(navigation image)
Home American Libraries | Canadian Libraries | Universal Library | Community Texts | Project Gutenberg | Children's Library | Biodiversity Heritage Library | Additional Collections
Search: Advanced Search
Anonymous User (login or join us)
Upload
See other formats

Full text of "Meddelanden af Societatis pro Fauna et Flora Fennica"

- 
■ 



^ 



i 



MEDDELANDEN 



AF 



SOCIETAS 

PRO FAUNA ET FLORA FENNICA. 

v 

FYRATIONDEFJÄRDE HÄFTET 
1917—1918. 

MED EN PLANSCH, EN KARTA OCH SEXTON FIGURER I TEXTEN. 



MIT EINER DEUTSCHEN OBERSICHT. 



->»«• 



HELSINGFORS 1918. 



HELSINGFORS 1918 
SIMELII ARVINGARS BOKTRYCKERI 



Societas pro Fauna et Flora Fennica 1917 18. 

Ordförande: professor J. A. Palmen; vice-ordförande: 
professor K. M. Levander; sekreterare: docent A. Palmgren; 
skattmästare: doktor V. F. Brotherus; bibliotekarie: profes- 
sor E, Reuter; intendenter: för de zoologiska samlingarna: 
docent A. Luther; för de botaniska samlingarna: doktor H. 
Lindberg. 

Bestyrelse: professor J. A. Palmen, professor K. M. Le- 
vander, professor A. K. Cajander, doktor H. Lindberg, 
professor Fr. Elfving, doktor V. F. Brotherus, professor E. 
Reuter. — Suppleanter: universitetsadjunkt W. M. Linna- 
niemi, docent A. Palmgren, 



Mötet den 6 oktober 1917. 

Sedan viceordföranden, professor K. M. Levander, 
meddelat, att Sällskapets ordförande professor J. A. Pal- 
[m é n var förhindrad att vid sammanträdet närvara, intog 
i professor Levander ordförandeplatsen. Efter att hafva 
hälsat Sällskapets medlemmar välkomna till det nya verk- 
samhetsåret, erinrade ordföranden om, .att sedan Sällska- 
pets senaste sammankomst tvenne dess medlemmar, den 
kände bryologen och forskningsresanden professor Sven 
jBerggren i Lund samt universitetspreparatorn G. W. 
|Forssell, skattat åt förgängelsen. Egnande de hänsofne 
minnesord erinrade ordförandan bl. a. om, hurusom det stora 
flertalet under de senaste decennierna med Sällskapets sam- 
lingar införlifvade däggdjurs- och fågelexemplar uppstoppats 



2 ■ Mötet den 6 oktober 1917. 

och konserverats af preparator Forssell. Genom att 
resa sig från sina platser hedrade Sällskapets medlemmar 
de aflidnes minne. 

Med stöd af en i tidningen Hangö för samma dag, den 
6 oktober, ingående notis meddelade viceordföranden, att 
Sällskapets ordförande blifvit af rysk militär häktad och från 
sin bostad å Tvärminne zoologiska station bortförd ombord 
på ett af flottans fartyg. Notisen var af följande lydelse: 
„Från Lappvik. Oerhördt öfvervåld af ryska 
matroser. Lappvik- och Tvärminnebor fängs- 
lade och bortförda. Natten mot i går infann sig, en- 
ligt meddelande från Lappvik, en soldathop och bortförde 
från Tvärminne zoologiska station professor J. A. Palmen 
samt från Lappvik hamn brädgårdsförman Karvonen, villa- 
ägare Pietoff jämte tvenne söner samt förman Feodoroff. 
De fängslade torde ha förts ombord på ett af fartygen. I går 
kl. half 9 f. m. grepo soldaterna äfven arbetsförman Alfons 
Sundström samt förde honom från arbetsplatsen till statio- 
nen och vidare med tåg, förmodligen till Helsingfors." Se- 
dan viceordföranden gifvit uttryck för den indignation, hvar- 
med denna nya våldsbragd af den i landet förlagda ryska 
militären helt säkert komme att mottagas i vida kretsar af 
samhället samt framförallt inom det samfund, som har för- 
månen att såsom sin ordförande se professor J. A. Palmen, 
öfverlämnade han till Sällskapets pröfning, hvilka åtgärder 
från dess sida med anledning af det timade möjligen borde 
vidtagas. Efter det uttalanden afgifvits af disponent Th. 
Grön bl om, professor Th. S ae 1 a n och amanuens K. E. 
Ehrström, beslöt Sällskapet till protokollet uttala sin 
djupaste indignation öfver den rättskränkning och det öfver- 
våld, som drabbat Sällskapets åldrige ordförande. Tillika 
beslöt Sällskapet åt Bestyreisen uppdraga att i dess namn 
skrida till de åtgärder Bestyreisen kunde finna det nu rela- 
terade våldet föranleda. 

Till medlemmar af Sällskapet invaldes student Hj. von 
Bonsdorff (föreslagen af professor*K. M. Levander), forst- 
ingeniör K. Lindberg (föreslagen af intendent R. Palm- 



6. X. 1917. Sivlan. ^ Hellen. — Grönblom. — Levander. 3 

gren), fru Anna Linkola och filosofiedoktor U. Saxen 
(båda föreslagna af docent A. Palmgren) samt ingeniör A. 
Thuneberg (föreslagen af doktor H. Lindberg). 

Professor Th. S ae 1 a n meddelade, att enligt uppgift af 
hans son, ingeniören vid Kaukas cellulosafabrik Thor v. 
S ae 1 a n, den hos oss sällsynta svarta råttan (Mus rattas) 
skulle förekomma i stor mängd å Härskiänsaari hemman på 
den lika benämnda stora holmen i Stor-Saimen. Förvalta- 
ren på hemmanet hade därjämte omtalat, att han försökt 
befria sig från de besvärliga och skadegörande snyltgäs- 
terna medelst användande af ratin, men hade de visat sig 
vara oemottagliga för detta medels inverkan, hvilket, som 
bekant, icke är fallet med den bruna råttan. När och huru 
den svarta råttan kommit till holmen är tills vidare obekant. 

Amanuens Wolter Hellen demonstrerade den för 
landet nya skalbaggen Philonthiis fuscus Grav. „Arten i fråga 
står nära den hos oss från Kola-halfön tidigare kända Ph. 
Scribae Fauv., från hvilken den afviker hufvudsakligast genom 
den vida finare punkturen å elytra, färgteckningen å thorax, 
hvilken baktill är brunkantad, och de enfärgadt röda elytra. 
Ph. fuscus är en mycket sällsynt art, hvilken tidigare an- 
träffats i Tyskland, Danmark och Sverige, i hvilket sist- 
nämnda land den blifvit funnen i Skåne, Västergötland och 
på Öland. Arten lefver i bon af olika fågelarter och gna- 
gare. Det demonstrerade exemplaret blef tillvarataget den 
10 sistlidne september af fröken Mary Rivell vid såll- 
ning under ett större hasselbuskage i den s. k. Sundholmska 
ekskogen invid Nystad." 

Disponent Th. Grönblom demonstrerade ett gynan- 
dromorft exemplar af Euchloé cardamines, funnet i Birkkala 
den 30 juni 1917, samt den för landet nya fjärilarten Larentia 
capitata, insamlad sommaren 1917 i Terijoki af magister P. 
Yl ön en. 

I anslutning till det gjorda meddelandet anförde prof. 
K. M. Levander, att till hans granskning af elev T. O u- 
lasvirta öfversändts ett gynandromorft exemplar af Pha- 
lera bucephala (L.), erhållet i Uleåborg (jfr Luonnon Ystävä, 
1917, N:o 4, s. 146). 



4 Montell. — Kotilainen. 6. X. 1917. 

Delgafs följande, af forstmästare Justus Montell 
insända meddelande: Carex brunnescens (Pers.) Poir > la- 
gopina Wbg, ny för Finlands flora. 

Då jag under en af de exkursioner, jiag senaste sommar 
gjorde till fjället Ounastunturi, Lkem, insamlade exemplar 
af Carex lagopina Wbg för det af Universitetets museum 
distribuerade exsiccatet, fann jag några tufvor af hybriden C. 
brunnescens < lagopina, växande tillsammans med föräldrarna 
på stranden af en liten fjällbäck inom regio alpina. 

Den här funna formen är intermediär och synnerligen 
lätt att skilja från hvardera arten genom sina smala, lång- 
sträckta småax och outvecklade frukter. Från C. brunnes- 
cens skiljer den sig dessutom genom lägre och styfvare 
strån, kortare blad, mer gyttrade småax och mörkare bruna 
axfjäll, från C. lagopina genom något lägre strån och betyd- 
ligt ljusare småax, hvilka hos en stor del exemplar äro 
flera till antalet än hos denna och mer aflägsnade från 
hvarandra. Från hybriden C. canescens - lagopina, åtmin- 
stone de former af denna hybrid jag sett, skiljer den sig 
genom lägre växt och mörkare ax. 

Beskrifning: Strån tufvade, 15 — 23 cm höga, tämli- 
gen styfva, svagt bågböjda, upptill sträfva. Blad betydligt 
kortare än strået, 1 — 2 mm breda, af samma färg som hos 
C. lagopina. Småax 3 — 6, de öfversta tättsittande, de ne- 
dersta oftast på några mm afstånd från hvarandra, 5 — 8 mm 
långa och c. 2 mm breda; $-fjäll ljusbruna med bred, hvit- 
gul hinnkant och oftast grönt midtfält. Fruktgömmen out- 
vecklade, skrumpna, gröna med brun anstrykning och tyd- 
lig, brun längdspricka. 

Att här verkligen är fråga om en hybrid mellan C. la- 
gopina och C. brunnescens, icke mellan C. lagopina och C. 
canescens, står utom allt tvifvel, då den sistnämnda arten 
alldeles saknades på platsen, under det att den förra före- 
kom i stor ymnighet. 

Ylioppilas M. Kotilainen jätti kertomuksen Seuran 
stipendiaattina tekemistään Kasvitieteellisistä retkistä Poh- 
jois-Savossa ja Pohjois-Karjalassa kesällä 1917. 



6.x. 1917. Kotilainen, Retki Pohjois-Savossa ja -Karjalassa. 5 

Toukokuun keskivaiheilla alotin retkeilyni Kuopion kau- 
pungin lähimmässä ympäristössä. Näillä retkilläni onnistuin 
tekemään muutamia huomattavampia sammallöytöjä, jotka 
ansainnevat mainitsemista. Siikalahden kalkkipitoisilla pelto- 
kivillä kasvoi m. m. Barbiila rubella, Änomodon viticulosus 
ja Ä. attenuatus. Kaikki kolme övat pitäjälle uusia (vrt Her- 
barium Musei Fennici, II Musci, ja K. Lin ko la: Lisätietoja 
Kuopion pitäjän kasvistosta, Acta 39, N:o 5). Sitäpaitsi kas- 
voi mainitulla paikalla Timmia austriaca ja Buxbaumia aphyl- 
la. Edellistä löysin myös kallionraosta Pitkänlahden ase- 
man luota. — Telkkistenlahdessa kasvoi Blindia aciita kal- 
lioseinällä seuranaan m. m. Ulota ciirvifolia, Scelania glau- 
cescens ja Heterocladiiim squarrosulum. Läheisessä metsässä 
kasvoi Hylocomium calvescens. — Toverina näillä retkilläni 
oli lyseol. Heikki Roivanen. 

Toukokuun lopulla tein opettaja O. K y y h k y s e n kanssa 
yhteisen exkursioonin Kuopion ja Nilsiän pitäjien rajalla ole- 
vaan Kuuslahden kylään, jossa eteläänpäin viettävillä Jaakon- 
lammen kallioilla on tavattavissa harvinaisen rikas sammal- 
kasvisto. Se on suuresti samanlainen Wiitasaaren Etelä- 
vuoren sammalkasviston kanssa, vrt. V. F. Brotberus: 
Anteckningar till norra Tavastlands flora (Notiser ur Sällsk. 
F. F"l. Fenn. förhandlingar). Edellisenä kesänä retkeilles- 
sään näillä kallioilla oli opettaja Kyyhkynen löytänyt täältä 
useita Sbrlle uusia harvinaisia sammallajeja, kuten: Änomo- 
don attenuatus, Leskea catenulata, Mollia aeruginosa ja Or- 
thotrichum stramineum. Nyt löylyi läheiseltä letolta Sb:lle 
uusi Meesea trichodes; sitäpaitsi mainittakoon retken löy- 
döistä Äsplenium trichomanes, joka ennen on löydetty Sb:stä 
vain Kaavin Huosiaisniemeltä, Myöhemmin kesällä käydes- 
säni Jaakonlammella toht. H. Ranckenin kanssa löydettiin 
harvinainen Fegatella conica kallion alla olevasta lähteestä. 

Kesäkuun 15 p:nä läksin toverini, yliopp. Arm o T e- 
räsvuoren kanssa pitemmälle retkelle. Ensin matkus- 
timme Nilsiän kirkolle. Kirkonkylän myllyn lahoneilta hir- 
siltä löytyi Amblystegium hygrophilum ja myllypuron kiviltä 
Bryum elegans. 



6 Kotilainen, Retki Pohjois-Savossa ja -Karjalassa. 6. X. 1917. 

Nilsiästä siirryimme Kaavin Siikajärven kylään, jossa 
retkeilimme viime aikoina luonnontieteellisissä piireissä kuu- 
luiksi tulleilla Huosiaisniemellä ja Likosaarella. Joukkoomme 
liittyi kolmanneksi edellämainittu lyseol. Roivanen. Huosiais- 
niemellä oli luonto paraimmassa kukoistuksessaan. Kukki- 
vat Cypripedilum-ryhmät rehevää viheriää taustaa vastaan. 
Siinä botanistin silmää hivelevä näky! — Vaikkakin täällä 
on ahkerasti edellisinä kesinä retkeilty, ei retki kuitenkaan 
hukkaan mennyt. Sieltä löytyi niemen länsirannalta kalkki- 
soralta Suomelle uusi sammallaji, Gymnostomum calcareum 
Br. germ. Löytö on siinäkin suhteessa huomattava, etta 
löytöpaikka on etäällä toisista; lähimmät övat nimittäin Gott- 
lannissa ja Ölannissa, Keski-Saksassa ja Ranskassa. Varsi- 
nainen kasvualue Euroopassa on Välimeren maat. Laji on 
muuten löydetty kaikista maanosista. — Eräällä kalkkiki- 
vellä kasvoi jo edellisenä kesänä löytämäni Leskea tectomm. 
Samaten löytyi täältä Mollia fragilis, joka kasvoi myöskin 
Likosaarella. 

Täältä siirryimme ylioppilas Teräsvuoren kanssa Kaavin 
Säyneisten kylään, jossa retkeilimme muutamia päiviä. — 
Kaavin Losomäen kyla oli seuraava exkursionipaikka. Sikä- 
läisten serpentiinikallioiden ympärillä on tyypillisiä lettomuo- 
dostuksia yleisine ja harvinaisempine ruskosammalineen, 
niiden joukossa m. m. Cinclidiiim stygium ja Ämblystegium 
badium. — Soppilammen rannalla olevalla laakealla serpen- 
tiinikalliolla kasvoi harvinainen Mollia viridula c. fr. Kylan 

o 

läpi johtavan maantien vierillä Angströmia longipes. Mo- 
lemmat övat uusia maakunnalle. — 29 p:nä kesäkuuta olin 
tåas Kuopiossa ja jatkoin retkeilyjäni ympäristössä kiinnit- 
täen huomiota kalliosammalten ekoloogisiin olosuhteisiin. 

Heinäkuun 11 pmä matkustin toht. H. Ranckenin kanssa 
Pohjois-Karjalaan. Ensin suuntasimme matkamme Outo- 
kummun kuuluiile kuparikaivoksille, vaan seutu ei vast^an- 
nut toiveitamme botaanisessa suhteessa. Täältä siirryimme 
Polvijärven pitäjään, jossa Solan kyla osottautui aika intres- 
santiksi; m. m. mainittakoon Paljakkavaaran serpentiinikal- 
lioilta Anomodon viticulosiis. Mollia viridula, Neckera crispa 



6. X. 1917. Kotilainen, Retki Pohjois-Savossa ja -Karjalassa. 



ja Asplenium uiride. — Edellisen kesän retkilläni tutustu- 
maani Juuan pitäjään suuntasimme sitten kulkumme. Polvi- 
järven kylan kalkkialueet osoittautuivat varsin satoisiksi. 
Juuanvaaran letoilla kasvoi Kb:lle uudet Carex capitata, 
Scirpus pauciflorus ja kerran ennen alueelta (Soanlahdelta) 
löydetty Epipactis palustris. Kui valla kalkkikummulla kasvoi 
Epipactis riibiginosa. Sammalista mainittakoon Catoscopiiim 
nigritum, Ämblystegium trifarium, Ä. lycopodioides ja Stereo - 
don recurvatus. 

Tuloksena viime kesien retkeilyistä voin mainita, etta 
yhdessä opettaja O. Kyyhkysen kanssa olemme löytäneet 
46 Pohjois-Savolle iiutta lehtisammallajia, nimittäin: 

attenua- 



Polytrichum 

tum 
P. subrotundum 
Catharinea tenella 
Cinclidium siygium 
Mniuni marginatiim 
Meesea triquetra 
M. trichodes 
Philonotis seriata 
Bryum elegans 
B. bimum 
B. affine 
B. arcticum 
B. inclinatum 
Pohlia balbifera 
Splachnum vasculosum 
Tortula truncatula 
Mollia fragilis 



Mollia aeruginosa 
M. viridula 
Gymnostomum calca- 

reum 
Barbula rubella 
Dicranum angustum 
Dicranoweissia crispula 
Anisothecium humile 
Angströmia longipes 
Oncophorus Schisti 
Orthotrichum strami- 

neum 
Leskea catenulata 
L. tectorum 
Anomodon viticulosus 
A. attenuatus 
Ämblystegium hygro- 

philum 



Ämblystegium chryso- 

phyllum 
A. falcatum 
A. purpurascens 
A. badium 
A. sarmeniosum 
liypnum piliferum 
H. rutabulum 
Ii. sericeum 
Lescura'a filamentosa 
Myurella julacea 
Hylocomium pyrenai- 

cum 
Stereodon fastigiatus 
S. recurvatus 
Neckera Besseri 
Antitrichia curtipendula 

(H. Roivanen) 



Kbrlle on uusia lehtisammallajeja kertynyt, edellisen ke- 
sän löydöt ja viime kesäiset tohtori H. Ranckenin kanssa 
tekemämme yhteenlaskettuina, kaikkiaan 35: 

Polytrichum gracile 
Cinclidium stygium 
Mnium pseudopuncta- 

tum 
M. affine 
M. marginatum 
Catoscopium nigritum 



Philonotis tomentella 
Bryum elegans 
Splachnum ampulla- 

ceum 
Sp. vasculosum 
Encalypta c ont or ta 
Mollia viridula 



Mollia tortuosa 
Barbula rubella 
B. convoluta 
Dicranum brevifolium 
D. Bergeri 
Distichium capillaceum 



8 Kotilainen. Skrifvelser om naturskydd. 6. X. 1917. 

Oncophorus torques- Ambl. scorpioides Myurella julacea 

cens A. giganteum Heterocladiam squar- 

Grimmia ericoides A. lycopodioides rosulum 

G. gracilis A. Richardsonii Stereodon Sprucei 

Leskea nervösa A. stramineum S. recurvatus 

L. longifolia A. trifarium Dichelyma falcatiim 

Lopuksi pyydän saada lausua Seuralle vilpittömät kii- 
tokseni stipendistäni ja tohtoreille V. F. B r o t h e r u s'elle 
ja H. Rancken'ille siitä avusta, mitä ne hyväntahtoisesti 
övat löytöjeni määräämisessä antaneet. 

På förslag af ordföranden beslöt Sällskapet till proto- 
kollet intaga de Tvenne skrifvelser rörande naturskydd, som 

å dess vägnar (jfr. protokollet för den 13 maj 1917, Medde- 
landen 43, sid. 268—270) förliden vår inlämnats, den ena 
till Finlands Senat, den andra till Stadsfullmäktige i Hel- 
singfors. 

1. Till Finlands Senat. I hvarje land påverkas dess 
ursprungliga natur af människans ingrepp, och i många har 
omgestaltningen gått därhän, att inbyggarna numera alls ej 
kunna få en föreställning om hemlandets beskaffenhet under 
förfädrens tider. Också i Finland fortgår en sådan förin- 
telse i följd af allt tätare bosättning, allt intensivare jord- 
kultur, stegrad skogsafverkning, tätare ombyte af jordens 
ägare samt på grund af ökad industriell verksamhet. 

I de äldre kulturländerna har man funnit skäl att sätta 
en damm mot denna ständigt tilltagande förödelse eller att 
förmildra dennas verkningar, och naturskyddsrörelsen har 
där slagit djupa rötter i folkmedvetandet. Under senare år- 
tionden har man velat från undergång rädda åtminstone 
karakteristiska prof på naturformationer eller lefvande na- 
turalster. Man söker där bevara naturminnesmärken, som 
vittna om landets geologiska uppkomst, landskapstyper, ve- 
getationsformer, djurarter och -samhällen, dels hela trakter, 
dels enstaka karakteristiska föremål, representativa i och 
för sig. Man har genom lagstiftning velat vårda sig om 
fosterlandets natur äfven däri, att natursköna trakter ej ge- 



.6 X. 1917. Tvenne skrifvelser rörande naturskydd. 9 

nom industriell vandalism få förstöras, att vetenskapligt 
värdefulla föremål må vårdas, alldeles på samma sätt, som 
man pietetsfullt värnat historiska fornminnen, borgar, red- 
skap och dräkter eller skriftliga urkunder, och likasom man 
vill undan tidens glömska rädda folkets språk, plägseder, 
sång och saga. 

I Finland hafva vi lagstiftning beträffande vården af 
fasta fornlämningar och tillvaratagandet af fynd utaf lösa 
fornföremål. Men vi hafva inga bestämmelser mot vanvård 
af naturen annat än i och för ekonomiska syften. Emeller- 
tid har äfven hos oss uppvuxit en känsla af inbyggarnas 
plikter härutinnan. Det vetenskapliga samfund, som tagit 
till sin uppgift att utforska landets fauna och flora, har lif- 
ligt känt behof af skydd för bägges af utrotning hotade ar- 
ter och samhällen och har äfven i enskilda fall lyckats 
vinna regeringens uppmärksamhet för ämnet. Men härmed 
är blott en ringa början gjord. 

Hvarje försök att möta den alltmera hotande förödelsen 
och rädda representativa prof på Finlands natur stöter 
emellertid på den svårighet, att ingen lagstiftning finnes 
rörande naturskydd. Det förefaller därför att vara en na- 
turlig förpliktelse emot själfva fosterlandet att en sådan lag- 
stiftning snarligen ombesörjes, innan naturhärjningen ännu 
hunnit bli så fullständig, som den är det i de mognare eu- 
ropeiska kulturländerna. Härigenom räddas icke blott åt 
forskningen ovärderliga historiska dokument, — naturskyd- 
det bidrager äfven till att hålla skönhetssinnet vaket och 
de etiska känslorna i helgd hos samhället. 

Societas pro Fauna et Flora Fennica anhåller därför 
vördsamt att landets regering ville nedsätta en statskom- 
mitté för utarbetande af propositionsförslag till låg rörande 
skydd af naturminnesmärken och naturskyddsområden i 
Finland. 

Helsingfors den 26 maj 1917. 

2. Till Stadsfullmäktige i Helsingfors. I de 
flesta kulturländer har man med allt större sympati om- 
fattat naturskyddsrörelsen, som afser vården af naturen i 



10 Skrifvelsei- om naturskydd. — Freij. 6. X. 1917. 

gemen och särskild! bevarandet af dess minnesmärken un- 
dan en ofta lika meningslös som för naturvännen estetiskt 
och etiskt upprörande sköfling och förintelse. Denna rö- 
relse har ledt till utfärdandet af lagbestämmelser och till 
vidtagandet af åtgärder från enskilda medborgares, kommu- 
ners och statens sida mot hvarje hänsynslös och omotive- 
rad åverkan af naturen. 

Då Helsingfors stad blifvit ägare till vida obebyggda 
marker och nu senast öfvertagit arrenderätten till Viks la- 
dugård, som har att uppvisa ett för våra förhållanden ovan- 
ligt rikt fågellif, får Societas pro Fauna et Flora Fennica 
hos Stadsfullmäktige vördsamt hemställa därom, att en natur- 
skyddsnämnd för stadens marker blefve nedsatt i syfte att 
därstädes söka befrämja och bevaka naturskyddets intressen 
i den utsträckning de icke inkräkta på kommunens egna 
och vitala ekonomiska behof. Då en sådan nämnd, som 
bl. a. redan finnes i en del städer i Sverige, icke kräfde 
några nämnvärda anslag för sin verksamhet och denna så- 
som en integrerande del af hembygdsvården helt säkert i 
många afseenden vore till gagn för staden och dess sträf- 
vanden, vågar Sällskapet emotse ett bifall till sin anhållan. 

Helsingfors den 22 maj 1917. 

Amanuens Richard Frey lämnade följande Notiser 
om finländska Orthoptera. 

1. Chrysochraon dispar Heyer f. brachyptera förekom 
i slutet av juli 1917 icke sällsynt på en strandäng innanför 

o 

Phragmites-hältet på ön Runsala invid Abo. Den 15 juli 
lyckades förf. här infånga även ett långvingat 6-exemplar 
(f. macroptera). Fyndet var av intresse, då av denna syd- 
liga art hittills endast den kortvingade formen varit känd 
från vårt land. 

Samma lokal hyste för övrigt en ovanligt rik orthopter- 
fauna; förutom Chrysochraon dispar förekommo sålunda 
följande arter: Mecostethus grossus L., Stauroderus bicolor 
Charp., Omocestus viridulus L., Chorthippiis albomarginatus 
Deg., Xiphidium dorsale Latr. och Metrioptera roeseli Hagenb. 



6.x. 1917. Frey, Notiser om finländska Orthoptera. 11 

2. Den enda fyndorten i landet för Sphingonotiis cya- 
nopterus Charp. är Hangö, där arten upptäcktes år 1879 på 
en sandig havsstrand invid staden av baron E. Hisinger 
(Medd. 6, 239, 1881); på samma plats finnes den fortfarande, 
i det därifrån under de senaste åren exemplar insänts till 
Helsingfors entomologiska bytesförening. 

De finländska exemplaren synas något avvika från hu- 
vudformen. Flygvingarna äro nämligen i regeln, särskilt 
hos $$, enfärgat blåaktiga utan det mörka tvärband i mit- 
ten, som enl. Brunner v. Wattenwyl och andra auk- 
torer skall utmärka arten. Härigenom närmar sig vår form 
något den närstående mediterrana Sph. coeriilans L., som 
har enfärgade bakvingar. Hos flertalet c6 finnes däremot 
ett otydligt begränsat mörkare tvärband över flygvingarna, 
stundom endast antytt genom en svartaktig skuggning över 
mitten. Denna avvikelse synes blivit beaktad redan av 
Hisinger, att döma av följande anteckning å ett i mu- 
seets samlingar förefintligt exemplar: „Har mellersta tvär- 
bandet genomgående ända till framkanten, men flygvingarna 
såsom coerulans". 

E. Wahlgren har påvisat (Zeitschr. f. wissensch. In- 
sektenbiol. VIII, 176—179, 1912), att Sphingonotus cyano- 
pteriis i Sveriges fauna tillhör den intressanta kategorin av 
stepp- eller xeroterma relikter, och anknyter härtill en 
diskussion om tidpunkten för artens invandring till Skandi- 
navien. Denna utredning gäller självfallet även förekomsten 
av arten i vårt land. 

3. Pachytulus migratorius L. — En invasion i vårt land 
av denna östeuropeiska sträckgräshoppa synes ha ägt rum 
år 1912, då talrika exemplar uppträdde under slutet av juli 
och hela augusti i Kyrkslätt socken på Medvastö och an- 
gränsande delar av fastlandet. Detta enligt uppgift av 
stud. E. Löfqvist, som även tillvaratagit några exemplar. 
Till svärmen synes ha hört även det exemplar, som den 1 
september samma år infångades i Helsingfors (E. K i v i- 
rikko, Medd. 39, 14, 1912), möjligen likaså de av J. A. 
Palmen och H. Bastman på Tvärminne iakttagna exem- 



12 Frey, Notiser om finländska Orthoptera. 6. X. 1917. 

plaren (1. c). — Sommaren 1916 blev arten åter funnen, 
nämligen i några individer invid Kotka av hr A. Ul vi nen, 
som förärat ett ex. till Sällskapets samlingar. 

Av Pachytulus danicus L. är tills dato intet säkert 
exemplar känt från vårt land. 

4, En orthopter, vars förekomst i vårt land är mycket 
osäker, är Leptophyes punctatissima Bosc. Det av O. M. 
Re u ter från Pargas omnämnda exemplaret (Medd. 34, 84 
— 85, 1908) är alldeles ungt och outvecklat och därför svårt 
att bestämma. Dess trumhålor å framtibierna äro, såsom 
R e u t e r framhåller, öppna, varigenom det ligger nära till hands 
att i fyndet se en till underfamiljen Phaneropterinae hörande 
form och närmast då Leptophyes. Exemplar av underfamil- 
jerna Conocephalinae och Lociistinae, vilka som bekant ha 
trumhålorna slutna, synas emellertid såsom unga kunna ha 
dessa öppna. Sålunda har dr C, Nyberg gjort den iakt- 
tagelsen, att hos unga locustid-exemplar, vilka sedermera 
utvecklades till Phasgonura (Locusta) viridissima L., fram- 
tibiernas trumhålor voro öppna och först senare tillslötos 
genom utväxande hudveck. 

På grund härav synes det vara i hög grad osäkert att 
hänföra ovannämnda exemplar från Pargas till Leptophyes 
punctatissima, i synnerhet sålänge av denna mediterrana art 
(se härom F. Zacher, Beitrag zur Kenntnis der Ortho- 
pteren Schlesiens, Zeitschr. f. wissensch. Insektenbiol. III, 
183, 1907) ännu intet fullbildat exemplar är känt från vårt 
land. Jag vore närmast böjd för att häri se ett outvecklat 
exemplar av den i trakten icke sällsynta Xiphidium dorsale 
Latr. 

5. Metrioptera roeseli Hagenb. f. macroptera. — Det tredje 
finländska exemplaret (1 $) av den långvingade formen av 
denna art har den 24 juli 1917 blivit funnet i Esbo av elev 
V. Karvonen. 

Det på Sällskapets aprilmöte 1908 (Medd. 34, 123) om- 
nämnda makroptera exemplaret av Metrioptera grisea Fabr. till- 
hör även M. roeseli Hagenb. M. grisea (= albopiinctata Charp.) 
är tills dato icke funnen i Finland. 



6. X. 1917. Frey, Notiser om finländska Orthoptera. 13 

6. Senaste höst anmäldes av dr W. L i n n a n i e m i så- 
som ny för landet under namnet Diestrammena marmorata 
de Haan en intressant, i växthus levande orthopter (Medd. 43, 
28). De omnämnda exemplaren, som torekommo i ett växt- 
hus på Drumsö invid Helsingfors, torde dock med all sanno- 
likhet tillhöra den av N. v. Adelung år 1902 i Annuaire 
du Musée Zoologique de TAcadémie des Sciences de St. Pé- 
tersbourg-, tom VII, såsom ny art och nytt släkte beskrivna 
Tachycines asynamonis. Detta släkte skiljer sig från Die- 
strammena Br. främst genom den avvikande beväpningen på 
baktibierna. Medan hos Diestrammena baktibierna på övre 
sidan äro försedda med tätt stående, likartade, små taggar, 
äro de hos Tachycines beväpnade med gruppvis stående, 
olika långa taggar. Från släktet Gymnaeta Adelung, som 
har en liknande beväpning på baktibierna, skiljer sig Die- 
strammena genom på undersidan finborstiga baklår. 

Enligt Adelung har Tachycines asynamonis under 
flera år förekommit i Eilers palmarium i Petersburg, utan 
att här dock anställa någon skadegörelse. Enligt förmodan 
av växthusets föreståndare torde denna insekt blivit införd 
till Europa från Centralamerika (Columbien) med träbark, 
som ofta importeras i stora stycken såsom underlag för 
orchideer. 

Vidare förevisade amanuens Richard Frey ett exem- 
plar av den vackra longicornen Plagionotus arcuatus L., 
funnet den 11 juli 1917 i Helsingfors invid Södra hamnen 
av hr R. Cederhvarf och förärat till Sällskapets samlin- 
gar. Denna art har tidigare från vårt land varit känd en- 
dast i några på 1850-talet anträffade exemplar. Den lever 
på ek, och möjligt är, att exemplaret från Helsingfors in- 
kommit från Ryssland med ektimmer, varav för närvarande 
ligger ett större upplag i Sörnäs hamn. Av samma skal- 
bagge blev för några år sedan 1 ex. funnet i Varkaus av 
stud. J. A n 1 1 i 1 a, och kan man, enligt muntlig uppgift, ställa 
dess förekomst därstädes i samband med importerat ryskt 
ektimmer. 



14 Finnilä, Phylloscopus borealis in Lappland. 6. X. 1917. 

Amanuens Carl Finnilä lämnade följande meddelande : 
Uber das Vorkommen des nordischen Laubsängers (Phyl- 
loscopus borealis Bias.) im finnischen Lappland. 

Bis auf die neuesten Zeiten wurde der nordische Laiib- 
sänger als einer der seltensten Vögel des finnischen Lapp- 
lands angesehen. Die erste Beobachtung iiber diese Art 
in Finland riihrt vom 26. Juni 1909 ber, wo Suomalai- 
n e n bei Pousujärvi in Enontekiö ein Exemplar erlegte (vgl. 
Suomalainen: Retki Enontekiön-Lappiin kesällä 1909, Med- 
del. Soc. F. et Fl. Fenn., 36, S. 34; Ornithologische Beob- 
achtungen während einer Reise nach Lapponia enontekien- 
sis im Sommer 1909, S. 16). Im Sommer 1915, als ich wegen 
ornithologischer Untersuchungen mich in Utsjoki aufhielt, 
fand ich den Vogel an drei verschiedenen Orten, iiber 
welche Funde ich in Bidrag till kännedomen om Tana-dalens 
fågelfauna (Tromsö Museums Aarshefter 38 — 39, S. 61) und 
in der Zeitschrift Terra 1917 (Zeitschrift des Geographischen 
Vereins, S. 89 — 90) einige Mitteilungen vorausgeschickt 
habe. Zwei Jahre später (1917) hielt ich mich wieder zur 
Sommerzeit im finnischen Lappland und zwar in Enare auf, 
und fand daselbst die Art ziemlich häufig vor. Im folgen- 
den werde ich meine Beobachtungen in bezug auf die ge- 
nannte Art näher erörtern. 

Mein erster Fund erfolgte in der Nadelwaldzone bei 
Kevojohka (Kevojoki), und zwar bei dem Ausfluss dieses 
Stromes in die Utsajohka (Utsjoki) bei Kevonjalbme (Kevon- 
suu), in der Nacht des 29. — 30. Juni 1915. Ich traf dort 
nur ein einzelnes Männchen in hochstammigem, iippigem 
Birkenwalde am Ufer des Flusses. Der Vogel sass in dem 
Wipfel einer hohen Birke und sang mit vollem Halse sein 
einfaches Lied: ein 5—6 mal wiederholtes trill, trill, 
worauf eine kurze Pause folgte, und dann 2 — 3 schwirrende 
Laute sirr, sirr, sirr (in bezug auf den Gesang vgl. 
Schaanning, Ostfinmarkens Fuglefauna, Bergens Museums 
Aarbog 1907, N:o 8, S. 20). Ungeachtet eines beinahe stun- 
denlangen Verfolgens gelang es mir nicht, mit meinem 9 
mm Salongewehr den Vogel zu erlegen; er sass stets 



6. X. 1917. Finnilä, Phylloscopus borealis in Lappland. 15 

hoch oben auf den Birken und versteckte sich gern in ih- 
rem Laubwerk. Ganz nahe am Boden an der Wurzel einer 
Birke fand ich ein neugebautes Nest des Vogels, das in ei- 
nem verlassenen Nest der Weindrossel (Turdus iliacus) ein- 
geräumt war. Unter dem Boden des Laubsängernests lagen 
zwei Weindrosseleier, Das Laubsängernest bestand aus- 
schliesslich aus diirrem Grase, es hatte ein Dach und ent- 
behrte, wie es bei dem Neste des nordischen Laubsängers 
immer der Fall ist, jeder Spur von Federn (Bild 1). Die Höhe 
des Nestes beträgt, einschliesslich des Drosselnests, 115 
mm, die des Laubsängernests allein 85 mm (von dem Boden 
des Drosselnests bis zum höchsten Punkt des Laubsänger- 
nests gemessen), die Eingangsöffnung 38 mm im Durch- 
schnitt. Das Nest, welches das erste der Art in Finland ist, 
wird nunmehr in dem zoologischen Museum der Universität 
Helsingfors aufbewahrt. 

Während der Niederfahrt längs dem Tanafluss am 2. 
Juli 1915 hörte ich in der Birkenzone zwei singende Männ- 
chen in iippigem Birkenwalde am Flussufer, den einen auf 
der finländischen Seite bei Luossanjargsuolo, den anderen 
auf der norwegischen Seite bei Sirma, ungefähr 70" n. Br., 
also etwas siidlich von der Nordspitze Finlands (vgl. Fin-, 
n i 1 ä, Tana-dalens fågelfauna, S. 61). 

Während meiner Reise in Enare im Sommer 1917 hatte 
ich bedeutend bessere Gelegenheit, die Bekanntschaft des 
nordischen Laubsängers zu machen. Das erste Exemplar 
fand ich dann am 21. Juni in der Nadelwaldzone bei der 
Menisjohka, gleich oberhalb des Ausflusses der Villigjohka 
(Villinkijoki) in die Menisjohka (Menesjoki). Der Vogel war 
ein ö, und er sang hoch in dem Gipfel einer stattlichen Birke. 
Es gelang mir, das Exemplar zu erlegen, und es befindet 
sich jetzt im zool. Mus. (N:o 7262). — Am 29. Juni unter- 
nahm ich eine längere Exkursion zum siidlichen Teile 
der Berggruppe Muotkatunturi und fand daselbst in einer 
mit Birken bewachsenen Talschlucht (Birkenzone), wo die 
Quellen der Pallujohka entspringen, nicht weniger als vier 
Paare nordische Laubsänger wohnend. Die Männchen san- 



16 Finnilä, Phylloscopus borealis in Lappland. 6. X. 1917. 

gen ausserordentlich fleissig, und zuweilen konnte ich alle 
vier Männchen gleichzeitig singen hören. Auch die Weibchen 
sah ich wiederholentlich. Mit vieler Miihe gelang es mir 
endlich, ein Männchen zii erlegen (zool. Mus. der Univer- 
sität N:o 7289), sowie ein Weibchen, welches letztgenannte 
jedoch so iibel zugerichtet wurde, dass nur die Schwingen 
verwertet werden konnten (zool. Mus. der Univ. N:o 7325). 
Etwas weiter unten am Flusse hörte ich den 30. Juni friih 
morgens ein singendes Männchen und am 1. Juli zwei singende 
Männchen am siidlichen, mit Birken bewachsenen Abhang 
des Palluoaivi. Das eine von den letztgenannten Männchen 
wurde erlegt (zool. Mus. der Univ. N:o 7293). In einer 
Talschlucht fand ich in iippigem Birkenwalde in wuchernder 
Untervegetation von Gräs und Weide ein halbfertiges Nest 
der Art. Das Nest lag an einem mit Gräs bewachsenen 
Erdhöcker, die Vögel hatten aber erst den Boden und 
die Seiten fertiggebaut (30. VI). Während ich im Hochge- 
birge verweilte, hatte mein Konservator R. Kreiiger unge- 
fähr 2 km östlich von der Lappenwohnung Heikkilä an der 
Vaskojohka zwei singende Männchen gehört, ebenfalls in 
hochstämmigem Birkenwalde mit Untervegetation von Weiden. 
— Bei dem Ausfluss der livalojoki in den Enaresee (Anar- 
jäyri) hörte ich während einer Kahnfahrt am 6. JuH zwischen 
dem Bauerngut Peltola und dem Dorfe Törmänen vier sin- 
gende Männchen an verschiedenen Orten am Flusse und 
befand mich bei Peltola, im Hinblick auf das unruhige Beneh- 
men der Vögel, ganz in der Nähe ihres Nestes, das ich jedoch 
in der reichlichen Untervegetation nicht finden konnte. — 
Während der Niederfahrt längs der Tankajoki im nördlichsten 
Sodankylä traf ich am 9. Juli in iippigem Birkenwald zwischen 
Purnumukka und Vuotso (etwa 68 12' n. Br.) ein singendes 
Männchen, das erlegt wurde (zool. Mus. der Univ. N:o 
7308). 

Nach Nordling (Fågelfaunan i Enare lappmark, Acta 
Soc. F. et Fl. Fennica, XV, S. 32—33) soll der nordische 
Laubsänger am 28. Juni 1893 in dem Quellengebiet des 
Luttoflusses angetroffen worden sein. Dieser Bericht ist 



I 



6.x. 1917. Finnilä, Phylloscopus borealis in Lappland. 



17 



jedoch falsch, denn er sagt u. a., dass der Gesang des Vo- 
gels „demjenigen des Fitislaubsängers täuschend ähnlich 
ist", eine Behauptung, die entschieden unrichtig ist. Vgl. 
auch Wessel (Ornithologiske meddelelser fra Sydvaran- 
ger, S. 32). 

Wenn man die Funde in Utsjoki, Enare und Sodankylä 
zusammenzählt, erhält man bezw. 3, 18 und 1, öder im Ganzen 
22, und fiigt man ausserdem den Fund Suomalainens 
in Enontekiö hinzu, so haben wir 23 sichere Funde der Art 
im finnischen Lappland. 




I r\ >. \ I , •„! i I I _j I . ii I I I — I I .1 

Karte iiber die Fundorte .des Phyll. borealis im finnischen Lappland. 
• Fund während der Brutzeit, + Nestfund. 

Ökologie. Die Lebensweise des nordischen Laub- 
sängers ist von derjenigen der gewöhnlichen Art (Phyllos- 
copus trochilus) durchaus verschieden. Der nordische Laub- 
sänger ist sowohl regsamer als scheuer als der gemeine 
Laubsänger, und es halt somit oft recht schwer, den Vogel 
zum Schuss zu bekommen. Wenn er singt, sitzt er gewöhnlich 
auf dem Wipfel eines hohen Baumes, wiederholt den Ge- 
sang einigemal, schlupft in das Lauhwerk hinein, setzt wie- 

2 



18 Finnilä, Phylloscopus borealis in Lappland. 6. X. 1917. 

der an und flattert dann auf einen anderen Baum, wo er 
wieder den Gesang ertönen lässt. Oft sieht man ihn an 
den Baumzweigen hängen, eine Raupe öder dergleichen 
erschnappend. Zuweilen macht er kleine Ausfliige in die Luft, 
um ein voruberfliegendes Insekt zu erhaschen. - — Der Ge- 
sang des nordischen Laubsängers hat wénigstens zwei Va- 
rianten: die eine besteht aus einem einförmigen trillvtrill, 
das mehreremal wiederholt wird (vgl. Collett, Mindre 
meddelelser vedrörende Norges fuglefauna, 1873 — 1876, S. 
94;ebd. 1876-1880,8.262; ebd. 1881— 1892, S. 18; Schaan- 
n i n g, Östfinmarkens fuglefauna, S. 20). Die andere Va- 
riante fängt mit 4 — 6 trill, trill an, worauf 2 — 3 schwir- 
rende Laute, sirr, sirr folgen (vgl. Schaanning 1. c, 
S. 20). Beide Varianten hatte ich Gelegenheit zu hören, 
doch scheint die erstere, die monotone, die häufigere zu sein. 
Der Lock- bzw. Warnungsruf ist ein schmatzender Laut s i r, 
der dem Lockruf des Wasserschmätzers (Cinclus cinclus) 
täuschend ähnlich ist. Diesen Laut hörte ich sowohl das 
Männchen als das Weibchen hervorbringen, beides in der 
Nähe des Nestes. Ausserdem hört man oft die Vögel mit 
dem Schnabel schmatzen. Bei Pallujohka hörte ich auch 
ein paarmal einen feinen, sirrenden Laut, sehr schwach. Ob 
die Vögel dieses Sirren mit der Syrinx öder durch ein Vib- 
rieren mit den Fliigeln hervorbringen, war ich nicht im 
Stande zu entscheiden. Diesen merkwiirdigen Laut hörte 
ich von zwei Laubsängern, die einen Merlinfalken (Falcc 
merillus) verfolgten. Aus der Literatur gelang es mir nicht, 
Berichte iiber einen solchen Laut ausfindig zu machen. 

Zum Brutplatz wählt der nordische Laubsänger am 
liebsten ein Flussufer öder eine Talschlucht mit iippigem, 
hochstammigem Birkenwald mit reicher Vegetation von Ge- 
raniiim silvaticum, Comarum palustre, Equisetum, Gräs, Ried- 
gras und zahlreichen nordischen Salix-kvien. Die Beschaf- 
fenheit des Bodens ist an solchen Stellen immer eine mehr 
öder weniger sumpfige, Wasserlachen kommen hie und da 
vor. Das Nest wird jedoch immer auf eine trockne Stelle 
in öder an einem Rasenhiigel unweit fliessenden Wassers 
angebracht. 



Medd. Soc. pro F. et Fl. Fenn. 44, Finnilä. 





^K#ir' 




iEs^^^^H 




< åBEjtmjSt^^ JM 


'^I^M^^I^HB 




rtf^MT^ ^ff jg«fj|^».»i^^ 


P^^^&%S^m^m^3^Si ' -u / ^ '^k 


kj^ '^^59'^^^HBdU^^^^^I 








is^r t .''^^^v^' '^HB^S^hI 


«É^^^ 


n^^^^^^^ 


HmHRHHi 


JÉfp j^^^ÉH 








^^HHHée^'^' '"'éi'^' ii^SåBk 








^^^^^^^^^■■k^v- <hf.1 ^BB|^^B 






W|.,:**=, ^^ 


^^H^SS 




Hh^^- ^^ 


||||_jg|||||j|^__|^9HH 


HhHHHp if' I^^^B 




^BbF ''^jåB 


I^^^^^^I^^^^^^^HH! 


l^HStHW^ ^hH 




^^jmå 


HH^HIP^B 


jH^^M.. ■ v-V;~--'y'1| 




W/M 


^^^9MK .im. ' iJu i^^ , MgjUHH 


Hr ^ ''H^V^ ^' ^ (^ ^H^^9 


Pp^ii 




iivjW|^,'WR J * i |i|/j/. .^'^wH 






t::>' 


''.'^Spa|M| 




|H^Ki.4. 




^RhI 



Nistplatz des Phylloscopus borealis. 
Sodankylä, Tankajoki 9. VII. 1917. 



Foto. C. F. 




Nest des Phylloscopus borealis bei Kevojohka am 29. V. 1915 gefunden. 
Utsjoki, Kevojohka 29. V. 1915. Foto. c. F. 



6. X. 1917. Finnilä, Phylloscopus borealis in Lappland. 19 

Im allgemeinen scheint das Weibchen nicht so scheu zu 
sein wie das Männchen, und es kommt, wenn man still 
steht, dem Beobachter oft bis auf ein paar Meter nahe, was 
das Männchen nur ausnahmsweise tut. Das Männchen 
scheint mit Vorliebe bestimmte Baumwipfel als Singplatz zu 
benutzen, zu denen es immer wieder zuriickkehrt, falls man 
es stört öder wenn es aus anderer Ursache zu singen 
aufhört. 

Verbreitung. Der nordische Laubsänger ist ein 
Kind des hohen Nordens. Sein Verbreitungsgebiet erstreckt 
sich von Kamtschätka iiber Sibirien, Nordrussland, die Kola- 
halbinsel und die nördlichsten Teile von Fennoskandia, wo 
seine äussersten Vorposten im Westen zu finden sind. In- 
nerhalb unseres naturhistorischen Gebietes wurde er ange- 
troffen u. a. „in den mit Birken bewachsenen Nebentälern 
des Kola-Fjords, in der Nähe der Stadt Kola und siidlich 
von dort (Kitsa, Palmen), wie auch an dem Nuortijärvi (Sjö- 
strand); er kommt ebenfalls im Nadelwald östlich vom 
Umpjaur (Marjok, Palmen), auch bei Ponoj (J. Montell) vor" 
(J. A. Palmen in Nordens Fåglar, zweite Aufl., S. 24). Von 
der Verbreitung des Vogels in Siid-Varanger schreibt 
Schaanning (Östfinmarkens fuglefauna, S. 19): „Sin egent- 
lige udbredelse har den fra trakterne om Tsjoalmejavre og 
videre Pasvikföret nordover til omkring elvens udlöb ved 
Elvenes, samt mellem Tsjoalmejavre og Langfjordvandet." 
Im nördlichsten Norwegen hat Collett (Mindre, meddelel- 
ser vedrörende Norges fugle i aarene 1881 — 1892, S. 19) in 
dem norwegischen Teile der niederen Tana sowie bei Por- 
sanger, wo auch Kolthoff (Nordens Fåglar, zweite Aufl., 
S. 24) den Vogel vorgefunden hat, die Art zahlreich ange- 
troffen. Die Siidgrenze fiir die Verbreitung des nordischen 
Laubsängers im finnischen Lappland scheint in grossen Zii- 
gen mit den Saariselkä-Fjelden und den westlich von dort 
gelegenen Bergen zusammenzufallen, doch hat es den 
Anschein, als ob die Art eigentlich der Eismeerkiiste folgte. 



20 Brenner, De abnorma grankottarnas uppkomst. 6. X. 1917 

Å rektor M. Brenners vägnar föredrogs följande 
Iakttagelser med afseende å de abnorma grankottarnas 
uppkomst. ^) 

I afsikt att om möjligt söka finna en åtminstone sanno- 
lik förklaring på den af mig tidigare påvisade olikheten 
emellan kottens rygg- och buksida hos de ensidigt krok- 
fjälliga grankottarna har jag med mikroskopets tillhjälp sökt 
att utforska, huruvida någon olikhet i ifrågavarande kottars 
inre anatomiska byggnad kunde påvisas såsom orsak härtill. 

Utgående från den tidigare af mig uttalade, på yttre 
omständigheter grundade uppfattningen, att bristfällig näring 
skulle förorsaka ett afbrott i fjällens utveckling från de till- 
bakaböjda blomfjällen till de framåtriktade tilltryckta kotte- 
fjällen, har jag tänkt, att möjligen den efter pollineringen 
hos kotteskaften försiggångna förändringen från krökning 
uppåt till uträtning och sedermera krökning nedåt genom 
någon förträngning af saftvägarna på den slutligen konvexa 
sidan skulle försvåra den hos svagt nutrierade träd äfven 
eljest ringa näringssaftens framträngande till ryggsidans 

fjäll. 

Efter att före pollineringen hafva mikroskopiskt under- 
sökt de då upprätta honhängenas eller blommornas uppåt 
krökta skaft och blomaxel, företog jag den 15 juni, en vecka 
efter pollineringen, då böjningen af skaftet nedåt samt kotte- 
fjällens uträtning redan fem dygn tidigare försiggått, samma 
opeiation .med en 4.5 cm lång kotte, hvars ryggfjäll hade 
utböjda toppar, medan de öfriga fjällen med raka eller in- 
böjda toppar voro tilltryckta, utan att finna det den inre 
anatomiska byggnaden endast ensidigt på någondera sidan 
skulle hafva undergått någon denna yttre olikhet motsva- 
rande förändring. 

I hvartdera fallet befanns märgen utgöras af ett af 
korta, 4 — 6-sidigt prismatiska eller före befruktningen cy- 
lindriska celler bestående parenkym, till sin yttre del grön- 



') Se Meddelanden af Soc. pro Fauna et Flora Fenn. haft. 43, 
sid. 13—21. « 



6. X. 1917. Brenner, De abnorma grankottarnas uppkomst. 21 

eller senare brunaktigt och genom en rundad eller otydligt 
6-hörnig, tandad omkrets mer eller mindre skarpt begrän- 
sadt mot en ljusare, genom mörka, radiära, smalare eller 
bredare, af 1—3 cellrader bildade märgutskott i 12 — 18 
partier delad zon. Dessa i krets omkring märgen ordnade 
partiers innersta, närmast märgen belägna, nästan rent hvita, 
i genomskärning triangel-, trapezium- eller halfmånformiga 
del består af tjockväggiga vedceller, medan den yttre, större, 
till utseendet strukturlösa kambium-delen utan märkbar 
gräns öfvergår i det yttre, af vanligen radiärt ordnade, run- 
dade eller elliptiska celler bildade, brunfläckiga barklagret, 
där 12 vidare hartsgångar motsvara det 6-kantiga skaftets 
hörn och sidornas midt. 

Den enda observerade oregelbundenheten efter, befrukt- 
ningen visade märgutskotten, i det de till olika längd och 
bredd utstråla från märgen och sålunda på flere ställen 
dela vedsträngarna i 2 eller 3 smalare, medan andra äro 
odelade och sålunda vidare, med en afvikande genomskär- 
ning. Något bestämdt förhållande till kottens olika sidor 
kunde i detta hänseende ej varseblifvas. 

Denna märgutskottens och vedsträngarnas olikformig- 
het kunde dock endast i denna efter befruktningen i ut- 
veckling stadda kottes skaft observeras. Hos den obefruktade 
blomman och hos den i sitt yngsta stadium döende kotten 
visade sig differentieringen ännu ett par veckor efter be- 
fruktningen öfver hufvud taget vara mindre utpräglad, och 
cellväfnaderna af en lösare byggnad. Sålunda voro mär- 
gens celler cylindriska, med större intercellularrum, och i 
tvärsnitt ganska lika barkparenkymets celler, märgens gröna 
gräns emot den hvita vedcylindern mindre skarpt framträ- 
dande, vedcellsträngarna mer likformiga samt genom lik- 
formigt smala märgutskott mindre tydligt skilda från hvar- 
andra, de vida hartsgångarna voro genom tunna cellväggar 
delade i mindre celler samt barklagret af ringa tjocklek. 

Uteblir befruktning eller kvarstannar den unga kotten 
af någon annan anledning i detta primära tillstånd, bort- 
torkar den inom kort; men om, såsom ju äfven stundom 



22 Brenner, De abnorma grankottarnas uppkomst. 6. X. 1917. 

händer, utvecklingen till någon del fortgår, och lifvet så- 
lunda uppehälles, kunna endast enskilda yttre delar, t. ex. 
enskilda fjäll eller grupper af sådana, af afdöendet röna in- 
flytande och afstanna i sin utveckling. 

Sålunda kunde man förstå uppkomsten af constricta- 
kottarna och de allsidigt, totalt eller partiellt krokfjälliga 
kottarna. Men hvarför just ryggsidans fjäll hos de ensidigt 
krokfjälliga kottarna härvid skola blifva lidande, detta synes, 
att döma af ofvan relaterade undersökning, härigenom ej 
finna sin förklaring. 

För att vinna ytterligare visshet nedtogos till jämfö- 
relse nästan en månad senare, den 12 juli, några kottar från 
toppen af samma träd, nämligen tre 8 cm långa fjolårskot- 
tar, af hvilka två normalfjälliga och en med enstaka krok- 
fjäll vid basen och invid den förkrympta (constricta-)toppen, 
samt fyra detta års kottar, hvaraf tre 4.5 — 5 cm långa, re- 
dan förvissnade kottar med tilltryckta, i spetsen inböjda 
fjäll och krokfjäll på ryggsidan, såsom hos den den 15 juni 
undersökta, och en 6 cm lång, med undantag af den viss- 
nade toppen frisk och grön, med rödbrun rygg och nor- 
mala fjäll, af hvilka de på kottens rygg litet utstående och 
bukfjällen med inböjd spets, hvars nedåt krökta skaft under- 
kastades mikroskopisk undersökning. Denna gaf ungefär 
samma resultat som den tidigare af den 15 juni, med samma 
oregelbundenhet hos vedsträngarna, hvilkas celler dock 
möjligen voro litet vidare, samma otydliga kambium, men 
något oregelbundnare anordnade hartsgångar, samt samma 
brist på någon antydning hvarför 'ryggsidans fjäll förhålla 
sig annorlunda än de öfriga. Likaledes undersöktes en af 
de vissnade ensidigt krokfjälliga kottarnas skaft, med samma 
för den uppställda frågans besvarande negativa resultat. 

Äfven kottefjällen och deras sammanhang med axeln 
undersöktes och befunnos, med undantag af den utböjda 
toppdelen, hos krokfjällen vara af samma byggnad som hos 
de normala. Båda äro de platta, bladlika förgreningar af 
axeln, hvars vedcylinder utsänder den kraftiga, krok- eller 
bågformigt, på den hängande kotten uppåt, utåt och nedåt 



6. X. 1917. Brenner, De abnorma grankottarnas uppkomst. 23 

böjda, såsom en låsfjäder elastiskt utåt spännande vedstr äng, 
hvilken på fjällets insida solfjäderlikt utgrenas, och från 
hvars niärgkärna de förutnämnda, fjällen motsvarande märg- 
utskotten genom vedcylindern utstråla, för att på fjällets 
yttre sida och nästan ända ut till dess spets bilda dess 
hufvudmassa och den likt en svamp af fuktighet svällande 
tjockväggiga cellväfnad, genom hvars tryck hela fjällets till- 
slutning till axeln åstadkommes. Endast häruti afvika krok- 
fjällen, i det deras utböjda styfva toppar ständigt bibehålla 
sin krökta form och riktning. 

Denna afvikelse har, i kombination med en annan re- 
dan tidigare gjord iakttagelse, synts mig vara af den art, 
att en lösning af spörsmålet härigenom borde vara möjlig. 
Vid granskningen af de funna kottarna har det sakförhål- 
landet vid sig fäst min uppmärksamhet, att gamla, ännu på 
trädet hängande, för solens och vindarnas inverkan en längre 
tid utsatta kottar på sin ryggsida, i synnerhet då denna 
tillika är solsida, hafva en urblekt eller annars från den 
naturliga blekgula färgen afvikande gråaktig färg, ungefär 
den hvarigenom gammalt omåladt trävirke ute i det fria 
skiljer sig från nytt. Denna färg hafva äfven de gamla, en- 
sidigt krokfjälliga kottarnas ryggsida. Denna sidas fjäll, och 
ibland dessa i vanligt läge i synnerhet basfjällen, hafva 
sålunda varit utsatta för en starkare inverkan af sol och 
vindar än de öfriga fjällen, och särskildt måste man antaga, 
att den späda, i sin tidigaste utveckling stadda kottens fjäll 
skola vara känsliga för deras uttorkande inflytande. Före- 
ligger nu samtidigt en af andra eller just samma orsaker 
framkallad näringsbrist, som försvårar fjällens normala ut- 
veckling och stadgande, måste dessa agentiers inverkan 
företrädesvis på den exponerade ryggsidan göra sig gäl- 
lande. Såsom vid all oliksidig uttorkning böjer sig härvid 
fjället utåt åt den torra sidan, och denna sidas epidermis 
uttorkar och tillhårdnar i detta läge, medan den inre sidan 
ännu utsträckes, hvarigenom krökningen tillskärpes. 

Detta har visat sig vara fallet med de unga krokfjälls- 
kottar jag iakttagit. Hos den unga kotte jag i Sällskapets 



24 Brenner, De abnorma grankottarnas uppkomst. 6. X. 1917. 

Meddelanden h. 43, sid. 15, omtalar voro de färska topp- 
fjällens kanter ännu som en månad gamla hinnaktiga och 
utböjda, men blefvo efter torkning starkt krökta, såsom 
fig. 1 vid sid. 21 utvisar. Så var det äfven med de i haft. 
42, sid. 50, 51 och 52, afbildade och med de af mig denna 
sommar den 15 juni och 12 juli undersökta kottarna, nämli- 
gen de som då ännu vid nedtagningen voro friska. De tre, 
som den senare dagen redan vissnat, hade torkat på trädet 
och voro därför redan då de löstogos försedda med fasta, 
krökta fjäll på ryggsidan. Annorlunda förhåller det sig med 
de normala fjällen, såsom på baspartiet af fig. 1 och buk- 
sidan i fig. 2 vid sid. 21 af Medd. h. 43. Under 2 ä 3 vec- 
kors tid äro de ännu af ganska lös beskaffenhet och hafva 
mer eller mindre utstående, kanter, men därefter blifva de 
tilltryckta, ofta med inböjd spets, och så fasta, att de ej 
kunna genom uttorkning utböjas. 

Enligt denna framställning böra de ensidigt endast på 
ryggsidan krokfjälliga kottarna anses vara bättre närda och 
därigenom motståndskraftigare mot uttorkning än de allsi- 
digt krokfjälliga, hvilka äfven på de för sol och vindar 
mindre utsatta sidorna hafva för uttorkning mera känsliga 
fjäll. De bäst nutrierade åter, hvilka därför vanligen äro 
störst, och i mindre hög grad, äfven på samma träd som 
de föregående, exponerade, äro enligt regeln normalfjälliga. 
Näringsbrist samt ett torrt, för sol och starka, uttorkande 
vindar exponeradt läge vore sålunda de yttersta förutsätt- 
ningarna för denna abnormitet hos granen. ^) 

Detta hvad de ensidigt krokfälliga kottarnas hetero- 
morfism beträffar. Såsom förklaring af den analoga före- 
komsten af rhombica-f]é.\\ på ryggsidan af de heteromorfa 



^) Af dessa orsakers varaktiga natur följa i samma mån varaktiga 
verkningar hos de granar, som i följd af sin ståndort råkat ut därför, 
utan att resultatet däraf därför behöfver, såsom nyligen uttalats, »upp- 
fattas såsom en verklig rasegenskap". Detta framgår tydligen däraf 
att, såsom af mig tidigare visats, icke alla kottar på samma träd all- 
tid utbildats till krokfjällskottar, utan endast de som särskildt varit 
utsatta för ofvannämnda orsaker och deras påföljd. 



6. X. 1917. Brenner, De abnorma grankottarnas uppkomst. 25 

kottarna hos öfvergångsformer emellan var. rhombica ^) å 
ena sidan och var. acuminata och var. fennica å den andra 
kan ett analogt betraktelsesätt ej ifrågakomma. Denna före- 
komst af olika slags kottefjäll hos samma gran kan ju, så- 
som redan Wittrock framhållit, vara en följd af hybri- 
disering emellan de i samma trakt förekommande variete- 
terna, men kan äfven, då den uppträder på olika sidor af 
samma kotte, vara en yttring af naturalstrens anpassning 
efter olika förhållanden. Äro t. ex. i sådana fall som det, 
hvarom nu är fråga, två olika former skildt afpassade för 
olika klimat, den ena för ett mildare, den andra för ett 
strängare, måste ju på orter med växlande klimat, som äro 
belägna i gränsområdet emellan dessa olika för växtens tref- 
nad så viktiga lifsbetingelser, de individer stå sig bäst, som 
äro utrustade för båda slagen, och är då, för att hålla sig 
till de två skilda kottefjällsformerna acuminata och rhom- 
bica, hvarom frågan nu gäller, den för det vidrigare klima- 
tet lämpligare rhombica-formens rätta plats på kottens, mot 
köld och skarpa vindar mest utsatta del, den från trädet 
utåt vända ryggsidan. Huru det i detta hänseende förhåller 
sig med formerna rhombica och fennica i gränstrakterna 
emellan de klimat, för hvilka dessa äro särskildt anpassade, 
är jag ej i tillfälle att taga kännedom om, men synes, för 
förhållandena här på Finska vikens kust, de för orten mest 
lämpliga r/iom^/ca-fjällens gifna plats äfven i detta fall vara 
på kottens ryggsida. 

Samtidigt med undersökningen af ofvannämnda grans 
kottar iakttog jag öfvergången från blomma till kotte och 
dennas vidare utveckling hos den förut af mig i Sällskapets 
Medd. h. 43 omtalade kullfallna granen med sju upprätta 
grenträd och svag, missbildad topp, hvars kottar visat sig 
vara af olika slag, nämligen fullt utvecklade normala, små 
förkrympta med vanliga normala fjäll, och små förkrympta 
med hinnaktiga fjäll. På en gren ofvanom det högsta res- 



M Se Meddelanden af Soc. pro Fauna et Flora Fennica haft. 43 
sid. 65—75. 



26 Brenner, De abnorma grankottarnas uppkomst. 6. X. 1917. 

liga grenträdets utgångspunkt på stammen observerades den 
5 juni och vidare under sommaren särskildt 5 honblommor 
eller upprätta hängen, 1 i grenens spets och 4 i spetsen af 
hvar sin sidogren, och på de öfriga sidogrenarna samt de 
angränsande grenarna väl öfver 100 hanblommor, alla ännu 
i knopp. Efter två dygns regn och storm försiggick polli- 
neringen rikligt 8—10 juni under varm och solig väderlek. 
Den 12 juni voro kottefjällen redan uträtade, gröna, med 
bruna, löst utstående kanter, och äfven kotteskaften uträ- 
tade, så att kottarna hade samma nästan vågräta riktning 
som grenspetsarna. Detta läge varade till den 18 juni, då 
kottarna befunnos vara hängande med litet nedböjda skaft, 
1 i spetsen af den nästan vågräta grenspetsen, de öfriga i 
spetsen af de litet nedböjda sidogrenarna. Af dessa sist- 
nämnda innehade 1 samma storlek som före pollineringen, 
med tunna, något rännformiga fjäll, medan de öfriga voro 
nästan dubbelt större med normala, dock ej fullt tilltryckta 
fjäll. Den 20:de var den lilla kotten hälft vissnad med ränn- 
formiga, i spetsen inböjda fjäll. Liksom denna var en an- 
nan, sedermera den 11 — 18 juli i följd af insektangrepp 
vissnande, 4 cm lång, svagt uppåt krökt kotte med normala 
fjäll jämte sidogrenen nedåt riktad, men ej hängande, hvar- 
emot de öfriga omkring 6 cm långa kottarna med krökta 
skaft hängde i spetsen af de bågformigt nedböjda grenarna. 
Den 21 juni var den minsta, 2.5 cm långa kotten fullstän- 
digt vissnad med blekt gulbruna fjäll af samma utseende 
som de förut på samma och andra svaga träd anträffade 
sterila kottar med hinnaktiga fjäll, hvilka under benämnin- 
gen f. leptalea af mig till Universitetets botaniska museum 
inlämnats. 

Då denna unga, 2.5 cm långa kotte sålunda redan syn- 
tes hafva afslutat sitt lefnadslopp, underkastades den samma 
behandling som de föregående. Den löstogs, och snitt af 
det ännu friska skaftet undersöktes mikroskopiskt. Resul- 
tatet blef ett konstaterande af fullständig öfverensstämmelse 
med det, som vid de obefruktade blommornas undersökning 
erhållits, Oaktadt stark pollinering — frömjölet stod tidtals 



6. X. 1917. Brenner, De abnorma grankottarnas uppkomst. 27 

som ett moln omkring hela grenen och dess omgifning — 
hade den, sedan blomfjällen och skaftet uträtats, afslutat sin 
utveckling, och detta utan någon synlig anledning. Den, 
som ej följt med förloppet, hade kunnat som orsak förmoda 
frost eller brist på pollen, men intetdera förelåg här, ej 
heller angrepp af något slags parasiter, Afdöendet skedde 
medan sambandet med trädet genom det ännu friska skaf- 
tet, så vidt man kunde se, var i behörigt skick. Återstår 
att antaga brist på näring på grund af ståndorten och det 
i följd af yttre våld abnorma växtsättet med flere grenträd, 
hvilka erfordrat en större mängd af den disponibla näringen. 
Hela företeelsen alltså ett slags svaghetssymptom. 

Härmed likartade fall observerades sedermera på samma 
träd några dagar senare, den 2 juli, och fortfarande under 
sommaren. Dag efter dag upptäcktes, först på den i Säll- 
skapets Medd, h. 43, sid. 19, omnämnda grenen med ett 
grenträd af andra ordningen och på den transformerade ur- 
sprungliga toppen, utom flere normalt utvecklade unga kot- 
tar, andra med olika kombinationer af gröna, normala, friska 
fjäll och bruna, hinnaktiga, förvissnade, såsom helt och hål- 
let förvissnade, från toppen till större delen förvissnade, 
men med baspartiet friskt, andra liksom föregående, men 
till hälften af hvartdera slaget, på ena sidan gröna på den 
andra förvissnade, gröna med strödda bruna fläckar och 
bruna med gröna fläckar, vidare gröna med en bred brun 
zon midt på kotten, och gröna och friska med förvissnadt 
basparti, hvilket allt ju måste bero på att lifskraft och ut- 
veckling ännu åtminstone delvis förefunnos. 

Af dessa delvis grön- och brunfjälliga kottar undersök- 
tes mikroskopiskt den 5 juli två små, den ena mindre, 3 cm 
lång, grön utom spetsen och basen, hvars axel förvandlats 
till en hård hartsmassa, hvari endast de inre delarna kunde 
urskiljas, den andra, 4 cm lång, brun med undantag af den 
yttersta basen och en fläck midt på ena sidan. Den förra 
visade ett Ijusbrunt, löst märgparenkym, mycket oregelbun- 
den, af smala strängar bildad vedcylinder, en lika oregel- 
bunden kambiumcylinder och i den inre barken talrika vida 



28 Brenner, De abnorma grankottarnas uppkomst. 6. X. 1917. 

hartskanaler, parvisa eller ensamma, beroende af den mot- 
svarande kambialsträngens större eller mindre bredd. Hos 
den senare åter var märgen mörkbrun och alldeles defor- 
merad, ved- och kambiumpartierna smala och otydliga samt 
hartsgångarna talrika och vida. I båda dessa fall hade alltså 
något af de inre partierna upphört att fungera och t. o. m. 
förstörts, i följd hvaraf andra viktiga delar hindrats i sin 
utveckling. 

De friska, gröna kottarna hade redan den 26 juni till- 
tryckta fjäll med litet inböjda spetsar, med undantag af 
några få, bland hvilka den ofvan nämnda med starkare ned- 
böjdt skaft i grenens spets, hos hvilka ryggsidans basfjäll 
hade utstående spetsar. För jämförelses skull uppoffrades 
en af dessa af 6.5 cm längd och visade i mikroskopet föl- 
jande bild: märgen svagt ljusgrön af sexkantiga celler, mot 
den rundade, otydligt kantiga omkretsen mörkare grön, ved- 
och kambiumsträngarna tämligen likformigt halfmånformiga, 
genom tre — flerradiga märgutskott skilda från hvarandra, 
barken svagt grönaktig af runda och elliptiska celler, samt 
hartsgångarna af olika vidd, utan någon bestämd ordning 
i oregelbunden krets i barklagret. Med undantag af ved- 
och kambiumsträngarnas likformighet och tydligare begräns- 
ning mot barkparenkymet samt hartsgångarnas anordning 
alltså öfverensstämmande med motsvarande bild af den 
friska ensidigt krokfjälliga kotten i yngre tillstånd. De två 
återstående kottarna lämnades att fritt utveckla sig, men 
angrepos af insektlarver och vissnade, den mindre 30 juli — 
6 augusti, den största, i grenens spets hängande kotten 
under den senare hälften af augusti, endast i sin topphälft. 
Fjällen voro då svagt veckade och ryggsidans basfjäll något 
utstående. 

Småningom tilltog de totalt förvissnade kottarnas antal, 
till och med i toppen af det frodiga högsta grenträdet af 
samma „låga", jämte det dylika halfvuxna vissnade kottar 
äfven hos andra granar anträffades och senare på somma- 
ren blefvo mycket vanliga Det framgick häraf, att orsaken 
härtill måste vara af en allmännare natur. 



6. X, 1917. Brenner, De abnorma grankottarnas uppkomst. 



29 



Tidigare har som väsentlig orsak anförts bristande nä- 
ring i följd af steril ståndort och andra yttre omständighe- 
ter. Såsom en mycket betydelsefull omständighet framstår 
i detta fall den ihållande starka torkan, både på grund af 
bristande nederbörd och starka torkande vindar, som här 
under denna sommar varit rådande. Den för näringens 
upptagande, fortledande och assimilering samt väfnadernas 
saftfyllnad (turgor) och spänstighet erforderliga vattenmäng- 
den har saknats, i synnerhet på annars torr och steril mark. 
Denna omständighet hade synbarligen redan tidigare verkat 
på samma sätt på detta och andra träd med dylika vissnade 
kottar, hvilkas ställning i samma riktning som de styfva 
vågräta kvistar, som uppbära dem, utvisar att de dött redan 
kort efter pollineringen, innan de erhållit sin hängande 
ställning. 

Dessa tidigt döda och vissnade sterila kottar med tunna, 
hinnaktiga fjäll vore då de s. k. /^p/a/^a-kottarna. De, som 
i normala fall fortlefva hela eller största delen af somma- 
ren, men stanna i växten, blifva små, förkrympta kottar med 
normala fjäll. De delvis tidigt förvissnade, men i öfrigt nor- 
malt fortlefvande och tillväxande erhålla åter den form, som 
benämnts f. constricta. Dessa tre slag af kottar, som ju ti- 
digare anträffats dels på samma, dels på skilda träd under 
ogynnsamma lifsvillkor, hafva dock hunnit så långt i sin 
utveckling, att deras fjäll definitivt uträtats och stadgats. 

Annorlunda förhåller det sig med de s. k. krok- och 
S-fjällskottarna. Dessa måste, redan genast efter befrukt- 
ningen och blomfjällens uträtning, hafva förlorat förmågan 
att vidare utveckla sig och vinna stadga, antingen endast 
på en del af kotten eller på kotten i dess helhet. Deras 
fjäll kunna ej motstå inverkan af yttre inflytelser och för- 
lora i följd häraf sin normala form. Det delvisa efterblif- 
vandet finner man ofta hos några få fjäll vid basen af eljest 
normalt utvecklade kottar, mindre ofta hos hela grupper af 
fjäll, någon gång till och med i samband med hela kottens 
delvisa förvissnande, såsom hos f. constricta. I det sist- 
nämnda fallet alltså en på olika delar af kotten oliktidigt 



30 Brenner, De abnorma grankottarnas uppkomst. 6. X. 1917. 

inträffande olikartad stagnation i utvecklingen. Den i detta 
hänseende rådande olikheten emellan S-fjällen och de egent- 
liga krokfjällen, i det att de förras spetsar äro framåt, ej 
tillbaka eller utåt riktade såsom hos de egentliga krokfjäl- 
len, har förorsakats däraf, att riktningen hos blomfjällets 
spets, som ursprungligen varit utböjd och vid fjällets uträt- 
ning efter befruktningen bibehållit denna böjning, — som 
sålunda blifvit en hos unga kottar ofta observerad böjning 
nedåt eller inåt, — sedan genom topp-partiets slutliga ut- 
böjning hos de förra förändrats till framåt. Hos de egent- 
liga krokfjällen sträcker sig däremot topp-partiets slutliga 
utböjning ända till dess yttersta topp-kant, som sålunda 
blifver utåt eller bakåt riktad. I förhållande till recurvata- 
fjällen intaga sålunda sigmoidea-fi'å\\en en ytterligare efter- 
blifven ståndpunkt, närmare de normala med inböjd spets. 

Hvad slutligen corrugata-kottsLvna. beträffar, afvika deras 
fjäll från alla de föregående kottarnas däruti, att de under 
hela sin utveckling bibehålla och befästa den veckning blom- 
fjället innehar. Dettas jämförelsevis smala, tillbakaböjda 
topp-parti utgör en smal, utåtböjd, upp- och nedvänd ränna 
med starkt nedböjda kanter. Efter befruktningen vändes 
hela detta topp-parti framåt, hvarigenom topprännan blir 
nedåtböjd med uppvikna kanter. Vid baspartiets sedermera 
skeende starka utveckling på bredden kvarstår denna veck- 
ning på fjällets topp som en vågbräddad toppkant. Denna 
kan stundom iakttagas äfven på sigmoidea-iyåWen med deras 
framåt- eller nedåtböjda spets, äfvensom på /^p^a/^a-kottar- 
nas fjäll. I detta hänseende har alltså f. corrugata kvar- 
stannat på en ännu tidigare ståndpunkt än de öfriga abnorma 
kotteformerna, men synes detta ej hafva någon menlig in- 
verkan på dess lifskraftiga utveckling i öfrigt. Att så är 
fallet måste väl bero på tillgång på tillräcklig näring. Då 
äfven unga, halfvuxna kottar på undernärda träd visa en 
dylik veckning, kan detta bero på att utgångsformen för 
dessa är densamma som för f. corrugata. 

Af de nu behandlade abnorma kottarna synas de, som 
i följd af försvårad nutrition, såsom f. leptalea och f. con- 



6.x. 1917. Brenner, De abnorma grankottarnas uppkomst. 31 

strida, redan tidigt antingen i sin helhet eller endast delvis 
stanna i sin utveckling, på grund af försommarens starka 
torka detta år vara mycket vanliga. Redan från medlet af 
juli sågos de talrikt, och under den senare delen af som- 
maren tillkommo stora mängder af nedfallna, redan half- 
vuxna, i följd af. insektangrepp förvissnade kottar. Dessas 
fjäll voro dock alla eller åtminstone en del längre hunna i 
utveckling än hos f. leptalea och den förkrympta delen af 
f. constricta, med eller utan en mer eller mindre tydlig 
corru^afa-veckning. Någon starkare frekvens af de krok- 
fjälliga kottarna än under de föregående åren kunde ej nu 
förmärkas, men däremot var jag i tillfälle att observera, 
huru ryggsidans basfjäll på tidigare vissnade kottar med i 
spetsen inböjda fjäll småningom öfvergingo till S-formiga, 
medan de under en längre tid vegeterande basfjällen på 
samma träd mera närmade sig reciirvata-f ormen. 

I ett föregående meddelande, i Sällskapets Medd. h. 43 
sid. 70, har jag på grund af flere däri nämnda omständig- 
heter framhållit möjligheten af att våra nutida krokfjälls- 
kottar kunde gifva oss en föreställning om hurudana de 
preglaciala granarnas kottar varit. En af de viktigaste grun- 
derna för detta antagande var uppfattningen af de nuva- 
rande krokfjällen såsom i direkt omedelbar följd innehaf- 
vande den krökta form de som blomfjäll tidigare innehaft. 
Dessa blomfjäll skulle nämligen på ett visst stadium hafva 
förlorat förmågan att uträtas till den normala kottefjälls- 
formen. Då jag emellertid genom direkt observation funnit 
denna uppfattning sakna skäl för sig, i det det faktiska 
krökta tillståndet föregås af ett mellantillstånd i följd af 
blomfjällets faktiska uträtning, och tillika funnit att den se- 
nare krökningen är framkallad af orsaker, som med blom- 
fjällets krökning icke hafva någonting gemensamt, nödgas 
jag frångå nämnda förmodan, i öfrigt likväl vidhållande min 
uppfattning angående deras oförmåga att normalt utveckla 
sig. Med den kännedom om blomfjällets omvandling till 
kottefjäll och dettas vidare utveckling, jag genom denna 
sommars iakttagelser tror mig hafva vunnit, finner jag det 



32 Brenner, Abnorma barrträd. 6. X. 1917. 

däremot vara ganska sannolikt, at't den form blomfjällen 
innehafva, som sedermera hos unga, såväl friska som viss- 
nade kottar återfinnes, och som slutligen karaktäriserar de 
fullt utvecklade corrugata-kottarna. med deras egendomligt 
veckade fjäll, vore den ursprungliga, för de nuvarande gran- 
kottarna gemensamma fjällformen, hvilken sedermera, obe- 
roende af dessa fjälls yttre kontur, såsom rhombica, aciimi- 
nata, fennica, obovata och andra, återfinnes under olika ske- 
den af kottens utveckling. Detta visserligen endast en för- 
modan, liksom den föregående, men enligt min mening san- 
nolikare. 

Såsom komplettering af den af mig i haft. 43 af Säll- 
skapets Medd. lämnade uppräkning af träd med krokfjälls- 
kottar på Brennebo i Ingå kan nämnas en hög, nedtill nor- 
mal, men i sin öfre hälft oligoclada- a.vta.d och delvis torr- 
risig gran, på hvilken, utom normala kottar, anträffats 8 ä 
9 cm långa, nästan jämntjocka kottar med fjäll af var. rhom- 
bica f. latinasuta Wittr., hvilka långs hela ryggsidan äro 
krokfjälliga. 

A rektor M. Brenners vägnar föredrogs vidare: Pi- 
nus silvestris L. f. virgata Casp. i Ingå, Nyland. Abnorma 
barrträd och deras fortplantning. 

Såsom af Sällskapets Meddelanden haft. 35, 1909, sid. 
140 och 141, framgår, hafva virgata-former, utom af granen, 
anträffats bland andra äfven af tall. Att döma af tillgängliga 
litteraturuppgifter är dock denna form af tallen mycket säll- 
synt. Tidigast känd från Frankrike, beskrefs den är 1882 
från Preussen och har sedan dess iakttagits på fem ställen 
i södra och mellersta Sverige. Då den, efter hvad mig af 
trovärdig person meddelats, äfven i vårt land engång an- 
träffats, toräe den, ehuru sedermera i följd af okunnighet 
tyvärr förstörd, böra med några ord omnämnas. 

För något öfver tjugu år sedan fäste sig en gammal 
man, torpare under Svartbäck rusthåll i Ingå, vid vedhugg- 
ning i skogen vid en mindre tall, hvilken enligt hans upp- 
fattning ej såg ut som en rjktig tall. Han visade den åt 



6. X. 1917. Brenner, Abnorma barrträd. 33 

sin äldste son, Selim Nyholm, dåförtiden omkring 30 år 
gammal, numera hans efterträdare på torpet, äfvensom åt 
några i trakten boende herrar, men ingen af dem förstod 
annat än att det var en underlig tall. Och sedan höggs 
den till ved. Dess bild hade dock präglat sig i minnet hos 
den nämnda sonen, en allvarlig och förståndig man med 
öppen blick för företeelserna i naturen, och ånyo framkal- 
lats genom bekantskapen med de af mig planterade orm- 
granarna. Han fällde därför engång under nu tilländagångna 
sommar yttrandet, att „nog finns det ormtallar också", och 
lämnade som stöd för sitt påstående följande uppgifter. 

Trädet, af ungefär 4 m höjd, Kade varit förgrenadt som 
en vanlig tall, men grenarna varit mycket långa och rakt 
utstående, utan sidogrenar, men med tjocka knölar på vissa 
afstånd från hvarandra, och med fjäll i stället för barr samt 
i spetsen „liksom en fågelvinge". Trädets topp åter var 
som en buske- Det växte bland andra jämnåriga tallar och 
granar på en torr sandig slätt, som i hans barndom varit 
odlad, men sedermera på grund af ofruktbarhet lämnats öde. 
Trädets ålder måste alltså hafva varit högst 20 år. 

Att döma af den gifna beskrifningen torde Nyholms 
uppfattning af denna tall vara riktig, om ock ett par upp- 
gifter äro af beskaffenhet att gifva rum för olika tolkningar. 
Sålunda är det osäkert af hvad beskaffenhet de vinglika 
bildningarna i grenspetsarna voro, om de voro bildade af 
långa barr i spetsen af de eljest barrlösa grenarna, liknande 
deafNilsSylvéni Skogsvårdsföreningens Tidskrift, 1910, 
sid. 385*, afbildade grenarna med tofsar af ända till 1 dm 
långa barr, eller i grenspetsen utbildade smågrenknippen 
såsom hos den i samma arbete sid. 386 afbildade ormtal- 
len. För den senare uppfattningen skulle då tala de års- 
delarna begränsande knölarna, hvilka vore antydningar till 
rudimentära grenanlag. Äfven fjällen på grenarna kunna 
tolkas olika, antingen såsom väl utvecklade, kvarsittande 
primärblad eller såsom kvarblifna barrhylsor och barrbaser 
efter af insektlarver afätna barrknippen. Enligt regeln borde 
nämligen barren hos ormtallen vara längre och kraftigare 

3 



34 Brenner, Abnorma barrträd. 6. X. 1917. 

än hos vanlig tall för att ersätta saknaden af de barrbä- 
rande smågrenarna. Den busklika toppen slutligen på en 
så ung tall får väl tillskrifvas flere toppskotts samtidiga 
sträfvan att ersätta den ursprungliga toppens af en eller 
annan anledning förorsakade förstöring. 

I alla fall kvarstår dock ormtallens och andra virgata- 
formers förnämsta och lättast igenkännbara kännetecken, de 
långa ogrenade eller svagt långgreniga kransgrenarna, såsom 
ett osvikligt kriterium för uppfattningens riktighet. I mot- 
sats härtill saknas dessa kransgrenar fullständigt hos mon- 
stros a-i orm en och äro hos f. viminalis försedda med talrika 
långa nedhängande enkla eller svagt greniga sidogrenar, 
medan hos f . oligoclada de sekundära eller sidogrenarna äro 
fåtaliga, korta och glesa, ofta knippevisa och vanligen enkla. 
Mest afvikande från den normala typen är alltså f. mon- 
strosa och därnäst f. virgata, medan f. viminalis står när- 
mast den normala granens kamgrenstyp, och f. oligoclada 
närmar sig borst- och bandgranstypen. I sammanhang här- 
med må nämnas, att den gran från Tammela, som i Finska 
Forstföreningens Meddelanden III, 1883, sid. 78, under namn 
af var. viminalis Alstr. afbildats, icke är denna, utan en f. 
pendula af var. virgata Jacq., den sid. 79 afbildade häng- 
granen åter en typisk ormgran, f. virgata. 

På tal om dessa olika abnormiteter hos barrträden må 
nämnas, att kombinationer af olika slag äfven kunna före- 
komma, sålunda att på samma träd under olika år olika 
former utvecklats. Af de i Botaniska trädgården i Helsing- 
fors utsådda o/zöfoc/acfa-granplantorna af frö från Talsola i 
södra Tavastland äro flere af de nu 16 år gamla träden 
kombinationer af virgata- och mons^rosa-formerna i följd af 
att under flere, ända till 5 år å rad än den ena, än den 
andra af dessa former utvecklats. Äfven ett hittills normalt 
växande, i Ingå planteradt exemplar af Äbies concolor Lindl. 
et Gord. har under denna sommar skjutit ett långt toppskott 
utan kransgrenar och sålunda utvecklats enligt monstrosa- 
typen. Andra s. k. dichotypa exemplar af den vanliga gra- 
nen hafva af mig tidigare beskrifvits, exempelvis den år 



6. X. 1917. Brenner, Abnorma barrträd. 35 

1894 i Sällskapets Meddelanden haft. 21, sid. 7, under namn 
af f. oligoclada beskrifna granen från Lojo, med en af normal 
och oligoclada-gran sammansatt dichotyp gren, samt flere af 
olika sammansättning från Ingå. Från andra länder, såsom 
Sverige, Norge, Tyskland, Österrike och Schweiz äro äfven 
dichotypa granar kända. 

Hvad fortplantningsförmågan hos ifrågavarande abnorma 
barrträd beträffar, torde några få kottar hafva anträffats 
hos den från Preussen beskrifna ormtallen, men för öfrigt 
endast hos den vanliga granens former, och af dessa här 
nämnda, med undantag endast för f. monstrosa, hos alla de 
öfriga. Bland dessa åter har ofvannämnda oligoclada-gran ^) 
från Talsola tills dato gifvit upphof åt två generationer, 
hvardera alstrade med pollen af normal gran i vildt till- 
stånd. 

I den första generationen, af frö uppdragen i Helsing- 
fors botaniska trädgård, funnos exemplar af formerna mon- 
strosa och virgata samt dichotypa af dessa, af oligoclada och 
dess öfvergångsformer till virgata och till normal gran, samt 
af denna sistnämnda. 

Af dessa åter hafva öfvergångsf ormen virgata — oligoclada, 
ett dichotypt exemplar af virgata och monstrosa, ett exemplar 
af f. oligoclada samt två exemplar af oligoclada — normal gran, 
utplanterade på Brennebo i Ingå, gifvit upphof åt en andra 
generation af för närvarande 4- och 2-års plantor, utplan- 
terade i Botaniska trädgården härstädes. 

Af de förra, till ett antal af 12 af 25 som 2-års plan- 
tor planterade exemplar af virgata — oligoclada's afkomlingar, 
äro 9 tätgreniga och 3 fågreniga, men för öfrigt ännu för 
unga och outvecklade för att angifva, i hvilken riktning de 
komma att utveckla sig. I ännu högre grad är naturligtvis 
detta fallet med 2-års plantorna. Endast med afseende på 
storleken och när- eller frånvaron af enstaka grenar samt 
barrens längd kan nu redan någon olikhet observeras. Så- 



') Se Medd. af Soc. pro F. et Fl. Fenn. haft. 40, sidd. 122—124, 
samt haft. 42, sidd. 50—56. 



36 Brenner, Abnorma barrträd. 6. X. 1917. 

lunda äro alla 8 plantorna af det dichotypa virgata-mon- 
s/rosa-exemplarets afkomlingar af normala kottar stora och 
välutvecklade och af dessa 6 greniga, likaledes 2 af det 
oligoclada exemplarets 9 plantor från större normala kottar 
stora och greniga, hvaremot 7 äro små ogrenade, därnäst 1 
stor grenig planta af en liten normal kotte hos oligoclada 
versus typicam, samt 2 stora och 1 liten planta, alla gre- 
niga, af en stor recurvata-kotte hos ett annat exemplar af 
öfvergångsform emellan normal gran och f. oligoclada, vidare 
alla 5 små ogreniga af normal mindre kotte hos f. oligo- 
clada, och slutligen 2 medelstora greniga och 6 små svaga 
och ogrenade, kortbarriga plantor af reciirvata-kottsir hos 
f. oligoclada. 

Liksom tidigare med afseende å fröens dimensioner och 
grobarhet, visa sig äfven nu de unga plantorna efter större 
och normalfjälliga kottar på samma träd vara större och 
starkare än efter mindre och krokfjälliga, samt efter f. vir- 
gata bättre utvecklade än efter f. oligoclada och dess öfver- 
gångsformer till normal gran. 

Ett utslag i samma riktning gifver oss groddplantornas 
tillväxt under det första året, i det en del genom utbildan- 
det af primärbarr omedelbart fortväxte, medan andra bildade 
en toppknopp och använde sin lifskraft på dess tillväxt. 
Några hade ännu på hösten ej lämnat detta stadium, medan 
andra visade en betydlig tillväxt under sommaren. I slutet 
af maj hade hos groddplantor af f. virgafa-monstrosa 28.&^Jq 
primärbarr, af f. oligoclada med normalfjälliga kottar 12.5 
och med krokfjällskottar 8.8 °/o, samt följande höst i sep- 
tember den förstnämndas plantor 66.7, och den senares resp. 
53.3 och 47.6 ° o- Våren därpå voro alla försedda med topp- 
knopp. 

Med afseende å härdigheten under det första lefnadsåret, 
slutet af maj 1916 till samma tid 1917, står f . oligoclada med 
normala kottar främst med 58.3 ° „ öfverlefvande, därnäst den 
dichotypa f. virgata-monstrosa med 57. i °/o> sedan f. inter oli- 
gocladam et typicam med stor krokfjällskotte med 42.9 % t)ch 
f. oligoclada med små krokfjällskottar med 37.5%, och sistf. 



6. X. 1917. Brenner, Abnorma barrträd. 37 

inter oligocladam et typicarn med små normalfjälliga kottar 
med 33.3° o- Det största manfallet egde rum bland plantor 
med stor toppknopp, utan primärbarr. Under den andra, 
nu afslutade sommaren har endast en planta af frö från 
krokfjällskotte hos f. oligoclada utgått. 

Äfven dessa plantors fortkomst synes sålunda till möj- 
liggörande af framtida undersökningar vara säkerställd. 
Önskligt vore, att äfven plantor efter befruktning med pol- 
len från samma träd som kotten kunde åstadkommas. Tills- 
vidare hafva samtidiga han- och honblommor hos ifrågava- 
rande oligoclada-SifkomhngSir saknats. 

Förutom dessa nu här berörda, från den normala gra- 
nen mer eller mindre afvikande granformer är jag i tillfälle 
att, tack vare filos, magister, fröken Greta Andersins 
intresse för saken, j^ttermera framhålla en af fiskaren K 1 i n g- 
berg upptäckt intermediär virgata-avtad gran från Bergstad 
egendom i Kyrkslätt socken af Nyland. Den står, jämte 
några glest stående furor och små granar, på sank, med 
några enbuskar, Polytrichum commune-tufwor och litet lingon- 
ris bevuxen mark invid bottnen af en från söder inskju- 
tande, Pepparviken benämnd hafsvik. 

Enligt af fröken A n d e r s i n jämte fotografi benäget 
meddelade upplysningar är trädet efter ungefärlig uppskatt- 
ning af vidpass 6 ä 7 m höjd och ända från marken likt en 
normal gran rikt förgrenadt med nedtill svagi nedböjda, på 
midten vågrätt utstående och upptill något uppåt riktade 
3 — 5-taliga kransgrenar. Dessas sidogrenar äro äfven ganska 
talrika och af motsvarande grenars längd hos den vanliga 
granen, men antingen enkla eller mycket svagt förgrenade. 
Hela trädet afsticker härigenom och genom de späda kort- 
barriga grenarna genom ett risigt och sjukligt utseende. 
Vid jämförelse med af Henrik Hes sel man i Skogsvårds - 
föreningens Tidskrift 1908 meddelade fotografier och be- 
skrifningar öfverensstämmer denna gran med fig. 6 af Horn- 
berga-ormgran från Dalarne och skiljer sig från den af mig i 
Soc. pro Fauna et Flora Fenn. Medd. 21, 1894, sid. 7, beskrifna 
f. oligoclada genom tätare grenighet samt talrikare och 



38 



Brenner, Abnorma barrträd. 



6.x. 1917. 



längre sidogrenar, hvilka hos den typiska f. virgata däremot 
äro fåtaliga och mycket långa. Jämte det den sålunda 
emellan dessa två sistnämnda former intager en intermediär 
ställning, ansluter den sig genom sin rikare utveckling af 
kransgrenar och dessas sidogrenar närmare till den normala 

granformen och skiljer sig, i 
synnerhet i habituellt hänseen- 
de, så väsentligt från alla tre, 
att den väl förtjänar ett eget 
namn, f. virgulata, risgran. 

Dess kottar, af 7 — 9 cm 
längd, äro aflånga — svagt ägg- 
runda med fjäll af var. rhombica 
(Wittr.) f. bidentata Brenn., unge- 
fär som hos ormgranen från Burs 
på Gottland, afbildade i Skogs- 
vårdsföreningens Tidskrift, 1908, 
Picea excelsa f. virgulata Brenn. sid. 608 Och 609, dock med 
Nyland, Kyrkslätt s:n, Bergstad, skarpare markerade tänder, och 
Pepparviken. Augusti 1915. j^os fjolårskottar delvis svagt 
krokfjällsartade, i synnerhet på kottens ryggsida och vid 
dess bas. Hos de i år i augusti nedtagna, ännu ej fullvuxna 
kottarna, till färgen ljust gulbruna, förmärkes däremot en 
svag cormgata-weokmng med inböjd fjällspets och mot kot- 
tens topp mindre skarpa tänder. De få ännu kvarblifna 
fröen hos de gamla kottarna äro mycket små med snedt 
omvändt äggrund, bred vinge af 4—9 mm längd och hälften 
mindre bredd, alltså lika med eller ännu mindre än de minsta 
frövingarna hos den oligoclada Talsola-granens afkomlingar. 
Någon groningsförmåga hos dem har tillsvidare ej för- 
märkts. 




Mötet den 3 november 1917. 39 

Mötet den 3 november 1917. 

Till korresponderande medlemmar af Sällskapet invaldes 
museumsinspektör filosofiedoktor C. H. Ostenfeld och 
filosofiedoktor C. Wesenberg-Lund (båda föreslagna 
af professor K. M, Levander). Till inhemsk medlem inval- 
des student J. O. Fabricius (föreslagen af disponent Th. 
Grönblom). 

Ordföranden, professor J. A. Palmen, uttalade sin er- 
känsla för den solidaritet Sällskapet visat i anledning af 
hans olaga häktning å Tvärminne zoologiska station den 6 
sistvikne oktober (jfr sid. 2). 

Till publikation anmäldes af amanuens W. Hellen: 
Uber finländische Coccinellidenaberrationen. 

Sekreteraren hade befullmäktigats delgifva Sällskapet, 
att inför Helsingfors rådstufvurätt bevittnats ett testa- 
mente, i kraft hvaraf Sällskapet tillförsäkras ett belopp 
af 25,000 mark att användas för befrämjande af botanisk 
och zoologisk forskning. 

Framlades 43:dje häftet af Sällskapets Meddelanden, 
redigeradt af filosofiedoktor Ernst Häyrén. På förslag 
af bibliotekarien fastställdes dess pris till Fmk 3: 50. 

I anledning däraf, att särskilda djurskyddsföreningar 
vändt sig till .Stadsfullmäktige i Helsingfors med en hem- 
ställan om djurgårdens å Högholmen nedläg- 
gande och motiverat sin vädjan därmed, att vilda djurs 
hållande i fångenskap vore från djurskyddssynpunkt för- 
kastligt, utvecklade professor K. M. Levander i ett längre, 
sakligt andragande de synpunkter, hvilka med fog kunde 
anföras mot djurskyddsföreningarnas ifrågavarande hem- 
ställan. 

Doktor 1. Ho rtling inlämnade berättelse öfver af ho- 
nom i egenskap af Sällskapets stipendiat sommaren 1917 
verkställda ornitologiska studier i Sjundeå socken. 

Student C. O. Segerstråle demonstrerade ett med 
en stor svulst på ryggen behäftadt exemplar af Äbramis 
bräma. 



40 Finnilä. — Häyrén. — Hellen. 3. XI. 1917. 

Amanuens Carl Finnilä förevisade en större kollek- 
tion af honom tagna fotografier af fågelbon och lefvande 
fåglar, förnämligast från Utsjoki, Enare, Sodankylä och Sälla 
lappmarker samt Ätsäri i norra Tavastland. Bland bilderna 
märktes bon af Mergus albellus, Anser fabalis, Archibuteo 
lagopus, Charadriiis morinellus, Bombyciphora garrula, Ere- 
mophila alpestris, Emberiza rustica och Cinclus cinclus. 

Doktor Ernst Häyrén demonstrerade exemplar af den 
från Finland tidigare icke kända Atriplex Babingtonii Woods 
samt lämnade om fyndet följande meddelande: Växten in- 
samlades på senhösten 1906, den 15 oktober, på västra 
stranden af Tulludden utanför Hangö. Stället var då obe- 
rördt af människohand; man höll dock på att förlänga järn- 
vägsspåren i riktning mot lokalen i fråga, hvarför det är 
möjligt att lokalen numera delvis är förstörd. 

A. Babingtonii hör till den grupp inom släktet, som ut- 
märker sig genom nedtill broskartade eller svampiga frukt- 
skärm, sammanväxta till eller nära midten, karaktärer som 
tydligt synas på de rikligen förekommande frukterna, hvilka 
vid insamlingstillfället voro mogna och lätt föllo af. Arten 
är, enligt uppgifter i litteraturen, inom Östersjöområdet på- 
träffad i Blekinge och från Jylland till Riigen, Memel och 
Kurland. Sålunda ligger den möjligheten nära till hands, 
att den från de kurländska växtställena med SW-vindar 
spridt sig till fyndorten på Hangöudd. 

Amanuens W. Hellen lämnade följande Coleoptero- 
logiska meddelanden. 

Genom en nyligen företagen revision av Universitetets 
finländska CoccineUidae har vår fauna ökats med tvenne 
nya arter: 

Halyzia (Calvia) 15-guttata Fabr. uppdagades i ett ex. bland 
det uppställda materialet av H. 16-guttata, med vilken den 
till färgteckning och storlek rätt mycket överensstämmer. 
Den skiljes emellertid lätt genom elytras vida smalare av- 
satta sidokant, vilken karaktär hänför den till ett annat un- 



3. XI. 1917. Hellen. — Håkan Lindberg. 41 

dersläkte (Calvia). Arten har blivit anträffad i mellersta 
och södra Europa ävensom i Sibirien, Japan och Ostindien. 
Exemplaret är taget av prof. J. Sahlberg i Pyhäjärvi 
(Ik). Dessutom anträffades i greve Mannerheims sam- 
ling tvenne exemplar av arten, funna i Willnäs (Ab) och 
Kavantholm (Ka). 

Tytthaspis lö-punctata L., tillhörande ett släkte, som hos 
oss icke tidigare varit representerat, fanns i greve Manner- 
heims samling i ett ex., taget i Villnäs (Ab). Denna art 
är vanlig i Mellaneuropa och har i Sverige anträffats i alla 
sydliga provinser ända upp till Stockholm. Den förekom- 
mer enligt Thomson på sandmarker. 

För ett par dagar sedan hämtades till entomologiska 
museet ett ex. av en cerambycid, som visade sig vara 
Obrium cantharimim L. Av denna art finnes intet exemplar 
i finländska samlingen, men uppgives den av Seidlitz i 
Fauna Baltica såsom tagen i Finland, vilken uppgift seder- 
mera anförts i Grills katalog över Skandinaviens och 
Finlands Coleoptera. I Sahlbergs Catalogus coleoptero- 
rum upptages arten såsom funnen i St. Vid förfrågan kunde 
professor Sahlberg dock icke erinra sig, varpå uppgiften 
stöder sig. Det nu funna exemplaret togs av skolelev 
Rauno Kallio i Kangasala (Ta) den 18 juni 1916. 

Student Håkan Lindberg gjorde följande medde- 
lande om Två för landet nya insekter. 

1. Scolytus nigulosus Ratzb. Den 11 juli 1917 påträf- 
fade jag genom håvning i Stor-Ojamo förfallna fruktträd- 
gård i Lojo socken (Ab) ett enstaka exemplar av ovannämnda 
för den finländska faunan nya barkborrare. Några dagar se- 
nare, den 15 juli, besökte jag med min broder, lyceist Pär 
Harald Lindberg, samma plats, och anträffade vi då i 
döda plommon- eller krikonträd ett tiotal fullbildade exemplar 
och ett par larver av arten. Träden hade tydligen frusit 

o 

under vintern. Årstiden var så långt framskriden, att flere 
av de funna exemplaren redan dött. Man kunde se, att 



42 Håkan Lindberg, Två för landet nya insekter. 3. XI. 1917, 

många träd varit angripna och arten således åtminstone 
detta år uppträtt talrikt. 

Enligt Georg Seidlitz' „Fauna Baltica" förekommer 
den för landet nya arten i Europa till Sverige och Finland, 
det senare enligt uppgift av folkskollärare Obert i Pe- 
tersburg. Den tillhör således den kategori av arter, vilka 
av utländska författare uppgivas vara funna i Finland, men 
vilka professor J, Sahlberg såsom mycket osäkra bort- 
lämnat från sin „Catalogus coleopterorum Faunae Fen- 
nicae". 

Se. rugulosus är lätt att skilja från våra andra arter av 
samma släkte, Se. Ratzeburgi Jans. och Se. intricatus Ratzb., 
redan genom sin obetydliga storlek; längden uppgår till 
endast 2 — 2.5 mm; punkterna på thorax äro långsträckta, 
oregelbundet sammanflytande, täckvingarna svarta, matta, 
med brun spets. Enligt Seidlitz lever arten på fruktträd. 
Se. Ratzeburgi anträffas på björk och Se. intrieatus på ek. 

2. Halietus sexnotatulus Schenk. Den 5 september 
1915 anträffade min fader, dr Harald Lindberg, i en 
sandhög invid Malm station i Helsinge några exemplar, så- 
väl hanar som honor, av ett bi, som av honom vid exami- 
nering befanns tillhöra ovannämnda för Finlands fauna 
nya art. 

Halietus sexnotatulus påminner mycket om den allmänt 
förekommande H. zonulus Sm., med vilken den hos oss 
blivit sammanblandad. Sålunda hade till Helsingfors ento- 
mologiska bytesförening under sistnämnda namn redan tidi- 
gare inlämnats exemplar, tagna av lektor Å. Nordström 
och stud. L. Johansson i Helsinge. Senare har arten 
påträffats på olika platser i Helsingfors omnejd, bland annat 
togs den i stor mängd våren 1917 i Esbo av stud. R. E 1 f- 
V i n g samt lyceister V. Sandström, B. A r t och P. H. 
Lindberg. 

Arten liknar som sagt mest H. zonulus, från vilken den 
dock avviker genom att efterryggens rotfält är försett med 
fina åsar och bakre hälften av bakkroppens ryggleder äro 
glänsande och knappt märkbart nålristade, medan dessa hos 



3. XI. 1917. Håkan Lindberg. — Frey. 43 

H. zomilus äro i sin helhet punkterade. EnHgt »Svensk 
Insektfauna" är arten i Sverige känd endast från Väster- 
götland. 

Amanuens Richard Frey yttrade några ord Om på 
senaste tid företagna entomologiska exkursioner i Åbo- 
trakten. 

Åbo stad och dess omgivningar ha sedan gammalt varit 
kända för sin stora rikedom på allehanda sällsynta insekt- 
arter, främst bland skalbaggarna. Dessa arter, vilka till sin 
utbredning mer eller mindre åtfölja eken, ha i detta syd- 
västra hörn av vårt land ägt sin yttersta utpost mot norr. 
Under Finlands tidigare kulturliv, då universitetet befann 
sig i Åbo, hade de vid högskolan verksamma entomologerna 
osökt tillfälle att anträffa och ute i naturen studera dessa 
våra sydligaste insektarter. Samma förmån har tillkommit 
några av våra senare, främsta entomologer, vilka åtminstone 
under sin skoltid varit bosatta i Åbo och härunder kunnat 
exkurrera i dess natursköna omgivningar. För de yngsta 
entomologgenerationerna ha emellertid dessa fynd av en 
hel mängd arter, fynd, vilka ofta gjorts för mer än ett halvt 
sekel tillbaka, tett sig som allt mera förhistoriska. 

Denna uppfattning har likväl på senaste tid frångåtts. 
Många av de nästan såsom utdöda betraktade arterna ha 
nämligen under förnyade exkursioner i Åbo-trakten åter- 
funnits, bl. a. av dr W. Linnaniemi, amanuens W. Hel- 
len och studd. Hå k. Lindberg och R. Elfving, ofta 
till och med i stora mängder. Även var förf. sommaren 
1917 under senare hälften av juli månad i tillfälle att såsom 
ledare för en kurs i entomologi vid Åbo akademiska som- 
markurser företaga entomologiska strövtåg i Åbo och dess 
omgivningar. Härunder lyckades vi påträffa en hel del spe- 
ciellt sydvästliga arter, t. ex. coleoptererna Meledona agari- 
cicola Fabr. (tidigare för något år sedan återfunnen av stud. 
Hå k. Lindberg), Orchestes querciis L., Coeliodes querciis 
Fabr,, Orsodachna cerasi L. (tidigare återfunnen av dr W. 
Linnaniemi) och Exocentrus liisitamis L. 



44 Frey. — Håkan Lindberg. — Häyrén. 3. XI. 1917. 

I avsikt att ytterligare komplettera kännedomen om den 
nuvarande sammansättningen av Åbo-traktens insektfauna 
företog förf. i sällskap med arkitekt Gunnar Stenius 
för tvenne veckor sedan en resa till Åbo för att på sönda- 
gen (den 21 okt.) exkurrera på öarna Run-sala och Hirven- 
salo. Vi voro här i tillfälle att främst genom en ivrig såll- 
ning hemföra ett rikt insektbyte. Sålunda minskades antalet av 
de tidigare nämnda »förhistoriska" skalbaggsarternabl. a. med 
Dromius 4-maciilatus L. (G. S t e n i u s, stud. H. L i n d b e r g), 
Dr. nigriventris Th., Cryptarcha strigata Fabr. (G. Stenius), 
Throscus dermestoides L. och Pentaphyllus testaceus Fabr. 
(G. Stenius). Vi lyckades även genom sållning av för- 
multnande eklöv på Runsala finna ett avsevärt stort antal 
exemplar av en liten, till fungicolerna hörande skalbaggsart, 
vilken tidigare icke blivit observerad i vårt land, nämligen 
Cartodere elongata Curtis. Av detta släkte ha hittills blott 
två arter varit kända från Finland, nämligen C. filum Aubé 
och C. filiformis Gyll., bägge några gånger importerade till 
landet med insektsändningar och pressade växter (jfr B. 
P opp i US, Meddelanden 32, s. 79—80, 1906). Den nu funna 
arten är fullt inhemsk och tillhör sannolikt raden av dessa 
våra sydligaste, till ekzonen hänförbara species. Den skiljer 
sig lätt från de bägge andra arterna genom sin betydligt 
smalare thorax och de av vackert rundade, stora punkter 
bildade strimmorna på täckvingarna samt räknas även till 
ett annat undersläkte, Cartoderema Reitt. Inom Skandina- 
vien är Cartodere elongata tidigare känd från Sverige, var- 
ifrån Grill anför den från Skåne, Halland, Göteborg och 
Stockholm, samt från Danmark (Jylland, Lolland, Seeland). 

I anledning af herr Frey s meddelande angående fyndet 
af Cartodere elongata meddelade student Håkan Lind- 
berg, det ifrågavarande art äfven af honom under hösten 
anträffats invid Åbo, nämligen i några exemplar vid sållning 
af förmultnande eklöf i Katrinedal den 25 oktober. 

Doktor Ernst Häyrén lämnade följande meddelande: 
Uber die Windpolsterchen der Moose. 



3. XI. 1917. Hätircn, Uber die Windpolsterchen der Moose. 45 

In meinen »Studien iiber die Landvegetation und Flora 
der Meeresfelsen von Tvärminne" (Acta Soc. Fauna et Flora 
Fennica 39, N:o 1, S. 55 — 56, Taf. 7 und Textfig. 5) in Siid- 
Finland habe ich aus den Randpartieen der äussersten wald- 
tragenden Schären und den in ihrer Nälie gelegenen kahlen 
Felsen, speziell sehr typisch von Windskär, Moospolsterchen 
von Hedwigia albicans und Racomitrium lanuginosum erwähnt, 
die vom Winde geformt waren. Sie waren in der Rich- 
tung des häufigsten Windes, des SW-Windes, ausgezogen, 
die Moosstämme in derselben Richtung der felsigen Unter- 
lage entlang gestreckt und bei grösseren Racomitrhim- 
Polstern zuletzt schief nach oben gebogen, das ganze Polster 
an der Leseite gut entwickelt, während an der schmäleren, 
dichteren Luvseite mehrmals Flechten zu finden waren: 
Cladonia rangiferina, Cl. silvatica, CL furcata, Cl. gracilis, 
Cetraria aculeata, Stereocaulon paschale und Parmelia sa- 
xatilis. 

Im Sommer 1917 hatte ich Gelegenheit, in der Regio 
aboénsis im Kirchspiel Tenala, Gut Olsböle, an der weit 
in das Festland eindringende Meeresbucht Kyrkviken, einige 
weitere diesbeziigliche Beobachtungen zu machen: 

1. Auf einer kleinen, felsigen, zum grossen Teile mit 
Kiefern bewachsenen Insel namens Tallholmen fand ich 
ebenso vom SW-Winde geformte Polsterchen von Racomit- 
rium lanuginosum. Kines war ausschliesslich von diesem 
Moose gebildet, dessen Stämmchen an der Luvseite nur 
0.5—1 cm läng, an der Leseite aber bis 4 cm läng und dem 
Berge angeschmiegt waren. Ein zweites hegte an der Luv- 
seite Flechten: Cladonia rangiferina (ziemlich reichlich) und 
ein wenig Cl. silvatica, ein drittes nebst angewehten Kiefer- 
nadeln ein Fragment von Parmelia saxatilis. Das zuletzt 
genannte Polsterchen hatte iibrigens angefangen, mit dem 
zweiten durch Ineinanderflechten der Stämme und Aste zu- 
sammenzuwachsen. 

2. Auf derselben Insel war auch ein Polsterchen von 
Racomitrium heterostichum als Windpolster ausgebildet, ob- 
gleich nicht so deutlich wie die Polster der oben genannten 



46 Häyrén, Ubei- die Windpolsterchen der Moose. 3. XI. 1917. 

Art. Auch an der Luvseite kamen nämlich an den Unter- 
grund geschmiegte, also ge gen die Richtung des SW-Win- 
des gestreckte Stämmchen von, Sie waren aber nur etwa 
1.5 cm läng, bei einer Länge von 3 cm der Stämmchen der 
Leseite. 

3. Auf Tallholmen wurden ferner einige Windpolsterchen 
von Racomitrium fasciculare beobachtet. Sie kamen nicht, 
wie sämtliche fruher erwähnte Polster, an Felsenflächen, 
sondern längs einer kleinen Spalte vor, die etwa senkrecht 
zur Richtung des SW-Windes verlief. Das Moos wuchs 
deshalb fast nur an der Leseite der Spalte weiter; die 
Stämmchen waren hier der Unterlage angedriickt und bis 
2 cm läng, während sie an der Luvseite aufrecht öder un- 
regelmässig hin- und hergebogen und nur etwa 0.5 cm läng 
waren. 

4. Auf der grösseren, waldbewachsenen Insel Stock- 
holmen, Gut Olsböle, beobachtete ich auf einem Felsen am 
Nordufer, an einer gegen SW geneigten und exponierten 
Fläche, einige 0.5 — 2 dm^ grosse Windpolsterchen von Hed- 
wigia albicans. Die Länge der Stämme war an der Luv- 
seite 0.5 — L5 cm (grösser bei grösseren Polstern), an der 
Leseite 2 — 4 cm. An der Luvseite waren neben Kieferna- 
deln spärliche Flechten zu beobachten: Cladonia rangiferina, 
CL silvatica und Cl. pyxidata. Eingemischt kam in den 
Polsterchen Blepharozia ciliaris vor. 

Die gut ausgebildeten Windpolsterchen der Moose sind 
nicht ganz häufig in den Gegenden, wo diesbeziigliche Beob- 
achtungen bisher gemacht worden sind. Dies ist augén- 
scheinlich davon abhängig, dass fur ihre Entstehung und 
ihren Fortbestånd mehrere Bedingungen zugleich erfiillt sein 
mijssen. Erstens treten sie hauptsächlich an den Felsen- 
flächen und hier stets als ein Zwischenglied in der Entwick- 
lung der Vegetation von den Moos- und Flechtensträngen 
der Spalten mit zwischenliegenden Krustenflechtenflächen 
zur einheitlichen Moos- und Flechtendecke auf; und zwei- 
tens muss die betreffende Fläche einem häufigen Winde 
exponiert sein und zugleich eine passende Neigung und 



3. XI. 1917. Häyrén. — Luther. 47 

Insolation sowie einen geeigneten Feuchtigkeitsgrad darbie- 
ten. Eine zu grosse Neigung hindert die Anhäufung von 
Nadeln etc. und dadurch die Entstehung von nötigen Hu- 
musmengen und fiihrt zur Ausbildung von Flechtengesell- 
schaften (von z. B. Parmelia centrifiiga) ; eine zu kleine Nei- 
gung beeinträchtigt die Einwirkung des Windes. Eine zu 
offene und zu trockene Lage begiinstigt wieder die Flechten 
(Parmelia saxatilis u. a.), eine zu geschiitzte Lage fiihrt ein 
schnelleres Verwachsen der auch weniger typisch als wind- 
beeinflusst ausgebildeten Moospolsterchen untereinander 
herbei. 

Docent A. Luther inlämnade till publikation: Vorläu- 
figes Verzeichnis der rhabdocölen und alloeocölen Turbel- 
larien Finnlands. Mit 2 Figuren im Text. 

Es war meine Absicht in diesem Herbst meine im Lauf 
der Jahre gesammelten Notizen iiber die Rhabdocölen und 
Alloeocölen Finnlands zu veröffentlichen und so eine 
erste Zusammenstellung der bisher in Finnland gefundenen 
Repräsentanten dieser Tiergruppe zu geben. Vor Abschluss 
meines Manuskripts ist nun der erste Abschnitt einer 
ähnlichen Arbeit von Nasonov^) erschienen. Dieser Um- 
stand veranlasst mich die Veröffentlichung meiner Beob- 
achtungen zu verschieben. Ein vorläufiges Verzeichnis der 
bisher in Finnland beobachteten Rhabdocölen und Alloeo- 
cölen sowie kurze Diagnosen zweier neuer Arten seien 
jedoch hier gegeben. 

Der Kiirze wegen fiihre ich nur die naturhistorischen 
Provinzen Finnlands an, aus denen bisher Beobachtungen 
vorliegen, wobei ich mich inbezug auf das Siisswasser der 



1) H a c o 110 B -b, H. B. Ki ct^ayHt Turbellaria <i>HHJiHiia.h\. Bulletin 
de Tacad. d. se. de Russie (VI serie) 1917, N.o 14, p. 1095—1112, Tab. 
I— III. — Während der Drucklegung dieser Mitteilung ist inzwischen 
die 2. Hälfte der N a s o n o v'schen Arbeit erschienen (Ibid. N:o 15, p. 
1235—1258), weshalb ich das obige Verzeichnis mit den in dieser Hälfte 
erwähnten Arten komplettiert habe. 



48 Luther, Turbellarien aus Finnland. 3. XI. 1917. 

folgenden, iiblichen Abkiirzungen bediene (vgl, auch die die- 
sem Heft der „Meddelanden" beigegebene Karte!): 

Ab. Regio aboénsis, Sa. Savonia australis, 

Ik. Isthmus karelicus, Sb. Savonia borealis, 

Ka. Karelia australis, Ta. Tavastia australis, 

Kl. Karelia ladogensis, Tb. Tavastia borealis. 
Lkem, Lapponia kemensis, 

SF bezeichnet, dass die Art im Brackwasser des F^in- 
nischen Meerbusens lebt, wobei sich meine Beobachtungen 
auf die Schären in der Umgebung von Helsingfors und der 
zoolog. Station Tvärminne beziehen. — Wo sich die Anga- 
ben iiber eine Art öder iiber ihr Vorkommen in einer Pro- 
vinz nicht auf Autopsie stiitzen, wurde dieses durch einen 
Stern *hervorgehoben. In letzterem Falle beziehe ich mich 
fast ausschliesslich auf die Angaben Nasonovs. 

Ordo Rhabdocoela. 
Catenula lemnae Ant. Dug.; N. 
Fuhrmannia tiirgida (Zach.); N. 
Stenostomum leiicops (Ant. Dug.); Ab. N. Ta. *Ka. *Ik. *K1. 

*0b. SF. 
*St. middendorffii (M. Braun); Ik. 
St. unicolor O. Schm.; N. 

Microstomum lineare (Miill.); Ab. N. *Ka. Ta. Sa. *K1. SF. 
*M. giganteum Hallez; Ka. 

Macrostomum appendiculatum (O. Fabr.); N. *Ka. *K1. SF. 
M. viride E. Bened.; Ab. *Ka. 
M. tuba (Graff)?; Ab. 

Prorhynchus stagnalis M. Schultze; Ab. N. *Ka. *Ik. 
*Pr. sphyrocephalus (Man); Ka. 
Pr. balticus Kennel (syn. Pr. curvistylus M. Braun); Ab. N. 

*Ka. Ta. 
Provortex balticus (M. Schultze); SF. 
Pr. breviductus n. sp.; SF. 
Dalyellia expedita Hofsten; *Ka. *K1. Ta. 
D. graffii (Hallez); Ab. N. Ta. 
D. ornata Hofst.; SF. 



3. XI. 1917. Luther, Turbellarien aus Finnland. 49 

D. sibirica (Plotn.); Ta. 

D. cuspidata (O. Schm.); Ab. N. 

D. pallida Hofsten; *Ka. SF. 

D. infundibuliformis (Fuhrm.); Ab. N. *Ka. Ta. 

D. armiger (O. Schm.); Ab. N. *Ka. SF. 

D. brevispina Hofst.; Ab. 

D. picta (O. Schm.); N. =^=Ka. *K1. SF. 

*D. karisaLmica Nasonov (? = D. hallezii Graff); *Ka. '). 

D. penicilla (M. Braun); Ab. N. 

(* D. lutheri Nasonov ; Ka.) ^). 

Castrella tnmcata (Abildg.); Ab. N. *Ka. *K1. Ta. 

Phaenocora iinipunctata (Örst.); Ab. N. Ta. 

Ph. typhlops (Vejd.); N. 

*Ph. megalops (Ant, Dug.); Ka. 

*? Ph. rufodorsata (Sekera); Ka. 

Opistomum arsenii Nasonov; N. *K1. ^). 

Proxenetes flabellifer Jensen; SF. 

Promesostoma marmoratum subsp. marmoratum (M.Schultze); 

SF 
Pr. m. subsp. nudum Graff; SF. 
Pr. baltica n. sp.; SF. 



') Die einander sehr nahe stehenden Arten D. picta O. Schm., 
D. hallezii Graff u. Verwandte sind dringend einer Revision bediirftig. 
llire Synonymie diirfte bei der Oberflächlichkeit und Ungenauigkeit 
der meisten älteren, auf das chitinöse Kopulationsorgan bezuglichen 
Beschreibungen und Abbildungen kaum entwirrbar sein. Fiir eine 
richtige Umgrenzung der Arten ist eine Untersuchung der individuel- 
len Variationen notwendig. Mein Material an hierher gehörigen Exem- 
plaren war sehr gering. Ich wage deshalb uber die von Nasonov 
beschriebene D. karisalmica, die vielleicht mit einer von mir gefunde- 
nen Form identisch ist, kein Urteil zu fallen. 

2) Da das Kopulationsorgan nicht näher untersucht wurde, diirfte 
ein Wiedererkennen dieser Art kaum möglich sein. 

') Eine Art, die mit dem von Nasonov beschriebenen Opisto- 
mum arsenii offenbar identisch ist, habe ich in meinen Notizen als 
Olisthanella sp. bezeichnet. Da ich sie nur ganz vereinzelt fand, und 
die Exemplare bei der Untersuchung im frischen Zustand zerquetscht 
wurden, habe ich an Schnitten nicht nachpriifen können, wie der Pha- 
rynx gebaut ist, in welche Gattung also die Art zu stellen ist. 

4 



50 Luther, Turbellarien ans Finnland. 3. XI, 1917. 

*Olisthanella obtusa (M. Schultze); Ka. 

*0. nassonoffii (Graff); Ka. 

*0. valaamica Nasonov; Kl. 

*0. palmeni Nasonov; Ka. 

Strongylostoma radiatum (Miill.); Ab. N. *Ka. Ta. Lkem. 

Rhynchomesostoma rostratum (Mull.); Ab. N. *Ka. Sb. 

Tetracelis marmorosum (Mull.); Ab. N. 

Castrada perspicua (Fuhrm.); Ab. Ta. 

C. stagnorum Luther; Ab. N. Ta. SF. 

*C. segnis (Fuhrm.) subsp. fennica Nasonov; Ka. 

C. lanceola (M. Braun); Ab. N. SF. 

C. hofmanni M. Braun; Ab. N. *Ka. Ta. SF. 

*C. affinis Hofsten; Kl. 

C. sphagnetorum Luther; Ab. 

C. viridts Volz; Ab. 

C. intermedia (Volz); SF. 

C. armata (Fuhrm.); Ab. N. *Ka. Ta. 

C. neocomensis Volz; N. -'Ka. 

Mesostoma productum (O. Schm.); Ab. *Ka. 

M. lingua (Abildg.); Ab. N. *Ka. Ta. SF. 

M. ehrenbergii (Focke); N. *Ka. 

M. craci O. Schm.; Ab. 

'-■-M. punctatum M. Braun; Ka. 

Bothromesostoma personatum (O. Schm.); Ab. *Ka. 

B. essenii M. Braun; Ab. *Ka. *K1. Ta. Tb. 

Gyratrix hermaphroditus Ehrenberg subsp. hermaphroditus 

Ehrbg; Ab. N. *Ka. Kb. SF. 
63. *Polycystis goettei Bresslau; Ka. 

Ordo Alloeocoela. 
Plagiostomum lemani (Pless.); Ab. N. SF. 
Monocelis hamata Jens.; SF. 
M. unipunctata (O. Fabr.); SF. 
Otomesostoma anditivum (Pless.); Ab. N. 
5. ■Bothrioplana semperi M. Braun; Ka. 

Im Susswasser sind somit bisher in Finnland 56 Rhabdo- 
cölen und 3 Alloeocölen gefunden worden. Im Brackwasser 
wurden 16 Rhabdocölen beobachtet, darunter 5 rein marine 



3. XI. 1917. 



Luther, Turbellarien aus Finnland. 



51 



(bez. Brackwasser-) Arten (-H 1 Subspecies); die ubrigen sind 
Susswasserarteii, darunter 2, die bisher in Finnland nicht im 
Siissw^asser gefunden wurden, Unter den Alloeocölen finden 
sich 2 rein marine, 2 reine Siisswasserarten, während das bis- 
her nur aus dem Susswasser bekannte Plagiostomum lemani 
auch im Meere an der finnischen Kiiste sehr häufig ist. 

Ausser den oben erwähnten Arten sind mir noch meh- 
rere andere Rhabdocölen zu Gesicht gekommen, doch 
geniigen meine Beobachtungen und Notizen nicht fiir eine 
sichere Bestimmung bez. geniigende Beschreibung derselben. 
Unzweifelhaft umfasst die Rhabdocölenfauna Finnlands er- 
heblich mehr Arten als oben verzeichnet werden konnten. 



Beschreibung der neuen Arten. 

Provortcx brevitubus n. sp. Äusserlich dem Pr. balticus in 
Grösse, Gestalt u. Farbe ähnlich; unterscheidet. sich jedoch 
durch den Bau des männlichen Copulationsorgans (Fig. 1 B). 
An letzterem befindet sich 
die Vesicula seminalis pro- 
ximal von der V. granu- 
lorum, letztere ist von 
Spiralmuskeln umgeben, 
welche zahlreiche Umgän- 
ge bilden ,und einen ho- 
hen, mehr öder weniger zy- 
lindrischen Abschnitt dar- 
stellen. Das Ende des Co- 
pulationsorgans ist mit ei- 
nem kurzen Chitinrohr ver- 
sehen, das seitlich einen 
Fortsatz trägt; Länge des 
Rohres höchstens 2-mal 
der Breite (abgesehen von Fig- l- Provortex brevitubus n. sp. 
dem Fortsatz) entsprechend. — Die Hoden sind langge- 
streckt und gehen hinter dem Pharynx mit ihren vorderen 
Enden in einander iiber, bilden somit zusammen mit den 
Vasa deferentia einen Ring (Fig. 1 A). 




52 



Luther, Turbellarien aus Finnland. 



3. XI. 1917. 



Bei Pr. balticus liegen Sperma und Kornsekret n e b e n 
einander. Die Spiralmuskeln bilden nur wenige Umgänge 
(3 — 4) an der Basis des Chitinrohrs, welches stets mehr als 
doppelt so läng wie breit ist. — Die Hoden sind länglich 
eiförmig, von einander getrennt. 

Beide Arten sind an der Zoologischen Station Tvärminne 
in der Vegetationszone des Meeres häufig (Salzgehalt c. 

5 /oo)* 

Promesostoma baltica n. sp. Körperform u. Grösse derjeni- 

gen von Pr. marmoratum ähnlich, aber Tier weiss, sehr 

undurchsichtig, ohne Augen. Im Epithel massenhaft 

Rhabditen von c. 10 /* Länge. Pharynx etwas hinter der 

Körpermitte. Geschlechtsapparat in den Hauptziigen dem- 

jenigen von Pr. marmoratum ähnlich, aber männliches Copu- 

lationsorgan (Fig. 2) kiirzer, keine Schlinge bildend. Chiti- 




Fig. 2. Promesostoma baltica n. sp, 

nöses Copulationsorgan ein mässig långes, gerades öder 
schwach gebogenes Rohr, das in etwa halber Länge auf- 
geschlitzt und in zwei Aste zerlegt erscheint, deren Ende 
pflugscharartig geformt (öder abgerundet) sein känn. 

Im Finnischen Meerbusen in der Umgebung der Zoolo- 
gischen Station Tvärminne in 15—30 m Tiefe. 



Mötet den 1 december 1917. 53 

Mötet den 1 december 1917. 

Till gemensamt möte sammanträdde Finska Läkaresäll- 
skapet och Societas pro Fauna et Flora Fennica den 1 de- 
cember 1917. Mötet öppnades af Faunasällskapets ordfö- 
rande, professor J. A. Palmen, som, i det han uttryckte 
sin stora tillfredsställelse öfver att, de oroliga tiderna till 
trots, få hälsa den så talrikt tillstädeskomna skaran af lä- 
kare och naturforskare välkommen, till mötets ordförande 
föreslog generaldirektör R. Sie>/^ers, hvilken, om han 
också nu främst tillhörde Läkaresällskapet, dock gjort sina 
första lärospån på forskningens fält inom sällskapet Socie- 
tas pro Fauna et Flora Fennica. 

Sedan de närvarande gifvit sin lifliga anslutning till 
det gjorda förslaget till känna, intogs ordförandeplatsen af 
hr Si e vers, som därvid med följande tänkvärda ord vände 
sig till de församlade: 

„M. D. M. H. 

Jämte det jag tackar för den uppmärksamhet, som vi- 
sats mig genom valet af ordförande för denna andra sam- 
mankomst af Societas pro Fauna et Flora Fenpica och Finska 
Läkaresällskapet, kan jag ej underlåta att i denna söndrin- 
gens och hatets tid, som reser broder mot broder, få taga 
fasta på denna fridsamma stund, som sammanför naturhis- 
torici och läkare till utbyte af tankar på vetenskapens 
enande område. De båda sällskap, som här äro represen- 
terade, stöda sig redan på nästan sekellång verksamhet, 
Faunasällskapet fyller om några år 100 år och Läkaresäll- 
skapet vandrar redan ett stycke in på sista kvartseklet. De 
gingo, medlemmarna af dessa sällskap, i förra seklets bör- 
jan till gemensamma studier. Det var ofta såsom medlem- 
mar af Faunasällskapet de blifvande läkarne begynte sina 
studier på den filosofiska graden, som då var ett villkor 
för inträde i medicinska fakulteten. 

Jag bevarar också från min ungdomstid minnet af det 
befruktande och lifgifvande inflytande, som samvaron inom 
Faunasällskapets leder utöfvade på den unge medicinaren. 



54 Mötet den 1 december 1917. 

Man lärde sig där observerandets konst, låt vara till en 
början deskriptiva detaljer; man lärde sig att gå med öppna 
ögon i naturen; af flygsättet kände man i en blink fågelns 
art; en blick öfver fältet, skogen och nejden gaf genast vid 
handen växtligheten på de olika ståndorterna. Den blifvande 
läkaren skärpte härigenom sitt öga för detaljernas särskil- 
jande; scharlakansfeberns, mässlingens, rubeolans exantem 
yppade sedan lättare sina säregenheter, vanan att upptäcka 
karakteristiska drag spårar i den sjukes ansikte uttryck, 
själsdrag, som leda till diagnosens ställande, seden att låta 
blicken gå utåt klargör för läkaren den sjukes miljö, låter 
honom lätteligen öfverskåda stora sjuksalar, iakttaga om- 
gifvande hygieniska missförhållanden, som kunnat leda till 
sjukdomens upprinnelse. 

Och slutligen, han lärde sig, den unge läkaren i Fauna- 
sällskapets krets, att hålla hågen varm för vetenskaplig 
forskning, att, utan ständig tanke på kapplöpningen för 
brödfödan, idka fria studier för deras egen skull. Här stappla 
än ibland oss äldre läkare, som under utöfvandet af sin 
praktiska läkarkonst icke kunnat släcka gnistan från ung- 
domsstudierna, inom Faunasällskapet. 

Jag har ofta uppdragit en jämförelse mellan den zoolo- 
giske, botaniske exkurrentens och den praktiske läkarens 
lif. Båda röra sig ute, i naturen, i lifvet, ofta under mödor 
och strapatser, i ur och skur, gå från fyndort till fyndort, 
besöka sjuka och lidande; båda med vida, osjälfviska mål i 
sikte, önskande lägga fosterlandets fauna och flora inom 
vetandets sfär, bringande hälsa och tröst där sjukdom och 
elände råda. Den unge exkurrenten, som på Floradagen 
mottager sitt stipendium för fosterländsk forskning, den 
unge läkaren, som med licentiatbrefvet i hand inviger sig 
för sitt kall, af båda fordras sinne för naturvetenskaplig 
forskning, för ideella värden, men äfven förmåga af prak- 
tisk verksamhet, af kroppslig kraft och uthållighet. Det låg 
säkert en tanke i denna riktning bakom de 'ord, hvarmed 
Finska Läkaresällskapet i första § af sina stadgar angaf sitt 
ändamål vara att „såsom en litterär förening emellan lan- 



Mötet den 1 december 1917. 55 

dets läkare och naturforskare bidraga till den me- 
dicinska vetenskapens utbildning och flor inom foster- 
landet". 

Nu, då ett sekel håller på att rinna ut för bägge dessa 
Sällskap, stå deras medlemmar åter nära hvarandra såsom 
förr. Deras studieområden hafva fördjupats, deras forsknin- 
gar sammangå på gränsgebiten af deras vetenskaper. De 
lågt stående växterna, för att taga ett exempel, klyfsvam- 
parna, bakterierna, som Faunasällskapets medlemmar i tiden 
icke visste mycket om, de spela nu en mäktig roll i medi- 
cinen, de ha befunnits vara orsaksmomenten till härjande 
farsoter, studiet af dem och deras lifsförhållanden — bak- 
teriologin, serologin — har verkat omdanande på medi- 
cinen och gifvit läkaren vapen i hand för bekämpandet af 
människans farligaste sjukdomar. På detta fält, på rashy- 
gienens, på biologins med fleres nya stigar mötas numera 
naturforskare och läkare, — mötas äfven nu hos oss i kväll 
för att åhöra föredrag och deltaga i diskussioner om spörs- 
mål, som utgöra toppen, blomman, frukten af resp. veten- 
skapers enande samverkan. 

Med konstaterande af detta glädjande faktum ber jag 
att få hälsa medlemmarna af Societas pro Fauna et Flora 
Fennica och Finska Läkaresällskapet välkomna till detta 
vårt andra gemensamma möte." 

Ordet lämnades härpå åt professor E. A. H o m é n, som 
i ett med talrika ljusbilder belyst föredrag redogjorde för 
bakteriernas vandringar och verkningar i 
det centrala nervsystemet (jfr Finska Läkaresäll- 
skapets Handlingar för år 1917, band 59). 

Professor Fredr. Elfving redogjorde i ett med ljus- 
bilder belyst föredrag för resultaten af sina kort förut af- 
slutade studier rörande växternas känslighet 
(jfr Öfversigt af Finska Vetenskaps-Societetens Förhandlin- 
gar, band 59, afd. A, N:o 18). ' 

Då de hållna föredragen icke föranledde diskussion, 
förklarade ordföranden mötet afslutadt med följande ord, 
utmvnnande i ett förslag att mötet äfven denna gång ville 



56 Mötet den 15 december 1917. 

åt de bägge Sällskapens ordförande och sekreterare öfver- 
lämna att vid lämpligt tillfälle anordna nya sammankomster, 
ett förslag som möttes af enstämmigt bifall: 

„Jag ber att på det samfällda mötets vägnar få tacka 
hrr H o m é n och E 1 f v i n g för de intressanta föredragen och 
afslutar detta möte med uttalandet af den säkra förvissning, 
att äfven denna andra sammankomst befordrat den lyckliga 
idén att till gemensamma föredrag och diskussioner sam- 
manföra landets naturforskare och läkare. De hållna före- 
dragen bevisa icke allenast möjligheten af en idé-transplan- 
tation de skilda samfunden emellan, såsom professor Pal- 
men vid afslutandet af det första mötet yttrade, de visa nu, 
att sammanbindningsförsöken lyckats, att de Th i e rsch'ska 
lapparna, så att säga, slagit an, och att en fast brygga växer 
samman mellan de båda sällskapens lifskraftiga tankerikt- 
ningar. 

Jag tror därför, att jag fattar rätt de närvarandes ön- 
skan, då jag föreslår, att mötet äfven denna gång ville öf- 
verlämna åt ordförandena och sekreterarena för de båda 
sällskapen att vid lämpligt tillfälle anordna ett nytt sam- 
fälldt möte." 

o 

A de närvarandes vägnar riktade så professor Palmen 
till mötets ordförande ett tack för det stöd denne såsom 
ordförande vid mötet gifvit idén om ett samarbete mellan 
de bägge samfunden. 



Mötet den 15 december 1917. 

Till korresponderande medlemmar af Sällskapet inval- 
des intendenten för Svenska Riksmuseums botaniska afdel- 
ning, professorn filosofiedoktor C. A. M. Lindman och 
läroverksadjunkten filosofiedoktor Karl Johansson (bäg- 
ge föreslagna af docent A. Palmgren). Till inhemska med- 



15. XII. 1917. Smärre meddelanden. 57 

lemmar invaldes statsrådet M. Hallberg (föreslagen af pro- 
fessor J. A. Palmen) och student E. Lundmark (föresla- 
gen af professor K. M. Levander). 

Anhållan om skriftutbyte hade inkommit från Säll- 
skapet Funta de Ciencies Naturals de Barce- 
lona, och beslöt Sällskapet i enlighet med af bibliotekarien 
framställdt förslag bifalla den gjorda anhållan med öfver- 
sändande för framtiden af såväl Acta som Meddelanden. 

Amanuens R. Frey anmälde till publikation: Bei- 
trag zur Kenntnis der Dipterenfauna des nördlichen euro- 
päischen Russlands. IL Dipteren aus Archangelsk. 

Å docent A. R. Cederbergs vägnar meddelade ord- 
föranden tvenne, med förord af herr Cederberg försedda 
skrifvelser från Pehr Adrian Gadd, belysande plante- 

o 

ringsförsöken i Abo på 1750-talet. 

Valtionentomologi fil. toht. V. M. Linnaniemi esitti 
kaksi Suomesta ennen tuntematonta Rhynchota-ryhmån edus- 
tajaa, joista toinen, Äleurodes fragariae, edustaen mielenkiin- 
toista, maalle ennestään outoa heimoa Äleurodidae, esiintyi 
Hattulassa runsaasti hyötymansikalla, ja toinen, Trioza alac- 
ris, Psyllidae-heimoon kuuluva laji, oli tavattu laakeripuulla 
Helsingin kaupungin kasvihuoneissa. 

Metsänhoitaja S. Nordberg piti esitelmän p a j u n v i 1- 
jelyksistä Oulun seuduillaja kehoitti kasvitieteili- 
jöitä omistamaan huomiota kotimaisille pajumuodoille, jotka 
mahdollisesti soveltuisivat koripajuteollisuuden raaka-ai- 
neiksi. 

Edelleen metsänhoitaja S. Nordberg esitti tietoja 
tervalepän (Alnus glutinosa) esiintymisestä Pohjois-Pohjan- 
maalla. Selonteko päättyi ehdotukseen, etta Seura ryhtyisi 
toimenpiteisiin tämän noissa seuduissa harvinaisen puulajin 
suojelemiseksi. — Seura päätti jättää herra Nordbergin eh- 
dotuksen Johtokuntansa harkittavaksi. 

L anledning af forstmästare Nordbergs uttalande rörande 
förekomsten af Alnus glutinosa i norra Österbotten medde- 
lade forstmästaren, fil. kand. A. L. Backman, det han 
under de senaste fem åren vid tjänsteresor i mellersta 



58 Backman. — Lindberg. — Sandvik. 15. XIL 1917. 

Österbotten ägnat särskild uppmärksamhet åt klibbalens 
uppträdande. Härvid hade framgått, att arten i socknarna 
utefter Pyhäjoki älf flerstädes förekommer i laggen af öppna 
mossar, där den allmänt uppnår en höjd af 10 m med en 
stamdiameter om t. o. m. 20 cm vid brösthöjd; ställvis hade 
t. o. m. träd anträffats af 17 — 19 meters höjd med ända till 
38 cm mätande stamdiameter. En detaljerad redogörelse 
för klibbalens nuvarande och forna förekomst i mellersta 
Österbotten skulle af föredragaren i en snar framtid med- 
delas Sällskapet. 

I anslutning härtill önskade doktor H. Lindberg få 
omnämndt, att det från norra Finland tillgängliga materialet 
af „Älnus glutinosa"' visat sig sj^nnerligen rikt på kritiska 
former, till sitt ursprung sannolikt till större eller mindre 
del af hybrid natur (Älnus glutinosa < incana). Stor för- 
siktighet var därför af nöden vid antecknandet af fyndor- 
ter för klibbalen i norra Finland, och ville herr Lindberg 
förty uppmana exkurrenter att till museet insända exemplar 
af klibbal samt förment klibbal från ifrågavarande område. 

Professor Ernst Ed v. Sundvik afgaf följande med- 
delande angående den svarta råttans förekomst i 
Kar i si o jo: „Med anledning af intendent R. Palmgrens 
den 3 mars 1917 gjorda intressanta meddelande om före- 
komsten af den svarta råttan i Helsingfors (Meddelanden 
43, sid. 140 — 144) får jag härmed anföra, att jag i augusti 
1916 var i tillfälle att se ett ex. af denna art i Karislojo 
på östra sluttningen af den skogbevuxna ås, som stryker 
fram längs västra stranden af Lönnhammar sjö i riktning 
S till N. Djuret observerades på nära håll, medan det flydde. 
Det kunde iakttagas längs en sträcka af omkring 8 ä 10 
meter, innan det försvann i en öppning i den risiga växt- 
mattan. Det var lätt ätt igenkänna på den svarta färgen, 
den långa och smala svansen samt de långa språng det 
gjorde. Djuret torde hafva haft en längd af 15 — 17 cm; 
svansen var måhända ännu något längre. Närmaste män- 
niskoboning befann sig på omkring V., kilometers afstånd 
från platsen." 



15. XII. 1917. Lindberg. — Järnefelt. ~ Hellen. 5» 

I anledning af herr Sundviks meddelande omnämnde 
doktor H. Lindberg, att han för ett par tiotal år sedan 
iakttagit ett exemplar af den svarta råttan, uppkrupet i en 
högvuxen al i en dunge vid Lojo sjö, nedanför villan SOLhem. 

Fil. maist. H. Järn ef e It esitti maallemme uuden Dap/z- 
nia-lajin, D. psittacea (Baird), sekä lausui: „01eskellessani 
kesällä 1913 Tvärminnen eläintieteellisellä asemalla, olin 
17. VII tilaisuudessa käymään kaukana merenulapalla ole- 
valla Segelskär nimisellä saarella. Täällä löysin suureksi 
kummastuksekseni maallemme uuden Dap/iAiia-lajin, nim. D. 
psittacea (Baird). Laji esiintyi eräissä lätäköissä, jotka kuu- 
luvat niihin tyyppeihin, joita prof. K. M. Levander nimit- 
tää „Subsalse Felsentiimpel" ja „Spritzwasserlachen" (K. M. 
Levander: Das Leben in den stehenden Kleingewässern, 
Acta Soc. F. et Fl. Fenn. 18). Ulkopuolella Suomen on laji 
tavattu pohjoisimpana Etelä-Ruotsissa. Mainittakoon myös. 
etta D. psittacea'a ulkolaisten havainnontekijöiden mukaan 
usein tavataan D. magna'n seurassa. Sama oli laita Segel- 
skärilläkin." 

Amanuens Wolter Hellen gjorde följande Entomo- 
logiska meddefanden. 

1. I september 1917 togs av borgmästare Henrik 
Söderman på Hango holme utanför Nystad i en med 
växtaffall fylld grop i en skogsdunge tvenne exemplar av 
en loppart, som sedermera visade sig vara den i landet icke 
tidigare kända Hystrichopsylla talpae Curt. Arten är den 
största i Europa och påvisad från Tyskland, England, Hol- 
land, Danmark och Sverige. Den har anträffats hos flere 
smärre gnagararter, främst mullvaden. 

Lopporna äro stationära parasiter, om man undantager 
den temporärt parasitiska människoloppan, och i regeln 
torde varje loppart hava sitt bestämda värddjur. Dessa 
värddjur utgöras av däggdjur eller fåglar. Några författare, 
såsom den kända loppforskaren W a g n e r, hålla före, att 
lopparternas uppkomst hos däggdjuren har skett jämsides 
med dessas fylogenetiska utveckling, att närbesläktade dagg- 



60 Hellen, Entomologiska meddelanden. 15. XII. 1917. 

djur därför även äga närbesläktade lopparter. Emellertid 
stöter det på stora svårigheter att med bestämdhet fast- 
ställa en lopparts verkliga värd, ty man anträffar ofta samma 
loppart på flere olika värddjur. Ett ombyte av värd torde 
dock alltid vara temporärt och betingat av förändrade lev- 
nadsvillkor. Om exempelvis värddjuret dör, blir loppan 
tvungen att söka sig ett nytt sådant, vilket då i många fall 
blir en helt ny art, som loppan bebor tills den blir i tillfälle 
att återgå till den ursprungliga värdarten. Så finner man 
ofta rovdjur inficierade med sina offers loppor, t. ex. har- 
loppan hos räven, mössloppor hos mården och flere olika 
arter loppor hos jakthundar. Även hos i gemenskap med 
varandra levande varelser övergå lopporna från den ena 
arten till den andra; ett sådant utbyte äger rum t. ex. mel- 
lan människan och hunden. Hilger fann, att av 2,000 
loppexemplar, som han insamlade i boningsrum, teatrar, 
skolor, kaserner m. m., 53% utgjordes av hundloppan. 

Det vore av stort intresse att erfara, om loppfaunans 
sammansättning äVen i vårt land korresponderar med dägg- 
djurs- och fågelfaunans sammansättning, om samma värd- 
djur i olika delar av landet äga samma parasiter, eller om 
någon geografisk variabilitet härvidlag gör sig gällande. Till 
att lösa dessa frågor behöves material, mycket material från 
olika delar av landet och olika värddjur. Jag vill därför 
uppmana alla, som komma i beröring med vilt levande dägg- 
djur eller fåglar, att tillvarataga alla loppor och anteckna 
värddjur, fyndort och datum. Lopporna förvaras bäst i med 
sprit fyllda provrör eller ock uppstuckna på silverstift. 

Lopporna uppträda, enligt W agn er, i tvenne genera- 
tioner, en vinter- och en sommargeneration. Sommargene- 
rationens honor lägga om hösten sina ägg i värddjurets bo 
eller på ställen, där detta rör sig, och om våren bestiga de 
nykläckta imagines sitt värddjur och parningen försiggår. 
Människoloppans utvecklingstid är om sommaren en månad,, 
om vintern 1 '2 månad. 

2. Ett i finländska samlingen såsom Omalium septen- 
trionis insatt exemplar, taget av student Y. Wuorentaus 



15. XII. 1917. Hellen. — Levander. ' 61 

på en sandås i Kempele den 4 augusti 1909, har vid när- 
mare granskning visat sig tillhöra O. muensteri Bei^nh. Denna 
art är en nykomling för Finlands skalbaggsfauna. Den skil- 
jer sig omedelbart från våra övriga Oma/ium-arter genom 
sina långa och smala antenner, på vilka de nästsista lederna 
hava större längd än bredd. Från den hos oss vanliga O. 
ripariiim, som den habituellt mest liknar, avviker den dess- 
utom genom huvudets starkare punktur, trubbigare bakhörn 
å thorax samt de baktill bredare, starkt punkterade elytra. 
O. muensteri är beskriven år 1900 efter exemplar, funna 
i Kristiania, vilken fyndort mig veterligen är den enda tills 
dato kända. 

Professor K. M. Levander framställde följande För- 
slag rörande det framtida utgifvandet af Sällskapets Med- 
delanden. 

Härmed tager undertecknad sig friheten föreslå, att den 
upplaga af Meddelanden, hvilken är bestämd till spridning 
i hemlandet, härefter skulle utgifvas såsom en i postanstal- 
terna prenumererbar periodisk skrift, utkommande med 
4 häften årligen, tillika sålunda att hvarje häfte åtföljdes af 
ett skildt b i h a n g med karaktären af en zoologisk-botanisk 
tidskrift. Bihanget skulle till innehållet stå under redaktio- 
nens ansvar, och skulle däri upptagas bl. a. uppsatser, litte- 
raturanmälningar, notiser m. m., som insändts direkte till 
redaktionen och af denna befunnits värda offentliggörande. 
Bihanget, som till en början kunde vara af litet omfång, 1 
ä 2 tryckark per häfte, skulle få sin skilda paginering och 
innehållsförteckning. 

Utgifvandet kunde måhända ske enligt följande plan: 
Haft. 1. Januari— februari: mötena i okt. o. nov. (dec); 

„ 2. Mars — april: mötena i dec. o. febr. (mars); 

„ 3. Maj — juni: mötena i mars o. april (maj); 

„ 4. September— oktober: (maj-) årsmötet, resumé, inne- 
hållsförteckning, titelblad till hela årgången. 
De förnämligaste nackdelarna af den föreslagna refor- 
men vore väl: större redaktionsarbete och däraf betingadt 



62 Levander. — Munck. — Linkola. — A. Palmgren. 15. XII. 1917. 

större redaktionsarvode samt ökade utgifter för papper, 
tryckning, häftning, emballering och distribution. 

Å andra sidan torde bl. a. följande fördelar kunna vinnas: 
allmännare spridning åt Meddelanden ibland Sällskapets med- 
lemmar och utom detsamma stående naturvänner; lifligare 
växelverkan mellan Sällskapet och allmänheten; ökad lifaktig- 
het i anställande af iakttagelser om landets djur- och växtvärld. 

Med hänsyn till antydda fördelar torde förslaget för- 
tjäna upptagas i behörig ordning till pröfning. 

Helsingfors den 19 april 1917. 

K. M. Levander. 

Det af professor Levander gjorda förslaget rönte under- 
stöd af statsrådet L. Munck, af fil. kand. K. Lin ko la, 
som'— för den händelse Meddelanden för framtiden komme 
att utgifvas i häften — jämväl hemställde om deras förseen- 
de med finskspråkig titel vid sidan af den nuvarande svenska, 
samt af docent A. P a 1 m g r-e n, hvilken sistnämndes yttrande 
i hufvudsak var af följande innehåll: 

Uttalande af docent A. Palmgren med anledning af 
ett af professor K. M. Levander framställdt förslag om ut- 
gifvande af Sällskapets Societas pro Fauna et Flora Fen- 
nica Meddelanden i häften. 

„Kärnan i det af professor Levande rframställda försla- 
get synes mig ligga mindre i blotta Meddelandens utgifvande 
i häften än i tanken att för vår botaniska och zoologiska 
forskning skapa ett förenande och samlande organ i form. 
af en tidskrift, och vill jag närmast med hänsyn härtill uttala 
min lifliga anslutning till det nu tagna initiativet. Profes- 
sor Levanders förslag kommer gifvetvis att hänskjutas till 
Bestyreisens förberedande pröfning, hvarför jag nu saknar 
skäl att ingå på en granskning i detalj af detsamma. Be- 
träffande förslaget i stort sedt, dess så att säga bärande 
idé, sådan jag uppfattat densamma, synas däremot några 
ord vara på sin plats. Vi vilja tro, att vårt land i detta nu 
skådar mot gryningen af en ny, ljusare dag. Vi hoppas få 
se en ny våg af entusiasm och arbetsifver lik den, som 



15. XII. 1917. A. Palmgren, Meddelandens tryckning. 63 

följde året 1863, med nya initiativ i dess spår gå öfver 
landet. Må vår botaniska och zoologiska forskning så begå^ 
att den lyftes af vågen, ej oberörd och obemärkt sköljs 
öfver af den. Vårt land har sett månget vackert botaniskt 
och zoologiskt uppslag spira upp, månget af banbrytande 
betydelse. Som botanist vill jag blott hänvisa till namnen 
Nyländer, Norrlin, Hult. Men mycket af det, som 
här födts med, som man tycker, frö till vidare stark utveck- 
ling i sitt sköte, har icke kommit att på den internationella 
forskningen utöfva det erkända och omedelbara inflytande, 
man haft skäl att hoppas, skäl att fordra. Blott ett exempel. 
Den gren af växtgeografin, som sedan mer än ett par de- 
cennier, i kraft af de arbetandes antal och inläggens värde, 
blifvit den centrala, den produktiva, den till rastlös verk- 
samhet i alla delar af världen entusiasmerande, med andra 
ord den synekologiska riktningen, som i detta nu i Norden 
främst och med sällspord glans bäres upp af namnen W a r- 
m i n g och Sernander, den bygger i väsentlig grad på 
den bleknade skrift, som för snart 5 decennier sedan prän- 
tades af J. P. Norrlin i de historiskt märkliga verken 
„Bidrag till sydöstra Tavastlands flora" och „Flora Kareliae 
Onegensis", det förra från året 1870, det senare från 1871, 
ett faktum, odisputabelt, men föga kändt. Ty väsentligen 
blott indirekte, genom Ragnar Hult, Norrlins elev, indi- 
rekte och därför fördröjda, hafva Norrlins uppslag banat sig 
väg till Skandinavien och därifrån vidare i Europa. Och 
så stor har förgätenheten beträffande den verkliga källan 
varit, att man ser studier och diskussioner rörande stånd- 
ortsbegreppet, vid hvilket ju dock Norrlins namn för alla 
tider borde vara outplånligt förenadt, ser sådana stu- 
dier framläggas, utan att Norrlins namn engång namnes. Må 
detta exempel tala nog. — Vi hafva icke i vårt land gjort, 
hvad göras kunnat, för att göra de botaniska och zoolo- 
giska forskningsresultaten kända och efter förtjänst upp- 
skattade i vidare kretsar af det egna landet, än mindre utom 
dess gränser. Att det sagda i hvarje händelse har sin rik- 
tighet för såvidt det gäller botanikens studium i landet, 



64 A. Palmgren, Meddelandens tryckning. 15. XII. 1917. 

därom råder knappast mera än en mening bland landets 
botanister. Gif blott akt på de dagliga tidningarna, hvilkas 
vittnesbörd ju icke blott äga värde som exponenter för tids- 
andan och opinionen, utan ju äfven äga kraft att forma den ! 
Spalter ägnas litteratur, föredrag, sammankomster ägnade 
konst, musik, litteratur, historia, konsthistoria, snart sagdt 
allt mellan himmel och jord — blott icke botanik och zoo- 
logi. Här är icke fråga om fåfängt, personligt fikande ef- 
ter omnämnande och erkännande. Faktum innebär, att här 
förvisso icke gjorts, hvad göras kunnat, att förskaffa arbe- 
tarna på botanikens fält möjligheter till ekonomisk utkomst 
och fortsatt vetenskaplig verksamhet. En sådan försum- 
melse, därtill har vårt fattiga land icke råd. Taga vi icke 
själfva vara på oss, så gör nog icke någon annan det. Hvad 
vi behöfva är känsla af att vår insats i landets kulturlif icke 
så helt varit att förakta; oss höfves uppryckning, ett forum, 
där vi äga möjlighet att själfva säga vår åsikt om det egna 
landets och om främmandes inlägg. Ett forum, där kritiken är 
ansvarig, där kritiken kan ställas till ansvar, där den icke är en 
oåtkomlig makt ofvan molnen. Få vi möjlighet att i representa- 
tiv form säga vår mening om det, som på andra sidan våra 
gränser skrifves, då skall ock vår egen litteratur mera än hittills 
veta förskaffa sig gehör. Ett målmedvetet, enigt uppryckande 
höfves nu vår zoologiska och framförallt vår botaniska forsk- 
ning. Nya, ännu för några månader sedan oanade möjlig- 
heter tyckas nu hägra för den botaniska forskningen, som 
i allt högre grad gör sig behöflig som hjälpdisciplin för ett 
flertal praktiska forskningsriktningar. Gripes tillfället i flyk- 
ten, böra ökade förutsättningar finnas att bereda utkomst 
åt botanikens hos oss ekonomiskt så beträngda represen- 
tanter. Och det bör rättvisligen vid en framtida värdesätt- 
ning af vår tids botanisters inlägg i landets kulturlif icke 
förglömmas, att den ekonomiska grundvalen för rik forskar- 
verksamhet icke funnits. 

I den tidskrift, hvilken jag hoppas se framgången ur 
professor Levanders förslag, må vår naturvetenskapliga forsk- 
ning finna enande, lyftande kraft!" 



15. XII. 1917. Palmgren, Handböcker öfver Nordens möss- och lafflora. 65, 

Sedan diskussionen förklarats afslutad, beslöt Sällskapet 
i och fgr inhämtande af utlåtande till Bestyreisens pröfning 
hänskjuta det af professor Levander gjorda förslaget, och 
skulle, på förslag af ordföranden, Bestyreisen för frågans 
närmare dryftande äga inbjuda intresserade medlemmar af 
Sällskapet. 

Docent A. Palmgren vände sig till Sällskapet med 
följande skriftligt affattade hemställan rörande åstadkom- 
mandet af Handböcker öfver den nordiska möss- och laf- 
floran. 

Till Societas pro Fauna et Flora Fennica. 

Inom vårt land, liksom i öfrigt under nordliga luftstreck, 
intaga såsom kändt mossorna och, lafvarna en framträdande 
plats inom vegetationen,- inom ett flertal och därtill de vid- 
sträcktaste ståndortstyperna kraftigt bidragande att gifva 
växttäcket dess prägel. Man måne blott fram för sin blick 
våra tallösa sumpmarker med deras täcke af olikartade 
hvitmossor, möss- och laftäcket i våra skogar, på våra moar, 
våra berg. Besinnar man yttermera, hurusom denna be- 
klädnad af möss- och lafarter i hög grad — i ett flertal fall 
mer vittnesgill än de fanerogama arterna — utgör en expo- 
nent för jordens grad af fukt, dess näringsvärde, framstår 
hurusom en kännedom af möss- och laffloran utgör ett viktigt 
villkor för ett framgångsrikt studium af landets vegetation, ej 
blott dess flora. Ju mer botaniken, särskildt dess växtgeogra- 
fiska och systematiska discipliner, såsom följd af det senaste 
decenniets uppsving på skogsskötselns och den på vetenskaplig 
bas fotade jordbruksnäringens område, äfven hos oss blifvit en 
betydelsefull hjälpvetenskap äfven för rent ekonomiska forsk- 
ningsgrenar, dess mer framstår för arbetare inom vidt skilda 
grenar af vår odling och forskning nödvändigheten af en 
inblick på möss- -och lafkännedomens område. Om vikten 
af ett fortsatt rent systematiskt studium af mossornas och 
lafvarnas grupp behöfver inför detta samfund ej ordas. 
Längre än på något annat område har inom detta den finska 
botanikens röst trängt ut i världen, först och främst genom 

5 



•66 Palmgren, Handböcker öfver Nordens möss- och lafflora. 15. XII. 1917. 

"William Nyländer, senare genom S. O. L i n d b e r g 
och i vår tid genom V. F. Brotherus och E. Wainio. 
En successiv återväxt ej minst inom denna gren af den in- 
ternationella vetenskapen är för oss en hederssak. Uppåt- 
gående yngre krafter saknas ju ej heller i detta nu på moss- 
forskningens fält, och äfven för lafvarna tyckas tecken på ett 
nyvaknadt intresse vara att skönja. 

För den, som önskar göra sig förtrogen med nu ifråga- 
varande växtgrupper, så helt säkert äfven för den därmed 
redan förtrogne, yppar sig emellertid en betydande svårig- 
het i och med afsaknaden af hvarje för våra förhållanden 
väl lämpad handbok. Ej heller den skandinaviska litteratu- 
ren bringar här, som annars så ofta, någon ersättning. Väl 
har man, såvidt det gäller mossorna, att tillgå tvenne arbe- 
ten berörande Skandinaviens samtliga bladmossor, nämligen 
C. J. Hartmans handbok, hvaraf den senaste, den 10:de 
upplagan, bär åratalet 1871, samt N. C. Kindbergs: Die Ar- 
ten der Laubmoose Schwedens und Norwegens, af år 1883. 
Dessa arbeten äro dock numera starkt föråldrade. Frånsedt 
den omständigheten, att sedan angifna år ett betydande an- 
tal arter för Skandinavien nyupptäckts, har de senaste ti- 
dernas fördjupade studium af mossornas grupp medfört ej 
blott en fullkomlig omhvälfning med afseende å den syste- 
matiska uppfattningen, ej minst af släktenas begränsning, 
utan äfven till sin hjälp tagit anatomiska karaktärer, hvilka 
tidigare undgått uppmärksamheten. Medges bör, att man i 
ett antal utomskandinaviska arbeten i viss mån kan finna 
ersättning för den brist, som vidlåder den nordiska littera- 
turen. Mig föresväfva närmast G. Roth: Die europäischen 
Laubmoose, K. G. Limpricht: Die Laubmoose Deutsch- 
iands, Oesterreichs und der Schweiz, äfvensom C. W ar n s- 
torf: Die Laubmoose von Mark Brandenburg, af hvilka 
särskildt de tvenne senare nämnda hos oss kommit till all- 
män användning. Dock bör beträffande dessa verk beaktas, 
dels det artbeskrifningarna äro öfver höfvan vidlyftiga, i 
det för hvarje art anföras äfven sådana karaktärer, som för 
släktet i dess helhet äro gemensamma, dels att utredning 



15. XII. 1917. Palmgren, Handböcker öfver Nordens möss- och lafflora. 67 

öfver respektive arters fördelning inom det fenno-skandina- 
viska området helt och hållet saknas. Det förstnämnda ar- 
betet, innehållande af figurer ledsagade beskrifningar öfver 
samtliga europeiska arter, kommer i anseende till den be- 
tänkliga afsaknaden af en artöfversikt att närmast rikta sig 
till de verkliga fackmännen; för nybegynnaren förblir det en 
sluten bok. 

För lafvarnas vidkommande lämnar en blick på den till- 
gängliga litteraturen följande resultat: 

Någon vårt finska floraområde speciellt ägnad handbok 
finnes icke. Fenno-Skandien i dess helhet ägnas däremot 
tvenne arbeten af klassisk betydelse: W. Nyländer: Liche- 
nes Scandinaviae (Notiser ur Sällskapets pro Fauna et Flora 
Fennica förhandlingar, ny serie, H. 2, 1861) äfvensom T h. 
M. Fries: Lichenographia scandinavica sive dispositio liche- 
num in Dania, Suecia, Norvegia, Fennia, Lapponia rossica 
hactenus collectorum I— II (Upsala 1871, 1874). Bägge äro 
emellertid, främst med afseende å uppgifterna beträffande 
arternas utbredning, allaredan föråldrade. Det senare arbe- 
tet är för öfrigt ej bragt till afslutning. Nordiska lafvar 
ägnas yttermera B. Lynge: De norske busk- og bladlaver 
(Bergens Mus. Aarbog, 1910), hvilket arbete dock, som titeln 
gifver vid handen, blott omfattar en del af Norges arter. 
Hvad de stora kulturländernas hithörande litteratur vidkom- 
mer, framstår som ett anmärkningsvärdt faktum, det den 
tyska litteraturen icke uppvisar någon verklig floristisk 
handbok ägnad lafvarnas grupp i dess helhet. Den för några 
år sedan utkomna G. Lindau: Die Flechten (Kryptogamen- 
flora fiir Anfänger, Bd. 3, Berlin 1913) riktar sig enbart 
till nybegynnare och är för öfrigt ej af en verklig lafspe- 
cialists hand. På franskt språk äger litteraturen i J. Har- 
mand: Lichens de France, Catalogue systematique et 
descriptif, en verklig handbok, tillsvidare utkommen i 5 de- 
lar (Paris 1900 — 1913), men — afsedd som den är för väst- 
europeiska förhållanden — föga lämpad för vårt behof. Det- 
samma gäller J. M. Crombie: A monograph of Lichens 
found in Britain being a descriptive catalogue of the spe- 



68 Palmgren, Handböcker öfver Nordens möss- och lafflora. 15. XII. 1917. 

cies in the herbarium of the British museum I. (London 
1894), hvaraf del II, ombesörjd af miss Annie Smith, 
nyligen utkommit (1911). 

Såsom af det sagda torde framgå, ställer sig som ett 
mäktigt hinder vid ett studium af såväl lafvarnas som mos- 
sornas formkrets, ej blott för nybegynnaren utan äfven för 
fackmannen, afsaknaden af litterära hjälpkällor motsvarande 
tidens anspråk; ett hinder lika kännbart i Skandinavien som 
hos oss. Att denna brist, kännbar redan för den rent syste- 
matiska forskningen, i än högre grad försvårar hvarje stu- 
dium af arternas utbredning, ligger för öppen dag. Stridiga 
meningar torde därför icke kunna råda därom, att ej an- 
förda brist med det första borde af hjälpas; den ställer i 
själfva verket den af mossorna och lafvarna intresserade i 
en, i anseende till litteraturens öfver hufvud snabba upp- 
sving på alla områden, ofördelaktig särställning. Sällsynt 
stora möjligheter — detta för såvidt man närmast håller 
för ögonen tillgången till härför skickade intellektuella kraf- 
ter — gifvas dock för närvarande hos oss för afhjälpandet 
af nu framhållna brister, i det vi i vårt land hafva tvenne, 
nu grånade forskare, som ägnat ett långt lifs gärning nära 
nog enbart åt nu ifrågavarande växtgruppers utforskning, 
V. F. B rotherus och E. Wainio. En handbok öfver 
våra mossor af den förres hand vore ett mer än värdefullt 
komplement till samma forskares nyligen afslutade va'ckra 
exsiccatverk Bryotheca fennica. Men låtom oss blicka längre. 
För tider, som gry, då vårt folk mer än kanske någonsin 
förr blir i behof af kulturvärldens uppmärksamhet, vore 
vetenskapliga verk öfver våra möss- och lafformer af dessa 
män, som ute i den vetenskapliga världen såsom fackmän 
på nu ifrågavarande område äga ett namn, mera bemärkt 
kanske än någon annan nu lefvandes, ägnade äfven de att 
bland botanister rikta uppmärksamheten mot oss. Med hän- 
syn härtill, lika så mycket som med hänsyn till de nu ifråga- 
satta arbetenas vetenskapliga djup, synes det mig, som om 
de rätteligen borde omfatta ej blott Finlands, utan Fenno- 
Skandiens i dess helhet arter. Ställer det sig blott görligt, 



15. XII. 1917. Palmgren, Handböcker öfver Nordens möss- och lafflora. 69 

torde därjämte med finare typer uppmärksammas äfven de 
utom Fenno-Skandia, men inom motsvarande växtgeogra- 
fiska zoner i Europa, helst äfven Sibirien, äfvensom inom 
den arktiska zonen förekommande arterna. Därmed vore 
den växtgeografiska, i viss mån äfven den systematiska bak- 
grund gifven, mot hvilken våra lafvar och mossor skola ses. 
Själffallet borde i anseende till här åstundade perspektiv 
stor uppmärksamhet ägnas den enskilda artens uppträdande 
till ståndort äfvensom den växtgeografiska fördelningen, 
främst inom eget land samt i Skandinavien, men äfven, om 
ock i allmännare ord uttryckt, inom dess utbredningsområde 
i öfrigt. 

Då jag nu vänder mig till det samfund, som till sin 
uppgift tagit befordrandet af »kännedomen af Finlands djur- 
och växtvärld", med en vördsam framställning, det ville So- 
cietas pro Fauna et Flora Fennica skrida till åtgärder för 
åstadkommande af tvenne vetenskapens nuvarande fordrin- 
gar motsvarande, men äfven för nybegynnare användbara 
handböcker, den ena öfver Nordens mossor, den andra äg- 
nad Nordens lafvar, gör jag det under den fasta förhopp- 
ningen, att Sällskapet därmed jämnade väg för ett nytt skede 
af kryptogamernas, på lysande häfd hvilande studium i Nor- 
den. Jag gör det under den förvissningen, att Sällskapet 
såsom sådant därmed grepe in vid ledningen af den inhemska 
forskningen, att Sällskapet skänkte en gärd af erkänsla för 
det forskararbete, som af tvenne landsmän, utan nämnvärdt 
erkännande och uppmärksammande från det egna landet, 
utförts till landets berömmelse. Helsingfors, den 13 decem- 
ber 1917. 

Alvar Palmgren. 

Sedan ofvan intagna hemställan blifvit uppläst, medde- 
lade ordföranden, det Bestyreisen vid kort förut afhållet 
sammanträde satts i tillfälle att taga kännedom af densamma, 
och hade Bestyreisen därvid, i allo omfattande de i förslaget 
framställda synpunkterna, beslutat hos Sällskapet förorda 
densamma. Efter det jämväl forstmästaren, fil. kand. A. L. 
Backman, efter det förslaget i fråga öfverlämnats till Säll- 



70 



K. Hildén, Tvenne monströsa Pisum^exemplar. 15. XII. 1917. 



skåpets pröfning, skänkt detsamma sitt understöd, beslutade 
Sällskapet omfatta det af sekreteraren framställda förslaget, 
öfverlämnande åt Bestyreisen att i Sällskapets namn skrida 
till åtgärder för realiserande af dess beslut. 



Fil. mag. Kaarlo Hildén förevisade Tvenne mon- 
strösa Pisum-exemplar. 

1. I augusti 1917 anträffades i närheten av en träd- 
gård i Sysmä (Ta) av fröken Mary -Ann Leinbei^g en 

ärtplanta, som genom sin yttre 
habitus tilldrog sig uppmärk- 
samhet (fig. 1). Utmärkande 
för monstrositeten är först och 
främst <en ovanligt riklig förgre- 
ning, en anomali, som i den te- 
ratologiska litteraturen beteck- 
nas som blastomani. Härigenom 
får växten ett mycket frodigt 
utseende, vartill även bidrager 
internodiernas starka förkort- 
ning. Stammen i sin helhet lö- 
per i sicksack. Det mest karak- 
teristiska för monstrositeten är 
att i bladvecken i stället för det 
normala blomskaftet sitter ett 
rikligt förgrenat miniatyrskott 
med i stort sett normal bygg- 
nad. På huvudskottet äro bladen 
smalare än hos normala exemplar; samma företeelse kan 
konstateras å de axillära miniatyrskotten. Stiplerna på hu- 
vudskottet äro av normal storlek och form. Däremot äro 
de på miniatyrskotten, även relativt taget, sällsynt små, blott 
obetydligt större än småbladen. Klängena på huvudskottet 
äro mycket väl utvecklade och kraftigt byggda; deras längd 
(räknad från närmaste småbladspar) är c. 10 — 15 cm. 

Blommorna, som på miniatyrskotten sitta på normalt 
ställe, äro abnormt små, 8 — 10 mm långa, men förefalla i 



y 


-'^^^^ ^ 




JJ^ä^^ 


r ..-^^^H 


'^^^S^T' " * 




^HlÉ^ - 


r 


^^E^' 


^% 


^^r^iH|^w\'""* ■< ' ^ 


^B 


Sk 




i /" •* 


T 


y 


Y 


it 


,^., 7x 


^v ... 



Fig. 1. 



Blastomani m. m. 
hos Pisum. 



15. XII. 1917. K. Hildén, Tvenne monströsa Pisum-exemplar. 



71 



Övrigt att vara normalt byggda. Sålunda kan man med 
lätthet genom att uppmjuka blommorna påvisa kölen, seglet 
och vingarna, hvilka samtliga äro av vanlig form; även stån- 
darna och pistillen förefalla normala. Foderbladen avvika 
dock från de normala genom sin smala och spetsiga form. 
I övre delen av huvudskottet förekomma här och var blom- 
skaft, hvilka äro normalt utvecklade; blommorna äro dock 
små och foderbladen dylika, som på miniatyrskotten. På de 
flesta av dessa blommor ha kronbladen vissnat eller helt fallit 
bort, men likväl kan ej ens 
en antydan till fruktbildning 
konstateras. Det förefaller 
sålunda, som om växten ej 
satte frukt. — I P e n z i g s 
teratologiska arbete (Pf lan- 
zen-Teratologie I, Genua 
1890) ha anomala bildnin- 
gar av detta slag hos Pi- 
sum ej omnämnts. 

2. I botaniska museets 
teratologiska samling, som 
av doktor H. Lindberg 
vänligen ställts till mitt 
förfogande, finnes ettmon- 
ströst Asum-exemplar, till- 
varataget på en åker i Jäm- 
sä (Ta) den 30 juli 1906 av 
herr A. Wuolle- Apiala. 

(fig. 2). I stället för blommor förekomma å detta exemplar 
talrika små braktéer, vilka äro tätt sammanträngda till ett 
slags huvud- eller kotteliknande bildning. Vi ha alltså här ett 
ganska typiskt fall av s. k. brakteomani, en anomali, som 
enl. P e n z i g hos Pisum sativum är ganska sällsynt. Utom 
denna anomali förekommer å exemplaret jämväl en annan, 
som närmast torde få betecknas som prolifikation (fig. 2 a). 
Hos monstrositeter av detta slag äro blomställningarna (el- 
ler blommorna) genomvuxna av blomskaftet, som ovanför 
den egentliga inflorescensen bildar en annan dylik. 




Fig. 2. Brakteomani hos Pisum. 



72 K. midén. — Ekman. 15. XII. 1917. 

I detta sammanhang kan nämnas, att i botaniska mu- 
seets samling finnas ytterligare två arter monströsa legumi- 
noser, nämligen Trifolium repens (5 exx.) och Tr. pratense 
(2 exx.). De anomala exemplaren av den förra arten ha 
monströs blomställning (olika slag av prolifikation). Exem- 
plaren av den senare arten ha samtliga blad 4- eller 5-fing- 
rade, en anomali, vilken såsom bekant allmänt förekommer 
bland klöverarter. Ett av Tr. rgpgns-exemplaren har tidi- 
gare beskrivits och avbildats (jfr Enzio Reuter: Pf lan- 
zenteratologische Notizen, Medd. af Soc. pro F. et Fl. F., 
haft. 33, sid. 41). 

Docent Gunnar Ekman anmälde till publikation: 
Beiträge zur Kenntnis des Laichens von Petromyzon pla- 
neri Bloch. 

Uber das Laichen der Petromyzonten sind wir bereits 
durch einige Beobachter unterrichtet, und die ichthyolo- 
gischen Handbiicher enthalten gewöhnlich Angaben dariiber. 
Dennoch scheint mir diese Frage so wenig aufgeklärt zu 
sein, dass folgende kleine Mitteilung als Bestätigung und 
Ergänzung zu friiheren Beobachtungen wohl nicht ganz 
unangebracht sein wird. 

Schon 1856 erzählt A. Muller (S. 334), dass während 
der Eiablage bei P. planeri das Weibchen vom Männchen am 
Nacken angefasst wird, wobei dieses sich in einer halben 
Wendung nach der Unterseite jenes herabbiegt, um die 
abgehenden Eier zu befruchten, ohne dass dabei eine Im- 
missio der Urogenitalpapille vorgenommen wird. Ähnliche 
Beobachtungen iiber das Laichen der amerikanischen Art, 
Petromyzon wilderi, teilen Dean und S u m m e r (S. 321) mit. 
V ej dovsky beobachtete (1893) im Aquarium die Paarung 
von P. planeri und konnte den Vorgang ziemlich genau ver- 
folgen. Seine Beobachtungen stimmen mit den in der Na- 
tur gemachten annähernd iiberein. Erst nach der Ablage 
wurden die Eier vom Männchen mit Sperma bespritzt. 

Ich hatte Mitte Mai 1917 Gelegenheit P. planeri beim 
Laichen in einem Bächlein in der Nähe von N0ddebo auf 



15. XII. 1917. Ekman, Das Laichen von Petromyzon planeri. 73 

Nord-Sjaelland (Dänemark) zu beobachten. Die Tiere traten 
dort in kleinen Scharen von 4—8 Exemplaren auf. Sie hiel- 
ten sich, wie es in der Literatur beschrieben wird, am Bo- 
den von kleinen Grubchen, welche sie anscheinend seibst 
verfertigen, auf. Ich konnte oft beobachten, wie die Tiere 
kleinere Steine vom Boden der Grube mit. dem Saugmunde 
umfassten und dann ein kleines Stiick wegschleppten. Ein 
wirklicher Plan liess sich bei diesem Tun jedoch nicht 
erkennen. Die Tiere hielten sich an Steinen festgesaugt, 
wechselten aber sehr oft den Platz. 

Am 18. Mai gegen 3 Uhr nachmittags bei hellem Wetter 
sah ich, wie die Paarung der Tiere stattfand. Es waren in ei- 
nem Griibchen etwa 7 Tiere versammelt. Von diesen war, 
so viel ich sehen konnte, nur eines ein Weibchen, erkennt- 
lich durch seine Grösse und etwas hellere Farbe. Während 




Fig. 1. Männchen und Weihchen von Petromyzon planeri 
während der Paarung. ^ 3 nat. Gr. 

einer halben Stunde wurde dieses Weibchen 5-mal „begat- 
tet". Ob jedesmal vom selben Männchen öder von verschie- 
denen, konnte ich wegen der grossen Ähnlichkeit der Männ- 
chen unter einander nicht sicher feststeilen. Ich bin aber 
geneigt anzunehmen, dass es verschiedene Männchen waren. 
Auch Miiller und Dean geben an, dass die Paarung oft 
wiederholt wird. Nach Dean kamen in dem Bach, wo er die 
Tiere beobachtete, bei P. wilderi auf ein Weibchen etwa 5 
Männchen vor. 

Die Paarung geschah in der Weise, dass ein Männchen 
sich dem Weibchen näherte, eine Weile um dasselbe wie 
liebkosend herumtaumelte und dann plötzlich es mit seinem 
Munde am Nacken fasste. Dann näherten die Tiere, ihre Kör- 
per wendend, die Geschlechtsöffnungen einander. ' Das Männ- 



74 Ekman, Das Laichen von Petromyzon planeri. 



15. XII. 1917. 



chen umfasste das Weibchen auch mit dem Schwanz, welcher 
dabei eingerollt wurde (Fig. 1). Während der Paarung fiihrte 
das Männchen mit dem eingerollten Schwanz in sehr schnel- 
lem Tempo zuckende Bewegungen aus. Der ganze Process 
war in 3 — 4 Sekunden erledigt. Ob während der Paarung 
eine wirkliche Immissio stattfand öder nicht, konnte ich nicht 
feststeilen. Es wird auch wegen der kurzen Dauer der 
Paarung sehr schwer sein, dies in der Natur mit Sicherheit 
zu entscheiden. Mit Muller, Vejdovsky undDearL 
bin ich geneigt anzunehmen, dass eine Immissio nicht statt- 
findet. Die Besamung der Eier erfolgt im Wasser in dem 
Moment, in welchem sie während der Paarung abgelegt wer- 
den. Nach Fremy (zitiert nach Både, S. 112) soll bei 
P. marinus bei der Paarung eine Immissio stattfinden, was 
indessen von Både bezweifelt wird. 




Fig. 2 u. 3. Petromyzon planeri, Geschlechtsreifes (5 



und 9- ^3 nat. Gr 



Bekanntlich sind bei Petromyzon die Geschlechter aus- 
ser der Paarungszeit einander äusserlich sehr ähnlich. 
Während der Laichzeit dagegen treten, wie besonders schon 
von Panizza betreffend P: marinus angegeben wurde, die 
Geschlechtscharaktere deutlicher hervor. Da die Angaben 
hieriiber in der Literatur jedoch sehr spärlich sind, und 
genauere Abbildungen fehlen, gebe ich hier einige nach 
frischen Exemplaren gezeichnete Bilder von Petromyzon pla- 
nen. Die betreffenden Tiere wurden während der Paarung 
gefangen. 

Das Männchen (Både S. 109, Dean S. 323, Hofer 



15. XII. 1917. Ekman, Das Laichen von Petromyzon planeri. 



75 



S. 191, Smitt 1193) ist leicht erkenntlich dufch seine länge 
und spitze, nach hinten gebogene Urogenitalpapille (Fig. 2 
u. 4). Nach Smitt soll diese Papille gerade bei P. pla- 
neri grösser sein als bei den anderen Petromyzonten. Beim 
Weibchen (Fig. 3 u. 5) ist die Urogenitalpapille ganz kurz 
und ebenfalls nach hinten gebogen. Vom Männchen unter- 
scheidet sich das Weibchen noch 
durch den Bau der Flossen. Während 
bei diesem von der Schwanzflosse 
zur Urogenitalöffnung nur eine ganz 
niedrige, schmale Hautfalte fiihrt, hat 
das Weibchen an derselben Stelle 
einen viel höheren, flossenähnlichen 
Saum, der in seinem oralen Teil am 
höchsten ist. Dazu ist beim Weibchen 
die Bauchwand oral von der Urogeni- 
talöffnung stark angeschwollen. Mög- 
licherweise handelt es sich um eine 
driisenartige Bildung. Auch der orale 
Teil der hinteren Riickenflosse ist 
beim Weibchen viel dicker als beim 
Männchen. 

Die Grösse der geschlechtsreifen 
Tiere geht aus folgenden Messungen 
hervor: 

5 (£c Mittelgrösse ll.s cm 
3?? „ 13.8 „ 




Fig. 4. Urogenitalpapil- 
le des iMännchens in la- 
teraler Ansicht. — Fig. 5 
a u. b. Urogenitalpapille 
des Weibchens in latera- 
ler und ventraler Ansicht. 
1.3 X nat. Gr, 



Dänische Exemplare: 



Finnische Exemplare, 
Museum zool. aus Uskela: 



4 66 
5?9 



15.3 
15.9 



Literatur. 



Både, E. Die mitteleuropäischen Susswasserfisclie. Bd. I, Berlin 
1900. 

B e n e c k e, B. Fische, Fischerei und Fischzucht in Ost- und West- 
preussen. Königsberg, 1881. 



76 Ekman. — Lindfors. 15. XII. 1917. 

Dean, B., and S u m m e r, F. Notes on the spawning habits of the 
brook lamprey (Petromyzon wilderi). New-York Acad. 
Träns., Vol. 16, 1898. 

F r e m y, E., et V a 1 e n c i e n n e s, A. Recherches sur la composition 
des oeufs dans la serie des animaux. Ac. Se. C. R. 38, 1854. 

Herfort, Karl. Reifung und Befruchtung des Eies von Petromy- 
zon fluviatilis. Arch. f. mikrosk. Anat., Bd. 57, 1900. 

H o f e r. B., und V o g t, C. Die Siisswasserfische von Mittel-Europa. 
Leipzig, 1909. 

K u p p f e r, C, und B e n e c k e, B. Der Vorgang der Befruchtung am 
Ei der Neunaugen. Festschr. f. Th. Schwann. Königs- 
berg, 1878 (zitiert nach Herfort). 

Muller, A. Ueber die Entwicklung des Neunauges. Joh. Mullers 
Archiv, 1856. 

P a n i z z a. Memoira suUa Lampreda marina. Memoire dell' Instituto 
Lombardo di scienze lettere e arti, Vol. II, Milano, 1845. 

Smitt, F. A.* Skandinaviens fiskar, andra upplagan. Stockholm, 1895. 

V e j d o v s k y, Fr. Die äussere Befruchtung des Neunauges Petro- 
myzon Planeri. Sitz.ber. d. königl. böhm. Ges. Wiss. in 
Prag, Math.-naturw. Kl., 1893. 

Trafikinspektör Axel Lindfors lämnade följande Or- 
nitologiska notiser från Korsnäs. 

1. Sylvia-arterna. Det har synts mig vara af intresse att 
utröna, på hurudana platser 5y/w'a-arterna förlägga sina bon. 
Jag har därför åtskilliga gånger systematiskt genomsökt 
skogsdungar på fastlandet och mindre holmar i skärgården, 
icke blott häckningstiden, utan ock tidigare på våren, innan 
löfven utvecklats, då bland löfbuskar byggda, gamla bon 
lättare kunna upptäckas. De arter, som främst komma i 
fråga, äro Sylvia salicaria (L.) och S. curruca (L.), hvilka 
äro allmänna såväl på fastlandet som i skärgården, den förra 
kanske något allmännare än den senare. Dessutom har 
jag iakttagit den i trakten sällsynta S. sylvia (L.), af hvilken 
jag funnit endast 2 bon (båda med ägg). Af gamla bon kan 
något eller några få hafva tillhört denna art, ehuru de flesta 
sådana varit så väl bibehållna, att de utan vidare kunnat 
konstateras hafva tillhört antingen S. salicaria eller 5. curruca. 

De båda allmänna arterna bygga vanligen sina bon i 
enar, icke sällan också i granar. I det senare fallet för- 
lägges boet helst i unga, 2 ä 3 m höga träd, gärna på en 



15. XII. 1917, Lindfors, Ornitologiska notiser från Korsnäs. 77 

sådan plats, där två eller flere granar växa tätt intill hvar- 
andra, så att boet stöder sig på eller mot grenar från flere 
träd. Mera sällan bygges boet i en hög gran. Det är i så 
fall placeradt på en undre, kvistrik gren och skyddadt af 
en tätt ofvanför befintlig, likaså mycket kvistrik gren, så att 
det blir synligt först då den öfre grenen upplyftes. 

Vidare har jag särskilda gånger funnit Sylvia-hon i täta 
albuskar, en gång i Hippophaes, en gång fäst emellan några 
grässtrån och ett ex. Geiim rivale samt med sidan stödande 
sig emot en klen alstam, vid hvilken boet dock icke var 
fäst, och två gånger i hallonbuskar. Dessa bon hafva samt- 
liga tillhört S. salicaria. I Korsnäs skärgård finnas i ym- 
nighet täta och ganska vidsträckta snår af ofta mer än me- 
terhög Rubiis idceus. Det har därför förvånat mig, att jag 
ej kunnat finna flere Sylvia-hon i hallonbuskarna. Och de 
nämnda två bona funnos olika år på samma lilla holme, 
Getbådan, hvarför det är troligt, att de tillhört samma in- 
divider, Äfven i år, 1917, fanns S, salicaria på samma holme, 
men jag försummade att söka efter boet. 

Intet enda bo har varit så högt beläget, att jag icke 
med största ledighet skulle kunnat se in i det. Några gån- 
ger har S, salicaria haft sitt bo omkring l.s, vanligen unge- 
fär 1 m öfver marken, stundom lägre, en gång blott 1 dm 
öfver marken, I detta afseende håller sig S. curruca inom 
trängre gränser, i det dess bo ytterst sällan är beläget un- 
der 0,5 eller öfver 1 m från marken. 

De två bon af S. sylvia jag funnit hafva varit byggda 
ett par dm öfver marken, båda i låga enar. Ett par gån- 
ger har jag misstänkt 5. sylvia för att häcka bland blåbärs- 
ris, men ej kunnat finna bo. 

Af S. salicaria har jag funnit fulltalig kull lika ofta bestå 
af 4 som af 5 st.; 6 ägg eller ungar har jag aldrig funnit. 
Af S. curruca har jag. oftare funnit 6 än 5, blott en enda 
gång fulltalig kull af 4 ägg. Hvartdera S, sylvia-boet inne- 
höll 5 ägg, som rufvades. 

Af häckningsdata samt äggens storleks- och viktförhål- 
landen må anföras följande: 



78 Lindfors, Ornitologiska notiser från Korgnäs. 15. XII. 1917. 

Sylvia sylvia (L.). 

21. 6. 1909. Bo i låg en. Äggen nästan friska. 

20.8 20.2 20.0 19.8 19.7 mm 
14.8 14.5 14.6 14.1 13.9 mm 
115 105 102 100 95 mgr 
19. 6. 1915. Bo i låg en, 5 starkt rufvade ägg. 
Sylvia salicaria (L.). 

25. 6. 1909, Bo i en. Äggen friska. 

20.8 20.8 20.7 20.7 20.0 mm 

14.8 14.4 14.9 14. B 14.5 mm 

120 110 110 130 125 mgr 

16.7. 1914. Bo i en. Äggen lades den 11, 12, 13, 14 och 

15, ett hvarje dag. 

21.7 21.2 21.0 20.9 20.8 mm 
15.7 16.5 16.1 16.1 16.1 mm 
140 135 140 130 135 mgr 
Ett par dagar senare fann jag ett under byggnad va- 
rande bo i en en, blott 30 ä 40 m från det förra. Den 26. 7 
fanns i detta bo 4 ägg, lika runda och alldeles lika teck- 
nade som de förra, hvarför de utan tvifvel lagts af samma 
hona. Tio dagar hade sålunda erfordrats för byggande af 
nytt bo och läggande af ny kull. 

22. 6. 1915. Bo i en. 4 ägg. Den 24.6 konstaterades fort- 

farande blott 4, som rufvades. 
24. 6. 1915. Bo emellan 2 små granar. 4 ägg, högst obe- 
tydligt rufvade. Den 19. 6 funnos 3 ägg i boet. 

19.6 19.2 19.1 18.7 mm 
15.2 14.8 14.9 14.6 mm 
135 135 130 125 mgr 

26. 6. 1915. Bo i en. Äggen friska, rufvades. 

19.2 18.6 18.4 17.8 mm 
14.2 13.8 13.8 13.7 mm 
120 115 115 105 mgr 

28. 6. 1915. Bo i en. 5 ägg, som rufvades. Den 23. 6 fanns 
1 ägg i boet. 

28. 6. 1915. Bo i hallonsnår. 4 friska ägg. 

28.6.1915. Bo i en. 5 friska ägg. 



15. XII. 1917. Lindfors, Ornitologiska notiser från Korsnäs. 79 

5. 7. 1915. Bo i albuske. 4 ägg. 

19. 6. 1916. 4 + 2 éigg; i enar. 

23. 6. 1916. 1 + 1+3 '2igg\ i enar. 

26. 6. 1916. Bo i en. 4 ägg. 

27. 6. 1916. 4 ^ 4 ägg; i enar. 

28. 6. 1916. Bo i en. 1 'ågg. Den 2. 7 funnos i boet 4 2Lgg, 

som rufvades. 
3. 7. 1916. Bo i en. 5 'igg. 
3. 7. 1916. Bo emellan grässtrån och Geum rivale. 3 ägg. 

Den 6. 7 funnos i boet 5 ägg. 
12. 7. 1916. Två bon i enar, ett i hallonsnår. I samtliga små 

ungar, 
23. 6. 1917. Bo i en. 5 ägg. 

11.8. 1917. I låga albuskar 2 bon på högst 50 m afstånd 
från hvarandra. I det ena boet 2 halfvuxna un- 
gar och 2 ägg, i det andra 2 nysskläckta ungar 
och 3 ägg. Alla 5 äggen voro obefruktade. 
Sylvia curruca (L.). 
22. 6. 1909. Bo i en. Äggen friska. 

17.5 17.2 17.2 16.8 16.7 mm 
12.3 13.4 13.2 12.7 13.0 mm 
65 75 80 72 80 mgr 
26. 6. 1909. Bo i en. Äggen friska. 

19.1 18.5 18.4 18.4 18.2 17.7 mm 
12.8 13.1 13.1 12.8 13.0 12.9 mm 

85 83 82 74 82 78 mgr 
4. 6. 1912. Äggen friska. 

18.4 18.2 17.8 17.7 17.7 17.7 mm 

13.2 12.9 13.1 13.2 13.0 12.8 mm 
90 85 90 90 88 80 mgr 

19. 6. 1915. Bo emellan en- och granstam. 2 ägg. 

20. 6. 1915. Bo i gran. 6 legade ägg. 
A^t. D. lyiö. „ „ „ o „ „ 
Åo. o. lyiö. „ „ „ t) „ „ 

28. 6. 1915. „ „ en. 2 späda ungar och 4 ägg. 
26. 6. 1916. „ „ „ 4 ägg. Den 27. 6 voro äggen 5, 
den 28. 6 fortfarande 5 och rufvades. 



80 Lindfors, Ornitologiska notiser från Korsnäs. 15. XII. 1917. 

11. 7. 1916. Bo i gran. 5 starkt rufvade ägg. 

12. 7. 1916. „ „ en. 5 „ „ „ 
15.6.1917. „ „ „ 4 ägg, som rufvades. 

28. 6. 1917. „ „ „ 4 starkt rufvade ägg. 

2. Emberiza hortulana L. Ortolansparfven finnes öfverallt 
vid och i byarna, där enbuskbackar omväxla med åkrar. 
T. o. m. alldeles invid bostadsbyggnader träffar man arten, 
såvida på platsen finnes såväl enbacke som åkertäppa. Un- 
der andra förhållanden har jag däremot aldrig iakttagit den- 
samma. Bo har jag icke sökt. 

3. Emberiza schoeniclus L, Säfsparven häckar på ett flertal 
holmar i skärgården. På mindre holmar finnes blott ett 
par, på större holmar kan man få höra flere hanar sjunga, 
dock städse på något eller några hundratals meters afstånd 
från hvarandra. I de allra flesta fall har jag funnit arten 
på sådana holmar, som äro bevuxna med vidsträckta snår 
af krypande, täta enar. Dock har jag iakttagit den äfven 
på ett par holmar, där endast ett fåtai enar växa, men i 
stället rätt vidsträckta snår af Hippophaes finnas. I hvarje 
fall har marken på holmarna varit hård och torr, icke på 
något sätt försumpad, åtminstone icke i närheten af boet, 
och såväl säf som vass har saknats vid stränderna. På fast- 
landet har jag anträffat säfsparfen några få gånger, städse 
på platser, som varit tämligen likartade med dess vistelse- 
orter på holmarna. Af fåglarnas tillvägagående att döma 
hafva de dock icke häckat därstädes. På fuktiga ängar, vid 
åstränder eller bland videsnår o. s. v. har jag icke en enda 
gång iakttagit säfsparfven. Förutom ett flertal gamla bon 
har jag funnit följande med ägg och ungar: 

7. 7. 1909. Bo i låg, tät en. 4 friska ägg. 

29. 6. 1916. Bo i låg, tät granbuske. 2 ungar, delvis ännu 

täckta af äggskal, och 3 ägg. 
9. 7. 1916. Bo emellan grenarna af en och Hippophaes. 5 

halfrufvade ägg. 
18. 6. 1917. Bo i Hippophaes. 5 ägg, en dag rufvade. 

19.6 19.1 19.1 19.0 18.4 mm 
15.1 15.0 14.9 15.1 14.4 mm 
135 125 130 135 125 mgr 



15. XII. 1917. Lindfors, Ornitologiska notiser från Korsnäs. 81 

2. 7. 1917. Bo i låg en, 5 obetydligt rufvade ägg. 

22.5 22.2 22.1 22.0 21.8 mm 
14.9 14.9 14.4 14.7 14.7 mm 
140 140 130 140 140 mgr 

Alla af mig funna gamla bon hafva varit belägna i låga 
enar. — De angifna data utvisa, att säfsparfven häckar ovän- 
tadt sent. Tidigare än i juli har jag icke heller iakttagit 
densamma förande mat åt sina ungar. 

Då man med båt nalkas en mindre holme, där hanen 
höres sjunga, upphör han med sin sång och låter höra några 
svaga varningsrop. Honan försvinner då från boet, men blir 
om en stund synlig öfver någon enbuske. Att där söka 
efter boet är fåfäng möda. Hon har i skydd af buskarna 
smugit sig ett godt stycke från boet, innan hon visar sig. 
Och att söka efter boet på andra delar af holmen har visat 
sig vara nästan lika litet lönande. Bona äro nämligen i re- 
geln utomordentligt väl dolda i de allra tätaste snåren, 20 
—50 cm öfver marken. Jag har upprepade gånger genom- 
sökt, som mig förefallitj hvarje kvadratfot af en holme, men 
likväl ej funnit något, om ej möjligen ett eller flere gamla 
bon. Och dock har fåglarnas beteende otvetydigt utvisat 
att de haft bo med ägg. Icke ens bo med ungar har det 
på så sätt lyckats mig att finna. Så länge fåglarna kunnat 
se mig, hafva de icke fört mat åt ungarna. Själffallet har 
jag i dylika fall ej heller vare sig längre eller systematiskt 
kunnat fortsätta sökandet, för att ungarna icke skulle be- 
höfva svälta. Af de 5 bebodda bona är det blott ett enda, 
boet af den 18. 6. 1917, som jag hittat vid sökande efter 
detsamma. Boet af den 9. 7. 1916 fann jag visserligen un- 
der en färd, som jag enkom för detta ändamål företog, men 
icke förty alldeles tillfälligtvis, då jag med rask fart råkade 
gå tätt förbi boet på väg till det ställe, där jag antog att 
det skulle finnas. Den rufvande fågeln, i detta fall hanen, 
flög då ut från boet, helt nära mig. De 3 öfriga bona har 
jag funnit vid tillfällen, då jag alls icke sökt efter dem. 

Som bevis på huru täta de snår äro, där boet anbrin- 
gas, kan anföras, att i de tre fall jag sett den rufvande få- 

6 



82 Lindfors. — Finnilä. — I. Hildén. 15. XII. 1917. 

geln flyga ur boet detta skett under stort buller, åstadkom- 
met däraf, att fågeln upprepade gånger slagit vingarna mot 
kvistarna i busken. 

Så. enkel säfsparfvens sång än är, så har jag af flere 
tiotal individer dock knappast hört två, hvilkas sång skulle 
varit alldeles lika, utan varierar den tvärtom i hög grad, 
hvad såväl strofernas antal som tonhöjden vidkommer. Där- 
emot föredrager hvarje enskild individ i regeln sin korta 
visa på samma sätt, ehuru också härifrån undantag finnas. 

Med anledning af det med spänd uppmärksamhet åhörda 
föredraget uttalade ordföranden å Sällskapets vägnar ett tack 
till trafikinspektör Lindfors, därvid gifvande uttryck åt 
den stora tillfredsställelse Sällskapet ständigt har skäl att 
erfara, då det tager del af värdefulla forskningsresultat, 
framgångna af amatörers hängifna arbete under deras korta 
ferietid. 

I anledning af trafikinspektör Lindfors andragande, för 
såvidt det gällde säfsparfvens häckning på torra lokaliteter, 
meddelade amanuens C. Finnilä, att arten i fråga i Lapp- 
land till följd af starkt vårflöde stundom ser sig tvungen 
att söka sådan torr häckningsterräng, som herr Lindfors 
omtalat (jfr Finnilä: Ovanliga boplatser för säfsparfven i 
finska Lappland, Fauna och Flora, årg. 1917, pp. 212— 215). 

Ylioppilas Ilmari Hildén jätti julaistavaksi: Räisälän 
seudun linnusto. 

Seuraava esitys Räisälän seudun linnustosta perustuu 
siihen havaintoainehistoon, jonka kokosin oleskeluni aikana 
Räisälässä v. 1917. Paikkakunnalle saavuin toukokuun 24 
p:nä ja olin siellä pienempiä väliaikoja lukuunottamatta aina 
marraskuun 26 p:ään saakka. — Jo ennen on Räisälän lin- 
nusto ollut tutkimuksen esineenä; niinpä paroni M. W al- 
lé en tutkimusmatkallaan v. 1886 Karjalan kannaksella teki 
Räisälässä lukuisia lintutieteellisiä havaintoja, jotka hän sit- 



15. XII. 1917. /. Hildén, Räisälän seudun linnusto. 83 

temmin julkaisi Seuran Meddelanden-sarjassa '). Vertauksen 
vuoksi ölen asianomaisen lintulajin kohdalla lyhyesti mai- 
ninnut hanen tekemänsä havainnot, mikäli ne eroavat omista. 
Paitsi omia ja Walléen'in havaintoja on minulla ollut käy- 
tettäväni usean paikkakunnalla asuvan henkilön satunnai- 
sesti tekemät huomiot. Näistä henkilöistä mainittakoon en- 
nen muita kansanopiston opettaja, agronomi K. A h o, Räi- 
sälän kunnanlääkäri, tri Y. L i n k o ja Ivaskan hovin karjakko, 
hra V. Pärnänen. Mainittujen havaintojen kautta ölen 
saattanut käsitellä Räisälän seudun linnustoa myöskin keski- 
talvella ja keväällä, jolloin en itse paikkakunnalla oleskellut. 

Räisälän pitäjä kuuluu osittain luonnontieteelliseen maa- 
kuntaan Ik, osittain alueeseen Ka. Raja kulkee Räisälän 
kirkon pohjoispuolitse. Koska melkein yksinomaan ölen 
liikkunut Räisälän kirkonkylän eteläpuolella, ölen seuraa- 
vassa laskenut tutkimusalueen Ik:n kuuluvaksi, 

Räisälä on ikivanhaa, tiheäänasuttua — 20 henkilöä 
km^ — seutua. Asutuksen tiheyteen on epäilemättä suu- 
resti ollut määräävänä Vuoksi, joka ennen keinotekoisest.i 
suoritettua laskua v. 1862 virtasi Räisälän läpi suurena, run- 
sasvetisenä jokena. Nyttemmin, laskun jälkeen, on vesi 
joessa, n. k. Pikku-Vuoksessa vuosi vuodelta yhä laskenut. 
Luonnollista on, etta viijelysmaat, pellot ja niityt, joita alu- 
eella on aika runsaasti, sijaitsevat etupäässä joen kummalla- 
kin rannalla väheten, kuta kauemmaksi siitä tullaan. Vilje- 
lysmaiden vähetessä anastavat metsät yhä suuremman ålan. 

Joskohta Räisälä maantieteellisesti luetaankin Karjalan 
kannakseen kuuluvaksi, ei se kuitenkaan kuulu Suomen 
kvartäärikerrostuma-alueeseen, vaan tulee arkeisista vuori- 
lajeista muodostunut kallioperusta monessa paikassa näky- 
viin. Pinnanmuodostukseltaan on Räisälä jokseenkin alavaa 
maata; varsinaisia vuoria ei ole nimeksikään. 

Laajoja ja synkkiä metsiä, salomaita on vain harvassa; ne 



•) M. Wall é en: Ornitologiska iakttagelser, gjorda under våren 
och sommaren 1886 på Karelska näset. Meddelanden af Societas pro 
Fauna et Flora Fennica 15, 1889, sivut 129—153. 



84 /. Hildén, Räisälän seudun linnusto. 15. XII. 1917. 

ovat enimmäkseen kuivumassa olevia soita, joissa nyt rehoit- 
taa kuusi paikotellen muodostaen tiheitä näreikköjä. Alueen 
muut metsät ovat parhaasta päästä sekametsiä, joissa koivu, 
harmaaleppä, puolijalot puulajit, haapa ja tuomi, sekä kuusi 
ovat valtapuita. Maata peittävät näissä Melampyrum silvati- 
cum, M. pratense, Majanthemum bifoUum, Pyrola minor, P. ro- 
tundifolia, Calamagrostis arimdinacea ja Pteris aquilina, mai- 
nitakseni ainoastaan leimanantavimmat. Puhtaita lehtimetsiä 
on harvassa, ja missa niitä on, muistuttavat ne alakasvulli- 
suudeltaan suuresti sekametsiä. Varsinaisia leiitometsiä on 
tietääkseni vain kahdessa paikassa, Rovansaarella ja Ison- 
salon länsilaidassa, jollemme samaan kategoriaan lue puu- 
tarhoja ja puistoja, joiden linnusto on aivan sama kuin lehto- 
metsien. Lehtometsissä tavataan valtapuina lehmus, tuomi, 
pihlaja ja haapa. Pensaskasvullisuus on niissä erittäin re- 
hevä: Corylus, Rhamnus frangula, Lonicera xylosteum, Vi- 
burnum opulus ja Rosa cinnamomea. Maa on erilaisten 
ruohojen ja heinien peitossa: Geranium silvaticiim, Conval- 
laria majalis, Vicia silvatica, Oxalis acetosella. Paris quadri- 
foliiis, Rubus saxatilis, Carex digitata, Luzula pilosa, Antho- 
xanthum odoratiim, Melica mitans, Polystichum filix mas, P. 
spimilosiim, Athyrium filix femina, Phegopteris dryopteris 
ja Ph. polypodioides. Kuta pitemmälle itään, länteen ja ete- 
lään kirkonkylästä tullaan, muuttuvat metsät vähitellen saa- 
den lopuksi kangasmaisen leiman. Näissä seu-dun etäisim- 
missä osissa tavataan puhtaita mäntymetsiä, joissa aluskas- 
vullisuuden muodostavat kataja ja puolukka. 

Tarkastellessamme alueen vesistöjä kiintyy huomio en- 
siksi tietenkin Vuokseen. Paitsi sitä on alueella useita suu- 
rempia ja pienempiä järviä ja lampia, kuten Helisevä, Karhu- 
lampi, Kynsijärvi ja Pitkänniemen lammet. Useimmat näistä 
ovat umpeenkasvavia ja niin tavattoman rikkaan kasvulli- 
suuden vallassa, etta monessa kohden on aivan mahdotonta 
päästä venheellä eteenpäin. Kasvullisuuden muodostavat, 
paitsi erilaisia Sa//jc-lajeja, rannemmalla kaislikkoja muodos- 
tavina Scirpus lacustris, Phragmites communis, joka paikotel- 
len saavuttaa jopa 4 m korkeuden järven pinnasta lukien,. 



15. XII. 1917. , /. Hildén, Räisälän seudun linnusto. 85 

Typha latifolia, Equisetum fliwiatile ja E. //mosum; joukossa 
kasvaa jokunen Raniinculus lingua, Butomus umbellatus ja. Sa- 
gittaria sagittifolia ; kauempana rannasta övat järvet kasvul- 
lisuuden vallassa, jonka muodostavat Stratiotes aloides, Isoe- 
tes lacustris, Potamogeton natans, P. perfoliatus, Polygonum 
amphibiiim, Nuphar luteiim, N. pumilum, Nymphaea alba ja 
Sparganiiim natans. 

Kaikkien vesistöjen saaret övat tavallisesti sekametsien 
vallassa; ainoastaan alueen koillisosissa, Unnunkosken tie- 
noilla, tavataan pieriiä, vain pensas- ja ruohokasvullisuuden 
vallassa olevia luotoja. 

Useihin vesistöihin laskee pienempiä puroja, joiden ran- 
nat monasti övat kokonaan Humulus liipulus-, Riibus idaeiis- 
ja Lysimachia vulgaris-kasvien peitossa. 

Soita ja rämeitä on jokseenkin vähän. Huomattavim- 
mat övat Nirinsuo Helisevän luona ja Hytinlahdessa oleva suo. 

Lopuksi mainittakoon pari ilmastosuhteita esittävää seik- 
kaa, jotka övat merkityksellisiä lintujen esiintymiseen näh- 
den. Kevät oli hy vin niyöhäinen; lehti tuli puihin västa 
27. V. 17. Kesä oli lintujen pesimiselle hyvin suotuisa: kau- 
nis ja vähäsateinen. Syksy oli, kuten kevätkin, hyvin myö- 
häinen, mikä seikka suuresti vaikutti monen linnun pois- 
muuttoon. Ensi lumi tuli västa 16. XI. 17 ja silloin alkoivat 
myöskin ensimäiset pakkaset. 

Lintujen vieraskielisissä nimissä ölen kokonaan seuran- 
nut Mela-Ki virikon „Suomen Luurankoisia". 

Turdus viscivorus L. 18. X huomasin 1 kpl. — W a 1 1 é e n 
mainitsee nähneensä linnun useissa paikoin Räisälässä. 

T. musicus L. Yleinen synkissä saloissa. 25. VI löysin 
katajapensaassa n. l.s m maasta pesän, jossa oli 5 munaa. 
Muutti pois syyskuun puolivälissä. 

T. iliacus L. Esiintyy, joskin harvalukuisena, alueen 
eri osissa, viihtyen paraiten puutarhoissa ja lehtometsissä, 
Ainoastaan 1 pesälöytö: 5. VI, pesä vaahterassa n. 2 m 
maasta (5 mun.). 

T. pilaris L. Aivan yleinen. Ensimäiset pesälöydöt 



86 /. Hildén, Räisälän seudun linnus/o. 15. XII. 1917. 

29. V. Pääjoukot muuttivat pois lokakuun lopussa, mutta 
muutamia yksilöjä nähtiin vielä myöhemmin, viimeiset 13. XI. 

Erithacus philomela (Bechst.). W a 1 1 é e n'in aikoina 
esiintyi lintu harvalukuisena paikkakunnalla. Vuosi vuo- 
delta on lintu sitten kuuleman mukaan tullut yleisemmäksi, 
ja oli se kesällä 1917 yleisimpiä pikkulintuja. Tapasin sen 
niin hyvin Vuoksen kuin suurten ja pienten järvien ranta- 
milla. Keväällä 1917 kuultiin sen laulua ensi kerran 20. V. 
Kesäkuun alkupuolella iauloivat koiraat ahkerimmin; vähi- 
tellen laulu sitten alkoi kuulua harvemmin, kunnes se Juhan- 
nuksen tienoilla kokonaan loppui; 14. VIII kuulin vielä ker- 
ran sen laulua. 

Erithacus rubecula (L.). Yleinen synkissä havumetsissä 
ja sekametsissä. Poismuutto tapahtui syyskuun lopussa; 
viimeiset yksilöt näin 24. IX. 

Ruticilla phoenicurus (L.). Yleinen. Viihtyy niin hyvin 
ihmisasuntojen läheisyydessä kuin kauempana metsissä, mie- 
luimmin mäntymetsissä. 30. V löysin pesän vaahteran ko- 
lossa ja 9. VII pesän (toinen pesye?) poikasineen Kansan- 
opiston ullakoUa. Muutti pois syyskuun alussa. 

Saxicola oenanthe L. Yleinen kivikkomailla ihmisasun- 
tojen lähellä. Useita myöhäisiä pesälöytöjä tehty: 26. VII, 
7. VIII ja 11. VIII; kaikissa poikasia. 

Pratincola rubetra (L.). Jokseenkin yleinen pensas- 
mailla. 

Sylvia atricapilla (L.). Ainoastaan kerran tavattu: 25. V 
näin postitoimiston luona yksinäisen $. — Walléen mai- 
nitsee usein tavanneensa linnun. 

5. salicaria L. Yleinen puutarhoissa, lehti- ja lehto- 
metsissä. 

>S. cinerea Lath. Viihtyy hyvin niittyjen laidoissa ole- 
vissa papupensaikoissa, myöskin puutarhoissa. 

S. curruca (L.). Yleinen. Mieluisimmat oleskelupaikat 
övat katajaa kasvavat metsänrinteet. 

Phylloscopus sibilator (Bechst.). Kuultu ainoastaan 2 
kertaa: 10. VI Uununkosken ja kirkonkylän välisellä tiellä 
ja 21. VII Helisevän järven luona. — Walléen tapasi lin- 



15. XII. 1917. /. Hildén, Räisälän seudun linnusto. 87 

G 

nun useissa paikoin. RenvalP) mainitsee linnun v. 1897 
oUeen 3deisen Räisälässä. 

Ph. trochilus (L.). Yleihen lehti- ja sekametsissä. Pesä- 
löytöjä: 25. VI (6 mun.) ja 1. VIII (8 mun., toinen pesye?). 
Muutti pois syyskuun puolivälissä. Viimeisen kerran nähty 

16. IX. 

Ph. rufus (Bechst.). Yleinen. Synkkien salojen tyypil- 
linen asukas. Muutti pois hiukan edellistä lajia aikaisem- 
min, 8. IX. 

Hypolais philomela (L.). Pesii yleisenä puutarhoissa ja 
rehevissä lehti- ja lehtometsissä. — Walléen'in mukaan 
oli se yleinen vain Räisälän hovin puutarhassa. 

Calamodiis schoenobaenus (L.). Jokseenkin yleinen Pit- 
känniemen lammilla ja Kynsijärvellä. Harvinainen Helise- 
vässä sen laskujoen luona Vuokseen, jossa sen vain kerran, 
25. VI, ölen tavannut. — Walléen'in mukaan yleinen. 

Calamodus dumetorum (Blyth.). Itse en ole lintua ta- 
vannut; Walléen näki linnun ll.VI. 86 ja 29. VI. 86. 

Locustella naevia (Bodd.). Walléen tapasi linnun 
Myllypellolla. 

Änorthura troglodytes L. Räisälän hovin isossa metsässä 
tapasi Walléen 19. VI. 86 poikueen. 

Cinclus cinclus (L.). Talvella tavataan lintu yleisesti 
Tuulais- ja Ukonkoskessa (A h o). 

Regiilus cristatus Koch. Synkissä havumetsissä yleinen. 

Äegithalus caudatus (L.). Talvella 1916 nähtiin 1 kpl. 
Räisälän hovin puutarhassa (L i n k o). 20. X. 17 tavattiin 
Ivaskanmäen saarella pieni parvi, johon kuului 7—8 lintua 
(yliopp. A. K a 1 1 i a 1 a). 

Parus major L. Jokseenkin yleinen. Kesällä se oles- 
kelee kauempana ihmisasunnoista metsissä, mutta syksyllä 
se tulee ihmisasuntojen lähetty ville ruokaa etsimään; tällöin 
linnut tavallisesti liikkuvat suurissa parvissa yhdessä hömö- 
tiaisten kanssa. Näillä retkillään käyttävät ne mielellään 



OThorsten Renvall: Spridda ornitologiska anteckningar. 
Meddelanden af Societas pro Fauna et Flora Fennica v. 12, 1902, siv. 97. 



88 /. Hildén, Räisälän seudun linnusto. 15. XII. 1917. 

ravintonaan pihlajamarjoja. Yksi 14. X rengasmerkitsemäni 
(N:o 2476) pakastiainen saatiin 23. XI kiinai samassa pai- 
kassa. 

P. coeruleus L. Talvella 1916 näki Aho kahdesti sa- 
mana päivänä 1 kpl. linnuille asetetulla ruokalaudalla. 

P. borealis Selys. On pakastiaista paljon yleisempi. 
Kesällä se asuu mieluimmin lehti- ja sekametsissä, syksyllä 
kts. pakastiaista. 

P. cristatus L. Sj^nkissä havumetsissä yleinen. 
Certhia familiaris L. Harvinainen. 6. VII. 17 löysin pesän, 
jossa oli 6 poikasta, kuivuneessa haavassa kuoren ja puun 
välissä. 11. VII lähtivät poikaset lentoon. Muuten nähty 
kahdesti: 14. VIII ja 8. IX. 

Alauda arvensis L. Aukeilla mailla, pelioilla ja niityillä 
yleinen. 19. VI löysin pesän, jossa oli 4 vahvasti haudottua 
munaa. 

Motacilla alba L. Kaikkialla ihmisasuntojen läheisyy- 
dessä. 10. VI löysin pesän halkopinossa ja 18. VI toisen 
pesän kivisillan kivien välissä (5 poik.). Muutti pois syyskuun 
aikana; viimeiset linnut nähtiin 27. IX. 

Budytes flavus (L.). Yleinen samoilla paikoilla kuin lei- 
vonen, mutta tavataan myöskin kosteilla rantaniityillä. 

Anthus pratensis L. Alavilla niityillä ja suomailla yleinen. 
Änthus trivialis (L.). Yleinen havu- ja sekametsissä. 
27. VI löysin pesän, jossa oli 3 munaa. 

Emberiza citrinella L. Yleinen katajaa kasvavilla met- 
sänrinteillä viljelysmaiden laidoissa. Syksyn tullen etsivät 
linnut ravintoaan ihmisasuntojen 'äheisyydessä: riihien edus- 
talla, teillä j. n. e. 

Cynchramus schoeniclus (L.). 25. VII näin Vuoksen ran- 
nalla 2 kpl. ja 1. VIII Kynsijärvessä joitakin yksilöjä. — 
Walléen'in mukaan yleinen. 

Loxia pityopsittacus Bechst. 25. XI näin pienen parven. 

L. curvirostra L. Kesällä 1917 esiintyi lintu sangen 

harvalukuisena. Pienempiä parvia nähtiin 13. VI, 19. VI, 

23. VI ja 14. VII. Syksymmällä niitä näyttäytyi taasen 

enemmän. 



15. XII. 1917. /. Hildén, Räisälän seudun linnusto. 89 

Pinicola enucleator (L.). 1. XI näin 4 lintua käsittävän 
parven, 5. Xltoisen hiukan suuremman parven ja 12. XI kol- 
mannen parven. Kevättalvella on lintu-yleisempi (A h o). 

Pyrrhula rubicilla Pall. Talvella yleinen. Syksyllä 1917 
saapuivat ensimäiset etujoukot syyskuun lopussa, mutta pää- 
joukot västa lokakuun lopussa 28. X. 

Carpodacus erythrinus (Pall.). 16. VI. 86 näki Walléen 
1 kpl. 

Passer domesticus (L.). Yleinen kylissä. 
P. montanas (L.). 10. VI tapasin Uununkosken kylässä 
(5 ja 9- — Walléen mainitsee nähneensä linnun parissa 
paikassa Räisälässä. 

Fringilla coelebs L. Yleisimpiä pikkulintuja. Oleske- 
lee sekä lähellä etta kaukana ihmisasunnoista. Jo 2. VI löy- 
sin pesän, jossa oli poikasia. 

Ligurinus chloris (L.). Yleinen asutuimmilla seuduilla 
sekametsissä. 

Chrysomitris spinus (L.). Havumetsissä yleinen. Muutti 
pois lokakuun alussa; viimeisen kerran nähtiin 14. X. — 
Walléen tapasi linnun hy vin harvalukuisena. 

Carduelis carduelis (L.). Hyvin harvinainen. Metsän- 
vartija Kin n un en kertoi linnun kesällä 1917 pesineen 
Räisälän hovin peltojen lähistöllä päättäen siitä, etta hän jo 
keväästä saakka oli siellä nähnyt 2 yksilöä. Itse näin lin- 
nun 27. VI nimismies Bergh'in puutarhassa. Talvella nähty 
kerran maaliskuussa 1916 (A ho). 

Äcanthis linaria (L.). Syksyn ensimäinen suuri urpiais- 
parvi saapui paikkakunnalle 29. X. Tästä parvesta ammuin 
5 kpl., joista amanuenssi C. F i n n i I ä n määräyksen mukaan 
4 kuului päälajiin, 1 alalajiin Ä. 1. Holboelli Brehm. Myö- 
hemmin nähtiin lintujen melkein joka päivä kiertelevän 
alueella. 

A. cannabina (L.). Pesii jokseenkin harvalukuisena 
eräillä katajaa kasvavilla metsänrinteillä. 

Sturniis vnlgaris L. Yleinen. Suurin osa lintuja muutti 
pois jo syyskuun aikana, mutta vielä 31. X nähtiin parvi 
lintuja. 



90 /. Hildén, Räisälän seudun linnusto. 15. XII. 1917. 

Oriolus galbula L. Jokseenkin yleinen pesimälintu puu- 
tarhoissa, lehti-, lehto- ja sekametsissä. Saapui myöhään ke- 
väällä; ensi kerran kuulin sen laulua 2. VI. Kesällä 1916 löy- 
dettiin pesä Husunsaarella koivun oksakärjessä (Lin ko); 
28. VI näin koko poikueen. 

Corviis cornix L. Yleinen. 28. X näin suuren parven va- 
riksia ja harakoita eräässä pihlajassa, jossa ne käyttivät ra- 
vinnokseen pihlajamarjoja. 

C. monedula L. Ei pesine alueella. Huomattu vain 
muutamia kertoja: 27. V (2 kpl.), 28. V (2 kpl.), 29. VII (7 
kpl.) ja 28.x (n. 15 kpl.). 

C. corax L. Ainoastaan pari kertaa huomattu: 20. VI 
näin 1 kpl. ja 20. X 3 kpl. 

C. frugilegus L. Keväällä 1916 oli peltovariksia hyvin 
runsaasti, mutta keväällä 1917 näyttäytyi vain muutamia 
(A h o); näyttää siltä, kuin lintu ei pesisi alueella. 

Pica pica (L.). Yleinen. Kts. våris. 

Nucifraga caryocatactes caryocatactes (L.). 14. X am- 
muin 1 kpl., c, Pienen-Ivaskan puutarhassa. 

Garrulus glandarius (L.). Kauempana ihmisasunnoista 
olevissa metsissä yleinen. Syksymmällä se lähestyy ihmis- 
asuntoja. 

Lanius collurio L. Tavataan harvalukuisena pensasmailla 
viljelysmaiden reunoilla. 

Miiscicapa grisola L. Yleinen. Pesii tavallisesti raken- 
nuksista ulkoneville hirsille, mutta myöskin pönttöihin, pui- 
den oksille y. m. paikoille. Pesässä on tavallisesti 5 munaa 
tai poikasta; 27. VI löysin kuitenkin pesän, jossa oli 5 pientä 
poikasta ja 1 muna. Viimeisen kerran näin syksyllä 2. IX. 

M. atricapilla L. Puutarhoissa, seka-, lehti- ja erittäinkin 
lehtometsissä yleinen. 

Ampelis garrulus (L.). Talvella yleinen. Syksyllä 1917 
nähtiin ensimäiset parvet 24. X. 

Hirundo rustica (L.). Yleinen. Poismuutto tapahtui syys- 
kuun alkupuolella. Viimeisen kerran näin Ijntuja 6. IX. 

Clivicola riparia (L,). 11. VIII näin pienen parven Mylly- 
pellolla. — WalléenMn mukaan yleinen. 



15. XII. 1917. /. Hildén, Räisälän seudun linnusto. 91 

Chelidonaria urbica (L.). Yleinen. Muutti pois vähän 
myöhemmin kuin haarapääskynen, nimittäin 11. IX. 

Caprimulgiis eiiropaeus L. 29, V näin 1 kpl. A h o'n mu- 
kaan oli lintu edellisinä kesinä jokseenkin yleinen. — Wal- 
1 é e n mainitsee linnun yleiseksi. 

Cypselus apus (L.). Jokseenkin yleinen koko tutkimus- 
alueella. 

Dryocopus martius L. Havumetsät kauempana ihmis- 
asunnoista övat palokärjen suosituimpia oleskelupaikkoja. 
Syksyllä ja talvella se usein etsii ruokaansa aivan taiojen 
nurkissa. 

Picus canus (Gmel.). Joku vuosi sitten nähtiin 1 kpl. 
(A h o). 

Dendrocopus major (L.), Yleisin tikkalajeista. Oleske- 
lee ympäri vuoden sekametsissä. 

D. leuconotus (Bechst.). 20. X ammuin 9 Pitkänniemen 
lainpien luona. — 21. VI. 86 ampui Wa 1 1 é e n nuoren linnun 
Räisälän hovin puistossa. 

D. minor (L.). Tavataan samoilla paikoilla kuin isotikka, 
joskaan ei niin yleisenä. 28. VI löysin pesän haavan kolossa 
n. 10 m maasta; siinä oli suuret poikaset. Syksyllä linnut 
tulivat ruokaansa etsimään taiojen luota. 

lynx torquilla L. Yleinen metsissä lähellä ihmisasuntoja. 
Paitsi useita pesälöytöjä puiden ja kantojen koloissa löysin 
14. VI pesän pöntössä. Myöhäisenä löytönä mainittakoon 
vielä 10. VIII löytämäni pesä, jossa oli keskikokoiset poi- 
kaset. 

Cuculus canorus L. Yleinen. 30. V löysin maassa käen 
munan, jonka mitat olivat 23:18 mm. — Näkyy mielellään 
asettavan munansa räkättirastaiden pesiin (Lin k o). 

Circus cyaneus (L.). Kaksi kertaa ölen tavannut linnun 
alueella: 12. VI näin 1 kpl. Tuulaiskosken luona ja 23. VII 
näin myöskin 1 kpl. lähellä Unnunkoskea. 

Falco subbuteo L. Jokseenkin usein nähty. 

F. aesalon Tunst. Pesii, joskin harvalukuisena koko 
alueella, päättäen siitä, etta se monasti nähtiin kesäaikaan, 



92 /. Hildén, Räisälän seudun linnusto. 15. XII. 1917. 

esim. 5. VI, 7. VI ja 3. VII. A ho ilmoittaa myös linnun pe- 
sivän Räisälässä. Vielä 20. IX näin 1 kpl. 

Tinnunculus iinnunculus (L.). Yleisin haukkalaji. Muutti 
pois elokuun lopussa. — W a 1 1 é e n mainitsee muutamia ker- 
toja nähneensä linnun. 

Accipiter nisus (L.). Asustaa jokseenkin yleisenä metsä- 
seuduissa, joista se päivisin lähtee saaliinajolle viljelysmaille. 

Ästur palumbarius (L.). Jokseenkin jieinen havumet- 
sissä kaukana ihmisasunnoista. On jo useana vuonna pesi- 
nyt Ivaskanmäen salossa (Pärnänen). 

Pernis apivoms (L.). Kinnusella oli hallussaan täy- 
tetty yksilö, jonka hän elokuun loppupuolella 1917 oli am- 
punut Räisälässä. . 

Buteo buteo (L.). Jokseenkin harvinainen. 

Äquila chrysaétus (L.). Oli tri T h. S c h w i n d t-vainajan 
ilmotuksen mukaan ennen jokseenkin yleinen. Nykyään hy- 
vin harvinainen. Todennäköisesti pesii ainoastaan yksi pa- 
riskunta enään alueella, nimittäin Alhotojalla, jossa moni 
henkilö on nähnyt kotkaparin lentelevän. 

Pandion haliaétus (L.). Jokseenkin harvinainen (Lin k o). 

Bubo bubo (L.). Synkissä havumetsissä yleinen (L i n k o 
ja Pärnänen). 

Nyctea scandiaca (L.). A h o kirjottaa yksityiskirjeessään : 
„01en syksyisillä reitkilläni tavannut". Joku vuosi sitten toi 
eras mies tapporahoja saadakseen Bergh'ille 1 kpl. 

Nyctala Tengmalmi (Gm.). Kinnusella oli täytettynä 
1 kpl., jonka hän elokuussa 1917 oli ampunut Kivipellolla. 

Syrnium iiralense Pall. Toukokuun alkupuolella 1917 
ampui K in nu nen 2 kpl. Husunsaarella; linnut olivat hanen 
hallussaan täytettyinä. 

S. aluco (L.). Pastori R. R a i n i o'lla oli täytettynä lintu, 
joka oli tapettu talvella 1915 — 16 hanen asuntonsa lähellä; 
toinen yksilö tapettiin pääsiäisen aikaan 1917 samassa pai- 
kassa. Ei ole muuten niinkään harvinainen alueella (Kin- 
nunen ja Pärnänen); niinpä on se jo useita vuosia pe- 
sinyt erään koivun kolossa Ivaskan salossa (Pärnänen). 

Columba palumbus L. Yleinen. Poismuutto tapahtui 



15. XII. 1917. /. Hildén, Räisälän seudun linnusto. 93 

pääasiallisesti syyskuun lopussa, mutta vielä lokakuun keski- 
välissä näkyi yksinäisiä lintuja, viimeiset 16. X. 

C. oenas L. Ei ole harvinaineh. Nähty esim.: 2. VII 
(2 kpl.), 4. VII ja 21. VII. Silloin tällöin on löydetty pesiä 
haavan koloista (Pärnänen). Muutti pois syyskuun alussa, 
5. IX näin viimeiset yksilöt. — Walléentapasi linnun muu- 
taman kerran. 

C. livia Temm. f. domestica (L.). Räisälän hovin ja kap- 
palaisen asunnon luona pesii muutamia pareja. 

Bonasa bonasia (L.). Jokseenkin yleinen sekametsissä. 

Tetrao iirogallus L. Oli kesällä 1917 erittäin yleinen. 

Tetrao tetrix L. Yleinen. 

Lagopus lagopus (L.). Wall é en tapasi 30. VI. 86 poi- 
kueen. 

Perdix perdix (L.). Tavataan jokseenkin harvalukuisena 
aukeilla mailla. 

Grus grus (L.). Pesii lukuisasti alueen isommilla soilla: 
Nirinsuolla ja Hytinlahden suolla. Poismuutto alkoi jo syyskuun 
lopussa ja jatkui marraskuun alkuun; ensimäisen kurkiparven 
näin 21. IX. Muuttaessaan pois näkyvät kurjet mielellään käyt- 
tävän hyväkseen kuutamoöitä; niinpä 3:nen ja 4:nen samoin- 
kuin 4:nen ja 5:nen päivän välisinä öinä marraskuuta näin 
tavattoman suuria parvia lentävän suunnassa NO — SW. 

Fulica atra L. Jokseenkin yleinen sekä pienissä etta 
suurissa lammissa ja järvissä. Elokuussa 1916 ammuttiin 
nuorilintu Kynsijärvessä (apt. G. Z. Fors ström); kesällä 
1916 löydettiin pesä Pitkänniemen lammissa (Pärnänen). 
28. VI löysin pesän samassa lammessa; siinä oli silloin 7 
vahvasti haudottua munaa; 29. VI oli jo kolmesta munasta 
kuoriutunut poikanen. 1. VIII näin joitakin yksilöjä Kynsi- 
järvessä. 

Crex crex L. Jokseenkin yleinen. Keväällä 1917 kuul- 
tiin lintu ensimäisen kerran 27. V. 

Ortygometra porzana L. 12. VI, 23. VI ja 27. VII kuulin 
kaislarääkän tutunomaista vihellystä. — Walléen kuuli lin- 
nun useasti. 

Vanellus vanellus (L.). Vuodesta 1915 alkaen on kappa- 



94 /. Hildén. Räisälän seudun linnusto. 15. XII. 1917. 

laisen asunnon edustalla olevalla alavalla niityllä pesinyt 3 — 
4 pariskuntaa. 24. VI löydettiin pesä samassa paikassa; siinä 
oli silloin 3 lentokykyistä poikasta, jotka rengasmerkittiin; 
samana päivänä ammuttiin 1 kpl. 

Totanus fuscus L. 28. VI. 86 tapasi Walléen 3 kpl, 
Räisälässä. 

T. ochropus (L.). Walléen mainitsee linnun pesivän 
alueella. 

T. glareola (L.). Walléen'in mukaan on lintua harv^a- 
lukuisasti Räisälässä. 

T. littoreus (L.). 24. VI näin 1 kpl., 23. VIII kuulin muii- 
tamia kertoja viklan huiitoa. — Wa 1 1 é e n kirjottaa 27. VI. 86 
tavanneensa poikueen. 

Tringoides hypoleucus (L.). Yleisin kahlaaja. 9. VI löy- 
dettiin pesä, jossa oli 4 munaa. Muutti pois syyskuun alussa; 
viimeisen kerran näin 1 kpl. 11, IX. 

Numenius arcuatus (L.). Yleinen vesiperäisillä, alavilla 
niityillä. Elokuun lopussa näin viimeiset yksilöt. 

N. phoeopus (L.). Kappalaisen asunnon edustalla ole- 
valla niityllä pesi kesällä 1917 yksi pariskunta päättäen siitä, 
etta monta kertaa kesän aikaan näin 2 yksilön siellä len- 
televän. 

Scolopax rusticula L. Yleinen kosteissa metsissä. 25. VI 
löysin pesän, jossa oli 4 munaa; 6. VII tapasin 4 juuri pe- 
sästä lähtenyttä poikasta, jotka rengasmerkitsin. Viimeisen 
kerran nähty 8. IX. 

Gallinago gallinago (L.). Kosteilla rantaniityillä jokseen- 
kin harvinainen. 

Botaurus stellaris (L.). On jo useita vuosia pesinyt Kynsi- 
järvessä (Fors ström ja Lin ko); kesällä 1917 tavattiin 
se lisäksi Pitkänniemen lammilla pesivänä (Pärnänen). 
Ensi kerran kuultiin linnun huutoa keväällä 1917 2. VI (F o r s- 
ström). l.VIII näin 1 kpl. Kynsijärvessä. 17. VIII ammut- 
tiin Pitkänniemen lammilla 1 kpl., jonka lihasmaha avatta- 
essa sisälsi 2 ruutanaa (Cyprinopsis carassius) ja 1 Aeschna 
grandis. K i n n u s e 1 1 a oli hallussaan kaksi täytettyä yksi- 
löä, nuoria lintuja, jotka hän oli elokuun alussa 1917 ampu- 



15. XII. 1917. /. Hildén, Räisälän seudun linnusto. 95 

nut Kynsijärvessä. Kauhean äänensä takia on lintu kansan 
keskuudessa saanut nimet »tynnyrilintu" ja „pirunlintu". 

Cygnus cygnus (L.). Keväisillä muuttoretkillään lentävät 
joutsenet suurin parvin Räisälän läpi, jossa ne usein viiväh- 
televät päivän tai pari, oleskellen silloin monasti kappalai- 
sen asunnon edustalla olevassa järvessä tai pienissä metsä- 
lammissa Sairalaan johtavan tien varrella (K a 1 1 i a 1 a). 19. XI 
nähtiin suuria parvia lentelevän Räisälän kirkonkylän yli 
(P ärn än en). 

Anser (fabalis Lath?). 5. VI näki eras mies suuren hanhi- 
parven eräällä pellolla. 

Spatula clypeata (L.). Pesii jokseenkin yleisesti sekä 
Vuoksessa etta suuremmissa järvissä (A h o). 

Mareca penelope (L.). Jokseenkin yleinen samoilla pai- 
koilla kuin edellinen laji. 

Anas boschas L. Aivan yleinen. Ensimäisen poikueen 
näin 28. VI. Muutti pois syyskuun lopusta lokakuun lop- 
puun; viimeisen parven näin 28. X lentävän suunnassa NO 
— SW. Syksyllä muuttaessaan laskeutuvat sinisorsat usein 
pelloille suurissa, monta sataa lintua käsittävissä parvissa 
syysviljaa syömään (P ä r n ä n e n). 

Anas crecca L. Yleinen. 

Fuligula fuligula (L.). 24. V, 25. V ja 26. V näin joka 
kerralla 2 kpl.; myöhemmin kesällä ei lintuja näkynyt, joten 
on luultavaa, etteivät ne pesi alueella. 

Clangula glaucion (L.). Yleinen. Oleskelee mieluimmin 
pienissä metsälammissa. Oli esim. kesällä 1917 aivan ylei- 
nen Tuulaiskosken luona olevissa pienissä lammissa, joissa 
ensimäisen poikueen näin 12. VI. 

Hareida hiemalis (L.). 25. V nähtiin pieni parvi lentä- 
vän tutkimusalueen yli. [Läpimatkalla Viipurissa näin 23. V 
tavattoman suuria, useita satoja, jopa tuhansia lintuja käsit- 
täviä alliparvia lentävän kaupungin yli.] 

Mergus merganser L. Jokseenkin harvinainen. 28. VI 
näytti Pärnänen minuUe männyn kannon, missa iso kos- 
kelo jo useita vuosia oli pesinyt, viimeksi keväällä 1917, jol- 



96 /. Hildén, Tietcja Räisälässä esiintyvistä imettäväisistä. 15. XII. 1917. 

loin pesässä oli ollut toista kymmentä munaa. Nyt oli siinä 
jälellä ainoastaan mätämuna (mitat 64:48 mm). 

M. serrafor L. Edellistä lajia jonkun verran yleisempi. 

Sterna hirundo L. Yleinen. 23. VII näin eräällä luo- 
dolla Unnunkosken luona muutamia juuri lentokykyisiä poi- 
kasia. 

Larus canus L. Pesii alueella jokseenkin yleisesti. 

L. fuscus L. Tavataan harvalukuisena alueella. 

Podiceps cristatus (L.). Aivan yleinen Vuoksessa ja suu- 
remmissa järvissä. 

P. griseigena (Bodd.). 1. VIII näin useita yksilöjä Kynsi- 
järvessä yhdessä edellisen lajin kanssa. 

P. auritus (L.). Walléen mainitsee linnun yleisim^ 
mäksi kuikkälajiksi. 

Gavia arctica (L.) ja G. lumme Gunn. övat jokseenkin 
harvinaisia. 

Ylläolevasta luettelosta käy ilmi, etta Räisälän seudun 
linnusto käsittää kaikkiaan 131 lajia. Näistä on „Suomen 
Luurankoisten" mukaan Karjalan kannakselle (Ik) uusia 10 
lajia, nim.: 

Cardiielis carduelis Pernis apivorus 

Niicifraga caryocatacies Nyctea scandiaca 

Cinchis cinclus Nyctala Tengmalmi 

Piciis canus Syrnium uralense 

Dendrocopus leuconotus Syrnium aluco. 

Seuraavaa 4 ei ole „Suomen Luurankoisten" mukaan 
ennen tavattu pesivinä alueella: 
Acanthis cannabina Grus grus 

Falco aesalon Numenius phoeopus. 

Ylioppilas I. Hildén jätti edelleen painettavaksi: Tie- 
toja Räisälässä esiintyvistä imettäväisistä. 

Vesperugo sp. Iltasin loppukesällä 1917 näin usein le- 
pakkoja lentelevän pihamailla ihmisasuntojen luona, mutta 
kun en niitä saanut pyydystetyiksi, en voi sanoa varmuu- 
della mihin lajiin ne kuuluivat. 

Vespertilio mystacinus Leisl.? Veden pinnan yläpuolella 



15. XII. 1917. /. tiildén, Tietoja Räisälässä esiintyvistä imettäväisistä. 97 

lenteli useasti yölepakkoja, jotka kenties kuuluivat tähän 
lajiin. 

Talpa europaea L. Yleinen. 

Sorex vulgaris L. Yleinen. Teillä löysin usein kuolleita 
yksilöjä. 

Sorex pygmaeus Pall. Oli talvella 1915 jokseenkin ylei- 
nen Räisälän apteekilla, jossa tammi- ja helmikuun aikana 
pyydystettiin 3 yksilöä (Forsström); näistä on yksi 
kansanopiston kokoelmissa. 

Lynx lynx (L.). Kesällä 1915 tappoivat muutamat työ- 
miehet airoilla erään ilveksen sen uidessa Vuoksessa. Nahka 
on nykyään nimismies Bergh'illä. Pituus on 90 + 21 cm. 

Mustela erminea L. Jokseenkin tavallinen. 

M. nivalis L. Edellistä lajia harvinaisempi (A h o). 

Foetorius putorius (L.). Asuntojen ulkohuoneissa ja ai- 
toissa aivan yleinen. Kesällä 1917 oli eräällä pariskunnalla 
asuntonsa Ivaskan hovin tallin lattian alla. Sieltä saatiin 
pyydystetyksi kaksi poikasta, toinen 23. VI, toinen 25. VI. 

Maries abietum (L.). Oli vielä tuonnoin aivan yleinen 
(S c h w i n d t), mutta on nykyään melkein kokonaan hä- 
vinnyt. 

Lutra lutra (L.). Saukosta on sanottava sama kuin edel- 
lisestä lajista. 

Meles meles (L.). Yleinen. Kesällä 1917 näytti Pärnä- 
nen minulle Ivaskansalossa aivan pienellä alueella 3 mäyrän- 
luolaa, joissa eläimet jo useana vuonna övat asustaneet. 

Canis lupus L. Viimeisen kerran nähtiin susia Räisä- 
lässä v. 1880, jolloin samana talvena tapettiin 18 kpl. 
(S c h w i n d t). 

Vulpes vulpes (L.). Aivan yleinen. Talvisin pyydyste- 
tään kettuja tavattomasti. 

Ursus arcios L. S c h w i n d fin ilmotuksen mukaan oli 
karhu viime vuosisadan puolivälissä vielä jokseenkin yleinen, 
mutta on nyt kokonaan hävinnyt. Viimeinen karhu ammut- 
tiin pitäjäjahdilla v. 1866 (tai -67). 

Pteromys volans (L.). Kesällä 1913 oleskeli 1 kpl. pi- 
temmän ajan hautausmaan lähistöllä (koulul. H. Rainio). 

7 



98 /. fiildén, Tietoja Räisälässä esiintyvistä imettäväisistä. 15. XII. 1917. 

Sciurus vulgaris L. Oli kesällä 1917 jokseenkin yleinen. 

Mus decumanus Pall. Yleinen asuinrakennuksissa. 

Mus musculus L. Yleinen samoilla paikoilla kuin edel- 
linen laji. 

Mus silvaticus L. Yleinen. Syksyllä 1917 pyydystin 
useita yksilöjä Pienen-Ivaskan asuinhuoneissa ja aitoissa. 
Kaikki pyydystämäni yksilöt näyttävät kuuluneen alalajiin 
fennicus Hiltzh. 

Äpodemus (Mus) agrarius Pall. Laji on maassamme en- 
nen tavattu ainoastaan kaksi kertaa; molemmat löydöt övat 
Viipurin lähistöltä ^). Vuonna 1917 tekemäni havainnot osot- 
tavat, etta laji on aivan yleinen Räisälän seudulla. Hiiren- 
pyydyksiHä sain loka- ja marraskuussa Pienessä-Ivaskassa 
kiinni suuren määrän, osaksi asuinhuoneissa, osaksi vilja- 
aitoissa; alkukesällä oli minulla hiirenpyydyksiä sekä ul- 
kona asuinrakennusten lähettyvillä etta itse taloissa, mutta 
en tällöin saanut ainoatakaan yksilöä pyydystetyksi. Lajin 
esiintymisestä paikkakunnalla mainittakoon lisäksi, etta talvella 
1915 pyydysti A h o Kansanopistolla useita kymmeniä tähän 
lajiin kuuluvaa yksilöä, joista hän minulle määräämistä var- 
ten on näyttänyt muutamia. Lajin harvinaisuuden vuoksi 
lienee paikallaan mainita tärkeimmät mitat pyydystetyistä 
yksilöistä. Kaikki mitat övat mm. 

Ehrström on ennen tavatun kahden yksilön nojalla 
esittänyt, etta meikäläiset hiiret niin suuressa määrin eroa- 
vat Keski-Europassa tavatuista yksilöistä, etta arvelee ky- 
symyksessä olevien yksilöjen kuuluvan erityiseen alalajiin, 
jolle hän on antanut nimen karelicus. Viimekesäiset löytöni 
näyttävät kaikin puolin tukevan täta otaksumaa. Alalaji 
eroaa päälajista, kuten Ehrström mainitsee, pääasiallisesti 
siinä, etta hännän renkaiden lukumäärä on pienempi (pää- 
lajilla vähintäin 120), ruumiin ja hännän välinen pituusero 
on suurempi ja vari selässä on keltaisenharmaanruskea, 



') K. E. E h r s t r ö m : Eine abweichende Form von Äpodemus 
(Mus) agrarius Pallas aus Finland. Medd. af Soc. pro F. et Fl. F. v. 
40, 1913—14. Siv. 16—18. 



15. XII. 1917. /. Hildén, Tietoja Räisälässä esiintyvistä imettäväisistä. 99 



Päivä- 
määrä 


Suku- 
puoli 


Ruumiin 
pituus 


Hännän 
pituus') 


Ero 


Renkai- 

den lu- 

kum. hän- 

nässä 


Korvan 
pituus 


Jalan 
pituus 


25. X. 17 


(? 


89,6 


66,8 


22.8 


108 


11,1 


18,9 


27. X. 17 


9 


86,9 


59,1 


27,8 


103 


10,7 


18,9 


27. X. 17 


6 


86,2 


60,3 


25,9 


110 


10,5 


19,0 


27. X. 17 


— 


93,0 


— 


— 




— 


— 


30. X. 17 


— 


90,0 


61.0 


29,0 




— 


— 


6. XI. 17 


(5 


98.1 


70,9 


27,2 


100 


12,0 


19.7 


6. XI. 17 


d 


95,5 


66,5 


29.0 


100 


11,5 


19,3 


10. XI. 17 


6 


94,9 


67,1 


27.8 


106 


11,6 


18,0 


11. XI. 17 


6 


89,5 


62,5 


27,0 


105 


10,7 


19,0 


13. XI. 17 


6 


90,8 


65,8 


25,0 


105 


11,3 


17,8 


13. XI. 17 


? 


99,1 


67,4 


31,7 


108 


11,6 


17,9 


17. XI. 17 


6 


89,0 


58,0 


31,0 


110 


11,6 


18,1 


17. XI. 17 


6 


93,7 


60,3 


33,4 


108 


12,0 


18,3 


20. XI. 17 


5 


90,9 


60,5 


30,4 


106 


11,8 


19,1 


20. XI. 17 
Keskiarvo 


6 


87.5 


57,0 


30,5 


104 


11.1 


18,0 


91,6 


63,1 


28,5 


106 


11,3 


18,8 


Maximum 




99,1 


70.9 


33.4 


110 


12,0 


19,7 


Minimum 




86,2 


57,0 


22,8 


100 


10,5 


17,8 



kun taasen se keski-europalaisilla yksilöillä on ruskean- 
punainen. 

Hypudaeus glareolus (Schreb.). 25. VI näin Ivaskansa- 
lossa 1 kpl. ja 1. VIII myös 1 kpl. eräällä saarella Kynsi- 
järvessä. Pienen-Ivaskan ruokahuoneesta sain 10. XI pyy- 
dystetyksi 1 kpl., 11. XI 3 kpl. ja 26. XI 1 kpl. Lajia ei 
ole ennen „Suomen Luurankoisten" mukaan huomattu Kar- 
jalan kannaksella. 

Paludicola amphibius (L.). Vesien rannoilla yleinen. 

Ägricola agrestis (L.). Yleinen. Kesällä 1917 tekivät 
peltomyyrät suurta vahinkoa syömällä mukula- ja juurikas- 
veja. 21. XI pyydystin 1 ^P^- Pienen-Ivaskan ruokahuo- 
neesta. — Huvittavana havaintona mainittakoon, etta samasta 
paikasta, Pienen-Ivaskan ruokahuoneesta, täta lajia lukuun- 



*) Uloimmat häntäkarvat mukaanlaskettuina; niiden pituus 3- 



5 mm. 



100 /. Hildén. — Backman. 15. XII 1917. 

ottamatta pyydystettiin ennenmainituista lajeista Mus de- 
cumanus, M. musculus, M. silvaticus, M. agrarius ja Hypu- 
daeus glareolus. 

Lepus timidas L. Yleinen. 

Lepus aiiropaeus Pall. Yleinen. Kerrotaan erään Räisälän 
hovin entisen omistajan, kreivi Si e v e rs'in tuottaneen ru- 
sakkojäniksen Räisälään. 

Alces alces (L.). Syksyllä 1915 oli kolme hirveä jon- 
kun aikaa oleskellut Ivaskanmäensalossa (Pärnänen). 

Forstmästaren, fil. kand. A. L. Backman gjorde på 
basen af fleråriga exkursioner ett förelöpande meddelande 
rörande Ödemarksfloran i mellersta Österbotten.^) 

Då jag sommaren 1913 i egenskap af därtill förordnad 
afdikningsforstmästare i Bottniska inspektionsdistriktet vid- 
tog med torfmarksundersökningar, till en början i Pyhäjoki 
revir, var jag besluten att i den mån tiden det medgaf 
genom floristiska studier söka bidraga till en närmare känne- 
dom om floran i mellersta Österbotten, hvilken härintills i 
hög grad blifvit försummad. Att mina floristiska studier 
nästan uteslutande skulle komma att y^älla ödemarks- 
floran ligger i sakens natur, då jag af min tjänsteverksam- 
het var bunden vid kronomarkerna, hvilka ju i vårt land 
främst upptaga ödemarker. Genom erfarenhet från tidigare 
år och från andra trakter var jag på förhand öfvertygad 
om, att ett ingående studium af ett större områdes öde- 
marksflora i många afseenden skulle komma att visa sig 
lärorikt och lämna resultat af intresse. Dels hafva nämli- 
gen våra vidsträckta ödemarker, som öfver hufvud utgöra 
de floristiskt fattigaste trakterna, i stort sedt totalt undvikits 
af våra botanister, särskildt de yngre, hvilka där haft föga 
tillfällen till fynd af „rara" växter. A andra sidan ligger 
det i sakens natur, att fyndet af en sällsynt växtart inom 



') Med afseende å i det följande omnämnda orter hänvisas till 
författarens karta (1:400,000) öfver kronomarkerna i mellersta Öster- 
botten: Acta Forestalia Fennica 8, N:o 3, 1918. 



15. XII.' 1917. Backman, Ödemarksfloran i mellersta Österbotten. 101 

ett Ödemarksområde ofta skall erbjuda ett vida större in- 
tresse än ett motsvarande fynd gjordt exempelvis på Åland 
eller i andra bördigare nejder. Härtill kommer, att först 
ettnoggrant studium af ödemarksfloran kan 
gifva en exakt bild af de s. k. allmänna arter- 
nas verkliga utbredning. Ett sådant studium har 
lärt mig, att mången art, hvilken i allmänhet ansetts och 
fortfarande anses vara mycket allmän öfverallt i landet, i 
själfva verket företer en mycket ojämn utbredning, i det 
den antingen totalt saknas eller är utomordentligt sällsynt 
ej endast inom smärre områden, utan inom hela socknar, 
ja t. o. m. öfver mycket stora områden, omfattande arealer 
af många 10-tal kvadratmil. 

Betydelsen åf en exakt utredning af de s. k. allmänna 
arternas utbredning har på ett klarare och mera öfver- 
tygande sätt än någonsin tidigare framhållits af Alvar 
Palmgren, som i sitt i så många hänseenden märkliga ar- 
bete, „Studier öfver löfängsområdena på Åland" (I — III, 1915 
— 17), bl. a. för det stora flertalet äfven s. k. allmänna arter 
påvisar en oväntadt ojämn utbredning inom den åländska 
skärgården. Tyvärr är det endast alltför vanligt, att äfven 
äldre florister vid sina vandringar i naturen betrakta floran 
med om jag så får säga förutfattad mening, i det de såsom 
allmän betrakta och anteckna en art, hvilken för deras med- 
vetande framstått såsom sådan, ehuru de kanske sett arten 
på endast något enstaka ställe (jfr Palmgren s. 173). 
Med en viss kännedom om arternas utbredning öfver hufvud 
behöfver man ej alltför länge ögna i lokalfloror för att inse, 
huru vilseledande frekvensuppgifterna i själfva verket ofta 
äro. Till styrkande af det sagda må här exempelvis beaktas, 
att Polypodium vulgäre, Glyceria fliiitans, Carex teretiuscula, 
Calla och Cardamine pratensis uppgifvas (se Hjelt, Con- 
spectus) vara tämligen allmänna eller allmänna i mellersta 
Österbotten. Af nämnda arter har jag emellertid ingenstädes 
sett Carex teretiuscula O, oaktadt jag särskildt sökt den, de öf- 



^) Anträffades af mig sommaren 1918 i Perho. 



102 Backman, Ödemarksfloran i mellersta Österbotten. 15. XII. 1917 

riga äro rara — tämligen rara (Calla förekommer möjligen 
här och där). Floristernas feluppskattning af frekvensen 
och dennas ojämnhet framstår måhända klarast, då vi be- 
trakta några par af närastående växtarter, hvilka af det 
stora flertalet botanister i vårt land jämnställts med afseende 
å frekvens och oftast uppgifvits vara allmänna, ej endast i 
mellersta Österbotten, utan äfven i de flesta öfriga pro- 
vinser: 

Lycopodlum annotlnum L. clavatum 

Phegopteris dryopteris Ph. polypodioides 

Carex rostrata C. vesicaria 

Salix bicolor S. nigricans 

Af dessa torde endast de fyra arterna till vänster i verklig- 
heten öfverallt vara allmänna — mycket allmänna; de öfriga 
hafva en något ojämn utbredning och äro i allmänhet vida 
sällsyntare. Sålunda äro i mellersta Österbotten Carex vesi- 
caria och Salix nigricans rara, då åter Lycopodium clavatum 
och Phegopteris polypodioides förmodligen förekomma h. o. d. 
Denna öfvervärdering af frekvensen för de fyra arterna till 
höger kan delvis (för Carex vesicaria och Salix nigricans) 
bero på en förblandning af arter, oftare torde den dock kunna 
förklaras af att resp. författare tagit för gifvet, det arten 
vore allmän, och på den grund i naturen ej alls vinnlagt 
sig om att rätt uppskatta frekvensen. Ännu må i detta 
sammanhang nämnas, att en mängd arter, hvilka åtminstone 
förf. af denna uppsats a priori vore böjd att betrakta som 
någorlunda allmänt utbredda i Österbotten, antingen nästan 
totalt saknas därstädes {Gymnadenia conopsea, Dianthiis 
deltoides) eller hafva en rätt inskränkt utbredning {Fragaria, 
Potentilla erecta, Rubus Idosus). k andra sidan har mån- 
gen art, som utgör karaktärsväxt för de vidsträckta mos- 
sarna och myrarna i Österbotten och närliggande provinser 
(exempelvis Carex pauciflora och C. filiformis) betecknats 
såsom endast tämligen allmän (eller h. o. d. förekommande), 
detta tydligen på grund af att ifrågavarande lokaler und- 
vikits af exkurrenter. 

Under de fem senaste somrarna har jag vid torfmarks- 



15. XII. 1917. Backman, Ödemarksfloran i mellersta Österbotten. 103 

undersökningar å kronomarker från Alajärvi och Perho i 
söder (c. 63' n. bredd) till socknarna utefter Pyhäjoki älf i 
norr (64° 30' n. bredd) gjort äfven floristiska anteckningar 
i samma trakter, hufvudsakligen dock i trakterna utefter 
Pyhäjoki älf (Pyhäjoki, Merijärvi, Oulais, Haapavesi, Kärsä- 
mäki och Pyhäjärvi socknar) och Kalajoki älf (främst Yli- 
vieska, Nivala och Sievi socknar); mindre fullständiga äro 
-anteckningarna tills vidare för Haapajärvi, Reisjärvi, Lesti 
och Perho. ~ Det hittills samlade floristiska materialet hop- 
pas jag emellertid blifva i tillfälle att yttermera komplettera 
och vill därför nu offentliggöra endast en del af de gjorda 
fynden och iakttagelserna, hvilka torde kunna påräkna ett 
större allmänt intresse. Bl. a. torde några här åsyftade iakt- 
tagelser vara ägnade att belysa florans och klimatets ut- 
veckling under postglacialtiden, till hvilken fråga jag hop- 
pas senare blifva i tillfälle att återkomma i samband med 
■en redogörelse för områdets fossila flora. 

1. Botrychlum Virginianum. 

I medlet af juni 1917 var jag inom Isokangas krono- 
park i Nivala sockens norra del (vid gränsen mot Ylivieska) 
sysselsatt med okulära torfmarksundersökningar; högkvarter 
hade jag å det synnerligen välmående och snygga skog- 
vaktaretorpet Ruisku, beläget 2 km V om Harju gård. På 
min förfrågan rörande förekomsten af särskilda buskar upp- 
gåfvo torpets invånare bl. a., att Ribes nigrum skulle växa i 
närheten af Haaraneva mosse, c. 3 km NE om Ruisku torp. 
Vid besök på den anvisade platsen anträffades dock ej några 
vinbärsbuskar. Ute på mossen antecknade jag bl. a. Juncus 
stygius, Eriophorum alpinum, Rfiynchospora alba, Carex livida 
och Orchis incarnatus. Vid mossens sydvästra lägg iakttogs 
■ett granbestånd, och då granen är jämförelsevis sällsynt i 
trakten och vanligen bunden vid något bördigare jordmån 
med en rikare växtlighet, vandrade jag till stället. Här bil- 
dade högvuxen gran skogsbeståndet i ett kärr i laggen af 
mossen. I kärret antecknades bl. a. Coralliorrhiza, Viola epip- 
sila, Eqvisetum palustr2, Athyrium filix femina. Å den ofvan 



104 Backman, Odemarksfloran i mellersta Österbotten. 15. XII. 1917. 

kärret belägna skogsmarken, som höjde sig endast 1 å 2 
m öfver mossens nivå, hade tidigare (enligt uppgift för c. 
50 år sedan) befunnit sig ett mindre torp; ännu kunde tyd- 
ligt skönjas igenvuxna diken. Det ojämna skogsbeståndet 
var hufvudsakligen sammansatt af löfträd: björk, al, asp, 
rönn, Salix caprea, S. cinerea, dessutom sparsam tall och 
gran. Vid undersökning af den tämligen rika och frodiga 
vegetationen och antecknij^g af där förekommande arter i 
en för ändamålet uppgjord, tryckt förteckning anträffade jag 
till min stora förvåning ett ungt, fertilt exemplar (25 cm 
högt) af Botryghium Virginianum. Trots ifrigt sökande un- 
der en half timmes tid lyckades jag ej finna flera än detta 
enda exemplar. Det växte på östra sluttningen af mon, c. 
ett tiotal meter från laggen af grankärret, på södra sidan 
af en 0.5 m hög stubbe, öfvervuxen med Hylocomium pa- 
rietimim (ymn.), H. prolifenim (spårs.), Linncea, Aspidium 
dryopteris och Vaccinium vitis Idcea. Det växte strax invid 
stubben, som närmast omgafs af följande arter: 

Aspidium dryopteris Geranium silvaticum Rubus saxatilis 

Eqvisetum pratense Oxalis acetosella Vaccinum vitis Idcea 

Eqvisetum silvaticum Paris qvadrifolia Sorbus aucuparia 

Cirsium heterophyllum Rubus arcticus (telningar) 

I närheten antecknades några små Ribes nigrum-busksLV. 
Botrychium Virginianum är härintills känd från följande 
ställen i Finland^). — Karelia olonetsensis. Petrosavodsk: 
Giinther, Kihlman. — Karelia onegensis. Tiudie: Sim- 
ming; ad lac. Nigozero (Gunther), inter Dvorets et Mund- 
järvi spec. compl.: Kihlman. — Karelia ladogensis. 
Impilaks, prope praedium Viipula: H. Backman; spec. etiam 
leg. H. Genetz. Impilaks, Majatsaari holme: Alvar Palmgren 
(enl. uppgift af Palmgren var lokalen honom delgifven af 
dr Rafael Vegelius); enligt muntligt meddelande af docent 
A. Palmgren växte sommaren 1900 ett hälft hundratal exem- 
plar på holmen, där förf. följande sommar (1901) endast 

M Där ej andra källor omnämnas, härstamma uppgifterna från 
H j. H j e 1 1 s Conspectus Florae Fennicae, Pars I, s. 68 (Acta Soc. pra 
F. et Fl. F.). 



15. XII. 1917. Backman, Ödemarksfloran i mellersta Österbotten. 105 

iakttog enstaka exemplar. Kirjavalaks, Paksuniemi, 2 exx. i 
lund: A. Palmgren (enl. muntligt meddelande, se äfven Medd. 
Soc. F, et Fl. Fenn. 44, sid. 1 14). Suistamo, Leppäsyrjä, Itkenmäki 
norra sluttning, 11 exx. på en ängsartad öppning i frisk lund 
på dolomitgrund: Vilho Pesola 1914. Leppäsyrjä på NW 
sluttningen af Saariselkä dolomitbergs NE del, 2 exx. jämte 
Cypripedium på ett något stenigt ställe i lund af lind och 
al: Vilho Pesola 1915. — [A lan di a. Eckerö: Zetterberg. 
Enligt meddelande af doktor H. Lindberg måste lokalupp- 
giften för det i Universitetets museum förvarade exempla- 
ret anses vara högeligen osäker^).] — Ostrobottnia me- 
dia. Nivala, Isokangas kronopark, 115 m ö. h., 60 km från 
kusten, 64° 3' n. br. (2.2 km från Ylivieska och 2.4 km från 
Haapavesi sockengräns; 400 m från kronorån), ett exemplar: 
A. L, Backman 1917. — Ostrobottnia borealis. Ne- 
dertorneå, Ruottala by, kalkberg, 66° n. br., minst ett 40-tal 
exemplar: A. Rantaniemi 1915 (Medd. Soc. F. et Fl. F. 42, 
s. 37). Mera sannolik än förut framstår numera F. Nylan- 
ders uppgift (se Conspectus) från Autti vid Kemi älf i syd- 
ligaste delen af Rovaniemi, omkring 66° 18', ehuru det na- 
turligtvis ej är uteslutet, att någon annan art åsyftats. 

I Sverige är för arten något öfver ett 10-tal spridda 
fyndorter bekanta, den nordligaste å Tåsjöberget (300 — 500 
m ö. h.) i nordvästra hörnet af Ångermanland, c. 19 mil från 
kusten, 64° 12' n. br. (se G. Andersson och S. Birger, 
Den norrländska florans geografiska fördelning, s. 226—228); 
öfriga i Jämtland, Medelpad (i fem skilda socknar enl. C o 1- 
1 i n d e r), Gästrikland, Dalarne, Västmanland, Uppland och 
Närke. I Norge saknas arten, enligt benäget meddelande 
af docenten, doktor Gunnar Samuelsson. 

Såsom af ofvanstående framgår, är arten i såväl Fin- 
land som Sverige iakttagen på. en mängd från hvarandra 
vidt skilda orter. Egendomligt är, att den, likasom flera 
andra Botrychium-SivteT, oftast anträffas i endast enstaka in- 



') „Etiam ex insula Eckerö Alandiae, ubi tamen incertum" (Sche- 
dae operis quod inscribitur Plantae Finlandiae exsiccatae, Fasc. I— VIII, 
1906, sid. 3). 



106 Backman, Ödemarksfloran i mellersta Österbotten. 15. XII. 1917. 

divid. Då den ansetts vara kalkälskande^), må här fram- 
hållas, att dess förekomst i Nivala under inga förhållanden 
kan finna sin förklaring i kalkrik ståndort; trakten är steril 
och lokalen med säkerhet icke kalkhaltig. Snarare få vi i 
detta fall med Palmgren (Löfängsområdena på Åland, III) 
räkna med ett pregnant uttryck för slumpen som växtgeo- 
grafisk faktor. 

2. Myrica gale. 

Under en resa från Perho till Haapavesi i slutet af juli 
månad 1917 erfor jag å Kiiskilä gård vid norra stranden af 
sjön Lestijärvi, i socknen af samma namn, att svanen årli- 
gen plägat häcka å Tuomikonneva vid Särkijärvi träsk i 
Toholampi vid Sievi sockengräns, endast 3 km från Lesti 
och Reisjärvi sockenrå. Tillika visste värdinnan berätta, att 
„mursuheinä" ymnigt växte å gårdens ängsskifte vid of van- 
nämnda Särkijärvi träsk; växten skulle äga en stark, utpräg- 
lad doft och kraftiga medicinska egenskaper. Intresserad af 
dessa uppgifter, beslöt jag att företaga en exkursion till den 
utpekade trakten. Färden anträddes öfver Kokkoniemi gård 
vid Pitkäjärvn sjö i västligaste delen af Reisjärvi socken. 
De vidsträckta kronomarker, som från sjöns norra del sträcka 
sig mot väster och nordväst i Sievi och Toholampi sock- 
rar, bilda ett af de mest orörda och egenartade ödemarks- 
landskap i mellersta Österbotten. Det flacka landskapet får 
sin särprägel af de kilometervida, plana, öppna mossarna. 
Öfver dessa höja sig endast obetydligt de låga, oftast för- 
sumpade moarna. På en sträcka af öfver 15 km är terrän- 
gen utefter länerån — ungefär från Reisjärvi sockengräns 
till trakten af Katiskajärvi — nästan alldeles plan med en 
lutning mot nordväst af i medeltal endast omkring 1 m 
per km (se närmare profil XX å tafla I i förf:s afhandling 
i Acta Forestalia Fennica -8, N:o 3, 1918). 

Afståndet från Pitkäjärvi utlopp till Särkilampi är c. 4.5 
km. Nästan redan på halfva vägen mötas vi af Jänissalon- 
neva, utan skarp gräns öfvergående i Tuomikonneva, som 

M Se exempelvis A. K. C a j a n d e r, Beiträge zur Kenntniss der 
Vegetation der Alluvionen des nördlichen Eurasiens, III, 1909, s. 155. 



15. XII. 1917. Backman, Ödemarksfloran i mellersta Österbotten. 107 

på ömse sidor länerån sträcker sig långt förbi Särkijärvi. 
Jag behöfde ej söka länge för att finna Myrica gale, vär- 
dinnans „mursuheinä", på såväl Jänissalonneva som Tuomi- 
konneva ^), å hvilka den förekom tongifvande (oftast med tät- 
heten 6 enligt den Norrlinska skalan) öfver vidsträckta are- 
aler. Då nämnda mossar höra till de intressantaste jag sett 
i Österbotten, förtjäna de en beskrifning, som dock måste 
bli mycket summarisk, då mina anteckningar på grund af 
det korta besöket på platsen blefvo alltför bristfälliga. Så- 
som ett önskningsmål kvarstår att få mossarna ingående 
undersökta och beskrifna. 

Tre km W om Pitkäjärvi utlopp äger Kokkoniemi hem- 
man ett c. 1 km långt ängsskifte, Jäniskuru, som i nord- 
västlig riktning genomrinnes af en liten, obetydlig rännil. 
Nämnda skiftes norra del utmynnar i SE delen af den stora 
Jänissalonneva, vid hvars lägg nyligen för slåtterfolket byggts 
en stockstuga, Jänissalonpirtti, som erbjuder ett lämpligt 
kvarter under en vistelse i trakten. Vid tiden för mitt be- 
sök {^*Ij) var mossen till följd af den långa torkan föga sank, 
och den lilla rännilen hade alldeles sinat ut; på bottnen af 
densamma iakttogos sparsamt Juncus supinus och Sparganium 
minimum. Nära intill Jänissalonpirtti finnes närmast mon 
en svagt tufvig Calluna-Sphagnum fuscum- myr med gam- 
mal, tynande, c. 4 m hög martall. Här antecknades: 

Eriophorum vaginatum Phragmites 

Er. angastifolium Betala nana 

Carex pauciflora Oxycoccus microcarpus 

C. filiformis Calluna vulgaris 

Mellan /"uscum-myren och mossängen — hörande till 
Kokkoniemi ängsskifte — förekommer ett 20 m bredt Öfver- 
gångsbälte. Å tufvorna växa ofvannämnda arter jämte spar- 
sam Myrica. Sänkorna, som intaga ungefär samma areal 
som tufvorna, hafva ett sammanhängande täcke af Sph. pa- 
pillosum. Här antecknades: 



') Sommaren 1918 antecknades Myrica äfven för Pirttineva, be- 
lägen 2 km från länerån och 1 km från Reisjärvi sockenrå. 



108 Backman, Ödemarksfloran i mellersta Österbotten. 15. XII. 1917. 

Eqvisetum palastre (spårs.) Carex rostrata 

Scirpus ccespitosus Molinia cosrulea 

Carex dioica Viola palustris 

C. livida (spårs.) Trientalis Europcea 

C. filiformis Myrico gale 

« 
Här och där finnas 1 m vida flarkar utan mosstäcke 

med en gles vegetation af Juncus stygius, Eriophonim an- 
gustifoliiim och Utricularia intermedia. 

Torfvens mäktighet å Jäniskuru mossäng är 50 — 80 
cm. Öfverst finnes 10 — 40 cm väl förmultnad starrtorf. Alf- 
ven utgöres af grusblandad, brun sand. Mossmattan samman- 
sättes af Sphagnum papillosum och sparsamma fläckar Sphag- 
niim nitens. Å de platser, där gräset ej ännu blifvit slaget, 
antecknades följande arter: 

Carex dioica Peucedanum palustre (enst.) 

C. livida Scirpus ccespitosus 

C. pauciflora Selaginella spinulosa 

C. rostrata Trientalis Europcea 

Drosera longifolia Viola palustris 

Dr. rotundifolia Åndromeda polifolia 

Eqvisetum palustre Betula alba (telningar) 

Eriophorum alpinum B. nana 

Er. angustifolium Myrica gale 

Galium palustre (ensi.) Oxycoccus palustris 

Molinia coerulea Salix myrtilloides 

Af dessa arter äro endast Molinia, Erioph. alpinum och Myrica 
något förhärskande, de öfriga syntes uppträda ± sparsamt. 
Om sålunda Myrica gale anträffas äfven i utkanterna af 
de stora mossarna, så finner den dock sin egentliga trefnad 
midt på Tuomikonneva och Jänissalonneva. Större delen 
af dessa är snarast att betrakta som strängmossar, ehuru 
strängarna sällan äro skarpa och fullt regelbundet utbildade, 
på grund hvaraf de delvis kunde betecknas såsom flark- 
mossar. Ställvis iakttogs äfven typisk Carex filiformis-mosse. 
Synnerligen egendomlig verkade en c. 50 X 100 m stor fläck 
på länerån, som karakteriserades af ymnig Myrica, Phragmi- 
tes och Molinia. Strängarna och de vanligen 2X2 (-8) m 
vida tufvorna äro 30 ä 40 cm höga och äga ett frodigt 



15. XII. 1917. Backman, Odemarksfloran i mellersta Österbotten. 109 

Sphagnum-tåcke, i hvilket Sph. papillosum är förhärskande. 
Af högre växter förtjäna främst nämnas Myrica, Molinia, 
Phragmites och Betala nana; ofta erhålla särskildt lägre tuf- 
vor en blå färg af ymnig Carex livida. Här och där synes 
en gammal, tynande, högst 4 m hög martall. På strängar 
och tufvor antecknades för öfrigt följande växter: 

Carex Baxbaumii Potentilla erecta T. 

C. chordorrhiza Selaginella spinulosa 

C. dioica Scirpas cwspitosus 

C. filiformis Spircea ulmaria T. 

C. livida Trientalis Europaea 

C. panicea T. Viola palustris 

C. pauciflora Andromeda polifolia 

C. rostrata Betala odorata (telningar) 

Comarum palustre T. B. nana 

Drosera rotundifolia Callana vulgahs 

Eqvisetuni fluviaiile Cassandra calyculata 

E. palustre (spårs.) Empetrum nigrum (spårs.) 

Eriophorum alpinum Juniperas communis 

E. angustifolium Myrica gale 

E. vaginatum Oxycoccus palustris 

Menyanthes trifoliata O. microcarpus 

Molinia cosralea Pinus silvestris 

Orchis incarnatus (spårs.) Rhamnus frangula (spårs.) 

Pedicularis palustris Salix Lapponum T. 

Peucedanum palustre S. myrtilloides T. 

Phragmites communis Sorbus aacuparia (telningar) T. 

, Af ofvannämnda arter äro de med T utmärkta iakttagna 
endast å Tuomikonneva, som äfven annars har en vida fro- 
digare växtlighet än Jänissalonneva. 

Mellan tufvor och strängar finnas talrika sänka moss- 
flarkar och öppna sjöflarkar. Såsom karaktärsväxter i moss- 
flarkarna uppträda Carex limosa, C. livida, Menyanthes eller 
Rhynchospora alba. De i flarkarna antecknade arterna äro 
följande: 

Carex chordorrhiza Eqvisetum fluviatile 

C. filiformis Eriophorum angustifolium 

C. limosa Juncus stygius 

C. livida Menyanthes trifoliata 

C. rostrata Nymphwa candida 

Drosera longifolia Pedicularis palustris 



110 Backman, Ödemarksfloran i mellersta Österbotten. 15. XII. 1917. 

Rhynchospora alba Sparganium submuticum 

Rh. fusca * Utricularia intermedia 

Sch^fichzeria palustris. 

Flarkarna äro oftast 5 å 10 m breda och minst lika 
långa; å strängmossen kan längden uppgå till öfver 100 m. 
De flesta och mest typiskt utbildade öppna sjöflarkarna fin- 
nas vid länerån å Tuomikonneva c. 1 km från Särkijärvi. 
I dessa sjöflarkar, hvilka ofta äro c. 10X15 m vida och 
hafva ett djup af minst 1 m, har svanen enl. uppgift sedan 
öfver 20 år tillbaka regelbundet häckat. Sålunda syntes där 
1917 åtminstone ett par, 1916 tre par; sommaren 1915 syntes 
äfven ungar. Vid mitt besök på Tuomikonneva hade sva- 
nen redan förflyttat sig till det närbelägna träsket, hvilket 
den har för vana att göra så snart ungarna äro något ut- 
vecklade. Tyvärr medgaf ej min tid en undersökning af 
själfva träsket (c. 0.7 — 1.7 km stort), som i tiden blifvit sänkt. 
Midt i träsket syntes ett 10-tal 3 å 10 m stora „torfholmar" 
med högvuxet gräs, troligen Carex aqiiatilis. I träsket iakt- 
togos endast Potamogeton natans, Nuphar luteum och Utri- 
cularia intermedia. Genom träskets sänkning hade åtminstone 
i SE vunnits en rätt bred landremsa (torfmark), hvilken nu 
användes såsom äng. Närmast träsket utgjorde Carex aqua- 
tilis karaktärsväxt, högre upp Carex rostrata och Calamag- 
rostis strida. Stora fläckar voro täckta af Lycopodiiim in- 
undatum och Rhynchospora fusca. 

Den nyss beskrifna, märkliga fyndorten för Myrica gale, 
Tuomikonneva och Jänissalonneva, är belägen i Sievi och 
Toholampi socknar, på vattendelaren mellan Kalajoki och 
Lestijoki, på en höjd af 130 m ö. h., c. 65 km från kusten, 
på 63' 42' nordlig bredd (0° 22' W om Hrfors). Då nämnda 
mossar sträcka sig ända till Lesti och Reisjärvi socknar, 
är det högst antagligt, att Myrica skall anträffas äfven där. 
De tvenne mossarnas sammanlagda areal är minst 300 ha, 
men de stå dessutom i direkt sammanhang med en mängd 
andra mossar, som sträcka sig flera km såväl mot kusten 
som inåt land. Torfvens mäktighet växlar i de undersökta 
delarna mellan l.e och 3. o m. På djup öfver 2.2 m har ställ- 



15. XII. 1917. Backman, Ödemarksfloran i mellersta Österbotten. 111 

vis anträffats gyttja. De tre gyttjeprof, som blifvit under- 
sökta, innehöllo endast frukter och frön af i nutiden på 
trakten vanliga växter (Älisma, Betala alba, Carex filiformiSy 
C. rostrata, Comarum, Menyanth.es, Potamogeton). Vid slam- 
ning af prof från några nära intill belägna mossar i Sievi 
erhöllos dock rester af sådana i nutiden sydliga arter som 
Carex pseudocypenis, Ceratophyllum demersum och Najas flexi- 
lis. — Tyvärr har jag ej tillvaratagit lerprof från Tuomikon- 
neva. Däremot har ett antal af mig 15 — 20 km nordligare 
tagna prof blifvit undersökta af dr A. C 1 e v e - E u 1 e r. 
Af dessa innehöll ett synnerligen artrikt prof från Säilyn- 
neva hufvudsakligen sådana typiska Ancylus-former som 
Campylodiscus Hibernicus (r), Cymatopleura elliptica (rr), Epi- 
themia turgida (c), Melosira arenaria (r), Pleurosigma attenua- 
tum (cc). Endast förekomsten af Mastogloia Smithii (r) kunde 
här tyda på' en svag inverkan af det salta Litorina-hafvet. 
Profserier tagna nära intill på nivåer af 102 — 107 m inne- 
höllo äfven nästan uteslutande Ancylus-diatomacéer och 
främst på djupt vatten afsatta planktonformer (Cyclotella 
bodanica c). De djupare lagren innehöllo sparsamt gamla 
marina former, såsom Coscinodiscus curvatulus (r) och Or- 
thosira sculpta (r) samt flagellaten Dictyocha Fibula (rr). En- 
dast ett af de öfversta profven (107 m ö. h.) innehöll Euno- 
tia Clevei (r), som enligt Lindberg karakteriserar Ancylus- 
tidens sista skede. Med ledning af det sagda och på grund 
af rätt ingående, ännu opublicerade undersökningar i Kärsä- 
mäki och Pyhäjoki socknar vill jag förlägga Litorina-gränsen i 
Sievi till omkring 100 m ö. h. eller möjligen någon meter högre. 
Vi konstatera sålunda, att Myr/ca-lokalen å Tuomikon- 
neva är belägen på inemot 30 m högre nivå än den, till 
hvilken det salta Litorina-hafvet en gäng nått. Det är 
därför tydligt, att arten invandrat redan under Ancylus-tiden, 
såsom äfven Lindbergh) framhållit. Föga troligt är det 



M H. Lindberg: Hvilka vittnesbörd lämnar fytopaleontologin 
om värt lands och dess floras utvecklingshistoria sedan istiden samt 
rörande tiden för människans första uppträdande i landet? (Öfvers.^ 
af Finska Vet.-Soc. Förh. Bd. LVIII, 1915—16, Afd C.) 



112 Backman, Odemarksfloran i mellersta Österbotten. 15. XII. 1917. 

nämligen att arten, om den inkommit först i början af Li- 
torina-tiden, sedermera skulle förmått vandra inåt land. 
Då arten är en utpräglad kust- och strandväxt, är det att 
antaga, det en sådan vandring hufvudsakligen skulle hafva 
skett utefter vattendragen. Hade en sådan vandring verk- 
ligen skett uppför älfvarna, bör ju arten hafva haft än större 
betingelser att vandra nedåt längs älfvarna, , i hvilket fall 
den ju borde uppträda äfven vid stranden af någon af de 
österbottniska älfvarna. Att något fynd här ej tidigare 
gjorts, beror säkert på att arten verkligen saknas eller är 
utomordentligt sällsynt och ej på att Österbotten ännu så 
länge är botaniskt föga genomforskadt. Det är nämligen att 
observera, att älfdalarna härintills varit vida bättre under- 
sökta än ödemarksområdena mellan älfvarna. Huru skall 
då den isolerade ymniga förekomsten af Myrica å Tuomikon- 
neva, 65 km från den nuvarande hafskusten och c. 25 km 
från (eller 30 m öfver) kusten vid tiden för Litorina-hafvets 
maximiutbredning förklaras? För frågans närmare besva- 
rande äro fortsatta undersökningar nödvändiga; för när- 
varande få vi nöja oss med medvetandet att arten] torde 
invandrat under senare hälften af Ancylus-tiden, eller möjli- 
gen redan något tidigare. 

Af intresse är att kasta en blick på den nuvarande ut- 
bredningen af Myrica gale i Finland och Skandinavien. Om 
utbredningen i Finland skrifver Lindberg'): „Myrica gale, 
porsen, är en västlig art, som nuförtiden är spridd längs 
hela kusten från Torneå till ryska gränsen. I de inre de- 
larna af landet finnes den vid Puujärvi sjö i Karislojo, vid 
sjöarna i Tavastehustrakten, vid södra delen af Päijänne 
samt södra Saima till Jorois. Vid Onega saknas den, men 
är anträffad vid Sordavala, dit den i tiden spridt sig från 
Saima-sidan; den saknas nämligen fullständigt mellan Viborg 
och Ladoga, i hvilken trakt den borde anträffats, om den 



') L. c, s. 6. — Om utbredningen i Finland se för öfrigt Hj. 
H j e 1 1, Conspectus Florae Fennicae, Vol. I, Acta Soc. pro F. ett Fl. 
F. XXI, 1902. s. 71—75. 



15. XII. 1917. Backman, Ödemarksfloran i mellersta Österbotten. 113 

vandrat österut från Viborg; på Karelska näset finnes den 
också endast på ett fåtal ställen på själfva hafsstranden. Fos- 
sil känner jag den icke." Här må ännu tilläggas, att arten 
inne i landet uteslutande uppträder på sjöstränder. Rörande 
den härintills nordligaste fyndplatsen i Jorois, 62' 12' n. br., 
framhåller Lindberg (Medd. af Soc. pro F. et Fl. Fennica, 
h. 34, 1908, s. 170), att han i och vid Valvatos sjö funnit 
„ sådana kustformer som Myrica, Sagina nodosa, Potamoge- 
ton pectinatus, Ranunculus paucistamineiis *eradicatiis, Calli- 
triche auctumnalis m. fl. samt fossil Myriophyllum spicatum". 
Om förekomsten af Myrica i Jorois se äfven H i n t i k k a 
(Medd. af Soc. pro F. et Fl. F., h. 43, 1917, s. 106). Äfven 
förtjänar nämnas, att jag flerstädes i österbottniska torf- 
marker anträffat fossilt pollen af Myrica eller Corylus. Så- 
som af Lagerheim och L. v. Post påvisats, är det ej 
möjligt att skilja mellan pollen af nämnda arter. 

En god karta öfver utbredningen af Myrica gale i Skan- 
dinavien ingår hos G. Andersson och S. Birger^), Häraf 
synes, att arten i Sverige finnes norr om Umeå endast på 
spridda ställen i kustlandet ända upp till Haaparanda och 
dessutom på tvenne ställen inne i Lappmarken, det ena i 
Torne Lappmark vid Svappavaara (funnen 1910 af Gösta 
Lång), på 67" 35' n. br., c. 210 km från kusten. Söder om 
Umeå är arten flerstädes allmän utefter kusten och anträffas 
äfven ofta i och vid floddalarna långt in i landet. Bertil 
E. Hal den (Om torfmossar och marina sediment, Sveriges 
geologiska undersöknings årsbok 1917) skildrar flere Myrica- 
klädda myrar och mossar (se lokalerna 9, 13, 21 h, 21 i) 
inom norra Hälsinglands Litorina-område (omkr. 61° 45' n. 
br.) på nivåer ända till 105 m ö. h. Äfven Elias Me lin 
(Studier öfver de norrländska myrmarkernas vegetation, 
Norrländskt handbibliotek VII, 1917, s. 77—80) redogör för 
„Myrica-Sphagnum-k'sirr"' i Medelpad och Ångermanland. 



') Den norrländska florans geografiska fördelning och invan- 
dringshistoria, Norrländskt handbibliotek V, 1912, s. 28; se äfven 
texten s. 396. 

8 



114 Mötet den 4 maj 1918. 

I norra Norge är Myrica gale funnen endast i själfva 
kustbandet och på öarna (G. A n der ss on och S.Birger, 
s. 169) till 69° n. br., Bjarkö i Hindö distrikt, 27 m ö. h. (enl. 
Norman; mig meddeladt af docent Gunnar Samuels- 
son). 

Därtill föranledd af forstmästare Backmans meddelande 
angående den sällsynta ormbunken Botrychium virginianum, 
önskade docent A. Palmgren, för fyndets bevarande ur 
glömska, i protokollet få antecknadt, det han år 1900 af 
denna, också i Ladoga-Karelen blott på ett fåtal ställen funna 
sällsynta art anträffat tvenne vackra exemplar, växande in- 
vid hvarandra inom den yppiga lundvegetation, som upp- 
tager norra delen af Paksuniemi udde i Kirjavalaks. Honom 
veterligen hade arten hvarken förr eller senare anträffats å 
Paksuniemi. 



Mötet den 4 maj 1918. 

Ordföranden, professor J. A. Palmen, vände sig till 
Sällskapet, som nu var samladt till sitt första sammanträde 
det skickelsedigra året 1918, med följande ord: 

„M. H. Det är -starka sensationer, som gått igenom 
vårt land och folk sedan detta års början. Glädje öfver 
vår nyvunna statliga frihet, och sorg öfver större inre ofri- 
het än någonsin. Vi hafva på närmare håll, än vår genera- 
tion förut kunnat ana, fått se portarna öppnas för obegrän- 
sade utvecklingsmöjligheter, men också huru de snart slu- 
tits så, att vi en stund ej kunde skönja, hurudan utgång 
kunde öppnas för framtidens verksamhet. Och dock måste 
en sådan erhållas. Upproret hotade en nog så tung tid hela 
vår samhällsbyggnad, men i dagarna ha vi öfverstått det 
värsta däraf. Hungersnöden däremot, som länge skymtat, 
fortvarar allt ännu lika hotande. Och för en lång framtid 
förestår fosterlandet ett mycket fordrande reorganisations- 



Mötet den 4 maj 1918. 115 

arbete, hvars slutresultat ingen nu kan med visshet be- 
stämma. 

Allt måste därför i närvarande ögonblick mana hvarje 
fosterlandsvän att spänna alla krafter till enigt samarbete. 
Split bör på intet villkor få förekomma. Det är under så- 
dana förhållanden vårt samiund i dag begynner sina ofri- 
villigt under tre månader afbrutna möten. Jag hälsar alla 
välkomna därtill. 

Dock, alla äro vi icke här. Vi sakna tre, som förr del- 
togo i arbetet med lust och fröjd, men nu äro borta. Ny- 
ligen återbördades åt fosterjorden stoftet af Holger Ranc- 
ken, Karl Ehrström och Carl F i n n i 1 ä, samtliga fallna 
för egna landsmäns hand, när de ilade för att intaga enhvar 
sin plats i leden. Både de själfva och vi, deras vänner, 
hade alla tänkt, att de i framtiden skulle på annat sätt fylla 
sin plikt, än de nu gjort det. Men de ha fyllt den, då de 
gett själfva lifvet för fosterlandet. Heder åt deras minne!" 

Genom att resa sig från sina platser bragte Sällskapets 
medlemmar minnet af de för landets frihet fallne unga natur- 
forskarna sin tysta hyllning. 

Till inhemska medlemmar af Sällskapet invaldes fabri- 
kör Karl Fazer (föreslagen, af professor J. A. Palmen), 
tandläkare M. Puolanne (föreslagen af fil. kand. K. Lin- 
kola) och student V. Tennberg (föreslagen af docent A. 
Palmgren). 

Till publikation anmäldes: 

Alvar Palmgren, Några växtgeografiska synpunkter. 

Rolf Palmgren, Anteckningar om inhemska dägg- 
djur och fåglar i Högholmens zoologiska trädgård åren 1888 
—1918. 

På förslag af Bestyreisen beslöt Sällskapet uppmana 
därtill sinnade exkurrenter att före utgången af den 12 maj 
till ordföranden inlämna sina till Sällskapet ställda ansök- 
ningar om resebidrag. 

Ordföranden meddelade, att Bestyreisen vid samman- 
träde den 3 maj till förnyad behandling upptagit det af 
professor K. M. Le vänder vid Sällskapets sammanträde 



116 Mötet den 4 maj 1918. 

den 15 sistlidne december framlagda förslaget att för fram- 
tiden gifva Sällskapets Meddelanden karaktären af en för- 
slagsvis i fyra häften årligen utkommande, i postanstalterna 
prenumererbar, periodisk zoologisk-botanisk tidskrift (jfr sid. 
61—62). I anseende till de nu rådande tidsförhållandena 
samt med hänsyn till frågans stora vikt, hvilken kräfver ett 
mera allsidigt öfvervägande än den redan framskridna tiden 
medger, hade Bestyreisen funnit skäl hos Sällskapet föreslå 
ett uppskjutande af frågans slutliga behandling till hösten, 
hvilket förslag äfven af Sällskapet omfattades. 

Bringande i erinran, hurusom Sällskapet vid samman- 
träde den 3 mars förlidet år till Bestyreisen i och för vid- 
tagande af nödiga åtgärder hänskjutit ett af ordföranden vid 
sagda möte framställdt förslag om förberedande åtgärder i 
och för ett möjligast värdigt begående af Sällskapets 100- 
årsdag den 1 november 1921, meddelade sekreteraren, det 
Bestyreisen vid sammanträde den 3 maj till förnyad behand- 
ling upptagit ordförandens förslag. Bestyreisen hade där- 
vid, förbehållande sig rätt till vidare initiativ i saken, fun- 
nit följande preliminära åtgärder redan nu påkallade: 

1) Anslutande sig till. det af ordföranden framlagda 
förslaget, har Bestyreisen främst funnit en' historik öfver 
Sällskapets verksamhet 1821 — 1921 betingad. Medveten om 
att den därigenom gör sig till tolk för Sällskapets i dess 
helhet känslor, har Bestyreisen beslutat vända sig till Säll- 
skapets ordförande, professor J. A. Palmen, hvilken mer 
än ett hälft sekel som ledamot tillhört samfundet,'därvid som 
ordförande i jämt ett kvart sekel varit dess ledande själ, 
med en anhållan, det ville han åtaga sig det maktpåliggande 
värfvet att affatta denna Sällskapets historia. I afvaktan på 
professor Palmens svar lämnas frågan om åtgärder för his- 
torikens affattande tills vidare öppen. 

2) Bestyreisen har beslutat vända sig till följande Säll- 
skapets äldre ledamöter eller Sällskapet närastående perso- 
ner med en vördsam anhållan, det ville de för begagnande i 
den publikation, hvarmed Sällskapet helt visst kommer att 



4. V. 1918. Wasastjerna, Sphinx Convolvuli L. 117 

högtidlighålla sin 100-årsdag, nedskrifva personliga minnen 
och intryck från lifvet och verksamheten inom Sällskapet: 
professorerna Th. Saelan, J. A. Palmen och R e i n h. 
S a h 1 b e r g, rektor M. B r e n n e r, dr V. F. B r o t h e r u s, 
professor Fre dr. Elfving, dr Hj. Hjelt, senator A. O. 
Kairamo, rektor Axel Arrhenius, professorerna E. 
Reuter och K. M. L e v a n d e r. 

3) Bestyreisen har beslutat vända sig till prefekten för 
Botaniska museet, professor Fredr. Elfving, med en an- 
hållan, det ville han affatta en historik öfver Botaniska mu- 
seets tillkomst och utveckling. Professor Elfving har här- 
till förklarat sig villig. 

4) Bestyreisen har beslutat vända sig till prefekten för 
Zoologiska museet, professor E. Reuter, med en anhållan, 
det ville han gå i författning om åstadkommande af en lik- 
nande historik öfver Zoologiska museets tillkomst och ut- 
veckling. Professor Reuter har förklarat sig villig härtill. 

5) Bestyreisen har beslutat uppdraga åt dr E. Häy- 
rén att för framläggande vid Sällskapets 100-årsdag af- 
fatta en sig till professor Th. Saelans nyligen fullbordade 
stora verk »Finlands Botaniska litteratur till och med år 
1900" anslutande katalog öfver Finlands botaniska litteratur 
åren 1901-1920. 

För affattandet af den i punkten 5 omnämnda katalogen 
äfvensom för därmed i samband stående förberedande ar- 
beten kommer honorar att utbetalas. 

Till protokollet antecknades, att Sällskapet med till- 
fredsställelse tagit del af Bestyreisens meddelande. 

Protokollsekreterare Björn Wasastjerna förevisade 
En nykomling för Finlands fjärilfauna, Sphinx Convolvuli 

L., tagen i början af september 1917 af dr G. Sundberg 
i trenne exemplar på Dalsbruk. Denna art är mycket van- 
lig i de tropiska delarna af Afrika och Indo-Australien. I 
Europa förekommer den äfven, men redan i norra delen af 
Centraleuropa uppgifves den icke vara bestående acklima- 
tiserad. Arten är äfven anträffad både i Danmark och Sve- 



118 Wasastjerna. — Hellen. 4. V. 1918. 

rige, ehuru sällsynt. I Europa flyger den i två generationer, 
den ena i maj — juni, den andra i augusti — september. Då 
de här i landet tagna exemplaren alla anträffades på samma 
ställe, torde man väl ej kunna förutsätta, att det vore från 
sydligare takter förflugna exemplar, utan kunde snarare det 
antagandet framkastas, att någon dräktig hona af den tidi- 
gare generationen sökt sig upp till trakten af Dalsbruk och 
där lagt sina ägg, samt att larverna tack vare den sällsynt 
varma och vackra sommaren lyckats nå full utveckling och 
gifva fjäril på hösten. 

Amanuens W. Hellen anmälde: Två för landet nya 
skalbaggar. 

1. Bledius bicornis Germ. skiljer sig från övriga arter 
i släktet främst genom att huvudet hos 5 på vardera si- 
dan under antennroten är försett med ett brett, triangulärt, 
uppåt riktat horn, hos 9 med en svagare öronformig lamell, 
vilket givit anledning till att för arten bildats ett eget 
undersläkte Elbidus. Kännetecknande för arten är vidare 
de uppböjda sidorna å clypeus. Bl. bicornis har anträffats 
flerstädes i Mellaneuropa och lever vid havskuster och på 
stränderna av salta insjöar. De nordligaste tills dato kända 
fyndorterna hava varit Västpreussen och Danmark. De fin- 
ländska exemplaren blevo funna av borgmästare Henrik 
Söderman i Nystad på näset mellan Sorvakko-landet och 
Ykskoivu f. d. holme. 

2. Äpion sedi Germ. står närmast den hos oss vanliga 
Ä. humile, från vilken den skiljes genom mera långsträckt 
kroppsform samt starkare och glesare punktur å thorax, 
som därtill har rundade sidor och tydlig basalränna. En- 
ligt äldre uppgifter skulle såväl imago som larv leva på 
Sedum-arter, vilket emellertid av den senaste forskaren på 
området, H. W agn er, starkt betvivlats, i det han anser den 
liksom flertalet apionider leva på leguminoser. Ä. sedi är 
utbredd över Mellaneuropa och Skandinavien. I Sverige 
är den anträffad nordligast i Stockholmstrakten. Våra 
exemplar blevo funna av mig den 24 maj 1915 på Degerö 



4. V. 1918. Hellen. — Finnilå. 119 

invid Helsingfors under håvning i ett skogsbryn. Arten har 
välvilligt blivit bestämd av professor J. Sahlberg. 

Amanuens Richard Frey yttrade: På min så oför- 
utsett bortryckte vän och kollegas, Carl Finnilä's väg- 
nar ber jag att få uppläsa följande Ornitologiska medde- 
landen, som han några dagar före sin död nedskrev i av- 
sikt att inlämna dem till Sällskapet. 

1. Ett nytt fynd av klykstjärtade stormsvalan (Oceano- 
droma leucorrhoa Viell.) i Finland. — Till Universitetets 
zoologiska museum har av magister P. Brofeldt insänts 
ett ex. av klykstjärtade stormsvalan (Oceanodroma leucor- 
rhoa), anträffat dött på isen vid Rautajärvi sjö i Evo (Ta) 
den 20. XII. 1917. Inom vårt naturhistoriska område har 
fågeln endast en gång tidigare blivit funnen, nämligen nära 
Viborg i maj 1886 (Fr. Vi i k; ex. i zool. mus., se även 
Meddel. Soc. F. et Fl. Fenn. 13, sid. 257). 

Uti Wright-Palméns arbete »Finlands foglar" (se- 
nare delen, 1873, s. 632) meddelar R. Alcenius, att säl- 
skyttarna i Björkö (Vasa skärgård) tala om en fågelart, som 
de benämna „vågpypplar", vilken såväl till storlek som be- 
teende skulle överensstämma med ifrågavarande storm- 
svaleart. Att det här verkligen skulle röra sig om klyk- 
stjärtade stormsvalan, synes synnerligen tvivelaktigt; Pal- 
men (1. c. s. 632) anser det osannolikt, och även Bianchi 
(<J>ayHa PocciH, FlTHUbi, tom-b 1, s. 584) upptar uppgiften med 
stor reservation. 

Den klykstjärtade stormsvalan är en pelagisk art, som 
tillbringar största delen av sitt liv på öppna havet och en- 
dast till häckningstiden uppsöker kala klippöar, där den 
häckar kolonivis bland stenar och i jordhålor. Sin huvud- 
utbredning har arten i norra delen av Atlantiska och Stilla 
oceanerna (Naumann: Naturgeschichte der Vögel Mittel- 
europas, Bd. XII, p. 49; Ma c o un: Catalogue des Oiseaux 
du Canada, Ottawa 1916, p. 77). De enda kända häckplat- 
serna för arten i Europa finnas på Hebriderna (öarna Röna 
och St. Kilda) samt på ön Tearaght vid Irlands västkust 
(Naumann 1. c. p. 49). 



120 Finnilä. — Frei]. 4. V. 1918. 

Om klykstjärtade stormsvalan sålunda i stort sett inte 
är att betrakta som en allmännare europeisk fågel, ha dock 
vilsekomna exemplar flere gånger erhållits vid Skandinavi- 
ens sydliga kuster ävensom vid Östersjön och dess vikar. 
Schaanning (Norges fuglefauna, 1916, p. 276) upptar sex 
fynd av arten i Syd-Norge och Nilsson (Skandinavisk 
fauna, Bd. II, 1858, p. 277) ytterligare ett fynd vid norska 
kusten. Enligt Kolthoff-Jägerskiöld (Nordens fåg- 
lar, 1898, p. 298) har fågeln i Sverige anträffats fem skilda 
gånger. Vid danska kusten är den enligt Kjaerbölling 
(Verzeichniss der in Dänemark vorkommenden, weniger ge- 
wöhnlichen und seltenen Vögel, Naumannia Bd. I, Hft. 3, 
p. 51) och C o 11 in (Ornithologiske Bidrag till Danmarks 
Fauna, Kjöbenhavn 1877, p. 24; Bidrag til Kundskaben om 
Danmarks fuglefauna, Kjöbenhavn 1888, pp. 107—108) er- 
hållen ett tiotal gånger. Vid Östersjöns sydkust har arten 
anträffats endast en gång, nämligen vid kurska kusten 20. 
XI. 1828 (ex. i Mitau museum; jfr Seidlitz: Sitz.-ber. Dor- 
pat. Naturf. Gesellschaft, 1861, p. 410; Schwender: Ar- 
beit. Naturf. -Ver. Riga 1910, Hft. X, pp. 59, 92). 

2. Storlabben (Stercorarius skua Briinn.), en fågel, som 
bör utgå ur vår fauna. — På p. 365 uti M e 1 a-K i v i r i k k o s 
„Suomen luurankoiset" uppges, att storlabben stundom skulle 
visa sig vid vårt naturhistoriska områdes nordliga kuster, 
således Ishavet. Då emellertid det enstaka fynd, varpå 
detta antagande baseras, är gjort vid Svaerholt, som ligger 
alldeles nära Nordkap och sålunda långt väster om vårt 
områdes nordvästra gräns, finnes det inga skäl att räkna 
arten i fråga till de inom vårt gebit anträffade fåglarna. 

Amanuens Richard Frey inlämnade följande med- 
delande: Bananflugan (Drosophila ampelophila Loew) an- 
träffad i Finland. 

Under sistförflutna mars månad blev jag av forstmästare 
T. Clayhills uppmärksamgjord på att i dennes lokal i sta- 
den hade uppträtt en mängd små, gulaktiga flugor, vilka 
dels livligt flögo omkring i rummen, dels samlade sig på 



4. V. 1918. Frey, Bananflugan anträffad i Finland. 121 

fönsterrutorna. Sitt huvudsakliga tillhåll hade de dock i 
ett kontor, där de kröpo omkring på en vintunna av ek, på 
vilken även talrika torna puparier kunde iakttagas. Ytter- 
ligare anträffades larver och puppor i äppelsylt. Vid 
närmare undersökning visade det sig, att denna dipter var 
den s. k. bananflugan (Drosophila ampelophila Loew), en art, 
öom blivit synnerligen ryktbar genom de glänsande ärftlig- 
hetsexperiment, som utförts med densamma av amerikanska 
forskare, särskilt av T. Hunt-Morgan och hans med- 
arbetare. 

Släktet Drosophila Fallen (1823) tillhör den stora ska- 
ran av de s. k. akalyptrata muscariderna, bildande jämte 
några andra, smärre släkten en särskild underfamilj, Droso- 
philinae, som i flera avseenden företer en jämförelsevis ur- 
sprunglig kroppsorganisation. De flesta hithörande arter 
äro såsom larver funna levande i jäsande eller surnande 
substrat, såsom i trädsaft, förruttnande svampar och för- 
farna frukter, vilka sistnämnda de med särskild förkärlek 
synas uppsöka, 

I vårt land har denna underfamilj icke blivit studerad, 
så att man icke ännu har någon säker kunskap om vilka 
hithörande arter förekomma hos oss. Av släktet Drosophila 
förekomma dock rätt utbrett Dr. transuersa Fall. och Dr. 
melanogaster Meig. på lundlokaler i utsipprande saft på stub- 
bar och trädstammar; andra arter anträffas då och då även 
i våra boningsrum, såsom Dr. fenestrarum Fall. och Dr. fu- 
nebris Fabr. 

Den nu ifrågavarande arten. Dr. ampelophila, är av allt 
att döma tidigare icke observerad hos oss och torde blivit 
på något sätt hit införd. Dr. ampelophila är nämligen en 
egentligen tropisk eller subtropisk art, som år 1862 blev be- 
skriven af Loew från Cuba (Berlin, entom. Zeitschr. VI, 
231, II Centuria). Senare blev den anträffad i norra Afrika 
och Medelhavsländerna och beskrevs därifrån under namnet 
Dr. uvarum år 1875 af Rondan i (Bull. Comiz. Agr. Parma). 

Till färgen är denna intressanta, lilla dipter huvudsak- 
ligen svagt glänsande rödgul med svarta tvärband på bak- 



122 Frey. — Reuter. 4. V. 1918. 

kroppen, vilka å de sista segmenten mer eller mindre 
sammanflyta, så att hos 6 åtminstone de två sista lederna 
och hos $ den sista leden äro enfärgat glänsande svarta. 
Särskilt utmärkande för arten synes vara en liten svart, 
knölformig, apikal ansvällning på insidan av frambenets me- 
tatarsus hos hanen („puncto apicali atro in antico maris 
metatarso" i L o e w's diagnos). Denna bildning visar sig vid 
starkare förstoring bestå av en synnerligen regelbunden 
rad av svarta kitintaggar, starkt påminnande om en kam. 
Av våra inhemska arter erinrar Dr. ampelophila mest om 
Dr. melanogaster Meig., men synes skilja sig från denna ge- 
nom annan teckning av bakkroppen, något avvikande ving- 
ribbförgrening och den nämnda kamformiga bildningen 
hos hanen. 

Jag har något utförligare uppehållit mig vid denna ny- 
komling till vår dipterfauna, emedan den äger ett allmän- 
nare intresse och troligen till namnet är bekant för de fle- 
sta av Sällskapets medlemmar, ehuru få ha kunnat bilda sig 
en närmare föreställning om dess utseende. 

Professor E. Reuter yttrade i anslutning till före- 
gående talares demonstration af bananflugan (Drosophila 
ampelophila): 

Jag ber att de närvarande med alldeles särskild upp- 
märksamhet och en viss vördnad måtte betrakta denna oan- 
senliga fluga, förvisso en af de intressantaste djurarter, som 
öfver hufvud existera. Den har utgjort föremål för tusen- 
tals korsningsexperiment, hufvudsakligast af den kände ame- 
rikanska biologen T. H. Morgan och hans talrika elever 
och medarbetare, i afsikt att studera ärftlighetsfenomenen ur 
mendelistisk synpunkt. Det kan utan öfverdrift sägas, att 
denna fluga, tack vare sagda experiment och i samband 
därmed anställda cytologiska undersökningar, mer än något 
annat djurspecies, jag vore böjd att säga mer än alla andra 
djurarter tillsammans, gifvit oss inblick i ärftlighetsproble- 
mets mysterier. Icke minst i fråga om den s. k. könsbe- 
gränsade nedärfningstypen hafva många viktiga och höge- 



4. V. 1918. Reuter. — R. Palmgren. 



123 



ligen intressanta resultat vunnits, hvilka kasta ett förkla- 
rande ljus äfven öfver många hos människan iakttagna, men 
förut oförklarade egendomligheter i nedärfningsföreteelserna. 
Härtill kommer, att den fullkomliga samstämmigheten i de 
experimentella och cytologiska resultaten lämna öfverty- 
gande och imponerande bevis för riktigheten af den s. k. 
kromosomteorin. 

Under de oafbrutet under flera år pågående uppföd- 
ningsexperimenten hafva uppstått talrika, inemot halftannat 
hundratal nya mutationer, hvilka visat sig konstanta och rent- 
alstrande. Hvar och en af dem har uppstått plötsligt och 
oberoende af andra. Tack vare dessa många mutationer 
hafva vid korsningsexperimenten en ytterlig mångfald af 
kombinationer kunnat göras, hvarigenom resultaten blifvit 
så mycket säkrare och på samma gång en afsevärd fördjup- 
ning af studiet ernåtts. Hvarje kroppsdel har blifvit affek- 
terad af en eller annan bland dessa mutationer. Beträffande 
en och samma kroppsdel eller samma organ, t. ex. vingarna, 
förekomma bland mutationerna talrika gradationer, hvilka 
bilda en skenbart kontinuerlig serie, från exempelvis full- 
komligt normala vingar till helt små vingrudiment, ofta i 
förening med andra egendomligheter, såsom karakteristiska 
krökningar af vingen o. s. v. Dessa olika gradationer hafva 
dock icke, såsom man enligt den gängse descendensläran skulle 
väntat sig, uppstått med småningom ökad intensitet ur hvar- 
andra, utan, såsom ofvan framhållits, fullkomligt oberoende 
af hvarandra hos afkomlingar af till utseendet normala 
föräldrar. Dessa och andra i samband därmed stående om- 
ständigheter hafva bl. a. gjort det nödvändigt att underkasta 
descendensläran en genomgående kritik och revision, förhål- 
landen, hvilka det dock ej är tillfälle att här närmare utlägga. 
Hvad nu i största korthet antydts, torde dock gifva en före- 
ställning om hvilket synnerligen intressant och viktigt objekt 
denna fluga är för utrönandet af flere biologiska spörsmål 
af allra största teoretiska och äfven praktiska bärvidd. 

Intendenten, magister Rolf Palmgren lämnade föl- 



124 R. Palmgren, Bastarder mellan getbock och fårtacka. 4. V. 1918. 

jande meddelande: Tvenne bastarder mellan getbock och 
fårtacka, födda i Högholmens zoologiska trädgård. 

Till följd af bristen och de svindlande prisen på allt slags 
foder lät jag senaste höst (1917) från slutet af augusti både 
får och getter fritt ströfva omkring på Högholmen och här 
afbeta gräsmattor och lindor. Såsom ledare för den blan- 
dade hjorden uppträdde en präktig, svagt rödlett hvit bock, 
fallen efter en, antagligen renrasig, brun spansk bock och 
en hvit och grå get, tydligen en blandningsprodukt. Denna 
bock betäckte icke blott getterna i tur och ordning, utan 
parade sig äfven vid första tillfälle med djurgårdens tvenne 
brunstiga tackor, efter att hafva fördrifvit den bagge, som 
jag utsett till afvel. Omkring den 29 augusti observerade 
vårdaren bestigningen, men meddelade mig intet härom i 
förväg, då han ansåg den för resultatlös. 

Den 26 januari nedkom den yngre tackan (född 1915, 
12. I) med ett bocklamm (N:o 1)" och dagen därpå fram- 
födde den äldre tackan (f. 1914, 25. II) likaså ett lamm 
af hanligt kön (N:o 2). Det förra har bålen täckt af en 
typisk krusullig fårpäls, med bruna fläckar, tydligen ett arf 
af farfadern, men äger getens karakteristiska hårfäll å huf- 
vud och lemmar. Det senare åter, till färgen hvitt med 
gråaktiga fläckar, ett arf från farmodern, är betäckt med en 
slät, mer korthårig päls, alldeles som om krusorna hos 
fårullen rätats ut till flacka vågor. I öfrigt påminner det 
till sin kroppsbyggnad mer om en get än ett får, medan 
det förstnämnda äfven i detta afseende bär en intermediär 
prägel. 

Bastarder mellan get och får äro kända, men säll- 
synta. De anses för ofruktsamma och därför af ingen prak- 
tisk betydelse för en rationell raskultur^). Härom har jag 
tänkt anställa kontrollförsök i framtiden. 

Det intressanta med de båda bastardlammen är emeller- 
tid, att N:o 1 bär fyra hornanlag, tätt tryckta två och två, 
af hvilka dock det inre på vänstra sidan är synnerligen ru- 



^) John Nathorst: Lärobok i fårskötsel. Sthlm 1912. 



4. V. 1918. R. Palmgren, Larus argentatus X marinus. 125 

dimentärt, medan N:o 2, såvidt det genom en manuell un- 
dersökning kan utrönas, endast äger tvenne anlag. Senare 
utväxte dock två mjuka horn på sidorna. Såsom jag i en 
uppsats i Sällskapets skrifter närmare meddelar, ha mödrarna 
framgått ur korsning mellan en fyrhornad bagge och horn- 
lös tacka, modern (A) till N:o 2 direkt, medan modern (B) 
till N:o 1 äfven är dotter till den förra (A) efter parning 
med samma fyrhorning '). Då fyrhornigheten visat sig ut- 
prägladt dominant hos baggarna, men endast svagt pointe- 
rad hos tackorna i form af fyra förkrympta stubbhorn, som 
hos den yngre tackan äro synnerligen rudimentära, finner 
man sålunda, att denna egenskap hos bastardafkomlingarna 
går i arf, men uppträder mindre utprägladt hos den bock 
(N:o 1), som genom flera generationer fått den i arf (man 
jämföre äfven hornuppsättningen hos de båda tackorna). 

Intendent Rolf Palmgren gjorde vidare följande 
meddelande: Larus argentatus Brunn. 5 x marinus (L.) $. 

Det ligger nära till hands att antaga, att våra Lams- 
arter ofta i naturen skulle para sig med hvarandra. Härom 
känner man emellertid intet — såvidt jag af den mig till- 
gängliga litteraturen kunnat finna — vare sig nu detta be- 
ror på, att mot all förmodan sådana korsningsprodukter ej 
förekomma eller äro stora sällsyntheter, eller att bastar- 
derna, till följd af någon föräldrapartens artegenskapers, 
främst färgteckningens dominans eller på grund af föga 
iögonenfallande intermediära karaktärstecken, undgått upp- 
märksamhet. I Högholmens zoologiska trädgård vid Hel- 
singfors har jag emellertid under de senaste åren konsta- 
terat ett par förbindelser mellan olika arter måsfåglar, och 
har en af dem ledt till positivt resultat, d. ä. ägg och un- 
gar. En redogörelse härför torde för ornitologerna äga sitt 
intresse. 

Våren 1915 fäste jag mig vid, att bland de par i mås- 
voliären, hvilka separerat sig för äktenskap, äfven befann 



') Rolf Palmgren: Till kännedomen om abnormiteters ned- 
ärfning hos en del husdjur. Medd. Soc. Fauna et Flora Fenn. 44, s. 176. 



126 R. Palmgren, Larus argentatus X marinus. 4. V. 1918. 

sig en sillmåshanne och gråtruthona. De byggde sig en präk- 
tig bale af ris och strån, som jag för detta ändamål låtit 
strö omkring i buren, och fördrefvo utan misskund alla 
närgångna grannar. Särskildt hannen, som var synnerligen 
mån om sin maka, gick därvid djärf och oförvägen fridstö- 
rarena in på lifvet, utdelande hugg till höger och vänster och 
eftertryckliga nyp i stjärt och vingar. Och dessa, bland 
hvilka icke blott befunno sig hans egna likar, utan äfven större 
trutar af olika slag, retirerade skyndsamt vid hans anfall. Äf- 
ven makan tilldelade han alltefter litet en ordentlig afbasning 
under skri och slag, då han ertappade henne på längre ut- 
flykter från boet eller annars misstänkte henne för erotiska 
snedsprång. Tidigt på morgonen den 19 maj fick jag se dem 
para sig. Fåglarna smekte hvarandra en stund med näbben, 
men plötsligt flyger hannen upp på honans rygg och tram- 
par henne, med flaxande vingslag upprätthållande balansen, 
under det parterna högljudt gifva sin lifsstegring till känna, 
hannen med ett gällt, oaf brutet ka-o-ah, ka-o-ah— — , 
honan åter med ett glesare gäck, gäck — — — . Efter 
akten skakar den senare på sig och ilar till redet, där hon 
lägger sig, medan hannen företar en razzia bland de närmaste 
grannarna. Af parningen vardt dock intet, och då tiden gick 
utan resultat, placerade jag åt de liggsjuka fåglarna ett höns- 
ägg i boet. Det utkläcktes den 23 juni, men kycklingen 
försvann några timmar senare i obekanta öden, antagligen 
i en glupsk hvittruts kräfva. På nyåret den 17 januari nöd- 
gades jag låta aflifva gråtruten, som i slagsmål förlorat sitt 
ena öga och äfven i öfrigt svårt blesserats. Härigenom af- 
bröts helt våldsamt äktenskapet, som måhända följande år 
burit frukt. 

Lyckligare gick det för en hafstruthona, som samma 
år förenat sitt öde med en gråtruthannes. De byggde sig 
bo och efter en kort smekmånad, hvars detaljer jag ej blef 

i tillfälle att bevittna, värpte honan den 11 maj sitt första 
ägg, ett andra den 14 och ett tredje ägg den 18 maj. Ma- 
karna rufvade dem sedan ihärdigt i tur och ordning, före- 
trädesvis dock honan, medan hannen höll vakt och bort- 



4. V. 1918. R. Palmgren. — Häyrén. 127 

jagade alla näsvisa grannar. Några dagar förrän kläcknin- 
gen bort äga rum, voro äggen borta. Antagligen hade råt- 
torna under natten varit framme, ty föräldrarna höllo så 
noga ögonen på sina grannar, att det är högst osannolikt 
att någon af dessa lyckats i onda uppsåt. Någon ny kull 
blef det ej vidare denna sommar. Men följande vår (1916) 
upprepades försöket. Paret byggde sig ett präktigt rede af 
stickor och strån, och honan placerade dem efter sin smak 
på rätt ställe. Den 15 maj voro tre ägg värpta, af hvilka 
tvenne utkläcktes den 12 juni. Bastarderna påminna om 
ungfåglar af trutar, och det är omöjligt att genom gransk- 
ning af dem i frihet och utan måttagning kunna fastslå 
några korsningskaraktärer. Först vid utfärgningen på tredje 
året skall väl, om ungarna få lefva till dess, bastardnaturen 
tydligt afspegla sig i dräkten. 

Innevarande vår (1918) synes lofva mycket af intresse 
i måsvoliären. Af allt att döma kommer en gråtruthona 
att värpa ägg, befruktade af en sillmås, hvarjämte of van - 
nämnda hafstrut-gråtrutpar redan den 7 — 9 maj välsignats 
med tvenne ägg. 

Doktor Ernst Häyrén omnämnde följande Laffynd 
från Finland. 

1. Parmelia *soralifera (Bitter), Jahrb. f. wiss. Bot. 36, 
1901, p. 482. — Ett vackert, fertilt ex. af denna form ligger 
i Herb. Mus. Fenn. mied beteckningen „E. fiirfuracea var. ce- 
ratea (Ach.) f. sorediifera"; exemplaret är taget i Ostrob. 
australis år 1859 af A. J. Malmgren. Själf har jag fun- 
nit växten på följande ställen: a) Nyland, Nurmijärvi, Num- 
mela sanatorium, gammal Betiila verrucosa, äfven fertil, juni 
'1914; b) Nyl., Helsinge, Åggelby, sparsam på gammal B. 
verrucosa, fertil, januari 1912; c) Ta v. borealis, Laukas, Sep- 
pälä, täml. riklig på B. verrucosa tillsammans med hufvud- 
arten, äfven fertil, september 1914. Slutligen har mag. V. 
Räsä nen funnit växten i Nurmijärvi, Kytäjä, på björk, i 
oktober 1916. 



128 Häyrén, Synekologiska serie-iakttagelser o. experiment. 4. V. 1918. 

2. Parmelia acetabulum (Neck.) Dub. — Denna art, som 
på Sällskapets möte den 6 november 1875 (Medd. 3, p. 169) 
anmäldes såsom ny för landet, tagen på hägg i Karuna (Ab) 
af F. Elfving, fann jag i juni 1913 i Tvärminne by i Eke- 
näs skärgård tämligen rikligt på en gammal, nästan ut- 
gången rönn. I Abo-trakten synes arten förekomma på 
flere ställen; den är, förutom i Karuna, insamlad på Ispois 
invid Åbo af K. Linkola (ett ex. på asp, sept. 1908, Herb. 
Mus. Fenn.), hvarjämte min hustru tagit den på kyrkogår- 
den i i^bo år 1912. Slutligen finnes i H. M. F. ett ex. från 
Ik, Kivennapa, Husula, sept. 1885, leg. A. Boman. 

3. Xanthoria substellaris (Ach.) Wain., Lich. Brésil I, 
p. 71 (= Physcia ulophylla Wallr.). — Denna art förevisades 
på Sällskapets möte den 7 november 1885 såsom ny för vår 
flora af E. Wain i o, som funnit densamma tämligen talrik 
på trädstammar invid Gamla kyrkan i Helsingfors (Medd. 
13, p. 233). Exemplaren ha varit de enda i H. M. F. intill 
senaste höst, då dr Harald Lindberg påträffade arten 
vackert fertil på en lönn på Fredriksberg gård utanför sta- 
den, icke långt från järnvägshaltpunkten med samma namn. 
Själf har jag funnit den i Mejlans invid Helsingfors, på ett 
gammalt träd vid landsvägen, i Helsinge, Åggelby, på lönn 
och på Betala verrucosa, i Ekenäs stad, på lönn och poppel, 
och i Tenala (Ab), Olsböle, på lind i trädgården. Arten sy- 
nes trifvas i närheten af människoboningar och uppäöker 
med förkärlek äldre löfträd; den har synbarligen hittills 
blifvit förbisedd. 

Doktor Ernst Häyrén inlämnade följande uppsats: 
Synekologiska serie-iakttagelser och experiment. 

Vid hvarje synekologisk undersökning framställer sig 
såsom en första uppgift studiet af växtsamhällenas floristiska 
sammansättning och fysiognomi, deras noggranna beskrif- 
ning såsom associationer, facies etc. samt deras uppställning 
i ett öfverskådligt system. Jämsides härmed vidtager stu- 
diet af ståndorten med dess egenskaper, dels de mera sta- 
bila egenskaperna, såsom exposition, lutnings- och belysnings- 



4. V. 1918. Häyrén, Synekologiska serie-iakttagelser o. experiment. 129 

förhållanden, fuktighet, jordmån m. m., dels de faktorer, som 
variera under dygnets och årets lopp, såsom värmeförhål- 
landena i jorden och de klimatiska momenten. Alltmera 
har man härvid begynt öfvergifva den approximativa upp- 
skattningen och använda instrument äfven i rent växtgeo- 
grafiskt syfte, hvarigenom exakta tal och mer värdefulla 
resultat erhållits. 

Under dessa undersökningar framställa sig frågor om 
sambandet mellan associationen och de yttre villkoren, de 
klimatiska och edafiska samt möjligen historiska och andra 
faktorer. Hvilka villkor betinga associationens sammansätt- 
ning? Hvilken faktor är den viktigaste? Om en faktor för- 
ändras, förändras då äfven samhället, och på hvilket sätt? Huru 
kommer det sig att samma association stundom uppträder på 
olikartade ståndorter? Hvilket inflytande utöfva kommensa- 
lerna själfva? Och slutligen frågan om samhällets uppkomst 
och vidare utveckling, dess genetiska förhållande till andra 
samhällen. 

Svaren söker man genom noggrann analys af förhål- 
landena och genom jämförelse af resultaten från olika plat- 
ser och associationer. Man finner vissa kombinationer af 
faktorer motsvaras af bestämda samhällen. Om en faktor, 
t. ex. fuktighetsgraden, är olika, medan kombinationen i öf- 
rigt är densamma, drager man slutsatsen att i detta fall den 
olika fuktighetsgraden är orsaken till växttäckets olika sam- 
mansättning. Och genom att t. ex. vid en Sjöstrand jämföra 
bredvid hvarandra befintliga samhällen med från stranden 
högre uppåt aftagande fuktighet erhåller man en genetisk 
serie, hvilken kan kompletteras genom jämförelse med för- 
hållandena på andra sjöstränder, hvarjämte uppfattningen 
om själfva omvandlingsprocessen fördjupas genom studium 
af öfvergångsassociationer och mellanformer. När det gäl- 
ler sumpmarkernas vegetation, kan en värdefull komplette- 
ring erhållas genom undersökning af jordlagrens växtrester, 
så att man blir i tillfälle att konstruera en bild af vegeta- 
tionens utveckling på platsen eller t. o. m. inom ett större 
område under en längre tidsperiod. 

9 



130 Häyrén, Synekologiska serie-iakttagelser o. experiment. 4. V. 1918. 

På detta sätt kunna erhållas betydelsefulla och i huf- 
vudsak riktiga resultat. I många fall får man likväl åt- 
nöjas med deduktiva slutsatser af större eller mindre bär- 
vidd eller endast med sannolika förmodanden. En ytterli- 
gare belysning på empirisk väg och ett grundligare inträn- 
gande i det föreliggande problemet vore då mycket väl- 
kommet och af behofvet påkalladt. I många fall har man 
ernått en sådan belysning genom för ändamålet på labora- 
toriet anställda experiment eller genom att draga nytta af 
tidigare i annat syfte utförda experimentella undersökningar, 
icke minst af fysiologisk art. Men däremot har man, synes 
det författaren till dessa rader, alltför litet beaktat utvägen 
att anställa kontinuerliga iakttagelser och experiment ute i 
naturen, i den miljö alltså, hvars företeelser och inflytanden 
man vid ifrågavarande undersökningar vill studera och allt- 
mera förstå. 

Naturen ger själf i detta afseende en del fingervisnin- 
gar, särskildt med hänsyn till frågorna om växtsamhällenas 
succession. Så t. ex. bildas vid flodernas mynningar bankar, 
som småningom höja sig öfver vattenytan och gifva upp- 
hof åt deltaöar, som växa allt större. Vid hafvet uppkas- 
tas sand och på andra ställen tång, som samlas i långsträckta 
bäddar längs stranden. All denna nybildade jord saknar till 
en början växtlighet, och när sådan uppstår, är den under- 
kastad en serie omhvälfningar, innan stabilitet inträdt. I 
andra fall lämnar människan direkte eller indirekte sin med- 
verkan: genom skogseld ödeläggas stora landsträckor, ge- 
nom sjöfällningar vinnas afsevärda områden, vid stenspräng- 
ning blottas bergytor, på järnvägsbankarna och i grus- och 
sandtagen uppstår barlagd jord, o. s. v. På dylika ställen 
erbjudes godt tillfälle till studium af vegetationens utveck- 
ling, ett tillfälle som ju äfven då och då tagits i akt. I 
många arbeten läses sålunda om hufvuddragen i vegetatio- 
nens utveckling på af skogseld härjad mark. Utvecklingen 
på flodbankarna och deltaöarna har man studerat genom 
att med hvarandra jämföra bankar och öar af olika ålder. 
De åren 1882 — 1886 genom tvenne sjöfällningar nybildade 



4. V. 1918. Häyrén, Synekologiska serie-iakttagelser o. experiment. 131 

Hjälniaröarnas vegetation och flora har med sex resp. elfva 
års mellanrum undersökts af Callmé, Grevillius och 
Birger'). Andra exempel att förtiga. 

Antalet tillfällen som man försuttit är likväl mycket 
större än antalet tillfällen som begagnats. Och framför allt 
saknar man noggranna och mer mångsidiga iakttagelser öf- 
ver förändringarna inom ett och samma område under flere 
år i följd, alltså kontinuerliga serier af iakttagel- 
ser. Sådana vore dock af stort intresse; de skulle säker- 
ligen leda till anmärkningsvärda resultat icke blott i gene- 
tiskt, utan äfven i andra afseenden. Undersökningsområdet 
behöfver icke vara vidsträckt; snarare är det författarens 
erfarenhet, att en med omsorg och grundlighet undersökt 
mindre areal ger säkrare och rikare resultat än ett flyktigt 
undersökt större område. Undersökningarna böra åtföljas 
af kartor i tillräckligt stor skala, om området är större 
gärna af specialkartor öfver karakteristiska och anmärknings- 
värda partier. Kartskisserna uppgöras enklast enligt rut- 
system och orienteras i väderstreckens riktning, och om 
man första året utmärker rutornas hörn (t. ex. för hvarje 
m^, 2 m^, 10 m^ o. s. v., beroende på förhållandena) med stadigt 
inslagna pålar, kan man de följande åren lätt orientera sig 
och uppgöra kartor, som lämna all önskvärd säkerhet för 
jämförelser. I vissa fall bör platsen besökas två eller flere 
gånger under samma vegetationsperiod, t. ex. när studiet 
gäller strandvegetation och stranddrift ^). 

Några områden med utvecklad, sluten vegetation ha i 
själfva verket redan utsetts till föremål för fleråriga obser- 
vationer, likartade med dem som ofvan åsyftats på blottad 
mark. Sålunda hafva några danska vetenskapsmän påbegynt 



>) A 1 f r. C a 1 1 m é, Bih. K. Sv. Vet. Akad. Handl. 12, Afd. III, 
N:o 7, 1887. — A. Y. Grevillius, ibid. 18, Afd. III, N:o 6, 1893. — 
Selim Birger, Arkiv f. Botanik, Band 5, N:o 1, 1905, och Englers 
Bot. Jahrb. 1906. 

2) Jfr t. ex. Carl S k o 1 1 s b e r g, Om växtligheten å några 
tångbäddar i nyländska skärgården i Finland. Sv. Bot. Tidskr.. band 
1, 1907, sid. 389—397. 



132 Häyrén, Synekologiska serie-iakttagelser o. experiment. 4. V. 1918. 

en serie undersökningar öfver Maglemose i Grib Skov i 
Nordsjselland med uttalad åfsikt att framdeles studera och 
registrera eventuella förändringar i den fridlysta sumpmar- 
kens vegetation *). I Tyskland har en noggrann beskrifning 
upprättats öfver en fridlyst myr med Betula nana, belägen 
vid Neulinum icke långt från Weichsel, kanske äfven öfver 
andra fridlysta naturpartier. Möjligen har skogsförvaltnin- 
gen i en del stater gått i författning om åstadkommandet 
af monografiska beskrifningar öfver speciella försöksom- 
råden eller försöksytor, hvilket skulle ligga nära till hands 
för de forstliga försöksanstalterna med tanke på de prak- 
tiskt betydelsefulla resultat, som härigenom kunde ernås; 
förf. har icke varit i tillfälle att härom taga närmare känne- 
dom. Sommaren 1899 undersökte och kartlade författaren 
till dessa rader växtligheten på tillandningsomrädena vid 
Broviken i Snappertuna i västra Nyland ^) med afsikt att 
senare besöka platsen för att iakttaga sannolika föränd- 
ringar, hvilken plan han tills vidare dock icke varit i till- 
fälle att fullfölja. 

Emellertid kan man lätt gå ett steg längre, nämligen 
genom att på de uttagna profytorna förändra de yttre vill- 
koren i afsikt att utröna vegetationens motsvarande för- 
ändringar. Redan en kontinuerlig undersökning rörande 
vegetationens utveckling på smärre ytor blottad mark inom 
associationer af olika slag vore af stort ekologiskt värde; 
man behöfde för ändamålet blott afskala växttäcket (med 
och utan humuslagret o. s. v.) på försöksytor på t. ex. olika 
slags ängs- och skogsmark. Eller utväljer man profytor af 
likartad beskaffenhet, större eller mindre, behandlar dem på 
olikartadt sätt och antecknar efter hand resultaten. På i öf- 
rigt likartad mark kunde sålunda åstadkommas olikartade 
belysningsförhållanden genom uppförande af plank m. m. 
På vindöppna ståndorter kunde på samma sätt studeras 



*) Henning E. Petersen, Maglemose i Grib Skov. Under- 
sögelser över Vegetationen paa en nordsjaellandsk Mose. I — IV. Bo- 
tanisk Tidsskrift 36, 1917. 

2) Acta Soc. pro Fauna et Flora Fennica, 23, N:o 6, p. 45—133. 



4. V. 1918. Häyrén, Synekologiska serie-iakttagelser o. experiment. 133 

vindskyddets och den större snöanhopningens eventuella 
inverkan. Genom uthuggning och rödjning i skogsmark, 
hvilka arbeten kunde utföras på olika sätt, erhölles en in- 
blick i förändrade fysikaliska förhållandens inverkan. Ge- 
nom att placera stenblock eller stenar, huggna eller nog- 
grant barskrapade, under. afvikande yttre förhållanden blefve 
man i tillfälle att göra iakttagelser rörande laf- och moss- 
vegetationens beroende af de yttre faktorerna äfvensom 
dess gradvisa utveckling. 

Inverkan af kreaturens betning på skogen torde varit 
föremål för vidlyftiga försök i Nordamerikas Förenta Stater, 
hvarvid vidsträckta försöksytor under olika yttre förhållan- 
den hållits afstängda. En hithörande iakttagelse kan an- 
föras äfven från vårt land. På Lenholmen i Pargas socken, 
meddelar professor Enzio Reuter^), har sedan c. 25 år 
tillbaka den ena hälften varit och kommer att fortfarande 
vara skyddad, medan å den andra hälften höbärgning och 
afbetning årligen ägt rum. Å den fredade delen har en 
betydande återväxt af ek försiggått; sommaren 1912 räk- 
nades här 3555 unga ekar med en höjd af högst 4 meter. 
På den för slätter och bete upplåtna delen var däremot 
återväxten obetydlig; här funnos blott 114 ekar af nämnda 
storlekskategori. 

Lätt kunde äfven fuktighetsförhållandena varieras. Li- 
kaså markens kemiska beskaffenhet, t. ex. i klippornas för- 
djupningar genom påfyllning af koksalt eller något annat 
ämne. I sistnämnda fall kunde man studera dels den tidi- 
gare vegetationens förändringar, dels förhållandenas utveck- 
ling på blottad mark vid olika behandlingsmetoder. Syn- 
barligen kunna de åsyftade växtgeografiska och ekologiska 
experimenten på mångfaldigt sätt varieras. 

En enskild forskare kan icke alltid påräkna att flere år 
å rad vara i tillfälle att på den utvalda platsen göra de nö- 
diga iakttagelserna, och måhända är detta äfven orsaken till 



') R e u t e r, E n z i o. Om ekvegetationen på Lenholmen i Par- 
gas socken. Meddelanden af Societas pro Fauna et Flora Fennica 39, 
1913, p. 87—90. 



134 Häyrén. — Backman. 4. V. 1918. 

att undersökningar och experiment af här föreslagen art 
hittills i så ringa omfång kommit till utförande. Kanske 
vore det därför icke ur vägen, om intresserade föreningar eller 
institutioner toge saken under diskussion och eventuellt be- 
slöte sig för någon hithörande uppgift. 

Forstmästaren, fil. kand. A. L. Backman lämnade 
följande meddelande: Linden (Tilia ulmifolia) i mellersta 
Österbotten. 

Redan för tjugo år sedan diskuterade K i h 1 m a n (sid. 
97) rätt ingående frågan om lindens nordgräns och framhöll 
därvid, att denna gräns ej är betingad af klimatiska orsaker. 
Så viktig och intressant frågan än är, har den ej sedermera 
dryftats i den finländska botaniska litteraturen. Den all- 
männa åsikten synes härintills hafva varit, att linden vid sin 
nordgräns hufvudsakligen skulle anträffas å reliktlokaler, 
å hvilka den för en tynande tillvaro. Om lindens före- 
komst i Sverige skrif va Andersson och Birger (s. 1 83): 
„Det är uppenbart att det är fråga om en art, som har sin 
verkliga nutida sydgräns söder om nu afhandlade trakter, 
och alla här upptagna fyndorter kunna betecknas som mer 
eller mindre utpräglade reliktlokaler". Och Hjelt (s. 46) 
skrifver: „I de nordliga delarna af sitt utbredningsområde 
uppträder linden oftast i buskform och blommar sällan". 
Såsom redan Kihlman (s. 96) framhållit, är lindens frö- 
produktion tyvärr ej studerad vid dess nordgräns. Detta 
var ej heller möjligt för Kihlman, som endast i Kuru 
(fyndort 2), sålunda rätt långt från lindens nordgräns, iakt- 
tog gamla träd. Såsom orsak till förekomsten af enbart 
unga exemplar framhålles, säkert med rätta, människans åt- 
göranden. För ett slutligt afgörande af frågan om i hvad 
mån lindens nuvarande nordgräns är en klimatisk sådan, i 
hvad mån den kan vara betingad af andra orsaker, vore 
det synnerligen viktigt att äga en ingående kännedom af ett 
antal fyndorter för lind vid artens nordgräns. Förekommer 
linden enbart på särskildt gynnade ståndorter, exempelvis 
på sydlutor, eller kan den äfven uppträda på mindre gyn- 



4. V. 1918. Backman, Linden i mellersta Österbotten. 135 

nade lokaler? För frågans slutliga besvarande äro dess- 
utom växtpaleontologiska undersökningar utanför artens nu- 
varande nordgräns nödvändiga (K i h 1 m a n s. 98). 

I det följande skall såsom ett bidrag till kännedomen 
om lindens uppträdande vid dess nordgräns redogöras för 
lindförekomsten på Kokkoniemi i Reisjärvi (se Conspectus 
s. 89), en af de nordligaste fyndorterna i Fennoskandia. 

Pitkäjärvi sjö, belägen i västra hörnet af Reisjärvi soc- 
ken, är 8.3 km lång och högst 1 km bred, med utlopp inom 
Sievi socken. Sjön, som har en svagt bågformig sträckning 
i NW-SE, utgör hufvudkällan för Vääräjoki, Kalajoki älfs 
södra hufvudarm. Dess höjd öfver hafvet är 127 m. Sjöns 
omgifningar äro ej synnerligen bördiga, hvilket äfven fram- 
går af att förutom Kokkoniemi vid sjön finnes endast en 
annan gård, båda vid sjöns södra ända, samt Kemeli krono- 
torp midt för sjöns NE strand. Möjligen är trakten SW om 
sjön något bördigare, att döma bl. a. af att där enligt upp- 
gift skall växa Daphne, Ribes nigrum och R. rubrum. Denna 
sida af sjön är äfven något mera högland (kanske 5 ä 10 
m öfver sjöns nivå) än den NE delen, som i stort sedt sy- 
nes vara rätt karg och lågland. Det förtjänar nämnas, att 
Kokkoniemi-bonden varit betänkt på att sänka sjöns yta ge- 
nom att gräfva en kanal förbi gården 2 km mot NE. Detta 
vore en jämförelsevis enkel uppgift, då ytan af Norvan- 
järvi befinner sig 8.4 m lägre än Pitkäjärvi; att bonden verk- 
ligen är intresserad af en dylik sänkning är helt naturligt, 
då alla hans åkrar, hvilka äro belägna vid sjön, årligen öfver- 
svämmas. Såsom jag själf kunde iakttaga, har nämligen 
Vääräjoki i sitt öfre lopp, längs en sträcka af öfver 10 km, 
ett mycket dåligt fall, så att vattnet på våren stiger mycket 
högt i Pitkäjärvi. 

En km från sjöns sydöstligaste hörn, på östra stranden, 
ligger Kokkoniemi gård och tvåhundra meter söder om denna 
den lika benämnda udden, på hvilken linden växer. Kokko- 
niemi udde, hvars yttre form framgår af skissen å följande 
sida, är c. 125 m lång (E— W) och 200 m bred (N— E) och sam- 
manhänger i E (eller NNE) genom ett c. 130 m bredt, lågt, nå- 



136 



Backman, Linden i mellersta Österbotten. 



4. V. 1918. 



got Sankt näs med det egentliga fastlandet, som här består 
af odlade fält. Uddens högsta, centrala del höjer sig 5 ( — 6) 
m öfver sjöns yta. Udden, som genom ett gärde är af- 
gränsad från fastlandet, befinner sig visserligen ej mera i 
jungfruligt skick, men har ej heller odlingen i nämnvärd 
grad inkräktat på densamma. Endast närmast det låga nä- 
set finnes en mindre kulturäng; för öfrigt användes udden 

påsensommaren 
såsom hästhage. 
I norr samt längs 
västra stranden 
förhärskar 7 — 
lOmhögtall, me- 
dan gråalen på 
andra ställen do- 
minerar. 

De sju lindar- 
na stå tämligen 
midt på udden, 
dock något när- 
mare den södra 
stranden och det 
låga näset, i huf- 
vudsakligen 
:NE exposition. Lindarnas läge i förhållande till hvarandra 
framgår af bilden här ofvan och dimensionerna åter af bi- 
fogade tabell, som äfven visar trädens höjd öfver sjöns yta 
P/t 1917). 

Alla träden hafva raka stammar, utom N:o 4, hvars 
stam till 3.20 m höjd lutar tämligen starkt och på denna 
höjd företer en stark böjning (1 m); stammens hela längd 
är därför inemot 11 m. Linden N:o 2 har en gren, som 
höjer sig 1 m öfver den egentliga stamtoppen; medräknas 
denna gren, är trädets höjd 13.5 m. Förutom nämnda sju 
lindar har nyligen funnits ännu en åttonde, som hade två 
stammar, hvaraf den ena år 1905 (?) fälldes af blixten; den 
andra stammen torkade småningom samt föll år 1912 (?). Den 




Medd. Soc. pro F. et Fl. Fenn. 44, Backman. 




aj 


r* 




X 


cc5 

73 






ct-i 




.-- 


cS 












r-* 






rn 




.2 






f-^ 













o 




ra 


^ 
'> 


3. 








j 


'_? 


^ 




'-rt 


Z 


^ 


1 


^ 







1 


cr^ 


fc 


O 


=4-1 


. 






00 










a; 


Oi 


d 




T— t 


^ 


't-' 


_to 


iS 




cT^ 


^.x' 


c 


« 


r^ 


O» 




J 


3 




c^i 


. 




ii 


'E 




iJu 


•I—i 








-yj 


00 






1-H 




a 


C5 




X 


T-l 




-, 


CD 




^— 









CO 




3 




1 

* 





■d 




■> 


c^ 




'> 




^^ 


"o 




-> 


« 




f 


ccS 




■^ 


CD 


i^ 


i 


il 


cCti -< 


'* 










e 


CO ^ 


,v.1 

i 




c 


5 




V! 


Z3 


ni 


■ t. 


j 


2 

— j 


i 


1— H 


u 

M 


.5 




.-H^ 


■i 
.3 


iic 


> 


1 


£ 





4. V. 1918. 



Backman, Linden i mellersta Österbotten. 



137 



N:o 



Höjd öf- I 
ver sjönsi 

yta I 



Trädets 
höjd 



Stam- 
mens 
kvistfria 
nedre del 



Stam- I Stam- 
mens j mens 
omkrets [ diameter 

på brösthöjd 



m 



m 



m 



cm 



cm 



1 
2 
3 
4 
5 
6 
7 



4.50 
4.50 
3.80 
3.60 
3.40 
3.20 
4.20 



11.0 


4.20 


94 


12.5(13.5) 


3.50 


131 


12.5 


3.60 


85 


10.0 


3.30 


57 


11.0 


3.20 


73 


8.5 


3.20 


56 


8.5 


3. CO 


55 



30 
42 
27 
18 
23 
18 
17 



sistnämnda mätte 60 cm i omkrets på brösthöjd; enligt upp- 
gift skulle den af blixten fällda stammen ha varit af unge- 
fär samma storlek. — Då Blomqvist i sitt bref till H j e 1 1 
(Conspectus s. 89) enl. läneagronom Lauri n uppger, att 
år 1884 funnits endast 7 lindar, under det 15 nyss blifvit 
afhuggna, så är det att antaga, det L a u r i n ej observerat 
linden N:o 7, som växer mera afsides från de öfriga. 

Rörande trädens ålder vet jag intet med bestämdhet, 
då jag ej velat skada träden genom att taga några borrspån. 
Att de dock äro tämligen gamla framgår af att Blomqvist 
talar om 7 träd redan år 1884; härtill kommer, att en gam- 
mal man på den närbelägna gården visste berätta, att träden 
redan för 60 år sedan voro stora. Denna uppgift måste 
dock tagas med försiktighet, då mannen ej nämnde något 
om de 15 af Blomqvist omnämnda, afhuggna lindarna 
och det sålunda ej är uteslutet, att hans uttalande gällde 
nämnda träd. 1 hvarje fall måste träden vara minst 70, men 
möjligen öfver 100 år gamla. — Vid mitt besök på Kokko- 
niemi syntes ej något spår af blommor hos linden, ej heller 
kände allmogen till att den tidigare skulle blommat. Jag vill 
dock ej gifva något större värde åt dess vittnesbörd i denna 
sak, då jag af böndernas yttrande förstod, att de ej i högre grad 
gifvit akt på träden i fråga. I ingen händelse fanns på plat- 
sen något spår af telningar eller rotskott, men kan detta 



138 



Backman. Linden i mellersta Österbotten. 



4. V. 1918. 



delvis bero af att dessa årligen blifvit förstörda af betande 
hästar och får. 

Såsom nämnts växa lindarna i ENE exposition; endast 
linden N:o 7 befinner sig på nordsluttningen af den lilla 
höjden. Markens lutning är omkring 1 : 7. Marken är täm- 
ligen starkt stenbunden med spridda 0.5 XI. o m stora ste- 
nar i dagen. Profil: A) 2 cm forna; B) 3 cm mylla med in- 
blandade pinnar etc; C) minst 20 cm stenblandad, lös, gul- 
brun mosand. 

Trädvegetationen på platsen för lindens förekomst utgö- 
res af enstaka, 20-årig, 3 — 7 m hög tall samt gråal enstaka 
och i smärre grupper; mindre albuskar uppträda allmänt, 
i synnerhet lägre ned. Juniperus uppträder åter hufvud- 
sakligen högre upp. Af gran iakttogs endast en 20 cm 
hög telning. På grund af den torra sommaren och den 
skada betande hästar redan hunnit göra var växttäcket myc- 
ket magert. Följande arter antecknades enligt en 5-gradig 
skala: 



Alnus incana 

Juniperus communis 

Picea excelsa 

Pinus silvestris 

Sorbus aucuparia, telningar 

Ti Ha ulmifolia 

Lycopodium annotinum t 

Aspidium drgopteris 4 

Convallaria majalis 1 

Majanthemum 4 

Paris quadrifolia 1 

Luzula pilosa 3 

Carex dig i ta ta 1 

Agrostis vulgaris 4 

Calamagrostis purpurea 2 

Aera flexuosa 3 

Melica nutans 3 — 2 

Po a ser otina 2 

Festuca ovina 2 

F. rubra 3 

Coeloglossum viride 1 

Stellaria graminea 3 



Cerastium vulgäre 2 
Ranunculus acer 4 
Viola canina 1 
Oxalis acetosella 3 
Geranium silvaticum 1 
Angelica silvestris 2 
Rubus Idceus 3 
R. saxatilis 5 — 4 
Fragaria vesca 2 
Lathyrus pratensis 3—2 
Vicia sepium 2 
Trifolium repens 3 
Tr. pratense 
Myrtillus nigra 5 
Vaccinium vitis Idiva 4— 
Pyrola secunda 3 
Trientalis 3 
Veronica officinalis 3 
Plantago major 1 
Prunella vulgaris 2 
Galium uliginosum 3 
Solidago virgaurea 2 



4. V. 1918. Backman, Linden i mellersta Österbotten. 139 

Antennaria dioica 1 Hieracium adtingens (?) 

Achillea millefolium 1 H. neglectum (?) 

Chrysanthemum leucanth. 1 H. prolixiforme 

Leontodon auctumnalis 2 H. pseudoblyttii 

Taraxacum officinale 2 H. sabpellucidum 

Af växttäcket att döma har på platsen tidigare funnits 
en Oxalis-mo, där de mera fordrande af de nu återstående 
arterna utgjordes af Convallaria, Paris, Carex digitata, Me- 
lica, Riibus Idceus och Fragaria. Ingen af dessa arter er- 
bjuder något större intresse. 

Vi konstatera sålunda, att linden på sin nordligaste ut- 
post, på Kokkoniemi, af allt att döma förekommer under 
förhållanden, som på intet vis äro särskildt gynnsamma 
för artens existens. Och dock når arten här rätt stora di- 
mensioner. Jag måste därför redan på grund häraf instämma 
med Kihlman (s. 97), då han framhåller, att lindens nu- 
varande NW-gräns ej betingas af klimatiska orsaker. Där- 
emot kan jag ej instämma med honom däri, att detta skulle 
framgå redan af isotermernas förlopp. Tvärtom finner jag 
en stor öfverensstämmelse mellan maj-, juni- och juli-isoter- 
merna å ena sidan (se kartan N:o 16 i Atlas utg. af Säll- 
skapet för Finlands geografi, 1910) samt å andra sidan lindens 
nordgräns, sådan denna framställes å kartan N:o 20 : 4 i At- 
las och kartan 31 hos G. Andersson och S. Birger. 
Det förtjänar här nämnas, att Atlas lämnar en oriktig bild 
af lindens utbredning i landet, i det nämligen genom ett 
rakt streck förenats de c. 11 mil från hvarandra belägna 
lindförekomsterna i Lesti (S om Reisjärvi) och Sydänmaa 
(Alavus socken; se Kihlman s. 87, N:o 4). Gränsen borde 
nämligen från Lesti dragas 150 km söderut ungefär längs 
H:fors' meridian till Keuru, därifrån västerut till Virdois 
och först därifrån mot NW till Sydänmaa. Då gränsen ut- 
ritas på detta vis, framträder lindförekomsten i Lestijärvi 
och Reisjärvi såsom så mycket intressantare, i det gränsen 
här bildar ett skarpt hörn mot NW. Så mycket mera för- 
vånande verkar däremot lindens frånvaro i socknarna W om 
linjen Reisjärvi — Keuru. Kommande undersökningar skola 



140 Backman, Linden i mellersta Österbotten. 4. V. 1918. 

måhända uppdaga någon enstaka lindförekomst i Karstula '), 
Pylkönmäki eller Multia; på grund af egna undersökningar 
är jag däremot säker om att linden ej skall anträffas i an- 
gränsande socknar W om Suomenselkä. 

Det framhölls redan tidigare, att linden enl. Anders- 
son och Birger i Sverige vid sin nordgräns uppträder 
enbart på utpräglade reliktlokaler, d. v. s. på lokaler som 
äro för arten särskildt gynnsamma. Den nordligaste kända 
fyndorten för lefvande lind i Sverige är Skulebärget invid 
kusten i Ångermanland på Vasa breddgrad (63° 5'; se när- 
mare Andersson och Birger s, 230). I Norge är linden ej 
känd norr om Söndmöre (62° 30' n. br.). I motsats till för- 
hållandena i Sverige synes enligt K i h 1 m a n samt enligt 
mina undersökningar i Österbotten arten endast sällan i 
Finland vid sin nordgräns uppträda på lokaler af relikt na- 
tur. Ingen af de lindlokaler jag besökt i Lestijärvi, Reisjärvi 
och Pyhäjärvi äger utpräglad sådan natur. I ett måhända 
något mera gynnsamt läge än annorstädes vid sin nord- 
gräns har linden uppträdt å den för mig nordligaste kända 
fyndorten, Vaivioaho (63° 41' n. br.) i Pyhäjärvi socken nära 
Kiuruvesi-gränsen. Vid mitt besök å platsen senaste som- 
mar såg jag ej lind; det torde nämligen varit den sista lin- 
den, c. 2 m hög, som för omkring 10 år sedan utplanterats 
vid ett närbeläget torp, ehuru med dåligt resultat. Till 
Vaivioaho-lokalen skall jag återkomma i annat sammanhang. 

Om lindens forntida utbredning i Fennoskandia känna 
vi tills vidare mycket litet. I Sverige är arten utanför dess 
nutida nordgräns anträffad fossil endast tvenne gånger, näm- 
ligen i Ångermanland vid Amundsjö omkring 45 km norr 
om Skulebärget och 40 km från kusten (Andersson s. 9) 
samt nordligast i Majamyr vid Bjurholm, c. 63° 50' n. br. 
(L. v. Post s. 237). — Från Finland är linden härintills ej 
uppgifven fossil utanför artens nuvarande utbredningsområde. 

Vid mina växtpaleontologiska undersökningar i Öster- 
botten har jag aldrig lyckats göra makroskopiska fynd af lind; 
däremot har jag funnit fossilt lindpollen i Kärsämäki: Rahka- 

') Student B. Pettersson har senare meddelat, att han för 
ett par år sedan iakttagit lind i Karstula. 



4. V. 1918. Backman. — Forslas. 141 

neva och Kurkineva, nära Haapajärvi sockengräns samt i Haa- 
pavesi: Piipsanneva, 64^ 9' n. br., sålunda öfver 50 km norr om 
de nordligaste recenta lindförekomsterna i Reisjärvi och Py- 
häjärvi. Af en noggrant genomarbetad profil från Kurkineva 
framgick, att linden förekommit i trakten enbart vid tiden för 
granens invandring; samtidigt med linden förekommo Ulmus 
och Corylus (ev. Myrica ^), hvilka dock kvarlefde en längre 
tid efter det linden försvunnit från trakten. Nämnda fos- 
sila fynd äro af mycket stort intresse ej endast på grund 
af att de lämna bevis för att linden tidigare haft en vid- 
sträcktare utbredning, utan främst på grund af att de be- 
visa, det arten tidigare förekommit äfven på det mellan- 
österbottniska slättlandet. För nämnda fossila förekomster 
skall jag redogöra i annat sammanhang, i det jag här in- 
skränker mig till att framhålla, det Piipsanneva befinner sig 
c. 15 m under, Kärsämäki -fyndorterna åter c. 15 m of van Li- 
torina-gränsen. 

Litteraturförteckning. 

Andersson, Gunnar. Hasseln i Sverige. — Sv. Geol. Unders., 
Ser. Ca 3, 1902. 

— „ — och Birger, S e 1 i m. Den norrländska florans geografiska för- 
delning och invandringshistoria med särskild hänsyn till 
dess sydskandinaviska arter. 1912. 

Atlas öfver Finland 1910. 

Halden, Bertil E. Om torvmossar och marina sediment. — Sv. Geol. 
Unders. Årsbok. 1917. 

H j e 1 1, Hjalmar. Floran och vegetationen. III. Vedväxter. — At- 
las öfver Finland 1910. 

— „— Conspectus Florae Fennicae. Vol. IV. Pars III. 1911. 

K i h 1 m a n, A. O s w. Ueber die Nordgrenze der Schwarzerle und der 
Linde in Finnland. — Medd. af Soc. pro F. et Fl, F. H. 
23. 1898. 

von Post, L. Norrländska torvmossestudier. — Geol. För. Förh. Bd 
28. 1906. 

Medicinelicentiat Runar Forsius inlämnade för in- 
tagande i Sällskapets skrifter: Uber einige paläarktische 
Tenthredinini. 

') Såsom af G. Lagerheim och L. v. Post framhållits, är 
det ej möjligt att skilja mellan pollen af hassel och Myrica. 



142 Forsius, Uber einige paläarktische Tenthredinini. 4. V. 1918. 

Enslin's neulich erschienene verdienstliche Arbeit 
„Die Tenthredinoidea Mitteleuropas" hat mir eine willkom- 
mene Veranlassung gegeben, meine Tenthredinini der alten 
Welt einer Revision zu unterwerfen. Einige hierdurch er- 
zielte Resultate habe ich unten kurz zusammengestellt. 

Tenthredella atra L. kommt in vielen Farbenvarietäten 
vor. Möglicherweise ist die var. scopolii Lep. eine beson- 
dere Art. Da diese Frage noch nicht endgiiltig entschieden 
worden ist, will ich hier kurz iiber meine hierherhörigen 
Zuchtresultate berichten. Im sudlichen Finland findet man 
alljährlich von Ende Juli bis Ende August an Sedum tele- 
phium nicht selten eine Tenthredella -Larv e, die als ausgewach- 
sen folgendes Aussehen hat: Kopf weissgriin mit schwar- 
zen Augen und einem dunkelbraunen Scheitelflecke, der sich 
seitlich bis zu den Augen erstreckt; Abdomen lebhaft chloro- 
phyllgrun, reichlich weiss bereift, Riickengefäss durchschim- 
mernd; die Abdominalsegmente trägen Querrunzeln und auf 
diesen an jedem Segment zwei Querreihen weisser Dorn- 
wärzchen. Die jungen Larven sind leicht rötlich (wie die 
jungen Sedum-BVåtter) gefärbt, wobei die Bereifung einen 
bläulichen Teint erhält; der Kopf ist in grosser Ausdehnung 
braun. Nach der letzten Häutung verschwindet die Berei- 
fung und der dunkle Scheitelfleck. Die Larven sitzen an 
der unteren Seite der Sedum-BVåtter spiralig zusammenge- 
rollt und zerfressen die fleischigen Blätter sowie oft auch 
die weicheren Teile des Stengels, die jungen Knospen und 
Bliiten. Ende August verkriechen sie sich in die Erde und 
iiberwintern ein- bis zvveimal. Durch mehrfache Zucht der- 
artiger Larven habe ich mehrere Exemplare von T. atra L. 
sowie T. atra var. ignobilis Kl. erhalten, immer diese bei- 
den Formen zusammen und keine andere. 

Von Aland (Jomala, Önningby, 16. VIL 06, ipse) besitze 
ich ein weibliches Stiick von T. atra L., das eine Ubergangs- 
form zu T. scotica Cam. biidet. Dieses $ ist sonst wie T. aträ 
var. scopolii Lep. sculptiert und gefärbt (rote Tegulae, weis- 
ser Pronotumrand, Huften und Trochanteren schwarz), hat 
aber weisse Suborbitalflecke sowie am ersten Abdominal- 



4. V. 1918. Forsius, Uber einige paläarktische Tenthredinini. 143 

segmente eine kaum wahrnehmbare Andeutung eines weis- 
sen Seitenfleckes. Ich nenne dieselbe var. nov. orbitalis. 
Möglicherweise ist T. scotica Cam. in den Formenkreis von 
T. atra L. (öder T. scopolii Lep.) zu ziehen, was ich aus 
Mangel an geniigendem Vergleichsmaterial nicht entschei- 
den känn. Die Untersuchung der Säge könnte vermutlich 
hieriiber gute Aufschliisse geben. Falls T. scotica Cam. nur 
eine Varietät von T. atra L. wäre, wurde man besser die 
grosse Verbreitung (beinahe dieselbe wie bei T. atra L.) 
und das uberall seltene Auftreten dieses Tierchens ver- 
stehen. 

T. moniliata Kl. ist wie T. atra L. eine sehr variable 
Spezies. Ich habe im siidlichen Finland (Pärnå, Husvilla, 
9. VII. 03) ein Weibchen erbeiitet, das eine besondere Be- 
nennung verdient. Sonst wie T. moniliata Kl. var. flavilab- 
ris Gimm., aber Tegulae rot und Scutellum ganz citronen- 
gelb = var. nov. ilavoscutcllata. Vielleicht identisch mit Ki- 
a e r 's T. poecila, die wohl zu T. moniliata Kl. zu ziehen ist, 
obwohl uns K o n o w anderes versichert hat. Falls poecila 
Kiaer (nec. Eversmann) wirklich zu T. fuscicornis Esch. ge- 
hört, könnte sie var. norvegica benannt werden. 

iJber t. fagi Panz. schreibt E n s 1 i n : „beim $ dagegen 
scheint das Schildchen stets weiss zu sein". Mir liegt aber 
von Finland (Karislojo, Suurniemi, 13. VI. 10, ipse) ein $ 
vor, das, obwohl zusammen mit typisch gezeichneten Stuc- 
ken von T. fagi Panz. gesammelt, doch so verschieden 
aussah, dass ich dasselbe zuerst als n. sp. bezeichnete. Eine 
genauere Untersuchung ergiebt aber, dass dasselbe in Grösse, 
Form und Sculptur vollkommen mit T. fagi Panz. iiberein- 
stimmt. Diese var. nov. nigerrima hat aber ein schwar- 
zes Schildchen, der weisse Metapleuralfleck fehlt, und das 
Pronotum ist ebenfalls ganz dunkel; dagegen ist das neunte 
Fiihlerglied ganz weiss und nur die äusserste Spitze des 
sechsten Gliedes weisslich. 

Bei T. velox F. kommen Weibchen sowohl mit roter als 
mit schwarzer Hinterleibsmitte vor. In Zeitschr. f. syst. 
Hymenopt. u. Dipt., Vol. 7, S. 93, beschreibt K o n o w von 



144 Forsius, Uber einige paläarktische Tenthredinini. 4. V. 1918. 

Sibirien eine rotleibige var. bisignata, die an der Seite des 
ersten Riickensegmentes einen weissen Fleck trägt. Aucli 
die schwarzleibige Form hat eine ebenso gefleckte weibliche 
Varietät, die ich var. nov. colonoides nenne. Dieselbe stammt 
aus Deutschland, Erzgebirge (leg. Lange). E n s ! i n ' s 
Bestimmungstabelle leitet zu T. colon Kl., von welcher Art 
colonoides mihi jedoch leicht durch die roten Beine u. a. 
färberische und sculpturelle Charaktere zu unterscheiden ist. 
Die gleichzeitig gesammelten Männchen gehören der var. 
nigrolineata Cam. an. 

T. flavicornis F. ist eine sehr veränderliche Art. Zu den 
von E n s 1 i n angefiihrten und benannten F^ormen wollte ich 
noch eine var. nov. pallior fugen. Ich nenne so eine 'T. fla- 
vicornis F. (Hauptform) mit ganz gelben Schenkeln. Diese 
Abänderung kommt selten in ganz Europa vor. 

Bei den tj^pisch gefärbten Stiicken von T. livida L. und 
T. livida L. var. dubia Ström, sind die hinteren Schenkel und 
Schienenbraunschwarz gefärbt. Bisweilen ist jedoch die Bein- 
farbe rot und höchstens die äusserste Spitze der Schenkel 
und Schienen sowie die Tarsen schwarz. Die rotbeinige 
Varietät der Nominantform nenne ich var. nov. rubripes und 
die rotbeinige var, dubia Ström, dagegen var. nov. rubeola. 
Beide haben, wie es scheint, eine weite Verbreitung. 

T. gracilis 6 n. sp. Kopf nach hinten beinahe ver- 
schmälert, schwarz, mässig grob punktiert, schwach aber 
deutlich glänzend, grau und weiss behaart; Clipeus braun 
gerandet; Labrum sowie iiberhaupt das ganze iibrige Unter- 
gesicht, mit Ausnahme der braunschwarzen Mandibelspit- 
zen, gelblichweiss wie die inneren, unteren und in zwei 
Zipfeln endenden seitlichen Orbitalränder; Fiihlerhöcker 
klein, Supraantennalgrube seicht, nach oben und aussen von 
einem wenig erhabenen Wulst begrenzt; Scheitel, besonders 
vorne, ziemlich unscharf begrenzt; Clipeus tief rundlich 
ausgeschnitten; Antennen schwarz, deutlich länger als Kopf 
und Thorax zusammen, in der Mitte seitlich zusammenge- 
driickt, gegen die Spitze deutlich verschmälert; die Glieder 
vom vierten an allmählich an Länge abnehmend; die Spitze 



4. V. 1918. Forsius, Uber einige paläarktische Tenthredinini. 145 

des vierten Gliedes sowie die folgenden ganz gelblichweiss. 
Thorax schwarz, mässig punktiert, oben matt, oberer 
Teil der Mesopleuren ein wenig glänzend; gelblichweiss 
sind: der -Rand des Pronotums, Tegulae, Schildchen, die 
seitlichen Fortsätze des Schildchenanhanges, Cenchri und 
Hinterschildchen; Schildchen sehr wenig gewölbt, etwa 1 V2 
mal so breit wie läng, nach hinten verschmälert; Hiiften 
unten und seitlich wie die Trochanteren weisslich; Vorder- 
und Mittelbeine schmutzig gelblichweiss, Schenkel und Schie- 
nen hinten braunschwarz gerandet, Tarsenglieder gegeri die 
Spitze hinten dunkel; Hinterschenkel braunschwarz, Tibien 
und Tarsen wie die vorderen; Fliigel gelblichhyalin, Costa 
gelbbraun, Geäder und Stigma SDnst dunkelbraun. A b d p- 
m e n ziemlich schmal, gegen die Mitte erweitert, wenig und 
sehr fein punktiert, glänzend, schwarzbraun, die erste Ter- 
gite hinten schmal gelblichweiss gerandet, 3 — 6 Tergite in 
der Mitte, die umgebogenen Seitenstiicken der 2 — 3 Ter- 
gite und die Mitte der 2—6 Ventralsegmente gelbbraun. Kör- 
perlänge 13 mm. Fliigelspannung 27 mm. 

Ein (5 im Juni von Sibiria orientalis, Siid-Ussuri, Halbin- 
sel Jankowsky. 

T, ussuriensis n. sp. Kopf schwarz, nur Clipeus, La- 
brum, Mandibelbasis und Taster gelblichweiss, fein punk- 
tiert, glänzend, hinter den Augen nicht verengt, grau be- 
haart; Scheitel klein, quadratisch, scharf begrenzt; Fiih- 
lerhöcker recht kraftig, nach oben unscharf von dem Ne- 
benaugenwulst geschieden, oben durch eine ziemlich tiefe 
Furche getrennt, die eigentliche Interantennalpartie jedoch 
kaum vertieft; Supraantennalgrube deutlich; Schläfen deut- 
lich aber schwach gerandet; Antennen kraftig gebaut, län- 
ger als Kopf und Thorax ziisammen, in der Mitte seitlich 
ein wenig zusammengedriickt, am Ende zugespitzt, Glied 3 
leicht gebogen (Konvexität nach innen), kiirzer als 4 + 5, 
schwarz, nur die Spitze der 6 sowie Glied 7 — 9 ganz weiss- 
lich. Thorax ganz schwarz, mässig fein punktiert, fast 
matt, an Pronotum, Seitenlappen des Mesonotums und Epi- 
meren der Mesopleuren deutlich glänzend; Schildchen ohne 

10 



146 Forsius, Uber einige paläarktische Tenthredinini. 4. V. 1918. 

deutlichen Glanz, hinten schwach gekielt; Hiiften und Tro- 
chanteren schwarz; Vorderbeine schmutzig weisslichgelb, 
Schenkel und Schienen hinten dunkel gestreift, Mitteltarsen 
hinten dunkel; Hinterbeine schwarzbraun, nur die Spitze 
der Knie und Tibien seitlich braungelb.; Fliigel unter dem 
Stigma leicht getriibt, Costa gelblich, Geäder und Stigma 
sonst dunkelbraun. A b d o m e n schwarz, das 1 Segment 
seitlich weisslichgelb, Segment 2 in der Mitte, Segmente 
3 — 5 oben und 2 — 6 unten braun. Körperlänge 14 mm. 
Fliigelspannung 28 mm. 

1 6 im Juni, Sibiria orientalis, Siid-Ussuri, Halbinsel 
Jankowsky. 

, T. sibiricola $ n. sp. Gtiine Art. Schwarz sind die äus- 
serste Mandibelspitze, ein punktförmiger Fleck an der Ba- 
sis des Clipeus und unter den Antennen, ein beinahe leier- 
förmiger Kopffleck, der das Stirnfeld mit Umgebungen um- 
fasst und Zipfel in die Scheitel- und Schläfenfelder sen- 
det, ein runder Fleck an der Hinterfläche des Scheitels, 
sowie unter diesem ein länglicher Hinterhauptfleck, Anten- 
nen und Augen. Thorax unten ganz griin; oben sind 
schwarz: Hinterrand des Pronotums in der Mitte, vordere 
und mittlere Partieen des Mittellappens sowie die ganzen 
Seitenlappen des Mesonotums mit Ausnahme des äussersten 
Hinterrandes, ein grosser Teil des Metanotums mit Aus- 
nahme des Hinterrandes, Schildchens, Schildchenanhanges, 
Hinterschildchens und der Cenchri, die griin sind; Fliigel hya- 
lin, Costa und Stigma griin, die iibrigen Geäder braun; Beine 
griin, die Spitze der Tibien und Tarsenglieder ein wenig 
dunkler und obere innere Spitze der Hinterschenkel und 
Hinterfläche der Hintertibien schwarz gestreift. A b d o m e n 
unten griin, oben an den Tergiten 1 — 7 breite, fast rektangu- 
läre schwarze Flecken tragend, die an den Segmenten 1 — 3 
in der Mitte fast unterbrochen sind. Clipeus tief und rund 
ausgeschnitten; Antennen ziemlich kurz, kaum so läng wie 
Kopf und Thorax zusammen, gegen die Spitze wenig ver- 
diinnt, Glied 3 etwa so läng als 4 + 5; Fiihlerhöcker gut 
ausgebildet, zwischen denselben ein deutlicher Längskiel 



4. V. 1918. Forsius, Uber einige paläarktische Tenthredinini. 147 

vorhanden; Stirnfeld undeutlich; Supraantennalgrube vor- 
handen; Augen stark konvergent, beriihren den Clipeus; 
Kopf hinter den Augen wenigstens nicht verengt; Scheitel 
vorne und seitlich deutlich begrenzt, beinahe quadratisch, 
hinten, wie die Schläfen, deutlich gerandet, in der Mitte 
von einem flachen Längskiel durchzogen. Kopf an den 
Schläfen recht fein und dicht punktiert, besonders seitlich 
an den Schläfen stark glänzend; gegen den Scheitel, \vo 
die Punktierung etwas gröber wird, ist der Glanz, obwohl 
vorhanden, deutlich geringer. Thorax recht fein punk- 
tiert, glänzend, nur am Mesonotum dichter und etwas grö- 
ber punktiert, fast matt; Schildchen nach hinten stumpf- 
spitzig erhoben, wenig punktiert, glänzend; Mittelbrust mit 
schwach ausgebildetem, stumpfem Höcker, mässig punktiert, 
deutlich glänzend. A b d o m e n fein gestrichelt, wenig glän- 
zend; Sägescheide, von oben gesehen, das Abdomen wenig 
iiberragend, schmal, gegen das Ende leicht zugespitzt, ziem- 
lich dicht behaart. Körpeiiänge 11.5 — 12 mm. Fliigelspan- 
nung 25 mm. 

' 3 $9 von Sibiria orientalis, Ochotsk (leg. F. S a h 1 b er g). 
T. enslini $ n. sp. Kopf grunlichgelb; Mandibel- 
spitze, ein Punkt unter den Antennen, ein grösserer, zacki- 
ger Stirnfleck, der einen breiten Zipfel bis in die Nähe des 
hinteren Scheitelrandes, die Seiten des Scheitels schmal 
freilassend, und einen nach innen gegen die seitliche Scheitel- 
furche gebogenen, schmäleren Schläfenzipfel entsendet, 
schwarz; der Stirnfleck erstreckt sich seitlich bis zu den Augen- 
feldern und vereint sich am oberen Orbitalrande mit einem 
schwarzen Fleck, der sich vom oberen äusseren Orbitalrande 
seitlich bis zum schwarzen Hinterkopf erstreckt; am Hin- 
terkopfe nur die Scheitelhinterfläche, die einen runden 
schwarzen Fleck trägt, und deren nächste Umgebung, griin- 
lichgelb; erstes Antennenglied sowie Basis des zweiten 
griingelb; Clipeus ausgeschnitten, in der Mitte beinahe ge- 
zähnt, Fiihlerhöcker kraftig, nach oben von dem Supraan- 
tennalgrubenw;ulste durch eine deutliche Furche getrennt; 
Interantennalfeld recht stark vertieft; Stirnfeld deutlich; Schei- 



148 Forsias, Uber einige paläarktische Tenthredinini. 4. V. 1918. 

tel nach hinten leicht erweitert, wenig breiter als läng, 
deutlich begrenzt; Kopf hinten gerandet, seicht und abste- 
hend fein punktiert, stark glänzend, hinter den Augen ein 
wenig schmäler als vorne quer iiber denselben; Antennen 
diinn, kaum ziisammengedriickt, wenig länger als Kopf und 
Thorax zusammen, gegen das Ende leicht verdiinnt, Glied 
3 bedeutend kiirzer als 4 + 5. Thorax blassgriin; Pro- 
thorax in der Mitte schwarz, die Ränder, wie die Fliigel- 
schuppen, breit gelbgriin; Mesosternum in der Mitte und 
die Epimeren sowie Metasternum, mit Ausnahme des ober- 
sten Teiles, schwarz; Meso- und Metanotum schwarz, reich- 
lich gelbgriin gezeichnet; gelbgriin sind: ein hinten rechtecki- 
ger, vorne in zwei leicht divergierende Zacken auslaufen- 
der Fleck, der die Hinterspitze des Mittellappens und an- 
grenzende Teile des Seitenlappens des Mesonotums ein- 
nimmt, obere Hinterfläche und Hinterrand des Mesonotums, 
Schildchen, Schildchenanhang, Cenchri, ein kleiner Fleck hin- 
ter denselben, Hinterschildchen und Hinterrand des Meta- 
notums; Fliigel äusserst schwach gelblich hyalin, Costa und 
Stigma gelb, iibriges Geäder braun; Vorderhiiften gelbgriin, 
Mittelhiiften hinten schwarz; an den Hinterhiiften nur die 
Spitze gelbgriin; Trochanteren gelbgriin wie die Schenkel, 
von denen jedoch die mittleren innen und hinteren vorne 
und innen gegen die Spitze schwarz gefleckt sind; alle Ti- 
bien gelb, nur die äusserste Spitze, wie die Tarsen, braun- 
gelb; Thorax fein punktiert, auch am Mesonotum stark 
glänzend; Mittelbrust mit einem mässig stark ausgebildeten, 
recht spitzen Höcker versehen; Schildchen, von oben ge- 
sehen, dreieckig, gewölbt, nach hinten in eine Spitze aus- 
gezogen. Das erste Abdominalsegment oben schwarz 
mit einem ziemlich grossen, weisslichen Fleck, der sich bis 
zum Hinterrand erstreckt; Segmente 2 — 5 oben braun, die 
folgenden schwarz, das letzte jedoch in der Mitte braun; 
Unterseite gelblich (im Leben griin?), nur die äusserste 
Spitze schwarz; Abdomen fein gestrichelt, glänzend; Sä- 
gescheide, von oben gesehen, gleichbreit, gegen das Ende 



4. V. 1918. Försitts, Uber einige paläarktische Tenthredinini. 149 

kauni zugespitzt, mässig behaart, wenig hervorragend. Kör- 
perlänge 13.5 mm. Fliigelspannung 29 mm. 

1 9 im Juli von Sibiria orientalis, Siid-Ussuri, Halbin- 
sel Jankowsky. 

T, stigma $ n. sp. Kopf schwarz; gelblichweiss ist 
das ganze Untergesicht, mit Ausnahme der Mandibelbasis, 
der unteren inneren Augenecke und eines Schläfenfleckes, 
der sich beinahe bis zum Orbitalstreifen erstreckt; Anten- 
nen schwarz, nur die Innenseite des Basalgliedes weiss ge- 
fleckt, wenig länger als Kopf und Thorax zusammen, ziem- 
lich diinn, am Ende zugespitzt, Glied 4 + 5 bedeutend län- 
ger als 3; Kopf hinter den Augen nicht verengt, mässig 
punktiert, glänzend; Scheitel vorne und seitlich scharf be- 
grenzt, beinahe quadratisch, jedoch nach hinten ein wenig 
verbreitert, von einem schwach erhabenen Längskiel durch- 
gezogen; Fiihlerhöcker deutlich; unter den oberen Neben- 
augen je ein, und unter den unteren zwei kleine, nach un- 
ten und aussen ziehende Wiilste; Clipeus in der Mitte rund 
ausgeschnitten. Thorax schwarz, recht fein punktiert, 
matt; Mittelbrust mit einem deutlichen, ziemlich spitzigen 
Höcker; Schildchen wenig gewölbt, nach hinten verschmä- 
lert, etwa 2 V2 mal so breit wie läng; der Rand des Prono- 
tums, Tegulae, Schildchen, Schildchenanhang, sowie dessen 
seitliche Anhänge, Cenchri, zwei undeutliche Flecke am Hin- 
terschildchen und der Hinterrand des Mesonotums gelb; 
Vorderhiiften weiss gefleckt, Mittel- und Hinterhiiften 
schwarz; die vorderen Trochanteren weisslichgelb, die mittle- 
ren und hinteren braun gefleckt; Vorderbeine weisslichgelb, 
nur die Spitze der Tarsenglieder bräunlich, seitlich schwarz 
gefleckt und innen schwarz gerandet; Hinterschenkel schwarz, 
Knie hinten braungelb; Flugel schwach gelblich, Costa gelb, 
Subcosta und iibriges Geäder braun, Stigma zweifarbig. 
Basis gelblich, Spitze braun. A b d o m e n schwarz, erstes 
Segment seitlich gelblichweiss gefleckt, Segmente 3 — 5 
braun, das dritte Segment jedoch oben in der Mitte und 
seitlich schwarz gefleckt; Sägescheide von oben gesehen 
den After kaum uberragend, schmal, gegen die Spitze ein 



150 Forsius, Uber einige paläarktische Tenthredinini. 4. V. 1918. 

wenig diinner, recht stark behaart von der Seite gesehen 
gleichbreit, gegen die Spitze allmählich abgerundet. Kör- 
perlänge 14 mm. Fliigelspannung 32 mm. 

1 $ im Juni von Sibiria orientalis, Siid-Ussuri, Halbin- 
sel Jankowsky. 

Tenthredo brevicornis Knw (nec. Klug) wird von E n s 1 i n, 
obwohl mit einigem Zaudern, als eine Varietät (n, nom. 
aegra Ensl.) von T. arcuata Först, aufgenommen. Dass dieses 
richtig ist, scheint mir ausser allem Zweifel zu stehen. 
Diese Varietät ist als eine Parallelform zu Tenthredella me- 
somelas L. var. obsoleta Kl. aufzufassen und kommt haupt- 
sächlich in Gebirgsgegenden und im hohen Norden vor. 

Rhogogaster viridis L. ist eine sehr veränderliche Spezies." 
Bei der var. melanonota Ensl. ist der Riicken, mit Ausnahme 
des Schildchens, schwarz. Bei 6 var. nov. nigröscutellata ist das 
Schildchen schwarz, und nur die Seitenlappen des Mesono- 
tums trägen einen kleinen, griinen Fleck. Ich kenne diese 
Varietät nur aus Finland, Kirchspiel Karislojo (ipse). 

Tenthredopsis auriculata Thoms. ist wahrscheinlich mit 
K o n o w's T. pallida identisch und wird dann den T h o m- 
s o n'schen Namen trägen. Das Mus. Entomologicum Helsing- 
forsiae besitzt ein 9 von Karelia rossica, wahrscheinlich in 
der Nähe von Petrosawodsk von Giinther gesammelt, 
das Konow seinerzeit als n. sp. bezeichnete. Ein anderes, 
ebenfalls weibliches, Stiick liegt mir vom Ural (leg. Sund- 
man) vor. 

Ens lin spricht die Vermutung aus, dass T. flavoma- 
culata Cam. = fenestrata Knw nur eine Varietät von T. par- 
vula Knw, sein könnte. Dass die weissen Flecken am Mit- 
tellappen des Mesonotums kein Artmerkmal darstellen, dar- 
iiber känn wohl nur eine Ansicht walten (ef. austriaca 
Knw var. albata Ensl., nivosa Kl. var. nigrilobis Ensl, u. s. w.). 
Nur die Untersuchung der Typenexemplare von flavomacii- 
lata Cam. und fenestrata Knw känn aber sichere Auskuntt 
iiber die Synonymik dieser Arten geben. Konow hat seiner- 
zeit, so viel ich verstehe, sowohl Exemplare von T. par- 



4. V. 1918. Forslas, Uber einige paläarktische Tenthredinini. 151 

Villa Knw als auch von T. campestris L. als T. fenestrata 
bestimmt. 

T. qiiadriforis Knw kommt auch in Kleinasien vor. Ich 
besitze ein von Konow bestimmtes weibliches Exemplar 
von Adana (H. R o 11 e). Das bisher unbekannte Männchen, 
das ich von demselben Örte besitze, ist durch folgende Merk- 
male charakterisiert: Kopf schwarz, nur die Spitze des 
Labrums und die Taster blass; Unterseite der Antennen 
braun; Clipeus abg-estutzt (Eiitenthredopsis) ; Kopf hinten 
gerandet, nach hinten deutlich gerundet verschmälert; Ober- 
kopf mässig fein und dicht punktiert, wenig glänzend; Schei- 
tel gewölbt, in der Mitte durch eine flache Längsfiirche ge- 
teilt, weniger stark und dicht punktiert, mehr glänzend. 
Thorax schwarz, oben ziemlich dicht und fein punktiert, 
deutlich glänzend, unten etwas stärker und dichter punk- 
tiert, fast matt, Mesosternum in der Mitte jedoch deutlich 
glänzend; Rand des Pronotums, untere und vordere Ecke 
der sonst schwarzen Tegulae, Schildchen, Schildchenanhang, 
Cenchri und Hinterschildchen weisslich; Hiiften und Tro- 
chanteren schwarz; Vorder- und Mittelbeine rötlichgelb, nur 
die Basis der Schenkel schmal schwarz; Hinterbeine braun- 
schwarz; F^liigel hell, Geäder schwarzbraun, Costa etwas 
heller -braun, Basis des Stigma weisslich. Abdomen an 
der ersten Tergite hinten weiss gefleckt, Segmente 1 — 2 
und 7 — 8, wie die Genitalklappe schwarz, 3 — 6 rötlich, in 
der Mitte oben schmal schwarz gefleckt. L. 9.5 mm, 

T. churchevillei Knw gehört wohl sicher zum Formen- 
kreise des T., stigma F. Möglicherweise ist dasselbe der Fall 
mit T. floricola Costa. Ich besitze jedoch zu wenig Ver- 
gleichsmaterial um ein sicheres Urteil geben zu können. 

Macrophya sanguinolenta GmeL ö var. nov. borealis nenne 
•ich die in Fennoscandia und Nordrussland' oft vorkommen- 
den 66 von M. sanguinolenta Gmel., die ganz schwarze Hin- 
tertibien haben. 

M. blanda F., M. anmilata Geoffr. und M. duodecimpunc- 
tata L. bilden zusammen eine besondere, durch einen rund- 



152 Forsius, Uber einige paläarktische Tenthredinini. 4. V. 1918. 

lichen Anhang der Metapleuren gut charakterisierte Gruppe, 
die ich Paramacrophya n. siibgen. nenne. 

M. albipimcta Fall. lebt als Larve an Geranium silvati- 
cum L. Ich habe die Eiablage mehrmals beobachtet, aber 
die Zucht ist immer misslungen. — M. albicincta Schrank 
lebt bei uns an Valeriana officinalis L. 

M. sibirica n. sp. Kopf schwarz; Scheitel hinten weiss 
gefleckt wie die Basis der Mandibeln, die Spitze der Ober- 
lippe und zwei seitliche Clipeusflecke; Taster braun, gegen 
die Spitze weisslich; Kopf ziemlich dicht und fein punk- 
tiert, stark glänzend, schwarzgrau behaart, hinter den Augen 
nicht verschmälert, hinten undeutlich gerandet; Augen stark 
konvergierend; Scheitel seitlich und vorne scharf begrenzt, 
nach hinten erweitert; Stirnfeld wenig hervortretend; An- 
tennen schwarz, kraftig gebaut, etwa so läng wie Kopf und 
Thorax zusammen, Glied 3 etwa wie 4-}- 5. Thorax schwarz, 
nur Schildchen breit hinten und Cenchri gelblichweiss, oben 
mässig dicht und fein punktiert, ziemlich stark glänzend, 
unten am Mesosternum gröber punktiert und weniger glän- 
zend; Schildchen in der Mitte leicht gefurcht; Hiiften und 
Trochanteren schwarz, nur Hinterhiiften seitlich weiss ge- 
fleckt; Beine schwarz, die vordersten vorne weisslich; an 
den Mittelbeinen die Vorderfläche der Knie, Tibien und 
Tarsen weisslich; Hinterknie vorne schmal weisslich; Hin- 
tertibien hinten breit weiss gefleckt; Hintertarsen schwarz; 
Fliigel gelblichhyalin, Geäder und Stigma braunschwarz; 
lanzettförmige Zelle mit kurzer Querader (die Type hat 
beiderseits sogar zwei gerade Queradern, was wohl als zu- 
fällige Abänderung angesehen werden muss). Abdomen 
schwarz, ziemlich grob und dicht punktiert, glänzend. Säge- 
scheide von oben gesehen schmal, gegen die Spitze gieich- 
mässig verdiinnt, wenig hervorragend, mässig behaart. Kör-» 
perlänge 12.5 mm. Fliigelspannung 24 mm. 

1 9 in Sibiria, Jeniseisk, östlich von dem Flusse am 
21. VI. 76 von Prof. Dr John Sahlberg gesammelt. 

Steht M. albicincta Schr. offenbar sehr nahe, jedoch 
sicher von dieser Art verschieden. M. sibirica ist grösser 



4. V. 1918. Forsius. - Linkola. 153 

und robuster gebaut, die seitlichen Scheitelfurchen sind hin- 
ten tiefer und mehr divergent, der Kopf ist zwar etwas tie- 
fer und dichter punktiert, jedoch stark glänzend, die Trochan- 
teren nicht weiss gefleckt und das Abdomen gröber und 
dichter punktiert. Die mir unbekannte M. carbonaria Sm. 
von Japan soll einen tief und dicht punktierten Kopf haben, 
und das Schildchen ist schwarz. 

Die Typen von Macrophya sibirica und Tenthredella si- 
biricola befinden sich im Museum Entomologicum Helsing- 
forsiae, die iibrigen bis jetzt in meiner Sammlung'. 

Tohtori K. Linkola ilmoitti painettavaksi: Messungen 
uber den jährlichen Längenzuwachs einiger Parmelia- und 
Parmeliopsis-Arten. 

An exakten Angaben iiber die Zuwachsschnelligkeit der 
Fleciiten fehlt es noch beinahe gänzlich. Um diesen Mangel 
einigermassen zu beseitigen, veranstaltete der Verf. im Spät- 
sommer 1910 Messungen, die, von Zeit zu Zeit wiederholt, 
Auskunft iiber die Schnelligkeit des allniählichen Vorriickens 
des Thallusrandes einiger Parmelia- und Parmeliopsis- Arten 
geben könnten. Im Spätsommer 1911 und ebenso 1912 wur- 
den dann Messungen ausgefiihrt, durch welche der jährliche 
Zuwachs mehrerer ausgewählter Flechtenindividuen fiir die 
Perioden 1910—11 und 1911 — 12 festgestellt wurde.' Die 
nächste Gelegenheit zur Wiederholung der Beobachtungen 
bot sich erst 1916, wobei dann die Grösse des Längenzu- 
wachses der betr. Flechtenindividuen fiir die Periode 1912 
— 16 gefunden wurde. Weil die weitere Ausfiihrung' der 
fraglichen Messungen dem Verf., dessen Wohnort schon 
seit mehreren Jahren weit von dem Beobachtungsort gele- 
gen ist, grosse Schwierigkeiten bereitet, mogen die bis jetzt 
gemachten kleinen Beobachtungen trotz ihrer Mangelhaftig- 
keit im Folgenden veröffentlicht werden. 

Die fraglichen Beobachtungen sind im siidwestlichen 
Finnland im Kirchspiel Pargas, bei dem Bauerngut Pyhän- 
suu, ungef. 20 km siidlich von der Stadt Åbo, angestellt 
worden, Die Unterlage bestand bei der Mehrzahl der ge- 



154 Linkola, Längenzuwachs von Parmelia und Parmeliopsis. 4. V. 1918, 

messenen Flechtenindividuen aus alten hölzernen Zäunen, 
die meistens am Rande von Äckern, in freier Lage nach 
S öder E, stånden; fiir eine Art, Parmelia centrifiiga, bildete 
ein Granitfelsen das Substrat. Als Fixpunkte, nach denen 
das Vorrucken des Thallusrandes (immer deutlich unter- 
scheidbare, gewöhnlich etwas vorspringende Lappen) genau 
bestimmt werden konnte, wurden galvanisierte, abgebro- 
chene Insektennadeln in das Holz eingeschlagen; in das Gestein 
wurden kreuzweise feine Furchen gemeisselt, deren Kreu- 
zungsstelle als Fixpunkt bei den Messungen angewandt wer- 
den konnte. Die Lage aller betr. Flechtenindividuen und 
ihrer betr. Thalluslappen wurde durch kleine Kartenskizzen 
in das Notizbuch genau eingetragen. Die Messungen sind 
mittelst scharfspitziger Stiftchen ausgefiihrtj Der ev. Fehler in 
den aufgefundenen Zahlen diirfte nicht O.2 mm iibersteigen; 
die Zahlenangaben tur die auf der Gesteinsunterlage ge- 
wachsenen Flechtenindividuen machen jedoch nicht An- 
spruch auf grössere Genauigkeit als O.5 mm. Die Jahres- 
zeit war bei der Ausfiihrung der Messungen der August, 
im J. 1912 jedoch der September, und das Wetter trocken, 
das Jahr 1912 ausgenommen, wo es regnerisch (der Thallus 
also in feuchtem, angeschwollenem Zustande) war. Beson- 
ders der letztgenannte Umstand bewirkt, dass die Zuwa^hs- 
zahlen fiir die Periode 1911 — 12 zu gross sind, um mit den 
anderen Jahreszahlen vergleichbare Ziffern darzustellen; 
die Zahlen fiir die Periode 1912 — 16 sind demgemäss etwas 
zu niedrig. — Einige von den beobachteten Flechtenindividuen 
sind im Laufe der Jahre gestorben, ein sehr grosser Teil 
seit 1912 sogar gänzlich vernichtet worden dadurch, dass 
die alten Zäune, auf denen sie wuchsen, durch neue ersetzt 
wurden. Darum fehlt es fiir zahlreiche^Arten an Beobach- 
tungen fiir die Periode 1912 — 16. 

Genauere Angaben iiber einige Umstände, welche u. a. auf 
die verschiedene Grösse des Wachstums der betr. Flechten- 
individuen nicht ohne Einfluss gewesen sein diirften, sind 
wohl hier am Platze: 

Parmelia sulcata Tayl. Individuen 1—4 in schiefer Stel- 



4. V. 1918. Linkola, Längenzuwachs von Parmelia und Parmeliopsis. 155 

lung nach S, die gemessenen Lappen bei Ind. 1 nach oben, 
bei Ind. 2 der Lappen 1 nach unten, der Lappen 2 nach 
oben, bei Ind. 3 nach den Seiten, bei Ind. 4 nach oben ge- 
richtet; Ind. 5—9 horizontal nahe bei einander auf demsel- 
ben Zaunholz wachsend. 

P. centrifuga (L.) Ach. Alle Ind. auf demselben, offenen, 
ungefähr 20° nach N abfallenden Granitfelsen. Die betr. 
Individuen iiberhaupt recht gross; der Durchmesser der 
äusseren Ringe beträgt 20—37 cm. Ind. 1—3 bestehen aus 
konzentrischen Ringen, ebenso Ind. 5 — 6; Ind. 1 und 5 bil- 
den in diesen Ringen die äussersten Gurtel. 

P. olivacea (L.) Nyl. (vera). Alle Ind. auf demselben, etwas 
schiefen Zaunholz in ganz offener Lage nach S. 

P. physodes (L.) Ach. Ind. 1 — 2 in mehr öder weniger 
horizontaler Lage, stark beschattet; Ind. 3 — 6 in schiefer, 
nach S offener Lage; Ind. 7 — 8 in horizontaler, nach E of- 
fener Lage. 

Parmeliopsis ambigua (Wulf.) Nyl. Ind. 1 in vertikaler 
Stellung in offener Lage nach E, der betr. Lappen nach 
unten gerichtet; Ind. 2 ebenso, aber die gemessenen Lap- 
pen seitwärts gerichtet; Ind. 3 in horizontaler Stellung von 
dem obenliegenden Zaunholz beschattet; Ind. 4 — 5 halbbe- 
schattet in vertikaler Stellung nach NW, die betr. Lappen 
seitlich gerichtet; Ind. 6 in vertikaler Stellung nach S, der 
betr. Lappen nach oben wachsend. 

P. aleurites (Ach.) Nyl. (Cetraria aleurites Th. Fr.). 
Alle Ind. auf demselben Zaunholz in vertikaler Stellung 
nach S, die betr. Lappen nach oben gerichtet. 

Die Resultate der ausgefiihrten Messungen sind in der 
Tabelle auf folgenden Seiten zusammengestellt. Um die Zah- 
len fur die Periode 19. VIII. 1911— 15. IX. 1912 wenigstens 
ungefähr vergleichbar (siehe oben) mit den anderen zu 
machen, ist eine Reduktion der Zahlenangaben mit 25°/„ 
vorgenommen worden; diese reduzierten Ziffern sind in 
Klammern angegeben. Fiir die nur in den Perioden 1910 
— 11 und 1911 — 12 beobachteten Flechtenindividuen sind 
die reduzierten Zahlen bei der Berechnung der jährlichen 
Durchschnittswerte beriicksichtigt worden. 



156 Linkola, Längenzuwachs von Parmelia und Parmeliopsis. 4. V. 1918. 





Längenzuwachs einzelner Thal- 




luslappen in mm 




! 

2H. VIII. 1910 


19. VIII. 1911 
15. IX. 


15. IX. 
1912— 7. 


Jährlich im 




- 19 VIII. 


1012 (reduz. 


VIII. 


Durch- 




1911 


Zahlen in 


1916 


schnitte 


Parmelia sulcata Ind. 1 




Klammern) 






0.8 


1.6 (1.2) 


_ 


1.0 




„ 2, Lappen 1 


0.3 


2.0 (1.5) 


— 


0.9 




9 

» i> ij 1» " -^ 


1.2 j 


2.4 (1.8) 


— 


1.5 




„ 3, Lappen 1 


1.0 ' 


1.6 (1.2) 


— 


l.i 




9 

) n » » »> ^ 


1.25 


1.75(1.3) 




1.3 




4 


0.5 


1.0 (0.8) — 


0.6 




» » 1) 5 


3.0 


4.0 (3.o) 


— 


3.0 




, .. »6 


2.1 


— 




2.1 




7 


2.5 


— — 


2.5 




) .) I» 8 


2.2 


2.8 (2.i) — 


2.1 




) )) » J 


1.25 


1.75(1.3) ! — 


1.3 


' 


Durchschnittszahlen fiir 








die betr. Art 


1.5 




1.6 


(Parmelia centrifaga Ind. 1 


2.0 


3.0 (2.3) ; 6.5 


1.9 


\ n >» » ^ 


1.75 


5.0 (3.8) 


6.0 


2.1 


1 » 


„ 3 


2.5 


3.5 (2.6) 


9.0 


2.5 


» 


„ 4 


3.0 


4.0 (3.o) 


7.0 


2.3 


1 


) n " 


2.0 


5.0 (3.8) 11.0 


3.0 


■• 


, ., 6 


2.5 


3.5 (2.6) 


9.0 


2.5 


t» 


„ 7,Lapp.l 


1.5 


3.5 (2.6) I 8.0 


2.2 


» 


9 


3.0 


5.5 (4.1) 


10.5 


3.2 


M 


, „ 8 


1.5 


5.5 (4.1) 


10.5 


2.9 




)) 


» >» y 


2.5 


5.0 (3.8) 


7.5 


2.5 




Durchschnittszahlen fiir 








die betr. Art 


2.2 


• — — 


2.5 


Parmelia olivacea Ind. 1 


1.0 


— 


— 


— 


9 

?) )) j> " 


0.2 


' -^' 


■ — 


—, 


„ 3, Lapp. 1 


0.8 


— 


— 


— 


2 


1.0 


: — ' ■ 


— 


1 .1 11 1) •*» ') ^ 


0.1 


— 


— 


2 

n 1» " " ») 


0.9 


— • — ■ 


--• 




q 

1) » » )> " " 


1.0 


1 


1 




Durchschnittszahlen fiir 














die betr. Art 


0.7 


— 


— 


— 



4. V. 1918. Linkola, Längenzuwachs von Parmelia und Parmeliopsis. 157 









Längen 


zuwachs einzelner Thal- 


^ 




iuslappen 


in mm 


. 




26. VIII. 1910 

- 19. VIII. 

1911 


19. VIII. 1911 

- 15. IX. 

1912 (reduz. 

Zahlen in 

Klamniern) 


15. IX. 

1912- 7. 

VIII. 

191G 


— 

Jährlich im 
Durch- 
schnitte 


Par 


melia physodes h 


d. 1 


1.25 


4.25 (3.4) 




2.3 




y 11 


, 2 


1.0 


3.5 (2.6) 


— 


1.8 




> »1 


, 3 


1.1 


2.2 (1.7) 


3.0 


1.1 




1 »» 


, 4 


1.5 


3.0 (2.3) 


4.5 


1.5 




» 1» 


, 5 


1.0 


1.5 (1.1) 


6.2 


1.5 




» »» 


, 6 


0.6 


1.1 (0.8) 


— 


0.7 




» 1» 


, 7, Lapp. 1 


1.25 


3.5 (2.6) 


— 


2.0 




T »1 


2 
» >» » ^ 


1.1 


2.75 (2.l) 


— 


l.G 




* 


t» 


, 8 


1.5 


3.0 (2.3) 


— 


1.9 




Durchschnittszahlen fiir 










die betr. Art 


1.1 


— 




1.6 


Parmeliopsis am- 










bigiia Ind. 1 


1.0 


1.5 (1.1) 




1.1 


„ 2, Lapp. 1 


1.0 


1.75 (1.3) 


— 


1.2 




2 


1.8 


1.5 (l.l) 


— 


1.5 




„ 3 


0.5 


0.75 (0.6) 


— 


0.6 




„ 4, Lapp. 1 


0.1 


0.3 (0.2) 


— 


0.2 




9 


0.4 





— 


0.4 




» 5 


0.2 


— 


— 


0.2 




„ 6 . 


0.8 


0.7 (0.5) 


2.25 


0.6 




Durchschnittszahlen fiir 










die betr. Art 


0.7 


■ 




0.7 


Parmeliopsis aleurites Ind. 1 


0.3 


0.8 (0.6) 


2.2 


0.6 


9 

11 »» 1» ^ 


0.9 


1.6 (1.2) 


2.0 


0.8 




> » » ^j 


1.0 


1.0 (0.8) 


2.3 


0.7 


Durchschnittszahlen fiir 














die betr. 


Art 1 


0,7 





— 


0.7 



Von den aus der Tabelle ersichtlichen Resultaten sei 
hier als Zusammenfassung folgendes hervorgehoben: 1) Der 
jährliche Längenzuwachs der gemessenen Thalluslappen ist 
fuvl Parmelia sulcata im Durchschnitte l.e mm (variiert O.3 — 
3.0 mm) gewesen, fiir P. centrifuga 2.5 mm (variiert I.5 — 4.i 



158 Linkola, Lähdealueet apofytikasvupaikk. Orimattilassa. 4. V. 1918. 

mm), fur P. olivacea 0.7 mm (variiert O.2 — l.o), fiir P. phy- 
sodes 1,6 mm (variiert O.e— [8.4] mm), fiir Parmeliopsis am- 
bigua O.7 mm (variiert O.i — l.s mm) und fiir P. aleiirites 
ebenso O.7 mm (variiert O.3— 1.2 mm). 2) Die jährliche Län- 
genzunahme ist bei verschiedenen Thalluslappen sogar ei- 
nes und desselben Flechtenindividuums recht verschieden 
ohne dass der Verf. vorläufig eine befriedigende Erklärung 
dieses Sachverhalts gefunden hat. Bei Parmeliopsis ambigua 
war jedoch deutlich zu ersehen, wie eine beschattete Lage 
stark hemmend auf den Längenzuwachs einwirkt. 3) Die 
jährlichen Schwankungen in der Zuwachsgeschwindigkeit 
der einzelnen Thalluslappen sind nicht unbedeutend; doch 
lassen sich wegen der Mangelhaftigkeit der Beobachtungen 
keine genaueren Angaben dariiber geben. 

Vorausgesetzt, dass der Längenzuwachs der betr. Flech- 
tenindividuen dauernd durchschnittlich ungefähr so gross 
gewesen ist, wie er in den Jahren 1910 — 16 gefunden wurde, 
haben die grösseren Individuen der betr. Flechtenarten auf 
den Beobachtungsstellen folgendes Alter: Parmelia sulcata 
30 — 40 Jahre, P. centrifuga 50—80 Jahre, P. olivacea 50 — 60 
Jahre, P. physodes 30 — 40 Jahre, Parmeliopsis ambigua 15 — 
20 Jahre und P. aleurites 20 — 25 Jahre. Noch ältere Indi- 
viduen sind gewiss nicht selten, sind aber meistens ver- 
kiimmert'und oft im Absterben begriffen. Ein bedeutend 
höheres Alter, als das angefiihrte, können diese Flechten- 
arten bei uns wahrscheinlich nur ausnahmsweise erreichen. 

Öfter wiederholte und länger fortgesetzte Beobachtun- 
gen, als die hier mitgeteilten, werden sicherlich in der Zu- 
kunft Antwort u. a. auf die Fragen iiber die Wachstums- 
schnelhgkeit einzelner Flechtenarten in verschiedenen Jah- 
reszeiten, unter verschiedenen äusseren Umständen und in 
verschiedenem Alter der Individuen liefern. 

Tohtori K. Lin kola ilmoitti painettavaksi: Lähde- 
alueet apofytikasvupaikkoina Orimattilassa. 

Selvityksen saamiseksi niistä suurista muutoksista, joita 
kulttuuri on lukuisain alkuperäisten kasvilajiemme levene- 



4. V. 1918. Linkola, Lähdealueet apofytikasvupaikk. Orimattilassa. 159 

missuhteissa aiheuttanut, on ennenkaikkea tutkittava, mitkä 
näiden kasvien alkuperäiset kasvupaikat övat. Itä-Karjalasta 
ölen varemmin (6, s. 293 ff.) osottanut, etta pääosalla noita 
kulttuurin levittämiä alkuperäisiä kasvilajeja, apofyteja, täällä 
on luonnollinen kasvupaikkansa kallioilla, rannoilla, lehdoissa 
tai hedelmällisillä suokasvupaikoilla, joita jälkimäisiä övat 
varsinkin erilaiset letot ja lähdealueet. Muualla Suomessa 
olot eivät tässä suhteessa liene erilaiset, Alussa mainittu 
tarkoitus on siis lähinnä saavutettavissa yksityiskohtaisesti 
tutkimalla eri osissa maata juuri näiden, apofytikasvupai- 
koiksi kutsumieni, kasvupaikkojen kasvipeitteen lajikokou- 
musta kulttuurilta mahdollisimman hyvin säilyneissä oloissa. 
Toistaiseksi on tässä suhteessa tehty vain vähän. Kun siis 
lisätietoja kipeästi kaivataan, lienevät hyödyksi seuraavassa 
esitetyt havainnot, jotka viime kesänä tein eräiltä lajirik- 
kailta, kulttuurin vaikutukselta harvinaisen hyvin säilyneiltä 
lähdealueilta Orimattilassa, Pohjois-Uudellamaalla. 

Suu rim masta osasta Orimattilan lähdepaikkoja on alku- 
peräinen kasvillisuus joko kokonaan hävinnyt (kaivoiksi teh- 
dyt tai ojituksen kautta tuhotut lähteet) tai suuresti muut- 
tunut (karjan vakituisina juontipaikkoina olevat tai viljelys- 
maiden keskellä ja laidoilla sijaitsevat y. m. lähteet). Ja 
pääasiassa entiselläänkin säilyneissä on niissäkin useimmiten 
huomattavissa siksi paljon erilaisia kulttuurin vaikutuksen 
merkkejä, ettei täysin varmaa selkoa siitä, mitkä kaikki 
niissä kasvavista kasvilajeista todella övat alkuperäisiä mitkä 
ei, yleensä liene saatavissa. Niistä lähteistä, jotka tässä suh- 
teessa täyttävät vaatimuksiamme paremmin, övat useimmat 
aivan pieniä ja niin köyhälajisia, ettei niistäkään ole suu- 
rempaa apua apofytikasviston alkuperäisten kasvupaikkojen 
selvittämisessä. 

Kolmessa eri tapauksessa onnistuin Orimattilassa nä- 
kemään lähdepaikkoja, jotka antanevat hyvän käsityksen 
siitä, millainen on kasvillisuuden luonnontilainen lajikokoon- 
pano laveampialaisilla lähdekasvupaikoilla, joille „mahtuu" 
.(Palmgren) valtava pääosa niistä kasvilajeista, jotka kuu- 
luvat lähteisten alueiden kasviyhdyskuntiin paikkakunnalla. 



160 Linkola, Lähdealueet apofytikasvupaikk. Orimattilassa. 4. V. 1918. 

Tarkoittamani lähdepaikat sijaitsevat Niemenkylän alueella 
metsäpalstoissa Porvoonjoen vasemmalla rannalla. Täällä, 
kuten muuallakin pitäjässä, savitasangon pohjavedet muo- 
dostavat joen erosioäyräille tai niiden lähettyville lukuisia 
lähteitä, jotka useita silmiä muodostaessaan synnyttävät laa- 
■jahkon lähteisen alueen, Jossa useammanlaatuisia lähdekas- 
vupaikkoja on yhtynyt lähdekasvupaikka-kompleksiksi. Täl- 
laisia övat myös kolme tutkimaani, kulttuurilta melko hyvin 
varjeltunutta lähdealaa: 

1- ^/t ja ^Vs 191'^- Huikonlähde Tuomalan talon 
metsässä n, 50 m päässä Porvoonjoesta, jonne lähteestä vir- 
taa voimakas, kohiseva puro. Sijaitsee jyrkähkön Oxalis- 
Myrtilliis-tyyppisen kuusikkorinteen alla. On n. 20X25 m^ 
laaja, hyvin vetinen, suureksi osaksi helposti upottava, jon- 
kunverran vietto alue, missa vesi osaksi valuu hiljalleen 
sammalikossa, osaksi virtaa parina kolmena ilmi purona, 
jotka lähtevät rinteen alla, kovanmaan rajassa, olevista sam- 
malpeitteisistä lähdesilmäkkeistä. Lähdealue ei ole avointa, 
vaan on pääosaltaan harvahkoa, puolivarjoisaa (ympäröivä 
korkea metsäkin varjostaa) Salix-nigricans-viitaa, jossa alus- 
kasvillisuuden muodostavat varsinkin runsaat Mniam cincli- 
dioides ^), Mn. Seligeri y. m. ja Carex rostrata (niiden seu- 
rassa kasvavat etenkin Cardamine amara, Coronaria flos 
cucidi, Caltha palustris, Galiiim pahistre, Comarum paliistre, 
Epilobiiim pahistre, Myosotis palustris, myös Rumex acetosa 
y. m.). Reunempana on osaksi puoliavoimia varsinaisia läh- 
dekohtia, missa Mnium cinclidioides, Mn. affine, osaksi myös 
Äcrocladium cuspidatnm, Ämblystegium giganteiim, Philono- 
tis fontana, Bryum ventricosum, Ämblystegium stellatum y. m. 
muodostavat hyllyviä lähdesammalikkoja (näissä kasvavat 
kernaimmin Äera caespitosa, Poa trivialis, Montia fontana, 
Myosotis palustris y. m.)., osaksi on reimuksella erilaisia 
lähdekorpiin t. -lehtoihin välittyviä alueita, joissa puita (Äl- 
nus incana, Betula, Picea) ja pensaita (Salix nigricans, S. 



') Kirjoituksessani mainittujen sammalten määräämisen tai sammal- 
määräysten tarkastamisen on hyväntahtoisesti suorittanut toht. V. F. 
B rotherus. 



4. V. 1918. Linkola, Lähdealueet apofytikasvupaikk. Orimaltilassa. 161 

bicolor y. m.) kasvavien mättäiden välissä on vetistä, lu- 
kuisia putkilokasveja (Equisetum arvense, Ranunculus repens, 
Viola palustris, Cirshim palustre, Tnssilago farfara, Crepis 
paludosa y. m.) kasvavaa Mn/um-sammalikkoa. Hiukan syr- 
jässä varsinaisesta lähdepaikasta on kasvillisuudeltaan poik- 
keava, avonainen, hiukan mättäinen (pieniä leppiä ja koi- 
vuja) ja viettävä lähdeletto, joka täysin vastaa eräitä muo- 
toja niitä „quellige offene Moorflächen", joita Karjalasta ölen 
kuvannut (6, s. 133). Ämblystegium intermediiimm, pieneksi 
osaksi Acrocladium cuspidatum''m, Äiilac. palustre'n, Mypnum 
rividare^n, Fissidens adiantoides'\n y. m. muodostamassa sam- 
malikossa, missa putkilokasvillisuuden pääosana övat Carex 
rostrata, C. Goodenoughii, Equisetum fluviatile ja Menyan- 
thes, kasvaa osaksi lajeja, jotka muulta lähdealueelta puuttu- 
vat (Eriophonim latifolium, E. polystachyum, Drosera rotun- 
difolia, Parnassia palustris. Pirola rotundifolia, Menyanthes), 
osaksi sellaisia, joita täällä on runsaainmin kuin muualla 
(Agrostis canina, Equisetum fluviatile). — Kuittuurilta alue 
on erinomaisesti varjeltunut, lähistöllä liikkuva karja kun 
saa juomavetensä joesta tai lähdepurosta eikä uskaltaudu 
upottavalle lähdealalle. Lähteen ja joen välinen puoliavoin 
lepikkometsä on kyllä varemmin ollut viljelyksessä ja sieltä 
on kenties varemmin eksynyt ja voi mahdollisesti vieläkin 
eksyä joku satunnaistulokas lähdealueen reunoille; niinpä 
täällä kasvoi muutaman suohon kaatuneen puuntyngän päällä 
Carex pallescens, Luzula multiflora ja Achillea millefolium, 
1 — 2 yksilöä kutakin. 

2. ^/g 1917. Leppälähde Yrjölän (nykyisin Kaivo- 
lan) talon maalla aivan joenvarressa n. 1 ^/s km edellisestä 
N. On n. 10 — 15X40 m^ laaja, osaksi upottava, osaksi melko 
kiinteä, jonkunverran viettävä alue, joka rajoittuu alaosas- 
saan jokeen, muualta aukeisiin, laidunnettuihin metsärinteen 
aluksiin. Ylä- ja keskiosassaan alue, joka suurimmaksi osaksi 
on aivan avointa, sisältää useita pieniä, avoimia, ruosteisia 
lähteensilmiä, eräitä umpinaisia pieniä „ruostekumpuja" ja 
hiljalleen valuvia vesijuotteja. Sammalkasvillisuus, josta ölen 
merkinnyt lajit Acrocladium cuspidatum, Philonotis fontana, 

11 



162 Linkola, Lähdealueet apofytikasvupaikk. Orimattilassa. 4. V. 1918. 

Bryiim Duvalii, Hypnum riviilare, Marchantia polymorpha, 
Mnium undulatum, Camptothecium nitens ja Sphagnum sp., 
on eri kohdissa hyvin erilainen; samoin on putkilokasvilli- 
suus hyvin kirjavaa. Siellä täällä ja varsirikin SE-reunalla 
on kiinteimniillä kohdilla yksityisiä tai ryhminä kasvavia har- 
maita leppiä ja joku Salix pentandra. Alueen leveä alaosa 
on aivan avointa, ruostevettä valuvaa Carex rostrata-suotsi 
1. -niittyä. — Karja liikkunee alueella melko usein ja oli ha- 
vainnonteko-ajan edellä sotkenut kasvillisuutta osittain hai- 
tallisessa määrässä, joten joku yksityinen, niukasti esiintyvä 
laji on voinut jäädä huomaamatta. Suurempia muutoksia ei 
karja kuitenkaan ole kasvipeitteen lajikokoumuksessa saa- 
nut aikaan alueen vetisyyden takia. 

3. ^8 1917. Rautalähde Mäkelän metsässä Kolmi- 
naisten takamaalla Virenojankosken luona. Sijaitsee metsä- 
tasangolla viljelysmaan reunalla n. 200 m päässä joesta. Läh- 
dealueen, jonka koon voinee arvioida 7X10 m^:ksi, muo- 
dostavat pienenlaisesta lahteensilmästä kahdelle eri taholle 
valuvan veden kostuttamat lähdekasvupaikat. Vesisilmäk- 
keen ympärillä on 3—4 m- laaja avonainen, ruostevetinen, 
osaksi sammaleinen (etupäässä Äcrocladium cuspidatnm' ia) 
alue; muuten on paikka osaksi puoliavointa, osaksi varjoi- 
sampaa, korpeen välittyvää vesikköä, lettomaista suota tai 
mättäikköä (Picea, Alniis incana, Betala), ilman selvästi eroit- 
tuvia eri kasvustotyyppejä. — Vesisilmäkkeen kohta on, 
karjan juomapaikkana ollen, saanut kasvistoonsa eräitä kar- 
jan tuomia lisiä (ks. seur. luetteloa), jotka kaikki kasvavat 
rajoitetuUa, karjan paljaaksi tallaamalla alalla. 

Mainittujen lähdealueiden putkilokasvilajit övat esitetyt 
seuraavassa yhdistelmässä. Lähdepaikoilla alkuperäisinä kas- 
vavat apofytit övat siinä merkityt tähdellä (*), lajit, joiden 
alkuperäisyys kasvamispaikalla on epävarma, merkillä ^•, il- 
meiset kulttuuritulokkaat övat hakasten [] sisällä. Suuri 
plus-merkki (+) osottaa lajin runsasta esiintymistä, pieni (f) 
vähäisempää niäärää; aivan niukkoina kasvavat lajit övat 
usein erikseen merkityt : pcc, 1 ex. j. n. e. Sulkuihin () 
asetetut merkit osottavat, etta tarkoitettu laji on tavattu 
vain lehtoihin tai korpiin läheisesti välittyvillä kohdilla. 



4. V. 1918. Linkola, Lähdealueet apofytikasvupaikk. Orimattilassa. 163 





1 


2 


3 




1 


2 


3 


*Agrostis vulgaris 


pcc 


pc 


-r 


*Cerastium *trivi- 








*A. canina 


+ 


? 


pcc 


ale ^ 




pcc 


pcc 


Calamagr. plirog- 








[Sagina procuni- 








mitoides 






(-r) 


bensj 




pc 


pcc 


*Åera caespitosa 


+ 


+ 


+ 


*Caltha palustris 


-;- 


+ 




Melica nutaris 






(+) 


*Trollius europaeus 


(-r) 






*Poa trivialis 


+ 


+ 


+ 


*Ranunculus flamm. 




+ 




*P. pratensis 


2 ex. 


pcc 


2 ex. 


*R. auricomus 


(-;-) 


.(+) 




*Glyceria fluitans ■< 




pc 




*/?. repens 


■r- 


+ 


(+) 


*Festuca rubra 


-r- 






[Nasturtium pal.J 






2 ex. 


*Scirpus silvaticus 




(+) 


(+) 


*Cardainine pra- 








*Eriophorum polyst 


+ 


— 


~\- 


tensis 




T 


-r 


*£. latifclium 


U- 






*C. amara 


+ 


+ ■ 




Carex teretiuscula 




-- 




Drosera rotundif. 








[C. leporina] 






pc 


*Parnassia palu- 








*C. echinata 


+ 


-u 


+ 


stris 


4- 






*C. canescens 


_u 


+ 


1 

-r 


*Spiraea ulmaria 


+ 


+ 


, 


C. loliacea 


(+) 




(+) 


*Geum rivale 






+ 


*C. caespitosa 


+ 




(+) 


*Rubus arcticus 


(-;-) 




1 


*C. Goodenoughii 


-r- 


4- 


(-f) 


Comaruni palustre 




+ 




C. sparsiflora 






(-i-) 


*Potentilla erecta 


'V 


(+) 


(i-) 


*C. pallescens ^ 






(pcc) 


*Alchimilla acuti- 








C. rostrata 


+ 


+ 




dens 


O- 


_i_ 


(~f) 


*Juncus effusus 


pcc 




2 ex. 


[Trifolium prat.] 






pcc 


*J. filiformis 


-j- . 


1 




[Tr. repens] 




pc 


pcc 


[J. bufonius] 






pcc 


*Vicia cracca k 




pcc 




*J. lamprocarpus 




-■- 


+ 


*Lathyrus prat. 
[Callitriche vernaj 


(+) 




pcc 




Polystichum spinul. 






(H-) 


* Viola palustris 


_._ 


-J^. 


\ 


*Equisetum silvatic. 


"i" 




-r 


V. epipsila 


-X. 


J_ 


(--) 


*E. arvense 


1 


— 


+ 


*Epilobium palustre 


+ 


+ 


( -) 


E. heleocharis . 




1 




[Carum carvi] 




1 ex. 




Calla palustris 




_|_ 




* Äegopodium pod- 








*Orchis maculatus 








agraria 


(-i-) 


( ; ) 




*Rumex oquaticus 




+ 




Pirola rotundifol. 


-^ 






*R. acetosa 


+ 


+ 


-f- 


Lysimachia thyr- 








*Polygonum vivip. 


"T 


+ 


-;- 


siflora 


(-f) 






*Montia lamprosp. 


+ 




+ 


*L. vulgaris 


j 


(-f) 




*Coronaria flos cuc. 


+ 


— 


9 

• 


Menyanthes trifol. 


+ 






*Stellaria palustris 


+ 


-r 




*Myosotis palustris 


1 


+ 


t 



164 Linkola, Lähdealueet apofytikasvupaikk. Orimattilassa. 4. V. 1918. 



1 


1 


2 


3 




1 


2 


3 


i 

*Menta arvensis 
"Brunella vulgaris 




_j_ 


(+) 








1 
i 




*Pedicularis pal. 




pcc 




Picea excelsa 


<--) 


- 


(+) 


; *Galium aliginos. 


-f ■ 




+ 


* Pinas silvestris 


(+) 






*G. palustre 


+ 


•^ 


" + 


*Juniperus com- 






' 


*G. boreale 






(^-) 


munis 






1 ex. 


*Valeriana offic. 


. <+) 


(-) 




Salix pentandra 




-f 


+ 


*Succisa succisa 


' (+) 






*S. nigricans 


^ 
1 




pcc 


*Tussilago farfaras 


+ 




(^) 


*S. bicolor 


-4- 


+ 


; 


*Cirsium heteroph. 


(+) 




(r) 


''S. rosmarinifolia 






(+) 


*C. palustre 


+ 


- 




*Betula odorata 


(") 




i+) 


*Crepis paludosa 


4- 


1 




*Ålnus incana 




+ 





Esitetyssä lähdealueiden kasviluettelossa herättää huo- 
miota paitsi yleinen suuri lajirikkaus, mikä ilmeisesti johtuu 
kyseenalaisten kasvupaikkain kasveille tarjoamista erikoisen 
dullisista olosuhtei^ ta, ennenkaikkea apofytien laji- 
runsaus. Lähdealueiden 84:stä alkuperäiseksi arvostellusta 
lajista on k o k o n a i s t a 6 7 e 1 i 8 ° o apofyteja^). 
Myöskin kulttuurin erikoisen suuresti levittämien apofytien 
(suuresti hemerofiliset apofytit) lukumäärä on kuvatuilla läh- 
depaikoilla erittäin suuri; näitä lajeja, joista tähänastisten, 
kylläkin melko vaiilinaisten havaintojeni mukaan useat övat 
Orimattilassa alkuperäisiä yksinomaan lähdekasvupaikoilla 
(Festuca rubra, Jiincus effusus, Polygoniim vivipanim, mah- 
dollisesti Poa trivialis, Raminciiliis flammula, Parnassia pa- 
lustris y. m.), on näet n. 35 (puut ja pensaat jätetty laskuista 
pois), luku, jonka arvioin olevan n. 2/5 seudun suuresti he- 
merofilisten apofytien koko lukumäärästä. Lähdekasvupai- 

') Lienee tarpeellista huomauttaa heikosti apofytisistä Eriopho- 
rum polystachyum'ista ja Cardamine amaro'sta, etta edellinen melko usein 
esiintyy Orimattilassa kulttuurin seuralaisena vanhoissa, melkein um- 
peutuneissa hylättyjen viljelysmaiden savikko-ojissa y. m., jälkimäi- 
nen silloin tällöin savisilla karjateillä metsissä, sen ohella joskus myös 
kaivetuissa ojissa j. n. e. — Alchimilla acutidens suosii kulttuuria suu- 
resti, kasvaen niityillä, ojanvarsilla, tienreunoilla ja joskus esim. met- 
sissä, jotka övat vanhoja kytömaita. 



4. V. 1918. Linkola, Lähdealueet apofytikasvupaikk. Orimattilassa. 165 

kat övat siis seudulla katsottavat erikoisen tärkeiksi 
apofytikasvupaikoiksi, sitäkin suuremmalla syyllä, 
kun pitäjästä puuttuu siiuria, kasvilajeista rikkaita kallioita 
ja erityisen reheviä lehtoja eikä rantakasvillisuuskaan jo ve- 
sien niukkuuden takia ole lajirikas. 

Syystä etta varsin monet puheena olevilla lähdepai- 
koilla tavatuista kasveista (Agrostis vnlgaris, Poa pratensis, 
Glyceria fluitans, Festuca rubra, Jiinciis effusiis, Cerastiiim 
■Hriviale, Ranimcuhis flammula, (R. aiiricomiis), Parnassia 
palustris, Vicia cracca, Lathynis pratensis, Pedicularis palu- 
stris, Galium uUginosum y. m.) kasvoivat siellä vain muuta- 
mina harvoina yksilöinä ja herättävät sénkautta epäilyksiä 
siitä, etta ne mahdollisesti övat olleet vain enemmän tai 
vähemniän satunnaisia kulttuuritulokkaita kuvatuilla lähde- 
alueilla, lienee syytä tässä esittää erinäisiä muidenkin seu- 
tujen lähdealueilta tehtyjä havaintoja, jotka ainakin suureen 
osaan nähdén noita kasveja ja muihinkin mahdollisesti epäi- 
lyksen alaisiin nähden övat omiaan vahvistamaan käsitystä 
niiden alkuperäisyydestä lähdekasveina myöskin Pohjois- 
Uudellamaalla. Esitän tarkoitetut havainnot, jotka övat poi- 
mitut eri tekijäin lähdekasveja -käsittelevistä lajiluetteloista 
vertausta helpottavasti taulukon miiodossa. Tauliikko, joka 
on painettuna seur. sivuilla, sisältää suuresti hemerofilisiksi 
arvioimani apofytiset lähdekasvit ja sen ohella eräitä, jotka 
lienevät kulttuuritulokkaita, seuraavilta seuduilta: 

1. Orimattilasta yllä esitettyjen lähdealueiden kasvit; — 
koska muut tässä huomioon otetut lähdekasviluettelot kos- 
kevat avonaisia lähdealueita, on siv. 163—164 esitetystä luet, 
telosta jätetty pois sellaiset kasvit, jotka övat tavatut vain 
lähdealueiden lehtoihin ja korpiin enemmänHiai vähemmän 
läheisesti välittyvillä kohdilla. 

2. Itä-Karjalan lähteisiltä kasvupaikoilta tunnetut lajit 
(6, s. 298; vrt. myös s. 135 ja 137). 

3. Etupäässä Kaakkois-Suomen lähteisiltä nevoilta ta- 
vatut apofytit (Caj an der, 2, s. 125). Eräitä tämän luette- 
lon lajeista (lähinnä Sagina prociimbens'\a ja Trifolium repens'- 
iä) epäilen kulttuuritulokkaiksi lähdealueilla. 



166 Linkola, Lähdealueet apofytikasvupaikk. Orimattilassa. 4. V. 1918. 

4. Suomussalmen hetteiköiltä (varsinaiset hetteet ja 
kuohukot, osaksi myös räiväköt ja könnäät) Kyyhkysen 
arvokkaissa muistiinpanoissa (5, siv. 128—140) mainitut lajit; 
(pihahetteiden äyräiltä mainitaan sitäpaitsi (1. c. s. 138) esim. 
Poa annua, Trifolium repens, Veronica serpyllifolia y. m.). 

5. Suomen Lapin havumetsä-vyöhykkeen lähdepaikoilta 
merkityt lajit (Hult, 4, s. 8, 22, 37 ja 74). 





1 


2 


3 


4 


5 \ 


6 


1 

Anthoxanthum odoratum 






+ 




+ 




I Hierochloé odoratn 




(^) 






_i_ 




Nardus strida 






+ 


- 


+ 




Phleum alpinum 






_ 






-r 


Agrostis vulgaris ^) 


+ : 


1 

-T 




T-- 




1 


A. canina 


+ 


+ " 


O- 


(?) . 


H" 


-l- 


j Aera caespitosa 


+ 


+ 


+ 


+ 




-r 


' Poa trivialis 


_i- 


-f 


+ 






+ 


P. pratensis 




+ 


+ 


:^ + 


+ 


+ 


Glyceria fluitans 


+ k 












Festuca rubra 






-r 


• + 


y ■ 


; 


Eriophorum alpinum 




_L 


ii- 




+ 




Carex echinata 




+ 


+ 








C. Goodenoughii 


+ 


J_ 


+ 


4- 




+ 


C. ca pil la ris 




4- 










C. flava 




-r 




T 






Juncus effusus 


+ 


(?) 










J. filiformis 


1 








+ 




J. lamprocarpus 


+ 












Luzula maltiflora 








T 


+ 




L. pallescens 










+ 




Eqnisetum arvense 


j^ . 


-;- 






+ 


''v 


Selaginella selaginoides 




: + 






~r 




j Triglochin palustre 














Orchis maculatus 


-j- 


+ 


+ 


4- 


+ 




\ Gymnadenia conopea 




-r 










Rumex acetosa 


+ 


-f- 


+ 






" " 



') Tämän lajin mainitsee myös B i r g e r (1, s. 40) lähdekasvina 
Härjedalista. 



4. V. 1918. Linkola, Lähdealueet apofytikasvupaikk. Orimattilassa. 167 





1 


2 


3 


4 


5 


6 


Polygonum vivipariim 


+ 












Coronaria flos cuculi 


_l- 


+ 


+ 






-i- 


Cerastium *triviale 


-rk 


(?) 








+ 


! [Sagina procumbens] 






-y- 








1 Trollius europaeus 


(f) 












1 Ranunculus flammula 


+ 












R. acer 




+ 








1 


R. repens 


+ 


+ 


+ 






+ , 


Parnassia palustris 


+ 


+ 


-i- 




-p 




Geuni rivale 


+ 




+ 


_- 


-1- 


+ 


Rubus arcticus 


(+) 




+ 


-S- 


-r 




Potentilla erecta 


+ 


--.' 


+ 




, 


j 


(Alcliimilla glomerulans) 












1 
-t- 


A. acutidens 


I 

T- 


. 










[ A. vulgaris (coU.) 






1 

T 




"T" 




i [Trifolium repens] 


[+] 




+ 








Vicia cracca 


+ k 




+ 








Lathyrus pratensis 


(f) 


+ k 


-i- 








Polygala amarum 




-f- 










Brunella vulgaris 


-„ 


-r k 










Veronica serpyllifolia 












4- 


Euphrasia tenuis 








+ 






AlectOTolophus minor 






+ 




-1- 




Galium uliginosum 


+ 


-7- 


+ 


+ 


_l - 




Tussilago farfarus 




-T 








-j- 


Cirsium pilustre 


,_ 


+ 


+ 


+ 






{ Taraxacurr. officinale (coll.)') 








--- 


^- 





6. Taa^ainmaan tunturialueen 9:ltä lähteeltä ja lähde- 
juotilta merkityt lajit (Samuelsson, 7, s. 208). 

Taulukon osottama yhtäläisyys eri seutujen lähdealuei- 
den suuresti hemerofilisiin apofyteihin nähden on hämmäs- 
tyttävän suuri ja todistaa puolestansa ainakin useimpien 
esitettyjen lajier olevan lähdekasvupaikoilla todella alkupe- 
räisiä. Jokaiseea yksityistapaukseen nähden ei yhtäläisyys 

M Mainittakoon lisäksi etta Hjelt ja Hult (3, s. 51) övat mer- 
kinneet lähteen äärelti Lapista myös Stellaria graminea'n ja V a i n i o 
(8, s. 68) Pohjois-Suonesta harvinaisena Barbarea stricta'n^ 



168 Linkola, Lähdealueet apofytikasvupaikk. Orimattilassa. 4. V. 1918. 

tietenkään tarvitse olla ehdottomasti todistava, niutta antaa 
joka tapauksessa aihetta tarkempaan asian pohtimiseen. 
Näistä yksityistapauksista mainittakoon tässä esinierkkinä 
Cerastiiim *triviale'n esiintyminen. Lajin tapasin Orimatti- 
lassa lähdepaikoiila vain muutamina yksilöinä ja vain läiide- 
alueilta n:o 2 ja 3, joissa kummassakin kulttuurin vaiku- 
tusta on huomattavissa paljoa enenimän kuin n:ssa 1, missa 
lajia ei kasvanut. Kun tarkoitettua kasvia kasvaa lähdekas- 
vina myöskin Suomussalmella ja Taalaissa ja sitäpaitsi ölen 
sitä nähnyt lähteen äärellä Suojärvelläkin (6, s. 148), pitäen 
sitä varemmin täällä ilmeisenä kulttuuritulokkaana, ei lajin 
alkuperäisyys lähdekasvina Orimattilassa (eikä esim. Suo- 
järvelläkään) näytä varsin epätodenmukaiselta. 

Missa määrin hyvin hemerofiliset kasvilajit övat läh- 
depaikoiila ja kulttuurikasvupaikoilla samaa systematista 
muotoa, on vielä lähemmin selvittämättä. 

Kirjallisuusluettelo : 

1. Birger, S.: Om Härjedalens vegetation (Arkiv f. Bot. 7 
1907, s. 1—136). 

2. C a j a n d e r, A. K.: Studien iiber die Moore Finnlands (Acta 
Forest. Fenn. 2, 1913, s. 1-208). 

3. Hjelt, Hj. o. Hult, R.: Vegetationen och floran i en del 
af Kemi Lappmark och Norra Österbotten (Medd. Soc. F. Fl. Fenn. 
12, 1885, s. 1-159). 

4. Hult, R.: Växtgeografiska anteckningar från den f:nska Lapp- 
markens skogsregioner (Acta Soc. F. Fl. Fenn. 16, 1898, ?• 1 — 200). 

(5. K y y h k y n e n, O.: Havaintoja Suomussahnen ka?villisuudesta. 
1915. Käsikirjoitus, joka säilytetään Societatis pro Fsuna et Flora 
fennican arkistossa.) 

6. L i n k o 1 a, K : Studien iiber den Einfluss der Kultur auf die 
Flora in den Gegenden nördlich vom Ladogasee, I /Acta Soc. F. Fl. 
Fenn. 45, 1916, s. 1—429). 

7. S a m u e 1 s s o n, G.: Studien iiber die Vegetation der Hochge- 
birgsgegenden von Dalarne (Nova Acta Reg. Soc Scient. Upsal, Ser. 
IV, Vol. 4, 1917, s. 1 253). 

8. Vainio, E. A.: Kasvistonsuhteista Pohj«is-Suomeh ja Venä- 
jän-Karjalan rajaseuduilla (Medd. Soc. F. Fl. FeKn. 4, 1878, s. 1-161). 

/ 



4. V. 1918. Pesola, Kasvillisuussuht. Oulanka- ja Kutsajokien varsilla. 169 

Maisteri Vilho A. P e s o 1 a piti skioptikonkuvin valais- 
tun esitelmän Luonto- etenkin kasvillisuussuhteista Oulan- 
kajoen varrella N- Kuusamossa ja Kutsajoen varrella Kuo- 
lajärvellä, jotka alueet övat ehdoitetut luonnonsuojelusalu- 
eiksi. Esitelmä sisälsi pääkohdissa seuraavaa: 

Viime kesänä lähti yksityisen asianharrastajan, erään 
Fauna ja Flora-seuran jäsenen toimesta ja taloudellisesti tu- 
kemana useita tutkijoita eri seutuihin tekemään selvää luon- 
nonsuojelusalue-edellytyksistä maassamme. Näitten joukossa 
esittäjä yhdessä maisteri Einar i Merikallion kera ret- 
keili Kuusamon pitäjän pohjoisosissa ja Kuolajärvellä; edel- 
lisen päätutkimusaiheena oli kasvisto, jälkimäisen eläimistö, 
etupäässä linnusto. 

Tuloksena oli, etta näissä seuduissa on mahdoUista eroit- 
taa ihanteellisia luonnonsuojelusalueita. Näitä tulisi olemaan 
kahdenlaatuisia: 1) N- Kuusamossa ja S- SE- Kuolajärvellä 
n. 3^500 km^m suuruinen alue, jossa ainoastaan eläimistö 
suojeltaisiin ja 2) tämän alueen sisäpuolella kaksi pienempää 
aluetta (230 ja 215 km-:in suuruisia), toinen Kuusamossa 
Oulankajoen varrella, toinen Kuolajärvellä Kutsajoen var- 
rella, jotka täydellisesti suojeltaisiin, siis sekä eläimistö etta 
myös kasvisto ja maanpinnan muodostumatkin. Esitelmässä 
käsiteltiin lähinnä näiden kahden erikoisalueen luontosuh- 
teita varsinkin niiden kasvi-peitettä. 

Sekä ilmasto etta vuoriperä suovat erinomaisia edelly- 
tyksiä rikkaalle ja vaihtelevalle eliökunnalle,^ varsinkin kas- 
vistolle. Ilmasto on manner- ja meri-ilmaston välimuoto, koh- 
talaisen saderikas (n. 500 mm), jonka ohessa lumirikkaus 
on luonteenomaista. Lumi säilyy kauan tuntureilla, vaa- 
roilla ja syvissä, varjoisissa rotkolaaksoissa, siten puoles- 
taan lisäten näitten kasvupaikkojen viileyttä. Toiseltapuolen 
päivänpaisteiset, lämpimät vaara- ja kalliorinteet tarjoavat 
soveliaita kasvupaikkoja eteläisempien seutujen kasvilajeille. 

Vuoriperässä on runsailla dolomiittiesiintymillä ja mo- 
nilla emäksisillä vuorilajeilla erinomaisen suuri merkitys kas- 
villisuuden rehevyyteen ja rikkauteen nähden. 

Alueet eivät kuulu varsinaiseen tunturiseutuun, mutta 



170 Pesola, Kasvillisuussuht. Oulanka- ja Kutsajokien varsilla. 4. V. 1918. 

kuitenkin jää Kutsajoen alueen sisäpuolelle pari komeata, n. 
500 m korkuista paljaslakista lähekkäistä tunturia, Painotun- 
turi ja Julmoiva. Luonteenomaisia alueille monin paikoin 
övat havu- ja sekametsäpeitteiset vaarat, jotka veden kal- 
vosta uljaina kohoavat usein jopa 10i):kin metrin korkeuteen 
(esim. Kiutavaara Oulangan alueella, Nivajärven rantavaa- 
rat ja Pyhänkurun reunavaarat Kutsan alueella). 

Vaarain rinnalla antavat maisemille jylhän, komean lei- 
man korkeat, äkkijyrkät kalliot ja vuorenseinämät, jotka var- 
sinkin reunustavat jokia (esim. Oulangan vartta Savilammin 
luona ja Kutsan vartta Jäniskönkään kohdalla), järviä kuten 
Nivajärveä (esim. Hirveäkallio) ja kapeita rotkolaaksoja (esim. 
Juuman vuomia Oulangan alueella, Pyhääkurua, Ruskeata- 
kurua y. m. Kutsan alueella). Yhdessä jyrkkäin vaararin- 
teitten, kapeitten järvien ja jokien, koskien ja könkäitten 
kera nämä kallio- ja vuorenseinämät antavat näitten seutu- 
jen luonnolle vaihtelevaisuuden, jylhyyden ja komeuden, joka 
muualla maassamme lienee vertaistaan vailla, ja joka syystä 
oikeuttaa näille seuduille „Suomen Sveitsin" nimityksen. 

Näitten korkeitten maisemamuotojen välillä vaihtelevat 
tasaiset tai kumpuiset metsäpeitteiset maat tai alavat, tasai- 
set avosuot. 

Kummallekin alueelle antavat leiman niitten lävitse vir- 
taavat joet, Oulanka- ja Kutsajoet, jotka molemmat Venäjän 
puolella yhtyvät suureen Koutajärven vesistöön laskien Vie- 
nan mereen. Näitten jokien koskiset, monin paikoin kanjon'in 
tapaisissa uomissa virtaavat lisäjoet (kuten Oulangan Kitka- 
ja Savinajoet), monet kuohuten syöksyvät pikkupurot, ka- 
peat, jyrkkärantaiset järvet (kuten Nivajärvi, Auhtijärvi y. m.) 
kilpailevat pääjokien kanssa luonnonkauneudessa. 

Kasvillisuuden ja kasviston rehevyydestä ja rikkaudesta 
tuleevakuutetuksivarsinkinvertailemallasitäympäröi villa seu- 
duilla tavattavaan, joka on köyhää ja yksitoikkoista. Metsissä 
on useiden vallitsevain laihain tyyppien (pääasiassa kuusivoit- 
taista n. s. paksusammalista tai mäntyvoittaista variksenmarja 
X mustikka- ja jäkälä X kanervatyyppejä) ohessa on runsaasti 
reheviä kasvirikkaita tyyppejä, jotka sijaitsevat varsinkin liha- 



4. V. 1918. Pé^so/fl, Kasvillisuussuht. Oulanka- ja Kutsajokienvarsilla. 171 

villa moreenipohjaisilla vaararinteillä sekä notkolssa ja puron- 
varsilla. Joukossa on tyyppejä, jotka övat luonteenomaisia 
näille pohjoisille seuduille (esim. Geranium / Dryopteris- tyyp- 
pi), mutta on sellaisiakin, jotka fysiognoiiiiassaan ja kasvis- 
tonsa kokoumuksessa suuresti lähenevät Keski- jopa Etelä- 
Suomenkin rehevimpiä metsätyyppejä (etenkin saniaislehtoja). 
Näissä usein melkein läpitunkemattomissa kasvustoissa kuusi 
saavuttaa mahtavan ko'on (jopa n. 30 mån pituuden); koivun, 
lepän, haavan ja hyvinvoipain pihlajan ja tuomen rinnalla 
viihtyvät näissä erinomaisesti monet varsinaisesti keski- ja 
eteläsuomalaiset pensaat, kuten vaarain, näsiä [Daphne), he- 
rukat y. m. Ruohojen ja heinien joukossa on monen poh- 
joisen lajin joukossa (esim. Petasites frigidus, Saussurea al- 
pina, Mulgedium alpinum) runsaina useita sangen vaateliaita 
lajeja tai eteläisempiä lajeja, jotka täällä övat levenemisensä 
pohjoisrajoilla (esim. Athyrium crenatum, Milium effusum, 
Stellaria nemoram, Fragaria vesca y. m.). Niistä monista 
harvinaisuuksista ja kasvimaantieteellisesti mielenkiintoisista 
lajeista, joita näillä alueilla näissä ja seuraavissa kasvupai- 
koissa on tavattavana, tehdään lähemmin selvää toisessa 
paikassa M.eddelanden'ia (siv. 229). 

Samoinkuin metsien niin soittenkin kasvillisuus on erin- 
omaisen vaihtelevainen. Pääasiassa suot övat lihavia, kalk- 
kiseuduille tyypillisiä lettomaisia soita, joita täällä on run- 
saammin kuin ehkä missään muualla Suomessa. Osaksi ne 
liittyvät metsiin ollen silloin lettorämeen ja lettokorven luon- 
teisia, osaksi niillä on leimanantavana pensaskasvillisuus 
etenkin vaivaiskoivu ja pajut (kuten Salix myrsinites, S. 
hastata, S. lapponum, S. phylicaefolia), osaksi ne övat jänne 
X rimpisoita, joissa kiinteät heinä- ja varpujänteet ja hylly- 
vät, mutaiset avorimmet vuorottelevat, osaksi ne tåas övat 
niittymäisiä, sära- ja heinärikkaita n. s. jänkiä. Useita tyy- 
pillisiä Lapin kasveja näemme näillä lihavilla lettomaisilla 
soilla, kuten Tofieldia borealis'en, Bartschia alpina n, Pingui- 
cula alpina'n y. m., jonka ohessa monet harvinaisuudet niillä 
viihtyvät (esim. Salix pyrolaefolia; vrt. lähemmin samaa 
Meddel. siv. 222). — Varsinaisia laajoja nevamaisia, laihan- 



172 Pesola, Kasvillisuussuht. Oulanka- ja Kutsajokien varsilla. 4. V. 1918. 

laisia n. s. aapasoita, jotka övat luonteenomaisia esim. Kuo- 
lajärven pitäjän pohjoisosille, on näillä alueilla vain niukasti. 

Niittyjä on paitsi jo edellä mainittuja jänkäniittyjä etu- 
päässä jokien ja purojen varsilla, varsinkin polvekkeissa ja 
pikkusaarekkeissa. Erinomaisen heinä- ja ruohorikkaina — 
leimanantavina övat usein Trolliiis europaeus ja Thalictrum- 
lajit — ne antavat mitä viehättävimmän lisan kauniille joki- 
ja järvimaisemille. Osaksi niityt övat luonnollisia, tulvanii- 
tyn tapaisia, osaksi ihmisen metsästä raivaamia (n. s. rai- 
vioniityt), jolloin kannot osoittav.at niiden alkuperän. Jänkä- 
ja jokivarsiniityiltä ympäröiväin salokylien asukkaat usein 
peninkulmain takaa keräävät rehun melkoiselle karjalleen. 

Suiirimman mielenkiinnon tarjoaa kuitenkin kallioitten 
kasvillisuus. Esimerkiksi Juuman kalliolaaksot Oulankajoen 
(Kitkajoen) alueella ja Pyhäkuru Kutsan alueella övat jo ai- 
kaisemmin botanistein piireissä tunnetut klassillisina kasvi- 
paikkoina. Näitten veroisia övat sitäpaitsi monet kallion- 
seinämät Oulangan yläjuoksun (esim, Savilammin tienoilla) 
ja Savinajoen alajuoksun varsilla, kalliot Aapajärven S- 
päässä (Tuoruskuru), Nivajärven rannat (Hirveäkallio) y. m. 
Näitten kasvupaikkain kasvistossa Etelä- Suomi ja Lapin poh- 
joisimraat tunturit lyövät kättä toisilleen. Jylhien „vuomien" 
ja „kurujen" varjoisilla, viileillä kasvupaikoilla näemme tun- 
turikasvillisuuden äärimmäisinä edustajina m. m. lajit: Carex 
pedata, C. atrata, Salix reticulata, Oxyria digyna, Melan- 
dryum affine, Arenaria ciliata, Dryas octopetala, Ärnica alpina 
y. m., sensijaan etta lämpöisillä, päivänpaisteisilla rinteillä, 
lihavilla kalkkirikkailla kasvupaikoilla monella varsinaisesti 
etelä- ja keskisuomalaisella kasvilajilla kuten Carex digita- 
ta'\\2L, Riibiis Idaeiis'e\\a, Fragaria vesca'[\a. y. m. täällä on 
äärimmäiset pohjoiset etuvartijansa. 

Paitsi näitä Lapin ja eteläisempien seutujen lajeja on 
näillä kallioilla mitä runsaimmin edustettuna varsinainen poh- 
joissuomalainen kasvisto, niin etta nämä kasvupaikat siten 
muodostavat aivan kuin jonkunmoisen botanisen puutarhan. 
Esimerkin vuoksi mainittakoon, etta luettelo Nivajärven Hir- 
veänkallion kasvilajeista nousee n. 80 lajiin. 



4. V. 1918. Pesola, Kasvillisuussuht. Oulanka- ja Kutsajokien varsilla. 173 

Myös rantain ja vesien kasvillisuus lajirikkaudessa ja 
rehevyydessä poikkeaa ehdoitettuja luonnonsuojelusalueita 
ympäröiväin karujen seutujen vastaavain kasvupaikkojen kas- 
villisuudesta. — Tunturikasvillisuudesta antavat Painotun- 
turi ja Julmoiva koko lailla täydellisen kuvan havumetsä-, 
koivu- ja tunturivyöhykkeineen (regio alpina) ja -lajeineen 
(Juncus trifidus, Arctostaphylus alpina y. m.). 

Paitsi korkeampia kasveja on myös sammalisto ja jä- 
kälistö, mikäli tähän astisten vielä täydennystä kaipaavien 
tutkimusten perusteella voi päättää, erittäin runsas ja mie- 
lenkiintoinen. 

Lyhyesti sanoen: Ehdoitettujen luonnonsuojelusalueitten 
kasvillisuus ja kasvisto ei ainoastaan anna täydellistä kuvaa 
pohjoissuomalaisesta, vaan vieläpä sisältää oleellisia osia siitä 
kasvillisuudesta ja kasvistosta, mitä pohjoisin Lappi ja Keski- 
Suomi vieläpä Etelä-Suomikin voi tarjota. 

Eläimistö on näillä asumattomilla ja luontosuhteiltaan 
vaihtelevilla alueilla voinut säilyä jokseenkin alkuperäisenä 
ja runsaana. Suurimmista imettäväisistä elelee täällä karhu, 
kettu ja (harvinaisena) ilves, jotapaitsi kesäisin pikku par- 
vissa juoksentelevat somat porot luovat eloa maisemille. 
Linnuista näemme ilmojen ylvään valtijaan, maakotkan, ja 
komea joutsen pesii täällä paikoitellen. Maisteri E. Meri- 
kallion tutkimusten mukaail on linnusto yleensä rikas ja 
mielenkiintoinen. Metsälintujen runsautta todistavat linnus- 
tajain erinomaiset saaliit. Kalojen joukossa övat huomatta- 
vat arvokkaat ja maukkaat lohi, siika ja harri, jotapaitsi 
vesistä pyydetään ahventa, haukea, madetta, muikkua, sär- 
keä y. m. 

Lähempi tutkimus tulee varmaan osoittamaan, etta alu- 
eitten alempi eläimistÖkin rikkaudessa on kasviston ja kor- 
keamman eläimistön veroinen. 

Alueet övat yksinomaan valtion maata ja tyypillistä sa- 
loseutua. Niillä sijaitsee ainoastaan yksi läpi vuoden asuttu 
ihmisasumtis, pieni savusauna (3 henk.) Jyrhämäjärven ran- 
nalla, Kutsan alueella. Aivan Kutsan alueen S-rajan ulko- 
puolella Auhtijärven rannalla on Auhdin uudistorppa. Ou- 



174 Pesola, Kasvillisuussuht. Oulanka- ja Kutsajokicn varsilla. 4. V. 1918. 

lankajoen varrella, missa tukinuitto on melko vilkas, on jok- 
seenkin kunnollisia tukkimiesten pirttejä Kiutakönkäällä ja 
Taivalkoskella sekä lisäksi entinen mineraalikaivajain pirtti 
Savilammin partaalla. Poromiehiä varten on Kutsan alueella 
savupirtti Nivajärven SW-rannalla. Kala- ja niittomiehet övat 
useihin paikkoihin etenkin joki- ja järvirannoille suojikseen 
rakentaneet avokatoksia n. s. kotia. Lukuisat ladot, heinä- 
pielekset, poroaidat y. m. kertovat ihmistoiminnan ulottu- 
misesta näille kaukaisille salomaillekin. 

Matkailu näillä alueilla tapahtuu mukavimmin veneillä 
jokia ja järviä, Oulankajokea lisäjokineen, Kutsajokea, Auhti-, 
Nivå- ja Pyhäjärviä y. m. myöten. Kovimmissa koski- ja kön- 
gäspaikoissa (Jyräväkoski Kitkajoessa, Kiutaköngäs ja Tai- 
valkoski Oulankajoessa, Jänisköngäs Kutsajoessa) on kul- 
jettava jalan ja vene maitse vedettävä. Ihmisten tekemiä 
polkuja alueilla on vain harvoja, mutta sitä runsaammin on 
porojen polkuja, jotka salojen samoilijalle övat erinomaisena 
apuna. 

Alueitten rauhoittamisen yhteydessä olevista taloudel- 
lisista ja käytännöllisistä seikoista on huomattava ensiksi 
se, etta alueitten luovuttaminen luonnonsuojelusalueiksi val- 
tiolle taloudellisesti on pienempi uhraus, kuin näinkin suu- 
rien alueitten luovuttaminen muualla Suomessa olisi. Met- 
sättömiä aloja, soita ja vesiä on melko runsaasti, ja metsät 
övat suureksi osaksi huononlaisia tyyppejä ja (Kutsan alueella) 
pääasiassa kasvavat taloudellisesti vähemmän arvokasta kuu- 
sipuuta, jotapaitsi Oulangan alueen metsät aivan viime vuo- 
sina övat hakatut. Metsien käyttöarvoa nykyisin vähentää 
vielä se seikka, etta luonnollinen uittoväylä on Venäjälle, 
Vienanmerelle päin. 

Vaikeutena alueitten rauhoittamiselle on se, etta alueilla 
on runsaasti niittyjä, joihin ympäröiväin seutujen asukkailla 
vanhan n. s. nihtikontrahdin perusteella on nautinto-oikeus. 
Näitten niittyjen mahdollisesta osittaisesta lunastamisesta sa- 
moinkuin kalastuksesta, metsästyksestä, poronhoiciosta, tu- 
kinuitosta y. m. seikoista on alueita rauhoitettaessa erikoi- 
set säädökset tehtävä. Voittamattomia vaikeuksia näissä koh- 
dissa ei liene. 



4. V. 1918. Pesola, Kasvillisuussuht. Oulanka- ja Kutsajokien varsilla. 175 

Luonnonsuojelusehdoituksen toteuttaminen vaatii, etta 
alueet huolellisesti vartijoidaan, Vartijoimisen voisi kohtuul- 
lisesti palkattuna Kutsan alueella toimittaa Jyrhämän tai 
Auhdin torpan asukas tai joku lähikyläläinen (esim. vuori- 
kyläläinen). Oulankajoen alueen vartija voisi ehkä asua mel- 
kein alueen keskellä sijaitsevassa Kiutakönkään pirtissä, joka 
korjauksella ja täydennyksillä verrattain helposti saataisiin 
asuttavaan kuntoon. 

Oulankajoen alue, jonne matkustus maanteitse Oulusta 
ja sitte Paanajärveltä Oulankajokea myöten voi tapahtua 
melko mukavasti ja jonka joki-, niitty-, metsä-, hiekkatörmä-, 
vaara- ja kalliorannat tarjoavat matkailijalle mitä vaihtele- 
vimpia nähtävyyksiä, on suunniteltu n, s. kansallispuistoksi, 
jossa kaikenlainen luonnon vahingoittaminen on estetty, 
mutta joka on avoin „kaikelle kansalle", turisteille, taiteili- 
joille j. n. e, yhtä hyvin kuin luonnontutkijoillekin. Kutsa- 
joen vaikeapääsyisempi ja vielä alkuperäisemmässä tilassa 
säilynyt alue tulisi tåas n. s. luonnonpuistoksi, joka säily- 
tettäisiin vain tieteellisiä tarkoituksia varten, ja jossa käyn- 
nit tarkoin säännösteltäisiin. 

Niistä toimenpiteistä, joihin on ryhdytty näitten luon- 
nonsuojelussuunnitelmain toteuttamiseksi, mainittakoon, etta 
kuvaus alueista sekä luonnonsuojelusehdoitus on liitetty 
Valtion metsäkomitean mietintöön, mikä koskee valtion met- 
sätalouden uudelleen järjestämistä. Komitea on ehdoitusta 
puoltanut ja riippuu sen lopullinen kohtalo — jonka uskal- 
lamme otaksua olevan suotuisan — senaatista, jonka käsi- 
teltäväksi mietintö ennenpitkää joutuu. Tämän jälkeen on 
käytävä käsiksi niihin moniin lähempiin suunnitelmiin ja käy- 
tännöllisiin toimenpiteisiin, joihin alueitten luonnonsuojelus- 
alueiksi järjestäminen antaa aihetta. 



176 Årsmötet den 13 maj 1918. 



o 

Årsmötet den 13 maj 1918. 

Ordföranden, professor J. A. Palmen, föredrog föl- 
jande Årsberättelse öfver Sällskapets verksamhet 1917 — 
1918. 

För jämt ett år sedan kunde invid vårt lands horisont 
varslas icke enbart det hotande lifsmedelsminimum, hvari 
vi allt ännu befinna oss, utan också mörka ovädersmoln, 
öfvermättade med energispänningar af social art. Emeller- 
tid bröt ovädret icke då ut, tvärtom kom först en lifvande 
och uppeldande solstråle, den nämligen, att världskriget 
bragte vårt land politiskt oberoende, som också erkändes 
af flere stater. Denna ljusglimt förknippades med både varma 
framtidsförhoppningar och starka förpliktelser. Men öster- 
ländska utopier hade länge i tysthet inympats hos oss på 
efterblifna folkelement. Under ledning af samvetslösa de- 
magoger hade dessa satt i gång planer på ett socialt upp- 
ror emot vår demokratiska samhällsordning, — dädan oväders- 
molnen, som hopades redan för ett år sedan. Strax efter 
nyssnämnda ljusglimt begynte molnen urladda sig, och un- 
der två månader slogo ljungeldarna oafbrutet ned öfver 
vårt land. Månget gammalt lummigt träd splittrades, mycken 
växande ungskog fälldes till marken, och mången frodig 
odlingsteg härjades af hvirfvelvinden, af hagelskurar och 
störtregn. Och många äro de landsmän, som stå bekla- 
gande eländet, bekymrade öfver sina egnas öde och det he- 
las framtid. Ty mycket blod har flutit, dels under öppen 
kamp, dels under fasansfulla utbrott af folkvanvett, som 
följde upproret och ännu mer nederlaget i spåren. Elän- 
det måste dessutom bekämpas under rådande hungersnöd 
samt medan ryska regeringen gaf oss löften, som aldrig 
ens voro afsedda att uppfyllas, samtidigt som den med alla 
densamma till buds stående krigsmedel understödde våra 
röda fiender. Hela landets välfärd stod på spel. 

o 

Askvädren vara dock i regeln icke länge. Blir också 
marken fläckvis svedd och därstädes ter sig för någon tid 



13. V. 1918. Ordförandens årsberättelse. 177 

härjad, så förbrännes dock ej själfva odlingsjorden. Natu- 
ren helår åter sådana sår, blott omgifningen förblir frisk. 

Så har det gått också hos oss, ty fosterlandskärleken 
har kommit underverk åstad. Vårt förut så splittrade folk 
enades emot de inre och yttre fienderna. I norden och 
i de karelska bygderna gick „man ur huse", framför allt 
ungdomen; kvinnorna fullgjorde sina värnepliktsuppgifter, 
intelligensen kom till ledning, biträdd vid de samlade fron- 
terna af vår krigsskolade ungdom, som återvände från 
läroår i Tyskland. Därifrån kom jämväl kraftig och ord- 
nande militärisk hjälp, likasom behjärtade män — goda vän- 
ner och trogna grannar — tillströmmade västerifrån oss 
till biträde. Hvarje fotsbredd jord återtogs från de fos- 
terlandslösa, röda röfvarne. 

Och nu står vårt finska samhälle åter upprätt, med 
det fasta hopp om framtiden, att så länge fosterlandskärle- 
ken förblir rotfast hos landets befolkning, erkannerligen hos 
ungdomen, vår samhällsgrund, känslan för lag och rätt, 
skall värnas. Om blott vårt land icke råkar ut för tve- 
dräkten från fordomtima, så skall framtidens Finland upp- 
byggas under endräktigt, fridfullt samarbete, under inbör- 
des hjälp. Så länge folket själft vill lefva sitt eget lif, skall 
det lefva det, och det skall då också göra sin gärning för 
hela mänskligheten. 

Under sådana svåra tidsförhållanden har icke heller 
vårt Sällskap under året mäktat upprätthålla sitt normala 
arbete. Vi ha icke kunnat afhålla tre af våra sedvanliga 
månadsmöten, icke heller kunnat verka för forskning så, 
som vi önskat. Tvärtom ha vi förlorat ej blott tid, utan 
också krafter. En del af krafterna har visserligen kunnat 
omsättas i arbete af ett eller annat slag för vår stora lifs- 
fråga, men en annan allenast till att göra undan allehanda 
arbeten, som förut skjutits å sido såsom mindre viktiga. 
Sinnena ha varit i alltför stark spänning för att lugnt tanke- 
arbete skulle kunnat koncentreras på rent vetenskapliga 
spörsmål. 

Af kraftförlusterna, som vårt land fått lida, ha de inom 

12 



178 



Ordförandens årsberättelse. 



13. V. 1918. 



Sällskapets egna led känts oss mera smärtsamma än många 
andra i den stora massan. Icke färre än fyra naturalhisto- 
riskt verksamma unga medlemmar ha fallit offer för upp- 
roret. 

Den 9 maj 1918 afled i Nyslott jägarkapten Kaarlo 
Kalervo Kari af sina vid Viborgs intagande erhållna sår. 
Han var född i Kalvola den 27 juli 1890. Tidigare intresse- 
rad af naturalhistoriska studier, var han en af dem, som i 
Tyskland ingingo i Finska jägarebrigaden för att vinna mi- 
litärisk utbildning, och han deltog efter hemkomsten i kuf- 
vandet af upproret. Chefskapet för 4:de jägareregementet 
afslutar hans dödsannons med orden: I aktningsfullt minne 
be /ärar regementet denne framstående, samvetsgranne of- 
ficer och karlakarl samt beklagar den förlust, som genom 
hans bortgång drabbat regementet. 

Våra båda naturalhisto- 
riska museer hafva beröfvats 
tre raska medarbetare, som 
alla nedgjorts när de obe- 
väpnade voro på väg till 
norra fronten. Filosofiedok- 
tor Holger F r e y v i d 
R a n c k e n mördades i Wich- 
tis den 1 februari 1918. 
Han var född i Uleåborg den 
13 april 1886. Student 1904, 
kandidat 1909 och licentiat 
1916, hade han ägnat sig åt 
botaniska studier och arbetat 
dels som e. o. amanuens vid 
Universitetets Botaniska mu- 
seum, dels för Mosskultur- 
Holger Frevvid Rancken. p.. . .^. ui-i „i.;^ 

^ ' forenmgen. Sma publikatio- 

ner ägnade han hufvudsakligen åt mossorna och deras fy- 
siologi samt åt frågor om de finska sumpmarkerna, och 
härom hade han under arbete ämnen, som säkerligen skulle 
blifvit samvetsgrant behandlade. Hans personliga läggning 




13. V. 1918. 



Ordförandens årsberättelse. 



179 




röjde en flärdfri, finkänslig, förståelsefull och högsint ka- 
raktär, och han var skattad högt som en god kamrat. 

I samma socken, Wichtis, 
nedsköts jämväl amanuensen 
vid Zoologiska museum, fi- 
losofiemagister Karl Erik 
Ehrström, den 1 februari 
1918. Född i Viborg den 14 
september 1887, blef han stu- 
dent 1905, filosofiekandidat 
1912 och verkade sedan 1910 
som biträdande assistent vid 
Universitetets zootomiska in- 
stitut, likasom ock vid de 
akademiska sommarkurserna 
i Åbo. Sedan 1912 var han 
amanuens vid Zoologiska mu- 
seum och åren 1914 — 16 t. f. 
kustos för detsamma; tillika 
har han varit intendent för 




Karl Erik Ehrström. 



vårt Sällskaps zoologiska samlingar. De vetenskapliga ar- 
beten han hunnit slutföra gifva vid handen, att han skulle 
blifvit en samvetsgrann forskare och ett stöd för vårt sam- 
fund. Mångsidigt intresserad för sina ämnen, företagsam, 
glad som få och vänfast, vann han sympatier hvart han än 
kom, särskildt i kamratkretsen. 

Tillsammans med nyssnämnda vän och tjänstekamrat 
ljöt student Carl Johan Finnilä döden, träffad af knif- 
eller bajonetthugg. Med honom förlorade den inhemska 
ornitologiska forskningen en den mest ifriga och intresse- 
rade medarbetare. Född i Vasa den 20 mars 1892 och 
student 1912, kände han sig hvarje sommar oemotståndligt 
dragen antingen till Ätsäri eller till Lappmarkens öde vid- 
der, Sodankylä, Sälla, Tana, Utsjoki och Enare. Hvarje vin- 
ter offentliggjorde han sina iakttagelser i några mera om- 
fattande och rätt många små uppsatsej^, hvilka röjde skärpa 
i observation samt ihärdighet och samvetsgrannhet under 



180 



Ordförandens årsberättelse. 



13. V. 1918. 



exkursionerna. Han njöt intensivt af Lapplands natur. Med 
mycken ledighet, stämningsfullt och tillika korrekt, tolkade 
han dess behag äfven i skönlitterär skrift. Med ifver del- 
tog han såsom e. o. amanuens vid Zoologiska museum i 
ordnandet af dettas ornitologiska material. Ett omfattande 
arbete om den lappska fägelvärldens zonala fördelning upp- 
tog hans senaste år, likasom ock verksamheten för den sak, 
hvilken nu kraft hans lif. 

Ett hårdt öde har sålunda helt plötsligt drabbat dessa 
unga medlemmar af vårt samfund, och det har manat oss 
att vid deras grifter, där vi kunnat närvara, i minnet åter- 
kalla deras så kort utmätta arbetsdag. Därvid framhölls, 

hurusom den frostvind, hvil- 
ken nu sveper öfver vårt 
finska samhälle och hotar 
dess kultur, härjar utan hän- 
syn äfven den vetenskapliga 
forskningens framtidshopp. 
Härjningen uppfordrar oss 
alla, gamla och unga, att med 
hängifvenhet och all den kraft 
enhvar kan utveckla fullfölja 
vårt mål, det att i Finland 
vidmakthålla kulturarbetet till 
fromma för fosterland, för 
forskning och för kommande 
framtids väl. 

Också äldre medlemmar 
af vårt samfund hafva ned- 
Carl Johan Finnilä. j^g^ vandringsstafven. I Lap- 

pajärvi har prosten Anselm Nyström den 1 mars 1918 
aflidit i en ålder af 64 år. Under 27 år har den bortgångne 
verkat på orten i sitt egentliga kall, och sedan år 1904 
har han ägnat mycken tid och lifligt intresse åt utforskan- 
det af floran i trakten, främst omkring Lappajärvi sjö; 
dessutom har han under tio somrar exkurrerat äfven i 
andra delar af landet, Åland, Nyland, Ladoga-Karelen, norra 




13. V. 1918. 



Ordförandens årsberättelse. 



181 




.\nselm Nyström. 



och södra Österbotten. Sina 
stora, vackra samlingar hade 
han vänligheten att donera 
åt vårt Sällskap. 

Senaste sommar har Zoolo- 
giska museets preparator, 
Gustaf Wilhelm Fors- 
sell, för alltid slutat det ar- 
bete han från år 1883 full- 
gjort med samvetsgrannhet 
och god vilja, efterlämnande 
ett aktadt minne. Med döden 
har slutligen afgått bankdi- 
rektör Emil Ivar G r ö n- 
V i k, en af de fyra, som år 
1865 med stipendium af Uni- 
versitetet utsändes i entomo- 
logiskt syfte, hvarmed den 

serie af årliga naturalhistoriska samlingsfärder begynte, 
som sedermera utan egentligt afbrott blifvit fortsatt ända 
tills nu. 

Fortfarande befinna vi oss i okunnighet om hvilka af 
vårt samfunds utländska ledamöter under krigsåren aflidit. 
En är dock känd, professor emeritus vid universitetet i 
Lund, Sven Berggren, som af led den 28 juni 1917. Dr 
V. F. Brotherus har haft vänligheten om hans lifsgärning 
meddela följande ord. Han var född år 1837 och har i 
främsta rummet gjort sig känd som en synnerligen fram- 
stående bryolog. Hans tidigaste arbeten på detta område 
hänförde sig till undersökningar öfver mossornas könlösa 
fortplantning samt deras byggnad och utveckling, hvarjämte 
han lämnade talrika bidrag till Skandinaviens bryologi. Så- 
som deltagare i Nordenskiölds expeditioner till Spetsbergen 
1868 och Grönland 1870 hade han tillfälle att förvärfva sig 
en grundlig kännedom om den arktiska mossfloran. Re- 
sultaten af sina forskningar nedlade han i tvenne afhand- 
lingar, i hvilka han icke blott på ett ingående sätt gjort 



182 



Ordförandens årsberättelse. 



13. V. 1918. 




Gustaf Wilhelm Forssell. 



reda för mossornas fördel- 
ning på de olika ståndor- 
terna, utan äfven meddelat 
synnerligen intressanta upp- 
lysningar om det inflytande 
särskilda klimatiska faktorer 
utöfva på utvecklingen af 
mossornas organ, I septem- 
ber 1873 anträdde han en 
två års expedition till Nya 
Zeeland, Australien, Sand- 
wichsöarna och Californien 
och har med ledning af det 
då sammanbragta materialet 
bl. a. publicerat ett arbete 
öfver Nya Zeelands Hepaticae. 
Till Sällskapets medlem inval- 
des han den 7 november 1868. 
Dödens skörd har sålunda under året varit stor, och 
förty äfven hithörande anpart af årsredogörelsen, hvilken 
i afseende å verkligen utfördt arbete blir så mycket kortare. 
Såsom redan antyddes, hafva tre af våra sedvanliga 
månadsmöte:i uteblifvit, nämligen de i februari, mars och 
april, då skräckväldet förhindrade äfven vetenskapliga sam- 
manträden. De öfriga hafva varit besökta såsom vanligt, 
och meddelanden ha gjorts till enahanda antal och i pro- 
portion facken emellan som tillförene. Så godt som alla 
ha varit afsedda att införas i Sällskapets Meddelanden. 
Af denna skriftserie har häftet 43 senaste höst utkommit, 
innehållande förhandlingarna och smärre uppsatser från året 
1916-17. Detta, likasom de föregående, är befordradt till 
offentligheten genom försorg af dr E. Häyrén. Under pres- 
sen befinner sig det löpande verksamhetsårets häfte. Led- 
samt nog har under denna vinter intet af de tre påbörjade 
banden af A et a kunnat utkomma; orsaken härtill ligger uti 
de upprepade afbrotten i tryckeriernas verksamhet, — exem- 
pelvis har tryckningen af en längre afhandling afbrutits icke 
mindre än tre gånger. 



13. V. 1918. Ordförandens årsberättelse. 183 

Reseberättelser hafva under vintern föredragits af hrr 
Hortling- och Kotiiainen. Stipendier åter hafva i dag till- 
delats nedannämnda personer: 

V. A. Pesola 600 mk, bot. undersökn. i Ladoga-Karelen. 

O. Kyyhkynen 500 mk, florist. stud. i m. och n. Finland. 

Å, Laurin 500 mk, botan. stud. i mell. Österbotten. 

A. L. Backman 300 mk, florist. o. växtpal. stud. i m. 
Österbotten. 

Y. Wuorentaus 600 mk för studium af mikrofaunan i 
flarkmossar. 

Den genom dödsfall uppkomna minskningen i antalet 
medlemmar har utjämnats genom inval af fyra korrespon- 
derande ledamöter: dr C. H. Ostenfeld och dr C. Wesen- 
berg-Lund i Danmark, intendenten för Svenska Riksmusei 
botaniska afdelning professor C. A. M. Lindman i Stock- 
holm och dr K. Johansson i Visby, samt af landsmän: stu- 
dent Hj. v. Bonsdorff, forstingeniör K. Lindberg, fru Anna 
Linkola, dr H. Saxen, ingeniör A. Thuneberg, student J. O. 
Fabricius, statsrådet M. Hallberg, studd. E. Lundmark och 
V. Tennberg, tandläkare M. Puolanne, fabrikör K. Fazer 
samt studenter Sigrid A. G. Stenij, L Hidén och R. Elfving. 

Förutom sina redan berörda möten har Sällskapet den 
1 december hållit ett möte gemensamt med Finska Läkare- 
sällskapet; därvid föredrog professor E. A. Homén om bak- 
teriernas vandringar och verkningar i det centrala nerv- 
systemet samt professor Fr. Elfving om sina studier rö- 
rande växternas känslighet. Dylika möten skola äfven fram- 
gent hållas. 

Likasom tillförene har Sällskapet intresserat sig sär- 
skildt för naturskyddsfrågor. Två skrifvelser härom hafva 
aflåtits, nämligen till Finlands Senat och till Helsingfors 
Stadsfullmäktige. I den förra blef en statskommitté föresla- 
gen för utarbetande af propositionsförslag till lag rörande 
skydd af naturminnesmärken och afskiljande af naturskydds- 
områden i Finland; i den senare yrkades, att för hufvud- 
staden måtte nedsättas en särskild nämnd, som ägde att 
bevaka naturskyddets intressen i den utsträckning dessa 



184 Ordförandens årsberättelse. 13. V. 1918. 

icke inkräkta på andra befogade behof. Därjämte har pro- 
fessor Levander delgifvit Sällskapet en skrifvelse, hvari han 
bemöter angrepp, som gjorts emot Högholmens djurgård. 
Forstmästaren Seth Nordberg har väckt fråga om möjlig- 
heten att föranstalta skydd åt klibbalen i Norra Finland. 
Slutligen har Sällskapet med nöje åhört ett föredrag af mag. 
Pesola om naturen i Kuolajärvi, belyst genom talrika skiop- 
tikonbilder, särskildt i Oulankajokis frodiga dal, hvarom 
undersökningar gjorts senaste sommar på bekostnad af en 
intresserad enskild person, hvilken numera är medlem i vårt 
samfund. 

Det gångna verksamhetsåret har från det näst tidigare 
ärft förslaget att planlägga en del publikationer, hvilka lämp- 
ligen borde utkomma år 1921, när Sällskapet funnits till ett 
fullt sekel. Man hade tänkt sig en historik öfver dess 
genomlefda öden, vidare redogörelse för de de båda m u- 
seernas utveckling samt en fullständig förteckning 
öfver sällskapets medlemmar, möjligen med en del per- 
sonaluppgifter. Kanske kunde äfven fortsättningen utgifvas 
af verken öfver Finlands zoologiska och botaniska 
litteratur, nämligen för perioden 1901 — 1920. En ny 
upplaga af Herbarium Musei fennici kunde måhända äfven 
fås offentliggjord samt Conspectus florae fennicae bringas 
till afslutning och möjligen äfven andra redan nu mognande 
arbeten. At förslaget har under året ägnats någon upp- 
märksamhet, i det särskilda personer vidtalats eller tillfrå- 
gats, men för dess förverkligande återstår ännu allt att 
göra. Jag framhåller detta af orsak, att vi allaredan snabbt 
närma oss det sekelskifte, som förslagen afse. Äfven den, 
som icke lägger någon vikt på högtidlighållandet af dylika 
minnesdagar, erkänner lämpligheten af att vid dem kasta 
en återblick på det förgångna. Det, som dittills uträttats 
med gemensamma och småningom tillväxande krafter, bör 
nämligen tidtals mönstras, ty under arbetets gång ha efter 
hand ställts nya fordringar på både medel och mål. Målen 
ha inom olika arbetsområden omgestaltats, och resultaten 
kunna påverka forskningens medel på andra håll. Ett helt 



13. V. 1918. Ordförandens årsberättelse. 185 

sekelskifte ger oss därför mycket att tänka på, både anled- 
ningar till jämförelser och uppfordringar till alldeles nya 
mål för den period, som därnäst stundar. Öfverblickar kunna 
sålunda bli lärorika, följdrika. Skall något af värde fås till 
stånd inom år 1921, är det nu, vid midten af år 1918, redan 
„elfte stunden" att taga i tu med arbetet. 

Under året hafva några nya förslag blifvit väckta. Dr 
A. Palmgren har motiverat ett, som af Sällskapet allare- 
dan med tillfredsställelse godkänts, nämligen att ett uttöm- 
mande arbete blefve affattadt af dr E. Wainio om Fin- 
lands, resp. grannområdenas, lafvar, likasom ock ett mot- 
svarande af dr V. F. B rotherus om samma områdens 
mossor. Sällskapet har med glädje erfarit, att båda dessa 
fackmän bifallit till dess anhållan. Vidare har professor K. 
M. Levander föreslagit en ändring i planen för vår skrift- 
serie Meddelanden därutinnan, att årgången skulle för- 
delas på fyra häften, som kunde utkomma hvar tredje må- 
nad, hvarje åtföljdt af ett mera populärt bihang, hvilket 
skulle innehålla mindre notiser äfvensom litteraturanmäl- 
ningar; denna periodiska tidskrift skulle äfven genom prenu- 
meration kunna erhållas. Tidsförhållandena ha dock vållat, 
att förslaget tagit uppskof till nästkommande höst. 

Jag utber mig att få afsluta denna årsberättelse med 
en likartad tanke som den senaste, därför att jag tror den 
vara både tidsenlig och betydelsefull. Man har redan förut 
betonat, att vi borde vid våra möten oftare beakta äfven 
djupare frågor, icke främst dem om nya och sällsynta ar- 
ter; vi borde odla verkliga forskningsfrågor, som planlagts 
medvetet och belysa någon sida af vårt lands lefvande natur, 
ja rent biologiska problem. Dylika kräfva mogen forskare- 
förmåga och vidgad blick samt kännedom om hvad också 
andra tänkt och uträttat på liknande forskningsområden och 
i andra länder; de kräfva alltså erfarenhet och sakkunskap, 
som de yngre sällan i tillräcklig grad besitta, och som långt 
ifrån alla äldre förvärfvat sig. Ett samrådande emellan flere 
personer blir då af oskattbart värde, särskildt emellan äldre 
och yngre. Inom vårt samfund träffas medlemmarna egent- 



186 Ordförandens årsberättelse. 13. V. 1918. 

ligen blott vid månadsmötena, men där kan en diskussion 
härom inom smärre kretsar knappast komma i fråga. Icke 
heller kan man vänta, att de intresserade parterna genom 
tillfälligheter skola finna eller att de afsiktligt skola söka 
upp hvarandra. De förbli då isolerade, till skada för den 
fråga de allra bäst kunde befordra gemensamt. Ungdomens 
entusiasm och djärfhet kuntie under diskussioner bli hälso- 
samt modererad genom äldres kritik och måttfullhet; de 
unga skulle lära sig, att man icke är i stånd att gripa må- 
nen med händerna eller att redan i dag fullt utreda så- 
dant, som kan begripas allenast på grund af nästa års slut- 
resultat. Tvärtom åter kunde den ansträngda ålderdomen 
lifvas af ungdomsfarten till att hjälpa med råd och dåd. 
Våra små arbetskrafter kunde mångfaldigas genom dylikt 
samarbete under ömsesidigt förtroende. 

Jag är öfvertygad därom, att Sällskapets Besty- 
re 1 s e härvidlag kunde tjänstgöra som en nyttig förmed- 
lingslänk. Om inom denna toges till diskussion planläggning 
af våra forskningsfrågor, både med hänsyn till innehåll och 
ordningsföljd, så kunde till diskussionen inbjudas äfven 
yngre, hvilka intressera sig för ämnet. De kunde, såsom 
delvis detaljkännare, lämna en del uppgifter och i gengäld 
själfva få synpunkter för detaljernas förståelse och bear- 
betningens gång; de kunde sålunda vinna en mångsidigare 
utbildning och med tiden bli allt lämpligare att träda in i 
Bestyreisen såsom ledande krafter, när de äldre enligt sa- 
kens natur lämna sina platser. 

Enligt min mening har Bestyreisen här ett vackert fält 
att odla, ett försöksfält, hvars resultat kunde bli normgif- 
vande förr ätt omfattande arbeten. Vårt jämlikhetens tide- 
hvarf så godt som inbjuder till dylikt samförstånd, till bro- 
derligt samarbete under full forskningsfrihet. En anordning 
1 den riktningen kan efter hand vidtagas, när Sällskapets 
medlemstal nått dess nuvarande omfattning, och när pä 
olika områden redan förfinnas både mogna arbetskrafter 
och intresserade unga deltagare. Vid sekelskiftet borde 
Sällskapet kunna uppte en organisation, hvari genom Be- 



13. V. 1918. Puheenjohtajan vuosikertomus. 187 

styrelsens försorg samordnas ett antal arbetande utskott, 
hvilkas resultat sedermera småningom kunna i form af före- 
drag framläggas för Sällskapet. 



Puheenjohtaja, professor! J. A. Palmen, esitti seuraa- 
van Vuosikertomuksen Seuran toiminnasta 1917 — 1918. 

Tasan vuosi sitten voitiin maamme näköpiirissä havaita 
ei ainoastaan uhkaavaa elintarpeiden puutetta, mikä meillä 
yhä vieläkin vallitsee, vaan myös synkkiä, yhteiskunnallisten 
kysymysten synnyttämiä ukkospilviä. Rajuilma ei kuiten- 
kaan silloin puhjennut, päinvastoin tuli aluksi elähdyttävä ja 
lämmittävä auringonsäde, se nimittäin, etta mailmansota 
saattoi maamme valtiollisesti riippumattomaksi, minkä myös 
useat ulkovallat tunnustivat. Tähän valonvälähdykseen liit- 
tyi sekä lämpimiä tulevaisuudentoiveita etta voimakkaita 
velvoituksia. Mutta itämaisia haaveita oli kauan hiljaisuu- 
dessa tartutettu meillä takapajulle jääneeseen kansanainek- 
seen. Tunnottomien kansanvillitsijöiden johdolla olivat nämä 
saattaneet alkuun suunnitelmia sosialiseen kapinaan kansan- 
valtaista yhteiskuntajärjestelmäämme vastaan, sieltä ukkos- 
pilvet, jotka kerääntyivät jo vuosi sitten. Heti asken mai- 
nitun valonvälähdyksen jälkeen alkoi pilvi purkaantua ja 
kahden kuukauden aikana iski salama keskeytymättä maa- 
hamme. Usea vanha tuuhea puu pirstoutui, paljon kasvavaa 
nuorta metsää kaatui maahan, ja monta hedelmällistä vilje- 
lystä hävittivät pyörremyrskyt, raekuurot ja rankkasateet. 
Ja useat kansalaiset valittavat surkeutta ja övat huolestu- 
neita omaistensa kohtalosta ja maamme tulevaisuudesta. 
Sillä paljon verta on vuotanut, osaksi avonaisessa taistelussa, 
osaksi niissä kansanraivon kauhistuttavissa ilmenemismuo- 
doissa, joita esiintyi kapinan aikana ja varsinkin sen kukis- 
tamiskautena. Täta kurjuutta vastaan täytyi taistella nälän- 
hädän vallitessa ja saadessa venäläiseltä hallitukselta lupauk- 
sia, joita tuskin koskaan oli tarkoituskaan täyttää, samalla 
kuin se kaikilla sille tarjona olevilla sotatarpeilla avusti pu- 
naista vihollistamme. Koko maan menestys oli kyseessä. 



188 Puheenjohtajan vuosikertomus. 13. V. 1918. 

Ukkosilmat eivät kestä tavallisesti kauan. Joskin maan- 
pinta paikoin tuleekin poltetuksi ja sellaisilla seuduin näyt- 
tää jonkun aikaa hävitetyltä, niin ei kuitenkaan itse viljelys- 
maa ole palanut. Luonto parantaa taaseen sellaiset haavat,- 
kunhan ympäristö jää terveeksi. 

Niin on käynyt myös meillä, sillä isänmaanrakkaus on 
saanut suuria aikaan. Ennen niin hajaantunut kansa yhdis- 
tyi sisäistä ja ulkoista vihollista vastaan. Pohjanmaalla ja 
Karjalassa läksi „mies talosta", ennenkaikkea nuoriso; naiset 
täyttivät asevelvollisuustehtävänsä, sivistyneistö tuli johtoon 
Saksasta palanneiden, siellä sotakouluutettujen nuorten mies- 
ten avustamana yhdistyneillä rintamilla. Saksasta tuli sen 
lisäksi voimakasta ja järjestävää sotilaallista apua, samoin- 
kuin urhokkaita miehiä — hyviä ystäviä ja uskollisia naa- 
pureita — riensi lännestä päin meille avuksi. Jokainen ja- 
lansija maata vallattiin takaisin isänmaattomilta, punaisilta 
ryöväreiitä. 

Ja nyt on suomalainen yhteiskunta jälleen pystyssä, 
sillä on se varma toivo tulevaisuudesta, etta niin kauan kuin 
isänmaanrakkaus säilyy juurtuneena maamme kansassa, erit- 
täinkin sen nuorisossa, niin yhteiskuntamme perusta, lain ja 
oikeuden tunto, on turvattu. Jos vain maamme ei joudu 
menneiden aikojen eripuraisuuksiin, niin tulevaisuuden Suo- 
mea rakennetaan yksimielisellä, rauhallisella työllä, keski- 
näisellä avustuksella. Niin kauan kuin kansa tahtoo elää 
omaa elämäänsä, on se sitä elävä, ja se on myös silloin 
täyttävä tehtävänsä koko ihmiskuntaan nähden. 

Tällaisten vaikeiden ajanolojen vallitessa ei myöskään 
Seuramme vuoden kuluessa ole voinut ylläpitää säännöllistä 
toimintaansa. Me emme ole voineet pitää kolmea tavan- 
mukaista kuukausikokoustamme, emme myöskään vaikuttaa 
tutkimuksen hyväksi siten kuin olemme halunneet. Päin- 
vastoin olemme menettäneet ei ainoastaan aikaa vaan myös 
voimia. Osa voimista on tosin voitu siirtää suuren elin- 
kysymyksemme jonkin osan suorittamistyöhön, mutta toinen 
osa ainoastaan saattamaan loppuun kaikenlaisia ennen vä- 
hemmän tärkeinä sivuun pantuja tehtäviä. Mielet övat ol- 



13. V. 1918. Puheenjohtajan vuosikertomus. 189 

leet liiaksi jännitettyjä voidakseen rauhallista ajatustyötä 
keskittää puhtaasti tieteellisiin tehtäviin. 

Voimien menetyksistä, joita maamme on saanut kärsiä, 
övat menetykset Seuran omassa rivissä tuntuneet meistä 
enemmän tuskallisilta kuin monet muut suuren joukon kes- 
kuudessa. Ei vähempää kuin neljä luonnonhistoriallisesti 
vaikuttavaa nuorta jäsentä on sortunut kapinan uhreina. 

Toiikokuun 9 p:nä 1918 kuoli Savonlinnassa Viipurin 
valloituksessa haavoittunut jääkärikapteeni Kaarlo Ka- 
lervo Kari. Hän oli syntynyt Kalvolassa heinäk. 27 p:nä 
1890. Hän harrasti luonnonhistoriallisia opinnoita ja oli ensi- 
mäisiä niistä, jotka matkustivat Saksaan liittyäkseen Suoma- 
laiseen jääkäribrigadiin saamaan sotilaallista kouluutusta, ja 
kotimaahan palattuaan otti hän osaa kapinan kukistamiseen. 
Neljännen jääkärirykmentin päällystö lopettaa hanen kiioHn- 
ihnoituksen sanoilla: Etevää, tunnoUista upseeria ja miesten 
miestä tulee rykmentti kunnioituksella muistelemaan, vaHt- 
taen sitä korvaamatonta vahinkoa, joka rykmenttiä on koh- 
dannut. 

LuonnonhistorialHsilta museoiltamme on riistetty kolme 
reipasta apulaista, jotka kaikki surmattiin heidän ollessaan 
aseettomina matkälla pohjoiselle rintamalle. Filosofiantohtori 
Holger Freyvid Rancken murhattiin Vihdissä helmik. 
1 p:nä 1918. Hän oli syntynyt Oulussa, huhtik. 13 p:nä 1886. 
Ylioppilaaksi valmistui hän 1904, kandidaatiksi 1909 ja lisen- 
siaatiksi 1916, hän oli antautunut kasviopillisiin tutkimuksiin 
ja työskennellyt osittain ylim. amanuenssina Yliopiston kasvi- 
tieteellisellä laitoksella, osittain Suoviljelysyhdistyksessä. 
Hanen julkaisunsa käsittelivät pääasiallisesti sammalia ja 
niiden fysiologiaa sekä suomalaisia suomaita koskevia kysy- 
myksiä, ja tälta alalta oli hänellä työn alaisena tutkielma, 
mikä varmastikin olisi tullut hyvin tunnollisesti käsitel- 
lyksi. Hanen olemuksensa ilmaisi vaatimatonta, hienotun- 
teista, ymmärtäväistä ja ylevämielistä luonnetta, ja hän oli 
erikoisesti tunnustettu hyvänä toverina. 

Samassa pitäjässä, Vihdissä, ammuttiin myös Eläintie- 
teellisen museon amanuenssi, filosofianmaisteri Karl Erik 



190 Puheenjohtajan vuosikertoinus. 13. V. 1918. 

Ehrström helmik. 1 p:nä 1918. Hän syntyi Viipurissa 
syysk. 14 p:nä 1887, tuli ylioppilaaksi 1905, filosofiankandi- 
daatiksi 1912 ja toimi vuodesta 1910 ylim. assistenttina Yli- 
opiston zootomisella laitoksella, samoin myös kesäkursseilla 
Turussa. Vuodesta 1912 oli hän Eläintieteellisen museon 
amanuenssina ja vuosina 1914 — 16 v. t. kustoksena; samalla 
on hän ollut Seuramme eläintieteellisten kokoelmain hoita- 
jana. Ne tieteelliset julkaisut, mitkä hän ehti lopettaa, osoit- 
tavat, etta hänestä olisi tullut tunnontarkka tutkija ja tuki 
yhdistyksellemme. Hän oli monipuoleisesti innostunut ainee- 
seensa, yritteliäs, iloinen kuin harvat ja ystävyydessään luo- 
tettava, ja näillä ominaisuuksillaan saavutti hän minne tuli- 
kin osakseen myötätuntoa, varsinkin toveripiirissä. 

Yhdessä äskenmainitun ystävän ja työtoverin kanssa 
sai puukon tai pajunetin iskun satuttamana surmansa yli- 
oppilas Carl Johan Finnilä. Hänessä menetti kotimai- 
nen lintututkimus yhden ahkerimmistaan ja innostuneimmis- 
taan työskentelijöistään. Hän syntyi Waasassa maalisk. 20 
p:nä 1892 ja tuli ylioppilaaksi 1912. Joka kesä veti häntä 
vastustamaton halu joko Ätsäriin tahi Lapin aukeille lakeuk- 
sille, Sodankylään, Sallaan, Tenojoelle, Utsjoelle ja Inariin, 
Joka talvi julkaisi hän huomioitaan muutamissa laajemmissa 
ja aika useissa pienemmissä kirjoitelmissa, mitkä osoittavat 
te'rävää huomiokykyä sekä kestävyyttä ja tunnontarkkuutta 
retkeilyillä. Hän nautti sanomattomasti Lapin luonnosta. 
Hyvin sujuvasti, tunnelmarikkaasti ja samalla täsmällisesti 
tulkitsi hän sen miellyttäväisyyttä myös kaunokirjallisessa 
julkaisussa. Innolla otti hän osaa ylim. amanuenssina Eläin- 
tieteellisen museon lintukokoelmain järjestämiseen. Hanen 
viimeinen vuotensa kului valmistellessa laajaa teostaan Lapin 
linnuston alueellisesta levenemisestä, samoin kuin työsken- 
telyssä sen asian hyväksi, mikä nyt vaati hanen henkensä. 

Kova kohtalo on täten yhtäkkiä kohdannut näita Seu- 
ramme nuoria jäseniä, ja se on kehoittanut meitä heidän 
haudallaan, missa olemme voineet olla läsnä, muistoon pa- 
lauttamaan heidän näin 13'hyeksi määrätyn työpäivänsä. Täl- 
löin tuotiin julki, kuinka se hallahenki, mikä nyt liikkuu 



13. V. 1918. Puheenjohtajau vuosikertomus. 191 

suomalaisen yhteiskuntamme yllä ja uhkaa sen sivistystä, 
tekee tuhojaan myös säälimättä tieteellisen tutkimuksen tu- 
levaisuudentoivossa. Tuho vaatii nieitä kaikkia, vanhoja ja 
nuoria, antaumuksella ja kaikella sillä voimalla, mitä kukin 
voi kehittää, ajamaan asiamme perille, nimittäin pitämään 
Suomessa voimassa kulttuurityötä isänmaamme, tutkimuksen 
ja tulevaisuuden hyväksi. 

Myös eräät yhdistyksemme vanhempia jäseniä övat 
päättäneet vaelluksensa. Lappajärvellä on 64 vuoden van- 
hana kuollut rovasti Anselm Nyström maalisk. 1 p:nä 
1918. Paikkakunnalla on poismennyt vaikuttanut varsinai- 
sessa kutsumuksessaan 27 v. ajan, ja vuodesta 1904 on hän 
omistanut paljon aikaa ja eloisaa harrastusta seudun, etu- 
päässä Lappajärven ympäristön, kasviston tutkimiseen; sitä- 
paitsi on hän kymmenenä kesänä keräilh^t myös toisissa 
osissa maata, Ahvenanmaalla, Uudellamaalla, Laatokan-Kar- 
jalassa, Pohjois- ja Etelä-Pohjanmaalla. Suuret, kauniit ko- 
koelmansa on hän ystävällisesti testamentissaan määrännyt 
Seurallemme. 

Viime kesänä on Eläintieteellisen museon preparaattori, 
Gustaf Vilhelm Forssell, ainiaaksi lopettanut sen 
työn, mitä hän vuodesta 1883 on suorittanut tunnontarkasti 
ja hyvällä tahdolla, jättäen jälkeensä kunnioitettavan muiston. 
Kuollut on myös pankinjohtaja Emil Ivar G r ö n v i k, yksi 
niistä neljästä, jotka v. 1865 Yliopiston stipendiaatteina lähe- 
tettiin keräämään hyönteisiä ja täten aloittivat sen sarjan 
jokavuotisia luonnonhistoriallisia keräilyretkiä, mikä sittem- 
min on keskeytymättä jatkunut aina tähän saakka. 

Jatkuvasti olemme tietämättömiä siitä, ketkä yhdistyk- 
semme ulkomaalaisista jäsenistä övat sotavuosina kuolleet. 
Eras on kuitenkin tiedossa, Lundin yliopiston täysinpalvellut 
professori, Sven Berggren, joka kuoli kesäk. 28 p:nä 
1917. Toht. V. F. Brotherus on ystävällisesti antanut hanen 
elämäntoiminnastaan seuraavat tiedot. Hän oli syntynyt 1837 
ja tullut etupäässä tunnetuksi varsin etevänä sammaltutkijana. 
Hanen varhaisemmat julkaisunsa käsittävät tutkimuksia sam- 
malien suvuttomasta lisääntymisestä sekä niiden rakenteesta 



192 Puheenjohtajan vuosikertomus. 13. V. 1918. 

ja kehityksestä, joissa hän antaa myös lukuisia lisiä Skan- 
dinavian sammaltuntemukselle. Nordenskiöldin retkiin Huip- 
puvuorille 1868 ja Grönlandiin 1870 otti hän oaaa ja oli hä- 
nellä tällöin tilaisuus hankkia perinpohjainen tuntemus ark- 
tisesta sammalkasvistosta. Tuloksensa tutkimuksistaan jul- 
kaisi hän kahtena teoksena, joissa hän ei ainoastaan perin- 
pohjaisella tavalla selvittää sammahen esiintymistä erilaisilla 
kasvupaikoilla vaan myös antaa varsin mielenkiintoisia tie- 
toja erilaisten ilmastollisten tekijäin vaikutuksesta sammal- 
ten elinten kehitykseen. Syyskuussa 1873 läksi hän kaksi- 
vuotiselle retkelle Uuteen-Zeelandiin, AustraHaan, Sandwich- 
saarille ja Kaliforniaan ja on tällöin kerätyn ainehiston 
perusteella julkaissut tutkimuksen Uuden Zeelannin maksa- 
sammalista (Mepaticae). Seuran jäseneksi valittiin hän mar- 
rask. 7 p:nä 1868. 

Kuolon saalis on siis vuoden kuluessa ollut verraten 
runsas, ja siksipä on myös tämä osa vuosikertomusta käynyt 
pitkäksi, todella suoritettuun työhön nähden kertomus tulee 
siitä lyhyemmäksi. 

Kuten jo mainittiin, ei kolmea tavanmukaista kuukausi- 
kokousta voitu pitää, nimittäin helmi-, maalis- ja huhtikuussa, 
sillä hirmuvalta esti myös tieteelliset kokoukset. Muissa ko- 
kouksissa on osanotto ollut tavanmukainen ja tiedonantoja 
on tehty lukumäärään ja eri alojen väliseen suhteeseen näh- 
den kuten edellisenä toimintakautena. Kaikki övat tarkoi- 
tetut julaistaviksi Seuran Meddelanden-sarjassa. Tämän jul- 
kaisusarjan vihko 48 on viime syksynä ilmestynyt, sisältäen 
pöytäkirjat ja pienemmät tiedonannot vuosilta 1916 — 17. Tä- 
män, samoinkuin edellisten, painatuksesta on huolehtinut 
toht. E. Häyrén. Painossa on kuluvan vuoden vihko. Ikävä 
kyllä ei tänä vuonna ole saatu valmiiksi kolmea aloitettua 
Acta-julkaisun nidosta; syy tähän on toistuneissa keskeytyk- 
sissä kirjapainon toiminnassa, — esim. on eras pitempi tut- 
kielma joutunut ei vähemmän kuin kolmen keskeytyksen 
alaiseksi. 

Matkakertomuksia övat talven kuluessa esittäneet her- 



13. V. 1918. Puheenjohtajan vuosikertomus. 193 

rat Hortling ja Kotilainen. Matka-apurahoja on tänään jaettu 
allamainituille: 

V. A. Pesola 600 mk kasvitieteellisiin tutkimuksiin Laa- 
tokan-Karjalassa. 

O. Kyyhkynen 500 mk kasvistollisiin tutkimuksiin Poh- 
jois- ja Keski-Suomessa. 

Å. Laurin 500 mk kasvitieteellisiin tutkimuksiin Keski- 
Pohjanmaalla. 

A. L. Backman 300 mk kasvistollisiin ja kasvipaleonto- 
logisiin tutkimuksiin Keski-Pohjanmaalla. 

Y. Wuorentaus 600 mk mikrofaunistisiin tutkimuksiin 
rimpisoilla. 

Kuoleman kautta aiheutunut jäsenmäärän väheneminen 
on tasoitettu valitsemalla neljä kirjeenvaihtaja-jäsentä: toht. 
C. H. Ostenfeld ja toht. C. Wesenberg-Lund Tanskasta, Ruotsin 
Valtiomuseon kasvitieteellisen osaston intendentti, prof. C. 
A. M. Lindman Tukholmasta ja toht. K. Johansson Visbystä, 
sekä kotimaisiksi jäseniksi: yliopp. Hj. v. Bonsdorff, metsä- 
insinööri K. Lindberg, rouva Anna Linkola, toht. H. Saxen, 
insinööri A. Thuneberg, yliopp. J. O. Fabricius, valtioneuvos 
M. Hallberg, yliopp. E. Lundmark ja V. Tennberg, hammas- 
lääkäri M. Puolanne, tehtailija K. Fazer sekä yliopp. Sigrid 
A. G. Stenij, I. Hidén ja R. Elfving. 

Paitsi käsiteltyjä kokouksiaan on Seura jouluk. 1 pmä 
pitänyt yhteisen kokouksen Suomen Lääkäriseuran kanssa; 
tällöin esitelmöi professori E. A. Homén bakteerien vaelluk- 
sista ja vaikutuksista keskushermostossa sekä professori Fr. 
Elfving kasvien tunteellisuutta käsittelevistä tutkimuksistaan. 
Tämäntapaisia kokouksia tullaan edelleenkin pitämään. 

Kuten ennenkin on Seuran huomio nytkin kohdistunut 
erikoisesti luonnonsuojelukseen. Tämä on aiheuttanut kah- 
den kirjelmän lähettämisen, nimittäin Suomen Senaatille ja 
Helsingin ValtuustoUe. Edellisessä ehdotettiin valtiokomitean 
asettamista valmistamaan ehdotusta laiksi luonnonmuisto- 
merkkien suojelemisesta ja rauhoitettujen luonnonalueiden 
eroittamisesta Suomessa; jälkimäisessä esitettiin, etta pää- 
kaupunkia varten olisi asetettava erikoinen lautakunta, jonka 

13 



194 Puheenjohtajan vuosikertomus. 13. V. 19181 

tulisi valvoa luonnonsuojeluksen etuja siinä määrin kuin ne 
eivät ole ristiriidassa välttämättömien tarpeiden kanssa. Sen 
lisäksi on professor! Levander lukenut Seuralle kirjelmän^ 
missa hän vastaa Korkeasaaren eläintarhaa vastaan tehtyyn 
hyökkäykseen, Metsänhoitaja Seth Nordberg on herättänyt 
kysymyksen suojeluksen aikaansaamisesta tervalepälle Poh- 
jois-Suomessa. Lopuksi on Seura tyydytyksellä kuunnellut 
maist. Pesolan esitelmää luonnosta Kuolajärvellä, mitä esi- 
tystä valaisivat lukuisat skioptikonkuvat, varsinkin Oulanka- 
joen reheväkasvustoisesta laaksosta, missa tutkimuksia teh- 
tiin viime kesänä erään yksityisen innostuneen henkilön 
kustannuksella, joka henkilö nyt on yhdistyksemme jäsen. 
Päättynyt toimintakausi on lähinnä edelliseltä vuodelta 
perintönä saanut ehdotuksen suunnitelmaksi julkaisuille, jotka 
parhaiten voisivat ilmestyä v. 1921, jolloin Seura päättää 
100-vuotisen toimintansa. On ajateltu historiikkia sen 
toimintakauden tapahtumista, lisäksi selontekoa molempien 
museoiden kehityksestä sekä täydellistä luetteloa 
seuran jäsenistä, mahdollisesti siihen liittyvine persoo- 
nallisine tietoineen. Ehkä voitaisiin myös saada julaistuksi 
jatkoa Suomen eläin- ja kasvitieteellisestä kir- 
jallisuudesta, nimittäin ajanjaksolle 1901 — ^1920. Uusi 
painos Herbarium Musei fennici-julkaisua voitaisiin ehkä 
myös saada julaistuksi sekä Conspectus florae fennicae-teos 
saatetuksi loppuun ja mahdollisesti myös muita jo nyt val- 
mistuvia teoksia. Ehdotukseen on vuoden kuluessa siinä 
muodossa keskitetty huomiota, etta erinäisten henkilöiden 
kanssa on asiasta neuvoteltu, mutta sen toteuttamiseksi on 
kaikki vielä tekemättä. Mina viittaan tähän syystä, etta me 
nyt jo hyvin nopeasti lähenemme ehdotuksessa mainittua 
aikaa. Myöskin se, joka ei pidä erikoisen tarpeellisena täl- 
laisen toimintajakson päättymisen juhlimista, myöntänee 
tällaisen tilaisuuden sopivaisuuden kuluneen ajan tapahtu- 
mien selostamiseen. Mitä siihensaakka on yhteisesti ja vähi- 
teilen lisääntyvillä voimilla toimitettu on syytä aika ajottain 
tarkastaa, sillä työn aikana on vähän väliä asetettu uusia 
vaatimuksia sekä keinoihin etta päämäärään nähden; viime- 



13. V. 1918. Puheenjohtajan vuosikertomus. 195 

mainittuja on eri työaloilla uudelleen muodosteltu, ja tulok- 
set voivat vaikuttaa tutkimuksen keinoihin toisellakin ta- 
holla. Kokonainen vuosisata tarjoo siis meille paljon aja- 
teltavaa sitä seuraavan ajanjakson päämäärien vaatimuksiin 
ja vertailuihin nähden. Jos jotain merkittävää tahdotaan 
saada aikaan vuonna 1921, niin on nyt, vuoden 1918 puoli- 
välissä, jo „yhdestoista hetki" käydä käsiksi työhön. 

Vuoden kuluessa on muutamia uusia ehdotuksia tehty. 
Toht. A. Palmgren on perustellut ehdotuksia, minkä Seura 
jo on mielihyvällä hyväksynyt, nimittäin sen, etta toht. E. 
W a i n i o laatisi tyhjentävän teoksen Suomen ja naapuri- 
alueiden jäkälistä ja toht. V. F. Brotherus vastaavan 
kaltaisen samojen alueiden sam ma lista. Seura on ilolla 
kuullut, etta nämä molemmat erikoistutkijat övat myönteisiä 
tehtävälle. Lisäksi on professori K. M. Le vänder ehdot- 
tanut muutoksia julkaisusarjamme M e d d e 1 a n d e n'in il- 
mestymisessä. Ehdotuksen mukaan jaettaisiin tämä julkaisu 
vuosittain neljänä vihkona joka kolmantena kuukautena ja 
jokaisessa vihkossa olisi liitteenä helppotajuisemmin kirjoi- 
tettu osasto, mikä sisältäisi pienempiä tiedonantoja ja myös 
kirjalUsuuskatsauksia sekä olisi yleisölle tilattavissa. Val- 
litsevat olosuhteet övat kuitenkin aiheuttaneet, etta ehdotus 
on siirtynyt ensi syksyyn. 

Pyydän saada lopettaa tämän vuosikertomuksen saman- 
tapaisella ajatuksella kuin viimeisenkin, siksi etta luulen sen 
olevan sekä ajanvaatiman etta merkityksellisen. On jo en- 
nen painostettu sitä, etta meidän olisi kokouksissamme 
useammin käsiteltävä myös syvällisempiä kysymyksiä, ei 
ainoastaan uusia ja harvinaisia lajeja koskevia; meidän olisi 
kehitettävä todellisia tutkimuskysymyksiä, joita on tietoisesti 
suunniteltu ja jotka valaisevat jotain puolta maamme elolli- 
sesta luonnosta, niin vieläpä puhtaasti biologisia kysymyksiä. 
Sellaiset vaativat kypsynyttä tutkijakykyä ja laajempaa kat- 
santokantaa sekä tietoa siitä, mitä muut övat ajatelleet ja 
toimittaneet samanlaisilla tutkimusaloilla myös muissamaissa; 
ne vaativat siis kokemusta ja asiantuntemusta, joita nuorem- 
milla harvoin on riittävästi, ja joita eivät hetikään kaikki 



196 Puheenjohtajan vuosikertomus. 13. V. 1918. 

vanhemmat ole saavuttaneet. Useampien henkilöiden yhteis- 
toiminta käy tällöin arvaamattoman tärkeäksi, varsinkin neu- 
vottelut vanhempien ja nuorempien kesken. Yhdistykses- 
sämme tapaavat jäsenet toisensa varsinaisesti vain kuukausi- 
kokouksissa, mutta tällöin tuskin voi keskustelu pienemmissä 
piireissä käydä päinsä. Ei myöskään voida odottaa, etta 
asiasta innostuneet vanhemmat ja nuoremmat sattumalta 
tapaisivat toisensa tahi etta he erikoisesti hakisivat tois- 
tensa seuraa. He jäävät täten eristetyiksi, vahingoksi sille 
asialle, jota he yhteisesti kaikkein parhaiten voisivat edistää. 
Neuvotteluissa vanhempien kritiikki ja pidättyväisuus voisi- 
vat terveellisesti vaikuttaa nuorten innostukseen ja rohkeu- 
teen; nuoret oppisivat, ettei kuuta käsin tavoiteta tahi ettei 
jo tänään voi loppuun suorittaa sitä, mikä on saavutetta- 
vissa västa ensi vuoden tuloksilla. Päinvastoin voisi rasit- 
tunut vanhus nuorten innostuksesta virkistyä auttamaan neu- 
voilla ja teoilla. Pienet työvoimamme voitaisiin moninker- 
taistuttaa tällaisella molemmin puolisella luottamuksellisella 
yhteistyöllä. 

Ölen vakuutettu, etta Seuran johtokunta voi 
tässä toimia hyödyllisenä välittäjänä. Jos se ottaisi suunni- 
tellakseen tutkimuskysymyksiämme, sekä sisällykseen etta 
järjestykseen nähden, niin voitaisiin keskusteluihin kutsua 
myös asiasta innostuneita nuoria. He voisivat osittain yksi- 
tyiskohtain erikoistuntijoina antaa joukon tiedonantoja ja 
korvaukseksi saada näkökohtia yksityisseikkain ymmärtä- 
miseen ja työskentelyn tapaan nähden; he voisivat siten saa- 
vuttaa monipuoleisemman kehityksen, ja ajan oloon tulisivat 
yhä soveliaimmiksi tulemaan johtokuntaan johtaviksi voi- 
miksi, kun vanhemmat luonnonlain mukaisesti jättävät paik- 
kansa. 

Käsitykseni mukaan on johtokunnalla tässä kaunis teh- 
tävä, koeala, minkä tulokset voivat tulla määrääviksi hyvin 
laajakantoiselle työlle. Meidän yhdenvertaisuuden aikakausi 
ikäänkuin kutsuu tällaiseen yhteisymmärrykseen, toverilli- 
seen yhteistyöhön täydellisessä tutkimusvapaudessa. Tällai- 
seen suuntaan käypä järjestelmä voidaan nyt toteuttaa, kun 



13. V. 1918. 



Skattmästarens årsräkning. 



197 



Seuran jäsenluku on saavuttanut nykyisen määränsä, ja kun 
eri aloilla nyt on jo kypsyneitä työvoimia ja innostuneita 
nuoria osanottajia. Vuosisadan vaihteessa olisi Seuran voi- 
tava perustaa järjestö, missa johtokunnan toimesta järjestet- 
täisiin joukko työskenteleviä toimikuntia, joiden tuloksia 
sittemmin vähitellen voitaisiin esitelminä esittää Seuralle. 



Skattmästaren, doktor V. F. B r o t h e r u s, framlade 
Sällskapets Årsräkning för år 1917, hvarur meddelas föl- 
jande utdrag: 



Debet: 
Behållning från år 1916. 

Stående fonden 28,330 

Senator J. Ph. Palmens fond .... 13.244 

Sanmarkska fonden 5,368 

Siltala-fonden 530 

Årskassan 



47,472: — 
6,857:67 



Inkomster under året. 

Statsanslag 8,000 

Längmanska fonden 2,000 

Gåfvor 18,681 

Räntor 2,706 

Ledamotsafgifter 30 

Försåld litteratur 282 



80 
62 

90 31,701:32 



Summa 86,030:99 



Kredit: 
Utgifter under året. 

Arvoden 1,400 

Reseunderstöd 2,000 

Fil. doktor Hj. Hjelt 375 

Lifränta åt fröken Aino Norrlin . . . 350 

Tryckningskostnader 10,561 

Frakt, annonser m. m 453 



27 

20 



15,139:47 



198 Botanices-intendentens ärsredogörelse. 13. V. 1918. 

Behållning till år 1918. 

stående fonden 28,360 

Senator J. Ph. Palmens fond .... 13,244 

Sanmarkska fonden 5,368 

Siltala-fonden 550 

Poppiuska fonden 1,181:80 

Norrlinska fonden 7,000: — 55 703: 80 

Årskassan 15,187:72 

Summa 86,030:99 

På tillstyrkan af revisorerna, herrar Fredr. Elfving 
och E. Malmberg, beviljade Sällskapet härpå skattmästa- 
ren full ansvarsfrihet för hans förvaltning af Sällskapets 
medel under det gångna året. 



Botanices-intendenten, kustos Harald Lindberg, af- 
gaf följande Årsberättelse öfver de botaniska samlingarnas 
tillväxt. 

Under det sistförflutna året är åter att anteckna ett 
stort intresse för de botaniska samlingarnas förkofran. Kärl- 
växtsamlingen har dock ej tillvuxit i den grad som under 
de senaste åren, hvilket tvifvelsutan är att tillskrifva den 
allmänna oro, som rådt i landet, och svårigheterna att som 
förr kunna exkurrera. Däremot är att anteckna en gläd- 
jande förökning af vissa kryptogamkollektioner, främst laf- 
samlingen, som ökats mer än kanske under något föregå- 
ende år. 

De mest omfattande kollektionerna finländska växter ha 
inlämnats af följande personer: pastor O. Kyyhkynen, 
dr Harald Lindberg, dr K. Linkola och mag. V. A. 
Fes o la. 

På de särskilda växtgrupperna fördela sig de inkomna 
gåfvorna på följande sätt: 

Kärl växter 1,475 exx. 

Mossor 399 „ 



13. V. 1918. Botanices-intendentens årsredogörelse. 199. 

Lafvar 1,746 exx. 

Svampar 2 „ 

Alger 2 „ 

Summa 3,624 exx. 

Förutom af ofvannämnda personer ha större eller mindre 
bidrag influtit af följande personer: 

Mag. Greta Andersin, mag. Maja Arvonen, sta- 
iionsinspektor O. Bränder, rektor M. B r e n n e r, stud. 
C. Cedercreutz, mag. R. Co Händer, stud. O. Ek- 
lund, prof. Fredr. Elfving, stud. R. Grönblad, mag. 
K. Hildén, lektor K. H. Hällström, dr E. Häyrén, 
medicinalråd R. I dm an, herr J, I ve rus, stud. M. Koti- 
lainen, trafikinsp. A. Lindfors, forstmästare J. M o n- 
iell, mag. P. Nederström, dr H. R a n c k e n, dr A. 
Renvall, prof. E. Re u ter, elev K. R e u t e r, prof. Th. 
Saelan, mag. S. Salmenlinna, stud. H, Tennberg. 

Kärlväxtsam lingens tillväxt har varit följande : Triticum 
repens f., rhizomspetsar af Sparganium ramosum och ett 2-deladt rågax 
frän N, Sibbo och Kyrkslätt, Greta Andersin. — 30 exx. Taraxaca från 
Sb, Jorois, Maja Arvonen. — Lappa officinalis och Veronica spicata 
f. orchidea från Ab, Pikis, Kustö, O. Bränder. — 5 exx. från N, Ingå, 
M. Brenner. — Alchemilla obtusa från N, Esbo, C. Cedercreutz. — 6 
exx. från Ab, Korpo, O. Eklund. — Melampyram silvaticum f. från Ta, 
Janakkala, och en samling Taraxaca från N, Lovisa, Fredr. Elfving. — 
Nymphcea tetragona f. colorata och N. candida f. rosea från Tb, Keuru, 
E. Grönblad. — Pisum sativum f. monstrosa från Ta, Sysmä (leg. elev 
Mary-Ann' Leinberg), och Asperula glauca från H:fors, Vådö Heg. elev 
Väinö Alli, juli 1917, det. Harald Lindberg), gen. K. Hildén. — 12 exx. 
skolexemplar från olika delar af landet, K. H. Hällström. — 47 exx. 
från Ab, västra N och St, däribland för floran ny Atriplex Babingtoni, 
E. Häyrén. — Asperula glauca från Helsingfors, Vådö (leg. elev T. 
Damsten, 18. 6. 1917, det. Harald Lindberg), trol. inkommen, tidigare 
ej anmärkt hos oss, samt Pimpinella magna f. rosea, Chcerophyllum 
aureum och Poa alpina f. vivipara, frän St, Teisko, ursprungligen från 
Schweiz, R. Idman. — 4 exx. från N, Lovisa, J. D. Iverus. — 184 exx. 
från OK och Sb, däribland för OK nya: Lycopodium alpinum, Elatine 
hydropiper, E. triandra, Cerastium alpinum, Anthyllis *afflnis, Alchemilla 
obtusa, A. strigosula, Stratiotes, Myriophyllum verticillatum, Dianthus su- 
perbus, Epilobium Davuricum, Carex lievirostris, O. Kyyhkynen. — 18 



200 Zoologie-intendentens årsredogörelse. 13. V. 1918. 

exx. från Kb och Sb, däribland Carex capitata och Epipactis palastris 
från Kb, Juuka, M. Kotilainen. — Epilobium parviflorum och Myosotis 
läxa från Ab, Lojo, Harald Lindberg. — 6 exx. från Oa, Korsnäs, A. 
Lindfors. — 63 exx. från LKem, Muonio, och Antennaria carpatica från 
LE, J. Montell. — 87 exx. från Oa, Storkyro, P. Nederström. — 63 
exx. från Ab, Lojo och Karislojo, däribland Inula Britannica från 
Lojo kyrkoby, 80 exx. frän Ab, Pargas, Pikis och Åbo, 79 exx. från 
Al, 95 exx. från KL och KOI samt 641 exx. från norra Kuusamo och 
LKem, Kuolajärvi, V. Pesola. — 4 exx. från LI, A. Renvall. — 4 exx. 
från Ab, Pargas, E. Reuter. — 12 exx. från N och Sa samt grodd- 
plantor af 6 arter, Th. Saelan. — 27 exx. från Ta, Jokkis, S. Salmen- 
linna. 

Mossamlingen har tillväxt genom 12 exx. från N, Ta och 
Ka, däribland Sphag.num Lindbergi och Sph. Ångstroemi, samt 20 Sphag- 
num-preparat, H. Rancken. — 18 exx. från Ab, Kakskerta och Pargas,. 
R. Collander. — 19 exx. från Kb och Sb, däribland Gymnostomum cal- 
careum, ny för floran, M. Kotilainen. — 320 exx. från Ab, N, Ta, KL, 
KOI, Tb och KOn, däribland ett flertal för resp. provinser nya, K. 
Linkola. — 10 exx. från N, H. Tennberg. 

Lafsamlingen har förökats genom följande gåfvor: 3 exx. 
från Ab, R. Collander. — 775 exx. från Helsingfors, Esbo och Ab, 
Lojo, Harald Lindberg. — 43 exx. från Helsingfors, E. Häyrén och 
Harald Lindberg. — 2 exx. från Ta, Janakkala, och 1 ex. från N, Lo- 
visa, Fredr. Elfving. — 922 exx. från Al, Ka, Ta, KOI, Tb, KOn, K. 
Linkola. 

Svampsamlingen har ökats genom 1 ex. oxtungsvamp från 
Ab, Lojo, Jalassaari, Harald Lindberg, och 1 svampmycel från Ab, 
Pargas, K. Reuter. 

Algsamlingen har ökats endast genom 2 exx. från N, Ingå, 
M. Brenner. 



Zoologie-intendenten, professor A. Luther, lämnade 
följande Årsredogörelse för de zoologiska samlingarnas 
tillväxt. 

Äfven under det nu afslutade verksamhetsåret hafva 
de zoologiska samlingarna, i trots af de oroliga tiderna, 
ökats i afsevärd grad. 

Till däggdjurssamlingen har, främst genom gåfvor, erhål- 
lits material af inalles 28 arter, nämligen: 

Djur i sprit 204 exx. 

Skinn 37 - 






13. V. 1918. Zoologie-intendentens årsredogörelse. 201 

Skelett 3 exx. 

Skallar 37 „ 

Summa 281 exx. 

Till fågelsamlingen hafva genom gåfvor och inköp för-- 
värf väts : 

Skinn (bälgar) 258 exx. 

I sprit 30 „ 

Skelett 6 

Bon 33 

(1 par fötter o. 1 par vingar). 2 nummer 

Summa 329 nummer 

Dessa tillhöra 124 arter och en bastard. 

Af reptilier har museet fått emottaga 3 species i 19 
exx., af amphibier 1 ex., af fiskar 5 nummer, myriapoder 1 
prof, spindlar 9 prof, oligochaeter 2, bryozoer 1, cestoder 
1, mollusker 19, spongillider 2 prof, hvartill komma 5 prof 
med diverse hydrofaunistiskt material. 

Hvad arbetena å museet beträffar, så hafva de ägt rum 
hufvudsakligen under höstterminen och under januari, me- 
dan de under inbördeskriget varit nästan fullständigt af- 
brutna. Bland de första offren för de rödas mordlystnad 
voro ju museets båda intresserade tjänstemän, amanuensen, 
mag. K. E. Ehr ström, och e. o. amanuensen Carl Fin- 
n i 1 ä. Hvilken stor förlust detta innebär för samlingarnas 
vård, behöfver jag ej här påpeka. 

Under höstterminen har mag. Ehrström dels bestämt 
och inordnat det nytillkomna däggdjursmaterialet, dels äg- 
nat sig åt det hittills försummade studiet af Finlands iso- 
poder. Amanuens Fin ni lä har nedlagt mycket arbete på_ 
den finska fågelsamlingens ordnande och katalogisering. 
Äfven äggsamlingen ordnades provisoriskt. Undertecknad 
har bestämt och inordnat nytillkommet material af mollus- 
ker och varit sysselsatt med bestämning af turbellarier.. 
Planktonsamlingarna hafva begagnats af mag. Heikki J ä r- 
n ef el t och stud. Y. Wuorentaus. 



202 Zoologie-intendentens årsredogörelse. 13. V. 1918. 

Slutligen är att nämna, att under senaste vecka åter- 
inflyttningen till museet af de på grund af kriget å zooto- 
miska inrättningen och i källare inrymda spritsamlingarna 
påbegynts. Mycken tid kommer att åtgå, innan dessa sam- 
lingar, som lidit genom de upprepade flyttningarna och i 
de olämpliga lokalerna ej kunnat ordentligt vårdas, åter 
komma i tillbörligt skick. 

I detalj har samlingarnas tillväxt varit följande: *) 

iMaminalia. Vesperugo borealis: i sprit, Ätsäri, C. F. — Erinaceus 
europaeus: 5 ungar i sprit. Högholmens djurgård. — Sorex araneus: 
i sprit, Hammarland, lektor V. OUila; Torneå, dens.; Sibbo, Öster- 
sundom, Björnö, herr K. E. Lindroos; 10 exx. i sprit, Järvenpää, 
O. J.; 3 exx., Viborg, Ala-Sommes, aman. K. E. Ehrström; samma 
ort, stud. E. Thuneberg; Janakkala, stud. R. Elfving. — S. minu- 
tus: Janakkala, stud. R. Elfving. — Crossopas fodiens: Ätsäri, C. F. 
i sprit, Hyrynsalmi, Oravivaara, aman. W. Hellen. — Talpa euro- 
paea: i sprit, Järvenpää, O. J.; 6 exx. + 1 skinn + 1 skalle, Viborg, 
Ala-Sommes, aman. K. E. Ehrström; i sprit, Räisälä, stud. I. Hildén. 

— Ursus arctos: 2 $$, 1 (5 (3 skinn + 2 skallar), Högholmens djur- 
gård g:m mag. R. Palmgren; 1 skalle. Sälla, C. F. — Gulo luscus: 1 
skinn + 2 skelett. Högholmens djurgård; 1 skalle, Enare, och 1 fr. 
Sälla, C. F.; 1 skalle, Luttojoki, stud. E. Thuneberg. — Mustela mar- 
tes: 2 skallar, Enare, C. F.; 1 skalle, Luttojoki, stud. E. Thuneberg. — 
Putorius patorius: 1 $, Sibbo, Gesterby, ink. — P. lutreola: 1 skinn + 
1 skalle, Renko, Nenye, O. C. — P. ermineus: 3 skallar, Enare, C. F.; 
1 skalle, Ivalojoki, Peltola, stud. E. Thuneberg. — P. nivalis: 1 $, 
skinn + skalle, Urdiala, herr O. Mattsson; skinn + skalle, Tusby, 
Routsinkylä, ink. — Canis lupus: 1 $, Högholmens djurgård g:m mag. 
R. Palmgren; 1 skalle, Sodankylä, och 5 skinn af ungar, Enare, C. F. 

— Vulpes valpes: 9 skallar, Enare, 1 d:o Sodankylä, 1 d:o Sälla, C. F. — 
Felis lynx: 3 skelett + 2 skinn. Högholmens djurgård. — Sciurus val- 
garis: 1 $, Helsinge, Malm, ink.; 1 c?, Viborg, Murula, Ala-Sommes, 
stud. E. Thuneberg; 1 S, Räisälä, stud. I. Hildén; 2 skinn, Enare, C. 



*) De mest omfattande samlingarna af vertebrater hafva under 
året inlämnats af följande personer, hvilkas namn i förteckningen an- 
föras i förkortad form: e. o. amanuens Carl Finnilä (förkortning 
C. F.); fil. mag. O. Collin (O. C); fil. dr. I. Hortling(I. H.); 
skolelev Olavi Järnefelt (O. J.) och fil. mag. E. Merikallio 
(E. M.). Då intet annat angifves, har af resp. arter inlämnats blott ett 
exemplar. 



13. V. 1918. Zoologie-intendentens årsredogörelse. 203 

F. — Mus sylvaticus: 5 exx. i sprit, Räisälä, stud. I. Hildén; i sprit, 
Tavastehus, O. C. — M. masculus: i sprit, Esbo, Hästö, mag. Greta 
Andersin; 12 skinn + 5 skallar, Björneborg, mag. E. W. Suomalainen 
ocli l\'cc. V. Salminen o. L. Suominen; Viborg, Ala-Sommes, aman. K. 
E. Ehrström; 2 exx. i sprit, Räisälä, stud. I. Hildén; 10 exx., Ätsäri, 
C. F.; 2 exx. i sprit. Kajana, aman. W. Hellen; 4 exx., Torneå, lektor 
V. Ollila; 3 exx. i sprit, Kuolajärvi, Sälla, E. M. — M. agrarius: 12 
exx. i sprit, Räisälä, stud. I. Hildén. — Mus minutus: 1 S, 2 5^', 13 
juv. i sprit, Viborg, Ala-Sommes, stud. E. Thuneberg; 1 albin unge. 
Loppis, Kormu gård, stud. V. Levander. — Myodes schisticolor: Tai- 
valkoski, E. M. — Evotymus glareolus: 7 exx. i sprit, Lojo, Jalassaari, 
stud. Håkan Lindberg; 5 exx. i sprit, Esbo, HästÖ, mag. Greta Ander- 
sin; Viborg, Ala-Sommes, aman. K. E. Ehrström; i sprit, Pälkäne, Kuk- 
kola, och Torneå, lektor V. Ollila; 4 exx. i sprit, Räisälä, stud. I. Hil- 
dén; Ätsäri, C. F.; 3 exx. i sprit, Kuolajärvi, Hosijärvi, 2 exx. Kitka- 
jokis och Oulankas föreningsställe, 2 exx. Paanajärvi, Kauppila, E. M. 

— Microtus agrestis: 25 exx. + 14 ungar i sprit, Järvenpää, O. J.; 1 
juv., Sibbo, Östersundom, herr K. E. Lindroos; 6 exx. i sprit, Viborg, 
Ala-Sommes, stud. E. Thuneberg; 1 unge -f 1 ad. i sprit, Räisälä, stud. 
L Hildén; 6 exx., Janakkala, stud. R. Elfving; i sprit, Pälkäne, Kuk- 
kola, och 5 exx. fr. Torneå ö, lektor V. Ollila; Kajana, Karankalahti, 
aman. W. Hellen; Kuolajärvi, E. M. — M. ratticeps: 2 exx.. Kajana, Ka- 
rankalahti, aman. W. Hellen. — Arvicola terrestris: 15 exx. i sprit, Jär- 
venpää, O. J.; Kuolajärvi, E. M. — Sminthus subtilis: Pälkäne, Kuk- 
kola, lektor V. Ollila. — Lepus europaeus: 1 skinn, Räisälä, stud. L 
Hildén; 1 S skinn, Helsinge, ink. — I. timidus: 1 skalle, Janakkala, 
e. o. prof. A. Luther. 

Aves. Passeres: Turdus musicus: Tenala, dr E. Häyrén; 1 S> 
Tavastehus, O. C. — T. iliacus: Haapavesi, E. M. — T. pilaris: 1 c?, 1 $, Räi- 
sälä, stud. I. Hildén; Enare, C. F. — Erithacus suecica: Sodankylä, C. F. — 
Futicilla phoenicurus: 2 bon, Sjundeå, L H.; i sprit, Järvenpää, O. J. 

— Saxicola oenanthe: 2 bon, Sjundeå, 1. H.; juv. 4 exx. i sprit, Enare, 
C. F. — Sylvia salicaria: 2 bon, Sjundeå, I. H. — S. cinerea: 4 bon, 
Sjundeå, I. H. — S. curruca: i sprit, Järvenpää, O. J.; 2 bon, Sjundeå, 
I. H. Phylloscopus trochilus: bo, Sjundeå, 1. H.; 2 ungar i sprit, 
Kuusamo, Oulanka, E. M.; Sodankylä, 3 ex.x. fr. Enare, C. F. — Ph. 
borealis: Sodankylä, 3 exx. (+ 1 par vingar) fr. Enare, 1 bo fr. Uts- 
joki, C. F. — Calamodus schoenobaenus: Haapavesi, E. M. — Anorthura 
troglodytes: bo, Sjundeå, I. H. — Parus major: Räisälä, stud. I. Hildén. 

— P. cinctus: 1 $, Kuusamo, Piskamo, E. M.; 2 exx., Enare, C. F. — 
P. borealis: bo, Sjundeå, L H. — Certhia familiaris: bo, Sjundeå, 1. H. 

— Motacilla alba: Fredriksberg, stud. V. Hellen; i sprit, Järvenpää, 
O. J.; Sodankylä, och 2 exx. i sprit fr. Enare, C. F. — Budytes fla- 
vus: bo, Sjundeå, L H.; 1 (5, Kuusamo, Kuolio, E. M. — B. fl. borealis: 



204 Zoologie-intendentens årsredogörelse. 13. V. 191'8„ 

3 exx. i sprit, Utsjoki, C. F. — Anihus trivialis: Sodankylä, C. F.; 2 
exx., Sälla, E. M. — Emberiza citrinella: Sodankylä o. Enare, C. F.;, 
Sälla, E. M. — Cynchramus schoeniclus: 1 ex. + 2 bon, Sjundeå, I. H.; 

1 ex. fr. Sodankylä, 1 fr. Enare o. 1 bo fr. Enare, C. F. — C. rusti- 
cus: Sälla, E. M. — Pinicola enucleator: Dickursby, herr T. Blomqvist;^. 

2 exx., Räisälä, stud. I. Hildén; Enare och i sprit fr. Utsjoki, C. F. — 
Pyrrhula pyrrhula: 1 S, Räisälä, stud. I. Hildén. — Passer domesticusr 
i sprit, Järvenpää, O. J.; Räisälä, stud. I. Hildén. — Fringilla coelebsr 
1 (5, Högholmen; 4 bon, Sjundeå, I. H. — Fr. montifringilla: Sodan- 
kylä o. 2 exx. Enare, C. F. — Ligurinus chloris: Oulainen, E. M. — 
Carduelis carduelis: skelett, Högholmens djurg. — Acantliis linaria: 5 
exx., Sjundeå, I. H.; 6 exx., Räisälä, stud. I. Hildén; 2 exx. i sprit,. 
Utsjoki, C. F. — A. cannabina: 1 bo, Sjundeå, I. H. — Corvus mone- 
dula: 1 $, Esbo, ink. — Pica pica: Vanaja, Ylänne, O. C. — Nucifraga 
caryocat. macrorh.: 1 S> Räisälä, I. H.; Björneborg, Ytterö, herr N. 
Lindroos. — Perisoreus infaustus: 5 exx., Enare, C. F. — Lanius excu- 
bitor: 1 5, Sjundeå, possess. T. V. Lindeberg g:m I. H.; Sodankylä,. 
C. F. — L. collurio: 1 bo, Sjundeå, I. H. ; 2 exx., Sibbo, aman. K. E.. 
Ehrström. — Muscicapa grisola: 2 bon, Sjundeå, H:fors, I. H.; i sprit, 
Järvenpää, O. J. ; 2 bon, Lovisa, herr J. D:son Iverus. — M. atrica- 
pilla: bo, Sjundeå, L H. ; Sodankylä, C. F. — Ampelis garralus:3 5^. 1 
(5, Räisälä, stud. L Hildén. — Hirando rustica: i sprit, Viborg, Ala- 
Sommes, stud. E. Thuneberg. — Clivicola riparia: 6 exx., Enare, C. F. 

— S tris o r e s: Caprimulgus europaeus: Sibbo, aman, K. E. Ehrström. 

— Scansores: Dryocopus martius: Räisälä, stud. 1. Hildén. — Picus 
canus: 1 c5. Hoplax, ink.; 1 S> Hannila, telegrafist N. Kari. — Den- 
drocopus major: Sjundeå, L H.; 2 exx., Räisälä, stud. I. Hildén. — D. 
leuconotus: Mäntsälä, herr H. Palin o. O. C. — D. minor: Enare, C. F- 

— Picoides tridactylus: 1 $, Kuusamo, Paanajärvi, och Sälla, E. M.; 2, 
exx., Enare, C. F. — Cuculus canorus: Ätsäri o. Sodankylä, C. F. — 
Ra p tat o re s: Falco aesalon: 2 exx., Enare. C. F. — Tinnunculus Un- 
nunculus: Räisälä, stud. L Hildén. — Accipiter nisus : $, Tavastehus, 
Sairio, O. C. — Astur palumbarius: Esbo, ink.; Sibbo, 1 ex. fr. „Fin- 
land" ink. — Pernis apivorus: Loppi, Vojakkala, O. C. — Buteo buteor 
klor, Sodankylä, C. F. — B. zimmermannae: H:fors, Stor-Mjölö, ink. — 
Archibuteo lagopus: Dickursby, ink. — Aquila chrysaétos: 2 exx. Por- 
kala, 2 exx. Kyrkslätt, ink.; 2 skelett, Högholmens djurgård. — Ha- 
liaétus albicilla: 2 ^-skelett, Högholmens djurg. — Pandion haliaetus: 
skelett, Högholmens djurg. — Asio otus: Sjundeå, L H.; Oitbacka, herr 
A. Tavaststjerna; Kyrkslätt, ink. — Nyctea nyctea: 2 exx., Pörtö; Söder- 
skär; Ingå; Tusby; Porkala, inköpta; Sälla, E. M.; Enare, C. F. — Surnia 
ulula: Sodankylä, C. F. — Nyctala tengmalmi: 1 $, H:fors, Sörnäs, herr 
G. Savolainen; Vanaja, Hattelmala, O. C. — Syrnium lapponicum: EshOy. 
ink.; Närpes, ink. — Gyrantes: Columba palumbus: 1 juv., Renko, 



13, V. 1918. Zoologie-intendentens årsredogörelse. 205 

Pursulampi, O. C. — C. livia domestica: 1 $, H:fors, I. H. — Raso- 
res: Tetrao urogallus: Ruovesi, ink.; Enare, C. F. — T. tetrix: färg- 
var., ink. i H:fors; 1 %., Sibbo, ink.; Sodankylä, C. F. — Tetrao urogal- 
lus X tetrix: 2 exx., Österbotten; 1 ex. fr. „Finland" ink. — Lagopus 
lagopus: 4 exx. Enare, 4 exx. Sodankylä, C. F. — L niutus : 3 exx., 
Enare, C. F. — Cursores: Grus grus: 1 5, Askola, Vahijärvi, ink.; 
unge i sprit, Pudasjärvi, E. M, — Fulica atra: Pernå, ink.; Vanaja, 
Hattelmala, O. C. — Crex crex: Hoplax, herr Haglund; Högholmens 
djurgård g:m mag. R. Palmgrefi. — Ortygometra porzana: i sprit, Jär- 
venpää, O. J. — Vanellus vanellus: Räisälä, stud. I. Hildén. — Charad- 
rius apricarius: Sodankylä, Kitinen, herr A. J. Lehtola; 2 exx., Enare, 
C. F. — Ch. morinellus: Sälla, E. M. — Ch. hiaticula: 2 exx., Sibbo, 
mag. K. E. Ehrström; 1 juv.. Sälla, E. M.; 3 exx., Enare, C. F. — Ch. 
curonicus: Sibbo, aman. K. E. Ehrström; Ätsäri, Ostola, herr E. Wa- 
sastjerna. — Arenaria interpres: 2 exx., Sibbo, stud. E. Nyberg. — 
Phalaropus lobatus: Sodankylä, C. F. — Tringa temmincki: 4 exx., So- 
dankylä, C. F. — Tr. canutus: Kitkajärvi, mag. K. Hänninen & E. M. 

— Tringoides hypoleucos: Enare, C. F. ; 1 unge, Kuusamo, Oulanka, 
E. M. — Totanus fuscus: 1 juv.. Sälla, E. M.; Enare, C. F. -- T. tota- 
nus: 2 exx., Sibbo, aman. K. E. Ehrström. — T. glareola: 5 exx., So- 
dankylä, C. F. — T. littoreus: Sjundeå, I. H.; 1 juv.. Sälla, E. M.; 2 
exx., Sodankylä, C. F. — Machetes pugnax: 4 exx. Sodankylä, 10 exx. 
Enare, C. F. — Limosa lapponica: 1 ^, Ekenäs skärgård, Sandö, herr 
K. E. Sundström. — Numenius phaeopus: Enare, C. F. — Gallinago 
gallinago: 1 $, Sjundeå, I. H.; Sodankylä, C. F. — Gressores: Bo- 
taurus stellaris: Räisälä, stud. I. Hildén. — Lamellirostres: Anser 
fabalis: 2 juvv., Sodankylä, C. F. — Dafila acuta: S, Renko, Pursulampi, 
O. C. — Mareca penelope : S, Urdiala, O. C; 1 ex. 6 juvv. i sprit, Enare, 
C. F. ~ Anas boschas: 2 exx.. Sälla, E. M. — .4. crecca: Vanaja, Luuk- 
kaanlahti, O. C; 3 exx., Sodankylä, C. F. — Fuligula fuligula: Hauho, 
Kultiojärvi, O. C. — F. ferina: Lojo, ink. — Oidemia fusca: 1 $, Luo- 
pioinen, Puudikkala, O. C. — Oidemia nigra: 1 juv., Vanaja, Sääjärvi, 
O. C. — Clangula clangula: 1 ex. + 1 unge i sprit, Räisälä, stud. I. 
Hildén; Sälla, E. M.; 2 exx. Sodankylä, 1 ex. Enare, C. F. — Hareida 
hiemalis: 1 $• Hauho, Hauhonselkä, O. C. — Somateria mollissima : 3 
(5(5, Kökar, ink. — S. spectabilis: Esbo, Herrö, herr Nordblad. — Mer- 
gus serrator: Sibbo, aman. K. E. Ehrström; 4 exx., Sodankylä, C. F. — 
M. albellus: Porkala, ink.; 1 juv., Sälla, E. M. — S te g a no p o de s : 
Phalacrocorax carbo: 1 $, Sjundeå, possess. T. V. Lindeberg g:m I. H. 

— Longipennes: Sterna caspia: Jomala, artist J. Snellman. — St. 
hirundo: Sibbo, aman. K. E. Ehrström. — St. macrara: 3 exx. Sodan- 
kylä, 10 exx. Enare, C. F. — Larus canus: Sjundeå, I. H.; Sibbo, ink. 

— L. leucopterus: Sibbo, Pörtö, ink. - L. glaucus: Sibbo, ink. — L. 
marinus: Esbo, ink. — L. fuscus: 2 exx., Sjundeå, I. H. ; Sääksmäki, 



206 Zoologie-intendentens årsredogörelse. 13. V. 1918- 

Vanajavesi, Pohja såg, O. C. — Oceanodroma leucorrhoa: Evois, Raut- 
järvi, mag. P. Brofeldt. — Urinatores: Podiceps cristatas: Sjundeå, 
I. H.; Järvenpää, mag. H. Järnefelt; Vanaja, Hattelmala, och 1 $ fr. 
Hauho, Ilmoilanselkä, O. C. — Uria grylle: Sibbo, stud. E. Nyberg. — 
Mergulus alle: af sänd fr. Uleåborg, E. M. 

Reptilia. Lacerta vivipara: Sibbo, Östersundom, vaktm. K. Holm- 
ström; Viborg, Ala-Sommes, aman. K. E. Ehrström; Norrmark, lyc. T. 
Mäkelä. — Anguis fragilis: neonati, Fagervik, öfverstelöjtnant baron 
Gripenberg. — Pelias berus: c. 10 embryoner, Korsö, stud. E. Nyberg; 
Sibbo, Östersundom, iierr K. E. Lindroos. 

Amphibia. Råna temporaria: Enare, C. F. 

Pisces. Salmo trätta: 1 juv., Enare, C. F. — Tinca tinca: 2-årigt 
yngel, Järvenpää, Seutula, mag. H. Järnefelt. — Cyprinus carpio v. rex 
cyprinorum: Lill-Pernå-viken, ink. — Lumpenus lampetriformis : Sibbo, 
Kitö, arkit. G. Stenius. — Petromyzon branchialis: HoUola, O. C. 

Myriapoda. 1 prof fr. Viborg, aman. K. E. Ehrström. — 1 prof 
fr. Enare, stud. E. Thuneberg. 

Arachnoidea. 2 prof spindlar fr. Viborg, Ala-Sommes, aman. K. 
E. Ehrström; 4 prof fr. Kajana & Suomussalmi, aman. W. Hellen; 3 
prof fr. Enare lappmark, stud. E. Thuneberg. 

Oligochaeta. 1 lumbricid fr. Enare, stud. E. Thuneberg. — Tu- 
bificid-gyttring fr. Högholmen, stud. E. Nyberg.- 

Bryozoa, Membranipora pilosa var. membranacea: H:fors, Botan. 
museet. 

Plathelminthes. Cestodcystor i lefver af aborre fr. Esbo, Hästö» 
mag. Greta Andersin. 

MoHusca. Planorbis corneus: skalar monstrositet, Nummis, stud. 
Håkan Lindberg. — 12 prof fr. Tusby-träsk, mag. H. Järnefelt; 4 spp. 
land- o. sötv.-mollusker fr. Tytärsaari och Lavansaari, fiskeriinsp. J. 
Alb. Sandman; 2 prof fr. Kajana & Suomussalmi, aman. W. Hellen. 

Spongiae. 2 prof spongillider fr. Lauritsala, Botan. museet. 

Diverse hydrofaunistiskt material. 2 prof fr. Haapavesi, Äimälä» 
o. 3 från Kuolajärvi, af E. M. 

Rörande de entomologiska samlingarnas tillväxt och vård 
har amanuens Richard Frey lämnat följande uppgifter: 

Det entomologiska museet, allt fortfarande inrymdt i 
en större, hög sal på Botaniska institutet, har sedan senaste 
årsmöte vunnit en afsevärd ökning i utrymme genom att 



13. v. 1918. Zoologie-intendentens årsredogörelse. 207 

tvenne läktare inredts i detsamma. Härigenom har för en 
tid framåt för den entomologiska afdelningens vidkommande 
den utomordentliga trångboddheten i någon mån blifvit af- 
hjälpt. 

Under det gångna verksamhetsåret har i följd häraf äf- 
ven den ordinarie personalens verksamhet å entomologiska 
museet hufvudsakligen varit inriktad på att tillvarataga de 
genom det ökade utrymmet vunna möjligheterna till en ra- 
tionellare och öfversiktligare uppställning af samlingarna. 
Sålunda har numera en fullständig boskillnad blifvit gjord 
äfven mellan de obestämda finländska insektsamlingarna och 
det utom-finska materialet. Allt material har dessutom blif- 
vit gruppvis utsorteradt i enhetliga, stora papplådor och är 
sålunda numera lättare tillgängligt för forskare. 

Vidare har påbegynts en numrering och katalogisering 
af i museets ägo befintliga exemplar af insekttyper. Bör- 
jan har blifvit gjord med coleoptererna, hvarvid professor 
J. Sahlberg lämnat ett synnerligen värdefullt och för 
framtida forskning betydelsefullt bistånd. Det har härunder 
framgått, att museet redan af denna insektordning är i be- 
sittning af ett förvånansvärdt stort antal dylika, särskildt 
för utredandet af nomenklaturfrågor ytterst värdefulla exem- 
plar. Till de äldsta höra några typer af I. Uddman och 
S. Savenius, därnäst följa typer (ofta unika) af C. R. 
Sahlberg, C. G. Mannerheim, R. F. Sahlberg, F. 
W. Mäklin, J. Sahlberg, B. Poppius m. fl. inhemska 
forskare samt af talrika utländska entomologer. 

För öfrigt har professor J. Sahlberg varit å museet 
sysselsatt med kompletterande bearbetningar af finska Co- 
leoptera (speciellt af familjerna Carabicidae, Dytiscidae och 
Staphylinidae). Amanuens W. Hellen har påbegynt en om- 
ställning i ett nytt, modernt skåp af den finska aculeat-sam- 
lingen samt utredt de hos oss förekommande coccinellid- 
aberrationerna. Amanuens R. Frey har af inhemska dip- 
tersamlingar bearbetat och uppställt grupperna Lauxaniinae 
och Helomyzinae inom familjen Muscaridae. 

Inalles hafva de entomologiska samlingarna ökats med 



208 Zoologie-intendentens årsredogörelse. 13. V. 1918. 

4119 exx., hvartill komma 18 nummer bon, osorterade prof 
m. m. Fördelningen på de skilda grupperna framgår af föl- 
jande tabell: 

Orthoptera 58 exx. 

Hymenoptera 975 „ -[- 3 nummer 

Coleoptera 1,248 „ 

Odonata 40 „ 

Trichoptera 8 „ 

Lepidoptera 153 „ 

Diptera 899 „ 

Siphonaptera 3 „ 

Hemiptera 162 „ 

Diverse insektord ningar 573 „ +15 nummer 

Summa 4,119 exx. + 18 nummer 

I detalj gestaltar sig de entomologiska samlingarnas 
tillväxt genom under det senaste verksamhetsåret influtna 
gåfvor på följande sätt: 

Insecta. Orthoptera. 9 spp. i 20 exx., däribland Chrysochraon 

o , 

dispar f. macroptera, ny för landet, Abo, aman. R. Frey. — 14 spp. i 
37 exx., H:fors entomologiska bytesförening. — Pezotettix pedestris f. 
macroptera: Thusby, elev V. Karvonen. 

Mallophaga. 1 prof fr. Lanius excubitor, Sjundeå, dr 1. Hort- 
ling. 

Hymenoptera. 2 exx. Cimbex, 1 ex. Xiphydria camelus: Par- 
gas, prof. E. Reuter. ^ Camploplex: Kangasala, elev P. Kallio. — Di- 
notomus lapidator: Nådendal, forstm. T. Clayhills. — Pezomachus: 3 
exx., Lojo, arkitekt G. Stenius. — Ichneumonidae: 1 ex., Uleåborg, stud. 
Y. Wuorentaus; 1 ex., H:fors, protokollsekret. B. Wasastjerna. — 
Ellampus panzeri: Nilsiä, aman. R. Frey. — Halictus sexnotatalus, ny 
för landet, 2 exx.. Helsinge, dr H. Lindberg. — 10 exx., Jämsä, dr E. 
Bergroth; 952 exx., till arten bestämda, konsthandlar L. Johansson.— 
2 getingbon, det ena i en aflagd cylinderhatt, Lovisa, disponent I. Ive- 
rns. — 1 prof formicider, Enare, stud. E. Thuneberg. 

Coleoptera. 48 ytterst värdefulla typexemplar till från Fin- 
land af S. Savenius, C. R. Sahlberg, R. F. Sahlberg, J. Sahlberg, S. 
Savenius och Bernhauer beskrifna arter, genom professor J. Sahlberg. 



13. V. 1918. Zoologie-intendentens årsredogörelse. 209 

— Pterostichus aethiops: Sakkola, dr H. Lindberg. — Dytiscidae: 96 
spp. o. varr. i 370 exx., professor J. Sahlberg. — Philonthus fuscas: 
ny för landet, Nystad, fr. M. Rivell. — Lathrobium gracile, ny för sam- 
lingarna, o. Quedius unicolor: Pusula, stud. Håk. Lindberg. — Carpo- 
philus sp.: 2 exx., importerad med plommon, H:fors, elev A. v. Schoultz. 

— Coccinella 10-punctata : aberr., Lojo, dr H. Lindberg. — Cartodere 
(CartoderemaJ elongata: ny för landet, 3 exx., Runsala, aman. R. Frey. 

— Cryptophagus sp.: Kalvola, elev M. Listo. — Cryphalus binodulus o. 
Scolytus rugulosus, den senare ny för landet, Lojo, stud. Håk. Lindberg. 

— Plagionotus arcuatus: H:fors, hr R. Cederhvarf. — Rhagium mor- 
dax: aberr., stud. B. Lingonblad. — Leptura quadrifasciata, ab.: Jaak- 
kima, stud. B. Lingonblad; Sääksmäki, elev K. Kivirikko. — Obrium 
cantharinum : ny för samlingarna, Kangasala, elev P. Kallio. — Zeu- 
gophora scutellaris: 2 exx., Kimito, doktor G. Sundberg. — Luperus 
longicornis: Ruskeala, arkitekt G. Stenius. — Trichias fasciatus a.h. prae- 
longatus: Kalvola, elev M. Listo. — 484 spp. i 806 exx., Lojo och om- 
gifvande socknar, stud. Håk. Lindberg o. elev P. H. Lindberg. 

O d o n a t a. Epitheca bimaculata: Lojo, stud. Håk. Lindberg. — 
23 spp. i 39 exx., H:fors entomologiska bytesförening, 

Trichoptera. 8 ex;x., Pargas, professor E. Reuter. 

Lepidoptera. Asopia farinalis: H:fors, protokollsekret. B. Wa- 
sastjerna. — Ahstotelia subdiurtella o. Cladodes gerronella, båda nya för 
faunan, Bromarf, dr R. Fabritius. — Graptolitha rhododendrana: Kangas- 
ala, dr A. Poppius. — Larentia capitata: ny för landet, Terijoki, hl* P., 
Ylönen. — L. sociala ab.: Birkkala, hr O. Hikkonen. — L. fluctuaria ab., L. 
immorata ab. o. I. Iristala ab.: Rantasalmi, lektor E. W. Suomalainen. — 
Larenlia montanata ab. lapponica: Esbo; L. alchemillata ab. fennica: Pu- 
dasjärvi; Acidalia straminata: Esbo; Zanclognatha tarsipennalis, ny för 
landet, Esboj Arichanna melanaria ab.: Thusby; Cheimatobia brumata: 
H:fors; Boarmia crepuscularia: Pudasjärvi; alla af elev V. Karvonen. — 
Nola karelica, Anailis paludata ab., Pelilampa minima: Mohla, herr B. 
Cederhvarf. — Arctia purpurata: 1 ex. jämte larv och puppskinn, Thusby, 
elev Laura Järnefelt. — Calocala adultera: Kuortane, elev B. v. Dic- 
koff. — Acronycta Iridens: Pargas, elev A. F. Nordman. — Hadena ochro- 
leuca, Dasychira fascelina: Kristina, hr E. Spåre. — Arsilonche albove- 
nosa: 3 exx., Esbo, elev V. Karvonen. — Halia wauaria: Rantasalmi, 
lekt. E. W. Suomalainen. — Brachionycha nubeculosa: H:fors, dr R. 
Forsius. — Gaslropacha trifolii: Korpo, elev L. L Ringbom. — Macro- 
glossa slellalarum: H:fors, hr E. Virtanen. — Sphinx convolvuli, ny för 
landet, Kimito, doktor G. Sundberg. — Lycaena icarus ab. icarinus: 
2 exx., Esbo, dr C. Nyberg. — 28 exx., konsthandl. L. Johansson; 53 
spp. i 90 exx., H:fors entomologiska bytesförening. — 3 exx. larver, 
Thusby, stud. E. Löfqvist. 

14 



210 Bibliotekariens årsberättelse. 13. V. 1918. 

D ipte ra. Cecidomyiidae: 2 exx., H:fors, prof. E. Reuter. — For- 
cipomyia myrmecophilus. 7 exx., ny för landet, Lojo, dr R. Forsius. — • 
Rhamphomyia phanerostigma, 6 exx., ny för faunan, Kola-halfön, aman. 
R. Frey. — Catabomba pyrastri var. unicolor, 2 exx., ny för landet. 
Pargas, prof. E. Reuter. — Drosophila ampelophila, 4 exx., ny för lan- 
det, importerad, H:fors, forstmäst. T. Clayhills och aman. R. Frey. — 
Tachinidae : 2 exx., Esbo, elev V. Karvonen. — 625 exx., bestämda till 
arten, konsthandl. L. Johansson; 14 exx.. Pargas, prof. E. Reuter; 
20 exx., Jämsä, dr E. Bergroth; 24 exx., Hattula, lektor A. Wegelius; 
94 exx., Lappmarken, rektor R. Krogerus; 28 spp. i 100 exx., H:fors 
entomologiska bytesförening. 

Siphonaptera. Hystrichopsylla talpae: Nystad, borgmästar H. 
Söderman. — 2 exx., Urdiala, arkitekt G. Stenius. 

Hemiptera. Pygolampis bidentata: Pärnå, dr R. Forsius. — 1 
ex., Jämsä, dr E. Bergroth; 49 spp. i 95 exx., Lojo o. omgifvande sock- 
nar, stud. Håk. Lindberg; 29 spp. i 39 exx. Hem. heteroptera o. 11 spp. 
i 16 exx. Cicadariae, Kajana-Suomussalmi, aman. W. Hellen. 

Apterygota. 1 prof fr. Viborg, aman. K. E. Ehrström; 1 prof 
fr. Enare, stud. E. Thuneberg. 

Diverse insekter i sprit: larver, 3 prof fr. Enare, stud. 
E. Thuneberg. — 7 prof ins. fr. Kajana o. Suomussalmi, aman. W. 
Hellen. — 2 prof insekter, tagna med planktonhåf i Seutula fiskdam- 
mar vid Järvenpää af mag. H. Järnefelt. 

Bibliotekarien, professor Enzio Reuter, föredrog föl- 
jande Årsberättelse öfver bibliotekets tillväxt 1917 — 1918. 

Under verksamhetsåret 1917 — 1918 har, såsom en följd 
af värJdskriget och de inre oroligheter, som öfvergått vårt 
land, Sällskapets bibliotek erfarit en betydligt ringare till- 
växt än någonsin förr. Antalet nytillkomna nummer utgör en- 
dast 186, med hänsyn till innehållet fördelade på följande sätt: 

Naturvetenskaper i allmänhet 70 

Zoologi 30 

Botanik 34 

Landt- och skogshushållning, fiskeriväsende. 34 

Geografi, hydrografi 2 

Geologi, mineralogi 1 

Kemi, farmaci, medicin 2 

Fysik, matematik, astronomi, meteorologi . . 7 

Diverse 6 

Summa 186 



13. V. 1918. Val m. m. 211 

Under året har skriftutbyte inledts med Junta de Cien- 
cies naturals de Barcelona. Till Sällskapet hafva välvilligt 
inkommit bokgåfvor från The John Crerar Library, Chicago; 
Centralanstalten för jordbruksförsök, Experimentalfältet, 
Sverige; Finska Landtbruksstyrelsen; Redaktionen af Luon- 
non Ystävä, samt från herrar H. W. Arnell och J. Pottier. 

Vid härpå statutenligt förrättadt val af funktionä- 
rer återvaldes till ordförande professor J. A. Palmen, 
viceordförande professor K. M. Le v an der, sekreterare 
docent Alvar Palmgren, skattmästare doktor V. F. 
Brotherus, intendent för de botaniska samlingarna dok- 
tor H. Lindberg, medlem i Bestyreisen den i tur afgå- 
'ende, professor E. R e u t e r, samt till revisorer professor 
Fredr. Elfving och lektor E. Malmberg. 

Ordföranden uppläste följande från Sällskapets vordne, 
mångårige sekreterare och varmhjärtade vän, rektor Axel 
Arrhenius (Lundsberg, Sverige), ankomna telegram: »Fri- 
herre Axel Palmen. Helsingfors. Växt och blomning och 
rika skördar i ett evigt fritt och lyckligt Finland. Arrhe- 
nius." Sällskapet uppdrog åt sin ordförande att i dess namn 
telegrafiskt besvara den kärkomna hälsningen. 

Till medlemmar af Sällskapet invaldes studenter Rabbe 
Elfving (föreslagen af professor E. Reuter) samt Sigrid 
A. G. Stenij och Ilmari Hidén (båda föreslagna af 
docent A. Palmgren). 

Till publikation anmäldes: 

Runar Forsius, Verzeichnis der bisher vom Lojo- 
Gebiete bekannt gewordenen Tenthredinoiden nebst einer 
Ubersicht sämtlicher in Finnland festgestellten Arten. 

Rolf Grönblad, Observationes criticae quae ad 
cognoscenda Closterium didymotocum Corda et Closterium 
Baillyanum de Brébisson. 

T. J. H i n t i k k a, Die Revision der finnischen Myxoga- 
steren. 

I och för främjande af exkursionsverksamhet sommaren 
1918 beslöt Sällskapet utgifva följande reseunderstöd: åt 



212 Cajander, Norrlinin julkaisut saksankielellä. 13. V. 1918. 

fil. kand. Vilho A. Pesolapå ansökan 600 mark i och 
för fortsatta växtgeografiska studier i Ladoga-Karelen; åt 
fil. kand. Yrjö Wuorentaus likaledes på ansökan 600 
mark för studium af mikrofaunan i de s. k. flarkmossarna; 
äfvensom på förslag af sekreteraren: åt pastor O. Kyy hky- 
n e n i och för fortsatta floristiska studier i mellersta och 
norra Hnland 500 mark, åt fil, kand. Åke Laurin i och 
för fortsatta växtgeografiska studier i Kalajoki, Pyhäjoki och 
Siikajoki älfdalar 500 mark, samt åt forstmästaren, fil. kand. 
A. L. Backman för floristiska och växtpaleontologiska stu- 
dier i mellersta Österbotten 300 mark. Yttermera beslöt 
Sällskapet, för den händelse penningetillgången det tilläte 
och därtill skickad kraft gåfves, reservera en summa stor 
Fmk 400 — 500 i och för igångsättande af floristiska under- 
sökningar i norra Tavastland, eventuellt i socknarna kring 
Lesti älf i Österbotten. 

Å fil. kand. Åke La urins vägnar inlämnades berät- 
telse öfver af honom sommaren 1917 med understöd af 
Sällskapet verkställda floristiska undersökningar i Siika-, 
Pyhä- och Kalajoki älfdalar. 

Professori A. K. Cajander luki seuraavan esityksen 
J. P. Norrlinin tärkeimpien julkaisujen ja kirjoitusten jul- 
kaisemisesta saksankielellä. 

„Societas pro fauna et flora fennicalle. 

Pyydän kunnioittavimmin saada Seuralle ehdottaa, etta 
Seuran kunniajäsenen professori J. P. N o r r 1 i n-vainajan tär- 
keimmät julkaisut ja kirjoitukset Seuran puolesta julkaistai- 
siin saksankielisinä painoksina, koottuina yhteen Acta-ni- 
teeseen. 

Harva henkilö on niin ratkaisevasti vaikuttanut Socie- 
tas pro fauna et flora fennican toimintaan kuin professori 
J. P. Norrlin, jonka taitavalla johdannalla, välittömästi ja 
välillisesti, melkein koko kasvimaantieteellinen tutkimus Suo- 
messa on tapahtunut. Norrlin on vaikuttanut varsinkin yli- 
opistoopettajana, mutta samalla on hanen tarkoin harkituilla 
ja viimeistellyillä, perinpohjaisiin tutkimuksiin perustuvilla 



13. V. 1918. Cajander, Norrlinin julkaisut saksankielellä. 213 

julkaisuillaan pysyvä, klassillinen arvo ja on niiden vaikutus 
kotimaiseen kasvimaantieteelliseen tutkimukseen ollut erit- 
täin huomattava. Sen johdosta, etta ne melkein kaikki, puh- 
taasti diagnostisia julkaisuja lukuunottamatta, övat kirjoitetut 
ruotsiksi, eivät ne ole tulleet ulkomaalla tunnetuiksi, edes 
siellä, missa ei kieli olisi tehnyt vaikeuksia. Niinpä A. E n g- 
ler'in Alex. v. Humboldfin kunniaksi toimittamassa 
vuossataisjulkaisussa ei Norrlin'ista mainita muuta kuin 
hanen Fenniassa julkaisemansa katsaus Suomen kasvimaan- 
tieteelliseen kirjallisuuteen, mikä tosin on arvokas kirjoitus, 
mutta Norrlin'in päätoimintaa arvosteltaessa aivan tois- 
arvoinen. W a r m i n g'in, S c h i m p e r'in y. m. käsikirjoissa 
ei Norrlin'in nimeä mainita edes kirjallisuusluetteloissa. 
Jos Norrlin'in julkaisut olisivat ilmestyneet suurilla sivis- 
tyskielillä, olisivat ne varmasti herättäneet huomiota ja olisi 
niiden vaikutus ulottunut kauas kotimaan kasvimaantieteel- 
lisen tutkimuksen piirin ulkopuolelle. Suomella ei ole varaa 
jättää muulta mailmalta tuntemattomaksi yhtä tieteensä suur- 
miestä, jonka teoksilla on vielä vuoskymmeniä niiden ilmes- 
tymisen jälkeen vähentymätön arvo ja joiden vaikutus kas- 
vimaantieteelliseen tutkimukseen muualla mailmassa voi vie- 
läkin olla tuntuva. 

Ehdotan siitä syystä seuraavat Norrlin'in kirjoitukset 
ja julkaisut painettaviksi saksankielellä: 

1. Norrlin'in „lectio praecursoria" pidetty Floran 
päivänä tasan 47 vuotta sitten. Se käsittelee niitä periaat- 
teita, joiden mukaan maan pinta voidaan jakaa kasvimaan- 
tieteellisiin alueisiin. Siinä luodaan arvosteleva katsaus sii- 
henastiseen kasvimaantieteelliseen kirjallisuuteen sekä esite- 
tään uusia suuntaviivoja maapallon kasvimaantieteelliselle 
jaoitukselle. M. m. siinä esitetään se tähän asti melkein tun- 
temattomaksi jäänyt pääperuste, jonka nojalla Norrlin 
väitöskirjassaan määritteli kasvimaantieteellisen Fennoskan- 
dian, nim. „ett växtgeograf iskt område innefattar alla de 
orter, der, uti likadana regioner, vegetationen på enahanda 
ståndorter visar sig vara lika beskaffad". Norrlin'in lectio 
praecursoria ei ole aikaisemmin ilmestynyt painosta, mutta 



214 Cajander, Norrlinin julkaisut saksankielellä. 13. V. 1918. 

on se nyttemmin löytynyt hanen paperiensa joukosta. Pai- 
nettuna siitä ei tule täyttä painoarkkia. 

2. Norrlin'in vuotta myöhemmin, taasenkin Floran 
päivänä pitämä esitelmä „0m grunderna för anordnande af 
de botaniska exkursionerna i Finland", Notiser ur Sällsk. 
pro Fauna et Flora Fennica förh. XIII, 437 — 445, jossa N o rr- 
1 i n esittää suurisuuntaisen ohjelman Suomen kasvimaan- 
tieteellista tutkimusta varten, päämääränä aikaansaada pe- 
rusteellisiin kasvitopograafillisiin, floristisiin, kasvipaleonto- 
logisiin ja kasvisystemaattisiin tutkimuksiin perustuva Suo- 
men kasvimaantiede, Flora Fennica tämän sanan täydessä 
merkityksessä. Siinä esitetyillä näkökohdilla on arvonsa 
vieläkin. 

3. »Bidrag till sydöstra Tavastlands flora", Notiser XI, 
1870, siv. 73 — 112, joilla hän laski perustuksen Suomen kas- 
vitopograafilliselle tutkimukselle. 

4. „0m Onega Karelens vegetation och Finlands jemte 
Skandinaviens naturhistoriska gräns i öster" (Flora Kareliae 
Onegensis I), Notiser XIII, 1871, siv. 1 — 135, jolla Norrlin 
perusti Suomen luonnonhistoriallisen alueen sekä niinhyvin 
kasvimaantieteellisen kuin fyysillismaantieteellisenkin Fen- 
noskandian. 

5. Norrlin'in kirje Hulfille toukokuussa 1881. Ku- 
ten tunnettua käsitteli Hult väitöskirjassaan sangen omi- 
tuisella tavalla entistä opettajaansa ja kun Norrlin ei kos- 
kaan julkisuudessa puolustautunut, on monella taholla, var- 
sinkin Ruotsissa, Hulfin käsityskanta jäänyt vallitsevaksi. 
Tässä kirjeessä, joka löytyy konseptina Norrlin'in kirje- 
kokoelmassa. Norrlin asiallisella ja arvokkaalla tavalla 
esittää Hulfin väitöskirjasta käsityksensä, johonka tutustu- 
minen monelle kotimaisenkin kasvimaantieteen harrastajalle 
epäilemättä on erittäin tervetuUut. 

6. „Suomen Keltanot", Me lan Kasvion 5:s painos, 
1906, siv. 613 — 621 ynnä lisäksi ryhmäselitykset sekä luet- 
telot kuhunkin ryhmään luetuista lajeista. Kuten tunnet- 
tua, on Norrlin ainoastaan Melan kasviossa julkaissut 
yleiskatsauksia Suomen keltanoista ja ainoastaan sanotun 



13. V. 1918. Cajander. — Arrhenius. 215 

kasvion viidennessä painoksessa saattanut julkisuuteen vuo- 
sikymmenien aikana jatkuneiden tutkimustensa tuloksia kel- 
tanolajien olemuksesta. 

Yhteensä nämät tulisivat käsittämään 14 ä 15 paino- 
arkkia. 

Helsingissä 13 p:nä toukokuuta 1918. 

A. K. Cajander". 

Kaikin puolin yhtyen professor! Cajander'in esityk- 
seen päätti Seura hyväksyä tehdyn ehdotuksen. 

På rektor Axel Arrhenius' vägnar meddelade sekre- 
teraren, att denne i en af aflidne forstmästaren G. Lång 
hopbragt växtkollektion bland exemplar af Viola stagnina Kit. 
uppdagat den från vårt floraområde tidigare icke kända, säll- 
synta bastarden Viola canina X stagnina. Exemplaren voro 
insamlade den 13 juni 1898 i Karel. ladogens., Kirjavalaks, 
strandäng nedanför Pelkonen. 

De af Arrhenius bestämda exemplaren äro bifogade 
en den 2 april 1911 affattad, så lydande anteckning: 

„Vid granskning af V. s/a^nma-kollektionen från Pel- 
konen uttog jag sju individer, som syntes mig misstänkta. 
Pollenundersökningen utvisade, att frömjölet hos samt- 
liga sju var dåligt — n. fullständigt felslaget 
(50— 99°/o)- Och därmed kan väl dessas hybrida natur anses 
med rätt stor sannolikhet fastslagen, eftersom Wo/a-bastar- 
der alltid ha ojämnt, mindervärdigt pollen, medan detta hos 
rena arter plägar vara synnerligen väl och likformigt ut- 
bildadt. 

De sju individerna äro otvifvelaktigt V. canina X stagnina 
(canina fattad sensu lat.). 

Märk: de öfversta stiplernas storlek i förhållande till 
sina resp. korta bladskaft; bladskifvornas fasthet, utdragna 
form och växlande basbildning (tvärskuren eller utprägladt 
hjärtlik); bladundersidornas om V. stagnina påminnande ner- 
vatur och hårighet; blommornas varierande storlek, i regeln 
öfvergående den hos V. stagnina, ofta nående den hos V. 
canina; blommornas mellan hvitt och blått skiftande färg. 



216 Arrhenias. — Frey. 13. V. 1918. 

Habitus än närmande sig den ena, än den andra af föräldra- 
arterna. 

V. canina X stagnina är, så vidt jag vet, ej förr fun- 
nen i Finland. Ossian Bergroth trodde sig visserligen 
ha funnit hybriden i Fredrikshamntrakten; de så tydda 
exemplaren äro emellertid endast smalbladiga V. canina lu- 
conzm-plantor med fullgodt pollen." 

Amanuens Richard Frey demonstrerade exemplar av 
En i Finland anträffad myrmecofil dipter, Forcipomyia myr- 
mecophilus Egger. 

Forcipomyia myrmecophilus, en art, hörande till familjen 
Chironomidae, underfamiljen Ceratopogoninae, blev beskriven 
1863 av Egger på grund av exemplar från Gmunden i Öster- 
rike, där den iakttagits av S c h i n e r flygande över en myr- 
stackkoloni (Verh. zool.-bot. Ges. Wien, XIII, s. 1109). Enstaka 
exemplar sågos vandra omkring bland myrarbetarna, utan 
att dessa tillfogade dem någon skada, och kröpo till och 
med in i stackens gångar. Senare synes denna art icke ha 
blivit återfunnen. En av allt att döma mycket närstående 
art har emellertid år 1893 blivit beskriven av Wassmann 
från Tamberge i Vorarlberg under namnet Ceratopogon (For- 
cipomyia) braueri Wassm. Wassmann fann i under stenar 
belägna bon av Formica fiisca talrika, med egendomliga 
dorsallameller försedda larver, vilka senare utkläcktes till 
nämnda myggart (Wien. ent. Zeit. XII, s. 277). 

Något närmare över dessa myggors förhållande till my- 
rorna har man sig sålunda tillsvidare icke bekant, endast 
att de synas vara tolererade gäster eller s. k. neutrala sy- 
noeker hos myrorna. Något väsentligt nytt bidrag till lö- 
sandet av dessa frågor lämnar icke heller upptäckten av 
Forcipomyia myrmecophilus Egg. i Finland. De finländska 
exemplaren (5 66 2 $9) blevo anträffade av doktor R u n a r 
Forsius i Lojo invid Torhola grotta den 20 maj 1915, 
krypande i ett under en sten beläget bo av Formica san- 
guinea mitt ibland myrorna, och syntes stundom t. o. m. 
bliva „palperade" med antennerna av dessa. Några dagar 



13. V. 1918. . Frey. — Levander. 217 

senare återfann dr Forsius arten i några exx. under 
samma sten. Detta fynd är dock av stort intresse, då arten 
är den första i vårt land med säkerhet iakttagna myrmeco- 
fila dipteren. 

Denna lilla myggart är circa 2 — 2.25 mm lång, enfärgat 
svart, med svag glans och mycket lång svart behåring över 
hela kroppen och benen. Vingarna äro ävenledes rätt lång- 
håriga, svartgrått rökiga. De svarta antennerna äro hos 6 
försedda med mycket lång, penselliknande behåring, hos 9 
äro de mera pärlbandformiga. 

Det torde vara skäl att hos oss eftersöka även några 
andra myrmecofila dipterarter. Sålunda känner man bl. a. 
talrika till familjen Phoridae hörande flugor, vilka leva mer 
eller mindre i beroende av myrorna, och flera av dem ha 
så starkt ombildats under denna myrmecofila (resp. termi- 
tofila) anpassning, att de i många fall, åtminstone vid första 
betraktandet, knappast kunna igenkännas såsom tillhörande 
dipterernas ordning. Såsom sådana europeiska arter kunna 
nämnas den med vingrudiment försedda, oceller saknande 
Platyphora lubbocki Verrall (endast 6 känd) och den full- 
komligt vinglösa, kakerlackliknande Äenigmatias blattoides 
Meinert (känd endast till $-könet). 

Professor K. M. Levander inlämnade följande Med- 
delande om Helsingfors hamnplankton. 

Följande lilla bidrag till kännedomen om planktonsam- 
mansättningen i Helsingfors hamnområde grundar sig på 
några håfningar från ytvattnet i den del af stadens södra, 
mot Finska viken mest öppna strand, som å plankartan be- 
tecknats som »Södra strandvägen". Håfningarna företogos 
den 6 juni 1917 kl, 9 f. m., dels på 25—70 m afstånd i 
NE-riktning, dels på 50—100 m afstånd i S-riktning från 
mynningen af det nyanlagda, 75 m långa, i hafvet utbyggda 
röret, som utgör en fortsättning på den här utmynnande 
kloakledningen. På nämnda afstånd från rörmynningen gör 
sig spillvattnets inflytande på det i vattnet sväfvande växt- 
och djurlivet ännu rätt tydligt gällande. Enligt de obser- 



218 Levander, Helsingfors hamnplankton. 13. V. 1918. 

vationer, som de Hydrografisk-Biologiska Hafsundersöknin- 
garna dagligen låta anställa vid limnigrafen i Brunnsparken, 
var vattnets temperatur samma dag och tid 9.7 C° (fallande 
temperatur) och salthalt 5. si °/oo (stigande salthalt). 

Vid undersökning af profven antecknades följande arter: 

Cy ano phyceae: Oscillatoria sp. r. 

Diatomaceae: Melosira hyperborea (Grun.) r, Skele- 
tonema costatum (Grev.) ccc, Thalassiosira baltica (Grun.) cc, 
Chaetoceras holsaticum Schiitt (med hvilosporer) cc, Ch. wig- 
hami Brightw. (= bottnicum Cleve) cc, Diatoma elongatum 
Ag. v. tenuis Ag. c, Ächnanthes taeniata Grun. c, Bacillaria 
paradoxa Gm el. +. 

Dinoflagellata: Dinophysis sp. rr, Glenodiniiim bi- 
pes Pauls, r, Gonyaulax triacantha Jörgensen rr, G. catenata 
(Levander) c, Peridinium pellucidum (Bergh) Schiitt rr, P. 
finlandicum Pauls. r. 

Silicoflagellata: Ebria tripartita (Schum.) r. 

Protozoa: Holophrya sp. rr, Didinium nasutum O. F. 
Miill. rr, Lacrymaria coronata (Cl. & L.) rr, Lionotus cygnus 
O. F. Miill. rr, Dysteria {lanceolata Cl. & L.) rr, Tintinnopsis 
beroidea rr, T. tubulosa Levander -f, T. macropus Meunier 
-f-, Euplotes charon O. F. Miill. -j-, Vorticella sp. rr. 

Rotatoria: Synchaeta baltica Ehrbg c, S. fennica 
Rouss. +, 5. monopus Plate r, Änuraea aculeata Ehrbg rr, 
A. eichwaldi Levander rr. 

Nemathelminthes: Nematod. sp. +• 

Plathelminthes: Diphyllobothrium latum (L.), ova, r. 

Crustacea: Copepod. nauplius r, Podon polyphemoi- 
des Leuck. rr. 

Mollusca: Lamellibranch. larva r. 

Flertalet af de ofvan förtecknade arterna, af hvilka 
en del af vattenrörelsen upphvirflats från botten, tillhör 
Finska vikens normala, diatomacérika vår- och försommar- 
plankton, utmärkt genom förekomsten af bl. a. Melosira hy- 
perborea, Skeletonema costatum, Ächnanthes taeniata och Go- 
nyaulax catenata samt genom afsaknaden resp. det spar- 
samma uppträdandet af cyanophycéer, chlorophycéer, clado- 



13. V. 1918. Levander. — A. Palmgren. 219 

cerer och copepoder. Föroreningsgraden i det vatten, där 
håfningarna utfördes, karakteriseras åter af förhandenvaron 
af vissa ciliater, såsom Euplotes charon, och af nematoder 
samt af ägg, tillhörande enligt hvad jag kan finna männi- 
skans breda bandmask. Dylika ägg (brunaktiga, försedda 
med lock, af 60 in längd och 50 /^i bredd) torde aldrig till- 
förene blifvit insamlade med planktonhåf. 

Utom genom de anförda organismerna utmärka sig prof- 
ven genom en tämligen riklig förekomst af smutspartiklar, 
väl härledande sig från fäkalier o. a. affall. I detta pseudo- 
plankton konstaterades tvärstrimmade köttfibrer, växtfibrer 
och mikroskopiska smutsbollar. I alla fall kunde redan vid 
okulär besiktning tydligt iakttagas en skarp skillnad mellan 
det från röret molnlikt utströmmande gråa spillvattnet och 
vattnet i den rayon några tiotal meter utanför, där plank- 
tonprofven togos. Tydligt är, att den organiska substan- 
sens mineralisering i Finska vikens vatten med dess svaga 
salthalt sker jämförelsevis snabbt. 

Docent A. Palmgren demonstrerade det af honom 
år 1910 i en upplaga om .10 exemplar utgifna, tillsvidare 60 
nummer räknande exsiccatverket A. Palmgren: Carices ful- 
vellae Fries, därtill anslutande följande uttalande, utmyn- 
nande i en till exkurrenter riktad anhållan om bidrag till 
exsiccatets komplettering med nya nummer. 

Sedan år 1898 har undertecknad under ett flertal som- 
rar i naturen varit sysselsatt med studier öfver Carex-grup- 
pen Fiillvellae Fries. Nämnda grupp, som i Fenno-Skandien 
räknar arterna C. flava L., C. lepidocarpa Tausch, C. Oederi 
Ehrh., C. Horns chuchiana Hoppe, C. extensa Good., C. distansL., 
C. binervis J. E. Sm. och C. punctata Gaud., hör som kändt 
till de mest kritiska inom släktet. Dels äro en del arter, 
främst C. lepidocarpa och i all synnerhet C. Oederi, mång- 
formiga och därtill i en del former mycket afvikande från 
det, som kan anses representera typen för arten, med ka- 
raktärer som låta dem skenbart nära ansluta sig till när- 
stående arter. Så skiljer sig exempelvis underarten oedo- 



220 Palmgren, Carices fulvellae. 13. V. 1918. 

carpa Ands. i extrema exemplar så starkt från den centrala 
typen för C. Oederi, att exempelvis Ascherson och 
Graebner låtit förleda sig att i sin »Synopsis der mittel- 
europäischen Flora" upptaga formen såsom underart under 
C. flava. Den sydliga C. lepidocarpa uppträder i Jämtland 
i en form med en del af de för denna art specifika egen- 
skaperna så modifierade, att grofva exemplar blifva förvil- 
lande lika C. flava. Då härtill kommer, att ståndortens be- 
skaffenhet starkt trycker sin prägel på några bland arterna, 
särskildt på Carex Oederi och kanske i ännu högre grad på 
C. lepidocarpa, hvaraf på bördig, fuktig jord vuxna exemplar 
ofta förväxlas med C. flava, medan åter exemplar, vuxna 
på torr ståndort, oftast befinnas bestämda som C. Oederi, 
blir det förklarligt, att felbestämningar blifva rätt vanliga,, 
redan då det blott gäller arterna. Än vanligare är felbe- 
stämning af hybriderna, hvaraf en del kombinationer nära 
nog regelbundet anträffas på lokaler, där stamarterna före- 
komma. Endast den omständigheten, att formkretsarna C. 
flava, C. lepidocarpa och C. Oederi icke rätt begränsats ^ 
bl. a. genom det fullkomligt oriktiga hänförandet af C. *oedo- 
carpa Ands., som dock nära ansluter sig till C. Oederi, till 
C. flava, med hvilken den strängt taget endast förenar den 
grofva växten — , i förening med en sannolik felbestämning 
af bastarderna nämnda arter emellan kan förklara A sch er- 
sons och Graebners uttalande på anfördt ställe, det nu 
åsyftade former öfvergå i hvarandra, något som dock alls 
icke är fallet. I förhoppning att därigenom kunna under- 
lätta en rätt bestämning af till gruppen Carices fulvellae 
hörande former och hybrider sammanställde undertecknad 
år 1910 i 10 exemplar en 60 nummer räknande exsiccat- 
samling, hvilken under titeln A. Palmgren: Carices ful- 
vellae Fries, som gåfva utdelades bl. a. till museerna i Hel- 
singfors, Stockholm, Upsala, Lund, Köpenhamn, Kristiania 
och Petersburg. Vid exsiccatets sammanställande har som 
ögonmärke legat en sträfvan att af de kritiska arterna fram- 
lägga exemplar från ståndorter af olika slag, delvis (för C. 
lepidocarpa) af exemplar från samma lokal, men insamlade 



13. V. 1918. A. Palmgren, Carices fulvellae. 221 

under olika (torra och våta) somrar. Till belysande af 
bastarderna har jag åter sökt öfverkomma exemplar från 
lokaler, där helst blott tvenne af hithörande arter finnas 
representerade; detta i syfte att till utgångspunkter vid 
bastardernas bestämmande erhålla absolut säkra typexem- 
plar. Exsiccatet räknar följande former: 

C. lepidocarpa Tausch *septentrionalis Palmgr. (N:o 1 
—13, Åland; N:o 42—51, Gotland). 

C. lepid. *septentr. var. turgida Palmgr. et Florstr. (N:o 
14—16, Åland). 

C. lepid. *septentr. f. Jemtlandica Palmgr. (N:o 52 — 54, 
Jemtland). 

C. flava L. (N:o 17—18, Åland; N:o 19, Norge). 

C. flava X lepidocarpa var. turgida (N:o 20—25, Åland). 

C. flava X Oederi (N:o 26, Åland). 

C. lepidocarpa var. turgida X Oederi (N:o 60, Åland). 

C. Hornschuchiana Hoppe f. typica (N: 27—28, Åland). 

C. Hornsch. var. Eckeröensis Lindb. fil. et Palmgr. (N:o 
29—30, Åland). 

C. flava X Hornschuchiana f. typica (N:o 32, Åland). 

C. flava X Hornsch. var. Eckeröensis (N:o 33—34, Åland). 

C. Hornschuchiana f. typica X lepidocarpa *septentriona- 
lis (N:o 55—58, Gotland). 

C. Hornschuchiana var. Eckeröensis X lepidocarpa *sep- 
tentrionalis (N:o 31, Åland). 

C. Hornsch. f. typica X Oederi (N:o 35—40,. Åland; N:o 
59, Gotland). 

C. Hornsch. var. Eckeröensis X Oederi (N:o 41). 

Min förhoppning är att instundande höst blifva i till- 
fälle att med nya nummer komplettera exsiccatet. Frånsedt 
ökadt material af redan representerade former vore det 
afsikten att framlägga exemplar äfven af nu resterande for- 
mer: C. extensa Good., C. distans L., C. punctata Gaud. och 
C. binervis J. E. Sm. samt framförallt af den polymorfa 
C. Oederi. Då mitt exsiccat utgifvits och allt framgent kom- 
mer att utgifvas som- gåfva, vågar jag nu vända mig till 
nordens botanister med en anhållan om bidrag till mitt 



222 A. Palmgren. — Pesola. 13. V. 1918. 

exsiccat. Exsiccatet sammanställes, såsom redan nämnts, i 
en upplaga om 10 exemplar. På det att de utdelade ex- 
emplaren må blifva fullt konforma tarfvas dock ett något 
större utgångsmaterial, helst åtminstone 15 rikliga ark. 
Exemplaren torde insamlas på möjligast begränsadt område. 
Önskvärd är anteckning om ståndortens beskaffenhet samt 
uppgift om öfriga på lokalen förekommande Carices fulvel- 
lae: profexemplar af dessa förhöja materialets värde, sär- 
skildt där fråga blir om bestämning af bastarder. Värde- 
fullast är material med mogna — men ej öfvermogna, lätt 
aff allande — frukter. 

Då jag för närvarande äfven är sysselsatt med utarbe- 
tande af en monografi öfver Fenno-Skandiens Carices ful- 
vellae, för hvilket ändamål — med tillmötesgående af veder- 
börande prefekter — det i de stora nordiska museerna 
förvarade materialet allaredan år 1910 blifvit granskadt, ut- 
beder jag mig ännu friheten att, med tanken närmast fäst 
vid en blifvande framställning af formernas utbredning, få 
begagna mig af tillfället att hos botanister anhålla om att 
till granskning få emottaga samlingar af nu ifrågavarande 
Carices. 

Maisteri Vilho A. Pesola ilmoitti painettavaksi: Sa- 
lix pyrolaefolia Led. Kuusamossa, uusi pajulaji Fennoskan- 
dialle. 

Viime .kesänä retkeillessäni yhdessä maisteri E. Meri- 
k a 1 1 i o n kera Kuusamon Oulankajoen varsilla tapasin siellä 
pajulajin, joka minulle kokonaan outona heti herätti erikoista 
mielenkiintoa. Se oli hiukan pensasmainen pieni puu, jonka 
pitkänpyöreät, kaljut lehdet ja harvinaisen suuret hertta- 
maiset korvakkeet osoittivat, ettei ollut kyseessä mikään 
tavallinen meikäläinen pajulaji eikä edes mikään täällä poh- 
joisessa kovin yleisistä pajujen hybrideistä. Tein tarpeelli- 
set havainnot ja muistiinpanot puun kasvupaikalta ja ympä- 
ristöstä, valokuvasin puun ja otin talteen näytteitä siitä. 
Myöhemmin tehty lajimääräys osoitti pajulajin olevan Salix 
pyrolaefolia Led. Koska löytö on uusi koko Fennoskandialle, 



13. V. 1918. 



Pesola, Salix pyrolaefolia Led. 



223 



lienee paikallaan lähemmin tehdä selvää tämän pajulajin esiin- 
tymisestä täällä ja muualla. 

Lajin selitti ensin C. F. Ledebour^), joka ilmoitti sen 
muutamista paikoista Altailta. Myöhemmin laji tavattiin poh- 
jois-Venäjällä 2) (Samojedein maassa Petschorajoen varrella) 
sekä Baikalin seuduilla. Lisäksi on kirjallisuudessa lajista m. 
m. seuraavat tiedot: N. Turczaninow^) sanoo lajin ole- 
van yleisen purojen varsilla sekä tään- etta tuopuoleisessa 



1 '4n^n 


^^B? 


' isÉyffi 




jm 






HÉj 








■ 


m- '^V^^^l 






"^ y':>\ 


^E^ 4 




wL_ • • 


Étet^^i 



Salix pyrolaefolia Led. Kuusamossa. 

Transbaikaliassa ja myös Baikalin seuduilla. A 1 p h. de C a n- 
d o 1 le'n ilmoitukset lajista Prodromuksessa *) perustuvat etu- 
päässä edellämainittuihin teoksiin. S. Korshinsky'n ^) mu- 

') C. F. Ledebour: Flora altaica, IV, s. 271. Berolini, 1833. 

2) C. F. Ledebour: Flora Rossica, III, s. 613. Stuttgartiae, 
1846—1851. 

3) N. Turczaninow: Flora Baikalensi-Dahurica, II, 2, s. 112. 
Mosquae, 1856. 

*) Alph. de Candolle: Prodromus systematis naturalis regni 
vegetabilis, XVL sect. post, s. 257. Parisiis, 1864, 1868. 

5) S. Korshinsky: Tentamen Florae Rossiae orientalis (id est: 
provinciarum Kazan, Viatka, Perm, Ufa, Orenburg, Samara partis bo- 
realis, atque Simbirsk), s. 386. St. Petersbourg, 1898. 



224 Pesola, Salix pyrolaefolia Led. 13. V. 1918. 

kaan laji itä-Venäjällä on tavattu Permin kuvernementissa 
parissa paikassa, ja se kasvaa „kosteissa metsissä, purojen 
ja jokien varsilla" j. n. e. A. Fetschenko ja A. O. Fle- 
r o w ^) ilmoittavat lajin Euroopan Venäjän 9:stä kasvi-maa- 
kunnasta esiintyvän kahdessa nim. pohjoisessa (Arkang., Vo- 
logod. ja Aunuksen kuvernem.) ja itäisessä (Ufim., Orenb., 
Permin, Vjatkan ja Samaran kuvernem.). F. HermannMn^) 
Flora'ssa sanotaan, etta laji kosteilla, sammaleisilla paikoilla 
Venäjän läntisimmässä osassa esiintyy lännessä Äänisjoen 
laaksoon asti. Mainittakoon lisäksi, etta A. P. Fetschenko =') 
ei mainitse lajia Turkestaniasta, S. Sommier^) ei aliselta 
Objoelta eikä V. L. Komarow^) Mandshuriasta. A. K. 
C a j a n d e r 6) antaa yksityiskohtaisia tietoja lajin esiinty- 
misestä luoteis-Venäjällä Äänisjoen laaksossa. Caj an der 
on osaksi yhdessä J. I. Liron (Li n dr o th'in) kera tavan- 
nut lajin täällä useasta paikasta (läntisinnä Malaja-Sondala- 
joen varrelta lähellä Korjakinan kylää, Tschurjega-joen var- 
relta sekä Kirilowan luota). Se esiintyy täällä etupäässä 
tulvaniittyalueella, ei kuitenkaan aivan voimakkaimman tul- 
van alaisilla paikoilla, vaan västa vähän kauempana rannasta. 
Sangen usein löytyi 5. pyrolaefolia-pensaiia. ja pieniä puita 
sellaisista paikoista, joihin tulva ei lainkaan ulottanut. Mie- 
lellään se kasvaa pensaikoissa lammikoiden ympärillä kos- 
teilla— märillä paikoilla usein yhdessä muiden pajulajien 
kera sellaisten kuin Salix nigricans, S. viminalis, S. triandra, 
S. phylicaefolia; muina seuralaislajeina övat m. m. Lonicera 
xylosteum, L. coemlea, Rosa acicularis, Rhammis frangula 

^) A. 4>eimeHKo h A. O. *.nepoBT>: <i>j\opa CBponeficKofi PocciH, 
s. 304. C. neTepöypr-b, 1910. 

2) F. Hermann: Flora von Deutschland und Fenno-Skandien, 
sowie von Island iind Spitzbergen, s. 144. Leipzig, 1912. 

3) A. n. <t>ejiHeHKo: nyieiijecTBie btj TypKecraH-b, III, MocKBa, 
1902. 

■*) S. Sommier: Flora dell' Ob Inferiore. Firenze, 1896. 

^) B. Jl. KoMapoB-b: <t>;iopa MaHbwwypin. C. neiepöypr-b, 1904. 

") A. K. Caj änder: Ueber die Westgrenzen einiger Holz- 
gewächse Nord-Russlands, Acta Soc. pro F. et Fl. Fenn. 23, 1, siv. 
11—13. 1902. 



13. V. 1918. Pesola, Salix pyrolaefolia Led. 225 

j, n. e. Erikoisesti C. on pannut merkille, etta laji täällä aina 
kasvaa selvästi kalkkirikkaalla maaperällä. 

Siperiassa, Lena-joen kuten nähtävästi muidenkin jokien 
laaksoissa, Salix pyrolaefolia on Cajander'in mukaan') n. s. 
sekapensasvyöhykkeen oleellisimpia kasveja. Puukasvivyö- 
hykkeet övat rannalta ylöspäin lukien Siperian jokien tulva- 
alueilla seuraavat: Salix uiminalis-vyöhyke, sekapensasto 
(Sa//x-lajeja, leppiä, viinimarjoja, tuomi, Crataegus sanguinea, 
Corniis tatarica, Lonicera coenilea, yksinäisiä koivuja ja kuusi), 
harmaaleppäpensasto (Almis hirsuta), viherleppäpensasto (Äl- 
naster fruticosa), koivumetsä (Betala odorata), kuusimetsä 
(Picea obovata), kimsen ja lehtikuusen sekametsä (P. obovata 
ja Larix Cajanderi). Dendrologiassaan Cajander^) myös 
mainitsee 5, pyrolaefolia' sta.: „0n f^ohjois-Venäjän ja Sipe- 
rian tärkeimpiä jokivarsipajuja. On niitä kasveja, joiden 
länsiraja sattuu yhteen Fennoskandian itärajan kanssa. Länti- 
sinnä se esiintyy Aänis-(Onega-)joen ja sen lantisen sivujoen 
Kenan alueella." 

Tapaamani Salix pyrolaefolia-yksWö on, kuten jo mai- 
nitsin, pensasmainen puii, n. 5 m korkuinen, joka korkens 
Hermann'in mukaan (1. c.) on lajin maksimikorkeus. Tyvi 
on 140 cm paksuinen ympärimitattuna. Noin puolen metrin 
korkeudella maasta lähtee tyvestäS pystyä, suunnilleen yhden- 
paksuista vartta, joista eras haaraantumiskohdassa on 22 cm 
paksuinen, Tämä harvinainen puu-yksilö on ollut aivan lä- 
hellä tuhoa: jonkun salon samoilijan ymmärtämätön kirves 
oli noista 8:sta haarasta 6 tyvestä katkaissut, joten vain kaksi 
on jälellä. Nämä kaksi vartta haaraantuvat edelleen lehdelli- 
siksi oksiksi n. 1,5 m korkeudella, Kauempaa katsoen muis- 
tuttaa tämä puuyksilö meikäläisistä kasveista lähinnä leppää. 

Hyviä lajituntomerkkejä övat: aivan kaljut, soikeat- 
pitkänpyöreät, nyhä-sahalaitaiset, pitkäruotiset lehdet; har- 



') A. K. Caj änder: Beiträge zur Kenntnis der Vegetation der 
Alluvionen des nördlichen Eurasiens I. Die Alluvionen des unteren 
Lena-Thales. Acta Soc. Scient. Fenn., XXXII, N:o 1, Helsinki 1903. 

-) A. K. Caj an der: Metsänhoidon perusteet, II. Suomen 
dendrologian pääpiirteet. Siv. 490. Porvoo, 1917. 

15 



226 Pesola, Salix pyrolaefolia Led. 13. V. 1918. 

vinaisen suuret, herttamaiset, pyöreäpäiset korvakkeet; nuor- 
ten oksain punaisenruskea vari. Ledebour eroittaa la- 
jista 3 muotoa (a ovata, ,^ orbiculata, y cordata), joista tapaa- 
mani yksilö kuuluu muotoon /? orbiculata; tunnusmerkillisiä 
sille övat pitkänpyöreät lehdet pyörein kärjin ja tyvin. 

S. pyrolaefolia'n löytöpaikka Suomessa sijaitsee Kuusa- 
mon pitäjän pohjoisimmassa osassa, lähellä Kuusamon ja 
Kuolajärven pitäjäin rajaa Liikasen kylan lohkon kohdalla, 
Oulankajoen laaksossa, n. 66° 20' N lev. ja 4° 30' E Helsin- 
gistä. Tarkemmin sanottuna: Lippihetteenpuro-nimisen pie- 
nen salopuron varrella (laskee Oulankajokeen N-puolelta n. 1 
peninkulman päässä Kitkajoen suusta), n. 1.5 km päässä tä- 
rnan puron suusta ylöspäin. Puro laskee Oulankaan verrat- 
tain jyrkästi, niin etta löytöpaikka tulee olemaan useita met- 
rejä 0:joen pinnan yläpuolella. Löytöpaikka sijaitsee lähim- 
mistä ihmisasunnoista, Liikasen kylästä, n. 5 km SW. 

Lippihetteenpuro on yksi Oulankajoen lukuisia erin- 
omaisen reheväkasvustoisia pikkupuroja, joiden varsilla ole- 
vat lehdot, rantaäyräät ja suot lajirikkaudessa ja rehevyy- 
dessä vetävät vertoja etelä-suomalaisille ja tarjoovat sove- 
liaita kasvupaikkoja useille sekä eteläisten etta pohjoisten 
lajien äärimäisille etuvartijoille ja reliktikasveille. Vuoriperä 
näillä seuduin on geologisen karttalehden mukaan (tehnyt 
W. W. Wilkman 1906) dolomiittia. 

5. pyrolaefolia' n kasvupaikka täällä on avoin, rehevä, 
n. 100X50 m^ suuruinen lettomainen niitty („jänkä"), jota 
kostuttaa sen reunatse virtaava Lippihetteenpuro ja pulppua- 
vat lähteet (hetteet, josta nimi „Lippihete"). Pajuyksilö kas- 
voi lettoniityn SW-laidassa, aivan lähellä puroa. Lettoniitty 
on kasvillisuudeltaan jonkunverran heterogeeninen. Kohdalta, 
missa paju kasvoi, on n. 15X15 m^ suuruiselta alalta seu- 
raava kuvaus (9. VIL 1917): 

„Kosteahko, mefkein avoin lettoniittyläikkä. Viettää 
hyvin loivasti etelää kohti, jonne vesi valuu. Sangen mät- 
täinen, mutta mättäät övat matalat, niin etteivät ne vaikuta 
sanottavasti heterogeenisuutta kasvillisuuteen. Sammalpeite 
yhtenäinen, vaikk'ei varsin vahva, ruskosammaleita ja Sphag- 



13. V. 1918. 



Pesola, Salix pyrolaefolia Led. 



227 



nam'ia, edellisiä hiukan runsaammin. Pääsammalet övat: 
Ämblystegium intermedium, Hypnum trichoides, Palndella 
squarrosa, Aulacomnium paliistre, Mnium sp. ja Sphagniim 
spp. (etup. mättäillä), kaikkia st cp — cp. Paitsi „outoa pajua" 
(S. pyrolaefolia) kasvaa laikuttain mataloita pajuja Salix reti- 
culata^a. (4 — 5, Norrlin'in tiheysasteikon muk.) ja S. myr- 
sinites't'å (3) sekä alueen reunoilla yksityisiä pieniä yksilöjä 
Salix nigricans^ia. ja S. phylicaefolia'a. 
Muut lajit övat seuraavat: 



Heinät: 

Molinia coerulea 4 

Eriophorum polysta- 

chyum 1 
E. latifolium 3 
Carex dioeca 6 
C capitata 1 
C. caespitosa 2 — 4 
C. sparsiflora 3 
C. capillaris (laikutt.) 5 
C. flava 2—3 
C. rostrata 6—7 

Ruohot: 

Equisetum pratense 3 

E. arvense 2 



Equisetum palustre 6 

E. scirpoides 5 

Seloginella selaginoi- 
des 4 

Tofieldia borealis (lai- 
kutt.) 5 

Polygonum vivipa- 
rum 2 

Trollius Europaeus 
(mättäillä) 1 

Parnassia palustris 5 

Ulmaria pentapetala 5 

G^um r/ya/e 2 

Rubus saxatilis (mätt.) 3 

Geranium silvaticum 
(mätt.) 2 



Angelica silvestris 4 
Menyanthes trifoliata 2 
Bartschia alpina 2 
Pinguicula alpina 3 
P. yrV/oso 3 
Galium uliginosum 3 
G. palustre 4 
Solidago virga aurea 3 
Saussurea alpina 6 

Varvut: 
Empetrum nigrum 

(mätt.) 2 
Vaccinium uliginosum 

(mätt.) 1 
K. microcarpum 5 — 6+ 



Kasviyhdyskunnan lajikokoumuksesta voi päättää maa- 
perän olevan erinomaisen lihavan ja ainakin melkoisessa 
määrässä kalkkirikkaan (Eriophorum latifolium, Carex capil- 
laris, C. capitata, Salix myrsinites). '^ — — " 

Vähän matkaa päässä kuvatusta paikasta lettoniityn 
kosteammilla kohdilla kasvoi, paitsi useita edellä mainituista, 
lisäksi runsaina Scirpus caespitosus, Eriophorum alpinum, 
Andromeda polifolia ja vähenimän runsaina Carex filiformis, 
C. chordorrhiza, Betula nana. Erään läheisen hetteen äärellä 
kasvoi lisäksi jokseenkin runsaina ra. m. Tussilago farfarus, 
Triglochin palustris ja Cirsium heterophyllum; läheisessä kos- 
teassa purolehdossa tåas Daphne ja Petasites frigidus. — 
Muita Salix py rolaefolia-y ksilöyå kuin edellä kuvattua en 



228 Pesola, Salix pyrölaefolia Led. 13. V. 1918. 

tavannut. Ei ole kuitenkaan epäilemistä, ettei niitä tarkem- 
malla tutkimisella näiltä seuduilta useampia löytyisi. 

Kuten edellä olevasta kuvauksestakin käy ilmi, ei Salix 
pyrölaefolia' n kasvupaikka oikeastaan ole varsinaista tulva- 
niaata. Cajander'in aikaisemmin mainitun ilmoituksen 
mukaan ei laji ehdottomasti vaadi tällaista maata Äänisjoen 
varsillakaan. On ilmeistä, etta laji täällä, kuten Äänisjoen 
varsillakin, viihtymisestään ainakin suureksi osaksi saa kiit- 
tää kalkkirikasta maaperää ja kasvupaikan yleistä lihavuutta, 
joka, paitsi kalkin läsnäolosta, johtuu puron ja lähteitten 
lihoittavasta vaikutuksesta. 

Miten on selitettävissä 5. pyrölaefolia' n esiintyminen 
täällä, kaukana varsinaisesta levenemisalueestaan, n. 500 km 
päässä lähimmistä löytöpaikoista? Ensiksi on huomattava, 
etta se ei ole ainoa pohjois-Venäjän ja Siperian tulvamaa- 
kasveista, joiden levenemisalue ulottuu meidän valtiolliselle 
alueellemme. Tällaisia övat Oulankajoen alueella Salix triandra, 
Silene tatarica, Dianthus superbus, Thalictrum simplex ja hiu- 
kan pohjoisempana Kutsa- ja Tuntsajokien varsilla paitsi 
Dianthus'ta ja Thalictrum' ia, lisäksi Moehringia lateriflora, 
Thalictrum kemense, Ärchangelica officinalis ja Äster flexuo- 
sus. Nämä övat lajeja, joiden leviäminen, kuten C a j a n d e r^) 
on osoittanut, ilmeisesti on tapahtunut pitkin Vienanmeren 
rannikkoa, Kannänlahdesta Koutajärven vesistöön ja siéltä 
edelleen vesistöjä myöten Oulankajoen, Kutsa- ja Tuntsa- 
jokien alueille. On ilmeistä, etta 5. pyrölaefolia on aikoi- 
naan voinut joutua tänne juuri mainittua vaellustietä myöten. 
S. pyrolaefolia-Yöyiö eroaa kuitenkin muista edellämainituista 
siinä, etta se on — mikäli tunnetaan — sangen huomatta- 
vasti eristettynä muusta levenemisalueestaan, ollen siten re- 
liktin luonteinen. Myös Salix triandra ja Silene tatarica 
Oulankajokialueella övat kyllä vain jokseenkin hajallisten 
esiintymien yhdistämät varsinaiseen itäiseen levenemisaluee- 
seensa. On hyvin mahdollista, etta S. pyrölaefolia ennen on 



^) A. K. Cajand er: Kasvien vaellusteistä Suomeen. Lännetär. 
Uusi jakso. Julkaissut Varsinaissuoinalainen osakunta. Helsinki, 1914. 



13. V. 1918. Pesola, Kasvilöytöjä Kuusamosta ja Kuolajärveltä. 229 

ollut yhtenäisesti levinnyt tänne asti nähtävästi aikoina, jol- 
loin ilmasto näillä seuduin on ollut manterellisempi (vrt. 
Cajander^), kasvin nykyisellä päälevenemisalueella vallit- 
sevan tapainen. Myöhemmin, ilmaston muuttuessa vähem- 
män manterelliseksi, on tämä, edellä-mainittuja luultavasti 
herkempi laji, saattanut välialueilta hävitä. 

Salix pyrolaefolia täten todennäköisesti lisää niitten 
monien reliktikasvien lukua, joista Oulankajoen ja Kitkajoen 
tienoot övat kuuluisat, Kasvaahan juiiri samalla kasvupai- 
kalla pohjoinen relikti Salix reticiilata, jonka ohessa m. m. 
pohjoiset lajit Dryas octopetala, Ärenaria ciliata, Carex pedata, 
Arnica alpina y. m. övat näiltä seuduilta tunnetut. 

Maisteri Vilho A. Pesola jätti painettavaksi: Huo- 
mattavia kasvilöytöjä N-Kuusamosta ja Kuolajärveltä. • 

Viime kesänä retkeillessäni, osaksi yhdessä maisteri 
E. Merikallion kera, Kuusaraon pitäjän pohjoisosissa ja 
Kuolajärven pitäjässä tein joukon kasvilöytöjä, jotka tavalla 
tai toisella övat kasvimaantieteellisesti huomattavia. Teen 
näistä löydöistä seuraavassa selkoa. Myöhemmin tulee luet- 
telo täydennettäväksi, senjälkeen kiiin näytteet muutamista 
kriitillisistä kasviryhmistä ja -suvuista kuten monet sära- ja 
heinälajit, Sfl/Zx-hybriidit, Taraxacum- ja Hieracium-\ai\t y. m. 
övat tulleet lopullisesti tarkistetuiksi ja määrätyiksi. Lausun 
kiitokseni toht. H. L i n d b e rg'ille siitä ystävällisestä avusta, 
jonka häneltä ölen saanut vaikeimpia lajeja määrätessäni. 

1. Uusi laji Fennoskandialle. 

Salix pyrolaefolia Led. Kuusamo, Oulankajoen laak- 
sossa. Katso lähemmin erikoisselontekoa tästä löydöstä 
siv. 222. 

2. Uusia lajeja kasvimaakunnalle Ks. 

Stellaria paliistris [i Fennica Murb, Kuolajärvi, Sova- 
järvi, nurmella kylässä, niukasti (pc). 

M A. K. Caj änder: Metsänhoidon perusteet I. Kasvibiologian 
ja kasvimaantieteen pääpiirteet. Siw. 604, 612. Porvoo, 1916. 



230 Pesola, Kasvilöytöjä Kuusamosta ja Kuolajärveltä. 13. V. 1918. 

Rammcuhis auricomus *Sibiricus (Glehn). Kuusamo, 
Paanajärvi, nurminiityllä lähellä Kauppilan taloa, jokseenkin 
runsaasti (st cp). 

Ribes nigrum L. Kuusamo, Mäntytunturin S-juurella, 
rehevässä notkossa, st cp. 

Polygala amarum /? amarelliim (Crantz). Kuusamo, 
Oulankajokeen N:sta laskevan pienen Tulilammin puron var- 
rella, lihavalla multasoraisella rinteellä, yksityisiä yksilöjä. 
Samalla paikalla kasvoi myös m. m. Carex digitata, Fragaria 
vesca, Thymus serpyllum (st cp). Pirola chlorantha ja läheisen 
dolomiittikallion raoissa m. m. Aspleniim viride, Woodsia gla- » 
bella ia. W. alpina. — Metsänhoitaja Ed v. af Hällström'iltä 
saamassani yksityisessä tiedonannossa mainitsee tämä, etta 
metsänhoitaja P. Vegelius on v. 1910 löytänyt lajin Ou- 
lankajoen N-puolelta, Liikasenvaaralta länteenpäin. „Löytö- 
paikka lienee Purkuputaan uomassa." Mahdollisesti löytöpaik- 
kamme övat samat. 

Veronica serpyllifolia ,j borealis Laest. Kuusamo, Juuma, 
Juumajärven hiekkaisella rannalla, pc. 

3. Uusia lajeja kasvimaakunnalle Lkem. 

Sparganium affine Schnizlein. Kuolajärvi, kahdessa pai- 
kassa: 1) Vuorikylän ja Ali-Kurtin välillä, Hangaslammin 
mutaisella rannalla, pc; 2) Ali-Kurtti, Kotiaapa, aapasuon 
mutaisessa rimmissä, pc. 

Potamogeton panormitamis v. minor Biv. Kuolajärvi, 
Ali-Kurtti, Tuntsajoessa matalassa vedessä paikalla, missa 
oli runsas kasvillisuus (Sparganium- ja Potamogeton-\2L]ei2i, 
Batrachium peltatum v. septentrionalis y. m.). Pohjoisin 
löytöpaikka (n. 67' N lev.). Muut tähän asti tunnetut löy- 
döt övat kasvimaakunnissa Al, Ab, N, Ka, Ta, Kol, Oa 
ja Ob. 

Potamogeton marinus L. Kuolajärvi, Vuorikylä, Purnu- 
lammin luona, lätäkössä, pc. Aikaisemmin tunnettu m. m. 
naapurimaakunnista Ks ja Li. 

Potamogeton gramineus X perfoliatus {P. nitens Web.). 
Kuolajärvi, 1) Aapajärvessä sekä 2) Ylä- ja Ala-Kuolajärven 
välisessä matalassa salmessa. 



13. V. 1918. Pesola, Kasvilöytöjä Kuusamosta ja Kuolajärveltä. 231 

Butomus iimbellatus L. Kuolajärvi, Yli-Kuolajärven S- 
päässä, matalassa rantavedessä. Pohjoisin löytöpaikka (lähes 
67° N lev.). Tähän asti tunnetut pohjoisimmat övat kasvi- 
maakunnassa Ob. 

Scirpus pauciflorus Lightfoot. Kuolajärvi, Vuorikylä, 
Purnulammin mutaisella S-rannalla, st pc. 

Carex digitata L. Kuolajärvi, Pyhäkuru, kurun E-päässä, 
kuivalla, päivänpaisteisella, soraisella ja kivikkoisella rinteellä, 
pc, paikalla, missa myös kasvoivat m. m. seuraavat lajit: 
Festuca ouina (cp), Epilobium angnstifoliiim (cp), Rubiis Idaeus, 
Vaccinium vitis Idaea, Linnaea borealis. On lajin pohjoisin 
löytöpaikka meillä (n. 66° 50' N lev.). Henkilökohtaisen il- 
moituksen mukaan näki lajin Pyhässäkurussa kesällä 1916 
myös prof. A. K. Caj an der. Lajin lähimmät löytöpaikat 
övat kasvimaakunnassa Ks, jossa lajin tapasin Kuolajärven 
Sovajärven kylässä kuivalla soraisella kalliotöyryllä maan- 
tien ohessa ja samoin Oulankajoen varrella Tulilammin pu- 
ron uomassa sorarinteellä. 

Carex capitata Soland. Kuolajärvi, Aapajärven ja Pyhä- 
lammin välillä Lantinkilammin rannalla. Kasvoi laikuttain run- 
saasti kostealla lihavalla rantavyöllä runsaina seuralaisinaan 
m. m. Eriophomm alpinum, Carex capillaris, C. dioeca, C. 
flava, Equisetum scirpoides, Bartschia alpina, Pedicularis 
sceptriim Carolinum, Andromeda polifolia y. m. 

Carex dioeca *parallela (Laest.) Somf. Kuolajärvi, Aapa- 
järven ja Pyhälammin välillä Tavilammin rannalla. Varjoisalla, 
rehevällä, kosteahkolla rannalla laikuttain runsaasti Carex 
/«nce//a-mättäillä. Kasviyhdyskunta paikalla sisältää seuraa- 
vat lajit (Norrlin'in asteikko): Daphne mezereum, Calamag- 
rostis phragmitoides (6), Äera caespitosa (4), Carex juncella 
(5-6), C. alpina (3), C. canescens (2), Equisetum aruense 
(4 — 6), E. pratense (6), Rumex aquaticus (4 — 6), Cerastium 
triviale (2), Ranunculus auricomus (5), Cardamine pratensis 
(3-5), Parnassia palustris (5 — 6 4-), Ulmaria pentapetala (5), 
Comarum palustre (5 — 6), Geum rivale (4), Cirsium hetero- 
phyllum (6). Löytöpaikka on eteläisin maassamme (n. 66" 



232 Pesola, Kasvilöytöjä Kuusamosta ja Kuolajärveltä. 13. V. 1918. 

50' N lev.). Muut löytöpaikat övat korkeilla tuntureilla Lapin 
maakunnissa Le, Im ja Lp. 

Epipactis riibiginosa (Crantz) Gaud. Kuolajärvi, Niva- 
järven N-päästä lähtevän Ruskeankurun kuivalla, lihavalla, 
multa-soraisella S-ään viettävällä rinteellä, vain 1 yksilö, 
kukkiva. Muuten kasvoi rinteellä yksityisiä haapoja, koivuja 
ja raitoja, kataja (4), Rosa cinnamomea (3), Daphne (1 -f ), 
Vacciniiim vitis Idaea (5 — 6 +), Ärctostaphylus iiva ursi (6 -- 7 — , 
laikuttain), Melica niitans (5), Festiica ovina (4), Poa nemoralis 
(4), Triticiim caninum (6+), Geranium silvaticum (3), Riibus 
saxatilis (5), Oxytropis *sordida (5), Linnaea borealis (2), 
Thymiis serpyllum (4), Campanula rotundifolia (2), Gnaphalium 
dioecum (4 — 6), Solidago virga aurea (4 — 6), Hieracium sp. (3). 
Löytö on pohjoisin maassamme (n. 66' 45' N. lev.). Lähim- 
mät tunnetut löytöpaikat övat Kuusamossa Juuman kallio- 
laaksoissa ja Oulankajoen uomassa Tulilammin puron var- 
rella (metsänh. Ed v, af Häl 1 strö m'in ilmoituksen mii- 
kaan). Laji on sitäpaitsi tavattu kasvimaakunnissa Sb, Kl, 
Kol ja Kon. 

Gypsophila fastigiata L. Kuolajärvi, Nivajärven NE- 
rannalla, Hirveätäkalliota vastapäätä olevilla, jyrkillä, puoli- 
avoimilla, kuivanlaisilla, soraisilla ja liuskekivikkoisilla kal- 
lioilla, luisuilla ja penkereillä, cp. Lähimpinä seuralaisinaan 
m. m. Hypmim riigosum ja putkilokasveista Carex alpina (pc), 
Solidago virga aurea (cp), Calluna vulgaris (pc), lisäksi Festuca 
ovina (cpp), Calamagrostis purpiirea (pc), Melica niitans (st cp), 
Carex capillaris (st cp), Rubiis saxatilis (st cp), Thymus serpyl- 
lum (cpp), Campanula rotundifolia (cp), Linnaea borealis {st cp), 
Gnaphalium dioecum (cp). — Laji on aikaisemmin tavattu 
kasvimaakunnista Ik, Sat, Ks ja Lim. — Kuusamossa tapasin 
lajin paitsi ennen tunnetuilla paikoilla lisäksi 1) Oulanka- 
joen varrella Taivalkosken partaalla kallion luisuilla, st cp, 
2) Aventojoen (laskee Oulankajokeen) varrella dolomiitti- 
kallioUa n. 2 km päässä siitä, missa A:joki laskee Oulankaan, 
st cp, 3) Kuusamon ja Kuolajärven pitäjien rajoilla, Oulanka- 
joen varrella heti Savilammin N-puolella, kallionpenkereillä, 
st cp. 



13. V. 1918. Pesola, Kasvilöytöjä Kuusamosta ja Kuolajärveltä. 233 

Batrachium conferuoides Fr. Kuolajärvellä kolmessa pai- 
kassa: 1) Pyhäjoessa Pyhälammin yläpuolella, 2) Ylä-Kuola- 
järvessä, 3) Tuntsajoen rannalla Ala-Kurtin kylan kohdalla 
lähellä Nivalan taloa; jokaisessa paikassa matalassa ranta- 
vedessä. Laji on tunnettii lähimaakunnista m. m. Ks:sta ja 
Li:sta. 

Rosa acicularis Lindk Kuolajärvi, Auhtijärven N-päässä, 
eräässä rehevässä purolehdossa, kukkivia yksilöitä. Pohjoisin 
löytöpaikka (n. 66° 40' N lev.). Lähimmät löytöpaikat övat 
kasvimaakunnassa Ks. 

Viola Selkirkii Goldie. Kuolajärvellä 6:ssa paikassa: 
1) Auhtijärven N-päähän E-puolelta laskevan Selkäojan 
puronotkossa, 2) Pyhänkurun E-päässä, 3) Nivajärven N- 
päästä lähtevässä Ruskeassakurussa, 4) Aapajärven S-päässä 
olevassa rehevässä lehdossa, 5) Tuoruskurussa Aapajärven 
SW-päässä, 6) Nivajärveen W:stä laskevan Kursuojan var- 
rella; jokaisessa paikassa laji kasvoi pc — st cp. Kasvupaikat 
övat reheviä tuoreita — kosteahkoja lehtoja, joissa kasvillisuus 
on rikas ja runsas. Esim. Tuoruskurussa övat muina lajeina 
m. m.: koivu, kuusi, harmaaleppä, tuomi, pihlaja, Rubiis Idaeus 
(hedelm.), Daphne mezereum, Ribes nibriim, Phalaris ariindi- 
nacea (6.5), Poa nemoralis (6), Triticiim caninum (6 +), Melica 
nutans (4), Calamagrostis phragmitoides (5), Cystopteris mon- 
tana (1), Phegopteris dryopteris (4 — 6+), Paris quadrifolius 
(2), Äctaea erythrocarpa (2), Trollius Europaeus (4), Rubus 
saxatilis (5), Ulmaria pentapetala (6), Geranium silvaticum 
(5-6), Crepis paludosa (5) y. m. Löydöt övat pohjoisimmat 
maassamme (pohjoisin on n. 66° 50' N lev.). Tähän asti tun- 
netut pohjoisimmat övat Oulankajoen laaksossa Kuusamossa. 

Epilobium Daviiricum Fisch. Kuolajärvi, Pyhäkuru, ku- 
run W-päässä, pienen lammin sammaleisella rannalla, st pc; 
seuralaisinaan övat Ramincaliis hyperboreus, Epilobium Horne- 
manni, Cardamine pratensis. Ennen tunnettu kasvimaakun- 
nista Ob, Ks, Le, Im, Lp, Li, Lmur. 

Alectorolophus major *apterus (Fr.). Kuolajärvi, Alikurtti, 
Soppelan talon pihanurmella, st cp. Laji tunnettu ennen 
vain kasvimaakunnasta Ob. 



234 Pesola, Kasvilöytöjä Kuusamosta ja Kuolajärveltä. 13. V. 1918. 

Eiiphrasia curta Fr. Kuolajärvi, Sällan kirkonkylä, so- 
raisella maantien reunalla, pc. Pohjoisin löytöpaikka (n. 67° 
N lev.). Lähimmät löytöpaikat övat kasvimaakunnissa Ob 
ja Poc. 

Ärnica alpina Olin. Kuolajärvellä kolmessa paikassa: 

1) Pyhänkurun W-päässä äkkijyrkkäin kallionseinämäin var-, 
joisilla penkereillä ja luisuilla, st cp, 2) Nivajärven Hirveällä- 
kalliolla, st cp, ja 3) Tuoruskurussa Aapajärven SW-päässä, 
st pc, samanlaisilla kasvupaikoilla kuin Pyhässäkurussa. Mai- 
nittakoon, etta lajin seuralaisina esim. Pyhässäkurussa övat: 
Festuca ovina (cp), Carex alpina (pc), Cystopteris Dickieana 
(st cp), Woodsia alpina (pc), Cerastium alpinum (st cp), 
Saxifraga caespitosa (st cp), S. nivalis (pc), S. cernua (pc), 
S. aizoides (pc), Potentilla nivea (cp), Thymus serpyllum (st cp). 
Katso myös Potentilla nivea! Laji on aikaisemmin tunnettu 
kasvimaakunnista Ks, Le ja Im. 

4. Seuraavassa tehdään selvää muutamien harvinai- 
suuksien tai tavalla tai toisella mielenkiintoisten 
lajienlöydöistä. 

Aspidium Robertianum (L.) Luerssen. Tämä laji on meillä 
aikaisemmin tavattu vain kasvimaakunnista Kol (Salmi, Lep- 
pälä), Kon (Tiudie), Ks (harvasta paikasta) ja Kuolajärven 
Pyhästäkurusta. Viime kesänä oli minulla mahdollista todeta, 
etta laji N-Kuusamossa ja Kuolajärvellä on jokseenkin ylei- 
nen kalkkirikkailla kasvupaikoilla, varjoisilla kallioilla, louhi- 
koissa ja rehevissä tuoreissa metsissä, ja esiintyy se useim- 
miten runsaana, cp. Luettelen seuraavassa löytöpaikat: Ks, 
Kuusamo, 1) Juuma, kalliolaaksoissa (ainakin Jäkälävuomassa), 

2) Kitkajoen Jyräväkosken rannalla, 3) Oulankajoen Kiuta- 
könkäällä, 4) Taivalkoskella, 5) Kyökkökalliolla (heti Savi- 
lammista S), 6) Savilammin N-puolella, 7) Aventojoen suu- 
puolessa, 8) Merenojan varsilla, 9) Savinajoen varr. Viksi- 
järven ja joen suun välillä 5—6 pk:ssa; Lkem, Kuolajärvi, 
10) Auhtijärven ja Välijärven välillä, 11) Välijärven W-ran- 
nalla, 12) Riekinlammin W-rannalla (Niluttijärven E-puolella), 
13) Nivajärven W- ja SW-rannoilla, 14) Pyhässäkurussa, 15) 
Ruskeassakurussa (Nivajärven N-päässä), 16) Pyhäjärven W- 



13. V. 1918. Pesola, Kasvilöytöjä Kuusamosta ja Kuolajärveltä. 235 

rannalla, 17) Hirveälläkalliolla (Nivajärven W-rannalla), 18) 
Jäniskönkään luona Kutsan varrella, 19)Tuoruskurussa(Aapa- 
Järven S-päässä). 

Woodsia glabella R. Br. Tämä harvinainen pieni sa- 
niainen on aikaisemmin tunnettu muutamista paikoista kas- 
vimaakunnissa Poc, Ks ja Lkem. Seuraavat löytöni osoitta- 
vat lajin olevan jokseenkin yleisen N-Kuusamossa ja Kuola- 
järvellä, ja viihtyy se kalkkirikkaitten kallioitten raoissa, 
usein runsaana. Ks: Kuusamo, 1) Juuman kalliolaaksoissa 
(ainakin Jäkälävuomassa), 2) Kitkajoen Ahvenperänkalliolla, 
3) Oulankajoen Kiutakönkäällä, 4) Taivalkoskella, 5) Kyökkö- 
kalliolla (heti Savilammin S-puolella), 6)Taivalkosken ja Savi- 
lammin välillä us. paikassa, 7) heti Savilammin N-puolella, 
8) Tulilammin puron (iaskee Oulankaan N-sta) varrella, 9) 
Aventojoen suupuolessa, 10) Kulmakkapuron varrella (Paana- 
järven ja Sovajärven välillä), 11) Kuolajärvi, Sovajärven ky- 
lästä W, Tunturilammin rannalla, 12) Savinajoen varrella 
Viksijärven alapuolella ja n. s. Rupakiven kohdalla (sijaitsee 
Viksijärven ja joen suun puolivälissä). Lkem: Kuolajärvi, 
13) Auhtijärven ja Välijärven välillä, 14) Välijärven W-ran- 
nalla, 15) Riekinlammin W-rannalla, 16) Nivajärven S W-ran- 
nalla ja erikoisesti 17) Hirveälläkalliolla, 18) Pyhässäkurussa, 
19) Pyhälammin N-päässä ja 20) W-puolella, 21) Kursuojan 
varrella (Iaskee Nivajärveen W:stä), 22) Jäniskönkään luona 
Kutsajoen varrella, 23) Tuoruskurussa Aapajärven SW-päässä. 

Äsplenum viride Huds. Tämä tyypillinen kalkkikasvi 
löytyi seuraavista paikoista, useimmin niukkana kallion- 
raoissa: Ks, Kuusamo, 1) Juuman kalliolaaksoissa (Jäkälä- ja 
Hautaniitynvuomissa), 2) Oulankajoen Kiutakönkäällä, 3) Tai- 
valkoskella, 4) Merenojan varrella (Iaskee Oulankaan S:sta), 
5) Kulmakkapuron varrella (Paanajärven ja Sovajärven vä- 
lillä), 6) Kuolajärvi, Sovajärvi, Tunturilammin luona, 7) Sa- 
vinajoen varrella Viksijärven ja joen suun välillä 5—6 pai- 
kassa m. m. Rupakiven kohdalla ja Vasajängänojan suulla; 
Lkem, Kuolajärvi, 8) Välijärven S-rannalla, 9) Pyhälammin 
N-rannalla ja 10) n. 1 km N Pyhälammista, 11) Pyhänkurun 
kalliolaaksossa. 



236 Pesola, Kasvilöytöjä Kuusamosta ja Kuolajärveltä. 13. V. 1918, 

Äsplemim ruta muraria L. Ks, Kuusamo, 1) Juuma, 
Jäkälävuomassa, 2) Oulankajoen varrella heti Savilammin 
yläpuolella, 3) Savinajoen varrella Viksijärven ja joen suun 
puolivälissä n. s. Rupakiven kohdalla. Jokaisessa paikassa 
laji kasvoi sangen niukasti kalkkirikkaan kallion raoissa. 
Ennen tunnettu täältä Paanajärven Ruskealtakalliolta, Jiiu- 
masta ja parista kolmesta paikasta Oulanka- ja Kitkajoen 
varsilta. 

Pteridium aquilinum (L.) Kuhn. Ks, Kuusamo, Oulanka- 
joen varrella, jokiniemekkeellä Taivalkosken alapuolella, 
koskea vastapäätä, hiekka-sorapohjaisella paikalla metsän 
reunassa, st cp. Kasvupaikalla harvaa katajikkoa ja run- 
saina seuraavat lajit: Selaginella selaginoides, Majanthemum 
bifoUum, Rubus saxatilis, Phaca frigida, Geranium silvaticurrir 
Bartschia alpina, Galium boreale, Solidago virga aurea, Saus- 
snrea alpina. Löytöpaikka on pohjoisin Suomessa (n. 66° 25'), 
ja on se otaksuttavasti sama, jonka A. L. Backman mai- 
nitsee v:lta 1908 (Meddelanden 40, siv. 160). 

Cryptogramme crispa (L.) R. Br. Lkem, Kuolajärvi, 
Sallatunturin avoimella laella (reg. alpina), kivikossa kivien 
välissä, pc. 

Cystopteris fragilis *Dickieana Lindb. fil. Tämä laji 
keksittiin meillä västa v. 1905 (H. Lindberg, Meddelan- 
den 32, siv. 21) ja on sen leveneminen sentakia toistaiseksi 
vaillinaisesti tunnettu. Kasvitieteellisen museon kokoelmissa 
on yksilöjä kasvimaakunnista Ks, Lkem (Muonioniska), Kl ja 
Kon. Kuusamon löytöpaikat övat Juuman kalliolaaksoissa, 
Kitkajoen varr. ja Oulankajoen varr. 4 pk:ssa ja Sällan Kaura- 
järvellä. Tapasin lajin seuraavista paikoista: Ks, Kuusamo, 
1) Juuma, Jäkälävuomassa, 2) Kitkajoki, Jyräväkosken luona, 
3) Oulankajoen varr, heti Savilammin yläpuolella, 4) Avento- 
joen varr. joen suupuolessa, 5) Tulilammin puron (laskee 
Oulankaan N:sta) varrella, 6) Kuolajärvi, Savinajoen suu- 
puolessa sekä 7) Viksijärven ja joen suun puolivälissä, 
8) Sovajärvi, Tunturilammin luona, 9) Paanajärven ja Sova- 
järven välillä Kulmakkapuron varrella, 10) Sovajärven 
Sovaniemellä; Lkem, Kuolajärvi, 11) Välijärven (Auhtijär- 



13. V. 1918. Pesola, Kasvilöytöjä Kuusamosta ja Kuolajärveltä. 237 

vestä N) W-rannalla, 12) Nivajärven W-rannalla, erikoi- 
sesti 13) Hirveälläkalliolla, 14) Pyhässäkurussa, 15) Tuo- 
ruskurussa Aapajärven S-päässä. Kasvaa varjoisissa kallion 
raoissa, ilmeisesti etupäässä lihavalla, varsinkiii kalkkirik- 
kaalla vuoriperällä. Luonnossa laji ei ole eroitettavissa Cyst. 
fragilis'estSL; määräys voi tapahtua vain mikroskooppisesti 
kypsiä itiöitä tarkastamalla (päälajilla itiöt piikkiset, ala- 
lajilla sileät — matalaharjuiset). Ainakin 3:ssa paikassa kasvoi 
Cyst. *Dickieana yhdessä päälajin kera. Koska alalajilla näin 
ollen ilmeisesti on pääasiassa samanlainen ökologinen luonne 
kuin päälajilla ja se myös makroskooppis-morfologisesti on 
aivan päälajin kaltainen, (leveneminen epätäydellisesti selvi- 
tetty), on täysi syy ottaa alalajin systemaattinen arvo tarkis- 
tettavaksi. 

Eqnisetutn trachyodon A. Br. Tämä kortelaji on meillä 
aikaisemmin tunnettu vain kahdesta paikasta: Kuolajärven 
Niluttijärven rannalta, josta sen löysi A. Rantaniemi v. 
1915 (Medd. 42, siv. 38) ja V. F. B r o t h e ru k s e n & F. v. 
Wrighfin löytö Kuusamosta Ruoppijärveltä Haatajan luota, 
jotka yksilöt toht. H.Lindberg totesi kuuluvan tähän 
lajiin v,~1916. Viime kesänä tapasin lajin Kuusamosta Kitka- 
joen varrelta N-puoliselta jokirannalta Jyräväkosken ala- 
puolelta, hiekkaiselta paikalta, muutamia yksilöjä. 

Poa caesia Sm. Tämän pohjoisen, harvinaisen heinä- 
lajin löytöpaikat övat seuraavat: Ks, Kuolajärvi, 1) Oulanka- 
jokivarrella Sarvisuvannon kohdalla, 2) Savinajoen varrella 
Viksijärven ja joen suun välillä kahdessa paikassa, toinen 
Rupakiven kohdalla; Lkem, Kuolajärvi, 3) Auhtijärven NW- 
rannalla, 4) Auhti- ja Välijärven välillä, 5) Riekinlammin 
(Niluttijärvestä E) W-rannalla, 6) Pyhässäkurussa, 7) Pyhä- 
lammin N-puolella, 8) Nivajärven W- ja E-rannoilla m. m. 
Hirveätäkalliota vastapäätä, 9) Tuoruskurussa Aapajärven 
S-päässä. Kasvaa yleensä jokseenkin runsaana kallionpen- 
kereillä ja luisuilla, suosien kalkkirikkaita kasvupaikkoja. 

Eriophorum callithrix Cham. Tämän meillä sangen harvi- 
naisen niittyvillalajin tapasin seuraavista paikoista: Ks, Kuu- 
samo, 1) Paanajärvi, Kuuselan luona, 2) Kuolajärvi, Savina- 



238 Pesola, Kasvilöytöjä Kuusamosta ja Kuolajärveltä. 13. V. 1918. 

joen varrella Pertumaojan suupuolessa, 3) Sovajärvestä W, 
Tunturilammin luona; Lkem, Kuolajärvi, 4) Auhtijärven ja 
Painotunturin välillä ainakin parissa paikassa, toinen Hirvas- 
ojan varrella, 5) Niluttijärveen W:stä laskevan Niskaojan 
varrella, 6) Pyhänkurun sivukurussa Kauiiiissakurussa, 7) 
Nivajärven N-päässä olevassa Ruskeassakurussa, 8) Vuori- 
kylän ja Ali-Kurtin välillä Hangaslammin luona, 9) Ali-Kurtin 
ja Kuolajärven välillä Siipipalonojan varrella ja 10) Enjan- 
joen latvoilla. Kasvaa st pc— st cp rehevissä korvissa ja 
kosteissa lehtomaisissa puronotkoissa. 

Eriophorum russeolum Fr. Lkem, Kuolajärvi, Aatsinki- 
järven W-rannalla lettomaisella paikalla, liejussa, pc. 

Carex rariflora (Whlenb.) Sm. Lkem, Kuolajärvi, Ali- 
Kurtin ja Kuolajärven välillä vedenjakajalla Nurmijärven 
luona, nevamaisella niityllä, st cp. 

Carex atrata L. Tämä Lapin pohjoisimpien tunturien 
saralaji kasvaa Kutsajoen varrella, Jäniskönkään rantakal- 
lioilla, laakeitten kalliopaasien soraisissa ja multaisissa 
raoissa, varjoisilla ja alati usvaisen kosteahkoilla paikoilla, 
pc. Samoissa raoissa kasvavat seuraavat lajit, niukkoina: 
Molinia coeriilea, Festuca ovina, Eriophorum alpimim, Carex 
capillaris, C. flava, Selaginella selaginoides, Tofieldia borealis, 
Trollius Europaeus, Bartschia alpina, Pinguicula alpina, Cam- 
panula rotimdifolia, Galium boreale, Solidago virga aiirea. 
Antennaria dioeca, Mieracium sp., Vaccinium uliginosam, 
Arctostaphylus iiva iirsi, Empetnim nignim. Tämä on lajin 
eteläisin esiintymispaikka meillä (n. 66° 42'). Museon kokoel- 
missa on yksilöjä, jotka övat aikaisemmin otetut ilmeisesti 
tälta samalta paikalta. 

Carex echinata Murr. Laji on erittäin harvinainen Kuu- 
samossa ja on sen löytyminen Lkem-maakunnassa epävarma 
tähän astisten tietojen mukaan. Tapasin lajin näiden kasvi- 
maakuntain rajaseuduilla Ks:n puolella Kuolajärvellä Kallun- 
ginjärven rannalla kostealla rantaniityllä läh. Kärnan taloa, 
st pc. Maisteri E. M e r i k a 1 1 i o toi näytteen, joka oli otettu 
Kuolajärveltä (maakunta Ks) Noukajärven N-päästä n. 1 km N. 

Carex paradoxa Willd. Tämän saralajin, jonka toht. H. 



13. V. 1918. Pesola, Kasvilöytöjä Kuusamosta ja Kuolajärveltä. 239 

Lindberg v. 1913 Kuolajärven Pyhästäkurusta löysi uutena 
kasvimaakunnalle Lkem (Medd. 40, siv. 19) tapasin paitsi 
Pyhästäkurusta seuraavista paikoista Kuolajärvellä: 1) Auhti- 
järven N-päässä n. s. Putkikorvessa, 2) Nilutti- ja Nivajärvien 
välillä Rajajärven S-rannalla, 3) Vuorijärven W-rannalla, 4) 
Nivajärven NE-rannalla, 5) Pyhälammin ja Aapajärven välillä 
Lantinkilammin rannalla. Kasvaa pc — st pc lampien ja jär- 
vien lihavilla, sara-turpeisilla rannoilla tai rehevillä letto- 
maisilla niityillä. Lantinkilammin luona lienee lajin pohjoisin 
esiintyminen meillä (n. 66° 50')- Täällä kasvoi laji kahdessa 
paikassa, toisessa omituisessa lettomaisessa Betula nana X 
Salix myrsinites-formsitiossa., seuralaisinaan m. m. Eriophorum 
latifoliiim, Carex filiformis, C. juncella, C. rostrata, C. Bux- 
baumii, Polygonum viviparum, Comarum palustre, Ulmaria 
pentapetala, Viola epipsila, Galiam uliginosum, Saussurea alpina. 

Luziila parviflora (Ehrh.) Desv. Lkem, Kuolajärvi, En- 
janjoen latvoilla, syvässä. rehevässä ja varjoisassa puronot- 
kossa, yksityisiä yksilöjä. Lienee lajin eteläisin löytöpaikka 
meillä (lähes 67° N lev.). 

Calypso bulbosa (L.) Rchb. fil. Ks, Kuusamo, 1) Vuo- 
tungin ja Paanajärven välillä Kiviojan luona mäntykankaalla 
muutamia yksilöjä, 2) Oulankajokeen laskevan Aventojoen 
suupuolessa, 3) Oulankajoen varrella heti Savilammin S- 
(Kyökkökailio) ja N-puolella, muutamia yksilöjä vuoren juu- 
rella rehevässä kuusikossa. 

Salix reticiilata L. Aikaisemmin Juuman kalliolaaksoista 
tunnettujen löytöjen lisäksi tapasin tämän harvinaisen tun- 
turipajun kahdesta paikasta: 1) Ks, Kuusamo, Oulankajokeen 
N:stä laskevan pienen Lippihetteenpuron varrella (vrt. siv. 
227), lihavalla lettomaisella niityllä, st pc, 2) Kuolajärvi, Sova- 
järven kylästä W, Tunturilammin lähellä lihavalla paikalla 
hetteen ääressä, pc. Edellisestä paikasta on lajin aikaisem- 
min tavannut metsänhoitaja Ed v. af Hällström, kirjeel- 
lisen tiedonannon mukaan. 

Oxyria digyna L. Lkem, Kuolajärvi, Kutsajoen varrella 
Jäniskönkään rantakallioilla, varjoisilla, alituisesta usvasta 
kosteilla paikoilla, laakeitten, matalien kallioitten raoissa, 



240 Pesola, Kasvilöytöjä Kuusamosta ja Kuolajärveltä. 13. V. 1918. 

st pc. Lajin kanssa yhdessä kasvavat Festuca ovina, Ceras- 
tium alpimim, Draba hirta, Euphrasia latifolia. Löytöpaikka 
lienee meillä tämän tunturikasvin eteläisin (n. 66° 45' N lev.). 
Hjelfin Conspectuksessa mainittu löytöpaikka on ilmeisesti 
sama kuin yllämainittu. 

Moehringia lateriflora L. Tämä itäinen laji kasvaa Pyhä- 
joen varrella Pyhälammista n. 1 km N (Aapa- ja Pyhäjärvien 
välillä). Kasvupaikka on tulvamaakasville outo: jyrkän dolo- 
miittikallion juurella, päivänpaisteisella avoimella louhikolla, 
sora-muUassa, pc. Seuralaisista övat seuraavat lajit runsaat: 
Triticum caninum, Phegopteris Robertiana, Urtica dioeca, Rubus 
saxatilis, Fragaria vesca, Epilobium angiistifolium. Maisteri 
E. M e r i k a 1 1 i o toi näytteen, joka oli otettu Kutsajoen var- 
relta läheltä valtakunnan rajaa. 

Stellaria nemorum *montana Pierrat. Laji on aikaisem- 
min Kuolajärvellä tavattu vain Pyhästäkurusta. Löysin sen 
lisäksi Nivajärveen W:stä laskevan Kursuojan varrelta rehev. 
lehdosta, pc ja Aatsinkijoen varrelta Koutalammin yläpuo- 
lelta Könkään kohdalta, lettomaisesta lehdosta, pc. 

Melandrgum affine (Vahl) Hartm. Tämän harvinaisen 
tunturikasvin, jonka H. Lindberg v. 1913 (Medd. 40, siv. 
19) tapasi Kuolajärven Pyhästäkurusta ja joka sitäpaitsi on 
tavattu Kuusamon Juumasta ja muutamista paikoista kasvi- 
maakunnista Lp ja Li, tapasin paitsi Pyhästäkurusta myös 
Hirveältäkalliolta Nivajärven W-rannalta. Täällä — todelli- 
sessa „botanisessa puutarhassa" — laji kasvoi niukalti var- 
joisain, reheväin kallioiden penkereillä ja luisuilla lähimpinä 
seuralaisinaan m. m. Mypnum rugosum, Woodsia alpina, Trol- 
lius Europaeus, Draba cinerea, Saxifraga aizoides, Potentilla 
nivea, Pinguicula vulgaris, Taraxacum sp. y. m. E. M eri- 
kall ion näytteen mukaan laji kasvaa Kitkajoen Ahven- 
peränkalliolla (Ks). 

Stellaria palustris (Murr.) Retz. Laji on täällä pohjois- 
rajallaan ja on erittäin harvinainen. Tapasin sen vain Kuola- 
järven Sovajärven kylästä (Ks), pihanurmelta, pc. 

Arenaria ciliata L. Lajin, joka paitsi Kuolan niemi- 
maalla esiintyy meillä vain maakunnassa Ks, tapasin melko 



13. V. 1918. Pesola, Kasvilöytöjä Kuusamosta ja Kuolajärveltä. 241 

runsaana Kuolajärvellä Savinajoen varrella (Ks) parissa pai- 
kassa Viksijärven ja joen suun välillä, nim. joen suuren mut- 
kan kohdalla ja n. s. Rupakiven luona. Laji kasvoi varjoi- 
silla, multa-soraisilla kallionluisuilla ja penkereillä seuralai- 
sinaan m. m.: Arctostaphylus uva iirsi (6), Festuca ovina (5 — 6), 
Cystopteris 'Dickieana (4—6), Woodsia glabella (laik. 5), Asp- 
lenum viride (laik. 6), Equisetum scirpoides (6—7), Dryas octo- 
petala (7), Epilobium angustifolium (3), Pinguicida alpina (4), 
Campanula rotundifolia (5—6), Solidago virga aurea (4). — 
Löytöpaikat övat ehkä samat, joita A. L. Backman tar- 
koittaa ilmoituksissaan (Medd. 40, siv. 161). 

Thalictrum alpimim L. Tapasin lajin Kuolajärveltä 
(Lkem) kahdesta paikasta, jotka lienevät lajin eteläisimmät 
löytöpaikat meillä (n. 66° 45' N lev.), nim. Nivajärveen W:stä 
laskevain pienten purojen Kursuojan ja Rajajärvenojan suu- 
puolessa. Edellisessä paikassa laji kasvoi st pc rehevässä 
niittymäisessä puron tekemässä meanderimutkassa u.c. (=una 
cum = yhdessä) m. m. Carex alpina, Selaginella selaginoides, 
Equisetum arvense, E. pratense, Trollius Europaeus, Rubus 
saxatilis (cp), Geranium- silvaticum (cp), Viola epipsila, Saus- 
surea alpina. Toinen kasvupaikka oli eriluontoinen: kos- 
teahko, mättäinen lettoräme, Betula nana ja Molinia coerulea 
leimakasveina. Täällä käsitti korkeampi kasvisto paitsi pajua 
Salix myrsinites ja katajaa sekä runsaita varpuja m. m. lajit: 
Melica (4), Eriophorum alpinum (7), Carex caespitosa (5), Ca- 
rex sparsiflora (6), Selaginella (5—7), Equisetum limosum (6), 
Tofieldia borealis (2), Potentilla tormentilla (4), Ulmaria pen- 
tapetala (4), Geranium silvaticum (4), Bartschia alpina (3), 
Solidago virga aurea (4), Cirsium heterophyllum (5), Saussu- 
rea alpina (5). 

Arabis alpina L. Paitsi ennen tunnetuista löytöpaikoista 
Juumassa (Kuusamo) ja Pyhässäkurussa (Kuolajärvi) tapasin 
tämän harvinaisen tunturilajin seuraavista paikoista Kuola- 
järveltä (Lkem): 1) Jyrhämäjärveen (Niluttijärven N-puolella) 
N:stä laskevan pienen puron varrella, 2) Pyhälammin (Aapa- 
ja Pyhäjärvien välillä) W-rannalla erään hetteen ääressä, pc, 
37 Tuoruskurussa (Aapajärven SW-päässä) kivisessä lehtoi- 

16 



242 Pesola, Kasvilöytöjä Kuusamosta ja Kuolajärveltä. 13. V. 1918. 

sessa puronuomassa, 4) Enjanjokeen laskevan Sulahaara- 
nimisen puron varrella, rehevässä lehdossa (pc), kohdalla 
missa Vuorikylän — Kurtin tie leikkaa puron. 

Draba cinerea Adams ja Dr. hirta L. Aikaisin on tun- 
nettu Kuusamosta (etenkin Paanajärven Ruskealtakalliolta) 
Dra^a-muoto, joka kirjallisuudessa ja Kasvit. Museon kokoel- 
missa kävi Draba hirta'n nimellä, ja johon lajiin kuuluva muoto 
meillä tavattiin muualla ainoastaan Laatokan Karjalassa (Mäki- 
salossa). Sittemmin venäläinen tutkija toht. R. Pohle on 
tarkistanut Kasvit. Museon kokoelmissa edellämainituista pai- 
koista sekä myös muutamista muista paikoista Kuusamosta 
(Oulanka- ja Kitkajoen varsilta) sekä Kuolajärveltä (Nivajär- 
ven rannalta ja Pyhästäkurusta) kerätyt yksilöt ja todennut 
niitten osaksi kuuluvan lajiin Draba hirta L. osaksi lajiin 
Dr. cinerea Adams v. genuina Pohle. P o h 1 e'n ja Museon 
kokoelmien mukaan toht. H. Lindberg (Medd. 42, 1916, 
siv. 108) tekee selvää näistä Draf^o-lajeista meillä, etenkin 
Dr. cinerea'sta., jonka löytöpaikat övat yllämainituilla seu- 
duilla. 

Tavatessani näitä kasvimaantieteellisesti mielenkiintoi- 
sia lajeja, otin jokaisesta paikasta näytteen, ja myöhemmin 
tehtyjen lajimääräysten perusteella esitetään seuraavassa 
näiden lajien löytöpaikat. 

Draba cinerea Adams v. genuina Pohle. Kuusamo (Ks): 
1) Paanajärvi, Ruskeakallio, 2) kallioilla Jyräväkosken par- 
taalla Kitkajoen varrella, Oulankajoen varrella, 3) Taival- 
kosken luona, 4) Savilammin S-puolella (Kyökkökallio) ja 
5) S:lammin N-puolella, 6) Kuolajärvi: Savinajoen suupuo- 
lessa; Lkem, Kuolajärvi: 7) Pyhässäkurussa, 8) Nivajärven 
Hirveälläkalliolla, 9) kallioilla Pyhälammin N-puolella (Pyhä- 
järvien ja Aapajärven välillä). Kasvaa yleensä st pc — st cp 
kallionpenkereillä ja luisuilla. Seuralaiskasveista ktso esim. 
Melandryum affine! 

Draba hirta L. Lkem, Kuolajärvi: 1) Auhtijärven ja 
Välijärven välillä, 2) Välijärven (Auhtijärvestä N) W-rannalla, 
3) Pyhänkurun W-päässä, 4) Kutsajoen Jäniskönkään luona, 
5) Nivajärven S W-rannalla, 6) Tuoruskurussa Aapajärven 



13. V. 1918. Pesola, Kasvilöytöjä Kuusamosta ja Kuolajärveltä. 243 

SW-päässä. Kasvaa pc — st cp etenkin kuivanlaisilla, sorai- 
silla kallionluisuilla ja -penkereillä usein yhdessä m. m. Po- 
tentilla nivean kera. Katso myös Oxyria digyna! 

Saxifraga aizoides L. Kuolajärvellä neljässä paikassa: 
1) Pyhänkurun W-päässä, 2) Nivajärven SW-rannalla Hir- 
veälläkalliolla ja lähikallioilla, 3) Kutsajoen varrella Jänis- 
könkään luona, 4) Tuoruskurussa Aapajärven S-päässä, Jo- 
kaisessa paikassa laji kasvoi runsaasti rehevillä, varjoisilla 
kallioilla, penkereillä ja luisuilla. Tavattu aikaisemmin lähi- 
maakunnissa m. m. Ks, Le ja Im. Seuralaiskasveista katso 
Melandryam affine, Potentilla nivea, Ärnica! 

Saxifraga cerniia L. Tämän liarvinaisen kivirikkolajin, 
jonka H. Lindberg v. 1913 Pyhästäkurusta löysi uutena 
kasvimaakunnalle Lkem, tapasin paitsi Pyhästäkurusta seu- 
raavista paikoista: Lkem, Kuolajärvi, 1) Riekinlammin (Ni- 
luttijärven E-puolella) W-rannalla, 2) Nivajärven Hirveällä- 
kalliolla, 3) Kutsajoen Jäniskönkään luona, 4) Tuoruskurussa 
Aapajärven S-päässä. Laji kasvoi varjoisilla, usein kosteah- 
koilla kallionpenkereillä ja -luisuilla, yleensä st pc. Seura- 
laiskasveista katso Ärnica ja Potentilla nivea! 

Dryas octopetala L. Vaikkakin löytöpaikkani ilmeisesti 
övat samat, joista tämä täällä tyypillisenä pohjoisena relikti- 
kasvina esiintyvä laji aikaisemmin on tunnettu, varsinkin A. 
L. Backman'in (Medd. 40, siv. 161) ilmoitusten mukaan, 
teen löydöistä täydellisyyden vuoksi kuitenkin lyhyesti sel- 
vää. Ks, Kuusamo: ,1) Juuman Jäkälä- ja Hautaniitynvuo- 
massa, 2) Oulankajoen Kiutakönkäällä, 3) Savilammin S- 
puolella (Kyökkökallio) ja 4) Savilammin N-puolella, 5) Kuola- 
järvi, Savinajoen varrella Viksijärven ja joen suun puolivälissä. 
Varmasti uusi löytöpaikka on E. Merikallion ilmoittama: 
Oulankajokeen N:sta laskevan Kiekerö-ojan varrella, kallioilla, 
runsaasti. Lajista ja sen seuralaiskasveista esim. Savinajoen 
varrella vrt. Arenaria ciliata! 

Potentilla nivea L. Laji on tunnettu maakunnista Ks: 
a) Paanajärven Ruskeakallio, b) Oulankajoen Taivalkoski, 
c) Savilammista S, d) Sarvisuvanto; Lkem: e) Pyhäkuru; ja Im. 
Tapasin lajin, paitsi paikoista a, b, c ja e, seuraavista pai- 



244 Pesola, Kasvilöytöjä Kuusamosta ja Kuolajärveltä. 13. V. 1918. 

koista: Ks, Kuusamo, 1) Oulankajokeen laskevan Avento- 
joen suupuolessa, 2) Kuolajärvi, 0:joen varrella Savilammin 
yläpuolella; Lkem, Kuolajärvi, 3) Pyhäjoen varrella Pyhä- 
lammista N (Pyhäjärven ja Aapajärven välillä), 4) Nivajärven 
W-rannalla, erikoisesti 5) Hirveälläkalliolla ja lähikallioilla, 
6) Kutsajoen Jäniskönkään luona, 7) Tuoruskurussa Aapa- 
järven S-päässä. Esim. Tuoruskurussa laji kasvoi cpp var- 
joisilla, tuoreilla äkkijyrkän kallion penkereillä ja luisuilla 
seuralaisinaan m, ni. Salix hastata (st cp), Poa caesia 
(st cp), Festuca ovina (cp), Triticum violaceum (pc), Cystopteris 
'■Dickieana (st cp), Eqiiisetum scirpoides (cp), Cerastium alpi- 
mim (st cp), Saxifraga aizoides (st cp), S. nivalis (p). S, cernua 
(st cp), Campaniila rotundifolia (cp), Ärnica alpina (st cp). 
Laji voi myös esiintyä kuivemmilla, avoimilla kallionpen- 
kereillä, kuten esim. Pyhässäkurussa, Kyökkökalliolla y. m. 
on laita. Katso myös Ärnica ja Melandryum! 

Rubiis arcticus X saxatilis (R. castoreus Laest.). Ks, 
Kuusamo, 1) Oulankajoen varrella Lammasniemen luona, 2) 
Kitkajoen AhvenperänkallioUa (E. Merikallion näyte); 
Lkem, Kuolajärvi, 3) Auhtijärveen laskevan Selkäojan puro- 
lehdossa, 4) Pyhäjärveen laskevan Matkalammin puron var- 
rella, lehdossa. 

Daphne mezereiinfin L. lukuisista löytöpaikoista mainit- 
sen vain pohjoisimman: Lkem, Kuolajärven Ali-Kurtin ky- 
lässä Ahkio-ojan varrella (n. 67" N lev.). Täällä laji hedel- 
möivänä kasvoi rehevässä purolehdossa, m. m. pihlajan, tuo- 
men, nurmiruusun, punaherukan y. m. kera kasviyhdys- 
kunnassa, jonka valtakasveina olivat Phalaris arundinacea, 
Triticum caninum, TroUius Europaeus, Ulmaria pentapetala. 
Laji on täällä lähellä levenemisensä pohjoisrajaa meillä. 

Viola rupestris Schmidt (incl. t', glabcrrima Murb.), jonka 
A. L. Backman 1909 löysi Oulankajoen Taivalkoskelta 
uutena maakunnalle Ks (Medd. 40, siv. 161), kasvoi: 1) Paana- 
järven Kauppilan talon lähellä kalliotöyryllä (Ks) ja 2) Kuola- 
järven Pyhässäkurussa kallionpenkereellä (Lkem). 

Myriophyllum spicatiim L. Tästä täällä pohjoisessa erit- 
täin harvinaisesta, lihavain vesien lajista on näyte kolmesta 



13. v. 1918. Pesola, Kasvilöytöjä Kuusamosta ja Kuolajärveltä. 245 

paikasta: Lkem, Kuolajärvi, 1) Vuorijoesta (laskee Vuori- 
järvestä Kutsajokeen), 2) Aapajärvestä, 3) Pyhälammista 
(Aapa- ja Pyhäjärvien väliltä). 

Peucedanum palustre (L.) Moench. Laji on näillä alueilla 
ilmeisesti erittäin harvinainen. Tapasin lajin vain yhdestä 
paikasta: Kuolajärvellä (Ks), Oulankajoen ja Hautakylän vä- 
lillä, nevamaisella suolla, pc. 

Diapensia lapponica L. Kasvaa Kuolajärven Sallatuntu- 
rilla (Lkem), avoimella paljaalla kivikkoisella laella (reg. alp.) 
multa-soralla runsaana (6—7) paikalla, missa kasvoi joitakin 
matalia yksilöitä katajaa (Juniperus communis i^ nana) ja Salix 
glaucaa. ja lisäksi: Festuca ovina (5), Calamagrostis sp. (3—6), 
Jiincus trifidus (5—6), Vaccinium uliginosum (3), V. vitis Idaea 
(6+), V. myrtillus (3), Ärctostaphyliis alpina (6), Empetrum 
nigrum (6—7), Azalea procumbens (6), Solidago virga aurea 
(1-). Löytöpaikka on eteläisimpiä meillä (n. 67° N lev.). 

Myosotis silvatica (Ehrh.) Hoffm. Ks, Kuusamo, 1) Mänty- 
tunturinS-juurellarehevässänotkolaaksossa, cp; Lkem, Kuola- 
järvi, 2) Nilutti- ja Jyrhämäjärvien välillä, Jyrhämäkoskesta 
SW, hetteen ääressä, st cp, 3) Pyhässäkurussa, rehevässä 
Athyrium crenafiim-lehdossa, st cp. 

Ecfiinospermiim deflexuin (Whlnb.) Lehm. Tämän lajin, 
jonka H. Lindberg 1913 Pyhästäkurusta löysi uutena maa- 
kunnalle Lkem (Medd. 40, siv. 20), tapasin, paitsi Pyhästä- 
kurusta, myös Hirveältäkalliolta Nivajärven rannalta. Täällä 
laji kasvoi jokseenkin niukasti (3) varjoisilla, kosteahkoilla, 
jyrkkäin vuorten sammaleisilla penkereillä ja luisuilla lähim- 
pinä seuralaisinaan m. m. Calamagrostis phragmitoides (6), 
Poa nemoralis (6—7), Triticum violaceiim (4), Carex alpina (5), 
C. capillaris (5—7), Cgstopteris *Dickieana (4), Phegopteris 
Robertiana (4—6), Stellaria longifolia (6), Parnassia palustris 
(5), Ärchangelica officinalis (3), Pingnicula vulgaris (4), Cam- 
pamila rotimdifolia (5—7), Erigeron *politus (2). 

Galium triflorum Mich. Laji on ennen löydetty m. m. 
kasvimaakunnista Ob ja Lkem, puuttuen Ks:sta. Löysin 
lajin maakuntien Lkem:in ja Ks:n rajoilta Auhtijärveen E:stä 
laskevan Selkäojan purolehdosta. Muut löytöpaikat övat 



246 Pesola, Kasvilöytöjä Kuusamosta ja Kuolajärveltä. 13. V. 1818. 

Lkem:issa, Kuolajärvellä: 1) Nivajärven Hirveälläkalliolla, 2) 
Kesälahden ja Sällan kirkonkylän välillä lähellä Kiimaselkää, 
rehevässä purolehdossa, st pc. 

Utricularia ochroleuca R. Hn. (U. intermedia X minor). 
Ks, Kuolajärvi, Porolampi (napapiirin kohdalla). Muuten 
tavattu maakunnista Ka, Ob, Ok. 

Lonicera coerulea L. Tämän itäisen Kuusamo-lajin löytö- 
paikat övat seuraavat: Ks, Kuusamo, 1) Kitkajoen varrella 
lähellä Ahvenperänkalliota, 2) Paanajärven ja Sovajärven 
välillä Kulmakkapuron uomassa; Lkem, Kuolajärvi, 3) Auhti- 
järveen laskevan Selkäojan varrella, 4) Jyrhämäjärvestä läh- 
tevän Javarusjoen varrella, 5) Kutsajoen varrella Jäniskön- 
kään yläpuolella ja 6) Tammakko-ojan suun seuduilla, 7) En- 
janjokeen laskevan Sulahaaranpuron varrella. Kasvaa taval- 
lisesti yksityisinä yksilöinä rehevissä puro- ja jokivarsileh- 
doissa. 

Erigeron acer *politiis Fr. Tämän meillä ilmeisesti har- 
vinaisen lajin leveneminen maassamme ei toistaiseksi ole 
täysin selvitetty. Seuraavassa luetellaan löytöpaikat otet- 
tujen, myöhemmin määrättyjen näytteitten perusteella: Ks, 
Kuusamo, 1) Aventojoen varrella, läh. joen laskua Oulankaan, 
2) Kuolajärvi, Sovajärvi, dolomiittikalliolla Sovaniemellä; 
Lkem, Kuolajärvi, 3) Välijärven (Auhtijärvestä N) W-rannalla, 
4) Nivajärven S-päässä ja 5) W-rannalla (Hirveälläkalliolla), 
6) Kutsan varrella Jäniskönkään luona, 7) Pyhässäkurussa ja 
8) Tuoruskurussa Aapajärven SW-päässä. Kasvaa lihavilla 
kallionpenkereillä ja luisuilla, usein st cp — cp. Seuralais- 
kasveista vrt esim. Potentilla nivea ja Echinospermiim! 

Tussilago farfarus L. On täällä erittäin harvinainen. 
Ks, Kuusamo, 1) Oulankajokeen N:stä laskevan Lippihetteen- 
puron varrella, hetepaikalla, pc; Lkem, Kuolajärvi, 2) Kutsa- 
joen varrella Pyhälammin yläpuolella, hiekka-sorarannalla 
st cp, 3) Nivajärveen laskevan Kursuojan suupuolessa rehe- 
vässä purolehdossa st pc. 



Obersicht der wichtigeren Mitteilungen 

1917—1918, 



I. Zoologie. 

Allgemeines. 

Natiirschutz. Der Wortlaut der friiher beschlossenen (Med- 
delanden 43, S. 280—281) und dann eingereichten Ge- 
suche an den Senat Finlands sowie an die Stadtbevoll- 
mächtigten in Helsingfors wird wiedergegeben. S. 8 — 10. 

Naturschutzgebiete. Auf Grund der auf einer Reise im Som- 
mer 1917 gemachten Beobachtungen wird in den nörd- 
lichen Staatsdomänen die Abtrennung einiger Natur- 
schutzgebiete vorgeschlagen: 1) in N-Kuusamo sowie in 
S— SE-Kuolajärvi, Lapponia kemensis, ein Gebiet von 
etwa 3500 km-, wo nur die Tierwelt geschiitzt werden 
sollte, und 2) innerhalb dieses Gebietes zwei kleinere 
Areale von 230 resp. 215 km- Grösse, das eine in Kuu- 
samo im Tale des Flusses Oulankajoki, das andere im 
Kirchspiel Kuolajärvi am Flusse Kutsajoki, in welchen 
beiden sowohl die Fauna als auch die Flora und die 
Oberflächenformen geschiitzt werden sollten. Das Ou- 
lankajoki-Gebiet sollte als Nationalpark dienen, der je- 
dem Besucher offen stände, das Kutsajoki-Gebiet dage- 



248 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 

gen ausschliesslich fiir wissenschaftliche Zwecke reser- 
viert und das Betreten desselben nur in genau bestimm- 
ten Fallen gestattet werden. Die Naturverhältnisse der 
Gebiete werden iibersichtlich geschildert. Vilho A. 
Pesola. S. 169—175. 



Mammalia. 

Mus rattas. Savonia australis, auf der Insel Härskiänsaari 

im Saima-See, in grosser Menge. Th. Saelan. S. 3. 

Regio aboénsis, Karislojo, ein Ex. im August 1916 

im Walde, etwa 0.5 km weit von der nächsten Men- 

schenwohnung. E. E. Sund vik. S. 58. 

Regio aboénsis, Lojo, ein Ex. an einer hohen Erle 
hinaufgekrochen, in der Nähe einer Villa, vor etwa 20 
Jahren beobachtet. H. Lindberg. S. 59. 

Mammalier aus Räisälä, Isthmus karelicus, 27 Arten. Foe- 
toriiis putorius ist in den Nebengebäuden der Bauernhöfe 
häufig, Canis liipiis ist zuletzt im J. 1880 gesehen wor- 
den, das letzte Ex. von Ursus arctos wurde im J. 1866 
geschossen, von Älces alces sind im Herbste 1915 drei 
Exx. beobachtet worden. Uber 15 Exx. von Apodenms 
(Mus) agrarius Pall. subsp. karelicus Ehrström (vgl. Med- 
, delanden 40, S. 16 — 18) werden in der Tabelle S. 99, 
von links nach rechts, folgende Notizen und Maasse 
mitgeteilt: Datum, Geschlecht, Körperlänge, Schwanz- 
länge, Unterschied dieser Maasse, Anzahl der Schuppen- 
ringe des Schwanzes, Länge des Ohres, Fusslänge. II- 
mari Hildén. S. 96—100. 

Zwei Bastarde zwischen Ziegenbock und Schafmutter. Die 
Bastarde wurden im Zoologischen Garten Högholmen 
in Helsingfors am 26. resp. 27. Januar 1918 geboren. 
Der Väter war in beiden Fallen derselbe Bock. Bei 
N:o 1 ist der Rumpf von einem typischen krauswolligen 
Schafspelze bedeckt, besitzt aber das Haarfell der Ziege 
auf dem Kopfe und den Gliedmassen. N:o 2 hat einen 
ebenen, kurzhaarigeren Pelz, als wären die Kransen der 



Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 249 

Schafswolle zu flachen Wellen ausgeebnet. Ausserdem 
trägt N:o 1 vier Hornanlagen, dicht gedrängt zwei und zwei, 
von welchen jedoch die innere an der linken Seite ganz 
rudimentär ist; N:o 2 besass zwei Anlagen, später aber 
sprossten an den Seiten noch zwei weiche Hörner heraus. 
Die Mutter waren durch Kreuzung zwischen einem vier- 
hörnigen Widder und einem hornlosen Mutterschaf her- 
vorgegangen, die Mutter (A) von N:o 2 direkt, während 
die Mutter (B) von N:o 1 auch Tochter von A nach 
Paarung mit demselben Vierhörnigen ist. Rolf Palm- 
gren. S. 123—125. 

Aves. 

Uber das Vorkommen des nordischen Laubsängers (Phyllo- 
scopiis borealis Bias.) im finnischeri Lappland, mit Karte. 
Carl Finn i lä. S. 14—19. 

Ornithologische Notizen aus dem Kirchspiel Korsnäs, Ostro- 
bothnia australis. 1) Ökologisches iiber die Sylvia- Arten. 
S. salicaria und S. ciirruca bauen ihre Nester in Wach- 
holdern, nicht seiten auch in jiingeren, 2—3 m hohen 
Fichten, die erstere Art auch in Erlengestriipp, in 
Himbeersträuchern (2-mal beobachtet), in Mippophaés 
(einmal) und einmal zwischen Grashalmen und 1 Ex. 
von Geiim rivals. Das Nest von S. salicaria war 1.5—1 m, 
bisweilen näher, einmal nur 1 dm, dasjenige von S. ciir- 
ruca fast immer O.s — 1 m iiber dem Boden gelegen. 
Nester von S. sylvia wurden nur zweimal beobachtet, 
und zwar in einer Höhe von etwa 2 dm iiber dem Boden 
in Wachholdern. Zahlreiche Data iiber das Nisten und 
Notizen uber die Grösse und das Gewicht der Eier wer- 
den mitgeteilt. — 2) Emberiza hortulana lebt in den 
Dörfern und in der Nähe derselben, wo Wachholder- 
bestände mit Äckern abwechseln. — 3) Emberiza schoe- 
niclus nistet in den Schären, gewöhnlich auf Inseln, die 
mit ausgedehnten Beständen von kriechenden, dichten 
Wachholdern bewachsen sind, bisweilen auch auf Inseln 
mit iiberwiegenden Hippophaes-Dickichten. Immer war 



250 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 

der Boden hart und trocken, unversumpft. — Axel 
Lindfors. S. 76—82. 

Herr Amanuensis C. Finni.lä teilt mit, dass Embe- 
riza schoenicliis in Lappland durch das Hochwasser im 
PXihling bisweilen gezwungen wird, ebensolche trockne 
Nistplätze aufzusuchen, wie es Herr Lindfors aus 
den Schären von Korsnäs schildert (siehe auch die Zeit- 
schrift „Fauna och Flora", 1917, S. 212—215). S. 82. 

Ornithologische Notizen aus dem Kirchspiel Räisälä, Isthmus 
karelicus, 131 Arten. U. a. wurden beobachtet: Cincliis 
cincliis (im Winter häufig an den Stromschnellen Tuu- 
laiskoski und Ukonkoski), Carduelis cardiielis (diirfte im 
Sommer 1917 in Räisälä genistet haben, auch im J. 1916 
beobachtet), Acanthis cannabina (nistend, spärlich), Nuci- 
fraga caryocatactes (1 Ex. am 14. X. 1917), Picus canus 
(1 Ex.), Dendrocopus leiiconotus (1 Ex. am 20. X. 1917), 
Falco aesalon (nistend), Pernis apivonis (1 Ex. im J. 1917), 
Nyctea scandiaca, N. tengmalmi (1 Ex. im J. 1917), Syr- 
nium uralense (2 Exx. im Mai 1917), S. aliico (mehrmals 
beobachtet, ein wiederholt bewohnter Nistplatz bekannt), 
Grus grus (zahlreich nistend), Numenius phoeopus (nistend 
im Sommer 1917). Ilmari Hildén. S. 82—96. 

Oceanodroma leucorrhoa Viell. Herr Mag. phil. P. Bro- 
feldt hatte ein Ex. eingesandt, das tot auf dem Eise 
des Sees Rautajärvi in Evo, Tavastia australis, am 20. 
Dez. 1917 gefunden worden war. Der Fund ist der 
zweite in Finland. Carl Finn i lä. S. 119—120. 

Stercorarius skua Briinn. Die Angabe bei Mela-Kivi- 
rikko, dass diese Art an den nördlichen Kiisten des 
Gebietes, d. h. an der Eismeerkiiste, bisweilen vorkäme, 
griindet sich auf einen einzelnen Fund bei Svaerholt in 
der Nähe des Nordkap, also bedeutend W von der 
Grenze der östlichen Fennoskandia. Die Art ist also 
nicht zu den Vögeln des Gebietes zu zählen. Carl 
Fin ni lä. S. 120. 

Lams argentatus Briinn. 6 X marimis (L.) $. Im zoologischen 
Garten Högholmen in Helsingfors legte ein $ von Lams 



Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 251 

marinas, das sich mit einem 6 von L. argentatus gepaart 
hatte, am 11, Mai 1915, am 14, und am 18. Mai je ein 
Ei, Die Eier verschwanden indessen während der Brii- 
tezeit. Im Friihling 1916 paarten sich dieselben Ind., 
am 15, Mai waren 3 Eier gelegt, und am 12, Juni waren 
zwei Eier ausgebriitet. Bei den Bastarden war es in- 
dessen bis jetzt ohne Messungen etc, nicht mögHch, ir- 
gend welche Mischlingsmerkmale festzustellen. Rolf 
Palmgren, S. 125—127. 

Cyclostoma. 

Beiträge zur Kenntnis des Laichens von Petromyzon planeri 
Bloch, mit 3 Fig, Gunnar Ekman. S. 72—76. 

Coleoptera. 

Apion sedi Germ, Nylandia, Helsingfors Degerö, am 24. Mai 
1915, von Herrn Prof. Dr. J. Sahl.berg determiniert. 
Neu fur das Gebiet. W. Hellen. S. 118—119. 

Bledius bicornis Germ. Regio aboénsis, in der Gegend von 
Nystad. Neu fiir das Gebiet. H. Söderman, W, 
Hellen. S. 118. 

Coleoptera aus der Gegend von Åbo in SW-Finland. Bei in 
der letzten Zeit in der Umgebung von Åbo unternom- 
menen Exkursionen wurden mehrere, vor Jahren hier 
beobachtete, später aber als ausgestorben betrachtete 
Coleopteren wiedergefunden, wie Orchestes querciis L., 
Dromius 4-maculatus L. und Dr. nigriventris Th., Penta- 
phyllus testaceus Fabr, und Throscus dermestoides L. 
Diese Arten haben eine siidwestliche Verbreitung und 
sind z. T. an die Eichenvegetation gebunden. Zu dieser 
Gruppe gehört auch die fiir Finland neue Cartodere elon- 
gata Curtis, die zwischen vermodernden Eichenblättern 
an zwei Fundstellen in der Nähe von Åbo im Oktober 
1917 sowohl von den Herren Arkitekt G. Stenius und 
Stud. Håkan Lindberg als vom Vortr. gefunden 
wurde. Richard Fre y. S. 43 — 44. 



252 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 

Halyzia (Calvia) 15-giiUata Fabr. Isthmus karelicus, Pyhä- 

järvi (J. Sahlberg); Regio aboénsis, Villnäs, und 

Karelia australis, Kavantholm (Ma n n erh e i m). Neu 

fur das Gebiet. W. Hellen. S. 40—41. 
Lathrobiiim gracile Hampe. Regio aboénsis, Pusula. Neu fiir 

das Gebiet. Håkan Lindberg. S. 209. 
Obriiim cantharinum L. Tavastia australis, Kangasala, 1 Ex. 

R. Kallio, W. Hellen. S. 41. 
Omaliiim muensteri Bernh. Ostrobothnia borealis, Kempele, 

leg. Y. Wuorentaus. Neu fiir das Gebiet. W. Hel- 
len. S. 60—61. 
Philonthus fnscus Grav. Regio aboénsis, Nystad, 1 Ex. am 

10. Sept. 1917. Neu fur das Gebiet. Mary Riveli, 

W. Hellen. S. 3. 
Plagionotus arciiaiiis L. Nylandia, Helsingfors, 1 Ex., R. 

Cederhvarf; Savonia borealis, Varkaus, 1 Ex., J. 

Antti la. Diirfte mit Eichenholz eingeschleppt wor- 

den sein. R. Frey. S. 13. 
Pterostichiis aethiops Panz. Isthmus karelicus, Sakkola. 

Harald Lindberg. S. 209. 
Quedius imicolor Kies. Regio aboénsis, Pusula. Haka n 

Lindberg. S. 209. 
Scolytiis rugulosns Ratzb. Regio aboénsis, Lojo, mehrere 

Exx. in ausgestorbenen Pflaumen- öder Kriekenbäumen. 

P. H. und Håkan Lindberg. S. 41—42. 
Tytthaspis 16-punctata L. Regio aboénsis, Villnäs (Manner- 

heim). Neu fiir das Gebiet. W. Hellen. S. 41. 
Zeugophora scutellaris Suffr. Regio aboénsis, Kimito. G. 

Sundberg. S. 209. 

Hymenoptera. 

Halictus sexnotatuliis Schenk. In den letzten Jahren mehr- 
mals in der Gegend von Helsingfors, Nylandia, u. a. im 
Friihling 1917 im Kirchspiel Esbo in grosser Menge, 
von mehreren Personen gesammelt. Neu fiir das Gebiet. 
Håkan Lindberg. S. 42—43. 



Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 253 

Uber einige paläarktische Tenthredinini. Ein neues Subgenus, 
6 neue Arten, 9 neue Varietäten. Runar Forsius. 
S. 141 — 153. 



Hemiptera. 

Äleurodes fragariae. Tavastia australis, Hattula, reichlich auf 

Gartenerdbeeren. Neu fiir das Gebiet. V. M. Linna- 

n i e m i. S. 57, 
Pygolampis bidendata Goeze. Nylandia, Pärnå. R. Forsius. 

S. 210. 
Trioza alacris. Nylandia, Helsingfors, auf Lorbeerbäumen 

in den Warmhäusern der Stadt. Neu fiir das Gebiet. 

V. M, Li n n an iemi. S. 57. 

Diptera. 

Catabomba pyrastri L. var. unicolor Curt. Regio aboénsis, 
Pargas. Neu fiir das Gebiet. E. Reuter. S. 210. 

Drosophila ampelophila Loew. Diese fiir Finland nicht friiher 
angegebene, in der Erblichkeitsforschung beriihmt ge- 
wordene Art wurde im März 1918 in der Wohnung des 
Herrn Förster T. Clayhills in Helsingfors zahlreich 
beobachtet. Hauptsächlich waren die Fliegen in einer 
Speisekammer zu finden, wo sie auf einer Weintonne 
umherkrochen. Auf der Tonne wurden zahlreiche leere 
Puparien beobachtet, und Larven und Puppen wurden 
in Apfelmarmelade angetroffen. Auch in den Wohn- 
zimmern flogen die Insekten umher. Richard Frey. 
S. 120—122. 

Forcipomgia myrmecophiliis Egger. Wurde im Mai 1915 in 
der Nähe von Torhola in Lojo, Regio aboénsis, in einem 
Neste von Formica sanguinea von Herrn Dr. Runar 
Forsius gefunden. Die Dipteren krochen zwischen 
den Ameisen umher und wurden bisweilen von diesen 
palpiert. Friiher nicht im Gebiet beobachtet. R. Frey. 
S. 216—217. 



254 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 

Rhamphomyia phaner o stigma Frey. Halbinsel Kola. Neu fiir 
das Gebiet. R. Frey. S. 210. 



Aphaniptera. 

Hystrichopsylla talpae Curt. Regio aboénsis, Nystad, 2 Exx. 
im Sept. 1917 in einem Gråben mit Pflanzenabfall, leg. 
H. Söderman. Neu fiir das Gebiet. W. Hellen. 
S. 59—60. 

Lepidoptera. 

Ärctia purpurata L. Nylandia, Thusby. Laura Järne- 
fel t. S. 209. 

Euchloe cardamines. Ein gynandromorphes, im Kirchspiel 
Birkkala, Satakunta, am 30. Juni 1917 gefundenes Ex. 
wird vorgelegt. Th. Grönblom. S. 3. 

Larentia alchemillata L. ab. fennica E. Reut. Ostrobothnia 
borealis, Pudasjärvi. V. Karvonen. S. 209. 

Larentia capitata. Isthmus karelicus, Terijoki, im Sommer 
1917 von Herrn Mag. phil. P. Y lön en eingesammelt. 
Neu fiir das Gebiet. Th. Grönblom. S. 3. 

Phalera bucephala (L.). Ostrobothnia borealis, Uleåborg, ein 
gynandromorphes Ex. vom Schiiler T. Oulasvirta 
eingesandt. K. M. L e v a n d e r. S. 3. 

Sphinx convolvuli L. Regio aboénsis, Dalsbruk, 3 Exx. An- 
fang September 1917 von Herrn Dr. G. Sundberg 
gefangen. Bekanntlich fliegt die Art in zwei Genera- 
tionen, und es ist zu vermuten, dass 1 $ der Mai — Juni- 
Generation in der Gegend von Dalsbruk seine Eier ab- 
gelegt hat, und dass die Larven dank dem sehr war- 
men Sommer zur vollen Entwicklung gelangt sind. 
Friiher nicht im Gebiete beobachtet. B. Wasas tj erna. 
S. 117—118. 

Zanclognatha tarsipennalis Tr. Nylandia, Esbo. Neu fiir das 
Gebiet. V. Karvonen. S. 209. 



Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 255 

Orthoptera. 

Chrysochraon dispar Heyer f. brachyptera und f. macroptera. 
Regio aboénsis, Åbo Runsala, auf einer Uferwiese. R. 
Frey. S. 10. 

Leptophyes piindatissima Bosc. Das fruher unter diesem 
Namen aus Finland vorgelegte Ex. (Meddelanden 34, 
S. 211) diirfte eher ein junges Ex. von Xiphidiiim dor- 
sale Latr. sein. R. Frey. S. 12. 

Metrioptera roeseli Hagenb. f. macroptera. Nylandia, Esbo, 
leg. V. Kar von en. Zu dieser Art gehört auch ein 
friiher als M. grisea Fabr. angesehenes Ex. (Meddelan- 
den 34, S. 211); die letztgenannte Art ist noch nicht in 
Finland gefunden. R. Frey. S. 12. 

Pachytuhis migratorius L. Eine Invasion von dieser Art 
scheint im J. 1912 i-n Finland stattgefunden zu haben, 
da zahlreiche Exx. Ende Juli und ganz August im 
Kirchspiel Kyrkslätt, Nylandia, von Herrn Stud. E. Löf- 
q vist beobachtet wurden. Zu diesem Schwarm durften 
auch die in der Literatur aus Helsingfors und Tvär- 
minne erwähnten Exx. (Meddelanden 39, S. 253) gehört 
haben. — Im Sommer 1916 wurden einige Ind. in der 
Nähe von Kotka, Karelia australis, von Herrn A. Ulvi- 
nen erbeutet. — R. Frey. S. 11 — 12. 

Sphingonotus cyanopterus Charp. Diese Art, die am Mee- 
resufer bei Hangö, Nylandia, im J. 1879 von E. His in- 
ger entdeckt wurde, lebt noch heute an dieser, der ein- 
zigen aus Finland bekannten Fundstelle. R. Frey. S. 11. 

Tachycines asynamonis Adelung. Zu dieser Art durften die 
aus Drumsö bei Helsingfors als Diestrammena marmo- 
rata de Haan vorgelegten Exx. (Meddelanden 43, S. 291) 
gehören. R. Frey. S. 13. 

Crustacea. 

Daphnia psittacea (Baird). Diese fiir das Gebiet neue Art 
wurde am 17, Juli 1913 auf dem im Meere ausserhalb 
der Zoologischen Station Tvärminne, Nylandia, gelege- 



256 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 

nen Felsen Segelskär in einigen subsalsen Felsentiim- 
peln und Spritzwasserlachen gesammelt, wo sie mit D. 
magna zusammen lebte. H. Järnefel t. S. 59. 

Vermes. 

Vorläufiges Verzeichnis der rhabdocölen und alloeocölen Tur- 
bellarien Finnlands, mit 2 Fig. Das Verzeichnis enthält 
68 Arten, darunter 2 neue: Provortex brevitiibiis und 
Promesostoma balticiim.^) A. Luther. S. 47 — 52. 

Plankton. 

Uber das Hafenplankfon von Helsingfors. Am Siidufer der 
Stadt wurden am 6. Juni 1917 Planktonproben in 25 — 70 m 
bez. 50 — 100 m Abstand von der Miindung eines Kloaken- 
rohres genommen. Liste der Planktonten S. 218, Die 
Mehrzahl der Arten gehört zum normalen, diatomaceen- 
reichen Friihlings- und Friihsommerplankton des Finni- 
schen Meerbusens, das u. a. durch Melosira hyperborea, 
Skeletonema costatum, Achnanthes taeniata und Gonyau- 
lax catenata gekennzeichnet ist, während die Cyanophy- 
ceen, die Chlorophyceen, die Cladoceren und die Cope- 
poden vermisst werden öder nur spärlich auftreten. 
Der Grad der Verunreinigung wird durch das Vorkom- 
men gewisser Ciliaten, wié Euplotes charon, durch Nema- 
toden und Eier von Diphyllobothrium latum charakteri- 
siert. Auch kamen ziemlich reichlich Schmutzteilchen 
vor, u. a. quergestreifte Muskelfasern, Pflanzenfasern 
und mikroskopische Detritusballen. Schon bei okulärer 
Besichtigung war ein scharfer Unterschied zwischen 
dem aus dem Rohre strömenden, grauen Schmutzwasser 
und dem Wasser der Planktonproben zu konstatieren, 
was darauf hinweist, dass die Mineralisierung der or- 
ganischen Substanz im schwach salzigen Wasser des 
Finnischen Meerbusens relativ schnell fortschreitet. K. 
M. Levander. S. 217—219. 



') Oben S. 49 und S. 52 steht irrtumlich Pr. baltica statt Pr. balticiim. 



Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 257 

II. Botanik. 

Allgemeines. 

IJber botanische Exkursionen in Savonia borealis und Karelia 
borealis berichtet Herr Stud. M. K o t i 1 a i n e n . S. 4—8. 

Handbächer iiber die nordische Moos- und Flechtmflora, die 
von den Herren Dr. V. F. Brotherus bez. Dr. E. 
Wainio ausgearbeitet werden, beschliesst die Gesell- 
schaft, einem Vorschlage des Herrn Doz. Alvar Palm- 
gren beistimmend, zu veröffentlichen. S. 65 — 70. 

Naturschutzgebiete. Siehe oben: Zoologie, S. 247. VilhoA. 
Pesola. S. 169—175. 

Synökologische Serien- Beobachtungen und Experimente. Der 
Verf. hebt die Bedeutung kontinuierlicher, durch meh- 
rere Jahre auf demselben Platze fortgesetzter syn- 
ökologischer Beobachtungen hervor, die zu bemerkens- 
werten Resultaten u. a. in genetischer Hinsicht fiihren 
könnten. Ein griindlich untersuchtes kleineres Areal 
giebt manchmal reichere Resultate als ein fluchtig unter- 
suchtes grösseres Gebiet. Karten in grosser Skala sind 
beizufiigen, wodurch der Vergleich des Verhaltens in 
verschiedenen Jahren erleichtert wird. — Die Natur 
bietet zu solchen kontinuierlichen Untersuchungen auf 
neugebildetem öder blossgelegtem Boden ein: an den 
Banken und den Deltas der Fliisse, am zuwachsenden 
Meeresufer, auf durch Feuer verheerten öder durch 
Senkung der Seen gewonnenen Gebieten, an durch 
Sprengung entblössten Felsenflächen etc. Der Forscher 
känn aber auch selbst Probeflächen auswählen und hier 
die äusseren Bedingungen in verschiedener Richtung 
verändern, z. B. die Pflanzendecke und die obersten 
Bodenschichten entfernen, die Belichtungs- und Wind- 
schutzverhältnisse verändern, durch das Weiden des 
Viehs die Vegetation direkt beeinflussen, die chemische 
Beschaffenheit des Bodens durch Zufiihren von z. B. 
Kochsalz umgestalten, u. s. w. Durch kontinuierliche 

17 



258 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 

und ferner auch vergleichende Beobachtungen — also 
an verschiedenartig behandelten, im iibrigen aber gleich- 
wertigen Plätzen — wird er dann manches feststeilen 
können, was fruher nur als Vermutung ausgesprochen 
öder gar nicht bekannt war. Ernst Häyrén. S. 
128—134. 



Plantae vasculares. 

NeufurdasGebiet. 

Ätriplex Babingtonii. Am Meeresufer unweit der Stadt 
Hangö, auf der Landzunge Tulludden, an der Grenze 
von Regio aboénsis und Nylandia. Ernst Häyrén, 
S. 40. 

Carex brunnescens X lagopina. Lapponia kemensis, Ounas- 
tunturi, am Ufer eines kleinen Baches in der Regio al- 
pina, mit den Eltern zusammen. Justus MontelL 
S. 4. 

Salix pyrolaefolia. Ein einziger, strauchförmiger Baum (Fig.) 
in Kuusamo, Dorf Liikanen, im Tale des Flusses Ou- 
lankajoki, am Bache Lippihetteenpuro, etwa 66° 20' n. 
Br. und 4° 30' östl. Länge von Helsingfors, neu fiir 
Fennoskandia. , Der Baum ist etwa 5 m hoch und 140 
cm im Umkreis an der Basis. Der Wuchsplatz ist eine 
sumpfige Wiese mit iippiger Vegetation, deren Arten 
S. 227 aufgezählt sind. V. A. Pesola. S. 222-229. 

Viola canina X stagnina. Karelia ladogensis, Kirjavalaks, 
Uferwiese bei Pelkonen, 7 Ind. im J. 1898 von Herrn 
Förster G. Lång gefunden. Bei sämtlichen Ind. war 
das Pollen schlecht entwickelt bis fast ganz fehlgeschla- 
gen (50-99 %). AxelArrhenius. S. 215—216. 

Seltenheiten. — Wichtigere neue Fundorte. 

Älchemilla obtusa. Ostrobothnia kajanensis. O. Kyyhky- 
nen. S. 199. 



Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 259 

Alchemilla strigosula. Ostrobothnia kajanensis. O. Kyyh- 

k y n e n . S. 1 99. 
Alectorolophus major *apterus. Lapponia kemensis, Kuola- 

järvi. V. A. Pe so la. S. 233. 
Änthyllis ''-affinis. Ostrobothnia kajanensis. O. Kyyhky- 

nen. S. 199. 
Ärnica alpina. Lapponia kemensis, Kuolajärvi, drei Fund- 

orte. V. A. Pesola. S. 234. 
Botrychium virginianum. Ostrobothnia media, Nivala Iso- 

kangas, 1 Ex. im J. 1917. A. L. Backman. S. 103 — 

106. — Karelia ladogensis, Kirjavalaks Paksuniemi, 2 Exx. 

im J. 1900. A. Palmgren. S. 114. 
Butomus umbellatus. Lapponia kemensis, Kuolajärvi. Nörd- 

lichster Fundort im Gebiete (nahe 67° n. Br.). V. A. 

Pesola. S. 231. 
Carex capitata. Karelia borealis, Juuka. M. Kotilainen. 

S. 7, — Lapponia kemensis, Kuolajärvi. V. A. Pesola. 

S. 231. 
Carex digitata. Lapponia kemensis, Kuolajärvi Pyhäkuru, 

nördlichster Fundort im Gebiete (etwa 66° 50' n. Br.). 

A. K. Caj an der, V. A. Pesola. S. 231. 
Carex laevirostris. Ostrobothnia kajanensis. O. Kyyhky- 

nen. S. 199. 
Carex *parallela. Lapponia kemensis, Kuolajärvi, siidlichster 

Fundort im Gebiete (etwa 66° 50' n. Br.). V. A. Pesola. 

S. 231. 
Carices fulvellae, mehrere Formen. Alandia. Alvar Palm- 
gren. S. 219. 
Cerastium alpinum. Ostrobothnia kajanensis. O. Kyyhky- 

nen. S. 199. 
Dianthus superbus. Ostrobothnia kajanensis. O. Kyyhky- 

nen. S. 199. 
Elatine hydropiper und E. triandra. Ostrobothnia kajanensis. 

O. Kyyhkynen. S. 199. 
Epilobium davuricum. Ostrobothnia kajanensis. O. Kyyh- 
kynen. S. 199. 



260 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 

Epilobiiim parviflorum. Regio aboénsis, Lojo. Harald 
Lindberg. S. 200. 

Epipactis palustris und E. nibiginosa. Karelia borealis, Juuka. 
M. Kotilainen. S. 7. 

Epipactis ruhiginosa. Lapponia kemensis, Kuolajärvi Ruskea- 
kuru. V. A. Pesola. S. 232. 

Equisetiim trachyodon. Kuusamo, Kitkajoki Jyräväkoski. V. 
A. Pesola. S. 237. 

Gypsophila fastigiata. Lapponia kemensis, Kuolajärvi Niva- 
järvi. V. A. Pesola. S. 232. 

Lycopodium alpinum. Ostrobothnia kajanensis. O. Kyyh- 
kynen. S. 199. 

Myosotis läxa. Regio aboénsis, Lojo. Harald Lind- 
berg. S. 200. 

Myrica gale. Ostrobothnia media, Sievi und Toholampi, 
etwa 65 km von der Kuste entfernt. A. L. Backman. 
S. 106-114. 

Myriophyllum verticillatum. Ostrobothnia kajanensis. O. 
Kyyhkynen. S. 199. 

Nymphaea tetragona f. colorata und A^. candida f. rosea. 
Tavastia borealis, Keuru. R. Grönblad. S. 199. 

Polygala amarum 1^ amarellum. Kuusamo, im Tale des Ou- 
lankajoki. V. A. Pesola.- S. 230. 

Potamogeton marimis. Lapponia kemensis, Kuolajärvi, V. 
A. Pesola. S. 230. 

Potamogeton panormitantis . var. minor. Lapponia kemensis, 
Kuolajärvi, im Flusse Tuntsajoki; nördlichster Fundort 
im Gebiete (etwa 67" n. Br.). V. A. Pesola. S. 200. 

Rammcuhis auricomus *sibiricus. Kuusamo, Paanajärvi. V. 
A. Pesola. S. 230. 

Rosa acicularis. Lapponia kemensis, Kuolajärvi Auhtijärvi, 
nördlichster Fundort im Gebiete (etwa 66" 40' n. Br.). 
V. A. Pesola. S. 233. 

Stratiotes aloides. Ostrobothnia kajanensis. O. Kyyhky- 
nen. S. 199. 

Tilia ulmifolia. Tavastia borealis, Karstula. B. Petters- 
son. S. 140, Fussnot. 



ijbersicht der wichtigeren Mitteilungen. 261 

Veronica serpyllifolia p' borealis. Kuusamo, Juuma. V. A. 
Pesola. S. 230. 

Viola Selkirkii. Lapponia kemensis, Kuolajärvi; sechs Fund- 
orte, die die nördlichsten in Finland sind (der nörd- 
lichste etwa 66^ 50' n. Br.). V. A. Pesola. S. 233. 

Verwildert öder eingeschleppt. 

Asperula glauca. Nylandia, Helsingfors, Vådö, Juni und Juli 
1917. Friiher nicht aus dem Gebiete vorgelegt. V. Al Ii, 
T. Damsten, det. H ar al d L i n d b e r g. S. 199. 

Vermischte Notizen. 

Picea excelsa, Beobachtungen iiber das Entstehen der ab- 
normen Zapfen (vgl. Meddelanden 42, S. 171, und 43, 
S. 297). Als Resultat mikroskopischer Untersuchungen 
wird festgeschlagen, dass die einseitig an der Riicken- 
seite mit Kriippelschuppen versehenen Zapfen keine 
entsprechenden Abweichungen im anatomischen Bau 
aufweisen; vielmehr ist der Heteromorphismus durch 
äussere Umstände, und zwar durch die auf der stärker 
exponierten Riickenseite stärker austrocknende Einwir- 
kung der Sonne und des Windes bedingt. Uberhaupt 
sind die letzten Voraussetzungen fijr das Entstehen der 
Kriippelschuppen in Mangel an Nahrung und in einer 
trockenen, exponierten Lage zu suchen. Ebenso ist das 
Entstehen der s. g. leptalea-Zapfen, die durch diinne, 
hautartige Schuppen gekennzeichnet sind, durch Nah- 
rungsmangel und ein friihes Absterben erklärlich, wäh- 
rend der consfr/c/a-Zapfen zum Teil friihzeitig verwelkt, 
zum Teil zur normalen Ausbildung gelangt. Auch be- 
treffs der sigmoidea- und der recurvata-Zapien teilt der 
Verf. einige Beobachtungen mit; die ersteren nehmen 
einen im Verhältnis zu den letzteren nachgebliebenen 
Ståndpunkt ein. Die corrugata-Zapfen schliesslich schei- 
nen die urspriinglichste Zapfenform darzustellen. M. 
B ren ner. S. 20—32. 



262 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 

Abnorme Nadelbäume iind ihre Fortpflanziing. 1) Pinus sil- 
vestris f. virgata Casp. aus dem Kirchspiel Ingå, Nylan- 
dia; ein etwa 4 m hoher Baum. 2) Dichotype Fichten 
kommen mehrmals vor, u. a. das in Meddelanden 21, 
S. 7, beschriebene Ex. von f. oligoclada Brenn. aus Lojo 
und unter den friiher studierten oligoclada-SchössUngen 
(Meddelanden 40, S. 318, und 42, S. 171) mehrere vir- 
gata- und mon5^ro5a-Kombinationen, die in den ver- 
schiedenen Jahrestrieben resp. die erstere öder die 
letztere Form repräsentieren. 3) Die erwähnten oli- 
goclada-SchössUnge liegen jetzt in zwei Generationen 
vor, und es hat sich erwiesen, dass die jungen Pflanzen 
grösserer und normalschuppiger Zapfen grösser und 
stärker als diejenigen von kleineren und kriippelschup- 
pigen Zapfen sind; einen Ausschlag in derselben Rich- 
tung giebt der Zuwachs der Keimpflanzen im ersten 
Jahre, wie auch die prozentische Verteilung der iiber- 
lebenden Pflanzen. 4) Picea excelsa f. virgulata n. f. 
(mit Fig.) aus Kyrkslätt, Nylandia, etwa 6 ä 7 m hoch. 
M. Brenn er. S. 32—38. 

Ainas glutinosa. Kommt in den Kirchspielen am FIuss Pyhä- 
. joki, Ostrobothnia media, an mehreren Stellen am Rande 
offener Moore vor, wo sie häufig eine Höhe von 10 m 
bei einem Durchmesser in Brusthöhe von bis 20 cm 
erreicht. Stellenweise finden sich Bäume von 17 — 19 m 
Höhe und bis 38 cm Durchmesser. A. L. Backman. 
S. 57—58. 

Herr Dr. H. Lindberg hebt hervor, dass das in 
Nord-Finland gesammelte Material von „Älnus gluti- 
nosa" sehr reich an kritischen Formen ist, die wahr- 
scheinlich teilweise hybrider Natur sind (A. glutinosa 
X incana). S. 58. 

P/sum-Monstrositäten, mit 2 Fig. An einem im Kirchspiel 
Sysmä, Tavastia australis, von Fräulein Mary-Ann 
Le in berg gefundenen Ex. wird Blastomanie beob- 
achtet. An Stelle der Bliitenstiele findet man reichlich 
verzweigte Miniatursprosse. Die Blätter sind schmäler 



Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 263 

als bei normalen Exx., die Nebenblätter der Miniatur- 
sprosse ausserdem sehr klein, auch relativ genommen. 
Die Miniatursprosse trägen Bliiten, die nur 8 — 10 mm 
läng sind und deren Kelchblätter durch ihre schmale 
und zugespitzte Form abweichen. Ein zweites Ex., das 
in Jämsä, Tav. australis, von Herrn A. Wuolle-Apiala 
gesammelt worden ist, zeichnet sich durch typische Brak- 
teomanie und zum Teil auch Prolifikation aus. K. Hil- 
dén. S. 70—72. 

Die Einödenflora in Ostrobothnia media. Der Verf . hebt her- , 
vor, dass erst ein genaues Studium der von der Kultur 
gar nicht öder nur wenig beeinflussten Gegenden ein 
exaktes Bild der tatsächlichen Verbreitung der s. g. 
häufigen Arten geben känn. Es erweist sich nämlich, 
dass manche Arten, die als häufig angesehen worden 
sind, in der Tat eine sehr ungleichmässige Verbreitung 
haben. Während z. B. Carex rostrata und Salix bicolor 
in Ostrob. media häufig sind, sind die verwandten C. 
vesicaria und S. nigricans selten, indessen bisher eben- 
falls als häufig betrachtet worden. 

Näheres wird iiber Funde von Botrychium virginia- 
num im Kirchspiel Nivala und von Myrica gale in Sievi 
und Toholampi sowie iiber die Vegetation der Fund- 
plätze mitgeteilt. Myrica kommt reichlich auf den Moo- 
ren Tuomikonneva und Jänissalonneva vor, in einerHöhe 
von 130 m ii. d. M., etwa 65 km von der Kiiste entfernt, 
in 62'' 42' n. Br., und da nach einigen Diatomazeen- 
Untersuchungen von Lehmproben (S. 111) die Litorina- 
Grenze in Sievi in einer Höhe von etwa 100 m ii. d. M. 
gelegen ist, diirfte Myrica schon in der Ancylus-Zeit in 
die Gegend eingewandert sein. A. L. Backman. 
S. 100—114. 

Tilia ulmifolia in Ostrobothnia media, mit Tafel und Karten- 
skizze. Einer der nördlichsten Fundorte der Linde, die 
Landzunge Kokkoniemi im Kirchspiel Reisjärvi, wird 
eingehend beschrieben. Hier wachsen sieben Linden, 
alle Bäume, fiir welche in der Tabelle S. 137 folgende 



264 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 

Zahlen, von links nach rechts, angegeben werden: 
1) N:o des Baumes; 2) Höhe des Bodens in m iiber 
dem See Pitkäjärvi; 3) Höhe des Baumes in m; 4) Höhe 
des unteren astfreien Stammteiles in m; 5) und 6) der 
Umkreis bez. der Durchmesser des Stammes in Brust- 
höhe, in cm. Die Bäume sind wenigstens 70, vielleicht 
iiber 100 Jahre alt. Auf der Fundstelle wurden die S. 
138 — 139 aufgezählten Pflanzen beobachtet. Die Linde 
wächst unter Verhältnissen, die in keiner Weise speziell 
gijnstig fiir ihre Existens sind, erreicht aber beträcht- 
liche Dimensionen. Ihre jetzige NW-Grenze in Ostrob. 
media ist somit nicht durch khmatische Ursachen be- 
dingt. Diese Grenze ist iibrigens von Reisjärvi nach 
SW bis Lesti und ferner nach Siiden durch Karstula 
bis Keuru (beide Örte in Tavastia borealis), von hier 
nach W bis Virdois und NW bis Sydänmaa im Kirch- 
spiel Alavus (Ostrob. australis) zu ziehen, nicht aber 
von Lesti direkt nach Alavus, wie es im „Atlas de Fin- 
lande" 1910, Karte N:o 16, geschehen ist. Die Linde 
kommt nämlich hier in den Kirchspielen westlich vom 
Suomenselkä-Riicken nicht vor. — Fossiles Lindenpollen 
wurde in den Kirchspielen Kärsämäki und Haapavesi 
gefunden, d. h. etwas mehr als 50 km nördlich von den 
nördlichsten rezenten Vorkomnissen in Reisjärvi und 
Pyhäjärvi. Die Linde kam in der Gegend in der Zeit der 
Einwanderung der Fichte vor, mit Ulmus und Corylus 
(ev. Myrica) zusammen. A. L. Backman. S. 134 — 141. 
In einer Abhandlung: Die Qiiellenplätze als Äpophyten-Stand- 
orte im Kirchspiel Orimattila berichtet K. L i n k o 1 a iiber 
die Zusammensetzung der Pflanzendecke auf drei grös- 
seren (Areal ungef. 70, 500 resp. 600 m^), von der Kultur 
beinahe unbeeinflussten offenen Quellenplätzen (Komp- 
lexe von verschiedenen Quellen-Standorten) im nörd- 
lichen Nyland. Die Gefässpflanzenarten (Tab. S. 163 u. 
164) dieser Örtlichkeiten, 84 an der Zahl, bestehen gröss- 
tenteils (80°/o) aus Apophyten, d. h. Pflanzenarten, welche 
an den betr. Stellen urspriinglich sind, aber anderswa 



ijbersicht der wichtigeren Mitteilungen. 265 

in der Gegend mehr öder weniger oft als Kulturansiedler 
auftreten öder in anderer Weise von der Kultur Nutzen 
gezogen haben. Unter diesen Apophyten gibt es nicht 
weniger als ungef. 35 stark hemerophile Arten. Die 
Quellenplätze bilden also einen sehr wichtigen Apo- 
phyten-Standort in der Gegend. 

Mehrere von den betr. stark hemerophilen Apophy- 
ten treten hier nur in vereinzelten Individuen auf (in 
der Tab. mit pc, pcc usw. bezeichnet) und machen da- 
durch zum Teil den Eindruck, als wären sie Kultur- 
ansiedler. Dass jedoch wenigstens die Mehrzahl von die- 
sen Arten auf den betr. quelligen Ståndorten als ur- 
spriinglich anzusehen ist, beweist der Vergleich (Tab. 
S. 166 u. 167) zwischen Verzeichnissen der stark hemero- 
philen Quellenpflanzen im Kirchspiel Orimattila (N:o 1 
in der Tabelle) und in mehreren anderen Gegenden 
Fennoskandias: in den Gegenden nördlich vom Ladoga- 
see (N:o 2), im siidöstlichsten Finnland (N:o 3), im Kirch- 
spiel Suomussalmi im nördlichen Finnland (N.o 4), in 
den Nadelholzregionen des finnischen Lapplands (N:o 5) 
und in Hochgebirgsgegenden von Dalarne (N:o 6). Arten 
wie Ägrostis vulgaris, Poa pratensis, Cerastium ■triviale 
u. a. sind als Quellenpflanzen aus mehreren Gegenden 
bekannt und diirften ohne Zweifel — obwohl nicht in 
allén einzelnen Fjällen, so doch im allgemeinen — zu 
der natiirlichen Pflanzendecke der offenen quelligen 
Standorte in Fennoskandia gehören. S. 458 — 168. 
Uber die Vegeiationsverhältnisse in den Gegenden iim die Flässe 
Oulankajoki in N-Kuusamo und Kutsajoki im Kirchspiel 
Kuolajärui, Lapponia kemensis. Die Vegetation ist in 
diesem Gebiete reich, iippig und wechselnd. Unter den 
Wäldern sind pflanzenreiche Typen zu beobachten, wie 
der Geranium-Dryopteris-Typus und die Farnkräuterhaine. 
Die Fichte erreicht hier eine bedeutende Grösse (Höhe 
bis 30 m); neben Birke, Erle, Espe, Eberesche und Faul- 
beerbaum gedeihen Rubiis idaeus, Daphne mezereum, Ribes 
nibrum sowie mehrere Kräuter (S. 171, oberes Stiick). 



266 Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen. 

Einige Charakterpflanzen der Moore sind S. 171, unteres 
Stuck, erwähnt. Unter den Wiesenpflanzen sind Trollius 
europaeus und die Thalictrum- Arten oft charakteristisch. 
Am bemerkenswertesten ist die Vegetation des Gebirges, 
u. a. diejenige der engen Gebirgstäler, der s. g. „Kurut", 
wo auf Grund der Verschiedenheiten der Nord- und Siid- 
abhänge sowohl ausgeprägt nördliche als siidliche Arten 
in geringer Entfernung von einander vorkommen (S. 172, 
mehr unten). Die Einrichtung von Naturschutzgebieten 
wird vorgeschlagen, vgl. oben S. 247. Vilho A. Pe- 
sola. S. 169—175. 

Carices fulvellae, Exsiccatenwerk. Herr Dozent Alvar Palm- 
gren, der im J. 1910 ein Exsiccatenwerk von 60 Num- 
mern dieser Carex-Gruppe in 10 Exemplaren verteilte, 
beabsichtigt nun, das Werk fortzusetzen, und bittet die 
sich dafiir intressierenden Botaniker Beiträge einzusen- 
den. Es wird danach gestrebt, Exemplare von Stånd- 
orten verschiedener Art vorzulegen, zum Teil auch 
Exemplare von derselben Stelle, die aber in verschie- 
denen (trocknen und feuchten) Sommern eingesammelt 
sind. Auch nimmt der Autor fiir eine beabsichtigte 
Monographie iiber Fennoskandias Carices fulvellae Samm- 
lungen dieser Pflanzen zur Bearbeitung entgegen. S. 
219—222. 

Bemerkenswerte Pflanzenfunde aus N-Kuusamo und Kuola- 
järvi, zum Teil in Lapponia kemensis. V. A. Pesola. 
S. 229—246. 

Musci. 

Ämblystegium hygrophilum. Savonia borealis, Nilsiä. M. 
Kotilainen. S. 5. 

Bemerkenswerte Moose aus Savonia borealis, 46 Arten, S. 7, 
Mitte, und aus Karelia borealis, 35 Arten, S. 7 (unten) 
und S. 8. M. Kotilainen. 

Catoscopiiim nigritum, Karelia borealis, Juuka. M. Koti- 
lainen. S. 7. 



iJbersicht der wichtigeren Mitteilungen. 267 

Gymnostomum calcareum. Savonia borealis, Kaavi Huosiais- 
niemi, im Kalkschutt am Ufer. Neu fiir das Gebiet. M. 
Kotilainen. S. 6. 

Mollia aeriiginosa. Savonia borealis, Nilsiä Kuuslahti. O. 
Ky y h ky n e n. S. 5. 

Stereodon recurvatiis. Karelia borealis, Juuka. M. Kotilai- 
nen. S. 7. 

Ångströmia longipes. Savonia borealis, Kaavi Losomäki. 
M. K o ti 1 ain e n. S. 6, 

Uber die Windpolsterchen der Moose. Ernst Häyrén. S. 
44—47. 

Lichenes. 

Parmelia acetabulum. Regio aboénsis, Stadt Abo (M. Häy- 
rén), Åbo Ispois (K. Lin ko la) und Karuna (F. Elf- 
ving); Nylandia, Ekenäs Tvärminne; Isthmus karelicus, 
Kivennapa (A. Boman). E. Häyrén. S. 128. 

Parmelia soralifera. Nylandia, Nurmijärvi, Helsinge Kytäjä 
(V. Räsänen) und Nummela; Ostrobothnia australis 
(A. J. Malmgren); Tavastia borealis, Laukas. E. 
Häyrén. S. 127. 

Xanthoria substellaris (= Physcia ulophylla Wallr.). Regio 
aboénsis, Tenala; Nylandia, Ekenäs, Helsinge und Hel- 
singfors (mehrere Funde). Scheint in der Nähe von 
Kulturstätten an älteren Laubbäumen zu gedeihen. E. 
Häyrén. S. 128. 

Messiingen uber den jährlichen Längenziiwachs einiger Par- 
melia- und Parmeliopsis- Ärten. K. Linkola. S. 153 — 158. 



Algae. 

Hafenplankton in Helsingfors, Nylandia, Siehe oben: Zoologie, 
S. 256. K. M. Le v an der. S. 217—219. 



Register 

öfver 

de vetenskapliga meddelandena. 



Mötet den 6 oktober 1917. 

Sid, 
S jc 1 a n , Th. Mus rattas å Härskiänsaari i Stor-Saimen .... 3 
Hellen, Wolfer. Philonthus fuscus Grav., ny för Finland . . 3 
Grönblom, Th. Ett gynandromorft exemplar ai Euchloe car- 

damines 3 

Levander, K. M. Gynandromorfi hos Phalera bucephala ... 3 
Montell, Justus. Carex brunnescens (Pers.) Poir. X lagopina 

Wbg, ny för Finlands flora 4 

Kotilainen, M. Kasvitieteellisistä retkistä Pohjois-SavoSsa ja 

Pohjois-Karjalassa kesällä 1917 4 

Tvenne skrifvelser rörande naturskydd 8 

F r e y, Richard. Notiser om finländska Orthoptera . . . . . 10 

— Plagionotus arcuatus L. i Helsingfors 13 

Finnilä, Carl. Uber das Vorkommen des nordischen Laub- 

sängers fPhylloscopus borealis Bias.) im finnischen 

Lappland 14 

Brenner, M. Iakttagelser med afseende å de abnorma gran- 
kottarnas uppkomst 20 

— Pinas silvestris L. f. virgata Casp. i Ingå, Nyland. Abnorma 

barrträd och deras fortplantning 32 



Mötet den 3 november 1917, 

Levander, K. M. Andragande rörande frågan om djurgårdens 

å Högholmen nedläggande 39 



269 

Sid. 
Hor t lin g, I. Berättelse öfver ornitologiska studier i Sjundeå 

sommaren 1917 39 

Segerstråle, C. O. Exemplar af Abramis brania med svulst 

på ryggen 39 

Finnilä, Carl. Kollektion af fotografier af fågelbon och lef- 

vande fåglar 40 

Häyrén, Ernst. Atriplex Babingtonii Woods från Hangö . . 40 

Hellen, W. Coleopterologiska meddelanden 40 

Lindberg, Håkan. Två för landet nya insekter 41 

Frey, Richard. Om på senaste tid företagna entomologiska 

exkursioner i Åbo-trakten 43 

Häyrén, Ernst. Uber die Windpolsterchen der Moose ... 44 
Luther. A. Vorläufiges Verzeichnis der rhabdocölen und alloeo- 

cölen Turbellarien Finnlands 47 



Mötet den 1 december 1917. 

Homén, E. A. Bakteriernas vandringar och verkningar i det 

centrala nervsystemet 55 

Elfving, Fredr. Studier rörande växternas känslighet ... 55 



Mötet den 15 december 1917. 

C eder berg, A. R. Tvenjie skrifvelser från Pehr Adrian 

G a d d 57 

Linnaniemi, V. M. Aleurodes fragariae ja Trioza alacris Suo- 

mesta 57 

Nordberg, S. Pajunviljelyksistä Oulun seuduilla 57 

— Alnus glutinosa Pohjois-Pohjanmaalia 57 

Backman, A. L. Alnus glutinosa i mellersta Österbotten ... 57 

Lindberg, H. Materialet af „Alnus glutinosa" från norra Fin- 
land. 58 

Sundvik, Ernst Ed v. Den svarta råttans förekomst i Karis- 

lojo 58 

Lindberg, H. Ett exemplar af svarta råttan uppkrupet i en 

hög al 59 

J ä r n o f e 1 1, H. Maallemme uusi Dap/in/a-laji, D. psittacea (Baird) 59 

Hellen, Wolter. Entomologiska meddelanden 59 

Le van der, K. M. Förslag rörande det framtida utgifvandet af 

Sällskapets Meddelanden 61 

Uttalande af docent A. Palmgren med anledning af ett af pro- 
fessor K.-M. Levander framställdt förslag om ut- 



270 

Sid, 
gifvande af Sällskapets Societas pro Fauna et Flora 

Fennica Meddelanden i häften 62 

Palmgren, A. Handböcker öfver den nordiska möss- och laf- 

floran 65 

Hildén, Kaarlo. Tvenne monströsa P/sum-exemplar ... 70 
Ekman, Gunnar. Beiträge zur Kenntnis des Laichens von 

Petromyzon planeri Bloch 72 

Lindfors, Axel. Ornitologiska notiser från Korsnäs ... 76 

Hildén, Ilmari. Räisälän seudun linnusto 82 

— Tietoja Räisälässä esiintyvistä imettäväisistä 96 

Backman, A. L. Ödemarksfloran i mellersta Österbotten . . 100 

Palmgren, A. Botrychium virginianum i Kirjavalaks . . . . 114 

Mötet den 4 maj 1918. 

Professor K. M. Levanders förlag rörande utgifvandet af 

Sällskapets Meddelanden 115 

Sällskapets 100-årsdag den 1 november 1921 116 

Wasastjerna, Björn. En nykomling för Finlands fjäril- 
fauna, Sphinx Convolvuli L . 117 

Hellen, W. Två för landet nya skalbaggar. . 118 

Finnilä, Carl. Ornitologiska meddelanden 119 

Frey, Richard. BananflQgan (Drosophila ampelophila Loew) 

anträffad i Finland 120 

Re u ter, E. Banan flugan (Drosophila ampelophila) 122 

Palmgren, Rolf. Tvenne bastarder mellan getbock och får- 
tacka, födda i Högholmens zoologiska trädgård . . 124 

— Larus argentatus Brunn. (5 X marinas (L.) $ 125 

Häyrén, Ernst. Laffynd från Finland 127 

— Synekologiska serie-iakttagelser och experiment .... 128 
Backman, A. L. Linden (Tilia ulmifolia) i mellersta Österbotten 134 
Forsius.Runar. Uber einige paläarktische Tenihredinini. . 141 
Lin ko la, K. Messungen iiber den jährlichen Längenzuwachs 

einiger Parmelia- und Parmeliopsis- Arien 153 

— Lähdealueet apofytikasvupaikkoina Orimattilassa . . . 158 
Pesola, Vilho A. Luonto-, etenkin kasvillisuussuhteista Ou- 

lankajoen varrella N-Kuusamossa ja Kutsajoen var- 
rella Kuolajärvellä 169 

Årsmötet den 13 maj 1918. 

Caj an der, A. K. J. P. Norrlinin tärkeimpien julkaisujen 

ja kirjoitusten julkaisemisesta saksankielellä. . . . 212 



271 

Sid. 
Arrhenius.Axel. En för Finland ny bastard, Viola canina 

X stagnina, tagen af G. L å n g i Ladoga-karelen . . 215 
Frey, Richard. En i Finland anträffad myrmecofil dipter, 

Forcipomyia myrmecophilus Egger 216 

Le vänder, K. M. Meddelande om Helsingfors hamnplankton 217 

Palmgren, A. Carices fulvellae Fries 219 

Pesola, Vilho A. Salix pyrolacfolia Led. Kuusamossa, uusi 

pajulaji Fennoskandialle 222 

— Huomattavia kasvilöytöjä N-Kuusamosta ja Kuolajärveltä 229 



Tjänstemännens årsredogörelser. 

Ordförandens årsberättelse 176- 

Puheenjohtajan vuosikertomus 187 

Skattmästarens årsräkning 197 

Botanices-intendentens årsredogörelse 198 

Zoologie-intendentens årsredogörelse 200 

Bibliotekariens årsberättelse . 210 



Ubersicht der wichtigeren Mitteilungen 1917 — 1918 247" 



Rättelser. — Oikaisuja. — Berichtigungen. 

Meddelanden 43. 

Seite 289 Zeile 1 von oben steht mangel, lies maugei. 

„ „ „ 2 „ „ „ volckmani, _,, volckmari. 

„ „ „ 22 „ „ „ laeviuscula, „ breviuscula. 

„ 290 „ 18 „ „ „ B. Poppius, „ E. Bergroth. 

Meddelanden 44. 

Seite 49 Zeile 21 von oben und S. 52 Zeile 9 von oben sowie in der 
Figurerklärung steht baltica, lies balticum. 

Sid. 115 rad 14 nedifrån och sid. 183 rad 20 uppifrån står V. Tenn- 
berg, läs H. Tennberg. 



272 

Sid. 125 noten står Medd. Soc. Fauna et Flora Fenn. 44 sid. 176, läs 

Acta Soc. Fauna et Flora Fenn. 44 N:o 8. 
Sid. 183 rad 18 uppifrån står H. Saxen, läs U. Saxen. 
Sivu 193 rivi 19 ylh. on H. Saxen, on oleva U. Saxen. 
Sivu 193 rivi 21 ylh. on V. Tennberg, on oleva H. Tennberg. 




Ab =RegiO aboensis Kton 

Al =Alanclia Ks 

Tk = Isthmus karelicus Ksv 

Ka =Karelia australis Le 

Kb =Kare!ia borealis Li 

Kk ==Karelia keretina Lim 

Kl =Karelia ladogensis Lkem 

Kol =Karelia olonetsensis Lmur 

Kon =:Karelia onegensis Lp 

Kpoc=:Karelia pomorica occidentalis Lt 

Kpor=:Karelia pomorica orientalis Lv 



= Karelia transonegensis N 

= Kuusamo Oa 

= Karelia svirensis Ob 

= Lapponia enontekiensis Ok 

=^ Lapponia inarensis Om 

= Lapponia Imandrae Sa 

= Lapponia kennensis Sb 

= Lapponia murmanica St 

= Lapponia ponojensis Ta 

=Lapponia tulomensis Tb 
=Lapponia Varsugae 



= Nylandia 

=Ostrobothnia australis 
=Ostrobothnia borealis 
=Ostrobothnia kajanensis 
^Ostrobothnia media 
=Savonia australis 
= Savonia borealis 
= Satakunta 
= Tavastia australis 
rTavastia borealis 



MEDDELANDEN 



AF 



SOCIETAS 

PRO FAUNA ET FLORA FENNICA. 



FYRATIONDEFJÄRDE HÄFTET 

1917—1918. 

■\ 

MED EN PLANSCH, EN KARTA OCH SEXTON FIGURER I TEXTEN. 

\ 



MIT EINER DEUTSCHEN OBERSICHT. 






HELSINGFORS 1918. 



Publications de la Socictas pro Fauna et Flora Fcnnica en vente 
chez tous les libraircs å Helsingfors. 

Meddelanden af wSocietas pro Fauna 
et Flora Fennica: 



8:de 


häftet 


(1864- 


9:de 




(1868) 


10:de 




"(1869) 


ll:te 




(1871) 


12:te 




(1874) 


13:de 




(1871- 


14:de 




(1875) 



Notiser ur Sällsk:s pro Fauna et 
Flora Fennica förhandlingar: 

-69, 1882) a Fmk 2: 50 
, „ 4: - 
. .. 5: 
, „ 6: - 
6: — 
74) . . „ „ 6: - 
, ,/ 4: - 

Acta Societatis pro Fauna et Flora 
Fennica: 



50 



Vol. 


I (1875- 


-77) . 


Vol. 


II (1881- 


-85) . 


Vol. 


III (1886- 


-88). 


Vol. 


IV (1887) 


. 


Vol. 


V 1,1—111(1888 


Vol. 


VI (1889- 


-90). 


Vol. 


VII (1890) 


. 


Vol. 


VIII (1890- 


-93). 


Vol. 


IX (1893 


94). 


Vol. 


X (1894) 


. 


Vol. 


XI (1895) 


. 


Vol. 


XII (1894- 


95). 


Vol. 


XIII (1897) 


. 


Vol. 


XIV (1897- 


-98) . 


Vol. 


XV (1898- 


-99). 


Vol. 


XVI (1897- 


-1900) 


Vol. 


XVII (1898- 


-99). 


Vol. 


XVIII (1899 


-19G0) 


Vol. 


XIX (1900) 


. 


Vol. 


XX (1900 


1901) 


Vol. 


21 (1901- 


-1902) 


Vol. 


22^ (1901- 


-1902) 


Vol. 


23 (1901- 


-1902) 


Vol. 


24 (1909) 


. 


Vol. 


25 (1903- 


-1904) 


Vol. 


26 (1903- 


-1904) 


Vol. 


27 (1905- 


-1906) 


Vol. 


28 (1905 


1906) 


Vol. 


29 (1906- 


-19081 


Vol. 


30 (1904 


1906) 


Vol. 


31 (1908- 


-1909) 


Vol. 


32 (1909) 


. 


Vol. 


33 (1910- 


-1911) 


Vol. 


34 (1910- 


-1911) 


Vol. 


35 (1909- 


-1911) 


Vol. 


36 (1911- 


-1912) 


Vol. 


37 (1912- 


-1913) 


Vol. 


38 (1913- 


-1914) 


Vol. 


39 (1914- 


-1915) 


Vol. 


40 (1914- 


-1915) 


Vol. 


42 (1915- 


-1917) 


Vol. 


43 (1916) 


. 





äF 


mk 10: - 




n 


11 
11 


8:1 
10: 
10:- 


95 


)„ 


»1 


6:1 




»» 


11 


15: 




»» 


11 


10: 




»» 


„ 


10: 




11 


1» 


12: 




1» 


11 


10: 




11 


11 


12: 




11 
»1 


11 
11 


8:- 
8: 
8: 
10: 
8: 
9: 
7: 




i> 


11 

»1 
>i 


9: 

7: 

S; 

7: 

13: 




,, 


11 


6: 




»1 
»1 


11 

'1 


10: 

12: 

12: 

10: 

8: 

6: 

9: 




• 11 


11 


10: 




■ „ 


n 


8: 
12: 

6: 
14: 




11 


11 


12: 




• 11 


„ 


10: 




»1 

11 


11 


15: 
12: 




• »1 

• »1 


1* 


15: 

10: 



50 



l:sta häftet 
2:dra „ 
3:dje „ 
4:de 
5:te 

6:te ' „ 

7:de 

8:de 

9:de 

10:de 

ll:te 

12:te 

13:de 

14:de 

15:de 

16:de . „ 
17:de 
18:de 
19:de 
20:de 
21:sta 
22:dra „ 
23:djo „ 
24:de 
25:te 
26:te 
27:de 
28:de 
29:de 
30:de 
31:sta 
32: dra „ 
33:dje „ 
34:de 
35:te 
36:te 
37:de 
38:de 

39:de x „ 
i 40: de 
41:sta 
42:dra 
43:dje „ 
44:de 



(1876) . . 

( 1878) . . 

(1878). . 

(1878) . . 

(1880). . 

(1881) . . 

(1881). . 

(1881) . . 

( 1883) . . 

(1883) . . 

(1885) . . 

(1885) . . 

(1886) . . 
(1888) . . 
(1889) . . 

(1891) . . 

(1892) . . 

(1892) . . 

(1893) . . 
(1894) . . 

(1895) . . 

(1896) . . 
(1898) . . 
(1897-98) 
(1898 99) 
(1899 
(1900 
(1901 
(1902 
(1903 
(19U4 



å Fmk 



1900) 
1901) 
1902) 
1903) 

1904) 
1905) 



(1905 1906) 
(1906 1907) 
(1907 -1908) 
(1908 1909) 
(1909 1910) 
(1910 1911) 
(1911 1912) 
(1912-19131 
(1913-191^) 
(1914-1915) 
11915—1916) 
(1916—1917) 
(1917—1918) 



50 



50 



ÖO 



50 
50 
25 
75 
50 
50 

50 



75 



50 



50 



50 



Herbarium Musei Fennici: 
I. PlantEB vasculares (1889) å Fmk 3: - 
II. Musci (1894) „ „ 1:50 

Festschrift fiir Palmen. I— II. 

(1905—1907) . . . .å Fmk 40:- 



MBL WHOl LIBRARV 




UH niR I 



i: 



:^H:!^i;!i n; iljii ii !É|jj lÉ 



i.i;li , .i'J!' !j jai; r>; 

■'viniHiH ill lind 



















ii:ili;