Insekternas själslif. Foredrag vid K. Vetenskapsakademiens högtidsdag den 30 Mars 1901

.-92
Ent

^

Insekternas själslif.

Föredrag

)''

L

lid K. Vetenskapsakademiens höotidsdao den 30 Härs 1901

Prof. Chr. Aurivillius.

STOCKHOLM 190U
BTOCKHOLMB DAGBLADS IRTCM»L

J

';öj z.^

Iiisektenias själslif.

Föredrag

vid K. Vetenskapsakademiens högtidsdag den 30 Mars 1901

Prof. Chr. Aurivillius.

STOCKHOLM 1901.
STOCKHOLMS DAGBLADS TRYCKERL

Det är en välbekant sak, att leddjuren i
sin allmänna kroppsbyggnad så väsentligt
afvika från alla andra djur, att de med skäl
kunna anses såsom en af djurrikets egen-
domligaste och från de öfriga mest diver-
gerande grenar. Skarpast framträder må-
hända denna skilnad, då de jemföras med
ryggradsdjuren. I organismens allmänna
utveckling, som bäst kännetecknas genom
arbetsfördelningen, i rörelseförmågans
mångsidighet och fulländning samt i sin-
nesorganernas utbildning kunna åtminsto-
ne de högre leddjuren utan svårighet täfla
med de flesta af ryggradsdjuren, ja, till och
med ställas högre än de lägre bland dessa.
Ehuru det mål, till hvilket leddjur och
ryggradsdjur kommit, åtminstone vid en
mera ytlig jemförelse synes vara likartadt,
har det nåtts på alldeles skilda vägar och
med fullständigt olika medel. Med afseen-
de på organens uppkomst och inbördes an-
ordning samt hvarje organs egen byggnad,
afvika nemligen leddjuren så grundväsen t-
ligfc från ryggradsdjuren, att det ej kan blif-
va tal om att förklara något af leddjurens
organ såsom homologt med något af rygg-
radsdjurens.

Det oakbadt har man sällan tvekat att be-
döma leddjurens och isynnerhet insekter-
nas sinnen och "själsförmögenheber" efter
mensklig måttstock. Man har ej blott an-
tagit, att de ega menskliga sinnesföniim-
melser, man har också tillskrifvit dem
mensklig läraktighet, menskliga känslor,
mensklig omdömesföraiåga och menskliga
beräkningar. Till och med en så berömd
forskare som L u b b o c k anser i inlednin-
gen till sitt arbete öfver "myror, bin och
getingar", att myrorna med afseende på
själslifvets utveckling komma menniskan
närmast och stå högre än de menniskolika
aporna.

Denna antropomorfistiska tolkning af led-
djurens själslif har under de senaste åren
gjorts till föremål för en ingående kritik,
som gifvit upphof till flera vetenskapliga
undersökningar, hvilka i väsentlig mån vid-
gat vår kännedom om insekternas lif och
förmögenheter. För dessa undersökningars
resultat vilja vi nu lenma en sammanträngd
redogörelse, och göra dervid början med
insekternas sinnen.

Ryggradsdjurens sinnesorgan öfverens-
stämma i sin byggnad så nära med våra
egna, att vi med skäl kunna begagna oss
af vår egen erfarenhet vid bedömandet af
deras sinnesförmögenheter. En undersök-
ning af den anatomiska byggnaden kan der-
för ofta lemna en god ledning vid bedö-
mandet af ett sinnesorgans funktionsförmå-
ga. Vida svårare är det att vinna någon
kunskap om insekternas sinnen. Man träf-
far bos leddjuren en stor mängd af olika

5

organ, som efter all sannolikhet äro att ty-
da såsom sinnesorgan. Hvilka sinnesin-
tryck, som genom dessa organ förmedlas,
kan man deremot i många fall ej på grund
af organens byggnad afgöra. Äfven de or-
gan, t. ex. ögon och hörselorgan, hvilka
med säkerhet kunna framhållas såsom eii
bestämdt slag af sinnesorgan, äro till sm
byggnad så fullständigt afvikande från våra
motsvarande organ, att man måste känna
sig ytterst tveksam, då det gäller att be-
svara frågan, huruvida de verkligen omsät-
ta eter- och luftvibrationerna i samma
slags förnimmelser, som vi sjelfva erfara.

Det ligger alltså i sakens egen natur, att
vi på den histologiska vägen aldrig kimna
vinna någon egentlig kunskap om insek-
ternas sinnesförnimmelser. På en annan
väg har man emellertid vunnit en erfaren-
het, som tydligen visar, att insekt-erna-s sin-
nen ej blott till omfattningen, utan äfven
till arten kunna skilja sig från våra egna.

Insekterna ega ofta två slags synorgan,
enkla ögon, s. k. punktögon, och sammansat-
ta ögon. facettögon. Att dessa till sin inre
byggnad alldeles olika organ förmedla oli-
ka sj^nförnimmelser är sannolikt, men nå-
got bestämdt känner man ej om den sa-
ken. Genom Exners sinnrika undersöknin-
gar vet man emellertid, att facettögonen
bryta ljuset på ett annat sätt än alla andra
ögon, så att i ögats inre uppstår en rätt-
vänd bild af föremålet. Den tydliga för-
kärlek eller afsmak, som många insekter
ådagalägga för blommor och andra föremål
af bestämd färg, den motsvarighet, som of-

6

ta kan spåras mellan insekternas egen färg
och deras älsklingsfärger samt flera andra
förhållanden, bland annat många af de fö-
reteelser, som sammanfattas under benäm-
ningen "mimicry", synas visa, att insekcer-
na verkligen uppfatta skilnaderna mellan
spektrets färger. De äro till och med i
det fallet bättre utrustade än vi sjelfva, ty
de reagera tydligen äfven för de ultravio-
letta strålarne samt för Röntgenstrålar.
Ovisst är dock om de sistnämnda uppfat-
tas genom ögonen eller af andra sinnes-
organ.

Näst synorganen och i flera fall framför
dem hafva de sinnesorgan, hvilka man tol-
kat såsom luktorgan, betydelse för insek-
terna. Till luktsinnet hänföras då alla de
företeelser, hvarvid insekterna visa sig kun-
na på afstånd förnimma tillvaron af ämnen
ellr föremål, som ej äro tillgängliga för sy-
nen eller hörseln. Äfven "luktsinnet" vi-
sar anmärkningsvärda egendomligheter. De
bildningar, som anses vara dess organ, äro'
mycket talrika och förekomma ej blott på
antennerna, utan äfven på palperna samt
sannolikt också på andra kroppsdelar. Men
det är ej nog härmed. Det förekommer
också en arbetsfördelning mellan de olika
"luktorganen". Så t. ex. fann W a s m a n n,
att en liten skalbagge (M y r m e d o n i a),
som lefver i myrornas samhällen, då den
beröfvades sina antenner, förlorade förmå-
gan att skilja vänner och fiender åt, men
deremot fortfarande kunde vädra sin föda.
I detta fall har således det sinne, hvarmed
olika smådjur, såsom myror och andra, åt-

skiljas, sitt säte i antennerna, men förmå-
gan att finna födan deremot sannolikt sin
plats i palperna.

En annan sida hos insekternas luktsinne
belyses genom följande iakttagelse, som
gjorts af F a b r e. I södra Europa före-
kommer ej sällsynt en Aroidé (A r u m d r a-
cunculus L.), som, då den blommar, på
långt håll sprider en vidrig lukt af ruttet,
kött. Ledda af denna lukt infinna sig från
alla håll små skalbaggar af slägtena D e r-
mestes och S a p r i n u s, som annars an-
träffas på döda djur, ooh krypa ned i höl-
strets säcklika del, der de ofta flera hundra
tillsammans tumla om, så länge blomman
utsänder sin för dem berusande doft. Det
kan på grund häraf svårligen betviflas, att
denna blomma på deras luktsinne gör sam-
ma eller likartadt intryck som på vårt
eget, d. v. s. att de ej kunna skilja dess
doft från den stank, som utgår från döda
djur. Men så är ej förhållandet med alla
insekter. Trots trägen vakt fann F a b r e
aldrig, att någon dödgräfvare (N e c r o-
p h o r u s) eller skinnarebagge (S i 1 p h a)
besökte dessa blommor, ehuru de deremot
genast infunno sig, så snart han i sin träd-
gård utlade en död råtta. För dem existe-
rar således ej den likhet mellan Aj'um-
blommans och döda djurs lukt, som för
vårt luktsinne är så uppenbar. Talrika
andra fakta vittna äfven om en hög gi'ad
af specialisering och om en häpnadsväc-
kande känslighet hos insekternas luktsin-
ne.

8

I södra Frankrike lefver en art af det
egendomliga skalbaggsslägtet B o 1 b o c e-
r a s, som fått namnet g a 1 1 i c u m. Den
lefver uteslutande af en iiten tryffelsvamp
(H y d n o c y s t i s a r e n a r i a T u 1. ), som
växer i sand på några decimeters djup. I
olikhet med de flesta andra tryfflar är den-
na för vårt luktsinne fullkomligt luktlös.
Skalbaggen deremot finner med lätthet sin
älsklingsrätt. Han gräfver aldrig på måfå
i sanden, utan lodrätt ned från ytan, och
börjar alltså sitt arbete midt öfver det stäl-
le, der svampen ligger.

Sin högsta utveckling och specialisering
synes insekternas luktsinne hafva nått hos
hanarne till vissa fjärilar af spinnarnes
grupp. Det har länge varit kändt, att ek-
spinnarens hanar kommit flygande från
afstånd, som måst uppskattas i kilometer,
för att uppsöka en enda hona, som t. ex.
förvarats inomhus i en stor stad. Med
denna Qch närstående arter har Fabre
nyligen anställt flera försök, som yt-
terligare belysa detta sakförhållande. Ho-
nan förvarades under en af metallväf gjord
kupa» inuti ett rum, till hvilket ett fönster
stod öppet. På vårt luktsinne gör honan
ej något intryck. För att dock om möjligt
bortblanda eller neutralisera den lukt, som
måste antagas utströmma från henne, lät
Fabre, så långt det var möjligt utan att
skada djuret, uppblanda luftan i rummet
med starkt luktande ämnen, såsom tobaks-
rök, naftalin, lavendelolja, fotogen, svafvel-
väten m, m., så att hela rummet var såsom
förpestadt. Det oaktadt kommo dussintals

hanar flygande fiån alla hall, sökte sig in
genom fönstret och slogo sig ned på den
kupa, under hvilken honan förvarades. En
annan gång hade Fabre kort före hanarnes
svärmning, som inträffar hvarje dag vid
middagstid, förflyttat honan från den gam-
la buren till en ny samt af en händelse
kastat den qvist, på hvilken hon under det
föregående dygnet setat, på en stol i ett
hörn af rummet. När hanarne började att
infinna sig, såg han till sin öfverraskning.
att de ej flögo till den nya buren, utan till
den qvist. på hvilken honan förut så länge
setat. Denna hade således för dem en
större dragningskraft än honan sjelf, ett
förhållande, som ej är lätt att nöjaktigt för-
klara. Om man sammanställer dessa fakta
dermed, att dessa spinnare ej förtära nå-
gon föda, blir det i hög grad sannolikt, att
deras luktsinne är till den grad specialise-
rad t, att det endast är mottagligt för den
doft, som utgår från honan, men fullkom-
ligt känsloslöst för alla andra intryck.

Hos de insekter, som lefva i samhällen,
måste man enligt alla sakkunniges vittnes-
börd äfven antaga en mycket långt gående
differentiering af luktsinnet. Bland dem
eger nemligen ej blott hvarje art, utan äf-
ven hvarje enskildt samhälle sin specifika
lukt, hvarpå dess individer igenkänna hvar-
andra.

Det skulle föra oss alldelets för långt att
på liknande sätt behandla äfven de andra
sinnena hos insekterna. A^i få derför nöja
oss med att här påpeka några af de fakta
ur insekternas lif, som ej kunnat förklaras

10

med tillhjelp al cle sinnen, vi känna, utan
tala för tillvaron af sinnen, som till arten
skilja sig från våra egna. Härpå lemnar
isynnerhet många flygande insekters förmå-
ga att hitta hem till sin bostad märkvärdi-
ga bevis.

Redan för 20 år sedan anstälde Fabre på-
Darwins uppmaning försök med en i södra
Frankrike vanlig solitär biart af slägtet
C h a 1 i c o d o m a. Talrika individer af
denna arfc byggde sina lerceller på en mur
vid hans bostad. Af dessa infångades för
hvarje gång 20 — 50 ex., märktes på ryggen
med färg, inneslötos i en ask samt fördes
derpå enligt Darwins råd först ett par kilo-
meter åt ett håll och sedan dubbelt så långt
i motsatt riktning. Innan riktningen än-
drades samt derpå äfven, innan bien ui-
släpptes, snoddes asken flera gånger rundt
för att göra djuren fullständigt hufvudyra.
Sedan utsläpptes bien antingen ute på öpp-
na slätten eller inne i en stor skog. Re-
sultatet blef alla gångerna, att åtminstone
30—40 proc. af bina inom kort anträffades
hemma fullt sysselsatta med det arbete,
som på ett så ovanligt sätt afbrutits. Nå-
gra, som hemkommo redan efter 5 — 10 mi-
nuter, hade tydligen tillryggalagt den 2 — 3
kilometer långa vägen i nästan rak linie.
Tilläggas bör att försöken lyckades, antin-
gen det var lugnt eller ej ooh oberoende
af vindens riktning. Om man också bort-
ser derifrån, att bina hitta vägen hem bå
de med och mot vinden, synes det äfven
för öfrigt vara omöjligt att förklara denna
förmåga genom luktsinnet. Denna biaic

11

lefver ej i samhällen, utan hvarje hona
bygger sina celler för sig, oberoende af de
andra, fastän ofta händer, att flera byg-
ga på samma ställe. Vore det nu lukten
som ledde biet, kunde det ej vara någon
för alla individer af samma art gemensam
lukt, ty då skulle djuret naturligtvis förle-
das att flj'ga till närmaste ställe, der någon
af dess samslägtingar bodde, utan det må-
ste vara en individuell lukt, som hvarje
djur meddelat de celler, hvilka det sjelf
byggt. Att åter ett djur på flera kilome-
ters afstånd skulle kunna vägledas af en
lukt. som det tillika sjelf för med sig och
afsöndrar, strider mot allt hvad vi veta om
lagarne för sinnesintryck.

Andra, med ett stort antal insekter an-
stälda försök visa för öfrigt, att djuren ej
återvända till det ställe, der boet för till-
fället befinner sig, utan till den plats i
rummet, der boet fanns, då de aflägsnades
derifrån. Med det vanliga, tama biet gjor-
de Albrecht Bethe i Strassburg föl-
jande försök. Han vred kupan 90 gr. kring
dess axel, så att flustret, som förut var rik-
tadt mot öster, vette åt söder. De hemvän-
dande bien flögo ej nu såsom förut direkt
till flustret, utan bildade en allt större och
större svärm framför kupans östra sida.
Endast småningom lyckades bien att leta
sig fram till flustret. Ännu märkbarare blef
detta förhållande om kupan vreds 180 gr.,
ty då stannade alla på kupans baksida un-
der fåfänga försök att der inkomma i ku-
pan. Vid ett annat tillfälle flyttades kupan
endast 2 meter åt ena sidan, och genast

12

samlade sig de hemvändande bina i en stor
svärm på det tomma ställe i luften, der
kupan förut stått. Svärmens midt var dei
ställe, der flustret förut varit. Den strax
bredvid stående, på långt håll synliga sto-
ra kupan, utöfvade deremot ingen drag-
ningskraft på bien. Alla de försök, som
gjorts att förklara dessa och liknande före-
teelser i insekternas lif med tillhjelp af de
sinnen, vi känna, måste anses såsom full-
ständigt förfelade. Man nödgas derför med-
gifva, att bien återfinna kupan genom nå-
gon kraft, som för oss är alldeles obekant.

Sedan vi således visat, att insekternas
sinnen ej blott genom sinnesorganens histo-
logiska byggnad, utan älven till sin omfatt-
ning och verksamhetssätt afvika från våra
egna, öfvergå vi till frågan om insekternas
själslif i allmänhet.

Att denna fråga just nu blifvit en brän-
nande fråga, beror i främsta iiimmet på en
1898 i Pfliigers Archiv fiir Physiologie in-
tagen och af nyssnämnde Bethe författad
uppsats med titel : "Diirfen wir den Amei-
sen und Bienen psychische Qualitäten zu-
schreiben" (Böra vi tillerkänna myror och
bin själsegenskaper), I denna a.fhandling
söker Bethe, stödd på egna och andras
iakttagelser, visa, att myror, bin och öfver
hufvud taget alla leddjur endast äro reflex-
maskiner, som utan alla egentliga sinnes-
förnimmelser endast ledas af reflexrörelser.
Den möderne histologen och fysiologen
Beth© kommer således i denna punkt till
samma resultat som den bekante filosofen
C a r t e s i u s. Bethe afslutar sin afhand-

13

iing sålunda : Så länge inga fuUgiltiga be-
vis för tillvaron af en själsverksamhet hos
leddjuren blifvit framdragna, så länge in-
gen visat at de äro i stånd att modifiera
sitt handling&sätt, d. v. s. att lära, så län-
ge måste man enligt min tanke frånkänna
dem alla psykiska färdigheter. Alla rygg-
radslösa djur synas endast lefva ett reflex-
lif. De synas ej förfoga öfver några sinnen
eller öfver någon förmåga att samla erfa-
renhet och att derefter ändrai sitt hand-
lingssätt ; alla deras intryck synas stå un-
der förnimmelsens och varseblifningens
tröskel, och de synas rent mekaniskt utfö-
ra äfven sina mest förnuftsenliga handlin-
gar". Vid alla sina försök och undersök-
ningar återkommer Bethe ständigt till sat-
sen : "ej inlärdt, alltså reflex".

Det är ej att undra på, att Bethes lära.
väckte liflig anstöt hos många, som dittills
satt insekternas själslif ganska högt. Fram-
för andra kände sig myrmekologarna träf-
fade, och alla de förnämsta nu lef\"ande
bland dessa hafva mer eller mindre utför-
ligt sökt vederlägga Bethes påståenden. I
främsta rummet bland dem bör nämnas E.
Wasmann, som i ett större arbete med
titeln "Myrornas själsförmögenheter" i de-
talj granskat så väl Bethes experiment som
hans teoretiska slutledningar. Enär Was-
mann s undersökningar nästan uteslutande
röra myrorna, återkomma vi till dem vid
redogörelsen för de i samhällen lefvand©
insekterna.

Att insekterna under sin lefnad åtmin-
stone i hufvudsak ledas af nedärfda drif-

u

ter, instinkter, är ett förhållande, som in-
gen kan besitrida. Bethe sätter ett likhets-
tecken mellan instinkten ooh reflexrörelsen.
Andra ha.fva velat förklara, instinkten så-
som artvana, d. v. s. en färdighet, som ar-
ten • småningom genom öfning förvärfvat
och som sedan gått i arf från slägtled till
slägtled. Förhållandena äro vid olika hand-
lingar så olika, att vi nödgas undersöka
hvarje fall för sig och indela instinkthand-
lingarna i tre hufviidgrupper, nämligen :
1) sådana handlingar, som endast en gång
utföras af hvarje individ ; 2) handlingar,
som hvarje individ utför flera gånger, men
ensam för sig, och 3) handlingar, som upp-
repade gånger utföras af i samhällen lef-
vande djur.

Såsom exempel på instinkthandlingar af
första slaget må anföras de silkeshylsor,
kokonger, som många insektlarver, då de
äro fullväxta, förfärdiga för att i dem för-
puppas. Dessa kokonger äro visserligen
ofta temligen enkla och konstlösa, men
stundom af en så sinnrik och ändamålsen-
lig byggnad, att de tillfullo kunna mäta
sig med andra mästerverk som insekterna
utföra.

Den äfven hos oss ej sällsynta lilla på-
fågelsspinnarens larv förfärdigar en päron-
formig kokong, hvars smalare ända har en
cylindrisk öppning, som liknar en kort
fla^skhals. Inuti denna hals sitta i en tät
krans stj^fva, elastiska trådar, som af lar-
ven äro anordnade alldeles som en ryssja,
så att ingen kan komma in i kokongen.
Inifrån kan deremot fjärilen, då den kläc-

15

kes, med största lätthet krypa ut, hvarefter
ryssjaiLS trådar fullständigt återtaga sitt
fön-a läge, så att man ej kan se om fjärilen
krupit igenom eller icke.

En annan af våra spinnarelarver (E r i o-
gaster lanestris), spinner en ko-
kong, som göres hård och lufttät genom
ett egendomligt kittämne, som larven af-
söndrar. I denna lufttäta hylsa skulle dju-
ret under puppstadiet, som egendomligt
nog kan räcka flera år, helt säkert snart
omkomma af brist på syre, såvida ej på ett
ställe af hylsan funnes ett litet regelbun-
det, cirkelrundt hål, genom hvilket luften
kan inkomma. Detta hål går emellertid
endast genom hylsans yttre, lufttäta vägg,
men ej genom väggens inre lager, hvilket
består af tätt hopfiltade silkestrådar. Här-
igenom hindras små parasitsteklar att ge-
nom andhålet införa sina ägg i kokongens
inre.

I de nu anförda fallen äro två faktorer,
öfning och härmning, som annars kunna
tänkas hafva betydelse i leddjurens själs-
lif. fullständigt uteslutna. Larven, som spin-
ner kokongen, har aldrig sett någon sådan
förr och aldrig sjelf gjort någon förut. Han
gör den blott en enda gång i sitt lif, men
då utför han den alldeles på samma sätt
som hans förfäder gjort den förut i otaliga
generationer. Omöjligt är det också att an-
taga att någon beräkning eller något af-
sigtligt handlande hos djuret, vare sig nu
eller under förgångna generationer, gifvit
upphof åt dessa kokonger. Ryssjan och
andhålet hafva ingen betydelse för larven

16

sjelf. Gjorde han dem således med afsigt,
så måste han veta, att puppan behöfver
luft för att andas eller fjärilen en utgång
för att komma ur sitt fängelse.

I alla dylika fall äro åtminstone de själs-
egenskaper, &om vi känna, betydelselösa
för arbetets utförande, och arbetet sjelft
är i lika hög grad som djurets olika kropps-
delar ett uttryck för artens egendomlighet
samt måste på samma sätt som dessa för-
klaras.

Yi öfve]'gå nu till de handlingar som fle-
ra gånger utföras af samma, ensamt för sig
lefvande, individ. Hit höra de flesta af de
företeelser, som möta oss i de solitära in-
sekternas lif. Hos menniskan förvärfvas
nästan alla färdigheter genom en länge
upprepad öfning. Ordspråket säger ju :
"Öfning ger färdighet" och "All vår början
blifver svår, bättre går det år från år".
Vore insekternas själslif verkligen likartadt
med vårt eget, så borde alltså äfven hos
dem liknande företeelser kunna på\dsas. Så
är dock ej förhållandet. Äfven i de fall.
då öfning kunde finnas, synes den ej före-
komma eller endast hafva en mycket un-
derordnad betydelse.

Så snart flugan eller fjärilen kommit ur
puppan, kan den genast krypa eller sprin-
ga omkring, och så snart vingarne hunnit
torka, kan djuret äfven flyga, utan att man
kan se någon skilnad på flygfä-rdigheten i
början och längre fram. Gallstekeln läg-
ger sitt första ägg med samma noggrannhet
som det sista, och den första cellen, som
ett bi eller en gräfstekel bygger, skiljer sig

17

ej på något märkbart sätt ifrån dem, som
göras senare. Insekten är således född
mästare i sitt yrke. Mästaren är dock ej
en om sitt verks ändamål medveten mästa-
re. Det visar sig genast, om man sätter
honom på prof. Arbetsordningen är alltid
för hvarje art densamma. Först bygges t.
ex. en cell, sedan inlägges i denna, föda
samt ett ägg, och slutligen tillstänges cel-
lens öppning. Om cellens vägg skadas, se-
dan djuret börjat att samla föda, fortsätter
det att samla föda utan att bry sig om
skadan, och om födan samt ägget borttages
ur den en gång fylda cellen, fortsätter dock
insekten att med största lugn omsorgsfullt
tillstänga den nu tomma cellen.

I vissa yttre, mindre vigtiga hänseenden
synes emellertid insekten ej uteslutande le-
das af den blinda instinkten, utan ega en
viss förmåga att rätta sig efter omständig-
heterna. Ett bi, som vanligen bygger sina
celler i tomma snäckskal, kan äfven bygga
i ihåliga stjelkar eller i vassrör, i hvilket
fall cellerna måste anordnas på ett annat
sätt än i det spiralvridna och uppåt afsmal-
nande snäckskalet. F a b r e kallar detta
för urskiljning (discernement) och W a s-
m a n n anser, att dylika företeelser enk-
last förklaras genom att tillerkänna insek-
terna förmågan att lära sig något omedel-
bart genom den sinnliga erfarenheten, sin-
nesintrycken. Denna förmåga att utföra
instinkthandlingarna under växlande yttre
förhållanden har stundom, ehuru med
orätt, anförts såsom bevis på instinktens
föränderlighet och kan lätt nog få skenet

18

af att vara en förändring af instinkten
sjelf.

I mellersta Sverige kan man ofta i röd-
målade laduväggar träffa bon af två arter
solitära getingar. Den ena (L i o n o t u s
pubescens) tillstänger ingången till sitt
bo med ett lock af lera, som alltså skarpt
framträder mot den röda väggen, den an-
dra (O d y n e r u s m u r a r i u s) bekläder
sitt lerlock på ytan med ett lager af röd
trämassa, som den tagit från väggens yta.
Ingången till dess bo kan derför endastupp-
täckas af ett mycket vant öga. De rödmå-
lade husväggar endast en kort tid funnits
i Sverige, föreligger ju här, torde någon
säga, ett tydligt exempel på instinktens
förändring i historisk tid. Så är dock in-
galunda fallet. Den nämnda getingen byg-
ger äfv^en i grå väggar, i stubbar och i vass-
rör. Under alla omständigheter behåller
den sin vana, att bekläda lerproppens yta
med ett lager af trämassa, och då trämas-
san naturligtvis hemtas på närmsta håll,
blir deraf en naturlig följd, att proppens
yta vanligen till färgen öfverensstämmer
med omgifningen. Äfven då boet anläggas
i vassrör, bibehålles det yttre lagret af trä-
massa, ehuru dennas färg lika mycket skil-
jer sig från det gula vassröret som den
nakna leran skulle göra.

Hos de i samhällen lefvande arterna når
insekternas lif sin högsta utveckling. Hos
dem bör man derför i sista hand söka sva-
ret på frågan om beskaffenheten af insek-
ternas själslif. I samhällena lefva två el-
ler flera generationer tillsammans. Lar-

19

verna och pupporna äro oftast alldeles
hjelplösa, så att de hvarken kunna, förttära
sin föda eller lemna sina piipphj^lsor utan
hjelp af sina äldre syskon eller anhöriga.
Under sådana förhållanden finnas ju alla
förutsättningar för ett lärande genom ef-
terhäimning och dressyr, för en uppfostran
af de yngre genom de äldre. Eger då nå-
got sådant verkligen rum? Behöfva de ny-
kläckta arbetarne af de äldre lära sig att
utföra sina sysslor inom samhället? Mån-
gen, som mätt insekternas samhällen efter
mensklig måttstock, har jakande besvarat
dessa frågor, men talrika fakta och fiera
nyligen gjorda försök gifva ett annat svar.

Nya myrsamhällen kunna anläggas af en
ensam hona. Äfven då denna i det sam-
hälle, hvarifrån hon härstammar, aldrig ut-
fört några arbeten, kan hon likväl på sam-
ma sätt som arbetsmyrorna uppföda sina
larver och hjelpa de nykläckta arbetarne
ur deras kokonger. Med afseende på det
tama biet har åen ryske forskaren K o g e v-
n i k o w för några år sedan visat, att man
kan grunda ett nytt samhälle genom att
isolera en kaka, som innehåller ännu ej
kläckta individer. De unga arbetarne, som
således ej äro i tillfälle att lära något af
äldre och erfarnare kamrater, utföra än-
dock alla arbeten lika noggrannt och lika
omsorgsfullt som arbetarne i ett vanligt
samhälle. Dessa och liknande iakttagelser
visa, att äfven de sociala insekternas vig-
tigaste färdigheter äro medfödda och ej
fortplantas genom uppfostran.

20

Gentemot Bethe framdrager emellertid
Wasmann talrika företeelser ur myrornas
lif, som synas visa, att desamma ej i allt
sitt görande och låtande uteslutande drif-
vas af instinkter, utan att de äfven ledas
af sinnesintryck och af den erfarenhet, som
de genom sinnena förvärfva.

Myrorna mata, såsom bekant, ej allenast
sina larver, utan äf\'en sina kamrater samt
en mängd andra, insekter, hvilka såsom gä-
ster lefva i deras samhällen. Larverna
kunna ej tillkännagifva sin önskan att blif-
va matade, men myrorna och gästerna göra
vanligen detta genom särskilda rörelser af
antennerna. Om nu matandet endast be-
rodde på reflexrörelser, borde en myia
med fylld kräfva mata hvarje larv den träf-
fade på och hvarje kamrat som både der-
om. Så är dock ingalunda alltid fallet, och
derför kan matandet svårligen vara endast
en reflexverksamhet.

AVasmann påpekar vidare, att de skal-
baggar, hvilka såsom gäster lefva hos my-
rorna, genom färg- och ljusreflexer likna
sina värdar, då dessa hafva väl utbildade
synorgan, men att de deremot öfverens-
stämma med värdarne i afseende på be-
håring och kroppsytans beskaffenhet, när
dessa äro blinda. Denna öfverensstämmel-
sei kan enkelt förklaras, om man får anta-
ga, att mjTorna ega verkliga syn- och kän-
selförnimmelser, men sjTies skäligen öfver-
flödig, ifall de endast äro reflexmaskiner.

Bethe påstår vidare, att myrornas förmå-
ga att igenkänna hvarandra endast beror
på en kemisk reflex och ej på sinnesför-

21

nimmelser. Wasmann framhåller en hel
mängd fakta ur myrornas lif. som svårligen
kunna förenas med Bethes åsigt. Vi vilja
här endast anföra ett enda.

Den blodröda myran (F o r m i c a s a n-
g u i n e a) håller ofta arbetare af den svar-
ta myran såsom "slafvar". Slalvarne infö-
ras såsom puppor i den blodröda myrans
samhällen. Om nu förmågan att på lukten
skilja vän och fiende berodde på en med-
född reflexverksamhet^ måste slafvarrie na-
turligtvis reagera fiendtligt mot sina her-
rar och vänligt mot individerna i det sam-
hälle, från hvilket de härstamma. I verk-
ligheten eger dock raka motsatsen rum. De
uppföra sig fredligt mot den blodröda my-
ran, men fiendtligt mot sina egna anhöriga.
Detta bevisar, att denna reaktion ej beror
på arf, utan på intryck, som myrorna få,
sedan de kommit ur puppan.

Å andra sidan gi-anskar Wasmann utför-
ligt alla de omständigheter, som från skil-
da håll blifvit anförda såsom bevis för in-
telligens hos myrorna, och kommer liksom
Bethe till det resultat, att intet enda fak-
tum föreligger, som tvingar till antagande
al ett målmedvetet och afsigtligt handlan-
de hos insekterna. Alla de försök, som hit-
tills blifvit utförda för att utröna insekter-
nas intelligens, hafva endast gifvit negati-
va resultat. Yi kunna här endast anföra
ett enda exempel. Om man öfver en myr-
väg upphänger en remsa, hvars nedre än-
de är bestruken med honung, sträcka sig
myrorna upp och afslicka honungen, så län-
ge den är inom räckhåll för dem, men om

22'

remsan småningom dragés uppåt, så att de
slutligen ej nå upp till den, faller det dem
ej in, att genom hopande af jord eller dy-
likt under remsan höja marken så att de
kunna nå honungen, ehuru detta arbete för
dem skulle vara ytterst lätt att utföra. Så-
dant ligger nämligen ej inom området för
deras själslif.

Wasmann sammanfattar derför resultatet
af sina undersökningar sålunda : "Mj^rorna
äro hvarken intelligenta miniatyrmenni-
skor, ej heller blotta reflexmaskiner. De
äro varelser, utrustade med sinnlig förnim-
melse- och frivillig rörelseförmåga, och de-
ras instinkter kunna på flerfaldigt sätt mo-
difieras så väl direkt genom sinnesförnim-
melserna som ock i någon mån genom vim-
nen erfarenhet".

Den antropomorfistiska tolkningen af in-
sekternas själslif har således ej vunnit nå-
got stöd af de senaste årens vetenskapliga
forskningar. Insekternas själslif är grund-
väsentligen olikt vårt eget. Hos dem be-
ror allt eller nästan allt på nedärfda in-
stinkter. Insekten ärfver ej blott möjlig-
ligheten, anlaget, till en viss färdighet, han
ärfver färdigheten sjelf och kan derföre ut-
föra densamma omedelbart utan öfning och
utan undervisning.

Insekter kunna fullständigt af skilj as från
alla sina samslägtingar utan att derigenom
förlora en enda af de färdigheter, som de-
ras förfäder egt.

Äfven hos menniskan finnes visserligen
mycket, som beror på reflexrörelser och in-
stinkt, men i hennes själslif spela dock des-

23

!5a faktorer en imderorclnad roll. Vi ärfva
anlagen, men ej färdigheterna, och hela
den omätliga skatt af kunskap och konst-
färdighet, som menskligheten under årtu-
senden af intelligent arbete förvärfvat, fort-
plantas från generation till generation ej
genom arf, utan genom tradition. Om en
menniska från första början åtskiljes från
den öfriga menskligheten, förlorar hon der-
före hela denna skatt och nedsjunker ome-
delbart till det lägsta urtillstånd.

Häruti ega vi ett påtagligt uttrj^ck för
grundolikheten mellan insekternas instinkt-
ledda och menniskans intelligenta själglif.

a

SMITHSONIAN INSTITUTION LIBRARIES

:^^^^?%

3 =1DÖÖ DD31bb7S ö

nhent QL461.A92
Insekternas s)?alslit.

'iS^rél^^