Mälaredramat; En sångbar berättelse om de gräsliga ogerningarna å ångbåten "Prins Carl"

02277

1 .

81

5>fd

M

En sangbap bepattelse

om de gpasliga ogetmingarna

a angbaten "Ptrins Cafl"

Melodi: »Zandals kanom

Stookh olm
Ol. Hansens Forlag,

STOCKHOLM

VICTOR PETTEBSONS BOKTBYOKEBI

1900.

^.I^-^Kf J - gic-

Melodi: »Zandals kanon»

Ac'k, o hvad fasa, hvad hiskligt att horas,
En sten rent daraf till tarar kan roras.
Jag menar det drama, som utspelats har,
NaT baten »Prins Carl» ifran Arboga far.

Pa gamla arhundra't, sa nu man sager,
Mycket val timat pa, bygd som i stader
Af ran och af morel och af grasliga brott,
Pa nya arhundra't man knlmen dock natt.

Ty dramat pa Malar'n det uppvager alia,
Den bofven ej nojd var rned stalet det kalla,
Utan skot med revolver och kulor och knit
For att herre pa baten sig gora till slut.

Fran Langholmen bofven nyss frigifven blifvit
Oeh sedan at Norrland pa vandring han drifvit
Och varit och halsat pa, fader och mor,
Dar han lofvat battring, men man ej honom tror.

Ack, Nordlund han hade en ide i sin hjarna
Kanske forgafves han mot den sokt spjarna -
Att fa sig en skuta och bli egen kapten
Och handla med mat uppa Ostersjon sen.

I Arboga gar han pa tanken och rufvar,
Han tittar pa batarnas dorrar och hufvar.
Far syn pa »Prins Carl» och gor genast sitt val,
Som sedan for mangen blir grasliga kval.

»Denna bar baten jag tror nog sig larnpar,
Om som ett vilddjur jag har riktigt kampar.
Kanske bar firms penningar mycket ombord;
Da skall jag dem taga med vald och rned mordU

10

Ombord pa »Prins Carl» bar man alls ingen aning,
Och ingen kan heller ju gifva en varning
For Nordlunds lOmska och djafvulska plan;
I god tro man darfor gar ut ifran sta'n.

11

Mane och stjarnor ej breda sitt glitter,

Pa stranden ha tystnat all faglarnas kvitter,

Ja, allt ar sa stilla pa sjo och pa, land.

Pa dack smyger Nordhmd med knif i sin hand.

12

Sa stanger och reglar han till alia lasen,
Srnygande sikte han far pa kapten sen.
Rusar sa frarn och sanker sin knif
I ryggen tva ganger och tager hans lif.

13

Den kacke kaptenen till dacket foil neder —
»Min gud var mig nadig» — det sista ban beder
Men bofven han b5rer ej alls daruppa,
Hans planbok blott soker oeh lyckas att na.

14

Som vanligt, nar vilddjuret blod har sett flyta,
Med Nordlund det gick och han borjar att ryta:
»Har do skall hvar eviga endaste en,
Pa skutan skall herre jag nog blifva se'n!»

15

Den nasta, som traffas af bofvens mordlnsta:
En stackars kvinna, hvars soner sig rusta
Att radda lifvet pa moder sa, kar,
Men Nordlund snart herre ofver dem ar.

16

Nar styrman pa baten hOr skottena knalla,
Och firmer hur manga for Nordlund mast falla,
Sa rusar han fram for att bofven sla ned
Men mOtes af kulor och tvingas fly med.

17

Han i styrhytt sig gommer, men bofven kom ater:
»Nej, styrman fOr intet jag undkomma later —
Pa angbaten sjalf jag skall taga befal,
Darfor skall jag sakert dig skjuta ihjalb

18

Styrmannen sjalf blef nn slagen med fasa,
Fran bryggan i dack han ned lat sig hasa,
Undan for vilden, som pardon icke gaf,
Och radda sig sa ifran fortidig graf.

19

I rokhytten sutto nagra herrar och spela.
Da bofven kom in dit, sig reste den ena,
Men ett skott i sin kropp han genast da fick,
Sedan ater Nordlund mot styrhytten gick.

20

»Full fart i maskinenb sa han ropar i roret
Till »master». Han lyder dock ej, fast han hor'et.
»Det liar gar ej an, vi torna», han sager till sig.
»Jag slar valan back, ty ej lyder jag dig!»

21

Nu Nordlund haii rusade till maskinkappen,
Men »master» har redan stangt af hela trappen,
Och bofven far ater ge sig af upp pa dack,
Dar ban vadar i blodet, sa hogt som en back.

22

Pa afstand a fjarden ses lanternor blanka —
Hjalpen forsynen vill andtligen skanka —
Det ar baten »Koping», sorn nalkas med fart
Nu, Nordlund, pa brotten slut ar det snart!

23

Som »Prinsen» pa vattnet blott ligger och drifver,
Att allt ej ar klart, det tanken ingifver
Hos skepparn pa, »Koping», som ropar »halla!
Hvar ar Ronngren, ar det fel, kan ni inte ga?»

24

Men bofven han siktar mot »Koping» och skriker:
»Jag skjuter pa den, som genast ej viker!» —
Och or den han later atfoljas af skott —
Samt springer till raddningsbaten se'n bort.

25

Med stora krafter och vana han sanker
Baten sa ensam mot vattnet och tanker:
»Bast att sig radda!» och ror sedan bort,
Han i becksvarta morkret forsvann mora kort.

26

Hvad fasa nu folket fran »Kdping» far skada,
Da de ga ombord for att hjalpa och rada,
Bredvid hvarje offer man firmer ett nytt.
Fran fyra af dem redan lifvet bar nytt.

Att bofven han nu ror for brinnande lifvet —
Sig radda han vill — det ar ju helt gifvet.
Se'n han stigit i land, han springer helt fort.
Men samvetet slar'n ej, som det val ha bort.

28

Till Eskils stad kommen, ban klader sig handlar
Och pa allt vis sig riktigt forvandlar,
Tager sig skjuts och far till Skogstorpet ut,
Dar polisen pa bragden dock snart gor ett slut.

Med bojor omgardad han fores till haktet;
Fri if ran vilden ar manniskoslaktet. —
Vi hoppas att aldrig uppa. denna jord
Slik graselig handling skall mer blifva spord.

30

De kacke polisman, som bofven tog fangen,
En vers bor ock ha uti den bar sangen,
Ty knepigt och modigt de buro sig at
Som re'n forsta da'n lad f5r skurken forsat.

Och sedan nu Nordlund kommit for ratta
Sturskhet mod domarn han endast vill satta.
Han angrar sig ej, han sager, ett grand,
Skulle garna till mord h5ja ater sin hand.

Den mannen han &r och fOrblifver en gata.
Manskligt att doma, borde han grata
Blod ofver brotten, och hans samvetes kval
Man'an till bon upp till himmelens sal.

Domen nu fallit och rattvis det ar den,
Mangen dock anser — den sista farden:
Dodsdom — for mild ar till brottet sa stort
Men tiden ar s&dan, vi han den sa gjort.

31

Medkansla och saknad vi rua skanka at alia,
Som for mordlusten hos bofveu mast falla,
Och hoppas att trost ma blifva beskard
At ankor och barn invid sOrjande hard.