahl  gör  häremot  gällande,  att  teologien  bör  lämna 
alla  höga  låter,  ställa  sig  bredvid  de  andra  vetenskaperna 
såsom  en  gren  af  det  allmänna  vetandet  och  underkasta  sig 
samma  lagar   som  detta. 

Han  hänvisar  gärna  till  den  betydelse,  som  rationalis- 
men haft  för  denna  insikts  vinnande  och  erkännande :  ett 
sakförhållande,  som  vi  enligt  honom  —  och  däri  har  han 
rätt  —  obetingadt  böra  medgifva,  äfven  om  vi,  såsom  han 
själf,  kunna  ha  grava  anmärkningar  mot  riktningen  i  öfngt. 
De  rationalistiska  systemen,  »som  gifvit  högsta  rätten  åt  för- 
ståndet, hafva  hufvudsakligen  bidragit  att  nedsätta  de  dryga 
anspråk  på  gudomlig  myndighet,  på  ett  all  annan  vetenskap 

^  Dogmat.  förel.,  inledn. 


ii; 

vida  öfverträffandc  värde,  som  tillförene  tillhörde  teologien.»'- 
Rationalismen  har  också  gjort  sitt  till  för  att  draga  teologien 
ifrån  sina  isoleringstendenser  med  ty  åtföljande  svåra  sviter. 
Den  har  förhindrat  »teologiens  urartande  till  tomt  grubbel  och 
fantastiskt  vanvett»  och  uppmanat  tanke  och  forskning  till  en 
verksamhet,  som  förut  icke  behöfts,  då  man  ansåg  all  san- 
ning funnen  och  alla  visdomsskatter  lagda  i  dagen  ».^  Reu- 
terdahl  ger  ofta  uttryck  åt  sin  glädje  öfver  den  lifaktighet, 
som  teologien  visat  allt  sedan  rationalismens  dagar^  —  sär- 
skildt  Semler  berömmes  såsom  »en  icke  ovärdig  fader  åt  den 
nyare  verkligt  vetenskapliga  teologien»  —  och  han  anser 
denna  riktning  därför  till  en  viss  grad  förtjäna  att  försvaras 
»såsom  en  börjande  vetenskap.»* 

Men  å  andra  sidan  ha  rationalisterna  icke  desto  mindre 
en  fullkomligt  felaktig  syn  på  hvad  teologi  är ;  ty  lika  litet  som 
den  är  »uppenbarad»,  lika  litet  är  den  ett  reflexions-  eller 
förståndsvetande.  Den  är  icke  heller  — ■  gent  emot  den 
spekulativa  riktningen,  rationalismens  »sidoanförvandt»^ 
— ■  ett  fömuftsvetande.  Rationalismen  neddrog  teologien  i 
alltför  låga  sfärer,  och  spekulationen  visade  »benägenhet  att 
uppföra  den  på  höjder,  där  svårigheten  att  andas  och  lefva 
ett  naturligt  lif  icke  vax  mindre  tryckande.  »^  Teologi  är  icke 
filosoh.  Den  är  icke  en  vetenskap,  som  utan  vidare  kan 
utspinnas  ur  det  mänskliga  förståndet  eller  förnuftet.'^ 

Reuterdahl  bygger  alla  dessa  sina  anmärkningar  mot 
den  gamla  ortodoxiens,  rationalismens  och  den  spekulativa 
riktningens  meningar  om  teologi  på  den  insikt  om  religionens 
väsen,  som  han  fått  från  Schleiermacher.  Felet  hos  de  nämnda 
åskådningarna   är,  att   de  icke  mäkta   genomföra  en  verklig 


1  Th.  Q.  1829  I,  sid.  19. 

-  Inl.  t.  Theol.  sid.  33.   Jmfr  Th.  Q.  1830  II,  sid.  71  och  flerestädes. 

ä  T.  ex.  Om  det  Theol.  Stud.,  sid.  66  f. 

*  Th.  Q.  1829  III,  sid.  40. 

^  Th.  Q.   1840  sid.  279. 

®  Inl.  t.  Theol.,  sid.  35,  jmfr  sid.  63  f. 

'  Dogm.  förel.,  inl. 


ii8 

och  effektiv  åtskillnad  mellan  religion  oth  teologi.  Detta 
hade  icke  ortodoxien  kunnat,  då  den  tillerkände  det  teolo- 
giska systemet  samma  gudomliga  uppenbarelseauktoritet 
som  den  inspirerade  skriften.  Och  lika  omöjligt  hade  det 
varit  för  rationalismen  i  dess  olika  modifikationer  såväl  som 
för  den  spekulativa  teologien,  ty  kunna  de  religiösa  satserna 
härledas  ur  det  mänskliga  förnuftet,  eller  är  religion  icke 
till  sitt  innersta  väsen  skild  från  filosofi,  så  kommer  teolo- 
gi, för  att  begagna  Reuterdahls  egna  ord,  att  »hufvud- 
sakligen  innehålla  detsamma  som  religion  ».^  Men  med 
Schleiermachers  upptäckande  af  religionens  själf ständighet 
och  afgränsande  af  dess  egna  område  i  det  mänskliga  själs- 
lifvet  var  förutsättningen  gifven  för  en  riktigare  uppfattning. 
Teologien  kommer  härmed  i  en  bestämdt  sekundär  ställning 
till  religionen  och  alla  dennas  yttringar.  Den  träder  visser- 
ligen enligt  Schleiermacher  i  fromhetens  tjänst  —  detta  blir 
i  synnerhet  tydligt  genom  det  sätt,  på  hvilket  han  knyter 
teologien  till  kyrkan,  hvilkens  mål  är  fromhetens  befordran. 
Men  teologi  och  religion  äro  icke  desto  mindre  två  full- 
komligt olika  ting ;  den  förra  ställer  religionen  och  allt 
hvad  därur  härfiyter  objektivt  framför  sig. 

På  grund  af  den  ställning,  som  teologien  efter  denna 
laga  skilsmässa  kommer  att  intaga,-  finner  Reuterdahl  henne 
ha  erhållit  en  trygg  position  och  kunna  uppfylla  de  båda  af 
honom  framställda  fordringarna,  nämligen  dels  att  hon  »skall 
erkänna  de  öfriga  vetenskaperna  såsom  jämnbördiga,»-  icke 
ställa  sig  isolerad,  och  dels  »att  hon  för  sin  egen  del  skall 
iakttaga  ett  förfarande,  som  tvingar  de  andra  att  erkärma 
hennes  adel,  hennes  rättighet  till  en  plats  vid  det  stora  öfver- 


^  Inl.  t.  Theol.,  sid.  36.  —  Att  de  nämnda  riktningarna  icke  kun- 
nat draga  en  verklig  gräns  mellan  religion  och  teologi  hindrar  natur- 
ligtvis icke,  att  försök  därtill  gjorts;  Jmfr  t.  ex.  Semlers  bemödanden, 
Hoffmann,  Die  Theologie  Semlers,  sid.  40  ff. 

*  Huru  R.  från  denna  utgångspunkt  närmare  bestämmer  teologiens 
begrepp  och  innehåll,  och  huru  han  därvid  förhåller  sig  till  Schleier- 
macher skall  följande  kapitel  undersöka. 


119 

läggningsbordet  i  mänsklighetens  rådkammare  b,^  d.  v.  s.  att 
hon  skall  visa  sig  äga  en  verkligt  vetenskaplig  karaktär. 

Teologien,  fattad  såsom  vetenskapen  om  fromheten  och 
alla  dennas  yttringar,  står  icke  längre  isolerad,  hon  har  »en 
mängd  legitima  f ränder»,  nämligen  de  historiska  vetenska- 
jjerna,  såsom  »rättshistoria,  statshistoria,  konsthistoria,  veten- 
skapshistoria. Och  hon  betyder  fullt  så  mycket  som  dessa. 
Eller  skulle  icke  fromhetshistoria  och  fromhetslära  vara  full- 
komligen  så  viktiga  som  någon  af  de  nämnda  arterna  af  ve- 
tande? Skulle  icke  de  företeelser,  hvilka  äro  uttryck  af  from- 
het, fullt  så  mycket  förtjäna  en  redande  uppmärksamhet  som 
hvilka  andra  företeelser  som  helst  ? »-  Icke  heller  ställer  denna 
teologi  sig  öfver  det  öfriga  vetandet  genom  att  inkräkta  vare 
sig  på  uppenbarelsens  område  eller  filosofiens  rätt.  Hon 
har  inga  anspråk  på  att  vara  ett  omedelbart  gudomligt  ve- 
tande, och  hon  erkänner  oförbehållsamt  filosofiens  rättighet 
»att  så  långt  den  förmår  utsträcka  sin  verksamhet»-^  —  denna 
»må  gärna  försöka  sig  på  de  religiösa  angelägenheterna»*  — 
men  teologien  behöfver  alls  icke  lefva  på  nåder  under  filosofien 
utan  kan  väl  försvara  sin  vetenskapliga  rätt  inför  »den  all- 
männa vetenskapen». 

Därigenom  att  teologien  på  detta  sätt  flyttas  ned  från 
sin  piedestal  kan  hon  verkligen  —  och  detta  är  Reuterdahls 
stora  hufvudintresse  att  framhålla  —  förmå  att  häfda  sin 
vetenskapliga  karaktär.  Hennes  verksamhet  följer 
vetenskapliga  lagar  och  har  samma  mål  som  all  annan  veten- 
skap :  sanningens  utforskande.  Vetenskapligheten 
förminskas  icke  därför,  att  den,  liksom  juridiken  och  medi- 
cinen, tjänar  ett  praktiskt  syfte,  i  det  teologen  genom  sina 
forskningar  också  arbetar  för  sin  fromhetsvärlds  uppehållande,' 
eller  därför  att  det  teologiska  vetandets  innehåll  kan  sägas 


^   I  ni.  t.  Theol.,  företalet 

'  Dogm.  förel.,  inl..  jmfr  Inl.  t.  Theol.  sid.   13. 

^  St.  Kr.  Not.  1842,  sid.  97. 

*  Dogm.  förel.,  inl. 

*  Jmfr  Inl.  t.  Theol.,  sid.   12. 


I20 

ingå  i  annat  vetande  —  filosofi,  historia  (pedagogik  och  juri- 
dik).^  Vetenskaphgheten  hålles  upprätt,  därigenom  att  teo- 
logien vid  behandlingen  af  sin  vetenskaps  föremål,  fromhets- 
fenomenet,  icke  för  någon  del  får  pruta  af  på  fordran  att 
eftersträfva  sanningens  utforskande  och  mgenting  annat. 
Reuterdahl  är  mycket  angelägen  om  och  har  naturligtvis  ofta 
anlednmg  att  fixera  detta  såsom  en  oundgänglig  fordran. 
Så  heter  det  —  för  att  taga  ett  par  exempel  —  om  den  kyrko- 
historiska forskningen,  att  »dess  enda  syftemål  måste  vara 
sannmgen»;  »den  som  vill  lämna  en  historia  måste  endast 
söka  sanningen  och  uppgifva  alla  andra  ändamål,  äfven  upp- 
byggeisens ».^  I  fråga  om  kritisk  exeges  framhålles,  »att 
de  följder,  till  hvilka  undersökningarna  föra,  icke  må  afbryta 
eller  afleda  dessa.  Undersökningarna  äro  af  intet  värde,  om 
de  icke   äro  fuUkomligen  oberoende  af  allt   dylikt  ».^ 

Allra  minst  är  det  tillåtet  att  på  grund  af  ett  teologiskt 
arbete,  som  innehåller  misshagliga  åsikter,  uttala  fördömelse- 
domar öfver  dess  författare  såsom  gudlös  el.  dyl.  »Är  ännu 
icke  den  tiden  förbi,  då  salighet  eller  fördömelse  anses  bero 
af  åsikter  i  vetenskap  ?  »'*  Sådant  beifrar  Reuterdahl  med 
förkärlek,  hvar  han  påträffar  det.  Han  »kan  icke  förlika 
sig  med  det  fördömande,  ej  blott  af  meningar  och  åsikter, 
utan  ock  af  personer,  som  alltjämt  förekommer»  i  Hengsten- 
bergs  Evangelische  Kirchenzeitung.  »Vi  hafva  ingen  rätt  att 
fråga,  om  den  eller  den  personen  är  stadd  på  omvändelsens 
och  nådens,  eller  på  fördärfvets  och  förtappeisens  väg,  och  ett 
afgörande  af  dylikt,  direkt  eller  indirekt,  tydligen  uttaladt 
eller  blott  i  tysthet  antydt,  är  för  Ref.  en  vämjelse  och  af- 
lägsniar  honom  från  skrifter,  i  hvilka  det  förekommer;  så- 
ledes ock  från  den  Hengstenbergska  kyrkotidningen.  »^     Det 


*  Om  det  theol.  Stud.,  sid.   52  {,   107  f. 
-  Th.  Q.  1828  I,  sid.  67. 

3  Inl.  t.  Theol.,    sid.    129,   jmfr   Th.    Q.  I831   III,  sid.  76  f.  m.  fl. 
ställen. 

*  Th.  Q.   1829  I,  sid.  I  f. 
"  Th.  Q.   1839,  sid.  2S8. 


121 

s.  k.  odium  theologicum  har  ingen  bittrare  fiende  än  Reuter- 
dalil.  Han  vämjes,  så  snart  han  märker  något  af  »det  raseri, 
som  i  vedenstygghghet  icke  har  sin  Hke,  nämligen  det  theo- 
logiska».^  Han  tröttnar  ej  att  polemisera  mot  hätskhet  och 
bitterhet  i  den  teologiska  polemikens  tjänst.  »Vi  skulle  ej 
säga  detta»  —  skrifver  han  —  »om  vi  trodde,  att  hat  vore  en 
nödvändig  fordran  för  en  tapper,  en  oförtruten,  en  aldrig 
tröttnande  strid.  Vi  tro  raka  motsatsen.  Vi  tro  hatet  för- 
hmdra  en  sådan  strid.  »^ 

Har  en  skrift  ett  vetenskapligt  förfaringssätt,  får  den 
icke  förkastas  på  andra  grunder  än  vetenskapliga.  Intressant 
är  1  detta  fall  Reuterdahls  omdöme  om  en  så  radikal  kritiker 
som  Strauss.  Medan  den  svenska  öfversättnigen  af  en  obskyr 
tysk  bearbetning  af  Strauss,  hvilken  icke  på  något  ,sätt  kan 
göra  anspråk  på  vetenskaplighet,  utan  framställer  Strauss' 
satser  »som  ett  slags  religiöst-filosofiska  axiomer»,  blott 
kan  blifva  föremål  för  förakt,  är,  säger  han,  förhållandet  helt 
olika  vis  a  vis  originalet.  »Att  själfva  det  Straussiska  arbetet 
har  en  mycket  tydlig  riktning  m  o  t  bestående  kristendom 
och  kyrka,  kan  icke  förnekas;  men  då  detta  arbete  tillika 
har  en  vetenskaplig  utgångspunkt  och  ett  vetenskapligt  syfte 
och  ett  Vetenskapligt  framgångssätt  och  föredrag,  så  har 
kyrkan  och  det  samhälle,  som  skall  skydda  kyrkan,  ingen- 
rätt  att  förkasta  det,  förrän  det  af  vetenskapen  blifvit  pröf- 
vadt. »  Han  känner  sig  därför  frestad  att  försvara  Strauss 
mot  »insiktslösa  och  fanatiska  förkättrare»  och  framhålla 
såsom  förtjänster  dels  Strauss'  »nit  för  sanning»,^  dels  »en  icke 
ringa  mängd  specialundersökningar»,  som  skola  ge  anledning 
till  nya  insikters  vinnande.     Nit  för  sanning  förtjänar  alltid 


*  Om  det  theol.  Stud.,  sid.   ii6. 

-  I  en  i  manuskript  befintlig  uppsats  om  >vetenskap  och  christen- 
dom»,  hvilken,  såsom  stilen  visar,  tillhör  R:s  senare  författareskap. 

^  Orden  om  Strauss  sanningskärlek  angrepos  af  C.  F.  af  Wingård 
i  hans  bok:  Öfversikt  af  Christna  Kyrkans  senare  händelser  och  nuva- 
rande tillstånd,  1843,  sid.  181;  (jmfr  R.  härom  St.  Kr.  Not.  1843,  sid. 
206). 


122 

respekt.  »Ätnöjer  man  sig  med  dess  fördömande,  och  under- 
låter man  att  undersöka  de  punkter,  i  hvilka  det  är  missledt, 
så  gör  fördömandet  säkerligen  lika  så  stor  skada,  som  det 
man  fördömer ;  hvarf örutom  det  blinda  fördömandet  är 
föraktligare.»!  Reuterdahl  följer  troget  den  grundsats  han 
12  år  tidigare  uttalat:  »Tillsammans  med  ett  vetenskapligt  nit, 
som  förkastar  allt  falskt,  må  gärna  en  vetenskaplig  fördrag- 
samhet bestå,  som  erkänner,  att  för  människan  mer  än  ett 
kan  vaj-a  sant,  att  sanningen  vinner  därpå,  att  den  på  mer  än 
en  väg  sökes,  och  att  icke  livar  och  en  är  ett  barn  af  lögnens 
och  förvillelsens  anda,  för  det  att  han  hyser  meningar,  som 
icke  delas  af  alla.  »^ 

När  han  på  detta  sätt  håller  vetenskapens  fana  högt, 
känner  han  icke  den  ringaste  fruktan  för  att  kristendom  och 
kyrka  skulle  tillintetgöra;s  eller  skadas  därigenom.  Han  tve- 
kar icke  att  skrifva :  »Den  sanning,  som  vetenskapen  fram- 
letar, måste  anses  gällande,  dess  följder  må  vara  hvilka  som 
helst,  och  kan  icke  denna  sanning  förlika  sig  med  kristen- 
domen, så  är  den  senare  icke  mera  till.  b-'  Men  Reuterdahl 
tror  ej  på  denna  fara.  Ett  sådant  ord  och  f.  ö.  alla  uttalan- 
den om  vetenskapens  okränkbarhet  och  auktoritet  hvilar  på 
hans  aldrig  svikande  öf vertygelse  om,  att  »alltid  det 
exaktaste  vetande  och  den  frommaste  tro 
kunna  förlikas  och  understödja  hvaran- 
dra»;4  eller  med  andra  ord:  teologiens  vetenskapliga  ka- 
raktär, dess  ovillkorliga  fordran  på  sanningens  utforskande 
kan  ytterst  icke  befinna  sig  i  oförenlig  motsats  mot  dess 
karaktär  af  att  vara  arbete  för   »fromhetsvärldens  »•  vidmakt- 


I 


^  St.  Kr.  Not.  1841,  sid.  249  ff;  i  följ.  årgång  sid.  89  f.  får  Fred- 
rika Bremer  beröm  för  sitt  uttalande  om  Strauss,  hvilket  står  i  motsats 
mot  hvad  »som  hör  till  dagens  ton»,  då  idet  ogillande  man  uttalar  nöd- 
vändigt skall  gälla  hela  mannen».  Fr.  Bremer  ogillar  visserligen  hans 
lära,  »men  därföre  anser  hon  honom  icke  vara  en  hedning  och  otrogen, 
mot  hvilken  ingen  bitterhet  behöfver  sparas. 

-  Th.  Q.  1829  I,  sid.  2. 

^  Th.  Q.  1831   III,  sid.  m. 

'  Th.  Q.   1832  IV,  sid.  50. 


123 

hällande  och  förkofran.  Reuterdahl  kan  visserligen  tala  om 
kyrkans  och  vetenskapens  fordringar  och  skyldigheter  gent 
emot  hvarandra,  men  grunden  härtill  är  alls  icke  det  miss- 
troende, som  ängsligt  söker  efter  tillräckliga  garantier;  det  är 
endast  fastställandet  af  hvarderas  relativa  själf ständighet, 
som  åsyftas.  1  Den  strid,  som  kan  komma  till  stånd,  skall  i 
grunden  endast  tjäna  båda  parterna  till  det  bästa. 

Denna  tro  är  den  bärande  grundtanken  i  Reuterdahls 
ifriga  opposition  mot  framställda  yrkanden,  att  de  blifvande 
prästerna  ej  borde  studera  Icritisk  teologi.  I  prästeståndet 
vid  1834 — 35  års  riksdag  hade  man  sökt  misstänkliggöra 
universitetsteologien  genom  att  framställa  denna  såsom  våd- 
lig för  kyrkan  i  akt  och  mening  att  därigenom  bereda  väg 
fÖT  en  förvandling  af  stiftsläraverken  till  några  slags  präst- 
seminarier;  och  såsom  främste  målsman  för  denna  riktning 
hade  biskop  Agardh  i  Karlstad  framträdt.  Hithörande 
akter  offentliggjordes  sedan  och  försågos  med  »anmärknin- 
gar och  upplysningar»  af  utgifvarne,  bland  hvilka  Agardh 
var  en.-  Här  predikas,  att  den  akademiska  teologien  såsom 
icritisk  och  »ledande  till  ett  på  förhand  obestämbart  resultat» 
är  en  annan  än  kyrkans,  hvilken  är  »positiv  och  således  till 
resultatet  på  förhand  bestämd».  Därför  böra  ej  prästerna 
vara  förbundna  att  insupa  den  akademiska  teologien.  »Unge 
män  skola  ej  varaj  tvungne  att  höra  föreläsningar,  hvilka 
möjligen  bekämpa  den  kyrkas  bekärmelse,  som  de  skola  be- 
tjäna.   Olyckligt  kalla  vi  det  land,  där  den  akademiska 

läraren  despotiskt  behärskar  tankefriheten,  där  han  kan 
tvinga  en  kring  honom  samlad  oskyldig  ungdom  att  genom 


^  Th.  Q.  1829  III,  sid.  52.  Vetenskapen  får  ej  utifrån  och  meka- 
niskt, blott  inifrån  och  organiskt  inverka  på  fromheten;  kyrkan  får  ej 
med  sin  bekännelse  störa  vetenskapen,  »utan  låta  den  obehindrad  fortgå 
inom  sitt  område,  såsom  den  själf  vill  inom  sitt». 

^  Agardh  uppträder  i  Wermlandstidningen  1S37,  n:o  5,  6,  10  och 
13  till  försvar  för  dessa  »Handlingar  rörande  prästbristen  i  Lunds  stift, 
samt  prästbildningen  vid  Rikets  Academier»,  sägande  deras  grundtanke 
vara  »kristendomens  bevarande  genom  kyrkan  > ;  f.  ö.  sysslar  försvaret 
hufvudsakligen  med  angrepp  på  examensväsendet. 


1 


124 

lektioner,  examina  och  betyg  öfvergå  på  hans  läror.  I  ett 
sådant  land  finnes  ingen  samvetsfrihet ».^  Det  frimodiga  och 
kraftiga  svar,  som  Reuterdahl  ger  på  sådana,  när  de  äro  som 
bäst,  välmenta  ansträngningar  att  hålla  de  blifvande  präster- 
na obesmittade  af  kritikens  farsot  är  väl  värdt  att  —  liksom 
hela  hans  ingående  kritiska  granskning  af  ifrågavarande  in- 
tressanta prästbildningsstrid-  —  läsas  och  begrundas  ännu  i 
våra  dagar,  då  ju  fortfarande  tankar  på  isoleringskurer 
genom  prästseminarier  eller  dylikt  allt  emellanåt  dyka  upp. 
Jag  anför  ett  par  hufvudpunkter  ur  hans  argumentation  för 
den  fria  universitetsteologien.-^  Om  man,  utan  att  fästa  af- 
seende  därvid  att  striden  mellan  kyrka  och  teologi,  mellan 
kristendom  och  vetenskap  hittills  icke  lyckats  tillintetgöra 
de  kampandes  krafter,  är  öfvertygad  om,  att  ingen  försoning  är 
möjlig  —  »hvarföre  skyndar  man  sig  icke  då  att  undanrödja 
den,    hvars    lif    är    förverkadt?»      Men    höra    åter    »tro    och 

vetande  tillsamman och  hörer  det  icke  nödvändigt  till 

den  enas  art  att  den  skall  uppäta  den  andra,  hvar  skall 
försoningen  sökas,  om  icke  hos  dem,  som  användt  sina  äd- 
laste krafter  och  sitt  redligaste  bemödande  för  att  finiui 
densamma,  hvar  om  icke  vid  universiteten,  där  alla  tankens 
och  forskningens  försök  möta  hvarandra,  hejda  hvarandra  och 
rektificera  hvarandra.  Låt  vara  att  icke  vid  universiteten  för- 
soningen är  att  finna  hos  alla,  af  hvilka  den  kan  väntas.  Låt 
vara  att  många  ännu  äro  inbegripna  i  stridens  ensidigheter. 
Äro  icke  äfven  sådana  företeelser  lärorika?  Föres  man  icke 
äfven  af  felet,  af  misstaget,  till  sanning?  Hvad  är  väl  den 
senare  om  icke  en  seger  öf ver  det  förra  ?  Och  huru  vinnes 
en  seger  utan  beröring  med  fienden  ?  Alltså  bort  med  far- 
hågorna !  Skall  något  vinnas,  så  må  något  vågas.  Ädla 
stridsmän  stå  på  hvardera  sidan.  De  må  skåda  hvarandra  i 
ansiktet  och  känna  hvarandras  vapen  och  sedan  förenas  till  en 
enda  helig  kohort.     Han,  som  anordnat  striden  på  båda  si- 

1  Th.  Q.  1836,  sid.  190  f. 
'  Th.  Q.   1836,  sid.  153—200. 
^  Ibm  sid.   191  fif. 


125 

dorna,  hade  icke  på  båda  ställt  de  ädla,  om  han  velat,  att  dessa 
på  någondera  skulle  gå  under.»  Men  icke  blott  från  dessa 
rättens  och  sanningens  synpunkter  utan  också  från  klok- 
hetens bör  kyrkan  icke  i  förskräckelsen  pruta  af  på  kunskaps- 
fordringarna ;  hennes  lösen  skall  i  stället  vara  så  stor  insikt  som 
möjligt.  »Låt  vara  att  den  så  kallade  akademiska  teologien  är 
vådlig.  Månne  icke  både  kyrkans  folk  och  tjänare  smakat  för 
mycket  däraf  för  att  vara  rentaf  obesmittade  ?  Den  protestan- 
tiska kyrkan  och  särskildt  den  svenska  har  aldrig  haft  någon 
index.  Så  mycken  »oskuld»  det  må  finnas  ej  blott  hos  dess 
»ungdom»,  utan  ock  hos  dess  tjänare,  någon  ringa  portion 
saft  af  kunskapens  frukt  har  dock  inträngt  i  dess  ådror  och 
kan  icke  åter  utsugas.  Skall  man  låta  denna  hafva  fritt 
lopp  ?  Eller  hoppas  man  kunna  döfva  den  ?  Eller  är  det 
icke  klokare  att  låta  dem,  som  redan  smakat,  äta  sig  mätta 
på  kunskapens  frukter,  till  och  med  att  för  dem  framställa 
dessa,  på  det  att  de  sedermera  icke  må  hafva  något  att 
frukta.  Den  som  därpå  äter  sig  döden,  dens  lif  var  visser- 
ligen icke  mycket  värdt.  Det  är  en  gammal  lära,  att  läpp- 
jandet eller  tömmandet  till  hälften  skadar,  då  däremot  kun- 
skapsbägaren tömd  till  djupet  gagnar». 

I  öfverensstämmelse  med  hvad  Reuterdahl  skrifvit  i  fråga 
om  ställningen  till  bekännelsen:  »vetenskaplig  forskning  kan 
icke  existera,  då  den  icke  får  vara  fullkomligt  obunden  »^  har 
han  under  hela  sin  akademiska  verksamhetstid  brutit  lans 
för  den  teologiska  forskningens  frihet.  »Lif  och  frihet  i 
kyrkan,  och  lif  och  frihet  i  forskningen»-  var  hans  paroll. 
»Hvem  skulle»  —  frågar  han  —  »ej  glädja  sig  åt  en  strid  för 
denna  och  deltaga  däri,  när  det  behöf ves  ? »  Den  i  det  före- 
gående konstaterade  utvecklingen  af  hans  åskådning  i  kon- 
servativ riktning  har  emellertid  äfven  i  nu  berörda  afseende 
kommit  andra  strängar  att  ljuda.  Härvid  har  framför  allt 
Reuterdahls  förskräckelse  för  den  tyska  spekulativa  teolo- 
giens utveckling  inverkat.     Med  tanke  särskildt  på  Tiibinger- 

1  Th.  Q.   1829  III,  sid.  42. 
«  Th.  Q.  1 83 1   IV,  82. 


126 

skolan,  kan  han  säga,  att  man,  liksom  man  bäfvar  tillbaka 
för  en  oinskränkt  relig-ionsfrihet,  också  måste  »bäfva  tillbaka »    ' 
för  att  lämna  en  sådan  anspråksfull  och   öfvermodig-  forsk- 
ning   »en   obegränsad    frihet,    den    så    kallade    lärofriheten  »> 

Den  i  detta  kapitel  gjorda  undersökningen  har  visat,^ 
huru  Reuterdahl  i  de  principiella  frågor,  som  berörts,  hämtat 
sina  impulser  från  de  ledande  tankarna  i  den  Schleiermacher- 
ska  teologien.  Dessa  gåfvo  honom  en  position,  öfverlägsen 
de  äldre  teologiska  riktningamas,  med  vidare  och  friare  ut- 
sikt; och  från  den  kunde  han  med  framgång  kämpa  för  sin 
kära  teologi.  I  jämförelsen  med  Schleiermacher  har  Reuter- 
dahl icke  framstått  såsom  blott  en  öfversättare  från  tyska  till 
svenska.  Han  har  gjort  mästarens  tankar  till  sin  egendom, 
påtryckt  dem  sin  personliga  prägel  och  utvecklat  dem  på 
ett  för  honom  karakteristiskt  sätt.  Allifrån  början  har  han 
också  vidtagit  åtskilliga  modifikationer  —  visserligen  icke 
så  mycket  vittnande  om  djärfhet  eller  idérikedom  och  origina- 
litet, men  ofta  om  en  sund  och  praktisk  blick. 

Reuterdahl  fördes  emellertid  så  småningom  allt  längre 
bort  från  Schleiermacher.     Vi  ha  sett,  huru  han  påverkad  af 


^  Sv.  Kt.  1857,  sid.  8.  —  Någon  förändrad  ställning  i  principfrå- 
gan kyrka-vetenskap  kan  däremot  icke  sägas  ligga  i  R:s  utlåtande  i  teol. 
fak:s  protokoll  1S46  öfver  E.  G.  Brings  professorskompetens,  ett  utlå- 
tande, som  väckte  åtskillig  uppmärksamhet.  Hvad  R.  här  lägger  vikt 
vid  är,  att  han  anser  den  skola,  som  Bring  tillhörde  (den  spekulativa) 
»såsom  teologisk»  hafva  ett  ringa  värde,  medan  Bring  vore  »en  god 
lärjunge  af  en  dålig  skola».  Att  anse  en  teologisk  skola  ha  ett  ringa 
värde  kan  näppeligen  identifieras  med  att  anklag^a  för  kätteri.  När  emel- 
lertid Thomander  i  ett  längre  anförande  vid  professorsförslagets  upprät- 
tande i  konsistorium  kritiserar  R.  och  tyder  hans  ord  i  denna  riktning, 
har  detta  väl  sin  egentliga  anledning  i  den  misstämning,  som  Thoman- 
der hyst  mot  R.  alltsedan  striden  om  domprosteriet  —  en  misstämning, 
som  f.  ö.  tagit  sig  flera  uttryck  i  teol.  fak:s  och  konsistoriets  protokoller. 
R.  fattade  också  själf  i  sitt  svarsutlåtande  Th;s  angrepp  ej  :  såsom  ett 
försvar  för  en  icke  angripen  sökande»,  utan  såsom  ^en  något  ovanlig 
hjärteutgjutelse  mot  en  ämbetsbroder.  —  Teol.  fak:s  i  Lund  prot.  5  dec. 
1846,  Consistn  Ac:i  prot.  7  jan.  1847.  —  R:s  utlåtande  om  Bring  finnes 
tryckt  hos  G.  Billing,  E.  G.  Bring,  sid.  31  f. 


127 

den  teologiska  och  kyrkliga  utvecklingen  i  Sverige  och  Tysk- 
land samt  framför  allt  på  grund  af  sitt  eget  starka  sinne 
för  det  historiskt  gifna  styrde  sin  teologiska  farkost  från  de 
nyupptäckta  segellederna  i  riktning  åt  de  mera  trygga,  väl- 
upplodade  och  noggrannt  kartlagda  farvattnen.  Här  kan 
dock  ännu  icke  något  slutomdöme  fällas  om  hans  ställning 
till  Schleiermacher.  Dessförinnan  måste  vi  göra  bekantskap 
dels  med  Reuterdahls  teologiskt-encyklopediska  arbete  och 
dels  med  det  sätt,  på  hvilket  hans  dogmatiska  åskådning 
ifyller  det  i  detta  kapitel  framställda  schemat  och  söker  förena 
en  Schleiermachersk  utgångspunkt  med  en  närmare  anslut- 
ning till  den  kyrkliga  läroutvecklingen. 


Kap,  III. 

Reuterdahls  åsikter  om  teologiens  begrepp 
och  indelning. 

Deasa  frågor  —  hvilka  bruka  sammanfattas  under  be- 
nämningen teologiskt  encyklopsdiska  eller  den  teologiska 
inlednmgsvetenskapens  —  voro  under  många  år  föremål  för 
Reuterdahls  bearbetning  i  akademiska  föreläsningar.  Resul- 
tatet af  hans  hithörande  arbete  föreligger  i  den  år  1837  ut- 
gifna:  »inledning  till  theolcgien ».  Redan  fem  år  tidigare 
hade  han  framställt  ett  encyklopedislct  schema  i  skriften  »om 
det  theologiska  studium».  Dessa  båda  arbeten  —  naturligt- 
vis framför  allt  det  föristnämnda  —  utgöra  de  förnämsta 
källorna  till  min  framställning  i  detta  kapitel.  Bland  öfriga 
källor  förtjänar  här  omnämnas  uppsatsen  om  symbolikens 
begrepp  i  quartalskriften  för  år  1839  samt  inledningen  till 
de  dogmatiska  föreläsningarna. 

Reuterdahls  encyklopediska  hufvudarbete  »inledning  till 
theologien»  företer  en  väsentlig  olikhet  i  förhållande  till 
förebilden,  Schleiermachers  Zur  Darstellung  des  theologischen 
Studiums  redan  därigenom,  att  Reuterdahl  bredvid  den  »te- 
tiska»  delen  har  en  synnerligen  rikhaltig  historisk  öfversikt 
öfver  den  teologiska  vetenskapens  utveckling,  under  det  att 
Schleiermachers  encyklopedi  som  bekant  endast  är  principiell. 
Denna  historiska  del  är  ett  vittnesbörd  om  författarens  ena- 
stående beläsenhet  och  bokkännedom  samt  om  hans  opartiska 
och  lidelsefria  bedömande.  För  öfrigt  är  särskildt  öfver- 
sikten  af  den  svenska  teologiens  historia  oss  ännu  1  dag  till 


129 

nytta,  då  den,  såvidt  jag  vet,  är  den  fullständigaste  i  sitt 
slag,  som  finnes  tills  dato.  — 

Den  i  »inledning  till  theologien »  §  2  lämnade  defini- 
tionen på  teologi  lyder  ordagrant:  »Teologien  är  veten- 
skapen om  fromhet,  sådan  som  denna  utbildat  sig  i  en  viss 
gestalt,  hvilken  af  en  viss  församling  erkännes»  —  för  vårt 
vidkommande  alltså  kristlig  fromhet.  Nu  bildar  fromheten 
nödvändigt  samfund,  den  kristna  fromheten  bildar  kristet 
samhälle ;  och  vår  teologis  föremål  blir  alltså  tvåfaldigt : 
dels  den  kristna  fromheten  såsom  ett  mre,  såsom  princip, 
och  dels  kristlig  kyrka  såsom  ett  yttre,  en  produkt  (§   2,  3). 

Teologien  »utgår  från»  filosofi  och  historia.  Då  from- 
heten är  ett  psykiskt  fenomen,  »måste  den  vetenskap,  som 
sysselsätter  sig  med  fromheten,  taga  kännedom  om  alla  psy- 
kiska fenomen  och  bland  dessa  uppsöka  det,  som  skaH  ut- 
göra föremålet  för  dess  närmare  betraktande.»  Teologien 
måste  alltså  för  att  få  sitt  hufvudbegrepp  vända  sig  till 
psykologien,  »eller  om  man  vill,  hlosohen  själf»,  af  hvilken 
psykologien  är  en  gren  (§  3).  Den  är  på  så  vis  hoipbunden 
med  filosofien,  därigenom  att  den  uppfattar  och  utreder  ett 
filosofiskt  begrepp ;  men  härmed  är  dock  blott  grunden  lagd 
till  den  egentliga  teologien,  ty  denna,  själfva  »massan  och 
kroppen  af  teologi »  är  historia.  Den  skall  icke  afhandla 
»fromhetsbegreppet  i  allmänhet,  utan  dess  uppenbarelse  i 
verklighet».  Fromheten  finnes  ju  endast  till  1  vissa,  be- 
stämda gestalter,  och  »den  vetenskap,  som  sysselsätter  sig 
med  utvecklade  eller  i  utveckling  befintliga  gestalter,  är 
historia»  (§§  4  och  6). 

Härmed  är  dock  icke  teologiens  innehåll  uttömdt.  Med 
kunskaperna  om  en  viss  art  af  fromhet  är  ovillkorligen  före- 
nadt  intresse  för  densammas  underhållande  och  förkofran; 
och  »teorien  för  fromhetens  och  det  fromma  samhällets 
förkofran  är  själf  ett  momenit  af  detta  vetande»  —  den 
praktiska  teologien  (§§  8  och  9).  Den  praktiska 
teologien  är  oskil jaktlig  från  den  teoretiska  —  denna    »förer 

Aulén,   Reuterdahl.  9 


130 

nödvänidigl  till  en  sådan  teori»  (§§  146,  2)^  —  och  utgör 
teologiens  tredje  hufvuddel,  dess  »fulländning  och  krona», 
liksom  den  filosofiska  teologien  utgör  grunden  och  den  histo- 
riska den   egentliga   byggnaden. 

Vi  se  alltså,  huru  Reuterdahl  liksom  Schleiermacher 
plockar  ihop  teologiens  grenar  från  olika  häll  —  »teologiens 
elementer  äro  filosofi  och  historia ;  af  filosofiska  och  historiska 
satser  äro  dess  byggnader  att  uppföra»  (§  4,^)  —  och  huru 
han  likaledes  följer  sin  föregångare  1  att  låta  det  praktiska 
intresset,  intresset  för  det  fromma  samhällets  förkofran,  vara 
ett  band,  som  hopbinder  de  olika  elementen.  Han  upptog 
oförbehållsamt  Schleiermachers  högst  betydelsefulla  tanke  om 
teologiens  kyrkliga  bundenhet.  Teologien  skall  tjäna  det 
samhälle,  1  hvilket  den  uppstår.  Kunskap  om  fromhet  kan 
öfverhufvud  taget  icke  isoleras  från  intresse  för  dennas  under- 
hallande och  förkofrande;  och  då  nu  fromhet  blott  finnes  1 
historiska  gestalter  och  samfund,  måste  teologien  vara  bunden 
vid  dessa.  Dock  företer  Reuterdahls  förfaringssätt  icke 
oväsentliga  modifikationer. 

Först  är  det  intressant  att  se,  huru  han  i  alla  fall  söker 
afgränsa  teologien  mot  filosofi  och  historia 
(§§  5  och  10,  2  och  3).  Ty  —  säger  han  —  teologen  blir 
något  annat  ån  filosof  och  historiker  därigenom,  att  han  har 
del  i  den  fromhetsgeStalt,  som  han  undersöker.  Andras  from- 
hetsgestalter  kunna  undersökas  rent  historiskt,  men  icke  den 
egna.  »Helt  annat  blifver  intresset  och  helt  annan  vikten 
af  framgången,  och  sålunda  också  helt  annan  fullständigheten 
och  noggrannheten  i  undersökningen,  då  jag  .sysselsätter 
mig  icke  med  något  främmande,  utan  med  mitt  eget,  med 
en  del  af  mig  själf  och  med  en  mycket  viktig  del,  med 
en     del,    hvars    åsidosättande    eller     upphäfvande    vore    ett 


^  Jmfr  §  8,  3.  »Hos  den,  som  med  förvissning  om  framgång  vill 
arbeta  för  fromhet  och  fromt  samhälle,  måste  alltså  vetenskap  om  dessa 
eller  teologi  finnas,  och  hos  den  som  är  i  besittning  af  denna  vetenskap 
kan  icke  det  en  sådan  vetenskap  föranledande  intresset,  således  rud  - 
mentet  till  den  nämnda  teorien,  saknas». 


131 

åsidosättande  eller  upphäivande  af  mitt  innersta  och  bästa 
väsen»  (§2).  Ju  mer  teologen  lefver  1  sm  fromhetsgestalt, 
»desto  bättre  och  tillförlitligare  arbete  kan  man  vänta 
sig  af  honom,  såvida  som  han  icke  är  till  vetenskapligt  arbete 
otjänlig»  (§  5,3).  Därför  blir  teologiens  visshet,  som  närmast 
motsvarar  historiens,  dock  i  viss  mån  en  annan  och  större 
än  historiens :  »så  mycket  större  än  historiens  som  teologiens 
idkare  hufvudsakligen  lägger  sitt  eget  inre  i  dagen,  hufvud- 
sakligen  undervisar  om  upphofvet,  utbildningen  och  beskaffen- 
heten af  den  egna  värld,  af  hvilken  han  genom  sin  fromhet 
är  en  medlem»  (§  10,  3).  Efter  hvad  det  synes,  tänkte  sig 
Reuterdahl  denna  personliga  visshet  helt  enkelt  såsom  ett 
plus  till  den  historiska.  Tanken  på  möjligheten  af  att  en 
spänning  skulle  kunna  inträda  mellan  den  personliga  och 
den  historiska  vissheten,  var  —  såsom  t.  ex.  hans  lugn  inför 
den  samtiden  upprörande  Straussiska  striden  visar  —  främ- 
mande för  hans  historiska  sinne. 

Reuterdahl  beledsagar  sina  ord  om  teologens  person- 
liga ställning  till  sitt  forskningsobjekt  med  en  karakteristisk 
förmaning,  att  denne  till  förekommande  af  vetenskaplig 
otjänlighet  bör  ermra  sig,  att  hans  egen  fromhetsgestalt  icke 
är  »den  enda  gällande».  »Det  må  vara  honom  nog,  att  den 
bland  andra  är  gällande.»  Men,  heter  det  vidare,  »där- 
emot må  den  för  honom  vara  gällande,  om  han  skall 
vara  teolog.  Är  den  för  honom  död,  så  är  han  blott  religions- 
historiker, mytolog»  (§  5,3)-^  Det  är  alltså,  enligt  Reuter- 
dahl, icke  uteslutande  den  Schleiermacherska  tanken  på 
»kyrkoledningen »,  som  gör  teologen  till  något  annat  än  filosof 
och  historiker ;  denna  åtskillnad  har  sin  grund  redan  1  den 
personliga  delaktigheten  af  fromheten  och  den  däraf  följande 
större  vissheten  ~-  utan  speciellt  praktiska  mål.  Sedan  är 
det  en  annan  sak,  som  kommer  till,  att  den  personliga  del- 
aktigheten i  fromhetslifvet  icke  kan  existera  utan  intresse 
för  den  gemensamma   fromhetens  befordran   och  tillväxt. 


^  R.  konstaterar,  att  ett  i  visst  grad  analogt  förhållande  äger  rum 
med  afseende  på  det  egna  samfundets  statsvetenskap.  (§  5,  anm.  i;  §  10,  2). 


132 

Äfven  frän  en  annan  synpunkt  sedt  kan  man  iakttaga, 
huru  Reuterdahl  ger  teologiens  själfständiga  karaktär  en 
starkare  accent  än  Schleiermacher  genom  att  motivera  denna 
på  ett  delvis  olika  sätt.  Reuterdahl  fattar  det  teologiska 
forskningsobjektet  enhetligare.  Bredvid  det  från  Schleier- 
macher hämtade  talet  om  teologien  såsom  något  från  olika 
håll  hoplånadt  löper  en  annan  tankelinje,  som  går  ut  på,  att 
teologien  har  sitt  egna  själfständiga  objekt 
i  fromheten,  »det  historiska  och  psykologiska  faktum,  som 
heter  fromhet ».  Differensen  blir  tydlig  redan  genom  en  sam- 
manställning af  olika  definitionerna  på  teologi.  Reuterdahl 
säger:  »teologien  är  vetenskap  om  fromhet,  sådan  som  denna 
utbildat  sig  i  en  viss  gestalt,  hvilken  af  en  viss  församling 
erkännes».  Schleiermachers  definition  lyder:  »die  christ- 
liche  Theologie  ist  der  Inbegriff  derjenigen  wissenschaft- 
lichen  Kentnisse  und  Kunstreglen,  ohne  deren  Besitz  und 
Gebrauch  eine  zusammenstimmende  Leitung  der  christlichen 
Kirche,  d.  h.  ein  christliches  Kirchenregiment  nicht  möglich 
ist».i  Schleiermacher  låter  teologiens  delar  sammanbindas 
genom  tanken  på  kyrkoledningen;  teologien  får  härigenom 
»sin  enhetsprincip  utom  sig  själf  i  ett  utom  liggande  prak- 
tiskt syfte,  och  dess  vetenskapliga  karaktär  komprometteras  ».- 
Hos  Reuterdahl  har  teologien  däremot  fått  ett  bestäm  dt  en- 
hetligt objekt :  det  egna  kyrkosamfundets  fromhetsgestalt. 
»Teologien  har  —  säger  han  om  sin  framställning  —  blifvit 
helt  och  hållet  beroende  af  fromheten,  finnes  ingen  fromhet, 
så  finnes  ingen  teologi .  . .  Försvinner  kristendomen,  sä 
försvinner  ock  kristlig  teologi.  Men  består  den  förra,  så  är 
den  senare  nödvändig.  Att  vilja  behålla  den  förra,  men  anse 
den  senare  som  öfverflödig,  är  detsamma  som  att  vilja  be- 
hålla saken,  men  upphäfva  medvetandet  däraf»  (^  5,  anm.  2). 
I  dessa  sist  anförda  ord  om  kristendomens  och  teologiens 
oskiljaktighet    ligger   äfven   åtminstone  en    antydan    om  den 

^  Zur  Darstellung  §  5. 

*  Arfvidsson,  Den  praktiska  teologiens  begrepp,  inledning  och  be- 
tydelse, sid.  18. 


133 

teologiska  forskningens  motiv  såsom  omedelbart  framgående 
ur  kristendomens  väsen,  Reuterdahl  har  liksom  en  instinktiv 
förnimmelse  af  att  den  kristna  tron  utan  vidare  i  och  för 
sig  kräfver  teologisk  vetenskap. ^ 

Tydligen  har  Reuterdahl  icke  gjort  sig  klart  reda  för, 
att  han  genom  hänvisningen  på  teologiens  egna  bestämda 
objekt  bestämt  densamma  på  ett  sätt,  som  gick  utöfver 
Schleiermacher.  Han  låter  i  stället  denne  utan  vidare  stå 
såsom  målsman  för  den  riktning,  som  anser  »religion  för 
något  psykologiskt  och  historiskt  gifvet  och  låter  teologien 
vara  vetenskap  om  detta  gifna,  på  samma  sätt  som  andra 
data  (i  tiden  de  historiska,  i  rummet  de  fysiska  o.  s.  v.)  äro 
föremål  för  andra  vetenskaper  ».^  Han  gör  icke  heller  något 
försök  att  närmare  utföra  sin  tanke  på  teologiens  själf stän- 
diga objekt  eller  att  förena  dessa  med  den  från  Schleiermacher 
lånade  satsen  om  teologien  såsom  bestående  af  filosofi  och 
historia,  hvarigenom  visserligen  teologiens  innehåll  kan  blifva 
vetenskapligt,  men  dess  form  däremot  måste  vara  oveten- 
skaplig, i  det  de  olika  elementen  hopkittas  endast  genom 
det  praktiskt  kyrkliga  intresset.  Men  det  må  dock  räknas 
Reuterdahl  till  förtjänst,  att  han  öfver  hufvud  fört  fram  den 
förra  synpunkten  och  åtminstone  gjort  ansatser  till  att  häfda, 
att  teologien  verkligen  äger  ett  eget  själfständigt  objekt.-^ 
Naturligtvis  är  han  i  sin  goda  rätt,  när  han  låter  de  två  grun- 
derna för  teologiens  själfständighet  uppträda  bredvid  hvar- 
andra :  dess  kyrkliga  bundenhet  och  dess  egna  objekt.  Någon 
motsägelse  mellan  dessa  båda  kan  ju  endast  hnnas  för  den, 
som  tror,  att  fromhetsgestalten  och  det  fromma  samfundet 
skulle  skadas  af  en  vetenskaplighet,  hvilken  framför  allt  af- 
sage  vetenskapens  objekt  själf  t,  men,  som  vi  i  det  föregående 
sett,  var  detta  ingalunda  fallet  med  Reuterdahl. 

Den  första  af  de  tre  hufvudgrenar,  af  hvilka  Reuterdahl 
lät    teologien    bestå,    var    den    filosofiska    teologien. 

'  Jmfr  J.  A.  Eklund,  Teologisk  encyklopedi,  sid.   109  och   iii. 

^  Inl.  t.  Theol.  sid.  36  f. 

'  Jmfr  J.  A.  Eklund,  a.  a.  sid.  72  och  107. 


134 

Han  uppställer  såsom  dess  första  ändamål  att  åstadkomma 
en  teologiens  legitimation ;  den  skall  visa,  att  teologien  är 
»en  nödvändig  länk  i  det  allmänna  vetandets  kedja».  »Att 
den  är  ett  kapitel  af  en  annan  vetenskap  hindrar  den  icke 
från  att  vara  grundläggningen  till  teologien  och  sålunda 
det  första  hufvudstycket  af  denna»     §   ii,  i). 

Den  filosofiska  teologien  får  fyra  underaf delningar:  i 
Religionspsykologi,  2)  Religionsfilosofi,  3)  Apologetik  och  4 
Polemik. 

Religionspsykologien  skall  uppsöka  fromhetens 
plats  1  människans  själslif,  därigenom  uppvisas  också  from- 
hetens verkliga  karaktär  och  dess  »förhållande  till  allt  öfrigt 
inom  samma  område»  '§§  12 — 14).  Det  visar  sig,  att  den  alltid 
uppträder  1  bestämd  gestalt  (§  15),  att  den  uttalar  sig  i  me- 
ningar och  satser  (§  16),  att  den  har  sin  tillvaro  i  samhällen 
(§  17),  samt  att  den  uppträder  såsom  handlande  för  sin 
fromhet  (§    18). 

Men  man  kan  icke  redovisa  för  en  fromhetsgestalt  utan 
att  ha  fått  en  allmän  öfversikt  öfver  de  olika  fromhetsgestal- 
terna.  Detta  är  religionsfilosofiens  sak  att  lämna. 
Ordet  religionsfilosofi  motsvarar  bättre  Reuterdahls  utföran- 
de af  den  afsedda  disciplinens  program  än  namnet  »religions- 
historiens filosofi»,  som  han  begagnar  i  registret  till  sin  bok 
och  som  i  själfva  verket  ger  uttryck  åt  hans  innersta  syfte. 
Disciplinen  skall,  säger  han,  icke  gifva  en  historisk  öfversikt, 
af  den  anledning  att  en  sådan  icke  kan  göra  anspråk  pä 
fullständighet,  utan  dess  tillvägagångssätt  skall  vara 
filosofiskt:  »den  måste  visa,  huru  allt,  som  är  till,  måste 
vara  till  på  detta  eller  på  ett  annat  sätt:  i  dess  uppgift 
om  olikheter  måste  icke  blott  alla  fromhetsgestalter,  som  ägt 
eller  äga  tillvaro,  utan  ock  alla  möjliga,  kunna  inrymmas». 
Nu  säger  han  visserligen,  att  religionsfilosofien  kan  få  ha 
sina  blickar  riktade  på  de  faktiska  religionerna,  och  att  det 
är  ett  »afgörande  dåligt  tecken»,  om  »någon  fromhetsgestalt 
icke  finner  plats  i  dess  schema.»  Men  på  samma  gång  m- 
skärpes,  att  den   »icke  får  blifva  stående»  vid  de  historiska 


135 

religionerna  och  anse  dem  för  de  enda  möjliga»;  hufvud- 
saken  är  en  öfversilct,  som  kan  redovisa  för  »den  inre  och 
egentliga  arten  af  alla  tänkbara  religioner  ».(§   21.) 

I  öfverensstämmelse  med  sitt  tillskrifvande  åt  alla  reli- 
gioner af  uppenbarelsekaraktär,  betonar  Reuterdahl,  att 
undersökningen  begagnar  en  oriktig  indelningsgrund,  om 
den  indelar  religionerna  1  sanna  och  falska  —  »det 
vore  likaså  ologiskt  och  ofilosofiskt  som  orättfärdigt»,  dä 
hvarje  fromhetsgestalt  måste  ha  någon  sanning  —  eller  i 
uppenbarade  och  icke  uppenbarade  eller  naturliga  religioner. 
Om  någon  religion  skall  kunna  visas  stå  högre  än  andra, 
måste  detta  bero  på,  »att  något  som  1  all  fromhet  är  väsent- 
ligt . . .  kan  vara  tillstädes  i  olika  potenser  (^  22  f.).^ 

Det  kan  sättas  ifråga,  säger  Reuterdahl  till  sist,  om 
religionspsykologi  och  religionsfilosofi  verkligen  äro  teologiska 
vetenskaper.  »Urgeras  teologiens  definition,  så  måste  frågan 
nekas.  Men  då  svårligen  det  särskildta  kan  redovisas,  utan 
att  det  allmänna  förut  är  bragt  till  klarhet,  och  då  särskildt 
i  våra  dagar  ovissheten  och  kampen  om  det  allmänna  är  den 
största,  har  man  svårt  att  befria  teologien  från  upptagandet 
och  fastställandet  af  detta».  En  gång  kan  man  kanske  kom- 
ma öfverens  härom  —  då  »må  vetenskapen,  som  egentligen  är 
filosofisk,  utgå  från  de  teologiskas  antal».     (§  25,  2.) 

Sedan  så  en  öfversikt  öfver  de  olika  religionerna  blifvit 
lämnad,  tages  den  egna  fromhetsgestalten  om  hand  af  en 
annan  vetenskap,  som  skall  uppvisa  denna  egna  gestalts 
individualitet  (§  27).  Denna  nya  vetenskap  »kalla  vi»  — 
säger  Reuterdahl  —  »apologetik,  obekymrade  huruvida 
vårt  begrepp  om  denna  vetenskap  öfverensstämmer  med  det, 
som  annars  därom  varit  gällande»  (§  26,  2).  Dess  första 
uppgift  blir  att  uppställa  en  sats,  som  uttrycker  gestaltens 
»väsen  och  egendomlighet».  Apologetiken  utgår  från  reli- 
gionsfilosofien och  måste  öfverensstämma  med  hvad  denna 
och  religionspsykologien  lärt  —  den  skall  således  visa,  »huru 
det  egendomligt  kristliga  icke  upphäfver  det  allmänt  mänsk- 

^  Jmfr  ofvan  sid.  84. 


136 

liga  och  förnuftiga».  Och  dess  grunder  skola  vara  »sädana, 
att  de  kunna  erkännas  af  alla»  (§  28).  Så  har  i  allmänhet 
icke  varit  fallet  med  föregående  apologetiska  utredningar. 
I  den  historiska  öfversikten  framhåller  Reuterdahl,  att  den 
hittillsvarande  apologetiken  »knappt  varit  annat  än  ett  aggre- 
gat af  satser,  som  medgifvits  af  den,  hvilken  förut  om  dem 
varit  öfvertygad,  men  icke  till  ett  enda  grand  ökat  öfver- 
tygelsen  hos  någon  annan ».^  Men  detta  från  Schleiermacher 
hämtade  begrepp  om  apologetik  betecknar  något  helt  nytt 
gent  emot  allt  föregående,  och  svarar  emot  de  fordringar, 
Reuterdahl  vill  ställa  på  dess  vetenskaplighet.  Enligt  Schleier- 
macher ger  sig  nämligen  icke  apologetiken  ut  för  att  kun- 
na bevisa  kristendomens  absoluta  sanning,  hvilket  föregån- 
garne inbillat  sig  kunna  åstadkomma  med  sma  spekulativa 
och  historiska  argument.  För  honom  »har  kristendomen 
sanning  därigenom,  att  den  är  till,  och  dess  sanning  behöfver 
likaså  litet  någon  bevisning  som  sanningen  af  en  stat  eller  af 
en  individ,  hvars  tillvaro  icke  kan  förnekas».-  Apologetikens 
uppgift  blir  därför,  som  sagdt,  ingenting  annat  än  att  redovisa 
för,  hvad  det  för  kristendomen  egendomliga  är ;  för  detta 
ändamål  begagnar  den  sig  af  både  filosofi  och  historia,  och 
på  ett  sådant  sätt,  att  den  kan  göra  anspråk  på  allmänt  er- 
kännande, fordrande  »för  sig  en  plats  bland  människoan- 
dens mest  allmänna  och  obestridda  angelägenheter».^  Men 
däremot  —  Reuterdahl  återkommer  till  sitt  praeterea  cen- 
seo  —  går  den  öfver  sina  gränser,  om  den  vill  bevisa,  att 
andra  religioner  än  den  egna  äro  osanna  och  oförnuftiga, 
eller  att  andra  kyrkosamfund  än  det  egna  äro  okristliga 
—  ett  missförstånd,  som  har  analogi  med  att  »icke  vilja  anse 
någon  annan  stat  berättigad  till  bestånd  och  trefnad  än  den, 
af  hvilken  man  själf  är  medlem»  (§§  28,  2g). 

Utom  den  omtalade  hufvudsatsen,  som  skulle  uttrycka 
fromhetsgestaltens  väsen,  skall  apologetiken  vidare  »fastställa 


Inl.  t.  Theol.,  sid.   no. 
Ibm,  sid.  109  f. 
Ibm,  sid.  iio. 


137 

alla  de  begrepp,  som  befinna  sig  i  oskiljaktigt  sammanhang» 
med  densamma.  De  begrepp,  som  Reuterdahl  härvid  anser 
böra  komma  ifråga,  äro :  uppenbarelse,  ingifvelse,  kallelse,  un- 
der, profetia  och  typ,  inspirerad  lära,  de  heligas  samfund, 
sakrament  samt  klerk-  och  lekmannabegreppen.   (§$^   29 — 36). 

Då  kristendomen  differentierat  sig  i  skilda  kyrkor,  så 
behöfs  det  jämte  den  »allmänna  kristliga  apologetiken»  en 
särskild  apologetik,  som  skall  uträtta  detsamma  för 
det  egna  kyrkosamfundet  som  den  allmänna  för  kristendomen. 
Bland  begrepp,  som  i  detta  sammanhang  böra  utredas 
nämnas  bekännelse,  kyrkans  förhållande  till  staten,  »de  sär- 
skildta  begreppen  om  den  liturgiska  handlingen  och  om 
klenkatet»  (§  37). 

Såsom  negativt  motstycke  till  apologetiken  står  p  o  1  e- 
m  1  k  e  n,  som  skall  redovisa  för  afvikelser  och  abnormiteter, 
hvilka  söka  intränga  i  den  egna  fromhetsgestalten.i  Pole- 
miken afser  således  en  granskning  af  hvad  som  öfverensstäm- 
mer  och  icke  öfverensstämmer  med  de  af  apologetiken  ut- 
vecklade grundsatserna.  För  att  nå  sitt  mål  skall  den,  me- 
nar Reuterdahl,  icke  nöja  sig  med  »ett  blott  empiriskt  upp- 
räknande» —  i  så  fall  får  man  ingen  visshet,  att  allt  kommer 
med  —  utan  »redogörelsen  skall  vara  sådan,  att  sjukdomarnes 
uppställning  har  sin  grund  i  fromhetsgestalternas  art.»  (§  41). 
Utgående  dels  från  att  något  kan  saknas,  som  bort  finnas, 
och  dels  från  att  något  främmande  kan  finnas,  som  hade 
bort  vara  borta,  deducerar  Reuterdahl  fram  fyra  slags  be- 
grepp, som  bli  föremål  för  polemisk  verksamhet:  indifferen- 
tism,  separatism,  kätteri  och  skisma  (|§  42 — 51).  Liksom 
apologetiken  får  polemiken  en  varning  att  akta  sig  för  att 
öfverskrida  sin  befogenhet;  dess  beteende  skall  vara  sådant, 
»att  äfven  de,  som  icke  erkänna  fromhetsgestalten,  måste 
medgifva,  att  afvikelserna  verkligen  förtjäna  detta  namn» 
(§  41,  2).     Så  öfverskrider  den  sin  befogenhet,  om  den  t.  ex. 


^  »Om  det  theol.  Studium»  upptar  icke  i  sitt  schema  »polemiken» 
såsom  själfständig  disciplin,  den  är  där  blott  i  förbigående  antydd.  Jmfr 
sid.  34. 


138 

med  afseende  på  kätteri  icke  förstår,  »att  icke  allt  nytt,  som 
i  en  fromhetsgestalt  kan  inkomma,  och  mycket  mindre  alla 
olika  modifikationer  af  det  redan  tillvarande,  är  att  anse 
som  något  för  fromhetsgestalten  främmande»  (§  48).  »Det 
gamla  kan  ses  och  förklaras  på  mera  än  ett  sätt,  och  något 
nytt,  h vartill  fröet  redan  ligger  i  det  gamla,  kan  uppväxa»  — 
ju  högre  en  gestalt  står,  desto  större  förmåga  äger  den  till 
mdividualisering  (^§  48,  i).  Med  denna  nya,  på  Schleiermachers 
framställning  grundade  uppfattning  af  »polemik»  behöfver 
man,  anser  Reuterdahl,  icke  alls  vara  intagen  af  någon  tradi- 
tionell skräck  för  polemisk  verksamhet,  ty  denna  blir  då  till 
sin  rätta  natur  irenisk.  Därigenom  att  polemiken  utreder, 
hvilka  differenser  mellan  de  olika  kyrkorna  som  äro  verkliga, 
och  hvilka  som  äro  blott  skenbara,  föranleder  den  de  sken- 
baras försvinnande.  »Någon  sann  irenik  kan  icke  finnas 
utan  tillsammans  med  en  förståndig  och  klar  polemik» 
^§  48,  3)- 

Liksom  apologetiken  är  polemiken  af  två  slag,'en  allmän 
med  afseende  på  kristendomen  och  en  särskild  med  afseende 
på  de  skilda  kristna  kyrkorna  (§   51). 

Teologiens  andra  hufvuddel,  den  historiska  teo- 
logien, uppdelas  1  tre  delar,  allteftersom  den  afser  kristen- 
domens »nu»,  »förr»  eller  »allraförsta»;  häraf  uppkomma 
dogmatik,  kyrkohistoria  och  exegetik.  Kyrkohistoriens  teo- 
logiska halt  beror  därpå,  att  det  »förflutna  slutar  sig  i  ett 
närvarande,  som  ännu  har  lif  och  kraft»  (§  54,  2) ;  exegetikens 
åter  icke  blott  därpå,  att  den  afser  begynnelsepunkten,  utan 
äfven  därpå,  att  denna  är  en  »reglerande  punkt»,  soTn  »skall 
återfinnas  öfver  allt  i  det  hela»  (%   54,  i). 

Inom  exegetiken  skiljer  Reuterdahl  mellan  yttre  och 
inre,  hvardera  med  sina  underafdelningar.  Den  yttre  sönder- 
faller i  kanonkritik  och  textkritik,  en  åtskillnad  som  göres 
med  hänsyn  till  §§  no — 123  i  Schleiermachers  Darstellung. 
Till  den  inre  exegetiken  hör  först  hermeneutiken,  som  redo- 
gör för  de  lagar,  hvilka  bestämma  skriftens  tydning,  lagar, 
som  ha  afseende,  dels  på  »det  språkbruk,  som  skriften  följer», 


139 

dels  på  »den  tankegång,  som  i  densamma  lakttages  » ;  herme- 
neutiken  är  alltså  dels  linguistisk  (grammatisk  och  lexikalisk) 
och  dels  retorisk.  Den  inre  exegetiken  skall  uppvisa  innehållet 
af  kyrkans  kanon  och  kan  göra  detta  såväl  analytiskt,  genom 
öfversättningar,  parafraser  och  utläggningar,  som  syntetiskt, 
då  det  teologiska  resultatet  af  den  analytiska  verksamheten 
sammanfattas  till   en  enhet. ^ 

Såväl  i  den  tetiska  framställningen  af  det  exegetiska 
systemet  som  i  de  historiska  öfversikterna  begagnar  Reuter- 
dahl  sig  flitigt  af  tillfället  att  inskärpa  sina  kända  grund- 
satser om  nödvändigheten  af  att  endast  af  se  sanningens  ut- 
forskande. Exegetiken  måste  följa  vetenskapliga  metoder. 
Kanon-  och  textkritiken  måste  använda  samma  metoder,  som 
användas,  när  det  är  fråga  om  andra  historiska  urkunder 
f§§  68  och  80).  Man  skall  arbeta  »utan  både  den  lättsin- 
nighet, som  nedsätter  de  bibliska  skrifterna  öfver  höfvan  och 
den  vidskeplighet,  som  sätter  dem  utom  gränsen  af  mänskligt 
förklarbara  skrifter»  (§  68).  Likaså  får  den  bibliske  filologen 
icke  följa  andra  lagar  än  rent  filologiska  (§  90).  »Af  de 
logiskt-retonska  lagarna  är  ingen  högre  än  den,  att  en  ifrå- 
gavarande författares  sannskyldiga  mening  skall  framletas, 
denna  må  nu  vara  sann  eller  falsk,  i  öfverensstämmelse  eller 
1  strid  med  annorstädes  yttrade  meningar,  den  mä  under- 
stöda, eller  upphäfva  en  viss  form  af  fromhet  och  sedlighet» 
(§  87).  Om  exegetiken  icke  sätter  detta  såsom  sin  grundsats 
—  utletandet  af  författarens  verkliga  mening  —  »så  blifver 
en  annan  för  densamma  nödvändig,  hvars  underliga  oriktig- 
het lätt  faller  1  ögonen,  och  hvilken  ungefärligen  så  kan  ut- 
tryckas: hvilken  skrift  som  helst  kan  så  uttydas,  att  hvilken 
mening  som  helst  därur  framkommer.  Att  mången  bibelin- 
terpret icke  varit  så  långt  skild  från  denna  grundsats,  utvisar 
exegetikens  historia»   (§  92,  2). 

När  Reuterdahl   skildrar  denna  ger  han   därför  oförbe- 
hållsamt  uttryck   åt   sin   belåtenhet    öfver   hvarje   opposition. 

^  Den    tetiska   uppställningen  hos  R.  är  gemensam  för  gamla  och 
nya  testamentets  exegetik. 


140 

som  riktades  mot  ortodoxiens  stränga  »verbalteopneusti»,^ 
och  gläds  af  allt  hjärta  åt  det  historiskt-kritiska  arbete,  som 
tagit  sin  början  hufvudsakligen  med  rationalismens  inbrott, 
Semler  får  sin  särskilda  eloge  vid  framställningen  af  hvarje 
exegetisk  disciplins  historia ;-  genom  honom  och  J.  A.  Ernesti 
»erhöll  nästan  hela  teologien,  isynnerhet  den  exegetiska  och 
historiska  förändradt  skick»  —  tolkningen  efter  analogia  fidei 
sköts  i  bakgrunden  för  grammatisk  och  filologisk  tolkning. 
Spinoza  berömraes  såväl  för  sina  exegetiska  teoriers  skull 
som  därför,  att  han  framställt  meningar,  hvilka  »man  först 
i  långt  senare  tider  vågat  omfatta  såsom  riktiga»,  t.  ex.  att 
Moses  ej  kan  vara  pentateukens  författare  o.  s.  v.^ 

Jag  erinrar  om,  huru  Reuterdahl  själf  genom  sina  exege- 
tiska arbeten  praktiskt  utfört  de  här  uppställda  grundsat- 
serna. Här  må  endast  tillfogas  ett  yttrande  af  honom  i  den 
Johanneiska  frågan,  hvilket  kan  vara  förtjänt  af  att  ihåg- 
kommas  ännu  i  våra  dagar,  då  ju  ofta  nog  ställningen  till 
Johannesevangeliets  äkthet  uppfattas  nästan  som  ett  schib- 
bolet  i  fråga  om  tro  eller  otro.  Reuterdahl  skrifver:  »Kristi 
ord,  de  må  stå  hos  hvilken  evangelist  som  helst,  hafva  något 
så  slående,  så  öfvermänskligt,  att  den,  som  öfverhufvud  ser 
något  gudomligt  hos  människorna  och  i  tiden,  icke  kan 
misstaga  sig  om  deras  ursprung.  Men  äro  nu  orden  af 
Kristus  och,  såsom  varande  af  honom,  gudomliga,  så  ligger 
det  mindre  vikt  på  de  mellanpersoner,  genom  hvilka  de 
kommit  till   oss.     Att   en   af   dessa   mellanpersoner  varit   Jo- 


1 


^  Calixtus,  3>den  klart  seendes,  är  här  som  alltid  R:s  favorit;  Inl. 
t.  Theol.,  sid.  263,  jmfr  377  och  470. 

-  Inl.  t.  Theol.,  sid.  223,  jmfr  sid.  149:  -De  mycket  egna  omstän- 
digheterna vid  våra  evangelier  kunde  ej  gärna  förr  komma  i  betrak- 
tande, än  man  börjat  att  på  mänskligt  sätt  behandla  den  samling,  till 
hvilken  de  hörde,  och  därvid  följa  samma  lagar,  som  för  andra  mänsk- 
liga skrifter  äro  gällande,  således  först  vid  Semlers  tid» ;  jmfr  ytterligare 
sid.  136,  146,  167,  180,  267.  Det  må  emellertid  anmärkas,  att  R.  också 
hade  klar  blick  för  den  rationalistiska  exegetikens  svagheter,  jmfr  t.  ex. 
sid.  225. 

^  Inl.  t.  Theol.,  sid.   134,  219  f. 


Ml 

hannes,  den  lärjungen,  som  låg  vid  Jesu  bröst,  det  är  efter 
mitt  förmenande  fullkomligen  säkert.  —  —  Men  om  jag 
också  vore  af  en  annan  mening,  jag  skulle  icke  däraf  finna 
mig  mycket  störd.  I  Johannes'  evangelium  har  jag  säkrare 
Kristus  än  Johannes.  Den  som  hos  Johannes  talar  kan  icke 
vara  mer  än  en,  denne  enes  ord  må  sedermera  hafva  kommit 
från  hvilkens  läppar  som  helst.  Frågan,  huruvida  de  kom- 
mit från  Johannes'  eller  någon  annans,  är  blott  en  lärd 
fråga,  såsom  sådan  icke  oviktig,  men  ingalunda  af  den 
natur,  att  den,  besvarad  på  visst  sätt,  behöfver  betaga  den, 
som  fästat   sitt  hjärtas  kärlek   vid   Johannes'  evangelium  — 

och  hvem  har  icke  gjort  detta föremålet  för  sin  kärlek. 

Denna  kärlek  hvilar  sannerligen  på  bättre  grunder,  än  att 
de  af  lärdomen,  äf v^en  den  skarpsyntaste,  skulle  kunna 
omstörtas.  »^ 

Den  andra  af  den  historiska  teologiens  discipliner,  »den 
historiska  teologien  i  inskränkt  mening»  eller  »k  y  r  k  h  i- 
s  t  or  i  en»,  har  till  sitt  föremål  hela  kristendomens  utveckling. 
Begynnelse-  och  slutpunkterna  höra  egentligen  också  hit, 
fastän  de,  mera  själf ständigt  tagna,  behandlas  af  »egna 
med  kyrkhistorien  koordinerade  vetenskaper»  (§  loi). 
Också  här  inskärper  Reuterdahl  det  vetenskapliga  sannings- 
krafvet:  kyrkohistorien  »har  att  eftersträfva  den  noggran- 
naste och  fullständigaste  sanning»  och  —  tillägger  han  ka- 
rakteristiskt —  »ett  partilöst  lugn»;  på  samma  gång  skall 
den  såsom  teologisk  vetenskap  »lefva  i  den  fromhet, 
hvars  utveckling  den  i  tiden  vill  framställa»,  hvilka  bada 
fordringar  för  mgen  del  upphäfva  hvarandra  (§  103). 
Källforskningarnas  betydelse  och  nödvändighet  framhäfvas 
särskildt  (§  104).  Då  fromheten  uttalar  sig  i  lära,  samhälls- 
form och  kult  uppkomma  häraf  tre  kyrkohistoriska  under- 
discipliner: dogmhistoria,  samhälls-  eller  författningshistoria 
och  kulthistoria,  af  hvilka  den  första  har  nära  beröring  med 
filosofiens  historia,  den  andra  med  den  borgerliga  historien. 


^  Bref  till  fru  H.  Molbech,  ^7^  1838,  tryckt  i  Samlaren,  25:te  årg. 
1904  sid.   133. 


142 

och  den  tredje  stär  relativt  mest  själfständig  (§|  iii  — 114;. 
Såsom  man  kan  vänta,  betonar  den  blifvande  författaren  af 
Svenska  kyrkans  historia  omöjHgheten  af  att  skilja  kyrko- 
och  statshistoria,  särdeles  när  det  är  fråga  om  behandling 
af  partiell  historia,  såsom  en  viss  nations  (§  113,  i  och  2, 
samt  §  1 10). 

Reuterdahl  följer  Schleiermacher  1  att  placera  dogma- 
tiken under  den  historiska  teologien,  den  skall  »redovisa 
för  kristendomen  i  det  rum  af  tiden,  i  hvilket  en  viss  kyrka 
befinner  sig»  .(§  116).  Detta  arrangemang  af  dogmatiken 
såsom  en  historisk  vetenskap,  parallell  med  kyrkohistorien, 
vållar  honom  redan  från  början  svårigheter.  Liksom  kyrko- 
historien bör  dogmatiken  redogöra  för  lära,  författning  och 
kult  (§  117).  Om  den  än  hittills  icke  tagit  befattning  med 
de  båda  sistnämnda  områdena,  så  följer  däraf  icke,  —  säger 
han  mot  en  väntad  invändning  —  att  sådana  bearbetningar 
icke  äro  naturliga,  eller  att  de  icke  i  framtiden  kunna  erhålla 
större  afseende  än  hittills  (§  118).  Det  är  nämligen  »ej  blott 
möjligt,  utan  äfven  troligt,  att  1  en  framtid  bredvid  den 
egentliga  dogmatiken  en  kyrkostatistik  skall  bilda  sig,  som 
finner  det  vara  sin  skyldighet  att  utreda  en  tillvarande 
kyrkoförfattnings  grundsatser  och  art  samt  en  liturgik,  som 
finner  sig  hafva  samma  förbindelse  i  afseende  på  de  litur- 
giska förhållandena ;  hvilka  vetenskaper  i  sådant  fall  blifva  ej 
blott  bihang  till  dogmatiken  eller  grundläggningar  till  mo- 
menter  af  den  praktiska  teologien,  utan  själf ständiga  teolo- 
giska discipliner»  (§  118,  3).  Men  tillsvidare  »låta  vi  dem 
vara  förknippade,  dels  med  den  dogmatiska  teologien,  och 
dels  med  särskilda  delar  af  den  praktiska»  (§  118,  4).  Så 
leder  Reuterdahl  sig  fram  till  att  dogmatiken  »förnämligast 
afser  läran,  sådan  denna  i  ett  visst  kyrkligt  samhälle  lefver 
och  utvecklar  sig»  ('^   hq)- 

Hans  försök  att  plocka  in  framställningar  om  författ- 
ning och  kult  inom  dogmatikens  område,  måste  betecknas 
som  en  brist  i  jämförelse  med  Schleiermachers  afskiljande 
af    den    statistiska    teologien    såsom    en    särskild    vetenskap 


143 

bredvid  den  dogmatiska.^  Emellertid  är  Reuterdahls  be- 
skrifning  af  de  eventuellt  sä  småningom  tillkommande  ve- 
tenskaperna kyrkostatistik  och  liturgik  intressant,  icke  blott 
därför,  att  den  på  visst  sätt  ger  ett  uttryck  åt,  att  den  prak- 
tiska teologien  kräfver  jämväl  en  principiell  behandling,  utan 
också  därför  att  det  här  visar  sig  en  tendens  att  encyklo- 
pediskt  sidoordna  sådana  vetenskaper  med  den  dogmatiska. - 
Och  att  han  afstår  från  ett  utförande  af  de  föreslagna  disci- 
plinernas program  stämmer  väl  med  hans  första  encyklope- 
diska  regel:  »först  sedan  vetenskapen  blifvit  till,  kan  man 
säga,  hvad  den  är». 

I  den  lefvande  kyrkolära,  för  hvilken  dogmatiken  har  re- 
dovisningsskyldighet, kan  man  urskilja  dels  »det  gamla,  fasta, 
regulativa»,  hvilket  kyrkan  kallar  sin  bekännelse,  och  dels 
»något  nytt  rörligt,  modifikationer  underkastadt»;  detta  se- 
nare, »1  hvilket  det  förra  i  mer  eller  mindre  mån  ingår»,  är 
kyrkans  lefvande  tro.  Det  förra  har  samma  betydelse  som 
benbyggnaden  i  en  organism.  Någon  absolut  åtskillnad  får 
icke  göras :  »det  i  läran  fasta  är  icke  absolut  fast :  liksom  det 
kommit  till  kan  det  förändras;  men  det  förändras  mera 
omärkligt  än  det  andra  och  är  i  förhållande  därtill  att  anse 
som  fast»  (§  1 20,  i).  Det  »fasta»  och  det  »rörliga»  behöfver 
hvartannat.  »Åsidosätter  den  dogmatiska  teologien  bekän- 
nelsen, så  åsidosätter  den  det  formgifvande  och  griper  efter 
luftbilder.  Förnekar  och  vårdslösar  den  det  utom  bekän- 
nelsen i  tron  lefvande,  så  håller  den  sig  till  ett  skelett  i  stället 
för  till  en  lefvande  varelse,  och  kommer  själf  att  bära  spår  af 
den  död,  i  hvilken  den  dväljes»   (§   120,  4). 

Med  anledning  af  den  gjorda  distinktionen  uppdelar  han 
dogmatiken  i  två  delar:  symboliken,  som  sysslar  med  det 
fasta,  bekännelsen,  och  den  egentliga  dogmatiken,  som  be- 
handlar det  mera  lefvande  och  rörliga.  Reuterdahl  jämför 
symboliken  med  exegetiken ;  det  är  äfven  här  fråga  om  ur- 
kunder med  regulativt  värde  —  fast  detta  icke   är  så  stort 


^  Zur  Darstellung,  §  195  och  232  ff. 

-  Jmfr  t.  ex.  Pehr  Eklund,  Den  teol.  vetenskapen,   167  fF. 


144 

som  kanons.  Liksom  exegetiken  får  symboliken  en  inled- 
ningsvetenskap bredvid  den  egentliga,  analytiska  och  synte- 
tiska exegesen  af  de  symboliska  skrifterna  (§  123 — 126,. 
Därjämte  hör  det  till  symbolikens  uppgift  att  utröna,  i  hvad 
förhållande  bekännelseskrifterna  stå  till  bibeln.^  Symboliken 
bör  hafva  sin  uppmärksamhet  fästad  på  de  främmande  sym- 
boler, som  stå  i  något  förhållande  till  de  egna  (§  127),  detta 
på  grund  däraf,  att  man  eljest  gör  det  främmande  orätt. 
Men  såsom  dog-matisk  disciplin  är  den  1  första  hand  bunden 
vid  de  egna  bekännelseskrifterna,  den  »skall  lära  känna  vä- 
sendet i  den  kyrka,  .som  uttalar  symbolerna.  »^  Det  hör  alltså 
icke  symboliken  till  »att  gifva  en  framställning  af  flera  kyr- 
kors fasta  lära»  —  detta  hör  mera  »till  det  historiska  gebitet 
än  till  det  dogmatiska».  Anmärkningen  är  riktad  mot  dem, 
som  vilja  göra  symboliken  till  »en  komperativ  framställning 
af  de  olika  kyrkopartiernas  lärobegrepp»,  såsom  Marheineke." 
Dock  får  symboliken  icke  uteslutande  fattas  såsom  hjälp- 
medel till  den  egentliga  dogmatiken;  »det  är  i  och  för  sig 
viktigt  att  se,  hvilka  meningar  symboliska  böcker  verkligen 
bekänna  såsom  sina.  »^ 

»Dogmatisk  teologi  i  inskränkt  mening  eller  dogma- 
tik är  icke  den  lära  själf,  som  i  en  viss  kyrka  gäller,  utan 
en  sådan  läras  vetenskapliga  redovisning»  (§  129).  I  sma 
dogmatiska  föreläsningar  lägger  Reuterdahl,  såsom  det  fram- 
deles skall  visas,  stor  vikt  därvid,  att  den  vetenskapliga  dog- 
matiken är  något  härledt  1  förhållande  till  den  faktiskt  i  för- 
samlingen gällande  läran,  den  kristna  kunskapens  öfverhufvud. 
Denna  blir  »föremål  för  undersökning  af  ett  vetande  subjekt» 
och  tjänstgör  som  »materialen  i  en  räcka  af  satser,  som  mer 
eller  mindre  systematiskt  kan  utvecklas  och   afslutas.     Först 


■  Om  symbolikens  begrepp.  Th.  Q.  1839  sid.  313.     I  denna  uppsats 
har  R.  utfört  och  motiverat  det  i  Inl.  t.  Theol.  gifna  schemat. 

*  Th.  Q.  1839,  sid.  312. 
'  Ibm,  sid.  305  fif. 

*  Ibm,  sid.  313. 


145 

iiiirigenom  upjikommer  vetenskap.»^  Dogmatiken  skall  vara 
kristlig  och  kyrklig,  dess  källor-  äro  alltså  bibeln  och  de  sym- 
boliska böckerna;  men  detta  är  ej  nog,  dogmatiken  skall  ju 
äfven  redovisa  för  »den  lära,  som  i  församlingen  mer  eller 
mindre  klart  utvecklat  sig  efter  de  symboliska  böckernas  an- 
tagande», den  måste  alltså  taga  hänsyn  till  de  meningar, 
som  i  senare  tider  inträngt  i  kyrkan.  Med  afseende  på  dessa 
göres  en  distinktion  mellan  »privatmeningar»  och  »kyrko- 
meningar», af  hvilka  de  senare  äro  sådana,  som  omfattas  af 
en  större  allmänhet ;  privatmeningarne  kunna  emellertid  så 
småningom  öfvergå  till  att  blifva  kyrkomeningar,  och  någon 
skarp  gräns  mellan  de  båda  slagen  går  öfver  hufvud  icke  att 
uppdraga^  (§  133).  Nu  är  det  dogmatikens  uppgift  att 
skärskåda  kyrkomeningarna,  upptaga  sådana,  som  kunna  göra 
rättmätiga  anspråk  härpå,  och  förfara  kritiskt,  eftersom  äfven 
dessa  meningar,  fastän  allmänt  erkända,  kunna  bero  på  för- 
villelse. Under  detta  arbete  kan  dogmatikern  både  själf 
komma  att  yttra  privatmeningar  och  å  andra  sidan  komma 
att  vederlägga  dylika,  som  ha  »större  eller  mindre  tendens  att 
blifva  kyrkomeningar»  ('§  134,  f).  Denna  kritiska  pröfning 
å:itadkommes  därigenom,  att  dogmatikern  »uppfattar  den 
hufvud-  och  kärnsats,  som  uttrycker  det  väsentliga  af  den 
lära,  hvilken  han  skall  utreda,  positivt-kritiskt  bestämmer  den- 
na sats,  och  positivt-kritiskt  till  densamma  anordnar  alla  de 
satser,  som  med  densamma  hafva  ett  närmare  eller  fj armare 
sammanhang»  (§  136).  Det  är  Reuterdahls  mening,  att 
dogmatiken  icke  härigenom  träder  i  egentlig  förbindelse  med 
filosofi,  han  säger  rent  ut:   »till  filosofien  tro  vi  icke  dogma- 

'  Dogm.  förel.,  inl. 

'  Huru  R.  närmare  tänker  sig  dogmatikens  förhållande  till  sina 
•källor  skall  visas  i  nästa  kapitel. 

^  Den  väl  i  anslutning  till  Schleiermacher  bildade  termen  ^ privat- 
mening» (jmfr  Uer  christliche  Glaube  §  ig,  3  »Privatbekenntniss»)  an- 
vänder R.  vid  bedömandet  af  dogmatiska  arbeten.  Ett  på  »privatme- 
ningar» byggdt  arbete  kallar  han  »privatarbete^  i  motsats  till  »kyrkoar- 
bete» så  ifråga  om  Ignells  dogmatiska  skrifter,  St.  Kr.  Not.  1843  sid. 
270. 

AuUh,   Riuterdakl.  IG 


146 

tiken  hafva  ett  direkt  förhållande»^  —  intet  direkt,  d.  v.  s. 
intet  annat  än  det  hela  teologien  har  genom  sin  filosofi,ska 
grundläggning.  Ty  dogmatikens  förfarande  är  något  annat 
än  filosofiens;  under  det  att  den  omtalade  hufvudsatsen  står 
fast  för  dogmatiken  såsom  verklig  sanning,  går  det  filosofiska 
förfarandet  ut  på  att,  när  så  behöfs,  »rädda  hufvuddogm 
och  bidogmer»  genom  att  omtyda  dem  och  gifva  dem  en 
»oegentlig»  mening  jfr  §  136,  2).  Man  ser  af  de  sist  an- 
förda orden,  att  Reuterdahl  har  den  »spekulativa»  teologien 
för  ögonen.  Dogmatiken  kan  väl  medgifva,  »att  hvad  som  i 
den  är  sanning  äfven  kan  vara  filosofiskt  sant»  —  under- 
sökningen härom  är  dock  icke  någon  hufvudsak  (§  136,  2) 
—  men  den  »fordrar  icke  nödvändigt  ett  sammanhållande 
af    sitt    resultat    och    de    resultater,    som    filosofien    gifver» 

a  139)- 

För  att  visa  att  Reuterdahl  ändå  trots  allt  bemödande 
icke  riktigt  lyckas  i  att  stänga  in  dogmatiken  pä  det  histo- 
riska gebitet,  vill  jag  i  detta  sammanhang  peka  pä  tre  om- 
ständigheter, i)  Det  kritiska  förfarande,  som  Reuterdahl  talar 
om  i  förhållande  till  de  i  kyrkan  uppkomna  meningarna, 
måste  naturligtvis  syfta  på  en  annan  kritik  än  den  rent  histo- 
riska, hvilkens  ändamål  är  att  utröna  faktiska  förhållanden. 
2)  Därigenom  att  dogmatiken  skall  få  »sin  hufvud-  och  kärn- 
sats»  från  apologetiken,  ställes  den  i  själfva  verket  i  ett  ganska 
intimt  beroendeförhållande  till  denna  filosofiskt-teologiska 
disciplin.  3)  Reuterdahl  talar  direkt  om  en  genom  dogmatiken 
skeende  utveckling  af  läran.  I  de  dogmatiska  föreläsnin- 
garna förenas  denna  synpunkt  med  fordran  på  noggrann  af- 
spegling  af  »gällande  lära»:  »Ju  noggrannare»  —  heter  det  — 
»en  dogmatiker  söker  att  uppfatta  den  tillvarande  läran  och 
redovisande  bestämma  samt  fortsättande  utveckla 
denna,  desto  större  varaktighet  och  värde  får  hans  arbete 
inom  den  kyrka,  som  det  ensamt  kan  af  se  ».2 

Bredvid  dogmatiken  för    moralteologien    en  blyg- 

^  Dogm.  förel.,  inledn. 
-  Ibm. 


147 

sam  tillvaro  i  det  Reuterdahlska  systemet,  ännu  blygsammare 
än  hos  Schleiermacher.  Ty  medan  denne  ändå  icke  finner 
endast  olägenheter  utan  också  hvarjehanda  fördelar  vara  för- 
bundna med  att  en  skilsmässa  åstadkommes,^  nöjer  sig  Reu- 
terdahl  med  att  helt  enkelt  säga,  att  en  utredning  af  läran 
om  »lefvernet  och  handlingen»  ej  sker  »med  större,  utan  med 
samma  rätt  som  hvarje  annan  dogmatisk  punkt  monografiskt 
behandlas».  Han  har  visserligen  »intet  att  påminna»  mot, 
att  en  särskild  utrednmg  företages,  »ehuru  den  icke  af  sakens 
natur  göres  nödvändig»  (§  140);  »ett  nödvändigt  kapitel  i  en 
kristligt-protestantisk  dogmatik»  är  den  i  alla  händelser  (§138). 
Själf  inför  han  1  sina  dogmatiska  föreläsningar  några  ka- 
pitel af  sådant  innehåll,  som  eljest  brukar  finna  sin  plats  i 
etiska  framställningar  —  såsom  läran  om  den  kristliga  famil- 
jen (kristligt  äktenskap,  föräldra-  och  barnaförhållande,  hus- 
bonde- och  husfolksförhållande)  samt  om  den  kristna  staten. 
Äfven  om  man  nu  erkänner,  att  det  kan  ligga  något  riktigt 
i  en  sådan  uppfattning  af  etikens  förhållande  till  dogmatiken, 
såtillvida  som  den  kan  tjäna  till  att  framhålla,  att  det  inre 
sammanhanget  mellan  dessa  discipliner  nödvändigt  måste 
upprätthållas,  är  det  dock  en  afgjord  brist,  att  etiken  icke 
får  blifva  behandlad  från  en  principiellt  själfständig  syn- 
punkt — -  en  brist,  som  kan  sägas  ha  sin  yttersta  grund  i  den 
förut  konstaterade  otillräckliga  uppskattningen  af  det  sed- 
ligas betydelse  för  det  religiösa  hos  Schleiermacher  och 
Reuterdahl.2 

Teologiens  sista  hufvudaf  delning,  den  praktiska 
teologien,  är  »teorien  för  den  handling,  genom  hvilken 
fromhet  och  fromt  samhälle,  för  oss  kristendom  och  kristen 
kyrka,  underhållas  och  befordras»  (§  141).  Den  åsyftade 
verksamheten  är  en  konstverksamhet  och  teorien  således  en 
konstteori,   som   förutsätter    »förening   af  vetenskapligt    sinne 


*  Jmfr  Zur  Darstellung  |^  224,  226  och  228. 

*  Om  det  theol.  Studium  erkänner  fördelen  af  en  delning;  > sönd- 
randet må  bibehållas»  sid.  43.  —  Den  historiska  öfversikten  i  Inl.  t. 
Theol.  behandlar  hvardera  disciplinen  för  sig. 


148 

och  intresse  för  det  ändamål,  som  genom  konsten  kan  vinnas» 
(§§  142 — 143)-  Denna  verksamhet  kallar  Reuterdahl  så- 
som Schleiermacher  kyrkoledning,  hvarvid  han  med  »kyrka» 
vill  förstå  ej  blott  själfva  samhället,  utan  också  dess  »prin- 
cip», »fromheten  i  den  gestalt,  som  i  detta  samhälle  gäller» 
(§  144).  Själfva  namnet  »kyrkoledning»  innebär,  att  några 
i  samfundet  inta  en  ledareställning  i  förhållande  till  andra ; 
med  hänsyn  till  dessa  —  det  s.  k.  klerus  —  kan  den  prak- 
tiska teologien  också  kallas  »disciplina  clericalis»  eller  »pasto- 
ralis».  Dock  får  skillnaden  mellan  ledare  och  ledda  icke  göras 
absolut ;  alla  kunna  i  viss  mån  vara  på  en  gång  ledare  och 
själfva  behöfva  ledning;  och  klerus  utgöres  icke  heller  blott 
af  dem,  som  af  samhället  förklarats  för  klerker.  Reuterdahl 
gör  i  anslutning  till  Nitzsch  och  Schweitzer  en  åtskillnad  mel- 
lan dessa  —  det  positiva  klerus  —  och  det  naturliga,  hvilket 
senare  består  af  »alla  dem,  som  äro  förpliktade  eller  skickliga 
att  i  något  kyrkligt  hänseende  uppträda  som  ledare»  :'^§  145 
-146}. 

Den  praktiska  teologien  är  icke  en  »systemlös»  samling 
regler,  utan  måste  hafva  »sin  naturliga  organisation,  beroende 
på  dess  begrepp  och  dess  förhållande  till  den  teoretiska» 
(§  146,  3).  Vid  sin  organisation  af  de  praktiskt  teologiska 
disciplinerna  anknyter  Reuterdahl  till  det  sätt,  på  hvil- 
ket han  brukar  framställa  kristendomens  hufvudmomenter: 
den  kristna  sinnesbeskaffenhetens  trefaldiga  framträdande  i 
lära,  samhälle  och  handling.  Häraf  alltså  den  praktiska 
teologiens  tre  hufvuddelar :  i  Kristlig  eller  kyrklig  didaktik, 
teorien  för  undervisningen ;  2  Kyrkolagf arenhet,^  teorien  för 
samhällsordningens,    författningens   vidmakthållande;    3    Li- 


^  R,  stannar  för  detta  namn.  ehuru  han  icke  är  riktigt  belåten  med 
detsamma;  det  är  för  inskränkt,  det  >förer  ej  tanken  på  begreppet  för- 
valtning»; förslagsvis  nämnas  också  >kyrkoförvaltningslära3,  »kyrklig 
politik»  och  »kyrklig  statistik»  (§  162,  2);  däremot  icke  ^kyrklig  för- 
fattningslära,» såsom  Pehr  Eklund  uppger  (Den  teol.  vetenskapen 
sid.  175). 


149 

turgik,  teorien  för  den  heliga  handlingen  eller  kulten.^  Di- 
daktiken  innefattar  tre  underaf delningar:  a)  homiletiken, 
»teorien  för  en  hel  i  kristlig  fromhet  utbildad  församlings 
undervisning  genom  kontinuerande  tal»  §  153);  b)  kateke- 
tiken,  »teorien  för  de  i  kristlig  fromhet  mindre  utbildades 
ytterligare  undervisande,  verkställdt  genom  afbrutet  tal  eller 
genom  samtal»-  (§  156);  samt  c)  kasuistik,  teorien  »för  den 
undervisning,  som  särskildta  själstillstånd  göra  nödvändig 
för  särskildta  personer»  (§  159).  —  Reuterdahl  betonar  och 
illustrerar  genom  exempel  det  nära  samband,  som  råder  mel- 
lan den  praktiska  teologiens  olika  verksamhetsgrenar,  icke 
mindre  än  mellan  teorierna  för  desamma  (|§  158,  170),  äfven- 
som  de  mänga  förbindelselinjerna  mellan  den  praktiska  teo- 
logien och  andra  både  teologiska  och  icke  teologiska  veten- 
skaper (§§   154,  157,  160,   163,   i68).3 

I  fråga  om  sm  encyklopedis  ställning  till  Schleiermachers 
säger  Reuterdahl  i  quartalskriften:  »I  uppställandet  af  teo- 
logiens begrepp  följes  i  det  hela  Schleiermacher.  Likaså  i  det 
hufvudsakligaste  i  grenarnas  bestämmande;  dock  modificeras 


^  Om  det  theol.  Stud.  indelar  på  följande  sätt,  sid.  41  flf. 
i)     Teorien  för  undervisningen. 
2)     Teorien  för  kyrkans  förvaltning  och  ledning, 
a)  kyrkolagfarenhet,  b)  liturgik. 
'  Hit  skulle   R.  vilja  föra  teorien  för  missionsverksamheten,  »hali- 
eutiken»,  men  säger  han  —  i  öfverensstämmelse  med  sin  princip  att  en- 
dast hålla  sig  till  förefintliga  vetenskaper  —  »då  denna  hittills  är  allde- 
les   outbildad,    lämna  vi   den    här  oomtalad»  f§  156,  2).  —  Jmfr  Tottie, 
Evangelistik,  sid.   10  f 

^  För  öfversiktlighetens  skull  uppställer  jag  bredvid  hvarandra  grund- 
ritningen till  R:s  och  Schks  encyklopediska  schemata. 
/.     Reuterdahl. 

A.  Filosofisk  teologi. 

i)     Religionspsykologi. 

2)  Religionsfilosofi  (i  registret  religionshistoriens  filosofi). 

3)  Apologetik. 

4)  Polemik. 

B.  Historisk  teologi. 

i)     E.xegetisk  teologi. 


150 

detta  på  sätt  som  förf.  funnit  tjänligast ».^  Om  dessa  modi- 
fikationers syfte  låter  han  oss  veta  litet  närmare  i  sin  en- 
cyklopedi :  han  vill  förfara  genetiskt  och  empiriskt 
på  en  gång,  under  det  Schleiermacher  blott  förfarit  gene- 
tiskt. »Hvad  som  finnes  bör  refereras  till  hufvudidén  och  efter 
denna  och  sin  egen  idé  insättas  i  den  systematiska  serien,  men 
hvad  som  icke  finnes,  äfven  om  det  bör  finnas  och  en  gång, 
kanske  snart,  kan  komma  att  finnas,  må  tillsvidare  från 
serien  uteblif va  ».^  Utan  att  i  och  för  sig  lämpligheten  af 
denna  synpunkts  anläggande  bestrides,  må  det  dock  påpekas, 
att  den  Schleiermacherska  encyklopedien  till  stor  del  fick  sin 
epokgörande  betydelse  däraf,  att  Schleiermacher  från  sin  upp- 
fattning af  teologiens  inre  väsen  lät  dess  olika  discipliner 
framspringa  på  ett  organiskt  sätt  och  därvid  —  för  att  tala 
med  Pehr  Eklund  —  »var  så  litet  beroende  af  den  omedelbart 
gifna  bearbetningen  af  teologien,  att  han  gaf  grundritningar 


2)  Historisk  teol.  i  inskränkt  mening  eller  kyrkohistoria. 

3)  Dogmatik. 

a)  symbolik,  b,  egentlig  dogmatik. 
C.     Praktisk  teologi. 

i)     Didaktik  (homiletik,  kateketik,  kasuistik). 

2)  Kyrkolagfarenhet. 

3)  Liturgik. 
2.     Schleiermacher. 

A.  Filosofisk  teologi. 
i)    Apologetik. 

2)     Polemik. 

B.  Historisk  teologi. 

i)     Exegetisk  teologi. 

2)  Historisk  teol.  i  inskränkt  mening  eller  kyrkohistoria. 

3)  Historisk  kännedom  oiji  kristendomens  närvarande  tillstånd. 

a)  dogmatik,  b)  kyrklig  statistik. 

C.  Praktisk  teologi. 

i)     Grundsatser  för  kyrkotjänsten. 
2)     Grundsatser  för  kyrkoregementet. 
^  Th.  Q.  1838,  sid.  42. 

■'  Inl.  t.  Theol.,  sid.  475.  Blygsamt  heter  det  på  samma  ställe  om 
det  egna  systemet,  att  det  »väl  af  det  Schleiermacherska  har  alla  de  för 
tjänster,  till  h vilka  det  kan  finnas  berättigadt». 


151 

till  nya  teologiska  vetenskaper».^  Därför  är  det  betydelse- 
fullt, att  Reuterdahl  äfven  vill  tillägna  sig  Schleiermachers 
genetiska  synpunkt,  ty  härigenom  var  det,  som  hela  encyklo- 
pedien  flyttades  upp  på  ett  högre  plan  ifrån  att,  såsom  under 
den  föregående  tiden,  vara  helt  simpelt  ett  uppräknande  och 
sammanställande  af  de  faktiskt  existerande  disciplinerna  utan 
någon  genomgående  indelnings-  och  organisationssynpunkt. 
Hvad  nu  Reuterdahls  därbredvid  ställda  empiriska  förfa- 
ringssätt beträffar,  har  det  fört  med  sig  både  förtjänster  och 
svagheter.  Först  må  det  emellertid  konstateras,  att  han  icke 
alltid  sa  riktigt  konsekvent  följt  sin  empiriska  grundsats: 
»en  vetenskap  måste  vara  till  för  att  man  skall  kunna  säga, 
hvad  den  är».-  Han  erkänner  själf,  att  det  icke  bekymrar 
honom,  om  det  ännu  icke  finnes  någon  sådan  apologetik 
eller  polemik,  som  han  skildrat.  Att  han  trots  detta  här  följ- 
de Schleiermachers  förfarande,  som  var  banbrytande  för  en 
vetenskaplig  uppfattning  af  ifrågavarande  vetenskapsgrenar, 
måste  anses  vara  en  förtjänst.  Däremot  är  det  å  andra  sidan 
icke  till  Reuterdahls  fördel,  når  han  i  trohet  mot  sin  empiri- 
ska grundsats  låter  Schleiermachers  statistik  försvinna  från 
den  vetenskap,  som  skulle  behandla  kristendomens  närvaran- 
de tillstånd  j-'  härigenom  blir  den  egentliga  dogmatikens  ka- 
raktär blott  ännu  mer  »statistisk».  Bättre  tager  sig  hans 
grundsats  ut,  när  den  åstadkommer,  att  symboliken  befrias 
från  det  skuggornas  rike,  till  hvilket  Schleiermacher  förvisat 
densamma ;  enligt  honom  år  syml>oliken  nämligen  »nur  aus 
Elementen  der  kirchlichen  .Statistik  zusammengesetzt,  und 
känn  sicii  m  dieser  wieder  zuriickziehen  »."^  I  jämförelse  här- 
med är  såväl  afskiljandet  af  symboliken  såsom  en  egen  disci- 
plin som  det  sätt,  på  hvilket  denna  bestämmes,  —  såsom  en 


^  P.  Eklund,  Den  teol.  vetenskapen,  sid.  9. 
■'  Inl.  t.  Theol.,  §   i   anm. 

*  »Om  det  Theol.  Stud.>  menar,  att  ingen  statistik  behöfs  i  den 
protestantiska  teologien  därför,  att  kyrkan  och  staten  äro  så  nära  sam- 
manflätade på  protestantiskt  område,  sid.  41  f. 

*  Schleiermacher,  Zur  Darstellung,  ^  249. 


152 

systematisk   framställning  af  kyrkans  klassiska   m-kunder   — 
en  förtjänst. 

Från  samma  verklighetsintresse  kan  också  härledas  den 
förändring,  som  Reiiterdahl  vidtager  ifråga  om  grupperin- 
gen af  den  praktiska  teologiens  discipliner,  då  han  tar  fasta 
på  kristendomens  uttrycksformer  och  med  anledning  häraf 
gör  sin  tredelning:  didaktik,  kyrkolagfarenhet  och  litur- 
gik^  i  motsättning  till  Schleiermachers  tudelning:  Kirchen- 
dienst  und  Kirchenregiment.  Hans  indelning  kan  åtmin- 
stone såtillvida  sägas  stå  öfver  Schleiermachers,  som  denne 
tar  till  indelningsgrund  blott  en  kvantitativ  åtskillnad  mellan 
kyrkan  i  sm  helhet  och  lokalförsamlingen,  under  det  att 
Reuterdahl  utgår  från  den  k}Tkliga  verksamhetens  inre  be- 
skaffenhet.- 

Bland  olikheterna  mellan  Reuterdahls  encyklopediska 
schema  och  Schleiermachers  finnes  väl  knappast  någon,  som 
faller  lättare  i  ögonen,  än  den,  att  den  senare  låter  den  filo- 
sofiska teologien  bestå  af  blott  apologetik  och  polemik,  me- 
dan den  förre  låter  teologien  inledas  af  de  religionspsyko- 
logiska och  religionsfilosofiska  vetenskaperna.  Nu  har  vis- 
serligen Reuterdahl  härvid  anknytningspunkter  i  Schleier- 
machers Darstellung  §§  21 — 23  samt  §  33,  där  Schleiermacher 
framhåller,  att  man  icke  kan  nöja  sig  med  ett  betraktelsesätt, 
som  icke  dels  fattar  kristendomens  väsen  »1  dess  motsats  till 
andra  trossätt  och  kyrkor»,  och  dels  söker  förstå  fromhetens 
och  dess  samhällens  väsen  »i  sammanhang  med  den  mänsk- 
liga andens  öfriga  förmögenheter  »."^  Vidare  anknyter  Reuter- 
dahl i  ännu  högre  grad  till  Glaubcnslehre,  där  Schleiermacher 
närmare  utfört,  hvad  han  skisserat  i  Darstellung  genom  låne- 


^  Jmfr  Pehr  Eklund,  a.  a.  sid.  176,  som  anser  R:s  hufvudindelning 
ivara  betingad  af  det  mäktiga  intryck,  som  kyrkans  lärobegrepp,  kyr- 
kans gudstjänstfirande  och  kyrkans  författning  gjort  på  honom  såsom  i 
sin  mån  parallellt  ställda  delar  inom  området  af  det  som  utgör  den  prak- 
tiska teologiens  föremål». 

^  Jmfr  J.  A.  Eklund,  a.  a.  sid.  274. 

'  Zur  Darstellung,  §  21. 


satserna  ur  etiken  om  fromhetens  och  det  fromma  samfundets 
vasen  §§  3 — 6  samt  ur  rehgionsfilosofien  om  skiljaktHgheterna 
1  de  rehgiösa  samfunden  of  ver  hufvud  §§  7 — 10.^  Men  det 
är  icke  desto  mindre  en  förtjänst  hos  Reuterdahl  att  genom 
själfva  införandet  af  de  båda  disciphnerna  rehgionspsyko- 
logi  och  rehgionsfilosofi  1  själfva  det  encyklopediska  schemat 
ha  gifvit  ett  bestämdare  uttr}xk  åt  det  sakförhållandet,  att 
den  kristna  teologien  icke  kan  isoleras  frångått  själf  taga  be- 
fattning med  den  grupp  problem,  som  kan  karakteriseras 
genom  sammanställningen  religion — kristendom.- 

Sedan  är  det  en  annan  sak,  om  Reuterdahl  lyckats  be- 
stämma dessa  båda  discipliner  på  ett  tillfredsställande  sätt. 
Det  program,  som  han  uppställer  för  religionspsykologien,, 
är  starkt  empiriskt  färgadt.  Fromhetens  plats  och  beskaf- 
fenhet skall  bestämmas  genom  en  öfversikt  af  det  ps}'kiska 
området  (jmfr  $^^  13,  14).  Ännu  tydligare  kommer  detta 
empiriska  drag  fram  i  Reuterdahls  egen  religionspsykologiska 
skiss  »hvad  är  religion»,  där  han  säger,  att  »religionens  verk- 
lighet» endast  kan  läggas  i  dagen  genom  en  undersökning  af 
»det  mänskliga  sinnets  förmögenheter»,  samt  framhåller,  att 
det  icke  skall  gräma  honom,  om  hans  framställning  »far  den 
tillvitelsen,  att  den  är  mera  empirisk  än  spekulativ  ».^  Men 
med  dessa  empiriska  sympatier  stämmer  det  icke  riktigt,  när 
en  paragraf  i  »inledning  till  theologien»  fastslår:  »alla  de 
nu  antydda  ''religionspsykologiska)  undersökningarna  böra 
vara  allmänna,  så  att  de...  icke  upptaga  annat  än  hvad 
som  filosofiskt  kan  inses,  hvangenom  det  i  verkligheten  tiU- 
varände  tills  vidare  lämnas  på  sidan»  §  19).  Utan  att  där- 
med ingå  på  frågan  om  den  empiriska  religionsps3d<ologiens 

^  Der  chr.  Glaube,  andra  uppl. 

^  Jmfr:  Dogm.  förel.,  inl.  »Det  är  klart,  att  teologiens  egentliga 
kärna  är  kristendom.  Men  det  är  klart,  att  dess  sammanhang  med  an- 
nan religion  också  behöfver  vetas  och  att  all  religions  natur  behöfver  ve- 
tas, och  att  det  område  behöfver  vetas,  som  är  religionens  och  ännu  an- 
nan andlighets  egentliga  säte,  nämligen  människosjälen,  hela  den  mänsk- 
liga intelligensen  och  dess  funktioner». 

'  Jmfr  ofvan  sid.   59. 


154 

betydelse  för  teologien  vill  jag  fästa  uppmärksamheten  pä, 
att  de  sist  citerade  orden  tyda  på  en  öfverskattning  af  filo- 
sofiens förmåga  att  kunna  konstruera,  under  det  att  det  'i 
verkligheten  tillvarande  lämnas  pä  sidan'.  Och  den  svaghet 
i  det  Reuterdahlska  systemet,  som  vi  redan  här  se  skymta 
fram,  uppenbarar  sig  med  all  önskvärd  klarhet  vid  hans 
skildring  af  religionsfilosofiens  uppgift. 

Denna  skall  ju  på  egen  hand  konstruera  fram  ur  reli- 
gionsbegreppet en  öfversikt  öfvcr  icke  blott  alla  verkliga 
utan  också  alla  möjliga  religioner.  Den  kan  visserligen  få 
tillåtelse  att  'hafva  ögonen  på'  de  verkliga  religionerna,  och 
det  är  'ett  afgörande  dåligt  tecken',  om  de  icke  alla  få  plats 
1  den  af  filosofien  upptimrade  bostaden ;  men  det  duger  icke 
att  utgå  från  den  historiska  verkligheten,  denna  skall  i 
stället  prässas  in  i  det  af  logiken  färdiggjorda  schemat.^ 
Det  var  naturligt  — -  och  vi  ha  redan  sett  det  i  det  före- 
gående — -  att  det  praktiska  utförandet  af  dessa  idéer  icke 
kunde  slå  så  väl  ut.^  Den  här  uttalade  öfvertron  på  filoso- 
fiens förmåga  att  konstruera  oberoende  af  den  historiska 
verkligheten,  på  dess  förmåga  att  utan  vidare  kunna  leverera 
teologien  de  »begrepp»  och  »idéer»,  som  denna  behöfver, 
fromhetens  idé,  de  olika  religionernas  respektiva  idéer 
o.  s.  v.,"'  var  ett  arf  från  Schleiermacher.  Jag  an- 
tecknar den  såsom  en  af  de  svagheter,  hvilka  äro  gemen- 
samma för  de  båda  encyklopediska  systemen.  Den  var  en 
rest  af  den  gamla  intellektualistiska  åskådningen,  som  gömt 
sig  kvar  hos  Schleiermacher  och  föga  harmonierade  med  hans 
uppträdande  för  öfrigt  mot  samma  åskådnings  underskattan- 
de af  de  faktiska  historiska  religionerna.  Den  öfverensstämde 
icke  heller  med  den  af  såväl  Schleiermacher  som  Reuterdahl 


^  »Om  det  theol.  Stud.»  säger  bättre,  sid.  ^^,  att  »den  specifika 
religionsfilosofien  upptager  de  af  religionspsykologien  lämnade  begrep- 
pen»   och  »jämför  med  dem  de  fenomener,  som  verkligheten  förevisar». 

^  Jmfr  ofvan  sid.  80  ft'. 

'  På  samma  sätt  skall,  som  vi  sett,  polemiken  konstruera  fram  alla 
afvikelsers  begrepp. 


155 

påyrkade  rent  historiska  behandlingen  af  kristendomen.  Skulle 
då  teologien  kunna  nöjas  med,  att  de  öfriga  religionerna  be- 
liandlas    blott    filosofiskt»?       Och    den    går    slutligen    icke 
heller  riktigt   ihop  med,   att   Reuterdahl   kallar   den  riktning 
inom    religionsfilosofien,    som    han    låter    taga    sin    utgångs- 
punkt   hos    Schleierraacher,    den     historiskt     kritiska, 
och  framhåller  såsom  denna  riktnings  förtjänst  gent  emot  den 
»spekulativa»      religionsfilosofien,      »att      religionsgestalterna 
kunna  erhålla  sin  allmänna  karaktär  och  sålunda  äfven  schema- 
tiskt anordnas,  utan  att  därföre  det  i  verkligheten  tillvarande 
behöfver   ombildas   efter   spekulationen».^      Man   måste   säga, 
att  själfva  namnet  »historisk-kritisk »  visar  en  tendens  till  att 
gå    utöfver    den    gjorda    beskrifningen    af    religionsfilosofiens 
uppgift,   hvilken    väl   icke   är   alldeles   fri   från    att    vilja    om- 
bilda  verkligheten  efter  spekulation.     I   samma  riktning  pe- 
kar också  det  i  registret  till  encyklopedien  upptagna  namnet 
»religionshistoriens    filosofi».      Det    var    skada,    att    Reuter- 
dahl icke  upptog  detta  namn  i  den  egentliga  framställningen, 
ty  i  en  sådan  benämning  ligger  den  tanken  redan  innesluten, 
att   den  filosofiska   öfversikten   öfver   fromhetsgstalterna    må- 
ste bindas  nära   tillsammans  med  religionshistorien,   hvilken 
därmed  också  träder  i  nära  förbindelse  till  teologien.     Reu- 
terdahl vill  nu  emellertid  icke  låta  religionshistorien  höra  med 
till  teologien.      »Den   blotta  religionshistorien  kunna   vi   icke 
anse  för  en  teologisk  vetenskap,  då  den  icke  har  någon  be- 
stämd vikt  för  den  ena  fromhetsgestalt,  som  vi  antaga  för 
vår  teologis  föremål»  (§21,  4).    Man  kan  i  våra  dagar  hålla 
med   Reuterdahl  om,  att  själfva   religionshistorien  såsom  så- 
dan icke  i  egentligaste  mening  hör  med  till   »vår  teologi»  — ■ 
detta  i  bestämd  motsättning  till  de  röster,  som  helst  vilja  för- 
ändra hela  teologiens  karaktär  till  allmänt  religionshistorisk 
och  därmed  lösa  den  från  dess  faktiska  samhörighet  med  den 
egna  fromhetsgestalten.     Men  däremot  ha  de  senaste  decen- 
niernas forskningar  kommit  till  en  bestämd  och  väl  motiverad 
uppfattning    af    religionshistoriens    afsevärda    »vikt   för   den 
'  Inl.  t.  Theol.,  sid.  80. 


156 

egna  fromhetsgestalten  ».  Och  ett  af  de  skäl,  som  tala  starkast 
för  detta  nära  samband,  är  just,  att  den  disciplin,  som  —  för 
att  tala  med  Reuterdahl  —  »skall  lämna  en  måttstock  för  be- 
dömandet af  fromhetsgestalternas  relativa  värde»  (§  25,  i), 
icke  kan  nöja  sig  med  en  apriorisk  religionsålosofi ;  den  sväf- 
var  i  luften,  om  den  icke  fotar  på  religionshistoriska  undersök- 
ningar.i  Dessutom  har  —  för  att  nämna  ännu  ett  skäl,  som 
gjort  sig  särskildt  gällande  —  teologiens  isolering  rent  af 
omöjliggjorts  genom  upptäckten  af  de  många  förbindelse- 
linjer, som  leda  öfver  från  'den  egna  fromhetsgestalten'  till 
andra  religioner. 

En  annan  brist  som  Reuterdahl  fick  med  från  det  Schlei- 
ermacherska  systemet,  är  uppfattningen  af  dogmatiken  så- 
som en  historisk  disciplin.^  Om  man  kan  säga,  att  den  nyss 
omtalade  bristen  betecknar  ett  öfverskattande  af  det  sjDekula- 
tiva  elementet,  så  äger  här  motsatsen  rum.  Dogmatiken  har 
enligt  definitionen  endast  att  åstadkomma  ett  så  noggrant 
aftryck  som  möjligt  af  det  faktiska  kyrkliga  medvetandet. 
Nu  är  det  visserligen  sant,  att  Schleiermacher  icke  konsekvent 
stannade  vid  denna  uppfattning,  hvarken  i  fråga  om  principer- 
na för  dogmatisk  verksamhet  eller  ännu  mindre  vid  sin  egen 
bearbetning  af  dogmatiken.  Hvad  principerna  beträffar  säger 
han  tvärtom,  att  en  dogmatik  på  enskilda  punkter  måste  kom- 
ma med  heterodoxt  innehåll^  samt  att  dess  framställning  blir 
fullkomligare,  i  samma  mån  som  det  divinatoriska  elemen- 
tet gör  sig  gällande  bredvid  det  assertoriska.*  Och 
vidare  kan  ju  hans  egen  i  högsta  grad  individuellt  färgade 
Glaubenslehre  minst  af  allt  betraktas  som  ett  blott  aftrvck  af 


^  Jmfr  Pehr  Eklund,  a.  a.  sid.  140.  —  Jmfr  till  frågan  om  religi- 
onshistoriens ställning  till  teologien:  N.  Söderblom,  Den  allmänna  re- 
ligionshistorien och  den  kyrkliga  teologien,  särskildt  sid.  28  ff. 

'  Jmfr  Zur  Darstellung  §  97:  Dogmatiken  är  »den  sammanhängande 
framställningen  af  läran,  sådan  som  den  vid  en  gifven  tid  är  gällande, 
vare  sig  nu  i  kyrkan  i  allmänhet,  såvida  ingen  söndring  råder,  eller 
annars  hos  ett  särskildt  kyrkoparti». 

•^  Zur  Darstellung  §  207. 

*  Ibm  S  202. 


157 

samtidens  gällande  kyrkolära.  Att  Reuterdahl  däremot  nog- 
grannare följde  den  uppställda  principen  är  redan  antydt,^  och 
skall  ytterligare  visa  sig  vid  granskningen  af  hans  dogmati- 
ska föreläsningar.  Men  på  samma  gång  hafva  vi  också 
redan  sett,  att  icke  heller  han  kunde  nöja  sig  med  det  rent 
historiska  förfarandet,  utan  att  han  af  dogmatikern  kräfde  ett 
kritiskt  arbete  för  en  fortsättande  utveckling  af  läran.  Dessa 
inkonsekvenser  mot  den  uppställda  principen  kunna  dock  icke 
afvända  anmärkningarna  mot  densamma,  utan  ställa  snarare 
dess  svagheter  i  bättre  belysning.  I  själfva  verket  har  man 
också  från  de  flesta  häll  opponerat  mot,  att  dogmatiken  skulle 
\ara  en  historisk  vetenskap.-  Att  göra  dogmatiken  till  en 
historisk  framställning  af  en  kyrkas  för  tillfället  »gällande» 
lära  är  vanskligt  redan  af  den  grund,  att  det  närvarande  svår- 
ligen kan  göras  till  föremål  för  historisk  behandling.  Vidare 
kan  man  hänvisa  till  den  faktiska  spänning,  som  ofta  nog 
äger  rum  mellan  dogmatik  och  historisk  teologi  —  därtill 
kan  man  särskildt  känna  sig  frestad  i  våra  dagar  med 
dogmatikens  och  exegetikens  skärmytslingar  för  ögonen. 
Sådant  tyder  på  en  olika  art.  Man  kan  visserligen  lämna 
sitt  fulla  erkännande  åt  Reuterdahls  afsikt  att  reagera  mot 
ett  förfarande,  som  tar  sin  utgångspunkt  i  något  filoso- 
fiskt system  och  härifrån  vill  behandla  det  kristna  trosinne- 
hallet.  Men  därför  får  man  icke  misskänna,  att  dogmatikens 
verkliga  art  är  att  spörja  icke  efter  hvad  som  är,  utan  efter 
hvad  som  bör  vara.  Dogmatikern  kan  och  får  aldrig  nöja  sig 
med  att  uppställa  som  mål  det  blotta  redovisandet  för  något 
faktiskt  gällande;  han  kan  därför  icke  heller  nöja  sig  med  en 
blott  historisk  kritik,  som  afser  att  fastställa  faktum,  utan 
kräfver  en  sådan  kritik,  som  afser  uppnåendet  af  ett  idealt 
mål.     »Den  giltiga  läran,  hvilken  dogmatiken  har  att  bringa 


^  Jmfr  ofvan  sid.  107. 

-  Ett  arbete  från  våra  dagar,  som  håller  på  den  Schleiermacherska 
teorien,  är  Domers  Grundriss  d.  Encyklopädie  d.  Theologie,  1901.  Dor- 
ner  låter  > nutidens  historia»  sönderfalla  i  symbolik  med  dogmatik  och 
statistik. 


158 

till  sitt  möjligast  adekvata  uttryck,  är  för  den  evangeliska 
kyrkan  ej  liktydig  med  det  faktiskt  inom  kyrkan  gällande, 
utan  är  ett  ideal,  till  hvilket  det  för  denna  gäller  att  i  fort- 
satt sanningssträfvan  närma  sig».^  Men  härigenom  blir  dog- 
matiken principiellt  skild  från  historisk  vetenskap,  och  detta 
bör  då  äfven  finna  sitt  uttryck  i  den  plats,  som  dogmatiken 
har  att  intaga  i  det  teologiskt-encyklopediska  schemat.  En 
sådan  vetenskap  åter,  som  skulle  uppkomma  genom  ett  kon- 
sekvent tillämpande  af  Schleiermachers  och  Reuterdahls  prm- 
cip,  hänföres  bättre,  såsom  Pehr  Eklund  gjort  det,  till  den 
statistiska  teologien,  hvilken  redogör  »för  det  kyrkliga  lifvets 
och  själfmedvetandets  status  quo»,  såsom  en  gren  af  denna 
—  den  dogmatiska  statistiken.^ 

Det  erkännes  allmänt  såsom  en  förtjänst  hos  Schleier- 
macher,  att  han  sökt  inordna  den  praktiska  teologiens  olika 
discipliner  under  en  gemensam  synpunkt  och  sålunda  samman- 
sluta dem  till  ett  helt,  såsom  en  bestämd  själfständig  gren 
af  teologien.  Men  å  andra  sidan  är  knappast  någon  an- 
märkning mot  hans  system  vanligare  än  just  den,  som  angår 
den  praktiska  teologiens  ställning:  att  denna  fått  en  alltför 
framskjuten  plats.  Från  Schleiermachers  principer  var  det 
helt  naturligt,  att  det  skulle  blifva  sä;  när  hela  teologiens 
mål  är  att  stå  i  kyrkoledningens  tjänst,  faller  det  af  sig  själft, 
att  den  praktiska  teologien  blir  teologiens  »krona».  Den 
praktiska  teologiens  rang  höjes,  under  det  att  den  öfriga 
teologiens  sänkes.  Äfven  Reuterdahl  ställer  nu  på  samma 
sätt  den  pral<tiska  teologien  gent  emot  den  filosofiska  och 
historiska,  h vilka  tillsammans  bilda  den  teoretiska,  och  låter 
den  praktiska  vara  hela  teologiens   »fulländning  och  krona». 

^  E.  Billing,  art.  Dogmatik  i  Nordisk  familjebok. 

^  Pehr  Eklund,  a.  a.  sid.  iii.  —  För  Reuterdahl  har  tydligen  fram- 
hållandet af  dogmatiken  såsom  en  beskrifvande  vetenskap  framstått  så- 
som en  konsekvens  däraf,  att  hvarje  kristendomsform  och  troslära  en- 
dast bör  tillerkännas  relativ  karaktär,  hvilket  senare  för  honom  var  ett 
conditio  sine  qua  non.  Men  gifvetvis  låter  sträfvan  efter  idealet  väl 
förena  sig  med  medvetandet  af,  att  detta  endast  tillnärmelsevis  kan  nås. 
Jmfr  J.  A.  Eklund,  a.  a.  sid.  253. 


159 

Denna  senare  intar  samma  principiellt  öfverordnade  ställning- 
som  hos  Schleiermacher,  och  detta  betecknar  jag  såsom  ännu 
en  svaghet,  hvilken  har  sin  grund  i  sammanhanget  mellan 
Reuterdahls  och  Schleiermachers  encyklopediska  system.  Dock 
förtjänar  det  påpekas,  att  Reuterdahl  har  ett  korrektiv  mot 
detta  öfverskattande  i  de  ansatser  han,  som  vi  sett,  gör  för 
att  häfda  teologiens  egna  forskningsobjekt.  Fullföljas  sä- 
dana intentioner,  få  de  s.  k.  teoretiska  teologiska  discipli- 
nerna ett  själfständigt  värde  af  annan  art,  än  om  deras  egent- 
liga syfte  är  att  tjäna  såsom  förberedelse  till  den  praktiska 
teologien.  Men  då  är  det  också  fara  värdt,  att  den  prak- 
tiska teologien,  med  bibehållande  af  den  plats  den  har  hos 
Schleiermacher  och  Reuterdahl,  nedsjunker  till  att  stå  utanför 
den  egentliga  teologien  såsom  en  samling  tekniska  regler,  ett 
slags  bihang,  med  kanske  mera  tillfälliga  än  nödvändiga  för- 
bindelser med  den  öfriga  teologien.  Däremot  skyddas  den 
praktiska  teologien  för  såväl  öfver-  som  underskattning,  om 
den,  såsom  Pehr  Eklund  vill,  flyttas  in  i  det  egentliga  systemet 
såsom  sidoordnad  med  dogmatiken  och  etiken.  Härmed  göres 
dä  också  rättvisa  åt  det  »principiella»  eller  »spekulativa»  ele- 
ment, som  icke  bör  kunna  få  f rånkännas  den  praktiska 
teologien,^  så  tillvida  som  den  afser  att  fastställa,  hvilka 
grundsatser  för  evangelii  förvaltning,  som  följa  ur  kristen- 
domens väsen. 


^  Pehr  Eklund,  a.  a.  sid.  85  fif,  särskildt  sid.  98.  Jmfr  Arfvidssoa, 
a.  a.  sid.  24;  C.  R.  Martin,  Praktisk  ordning  i  praktisk  teologi;  Tottie, 
a.  a.  sid.  6;  J.  A.  Eklund,  a.  a.  sid.  271,  O.  Quensel,  Homiletik,  sid.  27. 


Kap.  IV. 

Reuterdahls  dogmatiska  åskådning. 

Hufvudkällan  för  kännedomen  af  Reuterdahls  dogma- 
tiska åskådning  utgöres  af  hans  i  det  närmaste  fullständigt 
utarbetade,  i  manuskript  be&ntliga  dogmatiska  föreläsningar 
frän  aren  1842 — 44,  hvilka  omfatta  hela  det  dogmatiska 
rsystemet.  Manuskriptet  upptar  en  ungefär  dubbelt  så  stor 
volym  som  manuskriptet  till  hans  »inledning  till  theologien» 
och  torde  därför,  om  det  blifvit  tryckt,  ha  gått  på  fullt  looo 
sidor  —  således  ett  ganska  utförligt  dogmatiskt  arbete. 

Vi  ha  redan  i  det  föregående  upprepade  gånger  gjort 
bekantskap  med  dessa  föreläsningar,  särskildt  i  fråga  om  en 
del  af  de  1  inledningen  till  den  egentliga  dogmatiken  be- 
handlade propedeutiska  spörsmålen :  om  teologi,  religionens 
väsen,  olika  religionsformer  och  kristendomens  ställning  bland 
dem.  Detta  kapitel  afser  nu  att  med  ledning  af  dessa  före- 
läsningar och  med  hänsyn  till,  hvad  som  f.  ö.  i  Reuterdahls 
skrifter  kan  vara  upplysande  för  saken,^  framställa  hufvud- 
dragen  af  hans  dogmatiska  åskådning.  Därvid  skola  en 
del  jämförelser  med  andra  dogmatici  och  särdeles  med 
Schleiermachers  Glaubenslehre  tjäna  som  bakgrund  för  bilden 
af  Reuterdahl  själf  samt  gifva  hållpunkter  för  fixerandet  af 
hans   dogmatiska   ståndpunkt.      Helt   naturligt  har  den   om- 


^  Af  sådana  skrifter  må  nämnas  såsom  de  viktigaste:  >0m  religiös 
methodism»,  Th.  Q.  1840,  med  följdskrifter;  >Tidens  religiösa  o.  dog- 
matiska ytterligheter»,  St.  Kr.  Not.  1842;  samt  R:s  skriftvä.xling  med 
Ignell,  St.  Kr.  Not.  1843. 


i6i 

ständigheten,  att  hans  dogmatik  icke  bhfvit  tryckt,  fört  med 
sig,  att  en  hel  del  längre  utdrag  måst  göras,  där  man  eljest 
skulle  kunna  nöjt  sig  med  blotta  hänvisnmgar. 

Reuterdahl  bestämde  i  sin  encyklopedi  dogmatiken  så- 
som den  vetenskapliga  redovisningen  för  den  i  ett  kyrko- 
samfund gällande  läran.  Denna  är  alltså  dogmatikens 
föremål  och  utgör  något  faktiskt  föreliggande,  som  kun- 
skapsförmågan skall  »uppfatta,  reda  och  ordna  ».^  Den  dog- 
matiska vetenskapen  representerar  härigenom  något  sekun- 
därt 1  förhållande  till  den  i  församlingen  förehntliga  läran ; 
denna  har  i  sin  tur  sin  grund  i  kristendomen  eller  den  krist- 
liga sinnesbeskaffenheten,  och  denna  senare  åter  i  Kristus. 
Kristus  är  därför  dogmatikens  egentligaste  princip  och  föremål, 
och  dogmatiken  blir  det  i  fjärde  led  härledda:  »utan  Kristus 
mgen  kristlig  sinnesbeskaffenhet  hos  människorna,  d.  ä.  ingen 
kristendom,  utan  kristendomen  ingen  lära  därom,  utan  läran 
ingen  vetenskap.  »- 

Genom  det  sätt,  på  hvilket  Reuterdahl  beskrifver  den 
kristna  sinnesbeskaffenhetens  uppkomst,  markerar  han  sin 
oppositionsställning  till  den  rationalistiska  och  spekulativa 
dogmatiken.  Kristus  framkallar  —  säger  han  —  sinnesbe- 
skaffenheten på  ett  omedelbaxt  sätt.  De  första  lärjungarne 
blefvo  kristna  »under  åhörandet  och  åskådandet»  af  Kristus; 
och  på  samma  sätt  går  det  till  än  i  dag.  Kristus  framträder 
ånyo  och  oafbrutet  i  församlingen  och  gör  så  allt  flera  och 
flera  till  kristna.  »En  inre  oemofttåndlig  nödvändighet  afgör 
allt.  Man  kan  säga,  att  åsynen  af  den  först  personliga  och 
sedan  i  sin  församling  framträdande  Jesus  afgör  allt.^  Han 
gör  kristen  på  samma  sätt  som  den  på  himmelen  framträdande 
solen  gör  vaken  och  seende.» 

Den  kritik,  som  Reuterdahl  i  detta  sammanhang  ger  af 
den  rationalistiska  och  spekulativa  metoden,  är  alltför  upp- 

'  Jmfr  Th.  Q.   1829  I,  sid.  9. 

-  Alla  i  detta  kapitel  förekommande  Reuterdahls-citat  äro  hämtade 
ur  de  dogmatiska  föreläsningarna,  försåvidt  icke  deras  hemort  särskildt 
angifves. 

3  Jmfr  Th    Q.   1840,  sid.  281  och  Th.  1829  II,  sid.  62. 

Aulén,   Reuterdahl  II 


102 

lysande  och  för  författarens  ställning  karakteristisk  för  att 
här  kunna  alldeles  förbigås.  Om  kristendomen  »genast  in- 
går i  det  omedelbara  medvetandet  och  där  måste  förblifvaw, 
så  förmedlas  den  icke,  såsom  rationalismen  vill,  genom  för- 
ståndet. Förståndet  sluter  från  det  som  skett  och  sker  till 
det  som  skall  ske,  men  till  kristendomen  har  det  icke  kunnat 
och  kan  det  icke  heller  »räkna  sig.»  »Några  af  rationalister- 
na  voro  visst  fientligt  sinnade  mot  kristendomen,  men  detta 
gäller  icke  om  de  allvarligaste,  om  de  bättre.  Dessa  ville 
snarare  hafva  kristendomen  frälsad  än  förlorad.  Och  till  dess 
frälsning  ville  de  bidraga  genom  förståndsåtgärder.  För- 
ståndet kan  icke  för  sig  få  förklarligt  eller  förklaradt  något 
eget,  något  nytt,  något  från  hvardagsordningen  afvikande. 
Därför  skulle  allt  sådant  utmönstras  ur  kristendomen.  Där- 
för skulle  kristendomen  ombildas  till  något  för  hvardags- 
människan  fullt  begripligt.  En  tid  fortgick  detta  ombildan- 
de,  hvari  välmeningen  och  nitet  voro  stora,  här  och  där 
äfven  ädla,  men  hvilket  till  slut  dock  måste  afstanna,  emedan 
det  sysselsatte  sig  med  ett  material,  hvilket  var  hårdare,  ju 
djupare  det  ombildade  förståndet  däri  inträngde,  och  hvilket 
till  slut  alldeles  förstörde  verktyget.» 

Lika  litet  framgångsrik  kan  den  spekulativa  riktningen 
blifva.  Förvandlingen  kan  icke  ske  genom  förnuftet.  »Nå- 
got så  eget,  så  individuellt,  så  konkret  som  kristendomen 
kan  förnuftet  under  bibehållande  eller  förkastande  af  ter- 
merna och  formlerna  bort  förklara,  men  icke  tro  sig  för- 
klara.   Ännu  mindre  på  egen  hand  finna  och  framlägga. 

Det  är  vår  fasta  mening,  att  den,  som  icke  låter  sig  nöja  att  i 
sitt  omedelbara  medvetande  hafva  Kristus  och  kristendomen, 
den  får  honom  aldrig  på  annat  sätt,  den  har  strängt  taget 
förlorat  honom.  Härvid  böra  vi  dock  tillstå,  att  mången 
hafver  honom  där,  men  tillika,  för  så  mycket  större  sä- 
kerhets skull  och  för  att  i  sin  fullhet  kunna  äga  sanningen, 
söker  att  med  förnuftet  bemäktiga  sig  honom.  Sträfvandet 
är  berättigadt  till  all  aktning  äfven  inför  dem,  som  tro  sig 
förstå,  att  det  måste  misslyckas.    Allra  minst  må  de  missakta 


1 63 

det  för  att  bemöta  lika  med  lika.  Det  kan  nämligen  icke 
undgå  dem,  att  de  om  förmedling  angelägna  djupt  nedsätta 
de  af  det  omedelbara  medvetandet  tillfredsställda.  De  senare 
kunna  gärna  under  förutsättning  att  försökarne  verkligen 
äga  hvad  de  vilja  förmedla,  låta  förmedlingsarbetena  hafva 
sin  gång.»  Reuterdahl  vet  däremot  med  sig,  att  hans  upp- 
fattning af  den  kristna  sinnesbeskaffenhetens  uppkomst  öf- 
verensstämmer  med  det  sätt,  på  hvilket  denna  faktiskt  alltid 
ägt  rum.  »Hittills  hafva  förmedlingsarbetena  icke  gjort  rätt 
stort  intrång  i  den  besittningsordning,  med  hvilken  ända  från 
kristendomens  uräldsta  tider  både  de  djupare  seende  och  de 
enfaldigare  måst  åtnöja  sig :  intrånget  skall  väl  i  en  framtid 
icke  blifva  mycket  farligare.» 

Dogmatiken  skall  alltså  gå  direkt  tillbaka  till  den  af 
Kristus  uppväckta  sinnesbeskaffenheten  i  stället  för  till  för- 
ståndet och  förnuftets  satser.  Reuterdahl  vill  härigenom  till- 
höra den  »historiska»  skolan  i  motsats  till  rationalisterna  och 
de  spekulative. 

Men,  fortsätter  han,  det  kristliga  sinnelaget  måste  ut- 
tala sig  i  ord.  Detta  fordrar  människans  natur.  Mycket 
mindre  förändringar  än  kristendomens  framträdande  i  sinnet 
skaffa  sig  uttryck  i  ord.  »All  smärta  och  all  glädje,  allt  ve 
och  allt  väl  kan  tränga  från  hjärtat  till  läpparna.»  Därför 
måste  också  kristendomen,  »det  högsta  väl  som  människan 
kan  erfara»,  uttala  sig  i  ord;  dessa  uttalanden,  de  kristliga 
lärorna,  »bilda  sig  i  och  med  detsamma,  som  kristendom  kom- 
mer; åtminstone  i  en  viss  mån  af  tydlighet  och  bestämdhet 
äro  de  tillstädes,  så  snart  kristendom  är  tillstädes.  Och  de 
utbildas  i  samma  mån,  som  kristendom  utbildas.  De  söka 
att  i  möjligaste  måtto  göra  sig  själfva  fullständiga;  de  samla 
sig  efter  sin  särskilda  syftning  i  grupper,  och  grupperna  bilda 
till  slut  ett  helt.  Detta  kallas  lärobegreppet,  den  kristliga 
läran»,  och  representerar  »vetandet  om  den  sinnesbeskaffen- 
het, som  i  och  genom  kristendomen  hos  en  människa  upp- 
kommit. » 

Det  är  nu  denna  lära,  som  är  dogmatikens  närmaste  före- 


1 64 

mål.  Reuterdahl  hänvisar  till,  att  det  ligger  något  tröstande 
däri,  att  dogmatiken  intax  en  sekundär  ställning  i  förhållande 
till  församlingens  lära,  i  fall  man  tycker  sig  ha  anledning 
till  att  förskräckas  öfv^er  den  förvirring,  som  råder  pä  det 
dogmatiska  området.  Enheten  är  nämligen  mycket  större  i 
fråga  om  själfva  läran :  »under  det  få  dogmatiker  stämma  öf- 
verens  i  sitt  vetande,  stämma  de  flesta  kyrkomedlemmar  öf- 
verens  i  sina  kristendomsmeningar».  Läran  ligger  »Kristus, 
den  gudomliga  uppenbarelsen,  närmare»,  och  kan  därför  be- 
stå, under  det  att  »den  vetenskapliga  uppfattningen  däraf 
såsom  mera  afiägsen  kan  förändras  och  äfven  befinnas  vara 
oriktig. »  Men  å  andra  sidan  förringas  ej  dogmatikens  värde, 
därigenom  att  den  på  detta  sätt  ställes  i  efterhand.  Reuterdahl 
är  angelägen  att  framhålla  den  vikt,  som  »lärans  bestämning 
och  utveckling»  äger.  Först  för  ens  egen  ställning  till  kristen- 
domen: »kristendomens  ägande  befästes;  ju  bättre,  ju  kla- 
rare vi  veta  den,  desto  säkrare  äga  vi  den»;  och  vidare  för 
andras  vinnande  för  och  befästande  i  kristendomen.  »De  här- 
för använda  orden,  satserna,  begreppen  skola  så  mycket  bättre 
verka,  ju  redigare,  ju  noggrannare,  ju  fullständigare  vetande 
de  innehålla.» 

Den  anförda  dogmatiska  genealogien:  dogmatik  — 
församlingens  lära  —  den  kristna  sinnesbeskaffenheten  — 
Kristus  har  redan  förrått,  hur  Reuterdahl  tänker  sig 
normen  »för  lärans  utveckling».  Denna  kan  icke  vara 
något  annat  än  »det  kristna  sinnelaget  sådant 
Kristus  gifver  detta».  Dogmatikern  måste  själf  äga 
detta  sinnelag.  Detta  är  nödvändigt,  om  han  verkligen  skall 
kunna  beskrifva  det  i  kyrkan  lefvande  af  KLristus  skänkta 
sinnelaget.  »Kristligt  sinnelag  kan  ingen  beskrifva,  utan  den 
som  är  dess  ägare.» 

Men  härmed  är  icke  hans  svar  på  frågan,  hvarefter  läran 
skall  utvecklas  och  bestämmas,  uttömdt.  Kristus  brukar  vissa 
medel  för  att  uppväcka  det  kristliga  sinnelaget  hos  människan, 
nämligen  dels  deras  vittnesbörd,  »hvilka  redan  äro  i  besitt- 
ning af  gåfvan»,  eller   »de  lärosatser  om  gåfvan,  som  redan 


lös 

äro  bildade»,  och  dels  det  skrifna  ordet,  hvarvid  bör  obser- 
veras, att  det  icke  är  lärosatserna  själfva  eller  skriften  själf, 
som  verka,  utan  Kristus,  som  genom  dessa  medel  meddelar 
sinnelaget.^ 

Därmed  kommer  Reuterdahl  in  på  frågan  om  den 
lutherska  skriftprincipens  värde  och  be- 
tydelse. Skriftprincipen  »gifver  åt  läran  den  fasthet,  som 
den  eljest  skulle  sakna»;  härigenom  förebyggas  »de  farligaste 
anledningar  till  misstag».-  Skriftens  rättighet  att  vara  rätte- 
snöre för  läran  beror  på,  att  den  är  gudomlig  uppenbarelse. 
Att  den  är  detta  kan  visserligen  icke  godtgöras  med  de  skäl, 
som  man  vanligen  brukar  anföra:  att  skriften  själf  ger  sig 
ut  för  att  vara  gudomlig  uppenbarelse,  skriftens  höghet  och 
härlighet,  förutsägelserna  eller  skriftens  mäktiga  verkningar.^ 
»Skriftens  gudomlighet  beror  såsom  allt  hvad 
vi  lära  på  Kristus.  Han  är  vår  enda  uppenbarelse.  Att 
bredvid  honom,  eller  såsom  några  till  och  med  göra,  att  öfver 
honom  sätta  en  annan  uppenbarelse  synes  oss  icke  kristligt. 
Att  således  först,  på  hvad  skäl  man  kan  finna  antagliga, 
bevisa  skriftens  gudomlighet  och  att  sedan  därur  framvisa 
Kristi  torde  vara  ett  förfarande  alldeles  motsatt  det  rätta. 
För  oss  står  Kristus  såsom  själfva  den  gudomliga  uppen- 
barelsen främst.    Därur  är  all  annan  uppenbarelse,  således  ock 

skriften,  att  härleda. Därför  att  Kristus  var  af  Gud, 

var  helt  och  hållet  af  Gud,  var  mer  af  Gud  än  detta  kan 
erkännas  om  någon  dödlig,  därföre  voro  också  hans  ord  af 
Gud;  och  därföre  att  den  samhng  af  urkunder,  hvilken  vi 
kalla  skriften,  innefattar  både  hans  ord  och  de  af  honom  själf 
utvalde  och  undervisade  och  erkände  lärjungarnas  ord  och 
de  mäns  ord,  som  Kristus  erkände  såsom  sanningsfulla  före- 

^  Skriften  behandlas  därför  i  den  egentliga  dogmatiska  framställ- 
ningen såsom  ett  af  de  medel,  genom  hvilka  Kristus  verkar  (bredvid  sak- 
ramenten och  läran  om  Anden).  —  Här  sammanföres  emellertid  det  vä- 
sentligaste af  hvad  R:s  dogmatik  har  att  säga  om  skriften  på  ett  ställe. 

^  Jmfr  t.  ex.  Th.  Q.  1840,  sid.  286. 

^  Icke  heller  undren  få  anföras  såsom  bevis  på  skriftens  gudom- 
lighet.    Th.  Q.  1829  II,  sid.  62. 


i66 

bud  för  honom,  innan  han  ännu  var  kommen,  därför  anse  vi 
denna  skrift  också  vara  en  uppenbarelse.  »^ 

Med  bibelns  inspiration  vill  Reuterdahl  förstå,  att 
ordet  är  verksamt  genom  Andens  kraft.  Han  kritiserar  den 
»alltför  antropopatiska»  åtskillnaden  mellan  real  och  verbal 
inspiration.  Därmed  har  man  anlagt  en  oriktig  synpunkt, 
i  det  man  frågat  efter  ordets  ursprung.  Ursprunget  är  Kristus, 
och  ingifvelsen  syftar  på  den  kraft,  ordet  äger  genom  Andens 
verkande  i  detsamma.  »Men  för  andens  verksamhet  kan  man 
icke  skilja  mellan  sak  och  ord,  mellan  materia  och  form. 
Han  verkar  i  och  genom  det  hela.» 

Af  grundsatsen  om  Kristus  såsom  orsak  till  skriftens 
uppenbarelseanseende  följer,  att  den  blir  »ett  medel  till  upp- 
väckande af  kristligt  sinnelag»,  samt  att  »den  är  att  anse 
såsom  innehållande  en  undervisning  med  af  seende  på  läran». 
Reuterdahl  opponerar  mot  den  biblicistiska  föreställningen, 
att  själfva  läran  skulle  kunna  hämtas  direkt  ur  bibeln.  »En 
hvar  vet,  att  kristlig  lära  icke  på  detta  sätt  uppkommit.» 
]\Ien  skriften  är  på  grund  af  närheten  till  I-uristus  »ett  vittnes- 
börd om.  läran  och  i  den  mån  det  yppersta  nu  förhanden- 
varande,  att  det  med  skäl  kan  kallas  det  enda».  »Den,  som 
skänkt  sitt  hjärta  åt  Kristus,  har  äfven  skänkt  det  åt  det 
från  honom  utgångna  ordet.» 

Tre  beaktansvärda  grundsatser  uppställas  i  fråga  om 
skriftens  begagnande  såsom  ledning  för  läran,  i)  Skriften 
skall  förstås  och  för  detta  ändamål  underkastas  samma  her- 
meneutiska  undersökning,  som  fordras  för  andra  skrifter.- 
»Det  vore  besynnerligt,   om  ett  gudomligt   ord   skulle   hafva 


^  Detta  härledande  af  skriftens  gudomlighet  från  Kristus  är  en 
af  R.  redan  långt  tidigare  drifven  sats.  1828  (Th.  Q.  III,  sid.  61)  skrif- 
ver  han;  >ordets  gudomlighet,  hvilken  är  oskiljaktig  från  Kristi  gudom- 
lighet, är  ett  datum  i  det  kristliga  sinnet,  som  är  sant,  därför  att  det 
är  till,  men  hvars  sanning  af  tusende  mänskliga  argumenter  icke  kan 
afgöras».  —  Jmfr  Th.  Q.  1831  III,  sid.  77:  »Är  Kristus  Gud  och  hans 
anda  gudomlig,  så  äro  ock  de  ord  gudomliga,  genom  hvilka  anden 
talar». 

^  Jmfr  ofvan  sid.  139  f. 


i  6; 

något  att  frukta  af  åtgärder,  som  icke  anses  för  stränga  för 
ett  mänskligt.»  2)  »Det  hufvudsakliga  afseendet  skall  fästas 
på  de  delar  af  ordet,  som  undervisa  om  det  kristliga  sinne- 
laget.» Finnes  ingenting  sagdt  om  detta,  så  finnes  intet  att 
hämta  för  den  kristna  läran.  3)  Skriftens  användning  bör 
företagas  mera  i  stort.^  Man  må  akta  på  sammanhanget  och 
l^å  motsvarande  och  hvarandra  upplysande  partier.  »Lös- 
ryckta ord  och  uttryck  bevisa  intet,  äfven  om  de  skulle  sy- 
nas hafva  en   tämligen   klar  mening.» 

Reuterdahl  har  mycket  att  anmärka  mot  det  sätt,  på 
hvilket  protestanterna  ofta  nog  användt  skriftprincipen,  så 
att  bibeln  fått  gälla  lika  mycket  som  Kristus  eller  t.  o.  m.  blif- 
vit  en  herre  öfver  honom.  »Och  öfver  bibeln  hafva  åter  en 
mängd  egna,  nästan  oförklarbara,  åtminstone  obevisliga 
mänskliga  påfund  tillvällat  sig  herradöme,  så  att  dessa  och 
icke  bibeln  och  än  mindre  (det  kristliga  sinnelaget) ^  Kristus 
själf  fått  undervisa  om  läran.»  Varningen  för  »bibliolatri » 
kommer  upprepade  gånger  igen  hos  Reuterdahl.  En  an- 
klagelsepunkt i  striden  mot  »metodismen»  är,  att  denna 
riktning  drifver  vidskepelse  och  afguderi  med  bibeln.^ 
Samma  förmaning  häremot  upprepas  och  utvecklas,  när 
Reuterdahl  i  sin  egentliga  dogmatiska  framställning  åter- 
kommer till  läran  om  skriften  såsom  ett  af  de  medel, 
genom  hvilka  Kristus  verkar.  Man  bör  ej  söka  att 
»finna  all  sanning  i  ett  enda  ord  och  framdraga  meningar, 
som  författaren  aldrig  haft»,  eller  göra  sig  skyldig  till 
»ett  antihistoriskt  och  antifilologiskt  sammanblandande», 
som  ej  viU  se  någon  skillnad  mellan  författarne.  »Bibelns 
mänskliga  tillkomst,  dess  mänskliga  utveckling,  dess  mänsk- 
liga iniättning  och  beskaffenhet  må  af  oss  efterses  och  på- 
aktas. Författarnes  syfte  och  mening  få  icke  förbises.»  Man 
får  ej  heller  låta  bibelordet  inverka  störande  på  historisk 
forskning  eller  naturvetenskap :    »I  ordet  kan  allt  få  religiös 


^  Samma  kraf  framställde  Schleiermacher  i  Der  chr.  Glaube,  §  27,3. 
^  Parentesen  finnes  i  manuskriptet. 
3  Th.  Q.  1840,  sid.  22. 


1 68 

betydelse  antingen  i  och  g-enom  sig  själf  eller  ock  genom  det 
sammanhang,  som  det  har  med  något  religiöst.  Men  däraf 
följer  ej,  att  allt  religiöst  måste  urgeras  som  verklig  historia. 
Bibeln  såsom  innehållande  historia  må  behandlas  historiskt, 

d.  ä. i  sammanhang  med  annan  historia  och  under  pröf- 

ning  af  alla  historiska  förhållanden.  Det  låter  således  icke 
försvara  sig,  att  man  åberopar  dess  egenskap  af  gudomligt 
ord  till  stöd  för  tillfälliga  eller  icke  tillfälliga  historiska  data. » 
Så  får  t.  ex.  icke  historien  om  folkens  härstamning  från  Noas 
tre  söner  lägga  hinder  i  vägen  för  vetenskaplig  etnografi. 
Likaledes  gör  man  skapelseberättelsen  orätt,  »om  man  i  den 
ser  ej  blott  en  religiös,  utan  äfven  en  fysisk  sanning.  Man 
ser  därigenom  förbi  det  syfte,  som  är  skriftens  enda,  och  gör 
den  till  hvad  den  icke  är,  en  ledtråd  i  världsfysik  och  geologi ». 
Detsamma  gäller  om  de  båda  berättelserna  om  människans 
skapelse.  »Den  kristna  läran  kan  umbära  dem  såsom  yttre 
faktum.  Fordras  ett  sådant  uttolkande,  så  lägges  därmed 
i  mer  än  ett  hänseende  ett  hinder  i  vägen,  vi  vilja  icke  blott 
säga  för  en  fullkomligt  loflig  och  äfven  nödvändig  mänsklig 
forskning,  utan  äfven  för  verksamheten  och  utbildningen  af 
vanligt  människoförstånd. » 

Men  å  andra  sidan  vill  Reuterdahl  —  från  det  orga- 
niskas synpunkt  och  i  känslan  af  religionens  bundenhet  vid 
historien  —  hålla  fast  vid  satsen:  »bibeln  är  Guds  ord»; 
det  är  icke  nog  sagdt  med,  »att  bibeln  blott  innehåller  Guds 
ord».i  Han  opponerar  sig  mot  utgallringar,  vare  sig  man 
vill  af  skilj  a  Gamla  testamentet  eller  det  nationella,  lokala 
och  individuella.  Ett  sådant  förfarande  är  »villkorligt  och 
egenmäktigt».  Bibeln  måste  uppfattas  som  helhet.  »Det 
nationella,  lokala,  individuella,  med  ett  ord  allt  det  historiska, 


^  Nordisk  kyrkotidning  (1840,  11  nov.)  hade  framställt  den  anmärk- 
ningen mot  R.,  att  han  i^jned  rationalismens  öf?-iga  hjältar  yrkar,  att 
uti  bibeln  väl  finnes  Guds  heliga  ord,  men  att  denna  bok  dock  icke  i 
sin  helhet  är  Guds  ord».  Sannolikt  har  detta  och  andra  liknande  an- 
grepp på  R:s  bibelkritiska  utgångspunkt  bidragit  till,  att  han  i  sin 
dogmatik  velat  uttrycka  sig  så  »positivt»  som  möjligt. 


är  &å  nära  förknippadt  med  det  religiösa,  att  de  båda  ele- 
menterna  icke  kunna  åtskiljas.  Man  kallar  det  religiösa 
mänsklighetens  blomma.  Alldeles  riktigt.  Men  icke  kan  man 
skilja  blomman  från  stammen  och  roten:  de  utgöra  tillsam- 
mans ett.  Afklipper  man  blomman,  så  företager  man  sig 
något,  hvarigenom  man  förstörer,  icke  något  hvarigenom 
man  frälsar  det,  som  man  anser  för  det  högsta.  Att  i  bibeln 
vilja  åtskilja  det  religiösa  från  det  historiska  och  behålla  det 
förra  men  bortkasta  det  senare  är  detsamma  som  att  i  en 
växt  vilja  åtskilja  den  vällulctande  doften  eller  den  skimrande 
färgen  och  de  af  några  växttrådar  och  litet  slem  bestående 
bladen.  De  senare  måste  behållas,  om  de  förra  icke  skola 
förloras.  Man  må  i  bibeln  taga  allt,  som  är  oss  gifvet,  om 
det  för  oss  bästa  där  skall  finnas.» 

Ett  annat  medel,  hvarigenom  Kristus  verkar,  utgöres  af 
de  redan  bildade  lärosatserna.  Dessa  blif va 
därför  också  ett  »medel  för  lärans  bestämmande».  »Att 
läran  är  ett  medel  för  lärans  bestämmande,  kan  rätt  väl  låta 
säga  sig.  I  den  se  vi  det  redan  bestämda  och  kunna  således 
genom  den  komma  till  fortsatta  bestämningar  och  utveck- 
lingar.» Härvid  måste  dogmatiken  göra  af  seende  på  de 
olikheter,  som  utbildat  sig.  Den  skall  vara  det  egna  kyrko- 
samfundets dogmatik.  För  vårt  vidkommande  betyder  detta 
närmast,  att  dogmatiken  kn}^tes  fast  vid  de  protestantiska 
symbola  eller  »de  lutherskt-protestantiska  hufvudbegreppen». 
Härvid  märkes,  att  dessa  symboliska  böcker  »icke  få  tillägna 
sig  någon  annan  myndighet,  än  den  de  äga  såsom  öfverens- 
stämmande  med  skriften»,  men  därjämte  »att  det,  som  de 
upptaga  såsom  skiljaktlighet  och  hos  oss  gällande  lära,  icke 
får  förbises  och  utplånas».  Man  må  ej  försöka  att  skyla 
öfver  förefintliga  olikheter.  »Det  är  godt,  att  de  kristna  för 
sig  göra  skiljaktligheten  tydlig.  Att  fördölja  den,  när  den 
finnes,  gagnar  till  intet.»  För  olikhetens  skull  försvinner  ej 
det  kristna  brödraskapet.  »Det  är  godt,  om  de  kristna  be- 
sinna detta  och  låta  denna  enhet  i  det  hufvudsakliga  gälla 


170 

mer  än  skiljaktligheterna  i  det  härledda.  »^  Redovisningen 
för  »den  hos  oss  lefvande  läran  måste  samvetsgrant  rätta  sig 
efter  de  symboliska  böckerna»,  hvaraf  dock  ej  följer,  att  dessa 
böra  anföras  eller  åberopas  i  utdrag;  de  »böra  såsom  en  för- 
borgad fast  tråd  genomlöpa  hela  utvecklingen  och  gifva 
denna  bestämdhet  och  stadga». 

Med  ledning  af  Guds  ord  och  de  protestantiska  hufvud- 
begreppen  träder  alltså  dogmatiken  fram  till  det  närmaste 
föremålet  för  sin  verksamhet,  nämligen  de  satser,  i  h  vil- 
ka det  kristliga  medvetandet  på  dogma- 
tikerns egen  tid  söker  uttala  sig.  Bildandet  af 
lärosatser  pågår  alltjämt.  Läran  kan  aldrig  bli  färdig. 
»Såsom  det,  som  ligger  till  grund  för  en  lära  och  i  en  lära 
uttryckes,  nämligen  ett  i  en  religion  lefvande  sinnelag,  är  en 
med  lif  utrustad  organism,  således  en  oändlighet,  så  är  ock 
läran  en  sådan.»  Hela  församlingen  arbetar  på  dess  utveck- 
ling, om  än  ej  alla  medlemmar  i  samma  grad;  för  detta 
ändamål  har  kyrkan  vidtagit  sina  anstalter :  predikan,  kate- 
kisation  och  enskild  själavård,  och  hvad  härvid  framkom- 
mer skall  bli   föremål  för  dogmatisk  behandling.^ 

Af  det  föregående  framgår  alltså,  att  Reuterdahl  vill 
»verkställa  lärans  utveckling  och  bestämning»:  »efter  det 
kristliga  sinnelaget,  sådant  Kristus  gifver 
detta,  och  under  begagnandet  af  den  redan 
tillförne  bestämda  läran  och  det  skrifna 
ordet    såsom    ledare.» 

I  sin  dogmatik  utför  han  detta  program  så,  att  han 
först  framställer  hvarje  läropunkt  i  enlighet  med  hvad  han 
anser  det  kristliga  medvetandet  därom  yrka,  och  sedan  jäm- 
för det  så  vunna  med  bibelns  och  den  senare  läroframställ- 
ningens utsagor.  De  dogmhistoriska  utredningarna  upptaga 
ungefär  en  fjärdedel,  kanske  en  knapp  tredjedel  af  det  hela. 
När  Reuterdahl  framställde  sin  tes,  att  dogmatikens 
norm  borde  vara  »det  kristna  sinnelaget,  sådant  som  Kristus 

^  Jmfr  ofvan  sid.  96  f. 

'  Jmfr  Der  chr.  Glaube  §   19,  3;  Zur  Darstellung  §  196. 


gifver  detta»,  anslöt  han  sig  dcärmed  till  den  nya  dogmatiska 
princip,  som  framlagts  af  Schleiermacher.  Dennes  program  — 
att  dogmatiken  skulle  utgå  från  den  kristna  erfarenheten, 
att  dess  föremål  är  ett  genom  Kristus  verkadt  nytt  lif  —  be- 
tecknade en  fullkomlig  omstörtning  i  den  dogmatiska  veten- 
skapens historia.  Härigenom  borttogs  förutsättningen  för 
ortodoxiens  och  rationalismens  inbördes  fejd.  Ortodoxien 
hade  sett  dogmatikens  uppgift  såsom  framställandet  af  vissa 
läror,  som  skulle  tros.  Skriften  var  dogmatikens  omedelbara 
källa.  Scriptura  sacra  fattades  såsom  en  samling  af  uppen- 
barade läror  —  revelationes.  Rationalismen  däremot  till- 
erkände det  mänskliga  förnuftet  (eller  förståndet)  normativ 
betydelse,  skriften  skulle  tolkas  efter  förnuftet,  det  irrationella 
skulle  aflägsnas  ur  kyrkans  lära.  Gemensam  för  båda  var 
tanken,  att  kristendomen  lefde  af  läror,  som  skulle  erkännas. 
Häremot  gjorde  Schleiermacher  gällande,  att  det  var  så  långt 
ifrån  att  kristendomen  bestode  i  ett  accepterande  eller  ens 
1  ett  trostillägnande  af  läror,  att  dessa  tvärtom  först  kunde 
uppstå  ur  den  kristna  erfarenheten,  ur  tron.  De  dogmatiska 
formuleringarna  ha  sin  grund  i  den  insikt,  hvilken  uppstår  i 
en  kristens  själ,  därmed  att  tron  födes  hos  honom. ^  Från 
denna  utgångspunkt  får  begreppet  uppenbarelse  en  helt  an- 
nan och  ny  betydelse.  »Uppenbarelse  är  icke  något  med- 
deladt,  som  fordrar  erkännande,  utan  den  makt,  som  skapar 
det  nya  troslifvet.»^  Genom  dessa  tankar  har  Schleiermacher 
grundlagt  en  verkligt  evangelisk  teologi.  Han  har  metodiskt 
utfört  det,  som  låg  inneslutet  i  de  reformatoriska  grund- 
satserna —  reformatorerna  grundade  lifvet,  ej  teologien. 

Med  stöd  af  denna  uppfattning  förmår  Reuterdahl  där- 
för hänvisa  till  Kristus  såsom  den  egentliga  uppenbarelsen, 
såsom  den  där  ger  det  kristna  sinnelaget,  och  som  alltså  bör 
vara  dogmatikens  allra  egentligaste  utgångspunkt  och  föremål. 


^  Jmfr  Herrmann  a.  a.  sid.  594;  samt  samme  förf.:  Die  Lage  mid 
.A.ufgabe  der  evang.  Dogmatik,  Zeitschrift  fiir  Theol.  u.  Kirche  1907 
h.   I  s.,  19. 


172 

Då  blir  ställningen  till  skriften  en  annan  än  ortodoxiens. 
Deni  står  ej  längre  såsom  en  sådan  slags  källa,  ur  hvilken 
man  utan  vidare  kan  ösa,  och  hvilkens  ur  sitt  sammanhang 
lösryckta  satser  omedelbart  kunna  tjäna  som  dicta  probantia 
för  de  dogmatiska  utsagorna.  Vi  ha  hört,  huru  Reuterdcihl 
framhäfver  skriftens  gudomlighet  såsom  något  i  förhållande 
till  Kristus  härledt.  Följden  af  denna  nya  uppskattning  visar 
sig  redan  i  den  förändrade  plats  i  det  dogmatiska  systemet, 
som  läran  om  skriften  nu  får  intaga.  Den  ställes  ej  längre 
i  teten  såsom  den  port,  genom  hvilken  man  vandrar  in  till 
efterföljande  loci,  utan  behandlas  såsom  ett  af  de  medel, 
genom  hvilka  Kristus  verkar.  .Så  går  Schleiermacher  till- 
väga, och  Reuterdahl  följer  honom.  Men  följden  visar  sig 
ännu  mera,  när  det  gäller  att  närmare  bestämma  det  sätt, 
på  hvilket  man  vill  använda  skriften  för  dogmatiskt  ända- 
mål. Jag  erinrar  om  Reuterdahls  tre  fordringar,  att  skriften 
skall  tolkas  historiskt-kritiskt  liksom  andra  historiska  ur- 
kunder, att  skrifttolkningen  skall  ske  mera  i  stort,  samt  att 
dogmatiken  bör  fästa  hufvudsakligt  afseende  vid  det,  som 
säges  om  det  kristliga  sinnelaget. 

Reuterdahl  kunde  hänvisa  på  Schleiermacher  såsom  före- 
gångare, när  han  häf dade  dogmatikens  kristocentriska 
karaktär.!  Också  denna  punkt  hos  Schleiermacher  har  varit 
af  oerhörd  betydelse,  hvilket  blir  tydligt  icke  blott,  om  man 


'  Själf  uppfattar  R.  detta  som  en  af  Glaubenslehres  största  för- 
tjänster, att  Kristi  person  >  framvisades  som  en  axel,  kring  hvilken  all 
kristlighet  hos  den  enskilte  och  all  kristendom  i  världen  vänder  sig». 
Detta  Schleiermachers  betonande  af  Kristus  såsom  »ett  historiskt  indivi- 
duale»,  som  äger  en  öfver  all  mänsklighet  upphöjd  art,  skiljer  honom 
från  all  den  spekulativa  teologien.  Därjämte  framhåller  R.  två  andra 
punkter  såsom  särdeles  förtjänstfulla  i  fråga  om  »Schleiermachers  åtgö- 
randen för  dogmatik»,  dels  att  han  gifvit  dogmatiken  ett  begrepp,  som 
kan  bestå  inför  all  vetenskap  och  dels  »att  han  med  ett  herravälde  öfver 
materialen,  för  hvilket  hvarje  hinder  viker,  och  med  en  finhet  och  skarp- 
sinnighet i  behandlandet  af  materialets  särskilda  momenter,  som  aldrig 
nog  kan  beundras,  ända  in  i  minsta  detaljer  utfört  ett  dogmatiskt  sy- 
stem,   som  för  samtid  och  efter\'ärld  innehåller  de  kraftigaste  fermenter 


173 

ser  hans  förfarande  med  rationalismen  som  bakgrund,  utan 
också  näx  man  betänker  hvad  det  haft  för  inflytande  på  det 
I9:de  århundradets  protestantiska  'dogmatik.  På  denna 
punkt  har  Reuterdahl  gått  utöfver  Schleiermacher.  Redan  i 
sin  formulering  af  dogmatikens  norm  betonar  han,  att  det 
är  Kristus,  som  ger  det  kristliga  sinnelaget;  och  genom  det 
sätt,  på  hvilket  han  vid  utförandet  af  denna  tanke  hänvisar 
till  uppenbarelsen  i  Kristus,  ger  han  klarare  uttryck  än  Schleier- 
macher gjort  åt  det  sakförhållandet,  att  tron  är  knuten  fast 
vid  ett  bestämdt  uppenbarelseinnehåll,  eller  m.  a.  o.  däråt  att 
dogmatiken  icke  kan  nöja  sig  med  en  rent  subjektiv  utgångs- 
punkt, utan  också  fordrar  en  objektiv.  Man  ser  i  detta  Reuter- 
dahls  betonande  af  Kristus  såsom  Guds  det  kristna  sinnelaget 
skapande  uppenbarelse,  huru  nära^  i  själfva  verket  steget 
ligger  från  Schleiermacher  till  de  tankar,  som  med  särskild 
energi  framhäfts  af  Albrecht  Ritschl  och  den  af  honom  på- 
verkade teologien. 

Men  om  det  i  dessa  Reuterdahls  tankar  ligger  något 
synnerligen  värdefullt  och  förtjänstfullt,  så  kan  detta  knap- 
past sägas  om  det  resultat,  till  hvilket  han  låter  dem  leda. 

Man  har  med  rätta  framställt  som  en  brist  hos  Schleier- 
macher, att  han  icke  närmare  undersökt  på  hvad  sätt  Kristus 
framkallar  erfarenhet,  tro.^  Men  gäller  detta  om  Schleier- 
macher, så  gäller  det  ännu  mycket  mer  om  Reuterdahl.  Ingen- 
städes har  han  gjort  något  försök  att  närmare  beskrifva,  på 


för  religiös  kunskap».  St  Kr.  Not.  1843,  sid.  205.  Det  kan  ej  bestri- 
das, att  R.  härigenom  verkligen  träffat  tre  af  Glaubenslehres  hufvudför- 
tjänster. 

^  Närmare  än  man  ofta  velat  erkänna  inom  den  s.  k.  Ritschlska 
skolan,  jmfr  t.  ex.  Kattenbuschs  skarpa  afgränsande,  a.  a.  sid.  59  ff. 
Äfven  slagordet  »den  historiske  Kristus»  förekommer  i  detta  tankesam- 
manhang hos  Reuterdahl.  Mot  den  spekulativa  teologien  framhåller  R., 
att  kristendomen  »erhåller  sanning»  för  en  människa,  därigenom  »att 
Kristus,  den  historiske  och  verklige  Kristus,  framföres  för  hennes  ögon». 
St.  Kr.  Not.   1842,  sid.  93. 

'  Jmfr  Clemen,  Schleiermachers  Glaubenslehre  sid.  29;  Herrmann, 
Chr.  prot.  Dogmatik,  sid.  597. 


1/4 

hvad  sätt  erfarenheten,  sinnesbeskaffenheten  kan  ha  och  har 
sin  grund  i  Kristus.  Han  nöjer  sig  med  att  blott  hänvisa 
på  medvetandet  däraf  såsom  ett  faktum.  Men  härigenom 
bhr  det  fara  värdt,  att  Kristus  kommer  att  framstå  såsom 
en  blott  yttre  auktoritet  för  människan,  och  att  man  på  en 
annan  väg  kommer  tillbaka  till  att  fatta  de  »medel,  genom 
hvilka  Kristus  verkar»,  icke  blott  såsom  ledare  utan  såsom 
någonting,  som  betänkligt  liknar  reglementen  för  »gällande 
lära»,  såsom  själf ständiga  auktoriteten  Antydningar  i  denna 
riktning  saknas  visst  icke  hos  Reuterdahl.  Det  personliga 
momentet  skjutes  undan.  Det  är  karakteristiskt,  att  när 
han  rör  sig  "på  ett  så  personligt  område,  som  när  han  skildrar, 
huru  »deras  vittnesbörd,  som  redan  fått  mottaga  gåfvan»,  är 
ett  af  Kristi  medel  för  uppv^äckande  af  kristligt  sinnelag, 
att  han  då  utan  vidare  jämställer  detta  vittnesbörd  med  »de 
lärosatser  om  gåfvan,  som  redan  äro  bildade». 

Samma  sak  —  att  läran  tenderar  att  fattas  såsom  själf- 
ständig  auktoritet  —  kan  också  iakttagas  från  en  annan 
utgångspunkt.  Schleiermacher  fattade  dogmatiken  såsom  en 
beskrifvande  vetenskap  och  framhöll  samtidigt  —  för  första 
gången  —  att  den  borde  skrifvas  från  partikulärkyrklig  stånd- 
punkt. Ett  kombinerande  af  dessa  synpunkter  kunde  lätt 
ge  som  resultat,  att  den  kyrkliga  läran  borde  få  gälla,  sådan 
som  den  utvecklat  sig.  Vi  kunna  höra,  huru  Reuterdahl 
också  slår  in  på  denna  väg,  när  han  förebrår  Schleiermacher, 
»att  han  för  litet  respekterar  den  gifna  och  bestående  läran», 
och  »att  han  ej  i  systemet  upptar  det  gifna,  ej  ger  detta  det 
erkännande,  som  församlingen  ger  det»,  och  motiverar  denna 
förebråelse  så :  »då  han  låter  Kristus  och  kristendomen  såsom 
tillvarande  vara  bevis  nog  för  deras  rätt  att  tillvara  och  er- 
kännas, så  borde  han  låta  detsamma  gälla  i  afseende  pa 
läran.  Sådan  som  denna  en  gång  blifvit  oss  gifven,  sådan 
må  den  af  oss  äras,  såvidt  som  Kristus  af  oss  äras».^  För- 
utsättningen för  ett  sådant  resonnemang  är  den  tanken,  att 


^  St.  Kr.  Not.   1843,  sid.  205. 


1/5 

då  religionen  hör  med  till  människonaturen,  så  äro  de  i  den- 
samma utvecklade  tankarna  lika  sanna  som  mänskligheten 
är  verklig.^  Men  göres  det  gällande,  att  den  »tillvarande 
läran»  är  bevis  nog  för  dess  »rätt  att  tillvara  och  erkännas», 
så  har  man  de  facto  sjunkit  tillbaka  till  en  för-Schleiermachersk 
ståndpunkt  och  utrustat  läran  med  själfständig  auktoritet; 
den   är  något  gifvet,  som  fordrar  erkännande. 

Det  är  alltså  tydligt,  att  Reuterdahls  dogmatik  bör  få 
karaktären  af  att  vilja  medla  mellan  den  nya  Schleiermacher- 
ska  principen  och  den  gamla  auktoritetsståndpunkten.  I  ut- 
förandet ter  sig  detta,  som  vi  skola  se,  mången  gång  så,  att 
Schleiermachers  formler  och  tankar  användas  för  att  mildra 
den  ortodoxa  dogmatikens  hårdheter.  Reuterdahl  kommer 
att  intaga  en  förmedlingsståndpunkt,  närmast  besläktad  med 
den,  som  i  den  tyska  teologien  representeras  af  namnen 
Twesten^  och  Nitzsch. 

Reuterdahl  räknar  det  som  en  af  Glaubenslehres  förnämsta 
förtjänster,  att  den  infört  ett  systematiskt  betraktelsesätt  och 
brutit  med  loci-teologien.  På  samma  viäg  vill  han  också  själf 
slå  in.  Han  hoppas,  att  den  uppställning,  han  gör,  »på  ett 
naturligt  sätt  skall  kunna  vinna  hela  det  kristna  lärobegrep- 
pet ».  Reuterdahls  indelning  af  dogmatiken  är 
icke  utan  originalitet.  Han  utgår  från  Kristus.  Kristus  är 
»hufvudmomentet  i  den  kristnes  sinne»,  han  måste  också  vara 
»hufvudmomentet  i  den  kristna  läran»  och  »hufvudföremålet 
för  den  kristna  dogmatiken».  Men  Kristus  står  icke  ensam. 
Bredvid  honom  stå  Gud  och  världen  såsom  »verkligheter,  som 
för  den  kristne  hafva  full  tillvaro.»  »För  det  kristna  med- 
vetandet framstår  hvar  och  en  af  dessa  tre  hufvudpunkter 
både  i  och  för  sig  och  i  förhållande  till  de  tvenne  andra.» 
Särskildt  gäller  det,  att  Gud  måste  betraktas  i  och  för  sig. 
Däremot  är  icke  mycket  att  säga  om  Kristus  eller  världen  i 
och  för  sig,  sedan  de  behandlats  både  i  deras  förhållande  till 


^  Jmfr  Herrmann,  Chr.  prot.  Dogmatik,  sid.  600. 

-  Jmfr  särskildt  Twesten,Vorlesungen  iiber  die  Dogmatik  II:  I  XIX  ff. 


176 

Gud  och  i  deras  ömsesidiga  förhållande.  Med  detta  resonne- 
mang  som  utgångspunkt  får  Reuterdahls  schema  följande 
utseende : 

Första    boken.      GUD    OCH   VÄRLDEN. 
Kap.   I.     Gud  i  och  för  sig. 
Kap  2.     Gud  i  dess  förhållande  till  världen. 
Första  afd.    Om  världen  i  och  för  sig. 
Andra  afd.     Om  skapelsen. 
Tredje  afd.    Om  uppehållelsen. 
Kap.  3.     Världen  i  dess  förhållande  till  Gud. 

Första   afd.      Läran   om   världens   ursprungliga   för- 
hållande till  Gud  eller  om  Guds  beläte  i  världen. 
Andra   afd.    Läran    om    världens    nuvarande    för- 
hållande till  Gud  eller  om  synden. 

Andra    boken.     GUD  OCH  KRISTUS. 

Kap.   I.    Gud  1  dess  förhållande  till  Kristus. 
Kap.   2.      Kristus   i   dess   förhållande  till  Gud. 

Tredje    boken.     KRISTUS  OCH  VÄRLDEN. 

Kap.   I.    Läran  om  Kristus  i   dess  förhållande  till  värl- 
den eller  om   Kristi   försoningsverksamhet. 

Första  afd.     Om  Kristi  verksamhet  i  allmänhet. 
Andra   afd.      Om    Kristus   såsom    verkande    genom 
medel. 

A.  Kristus   såsom    den    där   verkar   genom   ordet. 

B.  Kj-istus   såsom    den   där   verkar   genom   sakra- 
menten. 

I.    Kristus    såsom     verkande    genom    dopet. 
II.    Kristus    såsom     verkande     genom    natt- 
varden. 
Tillägg  till  A  och   B  :   Om  ordets  och  sakramen- 
tens tjänare. 

III.    Kristus    såsom    verkande    genom    anden. 
Kap.    2.    Läran    om    världen    1    förhållande    till    Kristus 
eller  om  mottagandet   af  Kristi   försoningsverksamhet. 


177 

Första  afd.  Läran  om  mänskligheten  såsom  i  all- 
mänhet delaktig  af  Kristi  försoningsverksamhet. 

Andra  afd.  Läran  om  de  enskilde  såsom  tillhörande 
delaktigheten  i  nåden. 

Tredje  afd.  Läran  om  föreningar  af  individer  så- 
som delaktiga  i  nåden. 

A.  Den  kristliga  familjen. 

L    Det  kristliga  äktenskapet. 
II.    Det     kristliga    föräldra-     och     barnaför- 
hållandet. 
III.    Det  kristliga  husbonde-  och  husfolksför- 
hållandet. 

B.  Den  kristliga  staten. 

C.  Kyrkan. 

Fjärde  afd.  Läran  om  människans  fullbordande  i 
nåden. 

A.  Döden. 

B.  Världens  slut. 

C.  Kristi     återkomst,     de     dödas     uppståndelse, 

domen,. 

D.  Kristi  rike. 

Redan  indelningen  af  en  dogmatik  har  åtskilligt  att  säga 
om  dennas  tendenser;  och  en  jämförelse  med  Schleiermachers 
indelning  är  lärorik.  Man  kan  spåra  dennes  inflytande  i  ter- 
minologien; äfven  själfva  anordningen  kan  sägas  löpa  täm- 
ligen parallellt  med  Schleiermachers ;  dennes  första  hufvud- 
afdelning  motsvarar  ungefär  hvad  Reuterdahl  behandlar  i  sin 
första  bok  fram  till  tredje  kapitlets  andra  lärostycke,  och 
rasten  hos  Reuterdahl  har  likaledes  något  så  när  sin  mot- 
svarighet i  Schleiermachers  utveckling  af  »det  religiösa  med- 
vetandets företeelser  sådana  de  bestämmas  af  motsatsetn 
mellan  synd  och  nåd».  Därjämte  träffar  man  öfverensstäm- 
melse  i  en  del  detaljer,  så  t.  ex.  behandlar  äfven  Reuterdahl 
läran  om  Guds  egenskaper  på  olika  håll.  Men  man  kan  dock 
icke  säga,  att  Reuterdahl  står  i  något  särdeles  nära  beroende 

Aulén,   Reuterdahl.  12 


1/8 

af  Schleiermacher,  hvad  indelningen  beträffar.  Därtill  visar 
hans  schema  alltför  stora  olikheter  både  med  afseende  på 
placeringen  af  det  dogmatiska  stoffet  och  i  fråga  om  hufvud- 
och  underrubriker.  I  förändringarne  kan  man  spåra  syftet 
att  ge  uttryck  åt  en  annan  dogmatisk  ståndpunkt,  och  man 
får  åtminstone  en  antydan  om,  hvartåt  han  vill,  när  man  ser, 
att  han  inför  ett  särskildt  kapitel  om  Gud  i  och  för  sig,  in- 
sätter en  speciell  hufvudafdelning  för  kristologien,  flyttar 
treenighetsläran  från  dess  bihangsartade  ställning  i  slutet 
på  boken  hos  Schleiermacher  in  i  centrum  —  den  behandlas 
i  kapitlet  om  »Gud  i  dess  förhållande  till  Kristus  »^  —  låter 
Schleiermachers  bihang  om  änglarne  och  djäfvulen  inrycka 
i  den  egentliga  framställningen  o.  s.  v. 


Reuterdahl  börjar  alltså  sm  första  bok  med  ett 
kapitel  om  »Gud  och  i  och  för  sig».  Rubriken  är  ju  på- 
fallande, om  man  kommer  från  Glaubenslehre,  och  visar  redan 
den,  att  han  känt  ett  behof  att  gå  utöfver  Schleiermachers 
gudsbegrepp.  Nu  är  det  visserligen  oriktigt  att  utan  vidare  be- 
skylla Glaubenslehres  gudsbegrepp  för  att  vara  panteistiskt. 
Det  är  ju  själfva  hufvudtanken  i  fråga  om  det  där  utvecklade 
religionsbegreppet,  att  den  absoluta  beroendekänslan  ej  kan 
hänföras  på  världen,  utan  blott  på  Gud,^  och  att  således  Gud 
är  något  annat  än  världen.  Men  å  andra  sidan  vill  Schleier- 
macher alls  icke  tala  om  »Gud  i  och  för  sig»  eller  om  Gud 
utom  världeiL  Idéerna  Gud  och  värld  äro  korrelata.^  Han 
säger  i  sin  dialektik :  »det  absoluta,  den  högsta  enheten, 
identiteten  mellan  det  reala  och  ideala  äro  blott  schemata; 
vi  veta  blott  om  Guds  vara  i  oss  och  i  tingen,  men  alldeles 

*  Denna  rubrik  har  tydligen  tillkommit  för  systematikens  skull  och 
är  intet  adekvat  uttryck  för  innehållet. 

-  Der  chr.  Glaube,  §  4,  4. 

^  Jmfr  Moe,  Om  Betydningen  af  Schleiermachers  Religions-  og 
Gudsbegreb,  sid.  9. 


179 

intet  om  ett  Guds  vara  utom  världen  eller  i  sig»;  och  vidare: 
»Gud  kan  icke  heller  tänkas  utom  världen;  så  snart  man 
liksom  tänker  honom  före  världen,  märker  man,  att  man  icke 
längre  har  samma  idé,  utan  ett  tomt  fantasma.  »^ 

Reuterdahl  däremot  vill  enligt  rubriken  tala  om  Gud 
i  och  för  sig.  Dock  visar  sig  strax  i  början  spår  af  det  in- 
flytande, som  Schleiermachers  lära  om  Gud  utöfv^ar.  Han 
finner  sig  nödsakad  att  rättfärdiga  sitt  tal  om  Gud  i  och  för 
sig.  Ty  strängt  taget  vet  det  kristliga  medvetandet  ingen- 
ting härom.  Men  man  kan  ändå  med  en  iss  rätt  tala  om 
ett  sådant  gudsbegrepp,  om  man  skiljer  mellan  Guds  när- 
mare och  fjärmare  förhållande  till  världen.  I  jämförelse  med 
det  närmare  synes  det  fjärmare  vara  ett  intet ;  betraktar 
man  då  detta  fjärmare  förhållande,  så  tycker  man  sig  se  Gud 
i  och  för  sig  —  fastän  det  noga  taget  ej  är  så. 

Vid  sin  granskning  af  det  kristna  medvetandet-  finner 
Reuterdahl,  dels  att  världen  befinner  sig  i  en  innerlig  gemen- 
skap med  Gud,  och  dels  att  Gud  är  utom  världen,  skild  från 
världen,  eller  m.  a.  o.  Guds  immanens  och  extramundanitet 

Han   anmärker,   att   tanken   på   Guds   immanens  är   den 

*  Schleiermachers  Dialektik  §§  216  och  219,  cit.  efter  Clemen  a.  a. 
sid.  7. 

^  Inledningsvis  behandlas  frågorna  om  gudsmedvetandets  uppkomst 
och  de  s.  k.  gudsbevisen.  Gudsmedvetandet  uppkommer  ej  genom  re- 
sonnerande  utan  genom  undervisning  af  fromma  föräldrar,  bamalärare 
och  kyrkans  lärare.  Egentligen  skänkes  dock  gudsmedvetandet  ej  på 
detta  sätt,  det  blott  uppkallas  och  förtydligas:  »det  är  nämligen  guds- 
medvetandet  i  mänskligheten,  hos  oss  i  kristenheten,  som  uppkallar  och 
underhåller  sig  själf» ;  eller  rättare :  »det  är  den  i  kyrkan  lefvande  Guden, 
som  fortplantar  sig  själf  och  sin  kunskap  hos  individerna.»  —  Härmed 
har  R.  också  velat  antyda  sin  mening  om  gudsbevisen.  Dessa  äro  vis- 
serligen icke  verkligt  bindande  bevis,  men  en  bekräftelse.  »Just  därför 
att  Gud  i  mänskligheten  är  tillstädes,  kan  han  äfven  af  människans  för- 
stånd finnas.»  R.  söker  därför  i  anslutning  till  Twesten  vindicera  ett 
visst  värde  åt  bevisen.  De  kunna  ej  föra  den,  som  icke  erkänner  Gud, 
till  tro,  ej  heller  behöfvas  de  för  det  kraftiga  gudsmedvetandet,  men  för 
många,  »som  hvarken  rent  af  sakna  en  Gud  eller  på  det  sätt  äga  ho- 
nom, att  han  alltid  för  dem  förnimmes  vara  närvarande»,  kunna  de  ha 
sin  betydelse. 


i8o 

mera  naturliga,  tron  på  Guds  immanens  är  gemensam  för  all 
religion.  »Det  är  för  människotanken  ett  slags  behof  att 
låta  kringföra  sig  i  cirkel  af  sig  själf,  världen  och  Gud,  att 
göra  än  den  ena  än  den  andra  af  dessa  punkter  till  medel- 
punkter.» Sådana  försök  kunna  ej  ogillas,  så  mycket  mer 
som  de  framkallat  härliga  skapelser.  »Hvem  skulle  önska 
Platos  konstruktioner  borta  från  världen  ?  Hvem  skulle  icke 
glädjas  åt  Spinozas  konsekvens  och  klarhet  och  mod  ?  Hvem 
skulle  icke  beundra  de  senare  tidernas  spekulativa  frihet  och 
kraft  ?  Att  vilja  hafva  allt  detta  aflägsnadt  från  mänskligheten 
skulle  vara  ett  för  den  odlade  mänskligheten  föga  värdigt 
barbari.»  Men  förfarandet  är  ensidigt.  Gud  är  också  utom 
världen.  »Monoteisten  är  icke  nöjd  med  den  inre  kraft,  som 
håller  världen  tillsammans,  han  måste  också  hafva  en  kraft 
öfver  denna  kraft,  en  kraft,  som  af  intet  beror, som  så- 
ledes icke  blott  är  i  allt,  utan  ock  öfver  allt.»  Detta  är  så 
mycket  nödvändigare  för  den  kristne  monoteisten  på  grund 
af  den  söndring,  som  han  känner  mellan  Gud  och  människor. 
»Då  vi  lära  våra  barn,  att  Gud  bor  i  himlen,  gifva  vi  dem 
visserligen  en  sinnlig  föreställning,  men  vi  lära  dem  därigenom 
något  mera,  nämligen  att  den  Gud,  af  hvilken  världen  och  vi 
själfva  bero,  är  en  från  världen  skild  Gud,  hvilken  äfven  utom 
världen  har  sin  tillvaro.» 

Reuterdahl  är  alltså  inte  nöjd  med  Schleiermachers  imma- 
nenta^  gudsbegrepp,  som  visserligen  ville  upprätthålla  en  skill- 
nad mellan  Gud  och  världen,  men  fattade  denna  mera  såsom 
en  åtskillnad  i  fråga  om  existenssätt  och  funktion.-  »Att  den 
l<ristne»  —  säger  han  — ■  »icke  kan  tänka  sig  världens  lif 
såsom  skildt  från  Guds  innebär  för  honom  ingen  nödvändighet 
att  också  förkasta  tanken  på  ett  Guds  lif  som  skildt  från 
världens.»  Härvid  bekymrar  det  honom  föga,  om  det  skulle 
uppkomma  en  dualism  genom  detta  betraktelsesätt,  men  faran 
härför  anser  han  icke  vara  verklig.  Den  skulle  vara  det,  om 
Gud  blott  vore  extramundan,  men  nu  är  han  ju  på  samma 

^  Jmfr  Pfleiderer,  Die  Entwicklung  d.  prot.  Theol.,  sid.  iio. 
*  Jmfr  Moe,  a.  a.  sid.  9. 


i8i 

gång  immundan,  »är  världens  själ,  är  anden  i  allt,  lifvet 
och  kraften  och  tanken  i  allt».  Båda  bestämningarne  tjäna 
till  att  rektihera  hvarandra  och  »gifva  hvarandra  jämvikt. 
Glömma  vi  extramundaniteten,  så  står  panteismens  villfarelse 
nära,  glömma  vi  immundaniteten,  blir  Gud  egentligen  blott 
en  fetisch».  Hos  den  ene  kan  extramundaniteten,  hos  den 
andra  immanensen  öf verväga.  »Den  ene  känner  Gud  för 
sig  mera  närvarande  i  naturens  härlighet  och  obetvingliga 
makt,  i  konstens  rikedom  och  skönhet,  i  människotankens 
skarphet  och  klarhet,  i  människosjälens  rättrådighet  och  här- 
lighet; den  andxa  ser  i  allt  detta  blott  stumma  och  liflösa 
gudar  och  finner  allenast  hos  honom,  som  bor  öfver  molnen, 
en  hvila  för  sin  tanke.  Vi  få  väl  icke  klandra  det  mått  af 
öf\-ervikt,  som  på  endera  sidan  kan  finnas,  blott  den  ena  våg- 
skälen icke  står  alldeles  tom.  Lyckligast  är  utan  tvifvel  den, 
likasom  han  säkert  är  sanningen  närmast,  för  hvilken  båda 
vågskålarne  stå  något  nära  lika.» 

Reuterdahl  beskrifver  det  såsom  en  psykologiskt  naturlig 
utvecklingsgång,  om  man  slutligen  når  fram  till  en  sådan 
syntes  af  immanens  och  extramundanitet.  Barnets  gudsföre- 
ställning är  extramundan  med  fetischistisk  anstrykning, 
ynglingens  företrädesvis  immundan,  medan  slutligen  hos 
mannen  den  extramundana  föreställningen  kommer  till  sin 
rätt  bredvid  den  immundana  under  trycket  af  skillnaden 
mellan  det  som  är  och  bör  vara.^     Karakteristiskt  och  vackert 


^  Det  är  väl  ej  så  utan,  att  denna  tankegång  återspeglar  R:s  egen 
utveckling.  Åtminstone  framhöll  han  i  sina  tidigare  skrifter  med  för- 
kärlek det  immanenta  draget.  Detta  kunna  vi  höra  redan  i  de  termer 
R.  använder,  när  han  i  »hvad  är  religion»  skall  uttrycka  den  absoluta 
beroendekänslans  grund:  »det  oändliga>,  »allt»,  »det  hela»,  »varandet  i 
sin  oändlighet»,  »evigheten»,  »det  eviga»,  »det  gudomliga»,  »oänd- 
lighetens ande»,  »den  oändlige»,  »den  evige».  Samma  termer  — 
»oändligheten»,  »den  oändlige»  —  användas  f.  ö.  redan  i  den  1824 
utgifna  skriften  om  Profeterna  (jmfr  inl.  och  sid.  8).  Att  tonvikten 
ligger  på  det  immanenta  märkes  ock  af  den  lifliga  polemiken  mot  ratio- 
nalismens gudsbegrepp,  som  icke  når  fram  till  »det  oändliga».  »Deras 
Gud  är  icke  en  oändlig  Gud;  Han  är  en  mycket  stor,  mycket  mäktig, 
mycket  vis  Herre,  men  hans  egenskapers  oändlighet  är  en  för  dem  dold 


l82 

beskrifver  han  ett  sådant  gudsbegrepp  såsom  »det  första 
egentliga  momentet  af  kristendom»  och  »en  härhg  gåfva». 
»Den  tilldelar  människan  fasthet  och  trygghet.  Den  lämnar 
ljus  åt  hennes  öga  och  stöd  åt  hennes  hand.  Med  densamma 
har  hon  begynnelsen  till  allt  det  vetande,  som  för  henne  är  af 
nöden,  och  anlaget,  möjligheten  till  allt  det  görande,  som  af 
henne  kan  äskas.  Och  ändock  saknar  hon  icke  den  glädje, 
den  lefnadslust,  den  frimodighet,  den  mottaglighet  för  allt 
skönt  och  härligt,  hvilken  hon  såsom  människa  icke  heller 
kan  umbära.  Den  extramundane  Guden  är  nämligen  för 
herme  också  en  immundan,  och  när  hon  fröjdar  sig  åt  naturen 
och  konsten  och  människoanden  och  människoförmågan,  så 
fröjdar  hon  sig  åt  Honom.» 

Gudsföreställningens  hufvudbegrepp  är :  Gud  1  e  f- 
ver.  Gud  är  den  allena  lefvande,  allt  lifs  källa  och  upphof. 
Därbredvid  ställer  Reuterdahl  begreppet  Guds  person- 
lighet som  »en  föreställning »,  hvilken  egentligen  betyder 
detsamma  som  att  Gud  lefver,  att  han  är  en  ande  utrustad 
med  förmåga  till  andeverksamhet.  Begreppet,  som  för  »den 
enfaldiga  föreställningen»  är  klart,  vållar  tänkaren  svårig- 
heter, därigenom  att  uttr)'cket  h,os  oss  betecknar  en  »enskild- 
het och  ofullständighet».  »Dock  är  det  väl  mera  uttrycket 
person  än  den  uttryckta  saken,  som  innebär  ett  afskräckande. » 
Reuterdahl  varnar  emellertid  för  felaktiga  och  okristliga  före- 
ställningar som  lätt  kunna  ansluta  sig  till  talet  om  Guds  per- 
sonlighet; sådana  som  »att  Gud  för  den  enskiltes  skull  skall 
rubba  den  världsordning  som  han  en  gång  bestämt,  liksom  att 
bönen  är  ett  slags  trollmedel  för  vinnandet  af  denna  rubbning». 

Inflytandet  från  Schleiermacher  visar  sig  ännu  tydligare 
vid  Reuterdahls  behandling  af  Guds  egenskaper.  Dessa 
beteckna  egentligen  intet  hos  Gud  i  och  för  sig,  utan  blott 


sak.»  —  Jmfr  t.  ex.  också  Th.  Q.  1828  III,  sid.  55  och  sid.  68,  där  R. 
i  en  recension  af  en  dogmatik  af  S.  Lundblad  säger  mot  honom:  >man  hyl- 
lar icke  någon  irreligiös  panteism  för  det  man  säger,  att  intet  existerar 
utom  Gud».  —  Trots  R:s  bemödanden  att  dela  jämnt  torde  man  få  säga,  att 
hufvudaccenten  äfven  i  hans  dogmatik  ligger  på  immanensen. 


i83 

något  i  vårt  medvetande  om  honom.  Då  allt  vårt  gudsmed- 
vetande är  ett  vetande  om  Guds  förhållande  till  världen,  blir 
följden,  att  äfven  »Guds  egenskaper  mera  (obs.  den  försiktiga 
formuleringen)  uttrycka  vårt  medvetande  om  Gud,  således 
hafva  en  subjektiv  realitet,  än  de  beteckna  något  i  Gud  verk- 
ligt och  olika,  således  hafva  en  objektiv  realitet.»^  Därvid 
upptages  också  Schleiermachers  argumentation  för  detta  be- 
traktelsesätt :  att  i  motsatt  fall  föremålet  för  egenskaperna 
skulle  blifva  något  sammansatt.  Gud  skulle  komma  att  fattas 
såsom  en  mångfald  funktioner  och  därigenom  ställas  inom 
motsatsernas  område.-  Reuterdahl  säger :  »olikhet  tillhör  värl- 
den, enhet  Gud.  Är  det  icke  enhet  i  Gud,  så  är  han  ingen  Gud. 
Skall  det  också  hos  honom  finnas  olikhet,  skall  den  ena  egen- 
skapen bestämma,  modifiera,  inskränka  den  andra,  skall  flera 
särskilda  momenter  tillsammans  utgöra  ett  helt,  sä  hafva  vi  en 
värld  och  ingen  Gud.  Det  är  intet  tvifvel,  att  vi  behöfva  säga 
oss,  hurudan  Gud  är,  men  vi  behöfva  säga  det  för  oss,  icke 
för  honom;  vi  behöfva  säga  det,  för  att  vårt  begrepp  i  någon 
mån  skall  kunna  utveckla  den  rikedom  och  härlighet,  som 
framträder  för  våra  tankar,  i  det  vi  vända  dem  till  Gud.  Är 
det  frågan  blott  om  Gud  själf  i  sitt  oändliga  väsende,  så  är 
det  ingen  åtskillnad,  så  är  det  ingen  kvalitet,  så  är  det  ingen 
begränsning  och  bestämning.^  I  honom,  som  är  öfver  värl- 
den, som  är  skild  från  världen,  som  är  motsatsen  till  allt,  som 
kallas  värld,  kan  icke  den  olikhet  finnas,  som  för  världen  är 
det  utmärkande.»  —  Fördelen  med  denna  åskådning  anser 
Reuterdahl  vara,  att  den  hindrar  dogmatikern  att  förfalla  till 
antropomorfism  och  kosmomorfism.  Karakteristiskt  tillägges : 
»Det  hindrar  oss  också  från  den  stolthet,  som  skulle  bli  följ- 
den  af  att   inbilla  sig  veta  något  om   Guds   innersta   väsen, 


*  R.  betonar,  att  han  härvid  står  i  öfverensstämmelse  med  »de 
gamle»,  exempelvis  med  Quenstedt. 

-  Der  chr.  Glaube,  §  50,  2. 

"  Jmfr  tidigare  Th.  Q.  1828  II,  sid.  24.  5 Oändligheten  kan  icke  för 
en  människa  framstå  fullkomligt  ren,  färgfri  och  gestaltlös.  I  sig  själf 
måste  vi  naturligtvis  erkänna  den  såsom  sådan»;  se  ofvan  sid.  78. 


i84 

men  det  hindrar  oss  ej  att  forska  i   Guds  väsen,  sådant  det 
för  oss  uppenbarat  sig.» 

Hela  detta  resonnemang  om  omöjligheten  af  att  säga  nå- 
got om  Guds  innersta  väsen  och  om  egenskapernas  blott  sub- 
jektiva realitet  visar  en  i  ögonen  fallande  likhet  med  Schleier- 
machers  tankegång.  Det  är  hans  gudsbegrepp,  som  bildar 
den  nödvändiga  förutsättningen  för  resonnemanget,  och  som 
Reuterdahl  skildrar,  när  han  talar  om  Gud  såsom  en  enhet, 
i  hvilken  ingen  olikhet,  ingen  kvalitet,  ingen  begränsning  och 
bestämning  finnes.  Vi  känna  igen  Schleiermachers  transcen- 
denta,  absoluta  och  motsatslösa  enhet  och  det  bakom  detta 
gudsbegrepp  liggande  spinozistiska  substansbegreppet  med 
dess :  omnis  determinatio  est  negatio.^  Men  säkert  är,  att  »det 
kristna  medvetandet»  icke  är  tillfredsställdt  med  ett  gudsbe- 
grepp, som  icke  ger  rum  för  öfvertygelsen  om,  att  egenskaperna 
verkligen  ha  sin  motsvarighet  i  Guds  objektiva  väsen,  och  att 
det  icke  är  en  förtjänst  hos  Reuterdahl,  att  han  i  detta  stycke 
följt  Schleiermacher  så  pass  tätt  i  spåren.  Ty  om  än  detta 
medvetande  naturligtvis  icke  gör  anspråk  på  adekvat  guds- 
kännedom, så  tviflar  det  dock  icke  på,  att  t.  ex.  Guds  kärlek 
verkligen  är  ett  uttryck  för  Guds  »innersta  väsen  ».^  Bättre 
än  Reuterdahl  säger  här  hans  vän  Twesten:  »Vi  ha  en  sann, 
om  än  icke  adekvat  föreställning  om  Gud.  »^  —  Den  Schleier- 
machersk-Reuterdahlska  argumentationen  håller  f.  ö.  ej  streck. 
Egenskapernas  motsvarighet  hos  Gud  skulle  endast  då  behöfva 
medföra,  att  Gud  förvandlas  till  »en  värld»  och  ställes  inom 
motsatsernas  område,  såvida  den  ena  egenskapen  ej  läte  sig 
tänkas  såsom  inordnad  under  den  andra  j"^  och  en  åtskillnad 


^  Pfleiderer,  a.  a.  sid.   i  lo. 

-  Jmfr  t.  ex.  Pehr  Eklund,  Den  teol.  vetenskapen,  sid.  65;  v.  Frank, 
Geschichte  u.  Kritik  d.  neueren  Theol.,  sid.  105  och  Martensen,  Den 
kristliga  dogmatiken,  öfvers.  fr.  tredje  upplagan,  sid  79.  Den  senare  sä- 
ger: egenskaperna  äro  »Guds  egna  uppenbarelsesätt».  En  motsatt  upp- 
fattning är  »en  kränkning  af  uppenbarelsen». 

^  Twesten,  a.  a.  II:   i,  sid.  4. 

*  I  själfva  verket  ser  R.  själf  saken  på  detta  sätt;  han  säger;  »egen- 


i85 

mellan  egenskaper  öfverhufvud  strider  blott  mot  ett  sådant 
gudsbegrepp  som  Schleiermachers.i 

Vid  indelningen  af  de  gudomliga  egenska- 
perna följer  Reuterdahl  Twestens  gruppering  i  negativa  och 
positiva.  De  negativa,  som  tilläggas  Gud  i  och  för  sig, 
hindra  gudsmedvetandets  neddragande  i  en  lägre  krets,  de 
positiva  åter  ställa  Gud  närmare  världen  »och  hindra  oss  från 
att  vid  de  negativa  förlora  oss  i  kalla  förståndsbegrepp,  som 
hafva  en  större  metafysisk  än  dogmatisk  halt.»  Dock  vill 
Reuterdahl  icke  behandla  egenskaperna  i  sammanhang.-  »Så- 
som förnämligast  ( ! )  uttryckande  vårt  medvetande  om  Gud 
stå  de  tillsemimans  med  andra  momenter  af  detta  medve- 
tande.» Han  ansluter  sig  till  »Schleiermachers  förfarande  i 
det  hela.»  »I  enskildheterna  ämna  vi  ej  följa  honom»,  till- 
lägger han.  Dogmatikern  bör  ej  klandras,  därför  att  han  be- 
handlar olika  gudomliga  egenskaper  på  olika  ställen.  »Så- 
som Guds  allmakt  och  rättfärdighet  hafva  en  något  olika 
plats  i  det  kristliga  fromma  sinnet,  så  synas  de  också  böra 
hafva  en  olika  plats  i  det  Icristna  dogmsystemet.  »^  Detta 
hans  försvar  för  sig  och  Schleiermacher  torde  i  själfva  verket 
vara  öfvertygande. 

Reuterdahls   gudsbegrepp   framstår    i   klarare   dager   ge- 


skaperna  ligga  alla  i  hvarandra»,  »därför  att  Gud  är  fullkomlig,  är  han 
vis  i  godheten  och  rättfärdig  i  kärleken ». 

^  Clemen,  a.  a.  sid.  55. 

^  R.  afser  härvid  »förnämligast»  de  positiva,  »operativa»  egenska- 
perna. Han  framställer  de  gudomliga  egenskaperna  på  följande  sätt. 
Gent  emot  »världen  i  och  för  sig»  framstår  Gud  såsom  oförgänglig, 
evig  och  allestädes  närvarande;  af  skapelsen  framgå  hans  allmakt  och 
allvishet;  af  uppehållelsen  hans  allestädes  närvaro  och  godhet,  hvarjämte 
hans  allmakt  och  allvishet  närmare  belysas.  Begreppet  »fader»  sam- 
manfaller med  Guds  godhet,  det  är  visserligen  ett  mänskligt  uttryck, 
»men  vi  erkänna  ock,  att  då  ett  oegentligt  uttryck  skulle  väljas  —  och 
hvilka  ord  om  Gud  äro  icke  oegentliga? ...  så  kunde  intet  bättre  väljas 
än  uttrycket  faderlighet».  Mot  världens  ursprungliga  och  nuvarande 
förhållande  till  Gud  svara  hans  helighet  och  rättfärdighet;  och  genom 
Kristi  sändande  till  världen  komma  hans  kärlek  och  barmhärtighet  i  dagen. 

^  Jmfr  Der  chr.  Glaube,  §  31,  2. 


1 86 

nom  hans  lära  om  skapelsen  och  uppehållelsen. 
Han  låter  skapelsen  motsvara  Guds  extramundanitet  och 
uppehållelsen  hans  immanens  samt  tillämpar  på  båda  be- 
greppen hvad  som  förut  sagts  om  möjligheten  af  ett  vetande 
om  Gud.  Om  båda  dessa  gudomliga  »handlingar»  gäller, 
att  vi  endast  kunna  tala  om  dem,  sådana  de  äro  i  förhållande 
till  oss.  »Hvad  de  äro  i  Gud,  det  drista  vi  oss  så  mycket 
mindre  till  att  säga,  som  det  för  oss  är  klart,  att  skillnader 
blott  för  oss  hafva  en  tillvaro,  och  att  vi  af  de  färger,  som 
med  icke  ringa  härlighet  skimra  för  våra  ögon,  icke  äro  be- 
rättigade att  sluta  till  någon  ljusets  brytning  i  det  gudom- 
liga väsendet.»  ^^len  iakttager  man  detta  och  är  varsam  mot 
allt  förmänskligande,  »har  det  ingen  betänklighet  att  tala 
om  gudomliga  handlingar». 

Reuterdahls  hufvudintressen  vid  behandlingen  af  ska- 
pelseläran är  att  å  ena  sidan  undvika  panteism,  då  Gud 
fattas  såsom  lifskraften  för  utvecklingen,  och  å  andra  sidan 
en  dualistisk  antropomorfism,  »som  låter  Gud  uppbygga  värl- 
den som  byggmästaren  ett  hus».  Visserligen  säger  han,  att 
han  af  dessa  två  riktningar  anser  dualismen  stå  kristendomen 
närmast;  men  i  själfva  verket  är  polemiken  skarpast  och  ut- 
förligast mot  denna,  och  hans  närmare  utveckling  af  skapelse- 
läran följer  tämligen  troget  Glaubenslehres. 

Hufvudsumman  af  hvad  det  kristliga  medvetandet  inne- 
håller om  skapelsen  kan  enligt  Reuterdahl  sammanfattas  så : 
»Såsom  allt  är  beroende  af  Gud,  så  har  ock 
allt  af  Gud  sitt  upphof. »  »Det  kristliga  medvetan- 
det fattar  Gud  såsom  absolut  oberoende,  men  världen  däremot 
såsom  en  i  mångfald  och  omväxling,  i  inskränkthet  och  för- 
gänglighet  varande  verklighet,  som  därför  måste  vara  till 
icke  a  se,  såsom  Gud,  utan  ab  alio.  Då  världen  blott  kan 
bero  af  något  oberoende,  och  då  något  annat  oberoende  än 
Gud  ej  kan  tänkas,  så  blir  för  vårt  medvetande  Gud  den 
som  i  sig  innehåller  orsaken  till  världen,   den  beroende.» 

Liksom  hos  Schleierraacher  följer  nu  en  del  negativa  be- 
stämningar,     i)    Det   skapade  får  icke   sammanblandas  med 


18; 

skaparen,  hvarvid  världen  hvarken  i  sin  helhet  får  samman- 
blandas med  skaparen  —  mot  den  panteistiska  åsikt,  som  »bort- 
tager skaparen»  —  eller  någon  del  af  världen  undandragas 
skaparen  —  mot  immanensläran,  såvidt  den  gör  människoan- 
den till  en  Guds  ande  (ej  en  skapelse  af  honom),  hvilket  tillin- 
tetgör klyftan  mellan  Gud  och  världen.  Reuterdahl  upptar  de 
från  Glaubenslehre  §  40  kända  teserna^  och  låter  deras  udd 
få  en  bestämd  riktning  mot  panteism  och  immanenslära. 

Å  andra  sidan  få  2)  inga  bestämningar,  som  blott  till- 
höra det  skapade  tillerkännas  skaparen.  Till  ett  sådant  för- 
mänskligande  hör  att  fråga  efter  skapelsens  huru  och  när. 
Förebilden  är  här  Schleiermachers  opposition  dels  däremot, 
att  skapelsen  fattas  på  mänskligt  vis,  och  dels  däremot  att 
den  föreställes  såsom  tidlig.- 

I  samband  med  en  värdesättning  af  skapelseberättelsen 
i  Genesis  utreder  Reuterdahl  närmare  det  oriktiga  och  för 
fromhetens  intresse  främmande  i  att  fråga  efter  skapelsens 
huru.  »Världens  utveckling  bör  ej  sammanblandas  med  ska- 
pelsen. Till  ett  sådant  sammanblandande  har  man  gjort  sig 
skyldig,  då  man  t.  ex.  i  den  mosaiska  urkundens  ord  om  de 
sex  skapelsedagarna  trott  sig  finna  svar  på  frågorna  om  ska- 
pelsens huru.  Dessa  ord  åsyfta  tydligen  blott  utvecklingen, 
och  utvecklingen  i  en  viss  inskränkt  del  af  skapelsen.  De 
göra  nämligen  hufvudsakligen  afseende  på  jorden,  hvilken  i 
skapelsens  helhet  icke  har  en  större  betydelse  än  sandkornet 
har  i  jordens  helhet.  Att  nu  göra  de  gamla  ärevörda  orden  om 
en  utveckling  på  jorden,  ord  som  för  vetgirigheten  hafva  en 
rätt  betydlig  vikt,  men  för  fromheten  ingen  direkt,  då  hvilken 
utveckling  som  helst  är  för  fromheten  tillfredsställande  en- 
dast Gud  däri  tankes  verksam,  att  göra  dessa  ord,  säga  vi, 
till  en  ledning  för  läran  om  skapelsens  huru,  det  kan  icke 
godkännas.  Frågan  om  ett  huru  i  skapelsen  behöfver  icke 
uppkastas  och  får  icke  uppkastas.  Den  behöfver  icke  upp- 
kastas.  Att  Gud  är  skaparen  är  för  den  fromme  nog  och  be- 

^  Der  chr.  Glaube,  §  40  tesen  samt  mom.  2. 
'  Der  chr.  Glaube,  §  41. 


i8S 

höfv^er  icke  erhålla  något  tillägg.  Den  får  ej  uppkastas.  Gre- 
nom  det  att  den  uppkastas  göres  Gud  till  en  mänsklig  konstnär. 
För  denne  gäller  ett  huru,  för  denne  är  ett  sätt  att  efterfråga. 
Efterfrågas  det  ock  för  Gud,  så  brytes  mot  den  förut  upp- 
ställda satsen,  att  Gud  såsom  skapare  icke  får  af  sin  skapelse 
emottaga  några  bestämningar.  Utvecklingens  huru  hör  där- 
emot till  en  vetenskap  af  helt  annat  slag  än  den  teologiska. 
Denna  må  därmed  själfständigt  sysselsäta  sig.  Den  har  så- 
ledes visserligen  att  akta  på  de  ifrågavarande  orden,  men  är 
icke  annorledes  af  dem  bunden  än  af  hvar  och  en  annan  kun- 
skapskälla. Att  den  annorledes  däraf  blifvit  bunden,  har  i  de 
äldre  tiderna  icke  varit  för  denna  v^etenskapen  och  i  de  senare, 
då  bandet  lossnat,  icke  för  kristendom  och  teologi  till  någon 
nytta.»  — -  Vi  höra  i  Reuterdahls  resonnemang  en  utveckling 
af  Schleiermachers  ord  om  »att  läran  om  skapelsen  förnäm- 
ligast måste  utvecklas  i  den  akt  och  mening,  att  allt  främ- 
mande må  undanrödjas,  på  det  icke  från  det  sätt,  hvarpå 
frågan  om  tingens  upphof  besvaras  från  annat  håll,  inom 
vårt  område  måtte  insmyga  sig  något,  som  står  i  motsägelse 
till  det  rena  uttrycket  af  den  absoluta  beroendekänslan.»! 

Bestämningen  att  skapelsen  skett  genom  Guds  ord  om- 
talar Reuterdahl  såsom  »en  vacker  och  djuptänkt»,  fast  »an- 
tropopatisk»  bild,  som  uttrycker,  att  Gud  ej  på  människors 
vis  behöf de  materia  eller  verktyg ;  detsamma  betyder  också 
formuleringen  :  skapa    »af  intet ». 

Skapelsens  när  vill  Reuterdahl  blott  bestämma  negativt. 
Den  får  å  ena  sidan  icke  ha  skett  i  tiden,  men  får  å  andra 
sidan  icke  tänkas  evig,  genom  hvilka  tvenne  satser  Guds 
oberoende  uttryckes.  »En  evig  skapelse  skulle  göra  världen 
till  Gud ;  ett  timligt  Guds  verk  gör  Gud  till  timlig  och  världs- 
lig.»  Att  fråga  efter  ett  bestämdare  när  innebär  »en  logisk 
förvillelse».  Ett  när  kan  blott  komma  ifråga,  om  en  räcka 
tilldragelser  är  börjad;  det  behöfves  särskildheter,  bland  hvil- 
ka det  ifrågavarande  föremålet  har  sin  plats.  Men  frågar  man 
om  ett  när  med  afseende  på  skapelsen,  visar  detta,  att  man 

^  Der  chr.  Glaube,  §  39,  tesen  (efter  Ignells  öfvers.);  Jmfr  §  40,  i. 


1 89 

blott  fattar  världen  såsom  »en  särskildhet»  i  stället  för  en 
helhet,  medan  det  är  en  af  Reuterdahls  hufvudsatser,  att 
världen  vid  skapelsen  måste  fattas  såsom  »helhet  j^.  Det 
kristna  medvetandet  kan  —  slutar  han  —  icke  komma  längre 
än  till  att  låta  världen  stå  som  något  efterföljande  i  för- 
hållande till  skaparen.  »Längre  åt  någondera  sidan  kunna 
vi  icke  komma  utan  att  stranda  på  de  farligaste  klippor.» 

Jag  sade,  att  Reuterdahls  skapelselära  visade  nära  be- 
röringspunkter med  Schleiermachers.  Det  anförda  har  be- 
kräftat detta.  Trots  modifikationer  i  fråga  om  enskildheterna 
är  tendensen  densamma :  att  afsöndra  allt,  som  ej  kräfves  af 
fromhetens  behof,  och  återförvisa  detta  andra  till  naturveten- 
skapernas område.  Och  metoden  är  likaledes  densamma :  ge- 
nom negativa  bestämningar  skola  felaktiga  föreställningar 
uteslutas. 

Skillnaden  mellan  skapelsen  och  uppehållelsen  be- 
skrifver  Reuterdahl  så,  att  skapelsen  fattar  världen  från  hel- 
hetens synpunkt,  men  uppehållelsen  däremot  från  enskildhe- 
ternas. Liksom  världen  är  beroende  af  Gud,  måste  ock  de 
särskilda  tingen  vara  det.  Skapelsen  och  uppehållelsen  full- 
ständiga hvarandra  och  bilda  tillsammans  ett  helt  gudomligt 
verk.  »De  äro  blott  ett,  om  de  betraktas  med  hänseende  till 
Gud,  de  äro  för  oss  två,  antingen  vi  betrakta  världen  i  dess 
helhet  eller  i  dess  enskildheter».  Anledningen  till  att  denna  sats 
uppställes  är  naturligtvis  samma  misstänksamhet  mot  allt, 
hvilket  kan  synas  flytta  Gud  inom  motsatsernas  område,  som 
vi  förut  gjort  bekantskap  med ;  den  skulle  väl  f.  ö.  knappast 
ha  blifvit  uppställd,  om  ej  Schleiermacher  sagt,  att  skapelsen 
kunde  återföras   på  uppehållelsen  och   tvärtom.^ 

Större  intresse  än  Reuterdahls  utveckling  af  begreppen 
uppehållelse,  försyn,  medverkan  och  styrelse^  erbjuder  hans  i 


*  Jmfr  Der  chr.  Glaube,  §  38,   i. 

"  Jämte  begreppet  uppehållelse  upptager  och  använder  R.  liksom 
Twesten  (a.  a.  §  38  och  40)  begreppen  försyn,  medverkan  och  styrelse, 
medan  Schleiermacher  däremot  polemiserar  mot  användandet  af  uttrycken 
medverkan  och  styrelse;     Der  chr.  Glaube,  §  46  tillägget. 


1 90 

detta  sammanhang  förekommande  behandling  af  frågorna  om 
det  onda  samt  om  Guds  ställning  till  naturkrafterna  och  om 
undren. 

Huru  förena  det  fysiska  och  moraliska  onda 
därmed,  att  världen  är  skapad  och  uppehållen  af  den  fullkom- 
lige Guden  ?  Det  egentligen  förklarande  härvidlag  finner  Reu- 
terdahl  i  människans  relativa  frihet.  Han  fastslår  först,  att 
det  verkligen  finnes  ett  ondt ;  ett  förnekande  häraf  skulle  vara 
ett  förnekande  af  Gud.  Finnes  intet  ondt,  så  finnes  ej  heller 
något  godt,  säger  han  i  likhet  med  Twesten.i  En  del  för- 
klaringar närma  sig  ett  förnekande  af  det  onda;  så  den,  som 
låter  detta  ha  »sin  grund  i  den  inskränkning,  som  är  ett  för 
världen  nödvändigt  attribut»,  och  således  vara  något  blott  na- 
turligt och  nödvändigt  samt  blott  till  skenet  ondt  —  Reuter- 
dahl  tänker  väl  närmast  på  Spinoza.-  Något  riktigt  kan 
ligga  häri,  men  förklaringen  är  ej  tillräcklig,  ej  ens  för  det 
fysiska  onda  och  mycket  mindre  för  det  moraliska.  Han 
vänder  sig  vidare  mot  dem,  som  säga,  att  det  moraliska  onda 
ej  skulle  vara  något  absolut  ondt,  men  en  möjlighet,  till  och 
med  en  begynnelse  till  det  goda,  och  afser  därmed  Schleier- 
macher.^  Också  här  finnes  någon  sanning.  Men  såvidt  som 
förklaringen  fråntager  det  onda  dess  verklighet,  såvidt  kan 
den  aldrig  erkännas  af  den  kristne.  Låt  vara  att  i  verklig- 
heten ingen  skarp  gräns  kan  dragas  mellan  moraliskt  goda 
och  moraliskt  onda  handlingar,  så  »kunna  vi  dock  tänka 
oss  skillnaden  mellan  godt  och  ondt  rätt  skarp,  rätt  bestämd». 
Hvarje  förklaring,  som  söker  upphäfva  det  onda,  måste  för- 
kastas, hufvudsakligen  på  grund  af  vårt  eget  medvetande 
om  skuld. 

Reuterdahl  vill  icke  gå  in  på  »de  skarpsinniga  försök» 
till  förklaring,  som  blifvit  gjorda,  utan  »helt  enkelt  och  kort» 
säga,  hvad  som  synes  honom  vara   »det  sannolikaste».     Om 


'  Twesten,  a.  a.   II:   i,  sid.  128. 

'  Jmfr  Twestens  liknande  anmärkning  mot  denne,  a.  a.  II:  i,  sid.  125. 
^  Der  chr.    Glaube,  §  48,   2;  Jmfr  Twestens  anmärkning  häremot, 
a.  a.  II:   i,  sid.  126. 


igi 

det  fysiska  onda  gäller  det,  att  detta  utan  tvif vel  till 
en  del  har  sin  grund  i  den  inskränkning,  som  är  en  nöd- 
vändighet för  världen,  och  att  det  således  är  mera  ett  sken- 
bart ondt.  Det  kan  synas  .vara  ett  ondt  i  enskildheterna, 
»men  för  den  som  ser  världen  i  dess  helhet  är  det  långt 
ifrån  ett  ondt,  utan  ett  godt».  Men  å  andra  sidan  kan  det 
fysiska  onda  också  vara  ett  verkligt  ondt  genom  sitt  sam- 
band med  det  moraliska  onda,  fastän  ett  sådant  sam- 
band visst  icke  alltid  finnes  eller  är  möjligt  att  upptäcka 
Att  sluta  från  fysiskt  till  moraliskt  ondt  vore  orättvist. 

Rörande  »huf vudfrågan »,  det  moraliska  onda, 
opponerar  Reuterdahl  mot  antagandet  af  en  allmän  ond  världs- 
vilja.  Funnes  en  sådan,  skulle  det  vara  svårt  att  anse  värl- 
den hafva  sin  tillvaro  af  en  fullkomlig  Gud.  Liksom  det  fy- 
siska onda  ligger  det  moraliska  onda  blott  »inom  enskild- 
heternas område»,  hvilket  förhållande  »i  betydlig  mån 
minskar  svårigheten  af  en  förklaring».  De  enskildheter, 
hos  hvilka  det  moraliska  onda  finnes  —  människorna, 
kunna  nämligen  »jämte  eller  före  detta  hafva  något  annat, 
genom  hvaxs  användande  eller  icke  användande  det  mo- 
raliska onda  både  kan  uppkomma  och  uteblifva,  men 
hvars  tillvaro  och  uppehållande  så  mycket  mindre  kan 
läggas  Gud  till  last,  som  däraf  ett  moraliskt  godt,  ja 
det  högsta  moraliska  goda  likaväl  som  det  moraliska  onda 
kan  komma».  Reuterdahl  hänför  därför  det  moraliska  onda 
på  människoviljans,  visserligen  ej  fullkomliga,  men  relativa 
frihet.  Viljan  »skulle  icke  kunna  vittna  om  ett  fullkomligt  verk 
af  en  fullkomlig  Gud,  om  den  icke  på  mer  än  ett  sätt  kunde 
brukas».  Funnes  icke  förmåga  att  välja  det  onda,  »då  funnes 
en  fullkomlighet  mindre  i  världen,  för  hvars  frånvaro  Gud 
väl  med  mera  skäl  skulle  kunna  anklagas,  än  han  nu  anses 
böra  rättfärdigas,  för  det  han  i  den  mänskliga  förmågan 
låtit  ondt  och  godt  ligga  bredvid  hvartannat  och  gifvit  män- 
niskan val  mellan  båda».i  Guds  så  kallade  tillåtande  af  det 
onda   »ligger  i  omöjligheten  af  de  fullkomligheters  inskränk- 

^  Jmfr  Twestens  liknande  resonnemang,  a.  a.  II;  i,  sid.   130. 


192 

ning,  som  en  gäng  blifvit  gifna  åt  världen.  Det  onda  uppe- 
hälles då  icke  såsom  ondt,  men  såsom  frihet».  Gud  under- 
stödjer den  onda  handlingen  icke  såsom  ond,  utan  blott  så- 
som handling. 

Härtill  kommer,  att  man  visserligen  måste  medgifva  det 
ondas  verklighet  men  icke  dess  herravälde.  Världens  be- 
gynnelse och  slutmål  visa  hän  till  det  goda,  Reuter- 
dahl  instämmer  med  Twesten :  »Det  onda  är  en  försvinnan- 
de verklighet.  Dess  tillvaro  är  en  undergång.»^  Den  gudom- 
liga medverkan  kommer  den  goda  handlmgen  till  under^öd. 
Det  onda  hejdas  och  tuktas  af  Gud  och  förbytes  i  sin  mot- 
sats. Därför  hindrar  det  onda  oss  icke  »från  att  erkänna,  ej 
blott  en  gudomlig  skapelse,  utan  ock  en  gudomlig  uppe- 
hållelse  och  medverkan». 

Vi  finna  alltså,  huru  Reuterdahl  på  denna  punkt  gör 
gemensam  sak  med  Twesten  och  opponerar  mot  Glaubens- 
lehres  skildring  af  det  onda,  enligt  hvilken  detta  »icke  är 
till  i  och  för  sig,  utan  har  blifvit  ordnadt  af  Gud  endast 
såsom  villkor  för  det  goda  och  med  hänsikt  därtill  ».^  Trots 
vissa  erkännanden  åt  det  delvis  berättigade  i  Schleiermachers 
uppfattning  vill  han  hålla  orubbligt  fast  vid,  att  någon  af- 
prutning  af  det  ondas  verklighet  ej  får  komma  i  fråga.  Att 
han  i  fråga  om  det  onda  vill  taga  så  bestämdt  afstånd  från 
Schleiermacher,  beror  på  denna  läras  sammanhang  med  läran 
om  frälsningsbehofvet  och  frälsningen.  Här  påträffa  vi, 
hvad  som  kan  sägas  vara  utgångspunkten  för  de  olikheter, 
som  finnas  mellan  Reuterdahls  dogmatik  och  Glaubenslehre. 

Närmare  står  Reuterdahl  åter  Schleiermacher,  när  det 
blir  fråga  om  Gudsförhållande  till  naturkraf- 
terna. Någon  motsättning  mellan  dem  och  Guds  »med- 
verkan» äger  icke  rum.3  Vi  hindras  icke  —  säger  han  — 
att  tala  om  en  gudomlig  medverkan  »därför  att  naturliga 
krafter  verka   i   allt».     Ty   tingens  krafter  äro   af   Gud  —   i 

^  Twesten,  a.  a.  II:   1,  sid.   127  f. 

'  Der  chr.  Glaube,  §  48,  3. 

=>  Jmfr  Der  chr.  Glaube,  S§  34,  46,  47  och  49. 


193 

annat  fall  är  Gud  icke  den  som  betingar  allt  —  och  hvarje 
kraft  i  hvarje  punkt  af  tiden  och  rummet  uppehälles  af  Gud  — 
annars  förnekas  tingens  absoluta  beroende  af  Gud.  Man 
kan  icke  säga,  att  dels  Gud  och  dels  tingen  åstadkomma 
det  som  sker,  utan  »Gud  och  tingen  verka  allt  hvardera  för 
sig,  nämligen  Gud  i  tingen  genom  ett  uppehållande  af  deras 
väsen  och  krafter  och  tingen  därigenom  att  deras  väsen  och 
krafter   uppehållas   af   Gud». 

Hans  uppfattning  blir  tydligare  genom  det  han  har  att 
säga  om  bönen  och  undret.  Liksom  Schleiermacher  vill 
han  icke  fatta  bönen  så,  att  Gud  skulle  kunna  ändra  sig 
på  grund  af  densamma.  Reuterdahl  utgår  från  begreppen 
»förutseende»  och  »beslutfattande»  [npoyvcoaiQ  och  Tzpodsm^. 
Nyttjar  man  dessa  termer  om  Gud,  måste  man  se  till,  att  ingen 
mänsklig  svaghet  insmyger  sig  i  begreppen.  I  det  Gud  för- 
utser »det  sätt  hvarpå  den  af  honom  i  tingen  nedlagda  ord- 
ningen följes,  verkställer  han  sin  handling.  Då  den  förutse- 
ende Guden  också  är  den  Gud,  som  i  tingen  nedlagt  sin  ord- 
ning, så  är  det  för  hans  handlande  icke  tvenne  grunder,  utan 
en,  hvilken  dock  för  oss  synes  vara  tvenne,  nämligen  en 
TiftOi^eciQ,  när  vi  blott  fästa  vår  tanke  på  Gud,  en  -poyviamz, 
när  vi  blott  se  på  världen.»  Härmed  är  föreställningen  om 
en  förändring  hos  Gud  utesluten.  Bönen  blir  »behäftad  med 
vidskepelse  och  icke  rent  kristlig,  om  den  bedjande  glömmer, 
att  han  talar  till  en  herre,  som  fattat  sitt  beslut  med  afseende 
på  det  hela,^  således  också  på  hans  behof  och  hans  bön,  in- 
nan denna  ännu  från  ett  mänskligt  hjärta  uppsteg.  I  en 
kristlig  bön  finnes  det  icke  vår  vilja  utan  Guds,  som 
vår  mästare  ville  att  det  i  bönen  skulle  finnas.»-  Därför  är 
bönen  icke  själf  öfverflödig  och  okristlig.     »Den  hör  ju  också 

'  Jmfr  Der  chr.  Glaube,  §  147,  2:  Tror  man  sig  igenom  bönen 
kunna  utöfva  en  inverkan  på  Gud,  så  att  hans  vilja  och  råd  skulle  böjas 

genom  densamma»,  har  man  antagit  en  teori  om  bönen,  »som  vi 

endast  förklara  för  en  öfvergång  i  det  magiska  > ;  samt§  47,  i  »Vår  sats  stäl- 
ler äfven  bönen  under  den  gudomliga  uppehållelsen,  så  att  bönen  och  dess 
uppfyllelse  endast  äro  delar  af  samma  ursprungliga  gudomliga  ordning  >. 

-  Jmfr  Th.  Q.   1840,  sid.  325. 

Aulén,    Reuterdahl.  13 


194 

till  det  hela,  som  för  Gud  är  närvarande  och  af  Gud  af  ses» 
—  hör  till  Guds  xpoyutoaic.  På  detta  sätt  vill  Reuterdahl 
förena  tron  på  bönens  reala  värde  med  öfvertygelsen  om  den 
af  Gud   »i  tingen  nedlagda  ordningens»  orubblighet. 

Af  samma  art,  endast  något  mer  sväfvande  formulerade, 
äro  Reuterdahls  tankar  om  undret.  Han  ville  taga  afstånd 
från  två  betraktelsesätt:  ett,  som  anser  undren  omöjliga,  det 
som  »låter  tingen  styra  sig  själfva»,  och  ett  annat,  som  endast 
finner  under,  det  som  låter  Gud  stå  såsom  en  främmande  helt 
och  hållet  utanför  världen.  Emot  dessa  båda  ställer  han  såsom 
den  kristliga  uppfattningen  den,  enligt  hvilken  undret  är  o  b  e- 
h  ö  f  1  i  g  t,  »då  Gud  i  och  genom  världen  styrer  världen ». 
Man  skulle  visserligen  kunna  tala  om  en  medelbar  och  en 
omedelbar  gudomlig  styrelse,  men  »allmänneligen  att  tala»  är 
allt  medelbart.  »Då  vi  i  tilldragelserna  erkänna  Guds  hand, 
Guds  finger,  så  äro  just  tilldragelserna  de  medel,  genom 
hvilka  dessa  låta  erkänna  sig.  Att  se  Guds  verkan  utan 
något  m  e  d  1  u  m  tillhör  ett  lägre  gudsmedvetande,  det 
högre,  det  kristliga  ser  Gud  både  i  allt  och  öfver  allt.» 
Härmed  inskränkes  ej  Guds  makt  och  styrelse.  Såsom 
gudomlig  är  den  oändlig  och  kan  därför  icke  beräknas.  Men 
»kan  den  icke  beräknas,  så  kan  den  uppenbara  sig  på  helt 
andra  sätt  än  vi  ana  och  tänka.  Att  den  gör  det  erfara  vi 
hvarje  dag».  Reuterdahl  har  ingenting  emot,  att  dessa  up- 
penbarelser kallas  under,  »tvärtom  vi  älska  undret,  såsom  det 
där  erinrar  oss  om  Guds  oändliga  makt».  Men  han  vill 
icke  fatta  det  absolut.  Så  f attadt  inskränker  det  Guds 
makt  i  stället  för  att  upphöja  den,  säger  han  i  nära  anslut- 
ning till  Schleiermachers  argumentation  mot  det  absoluta 
undret. 1  Ett  sådant  begrepp  skulle  vidare  göra  »Gud  och  värld 
till  främlingar  för  hvarandra  och  införa  Gud  i  en  värld,  där 
han  icke  annorlunda  än  som  en  externus  skulle  regera»  — 
man    jämföre    Schleiermachers    polemik    mot    att    Gud    skulle 


^  Jmfr  Der  chr.  Glaube,  §  47,  i,  där  det  bestrides,  att  de  absoluta 
undren  skulle  vara  nödvändiga  af  den  grund,  att  den  gudomliga  allmak- 
ten skulle  behöfva  dem. 


195 

behöfva  undren   för   att   träda    i   omedelbar   förbindelse   med 
världen.  1 

UnderbegTcppct  bör  alltså  fattas  relativt.  »Villigt  och 
ödmjukt»  tillerkännes  Gud  »det  i  relativt  hänseende  extra- 
ordinära, nämligen  en  makt  och  regering,  som  lika  litet  kan 
fattas  och  begripas,  som  den  kan  hejdas  och  motverkas. 
Gäjrna  kallar  en  kristen  denna  makt  och  regering  underbar». 
Reuterdahl  vill  från  denna  synpunkt  icke  draga  någon  skarp 
gräns  mellan  under  och  icke-under.  »Från  intet  är  undret 
absolut  uteslutet,  därföre  att  intet  är  skildt  från  Guds  oändliga 
makt ;  och  i  intet  är  undret  absolut  och  ensamt  tillstädes, 
emedan  Gud  aldrig  kan  sakna  medel  att  låta  den  af  honom 
från  evighet  beslutade  ordningen  i  verklighet  framträda.  Den 
kristne  sätter  sålunda  hellre  det  gudomliga  och  det  världs- 
liga eller  naturliga  mot  hvarandra  såsom  det  skapande  och 
det  skapade,  såsom  det  uppehållande  och  uppehållna,  såsom 
det  styrande  och  styrda,  än  han  låter  det  naturliga  och  det 
öfvernaturliga  vara  hvarandras  motsatser.  Genom  antagan- 
det af  något  öfvernaturligt  skulle  han  sätta  en  absolut  gräns 
för  Guds  skapelse  och   uppehållelse. » 

Hvad  som  härefter  följer  hos  Reuterdahl  är  icke  precis 
ägnadt  att  göra  hans  framställning  klarare.  Han  vill  mana 
till  försiktighet:  »för  den  kristnes  ögon  är  något  det  van- 
liga, det  beräkneliga,  det  fattliga:  detta  kallar  han  naturligt, 
icke-underligt.  Annat  ligger  bortom  hans  beräkning,  hans 
fattning,  detta  är  undret.  För  det  att  det  ligger  utom  hans 
fattning,  ligger  det  icke  utom  Guds ;  för  det  att  det  icke 
passar  efter  den  mänskliga  naturens  lagar,  kan  det  rätt  väl 
passa  efter  den  gudomligas,  det  inträffade  annars  icke,  det 
vidtoges  annars  icke  af  den  gudomliga  försynen.  Vi  kalla 
denna  underbar,  därför  att  den  är  gudomlig,  icke  därför  att 
den  är  ö  f  v  e  r  all  natur,  således  också  ö  f  ve  r  den  gudom- 
liga». Dessa  något  otydliga  ord  kunna  väl  närmast  be- 
traktas   som    ett    slags    parallell    till    Schleiermachers    afslut- 


^  Der  chr.  Glaube,  §  47,  i. 


1 96 

ningsord  om  vår  bristande  naturkännedom  och  oförmåga  att 
kunna  bestämma  gränserna  mellan  det  kroppsliga  och  andliga, 
pä  grund  hvaraf  vi  icke  ha  rätt  att  anse  något  omöjligt.^  Vill 
Reutcrdahl  säga  något  mera^  —  orden  »icke  passar  efter  den 
mänskliga  naturens  lagar»  och  sista  satsen  i  citatet  kunde 
tolkas  i  den  riktningen  —  så  lär  det  bli  svårt  att  förena 
detta  med  hans  uttalanden  i  öfrigt.  Ty  det  slags  under 
eller  »det  underbara»,  som  Reuterdahl  ofvan  erkänt  i  till- 
dragelser, som  särskildt  äro  förbundna  med  intryck  af  Guds 
hjälp  och  uppenbarelse,  är  icke  längre  under  i  ordets  traditio- 
nella och  egentligt  supranaturalistiska  mening. 

Om  Reuterdahl  vid  de  nu  senast  behandlade  dogmatiska 
problemen  visat  betydligt  beroende  af  Glaubenslehre,  blir  af- 
ståndet  däremot  större,  när  han  1  sin  första  boks  sista  ka- 
pitel skall  ge  en  utredning  af  världens,  speciellt  männi- 
skans ursprungliga  och  nuvarande  till- 
stånd. 

Då  världen  fått  tillvaro  af  Gud,  måste  den  vittna  om 
sin  upphofsman,  fullkomlighet  måste  tillkomma  såväl  »hel- 
heten »  som  »delarna ».  Människans  ursprungliga 
fullkomlighet  finner  Reuterdahl  bestå  däri,  att  män- 
niskan ursprungligen  måste  haft  »ett  världsmedvetande  och 
ett  gudsmedvetande,  som  icke  var  stördt  utaf  enskildheter» 
såsom  nu  (vishet).  Hon  »såg  Gud  både  i  allt  och  öfver  allt». 
Likaledes  hade  människans  vilja  en  ostörd  riktning  till  hel- 
heten och  Gud  (helighet).  Hvad  odödligheten  beträffar,  »lig- 
ger den  i  själen  d.  ä.  i  själfmedvetandet  och  gudsmedvetan- 
det. Den  själ,  för  hvilken  ett  själf  och  en  Gud  en  gång  upp- 
gått, kan  icke  åter  förlora  desamma.»  Men  odödligheten  kan 
icke  utsträckas  till  kroppen  —  detta  skulle  vara  »att  upphäfva 
världsordningen»  —  annat  än  på  så  sätt,  att  döden  icke  var 
till  såsom  lidande  eller  fasa. 


'  Der  chr.  Glaube,  §  47,  3. 

-  Man  skulle  nämligen  i  de  citerade  orden  kunna  spåra  intryck  af 
Twestens  resonnemang  a.  a.  II:  i,  sid.  172,  som  står  det  vanliga  supra- 
naturalistiska föreställningssättet  närmare. 


197 

Denna  ursprungliga  fullkomlighet  vill  Reuterdahl  icko 
fatta  såsom  ett  blott  ideal,  en  tankebild.  Att  den  blott  är 
detta  kan  icke  medgifvas  af  det  kristna  medvetandet.  Ty 
i  så  fall  skulle  skulden  antingen  flyttas  upp  till  begyn- 
nelsen, till  Gud  eller  också  utplånas  från  det  närvarande. 
Människans  ursprungliga  fullkomlighet  måste  vara  historisk 
verklighet ;  men  å  andra  sidan  utgör  den  en  historia,  som 
ligger  utanför  vår  historias  område,  —  denna  kan  blott 
uppfatta  människan,  sådan  hon  nu  är.  Föreställningen  om 
den  ursprungliga  människan  är  icke  »ett  yttre  faktum,  som 
ingår  i  kedjan  af  den  tid  och  de  lokaliteter  och  de  former, 
som  äro  till  för  oss;  men  den  har  såsom  ett  inre,  fullkomligen 
oafvisbart  faktum  lika  mycken  och  lika  oförnekelig  verklig- 
het » ;  skapelsen  är  ett  annat  sådant  »inre  faktum »  som  är 
verkligt,  fastän  det  »undandrager  sig  vårt  mänskliga  igen- 
finnande». 

Reuterdahl  är  alltså  icke  belåten  med  Schleiermachers 
tolkning  af  den  ursprungliga  fullkomligheten,  enligt 
hvilken  den  icke  omedelbart  afser  »något  temporelt  världens 
eller  i  synnerhet  människans  tillstånd,  hvarken  förflutet  eller 
närvarande  eller  tillkommande,  utan  endast  de  förhållanden, 
som  likformigt  ligga  till  grund  för  hela  den  temporella  ut- 
vecklingen och  under  densamma  alltid  förblifva  sig  lika»;^ 
och  orsaken  härtill  är  tydligen  nära  besläktad  med  den,  hvil- 
ken föranledde  Reuterdahls  afvikelse  med  hänsyn  till  upp- 
fattningen af  det  onda :  skuldkänslan  får  icke  förringas.  Men 
å  andra  sidan  är  han  ense  med  Schleiermacher  därom,  att 
»alla  försök  att  bilda  en  historisk  tafla  af  den  mänskliga  till- 

*  Der  chr,  Glaube,  S  57,  2,  jmfr  på  samma  ställe:  »för  hvarje  gif- 
vet  moment  ligger  den  ursprungliga  fullkomligheten  i  det,  hvilket  såsom 
ren  ändlig  kausalitet  ligger  till  grund  därför»;  samt  §  61,  5  om  speciellt 
människans  ursprungliga  fullkomlighet:  ändamålsenligare  än  kyrkans 
lära  är  »att  icke  bestämma  någonting  närmare  angående  de  första  män- 
niskomas tillstånd  och  att  blott  ur  det  högre  själfmedvetandet,  i  dess  all- 
mänhet betraktadt,  utveckla  naturens  sig  alltid  lika  ursprungliga  full- 
komlighet». 


1 98 

varons  första  begynnelse  nödvändigt  måste  misslyckas» ;i 
såsom  »yttre  faktum »  kan  den  ursprungliga  fullkomligheten  ej 
framställas.  Huru  han  alltså  söker  gå  en  medelväg  mellan 
Schleiermacher  och  den  äldre  traditionella  uppfattningen  sy- 
nes bäst  af  hans  ställning  till  Genesisberättelserna. 

Dessa  »kunna  visserligen  anses  för  yttre  historia»,  men 
»äro  tillika  inre  historia  och  beteckna  sålunda  de  fakta,  som 
försiggå  i  det  mänskliga,  i  det  monoteistiskt-religiösa  med- 
vetandet». Denna  »inre»  historia  står  kvar  för  den  kristnes 
öfvertygelse,  »om  han  också  måste  lämna  alla  särskilclheter- 
na  såsom  en  yttre  och  bokstafligen  berättad  historia  i  deras 
värde  eller  till  och  med  i  några  af  dem  mera  se  en  urgammal 
poesi  än  en  exakt  historia.»  .Såsom  sådana  från  skapelse- 
berättelserna hämtade  »inre  fakta»,  hvilka  äro  »momenter  af 
religiöst  vetande»,  och  hvilka  »den  kristliga  läran  aldrig  kan 
umbära»,  nämner  Reuterdahl,  i)  att  människan  är  skapad 
efter  Guds  beläte  med  herravälde  öfver  det  skapade,  2)  att 
hon  blifver  en  lefvande  själ  genom  Guds  ande  —  hon  verkar 
genom  den  anda,  som  hon  fått  från  Gud  och  3)  att  hon  är 
en  enhet ;  hvarhelst  en  människa  finnes,  finnas  ock  mänskliga 
rättigheter  och  skyldigheter.  —  »Det  må  vara  med  härstam- 
mandet från  det  ena  människoparet  huru  som  helst  —  en 
annan  antropologi  än  den  teologiska  kan  af  sina  forskningar 
omöjligen  vara  bunden  af  Genesisorden  i  detta  stycke  —  så 
mycket  står  fast,  att  ingen  människa  är  utesluten  från  själf- 
medvetande,  från  världsmedvetande,  frän  gudsmedvetande 
och  från  frihet.» 

Efter  att  alltså  för  egen  del  ha  afböjt  den  bokstafliga 
tolkningen  afslutar  Reuterdahl  sin  framställning  med  några 
ord,  som  äro  alltför  karakteristiska,  för  att  jag  icke  skulle 
anföra  dem.  »Den  kristliga  läran  kan  utan  tvifvel  fördraga, 
att  de  (berättelserna  i  Genesis)  anses  som  yttre,  bokstafligt 
historiska  fakta.  De  hafva  i  årtusenden  blifvit  ansedda  som 
sådana,  utan  att  religion  och  särskildt  kristlig  religion  däraf 


'  Der  chr.  Glaube,  §  61,  3. 


199 

i  ringaste  måtto  lidit.  \'id  ett  sådant  förhallande  må  vår  hög- 
vishet val  akta  sig  för  att  småle  ät  de  föregifna  enfaldiga,  som 
med  dem  låtit  sig  nöja  och  ännu  med  dem  lata  sig  nöja.  Dessas 
enfaldighet  är  i  många  stycken  icke  blott  renare,  utan  äfven 
klokare  än  vår  högvishet.  Men  kristlig  lära  behöfver  icke 
heller  anse  sig  förnärmad,  om  någon  i  berättelserna  ser  ur- 
gamla, mycket  sköna,  till  sin  åskådning  visserligen  poetiska 
(vi  skulle  vara  färdiga  att  säga  mytiska,  om  icke  ordet  myt 
genom  ett  skänclligt  missbruk  blifvit  vidrigt  för  det  kristliga 
medvetandet^),  men  i  sitt  djup  fullkomligt  sanningsenliga  ut- 
tryck af  vår  förvissning  om  människan  i  dess  ursprunglighet.» 
I  detta  sammanhang  placerar  Reuterdahl  en  utredning 
om  den  ö  f  v  e  r  m  ä  n  s  k  1  i  g  a  världens,  änglarnas  och 
det  onda  anderikets  realitet. 

Gent  emot  Schleiermacher,  som  om  änglar  na  säger, 
att  »ämnet  förblir  fullkomligt  problematiskt  för  det  egentliga 
dogmatiska  området»,-  vill  han  fasthålla  tron  på  deras  rea- 
litet. Denna  tro  vill  han  icke  härleda  därur,  att  vi  skulle 
behöfva  några  väsen,  som  förmedla  mellan  oss  och  Gud,  men 
ur  erkännandet  af  Guds  allmakt,  af  Gud  såsom  i  oändlighet 
skapande.  »Människan  skulle  tänka  sig  Guds  makt  som  slu- 
tad, Guds  verk  som  inskränkt,  om  hon  icke  också  uppöfver 
den  mänskliga  skapelsen  tänkte  sig  en  högre.»  Fantasien  är 
visserligen  verksam  vid  änglarnas  beskrifnmg,  men  därför  äro 
de  icke  fantasiväsen.  Detta  sluter  Reuterdahl,  konsekvent 
tillämpande  sin  dogmatiska  metod,  ur  det  kristna  medvetan- 
dets allmänna  erkännande.  Vore  de  blott  fantasiväsen,  skulle 
de  »icke  hafva  fästat  sig  så  djupt  i  det  mänskliga  religiösa 
medvetandet».  »Det  kristliga  medvetandet  skulle  icke  låtit 
sig  nöja  med  blotta  fantasibilder  under  hela  sin  utveckling.» 

Han  vill  därför  icke  blott  med  Twesten^  säga,  att  dessa 
väsen  icke  äro  likgiltiga  för  oss,  »de  äro  äfven  för  vår  mono- 
teistiska,   vår   kristliga   tanke   nödvändiga»;    det   är    oriktigt 


*  R.  tänker  på  Strauss  och  hans  efterföljare. 

'  Der  chr.  Glaube,  §  43,  2. 

■''  Twesten,  a.  a.  II:   i,  sid.  362  ff,  särskildt  sid.  365  f. 


200 

att  ge  dem  »en  blott  problematisk  tillvaro»  eller  behandla 
dem  utan  något  strängt  sammanhang  med  det  hela,  »således  i 
blotta  bihang  till  något  annat  lärostycke,  vanligen  till  det 
om  skapelsen».!  Men  å  andra  sidan  vill  han  icke  betrakta 
änglarna  såsom  i  egentlig  mening  tillhörande  den  kristliga 
erfarenheten.  Eftersom  de  tillhöra  ett  område,  som  är  högre 
än  vårt  eget,  kunna  de  »icke  framletas  ur  den  omedelbara 
kristliga  erfarenheten»,  de  »kunna  icke  alldeles  på  samma 
sätt  af  oss  iakttagas  som  annat,  hvilket  är  föremål  för  kristen 
tro  och  kristen  lära,  af  oss  erkännes».  Däremot  kan  genom 
slutsatser  från  den  kristna  erfarenheten  åtskilligt,  åtminstone 
negativt,  sägas  om  ämnet.  Hvad  Reuterdahl  tror  sig  på  så 
sätt  kunna  framdeducera,  är  följande:  i)  Såsom  tillhörande 
skapelsen  och  beroende  af  Gud,  måste  änglarne  tillhöra  värl- 
den och  kunna  således  icke  bli  föremål  för  dyrkan.  2)  Med 
afseende  på  deras  psykologi  kunna  vi  ej  veta,  om  de  ha 
något  slags  finare  eterisk  kropp,  men  däremot,  att  de  i  förstånd 
och  frihet  öfverträffa  oss;  från  Guds  allmakt  kan  också 
slutas  till  olikhet  änglarna  emellan.  3)  Deras  förrättningar 
åsyfta  Guds  ära ;  vi  kunna  ej  säga  mera  härom,  än  att  de 
tjäna  Gud.  4)  Andevärlden  kan  träda  i  beröring  med  vår 
värld,  hvarvid  ingripandet  dock  ej  får  tänkas  tillfälligt,  utan 
såsom  framgående  af  Guds  eviga  och  oföränderliga  anord- 
"^^S-  5)  Änglarna  äro  odödliga.  6)  Det  finnes  också  ett 
det  ondas  anderike. 

»Skillnaden  mellan  godt  och  ondt  är  så  djupt  intryckt  i 
vårt  sinne,  att  vi  äfven  måste  utsträcka  den  till  det  som  är 
öfver  oss.  Hos  den  kristne  sitter  således  tron  på  ett  det 
ondas  rike,  på  en  djäfvul  och  onda  andar  likaså  djupt 
som  tron  på  goda  andar.»  Reuterdahl  vänder  sig  här  direkt 
mot  Schleiermacher.  »Vissa  aktningsvärda  systemer,  äfven 
obestridligt  kristliga  —  vi  nämna  t.  ex.  det  Schleiermacher- 
ska  —  sätta  all  lära  om  ett  öfvermänskligt  område  i  fråga 

*  Såsom  Schleiermacher,  Der  chr.  Glaube  §  42  f.  —  .\fven  Twesten 
behandlar  f.  ö.  läran  om  änglarne  i  ett  bihang,  följande  de  Wettes  schema 
a.  a.  II:   i,  sid.  304. 


201 

och  bestrida  ett  öfvermänskligt  ondt  område.  »^  Felet  ax,  att 
dessa  systemer  icke  taga  sm  utgångspunkt  i  erkännandet  af 
en  gudomlig  makt  utan  alla  gränser,  utan  »från  andra  punk- 
ter», och  »från  dem  sträfva  till  en  viss  konsekvens,  hvars 
pålitlighet  dock  icke  kan  medgifvas».  Och  hvad  särskildt 
det  ondas  öfverv^ärldslighet  beträffar,  förenar  han  sig  med 
Twesten-  därom,  att  de  åsyftade  systemens  hufvudbrist  här- 
vidlag är,  »att  det  onda  för  dem  icke  ligger  nog  djupt».  — - 
Det  onda  får  ej  heller  i  fråga  om  andevärlden  återföras  på 
Gud.  Reuterdahl  varnar  härvid  för  allehanda  fantastiska 
utsmyckningar.  — 

I  stället  för  världens  ursprungliga  fullkomlighetstillstånd 
står  såsom  det  närvarande  syndens  tillstånd.  Reuter- 
dahl börjar  sin  framställning  af  s\-nden  med  inskärpandet 
af,  att  det  är  en  grundtanke  i  kristendomen,  att  världen  och 
framför  allt  människan  är  söndrad  från  Gud.  Syndens 
allmänna  begrepp  är  »förståndets,  viljans  hela 
människans  sig-själf-från  v  ändande  från 
helheten  och  Gud  till  enskildheten  och  få- 
f  ä  n  gl  igh  e  t  en. »-^  Till  följd  af  denna  förståndets  och 
viljans  missriktning  försvinner  lycksaligheten  och  har- 
monien. Denna  söndring  från  Gud  visar  sig  i  de  inre 
momenterna  af  människans  lif  —  känslor,  benägenheter,  tan- 
kar —  likaväl  som  i  de  yttre  —  ord  och  gärningar  —  så- 
som en  öfver  anden  härskande  sinnlighet. 

Men  upphofvet  till  detta  tillstånd  är  ej  blott  sinnligheten ; 
människan  måste  medgifva,  att  allt  är  fördärfvadt  hos  henne. 


'  Der  chr.  Glaube,  §  44:  »Föreställningen  om  djäfvulen  sådan  denna 
utbildadt  sig  bland  oss  är  så  haltlös,  att  man  icke  kan  begära,  att  nå- 
gon skulle  vara  öfvertygad  om  dess  sanning». 

'  Twesten  a.  a.   II:   i,  368  f. 

^  Detta  syndbegrepp  (»bortvändandet  från  skaparen»)  vill  äfven  Schlei- 
ermacher  acceptera  såsom  förenligt  med  sitt  eget:  >ett  genom  de  sinnliga 
funktionernas  verksamhet  förorsakadt  hämmande  af  andens  bestämmande 
kraft»  §  66,  2.  Anmärkningsvärdt  kan  vara,  att  också  R.  undviker 
det  af  Schleiermacher  icke  riktigt  gillade:  >  öfveiträdelse  af  gudomlig 
ia.L-. 


?02 


att  de  enskilda  syndiga  momenten  framg-å  frän  en  i  sitt  djup 
syndig  natur.  Denna  syndiga  natur,  vitiositas  naturae,  är 
grunden  till  de  syndiga  momenterna  eller  verksynden.  »Den 
senare  bevittnar  den  förra  såsom  floden  bevittnar  sin  källa, 
såsom  växten  bevittnar  sitt  frö  och  sin  rot,  såsom  rök  och 
låga  bevittnar  en  antändning  eller  en  glöd.  Den  senare  vore 
intet,  om  den  förra  icke  vore  till.» 

Härmed  är  Reuterdahl  inne  pä  frågan  om  a  r  f  s  y  n  d  e  n, 
och  nu  vänder  han  med  större  beslutsamhet,  än  vi  hittills 
sett,  Schleiermacher  ryggen  och  försöker  i  stället  så  troget  som 
möjligt  sluta  sig  till  den  gamla  k)'rkoläran.  Han  gör  följande 
bestämningar  angående  arf.synden :  i)  Arfsynden  är  dels 
något  negativt:  förlusten  af  Guds  beläte,  dels  något  positi\i; : 
benägenhet  till  allt  ondt.  2)  Arfsynden  innebär  en  skuld, 
eftersom  hvar  och  en  tillerkänner  sig  skuld,  när  han  vet  med 
sig,  att  han  icke  är  eller  gör  hvad  honom  åligger.  3)  Såsom 
innebärande  en  skuld  förutsätter  arfs}'nden  en  möjlighet  att 
ha  kunnat  undvikas,  och  ingår  ej  i  det  mänskliga  väsendet. 

4)  Den   är   dock   ej   något   individuellt   utan    universell ;    och 

5)  är  såsom  allmän  också  outrotbar  hos  individ  och  släkte 
—  ju  mera  ljus  en  kristen  erhåller,  ju  klarare  visar  sig  hans 
syndaktighet.  6)  Arfsynden  åtföljes  af  ett  straff.^  Att  göra 
det  enskilda,  göra  sig  själf  till  Gud,  är  redan  en  begynnande 
död.  »Det  enskildta  kan  nämligen  icke  såsom  sådant  bestå ; 
det  kan  blott  i  det  hela  och  Gud  bestå.»  Lösrycker  det  sig 
själf  t,  begynner  det  att  dräpa  sig  själf  t.  Med  fullt  skäl  kallas 
därför  synden  en  andlig  död,  hvilken  när  »synden  är  full- 
bordad» öfvergår  till  en  evig  död.  —  Under  det  att  Schleier- 
macher visserligen  upptog  en  del  af  de  gamla  termerna,  men 
gaf  dem  en  annan  tydning,  vill  Reuterdahl  icke  inlåta  sig 
på  sådana  omtolkningsförsök.  Så  talar  Schleiermacher  icke 
om  arfsynden  såsom  i  egentlig  mening  individens  egen 
skuld ;  när  han  ändå  begagnar  uttrycket,  motiverar  han  detta 

^  Dessa  sex  punkter  öf\-erensstämma  mycket  nära  med  den  skild- 
ring som  Hase  (Hutterus  redivivus,  §  84)  ger  af  den  >ortodoxa  framställ- 
ningen». 


203 

därmed,  att  den  medfödda  syndigheten  växer  genom  den 
enskildes  själf verksamhet. ^  Men  differensen  mellan  honom 
och  Reuterdahl  framträder  ännu  skarpare,  när  det  blir  fråga 
om  arfsyndens  uppkomst  eller  fallet.  Först  vilja  vi  emellertid 
höra,  huru  den  senare  bedömer  afvikande  meningar  om 
arfsynden. 

Han  anser  —  säger  han  -  det  icke  vara  nödvändigt, 
att  man  i  allo  erkänner  den  bild  han  tecknat.  »Från  kristen- 
domen våga  vi  väl  ej  utesluta  den,  som  i  yttrandena  om  den 
mänskliga  naturen  såsom  en  fördärfvad  afviker  från  oss  eller 
icke  lägger  vikt  på  alla  de  bestämningar,  som  v  i  därom 
yrka.»  Men  en  oundgänglig  fordran  är  att  icke  »rent  af 
neka  detta  fördärf».  Den,  som  det  gör,  »nekar  därmed  ett 
återlösningsbehof,  och  sålunda  nekar  han  ock  en  verklig  åter- 
lösning.  Men  förnekandet  häraf  är  förnekandet  af  Kristus. 
Hvar  Kristus  åter  förnekas,  där  är  ingen  kristendom».  Syn- 
den måste  fattas  såsom  universell,  först  därigenom  erkännes 
kristendomens  grundtanke :  återlösningsbehofvets  och  äterlös- 
ningens   allmännelighet. 

Öfvergången  mellan  människans  ursprungliga  och  när- 
v^arande  tillstånd  visar  sig  som  ett  fall,  det  närvarande 
är  »en  utomordentligt  stor  försämring»  af  det  ursprungliga. 
Lika  litet  som  någon  egentlig  kunskap  var  möjlig  om  det 
ursprungliga  tillståndet  —  »det  är  egentligen  det  närvarande, 
som  därigenom  att  det  icke  kan  hafva  varit  det  första,  nödgar 
oss  till  erkännande  af  ett  ursprungligt»  —  lika  litet  kan  detta 
vara  fallet  med  själfva  öfvergångspunkten.  En  sådan  står 
dock  klar  för  det  kristliga  medvetandet,  och  den  kristna 
tanken  »har  ett  eller  annat  att  därom  yrka».  Hvad  Reuter- 
dahl yrkar,  är  följande:  i)  fallet  är  icke  sken,  utan  faktum; 
2)  det  är  ett  verk  af  frihet;  3)  att  det  härleder  sig  från  fri- 
heten hindrar  ej  tanken  på  en  frestelse,  hvilken  då  måste 
kommit  från  det  öfvermänskliga  hållet;  4)  fallets  följd  var 
skilsmässa  från  Gud,  detsamma  var  ock  dess  straff;  5)  på 
ett  sätt,  hvarom  vi  intet  kunnat  veta,  öfvergingo  fallets  följder 

^  Der  chr,  Glaube,  S  71,  i. 


204 

till  den  fallnes  alla  efterkommande.  I  fräga  om  fallets  verk- 
lighet argumenteras  genom  hänvisning  till  arfsyndens  verklig- 
het ;  båda  äro  nödvändiga  förutsättningar  för  äterlösningens 
verklighet.  »Vi  hafva  blott  mellan  två  ting  att  välja,  an- 
tingen förklara  oss  själfva  för  rena,  åtminstone  icke  för  mera 
orena,  än  att  det  blott  beror  på  oss  själfva  att  bortkasta  den 
orenhet,  som  icke  tillhör  släktet  utan  blott  individen,  som  så- 
ledes icke  sitter  i  hjärtats  djup,  utan  blott  i  det  yttre  af 
handlingarna,  eller  ock  att  erkänna  oss  såsom  belastade  med  en 
synd  från  fäderna,  som  af  barnen,  som  af  oss  själfva  blifvit 
förökad,  och  som  således  trycker  oss  dels  genom  sin  gamla 
tyngd  och  dels  genom  en  ny  af  oss  själfva  tillagd.  Genom 
det  förra  valet  tillintetgöra  vi  synden  såsom  ett  arf,  men  vi 
tillintetgöra  ock  Kristi  återlösning,  och  vi  upphäfva  all  krist- 
lig ordning.  Genom  det  senare  medgifva  vi  något,  som  vi 
väl  icke  fullt  kunna  begripa,  men  som  vi  ännu  mindre  kunna 
förneka,  och  vi  hafva  därigenom  medgifvit  kristendomens 
första  hufvudstycke. » 

Det  är  redan  påpekadt,  att  det  olika  syndbegreppet  ut- 
gör en  principiell  och  hufvudsaklig  differens  mellan  Schleier- 
machers  och  Reuterdahls  dogmatiska  system.  Huru  pass  vä- 
sentlig denna  differens  verkligen  är,  blir  klart,  om  vi  erinra 
oss,  att  den  förre  i  stället  för  motsatsen  mellan  en  ursprung- 
lig och  en  genom  fallet  förändrad  natur,  talar  »om  en,  för- 
lossningen oafsedd,  öfver  allt  och  utan  undantag  sig  själf 
lika  mänsklig  natur»,  om  »en  af  tid  oberoende,  alltid  och  alle- 
städes människonaturen  vidlådande  ursyndighet,  som  all- 
tid består  på  samma  gång  som  den  henne  gifna  ursprungliga 
fullkomligheten»,  samt  »om  en  för  alla  lika  absolut  gemensam 
skuld,  i  stället  för  motsatsen  mellan  en  ursprunglig  skuld  och 
en  meddelad  ».1  Synden  tillhör  alltså  enligt  Schleiermacher 
den  mänskliga  naturen,  status  integritatis  och  corruptionis 
representera    icke    något    efter-hvartannat    utan    ett    bredvid- 


^  Der  chr.  Glaube,  §  72,  6. 


205 

hvartannat ;     och    den    första    synden    utöfvade    icke    någon 
förändrande  in\erkan  på  människonaturen.^  — • 

Med  läran  om  synden  har  Reuterdahl  afslutat  första 
boken  i  sin  dogmatik  och  leder  sig  nu  öfver  till  en  ny  hufvud- 
afdelning.  Motsättningen  af  Gud  och  värld  är  icke  den 
enda  för  ett  kristligt  medvetande  tillvarande  och  i  kristlig 
lära  yrkade;  både  i  medvetandet  och  läran  står  ock  mot- 
sättningen af  nåd  och  värld,  d.  ä.  af  Kristus  och  värld  i 
otvetydig  klarhet,  och  denna  motsättning  föregås  af  en  an- 
nan :  »Gud  och  Kristus. »  I  stället  för  att  med  Schleiermacher 
låta  »motsatsens  andra  sida»,  medvetandet  om  nåden,  följa 
omedelbart  på  medvetandet  af  synden,  inskjuter  han  alltså 
först  denna  nya  »motsättning»  mellan  Gud  och  Kristus  samt 
låter  sin  andra  bok  behandla  densamma. 


I  fråga  om  själfva  hufvudaf sikten  med  behandlingen  af 
det  kristologiska  problemet  kan  Reuterdahl  åberopa  sig  på 
Schleiermacher  lika  väl  som  på  den  äldre  kyrkliga  uppfatt- 
ningen, ty  i  grund  och  botten  utgick  Schleiermacher  från 
samma  problemställning  som  denna.  Frågan  var:  hurudan 
måste  Kristus  såsom  återlösare  och  försonare  vara,  för  att 
återlösningen  skall  vara  verklig,  eller  allmännare  formuleradt : 
huru  skall  man  kunna  försäkra  sig  om,  att  den  nödvändiga 
garantien  för  frälsningen  verkligen  finnes  ?  Och  svaret  an- 
sågs icke  kunna  gifvas  med  mindre  man  kunde  i  fixa  dog- 
matiska formler  bestämma  sättet  för  föreningen  mellan 
Gud  och  människa  i  Jesus  Kristus.^  Att  Schleiermacher 
sedan  kom  med  en  annan  Kristusbild  än  den  äldre  teologiens 
är  intet  bevis  mot  den  gemensamma  frågeställningen.  Men 
det  kan  icke  förvåna  någon,  att  Reuterdahl,  som  ju  i  all- 
mänhet ville  intaga  en  medlande  ställning,  från  den  gemen- 


^  Jmfr  Der  chr.  Glaube,  §  72,  4. 
'  Jmfr  Herrmann  a.  a.  sid.  604  f. 


206 

samma  utgångspunkten  lätt  fmner  vägen  åt  de  gamla  tormu- 
leringarna  till. 

Reuterdahl  begynner  med  att  ange  motivet  till,  att  han 
behandlar  förhållandet  mellan  Gud  och  Kristus  i  ett  särskildt 
kapitel.  Kristus  är  försonaren  och  återlösaren.  Hur  högt 
den  kristne  än  sätter  honom,  måste  han  dock  »i  honom  se 
något  annat  än  Gud».  Och  då  försonaren,  såsom  allt,  »är  af 
Gud»,  måste  det  blifva  tal  om  ett  Guds  förhållande  till 
honom.  »Vidare,  då  den  kristne  i  Jesus  ser  sin  försonare, 
han  må  sätta  denne  så  lågt  som  helst,  så  måste  han  i  honom 
erkänna  något  annat,  något  mera  än  sig  själf,  än.  den  värld, 
än  alla  de  människor,  som  behöfva  försoningen»  — •  världens 
förhållande  till  Gud  blir  ej  detsamma  som  försonarens; 
Kristus  är  medelbegreppet  mellan  Gud  och  värld,  och  detta 
måste  blifva  föremål  för  en  särskild  undersökning. 

Första  kapitlet  skulle  enligt  öfverskriften  handla  om 
»Gud  i  dess  förhållande  till  Kristus»,  men  Reuterdahl  låter 
denna  fråga  sammanfalla  med  den  om  »den  gudomliga  tre- 
heten»,  och  kapitlet  innehåller  alltså  egentligen  hans  tre- 
enighetslära. 

Han  utgår  härvid  liksom  Twesten^  —  hvilkens  treenig- 
hetslära äfven  f.  ö.  visar  nära  frändskap  med  Reuterdahls  — 
från  begreppet  försonare  och  försoning.  För  att  kunna  häfva 
söndringen  mellan  Gud  och  människor  måste  Kristus  vara 
gudomlig,  hvarvid  ordet  icke  får  tagas  i  retorisk  mening, 
utan  »i  dess  fulla  och  alldeles  egentliga  förstånd».  »Kristus 
såsom  Gud  blifver  således  ett  hufvudstycke  i  vår  kristliga 
tro,  och  därigenom  också  i  vår  kristliga  lära.»  Erkännes  ej 
detta,  blir  följden,  att  söndringen  antingen  förklaras  för 
ohjälplig  eller  nekas. 

Därjämte  måste  den  kristne  erkänna  en.  —  likaledes 
gudomlig  —  kraft,  en  »renande  och  helgande  makt,  som, 
genom  det  att  den  införde  försonaren  i  världen  och  särskildt 
1  mänskligheten,  också  införer  världen,  och  mänskligheten  i 
försoningen,  och  därigenom  på  sitt  sätt,  h vilket  är  ett  full- 

*  Twesten,  a.  a.  1!:   i,  sid.   182,  190  f. 


2o; 

koniligen  nödvändigt  och  oeftergifligt  sätt,  medverkar  till 
försoningens  fullkomnande.»  Erkännandet  af  »en  trehet» 
-  den  allting  betingande  Guden,  försonaren  och  den  re- 
nande och  helgande  makten  -  -  »är  blott  ett  fullständigt  ut- 
veckladt   erkännande   af   s)^nd   och    försoning». 

Gudomspersonema  —  med  afseende  på  oirdet  person 
varnar  Reuterdahl  fortfarande  mot  förmänskligande  föreställ- 
ningar —  äro  till  från  evighet  »på  ett  oskiljaktigt  och  nöd- 
vändigt sätt».  Deras  tillvaro  är  »samväsentlig»  — -  ingen 
har  ett  annat  väsende  än  den  andra.  Härvid  gäller  det 
att  å  ena  sidan  fasthålla  enheten  —  det  ena  väsendet  —  och 
å  andra  att  fatta  en  åtskillnad.  Den  gudomsmakt,  som  fram- 
trädt  såsom  försonande,  måste  för  den  kristne  vara  något 
annat  än,  ehuru  icke  skild  från,  den  världen  betingande  mak- 
ten. Och  den  makt,  som  drager  den  kristne  från  enskild- 
heterna och  fåfängligheten  till  det  hela  och  eviga,  kan  icke 
vara  absolut  skild  från  den,  till  hvilken  han  drager,  och  måste 
på  samma  gång  vara  »något  annat  än  den,  genom  hvilkens 
försoningsverksamhet  dragandet  är  möjligt.  Vi  få  icke  kalla 
dessa  trenne  något  rent  af  åtskildt,  något  till  väsendet  annat ; 
men  vi  måste  säga  den  ene  vara  en  annan  än  den  andre». 

Från  Reuterdahls  förutsättningar  måste  det  vålla  honom 
betydande  svårigheter  att  afgöra,  om  åtskillnaden  i  gudomen 
är  att  fatta  såsom  »verklig  eller  blott  apparent»,  om  de 
olika  personerna  kunna  tänkas  annat  än  såsom  »olika  verk- 
ningar af  den  ene  och  samme  Guden,  för  oss  på  olika  sätt 
sig  företeende  och  af  oss  på  olika  sätt  uppfattad»  —  med 
»den  åsikt,  som  under  namn  af  modalism  icke  blifvit  ansedd 
fullt  kristlig».  Han  framhåller  i  likhet  med  Twesten,i  huru 
det  gäller  att  söka  undvika  dels  modalism  och  dels  triteism, 
och  säger,  att  farorna  lättast  undgås,  därigenom  att  man 
ställer  Kristus  för  ögonen.  Men  i  grunden  måste  Reuterdahl 
från  sitt  gudsbegrepps  synpunkt  stanna  vid  att  se  olikheterna 
såsom  följande  ur  vårt  betraktelsesätt.     I  gudomens  väsen  — 


^  Twesten  a.  a.   Il:   i,  sid.  298. 


208 

säger  hein  —  »se  vi,  och  måste  vi  säsom  kristne  se  en  tre- 
faldighet ».  Visserhgen  tillägges :  »vi  se  denna  såsom  verkHg 
och  icke  blott  skenbar  i  logiska  tankeformler  och  retoriska 
uttryck».  Men  låt  vara  att  de  för  oss  synas  verkliga  —  här- 
med har  han  ej  kommit  längre  än  till  att  se  saken  frän  vår 
synpunkt;  att  en  verklig  åtskillnad  skulle  kunna  äga  rum 
nekas  direkt.  »Hvad  vore  väl  en  verklig  åtskillnad  i  Gud  ? 
En  gräns,  en  bestämning.  En  dylik  kunna  vi  ingalunda 
medgifva  utan  på  bekostnad  af  Guds  oändlighet  och  omät- 
lighet. Kunna  vi  nu  i  de  gudomliga  verkningarne  och  i  de 
gudomliga  egenskaperna  icke  yrka  absolut  verkliga  åtskill- 
nader, utan  endast  tala  om  skillnader,  sådana  som  de  af  oss 
nödvändigt  måste  erkännas,  så  må  våra  ans,pråk  icke  vara 
större,  när  fråga  är  om  det  innersta  af  gudomens  väsende». 

Emellertid  försöker  Reuterdalil  icke  desto  mindre  genom 
anslutning  till  de  traditionella  formuleringarna  åtskilja  de 
tre  personerna  —  icke  blott  med  hänsyn  till  det  sätt,  hvcirpå 
de  uppenbara  sig  i  världen  (notae  ad  extra)  utan  också  — 
med  afseende  på  »förhållandena  i  det  gudomliga  varandet» 
(notae  ad  inträ),  hvarvid  visa  sig:  a)  vissa  handlingar,  som 
äro  egendomliga  för  de  särskilda  personerna  (generatio,  spi- 
ratio o.  s.  v.),  och  b)  en  viss  i  gudomen  bestående  ordning, 
(fadern  såsom  den  första  personen  o.  s.  v.).  Han  vill  skaffa 
sig  rätt  att  tala  härom  genom  att  framhålla,  att  vi  endast 
kunna  komma  åt  detta  »handlande  inåt»  genom  härledande 
från  Guds  sätt  att  uppenbara  sig  i  världen,  och  att  våra 
uttryck  alltid  måste  blifva  ofullkomliga.  — 

Vid  behandlingen  af  treenighetsläran  saknar  Reuterdahl 
ju  icke  grundad  anledning  att  göra  ett  angrepp  pä  sin  fiende, 
den  spekulativa  teologien ;  han  begagnar  också  tillfället. 
De  anmärkningar,  han  härvid  gör,  innesluta  utan  tvifvel  ett 
viktigt  sanningsmoment,  fastän  visserligen  »spekulationen» 
haft  mera  inflytande  på  treenighetslärans  utbildning,  än  Reu- 
terdahl tänkte  sig.  Treenighetsläran  har  —  säger  han  —  icke 
sin  grund  i  någon  filosofisk  spekulation.  »Vi  hafva  tillräcklig 
anledning  att  icke  vara  mycket  angelägna  om  ett  filosofiskt 


209 

begrundande.»  Kristi  historiska  uppenbarelse  är  lärans  grund. 
»Kristus  framträdde  och  förklarade  med  fullkomlig  bestämd- 
het, att  han  var  Guds  son»,  och  härvid  stödde  han  sig  icke  pa 
någon  spekulation,  »utan  pä  det  oförmedlade  och  sig  själf  full- 
komligen  tillfredsställande  medvetande,  som  uppfyllde  hans 
själ».  Hans  omgifning  trodde  på  honom,  ej  på  grund  af  någon 
spekulativ  bevisning,  utan  »därför  att  det,  som  genom  honom 
talades  och  verkades  för  deras  ögon,  uppgick  såsom  något 
gudomligt».  Och  på  samma  sätt  sker  det  än  i  dag.  Tre- 
enighetsläran bör  fortfarande  söka  all  sin  näring  hos  Kristus, 
men  ingen  hos  spekulationen.  Reuterdahl  vill  därför  i  stället 
för  till  »spekulationen»  hålla  sig  till  »den  gamla  historiska 
byggnaden»,  men  därvid  »väl  esomoftast  företaga  allmänna 
inskränktare  granskningar  af  densamma,  nedrifva  i  tider- 
nas längd  tillkommet  murverk,  som  icke  numera  är  till 
gagn,  och  utfeja  det  odugliga  och  opassande,  äfvensom, 
på  sätt  som  med  byggnadens  art  kan  vara  öfverensstäm- 
mande  och  framför  allt  sålunda  att  byggnaden  däraf  icke 
lider,  göra  de  inskränkningar  och  omflyttningar,  som  för 
oss  äro  nödvändiga».  Orden  äro  betecknande  icke  blott  för 
Reuterdahls  behandling  af  'treenighetsläran  utan  ock  för 
hans  dogmatiska  intentioner  öfverhufvud. 

Han  tror  såsom  Twesten,  att  den  utveckling  läran  fått 
är  öfverensstämmande  med  grtmdsanningen  i  skriften  och  i 
kyrkan,  samt  »att  om  denna  utveckling  icke  vore  färdig, 
utan  förestode,  den  skulle  utföras  någorlunda  på  samma  sätt, 
som   redan    i   de  första    seklerna   erkändes    som   det   rätta  ».^ 

»Fröet»  till  läran  finnes  i  gamla  testamentet,  »brodden» 
i  nya.  Däremot  polemiserar  Reuterdahl  mot  de  spekulatives, 
särdeles  Baurs,  behandling  af  de  utomkristliga  religionerna 
från  trinitetslärans  synpunkt.  Baur  »ef  ter  visar  hos  folken 
ur  en  nyare  spekulation  idéer,  som  endast  ur  historia  torde 
eftervisas».  Sådana  försök  kunna  visa  skarpsinnighet  och 
fyndighet,  men  de  blifva  dock  förglömda,  »ty  de  framgå 
icke  på  den  säkra   historiska   vägen.     De  låta  spekulationen 

'  Twesten,  a.  a.  II:  i,  sid.  291,  296. 

Aul^H,   Reuterdahl.  1 4 


2IO 

göra  historia.  De  förklara  historien  efter  ett  system,  som 
blott  är  deras  eget,  icke  världens,  icke  den  evige  Gudens. 
De  söka  utom  kristendomen  en  lära,  som  är  för  kristen- 
domen egendomlig  och  således  utom  kristendomen  icke  kan 
finnas.  Hvadhelst  de  andra  religionernas  trinitetslära^  må 
vara,  den  är  hvarken  till  sitt  frö  eller  till  sin  blomma  och  frukt 
densamma   som   kristendomens  ».- 

Såsom  trinitariska  ansatser  i  gamla  testamentet  nämner 
Reuterdahl  hypostaserandet  af  »Guds  ande»,  af  »visheten»  och 
»ordet»,  samt  messiastanken  i  dess  utveckling,  men  varnar, 
såsom  man  kunde  vänta,  mot  att  där  söka  upp  dicta  pro- 
bantia,  hvilka  skulle  innehålla  treenighetsläran,  t.  ex.  plural- 
formen  för  gudsnamnet.  »Man  öfvergifver  en  säker  exegetisk 
väg  och  öfverlämnar  sig  åt  oklara  och  obevisbara  villkorlig- 
heter, om  man  i  dylika  uttryck  uppsöker  mera  än  hvad  de 
efter  naturlig  uttydning  innebära.»  Icke  heller  i  nya  testa- 
mentet vill  han  finna  någon  utvecklad  lära,  men  »däremot 
gifver  oss  N.  T.  om  hvar  och  en  af  de  gudomliga  personerna 
särskildt  en  undervisning,  som  samlad  till  enhet  och 
helhet  näppeligen  kan  blifva  någon  annan  än  den  kyrkan 
antagit  som  sin   angående  den  heliga  treenigheten». 

Bibelns  och  kyrkans  tro  ligger  till  grund  för  det  trini- 
tariska lärosystemet ;  detta  »hindrar  lärarne  från  att  förfalla 
till  indifferentism  och  ytlighet».  Men  fastän  denna  lära 
är  en  viktig  beståndsdel  af  tron,  får  den  ej  användas  »såsom 
föda  åt  hungriga»,  ty  »födan  är  det  lefvande  ordet  Kristus».      j 

Ej  heller  behöfver  man  »svärja  vid  verba  magistrorum» 
i   fråga  om  treenighetslärans   bestämningar.      Det   är   härvid 

^  Att  en  sådan  kan  finnas  hos  de  utomkristna  religionerna,  vill  R. 
alltså    icke    förneka.     Härom    har    den    senare   religionshistoriska  forsk-      ■ 
ningen  åtskilligt  att  säga:  Jmfr  Söderblom,  Treenighet.  1 

'  Jmfr  Domer,  Die  Lehre  von  d.  Person  Christi  sid.  i — 34.  D. 
framhåller,  att  kristendomens  grundidé,  gudamännisko-idén,  hvarken  kan 
förklaras  vara  hedendom  eller  judendom,  den  är  hvad  dessa  båda  söka 
och  ana,  men  är  ursprunglig  för  kristendomen.  —  I  ett  bref  till  Carolina 
Winberg  (^Vi  43)  förklarar  sig  R.  med  afseende  på  kristologien  ha  haft 
god  ledning  af  Domer. 


211 

särdeles  intressant  och  upplysande  att  se,  huru  Reuterdahl 
bedömde  en  del  samtida  teologer,  bland  dem  Schleiermacher. 
»Må  teologerna  blott  erkänna  grunden,  hufvudstycket  i 
kristendomen,  Jesus  af  Nasareth  såsom  Kristus.  Det  öfriga 
finner  sig  af  sig  själft,  det  öfriga  blifver  lätt  sammanstäm- 
mande, äfven  om  det  till  en  början  skulle  synas  skiljaktligt. 
Vi  hafva  särskildt  i  den  nyare  tiden  åtskillig  olikhet.  Så- 
dana män  som  Schleiermacher,  Nitzsch,  Steudel,  Hase,  Daub 
äro  långt  ifrån  ense  i  förklaringen  af  de  tre  gudomsper- 
sonerna.^  Så  olika  dessa  män  äro  i  mycket,  så  öfverens- 
stämma  de  dock  i  mycket,  i  erkännande  af  Jesus  såsom 
Kristus  och  Guds  son.  Därför  måste  vi  anse  deras  ut- 
läggningar förtjäna  uppmärksamhet». 

Detta  omdöme  —  liksom  förresten  också  hela  Reuter- 
dahls  egen  framställning  —  visar,  att  han,  trots  det  att  han 
icke  stälde  sig  så  kritisk  som  Schleiermacher  gent  emot  den 
gammalkyrkliga  läroframställningen,-  likväl  långt  ifrån  kände 
sig  slafviskt  bunden  vid  dennas  formler. 

När  Reuterdahl  härefter  i  kapitlet  om  »K  r  i  s  t  u  s  i 
dess  förhållande  till  Gud»  kommer  in  på  den 
egentliga  kristologi  en  upprepar  han  sin  deduk- 
tion  ur  försoningsbegreppet.  De  kristologiska  bestämningar, 
som  göras,  »äro  icke  annat  än  en  på  försonarens  person  an- 
vänd fortsättning  af  den  dialektik,  som  själfva  begreppet 
försonare  gör  nödvändig,  och  som  i  första  rummet  utbildat 
läran  om  en  trinitet  i  Gud».^  Liksom  denna  är  tvånatursläran 
en  »nödvändig  utveckling  af  kristendomens  grundbegrepp, 
försoningen  genom  Kristus»;  och  under  sådana  förhållanden 
äro  egentliga  bevis  för  denna  lära  obehöfliga.  Kristendom 
kan  visserligen  finnas  före  en  sådan  utveckling,  men  en  åter- 
gång  från    det    utvecklade    till    det    outvecklade    är   omöjlig. 


^  R.  omnämner  sedan  också  Ahlmans  »försök  angående  trinitets 
läran»  (theol.  skrifter  sid.  150 — 174),  hvilket  »för  sin  skarpsinnighet  och 
finhet  förtjänar  ett  rum  bredvid  hvilket  annat  som  helst». 

^  Jmfr  Der  chr.  Glaube,  §§  170,  171. 

*  Jmfr  Twesten  a.  a.  II:  i,  sid.   190,  293. 


212 

Då  han  alltså  på  Kristi  person  »använder  den  dialektik, 
som  begreppet  försonare  gör  nödvändig»,  får  Schleiermachers 
utredning  om  med  kristendomen  oförenliga  kätterier  tjäna 
som  ett  schema,  hvilket  Reuterdahl  ifyller  med  mera  kyrkligt 
innehåll.!  Skall  Kristus  kunna  borttaga  söndringen  mellan 
Gud  och  människor,  måste  han  tillhöra  båda  parterna  på 
det  sätt,  att  mgen  söndring  äger  rum  i  honom  —  måste  vara 
Gud  och  människan  utan  söndring  mellan  båda,  Guda- 
märmiska  —  »helt  och  fullt  och  egentligt  Gud  och  helt  och 
fullt  och  egentligt  människa».  Den  ebionitiska  ensidig- 
heten, som  gör  skillnaden  mellan  Kristus  och  andra  människor 
till  blott  graduell,  och  den  doketiska,  som  förnekar  det  mänsk- 
liga, måste  båda  undvikas.  Reuterdahl  vänder  sig  åter  mot 
den  spekulativa  riktningen :  »När  man  lägger  det  försonande 
hos  Kristus  icke  i  hans  historiska  företeelse,  icke  i  det  han 
verkligen  var  och  gjorde,  utan  i  själfva  Kristusidén,  i  den  idé, 
som  den  fullmogna  anden  kan  frambringa  och  utföra,  så 
upphör  människan  Kristus  att  hafva  någon  vikt,  så  är  det 
icke  längre  Jesus  af  Nazareth,  som  är  försonaren,  så  är  den 
enskildta  människan  bortvisad,  och  det  är  i  stället  det  hos 
människan  i  allmänhet  gudomliga,  som,  i  samma  mån  som 
det  upphinner  mognad  och  kraft,  verkställer  försoningen». 
»Särdeles  i  den  närvarande  tiden»  vilja  de  ebionitiska  och 
doketiska  riktningarna  närtna  sig  hvarandra.  »Båda  försmå 
Jesus  som  försonare;  den  ena  därför,  att  den  icke  erkänner 
något  behof  af  en  gudomlig  försonare,  den  andra  därför, 
att  den  icke  ser  någon  möjlighet  för  den  ensamt  försonande 
Guden  att  blifva  en  särskildt  människa,  som  på  en  gång  är 
detta  och  i  full  verklighet  Gud». 

Reuterdahl  grupperar  sin  kristologiska  framställning 
kring  tre  huf vudpunkter :  sändandet  af  Gud,  tvånaturs- 
läran,  och  Kristi  s.  k.  tillstånd. 

Sändandet  har  sin  grund  i  Guds  kärlek ;  det  har  skett 
i  den  för  Gud  välbehagliga  tiden  —  mot  Strauss  säges,  att 

^  »Förlossaren  får  icke  bestämmas  så.  att  han  icke  kan  fullgöra 
förlossningen.»    §  22,  2,  i  Der  chr.  Glaube. 


213 

Kristus  ej  får  fattas  blott  såsom  barn  af  sin  tid  —  och  har 
förut  vant  utlofvadt.  Af  största  intresse  är  härvidlag,  det 
som  säges  om  de  gammaltestamenthga  löftena.  Reuterdahl 
varnar^  mot  de  vanliga  försöken  att  redan  i  gamla  testa- 
mentets tidigare  s.  k.  messianska  profetior  inlägga  en  ut- 
präglad kristologi.  Gen.  3,  14  f.  innehåller  visserligen  en 
aning  om,  att  söndringen  med  Gud  ej  är  evig,  men  »Kristus 
i  personlig  bestämdhet  och  klarhet  kan  icke  sägas  i  orden 
vara  omtalad».  Abrahams  välsignelser  innehålla  ingen  kristo- 
logi, men  väl  »föreställningen  om  en  Abrahams  och  de  öfriga 
patriarkernas  ättlingar  tillkommande  ymnig  välsignelse».  — - 
Teokratien  med  sina  offer  och  sitt  behof  af  försoning  bär 
därigenom  ett  messianskt  drag.  Men  de  gamle  gingo  för 
långt  1  sin  typologi.  Typerna  kunna  försvaras,  om  man 
iakttager,  »först  att  de  mera  tagas  i  stort  än  smått,  att  sär- 
skildheter och  deras  motsvarigheter  icke  alltför  mycket  efter- 
jagas,  samt  för  det  andra,  att  man  erkänner  autotypen 
vara  klarare  än  typen,  att  man  icke  betraktar  den  senare 
som  sigillstämpeln,  i  hvilken  allt  måste  finnas  inbildadt,  som 
1  det  aftryckta  sigillet  är  afbildadt».  Vid  Jesu  ankomst  var 
emellertid  Messiasföreställningen  bestämdt  utbildad.  Histo- 
rien vittnar  om,  att  då  »världen,  åtminstone  en  icke  alldeles 
föraktlig  del  af  världen,  trodde  sig  äga  löftena  och  lifligt 
väntade  efter  deras  uppfyllande.  Och  »  —  tillägger  Reuterdahl 
vackert  — -  »knappt  behöfver  historien  rådfrågas.  Har  icke 
hvarje  människa  inom  sig  sitt  gamla  testamente?  Hvar  och 
en,  som  endast  i  någon  ringa  mån  kommit  till  erkännande  af 
världens  fåfänglighet  och  det  ondas  vederstygglighet,  har 
långt  innan  Kristus  i  klarhet  uppgår  för  hans  sinne  en  pro- 
fetisk förkänsla  af  den  annalkande  härligheten,  en  anande 
visshet,  att  Gud  af  bamihärtighet  skall  besöka  honom  och 
frälsa  honom  från  det  onda  och  skänka  honom  bättre  skatter 
än  de  världsliga.»    Han  fäster  f.  ö.  uppmärksamheten  därpå, 

^  Vid   sin  dogmhistoriska  framställning  af  den  kristologiska  lärans 
utveckling. 


214 

att  vi  äfven  utom  det  hebreiska  området  påträffa  sådana 
känslor. 

I  fråga  om  tvånatursläran  låter  Reuterdahl  det 
kristliga  medvetandet  producera  fram  väsentligen  det  gamla 
ortodoxa  systemets  lärobegrepp.^  Kristus  är  Gud  och  män- 
niska, han  har  två  natuPer  i  en  person.  Person  betyder  eget 
och  odelbart  subjekt,  natur  ungefär  detsamma  som  väsen. 
Det  gudomliga  och  det  mänskliga  väsendet  uppträda  tillsam- 
mans i  den  ena  personen  genom  en  gudomlig  akt,  unio  per- 
sonalis,  som  inträffade,  då  Kristus  hck  tillvaro  i  moderlifvet ; 
den  gudomliga  naturen  är  handlande,  den  mänskliga  blott 
lidande,  den  genomtränges  af  den  gudomliga.  Reuterdahl 
omtalar  vidare  positiva  och  negativa  »proprietates  personales» 
samt  »proprietates  individuales  humanae  Christi  naturae».  De 
senare  äro :  den  »utomordentliga »  aflelsen,  opersonlighet, 
syndfrihet  samt  utmärkta  själs-  och  kroppsförmögenheter.^ 
Om  den  öfvernaturliga  aflelsen  heter  det :  »den  personliga 
föreningen  skedde,  gudamänniskan  blef  till  i  det  ögonblick  af 
tiden,  då  Jesus  aflades  i  sin  moders  lif.  I  dogmatiskt  afseen- 
de  måste  vi  fasthålla  detta,  och  detta  kan  äfven  vara  oss  nog». 
Men  Reuterdahl  har  heller  intet  emot  tron  på  Jesu  födelse 
»utan  mans  tillskyndelse»  —  i  hvad  förhållande  denna 
tro  skulle  stå  till  det  af  honom  förut  utvecklade  underbe- 
greppet, utreder  han  icke.  —  Syndfriheten  måste  erkän- 
nas, när  den  gudomliga  naturens  mpr/wprjatc.  i  den  mänskliga 
erkännes;  den  hör  nödvändigt  tillsammans  med  försonings- 
begreppet. —  Läran  om  Communicatio  idiomatum  behandlas 
på  vanligt  sätt  med  framhållande  af  de  tre  olika  genera  för 
egenskapernas  meddelning,   som  i  regeln   brukade   omtalas.-^ 

Om  Kristi  til  l.s  tand  talar  Reuterdahl  ungefär  på 
samma  vis  som  Hollazius.*  Förnedringen  betyder,  att  Kristus 
»blef  förnedrad  genom  sin  delaktighet  i  den  vanliga  mänskliga 

*  Jmfr  t.  ex.  Fr.  Nitzsch,  Lehrbuch  d.  ev.  Dogmatik,  sid.  457  ff. 

'  Alldeles  i  öfverensstämmelse  med  Hase,  Hutt.  Red.  (svenska  uppl.) 
II,  sid.  58  f. 

'  Jmfr  Nitzsch,  a.  a.  sid.  460  f.;  Hase,  a.  a.  II,  sid.  64  f. 

*  Nitzsch,  a.  a.  sid.  464. 


215 

ringheten  och  nöden.»  Upphöjelsen  visar,  a)  att  Kristus  är 
herre  öfver  världen  och  hfvet  och  döden  samt  med  Fadern 
»samväsenthg »,  och  b)  att  hans  mänskhga  natur  är  Hka  evig 
och  oförgänghg  som  den  gudomHga.  »Kristus  såsom  guda- 
människa är  ett  närvarande,  ett  i  evighet  beståndande. »  Detta 
fordrar  försoningen.  »En  gudamänniska  såsom  blott  en  för- 
flutenhet  vore  icke  en  tillräcklig  försonare.» 

Innan  jag  lämnar  Reuterdahls  kristologi,  vill  jag  tillfoga 
några  ord  om  den  utveckling,  denna  kan  hafva  undergått, 
särskildt  med  anledning  af  att  denna  fråga  förut  blifvit  före- 
mål för  behandling.  Sundberg  konstaterar  i  sin  minnesteck- 
ning, att  hans  kristologiska  åskådning  alltid  varit  »den  ob- 
jektivt kristliga»,  med  hvilka  ord  Sundberg  särskildt  åsyf- 
tar en  bestämd  motsättning  till  Schleiermachers  kristologi. 
»I  en  sådan  af  forskningens  alla  betänkligheter  och  tvifvel 
och  felsteg  orubbad  tro  lefde  han  från  ungdomen  intill  dö- 
den. »^  För  att  bestyrka  sitt  påstående  har  Sundberg  sär- 
skildt hänvisat  till  Reuterdahls  uppsats  i  Svensk  kyrkotidning 
för  år  1862:  »Hvad  innebär  det  hos  oss  mången  gång  hörda 
ordet,  att  man  kan  lära  i  öfverensstämmelse  med  Guds  ord 
och  vara  en  god  evangelisk  kristen  utan  att  erkänna  Kristus 
såsom  Gud » ;  samt  till  hans  ord  i  de  metodologiska  anvisnin- 
garna :-  »Vi  tro,  att  det  arbete,  som  af  människor  kallas  ett 
prästerligt,  och  den  forskning,  som  benämnes  den  teologiska, 
kan  riktigt  skötas  endast  af  den,  för  hvilken  Kristus  är  Gud 
och  kristendomen  ett  Guds  verk.  »^ 

Härvid  måste  jag  emellertid  göra  en  restriktion.  Reu- 
terdahls kristendomsuppfattning  är  alltid  afgjordt  kristo- 
centrisk.*  Men  åtminstone  för  såvidt  det  gäller  ett  be- 
dömande af  olika  kristologiska  ståndpunkter  visar  sig  en  be- 


1  Sundberg,  a.  a.  sid.  254. 

«  Inl.  t.  theol.,   1837,  sid.  483. 

'  Sundberg  skulle  f.  ö.  kunna  ha  citerat  ett  liknande  uttalande 
redan  från  1828:  »I  och  med  detsamma  att  Kristus  som  Gud  och  män- 
niska berörde  jorden»  etc.  Th.  Q.  1828  III,  sid.  60. 

*  Jmfr  t.  e.x.  Th.  Q.   1831,  III  sid.  n;   1840,  sid.  2S2:  St.  Kr.  Not. 


2l6 

stämd  skillnad  mellan  äldre  och  yngre  uttalanden.  När  han 
182g  med  afseende  på  rationalisternas  kristologi  skrifver: 
»Är  Kristus  för  en  människa  det  högsta,  likgodt  hur  hon  för 
öfrigt  förklarar  sig  detta  högsta,  så  är  hon  en  kristen  och  kan 
utvecklas  till  kristlig  fromhet  »,^  kräfver  han  alltså  icke  här 
tron  på  Kristi  gudom  i  samma  metafysiska  mening,  som  han 
gör  i  den  af  Sundberg  omtalade  uppsatsen  från  1862.  I  polemik 
däremot,  att  Kristi  gudomlighet  framställes  såsom  en  blott  gra- 
duell,  icke  essentiell  åtskillnad  från  människors^  —  den  som 
med  sådana  åsikter  vill  kalla  sig  kristen  »seglar  under  en 
falsk  flagga  »3  - —  framställer  han  nämligen  här  såsom  »kristen- 
domens principala  sats »,  hvilken  icke  får  förnekas :  »Jesus 
Kristus  är  Gud.  Jesus  af  Nasareth,  den  1  tiden  födde,  var 
tillika  den  i  evighet  tillvarande,  den  med  Gud  till  väsendet 
samme,  således  den  öfver  all  mänsklighet  upphöjde.»  Ma- 
terialet tillåter  icke  ett  utrönande  af,  om  det  bakom  detta 
olika  bedömande  af  andra  också  gömmer  sig  en  olika  egen 
uppfattning,  men  det  sannolikaste  är  väl,  att  Reuterdahl  äfven 
i  fråga  om  kristologien  i  sina  yngre  dagar  icke  stått  den 
Schleiermacherska   åskådningen   så   synnerligen  fjärran. 


3- 

Då  försoningsbegreppet  varit  utgångspunkten  för  Reuter- 
dahls  treenighetslära  och  kristologi,  så  är  det  därmed  gifvet,. 
att  äfven  själfva  försoningsläran  (»läran  om  Kristus  i 
dess  förhållande  till  världen»)  skall  visa  sanrnia 
återgång  från  Schleiermacher  i  riktning  åt  den  gamla  kyrko- 
läran  som    dessa    dogmatiska   läropunkter.      Reuterdahl    vill 

1842,  sid.  146;  1843  sid.  201.  —  >'I  kristendomen  är  Kristus  den  enda 
och  egentliga  sanningen»;   1844  sid.  105  ff.  — 

^  Th.  Q.  1829,  III  40;  flere  besläktade  uttalanden  finnes :  Jmfr  Inl. 
t.  theol.,  sid.  484;  St.  Kr.  Not.  1842,  sid.  91;  Th.  Q.  1840,  sid.  282: 
>Tron  på  Jesus  såsom  Kristus  —  en  tro,  hvars  olika  tnodifikationer  icke 
upphäfva  tron  själf-^;  jmfr  också  ofvan  sid.  211. 

^  Svensk  kyrkotidning  1862,  sid.  113. 

^  Ibm,  sid.  115. 


217 

fasthålla  vid  det  transcendenta  försoningsbegreppet 
—  om  försoningen  genom  Kristus  såsom  mänsklighetens 
tillfyllestgörande  ställföreträdare  inför  Gud  —  gent  emot 
Schleiermachers  närmast  empiriska^  enligt  hvilket  Kristi  verk 
består  däri,  att  Kristus  genom  det  intryck,  som  hans  person 
gör,  kan  upptaga  de  troende  i  sitt  gudsmedvetandes  kraft 
och  i  sin  ostörda  salighet.  Men  däremot  vill  han  icke  vara 
med  om  det  gamla  systemets  alla  detaljer  och  utsmyckningar» 
utan  behandlar  detta  i  afsikt  att  åstadkomma  förenkling  och 
utplånande  af  skarpa  begreppsåtskillnader. 

Han  anknyter  till  sin  skildring  af  synden  och  den  däri- 
genom uppkomna  trefaldiga  söndringen  i  vårt  vetande,  vil- 
jande och  känslolif.  Kristi  försoningsverksamhet  betyder  upp- 
häfvandet  af  denna  söndring.  Mot  det  trefaldiga  syndatill- 
ståndet ställer  Reuterdahl,  under  anknytning  af  sitt  psykolo- 
giska schema  till  den  vanliga  indelningen  inom  den  lutherska 
dogmatiken  sedan  Gerhard,  Kristi  tre  ämbeten:  genom  det 
profetiska  upphäfves  söndringen  i  vårt  vetande,  genom  det 
öfversteprästerliga  söndringen  i  vår  vilja  och  genom  det  ko- 
nungsliga söndringen  i  känslan. 

Genom  sin  profetiska  verksamhet  ger  försonaren  oss 
förmåga  »att  se  det  hela,  att  se  Gud»,  därigenom  att  han 
själf,  såsom  Gud,  är  visheten  och  sanningen.  Kristus  sprider 
ljus  i  fråga  om  vårt  förflutna,  närvarande  och  tillkommande. 
Säger  man,  att  undervisningen  härom  kommer  från  vårt  inre» 
så  kommer  den  »från  det  inre,  i  hvilket  kristendomsunder- 
visningen redan  länge  blifvit  ingjuten»,  och  därigenom  från 
Kristus.  —  Man  kan  skilja  mellan  det  profetiska  ämbetets 
omedelbara  utöfnin,g  under  Kristi  jordelefnad  och  dess  me- 
delbara utöfning  genom  ordet  och  dess  tjänare.  Reuterdahl 
anser,  att  en  framställning  af  denna  senare  egentligen  borde 
göras  i  detta  sammanhang,  men  uppskjuter  den  till  längre 
fram,  hufvudsakligen  därför  »att  därigenom  lärostycken 
komme  att  åtskiljas,  som  från  ålder  och  nästan  af  alla  för- 

^  Jmfr  Clemen,  a.  a.,  sid.  91;  Pfleiderer  kallar  Schleiermachers 
uppfattning  den  historiska,  a.  a.  sid.  116. 


2l8 

fattare  blifvit  ställda  tillsammans.»  —  Han  betonar  slutligen 
dels  —  igent  emot  Hase  —  att  det  profetiska  ämbetet  är  ett 
verkligt  försoningsämbete,  söndringen  i  vetandet  är  näm- 
ligen lika  väsentlig  som  söndringen  i  viljan,  och  dels  — 
mot  rationalismen  —  att  det  profetiska  ämbetet  ej  får  fattas 
såsom    innehållande   hela    försoningsverksamheten. 

Såsom    öfverstepräst   ger  försonaren  oss  helighet 

—  »förmåga  att  hvila  vid  det  hela,  att  hvila  vid  Gud,  att 
låta  allt  görande  och  låtande  vara  ett  görande  och  låtande  i 
Gud»  —  detta  därigenom  att  han  såsom  själf  Gud  är  den 
fullkomliga  heligheten. 

Kristus  »frambär»  å  ena  sidan  »till  människorna  en 
helighet,  som  mänskligheten  honom  förutan  icke  ägde»;  och 
»återbär»  ä  andra  sidan  på  samma  gång  heligheten  till  Gud. 
Han  kunde  återbära  en  sådan  helighet,  som  gäller  inför  Gud, 
den  fullkomlige;  han  kunde  säga:  »det  är  f ullkomnadt »,  me- 
dan andra  människor  måste  säga :  »intet  är  af  mig  fullkom- 
nadt».  På  grund  af  denna  distinktion  skiljer  Reuterdahl 
mellan  Kristi  görande  lydnad,  som  innefattar  »den 
helighet,  som  Kristus  i  hela  sin  lefnad,  således  också  i  de 
sista  stunderna  ådagalade» ;  och  Kristi  lidande  lydnad, 
hvarmed  afses  »den  helighet,  hvilken  hans  lidande  och  död, 
d.  ä.  hans  återgång  till  Fadern  ådagalade».  Men  liksom 
Schleiermacheri  vill  han  icke  betrakta  den  lidande  lydnaden 
såsom  till  tiden  afskild  från  den  görande.  Åtskillnaden  äger 

—  säger  han  —  blott  rum  i  begreppet :  »I  verkligheten  hörer 
denna  tvåfaldiga  helighet  tillsammans;  hela  hans  lefnad  var 
nämligen  ett  lidande,  en  begynnande  död.  —  —  Men  då  vi 
föreställa  oss  lefnaden  såsom  ett  gående  framåt,  hvars  utgångs- 
punkt är  Gud,  däremot  lidandet  och  döden  såsom  ett  gående 
tillbaka,  hvars  slutpunkt  också  är  Gud,  så  kunna  vi  åt- 
minstone i  begreppet  åtskilja  lef nådens  helighet  från  lidan- 
dets och  dödens.»-    Här  inställer  Reuterdahl  satisfaktionsbe- 


*  Der  chr.  Glaube,  §   104,  2. 

-  Jmfr    Th.    Q.  1828,  III  sid.  60,  där  R.  opponerar  mot  att  Kristi 


219 

greppet.  »Detta  moment  af  Kristi  verksamhet,  hvarigenom 
han  var  den  fuUkomhga  heligheten,  heHgheten  i  lefnaden  och 
hehgheten  i  döden  kalla  teologerna  tillfyllestgörelse  (satis- 
factio).»  Det  är  en  tillfyllestgörelse  för  människorna,  som 
sakna  heligheten.  »Kristus  kom  och  hade  heligheten  med 
sig  och  framvisade  heligheten  såsom  en  mänsklighetens  till- 
hörighet.» Så  gjorde  han  tillfyllest  för  människorna  och 
detta  innebär  uttrycket  satisfactio  vicaria. 

Hvad  nu  särskildt  Kristi  lidande  och  död  beträffar,  vill 
Reuterdahl  därvid  i  dubbel  bemärkelse  tala  om  tillfyllest- 
görelse. För  det  första  på  grund  af  lidandets  och  dödens 
helighet.  Det  är  icke  lidandet  och  döden  »i  och  för  sig» 
utan  »det  oskyldiga  lidandet,  den  heliga  döden»,  som 
verkar  till  försoning.  »Detta  förbises  icke  så  sällan.  Man 
lägger  hufvudvikten  på  pinan  och  döden;  man  företager  sig 
äfven  till  åstadkommande  af  ett  slags  uppbyggelse,  att  bjärt 
måla  pinan  och  döden.  Såvidt  hufvudsaken,  heligheten  och  o- 
skulden  förgätes,  är  den  uppbygglighet,  som  åsyftas,  icke  rent 
kristlig.»^  För  det  andra  är  Kristi  lidande  och  död  att  anse  s  å- 
som  ett  straff  och  därför  tillfyllestgörande.  Här  var- 
nas för  sinnliga  utsmyckningar.  Det  hufvudsakliga  är,  att 
liksom  en  förson  are  behöfdes  för  syndens  skull,  så  kräfdes 
af  samma  orsak  dennes  lidande  och  död.  »En  i  mänsklig 
natur  lefvande  försonare  vax  nödvändigt  en  lidande  för- 
sonare.  Det  är  nog  för  kristlig  lära  att  yrka  Kristi  lidande 
och  död  såsom  erforderliga  för  mänsklighetens  synder  och  så- 
ledes såsom  i  egenskap  af  ett  för  mänsklighetens  synder  under- 
gånget straff  ingående  i  Kristi  försoningsverksamhet.»  Reuter- 
dahl vill  icke  vara  med  om  en  sådan  utveckling  af  läran,  hvil- 
ken  anser  hvarje  lidande  och  kval,  som  Jesus  lidit,  ha  varit 
»ett  åt  oss  ämnadt  lidande,  som  fråntogs  de  skyldige,  men  på- 


ämbeten  åtskiljas  till  tiden.     De  »äro  trenne  olika  sidor,  men  icke  trenne 
olika  efter  hvarandra  följande  delar  af  hans  medlareverksamhet >. 

^  Jmfr  Der  chr.  Glaube,  §  104,  4:  Man  öfverflyttar  genom  ett  så- 
dant betraktelsesätt  »till  Kristi  öfversteprästerliga  värdighet  hvad  som  kan 
tillkomma  honom  blott  såsom  offer». 


220 

lades  den  oskyldige».  Då  »inkommer  man  lätt  i  meningar, 
som  äro  alltför  mycket  sinnliga  och  förvillande,  och  lätt  kunna 
blifva  okristliga». 

Genom  sitt  öfverprästerliga  ämbete  åstadkommer  Kristus, 
att  »Gud  för  hans  skull  anser  människan  hafva  återvunnit  sin 
första  helighet».  Medvetandet  af  synd  är  grundmedvetandet 
i  kristendomen.  Härmed  följa  skuld  och  straff.  Nu  fram- 
visar Kristus  en  fullkomlig  renhet  och  helighet,  hvilket  är 
»medelpunkten  i  Kristi  verksamhet».  Kristus  äger  genom 
sin  helighet,  hvad  människorna  sakna:  förtjänst.  »Den 
motsvarar  Kristi  tillfyllestgörelse . . .  Den  står  på  ena  sidan, 
då  människans  synd,  skuld  och  straff  stå  på  den  andra. 
Och  just  detta  är  det  egendomliga,  det  på  en  gång  enkla 
och  stora  i  kristendomen,  att  den  på  mänsklighetens  sida 
stående  synden  och  skulden  med  dess  nödvändiga  följd, 
straffet,!  öfverskyggas,  tillintetgöres,  försvinner  för  den  på 
andra  sidan  stående  förtjänsten  af  Kristus.»  Synd  och  straff 
»borttagas  för  mänskligheten  såsom  ett  helt.  Om  individerna 
är  ännu  icke  fråga.  Det  är  klart,  att  dä  det  hela  är  rent, 
så  äro  ock  delarna  rena;  men  i  afseende  på  delarna  kan  åt- 
skilligt vara  att  anmärka,  som  icke  gäller  om  det  hela.»  Att 
detta  genom  Kristi  helighet  återfår  sin  helighet  är  »kristen- 
domens högsta  sanning»,  »medelpunkten  i  all  kristlig  lära».^ 

Intressant  att  iakttaga  är,  huru  försiktigt  Reuterdahl 
väljer  sina  ord,  när  han  skall  uttrycka  försoningens  verk- 
ningar på  Gud,  huru  han  undviker  alla  uttryck,  som  direkt 
tyda  på  en  förändring  hos  Gud ;  han  talar  icke  såsom  Hollazius 
om  Guds  förnärmade  rättvisa,  om  hans  vrede,  eller  om  att, 
såsom    de   gamle   sade,    den    gudomliga    straffrättfärdigheten 


*  R.  vill  icke  vara  med  om  den  traditionella  fördelningen  emellan 
Kristi  görande  och  lidande  lydnad,  så  att  den  förra  skulle  tillintetgöra 
skulden  och  den  senare  straffet.     Jmfr  t.  ex.  Hase  Hutt.  Red.  II,  sid.  85. 

'  Här  skulle  R.  egentligen  vilja  utveckla  läran  om  sakramenterna, 
men  uppskjuter  behandlingen  däraf  till  följd  af  samma  skäl,  som  förut 
anförts  rörande  läran  om  »Kristus  såsom  verkande  genom  ordet». 


221 

måste  göras  tillfyllest,  för  att  sedan  den  gudomliga  barm- 
härtigheten skulle  kunna  framträda.^ 

Bredvid  söndringen  i  vetandet  och  viljan  stod  sönd- 
ringen i  känslan.  Det  kan  —  säger  Reuterdahl  — 
synas,  som  om  denna  senare,  som  om  olycksaligheten  skulle 
vara  upphäfd  redan  därigenom,  att  söndringen  i  vetandet 
och  viljan  blifvit  borttagen.  Så  sker  emellertid  icke,  åt- 
minstone   icke    helt    och    hållet.      »Det    elände,    som    synden 

haft  med  sig,  låter  sig  icke  med  ens  utplåna. I  känslan 

behöfs  en  ständigt  återkommande  försoning,  äfven  sedan 
försoningen  i  begreppet  och  försoningen  i  viljan  äro  verk- 
ställda» —  detta  så  mycket  mer  som  känslan  inverkar  på 
begrepp  och  vilja,  och  sålunda  söndringen  åter  lätt  kan  in- 
finna sig.  Denna  »försoning  i  känslan  behöfver  verkställas 
hos  hvar  och  en  individ  särskildt.  Hvar  och  en  behöfver 
erkänna,  att  särskildt  han  i  hela  sitt  tillstånd  har  ett  för- 
soningsbehof,  som  aldrig  fullkomligen  upphörer,  att  särskildt 
han  har  rester  af  syndaeländet,  för  hvilka  gudomlig  hjälp 
är  af  nöden». 

Häremot  svarar  Kristi  konungsliga  ämbete. 
Kristus  är,  såsom  lefvande,  makten  och  hjälpen  och  saligheten. 
Han  verkar  ständigt  närvarande  genom  sm  ande.  Utgångs- 
punkten för  detta  ämbete  är  hans  uppståndelse  och  him- 
melsfärd. 

Gör  man  en  åtskillnad  mellan  olika  Kristi  riken,  uni- 
versum, alla  människor,  och  »de  som  kommit  till  medvetande 
af  den  andliga  ordning,  i  hvilken  de  äro  försatta»,  så  in- 
skärper Reuterdahl,  att  man  icke  i  fråga  om  de  båda  senare 
rikena  får  draga  några  skarpa  gränser.  Det  är  en  central 
och  ofta  återkommande  tanke  hos  honom,  som  tar  sig  ut- 
tryck när  han  säger:  »Ingen,  hos  hvilken  mänskligt  hjärta 
klappar,  är  rent  af  okunnig  om  sitt  förson ingsbeh of,  och  om 
åtminstone  en  i  fjärran  anad  möjlighet  att  få  behofvet 
uppfylldt.  B 

'  Jmfr  Hase  a.  a.  II:  sid.  84;  samt  Domers  kritik  af  Schleiermacher, 
Fr.  Nitzsch  a.  a.,  sid.  489. 


222 

Efter  framställningen  af  Kristi  omedelbara  verkande 
öfvergår  Reuterdahl  till  att  tala  om  »Kristus  såsom 
verkan  de  genom  medel»,  hvarvid  de  profetiska, 
öfversteprästerliga  och  konungsliga  ämbetena  motsvaras  af 
verkandet  genom  ordet,  sakramenten  och  anden. 

Det  viktigaste  af  hvad  han  här  har  att  säga  om  »Kristus 
såsom  den  där  verkar  genom  ordet»,  har  emellertid  redan 
kommit  till  tals  i  det  föregående,  i  samband  med  redogörelsen 
för  hans  ställning  till  den  lutherska  skriftprincipen,  hvarför 
jag   nu    direkt   vänder   mig   till   hans     sakramentslära. 

Platsen  är  visserligen  icke  denna  läras  vanliga,  men 
sakramentsläran  kan  —  motiverar  Reuterdahl  sin  placering 
— -  lämpligen  hänföras  till  läran  om  Kristi  verksamhet,  eme- 
dan Kristus  »är  vissheten  och  borgen  för,  att  sakramenternas 
härligheter  verkligen  utdelas».  Reuterdahl  låter  sambandet 
med  den  öfverstqprästerliga  gärningen  framträda,  därigenom 
att  han  bestämmer  sakramenterna  såsom  »anstalter,  genom 
hvilka  Kristus  till  mänskligheten  frambär  renhet  och  helighet». 
I  sakramenten,  är  Kristus  den  gifvande  och  människan  den 
eraottagande  eller  också  icke-emottagande.  På  grund  här- 
af  kunna  de  i)  icke  vara  blott  signa  et  symbola,  2)  icke 
verka  på  ett  onaturligt,  »hart  nära  magiskt  sätt»,  icke  ex 
opere  operato.  »Det  är  en  grundsats  i  vår  församling,  att 
intet  utvärtes,  äfven  det  utmärktaste,  det  heligaste  är  för 
den  inre  människan  tillfyllest.  Den  inre  människan  själf 
måste  blifva  sådan,  som  hon  af  Kristus  fordras.»  Vidare  är 
det  3)  tydligt,  att  intet  beror  på  de  timhga  verktyg,  de  per- 
soner, de  ting,  som  begagnas.  För  de  mottagande  är  det 
visserligen  icke  likgiltigt,  hvilka  verktyg,  som  begagnas,  men 
»hindra  icke  dessa  människan  från  att  uppfylla  det  henne 
förelagda  villkoret,  så  hindra  de  ingalunda  Gud  från  att 
fullgöra  s  i  n  barmhärtighet.  Mänskliga  och  timliga  för- 
hållanden kunna  icke  hafva  något  herravälde  öfver  Guds 
outtömliga  rikedomar». 

Dopet  är  en  »sakramenterlig  tvagning »,  i  hvilken 
»Kristus    or   tillstädes   med    sin   renhet   och   sin   helighet   och 


223 

lämnar  delaktighet  i  denna  åt  den  människa,  som  undfår 
dopet».  Den  enskilde  får  i  dopet  del  af  den  stora  gåfvan: 
försonmgen.  Kristus  äx  »det  himmelska  elementet»,  den 
fysiska  tvagningen  »det  jordiska»;  gudsordet  sammanbinder 
de  båda  elementen. 

I  fråga  om  dopets  förmåga  att  verka  fastslår 
Reuterdahl  först,  att  intet  uppsåtligt  motstånd  får  finnas, 
och  för  det  andra  att,  i  enlighet  med  Kristi  ord,  tro  måste 
fordras,  åtminstone  såtillvida  som  frånvaro  af  motstånd  kan 
uppfattas  som  en  begynnelse  till  tro.  Detta  senare  yrkande 
försvarar  han  genom  en  för  honom  synnerligen  karakteristisk 
vändning;  han  hänvisar  på  omöjligheten  af,  att  vi  människor 
kunna  uppdraga  en  skarp  gräns  och  säga :  här  finnes  tro, 
men  där  åter  finnes  den  icke.  Tron  är  —  säger  han  —  icke 
ett  på  en  gång  fullständigt  verk.  »Likaså  litet  som  vi  någon- 
sin kunna  uppnå  eller  ens  upptäcka  tron  i  dess  största  höjd, 
likaså  litet  kunna  vi  följa  den  i  dess  största  ringhet  eller  se, 
näx  den  alldeles  upphör,  eller  hvar  den  alldeles  icke  finnes. 
Vi  hafva  icke  blott  anledning,  utan  äfven  skyldighet  att  an- 
taga den  vara  åtminstone  i  någon  mån  tillstädes,  där  den 
icke  absolut  förniekas.  Således  må  frånvaro  af  motstånd  anses 
som  begynnelse  till  den  undergifvenhet,  hvaraf  den  i  sitt 
första  moment  utgöres.  Den,  som  icke  absolut  förnekar 
Kristus,  må  anses  som  den  där  begynt  bekänna  honom.»  Väl 
är  skillnaden  mycket  stor  mellan  denna  begynnelse  och  den 
bekännelse,  som  fordras  af  en  fullmogen  kristen.  Men  äfven 
öfver  den  förra  hvilar  gudomlig  välsignelse.  Kristus  kan 
skänka  välsignelse  genom  dopet  »äfven  där,  hvarest  trons 
planta  ännu  blott  växer  i  det  osynliga». 

Resonnemanget  har  natiirligtvis  förts  med  hufvudsaklig 
tanke  på  barndopet.  Reuterdaiil  förklarar  det  vara  en 
»vidskeplig  föreställning»,  att  tron  skulle  skänkas  barnet  i 
dopet  på  ett  ej  blott  öfvernaturligt,  utan  äfven  »vidunderligt» 
sätt.  »Vi  tro  icke»  —  säger  han  på  ett  annat  ställe  —  »att 
det  döpta  barnet  i  och  för  sig  själf  är  något  annat  eller  något 


224 

bättre  än  det  odöpta.  »^  Ej  heller  nyttar  det  att  tala  om, 
att  tron  skulle  vara  »implicite»  tillstädes  hos  barnet  och 
»explicite»  hos  den  vuxne,  detta  är  blott  »ett  ordspel»,  som 
ingenting  förklarar.  Ty  tron  är  icke  ett  oklart  och  omed\-etet 
verk  i  människosinnet.  Men  Reuterdahl  vill  förena  satsen 
om  trons  förefintlighet  vid  dopet  med  dess  art  att  vara 
klarhet  och  kraft  genom  sitt  tal  om  frånvaro  af  motstånd 
såsom  en  begynnande  tro:  »då  hos  barnet  ett  uppsåtligt  mot- 
stånd icke  finnes,  och  då  frånvaron  af  detta  är  att  anse  som 
en  begynnnde  tro,  åtminstone»  —  tillägger  han  försiktigare 
— -  »som  villkoret  för  en  begynnande  tro,  samt  då  de  bästa 
anledningar  äro  oss  gifna  till  visshet  därom,  att  hvad  så- 
lunda åtminstone  i  sitt  villkor  och  därigenom  i  sin  möjlighet, 
1  sin  allra  ursprungligaste  begynnelse  är  till,  också  skall 
blifva  till  i  sin  verklighet,  i  en  mera  fulländad,  om  också 
aldrig  rent  af  fullkomlig  form,  så  äro  vi  fullkomligt  be- 
rättigade att  anse  dopet  såsom  medförande  välsignelse  äfven 
för  den  späde  och  således  tillika  yrka,  det  äfven  späde  skola 
döpas.»  Vissheten  om  detta  trons  växande  har  sin  grund 
i  den  omständigheten,  att  barnet  uppväxer  i  en  kristen  för- 
samling under  kristligt  inflytande;-   utom  det  kristliga  om- 


^  Th.  Q.  1840,  sid.  14.  —  Denna  sats  angreps  af  J.  J.  Thomaeus 
i  Nordisk  Kyrkotidning  1841,  n:r  3  såsom  stridande  mot  bekännelse- 
skrifterna, och  anfördes  såsom  bevis  för  rättmätigheten  af  den  ankla- 
gelse för  kätteri,  som  Thomaeus  i  en  till  Lunds  domkapitel  år  1840  in- 
lämnad skrift  utslungat  mot  R. 

R.  hade  redan  i  Th.  Q.  (1840  sid.  328  ff,  särskildt  sid.  341) 
sökt  försvara  sig  mot  denna  anklagelsepunkt  därmed,  att  han  i  de  an- 
förda orden  talat  om  »handlingen  såsom  handling»,  »icke  såsom  hand- 
ling af  kyrkan  eller  Gud,  således  icke  om  en  med  gudomliga  löften  be 
ledsagad  handling >>,  och  att  han  vidare  talat  om  »barnet,  betraktadt 
blott  i  och  för  sig,  således  icke  med  afseende  på  de  åt  detsamma  gifna 
gudomliga  löftena  och  den  däråt  beskärda  gudomliga  välsignelsen,  utan 
blott  med  afseende  på  dess  psykiska  tillstånd'. 

-  Jmfr  Der  chr.  Glaube,  §  138,  i  »man  har  goda  skäl  att  räkna 
på  barnets  tillkommande  tro  och  bekännelse»,  o.  s.  v, 


225 

rådet  vill  Reuterdahl  i  enlighet  med  Matt.  28  icke  yrka  på 
barndop.! 

I  den  nyss  citerade  uppsatsen  »om  metodism»  vill  Reuter- 
dahl häfda  att  och  utreda  huru  dopet  verkligen  kan  medföra 
välsignelse  för  den  späde.  »Det  innebär  först  en  oändlig 
rikedom  af  gudomliga  löften.»  Fastän  dessa  löften  stå  alla 
människor,  äfven  odöpta,  till  buds,  är  det  dock  af  betydelse, 
att  de  uttalas  öfver  barnet  —  både  för  dess  egen  skull  och 
för  församlingens.  »Särskildt  i  detta  barns  hjärta  inledes 
den  ström  af  gudomlig  nåd  och  barmhärtighet,  som  lifvar 
och  närer  hela  mänskligheten,  och  hvarförutan  den  skulle  för- 
vissna och  förfalla.  Därföre  är  det»  — ■  tillägger  han  —  »så 
rörande  att  se  ett  barn  döpas.  Därföre  är  det  så  upplyftande 
att  se  det  omfattas  af  församlingens  armar  såsom  af  Guds.» 
Men  han  vill  gå  ett  steg  längre.  Döpelsen  verkar  vidare 
»åtminstone  frön  till  omvändelse  och  bättring»;  barnet  in- 
plantas från  början  i  en  troende  församlings  tro,  och  från  tro 
är  bättringen  oskiljaktlig.- 

Frågan  om  dopets  nödvändighet  för  saligheten 
vill  Reuterdahl  besvara  med  en  motfråga,  hvarför  det  ej 
skulle  vara  så :  »Aktas  icke  en  anordning  af  Kristus  så 
mycket,  att  den  just  såsom  befalld  af  Kristus  verkställes, 
hvad  värde  har  i  så  fall  Kristi  ord  ? »  Denna  Kristi  befallning 
binder  således  kyrkan  vid  dopets  ordning,  men  för  den  en- 
skilde kan  det  icke  sägas  vara  absolut  nödvändigt  för  salig- 
heten. Om  dopet  uraktlåtes,  faller  skulden  på  den,  som  skulle 
ha  befordrat  baptizanden  till  dopet.  »Kristi  verksamhet  och 
den  därur  flytande  välsignelsen  är  allmän  för  hela  mänsklig- 
heten och  kan  tillflyta  denna  utan  utvartes  begagnande  af  de 
för   välsignelsen   vidtagna    anstalterna.»      Reuterdahls   stånd- 


*  Jmfr  v.  Frank,  System  d.  chr.  Wahrheit,  II  sid.  269.  i>Där  en 
undervisning  icke  kan  ställas  i  utsikt  i  anslutning  till  dopet,  där  har 
bruket  af  barndop  ingen  rätt.» 

-  Th.  Q.   1840,  sid.  14  f. 

Aulén,   Rfutfrdahl.  Ij 


226 

punkt  blir  alltså  i  enlighet  med  den  gamla  satsen:  neccessitas 
sacramentorum  non  est  absoluta,  sed  ordinata.^ 

Konfirmationen    är  dopets   f ulländning.^ 

Reuterdahls  lära  om  dopet  innebär  ett  försök  att  be- 
hålla det  för  den  lutherska  uppfattningen  väsentliga,  men 
att  samtidigt  aftrubba  den  extrema  ortodoxiens  formu- 
leringar, t.  ex.  i  fråga  om  dopets  betydelse  för  och  trons  före- 
komst hos  de  späda  barnen.  Ståndpunkten  kan  ju  lätt 
leda  till  sväfvande  och  oklara  uttalanden,  och  i  själfva  verket 
kan  man  icke  heller  påstå,  att  hans  framställning  utmärker 
sig  för  stor  precision  i  formuleringarna.  Sådana  utsagor 
som  de  om  barnets  begynnande  tro  och  dopet  såsom  inne- 
bärande »åtminstone  frön  till  omvändelse  och  bättring» 
kunna  bli  föremål  för  olika  tolkningar.  Hans  lära  om  dopet 
kan  emellertid  sägas  vara  ganska  typisk  för  hans  dogmatiska 
tendenser. 

Af  mindre  intresse  åter  är  hans  nattvardslära.  I 
nattvarden  kommer  människan  till  ett  ännu  innerligare  åt- 
njutande af  Kristi  helighet  än  i  dopet.  Där  gifves  »del- 
aktighet af  Kristus  själf».  »Kristus  skänker  sig  själf  och 
därmed  också  sin  renhet  och  helighet  åt  den  individ  af  den 
kristna  församlingen,  som  i  nattvarden  anammar  brödet  och 
vinet. » 

För  öfrigt  kan  —  säger  han  —  läran  om  nattvarden 
egentligen  blott  framställas  i  negationer  genom  afvisande  af 
ytterlighetsföreställningar  —  en  metod,  af  hvilken  Reuterdahl, 
såsom  vi  veta,  med  förkärlek  begagnar  sig.  Transsubstantia- 
tionsläran  afvisas.  Det  gudomliga  kommer  icke  till  oss  på 
ett  magiskt  sätt.  Ett  sådant  under  behöfs  ej.  »Kristus 
själf  är  undret,  det  enda  för  oss  erforderliga  stora  undret. 
Och  han  är  ock  offret,  det  i  ofördunklad  makt  och  helighet 
för  oss  framburna  offret.»  Å  andra  sidan  räcker  det  icke  att 
säga,  att  Kristus  blott  är  närvarande  på  ett  andligt  sätt. 
»Vi  fordra   i   nattvarden  en  verkligfhet.     Vore  den   blott   ett 


^  Jmfr  t.  ex.  Martenssen,  a.  a.  sid.  366. 
-  Så  Der  chr.  Glaube,  §   138,  2. 


227 

signifikativt,  till  och  med  ett  genom  vår  tro  verkligblifvet 
undfående  af  Kristus,  så  skilde  den  sig  icke  från  andra  akter, 
från  andra  momenter  i  det  kristliga  lifvet.»  Den  förra  upp- 
fattningen förlorar  det  ideala,  denna  det  reala.  Här  stan- 
nar Reuterdahl.  »Längre  än  till  dessa  tvenne  icke  komma 
vi  näppeligen.  Vi  anse  oss  hafva  nog,  då  vi  bibehållit  på 
ena  sidan  idealiteten,  på  den  andra  realiteten  af  Kristi  när- 
varo i  nattvarden.»  Möjligheten  af  hans  reala  närvaro  för- 
klaras genom  communicatio  idiomatum;  härigenom  kan 
Kristus  äfven  efter  den  mänskliga  naturen  vara  allestädes 
närvarande,  således  också  i  nattvarden.  Reuterdahl  vill  hålla 
sig  till  Luthers  ord    »i  med  och  under». 

Emellertid  få  icke  de  ytterligheter,  som  denna  medelväg 
vill  undvika,  frånkännas  kristlighet.  »Lika  litet  som  vi  säga, 
att  skillnaden  mellan  den  ena  läran  och  den  andra  är  obetyd- 
lig, därigenom  gifvande  vårt  eget,  som  väl  kan  försvaras, 
till  spillo  för  ett  främmande,  hvars  bristfälligheter  icke  kunna 
förnekas,  likaså  litet  äro  vi  berättigade  att  anse  skillnaden 
för  så  stor,  att  den  sätter  bekännarne  af  det  främmande 
utom  det  kristliga  samfundet.»  —  Reuterdahls  ståndpunkt 
är  ungefär  densamma  som  den  Hase  utvecklar  i  Hutterus 
Redivivus.i 

l^ill  läran  om  ordet  och  sakramenten  har 
P.euterdahl  fogat  ett  tillägg  om  dessas  tjänare.  Be- 
tecknande är  härvidlag  hans  behandling  af  frågan,  om  »ett 
blott  yttre  tillhörande»  är  tillfyllest  för  tjänsten.  »Svaret 
må  blifva  hvilket  som  helst,  så  mycket  är  alldeles  obestridligt, 
att  ju  innerligare  tillhörandet  är,  desto  bättre  blifver  tjän- 
sten.» Han  återkommer  f.  ö.  till  att  framhålla,  att  vi  »knappt 
hafva  rätt  att  angående  någon  kristen  människa  yrka,  att 
hon  blott  i  yttre  hänseende  tillhör  Kristi  församling.  Tillhörer 
hon  den  i  yttre  hänseende,  så  kan  hon  alltid  med  något, 
om  också  med  ett  mycket  svagt  band,  i  inre  hänseende  med 
honom   vara    förbunden».      Hvad    emellertid    själfva   hufvud- 


*  Hase,  Hutt.  Red.  II,  sid.  174  ff. 


228 

frågan  beträffar,  så  är  det  —  säger  han  —  icke  tjänarens 
beskaffenhet,  utan  »det  åt  honom  anförtrodda  heHga,  eller 
hellre  Kristus,  som  verkar».  Kristus  nedsättes,  om  man  gör 
honom  beroende  af  verktygen. 

Därjämte  uttalar  Reuterdahl  sig  här  mot  skarp  skillnad 
mellan  präster  och  lekmän;  ordinationen  medför  ej  särskilda 
gåfvor,  lekmän  förmenas  ej  att  undervisa  och  vid  behof  ut- 
dela sakramenten. 

Läran  om  Kristi  konungsliga  ämbete  utfylles  med  »läran 
om  Kristus  såsom  verkande  genom  Anden». 
Kristus  verkar  alltjämt.  När  vi  förnimma,  huru  han  verkar 
ibland  oss,  säga  vi  också,  att  det  är  Guds  eller  Kristi  ande, 
som  verkar,  eller  närmare  bestämdt :  »den  från  Fadren  och 
Sonen  utgående  anden».  Dennes  förhållande  till  Kristus 
bestämmes  såsom  på  en  gång  enhet  och  åtskillnad.  »Är  det 
Gud,  som  verkar,  så  är  det  ock  allt  som  Gud  är.  Men  tänka 
vi   oss  en  skillnad   i   Gud,  tänka  vi  oss   Gud   åtskild  såsom 

den  från  världen  skilde och  den  världen  med  sig  själf 

återförenande,  så  måste  vi  också  tänka  oss  den  tredje.  Anden, 
såsom  skild  från  de  tvänne  första.  »^ 

I  egentlig  mening  får  Anden  icke  tänkas  blott  såsom 
ett  medel,  genom  hvilket  Kristus  verkar.  »Den  eviga  sig 
själf  medvetande  och  äfven  personliga  gudomskraften  fattar 
världen  och  gudomliggör  med  hänvisande  på  Kristus  världen 
i  den  mån  och  i  de  utvecklingsmomenter,  som  för  dennas 
gudomliggörande  äro  möjliga.»  Anden  verkar  i  ordet,^ 
sakramenten  och  dessas  tjänare.  —  Härmed  har  Reuterdahl 
slutbehandlat  »läran  om  Kristi  förhållande  till  världen»  och 
öfvergår  till   »världens  förhållande  till  Kristus». 

Hufvudf  rågan  med  af  seende  på  »m  ä  n  s  k  1  i  g  h  e  te  n 
såsom  i  allmänhet  delaktig  af  Kristi  för- 
soningsverksamhet» rör  förhållandet  mellan  nå- 
dens universalitet  å  ena  sidan  och  begreppen  utkorelse  och 
förkastelse  å  den  andra.     Reuterdahl  fastslår  först,   att  för- 


^  Jmfr  ofvan  sid.  206  ff. 

-  Om  andens  verkande  genom  ordet,  jmfr  ofvan  sid.   166. 


22g 

soningen  måste  vara  oinskränkt.  Liksom  den  kristne  ser 
söndringen  öfverallt,  så  måste  han  också  erkänna,  att  den 
kraft,  som  upphäfver  denna,  upphäfver  den  öfverallt.  Hela 
mänskligheten  är  föremål  för  nåden  i  Kristus.  Denna  uni- 
versella delaktighet  i  nåden  betyder,  att  vägen  till  förening 
med  Gud  är  lagd  fri:  det  är  »möjlighetens  allmännelighet », 
som  yrkas,  icke  verklighetens.  I  verkligheten  är  skillnaden 
mellan  olika  nådestadier  mycket  stor.  Dock  får  den  icke 
fattas  absolut,  och  »ännu  mindre  uppdraga  vi  i  tillstädes- 
varande företeelser  en  bestämd  gräns  mellan  en  blott  möjlig 
och  en  förverkligad  nåd».  Olikhetens  orsak  måste  först  sökas 
1  Gud,  i  hans  förutbestämmelse,  predestinationen,  »den  gudom- 
liga handling,  genom  hvilken  det  nådesmått  afgöres,  som 
kommer  att  tillhöra  hvarje  individ  eller  hvarje  afdelning  af 
mänskligheten».  Härvid  betonar  Reuterdahl  åter,  att  ut- 
korelsen likaväl  som  förkasteisen  är  relativ :  ingen  kan  från- 
kännas  absolut  delaktighet  i  nåden,  och  ingen  kan  anses  äga 
det  högsta  nådemåttet.  »Skillnaden  mellan  de  i  andligt 
hänseende  rika  och  fattiga  är  stor,  om  också  icke  oöfverstiglig. » 
I  stället  för  att  såsom  Schleiermacher  —  med  deterministisk 
utgångspunkt  —  försvara  predestinationen  genom  att  förena 
den  med  tanken  på  mänsklighetens  slutliga  allmänna 
salighet,!  upptar  Reuterdahl  såsom  ytterligare  förklarings- 
grund för  olikheten  människans  relativt  fria  vilja.  Förut- 
bestämmelsen  är  alltså  villkorlig.  Nåden  är  resistibel.  An- 
nars skulle  Gud  kunna  beskyllas  för  godtycklighet.  Reuter- 
dahl varnar  för  två  ytterligheter:  Man  får  ej  se  blott  på 
den  gudomliga  makten  —  då  blir  Gud  skyldig  till  det 
mer  eller  mindre  af  gudomlig  nåd,  som  finnes  i  mänsklig- 
heten —  eller  blott  på  den  mänskliga  förmågan  —  då  går 
Gud  förlorad  för  oss  —  utan  på  den  Gud,  som  gifvit  män- 
niskan frihet.  Emottager  människan  nåd,  »så  är  gåfvan  visser- 
ligen Guds  och  icke  hennes,  och  emottagandet  är  också  Guds, 
i  det  förmågan  därtill  är  gifven  af  Gud,  men  människan  har 
dock  brukat  den  henne  gifna  mottagningsförmågan.     Emot- 


'  Der  chr.  Glaube,  §  ii8,  i. 


230 

tager  hon  den  icke,  så  är  förkastandet  icke  Guds,  i  det  han 
gifvit  förmåga  att  mottaga,  utan  människans,  hvilken  lämnar 
denna  förmåga  obegagnad».  Åt  samma  håll  syftar  —  säger 
Reuterdahl  — -  det  antropopatiska  uttrycket,  att  Guds  beslut 
är  efterföljande  i  förhållande  till  Guds  kunskap  om  männi 
skans  sinnesbeskaffenhet. 

Under  den  något  tunga  öf verskriften  »läran  om  den 
de  enskilte  tillhörande  delaktigheten  i  nå- 
den» behandlas  hvad  som  vanligen  brukar  kallas  nådens 
ordning.  Tron  f ramställes  såsom  hufvudbegreppet.  Den 
saliggörande  tron  betecknar  »delaktigheten  i  nåden».  Denna 
tro  har  sina  »särskilda  hufvudstycken».  Medan  Schleier- 
macher  i  sin  stränga  systematisering  af  frälsningens  momen- 
ter  eliminerar  bort  åtskilligt  af  hvad  som  vanligen  förekom- 
mer hos  äldre  dogmatici,  ansluter  Reuterdahl  sig  närmare 
till  den  sedvanliga  terminologien. i  Han  uppställer  följande 
indelning,  i.  Kallelsen:  väckt  besinning  på  det  för- 
hållande, som  äger  rum  mellan  Gud  och  människa.  Guds 
ande  kallar  dels  ordinärt  genom  ordet,  sakramenten  och 
dessas  tjänare,  dels  extraordinärt  genom  vissa  lefnadstill- 
dragelser  o.  s.  v.  2.  Upplysningen:  anden  ger  upplys- 
ning om  människan  själf,  om  Gud  och  Kristus.  3.  Ånger 
(eller  bättring,  omvändelse,  förkrosselse) :  afsky  för  och  sorg 
öfver  synden.  4.  Tro  i  oinskränkt  bemärkelse  (eller  ny 
födelse) :  människan  skänker  hela  sin  tillförsikt  åt  Kristus. 
5.  Förnyelse  (helgelse) :  sinnesförändringens  verkningar 
med  afseende  på  människans  handlande,  det  inre  och  det 
yttre;  viljan  blir  en  »vilja  i  Gud  och  helheten»,  lefvernet  blir 
godt.  Det  i  dessa  punkter  skildrade  tillståndet  såsom  helhet 
utgöres  af  en  hemlighetsfull  förening  med  Gud  och  Kristus, 
unio    mystica,  hvilkens  utmärkande  kännetecken  är  kär- 

^  Der  chr.  Glaube,  §  106  ft.  —  De  olika  momenternas  placering 
växlar  f.  ö.  betydligt  hos  äldre  lutherska  dogmatici  —  jmfr  Fr.  Nitzsch 
a.  a.,  sid.  570.  R.  följer  något  så  när  schemat  i  Hutterus  Redivivus 
(II:  131  ft]  hvilket  har  följande  ordningsföljd  i  Kallelsen.  2  Upplysningen. 
3  Omvändelsen  (omfattande  ånger  och  tro).  4  Helgelsen.  5  Unio  Mystica. 


231 

leken  till  Gud.'  Ett  uttryck  af  föreningen  är  bönen,  fram- 
kallad genom  behofvet  af  en  allt  innerligare  förening.  —  Så- 
som ett  sista  moment,  hvilket  dock  icke  egentligen  är  något 
moment  hos  människan,  står  f  6)  rättfärdiggörelsen  af 
Guds  nåd :  »den  handling  af  Gud,  hv-arigenom  Gud  till  följd 
af  sin  nåd  förklarar  den  människa,  som  i  tro  hvilar  vid 
Kristus,  fri  från  sina  synder  och  rättfärdig.»  I  ett  hänseende 
kan  rättfärdiggörelsen  sägas  vara  det  sista  momentet,  följden 
af   det   föregående,   i   ett   annat   är   den   samtidig   med   tron. 

Det  för  Reuterdahls  åskådning  mest  intressanta,  af  hvad 
som  kommer  till  tals  i  denna  afdelning,  skulle  kunna  grup- 
peras kring  tre  inbördes  sammanhängande  hufvudtankar. 
i)  De  olika  stadierna  innebära  ett  jämtehvartannat  på  samma 
gång  som  ett  efterhvartannat.  Så  är  kallelsen  aldrig  blott 
ett  förflutet,  utan  alltid  också  ett  bestående  moment  för  den 
kristne.  Människan  känner  alltid  »ett  nu,  ett  är,  som  icke 
år  detsamma  som  det  bör  vara».  På  samma  sätt  förhåller 
det  sig  med  de  öfriga  momenten.  »Läran  har  utan  tvifvel 
rätt  i  att  framställa  nådens  verkningar  såsom  på  hvarandra 
följande  stadier;  men  den  skulle  hafva  orätt,  om  den  före- 
ställde sig  dem  såsom  hvarandra  afiösande  stadier,  såsom 
försvinnande  den  ena  för  den  andra.  De  äro  stadier,  men 
tillika  status,  som  inbördes  betinga  och  förklara  hvarandra.» 
Ett  exempel  på  momenternas  oskilj aktlighet  hämtar  Reuter- 
dahl  från  den  vanliga  beskrifningen  på  tron  såsom  inne- 
fattande kunskap,  bifall  och  förtröstan :  kunskap  och  bifall 
syfta  egentligen  på  upplysningen  och  bättringen,  medan  för- 
tröstan uttrycker  det  för  tron  väsentliga.  Reuterdahl  ger 
sin  sats  en  praktisk  tillämpning,  när  han  i  polemiskt  syfte  till- 
lägger: »Såsom  ett  sådant  åtskiljande  i  teoretiskt  hänseende 
är  oriktigt,  så  leder  det  i  praktiskt,  där  det  icke  så  sällan,  sär- 
deles i  närvarande  tid,  försökes,  till  stora  missgrepp  och  be- 
tydliga olägenheter.» 

2.   Det  är  omöjligt  att  uppdraga  någon  skarp  skiljogräns 

^  För  den  närmare  utvecklingen  af  detta  tillstånd  hänvisar  R.  till 
den  kristna  moralteologien. 


232 

mellan  benådade  och  icke-benådade,  mellan  »världen»  och 
»Guds  barn».  »Finnes  en  sådan  linje,  kan  den  endast  upp- 
dragas af  Gud.»  Människorna  kunna  vara  Guds  barn  blotf 
i  relativ  mening,  men  i  en  allt  mer  och  mer  stigande  full- 
ändning. Tron  har  sina  grader  uppåt  och  nedåt.  Den  högsta 
graden  kan  en  människa  aldrig  nå  på  jorden,  och  lika 
litet  kan  en  absolut  frånvaro  af  tro  tänkas.  Icke  heller 
uppnå  viljan  och  gärningarna  den  högsta  heligheten.  Och 
lycksaligheten,  som  unio  mystica  åstadkommer,  blir  aldrig 
fullkomlig  i  tiden.  »Men  just  detta  är  en  särskild  nåd  af 
Gud,  att  människan  aldrig  här  i  tiden  hinner  det  godas  gräns, 
utan  alltid  har  nya  höjder  af  insikt  och  förbättring,  af  tro 
och  helgelse,  af  kärlek  och  fred  och  lycksalighet  att  intaga.» 
—  Tanken  på  människans  ofullkomlighet  i  helgelsen  är  en  cen- 
tral punkt  i  Reuterdahls  predikningar,  och  skildringen  häraf 
utgör,  jämte  maningen  att  framhärda  till  slutet,  en  af  dessa 
predikningars  starkaste  sidor. 

3.  Det  är  oriktigt  att  påstå,  att  omvändelsen  nödvändigt 
måste  försiggå  på  en  viss  bestämd  tid  eller  på  ett  visst  be- 
stämdt  sätt.  Någon  stor  vikt  kan  icke  läggas  på  skillnaden 
mellan  den  första  och  den  fortsatta  bättringen.  »Förstår 
man  med  poenitentia  prima  en  handling,  hvarigenom  män- 
niskan på  ett  för  henne  själf  i  ögonen  fallande  sätt,  till  och 
med  plötsligt,  och  såsom  många  föreställa  sig  nästan  våld- 
samt skall  försättas  ur  den  ena  belägenheten  till  den  andra, 
så  tro  vi  icke,  att  en  sådan  handling  för  alla  kan  antagas, 
och  således  icke  heller,  att  dess  begrepp  såsom  något  all- 
mänt gällande  i  dogmatiken  kan  statueras.»  Reuterdahl 
häfdar  med  Schleiermacheri  de  olika  individualiteternas  rätt 
mot  läran  om  en  nödvändigt  förekommande,  afgörande  och 
för  alla  likartad  kris.  En  sådan  kris  kan  intr'ä£fa,  men  Reuter- 
dahl vill  icke  anse  den  vara  det  normala.  Såsom  det  nor- 
mala vill  han  däremot  framställa  ett  tillväxande  i  bättring, 
som  går  tillbaka    ända   till  dopet'-   —   alltså   hvad   man  har 

^  Der  chr.  Glaube,  108,  3. 
2  Jmfr  Th.  Q.  1840,  sid.   15  ff. 


233 

kallat  »kontinuitetstypen ».  Otvifvelaktigt  uttryckte  han  sin 
personliga  erfarenhet,  när  han  talade  om  en  sådan  konti- 
nuitet. Hans  egen  »typ»  var  ju  i  alla  afseenden  den  lugna 
utvecklingens,  för  hvilken  alla  häftiga  omskakningar  och 
genombrott  voro  så  främmande,  att  han,  såsom  det  också 
visar  sig  i  hans  polemik  mot  »metodismen »,  hade  svårt  att 
riktigt  uppskatta  den  s.  k.  »genombrottstypen».  De  krist- 
liga samhällsmedlemmarna  äro  — -  säger  han  —  visserligen 
medvetna  om  mycken  synd  och  sörja  öfver  den,  »men  när 
denna  sorg  allraförst  uppkom,  när  de  allraförst  utträdde  ur 
gemenskapen  med  det  onda  och  vände  sig  till  det  goda,  det 
minnas  de  lika  så  litet,  som  de  minnas,  när  deras  naturliga  lif 
tog  sin  början.  Det  ena  såväl  som  det  andra  ligger  i  det 
fördolda».  Tycker  man  sig  se  begynnelsen,  kan  detta  bero 
på  missförstånd:  »den  gnista,  som  plötsligt  uppflammar,  kan 
den  icke  mycket  länge  hafva  legat  fördold  under  askan?»  — 

När  Reuterdahl  talar  om  »föreningar  af  indi- 
vider såsom  delaktiga  af  nåden»,  inskränker  han 
sig  icke  till  blott  kyrkan.  Tron  både  bildar  samhällen  och 
inverkar  på  redan  bildade;  och  kristlighetens  inverkan  på 
redan  förhandenvarande  samhällen  bör  bli  föremål  för  icke 
endast  en  etisk  utan  äfven  en  dogmatisk  utredning,  så  till- 
vida som  den  kristliga  kärleken  icke  blott  »utgör  ett  bud», 
utan  »också  utgör  ett  tillstånd».  Därför  upptar  han  i  sin 
dogmatik  både  »en  lära  om  den  kristliga  familjen»  —  det 
kristliga  äktenskapsförhållandet,  föräldra-  och  barnaförhållan- 
det, husbonde-  och  husfolksförhållandet  —  och  »om  den 
kristliga  staten».  —  Med  af  seende  på  den  senare  yrkas,  att 
den  kristne  icke  hindras  att  vara  en  god  medborgare,  därför 
att  han  är  kosmopolit  i  sin  kristliga  kärlek. 

Framställningen  om  kyrkan  koncentrerar  sig  på  be- 
greppen osynlig  och  synlig  kyrka.  —  Kyrkan  hvilar  på  den 
»i  hjärtat  tillstädesvarande»  nåden  —  denna  bildar  såsom 
osynlig,  ett  osynligt  samhälle,  hvarför  kyrkan  får  predikatet 
osynlig.  Men  den  nåd,  som  är  kyrkans  bildande  princip,  låter 
förnimma  sig  i  företeelser.     En  yttre  synlig  förening  uppstår. 


234 

»Den    osynliga   och   öfv-ersinnliga   kyrkan   liksom    förkropps- 
ligar sig  och  blifver  synlig.» 

Medlemmar  af  den  osynliga  kyrkan  äro  de,  »som 
1  sannskyldig  tro  tillhöra  Kristus».  Nu  kan  man  icke  tilltro 
sig  att  veta,  hvilka  som  sakna  det  minimum  af  nåd,  som 
fordras.  Ett  sådant  minimum  kan  blott  »yrkas  in  thesi». 
Gränslinjen  är  liksom  kyrkan  osynlig.  »Vill  någon  förklara 
Imean  för  synlig,  så  upphäfver  han  därmed  det  för  oss  så 
viktiga  begreppet  af  en  osynlig  kyrka.»  —  Inom  den  syn- 
liga kyrkan  åter  finnas  medlemmar,  som  på  grund  af  nå- 
dens resistibilitet  icke  kunna  erkännas  såsom  verkliga  med- 
lemmar, äfven  om  de  icke  med  hänsyn  till  nådens  universa- 
litet  få  anses  absolut  utanför.  Där  finnas  både  värdiga  och 
ovärdiga  medlemmar. 

Härmed  har  Reuterdahl  bestämdare  och  på  ett  annat 
sätt  än  Schleiermacher  skiljt  mellan  begreppen  synlig  och 
osynlig  kyrka.  Schleiermacher  kritiserade  den  vanliga  åt- 
skillnaden, enligt  hvilken  den  osynliga  kyrkan  likställdes  med 
totaliteten  af  de  pånyttfödda :  denna  s.  k.  osynliga  kyrka 
måste  alltid  blifva  något  i  viss  mån  synligt,  medan  å  andra 
sidan  det  som  man  vanligen  ville  kalla  synlig  kyrka  egent- 
ligen alls  ej  är  någon  kyrka.^  Han  ville  i  stället  tala  om  mot- 
satsen mellan  synlig  och  osynlig  kyrka  såsom  en  motsats  mellan 
kyrkans  dogmatiska  idé  —  »totaliteten  af  alla  andens  verk- 
ningar i  deras  sammanhang  »^  —  och  dess  empiriska  verklig- 
het, hvarvid  olikheten  blott  innebure  ett  tvåfaldigt  betraktelse- 
sätt af  samma  gemenskap.  Medan  detta  Schleiermachers 
kyrkobegrepp  erinrade  om  Luthers,^  öfverensstämde  Reuter- 
dahls  sätt  att  göra  distinktionen  närmare  med  den  lutherska 
ortodoxiens.* 

Reuterdahl  bemöter  ett  par  fingerade  invändningar  mot 


'■  Der  chr.  Glaube,  148,  2. 
*  Der  chr.  Glaube,  §  148,   i. 
^  Jmfr  Fr.  Nitzsch,  a.  a.  sid.  539. 

^  Jmfr  Fr.  Nitzsch,  a.  a.  sid.  534  fif  och  Schmid,  EvangeHsk-luther- 
ska  kyrkans  Dogmatik,  sid.  385  och  391  ff. 


235 

sitt  kyrkobegrepp.  Vill  någon  säga,  att  den  osynliga  kyrkan 
blott  blir  en  tankebild  och  ingenstädes  förverkligas,  så  svarar 
han,  att  den  har  samma  realitet  som  den  kristna  tron  själf. 
Människans  »förandligande»  når  ingenstädes  fulländningen, 
det  är  således  något  »ideelt  och  utopiskt»,  men  är  lika  fullt 
kristlig  sanning.  På  samma  sätt  är  det  med  den  osynliga 
kyrkan,  hvilken  »rymmer  all  kristlig  tro,  som  är  fördold  i 
människohjärtat».  Tro  och  kyrka  äro  verkligheter,  fastän  de 
äro  oändligheter  och  omätligheter.  —  Säger  man,  att  den 
osynliga  kyrkan  blir  ett  obestämdt  samhälle,  där  alla  och 
ingen  har  plats,  invänder  han,  att  kyrkan  ingalunda  blir 
fastare,  om  hon  förklaras  för  blott  synlig.  Skillnaden  mellan 
döpte  är  ju  mången  gång  större  än  skillnaden  mellan  döpte 
och  odöpte. 

På  grund  af  kyrkans  karaktär  att  vara  både  osynlig  och 
synlig,  »genom  det  att  vi  i  kyrkan  se  något  ideelt,  men  till- 
lika  något  fullt  reelt,  få  de  p  r  e  d  i  k  a  t  e  r  sanning,  som  från 
ålder  blifvit  kyrkan  tillagde».  I  egentlig  mening  utsägas  pre- 
dikaterna  —  en,  helig,  allmännelig,  apostolisk  (bättre  krist- 
lig), ofelbar,  allena  saliggörande  — •  om  den  osynliga  kyr- 
kan. —  Men  utom  den  ideela  enheten  finnes  det  också  en 
real :  det  andliga  brödraskapet,  som  utvidgadt  låter  parti- 
kularkyrkor  uppstå.  Enheten  når  sin  fulländning,  »fullt  ideal 
blifver  den  utan  att  upphöra  vara  real  i  den  allmänna  kyr- 
kan, som  är  osynlig  och  sammanfaller  med  mänskligheten,  eller 
rättare  sagdt  är  mänskligheten  i  sin  högsta  fulländning  eller 
mänskligheten  med  Gud  försonad.  Den  som  vill  hafva  en 
annan  kyrkans  enhet  sträfvar  efter  något,  som  all  tanke  och 
historia  visar  vara  en  omöjlighet.»^ 

Om  kyrkans  organisation  säges,  att  »läran  är 
nöjd,  endast  tron  och  trons  utveckling  och  förkofran  är  vär- 
nad». Den  har  ingenting  emot,  att  kyrkans  makt  utöfvas  af 
personer,  som  på  samma  gång  äro  statens  tjänare  och  tvärt- 
om.     »Kyrkan  erkänner  sitt  syskonförhållande  till  staten  och 

^  Jmfr  ofvan  sid.  93  ff. 


236 

erkänner  tillika  en  möjlighet  för  de  båda  syskonen  att  bo  un- 
der samma  tak  och  åtnöja  sig  med    en    hushållning. »^ 

I  sin  dogmatiks  sista  kapitel,  om  »människans  fullbor- 
dande i  nåden»  behandlar  Reuterdahl  läran  om  de  yt- 
tersta tingen,  visserligen  med  närmare  anpassning  ef- 
ter den  kyrkliga  traditionen  än  Schleiermacher,  men  likvisst 
med  fullt  erkännande  af  hithörande  lärostyckens  hypotetiska 
karaktär  och  »det  kristliga  medvetandets»  ofullkomlighet  på 
detta  område  samt  med  en  förbehållsamhet,  som  var  okänd 
för  den  lutherska  kyrkans  äldre  dogmatici. 

För  det  kristliga  medvetandet  är  det  —  säger  han  — 
icke  nog  med  ett  växande  i  nåden,  detta  fordrar  också 
en  nådens  fullbordan,  fordrar,  att  den  andliga  striden  skall 
öfvergå  till  fullkomlig  seger.  Denna  kan  ej  inträffa  förr  än 
efter  lefnadens  slut,  och  förutsätter  således  människans 
odödlighet.  Tron  på  själens  odödlighet  kräfver  lika  litet 
filosofiska  bevis  som  tron  på  Guds  tillvaro.  »Båda  på- 
tränga sig  den  kristne  med  nödvändighet».  Den  närmaste 
utgångspunkten  för  odödlighetstron  utgör  läran  om  nåden. 
En  verksamhet  af  Guds  nåd,  ett  lif,  som  Guds  ande  fått 
upptända,  kan  ej  upphöra.  En  annan  utgångspunkt  bildar 
läran  om  den  alltid  lefvande  Kristus.  »De  af  den  till  evig 
tid  lefvande  Kristus  återlösta  kimna  icke  helt  och  hållet  dö.» 
Man  kan  också  utgå  från  läran  om  Guds  beläte,  en  punkt, 
där  dogmatik  och  filosofi  räcka  hvarandra  handen. 

Reuterdahl  fördelar  det  eskatologiska  läroinnehållet  på  4 
af  delningar:  i)  döden;  2)  världens  slut;  3)  Kristi  återkomst, 
de  dödas  uppståndelse,  domen;  4)  Kristi  rike,  den  eviga  sa- 
ligheten och  den  eviga  fördömelsen. 

I.  Hvad  döden  är,  är  en  fråga,  som  dogmatiken 
blott  upptager,  för  såvidt  det  rör  sig  om  dess  betydelse  för 
den  kristne.  Döden  är  då:  »gränsen  för  delaktigblifvandet  af 
nåden».  Förmågan  att  mottaga  är  då  slut,  »för  så  vidt  vi 
kunna  döma».  Inför  de  invändningar,  som  kunna  göras  från 
synpunkten  af  Guds  kärlek,  och  det  olika  mått  af  nåd,  som 

*  Jmfr  ofvan  sid.  iio  f. 


237 

tillbjudits  människorna,  erkänner  Reuterdahl,  att  det  ligger 
utom  vår  synkrets,  hvad  Gud  i  nåd  vill  göra,  men  anmärker  på 
samma  gång,  att  ingen  rent  af  saknat  Guds  nåd,  och  att 
Gud  blott  dömer  efter  kampens  beskaffenhet,  »icke  efter  de 
slagna  fiendernas  antal  eller  de  vunna  segertecknena ». 

Det,  som  icke  d  ö  r,  är  allmänt  bestämdt  det,  som  män- 
niskan har  gemensamt  med  Gud,  det  som  gör  henne  till  per- 
son, hennes  personliga  förnuft  och  frihet.  Reuterdahl 
vill  emellertid  gifva  en  närmare  bestämning  och  upptar  den 
från  N.  T.  hämtade  trichotomiska  föreställningen  om  män- 
niskan såsom  bestående  af  kropp,  själ  och  ande;  an- 
den är  odödlig,  själen  står  förmedlande,  den  behöfver  ej 
dö.  »Såsom  besläktad  med  kroppen  kan  själen  ha  ett  ut- 
växtes, en  form  eller  en  tendens  till  form»,  som  ej  behöfver 
försvinna.  Ehuru  vi  intet  veta  härom,  synes  detta  vara 
den  bästa  förklaringen. 

Människans  odödliga  del  når  ej  genast  fullbordan,  ty 
till  nådens  fullbordan  hör  »samvaro  af  dem,  i  hvilka  nåden  är 
fullbordad.»  Därför  kräfves  ett  mellantillstånd.^ 
Men  med  afseende  på  detta  är  ingen  bestämning  nödvändig. 
»Den  kristne  behöfver  ingen  annan  visshet  än  den,  att  den 
gudomliga  nåden  icke  fråntages  honom  i  dödsstunden  och 
icke  upphör  att  hos  honom  vara  närvarande  efter  döden. 
Således  afvisar  han  ock  de  svar  på  frågorna  om  ett  mellan- 
tillstånd, hvarmed  mänsklig  vishet  vågat  försöka  sig.» 

Tron  på  nådens  fortfarande  tillväxt  fram  till  alltings 
återställelse  afböjes  —  i  motsats  till  Schleiermacher-  —  vidare 
tron  på  skärselden  och  på  ett  indifferent  tillstånd.  »Skall 
något  nödvändigt  sägas,  så  är  väl  intet  annat  att  säga,  än 
hvad  Jul.  Muller  sagt  härom.  För  de  af  nåden  delaktige  är 
mellantillståndet  såsom  en  glad  hvila;  för  de  öfriga  såsom  en 
kvalfull  sömn.» 


^  Mot  de  gammalprotestantiska  dogmatici,  jmfr  Nitzsch  a.  a.  sid. 
6x6;  Schleiermacher  träffar  intet  bestämdt  afgörande  i  frågan,  Der  chr. 
Glaube,  §  i6i,  2. 

^  Der  chr.  Glaube,  §   163,  bihanget. 


238 

2.  Till  nådens  fullbordan  hör  en  frånvaro  af  alla, 
som  äro  synden  undergifne,  d.  ä.  af  världen.  Världen 
måste  alltså  få  ett  slut,  närmast  mänskligheten,  som  är  stadd 
i  det  onda,  men  också  —  i  motsats  till  J.  Muller  —  den  öfriga 
världen.  Om  något  när  eller  huru  yrkar  den  kristne  intet, 
däremot  erkänner  han,  att  världens  slut  skall  ske  genom 
Kristus. 

3.  Den  kristnes  hopp  är,  att  Kristus  skall  åter- 
komma; om  än  de  ord,  med  hvilka  Kristus  omtalar  sin 
återkomst,  äro  bilder,  så  ger  detta  oss  ingen  rätt  att  förneka 
själfva  saken,  den  skall  blifva  härligare  än  bilderna.  —  I  fråga 
om  de  dödas  uppståndelse  nekar  Reuterdahl  krop- 
pens uppståndelse,  under  det  att  Schleiermacher  vill  finna  en 
form  för  upprätthållandet  af  denna  tanke.^  Emellertid  söker 
han  ge  uttryck  åt  samma  tendens  som  Schleiermacher,  däri- 
genom att  han  fasthåller  tanken  på  ett  organ  för  det  efter 
döden  fortlefvande  elementet  och  från  sin  psykologis  stånd- 
punkt finner  detta  i  »den  med  kroppen  besläktade  själen»; 
denna  uppstår  såsom  organ  för  anden.  —  Med  afseende  på 
domen  framhålles,  att  i  och  under  bilderna  härom  gömmes 
en  realitet,  som  icke  försvinner.  —  I  fråga  om  tiden  säger 
Reuterdahl,  att  vi  måste  framställa  de  yttersta  tingen  såsom 
successiva,  ehuru  de  i  verkligheten  icke  äro  detta ;  tiden  blir 
evighet  i  ett  ögonblick,  i  ett  nu. 

4.  Kristus  allena  regerar,  sedan  det  ondas  makt 
blifvit  tillintetgjord.  Han  regerar  både  öfver  de  »af  nåden 
delaktige»  och  de  »nåden  förlustige»  —  i  förra  fallet  erkännes 
hans  makt  villigt,  i  det  senare  motvilligt.  Ett  oändligt  antal 
skiftningar  äger  rum  bland  dem  som  mottagit  nåden.  »Icke 
heller  kunna  vi  göra  till  ett  de  fräcka  och  de  betänksamma 
föraktare.»  —  Reuterdahl  varnar  mot  sinnliga  föreställningar 
om  himmel  och  helvete.  Då  neddragas  vi  »i  en  ny  sinnlighet, 
i  en  ny  motsättning,  i  en  ny  söndring».  »För  fördömelsen 
torde  icke  mera  behöfva  yrkas,  än  ett  evigt  medvetande  däraf, 

^  Der  chr.  Glaube,  §  161,  i:  »utan  kroppsligt  lif  kan  det  alls  icke 
vara  fråga  om  en  själens  odödlighet  i  egentlig  mening». 


239 

att  gudomlig  nåd  är  förspilld,  att  gemenskap  med  Gud  ar 
förlorad.  Således  ett  ev^igt  erkännande  af  skuld.  För  salig- 
heten åter  erkärma  vi  ett  evigt  medvetande  af  gemenskap 
med  Gud,  en  evig  ostörbar  och  för  oss  själfva  fullkomligen 
klar  delaktighet   af  hans  nåd.» 

Den  härmed  slutade  öfversikten  öfver  Reuterdahls  dog- 
matiska åskådning,  sådan  han  framlagt  denna  i  sina  dog- 
matiska föreläsningar,  har  visat,  att  han  i  mycket  följer 
Schleiermacher :  hans  dogmatiska  metod  är  till  sin  hufvud- 
riktning  densamma,  deduktion  ur  det  kristliga  medvetandet; 
liksom  Schleiermacher  vill  han  ha  en  systematisk  indelning 
af  dogmatiken  samt  vill  fatta  läran  såsom  en  organism ; 
många  enskilda  punkter  i  systemet  röja  därjämte  afsevärdt 
inflytande  från  Glaubenslehre,  jag  nämner  särskildt  Reuter- 
dahls utförande  af  lärorna  om  Guds  egenskaper,  skapelsen. 
Guds  uppehållelse  och  naturlagarne,  om  undret  och  bönen.  Det 
är  ingen  tillfällighet,  att  hvad  som  härvid  uppräknats  faller 
inom  Glaubenslehres  första  hufvudafdelning :  »Entwicklung 
des  frommen  Selbstbewusstseins  wie  es  in  jeder  christlich  from- 
men Gemiithserregung  immer  schon  vorausgesetzt  wird,  aber 
auch  immer  mit  enthalten  ist. »  Äfven  i  fråga  om  det  följande 
kan  det  ju  visserligen  erinras  om  en  mängd  enskilda  ställen, 
där  tankar  från  Glaubenslehre  gå  igen,  särskildt  när  det  gällt 
att  slipa  af  någon  skroflighet  hos  den  gamla  kyrkoläran;  och 
å  andra  sidan  följer  Reuterdahl  för  ingen  del  troget  Glaubens- 
lehres första  hufvuddel,  jag  tänker  t.  ex.  på  hans  bestämda 
försök  att  häfda  Guds  extraaiiundanitet  bredvid  hans  im- 
manens  och  på  hans  skildring  af  det  onda.  Men  i  stort  sedt 
kan  det  fastslås,  att  han  i  fråga  om  »motsatsen  mellan  synd 
och  nåd»  befinner  sig  i  bestämdare  opposition  mot  Schleier- 
macher än  med  af  seende  på   »troslärans  första  del». 

Utgångspunkten  för  de  skiljaktigheter,  som  yppa  sig, 
kan  man  söka  i  hans  afvikande  betraktelsesätt  af  den  ge- 
nom Kristus  skedda  försoningen,  eller,  för  att  begagna  Reu- 
terdahls egna  termer,  i  hans  olika  sätt  att  se  på  söndringen 


240 

mellan  Gud  och  människa  och  på  denna  söndrings  upphäf van- 
de. Gent  emot  Schleiermachérs  optimism  i  fråga  om  det  onda 
och  hans  historiska,  immanenta,  eller  hur  man  vill  säga,  be- 
traktelsesätt af  försoningen,  enligt  hvilket  Kristus  genom  total- 
intrycket af  sin  person  verkar  ett  stegrande  af  gudsmed- 
vetandet och  därmed  ett  fulländande  af  skapelsen,  ställer 
Reuterdahl  en  djupare  och  mera  reel  uppfattning  af  det  onda 
samt  ett  transcendent  försoningsbegrepp.  De  flesta  af  de 
ofvan  i  den  dogmatiska  framställningen  konstaterade  dif- 
ferenserna stå  i  nära  samband  med  derma  hufvuddifferens;  så 
referera  sig  hit  olikheterna  i  fråga  om  uppfattningen  af  män- 
niskans ursprungliga  tillstånd,  det  ondas  anderike  och  djäf- 
vulen,  arfsynden,  fallet  samt  slutligen  också  treenigheten  och 
Kristi  person.  Ty  från  den  transcendenta  försoningen  sluter 
Reuterdahl  till  en  i  metafysisk  mening  gudomlig  person. 

Reuterdahls  afsikt  är  att  förena  Schleiermachérs  utgångs- 
punkt och  dogmatiska  principer  med  en  mera  kyrklig  stånd- 
punkt med  hänseende  till  det  dogmatiska  innehållet.  Han 
ställer  sig  icke  så  kritisk  mot  detta  som  Schleiermacher.  För 
hans  historiska  sinne  stod  det  apriori  klart,  att  den  utveck- 
ling, som  läran  tagit  under  århundradenas  lopp,  vore  den 
riktiga,  som  det  väl  gällde  att  ifylla  och  justera,  men  ej 
»ombygga».  Han  anser  Ignells  »omgörande»  »utgå  från 
falska  åsikter  om  läran  ».i  Något  sådant  »behöfves  icke,  så 
länge  läran  i  dess  hufvudsakligaste  stycken  lefver  i  vårt 
folks  vetande  och  erkännande».  Att  Reuterdahls  förfarande 
därigenom  står  i  närmare  öfverensstämmelse  med  Schleier- 
machérs dogmatiska  princip  —  om  dogmatiken  såsom  en  redo- 
visning för  en  viss  kyrkas  gällande  lära  —  än  dennes  eget, 
är  redan  förut  påpekadt ;  likaså  att  Reuterdahl  är  kritisk  mot 
Schleiermachérs  sätt  att  följa  principen.^  »Då  det  Schleier- 
macherska  systemet»,  säger  han  en  gång  »icke  i  sig  upp- 
tager det  gifna,  icke  respekterar  detta  såsom  berättigadt 
till   det  erkännande,   som   församlingen   skänkt   och    skänker 


*  St.  Kr.  Not.  1843,  sid.  269. 
'  Jmfr  ofvan  sid.  174. 


241 

detsajiimei,  utan  tvärtom  på  ett  alldeles  egendomligt  sätt 
är  dogmbildande,  så  måste  vi,  under  ett  tacksamt  mot- 
tagande af  allt  det  myckna  förträffliga  och  härliga,  som 
dogmatikern  Schleiermacher  erbjuder  oss,  anse  hans  dogma- 
tik i  det  hela  betraktad,  icke  som  en  position,  utan  som  en 
negation,  icke  som  ett  uppbyggande,  utan  som  ett  nedrif- 
vande  af  objektiv  kristlig  läxa.  »^  I  de  dogmatiska  föreläs- 
ningarna och  1  sin  samtida  skriftväxling  med  Ignell,  hvari 
Reuterdahl  nödgades  ta  till  orda  mot  en  representant  för  en 
Schleiermachersk  »vänster  »,2  markerar  han,  trots  allt  fortfaran- 
de erkännande,  ett  bestämdt  afståndstagande  från  Schleier- 
macher. Detta  finner  äfven  ett  uttryck  däri,  att  han  numera 
—  1  de  dogmatiska  föreläsningarna  —  karakteriserar  Schleier- 
machers  ståndpunkt  såsom  förmedlande  mellan  de  »spekula- 
tive» och  de  »historiske»  i  stället  för  att  såsom  förut  betrakta 
honom  såsom  chef  för  de  senare. 

Men  trots  sin  vändning  åt  den  äldre  kyrkliga  åskåd- 
ningen är  Reuterdahls  dogmatik  icke  »ortodox»  hvarken  i 
ganunalprotestantisk  eller  restaufationsteologisk^  mening. 
Jag  behöfver  väl  blott  för  att  styrka  detta  påstående  erinra 
om  hans  behandling  af  skriftprincipen  och,  för  att  taga  ännu 
ett  exempel,  o^m  hans  ställning  till  undret.  De  tidens  »dog- 
matiska ytterligheter»,  som  Reuterdahl  ville  undvika,  voro  å 
ena  sidan  den  spekulativa  och  å  andra  den  pietistiskt  orto- 
doxa.* Han  ställer  sig  bland  dem  af  Schleiermachers  efter- 
följare, som  genom  ett  förmedlande  af  mästarens  principer 
med    kyrkans    gamla    tro    ville    »undvika    ytterligheter».      I 


*  St.  Kr.  Not.  1843,  sid.  205  (mot  Ignellj. 

*  Sin  hofsamma  polemik  mot  Ignell  omtalar  R.  i  ett  bref  till  Ca 
rolina  Winberg'^  11  aug.  1843  med  de  karakteristiska  orden:  »min  trak- 
tat mot  eller  för  Ignell  fman  kan  säga  att  den  är  både  det  ena  och  det 
andra)». 

^  Man  jämföre  t.  ex.  Hengstenberg,  Philippi,  eller  Vilmars  »Die 
Theologie  der  Thatsachen  vrider  die  Theologie  der  Rhetorik  (se  Pflei- 
derer,  a.  a.  sid.  172  f.). 

*  St.  Kr.  Not.  1842,  sid.  137 — 141;  14; — 148:  »Tidens  religiösa 
dogmatiska  ytterligheter >;  se  vidare  kap.   5. 

Aulén.   Reuterdahl.  1 6 


242 

Twesten  har  han  funnit  en  god  kamrat,  honom  citerar  han  med 
förkärlek  och  benämner  honom  »en  af  vår  kyrkas  utmärktaste 
teologer».  Dock  synes  Twesten  ha  ställt  sig  ännu  något  mindre 
kritisk  mot  den  kyrkliga  traditionen  än  Reuterdahl.^  Det  kan 
nog  vara  karakteristiskt,  äfven  för  Reuterdahls  senare  ställning 
till  derme  teolog,  hvad  han  i  sina  reseminnen  från  Tyskland 
(1835)  säger  om  en  föreläsning  af  honom  öfver  »Weissagung»  : 
»litet  frimodigare  kunde  dock  den  gode  mannen  ha  varit».'- 

Det  förmedlande  draget  är  typiskt  för  Reuterdahls  fram- 
ställning. Hvad  han  skrifver  om  nattvardsläran  —  »våra 
lärosatser  hålla  dels  en  medelväg  mellan  de  ytterligheter,  för 
hvilka  detta  ämne  kan  vara  utsatt,  och  medgifva  dels  en 
frihet,  som  icke  kan  vara  annat  än  önskvärd  och  god  för 
det  kristliga  lifvet»  —  kunde  han  godt  ha  satt  som  motto 
för  sin  dogmatik.  Det  är  riktigt  hans  specialitet  att  »undvika 
ytterligheter»,  af  trubba  motsatser  och  utplåna  skarpa  gränser. 
Att  vid  ett  sådant  förfaringssätt  tydligheten  ofta  får  sitta 
emellan  är  gifvet,  allra  helst  som  Reuterdahls  gåfva  icke  var 
systematisk  tankekraft.  Utsagorna  bli  ofta  sväfvande;  ingen 
skall  kunna  säga,  att  Reuterdahls  dogmatik  briljerar  med 
klara  formuleringar,  jag  erinrar  t.  ex.  om  det,  som  han  har 
att  säga  om  undret,  det  ursprungliga  tillståndet,  treenig- 
hetsläran och  dopet. 

Den  s.  k.  förmedlingsteologien  brukar  ju  —  och  väl 
icke  alldeles  med  orätt  —  beskyllas  för  dylika  brister;  men 
dessa  brister  uppvägas  åter  af  den  ovärderliga  nytta  denna 
riktning  gjort  åt  både  fromheten  och  teologien,  därigenom 
att  den  verkat  lifgifvande  och  uppryckande  på  många  håll, 
där  man  eljest  skulle  hyllat  stillaståendet  som  ensamt  här- 
skande princip,  samt  utöfvat  ett  genom  sin  vidhjärtenhet 
hälsosamt  inflytande  till  partimotsatsers  förmildrande  och 
partilidelsers     dämpande.      I     denna     riktning     bör     också 


*  Jmfr  ofvan  sid.  184  och  196. 
-  K.  H.  Å.   1906,   sid.   244. 


243 

Reuterdahls  dogmatiska  föreläsningar  ha  verkat  genom  sina 
många  förträffliga,  sunda  och  äfven  varmhjärtade  uttalan- 
den. Därför  måste  man  beklaga,  att  Reuterdahl  icke  full- 
följt sin  plan  att  utgifva  sin  dogmatik.^  Den  skulle  utan 
tvifvel  gjort  åtskillig  nytta  här  i  Sverige,  om  den  blifvit 
tryckt  —  och  därjämte  läst. 

*  Däremot  skulle  man  knappast  göra  R.  någon  tjänst  genom  att 
aftrycka  föreläsningarna  i  deras  nuvarande  skick.  Både  hvad  samman- 
hang och  framställning  beträffar  finnes  åtskilligt  att  anmärka;  R.  skulle 
antaghgen  ha  vidtagit  hvarjehanda  förändringar,  innan  han  lämnat  sin 
dogmatik  till  tryckeriet. 


Kap.  V. 

Reuterdahls  ställning  till  samtida  teologiska 
riktningar. 

Reuterdahl  skrifver  1829:  »den  i  senare  tider  icke  så 
sällan  förda  klagan,  att  vetenskap  i  allmänhet  alltför  mycket 
aflägsnat  sig  från  trosläran  och  vetenskapsmännen  från  kyr- 
kan, har  åtminstone  i  Sverige  icke  mycken  grund . . .  Vår 
filosofi  och  teologi  om  andra  vetenskaper  kan  svårligen  blif- 
va  frågan)  vedersaka,  i  allmänhet  betraktade,  så  litet  kyrkans 
bekännelse,  att  de,  ifall  de  hos  oss  finnas,  hufvudsakligen 
synas  oss  vara  apologier  och  kommentarier  öfver  denna.  »^ 
Vi  ha  1  dessa  ord  en  bild  af  situationen  vid  Reuterdahls 
offentliga  framträdande  1  och  med  startandet  af  theologisk 
quartalskrift.  Rationalismen,  som  väl  f.  ö.  särdeles  vid  vårt 
sydsvenska  universitet  aldrig  verkligen  slagit  igenom,  hade 
vid  denna  tid  sett  sina  klang-  och  jubeldagar  försvinna,  och 
när  denna  riktning  figurerar  i  den  samtida  svenska  teolo- 
giska litteraturen,  är  den  nästan  undantagslöst  f rambesvär jd 
för  att  öfverhöljas  med  okvädingsord.  Man  betraktade  den 
rationalistiska  tidsåldern  endast  och  allenast  som  en  tid  af 
depravation,  hvilkens  nytta  på  sin  höjd  kunde  vara  den  af 
ett  varnande  exempel.  Hufvudtendensen  var  återgång  till 
det  gamla ;  gent  emot  »neologien »  ville  man  sätta  en  sträng 
supranaturalism  med  återupplifvande,  såvidt  sig  göra  lät,  af 
1600-talets  ortodoxi. 


1  Th.  Q.  1829,  II  sid. 


245 

På  grund  af  sin  Schleiermacherska  utgångspunkt  kom 
Reuterdahl  att  göra  front  åt  båda  dessa  sidor,  den  döende 
rationalismen  och  den  fortlefvandc  eller  återupplefvande 
ortodoxien. 

Hvad  först  den  senare  beträffar,  vill  han  visserligen  alls 
icke  markera  någon  slags  oppositionsställning  till  densamma, 
utan  är  fastmera  allt  ifrån  början  angelägen  om  att  visa, 
hurusom  det  i  grund  och  botten  rådde  öfverensstämmelse 
mellan  honom  och  »de  gamle ».^  Men  icke  desto  mindre  är, 
såsom  den  föregående  framställningen  upprepade  gånger  tor- 
de ha  visat,  hans  ton  afgjordt  reformatorisk  samt  polemisk 
mot  den  teologi,  hvilken  såsom  sitt  egentliga  mål  satt  det 
gamlas  bevarande  eller  återupplifvande.  Hvad  han  därvid 
framför  allt  angriper,  hvarhelst  han  påträffar  det,  är  rädslan 
för  sådan  teologisk  forskning,  som  är  obunden  af  alla  andra 
hänsyner  än  sanningens  utforskande,  samt  den  metod,  som, 
under  försök  att  rädda  en  falsk  öfverhöghetsställning  åt  teo- 
logien, håller  denna  isolerad  från  det  öfriga  vetenskapliga 
framåtskridandet  och  därigenom  i  själfva  verket  föran- 
leder, att  den  förlorar  vetenskaplig  karaktär  samt  sjun- 
ker i  såväl  värde  som  anseende.-  Karakteristiskt  för 
Reuterdahls  position  under  qvartalskriftens  första  period 
är  hans  försvar  af  sin  tidskrift  inför  biskop  C.  F.  af  Win- 
gård  i  Göteborg,  hvilken,  såsom  man  kan  se,  uttalat  sitt  tvif- 
vel  på  lämpligheten  af,  att  teologiska  tvistefrågor  på  sätt  som 
skett  utreddes  inför  allmänheten.  Reuterdahl  svarar  honom, 
att  han  visserligen  »aktar  och  ärar»  det  praktiska  intresse, 
som  föranledt  detta  biskopens  uttalande,  men  undrar,  om  man, 
då  man  låter  bestämma  sig  af  sådant,  kan  undvika  att  gå  för 
långt.  »Det  gifves»  —  fortsätter  han  —  »ingen  så  stor  obe- 
tydlighet, till  och  med  ingen  så  stor  galenskap,  att  den  icke 
är  kär  eller  dyrbar  för  någon.  Hvart  kommer  man,  om  man 
af  praktiskt  intresse  vill  skona  allt  sådant  ?  Och  är  icke 
mycket  en  obetydlighet  för  oss,  som  i  äldre  tider  var  ett  hög- 


'  Jmfr  ofvan  sid.   59,  62. 

'■'  Jmfr  ofvan  sid.  28  f,   58.   104.   n;   ff.,   139  fi'. 


246 

mål  ?  Skall  icke  framtiden  anse  åtskilligt  för  lappri,  hvarpå 
vi  lägga  vikt  ?  Tiden  nöter  upp  sina  skor  liksom  den  en- 
skilde sina.  Jag  vill  visst  icke  göra  mig  skyldig  till  den 
förebråelsen  att  hafva  förkastat  det  gamla,  som  duger;  men 
jag  är  likaså  rädd  för  den  att  hafva  bibehållit  det  odug- 
liga».^ Reuterdahls  lösen  var,  såsom  vi  höra,  icke  restaura- 
tionsteologiens :  tillbaka  till  det  gamla,  utan  ett  reformato- 
riskt: framåt  i  sträfvan  efter  allt  klarare  insikt. 

När  han  kastar  en  blick  tillbaka  på  den  föregående  pro- 
testantiska teologiens  utveckling,  uttalar  han  också  oförbe- 
hållsamt, hurusom  han  kände  det  ortodoxa  systemets  öfver- 
vinnelse  såsom  en  befrielse.  »Vi  frukta  icke»,  säger  han, 
»att  erkänna  det  goda  och  hälsosamma,  som  tillskyndades 
mänskligheten  därigenom,  att  den  protestantiska  papismen 
blef  förjagad».-  Dennas  lärobegrepp  hade  velat  vara  »all- 
rådande  och  således  äfven  hålla  vetenskapen  i  bojor».  Ty 
»det  begrepp,  i  hvilket  den  protestantiska  tron  uttalat  sig, 
ville  icke  blott  vara  ett  trosbegrepp,  utan  också  den  teolo- 
giska vetenskapen  in  nuce,  således  en  sammanfattning  af 
dogmatiken,  en  källa  och  en  norm  för  exegetiken,  ett  resul- 
tat af  kyrkohistoria,  och  en  proba  på  all  filosofi.»'''  Reuter- 
dahl  vill  ej  direkt  anklaga  Luther  härför.  »Det  vore  en  oför- 
rätt mot  den  store  mannen  att  säga,  det  han  gynnade  läro- 
begreppets herravälde»,  men  »omständigheterna  gjorde,  att 
han  med  sin  ynnest  måste  omfatta  många,  hvilka  i  trosbok- 
stafven  funno  den  enda  sanningen  och  saligheten».  Gent 
emot  dessa  »rigorister»  låter  Reuterdahl  den  af  honom  högt 
beundrade  Melanchton  stå  såsom  »en  i  intet  hänseende  för- 
aktlig motståndare»,  representant  »ej  blott  för  vetenskap- 
ligheten i  allmänhet  utan  ock  för  den  fria  teologiska  veten- 
skapligheten i  synnerhet  ».4     Han  fäller  skarpa  ord  om  den 

'  Bref  till  C.  F.  af  Wingård  26  febr.  1832,  se  K.  H.  Ä.   170. 

-  Th.  Q.  1829,  III  sid.  31. 

'  Om  det  theol.  Stud.,  sid.  63;  följande  framställning  af  R:s  be- 
dömande af  protestantismens  utveckling  är  hämtad  ur  samma  skrift,  sid. 
63-67. 

*  Jmfr  ofvan  sid.   103. 


247 

segrande  »rigoristiska»  teologien.  Visserligen  har  han  allt- 
för god  historisk  blick  för  att  frånkänna  denna  all  nytta: 
»det  var  kanske  godt,  att  den  i  sjuttonde  och  en  del  af  det 
adertonde  seklet  icke  dukade  under;  den  var  möjligtvis  det 
enda  medlet  att  göra  papistisk  illfundighet  och  mystiskt 
svärmeri  oskadliga ».  Men  å  andra  sidan  var  den  i  teolo- 
giskt hänseende  »tämligen  ofruktbar.  Något  annat  än  dog- 
matik var  icke  teologien,  och  dogmatiken  var  nästan  ingen- 
ting annat  än  skolastiskt  käbbel  om  definitioner  och  distink- 
tioner. Och  såsom  härigenom  allt  egentligt  vetande  mörda- 
des, så  var  det  ock  fördärfligt  för  fromhetens  lif.  Luther 
skulle  sannerligen  hafva  varit  likaså  oblidkeligt  sträng  mot 
i/ide  seklets  så  kallade  lutheranism,  som  han  var  emot  det 
1 6:  des  papism». 

Reuterdahls  sympatier  följa  afgjordt  oppositionen  mot 
ortodoxien.  Calixtus  lyckades  visserligen  icke  mycket  åstad- 
komma med  sina  goda  intentioner.  Men  »Pietister  och  Wol- 
fianska  teologer»  bidrogo  »till  den  protestantiska  skolasti- 
cismens  undergång»,  ehuru  teologien  af  båda  endast  hade 
»negativ  vinst».  Såsom  den  egentlige  reformatorn  betrak- 
tar Reuterdahl  Semler,  och  han  konstaterar  med  glädje  den 
följande  tidens  växande  teologiska  lifaktighet  samt  inten- 
siva arbete.  »Teologien  växte  allt  mer  och  mer  i  flera  rikt- 
ningar och  fick  den  vidd  och  den  härliga  gestalt,  som  den 
1  dag  äger.  Och  dock  är  den  ännu  icke  på  långt  när  fullän- 
dad ;  den  har  också  mycket  både  gammalt  och  nytt,  som 
kanske  bör  bortskäras;  men  i  det  hela  sträfvar  hon  till  det 
bättre,  fastän  sträfvandet  går  långsamt  och  stundom  under 
bitter  kamp.  På  den  teologiska  himmelen  som  på  hvar  och 
en  annan  finnas  digra  skyar,  men  mellan  dessa  framtitta 
ock  stjärnor,  stjärnor  af  hvarje  storlek,  från  den  första  till  den 
sista,  och  den,  som  blott  ser  moln,  den  har  molnen  i  sitt  eget 
öga».  Reuterdahl  känner  lif  ligt,  att  han  själf  lefver  i  en  teo- 
logiskt rik  period. 

Detta  Reuterdahls  bedömande  af  den  protestantiska 
teologiens   utveckling   visar,   redan   det,   att   han   för   sin   del 


248 

icke  var  hägad  att  instämma  i  det  vanliga  fördömandet  af  r  ä- 
t  i  o  n  a  I  i  s  m  e  n  utan  någon  som  helst  reservation.  Han  vet  sig 
genom  sin  anslutning  till  Schleiermachers  nya  insikt  stå  i 
bestämd  opposition  till  riktningen  och  uttalar  detta  vid  mån- 
ga tillfällen  ;i  men  å  andra  sidan  säger  han  bestämdt  ifrån 
att  han  icke  har  lust  att  instämma  i  något  anatema  öfver  ra- 
rationalisterna.2  Tvärtom  har  den  härskande  fördömelselu- 
stan vållat,  att  han,  reagerande  mot  densamma,  snarare  känt 
sig  hågad  att  i  recensioner  af  rationalistisk  litteratur  och  an- 
norstädes säga  ett  eller  annat  ord  till  rationalismens  försvar. 
I  en  recension  från  1830  skrifver  han  :  »som  vanligt  lägges  ne- 
ologerna  åtskilligt  till  last,  hvarifrån  det  icke  kan  vara  Rec  :s 
mening  att  fritaga  dem.  Han  medgifver  gärna,  att  deras 
förfarande  icke  blott  var  obetänksamt,  utan  äfven  fåvitskt 
och  ofta  i  hög  grad  förvridet.  Men  det  oaktadt  känner  han 
sig  ofta  frestad  att  säga  ett  ord  till  deras  beröm.  Det  före- 
kommer honom  ovedersägligt,  först  och  främst  att  de  ganska 
kraftigt  bidrogo  till  förstörandet  af  mångfaldig  förvillelse, 
mångfaldig  förryckthet,  som  före  dem  gällde  för  oomkull- 
stötlig  sanning,  och  sedermera  att  de  just  härigenom  gjorde 
det  möjligt  för  en  bättre  msikt  att  göra  sig  gällande.  Men 
nu  synas  icke  förvillelsen  och  förrycktheten  vara  af  det  utom- 
ordentligt stora  värde,  att  deras  förstörare  förtjäna  att  öfver- 
hopas  med  försmädelse  och  hån,  eller  den  bättre  insikten  sä 
obetydlig,  att  icke  den,  som  beredt  dess  möjlighet,  må  veder- 
faras någon  ära.  Om  de  så  kallade  neologerna  gmgo  för 
långt,  om  de  läto  villkorlighet,  platthet  och  den  oförståndi- 
gaste förståndighet  behärska  sig,  så  må  detta  tjäna  oss  till 
varning,  men  icke  hindra  oss  att  erkänna  de  verkliga  för- 
tjänster, de  ägde  både  af  bibeltolkning  och  all  annan  teologi. 
Vi  vilja  icke  neka,  att  de  ägde  de  dem  tillagda  felen  och 
mycket  annat,  som  mot  dem  anföres;  vi  vilja  icke  ens  försöka, 
hvilket  väl  utan  så  stor  svårighet  skulle  kunna  verkställas,  att 


'    T.   e.K,  Th.  Q.  1828,  II,  sid.  20  f.   III  sid.  80;  Th.  Q.   1840,  sid. 
348;  Inl.  t.  Theol.,  sid.  33,  117. 
»  Th.  Q.   182S,  III,  sid.  80. 


249 

i  vackrare  ord,  men  likväl  utan  att  gå  sanningen  för  nära, 
framställa  deras  åtgärder:  vi  vilja  blott  erinra  om  det  mång- 
faldiga goda,  som  de,  tämligen  taktlöst,  förvärfvat  oss.w^ 

Reuterdahl  återkommer  ofta  till,  att  rationalismen  för- 
tjänar ett  tack,  därför  att  den  genom  sitt  vetenskapliga  forsk- 
ningsnit- blottat  många  ohållbara  föreställningar  i  det  gamla 
systemet  och  sålunda  röjt  väg  för  en  ny  och  riktigare  in- 
sikt,-' fastän  han  därvid  ingalunda  förnekar,  att  »den  makt, 
som  började  undanrödja  dessa  föreställningar,  var  sämre  än 
den,  som  upprätthöll  densamma».-*  För  att  diimpa  suprana- 
turalismens  och  rationalismens  ömsesidiga  fiendskap  påpekar 
han  därjämte  —  och  med  rätta  —  att  de  båda  riktningarna 
från  en  sida  sedt  befinna  sig  i  samma  teologiska  utvecklings- 
linje. De  rationalistiska  meningarna  »innehålla  oändligen 
mycket  mindre,  de  äro  oändligen  mycket  fattigare  än  de 
supranaturalistiska»,  men  de  äro  »icke  så  väsentligen  skilda» 
från  dessa. ^  Hvad  Reuterdahl  här  åsyftar  är,  att  de  båda 
ha  samma  intellektualistiska  uppfattning  af  religionsinnehål- 
let. »Samma  sens  commun»  —  säger  han  —  »som  medgifver 
supranaturalisten  att  vidblifva  hvad  han  kallar  uppenbarelse, 
förmår  rationalisten  att  därtill  lämna  sitt  samtycke.»^  Slut- 
ligen hänvisar  Reuterdahl  i  fråga  om  de  båda  riktningarnas 


-  Th.  Q.  1830,  II,  sid.  71. 

'  Th.  Q.  1829,  III,  sid.  40  —  .\fven  en  sådan  ärkerationalist  som 
Paulus  i  Heidelberg  undfägnas  med  ett  erkännande  för  sitt  forskningsnit. 
R.  skrifver  om  hans  Leben  Jesu:  >OgiIlar  man  också  å  ena  sidan  det 
myckna  villkorliga,  som  Förf.  antager  såsom  bestämdt,  och  förundrar 
man  sig  öfver  hans  stora  dristighet  att  af  saker,  öfver  hvilka  ett  full 
ständigt  ljus  för  ingen  dödlig  uppgått  eller  kan  uppgå,  lämna  framställ- 
ningar, som  icke  äro  mindre  detaljerade,  än  om  Förf.  varit  en  af  de 
hufvudsakligaste  deltagarne,  så  kan  man  å  andra  icke  annat  än  hålla 
honom  räkning  för  den  stora  oförtrutenhet,  hvarmed  han  efterforskar 
allt,  och  den  ovanliga  om  också  onyttiga  och  för  långt  drifna  skarpsin- 
nighet, som  utmärker  hans  efterforskningar 5.  —  Th.  Q.  1828,  III,  sid.  78. 

'  Jmfr  ofvan  sid.   117  och   140. 

'  Inl.  t.  Theol.,  sid.  53. 

*  Th.  Q.  1829,  III,  sid.  39. 

«  Th.  Q.   1828,  II,  sid.  61. 


-'50 

inbördes   strid   gärna   på   den   betydelse,   som   deras   nötning 
mot  hvarandra  haft  för  teologiens  utveckling. i 

I  en  uppsats  från  1840  om  pietismen  konstaterar  Reuter- 
dahl,  att  det  teologiska  läget  på  senare  tid  förändrats.  »De 
stridande  hufvudpartierna  hafva  under  de  senaste  åren  för- 
ändrat namn,  ställning,  stridsämne,  stridssätt  och  kanske  ännu 
andra  tillhörigheter».  Rationalister  och  supranaturalister  ha 
af  lösts  af  spekulative  och  pietister,  hvilka  senare,  om  de  själfva 
ge  sig  något  namn,  kalla  sig  »fornkristne,  äkta  kristne  ».^  Från 
sin  ståndpunkt,  h vilken  han  själf  kallar  den  historiska,  kände 
Reuterdahl  sig  stå  i  en  bestämd  opposition  mot  båda  dessa 
partier  och  inlät  sig  också  under  de  närmast  följande  åren 
upprepade  gånger  på  kritik  af  deras  åskådningar.  Mest 
fientligt  sinnad  var  han  därvid  mot  den  spekulativa  teolo- 
gien ;  mot  denna  föllo  hans  skarpaste  ord.  Dock  vållade  si- 
tuationen 1  Sverige,  att  hans  vidlyftigaste  debatt  kom  att 
utkämpas  med  den  »pietistiska»  riktningen.  Genom  de  an- 
grepp, för  hvilka  han  blef  utsatt  af  denna  riktnings  anhän- 
gare, föranleddes  han  att  närmare  utveckla  och  precisera  sin 
ställning  till  densamma. 

Redan  i  sitt  tidigare  skriftställen  under  quartalskriftens 
första  dagar  hade  Reuterdahl  tagit  afstånd  från  den  unga 
spekulativa  teologien.  »Bestämdare  än  med  orto- 
doxien) är  väl»,  säger  han,  »vår  strid  med  en  del  af  tidens 
filosofer,  dem  nämligen,  som  göra  förnuftet,  kunskapsförmå- 
gans högsta  potens,  icke  blott  till  allt  andeligt,  utan  ock  till 
allt  gudomligt  och  således  icke  utan  såsom  underordnad  er- 
känna någon  annan  funktion  än  förnuftets  ».^  Af  ståndsta- 
gandet sker  vid  denna  tid  alltid  i  erkännsamma  ordalag.  Med 
hänvisning  därtill  att  »filosofien  icke  är  det  vapen,  hvarmed 
Gudar  kunna  försvaras»,  tror  Reuterdahl  visserligen  icke,  att 
de  spekulativa  systemen  tjäna  till  det,  som  de  åsyfta,  nämligen 
att  upprätthålla  kristendomen,  därigenom  att  de  vindicera  åt 

^  T.  ex.  Th.  Q.  1829,  I,  sid.   19  och  II.  sid.  61. 

-  Th.  Q.   1840,  sid.  275. 

"  Th.  Q.   1828,  II,  sid.  32,  jmfr  1829,  I,  sid.  21  flf.  samt  ofvan  sid.  63. 


251 

den  en  objektiv  och  inför  det  eviga  förnuftet  alltid  bestående 
sanning.  Men»  —  tillägger  han  —  »det  oaktadt  förtjäna  de, 
så  väl  för  detta  i  sanning  icke  oheliga  syftemål,  som  för  det  in- 
re värde,  de  kunna  äga,  all  aktning».^  Med  kanske  större  erkän- 
nande, men  på  samma  gång  på  goda  skäl  afböjande  talar  han 
1837  i  sin  »inledning  till  theologien»  om  den  spekulativa  teolo- 
gien. »De  filosofiska  åsikterna  och  särskildt  den  hegelska 
uppträda  med  stora  anspråk.  Onekligen  ligger  också  något 
stort  i  det  företaget  att  göra  anden  till  herre  och  mästare  öfver 
allt,  att  låta  andens  verklighet  vara  den  enda  verkligheten,  och 
att  låta  anden  fatta  allt,  därföre  att  den  är  allt.  Det  är  ock 
mer  än  sannolikt,  att  denna  enkelt  stora  åsikt  förr  eller  se- 
nare, 1  den  hegelska  gestalten  eller  i  någon  annan  genomskin- 
ligare,... skall  blifva  alla  de  klarare  seendes.  Men  detta 
hindrar  oss  icke  att  hafva  betänkligheter  vid  det  samman- 
smältande af  religion  och  filosofi,  som  den  filosofiska  åsik- 
ten hittills  fordrat.  Vi  tro,  att  principen  går  för  långt,  då 
den  vill  finna  icke  blott  sig  själf,  utan  ock  hela  sin  egen  de- 
taljerade utveckling  i  de  religiösa  företeelserna,  likasom  vi 
tro,  att  det  historiska  1  dessa  och  därigenom  också  de  själfve 
lida  våld  genom  det,  att  de  uppskrufvas  till  förnuft  och 
allmänt  vetande  ».- 

Men  ifrån  denna  tid  bli  omdömena  allt  skarpare  och 
skarpare.  I  en  uppsats  från  1840  framhåller  han  visserligen, 
att  man  »1  några  hänseenden»  bör  »buga  sig  för»  den  spe- 
kulativa riktningen,  nämligen  på  grund  af  dess  allmänna 
sträf vande .. .  »att  begripa  allt,  att  finna  sanningen  i  allt» 
samt  på  grund  af  »det  vapen,  med  hvilket  den  arbetar,  tan- 
kens skarpa  svärd,  hvarmed  den  bortrensar  mångfaldigt 
dödkött,  mångfaldig  ruttenhet  och  oduglighet».''  Men  å  an- 
dra sidan  framläggas  skarpa  anklagelser:  den  spekulativa 
teologien  »respekterar  alltför  litet  den  historiska  kristendom, 
som  hon  vill  göra  till  en  sanning»  —  något  som  exemplifieras 


'  Th.  Q.  1829,  I,  sid.  25. 
-  Inl.  t.  theol.,  sid.  63  f. 
'  Th.  Q.   1840,  sid.  276  f. 


252 

med  dess  behandling  af  gudsbegreppet,  trinitetsläran  och 
kristologien  —  vidare  fattar  den  det  onda  hor.  människan 
såsom  »en  blott  negation,  som  kan  upphäfvas  af  hennes  egna 
positioner».  Efter  dessa  utan  tvifvel  väl  berättigade  invänd- 
ningar slutar  Reuterdahl  med  en  beskyllning  för  bristande 
ärlighet  i  fråga  om  metoden.  »Då  den  spekulativa  teologien 
nyttjar  den  gamla  kristendomens  termer  såsom  sina  egna, 
så  leker  den  med  ord,  så  nyttjar  den  gamla  ord  för  beteck- 
nande af  ny  sak,  så  ger  den  anledning  till  den  förvillelse, 
att  gammal  sak  är  räddad,  därigenom  att  dess  uttryck  äro 
behållna,  men  hafva  fått  en  annan  betydelse.  Genom  ett 
sådant  förfarande  kan  den  icke  förtjäna  stort  beröm  för  är- 
lighet». Ärligare  var,  säger  Reuterdahl,  dess  »moder,  den 
hegelska  filosofien»  och  »dess  sidoanförvant  rationalismen».^ 
Dessa  anklagelser  mot  de  spekulatives  metod  återkomma 
i  hans  följande  polemik  med  förnyad  styrka.  Två  år  senare 
skrifver  han  härom:  »hvarje  kristlig  dogm  lägges  i  degeln 
och  omskakas  och  omsmältes,  tills  den  blifvit  det  filosofiska 
quodlibet,  som  köksmästaren  vill  hafva  fram  i  dagen.  Och 
därmed  skall  den  gamla  egendomliga,  formstarka  kristen- 
domen vara  förklarad,  vara  frälsad  ?  Vi  tro  det  icke.  Och 
af  de  i  sin  kristendom  lefvande  tros  det  lika  så  litet,  som  den 
i  rättrådighet  och  fromhet  lefvande  tror,  att  rätten  är  frälsad  af 
sofisten,  för  det  att  denne  med  formalistiska  vändningar  kan 
försvara  en  uppenbar  orätt.  »^  I  en  annan  uppsats  från  sam- 
ma år,  1842,  om  »tidens  religiösa  och  dogmatiska  ytterlig- 
heter» skiljes  mellan  tvenne  olika  läger  inom  den  »spekulativt- 
universella»  ytterligheten.  Det  ena  förvisar  religionen  till 
nattens  och  dimmornas  rike,  förklarar  Kristus  för  en  myt  och 
»öfverändakastar  all  historia.»  Denna  åskådning  har,  till- 
lägger Reuterdahl,  hos  oss  blifvit  »packets  filosofi».  Det 
andra  lägret,  som  »synes  vara  mindre  fientligt  mot  kristen- 
domen», vill  genom  dess  begripande  göra  den  till  sanning  — 
något  som  väl  kan  vara  godt  i  fråga  om  »kristendomen  i  dess 


'   Ibm..  sid.  278  f. 

'  St.   Kr.   Not.   1842,  sid.  94. 


253 

allmänhet»,  men  är  betänkligt  med  af  seende  pä  »särskild- 
heterna».  Den  nyare  filosofien  blir  världens  Kristus  i  högre 
grad  än  Jesus  af  N åsaret ;  det  är  fara  värdt,  att  lifvet  för- 
svinner ur  en  kristendom,  som  »genomtränges »  på  detta  sätt. 
Den  senare  riktningen  hyser  större  aktning  för  kristendomen, 
den  förra  åter  visar  mer  mod  och  ärlighet  —  låt  vara  »tem- 
pelförstörarens  mod  och  stråtröf vårens  ärlighet».^  Dock  stå 
de  i  grunden  hvarandra  mycket  nära,  och  Reuterdahl  låter 
omdömet  om  båda  falla  hårdt.  Han  har  visserligen,  såsom  i 
det  följande  skall  visas,  grava  anmärkningar  också  mot  den 
andra  »ytterligheten»,  den  »partikularistiska»;  men  gällde  det 
ett  val,  säger  han,  valde  han  ändå  obetingadt  denna.  Den 
är  »blott  genom  sin  ensidighet  och  inskränkthet  felaktig  ».- 
Den  har  sant  kristligt  ursprung  och  kan  möjligen  återfå  deji 
kristliga  art,  som  den  förlorat ;  den  filosofiska  kristendomen 
däremot  anse  vi  för  ingen  eller  hart  när  ingen.»'' 

Allra  mest  oförsonligt  fientligt  uttalar  Reuterdahl  sig  i 
de  dogmatiska  föreläsningarna.  Ännu  här  talar  han  visser- 
ligen om,  att  den  spekulativa  teologiens  sträfvande  är  »be- 
rättigadt  till  aktning»,^  men  ingen  kan  säga,  att  hans  eget 
bedömande  af  densamma  röjer  mycket  af  denna  aktning. 
»Därmed  att  den  behåller  några  termer»,  säger  han,  »är  sa- 
ken icke  behållen.  Det  enda  behållna  är  förnuftet,  det  sig 
själf  till  allhet  uppskattande  och  således  all  värld  förnekande 
förnuftet.  Då  världen  sålunda  förnekas,  hvarföre  hafva  nå- 
gon ömhet  med  termerna  ?  Jag  för  min  del  ser  många  gånger 
hellre  en  teologi,  som  uppenbart  förnekar  Kristus  och  hånar 
kristendom  och  sönderspränger  kristlig  kyrka,  än  den  fega 
och  hycklande  gestalt,  som  i  våra  dagar  icke  vågar  att  öfver- 
gifva  den  gamle  mästaren,  som  således  kläder  sig  i  harts 
färger  och  uppsticker  hans  fana,  men  som  i  hjärtat  dock 
ingalunda   erkänner    Kristus   utan   blott    förnuftet.»      Längre 


'  St.  Kr.  Not.   1842,  sid.    139  f. 

»  Th.  Q.   1840,  sid.  283. 

•"'  St.  Kr.  Not.  1842,  sid.   147, 

*  Jmfr  ofvan  sid.   162. 


254 

fram  heter  det:  »tidens  bemödande  att  förmedla  kristendom 
är  —  medvetet  eller  omedvetet  —  ett  bemödande  att  för- 
störa den.))i 

Den  växande  ovilja,  hvarom  ofvan  anförda  uttalanden 
vittna,  har  utan  tvifvel  sin  egentligaste  grund  i  den  hegelska 
vänsterns  vid  denna  tid  framträdande  ytterliga  radikalism. 
Reuterdahl  fick  bevittna,  huru  denna  i  Strauss',  L.  Feuer- 
bachs  och  B.  Bauers  skepnader  fullkomligen  krossade  den 
illusionen,  att  den  hegelska  filosofien  skulle  kunna  uppträda 
såsom  en  kristendomens  räddarinna.  Han  säger  också  på  ett 
ställe  om  Bauer  och  Feuerbach,  att  vi  genom  dem  fått  veta, 
»hvad  barn  som  uppvuxit  af  en  moder,  hvilken  visserligen  för- 
de kristligt  språk  på  läpparne,  men  omöjligen  kan  hafva  varit 
den  rätta  kristendomen,  då  barnet  numera  sätter  dolken  på 
kristendomens  hjärta.»-  Därjämte  har  det  gifvetvis  inverkat 
på  Reuterdahl,  att  alster  af  denna  hegelianismens  teologiska 
bankruttförklaring  började  spridas  i  Sverige^  och  tycktes 
vinna  något  gehör.  Om  och  i  hvad  mån  åter  E.  G.  Brings 
moderata  och  hufvudsakligen  formella  hegelianism,  hvilken 
uppfordrade  M.  E.  Ahlman  till  ifrig-  opposition,  bidragit  till 
att  skärpa  tonen  i  Reuterdahls  polemik  må  lämnas  därhän. 

Större  betydelse  än  detta  bekämpande  af  spekulativ 
teologi  har  emellertid  Reuterdahls  tämligen  långvariga  och 
heta  debatt  med  representanter  för  den  andra  af  »tidens 
ytterligheter»,  som  han  med  olika  namn  kallar  den  pieti- 
stiska», »metodiska»,  eller  »partikularistiska».  Dessa  namn, 
som  kunna  sluta  många  skiftande  företeelser  inom  sig,  ge 
ingen  bestämd  hänvisning  på,  hvaråt  Reuterdahl  syftar  med 
sin  polemik.  Detta  blir  först  klart  genom  en  del  bestämningar 
i  hans  karakteristik  af  ifrågavarande  åskådning,  samt  ge- 
nom den  opposition,  som  riktades  mot  honom. 

^  Dogm.  förel.,  inledn. 

'  St.  Kr.  Not.   1841,  sid.  256. 

*  Så  utkom  vid  denna  tid  (1841)  arbetet  »Strauss  och  evangelierna>, 
utgörande  en  öfversättning  af  ett  tarfligt  tyskt  arbete  med  en  af  Stra- 
uss' sämre  eftersägare  som  författare.  Boken  blef  föremål  för  tryckfri- 
hetsåtal. 


255 

Första  gången  Reuterdahl  direkt  vänder  sig  mot  denna 
andra  »ytterlighet»  är  183g  i  en  uppsats,  betitlad  »om 
rörelse  och  stillastående  i  några  af  fäderneslandets  viktigaste 
frågor».^  Han  talar  här  om  det  goda  tecken,  som  på  se- 
nare tid  visat  sig  genom  en  allvarlig  stämning  med  varmt 
bemödande  om  sann  och  verklig  kristendom.  »Men  här  och 
där  har  denna  rörelse»,  säger  han,  »urartat  och  antagit  en 
karaktär,  som  vi  icke  kunna  anse  för  god.»  Den  har  visat  sig 
såsom  en  »rigorism,  som  icke  är  evangelisk » ;  i  afseende  på 
läran  har  den  »velat  proklamera  en  mikrologisk  ortodoxi,  som 
för  vår  tid  omöjligen  kan  vinna  ett  sant  lif,  och  i  afseende  på 
sinnesbeskaffenheten  och  sinnesförändringarna  en  metodism, 
till  hvilken  samhället,  folket  omöjligen  låter  bekväma  sig». 
Reuterdahl  fruktar  för  riktningen,  dels  därför  att  den  icke  är 
»naturlig»,  »biblisk»,  eller  »kristlig»,  ty  bibel  och  kristendom 
fordra  icke  något  så  »konstigt»,  »omänskligt»  och  »bar- 
bariskt»; och  dels  därför  att  kristendomens  fiender  antag- 
ligen skola  begagna  sig  af  förvillelserna  och  orimligheterna.- 

Quartalskriften  för  följande  år  inledes  med  en  uppsats 
på  25  sidor  »om  religiös  metodism».  Här  ingår  Reuterdahl 
utförligare  på  den  angripna  riktningens  egendomligheter  och 
svagheter.  Metodismen  tages  härvid  icke  i  dess  vanliga 
betydelse,  såsom  syftande  på  den  från  England  utgångna 
rörelsen,  utan  i  en  »allmännare  mening»  såsom  betecknande 
den  åskådning,  hvilken  anser,  att  omvändelsen  nödvändigt 
måste  ske  »på  ett  visst  och  bestämdt  sätt,  på  en  enda  väg, 
efter  en  metod,  som  är  noggrant  uppgjord  och  som  icke  får 
förändras. » 

Hufvudpunkten  1  den  positiva  åskådning,  som  Reuter- 
dahl utvecklar  gent  emot  »metodismen»,  är:  »omvändelsen 
är  1  grunden  en  enda  . . .,  men  den  verkställes  pä  oräkneligt  och 
obestämbart  olika  sätt.»  Han  hänvisar  till  hvad  det  be- 
tyder att  födas  inom  kristendomen  och  genom  dopet  inledas 
till  det  kristliga  lifvet  och  fastslår,  att  vi  aldrig  ha  rätt  att 


»  Th.  Q.  1839.  sid.  193—256. 
*  Ibm.,  sid.  249  f. 


256 

anse  en  kristen  för  alldeles  oomvänd.  »I  djupet  af  hvarje  ut- 
koradt,  d.  ä.  hvarje  kristens  hjärta,  ligger  det  en  gnista  af  nåd 
och  tro,  som  kan  uppblåsas  till  gudomlig  eld.»  Alla  hafva 
vi  syndat,  men  mellan  uppsåtliga  och  ouppsåtliga,  mellan 
dödliga  och  förlåtliga  synder  kan  ingen  sträng  skillnad  upp- 
dragas, lika  litet  som  man  kan  »skilja  människorna  i  goda 
och  onda».  »All  synd  är  dödlig  och  oförlåtlig,  ty  den  af- 
bryter  den  gudomliga  ordningen,  det  gudomliga  lifvet;  all 
synd  är  förlåtlig,  ty  denna  ordning,  detta  lif  kan  återställas. 
Den  ena 'synden  är  som  den  andra:  ett  afbrott  från  det  and- 
liga lifvet.»  Ställningen  blir  alltså  denna:  »i  hvad  fall  som 
helst  behöfves  ett  tillknytande  af  nåden ;  i  intet  fall  är  nådens 
tråd  att  anse  som  alldeles  förlorad.»  Syndens  förekomst 
hos  den  kristne  kräfver  en  ständig  bättring,  en  oafbruten  om- 
vändelse. 

I  fråga  om  denna  omvändelse,  detta  »tillknytande  af 
nåden»  vill  Reuterdahl  sedan  med  all  makt  häfda  möjlig- 
heten och  förekomsten  af  olika  typer.  Omvändelsen  är  vis- 
serligen »till  väsendet  enahanda»,  men  dock  »efter  de  yttre 
och  inre  förhållanden,  med  hvilka  den  står  i  förbindelse,  till 
gestalten  mycket  omväxlande».  Han  lägger  särskild  vikt  vid. 
att  omvändelsen  såväl  kan  hafva  karaktär  af  ett  tillväxande 
som  af  ett  genombrott.  I  senare  fallet  bemärker  människan 
»det  hufvudsakliga,  dock  icke  det  enda  omvändelsemomentet 
1  sin  lefnad,  det  momentet,  som  har  helgelse,  ehuru  icke  en 
oafbruten  eller  ingen  ytterligare  omvändelse  behöfvande 
helgelse  med  sig.»  Så  var  fallet  med  Paulus  och  Petrus. 
Men  ett  bestämdt  genombrottsmoment  behöfver  icke  be- 
märkas; Reuterdahl  hänvisar  till  Johannes'  och  Jakobs  per- 
sonligheter. 

Från  denna  utgångspunkt  framställde  Reuterdahl  nu 
sina  anmärkningar  mot  »metodismen».  Den  första  rör  dess 
uppfattning  af  det  mänskliga  fördärfvet.  Den  anser,  »att 
hela  mänskligheten  med  hvarje  dess  individ,  ej  mindre  de  af 
döpelsens  nåd  delaktige  än  de  andre,  äro  i  grund  fördärf- 
\ade;  den  anser  detta  fördärf  så  radikalt,  att  totala  förvand- 


25/ 

lingar  behöfvas,  hvilka  måste  komma  helt  och  hållet  utifrån 
och  ej  finna  något  inom  människan,  sum  genom  dem  kan 
anses  fortsättas;  den  uppfyller  mänskligheten  och  hvarje  dess 
individ  med  onda  andar,  hvilka  blott  genom  ett  slags  gröfre 
eller  finare  exorcismus  kunna  öfverväldigas.»  Reuterdahl  sä- 
ger sig  visst  icke  vilja  »deificera»  mänskligheten,  men  vill  ej 
förklara  fördärfvet  så,  att  denna  »diaboliseras».  »Så  mycket 
diaboliskt  där  v^erkligen  är  hos  denna,  så  är  den  dock  icke  till 
alla  dess  delar,  i  rot  och  stam  och  grenar,  diabolisk».  Mänsk- 
ligheten har  druckit  djupt  ur  syndens  bägare,  men  har  ock 
smakat  på  nådens  och  rättfärdighetens.  »Och  de  droppar 
den  af  den  senare  njutit  anse  vi  icke  vara  förlorade.» 

Den  andra  hufvudanmärkningen  är  denna:  »metodismen» 
anser,  att  Gud  blott  på  en  väg  kan  återföra  människan  till  sig, 
och  »vägordningen  anser  den  hafva  i  sin  hand.»  Denna 
ordning  kan  ta  sig  uttryck  i  vissa  yttre  saker  såsom  kläde- 
dräkt, talesätt  m.  m. ;  icke  sällan  påyrkas  en  sabbatolatri,  som 
är  judisk  och  icke  kristlig,  samt  en  bibliolatri,  som  »urgerar 
bibelns  bokstäfver»  i  stället  för  att  »lägga  vikt  på  det  viktiga, 
men  lämna  det  öfriga  i  sitt  värde».  »Metodismen»  kräf- 
ver  vidare  absolut  likhet  i  fråga  om  lärobegreppet  utan  att 
besinna,  att  kristendomen  måste  uttala  sig  i  olika  formler, 
samt  uppgör  slutligen  en  bestämd  nådesordning,  »mer  eller 
mindre  systematiskt,  mer  eller  mindre  konstigt».  Denna 
»får  än  flere  än  färre  actus,  och  i  dess  actus  sättas  än  flere 
än  färre  gradus.  Huru  den  ena  gradus  efter  den  andra  upp- 
nås, bestämmes  med  noggrannhet.  Och  de,  som  anse  sig 
vara  satta  till  uppsyningsmän  öfver  tillämpningen,  veta  med 
noggrannhet,  när  den  ena  och  när  den  andra  graden  är 
uppnådd.  Det  hela  blifver...  mera  en  orden  än  en  ordning. 
Men  lifvet  är  ingen  orden.  Det  rättar  sig  icke  efter  konstigt 
om  ock  regelmässigt  och  någorlunda  följdriktigt  uppgjorda 
systemen  Den,  som  skall  behärska  det,  behöfver  mer  än 
abstrakt  logik.  Den,  som  skall  leda  det  andliga  lifvet,  be- 
höfver mer  än  ett  skarpt  begrepp  om  och  en  konstmässig  upp- 
ställning  af   ordo   salutis. »      Med    »metodismens»   nådesord- 

Aulén,   Reuterdahl.  17 


-\=i8 

ningslära  löper  man  fara  dels  att  »våldföra  den  mänskliga  na- 
turen, räta  de  linjer,  som  äro  ämnade  att  vara  krokiga,  kröka 
dem  som  kunna  vara  räta  »,  och  dels  att  framkalla  hyckleri  och 
bedrägeri,  i  det  människorna  lätt  kunna  förledas  att  tro  sig 
vara  i  besittning  af  sak,  när  de  blott  äro  herrar  öfver  ord. 

»Metodismen»  kan  visserligen  uträtta  mycket  godt, 
helst  i  en  löslig  tid,  och  den  bör  äras  och  välsignas  såsom 
hejdande  världens  flärd  och  fåfänglighet.  Men  därför  få 
ej  svagheterna  förbises.  Det  kan  visserligen  vara  en  härlig 
syn  att  se  en  enskild  eller  en  hel  församling  »troget  följa 
de  anvisningar,  som  en  med  bestämdhet  utbildad  och  med 
orubblig  fasthet  handlande  lärare  gifver,  och  sålunda  på 
dennes  ord  och  auktoritet  samt  efter  hans  art  varda  del- 
aktig af  kristligt  lif».  »Dock  veta  vi»  —  slutar  Reuterdahl 
—  »något  ännu  skönare,  nämligen  en  människa,  som  utan 
att  mörda  sin  mänskliga  och  individuella  natur,  hvilken 
med  alla  sina  brister  är  en  skänk  af  Gud,  låter  denna  oaf- 
låtligen  pånyttfödas  och  förädlas  af  Kristus,  samt  en  för- 
samling, i  hvilken  lärarne  allvarligt  och  ingripande,  men 
okonstladt  och  utan  egenmäktigt  tillämpande  af  deras  egna 
spetsfundiga  och  välmenande,  men  endast  för  en  mycket 
ringa  del  af  människosläktet  tillämpliga  läror,  hänvisa  till 
Kristum,  och  sålunda  låta  honom  och  icke  det  mänskliga  sy- 
stemet regera».^ 

Reuterdahls  skrift  väckte  ett  oerhördt  uppseende  och 
gaf  anledning  till  en  hel  rad  motskrifter,  af  hvilka  flertalet 
uppblandade  de  sakhga  anmärkningarna  med  personliga 
utfall  och  insinuationer.  Denna  opposition,  hvilken  hade  sitt 
hufvudkvarter  i  den  af  pastorsadjunkten  J.  Ternströin  i  Kri- 
stianstad utgifna  Nordisk  Kyrkotidning,  nöjde  sig  dock 
icke  med  enbart  motskrifter.  Det  gick  sä  långt,  att  Reuter- 
dahl med  anledning  af  ifrågavarande  lilla  afhandling  blef 
anklagad  för  kätteri  inför  Lunds  domkapitel.  Anklagare 
var  prosten   J.   J.   Thomaeus   i   Kristianstad.      Denne   inläm- 

^  Jmfr  för  ofvanstående  framställning  Th.  Q.  1840,  sid.  1—25,  fram- 
för allt  sid.   14—25, 


259 

nade  den  14  nov.  1840  till  biskopsämbetet  och  consistorium 
ecclesiasticum  i  Lund  en  skrift,  hvari  han  säger  Reuterdahls 
afhandling  stå  i  strid  med  den  dock  äfven  af  honom  be- 
svurna rena  evangeliska  läran  samt  gynna  åtskilliga  af  ra- 
tionalismens villfarelser.  Prosten  Thomaeus  uppräknar  10 
irrläriga  punkter,  hvilka  — •  »ibland  mycket  annat  i  mina 
ögon  anstötligt»,  tillägger  han  —  finnas  att  läsa  i  afhand- 
lingen.  Domkapitlet  ingick  emellertid  icke  på  någon  saklig 
granskning  af  prosten  Thomaei  anmärkningar;  det  beslöt 
den  25  nov.  1840,  att  dessa  skulle  till  ingen  åtgärd  föranleda, 
och  motiverade  detta  beslut  därmed,  att  åtal  enligt  tryck- 
frihetsförordningen icke  ägt  rum.i 

I  quartalskriftens  sista  häfte  för  1840  införde  Reuter- 
dahl  ett  »sändebref  till  prosten  m.  m.  hr  J.  J.  Thomaeus  och 
pastorsadjunkten  hr  Joh.  Ternström».  Här  granskar  han  så- 
väl Thomaei  anklagelseskrift  som  tre  i  Nordisk  Kyrkotidning 
införda  polemiska  artiklar;  den  första  af  dessa  var  skrifven 

^  Domkapitlet  behandlade  saken  den  21  och  25  nov.  1840.  När- 
varande vid  sammanträdet  den  21  nov.  voro:  biskop  Faxe,  domprosten 
Hellstenius,  prof.  Bergqvist  samt  teol.  adj:a  Reuterdahl  och  Pettersson. 
Sedan  Thomaei  skrift  upplästs,  afgaf  Reuterdahl  ett  utlåtande,  däri  han 
förklarade  sig  icke  skyldig  att  ingå  i  svaromål  på  Th:i  beskyllningar, 
såvida  icke  denne  enligt  tryckfrihetslagen  tilltalade  honom  inför  behörig 
domstol  —  i  föreliggande  fall  erkände  han  icke  Th.  utan  blott  domka- 
pitlet såsom  åklagare.  För  öfrigt  anmälde  R.  sig  jäfvig  att  handlägga 
saken  och  lämnade  därefter  sammanträdet.  Domkapitlet  uppsköt  be- 
handlingen af  ärendet  till  nästa  sessionsdag  för  att  till  dess  »närmare 
granska  Prosten  Thomaei  i  den  inlämnade  skriften  intagna  anmärkningar». 
Vid  följande  sammanträde  voro  närvarande :  Faxe,  Hellstenius,  Bergqvist 
Pettersson  samt  såsom  tillkallad  ledamot  Eloq.  Rom.  Prof.  Lindfors. 
Domkapitlet  affattade  då  följande  resolution:  »Då,  såsom  Prosten  Tho- 
maeus själf  anmält,  åtal  enligt  tryckfrihetsordningen  icke  ägt  rum  efter 
utgifvandet  af  Theologisk  quartalskrift  (första  häftet,  Lund  1840),  finner 
Consistorium  någon  åtgärd  i  anledning  af  de  anmärkningar  däremot, 
hvilka  innefattas  uti  nu  ifrågavarande  Prosten  Thomaei  skrift,  icke  kun- 
nat vidtagas,  utan  kommer  den  att  till  handlingarna  läggas,  skolande 
Consistorium  för  öfrigt  icke  underlåta  att,  i  afseende  på  stiftets  präster- 
skaps Religionsskrifter,  iakttaga  hvad  enligt  författningarna  vederbörs. 
—  Lunds  Domkapitels  brottmålshandlingar  1829 — 1843. 


200 

af  kyrkoherde  P.  G.  Ahnfelt,i  i  den  andra  igenkänner  Reu- 
terdahl  Thomaei  hand,  den  tredje  var  redaktionsartikel.  Det 
lugn  och  den  lidelsefrihet,  som  eljest  utmärker  Reuterdahls 
hela  skriftställareskap,  svek  honom  vid  detta  tillfälle;  hans 
sändebref  talar  obestridligen  i  en  något  öfverlägsen  och  hån- 
full ton  till  »herr  prosten»  och  »herr  pastorsadjunkten».  Med 
af  seende  på  själfva  kätterisaken  förklarar  han  här,  att  han 
visserligen  är  medveten  om,  att  vetenskapliga  misstag  måste 
förekomma  i  hans  afhandling,  men  skulle  domkapitlet,  enligt 
Thomaei  mening,  upptaga  till  behandling  vissa  ur  sitt  sam- 
manhang ryckta  såsom  felaktiga  ansedda  uttalanden  och 
»sententiera  öfver  vissa  uttrycks  större  eller  mmdre  vågsam- 
het»,  så  vore  detta  »att  bruka  våld  på  vetenskapen,  vanhedra 
kyrkan  och  åstadkomma  förvirring  i  staten».  Reuterdahl  vet 
med  sig,  att  han  icke  nekat  eller  förvrängt  någon  af  kyrkans 
grundläror.- 

Här  skall  nu  icke  bli  fråga  om  att  punkt  för  punkt  följa 
Thomaei  anklagelseskrift  —  hvilken  f.  ö.  röjer  mångfaldig 
missuppfattning  och  misstolkning  — -  och  därmed  upptaga 
den  kätterirannsakning,  som  det  lundensiska  kapitlet  tydli- 
gen gärna  sköt  ifrån  sig.  Intressantare  och  mera  fruktbäran- 
de är  att  se,  hvilka  hufvudanklagelserna  i  de  många  mot- 
skrifterna^  mot  Reuterdahl  voro.  Härigenom  skall  den  sak- 
liga differensen  mellan  de  båda  åskådningarna  klarare  fram- 
träda. 


^  Enligt  dennes  egen  uppgift  i  Studentminnen  I,  sid.  228. 

^  Th.  Q.  1840,  sid.  353  f.  —  R.  anser,  att  den  egentliga  anledningen 
till  Thomaei  anklagelse  varit  förbittring  öfver  att  han  blifvit  förbigången 
vid  en  utnämning,  hvartill  enligt  Th:i  mening  R.  skulle  medverkat. 
Th.  Q.  1840,  sid.  330  fif.  —  Thomaei  anklagelseskrift  mot  R.  finnes 
införd  i  dennes  sändebref  Th.  Q.  1840,  sid.  333 — 335. 

^  I  Nordisk  Kyrkotidning  förekomma  oppositionsskrifter  mot  R.  i 
följande  nummer:  1840,  n:r  42,  45,  50;  1841,  n:r  2,  3,  6,  9;  1842,  n:r  4;  1843, 
n:r  i ;  1844,  n:r  17.  De  senare  af  dessa  äro  dock  icke  direkta  följdskrifteraf 
R:s  afhandling  om  »metodism».  —  Den  mest  måttfulla  af  motskriftema 
mot  ifrågavarande  afhandling  är  en  i  Th.  Q.  1841,  sid.  241 — 275  af 
»Philalethes». 


201 

Bland  den  brokiga  mängd  anmärkningar  och  beskyll- 
ningar, som  göras,  kan  man  urskilja  trenne  ofta  förekom- 
mande, h vilka  representera  oppositiomens  hufvudargument. 

En  af  dessa  invändningar  rör  Reuterdahls  framställ- 
ning af  mänsklighetens  allmänna  tillstånd.  Han  beskylles 
däjvid  för  pelagianism.  Gent  emot  den  bild  Reuterdahl 
målat  framhållas  såsom  »metod ismens»  erfarenhet  i  fråga  om 
ett  allmänt  syndaelände  hos  vårt  släkte,  att  man  nödvändigt- 
vis måste  »utgå  från  den  åsikten,  att  hela  mänskligheten  med 
hvarje  dess  individ  är  i  grund  fördärfvad  och  att  detta  för- 
därf  är  radikalt.»^  Det  är  oriktigt  af  Reuterdahl  —  säger 
man  —  att  icke  vilja  göra  en  bestämd  åtskillnad  mellan 
dödliga  och  förlåtliga  synder^  samt  att  säga  nådens  tråd  i 
intet  fall  vara  alldeles  förlorad.  Vi  få  tvärtom  i  bibeln  veta 
bestämda  kännetecken  på  hvilka  som  äro  Guds  och  hvilka 
som  äro  djäfvulens  barn.^  De  anmärkningar,  som  låta  hän- 
föra sig  till  ifrågavarande  hufvudinvändning,  gå  ut  på  att 
upprätthålla  en  absolut  skillnad  mellan  omvända  och  oom- 
vända, hvilken  man  ytterst  grundade  på  den  gamla  arfsynds- 
lärans  strängt  fasthållna  formuleringar. 

I  sammanhang  härmed  står  den  andra  hufvudanmärk- 
ningen,  hvilken  vänder  sig  mot  Reuterdahls  skildring  af  om- 
vändelsen. Förändringen  måste  alltid  vara  »radikal.» 
Reuterdahl  synes  vilja  tala  om  den  mänskliga  naturens  för- 
ädlande i  stället  för  om  den  gamla  människans  dödande. 
»Hela  lifsträdet,  både  »rot,  stam  och  grenar»,  hemfaller  under 
Bibelns  dödsdom,  ty  innan  någon  själ  kan  inympas  i  Kristo, 
måste  hon  lösryckas  från  sin  onda  och  fördärfvade  jordmån, 
omplanteras  på  en  annan  grund  och,  såsom  skriften  säger, 
»blifva  ett  nytt  kreatur  och  delaktig  af  Guds  natur.  »"^  Reuter- 
dahl åter  förväxlar  de  trognas  dagliga  bättring  med  den  stora 


^  Nordisk  Kyrkotidn.  1840,  sid.  250;  jmfr  Th,  Q.   1841,  sid.  259  f. 

*  Nordisk  Kyrkotidn.   1840,  sid.  270;   1841,  sid.   18. 
^  Nordisk  Kyrkotidn.   1841,  sid.   19. 

*  Nordisk  Kyrkotidn.  1840,  sid.  253. 


202 

öfvergången  ifrån  andligt  mörker  till  andligt  Ijus.^  Den 
skillnad,  som  han  vill  uppställa  mellan  bättring  inom  och 
till  kristendomen,  är  godtycklig.-  Man  framkastar  den  be- 
skyllningen, att  Reuterdahl  blott  skulle  vilja  häfda  namn- 
kristendom,^  eller  uppkonstruerar  slutligen  en  fullkomligt  in- 
billad motsättning,  i  det  man  gent  emot  Reuterdahls  tal  om 
de  många  vägar,  på  hvilka  Gud  kan  föra  människan  till  sig, 
uppställer  den  satsen,  att  ingen  annan  väg  eller  ordning 
finnes,  »i  hvilken  saligheten,  kan  vinnas  än  omvändelsens  eller 
bättring  och  tro»,*  något  som  Reuterdahl  aldrig  förnekat. 

En  tredje  starkt  betonad  invändning  göres  mot  Reuter- 
dahls ord  om  bibliolatri  och  i  allmänhet  mot  de  af  honom 
häfdade  bibelkritiska  grundsatserna.  Härvid  undfägnas 
Reuterdahl  gemenligen  med  benämningen  rationalist,  hvar- 
med  han  för  öfrigt  ofta  förut  fått  hålla  till  godo  allt  ifrån 
sitt  första  mera  offentliga  framträdande.-^    Han  gör  sig  skyl- 


^  Nordisk  Kyrkotidn.   1840,  sid.  269. 

*  I  själfva  verket  utgör  R:s  framställning  af  det  bibliska  omvän- 
delsebegreppet (Th.  Q.  1840,  sid.  5  fif)  en  tvifvelaktig  och  lätt  angripbar 
konstruktion. 

^  Nordisk  Kyrkotidn.   1840,  sid.  271. 

*  Nordisk  Kyrkotidn.   1840,  sid.  250. 

^  Några  exempel  må  anföras.  Tidskriften  Antiquartalskrift,  hvil- 
kens  ändamål  var  att  motarbeta  det  »Thomanderska  partiet  >  vid  striden 
om  domprosteriet  1830  och  31  (se  K.  H.  Å.  1905.  sid.  172),  var  en  ni- 
tisk bekämpare  af  quartalskriftens  och  särskildt  Reuterdahls  »rationalism». 
I  Skånska  Posten  (jmfr  28  mars,  18  april  1832)  och  Lunds  Veckoblad 
förekomma  häftiga  anfall  på  R.;  i  den  sistnämnda  tidningen  skrifver  t. 
ex.  en  insändare  den  5  okt.  1831  på  tal  om  återbesättande  af  lediga 
platser  i  teol.  fakulteten  bl.  a.:  »Om  f.  d.  Seminarii  Prefekten  Doktor 
Reuterdahl  renlärigheten  till  pris  utan  alla  förslags  formaliteter  genast 
utnämndes  till  Professor  i  Theologia  Pastoralis,  d.  v.  s.  i  katekesen,  i  hand- 
boken, i  andliga  deklamationskonsten  och  kyrkolagen,  huru  skulle  icke 
då  vårt  nyss  sjunkna  Seminarium  åter  höja  sig,  icke  såsom  en  Theolo- 
giens  Phoenix  ur  askan,  men  som  ett  nyvuxet  hufvud  på  Socinian is- 
mens  Hydra  från  Germaniens  träsk».  R.  säger  i  sin  Tituskommentar,  att 
han  på  grund  af  densamma  ^förutser  ett  förnyande  af  de  frenetiska  anfall, 
hvilka  under  den  sist  förflutna  tiden  varit  mot  honom  riktade»  (Th.  Q. 
1831   III,  sid.  3);  och  Thomander  talar  1853  om  »en  tid,  ännu  icke  bort- 


263 

dig  till  »ett  själfklokt  och  egenmäktigt  mästrande  af  den 
heliga  skrift»,  då  han,  »troligen  efter  helt  subjektiva  och  ra- 
tionalistiska grunder,  »lägger  vikt»  blott  på  sådana  Uppen- 
barelsens sanningar,  som  han  finner  vara  viktiga,  och 
lämnar  de  mindre  viktiga  i  sitt  värde.»  Det  vore  »artigt  att 
veta»,  hvad  han  finner  mindre  viktigt.  »Vore  han  ej  såsom 
präst  i  konungariket  Sv-srige  bunden  vid  de  Symboliska 
Böckerna  och  förpliktad  att  lägga  vikt  vid  vissa  grundläror, 
kunde  den  lika  oförställda  som  egna  bekännelsen,  att  Bibeln 
innehåller  mycket,  som  Hr  Doktorn  helt  simpelt  »lämnar  i 
sitt  värde»,  hos  enfaldiga  läsare  injaga  farhågor  af  ömmaste 


fallen  ur  mannaminne,  då  vid  Lunds  universitet  renlärigheten  hos  vissa 
män  var  så  stor  och  brinnande,  att  vid  en  offentlig  teologisk  disputa- 
tion försäkrades,  att  utgifvarne  af  den  därstädes  då  utkommande  Theo- 
logisk  Quartalskrift  icke  kunde  bli  saliga,  för  det  de  dels  skrefvo  dels 
gynnade  irrläriga  satser,  ja  man  omtalade  afsikten,  att  på  Lunds  torg 
offentligen  uppbränna  d.  v.  teol.  adjunkten  Reuterdahls  skrifter  såsom 
kätterska>  (Thomander,  Om  svenska  kyrkans  och  skolans  angelägen- 
heter, sid.   56). 

Såsom  belysande  för  arten  af  den  polemik,  som  Nordisk  Kyrkotid- 
ning kunde  tillåta  sig,  må  anföras  följande  »slutkläm»  i  ett  genmäle  af 
redaktionen  mot  R:s  ord  om  Nordisk  Kyrkotidning  i  Th.  Q.  1840,  sid. 
383.  Ternström  skrifver:  lutgifvaren  anser  det  för  en  lycka  i  olyckan, 
att  omdömet  härleder  sig  från  en  sådan  man  som  D:r  Reuterdahl,  hvil- 
ken  så  länge  vräker  och  förkastar  allt,  som  icke  passar  in  i  de  stolpar 
hans  förnuft  upprest,  till  dess  han  blifver  själf  förkastad  som  en  oduglig 
byggmästare».  Nordisk  Kyrkotidn.  1841,  sid.  48.  —  I  Nordisk  Kyrko- 
tidning 1840,  sid.  302  beskylles  R.  för  att  vilja  utrota  den  bibliskt-histo- 
riska  kristendomen  till  förmån  för  den  »Straussiskt-my tiska»,  och  beviset  är 
—  ett  par  berättelser  ur  R:s  »Julläsning  för  barn!>  En  annan  gång 
heter  det,  att  R:s  rationalistiska,  försåtliga  anfall  på  läran  väl  icke  kan 
vara  så  farligt,  eftersom  han  såsom  »en  väldig  brännvinsförsvarare» 
(jmfr  ofvan  sid.  43)  icke  kan  äga  så  stort  förtroende.  Nordisk  Kyrko- 
tidn. 1840,  sid.  270  f.  —  R.  kunde  med  allt  skäl  i  sitt  sändebref  säga: 
»Jag  vet  väl,  att  skriket  om  min  rationalism  är  stort,  i  synnerhet  bland 
dem,  som  icke  veta  hvad  rationalism  vill  säga;  men  jag  vet  också,  att 
detta  skrik  är  orättvist,  och  detsamma  vet  hvar  och  en,  som  med  nå- 
gon sakkännedom  och  billighet  bedömer  mina  tillgöranden».  Th.  Q. 
1840,  sid,  348. 


264 

beskaffenhet.  »1  I  stället  för  att  »blifva  vid  Skriftens  tydlio-a 
ordalydelse  och  bokstafsmening»  vill  Reuterdahl  jämte  san- 
ning finna  villfarelse  i  bibeln  ;2  han  förfar  alltså  härutinnan  så- 
som »rationalismens  öfriga  hjältar ».^  När  Reuterdahl  i  quar- 
talskriften  för  1842  hade  framkastat  möjligheten  af,  att  Lu- 
cas'  relation  af  »perikopen  om  den  otrogne  gårdsfogden» 
(Le  16,  I  ff)  vore  i  någon  mån  ofullständig,"*  skref  en  insän- 
dare i  Nordisk  Kyrkotidning:  »Skall  det  djärfva  förnuftet, 
som  på  så  många  sätt  sökt  undergjäfva  Guds  ords  anseende, 
se  ett  ännu  vidare  fält  för  sig  öppnadt  med  att  under  före- 
bärande, att  den  helige  Skribenten  förgätit,  förbisett  eller  för 
korthetens  skull  lämnat  det  eller  detta,  själft  få  fylla,  tillägga, 
utesluta  eller  omflytta,  hvad  skulle  icke  då  komma  i  dagen? 
Kan  ett  rätt  begrepp  om  Teopneustien  härmed  förenas?» 
(Redaktionen  tillägger  här  i  en  not :  »huru  skulle  vi  då  hafva 
någon  fast  och  viss  grund  för  vår  tro?»)  Insändaren  hän- 
visar Reuterdahl  till  Herrens  förbud  mot  ett  sådant  förfaran- 
de med  skriften  i  5  Moseb.  4 :  2  och  Uppenbarelseb.  22 : 
18,  19.5 

De  drag,  som  nu  tecknats  af  ifrågavarande  teologiska 
debatt,  ha  åtminstone  något  så  när  demaskerat  den  af  Reuter- 
dahl bekämpade  »ytterligheten».  Denna  har  då  framträdt 
såsom  ägande  hemortsrätt  inom  den  under  förra  delen  af 
nittonde  århundradet  åvägabragta  unionen  mellan  pietism 
och  ortodoxi,  den  pietistiska  nyortodoxien.  Förmedlad  ge- 
nom kvarlefvor  af  den  äldre  pietismen  och  genom  de  herrn- 
hutiska  brödraförsamlingarna  vaknade  pietismen  till  nytt  lif 
vid  »väckelsetiden»  under  och  efter  de  stora  napoleonska 
krigens  dagar.  Sin  maktställning  vann  den  då  genom  sam- 
mansmältning med  ortodoxien,  hvilken  rest  sitt  hufvud  sam- 


^  Nordisk  Kyrkotidn.   1840,  sid.  252. 

*  Nordisk  Kyrkotidn.  I840,  sid.  251. 

^  Nordisk    Kyrkotidn.    1840,  sid.  270,  jmfr  272,  1841,  sid.   10  samt 
Th.  Q.  1841,  sid.  273. 

*  Th.  Q.  1842,  sid.  18—25. 

^  Nordisk  Kyrkotidn.  1843,  sid.  3. 


265 

tidigt  med  den  politiska  reaktionen;  den  gemensamma  fien- 
den rationalismen  hade  närmat  de  forna  motståndarna.  Teo- 
logiskt blef  pietismen  beroende  af  ortodoxien:  dennas  insats 
i  unionen  var  det  gamla  läroinnehållet;  pietismen  åter  gaf 
den  subjektiva  grundläggningen,  ortodoxien  skulle  hvila  på 
personlig  öfvertygelse  och  erfarenhet. ^ 

Den  riktning,  mot  hvilken  Reuterdahl  vände  sig,  bär  de 
för  denna  pietistiska  nyortodoxi  karakteristiska  kännemär- 
kena. Där  finnes  den  subjektiva  grundläggningen,  det  varma 
och  uppriktiga  nitet  för  religiös  väckelse,  predikningarna 
syssla  —  såsom  Reuterdahl  en  gång  säger  —  nästan  ute- 
slutande med  bättringen  ;2  och  på  samma  gång  finnes  där  en 
orubblig  månhet  om  ortodoxi  och  om  den  grundval,  på  hvil- 
ken man  fann  denna  hvila,  den  stränga  verbalinspirations- 
läran.  Ortodoxien  och  den  kristliga  ortotomien  äro  lika  nöd- 
vändiga för  en  kristlig  predikant,  skrifver  Nordisk  Kyrko- 
tidnings  utgifvare.2 

Det  har  icke  heller  undgått  Reuterdahls  historiska  blick, 
att  den  företeelse,  som  han  såg  växa  upp  till  en  makt,  ut- 
gjorde en  sammansmältning  af  pietism  och  ortodoxi.  Den 
nuvarande  »pietismen»  är,  säger  han,  »den  gamla  supra- 
naturalismens  köttslige  broder»;  och  hvad  läran  vidkommer, 
finns  där  ingen  skillnad.  »Den  förfäktar  Guds  supramun- 
dana  existens,  Guds  specifika  och  exklusiva  uppenbarelse  i 
judendom  och  kristendom,  Kristi  gudom  alldeles  egentligen 
förstådd,  arfsynd,  försoning,  ny  födelse  och  rättfärdiggörelse, 
alldeles  efter  de  gamla  teorierna,  och  slutligen  en  verklig 
köttets  uppståndelse  och  såsom  slut  på  allt  antingen  ett  evigt 
lif  eller  en  evig  fördömelse.»  Men  den  skiljer  sig  från  den 
gamla  supranaturalismen  därigenom,   »att  den  icke  gör  läran 

'  Jmfr  för  ofvanstående  öfversikt:  Troeltsch,  Protestantisches  Cris- 
tentum  und  Kirche  in  der  Neuzeit,  i  Kultur  d.  Gegenwart,  Teil  I  Abt. 
IV,  särskildt  sid.  420  f;  Kattenbusch,  a.  a.  sid.  30  f;  Seeberg,  a.  a.  sid. 
125  f;  samt  Haucks  Realencyklopädie  f.  Theol.  u.  Kirche,  art.  Pietismus. 

^  Th.  Q.  1841,  sid.  233. 

'  Nordisk  Kyrkotidn.   1840,  sid.  272. 


2Ö6 

till  allt,  knappt  en  gång  till  det  hufvudsakliga».  Läran  måste 
»öfvergå  till  verklighet»,  kristendomen  måste  bli  lif.  Den 
uppställer  omvändelse  och  pånyttfödelse  såsom  »det  andra 
och  mest  hufvudsakliga  stycket  af  kristendom  och  kristlig 
teologi».  »Hvem  kan  —  tillägger  Reuterdahl  —  »neka,  att 
pietismen  i  denna  sin  art  har  ett  stort  företräde  framför  den 
blotta  supranaturalismen  ?»i 

Det,  som  stött  Reuterdahl  tillbaka  från  denna  teologiska 
riktning,  var  hufvudsakligen  först  dess  stränga  ortodoxi, 
hvilken  han  fann  alltför  »mikrologisk»  för  att  kunna  »vinna 
sant  lif  för  tiden».  Kristendomen  måste,  säger  han,  »i  någon 
mån»  rätta  sig  efter  tiden,  »icke  så,  att  den  förändrar  sitt 
eget  väsen,  att  den  låter  sig  göras  till  något,  som  den  icke  är, 
eller  bortlägger  något,  som  den  i  sitt  väsende  är,  utan  så,  att 
den  af  sina  oändliga  och  outtömliga  skatter  framtager  just  det, 
som  tiden  behöfver,  och  låter  det  tillsvidare  vara  oanvändt, 
som  icke  kan  något  uträtta.»-  »Pietismen»  åter  besinnar 
icke,  »att  ord  icke  äro  annat  än  tecken,  att  de  innehålla  hvad 
den  talande  däri  lägger,  att  olika  ord  kunna  innehålla  samma 
sak,  men  lika  ord  däremot  olika  sak,  att,  då  man  håller  på 
orden,  man  ofta  kan  förlora  saken,  men  däremot  att  saken, 
som  väl  ändock  är  det  viktigaste,  ofta  kan  räddas  genom 
en  liten  eftergifvenhet  i  ord»."^ 

Vidare  afskräcktes  Reuterdahl  af  den  ytterst  på  läran 
om  mänskligheten  såsom  fullkomligt  fördärfvad  »till  alla  dess 
delar,  i  rot,  stam  och  grenar»  grundade  tuklyfningen  af 
mänskligheten  genom  upprätthållandet  af  en  absolut  skillnad 
»mellan  Guds  barn  och  världens.»  Han  fruktade  för  följ- 
derna af  en  sådan  isolering.  »Därigenom  att  pietismen  allt- 
för mycket  skiljer  sig  från  världen  och  gör  sig,  om  vi  få 
nyttja  detta  uttryck,  alltför  mycket  ovärldslig,  skiljer  sig  ock 
världen  alltför  mycket  från  pietismen  och  blifver  allt  mer  och 


*  Th.  Q.  1840,  sid.  277  f. 

-  St.  Kr.  Not.  1844,  sid.  110  (R:s  installationsföreläsning). 

^  Th.  Q.   1840,  sid.  281. 


26/ 

mer  opietistisk.  Att  detta  svalg  alltjämt  ökas  är  icke  godt.  »^ 
I  synnerhet  kunde  han  icke  förlika  sig  med  den  fördömelse 
och  det  förkättrande  af  personer,  som  ofta  nog  blef  en  följd 
af  nämnda  tuklyfning ;  han  kunde  icke  gä  in  på  att  förvandla 
bedömandet  af  teologiskt  arbete  till  bedömande  af  författarens 
personliga  troslif.  Hengstenbergs  »famösa»  Kirchenzeitung, 
hvilken  han  fann  vara  en  förebild  till  Nordisk  Kyrkotidning, 
klandrade  han  för  dess  »grofva  råhet»  och  »oblyga  förkätt- 
ringsifver».2  Vida  större  sympatier  hyste  Reuterdahl  för  den 
mindre  strängt  utpräglade,  mildare  form,  som  mötte  honom  i 
Tholucks  gestalt.  När  han  recenserar  en  bok  om  »Doctor  A. 
Tholucks  predikosätt»,  uttalar  han  sin  glädje  öfver  och  re- 
kommenderar varmt  dennes  förträffliga  predikoregler.-^  Dock 
känner  han  sig  stå  i  en  viss  inotsättning  äfven  till  denna 
mildare  form.  I  en  anmälan  af  Tholucks  Litterarischer  An- 
zeiger  fur  christliche  Theologie  und  Wissenschaft  iiberhaupt 
skrifver  han  efter  några  erkännsamma  ord  om  tidskriftens 
kamp  mot  allt  hvad  som  strider  mot  den  lutherska  protestan- 
tismen :  »Det  blifver  dock  en  läsare  trångt  om  hjärtat  och 
oklart  för  ögonen,  när  han  ser  den  lutherska  ortodoxiens 
måttstock  användas  på  föremål,  för  hvilka  den  icke  rätt 
passar,  t.  ex.  på  den  grekiska  antiken,  på  gammal  och  ny 
filosofi  och  poesi,  på  Sokrates  och  Byron,  på  Plato  och  Goethe. 
Och  nästan  likaså  ängslig  blifver  läsaren  till  sinnes,  när  han 
ser  sådana  män,  som  Schelling  och  Hegel,  Schleiermacher  och 
De  Wette,  Marheineke  och  Daub,  Twesten  och  Hase  visser- 
ligen med  all  höflighet  och  yttre  respekt,  men  dock  utan  den 
inre  respekten,  som  är  den  hufvudsakliga,  underlagda  samma 
måttstock  och  bedömda  efter  densammas  tumtal.  »^ 

Reuterdahls  nu  omtalade  teologiska  debatt  fick  sin  sär- 


^  Ibm,  sid.  280  f. 

-  Th.  Q.  1839,  sid.  387;  jmfr  ofvan  sid.  120;  jmfr  också  Th.  Q. 
1840,  sid.  358. 

3  St.  Kr.  Not.  1841,  sid.  49—53. 
■*  Th.  Q.  1839,  sid.  381  f. 


268 

skilda  prägel  af  den  svenska  situationen.  Den  samtida  syd- 
svenska pietistiskt-ortodoxa  riktningen  bar  bestämda  och 
skarpt  markerade  drag;  och  dessa  hade  den  framför  allt  fått 
genom  inflytandet  från  den  i  svenska  kyrkans  lif  djupt  in- 
gripande Henrik  Schartau.  Jag  går  härvid  icke  in  på  den 
frågan,  i  hvilken  ställning  hans  efterföljare,  de  s.  k.  schartau- 
anerna stå  till  Schartau  själf,  om  och  i  hvilken  grad  de  ha 
skärpt  ensidigheter  eller  snedvridit.  Udden  i  Reuterdahls 
ifrågavarande  polemik  är  emellertid,  fastän  detta  icke  direkt 
utsäges,  riktad  mot  schartauanismen.  Denna  har  präglat  hans 
opposition  mot  den  bekämpade  riktningens  lära  om  mänsklig- 
hetens fördärf  och  dess  skarpa  afsöndrande  af  Guds  barn 
från  världens,  samt  mot  det  asketiska  och  rigoristiska  draget 
och  den  därmed  gärna  förenade  benägenheten  att  göra  form 
till  väsen. 1  På  denna  schartauanism  med  dess  öfverdrifna 
uppskattning  af  prästämbetets  ställning  syfta  hans  förut  an- 
förda ord  om  församlingen,  som  lefver  på  lärarens  auktoritet 
och  efter  hans  art.  Men  framför  allt  har  Reuterdahl  schar- 
tauanismen i  sikte  vid  sin  ofta  återkommande  polemik  mot 
läran  om  en  bestämd  psykologisk  ordning,  i  hvilken  om- 
vändelsen måste  försiggå  med  bestämda  grader,  hvilka  måste 
genomgås  i  sträng  följd.  Enligt  denna  ordning  kan  man 
efter  Reuterdahls  ord  visserligen  erkänna  »flera  vägar  till 
väckelse,  men  icke  mera  än  en  enda  till  omvändelse»,  och 
denna  utstakas  »icke  blott  konstigt  utan  också  mycket  vill- 
korligt.» »Nådeverkningarna  utvecklas  efter  en  mängd  af  del- 
ningar och  underafdelningar,  dem  alla  människor  skola  ge- 
nomgå, innan  de  kunna  sägas  vara  i  det  rätta  nådaståndet.  »- 
Emot  denna  åskådning  opponerar  Reuterdahl  från  flera  syn- 

'  Th.  Q.  1840,  sid.  21  f;  1839,  sid.  249  f;  1832  IV,  sid.  37;  samt 
St.  Kr.  Not.  1842,  sid.  9 — 11  och  20 — 24  i  en  uppsats  med  titel  »om- 
dömena om  religiositeten  och  moralen  i  Sverige»;  i  hvilken  R.  tar  till 
orda  mot  den  skildring,  som  metodistpastor  G.  Scott  gifvit  af  Sveriges 
religiösa  tillstånd,  men  på  samma  gång  försvarar  honom  mot  de  äre- 
kränkande beskyllningar,  för  hvilka  han  blifvit  utsatt. 

-  Th.  Q.   1841,  sid.  236  och  234. 


269 

punkter :  frän  bibelns,  dess  omvändelselära  är  icke  så  konstig ; 
frän  psykologisk,  att  kräfva  för  alla  lika,  bestämda  lagar  är 
att  bära  våld  på  den  mänskliga  naturen;  från  praktisk  homi- 
letisk,  redan  terminologien  vållar  svårigheter,  och  uppbyggei- 
sen lider  af  att    »ideligen  höra  samma  tema  drifvasw.i 

Den  ståndpunkt,  utifrån  hvilken  Reuterdahl  bedömer  de 
samtida  teologiska  riktningarna,  kallar  han,  som  sagdt,  själf 

—  och  med  goda  skäl  —  den  historiska.  Hans  teologi  bär, 
såsom  vi  ofta  sett,  ett  historiskt-realistiskt  drag.-  Det  var 
Schleiermacherska  tankar  på  religionens  historiska  bundenhet, 
hvilka  han  med  sitt  historiska  sinne  med  förkärlek  tog  fasta 
på  och  vidare  utförde.  Jag  erinrar  härvid  särskildt  om,  huru 
detta  historiskt-realistiska  drag  förtjänstfullt  framträdt  i  hans 
bestämmande  af  teologiens  begrepp,  samt  däruti  att  han  så 
starkt  betonade  och  ställde  i  centrum  den  i  Kristus  gifna 
uppenbarelsen.  Man  observere  särskildt,  hvilken  vikt  Reuter- 
dahl lägger  på  denna  sistnämnda  sats,  1  det  han  gentemot 
de  bekämpade  teologiska  »ytterligheterna »hänvisar  på  Kristus, 
gifvaren  af  det  kristliga  sinnelaget,  skaparen  af  Ivristen- 
domen,  såsom  det  tecken,  i  hvilket  seger  skulle  vinnas.  I 
tanken  på  Kristus  såsom  »hufvudpersonen  för  alla  kristna»  har 

—  -  säger  han  —  »den,  som  skall  arbeta  på  kristendomens 
upprätthållande,  något  att  gripa  uti ;  han  har  något  fastare 
än  så  kallade  idéer,  men  tillika  någpt  af  idéer  modif icerbart ; 
han  har  något  mildare,  mänskligare,  mera  eftergifvande  och 
kärleksfullt  än  en  rigorös  sekttro,  men  tillika  något  fast  och 
under  vindkasten  orubbligt.  Det  är  vår  mening,  att  detta, 
att  denna  tro  på  Kristus,  på  en  verklig  och  lefvande  Kristus, 
skall  bevaras  såsom  det  förnämsta  och  högsta.  Dess  bestånd 
är  kristendomens  bestånd ;  dess  räddning  är  kristendomens. 
Genom    dess    försvinnande    är    kristendomen    ohjälpligt    för- 

^  Th.  Q.  1 84 1,  sid.  232—239,  jmfr  1839,  sid.  250  f,  samt  1840,  sid. 
22  ff.  —  Agardh  säger  i  en  skrift  om  Schartau,  att  R:s  afhandling  »om 
religiös  metodism»  är  riktad  mot  »den  Schartauska  metodismen».  — 
C.  A.  Agardhs  samlade  skrifter  af  blandadt  innehåll  I,  sid.  55. 

^  Jmfr  ofvan  sid.  78,   106  f,   132  f,   173  f. 


270 

svunnen    och    kan    hvarken    kvarhållas    i    dystert    omgärdade 
borgar  eller  på  öppna  filosofiska  allmänningar».^ 

Men  å  andra  sidan  ha  Reuterdahls  »historiska»  syn- 
punkter icke  varit  till  uteslutande  gagn  för  hans  teologi. 
Detta  är  fallet,  när  den  vållat,  att  han  tenderat  att  fatta  det 
som  historiskt  utvecklat  sig  såsom  varande  tillräckligt  bevis 
för  dettas  sanning,  i  det  han  från  den  kristna  läroutvecklingen 
utan  vidare  härleder  krafvet  på  dennas  »rätt  att  tillvara  och 
erkännas».  Från  en  sådan  ståndpunkt  är  det,  såsom  redan 
förut  är  påpekadt,  fara  värdt,  att  »läran»  utrustas  med  själf- 
ständig  auktoritet  och  blir  något,  som  den  kristne  måste  er- 
känna för  att  vara  kristen.^  Men  därmed  tillintetgöres  eller 
—  om  det  icke  går  så  långt  —  bortskymmes  och  förvanskas 
den  genom  Schleiermacher  vunna  insikten  om  trostankarna 
såsom  framspringande  ur  tron;  och  icke  heller  kan  då  den 
evangeliska  dogmatikens  uppgift  att  ständigt  söka  tränga 
allt  djupare  in  i  och  finna  allt  adekvatare  uttryck  för  uppen- 
barelsens innehåll  komma  till  sin  rätt. 

Särskildt  i  tvenne  afseenden  har  Reuterdahls  verk- 
samhet i  den  principiella  teologiens  tjänst  varit  af  betydelse. 
Jag  tänker  härvid  först  på  den  allmänna  karaktären  af 
hans  arbete,  på  den  äkta  och  fria  vetenskapliga  ande,  som 
uppbar  hans  teologiska  skriftställarskap,  och  som  hos  ho- 
nom förenades  med  ett  entusiastiskt  forskningsbegär,  ett 
lefvande  intresse  för  allt,  som  kunde  bidraga  till  vidgande  och 
fördjupande  af  teologisk  insikt.  Dessa  för  Reuterdahls  teo- 
logi utmärkande  drag  —  det  allvarliga,  orädda  vetenskaps- 
begreppet och  det  universella  teologiska  intresset  —  fram- 
träda i  skarp  dager  gentemot  de  följande  decenniemas  teo- 
logiska utveckling  i  Sverige.  Ser  man  på  den  efterföljande 
Lundateologien,   sådan    denna    typiskt    framträder   i    Svensk 


1  Th.    Q.    1840,    sid.    283;    Jmfr  St.  Kr  Not    1841,  sid.  250,   1842, 
sid.  93  och  95. 

-  Jmfr  ofvan  sid.   174  f. 


2/1 

Kyrkotidning  (1855 — 1863),  sä  är  skillnaden  mellan  denna 
tidskrift  och  Reuterdahls  Ouartalskrift  frapperande.  Intresse- 
sfären är  oerhördt  mycket  inskränktare  i  Kyrkotidningen. 
De  teoretiska  teologiska  problemen  ha  skjutits  i  bakgrunden ; 
det  som  skrifves  sysslar  nästan  uteslutande  med  kyrkobe- 
greppet.^  Och  ännu  mera  frappant  blir  skillnaden,  om  man 
vänder  sig  till  den  samtida  Uppsalateologien  och  dess  mest 
representativa  organ  Theologisk  Tidskrift  (1861  — 1889). 
Apologetiska  synpunkter  behärska  här  på  ett  exklusivt  sätt 
det  teologiska  arbetet.  Teologiens  egentliga  uppgift  är  att 
göra  bevakningstjänst  gentemot  farligheter  af  allehanda  slag. 
Men  att  anläggandet  af  sådana  synpunkter  icke  skulle  bi- 
draga till  höjandet  af  teologiens  nivå  och  dess  framåtskri- 
dande är  tydligt.  Teologiskt  betecknar  denna  utveck- 
ling ett  nedåtgående,  hvilket  man  bl.  a.  kan  illustrera  genom 
att  hänvisa  på  de  svårigheter,  med  hvilka  under  de  båda 
senaste  årtiondena  äfven  den  mest  moderata  bibelkritiska 
forskning  i  Sverige  fått  arbeta. 

Vända  vi  oss  vidare  till  själfva  innehållet  i  Reuterdahls 
teologi,  så  har  detta  sin  hufvudsakligaste  betydelse,  därigenom 
att  han  införlifvat  med  vår  svenska  litteratur  ledande  tankar 
i  Schleiermachers  teologi.  Värdet  häraf  bör  icke  förringas. 
Det  är  visserligen  sant,  att  det  har  större  och  mera  genom- 
gripande betydelse  för  ett  lands  teologi,  om  en  själfständig 
teolog  med  skapande  Icraft  framträder.  Men  därför  får  icke 
deras  verk  underskattas,  som  —  på  ett  mer  eller  mindre 
själfständigt  sätt  —  göra  sitt  fosterland  bekant  med  det 
bästa,  som  tänkts  af  främmande  stormän;  och  allra  minst 
bör  i  detta  fall  Reuterdahls  arbete  underskattas,  då  den  man, 
af  hvilken  han  lärt,  var  den  evangeliska  kyrkans  störste  teolog. 


*  G.  Billing  skrifver  härom  i  sin  bok  om  E.  G.  Bring,  sid.  54: 
»Äfven  sådana  uppsatser,  som  vid  första  påseende  kunna  tyckas  af  handla 
fjärran  från  detta  (kyrkobegreppet)  Hggande  ämnen,  torde  vid  närmare 
undersökning  visa  sig  hafva  ett  tämhgen  nära  sammanhang  med  frågan 
om  kyrkans  väsende  och  hennes  funktioner». 


Det  är  icke  något  oväsentligt,  att  vårt  land  genom  Reuter- 
dahl  fick  något  med  af  den  teologiens  förnyelse,  som  hufvud- 
sakligen  leder  sitt  ursprung  från  Friedrich  Schleiermacher. 
Lika  viktigt  som  det  på  det  andliga  lifsområdet  är  att  be- 
vara och  utnyttja  det  specifikt  nationella  —  och  vår  teologi 
har  härvidlag  en  oskattbar  egendom  i  vår  svenska  religions- 
filosofi —  lika  nödvändigt  är  det  å  andra  sidan  att  upp- 
rätthålla kontakten  med  det  arbete,  som  utföres  på  annat 
håll.  Det  är  i  vetenskapens  värld  —  för  att  begagna  Reuter- 
dahls  uttryck  —  icke  långt  från  »isolerpallen»  till  »likpallen». 


^7^ 


RÄTTELSER  OCH   TILLÄGG. 

Sid.      4.   rad  (  i    uppifr.     Se  angående  lienzelii  och  Wcilclickes  liirohörker 
Reuterdahls  Inl.  t.  Theol.  sid.  396. 

»  5.  iS  och  7  nfr.  står  vänner,  läs  vänner». 

»        13,  not  2,  rad  2  uppifr.  står  utgifver,  läs  utgifvcn. 

->        »  3        >  »      evangelistiska,  läs  evangeliska. 

;■        16.   rad      i    ft".      1   ett  bref  till   Tegnér  från  den    i   okt.    1826  omtalar 
R.   Schleiermacher  såsom  sin     hjälte  in  theologicis?. 

16.  6  uppifr.  står  1826,  läs   1826 

i       22,      >  6       »  s      Arabicum,  läs  Arabicaruni. 

26.  not     2  står  Schleiemmacher,  läs  Schleiermacher. 
>        32,      •>        I   rad   10  uppifr.  står  Sverige,  läs  Sverige». 

»        '        I   sista  raden  står  freien,  läs  der  freien. 

»        50,  rad  12  nfr.  står  inom,  läs  såsom. 

»        59.      '-  17  uppifr.  står  händer     läs  händer. 

65.  17  skildt  »     skild. 

115.  12  nfr.  »     var  '    vara. 

»116,  7  uppifr.  visshet       »     vishet. 

»      129,      >'  6  nfr.  »     kunskaperna,  läs  kunskapen. 


C^> 


JAN  31  1262 


University  of  Toronto 
Library 


Actne  Library  Card  Pocket 
LOWE-MARTIN  CO.  umited