(navigation image)
Home American Libraries | Canadian Libraries | Universal Library | Community Texts | Project Gutenberg | Biodiversity Heritage Library | Children's Library | Additional Collections
Search: Advanced Search
Anonymous User (login or join us)
Upload
See other formats

Full text of "Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige: Av Selma Lagerlöf"

This is a digital copy of a book that was preserved for generations on library shelves before it was carefully scanned by Google as part of a project 
to make the world's books discoverable online. 

It has survived long enough for the copyright to expire and the book to enter the public domain. A public domain book is one that was never subject 
to copyright or whose legal copyright term has expired. Whether a book is in the public domain may vary country to country. Public domain books 
are our gateways to the past, representing a wealth of history, culture and knowledge that's often difficult to discover. 

Marks, notations and other marginalia present in the original volume will appear in this filé - a reminder of this book's long journey from the 
publisher to a library and finally to you. 

Usage guidelines 

Google is proud to partner with libraries to digitize public domain materials and make them widely accessible. Public domain books belong to the 
public and we are merely their custodians. Nevertheless, this work is expensive, so in order to keep providing this resource, we have taken steps to 
prevent abuse by commercial parties, including placing technical restrictions on automated querying. 

We also ask that you: 

+ Make non-commercial use of the filés We designed Google Book Search for use by individuals, and we request that you use these filés for 
personal, non-commercial purposes. 

+ Refrainfrom automated querying Do not send automated queries of any sort to Google's system: If you are conducting research on machine 
translation, optical character recognition or other areas where access to a large amount of text is helpful, please contact us. We encourage the 
use of public domain materials for these purposes and may be able to help. 

+ Maintain attribution The Google "watermark" you see on each filé is essential for informing people about this project and helping them find 
additional materials through Google Book Search. Please do not remove it. 

+ Keep it legal Whatever your use, remember that you are responsible for ensuring that what you are doing is legal. Do not assume that just 
because we believe a book is in the public domain for users in the United States, that the work is also in the public domain for users in other 
countries. Whether a book is still in copyright varies from country to country, and we can't offer guidance on whether any specific use of 
any specific book is allowed. Please do not assume that a book's appearance in Google Book Search means it can be used in any manner 
any where in the world. Copyright infringement liability can be quite severe. 

About Google Book Search 

Google's mission is to organize the world's information and to make it universally accessible and useful. Google Book Search helps readers 
discover the world's books while helping authors and publishers reach new audiences. You can search through the full text of this book on the web 



at |http : //books . google . com/ 




Det här är en digital kopia av en bok som har bevarats i generationer på bibhotekens hyhor innan Google omsorgsfullt skannade in 
den. Det är en del av ett projekt för att göra all världens böcker möjliga att upptäcka på nätet. 

Den har överlevt så länge att upphovsrätten har utgått och boken har blivit allmän egendom. En bok i allmän egendom är en bok 
som aldrig har varit belagd med upphovsrätt eller vars skyddstid har löpt ut. Huruvida en bok har blivit allmän egendom eller inte 
varierar från land till land. Sådana böcker är portar till det förflutna och representerar ett överflöd av historia, kultur och kunskap 
som många gånger är svårt att upptäcka. 

Markeringar, noteringar och andra marginalanteckningar i den ursprungliga boken finns med i filen. Det är en påminnelse om bokens 
långa färd från förlaget till ett bibliotek och slutligen till dig. 

Riktlinjer för användning 

Google är stolt över att digitalisera böcker som har blivit allmän egendom i samarbete med bibliotek och göra dem tillgängliga för 
alla. Dessa böcker tillhör mänskligheten, och vi förvaltar bara kulturarvet. Men det här arbetet kostar mycket pengar, så för att vi 
ska kunna fortsätta att tillhandahålla denna resurs, har vi vidtagit åtgärder för att förhindra kommersiella företags missbruk. Vi har 
bland annat infört tekniska inskränkningar för automatiserade frågor. 

Vi ber dig även att: 

• Endast använda filerna utan ekonomisk vinning i åtanke 

Vi har tagit fram Google boksökning för att det ska användas av enskilda personer, och vi vill att du använder dessa filer för 
enskilt, ideellt bruk. 

• Avstå från automatiska frågor 

Skicka inte automatiska frågor av något slag till Googles system. Om du forskar i maskinöversättning, text igenkänning eller andra 
områden där det är intressant att få tillgång till stora mängder text, ta då kontakt med oss. Vi ser gärna att material som är 
allmän egendom används för dessa syften och kan kanske hjälpa till om du har ytterligare behov. 

• Bibehålla upphovsmärket 

Googles "vattenstämpel" som finns i varje fil är nödvändig för att informera allmänheten om det här projektet och att hjälpa 
dem att hitta ytterligare material på Google boksökning. Ta inte bort den. 

• Håll dig på rätt sida om lagen 

Oavsett vad du gör ska du komma ihåg att du bär ansvaret för att se till att det du gör är lagligt. Förutsätt inte att en bok har 
blivit allmän egendom i andra länder bara för att vi tror att den har blivit det för läsare i USA. Huruvida en bok skyddas av 
upphovsrätt skiljer sig åt från land till land, och vi kan inte ge dig några råd om det är tillåtet att använda en viss bok på ett 
särskilt sätt. Förutsätt inte att en bok går att använda på vilket sätt som helst var som helst i världen bara för att den dyker 
upp i Google boksökning. Skadeståndet för upphovsrättsbrott kan vara mycket högt. 

Om Google boksökning 

Googles mål är att ordna världens information och göra den användbar och tillgänglig överallt. Google boksökning hjälper läsare att 
upptäcka världens böcker och författare och förläggare att nå nya målgrupper. Du kan söka igenom all text i den här boken på webben 



på följande länk http : //books . google . com/ 



ca^n '^/^:i,6-o 



Harvaid College 
Libiary 




FROM THE BEQUEST OF 

FRANCIS BROWN HAYES 

Claa of tl}9 

OP LBZINGTON, MASSACHUSETTS 




'^^.^ ?/ v-j^.ro 



SEP 11 1908 




NILS HOLGERSSONS UNDERBARA RESA 
GENOM SVERIGE 



AV 



SELMA LAGFRLÖF 



FÖRSTA BANDET 



STOCKHOLM 

ALBERT BONNIERS FÖRLAG 



■S^-^;^ ?/y-.:i.r< 



SEP 11 1908 



NILS HOLGERSSONS UNDERBARA RESA 
GENOM SVERIGE 



AV 



SELMA LAGFRLÖF 



FÖRSTA BANDET 



-asrm 



STOCKHOLM 

ALRERT BONNIERS FÖRLAG 



S r^L,^..^ ? iL^t.y 



L'il:a—J3'J:a fnsendet 



STOCKHOLM 

AI.R. HONNIIKS BOKrRYCKFRl 1908 



DEN KRISTLIGA DAGVISAN. 



Den signade dag, som vi nu här se 
av himmelen till oss nedkomma^ 
han blive oss säll, han låta sig te 
oss alla till glädje och fromma I 
Ja, Herren, den högste, oss alla i dag 
för synder och sorger bevare! 

Men såsom en fågel mot himmelens höjd 

sig lyfter på lediga vingar, 

han lovar sin Gud, är glad och förnöjd, 

när han över jorden sig svingar: 

så lyfter sig själen i hjärtelig fröjd 

till himlen med lovsång och böner. 

Ack, låtom oss lova och bedja vår Gud, 

när stunderna växla och skrida, 

så skola vi stärkas att hålla hans bud 

och vaka och tåligen lida. 

Ja, låtom oss verka med allvar och flit, 

så länge oss dagen förunnas I 

Sv. Pfl. 424: 1, 6, 



SVERIGES KARTA. 



Jag ser från skolans dar en bild, 

av fingrar märkt, med plumpar spilld, 

på kalkad vägg i prima, 

en karta, klistrad upp på lärft, 

utav den svenska jord vi ärvt, 

vårt land från fordomtima. 

Där låg det mellan fjäll och sjö 
på Skandinaviens halva ö, 
som, när den sågs från sidan, 
för vår primanska fantasi 
ett utsträckt lejon kunde bli 
i vila och förbidan. 

På kartan stirrade vi små, 
och tanken hisnade att gå 
den ändlöst långa vägen 
från Ystad uppåt Tomeå, — 
den nötte man ut järnskor på 
som i den gamla sägen. 

Än tänker jag mig var provins 

i samma färger, som jag minns 

från kartans bjärta gränser: 

ett Skåne gult som skördefält, 

ett Sörmland grönt som björkens tält, 

då Värmland stålblått glänser. 



SVERIGES KARTA 

Längst upp i norr ett blodrött snitt; 
där vidtog Ryssland tomt och vitt, 
och blicken återvände 
till Sveas bygd med berg och slätt, 
små städer liksom smultron tätt 
och strömmar utan ände. 



De runno här, de flöto där, 
och det var vånda och besvär 
att hålla hop dem alla; 
i klassens mummel, läxors sus 
jag hörde deras fjärran brus 
för mina öron svalla. 

Ur minnet gledo namnen hän 
så snabbt som några timmerträn 
på Västerbottens älver, 
och bamatårars salta tåg 
förente sig med varje våg, 
som genom Norrland välver. 

Men liksom Engelbrekt med mod 
från stad till stad, från flod till flod 
vi fram till målet lände. 
Erövringen var lång och svår, 
men nu var fosterjorden vår, 
nu, då dess drag vi kände. — 

Där förr vi sutto, du och jag, 

ett släkte sitter nu i dag, 

som kan vad vi ej visste. 

Den, som hos oss var främst i led, 

bland denna ungdom sjönke ned 

kanhända till den siste. 



SVERIGES KARTA 

Nu böjas över kartans blad 

de huvun små i lockig rad, 

som efter oss ta arvet. 

Vad oss synts långt, för dem sy^s kort, 

och alla avstånd svinna bort 

i järnvägstidevarvet. 

De läsa på det svarta nät, 
som korsar älvens blåa fjät 
och genom fjället spränger. 
Lokomotivets gälla sus 
i flodsystemets dova brus 
på kartan in sig mänger. 

Men säg, vad tänker du därvid, 
du unga ätt i ångans tid, 
vars kinder kunskap bleker? 
Har väl i brinnande termin 
du dörren stängt för fantasin, 
som skimrar och som leker? 



Nej, än mot gossens skolpulpet 
hon lutar sig i hemlighet, 
vår barndoms tröstarinna. 
Med hennes trollglas i sin hand 
i läxans torra ökensand 
skall liv och färg han finna. 

Du hulda fe, du barnens vän, 

i bokens bräddar måla än 

din bildvärld för de unga I 

Åt hemmets skog och fjäll och älv, 

åt järnets döda massa själv 

giv så en själ, en tunga I 



SVERIGES KARTA 

Och prägla levande och rarm 
en Sveriges bild i barnets barm^ 
som mannen skall bevara, 
som han skall ägna glad en gåag 
sin levnads gärning eller sång 
och dö för att försvara I 



Carl Snoilsky. 



NILS HOLGERSSONS UNDERBARA RESA 
GENOM SVERIGE 



L 

POJKEN. 

TOMTEN. Söndag 20 mars. 

Det var en gång en pojke. Han rar så där en fjorton 
år gammal, lång och ranglig och linhårig. Inte stort dugde 
han till: han hade mest av allt lust att sova och äta, och 
därnäst tyckte han om att ställa till od^gd. 

Nu var det en söndagsmorgon, och pojkens föräldrar 
höUo på att göra sig i ordning för att gå i kyrkan. Pojken 
själv satt i skjortärmarna på bordskanten och tänkte på 
hur lyckligt det var, att både far och mor gingo sin väg, 
så att han skulle få rå sig själv under ett par timmar. 
»Nu kan jag då ta ner fars bössa och skjuta av ett skott, 
utan att någon behöver lägga sig i det,» sade han för 
sig själv. 

Men det var nästan, som om far skulle ha gissat sig 
till pojkens tankar, för just som han stod på tröskeln och 
var färdig att gå, stannade han och vände sig mot honom. 
»Eftersom du inte vill gå i kyrkan med mor och mig,» sade 
han, »så tycker jag, att du åtminstone kan läsa predikan 
hemma. Vill du lova, att du gör det?» 

»Ja,» sade pojken, »det kan jag väl göra.» Och han 
tänkte förstås, att inte skulle han läsa mer, än han hade 
lust till. 

Pojken tyckte, att han aldrig hade sett mor så fort- 
färdig, i ett nu var hon borta vid vägghyllan, tog ner 
Luthers postilla och lade den på bordet framme vid föUBtret 
med dagens predikan uppslagen. Hon slog också upp i 



14 POJKEN 

evangelieboken och lade den bredvid postillan. Sist drog 
hon fram till bordet den stora länstolen, som blev köpt 
på auktionen i Vemmenhögs prästgård förra året, och där 
eljest ingen amian än far fick sitta. 

Pojken satt och tänkte, att mor gjorde sig alltför mycket 
besvär med den där uppdukningen, för han ämnade inte 
Läsa mer än en eller annan sida. Men nu var det för 
andra gången alldeles så, som om far skulle ha kunnat 
se tvärsigenom honom. Han gick fram till pojken och sade 
med sträng röst: »Kom nu ihåg, att du läser ordentligt 1 
För när vi kommer tillbaka, ska jag förhöra dig på var- 
enda sida, och har du då hoppat över någon, så går det 
inte väl för dig.» 

»Predikan är fjorton och en halv sida,» sade mor liksom 
för att råga måttet. »Du får nog sätta dig att läsa genast, 
om du ska hinna igenom den.» 

Därmed gingo de äntligen, och då pojken stod i dörren 
och såg efter dem, tyckte han, att han hade blivit fångad 
i en fälla. »Nu går de nog och lyckönskar sig till att ha 
hittat på det så bra, att jag måste sitta och hänga över 
predikan hela tiden, som de är borta,» tänkte han. 

Men far och mor gingo visst inte och lyckönskade sig 
till något, utan i stället voro de ganska bedrövade. De 
voro ett fattigt husmansfolk, och deras ställe var inte mycket 
större än en trädgårdstäppa. Då de först flyttade dit, kunde 
där inte födas mer än en gris och ett par höns, men de 
voro ovanligt strävsamma och duktiga människor, och nu 
hade de både kor och gäss. Det hade gått ofantligt framåt 
för dem, och de skulle ha vandrat nöjda och glada till 
kyrkan den vackra morgonen, om de inte hade haft sonen 
att tänka på. Far klagade över att han var trög och lat: 
ingenting hade han velat lära i skolan, och han var så 
oduglig, att man nätt och jämnt kunde sätta honom till att 
valla gäss. Och mor nekade inte till att detta var sant, 
men hon var mest bedrövad över att han var vild och 
elak, hård mot djur och illvillig mot människor. »Måtte 



POJKEN .16 

Gud bryta hans ondska och ge honom ett annat sinnelag!» 
sade mor. »Annars blir han till en olycka för både sig 
själv och oss.» 

Pojken stod en läng stund och funderade om han skulle 
läsa predikan eller inte. Men så kom han överens med 
sig själv, att den här gången var det bäst att vara lydig. 
Han satte sig i prästgårdslänstolen och började läsa. Men 
då han hade hldlit på en stund med att rabbla upp orden 
halvhögt, så var det, som om det där mumlandet skulle 
ha sövt honom, och han märkte, att han nickade tiU. 

Ute var det allra vackraste vårväder. Året var inte 
längre kommet än till den tjugonde mars, men pojken bodde 
i Västra Vemmenhögs socken långt nere i södra Skåne, 
och där var våren redan i full gäng. Det var inte grönt 
än, men det var friskt och knoppande. Det fanns vatten 
i alla diken, och hästhovsörten stod i blom på dikeskanten. 
Allt det krattet, som växte på stengärdsgården, hade blivit 
brunt och blankt. Bokskogen långt borta stod och liksom 
svällde och blev tätare för varje ögonblick. Himmelen var 
hög och rent blå. Stugdörren stod på glänt, så att det 
hördes in i rummet hur lärkorna drillade. Hönsen och 
gässen gingo på gården, och koma, som kände vårluften 
ända in i båsen, gåvo ibland till ett ramande. 

Pojken han läste och nickade och stred mot sömnen. 
»Nej, jag vill inte sonma,» tänkte han, »för då hinner jag 
inte igenom det här på hela förmiddagen.» 

Men hur det var, så somnade han. 

Han visste inte om han hade sovit litet eller länge, 
men han vaknade vid att han hörde ett lätt buller bakom sig. 

På själva fönsterbrädet rätt framför pojken stod en 
liten spegel, och i den syntes nästan hela rummet. I det- 
samma som nu pojken lyfte huvudet, råkade han titta i 
spegeln, och då såg han, att locket till mors kista hade 
blivit uppslaget. 

Det var så, att mor ägde en stor, tung, järnbeslagen 
ekkista, som ingen annan än hon själv fick öppna. Där 



1 6 POJKEN 

förvarade mor allt det, som hon hade ärvt efter sin mor, 
och som hon var särskilt rädd om. Där lågo ett par gammal- 
dags bondkvinnedräkter av rött kläde med kort liv och 
veckad kjol och pärlbesatt bröstsmäck. Där funnos stärkta, 
vita huvudklutar och tunga silversöljor och kedjor. Folk 
ville inte gå med sådant nu för tiden, och mor hade flera 
gånger tänkt på att göra sig av med de gamla sakerna, 
men så hade hon inte haft hjärta till det. 

Nu såg pojken i spegeln alldeles tydligt, att locket till 
kistan stod öppet. Han kunde inte förstå hur detta hade 
gått till, för mor hade stängt kistan, innan hon gick. Det 
skulle nog inte ha hänt mor, att hon hade lämnat den 
kistan öppen, när han var ensam hemma. 

Han blev riktigt hemsk till mods. Han var rädd för 
att en tjuv hade smugit sig in i stugan. Han vågade inte 
röra sig, utan satt stilla och stirrade i spegeln. 

Medan han satt så och väntade, att tjuven skulle visa 
sig, började han undra vad det var för en svart skugga, 
som föll över kistkanten. Han såg och såg och ville inte 
tro sina ögon. Men det där, som till. en början var skugg- 
likt, blev allt tydligare, och snart märkte han, att det var 
något verkligt. Det var inte bättre, det, än att en tomte 
satt och red grensle över kistkanten. 

Pojken hade nog hört talas om tomtar, men han hade 
aldrig tänkt sig, att de kunde vara så sniå. Han var 
inte mer än en tvärhand hög, han, som satt på kistkanten. 
Han hade ett gammalt, rynkigt, skägglöst ansikte och var 
klädd i svart långrock, knäbyxor och bredskyggig, svart 
hatt. Han var mycket prydlig och fin med vita spetsar 
kring halsen och handlederna, spännen i skorna och 
strumpeband, knutna i rosetter. Han hade tagit upp ur 
kistan en broderad smäck och satt och såg på det gammal- 
dags arbetet med sådan andakt, att han inte märkte, att 
pojken hade vaknat. 

Pojken blev bra förvånad att få se tomten, men så 
särdeles rädd blev han däremot inte. Det var omöjligt 



POJKEN 1 7 

att bli rädd för en, som var så liten. Och eftersom tomten 
satt där så upptagen av sitt, att han varken såg eller hörde, 
tänkte pojken, att det skulle vara lustigt att spela honom 
ett spratt: knuffa ner honom i kistan och slå igen locket 
över honom eller något i den vågen. 

Men pojken var ändå inte så modig, att han vågade 
röra vid tomten med händerna, utan han såg sig om i 
stugan efter något, som han kunde stöta till honom med. 
Han lät blickania vandra från liggsoffan till slagbordet och 
från slagbordet till spisen. Han såg på grytorna och kaffe- 
pannan, som stodo på en hylla bredvid spisen, på vatten- 
spanaen vid dörren och på slevar och knivar och gafflar 
och fat och tallrikar, som syntes genom den halvöppna 
skåpdörren. Han såg upp till fars bössa, som hängde på 
väggen bredvid de danska kungligas porträtt, och på pelar- 
goniema och fuksioma, som blommade i fönstret. Allra 
sist föUo hans blickar på en gammal flughåv, som hängde 
på fönsterkarmen. 

Knappast hade han fått syn på flughåven, förrän han 
ryckte den till sig och sprang upp och svängde den utmed 
kistkanten. Och han blev själv förvånad över en sådan 
tur, som han hade. Han förstod nästan inte hur han hade 
burit sig åt, men han hade verkligen fångat tomten. Den 
stackaren låg på bottnen av den långa haven med huvudet 
neråt och kunde inte komma upp ur den. 

I första ögonblicket visste pojken alls inte vad han 
skulle ta sig till med sin fångst. Han var bara noga med 
att svänga haven fram och tillbaka, för att inte tomten 
skulle få rådrum att klättra upp. 

Tomten började tala och bad så innerligt att bli fri- 
given. Han hade gjort dem gott under många år, sade 
han, och var värd bättre medfart. Om nu pojken släppte 
lös honom, så skulle han ge honom en gammal speciedaler, 
en silversked och en guldpenning, som var lika stor som 
boetten på hans fars silverur. 

Pojken tyckte inte, att detta var mycket bjudet, men 

2 — yUs Holgerasons resa. I. 



1 8 POJKEN 

det hade gått honom så, att sedan han hade fått tomten i 
sitt våid^ hade han blivit rädd för honom. Han märkte, 
att han hade gett sig i lag med något, som var främmande 
och hemskt och inte hörde hans värld till, och han var 
bara glad att bli av med otyget. 

Han gick därför genast in på köpet och höll haven 
stilla, för att tomten skulle kunna krypa ut ur den. Men 
när tomten nästan var ute ur haven, kom pojken att tänka 
på att han borde ha betingat sig stora ägodelar och allt 
möjligt gott. Åtminstone borde han då ha ställt upp det 
villkoret, att tomten skulle ha trollat predikan in i huvudet 
på honom. »Så dum jag var, som gav honom fri I» tänkte 
han och började skaka haven, för att tomten skulle ramla 
ner igen. 

Men i samma stund, som pojken gjorde detta, fick han 
en så förfärlig örfil, att han trodde huvudet skulle springa 
i bitar. Han for först mot ena väggen, sedan mot den andra, 
till sist sjönk han ner på golvet, och där blev han liggande 
sanslös. 

Då han vaknade upp igen, var han ensam i stugan. 
Han såg inte till ett spår efter tomten. Kistlocket var stängt, 
och flughåven hängde på sin vanliga plats i fönstret. Om 
han inte hade känt hur högra kinden brände efter örfilen, 
skulle han ha varit frestad att tro, att det hade varit en 
dröm alltsammans. »Hur som helst så lär väl far och 
mor påstå, att det inte har varit annat,» tänkte han. »De 
kommer nog inte att göra något avdrag i predikan för 
tomtens skull. Det är bäst jag sätter mig att läsa igen.» 

Men när han nu gick fram mot bordet, så lade han 
märke till något underligt. Det kunde ju inte vara så, att 
stugan hade vuxit. Men varav kom det sig då, att han 
måste gå så många fler steg, än han brukade, för att komma 
fram till bordet? Och vad gick det åt stolen? Den såg 
inte ut att vara större nu än nyss förut, men han måste 
först stiga upp på slån mellan stolbenen och sedan klättra 
för att nå till sitsen. Och på samma sätt var det med 



POJKEN 1 9 

bc. let. Han kunde inte se över bordskivan utan att kliva 
W' ' • ä armstödet. 

' i all världen är detta?» sade pojken. »Jag menar 
tomten har förgjort både länstolen och bordet och hela 
stugan.» 

Postillan låg på bordet, och synbarligen var den sig 
lik, men det måtte ha varit något galet med den också, 
för han kunde inte komma åt att läsa ett ord i den utan 
att rent av ställa sig i själva boken. 

Han läste ett par rader, men så råkade han att se upp. 
Därvid föUo hans blickar i spegeln, och då ropade han 
helt högt: »Se, där är ju en till I» 

För i spegeln såg han tydligt en liten, liten parvel, 
som var klädd i toppluva och skinnbyxor. 

»Den där är ju klädd alldeles som jag I» sade pojken 
och slog ihop händerna av förvåning. Men då såg han, 
att parveln i spegeln gjorde detsamma. 

Då började han att dra sig i håret och nypa sig i 
armarna och svänga sig runt, och ögonblickligen gjorde 
han efter det, han, som syntes i spegeln. 

Pojken sprang omkring spegeln ett par gånger för att 
se efter om det stod någon liten karl gömd bakom den. 
Men han fann ingen där, och då började han skälva av 
skräck. Ty nu förstod han, att tomten hade förtrollat honom, 
och att den där parveln, som han såg bilden av i spegeln, 
det var han själv. 

VILDGÄSSEN. 

Pojken kunde rakt inte förmå sig att tro, att han hade 
blivit förvandlad till tomte. »Det är väl bara en dröm och 
en inbillning,» tänkte han. »Om jag väntar ett par ögon- 
blick, så blir jag nog människa igen.» 

Han ställde sig framför spegeln och slöt ögonen. Han 
öppnade dem först efter ett par minuter och väntade då, 
att det skulle ha gått över. Men det hade det inte, utan 



20 POJKEN 

han var och förblev lika liten. Eljest var han alldeles 
sådan, som han hade varit förut. Det vita linhåret och 
fräknarna över näsan och lapparna på skinnbyxorna och 
stoppen på strumpan, alltsammans var sig likt, med undan- 
tag av att det hade blivit förminskat. 

Nej, det tjänade ingenting till att stå stilla och vänta, 
det märkte han. Han fick lov att försöka med något annat. 
Och det klokaste han kunde företa sig tyckte han skulle 
vara att leta reda på tomten och försona sig med honom. 

Han hoppade ner på golvet och började söka. Han 
tittade bakom stolar och skåp och under liggsoffan och i 
bakugnen. Han kröp till och med ner i ett par råtthål, 
men han var inte i stånd att finna tomten. 

Medan han sökte, grät han och bad och lovade 
allt tänkbart. Aldrig mer skulle han svika sitt ord till 
någon, aldrig mer skulle han vara elak, aldrig mer skulle 
han somna ifrån predikan. Om han bara finge bli män- 
niska igen, så skulle det bli en så präktig och snäll och 
lydig gosse av honom. Men vad han än lovade, så hjälpte 
det inte det minsta. 

Med ens kom han ihåg, att han hade hört mor säga, 
att småfolket brukade bo i kostallet, och han beslöt genast 
att gå dit och se om han kunde finna tomten. Det var en 
lycka, att stugdörren stod på glänt, för han skulle inte ha 
kunnat nå upp till låset och öppna den, men nu slapp 
han igenom utan hinder. 

Då han kom ut i förstun, såg han sig om efter sina 
träskor, för inne i rummet hade han förstås gått i strump- 
sockorna. Han undrade hur han skulle reda sig med de 
stora, klumpiga träskoma, men i detsamma såg han ett 
par små skor stå på tröskeln. När han märkte, att tomten 
hade varit så omtänksam, att han också hade förvandlat 
träskoma, blev han ännu mer ängslig. Det tycktes, som 
om det vore meningen, att den här bedrövelsen skulle räcka 
länge. 

På den gamla ekbrädan, som låg framför förstudörren» 




Tummetott. 



Teckning av .lohn Baner. 



POJKEN 23 

hoppade en gråsparv. Han hade inte väl fått ögonen på 
pojken, förrän han ropade: »TitittI Ti titt I Se på Nils gåsa- 
påg I Se på Tununetottl Se på Nils Holgersson TummetottU 

Genast vände både gässen och hönsen sina blickar 
mot pojken, och det blev ett förfärligt kacklande. »Kukeliku,» 
gol tuppen, »det var rätt åt honom. Kukeliku, han har 
ryckt mig i kammen.» — »Ka, ka, ka, det var rätt åt honom,» 
ropade hönorna, och härmed höUo de på i oändlighet. 
Gässen foro ihop i en tät klunga, stucko huvudena till- 
sammans och frågade: »Vem kan ha gjort det? Vem kan 
ha gjort det?» 

Men det märkvärdigaste härvid var, att pojken förstod 
vad de sade. Han var så förvånad, att han blev stående 
stilla på trappsteget och lyssnade. »Det måtte komma sig 
därav, att jag är förvandlad till tomte,» sade han. »Det 
är nog därför, som jag förstår fåglalåt.» 

Han tyckte, att det var odrägligt, att hönsen inte ville 
sluta upp att säga, att det var rätt åt honom. Han kastade 
en sten mot dem och ropade: »Tig med er, ert pack!» 

Men han hade inte tänkt på att han inte mer var sådan, 
att hönsen behövde vara rädda för honom. Hela hönshopen 
rusade emot honom, ställde sig runt omkring honom och 
skrek: »Ka, ka, ka, det var rätt åt dig. Ka, ka, ka, det 
var rätt åt dig.» 

Pojken försökte komma undan dem, men hönsen 
sprungo efter och skreko, så att han höll på att mista 
hörseln. Han hade väl aldrig sluppit ifrån dem, om inte 
stugkatten hade kommit gående. Så snart hönsen sågo 
katten, tystnade de och låtsade inte tänka på annat än 
att krafsa i jorden efter mask. 

Pojken sprang genast fram till katten. »Kära du Misse,» 
sade han, »du känner väl till alla vrår och smyghål här 
på gården ? Du får vara snäll och tala om för mig var 
jag kan finna tomten.» 

Katten svarade inte genast. Han satte sig ner, lade 
svansen prydligt i ring framför benen och stirrade på pojken 



24 POJKEN 

Det var en stor, svart katt med en vit fläck i bringan. 
Håret låg slätt och blänkte i solskenet. Klorna voro in- 
dragna, och ögonen voro jämngråa med bara en liten, smal 
springa mittpå. Katten såg genombeskedlig ut. 

»Nog vet jag var tomten bor,» sade han med len röst, 
»men inte är det sagt, att jag vill tala om det för dig.» 

»Kära Misse, du får lov att hjälpa mig,» sade pojken. 
»Ser du inte hur han har förtrollat mig?» 

Katten öppnade litet på ögonen, så att den gröna elak- 
heten började lysa fram. Han spann och surrade av be- 
låtenhet, innan han svarade. »Ska jag kanske hjälpa dig, 
för det att du så ofta har ryckt mig i svansen?» sade han 
till sist. 

Då blev pojken ond och glömde alldeles hur liten och 
maktlös han nu var. »Jag kan allt rycka dig i svansen än 
en gång, jag,» sade han och sprang emot katten. 

I nästa ögonblick var katten så förändrad, att pojken 
knappt kunde tro, att det var samma djur. Vartenda hår 
på hans kropp stod på ända. Ryggen hade krökt sig, benen 
hade längt sig, klorna skrapade i marken, svansen hade 
blivit kort och tjock, öronen lade sig bakåt, munnen fräste, 
ögonen stodo vidöppna och lyste av röd eld. 

Pojken ville inte låta skrämma sig av en katt, utan tog 
än ett steg framåt. Men då gjorde katten ett språng, kom 
ner rätt på pojken, slog omkull honom och ställde sig över 
honom med framföttema på hans bröst och gapet öppet 
över hans strupe. 

Pojken kände hur klorna trängde genom västen och 
skjortan in i skinnet, och hur de vassa hörntänderna kittlade 
strupen. Han skrek på hjälp, allt vad han förmådde. 

Men ingen kom, och han trodde förvisso, att hans sista 
stund var inne. Då kände han, att katten drog in klorna 
och släppte taget om strupen. 

»Så där,» sade han, »nu kan det vara nog. Jag ska 
låta dig slippa undan den här gången för matmors skull. 



POJKBN 25 

Jag yille bara, att da skulle reta vem av oss trå det år, 
som nu har maktenji 

Dänned gick katten sin räg och såg lika slät och from 
ut som nyss, när han kom. Pojken yar så skamsen, att han 
inte sade ett ord, utan bara skyndade till kostallet för att 
söka efter tomten. 

Där funnos inte fler än tre kor. Men när pojken kom 
in, bley det ett bölande och ett oväsen, så att man gott 
kunde tro, att de voro åtminstone trettio. 

»Mu, mu, mu,» ramade Majros. »Det är då gott, att 
det finns rättvisa till i världen.» 

»Mu, mu, mu,» stämde de upp alla tre. Han kunde 
inte höra vad de sade, så skreko de över varandra. 

Pojken ville fråga efter tomten, men han kunde inte 
göra sig hörd, därför att koma voro i fullt uppror. De 
buro sig åt så, som de brukade, när han släppte en främ- 
mande hund in till dem. De sparkade med bi^benen, ska- 
kade i sina halslänkar, vände huvudena utåt och mattade 
med hornen. 

»Kom hit du bara,» sade Majros, »så ska du få dig 
en spark, som du inte ska glömma på länge I» 

»Kom hity» sade Gull-Lilja, »så ska du få dansa på 
mina horn I» 

»Kom hit, så ska du få känna på hur det smakade, 
när du slängde på mig träskon, som du brukade göra i 
somras!» röt Stjärna. 

»Kom hit, så ska du få betalt för getingen, som du 
släppte in i örat på mig I» vrålade Gull-Lilja. 

Majros var den äldsta och klokaste av dem, och hon 
var allra ondast. »Kom hit,» sade hon, »så att jag får 
ge dig betalt för alla de gånger, som du har ryckt mjölk- 
pallen undan mor din, och för alla de krokben, som du 
har satt för henne, när hon har kommit bärande med mjölk- 
spannen, och för alla de tårar, som hon har stått här och 
gr&tit över dig I» 



2iy POJKEN 

Pojken ville säga dem^ att han ångrade^ att han hade 
varit stygg mot dem^ och att han aldrig skulle bli annat 
än snäll, om de bara sade honom var tomten fanns. Men 
korna lyssnade inte till honom. De bråkade så, att han 
blev rädd för att någon av dem skulle lyckas slita sig lös, och 
han tyckte, att det var bäst att smyga sig bort ur kostallet. 

Då han kom ut igen, var han rätt modlös. Han 
kunde förstå, att ingen på gården ville hjälpa honom att 
finna tomten. Och litet skulle det väl också båta, om han 
funne honom. 

Han kröp upp på den breda stengärdsgården, som gick 
runt omkring torpet och var övervuxen med törne och björn- 
bärsrankor. Där slog han sig ner för att tänka på hur 
det skulle gå, om han inte bleve människa igen. När nu 
far och mor komme hem ifrån kyrkan, skulle det väl bli 
ett undrande. Ja, ett undrande skulle det bli över hela 
landet, och folk skulle komma både från östra Vémmen- 
hög och från Torp och från Skurup; från hela Vemmen- 
högs härad skulle man konmia för att titta på honom. 
Och kanske far och mor skulle ta honom med sig och 
visa honom på Kiviks marknad. 

Nej, det var förskräckligt att tänka på. Han ville helst, 
att aldrig mer någon människa skulle få se honom. 

Det var förfärligt vad han var olycklig. Ingen i hela 
världen var så olycklig som han. Han var inte en människa 
mer, utan ett vidunder. 

Han började så småningom begripa vad det hade att 
betyda, att han inte mer var någon människa. Han var 
skild från allting nu : inte kunde han leka med andra pojkar, 
inte kunde han överta torpet efter föräldrarna, och rakt 
inte kunde han få någon tös att gifta sig med. 

Han satt och såg på sitt hem. Det var ett litet, vit- 
menat korsvirkeshus och låg som nertryckt i marken under 
det höga, branta halmtaket. Uthusen voro också små, och 
åkerlapparna voro så smala, att en häst knappast kunde 
vända sig på dem. Men så litet och fattigt, som stället 



POJKEN 27 

var, sä var det nu alldeles för gott för honom. Han kunde 
inte begära bättre bostad än en häla under stallgolvet. 

Det var förunderligt vackert väder. Det porlade, och 
det knoppades, och det kvittrade runt omkring honom. 
Men han satt i så tung sorg. Han skulle aldrig mer bli 
glad åt något. 

Han hade aldrig sett himlen så blå som i dag. Och 
flyttfåglar kom det farande. De kommo från utlandet och 
hade rest över Östersjön, styrande rätt mot Smygehuk, 
och nu voro de på väg norrut. De voro visst av många 
olika slag, men han kände inte igen några andra än vild- 
gässen, som kommo flygande i två långa rader, som möttes 
i en vinkel. 

Flera vildgåsflockar hade redan farit förbi. De flögo 
högt uppe, men han hörde ändå hur de skreko: »Nu bär 
det till fjälls. Nu bär det till fjälls.» 

Då vildgässen sågo tamgässen, som gingo på gården, 
sänkte de sig mot jorden och ropade: »Kom med I Kom 
med I Nu bär det till fjälls.» 

Tamgässen kunde inte låta bli att sträcka upp huvudena 
och lyssna. Men de svarade helt förståndigt: »Vi har 
det bra, som vi har det. Vi har det bra, som vi har det.» 

Det var, som sagt, en ofantligt vacker dag med en luft, 
som det måtte ha varit en sann glädje att flyga i, så frisk 
och så lätt. Och för varje ny vildgåsflock, som flög förbi, 
blevo tamgässen alltmer oroliga. Ett par gånger flaxade 
de med vingarna, som om de skulle ha haft lust att följa 
med. Men då sade alltid en gammal gåsamor: »Var nu 
inte galna I De där får både hungra och frysa.» 

Det var en ung gåskarl, som vildgässens rop hade 
gett en riktig reslust. »Kommer det en flock till, så följer 
jag med,» sade han. 

Så kom en ny flock och skrek som de andra. Då 
svarade den unga gåskarlen: »Väntal Väntal Jag kommer.» 

Han bredde ut vingarna och höjde sig i luften, men 
han var så ovan att flyga, att han föll ner till marken igen. 



28 POJKEN 

Vildgässen måtte i alla fall ha hört hans rop. De vände 
om och flögo sakta tillbaka för att se om han skulle komma. 

»Vänta I Vänta U ropade han och gjorde ett nytt försök. 

Allt detta hörde pojken, där han låg på gärdsgården. 
»Det vore bra stor skada,» tänkte han, »om den stora gås- 
karlen skulle fara sin väg. Det skulle bli en sorg för 
far och mor, om han vore borta, när de kommer hem från 
kyrkan.» 

Då han tänkte på detta, glömde han åter alldeles, att 
han var liten och vanmäktig. Han tog ett språng rätt ner 
i gåsflocken och slog armarna om halsen på gåskarlen. 
»Du låter allt bli att flyga din väg, du,» ropade han. 

Men just i detsamma hade gåskarlen kommit under- 
fund med hur han skulle bära sig åt för att höja sig 
från marken. Han kunde inte hejda sig för att skaka av 
pojken, utan denne fick följa med upp i luften. 

Det bar av mot höjden så fort, att pojken hisnade. 
Innan han kom att tänka på att han borde släppa taget 
om gåskarlens hals, var han så högt uppe, att han skulle 
ha slagit ihjäl sig, om han hade fallit till marken. 

Det enda han kunde göra för att få det något bättre 
var att försöka komma upp på gåsryggen. Och dit krång- 
lade han sig också, fast inte utan stor möda. Och inte 
var det en lätt sak heller att hålla sig kvar på den glatta 
ryggen mellan de två svängande vingarna. Han fick gripa 
djupt ner i fjäder och dun med båda händerna för att inte 
ramla i backen. 



DET RUTIGA TYGSTYCKET. 

Pojken blev så huvudyr, att han inte visste till sig 
på en lång stund. Luften ven och väste emot honom, 
vingarna svingade, och det brusade i fjädrarna som en hel 
storm. Tretton gäss flögo omkring honom. Alla flaxade 
och kacklade. Det dansade för hans ögon, och det susade 



POJKEN 29 

för hans öron. Han yisste inte om de flögo högt eller 
lågt, eller vart det bar av med dem. 

Äntligen kom han så mycket till sans, att han förstod, 
att han borde taga reda på vart gässen förde honom. Men 
detta rar inte så lätt, för han visste inte hur han skulle 
få mod att se ner. Han var alldeles säker på att han skulle 
få svindel, om han försökte. 

Vildgässen foro inte så särdeles högt, därför att den 
nykomna reskamraten inte kunde andas i den allra tunnaste 
luften. För hans skull flögo de också litet långsammare 
än vanligt. 

Till sist tvang pojken sig ändå att kasta en blick åt 
jorden till. Då tyckte han, att under honom låg utbredd 
en stor duk, som var indelad i en otrolig massa små och 
stora rutor. 

»Vart i all världen är jag nu kommen?» undrade han. 

Han såg ingenting annat än ruta vid ruta. Somliga 
voro sneda och somliga långsmala, men överallt var det 
hörn och raka kanter. Ingenting var runt, och ingenting 
var krokigt. 

»Vad är det för ett stort, rutigt stycke tyg, som jag 
ser ner på?» sade pojken för sig själv utan att vänta, att 
någon skulle svara. 

Men vildgässen, som flögo omkring honom, ropade ge- 
nast: »Åkrar och ängar. Åkrar och ängar.» 

Då förstod han, att det stora, rutiga tygstycket var 
den platta skånska jorden, som han for fram över. Och 
han började begripa varför den såg så mångfärgad och 
rutig ut. De klargröna rutorna kände han först igen: det 
var rågåkrarna, som hade blivit sådda förra hösten och 
hade hållit sig gröna under snön. De gulgråa rutorna voro 
stubbåkrar, där det förra sommaren hade vuxit säd, de 
brunaktiga voro gamla klövervallar, och de svarta voro 
tomma betland eller upplöjda trädesåkrar. De rutorna, som 
voro bruna med gula kanter, voro säkert bokskogar, för 
i sådana stå de stora träden, som växa mitt i skogen, 



30 POJKEN 

nakna om vintern, men småbokarna, som växa i skogs- 
brynet, behålla de torra, gulnade bladen ända till våren. 
Det fanns också mörka rutor med grått i mitten : det var 
de stora, kringbyggda gårdarna med de svartnade halm- 
taken och de stensatta gårdsplanerna. Och så fanns det 
rutor, som voro gröna i mitten och omgärdade med brunt: 
det var trädgårdarna, där gräsmattorna redan började 
grönska, fast buskarna och träden, som stodo omkring 
dem, ännu voro i nakna, bruna barken. 

Pojken kunde inte låta bli att skratta, när han såg 
hur rutigt allting var. 

Men när vildgässen hörde, att han skrattade, ropade 
de liksom bestraffande: »Fruktbart och gott land. Frukt- 
bart och gott land.» 

Pojken hade redan blivit allvarsam. »Att du kan skratta, 
du, som har råkat ut för det allra förskräckligaste, som 
kan hända en människa I» tänkte han. 

Han höll sig allvarsam en stund, men snart kom haii 
till att skratta igen. 

Allt eftersom han hade blivit van vid ritten och farten, 
så att han kunde tänka på annat än att hålla sig kvar 
på gåsryggen, började han att lägga märke till hur full 
luften var av fågelflockar, som flögo norrut. Och det var 
ett hojtande och ett ropande från flock till flock. »Jaså, 
ni har kommit över i dag,» skreko somliga. — »Ja, vi har 
så,» svarade gässen. »Hur tror ni att det står till med 
våren ?» — »Inte ett löv på träden och kallt vatten i sjöarna,» 
kom det till svar. 

När gässen flögo fram över ett ställe, där det gick tamt 
fjäderfä ute, ropade de: »Vad heter gården? Vad heter 
gården?» Då sträckte tuppen upp huvudet och svarade: 
»Gården heter Lillgärde i år som i fjol, i år som i fjol.» 

De flesta stugorna hade väl namn efter sina ägare, 
såsom det brukas i Skåne, men i stället för att svara, att 
detta var Per Matssons eller Ola Bossons, hittade tupparna 
på sådana namn, som de tyckte vara passande. De, som 



POJKEN 31 

bodde på fattiga torp och husmaasställen, ropade: »Den 
här gården heter Grynlösa.» Och de, som hörde till de 
allra &ttigaste, skreko: »Den här gården heter Tuggelite, 
Tuggelite, Tuggelite.» 

De stora, välbärgade bondgårdarna fingo granna 
namn av tupparna, sådana som Lyckåker, Aggeberga och 
Penningby. 

Men tupparna på herrgårdarna voro för högfärdiga att 
hitta på något skämtsamt. En av dem gol och ropade med 
en kraft, som om han ville höras ända upp till solen: 
»Detta är Dybecks herrgård. I år som i fjol. I år som i fjol.» 

Och litet längre bort stod en, som ropade: »Detta är 
Svaneholm. Det måtte väl hela världen ha reda på.» 

Pojken märkte, att gässen inte flögo sin väg rakt fram. 
De svävade hit och dit över hela. Söderslätt, liksom voro 
de glada att vara i Skåne igen och ville hälsa på i var- 
enda gård. 

De kommo till ett ställe, där det stod några stora, 
tunga byggnader med höga skorstenar och runt omkring 
dessa en mängd mindre hus. »Detta är Jordberga socker- 
bruk,» ropade tupparna. »Detta är Jordberga sockerbruk.» 

Pojken ryckte till, där han satt på gåsryggen. Han 
borde ju ha känt igen det här stället. Det låg inte långt 
från hans hem, och här hade han förra året haft plats som 
vaktarpåg. Men det var nog så, att ingenting var sig riktigt 
likt, när man såg det så där uppifrån. 

Och tänk I Och tänk I Åsa gåsapiga och lille Mats, 
som voro hans kamrater i fjol I Pojken skulle allt ha velat 
veta om de gingo kvar här ännu. Vad skulle de ha sagt, 
om de hade anat, att han flög fram högt över deras huvuden? 

Så förlorade de Jordberga ur sikte och foro bortöver 
åt Svedala och Skabersjö och tillbaka över Börringekloster 
och Häckeberga. Pojken fick se mer av Skåne på den enda 
dagen, än vad han hade sett förut under alla de år han 
hade levat. 



32 POJKEN 

När vildgässen råkade på tamgäss, hade de allra roligast. 
De flögo då fram helt sakta och ropade neråt: »Nu bär 
det till fjälls. Kommer ni med? Kommer ni med?» 

Men tamgässen svarade : »Vintern är kvar i landet. Ni 
är för tidigt ute. Far tillbaks I Far tillbaks I» 

Vildgässen sänkte sig, för att de skulle höras bättre, 
och ropade: »Kom med, så ska vi lära er att flyga och 
simma I» 

Då blevo tamgässen förargade och svarade inte med 
ett enda kacklande. 

Men vildgässen sänkte sig än mer, så att de nästan 
snuddade vid marken, och sedan höjde de sig så blixt- 
snabbt, som om de hade blivit förfärligt skrämda. »Oj, 
oj, oj I» ropade de. »Det var inga gäss. Det var bara får. 
Det var bara får.» 

De på marken blevo alldeles ursinniga och skreko: 
»Måtte ni bli skjutna, så många som ni ä', så många som 
ni äM» 

När pojken hörde allt detta skämtande, skrattade han. 
Så kom han ihåg hur illa han hade det ställt för sig, och 
då grät han. Men om en liten stund skrattade han på nytt. 

Åldrig förr hade han farit fram med så god fart, och 
att rida fort och vilt, det hade han alltid tyckt om. Och 
han hade förstås aldrig tänkt på att det kunde kännas så 
friskt, som det gjorde, uppe i luften, och att det steg upp 
från jorden en så god lukt av mylla och kåda. Och inte 
heller hade han tänkt på hur det kunde vara att färdad 
fram så där högt över jorden. Men det var liksom att flyga 
bort från bekymmer och sorger och förtretligheter av alla 
de slag, som tänkas kunde. 




err'i>xtHJ>t tctsti. i 



n. 

AKKA FRÅN KEBNEKAJSE. 

KVÄLLEN. 

Den stora tama gåskarlen, som hade följt med upp i 
luften, kände sig mycket stolt över att få fara fram och 
tillbaka över Söderslätt i sällskap med vildgässen och föra 
spektakel med tamfåglarna. Men hur lycklig han än var, 
kunde det inte hjälpas, att han började tröttna frampå efter- 
middagen. Han försökte att ta djupare andetag och slå 
snabbare vingslag, men i alla fall blev han flera gåslängder 
efter de andra. 

Då de vildgässen, som flögo sist, märkte, att den tame 
inte kunde följa med, började de ropa till den gåsen, som 
for i spetsen av vinkeln och ledde tåget : »Akka från Kebne- 
kajse I Akka från Kebnekajse I» — »Vad vill ni mig?» frå- 
gade då förargåsen. — »Den vite blir efter. Den vite blir 
efter.» — »Säg honom, att det går lättare att flyga fort än 
långsamt I» ropade förargåsen och sträckte på som förut. 

Gåskarlen försökte nog att följa rådet och öka farten, 
men därvid blev han så utmattad, att han sjönk ända ner 
mot de klippta pilträden, som kantade åkrar och ängar. 

»Akka, Akka, Akka från- Kebnekajse I» ropade då de, 
som flögo sist och sågo hur svårt han hade det. — »Vad 
vill ni nu igen?» frågade förargåsen och lät fasligt vresig. — 
»Den vite sjunker till jorden. Den vite sjunker till jorden.» 
— »Säg honom, att det går lättare att flyga högt än lågt I» 
ropade förargåsen. Och hon saktade inte farten det minsta, 
utan sträckte på som förut. 



36 AKKA FRÅN KEBNEKAJSE 

Gåskarlen försökte följa också detta rådet, mea när 
han ville höja sig, blev han sä andfådd, att han höll på 
att spränga bröstet. 

»Åkka, Åkkal» ropade då de, som flögo sist. — »Kan 
ni inte låta mig flyga i fred?» frågade förargåsen och lät 
än mera otålig än förut. — »Den vite håller på att störta. 
Den vite håller på att störta.» — »Säg honom, att den, som 
inte orkar följa med flocken, kan vända om hem I» ropade 
förargåsen. Och det föll henne visst inte in att sakta farten, 
utan hon sträckte på som förut. 

»Jaså, står det till på det viset,» tänkte gåskarlen. Han 
begrep med ens, att vildgässen aldrig hade ämnat ta honom 
med sig upp till Lappland. De hade bara lockat honom 
hemifrån på lek. 

Han kände sig bra förargad över att krafterna nu skulle 
svika honom, så att han inte fick visa de där landstrykarna^ 
att också en tamgås kunde duga till något. Och det allra 
harmligaste var, att han hade råkat samman med Åkka 
från Kebnekajse. För så tamgås han var, hade han hört 
talas om en förargås, som hette Åkka och var mer än hundra 
år gammal. Hon hade så stort anseende, att de bästa vild- 
gäss, som funnos, brukade sluta sig till henne. Men ingen 
hade ett sådant förakt för tamgäss som Åkka och hennes 
flock, och gärna hade han velat visa dem, att han var deras 
jämlike. 

Han flög sakta efter de andra, medan han överlade 
med sig själv om han skulle vända eller fortsätta. Då 
sade plötsligen den där parveln, som han bar på sin rygg: 
»Kära Mårten gåskarl, du förstår väl, att det är omöjligt 
för dig, som aldrig har flugit förr, att följa med vildgässen 
ända opp till Lappland. Ska du inte vända om hem, innan 
du förstör dig?» 

Men husmanspojken var det värsta gåskarlen visste, 
och inte förr begrep han, att den stackarn trodde, att han 
inte kunde göra färden, än han beslöt att hälla ut. »Säger 
du ett ord mer om detta, kastar jag ner dig i första märgel- 



AKKA FRÅN KEBNEKAJSE 37 

grav, som vi far fram över,» sade han och fick på samma 
gång sådana krafter ay förargelsen, att han började flyga 
nästan lika bra som någon ar de andra. 

Länge hade han nog inte kunnat fortsätta på det viset, 
men det behövdes inte heller, därför att nu sjönk solen 
hastigt, och just i sohiedgången satte gässen av rätt neråt. 
Och innan pojken och gåskarlen visste ordet av, stodo de 
på stranden av Vombsjön. 

»Här är det väl allt meningen att vi ska stanna över 
natten,)» tänkte pojken och sprang ner från gåskarlens rygg. 

Han stod på en smal sandstrand, och framför honom 
låg en tämligen stor sjö. Den var stygg att se på, för 
den var nästan alldeles täckt av en isskorpa, som var 
svartnad och ojämn och full av sprickor och hål, såsom 
det brukar vara med våris. Men isen hade nog inte lång 
tid igen. Den var redan landlös och hade runt omkring 
sig ett brett bälte av svart, blankt vatten. Ännu fanns 
den dock kvar och spred köld och vinterhemskhet över 
nejden. 

På andra sidan sjön tycktes det finnas öppen och ljus 
bygd, men där gässen hade slagit ner, låg en stor tall- 
plantering. Och det såg ut, som om barrskogen skulle ha 
makt att binda vintern vid sig. överallt eljest var marken 
bar, men under de risiga grenarna låg det snö, som hade 
smultit och frusit, smultit och frusit, så att den var hård 
som is. 

Pojken tyckte, att han hade kommit till ett vildmarks- 
och vinterland, och han kände sig så ängslig, att han hade 
velat storskrika. 

Han var hungrig. Han hade ingenting ätit på hela 
dagen. Men var skulle han ta mat ifrån? Det växer ingen- 
ting ätbart på mark eller träd i mars månad. 

Ja, var skulle han få mat ifrån, och vem skulle ge 
honom husrum, och vem skulle bädda hans säng, och vem 
skulle värma honom vid sin eld, och vem skulle skydda 
honom för vilddjuren? 



38 AKKA FRÅN KEBNEKAJSE 

För nu var solen borta, och nu kom det köld frän 
sjön, och mörker sjönk ner från himlen, och fasa smög 
fram i skymningens spår, och i skogen började det att 
tassa och prassla. 

Nu var det förbi med det glada modet, som pojken 
hade känt, medan han var uppe i luften, och i sin ängslan 
såg han sig om efter reskamraterna. Han hade ju inga 
andra att hålla sig till. 

Då fick han se, att gåskarlen hade det ännu sämre 
än han själv. Han låg kvar på samma ställe, där han 
hade slagit ner, och det såg ut, som om han höll på att 
dö. Halsen låg slak utefter marken, ögonen voro slutna, 
och andedräkten kom bara som ett svagt väsande. 

»Kära Mårten gåskarl,» sade pojken, »försök att få dig 
en klunk vatten I Det är inte två steg till sjön.» 

Men gåskarlen gjorde inte en rörelse. 

Pojken hade nog varit hård mot alla djur och mot gås- 
karlen också förr i världen, men nu tyckte han, att gås- 
karlen var det enda stöd han hade, och han blev fasligt 
rädd för att mista honom. Han började genast knuffa och 
skjuta på honom för att få honom ner till vattnet. Gås- 
karlen var stor och tung, så att det blev ett drygt arbete 
för pojken, men till sist lyckades han. 

Gåskarlen kom ner i sjön med huvudet före. Ett ögoa- 
blick låg han stilla i dyn, men snart stack han upp näbb^ci, 
skakade vattnet ur ögonen och fnyste. Därpå sam han 
stolt in mellan vass och kaveldun. 

Vildgässen lågo i sjön före honom. De hade inte sett 
sig om varken efter gåskarlen eller gåsryttaren, utan genast 
rusat ner i vattnet. De hade badat och putsat sig, och 
nu lågo de och sörplade i sig halvrutten nate och vatten- 
klöver. 

Den vita gåskarlen hade den lyckan att få syn på 
en liten abborre. Den grep han raskt, sam intill stranden 
med den och lade den framför pojken. »Här ska du få, 
till tack för att du hjälpte mig ner i vattnet,» sade han. 



AKKA FRÅN KEBNEKAJSE 39 

Det var första gängen på hela den dagen, som pojken 
hörde ett vänligt ord. Han blev sä glad, att han hade velat 
slå armarna om halsen pä gåskarlen, men det kom han 
sig inte för med. Och ät gåvan blev han också glad. Först 
tyckte han nog, att det skulle vara omöjligt att äta rå 
fisk, men så fick han ändå lust att försöka. 

Han kände efter om han hade fått slidkniven med 
sig, och som väl var, hängde den kvar bak pä byxknappen, 
fast den var så förminskad, att den inte var så lång som 
en tändsticka. Nå, den dugde i alla fall till att fjälla och 
rensa fisken med, och det dröjde inte länge, innan abborren 
var uppäten. 

Då pojken väl var mätt, kSnde han sig allt skamsen 
över att han hade kunnat jta något rått. »Det syns, att 
jag inte är en människa mer, utan en riktig tomte,» 
tänkte han. 

Hela tiden, som pojken ät, stod gåskarlen tyst bredvid 
honom, men när han hade sväljt sista biten, sade han med 
låg röst: »Det är så, att vi har råkat ut för ett morskt gås* 
folk, som föraktar all tamfågel.» — »Ja, jag har nog märkt 
det,» sade pojken. — »Det skulle allt vara mycket hedersamt 
för mig, om jag kunde följa med dem ända opp till Lapp- 
land och visa dem, att också en tamgås kan duga till något.» 

— »Jaa,» sade pojken och drog pä det, för han trodde inte, 
att gåskarlen kunde gå i land med detta, men han ville 
inte säga emot honom. — »Men jag tror inte, att jag kan 
reda mig ensam på en sådan resa,» sade gåskarlen, »utan 
jag vill fråga om inte du kunde följa med och hjälpa mig.» 

Pojken hade förstås inte tänkt sig annat än att vända 
om hem så snart som möjligt, och han blev så förvånad, 
att han inte visste vad han skulle svara. »Jag trodde, 
att vi var ovänner, du och jag,» sade han. Men det tycktes 
gåskarlen alldeles ha glömt. Han kom bara ihåg, att pojken 
just nyss hade räddat livet på honom. 

»Jag skulle väl allt hem till far och mor,» sade pojken. 

— »Ja, nog ska jag föra dig tillbaka till dem frampå hösten,» 



40 AKKA FRÄN KEBNEKAJSE 

sade gåskarlen. »Jag ska inte lämna dig, förrän jag kan 
sätta ner dig på dörrtröskeln därhemma.» 

Pojken tänkte, att det kunde vara rätt så bra att 
slippa visa sig för föräldrarna än på en tid. Han var inte 
ohågad för förslaget, och han skulle just säga, att han gick 
in på det, då de hörde ett starkt dånande bakom sig. Det 
var vildgässen, som hade kommit upp ur sjön, alla på en 
gång, och stodo och skakade av sig vattnet. Därpå ordnade 
de sig i en lång rad med förargåsen i spetsen och kommo 
fram till dem. 

När den vita gåskarlen nu betraktade vildgässen, kände 
han sig inte rätt väl till mods. Han hade väntat, att de 
skulle vara mer lika tamgäss, och att han skulle känna 
mer släktskap med dem. De voro mycket mindre än han, 
och ingen av dem var vit, utan de voro alla gråa med 
vattring i brunt. Och deras ögon blev han nästan rädd 
för. De voro gula och lyste, som om det hade brunnit en 
eld bakom dem. Gåskarlen hade alltid fått lära sig, att 
Set var mest passande att gå sakta och rultande, men dessa 
gingo inte, utan de halvsprungo. Men mest ängslig blev 
han, när han såg på deras fötter. De voro stora med 
slitna och söndertrasade sulor. Det märktes, att vildgässen 
aldrig frågade efter vad de trampade på. De togo inga 
omvägar. De voro mycket prydliga och väl putsade annars, 
men på fötterna såg man, att de voro fattigt vildmarksfolk. 

Gåskarlen hann inte mer än viska till pojken: »Svara 
nu raskt för dig, men tala inte om vem du är I» så voro 
de framme. 

När vildgässen hade stannat framför dem, nego de 
med halsarna många gånger, och gåskarlen gjorde så med, 
ännu flera gånger än de. Så snart som det var nog hälsat, 
sade förargåsen : »Nu skulle vi väl höra vad ni är för ena.» 

»Det är inte mycket att säga om mig,» sade gåskarlen. 
»Jag är född i Skanör förra våren. I höstas blev jag såld 
till Holger Nilsson i Västra Vemmenhög, och där har jag 
varit alltsedan.» — »Du tycks inte ha någon ätt att berömma 



AKKA FKÅN KEBNEKAJSE 41 

dig ay,» sade förargåsen. »Vad är det d&, som gör dig så 
stormodigy att du vill vara i lag med vildgäss?» — »Det kan 
ju vara därför, att jag vill visa er vildgäss, att också vi 
tama duger något till,» sade gåskarlen. — »Ja, det vore gott, 
om du kunde visa oss det,» sade förargåsen. »Vi har nu 
redan sett hur pass kunnig du är i att flyga, men du är 
kanske dugligare i annan idrott. Det kan ju hända, att du 
är stark i att sträcksimma.» — »Nej, det kan jag inte be- 
römma mig av,» sade gåskarlen. Han tyckte sig märka, 
att förargåsen redan hade bestämt sig för att sända hem 
honom, och han brydde sig inte om hur han svarade. »Jag 
har aldrig summit längre än tvärsöver en märgelgrav,» 
fortfor han. — »Då väntar jag mig, att du är en mästare i 
att springa,» sade gåsen. — »Aldrig har jag sett en tamgås 
springa, och aldrig har jag själv gjort det heller,» sade 
gåskarlen och gjorde saken värre, än den var. 

Den store vite var nu viss om att förargåsen skulle 
säga, att hon ingalunda kunde ta honom med. Han blev 
mycket förvånad, när hon sade: »Du svarar modigt på 
frågor, och den, som har mod, kan bli en god reskamrat, 
om han också är okunnig i början. Vad säger du om 
att stanna hos oss ett par dar, tills vi får se vad du 
går för?» — »Det är jag mycket belåten med,» sade gås- 
karlen och var helt glad. 

Därpå pekade förargåsen med näbben och sade: »Men 
vem är det, som du har med dig? En sådan som han 
har jag aldrig förr sett.» — »Det är min kamrat,» sade 
gåskarlen. »Han har varit gåsvaktare i hela sitt liv. Han 
blir nog nyttig att få med på resan.» — »Ja, det kan väl 
vara bra för en tamgås,» svarade den vilda. »Vad kallar 
du honom?» — »Han har flera namn,» sade gåskarlen tve- 
kande och visste inte vad han skulle finna på i en hast, 
för han ville inte förråda, att pojken hade ett människo- 
namn. »Jo, han heter Tummetott,» sade han till sist. — 
»Är han av tomtesläkt?» sade förargåsen. — »Vid vad tid 
brukar ni vildgäss ställa er att sova ?» sade gåskarlen hastigt 



42 AKKA FRÅN KEBNEKAJSE 

och försökte komina ifrån att svara på den sista frågan. 
»Mina ögon faller igen av sig själva så här dags.» 

Det var lätt att se, att den gåsen, som talade med gås- 
karlen, var mycket ganmial. Hela fjäderdräkten var isgrå 
utan mörka streck. Huvudet var större, benen voro grövre 
och fötterna mer slitna än någon annans. Fjädrarna voro 
styva, skuldrorna knotiga, och halsen var tunn. Allt detta 
var ålderns verk. Det var bara ögonen, som tiden inte hade 
fått makt med. De lyste klarare, liksom yngre än någon 
av de andras. 

Hon vände sig nu mycket högdraget till gåskarlen. »Vet 
nu, gåskarl, att jag är Akka från Kebnekajse, och att den 
gåsen, som flyger närmast mig till höger, är Yksi från 
Vassijaure, och den till vänster är Kaksi från Nuolja I Vet 
också, att den andra högergåsen är Kolme från Sarjek- 
tjåkko, och den andra vänstergåsen är Neljä från Svappa- 
vaara, och att bakom dem flyger Viisi från Oviksfjällen 
och Kuusi från Sjangelil Och vet, att dessa, liksom de 
sex gässlingarna, som flyger sist, tre till höger och tre till 
vänster, alla är högfjällsgäss av bästa ättl Du ska inte 
ta oss för landstrykare, som slår sällskap med vem som 
helst, och du ska inte tro, att vi låter någon dela vår sov- 
plats, som inte vill säga av vad för ätt han är kommen.» 

När Akka, förargåsen, talade på detta sätt, steg pojken 
hastigt fram. Det hade bedrövat honom, att gåskarlen, som 
hade svarat sä raskt för sig själv, gav så undvikande svar, 
när det gällde honom. »Jag vill inte hålla hemligt vem 
jag är,» sade han. »Jag heter Nils Holgersson och är son 
till en husman, och ända till denna dag har jag varit en 
människa, men i förmiddags . . . 

Längre kom inte pojken. Så snart han sade, att han 
var en människa, ryggade förargåsen tre steg baklänges 
och de övriga ännu mera. Och de sträckte alla fram 
halsarna och fräste vredgat emot honom. 

»Detta har jag misstänkt, alltsedan jag först såg dig 



AKKA FRÄN KEBNEKAJSE 43 

här på stranden,» sade Akka. »Och nu må du genast laga 
dig bort. Vi tål inga människor ibland oss.» 

»Det är väl inte möjligt,» sade gåskarlen medlande, 
»att ni vildgäss kan vara rädda för en, som är så liten. 
I morgon ska han visst ge sig av hem, men över natten 
måtte ni väl låta honom stanna här ibland oss. Det kan 
ingen av oss stå till svars med att låta en sådan stackare 
reda sig på egen hand med vessla och räv nu i natten.» 

Vildgåsen kom nu närmare, men det syntes väl, att hon 
hade svårt för att betvinga sin fruktan. »Jag är lärd att 
vara rädd för allt, vad människor heter, de må vara stora 
eller små,» sade hon. »Men om du, gåskarl, vill svara 
för den här, att han inte gör oss något ont, så får han 
väl stanna hos oss i natt. Men jag tror inte, att vårt natt- 
kvarter är till lags varken för dig eller för honom, för 
vi ämnar ställa oss att sova på den landlösa isen härute.» 

Hon tänkte nog, att gåskarlen skulle bli tveksam, när 
han fick höra detta. Men han lät sig ingenting bekomma. 
»Ni är bra klok, som förstår att välja en så säker sov- 
plats,» sade han. 

»Men du ansvarar för att han i morgon ger sig av 
hem till sitt.» — »Det blir då så, att jag får lämna er, 
jag med,» sade gåskarlen. »Jag har lovat att inte överge 
honom.» — »Det står dig fritt att flyga vart du vill,» sade 
förargåsen. 

Härmed lyfte hon vingarna och flög ut över isen, och 
den ena efter den andra av vildgässen följde henne. 

Pojken var bedrövad över att hans Lapplandsresa inte 
kunde bli av, och till på köpet var han rädd för det kalla 
nattkvarteret. »Det blir allt värre och värre, gåskarl,» 
sade han. »För det första kommer vi att frysa ihjäl ute 
på isen.» 

Men gåskarlen var vid gott mod. »Det har ingen fara,» 
sade han. »Jag ber dig nu bara, att du i all hast samlar 
ihop så mycket boss och gräs, som du kan bära.» 



44 AKKA FRÄN KEBNEKAJSE 

När pojken hade fanmen full ay torrt gräs, knep gås- 
karlen tag i hans skjortlinning, lyfte honom och for ut på 
isen, där vildgässen redan stodo och sovo med näbben 
under vingen. 

»Bred nu ut gräset på isen, så att jag får något att stå 
på och inte fryser fastl Hjälp du mig, så ska jag hjälpa 
dig I» sade gåskarlen. 

Pojken gjorde så, och när han var färdig, grep 
gåskarlen honom än en gång vid skjortlimiingen och stack 
in honom under sin vinge. »Där tänker jag att du ska 
ligga varmt och bra,» sade han och tryckte till med vingen. 

Pojken var så inbäddad i dun, att han inte kunde svara, 
men varmt och skönt låg han, och trött var han, och sov 
gjorde han inom ett ögonblick. 

NATTEN. 

Det är en sanning, att is alltid är trolös och ingenting 
att lita på. Mitt i natten flyttade sig den landlösa isskorpan 
på Vombsjön, så att den på ett ställe kom att stöta intill 
stranden. Det hände sig nu, att Smirre räv, som då 
för tiden bodde på östra sidan om sjön i Ovedsklosters 
park, fick syn på det där stället, när han var ute på sin 
nattjakt. Smirre hade sett vildgässen redan på kvällen, 
men han hade inte vågat hoppas att kunna komma åt 
någon av dem. Han begav sig nu genast ut på isen. 

När Smirre var vildgässen helt nära, råkade han att 
halka, så att hans klor skrapade mot isen. Gässen vaknade 
och flaxade med vingarna för att kasta sig upp i luften. 
Men Smirre var dem för snabb. Han slungade sig framåt, 
som om han hade varit kastad, grep en gås vid vingbenet 
och rusade tillbaka mot land igen. 

Men denna natten voro inte vildgässen ensamma ute 
på isen, utan de hade en människa ibland sig, så liten hon 
än var. Pojken hade vaknat vid det att gåskarlen hade slagit 
ut med vingarna. Han hade fallit ner på isen och blivit 



AKKA FRÅN KEBNEKAJSE 45 

sittande yrraken. Han hade ingenting förstått av all oron, 
förrän han hade fått se en liten lågbent hund springa bort 
över isen med en gås i munnen. 

Pojken skyndade genast efter för att ta gåsen från 
den där hunden. Han hörde nog, att gåskarlen ropade 
efter honom: »Akta dig, TummetottI Akta dig b Men 
pojken tyckte, att en så liten hund behövde han väl inte 
vara rädd för, och stormade åstad. 

Vildgåsen, som Smirre räv släpade med sig, hörde 
slamret, när pojkens träskor slogo mot isen, och hon kunde 
knappt tro sina öron. »Tänker den där parveln ta mig 
från räven?» undrade hon. Så eländigt hon än hade det, 
började det att kackla helt lustigt djupt nere i strupen på 
henne, nästan som om hon hade skrattat. 

»Det första, som händer honom, blir, att han stupar 
ner i en spricka i isen,» tänkte hon. 

Men så mörk natten var, såg pojken tydligt alla de 
springor och hål, som funnos i isen, och tog djärva språng 
över dem. Det kom sig därav, att han nu hade tomtarnas 
goda nattögon och kunde se i mörkret. Han såg både sjö 
och strand lika tydligt, som om det hade varit dager. 

Smirre räv lämnade isen, där den stötte mot land, 
och just som han arbetade sig uppför strandsluttningen, 
ropade pojken till honom: »Lägg ner gåsen, din lymmel!» 
Smirre visste inte vem det var, som ropade, och tog sig 
inte tid att se sig om, utan bara ökade farten. 

Räven begav sig nu in i en skog av stora, präktiga 
bokar, och pojken följde efter utan en tanke på att han 
kunde löpa någon fara. Däremot tänkte han hela tiden 
på hur försmädligt han hade blivit mottagen av vildgässen 
förra kvällen, och han ville bra gärna visa dem, att en 
människa ändå är litet förmer än allt annat skapat. 

Han ropade gäng på gång åt den där hunden för att 
få honom att lägga ifrån sig bytet. »Vad är du för en hund, 
som inte skäms för att stjäla en hel gås ?» sade han. »Lägg 
ner henne genast, annars ska du få se vad stryk du fårl 



46 AKKA FRÄN KEBNEKAJSE 

Lägg ner henne, -annars ska jag tala om för husbonden 
hur du bär dig åt b 

Då Smirre räv märkte, att han blev tagen tör en stryk- 
rädd hund, fann han detta så löjligt, att han höll på att 
tappa gåsen. Smirre var en storrövare, som inte nöjde 
sig med att bara jaga råttor och sorkar på åkrarna^ utan 
också vågade sig fram till gårdarna för att stjäla höns och 
gäss. Han visste, att han var fruktad över hela trakten. 
Något så galet hade han inte hört, sedan han var liten unge. 

Men pojken sprang så fort, att han tyckte, att de tjocka 
bokarna gledo baklänges förbi honom, och han vann 
på Smirre. Äntligen var han honom så nära, att han fick 
fatt i svansen. »Nu tar jag gåsen ifrån dig ändå,» ropade 
han och höll emot, så mycket han kunde. Men han hade 
inte kraft nog att hejda Smirre. Räven ryckte honom med 
sig, så att det torra boklövet yrde omkring honom. 

Men nu tycktes Smirre ha kommit underfund med hur 
ofarlig den var, som förföljde honom. Han stannade, lade 
ner gåsen på marken och ställde sig på henne med fram- 
fötterna, för att hon inte skulle flyga sin väg. Han skulle 
just till att bita av henne strupen, men dessförinnan kunde 
han inte låta bli att retas litet med parveln. »Skynda dig 
bort och klaga för husbonden, för nu biter jag ihjäl gåsen I» 
sade han. 

Den, som blev förvånad, när han såg vilken spetsig 
nos och hörde vilken hes och arg röst den hunden hade, 
som han hade förföljt, det var allt pojken. Men han blev 
så förargad också över att räven gjorde narr av honom, 
att han inte tänkte på att bli rädd. Han grep fastare om 
svansen, tog spänntag mot en bokrot, och just som räven 
höll gapet över gåsens strupe, ryckte han till, allt vad 
han förmådde. Smirre blev så överraskad, att han lät sig 
dras baklänges ett par steg, och vildgåsen blev fri. Hon 
Qaxade tungt uppåt. Hon hade ena vingen sårad, så att 
hon knappast kunde bruka den, och därtill kom, att hon 
ingenting såg i nattmörkret i skogen, utan var så hjälplös 

/ 



AKKA FKÅN KEBNEKAJSE 47 

som en blind. Hon kunde därför inte hjälpa pojken pA 
något sätt, utan hon sökte sig upp genom ett hål i gren- 
taket och flög ner tiU sjön igen. 

Men Smirre kastade sig mot pojken. »Får jag inte 
den ena, så ska jag väl ha den andra,» sade han, och det 
hördes på rösten hur ond han var. — »Nej, det ska du inte 
tro att du får,» sade pojken och var helt upprymd, därför 
att han hade räddat gåsen. Han höll sig all^ämt fast i 
rävsvansen och svängde med den över åt andra sidan, 
när räven försökte fånga honom. 

Det blev en dans i skogen, så att boklövet yrde. Smirre 
svängde runt, runt, men svansen svängde också, och pojken 
höll sig fast i den, så att räven inte kunde gripa honom. 

Pojken var så munter efter framgången, att han till 
en början bara skrattade och gjorde narr av räven, men 
Smirre var ihärdig, som gamla jägare bruka vara, och pojken 
böljade frukta, att han skulle bli fast till sist. 

Då fick han syn på en liten ungbok, som hade skjutit 
i höjden så smal som en sticka för att snart nå upp i fria 
luften ovan. grentaket, som de gamla bokarna bredde ut 
över den. Han släppte helt hastigt taget om rävsvansen 
och klättrade uppför boken. Smirre räv var så ivrig, att 
han fortfor att dansa runt efter svansen en lång stund. 
»Bry dig inte om att dansa längre I» sade pojk^i. 

Men Smirre kunde inte stå ut med den smäleken att 
inte få makt med en så liten parvel, och han lade sig nedan- 
för trädet för att vakta ut honom. 

Pojken hade det inte för gott, där han satt och red på 
en svag gren. Ungboken nådde ännu inte upp till det höga 
grenvalvet. Inte kunde han konmia över till ett annat träd, 
och inte vågade han sig ner till marken. 

Han frös så, att han höll på att stelna och släppa 
taget om grenen, och han var förfärligt sömnig, men han 
tordes inte somna, av fruktan för att han skulle ramla ner. 

Det var otroligt så kusligt det var att sitta så där 
nattetid ute i skogen. Han hade aldrig förr vetat vad det 



48 AKKA FRÅN KEBNEKAJSE 

ville säga, att det var natt. Det var, som om hela världen 
hade blivit förstenad och aldrig mer kunde komma till liv. 

Så började det att dagas, och pojken blev glad, därför 
att allting blev sig likt igen, fast kölden kändes ännu 
vassare än förut under natten. 

När solen äntligen steg upp, var den inte gul, utan röd. 
Pojken tyckte, att det såg ut, som om den vore ond, och 
han undrade vad den var ond för. Det var kanske därför, 
att natten hade gjort det så kallt och dystert på jorden, 
medan solen hade varit borta. 

Solstrålama jagade fram i stora knippen för att se 
vad natten hade ställt till, och det syntes hur alla ting 
rodnade, som om de hade haft dåligt samvete. Skyarna 
på himlen, de sidenglatta bokstammarna, skogstakets små 
sammanflätade grenar, rimfrosten, som täckte boklövet på 
marken, allt flammade upp och blev rött. 

Men fler och fler strålknippen jagade genom rymden, 
och snart var all nattens hemskhet bortdriven. För- 
steningen var borta, och det kom fram så märkvärdigt 
mycket levande. Den svarta spillkråkan med den röda 
nacken började hamra med näbben mot en trädstam. 
Ekorren kilade ur sitt bo med en nöt, satte sig på en 
gren och började skala nöten. Staren kom flygande med 
en rottåga, och bofinken sjöng i trädtoppen. 

Då förstod pojken, att solen hade sagt till alla dessa 
småttingar: »Vakna nu, och kom ut ur era bon I Nu är 
jag här. Nu behöver ni inte vara rädda för något.» 

Från sjön hördes vildgässens rop, när de ordnade sig 
för flykten. Strax därpå kommo alla fjorton gässen fl^r- 
gande över skogen. Pojken försökte ropa till dem, men 
de flögo så högt uppe, att hans röst inte kunde nå dem. 
De trodde väl, att räven hade ätit upp honom för länge 
sedan. De brydde sig inte en gång om att söka efter 
honom. 

Pojken var nära att gråta av ångest, men solen stod 
nu på himlen guldgul och glad och satte mod i he\a 



AKKA FRÅN KEBNEKAJSE 49 

Tärlden. »Inte är det värt, Nils Holgersson, att du är ängslig 
eller orolig för något, så länge som jag finns,» sade solen. 



GÅSLEKEN. MåndAg 21 mm. 

Allt förblev oförändrat i skogen så lång tid ungefär, 
som en gås behöver för att äta sitt frukostmål, men just 
som morgonen höll på att övergå till förmiddag, kom en 
ensam vildgås flygande under det täta grentaket. Hon letade 
sig tveksamt framåt mellan stammar och grenar och flög 
mycket sakta. Så snart som Smirre räv såg henne, läm- 
nade han sin plats under ungboken och smög emot henne. 
Vildgåsen undvek inte räven, utan flög ganska nära honom. 
Smirre gjorde ett högt språng efter henne, men han för- 
felade henne, och gåsen for vidare ner mot sjön. 

Det dröjde inte länge, förrän en ny vildgås kom fly- 
gande. Hon tog samma väg som den första och flög ännu 
lägre och långsammare. Också hon for tätt förbi Smirre räv, 
och han gjorde ett så högt språng efter henne, att hans 
öron snuddade vid hennes fötter, men hon undkom honom 
oskadd och fortsatte tyst som en skugga sin väg mot sjön. 

En liten stund gick, och återigen kom en vildgås. Ännu 
lägre och långsammare flög hon, ännu svårare tycktes hon 
ha att leta sig fram mellan bokstammarna. Smirre gjorde 
ett väldigt hopp, och det felades bara en hårsmån i att han 
hade gripit henne, men också denna gåsen räddade sig. 

Strax efter att hon hade försvunnit, kom en fjärde 
vildgås. Fastän hon flög så långsamt och illa, att Smirre 
ansåg sig kunna fånga henne utan särdeles stor svårighet, 
var han nu rädd att misslyckas och ämnade låta henne 
flyga förbi oantastad. Men hon tog samma väg som de 
andra, och just då hon hade kommit mittöver Smirre, sänkte 
hon sig så djupt, att han förleddes att hoppa efter henne. 
Han nådde så högt, att han rörde vid henne med tassen, 
men hon kastade sig raskt åt sidan och bärgade sitt liv. 

4. — Nils Holgersdons resa. I. 



50 AKKA FRÄN KEBNEKAJSE 

Innan Smirre hade flämtat ut, syntes tre gäss i rad. 
De flögo framåt på samma sätt som de andra, och Smirre 
gjorde höga språng efter dem alla, men det lyckades honom 
inte att fånga någon av dem. 

Därpå kommo fem gäss, men dessa flögo bättre än de 
föregående, och fast också de tycktes vilja locka Smirre 
till språng, stod han emot frestelsen. 

Om en rätt lång stund kom en ensam gås. Det var den 
trettonde. Det var en, som var så gammal, att hon var 
alldeles grå och inte hade ett mörkt streck på kroppen. 
Hon tycktes inte riktigt kunna bruka ena vingen och flög 
jämmerligt illa och snett, så att hon nästan rörde vid marken. 
Smirre inte bara gjorde ett högt språng efter henne, utan 
han förföljde henne springande och hoppande ända ner 
mot sjön, men inte heller den gången fick han någon lön 
för mödan. 

När den fjortonde kom, tog det sig mycket vackert ut, 
därför att den var vit, och det glimmade som en ljusning 
i den mörka skogen, när den svängde sina stora vingar. 
När Smirre såg den, uppbjöd han all sin kraft och hoppade 
halvvägs mot grentaket, men den vita for förbi alldeles 
oskadd, den som de andra. 

Nu blev det stilla en stund under bokarna. Det såg 
ut, som om hela vildgåsflocken hade farit förbi. 

Helt plötsligt kom Smirre ihåg sin fånge och lyfte 
ögonen mot xmgboken. Som det var att vänta, var parvebi 
borta och försvunnen. 

Men Smirre hade inte lång tid att tänka på honom, 
för nu kom den första gåsen tillbaka från sjön och flög 
sakta som förut fram under grentaket. Trots all otur var 
Smirre glad, att hon kom tillbaka, och han störtade sig 
efter henne med ett högt hopp. Men han hade haft för 
bråttom och inte gett sig tid att beräkna språnget, utan 
kom på sidan om henne. 

Efter denna gåsen kom ännu en och så en tredje, en 
fjärde, en femte, ända tills varvet avslutades med den gamla 



AKKA FRÅN KEBNEKAJSE 51 

isgråa och den stora vita. De flögo alla sakta och lågt. 
Just då de svävade fram över Smirre räv, sänkte de sig, 
alldeles som om de ville inbjuda honom att fånga dem. 
Och Smirre förföljde dem och gjorde hopp, som voro ett 
par famnar höga, men var inte i stånd att gripa en enda 
ibland dem. 

Det var den förfärligaste dag, som Smirre räv hade 
upplevat. Vildgässen foro oupphörligen fram över hans 
huvud, kommo och foro, kommo och foro. Stora, härliga 
gäss, som hade ätit sig feta på de tyska åkerfälten och 
hedarna, svävade hela dagen fram genom skogen så nära 
honom, att han många gånger rörde vid dem, och han 
fick inte stilla sin hunger med en enda. 

Vintern var ännu knappast f örliden, och Smirre mindes 
dagar och nätter, när han hade måst driva omkring sysslo- 
lös utan att äga ett villebråd att jaga, när flyttfåglarna 
voro borta, när råttorna gömde sig under den frusna jord- 
ytan, och när hönsen voro instängda. Men all vinterns 
hunger hade inte varit så svår att uthärda som denna 
dagens missräkning. 

Smirre var ingen ung räv. Han hade mången gång 
haft hundarna efter sig och hört kulorna vina om öronen. 
Han hade legat gömd djupt i lyan, medan taxarna hade 
krupit inne i gångarna och varit nära att finna honom. Men 
all ångest, som Smirre hade erfarit under den jäktande 
jakten, var inte att jämföra med den, som han kände var 
gång han misslyckades att gripa en av vildgässen. 

På morgonen, när leken började, hade Smirre räv varit 
så grann, att gässen hade häpnat, när de sågo honom. 
Smirre älskade prakt, och hans päls var skinande röd, 
bröstet var vitt, nosen svart och svansen yvig som en 
plym. Men när kvällen kom denna dagen, hängde Smirres 
päls i tovor, han badade i svett, ögonen voro utan glans, 
tungan hängde långt ut ur hans flämtande gap, och ur 
munnen flöt skum. 



52 AKKA FRAn KEBNEKAJSE 

På eftermiddagen var Smirre så trött^ att han föll i 
yrsel. Han såg intet annat än flygande gäss för sina ögon. 
Han tog språng mot solfläckar, som han såg på marken, 
och mot en stackars nässelfjäril, som hade kommit för tidigt 
ut ur sin puppa. 

Vildgässen fortsatte outtröttligt att flyga och flyga. De 
fortforo att pina Smirre hela dagen. Det rörde dem inte 
till medlidande, att Smirre var förstörd, hetsad, vansinnig. 
De fortsatte obevekligt, fast de förstodo, att han knappt 
såg dem, att han gjorde språng efter deras skuggor. 

Först när Smirre räv sjönk ner på en hög torra löv, 
alldeles kraftlös och matt, nästan färdig att ge upp andan, 
slutade de att gäckas med honom. 

»Nu vet du, räv, hur det går den, som vågar sig på 
Akka från Kebnekajse,» ropade de då i hans öra, och där- 
med lämnade de honom i ro. 



m. 

VILDFÅGELSLIV. 

I BONDGÅRDEN. Tondag 24 man. 

Just i de dagarna tilldrog sig i Skåne en händelse, som 
blev mycket omtalad och till och med kom i tidningarna, 
men som många ha trott rara en dikt, därför att de inte 
ha varit i stånd att förklara den. 

Det förhöll sig nämligen så, att en ekorrhona hade 
blivit fångad i ett hasselsnår, som växte på stranden av 
Vombsjön, och buren till en bondgård, som fanns i när- 
heten. Alla människor i bondgården, både unga och 
gamla, blevo glada åt det lilla vackra djuret med den 
stora svansen, de kloka, nyfikna ögonen och de små 
nätta fötterna. De ämnade hela sonmiaren fröjda sig 
åt att se på dess viga rörelser, dess behändiga sätt att 
skala nötter och dess lustiga lek. De gjorde genast 
i ordning åt det en gammal ekorrbur, som bestod av ett 
litet grönmålat hus och ett ståltrådshjul. Det lilla huset, 
som hade både dörr och fönster, skulle ekorrhonan använda 
till matrum och sängkammare; därför lade de dit en bädd 
av löT och satte in en skål mjölk och några nötter. Stål- 
trådshjulet däremot skulle hon ha till lekstuga, där hon 
kunde springa och klättra och svinga runt. 

Människorna tyckte, att de hade ställt det mycket bra 
för ekorrhonan, och förvånade sig över att hon inte såg 
ut att trivas. I stället satt hon bedrövad och vresig i ett 
hörn aT sin kammare, och stund efter annan gav hon till 



54 VILDFÄGELSUV 

ett skarpt klagoskrik. Hon rörde iate vid maten, och hon 
svängde inte om hjulet en enda gång. »Det beror nog 
på att hon är rädd,» sade människorna i bondgården. »I 
morgon, när hon känner sig hemmastadd, kommer hon 
både att äta och leka.» 

Emellertid hände det sig så, att kvinnorna i bondgården 
höllo på att rusta till gille, och just den dagen, då ekorr- 
honan hade blivit fångad, sysslade de med storbak. Och 
antingen hade de haft otur med att degarna inte hade velat 
jäsa, eller också voro de väl senfärdiga av sig, för de måste 
arbeta länge efter sedan det hade blivit mörkt. 

Det rådde naturligtvis mycken iver och brådska i köket, 
och där var det nog ingen, som gav sig tid att undra på 
hur ekorrhonan hade det. Men det fanns en gammal mor 
i huset, som var för ålderstigen att vara med om baket. 
Det begrep hon själv, men hon tyckte i alla fall inte om 
att stå utanför det hela. Hon kände sig bedrövad, och 
fördenskull gick hon inte och lade sig, utan satte sig vid 
fönstret i dagligstugan och såg ut. I köket hade de för 
värmens skull ställt upp dörren, och genom den strönunade 
ett klart ljussken ut på gården. Det var en kringbyggd gård, 
och den blev så väl upplyst, att gumman kunde se sprickor 
och hål i rappningen på väggen mittemot. Hon såg också 
ekorrburen, som hängde just där ljusskenet föll allra klarast, 
och hon märkte hur ekorrhonan hela natten sprang från 
sin kanunare ut i hjulet och från hjulet in i sin kammare 
utan att vila ett ögonblick. Hon tyckte, att det var en be- 
synnerlig ofrid över djuret, men hon tänkte förstås, att 
det var det skarpa ljusskenet, som höll det vaket. 

Mellan kostallet och häststallet fanns i den där gården 
en bred, täckt inkörsport, och den låg så till, att också 
den blev upplyst. Och när det hade lidit framåt natten en 
stund, såg gamla mor. att ur portvalvet kom sakta och för- 
siktigt smygande in på gården en liten parvel, som inte 
var mer än en tvärhand hög, men gick i träskor och skinn- 
byxor som en annan arbetskarl. Gamla mor förstod genast. 



VILDFÅGELSUV 55 

att det Tar tomten, och hon bley inte det minsta ridd. Hon 
hade aUtid hört, att han höU tiU där på stäUet, fastän hon 
aldrig förr hade sett honom, och en tomte förde ju lycka 
med sig, ^ar han visade sig. 

Så snart som tomten hade kommit in på den stensatta 
gården, sprang han rakt fram till ekorrburen, och som den 
hängde så högt, att han inte kunde nå upp till den, gick 
han till redskapsskjulet efter ett spö, reste det mot buren, 
och svingade sig sedan upp på samma sätt, som en sjöman 
äntrar uppför ett tåg. När han var kommen till buren 
ruskade han i det lilla gröna husets dörr, som om han hade 
velat öppna den, men gamla mor satt lugn, för hon visste, 
att barnen hade satt hänglås för dörren, av fruktan för att 
gradngårdspojkama skulle försöka stjäla bort ekorren. Guiä- 
man såg, att när tomten inte kunde få upp dörren, kom 
ekorrhonan ut i ståltrådshjulet. Där hade hon och tomten 
en lång överläggning med varandra. Och när tomt^i hade 
hört allt, vad det fångna djuret hade att säga honom, åkte 
han utför spöet ner till marken och sprang ut genom gårds- 
porten. 

Gumman trodde inte, att hon skulle få se något mer 
av tomten den natten, men hon dröjde i alla fall kvar vid 
fönstret. När en stund hade gått, kom han tillbaka. Han 
hade så bråttom, att hon tyckte fötterna knappt rörde vid 
marken, och fram till ekorrburen skyndade han. Gumman 
såg honom tydligt med sina långsynta ögon, och hon såg 
till och med, att han bar något i händerna, men vad det var 
kunde hon inte begripa. Det, som han bar i vänstra handen, 
lade han ner på stenläggningen, men det, som han höll i 
den högra, tog han med sig upp till buren. Här sparkade 
han jned träskon till det lilla fönstret, så att rutan krossades, 
och stack det, som han höll i handen, in till ekorrhonan. 
Därpå åkte han ner igen, tog det, som han hade lagt på 
marken, och klättrade upp till buren också med detta. Och 
strax därpå rusade han bort än en gång med sådan hast, 
att gamman knappt kunde följa honom med ögonen. 



56 vildfAgelsliv 

Mea nu ^ar det gamla mor, som inte längre satt stilla 
i stugan, utan helt sakta gick ut på gårdsplanen och ställde 
sig i skuggan av pumpen för att invänta tomten. Och en 
till var det, som också hade märkt honom och blivit ny- 
fiken. Det var stugkatten. Han kom sakta smygande och 
stannade vid väggen just ett par steg utanför den klaraste 
ljusstrimman. 

De stodo och väntade både länge och väl i den kalla 
marsnatten, och gumman började fundera på att gå in igen, 
när hon hörde slammer mot stenläggningen och såg, att 
den lilla parveln till tomte kom traskande än en gång. 
Liksom förut bar han börda i båda händerna, och det, 
som han bar på, pep och sprattlade. Och nu gick det upp 
ett ljus för gamla mpr. Hon förstod, att tomten hade sprungit 
bort till nöthagen och hämtat ekorrhonans ungar, och att 
han bar dem till henne, för att de inte skulle svälta ihjäl. 

Gamla mor stod stilla för att inte störa, och det såg 
heller inte ut, som om tomten skulle ha märkt henne. Han 
skulle just lägga ner den ena ungen på marken för att 
kunna svinga sig upp till buren med den andra, när han 
fick se stugkattens gröna ögon gnistra tätt bredvid honom. 
Han blev stående helt rådlös med en unge i vardera handen. 

Han vände sig runt, såg sig om åt alla håll och blev 
nu varse gamla mor. Då besinnade han sig inte länge, 
utan gick fram och sträckte den ena ekorrungen upp till 
henne. 

Och gamla mor ville inte visa sig ovärdig förtroendet, 
utan hon böjde sig ner och tog emot ekorrungen och stod 
och höll den, ända tills tomten hade svingat sig upp till 
buren med den andra och kom och hämtade den, som 
han hade anförtrott henne. 

Nästa morgon, när folket i bondgården samlades till 
frukosten, var det omöjligt för gumman att låta bli att be- 
rätta vad hon hade sett förra natten. Och allihop skrat- 
tade förstås åt henne och sade, att hon bara hade drömt. 
Inte fanns det några ekorrungar så här tidigt på året. 



vildfAgelsltv 67 

Men hon v^ar säker på sin sak och bad, att de skalle 
se efter i ekorrburen, och det gjorde de. Och då lågo dar 
på lövbädden i kammaren fyra små halmakna och halv- 
blinda ungar, som voro åtminstone ett par dar gamla. 

När far själv i gården såg ungarna, sade han: »Det 
må vara hur det vill med detta, men visst är det, att vi 
här i gården har burit oss åt så, att vi får skämmas fOr 
både djur och människor.» Och därmed plockade han ut 
ekorrhonan och alla ungarna ur buren och lade dem i 
gamla mors förkläde. »Gå du ut i nöthagen med dem,» 
sade han, »och låt dem få sin frihet tUlbakal» 

Denna händelse var det, som blev så mycket omtalad 
och till och med kom i tidningarna, men som de flesta 
inte ville sätta tro till, därför att de inte kunde förklara 
hur något sådant hade kunnat hända. 



VITTSKÖVLE. Lördif 26 man. 

Ett par dar senare tilldrog sig ännu en sådan där 
besynnerlig händelse. En flock vildgäss kom en morgon 
och slog ner på en åker borta i östra Skåne, inte långt 
från den stora gården Vittskövle. I flocken funnos tretton 
gäss av vanlig grå färg och en vit gåskarl, som bar på 
sin rygg en liten parvel, som var klädd i gula skinnbpcor, 
grön väst och vit toppluva. 

De voro nu rätt nära Östersjön, och på åkern, där 
gässen hade slagit ner, var jorden sandblandad, såsom den 
brukar vara vid havskuster. Det tycktes, som om det där 
i trakten förut skulle ha funnits rörlig flygsand, som hade 
behövt bindas, för på flera håll sågos stora, planterade 
tallskogar. 

När vildgässen hade betat en stund, kommo några 
barn gående på åkerrenen. Den gåsen, som stod på vakt, 
kastade sig genast upp i luften med smällande vingslag, 
för att hela flocken skulle höra, att det var fara å färde. 



58 VILDFÅGELSUV 

Alla vildgässen flögo upp, men den vite gick lugnt kvar 
på marken. När han såg de andra fly, lyfte han huvudet 
och ropade efter dem: »Inte behöver ni flyga undan för 
de där. Det är ju bara ett par barn.» 

Den lilla parveln, som hade ridit på hans rygg, satt 
på en tuva i skogsbrynet och plockade sönder en tallkott 
för att komma åt fröna. Barnen voro honom så nära, att 
han inte tordes springa över åkern fram till den vite. Han 
gömde sig hastigt under ett stort, torrt tistelblad och uppgav 
på samma gång ett varningsrop. 

Men den vite hade tydligen föresatt sig att inte låta 
skrämma sig. Han gick alltjämt kvar på åkern och såg 
inte en gång efter vart barnen styrde kosan. 

De veko emellertid av från vägen, gingo över åkern 
och närmade sig gåskarlen. När han äntligen såg upp, voro 
de alldeles inpå honom, och nu blev han så bestört och för- 
virrad, att han glömde bort, att han kunde flyga, och skyn- 
dade undan dem springande. Barnen följde efter, jagade 
ner honom i ett dike och fångade honom där. Det största 
av dem stack in honom under sin arm och bar bort honom. 

När parveln, som låg under tistelbladet, såg detta, 
sprang han upp, som om han hade velat ta gåskarlen ifrån 
barnen. Men så kom han väl ihåg hur liten och maktlös 
han var och kastade sig i stället ner på tuvan och hamrade 
ursinnigt på marken med knytnävarna. 

Gåskarlen ropade på hjälp av alla krafter: »Tumme- 
tott, kom och hjälp mig I Tummetott, kom och hjälp mig I» 
Men härvid började pojken på att skratta mitt i ångesten. 
»Jo, jag är just den rätte, jag, att hjälpa någon,» sade han. 

I alla fall reste han sig upp och följde efter gåskarlen, 
»inte kan jag hjälpa honom,» sade han, »men jag vill åt- 
minstone se var de gör av honom.» 

Barnen hade ett gott försprång, men pojken hade ingen 
svårighet att behålla dem i sikte, förrän han kom till en 
sänka i marken, där en vårbäck brusade fram. Den var 
varken bred eller mäktig, men i alla fall måste han springa 



vildfAgblsliv 59 

länge utmed kanten, innan han famn ett ställe, där han 
kunde hoppa över. 

När han kom upp ur sänkan, voro barnen försYunna. 
Han kunde ändå se deras spår på en smal stig, som förde 
inåt skogen, och han fortsatte att följa dem. 

Snart kom han till en korsväg, och här måtte barnen 
ha skilts åt, för det gick spår åt två håll. Nu såg parveln 
alldeles översiggiven ut. 

Men i detsamma fick han på en ljungtuva se ett litet 
vitt dun. Han förstod, att gåskarlen hade kastat det vid 
vägkanten för att visa honom åt vilket håll han hade blivit 
buren, och därför fortsatte han sin färd. Han följde sedan 
barnen genom hela skogen. Gåskarlen såg han inte till, 
men varhelst han kunde ta miste om vägen, låg ett litet 
vitt dun och visade honom till rätta. 

Parveln fortsatte troget att följa de där dunen. De 
förde honom ut ur skogen, över ett par åkerfält, upp på 
en väg och till sist fram genom en herrgårdsallé. Vid 
slutet av allén skymtade gavlar och torn av rött tegel, 
prydda med ljusa ränder och sirater. När parveln såg, 
att här låg en herrgård, trodde han sig förstå vad som 
hade blivit av gåskarlen. »Säkerligen har barnen burit 
gåskarlen fram till herrgården och sålt honom där, och 
då är han nog redan slaktad,» sade han för sig själv. 
Men hän tycktes inte vilja nöja sig utan att få riktigt 
besked och sprang framåt med ökad iver. Han mötte inte 
någon i hela allén, och det var ju gott, för sådana som 
han bruka vara ängsliga för att bli sedda av människor. 

Herrgården, som han kom till, var en präktig, gammal- 
dags byggnad och bestod av fyra huslängor, som omgåvo 
en borggård. På östra sidan fanns ett djupt portvalv, som 
ledde in på borggården. Så långt sprang parveln utan 
tvekan, men när han kom dit, stannade han. Längre vå- 
gade han sig inte, utan här blev han stående och funderade 
pä vad han nu skulle ta sig till. 

Parvebi stod ännu kvar med fingret på näsan och 



60 vildfAgblsuv 

tänkte, då haa hörde steg bakom sig, och när han vände 
sig om, såg han en hel skara folk komma gående uppför 
allén. Han smög sig med största hast bakom en vatten- 
tunna, som råkade stå bredvid portvalvet, och gömde sig. 

De, som konmio, voro ett tjugutal unga män från en 
folkhögskola, som voro ute på fotvandring. De voro åt- 
följda av en lärare, och när de hade hunnit fram till port- 
valvet, bad denne, att de skulle vänta där en stund, medan 
han gick in och frågade om de finge bese den gamla borgen 
Vittskövle. 

De nykomna voro varma och trötta, som om de skulle 
ha gjort en lång vandring. En av dem var så törstig, att 
han gick fram till vattentunnan och böjde sig ner för att 
dricka. Han hade en bleckportör hängande om halsen, och 
han tyckte visst, att denna hindrade honom, för han slängde 
den ner på marken. Härvid gick locket upp, så att man 
kunde se, att det låg några vårblommor i den. 

Portören föll ner alldeles framför parveln, och nu måtte 
denne ha tyckt, att det yppade sig ett utmärkt tillfälle 
att komma in i borgen och få veta vad det hade blivit 
av gåskarlen. Han smög sig hastigt ner i portören och 
gömde sig, så gott han kunde, under sippor och hästhovsört. 

Knappt var han gömd, förrän den unge mannen lyfte 
upp portören, hängde den på sig och smällde igen locket. 

Läraren vände nu tillbaka och sade, att de hade fått 
tillåtelse att komma in i borgen. Till en början förde 
han dem inte längre än till borggården. Där stannade 
han och började tala med dem om den gamla byggnaden. 

Han påminde dem om att de första människor, som 
hade funnits här i landet, hade måst bo i klippgrottor 
och jordhålor, i djurhudstält och riskåtor, och att en lång 
tid hade gått, innan de hade funnit på att timra sig hus 
av trädstammar. Och sedan, hur länge hade de inte måst 
arbeta och sträva, innan de från timmerstugan med det 
enda rummet hade nått fram till att resa en borg med hundra 
rum sådan som Vittskövle I 



••\ "i*^ 


iM * 






f ^-*=' y 








.^^ v*"' r 


1 ^H 



VILDFÅGELSUV 63 

Det var för en trehundrafemti år sedan, som de rika 
och mäktiga byggde sig sådana här borgar, sade han. 
Det syntes väl, att Vittskövie var rest på en tid, då krig 
och rÖTare gjorde det otryggt i Skåne. Runt omkring det 
fanns en yattenfylld grav, och över denna ledde fordom- 
dags en bro, som kunde vindas upp. Över portvalvet fanns 
ännu i dag ett vakttorn, utmed borgens sidor löpte väktar- 
gångar, och i hörnen stodo fasta tom med metertjocka 
väggar. Men ändå var inte den här borgen rest i den allra 
vildaste krigstiden, utan Jens Brahe, som byggde den, hade 
också lagt sig vinn om att göra den till ett prydligt och 
rikt sirat hus. Om de finge se det stora, fasta stenhuset 
på Glinmiinge, som var uppfört bara en mansålder tidigare, 
skulle de lätt märka, att Jens Holgersen Ulfstand, som var 
dess byggherre, inte hade frågat efter annat än att bygga 
stort och fast och starkt utan att kosta en tanke på att 
få det vackert och bekvämt. Såge de däremot sådana 
slott som Marsvinsholm och Svenstorp och övedskloster, 
som hade kommit till ett eller annat århundrade senare än 
Vittskövie, så skulle de finna, att tiderna då hade blivit 
fredligare. De herrar, som hade byggt dessa ställen, hade 
inte försett dem med befästningar, utan hade endast be- 
mödat sig om att skaffa sig stora och präktiga bostäder. 
Läraren talade långt och utförligt, och parveln, som 
låg instängd i portören, var nog bra otålig. Men han måtte 
ha legat mycket stilla, för portörens ägare märkte inte alls, 
att han bar honom med sig. 

Slutligen gick ändå hela sällskapet in i borgen, men 
om parveln hade hoppats, att han skulle få något tillfälle 
att smyga sig ur portören, blev han bedragen, för eleven 
behöll den på sig, och parveln måste följa med genom 
alla rummen. 

Det blev en långsam vandring. Läraren stannade i 
varje ögonblick för att förklara och undervisa. 

I ett rum fanns en gammal spisel, och framför denna 
stannade läraren för att tala om de olika eldstäder, som 



64 VILDFÄGELSUV 

mänmskoma hade brukat uader tidemas lopp. Den första 
eldstaden iaomhus hade varit en stenhäll mittpå stug- 
golvet med en rököppning uppe i taket, som släppte in 
både regn och vind, den andra hade varit en stor, murad 
ugn utan skorsten, och den hade nog gjort det varmt i 
stugan, men också fyllt den med rök och os. Då Vitt- 
skövle byggdes, hade människorna just hunnit så långt 
som till den öppna spiseln, som hade en vid skorsten 
för röken, men också lät det mesta av värmen följa med 
upp i luften. 

Om den där parveln någonsin hade varit häftig och 
otålig, fick han då den dagen en god övning i tålamod. 
Nu var det väl redan en timme, som han hade legat orörlig. 

I nästa rum, som läraren kom till, stannade han fram- 
för en gammal säng med hög sänghimmel och rika gardiner. 
Och genast började han berätta om forna tiders sängar och 
sängställ. 

Läraren gjorde sig ingen brådska. Men han visste 
ju heller inte, att det låg en liten stackare instängd i en 
portör och bara väntade på att han skulle sluta. När han. 
kom till ett rum med gyllenläderstapeter, talade han om 
hur folk ända från de första tiderna hade klätt sina väggar, 
när han kom till ett gammalt familjeporträtt, berättade han 
om klädedräktens många öden, och i festsalama beskrev 
han forna tiders sätt att fira bröllop och begravningar. 

Därpå talade läraren också litet om de många duktiga 
män och kvinnor, som hade bebott borgen, om de gamla 
Brahearna och de gamla Bamekowarna, om Kristian Bame- 
kow, som hade gett konungen sin häst mittunder flykten, 
om Margareta Ascheberg, som hade varit gift med Kjell 
Barnekow och som änka hade styrt gården och hela trakten 
i femtitre år, om bankiren Hagerman, som var torparson 
från Vittskövle och hade blivit så rik, att han hade köpt 
hela gården, och om Stjemsvärdama, som hade skaffat 
folket i Skåne bättre plogar, så att det hade kunnat överge 



vildfAgelsuv 66 

de gamla spektaklen till träplogar, som tre par oxar knappast 
kunde mbba. 

Under allt detta låg panreln stilla. Om han någon 
gång hade ^arit odygdig och stängt igen källardörren om 
mor eller far, så fick han nu lära sig hur de hade känt 
det, för det dröjde i timtal, innan läraren slutade. 

Till sist gick läraren åter ut på borggården, och där 
talade han om människosläktets långa arbete för att skaffa 
sig verktyg och vapen, kläder och hus, möbler och pryd- 
nader. Han sade, att en sådan gammal borg som Vitt- 
skövle var en milstolpe på vägen. Där kunde man se 
hur långt människorna voro hunna för trehundrafemti 
år sedan och själv bedöma om det sedan dess hade gått 
framåt eller tillbaka för dem. 

Men detta talet slapp parveln att lyssna till, för eleven, 
som bar honom, hade blivit törstig på nytt och smög sig 
in i köket för att be om en dryck vatten. När nu parveln 
blev inburen i köket, måtte han ha försökt att se sig om 
efter gåskarlen. Han hade börjat röra på sig, och härvid 
råkade han att trycka för hårt mot locket, så att detta 
sprang upp. Portörlock springa ju alltid upp, och eleven 
tänkte inte vidare på saken, utan tryckte bara till det igen. 
Men då frågade kokerskan om han hade en orm i portören. 

»Nej, jag har bara några växter,» svarade eleven. — 
»Nog var det något, som rörde sig där,» envisades kokerskan. 
Eleven slog då upp locket för att visa henne, att hon miss- 
tog sig. »Se nu själv om . . . 

Men längre hann han inte, för nu vågade inte parveln 
stanna längre i portören, utan stod med ett språng på 
golvet och rusade ut. Pigorna hunno knappast att se vad 
det var, som sprang, men de skyndade efter i alla fall. 

Läraren stod ännu och talade, när han blev avbruten 
av höga rop. »Ta fast honom, ta fast honom 1» skreko de, 
som kommo från köket, och alla de unga karlarna rusade 
efter parveln, som kilade undan fortare än en råtta. De 
försökte att genskjuta honom i porten, men det var inte 

5. — Kils Holgersifonu resa. I. 



66 VILDFÅGBLSUV 

så lätt att fä fatt i en, som Tar sä liten, och han kom 
lyckligt ut i det fria. 

Parveln vågade inte springa neråt den öppna allén, 
utan vek av åt annat håll. Han rusade genom trädgården 
in på bakgården. Hela tiden jagade människorna efter 
honom under skrik och skratt. Den lilla stackaren flydde 
undan, allt vad han förmådde, men det tycktes ändå, som 
om människorna skulle vinna på honom. 

När han ilade förbi en liten arbetarbostad, hörde han 
en gås kackla och såg ett vitt dun ligga på trappan. 
Där, där hade han gåskarlen 1 Han hade varit inne på 
falskt spår förut. Han tänkte inte mer på pigor och karlar, 
som jagade honom själv, utan han klättrade uppför trap- 
pan in i förstun. Längre kimde han inte konuna, för stug- 
dörren var låst. Han hörde hur gåskarlen skrek och jäm- 
rade sig där innanför, men han kunde inte få upp dörren. 
Den stora jakten, som förföljde honom själv, kom allt när- 
mare, och inne i rummet skrek gåskarlen allt ömkligare. 
I denna yttersta nöd tog parveln antligien mod till sig och 
bultade på dörren av alla krafter. 

Ett barn kom och öppnade, och parveln såg in i rummet. 
Mittpå golvet satt en kvinna, som höll fast gåskarlen för 
att klippa av honom hans vingpennor. Det var hennes 
barn, som hade hittat honom, och hon ville inte göra 
honom något ont. Hon ämnade släppa honom till sina 
egna gäss, bara hon hade fått klippa hans vingar, så att 
han inte skulle kunna flyga sin väg. Men värre olycka kunde 
knappast hända gåskarlen, och han skrek och jämrade sig 
av alla krafter. 

Och lycka var det, att kvinnan inte hade börjat klipp- 
ningen tidigare. Nu hade bara två pennor fallit för saxen, 
när dörren öppnades, och den lilla parveln stod på tröskeln. 
Men en sådan som han hade kvinnan aldrig förr sett. 
Hon kunde inte tro annat, än att det var självaste Goa- 
Nisse, och hon tappade saxen i förfäran, slog ihop hän- 
derna och glömde att hålla fast gåskarlen. 



VILDFÅGBLSUV 67 

Så snart denne kände sig fri, sprang han mot donen. 
Han gaT sig inte tid att stanna, men i förbifarten grep 
han paireln vid halslinningen och tog honom med sig< 
Och på trappan slog han ut vingarna och for upp i luften* 
På samma gång gjorde han en grann svängning med halsen 
och satte ner parveln på den dunglatta ryggen. 

Så bar det av med dem upp i luften, och hela Vittskövle 
stod och stirrade efter dem. 



I OVEDSKLOSTERS PARK, 

Hela den dagen, som gässen lekte med räven, låg pojken 
och sov i ett övergivet ekorrbo. När han vaknade fram- 
emot kvällen, var han ganska bekymrad. »Nu blir jag 
snart hemskickad, och då kan det nog inte undgås, att 
jag måste visa mig för far och mor,» tänkte han. 

Men när han sökte upp vildgässen, som lågo och ba- 
dade 1 Vombsjön, sade ingen av dem ett ord om att han 
skulle resa. »De tycker kanske, att den vite är för trött 
att fara hem med mig i kväll,» tänkte pojken. 

Nästa morgon voro gässen vakna i första dagningen 
långt före soluppgången. Nu kände pojken sig säker om 
att det skulle bli hemresa av, men besynnerligt nog fingo 
både han och den vita gåskarlen följa med de vilda på 
deras morgontur. Pojken kunde rakt inte förstå vad som 
var orsaJcen till uppskovet, men så funderade han ut, att 
vildgässen inte ville sända bort gåskarlen på en så pass 
lång resa, innan denne hade fått äta sig väl mätt. Hur 
som helst så var han bara glad åt var stund, som gick, 
innan han måste möta föräldrarna. 

Vildgässen foro fram över Ovedsklosters herrgård, som 
låg i en härlig park öster om sjön och såg mycket präktig 
ut med sitt stora slott, sin vackra, stenlagda borggård, om- 
given av låga murar och paviljonger, och sin fina, gammal- 
dags trädgård med klippta häckar, täckta lövgångar, dam- 



68 vildfAgelsliy 

mar, vattenkonster, härliga träd och rätskuma gräsmattor, 
där kantlisterna stodo brokiga av vårblommor. 

När vildgässen foro över herrgarden i den tidiga 
morgonstunden, var ingen människa ännu i rörelse. Då 
de noga hade förvissat sig om detta, sänkte de sig ner 
mot hundburen och ropade: »Vad är det här för en liten 
koja? Vad är det här för en liten koja?» 

Genast kom bandhunden ut ur buren, ond och rasande, 
och skällde uppåt luften. 

»Kallar ni det här för en koja, ni, era landstrykare ? Ser 
ni inte, att det är ett högt slott av sten? Ser ni inte så 
vackra väggar det har, ser ni inte så många fönster och 
så stora portar och en så präktig terrass det har, vov, vov, 
vov? Kallar ni det här för en koja, ni? Ser ni inte gården, 
ser ni inte trädgården, ser ni inte växthusen, ser ni inte 
marmorbilderna? Kallar ni det här för en koja, ni? Brukar 
kojorna ha en park, där det finns både bokskogar och hassel- 
snår och lövängar och ekdungar och granhult och en djur- 
gård, som är full av rådjur, vov, vov, vov? Kallar ni det 
här för en koja, ni? Har ni sett kojor, som har så många 
uthus omkring sig, att det ser ut som en hel by? Ni känner 
väl till många kojor, som har egen kyrka och egen präst- 
gård, och som råder över herresäten och bondehemman och 
arrendegårdar och statarstugor, vov, vov, vov? Kallar ni 
det här för en koja, ni ? Till den här kojan hör det största 
godset i Skåne, era tiggare. Ni kan inte se en bit jord, 
där ni hänger i skyn, som inte lyder under den här kojan, 
vov, vov, vov.» 

Allt detta lyckades hunden ropa ut i ett andetag, och 
gässen flögo fram och åter över gården och hörde på honom, 
ända tills han måste göra ett uppehåll. Men då skreko de: 
»Vad blir du så ond för? Vi frågade inte efter slottet, vi 
frågade bara efter din hundkoja.» 

När pojken hörde detta skämt, skrattade han först, 
men så trängde sig en tanke på honom, som på en gång 
gjorde honom allvarsam. »Tänk så många sådana här 



vildfJLgelsuv 69 

lustigheter du skulle få höra, om du finge följa med vild- 
gässeu genom hela landet ända opp till Lappland I» sade 
han till sig själv. »När du nu har det så illa ställt för 
dig, vore allt en sådan resa det bästa du kunde hitta påji 

Vildgässen foro bort på en av de vida åkrarna öster 
om herrgården för att beta gräsrötter och höllo på med 
detta i timtal. Under tiden gick pojken in i den stora parken, 
som gränsade intill åkern, sökte reda på en nöthage och 
började titta uppåt buskarna för att se om det inte hängde 
någon nöt kvar sedan förra hösten. Men gång på gång 
kom tanken på resan tillbaka till honom, medan han gick 
i parken. Han målade ut för sig hur bra han skulle få 
det, om han följde med vildgässen. Svälta och frysa, det 
trodde han, att han skulle få göra ofta nog, men till gen- 
gäld skulle han slippa både att arbeta och läsa. 

Medan han gick där, kom den gamla gråa förargåsen 
fram till honom och frågade om han hade funnit något 
ätbart. Nej, det hade han inte, sade han, och då för- 
sökte hon att hjälpa honom. Några nötter kunde hon inte 
finna, hon heller, men hon upptäckte ett par nypon, som 
hängde på en tömrosbuske. Pojken åt upp dem med god 
aptit, men han undrade allt vad mor skulle ha sagt, om 
hon hade vetat, att han nu levde på rå fisk och gamla 
vinterståndna nypon. 

När vildgässen äntligen hade ätit sig mätta, drogo de 
ner mot sjön igen, och där roade de sig med att leka 
ända till framemot middagstiden. Vildgässen utmanade den 
vita gåskarlen till tävlan i all möjlig idrott. De simmade 
i kapp, sprungo i kapp och flögo i kapp med honom. Den 
store tame gjorde sitt bästa, men han blev alltid slagen 
av de snabba vildgässen. Pojken satt på gåskarlens rygg 
hela tiden och uppmuntrade honom och hade lika roligt 
som de andra. Det var ett skrik och ett skratt och ett 
kacklande, så att det var märkvärdigt, att inte herrgårds- 
folket hörde dem. 



70 VILDFÄGELSUV 

När vildgässen voro trötta på att leka, foro de ut på 
isen och vilade sig ett par timmar. Eftermiddagen tillbragte 
de nästan på samma sätt som förmiddagen. Först ett par 
timmars betande, sedan bad och lek i vattnet vid iskanten 
ända till solnedgången, då de genast ställde sig att sova. 

»Detta vore just ett liv, som skulle passa mig,» tänkte 
pojken, när han kröp in under gåskarlens vinge. »Men 
i morgon blir jag väl hemskickad.» 

Innan han sommade, låg han och tänkte på att om 
han finge följa med vildgässen, skulle han slippa alla bannor 
för att han var lat. Då finge han slå dank hela dagarna, 
och hans enda bekymmer skulle vara att skaffa sig något 
att äta. Men han behövde så litet nu för tiden, så det 
bleve det nog råd för. 

Och så målade han ut för sig allt, vad han skulle 
få se, och så många äventyr han skulle få vara med om. 
Ja, det skulle bli annat än släpet och slitet därhemma. 
»Om jag bara finge följa med vildgässen på deras resa^ 
skulle jag inte sörja över att jag har blivit förvandlad,» 
tänkte pojken. 

Han var inte rädd för något amiat, än att han skalle 
bli hemskickad, men inte heller på onsdagen sade gässen 
något om att han måste resa. Den dagen gick på samma 
sätt som tisdagen, och pojken trivdes allt bättre med vild- 
markslivet. Han tyckte, att han hade den ensliga parken 
vid övedskloster, som var stor som en skog, alldeles för 
sig själv, och han längtade inte tillbaka till den trånga 
stugan och de små åkrarna därhemma. 

På onsdagen trodde han, att vildgässen tänkte behälla 
honom hos sig, men på torsdagen förlorade han hoppet igen. 

Torsdagen började på samma sätt som de andra da- 
garna. Gässen betade på de vida åkrarna, och pojken sökte 
efter föda inne i parken. Om en stund kom Akka till honom 
och frågade om han hade funnit något ätbart. Nej, det 
hade han inte, och då sökte hon upp åt honom en torr 
kumminört, som stod med alla sina småfrukter i behAlL 



VILDPÄGBLSUV 71 

När pojken hade ätit, sade Akka, att hoa tyckte han 
sprang omkring i parken alldeles för ofönräget. Hon undrade 
om han visste hur många fiender han hade att akta sig 
för, han, som var så liten. Nej, det visste han alls inte, 
och då började Åkka räkna upp dem för honom. 

När han gick i parken, sade hon, skulle han akta sig 
för räven och mården; när han kom till sjöstranden, skulle 
han ha en tanke på uttrarna; satt han på stengärdsgården, 
skulle han inte glömma vesslan, som kunde krypa genom 
de minsta hål, och om han ville lägga sig att sova i en 
lövhög, skulle han först undersöka om inte huggormen sov 
sin vintersömn i samma hög. Så snart han kom ut på 
öppna fältet, borde han ha ett öga på hök och vrak, på 
öm och falk, som svävade uppe i skyn. I hasselsnåren 
kunde han bli fångad av sparvhöken; skator och kråkor 
funnos överallt, och dem skulle han inte tro alltför väl, 
och så snart det blev skymning, skulle han hjdla öronen 
spända för att lyssna efter de stora ugglorna, som flögo 
fram med så ljudlösa vingslag, att de kunde komma all- 
deles inpå honom, innan han märkte dem. 

Då pojken hörde, att det fanns så många, som stodo efter 
hans liv, begrep han, att det var alldeles omöjligt, att han 
kunde få behålla det. Han var inte så särdeles rädd för 
att dö, men han tyckte inte om att bli uppäten, och därför 
frågade han Åkka vad han kunde göra för att skydda sig 
mot rovdjuren. 

Akka svarade genast, att pojken borde försöka ställa 
sig väl med smådjursfolken i skog och på fält, med ekorr- 
folk och harfolk, med finkar och mesar och spettar och 
lärkor. Om han gjorde sig till deras vän, så kunde de 
varna honom för faror, skaffa honom gömställen, och i 
stort nödfall kunde de slå sig tillsammans och försvara 
honom. 

Men när pojken senare på dagen ville följa rådet och 
vände sig till Sirle, ekorren, för att anhålla om hans bistånd, 
visade det sig, att denne inte ville hjälpa honom. »Inte 



72 VILDFÄGELSLIV 

må du vänta dig något gott av mig eller de andra små- 
djuren,» sade Sirle. »Tror du inte vi vet, att du är Nils 
gåsapåg, som förra året rev ner svalbon, krossade starägg, 
kastade kråkungar i märgelgraven, fångade trastar i snaror 
och satte ekorrar i bur? Du får allt hjälpa dig själv, så 
gott du kan, och du må vara glad, att vi inte ammangaddar 
oss mot dig och jagar dig tillbaka till dina egna.» 

Detta var just ett sådant svar, som pojken inte skulle 
ha lämnat ostraffat förr i världen, når han var Nils gåsa- 
påg, men nu blev han bara rädd för att också vildgässen 
skulle ha fått reda på hur elak han kunde vara. Han 
hade varit så ängslig att inte få stanna hos vildgässen, att 
han inte hade vågat sig på den minsta odygd, sedan han 
hade kommit i deras sällskap. Det var sant, att han inte 
hade förmått göra mycket ont, så liten som han var, men 
nog kunde han ha förstört många fågelbon och slagit sönder 
många ägg, om han hade haft lust. Nu hade han bara 
varit snäll, han hade inte ryckt en fjäder ur en gåsvinge, 
inte gett någon ett ohövligt svar, och var morgon, när 
han hade hälsat på Akka, hade han tagit av sig luvan och 
bugat sig. 

Hela torsdagen gick han och tänkte på att det säker- 
ligen var för hans elakhets skull, som inte vildgässen ville 
ta honom med sig upp till Lappland. Och när han fick 
höra på kvällen, att Sirle ekorres hustru hade blivit bort- 
rövad, och att hans barn höllo på att svälta ihjäl, beslöt 
han sig för att hjälpa dem, och det är redan berättat hur 
väl detta lyckades honom. 

När pojken på fredagen kom in i parken, hörde han 
bofinkarna sjunga i vartenda snår om hur Sirle ekorres 
hustru hade av grynmia rövare blivit bortförd från sina 
späda ungar och hur Nils gåsapåg hade vågat sig in ibland 
människorna och burit de små ekorrbamen till henne. 

»Vem är nu så firad i Ovedsklosters park,» sjöngo bo- 
finkarna, »som Tummetott, han, som alla fruktade på den 
tiden, då han var Nils gåsapåg? Sirle, ekorren, skall ge 



VILDFÅGELSUV 75 

honom nötter, de fattiga hararna skola leka med honom, 
rådjuren skola ta honom på sin rygg och fly midan med 
honom^ när Smirze räv närmar sig, mesarna skola yama 
honom för sparvhöken, och finkar och lärkor skola sjonga 
om hans hjältebragd.» 

Pojken var alldeles ääker på att både Akka och vild- 
gässen hörde allt detta, men ändå gick hela fredagen, utan 
att de sade något om att han skuUe få stanna hos dem. 

Ända till lördagen fingo gässen beta på åkrarna om- 
kring Öved, ostörda av Smirre räv. Men när de på lördags- 
morgonen konmio ut på fälten, låg han i försåt för dem 
och förföljde dem från den ena åkern till den andra, så 
att de ingen matro fingo. När Akka förstod, att han inte 
ämnade lämna dem i fred, fattade hon raskt sitt beslut, 
höjde sig i luften och flög med flocken flera mil bort över 
Färs härads slätter och Linderödsåsens enbackar. De slogo 
inte ner förrän i trakten av Vittskövle. 

Men här vid Vittskövle blev gåskarlen bortstulen, såsom 
redan är omtalat. Om inte pojken hade ansträngt all sin kraft 
för att hjälpa honom, hade han aldrig kommit till rätta igen. 

När pojken på lördagskvällen kom tillbaka med gås- 
karlen tiU Vombsjön, tyckte han, att han hade gjort ett 
gott dagsarbete, och undrade mycket på vad Akka och vild- 
gässen skulle säga. Och vildgässen voro ingalunda spar- 
samma på beröm, men de sade inte det ordet, som han 
längtade att få höra. 

Så blev det söndag igen. En hel vecka hade gått, 
sedan pojken hade blivit förtrollad, och alltjSmt var han 
lika liten. 

Men det såg inte ut, som om han skulle göra sig 
några . bekymmer för den sakens skull. På söndagsefter- 
middagen satt han inkrupen i en stor, yvig videbuske nere 
vid sjöstranden och blåste på vasspipa. Runt omkring 
honom sutto så många mesar och bofinkar och starar, 
som busken kunde rymma, och kvittrade visor, som han 
försökte lära sig att spela. Men pojken var inte mycket 



IT. 

GLIMMINGEHUS. 

SVARTRÅTTOR OCH GRÅRÅTTOR. 

I sydöstra Skåne inte långt från havet ligger en gam- 
mal borg, som kallas Glimmingehus. Den består ay ett 
enda högt, stort och starkt stenhus, som synes milsvitt 
över slätten. Det är inte mer än fyra våningar högt, men 
det är så väldigt, att ett vanligt boningshus, som står på 
samma gård, tar sig ut som en liten barnlekstuga. 

Det stora stenhuset har så tjocka ytterväggar och 
mellanväggar och takvälvningar, att det i dess inre knappt 
finns plats för något annat än de tjocka murarna. Trapporna 
äro trånga, förstugorna små och rummen fåtaliga. För att 
väggarna skola få behålla sin styrka, är endast ett ringa 
antal fönster upptaget i de övre våningarna, och i den 
nedersta finnas inga alls, bara smala ljusöppningar. Under 
de gamla krigstiderna voro människorna lika så glada att få 
stänga in sig i ett sådant där starkt och väldigt hus, som 
man nu är att få krypa in i en päls i smällkall vinter, 
men när den goda fredstiden kom, ville de inte längre bo 
i den gamla borgens mörka och kalla stensalar. De ha 
för längesedan övergivit det stora Glinmiingehus och flyttat 
in i bostäder, som äro sådana, att ljus och luft kunna 
tränga in i dem. 

På den tiden, då Nils Holgersson drog omkring med 
vildgässen, fanns det alltså inga människor på Glimminge- 
hus, men därför saknade det visst inte invånare. På taket 
bodde varje sommar ett storkpar i ett stort bo, på vinden 



6UMMINGEHDS 79 

I 

levde ett par kattugglor, i lÖDngångama hängde flädermöss, 
i spisen i köket bodde en gammal katt^ och nere i kfillaren 
fminos några hundratal av de gamla svartråttorna. 

Råttor hållas just inte i högt anseende av de andra 
djuren, men svartråttorna på Glimmingehus utgjorde ett 
undantag. De omtalades alltid med aktning, därf(^r att de 
' hade visat mycken tapperhet i strid med sina fiender och 
mycken uthållighet under de stora olyckor, som hade över- 
gått deras folk. De tillhörde nämligen ett råttfolk, som 
en gång hade varit mycket talrikt och mäktigt, men nu 
höll på att dö ut. Under en mångfald av år hade svart- 
råttorna ägt Skåne och hela landet. De hade funnits i 
varenda källare, på varenda vind, i lador och logar, i vist- 
hus och bagarstugor, i ladugårdar och stall, i kyrkor och 
borgar, i brännerier och kvarnar, i varje av människor rest 
byggnad, men nu voro de fördrivna från allt detta och 
nästan utrotade. Bara på ett och annat gammalt och ensligt 
ställe kunde man råka på några få av dem, och ingenstans 
funnos de till så stort antal som på Glimmingehus. 

När ett djurfolk dör ut, bruka människorna oftast vara 
skuld till det, men så var inte fallet deuna gång. Män- 
niskorna hade visserligen kämpat med svartråttorna, men 
de hade inte kunnat göra dem någon nämnvärd skada. 
De, som hade besegrat dem, voro ett djurfolk av deras 
egen stam, som kallades gråråttor. 

Dessa gråråttor hade inte bott i landet alltifrån ur- 
minnes tid såsom svartråttorna. De härstammade från ett 
par fattiga invandrare, som för en hundra år sedan stego 
i land i Malmö från en lybsk skuta. Dessa voro hemlösa, 
utsvultna stackare, som höUo till i själva hamnen, sim- 
made omkring bland pålarna under bryggorna och åto 
avfall, som kastades i vattnet. De vågade sig aldrig upp 
till staden, som ägdes av svartråttorna. 

Men så småningom, när gråråttorna hade växt till i 

antal, blevo de djärvare. Till en början flyttade de in 

f i några öde och utdömda gamla hus, som svartråttorna 



80 GUMMINGEHUS 

hade övergivit. De sökte sin föda i rännstenar och sop- 
högar och höllo till godo med allt skräp, som svartråttorna 
inte gitte ta vara på. De voro härdiga, förnöjsamma och 
oförskräckta, och inom få år hade de blivit så mäktiga, 
att de företogo sig att jaga bort svartråttorna från Malmö. 
De togo ifrån dem vindar, källare och magasiner, svälte 
ut dem eller beto ihjäl dem, för de voro inte alls rädda 
för strid. 

Och när Malmö var taget, drogo de bort i små och stora 
skaror för att erövra hela landet. Det är nästan omöjligt 
att förstå varför inte svartråttorna samlade sig till ett 
stort, gemensamt härnadståg och tillintetgjorde gråråttorna, 
medan dessa ännu voro fåtaliga. Men de svarta voro väl 
så säkra på sin makt, att de inte kunde tro på möjligheten 
att förlora den. De sutto stilla på sina egendomar, och 
under tiden togo gråråttorna ifrån dem lantgård efter lant- 
gård, by efter by, stad efter stad. De blevo utsvälta, ut- 
trängda, utrotade. I Skåne hade de inte kunnat bibehålla 
sig på något enda ställe utom på Glimmingehus. 

Det gamla stenhuset ägde så säkra murar, och så få 
råttgångar ledde genom dessa, att svartråttorna hade lyckats 
försvara dem och hindra gråråttorna från att tränga in. År 
efter år, natt efter natt hade striden fortgått mellan an- 
gripare och försvarare, men svartråttorna hade hållit trogen 
vakt och kämpat med största dödsförakt, och tack vare 
det präktiga gamla huset hade de alltid segrat. 

Det måste erkännas, att så länge som svartråttorna 
voro vid makten, hade de varit lika avskydda av alla andra 
levande varelser, som gråråttorna äro nu för tiden, och 
detta med full rätt. De hade kastat sig över arma, fjättrade 
fångar och pinat dem, de hade frossat på lik, de hade 
stulit bort den sista rovan i den fattiges källare, bitit fötterna 
av sovande gäss, rövat ägg och dunungar från hönsen och 
gjort tusen ogärningar. Men sedan de hade råkat i olycka, 
tycktes allt detta vara glömt, och ingen kunde låta bli att 




I 6. - NO» Holgerssons resa. 1 



6UMMINGBHDS 83 

beundra de sista av slSkiea, som hade hållit ut så länge 
med sitt motstånd mot fienderna. 

Gråråttorna, som bodde på Glimminge gård och i trakten 
däromkring, fortsatte alltjämt striden och försökte passa på 
varje lämpligt tillfälle att bemäktiga sig borgen. Det kunde 
tyckas, att de borde ha låtit den lilla skaran svartråttor 
besitta Glimmingehus i fred, sedan de själva hade vunnit 
hela det övriga landet, men detta föll dem visst inte in. 
De brukade säga, att det var en hederssak för dem att 
en gång besegra svartråttorna, men den, som kände grå- 
råttorna, visste nog, att det var därför, att människorna 
använde Glimmingehus till spannmålsmagasin, som de grå 
inte kunde ge sig någon ro, innan de hade intagit det. 



STORKEN. Måndag 28 mara. 

Tidigt en morgon väcktes vildgässen, som stodo och 
sovo på Vombsjöns is, av starka rop uppifrån luften. 
»Triropl TriropI» ljöd det. »Trianut, tranan, låter hälsa 
Åkka, vildgåsen, och hennes flock. I morgon står den stora 
trandansen på Kullaberg.» 

Akka sträckte genast upp huvudet och svarade : »Hälsa 
och tacka! Hälsa och tacka I» 

Därpå flögo tranorna vidare, men vildgässen hörde dem 
länge, där de foro och ropade ut över varje fält och varje 
skogsbacke : »Trianut låter hälsa. I morgon står den stora 
trandansen på Kullaberg.» 

över detta budskap blevo vildgässen mycket glada. »Du 
har lycka med dig,» sade de till den vita gåskarlen, »som 
får vara med om d^i stora trandansen.» — »Är det då 
så märkvärdigt att se tranor dansa?» frågade gåskarlen. 
s>Det är vad du aldrig har drömt om,» svarade vildgässen. 

»Det blir nu att tänka ut var vi i morgon ska göra av 
Tunmietott, så att ingen olycka händer honom, medan vi 
reser till Kullaberg,» sade Åkka. — »Inte ska Tummetott 



84 GUMMINGEHUS 

behöva vara easam,» sade gåskarlen. »Om inte tranorna 
tillåter, att han får se deras dans, så stannar jag hos honom.» 
— »Ingen människa har ännu fått vara med om djurens 
möte på Kullaberg,» sade Akka, »och jag vågar inte ta 
Tummetott med mig dit. Men vi får tala vidare om detta 
längre fram på dagen. Nu måste vi först och främst tänka 
på att få oss något till livs.» 

Åkka gav därmed tecken till uppbrott. Också denna 
dag sökte hon sin betesmark långt borta för Smirre rävs 
skull och slog inte ner förrän på de sumpiga ängarna ett 
stycke söder om Glinmiingehus. 

Hela den dagen satt pojken vid stranden av en liten 
damm och blåste på vasspipor. Han var misslynt över 
att han inte skulle få se på trandansen och kunde inte 
förmå sig att säga ett ord vare sig till gåskarlen eller 
någon av de andra. 

Det var bra bittert, att Akka ännu skulle misstro honom. 
När en pojke hade avstått från att bli människa för att 
få resa omkring med några fattiga vildgäss, så borde de 
väl begripa, att han inte hade lust att förråda dem. Och 
likaså borde de begripa, att när han hade offrat så mycket 
för att få följa dem, så var det deras plikt att låta honom 
se allt märkvärdigt, som de kunde visa honom. 

»Jag får allt lov att säga dem min mening rent ut,» 
tänkte han. Men timme efter timme gick, utan att han 
kom sig för med att göra det. Det kan låta märkvärdigt, 
men pojken hade verkligen fått ett slags respekt för den 
gamla förargåsen. Det var inte lätt, det kände han, att 
sätta sig upp mot hennes vilja. 

På ena sidan om den sumpiga ängsmarken, där gässen 
betade, låg en bred stengärdsgård. Och det hände sig 
nu, att när pojken framemot kvällen lyfte huvudet för att 
äntligen tala med Akka, föllo hans blickar på denna. 
Han gav till ett litet rop av förvåning, och alla gässen sågo 
genast upp och ställde sig att stirra åt samma håD som haa. 
I första ögonblicket tyckte både de och pojken, attr^la 



GLIMMINGEHUS 85 

de gråa kullerstenarna, som gärdsgården bestod ay, hade 
fått ben under sig och börjat springa, men snart sågo de, 
att det var en skara råttor, som löpte fram över den. De 
rörde sig mycket snabbt och sprungo fram tätt packade, 
led vid led, och voro så många, att de en god stund täckte 
hela gärdsgården. 

Pojken hade varit rädd för råttor, redan när han var 
en stor, stark människa. Vad skulle han då inte vara nu, 
när han var så liten, att två eller tre av dem kunde rå 
på honom? Den ena rysningen efter den andra for neråt 
hans rygg, medan han stod och såg på dem. 

Men det var märkvärdigt, att gässen tycktes känna 
samma avsky för råttorna som han. De talade inte till 
dem, och när de voro förbi, skakade de på sig, som om 
de hade fått dy mellan fjädrarna. 

»Så mycket gråråttor ute!» sade Yksi från Vassijaure. 
»Det är inte något gott tecken.» 

Nu ämnade pojken passa på att säga Akka, att han 
tyckte, att hon borde låta honom följa med till Kullaberg, 
men han blev hindrad på nytt, därav att en stor fågel 
helt hastigt slog ner mittibland gässen. 

När man såg denna fågel, kunde man tro, att han hade 
lånat kropp, hals och huvud av en liten vit gås. Men 
till allt detta hade han skaffat sig stora, svarta vingar, 
höga, röda ben och en lång, tjock näbb, som var för stor 
för det lilla huvudet och tyngde ner det, så att han fick 
något bekymrat och sorgset i sitt utseende. 

Akka lade hastigt vingtäckarna till rätta och neg mång- 
faldiga gånger med halsen, när hon gick emot storken. Hon 
var inte särdeles förvånad att se honom i Skåne så tidigt 
på våren, därför att hon visste, att storkhannarna bruka 
fara ditöver i god tid för att se efter, att boet inte har lidit 
skada under vintern, innan storkhonorna göra sig besvär 
att flyga över Östersjön. Men hon imdrade mycket vad 
det kunde ha att betyda, att han sökte upp henne, eftersom 
storkar helst umgås med folk av deras egen stam. 



86 GLIMMINGEHUS 

»Jag kau väl inte tro, att det är något i olag med bo- 
staden, herr Ermenrich,» sade Akka. 

Det visade sig nu, att det är sant, det, som säges, 
att en stork sällan kan öppna sin näbb utan att klaga. 
Vad som gjorde, att det, som storken sade, lät ännu be- 
drövligare, var, att han hade svårt att få fram orden. Han 
stod en lång stund och bara klapprade med näbben och 
talade sedan med hes och svag röst. Han beklagade sig 
över allt möjligt: boet, som låg överst pat takåsen av 
Glinmiingehus, hade blivit alldeles fördärvat av vinter- 
stormarna, och ingen mat kunde han numera få i Skåne. 
Skåningarna höUo på att tillägna sig all hans egendom. 
De dikade ut hans sumpmarker och odlade hans mossar. 
Han ämnade flytta från detta land och aldrig mer komma 
tillbaka. 

Medan storken klagade, kunde Akka, vildgåsen, som 
ingenstans ägde huld eller skydd, inte låta bli att tänka 
för sig själv : »Om jag hade det så bra som ni, herr Ermen- 
rich, så skulle jag hålla mig för god att klaga. Ni har 
förblivit en fri och vild fågel, och ändå står ni så väl 
hos människorna, att ingen vill lossa ett skott på er eller 
stjäla ett ägg ur ert bo.» Men allt detta behöll hon för 
sig själv. Till storken sade hon endast, att hon inte kunde 
tro, att han skulle vilja flytta bort från ett hus, där storkar 
hade haft sitt tillhåll, alltsedan det byggdes. 

Då frågade storken hastigt om gässen hade sett grå- 
råttorna, som tågade mot Glimmingehus, och när Akka sva- 
rade, att hon hade sett otyget, började han berätta henne 
om de tappra svartråttorna, som i många år hade försvarat 
borgen. »Men i denna natt kommer Glimmingehus att falla 
i gråråttomas våld,» sade storken suckande. 

»Varför just i denna natt, herr Ermenrich?» frågade 
Akka. 

»Jo, därför att nästan alla svartråttorna i går kväll 
drog till Kullaberg,» sade storken, »eftersom de litade på att 
alla andra djur också skulle skynda dit. Men ni ser, att 



GUMMINGEHUS 87 

gråråttorna har stannat hemma, och nu samlar de sig fOr att 
intränga i borgen i natt, när den bara försvaras ay några 
gamla stackare, som inte har orkat följa med till Rullaberg. 
De kommer nog att nå sitt mål, men i så många år har 
jag nu levat i grannsämja med svartråttorna, att det inte 
behagar mig att bo på samma ställe som deras fiender.» 

Åkka förstod nu, att storken hade blivit så förargad 
över gråråttornas handlingssätt, att han hade sökt upp henne 
för att få beklaga sig över dem. Men efter storkars sed 
hade han helt säkert inte gjort något för att förebygga 
olyckan. »Har ni skickat bud efter svartråttorna, herr Ermen- 
rich?» frågade hon. — »Nej,» svarade storken, »det skuUe 
inte tjäna något till. Innan de hinner tillbaka, är borgen 
redan tagen.» — »Det ska ni inte vara så säker på, herr 
Ermenrich,» sade Akka. »Jag käimer en gammal vildgås, 
jag, som gärna vill hindra sådana nidingsdåd.» 

När Akka sade detta, lyfte storken huvudet och såg 
stort på henne. Och det var ju inte underligt, för gamla 
Akka hade varken klor eller näbb, som dugde i en strid. 
Och till på köpet var hon en dagfågel, och så fort mörkret 
kom, föll hon hjälplöst i sömn, under det att råttorna käm- 
pade just om natten. 

Men Akka hade tydligen bestämt sig för att bistå svart- 
råttorna. Hon kallade fram Yksi från Vassijaure och be- 
fallde honom att föra gässen upp till Vombsjön, och när 
gässen gjorde invändningar, sade hon myndigt: »Jag tror, 
att det blir bäst för oss alla, att ni lyder mig. Jag måste 
flyga fram till det stora stenhuset, och om ni följer mig, 
kan det inte undgås, att gårdsfolket får se oss och skjuter 
ner oss. Den ende, som jag vill föra med mig på denna 
resa, är Tummetott. Han kan göra mig mycken nytta, därför 
att han har goda ögon och kan hålla sig vaken om natten.» 

Pojken var i sitt trilska lynne den dagen, och när han 
hörde vad Akka sade, sträckte han på sig för att bli så 
stor han kunde och steg fram med händerna på ryggen 
och näsan i vädret och ämnade säga, att han visst inte ville 



88 GUMMINGEHUS 

vara med om att släss med gråråttor. Hon fick se sig 
om efter hjälp på annat håll. 

Men i samma ögonblick^ som pojken blev synliga bör- 
jade storken röra på sig. Förut hade han enligt storkars 
vana stått med huvudet nerböjt och näbben tryckt emot 
halsen. Men nu hördes det gurgla djupt nere i hans strupe, 
som om han skulle ha skrattat. Han sänkte näbben blixt- 
snabbt, fattade pojken och kastade honom ett par meter 
upp i luften. Detta konststycke gjorde han om sju gånger, 
allt under det att pojken skrek och gässen ropade; »Vad 
tar ni er till, herr Ermenrich? Det är ingen groda. Det 
är en människa, herr Ermenrich.» 

Till sist satte ändå storken ner pojken alldeles oskadd. 
Därpå sade han till Akka: »Jag flyger nu tillbaka till 
Glimmingehus, mor Akka. Alla, som bor där, var mycket 
ängsliga, när jag reste. Ni kan vara viss om att de blir 
mycket glada, när jag berättar för dem, att Akka, vildgåsen, 
och Tummetott, människoparvebi, kommer efter för att rädda 
dem.» 

Därmed sträckte storken fram halsen, slog ut med 
vingarna och satte åstad som pilen, när den far från en 
hårt spänd båge. Akka förstod, att han gjorde narr av 
henne, men hon lät sig ingenting bekomma. Hon väntade, 
tills pojken hade funnit reda på sina träskor, som storken 
hade skakat av honom; därpå satte hon honom på sin 
rygg och följde storken. Och pojken för sin del gjorde 
intet motstånd och sade inte ett ord om att han inte ville 
följa med. Han hade blivit så ond på storken, att han 
riktigt satt och fnyste. Det där långa rödbenet trodde, 
att han ingenting dugde till, därför att han var liten, men 
han skulle allt visa honom vad Nils Holgersson från Västra 
Vemmenhög var för en karl. 

Ett par ögonblick därefter sto^ Akka i storkboet på 
Glimmingehus. Det var ett stort och präktigt bo. Till 
underrede hade det ett hjul, och däröver lågo flera varv 
kvistar och grästuvor. Boet var så gammalt, att många 



GUMMINGEHDS 89 

buskar och orter hade slagit rot därappe, och när stork- 
mor låg på ägg i den runda hålan mitt i boet, hade hon 
inte allenast den granna utsikten över en god del ay Skåne 
att fröjda sig åt, utan hon hade också nyponblonmior och 
taklök att titta på. 

Både pojken och Akka kunde genast se, att här för- 
siggick något, som vände upp och ner på all vanlig ordning. 
På storkboets kant sutto nämligen två kattugglor, en gammal 
gråstrinmiig katt och ett dussin utgamla råttor med för- 
växta tänder och rinnande ögon. Det var just inte sådana 
djur, som man annars får se i fredligt samkväm. 

Ingen av dem vände sig om för att se på Akka eller 
hälsa henne välkommen. De tänkte inte på annat än att 
stirra efter några långa, gråa linjer, som skymtade ' fram 
här och där på de vintemakna fälten. 

Alla svartråttorna höUo sig tysta. Man kunde se på 
dem, att de befunno sig i djup förtvivlan och väl visste, 
att de varken kunde försvara sina egna liv eller borgen. 
De båda ugglorna sutto och rullade med sina stora ögon, 
vredo på ögonkransarna och talade med hemska, skarpa 
röster om gråråttomas stora grymhet, och att de måste 
flytta bort ur sitt bo, därför att de hade hört om dem, 
att de varken skonade ägg eller dunungar. Den gamla 
strimmiga katten var viss om att gråråttorna skulle bita 
ihjäl honom, när de i så stort antal trängde in i borgen, 
och han grälade oupphörligen på svartråttorna. »Hur kunde 
ni vara så dmnma och låta era bästa krigare dra bort?» 
sade han. »Hur kunde ni lita på gråråttorna? Det är all- 
deles oförlåtligtj» 

De tolv svartråttorna svarade inte ett ord, men storken 
kunde trots sin bedrövelse inte låta bli att gäckas med 
katten. »Var inte ängslig, Måns huskatt I» sade han. »Ser 
du inte, att mor Akka och Tummetott har kommit hit för att 
rädda borgen? Du kan vara viss om att det skall lyckas 
dem. Nu måste jag ställa mig att sova, och jag gör det 



90 GUMMINGEHUS 

med största lugn. I morgon, n&r jag vaknar, finns nog 
inte en enda gråråtta på Glimmingehus.» 

Pojken blinkade åt Akka och gjorde ett tecken, att 
han ville knuffa storken ner i backen, när denne nu ställde 
sig att sova på yttersta kanten av boet med ena benet 
uppdraget, men Akka hejdade honom. Hon såg inte alls 
fOrargad ut. I stället sade hon i belåten ton: »Det vore 
väl dåligt, om den, som är så gammal som jag, inte skulle 
kumxa reda sig ur värre svårigheter än demxa. Om bara 
ugglemarmen och ugglekvinnan, som kan hålla sig vakna 
hela natten, vill flyga bort med ett par budskap för min 
räkning, så tänker jag, att allt ska gå väl.» 

Båda kattugglorna voro villiga, och Akka bad då uggle- 
mannen, att han skulle fara och söka upp de bortresta 
svartråttorna och råda dem att genast skynda hem. Uggle- 
kvinnan skickade hon till Flammea, tomugglan, som bodde 
i Lunds domkyrka, med ett uppdrag, som var så hemhgt, 
att Akka bara med viskande röst vågade anförtro henne det. 



RÄTTFÄNGAREN. 

Det led framemot midnatt, när gråråttorna efter mycket 
sökande lyckades finna en källarglugg, som stod öppen. 
Den satt tämligen högt uppe på väggen, men råttorna ställde 
sig på varandras axlar, och det dröjde inte länge, förrän, 
den modigaste ibland dem satt i gluggen, färdig att tränga 
in på Glimmingehus, utanför vars murar så många av hennes 
förfäder hade stupat. 

Gråråttan satt en stund stilla i gluggen och väntade, 
att hon skulle bli anfallen. Försvaramas huvudhär var 
visserligen borta, men hon antog, att de svartråttor, som 
funnos kvar i borgen, inte skulle ge sig utan strid. Med 
klappande hjärta lyssnade hon efter det minsta buller, men 
allt förblev tyst. Då tog gråråttornas anförare mod till 
sig och hoppade ner i den kohnörka källaren. 



GUMMIKOEHUS 91 

Den ena gråråttan efter den andra följde anföraren. 
ÅUa höUo sig mycket tysta, och alla rantade på försåt av 
svartråttorna. Inte förrän så många ay dem hade trängt 
in i kållar^i, att golvet inte kunde rymma fler, vågade de 
sig vidare. 

Fast de aldrig förr hade varit iime i byggnaden, 
vållade det dem ingen svårighet att hitta. De letade mycket 
snart reda på de gångar i murarna, som svartråttorna hade 
betjänat sig av för att komma till de övre våningarna. 
Innan de började klättra uppför dessa trånga och branta 
stigar, lyssnade de åter mycket uppmärksamt. De kände sig 
vida mer förskräckta över att svartråttorna på detta sätt 
höUo sig undan, än om de hade mött dem i öppen strid. 
De kunde knappt tro sin lycka, när de kommo upp i den 
första våningen utan missöden. 

Genast vid sitt inträde möttes gråråttorna av lukten 
från säden, som förvarades i stora bingar på golvet. Men 
det var ännu inte tid för dem att börja njuta av sin seger. 
De sökte först med största noggrannhet igenom de dystra, 
nakna rummen. De sprungo upp i spisen, som stod mitt- 
på golvet i det gamla borgköket, och voro nära att störta 
ner i brunnen i det inre rummet. Inte en enåa, av de 
smala ljusöppningarna lämnade de obesedd, men funno allt- 
jämt inga svartråttor. När denna våning var helt och hållet 
i deras våld, började de att ined samma försiktighet be- 
mäktiga sig den nästa. Äter måste de våga en mödosam 
och farlig klättring genom murarna, medan de i andlös 
ängslan väntade, att fienden skulle kasta sig över dem. 
Och fast de lockades av den härligaste lukt från sades- 
bingama, tvingade de sig att med största ordning undersöka 
de forna knektamas pelarstödda borgstuga, deras stenbord 
och spisel, de djupa fönsternischerna och hålet i golvet, 
som man i forna dagar hade tagit upp för att därigenom 
kunna hälla ner kokande beck över en inträngande fiende. 

Alltjämt voro svartråttorna osynliga. De grå letade 
sig fram till tredje våningen med borgherrns stora högtids- 



92 GUMMINGEHUS 

sal, som stod lika kal och naken som alla andra rum i 
det gamla huset, och de sökte sig till och med upp i översta 
våningen, som bestod av bara ett stort, ödsligt rum. Det 
enda ställe, som de inte tänkte pä att genomforska, var 
det stora storkboet på taket, där just vid denna tid uggle- 
kvinnan väckte Akka och meddelade henne, att Flammea, 
tomugglan, hade bifallit hennes begäran och skickat henne 
det hon önskade. 

Sedan gråråttorna så samvetsgrant hade genomforskat 
hela borgen, kände de sig lugna. De förstodo, att svart- 
råttorna hade flytt sin väg och inte tänkte på att göra 
motstånd, och de sprungo med glatt hjärta upp i sädes- 
bingama. 

Men knappt hade gråråttorna sväljt de första vetekornen, 
förrän nerifrån gården hördes det skarpa ljudet av en liten 
gäll pipa. Gråråttorna lyfte huvudena från säden, lyss- 
nade oroligt, sprungo ett par steg, som om de ämnade 
lämna bingen, men vände därpå om och började äta på nytt. 

Åter ljöd pipan med stark och skärande klang, och 
nu skedde något märkvärdigt. En råtta, två rättor, ja, en 
hel hop råttor lämnade säden, hoppade ur bingen och skyn- 
dade på kortaste väg ner till källaren för att komma ut 
ur huset. Ännu voro likväl många gråråttor kvar. De tänkte 
på den möda, som det hade kostat dem att vinna Glimminge- 
hus, och de ville inte lämna det. Men pipans toner nådde 
dem än en gång, och de måste följa dem. De störtade 
med vild iver upp ur bingarna, åkte ner genom de trånga 
hålen i murarna och tumlade över varandra i sin. iver att 
komma ut. 

Mittpå gårdsplanen stod en liten parvel, som blåste 
på en pipa. Runt omkring sig hade han redan en hel 
krets av råttor, som häpna och tjusade lyssnade till honom, 
och flera kommo till för varje ögonblick. En gång tog 
han pipan från munnen bara för en sekund för att kunna 
räcka lång näsa åt råttorna, och då såg det ut, som om 



GUMMINGEHUS 93 

de hade haft lust att kasta sig Oyer honom och bita ihjäl 
honom, men så snart han bläste, voro de under hans makt 

När parveln hade spelat alla gråråttor ut ur Glimminge- 
hus, började han sakta vandra från gårdsplanen ut på lands- 
vägen, och alla gråråttorna följde honom, därför att tonerna 
ur den där pipan Ijödo så ljuvliga i deras örc/n, att de 
inte kunde stå emot dem. 

Parveln gick före dem och lockade dem med sig på 
vägen mot Vallby. Han förde dem i alla möjliga slags 
ringar och krokar och bukter fram genom häckar och ner 
i diken, och vart han gick, måste de följa efter. Han 
blåste oupphörligt på sin pipa, som tycktes vara gjord 
av ett djurhorn, fast hornet var så litet, att det inte finns 
något djur i våra dagar, ur vars panna det kunde ha varit 
brutet. Ingen visste heller vem som hade tillverkat det. 
Flammea, tomugglan, hade funnit det i en nisch i Lunds 
domkyrkotorn. Hon hade visat det för Bataki, korpen, och 
de båda hade räknat ut, att det var ett sådant horn, som 
brukade tillverkas förr i världen av dem, som ville skaffa 
sig makt över råttor och möss. Men korpen var Akkas 
vän, och det var av honom, som hon hade fått veta, att 
Flammea ägde en sådan skatt. 

Och det var sant, att råttorna inte kunde stå emot pipan. 
Pojken gick före dem och spelade, så länge som stjärn- 
ljuset varade, och hela tiden följde de honom. Han spelade 
i gryningen, han spelade i soluppgången, och alltjämt följde 
hela skaran av gråråttor efter honom och lockades allt 
längre och längre bort från de stora sädesloften på Glim- 
mingehus. 



Y. 

DEN STORA TRANDANSEN PÅ 
KULLABERG. 

Tisdag 29 mars. 

Det mäste erkännas, att fastän många präktiga bygg- 
nader äro resta i Skåne, finns ingen ibland dem, som bar 
så vackra Taggar som det gamla Kullaberg. 

Kullaberg är lågt ocb långsträckt. Det är ingalunda 
ett stort eller mäktigt berg. På det breda bergtaket ligga 
skogar och åkerfält och en och annan ljunghed. Här och 
där resa sig runda ljungkullar och nakna bergknölar. Där- 
uppe är inte synnerligen vackert; där ser det ut som på 
all annan höglänt mark i Skåne. 

Den, som går på landsvägen, som löper fram mittöver 
berget, kan inte låta bli att känna sig en smula besviken. 

Men så händer det kanske, att han viker av från vägen, 
går ut mot bergets sidor och ser ner för branterna, och 
då finner han med ens så mycket sevärt, att han knap- 
past vet hur han skall hinna beskåda det alltsammans. 
Ty det förhåller sig så, att Kullaberg inte står på land 
med. slätter och dalar omkring sig som andra berg, utan 
det har rusat ut i havet så långt, som det har kunnat 
komma. Ingen den minsta sträcka land ligger nedanför 
berget och skyddar det mot havsvågorna, utan dessa nå 
ända fram till bergväggarna och kunna nöta dem och forma 
dem efter sitt välbehag. 

Därför stå bergväggarna där så rikt utsirade, som havet 
och dess medhjälpare vinden ha mäktat åstadkomma. Där 



DEN STORA TRANDANSEN PÅ KULLABERG 96 

finnas branta klyftor, som äro djupt inskurna i bergets 
sidor, och svarta klippuddar, som ha blivit blanknötta under 
vindens beständiga piskslag. Där finnas ensamma klipp- 
pelare, som stå rätt upp ur vattnet, och mörka grottor med 
trånga ingångar. Där finnas lodräta, nakna stup och mjuka, 
lövklädda sluttningar. Där finnas små uddar och små vikar 
och små kullerstenar, som rasslande sköljas upp och ner 
vid varje böljeslag. Där finnas ståtliga klipp-portar, som 
äro välvda över vatten, där finnas vassa stenar, som stän- 
digt översprutas av vitt skimi, och andra, som spegla sig 
i svartgrönt, oföränderligt stilla vatten. Där finnas jätte- 
grytor, som äro utsvarvade i klippan, och väldiga sprickor, 
som locka vandraren att våga sig in i bergets djup ända 
fram till Rullamannens håla. 

Och uppför och utför alla dessa klyftor och klippor 
krypa och krångla rankor och revor. Träd växa där också, 
men vindens makt är så stor, att träden måste förvandla 
sig till rankor, de med, för att kunna hålla sig kvar ute 
på branterna. Ekarna ligga och krypa utefter marken, medan 
lövverket står över dem som ett trångt valv, och lågstammiga 
bokar stå i klyftorna som stora lövtält. 

Dessa märkvärdiga bergväggar tillika med det vida, 
blå havet utanför dem och den skimrande, skarpa luften 
ovan dem är det, som göra Rullaberg så kärt för människor, 
att stora skaror av dem draga ditupp varje dag, så länge 
sommaren räcker. Svårare kan det vara att säga vad det 
är, som gör det så tilldragande för djuren, att de varje 
år samlas dit till ett stort lekmöte. Men detta är en sed, 
som har följts sedan uråldriga tider, och man borde ha 
varit med, redan när den första havsvågen krossades till 
skum mot stranden, för att kunna förklara varför just Rulla- 
berg blev valt till mötesplats framför varje annat ställe. 

När mötet skall äga rum, göra kronhjortarna, rådjuren, 
hararna, rävarna och de övriga vilda fyrfotingama färden 
till Rullaberg redan på natten för att inte bli bemärkta av 
människorna. Strax innan solen går upp, tåga de alla fram 



96 DEN STORA TRANDANSBN PÅ KULIABERG 

till lekplatsea, som är en Ijuaghed till vänster om yägen 
inte särdeles långt från bergets yttersta udde. 

Lekplatsen omgives på alla sidor ay runda klippkullar, 
som dölja den för envar, som inte råkar konmia alldeles 
inpå den. Och i mars månad är det inte mycket troligt, 
att någon vandrare skall förirra sig dit. Alla de främ- 
lingar, som annars bruka ströva omkring på kullarna och 
klättra uppåt bergets sidor, ha höststormarna jagat bort 
redan för många månader sedan. Och fyrvaktaren ute på 
udden, den gamla frun i Kullagården och Kullabonden och 
hans husfolk, de gå sina vanliga vägar och springa inte 
omkring på de ödsliga ljungfälten. 

När fyrfotingama ha kommit fram till lekplatsen, slå 
de sig ner på de runda bergkullarna. Varje djurslag håller 
sig för sig självt, fastän det är givet, att på en dag som 
denna allmän fred råder och ingen behöver frukta för att 
bli överfallen. Denna dag skulle en liten harunge kunna 
vandra över rävamas kulle utan att förlora så mycket som 
ett av sina långa öron. Men djuren ställa ändå upp sig 
i särskilda flockar. Det är gammal sedvänja. 

Sedan alla ha intagit sina platser, börja de se sig om 
efter fåglarna. Det brukar alltid vara vackert väder denna 
dag. Tranorna äro goda väderspåmän och skulle inte kalla 
tillsammans djuren, om de väntade regn. Men fast luften 
är klar och ingenting hindrar utsikten, se fyrfotingama 
inga fåglar. Detta är besynnerligt. Solen står högt på 
himlen, och fåglarna borde redan vara på väg. 

Vad djuren på Kullaberg däremot lägga märke till är 
en och annan liten, mörk sky, som sakta drager fram över 
slättlandet. Och sel En av dessa skyar styr nu plöts- 
ligen utmed kusten av Öresund upp mot Kullaberg. När 
skyn har kommit mittöver lekfältet, stannar den, och på 
samma gång börjar hela skyn att klinga och kvittra, som 
om den bara bestode av toner. Den stiger och sjunker, 
stiger och sjunker, men alltjämt klingar och kvittrar den. 
Till sist faller hela skyn ner över en kulle, hela sk]|^ på 




Klipp-port i Kullaberg. 



P. Landh, foto. 



7. — Xils Holfjfersaons resa. I. 



DEN STORA TRANDANSEN PÅ KULLABERG 99 

ea gäng^ och ögonblicket därefter är kullea fullkomligt skyld 
av gråa lärkor, granna röd-grå-vita bofinkar, spräckliga starar 
och gröngula mesar. 

Strax därefter drar ännu en sky fram över slätten. 
Den stannar över varje gård, över statarstugor och slott, 
över köpingar och städer, över bondgårdar och järnvägs- 
stationer, över fiskelägen och sockerbruk. För varje gång 
den stannar suger den till sig från gårdarna nere på marken 
en liten uppvirvlande pelare av små gråa dammkorn. På 
detta sätt växer den och växer, och när den äntligen är 
samlad och styr upp mot Rullaberg, är den inte längre 
bara en sky, utan ett helt moln, som är så stort, att det 
kastar skugga på marken alltifrån Höganäs till MöUe. När 
den stannar över lekplatsen, skymmer den bort solen, och 
en lång stund måste det regna gråsparvar ner på en av 
kullama, innan de, som ha flugit iimerst i molnet, åter 
få se en skymt av dagsljuset. 

Men det största av dessa fågelmoln är ändå det, som 
nu visar sig. Det har bildats av flockar, som ha kommit 
farande från alla håll och slutit sig till det. Det är tungt 
gråblått, och ingen solstråle tränger igenom det. Det konmier 
dystert och skräckingivande som ett åskmoln. Det är fullt 
av det hemskaste oväsen^ det gräsligaste skrikande, det 
hånfullaste skratt och det mest olycksbådande kraxande. 
Alla på lekplatsen bli glada, när det äntligen upplöser sig 
i ett regn av flaxande och kraxande, av kråkor och kajor 
och korpar och råkor. 

Därefter synas på himlen inte bara skyar, utan en mängd 
olika streck och tecken. Så visa sig raka, prickade linjer 
i öster och nordost. Det är skogsfågel från Göinge härader : 
orrar och tjädrar, som konmia flygande i långa rader med 
ett par meters avstånd från varandra. Och simfåglarna, 
som hålla till på Måkläppen utanför Falsterbo, komma nu 
svävande fram över Öresund i många besynnerliga flyg- 
ordningar: i trianglar och långa krokar, i sneda hakar och 
halvcirklar. 



100 DEN STORA TRANDANSEN PÄ KULLABERG 

Till det stora mötet, som ägde rum det året, dä Nils 
Holgersson for omkring med vildgässen, kommo Akka och 
hennes flock senare än alla andra, och detta var inte att 
undra på, för Akka hade måst flyga över hela Skåne för 
att komma till Kullaberg. Dessutom hade hon, så snart hon 
vaknade, varit tvungen att fara ut och söka reda på Tumme- 
tott, som i många timmar hade gått och spelat för grå- 
råttorna och lockat dem långt bort från Glimmingehus. 
Ugglemannen hade kommit tillbaka med budskapet, att svart- 
råttorna skulle vara hemma igen strax efter soluppgången, 
och det var alltså inte mer någon fara att låta tornugglans 
pipa tystna och länma gråråttorna frihet att gå vart de 
behagade. 

Men det var inte Akka, som upptäckte pojken, där 
han gick med sitt långa följe, och helt hastigt sänkte sig 
över honom, omfattade honom med näbben och svävade 
uppåt luften med honom, utan det var herr Ermenrich, 
storken. För herr Ermenrich hade också givit sig ut att 
söka efter honom, och sedan han hade fört honom upp 
till storkboet, bad han honom förlåta, att han förra kvällen 
hade behandlat honom med vanvördnad. 

Detta tyckte pojken mycket om, och storken och han 
blevo goda vänner. Akka visade sig också mycket vän- 
lig mot honom, strök sitt gamla huvud flera gånger mot 
hans arm och prisade honom, därför att han hade hjälpt 
dem, som voro i betryck. 

Men det får man säga till pojkens heder, att han inte 
ville ta emot beröm, som han inte hade förtjänat. »Nej, 
mor Akka,» sade han, »ni ska inte tro, att jag lockade 
bort de grå för att hjälpa de svarta. Jag ville bara visa 
herr Ermenrich, att jag dugde till något.» 

Knappt hade han sagt detta, förrän Akka vände sig 
till storken och frågade om han trodde, att det var rådligt 
att föra Tummetott med till Kullaberg. »Jag menar, att 
vi kan lita på honom som på oss själva,» sade hon. Storken 
tillrådde genast mycket ivrigt att låta Tummetott följa med. 



DEN STORA TRANDANSEN PA KULLABERG 10 1 

»Visst ska ni ta Tommetott med till Rullaberg, mor Akka,» 
sade han. »Det är en lycka för oss, att vi kan löna honom 
för allt, vad han i natt har utstått för vår skull. Och 
eftersom det ännu grämer mig, att jag förra kvällen inte 
uppförde mig mot honom på ett passande sätt, så ska det 
bli jag, som bär honom på min rygg ända till mötesplatsen.» 

Det finns inte mycket, som smakar bättre än att få 
beröm av sådana, som själva äro kloka och duktiga, och 
pojken hade visst aldrig känt sig så glad, som när vild- 
gåsen och storken talade om honom på detta sätt. 

Pojken gjorde alltså färden upp till Kullaberg ridande 
på storkrygg. Fastän han visste, att detta var en stor heder, 
vållade det honom ändå mycken ängslan, därför att herr 
Ermenrick var en mästare i att flyga och satte av med 
helt annan fart än vildgässen. Medan Akka flög sin raka 
väg med jämna vingslag, roade sig storken med en massa 
flygkonster. Än låg han stilla på en omätlig höjd och flöt 
i luften utan att röra vingarna, än kastade han sig neråt 
med en sådan fart, att det föreföll, som om han skulle 
störta till marken hjälplöst som en sten, än roade han sig 
med att fara runt omkring Akka i stora och små kretsar 
likt en virvelvind. Pojken hade aldrig varit med om något 
sådant förut, och fastän han satt i ständig skräck, måste 
han erkänna för sig själv, att han inte förut hade vetat 
vad en god flykt ville säga. 

Bara ett enda uppehåll gjordes under färden, och det 
var, när Akka på Vombsjön förenade sig med reskamraterna 
och ropade till dem, att gråråttorna hade blivit besegrade. 
Sedan flögo de resande raka vägen till Kullaberg. 

Där slogo de ner överst på den kullen, som var förbe- 
hållen åt vildgässen, och då nu pojken lät blickarna vandra 
från kulle till kulle, såg han, att över en av dem höjde 
sig kronhjortamas mångtaggiga horn och över en annan 
de gråa hägrarnas nacktofsar. En kulle var röd av rävar, 
en var svart och vit av havsfågel, en var grå av råttor. 
En var besatt med svarta korpar, som oupphörligen skreko. 



102 DEN STORA TRANDANSEN PÅ KULLABERG 

en med lärkor, som inte voro i stånd att hålla sig stilla, 
utan ständigt kastade sig upp i luften och sjöngo av glädje. 

Såsom det ständigt har varit sed på KuUaberg, var det 
kråkorna, som började dagens lekar och upptåg med sin 
flygdans. De delade sig i två flockar, som flögo fram mot 
varandra, möttes, vände och började på nytt. Denna dans 
hade många turer och föreföll åskådarna, som inte voro 
inne i dansreglerna, alltför enformig. Kråkorna voro mycket 
stolta över sin dans, men alla andra voro glada, då den 
tog slut. Den föreföll djuren lika dyster och meningslös 
som vinterstormens lek med snöflingorna. De blevo ned- 
stämda av att se den och väntade ivrigt på något, som 
skulle ge dem en smula glädje. 

De behövde inte heller vänta förgäves, ty så snart 
som kråkorna hade slutat, kommo hararna framspringande. 
De strömmade fram i en lång rad utan synnerlig ordning. 
I somliga led kom en ensam, i andra sprungo tre eller 
fyra i bredd. Alla hade rest sig på två ben, och de rusade 
fram med sådan fart, att de långa öronen svängde åt alla 
håll. Medan de sprungo, snurrade de runt, gjorde höga 
hopp och dunkade framtassama mot revbenen, så att det 
skrällde. Somliga slogo en lång rad av kullerbyttor, andra 
veko ihop sig och rullade framåt som hjul, en stod på 
ett ben och svingade runt, en gick på framföttema. Det 
var alls ingen ordning, men det var mycken lustighet över 
hararnas lek, och de många djuren, som stodo och be- 
traktade dem, började andas hastigare. Det var vår nu, 
lust och glädje voro i antågande. Vintern var slut. Som- 
maren nalkades. Snart var det bara en lek att leva. 

Då hararna hade rasat ut, blev det de stora skogs- 
fåglarnas tur att uppträda. Hundrade tjädertuppar i blän- 
kande svartbrun skrud med ögonbrynen klart röda kastade 
sig upp i en stor ek, som stod mittpå lekplatsen. Den, 
som satt på översta grenen, blåste upp fjädrarna, sänkte 
vingarna och slog upp stjärten, så att de vita täckfjädrarna 
syntes. Därpå sträckte han fram halsen och utsände ett 



DEN STORA TRANDANSEN PA KULLABERG 108 

p^ djnpa toner ur den förtjockade strapen. »Tjäck, tjäck, 
tjäck,]» lät det Mera knnde han inte få fram; det klonkade 
bara flera gånger djupt nere i strapen. Så slöt han ögonen 
och viskade: »Sis, sis> sis. Hör så Tackertl Sis, sis, sisji 
Och på samma gång föll han i sådan hfinryckning, att han 
inte mer yisste vad som skedde omkring honom. 

Medan den första Qädertnppen äimn höll på med 
sisandet, började de tre, som sutto närmast mider honom, 
att sjunga, och innan de hade gått igenom hela visan, 
började de tio, som sutto längre ner, och så fortsatte det 
från gren till gren, ända tills alla hundra tjädertuppama 
sjöngo och klunkade och sisade. De föllo alla i samma 
hänryckning under sin sång, och just detta verkade på de 
andra djuren som ett smittsamt rus. Blodet hade nyss gått 
lustigt och lätt, nu började det att gå tungt och hett. »Ja, det 
är sannerligen vår,» tänkte de många djurfolken. »Vinterns 
köld är försvunnen. Vårens eld brinner över jordenji 

När orrarna märkte, att tjädrarna hade sådan framgång, 
kxmde de inte längre hålla sig tysta. Då det inte fanns 
något träd, där de kunde ta plats, rusade de ner på lek- 
fältet, där ljungen stod så hög, att bara deras skönt svängda 
stjärtfjädrar och deras tjocka näbbar syntes, och började 
att sjunga: »Orr, orr, orr.» 

Just som orrarna begynts tävla med tjädrarna, skedde 
något oerhört. En räv smög nu, medan alla djuren inte 
tänkte på annat än tjäderleken, helt sakta fram till vild> 
gässens kulle. Han gick mycket varsamt och kom långt 
uppåt kuUen, innan någon märkte honom. Plötsligen fick 
ändå en gås syn på honom, och som hon inte kunde tro, 
att en räv hade smugit in bland gässen i någon god avsikt, 
började hon ropa: »Åkta er, vildgäss! Åkta erl» Räven 
högg henne över strupen, kanske mest för att hon skulle 
tiga, men vildgässen hade redan hört ropet och höjde sig 
alla upp i luften. Och när de voro uppflugna, sågo djuren 
Smirre räv stå på vildgässens kulle med en död gås i 
munnen. 



104 DEN STORA TRANDANSEN PÅ KULLABERG 

Men därför att han sålunda hade brutit lekdagens fred, 
fick Smirre ett så hårt straff, att han i alla sina livs- 
dagar måste ångra, att han inte hade kunnat lägga band 
på sin hämndlystnad, utan försökt att på detta sätt änt- 
ligen komma åt Akka och hennes flock. Han blev genast 
omringad av en skara rävar och dömd enligt ganunal sed, 
som bjuder, att vem helst som stör freden på den stora 
lekdagen, måste gå i landsflykt. Ingen räv ville mildra 
domen, eftersom de alla visste, att i vad ögonblick de för- 
sökte något sådant, skulle de bli bortdrivna från lekplatsen 
och aldrig mer tillåtas att beträda den. Alltså blev lands- 
förvisningsdom utan gensägelse avkunnad över Smirre. Han 
förbjöds att uppehålla sig i Skåne. Han förvisades från 
hustru och anförvanter, från jaktmark, bostad, viloplatser 
och gömslen, som han hittills hade ägt, och måste fresta 
lyckan i främmande land. Och för att alla rävar i Skåne 
skulle veta, att Smirre var fågelfri i landskapet, bet den 
äldste bland rävarna av honom den högra öronspetsen. 
Så snart detta var gjort, började alla de unga rävarna 
tjuta av blodtörst och kastade sig över Smirre. För honom 
återstod intet annat än att ta till flykten, och med alla 
ungrävarna hack i häl efter sig ilade han bort från Kullaberg. 

Allt detta skedde, medan orrar och tjädrar höllo på 
med sin lek. Men dessa fåglar fördjupa sig till den grad 
i sin sång, att de varken höra eller se. De hade inte 
heller låtit störa sig. 

Knappast var skogsfåglarnas tävlan avslutad, förrän 
kronhjortarna från Häckeberga framträdde för att visa sin 
stridslek. Det var flera par kronhjortar, som kämpade på 
samma gång. De störtade emot varandra med stor kraft, slogo 
dundrande samman hornen, så att taggarna hopflätades, 
och sökte tvinga varandra bakåt. Ljungtuvorna revos upp 
under klövarna, andedräkten stod som en rök, ur struparna 
trängde hemska vrålanden, och skummet flöt neråt bogarna. 

Runt omkring på kullarna rådde andlös stillhet, medan 
de stridskunniga hjortarna drabbade sanmian. Och hos alla 



DEN STORA TRANDANSEN PA KULLABERG 107 

djuren väcktes aya känslor. Alla och envar kände de sig 
modiga och starka, upplivade av återkommande kraft, pi- 
nyttfödda av våren, hurtiga och färdiga till alla slags även- 
tyr. De kände ingen vrede mot varandra, dock l^tes över- 
sdlt vingar, nackfjädrar restes, klor vässades. Om häcke- 
bergama hade fortsatt ämiu ett ögonblick, skulle det ha 
uppstått vild kamp på kullama, därför att alla hade gripits 
av en brinnande åtrå att visa, att också de voro fulla av 
liv, att vinterns vanmakt var över, att styrkan sjöd i kroppen. 

Men kronhjortarna upphörde att strida just i rätta ögon- 
blicket, och genast gick en viskning från kulle till kulle: 
»Nu kommer tranorna.» 

Och så kommo de gråa, skymningsklädda fåglarna med 
plymer i vingarna och rött fjädersmycke i nacken. De stora 
fåglarna med sina höga ben, sina smärta halsar, sina små 
huvuden kommo glidande utför kullen i en hemlighetsfull 
yrsel. Under det att de gledo framåt, svängde de runt, 
halvt flygande, halvt dansande. Med vingarna behagfullt 
lyftade rörde de sig i ofattbar hast. Det var något under- 
ligt och främmande över deras dans. Det var, som om 
gråa skuggor hade lekt en lek, som ögat knappast för- 
mådde följa. Det var, som om de hade lärt den av dim- 
morna, som sväva fram över de ensliga mossarna. Det 
låg trolldom i den; alla, som inte förr hade varit på Kulla- 
berg, begrepo varför hela mötet bar namn efter tranomas 
dans. Det låg vildhet i den, men den känsla, som den 
väckte, var ändå en ljuv längtan. Ingen tänkte nu mer på 
att strida. I stället ville alla, både de bevingade och de, som 
inga vingar hade, höja sig oändligt, lyfta sig ovan skyarna, 
söka vad som fanns där bortom, lämna den tyngande 
kroppen, som drog ner mot jordan, och sväva bort mot 
det överjordiska. 

Sådan längtan efter det ouppnåeliga, efter det bakom 
livet förborgade, kände djuren bara en gång om året, och 
det var den dagen, då de sågo den stora trandansen. 



YL 

I REGNVÄDER. 



Onsdag 30 mars. 



Det var dea första regndagea uader resan. Så länge 
som vildgässen hade stannat kvar i trakten av Vombsjön, 
hade de haft vackert väder, men samma dag, som de an- 
trädde färden norrut, började det att regna, och i flera tim- 
mar fick pojken sitta på gåsryggen genomvåt och huttrande 
av köld. 

På morgonen, när de drogo åstad, hade det varit klart 
och lugnt. Vildgässen hade flugit högt uppe i luften, jämnt 
och utan brådska, i sträng ordning med Akka i spetsen 
och de övriga i två sneda rader bakom henne. De hade 
inte gett sig tid att ropa elakheter till djuren på marken, 
men som de inte voro i stånd att hålla sig riktigt tysta, 
framsjöngo de oupphörligen i takt med vingslagen sitt van- 
liga lockrop: »Var är du? Här är jag. Var är du? Här 
är jag.» 

Alla togo del i detta ihärdiga ropande, och de hade 
bara avbrutit det då och då för att visa den vita gåskarlen 
vägmärkena, som de satte kurs efter. Märkena utgjordes 
under denna resa av Linderödsåsens karga backar, av Oves- 
holms herrgård, av Kristianstads kyrktorn, av Bäckaskogs 
kungsgård på det smala näset mellan Oppmannasjön och 
Ivösjön och av Ryssbergets tvära brant. 

Det hade varit en enformig resa, och när regnmolnen 
började visa sig, tyckte pojken, att det var en riktig för- 



I REGNVÄDER 109 

ströelse. Förr i världen, när han bara hade sett regnmolnen 
nerifrån, hade han tyckt, att de voro gråa och tråkiga, 
men det var helt annat att vara uppe ibland dem. Nu 
såg han tydligt, att molnen voro ofantliga forvagnar, som 
körde fram på himlen med skyhöga lass: några av dem 
voro lastade med väldiga, gråa säckar, några med tunnor, 
som voro så stora, att de kunde rymma en hel sjö^ och 
några med stora kar och flaskor, som voro uppstaplade 
till en förfärlig höjd. Och när så många av dem hade 
kört fram, att de fyllde hela rymden, var det, som om 
någon hade givit ett tecken, för på en gång började det 
att ur kar, tunnor, flaskor och säckar flöda ner vatten 
över jorden. 

Med detsamma som de första vårskurarna smattrade 
mot marken, höjdes sådana glädjeskrik av alla småfåglar 
i landar och hagar, att hela luften genljöd av dem, och 
pojken hoppade högt, där han satt. »Nu får vi regn, regnet 
ger oss vår, våren ger oss blommor och gröna blad, gröna 
blad och blommor ger oss larver och insekter, larver och 
insekter ger oss mat; mycken och god mat är det bästa, 
som finns,» sjöngo småfåglarna. 

Också vildgässen blevo glada åt regnet, som kom för 
att väcka växterna ur deras sömn och slå hål på sjöamas 
istak. De orkade inte hålla sig så allvarliga som hittills, 
utan de började sända lustiga rop ner över nejden. 

När de flögo över de stora potatislanden, som det finns 
så gott om i Kristianstadstrakten, och som ännu lågo nakna 
och svarta, skreko de: »Vakna opp och gör nytta! Här 
kommer det, som väcker er. Nu har ni latat er länge nog.» 

När de sågo människor, som skyndade att konmia undan 
regnet, förmanade de dem och sade: »Vad har ni så 
bråttom för? Ser ni inte, att det regnar surlimpor och 
spettkakor, surlimpor och spettkakor?» 

Det var ett stort, tjockt moln, som rörde sig raskt 
mot norr och följde tätt efter gässen. De tycktes inbilla 
sig, att de drogo molnet med sig, och när de just nu 



110 I REGNVÄDER 

sågo under sig stora trädgårdar, ropade de helt stolta: 
»Här kommer vi med sippor, här konmier vi med rosor, 
här kommer vi med äppleblom och körsbärsknopp, här 
kommer vi med ärter och bönor och rovor och kål. Den 
som vill, får ta emot, den som vill, får ta emot.» 

Så där hade det låtit, medan de första skurarna föUo, 
då alla äimu hade varit glada åt regnet. Men när det 
fortfor att falla hela eftermiddagen, blevo gässen otåliga 
och ropade till de törstiga skogarna omkring Ivösjön: »Har 
ni inte fått nog snart? Har ni inte fått nog snart?» 

Himlen blev alltmer jämngrå, och solen gömde sig så 
väl, att ingen kunde begripa var den fanns. Regnet föll 
tätare, hamrade tungt mot vingarna och sökte sig mellan 
de oljade ytterfjädrarna ända in till kropparna. Jorden 
skymdes av regnrök; sjöar, berg och skogar flöto sanmian 
i ett otydligt virrvarr, och vägmärkena kunde inte skönjas. 
Färden gick allt långsammare, de glada ropen tystnade, 
och pojken kände kölden allt bittrare. 

Men ändå hade han hållit modet uppe, så länge som 
han hade ridit fram genom luften. Och på eftermiddagen, 
när de hade slagit ner under en liten marig tall mitt ute 
på en stor mosse, där allt var vått och allt var kallt, 
där somliga tuvor voro täckta med snö och andra stucko 
upp nakna ur en pöl halvsmalt isvatten, då hade han inte 
heller känt sig modlös, utan sprungit omkring i friskt humör 
och sökt efter tranbär och frusna lingon. Men så kom 
kvällen, och mörkret sjönk ner så tätt, att inte en gång 
sådana ögon som pojkens kunde se igenom det, och vild- 
marken blev så besynnerligt hemsk och förskräcklig. Pojken 
låg instoppad under gåskarlens vinge, men kunde inte sova, 
därför att han var kall och våt. Och han hörde så mycket 
prassel och rassel och smygande steg och hotande röster, 
han kände en sådan skräck, att han inte visste vart han 
skulle ta vägen. Han måste dit, där det fanns eld och 
ljus, om han inte skulle bli rent ihjälskrämd. 



I REGNVÄDER 111 

]»0m jag skulle våga mig fram till mämiiskoma för 
den här enda natten?» tänkte pojken. »Bara sä, att jag 
kunde fä sitta vid en eld en stund och få mig en bit mat. 
Jag kunde ju vända tillbaka till vildgässen före solupp- 
gången.» 

Han kröp fram under vingen och gled ner till marken. 
Han väckte varken gåskarlen eller någon av de andra gässen, 
utan smög sig tyst och obemärkt bort över mossen. 

Han visste inte rätt var i världen han befann sig, om 
det var i Skåne, i Småland eller i Blekinge. Men strax 
innan han hade kommit ner på mossen, hade han sett en 
skymt av en stor by, och ditåt styrde han nu sina steg. 
Det dröjde inte heller länge, innan han fann reda på en 
väg, och snart var han inne på bygatan, som var lång 
och trädplanterad och kantad med gård vid gård. 

Pojken hade kommit till en av de stora kyrkbyarna, 
som äro så allmänna uppåt landet, men som man alls 
inte ser till nere på slätten. 

Boningshusen voro av trä och mycket prydligt byggda. 
De flesta hade gavlar och frontespiser, kantade med ut- 
skurna lister, och glasverandor med en och annan kulört 
• ruta. Väggarna voro strukna med ljus oljefärg, dörrar och 
fönsterkarmar lyste i blått och grönt eller till och med i 
rött Medan pojken gick och betraktade husen, hörde han 
ända ut på vägen hur folket, som satt inne i de varma 
stugorna, pratade och skrattade. Orden kunde han inte 
urskilja, men han tyckte, att det var vackert att höra män- 
niskoröster. »Jag undrar allt vad de skulle säga, om jag 
bultade på och bad att bli insläppt,» tänkte han. 

Detta var ju vad han hade ämnat göra, men nu hade 
mörkrädslan gått över, sedan han såg de upplysta fönstren. 
I stället kände han nu på nytt den där skyggheten, som 
alltid kom över honom i närheten av människor. »Jag 
ska se mig om i byn än en stund,» tänkte han, »innan 
jag ber att få komma in hos någon.» 



112 1 REGNVÄDER 

På ett hus fanns en balkong. Och just som pojken 
gick förbi, slogos balkongdörrarna upp, och ett gult ljus 
strömmade fram genom fina, lätta gardiner. Så kom en 
vacker, ung fru ut på balkongen och lutade sig över räcket. 
»Det regnar, nu får vi snart vår,» sade hon. När pojken 
såg henne, kände han en besynnerlig ängslan. Det var, 
som om han ville gråta. För första gången blev han en 
smula orolig över att han hade stängt sig ute från män- 
niskorna. 

Kort därpå gick han förbi en handelsbod. Utanför 
boden stod en röd radsåningsmiaskin. Han stannade och 
såg på den och kröp till sist upp på kuskens plats och 
satte sig där. När han hade kommit dit, smackade han 
med läpparna och låtsade, att han satt och körde. Han 
tänkte på hur roligt det skulle vara att få köra en sådan 
grann maskin över ett åJkerfält. För ett ögonblick hade 
han glömt hurudan han nu var, men så kom han ihåg 
det, och då hoppade han hastigt ner ifrån maskinen. Det 
kom en allt större oro över honom. Det var nog mycket 
den gick miste om, som alltid skulle leva ute bland djuren. 
Människor voro allt bra märkvärdiga och duktiga. 

Han gick förbi postkontoret och tänkte då på alla tid- 
ningar, som var dag komma med nyheter från världens 
fyra hörn. Han såg apoteket och doktorsbostaden, och han 
tänkte på att människors makt var så stor, att de kunde 
kämpa mot sjukdom och död. Han kom till kyrkan, och 
han tänkte på att människorna hade rest den, för att de 
där skulle få höra talas om en värld utom denna, som 
de levde i, om Gud och uppståndelse och ett evigt liv. 
Och ju längre han gick där, desto mer tyckte han om 
människorna. 

Det är så med barn, att de inte tänka längre, än näsan 
räcker. Det, som ligger närmast i vägen för dem, vilja 
de prompt ha utan att bry sig om vad det kan kosta dem. 
Nils Holgersson hade inte haft förstånd på vad han för- 
lorade, när han valde att förbli tomte, men nu blev han 



I RBGNVÄDBR IIS 

förfärligt rädd för att han kaoske aldrig mer kunde fä 
igen sin rätta skapnad. 

Hnr i all världen skulle han bära sig ät för att bli 
människa? Det yiUe han bra gärna reta. 

Han kröp upp pä en trappa och satte sig dät mitt i 
det strönmiande regnet och funderade. Han satt där i en 
timme^ i två timmar, och han tänkte, så att pannan lade 
sig i veck. Men lika klok blev han. Det var, som om 
tankarna bara löpte runt i huvudet på honom. Ju längre 
han satt där, desto omöjligare tyckte han det var att finna 
någon lösning. 

»Det här är säJkert alldeles för svårt för en, som har 
lärt så litet som jag,» tänkte han till sist. »Det blir nog 
så, att jag får gå tillbaka till människorna i alla fall. Jag 
får fråga prästen och doktorn och skolläraren och andra, 
som är lärda och kan veta bot för sådant här.» 

Ja, det beslöt han att han skulle göra genast, och 
han reste sig upp och skakade på sig, för han var så 
våt som en hund, som har varit nere i en vattenpöl. 

Just i detsamma såg han, att en stor uggla kom fly- 
gande och slog ner i ett av träden, som kantade bygatan. 
Strax därpå började en kattuggla, som satt under taklisten, 
röra på sig och ropade: »Kivitt, kivitti Är du hemma 
igen, kärruggla? Hur har du haft det i utlandet?» 

»Tack ska du ha, kattuggla I Jag har haft det bra,» 
sade kärrugglan. »Har det hänt något märkligt här hemma, 
medan jag har varit borta?» 

»Inte här i Blekinge, kärruggla, men i Skåne har det 
hänt, att en pojke har blivit förvandlad av en tomte ocb 
gjord så liten som en ekorre, och sedan har han farit til) 
Lappland med en tamgås.» 

»Det var en märkvärdig nyhet, en märkvärdig nyhet. 
Kan han aldrig bli människa igen, kattuggla? Kan han 
aldrig bli människa igen?» 

»Det är en hemlighet, kärruggla, men du ska ändå 
få veta den. Tomten har sagt, att om pojken vakar över 

8. - Xils Holgerssons resa. 1. 



114 l REGNVÄDER 

# 

dea tama gåskarlen, så att han kommer hem oskadd 
och . . . 

»Vad mer, kattuggla? Vad mer? Vad mer?» 

»Flyg med mig opp i kyrktornet^ kärruggla, så ska du 
få veta alltsammans I Jag är rädd för att det kan vara 
någon, som lyssnar här på bygatan.» 

Därmed flögo ugglorna sin väg, men pojken kastade 
mössan högt i luften. »Om jag bara vakar över gåskarlen, 
så att han kommer hem oskadd, så får jag bli människa. 
Hurra 1 Hurra I Då får jag bli människa 1» 

Han skrek hurra, så att det var märkvärdigt, att de 
inte hörde honom inne i husen. Men det gjorde de inte, 
och han skyndade ut till vildgässen i den våta mossen, 
så fort som benen kunde bära honom. 



TIL 

TRAPPAN MED DE TRE TRAPPSTEGEN. 

Tondag 81 man. 

Nästa dag ämnade vildgässea fara norrut genom AUbo 
härad i Småland. De sände Yksi och Kaksi dit för att 
kuDskapa, men när de konmio tillbaka, sade de, att allt 
?atten var fruset och all mark snöbetäckt. »Låt oss då 
så gärna stanna där vi är I» sade vildgässen. »Vi kan 
inte fara fram över ett land, där det varken finns vatten 
eller bete.» — »Om vi stannar där vi nu är, kan vi få 
vänta ett helt månvarv,» sade då Åkka. »Det är bättre 
att fara österut genom Blekinge och försöka om vi inte 
sedan kan komma över Småland genom Möre härad, som 
ligger nära kusten och har tidig vår.» 

Sålunda kom pojken att nästa dag fara fram över 
Blekinge. Nu, då det var ljust, hade han kommit i sitt 
rätta lynne igen och kunde inte begripa vad som hade 
gått åt honom förra kvällen. Nu ville han visst inte ge 
upp resan och vildmarkslivet. 

Det låg en tjock regnrök över Blekinge. Pojken kunde 
inte se hur det såg ut där. »Jag undrar om det är ett 
gott eller dåligt land, som jag rider över,» tänkte han 
och försökte att leta fram ur sitt minne vad han hade 
lärt om landet i skolan. Men på samma gång visste han 
nog, att detta inte skulle tjäna något till, eftersom han 
aldrig hade brukat läsa över läxorna. 

Med ens såg pojken hela skolan framför sig. Barnen 
sutto vid de små pulpetema och sträckte upp händerna» 



116 TRAPPAN MED DE TRE TRAPPSTEGEN 

läraren satt i katedern och såg missnöjd ut, och själv stod 
han framme vid kartan och skulle svara på någon fråga 
om Blekinge, men hade inte ett ord att säga. Skollärarens 
ansikte blev mörkare för varje sekund, som gick, och pojken 
tänkte på att läraren var mera noga med att de skulle 
kunna sin geografi än något annat. Nu kom han också 
ner ur katedern, tog pekpinnen ifrån pojken och sände 
honom tillbaka till hans plats. »Det här slutar inte väl,» 
hade då pojken tänkt. 

Men skolläraren hade gått fram till ett fönster och 
stått där en stund och tittat ut, och så hade han visslat 
till ett tag. Därpå hade han gått upp i katedern och sagt, 
att han skulle berätta dem något om Blekinge. Och vad 
han då hade talat om hade varit så roligt, att pojken hade 
hört på. Bara han tänkte efter, mindes han vart ord. 

»Småland är ett högt hus med granar på taket,» sade 
läraren, »och där framför ligger en bred trappa med tre 
stora trappsteg, och den trappan kallas Blekinge. 

Det är en trappa, som är duktigt tilltagen. Den sträcker 
sig åtta mil utefter framsidan av Smålandshuset, och den, 
som vill gå trappan utför ända ner till Östersjön, han har 
fyra mil att vandra. 

Det är allt också en bra lång tid förfluten, sedan trappan 
blev byggd. Det har gått både dagar och år, sedan de första 
trappstegen höggs ut av gråsten och lades ner jämna och 
släta till en bekväm farled mellan Småland och Östersjön. 

Då trappan är så gammal, kan man nog förstå, att 
den inte ser likadan ut nu, som när den var ny. Inte 
vet jag hur mycket de brydde sig om sådant på den tiden, 
men så stor, som den var, kunde väl i alla fall ingen kvast 
rå med att hålla den ren. Efter ett par år började det att 
växa mossa och lav på den, torrt gräs och torra löv blåste 
ner över den om höstarna, och om vårarna blev den över- 
höljd av nedrasande stenar och grus. Och då allt detta 
fick ligga kvar och multna, så samlade det sig till sist 
så mycken mylla på trappan, att inte bara örter och 



TRAPPAN MED DE TRE TRAPPSTEGEN 119 

gräs, utan till och med buskar och stora träd kunde slå 
rot där. 

Men pä samma gång har det uppkommit en stor skill- 
nad mellan de tre trappstegen. Det översta, som ligger 
Smaland närmast, är till största delen täckt med mager 
jord och småsten, och där vill det just inte växa andra 
träd än glasbjörk och hägg och gran, som tål kölden där- 
oppe i höjden och är nöjda med litet. Allra bäst förstår 
man hur kargt och fattigt det är där, då man ser hur 
små åkerlapparna är, som är oppbrutna ur skogsmarken, 
och hur små stugor folket bygger åt sig, och hur långt det 
är mellan kyrkorna. 

På mellantrappan åter finns det bättre jord, och den 
ligger inte heller bunden under så sträng köld; det ser 
man genast av att träden både är högre och av förnäm- 
ligare slag. Där växer lönn och ek och lind, hängbjörk 
och hassel, men just inga barrträd. Och än bättre märker 
man det därpå, att det finns en myckenhet odlad jord, 
liksom därpå, att människorna har byggt sig vackra och 
stora hus. Det står många kyrkor på mellantrappan, och 
stora byar ligger omkring dem, och den tar sig på allt sätt 
bättre och präktigare ut än det övre trappsteget. 

Men det allra nedersta trappsteget är ändå det bästa. 
Det är täckt med god och riklig mylla, och där det ligger 
och badar i havet, har det inte den minsta känning av 
Smålandskölden. Här nere trivs bokar och kastanjer och 
valnötsträd^ och de växer sig så stora, att de når över 
kyrktaken. Här ligger också de största åkerfälten, men 
folket har inte bara skogsbruk och jordbruk att leva av, 
utan det sysslar också med fiske och handel och sjöfart. 
Därför finns här också de kostbaraste bostäderna och de 
vackraste kyrkorna, och kyrkbyarna har växt ut till köpingar 
och städer. 

Men med detta är inte allt sagt om de tre trappstegen. 
För man måste betäjnka, att när det regnar oppe på taket 
till det stora Smålandshuset, eller när snön smälter där- 



120 TRAPPAN MED DE TRE TRAPPSTEGEN 

oppe, får vattnet lov att ta vägen någonstans, och då störtar 
förstås en del utför den stora trappan. I början flöt det 
nog fram över hela trappan, sä bred som den var, men 
så uppstod det sprickor i den, och sä småningom har nu 
vattnet vant sig att flyta utför den i några väl upparbetade 
fåror. Och vatten är vatten, var man än gör av det. Det 
har aldrig någon vila. På ett ställe gräver det och filar 
och för bort, och på ett annat lägger det till. De där 
fårorna har det grävt opp till dalar, dalväggarna har det 
täckt med mylla, och sen har buskar och rankor och träd 
klängt sig fast vid dem så tätt och så rikt, att de nästan 
skynmier bort vattenströmmen, som går fram nere i djupet. 
Men när strömmarna kommer till avsatserna mellan trapp- 
stegen, måste de kasta sig huvudstupa utför dem, och härav 
kommer vattnet i sådan skummande fart, att det får kraft 
att dra kvarnhjul och maskiner, och sådana har det också 
växt opp vid varenda fors. 

Men med detta är ändå inte allt sagt om landet med 
de tre trappstegen. Utan det måste också sägas, att där- 
oppe i Småland i det stora huset bodde en gång en jätte, 
som hade blivit gammal. Och det förtröt honom, att han 
i sin höga ålderdom skulle vara tvungen att gå utför den 
långa trappan för att meta lax i havet. Det syntes honom 
vida lämpligare, att laxen skulle komma opp till honom, 
där han bodde. 

Därför gick han opp på taket av sitt stora hus, och 
där ställde han sig och slungade stora stenar ner i Öster- 
sjön. Han kastade dem med sådan kraft, att de flög över 
hela Blekinge och föll ner i havet. Och när stenarna föll 
ner, blev laxen så rädd, att den gick opp ur havet, flydde 
oppåt Blekingsströmmarna, rände i väg genom forsarna, 
kastade sig med höga språng oppför fallen och stannade, 
först när den var långt inne i Småland hos ganmialjätten. 

Hur sant detta är, det syns av de många öama och 
skären, som ligger utanför Blekinges kust, och som late 
är något annat än de många stora stenar, som jätten kastade. 



TRAPPAK MED DE TRE TRAPPSTEGEN I 21 

Det märks också därav, att laxen alltjämt går opp i 
Blekingsströmmaroa och genom forsar och lugnvatten ar 
betar sig ända fram till Småland. 

Men den där jätten är värd mycken tack och ära av 
Blekingsboma, därför att laxfiske i strömmarna och sten- 
huggeri i skärgården, det är arbete, som ger föda åt många 
av dem än i denna dag.» 



vm. 

VID RONNEBY Å. 



Fredag 1 apriL 



Varken vildgässen eller Smirre räv hade trott, att de 
någonsin skulle råkas, sedan de hade lämnat Skåne. Men 
nu föll det sig så, att vildgässen kommo att ta vägen 
över Blekinge, och dit hade Smirre räv också begivit sig. 
Han hade hittills uppehållit sig i norra delen av landskapet, 
och där hade han ännu inte sett några herrgårdsparker 
eller djurgårdar, fulla av rådjur och läckra rådjurskalvar. 
Han var mer missnöjd, än han kunde säga. 

En eftermiddag, då Smirre strök omkring i en ödslig 
skogstrakt i Mellanbygden, inte långt från Ronneb^^ å, fick 
han se en flock vildgäss flyga fram genom luften. Han 
märkte strax, att en av gäss^i var vit, och då visste han 
ju vilka han hade att göra med. 

Smirre började genast jaga efter gässen, lika mycket 
av lust att få ett gott mål mat som för att hämnaa på 
dem för all förtret, som de hade vållat honom. Han såg, att 
de foro österut, tills de kommo till Ronneby å. Sedan 
ändrade de riktning och följde ån mot söder. Han förstod^ 
att de ämnade söka sig en sovplats utmed åstranden, och 
han tänkte, att han skulle kunna bemäktiga sig ett par 
av dem utan särdeles stor svårighet. 

Men när Smirre äntligen fick syn på det ställe, där 
gässen hade slagit ner, märkte han, att de hade valt en 
så väl skyddad plats, att han inte kunde komma åt dem. 

Ronneby å är ju inte något stort eller mäktigt vatten- 
drag, men den är likafullt mycket omtalad för sina vackra 



VID RONHEBY A 123 

stränders skull. På flera ställen tränger den fram mellan 
branta bergväggar, som stå lodräta upp ur vattnet och 
äro alldeles överväxta med kaprifolium och hägg, med hag- 
torn och al, med rönn och vide, och det finns inte mycket, 
som kan vara angenämare en vacker sonmiardag fin att 
ro fram på den lilla mörka ån och se uppåt på allt det 
mjuka, gröna, som hakar sig fast vid de barska bergväggarna. 

Men nu, då vildgässen och Smirre konmio till ån, var 
det kall och ruskig vårvinter, alla träd stodo nakna, och 
det var nog ingen, som tänkte det allra minsta på om 
strandbrädden var ful eller vacker. Vildgässen prisade sin 
lycka, att de under en sådan där brant bergvägg hade 
funnit reda på en sandremsa, så pass stor, att de kunde 
få plats på den. Framför dem brusade ån, som var strid 
och stark nu i snösmältningstiden, bakom sig hade de en 
obestiglig klippvägg, och nerhängande grenar skylde dem. 
De kunde inte ha det bättre. 

Gässen somnade genast, men pojken kunde inte få en 
blund i ögonen. Så snart som sglen var försvunnen, kände 
han mörkrädsla och vildmarksskräck och längtade till män- 
niskorna. Där han låg instoppad under gåsvingen, kunde 
han ingenting se och bara dåligt höra, och han tänkte på 
att om det komme något ont åt gåskarlen, vore han inte 
i stånd att rädda honom. Prassel och rassel hörde han 
från alla håll, och han råkade i sådan oro, att han måste 
krypa fram under vingen och sätta sig på marken bredvid 
gässen. 

Smirre stod på bergskrönet lång i synen och såg ner 
på vildgässen. »Det här förföljandet kan du så gärna överge 
genast,» sade han till sig själv. »Du kan inte klättra utför 
ett så tvärbrant berg, du kan inte simma i en så vild 
ström, och det finns inte nedanför berget den minsta strimma 
av land, som leder fram till sovplatsen. De där gässen 
är för kloka för dig. Bry dig aldrig mer om att jaga dem !» 

Men Smirre som andra rävar hade svårt att överge 
ett påbörjat företag, och han lade sig därför ytterst på 



124 VID RONNEBY k 

bergkanten och tog inte ögonen frän vildgässen. Medan 
han låg och betraktade dem, tänkte han på allt ont, som 
de hade gjort honom. Ja, det var deras skull, att han 
hade blivit utvisad från Skåne och hade måst flytta till 
det fattiga Blekinge. ^Han retade upp sig så, medan han 
låg där, att han önskade vildgässen döden, om han också 
inte själv skulle få äta dem. 

När Smirres harm hade nått en sådan höjd, hörde han 
ett raspande i en stor tall, som växte tätt bredvid honom, 
och såg en ekorre komma ner ur trädet, häftigt förföljd 
av en mård. Ingen av dem märkte Smirre, och han satt 
stilla och betraktade jakten, som gick från träd till träd. 
Han såg på ekorren, som rörde sig bland grenarna så lätt, som 
om han hade kunnat flyga. Han såg på mården, som inte 
var en fullt så konstfärdig klättrare som ekorren, men ändå 
sprang uppför och utför trädstammar lika tryggt, som om 
de hade varit släta stigar i skogen. »Kunde jag klättra 
bara hälften så bra som en av de där,» tänkte räven, »så 
skulle de härnere inte länge få sova i ro.» 

Så snart som ekorren hade blivit infångad och jakten var 
till ända, gick Smirre fram till mården, men stannade på två 
stegs avstånd, till ett tecken att han inte ville beröva honom 
jaktbytet. Han hälsade mycket vänligt på mården och lyck- 
önskade honom till fångsten. Smirre lade sina ord väl, som 
rävar alltid göra. Mården däremot, som med sin långsmala 
kropp, sitt fina huvud, sitt mjuka skinn och sin ljusbruna 
halsfläck tog sig ut som ett litet under av skönhet, var i 
själva verket bara en rå skogsbo, och han svarade honom 
knappast. »Det förvånar mig änd^,» sade Smirre, »att en så- 
dan jägare, som du är, nöjer sig med att jaga ekorrar, när 
det finns så mycket bättre villebråd inom räckhåll.» Här höll 
han inne, men när mården bara grinade åt honom helt 
oförsynt, fortfor han: »Kan det vara möjligt, att du inte 
har sett vildgässen, som står här under bergväggen? Eller 
är du inte nog god klättrare för att kunna komma ner 
till dem?» 



'i^smmtmm^s^- 



VID RONNEBY A 125 

Denna gången behövde han inte vänta pä svar. Mården 
rusade emot honom med ryggen krökt och varje hår på 
ända. »Har du sett vildgäss?» fräste han till. »Var står 
de? Tala om det genast, eljest biter jag av dig strupen!» 
— »Nå, du får komma ihåg, att jag är dubbelt så stor 
som du, och vara en smula hövlig. Jag begär inte bättre 
än att få visa dig vildgässen.» 

ögonblicket därefter var mården på väg utför branten, 
och medan Smirre satt och såg hur han svängde sin orm- 
smala kropp från gren till gren, tänkte han: »Den där 
vackra trädjägaren har det grymmaste hjärta i hela sko- 
gen. Jag tror, att vildgässen ska få mig att tacka för ett 
blodigt uppvaknande.» 

Men just då Smirre väntade att få höra gässens döds- 
skrän, såg han mården falla från en gren och plumsa ner i 
ån, så att vattnet stänkte högt. Strax därpå smällde det 
starkt i hårda vingar, och alla gässen lyfte under brådskande 
flykt. 

Smirre ämnade genast skynda efter gässen, men han 
var så nyfiken att få veta hur de hade blivit räddade, 
att han satt kvar, ända tills mården kom uppklättrande. 
Den stackaren var dyvåt och stannade då och då för att 
gnida huvudet med framtassarna. »Var det inte det jag 
trodde, att du var en drummel och skulle ramla i ån?» 
sade Smirre föraktligt. 

»Jag har inte burit mig drumligt åt. Du behöver inte 
gräla på mig,» sade mården. »Jag satt redan på en av 
de nedersta grenarna och tänkte över hur jag skulle komma 
åt att riva ihjäl en hel mängd av gässen, när en liten parvel, 
som inte var större än en ekorre, rusade opp och kastade 
en sten i huvudet på mig med sådan kraft, att jag föll 
i vattnet, och innan jag hann att kravla mig opp . . . 

Mården behövde inte berätta vidare. Han hade ingen 
åhörare mer. Smirre var redan långt borta, på väg efter 
gässen. 



126 VID RONNEBY A 

Under tiden hade Åkksi flugit söderut^ medan hon 
sökte en ny sovplats. Det fanns ännu en smula dagsljus, 
och därtill stod halvmånen högt på himlen, så att hon kunde 
se någorlunda. Till all lycka var hon väl hemmastadd 
där i trakten, därför att det hade hänt mer än en gång, 
att hon hade blivit vinddriven åt Blekinge, när hon om 
vårarna hade rest över Östersjön. 

Hon följde ån, så länge som hon såg den slingra fram 
genom det månljusa landskapet som en svart, blänkande 
orm. På så sätt kom hon ända ner till Djupaiors, där ån 
först gömmer sig i en underjordisk ränna och sedan klar 
och genomskinlig, som om den vore av glas, störtar sig 
ner i en trång klyfta, mot vars botten den slår sönder 
sig i glittrande droppar och kringflygande skum. Nedanför 
det vita fallet lågo några stenar, mellan vilka vattnet brusade 
bort i vild fors, och här slog Akka ner. Detta var åter- 
igen en god sovplats, i synnerhet så där sent på kvällen, 
när inga människor voro i rörelse. I solnedgången hade 
nog inte gässen kunnat slå ner där, för Djupafors ligger 
inte i någon ödemark. På ena sidan om fallet reser sig 
en pappersmassefabrik, och på den andra, som är brant 
och trädbevuxen, ligger Djupadals park, där människor 
ständigt ströva omkring på de hala och branta stigarna 
för att glädja sig åt den yra strömmens brusande färd nere 
i klyftan. 

Det var på samma sätt här som på det förra stället, 
att ingen av resenärerna tänkte det minsta på att de hade 
kommit till en vacker och vittberömd plats. Snarare tyckte 
de väl, att det var hemskt och farligt att stå och sova 
på hala, våta stenar mitt i en dånande fors. Men de fingo 
ju vara nöjda, bara de voro fredade för rovdjur. 

Gässen föUo genast i sönm, men pojken hade inte ro att 
sova, utan satt bredvid dem för att kunna vaka över gås- 
karlen. 

Om en stund kom Smirre springande utmed åstranden. 
Han fick genast syn på gässen, där de stodo ute i skum- 



VID RONNEBY k 127 

Tirvlama, och förstod, att han iate heller nu kunde komma 
åt dem. Men han kunde inte fönnå sig att Överge dem, 
utan satte sig på stranden och betraktade dem. Han kände 
sig mycket förödmjukad och tyckte, att hela hans anseende 
som jägare stod pä spel. 

Rätt som det var såg han en utter komma krypande upp 
ur forsen med en fisk i munnen. Smirre gick emot ho- 
nom, men stannade på brå stegs avstånd för att visa, att han 
inte ville ta ifrån honom jaktbytet. »Du är en märkvärdig 
en, som nöjer dig med att fånga fisk, när det står fullt 
med vildgäss ute på stenarna,» sade Smirre. Han var så 
ivrig, att han inte hade tid att lägga sina ord så väl, som 
han brukade. Uttern vände inte en gång huvudet utåt 
strömmen. Han var en landstrykare som alla uttrar, hade 
många gånger fiskat vid Vombsjön och kände väl till 
Smirre räv. »Jag vet nog hur du bär dig åt för att narra 
till dig en laxöring, Smirre,» sade han. — »Jaså, är det 
du, Gripe,» sade Smirre och blev glad, därför att han visste, 
att den här uttern var en djärv och kunnig simmare. »Jag 
undrar inte på att du inte vill se åt vildgässen, när du 
inte är i stånd att komma ut till dem.» Men uttern, som 
hade simhud mellan tårna, en styv svans, som var så god 
som en åra, och en päls, som var ogenomtränglig för väta, 
ville inte ha det sagt om sig, att det fanns en fors, som 
han inte kunde rå med. Han vände sig mot strömmen, 
och så snart som han hade fått syn på vildgässen, slängde 
han fisken ifrån sig och störtade utför den branta stran- 
den ner i ån. 

Om det hade varit längre lidet på våren, så att näkter- 
galarna i Djupadals park hade varit hemma, skulle de sedan 
i många nätter ha sjungit om Gripes strid med forsen. 
För uttern blev flera gånger bortryckt av vågorna och 
förd neråt ån, men han kämpade sig ständigt uppåt igen. 
Han sam fram i dödvatten, han kröp över stenar och 
kom så småningom närmare vildgässen. Det var en våd- 



128 VID RONNEBY A 

lig färd, som väl kunde ha förtjänat att bli besjungen av 
näktergalarna. 

Smirre följde med blicken hans väg, så gott han 
kunde. Till sist såg han, att uttern var i färd med att 
klättra upp till vildgässen. Men just då skrek det till gällt 
och vilt. Uttern störtade baklänges ner i vattnet och rycktes 
bort, som om han hade varit en blind kattunge. Strax därpå 
smällde det hårt i gässens vingar. De lyfte och foro bort 
för att skaffa sig en annan sovplats. 

Uttern kom snart upp på land. Han sade ingenting 
och började att slicka den ena framfoten. När Smirre 
hånade honom, därför att han inte hade lyckats, bröt han 
ut: »Det var inget fel på min simkonst, Smirre. Jag hade 
hunnit ända fram till gässen och skulle just klättra opp 
till dem, när en liten parvel kom springande och högg mig 
i foten med något vasst järn. Det gjorde så ont, att jag 
förlorade fotfästet, och så tog forsen mig.» 

Han behövde inte berätta mer. Smirre var redan långt 
borta, på väg efter gässen. 

Ännu en gång måste Akka och hennes flock ut på 
nattlig flykt. Till all lycka hade månen inte gått ner, och 
med hjälp av dess ljus lyckades det henne att finna en an- 
nan av de sovplatser, som hon kände till där i trakten. 
Hon följde åter den blänkande ån mot söder. Över Djupadals 
herrgård och över Ronnebys mörka tak och vita vattenfall 
svävade hon fram utan att slå ner. Men ett stycke söder 
om staden, inte långt från havet, ligger Ronneby hälsobrunn 
med badhus och brunnshus, med stora hotell och sommar- 
bostäder för brunnsgäster. Allt detta står tomt och öde 
hela vintern, som alla fåglar nogsamt veta, och mån^aldiga 
äro de fågelskaror, som under hårda stormtider söka skydd 
på de övergivna byggnademas altaner och verandor. 

Här slogo vildgässen ner på en balkong, och som van- 
ligt somnade de genast. Pojken däremot kunde inte sova, 
därför att han inte ville krypa in under gåskarlens visige. 




9. — Nils Holgerssons resa. 1. 



VID RONNEBY A 131 

Balkongen vette åt söder, sä att pojken hade utsikt 
över havet. Och när han nu inte kunde sova, satt han 
och såg på hur bra det tog sig ut, när hav och land 
möttes här i Blekinge. 

Se, det är så, att hav och land kunna mötas på många 
olika sätt. Mångenstans kommer landet ner mot havet med 
flacka, tuviga ängar, och havet möter landet med flygsand, 
som det lägger upp i vallar och drivor. Det är, som om de 
båda tyckte så illa om varandra, att de bara vilja visa 
det sämsta de äga. Men det kan också hända, att när 
landet kommer ner emot havet, reser det upp en mur av 
berg framför sig, som om havet skulle vara något far- 
ligt; och när landet gör så, går havet emot det med vreda 
bränningar, piskar och ryter och slår mot klipporna och 
ser ut, som om det ville slita sönder landbacken. 

Men i Blekinge går det helt annorlunda till, när hav 
och land mötas. Där splittrar landet sönder sig i uddar 
och öar och holmar, och havet delar sig i fjärdar och 
vikar och simd, och det är kanske detta, som gör, att det 
ser ut, som om de skulle mötas i glädje och endräkt. 

Tänk nu först och främst på havet! Långt ute ligger 
det ödsligt och tomt och stort och har inte något annat att 
göra än att rulla sina gråa vågor. När det kommer in mot 
land, råkar det på det första skäret. Detta tar det genast 
väldet över, sliter av allt grönt och gör det lika naket och 
grått, som det självt är. Så möter det ännu ett skär. Med 
detta går det likadant. Och ännu ett. Ja, det går likadant 
med detta också. Det blir avklätt och utplundrat, som om 
det skulle ha fallit i rövarhänder. Men så komma skären 
allt tätare, och då förstår havet visst, att landet sänder 
emot det sina minsta barn för att beveka det till mildhet 
Det blir också allt vänligare, ju längre inåt det kommer, 
rullar sina vågor mindre höga, dämpar sina stormar, lämnar 
grönska kvar i sprickor och rämnor, fördelar sig i små sund 
och vikar och blir till sist inne vid land så ofarligt, att 



132 VID RONNEBY k 

småbåtar våga sig ut på det. Det kan visst inte känna 
igen sig självt, så ljust och vänligt har det blivit. 

Och tänk så på landbacken! Den ligger enformig och 
är sig lik nästan överallt. Den består av flacka åkerfält 
med en och annan björkhage mellan dem eller också av 
långsträckta skogsåsar. Den ser ut, som om den bara 
tänkte på havre och rovor och potatis och gran och tall. 
Så kommer en havsvik, som skär långt in i den. Det bryr 
den sig inte om, utan kantar den med björk och al, all- 
deles som om den vore en vanlig sötvattenssjö. Så kom- 
mer ännu en vik infarande. Inte heller den bryr landbacken 
sig om att krusa för, utan den får samma beklädnad som 
den första. Men så börja fjärdarna vidga sig och bryta 
sig. De splittra sönder fälten och skogarna, och så kan 
inte landbacken undgå att märka dem. »Jag menar, att 
det är själva havet, som kommer,» säger landbacken, och 
så börjar den att pynta ut sig. Den kransar sig med blom- 
mor, far upp och ner i backar och kastar ut öar i havet. 
Den vill inte mer veta av tallar och granar, utan kastar 
bort dem som gamla vardagskläder och ståtar sedan med 
stora ekträd och lindar och kastanjer och med blommande 
lövängar och blir så grann som en herrgårdspark. Och 
då den möter havet, är den så förändrad, att den inte kan 
känna igen sig själv. 

Allt det där kan man ju inte riktigt se, förrän det blir 
sommar, men pojken märkte ändå hur mild och vänlig na- 
turen var, och han började känna sig lugnare än förut 
på natten. Då hörde han plötsligt ett starkt och hemskt tjut 
nerifrån badhusparken. Och när han reste sig upp, såg 
han en räv stå i det vita månskenet på planen under bal- 
kongen. För Smirre hade följt efter gässen än en gång. 
Men när han hade funnit platsen, där de hade ställt sig, 
hade han förstått, att nu var det omöjligt att komma åt dem 
på något sätt, och då hade han inte kunnat låta bli att 
tjuta av förargelse. 



VID RONNEBY A 136 

När räven tjöt på detta sätt, yaknade den gamla Akka, 
förargåsen, och fastän hon nästan ingenting kunde se, tyckte 
hon sig ändå känna igen rösten. »Är det du, Smirre, som 
är ute i natt?» sade hon. — »Ja,» sade Smirre, »det är jag, 
och jag vill nu fråga vad ni gäss tycker om den natt, som 
jag har skaffat er.» — »Är det din mening att säga, att 
det är du, som har sänt emot oss både mården och uttern?» 
frågade Akka. — »En god bragd ska inte förnekas,» sade 
Smirre. »Ni har en gång lekt gåsleken med mig. Nu har 
jag börjat leka rävleken med er, och jag är inte sinnad 
att upphöra med den, så länge som en enda av er finns i livet, 
om jag så skulle nödgas följa er över hela landet.» — 
»Du, Smirre, borde ändå tänka på om det är rätt av dig, 
som är väpnad med både tand och klo, att på detta sätt 
förfölja oss, som är försvarslösa,» sade Akka. Smirre 
tyckte, att Akka lät rädd, och han sade hastigt: »Om 
du, Akka, vill ta och kasta ner till mig den där Tummetott, 
som nu så många gånger har stått mig emot, så lovar 
jag att sluta fred med dig. Jag ska då aldrig mer förfölja 
varken dig eller någon av de dina.» — »Inte kan jag ge 
dig Tummetott,» sade Akka. »Från den yngsta till den äldsta 
av oss vill vi gärna ge våra liv för hans skull.» — »Håller 
ni honom så kär,» sade Smirre, »då lovar jag dig, att han 
ska bli den första av er, som jag ska kräva hämnd på.» 

Akka svarade inte mer, och sedan Smirre hade uppsänt 
ett par vrålanden till, blev allt tyst. Pojken låg alltjämt 
vaken. Nu var det Akkas ord till räven, som hindrade honom 
från att sova. Aldrig hade han trott, att han skulle få höra 
något så stort, som att någon ville våga livet för hans skull. 
Från den stunden kunde det inte mer sägas om Nils Holgers- 
son, att han inte tyckte om någon. 



IX. 

KARLSKRONA. 

Lördag 2 april. 

Det var en kyäll i Karlskrona, när det var månsken. 
Det var vackert och lugnt, men förut på dagen hade 
det stormat och regnat, och människorna trodde visst, att 
ovädret fortfor ännu, för knappt någon enda av dem hade 
vågat sig ut på gatan. 

Medan staden låg där så ödslig, kommo Akka, vild- 
gåsen, och hennes flock flygande över Vämmön och Pantar- 
holmen ner emot den. De voro ute i sena kvällen för 
att söka sig en säker sovplats i skärgården. De kunde inte 
stanna på land, därför att de blevo störda av Smirre räv, 
varhelst de slogo ner. 

När nu pojken red fram högt uppe i luften och såg 
på havet och skärgården, som bredde ut sig framför honom, 
tyckte han, att allting tog sig besyjonerligt och spöklikt 
ut. Himlen var inte längre blå, utan den välvde sig över 
honom som en kupa av grönt glas. Havet var mjölkvitt. 
Så långt som han kunde se, rullade det små vita vågor med 
silverskimmer på topparna. Mitt i detta vita lågo de mång- 
faldiga skärgårdsöarna alldeles, kolsvarta. Vare sig att de 
voro stora eller små, vare sig att de voro jämna som ängar 
eller fulla av klippor, syntes de lika svarta. Ja, till och 
med boningshus och kyrkor och väderkvarnar, som annars 
bruka vara vita eller röda, avtecknade sig svarta mot den 
gröna himlen. Pojken tyckte, att det var, som om jorden 
hade blivit bortbytt under honom, och att han var kommen 
till en annan värld. 



KARLSKKONA 139 

Han tänkte just, att denna natt ville han h&lla sig 
tapper och inte bli rädd, dä han fick se något, som riktigt 
skrämde honom. Det var en hög klippö, som var täckt 
med stora, kantiga block, och mellan de svarta blocken lyste 
det fram fläckar av klart, skimrande guld. Han kunde inte 
låta bli att tänka på Magiestenen vid Trolle-Ljungby, som 
trollen ibland lyfte upp på höga guldpelare, och han undrade 
om det här var något i samma väg. 

Men med stenarna och guldet hade det väl ändå gått an, 
om det inte hade legat 3a mycket otyg i vattnet runt om- 
kring ön. Det såg ut som valar och hajar och andra stora 
havsdjur, men pojken förstod, att det var havstrollen, som 
hade samlat sig kring ön och ämnade kravla sig upp på den 
för att strida med landtrollen, som bodde där. Och de på 
land voro nog rädda, för han såg hur en stor jätte stod överst 
på toppen av ön och sträckte upp armarna liksom i förtviv- 
lan över all den olycka, som skulle övergå honom och hans ö. 

Pojken blev inte litet förskräckt, när han märkte, att 
Akka började sänka sig just över den där ön. s^Nej, för 
all dell Där ska vi väl inte slå ner,» sade han. 

Men gässen fortforo att sänka sig, och snart måste 
pojken förvåna sig över att han hade kunnat se så galet 
De stora stenblocken voro för det första ingenting annat än 
hus. Hela ön var en stad, och de lysande guldfläckarna 
voro lyktor och uppl^gsta fönsterrader. Jätten, som stod 
högst pä ön och sträckte upp armarna, var en kyrka med 
två tvära tom, och alla havets troll och odjur, som han 
hade tyckt sig se, voro båtar och farty;g av alla slag, som 
lågo förtöjda runt omkring ön. På den sidan, som låg åt land, 
funnos mest roddbåtar och segelslupar och små kustångare, 
men vid den sidan, som vette åt havet, lågo pansarklädda 
krigsfartyg, somliga breda med ofantligt tjocka, bäkåtlutande 
skorstenar, andra länga och smala och så formade, att de 
borde kunna glida genom vattnet liksom fiskar. 

Vad kunde nu detta vara för en stad? Jo, det 
kunde pojken fundera ut, därför att han såg de många 



140 KARLSKRONA 

krigsskeppen. Han hade varit road av fartyg i hela sitt 
liy^ fast han inte hade haft att göra med andra än de 
galejor^ som han hade låtit segla i landsvägsdiket. Han hade 
mycket väl reda på att den staden, där det låg så många 
krigsfartyg, inte kunde vara någon annan än Karlskrona. 

Pojkens morfar hade varit en gammal flottmatros, och 
så länge som han hade levat, hade han var dag berättat 
om Karlskrona, om det stora krigsvarvet och om allt annat, 
som fanns att se där i staden. Här kände pojken sig all- 
deles som hemma, och han blev glad, att han skulle få 
se allt detta, som han hade hört så mycket talas om. 

Men han fick bara se en skymt av tornen och befäst- 
ningarna, som stängde inloppet till hamnen, och av de 
många byggnaderna på varvet, innan Akka slog ner på 
det ena av de platta kyrktornen. 

Det var nog en säker plats för dem, som ville komma 
undan en räv, och pojken började undra om han inte kunde 
våga att krypa in under gåskarlens vinge för denna enda 
natt. Jo, det kunde han bestämt, det vore allt gott för 
honom att få sova en smula. Han skulle försöka att få se 
litet mer av varvet och fartygen, sedan det hade blivit ljust. 



Pojken tyckte själv, att det var besynnerligt, att han 
inte kunde hålla sig stilla och vänta till nästa morgon med 
att se fartygen. Han hade visst inte sovit i fem minuter, 
förrän han gled fram under vingen och klättrade utmed 
åskledaren och vattenrännorna ända ner till marken. 

Han stod snart på ett stort torg, som utbredde sig 
framför kyrkan. Det var belagt med kullriga stenar och 
likaså besvärligt för honom att vandra över, som det är 
för stort folk att gå på en tuvig äng. Sådana, som äro vana 
att hålla till i vildmarken eller bo långt borta på landet, 
känna sig alltid ängsliga, när de komma in i en stad, där 
husen stå raka och stela och gatorna ligga öppna, så att 
var och en kan se den, som går där. Och på samma sätt 
gick det nu med pojken. När han stod på det stora Karls- 



KARLSKRONA 141 

krona torg och såg pä Tyska kyrkan och rådhuset och 
Storkyrkan, som han nyss hade kommit ner ifrån^ så kunde 
han inte annat än önska, att han vore tillbaka uppe på 
tornet hos gässen. 

Lycka var det, att det rar alldeles tomt på torget. 
Där fanns ingen människa, om man inte skulle räkna en 
staty, som stod där på en hög fotställning. Pojken såg 
länge på statyn, som föreställde en stor, grov karl i tre- 
kantig hatt, långrock, knäbyxor och grova skor, och undrade 
vad det var för en. Han höll en lång käpp i handen och 
såg ut, som om han skulle kunna göra bruk av den också, 
för han hade ett fasligt strängt ansikte med en stor, krokig 
näsa och en ful mun. 

3>Vad har den där långläppen här att göra?» sade pojken 
till sist. Han hade aldrig sjäJv känt sig så liten och ömklig 
som den kvällen. Han försökte krya upp sig med att säga 
ett käckt ord. Sedan tänkte han inte mer på statyn, utan 
slog in på en bred gata, som ledde neråt sjön. 

Men pojken hade inte gått långt, förrän han hörde, 
att någon kom efter honom. Det gick någon bakom honom, 
som stampade mot stenläggningen med tunga fötter och 
stötte mot marken med en skodd käpp. Det lät, som om 
själva den stora bronskarlen uppe på torget hade givit 
sig ut på vandring. 

Pojken lyssnade efter stegen, medan han sprang neråt 
gatan, och allt säkrare? blev han, att det var bronskarlen. 
Marken skalv, och husen skakade. Det kunde inte vara 
någon annan än han, som gick så tungt, och pojken blev 
rädd, när han tänkte på vad han nyss hade sagt åt honom. 
Han vågade inte vända huvudet för att se efter om det 
verkligen var han. 

»Han kanske bara är ute och går för ro skull,» tänkte 
pojken. »Inte kan han väl vara ond på mig för de orden, 
som jag sade. Det var då alls inte så illa ment.» 

I stället för att gå rakt fram och försöka att komma 
ner till varvet vek pojken av på en gata, som ledde åt 



142 KARLSKRONA 

Öster. Han ville först och främst komma undan den där, 
som vandrade efter honom. 

Men strax därpå hörde han, att bronskarlen tog av 
in på samma gata, och pojken blev så rädd, att han rakt 
inte visste var han skulle göra av sig. Och så svårt, som 
det var, att få reda på några gömställen i en stad, där alla 
portar stodo stängda 1 Då såg han på höger hand en gammal 
träkyrka, som låg ett stycke från gatan mitt i en stor plan- 
tering. Inte ett ögonblick betänkte han sig, utan rusade 
fram mot kyrkan. »Kommer jag bara dit, så ska jag väl 
vara skyddad för allt ont,» menade han. 

När han sprang framåt, fick han helt hastigt syn på 
en karl, som stod på en sandgång och vinkade till honom. 
»Där är det visst någon, som vill hjälpa mig,» tänkte pojken, 
blev innerligt glad och skyndade åt det hållet. Han var 
verkligen så rädd, att hjärtat bultade i bröstet på honom. 

Men när han kom fram till karlen, som stod i kanten 
av sandgången på en liten pall, blev han helt bestört. »Det 
kan väl inte ha varit den där, som vinkade åt mig,» tänkte 
han, för han såg, att hela karlen var av trä. 

Han blev stående och stirrade på honom. Det var 
en grov karl på korta ben med ett brett, rödblommigt an> 
sikte, blankt, svart hår och svart helskägg. På huvudet 
bar han en svart trähatt, på kroppen en brun trärock, kring 
livet ett svart träskärp, på benen hade han vida, gråa trä- 
knäbyxor och trästrumpor och på fötterna svarta träkängor. 
Han var nymålad och nyfemissad, så att han sken och 
blänkte i månskenet, och detta gjorde väl sitt till att ge 
honom en så godmodig uppsyn, att pojken genast fattade 
förtroende för honom. 

I vänstra handen höll han en trätavla, och där läste 
pojken : 

ödmjukast jag er ber. 
Fast rösten nog är matt: 
Kom lägg en penning ner, 
Men lyften uppå min hatt I 



KARLSKRONA 14S 

Jaså, karlen var bara en fattigbössa. Pojken kSnde 
sig snopen. Han hade väntat sig, att detta skalle rara 
något riktigt märkyärdigt Och nu kom han ihåg, att den 
där träkarlen hade morfar också talat om och sagt, 
att alla barn i Karlskrona tyckte så mycket om honom. 
Och det var nog sant, för också han hade svårt att skilja 
sig från träkarlen. Han hade något så gammaldags över 
sig, att man nog kunde ta honom för att vara många hondra 
år, och på samma gång såg han så stark och morsk och 
levnadsglad ut, just som man kunde tanka sig, att folk 
gjorde förr i världen. 

Pojken hade så roligt av att se på träkarlen, att han 
rent glömde bort den andre, som han flydde för. Men nu 
hörde han honom. Han vek av från gatan och kom in på 
kyrkogården. Han kom efter hit också I Vart skulle poj- 
ken ta vägen? 

I detsamma såg han träkarlen böja sig ner mot honom 
och sträcka fram sin stora, breda hand. Det var omöjligt 
att tro honom om annat än gott, och pojken stod med ett 
hopp uppe i handen. Och träkarlen lyfte honom till sin 
hatt och stack in honom under den. 

Nätt och jämnt var pojken gömd, nätt och jämnt hade 
träkarlen fått ner armen på rätt plats igen, så stannade 
bronskarlen framför honom och stötte ner käppen i marken, 
så att träkarlen skakade på sin pall. Därpå sade brons- 
karlen med stark och klingande röst: »Vad är han för en?» 

Träkarlens arm for uppåt, så att det knakade i det 
gamla trävirket, och han rörde vid hattbrättet, när han sva- 
rade: »Rosenbom med förlov. Ers Majestät. En gång i 
tiden högbåtsman på linjeskeppet Dristigheten, efter slutad 
krigstjänst kyrkvaktare vid AmiraUtetskyrkan, på sistone 
skuren i trä och utställd på kyrkogården som fattigbössa.» 

Det klack till i pojken, när han hörde, att träkarlen 
sade : »Ers Majestät». För när han nu tänkte efter, så visste 
han, att statyn på torget föreställde den, som hade grund- 



144 KARLSKRONA 

lagt staden. Det var nog ingen mindre än självaste Karl 
den elfte, som han hade råkat ut för. 

3>Han gör bra reda för sig,» sade bronskarlen. »Kan 
han nu också säga mig om han har sett till en liten pilt, 
som springer omkring i staden i natt? Det är en näsvis 
kanalje, och får jag bara tag i honom, ska jag lära ho- 
nom mores.» Därmed stötte han än en gång käppen i backen 
och såg förfärligt ond ut. 

»Med förlov. Ers Majestät, jag har sett honom,» sade 
träkarlen, och pojken blev så rädd, att han började skälva, 
där han satt inkrupen under hatten och såg på bronskarlen 
genom en spricka i träet. Men han lugnade sig, när trä- 
karlen fortsatte: »Ers Majestät är på orätt spår. Den där 
pilten hade visserligen för avsikt att springa in på varvet 
och sticka sig undan där.» 

»Säger han det. Rosenbom? Ja, stå då inte längre 
stilla på sin pall, utan kom med mig, och hjälp mig att 
söka reda på honom I Fyra ögon ser mer än två, Rosen- 
bom.» 

Men träkarlen svarade med jämmerlig röst: »Jag skulle 
underdånigst be att få stå kvar där jag står. Jag ser 
frisk och skinande ut för målningens skull, men jag är 
gammal och murken och tål inÉe att röra mig.» 

Bronskarlen hörde nog inte till dem, som tyckte om att 
bli motsagda. »Vad är det för fasoner? Kom han mans, 
Rosenbom I» Och han höjde sin långa käpp och gav den 
andre ett dånande slag över axeln. »Ser han, att han håller. 
Rosenbom?» 

Därmed bröto de upp och gingo stora och väldiga fram 
på Karlskrona gator, tills de nådde en hög port, som ledde 
in till varvet. Därutanför gick en av flottans matroser på 
vakt, men bronskarlen skred bara förbi honom och spar- 
kade upp porten, utan att matrosen låtsade något därom. 

Så snart som de hade kommit in på varvet, sågo de 
framför sig en vidsträckt hamn, avdelad med pålbroar. 



KARLSKRONA 145 

I de olika hamnbassSngema lågo krigsfartygen och sågo 
större och fruktansvärdare ut så här pä nära håll än nyss, 
när pojken hade sett dem uppifrån. »Det yar då inte så 
galet att tycka, att det yar havstroll,» tänkte han. 

»Var finner han det rådligast att vi börjar sökandet, 
Rosenbom?» sade bronskarlen. 

»En sådan som han kunde väl allra lättast sticka sig 
undan i modellsalen,» svarade träkarlen. 

På en smal landremsa, som sträckte sig åt höger från 
porten hela hamnen utefter, lågo ålderdomliga byggnader. 
Bronskarlen gick fram mot ett hus med låga väggar, små 
fönster och ett ansenligt tak. Han stötte sin stav mot 
dörren, så att den sprang upp, och stampade i väg upp- 
för en trappa med nötta trappsteg. Därpå konmio de 
in i en stor sal, som var uppfylld av tacklade och fuUriggade 
småfartyg. Pojken begrep, utan att någon sade honom det, 
att detta var modeller till de fartyg, som hade blivit byggda 
för svenska flottans räkning. 

Det fanns fartyg av många olika slag. Det fanns gamla 
linjeskepp med sidorna späckade av kanoner, med höga 
uppbyggnader i för och akter och mastema tyngda av ett 
virrvarr av segel och tåg. Det fanns små skärgårdsfartyg 
med roddarbänkar utmed skeppssidorna, det fanns odäckade 
kanonslupar och rikt förgyllda fregatter, som voro modeller 
till dem, som kungarna hade begagnat vid sina resor. Änt- 
ligen funnos där också de tunga, breda pansarfartygen med 
tom och kanoner på däcket, som äro i bruk nu för tiden, 
och smala, blanka torpedbåtar, som liknade långa, smärta 
fiskar. 

När pojken bars omkring bland allt detta, blev han 
helt häpen. »Att så stora och granna fartyg har blivit 
byggda här i Sverige!» tänkte haih för sig själv. 

Han hade god tid att betrakta vad som fanns därinne, 
för då bronskarlen fick se modellerna, glömde han bort 
allting annat. Han såg på dem alla, från de första till de 
sista, och frågade om dem. Och Rosenbom, högbåtsman 

10. — NUa Holgersgona resa, 1. 



146 KARLSKRONA 

på Dristigheten, berättade sä mycket han visste om skeppens 
byggmästare och om dem, som hade fört dem, och om de 
öden, som de hade haft. Han berättade om Chapman och 
Puke och TroUe, om Högland och Svensksund, ända fram 
till 1809, för sedan hade han inte varit med längre. 

Både han och bronskarlen hade mest att säga om de 
gamla, granna träfartygen. De n^a pansarskeppen tycktes 
de inte riktigt förstå sig på. 

»Jag hör, att Rosenbom inte vet något om de här 
nya,» sade bronskarlen. »Låt oss därför gå och se på 
något annat 1 För detta roar mig. Rosenbom.» 

Nu hade han visst alldeles upphört att söka efter pojken, 
och denne kände sig trygg och lugn, där han satt i trä- 
hatten. 

Därpå vandrade de båda karlama igenom de stora an- 
läggningarna: segelsömmareverkstaden och ankarsmedjan, 
maskin- och snickeriverkstäderna. De sågo mastkranarna 
och dockorna, de stora förrådshusen, artillerigården, tyg- 
huset, den långa repslagarebanan och den stora, övergivna 
dockan, som hade blivit sprängd i hälleberget. De gingo ut 
på pålbroarna, där örlogsfartygen lågo förtöjda, stego ombord 
jpå dem och besågo dem som två gamla sjöbussar, undrade 
och förkastade och gillade och förargades. 

Pojken satt trygg under trähatten och hörde talas om 
hur det hade arhetats och kämpats på denna plats för 
att utrusta alla de flottor, som hade gått ut härifrån. Han 
hörde hur liv och blod hade vågats, hur den sista skärven 
hade offrats för att bygga krigsskeppen, hur snillrika män 
hade ansträngt all sin kraft för att förbättra och fullkomna 
dessa fartyg, som hade varit fäderneslandets värn. Det var 
inte utan, att pojken ett par gånger fick tårarna i ögonen, 
när han hörde talas om allt detta. Och han var glad åt att 
han fick så bra reda på det. 

Allra sist gingo de in på en öppen gård, där galjons- 
bildema från gamla linjeskepp stodo uppställda. Och en 
märkvärdigare syn hade pojken aldrig sett, för dessa bilder 



KARLSKRONA 147 

hade otroligt nLäktiga, skräckinjagande ansikten. De voro 
stora, dristiga och vilda, fyllda av samma stolta anda, som 
hade utrastat ile stora skeppen. De Toro från en annan 
tid än hans. Han tyckte, att han krympte ihop inför dem. 

Men när de konmio hit, sade bronskarlen till träkarlen: 
»Ta av sig hatten. Rosenbom, för dem, som stär häri De 
har alla varit i strid för fäderneslandet.]» 

Och Rosenbom hade glömt varför de hade börjat 
vandringen, han som bronskarlen. Utan att besinna sig 
lyfte han trähatten från havudet och atropade: 

»Jag lyfter hatten för den, som atvalde hamnen och 
gnmdade varvet och nyskapade flottan, för den kung, som 
har väckt allt detta till liv.» 

»Tack^ Rosenbom I Det var bra sagt. Rosenbom är 
en präktig karl. Men vad är nu detta, Rosenbom?» 

För där stod Nils Holgersson mitt uppe på Rosenboms 
nakna hjässa. Men han var inte rädd nu mer, utan han 
lyfte sin vita luva och ropade : »Hurra för dig. Långläpp I» 

Bronskarlen stötte käppen hårt i marken, men pojken 
fick aldrig veta vad han hade ämnat ta sig till, för nu rann 
solen upp, och med detsamma försvunno både bronskarl 
och träkarl, som om de hade varit gjorda av dimmor. 
Medan han ännu stod och stirrade efter dem, flögo vildgässen 
upp från kyrktornet och svävade fram och åter över sta- 
den. Med ens fingo de syn på Nils Holgersson, och då sköt 
den store vite ner ur skyn och hämtade honom. 



X. 

RESA TILL ÖLAND. 



Söndag 8 april. 



Vildgässen foro ut på en skärgårdsö för att beta. 
De råkade där tillsammans med några grågäss, och dessa 
blevo förvånade att se dem, eftersom de mycket väl visste, 
att deras fränder vildgässen helst fara fram över det inre 
av landet. De voro nyfikna och frågvisa och nöjde sig 
inte med mindre, än att vildgässen berättade om den för- 
följelse, som de hade att utstå av Smirre räv. När de 
hade slutat, sade en grågås, som tycktes vara lika gammal 
och lika klok som själva Akka: »Det var en stor olycka 
för er, att räven blev förklarad fredlös i sitt eget land. 
Han kommer säkert att hålla sitt ord och följa er ända 
opp till Lappland. Om jag vore som ni, skulle jag inte 
fara norrut över Småland, utan i stället ta den yttre vägen 
till Oland, så att han alldeles mister spåret. För att riktigt 
villa bort honom bör ni stanna ett par dar på Ölands 
södra udde. Där finns det gott om mat och gott om säll- 
skap. Jag tror inte, att ni ska ångra er, om ni far dit- 
över.» 

Detta var verkligen ett klokt råd, och vildgässen be- 
slöto att följa det. Så snart de hade ätit sig väl mätta, 
började de färden till Oland. Ingen av dem hade någon- 
sin varit där förut, men grågåsen hade givit dem goda 
vägmärken. De hade bara att resa rätt mot söder, tills 
de råkade det stora fågelsträcket, som gick fram utanför 
Blekingskusten. Alla de fåglar, som hade vinterbostad vid 
Västerhavet och nu ämnade sig till Finland och Ryssland, 



RESA TILL ÖLAND 149 

.flögo fram där, och de brukade alla i fOrbifartea slå ner 
på Olaad för att vila. Vildgässen skulle inte få STårt att 
finna vägvisare. 

Den dagen var det alldeles stilla och varmt som på en 
sommardag, det bästa väder man kunde tänka sig fOr en 
sjöresa. Det enda betänkliga var, att det inte var fullt 
klart, utan grå och beslöjad himmel. Här och där stodo 
väldiga molnmassor, som hängde ända ner mot havsytan och 
skymde utsikten. 

När de resande voro komna utanför skären, bredde 
havet ut sig så jämnt och speglande, att pojken, då han 
råkade se neråt, tyckte, att vattnet var försvunnet Det 
fanns ingen jord mer under honom. Han hade inte något 
annat än moln och himmel omkring sig. Han blev all- 
deles huvudyr och klämde sig fast vid gåsryggen ängs- 
ligare, än när han satt där första gången. Det var, som 
om han omöjligt kunde hålla sig kvar: han måste falla åt 
något håll. 

Det blev än värre, när de nådde fram till det stora 
fågelsträcket, som grågåsen hade talat om. Där kom verk- 
ligen flock efter flock flygande i alldeles samma riktning. 
De liksom följde en utstakad väg. Det var änder och grå- 
gäss, svärtor och grisslor, lonmiar och alfågel, skrakar och 
doppingar, strandskator och sjöorrar. Men när nu pojken 
böjde sig framöver och tittade åt det håll, där havet borde 
ligga, såg han hela fågeltåget avspeglat i vattnet. Men han 
var så yr, att han inte förstod hur detta kom sig, utan 
tyckte, att hela fågelskaran flög med buken uppåt. Han 
undrade ändå inte mycket över detta, för han visste inte 
själv vad som var upp, och vad som var ner. 

Fåglarna voro uttröttade och otåliga att komma fram. 
Ingen av dem skrek eller sade ett lustigt ord, och det 
gjorde, att allting föreföll så besynnerligt overkligt. 

»Tänk, om vi har farit bort ifrån jorden!» sade han 
till sig själv. »Tänk, om vi håller på att resa opp till 
himlen I» 



150 RESA TILL ÖLAND 

Han säg ingenting annat än moln och fäglar omkring 
sig och började hålla det för rimligt, att de foro mot himlen. 
Han bley glad och undrade vad han skulle få se däruppe. 
Yrseln gick över på en gång. Han blev så förfärligt glad 
vid tanken på att han for upp till himlen och lämnade 
jorden. 

I detsamma hörde han ett par knallande skott och såg 
ett par små vita rökpelare stiga upp. 

Det blev oro och uppståndelse bland fåglarna. »Skyttar I 
Skyttar I Sky;ttar i båtarna I» ropade de. »Flyg högt I Flyg 
undan I» 

Då såg pojken äntligen, att de alltjämt foro fram över 
havsytan, och att de alls inte voro i himlen. I en lång 
rad lågo små båtar, fyllda av skyttar, som lossade skott 
på skott. De främsta fågelflockarna hade inte märkt dem 
i tid. De hade hållit för lågt. Flera mörka kroppar sjönko 
ner mot havet, och för var och en, som föll, höjdes höga 
jämmerskrik av de levande. 

Det var besynnerligt för den, som nyss trodde sig vara 
i himlen, att vakna upp till sådan skräck och jämmer. 
Akka sköt mot höjden så raskt hon kunde, och sedan 
satte flocken av med största möjliga fart. Vildgässen kommo 
också oskadda undan, men pojken kunde inte hämta sig 
från sin förvåning. Tänk, att någon kunde vilja skjuta 
på sådana som Åkka och Yksi och Kaksi och gåskarlen 
och de andra I Människorna hade inte något begrepp om 
vad de gjorde. 

Så bar det framåt igen i den stilla luften, och det var 
tyst som nyss förut, med undantag av att några uttröttade 
fåglar då och då ropade: »Är vi inte framme snart? Är 
ni säkra på att vi håller rätt väg?» Härpå svarade de, 
som flögo i spetsen: »Vi far rätt mot Oland, rätt mot 
Oland.» 

Gräsänderna voro trötta, och lonmiama foro om dem. 
»Ha inte så bråttom I» ropade då änderna. »Ni äter opp 



RESA ULL ÖLAND 151 

all maten för ossj» — »Den räcker till både för er och 
oss,» syarade lommama. 

Innan de ännn hade hunnit sä längt, att de sägo Oland, 
kom en svag vind emot dem. Den förde med sig något, 
som liknade väldiga massor av vit rök, alldeles som skalle 
det vara stor eldsvåda någonstans. 

När fåglarna sågo de första vita virvlarna, blevo de 
ängsliga och ökade farten. Men det där, som var likt en 
rök, bolmade fram allt tätare, och till sist omvärvde det 
dem aUdeles. Ingen lukt kändes, och röken var inte mörk 
och torr, utan vit och fuktig. Pojken förstod helt hastigt, 
att det inte var annat än dimma. 

Då dinmian blev så tät, att man inte kunde se en 
gåslängd framför sig, började fåglarna bära sig åt som rik- 
tiga galningar. Alla dessa, som förut hade farit fram med 
så god ordning, började leka i dinmian. De flögo härs 
och tvärs för att locka varandra vilse. »Akta er I» ropade 
de. »Ni far ju bara runt. Vänd om för all del I Inte 
kommer ni till Oland på det där sättet.» 

Alla visste mycket väl var de hade ön, men de gjorde 
sitt bästa för att villa bort varandra. »Se på de där 
alomal» ljöd det i dimman. »De far tillbaka till Nord- 
sjön.» — »Akta er, grågäss I» skrek någon från ett annat 
håll. »Om ni fortsätter så där, kommer ni ända till Rugen.» 

Det var, som sagt, ingen fara för att de fåglar, som 
voro vana att färdas fram här, skulle låta narra sig åt 
galet håll. Men de, som fingo det svårt, det var vild- 
gässen. Upptågsmakarna märkte, att de inte voro säkra 
om vägen, och gjorde allt, vad de kunde, för att förvilla 
dem. 

»Vart ämnar ni er, gott folk?» ropade en svan. Han 
kom rätt fram mot Akka och såg deltagande och all- 
varlig ut. 

»Vi ska resa till Oland, men vi har aldrig varit där 
förut,» sade Akka. Hon tyckte, att detta var en fågel att 
lita på. 



152 RESA TILL ÖLAND 

i»Det vax för illa,» sade sYanen. »De har ju lockat 
er vilse. Ni är på väg till Blekinge. Kom nu med mig, 
ska jag visa er rätt I» 

Och så for haji åstad med dem, och när han hade 
fört dem så långt bort från den stora stråkvägen, att de 
inga rop hörde, försvann han i dimman. 

Nu foro de omkring en stund alldeles på måfå. Knappt 
hade de lyckats att finna reda på fåglarna igen, förrän 
en and kom fram till dem. »Det är bäst, att ni lägger er 
ner på vattnet, tills dimman går sin väg,» sade anden. 
»Det märks ju, att ni inte är vana att reda er på resor.» 

Det var inte utan, att det lyckades de skälmarna att 
göra Åkka huvudyr. Så vitt pojken kunde förstå, flögo 
vildgässen runt en lång stund. 

»Akta er I Ser ni inte, att ni flyger opp och ner?» 
ropade en lom, när han störtade förbi. Pojken grep ovill- 
korligen tag om gåskarlens hals. Det var något, som han 
länge hade fruktat för. 

Ingen kan säga när de skulle ha kommit fram, om det 
inte hade hörts ett dovt rullande skott långt borta. 

Då sköt Akka fram halsen, smällde hårt med vingarna 
och satte full fart. Nu hade hon något att rätta sig efter. 
Grågåsen hade just sagt henne, att hon inte skulle slå 
ner ytterst på Olands södra udde, därför att där stod en 
kanon, som människorna brukade skjuta på dimman med. 
Nu kände hon riktningen, och nu skulle ingen i världen 
kunna locka henne vilse. 



XI. 

ÖLANDS SÖDRA UDDE. 



8—6 april. 



På dea sydligaste delen av Oland ligger en gammal 
knngsgärd, som heter Ottenby. Det är en rätt stor egen- 
dom^ som sträcker sig tvärsöver 5n^ från strand till strand, 
och den är märkvärdig därför, att den alltid har varit ett 
tillhåll för stora djurskaror. På sextonhundratalet, när 
kungarna brukade fara över till Oland för att }aga, var 
hela egendomen inte något annat än en stor hjortpark. 
På sjuttonhundratalet funnos där ett stuteri, där ädla ras- 
hästar uppföddes, och ett schäferi, där flera hundra får 
underhöUos. I våra dagar finnas vid Ottenby varken full- 
blodshästar eller får. I deras ställe leva där stora skaror 
av unghästar, som skola användas vid våra kavalleri- 
regementen. 

Det finns säkert inte i hela landet någon gård, som 
kan vara en bättre uppehållsort för djur. Längs efter den 
östra kusten ligger den gamla schäferiängen, som är en 
fjärdedels mil låjig, den största ängen på hela Oland, där 
djuren kunna beta och leka och tumla sig lika fritt som 
i vildmarken. Och där finns den berömda Ottenby lund 
med de hundraåriga ekarna, som ge skugga för sol och 
lä för den stränga Ölandsblåsten. Och så får man inte 
glönmia den långa Ottenby mur, som går från strand till 
strand och skiljer Ottenby från den övriga ön, så att djuren 
kunna veta hur långt den gamla kungsgården sträcker sig 
och akta sig att ge sig in på annan mark, där de inte 
äro så väl fredade. 



154 ÖLANDS SÖDRA UDDE 

Men det är inte nog med att det finns gott om tama 
djur på Ottenby. Man skulle nästan kunna tro, att de 
vilda också hade en känsla av att på ett gammalt krono- 
gods bör både vilt och tamt kunna räkna på huld och 
skydd, och att det är därför, som de i så stora skaror 
våga sig dit. Förutom att där ännu finnas kvar hjortar 
av den gamla stammen och att harar och grav-änder och 
rapphöns älska att leva där, så utgör den på våren och 
sensommaren en viloplats för många tusental av flyttfåglar. 
Framför allt är det på den sumpiga östra stranden nedan- 
för schäieriängen, som flyttfåglarna slå ner för att beta 
och vila. 

När vildgässen och Nils Holgersson äntligen hade letat 
sig fram till Oland, slogo de som alla andra ner på stranden 
under schäieriängen. Dimman låg tät över ön liksom förut 
över havet. Men pojken blev ändå häpen över alla de 
fåglar, som han urskilde bara på det lilla stycke av stranden, 
som han kunde se ut över. 

Det var en låg sandstrand med stenar och vattenpussar 
och en mängd uppkastad tång. Om pojken hade fått välja, 
skulle han väl aldrig ha tänkt på att slå ner där, men 
fåglarna ansågo visst detta för ett riktigt paradis. Änder 
och grågäss gingo och betade på ängen, närmare vattnet 
sprungo snäppor och andra strandfåglar. Lommama lågo i 
havet och fiskade, men mest liv och rörelse var det på de 
långa tångbankarna utanför kusten. Där stodo fåglarna tätt 
bredvid varandra och plockade i sig larver, som måtte ha 
funnits i gränslös mängd, för det märktes aldrig, att det 
uppstod någon klagan över brist på mat. 

De allra flesta skulle resa vidare och hade slagit ner 
bara för att få vila, och så snart som anföraren för en 
flock tyckte, att kamraterna hade vederkvickt sig tillräckligt, 
sade han: »Är ni nu färdiga, så ger vi oss väl av.» 

»Nej, vänta, väntal Vi är inte mätta ännu på länge,» 
sade följesfolket. 



ÖLANDS SÖDRA UDDE 155 

»Ni tror väl inte, att jag ämnar låta er äta så mycket, 
att ni inte kan röra er?» sade anföraren, smällde i vingarna 
och satte av. Men det hände mer än en gång, att han 
måste vända om, därför att han inte kunde förmå de andra 
att följa med. 

Utanför de yttersta tångbankarna låg en flock svanor. 
De brydde sig inte om att gå i land, utan vilade sig genom 
att ligga och gunga på vattnet. Då och då döko de ner 
med halsarna och hämtade upp mat från havsbottnen. När 
de hade fått fatt i något riktigt gott, gåvo de till höga 
rop, som Ijödo likt trumpetstötar. 

När pojken hörde, att det låg svanor på grundet, skyn- 
dade han ut på tångbankarna. Han hade aldrig sett vild- 
svan på nära håll förut. Han hade lycka med sig, så att 
han kom alldeles fram till dem. 

Pojken var inte den enda, som hade hört svanoma. 
Både vildgäss och grågäss och änder och lonmiar summo 
ut mellan bankarna, lade sig som en ring runt om svan- 
flocken och stirrade på den. Svanoma blåste upp fjäd- 
rarna, höjde vingarna som segel och lyfte halsarna högt 
i vädret Iblajid^sam en och annan av dem fram till en 
gås eller storlom eller dykand och sade ett par ord. Och 
då tycktes det, som om den tilltalade knappt skulle våga 
lyfta näbben för att svara. 

Men så var det en smålom, en liten svart odygds- 
påse, som inte kunde stå ut med all denna högtidlighet. 
Han dök helt hastigt och försvann under vattenytan. Strax 
därpå skrek en av svanoma till och simmade undan så 
hastigt, att vattnet skummade. Därpå stannade han och 
började på nytt att se majestätisk ut. Men snart skrek 
en annan till på samma sätt som den första, och så skrek 
en tredje. 

Nu orkade inte smålommen stanna längre under vattnet, 
utan han visade sig på vattenytan liten och svart och ondske- 
full. Svanoma störtade emot honom, men när de sågo 
vad det var för en liten stackare, vände de tvärt, liksom 



156 ÖLANDS SÖDRA UDDE 

om de höUe sig för goda att bråka med honom. Då dök 
smålommen på nytt och nöp dem i fötterna. Det gjorde 
säkert ont, och det värsta var, att de inte kunde bibehålla 
sin värdighet. Med ens gjorde de slag i saken. De började 
piska luften med vingarna, så att det dånade, foro fram 
ett långt stycke liksom springande på vattnet, fingo änt- 
ligen luft under vingarna och lyfte. 

När svanoma voro borta, blev det stor saknad efter dem, 
och de, som förut hade haft roligt åt smålonmiens tilltag, 
klajidrade honom nu för hans oförsynthet. 

Pojken gick åter inåt land. Där ställde han sig att 
se på hur snäpporna lekte. De liknade små, små tranor, 
hade liksom dessa små kroppar, höga ben, långa halsar och 
lätta, svävande rörelser, men de voro inte gråa, utan bruna. 
De stodo i en lång rad på stranden, där den spolades av 
vågorna. Så snart en våg strömmade in, sprang hela raden , 
baklänges. Så snart den sögs ut, följde de efter. Och så 
höUo de på i timtal. 

De grannaste av alla fåglarna voro grav-änderna. De 
voro nog släkt med vanliga änder, för de hade som dessa 
en tung, satt kropp, bred näbb och simfötter, men de voro 
mycket praktfullare utstyrda. Själva fjäderskruden var vit, 
kring halsen buro de ett brett gult band, vingspegeln blänkte 
i grönt, rött och svart, vingspetsarna voro svarta, och 
huvudet var svartgrönt och skiftade som siden. 

Så snart några av dem visade sig på stranden, sade 
de andra fåglarna: »Titta på de däri De förstår sig på 
att kluta ut sig.» — »Om de inte vore så granna, skulle 
de inte behöva gräva sina bon nere i jorden, utan kunde 
ligga oppe i dagen som en annan,» sade en brun gräsand- 
hona. — »De må bjuda till hur mycket som helst, Bå 
kaji de då aldrig komma att ta sig något ut med en sådan 
näsa, som de har,» sade en grågås. Och detta var verk- 
ligen sant. Grav-änderna hade en stor knöl på näbbroten, 
som skämde bort deras utseende. 



ÖLANDS SÖDRA UDDE 167 

Utanför stranden foro måsar och tärnor fram Över 
vattnet och fiskade. »Vad är det för fisk, som ni tar opp?» 
frågade en vildgås. — »Det är spigg. Det är Olandsspigg. 
Det är den bästa spigg i världen,» sade en mås. »Vill du 
inte smaka?» Och han flög emot gåsen med munnen full 
av de små fiskarna och ville ge henne. »Usch då I Tror 
du jag vill äta sådan där otäckhet?» sade vildgåsen. 

Nästa morgon var det alltjämt lika dimmigt. Vildgässen 
gingo på ängen och betade, men pojken hade gått ner till 
stranden för att samla in musslor. Det fanns gott om dem, 
och när han tänkte på att han nästa dag kanske skulle 
vara på ett ställe, där han inte kunde få någon mat alls, 
så beslöt han, att han skulle försöka göra sig en liten påse, 
som han kunde plocka full av musslor. Han fann på ängen 
' gammal starr, som var seg och stark, och av den började 
han fläta sig en ränsel. Detta hade han arbete med i flera 
tinmiar, men han var också riktigt nöjd med den, när 
den var färdig. 

Vid middagstiden kommo alla vildgässen springande 
och frågade om han hade sett den vita gåskarlen. »Nej, 
inte har han varit med mig,» sade pojken. — »Vi hade 
honom med oss ända tills helt nyligen,» sade Akka, »men 
nu vet vi inte mer var han finns.» 

Pojken for upp och blev förfärligt rädd. Han frågade 
om någon räv eller öm hade visat sig, eller om någon 
människa hade varit synlig i närheten. Men ingen hade 
kunnat märka något farligt. Gåskarlen hade nog bara gått 
vilse i dimman. 

Men det var lika stor olycka för pojken, på vad sätt 
den vite än hade kommit bort, och han gav sig genast 
åstad för att söka efter honom. Dimman skyddade honom, 
så att han kunde springa osedd vart som helst, men den 
hindrade honom också från att se. Han sprang söderut 
efter kusten ända ner till fyren och mistkanonen på öns 
yttersta udde. överallt var det samma fågelvimmel, men 
ingen gåskarl. Han vågade sig fram till Ottenby gård, och 



158 ÖLANDS SÖDRA UDDE 

han sökte igenom varenda en av de gamla ihåliga ekarna 
i Ottenby lund, men han fann inte något spår av gås- 
karlen. 

Han sökte, ända tills det började mörkna. Då måste 
han bege sig tillbaka till östra stranden. Han gick med 
tunga steg och var fasligt dyster till sinnes. Han visste 
inte vad det skulle bli av honom, om han inte fick reda 
på gåskarlen. Det fanns ingen han mindre kunde und- 
vara. 

Men när han vandrade över schäferiängen, vad var det 
väl för ett stort vitt, som kom emot honom i dimman, om inte 
gåskarlen? Han var alldeles oskadd och mycket glad över 
att han äntligen hade kunnat leta sig tillbaka till de andra. 
Dimman hade gjort honom så yr i huvudet, sade han, att 
han hade gått runt på den stora ängen hela dagen. Pojken 
slog i glädjen armarna om hans hals och bad honom, att 
han skulle ta sig till vara och inte gå ifrån de andra. 
Och det lovade han säkert att han aldrig mer skulle göra. 
Nej, aldrig mer. 

Men nästa morgon, när pojken gick nere på strand 
brädden och sökte musslor, kommo gässen springande och 
frågade om han hade sett till gåskarlen. 

Nej, det hade han visst inte. Ja, då var gåskarlen 
borta igen. Han hade gått vilse i dimman på samma sätt 
som förra dagen. 

Pojken sprang åstad i stor förfäran och började söka. 
Han fann ett ställe, där Ottenby mur var så nedrasad, att 
han kunde klättra över den. Sedan gick han omkring både 
nere på strandbrädden, som så småningom vidgade ut sig 
och blev så stor, att där fanns plats för åkrar och ängar 
och bondgårdar, och uppe på det platta höglandet, som 
intog mitten av ön, där det inte famis andra byggnader 
än väderkvarnar, och där växtmattan var så tunn, att det 
vita kalkberget lyste fram under den. 

Gåskarlen kunde han emellertid inte finna, och när det 
led mot kvällen och pojken måste vända åter till stranden, 



ÖLANDS SÖDRA UDDE 169 

kunde han inte tro annat, än att reskamraten var fOrlorad. 
Han var så modlös, att han inte visste vad han skulle ta 
sig till. 

Han hade redan klättrat över muren igen, när han 
hörde en sten rasa ner tätt bredvid. När han vände sig 
om för att se vad det var, tyckte han sig urskilja något, 
som rörde sig i en stenhög, som låg alldeles invid muren. 
Han Bmög närmare och såg då den vita gåskarlen komma 
mödosamt vandrande uppför stenhögen med flera långa 
rottågor i mumien. Gåskarlen såg inte pojken, och demie 
ropade inte till honom, utan tyckte, att det var skäl att 
först ta reda på varför gåskarlen på detta sätt försvann 
gång på gång. 

Han fick också snart veta orsaken. Uppe i stenröset 
låg en ung grågås, som ropade av glädje, när gåskarlen 
kom. Pojken smög närmare, så att han hörde vad de 
sade, och fick då veta, att grågåsen var skadad i ena 
vingen, så att hon inte kunde flyga, och att hennes flock 
hade rest ifrån henne och lämnat henne ensam. Hon hade 
varit nära att dö av hunger, när den vita gåskarlen förra 
dagen hade fått höra hennes rop och sökt upp henne. Allt- 
sedan hade han hållit på att bära mat ti]l henne. Båda 
två hade de hoppats, att hon skulle bli frisk, innan han 
lämnade ön, men hon kunde ännu varken flyga eller 
gå. Hon var mycket bedrövad över detta, men han tröstade 
henne med att han inte skulle resa på länge. Till sist 
bjöd han henne godnatt och lovade, att han skulle konmia 
tillbaka nästa dag. 

Pojken lät gåskarlen gå, och så snart som han var 
borta, smög han sig i sin tur upp i stenröset. Han var 
ond för att han hade blivit narrad, och nu ville han säga 
den där grågåsen, att gåskarlen var hans egendom. Han 
skulle föra pojken upp till Lappland, och det kunde inte 
bli tal om att han finge stanna här för hennes skull. Men 
när han nu såg unggåsen på nära håll, förstod han både var- 
för gåskarlen hade gått och burit mat till henne i två dar. 



160 ÖLANDS SÖDRA UDDE 

och varför han inte hade velat tala om, att han hjälpte 
henne. Hon hade det vackraste lilla huvud, fjäderskruden 
var som mjukt siden, och ögonen voro milda och bedjande. 

När hon fick se pojken, ville hon springa undan. Men 
den vänstra vingen var ur led och släpade mot marken, 
sä att den hindrade alla hennes rörelser. 

»Du ska inte vara rädd för mig,» sade pojken och 
såg inte alls så ond ut, som han hade ämnat visa sig. 
»Jag är Tummetott, som är Mårten gåskarls reskamrat,» 
fortfor han. Och så blev han stående och visste inte vad 
han ville säga. 

Det kan ibland finnas något hos djur, som gör, att 
man undrar vad de äro för slags varelser. Man känner 
sig nästan rädd för att de skola vara förvandlade män- 
niskor. Det var något sådant med grågåsen. Så snart som 
Tunmietott sade vem han var, sänkte hon halsen och huvu- 
det mycket behagfullt inför honom och sade med en röst, 
som var så vacker, att pojken inte kunde tro, att det var 
en gås, som talade: »Jag är mycket glad, att du har 
kommit hit för att bistå mig. Den vita gåskarlen har sagt 
mig, att ingen är så klok och så god som du.» 

Hon sade detta med en sådan värdighet, att pojken 
blev riktigt blyg. »Det här kan väl inte vara någon fågel,» 
tänkte han. »Det är säkert en förtrollad pritisessa.» 

Han fick stor lust att hjälpa henne och stack in sina 
små händer under fjädrarna och kände utmed vingbenet. 
Benet var inte brutet, men det var något i olag med leden. 
Han fick ner fingret i en tom ledhåla. »Akta dig nu I» sade 
han, tog ett fast tag om benpipan och passade in den, 
där den skulle vara. Han gjorde det riktigt raskt och bra 
för att vara första gången, som han försökte sig på dylikt, 
men det måtte ha gjort mycket ont, för den stackars ung- 
gåsen utstötte ett enda gällt skrik, och sedan sjönk hon 
ner bland stenarna utan att ge ifrån sig ett livstecken. 

Pojken blev förfärligt skrämd. Han hade velat hjälpa 
henne, men nu var hon ju död. Han tog ett långt hopp ner 



ÖLANDS SÖDRA UDDE 16 t 

från stenröset och sprang sin väg. Han tyckte^ att det var^ 
som om han hade dödat en människa. 

Nästa morgon var det klart och dimfritt, och Akka 
sade^ att nu skulle de fortsätta resan. Alla de andra voro 
villiga att fara^ men den vita gåskarlen gjorde invändningar. 
Pojken förstod nog, att han inte ville fara ifrån grågåsen. 
Men Akka hörde inte på honom, utan begav sig åstad. 

Pojken sprang upp på gåskarlens rygg, och den vite 
följde flocken, fastän långsamt och ovilligt. Pojken var 
riktigt glad, att de fingo fara ifrån ön. Han hade samvets- 
kval för grågåsens skull och hade inte velat säga gås- 
karlen hur det hade gått, när han hade velat bota henne. 
Det vore nog bäst, om Mårten gåskarl aldrig finge veta 
detta, tänkte han. På samma gång undrade han på att den 
vite hade hjärta att fara ifrån grågåsen. 

Men plötsligen vände gåskarlen. Tanken på unggåsen 
hade blivit honom övermäktig. Det finge gå hur det ville 
med Lapplandsresan. Han kunde inte följa med de andra, 
när han visste, att hon låg ensam och sjuk och skulle 
svälta ihjäl. 

Med några vingslag var han franmie vid stenröset. Men 
då låg det ingen grå unggås mellan stenarna. »Dunfin I 
Dunfin! Var är du?» frågade gåskarlen. 

»Räven har nog varit framme och tagit henne,» tänkte 
pojken. Men i detsamma hörde han en vacker röst svara 
gåskarlen: »Jag är här, gåskarl, jag är häri Jag har bara 
tagit mig ett morgonbad.» Och upp ur vattnet kom den 
lilla grågåsen frisk och välbehållen och berättade, att 
Tummetott hade dragit hennes vinge i led, och att hon var 
alldeles bra och redo att följa med på färden. 

Vattendropparna lågo som pärlstänk på hennes sidan- 
skiftande fjädrar, och Tummetott tänkte återigen, att hon 
var en riktig liten prinsessa. 



11. — Na$ Holger 88ons resa. L 



XIL 

DEN STORA FJÄRILEN. 

Onsdag 6 april. 

Gässen foro fram längsefter den långa ön^ som låg 
tydligt synbar under dem. Pojken kände sig glad och lätt 
om hjärtat under färden. Han rar lika så nöjd och belåten, 
som han hade varit dyster och nedstämd dagen förut, när 
han hade strövat omkring nere på ön och sökt efter gås- 
karlen. 

Han såg nu, att det inre av ön bestod av en kal högslätt 
med en bred krans av gott och fruktbart land längsmed 
kusterna, och han började förstå meningen med något, som 
han hade hört förra kvällen. 

Han hade just suttit och vilat vid en av de många 
väderkvarnarna, som voro resta på högslätten, när ett par 
fårherdar hade kommit gående med hundarna vid sidan 
och en stor fårhjord i följe. Pojken hade inte blivit rädd, 
för han hade suttit väl gönld under kvarntrappan. Men 
det hade fallit sig så, att herdarna hade kommit och satt 
sig på samma trappa, och då hade det inte varit annat 
för pojken att göra än att hålla sig stilla. 

Den ena herden var ung och såg ut, som folk gör 
mest, den andre var en ganmial besynnerlig en. Kroppen 
var stor och knotig, men huvudet var litet, och ansiktet 
hade veka och milda drag. Det föreföll, som om kropp 
och huvud alls inte ville passa ihop. 

En stund satt han tyst och stirrade in i dinmian med 
en obeskrivligt trött blick. Så började han tala med kam- 



DEN STORA FJÄRILEN 168 

raten. Denne tog då upp bröd och ost ur sin påse fÖr 
att äta sin aftonyard. Han svarade nästan ingenting, men 
han hörde på mycket tåligt, alldeles som om han hade 
tänkt: ^»Jag ska väl göra dig den glädjen att låta dig prata 
en stund.:» 

»Nu ska jag tala om något för dig, Erik,» sade den 
gamla herden. »Jag har tänkt ut, att förr i världen, då 
både människor och djur var mycket större, än de nu 
är, blev väl också fjärilarna alldeles ofantligt stora. Och 
en gång fanns det en fjäril, som var många mil lång och 
hade vingar, som var breda som sjöar. De där vingarna 
var blåa och silverblänkande och så granna, att när 
fjärilea var ute och flög, stod alla andra djur och stirrade 
efter den. 

Det var förstås det felet med den, att den var för 
stor. Vingarna hade svårt att bära den. Men det hade 
nog gått bra, om den hade varit klok nog att hålla sig kvar 
över landbacken. Men det var den inte, utan den gav sig 
åstad ut över Östersjön. Och den var inte långt hunnen, 
förrän stormen kom emot den och började slita i vingarna. 
Ja, det är lätt att begripa, du Erik, hur det skulle gå, 
när en. östersjöstorm fick handskas med sköra fjärilvingar. 
Det dröjde inte, förrän de var bortryckta och bortvirvlade, 
och då föll förstås fjärilstackaren ner i havet. Den vräktes 
fram och tillbaka i vågorna till en början, och sedan stran- 
dade den på några klippgrund utanför Småland. Och där 
blev den liggande, så stor och lång, som den var. 

Nu tänker jag mig, Erik, att om fjärilen hade blivit 
liggande på land, så hade den snart multnat och fallit 
' sönder. Men eftersom den föll i havet, blev den genom- 
pyrd med kalk och så hård som sten. Du vet nog, att 
vi har funnit stenar på stranden, som inte har varit annat 
än förhårdnade maskar. Och nu tror jag, att det gick med 
den stora fjärilkroppen på sanmia sätt. Jag tror, att den 
blev till en lång, smal klippa, där den låg ute i Östersjön. 
Tror inte du det också?» 



164 DEN STORA FJÄRILEM 

Han höll upp för att få svar, och den andre nickade 
åt honom. »Håll nu på, så att jag får höra vart du vill 
komma I» sade han. 

»Och märk nu, Erik, att det här Öland, som du och 
jag lever på, det är ingenting annat än den gamla fjäril- 
kroppen. Bara man tänker efter, så märker man, att ön 
är en fjäril. Mot norr syns den smala framkroppen och 
det runda huvudet, och mot söder ser man bakkroppen, 
som först breder ut sig och sedan smalnar av till en 
vass spets.» 

Här höll han inne än en gång och såg på kamraten, 
liksom ängslig för hur denne skulle ta detta påstående. 
Men den unge fortsatte att äta i största lugn och nickade 
åt honom att fortsätta. 

»Så snart som fjärilen hade blivit förbytt Ull en kalk- 
stensklippa, kom mångahanda frön av örter och träd farande 
med vinden och ville slå rot på den. Men de hade allt 
svårt att få fäste på det kala och glatta berget. Det dröjde 
länge, innan någonting annat än starr kunde växa där. 
Sedan kom fårsvingeln och solvändan och tömriset. Men 
än i dag finns det inte så mycken växtlighet på Alvaret, 
att berget blir riktigt skylt, utan det lyser fram både här 
och där. Och ingen kan tänka på att plöja och så häroppe, 
där jordskorpan är så tunn. 

Men om du nu går in på det, att Alvaret och land- 
borgarna, som står runt omkring det, är bildade av fjäril- 
kroppen, så kan du väl ha rätt att fråga var det landet, 
som ligger nedanför landborgarna, har kommit ifrån.» — 
»Ja, det är just det,» sade han, som åt. »Det skulle jag 
nog vilja veta.» 

»Jo, du får komma ihåg, att Oland har legat i havet 
i bra många år, och under tiden har allt sådant, som vräker 
omkring med vågorna, tång och sand och snäckor, samlat 
sig runt om det och blivit liggande. Och så har sten och 
grus rasat ner från både östra och västra landborgen. På 



DEN STORA FJÄRILEN 167 

det sattet har ön fått breda stränder, där det kan växa 
säd och blommor och träd. 

Häroppe på hårda fjärilryggen går endast får och kor 
och småhästar, här bor bara vipor och brockfågel, och inga 
andra byggnader finns här än väderkvarnar och några 
fattiga stenskjul, där vi herdar kryper in. Men nere på 
stranden ligger stora bondbyar och kyrkor och prästgårdar 
och fiskelägen och en hel stad.» 

Han såg frågande på den andre. Denne hade slutat 
att äta och höll på att knyta ihop matsäckspåsen. »Jag 
undrar vart du vill komma med allt det här,» sade han. 

»Jo, det är bara detta, som jag ville veta,» sade herden, 
medan han sänkte rösten, så att han nästan viskade fram 
orden, och såg inåt dinmian med sina små ögon, som syntes 
vara uttröttade av att speja efter allt det, som inte finns, 
»bara detta ville jag veta : om bönderna, som bor i de kring- 
byggda gårdarna nere under landborgarna, eller fiskarna, 
som tar opp strömmingen ur havet, eller köpmännen i Borg- 
holm eller badgästerna, som far hit var sommar, eller 
de resande, som vandrar omkring i Borghobns slottsruin, 
eller jägarna, som om hösten konmier hit och jagar rapp- 
höns, eller målarna, som sitter här på Alvaret och målar 
av fåren och väderkvarnarna, — jag skulle vilja veta om 
någon av dem förstår, att den här ön har varit en fjäril, 
som har flugit omkring med stora, blänkande vingar.» 

»Åja,» sade den unga herden plötsligt, »nog borde det 
ha gått opp för någon av dem, som har suttit en kväll 
på kanten av landborgen och hört näktergalarna slå i löv- 
ängen under dem och sett över Kalmar sund, att den här 
ön inte kan vara tillkommen som alla andra.» 

»Jag ville fråga,» fortfor den gamle, »om ingen enda 
har haft den önskan att ge väderkvarnarna vingar så stora, 
att de kunde nå opp till himlen, så stora, att de vore 
i stånd att lyfta hela ön opp ur havet och låta den flyga 
som en fjäril bland fjärilar.» 



168 DEN STORA FJÄRILEN 

»Det kan nog hSnda, att det är något i det, som du 
säger,)» sade den unge, »för om sommarnätterna, när lumlen 
välver sig hög och öppen över ön, har jag ibland tyckt, 
att det var, som om den ville höja sig ur havet och flyga 
sin väg.» 

Men när den gamle nu äntligen hade fått den unge 
till att tala, hörde han inte mycket på Jionom. »Jag viUe 
allt veta,» sade han med än lägre röst, »om någon kan 
förklara varför det bor en sådan längtan häroppe på Alvaret. 
Jag har känt den var dag i mitt liv, och jag tänker, att 
den tär sig in i bröstet på envar, som måste gå här. 
Jag ville veta om ingen annan har förstått, att all den 
trånaden kommer sig därav, att hela ön är en fjäril, som 
Ifingtar efter sina vingar.» 



xni. 

LILLA KARLSON. 

STORMEN. Fredag 8 april. 

Vildgässen hade tillbragt natten på Ölands norra udde 
och Yoro nu på väg mot fastlandet. Det blåste rätt stark 
sunnanvind över Kalmar sund, så att de hade blivit kastade 
norrut. De arbetade sig ändå med god fart fram mot land. 
Men när de nalkades de första skären, hörde de ett väldigt 
dån, som om en mängd vingstarka fåglar hade kommit fly- 
gande, och vattnet under dem blev på en gång alldeles svart. 
Åkka höll in vingarna så hastigt, att hon nästan blev stående 
stilla i luften. Därpå sänkte hon sig för att slå ner på 
havsytan. Men innan gässen hade nått vattnet, hann västan- 
stormen fram till dem. Redan jagade den framför sig damm- 
moln, galtskum och småfåglar, nu ryckte den också med 
sig vildgässen, kastade dem över ända och vräkte dem 
ut mot havet. 

Det blev en ohygglig storm. Vildgässen försökte vända 
gång på gång, men de förmådde inte, utan drevos utåt 
Östersjön. Stormen hade redan kastat dem förbi Oland, 
och havet låg tomt och ödsligt framför dem. De hade intet 
annat att göra än att länsa undan. 

När Åkka märkte, att de inte voro i stånd att vända, 
tyckte hon, att det var onödigt att låta stormen driva dem 
över hela Östersjön. Hon sänkte sig därför ner på vattnet. 
Sjögåugen var redan häftig och växte i varje ögonblick. 
Vågorna rullade fram sjögröna med fräsande skum på kam- 



170 ULLA KARLSON 

marna. Den ena vräkte upp högre än den andra. Det 
var, som om de tävlade om vem som skulle kunna resa 
sig högst och skumma yrast. Men vildgässen voro inte 
rädda för vågsvallet. Detta tycktes tvärtom bereda dem 
ett stort nöje. De ansträngde sig inte med att simma, utan 
läto sig sköljas upp på vågkanrniama och ner i vågdalarna 
och hade lika roligt som barn i en gunga. Deras enda be- 
kymmer yar, att flocken skulle bli skingrad. De stackars 
landfåglarna, som drevo förbi uppe i stormen, ropade avund- 
sjukt: »Det är ingen nöd för er, som kan simma.» 

Men vildgässen voro visst inte utom all fara. För det 
första gjorde gungningen dem ohjälpligt sömniga. Oupp- 
hörligen ville de vända huvudet ba^åt, sticka näbben in 
under vingen och sova. Ingenting kan vara farligare än 
att på detta sätt falla i sömn, och Akka ropade oupp- 
hörligen: »Somna inte, vildgäss I Den, som somnar, kom- 
mer bort från flocken. Den, som kommer bort från flocken, 
är förlorad.» 

Trots alla försök att stå emot, somnade den ena efter 
den andra, och själva Åkka var mycket nära att slumra 
in, när hon plötsligen såg något runt, mörkt höja sig över 
toppen av en våg. »Salar I Sälarl Salar I» ropade Akka med 
hög, gäll röst och höjde sig i luften med smällande ving- 
slag. Det var i yttersta stunden. Innan den sista vild- 
gåsen hade hunnit upp ur vattnet, voro salarna så nära, 
att de nafsade efter hennes fötter. 

Så voro vildgässen åter uppe i stormen, som drev dem 
framför sig utåt havet. Ingen vila unnade den varken sig 
eller dem. Och intet land sågo de, bara öde hav. 

De slogo ner på vattnet igen, så snart de tordes. Men 
när de hade gungat på vågorna en stund, blevo de söm- 
niga på nytt. Och när de somnade, kommo salarna sim- 
mande. Om inte den gamla Akka hade varit så vaksam, 
skulle inte en enda av dem ha sluppit lyckligt undan. 

Hela dagen fortfor stormen, och den anställde fruktans- 
värda härjningar bland de massor av fåglar, som vid denna 




I fara för salar. 



TectLnmg av Jobn Bsuer. 



ULLA KARLSON 178 

tid på året voro ute på flyttresor. Somliga blevo drivna 
or sin kosa bort till fjärran land, där de dogo av svält, 
andra blevo så uttröttade, att de sjönko ner i havet och 
drunknade. Många krossades mot klippväggarna, och många 
blevo ett rov för salarna. 

Hela dagen varade stormen, och Akka började till sist 
undra om hon och flocken skulle förolyckas. De voro 
nu dödströtta^ och ingenstans såg hon någon plats, där 
de kunde få vila. Mot kvällen vågade hon inte mer lägga 
sig ner på havet, därför att detta nu helt plötsligen fylldes 
av stora isflak, som tornade mot varandra, och hon fruk- 
tade för att de skulle bli krossade mellan dessa. Ett par 
gånger försökte vildgässen ställa sig på isflaken. Men en 
gång sopade den vilda stormen ner dem i vattnet. En 
annan gång kommo de obarmhärtiga salarna krypande upp 
på isen. 

I solnedgången voro gässen än en gång uppe i luften. 
De flögo framåt, ängsliga för natten. Mörkret tycktes komma 
alltför hastigt över dem denna kväll, som var så full av 
faror. 

Det var förfärligt, att de ännu inte sågo land. Hur 
skulle det gå med dem, om de nödgades stanna ute på 
havet hela natten? De skulle antingen bli krossade mellan 
isflaken eller ihjälbitna av salarna eller skingrade av 
stormen. 

Himlen stod molnhöljd, månen höll sig dold, och mörkret 
kom hastigt. På samma gång fylldes hela naturen av en 
hemskhet, som kom de modigaste hjärtan att förfäras. Nöd- 
ställda flyttfåglars rop hade ljudit över havet hela dagen, 
utan att någon hade givit akt på dem, men nu, när man inte 
mer såg vem det var, som upphävde dem, föreföUo de 
dystra och skrämmande. Nere på havet stötte drivis-flaken 
mot varandra med ett starkt dånande. Salarna stämde upp 
sina vilda jaktsånger. Det var, som om himmel och jord 
höUe på att störta samman. 



174 LILLA KARLSON 



FÅREN. 

Pojken hade en stund suttit och sett ner i haveti Plöts- 
ligen tyckte han, att det började brusa starkare än förut. 
Han såg upp. Rätt framför honom på bara ett par meters 
avstånd reste sig en skrovlig och naken bergvägg. Nere 
vid dess fot slogos vågorna till högt uppsprutande skum. 
Vildgässen flögo rakt mot klippan, och pojken kunde inte 
förstå annat, än att de måste krossas mot den. 

Knappt hann han undra över att inte Åkka i tid hade 
sett denna fara, så voro de framme vid berget. Då märkte 
han också, att framför dem öppnade sig den halvrunda 
mynningen till en grotta. In i denna styrde gässen, och 
i nästa ögonblick voro de i säkerhet. 

Det första, som de resande tänkte på, innan de gåvo 
sig ro att fröjda sig över sin räddning, var att se efter 
om alla kamraterna också voro bärgade. Där funnos då 
Akka, Yksi, Kolme, Neljä, Viisi, Kuusi, alla sex gässlingama, 
gåskarlen. Dunfin och Tummetott, men Kaksi från Nuolja, 
den första vänstergåsen, var försvunnen, och ingen visste 
något om hennes öde. 

När vildgässen märkte, att ingen annan än Kaksi hade 
blivit skild från flocken, togo de saken lätt. Kaksi var 
gammal och klok. Hon kände alla deras vägar och vanor, 
och hon skulle nog förstå att leta sig tillbaka till dem. 

Så började vildgässen se sig om inne i bergshålan. 
Det kom ännu så mycken dager in genom öppningen, att 
de kunde se, att grottan var både djup och vid. De gladde 
sig åt att ha funnit ett så präktigt natthärbärge, när en av 
dem fick syn på några glänsande, gröna punkter, som l}[ste 
fram ur en mörk vrå. »Detta är ögon I» ropade då Åkka. 
»Det finns stora djur härinne.» De störtade mot utgången, 
men Tummetott, som såg bättre i mörker än vildgässen, 
ropade till dem: »Det är ingenting att fly för I Det är 
bara några får, som ligger utmed grottväggen.» 



ULLA KARLSON 176 

Nfir vildgässen hade vaat sig vid den sbimma dagern 
i grottan, sågo de faren mycket väl. De vuxna kunde vara 
ungefär lika mänga som de själva, men dessutom fanns det 
nägrä små lamm. En stor gumse med långa, vridna horn 
tycktes vara den förnämsta av flocken. Vildgässen gingo 
emot honom under mycket nigande. »Väl mött i vild- 
marken I» hälsade de, men storgumsen låg stilla och sade 
inte ett välkomstord. 

Vildgässen trodde då, att fåren voro missnöjda över 
att de hade tagit in i deras grotta. »Det är kanske inte 
till lags, att vi har kommit in här i huset?» sade Akka. »Men 
vi kan inte hjälpa det, för vi är vinddrivna. Vi har farit 
omkring i stormen hela dagen, och det vore allt gott att 
få stanna här i natt.» Efter detta dröjde det en god stund, 
innan något av fåren svarade med ord, men däremot hördes 
det tydligt, att ett par av dem drogo långa suckar. Akka 
visste nog, att får alltid äro blyga och besy;nnerliga, men 
de här tycktes inte alls ha något begrepp om hur de skulle 
skicka sig. Åntiigen sade en gammal tacka, som hade ett 
långlagt och sorgset ansikte och en klagande röst: »Inte 
är det någon av oss, som nekar er att stanna, men detta är 
ett sorgens hus, och vi kan inte ta emot gäster som förr 
i världen.» — »Inte behöver ni vara ängsliga för sådant,» 
sade Akka. »Om ni visste vad vi har utstått i dag, skulle 
ni nog begripa, att vi är nöjda, bara vi får en trygg fläck 
att sova på.» 

När Akka sade detta, reste sig den gamla tackan. »Jag 
tror nog, att det vore bättre för er att flyga omkring i 
starkaste storm än att stanna här. Men nu ska ni ändå 
inte fara härifrån, förrän vi har fått bjuda er på en så god 
välfägnad, som huset förmår.» 

Hon visade dem fram till en grop i marken, som var 
full av vatten. Därbredvid låg en hög med agnar och boss, 
och den bad hon dem hålla till godo med. »Vi har haft 
sträng snövinter i år här på ön,» sade hon. »Bönderna, 
som äger oss, kom ut tiU oss med hö och havrehalm, 



176 ULLA KARLSON 

för att vi inte skalle svälta ihjäl. Och det här skräpet är 
allt, som är kvar av välfägnaden.)» 

Gässen störtade sig genast över maten. De tyckte, att 
de hade råkat väl ut, och voro i sitt bästa lynne. De märkte 
nog, att fåren voro ängsliga, men de visste hur lättskrämda 
får bruka vara och trodde inte, att det var någon verklig 
fara å färde. Så snart som de hade ätit, ämnade de som 
vanligt ställa sig att sova. Men då reste sig den stora 
gumsen och gick fram till dem. Gässen tänkte, att de 
aldrig hade sett ett får med så långa och grova horn. 
Också i annat var han märklig. Han hade stor, kuUrig 
panna, kloka ögon och god hållning, som om han vore ett 
stolt och modigt djur. 

»Jag kan inte stå till svars med att låta er somna 
utan att tala om, att här är osäkert,» sade han. »Vi kan 
inte ta emot nattgäster nu för tiden.» Äntligen började Akka 
förstå, att detta var allvar. »Vi ska fara vår väg, eftersom 
ni nödvändigt önskar det,» sade hon. »Men vill ni inte 
först tala om vad det är, som plågar er? Vi har inte reda 
på någonting. Vi vet inte en gång vart vi är konma.» 
— »Detta är Lilla Karlson,» sade gumsen. »Den ligger utan- 
för Gottland, och det är inga andra än får och havsfåglar, 
som bor här.» — »Kanske ni är vildfår?» sade Akka. — »Det 
är inte långt ifrån,» svarade gumsen. »Vi har just ingenting 
att göra med människor. Det är en gammal Överenskom- 
melse mellan oss och bönderna i en gård inne på Gottland, 
att de ska förse oss med foder, ifall det blir snövinter, 
och till gengäld får de föra bort dem av oss, som blir över- 
taliga. On är liten, så att den kan inte föda alltför många 
av oss. Men eljest sköter vi oss själva hela året om, och 
vi bor inte i hus med dörrar och lås, utan vi håller till 
i sådana här grottor.» 

»Stannar ni här ute om vintern med?» frågade Akka 
förvånad. — »Ja, det gör vi,» svarade gumsen. »Vi har gott 
bete häroppe på berget hela året om.» — »Jag tycker, att 
det låter, som om ni skulle ha det bättre än andra får,» 




12. — Nils Holgerssons resa. I 



LILLA KARLSON 179 

sade Åkka. ]»Men vad är det au för ea olycka, som har 
kommit över er?» — »Det var stark köld i viatras. Havet 
frös, och då gick tre stycken rävar hitöver på isea, och 
de har stannat kvar här alltsedan. Eljest finns det inte ett 
livsfarligt djur här på ön.» — »Jaså, vågar rävarna sig på 
en sådan som ni?» — »Ånej, inte om dagen, då kan jag 
nog försvara mig och de mina,» sade gumsen och skakade 
på hornen. »Men de smyger sig över oss om natten, när vi 
sover inne i grottorna. Vi försöker att hålla oss vakna, men 
någon gång måste man ju sova, och då kommer de över 
oss. De har redan dödat vartenda får i de andra grottorna, 
och där fanns flockar, som var lika stora som min.» 

»Det är inte roligt att tala om, att vi är så hjälplösa,» 
sade nu den gamla tackan. »Vi kan inte reda oss bättre, än 
om vi vore tamfår.» — »Tror ni, att de kommer hit i natt?» 
sade Akka. — »Det är inte annat att vänta,» svarade den 
gamla. »De var här i går natt och stal ett lanmi ifrån 
oss. De lär nog komma igen, så länge någon av oss 
finns i livet. Så har de gjort på de andra ställena.» — 
»Men om de får hålla på så här, så blir ni ju rent utödda,» 
sade Äkka. — »Ja, det ska inte dröja länge, förrän det är 
slut med alla fåren på Lilla Karlson,» sade tackan. 

Äkka stod där rätt tvehågsen. Inte var det roligt att 
ge sig ut i stormen igen, och inte var det gott att stanna 
i ett hus, där det väntades sådana gäster. När hon hade 
funderat en stund, vände hon sig till Tummetott. »Jag 
undrar om du vill hjälpa oss, som du har gjort många 
gånger förut,» sade hon. Jo, svarade pojken, det ville han 
nog. — »Det är allt synd om dig att inte få sova,» sade 
vildgåsen, »men jag undrar om du orkar vaka, tills rävarna 
konmier, och väcka oss då, så att vi får flyga undan.» 
Pojken blev så måttligt glad åt detta, men allting var bättre 
än att ge sig ut i stormen igen, så att han lovade, att han 
skulle hålla sig vaken. 

Han gick fram till grottöppningen, kröp ner bakom en 
sten, för att han skulle få lä för stormen, och satte sig 
att vaka. 



180 ULLA KARLSON 

När pojken hade suttit där en stuad, tycktes stormen 
avtaga. Himlen blev klar, och månskenet började leka pä 
vågorna. Pojken gick till grottöppningen för att se ut. 
Grottan befann sig rätt högt uppåt berget. En smal och 
brant stig ledde ditupp.- På den var det väl han hade 
att vänta rävarna. 

Inga rävar såg han ännu till, men däremot något, som 
han i första ögonblicket blev mycket mera rädd för. På 
strandremsan nedanför berget stodo några stora jättar eller 
andra stentroll, eller kanske att det rent av var människor. 
Först trodde han, att han drömde, men nu var han alldeles 
säker på att han inte hade fallit i sömn. Han såg de stora 
karlama så tydligt, att det inte kunde vara någon syn- 
villa. Somliga stodo ute på strandbrädden och andra alldeles 
inpå berget, som om de ämnade klättra uppför det. Som- 
liga hade stora, tjocka huvuden, och andra hade inget alls. 
Somliga voro enaimade, och somliga hade pucklar både 
fram och bak. Han hade aldrig sett något så märkvärdigt. 

Pojken stod och skrämde upp sig för de där trollen, 
så att han nästan glömde att spana efter rävarna. Men nu 
hörde han en klo skrapa mot en sten. Han såg tre rävar 
komma uppför branten, och så snart som han visste, att 
han hade något verkligt att göra med, blev han lugn igen 
och inte ett grand rädd. Det föll honom in, att det var 
bra synd att bara väcka gässen och lämna fåren åt sitt 
öde. Han tyckte, att han skulle vilja ställa till på annat sätt. 

Han sprang hastigt inåt grottan, skakade storgumsea 
i hornen, så att han vaknade, och svängde sig på samma 
gång upp på hans rygg. »Res på er, far, så ska vi för- 
söka att skrämma rävarna en smula I» sade pojken. 

Han hade försökt att vara så ty^st som möjligt, men 
rävarna måtte allt ha hört något buller. När de kommo upp 
till grottans mynning, stannade de och överlade. »Det var 
bestämt någon av dem därinne, som rörde på sig,» sade en. 
»Jag undrar om de är vakna.» — »Å, gå på du bara I» sade 
en annan. »De kan i alla fall inte göra oss något.» 



ULIA KARLSON 181 

Nar de kommo längre in i grottan, stannade de ocU 
Tädrade. »Vem ska yi ta i kväll?» viskade den, som gick 
först. — »I kväll ska vi ta storgnmaen,» sade den siste. 
»Sedan fäx vi ett lätt arbete med de andraji 

Pojken satt pä den gamla gomsrais rygg och säg hor 
de smögo sig fram. »Stöt nu till rakt fram 1» viskade pojken. 
Storgumsen stötte till, och den första räven kastades huvnd- 
stapa tillbaka mot öppningen. »Stöt nu till ät vänster!» 
sade pojken och vände gumsens stora huvud ät rätt häll. 
Gumsen mättade ett förfärligt slag, som träffade den andra 
räven i sidan. Han rullade runt flera gänger, innan han 
kom på benen igen och kunde fly. Pojken hade allt gärna 
önskat, att ocksä den tredje skulle ha fått en stöt, men 
han hade redan givit sig av. 

»Nu tanker jag, att de har fått nog för i natt,» sade 
pojken. — »Jag tror sä med,» sade storgumsen. »Lägg dig 
nu på min rygg och kryp ner i ullen 1 Du kan förtjäna 
att få det gott och varmt efter all blåst, som du har varit 
ute ij» 



HELVETESHÅLET. Lördag 9 april. 

Nästa dag gick storgumsen omkring med pojken på 
ryggen och visade honom ön. Den bestod av en enda väldig 
klippa. Den var som ett stort hus med lodräta väggar 
och platt tak. Gumsen gick först upp på bergtaket och 
visade pojken de goda betesmarkerna där, och denne fick lov 
att erkänna, att ön tycktes vara sårskilt skapad för får. Det 
vaxte inte mycket annat uppe på berget än fårsvingel och 
sådana små torra, krydd-doftande växter, som får tycka om. 

Men det fanns minsann annat än fårbete att se på för 
den, som väl var konmien uppför branten. Där syntes för 
det första hela havet, som nu låg blått och solbelyst och 
rullade fram i blanka dyningar. Bara vid en och annan udde 
sprutade det upp i skum. Rakt österut låg Gottland med 



182 LILLA KARLSON 

jämn och långsträckt kust och i sydväst Stora Karlson, 
som var byggd på samma sätt som Lillön. När gumsen gick 
ända fram till kanten av bergtaket, så att pojken kunde se 
neråt bergväggarna, märkte han, att de voro alldeles fulla 
av fågelbon, och i det blåa havet nedanför honom lågo 
svärtor och ejdrar och kryckjor och grisslor och tordmular 
så vackert och fredligt och sysslade med strömmingfiske. 

»Det här är riktigt ett förlovat land,» sade pojken. »Ni 
bor bra vackert, ni får.» — »Ja, nog är här vackert,» 
sade storgumsen. Det var, som om han hade velat till- . 
lägga något, men han sade ingenting, utan bara suckade. 
»Men om du går här ensam, får du ta dig väl i akt för 
alla sprickor, som löper fram över berget,» fortsatte han om 
en stund. Och detta var en god varning, för det fanns 
djupa och breda sprickor på flera ställen. Den största av 
dem hette Helveteshålet. Den sprickan var många fam- 
nar djup och närapå en famn bred. »Om någon föUe ner 
här, vore det allt slut med honom,» sade storgumsen. Poj- 
ken tyckte, att det lät, som om han hade haft en särskild 
mening med vad han sade. 

Sedan förde han pojken ner på strandbrädden. Han 
fick nu på nära håll se de där jättarna, som hade skrämt 
honom förra natten. Det var ingenting annat än stora 
klipp-pelare. Storgumsen kallade dem för »rankar». Poj- 
ken kunde inte se sig mätt på dem. Han tyckte, att om 
det någonsin hade funnits troll, som hade blivit förbytta 
till sten, så borde de se ut på det sättet. 

Fastån det var vackert nere på strandremsan, tyckte 
pojken ändå bättre om sig uppe på bergshöjden. Det var 
hemskt härnere, därför att de överallt råkade på döda 
får. Här var det, som rävarna hade hållit sina måltider. 
Han såg helt och hållet avätna skelett, nxen också kroppar, 
som bara voro halvätna, och andra, som de knappt hade 
smakat på, utan låtit ligga orörda. Det var rent hjärt- 
skärande att se, att vilddjuren hade kastat sig över fåren 
bara för ro skull, bara för att få jaga och riva ihjäl. 



LILLA KARLSON 183 

Storgmnsen stannade inte framför de döda, atan gick 
lugnt förbi dem. Men pojken kunde i alla fall inte undgå 
att se aU ohyggligheten. 

Nu gick storgumsen åter upp på bergshöjden, men när 
han kom dit, stannade han och sade: »Om någon, som 
Yore duktig och klok, finge se allt elände, som råder här, 
så skulle han väl inte vila, förrän de här rävarna hade 
fått sitt straff.» — »Rävarna måste väl leva, de också,» 
sade pojken. — »Ja,» sade storgumsen, »de, som inte river 
ihjäl flera djur, ån de behöver för sitt uppehälle, de må väl 
leva. Men de här är illgämingsmän.» — »Bönderna, som 
äger ön, borde väl kunna komma hit och hjälpa er,» menade 
pojken. — »De har rott hitöver flera gånger,» svarade 
gumsen, »men rävarna gömde sig undan i grottor och 
sprickor, så att de inte kom åt att skjuta dem.» — »Ni kan 
väl aldrig mena, far, att en liten stackare som jag ska kunna 
rå på dem, som inte ni och inte bönderna har kunnat få 
bukt med.» — »Den, som är liten och klipsk, kan allt ställa 
många ting till rätta,» sade storgumsen. 

De talade inte mer om detta, utan pojken gick och 
satte sig hos vildgässen, som betade uppe på högslätten. 
Fastän han inte hade velat visa det för gumsen, var han 
mycket bedrövad för fårens skull, och han hade gärna velat 
hjälpa dem. »Jag får åtminstone tala vid Akka och Mårten 
gåskarl om saken,» tänkte han. »Kanske att de kan bistå 
mig med ett gott råd.» 

En stund efteråt tog den vita gåskarlen pojken på ryggen 
och gick över bergslätten bortåt Helveteshålet till. 

Han vandrade sorglöst på det öppna bergtaket och 
tycktes inte tänka på hur vit och stor han var. Han sökte 
inte skydd bakom tuvor eller andra upphöjningar, utan gick 
rätt framåt. Det var besynnerligt, att han inte var mer 
försiktig, för han tycktes ha farit illa under gårdagsstormen. 
Han haltade på högra benet, och den vänstra vingen hängde 
och släpade, som om den skulle vara bruten. 



184 ULLA KARLSON 

Han uppförde sig så, som skalle ingen fara finnas, 
nappade ett grässtrå här och ett annat där och såg sig inte 
om åt något håll. Pojken låg utsträckt på gåsryggen och 
tittade upp mot den blåa himlen. Han var nu så van att 
rida, att han kunde både stå och ligga på gåsryggen. 

När gåskarlen och pojken voro så sorglösa, märkte de 
förstås inte, att de tre rävarna voro uppkonma på berg- 
slätten. Och rävarna, som visste, att det är nästan omöjligt 
att komma en gås inpå livet på öppen mark, tänkte i början 
inte alls jaga efter gåskarlen. Men som de inte hade något 
annat att göra, gingo de ändå till sist ner i en av de 
länga springorna och försökte att smyga fram mot honom. 
De gingo så försiktigt till väga, att gåskarlen inte kunde 
se en skymt ^v dem. 

De voro inte långt borta, när gåskarlen gjorde ett försök 
att höja sig i luften. Han slog ut med vingarna, men det 
lyckades honom inte att lyfta. När rävarna härav tyckte sig 
förstå, att han inte kunde flyga, sky;ndade de framåt med 
större iver än förut. De höUo sig inte längre dolda i klyftan, 
utan gingo upp på högslätten. De skyddade sig, så gott de 
kunde, bakom tuvor och hällar och kommo gåskarlen allt 
närmare, utan att han tycktes märka, att han var jagad. 
Till sist voro rävarna så nära, att de kunde ta sats till det 
sista språnget. Alla tre kastade sig på en gång med ett 
långt hopp mot gåskarlen. 

I sista stund måste denne ändå ha märkt något, för 
han sprang undan, så att rävarna förfelade honom. Detta 
betydde i alla fall inte så mycket, för gåskarlen hade bara 
ett par famnars försprång, och därtill haltade han. Stackaren 
löpte i alla fall åstad, så fort han förmådde. 

Pojken satt baklänges på gåsryggen och ropade och 
skrek åt rävarna: »Ni har ätit er för feta på fårkött, rävar. 
Ni kan inte hinna opp en gås en gång.» Han retades med 
dem, så att de blevo galna av ilska och bara tänkte på 
att rusa framåt. 



ULLA KARLSON 185 

Den Vite sprang rätt emot den stora klyftan. När han 
kom fram till den, gjorde han ett slag med vingarna, så 
att han kom över. Räyama voro just då alldeles inpå 
honom. 

Gåskarlen skyndade framåt med samma hast som förut, 
också sedan han hade kommit över Helveteshålet. Men 
knappast hade han sprungit ett par meter, förrän pojken 
klappade honom på halsen och sade: »Nu kan du stanna, 
gåskarl.» 

I detsamma hörde de bakom sig några vilda tjut och 
ett skrapande med klor och tunga fall. Men av rävarna 
sågo de ingenting mer. 

Nästa morgon fann fyrvaktaren på Stora Karlson en 
bit bark instucken under förstudörren, och däri stod in- 
ristat med sneda, kantiga bokstäver: »Rävarna på Lillön 
är nerfallna i Helveteshålet. Tag vara på dem I» 

Och detta gjorde fyrvaktaren också. 



XIV. 

TVÅ STÄDER. 

STADEN PÅ HAVSBOTTNEN. Löniag 9 april 

Det blev en lugn och klar natt. Vildgässen brydde 
sig inte om att söka skydd i någon av grottorna, utan stodo 
och sovo uppe på bergshöjden, och pojken hade lagt sig 
i det korta, torra gräset bredvid gässen. 

Det var starkt månsken den där natten, sä starkt, att 
pojken hade svårt för att somna. Han låg och tänkte på 
hur länge han hade varit hemifrån, och han räknade ut, 
att det var tie veckor, sedan han hade börjat resan. På 
samma gång kom han ihåg, att det var påskafton denna 
kväll. 

A natt är det, som alla trollkäringar kommer hem från 
BlåkuUa,» tänkte han och skrattade för sig själv. För han 
var litet rädd både för näcken och tomten, men trollkäringar 
trodde han inte det minsta på. 

Om det hade funnits trollpackor ute den kvällen, så 
borde han då ha sett dem. Det var så klart ljust uppåt 
himlen, att inte den minsta svarta punkt kunde röra sig 
i luften, utan att han skulle märka den. 

Medan han låg där med näsan i vädret och tänkte 
på detta, fick han syn på något vackert. Månskivan stod 
hel och rund tämligen högt uppe, och framför den kom 
en stor fågel flygande. Han flög inte förbi månen, utan 
han kom så, som om han skulle ha flugit ut ur den. Fågeln 
syntes svart mot den ljusa grunden, och vingarna sträckte 



TVÄ STÄDEK 187 

sig frän den ena kanten av månsldvan till den andra. Han 
flög sä jämnt fram i samma riktning, att pojken tyckte, att 
han yar ritad pä mänskivan. Kroppen var liten, halsen 
läng och smal, benen hängde ner, länga och tunna. Det 
kunde inte yara annat än en stork. 

Ett par ögonblick därefter slog herr Ermenrich, stor- 
ken, ner bredvid honom. Han böjde sig över pojken och 
stötte till honom med näbben för att fä honom vaken. 

Pojken satte sig genast upp. »Jag sover inte, herr 
Ermenrich,» sade han. »Hur kommer det sig, att ni är ute 
mitt i natten, och hur stär det till pä Glimmingehus? Vill 
ni tala med mor Äkka?» 

»Det är för ljust att sova i natt,» svarade herr Ermen- 
rich. »Därför företog jag mig att resa hitöver till Karlson 
och söka upp dig, min vän Tummetott. Jag fick veta av 
en fiskmäs, att du fanns här denna natt. Jag har ännu 
inte flyttat över till Glimmingehus, utan jag bor kvar i 
Ponmoiem.» 

Pojken blev alldeles otroligt glad över att herr Ermen- 
rich hade sökt upp honom. De sprakade om allt möjligt 
som gamla vänner. Till sist frägade storken om inte pojken 
hade lust att fara ut och rida en stund i den vackra natten. 

Jo, det ville pojken mycket gärna, om storken bara 
lagade sä, att han komme tillbaka till vildgässen före sol- 
uppgången. Det lovade han, och sä bar det av med dem. 

Herr Ermenrich flög pä nytt rätt mot manen. De stego 
och stego, havet sjönk djupt ner, men flykten gick sä säll- 
samt lätt, att det nästan föreföll, som om de läge stilla 
i luften. 

Pojken tyckte, att det var en orimligt kort tid, som 
flykten hade varat, dä herr Ermenrich sänkte sig för att 
slå ner. 

De landade pä en ödslig havsstrand, som var täckt 
med jämn, fin sand. Längs kusten löpte en läng rad av 
flygsandskullar med strandråg pä topparna. De voro inte 



188 TVA STÄDER 

mycket höga, men de hiiidiade pojken fr&a att se nägot 
ay inlandet. 

Herr Ermenrich ställde sig på en sandkulle, drog upp 
ena benet och böjde halsen bakåt för att sticka in 
näbben under vingen. »Du kan vandra omkring en stund 
här på stranden,» sade han till Tummetott, »medan jag 
vilar mig. Men gå inte längre bort, än att du hittar till- 
baka till mig I» 

Pojken ämnade för det första klättra upp på en flyg- 
sandskulle för att se hur landet såg ut därinnanför. Men 
när han hade gått ett par steg, stötte han med framkanten 
av träskon mot något hårt. Han böjde sig ner och såg, 
att på sanden låg en liten kopparslant, som var så tärd 
av ärg, att den var nästan genomskiQlig. Den var så dålig, 
att hau inte en gång brydde sig om att stoppa den på sig, 
utan bara sparkade undan den. 

Men när han åter stod upprätt, blev han helt häpen, 
för på två stegs avstånd reste sig en hög, mörk mur med 
en stor, tomförsedd port. 

ögonblicket förut, då pojken böjde sig ner, hade havet 
brett ut sig glittrande och blankt, och nu var det bort- 
skymt av en lång mur med tinnar och tom. Och alldeles 
mittför honom, där det förut hade legat bara några tång- 
bankar, öppnade sig den stora murporten. 

Pojken förstod nog, att det var spökeri med i spelet. 
Men detta var inte något att bli rädd för, tyckte han. Det 
var inte några farliga troll eller annan ondskap, som han 
alltid fruktade att råka ut för om nättema. Både muren 
och porten voro så präktigt uppförda, att han bara fick 
lust att se vad som kunde finnas bakom dem. »Jag får 
lov att ta reda på vad detta kan vara,» tänkte han och 
begav sig in genom porten. 

I det djupa portvalvet sutto väktare, klädda i brokiga, 
puffade kläder, med långskaftade spjutyxor bredvid sig, och 
spelade tärning. De tänkte bara på spelet och gåvo inte 
akt på pojken, som helt hastigt skyndade förbi dem. 



TVÄ STÄDER 189 

Innanför porten fann han en öppen plats, belagd méd 
stora, jämna stenflisor. Runt omkring stodo höga, präk- 
tiga has, och mellan dem öppnade sig långa, smala gator. 

Pä platsen framför porten vimlade det av människor. 
Männen boro långa, pälsbrämade kappor över underkläd- 
nader av siden, plymprydda baretter sutto på sned på deras 
huvud, på bröstet hängde präktiga kedjor. De voro allesam- 
mans så ståtligt utstyrda, att de kunde ha varit kungar. 

Kvinnorna gingo i toppiga mössor, långa kjolar och 
trånga ärmar. De voro också präktigt klädda, men deras 
ståt gick inte på långt när upp mot männens. 

Det här var ju alldeles som i den gamla sagoboken, 
som mor tog fram någon enda gång ur kistan och visade 
honom. Pojken kunde rakt inte tro sina ögon. 

Men det, som var märkvärdigare att se än både männen 
och kvinnorna, det var själva staden. Varje hus var så 
bygS^> Att det vände en gavel åt gatan. Och gavlarna voro 
så utpyntade, att man kunde tro, att de ville tävla med 
varandra om vem som skulle kunna uppvisa de skönaste 
prydnaderna. 

Den, som helt hastigt får se så mycket nytt, kan inte 
hinna att bevara alltsammans i minnet. Men pojken kunde 
ändå efteråt komma ihåg, att han hade sett trappstegs- 
gavlar, som buro bilder av Kristus och hans apostlar på 
de olika avsatserna, gavlar, där bilder stodo i nisch vid 
nisch hela väggen uppefter, gavlar, som voro inlagda med 
mångfärgade glasbitar, och gavlar, som voro randiga och 
rutiga av vit och svart marmor. 

Medan pojken beundrade aUt detta, kom en häftig 
brådska över honom. s>Något sådant har aldrig mina ögon 
förr sett. Något sådant får de aldrig mer se,)» sade han 
till sig själv. Och han började springa inåt staden, gata 
upp och gata ner. 

Gatorna voro trånga och smala, men inte tomma och 
dystra som i de städer, som han kände till. Det fanns 
folk överallt. Gamla gunmior sutto vid sina dörrar och 



190 TVÄ STÄDER 

spunne utan spinnrock^ bara med hjälp av en kavle. Köp- 
männens bodar voro som marknadsstånd öppna åt gatan. 
Alla hantverkare höUo sig utomhus med sitt arbete. Pä 
ett ställe kokades trän, på ett annat garvades hudar, på 
ett tredje håll fanns en lång repslagarbana. 

Om pojken bara hade haft tid på sig, hade han kunnat 
få lära sig att förfärdiga allt möjligt. Här såg han hur 
vapensmeder hamrade ut tunna bröstharnesk, hur guld- 
smeder satte in ädla stenar i ringar och armband, hur svar- 
vare förde sina järn, hur skomakare sulade rÖda, mjuka 
skor, hur gulddragaren tvinnade guldtråd, och hur vävarna 
slogo in silke och guld i sina vävar. 

Men pojken hade inte tid att stanna. Han bara rusade 
framåt för att hinna se så mycket som möjligt, innan allt- 
sammans skulle försvinna igen. 

Den höga muren löpte runt om hela staden, omstängde 
den, som en gärdsgård stänger för en åker. Vid slutet av 
varje gata såg han den, tornprydd och tinnkrönt. Uppe på 
muren gingo krigsknektar i blänkande harnesk och hjälmar. 

När han hade sprungit tvärsigenom hela staden, kom 
han fram till ännu en port i muren. Därutanför låg havet 
med hamnen. Pojken såg gammaldags skepp med roddar- 
bänkar mittöver och höga uppbyggnader i för och akter. 
Somliga lågo och togo in last, andra kastade just ankar. 
Bärare och köpmän skyndade om varandra, överallt rådde 
brådska och liv. 

Men inte heller håx tyckte han sig ha tid att dröja. 
Han skyndade in mot staden igen, och nu kom han fram 
till Stortorget. Där stod domkyrkan med tre höga tom och 
djupa, bildprydda portvalv. Väggarna voro så utsirade av 
bildhuggare, att där inte fanns en sten, som inte hade 
sin prydnad. Och en sådan prakt, som skymtade fram 
genom den öppna porten, av gyllene kors och guldsmidda 
altaren och präster i guldskrudar! Mittemot kyrkan låg 
ett hus, som hade tinnar på taket och ett enda smalt, sky- 
högt torn. Det var väl rådhuset. Och mellan kyrkan och 



TVÄ STÄDER 191 

rådhuset, rönt om hela torget, reste sig de sköna garel- 

husen i m&agfaldigaste atsmyckning. 

» 

Pojken hade sprungit sig både varm och trött Han 
trodde sig nu ha sett det märkyärdigaste och började därför 
gå långsammare. Den gatan, som han nu hade slagit in 
på, var säkert den, där stadsborna köpte sina präktiga 
kläder. Han såg fullt av folk stå framför de små bodarna, 
där köpmännen bredde ut över disken blommigt, styvt 
siden, tjockt guldtyg, skiftande sammet, lätta florsdukar och 
spindelvävstunna spetsar. 

Förut, när pojken sprang så fort, hade ingen gett akt 
på honom. Människoma hade visst trott, att det bara var 
en liten grå råtta, som kilade förbi dem. Men nu, när 
han gick gatan fram helt sakta, fick en av köpmännen syn 
på honom och började vinka åt honom. 

Pojken blev först ängslig och ville skynda undan, men 
köpmannen bara vinkade och log och bredde ut på disken 
ett härligt stycke sidendamast liksom för att locka honom. 

Pojken skakade på huvudet. )»Jag blir aldrig så rik, 
att jag kan köpa en meter av det där tyget,» tänkte han. 

Men nu hade de fått syn på honom i varenda bod hela 
gatan utefter. Vart han såg, stod en krämare och vinkade 
åt honom. De lämnade sina rika kunder och tänkte bara 
på honom. Han såg hur de skyndade in i bodens doldaste 
vrå för att hämta det bästa, de hade att sälja, och hur deras 
händer darrade av brådska och iver, medan de lade fram 
det på disken. 

När pojken fortfor att gå framåt, kastade sig en av 
köpmännen över disken, sprang fatt honom och lade ner 
framför honom silvertyg och vävda tapeter, som strålade 
av färger. Pojken kunde inte annat än skratta åt honom. 
Krämaren måtte väl begripa, att en fattig stackare som 
han inte kunde köpa sådana saker. Han stannade och 
höll ut sina två tonuna händer, för att de skulle förstå, 
att han ingenting ägde. och lämna honom i fred. 



192 TVÄ STÄDER , 

Men köpmaon^i sträckte upp ett finger och nickade och 
sköt fram mot honom hela högen av härliga varor. 

»Kan han mena, att han vill sälja allt detta för ett 
guldmynt?» undrade pojken. 

Köpmannen tog fram ett litet, slitet och dåligt* mynt, 
det ringaste man kunde se, och visade det för honom. 
Och han var så ivrig att få säJja, att han ökade på sin 
hög med ett par stora, tunga silverbägare. 

Då började pojken gräva i sina fickor. Han visste nog, 
att han inte ägde en enda slant, men han kunde inte låta 
bli att känna efter. 

Alla de andra köpmäxmen stodo och försökte att se 
hur handeln skulle avlöpa, och när de märkte, att pojken 
började gräva i fickorna, kastade de sig över diskarna, togo 
händerna fulla av guld- och silversmycken och bjödo ut 
dem till honom. Och alla visade de honom, att vad de 
begärde i betalning var bara en enda liten slant. 

Men pojken vände ut och in på både väst- och byx: 
fickor, för att de skulle se, att han ingenting ägde. Då 
fingo de tårarna i ögonen, alla dessa ståtliga köpmän, som 
voro så mycket rikare än han. Han blev till sist rörd över 
att de sågo så ängsliga ut, och han eftersinnade om han 
inte på något sätt kunde hjälpa dem. Och så kom han att 
tänka på den ärgiga slanten, som han nyss hade sett på 
stranden. 

}Ian gav sig till att springa framåt gatan, och lyckan 
var med honom, så att han kom till samma port, som han 
först hade råkat på. Han rusade genom den och började 
leta efter den lilla ärggröna kopparslanten, som hade legat 
på stranden för en stund sedan. 

Han fann den också mycket riktigt, men när han hade 
tagit upp den och ville skynda tillbaka inåt staden med 
den, såg han endast havet framför sig. Ingen stadsmur, 
ingen port, inga väktare, inga gator, inga hus syntes nu 
till, utan endast havet. 



TVÅ STÄDER 193 

Pojken kunde inte hjälpa, att han fick tårarna i ögonen. 
Han hade trott i början, att det han såg inte var annat 
än en synvilla, men det hade han hunnit glömma. Han 
hade bara tänkt på hur vackert allting var. Han kände 
riktigt djup sorg över att staden var försvunnen. 

I samma ögonblick vaknade herr Ermenrich och kom 
fram till honom. Men han hörde honom inte, utan storken 
måste stöta till honom med näbben för att göra sig bemärkt. 
»Jag tror, att du står här och sover, du som jag,» sade herr 
Ermenrich. 

»Ack, herr Ermenrich!» sade pojken. »Vad var det 
för en stad, som nyss stod här?» 

»Har du sett en stad?» sade storken. »Du har sovit 
och drömt, som jag säger.» 

»Nej, jag har inte drömt,» sade Tummetott, och han 
berättade för storken allt, vad han hade upplevat. 

Då sade herr Ermenrich : »Jag för min del, Tummetott, 
tror, att du har faJlit i sömn här på stranden och drömt 
allt detta. Men jag vill inte dölja för dig, att Bataki, korpen, 
som är den lärdaste av alla fåglar, en gång har berättat för 
mig, att på den här stranden förr i världen har legat en 
stad, som kallades Vineta. Den var så rik och lycklig, att 
ingen stad någonsin har varit härligare, men dess invånare 
hängav sig olyckligtvis åt övermod och praktlystnad. Till 
straff för detta, säger Bataki, blev staden Vineta över- 
svämmad av en stormflod och nersänkt i havet. Men dess 
invånare kan inte dö, och inte heller förstöres deras 
stad. Och en natt vart hundrade år stiger den i all sin 
prakt upp ur havet och ligger på jordytan jämnt en timme.» 

»Ja, så måste det vara,» sade Tummetott, »för detta 
har jag sett.» 

»Men när timmen är förbi, sjunker den ner i havet igen, 
om inte en köpman i Vineta under tiden har fått sälja 
något till en levande varelse. Om du, Tummetott, bara hade 
haft en aldrig så liten slant att betala köpmännen, hade 

13. — yi2« Sdgeraaona resa, I. 



194 TVÄ STÄDER 

Vineta fatt ligga kvar här pä stranden, och dess människor 
hade fått leva och dö som andra människor.» 

»Herr Ennenrich,» sade pojken, »nu förstår jag varför 
ni kom och hämtade mig mitt i natten. Det var därför, 
att ni trodde, att jag skulle kunna frälsa den gamla staden. 
Jag fix så ledsen, att det inte gick, som ni ville, herr 
Ermenrich.» 

Han satte händerna för ögonen och grät. Det var inte 
gott att säga vem som såg mest bedrövad ut, pojken eller 
herr Ermenrich. 



DEN LEVANDE STADEN. M&ndag ii april 

Annandag påsk på eftermiddagen voro vildgässen och 
Tummetott ute på flykt. De foro fram över Gottland. 

Den stora ön låg jämn och slät under dem. Marken 
var rutig alldeles som i Skåne, och det fanns gott om både 
kyrkor och gårdar. Men det var den skillnaden, att det 
låg flera lövängar mellan fälten här, och så voro inte går- 
darna kringbyggda. Och några stora herrgårdar med gamla, 
tomprydda slott och vidsträckta parker fanns det alls inte. 

Vildgässen hade tagit vägen över Gottland för Tunmie- 
totts skull. Han hade nu i två dagar varit sig alldeles 
olik och inte sagt ett glatt ord. Det kom sig därav, att 
han bara tänkte på den där staden, som på ett så besynner- 
ligt sätt hade visat sig för honom. Han hade aldrig sett 
något så vackert och präktigt, och han kunde inte förlika 
sig med att han inte hade fått rädda don. Han var inte 
blödig av sig annars, men han riktigt sörjde över de sköna 
byggnaderna och de ståtliga människorna. 

Både Akka och gåskarlen hade sökt övertyga Tumme- 
tott, att han hade varit ute för en dröm eller en synvilla, 
men pojken ville inte höra på något sådant. Han var så 
viss om att han verkligen hade sett vad han sett, att ingen 
kunde rubba honom från denna övertygelse. Han gick om- 



TVA STÄDER 197 

kring så bedrövad, att hans reskamrater blevo oroliga för 
honom. 

Just då pojken var som mest nedslagen, hade den 
gamla Kaksi kommit tillbaka till flocken. Hon hade blivit 
kastad mot Gottland och hade måst resa över hela ön/ 
innan hon by några kråkor hade fått höra, att reskamraterna 
befunne sig på Lilla Karlson. När Kaksi fick veta vad som 
felades Tummetott, sade hon helt plötsligt: 

»Om Tummetott sörjer över en gammal stad, så kan 
vi snart trösta honom. Kom bara med, så ska jag föra 
er till en plats, som jag såg i går I Han ska inte länge 
behöva att vara bedrövad.» 

Därpå hade gässen tagit farväl av fåren, och nu voro 
de på väg till det ställe, som Kaksi ville visa Tummetott. 
Så sorgsen han än var, kunde han inte låta bli att som 
vanligt titta ner på landet, som han for fram över. 

Han tyckte, att det såg ut, som om hela ön från början 
skulle ha varit en sådan där hög, brant klippa som Karlson, 
fast mycket större förstås. Men sedan hade den på något 
sätt blivit utplattad. Någon hade tagit en stor kavle och 
kavlat över den, som om den hade varit ett stycke deg. 
Inte för att den hade blivit alldeles jämn och slät som 
en brödkaka, det hade den visst inte. Medan de hade 
farit utmed kusten, hade han på flera håll sett höga, vita 
kalkväggar med grottor och raukar, men på de flesta ställen 
voro de utplånade, och stranden sjönk oansenlig ner mot 
havet. 

På Gottland hade de en vacker och fridfull helgdags- 
eftermiddag. Det rådde ett ljumt vårväder, träden hade 
stora knoppar, vårblommor klädde marken i lövängarna, 
popplamas långa, tunna hängen svajade, och i de små träd- 
gårdarna, som funnos vid var stuga, stodo krusbärsbuskarna 
alldeles gröna. 

Värmen och vårknoppningen hade lockat ut människor 
på vägar och gårdar, och varhelst några av dem voro sam- 
lade, höllo de på att leka. Det var inte allenast barnen. 



108 TVÄ STÄDER 

som lekte, utan också de yaxaa. De kastade till måls med 
stenar, och de slogo bollar upp i luften med så granna 
lyror, att de nästan nådde till vildgässen. Det såg muntert 
och trevligt ut att se stort folk leka, och pojken skulle 
nog ha glatt sig åt det, om han hade kunnat glömma sin 
harm över att han inte hade kunnat rädda den gamla staden. 

Han måste ändå erkänna, att detta var en vacker färd. 
Det famis så mycket sång och ljud i luften. Små barn 
lekte en ringlek och sjöngo till. Och frälsningsarmen var 
ute. Han såg en hel hop människor, klädda i svart och 
rött, sitta i en skogsbacke och spela på gitarrer och mäs- 
singsiuBtrument. På en väg kom en stor skara människor. 
Det var godtemplare, som hade varit på^ lustfärd. Han 
kände igen dem på de stora fanorna med guldinskrifterna, 
som svajade över dem. Och sång på sång sjöngo de, så 
länge som han kunde höra dem. 

Pojken kunde aldrig sedan tänka på Gottland utan att 
på samma gång tanka på lekar och sånger. 

En lång stund hade han suttit och sett ner, men nu 
råkade han att lyfta ögonen. Det kan ingi^i beskriva hur 
häpen han blev. Utan att han hade märkt det, hade gässen 
lämnat det inre av ön och farit västerut mot kusten. Nu 
låg det vida, blå havet framför honom. Men det var inte 
havet, som var märkvärdigt, utan en stad, som reste sig 
på havsstranden. 

Pojken kom österifrån, och solen hade börjat sjunka 
mot väster. När han närmade sig staden, stodo dess murar 
och torn och höga gavelhus och kyrkor alldeles svarta mot 
den ljusa aftonhimlen. Han kunde därför inte se hur det 
i verkligheten stod till med dem, och under ett par ögon- 
blick trodde han, att detta var en lika präktig stad som 
den han hade sett under påsknatten. 

När han kom riktigt fram till den, såg han, att den 
var både lik och olik den där staden från havsbottnen. 
Det var sanmia skillnad, som om man ena dagen finge 



TVÅ STÄDEK 199 

se en man klädd i purpur och smycken och en annan dag 
såge honom utblottad och i trasor. 

Ja, den här staden hade nog en gäng varit likadan 
som den han satt och tänkte på. Den här var också 
omgiyen by ea stadsmur med tom och portar. Men tornen 
i denna staden^ som hade fått förbliva på land, stodo taklösa, 
ihåliga och tomma. Portama voro utan dörrar, väktare 
och krigsknektar voro försvunna. All den glänsande prakten 
var borta. Det var bara den nakna, gråa stenstommen, 
som fanns där. 

När pojken kom längre inöver staden, såg han, att 
den till största delen var bebyggd mjed små, låga hus, men 
här och där funnos kvar några höga gavelhus och några 
kyrkor, som voro från den gamla tiden. Gavelhusens väggar 
voro vitmenade och aJldeles utan prydnader, men därför 
att pojken så nyss hade sett den sjunkna staden, tyckte 
han sig förstå hur de hade varit smyckade: somliga med 
bildstoder och andra med svart och vit marmor. Och på 
samma sätt var det med de gamla kyrkorna. De flesta av 
dem voro taklösa med nakna innandömen. Fönsteröppning- 
arna stodo tomma, golven voro gräsbeväxta, och uppåt väg- 
garna klättrade murgröna. Men nu visste han hur de en 
gång hade sett ut, att de hade varit täckta av bildverk 
och målningar, att koret hade ägt smyckat altare och gylhie 
kors, och att där hade rört sig präster, som hade varit 
klädda i guldskrudar. 

Pojken såg också de smala gatorna, som voro nästan 
folktomma på helgdagseftermiddagen. Han visste, han, 
vilken ström av ståtliga människor som en gång hade 
myllrat fram på dem. Han visste, att de hade varit som 
stora verkstäder, fulla av alla slags arbetare. 

Men vad Nils Holgersson inte såg, det var, att staden än 
i dag var både vacker och märkvärdig. Han såg varken de 
trevliga kojorna vid bakgatorna med svarta väggar, vita 
knutar och röda pelargonior bakom de blanka fönsterrutorna 
eller de många vackra trädgårdarna och alléerna eller skön- 



200 TVÅ STÄDER 

heten hos de rankklädda ruinerna. Hans ögon voro sä fyllda 
av det förgångnas härlighet, att han inte kunde se något 
gott hos det nuvarande. 

Vildgässen foro ett par gånger fram och tillbaka över sta- 
den, för att Tummetott riktigt väl skulle få se allting. Till 
sist sänkte de sig ner på det gräsbeväxta golvet i en ruin- 
kyrka för att stanna där över natten. 

När de redan hade ställt sig att sova, var Tummetott 
ännu vaken och såg genom de brustna takvalven upp mot 
den blekröda aftonhimlen. Då han hade suttit där en stund, 
tänkte han, att han inte mer ville gräma sig över att han inte 
hade kunnat rädda den sjunkna staden. 

Nej, det ville han inte, sedan han hade fått se den 
här. Om den staden, som han hade sett, inte hade fått 
sjunka ner på havsbottnen igen, så hade den kanske om 
någon tid blivit lika förfallen, som denna var. Kanske skulle 
den inte ha kunnat motstå tiden och förgängelsen, utan snart 
ha stått med taklösa kyrkor och prydnadslösa hus och 
ödsliga, tomma gator såsom denna. Då var det bättre, att 
den fanns kvar i all sin härlighet nere i det fördolda. 

»Det var bäst, att det gick, som det gick,» tänkte 
han. »Om jag hade makt att rädda staden, tror jag inte, 
att jag ville göra det.» Sedan sörjde han inte mer över 
den saken. 

Och det är nog många av dem, som äro unga, som 
tänka på samma sätt. Men när människor bli gamla och 
ha fått vänja sig att vara nöjda med litet, då äro de mer 
glada åt det Visby, som finns, än åt ett grant Vineta på 
havsbottnen. 




S:t Katarina ruin (Visby). 



Auulf Hnmbla, foto. 



SAGAN OM SMÅLAND. 

Tisdag 12 april. 

Vildgässen hade gjort en god resa över havet och slagit 
ner i Tjasts härad i norra Småland. Det häradet tycktes 
inte kunna bestämma sig för om det ville vara land eller 
hav. överallt gingo havsfjärdarna in och skuro sönder landet 
i öar och halvöar, i addar och näs. Havet var så på- 
trängande, att det enda, som förmådde hålla sig uppe, var 
kullar och bergbackar. Allt lågland var bortgömt under 
vattenytan. 

Det var kväll, när vildgässen kommo in från havet, 
och det småkulliga landet låg vackert mellan de blänkande 
fjärdarna. Här och där på öama såg pojken kojor och 
stugor, och ju längre inåt land han kom, desto större och 
bättre blevo bostäderna. Till sist växte de till stora, vita 
herrgårdsbyggnader. Utmed stränderna stod vanligen en 
krans av träd, därinnanför lågo åkerlappar, och uppe på 
toppen aT de små kullama togo träden vid på nytt. Han 
kunde inte låta bli att tänka på Blekinge. Detta var åter- 
igen ett ställe, där land och hav möttes på ett sådant där 
vackert och stilla satt och liksom sökte att visa varandra 
det bästa och skönaste de hade. 

Vildgässen slogo ner på en kal holme långt inne i 
Gåsfjärden. Vid första ögonkast åt stranden märkte de, 
att våren hade gjort stora framsteg, medan de hade varit 
borta på öarna. De stora, präktiga träden voro ännu inte 



204 SAGAN OM SMÅLAND 

lövklädda, men marken under dem yar brokig av vitsippor, 
y&rlök och blåsippor. 

När vildgässen sågo blomstermattan, blevo de rädda 
för att de hade dröjt för länge i södra delen av landet. 
Åkka sade genast, att det inte var tid att söka upp något 
av rastställena i Småland. Redan nästa morgon måste de 
dra norrut över Östergötland. 

Pojken skulle alltså inte få se något av Småland, 
och det var inte utan, att detta härmade honom. Han 
hade inte hört talas så mycket om något annat landskap 
som om Småland, och han hade önskat att få se det med 
egna ögon. 

Förra sommaren, när han hade haft tjänst som gåsapåg 
hos en bonde i närheten av Jordberga, hade han nästan 
var dag råkat ett par fattiga Smålandsbarn, som också 
vallade gäss. De barnen hade retat honom alldeles för- 
skräckligt med sitt Småland. 

Fast nog var det synd att säga, att Åsa gåsapiga hade 
retat honom. Hon var alldeles för klok för sådant. Men 
den, som kunde vara retsam med besked, det var hennes 
bror, lille Mats. 

»Har du hört, Nils gåsapåg, hur det gick till, när Små- 
land och Skåne blev skapade?» kunde han fråga, och 
om då Nils Holgersson sade nej, började han genast be- 
rätta den gamla folksägnen. 

»Jo, det var på den tiden, när Vår Herre höll på att 
skapa världen. Medan han arbetade som bäst, kom Sankte 
Per gående förbi. Han stannade och såg på, och så frå- 
gade han om det var ett svårt göra. 'Aja, det är inte 
så lätt heller,' sa Vår Herre. Sankte Per stod kvar ännu 
en stund, och när han märkte hur lätt det gick att lägga ut 
det ena landet efter det andra, fick han lust att försöka 
sig, han också. 'Kanske att du behöver vila dig litet/ 
sa Sankte Per, 'så kunde jag sköta arbetet åt dig under 
tiden.' Men det ville inte Vår Herre. 'Jag vet inte om 
du är så hemma i konsten, att jag kan anförtro dig att 



SAGAN OM SMÅLAND 205 

ta vid där jag slutar/ svarade han. Då blev Sankte Per 
ond ochsa^ att han trodde sig om att skapa lika bra 
länder som Vår Herre själv. 

Det förhöll sig så, att Vår Herie just då höll på att 
skapa Småland. Det yar inte en gång halvfärdigt, men 
det såg ut att bli ett obeskrivligt vackert och fruktbart 
land. Vår Herre hade svårt att säga nej till Sankte Per, 
och dessutom tänkte han väl, att det, som var så bra på- 
börjat, borde ingen kunna förstöra. Därför sa han: 'Om 
du vill som jag, sä ska vi pröva vem av oss som bäst 
förstår sig på den här sortens arbete. Du, som bara är 
en nybörjare, ska få fortsätta med detta, som jag har be- 
gynt, och jag ska skapa ett nytt land.' Detta gick Sankte 
Per genast in på, och så började de arbeta var och en 
på sitt håll. 

Vår Herre flyttade sig ett stycke söderut, och där tog 
han sig för att skapa Skåne. Det dröjde inte läuge, förrän 
han var färdig, och strax frågade han om Sankte Per hade 
slutat och ville komma och se på hans arbete. 'Jag har 
mitt i ordning för längesedan,' sa Sankte Per, och det 
hördes på rösten hur nöjd han var med det, som han hade 
åstadkommit 

När Sankte Per fick se Skåne, måste han erkänna, 
att om det landet var inte annat än gott att säga. Det var 
ett bördigt och lättodlat land med stora slätter, vart han 
såg, och knappt en tillstymmelse till berg. Det syjntes, att 
Vår Herre riktigt hade tänkt på att göra det sådant, att 
folk skulle trivas där. 'Ja, det här är ett bra land,' sa 
Sankte Per, 'men nog tror jag, att mitt är bättre.' — 'Då 
ska vi gå och se på det,' sa Vår Herre. 

Landet hade redan varit färdigt i norr och öster, när 
Sankte Per hade börjat arbetet, men södra och västra delen 
och hela inlandet hade han ensam fått skapa. När nu 
Vår Herre kom upp dit, där Sankte Per hade arbetat, blev 
han så förskräckt, att han tvärstannade och sa: *Hur i 



206 SAGAN OM SMÅLAND 

all y&rlden har du burit dig åt med det här landet 
Sankte Per?' 

Sankte Per stod också och såg sig omkring helt för- 
yånad. Han hade haft den tanken, att ingenting kunde 
vara så bra för ett land som mycken värme. Därför hade 
han dragit ihop en ofantlig massa sten och berg och murat 
opp ett högland, och det hade han gjort, för att det skulle 
konmia nära solen och få mycket med by solvärmen. Ovanpå 
stenhoparna hade han brett ut ett tunt lager av matjord, 
och så hade han menat, att allting var väl beställt. 

Men nu hade det kommit ett par starka regnskurar, 
medan han var nere i SkåUie, och mer hade det inte be- 
hövts för att visa vad hans arbete dugde till. När Vår 
Herre kom för att betrakta landet, var all matjorden bort- 
sköljd, och nakna berggrunden stack fram överallt. Där 
det var som bäst, låg det lera och tungt grus över hällarna, 
men det såg så magert ut, att det var lätt att förstå, att 
där knappast skulle kunna växa annat än gran och en 
och mossa och ljung. Vad det fanns gott om, det var 
vatten. Det hade fyllt opp alla klyftor i berggrunden; och 
sjöar, åar och bäckar, det såg man överallt, för att nu 
inte tala om mossar och kärr, som utbredde sig över stora 
sträckor. Och det förargligaste var, att medan somliga 
trakter hade övernog av vatten, var det så ont om det på 
andra håll, att stora fält lågo som torra hedar^ där sand 
och jord virvlade opp i skyar vid minsta fläkt. 

*Vad kan du ha haft för mening med att skapa ett 
sådant här land?' sa Vår Herre, och Sankte Per urskuldade 
sig och sa, att han hade velat bygga opp landet så högt, 
att det skulle få mycket med av solvärmen. 'Men då får 
det ju också mycket med av nattkölden,' sa Vår Herre, 
'för den kommer från himlen, den med. Jag är allt rädd 
för att det lilla, som kan växa här, konmier att frysa bort.' 

Det hade förstås inte Sankte Per tänkt på. 

'Ja, här blir ett magert och frostbundet land,' sa Vår 
Herre, 'det kan inte hjäJpas, det.'» 



SAGAN OM SMÅLAND 207 

Nar Ulie Mats hade hunnit så iängt i berättelsen, fOlI 
Åsa gäsapiga honom i talet. }»Jag kan inte lida, lille Mats, 
att du säger, att det är sä eländigt i Småland,» sade hon. 
»Du glömmer rent bort så mycken god jord som finns där. 
Tänk bara på Möre härad borta vid Kalmar sund I Jag 
undrar yar det finns en rikare sädesbygd. Där ligger åker 
yid åker alldeles som här i Skåne. Där är så god jord, 
att jag inte vet vad som inte skulle kunna växa där.» 

»Det kan jag inte hjälpa,» sade lille Mats. »Jag be- 
rättar bara så, som andra har sagt förut.» 

»Och jag har hört många säga, att ett vackrare kust- 
land än Tjust det finns inte. Tänk på de vikarna och 
de hohnama och de herrgårdarna och de lundarna I» sade 
Åsa. — »Ja, det är nog sant, det,» medgav lille Mats. — »Och 
minns du inte,» fortfor Åsa, »att skollärarinnan sa, att en 
så livlig och vacker trakt som den biten av Småland, som 
ligger söder om Vättern, finns inte i hela Sverige? Tänk 
på den vackra sjön och de gula strandbergen och på 
Grenna och Jönköping med tändsticksfabriken och Munk- 
sjö, och tänk på Huskvarna och alla de stora anläggning- 
arna däri» — »Ja, det är nog sant, det,» sade lille Mats 
än en gång. — »Och tänk på Visingsö, lille Mats, med de 
ruinerna och den ekskogen och de sagorna I Tänk på den 
dalen, där Emån går fram, med alla de byarna och kvar- 
narna och trämassefabrikema och sågarna och snickerierna I» 
— »Ja, det är allt sant, det,» sade lille Mats och såg helt 
bekymrad ut 

Helt hastigt hade han sett upp. »Nu är vi allt bra 
dumma,» sade han. »Alltihop det här ligger ju i Vår Herres 
Småland, i den delen av landet, som var färdig, redan innan 
Sankte Per kom till arbetet. Det är ju bara riktigt, att 
det skulle vara vackert och präktigt där. Men i Sankte 
Pers Småland ser det allt så ut, som det står i sagan. 
Och det var inte underligt, att Vår Herre blev bedrövad, 
när han såg det,» fortfor lille Mats, i det han återtog sin 
berättelse. »Sankte Per miste inte modet i alla fall, utan 



208 SAGAN OM SMÅLAND 

lian försökte trösta Vär Herre. *Ta inte så illa vid dig 
för det häri' sa han. 'Vänta bara, tills jag hinner skapa 
fölk, som kan odla opp mossarna och röja opp åkrar ur 
stenbackarna I' 

Då vart det äntligen slut med Vår Herres tålamod, och 
han sa: 'Nej, du kan få gå ner till Skåne, som jag har 
gjort till ett gott och lättskött land, och skapa skåjiingen, 
men smålänning^i vill jag själv skapa.' Och så skapade 
Vår Herre smålänningen och gjorde honom kvick och för- 
nöjsam och glad och flitig och tilltagsen och duktig, för att 
han skulle kunna skaffa sig sin bärgning i sitt fattiga land.3> 

Därmed tystnade lille Mats, och om nu Nils Holgers- 
son också hade tegat, så hade allt gått väl, men han kunde 
omöjligt låta bli att fråga hur Sankte Per hade gått i land 
med att skapa skåningen. 

»Ja, vad tycker du själv?» sade lille Mats och såg 
så försmädlig ut, att Nils Holgersson kastade sig över ho- 
nom för att slå honom. Men Mats var bara en liten fyr, 
och Åsa gåsapiga, som var ett år äldre, sprang genast 
fram för att hjälpa honom. Så godlynt hon var, for hon 
upp som ett lejon, så snart som någon rörde brodern. Och 
inte ville Nils Holgersson slåss med en tös, utan han vände 
dem ryggen och gick sin väg och såg sedan inte åt de 
där Smålandsbarnen på hela dagen. 



XVI. 

KRÅKORNA. 

LERKRUKAN. 

I sydvästra hörnet ay Smaland ligger ett härad, som 
kallas Sunnerbo. Det är ett ganska slätt och jämnt land, 
och den, som ser det på vintem, när det är täckt med 
snö, kan inte föreställa sig annat, än att under snön ut- 
breda sig plöjda trädesmarker, gröna rägåkrar och slagna 
klöyervallar, såsom det brukar vara i slättbygder. Men 
när snön äntligen töar bort i Sunnerbo i början av april, 
visar det sig, att det, som ligger gömt under den, inte 
är annat än torra sandhedar, nakna klipphällar och stora, 
sänka mossar. Åkrar finns det nog häx och där, men de 
äro så obetydliga, att man knappt lägger märke till dem, och 
små gråa eller röda bondstugor finns det också, men de 
ligga gärna instuckna i något björkhult, nästan som om 
de vore rädda för att visa sig. 

Där Sunnerbo härad stöter mot Hallandsgränsen, finns 
en sandhed, som är så vidsträckt, att den, som står vid 
ena kanten, inte kan se över till motsatta sidan. På 
hela heden växer ingenting annat än ljung, och det skulle 
inte vara lätt heller att förmå andra växter att trivas där. 
Allra först finge man då rota ut ljungen, för med den 
förhåller det sig så, att fastän den bara har en liten för- 
krympt stam, små förkrympta grenar och torra, förkrympta 
blad, inbillar den sig, att den är ett träd. Därför bär den 
sig åt på samma sätt som de riktiga träden, breder ut 
sig skogvis över vida sträckor, håller troget ihop och kom- 

14. — NUa Holgerssons resa. I. 



2 1 krAkorna 

mer alla främmande växter, som vilja träaga in på dess 
område, att dö ut. 

Det enda ställe på heden, där inte ljungen är allrådande, 
är en låg, stenig ås, som stryker fram mittöver den. Där 
finas det både enbuskar, rönnar och några stora, vackra 
björkar. På den tiden, när Nils Holgersson for omkring 
med vildgässen, fanns där också en stuga med en liten 
bit röjd jord omkring, men folket, som en gång hade bott 
där, hade av en eller annan anledning flyttat därifrån. Den 
lilla stugan stod tom, och åkern låg obrukad. 

När människorna hade dragit bort från stugan, hade 
de skjutit till spjället, lagt på fönsterhakarna och låst dörren. 
Men de hade inte tänkt på att en ruta i fönstret var ut- 
slagen och bara tillstoppad med en trasa. Efter ett par 
somrars regnskurar hade den där trasan murknat och sjunkit 
ihop, och till sist hade det lyckats en kråka att peta bort den« 

Åsen på ljungheden var nämligen inte så ödslig, som 
man kunde tro, utan den var bebodd av ett stort kråkfolk. 
Hela året om bodde kråkorna naturligtvis inte där. De 
flyttade till utlandet på vintern, på höstarna foro de från 
den ena åkern till den andra i hela Götaland och plockade 
säd, om somrarna spridde de sig till gårdarna i Sunnerbo 
härad och levde av ägg, bär och fågelungar, men varje vår, 
när de skulle bygga bo och lägga ägg, kommo de tillbaka 
till ljungheden. 

Den, som plockade trasan ur fönstret, var en kråkhanne, 
som hette Garm Vitfjäder, men aldrig kallades annat än 
Fumle eller Drumle eller rent av Fumle-Drumle, därför att 
han alltid bar sig dumt och oskickligt åt och inte dugde till 
annat än att göra narr av. Fumle-Drumle var större och star- 
kare än någon annan, av kråkorna, men det hjälpte honom 
inte det minsta, utan han var och förblev ett åtlöje. Inte 
heller båtade det honom, att han var av en mycket god 
ätt. Om allt hade gått rätt till, borde han till och med 
ha varit anförare för hela flocken, därför att den värdig- 
heten hade sedan urminnes tid tillhört den äldsta av Vit- 



krAkorna 211 

QSdrama. Men långt innan Fomle-Drumle yar född, hade 
makten gått ifrån hans släkt och innehades nu av en grym 
och vild kråka, som hette Vind-Ile. 

Det där maktombytet berodde på att kråkorna på 
Kråkåsen hade fått lust att ändra levnadssätt. Det kan 
nog hända^ att mången tror, att allt, vad kråka Ueter, lever 
på samma vis, men detta är alldeles oriktigt. Det finns 
hela kråkfolk, som föra ett hederligt liv, det vill säga, att 
de bara äta frön, maskar, larver och redan döda djur, och 
det finns andra, som föra ett riktigt rövarliv, som kasta 
sig över ungharar och småfåglar och plundra vartenda 
fågelbo, som de få syn på. 

De gamla Vitfjädrarna hade varit stränga och måttliga^ 
och så länge som de hade anfört flochen, hade de tvungit 
kråkorna att uppföra sig så, att andra fåglar inte hade något 
ont att säga om dem. Men kråkorna voro talrika, och 
fattigdomen var stor ibland dem. De stodo inte i längden 
ut med att föra en så sträng vandel, utan gjorde uppror 
mot Vitfjädrarna och gåvo makten åt Vind-Ile, som var den 
värsta boplundrare och rövare, som tänkas kunde, om inte 
hans hustru, Vind-Kåra, var än värre. Under deras styrelse 
hade kråkorna börjat föra ett sådant leverne, att de nu 
voro mer fruktade än duvhökar och berguvar. 

Fumle-Drumle hade naturligtvis ingenting att säga i 
flocken. Alla voro ense om att han inte det minsta bråd- 
des på förfäderna, och att han inte kunde duga till an- 
förare. Ingen skulle ha talat om honom, ifall han inte 
ständigt hade gjort nya dumheter. Några, som voro riktigt 
kloka, sade ibland, att det kanske var en lycka för Fumle- 
Drumle, att han var en sådan tafatt stackare, annars hade 
Vind-Ile och Kåra nog inte låtit honom, som var av den 
gamla hövdingaätten, stanna kvar vid flocken. 

Nu voro de däremot rätt vänliga mot honom och togo 
honom gärna med sig på sina jakter. Där kimde alla märka 
hur mycket skickligare och djärvare de voro än han. 



212 krAkorna 

Ingen av kråkorna visste, att det yar Fumle-Drumle, 
som hade plockat trasan ur fönstret, och hade de vetat 
detta, skulle de ha blivit otroligt förvånade. En sädan 
djärvhet som att närma sig en människoboning hade de 
inte tilltrott honom. Själv förteg han saken mycket noga"* 
och hade sina goda skäl därtill. Ue och Kära behandlade 
honom alltid väl om dagen, och då de andra voro när- 
varande, men en mycket mörk natt, när kamraterna redan 
sutto på nattkvisten, hade han blivit överfallen av ett par 
kråkor och nästan mördad. Efter detta flyttade han sig 
var kväll, sedan det hade blivit mörkt, från sin vanliga 
sovplats in i den tomma stugan. 

Det hände sig nu en eftermiddag, när kråkorna redan 
hade fått sina bon i ordning på Kråkåsen, att de gjorde 
ett märkvärdigt fynd. Vind-Ue, Fumle-Drumle och ett par 
andra hade flugit ner i en stor grop, som befann sig i 
ena hörnet av heden. Gropen var inte något annat än 
ett grustag, men kråkorna kunde inte nöja sig med en 
så enkel förklaring, utan flögo ständigt ner i den och vände 
på vartenda sandkorn för att komma underfund med varför 
människorna hade grävt den. Bäst som nu kråkorna gingo 
där, störtade en massa grus ner från ena sidan. De skyn- 
dade till och hade den lyckan att bland nedrasade ste- 
nar och tuvor finna en tämligen stor lerkruka, som var 
stängd med ett trälock. De ville naturligtvis veta om det 
fanns något i den, och de försökte både att hacka hål 
på krukan och att bända upp locket, men intetdera lycka- 
des dem. 

De stodo helt rådlösa och betraktade krukan, när de 
hörde någon säga: »Ska jag komma ner och hjälpa er, 
kråkor?» De sågo hastigt upp. På kanten av gropen satt 
en räv och blickade ner till dem. Han var en av de 
vackraste rävar både till färg och skapnad, som de någonsin 
hade sett. Det enda felet med honom var, att han hade 
mist ena örat. 



KRÅKORNA 215 

»Om du har Inst att göra oss en tjSnst,» sade Vind-Ile, 
»ska vi inte säga nej.» På samma gång flögo både han 
och de andra upp ur gropen. Räven hoppade ner i deras 
ställe, bet i krukan och drog i locket, men kunde inte öppna 
den, han heller. 

»Kan du fundera ut yad som finns i den ?» sade Vind-Ue. 
Räyen rullade krukan fram och tillbaka och lyssnade upp- 
märksamt. »Det kan inte yara annat än silverpengar,» 
sade han. 

Detta var mer, än kråkorna hade väntat sig. »Tror 
du, att det kan vara silver?» sade de, och ögonen höUo 
på att trilla ur huvudet av lystnad, för så märkvärdigt det 
än kan låta, finns det ingenting i världen, som kråkor älska 
så mycket som silverpengar. 

»Hör hur de skramlar 1» sade räven och rullade krukan 
runt en gång till. »Jag kan bara inte förstå hur vi ska 
konuna åt dem.» — »Nej, det blir väl omöjligt,» sade 
kråkorna. Räven stod och gned huvudet mot vänstra 
benet och funderade. Kanske att det nu kunde lyckas 
honom att med kråkomas hjälp bli herre över den där 
parveln, som alltid undgick honom. »Nog vet jag den, som 
skulle kunna öppna krukan åt er,» sade räven. — »Säg det 
då I Säg det I» ropade kråkorna och voro så ivriga, att de 
flaxade ner i gropen. — »Det ska jag göra, bara ni först 
lovar att gå in på mina villkor,» sade han. 

Räven berättade nu för kråkorna om Tummetott och 
sade dem, att om de kunde föra honom till heden, så 
skulle han nog öppna krukan åt dem. Men som lön för 
detta råd begärde han, att de skulle utlämna Tummetott till 
honom, så snart som han hade skaffat dem silverpengarna. 
Kråkorna hade intet skäl att spara Tummetott, utan de 
gingo genast in på saken. 

Detta allt var lätt överenskommet, men värre var 
det att få reda på var Tmnmetott och vildgässen be- 
funno sig. 



2 1 6 KRÅKORNA 

Vind-Ue for själy åstad med femtio kråkor och sade, 
att han snart skulle vara tillbaka. Men den ena dagen 
gick efter den andra, utan att kråkorna på Kråkåsen sågo 
en skymt ay honom. 



KRÅKRÖVAD. Onsdag 13 april. 

Vildgässen yoro uppe i första gryningen för att hinna 
skaffa sig en smula mat, innan de skulle börja resan uppåt 
Östergötland. Holmen i Gåsfjärden, som de hade sovit på, 
var liten och kal, men i vattnet runt omkring den fanns 
det växter, som de kunde äta sig mätta av. Värre var 
det för pojken. Han var inte i stånd att finna något ätbart. 

När han stod hungrig och morgonkulen och såg sig 
om åt alla håll, föllo hans blickar på ett par ekorrar, som 
lekte på en trädbevuxen udde mittför klippholmen. Han 
undrade om ekorrama ännu ägde kvar något av sitt vinter- 
förråd, och han bad den vita gåskarlen föra honom över 
till udden, så att han kunde få tigga ett par hasselnötter 
av dem. 

Den store vite simmade genast över sundet med honom, 
men som olyckan ville det, hade ekorrarna så roligt med 
att jaga varandra från träd till träd, att de inte brydde 
sig om att lyssna till pojken. I stället drogo de sig längre 
inåt dungen. Han skyndade efter och kom snart ur sikte 
för gåskarlen, som låg kvar vid stranden. 

Pojken vadade fram mellan några vitsippstånd, som 
voro så höga, att de räckte honom ända upp till hakan, 
när han kände, att någon fattade honom bakifrån och för- 
sökte lyfta upp honom. Han vände sig om och såg, att 
en kråka hade gripit tag i hans skjortlinning. Han sökte 
rycka sig lös, men innan detta hade lyckats honom, skyn- 
dade ännu en kråka fram, högg fast i hans ena strumpa 
och ryckte omkull honom. 



KRÅKORNA 217 

Om Nils Holgersson genast hade ropat på hjälp, skulle 
den vita gåskarlen säkerligen ha kunnat befria honom, men 
pojken ansåg yäl, att han borde kunna reda sig ensam mot 
ett par kråkor. Han sparkade och slog, men kråkorna släppte 
inte taget, och det lyckades dem att höja sig upp i luften 
med honom. Härvid foro de så ovarsamt fram, att hans 
huvud stötte mot en gren. Han fick ett hårt slag över 
hjässan, det svartnade för hans ögon, och han miste sansen. 

När han åter slog upp ögonen, befann han sig högt 
över jorden. Han återkom långsamt till medvetande, och 
i början visste han varken var han var eller vad han 
såg. När han blickade ner, tyckte han, att under honom 
bredde ut sig en ofantligt stor, ullig matta, som var vävd 
av grönt och brunt i stora, oregelbundna fasoner. Mattan 
var mycket tjock och präktig, men han tyckte, att det var 
synd, att den var så illa medfaren. Den var riktigt trasig, 
långa revor löpte fram genom den, och på sina ställen 
voro stora flikar bortryckta. Och det märkvärdigaste var, 
att den tycktes ligga utbredd över ett spegelgolv, för under 
hålen och revorna i mattan framskimrade blankt och glän- 
sande glas. 

Vad pojken därnäst lade märke till var, att solen kom 
upprullande på himlen. Strax började spegelglaset under 
hålen och revorna i mattan att blänka i rött och guld. Det 
såg mycket präktigt ut, och pojken var glad åt de vackra 
färgskiftningarna, fastän han inte rätt förstod vad det var, 
som han såg. Men nu sänkte sig kråkorna, och med ens 
märkte han, att den stora mattan under honom var jorden, 
som här var klädd med grön barrskog och brun, naken löv- 
skog, och att hålen och revorna voro blänkande fjärdar 
och småsjöar. 

Han kom ihåg, att första gången han hade farit fram 
uppe i luften, hade han tyckt, att den skånska jorden såg 
ut som ett rutigt tygstycke. Men det här, som liknade 
en sönderriven matta, vad kunde det vara för ett land? 



218 KRÅKORNA 

Han började göra sig en massa frågor. Varför satt 
han inte på den vita gåskarlens rygg? Varför flög en stor 
STärm kråkor omkring honom? Och varför rycktes och 
slängdes han hit och dit, så att han höll på att gå av? 

Så blev alltsammans klart för honom på en gång. Han 
hade blivit bortrövad av ett par kråkor. Den vita gås- 
karlen låg kvar vid stranden och väntade, och vildgässen 
skulle i dag resa uppåt Östergötland. Själv fördes han åt 
sydväst, det förstod han därav, att han hade solskivan 
bakom sig. Och den stora skogsmattan, som låg under 
honom, var säkert Småland. 

»Hur ska det nu gå med den vita gåskarlen, när jag 
inte kan ta vård om honom?» tänkte pojken och började 
ropa åt kråkorna, att de genast skulle föra honom tillbaka 
till vildgässen. Han var inte en smul orolig för sin egen 
del. Han trodde, att det var av rent okynne, som de förde 
bort honom. 

Kråkorna frågade inte det minsta efter hans upp- 
maningar, utan flögo framåt så fort de förmådde. Men 
om en stund smällde en av dem i vingarna på det sätt, 
som betyder: »Se opp I Fara I» Strax därpå döko de ner 
i en granskog, trängde mellan de risiga grenarna ända 
till skogsbottnen och satte ner pojken under en tät gran, 
där han var så väl gömd, att inte en gång en falk hade 
kunnat få syn på honom. 

Femtio kråkor ställde upp sig runt omkring pojken 
med näbbarna riktade mot honom för att vakta honom. 
»Nu kanske jag kan få veta, kråkor, vad ni har för mening 
med att föra bort mig,» sade han. Men han fick knappast 
tala till punkt, förrän en stor kråka väste åt honom: »Tig 
du bara I Annars hackar jag ut ögonen på dig.» 

Det var tydligt, att kråkan menade vad hon sade, och 
pojken hade intet annat att göra än att lyda. Så satt han 
där och stirrade på kråkorna, och kråkorna stirrade på 
honom. 



KRÅKORNA 219 

Ju längre han såg p& dem, dess mindre tyckte han om 
dem. Det yar fasligt vad deras fjäderskrudar voro dam- 
miga och illa tilltygade, alldeles som om de varken kände 
till bad eller inoljning. Tårna och klorna voro smutsiga 
av fasttorkad jord, och det satt fullt med matrester 
i mungiporna. Detta var annat slags fåglar än vildgäss, 
det märkte han. Han tyckte, att de hade grymma, snikna, 
vaksamma och djärva utseenden alldeles som bovar och 
landstrykare. 

»Det är bestämt ett riktigt rövarpack, som jag har råkat 
ut för,» tänkte han. 

I detsamma hörde han vildgässens lockrop uppöver 
sig. »Var är du? Här är jag. Var är du? Här är jag.» 

Han förstod, att Åkka och de andra hade gett sig ut 
för att söka honom, men innan han hann att svara dem, 
väste den stora kråkan, som tycktes vara anförare för bandet, 
i hans öra: »Tänk på dina ögon I» Och det var inte annat 
för honom att göra än att tiga. 

Vildgässen måtte inte ha vetat, att han var dem så 
nära, utan bara tillfälligtvis kommit att fara över denna 
skog. Han hörde deras rop ett par gånger till; sedan dog 
det bort. »Ja, nu måste du reda dig på egen hand, Nils 
Holgersson,» sade han då till sig själv. »Nu får du visa 
om du har lärt dig något under de här veckorna i vild- 
marken.» 

En stund därefter gjorde kråkorna min av att bryta 
upp, och då de också nu tycktes ämna bära honom med 
sig på det sättet, att en höll i skjortlinningen och en i 
strumpan, sade pojken: »Är det ingen av er kråkor, som 
är så stark, att hon kan bära mig på sin rygg? Ni har 
redan farit så illa fram med mig, att det känns, som om 
jag vore itu. Låt mig bara rida I Jag ska inte kasta mig 
ner från kråkryggen, det lovar jag er.» 

»Inte ska du tro, att vi bryr oss om hur du har det,» 
sade anföraren, nn^i nu kom den största av kråkorna, en 
rufsig och otymplig en, som hade en vit fjäder i vingen, fram 



220 KRÅKORNA 

och sade: »Det vore väl bättre för oss alla, Vind-Ile, om 
Tummetott komme fram hel äa halv, och därför ska jag för- 
söka bära honom på ryggen.» — »Om du orkar, Fumle- 
Drmnle, så är det inte mig emot,» sade Vind-Ue. »Men 
tappa inte bort honom I» 

Härmed var redan mycket vunnet, och pojken kände 
sig riktigt nöjd igen. »Inte är det lönt att förlora humöret, 
därför att jag har blivit bortstulen av kråkorna,» tänkte 
han. »De stackarna ska jag väl komma till rätta med.» 

Kråkorna flögo allt fortfarande mot sydväst fram över 
Småland. Det var en präktig morgon, sohg och lugn, och 
fåglarna nere på jorden höUo som bäst på att sjunga sina 
friarvisor. I en hög, mörk skog satt själva trasten med 
hängande vingar och förtjockad strupe uppe i en grantopp 
och slog slag på slag. »Vad du är vacker I Vad du är 
vacker I Vad du är vacker I» sjön^ han. »Ingen är så vacker. 
Ingen är så vacker. Ingen är så vacker.» Och så snart som 
han hade slutat denna visa, började han den på nytt. 

Men pojken for just då fram över skogen, och när han 
hade hört visan ett par gånger och märkte, att trasten 
inte kunde någon annan, satte han båda händerna som 
en lur för munnen och ropade neråt: »Det där har vi hört 
förr. Det där har vi hört förr.» — »Vem är det? Vem 
är det? Vem är det? Vem gör narr av mig?» frågade 
trasten och försökte få syn på den, som ropade. — »Det 
är Kråkrövad, som gör narr av din visa,» svarade pojken. 
Kråkhövdingen vände på huvudet i detsamma och sade : 
»Akta dina ögon, Tummetott!» Men pojken tänkte: »Nej, 
det bryr jag mig inte om. Jag vill just visa dig, att jag 
inte är rädd för dig.» 

Allt längre inåt landet foro de, och skogar och sjöar 
fanns det överallt. I en björkhage satt skogsduvan på en 
naken gren, och framför henne stod duvhannen. Han blåste 
upp fjädrarna, krökte på nacken, höjde och sänkte kroppen, 
så att bröstfjädrarna brusade mot grenen. r tiden 



KRÅKORNA 221 

kuttrade han: »Du^ du, du är den vackraste i skogen. 
Ingen i skogen är så vacker som du, du, du.» 

Men uppe i luften for pojken förbi, och när han hörde 
duvhannen, kunde han inte hälla sig tyst. »Tro honom 
intel Tro honom inte b ropade han. 

»Vem, vem, vem är det, som ljuger pä mig?» kuttrade 
duvhannen och försökte att få syn på den, som hade skrikit 
till honom. »Det är Kråktagen, som ljuger på dig,» svarade 
pojken. Återigen vände Vind-Ile huvudet mot pojken och 
befallde honom att tiga, men Fumle-Drumle, som bar ho- 
nom, sade: »Låt honom prata, så tror småfåglarna, att vi 
kråkor har blivit kvicka och roliga fåglar I» — »De är väl 
inte så dumma heller,» sade Vind-Ile, men han tyckte nog 
om tanken, för sedan lät han pojken ropa så mycket 
han ville. 

Skog och skogsmark var det mesta, som de flögo fram 
över, men det fanns förstås också både kyrkor och kyrk- 
byar och småkojor i skogsbrynet. På ett ställe sågo de 
en gammal trevlig herrgård. Den låg med skogen bakom 
sig och sjön framför sig, hade röda väggar och brutet tak, 
väldiga lönnar omkring gårdsplanen och stora, risiga krus- 
bärsbuskar i trädgården, överst på väderflöjeln satt staren 
och sjöng så, att var ton hördes in till honan, som låg 
på ägg i holken i päronträdet. »Vi har fyra små vackra 
ägg,» sjöng staren. »Vi har fyra små vackra, runda ägg. 
Vi har hela boet fullt av präktiga ägg.» 

När staren sjöng visan för tusende gången, for pojken 
över gården. Han satte händerna för munnen som ett rör 
och ropade: »Skatan ska ta dem. Skatan ska ta dem.» 

»Vem är det, som vill skrämma mig?» frågade staren 
och flaxade oroligt med vingarna. — »Det är Kråkfångad, 
som skrämmer dig,» sade pojken. Denna gången sökte inte 
kråkhövdingen tysta ner honom. I stället hade både han 
och hela flocken så roligt, att de kraxade av belåtenhet. 

Ju längre inåt landet de kommo, desto större blevo 
sjöarna, och desto rikare blevo de på öar och uddar. Och 



222 krAkorna 

på en sjöstraad stod andraken och krombuktade sig för 
andhonan. »Jag ska vara dig trogen i alla mina dar. Jag 
ska vara dig trogen i alla mina dar,» sade andraken. — 
»Varar inte till sommams slut,» skrek pojken, som for förbi. 
— »Vad är du för en?» ropade andraken. — »Jag heter 
Kråkstulen,» skrek pojken. 

Vid middagstiden slogo kråkorna ner i en beteshage. 
De foro omkring och skaffade sig mat, men ingen av dem 
tänkte på att ge pojken något. Så kom Fumle-Drumle 
farande fram till hövdingen med en kvist av en tornbuske, 
som det satt några röda nypon på. »Här ska du få, 
Vind-Ue,» sade han. »Det är vacker mat, som passar åt 
dig.» Vind-Ile fnyste föraktligt. »Tror du, att jag vill äta 
gamla torra nypon?» sade han. — »Och jag, som trodde, 
att du skulle bli glad åt dem!» sade Fumle-Drumle och 
slängde bort nyponkvisten liksom i missmod. Men den föll 
ner alldeles framför pojken, och han var inte sen att gripa 
fatt i den och äta sig mätt. 

När kråkorna hade ätit, började de att prata. »Vad 
tänker du på, Vind-Ile? Du är så tyst i dag,» sade en av 
dem till anföraren. — »Jag tänker på att i den här trakten 
levde en gång en höna, som var mycket glad åt sin matmor 
och för att riktigt glädja henne gick och värpte en kull ägg, 
som hon gömde under ett lagårdsgolv. Hela tiden hon ru- 
vade äggen, fröjdade hon sig vid tanken på hur glad mat- 
modem skulle bli åt kycklingarna. Matmodem undrade 
förstås var hönan höll till en så lång tid. Hon sökte henne, 
men fann henne inte. Kan du gissa. Långnäbb, vem som 
fann henne och äggen?» 

»Jag tänker, att jag kan gissa det, Vind-Ue, men när 
du har talat om detta, så ska jag berätta något liknande. 
Kommer ni ihåg den stora, svarta kattan i Hinneryds präst- 
gård? Hon var missnöjd med husbondfolket, därför att 
de alltid togo de nyfödda ungarna ifrån henne och dränkte 
dem. Inte mer än en enda gång lyckades hon hålla dem 
gömda, och det var, när hon hade lagt dem i en halmstack 



KRÅKORNA 228 

ute i markeii. Hon var nog så nöjd med de ungarna, men 
jag tror, att jag fick mer glädje av dem, jag, än honj» 

Nu blevo allihop sä ivriga, att de föUo varandra i' 
talet. »Vad är det för konst att stjäla ägg och småungar?» 
sade en. »Jag har en gång jagat en unghare, som var 
närapå fullvuxen. Det var att följa honom ur snår i snår.» 
Längre kom hon inte, förrän en annan tog ordet ifrån 
henne. »Det kan nog vara lustigt att vålla höns och kattor 
förargelse, men ändå märkvärdigare finner jag det, att 
en kråka kan skaffa en människa förtret Jag stal en gång 
en silversked . . . 

Men nu tyckte pojken, att han var för god att sitta och 
höra på sådant snack. »Nej, hör nu, kråkor!» sade han. 
»Jag tycker ni borde skämmas för att tala om all er elak- 
het. Jag har levat bland vildgäss i tre veckor, och av 
dem har jag inte sett och hört annat äa gott. Ni måtte ha 
en dålig hövding, som låter er röva och mörda på det där 
sättet. Ni borde allt börja ett annat liv, för jag kan tala 
om för er, att mäoniskoma har blivit så uppledsna på er 
ondska, att de med all makt försöker att rota ut er. Och 
då lär det nog snart bli slut med er.» 

När Vind-Ile och kråkorna hörde detta, blevo de så 
onda, att de ämnade kasta sig över pojken och slita sönder 
honom. Men Fumle-Drumle skrattade och kraxade och 
ställde sig framför honom. »Nej, nej, nej!» sade han och 
tycktes bli alldeles förskräckt. »Vad tror ni Vind-Kåra ska 
säga, om ni river sönder Tummetott, innan han har skaffat 
oss silverpengarna?» — »Det ska vara du, Fumle-Drumle, 
som är rädd för kvinnfolk,» sade Ue, men i alla fall läm- 
nade både han och de andra Tummetott i fred. 

Kort därefter drogo kråkorna vidare. ÅUt hittills hade 
pojken tänkt för sig själv, att Småland inte var ett så fattigt 
land, som han hade hört. Nog var det skogigt och fullt av 
bergåsar, men utmed åar och sjöar lågo odlade marker, 
och någon riktig ödslighet hade han inte råkat på. Men 
ju längre in i landet de kommo, desto sällsyntare blevo 



224 KRÅKORNA 

byarna och stugorna. Till sist tyckte han^ att han for fram 
ÖT^r ett riktigt ökenland, där han inte såg annat än mossar 
och hedar och enbackar. 

Solen var nergången, men det var ännu full dager, 
när kråkorna nådde den stora ljungheden. Vind-Ue sände 
en kråka i förväg för att berätta, att han hade haft fram- 
gång, och när det blev känt, lyfte Vind-Kåra med flera 
hundra kråkor från Kråkåsen för att möta de ankom- 
mande. Mittunder det bedövande kraxande, som de mötande 
kråkorna upphävde, sade nu Fumle-Drumle till pojken : »Du 
har varit så lustig och glad under resan, att jag riktigt 
tycker om dig. Därför vill jag ge dig ett gott råd. Så 
snart som vi slår ner, blir du ombedd att utföra ett arbete, 
som kan synas dig mycket lätt. Men akta dig för att 
göra det!» 

Strax därefter satte Fumle-Drumle ner Nils Holgersson 
på bottnen av en sandgrop. Pojken kastade sig omkull och 
blev liggande, som om han hade varit förbi av trötthet. 
Så många kråkor flaxade omkring honom, att luften brusade 
som en storm, men han såg inte upp. 

»Tummetott,» sade Vind-Ile, »stig nu opp! Du ska nu 
hjälpa oss med en sak, som är mycket lätt för dig.» 

Men pojken rörde sig inte, utan låtsade, som om han 
sov. Då tog Vind-Ile honom vid armen och släpade honom 
fram över sanden till en lerkruka av gammaldags fason, 
som stod mitt i gropen. »Res dig, Tummetott,» sade han, 
»och öppna den här krukan!» — »Varför kan du inte låta 
mig få sova?» sade pojken. »Jag är för trött att göra något 
i kväll. Vänta till i morgon!» 

»Öppna krukan!» sade Vind-Ile och skakade honom. 
Pojken satte sig då upp och mönstrade krukan noga. »Hur 
ska jag, fattiga barn, kunna öppna en sådan kruka? Den 
är ju lika stor som jag själv.» — »Öppna den!» befallde 
Vind-Ile än en gång. »Annars ska det gå dig illa.» Pojken 
reste sig, vacklade fram till krukan, kände på locket och 
lät armarna sjunka. »Jag brukar inte vara så här ^.:» 




Nils Holgerssons resa. 



KRÅKORNA 227 

sade han. )>0m ni bara vill låta mig sova till i morgon, 
tror jag nog, att jag ska få bukt med locket.» 

Men Vind-Ile var otålig, och han rusade fram och nöp 
pojken i benet. Sådan behandling ville inte pojken tåla av 
en kråka. Han ryckte sig hastigt lös, sprang ett par steg 
baklänges, drog sin kniv ur slidan och höll den utsträckt 
framför sig. }!>Akta dig du I» ropade han till Vind-Ile. 

Denne var likväl så förbittrad, att han inte väjde undan 
för faran. Alldeles som om han hade varit blind, störtade 
han mot pojken och kom så rätt mot kniven, att den trängde 
genom hans öga in i hjärnan. Pojken drog hastigt kniven 
tillbaka, men Vind-Ile bara slog ut med vingarna. Sedan 
sjönk han ner död. 

»Vind-Ile är död! Den främmande har dödat vår höv- 
ding Vind-Ile I» ropade de närmaste kråkorna, och därefter 
uppstod ett förfärligt oväsen. Somliga jämrade sig, andra 
ropade på hämnd. Allesammans sprungo eller flaxade fram 
mot pojken med Fumle-Drumle i spetsen. Men han bar 
sig som vanligt galet åt. Han bara flaxade med utbredda 
vingar över pojken och hindrade de andra att komma fram 
och borra näbbarna i honom. 

Nu tyckte allt pojken, att han hade det illa ställt för 
sig. Inte kunde han springa undan kråkorna, och inte 
fanns det något ställe, där han kunde gömma sig. Men 
så kom han att tänka på lerkrukan. Han tog ett häftigt tag 
i locket och ryckte av det. Därpå hoppade han upp i 
krukan för att gömma sig i den. Men den var ett dåligt 
gömställe, för den var nästan till randen full av små tunna 
silverslantar. Pojken kom inte nog djupt ner i den. Då 
böjde han sig och började kasta ut slantarna. 

Ända hittills hade kråkorna flaxat omkring honom i 
tät svärm och huggit efter honom, men när han kastade ut 
slantarna, glömde de med ens sin hämndlystnad och skyn- 
dade att plocka. Pojken slängde ut pengar nävtals, och 
alla kråkorna, ja, själva Vind-Kåra fångade upp dem. Och 



228 KRÅKORNA 

var och en, som lyckades att få fatt i en penning, for i 
största hast bort till boet för att gömma den. 

När pojken hade kastat ut alla silverpengarna ur krukan, 
såg han upp. Inte mer än en enda kråka fanns kvar i 
sandgropen. Det var Fumle-Drumle med vitfjädern i vingen, 
han, som hade burit honom. »Du har gjort mig en större 
tjänst, Tummetott, än du själv förstår,» sade kråkan med 
helt annan röst och ett annat tonfall än förut, »och jag 
vill rädda ditt liv. Sätt dig opp på min rygg, så ska jag 
föra dig till ett gömställe, där du kan vara säker för i natt I 
I morgon ska jag laga så, att du kommer tillbaka till vild- 
gässen.» 



STUGAN. Torsdag 14 april. 

Nästa morgon, när pojken vaknade, låg han på en säng. 
När han såg, att han befann sig inomhus med fyra väggar 
omkring sig och tak över sig, tyckte han, att han var 
hemma. »Jag undrar om mor snart kommer med kaffe,» 
mumlade han, där han låg i halvsömnen. Men så kom 
han ihåg, att han befann sig i en övergiven stuga på Kråk- 
åsen, oeh att Fumle-Drumle med vitfjädern hade burit ho- 
nom dit kvällen förut. 

Pojken var öm i hela kroppen efter den färden, som 
han hade gjort förra dagen, och han tyckte, att det var 
skönt att få ligga stilla, medan han väntade på Fumle- 
Drumle, som hade lovat, att han skulle komma och hämta 
honom. 

Det hängde gardiner av rutigt bomullstyg framför 
sängen, och han sköt dem åt sidan för att se ut i stugan. 
Han fick genast klart för sig, att en sådan byggnad som 
denna hade han aldrig sett make till. Väggarna bestodo 
av bara ett par rader stockar; sedan tog taket vid. Något 
innertak fanns det inte, utan han kunde se ända upp till 
takåsen. Hela stugan var så liten, att den snarare tycktes 



KRÅKORNA 229 

vara gjord för sådana som han än för riktiga människor, 
men ändå yoro spisen och spismuren så stort tilltagna, att 
han inte tyckte sig ha sett större. Ingångsdörren faims på 
ena gavelyäggen vid sidan av spisen och var så smal, 
att den snarast liknade en lucka. På den andra gavel- 
väggen såg han ett lågt och brett fönster med många små 
rutor. Det fanns nästan inga flyttbara möbler i stugan. 
Bänken vid ena långsidan och bordet under fönstret voro 
väggfasta och likaså den stora sängen, där han låg, och 
det brokiga väggskåpet. 

Pojken kunde inte låta bli att undra vem som ägde 
stugan, och varför den stod övergiven. Det såg nog ut, 
som om folket, som hade bott där, hade ämnat komma 
tillbaka. Kaffepannan och grötgrytan stodo kvar i spisen, 
och det låg litet ved i spisvrån. Ugnsrakan och grisslan 
reste sig i ett hörn, spinnrocken stod uppflyttad på en bänk, 
på hyllan ovan fönstret lågo blånor och lin, ett par gam- 
härvor, ett talgljus och en bunt tändstickor. 

Ja, det såg visst ut, som om de, som hade ägt stugan, 
hade ämnat komma tillbaka. Det låg sängkläder i sängen, 
och på väggen sutto ännu långa remsor av tyg, där tre 
män till häst, som hette Kasper, Melkior och Baltasar, voro 
utmålade. Samma hästar och samma ryttare voro avbildade 
mångfaldiga gånger. De redo runt om hela stugan och 
fortsatte sin färd till och med uppåt takbjälkarna. 

Men i taket fick pojken syn på något, som bragte 
honom på benen i en fart. Det var ett par torra bröd- 
kakor, som hängde där på ett spett. De sågo nog mög- 
lade och gamla ut, men det var ändå bröd. Han gav dem 
ett slag med ugnsgrisslan, så att ett stycke föll till golvet. 
Han åt och stoppade sin påse full. Det var otroligt vad 
bröd var gott i alla fall. 

Han såg sig om i stugan än en gång för att försöka 
upptäcka om det inte fanns något mer, som han kunde 
ha nytta av att ta med sig. »Jag kan väl få ta det, som 
jag behöver, när ingen annan bryr sig om det,» tänkte han. 



230 KRÅKORNA 

Men det mesta, som famis, var för stort och tmigt. Det 
enda, som han kunde orka med, skulle vara några stycken 
tändstickor. 

Han klättrade upp på bordet och svängde sig sedan 
med hjälp av gardinen upp på fönsterhyllan. Medan han 
stod där och stoppade in tändstickorna i sin påse, kom 
kråkan med viti^ädem in genom fönstret. 

»Se här är jag nu I» sade Fumle-Drumle och slog ner 
på bordet. »Jag har inte kunnat komma förr, därför att 
vi kråkor i dag har valt en ny hövding efter Vind-Ile.» 
— »Vem har ni då valt?» sade pojken. — »Jo, vi har valt 
en, som inte ska tillåta röveri och orättfärdighet. Vi har 
valt Garm Viti^äder, som förr kallades Fumle-Drumle,» 
svarade han och sträckte på sig, så att han såg helt maje- 
stätisk ut. — »Det var ett gott val,» sade pojken och lyck- 
önskade honom. — »Ja, du må väl önska mig lycka,» sade 
Garm och började berätta pojken sådana dagar han förr hade 
haft med Vind-Ile och Kåra. 

Mittunder detta hörde pojken utanför fönstret en röst, 
som han tyckte sig känna igen. »Är det här, som han finns ?» 
frågade Smirre räv. — »Ja, härinne är han gömd,» svarade 
en kråkröst. — »Ta dig i akt, TummetottI» ropade Garm. 
»Vind-Kåra står härutanför med den där räven, som vill 
äta opp dig.» Mer hann han inte säga, för Smirre gjorde 
ett språng mot fönstret. De gamla murkna fönsterbågarna 
gåvo vika, och Smirre stod i nästa ögonblick på fönster- 
bordet. Garm Vitfjäder, som inte hade tid att flyga undan, 
bet han ihjäl med detsamma. Därpå hoppade han ner pä 
golvet och såg sig om efter pojken. 

Denne försökte gömma sig bakom en stor blånvindel, 
men Smirre hade redan sett honom och kröp ihop för att 
ta sats till språng. Och så liten och låg var stugan, att 
pojken förstod, att räven kunde nå honom utan minsta 
svårighet. Men i detta ögonblick var pojken inte utan för- 
svarsvapen. Hastigt repade han eld på en tändsticka, förde 
den intill blånoma, och när de flammade upp, kastade han 



krAkorna 281 

dem ner på Smirre räv. Då elden kom över räven» 
greps denne av en vansinnig förskräckelse. Han tänkte 
inte mer på pojken, utan flydde besinningslOst or stugan* 

Men det såg ut» som om pojken hade undgått en fara 
genom att kasta sig i en ännu större. Från blåntotten» som 
han hade kastat mot Smirre, hade elden hunnit sprida sig 
till säogomhänget. Han sprang ner och försökte kväva 
den, men den blossade ledan alltför häftigt. Stugan fylldes 
hastigt med rök, och Smirre räv, som hade stannat utanför 
fönstret, började förstå hur det stod till därinne. »Nå, 
Tummetott,» ropade han, »vilket väljer du nu, att låta steka 
dig eller att komma ut till mig? Nog skulle jag tycka bäst 
om att få äta dig, men på vad sätt än döden drabbar dig, 
är det mig kärt.» 

Pojken kunde inte tro annat, än att räven skulle få 
rätt, för elden tog till förfärande hastigt. Hela sängen brann 
redan, ur golvet steg upp rök, och utmed de målade tyg- 
listerna kröp elden från ryttare till ryttare. Pojken hade 
hoppat upp i spisen och försökte att öppna luckan till bak- 
ugnen, när han hörde, att en nyckel stacks i låset och sakta 
vreds omkring. Det måtte vaia människor, som kommo, 
och i sådan nöd, som han nu befann sig, blev han inte 
rädd, utan bara glad. Han stod redan på tröskeln, när dörren 
äntligen gick upp. Han såg ett par barn framför sig, men 
vad min de höUo, när de sågo stugan i full låga, det gav 
han sig inte tid att se efter, utan rusade förbi dem ut i 
det iria. 

Han tordes inte springa långt. Han visste nog, att 
Smirre räv lurade på honom, och han förstod, att han 
måste hålla sig i b^urnens närhet. Han vände sig om för 
att se vad de voro för slags folk, men han hade inte be- 
traktat dem en sekund, förrän han ilade emot dem och 
ropade : »Se goddag, Åsa gåsapiga ! Se goddag, lille Mats I» 

För när pojken såg de där barnen, glömde han alldeles 
vax han befann sig. Kråkor och brinnande stuga och 
talande djur försvunne ur hans minne. Han gick på en 



2^2 KRÅKORNA 

stubbåker i Västra Vemmenhög och vaktade en gåsflock, 
och på fältet bredvid gingo de där Smålandsbarnen med 
sina gäss. Och så snart han fick se dem, sprang han npp 
på stengärdsgården och ropade: »Se goddag, Åsa gåsapiga I 
Se goddag, lille Mats!» 

Men när de båda barnen sågo en så liten parvel konmia 
emot dem med utsträckt hand, fattade de i varandra, togo 
ett par steg baklänges och sågo dödligt förskräckta ut. 

När pojken såg deras skräck, vaknade han upp och 
kom ihåg vem han var. Och då tyckte han, att ingenting 
värre kunde hända honom, än att just de barnen skulle få 
se, att han hade blivit förtrollad. Skam och sorg över 
att han inte mer var människa överväldigade honom. Han 
vände sig om och flydde. Han visste inte själv vart. 

Men ett gott möte gjorde pojken, när han kom ner på 
heden. För där i Ijimgen skymtade han något vitt, och 
fram emot honom kom den vita gåskarlen i sällskap med 
Dunfin. När den vite såg pojken komma springande med 
sådan fart, trodde han, att svåra fiender förföljde honom. 
Han slängde honom i all hast upp på sin rygg och for 
åstad med honom. 



XTIL 

DEN GAMLA BONDKVINNAN. 

Torsdag 14 april. 

Tre trötta resande voro ute i sena kvällen och sökte 
natthärbärge. De foro fram i en fattig och ödslig del av 
norra Småland, men en sådan vilostad, som de önskade 
sig, borde de ändå ha kunnat finna, för de voro inga 
veklingar, som frågade efter mjuka bäddar eller väl om- 
bonade rum. »Om en av de här långa bergåsarna hade 
en topp, som vore så brant och hög, att en räv inte på 
något håll kunde klättra oppför den, då hade vi en god 
sovplats,]» sade en av dem. — »Om en enda av de stora 
mossarna låge ofrusen och vore så sank och våt, att en 
räv inte vågade sig ut på den, så vore det också ett riktigt 
bra natthärbärge,)» sade den andra. — »Om isen på en 
av de frusna sjöarna, som vi far förbi, vore landlös, så 
att en räv inte kunde komma ut på den, så skulle vi 
just ha funnit vad vi söker,» sade den tredje. 

Det värsta var, att när solen hade gått ner, blevo 
två av de resande så sömniga, att de varje ögonblick höllo 
på att störta till marken. Den tredje, som kunde hålla 
sig vaken, blev oroligare, allt som natten närmade sig. 
»Det var då en olycka,» tänkte han, »att vi har kommit 
till ett land, där sjöar och mossar är frusna, så att räven 
kan komma fram överallt. Isarna har ju töat bort på andra 
ställen, men nu är vi väl oppe i det allra kallaste Små- 
land, dit våren ännu inte har hunnit. Jag begriper inte 



234 DEN GAMLA BONDKVINNAN 

hur jag ska bära mig åt för att fiima en bra sovplats. 
Om jag inte får reda på ett ställe, som är räl skyddat, 
har vi Smirre räv över oss innan morgonen.» 

Han stirrade åt alla sidor, men han såg inte något 
härbärge, där han kunde ta in. Och en mörk och kulen 
kväll var det med blåst och duggregn. Det blev hemskare 
och otrevligare omkring honom för varje ögonblick. 

Det kan väl låta besynnerligt, men de resande tycktes 
inte alls ha lust att be om husrum i någon gård. De 
hade redan farit förbi många kyrkbyar utan att klappa 
på en enda dörr. Små backstugor i skogsbrynet, som alla 
fattiga vandrare äro glada att råka på, låtsade de inte 
heller om. Man kunde nästan vara frestad att säga, att 
de förtjänade att ha det svårt, då de inte begärde hjälp 
där den stod dem till buds. 

Men sent omsider, när det hade blivit så mörkt, att 
det knappt fanns en strimma av dager kvar under himmelen, 
och de två, som behövde sova, färdades fram i halvsömn, 
råkade de på en bondgård, som låg ensam, långt skild 
från alla grannar. Och inte nog med att den låg så ödsligt, 
utan den såg ut att vara alldeles obebodd. Ingen rök 
steg upp ur skorstenen, intet ljussken lyste ur fönstren, 
ingen människa rörde sig på gårdsplanen. När den av 
de tre, som kunde hålla sig vaken, såg stället, tänkte han: 
»Nu får det gå hur det vill, men i den här gården måste 
vi försöka att komma in. Något bättre kan vi nog inte 
finna.» 

Strax därpå stodo de alla tre på gårdsplanen. De 
två somnade i samma stund, som de fingo stanna, men 
den tredje såg sig ivrigt omkring för att finna ut var han 
kunde komma in under tak. Det var ingen liten gård. 
Utcm boningshus och stall och lagård funnos där långa 
längor med lador och logar och bodar och redskapsskjul. 
Men alltsammans såg fasligt fattigt och förfallet ut. Husen 
hade gråa, mosslupna, lutande väggar, som tycktes vara 
färdiga att ramla omkull. I taken funnos gapande häl^ 



DEN GAMLA BONDKVINNAN 235 

och dörrarna hängde snett på brustna gångjärn. Det var 
tydligt, att ingen på långa tider hade brytt sig om att 
slå spik i vägg på detta ställe. 

Emellertid hade han, som var vaken, räknat ut vilket 
hus som var lagården. Han ruskade upp reskamraterna 
ur deras sönm och förde dem fram mot lagårdsdörren. 
Denna var lyckligtvis inte stängd med annat än en krok, 
som han lätt kunde peta upp med ett spö. Han drog 
redan en suck av lättnad vid tanken på att de snart skulle 
vara i säkerhet. Men när lagårdsdörren svängde upp 
med ett gällt gnisslande, hörde han, att en ko började 
rama. »Kommer ni nu äntligen, matmor?» sade kon. »Jag 
trodde, att ni inte tänkte ge mig någon mat i kväll.» 

Den vakne stannade helt förskräckt i dörren, när han 
märkte, att inte lagården stod tom. Men han såg snart, 
att där inte fanns mer än en enda ko och en tre eller 
fyra höns, och då fattade han mod igen. »Vi är tre fattiga 
resande, som önskar att komma in på något ställe, där 
ingen räv kan överfalla oss och ingen människa fånga oss,» 
sade han. »Vi undrar mycket om detta kan vara en bra 
plats för oss.» — »Jag kan inte tro annat,» svarade kon. 
»Nog är väggarna dåliga, men inte går räven igenom dem 
ännu, och här bor ingen i^nnan än en gammal gununa, 
som visst inte är i stånd att ta någon till fånga. Men 
vad är ni för ena?» fortfor hon, i det att hon vred sig 
i båset för att få syn på nykomlingarna. — »Jo, jag är Nils 
Holgersson från Västra Vemmenhög, som har blivit för- 
vandlad till tomte,» svarade den första av de inträdande, 
»och jag har med mig en tamgås, som jag brukar rida på, 
och en grågås.» — »Så rart främmande har inte varit inom 
mina väggar förr,» sade kon, »och ni ska vara välkomna, 
fast nog hade jag hellre önskat, att det hade varit min 
matmor, som hade kommit för att ge mig kvällsvard.» 

Pojken förde nu in gässen i lagården, som var ganska 
stor, och ställde dem i ett tomt bås, där de Ögonblickligen 
somnade. Åt sig själv drog han ihop en liten bädd av 



236 DEN GAMLA BONDKVINNAN 

halm och väntade sig, att haa genast skulle falla i sömn 
han också. 

Men härav bley ingenting, för den stackars kon, som 
inte hade fått sin kvällsyard, höll sig inte stilla ett ögon- 
blick. Hon skakade i halslänken, flyttade sig i båset och 
klagade över hur hungrig hon var. Pojken kunde inte fä 
en blund i ögonen, utan blev liggande och gick igenom allt, 
som hade hänt honom under de sista dagarna. 

Han tänkte på Åsa gåsapiga och lille Mats, som han 
så oförmodat hade träffat, och han funderade ut, att den 
lilla stugan, som han hade råkat sätta eld pä, måtte ha 
varit deras gamla hem i Småland. Han kunde ju dra sig 
till minnes, att han hade hört dem tala om just en sådan 
stuga och om den stora ljungheden, som låg nedanför den. 
Nu hade de kommit vandrande för att få återse sitt hem, 
och så hade det stått i lågor, då de hade nått fram till 
det I Det var nog en stor sorg, som han hade vållat dem, 
och det gjorde honom mycket ont. Om han någonsin mer 
bleve mäimiska, så finge han lov att försöka gottgöra dem 
för skada och missräkning. 

Sedan gingo hans tankar till kråkorna, och när han 
tänkte på Fumle-Drumle, som hade räddat honom och hade 
mött döden så kort efter att han hade blivit vald till höv- 
ding, blev han så bedrövad, att han fick tårarna i ögonen. 

Han hade haft det bra svårt de sista dagarna. Men 
en stor lycka hade det ändå varit, att gåskarlen och Dunfin 
hade funnit reda på honom. 

Gåskarlen hade berättat, att så snart som vildgässen 
hade märkt, att Tummetott var försvunnen, hade de frågat 
smådjuren i skogen efter honom. De hade snart fått veta, 
att det var en flock Smålandskråkor, som hade fört bort 
honom. Men kråkorna voro redan ur sikte, och vartåt de 
hade styrt kosan, hade ingen kunnat säga. För att de skulle 
finna pojken så snart som möjligt, hade då Akka befallt vild- 
gässen att ge sig av två och två åt skilda håll och leta 
efter honom. Men efter två dagars sökande, antingen de 



DEN GAMLA BONDKVINKAN 237 

så hade funnit honom eller inte, skulle de mötas i nord- 
västra Småland på en hög bergtopp, som liknade ett tvärt 
avhugget tom och kallades Taberg. Och sedan Akka hade 
gett dem de bästa vägmärken och noga beskrivit för dem 
hor de skulle hitta till Taberg, hade de skilts åt. 

Den vita gåskarlen hade valt Dunfin till reskamrat, 
och de hade flugit omkring hit och dit under den största 
oro för Tummetott. Under detta kringirrande hade de hört 
en trast, som satt i en trädtopp, ropa och gorma över 
att en, som kallat sig Kråkrövad, hade gjort narr av 
honom. De hade gett sig i samtal med trasten, och han 
hade visat dem åt vilket håll den där Kråkrövad hade 
farit. Sedermera hade de råkat en duvhanne, en stare 
och en gräsand, som alla hade jämrat sig över en ill- 
gärningsman, som hade stört dem i deras sång, och som 
hade hetat Kråktagen, Kråkfångad och Kråkstulen. På detta 
sätt hade de kunnat spåra Tummetott ända ner till Ijimg- 
heden i Sunnerbo härad. 

Så snart som gåskarlen och Dunfin hade funnit Tumme- 
tott, hade de gett sig av mot norr för att komma till 
Taberg. Men det hade varit en lång väg att fara, och 
mörkret hade kommit över dem, innan de hade fått sikte 
på bergtoppen. »Men bara vi kommer dit i morgon, ska 
väl alla bekymmer vara slut,» tänkte pojken och borrade 
sig djupt ner i hahnen för att få det varmare. 

Kon hade hela tiden stått och bråkat i båset. Nu 
började hon plötsligt tala med pojken: »Jag tyckte, att 
en av dem, som kom in här, berättade, att han var en 
tomte. Om det är så, förstår han sig väl på att sköta om 
en ko.» — »Vad är det, som fattas dig?» frågade pojken. — 
»Det fattas mig allt möjligt,» sade kon. »Jag är varken 
mjölkad eller ryktad. Inte har jag fått nattfoder i krubban, 
och inte har jag fått bäddat under mig. Matmor kom hit 
in i skymningen för att göra i ordning åt mig, som hon 
brukade, men hon kände sig så sjuk, att hon strax måste 
gå in igen, och hon har inte kommit tillbaka.» — »Det är 



238 DEN GAMLA BONDKVINNAN 

bedrövligt, att jag ska vara så liten och kraftlös,)) sade 
pojken. »Jag tror inte, att jag är i stånd att hjälpa dig.> 
— »Inte ska du inbilla mig, att du är kraftlös, därför 
att du är liten,» sade kon. »Alla tomtar, som jag har 
hört talas om, har varit så starka, att de har kunnat dra 
ett helt lass hö och slå ihjäl en ko med ett knytnävslag.» 
Pojken kunde inte låta bli att skratta åt kon. »Det var 
nog tomtar av annat slag än jag, det,» sade han. »Men 
jag ska lossa din halslänk och öppna dörren för dig, så 
att du kan gå ut och dricka i en av vattenpussarna på 
gården, och så ska jag försöka klättra opp på höloftet 
och vräka ner hö i din krubba.» — »Ja, det vore ju alltid 
någon hjälp,» sade kon. 

Pojken gjorde, som han hade sagt, och när kon stod 
med fylld krubba framför sig, tänkte han, att han änt- 
ligen skulle få sova. Men han hade knappt krupit ner 
i bädden, förrän hon på nytt började tala med honom. 

»Du blir väl rent utledsen på mig, ifall jag ber dig 
om en sak till,» sade kon. — »Det gör jag inte, om det bara 
är något, som jag kan rå med,» sade pojken. — »Då vill 
jag be dig, att du går in i stugan här mittemot och ser 
efter hur det står till med matmor. Jag är rädd för att 
det har hänt henne en olycka.» — »Nej, det kan jag inte,» 
sade pojken. »Jag törs inte visa mig för människor.» — 
»Du kan väl inte vara rädd för en ganmial sjuk gumma,» 
sade kon. »Men du behöver inte heller gå in i stugan. 
Ställ dig bara utanför dörren, och titta in genom dörr- 
springan I» — »Ja, om det inte är något annat ni begär av 
mig, så får jag väl göra det,» sade pojken. 

Därmed öppnade han lagårdsdörren och begav sig 
ut på gårdsplanen. Det var en förfärlig natt att komma 
ut i. Varken måne eller stjärnor lyste, vinden ven, och 
regnet skvalade ner. Men det värsta var, att sju stora 
ugglor sutto i rad på takåsen av boningshuset. Det var 
rysligt bara att höra dem, *där de sutto och klagade på 



DEN GAMLA BONDKVINNAN 239 

v&drety och äa värre var det att tänka på att om en enda 
av dem fick syn på honom, så var det ute med honom. 

»Stackare den, som liten är b sade pojken, när han 
gav sig ut på gårdsplanen. Och det hade han skäl att 
säga. Han blåste omkull tyå gånger, innan han kom fram 
till boningshuset, och ena gängen svepte vinden ner honom 
i en vattenpuss, som var så djup, att han höll på att 
drunkna. Men fram kom han i alla fall. 

Han klättrade uppför ett par trappsteg, krånglade sig 
över en tröskel och kom in i förstun. Stugdörren var 
stängd, men nere i ena hörnet var ett stort stycke bort- 
taget, för att katten skulle kunna gå ut och in. Det var 
alltså ingen svårighet för pojken att se efter hur det stod 
till i stugan. 

Knappast hade han kastat en blick dit in, förrän han 
ryckte till och drog tillbaka huvudet. En gammal, gråhårig 
kvinna låg utsträckt på golvet därinne. Hon varken rörde 
sig eller jämrade sig, och hennes ansikte lyste besynner- 
ligt vitt. Det var, som om en osynlig måne hade kastat 
ett blekt ljus över det. 

Pojken kom ihåg, att när hans morfar hade dött, hade 
också hans ansikte blivit så där underligt vitt. Och han 
förstod, att den gamla människan, som låg på golvet i 
stugan, måste vara död. Döden hade väl kommit över henne 
så hastigt, att hon inte en gång hade hunnit lägga sig på 
sin säng. 

Han blev förfärligt rädd, när han tänkte på att han 
mitt i mörka natten befann sig ensam med en död. Han 
kastade sig huvudstupa utför trappan och rusade tillbaka 
till lagården. 

När han talade om för kon vad han hade sett i stugan, 
hörde hon upp att äta. »Jaså, matmor är död,» sade hon. 
»Då lär det snart bli slut med mig också.» — »Det blir väl 
alltid någon, som tar hand om er,» sade pojken tröstande. — 
»Du vet inte, du,» sade kon, »att jag redan är dubbelt så 
gammal, som en ko brukar vara, innan hon läggs på 



240 DEN GAMLA BONDKVINNAN 

slaktbänken. Men jag bryr mig heller inte om att leva 
längre, sedan hon därinne inte mer kan komma och pyssla 
om mig.» 

Hon sade inte mér på en stund^ men pojken märkte 
nog^ att hon varken sov eller åt. Det dröjde inte länge, 
innan hon började tala på nytt. )>Ligger hon på nåknsi 
golvet?» frågade hon. — »Ja, det gör hon,» sade pojken. — 
»Hon hade för vana att komma ut i lagården,» fortsatte kon^ 
»och tala om allt, som bekymrade henne. Jag förstod vad 
hon sade, fast jag inte kunde svara henne. De här sista 
dagarna gick hon och talade om att hon var rädd för 
att hon inte skulle ha någon hos sig, när hon dog. Hon 
var ängslig för att ingen skulle trycka till hennes ögon 
eller lägga hennes händer i kors över bröstet, sedan hon 
var död. Kanske att du vill gå in och göra detta?» Pojken 
blev tvehågsen. Han mindes, att när hans morfar hade 
dött, hade mor varit noga med att lägga honom till rätta. 
Han visste, att detta var något, som måste göras. Men 
å andra sidan så kände han, att han inte i den hemska 
natten vågade gå till den döda. Han sade inte nej, men 
han tog heller inte ett steg mot lagårdsdörren. 

Ett par ögonblick stod den gamla kon tyst, liksom om 
hon hade väntat på svar. Men när pojken ingenting sade, 
upprepade hon inte sin begäran. I stället började hon att 
tala med honom om sin matmor. 

Det var mycket att tala om. Det var först och främst 
att berätta om alla de barn, som hon hade dragit upp. 
De hade ju varit i lagården var dag, och om sommaren 
hade de gått vall med boskapen på mossen och i hagarna, 
så att den gamla kon hade väl reda på dem. De hade 
varit präktiga allihop och glada och arbetsamma. Ea ko 
visste nog vad hennes väktare dugde till. 

Och likaså var det mycket att berätta om gården. 
Den hade inte alltid varit så fattig, som den nu var. Den 
var mycket vidsträckt, fast den till största delen bestod 
av mossar och steniga hagar. Det var inte mycket plats 



DEN GAMLA BONDKVINKAN 248 

för åkrar där, men det fanns ypperligt bete överallt. En 
tid hade det stått ko i vartenda bås i lagården, och ox- 
stallet, som nu stod alldeles tomt, hade varit fullt av oxar. 
Och då hade det rått lust och glädje både i stuga och 
fähus. När matmodem öppnade lagårdsdörren, hade hon 
trallat och sjungit, och alla koma hade råmat av glädje, 
när de hörde henne komma. 

Men husbonden hade dött, medan barnen voro så små, 
att de ännu ingen nytta kunde göra, och matmodern hade 
måst överta gården och allt arbetet och omsorgen. Hon 
hade varit stark som en karl, och hon hade både plöjt 
och skördat. Om kvällarna, när hon kom in i lagården 
för att mjölka, var hon ibland så trött, att hon grät. Men 
när hon tänkte på sina bam, blev hon glad igen. Då 
slängde hon bort tårarna ur ögonen och sade: ))Det gör 
ingenting. Jag får goda dar, jag med, bara mina barn 
blir vuxna. Ja, bara de blir vuxna.» 

Men så snart barnen voro vuxna, kom en så besynner- 
lig längtan över dem. De ville inte stanna hemma, utan 
de reste bort till främmande land. Deras mor fick aldrig 
någon hjälp av dem. Ett par av barnen hade hunnit gifta 
sig, innan de foro, och de hade lämnat sina småbarn kvar 
i hemmet. Och dessa barnen följde nu matmodem i la- 
gården, såsom hennes egna hade gjort. De vallade korna, 
och de voro bra och präktigt folk. Och om kvällarna, 
när matmodem var så trött, att hon kunde somna mitt- 
under mjölkningen, väckte hon upp sig till nytt mod ge- 
nom att tänka på dem. »Jag får nog goda dar, jag med,» 
sade hon och ruskade av sig sömnen, »bara de blir vuxna.» 

Men när dessa bamen blevo vuxna, reste de bort till 
föräldrarna i det främmande landet. Ingen kom tillbaka, 
ingen stannade hemma. Den gamla matmodem blev ensam 
kvar på gården. 

Hon bad dem nog aldrig, att de skulle stanna kvar 
hos henne. »Tycker du, Rödlinna, att jag skulle be dem 
stanna här hos mig, när de kan få fara ut i världen och 



244 DEN GAMLA BONDKVINNAN 

få det bra?)) brukade hon säga, när hon stod i båset hos 
den gamla kon. »Här i Småland har de ju bara fattig- 
dom att vänta.» 

Men när det sista barnbarnet var rest, hade det varit 
slut med matmodem. Hon blev på en gång lutande och 
grå, och hon stapplade, då hon gick, som om hon inte 
mer orkade röra sig. Och hon slutade upp att arbeta. 
Hon ville inte sköta om gården, utan lät allting förfalla. 
Hon hjälpte inte mer upp husen, och hon sålde bort både 
oxar och kor. Den enda hon behöll var den gamla kon, 
som nu talade med Tummetott. Henne lät hon leva, därför 
att alla barnen hade gått vall med henne. 

Hon kunde nog ha tagit i sin tjänst pigor och drängar^ 
som hade hjälpt henne med arbetet, men hon tålde inte 
att se främmande omkring sig, sedan hennes egna hade 
övergivit henne. Och kanske att hon var mest nöjd med 
att gården förföll, när intet av barnen skulle konmia att 
överta den. Inte brydde hon sig om, att hon själv blev 
fattig, därför att hon inte vårdade sig om det, som var hennes. 
Men hon var ängslig för att barnen skulle få reda på hur 
svårt hon hade det. »Bara inte barnen får veta detta! Bara 
inte barnen får veta detta!» suckade hon, när hon stapp- 
lade genom lagården. 

Barnen skrevo jämt och bådo, att hon skulle fara ut 
till dem, men det ville hon inte. Hon ville inte se det 
land, som hade tagit dem ifrån henne. Hon var ond på 
det. »Det är väl dumt av mig, att jag inte tycker om det 
där landet, som har varit så bra för dem,» sade hon. »Mea 
jag vill inte se det.» 

Hon tänkte aldrig på annat än barnen och på detta, 
att de hade måst resa. När det blev sommar, ledde hoa 
ut kon, för att hon skulle få beta på den stora mossen. 
Själv satt hon hela dagarna vid kanten av mossen med 
händerna i skötet, och när hon gick hem, sade hon: »Ser 
du, Rödlinna, om här hade funnits stora, feta åkrar i stället 
för denna ofruktbara mossen, då hade de inte behövt resa.» 



DEN GAMIA BONDKVINNAN 245 

Hon kunde vredgas på mossen, som bredde ut sig 
så stor och inte gjorde någon nytta. Hon kunde sitta och 
tala om att det var mossens skull, att barnen hade farit 
ifrån henne. 

Denna sista kvällen hade hon varit mer darrande och 
svag än någonsin förut. Hon hade inte en gång orkat 
med mjölkningen. Hon hade stått lutad mot båset och 
talat om, att två bönder hade varit hos henne och bett 
att få köpa mossen. De ville dika ut den och så och 
skörda på den. Detta hade gjort henne både ängslig och 
glad. ;»Hör du, Rödlinna,» hade hon sagt, ]»hör du, att 
de sade, att det kan växa råg på mossen? Nu ska jag 
skriva till barnen, att de kommer hem. Nu behöver de 
inte stanna borta längre, nu kan de få sitt bröd här hemma.» 

Det var detta, som hon hade gått in i stugan för att 
göra. 

Pojken hörde inte mer vad den gamla kon berättade. 
Han hade öppnat lagårdsdörren och gått över gården in 
till den döda, som han nyss förut hade varit så rädd för. 

Allra först stod han en stund stilla och såg sig omkring. 

Det var inte så fattigt i stugan, som han. hade väntat 
sig. Den var rikligt försedd med sådana saker, som bruka 
finnas hos dem, som ha släktingar i Amerika. I ett hörn 
fanns en amerikansk gungstol, på bordet framför fönstret 
låg en brokig plyschduk, ett vackert täcke var brett över 
sängen, på väggarna hängde de bortresta barnens och barn- 
barnens fotografier i granna, utskurna ramar, på dragkistan 
stodo höga vaser och ett par stakar med tjocka, vridna ljus. 

Pojken sökte reda på en tändstickslåda och tände de 
där ljusen, inte därför, att han behövde se bättre, än han 
redan gjorde, utan därför, att han tyckte, att detta var 
ett sätt att hedra den döda. 

Sedan gick han fram till henne, tryckte igen hennes 
ögon, lade hennes händer i kors över bröstet och strök 
det tunna, gråa håret tillbaka ur ansiktet. 



246 DEN GAMLA BONDKVINNAN 

Han tänkte inte mer på att vara rädd för henne. Han 
var så innerligt bedrövad över att hon hade måst leva fram 
sin ålderdom i ensamhet och längtan. Nu skulle han åt- 
minstone vaka över hennes döda kropp denna natt. 

Han letade reda på psalmboken och satte sig att läsa 
upp ett par psalmer halvhögt. Men mitt i läsningen stan- 
nade han, därför att han hade kommit att tänka på mor 
och far. 

Tänk, att föräldrar kan längta så efter sina barn! Det 
hade han aldrig vetat. Tänk, att livet kan vara liksom slut 
för dem, när barnen är borta I Tänk, om de där hemma 
längtade efter honom på samma sätt, som denna gamla 
hade längtat! 

Den tanken gjorde honom glad, men han tordes inte 
tro på den. Han hade inte varit sådan, att någon kunde 
längta efter honom. 

Men vad han inte hade varit, det kunde han kanske bli. 

Runt omkring sig såg han de bortrestas porträtt. Det 
var stora, starka karlar och kvinnor med allvarsanuna an- 
sikten. Det var brudar i långa slöjor och herrar i fina 
kläder, och det var barn, som hade krusat hår och vackra, 
vita klänningar. Och han tyckte, att de alla stirrade blinda 
ut i luften och inte ville se. 

»Stackars er I» sade pojken till porträtten. »Er mor 
är död. Ni kan inte mer gottgöra, att ni reste ifrån henne. 
Men min mor leveri» 

Här avbröt han sig och nickade och smålog åt sig 
själv. »Min mor lever,» sade han. »Både far och moi 
lever.» 



xvm. 

FRÅN TABERG TILL HUSKVARNA. 

Fredag 15 april. 

Pojken satt vaken nästan hela natten, men mot mor- 
gonen somnade han in, och då drömde han om far och 
mor. Han kunde knappt känna igen dem. Båda två hade 
fått gråa hår och gamla, rynkiga ansikten. Han frågade 
vad detta kom sig av, och de svarade, att de hade åldrats 
så mycket, därför att de hade längtat efter honom. Han 
blev både rörd och förvånad, för han hade aldrig trott 
annat, än att de skulle vara glada att slippa honom. 

När pojken vaknade, var morgonen kommen med 
vackert och klart väder. Han åt själv först ett stycke bröd, 
som han fann i stugan, gav därpå morgonfoder åt både 
gäss och ko och ställde upp lagårdsdörren, för att kon 
skulle kunna bege sig till närmaste gård. När hon kom 
gående ensam, skulle nog grannarna förstå, att det stod 
illa till med hennes matmor. De skulle skynda upp till 
ödegården för att se hur den gamla hade det, och så skulle 
de finna hennes döda kropp och begrava den. 

Knappt hade pojken och gässen höjt sig i luften, förrän 
de fingo syn på ett högt berg med nästan lodräta väggar 
och en tvärt avbruten topp, och de förstodo, att detta måste 
vara Taberg. Och på toppen av Taberg stod Akka med 
Yksi och Kaksi, Kolme och Neljä, Viisi och Kuusi och 
alla sex gässlingarna och väntade på dem. Det blev en 
glädje och ett kacklande och ett flaxande och ett ropande, 



248 frAn taberg till Huskvarna 

som lagen kan beskriva^ när de sågo, att det hade lyckats 
gåskarlen och Dunfin att finna reda på Tummetott. 

Det växte skog tämligen högt uppåt Tabergssidoma, 
men den översta toppen var kal^ och därifrån kunde man 
se vitt omkring åt alla håll. Blickade man åt öster^ åt 
söder eller åt väster, så var det nästan intet annat att 
se än ett fattigt högland med mörka granskogar, bruna 
mossar, istäckta sjöar och blånande bergåsar. Pojken kunde 
inte låta bli att tycka, att det var sant, att den, som hade 
skapat detta, inte hade gjort sig mycken möda med sitt 
arbete, utan hade yxat till det i en hast. Men blickade man 
åt norr, var det en helt annan sak. Här såg landet ut, 
som om det skulle ha blivit utformat med största kärlek 
och omsorg. Åt det hållet syntes idel vackra berg, mjuka 
dalar och slingrande åar ända fram till den stora sjön 
Vättern, som låg isfri och skinande klar och lyste, som om 
den inte vore fylld med vatten, utan med blått ljus. 

Det var just Vättern, som gjorde det så vackert att 
se mot norr, därför att det såg ut, som om ett blått skimmer 
hade stigit upp från sjön och brett ut sig också över land. 
Lundar och höjder och taken och spirorna av Jönköpings 
stad, som skymtade fram på Vätterstranden, lågo omsvepta 
av ljust blått, som smekte ögat. Om det funnes länder 
i himmelen, skulle de väl också vara så där blåa, tänkte 
pojken och tyckte, att han hade fått en liten aning om 
hur det såg ut i paradiset. 

När gässen frampå dagen fortsatte sin flyttresa, foro 
de uppåt den blåa dalen. De voro i det allra bästa lynne, 
akreko och larmade, så att ingen, som hade öron, kunde 
undgå att lägga märke till dem. 

Nu råkade detta vara den första riktigt vackra vår- 
dagen, som man hade haft i den här trakten. Allt hitintills 
hade våren gjort sitt arbete under regn och rusk, och när 
det nu helt hastigt hade blivit vackert väder, fylldes män- 
niskoma av en sådan längtan efter sommarvärme och gröna 
skogar, att de hade svårt att sköta sina sysslor. Och när 



FRÄN TABERG TILL HUSKVARNA 251 

vildgässen foro förbi fria och muntra högt över jorden, 
var det inte en enda, som inte släppte vad hon hade för 
händer och blickade efter dem. 

De första, som sågo vildgässen den dagen, voro gruv- 
arbetarna på Taberg, som bröto malm vid själva bergytan. 
När de hörde dem kackla, höllo de upp med att borra 
sina spränghål, och en av dem ropade till fåglarna: »Vart 
ska ni fara? Vart ska ni fara?» Gässen förstodo inte 
vad han sade, men pojken lutade sig ut över gåsryggen 
och svarade i deras ställe: »Dit, där det varken finns 
hacka eller hammare.» När gruvarbetarna nörde orden, 
trodde de, att det var deras egen längtan, som hade kommit 
gåskacklet att ljuda som människotal. »Låt oss följa med I 
Låt oss följa med I» ropade de. — »Inte i år,» skrek poj- 
ken. »Inte i år.» 

Vildgässen följde Tabergsån ner mot Munksjön, och 
alltjämt förde de saihma oväsen. Här på den smala land- 
remsan mellan Munksjön och Vättern låg Jönköping med 
sina stora fabriksanläggningar. Vildgässen foro först över 
Munksjö pappersbruk. Det var just då slut på middags^ 
rasten, och de stora arbetarskarorna strömmade fram mot 
fabriksporten. När de hörde vildgässen, stannade de ett 
ögonblick för att lyssna till dem. »Vart ska ni fara? Vart 
ska ni fara?» ropade en arbetare. Vildgässen förstodo inte 
vad han sade, men pojken svarade i deras ställe: »Dit, 
där det varken finns maskiner eller ångpannor.» När ar- 
betarna hörde svaret, trodde de, att det var deras egen 
längtan, som kom gåskacklet att ljuda som människotal. 
»Låt oss tölja med I» ropade en hel mängd av dem. »Låt 
oss följa med I» — »Inte i år,» svarade pojken. »Inte i år.» 

Därnäst foro gässen fram över den vittberömda tänd- 
sticksfabriken, som ligger på Vätterstranden, stor som en 
fästning, och sträcker sina höga skorstenar mot himlen. 
Ingen människa rörde sig ute på gårdarna, men i en stor 
sal sutto unga arbeterskor och fyllde tändsticksaskar. De 
hade öppnat ett fönster för det vackra vädrets skull, och 



252 FRÅN TABERG TILL HUSKVARNA 

genom detta trängde yildgässen3 rop in till dem. D^ 
som satt närmast fönstret, lutade sig ut med en tändsticks- 
ask i handen och ropade: »Vart ska ni fara? Vart ska 
ni fara?» — »Till det landet, där det varken behövs ljus 
eller tändstickor,» sade pojken. Flickan trodde nog, att 
vad hon hade hört bara var gåskackel, men eftersom hon 
tyckte sig ha urskilt ett par ord, ropade hon till svar: 
»Låt mig följa med I Låt mig följa med I» — »Inte i år,» 
svarade pojken. »Inte i år.» 

öster om fabrikerna reser sig Jönköping på den här- 
ligaste plats, som någon stad kan inta. Den smala Vättern 
har höga, branta sandstränder både på östra och västra 
sidan, men rätt i söder äro sandmurarna nerbrutna liksom 
för att ge rum för en stor port, genom vilken man når 
fram till sjön. Och mitt i porten, med berg till höger och 
berg till vänster, med Munksjön bakom sig och Vättern 
framför sig, ligger Jönköping. 

Gässen foro fram över den långa, smala staden och 
förde sanmia oväsen här som ute på landsbygden. Men 
i staden var det ingen, som svarade dem. Det var inte 
att vänta, att stadsborna skulle stanna ute på gatan och 
ropa åt vildgässen. 

Färden gick vidare framåt Vätterstranden, och om en 
stund kommo gässen till Sanna sjukhem. Några av de sjuka 
hade gått ut på en veranda för att fröjda sig åt vårluften 
och fingo sålunda höra gåskacklet. »Vart ska ni fara? 
Vart ska ni fara?» frågade en av dem med så svag röst, 
att den knappast hördes. — »Till det landet, där det varken 
finns sorg eller sjukdom,» svarade pojken. — »Låt oss följa 
med I» sade de sjuka. — »Inte i år,» svarade pojken. »Inte 
i år.» 

När de hade farit ännu ett stycke framåt, kommo de 
till Huskvarna. Det låg i en dal. Bergen stodo branta 
och skönt formade däromkring. En å kom störtande utför 
höjden i långa, smala fall. Stora verkstäder och fabriker 
lågo under bergväggarna, över dalbottnen utbredde sig ar- 



FRAn TABERG till HUSKVARNA 266 

betarbostäder, omgivna av trädgårdstäppor, och mitt i dalen 
lågo skolhusen. Just som vildgässen kommo farande, ringde 
en klocka, och en jnängd barn marscherade ut led vid led. 
De voro så många, att hela skolgården fylldes av dem. »Vart 
ska ni fara? Vart ska ni fara?» ropade barnen, när de 
hörde vildgässen. — »Dit, där det varken finns böcker eller 
läxor,» svarade pojken. — »Ta oss med!» skreko barnen. 
»Ta 033 medl» — »Inte i år, men till året,» ropade pojken. 
»Inte i år, men till året.» 



XIX. 

DEN STORA FÅGELSJÖN. 



JARRO GRÄSANDEN. 

På östra stranden av Vättern ligger Omberg, öster om 
Omberg ligger Dagsmosse, öster om Dagsmosse ligger sjön 
Tåkem. Runt omkring Tåkem utbreder sig den stora, jämna 
Ostgötaslätten. 

Tåkem är en ganska stor sjö, och än större lär den 
ha varit förr i världen. Men så tyckte människorna, att 
den täckte över en alltför stor del av den fruktbara slätten^ 
och de försökte att tappa ut vattnet ur den för att komma 
åt att så och skörda på sjöbottnen. Det lyckades dem 
dock inte att torrlägga hela sjön, som väl hade varit me- 
ningen, utan den gömmer alltjämt bort en massa land. 
Men efter urtappningen har sjön blivit så grund, att den 
nästan ingenstans är mer än ett par meter djup. Stränderna 
ha blivit sänka och dyiga mader, och överallt ute i sjön 
sticka små dyholmar upp över vattenytan. 

Nu finns det en, som tycker om att stå med fötterna 
i vatten, bara den får ha kroppen och huvudet uppe i 
luften, och det är vassen. Den kan inte finna något bättre 
ställe att växa på än utefter de långgrunda Tåkernsträn- 
derna och runt om de små dyholmarna. Den trivs så 
väl, att den blir mer än manshög och så tät, att det är 
nästan omöjligt att skjuta fram en båt genom den. Den 
bildar en bred, grön inhägnad runt omkring hela sjön, 
så att denna bara är tillgänglig på några ställen, där män- 
niskorna ha skaffat bort vassen. 




n. - Nils Holgerssons 



resa. I. 



DEN STORA FÅGELSJÖN 259 

Men om vassen stänger ute människorna, ger den till 
gengäld skydd och hägn åt en mängd annat. Inne i yassen 
finns det mångfaldiga små dammar och kanaler med grönt, 
stillastående vatten, där andmaten och näten frodas, och 
där mygglarver, fiskyngel och klumpmaskar kläckas ut i 
oräkneliga skaror. Och vid stränderna av dessa små dam- 
mar och kanaler finns en myckenhet väl undandolda platser, 
där sjöfåglarna kunna kläcka ut sina ägg och föda upp 
sina ungar utan att bli störda vare sig av fiender eller av 
matbekymmer. 

Det bor också en orimlig massa fåglar i Tåkemvassen, 
och flera samlas dit år för år, allt som det blir bekant 
vilken präktig uppehållsort den är. De första, som slogo 
sig ner där, voro gräsänderna, och de bo där ännu i tusen- 
tal. Men de äga inte mer hela sjön, utan de ha måst 
dela med sig av utrymmet åt svanor, doppingar, sothöns, 
lonmiar, skedänder och en hel hop andra. 

Tåkem är säkerligen den största och yppersta fågel- 
sjö, som finns i hela landet, och fåglarpa måste skatta 
sig lyckliga, så länge som de äga en sådan tillflyktsort. 
Men det är ovisst hur lång tid de få behålla väldet över 
vassruggar och dy-stränder, för människorna kunna inte 
glömma, att sjön breder ut sig över en myckenhet god 
och fruktbar jord, och gång efter annan kommer det upp 
förslag bland dem, att de skola torrlägga den. Och om 
dessa förslag ginge i verkställighet, bleve de mångtusende 
vattenfåglarna tvungna att flytta från trakten. 

På den tiden, då Nils Holgersson for omkring med 
vildgässen, fanns vid Tåkem en gräsand, som hette Jarro. 
Det var en ungfågel, som hade levat bara en sonmiar, 
en höst och en vinter. Nu var det hans första vår. Han 
var nyss hemkonmien från Nordafrika och hade nått Tåkem 
i så god tid, att isen ännu låg kvar på sjön. 

En kväll, när han och de andra unga andrakama roade 
sig med att sträcka fram och tillbaka över sjön, lossade 
en jägare av ett par skott efter dem, och Jarro träffades 



260 DEN STORA FÅGELSJÖN 

i bröstet. Han trodde^ att han skulle dö, men för att den, 
som hade skjutit honom, inte skulle fä honom i sitt våld, 
fortsatte han att flyga, så länge som han möjligen kunde. 
Han tänkte inte på vart han styrde kosan, utan strävade 
bara att komma långt bort. När krafterna sveko honom, 
så att han inte kunde flyga längre, befann han sig inte 
mer över sjön. Han hade flugit ett stycke inåt land och 
sjönk nu ner framför ingången till en av de stora bond- 
gårdarna, som resa sig på Tåkemstranden. 

Kort därefter gick en ung dräng över gården. Han 
fick syn på Jarro och kom och lyfte upp honom. Men 
Jarro, som inte begärde annat än att få dö i fred, samlade 
då sina sista krafter och nöp drängen hårt i fingret, för 
att denne skulle släppa honom. 

Inte lyckades det Jarro att göra sig fri, men det där 
anfallet hade ändå det goda med sig, att drängen märkte, 
att fågeln levde. Han bar helt varUgen in honom i stugan 
och visade honom för matmodem, som var en ung kvinna 
med ett milt ansikte. Hon tog genast Jarro från drängen, 
smekte honom över ryggen och torkade bort blodet, som 
sipprade fram genom halsdunet. Hon betraktade honom 
mycket noga, och när hon såg hur vacker han var med 
sitt mörkgröna, glänsande huvud, sitt vita halsband, sin 
brunröda rygg och sin blåa vingspegel, tyckte hon säkert, 
att det var synd, att han skulle dö. Hon gjorde raskt 
i ordning en korg, där hon bäddade ner fågeln. 

Jarro hade hela tiden flaxat och kämpat för att komma 
loss, men när han nu förstod, att människorna inte änmade 
döda honom, lade han sig med en känsla av välbehag 
till rätta i korgen. Nu först märktes det hur utmattad han 
var av plågor och blodförlust. Matmodern bar korgen över 
golvet för att ställa den i vrån vid spisen, men redan innan 
hon satte ner den, hade Jarro slutit ögonen och sjunkit 
i sönm. 

Om en stund vaknade Jarro vid att någon sakta stötte 
till honom. När han slog upp ögonen, erfor han en så 



DEN STORA FÅGELSJÖN %fil 

stor skräck, att han höll på att mista sansen. Nu var 
han väl förlorad, för har stod den, som var farligare än 
både människor och rovfåglar. Det var ingen mindre än 
Cesar själv, den långhåriga fågelhunden, som nyfiket no- 
sade på honom. 

Hur ömkansvärt rädd hade inte Jarro varit förra som- 
maren, när han ännu var en liten gul dununge, var gång 
det hade ljudit över vassruggarna : ^»Cesar kommeri Cesar 
konmierb När han hade sett den brun- och vitfläckiga hun- 
den med det tandfyllda gapet komma vadande genom vassen, 
hade han trott sig skåda döden själv. Han hade alltid 
hoppats, att han inte skulle behöva uppleva den stunden, 
när han mötte Cesar öga mot öga. 

Men han måtte till sin olycka ha råkat falla ner i 
den gården, där Cesar var hemma, för nu stod han där 
över honom. »Vad är du för en?» brummade han. »Hur 
har du kommit in i stugan? Hör du inte hemma nere 
bland vassruggarna?» 

Det var med knapp nöd Jarro kunde få mod att svara. 
»Var inte ond på mig, Cesar, därför att jag har kommit 
in i stugan I» sade han. »Det är inte mitt fel. Jag har 
blivit skadskjuten. Det är människorna själva, som har 
lagt mig i den här korgen.» 

»Jaså, det är människorna själva, som har lagt hit 
dig,» sade Cesar. »Då är det säkert deras mening att bota 
dig, fast jag för min del tycker, att de skulle göra klo- 
kare i att äta opp dig, när du är i deras våld. Men i 
alla fall är du fridlyst i stugan. Du behöver inte se så 
rädd ut. Nu är vi inte nere på Tåkem.» 

Härmed gick Cesar och lade sig att sova framför den 
flammande spisbrasan. Så snart som Jarro förstod, att 
denna gräsliga fara var förbi, föll den stora mattigheten 
över honom, och han sjönk på nytt i sömn. 

Nästa gång Jarro vaknade, såg han, att ett fat med 
gryn och vatten stod framför honom. Han var ännu ganska 
sjuk, men han kände sig hungrig i alla fall och började äta. 



262 DEN STORA FÅGELSJÖN 

När matmodern såg, att han åt, kom hon fram och smekte 
honom och såg glad ut. Därefter somnade Jarro in på 
nytt. Under flera dagar gjorde han ingenting annat än 
åt och sov. 

En morgon kände sig Jarro så frisk, att han steg app 
ur korgen och vandrade framåt golvet. Men han hade 
inte hunnit långt, förrän han föll omkull och blev liggande. 
Då kom Cesar, öppnade sitt stora gap och fattade om 
honom. Jarro trodde naturligtvis, att hunden ämnade bita 
ihjäl honom, men Cesar bar honom tillbaka till korgen utan 
att skada honom. Härav fick Jarro ett sådant förtroende 
till Cesar, att han vid nästa utfärd i stugan gick fram till 
hunden och lade sig bredvid honom. Efter detta blevo 
Cesar och han goda vänner, och Jarro låg var dag flera 
timmar och sov mellan Cesars tassar. 

Åndå större tillgivenhet än för Cesar kände Jarro för 
matmodem. För henne erfor han inte den minsta skräck, 
utan han strök sitt huvud mot hennes hand, när hon kom 
och gav honom mat. När hon gick ut ur stugan, suckade 
han av sorg, och när hon kom tillbaka, ropade han väl- 
kommen till henne på sitt eget språk. 

Jarro glömde alldeles bort hur rädd han hade varit 
för både hundar och människor förr i världen. Han tyckte, 
att de voro blida och goda, och han älskade dem. Han 
önskade, att han vore frisk, så att han kunde flyga ner 
till Tåkem och tala om för gräsänderna, att deras gamla 
fiender inte voro farliga, och att de alls inte behövde 
frukta dem. 

Han hade lagt märke till att såväl människorna som 
Cesar hade lugna ögon, som det gjorde en gott att se in i. 
Den enda i stugan, vars blickar han inte gärna ville möta, 
var Klorina, stugkattan. Hon gjorde honom ingenting ont, 
hon heller, men han kunde inte fatta något förtroende för 
henne. Dessutom retades hon ständigt med honom, därför 
att han älskade människorna. »Du tror, att de vårdar 
dig, därför att de tycker om dig,» sade Klorina. »Vänta 



DBN STORA FÅOBLSjÖN 263 

bara, tills du blir lagom fetl Då vrider de nacken ay dig. 
Jag känner till dem, jag.» 

Jarro hade ett ömt och tillgivet hjärta som alla fåglar 
och blev outsägligt bedrövad, när han hörde detta. Han 
kunde inte tänka sig, att matmodem skulle vilja vrida halsen 
av honom, och inte heller kunde han tro något sådant 
om hennes son, den lilla gossen, som brukade sitta i timtal 
bredvid hans korg och jollra och småprata. Han tyckte 
sig förstå, att de båda kände samma kärlek för honom 
som han för dem. 

En dag, då Jarro och Cesar lågo på den vanliga platsen 
framför spisen, satt Klorina uppe på spishallen och började 
att retas med gräsanden. 

»Jag undrar, Jarro, vad ni gräsänder ska ta er till 
nästa år, när Tåkem blir urtappad och förvandlad till åker,» 
sade Klorina. — »Vad är det du säger, Klorina?» ropade 
Jarro och sprang upp helt förfärad. — »Jag glömmer alltid, 
Jarro, att inte du, såsom Cesar och jag, förstår människomas 
språk,» svarade kattan. »Annars skulle du väl ha hört, 
att de karlama, som i går var inne i stugan, talade om 
att allt vattnet skulle tappas ut ur Tåkem, och att sjö- 
bottnen nästa år skulle ligga torr som ett stug-golv. Och 
nu undrar jag vart ni gräsänder då ska ta vägen.» När 
Jarro hörde detta tal, blev han så ond, att han väste som 
en snok. »Du är lika elak som en sothöna,» skrek han 
till Klorina. »Du vill bara reta opp mig mot människorna. 
Jag tror inte, att de vill göra något sådant. De måtte 
väl veta, att Tåkem är gräsändemas egendom. Varför skulle 
de göra så många fåglar hemlösa och olyckliga? Du har 
säkert hittat på allt detta för att skrämma mig. Jag önskar, 
att du måtte bli söndersliten av Gorgo, örnen. Jag önskar, 
att matmor måtte klippa av dig morrhåren.» 

Men Jarro kunde inte tysta ner Klorina med detta 
utfall. »Jaså, du tror jag ljuger,» sade hon. »Fråga då 
Cesar I Han var också inne i stugan i går kväll. Cesar 
ljuger aldrig.» 



264 DEN STORA FÅGELSJÖN 

3»Cesar,» sade Jarro, »du förstår människornas språk 
mycket bättre än Klorina. Säg, att hon inte har hört rätt I 
Tänk, hur det skulle bli, om människorna torrlade Tåkem 
och förvandlade sjöbottnen till åkeri Då skulle där inte 
längre finnas nate eller andmat för de vuxna änderna och 
inte fiskyngel eller grodungar eller mygglarver för and- 
ungarna. Då skulle också vassruggama försvinna, där and- 
ungarna nu kan hålla sig dolda, ända tills de kan flyga. 
Alla änder skulle tvingas att flytta härifrån och söka sig en 
annan bostad. Men var ska de finna en sådan tillflyktsort 
som Tåkem? Cesar, säg, att Klorina inte har hört rätt b 

Det var märkvärdigt att ge akt på Cesars uppförande 
under detta samtal. Han hade varit klarvaken hela tiden 
förut, men nu, jiär Jarro vände sig till honom, gäspade 
han, lade ner sin långa nos på framtassama och sov djupt 
inom ett ögonblick. 

Kattan såg ner på Cesar med ett illparigt leende. »Jag 
tror, att Cesar inte bryr sig om att svara dig,» sade hon 
till Jarro. »Det är med honom som med alla hundar: de 
vill aldrig erkänna, att människorna kan göra något orätt. 
Men du kan lita på mitt ord i alla fall. Jag ska säga dig 
varför de vill torrlägga sjön just nu. Så länge som ni 
gräsänder ännu hade väldet på Tåkem, ville de inte tappa 
ur den, för av er hade de ändå någon nytta. Men nu har 
ju doppingar och sothöns och andra fåglar, som inte är 
matnyttiga, inkräktat nära nog alla vassruggarna, och män- 
niskoma tycker inte, att de behöver hålla sjön vid makt 
för deras skull.» 

Jarro brydde sig inte om att svara Klorina, men han 
lyfte upp huvudet och ropade i Cesars öra: »Cesar 1 Du 
vet, att på Tåkem ännu finns så många änder, att de 
fyller luften som skyar. Säg, att det inte är sant, att 
människoma ämnar göra alla dessa hemlösa I» 

Härvid for Cesar upp och gjorde ett så häftigt utfall 
mot Klorina, att hon måste rädda sig upp på en hylla. 
>>Jag ska lära dig att hålla dig tyst, när jag vill sovap» 



DEN STORA FÅGELSJÖN 265 

röt Cesar. »Nog yet jag, att det är fråga om att tappa 
vattnet ur sjön nu i år. Men om detta har det talats många 
gånger förut, utan att det har blivit något av. Oeh den 
där urtappningen är en sak, som jag inte gillar. För hur 
skulle det gå med jakten, om Tåkern bleve torrlagd? Du 
är ett nöt, som gläder dig åt något sådant. Vad ska du 
och jag ha att roa oss med, när det inte mer finns några 
fåglar på Tåkern?» 



LOCKFÅGELN. Söndag 17 april. 

Ett par dar senare var Jarro så frisk, att han kunde 
flyga genom hela stugan. Han blev då mycket smekt av 
matmodem, och den lilla gossen sprang ut på gården och 
plockade åt honom de första gråsstråna, som hade konunit 
upp. När matmodem smekte honom, tänkte Jarro, att fastän 
han nu var så stark, att han kunde flyga ner till Tåkern 
när som helst, skulle han inte vilja skiljas från människorna. 
Han hade ingenting emot att stanna hos dem hela sitt liv. 

Men tidigt en morgon lade matmodern över Jarro en 
grimma eller snara, som hindrade honom från att bruka 
vingarna, och lämnade honom därpå till drängen, som hade 
hittat honom ute på gården. Drängen stack honom under 
armen och gick ner till Tåkern med honom. 

Isen hade smält bort, medan Jarro hade varit sjuk. 
Den gamla, torra fjolårsvassen stod ännu kvar utmed 
stränder och holmar, men alla vattenväxter hade börjat 
att skjuta skott nere i djupet, och de gröna topparna hade 
hunnit upp till vattenbrynet. Och nu voro nästan alla 
flyttfåglarna hemkonma. Spovarnas krökta näbbar tittade 
fram ur vassen. Doppingarna gledo omkring med ny fjäder- 
krage om halsen, och beckasinerna höUo på att plocka 
ihop strån till sina reden. 

Drängen gick ner i en eka, lade Jarro på båtbottnen 
och började att staka sig ut på sjön. Jarro, som nu hade 



266 DEN STORA FÅGELSJÖN 

yant sig att bara vänta gott av människoraa, sade till 
Cesar, som också var med^ att han var mycket tacksam 
mot drängen, därför att han förde honom ut på sjön. Men 
drängen behövde inte hålla honom så hårt fängslad, för 
han ämnade inte flyga bort. Härpå svarade Cesar ingen- 
ting. Han var mycket fåordig denna morgon. 

Det enda, som föreföll Jarro en smula underligt, var, 
att drängen hade tagit med sig sin bössa. Han kunde 
inte tro, att någon av det goda folket i bondgården skulle 
vilja skjuta fåglar. Cesar hade dessutom sagt honom, att 
människorna inte jagade så här års. »Det är förbjuden 
tid,» hade han sagt, »fast det naturligtvis inte gäller för mig.» 

Drängen for emellertid ut till en av de små vass- 
omkransade dyholmarna. Där steg han ur båten, drog ihop 
gammal vass till en stor hög och lade sig ner bakom 
den. Jarro fick, med grimman över vingarna och tjudrad 
vid båten med ett långt snöre, vandra omkring ute på 
grundet. 

Plötsligen fick Jarro syn på några av de unga and- 
råkarna, i vilkas sällskap han förr i världen hade sträckt 
fram och åter över sjön. De voro långt borta, men Jarro 
kallade dem till sig med ett par höga rop. De besvarade 
dem, och en stor, vacker flock närmade sig. Redan in- 
nan de voro framkonma, började Jarro berätta dem om 
sin underbara räddning och om människomas godhet I 
detsamma smällde två skott bakom honom. Tre änder 
sjönko döda ner i vassen, och Cesar plumsade ut och 
fångade upp dem. 

Då förstod Jarro. Människorna hade räddat honom 
för att kunna använda honom som lockfågel. Och det 
hade också lyckats dem. Tre änder hade dött för hans 
skull. Han tyckte, att han ville dö av blygsel. Han tyckte, 
att till och med hans vän Cesar såg föraktfullt på honom, 
och när de kommo hem till stugan, vågade han inte lägga 
sig att sova bredvid hunden. 



DEN STORA fAGELSJÖN 267 

Nästa morgon fördes Jarro äterigea ut pä grandet. 
Också denna gång fick han snart syn på några änder. 
Men när han märkte, att de flögo emot honom, ropade 
han till dem: »Bort, bort! Akta er I Far åt annat håll I 
Det ligger en jägare gömd bakom vasshögen. Jag är bara 
en lockfågel.» Och han lyckades verkligen hindra dem från 
att komma inom skotthåll. 

Jarro hade knappt tid att smaka på ett grässtrå, så 
upptagen var han av att hålla vakt. Han ropade ut sin 
varning, så snart en fågel närmade sig. Han varnade till 
och med doppingarna, fastän han avskydde dem, där- 
för att de tränga ut änderna från deras bästa gömslen. 
Men han ville inte, att någon fågel skulle råka i olycka 
för hans skull. Och tack vare Jarros vaksamhet måste 
drängen fara hem utan att ha fått lossa av ett enda skott. 

Detta oaktat såg Cesar mindre missnöjd ut än förra 
dagen, och när kvällen kom, tog han Jarro i sitt gap, bar 
honom bort till spisen och lät honom sova mellan fram- 
tassama. 

Men Jarro trivdes inte mer i stugan, utan var djupt 
olycklig. Hans hjärta led av den tanken, att människorna 
aldrig hade älskat honom. När matmor eller den lilla 
gossen kom fram för att smeka honom, stack han in näbben 
under vingen och låtsade, att han sov. 

Flera dar hade Jarro fortsatt sin bedrövliga vakt- 
tjänst, och han var redan känd över hela Tåkem. Då 
hände det en morgon, medan han som vanligt ropade: 
»Ta er i akt, fåglar! Kom inte nära mig I Jag är bara 
en lockfågel,» att ett doppingbo kom flytande fram mot 
grandet, där han stod bunden. Detta var inte något synner- 
ligen märkvärdigt. Det var ett bo från förra året, och efter- 
som doppingjbona äro så byggda, att de kunna flyta på 
vattnet som båtar, händer det ofta, att de konmia i drift 
utåt sjön. Men Jarro blev ändå stående och tittade på 
boet, därför att det kom så rätt fram mot holmen, att 
det såg ut, som om någon hade styrt dess färd över vattnet. 



268 DEN STORA FÅGELSJÖN 

När boet kom närmare, såg Jarro, att en liten män- 
niska, den minsta han någonsin hade sett, satt i boet och 
rodde det framåt med ett par pinnar. Och denna lilla 
människa ropade till honom: »Gä så nära till vattnet, 
som du kan, Jarro, och häll dig flygfärdig! Da ska snart 
bli befriad.» 

Några ögonblick därefter låg doppingboet inne vid land, 
men den lilla roddaren lämnade det inte, utan satt stilla, 
inkrupen mellan kvistar och strån. Jarro höll sig också 
nästan orörlig. Han var alldeles förlamad av ängslan för 
att befriaren skulle bli upptäckt. 

Det nästa, som inträffade, var, att en flock vildgäss 
kom flygande. Jarro vaknade då till besinning och var- 
nade dem med höga rop, men de flögo trots detta flera 
gånger fram och tillbaka över grundel. De höUo sig så 
högt uppe, att de voro utom skotthåll, men drängen lät 
ändå förleda sig att skjuta av ett par skott efter dem. 
Dessa skott voro inte väl avlossade, förrän den lilla parveln 
sprang i land, drog en liten kniv ur slidan och skar sönder 
Jarros grimma med ett par raska snitt. »Flyg nu din väg, 
Jarro, innan karlen hinner att ladda om!» ropade han, 
under det att han själv sprang ner i doppingboet och stötte 
från land. 

Jägaren hade haft blickarna riktade på gässen och hade 
inte märkt, att Jarro hade blivit befriad, men Cesar hade 
bättre följt med vad som hände, och just Lär Jarro lyfte 
vingarna, störtade han fram och grep honom över nacken. 

Jarro skrek ömkligt, men parveln, som hade befriat 
honom, sade med största lugn till Cesar: »Om du är lika 
hederlig, som du ser ut, så kan du väl inte vilja tvinga en 
bra fågel att sitta här och locka andra i olycka.» 

När Cesar hörde dessa ord, grinade han styggt med 
överläppen, men om ett ögonblick släppte han Jarro. »Flyg, 
Jarro!» sade han. »Du är sannerligen för god att vara 
lockfågel. Det var inte heller därför, som jag ville hålla dig 
kvar, utan fördenskull, att det blir tomt i stugan efter dig.» 



DEN STORA FÅGELSJÖN 26 d 

SJÖSÄNKNINGEN, Onsdag 20 april. 

Det bley verkligen mycket tomt i bondstugan efter Jarro. 
Hunden och katten funno tiden lång, när de inte hade 
honom att tvista om, och matmor saknade det glada snatter, 
som han hade låtit höra var gång hon kom in i stugan. 
Men den, som längtade mest efter Jarro, var den lilla gossen, 
Per Ola. Han var bara tre år och enda barnet, och i 
hela sitt liv hade han inte haft en sådan lekkamrat som 
Jarro. När han fick höra, att Jarro hade återvänt till Tå- 
kem och änderna, kunde han inte låta sig nöja med detta, 
utan tänkte jämt på hur han skulle få honom tillbaka. 

Per Ola hade talat mycket med Jarro, medan denne 
låg stilla i sin korg, och han var viss om att anden för- 
stod honom. Han bad mor, att hon skulle föra honom 
ner till sjön, för att han skulle få råka Jarro och övertala 
honom att vända tillbaka till dem. Mor ville inte lyssna 
till detta, men den lille övergav inte sin plan fördenskull. 

Dagen efter den, då Jarro hade försvunnit, sprang Per 
Ola ute på gården. Han lekte ensam som vanligt, men 
Cesar låg på trappan, och när mor släppte ut gossen, hade 
hon sagt: »Se efter Per Ola, Cesar 1» 

Om nu allt hade varit som vanligt, hade Cesar också 
åtlytt befallningen, och gossen hade blivit så väl över- 
vakad, att han inte hade lupit den ringaste fara. Men 
Cesar var sig inte lik i de dagarna. Han visste, att bön- 
derna, som bodde utmed Tåkern, hade täta överläggningar 
om sjösänkningen, och att de nära nog hade beslutat den. 
Änderna skulle bort, och Cesar skulle aldrig mer kunna 
få en ärlig jakt. Han var så upptagen av att tänka på 
denna olycka, att han inte kom ihåg att vaka över Per Ola. 

Och den lille var inte väl lämnad ensam på gården, 
förrän han insåg, att nu var rätta stunden kommen att 
gå ner till Tåkern och tala med Jarro. Han öppnade en 
grind och vandrade ner mot sjön på den där smala stigen. 



270 DEN STORA pAgELSJÖM 

som löpte fram över madema. Så läage som man kunde 
se honom hemifrån^ gick han långsamt, men sedan ökade 
han farten. Han var mycket rädd för att mor eller någon 
annan skulle ropa åt honom, att han inte fick gå. Han 
ville ju inte göra något ont, bara övertala Jarro att komma 
tillbaka, men han kände på sig, att de där hemma inte 
skulle ha gillat företaget. 

När Per Ola kom ner till sjöstranden, ropade han flera 
gånger efter Jarro. Därpå stod han en lång stund och 
väntade, men ingen Jarro visade sig. Han såg flera fåglar, 
som liknade gräsanden, men de flögo förbi utan att låtsa 
om honom, och alltså kunde han förstå, att ingen av dem 
var den rätta. 

När Jarro inte kom till honom, tänkte den lilla gossen, 
att han säkert skulle finna honom lättare, om han begåve 
sig ut på sjön. Det fanns flera goda farkoster vid stranden, 
men de voro fastbundna. Den enda, som låg lös och ledig, 
var en gammal, gisten eka, som var så dålig, att ingen 
tänkte på att begagna den. Men Per Ola krånglade sig 
upp i den utan att bry sig om, att det stod vatten över 
hela bottnen. Han orkade inte bruka årorna, men i stället 
satte han sig att vagga och gunga i ekan. Säkert hade 
ingen stor människa lyckats att föra en eka ut på Tåkem 
på det sättet, men när vattenståndet är högt och olyckan 
är framme, ha små barn en förunderlig förmåga att komma 
ut till sjöss. Per Ola drev snart omkring på Tåkem och 
ropade på Jarro. 

När den gamla ekan så där vaggades ut på sjön, öpp- 
nades dess springor allt vidare, och vattnet riktigt ström- 
made in i den. Per Ola frågade inte det minsta efter detta. 
Han satt på den lilla toften i fören, ropade åt varje fågel 
han såg och undrade på att inte Jarro visade sig. 

Till sist fick Jarro verkligen syn på Per Ola. Han 
hörde, att någon ropade på honom med det namn, som 
han hade haft bland människorna, och han förstod, att 
gossen hade gett sig ut på Tåkem för att söka honom. 



DEN STORA fAgBLSJÖN 271 

Jarro blev outsägligt glad över att finna, att en av mSn- 
niskorna verkligen älskade honom. Han sköt ner mot Per 
Ola som en pil, satte sig bredvid honom och lät honom 
smeka sig. De voro bada tvä mycket lyckliga att äterse 
varandra. 

Men plötsligen märkte Jarro hur det stod till med ekan. 
Den var till hälften full av vatten och var mycket nära 
att sjunka. Jarro sökte tala om för Per Ola, att han, som 
varken kunde flyga eller simma, måste söka att komma 
upp på land, men Per Ola förstod honom inte. Då dröjde 
inte Jarro ett ögonblick, utan skyndade bort för att 
skaffa hjälp. 

Jarro kom tillbaka om en liten stund och bar då på 
sin rygg en liten parvel, som var mycket mindre än Per 
Ola. Om han inte hade kunnat både tala och röra sig, 
skulle gossen ha trott, att det var en docka. Och den 
lilla parveln befallde Per Ola att genast ta upp en läng, 
smal stör, som låg på bottnen av ekan, och försöka att 
staka denna fram mot en av de små vassholmarna. Per 
Ola lydde honom, och han och parveln hjälptes åt att 
driva fram ekan. Med ett par tag voro de framme vid 
en liten vassomkransad holme, och nu blev Per Ola till- 
sagd, att han skulle gå i land. Och just i samma stund, 
som Per Ola satte foten på land, fylldes ekan med vatten 
och sjönk till bottnen. 

När gossen såg detta, kände han sig viss om att 
far och mor skulle bli mycket onda på honom. Han skulle 
ha börjat gråta, om han inte strax hade fått annat att 
tänka på. Det kom nämligen en flock stora, gråa fåglar 
och slog ner på ön, och den lilla parveln tog honom fram 
till dem och berättade för honom vad de hette, och vad 
de sade. Och detta var så roligt, att Per Ola glömde 
aUting annat. 

Emellertid hade folket i bondgården märkt, att gossen 
var försvunnen, och hade börjat söka efter honom. De 
letade igenom uthusen, tittade i brunnen och sågo efter i 



272 DEN STORA fAgELSJÖN 

källaren. Sedan gingo de ut på vågar och stigar, vandrade 
till granngården för att höra om han hade förirrat sig 
dit och spanade efter honom också nere vid Tåkem. Men 
hur de än sökte, kunde de inte finna honom. 

Cesar, hunden, förstod mycket väl, att husbondfolket 
letade efter Per Ola, men han gjorde inte något för att 
föra dem på rätt spår. I stället låg han stilla, som om 
hela saken inte hade angått honom. 

Längre fram på dagen upptäckte man Per Olas fotspår 
nere vid båtstaden. Och så kom man att tänka på att 
den gamla gistna ekan inte längre låg kvar vid stranden. 
Då började man förstå hur alltsammans hade gått till. 

Husbonden och hans drängar sköto genast ut båtarna 
och foro för att söka efter gossen. De rodde omkring 
på Tåkem ända till sena kvällen utan att se den minsta 
skymt av honom. De kunde inte tro annat, än att den 
gamla farkosten hade sjunkit, och att den lille låg död på 
sjöbottnen. 

På kvällen drev Per Olas mor omkring på stranden. 
Alla andra voro övertygade om att gossen var drunknad, 
men hon kunde inte förmå sig att tro detta, utan hon 
sökte honom alltjämt. Hon sökte inne mellan vass och 
säv, gick och gick på den sänka stranden utan att tänka 
på hur djupt hon sjönk med foten och hur våt hon hade 
blivit. Hon var outsägligt förtvivlad. Hjärtat värkte i 
hennes bröst. Hon grät inte, men vred sina händer och 
ropade på sitt barn med hög, klagande röst. 

Runt omkring sig hörde hon svanors och änders och 
spovars skrik. Hon tyckte, att de följde efter henne och 
klagade och jämrade, också de. »De måtte visst ha en sorg, 
eftersom de jämrar sig så,» tänkte hon. Men så kom hon 
ihåg sig. Det var ju bara fåglar, som hon hörde klaga. 
De hade väl inga bekymmer. 

Det var besynnerligt, att de inte tystnade efter sol- 
nedgången. Men hon hörde alla de oräkneliga fågelskarorna, 
som funnos omkring Tåkem, ge upp skrik på skrik. Flera 



DEN STÖKA FÅGELSJÖN 278 

av dem följde efter henne, vart hon gick, andra kommo 
susande förbi på snabba vingar. Hela luften var full av 
klagan och jämmer. 

Men den ångest, som hon själv bar på, öppnade hennes 
hjärta. Hon tyckte, att hon inte stod så långt borta från 
alla andra levande varelser, som människor annars göra. 
Hon förstod mycket bättre än någonsin förut hur fåglarna 
hade det. De hade sin jämna omsorg för hem och barn, 
de som hon. Det var nog inte så stor skilhiad mellan 
dem och henne, som hon hittills hade trott. 

Så kom hon att tänka på att det var så gott som 
beslutat, att alla dessa tusental av svanor och änder och 
lonmiar skulle mista sina hem här vid Tåkem. »Det blir 
nog bekymmersamt för dem,» tänkte hon. »Var ska de 
sedan föda opp sina ungar?» 

Hon blev stående och grubblade på detta. Det syntes 
vara ett gott och behagligt verk att förvandla en sjö till 
åker och äng, men det finge väl vara en annan sjö än 
Tåkem, en annan sjö, som inte var hem för så många 
tusental av djur. 

Hon tänkte på att det var nästa dag, som beslutet 
om sjösänkningen skulle fattas, och hon undrade om det 
var fördenskull, som hennes lilla gosse hade kommit bort 
just i dag. Om det var Guds mening, att sorgen skulle 
komma och öppna hennes hjärta till barmhärtighet just 
i dag, innan det var för sent att avstyra den grjpnns, 
handlingen? 

Hon gick hastigt upp till gården och började tala vid 
sin man om allt detta. Hon talade om sjön och om fåglarna 
och sade honom, att hon trodde, att Per Olas död var 
ett Guds straff över dem båda. Och hon märkte snart, att 
han var av samma mening som hon. 

De ägde redan en stor gård, men om sjösänkningen 
komme till stånd, skulle en så vidsträckt del av sjöbottnen 
tillfalla dem, att deras egendom bleve nära nog för- 
dubblad. Därför hade de varit ivrigare för företaget än 

18. — Nils Holgerssona resa. I. 



274 DEN STORA FÅGELSJÖK 

någon annan av strandägarna. De övriga hade varit ängs- ' 
liga för omkostnaderna och ängsliga för att torrläggningen 
inte skulle lyckas bättre nu än förra gången. Per Olas far 
visste med sig, att det var han, som hade förmått dem 
att gå med på företaget. Han hade använt all sin över- 
talningsförmåga för att kunna lämna sin son en dubbelt 
större gård, än hans far hade iänmat honom. 

Han stod nu och undrade om det låg någon Guds 
mening under detta, att Tåkem hade tagit sonen ifrån 
honom, dagen innan han skulle skriva kontrakt om dess 
torrläggning. Hustrun behövde inte säga många ord till 
honom, förrän han svarade : »Det kan hända, att Gud inte | 
vill, att vi ska rubba på hans ordning. Jag ska tala med 
de andra om detta i morgon, och jag tänker, att vi be- 
sluter, att allt får vara, som det är.» 

Medan husbondefolket talade om detta, låg Cesar fram- 
för spisen. Han lyfte huvudet och lyssnade mycket noga. 
När han tyckte sig vara säker på sin sak, gick han fraai 
till matmodem, fattade tag i hennes kjol och förde henne 
mot dörren. »Men Cesar då I» sade hon och ville göra 
sig lös. »Vet du var Per Ola är?» utbrast hon därpå. Cesar 
skällde glatt och kastade sig mot dörren. Hon öppnade 
den, och Cesar rusade åstad ner mot Tåkem. Matmodern 
var så säker, att han visste var Per Ola fanns, att hon 
bara sprang efter. Och inte förr hade de kommit ner tiU 
stranden, än de hörde barngråt ute från sjön. 

Per Ola hade haft den roligaste dag i sitt liv till- 
sammans med Tummetott och fåglarna, men nu hade han 
börjat gråta, därför att han var hungrig och mörkrädd. 
Och han blev glad, när far och mor och Cesar kommo 
och hämtade honom. 



XX. 

SPÅDOMEN. 



Fredag 22 april. 



Pojken låg och sov en natt pä en holme i Täkem, men 
så Täcktes han av årslag. Knappt hade han fått upp ögonen, 
förrän det föll ett så starkt ljussken in i dem, att han 
började blinka. 

Först kunde han inte begripa vad det var, som lyste 
si klart härute på sjön, men snart såg han, att i vass- 
kanten låg en eka, som hade ett stort, brinnande tjärbloss 
uppsatt på en järnten i aktern. Blossets röda låga speg- 
lades klart i den nattsvarta sjön, och det granna skenet 
måtte ha lockat fiskarna, för kring flamman i djupet syntes 
en mängd mörka streck, som ständigt rörde sig och 
bytte plats. 

Två gamla män funnos i ekan. Den ene satt vid årorna, 
den andre stod på aktertoften och höll i handen ett kort 
spjut, som var försett med grova hullingar. Den, som rodde, 
tycktes vara en fattig fiskare. Han var liten, torr och 
väderbiten och hade en tunn och sliten rock på sig. Man 
kunde se, att han var så van att vara ute i alla väder, 
att han inte frågade efter kölden. Den andre var välfödd 
och välklädd och såg ut som en myndig och självsäker 
bonde. 

»Håll stilla nub> sade bonden, när de voro mittför 
holmen, där pojken låg. Med detsamma stötte han spjutet 
ner i vattnet. När han lyfte det, följde en lång, präktig 
ål med upp ur djupet. 



276 SPÅDOMEN 

»Se däri» sade han, medaa han lossade alen frin 
ljustret. »Det var en, som inte skäms för sig. Nu tänker 
jag vi har fått så mycket, att vi kan vända om hem.» 

Men kamraten lyfte inte årorna, utan satt och såg sig 
omkring. »Det är vackert härute på sjön i kväll,» sade 
han. Och det var det också. Det var alldeles lugnt, så 
att hela vattenytan låg i ostörd vila med undantag av strim- 
man, där båten hade gått fram. Den låg och blänkte som 
en väg av guld i eldskenet. Himlen var klar och starkt 
blå och tätt genomstungen av stjärnor. Stränderna voro 
bortskymda av vassholmarna utom mot väster. Där sköt 
Omberg upp högt och mörkt, mycket väldigare, än det 
brukade vara, och skar bort ett stort, trekantigt stycke 
av himlavalvet. 

Den andre vände huvudet, så att han fick eldskenet 
ur ögonen, och såg sig omkring. »Ja, det är vackert här 
i Ostergylln,» sade han, »men det bästa med landskapet 
är ändå inte skönheten.» — »Vad är det då, som är det 
bästa?» frågade roddaren. — »Jo, att det alltid har varit 
ett ansett och hedrat landskap.» — »Det kan nog vara 
sant förstås.» — »Och så detta, att man vet, att det alltid 
ska förbli så.» — »Hur i all världen kan man veta det?» 
frågade han, som satt vid årorna. 

Bonden rätade på sig, där han stod och stödde sig 
mot spjutet. »Det finns en gammal historia, som har gått 
från far till son i min släkt, och i den får man veta hur 
det ska gå med Östergötland.» — »Då kan du gärna be- 
rätta den för mig,» sade roddaren. — »Vi brukar just inte 
berätta den för vem som helst, men inte vill jag hålla 
den hemlig för en gammal kamrat.» 

»På Ulvåsa här i Östergötland,» fortfor han, och nu 
hördes det på tonen, att han talade om något, som han 
hade hört av andra och kunde utantill, »bodde för många 
år sedan en fru, som hade den gåvan, att hon kunde se 
in i framtiden och säga folk vad som skulle komma att 
hända dem, lika säkert och noggrant, som om det redan 



spAdomen 279 

hade skett. För detta blev hon vida beryktad, och det 
är lått att förstå, att människor sknlle komma både nära 
och Qärran ifrån och söka henne för att få veta yad de 
skulle ha att gå igenom av ont eller gott. 

En dag, när Ulvåsa-frmi satt i sin sal och spann, såsom 
det var brukligt förr i världen, kom en fattig bonde in i 
rummet och satte sig på bänken långt nere vid dörren. 

'Jag undrar vad ni sitter och tänker på, kära fru,' 
sade bonden om en stund. 

'Jag sitter och tänker på höga och heliga ting,' svarade 
hon. — 'Då går det väl inte an, att jag frågar er om 
något, som ligger mig på hjärtat,' sade bonden. 

'Det är väl ingenting annat, som ligger dig om hjärtat, 
än att du ska få skörda mycket kom på din åker. Men 
jag brukar få spörsmål från kejsaren om hur det ska gå med 
hans krona och från påven om hur det ska gå med hans 
nycklar.' — 'Ja, sådant är väl inte lätt att svara på,' sade 
bonden. 'Jag har också hört, att ingen lär gå härifrån utan 
att vara missnöjd med det han har fått höra.' 

När bonden sade detta, såg han, att Ulvåsa-frun bet 
sig i läppen och flyttade sig högre upp på bänken. 'Jaså, 
detta är vad du har hört om mig,' sade hon. 'Då kan 
du ju fresta på att fråga mig om det, som du vill veta, 
så får du se om jag inte kan svara så, att du blir nöjd.' 

Efter detta dröjde inte bonden att framföra sitt ärende. 
Han sade, att han hade kommit för att fråga hur det i en 
framtid skulle gå med Östergötland. Det fanns ingenting 
han höll så kärt som hembygden, och han menade, att 
han skulle .känna sig lycklig ända till sin sista stund, om 
han kunde få ett gott svar på frågan. 

'Är det inte något annat du vill veta,' sade den visa 
frun, 'så tror jag, att du ska bli belåten. För här, som jag 
nu sitter, kan jag säga dig, att med Östergötland lär det 
komma att gå så, att det alltid ska ha något att berömma 
sig av framför andra landskap.' 



280 SPÅDOMEN 

'Ja, det yar ett gott svar, kära fru/ sade bondea, 'och 
nu yore jag fullt tillfreds, om jag bara kunde förstå hur 
sådant skulle vara möjligt.' 

'Varför skulle det inte vara möjligt?' sade Ulvåsa-frun. 
'Vet du inte, att Östergötland är vittberyktat allaredan? 
Eller tror du, att det finns något landskap i Sverige, som 
kan berömma sig av att |lga på samma gång två sådana 
kloster som de i Alvastra och Vreta och en sådan skön 
domkyrka som den i Linköping?' 

'Det kan nog så vara,' sade bonden, 'men jag är en 
gammal man, och jag vet, att människors sinnen är om- 
bytliga. Jag fruktar, att det ska komma en tid, när de 
inte vili ge oss någon ära varken för Alvastra eller Vreta 
eller för vår domkyrka.' 

'Häri kan du ha rätt,' sade Ulvåsa-frun, 'men inte be- 
höver du tvivla på min spådom fördenskull. Jag ska nu 
låta bygga opp ett nytt kloster på Vadstena gård, och det 
tör komma att bli det namnkunnigaste i Norden. Dit ska 
både höga och låga vallfärda, och alla ska prisa det här 
landskapet, därför att det äger en så helig ort inom sina 
gränser.' 

Bonden svarade, att detta var han bra glad åt att 
få veta. Men han visste ju, att allting var förgängligt, 
och han undrade mycket vad som skulle kunna ge landet 
anseende, om Vadstena kloster en gång konune i vanrykte. 

'Du är inte lätt att göra till lags,' sade Ulvåsa-frun, 
'men nog kan jag se så långt framåt, att jag kan säga dig, 
att innan Vadstena kloster har mist sin glans, kommer 
det att därinvid resas ett slott, som blir det präktigaste 
på sin tid. Kungar och furstar ska gästa det, och det 
ska räknas hela landskapet till heder, att det äger ett sådant 
smycke.' 

'Detta är jag också mycket glad att höra,' sade bonden. 
'Men jag är en gammal man, och jag vet hur det brukar 
gå med all denna världens härlighet. Och om slottet råkar 



SPÅDOMEN 283 

i förfall, undrar jag mycket vad som ska kunna dra folks 
blickar till det hår landskapet.' 

'Det är inte litet, som du vill veta/ sade Ulvåsa-frun, 
'men nog kan jag se så långt in i tiden, att jag kan märka 
hur det blir liv och rörelse uppe i skogarna omkring Fin- 
spång. Jag ser hur där resas hyttor och smedjor, och jag 
tror, att hela landskapet ska bli hedrat, därför att järn 
nu blir tillverkat inom dess område.' 

Bonden nekade inte till att han var orimligt glad att 
höra detta. Men om det skulle gå så illa, att också Finspångs- 
bruket sjönke i anseende, då vore det väl inte möjligt, 
att något nytt kunde uppstå, som Östergötland skulle få 
att berömma sig av. 

'Du är inte lätt att ställa tillfreds,' sade Ulvåsa-frun, 
'men nog ^n jag se så långt framåt, att jag märker hur 
det utmed sjöstränderna byggs opp gårdar, stora som slott, 
av herrar, som har fört krig i främmande land. Jag tror, 
att de herrgårdarna ska bringa landskapet lika mycken ära 
som något ,annat jag har talat om.' 

'Men om det kommer en tid, när ingen mer lovprisar 
de stora herrgårdarna?' envisades bonden. 

'Du behöver inte vara ängslig i alla fall,' sade Ulvåsa- 
frun. 'Jag ser nu hur det porlar fram hälsokällor på Medevi 
ängar nära Vätterstranden. Jag tror, att brunnarna vid 
Medevi ska ^kaffa landet så mycken berömmelse, som du 
kan önska.' 

'Det var en stor sak att få reda på,' sade bonden. 
'Men om det kommer en tid, när människor söker sin 
hälsa vid andra källor?' 

'Du ska inte göra dig bekymmer fördenskull,' svarade 
Ulvåsa-frun. 'Jag ser hur människor myllrar och arbetar 
från Motala till Mem. De gräver en farled tvärsigenom 
landet, och då kommer Östergötlands lov åter på allas 
läppar.' 

Men bonden såg i alla faU orolig ut. 



284 spAdomen 

'Jag ser, att forsarna i Motala ström börjar dra hjul/ 
sade Ulvåsa-frun, och nu rann det opp ett par röda fläckar 
på hennes kinder, för hon begynte på att bli otålig. 'Jag 
hör hammare dåna i Motala och vävstolar slamra i Norr- 
köping.' 

'Ja, det är gott att veta,' sade bonden, 'men allting 
är föränderligt, och jag är rädd, att också detta kan bli 
glömt och förgätet.' 

När nu bonden ändå inte var nöjd, tog det slut på 
fruns tålamod. 'Du säger, att allting är förgängligt,' sade 
hon, 'men nu ska jag ändå nämna något, som alltid kom- 
mer att bli sig likt. Och det är, att sådana högfärdiga 
och envisa bönder som du, det ska det finnas här i land- 
skapet till världens slut.' 

Knappt hade Ulvåsa-frun sagt detta, förrän bonden steg 
opp, glad och nöjd, och tackade henne för gott besked. 
Nu äntligen var han belåten, sade han, 

'Sannerligen jag nu förstår hur du menar det,' sade 
då Ulvåsa-frun. 

'Jo, jag menar det så, kära fru,' sade bonden, 'att 
allt, vad kungar och klosterfolk och herremän och köp- 
stadsbor bygger och upprättar, det har bara bestånd för 
några år. Men när ni säger mig, att i Östergötland alltid 
ska finnas bönder, som är ärekära och uthålliga, så vet 
jag också, att det ska få behålla sin gamla heder. För 
det är bara de, som går böjda under det eviga arbetet 
med jorden, som kan hålla det här landet oppe i välstånd 
och anseende från tid till tid.'» 



XXI. 

VADMALSVÅDEN. 

Lördag 23 april. 

Pojken for fram högt uppe i luften. Han hade den 
stora Ostgötaslätten under sig och satt och räknade de 
många vita kyrkorna, som höjde sig ur små träddungar. 
Det dröjde inte länge/ förrän han hade hunnit till femtio. 
Sedan blev han förvillad och kunde inte hålla ordning 
på räkningen. 

De allra flesta gårdarna voro bebyggda med stora, vit- 
målade tvåvåningshus, som sågo så ståtliga ut, att pojken 
inte kunde låta bli att förundra sig över dem. »Det måtte 
inte bo några bönder här i landet,» sade han för sig själv, 
»eftersom jag inte ser några bondgårdar.» 

Då skreko genast alla vildgässen: »Här bor bönderna 
som herrskap. Här bor bönderna som herrskap.» 

På slätten voro is och snö försvunna, och vårarbetet 
hade börjat. »Vad är det för långa kräftor, som kryper 
fram över åkrarna?» frågade pojken om en stund. — »Plogar 
och oxar. Plogar och oxar,» svarade alla vildgässen. 

Oxarna rörde sig så långsamt på åkrarna, att det inte 
kunde märkas, att de flyttade sig, och gässen ropade till 
dem: »Ni kommer inte fram förrän nästa år. Ni kommer 
inte fram förrän nästa år.» Men oxarna blevo inte svaret 
skyldiga. De lyfte mulama i vädret och bölade : »Vi gör 
mer nytta på en timme än sådana som ni i hela ert liv.» 

På några ställen drogos plogarna av hästar. Dessa 
gingo fram med mycket större iver och hast än oxarna, 
men gässen kunde inte låta bli att retas med dem heller. 
»Skäms ni inte att sköta oxgöra?» ropade de till hästarna. 



286 vadmalsvAdek 

»Skäms ni inte att sköta oxgöra?» — ))Skäms ni inte själva 
att sköta latmansgöra?» gnäggade hästarna tillbaka. 

Medan hästar och oxar voro ute på arbete, gick stall- 
gumsen omkring hemma på gårdsplanen. Han var nyklippt 
och lättrörlig, knuffade omkull småpojkarna, körde in band- 
hunden i hans koja och gick sedan och stoltserade, som 
om han vore ensam herre på gården. )»6umse, gumse, 
var har du gjort av din ull?» frågade vildgässen, som 
foro förbi uppe i luften. — »Den har jag skickat till Drags 
fabriker i Norrköping,» svarade gumsen med ett långt brä- 
kande. — »Gumse, gumse, var har du gjort av dina horn?» 
frågade gässen. Men några horn hade gumsen till sin stora 
sorg aldrig haft, och man kunde inte göra honom värre 
förtret än att fråga efter dem. Han sprang omkring en 
lång stund och stångade i luften, så ond blev han. 

På landsvägen kom en man, som drev framför sig 
en flock skånska grisar, som inte voro mer än några veckor 
gamla och skulle säljas uppåt landet. De traskade på 
tappert, så små de voro, och höUo sig tätt intill varandra 
liksom för att få skydd. »Nöff, nöff, nöff, vi har konmiit 
för tidigt från far. och mor. Nöff, nöff, nöff, hur ska det 
gå med oss, fattiga barn?» sade smågrisarna. Inte en gång 
vildgässen hade hjärta att föra spektakel med sådana smä 
stackare. »Det blir bättre för er, än ni nånsin kan tro^» 
ropade de, när de foro förbi dem. 

Vildgässen voro aldrig i så gott humör, som när de 
fingo fara fram över en slättbygd. Då gjorde de sig ingen 
brådska, utan flögo från gård till gård och skämtade med 
tamdjuren. 

Medan pojken red fram över slätten, kom han att tänka 
på en saga, som han hade hört någon gång för längesedan . 
Han mindes den inte riktigt, men det var något om en 
kjortel, som till hälften var sömmad av guldvävd sammet 
och till hälften av grå vadmal. Men den, som ägde kjorteln, 
prydde vadmalsvåden med så mycket pärlor och ädla stenar^ 
att den lyste skönare och dyrbarare än gyllentyget 



VADMALSVÄDEN 287 

Han kom ihåg det där om vadmalsvåden, när han såg 
ner på Östergötland, därför att det bestod av en stor slätt, 
som låg inklämd mellan två bergiga skogstrakter, en i norr 
och en i söder. De båda skogshöjderna lågo vackert blåa 
och skimrade i morgonljuset, som om de vore täckta med 
guldslöjor, och slätten, som bara bredde ut den ena vinter- 
nakna åkern efter den andra, var i och för sig inte vack- 
rare att se på än grå vadmal. 

Men människorna hade nog trivts väl på slätten, därför 
att den var givmild och god, och de hade försökt att pryda 
den på bästa sätt. Där pojken for fram högt uppe, tyckte 
han, att städer och gårdar, kyrkor och fabriker, slott och 
järnvägsstationer voro utsållade över den som små och 
stora smycken. Det blänkte i tegeltaken, och fönsterrutorna 
lyste som juveler. Gula landsvägar, blanka järnvägsskenor 
och blåa kanaler löpte fram mellan orterna som silkesydda 
slingor. Linköping låg kring sin domkyrka som en pärl- 
infattning kring en dyrbar sten, och gårdarna på landet 
voro som små bröstnålar och knappar. Det var inte mycken 
reda i mönstret, men det var en prakt, som man aldrig 
kunde tröttna att se på. 

Gässen hade lämnat Ombergstrakten och foro mot öster 
utefter Göta kanal. Den höll också på att göra sig i ord- 
ning för sonmiaren. Arbetare gingo och lagade kanal- 
bankarna och tjärbeströko de stora slussportarna. 

Ja, det arbetades överallt för att kunna ta väl emot 
våren, också i städerna. Där stodo målare och murare 
på ställningar utanför husen och gjorde dem fina, tjänst- 
flickorna hade stigit upp i de öppna fönstren och tvättade 
rutorna. Nere vid hamnen putsades segelbåtar och ångfartyg. 

Vid Norrköping lämnade vildgässen slättbygden och 
flögo uppåt Kolmården. De hade en stund följt längsefter 
en ganmial backig landsväg, som slingrade sig utmed klyftor 
och gick fram under vilda bergväggar, när pojken plöts- 
ligen gav till ett utrop. Han hade suttit och svängt foten 
fram och tillbaka, och den ena träskon hade glidit av honom. 



288 vadmalsvAden 

»Gåskarl, gåskarl, jag har tappat min sko I» skrek pojken. 

Gåskarlen vände och sänkte sig mot marken, men då 
såg pojken, att två barn, som hade kommit gående framåt 
vägen, hade tagit upp hans sko. 

»Gåskarl, gåskarl,» skrek pojken hastigt, »far oppåt igen I 
Det är för sent. Jag kan inte få igen min sko.» 

Men nere på vägen stodo Åsa* gåsapiga och hennes 
bror, lille Mats, och betraktade en liten träsko, som hade 
fallit ner från himlen. 

»Det var vildgässen, som tappade den,» sade lille Mats. 

Åsa gåsapiga stod länge tyst och funderade över fyndet. 
Till sist sade hon långsamt och eftersinnande: »Kommer 
du ihåg, lille Mats, att när vi gick förbi Ovedskloster, hörde 
vi talas om att de i en bondgård hade sett en tomte, som 
var klädd i skinnbyxor och hade träskor på fötterna som 
en annan arbetskarl? Och minns du, att när vi kom till 
Vittskövle, berättade en tös, att hon hade sett en Goa- 
Nisse med träskor, som Hög bort på ryggen av en gås? 
Och när vi själva kom hem till vår stuga, lille Mats, såg 
vi ju en pyssling, som var klädd på samma sätt, och som 
också klev opp på en gås och flög sin väg. Kanske att 
det var samma en, som red fram häroppe i luften på sin 
gås och tappade träskon.» 

»Ja, det måtte det säkert ha varit,» sade lille Mats. 

De vände på träskon och betraktade den noga, för 
det är inte alla dar, som man hittar Goa-Nisses träsko på 
landsvägen. 

»Vänta, vänta, lille Mats I» sade Åsa gåsapiga. »Här 
står något att läsa på ena sidan.» 

»Ja, det gör det. Men det är så små bokstäver.» 

»Låt mig se I Jo, det står — Det står : Nils Holgersson 
fr. V. Vemmenhög.» 

»Det var det. märkvärdigaste jag nånsin har hört I» sade 
lille Mats. 



INNEHÅLL. 

Den kristliga dagvisan 5 

Sveriges karta 6 

JVife Holgerssons underbara resa genom Sverige. 

1. Pojken 13 

2. Akka från Kebnekajse 35 

3. Vildfägelsliv .53 

4. Glimmingehus 78 

6. Den stora trandansen på Knllaberg 94 

6. I regnväder 108 

7. Trappan med de tre trappstegen 116 

8. Vid Ronneby å 12»z 

9. Karlskrona 136 

10. Resa till Öland 148 

11. Ölands södra udde 153 

12. Den stora Qärilen 162 

13. Lilla Karlson 169 

14. Två städer 186 

15. Sagan om Småland 203 

16. Kråkorna 209 

1 7. Den gamla bondkvinnan 233 

18. Från Taberg till Huskvarna 247 

19. Den stora fågelsjön 266 

20. Spådomen 275 

21. Vadmalsvåden 285 



19. — Nils Holgerasons resa. I. 



LÄSEBÖCKER FÖR SVERIGES BARNDOMSSKOLOR UTGIVNA 
AV ALFR. DALIN OCH FRIDTJUV BERG 



I. 

NILS HOLGERSSONS UNDERBARA RESA 
GENOM SVERIGE 



AV 



SELMA LAGERLÖF 



ANDRA BANDET 




STOCKHOLM 

ALBERT BONNIERS FÖRLAG 



I 



NILS HOLGERSSONS UNDERBARA RESA 
GENOM SVERIGE 



AV 



SELMA LAGERLÖF 



ANDRA BANDET 



.3S. 




STOCKHOLM 

ALBERT BONHIEKS FÖKLAG 



Fönta—adertonde iusendet. 



STOCKHOLM 

ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 190 7 



XXII. 

KÄRRS OCH GRÅFÄLLS SAGA. 

KOLMÄRDEN. 

Norr om Bråviken, där gränsen går fram mellan Öster- 
götland och Sörmland, reser sig ett berg, som är flera 
mil långt och mer än en mil brett. Om det hade en höjd, 
som svarade mot längden och bredden, skulle det vara ett 
av de präktigaste berg, som funnes till, men det har det inte. 
Det händer ibland, att man råkar på ett bygge, som har 
blivit så stort tilltaget från början, att ägaren aldrig har 
lyckats att få det färdigt. När man kommer fram till det, 
ser man tjocka grundmurar, starka valvbågar och djupa 
källare, men det finns varken väggar eller tak: alltsam- 
mans höjer sig bara ett par fot från marken. Det är inte 
utan, att den, som får se det där gränsberget, kan komma 
att tänka på en sådan övergiven byggnad, för det ser nästan 
ut, som om det inte skulle vara ett färdigbyggt berg, utan 
bara grunden till ett berg. Det reser sig från slätten med 
tvärbranta väggar, och överallt stå stolta klippmassor upp- 
tornade, som tyckas vara ämnade att bära höga, ofantliga 
bergsalar. Allt är mäktigt och vilt och stort tilltaget, men 
det är ingen riktig höjd eller resning på det hela. Bygg- 
mästaren har tröttnat och gått ifrån arbetet, innan han 
har hunnit att resa upp sådana där långa branter och 
vassa toppar och åsar, som bruka stå som väggar och 
tak på de färdigbyggda bergen. 

Men liksom till ersättning för klintar och klättar har 
den stora bergstrakten i alla tider varit klädd med höga 

1. — IfUa Holgersaons resa. II. 



2 KÄRRS OCH GRÄFÄLI^S SAG/ 

ocli väldiga träd. Ekar och lindar ha st5 
i dalgångarna, björkar och alar kring sj 
uppe på de branta avsatserna och gn 
de ha funnit en nypa jord att växa i. A 
sammans bildade den stora skogen Kolm 
världen var så fruktad, att envar, som 
den, bad till Gud och beredde sig på sir 

Det är nu så längesedan Kolmårder 
det är omöjligt att säga hur det kom sig, at 
den blev. Den hade väl en svår tid i bör 
berggrunden, och den blev härdad genom a 
sig fotfäste bland hårda hällar och föda 
backai*. Det gick med den som med mångei 
ont i ungdomen, men blir stark och kraftig 
färdig. När skogen var fullvuxen, hade den 
tre famnar i omkrets, trädens grenar voro j 
till ett ogenomträngligt nät, och marken vi 
av hårda, hala rötter. Don var ett ypperli, 
vilda djur och rövare, som visste hur man ski 
klänga och smyga för att komma fram genom ( 
andra hade den inte mycket lockande. Den v 
kulen, villsam och ovägad, risig och stickande, ( 
träden sågo ut som trojl, där de stodo med sJ 
narna och mossa på stammarna. 

När människor först flyttade till Sörmland 
götland, växte det skogar nästan överallt, me 
stodo i fruktbara dalar och på slätter, blevo ; 
röjda. Kolmården åter, som växte på fattig 
brydde sig ingen om att fälla. Men ju längre d( 
orörd, dess mäktigare blev den. Den var som 
vars murar för var dag växte sig tjockare, och 
ville tränga fram genom skogsmuren, måste ta 
hjälp. 

Andra skogar få vara rädda för mänm'skorna, 
Kolmården fingo människorna lov alt vara rädda. 
så mörk och tätvuxen, att jägare och risplockare gäng 



KÄRRS OCH GRAfÄLLS SAGA 3 

gingo vilse därinne och höllo på att förgås^ innan de kunde 
arbeta sig ut ur snåren. Och för de resande, som måste 
färdas mellan Östergötland och Sörmland, var den rent livs- 
farlig. De fingo leta sig fram på smala djurstigar, för 
gränsfolket hade inte en gång makt till att hålla banad 
väg över skogen. Inte fanns det bro över å eller färja 
över sjö eller spång över myr. Och inte på hela skogen 
fanns det en koja, där det bodde fredligt folk, men vild- 
djurskulor och rövarhålor var det gott om. Det var inte 
mången, som kom över skogen utan skada, men desto 
flera voro de, som halkade utför bråddjup eller redo ner 
i moras, som blevo plundrade av rövare eller jagade av 
vilddjur. Men också de, som bodde nedanför skogen och 
aldrig vågade sig in i den, hade obehag av den, därför att 
björnar och vargar jämt och ständigt kommo ner från 
Kolmården och revo deras boskap. Och det var ingen 
möjlighet att utrota vilddjuren, när de hade ett så bra göm- 
ställe i den täta skogen. 

Det var säkert, att både östgötar och sörmlänningar 
gärna skulle ha velat bli av med Kolmården, men det 
gick långsamt med detta, så länge som det fanns odlings- 
bar mark på annat håll. Så småningom blev den ändå en 
smula kuvad. På bergsluttningarna runt omkring själva 
storskogen växte det upp gårdar och socknar. Skogen blev 
någorlunda vägad, och vid Krokek mitt i värsta obygden 
reste munkar ett kloster, där de resande funno en trygg 
tillflyktsort. 

Skogen fortfor dock att vara mäktig och farlig, ända 
tills en vacker dag en vandrare, som hade trängt långt in 
i skogsdjupet, råkade upptäcka, att det fanns malm i berg- 
grunden, som den växte på. Så snart som detta blev kun- 
nigt, skyndade gruvarbetare och bergsmän upp i skogen 
för att söka reda på dess rikedomar. 

Och nu kom det, som bröt skogens makt. Människorna 
togo upp gruvor, de reste hyttor och bruk på den gamla 
skogsmarken. Men detta hade inte behövt göra skogen 



KÄRRS OCH GRÄFÄLI^ SAGA 



åkeni och av gruvan. Och då kommo de att betrakta den' 
på annat sätt än förut. De lärde sig att vårda den och 
älska den. De glömde alldeles bort den gamla fiendskapen 
och ansågo skogen som sin bästa vän. 



KÄRR. 

Tolv år ungefär innan Nils Holgersson hade börjat 
resa omkring med vildgässen, hände det, att en bruks- 
ägare på Kolmården ville göra sig av med en av sina jakt- 
hundar. Han skickade efter sin skogvaktare, sade honom, 
att det var omöjligt att behålla hunden, därför att man inte 
kunde vänja honom av med att jaga efter alla de får och 
höns, som han fick syn på, och bad skogvaktaren ta hun-' 
den med till skogen och skjuta honom. 

Skogvaktaren lade koppel på hunden för att leda ho- 
nom till ett ställe i skogen, där alla uttjänta hundar från 
herrgården brukade skjutas och begravas. Han var ingen 
elak karl, men han var rätt belåten med att få skjuta 
hunden, därför att han visste, att det inte bara var får 
och höns, som han brukade jaga. Allt som oftast var 
han imie i skogen och knep sig en hare eller en orrkyckling. 

Hunden var liten och svart med gul bringa och^ gula 
f ramben. Han hette Kärr och var så klok, att han begrep 
allt, vad människor sade. När skogvaktaren förde bort ho- 
nom genom skogen, visste han mycket väl vad som före- 
stod honom. Men det skulle ingen ha kunnat se på ho- 
nom. Han varken hängde med huvudet eller slokade med 
svansen, utan såg lika bekymmerslös ut som vanligt. 

Det var därför, att de vandrade genom skogen, som 
hunden var så noga med att inte låta märka någon ängslan. 
Det utbredde sig nämligen en stor, vid skog på alla sidor 
om det gamla bruket, och den skogen var beryktad både 
bland djur och människor, därför att ägarna sedan många 
år tillbaka hade varit så måna om den, att de knappast 



1 



KÄRRS OCH GRAfÄLI^ SAGA 9 

det såg ut, som om hon skulle komma lyckligt i land. Men 
när hon var helt nära stranden, sjönk en tuva, som hon 
trampade på, rätt ner i dyn, och hon följde med i djupet. 
Hon försökte komma upp, men fann intet stadigt fotfäste, 
utan sjönk och sjönk. Kärr stod och såg på utan att våga 
dra andan, men när han märkte, att älgkon inte kunde rädda 
sig, sprang han sin väg, så fort han kunde. Han hade 
kommit att tänka på allt det stryk, som han skulle få, 
om det bleve upptäckt, att han hade lockat en älgko i 
olycka, och han blev så förskräckt, att han inte tordes 
stanna, förrän han var hemma. 

Det där var det, som hunden hade råkat påminna 
sig, och det bekymrade honom på ett helt annat sätt än 
allt övrigt ont, som han hade bedrivit. Det berodde kanske 
därpå, att han inte hade önskat döda varken älgkon eller 
hennes kalv, utan hade bragt dem om livet alldeles utan 
alt vilja det. 

»Nå, men de lever kanske ännu,» tänkte hunden helt 
plötsligt. »De var ju inte döda, när jag sprang ifrån dem. 
De har kanske räddat sig.» 

Han fick en oemotståndlig lust att få veta något härom, 
medan det ännu var tid för honom att få veta något. Han 
såg, att skogvaktaren inte höll särdeles fast i kopplet, gjorde 
ett raskt språng åt sidan och kom verkligen lös. Därpå 
ilade han bort genom skogen åt myren till med sådan fart, 
att skogvaktaren inte hann att få upp bössan till ögat, förrän 
han redan var försvunnen. 

Skogvaktaren hade inte annat att göra än att skynda 
efter, och när han kom fram till myren, såg han hunden 
stå ute på en tuva några meter från land och tjuta av all 
makt. Karlen tyckte, att han borde ta reda på vad detta 
kunde ha att betyda, ställde bössan ifrån sig och kröp på 
händer och fötter ut på myren. Han hade inte kommit 
långt, förrän han fick se en älgko ligga död i dyn. Tätt 
bredvid henne låg en liten kalv. Han var ännu vid liv, 
men var så utmattad, att han inte kunde röra sig. Kärr 



I 



Första— adertonde tusendet 



111 



STOCKHOLM 

ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1907 



KÄRRS OCH GRÅFÄLLS SAGA 11 

att det var tydligt, att hunden hade vetat, att älgarna voro 
i nöd, och hade velat rädda dem. »Brukspatron får göra, 
hur han vill, men den här hunden kan jag inte skjuta,» 
sade skogvaktaren till sist. 

Hunden reste på sig och spetsade öronen. Han kunde 
knappt tro, att han hörde rätt. Fast han inte gärna ville visa 
hur ängslig han hade varit, kunde han inte låta bli att 
gnälla en smula. Kunde det vara möjligt, att han skulle 
få behålla livet bara därför, att han hade varit orolig för 
älgarna? 

Brukspatronen tyckte också, att Kärr hade uppfört sig 
väl, men som han i alla fall inte ville ha honom tillbaka, 
visste han inte genast vad han skulle besluta. »Om skog- 
vaktaren vill ta hand om honom och ansvara för att han 
uppför sig bättre än hittills, så kan han få leva,» sade han 
om en stund. Ja, det var skogvaktaren villig till, och på 
detta sättet kom Kärr att flytta till skogvaktarboställot. 



GRÅFÄLLS FLYKT. 

Från den dagen, då Kärr kom till skogvaktaren, slu- 
tade han alldeles upp med att driva olovlig jakt i skogen. 
Detta kom sig inte bara därav, att han hade blivit skrämd, 
utan han ville nog inte, att skogvaktaren skulle bli ond 
på honom. För sedan skogvaktaren hade räddat hans liv, 
älskade han honom över allt annat. Han tänkte bara på 
att följa honom och vaka över honom. Gick han hemifrån, 
sprang Kärr före och undersökte vägen, och satt han 
hemma, låg Kärr utanför dörren och höll uppsikt över alla, 
som kommo och gingo. 

När det var lugnt på skogvaktarbostället, när inga steg 
hördes på vägen och husbonden gick och sysslade med sina 
trädplantor, som han drog upp på ett grönsaksland, brukade 
Kärr använda tiden till att leka med älgkalven. 



12 KÄRRS OCH GRÄFÄLLS SAGA 

Till en början hade Kärr inte alls haft någon lust 
sig av honom. Men som han följde husbonden öv 
gick han också med honom till lagården, när han ga 
kalven mjölk, och han brukade sitta utanför kättei 
betrakta honom. Skogvaktaren kallade kalven Gråfäll 
för att han inte tyckte, att han förtjänade ett grannare i 
och Kärr var enig med honom om den saken. Var 
han såg honom, tänkte han, att han aldrig hade sett i 
som var så fult och så illa hopkommet. Han hade 1 
gängliga ben, som sutto under kroppen söm lösa si 
Huvudet var stort och gammalt och rynkigt, och alltid h 
det åt ena sidan. Skinnet satt i skrynklor och veck 
om han hade fått på sig en päls, som inte var gjc 
honom. Han såg alltid sorgsen och missmodig ut, 
besynnerligt nog, reste han sig med stor hast, var 
han såg Kärr utanför katten, som om han skulle ha 
glad att se honom. 

Älgkalven blev sämre dag för dag, växte inte 
till sist orkade han inte en gång resa sig, när han fi 
Kärr. Hunden sprang då upp i katten till honom, ocl 
vid glimtade det till i den stackarens ögon, son 
han hade fått en stark önskan uppfylld. Sedan dess 
kade Kärr hälsa på älgkalven var dag och tillbragte 
timmar hos honom för att slicka hans päls^ leka och 
med honom och undervisa honom om något av varje, se 
skogsdjur behöver ha reda på. 

Det var märkvärdigt, att allt sedan Kärr hade tag 
för att hoppa in till älgkalven, började denne att triva 
växa. Och sedan han väl hade kommit i gång, växt( 
på ett par veckor så, att han inte rymdes i den lilla ki 
utan måste flyttas ut i en hage. När han hade gått i 1 
ett par månader, hade han så långa ben, att han li 
kliva över stängslet, när han ville. Då fick skogvak 
tillåtelse av brukspatronen att sätta upp en hög och 
inhägnad åt honom. Här levde älgen i flera år och 
till ett starkt och ståtligt djur. Kärr höll honom 



KÄRRS OCH GRÄFÄLLS SAGA 13 

skap, så ofta han kunde, men nu var det inte av med- 
lidande, utan därför att det hade uppstått stor vänskap 
mellan dem båda. Älgen var alltjämt sorgsen och syntes 
vara loj och oföretagsam, men Kärr förstod konsten att få 
honom lekfull och glad. 

Gråfäll hade levat fem somrar på skogvak tarbostället, 
då brukspatronen fick ett brev från en zoologisk trädgård i 
utlandet med förfrågan om den finge köpa älgen. Bruks- 
patronen tyckte om förslaget, skogvaktaren blev bedrövad, 
men hade inte makt att säga nej, och så blev det beslutat, 
att älgen skulle säljas. Kärr fick snart reda på vad som var 
i görningen och skyndade till älgen för att tala om, att det 
var meningen att sända bort honom. Hunden var i största 
ängslan över att mista honom, men älgen tog saken lugnt 
och tycktes varken bli glad eller ledsen. »Tänker du låta 
föra bort dig utan motstånd?» frågade Kärr. — »Vad skulle 
det tjäna till att göra motstånd?» sade Gråfäll. »Ja^ ville 
helst stanna, där jag är, men om jag är såld, måste jag väl 
härifrån.» Kärr stod och såg på Gråfäll, riktigt mätte ho- 
nom med blickarna. Det märktes nog, att älgen inte var 
fullt utvuxen ännu. Han hade inte så breda horn och så 
hög puckel och så strid man som de färdiga älgtjurarna, 
men nog hade han styrka tillräckligt för att kämpa för 
sin frihet. »Det syns, att han har hållits fången hela sitt 
liv,» tänkte Kärr, men sade ingenting. 

Kärr vände inte tillbaka till älggården förrän efter mid- 
natt, då han visste att Gråfäll var fullsövd och höll på med 
sitt första mål. »Du gör nog rätt, Gråfäll, som låter föra 
bort dig,» sade Kärr och tycktes nu vara lugn och nöjd. 
»Du kommer att hållas fången i en stor trädgård och får 
föra ett sorgfritt liv. Jag tycker bara, att det är synd, att 
du måste ge dig av härifrån utan att ha sett skogen. Du 
vet, att dina stamfränder har till valspråk, att älgarna är ett 
med skogen, men du har inte en gång varit inne i en skog.» 

Gråfäll såg upp från klövern, som han stod och tuggade 
på. »Jag ville nog se skogen, men hur skall jag komma 



14 KÄRRS OCH GRAfÄLLS SAGA 

Över inhägnaden ?» sade han med sin vanliga 
det är väl omöjligt för den, som har så k< 
Kärr. Älgen tittade under lugg ner på Kan 
över inhägnaden flera gånger om dagen, si 
var, gick fram till stängslet, gjorde ett språr 
i det fria, nästan utan att han visste hur det 

Kärr och Gråfäll begåvo sig nu inåt sko 
en skön och månljus natt i slutet av sommar 
under träden var det dunkelt, och älgen gici 
»Det är kanske bäst, att vi vänder om,» sade 
som aldrig förr har gått ute i vilda skogen, 
bryta benen av dig.» Då började Gråfäll gå fra 
och med mera mod. 

Kärr förde älgen till en trakt av skogen, dä 
väldiga granar, som stodo så tätt, att ingen i 
tränga fram mellan dem. »Härinne brukar stan 
dina söka skydd för köld och storm,» sade K 
brukar de stå under öppen himmel hela vinten 
Du får det nog mycket bättre, dit du kommer. I 
över huvudet och får stå i stall som en oxe.» Gråfäl 
ingenting, utan stod bara och söp in den starka ba 
»Har du något mer att visa mig, eller har jag 
hela skogen?» frågade han. 

Då gick Kärr med honom till en stor mo> 
visade honom tuvor och gungflyn. »över den här 
brukar älgarna fly, när de är i fara,» sade Kärr 
vet inte hur de bär sig åt, men så stora och tung; 
de är, kan de gå här utan att sjunka. Du skulle ne 
kunna hålla dig oppe på så farlig mark, men du be 
det inte heller, för du blir aldrig eftersatt av jägare.» 
fäll svarade ingenting, men med ett långt språng var ha 
på mossen. Han blev glad, när han kände hur tuv 
gungade under honom, jagade åstad tvärsöver mossen 
kom tillbaka till Kärr utan att ha varit nere i någon dyl 
»Har vi nu sett hela skogen ?» frågade han. — »Nej, 
ännu,» sade Kärr. 



KÄRRS OCH GRÄFÄLLS SAGA 15 

Hän förde nu älgen till skogens utkanter, där det växte 
ståtliga lövträd: ek och asp och lind. »Här brukar stam- 
fränderna dina äta löv och bark,» sade Kärr. »De anser 
sådant för den bästa föda, men du tör väl få bättre mat i 
utlandet.» Gråfäll blev häpen över de väldiga lövträden, 
som välvde sina gröna kupor över honom. Han smakade 
både på eklöv och aspbark. »Det här smakar beskt och 
gott,» sade han. »Det är bättre än klöver.» — »Det var 
ju bra, att du fick äta det då en gång,» sade hunden. 

Därpå tog han älgen med sig till en liten skogssjö. Den 
låg alldeles stilla och blank och speglade stränderna, som 
voro svepta i tunna, ljusa dimmor. När Gråfäll såg den, 
blev han stående orörlig. »Vad är detta, Kärr?» frågade 
han. Det var första gången, som han såg en sjö. — »Det är 
ett stort vatten, det är en sjö,» sade Kärr, »Ditt folk brukar 
simma över den från strand till strand. Det är ju inte att 
begära, att du ska kunna det, men du borde åtminstone gå 
ner och få ett bad.» Kärr gick själv i vattnet och började 
simma. Gråfäll stod kvar på land en god stund. Till sist 
kom han efter. Han blev andlös av välbehag, när vattnet 
smög sig mjukt och kyligt omkring hans kropp. Han ville 
ha det över ryggen också, gick längre ut, kände, att 
vattnet bar honom, och började simma. Han sam runt om- 
kring Kärr och var som hemma i vattnet. När de stodo 
på stranden igen, frågade hunden om de nu skulle gå hem. 
»Det är långt till morgonen. Vi kan gå omkring i skogen 
än en stund,» sade Gråfäll. 

De gingo omigen in i barrskogen. Snart kommo de till 
en liten öppen plats, som låg ljus i månskenet, med gräs 
och blommor glittrande av dagg. Mittpå skogsängen gingo 
några stora djur och betade. Det var en älgtjur, några 
älgkor och flera kvigor och kalvar. När Gråfäll fick se 
dem, stannade han tvärt. Han såg knappt åt korna och 
ungdjuren. Han bara stirrade på den gamla älgtjuren, som 
hade breda skovelhorn med många taggar, hög puckel över 
bogarna och en långhårig skinnflik hängande under halsen- 



16 KÄRRS OCH GRÅFÄLLS SAGA 

»Vad är det där för en ?» frågade Gr&f äll, o 
ay häpnad. — »Han kallas Hornkrone,» 
han är din stamfrände. Du får väl också 
där hreda horn och en likadan man, och oi 
skogen, finge du väl också en hjord att för 
därborta är min stamfrände, så vill jag gå . 
på honom,» sade Gråfäll. »Jag har aldrig tä 
djur kunde vara så ståtligt.» 

Gråfäll gick fram till älgarna, men kon 
tillbaka till Kärr, som hade stannat kvar i sko^ 
blev visst inte väl mottagen?» sade Kärr. — 
nom, att detta var Jförsta gången, som jag hade . 
och jag bad att få gå hos dem på ängen, mei 
bort mig och hotade mig med hornen.» — »] 
att du vek undan,» sade Kärr. »En ungtjur, S( 
taggkrona, får akta sig att slåss med gamla älgai 
skulle ha fått dåligt namn om sig i hela skogei 
vika utan motstånd, men sådant behöver inte be 
som ska flytta till utlandet.» 

Kärr hann knappt tala ut, förrän GråfäJJ 
och gick framåt ängen. Den gamla älgen kom em 
och de råkade genast i strid. De satte hornen 
andra och bände på, och det gick så, att Gråfäll bl 
baklänges över hela ängen. Han tycktes inte försti 
bruk av sin styrka. Men när han kom tilJ skoj 
satte han fötterna hårdare i marken, bände krafi 
hornen och började driva Hornkrone tillbaka. Gråfi 
pade tyst, men Hornkrone frustade och flåsadi 
gamla älgen blev nu i sin ordning trängd tillbaka övei 
Plötsligen hördes ett starkt brakande. Det var en tag, 
gamla älgens horn, som hade brustit. Han ryckte 
häftigt lös från Gråfäll och sprang till skogs. 

Kärr stod kvar i skogsbrynet, när Gråfäll kom 
till honom. »Nu har du sett vad som finns i skogen,» 
Kärr. »Vill du nu gå med hem?» - »Ja, det är ne 
tiden,» sade älgen. 



KÄRRS OCH GRÄFÄLI^ SAGA 17 

Båda Yoro tysta under hemvägen. Karr suckade flera 
gånger, som om han hade missräknat sig på något, men 
Gråfäll skred fram med högt uppburet huvud och tycktes 
vara glad åt äventyret. Han vandrade framåt utan minsta 
tvekan, ända tills han kom till inhägnaden^ men där stan- 
nade han. Han såg in över det trånga utrymmet, där han 
hade levat allt hittills, såg den tilltrampade marken, det 
vissna fodret, den lilla hon, där han hade druckit vatten, och 
det mörka skjulet, där han hade sovit. »Älgarna är ett 
med skogen,» ropade han, kastade huvudet bakåt, så att 
nacken låg mot ryggen, och stormade i vildaste flykt inåt 
skogen. 



HJÄLPLÖS. 

Djupt inne i den stora Fridskogen visade sig vart 
år i augusti i ett gransnår några gråvita nattfjärilar av det 
slag, som kallas nunnor. De voro små och få, och det var 
nästan ingen, som lade märke till dem. När de hade fladd- 
rat omkring i skogsdjupet ett par nätter, lade de några 
tusental ägg på trädstammarna, och kort därefter sjönko 
de livlösa till marken. 

När våren kom, kxöpo små prickiga larver fram . ur 
äggen och började äta granbarr. De hade god aptit, men 
de kommo aldrig att göra träden någon allvarsam skada, 
därför att de blevo hårt eftersatta av fåglar. Det var sällan 
mer än några hundra Jarver, som undgingo förföljarna. 

De stackars larver, som hunno att bli fullvuxna, kröpo 
upp på grenarna, spunno in sig i vita trådar och sutto 
ett par veckor som orörliga puppor. Under denna tid blev 
vanligen mer än hälften av dem bortsnappad. Om ett hundra- 
tal nunnor kommo fram vingade och färdiga i augusti, 
kunde det räknas som ett gott år för dem. 

En sådan där osäker och obemärkt tillvaro, förde nun- 
norna många år i Fridskogen. Det fanns inte något insekt- 

*. — Nils Holfferssotis resa. IT. 



18 KÄRRS OCH GRÄFÄLLS SAGA 

folk i hela trakten, som var så fåtaligt. C 
lösa och ofarliga skulle de ha fortsatt att 
helt oförmodat hade fått en hjälpare. 

Men att nunnorna fingo en hjälpare^ det 
därmed, att älgen hade flytt från skogvakta 
fäll hade nämligen hela dagen efter flykten 
skogen för att göra sig hemmastadd. Frampå 
kom han att tränga igenom några täta snår o 
dem en öppen plats, där marken bestod av 
dy. I mitten låg en pöl med svart vatten, och 
alltsammans stodo höga granar, som voro nå 
av ålder och vantrevnad. Gråfäll tyckte iJJa oi 
skulle ha lämnat den genast, om han inte Ji 
på några klargröna kallablad, som växte hred 

När han nu sänkte huvudet över kaJ Jas tår 
han väcka en stor, svart orm, som låg och sov 
Älgen hade hört Kärr tala om de giftiga hugg 
funnos i skogen, och när ormen lyfte huvudet, 
sin kluvna tunga och väste mot honom, trodc 
han hade råkat på ett förfärligt farligt djur. Hai 
förskräckt, lyfte foten, slog till med klöven oci 
ormhuvudet. Därpå skyndade han bort i vild 

Så snart Gråfäll var borta, dök en annan 
var lika lång och svart som den första, upp ur pö 
kröp fram till den dödade och for med tungan 
krossade huvudet. 

»Är det verkligen möjligt, att du är död, gami 
lösa?» väste ormen. »Och vi två, som har levat så n 
tillsammans I Vi, som har haft det så gott med vi 
och som har mått så väl här i kärret, att vi ha 
äldre än alla andra snokar i skogen! Det var den 
sorg, som kunde drabba mig.» 

Snoken var så bedrövad, att hans långa kropp ri 
sig, som om den hade blivit sårad. Till och mei 
dorna, som levde i ständig ängslan för honom, tycki 
det var synd om honom. 



KÄRRS OCH GRÄFÄLLS SAGA 19 

»Vad den måtte vara elak, som slår ihjäl en stackars 
snok, som inte kan försvara sig!» väste ormen. »Han för- 
tjänar sannerligen ett riktigt hårt straff.» Han låg en stund 
och vred sig i sorg, men på en gång lyfte han huvudet. 
»Så sant jag heter Hjälplös och är den äldsta snok i sko- 
gen, så ska jag ta hämnd för detta. Jag ska inte vila, förrän 
den där älgen ligger död på marken liksom min gamla 
snokfaona.» 

När ormen hade givit detta löfte, kröp han ihop i 
rundel och lade sig att fundera. Men det kan knappast 
tänkas något svårare för en fattig snok än att utkräva 
hämnd på en stor, kraftig älg, och den gamla Hjälplös 
funderade i både dagar och nätter utan att finna någon 
utväg. 

Men en natt, då snoken låg där med sina hämndtankar 
och inte kunde sova, hörde han ett lätt prassel ovanför sitt 
huvud. Han såg upp och varsnade några ljusa nunne- 
fjärilar, som lekte mellan träden. Han följde dem mycket 
länge med ögonen, därpå började han väsa högt för sig 
själv, men slutligen somnade han in och tycktes då vara 
nöjd med det, som han hade tänkt ut. 

Nästa förmiddag drog snoken bort till Kryle, hugg- 
ormen, som bodde i en stenig och höglänt trakt av Frid- 
skogen. För honom berättade han nu om den gamla snok- 
honans död och bad, att han, som kunde ge så farliga 
bett, skulle åta sig att hämnas. Men Kryle var inte mycket 
benägen att ge sig i strid med älgarna. »Om jag anföUe 
en älg,» sade han, »skulle han genast slå ihjäl mig. Gamla 
Harmlösa är död, och vi kan inte skaffa henne till liv igen. 
Varför skulle jag störta mig i olycka för hennes skull?» 

När snoken fick detta svar, höjde han huvudet en 
hel fot från marken och väste alldeles förskräckligt. »Visch, 
vasch! Visch, vaschl» sade han. »Det är skada, att du, 
som har fått sådana vapen, ska vara så feg, att du inte törs 
bruka dem.» När huggormen hörde detta, blev också han 
vred. »Kryp din väg, gamla Hjälplös 1» väste han. »Giftet 



20 KÄRRS OCH GRÄFÄLI^ SAG/ 

rinner mig ner i tänderna, men jag vi 
som ska hetas vara min stamfrände.» 

Men snoken rörde sig inte ur fläcken, 
lågo ormarna där och väste otidigheter m 
Kryle var så ond, att han inte orkade 
rörde tungan fram och tillbaka^ slog sm 
och började tala ur en helt annan ton. 

»Jag hade egentligen ett ärende i 
och sänkte rösten till en mild viskning, »t 
väl retat dig så, att du inte mer vill hjälpa. 
du bara inte ber mig om något vanvettig 
stå dig till tjänst.» — »I granarna nära m 
snoken, »bor ett fjärilfolk, som flyger om nä 
sommaren.» — »Jag vet nog vilka du menar 
»vad är det med dem?» — »Det är det n 
folket i skogen,» sade Hjälplös, »och det osJ 
alla, därför att larverna nöjer sig med att ia 
barr.» — »Ja, jag vet,» sade Kryle. — »Jag är 
det där fjärilfolket snart blir alldeles utrotat,» s 
»Det är så många, som plockar bort larverna 
Nu trodde Kryle sig förstå, att snoken önskade 
verna för egen räkning, och han svarade vänJig 
att jag ska säga till ugglorna, att de lämnar de 
maskarna i fred?» — »Ja, det vore bra, ifaJJ du 
något att säga till om i skogen, kunde utverka d( 
Hjälplös. — »Kanske jag också ska fälla ett got 
barrplockarna hos trastarna?» sade huggormen. 
gärna stå till tjänst, när du inte begär något örin 
»Nu har du gett mig ett gott löfte, Kryle,» sade ] 
»och jag är glad, att jag begav mig hit till dig» 

NUNNORNA. 

Flera år efter detta låg Kärr en morgon och sov 
förstubron. Det var på försommaren, i de korta nä! 
tid, och det var full dager, fast solen inte var upj 



KÄRRS OCH GRÄFÄLLS SAGA 21 

Då vaknade Kärr vid att någon ropade hans namn. »Ar 
det du, Gråfäll?» frågade Kärr, för han var van, att älgen 
kom och hälsade på honom nästan var natt. Han fick intet 
svar, men han hörde på nytt, att någon kallade honom. 
Han tyckte, att han kände igen Gråfälls röst, och skyndade 
åstad efter ljudet. 

Kärr hörde, att älgen sprang framför honom, men kunde 
inte hinna honom. Han rusade in i den tätaste granskogen 
tvärsigenom snåren utan att följa väg eller stig. Kärr hade 
all möda att inte förlora spåi^et. »Kärr, Kärr I» ropade 
det då, och rösten var Gråfälls, fast den hade en klang, 
som hunden aldrig förr hade hört. »Jag kommer, jag kom- 
mer. Var håller du till?» svarade hunden. — »Kärr, Kärr, 
ser du inte hur det faller och faller?» frågade Gråfäll. 
Kärr såg då, att det oupphörligen föll barr från granarna 
liksom ett glest regn. »Jo, jag ser hur det faller,» ropade 
han, men gav sig med detsamma av inåt skogen för att 
söka älgen. 

Gråfäll skyndade före, rätt genom snåren, och Kärr 
var på nytt nära att tappa spåret. »Kärr, Kärr I» skrek 
Gråfäll med ett riktigt vrålande. »Känner du inte hur det 
luktar i skogen?» Kärr stannade och vädrade. Han hade 
inte tänkt på det förut, men nu märkte han, att granarna 
spredo en mycket starkare doft omkring sig, än de bru- 
kade. »Jo, jag känner hur det luktar,» sade han, men gav 
sig inte tid att ta reda på vad det kom sig av, utan 
skyndade vidare efter Gråfäll. 

Älgen sprang än en gång undan med sådan fart, att 
hunden inte kunde hinna honom. »Kärr, Kärr,» ropade 
han om en stund, »hör du inte hur det knäpper i granarna?» 
Nu var rösten så bedrövlig, att den kunde smälta en sten. 
Kärr stannade för att lyssna och hörde ett svagt, men tydligt 
knäppande uppe ifrån träden. Det lät som tickandet i ett 
ur. »Jo, jag hör hur det knäpper,» ropade Kärr och sprang 
nu inte vidare. Han förstod, att älgen inte ville, att han 



22 KÄRRS OCH GRÄFÄLI-S SAGi* 

skulle följa efter honom, utan att han skul 
som försiggick i skogen. 

Kärr stod under en gran, som hade 
grenar och grova, mörkgröna barr. Han s 
och tyckte då, att det var, som om desf 
När han gick än närmare, upptäckte han 
vita larver, som trevade sig fram utmed t 
åto av barren. Det fanns fullt av dem i 
gnagde och åto. Det knäppte och knäppte : 
deras små arbetande käkar. Avätna barr föli 
till marken, och från de etackars granarna 
en så stark doft, att hunden plågades av 

»Den där granen får nog inte behålla 
tänkte han och vände blickarna mot närmast 
var också en stor, ståtlig gran, men den säj 
»Vad kan detta vara?» tänkte Kärr. »Det är 
vackra träden. De har snart inte mycken fä 
Han gick från träd till träd och försökte att 
hur det stod till m»ed dem. »Där är en taJI. 
kanske inte vågat sig på,» tänkte han. Men d 
gripit också tallen. »Och där ,en björk. Jo, 
där också I Det här kommer inte skogvatfaren 
om,» tänkte Kärr. 

Han sprang längre inåt snåren för att få vet 
förhärjelsen var spridd. Vart han kom, hörde 
tickande, kändes samma lukt, och föll samma i 
Han behövde inte stanna för att se. Han förstod 
tecken hur det hängde ihop. De små larverna 
överallt. Hela skogen höll på att bli kaläten av 

Plötsligen kom han till en trakt, där ingen d( 
des, och där det var tyst och stilla. »Här är d 
med deras herravälde,» tänkte hunden, stannade o 
sig omkring. Men här var det ändå värre, här hade la 
redan ändat sitt arbete, och träden stodo barrlöss 
voro som döda, och det enda, som klädde dera, var e 



KÄRRS OCH GRÄFÄLLS SAGA 23 

trassliga trådar^ som larverna hade spunnit för att begagna 
till bryggor och vägar. 

Härinne bland de döende träden stod Gråfäll och vän- 
tade på Kärr. Men han var inte ensam^ utan bredvid 
honom stodo fyra gamla älgar, som voro de mest ansedda 
i skogen. Kärr kände dem. Det var Krokrygg, som var en 
liten älg, men hade större puckel än någon annan, Horn- 
krona, som var den ståtligaste av älgfolket, Strävmane 
med den täta pälsen, och en gammal och högbent en, som 
hette Storstarke och hade varit förfärligt hetsig och strids- 
lysten, ända tills han vid sista höstjakten hade fått en 
kula i låret 

3»yad i all världen går det åt skogen?» frågade Kärr, 
när han kom fram till älgarna, som stodo med hängande 
huvud och långt framskjuten överläpp och sågo funder- 
samma ut. — »Det kan ingen säga,» svarade Gråfäll. »Det 
här insektfolket har varit det maktlösaste i skogen och 
har aldrig förr gjort någon skada, men på de sista åren 
har det helt hastigt växt till i mängd, och nu ser det ut, 
som om det skulle komma att förstöra hela skogen.» — »Ja, 
detta ser illa ut,» sade Kärr, »men jag märker, att de visaste 
i skogen har kommit samman för att rådpläga, och de har 
kanske funnit någon hjälp.» 

När hunden sade detta, lyfte Krokrygg mycket högtid- 
ligt det tunga huvudet, klippte med de långa öronen och sade : 
»Vi har kallat dig hit. Kärr, för att få veta om människorna 
har reda på den här förhärjelsen.» — »Nej,» sade Kärr, »så 
här långt in i snåren går ju aldrig någon människa, när 
det inte är jakttid. De vet ingenting om olyckan.» — »Vi, 
som är gamla i skogen,» sade då Hornkrone, »tror inte, att 
vi djur kan ensamma reda oss mot det här insektfolket.» 
— »Vi tycker, att det ena är nästan lika stor olycka 
som det andra,» sade Strävmane. »Det blir nog slut på 
friden i skogen efter detta.» — »Men vi kan inte låta hela 
skogen fördärvas,» sade Storstarke. »Vi har inte något att 
välja påj> 



24 KÄRRS OCH GRÄFÄLLS SAGA 

Kärr förstod, att älgarna hade svårt att tomma fram 
med vad de ville säga, och han försökte hjälpa dem. »Det 
är kanske er mening, att jag ska låta människorna veta hur 
det står till här?» Då började alla de gamla nicka med 
huvudena, »Det är en svår olycka att behöva begära hjälp 
av människorna, men vi har ingen annan råd.» , 

En stund därefter var Kärr på hemvägen. .När han 
skyndade fram i djupt bekymmer över allt, vad han hade 
fått veta, kom en stor, svart snok emot honom. »Väl 
mött i skogeni» väste snoken. — »Väl mött igen I» gläfste 
Kärr och skyndade förbi utari att stanna. Men ormen vände 
och försökte hinna honom. »Kanske den där också är öro- 
hg för skogen,» tänkte Kärr och stannade. Snoken började 
genast tala om den stora förhärjelsen. »Det blir nog slut 
med frid och ro här på skogen, när människorna ska kallas 
hit,» sade han. — »Jag är rädd för detsamma,» sade Kärr, 
»men de gamla i skogen yet väl vad de gör.» — »Jag tror 
nog, att jag skulle veta bättre råd,» sade snoken, »om jag 
bara finge den lön, som jag önskar mig.» — »Ät det inte 
dig, som de kallar Hjälplös?» sade hunden försmädligt. — 
»Jag är gammal i skogen,» sade snoken. »Jag vet hur man 
ska skaffa bort sådant här otyg.» — »Kan du bara få borl 
det,» sade Kärr, »tänker jag, att ingen vill neka dig vad 
du begär.» 

När Kärr svarade detta, slank ormen in under eti träd- 
rot och fortsatte inte samtalet, förrän han låg väl skyddad 
i ett trångt hål. »Hälsa då Gråfäll,» sade han, »att om 
han vill dra bort från Fridskogen och inte stanna, förrän 
han kommer så långt mot norr, att det inte växer en ek i 
skogen, och inte komma tillbaka hit, så länge snoken Hjälp- 
lös lever, så ska jag sända sjukdom och död över alla 
dessa, som kryper och gnager på granarna I» — »Vad är det 
du säger?» frågade Kärr, och håret på hans rygg började 
resa sig. »Vad har Gråfäll gjort dig för ont?» -^ »Han 
har slagit ihjäl den, som jag tyckte mest om,» sade ormen, 
»och jag vill ha hämnd på honom.» Innan snoken hann 



I 



M 



KÄRRS OCH GRÄFÄLLS SAGA 27 

sluta, gjorde Karr ett utfall mot honom, men ormen låg 
oåtkomlig under trädroten. »Ligg, där du ligger, så länge 
du vill!» sade Karr till sist. »Vi ska nog köra bort gran- 
maskarna din hjälp förutan.» 

Nästa dag gingo brukspatronen och skogvaktaren framåt 
en skogsväg. Karr sprang bredvid dem till en början, 
men om en stund försvann han, och kort därefter hördes 
ett starkt skall från skogen. »Det är Karr, som driver,» sade 
brukspatronen. Skogvaktaren ville inte tro det. »Karr har 
inte jagat olovligt på många år,» sade han. Han sprang inåt 
skogen för att se vad detta var för en hund, och brukspatro- 
nen gick efter honom. 

De följde skallet in i den tätaste skogen, men där tyst- 
nade det. De stannade för att lyssna, och där, i stillheten, 
hörde de hur larvernas käkar arbetade, sågo hur barren 
regnade och kände den starka doften. Då märkte de också, 
att alla träd voro betäckta av nunnefjärilens larver, de 
små trädfienderna, som kunna ödelägga miltals med skog. 

DET STORA NUNNEKRIGET. 

Nästa vår kom Karr en morgon springande genom sko- 
gen. »Karr, Karr I» ropade någon efter honom. Karr vände 
sig om. Han hade inte hört fel. Det var en gammal räv, 
som stod utanför sin lya och ropade. »Du får lov att säga 
mig om människorna gör något för skogen,» sade räven. 
— »Jo, var viss på det I» sade Karr. »De arbetar, allt 
vad de hinner.» — »De har slagit ihjäl hela min släkt, 
och de kommer att slå ihjäl mig med,» sade räven. »Men 
det må vara dem förlåtet, bara de hjälper skogen.» 

Karr sprang aldrig genom snåren det året, utan att 
någon frågade honom om människorna kunde hjälpa skogen. 
Det var inte så lätt för Karr att svara, för människorna visste 
inte själva om det skulle lyckas dem att besegra nunnorna. 

När man tänker på hur fruktad och hatad den gamla 
Kolmården hade varit, var det allt märkvärdigt att se, att 



28 KÄRRS OCH GRÄFÄI.LS SAGA 

Över hundra man varje dag gingo inne i skogen och arbetade 
för att rädda den från förödelse. De fällde skogen, där den 
var som mest skadad, rensade hört underskogen och togo 
undan de lägsta grenarna, för att larverna inte så lätt skulle 
kunna krypa från träd till träd. De höggo upp breda gator 
omkring den skadade skogen och lade ut limstrukna stänger, 
för att larverna skulle stängas inne där och inte kunna 
tränga över på nya områden. Sedan detta var gjort, började 
de lägga limringar runt om trädstammarna. Det var me- 
ningen, att man på det sättet skulle hindra larverna att 
komma ner ur träd, som de redan hade kalätit, och tvinga 
dem att stanna, där de voro, och svälta ihjäl. 

Människorna höUo på med dessa arbeten långt inpå 
våren. De voro helt förhoppningsfulla och väntade nästan 
med otålighet på att larverna skulle komma ut ur äggen. 
De voro vissa om att de hade gärdat in dem så väl, att de 
allra flesta måste dö av hunger. 

Så kommo larverna i början av sommaren och voro 
mångdubbelt flera, än de hade varit förra året. Men det 
gjorde ju ingenting, om de bara voro instängda och inte 
kunde skaffa sig tillräckligt att äta. 

Men härmed gick det inte riktigt så, som man hade 
hoppats. Det var nog larver, som fastnade på limstängerna, 
och det var hela hopar, som blevo hindrade av limringarna 
och inte voro i stånd att komma ner från träden, men inte 
kunde någon säga, att larverna voro instängda. De voro 
utanför stängslet, och de voro innanför. De voro överallt. 
De kröpo på landsvägarna, på gärdsgårdarna, uppåt stug- 
väggarna. De vandrade ut över Fridskogens område och 
in på andra trakter av. Kolmården. 

»De slutar inte, förrän all vår skog är förstörd,» sade 
människorna. De voro i den största ängslan och kunde inte 
gå in i skogen utan att få tårar i ögonen. 

Kärr vämjdes så vid allt detta, som kröp och gnagde, 
att han knappt kunde förmå sig att gå utom dörren. Men 
en dag tyckte han, att han borde gå och höra hur Gråfäll 



KÄRRS OCH GRAFÄI.LS SAGA 29 

hade det. Han tog genaste vägen mot hans marker och 
skyndade framåt med nosen mot jorden. När han kom 
till trädroten, där han förra året hade råkat Hjälplös, låg 
denne åter därnere och kallade på honom. »Har du talat 
om för Gråfäll vad jag sade till dig, sist vi råkades?» frå- 
gade snoken. Kärr bara gläfste och försökte komma åt ho- 
nom. »Gör det i alla fall I» sade ormen. »Du ser ju, att 
människorna inte vet någon bot mot förhärjelsen.» — »Ja, 
inte du heller,» svarade Kärr och sprang vidare. 

Kärr fann Gråfäll, men älgen var vid så dystert lynne, 
att han knappast hälsade. Han började genast tala om 
skogen. »Jag vet inte vad jag ville ge till, om det här 
eländet upphörde,» sade han. 

»Då ska jag väl tala om för dig, att du lär kunna rädda 
skogen,» sade Kärr och framförde nu snokens hälsning. 
— »Om det vore en annan -än Hjälplös, som lovade detta, 
skulle jag genast gå i landsflykt,» sade älgen. »Men hur 
skulle en fattig snok kunna ha sådan makt?» — »Det är 
förstås bara skryt,» sade Kärr. »Snokar vill alltid låtsa, 
som om de visste mer än andra djur.» 

När Kärr skulle gå hem, följde Gråfäll honom till vägs. 
Kärr hörde då hur en trast, som satt i en grantopp, började 
ropa: »Där går Gråfäll, som har förstört skogen! Där går 
Gråfäll^ som har förstört skogen I» 

Kärr trodde, att han inte hade hört rätt, men bara en 
liten stund därefter kom en hare kilande över stigen. När 
haren såg dem, stannade han, klippte med öronen och ro- 
pade: »Här kommer Gråfäll, som har förstört skogeni» 
Sedan kilade han bort, så raskt han kunde. 

»Vad menar de med det där?» frågade Kärr. — »Jag 
vet inte rätt,» sade Gråfäll. »Jag tror, att småfolken i 
skogen är missnöjda med mig, därför att det var jag, som 
rådde till att vi skulle söka hjälp av människorna. De har 
fått alla sina gömställen och boplatser förstörda, när under- 
skogen blev borthuggen.» 



30 KÄRRS OCH GRÅ FÄLLS SAG . 

De gingo tillsammans än en stund^ <.: 
det ropade från alla håll : »Där går Gråfäi 
skogeni» Gråfäll låtsade, som om han in 
Kärr trodde sig nu förstå varför han vai 

»Du Gråfäll,» frågade Kärr hastigt, »v 
med att du skulle ha slagit ihjäl den, son 
om?» — »Hur kan jag veta det?» sade G 
att jag aldrig brukar slå ihjäl någon.» 

Kort därefter mötte de de fyra gam Ja 
rygg, Homkrone, Strävmane och Storstark 
sakta och betänksamt vandrande efter varan 
i skogeni» ropade Gråfäll emot dem. — »V 
svarade älgarna. »Vi ville just råka dig, C 
rådgöra med dig om skogen.» 

»Det är så,» sade Krokrygg, »att vi har 
det har skett en ogärning här i skogen, och a 
för, att den inte har blivit straffad, som hela 
förstörd.» — »Vad är det för en ogärning?» — »I 
som har slagit ihjäl ett oskadligt djur, som har 
äta. Sådant räknas som en ogärning här i Frid 
»Vem är det, som har gjort ett sådant nidingsi 
Gråfäll. — »Det lär ska vara en älg, och vi skul 
dig om du vet vem det kan vara.» — »Nej,» sai 
»jag har aldrig hört talas om en äJg, som har s 
ett oskadligt djur.» 

Gråfäll skildes från de gamla och vandrac 
med Kärr. Han hade blivit allt tystare och gick n 
nersänkt huvud. De kommo att gå förbi Kryie, huj 
där han låg på sin häll. »Där går Gråfäll, som 
stört skogen,» väste Kryle, han som alla andra. ^ 
Gråfäll förlorat tålamodet. Han gick fram till orm 
lyfte framfoten. »Tänker du slå ihjäl mig, som du sl( 
den gamla snokhonan?» sade Kryle. — »Har jag 
ihjäl en snokhona ?» frågade Gråfäll. - »Första dag 
kom i skogen, slog du ihjäl snoken Hjälplös hustru,); 
Kryle. 



KÄRRS OCH GRÅFÄLLS SAGA 31 

Gråfäll gick hastigt från Kryle och fortsatte att vandra 
bredvid Kärr. Plötsligen stannade han. »Kärr, det är jag, 
som har gjort ogärningen. Jag har slagit ihjäl ett ofarligt 
djur. Det är för min skull, som skogen blir förstörd.» 

— »Vad är det du säger?» avbröt Kärr. — »Säg du till 
snoken Hjälplös, att Gråfäll går i landsflykt i denna natt I» 

— »Det säger jag aldrig,» sade Kärr. »Det är ett farligt 
land för älgar där i norr.» — »Tror du, att jag vill gå kvar 
här, sedan jag har vållat sådan olycka?» sade Gråfäll. — »Nu 
ska du inte förhasta dig. Vänta till i morgon att göra något I» 

— »Det är du, som har lärt mig, att älgarna är ett med 
skogen,» sade Gråfäll, och med detta skildes han från Kärr. 

Kärr gick hem, men detta samtalet hade gjort honom 
orolig, och redan nästa dag kom han på nytt ut i skogen 
för att råka älgen. Då stod Gråfäll ingenstans att finna, 
och hunden sökte inte heller länge efter honom. Han för- 
stod, att Gråfäll hade tagit ormen på orden och gått i lands- 
flykt. 

På hemvägen var Kärr vid så dåligt lynne, att det inte 
kan beskrivas. Han kunde inte förstå Gråfäll, som skulle 
låta den där snokstackaren narra bort honom. Han hade 
aldrig hört en sådan dårskap. Vad kunde den där Hjälplös 
ha för en makt? 

När Kärr kom gående i dessa tankar, fick han se skog- 
vaktaren, som stod och pekade uppåt ett träd. »Vad är det 
du ser efter?» frågade en karl, som stod bredvid. — »Det 
har kommit sjukdom bland larverna,» sade skogvaktaren. 

Kärr blev otroligt förvånad, men han blev nästan än 
mer förargad över att snoken hade haft makt att hålla 
sitt ord. Nu skulle väl Gråfäll nödgas stanna borta i en 
oändlig tid, för den där snoken doge väl aldrig. 

Mittunder det att Kärr var som mest bedrövad, fick 
han en tanke, som något litet tröstade honom. »Snoken 
ska kanske inte behöva bli så gammal,» tänkte han. 
»Han ska väl inte alltid ligga skyddad under en trädrot. 



a2 KÄRRS OCH GRÅFÄLLS SAG.V 

Bara han har. skaffat bort larverna^ vet jag vem som ska bita 
ihjäl honom.» 

Det hade verkligen uppkommit en sjukdom bland lar- 
verna, men den första sommaren hann den inte att bli mycket 
spridd bland dem. Den hade knappt brutit ut, förrän det 
var tid för larverna att övergå till puppor. Ur dessa kommo 
milliontals fjärilar. De flögo omkring som yrsnö mellan 
träden om nätterna och lade ett oräkneligt antal ägg. Nästa 
år hade man att vänta än större förödelse. 

Förödelsen kom, men inte bara över skogen, utan också 
över larverna själva. Sjukdomen spred sig hastigt från 
skogstrakt till skogstrakt. De sjuka larverna upphörde att 
äta, kröpo upp till trädens toppar och dogo där. Det blev 
stor glädje bland människorna, när de sågo dem dö, men än 
större bland skogsdjuren. 

Kärr, hunden, gick var dag i bister förnöjelse och tänkte 
på den stunden, då han skulle våga bita ihjäl Hjälplös. 

Men larverna hade hunnit spridas milsvitt över grann- 
skogarna, och inte heller denna sommar nådde sjukdomen 
till dem alla, utan många levde, tills de blevo puppor och 
fjärilar. 

Med flygande fåglar fiök Kärr hälsningar från Gråfäll, 
att han var i livet och hade det gott. Men fåglarna anför- 
trodde Kärr, att Gråfäll flera gånger hade varit hårt för- 
följd av krypskyttar, och att han endast med största svårig- 
het hade kommit undan. 

Kärr levde i sorg och längtan och bekymmer. Och 
ännu måste han gå och vänta i två somrar. Då först var 
det slut med larverna. 

' Knappast hörde Kärr skogvaktaren säga, att skogen 
var utom fara, förrän han gav sig ut på jakt efter Hjälp- 
lös. Men när han kom in i snåren, upptäckte han något 
förfärligt. Han kunde inte jaga mer, han kunde inte springa^ 
han kunde inte spåra upp sin fiende, han kunde inte alls 
se. Under den långa väntan hade ålderdomen smugit sig 



KÄRRS OCH GRÅFÄLLS SAGA 33 

Över Kärr. Han hade blivit gammal, utan att han hade märkt 
det. Han mäktade inte en gång bita ihjäl en snok. Han 
var inte i stånd att befria sin vän Gråfäll från hans fiende. 



HÄMNDEN. 

En eftermiddag slogo Åkka från Kebnekajse och hennes 
flock ner vid stranden av en skogssjö. De voro ännu kvar 
på Kolmården, men de hade lämnat Östergötland och be- 
funno sig nu i Jönåkers härad i Sörmland. 

Våren var efterbliven, såsom den brukar vara i bergs- 
trakter, och isen täckte hela sjön så när som på en rand 
öppet vatten utmed land. Gässen störtade sig genast i 
vattnet för att bada och leta efter föda, men Nils Holgers- 
son hade på morgonen tappat sin ena träsko, och han begav 
sig in bland alar och björkar, som växte på stranden, för 
att söka efter något, som han kunde binda om foten. 

Pojken fick gå tämligen långt, innan han fann något an- 
vändbart, och han såg sig oroligt omkring, för han tyckte 
rakt inte om sig i skogen. »Tacka vet jag då slätten eller 
sjön,» tänkte han. »Där kan man se det, som man går till 
mötes. Om det vore en bokskog, ginge det väl ändå an, 
för där ligger marken nästan bar, men sådana här björk- 
skogar och granskogar, som är så ovägade och vilda, be- 
griper jag inte hur folk kan tåla sig med. Om det vore jag, 
som ägde det här, skulle jag hugga bort alltihop.» 

Till sist fick han syn på ett stycke näver och stod 
just och passade det på foten, när han hörde ett prassel 
bakom sig. Han vände sig om och såg, att en orm kom 
skjutande genom riset rätt emot honom. Den var ovanligt 
lång och tjock, men pojken såg strax, att den hade en 
vit fläck på vardera kinden, och blev stående stilla. »Det 
är ju bara en snok,» tänkte han. »Den kan väl inte göra 
mig något.» 

Men i nästa ögonblick fick han en så kraftig stöt för 
bröstet av ormen, att han föll omkull. Pojken kom på fötter 

3. — iVite Holgerssons resa. II. 



34 KÄRRS OCH GRÄFÄLLS SAGA 

i all hast och sprang undan, men ormer 
Det var risig och stenig mark, ocli pojken 
ligen raskt undan, utan hade ormen tät 

Plötsligen såg pojken rätt framför 
med branta sidor, och han gav sig till att k. 
»Hit måtte väl inte snoken kunna komma € 
han, men när han väl var uppe och vände 
att ormen försökte följa efter honom. 

Tätt bredvid pojken på toppen av block 
sten, nästan rund och så stor som ett ma 
låg alldeles lös på en emal kant. Det var 
den hade blivit liggande kvar där. När ormeij 
sprang pojken bakom den runda stenen och g, 
Den rullade ner rätt på ormen, drog honom m 
och blev liggande över ormhuvudet. 

»Den där skötte sin sak bra,» tänkte poji 
djupt efter andan, när han såg hur ormen g 
häftiga ryck och sedan blev liggande stilla. >k 
att jag har varit i värre fara på den här resan 

Han hade knappt hunnit sansa sig, förräi] 
ett susande uppifrån och såg en fågel slå ner på 
bredvid ormen. Den var lik en kråka till storie 
nad, men den var klädd i en vacker skrud av sva 
blänkande fjädrar. Pojken drog sig försiktigt i 
rämna av stenen. Han hade det där äventyrel 
blev bortförd av kråkorna, i friskt minne och vill( 
sig i onödan. 

Den svarta fågeln gick med långa steg fram 
baka utmed ormkroppen och vände på den med 
Till sist slog han ut med vingarna och skrek till m 
gäll röst, att den skar i öronen : »Det är bestämt j 
snoken, som ligger här död.» Han gick än en gåi 
efter honom, och därpå blev han stående i djup 
dan och krafsade sig med foten i nacken. »Det är o 
att det kan finnas två så stora ormar här på s 
sade han. »Det är säkert, att det är han.» 



KÄRRS OCH GRÅFÄLLS SAGA 36 

Han tycktes just ämna köra näbben i ormen, men plöts- 
ligen hejdade han sig. »Du ska inte vara någon dumbom, 
Bataki,» sade han. »Du kan väl aldrig tänka på att äta 
opp ormen, förrän du har kallat hit Kärr. Inte skulle han 
våga tro, att Hjälplös är död, om han inte får se honom 
själv.» 

Pojken försökte hålla sig tyst, men fågeln var så löj- 
ligt högtidlig, där han gick och pratade för sig själv, att 
han inte kunde låta bli att skratta. 

Fågeln hörde honom, och med ett enda flaxande var 
han uppe på stenen. Pojken reste sig hastigt och gick emot 
honom. »Är det inte du, som kallas Bataki, korpen, och är 
god vän med Akka från Kebnekajse?» frågade pojken. 
Fågeln betraktade honom noga, och därpå nickade han tre 
gånger med huvudet. »Det är väl aldrig du, som flyger 
omkring med vildgässen, och som de kallar Tummetott?» 
— »Jo, det är inte så utan,» sade pojken. 

»Det var fasUgt bra, att jag råkade dig. Du kan kanske 
säga mig vem som har slagit ihjäl den här snoken.» — 
»Det var den stenen, som jag rullade ner mot honom, som 
slog ihjäl honom,» sade pojken och berättade hur allt hade 
gått till. — »Det var duktigt gjort av en, som är så liten 
som du,» sade korpen. »Jag har en vän här i trakten, som 
blir glad åt att den här ormen är dödad, och jag skulle 
önska, att jag kunde göra dig en återtjänst.» — »Tala då om 
för mig varför du är så glad över att snoken är död !» sade 
pojken. — »A,» sade korpen, »det är en lång historia. Den 
har du inte tålamod att höra på.» 

Men pojken påstod, att det hade han nog, och nu be- 
rättade korpen hela historien om Kärr och Gråfäll och snoken 
Hjälplös. När han hade slutat, satt pojken tyst en stund och 
såg framför sig. »Nu ska du ha tack,» sade han. »Det är, 
som om jag skulle förstå mig bättre på skogen, sedan jag 
har hört det här. Jag undrar om det finns något kvar av 
den stora Fridskogen numera?» — »Det mesta är allt för- 
stört,» sade Bataki. »Träden ser ut, som om det skulle ha 



36 KÄRRS OCH GRAfÄLI^S SA( 

gått brand över dem. De måste fällas^ o 
år, innan den här skogen blir vad don 
ormen var värd sin död,» sade pojken 
om det var möjligt, att han var så vis, at 
sjukdom på larverna.» — »Kanske han vi 
bli sjuka på det där sättet,» sade Bataki 
ju hända, men jag får säga, att han var . 
i alla fall.» 

Pojken tystnade. Korpen hörde inte på 
med huvudet bortvänt och lyssnade, »t 
»Kärr är i närheten. Nu ska han bli lyckJig, 
att Hjälplös är död.» Pojken vände huvw 
som ljudet kom ifrån. »Han är i samtal m 
sade han. — »Ja, han har nog släpat sig ner i 
att få höra nyheter om Gråfäll.» 

Både pojken och korpen hoppade ner fr 
skyndade mot stranden. Här hade alla gässc 
vattnet och stodo och talade med en gammi 
var så bräcklig och svag, att man tyckte, a( 
falla ner död vilket ögonblick som helst. 

»Där har du Kärr,» sade Bataki till pojken, 
nu först höra vad vildgässen har att berätta hon 
ska vi säga honom, att snoken är död.» 

De hörde snart hur Akka talade till Kärr. 
förra året, när vi gjorde vår vårresa,» sade törari 
hade flugit ut, Yksi och Kaksi och jag, en morgon ; 
i Dalarna och for över de stora gränsskogarna n 
larna och Hälsingland. Vi såg ingenting under • 
än den svartgröna barrskogen. Snön låg ännu hc 
träden, åarna var frusna med en och annan svart 
på åstränderna var snön delvis borta. Nästan k 
eller gårdar såg vi till, bara gråa fäbodar, som i 
under vintern. Här och där löpte smala, krotiga 
vägar, där folk under vintern hade kört timmor. ?i 
åarna låg stora timmerhögar oppvräkta. 



KÄRRS OCH GRAFÄLLS SAGA 37 

Bäst som vi flög, såg vi tre jägare, som vandrade 
aere i skogen. De sköt sig framåt på skidor, de hade hundar 
i band och kniv i bältet, men inga bössor. Det var hård 
skare på snön, och de brydde sig inte om att följa de krokiga 
skogsvägarna, utan skred rätt framåt. Det såg ut, som om 
de väl visste vart de hade att gå för att finna vad de sökte. 

Vi vildgäss for fram högt oppe, och hela skogen låg 
synlig under oss. När vi hade sett jägarna, fick vi lust 
att ta reda på villebrådet. Vi började flyga fram och 
tillbaka och spejade mellan träden. Vi såg då i ett tätt snår 
något, som var likt stora, mossklädda stenar. Men stenar 
kunde det ändå inte vara, därför att det inte låg snö på 
dem. 

Vi sänkte oss nu hastigt och slog ner mitt i snåret. 
Då rörde de tre stenblocken på sig. Det var tre älgar, som 
låg där i skogsmörkret: en tjur och två kor. Älgtjuren reste 
på sig, när vi slog ner, och kom emot oss. Det var det 
största och grannaste djur, som vi nånsin hade sett. Men 
när han märkte, att det bara var ett par fattiga vildgäss, 
som hade väckt honom, lade han sig ner igen. 

'Nej, gamlefar, lägg er inte att sova I* sade jag då till 
honom. Tly, så fort ni kan! Det är jägare ute i skogen, 
och de styr rätt emot det här älgståndet.' 

'Ni ska ha tack, gåsmor,* sade älgen, och det såg ut, som 
om han höll på att somna, medan han talade, 'men ni vet väl, 
att vi älgar är fridlysta så här års. De där jägarna har 
väl gått ut för att jaga räv.* 

'Det fanns fullt med rävspår i skogen, men jägarna såg 
inte efter dem. Tro ni mig! De vet, att ni ligger här, gamle- 
far. Nu kommer de hit för att fälla er. De har gått ut 
utan bössa, bara med spjut och kniv, därför att de inte 
vågar lossa skott i skogen den här tiden.' 

Älgtjuren låg lika lugn, men älgkorna blev orohga. 'Det 
är kanske, som gässen säger,' sade de och började resa på 
sig. — 'Ligg ni bara stilla!' sade tjuren. 'Det kommer inga 
jägare hit till snåret. Det kan ni vara vissa om.' 



38 KÄRRS OCH GRAfÄU^ SAGA 

Det var ingenting att göra vid detta, och vi vildgäss 
höjde oss opp i luften igen. Men vi fortfor att flyga fram 
över samma ställe för att få se hur det skulle gå för älgarna. 

Knappt var vi komna opp till vanlig flyghöjd, förrän 
vi såg, att älgtjuren kom ut ur snåret. Han vädrade om- 
kring sig och gick därpå rätt mot jägarna. Under det att 
han skred framåt, trampade han på torra kvistar, så att de 
knäcktes med hårda smällar. En stor, kal mjrr låg i hans 
väg. Dit gick han och ställde sig, mittpå öppna myren, 
där ingenting skylde honom. 

Älgtjuren stod där, ända tills jägarna kom fram i skogs- 
brynet. Då kastade han om och flydde åt annat håll än det, 
som han hade kommit från. Jägarna släppte hundarna 
lösa, och själva skrann de efter honom på sina skidor i 
så stark fart, som det var dem möjligt. 

Älgen hade lagt huvudet bakåt ryggen och sprang med 
största hastighet. Han slog opp snö, så att det stod som 
ett yrväder omkring honom. Både hundar och jägare blev 
långt efter. Då stannade han liksom för att invänta dem, 
och när de omigen var inom synhåll, stormade han åstad 
på nytt. Vi förstod, att det var hans mening att locka jägarna 
bort från platsen, där korna låg. Vi tyckte, att han var 
tapper, som själv gick i faran, för att de, som hörde honom 
till, skulle få vara i fred. Ingen av oss skulle ha velat fara 
från stället, förrän vi hade fått se hur allt detta skulle sluta. 

Jakten fortgick på samma sätt ett par timmar. Vi 
undrade på att jägarna gjorde sig besvär att följa älgen, när 
de inte var väpnade med bössor. De kunde väl inte tro, att 
det skulle lyckas dem att trötta ut en sådan löpare som han. 

Men så såg vi, att älgen inte mer flydde undan med 
samma hast. Han satte ner fötterna varsammare i snön. 
Och när han drog opp dem igen, syntes det blod i spåren. 

Då förstod vi varför jägarna hade varit så uthålliga. 
De räknade på hjälp av snön. Älgen var tung, och för vart 
steg han tog sjönk han ner till bottnen av drivan. Men 
den hårda skorpan på snön nötte därvid sönder hans ben. 



KÄRRS OCH GRÄFÄLLS SAGA 39 

Den skrapade bort håret och tog hål på skinnet, så att han 
pinades, var gång han satte ner foten. 

Jägarna och hundarna, som var så lätta, att de kunde 
vandra på isskorpan, förföljde honom alltjämt. Han flydde 
och flydde, men stegen blev alltmer osäkra och stapplande. 
Han flåsade häftigt. Det var inte nog med att han led 
svåra plågor. Han blev trött också av att vada genom den 
djupa snön. 

Äntligen förlorade han tålamodet. Han stannade för 
att låta hundar och jägare komma honom inpå livet och 
kämpa en strid med dem. Medan han stod där och väntade, 
kastade han en blick oppåt, och när han såg oss vildgäss, 
som svävade ovanför honom, ropade han: 'Stanna nu här, 
vildgäss, tills allt är slut! Och nästa gång ni far över Kol- 
mården, sök då opp Kärr, hunden, och säg honom om hans 
vän Gråfäll har fått en god död I'» 

När Akka hade kommit så långt, reste sig den gamla 
hunden och gick två steg närmare henne. »Gråfäll har 
fört ett gott liv,» sade han. »Han känner mig. Han vet, att 
jag är en tapper hund, och att jag ska bli glad att höra, 
att han har fått en god död. Berätta nu hur . . . 

Han lyfte svansen och höjde huvudet liksom för att ge 
sig en käck och stolt hållning, men sjönk ner igen. 

»Kärr, Kärr I» ropade nu en människoröst inifrån skogen. 

Den gamla hunden reste sig hastigt. »Det är hus- 
bonden, som ropar mig,» sade han, »och jag vill inte dröja 
att följa honom. Jag såg nyss, att han laddade bössan, 
och vi två ska nu gå tillsammans inåt skogen för sista 
gången. Du ska ha tack, vildgås. Jag vet nu allt, vad jag 
behöver veta för att gå nöjd mot döden.» 



xxni. 

DEN SKÖNA LUSTGÅRi 



Nästa dag foro vildgässen norrut över S 
ken satt och såg ner på landskapet och tänkU 
att det inte var likt något av dem, som han hi 
Det fanns inga stora slätter som i Skåne och 
och inga stora, sammanhängande skogstrakter 
land, utan det var en blandning av allt möjlig 
de tagit en stor sjö och en stor älv och ei 
och ett stort berg, hackat dem i stycken, b 
om varandra och brett ut dem på jorden utan någc 
tänkte pojken, för han såg ingenting annat än 
och små sjöar och små kullar och små skogsdun^ 
ting fick lov att riktigt breda ut sig. Så snart so; 
höll på att växa sig stor, kom en kulle och s 
i vägen, och om kullen ville länga ut sig till ei 
slätten vid igen. Så snart en sjö blev så stor, a,ti 
sig något ut, smalnade den av till en å, och ån 
heller flyta lång sträcka, förrän den blev utvidgad til 
Vildgässen flögo fram så pass nära kusten, att pojkej 
se ut över havet, och han såg, att inte heller ha\ 
breda ut sin vida yta, utan att den bröts sönder av en 
öar, och öarna fingo inte heller bli särdeles stora, 
havet tog vid igen. Det var ständigt ombyte. Barrskog 
om med lövskog, åkrar med mossar och herrgårdar 
bondstugor. 



DEN SKÖNA I.USTGÅRDEK 41 

Det var alls inga människor ute och arbetade på åkrarna, 
men i stället färdades de fram på vägar och stigar. Ur 
de små skogshemmen på Kolmårdssluttningarna kommo 
de ut, klädda i svarta kläder, med bok och näsduk i hand. 
»I dag är det nog söndag,» tänkte pojken och satt och såg ner 
på kyrkfolket. På ett par ställen såg han brudfolk, som 
körde tiU kyrkan med stort följe, och på ett annat kom ett 
liktåg sakta farande framåt vägen. Han såg stora herrskaps- 
vagnar och små bondtrillor, och han såg båtar i sjön, som 
alla voro på väg till kyrkan. 

Pojken for fram över Björkviks kyrka och över Bettna 
och Blacksta och Vadsbro och därpå mot Sköldinge och 
Flöda. Överallt hörde han klockorna ringa. Det ljöd för- 
underligt vackert uppe i höjden. Det var, som om hela 
den klara luften hade förbytts till toner och ljud. 

»Se, en sak är då säker,» sade pojken, »och det är, att 
vart jag än kommer här i landet, så ska jag alltid råka på 
sådana här ringande klockor.» Och han kände sig trygg 
vid den tanken, för fast han nu var borta i en annan värld, 
så var det, som om han inte skulle kunna komma riktigt 
vilse, så länge som kyrkklockorna kunde kalla honom till- 
baka med sina stora röster. 

De hade kommit ett gott stycke in över Sörmland, när 
pojken fick se en svart punkt, som rörde sig på marken 
under dem. Han trodde först, att det var en hund, och 
han skulle inte ha tänkt på den vidare, om det inte hade varit 
så, att den försökte hålla samma kosa som vildgässen. Den 
rusade över öppen mark och genom skogsdungar, hoppade 
över diken, satte över gärdsgårdar och lät ingenting hejda sig. 

»Det ser nästan ut, som om Smirre räv vore ute igen,» 
sade pojken, »men, hur som helst, ska vi väl snart flyga 
ifrån honom.» 

Strax därpå satte vildgässen till att flyga med den 
starkaste fart, som de kunde uppnå, och höllo i härmed, så 
länge som räven var inom synhåll. När han inte mer kunde 
se dem, vände de och foro i en stor, vid båge mot väster 



42 DEN SKÖNA LUSTGÄROEK 

och söder, nästan som om de hade ämn^^ 
Östergötland. »Det måtte nog ha varit Sn 
pojken, »eftersom Akka så här böjer av a 
annan väg.» 

När det led mot kvällen den dagen, 
fram över ett gammalt Sörmlandsgods, s 
Djulö. Det stora, vita boningshuset låg met 
bakom sig, och framför sig hade det Store 
dess utskjutande uddar och kulliga stränder 
maldags och inbjudande ut, och det var 
pojken drog en suck, näir han for fram övi 
undrade hur det skulle kännas att få stiga ir 
ställe efter slutad dagsresa i stället för att 
sank myr eller en kall isskorpa. 

Men sådant var förstås inte att tänka på 
slogo i dess ställe ner ett stycke norr om gårdar 
äng, som var så översvämmad av vatten, ati 
tuvor stucko upp här och där. Det var nära no{ 
natthärbärge, som pojken hade haft på hela 

Han satt kvar en stund på gåskarlens rygg u 
hur han skulle ställa det för sig. Därpå spran 
långa hopp från tuva till tuva, tills han kom på 
och skyndade sedan åt det håll, där den gamJa ^ 

Nu hände det sig, att just den kvällen sutto n 
niskor i ett torp, som lydde under Stora Djulö, oc 
vid spisbrasan. De hade sprakat om predikan ocl 
arbetet och om väderleken, men när det sedan börj 
med samtalsämnen, bådo de en gammal gumma, 
mor till torparen, att hon skulle tala om spökhistc 

Man vet ju, att ingenstans i landet finns det 
om herrgårdar och spökhistorier som i Sörmland. 
man hade tjänat på många stora ställen i ungdomé 
hon kände till så mycket underligt, att hon hade I 
hålla på att berätta ända till morgonen. Hon talade \ 
värdigt och bra, att de, som sutto och hörde henne^ 
frestade att hålla allt för sanning. De ryckte till ar änj 



DEK SKÖNA LUSTGÅRDEN 48 

när gumman ett par gånger avbröt sig mitt i berättelsen 
och frågade om de inte hörde hur det prasslade. )>Att ni 
inte kan höra, att det är något, som smyger omkring här- 
inne!» sade hon. Men de andra märkte ingenting. 

När gumman hade talat om historier från Eriksberg och 
Vibyholm och Julita och Lagmansö och flera andra håll, 
var det någon^ som frågade om det aldrig hade hänt något 
sådant där besynnerligt på Stora Djulö. »Åjo, riktigt fritt 
var det väl inte,» sade den gamla. Genast ville de alle- 
sammans höra vad det fanns för sägner om deras egen gård. 

Då talade gumman om, att det en gång skulle ha 
legat ett slott norr om Stora Djulö på en backe, där det 
numera inte fanns annat än skog, och framför det slottet 
skulle ha legat en skön lustgård. Så hade det en gång 
hänt, att en, som kallades herr Karl, och som på den tiden 
styrde hela Sörmland, hade kommit resande till slottet. 
Och sedan han hade spisat och druckit, hade han gått ut i 
lustgården, stått där både länge och väl och sett ut över 
Stora Djulö sjö och de vackra stränderna. Men bäst han 
stod där och gladde sig åt det, som han såg, och tänkte 
för sig själv, att det inte fanns vackrare land än Sörmland, 
så hade han hört någon sucka helt djupt alldeles bakom 
honom. Då hade han vänt sig om och sett en gammal daga- 
karl, som stod böjd över sin spade. »Är det du, som 
suckar så djupt?» hade herr Karl sagt. »Vad har du 
att sucka över?» — »Jag må väl sucka, som ska gå här 
och arbeta i jorden dag ut och dag in,» hade då daga- 
karlen svarat. Men herr Karl hade ett häftigt humör, och 
han tyckte inte om, att folk klagade. »Har du inte annat 
att klaga över?» hade han ropat. »Jag säger dig, att jag 
skulle Tara nöjd^ om jag finge gå och gräva i Sörmlands 
jord i all min tid.» — »Måtte det då gå ers nåde så, som 
ni önskar!» hade dagakarlen svarat. 

Men sedan sade folk, att herr Karl för det talets skull 
efter döden inte hade fått ro i sin grav, utan var natt brukade 
komma till Stora Djulö och gräva i sin lustgård. Ja, nu 



44 DEN SKÖNA LUSTGÅRnEK 

fanns det varken slott eller lustgård m- 1 
där de en gång skulle ha legat, vajr det r\ 
skogsbacke. Men om någon skulle gå g 
mörk natt, så kunde det hända, att han fi 
gården. 

Här höll gumman upp och tittade bort 
av stugan. »Var det inte något, som rörde sj^ 

»Ånej, mor, berätta ni bara!» sade soi 
såg i går, att råttorna hade gjort sig ett £ 
vrån, men jag hade så mycket annat att 
glömde att stoppa igen det. Ni får lov a( 
någon har sett den där lustgården.» 

»Jo, det ska jag säga dig,» sade gumm 
egen far en gång såg den. Han kom gående g 
en sommarnatt, och plötsligen såg han bredvic 
trädgårdsmur, och ovanför den skymtade han 
träd, som var så tyngda av blommor och frukter, i 
hängde långt ut över muren. Far gick helt ss 
och undrade vat trädgården hade kommit 
öppnades hastigt en port i muren, och en trädgåi 
kom ut och 'frågade om far inte ville se hans 
Karlen hade spade 'i hand och bar ett stort förk 
andra trädgårdsmästare, och far skulle just följi 
när han kom att kasta en blick på hans ansik 
detsamma kände far igen den spetsiga pannJugj 
pipskägget. Det var alldeles herr Karl, sådan som 1 
sett honom avbildad på tavlor på alla herrgårdar, 
hade . . . 

Här blev det ett nytt avbrott i berättelsen. Nu i 
en eldbrand, som sprakade till, så att gnistor och kol s 
framåt golvet. Det blev ljust i alla mörka vrår i stug. 
ett ögonblick, och gumman tyckte sig se en skymt i 
liten pyssling, som satt bredvid råtthålet och hörde p 
rättelsen, men nu fick brått att laga sig undan. 

Sonhustrun tog kvast och skyffel, sopade samman k 
och satte sig ner igen. »Nu kan ni fortsätta, mor,» i 



DEN SKÖNA LUSTGÅRDEN 45 

hon. Men gumman ville inte. »Det får vara nog för i kväll,» 
sade hon, och rösten lät underlig. De andra ville höra mer, 
men sonhustrun såg, att gumman hade blivit blek, och att 
händerna skakade. »Nej, mor är trött nu och måste gå 
och lägga sig,» sade hon. 

En stund efteråt kom pojken åter upp i skogen till 
vildgässen. Han gick och tuggade på en morot, som han 
hade hittat utanför källaren, tyckte, att han hade ätit en 
präktig kvällsvard, och var nöjd med att han hade fått sitta 
flera timmar inne i den varma stugan. »Om jag nu bara 
kunde få ett bra nattkvarter I» tänkte han. 

Det föll honom då in, att det bästa skulle vara, att han 
toge sin sovplats i en yvig gran, som stod vid kanten av 
vägen. Han svingade sig upp i den och flätade ihop ett 
par småkvistar, så att han fick en bädd att ligga på. 

Där låg han en stund och tänkte på det, som han hade 
hört i stugan, och framför allt på den där herr Karl, som 
skulle gå omkring här på Djulö skog, men han somnade snart 
ifrån alltsammans och skulle väl ha sovit ända till morgonen, 
om han inte hade vaknat vid att ett par gnisslande järn- 
grindar hade slagits upp alldeles under honom. 

Pojken är vaken i ögonblicket, gnuggar sömnen ur 
ögonen och ser sig omkring. Tätt bredvid sig har han en 
manshög mur, och över muren skymta träd, som bågna 
under frukter. 

Han tycker först, att detta är bra underligt. Inte fanns 
det några fruktträd här, då han somnade. Men om några 
ögonblick kommer minnet tillbaka till honom, så att han 
förstår vad detta är för en trädgård. 

Det besynnerligaste av allt är kanske, att han inte 
alls blir rädd, utan tvärtom känner en obeskrivligt stark 
lust att gå in i trädgården. Där han ligger uppe i granen, 
är det mörkt och kulet, men inne i trädgården är det ljust, 
och han tycker sig se hur frukter och rosor glöda i starkt 
solsken. Det skulle allt vara gott för honom, som har drivit 



46 DEN SKÖNA LUSTGÅRDEN 

omkring så länge i köld och ruskväder, att få känna på litet 
sommarvärme. 

Det tycks inte heller vajra den minsta svårighet att 
komma in i trädgården. Det finns en port i den höga muren 
tätt bredvid granen, där pojken ligger, och en gammal träd- 
gårdsmästare har just skjutit upp de stora järngrindarna. 
Nu står han i portöppningen och spanar inåt skogen, alldeles 
som om han väntade någon. 

I ett ögonblick är pojken nere ur trädet. Han går 
fram till trädgårdsmästaren med luvan i handen, bugar 
och frågar om det går an att få se trädgården. 

»Ja, det går an,» svarar trädgårdsmästaren med rätt 
barsk röst. »Stig du på bara!» 

Han drar därpå igen grindarna och stänger dem med en 
tung nyckel, som han stoppar i bältet. Under tiden står 
pojken och betraktar honom. Han har ett strävt ansikte 
med stora mustascher, vasst pipskägg och skarp näsa. Om 
han inte hade burit ett blått trädgårdsmästarförkläde och 
hållit en tung spade i handen, skulle pojken ha tagit ho- 
nom för en gammal knekt. 

Trädgårdsmästaren går inåt trädgården med så stora 
steg, att pojken måste springa för att följa med honom. De 
gå på en trång väg, och pojken råkar komma upp på gräs- 
kanten. Men då får han strax en tillsägelse att inte trampa 
ner gräset, och sedan springer han efter sin förare. 

Pojken känner på sig, att trädgårdsmästaren tycker, 
att han är mycket för god att gå och visa trädgården för en 
sådan bortbyting som han, och han vågar inte fråga honom 
om något, utan springer bara med. Då och då slänger träd- 
gårdsmästaren till honom ett ord. Strax innanför muren 
finns en tät häck, och när de ha kommit igenom den, talar 
han om, att han kallar den för Kolmården. »Ja, den är så 
stor, att den gör skäl för namnet,» svarar pojken, men 
trädgårdsmästaren bryr sig alls inte om att höra på vad 
han säger. 



DEN SKÖNA LUSTGÅRDEN 47 

Så komma de fram ur buskarna, och pojken kan se 
ut över en stor del av trädgården. Han märker strax, 
att den inte är särdeles vidsträckt, bara ett par tunnland. 
Den höga muren skyddar den i söder och väster, men i 
norr och öster är den omgiven av vatten, så att där behövs 
intet stängsel. 

Trädgårdsmästaren har stannat för att binda upp en 
ranka, och pojken får alltså tid att se sig omkring. Han har 
inte sett många trädgårdar i sina dar, men han tycker sig 
förstå, att den här är olik alla andra. Den måtte vara ut- 
lagd i något gammaldags maner, för en sådan myllrande 
mängd av små kullar och små blomplaner och små häckar 
och små gräsmattor och små bersåer fick man inte se nu 
för tiden. Och inte heller ett sådant vimmel av små dammar 
och slingrande kanaler, som han ser här på alla håll. 

Överallt stå de stoltaste träd och de ljuvligaste blom- 
mor, och vattnet i de små kanalerna ligger klart och djup- 
grönt och speglande. Och pojken tycker, att alltsammans 
är som ett paradis. Han slår ihop händerna och utbrister : 
»Jag har då aldrig sett något så vackert I Vad kan det här 
vara för en trädgård?» 

Detta ropar han helt högt, och genast vänder träd- 
gårdsmästaren sig emot honom och säger med sin barska 
röst: »Den här trädgården heter Sörmland. Vad är du 
för en, som inte vet så mycket? Den har alltid varit räknad 
som en av de präktigaste i riket.» 

Pojken blir en smula fundersam över svaret, men han 
har sä mycket att se på, att han inte hinner grunda ut vad 
det kan betyda. Så vackert, som det är, med alla blommor 
och slingrande vattendrag, så finns det ändå något annat, 
som han har mera nöje av, och det är alla de små lusthus 
och lekstugor, som äro uppsatta i trädgården. De finnas 
överallt, men allra mest vid kanten av de små dammarna och 
kanalerna. Det är inga riktiga hus. De äro så små, som 
om de vore byggda för folk, som inte vore större än han, 
men de äro otroligt prydliga och nätta. De äro av alla 



48 DEN SKÖNA LUSTGÅRDEN 

upptänkliga slag: somliga äro lika slott med torn o< 
lar, andra se ut som kyrkor och andra som kvarns 
bondstugor. 

De äro så vackra, att pojken skulle vilja staa 
se närmare på varenda en, men han vågar inte 
än följa trädgårdsmästaren. Men snart komma de 
ställe, som är större och ståtligare än något, som d 
ha råkat på. Det är byggt i tre våningar med froi 
och utspringande flyglar. Det står på en kulle mi 
blomsteranläggning, och vägen, som leder dit, gå 
den ena kanalen efter den andra på små sirliga 

Pojken törs inte annat än följa i hälarna på träc 
mästaren, men när han måste gå förbi allt detta, 
han så tungt, att deii stränge hör det och stannar, 
här stället kallar jag 'ör Eriksberg,>> säger han. »Vill 
in här, så kan du få, men akta dig för Pintorpafrui 

Den, som inte är sen att lyda uppmaningen, 
pojken. Han springer framåt den trädkantade allén 
de små broarna, upp igenom blomsteranläggningarna, 
nom porten. Alltsammans synes just vara avpass 
en sådan som han. Trappstegen äro lagom höga, oc 
kan öppna vart lås. Men aldrig har han trott, att han 
få se så mycket vackert. Ekgolven lysa blanka och b< 
taken äro gipsade och fullmålade med bilder. Utefte 
garna hänger tavla vid tavla, möblerna ha förgyllda k 
och äro överdragna med siden. Han ser rum, där väg 
äro klädda med böcker, och han ser rum, där bon 
skåp äro fullsatta med klenodejr. 

Hur mycket han än skyndar sig, hinner han ir 
halva huset, förrän trädgårdsmästaren ropar på h( 
och när han kommer ut, står gubben och biter i n 
scherna av otålighet. 

»Nå, hur gick det?» frågar trädgårdsmästaren, 
du se Pintorpafrun?» Men pojken har inte sett en le^ 
varelse, och när han svarar detta, förvrides trädg 
mästarens ansikte. »Har Pintorpafrun fått vila och inte 



-d 




4. — NUs Holgerssons resa. II. 



DEN SKÖNA LUSTGÄRDEN f)! 

säger han, och pojken har aldrig trott, att sådan förtvivlan 
kunde darra i en människoröst. 

Därpå går trädgårdsmästaren före igen med långa steg, 
och pojken springer efter, under det att han försöker att se 
så mycket som möjligt av alla märkvärdigheterna. De gå 
runt omkring en damm, som är något större än de övriga. 
Långa, vita paviljonger, lika herrgårdshus, sticka överallt 
upp ur buskager och blomgrupper. Trädgårdsmästaren stan- 
nar inte, men medan han går framåt, kastar han då och då 
ett ord till pojken. »Den här dammen kallar jag för Yngaren. 
Här har du Danbyholm. Här har du Hagbyberga. Här har 
du Hovsta. Här har du Åkerö.» 

Sedan når trädgårdsmästaren med ett par väldiga steg 
fram till en ny liten damm, som han kallar Båven, men här 
hör han pojken ge till ett utrop av förvåning, och så stannar 
han. Pojken har blivit stående framför en liten bro, som 
leder ut till ett slott på en ö ute i dammen. 

»Du kan få springa över till Vibyholm och se dig om, ifall 
du har lust,» säger han. »Men ta dig i akt för Vita frun!» 

Och pojken är förstås inte sen att lyda. Därinne finnas 
så många porträtt på väggarna, att han tycker, att det är 
som en stor bilderbok. Han har så roligt, att han skulle ha 
velat gå där hela natten, men det dröjer inte länge, förrän 
han hör hur trädgårdsmästaren kallar på honom. 

»Kom då! Kom då!» ropar han. »Jag har väl annat 
att göra än att stå här och vänta på dig, din pojkvasker.» 

När pojken kommer springande över bron, ropar han 
emot honom: »Nå, hur gick det? Såg du till Vita frun?» 

Pojken har inte sett något levande väsen, och det 
säger han också. Då hugger den gamle spaden i en sten 
med sådan kraft, att stenen klyves i tu, och säger med en 
röst, som kommer djupt nerifrån den allra förfärligaste 
förtvivlan : »Har Vita frun på Vibyholm fått vila och inte jag !» 

Hittills ha de vandrat i södra delen av trädgården, men 
nu går trädgårdsmästaren mot västra delen. Här äro anlägg- 
ningarna av annat slag. Marken är utjämnad till breda gräs- 



52 DEN SKÖNA LUSTGARDEN 

mattor, som avbrytas av jordgubbsland, kålsängar o< 
buskar. De små lusthusen finnas också där, men 
som oftast rödmålade, de likna mest bondstugor o 
omgivna av humlegårdar och körsbärsdungar. 

Här stannar trädgårdsmästaren ett ögonblick och 
till pojken dessa ord: »Den här trakten kallar j 
Vingåker.» 

Strax därefter pekar han på en byggnad, som är i 
enklare uppförd än de öfriga och mest av allt liki 
smedja. »Det här är en stor redskapsverkstad,» säge 
»Den kallar jag för Eskilstuna. Du kan gå in och se d 
ifall du har lust.» 

Pojken går in och ser en ofantlig mängd hjul 
snurra, hammare, som smida, svarvar, som gnida 
finns så mycket att titta på, att han skulle ha kunnat 
hela natten, om inte trädgårdsmästaren hade kal 
honom. 

Därpå vandra de utefter sjön på norra sidan a^ 
gården. Stranden går ut och in : det är udde och vik 
och vik hela trädgården utefter. Utanför uddarna 
små öar, som äro skilda från land av trånga sund. D 
öarna höra också till trädgården. De äro planterade 
samma omsorg som allt det övriga. 

Pojken går förbi det ena vackra stället efter det ; 
men han stannar inte, förrän han konuner till en s 
röd kyrka. Den ligger ganska ansenlig på en udde 
är överskuggad av rika fruktträd. Trädgårdsmästare 
gå förbi som vanligt, men pojken tar mod till sig oc 
om lov att få gå in. »Åja, gå in då,» svarar han, 
akta dig för biskop Roggel Det kan nog hända, al 
håller till här i Strängnäs än i dag.» 

Så springer pojken in i kyrkan och ser på gamla 
vårdar och sköna altarskåp. Framför allt annat beu 
han en ryttare i förgylld rustning, som han finnei 
kammare bredvid förhuset. Här också finns så mycl 



DEN SKÖNA LUSTGÅRDEN 55 

se, att han skulle ha kunnat stanna hela natten, men han 
måste ge sig av för att inte låta trädgårdsmästaren vänta. 

När han kommer ut igen, märker han, att trädgårds- 
mästaren står och betraktar en uggla, som jagar en rödstjärt 
uppe i luften. Den gamle visslar åt rödstjärten, den kom- 
mer till honom och slår tryggt ner på hans axel, och när 
ugglan flyger efter den i sin jaktiver, jagar han bort henne 
med spaden. »Han är nog inte så farlig, som han ser ut,» 
tänker pojken, när han ser hur ömt den gamle skyddar 
den stackars sångfågeln. 

Men så fort trädgårdsmästaren ser pojken, vänder han 
sig mot honom och frågar om han såg biskop Rogge. Och 
när pojken svarar nej, säger han med den största grä- 
melse: »Har biskop Rogge fått vila och inte jag I» 

Kort därpå komma de till det ansenligaste av de många 
dockhusen. Det är en tegelmurad borg med tre bastanta, 
runda tom, förenade med långa huslängor. 

»Gå in och se dig om, ifall du har lust I» säger träd- 
gårdsmästaren. »Det här är Gripsholm, och här ska du 
akta dig, så att du inte råkar ut för kung Erik.» 

Pojken går genom ett djupt portvalv och kommer in på 
en stor, trekantig gård, som är omgiven av låga hus. De 
se inte så särdeles förnämliga ut, och pojken bryr sig inte 
om att gå in i dem. Han bara hoppar bock ett slag över 
ett par långa kanoner, som stå där, och springer sedan 
vidare. Han går genom ännu ett djupt portvalv och kom- 
mer till ännu en borggård, som är omgiven av präktiga 
byggnader, och här går han in. Han kommer till stora, 
gammaldags rum, med tvärbjälkar synliga i taket och alla 
väggar täckta av höga, mörka tavlor, där allvarsamma herrar 
och damer äro avbildade i besynnerliga, styva dräkter. 

En trappa högre upp finner han ljusare och gladare 
rum. Nu märker han riktigt, att han är på ett kungligt slott, 
för han ser inte annat än granna porträtt av kungar och 
drottningar på väggarna. Men en trappa högre upp är 
en stor vind, och runt om den ligga mångahanda rum. Det 



6 G DEN SKÖNA LUSTGÄRDEN 

finns ljusa rum med vita, sköna möbler, och det 
liten teater och alldeles därbredvid ett riktigt fäng 
rum med nakna stenväggar och gallergluggar och 
som är nött av fångarnas tunga steg. 

Där finns så mycket att se, att pojken tyc 
han skulle ha velat gå där i många dar, men tri 
mästaren kallar på honom, och han vågar inte annat 

»Såg du till kung Erik?» frågar han, när pojk 
mer ut. Men pojken haj ingenting sett, och då säger 
som han brukar, fast med än djupare förtvivlan : »H 
Erik fått gå till vila, men inte jag I» 

Så gå de fram till östra delen av trädgård 
gå förbi ett badhus, som trädgårdsmästaren kallar 
tälje, och ett gammalt slott, som han kallar Höxnin 
Här är annars inte så mycket att se. Det är fullt av 
och skär, som bli allt ödsligare och naknare, ju lä 
de ligga. 

De vända nu mot söder, och pojken känner ig 
där häcken, som heter Kolmården, och förstår, att de 
sig utgången. 

Han är glad åt allt, som han har fått se, och c 
nu nalkas den stora gallergrinden, vill han gärna 
trädgårdsmästaren. Men gubben hör inte alls på ] 
utan går bara rätt fram till porten. Där vänder han 
pojken och räcker honom sin spade. »Se här,» sägi 
»håll i den här, medan jag låser opp grinden I» 

Men pojken är redan så ängslig för allt besvä 
han har vållat den barska gamla karlen, att ht 
spara honom vidare möda. »Inte behöver ni öppr 
här tunga grinden för min skull,» säger han, och m< 
samma smyger han ut genom gallerverket. Det ä 
någon svårighet alls för honom, som är så liten. 

Detta gör han i största välmening, och helt föi 
blir han, när han hör, att trädgårdsmästaren ryter till i 
bakom honom, stampar i marken och häftigt skakar i 
grinden. 



II 






41 



DEN SKÖNA LUSTGÄRDEN 51> 

»Vad är det? Vad är det?» säger pojken. »Jag ville 
bara spara trädgårdsmästaren besvär. Varför är ni så ond ?» 

»Jag må väl vara ond,» säger den gamle. »Det hade 
inte behövts mera, än att du hade tagit emot min spade, så 
hade du fått gå kvar här och sköta trädgården, men jag 
hade blivit avlöst. Nu vet jag inte hur länge jag får gå här.» 

Han står där och skakar i grinden och ser förfärligt 
ond ut, men pojken kan inte låta bli att tycka, att det är 
synd om honom, och han vill trösta honom. 

»Ni ska inte vara ledsen för detta, herr Karl av Söder- 
manland,» säger han, »för det finns ingen, som skulle sköta 
om er lustgård så väl, som ni gör det.» 

När pojken säger detta, blir den gamla trädgårds- 
mästaren helt stilla och tyst, och pojken tycker, att det går 
som en ljusning över de hårda dragen. Men han kan inte 
se riktigt, för på samma gång bleknar hela gestalten bort 
och försvinner som en dimma. Och inte bara han, utan 
hela trädgården bleknar och försvinner med blommor och 
frukter och solsken, och där den har stått, syns ingenting 
annat än vild och fattig skogsmark. 



XXIT, 

I NÄRKE. 

YSÄTTERS-KAJSA. 

I Närke fanns det förr i världen något, som de inte hade 
make till på andra håll, och det var ett troll, som hette 
Ysätters-Kajsa. 

Namnet Kajsa hade hon fått därför, att hon hade mycket 
att göra med storm och blåst och sådana där vindtroll all- 
tid bruka kallas så, och tillnamnet därför, att hon skulle 
vara kommen från Ysätterskärret i Askers socken. 

Det tycks nog, som om hon skulle ha haft sitt egent- 
liga hemvist i Asker, men hon brukade också visa sig på 
andra håll. Ingenstans i hela Närke kunde man vara säker 
att inte råka ut för henne. 

Hon var inte något mörkt och dystert troll, utan munter 
och lustig, och vad hon bäst av allt tyckte om, det var ett 
duktigt blåsväder. Så snart det var vind tillräckligt, drog hon 
ut för att få sig en dans på Närkesslätten. 

Närke består egentligen inte av annat än en slätt, som 
på alla sidor är omgiven av skogklädda bergstrakter. Det 
är bara i nordöstra hörnet, där Hjälmaren går ut ur land- 
skapet, som det finns en lucka i den långa bergsgärdsgården. 

När nu vinden en morgon har samlat krafter ute på 
Östersjön och sätter av inåt land, går den ganska ohejdat 
fram mellan Sörmlandskullarna och slipper utan stort be- 
svär in i Närke därborta i Hjälmartrakten. Sedan rusar 
den åstad tvärsöver Närkesslätten, men rätt i väster råkar 



I NÄRKE fil 

den på Kilsbergens höga vägg och blir kastad tillbaka. Då 
kröker sig' vinden som en orm och far av mot söder. Men 
där möter Tiveden och ger vinden en stöt, så att den störtar 
åstad österut. Nå, i öster finns Tylöskog, och den sänder 
vinden norrut upp mot Käglan. Och från Käglan bär det 
åstad med vinden mot Kilsbergen och Tiveden och Tylöskog 
än en gång. Den svingar och svingar i allt mindre kretsar, 
tills den på sistone blir stående som en snurra mittpå slätten 
och bara svänger runt. Men sådana dagar, då virvelstor- 
marna foro över slätten, hade Ysätters-Kajsa roligt. Då stod 
hon mitt i virveln och snurrade. Det långa håret flög om- 
kring uppe i himmelens moln, klänningssläpet sopade ut- 
efter marken som en stoftsky, och hela slätten låg under 
henne som ett stort dansgolv. 

Om momama brukade Ysätters-Kajsa sitta uppe i nå- 
gon hög tall på toppen av en bergklint och se ut över slätten. 
Om det då var vinter och gott före och hon såg många 
åkande ute på vägarna, skyndade hon sig att blåsa ihop 
ett yrväder och vräkte upp drivor så höga, att folk nätt 
och jämnt kunde ta sig hem på kvällen. Var det sommar 
och gott bärgningsväder, satt Ysätters-Kajsa stilla, ända 
tills de första hövagnarna hade blivit fullas tade, och då kom 
hon farande med ett par störtskurar, som gjorde slut på 
arbetet för den dagen. 

Det var visst och sant, att hon sällan tänkte på annat än 
att ställa till förtret. Kolarna uppe i Kilsbergen vågade 
knappt ta sig en blund, för så snart hon såg en obevakad 
mila^ kom hon smygande och pustade till den, så att den 
började brinna med hög låga. Och om malmkörarna från 
Laxå och Svarta voro sent ute en kväll, höljde Ysätters- 
Kajsa vägen och trakten i sådana mörka dimmor, att både 
människor och hästar blevo vilsna och körde ner de tunga 
slädarna i kärr och moras. 

Om prostinnan i Glanshammar hade dukat kaffebordet 
ute i sin trädgård en sommarsöndag och det kom en vindil, 
som lyfte duken från bordet och kastade omkull både koppar 



62 I NÄRKE 

och fat, då visste man vem som ställde till det skämtet. 
Om hatten blåste av borgmästaren i Örebro, så att han 
måste springa efter den över hela torget, om folket på 
Vinön stötte på grund i Hjälmaren med sina grönsaksskutor, 
om uthängda tvättkläder blåste bort och överhöljdes med 
damm, om röken en kväll slog in i stugorna och alls inte 
tycktes hitta ut genom skorstenen, då var det inte svårt 
att veta vem som var ute och förlustade sig. 

Men fastän Ysätters-Kajsa tyckte om alla slags förargliga 
upptåg, så var det ändå inte något riktigt ont med henne. 
Man kunde märka, att hon var svårast mot sådana, som 
voro trätgiriga och snåla och elaka, men redbart folk och 
små fattiga barn tog hon ofta i sitt skydd. Och gammalt 
folk berättar, att en gång, när Askers kyrka höll på att 
brinna, kom Ysätters-Kajsa farande, slog ner bland eld och 
rök på kyrktaket och avvärjde faran. 

I alla fall voro Närkesborna mången gång ganska trötta 
på Ysätters-Kajsa, men hon för sin del blev aldrig trött på 
att ställa till bråk med dem. När hon satt uppe på en 
molnkant och såg ner på Närke, som låg vänligt och väl- 
mående under henne med präktiga bondgårdar på slätten och 
rika gruvor och bruk uppe i bergstrakterna, med den tröga 
Svartån och de grunda, fiskrika slättsjöarna, med den goda 
staden Örebro, som utbredde sig runt om det allvarsamma 
gamla slottet med de stadiga hörntornen, så måtte hon visst 
ha tänkt: »Här skulle människorna ha det alldeles för bra, 
om inte jag vore. De skulle bli dåsiga och ledsamma. Här 
måste finnas en sådan som jag, som rycker opp dem och 
håller dem vid gott humör.» 

Ocb så skrattade hon vilt och gäckande som en skata 
och yrde i väg, dansande och virvlande från det ena hörnet 
av slätten till det andra. Och när Närkesbon såg hur hon 
drog fram sitt stoftsläp över slätten, kunde han inte låta 
bli att småle. För retsam och led, det var hon, men gott 
lynne hade hon. Det var' likaså uppfriskande för bönderna 



I NÄRKE Ga 

att ha att göra med Ysätters-Kajsa som för slätten att piskas 
av stormvinden. 

Nu för tiden påstår man, att Ysätters-Kajsa skall vara 
död och borta, hon som alla andra troll. Men sådant är 
nästan omöjligt att tro. Det är, som om någon skulle komma 
och säga, att luften alltid hädanefter skall stå stilla över 
slätten och vinden aldrig mer dansa fram över den med sus 
och brus och frisk luft och störtskurar. 

Den, som anser, att Ysätters-Kajsa är död och borta, kan 
för övrigt höra hur det gick till i Närke det året, då Nils 
Holgersson for fram över landskapet, så får han själv säga 
vad han tror. 

MARKNADSAFTONEN. Onsdug 27 april. 

Det var dagen före en stor kreatursmarknad i Örebro, 
och det regnade så, att det stod som spön i backen. Det var 
ett regn, som man inte kunde komma till rätta med. Det 
föll riktiga strömmar ur molnen, och mången tänkte för 
sig själv: »Det här är alldeles som på Ysätters-Kajsas tid. 
Aldrig hade hon så många upptåg för sig som vid mark- 
nader. Det skulle ha varit i hennes väg att ställa till ett 
sådant här störtregn på marknadsaftonen.» 

Ju längre det led, desto värre blev regnandet. Fram- 
emot kvällen kommo riktiga skyfall, vägarna blevo alldeles 
bottenlösa, och folk, som hade givit sig av hemifrån med 
sina kreatur för att komma fram till Örebro i god tid på 
morgonen, råkade illa ut. Kor och oxar blevo så utledsna, 
att de inte ville flytta en fot, och flera av de stackars 
djuren kastade sig omkull mittpå vägen för att visa, att de 
inte orkade gå längre. Alla, som bodde utmed vägen, måste 
öppna sina dörrar för de marknadsresande och härbärgera 
dem efter råd och lägenhet. Det blev överfullt inte bara 
i boningsrummen, utan också i stall och lador. 

De, som kunde, försökte emellertid sträva sig fram till 
gästgivargården, men när de kommo dit, ångrade de nästan. 



64 I NÄRKE 

att de inte hade stannat i någon stuga utmed vägen. Alla 
bås i lagården och alla spiltor i stallet voro redan upptagna. 
Det var ingen annan råd än att låta hästar och kor stå ute 
i regnet. Det var nätt och jämnt, att de, som ägde dem, 
kunde få komma in under tak. 

Det var en väta och en smuts och en trängsel på gårds- 
planen, som voro förfärliga. Somliga av djuren stodo i 
riktiga polar och kunde inte en gång lägga sig ner. Det 
fanns nog husbönder, som skaffade sina djur halm att 
ligga på, och som bredde täcken över dem, men det fanns 
också de, som sutto inne på gästgivargården, drucko och 
spelade och alldeles glömde bort dem, som de borde sörja för. 

Pojken och vildgässen hade den kvällen kommit till 
en holme i Hjälmaren. Den var skild från land bara genom 
ett smalt och grunt sund, och man kunde nog tänka sig, 
att det gick an att komma ditöver torrskodd, när det var låg- 
vatten. 

Det regnade lika galet ute på holmen som på alla andra 
håll. Pojken kunde inte sova för dropparna, som ständigt 
smattrade ner på honom. Till sist började han gå omkring 
på holmen. Han tyckte, att han kände regnet mindre, 
när han rörde sig. 

Knappt hade han gått holmen runt, förrän han hörde 
ett plaskande i vattnet, som skilde holmen från land, och 
strax därpå såg han en ensam häst komma gående mellan 
buskarna. Det var en gammal krake, så usel och eländig, 
att pojken inte hade sett maken. Han var bruten och styv- 
bent och så mager, att varenda benknota syntes under 
skinnet. Han bar varken sele eller sadel, bara en gammal 
grimma, från vilken det hängde en halvrutten tågstump. 
Det var tydligt, att han inte hade haft någon svårighet att 
slita sig lös. 

Hästen gick rätt emot platsen, där vildgässen stodo 
och sovo, och pojken blev rädd, att han skulle trampa 
på dem. »Vart ska du gå? Se dig för I» ropade han. — 
»Jaså, där är du,» sade hästen och kom fram till pojken. 



I NÄRKE 67 

»Jag har gått hela milen för att räka digj» — »Har du hört 
talas om mig?» frågade pojken förvånad. — »Jag har väl 
öron, jag med, så gammal jag är. Det är många, som talar 
om dig nu för tiden.» 

Han hade böjt ner huvudet, medan han talade, för att 
kunna se bättre, och pojken lade märke till att han hade 
ett litet huvud med vackra ögon och en mjuk, fin nos. 
»Det har visst varit en god häst från början, fast han har 
råkat illa ut på gamla dar,» tänkte han. 

»Jag ville, att du skulle följa med mig och hjälpa mig 
med en sak,» sade hästen. Pojken tyckte, att det var vansk- 
ligt att följa den, som såg så eländig ut, och undskyllde 
sig med det dåliga vädret. »Du har det inte sämre, om du 
sitter på min rygg, än om du ligger här,» sade hästen. »Men 
du vågar kanske inte följa med en sådan hästskojarkrake, 
som jag är.» — »Ajo, det vågar jag väl ändå,» sade pojken. 
— »Väck då gässen, så att vi får göra opp med dem var 
de ska komma och hämta dig i morgon I» sade hästen. 

Strax därefter satt pojken på hästryggen. Den gamla 
hästen travade undan bättre, än pojken hade trott honom om, 
men det blev ändå en lång färd genom natt och ruskväder, 
innan de stannade vid en stor gästgivargård. Där såg 
det förfärligt otrevligt ut. I vägen voro uppkörda spår, 
så djupa, att pojken trodde, att han skulle drunkna, om 
han komme ner i dem. Vid staketet, som löpte runt om 
gården, voro bundna en tretti, fyrti hästar och nötkreatur, 
utan något skydd mot regnet, och inne på gården stodo kärror 
med höga lårar, där får och kalvar, grisar och höns voro 
instängda. 

Hästen gick och ställde sig vid staketet. Pojken satt 
kvar på hans rygg, och med så goda nattögon, som han hade, 
skg han tydligt hur svårt djuren hade det. 

»Hur kommer det sig, att ni står härute i regnet?» 
frågade han. — »Vi är på väg till en marknad i Örebro, 
men vi har måst ta in här för regnets skull. Detta är en 



68 I KÄRKE 

gästgivargård, men det har kommit så mycket resande, 
att vi inte får plats inne i husen.» 

Pojken svarade ingenting, utan satt tyst och såg sig 
omkring. Det var inte många av djuren, som sovo, utan 
från alla håll hörde han klagan och missnöje. De hade skäl 
nog att jämra sig, för vädret hade blivit sämre än förut på 
dagen. Det hade börjat blåsa en isande kall vind, och regnet, 
som nu kom vasst och piskande, var blandat med snö. 
Det var inte svårt att förstå vad hästen ville att pojken 
skulle hjälpa honom med. 

»Ser du, att det står en präktig bondgård här mitt- 
emot gästgivargården?» frågade hästen. — »Ja,» sade poj- 
ken, »jag ser det, och jag kan inte begripa, att de inte har 
begärt husrum åt er därinne. Eller kanske att det redan 
är fullt där också?» — »Nej, det finns ingen främmande 
där,» sade hästen. »De, som bor i den gården, är så snåla 
och ohjälpsamma, att det inte lönar sig för någon att be 
dem om husrum.» — »Jaså, är det så fatt. Då får ni väl 
stå, där ni står.» — »Men jag är född och uppvuxen just 
på det där stället,» sade hästen. »Jag vet, att där finns 
stort stall och stor lagård med många tomma spiltor och 
bås, och jag undrade om du inte kunde ställa på så sätt, 
att vi finge komma in där.» — »Det tror jag inte att jag 
vågar mig på,» sade pojken. Men så tyckte han, att det var 
så synd om djuren, att han i alla fall ville försöka. 

Han sprang in på den främmande gården och såg genast, 
att alla uthus voro låsta och alla nycklar urtagna. Han stod 
rådvill och hjälplös, men han fick bistånd från oväntat 
håll. Det var en vindil, som kom brusande med hisklig 
fart och kastade upp dörren till en stor lada mittframför 
honom. 

Pojken var förstås inte sen att vända tillbaka till hästen. 
»Det är inte möjligt att komma in i stallet eller i lagården,» 
sade han, »men det finns en stor, tom hölada, som de har 
glömt att stänga, och dit kan jag föra in er.» — »Tack !» sade 
hästen. »Det blir gott att än en gång få sova på de gamla 




z 

c 



-^ 

c 
o 
CQ 



72 



I NÄRKE 



föll honom inte in att köpa ett så gamm 
kreatur fördenskull. Ånej, visst inte. Ha 
som kastade bort sina pengar. 

Men i alla fall hade det väckt många 
nom, att han hade fått se hästen, och d 
som höUo honom så vaken, att han int< 
lägga sig. 

Ja, den där hästen hade varit ett bn 
djur. Far hade låtit honom sköta den 
Han hade kört in den, och han hade hållil 
allt annat. Far hade klagat över att han 
väl, och han hade ofta måst smyga sig 
havre. 

Han hade aldrig velat gå till fots till 
hade den hästen, utan han hade alltid åkl 
för att få ståta med unghästen. Själv kor 
vävda och hemmasydda kläder, och kärran 
omålad, men hästen var den grannaste, so 
kyrkbacken. 

En gång hade han vågat tala med far 
sig klädeskläder och att få måla kärran, 
som förstenad. Sonen hade trott, att gi 
slag. Han hade då försökt få far att förs 
hade en så grann häst att åka efter, bord( 
själv se något ut. 

Far hade ingenting svarat, men ett 
hade han rest in till Örebro med hästen c 

Det. hade varit grymt, men det va 
hade fruktat, att den där hästen skulle h; 
till fåfänga och slöseri, och nu, så här låiif 
han erkänna, att far hade haft rätt. En så 
visst ha blivit en frestelse. Men då i be 
sörjt rent förfärligt. Han hade farit in til 
bara för att stå i ett gathörn och se häi 
eller för att få smyga sig till honom i sta 
socker. 



I NÄRKE 73 

»Om far dör och jag får gården,» hade han tänkt, 
»ska jag köpa igen min häst, det första jag gör.» 

Nu var far död, och han själv satt vid gården sedan 
ett par år, men han hade inte gjort ett enda försök att köpa 
tillbaka hästen. Han hade inte tänkt på honom på lång- 
liga tider förrän nu i kväll. 

Det var märkvärdigt, att han hade kunnat glömma den 
så helt och hållet. Men far var en mycket myndig och 
viljestark man, och när sonen hade blivit vuxen och 
de två jämt gått samman vid arbetet, hade far fått stor 
makt över honom. Då hade han kommit att tycka, att 
far hade rätt i allt, vad han gjorde. Och sedan han själv 
hade kommit till gården, hade han bara försökt att i all- 
ting handla så, som far skulle ha handlat. 

Han visste nog, att folk sade, ^.tt far var snål, men 
det var väl rätt att hålla på pungen och inte kasta bort 
pengarna i onödan. Det goda, som man hade fått, skulle 
man väl inte låta förfaras. Det var bättre att kallas snål 
och sitta på en skuldfri gård än att ha stora lån att dras 
med som de andra hemmansägarna. 

Så långt var han kommen i sina tankar, då han ryckte 
till, därför att han hörde något besynnerligt. Det var, 
som om en gäll och gäckande röst hade upprepat just 
vad han tänkte: »Det är bäst att hålla hårt om pungen. 
Det är bättre att kallas snål och sitta på en skuldfri gård 
än att dras med lån som de andra hemmansägarna.» 

Det lät, som om någon ville göra sig lustig över hans 
visdom, och han höll på att bli ond, när han märkte, att 
alltihop bara var ett misstag. Det hade börjat blåsa nu, 
och här hade han stått och blivit så sömnig, att han hade 
tagit vindens tjutande i skorstenen för riktigt tal. 

Han vände ögonen mot väggklockan, och den slog just 
i detsamma elva tunga slag. Det var gruvligt så sent 
det hade blivit. »Det är på tiden, att du går och lägger 
dig,» tänkte han. Men så kom han ihåg, att han ännu inte 
hade gått runt gården, som han brukade göra var kväll för 



74 I NÄRKE 

att se efter, att alla dörrar och luckor voro stängda och 
alla ljus släckta. Det hade han aldrig försummat, sedan 
han hade blivit herre där. Han slängde på sig rocken och 
gick ut i ovädret. 

Allting fann han så, som det skulle vara, utom att 
dörren till den tomma höladan hade blivit uppkastad av 
vinden. Han gick in efter nyckeln, stängde ladan och stop- 
pade nyckeln i rockfickan. Sedan begav han sig tillbaka 
in i storstugan, tog av rocken och hängde den framför 
elden. Men han gick inte till sängs nu heller, utan började 
gå fram och tillbaka i stugan. Det var ett fasligt väder 
ute med den bitande kalla blåsten och det snöblandade 
regnet. Och hans gamla häst stod ute i detta oväder utan 
att ha så mycket som ett täcke till skydd I Han borde 
väl ändå ha gett sin gamla vän tak över huvudet, när han 
var kommen till den här trakten. 

Där mittemot på gästgivargården hörde pojken en gam- 
mal skrällande väggklocka slå elva slag. Just då höll han 
på att lösgöra kreaturen för att föra dem till ladan i bond- 
gården. Det tog rätt lång tid att få dem väckta och ord- 
nade, men äntligen voro de färdiga och tågade in på det 
snåla bondfolkets gård i en lång rad med pojken som väg- 
visare. 

Men under det att pojken styrde med detta, hade hus- 
bonden gått gården runt och stängt höladan, så att när djuren 
kommo tågande, var dörren låst. Pojken blev stående 
helt bestört. Nej, han kunde inte låta kreaturen stå däri 
Han måste in i huset och skaffa reda på nyckeln. 

»Håll dem lugna här, medan jag går och hämtar 
nyckeln 1» sade han till den gamla hästen, och därmed 
sprang han. 

Mittpå gårdsplanen hejdade han sig för att fundera ut 
hur han skulle komma in i huset. Medan han stod där, 
såg han ett par små vandrare komma gående på vägen och 
stanna framför gästgivargården. 



I NÄRKE 75 

Pojken såg genast, att det var ett par små flickor^ 
och han sprang närmare, för han tänkte, att han kanske 
kunde få hjälp av dem. 

»Se så, Britta Maja,» sade den ena, »nu ska du inte gråta 
längre! Nu är vi vid gästgivargården. Här får vi nog 
komma in.» 

Knappt hade flickan sagt detta, förrän pojken ro- 
pade tiU henne: »Nej, ni ska inte försöka komma in i 
gästgivargården. Det är alldeles omöjligt. Men i den här 
bondgården har de inga gäster. Dit ska ni gå.» 

De små flickorna hörde orden tydligt, men de kunde 
inte se den, som talade med dem. Men det undrade de 
inte så mycket på, för det var ju alldeles kolmörk natt. 
Den större av dem svarade genast : »Vi vill inte gå in i den 
där gården, för de, som bor där, är snåla och elaka. Det 
är deras skull, att vi två måste gå och tigga på vägen.» 

»Det kan nog så vara,» sade pojken, »men ni ska 
gå dit i alla fall. Ni ska få se, att det går bra för er.» 

»Ja, vi kan ju försöka då, men vi blir nog inte en 
gång insläppta,» sade de två små flickorna och gingo upp 
till boningshuset och knackade på. 

Husbonden stod återigen framför elden och tänkte 
på hästen, när han hörde knackningen. Han gick ut för 
att se efter vad som stod på och tänkte med detsamma 
för sig själv, att inte skulle han låta locka sig att släppa 
in någon vandrare. Men just som han vred upp låset, 
var en vind till hands och passade på. Den rev dörren ur 
handen på honom och kastade den mot väggen. Han måste 
ut på bron föar att dra igen dörren, och när han kom till- 
baka in i stugan, stodo de små flickorna redan därinne. 

Det var ett par stackars tiggarflickor, trasiga och svultna 
och smutsiga, ett par små töser, som gingo krökta under 
påsar, som voro lika långa som de själva. 

»Vad är ni för ena, som är ute och driver så sent på 
natten?» Både husbonden ovänligt. 



76 I NÄRKE 

De två barnen svarade inte genast, utan ställde först 
från sig sina påsar. Därpå gingo de emot honom och 
sträckte fram sina små händer till hälsning. »Vi är Anna 
och Britta Maja från Engärdet,» sade den äldsta, »och vi 
skulle be om natthärbärge.» 

Han tog inte emot de framsträckta händerna och var 
just färdig att köra ut tiggarungarna, då ett nytt minne 
steg upp för honom. Engärdet, var det inte en liten stuga, 
där en fattig änka hade bott med sina fem barn? Men 
änkan hade stått i skuld hos hans far för några hundra 
kronor, och för att få ut sin fordran hade fadern låtit sälja 
hennes stuga. Sedan hade änkan farit upp till Norrland 
med de äldsta barnen för att söka arbete, men de två 
yngsta hade kommit på socknen. 

Han blev bitter till sinnes, när han påminde sig detta. 
Han visste, att far hade blivit mycket klandrad för att 
han hade krävt ut de där pengarna, som ändå voro hans 
rätta egendom. 

»Vad har ni för er nu för tiden?» sade han med sträng 
ton till barnen. »Har inte fattigvården tagit hand om er? 
Varför stryker ni omkring och tigger?» 

»Det är inte vårt fel,» svarade den större flickan. »Det 
är det folket, som vi är hos, som har skickat ut oss för 
att tigga.» 

»Nåja, ni har ju fått påsarna fulla,» sade bonden, »ni 
kan inte klaga. Nu är det bäst, att ni tar fram av det, 
som ni har med er, och äter er mätta, för här kan ni 
ingen mat få. Alla kvinnfolken har redan gått och lagt sig. 
Sen kan ni lägga er i vrån vid spisen, så behöver ni inte 
frysa.» 

Han slog ut med handen liksom för att visa dem från 
sig, och hans ögon fingo ett nästan hårt uttryck. Han måste 
ju vara glad, att han hade haft en far, som hade varit noga 
om sin egendom. Annars kanske han själv i sin barndom 
hade fått löpa omkring med tiggarpåsen på samma sätt som 
dessa. 



I KÅRKE 77 

Knappt hade han tänkt ut tanken, förrän den gälla 
och gäckande rösten^ som han hade hört förut en gång i 
kräll, upprepade den ord för ord. Han lyssnade och för- 
stod genast, att det ingenting var : bara vinden, som väsna- 
des i skorstenen. Men det var det märkvärdiga^ att när 
vinden så där upprepade hans tankar, syntes de honom så 
underligt dumma och håtda och falska. 

Barnen hade emellertid sträckt ut sig sida vid sida 
på hårda golvet. De voro inte tysta, utan lågo och mumlade. 

»Vill ni bara vara tystat» sade han. Han var vid så 
retligt lynne, att han skulle ha kunnat slå dem. 

Men det där mumlandet fortfor det oaktat, och han 
ropade än en gång till dem, att de skulle tiga. 

»När mor gick bort ifrån mig,» svarade då en liten 
klar röst, »tog hon löfte av mig, att jag var kväll skulle 
läsa min aftonbön. Och det måste jag göra och Britta Maja 
också. Bara vi har fått läsa 'Gud, som haver barnen kär', 
ska det bli tyst.» 

Husbonden satt alldeles stilla och hörde de små läsa 
sin bön. Därpå började han gå med långa steg fram och 
tillbaka, fram och tillbaka, och under tiden vred han hän- 
derna, som om han hade råkat i stor ångest. 

Hästen utkörd och fördärvad och de här två barnen 
gjorda till kringdrivande tiggare I Och båda delarna fars 
verk! Far hade kanske ändå inte haft så rätt i vad han 
gjorde. 

Han satte sig ner på en stol och lutade huvudet i hän- 
derna. Plötsligen började hans ansikte darra och skälva, 
och han fick tårar i ögonen, som han skyndade sig att torka 
bort. Det kom nya tårar, och han hade lika brått att få 
bort dem, men det hjälpte inte. Det kom fler efter. 

Nu öppnade hans mor dörren från lillkammaren, och 
han skyndade sig att svänga stolen så, att han vände ryggen 
åt henne. Men hon måtte ändå ha märkt något ovanligt, 
för hon stod en lång stund stilla bakom honom, som hade 
hon väntat, att han skulle säga något till henne. Så tänkte 



78 I NÄRKE 

hon på hur svårt karlarna alltid ha att komma sig för att 
tala om sådant, som går dem djupast till sinnes. Hon fick 
väl hjälpa honom. 

Hon hade sett från lillkammaren hur allt hade gått 
till i stugan, så att hon behövde ingenting fråga. Hon gick 
bara helt stilla fram till de två sovande barnen, lyfte upp 
dem och bar dem in i sin egen säng i lillkammaren. Se- 
dan gick hon ut till sonen igen. 

»Du Lars,» sade hon utan att låtsa om, att hon såg, att 
han grät, »du ska allt låta mig få de här barnen.» — »Vad, 
mor?» sade han och försökte hejda gråten. — »Jag har haft 
ont av dem i flera år, allt sedan far tog stugan ifrån deras 
mor. Och det har du också haft.» — »Ja, men ... — »Jag vill 
ha dem kvar här och göra bra människor av dem. De 
är för goda att gå och tigga.» 

Han kunde ingenting svara, för tårarna kommo med 
ohejdbar fart, men han tog sin mors gamla vissna hand 
och klappade den. 

Men så for han upp, som om han skulle ha blivit skrämd 
för något. »Vad skulle far säga om detta?» — »Far har haft 
sin tid att styra,» sade modern, »nu är det din. Så länge 
far levde., måste man lyda honom. Nu är det du, som ska 
visa dig sådan, som du är.» Sonen blev så förvånad över 
dessa ord, att han upphörde att gråta. »Jag visar mig väl 
sådan, som jag är,» sade han. — »Nej,» sade hans mor, 
»det gör du inte. Du bara försöker likna far. Far hade 
varit med i hårda tider, och det hade gjort honom rädd 
för att bli fattig. Han tyckte, att han var tvungen att först 
och främst tänka på sig själv. Men du har aldrig varit med 
om något svårt, som har kunnat göra dig hård. Du har mer, 
än du behöver, och då vore det väl onaturligt, om du inte 
skulle tänka på andra.» 

När de små flickorna hade kommit in i huset, hade 
pojken smugit efter dem, och sedan hade han hållit sig dold. 
i en mörk Vrå. Det hade inte dröjt länge, förrän han hade 
fått se ladunyckeln, som stack upp ur bondens rockficka.. 



I NÄRKE 79 

»När husbonden k5r ut barnen, så tar jag nyckeln och 
springerp> hade han tänkt. 

Men så blevo inte barnen utdrivna, och pojken satt 
kvar i vrån och kunde inte begripa vad han skulle ta sig till. 

Modern talade länge med sin son, och medan hon 
talade, stillades hans gråt, och till sist satt han med ett 
så vackert uttryck i ansiktet och såg ut som en annan män- 
niska. Den gamla vissna handen klappade han alltjämt. 

»Ja, nu får vi väl gå och lägga oss,» sade gumman, när 
hon såg, att han hade blivit lugn igen. — »Nej,» sade han 
och reste sig hastigt, »jag kan inte lägga mig än. Det är 
en till främmande, som jag får lov att ge husrum i natt.» 

Han sade inte mer, men han kastade hastigt på sig 
rocken, tände en lykta och gick ut. Det var samma blåst 
och köld ute, men när han kom på förstubron, började han 
småsjunga. Han undrade om hästen skulle känna igen 
honom, om han skulle tycka om att komma in i sitt gamla 
stall. 

När han gick över gårdsplanen^ hörde han, att en dörr 
slog och smällde för vinden. »Det är den där lad-dörren, 
som har blåst opp igen,» tänkte han och gick för att 
stänga den. 

Ett par ögonblick därefter stod han vid ladan och skulle 
just stänga till dörren, när han tyckte sig höra ett prassel 
därinifrån. 

Detta kom sig därav, att pojken hade passat på att 
gå ut på samma gång som han, och han hade genast 
sprungit ner till ladan, där han hade lämnat kreaturen. 
Men de stodo inte längre utanför i regnet. En stark vind- 
pust hade för längesedan kastat upp lad-dörren och hjälpt 
dem att få tak över huvudet. Men det var prasslet, när 
pojken hade sprungit in i ladan, som husbonden hörde. 

Nu lyste han med lyktan inåt ladan och såg, att över 
hela golvet lågo sovande kreatur. Ingen människa syntes 
till. Djuren voro inte bundna, utan hade lagt sig här och 
där i halmen. 



80 I NÄRKE 

Han blev vred över intrånget och började skrika och 
väsnas för att väcka de sovande och driva ut dem. Men 
djuren lågo stilla, som om de alls inte ville låta störa sig. 
Den enda, som reste sig, var en gammal häst, som helt sakta 
gick fram emot honom. 

Husbonden blev på en gång alldeles tyst. Han kände 
igen hästen redan på gången. Han höjde lyktan mot ho- 
nom, och hästen gick fram och lade sitt huvud på hans axel. 

Och husbonden började smeka honom. »Du hästen 
min, du hästen mini» sade han. »Vad har de gjort vid 
dig? Ja, kära du, jag ska köpa igen dig. Du ska aldrig 
mer behöva lämna den här gården. Du ska få det, som du 
vill, hästen min. De andra, som du har tagit med dig, får 
stanna här, men du ska komma med mig till stallet. Nu 
kan jag ge dig så mycket havre, som du förmår äta, utan 
att jag behöver smyga mig till den. Du är väl inte all- 
deles förstörd heller. Den grannaste hästen på kyrkbacken, 
det ska bli du, det, än en gång. Så ja I Så ja I» 




5, — yils Holgerssons resa. II. 



XXV. 

ISLOSSNINGEN. 



Toradag 26 april. 



Nästa dag var det blankt och vackert väder. Det blåste 
visserligen en rätt stark vind västerifrån, men det var man 
bara glad åt, för den torkade vägarna, som voro alldeles 
uppblötta av det häftiga gårdagsregnet. 

I god tid på morgonen kommo de två Smålandsbarnen 
Asa gåsapiga och lille Mats vandrande på en landsväg, 
som från Sörmland ledde inåt Närke. Vägen löpte fram 
utmed södra Hjälmarstranden, och barnen gingo och sågo 
på isen, som ännu täckte största delen av sjön. Morgon- 
solen göt sitt klara sken över isen, och den såg inte 
mörk och otrevlig ut, som våris brukar, utan lyste vit 
och lockande. Så långt som de kunde se ut över den, 
låg den fast och torr. Regnvattnet hade redan runnit ner 
i hålor och springor, eller också var det uppsuget i själva 
isen. De sågo ingenting annat än den präktigaste is. 

Asa gåsapiga och lille Mats voro på vandring norrut, 
och de kunde inte låta bli att tänka på hur många steg det 
skulle bespara dem, om de kunde gå tvärsöver den stora 
sjön i stället för att vandra runt om den. De visste nog, 
att våris är farlig, men denna såg ju alldeles säker ut. 
De kunde se, att den var flera tum tjock invid land. En 
väg skgo de, som de kunde följa, och andra stranden tycktes 
ligga så nära, att de borde kunna gå över dit på en timme. 

»Kom, så försöker vi I» sade lille Mats. »Om vi bara 
ser oss för, så att vi inte kommer i någon vak, så går det 
nog för oss.» 



84 ISLOSSNINGEN' 

Därmed gåvo de sig ut på sjön. Isen var inte särdeles 
glatt, utan mycket behaglig att gå på. Det fanns mer vatten 
på den, än de hade kunnat se, och här och däx fanns 
pipig is, där vattnet porlade upp och ner. Sådana ställen 
fick man akta sig för, men det var ju inte svårt mittpå 
dagen i det ljusa solskenet. 

Barnen kommo fort och lätt framåt, och die talade inte 
om annat än hur kloka de hade varit, som hade gått ut på 
isen i stället för att fortsätta vandringen på den sönder- 
regnade landsvägen. 

När de hade gått en stund, kommo de i närheten av 
Vinön. Där fick en gumma syn på dem från sitt fönster. Hon 
sprang ut ur stugan, slog åt dem med armarna och ropade 
något, som de inte kunde höra. De förstodo mycket väl, 
att hon varnade dem för att fortsätta vandringen. Men de, 
som voro ute på isen, sågo ju, att ingen fara var för han- 
den. Det hade väl varit bra dumt att lämna isen, när allt 
gick så förträffligt. 

De vandrade alltså förbi Vinön och hade nu en milsbred 
isyta framför sig. Härute fanns det så stora vattensam- 
lingar, att barnen nödgades göra långa omvägar. Men det 
bara roade dem. De tävlade om att finna ut var isen 
var bäst. De voro varken trötta eller hungriga. De hade 
hela dagen för sig, och de bara skrattade, när de motto 
nya hinder. 

Ibland kastade de blickarna över åt andra stranden. 
Den tycktes ännu vara långt avlägsen, fastän de hade gått 
väl en timme. De voro en smula häpna över att sjön var 
så bred. »Det är, som om den där stranden flyttade sig 
undan oss,» sade lille Mats. 

Härute voro de utan skydd mot västanvinden. Don 
blev för var minut allt häftigare och tryckte kläderna sii: 
hårt mot kroppen på dem, att de hade svårt att röra sig! 
Den kalla blåsten var det första riktiga obehag, som de hacic- 
mött under vandringen. 



ISLOSSNIKGEN 85 

Något, som förvånade dem, var, att vinden kom med 
så starkt dån, som om den hade fört med sig bullret från 
en stor kvarn eller mekanisk verkstad. Men något så- 
dant kunde ju inte finnas därute på isvidderna. 

De hade gått väster om den stora ön Valen, och de 
tyckte nu, att det verkligen märktes, att de närmade sig 
norra stranden. Men på samma gång blev vinden allt be- 
svärligare, och det starka dånet, som följde den, tilltog 
så, att de började känna sig oroliga. 

Med ens tyckte de sig förstå, att dånet, som de hörde, 
kom från vågor, som med skum och brus vräktes mot en 
strand, men detta var ju också omöjligt, eftersom sjön ännu 
låg täckt med is. 

I alla fall stannade de och sågo sig om. Då märkte 
de långt borta i väster, neremot Björnön och Göksholms- 
landet, en vit vall, som gick tvärsöver sjön. Först trodde 
de, att det var en snökant utmed en väg, men så förstodo de, 
att det var skum från vågor, som kastades mot isen. 

När de sågo detta, togo de varandra i hand och bör- 
jade springa utan att säga ett ord. Sjön låg öppen därborta 
i väster, och de hade tyckt sig se, att skumranden hastigt 
flyttade sig österut. De visste inte om isen skulle bryta 
upp överallt eller vad som skulle ske. Men de kände på 
sig, att de voro i fara. 

På en gång tycktes det dem, som om isen lyftes just på 
det stället, där de sprungo : lyftes och sjönk ner igen, som 
om någon hade stött till den underifrån. Därpå hördes 
ea dov knall i isen, och sedan gingo sprickor ut över den 
ät alla håll. Barnen kunde se hur de ilade fram genom is- 
täcket. 

Nu blev det stilla en liten stund, men så kändes åter- 
igen den där höjningen och sänkningen. Efter detta bör- 
jade sprickorna vidga sig till springor, genom vilka man 
såg vatten porla upp. Strax därpå blevo springorna till 
rämnor, och isen började dela sig i stora flak. 

»Åsa,» sade lille Mats, »det är visst islossning.» 



86 ISLOSSXINGEN 

»Ja, det är så, lille Mats,» sade Asa, »men vi kan 
ännu hinna i land. Spring på bara!» 

I själva verket hade vinden och vågorna ännu mycket 
arbete att utföra för att få bort isen från sjön. Det svåraste 
var väl gjort, när istäcket hade brustit i stycken, men alla 
dessa stycken måste delas på nytt och kastas mot varandra 
för att bli krossade, söndernötta och upplösta. Det fanns 
ännu kvar en myckenhet hård och fast is, som bildade stora, 
oskadade fält. 

Men den värsta faran för barnen var, att de inte 
hade någon överblick av isen. De kunde inte se var räm- 
norna voro så vida, att de omöjligt kunde komma över 
dem. De visste inte var de stora isflaken funnos, som 
kunde bära dem. Därför irrade de omkring hit och dit, 
fram och tillbaka. De kommo utåt sjön i stället för att nal- 
kas land. De blevo så rådvilla och förskräckta ute på 
den bristande isen, att de till sist bara stodo stilla och gräto. 

Då kom en fylking vildgäss i skarp flykt susande fram 
över dem. De ropade högt och starkt, och det märkvärdiga 
var, att mitt i gåskacklet hörde barnen orden: »Ni ska gå 
till höger, till höger, till höger.» 

De satte sig genast i rörelse och följde rådet, men det 
dröjde inte länge, förrän de på nytt stodo rådvilla framför 
en bred rämna. 

Äter hörde de gässen skrika över deras huvuden, och i 
gåskacklet urskilde de ett par ord: »Stå stilla, där ni äM 
Stå stilla, där ni äM» 

Barnen sade inte ett ord till varandra om det, som de 
hörde, men de lydde och stodo stilla. Snart därpå gledo is- 
styckena samman, så att de kunde komma över rämnan. 
Då togo de varandra åter i hand och sprungo. De voro 
ängsliga inte bara för faran, utan också för hjälpen, som 
de hade fått. 

De måste snart stanna i ny tvekan, men genast hörde 
de en röst tränga ner till dem. »Rätt framåt! Rätt framåt! 
Rätt framåt!» sade rösten. 



ISLOSSNIXGEX 87 

Detta fortgick väl en halvtimme, men då voro de framme 
vid den långa Lungersudden och kunde lämna isen och 
vada i land. Det märktes hur rädda de hade varit, för 
när de hade kommit på fast mark, stannade de inte en gång 
och sågo åt sjön, där vågorna nu började välva isblocken 
allt häftigare, utan bara gingo på. Men när de hade kommit 
ett stycke upp på udden, stannade Åsa plötsligt. »Vänta här, 
lille Matsl» sade hon. »Det är något, som jag har glömt» 

Åsa gåsapiga gick ner till stranden igen. Där ställde hon 
sig att gräva i sin påse och fick till sist fram en liten 
träsko, som hon satte på en sten, där den syntes mycket 
tydligt. Sedan gick hon tillbaka till lille Mats utan att 
se sig om en enda gång. 

Men inte förr hade hon vänt ryggen till, än en stor, vit 
gås sköt ner ur luften som en blixt, nappade till sig trä- 
skon och höjde sig med samma fart uppåt igen. 



XXVI. 

ARVSKIFTET. 



Toredag 28 april. 



När vildgässen hade hjälpt Åsa gåsapiga och lille Mats 
över Hjälmaren, foro de rätt norrut, tills de kommo in i 
Västmanland. Där slogo de ner på ett av de stora åker- 
fälten i Fellingsbro socken för att vila och äta. 

Pojken var hungrig, han också, men såg sig förgäves 
om efter något ätbart. Medan han spejade åt alla håll, 
märkte han på fältet bredvid ett par karlar, som gingo och 
plöjde. Plötsligen hejdade de plogarna och satte sig ner 
för att äta sin frukost. Pojken skyndade genast åt det hållet 
och smög sig rätt nära de två karlarna. Det var ju en möj- 
lighet, att han kunde komma över några smulor eller en bröd- 
kant, sedan de hade slutat. 

Det gick en väg förbi fältet, och på denna kom en gam- 
mal man vandrande. När han såg de båda plöjarna, stan- 
nade han, klev över gärdsgården och gick fram till dem. 
»Jag skulle också spisa frukost,» sade han, tog av sig sin 
ränsel och plockade fram smör och bröd. »Det är gott att 
inte behöva sitta ensam vid vägkanten och äta,» fortfor han. 

Härpå kommo han och de båda plöjarna i samspråk, 
och de fingo snart veta, att han var en gruvarbetare från 
Norbergs bergslag. Nu arbetade han inte mer. Han var 
för gammal att klättra på gruvstegarna, men han bodde kvar 
nära gruvan i en liten stuga. Han hade en dotter gift här- 
nere i Fellingsbro. Han hade just varit och hälsat på henne. 



ARVSKIFrtT f<0 

och hon hade velat, att han skulle flytta hit, men det 
kunde han inte förmå sig till. 

»Jaså, ni tycker inte, att det är så bra här som i Nor- 
berg,» sade bönderna och drogo litet på munnen, för de 
visste ju, att Fellingsbro är en av de största och rikaste sock- 
narna i landskapet. 

»Skulle jag kunna stanna på en sådan här slätt?» 
sade gubben och slog ifrån sig, som om något dylikt inte 
kunde vara tänkbart. De började nu att i all vänlighet tvista 
om var i Västmanland det var bäst att bo. Den ene av 
plöjarna var född i Fellingsbro, och han talade gott om 
slätten, men den andre var från Västeråstrakten, och han 
ansåg, att Mälarstränderna med deras lövholmar och täcka 
uddar voro den bästa delen av landskapet. Gubben ville i 
alla fall inte låta övertyga sig, och för att visa dem, att han 
hade rätt, bad han, att han skulle få berätta för dem en 
historia, som han hade hört av gammalt folk, när han 
själv var ung i världen. 

»Här i Västmanland bodde det långt tillbaka i tiden en 
gammal fru av jättesläkt, som var så rik, att hon ägde hela 
landet. Hon hade allting präktigt förstås, men hon levde 
ändå i stora bekymmer, därför att hon inte visste hur hon 
skulle dela sin egendom mellan sina tre söner. 

Se, det förhöll sig så, att de två äldsta sönerna brydde 
hon sig inte så mycket om, men den yngste var kelgrisen. 
Hon ville, att han skulle få det bästa arvet, men på samma 
gång var hon rädd, att det skulle bli ofrid mellan honom och 
hans bröder, om de märkte, att hon inte hade delat lika 
mellan dem. 

Nå, en dag kände hon, att hon var döden så nära, att 
hon inte hade tid att betänka sig längre. Då kallade hon 
till sig alla tre sönerna och började tala med dem om arvet. 

*Nu har jag delat all min egendom i tre lotter, som ni 
fär att välja emellan,' sade hon. Till den ena lotten har 
jag lagt alla mina ekbackar och lövholmar och blomster- 
ängar och plockat ihop dem nere kring Mälaren. Den^ 



90 ARVSKIFIKI 

som väljer den lotten, får bra bete för får och kor på strand- 
ängarna, och på holmarna kan han idka lövtäkt, ifall han 
inte vill använda dem till trädgårdsodling. Där går en 
mängd vikar och fjärdar långt inåt landet, så att det blir bra 
tillfälle till fraktfart och allt slags samfärdsel. Där åarna 
rinner ut i sjön, får han goda hamnplatser, så att jag tror, 
att det ska växa opp både byar och städer på hans område. 
Och inte kommer det att fattas honom åkermark heller, fastän 
landet ligger sönderslitet. Det blir bara gott, att sönerna 
hans allt ifrån början får lära sig att fara från holme till 
holme, för det kommer att göra dem till goda sjöfarande, 
som kan segla till främmande land och skaffa sig rike- 
domar. Ja, det där var den första lotten. Vad säger ni 
om den?' 

Jo, alla sönerna var ense om att den delen var präk- 
tig och att vem som än fick den kunde skatta sig lycklig. 

'Ja, det är inget fel med den,' sade den gamla jättefrun, 
'och den andra är inte dålig, den heller. Till den har jag 
samlat ihop allt, vad jag äger av slät mark och öppen åker, 
och lagt ut fält vid fält ifrån Mälartrakten allt oppåt Dalarna. 
Den, som tar den lotten, tror jag inte kommer att ångra 
sig. Han kan odla så mycket säd han vill och sätta opp 
stora gårdar åt sig, och varken han eller hans efterkom- 
mande behöver ha en dags oro för utkomsten. För att inte 
slätten ska bli vattensjuk, har jag dragit fram över den 
några stora diken, och i dem finns det ett och annat fall, 
där det går an att sätta opp kvarnar och smedjor. Och 
längsmed dikena har jag lagt opp grusbankar, där det kan 
växa skog till vedbrand. Ja, det var den andra lotten, 
och jag tycker, att han, som får den, har alla skäl att vara 
belåten.' 

Det höll alla tre gönerna med om och tackade henne, 
därför att hon hade ställt det så bra för dem. 

'Jag har nog försökt att göra mitt bästa,' sade gumman, 
'men nu kommer jag till det, som har gjort mig mest be- 
kymmer. För, ser ni, när jag hade lagt alla mina löv- 



ARVSKIFIET 9 1 

ängar och beteshagar och ekbackar till den ena lotten och 
alla mina åkrar och nyodlingar till den andra och skulle 
börja samla ihop litet till den tredje, så märkte jag, att 
jag inte hade något annat kvar på egendomen än tallbackar 
och granskogar och bergåsar och klintar och gråstenshällar 
och magra ensnår och fattiga björklundar och småsjöar. 
Och det där kunde jag ju förstå att ingen av er skulle bli 
glad åt. I alla fall har jag plockat ihop allt det där eländet 
och lagt ut det i norr och väster om slättmarken. Men jag 
fruktar för att den, som väljer d-en lotten, inte har annat 
än fattigdom att vänta. Får och getter blir all den boskap, 
som han kan ha, och han får väl ligga ute på sjöarna och 
fiska eller gå på jakt i skogen för att skaffa sig föda. En 
mängd forsar och fall finns där nog, så att det ginge an att 
bygga hur många kvarnar som helst, men jag är rädd för 
att han inte får något annat än bark att mala på dem. Och 
bra besvärligt får han det med vargar och björnar, för de 
kommer säkert att hålla till i vildmarken. Ja, detta är den 
tredje lotten. Jag vet nog, att den inte kan jämföras med de 
två andra, och om jag inte vore så gammal, skulle jag 
ha gjort om delningen, men det är omöjligt. Och nu har 
jag ingen ro i min sista stund, därför att jag inte vet till 
vilken av er jag ska ge den sämsta lotten. Ni har varit goda 
söner alla tre, och det är svårt att vara orättvis mot någon 
av er.' 

När den gamla jättefrun hade talat om hur saken stod, 
såg hon ängsligt på sönerna. Nu sade de inte som förut, 
att hon hade delat rätt och sörjt väl för dem. De stodo tysta, 
och det märktes nog, att vem helst som fick den sista lotten, 
han skulle komma att känna sig missbelåten. 

Ja, där låg då gammalmoran och ängslade sig, och 
sönerna kunde se, att hon led all dödens pina på förhand, 
därför att det var hon, som måste dela ut lotterna mellan 
dem, och hon rakt inte visste vem av sönerna hon skulle göra 
olycklig genom att ge honom den sämsta delen. 

Men den yngste var den, som höll mest av sin mor, 
och han kunde inte stå ut med att se hur hon våndades, 



02 ARVSKIFFET 

utau han sade : 'Nu ska ni inte göra er mer bekymmer för 
den här saken, mor, utan lägg ni er att dö i ro oCkh fred! 
Den där dåliga lotten kan ni ge mig. Jag ska nog försöka 
att slå mig ut på den, och hur det än går, ska jag inte 
harmas på er för att de andra har fått bättre än jag.' 

Så snart han hade sagt detta, blev modem lugn, och 
hon tackade honojn och berömde honom. Att sedan dela 
ut de andra lotterna gjorde henne inget bekymmer, för de 
var nästan jämngoda. 

När allt var ordnat, tackade den gamla den yngste 
son^n än en gång och sad^e^, att hon hade väntat, att just han 
skulle hjälpa henne. Och hon bad, att han skulle komma 
ihåg den stora kärlek, som hon hade hyst för honom, när 
han kom opp i sin vildmark. 

Därmed slöt hon ögonen och dog, och sedan bröderna 
hade satt ner henne i jorden, gick de för att bese var och 
en sin egendom. Och de båda äldsta Jcunde ju inte vara 
annat än nöjda och belåtna. 

Den tredje gick opp i sin vildmark, och han såg, att 
modern hade sagt sant, och att den mest bestod av berg- 
klintar och småsjöar. Han kunde nog förstå, att modern 
hade tänkt på honom med kärlek, när hon gjorde i ord- 
ning denna lotten åt honom, för fastän Jion inte hade 
haft annat än dålighet att ta av, aå hade hon ordnat det 
så väl, att det var ett det vackraste land. På sina ställen 
var det hemskt och vilt, men det var vackert i alla fall. 
Detta tyckte han om att se, men glad var han ändå inte. 

Men så började han märka, att berggrunden hade ett 
besynnerligt utseende här och där. Och när han såg bättre 
efter, upptäckte han, att den nästan överallt var genom- 
sprängd med malmådror. Det fanns mest järn, men det 
var också gott om både silver och koppar där på hans egen- 
dom. Han anade, att han hade fått större rikedom än någon 
av bröderna, och nu började han så småningom begripa 
hur hans gamla mor hade menat det med sitt arvskifte.» 



xxvn. 

^ I BERGSLAGERNA. 

Tondag 28 april. 

Vildgässen hade en besvärlig färd. Sedan de hade 
spisat frukost på åkrarna i Fellingsbro, var det deras me- 
ning att styra rätt norrut över Västmanland, men västan- 
vinden tog till i styrka och vräkte dem i stället österut ända 
bort mot Upplandsgränsen. 

De foro högt uppe, och vinden kastade dem framåt 
med stark fart. Pojken satt och tittade ner för att få reda 
på hur det såg ut i Västmanland, men kunde inte mycket 
urskilja. Han märkte nog, att det var jämnt och slätt 
här i östra delen av landskapet, men han kunde inte f* och 
vad det var för fåror och streck, som löpte frårud bygg- 
söder tvärsöver slätten. Det såg rätt besynne^ittilen. 
för att alla ränderna gingo nästan raka med • det var elds- 
rum, ö på marken och 

»Det här landet är lika randigt soiå kunde han inte 
sade pojken. »Jag undrar vad det är f( 
stryker fram över det.» * ingen frågar efter, 

»Åar och åsar, vägar och järnvägar ojken neråt marken. 
»Åar och åsar, vägar och järnvägar.»Iden 1» kvittrade bo- 

Och detta var verkligen sant, förh hade väl reda på 
mot öster, hade de först farit över Hevet inte hur järnet 
fram mellan två åsar och ledsagas a ilj^- en masugnslågå 
hade de råkat Kolbäcksån, som ha. 
sidan och en ås med en landsväg på 'bakom sig, och pojken 
de mött Svartån, som också följes därför att han menade, 



94 r BERGSI-AGER\A 

så Lillan med Badelundsåsen och sist Sagan, som har både 
landsväg och järnväg på högra stranden. 

»Aldrig förr har jag sett så många vägar, som alla 
kommer från ett håll,» tänkte pojken. »Det måtte vara 
mycket varor, som ska fraktas genom det här landet norr- 
ifrån.» 

På samma gång tyckt,e han, att detta var märkvärdigt, 
för han trodde, att norr om Västmanland skulle det nära 
på vara slut med Sverig-e. Det, som fanns kvar av landet, 
kunde väl inte vara stort annat än skog och ödemark, 
menade han. 

När vildgässen hade blivit drivna ända bort till Sagan, 
måtte Akka ha förstått, att de hade kommit åt helt annat 
håll, än hon önskade, för här vände hon med flocken och 
började att i svår motvind arbeta sig tillbaka mot väster. 
De foro alltså än en gång över den randiga slätten och fort- 
satte sedan inåt västra delen av landskapet, som bestod av 
skogiga bergstrakter. 

Så länge som pojken hade farit över slätten, hade han 
suttit framåtlutad över gåshalsen och sett ner, men när 
'^*"* upphörde och han såg, att det låg stora skogstrakter 
hade u t^qj^q^i, satte han sig upprätt och tänkte, att han 
ning denn. ggQj^gjj^ för där marken var täckt med skog, 
haft annat äit^^.^ fj^^j^^g mycket att se på. 
så väl, att det \^ flugit fram en stund över skogsåsar och 
var det hemskt o. ^^ ^^^^^ j^^. g^^^ ^^^ gnisslade och liksom 
Detta tyckte han oi ^ j^arken. 

Men så började 1^^^ gjg framöver och se ner förstås, 
besynnerligt utseend gärdeles fort nu, när de kämpade sig 
efter, upptäckte han, ^^^ ^^^^^ g^ ^^^^^^ ^^^^^^ gig mycket 
sprängd med malmå g^,^ j^^^^ märkte, var ett svart hål, 
var också gott om bå ^.^^^^ ^vcr hålet var rest ett hissverk 
dom. Han anade, att^ hissverket hämtade just med gnissel 
av bröderna, och nu^^ j^g^ad med stenstycken. Runt om- 
hur hans gamla mor ^^^^ ^^ ångmaskin flåsade i ett skjul, 
„ i en ring på marken och sorterade 



I BERGSIJiGERXA 95 

stenar, på en smal hästbana rullade några vagnar, lastade 
med gråa stenstycken, oc^ i skogsbrynet lågo små arbetar- 
bostäder. 

Pojken kunde inte begripa vad detta var för något, och 
han ropade med full hals neråt marken : »Vad är det här för 
ett ställe, där de hämtar opp så mycket gråsten ur jorden ?» 

»Hör på det nötet! Hör på det nötet!» kvittrade spar- 
varna, som voro hemma på platsen och hade väl reda på 
sig. »Han kan inte skilja järnmalm från gråsten. Han kan 
inte skilja järnmalm från gråsten.» 

Då förstod pojken, att det, som han såg, var en gruva. 
Han blev rätt besviken, för han hade tänkt, att gruvor 
skulle ligga på höga berg, men den här låg på släta marken 
mellan ett par bergåsar. 

Snart hade de lämnat den bakom sig, och pojken satt på 
nytt och stirrade rätt framåt, för granskogsåsarna och björk- 
dungarna, som lågo under honom, tyckte han sig ha sett 
många gånger förut. Då kände han, att en stark värme 
slog upp till honom från marken, och genast måste han titta 
ner för att få reda på vad detta kom sig av. 

Under honom lågo stora högar av kol och malm, och 
mittibland dessa stod en hög, åttkantig, rödmålad bygg- 
nad, som sände en hel kvast av lågox mot himlen. 

Först kunde pojken inte tro annat, än att det var elds- 
våda, men så såg han folk gå helt lugnt nere på marken och 
inte bry sig det minsta om elden, och då kunde han inte 
begripa hur detta hängde ihop. 

»Vad är det här för ett ställe, där ingen frågar efter, 
att ett hus står i ljusan låga ?» ropade pojken neråt marken. 

»Hör på den, som är rädd för elden!» kvittrade bo- 
finkarna, som bodde i skogsbrynet och hade väl reda på 
vad som skedde i grannskapet. »Han vet inte hur järnet 
smältes ur malmen. Han kan inte skilja en masugnslågå 
från en eldsvåda.» 

Snart hade de lämnat masugnen bakom sig, och pojken 
satt på nytt och såg rätt framåt, därför att han menade. 



90 I BKRGSLAGERKA 

att det inte skulle finnas mycket att se i den här skogstrakten. 
Men han hade inte flugit långt, förrän han fick höra ett 
förfärligt larm och oväsen nerifrån jorden. 

När han såg ner, lade han först märke till en liten 
ström, som kom i stark fors utför en bergvägg. Bredvid 
fallet låg en stor byggnad med svart tak och hög skor- 
sten, som sände ut en tjock, gnistblandad rök. Utanför 
byggnaden lågo järnklumpar och järnstänger och riktiga små 
berg av kol. Marken var svart vida omkring, och svarta 
vägar löpte ut åt alla håll. Från byggnaden hördes ett 
obeskrivligt larm. Det dånade och fräste. Det lät, som om 
någon med starka slag sökte att försvara sig mot ett vä- 
sande vilddjur. Men det besynnerliga var, att ingen frågade 
efter det, som skedde. Ett stycke därifrån lågo arbetar- 
bostäder under gröna träd, och ändå längre bort reste sig 
en stor, vit herrgårdsbyggnad. Men på arbetarbostädemas 
trappor lekte barnen alldeles lugna, och i herrgårdsallén 
gick folk och promenerade i god ro. 

»Vad är det här för ett ställe, där ingen frågar efter, 
att de slår ihjäl varandra inne i byggningen?» skrek pojken 
neråt marken. 

»Hack, ack, ack, ack! Där far en, som har väl reda 
på sig. Hack, ack, ack, ack I» skrattade en skata. »Det är 
ingen, som blir sliten i stycken. Det är järnet, som sprakar 
och fräser, när det lägges under hammaren.» 

Snart hade de lämnat järnbruket bakom sig, och pojken 
satt på nytt och såg rätt framåt, för han trodde, att här i 
skogstrakten kunde det inte finnas mycket att se. 

När de hade rest en stund, hörde han en klocka ringa, 
och han måste än en . gång titta ner för att ta reda på 
var ljudet kom ifrån. 

Dä såg pojken under sig en bondgård, som han aldrig 
hade sett maken till. Boningshuset var en lång, rödfärgad 
envåningsbyggnad, och det var inte särdeles stort tilltaget, 
men det, som förvånade honom, det var att se alla de 
stora, välbyggda uthus, som lågo därbredvid. Pojken visste 




7. — Nils Hofgersaons resa. II. 



I BERGSIJIGERNA 99 

ungefär hur många uthus som behövas vid en gård, men 
här måtte de ha haft dubbelt och tredubbelt av allt. Ett 
sådant överflöd på byggnader hade han aldrig tänkt sig. 
Inte heller kunde han räkna ut vad som skulle förvaras i 
dem, för det fanns nästan inga åkrar invid gården. Han 
såg några åkerlappar inne i skogsmarken, men dels voro 
de så små, att han knappt ville kalla dem för åkrar, och dels 
stod det redan en lada på var och en av dem för att 
ta i förvar vad som där kunde skördas. 

På stalltaket satt vällingklockan under en huv, och det 
var därifrån, som ringningen kom. Husbonden gick mot 
köket med sina drängar, och pojken såg, att han hade mycket 
och ståtligt folk. 

»Vad är det för ett folk, som bygger så stora gårdar mitt 
i skogen, där det inte finns någon åker?» ropade pojken neråt 
marken. 

Tuppen gick på sopbacken och svarade honom genast. 
»Gammal bergsmansgård. Gammal bergsmansgård,» gol 
han. »Åkrarna ligger under jorden. Åkrarna ligger under 
jorden.» 

Nu började pojken förstå, att detta inte var en sådan 
skogstrakt, som man kunde resa över utan att titta på 
den. Skogar och berg fanns det visserligen överallt, men 
det var otroligt så många märkvärdiga ställen som lågo 
gömda mellan dem. 

Det fanns gruvfält, där hiss-stängerna höllo på att falla 
omkull, och där marken var genomborrad av gruvhål, 
och det fanns gruvfält, där arbetet fortgick, där de dova 
gruvskotten hördes ända upp till vildgässen, och där hela 
byar av arbetarbostäder reste sig i skogskanten. Det fanns 
gamla, övergivna smedjor, där pojken genom det sönder- 
fallna taket kunde se ner på väldiga, järnbandade hammar- 
skaft och klumpigt uppmurade ugnar, och det fanns stora, 
nyanlagda järnverk, där det arbetades och hamrades, så 
att marken skalv. Det fanns små städer därinne i vild- 
marken, som lågo tysta och sågo ut att ingenting v-eta om 



100 I BERGSLAGERNA 

allt bullret omkring dem. Det löpte linbanor fram genom 
luften, på vilka korgar, lastade med malm, sakta färdades 
fram. I alla forsar snurrade hjul, elektriska ledningar ströko 
genom den tysta skogen, och ofantligt långa järnvägståg 
kommo rullande med sexti, sjutti vagnar, lastade än med 
malm och kol, än med järnstänger, plåtar och ståltråd. 

När pojken hade suttit en stund och sett på allt detta, 
kunde han inte hålla sig tyst längre. »Vad heter det här 
landet, där det bara växer järn?» frågade han, fast han 
visste, att fåglarna nere på marken skulle göra narr av 
honom. 

Då spratt en gammal uv, som satt och sov inne i 
en övergiven hytta, upp ur sömnen. Han sträckte fram 
sitt runda huvud och ropade med sin förskräckliga röst: 
»Uhu, uhu, uhu. Det här landet kallas Bergslagerna. Om 
här inte hade vuxit järn, skulle det inte bo annat än uvar 
och björnar här än i dag.» 



xxvin. 

JÄRNVERKET. 



Toradag 28 april. 



Det rådde stark västanvind nästan hela den dagen, 
då vildgässen foro över Bergslagerna, och så snart som 
de sökte styra norrut, blevo de kastade mot öster. Men 
Akka trodde, att Smirre räv sprang fram genom den östra 
delen av landat. Hon ville fördenskull inte fara åt det 
hållet, utan vände gång på gång och strävade mödosamt till- 
baka västerut. På detta sättet kommo vildgässen endast 
långsamt framåt och voro kvar i Västmanlands bergslager 
ännu på eftermiddagen. Mot kvällen lade sig vinden hastigt, 
och de trötta resenärerna började hoppas, att de skulle 
få en stunds lätt flykt före solnedgången. Men då kom en 
våldsam vindstöt farande. Den kastade gässen framför sig 
som bollar, och pojken, som hade suttit bekymmerslös och 
inte väntat någon fara, lyftes från gåsryggen och slungades 
ut i tomma rymden. 

Så liten och lätt, som pojken var, kunde han inte i 
så häftig blåst falla rätt ner till marken, utan först följde 
han med vinden ett stycke, och sedan sjönk han neråt 
sakta och ryckvis, som ett blad faller från ett träd. 

»Nå^ det här blir inte så farligt,» tänkte pojken, ännu 
medan han föll. »Jag ramlar till marken så långsamt, som 
om jag vore en bit papper. Mårten gåskarl skyndar nog 
genast och plockar opp mig.» 

Det första han gjorde, sedan han hade kommit ner till 
marken, var att riva luvan av huvudet och vifta med den, 



104 JÄRNVERKET 

för att den stora vita gåskarlen skulle se var han fanns. 
»Här är jag, var är du? Här är jag, var är du?» ropade 
han och var nästan förvånad, att inte Mårten gåskarl alla- 
redan stod bredvid honom. 

Men den store vite syntes inte till, och inte heller såg 
han vildgåsflocken avteckna sig mot himlen. Den var all- 
deles som försvunnen. 

Han tyckte, att detta var en smula besynnerligt, men 
han blev inte skrämd eller orolig. Det föll honom inte 
en sekund in, att sådant folk som Akka och Mårten gås- 
karl skulle överge honom. Den häftiga vindstöten hade väl 
fört dem med sig. Så snart de lyckades vända, skulle de 
nog komma tillbaka och hämta honom. 

Men vad var nu detta? Var i all världen befann han 
sig? Hittills hade han bara stått och tittat upp mot himlen 
efter gässen, men nu hade han råkat kasta en blick om- 
kring sig. Han hade inte fallit ner på släta marken, utan 
i en djup och vid bergklyfta, eller vad det kunde vara. 
Det var ett rum, så stort som en kyrka, med nästan lodräta 
klippväggar på alla sidor och alldeles utan tak. På marken 
lågo några stora stenblock, och mellan dem växte mossa 
och lingonris och små låga björkar. Här och där funnos ut- 
språng i väggarna, och från dessa hängde det ner några 
trasigs^ stegar. På ena sidan öppnade sig ett svart valv, 
som såg ut att leda långt inåt berget. 

Pojken hade inte förgäves farit fram över Bei^slagerna 
en hel dag. Han förstod genast, att den stora klyftan hade 
uppstått därigenom, att människorna fordomdags hade brutit 
malm ur berget på det här stället. »Men jag får allt genast 
försöka att klättra opp till jorden igen,» tänkte han, »för 
eljest är jag rädd, att reskamraterna inte får reda pä mig.» 

Han skulle just gå fram till bergväggen, då någon tog 
fatt i honom bakifrån och han hörde en grov röst brumma 
tätt invid sitt öra: »Vad är du för en?» 

Pojken vände sig hastigt om, och i första häpenheten 
tyckte han, att han hade framför sig ett stort stenblock , 




Vattenfyllt gruvhål. 



G. Ahlfltröm, foto. 



JÄRNVERKET 107 

klätt med brungrå långmossa, men så märkte han, att sten- 
blocket hade breda fötter att gå med, huvud, ögon och en 
stor, brummande mun. 

Han kom sig inte för att svara något, och det tycktes 
inte heller det stora djuret vänta sig. Det slog omkull ho- 
nom, rullade honom fram och tillbaka med foten och nosade 
på honom. Det tycktes just vara färdigt att sluka honom, 
men så ändrade det tanke och ropade : »Murre och Brumme, 
ungarna mina, kom hit, ska ni få något gott att smaka på I» 
Strax kommo ett par lurviga ungar framrusande, som 
voro osäkra på foten och mjuka i skinnet som hundvalpar. 
»Vad är det, som ni har kommit över, björnmor? Får 
vi se, får vi se?» ropade ungarna. 

»Jaså, det är björnar, som jag har råkat ut för,» tänkte 
pojken. »Då är jag rädd, att Smirre räv inte mer behöver 
göra sig besvär att jaga efter mig.» 

Björnhonan sköt med ramen pojken fram mot ungarna, 
och den ena av dem nappade honom till sig och sprang un- 
dan med honom. Men han bet inte till hårt, för han var 
lekfull och ville roa sig med Tummetott en stund, innan han 
dödade honom. Den andra kom efter för att rycka till sig 
pojken, och hur han klumpade åstad, kom han att falla 
rätt ner över huvudet på den, som bar pojken. Då rullade 
de om varandra, betos och klöstes och brummade. 

Under detta kom pojken lös, sprang bortåt bergväggen 
och började klättra uppför den. Då rusade båda björn- 
ungarna efter honom, klättrade raskt och vigt uppåt berget, 
hunno honom och kastade honom ner på mossan som en 
boll. »Nu vet jag hur en liten råttstackare har det, när 
den har råkat i kattens klor,» tänkte pojken. 

Han försökte flera gånger att fly undan. Han sprang 
djupt inål den gamla gruvgången, gömde sig bakom stenarna 
och klättrade upp i björkarna, men björnungarna togo reda 
på honom, var han än gjorde av sig. Så snart de hade 
fångat honom, släppte de honom lös, för att han skulle 



108 JÄRNVERKET 

springa undan på nytt och de skulle få roa sig med att fånga 
in honom. 

Till sist blev pojken så trött och led vid alltsammans, 
att han kastade sig omkull på marken. »Spring undan^» 
brummade björnungarna, »annars äter vi opp digl» — »Ja, 
det får ni göra,» sade pojken, »jag orkar inte springa mer.» 
Genast tumlade båda ungarna bort till björnhonan. »Björn- 
mor, björnmor, han vill inte leka mer I» klagade de. — 
»Då ska ni ta och dela honom jämnt mellan er,» sade björn- 
mor. Men när pojken hörde detta, blev han så rädd, att han 
strax började leken igen. 

När det blev liggdags och björnhonan kallade på ung- 
arna, för att de skulle krypa intill henne och sova, hade 
de haft så roligt, att de ville fortsätta med samma lek nästa 
dag. De togo pojken mellan sig och lade tassarna över 
honom, så att han inte skulle kunna röra sig, utan att de 
vaknade. De somnade strax, och pojken tänkte, att om en 
liten stund skulle han försöka att smyga sig ifråin dem. 
Men aldrig i hela sitt liv hade han blivit så kastad och rullad 
och jagad och snurrad, och han var så genomtrött, att han 
somnade, han också. 

När det hade lidit om en stund, kom björnfar klättrande 
utför klippväggen. Pojken vaknade av att han rev lös 
sten och grus, när han hasade sig ner i den gamla gruvan. 
Inte tordes pojken röra sig mycket, men han sträckte och 
vände på sig, så att han kunde se björnen. Det var en 
förfärligt grov och starkt byggd gammal hanne med väldiga 
ramar, stora, glimmande hörntänder och små, elaka ögon. 
Pojken kunde inte hjälpa, att det gick ett par rysningar ge- 
nom honom, när han såg den gamla skogskungen. 

»Här luktar det människa,» sade björnfar, så fort han 
kom fram till björnmor, och brummade som en åska. 

»Hur kan du inbilla dig något så dumt?» sade björnmor 
och lä\; lugnt kvar på sin plats. »Det är ju överenskommet 
att vi inte ska göra människorna någon skada numera 
Men visade sig en av dem här, där jag och ungarna håller 



JÄRNVERKET 109 

till, så skulle det inte bli så mycket kvar av henne, att du 
kunde känna lukten en gång.» 

Björnfar lade sig ner bredvid björnmor, men tycktes inte 
vara riktigt nöjd med svaret, för han kunde inte låta bli 
att snusa och vädra. 

»Sluta opp med det där vädrandet I» sade björnmor. 
»Du måtte väl känna mig så väl, att du vet, att jag inte 
låter något farligt komma i närheten av ungarna. Tala i 
stället om vad du har haft för dig I Jag har inte sett dig 
på hela veckan.» 

»Jag har varit och sett mig om efter en ny boplats,» sade 
björnfar. »Först gick jag över till Värmland för att få veta 
av släktingarna i Ekshärad hur de hade det där i landet, 
men det var onödigt besvär. De var borta allihop. Det 
fanns inte ett björnide kvar i hela skogen.» 

»Jag tror, att människorna vill bli ensamma på jorden,» 
sade björnmor. »Till och med om en lämnar boskap och 
folk i fred och bara lever av lingon och myror och grönt, 
så får en inte bo kvar i skogen. Jag undrar just vart vi 
ska kunna flytta för att få vara i fred.» 

»Här i gruvstöten har vi ju haft det utmärkt bra i 
många år,» sade björnfar. »Men jag kan inte trivas här, 
sedan det stora bullerverket har blivit rest alldeles i vår 
närhet. Nu sist har jag varit och sett mig om öster om Dal- 
älven, bortåt Garpenberg. Där fanns det också gott om 
gamla gruvhål och andra bra gömställen, och jag tyckte, att 
det såg ut, som om en skulle få gå tämligen fredad för 
människor . . . 

I detsamma björnfar sade detta, reste han sig och 
vädrade omkring sig. »Det är besynnerligt, att när jag 
talar om människor, känner jag på nytt den där lukten,» 
sade han. 

»Gå och se efter själv, om du inte tror mig I» sade 
björnmor. »Jag undrar just var nånstans en människa skulle 
kunna ligga gömd härnere.» 



110 JÄRNVERKET 

Björnen gick hela hålan runt och vädrade. Till sist 
kom han och lade sig ner utan att säga -ett ord. »Var 
det inte det jag visste?» sade björnmor. »Men du tror 
förstås, att ingen mer än du har näsa eller öron.» 

»En kan inte vara nog försiktig med sådant grannskap, 
som vi har,» sade björnfar helt stillsamt. Men så for han 
upp med ett rytande. Det hade fallit sig så. olyckligt, att 
en av björnungarna hade flyttat tassen över Nils Holgers- 
sons ansikte, så att den stackaren inte kunde andas, utan 
hade börjat nysa«. Nu stod det inte till för björnmor att 
hålla björnfar stilla längre. Han kastade undan ungarna 
åt höger och vänster och fick syn på pojken, innan denne 
hade hunnit resa "sig upp. 

Han skulle ha slukat honom genast, om inte björnmor 
hade kastat sig emellan. »Rör honom inte 1 Det är ungarnas 
tillhörighet,» sade hon. »De har haft så roligt med honom 
hela kvällen, att de inte nändes äta opp honom, utan ville 
spara honom till morgonen.» Men björnhannen vräkte undan 
björnhonan. »Lägg dig inte i det, som du inte begriperi» 
röt han. »Känner du inte, att han luktar människa lång 
väg? Den där ska jag äta opp genast, annars spelar han 
oss något elakt spratt.» 

Han öppnade gapet på nytt, men nu hade pojken fått 
litet tid på sig, och han hade i all hast rivit fram ur ränseln 
sina svavelstickor, som voro det enda försvarsmedel han 
ägde. Han strök eld mot skinnbyxen och stack den brin- 
nande stickan in i gapet på björnen. 

Björnfar fnös till, när kan kände svavellukten, och där- 
med var det ute med lågan. Pojken stod färdig med en ny 
sticka, men, besynnerligt nog, gjorde inte björnfar om an- 
fallet. 

»Kan du tända många sådana där små blåa rosor?» 
frågade björnfar. 

»Jag kan tända så många, att de kunde göra slut på. 
hela skogen,» svarade pojken, för han trodde, att han på det 
sättet skulle kunna skrämma björnen. 



JÄRNVERKET 111 

»Kanske att du skulle kunna sätta eld på hus och 
gård också?» sade björnfar. 

»Det vore ingen konst för mig, det,» skröt pojken och 
hoppades, att björnen skulle få respekt för honom. 

»Det var bra, det,» sade björnfar. »Då ska du få göra 
mig en tjänst. Nu är jag riktigt glad, att jag inte kom att 
äta opp dig.» 

Därmed tog björnfar helt försiktigt och varligt pojken 
mellan tänderna och började klättra upp ur hålan. Det gick 
obegripligt lätt och ledigt för honom, fastän han var så stor 
och tung, och så snart han kom upp, började han springa 
inåt skogen. Det gick också med god fart. Det märktes, 
att björnfar var som skapad för att tränga fram i täta 
skogar. Den tunga kroppen sköt genom snåren som en 
båt genom vattnet. 

Björnfar vandrade på, tills han kom fram till en backe 
i skogsbrynet, där han kunde se det stora järnverket. Där 
lade han sig ner, ställde pojken framför sig och höll fast 
honom med båda ramarna. 

»Titta nu ner på det här stora bullerverket I» sade han 
till pojken. 

Det stora järnverket reste sig med många höga och stora 
byggnader vid randen av ett vattenfall. Höga skorstenar 
sände ut svarta rökmoln, masugnarnas lågor flammade, och 
ur alla fönster och gluggar lyste ljus. Därinne voro ham- 
mare och valsverk i gång, och de arbetade med sådan kraft, 
att luften genljöd av rassel och dån. Runt omkring själva 
verkstadsbyggnaderna lågo ofantliga kolhus, stora slagg- 
högar, packhus, brädstaplar och redskapsskjul. Ett stycke 
längre bort funnos långa rader av arbetarbostäder, vackra 
villor, skolhus, samlingssalar och handelsbodar. Men allt 
detta andra var stilla och tycktes sova. Pojken såg inte 
däråt, utan tänkte bara på att betrakta järnverksbyggnaderna. 
Marken var svart omkring dem, himlen välvde sig skönt 
mörkblå över masugnslågorna, forsen strök förbi dem vit- 
skummande, och själva stodo de och sände ut ljus och rök 



112 JÄRNVERKET 

och eld och gnistor. Det var den väldigaste syn han någon- 
sin hade sett. 

»Du vill väl inte påstå, att du skulle kunna sätta eld 
på ett sådant här stort verk också?» sade björnen. 

Pojken stod där inklämd mellan björnramarna, och 
han trodde, att* det enda, som kunde rädda honom, skulle 
vara, att björnen fick höga tankar om hans makt och 
förmåga. »Det gör mig detsamma om det är stort eller 
litet,» sade han därför. »Jag kan få det att brinna ner i 
alla fall.» 

»Då ska jag säga dig något,» sade björnfar. »För- 
fäderna mina har hållit till i de här trakterna, allt sedan 
det började att växa skog i landet, och jag har ärvt jakt- 
mark och betesmark och iden och gömställen av dem och 
har bott här i god ro i all min tid. Till en början blev jag 
inte mycket störd av människorna. De gick och hackade 
i bergen och plockade opp litet malm, och härnere vid 
forsen hade de ett hammarverk och en hytta. Men ham- 
maren bultade bara ett par gånger om dagen, och hyttan 
var inte påblåst mer än ett par månvarv i sträck. Det var 
inte mer, än jag kunde stå ut med. Men nu på de sista 
åren, sedan de har rest det här bullerverket, som går med 
samma fart både natt och dag, kan jag inte trivas mer. 
Förr var det bara en brukspatron och ett par smeder, 
som bodde här, men nu är det så fullt med människor, 
atl jag aldrig kan gå säker för dem. Jag trodde, att jag 
skulle bli tvungen att flytta härifrån, men nu har jag 
funnit på bättre råd.» 

Pojken undrade inom sig vad björnfar då hade hittat 
på, men han kom inte i tillfälle att fråga, för nu tog björ- 
nen honom på nytt mellan tänderna och lufsade utför 
backen med honom. Pojken kunde ingenting se, mea han 
förstod av det tilltagande bullret, att de närmade sig järn- 
verket. 

Björnfar hade väl reda på järnbruket. Han hade gått 
omkring där många mörka nätter, gett akt på vad som I 



JÄRNVERKET 113 

tilldrog sig därinne och undrat om det aldrig skulle bli 
något uppehåll i arbetet. Han hade prövat murarna med 
ramen och önskat, att han hade varit så stark, att han 
hade kunnat fälla hela byggnaden till marken med ett 
enda slag. 

Han var inte lätt skönjbar mot den svarta marken, 
och när han därtill höll sig i skuggan under väggarna, 
så var det inte mycken fara för att han skulle bli upp- 
täckt. Nu gick han utan fruktan fram mellan verkstäderna 
och klättrade upp på en slagghög. Här ställde han sig 
upprätt, tog pojken mellan framlabbarna och sträckte upp 
dem. »Försök om du kan se in i huset I» sade han. 

Inne i järnverket höllo de på med bessemerblåsning. 
I en stor, svart, rund kula, som satt uppe under taket 
och var fylld med smält järn, pressade de in en stark 
luftström. Och när luften med ett förfärligt dån trängde 
in i järnmassan, sprutade stora svärmar av gnistor upp 
ur denna. Gnistorna kommo i kvastar, i knippen, i långa 
klasar; de voro i många färger, voro stora och små, foro 
mot ena väggen och stänkte ut över hela det stora rummet. 
Björnfar lät pojken se på det granna skådespelet, ända 
tills blåsningen var slut och det röda, flytande, skönt ly- 
sande stålet hälldes ur den runda kulan ner i ett par pytsar. 
Pojken tyckte, att det han såg var så ståtligt, att han blev 
rent betagen och nästan glömde bort, att han hölls fången 
mellan ett par björnramar. 

Björnfar lät pojken se in också i valsverket. Där häm- 
tade en arbetare ett kort och tjockt och vitglödande järn- 
stycke ut ur en ugnsöppning och stoppade in det under 
en vals. När järnstycket kom fram under valsen, var det 
sammanpressat och utdraget. Genast tog en annan ar- 
betare fatt på det och stoppade in det under en trängre 
vals, som gjorde det än längre och smalare. Så fördes 
det från vals till vals, tänjdes och trängdes, och till sist 
ringlade det som en många meter lång, rödglänsande tråd 
bort över golvet. Men medan det första järnstycket hölL 

a — Ifilå Holgerssons rosa. II. 



114 JÄRNVERKET 

på att pressas ut, hade ett nytt blivit hämtat från ugnen 
och lagt under valsarna, och när detta var ett stycke på 
väg, hämtades ett tredje. Oupphörligen slingrade sig nya 
röda trådar bort över golvet som fräsande ormar. Poj- 
ken tyckte, att det var grant att se järnet, men än präk- 
tigare var det att se arbetarna, som viga och smidiga fattade 
de glödande ormarna med sina tänger och tvingade dem 
in under valsarna. Det var som en lek för dem att hand- 
skas med det fräsande järnet. »Jag får säga, att det här 
är riktigt karlgöra,» sade pojken för sig själv. 

Björnen lät honom också se in i hyttan och i stång- 
järnssmedjan, och pojken blev allt mer och mer förundrad, 
när han såg hur smederna hanterade eld och järn. »De 
här människorna har ingen rädsla för värme och lågor,» 
tänkte han Sotiga och svarta voro de också. Han tyckte, 
att de voro som ett slags eldfolk. Det var därför, som 
de kunde böja och forma järnet, hur de behagade. Han 
kunde inte tro, att det var vanligt folk, som hade sådan 
makt. 

»Så där håller de på dag efter dag, natt efter natt,» 
sade björnfar och lade sig ner på marken. »Du kan för- 
stå, att man blir led vid sådant. Det är då bra väl, att 
jag nu kan få slut på det.» 

»Jaså, det kan ni?» sade pojken. »Hur ska ni då bära 
er åt?» 

»Jo, jag tänkte, att du skulle sätta eld på de här bygg- 
naderna,» sade björnfar. »På det sättet finge jag fred för 
det ständiga arbetet och kunde bo kvar i hemtrakten.» 

Pojken blev kall som en is över hela kroppen. Jaså, 
det var för detta, som björnfar hade burit dit honom. 

»Om du sätter eld på bullerverket, så lovar jag dig, 
att du ska få behålla livet,» sade björnfar. »Men om du 
inte gör, som jag vill, så ska det snart vara ute med dig.» 

De stora verkstäderna voro uppförda av tegel, och 
pojken tänkte för sig själv, att björnfar kunde befalla^ så 
mycket han ville, det var ändå omöjligt att lyda honom. 



JÄRNVERKET 1 1 6 

Meu strax därpå såg han, att det kanske inte skulle vara 
så omöjligt. Tätt bredvid honom låg en hög med halm 
och hyvelspån, som han lätt kunde sätta eld på, bredvid 
spånhögen fanns en brädstapel, och brädstapeln stötte nära 
nog intill det stora kolhuset. Men kolhuset nådde fram 
till verkstäderna, och om det råkade i brand, skulle elden 
snart flyga över till järnverkets tak. Allt brännbart, som 
fanns, skulle fatta eld, murarna skulle rämna av hettan 
och maskinerna förstöras. 

»Nå, vill du, eller vill du inte?» sade björnfar. 

Pojken visste, att han borde svara genast, att han 
inte ville, men han visste också, att då skulle björn- 
ramarna, som hölio om honom, krama ihjäl honom med 
ett enda tag. »Jag får allt lov att betänka mig litet,» sade 
han fördenskull. 

»Nåja, det kan du få,» sade björnfar, »men jag ska säga 
dig, att det är just järnet, som har gett människorna ett 
sådant övertag över oss björnar, att jag också fördenskull 
gärna vill få slut på arbetet här.» 

Pojken tänkte, att han ville bruka uppskovet till att 
fundera ut något sätt att komma undan, men han var 
så ängslig, att han inte kunde styra sina tankar, dit han 
ville, utan han började i stället tänka på vilken god hjälp 
människorna hade av järnet. De behövde ju järn till all- 
ting. Järn var det i plogen, som redde upp åkern, i yxan, 
sam byggde huset, i lien, som mejade säden, i kniven, som 
kunde brukas till allt möjligt. Järn var det i betslet, som 
styrde hästen, i låset, som stängde dörren, i spikarna, som 
höUo ihop möblerna, i plåten, som täckte taket. Bössan, 
som hade utrotat vilddjuren, var av järn och likaså hackan, 
som hade brutit upp gruvan. Järn klädde krigsfartygen, 
som han hade sett i Karlskrona, på järnskenor rullade loko- 
motiven fram genom landet, av järn var nålen, som sydde 
rocken, saxen, som klippte fåren, grytan, som kokade maten. 
Stort som smått, allt, som var nyttigt och oumbärligt, var 



1 1 6 JÄRNVERKET 

av järn. Björnfar hade nog rätt i att det var järnet, som 
hade gett människorna deras övermakt över björnarna. 

»Nå, vill du, eller vill du inte?» sade björnfar. 

Pojken spratt upp ur sina tankar. Här stod han och 
tänkte på alldeles onödiga saker och hade ännu inte funnit 
ut något sätt att rädda sig. »Ni får inte vara så otålig,» 
sade han. »Detta är en viktig sak för mig, och jag får lov 
att ha tid att betänka mig.» 

»Nå, betänk dig då än en stund I» sade björnfar. »Men 
jag vill säga dig, att det är järnets skull, att människorna 
har blivit så mycket klokare än vi björnar, och bara därför 
ville jag gärna få slut på arbetet här.» 

När pojken hade fått det nya uppskovet, ville han an- 
vända det för att tänka ut en räddningsplan. Men tankarna 
gingo, som de ville, den natten, och de började åter syssla 
med järnet. Han tyckte sig så småningom begripa vad män- 
niskor hade måst tänka och fundera, innan de hade 
hittat på hur de skulle smälta fram ået ur malmen, och 
han tyckte sig se gamla svarta smeder stå lutade över 
ässjan och grubbla över hur de rätt skulle hantera det. 
Det var kanske därför, att de hade grubblat så mycket över 
järnet, som förståndet hade kommit i växt hos människorna, 
tills de äntligen hade hunnit så långt, att de kunde bygga 
sådana här stora verk. Det var säkert så, att människorna 
hade järnet att tacka för mer, än de själva visste. 

»Nå, hur går det?» sade björnfar. »Vill du, eller vill 
du inte?» 

Pojken ryckte till. Här stod han och tänkte onödiga 
tankar och visste ännu inte hur han skulle bära sig ät 
för att komma undan. »Det är inte så lätt att välja, som 
ni tror,» sade han. »Ni får lov att ge mig betänketid.» 

»An en stund kan jag vänta på dig,» sade björnfar. 
»Men sedan får du inte längre anstånd. Du ska veta, att det 
är järnets fel, att människorna kan leva här i björnmarken^ 
och då kan du nog förstå, att jag vill ha slut på arbetet här.». 



JÄRNVERKET 117 

Pojken ämnade nyttja det sista uppskovet till att tänka 
ut någon räddning, men så ängslig och förvirrad, som han 
var, gingo tankarna, som de ville, och de började nu syssla 
med allt det, som han hade sett, medan han flög fram över 
Bergslagerna. Nog var det bra märkvärdigt, att det fanns 
så mycket liv och rörelse, så mycket arbete borta i vild- 
marken. Tänk så fattigt och öde här skulle ha varit, om 
det inte hade funnits järn I Han tänkte på den här verk- 
staden, som hade gett arbete åt så många, allt sedan den 
hade börjat byggas, och som nu hade samlat omkring sig 
så många hus, fulla av människor, och som hade dragit 
till sig järnvägar och telegraftrådar, och som ssUide ut . . . 

»Nå, hur går det?» sade björnen. »Vill du, eller vill du 
inte?» 

Pojken strök sig med handen över pannan. Ingen rädd- 
ning hade han tänkt ut, men så mycket visste han, att han 
inte ville göra något mot järnet, som var en så god hjälp 
för rik och fattig, och som gav bröd åt så många människor 
i detta land. 

»Jag vill inte,» sade han. 

Björnfar kramade honom litet hårdare mellan ramarna 
utan att säga något. 

»Ni ska inte kunna få mig till att förstöra ett järnverk,» 
sade pojken. »För järnet är till så stor välsignelse, att 
det inte går an att förgripa sig på det.» 

»Då väntar du väl inte heller, att du ska få leva länge?» 
sade björnen. 

»Nej, det väntar jag inte,» sade pojken och såg björn- 
far rakt in i ögonen. 

Björnfar klämde till än hårdare med ramarna. Det 
gjorde så ont, att pojken fick tårarna i ögonen, men han 
stod tyst och sade ingenting. 

»Ja, då så I» sade björnfar och höjde den ena ramen 
långsamt, för han hoppades in i det sista, att pojken skulle 
ge med sig. 



118 JÄRNVERKET 

I detsamma hörde pojken, att något knäppte till tätt bred- 
vid dem, och han såg en blank bössmynning blänka på ett 
par stegs avstånd. Både han och björnfar hade varit så 
upptagna av sitt, att de inte hade märkt, att en människa 
hade smugit sig tätt inpå dem. 

»Björnfar I» skrek pojken. »Hör ni inte, att det knäpper 
i en bösshane? Spring I Annars blir ni skjuten.» 

Björnfar fick bråttom, men gjorde sig ändå tid att ta 
pojken med sig. Ett par skott smällde, när han rusade bort, 
och kulorna veno honom om öronen, men han kom lyckligt 
undan. 

Där pojken hängde utanför björngapet, tänkte han, att 
han väl aldrig hade varit så dum som i natt. Om han bara 
hade tegat, så hade björnen blivit skjuten, och han själv 
hade kommit lös. Men han hade blivit så van att hjälpa 
djuren, att han gjorde det alldeles utan att tänka sig för. 

När björnfar hade kommit ett stycke inåt skogen, stan- 
nade han och satte ner pojken på marken. »Tack ska du 
ha, pyssling I» sade han. »De där kulorna skulle nog ha 
träffat bättre, om inte du "hade varit. Och nu vill jag göra 
dig en tjänst igen. Om du skulle råka ut för en björn någon 
mer gång, så säg bara till honom detta, som jag nu viskar 
till dig, så rör han dig inte!» 

Därpå viskade björnfar ett par ord i örat på pojken och 
skyndade sedan vidare, för han tyckte sig höra, att hundar 
och jägare förföljde honom. 

Men pojken stod kvar i skogen, fri och oskadad, och 
kunde knappt själv förstå hur detta var möjligt. 



Vildgässen hade flugit fram och tillbaka hela kvälleo, 
spanat och ropat, men inte kunnat finna Tunmietott. De 
höllo på att söka, länge efter sedan solen hade gått ner, 
och när det till sist hade blivit så mörkt, att de måste ställa 
sig att sova, voro de mycket missmodiga. Det var inte 
en av dem, som inte trodde, att pojken hade slagit ihjäl 



JÄRNVERKET 1 1 9 

sig i fallet och nu låg död nere på skogsbottnen, där de inte 
kunde se honom. 

Men nästa morgon, när solen stack upp ovan bergen 
och väckte vildgässen, låg pojken som vanligt och sov mitt- 
ibland dem, och han kunde inte låta bli att skratta, när han 
vaknade och hörde hur de skreko och kacklade i sin förvåning. 

De voro så ivriga att få veta vad som hade hänt honom, 
att de inte ville fara bort på bete, förrän han hade talat 
om hela sin historia. Pojken berättade raskt och ivrigt 
hela äventyret med björnarna, men sedan tycktes han inte 
vilja fortsätta. »Hur jag kom tillbaka till er, det vet ni väl 
redan,» sade han. — »Nej, vi vet ingenting. Vi trodde, att 
du hade slagit ihjäl dig.» — »Det var besynnerligt,» sade poj- 
ken. »Jo, när björnfar gick ifrån mig, klättrade jag opp i 
en gran och somnade in. Men i första gryningen vaknade 
jag vid att en öm kom susande över mig, tog mig i sina 
klor och förde bort mig. Jag tänkte förstås, att nu var det 
ute med mig. Men han gjorde mig ingenting, for bara raka 
vägen hit till er och kastade ner mig mittibland er.» 

»Sade han inte vad han var för en?» frågade den 
store vite. 

»Han var borta, innan jag hann säga tack en gång. 
Jag trodde, att mor Akka hade skickat honom för att hämta 
migj> 

»Det var märkvärdigt, det här,» sade den vita gåskarlen. 
»Är du säker på att det var en örn?» 

»Inte har jag nånsin förut sett en örn,» sade pojken. 
»Men han var så stor, att jag inte kan ge honom ett ringare 
namn.» 

Mårten gåskarl vände sig till vildgässen för att höra 
vad de menade om detta. Men de stodo och tittade uppåt 
luften och sågo ut, som om de tänkte på helt andra saker. 

»Vi får väl inte alldeles glömma att äta frukost i dag,» 
sade Akka och lyfte hastigt vingarna till flykt. 



XXIX. 

DALÄLVEN. 



Fredag 29 april. 



Denna dag fick Nils Holgersson se södra Dalarna. Vild- 
gässens flykt gick över Grängesbergs väldiga gruvfält, över 
de stora anläggningarna vid Ludvika, över Ulvshyttans järn- 
verk och Grängshammars gamla nedlagda bruk fram till 
Stora Tunas slätter och Dalälven. I början av färden, när 
pojken såg bruksskorstenarna sticka upp bakom varje ås, 
tyckte han, att allt var sig likt som i Västmanland, men när 
han kom fram till den stora älven, fick han något nytt att se 
på. Det var den första riktiga flod, 3om pojken hade sett, och 
han häpnade, när han såg denna stora, breda vattenmassa 
komma glidande genom landskapet. 

När vildgässen hade nått Torsångs flottbro, vände de 
och foro mot nordväst utmed älven, som om de ville bruka 
den till vägvisare. Pojken satt och såg ner på stränderna, 
som voro alldeles översållade med byggnader långa sträckor 
framåt. Han såg de stora fallen vid Domnarvet och Kvarn- 
sveden och de stora verken, som de hade att driva. Han 
såg flottbroarna, som vilade på älven, färjorna, som den 
hade att bära, timmerstockarna, som den rullade framåt, 
järnvägarna, som följde den och korsade den, och han 
började något litet fatta vilket stort och märkvärdigt vatten 
detta var. 

Älven gjorde en lång bukt mot norr. Uppe i kröken 
var det ödsligt och folktomt, och vildgässen slogo ner på. 
en äng för att beta. Pojken sprang ifrån dem fram till älv- 



DALÄLVEN 121 

brinken för att kunna se ner på älven, som flöt i en bred 
fåra djupt under honom. Helt nära gick en landsväg fram 
till älven, och de resande färdades över denna på en färja. 
Detta var nytt för pojken, och han hade roligt av att se på 
det, men helt plötsligt kom en förfärlig trötthet över honom. 
»Jag är tvungen att sova en stund. Jag har ju knappt fått 
en blund i mina ögon i natt,» tänkte han, kröp ner i en 
tät tuva, gömde sig, så gott han kunde, under gräs och strå 
och sonmade. 

Han vaknade av att människor sutto och sprakade bred- 
vid honom. De vo.j landsvägsresande, som inte kunde 
färjas över älven, därför att stora isstycken kommo flytande 
utför den och hindrade färjan. Medan de väntade, hade 
de gått upp på vallen och sutto där och talade om hur 
svårt de hade det med älven. 

»Jag undrar cfm det ska bli sådan översvämning i år 
som i fjol,» sade en bonde. »Då gick älven lika högt som 
telefonstolparna hemma hos- oss, och hela vår flottbro rev 
den med sig.» 

»I fjol gjorde den inte så värst mycken skada i vår 
socken,» sade en annan, »men året förut tog den ifrån 
mig en full hölada.» 

»Jag ska aldrig glömma den natten, då den gick till 
storms mot den stora bron vid Domnarvet,» inföll en järn- 
vägsarbetare. »Ingen på hela bruket kunde få en blund 
i ögonen.» 

»Ja, nog är älven en svår förstörare,» sade en stor, 
ståtlig karl, »men när jag hör, att ni sitter så här och talar 
illa om den, kan jag inte låta bli att tänka på prosten där- 
hemma. Det var gille i prostgården, och folk satt och kla- 
gade på älven, just som ni gör nu, men då blev prosten 
liksom upprörd och sade, att han ville berätta en historia 
för oss. Och när han hade slutat, var det ingen, som 
kunde säga ett ont ord om Dalälven, och jag undrar om 
det inte skulle ha gått så med er också^ om ni hade varit 
med.» 



1 22 DALÄLVEN 

När de väntande hörde detta, ville alla veta vad prosten 
hade sagt om älven, och bonden talade då om historien, 
så gott som han kom ihåg den. 

»Det var en fjällsjö oppe vid norska gränsen. Därifrån 
flöt ut en å, som var strid och ivrig allt ifrån första början. 
Så liten den var, blev den kallad Storån, därför att det 
såg ut att kunna bli något duktigt av den. 

När den nyss var utkommen ur sjön och kastade en 
blick omkring sig för att se åt vilket håll den borde styra 
kosan, var det just ingen uppmuntrande syn, som mötte den. 
At höger, åt vänster och rätt fram fanns det ingenting annat 
än skogsåsar, som så småningom övergick till nakna fjäll, 
och nakna fjäll, som så småningom reste opp sig till höga 
bergstoppar. 

Storån kastade blickarna åt väster. Där hade den Lång- 
fjället med Djupgravstöten, Barfröhågna och Storvättes- 
hågna. Den såg åt norr. Där hade den Näsfjäll, åt öster 
stod Nipfjället och i söder Städjan. Den funderade nog på 
om del inte var så gott, att den for tillbaka ner i sjön. 
Men så tyckte den ändå, att den åtminstone borde göra ett 
försök att leta sig fram till havet, och så gav den sig av. 

Det är lätt att förstå, att det var ett styvt arbete för 
den att bana sig en väg genom obygden. Skog stod i vägea 
för den, om inte annat. Det var att rycka omkull tall efter 
tall för att få fritt lopp. Den var mäktigast och starkast om 
våren, när först hemfloden kom och fyllde den med snö- 
vatten från grannskogarna och sedan fjällfloden kom med 
vatten från fjällen. Då passade den på och gick framåt med 
stor kraft, röjde undan sten och jord och grävde sig igenom 
sandåsar. Och om hösten kunde den likaledes göra ett duk- 
tigt arbete, sedan den hade stigit efter höstregnen. 

En vacker dag, då Storån som vanligt höll på att bana sig 
väg, fick den höra ett brusande och ett porlande till höger 
om sig långt borta i skogen. Den började lyssna så ivrigt, 
att den nästan stod stilla. 'Vad i all världen kan det där 
vara?* sade den. Skogen, som stod runt omkring, kunde inte 



DALÄLVEN 123 

låta bli att göra sig lustig över ån. 'Du tror visst, att 
du är ensam i världen, du/ sade den. 'Men det ska jag säga 
dig, att den, som du hör brusa, är ingen annan än Grövel&n 
ifrån Grövelsjön. Just nu har den grävt sig igenom en vacker 
dal, och den kommer nog fram till havet lika så snart 
som du.' 

Men Storån hade sitt lynne för sig, och när den 
hörde detta, sade den till skogen utan att betänka sig ett 
ögonblick * 'Den där Grövelån är nog bara en stackare, som 
inte kan hjälpa sig själv. Säg du till den, att Storån från 
Vånsjön är på väg till havet, och att jag ska ta mig an den 
och hjälpa den dit, ifall den vill slå följe med mig T 

'Du är en morsk en, du, så liten du är,' sade skogen. 
*Nog ska jag framföra hälsningen, fast inte tror jag, att 
Grövelån blir nöjd med den.' 

Men nästa dag stod skogen där och hälsade från Grö- 
velån och sade, att den hade haft det så svårt, att den var 
glad att få hjälp och skulle komma och förena sig med 
Storån, så snart den nånsin kunde. 

Efter detta gick det föjstås fortare framåt för Storån, 
och om en tid hade den kommit så långt^ att den fick syn 
på en smal, vacker sjö, som låg och speglade Idreberget 
och Städjan. 

'Vad är detta för slag?' sade den, och återigen höll den 
på att stanna av förvåning. 'Jag kan väl aldrig ha farit 
så galet fram^ att jag har kommit tillbaka till Vånsjön?' 

Men skogen, som fanns till hands överallt på den tiden, 
svarade genast: 'Ånej, inte har du kommit tillbaka till 
Vånsjön. Det här är Idresjön, som har blivit fylld med 
vatten av Sörälven. Det är en duktig älv. Nu har den just 
blivit färdig med sjön och håller på att skaffa sig avlopp 
ur den.' 

När Storån hörde detta, sade den genast till skogen : 'Du, 
som når fram överallt, kan gärna hälsa till Sörälven, att 
Storån från Vånsjön är kommen. Om den låter mig gå fram 
genom sjön, så ska jag till gengäld ta älven med mig ner 



124 DALÄLVEN 

till havet, och den ska inte behöva ha något bekymmer mer 
för hur den ska komma fram, utan det sörjer jag för/ 

'Nog kan jag tala om ditt förslag,' sade skogen, 'men 
inte tror jag, att Sörälven går in på det, för den är lika 
mäktig som du.' 

Men nästa dag berättade skogen, att Sörälven också 
hade tröttnat på att bana sig väg ensam, och att den var redo 
att förena sig med Storån. 

An gick nu rätt igenom sjön och började sedan på att 
kämpa med skog och fjäll på samma sätt som förut. Det 
gick till en tid, men rätt som det var, råkade den in i 
en bergdal, som var så stängd, att den ingen utväg kunde 
finna. Storån låg och brusade av ilska, och när skogen 
hörde hur rasande den var, frågade den: 'Är det nu slut 
med dig i alla fall?' 

'Inte är det slut med mig/ sade Storån. 'Jag bara håller 
på med ett storverk. Jag ska göra en sjö, jag såväl som 
Sörälven.' 

Så började den att fylla Särnasjön, och det blev en 
hel sommars arbete. Allt som vattnet steg i sjön, lyftes 
Storån i höjden, och till sist fann den utväg att bryta sig 
fram söderut. 

När den var lyckligt och väl utkommen ur denna ängs- 
lan, fick den en dag höra ett starkt brusande och sorlande 
till vänster om sig. Ett så mäktigt brus hade den aldrig 
förr hört i skogen, och den frågade genast vad det var. 

Skogen stod som vanligt färdig att svara. 'Det är Fjät- 
älven,' sade den. 'Du hör hur den brusar och forsar, medan 
den håller på att bana sig väg till havet.* 

'Ifall du når så långt, att du kan göra dig hörd av älven,' 
sade Storån, 'så kan du hälsa och säga den där älvstackarn, 
att Storån från Vånsjön erbjuder sig att ta den med till havet 
emot det, att den tar mitt namn och lydigt följer med i 
min fåra.' 

'Inte tror jag, att Fjätälven vill avstå från att göra 
färden på egen hand,' sade skogen. Men nästa dag måste 



DALÄLVEN 125 

den erkänna, att Fjätälven också hade tröttnat på att gräva 
sin egen väg, och att den var färdig att förena sig med 
Storån. 

Alltjämt gick det framåt för Storån. Den var ändå 
inte så stor, som man hade kunnat vänta därav, att den 
hade dragit till sig så många hjälpare. Men stormodig var 
den däremot. Den gick fram i nästan ständig fors och 
med starkt dån och kallade till sig allt, som strömmade och 
porlade i skogen, om det så bara var en vårbäck. 

En dag hörde Storån en älv brusa långt, långt västerut. 
Och när den frågade skogen vem det var, svarade den, 
att det var Fuluälv, som upptog vatten från Fuluf jäll, och 
som redan hade hunnit att gräva sig en lång och bred fåra. 

Så snart som Storån fick veta detta, sände den den 
vanliga hälsningen, och skogen åtog sig som förut att 
framföra den. Nästa dag kom den med svar från Fuluälv. 
'Säg du till Storån/ hade älven svarat, 'att ingalunda vill 
jag ha hjälpt Det hade passat sig bättre för mig än för 
ån att sända en sådan hälsning, eftersom jag är den mäkti- 
gaste av oss båda och det lär bli jag, som först kommer till 
havet.' 

Knappt hade Storån fått hälsningen, förrän den hade 
svaret färdigt. 'Säg nu genast till Fuluälv,' ropade den 
till skogen, 'att jag utmanar den till tävlan I Om den anser 
sig vara mäktigare än jag, må den bevisa det genom att 
löpa i kapp med mig. Segervinnare blir den, som kom- 
mer först till havet.' 

När Fuluälv fick höra hälsningen, svarade den: 

'Jag har ingenting otalat med Storån, och det hade 
behagat mig bäst att få gå min väg i ro. Men jag har så 
mycket bistånd att vänta från Fulufjäll, att det vore fegt av 
mig att inte uppta tävlingen.' 

Härmed började de båda strömmarna sin tävlan. De 
brusade åstad med ännu större brådska än förut och hade 
ingen ro varken sommar eller vinter. 



126 DALÄLVEN 

Men det tycktes, som om Storån genast skulle få ångra 
sin oförvägenhet att utmana älven, för den mötte ett hinder, 
som höll på att bli den övermäktigt. Det var ett berg, som 
låg rätt i dess väg, och där den inte kunde komma fram 
annat än genom en trång rämna. Den trängde ihop sig och 
gick fram med strid fors, men i många år måste den nöta 
och fila, innan den fick rämnan utvidgad till en något 
så när bred klyfta. 

Under denna tid frågade ån skogen åtminstone vart 
halvår hur det gick med Fuluälv. 

*Med älven går det inte annat än bra,* svarade skogen. 
*Den har nu förenat sig med Görälven, som tar emot vatten 
från norska fjällen.' 

En annan gång, när ån frågade efter älven, svarade 
skogen : 

*Den behöver du inte ha bekymmer för. Den har just 
nyss fått till sig Horrmundsjön.' 

Men Horrmundsjön hade Storån själv tänkt att be- 
mäktiga sig. När den hörde, att den hade gått till Fulu- 
älv, blev den så rasande, att den äntligen bröt sig igenom 
Trängslet och kom fram därur så vild och brusande, att 
den ryckte med sig mer skog och jord, än den egentligen be- 
hövde. Det var just vår, och den översvämmade hela 
trakten mellan Hyckjeberget och Väsaberget, och innan den 
kom tili ro igen, hade den skapat den trakt, som kallas Älv- 
dalen. 

7ag undrar vad Fuluälv säger om detta,' sade Storån 
till skogen. 

Fuluälv hade emellertid grävt ut Transtrand och Lima, 
men nu hade den länge stått stilla framför Limed och sökt 
efter en omväg, därför att den inte vågade kasta sig utför 
det branta berget där. Men när den fick höra, att Storån 
hade brutit sig igenom Trängslet och grävt ut Älvdalen, 
sade den, att nu fick det gå hur det ville. Den kunde 
inte stå stilla längre. Och så kastade den sig utför Limeds 
forsen. 



DALÄLVEK 127 

Hög var den, men nog kom älven välbehållen utför den, 
och sedan gick det undan med besked. Den grävde ut 
Malung och Järna, och där lyckades den övertala Vanan 
att förena sig med den, fastän den var hela tio mil lång 
och hade grävt ut en så stor sjö som Vänjan på egen 
hand. 

Då och då tyckte den, att den hörde ett märkvärdigt 
starkt brusande. 

'Nu tror jag jag hör, att Storån håller på att kasta sig 
i havet/ sade den. 

'Nej,' sade skogen, 'nog är det Storån, som du hör, 
men inte är den ännu framme vid havet. Den har nu fått 
till sig Skattungen och Orsasjön, och därför har den blivit 
så stormodig, att den har företagit sig att fylla hela Siljan.' 

Detta var en glad nyhet för Fuluälv. Den förstod, att 
om Storån hade förirrat sig ner i Siljansdalen, skulle den bli 
instängd där som i ett fängelse. Och nu kunde den vara 
säker om att nå fram till havet före ån. 

Efter detta började Fuluälv att gå fram mera makligt. 
Om våren gjorde den sitt bästa arbete. Den steg då högt 
över skogstoppar och sandåsar, och där den hade gått fram, 
lämnade den efter sig en röjd dal. På det sättet skred 
den från Järna till Nås och från Nås till Flöda. Från Flöda 
kom den till Gagnef. Här var det redan förut alldeles slätt. 
Bergen hade flyttat sig långt undan, och Fuluälv hade så lätt 
att komma fram, att den lade bort all brådska och började 
att lekfullt vrida sig i krokar och bukter, nästan som om 
den hade varit en liten ungbäck. 

Men om Fuluälv hade glömt Storån, så hade inte Storån 
glömt Fuluälv. Var dag arbetade den med att fylla Siljans- 
dalen för att kunna komma ut ur den på något håll, men 
den låg framför ån som ett ofantligt kar och tycktes aldrig 
kunna bli full. Den trodde ibland, att den skulle bli tvungen 
att sätta själva Gesundaberget under vatten för att komma 
ut ur sitt fängelse. Den försökte att bryta igenom vid Rätt- 



12« DALÄLVEN 

vik, men där stod Lerdalsberget i vägen. Så till sist kom 
den då fram nere vid Leksand. 

'Säg ingenting till Fuluälv.om att jag har sluppit lös T 
sade ån till skogen, och skogen lovade, att den skulle tiga. 

Storår tog Insjön med sig i förbifarten, och så gick 
den stolt och mäktig fram genom Gagnef. 

När Storån kom i närheten av Mjälgen i Gagnef, fick 
den se en älv, som kom flytande bred och praktfull med 
ljust och skinande vatten, och som sköt undan skog och 
sandåsar, som låg i vägen för den, så lätt, som om detta 
bara hade varit ett lekverk. 

'Vad är det där för en präktig älv?* sade Storån. 

Men nu hände sig, att Fuluälv frågade just detsamma. 
'Vad är det där för en älv, som kommer så stolt och 
väldig norrifrån? Jag trodde aldrig, att jag skulle få se en 
älv gå fram genom landet med så mycken styrka och 
makt.' 

Då sade skogen så högt, att båda floderna hörde det: 
'Eftersom ni nu har fällt goda ord om varandra. Stora 
och Fuluälv, synes det mig, att ni inte borde ha något 
emot att förena er med varandra och tillsammans söka bana 
er väg fram till havet.* 

Detta tycktes behaga båda floderna. Men det, som stod 
emellan dem, var, att ingen av dem ville lämna sitt eget 
namn och ta den andras. 

Fördenskull hade det kanske inte kommit till någon för- 
ening mellan dem, om inte skogen hade föreslagit, att de 
skulle ta sig ett nytt namn, som inte tillhörde någon av dem. 

Härpå gick båda in, och de tog skogen till namngivare. 
Den bestämde då, att Storån skulle lägga bort sitt nanm och 
kalla sig för östra Dalälven, och att Fuluälv skulle lägga 
bort sitt och kalla sig för Västra Dalälven. Sedan de hade 
förenat sig, skulle de rätt och slätt kallas Dalälven. 

Och nu, när båda floderna hade slutit sig samman, 
började de att gå framåt med en väldighet, som intet kunde 
motstå. De jämnade ut marken i Stora Tuna, så att den 




9. — Nils Holgeragons resa. 11. 



DALÄLVEN 131 

blev slät som en gårdsplan. De rusade utför fallen vid 
Kvarnsveden och Domnarvet utan tvekan. När de kom i 
närheten av sjön Runn, sög de den till sig och tvang alla 
vattendrag i närheten att förena sig med dem. Sedan drog 
de österut mot havet utan stort motstånd och bredde ut sig 
som sjöar. De vann stor ära vid Söderfors och stor ära vid 
Älvkarleby, och äntligen nådde de fram till havet. 

När de skulle störta sig i havet, kom de att tänka på 
sin långa tävlan och på all den vedermöda, som de hade 
lidit. 

De kände sig nu trötta och gamla, och de förvånade 
sig, att de i sin ungdom hade varit så glada åt kamp och 
tävlan. Och de undrade vartill allt detta hade tjänat. 

Härpå fick de intet svar, för skogen hade stannat högt 
oppe på stranden, och själva kunde de inte vända tillbaka 
i sin fåra och se hur människor hade trängt fram, där de 
hade röjt väg, hur bygd hade uppstått utmed österdal- 
älvens sjöar och i Västerdalälvens dalar, hur i hela land- 
skapet inte fanns annat än öde skogar och fjäll, utom där de 
hade dragit fram i sin starka tävlan.» 



XXX. 

BRORSLOTTEN. 

DEN GAMLA GRUVSTADEN. Fredag 29 april 

Det fanns inte något ställe i Sverige, där Bataki, kor- 
pen, tyckte så mycket om sig som i Falun. Så snart som 
det blev en smula bart på marken om våren, begav han 
sig dit och dröjde sedan flera veckor i närheten av den 
gamla gruvstaden. 

Falun ligger i en dalsänka, som genomflytes av en 
kort å. Vid dalens norra ända ligger en klar och vacker 
liten sjö med grönskande, månguddiga stränder, som kallas 
Varpan. Vid södra ändan ligger en sjöliknande vik av 
Runn, som heter Tisken och har grunt, orent vatten och 
sumpiga, fula stränder, belamrade med allt möjligt skräp, 
öster om dalen går en vacker höjdsträckning, som på top-, 
pen bär ståtlig tallskog och saftiga björkar och har hela 
sluttningen klädd med lummiga trädgårdar. Väster om sta- 
den går också en ås. Högst uppe är den bevuxen med fattig 
barrskog, och hela sluttningen är kal, naken, utan träd 
och gräs, som en riktig öken. Det enda, som skyler marken, 
är stora, runda stenblock, som ligga utströdda över den. 

Falu stad, som ligger i dalsänkan på ömse sidor om 
ån, ser ut, som om den hade blivit anpassad efter den 
mark, som den är rest på. På den gröna sidan av dalen 
finnas alla de byggnader, som ha ett prydligt eller ståtligt 
utseende. Där ligga de två kyrkorna, rådhuset, landshöv- 
dingens bostad, bergslagskontoret, bankhusen, hotellen, d(: 
många skolhusen, sjukhuset, alla vackra villor och bonings 



BRORSLOTTEN 133 

hus. På den svarta sidan åter stå gata upp och gata ner 
små rödfärgade envåningshus^ långa, ödsliga plank och 
stora, tunga fabriksbyggnader. Och bortom gatorna, mitt 
i den stora stenöknen, ligger Falu gruva med gruvkonster 
och hissar och pumpverk, med ålderdomliga byggnader, 
som stå lutande på den undergrävda marken, med svarta, 
branta slaggberg och långa rader av rostugnar. 

Vad Bataki angår, brukade han aldrig kasta en blick åt 
den östra stadsdelen och inte heller åt den vackra sjön 
Varpan. Men så mycket mer tyckte han om den västra 
sidan och den lilla sjön Tisken. 

Bataki, korpen, älskade allt, som var hemlighetsfullt, 
allt, som gav anledning till grubbel och funderingar och 
satte tankarna i rörelse, och mycket sådant fann han på 
stadens svarta sida. Det hade sålunda varit en stor glädje 
för honom att söka grubbla ut varför den gamla röda 
trästaden inte hade brunnit upp såsom alla andra röda 
trästäder i detta land. Likaså hade han undrat över hur 
länge de lutande husen vid kanten av gruvan skulle kunna 
bli stående. Han hade funderat på den stora Stöten, den 
ofantliga öppningen i jorden mitt i gruvfältet, och flugit ner 
till dess botten för att undersöka hur detta väldiga tom- 
rum hade uppkommit. Han hade fallit i förundran över 
de brantc'. högar av slagg, som stodo runt omkring Stöten 
och gruvhusen och omgärdade dem som murar. Han hade 
sökt förklara för sig vad den lilla signalklockan, som slår 
ett kort., dystert ljudande klämtslag med jämna mellanrum 
hela året runt, hade att säga, och först och sist hade han 
undrat hur det kunde se ut nere under jorden, där koppar- 
malmen hade brutits i många hundra år och marken var 
så full av gångar som en myrstack. När det äntligen hade 
lyckats Bataki att få någorlunda god reda i allt detta, svä- 
vade han bort till den hemska stenöknen för att tänka efter 
varför det inte växte gräs mellan stenblocken, eller också 
begav han sig ner till Tisken. Denna sjö ansåg han för den 
underbaraste, som han någonsin hade råkat på. Hur kunde 



134 BRORSLOTTEN 

det komma sig, att den var alldeles utan fisk, och att dess 
vatten ibland, när det var upprört av storm, blev alldeles 
rött? Det var så mycket besynnerligare, som en stor gruv- 
bäck, som föll ut i sjön, hade blänkande, klargult vatten. 
Han undrade på spillrorna efter förstörda byggnader, som 
lågo kvar på stranden, och på det lilla stället Tisksågen, 
som kunde ligga där omgivet av gröna trädgårdsland och 
överskuggat av träd mellan den öde stenöknen och den 
besynnerliga sjön. 

Det året, då Nils Holgersson for med vildgässen genom 
landet, stod ännu på stranden av Tisken ett stycke utan- 
för staden ett gammalt hus, som kallades Svavelkoket, 
därför att där bereddes svavel ett par månader vartannat 
år. Det var ett gammalt ruckel, som hade varit rött, men 
så småningom hade blivit brungrått. Det hade inga fönster, 
utan bara en rad gluggar, som voro stängda med svarta 
luckor, och det stod nästan alltid mycket väl tillbommat. 
In i detta hus hade Bataki aldrig kunnat kasta en blick, 
och det väckte därför hans undran mer än något annat. 
Han hoppade omkring på taket för att finna ett hål, och 
han satt ofta på den höga skorstenen och kikade ner genom 
den trånga öppningen. 

En dag råkade Bataki mycket illa ut. Det hade varit 
stark blåst. En glugglucka på det gamla Svavelkoket hade 
kastats upp och Bataki hade passat på att flyga in genom 
gluggen för att se in i byggnaden. Men knappt var han 
inkommen, förrän luckan slog igen bakom honom, och 
Bataki var instängd. Han väntade, att vinden skulle kasta 
upp luckan på nytt, men detta tycktes den alls inte ämna 
göra. 

Det föll rätt mycket dager in i byggnaden genom 
springor i väggarna, och Bataki hade åtminstone den gläd- 
jen att kunna få reda på hur det såg ut därinne. Det 
fanns ingenting annat än en stor ugn med ett par in- 
murade grytor, och detta såg han sig snart nöjd på. Men 
när han ville ut igen, visade det sig, att det alltjämt var 



BRORSLOTTEN 135 

omöjligt. Vinden ville inte kasta upp luckan. Ingen enda 
glugg eller dörr stod öppen. Korpen befann sig helt enkelt 
i ett fängelse. 

Bataki började skrika pä hjälp och höll i därmed 
hela dagen. Det finns väl knappt några djur, som äro 
så ihärdiga att föra oväsen som korpar, och det blev snart 
bekant vida omkring, att han hade råkat i fångenskap. Den 
gråstrimmiga katten från Tisksågen var den första, som 
fick reda på olyckan. Han talade om den för hönsen, och de 
ropade ut den till förbiflygande fåglar. Snart var den 
känd av alla Falu stads kajor och duvor och kråkor och 
sparvar. De flögo genast bort till det gamla Svavelkoket 
för att ta närmare reda på saken. De kände mycket stort 
medlidande med korpen, men ingen av dem kunde hitta 
på något sätt att hjälpa honom. 

Helt plötsligt ropade Bataki till dem med sin skarpa, 
vresiga röst: »Tyst, ni därute, och hör på mig! Efter- 
som ni säger, att ni gärna vill hjälpa mig, så far ut och 
ta reda på den gamla vildgåsen Akka från Kebnekajse 
och hennes flock I Jag tycker, att de borde finnas i Dalarna 
den här tidei^ på året. Tala om för Akka hur det står 
till med migl Jag tror, att hon för med sig den ende, som 
kan hjälpa mig.» 

Agar sändeduva, som var den bästa budbäraren i hela 
landet, träffade vildgåsflocken borta på Dalälvstranden, och 
när skymningen inbröt, kommo hon och Akka farande 
och slogo ner framför Svavelkoket. Tummetott satt på 
Akkas rygg, men de andra reskamraterna hade de lämnat på 
en holme i Runn, därför att Akka ansåg, att de skulle 
ha gjort mer skada än gagn, om de hade kommit med till 
Falun. 

När Akka hade rådfört sig en smula med Bataki, tog 
hon Tummetott på ryggen och for bort till en gård, som 
låg alldeles i närheten av Svavelkoket. Hon for sakta fram 
över trädgården och björkhagarna, som omgåvo det lilla 
stället, allt under det att både hon och pojken stirrade neråt 



136 BRORSLOTTEN 

marken. Det märktes, att här funnos barn, som hade sina 
lekar utomhus, och det dröjde inte länge, förrän de hittade 
vad do behövde. I en liten glad vårbäck slamrade en rad 
av små hammarverk, och där i närheten fann pojken ett 
stämjärn. På ett par bockar låg en halvfärdig kanot, och 
bredvid den hittade han en liten bunt segelgarn. 

Med detta foro de tillbaka till Svavelkoket. Pojken 
fäste snöret kring skorstenen, släppte ner det i det djupa 
hålet och halade sig utför det. Sedan han hade hälsat 
på Bataki, som med många vackra ord tackade honom för 
att han hade kommit, började han att hugga ett hål i väg- 
gen med stämjärnet. 

Svavelkoket hade inga tjocka väggar, men pojken fick 
med varje hugg bara lös en spån, så liten och tunn, att en 
råtta lika väl hade kunnat gnaga loss den med sina fram- 
tänder. Det var tydligt, att han skulle nödgas arbeta hela 
natten och kanske längre ändå, innan han fick ett så stort 
hål, att korpen kunde tränga igenom det. 

Bataki var så ivrig att bli fri, att han inte kunde 
sova, utan stod bredvid pojken under arbetet. I början var 
pojken mycket flitig, men om en stund märkte korpen, 
att huggen kommo med allt längre mellanrum, och till sist 
upphörde de alldeles. 

»Du är visst trött,» sade korpen. »Du orkar kanske 
inte arbeta längre?» — »Nej, inte är jag trött,» sade pojken 
och tog åter upp järnet, »men jag har inte sovit ordentligt 
en natt på aldrig så länge. Jag begriper inte hur jag ska 
kunna hålla mig vaken.» 

Nu gick arbetet raskt undan en stund, men så kommo 
huggen med allt längre mellanrum. Korpen väckte pojken 
på nytt, men han förstod, att om han inte kunde hitta 
på något sätt att hålla honom vaken, skulle han få stanna, 
där han var, inte bara den natten, utan hela näBta da^ 
också. 

»Det kanske ginge bättre att arbeta, ifall jag talade 
om en historia för dig?» sade han. — »Ja, det kunde 



BRORSLOTTEN 137 

ju vara en möjlighet,» sade pojken, men på samma gång 
gäspade han och var så sömnig, att han knappt kunde 
hålla fast verktyget. 



SAGAN OM FALU GRUVA. 

»Jag ska säga dig, Tummetott,» sade Bataki, »att jag 
har haft ett långt liv på jorden. Jag har råkat ut för både 
out och gott, och flera gånger har det hänt mig, att jag har 
hållits fången av människorna. På så sätt har jag lärt mig 
inte bara att förstå deras språk, utan jag har också inhämtat 
mycket av deras lärdom. Och jag vågar påstå, att det inte 
finns en fågel till i landet, som har så bra reda på dina 
stamfränder som jag. 

En gång satt jag i bur många år i rad hos en berg- 
mästare här i Falun, och det var i hans hus, som jag fick 
kännedom om det, som jag nu ska berätta för dig. 

För länge i världen sedan bodde här i Dalarna en jätte, 
äom hade två döttrar. När jätten blev gammal och kände, 
itt han skulle dö, kallade han döttrama till sig för att dela 
sina egendomar mellan dem. 

Hans förnämsta rikedom bestod av några berg, som 
irar fulla av koppar, och dessa ville han skänka till dött- 
•arna. *Men innan jag lämnar er arvet,* sade han, 'måste 
ii lova mig, att om någon främling skulle råka att 
ipptäcka era kopparberg, så ska ni slå ihjäl honom, innan 
lan hinner visa sitt fynd för någon annan.' Den äldsta av 
ättedöttrarna var grym och vild, och hon lovade utan 
vekaii att lyda faderns vilja. Den andra hade ett mera 
nilt sinnelag, och fadern såg, att hon betänkte sig, innan 
lon gav löftet. Därför länmade han henne bara en tredje- 
lel av arvet, medan den äldsta fick jämnt dubbelt så 
nycket som hon. *Dig vet jag att jag kan lita på, som om 
Lu vore en karl/ sade jätten, 'och därför ska du få brors- 
otten.' 



138 BRORSLOTTEN 

Strax därefter dog gammaljätten, och långa tider framåt 
var båda döttrarna lika noga att hålla löftet. Det hände 
mer än en fattig vedhuggare eller jägare, att han fick sjm på 
kopparmalmen, som på flera håll låg oppe vid bergytan, 
men knappast hade han hunnit hem och talat om vad 
han hade sett, förrän han träffades av en olycka. Antingen 
störtade en torrfura över honom, eller också råkade han 
ut för ett bergras. Han fick aldrig tid på sig att visa en annan 
var skatten var till finnandes i vildmarken. 

På den här tiden var det bruk överallt i landet, att 
bönderna om somrarna sände sina kreatur på bete långt 
in i skogarna. Vallhjonen följde med dem för att ta vara 
på mjölken och göra ost och smör. För att folk och bo- 
skap skulle ha någon tillflykt i vildmarken, röjde bönderna 
opp en liten plats i skogen och byggde där ett par små 
stugor, som de kallade fäbodar. 

Nu hände det sig, att en bonde, som bodde invid 
Dalälven i Torsångs socken, hade sina sommarbodar vid 
stränderna av sjön Runn, där marken var så stenbunden, 
att ingen hade försökt sig på att odla den. En höst begav 
sig bonden med ett par klövjehästar bort till fäbodvallen för 
att hjälpa till att föra hem kreaturen, smörbyttorna och 
ostarna. När han skulle räkna boskapen, råkade han märka, 
att en av bockarna var alldeles röd om hornen. 'Vad är 
det för horn, som Kårebocken har fått?* sade bonden till 
vallkullan. — *Jag vet inte, jag,* svarade hon. 'Han 
har kommit hem med röda horn var kväll i sommar. Han 
tycker nog, att det är grant.' — 'Jaså, tror du det,* sade bon- 
den. — 'Han har sitt lynne för sig, den här bocken, och 
om jag skurar det röda av hornen, går han genast och 
skaffar dit nytt.* — 'Skura då av rödfärgen än en gång/ 
sade bonden, 'så får jag se hur han bär sig åt I' 

Inte förr hade bocken fått hornen skurade, än han 
sprang till skogs. Bonden följde honom, och när han hann 
opp bocken, stod denne och gned hornen mot några stenar, 
som var röda. Bonden tog opp stenarna, smakade och luk- 



BRORSLOTTEN 139 

tade. Han trodde sig förstå, att han hade råkat på något 
slags malm. 

Medan han stod där och funderade, kom ett stenblock 
rullande utför en brant tätt bredvid honom. Bonden sprang 
åt sidan och räddade sig, men bocken Kåre kom rätt under 
blocket och blev ihjälslagen. När bonden tittade oppåt 
branten, såg han en stor, stark jättekvinna, som var i färd 
med att rulla ner ännu ett stenblock mot honom. 'Vad tar du 
dig till?* ropade bonden. 'Jag har varken gjort dig eller någon 
av de dina något ont.' — 'Nej, det vet jag nog,* sade jätte- 
kvinnan. 'Men jag måste slå ihjäl dig, därför att du har 
upptäckt mitt kopparberg.' Detta sade hon med bedrövad 
röst, som om hon vore ganska motvillig att döda honom, 
och härav fick bonden mod att ge sig i tal med henne. 
Då berättade hon honom om gammaljätten, om löftet, som 
hon hade gett, och om systern, som hade fått brorslotten. 
'Jag är så led åt att slå ihjäl alla de oskyldiga stackare, 
som finner reda på mitt kopparberg,* sade hon, 'att jag öns- 
kar, att jag aldrig hade tagit emot arvek Men vad jag 
har lovat, det får jag hålla.' Därmed började hon åter 
bända på stenblocket. 'Ha inte så bråttom I' sade bonden. 
'Inte behöver du slå ihjäl mig för det där löftets skull. 
Det var inte jag, som fann reda på kopparn, utan det var 
bocken, och honom har du redan dödat.' — 'Menar du, 
att jag kunde slippa med det?' sade jättedottern och blev 
tveksam. — 'Ja, det menar jag visst,' sade bonden. 'Du 
har hållit ditt löfte så väl, som någon kan begära.' Och han 
talade så förståndigt med henne, att han fick behålla livet. 

Bonden for nu för det första hem med korna. Sedan 
vandrade han neråt Bergslagerna och lejde sig drängar, 
som förstod sig på bergshantering. Dessa hjälpte honom 
att ta opp en gruva på det stället, där bocken hade mist 
livet. I början var han rädd att bli dödad, men det förhöll 
sig nog så, att jättedottern hade tröttnat på att vakta sitt 
kopparberg. Hon ofredade honom aldrig. 



1 40 BRORSLOTTEN 

Malmidern, som bonden hade upptäckt, gick fram i 
själva bergytan, så att det var varken svårt eller besvärligt 
att bryta malmen. Han och drängarna släpade fram ved ur 
skogen, lade opp stora bål på malmberget och tände på. 
Då sprack stenen sönder av värmen, så att de kunde komma 
åt malmen. Därpå lät de malmstyckena gå igenom den 
ena elden efter den andra, tills de fick fram den rena kop- 
parn och hade skilt den från slaggen. 

Förr i världen använde folk nästan ännu mera koppar 
till dagligt bruk, än de gör nu för tiden. Den var en efter- 
sökt och nyttig vara, och bonden, som ägde gruvan, blev 
snart stormrik. Han byggde sig en stor, präktig gård i 
närheten av gruvan och kallade den Kårarvet efter bocken. 
När han red till gudstjänsten i Torsång, var hans häst 
skodd med silver, och när hans dotter skulle fira bröllop, 
lät han brygga öl av tjugo tunnor malt och steka tio stora 
oxar på spett 

På den tiden brukade folk för det mesta hålla sig stilla 
var och en i sin landsända, och nyheter blev inte så lätt 
kringförda som nu. Men ryktet om att en stor koppar- 
gruva hade blivit funnen nådde ändå fram till många män- 
niskor, och de, som inte hade bättre att göra, gav sig åstad 
oppåt Dalarna. På Kårarvet blev alla fattiga vandrare väl 
mottagna. Bonden tog dem i sin tjänst, gav dem god lön 
och lät dem bryta malm åt honom. Det fanns nog och 
övernog av malm, och ju flera tjänare han kunde sätta till 
arbetet, desto rikare blev han. 

Men en kväll lär det ha hänt, att fyra raska karlar med 
bergsmanshackan på axeln kom vandrande till Kårarvet. 
De blev väl mottagna som alla andra, men när bonden frå- 
gade om de ville arbeta hos honom, sade de tvärt nej. 'Vi 
tänker bryta malm för egen räkning,* sade de. — 'Det är väl 
ändå så, att det här malmberget är mitt,' sade bonden. — 
'Vi tänker inte bryta i din gruva,' svarade de främmande. 
'Berget är stort, och det, som ligger fritt och ohägnat i 
vildmarken, har vi lika mycken rätt till som du.' 



BRORSLOTTEN 1 4 1 

Mer blev det inte talat om detta, och bonden fortfor att 
visa gästfrihet mot de nykomna. Tidigt nästa dag gick 
de ut för att arbeta, fann kopparmalm ett stycke längre bort 
och började bryta den. När de hade hållit på några dar, 
kom bonden till dem. *Det är gott om malm här i berget/ 
sade han. — 'Ja, det vill mycket folks arbete till, innan denna 
skatten är lyftad/ svarade en av de främmande. — 'Det 
förstår jag nog,* sade bonden, 'men jag tycker ändå, att ni 
borde ge mig skatt äv den malm, som ni bryter, därför att det 
är nrin förtjänst, att det kan drivas bergshantering här.' 
— 'Nu förstår vi inte vad du menar,' sade karlarna. — 'Jo, 
jag har frigjort berget genom min klokhet,* sade bonden och 
berättade för dem om de båda jättedöttrarna och om brors- 
lotten. 

Karlama hörde mycket noga på detta, men de tycktes 
fästa sig vid annat i berättelsen, än bonden hade väntat. 
*Är det säkert, att den andra jättekvinnan är farligare än 
den, som du råkade ut för?' sade de. — *Jag tror inte, att 
hon skulle visa er mycket förbarmande,* svarade bonden. 

Därmed lämnade han dem, men han höll ögonen på 
dem, och om en stund såg han, att de upphörde att arbeta 
och vandrade inåt skogen. 

När folket satt vid kvällsvarden på Kårarvet den dagen, 
hördes ett förfärligt tjut av vargar borta från skogen. Mitt- 
ibland vilddjurens tjutande ljöd människoskrik. Bonden 
reste sig genast, men drängarna tycktes inte ha lust att följa 
honom. *Det kan vara gott nog åt det där tjuvpacket att 
bli rivet av vargarna,' sade husfolket. — 'Nog ska vi bistå 
dem, som är i nöd,' sade bonden och gick ut med alla sina 
femti drängar. 

De fick genast syn på en förfärligt stor skara vargar, 
som tumlade om varandra och revs och slets om ett byte. 
Drängarna jagade bort dem och fann då på marken fyra 
människokroppar, som var så illa medfarna, att de inte 
skulle ha förstått vilka det var, om de inte hade sett fyra 
gruvhackor, som låg bredvid dem. 



142 BRORSLOTTEN 

Efter detta förblev kopparberget i en mans ägo ända 
till bondens död, då det övertogs av hans söner. Dessa 
arbetade gemensamt i gruvan, men den malm, som hade 
blivit upptagen under ett år, delade de i högar, kastade 
lott om dem och smälte sedan fram kopparn i var sina ugnar. 
De blev alla mäktiga bergsmän och byggde sig stora och 
ansenliga gårdar. Och efter dem tog deras arvingar fatt på 
arbetet, öppnade nya gruvschakt och ökade malmbrytningen. 
Ar för år växte gruvan i betydenhet, och allt flera bergs- 
män fick del i den. Somliga bodde helt nära den, andra 
hade sina gårdar och hyttor runt om i trakten. En mäk- 
tig bygd uppstod, och denna kallades Stora Kopparbergs 
bergslag. 

Nu är att märka, att den malm, som låg så till, att den 
kunde brytas oppifrån^ som man bryter sten ur ett stenbrott, 
började ta slut, och gruvarbetarna blev tvungna att söka 
malmen djupt under jorden. De måste genom trånga schakt 
och långa, slingrande gångar arbeta sig in i jordens mörka 
innandömen för att lägga sina eldar och spränga sönder 
berget. Det är alltid ett tungt och svårt arbete att bryta 
berg, men därtill kom pinan av röken, som inte kunde 
leta sig ut i luften, och svårigheten att frakta malmen på 
branta stegar opp till jordytan. Och ju längre neråt djupet 
de trängde, desto farligare blev brytningen. Ibland kom 
starka vattenströmmar frambrusande ur en vrå av gruvan, 
ibland hände det, att taket i gruvgångarna störtade in över 
gruvdrängarna. Detta gjorde, att arbetet i den stora gruvan 
blev så fruktat, att ingen ville ägna sig däråt av fri vilja. 
Då erbjöds livdömda förbrytare och män, som strök om- 
kring fredlösa i skogarna, att de skulle få tillgift för sina 
brott, om de ville bli gruvarbetare i Falun. 

Under långa tider hade ingen tänkt på att söka efter 
brorslotten. Men bland de laglösa männen, som kom till 
Stora Kopparberget, fanns flera, som inte aktade sitt liv 
så högt som ett äventyr^ och dessa började genomströva 
trakten i hopp att finna den. 



BRORSLOTTEN 1 43 

Hur det avlöpte för alla de sökande, det kan ingen säga, 
men en berättelse finns kvar om ett par gruvdrängar^ som 
sent en kväll kom hem till husbonden och talade om, att 
de hade funnit en stor och mäktig malmåder i skogen. 
De hade bläckat opp väg till den, och nästa dag ville de visa 
den för husbonden. Men nästa dag var en söndag, och 
husbonden ville inte gå till skogen och söka malm den dagen, 
utan gick i stället till kyrkan med allt sitt husfolk. Det 
var vinter, och de vandrade till kyrkan över sjön Varpan. 
På bortvägen gick allt väl, men på hemvägen föll båda 
drängarna ner i en vak och drunknade. Då började folk 
påminna sig den gamla sägnen om brorslotten och sade, att 
det säkert var denna, som drängarna hade funnit. 

För att tåda bot på alla brister vid gruvan tog bergs- 
männen sig för att kalla in utlänningar, som var kunniga i 
gruvarbete, och dessa utländska mästare lärde dem bygga 
gruvkonster, som pumpade bort vattnet och fraktade opp 
malmen. Främlingarna ville inte sätta mycken lit till sagan 
om jättedöttrarna, men väl trodde de, att det kunde vara 
möjligt, att det fanns en mäktig malmåder någonstans i när- 
heten, och de sökte efter den med stor iver. Och en kväll 
kom en tysk gruvfogde till härbärget vid gruvan och be- 
rättade, att han hade funnit brorslotten. Men tanken på den 
stora rikedom, som han nu skulle vinna, gjorde honom 
alldeles yr och vild. Han ställde till gästabud samma natt, 
drack ocL dansade och spelade tärning, och till sist råkade 
han i gräl och slagsmål och blev nerstucken av en bland 
dryckesbröderna. 

Ur Stora Kopparberget hämtades alltjämt en sådan 
myckenhet malm, att gruvan räknades för den rikaste koppar- 
gruva, som fanns i något land. Den gav stor rikedom, inte 
bara åt den närmaste trakten, utan de skatter, som hämta- 
des därur, blev Sveriges rike till stor hjälp under betryckta 
tider. För dess skull blev hela Falu stad oppbyggd, och 
så märkvärdig och nyttig har gruvan ansetts vara, att 



144 BRORSLOTTEN 

kungarna brukade resa till Falun för att besöka den och 
kallade den för Sveriges lycka och Svea rikes skattkanunare. 

När människor tänkte på hur mycken rikedom, som 
hade kommit ur den gamla gruvan, kan ingen undra pä 
att de, som trodde, att en dubbelt så stor kopparskatt fanns 
i närheten, skulle förarga sig över att den var oåtkomlig. 
Mången vågade livet för att söka efter den, men vann ingen- 
ting därmed. 

En av de sista, som såg brorslotten, var en ung Falu- 
bergsman av god och rik släkt, som ägde gård och hytta 
i staden. Han ville gifta sig med en vacker bonddotter 
från Leksand och vandrade dit för att fria till henne, 
men hon nekade ätt gifta sig med honom, därför att hon 
inte ville flytta till Falun, där röken från rostugnar och 
hyttor låg 3a tungt öcJi tryckande över staden, att hon 
blev ängslig^ bara hon tänkte på den. 

Bergsmannen höll henne mycket kär, och när han vände 
tillbaka hem, var han djupt bedrövad. Han hade bott i Fa- 
lun i hela sitt liv, och han hade aldrig tänkt på att det 
kunde Vara svårt att leva där. Men när lian nu närmade sig 
staden, blev han förfärad. Ur den stora gruvöppningen, 
ur de hundra rostugnarna omkring den uppsteg den tunga^ 
stickande svavelröken och svepte hela staden i en dimma. 
Röken hindrade växterna från att trivas, så att marken låg 
bar och naken vida omkring. Hyttor, ur vilka elden lågade, 
och som var omgivna av svarta slaggvarp, såg han över- 
allt, inte bara i staden och dess närhet, utan i hela trakten. 
De stod vid Grycksbo, vid Bengtsarvet, vid Bergsgården, 
vid Stennäset, vid Korsnäs, i Vika och ända bortåt Aspe- 
boda. Han förstod, att den, som var van vid att bo i 
ljus och grönska vid den skinande Siljan, inte kunde trivas 
härnere. 

Åsynen av staden gjorde honom ännu dystrare, än han 
hade varit Han tyckte sig inte vilja gå hem genast^ utan 
vek av från vägen och vandrade in i skogsmarken. Där 




10. = ^ils ^©itfJ 



Palii gruva, 
IL 



K fler tecIcDkng at J. 



BRORSLOTTEN 147 

strövade han omkring hela dagen utan att tänka på vart 
han gick. 

När det led mot aftonen, hände det sig, att han råkade 
få se en bergyta, som glänste likt guld. När han såg 
bättre efter, märkte han, att det var en mäktig åder av 
kopparmalm. Först blev han glad åt upptäckten, men sedan 
kom han att tänka på att detta torde vara brorslotten, som 
hade bragt så många i fördärvet, och då blev han skrämd. 
'I dag må jag säga att olyckan förföljer mig,' tänkte han. 
'Kanske att jag nu måste mista livet, därför att jag har 
funnit den här rikedomen.* 

Han vände sig genast bort och begav sig på hem- 
vägen. Om en stund kom han i möte med en hög och 
stor kvinna. Hon var lik en myndig bergsmansmor, men 
han kunde inte påminna sig, att han hade sett henne förut. 
'Jag undrar vad du har haft för dig i skogen,* sade 
kvinnan. 'Jag har sett, att du har strukit omkring här hela 
dagen.' — 'Jag har gått och sett mig om efter en boplats,' 
sade bergsmannen, 'för den kullan, som jag tycker om, vill 
inte bo i Falun.* — 'Tänker du inte på att bryta malm ur 
kopparberget, som du fann för en stund sedan?' frågade 
hoii vidare. — 'Nej, jag får lov att sluta med bergshan- 
teringer, annars kan jag inte få den, som jag tycker om.' 
— 'Ja, håll ord med detta bara,' sade kvinnan, 'så ska 
inget ont hända dig I' 

Med detsamma lämnade hon honom. Men han skyn- 
dade sig att göra till sanning vad han hade sagt för nöds 
äkull. Han upphörde med kopparhanteringen och byggde 
sig en gård långt från Falun. Och sedan hade hon, som 
iian tyckte om, ingenting emot att flytta till honom.» 

Härmed slutade korpen sin berättelse. Pojken hade 
.verkligen hållit sig vaken hela tiden, men inte hade han 
ört järnet med särdeles stor fart. 

»Nå, hur har det gått sedan?» frågade han, när kor- 
gen tystnade. 



148 BRORSI.OITEN 

»Jo, det har gått utför med koppartillverkningen sedan 
den tiden. Falu stad, den står ju. Men alla de gamla 
hyttorna är borta. Hela trakten är översållad av gamla 
bergsmansgårdar, men de, som bor på dem, får lov att ägna 
sig åt jordbruk eller skogshantering. I Falu gruva håller 
malmen på att ta slut. Det vore mer välbehövligt än någon- 
sin, att man funne reda på brorslotten.» 

»Jag undrar om den där bergsmannen var den siste, 
som såg den,» sade pojken. 

»Jag ska tala om för dig vem som har sett den sist, 
när du har huggit hål på väggen och släppt ut mig,» sade 
Bataki. 

Pojken spratt till och började arbeta litet raskare. Han 
tyckte, att Bataki hade sagt det där i en underligt menande 
ton. Det lät nästan, som om han ville låta pojken första, 
att han, korpen, hade sett den stora malmådern. Kunde han 
ha haft någon särskild mening med att han hade berättat 
den där historien för honom? 

»Du har visst farit mycket omkring här i trakten,» sade 
pojken för att få litet klarhet i saken. »Du har nog funnit 
både ett och annat, medan du har svävat över skogarna 
och bergen häromkring.» 

»Jag skulle nog kunna visa dig rätt mycket märkvärdigt, 
bara du blir färdig med ditt arbete,» sade korpen. 

Pojken började hugga med sådan iver, att flisorna flögo 
omkring honom. Nu hade han blivit riktigt viss på att 
korpen hade funnit brorslotten. »Det är bra synd, att du, 
som är en korp, inte ska kunna göra dig någon glädje av 
den rikedomen, som du har funnit,» sade han. 

»Jag vill inte tala mer om den här saken, förrän jag 
ser, att du kan hugga hål på väggen och släppa ut mig,^ 
sade korpen. 

Pojken arbetade, så att järnet blev brännande varmt. 
Han tyckte sig lätt kunna gissa Batakis mening. Korpen 
kunde ju inte bryta malm för egen räkning, och därför var dv 
säkert hans avsikt att skänka upptäckten till Nils Holgersson 



BRORSI.OTIEX 149 

Det var ju både det troligaste och rimligaste. Men om poj- 
ken mi fick veta hemligheten, då skulle han komma tillbaka 
hit, så snart som han hade blivit människa igen, och ta reda 
på den stora rikedomen. Och när han hade förtjänat tillräck- 
ligt mycket pengar, så skulle han köpa in hela Västra Vem- 
menhögs socken och bygga ett slott där, så stort som Vitt- 
skövle. Och en dag skulle han bjuda husman Holger Nils- 
son och hans hustru till sig på slottet. Och när de komme 
vandrande, skulle han stå på trappan och säga: »Var så 
goda och stig in, och ar som hemma här!» Och de skulle 
förstås inte känna igen honom, utan undra vem den fina 
herrn var, som hade bjudit dem. »Skulle ni inte tycka 
om att bo ))å ett sådant här ställe?» skulle han då säga. 
— »Det förstår sig, men det är inte något för oss,» skulle 
de svara. — »Jo, det är det. Det är meningen, att ni 
ska få det här stället i betalning för den stora vita gås- 
karlen, som flög bort häromåret,» skulle han säga. 

Pojken skötte järnet allt flinkare. Det nästa, som han 
skulle använda pengarna till, var att bygga en ny stuga 
på ljungheden i Sunnerbo åt Åsa gåsapiga och lille Mats. 
Mycket större och finare än den gamla förstås. Och så skulle 
han köpa in hela Tåkern och ge den till änderna, och så . . . 

»Nu får jag säga, att du har arbetat med god fart,» sade 
korpen. »Jag tror, att hålet är tillräckligt stort allaredan.» 

Det lyckades verkligen för korpen att tränga sig ut. 
Pojken följde efter och såg då Bataki sitta på en sten ett 
par steg längre bort. 

»Jag ska nu hålla mitt löfte till dig, Tummetott,» sade 
Bataki mycket högtidligt, »och tala om för dig, att jag har 
sett brorslotten. Men jag vill inte råda dig att börja leta 
efter den, för det kostade mig åratals arbete, innan jag 
fick reda på den.» 

»Jag tänkte, att du skulle tala om för mig var den fanns, 
som lön för att jag har hjälpt dig ur fångenskapen,» sade 
pojken. 



1 50 BRORSLOTTEK 

»Du måtte ha varit bra sömnig, medan jag berättade om 
brorslotten,» sade Bataki. »Annars skulle du väl inte ha 
väntat något sådant. Märkte du inte, att alla de, som har 
velat uppenbara var brorslotten fanns, har råkat i olycka? 
Nej, du I Bataki har levat så länge på jorden, att han har 
lärt sig att hålla mun.» 

Därmed lyfte han vingarna och flög sin väg. 

Akka stod och sov på marken bredvid Svavelkoket, men 
det dröjde en lång stund, innan pojken gick fram och 
väckte henne. Han var missmodig och sorgsen, därför 
att han hade gått miste om den stora rikedomen, och tyckte, 
att han ingenting hade att glädja sig åt. »Jag tror inte, att 
det är sant med jättedöttrarna,» sade han för sig själv, »och 
jag tror inte på vargar och svaga isar, men jag tror, att 
när fattiga gruvarbetare har funnit den stora malmådern 
mitt i vilda skogen, har de blivit så yra av glädje, att de 
sedan inte har kunnat hitta reda på den. Och jag tror, att 
missräkningen har blivit så svår för dem, att de inte har 
kunnat leva. För så känner jag det.» 



XXXI. 

VALBORGSMÄSSOAFTON. 

Lördag 80 april. 

Det finns en dag, som är nära nog lika efterlängtad av 
alla barn i Dalarna som julaftonen, och det är valborgs- 
mässoaftonen, då de få tända eldar ute i det fria. 

Flera veckor förut tänka pojkar och flickor inte på 
annat än att samla bränsle för valborgseldarna. De gå i 
skogen för att plocka upp torra grenar och kottar, de samla 
spånor hos snickaren och stickor och bark och vresiga 
kubbar hos vedhuggaren. De gå var dag till handelsmannen 
för att tigga gamla lårar, och om någon har lyckats komma 
över en tom tjärtunna, gömmer han den som sin bästa 
skatt och törs inte ta fram den förrän i sista stunden, strax 
innan eldarna skola tändas. De smala spöna, som man 
använder till att stödja ärter och bönor med, äro i stor fara 
och likaså alla gamla omkullblåsta gärdsgårdar, alla sönder- 
brutna redskap och alla hässjestänger, som ha blivit kvar- 
glömda ute på åkern. 

När den märkvärdiga kvällen kommer, ha barnen i 
varjo by lagt upp en stor hög av kvistar och ris och allt 
möjligt brännbart antingen på en kulle eller också nere vid 
en Sjöstrand. I somliga byar är inte bara ett, utan två, 
tre stora risbål hopplockade. Det kan ju ha fallit sig så, 
att pojkar och flickor inte ha kunnat enas om bränsle: 
samlingen, eller också ha barnen, som bo söderut i byn, 
velat ha elden åt sitt håll, och detta ha de, som bo i norra 
ändan, inte kunnat gå in på, utan de ha måst skaffa sig 
en eld för egen räkning. 



i 5 2 VaLBÖRGSM ÄSSOAFTOK 

Högarna bruka vara färdiga i god tid på eftermiddagen, 
och sedan gå alla barnen omkring med tändsticksaskar i 
fickan och vänta på mörkret. Det är så förfärligt länge 
ljust i Dalarna den här tiden på året. När klockan är åtta, 
har det knappast börjat skymma. Det blir kallt och ruskigt 
att gå ute och vänta, för det är bara vårvinter ännu. 
Från all avröjd och öppen mark är snön borttöad, och 
mittpå dagen, då solen står högt på himlen, kan det kännas 
riktigt varmt, men det finns ännu djupa drivor kvar i 
skogarna, isen täcker sjöarna, och mot natten blir det 
ibland många grader kallt. Därför kan det också hända, 
att en och annan eld blir tänd, innan det är riktigt mörkt. 
Men det är bara de minsta och otåligaste barnen, som på 
det sättet förhasta sig. De större vänta, tills det har blivit 
så pass mörkt, att eldarna kunna ta sig något ut. 

Så kommer äntligen den rätta stunden. Var och en, 
som har bragt en aldrig så liten sticka till bålet, är när- 
varande, och den äldsta pojken tänder en halmknippa och 
sticker in den under högen. Strax börja lågorna arbeta, 
det fräser och knastrar i riset, de tunnaste kvistarna bli 
glödlöda, röken väller fram, svart och hotande. Så änt- 
ligen tränger lågan upp från toppen av risbålet, hög och 
klar, stiger på en gång flera meter i höjden och syns över 
hela trakten. 

När barnen i en by ha fått sin egen eld riktigt i gång, 
ge de sig tid att se sig omkring. Jo, där brinner en eld, 
och där brinner en annan, och nu tändes det en på kullen och 
en allra överst på berget I Alla hoppas de, att deras eld 
skall vara den största och klaraste, och de äro så rädda 
för att den inte skall överglänsa de andras, att de nu i 
sista stunden rusa hem till gårdarna för att tigga mor och 
far om ännu några brädstumpar och vedträn. 

När elden har brunnit en stund, komma de vuxna 
och de gamla gående för att se på den. Men elden är inte 
bara grann och lysande, utan den sprider också en god 
och skön värme omkring sig, och detta lockar dem att 



VALBORGSMÄSSOAFTON- 153 

skl sig ner på stenar och tuvor runt omkring den. Där 
sitta de och stirra in i lågorna, tills en av dem faller på 
den tanken, att de borde koka litet kaffe, när det finns en 
så präktig eld. Medan kaffepannan puttrar, händer det, 
att någon börjar berätta en historia, och när den första 
har slutat, tar genast en annan vid- 

De vuxna tänka mest på kaffet och på historierna. 
Barnen tänka på att få elden att brinna högt och brinna 
länge. Det har gått så bedrövligt långsamt för våren med 
islossning och snösmältning. Det vore nog bra, om de 
med sina eldar kunde ge den en liten hjälp. Annars är 
det otänkbart, att den i rattan tid skall bli färdig med 
knoppning och lövsprickning. 



Vildgässen hade ställt sig att sova på Siljans is, och 
som det kom ett ohyggligt kallt drag norrifrån, hade pojken 
nödgats krypa in under den vita gåskarlens vinge. Men 
han hade inte legat där länge, förrän han vaknade vid 
knallen av ett bösskott. Han gled genast fram under vingen 
och såg sig omkring helt förskräckt. 

Ute på isen i gässens närhet var det alldeles stilla. 
Hur han spejade och spanade, kunde han inte se någon 
jägare. Men när han blickade åt land, såg han något 
så märkvärdigt, att han trodde, att det var ett slags spök- 
syn, som visade sig, någonting i samma väg som Vineta 
eller spökträdgården vid Stora Djulö. 

Under eftermiddagen hade vildgässen flera gånger farit 
fram och tillbaka över den stora sjön, innan de hade kun- 
nat bestämma var de skulle slå ner. Medan de flögo, hade 
de visat honom de stora kyrkor och byar, som lågo på 
stränderna. Han hade sett Leksand, Rättvik, Mora, Sollerön. 
Byarna närmast kyrkorna voro stora som småstäder, och 
han hade förvånat sig över att det var så bebyggt här 
uppe i norden. Hela trakten hade synts honom ljus och 



154 valborgsmässOaito\* 

leende, långt mer än han hade väntat. Han hade inte märkt 
något, som var hemskt eller skrämmande. 

Men nu i mörka natten flammade på dessa samma strän- 
der en lång krans av höga eldar. Han såg dem låga i Mora 
vid norra ändan av sjön, på stranden av Sollerön, i Vikar- 
byn, på höjderna ovan byn Sjurberg, på kyrkudden vid 
Rättvik, på Lerdalsberget och så vidare på uddar och kullar 
ända bort mot Leksand. Han kunde räkna till mer än 
hundra eldar, och det var honom alldeles omöjligt att 
begripa var de hade kommit ifrån, om det inte var trolldom 
eller spökeri med i spelet. 

Vildgässen hade också vaknat vid skottet, men så snart 
som Akka hade kastat en blick över stranden, sade hon: 
»Det är människobarnen, som leker.» Och genast stucko 
hon och de andra gässen sina huvuden under vingarna och 
slumrade in på nytt. 

Men pojken stod och såg på eldarna, som prydde upp 
stranden likt en lång rad av guldsmycken. Han drogs lika 
mycket till ljus och värme som en liten mygga, och han 
ville gärna gå närmare, men han visste inte om han skulle 
våga lämna gässen. Han hörde skott på skott, och när 
han nu förstod, att det inte var fara å färde, lockades 
han också av dessa. Det tycktes, som om de voro så glada 
därborti vid eldarna, att det inte var nog för dem att skratta 
och ropa, utan de måste ta till bössorna och skjuta. Och 
nu kastade de upp raketer vid ett bål, som brann på ett 
berg. Där hade de en stor eld, och högt uppe låg den, 
men det var inte nog. De ville ha det än grannare. Ända 
upp i himlens sky skulle det synas hur glada de voro. 

Pojken hade närmat sig stranden helt långsamt, men 
så nåddes han av några sångtoner. Då började han springa 
fram mot land. Det här fick han allt lov att vara med om. 

Längst inne i Rättviken går en ofantligt lång ångbåts- 
brygga ut från stranden, och ytterst på denna stod en skara 
sångare och sjöng ut över sjön i sena natten. Det var. 



VALBORGSMÄSSOAFTON 155 

som om de hade menat, att våren likasom vildgässen sov 
ute på Siljans is och de ville väcka honom. 

Sångarna började med »Jag vet ett land långt upp i 
höga nord», och sedan kom »Om sommaren sköna, när 
marken hon gläds, vid Dala två älvarna vida», därpå 
»Marschen går till Tuna», »Mandom, mod och morske män» 
och till sist »I Dalarna bodde, i Dalarna boD>. Det var allt- 
sammans sånger om Dalarna. På ångbåtsbryggan brann 
ingen eld, och sångarna kunde inte se långt omkring sig. 
Men med tonerna steg bilden av deras land upp för dem 
och för alla, som hörde dem, ljusare och älskligare, än om det 
hade varit dager. Det var, som om de hade velat beveka 
våren : »Se, ett sådant land, som ligger och väntar på dig ! 
Skall du inte komma oss till hjälp? Skall du låta vintern 
längre öva sitt förtryck över så vackra nejder?» 

Så länge som sången varade, stod Nils Holgersson och 
lyssnade till den, men när den upphörde, skyndade han mot 
land. Isen var borta längst inne i viken, men denna var 
så uppgrundad av sand, att han i alla fall kunde komma 
lyckligt fram till en eld, som låg i själva strandvallen. 
Han smög sig med stor försiktighet så nära, att han kunde 
se människorna, som sutto och stodo bredvid elden, och 
höra vad de sade. Och återigen började han undra över 
vad det var han såg och fråga sig om det inte bara var en 
syn. Han hade aldrig förr sett människor klädda på detta 
sättet. Kvinnorna hade svarta, toppiga hättor på huvudet, 
små vita skinnjackor, rosiga schaletter om halsen, gröna 
sidenliv och svarta kjolar med en framvåd, som var randad 
i vitt, rött, grönt och svart. Karlarna hade runda, lågkuUiga 
hattar, blåa rockar med rödkantade sömmar, gula skinn- 
byxor, som räckte till knäna och voro fästa med röda, tofs- 
prydda strumpeband. Han visste inte om det bara berodde 
på dräkterna, men han tyckte, att människorna sågo helt 
annorlunda ut här än på andra håll, mycket ståtligare och 
förnämare. Han hörde, att de talade med varandra, men 
på en lång stund kunde han ingenting förstå. Han kom 



150 VALBORGSMÄSSOAFTON* 

ihåg de granna dräkterna, 30m mor hade i sin kista, och 
som ingen hade velat nyttja på aldrig så länge, och han 
undrade om det inte var något slags gammalfolk, som han 
hade råkat få se, några av dem, som inte hade vandrat 
levande på jorden på hundra år. 

Men detta var sådant, som bara flög genom huvudet på 
honom och genast var borta igen, för han såg nog, att det 
var verkliga människor, som han hade framför sig. Det 
var därför, att folket vid Siljan i tal och i dräkt och i 
skick har bevarat mer av det, som är förgånget, än man har 
gjort på andra håll, som han hade kommit att tänka så. 

Pojken märkte snart, att de, som sutto vid elden, talade 
om gamla tider. De berättade hur de hade haft det i 
sina unga år, då de hade måst vandra långa vägar ut 
till andra landskap för att genom sitt arbete skaffa bröd 
till hemmet. Han hörde flera berättelser, men det, som 
han sedan kom bäst ihåg, yar vad en gammal kvinna 
hade upplevat. 

MYR-KERSTIS BERÄTTELSE. 

»Far och mor hade en liten gård i östbjörka, men vi 
var många syskon, och hårda tider var det, så att när jag 
hade blivit sexton år, måste jag vandra hemifrån. Vi drog 
då åstad en tjugu ungdomar härifrån Rättvik. Det var 
1845 den 14 april, som jag första gången gick till Stock- 
holm. Till matsäck hade jag några kakor bröd och en kalv- 
bog och litet ost. Tjugufyra skilling var hela reskassan. 
I skinnsäcken hade jag lagt in den andra maten, som 
jag fick med mig, och skickat den i förväg med en skjuts- 
bonde jämte en omgång arbetskläder. 

Så gick vi då alla tjugu vägen åt Falun. Vi brukade 
gå tro eller fyra mil om da'n, och till Stockholm kom vi 
på sju dar. Det var annat, det, än att få sätta sig pik 
tåget, som kullorna nu gör, och bara åka dit så orimligt 
bekvämt på en åtta, nie timmar. 



VALBORGSMÄSSOAFIOK 157 

När vi korn in i Stockholm, ropade folket till var- 
andra: 'Se. nu kommer Dalregementet I' Det lät också, som 
ett helt regemente skulle ha marscherat fram, när vi vand- 
rade på gatorna med våra högklackade skor, där skomakaren 
hade slagit in inte mindre än femton stora spikar. Det hände 
allt, att flera av oss snävade och föll omkull, därför att 
vi var ovana vid de kullriga gatstenarna. 

Vi tog in på ett Dalkvarter, som hette »Vita hästen» 
och låg vid Stora Badstugatan på Söder. Mora-folket bodde 
vid samma gata i ett kvarter, som hette »Stora kronan». 
Nu var det bråttom, ska jag säga, att söka förtjäna något, 
för det var bara aderton skilling kvar av de tjugufyra, 
som jag hade hemifrån. En av de andra kullorna sa', 
att jag skulle gå till en ryttmästare, som bodde vid Horns- 
tull, och fråga efter arbete. Jag fick stanna hos honom 
och skulle gräva och plantera i hans trädgård i fyra dar. 
Tjugufyra skilling fick jag i dagspenning, och maten skulle 
jag hålla mig själv. Bara litet hade jag råd att köpa, 
men herrskapets småflickor, som såg hur klent det var, 
sprang in och begärde mat åt mig i köket, så att jag 
fick då äta mig mätt. 

Sen kom jag till en fru vid Norrlandsgatan. Där fick 
jag dåligt kvarter, och råttorna tog både hättan och hals- 
duken och åt hål på skinnsäcken min, så att jag måste 
laga den med ett gammalt stövelskaft, som jag fick. Där 
hade jag inte arbete längre än fjorton dar, och sen måste 
jag vandra hem igen med två riksdalers behållning. 

Jag tog vägen över Leksand och låg i en by, som hette 
Rönnäs, ett par dar. Där minns jag att folket kokade välling 
av sammanmalet havremjöl med sådor och agnar. De hade 
inte annat, och det fick smaka i hungersnödens dagar. 

Ja, det året var inte mycket att skryta av, men jag fick 
slita ändå värre nästa år. Se, jag måste ge mig av ut igen, 
för annars hade de inte fått något att leva av därhemma. 
Jag fick följa med två kullor till Hudiksvall, och dit var det 
tjugufyra mil. Hela vägen var vi tvungna att bära skinn- 



1 5 H VA LBORGSMÄSSOA FTOX 

säcken på ryggen, för nu hade vi ingen skjuts. Vi hadi» 
tänkt, att vi skulle få trädgårdsarbete, men när vi kom fram, 
låg snön hög överallt, så att inget sådant arbete fanns. Då 
gick jag utåt landsbygden och bad dem så vackert i bond- 
gårdarna, att de skulle ge mig något att syssla med. Kära 
söta, vad jag var trött och hungrig, innan jag kom till 
en gård, där jag fick stanna och karda för åtta skiUing 
om da'ni Men se, längre fram på våren fick jag arbeta 
i trädgårdarna i sta*n, och där stannade jag till i juli. Men 
då blev hemlängtan så stark, att jag gav mig av till Rätt- 
vik. Jag var ju bara sjutton år, kan veta. Skorna hade 
jag slitit ut, så att jag fick gå tjugufyra mil barfota. Men 
jag var glad ändå i mitt hjärta, för nu hade jag hela 
femton riksdaler i besparing, och åt mina småsyskon hade 
jag med mig några hårda vetebullar och en strut med socker- 
bitar, som jag hade sparat ihop. För när någon gav mig 
kaffe med två bitar socker till, så gömde jag alltid den ena. 

Här sitter ni nu, kullor, och vet inte hur ni borde tacka 
er Gud, som har gjort bättre tider för oss. Det var så, att det 
ena nödåret följde det andra på den tiden. AU ungdom i 
Dalarna var tvungen att resa bort för att skaffa pengar. Jag 
gick nästa år — det var 1847 — till Stockholm igen och fick 
arbete vid Stora Hornsbergs trädgård. Där var vi flera 
kullor, och nu hade vi något bättre dagspenning, men spara 
fick vi göra i alla fall. Vi plockade i trädgårdslanden gamla 
spikar och ben och sålde i lumpboden, och för pengarna 
köpte vi sådana där stenhårda ankarstockar, som de bakade 
åt knektarna på kronobageriet. I slutet av juli gick jag 
hem igen för att hjälpa till med skörden. Denna gången hade 
jag tretti riksdaler i besparing. 

Nästa år måste jag omigen ut att förtjäna. Då kom jag 
till Stallmästargården utanför Stockholm. Under den som- 
marn ble^ det fältmanöver på Lagårdsgärdet, och jag blev 
skickad av källarmästarn att passa opp vid ett kök, som 
han hade i en stor rustvagn. Aldrig glömmer jag, om jag 
sä blev hundra år, den gången, när jag fick blåsa låtar på 



VAI.BORCiSMÄSSOAITON 1 50 

vallhornet därute pä Gärdet för kung Oskar den förste. 
Och han skickade mig en hel tvåriksdaler till belöning. 
Sen var jag flera somrar å rad roddarkulla på Brunns- 
viken och rodde mellan Albano och Haga. Det var min 
bästa tid. Vi hade vallhornen med i båten, och ibland tog 
passagerarna årorna själva, för att vi skulle blåsa för dem. 
När så rodden var slut om hösten, gick jag oppåt Upp- 
land på tröskning i bondgårdarna. Framemot jul brukade 
jag komma hem med så där en hundra riksdaler. Och 
sä hade jag förtjänat säd på tröskningen, som far sen häm- 
tade på vinterföret. Ja, ser ni, om inte jag och mina syskon 
hade kommit hem med våra slantar, så hade det inte fun- 
nits något att leva av. För säden från den egna jorden, 
den var för det mesta slut vid jultiden, och potatis odlade 
folk bara litet av på den tiden. Det var då att köpa säd 
hos handelsmannen, och när rågen kostade fyrti riks- 
daler tunnan och havren tjugufyra, så fick man allt lov att 
hushålla. Jag minns, att vi flera gånger gav bort en ko 
för en tunna havre. Vi bakade havrebröd med finhackad 
halm i på den tiden. Det vax inte lätt att svälja sådant 
där halmbröd, ska jag säga. Man fick dricka vatten mellan 
var tugga, för att det skulle gå ner. 

Så där höll jag på att vandra ända till det året, då 
jag gifte mig, och det var 1856. Se, Jon och jag, vi hade 
blivit go*vänsfolk i Stockholm. Och jag var liksom litet 
fruktande i mitt sinne, när jag drog hem om åren, att 
Stockholmsjäntorna skulle vända hans tankar från mig. 
De kallade honom »vackra Myr-Jon» och »den granna dal- 
karln», det visste jag. Men han bar ingen falskhet i sitt 
hjärta, och när han hade sparat nog, så blev det bröllop av. 
Sen Var det glädje och ingen sorg under några år, men 
det varade inte länge. 1863 dog Jon, och jag stod ensam 
med fem små barn. Men det blev inte så illa för oss ändå, 
för nu hade det börjat bli bättre tider i Dalarna. Nu fanns 
det gott om potatis och gött om säd. Det var stor skillnad 
mot förr i världen. Jag skötte själv de små jordbitarna, 



1 60 VALBORGSMÄSSOAFTON 

som jag hade ärvt, och jag hade en egen stuga. Så gick 
år efter år, och barnen växte opp. De är välbärgade, de 
av dem, som nu lever. Gud ske lov! De kan inte riktigt 
tänka sig hur knappt om brödet det var för Dalarnas folk, 
när mor deras var ung.» 

Den gamla tystnade. Medan hon hade talat, hade elden 
brunnit ner, och nu reste sig alla och sade, att det var tid 
att bryti upp. Pojken begav sig åstad utåt isen för att söka 
reda på reskamraterna, men medan han sprang ensam i 
mörkret, ljöd för hans öron en vers, som han nyss hade 
hört sjungas från bryggan : »I Dalarna bodde, i Dalarna 
bo bland armod än trohet och ära;-. . Sedan var det något, 
som han inte kom ihåg, men slutet på visan mindes han : 
»De blandat med bark icke sällan sitt bröd, men mäktiga 
herrar dock funno sitt stöd hos fattiga männer i Dalom.» 

Pojken hade inte alldeles förgätit allt det, som han hade 
hört om Sturarna och Gustav Vasa, och han hade alltid 
undrat varför de skulle söka hjälp just hos dalkarlarna, 
men nu kunde han förstå det. För i ett land, där det fanns 
sådana kvinnfolk som den gamla därborta vid elden, måtte 
ju karlarna vara rent omöjliga att få bukt på. 



xxxn. 

VID KYRKORNA. 



Söndag 1 maj. 



När pojken vaknade nästa morgon och gled ner på isen, 
kunde han inte låta bli att skratta. Det hade kommit en 
mängd snö under natten och kom alltjämt. Hela luften var 
full av vita flingor, som voro så stora, att man kunde tro, 
att do hade varit vingar åt ihjälfrusna fjärilar, innan de 
föllo. På Siljan låg snön flera centimeter hög, stränderna 
voro vita, och vildgässen hade så mycket snö på sig, att 
de sågo ut som små drivor. 

Då och då rörde Akka eller Yksi eller Kaksi på sig, 
men när de sågo, att snöfallet fortfor, skyndade de sig att 
gömma huvudet under vingen på nytt. De menade nog, 
att i sådant väder kunde de inte ta sig något bättre för än 
att sova» och det gav pojken dem rätt i. 

Några timmar efteråt vaknade han vid att kyrkklockorna 
i Rättvik ringde till gudstjänst. Nu hade det slutat snöa, 
men det blåste hårt från norr, och ute på sjön var det bi- 
tande kallt. Han blev glad, när vildgässen äntligen skakade 
av sig snön och flögo mot land för att skaffa sig mat. 

Den dagen var det konfirmation i Rättviks kyrka, och 
läsbarnen, som hade kommit i god tid, stodo i små 
grupper på kyrkvallen och samtalade. De voro alla klädda 
i sockendräkten, och deras kläder voro så nya och brokiga, 
att det lyste långa vägar av dem. »Kära mor Akka, flyg 
långsamt här,» skrek pojken, när vildgässen närmade sig 
kyrkan, »så att jag får se på ungdomen I» Detta tyckte 
visst förargåsen vara rimligt begärt, för hon sänkte sig, så 
mycket hon kunde, och for tre gånger runt om kyrkan. 

11. — Nils Helger 88ona rescu II. 



162 VID KYRKORNA 

Det är inte så lätt att säga hur de togo sig ut på nära håll, 
men när pojken såg de unga gossarna och flickorna så där 
uppifrån, tyckte han, att han aldrig hade sett en sådan härlig 
ungdomsskara. »Inte kan jag tro, att det finns finare prinsar 
och prinsessor i kungens slott,» sade han för sig själv. 

Det var inte litet snö, som hade kommit. 1 Rättvik 
täckte den alla fält, och Akka var inte i stånd att finna 
något ställe, där hon kunde slå ner. Då besinnade hon 
sig inte länge, utan flög söderut mot Leksand. 

I Leksand hade, som vanligt är om våren, de flesta 
unga rest bort för att söka arbete. Det var mest gammall 
folk, som hade stannat hemma i socknen, och när vildgässen 
kommo flygande, vandrade en lång rad av gamla gummor 
genom den ståtliga björkallén, som leder fram till kyrkan. 
De kommo på den vita marken mellan de vitstammiga 
björkarna i snövita fårskinnskoftor, vita skinnkjolar, gula 
eller svart- och vitrandiga förkläden och vita hättor, som 
slöto tätt om det vita håret. 

»Kära mor Akka,» sade pojken, »far långsamt här, sä att 
jag får se på gammalfolket I» Detta tyckte visst förargåsen 
vara en rimlig begäran, för hon sänkte sig, så långt hon 
vågade, och for tre gånger fram och tillbaka över björkallén 
Inte är det lätt att säga hur de togo sig ut på nära liåll, 
men pojken tyckte, att han aldrig hade sett gamla kvinnor 
se så kloka och värdiga ut. »De här gamla ser ut, som om 
de hade kungar till söner och drottningar till döttrar,: 
sade pojken för sig själv. 

Men i Leksand var det inte bättre än i Rättvik. l)v\ 
låg tjock snö överallt, och Akka såg sig ingen annan rå<l 
än att fortsätta söderut mot Gagnef. 

I Gagnef hade de begravt en död före gudstjänsten 
den dagen. Liktåget hade kommit sent till kyrkan, och 
sedan hade det dragit ut på tiden med jordfästningen. När 
vildgässen kommo farande, hade inte alla människor hunnit 
in i kyrkan, utan flera kvinnor gingo ännu kvar på kyrko 
gården och sågo på sina gravar. De voro klädda i gröna 



VID KYRKORNA 166 

liv med röda ärmar, och på huvudena hade de kulörta dukar 
med brokiga fransar. 

»Kära mor Akka, flyg långsamt här, så att jag får se på 
bondhustrurna I» sade pojken, och detta tyckte nog vild- 
gåsen vara en rimlig begäran, för hon sänkte sig så långt ner, 
som hon vågade, och for tre gånger fram och tillbaka över 
kyrkogården. Det är svårt att säga hur de togo sig ut 
på nära håll, men när pojken såg kvinnorna så där upp- 
ifrån mellan kyrkogårdens träd, tyckte han, att de voro 
som de vänaste blommor. »De är allesammans, som hade 
de vuxit på en örtasäng i kungens trädgård,» tänkte han. 

Men inte i Gagnef heller fanns det ett enda bart fält, 
och vildgässen hade ingen annan råd än att fortsätta söderut 
mot Flöda. 

I Flöda satt folket inne i kyrkan, när vildgässen kommo 
flygande, men det skulle bli kyrkvigsel den dagen efter 
gudstjänstens slut, och brudföljet var uppställt ute på kyrk- 
backen. Bruden stod med guldkrona över utslaget hår 
och var behängd med smycken och blommor och brokiga 
band, och alltsammans var så grant, att det gjorde ont i 
ögonen, när man såg på henne. Brudgummen gick i blå 
långrock, knäbyxor och röd mössa. Brudtärnorna hade liv 
och kjolkanter broderade med rosor och tulpaner, föräldrar 
och grannar gingo med i tåget i sina brokiga sockendräkter. 

»Kära mor Akka, flyg långsamt här, så att jag hinner 
se på ungfolket I» bad pojken, och förargåsen sänkte sig, så 
långt hon vågade, och for tre gånger fram och tillbaka över 
kyrkbacken. Det är svårt att säga hur de togo sig ut på 
nära håll, men så, som pojken såg dem uppifrån, tyckte 
han, att så ljuv brud och så stolt brudgum och så ståtlig 
brudskara kunde inte finnas på något annat håll. »Jag 
undrar om kungen och drottningen är finare, där de går 
i sitt slott,» tänkte han för sig själv. 

Men här i Flöda funno vildgässen äntligen nakna fält. 
så att de inte behövde fara längre för att få sig mat. 



XXXIII. 

ÖVERSVÄMNINGEN. 



1 — 4 maj. 



I flera dar rådde ett förskräckligt väder i trakterna 
norr om Mälaren. Himlen stod jämngrå, vinden ven, och 
regnet piskade. Både människor odh djur visste, att det 
inte kunde bli vår med mindre, men de tyckte ändå, att 
det var nästan outhärdligt. 

När det hade regnat en dag, började snömassorna i 
granskogarna smälta på allvar, och vårbäckarna kommo i 
gång. Alla vattenpussar på gårdarna, det tröga vattnet i 
dikena, vattnet, som porlade upp mellan tuvorna i myrar 
och kärr, allt kom i rörelse och försökte leta sig fram till 
bäckarna för att bli taget med till havet. 

Bäckarna ilade så hastigt som möjligt fram till Mälar- 
åarna, och åarna gjorde sitt bästa för att föra vattenmassorna 
ner till Mälaren. Men då kastade alla småsjöar i Uppland 
och i Bergslagerna på en och samma dag av sina istäcken, 
så att åarna fylldes av isflak och helt hastigt stego ända 
upp till sina bräddar. Så förstorade, som åarna nu hade 
blivit, störtade de sig ut i Mälaren, och det dröjde inte, 
förrän den hade mottagit så mycket vatten, som den bo- 
kvämligen kunde rymma. Den råkade i häftig strömning 
ner mot utloppet, men Norrström är en trång farled, och 
den kunde inte släppa fram vattnet så fort, som det hade 
behövts. Till på köpet var det starkt östan väder, så att 
havsvattnet vräkte mot land och stod hindrande i vägen för 
Strömmen, när den ville föra sötvattnet ut i Östersjön, 



ÖVKRSVÄMNIXGHN 167 

Och eftersom åarna oupphörligen kommo med nytt vatten 
till Mälaren och Strömmen inte hann att skaffa bort det^ 
var det intet annat för den stora sjön att göra än att stiga 
över sina bräddar. 

Den steg mycket långsamt och liksom ovillig att skada 
sina vackra stränder. Men som dessa nästan överallt äro 
låga och långsluttande, dröjde det inte länge, förrän vatt- 
net hade hunnit flera meter inåt land, och mer behövdes 
inte för att vålla den största uppståndelse. 

Det är något eget med Mälaren. Den består av idel 
trånga fjärdar, vikar och sund. Ingenstädes breder den 
ut vida, stormpiskade ytor. Det är, som om den inte vore 
skapad för annat än lustfärder och segelturer och glada 
fiskafängen. Och den äger så många ljuvliga, trädklädda 
öar, holmar och uddar. Ingenstädes visar den upp nakna, 
ödsliga, förblåsta stränder. Det är, som om den aldrig 
hade tänkt sig, att de skulle bära annat än lustslott, 
sommarvillor, herrgårdar och förlustelseställen. Men det 
är kanske därför, att den vanligen visar sig så vänlig 
och mild, som det blir sådant spektakel, när den ibland 
om vårarna lägger av den leende minen och visar, att den 
kan bli farlig på allvar. 

När den nu tycktes vilja ställa till med en översväm- 
ning, blevo alla båtar och ekstockar, som hade varit upp- 
lagda på land under vintern, i all hast tätade och tjär- 
strukna för att kunna sättas i sjön så snart som möjligt. 
Tvättbryggorna fördes upp på land och landsvägsbroarna 
förstärktes. Banvakterna, som hade att tillse sådana järn- 
vägssträckor, som löpte utmed stranden, gingo ständigt 
fram och tillbaka på banvallen och vågade inte sova varken 
natt eller dag. 

Bönder, som hade hö eller torrt löv förvarat i lador 
på de låga holmarna, skyndade att skaffa detta i land. 
Fiskarna togo upp sina ryssjor och garn, för att dessa 
inte skulle bli bortsköljda av översvämningen. Vid färje- 
ställena myllrade det av resande. Alla, som skulle hem eller 



168 ÖVERSVÄMNINGEN 

bort, måste skynda sig, medan de voro aäkra på att över- 
farten inte skulle bli hindrad. 

I Stockholmstrakten, där stränderna äro kantade med 
sommarbostad vid sommarbostad, rådde ändå den värsta 
brådskan. De flesta villorna lågo nog så högt uppe på 
land, att de inte voro i någon fara, men det fanns ju båt- 
brygga och badhus vid var och en av dem, och dessa 
måste föras i säkerhet. 

Men det var inte bara människorna, som råkade i 
bekymmer, därför att Mälaren började stiga över sina bräd- 
dar. Änderna, som hade lagt sina ägg inne bland strand- 
buskarna, sorkar och näbbmöss, som bodde utmed stranden 
och hade små hjälplösa ungar i boet, grepos av den största 
ängslan. Till och med de stolta svanorna kände sig oroliga 
för att deras bon och ägg skulle bli förstörda. 

Och alla dessa farhågor voro inte överflödiga, ty för 
var stund, som gick, steg Mälaren. 

Pilarna och alarna, som vuxo i strandbrädden, haäe 
redan vattnet högt uppåt stammarna. I trädgårdarna var 
vattnet inne och stökade om i kryddlanden på sitt eget 
sätt, och i de rågåkrar, som lågo så till, att det kunde 
komma åt dem, gjorde det den största skada. 

Sjön fortfor att stiga under flera dar. De sänka äng- 
arna omkring Gripsholm kommo under vatten, så att det 
stora slottet skildes från land inte bara av en smal grav, 
utan av breda sund. I Strängnäs förvandlades den vackra 
strandpromenaden till en forsande ström, och i Västerås 
beredde man sig på att få färdas i båt framåt gatorna. 
Ett par älgar, som hade övervintrat på en holme i Mälaren, 
hade fått ståndplatsen satt under vatten och kommo sim- 
mande mot land. Hela vedupplag, massor av stockar och 
bräder, en mängd bryggkar och såar hade råkat i drift, 
och överallt voro människor ute i sina båtar för att bärga, 

Undei denna svåra tid hände det, att Smirre räv en dag 
kom smygande genom en björkdunge, som låg ett stycke 
norr om Mälaren. Han gick som vanligt och tänkte på 



ÖVERSVÄMNINGEN 169 

vildgässen och Tummetott och undrade hur han skulle 
bära sig åt för att finna dem, för han hade alldeles tappat 
spåret. 

När han gick och kände sig som värst modlös, fick 
han syn på Ågar sändeduva, som hade slagit sig ner på en 
björkkvist. »Det var förträffligt, Agar, att jag råkade dig,» 
sade Smirre. »Du kan törhända säga mig var Åkka från 
Kebnekajse och hennes flock håller till nu för tiden.» — 
»Nog är det möjligt, att jag vet var de är,» sade Agar, 
»men inte lär jag tala om det för dig.» — »Det kan också 
vara detsamma,» sade Smirre, »om du bara ville framföra 
en hälsning, som jag har till dem. Du vet väl hur illa 
det står till vid Mälaren i de här dagarna. Det är stor 
översvämning där, och det myckna svanfolket, som bor 
i Hjälstaviken, håller på att få sina bon och ägg förstörda. 
Men Dagaklar, svankungen, har hört talas om den där 
parveln, som följer med vildgässen, och som kan råda bot 
för allting, och han har skickat mig för att fråga Akka 
om hon vill komma ner till Hjälstaviken med Tummetott.» 

»Nog kan jag framföra hälsningen,» sade Agar. »Men 
inte förstår jag hur den lilla parveln ska kunna hjälpa 
svanorna.» — »Det förstår inte jag heller,» sade Smirre. 
»Men han kan ju gå i land med vad som helst.» — »Det 
förvånar mig också, att Dagaklar skickar 3ina hälsningar 
till gässen med en räv,» invände Agar. — »Du har nog 
rätt i att vi är fiender annars,» sade Smirre med mild 
röst. »Men när det är så stor nöd på färde, får man lov 
att hjälpa varandra. Du kan i alla fall låta bli att säga 
Akka, att du fick hälsningen genom en räv, för det är 
nog inte utan, att hon är misstänksam av sig.» 

SVANORNA I HJÄLSTAVIKEN. 

Den tryggaste tillflyktsort för simfåglar, som finns i 
hela Mälartrakten, är Hjälstaviken, som är den innersta 
delen av Ekolsundsviken, som återigen är en utvikning av 



1 70 ÖVERSVÄMXIKGF.X 

Xorra Björköfjärden, som är den näst största äv de långa 
bukter Mälaren sänder av inåt Uppland. 

Hjälstaviken har flacka stränder, grunt vatten och en 
mängd vassruggar, alldeles som Tåkeru. Den är inte på 
långt när så stor som den ryktbara fågelsjön, men den är 
ändå ett förträffligt fågelhem, därför att den är fridlyst 
sedan många år tillbaka. Den är nämligen ett tillhåll för 
ett stort svanfolk, och ägaren av den gamla kungsgården 
Ekolsund, som ligger i närheten, har förbjudit all jakt på 
viken, för att inte svanorna skola bli störda och oroade. 

Så snart Akka hade fått hälsningen, att svanfolket 
behövde hennes hjälp, hade hon skyndat att bege sig till 
Hjälstaviken. Hon kom dit med flocken en kväll och såg 
genast, att där hade timat svåra olyckor. De stora svan- 
bona hade blivit lösryckta från sina fästen och drevo i 
den starka blåsten fram över viken. Några hade redan 
fallit sönder, ett par hade vält, och äggen, som hade funnits 
i dem, lågo och blänkte på sjöbottnen. 

När Akka slog ner i viken, voro alla svanor, som 
bodde där, samlade borta vid östra stranden, där de voro 
bäst skyddade mot vinden. Fastän de hade lidit mycket 
av översvämningen, voro de alldeles för stolta att visa 
någon sorg. »Det är inte värt att sörja,» sade de. »Det 
finns gott om rottågor och stjälkar. Vi kan snart bygga oss 
nya bon.» Ingen av dem hade haft en tanke på att kalla 
ori främmande till hjälp, och de hade inte en aning om 
att Smirrc hade kickat efter vildgässen. 

De voro flera hundra, och de hade lagt sig efter rang 
och ordning: de unga och oerfarna ytterst i kretsen, de 
gamla och visa längre in. Allra innerst lågo Dagaklar, 
svankungen, och Snöfrid, svandrottningen, som voro äldre 
än alla de andra och räknade de flesta av svanfolket som 
sina avkomlingar. 

Dagaklar och Snöfrid kunde tala om de dagar, då 
svanor av deras stam inte levde vilda någonstans i Sverige, 
utan endast funnos som tama i slottsgravar och dammar. 



^^ 



v 




o; 



> 



ÖVERSVÄMNINGEN 173 

Men så hade ett svanpar farit bort ur fångenskapen och 
slagit sig ner i Hjälstaviken, och från dessa två härstammade 
alla de svanor, som bodde där. Nu för tiden fanns det vilt 
svanfolk i många av Mälarvikarna liksom i Tåkem och 
Hornborgasjön. Alla dessa nybyggare voro komna från 
Hjälstaviken, och svanoma, som bodde där, voro mycket 
stolta över att deras ätt sålunda utbredde sig från sjö till sjö. 

Vildgässen hade råkat slå ner vid västra stranden, 
men när Åkka såg var svanorna lågo, började hon genast 
simma fram emot dem. Hon var själv mycket förvånad 
över att de hade sänt efter henne, men hon höll det för 
en heder och ville inte ett ögonblick försunmia att bi- 
stå dem. 

När Åkka kom i närheten av svanorna, hejdade hon 
sig för att se efter, att gässen, som följde henne, summo 
fram i rak linje och med jämna mellanrum. »Simma nu 
på raskt och väll» sade hon. »Titta inte på svanoma, som 
om ni aldrig skulle ha sett något vackert förr, och bry er 
inte om vad de säger till er I» 

Det var inte första gången, som Akka sökte upp det 
gamla svanherrskapet, och de hade alltid tagit emot henne 
på det sätt, som en så vittberest och ansedd fågel som 
Akka kunde ha rätt att fordra. Men hon tyckte inte om 
att simma fram mellan alla de svanor, som lågo omkring 
dem. Aldrig kände hon sig så liten och grå, som när hon 
råkade in bland svanorna, och en och annan av dem bru- 
kade nog också fälla ett par ord om grållingar och fattigfolk. 
Men sådant var det klokast att inte låtsa om. 

Denna gången tycktes allt gå ovanligt bra. Svanorna 
flyttade sig helt stillsamt åt sidan, och vildgässen summo 
fram liksom genom en gata, kantad av de stora, vitskimrande 
fåglarna. Det var mycket vackert att se dem, där de lågo 
och spände upp vingarna som segel för att ta sig väl ut 
inför de främmande. De höUo inne med alla anmärkningar, 
och Akka var helt förvånad. »Dagaklar har nog kommit 



174 ÖVERSVÄMNINGEN 

underfund med deras olater och sagt till dem, att de ska 
uppföra sig på ett höviskt sätt,» tänkte förargåsen. 

Men bäst som svanorna på detta sätt ansträngde sig 
att iaktta ett gott skick, fingo de syn på den vita gås- 
karlen, som kom simmande sist i den långa gåsraden. Dä 
gick det ett susande av förundran och harm genom laget, 
och med ens var det slut med det fina uppförandet. 

»Vad för slag?» utropade en av dem. »Ämnar vildgässen 
skaffa sig vita fjädrar?» 

»De ska inte tro, att de blir svanor fördenskull,» skreks 
det från alla håll. 

De 'började ropa om varandra med sina klangfulla, 
starka röster. Det var omöjligt att förklara för dem, att det 
var en tam gåskarl, som hade följt med vildgässen. 

»Det är visst själva gåskungen, som kommer,» hå- 
nade de. 

»Det är ingen ända på oförsynthet.» 

»Det är ingen gås, det är bara en tam anka.» 

Den store vite kom ihåg Akkas befallning att inte låtsa 
om vad han än skulle få höra. Han höll sig tyst och sam 
framåt så raskt han förmådde, men det hjälpte inte. Sva 
norna blevo alltmer närgångna. »Vad är det för en groda 
han bär på sin tygg?» frågade en. »De tror visst, att 
vi inte ska se, att det är en groda, därför att han är klädd 
som en människa.» 

Svanorna, som nyss hade legat i en så skön ordning, 
summo nu om varandra i häftigaste vimmel. Alla ville 
tränga sig fram för att få syn på den vita vildgåsen. 

»Den där vita gåskarin borde åtminstone skämmas 
för att komma och visa sig bland oss svanor.» 

»Han är nog lika grå som de andra. Han har bara 
doppat sig i en mjölbinge i en bondgård.» 

Akka hade nätt och jämnt hunnit fram till Dagaklar 
och skulle just fråga vad slags hjälp han begäjrde av henne, 
när kungen märkte uppståndelsen bland svanfolket, »Vad 



ÖVERSVÄMNINGEK 175 

står nu på? Har jag inte befallt, att de ska vara hövliga 
mot främmande?» sade han och såg missnöjd ut. 

Snöfrid, svandrottningen, sam åstad för att hålla efter 
sitt folk, och Dagaklar vände sig åter mot Akka. Då kom 
Snöfrid tillbaka och såg mycket upprörd ut. »Kan du inte 
få dem att tiga?» ropade svankungen emot henne. — »Det 
är en vit vildgås därborta,» svarade Snöfrid. »Det är ju 
en skam att se. Jag undrar inte på att de är förargade.» 
— »En vit vildgås!» sade Dagaklar. »Det är för galet. 
Något sådant kan inte finnas till. Du måtte ha sett miste.» 

Omkring Mårten gåskarl l)lev trängseln allt större. 
Akka och de andra vildgässen försökte simma fram till 
honom, men de blevo skuffade hit och dit och kunde inte 
nå honom. 

Den gamla svankungen, som var starkare än någon 
annan, satte sig då hastigt i rörelse, sköt alla andra åt 
sidan och banade sig väg fram till den vite. Men när 
han såg, att det verkligen var en vit gås, som låg där på 
vattnet, blev han hka vred som de andra. Han fräste av 
ilska, störtade rätt på Mårten gåskarl och ryckte av honom 
ett par fjädrar. »Jag ska lära dig, vildgås, att komma till 
svanorna så här utspökad,» sade han. 

»Flyg, Mårten gåskarl, flyg, flyg I» ropade Akka, för 
hon förstod, att svanorna skulle komma att rycka varenda 
fjäder av den store vite, och »Flyg, flyg I» ropade också 
Tummetott. Men gåskarlen låg så inklämd mellan svanorna, 
att han inte hade utrymme att lyfta vingarna. Och från 
alla håll sträckte svanorna fram sina starka näbbar för 
att rycka fjädrarna av honom. 

Mårten gåskarl försvarade sig mot dem genom att bita 
och hugga efter bästa förmåga, och de andra vildgässen 
gingo också till strids mot svanonia. Men det var klart hur 
detta skulle ha slutat, om de inte helt oförväntat hade 
fått hjälp. 

Det var en rödstjärt, som hade märkt, att vildgässen 
hade råkat illa ut bland svanorna, och genast skrek han 



176 ÖVERSVÄMNINGEK 

ut det skarpa kallelseropet, som äx brukligt bland små- 
fåglarna, när det gäller att jaga bort en hök eller en falk. 
Knappt hade ropet ljudit tre gånger, förrän alla traktens 
småfåglar på pilsnabba vingar i en stor, bullersam svärm 
ilade ner mot Hjälstaviken. 

Och dessa små kraftlösa stackare kastade sig över 
sva norna. De skränade i deras öron, de skymde utsikten för 
dem med sina vingar, de gjorde dem yra i huvudet med sitt 
fladdrande, de bragte dem ur fattningen genom att ropa: 
»Skäms, skäms, svanorl Skäms, skäms, svanorl» 

överfallet av småfåglarna varade bara ett par ögonblick, 
men när de voro borta och svanorna kommo till sans 
igen, sågo de, att vildgässen hade lyft och svävat över 
till vikens andra sida. 



DEN NYA BANDHUNDEN. 

Det var åtminstone det goda med svanorna, att när 
de sågo, att vildgässen hade undkommit, voro de för stolta 
att jaga efter dem. Vildgässen kunde alltså i största lugn 
ställa sig att sova på en vassrugge. 

Vad Nils Holgersson angår, så var han för hungrig 
att kunna somna. »Jag måste nödvändigt försöka att komma 
in i någon stuga och få mig litet mat,» tänkte han. 

1 de dagarna, då så många saker av olika slag flöto 
omkring på sjön, var det inte svårt för en sådan som Nils 
Holgersson att finna en farkost. Han besinnade sig inte 
länge, hoppade ner på en brädstump, som hade gungat in 
bland vassen, fiskade upp en liten käpp och började över det 
grunda vattnet staka sig fram mot stranden. 

Knappt hade han landat, förrän han hörde ett plas- 
kande i vattnet vid sidan om sig. Han höll sig stilla och 
såg då för det första en svanhona, som låg och sov i sitt 
stora rede bara några meter ifrån honom; vidare såg han 
en räv, som hade gått ett par steg ut i vattnet för att 



ÖVERSVÄMNINGEN 1 7 7 

smyga ut till svanredet. »Hoj, hoj, hoj I Stå opp! Stå opp!» 
skrek pojken och slog i vattnet med sin käpp. Svanhonan 
reste sig, men inte fortare, än att räven hade hunnit att 
kasta sig över henne, om han hade velat. Men han av- 
stod från detta och skyndade i stället rätt mot pojken. 

Tummetott såg räven komma och satte av inåt land. 
Det låg vida, jänma ängar framför honom. Han såg inte 
något träd, som han kunde klättra upp i, intet hål, där han 
kunde gömma sig. Det var bara att springa undan. Pojken 
var en god löpare, men det var givet, att han inte kunde 
tävla i snabbhet ttied en räv, när denne var lös och ledig 
och inte hade något att släpa på. 

Ett stycke från sjön lågo några små torpstugor, där 
det lyste ljus ur fönstren. Pojken sprang förstås åt detta 
hållet, men han måste säga till sig själv, att innan han 
kom fram till husen, borde räven kunna hinna honom många 
gånger. 

Räven var honom en gång så nära, att han tyckte 
sig vara säker om fångsten, men då kastade sig pojken 
hastigt åt sidan och vände om ner mot viken igen. I 
vändningen förlorade räven en smula tid, och innan han 
på nytt hade hunnit upp pojken, hade denne skyndat fram 
Lill ett par karlar, som hela dagen och kvällen hade varit ute 
på sjön för att bärga kringdrivande gods och nu voro på 
tiemväg. 

Karlama voro trötta och sömniga. De hade varken 
närkt pojken eller räven, fast dessa hade sprungit tätt fram- 
:ör dem. Pojken brydde sig inte heller om att tala till dem 
Dch begära hjälp, utan nöjde sig med att gå tätt bredvid 
lem. »Räven måtte väl inte våga sig ända fram till män- 
liskoma,» tänkte han. 

Men snart hörde han hur räven kom tassande. Han 
-äknade nog på att karlarna skulle ta honom för en hund, 
y han kom alldeles inpå dem. »Vad är det för en hund, 
;om smyger efter oss?» sade då den ena av karlarna. 
Han kommer så nära, som om han ville bitas.» Den 

2. — Nils Holgersftons resa. IT. 



178 ÖVERSVÄMNINGEN 

andra stannade och såg sig om. »Bort med dig! Vad har 
du här att göra?» sade han och sparkade till räven, så att 
denne for tvärsöver vägen. Sedan höll sig räven på ett 
par stegs avstånd, men han följde med hela tiden. 

Karlama voro snart framme vid torpen och följdes åt 
till en av stugorna. Pojken hade ämnat gå med dem in, 
men när han hade kommit på förstubron, hade han sett 
en stor, präktig, långhårig bandhund komma utrusande ur 
sin koja för att hälsa på husbonden. Då hade pojken 
hastigt ändrat sig och stannat kvar ute i det fria. 

»Hör du, bandhund !» sade pojken med låg röst, så snart 
som karlama hade stängt dörren. »Jag undrar om du ville 
hjälpa mig med att fånga en räv i natt.» 

Bandhunden hade dålig syn, och hetsig och argsint 
hade han blivit av att stå bunden. »Skulle jag fånga en 
räv?^> skällde han till i vredesmod. »Vad är du för en, 
som kommer och gör narr av mig? Kom mig bara inom 
räckhåll, ska du få lära att inte skämta med mig b 

»Inte är jag rädd att komma nära dig, må du tro,» sade 
pojken och sprang fram till hunden. När denne såg honom, 
blev han så häpen, att han inte kunde säga ett ord. 

»Det är jag, som kallas Tummetott, och som reser 
omkring med vildgässen,» sade pojken. »Har du inte hört 
talas om mig?» — »Sparvarna har visst kvittrat om dig 
ibland,» sade hunden. »Du lär ha utfört stora ting för att 
vara så liten.» — »Det har gått tämligen bra för mig hittill- 
dags,» sade pojken, »men nu lär det vara ute med mig, om 
du inte vill hjälpa mig. Jag har en räv hack i häl efter mig. 
Han står och lurar bakom knuten.» — »Ja, sannerligen kan 
jag inte lukta honom,» sade bandhunden. »Den ska vi 
snart bli av med.» Och bandhunden rusade åstad, så långt 
som länken tillät, och skällde och gläfste en lång stund. 

»Nu tror jag inte, att han ska visa sig mer i natt,» sade 
hunden. — »Det behövs mer än ett grant skall för att , 
skrämma den där räven,» sade pojken. »Han är snart här | 
igen, och det vore bara väl, för jag har gjort opp med mig 



ÖVERSVÄMNINGEN 179 

själv, att du ska ta honom till fånga.» — »Börjar du nu 
att föra spektakel med mig?» sade hunden. — »Kom bara 
med mig in i kojan, så att inte räven kan höra oss,» sade 
pojken, »så ska jag säga dig hur du ska bära dig åt I» 

Pojken och bandhunden kröpo in i kojan och lågo där 
och viskade. 

Om en stund stack räven fram nosen bakom knuten^ 
och när allt var stilla, kom han sakta in på gården. Han 
vädrade pojken ända till hundkojan och satte sig på lämp- 
ligt ^ avstånd för att tänka efter hur han skulle kunna 
locka ut honom. Plötsligen stack bandhunden ut huvudet 
och morrade åt honom: »Gå din väg I Annars kommer 
jag och tar dig.» -^ »Nog sitter jag här, så länge jag vill, 
för dig,» sade räven. — »6å din väg!» sade hunden än en 
gång i hotande ton. »Annars har du i natt jagat för sista 
gången.» Men räven bara grinade åt honom och vek inte 
ur fläcken. »Jag vet allt hur långt din kedja räcker,» sade 
han. — »Jag har varnat dig två gånger,» sade hunden och 
kom ut ur kojan. »Nu får du skylla dig själv.» 

I detsamma kastade han sig med ett långt språng över 
räven och nådde honom utan minsta svårighet, för han var 
lös. Pojken hade knäppt upp hans halsband. 

Det uppstod några ögonblicks strid, men den var snart 
avgjord. Hunden stod som segrare, räven låg på marken 
och vågade inte röra sig. »Ja, håll dig nu stilla!» sade 
hunden. »Annars biter jag ihjäJ dig.» Han tog räven i 
nacken och släpade honom till sin koja, och där kom pojken 
med hundlänken och lade halsbandet två gånger om halsen 
på honom och spände till så, att han blev säkert fast- 
gjord. Och under allt detta måste räven ligga stilla och 
vågade inte röra sig. 

»Nu hoppas jag, Smirre räv, att det ska bli en god 
bandhund av dig,» sade pojken, när han var färdig. 



XXXIT. 

SAGAN OM UPPLAND 

Torsdag 5 maj. 

Nästa dag hade regnet upphört, men stormen fortfor 
hela förmiddagen, översvämningen utbredde sig alltjämt. 
Men strax efter middagen skedde ett omslag. Det blev 
med ens det allra vackraste väder : varmt, stilla och ljuvligt. 

Pojken låg högst belåten mitt i en stor tuva av grant 
blommande kabbelök och tittade uppåt himlen, då två små 
skolbarn kommo gående med böcker och matsäckskorgar 
på en liten stig, som slingrade sig fram utefter stranden. 
De gingo långsamt och sågo mycket bedrövade ut. När de 
hade kommit mittför Nils Holgersson, slogo de sig ner på 
ett par stenar och började tala om sin olycka. 

»Mor blir så ond på oss, när hon får höra, att vi inte 
har kunnat vår läxa i dag heller,» sade det ena av bar 
nen. — »Ja, och far sen I» sade det andra, och därvid 
blev sorgen dem så övermäktig, att de började gråta. 

Pojken låg just och undrade om han skulle kunna 
trösta dem på något sätt, då en liten, krokig gumma, som 
hade ett vänligt och snällt ansikte, kom vandrande framåt 
stigen och stannade bredvid dem. 

»Vad gråter de här barnen för?» frågade gumman, 
och då berättade de små, att de inte hade kunnat sin 
läxa i skolan, och nu skämdes de så, att de inte ville 
gå hem. 

»Vad kan det ha varit, som var så svårt, att ni inte 
kunde lära er det?» sade den gamla, och barnen talade om. 
att det, som de hade haft i läxa, var hela Uppland. 



I 



SAGAN OM LPPLAND 181 

»Ja, det är kanske inte så lätt att lära efter böcker,» 
sade gumman, »men nu ska ni få höra vad min mor en 
gäng berättade mig om det här landet. Jag har inte gått i 
skola, jag, så att jag har aldrig fått någon riktig lärdom, 
men det, som mor talade om, har jag kommit ihåg i 
hela mitt liv.» 

»Jo, mor sade,» började gumman och satte sig ner på 
stenen bredvid barnen, »att för länge i världen sedan var 
Uppland det fattigaste och oansenligaste av alla landskap i 
hela Sverige. Det bestod inte av annat än magra leråkrar 
och små låga stenbackar, och så lär det nog vara på 
många ställen i landskapet än i dag, fastän vi, som bor 
härnere vid Mälaren, inte ser mycket av det. 

Nåja, vad det än kom sig av, så är det säkert, att 
det var fattigt och bedrövligt här. Uppland tyckte, att de 
andra landskapen betraktade det som ett riktigt utskott, 
och sådant blir ju retsamt i längden. En vacker dag blev 
det så trött vid eländet, att det tog säcken på ryggen och 
staven i handen och begav sig ut för att tigga hos dem, 
som hade det bättre ställt för sig. 

Uppland vandrade först söderut så långt som till Skåne, 
och när det kom dit, klagade det över hur fattigt det var 
och bad om land. 'Det är inte gott att veta vad man skall 
hitta på att ge alla, som kommer och begär,' sade Skåne. 
'Men låt mig sel Jag har just hållit på att gräva opp 
ett par märgelgravar. Du kan få plocka till dig några 
jordtocvor, som jag har kastat opp på kanten, om du har 
något bruk för dem.' 

Uppland tackade och tog emot och gick sedan till 
Västergötland. Också där klagade det över hur fattigt det 
var och bad om land. 'Något land vill jag inte ge dig,* 
sade Västergötland. 'Inte unnar jag någon bit av mina 
feta åkrar åt tiggare. Men du ska få en av de här små 
åarna, som silar fram över slätten, om du kan göra dig 
någon nytta av den.' 



182 SAGAN OM UPPIAND 

Uppland tackade och tog emot och vek nu av åt Halland. 
Där började det på nytt klaga över hur fattigt det var och 
bad om land. 'Jag är inte rikare, jag, än du/ sade Halland, 
*och fördenskull borde jag inte ge dig något. Men du får 
bryta opp några stenkullar ur jorden och ta med dig, om 
du tycker, att det lönar mödan.' 

Uppland tackade och tog emot och knogade sedan åstad 
till Bohuslän. Där fick det lov att plocka i sin säck så många 
nakna små skär, som det hade lust till. 'De där ser ja 
inte mycket ut, men de är goda att ha till skydd mot blåsten/ 
sade Bohuslän. 'Du kan nog göra dig nytta av dem, efter- 
som du är hemma vid kusten, du såväl som jag.' 

Uppland var tacksamt för allt, som skänktes det, och 
sade inte nej till något, fastän det överallt fick sådant, 
som de andra tyckte att de lättast kunde vara av med. 
Värmland slängde till det en bit berggrund. Västmanland 
gav det en sträcka av sina åsar. Östergötland skänkte det 
ett stycke av den vilda Kolmården, och Småland plockade 
säcken nästan full med mossar och stenrös och ljungbackar. 

Sörmland ville inte skänka annat än ett par Mälar 
fjärdar, och Dalarna tyckte likaså, att det inte ville avstå 
någon fast mark, och frågade om Uppland ville hålla till 
godo med ett stycke av Dalälven. 

Till sist fick det av Närke några av de vattensjuka 
ängarna på Hjälmarstranden, och med detta hade det fått 
säcken så full, att det tyckte, att det inte behövde vandra 
längre. 

När Uppland kom hem till sitt och plockade opp allt, 
vad det hade samlat ihop, kunde det inte låta bli att 
tycka, att det var en förfärlig massa avskrap, som det hade 
fått, och det suckade och undrade hur det skulle bära sig 
åt för att få någon nytta av gåvorna. 

Det ena året följde efter det andra, och Uppland gick | 
hemma och ordnade med sitt, och till sist hade det fått ' 
allt så, som det ville ha det. 



SAGAN OM UPPLAND 183 

Vid den tiden blev det tal om var i Sverige kungen 
skulle bo och huvudstaden resas, och alla landskap kom 
tillsammans för att överlägga om detta. Det var klart, att 
vart och ett ville ha kungen till sig, och det blev ett långt 
tvistande 'Jag tycker, att kungen borde bo i det landskapet, 
som är klokast och duktigast,* sade Uppland, och detta 
fann alla vara ett vist råd. De beslöt, att det landskapet, 
som kunde visa, att det ägde mest klokhet och duglighet, 
skulle få kungen och huvudstaden. 

Knappt hade alla landskapen hunnit hem till sitt igen, 
förrän det kom bud från Uppland, att de skulle resa 
till det på gästabud. *Vad kan det där fattiglandet ha att 
bjuda på?* sade landskapen, men de hörsammade ändå 
bjudningen. 

När de kom fram, blev de alldeles häpna över vad 
de såg. Där låg Uppland fullt bebyggt med präktiga går- 
dar i det inre, med städer vid kusterna och med alla vatten, 
som omgav det, uppfyllda av fartyg. 

*Det är en skam att gå och tigga, när man har det så 
bra,' sade de andra landskapen. 

'Jag har bjudit er hit för att tacka er för era gåvor,' 
sade Uppland, 'för det är deras förtjänst, att jag nu har det 
sä, att jag kan bärga mig.' 

'Det första jag gjorde, sedan jag kom hem,' fortfor det, 
'var att leda in Dalälven på mitt område, och jag ställde 
det så, att den måste göra två präktiga fall : ett vid Söder- 
fors och ett vid Älvkarleby. Söder om älven, vid Danne- 
mora, lade jag ner berggrunden, som jag hade fått av Värm- 
land, och då märkte jag, att Värmland inte hade sett riktigt 
efter vad det hade skänkt bort, för berggrunden bestod av 
den bästa järnmalm. Runt omkring planterade jag skogen, 
som jag hade fått av Östergötland, och när det nu på 
ett ställe fanns både malm och kolskog och vattenkraft, 
så var det ju givet, att där skulle bli en rik bergslag. 

Sedan jag hade fått det så bra ordnat oppe i norr, 
sträckte jag ut de västmanländska åsarna, och jag tänjde 



184 SAGAN OM UPPLAND 

på dem så, att de nådde fram till Mälaren och bildade 
uddar och öar, som klädde sig med grönt och har blivit 
fagra som lustgårdar. Men fjärdarna, som Sörmland hade 
skänkt mig, drog jag långt inåt landet, så att det öppnades 
för sjöfarande och kunde komma i umgänge med världen. 

När jag hade fått allt färdigt i norr och i söder, gick 
jag fram till östra kusten, och nu tog jag reda på alla de 
kala skär och stenbackar och ljunghedar och nakna marker, 
som ni hade gett mig, och kastade ut dem i havet. Och 
därutav uppstod alla mina holmar och öar, som har varit 
mig till så stor nytta både för fiske och skeppsfart, och 
som jag räknar som min förnämsta egendom. 

Sedan hade jag inte mycket mer kvar av gåvorna än 
de där jordtorvorna, som jag hade fått av Skåne, och 
dem lade jag ut i mitten av området till den fruktbara 
Vaksalaslätten. Och den tröga ån, som jag hade fått av 
Västergötland, den ledde jag fram över slätten, för att 
den skulle få god förbindelse med Mälarfjärdarna.* 

Nu förstod de andra landskapen hur allt hade gått 
till, och fastän de var smått förargade, kunde de inte låta 
bli att tycka, att Uppland hade ställt det väl för sig. 'Du 
har gjort myckel med små medel,' sade landskapen. 'Du 
är visst den, som är klokast och duktigast av oss.' 

'Tack ska ni ha för det ordet I' sade Uppland. 'När 
ni säger så, blir det väl jag, som får ta kungen och huvud- 
staden till mig/ 

Återigen blev de andra landskapen förargade, men det. 
som var beslutat, måste de stå fast vid. 

Och Uppland fick kungen och huvudstaden och blev 
det främsta av alla landskapen. Och det var inte mer än 
rätt, för klokhet och duglighet är det, som gör tiggare 
till furstar än i denna dag.» 



XXXV. 

I UPPSALA. 

STUDENTEN. Torsdag 6 maj. 

På den tiden, då Nils Holgersson drog genom landet med 
vildgässen, fanns det i Uppsala en sådan präktig ung stu- 
dent. Han bodde på ett litet vindsrum och var så spar- 
sam, att folk sade, att han levde på rakt ingenting. Stu- 
dierna skötte han med liv och lust och blev fortare fär- 
dig med dem än någon annan. Men han var inte någon 
plugghäst eller döddansare fördenskull, utan han förstod 
sig också på att roa sig med sina kamrater. Han var riktigt 
sådan, som en student bör vara. Det var alls intet fel 
på honom om det inte skulle vara det, att han hade blivit 
bortskämd av medgången. Men sådant kan hända den 
bäste. Lyckan är inte så lätt att bära, framför allt inte 
i ungdomen. 

En morgon, strax sedan studenten hade vaknat, låg 
han och tänkte på hur utmärkt han hade det. »Alla män- 
niskor tycker om mig, både kamrater och lärare,» sade 
han för sig själv. »Och så förträffligt, som det har gått för 
mig med studierna I I dag ska jag opp i tentamen för sista 
gången, och sedan är jag snart färdig. Och blir jag bara 
färdig i tid, får jag genast en plats med stor lön. Det är 
märkvärdigt sådan tur jag har. Men jag sköter mig ju 
också så väl, att det inte kan gå annat än lyckligt för mig.» 

Studenterna i Uppsala sitta inte i klassrum och läsa 
många tillsammans som skolbarn, utan de studera var för 
sig hemma på sina rum. När de ha blivit färdiga med 



188 I UPPSALA 

ett ämne, gå de till sina professorer och bli förhörda i 
hela ämnet på en gång. Ett sådant förhör kallas för en 
tentamen, och det var just den sista och svåraste, som 
studenten hade att gå igenom den där dagen. 

Så snart som han hade klätt sig och ätit frukost, 
satte han sig ner vid skrivbordet för att kasta en sista 
blick på sina böcker. »Jag tror nog, att det är alldeles 
onödigt, så väl förberedd, som jag är,» tänkte studenten, 
»men jag ska väl plugga så länge som möjligt, så att jag 
inte har något att förebrå mig.» 

Han hade inte läst länge, förrän det knackade på dörren 
och en student kom in till honom med en tjock lunta under 
armen. Det Var en student av helt annat slag än den, som 
satt vid skrivbordet. Han var blyg och försagd och såg 
sliten och fattig ut. Det var en sådan, som förstod sig på 
böcker, men inte heller på något annat. Det sades om 
honom, att han skulle vara mycket lärd, men han var så 
rädd och blyg, att han aldrig hade vågat sig upp i en 
tentamen. Alla trodde, att han skulle bli en överliggare, 
en sådan, som stannar i Uppsala år efter år och läser och 
läser, men som det aldrig blir något av. 

Nu hade han det ärendet att be kamraten läsa igenom 
en bok, som han hade skrivit. Den var inte tryckt, utan 
bara handskriven. »Du gjorde mig en stor tjänst, om du 
ville titta på det här,» sade han, »och säga om det duger.» 

Den studenten, som hade så god tur i allting, tänkte för 
sig själv: »Är det inte sant, som jag säger, att mig tycker 
alla om? Här kommer nu också den där enstöringen, som 
inte har kunnat förmå, sig att visa sitt arbete för någon 
annan, och vill, att jag ska bedöma det.» 

Han lovade, att han skulle läsa handskriften så snart 
som möjligt, och den andre lade den på skrivbordet fram- 
för honom. »Du får vara rädd om den,» sade han. »Jag 
har arbetat på detta i fem år, och om det kommer bort, 
kan jag inte göra om det.» — »Inte ska det komma något 



I IPPSAIA lft9 

ont åt det, medan det ligger här hos mig,» sade studenten, 
och därmed gick den främmande. 

Studenten drog den tjocka luntan till sig. »Jag undrar 
vad han har suttit och petat ihop för slag,» sade han. 
»Jaså, Uppsala stads historia! Det låter ju inte så galet.» 

Nu älskade denna studenten Uppsala mer än alla 
andra ställen, och han blev nyfiken att läsa vad överliggaren 
hade skrivit om staden. »När jag tänker rätt på saken, 
kan jag så gärna läsa hans historia genast,» mumlade han. 
»Det tjänar till ingenting att sitta och plugga i sista stun- 
den. Det går inte bättre för det, när man kommer inför 
professorn.» 

Studenten läste och lyfte inte ögonen från pappers- 
bladen, förrän han hade hunnit till det sista. När han 
hade slutat, var han helt förnöjd. »Ser man på!» sade 
han. »Det var en baddare att vara lärd. När den här 
boken kommer ut, är hans lycka gjord. Det ska bli en 
glädje att säga honom hur bra den är.» 

Han samlade ihop alla de lösa pappersbladen, varav 
handskriften bestod, och lade dem till rätta på bordet. När 
han höl] på med detta, hörde han en klocka slå. 

»Se så ja I Det är tid för mig att gå till professorn,» sade 
han och skyndade ut för att hämta sina svarta kläder, som 
hängde i ett kontor ute på vinden. Såsom det ofta går, 
när man har bråttom, voro både lås och nyckel motsträviga, 
och det dröjde en stund, innan han kunde vända tillbaka. 

När han kom på tröskeln, gav han till ett utrop. I 
brådskan, när han gick ut, hade han lämnat dörren öppen, 
och fönstret, invid vilket skrivbordet stod, var också öppet. 
Det hade uppkommit ett starkt drag, och nu såg studenten 
de lösa bladen i handskriften virvla ut genom fönstret. 
Han tog golvet i ett enda väldigt steg och lade handen på 
papperen, men det var inte mycket kvar att rädda. En- 
dast tio eller tolv sidor lågo kvar på skrivbordet. Allt 
det andra dansade med vinden bort över gårdar och tak. 



190 I UPPSALA 

Studenten lutade sig ut genom fönstret och tittade efter 
papperen. En svart fågel satt på taket utanför vindskupan 
och såg på honom med spefull högtidlighet. »Är inte det 
där en korp?» tänkte studenten. »Det är ju det man säger, 
att korpar bådar olycka.» 

Han såg några av papperen ligga kvar på taken^ och 
säkert hade han kunnat rädda åtminstone en del av det 
förlorade, om han inte hade haft sin tentamen att tänka 
på. Men han tyckte, att han var tvungen att först och 
främst sköta sina egna affärer. »Det är hela min fram* 
tid det gäller,» tänkte han. 

Han kastade på sig kläderna och rusade till professorn. 
Undei vägen hade han bara den förlorade handskriften i 
tankarna. »Det är en bra förarglig historia, det här,» 
tänkte han. »Det var en olycka, att jag skulle ha så bråttom.» 

Professorn började förhöra honom, men han kunde i 
alla fall inte få tankarna från handskriften. »Vad var det 
den stackars karln sade?» tänkte han. »Hade han ar- 
betat på boken i fem år och hade inte kraft att skriva 
om den? Jag vet inte hur jag ska få mod att tala om för 
honom, att den är borta.» 

Han var så upprörd över det, som hade hänt honom, 
att han inte kunde hålla tankarna samlade. Alla hans 
kunskaper voro som bortblåsta. Han hörde inte vad pro- 
fessorn frågade, och rakt inte visste han vad han själv 
svarade. Professorn blev alldeles bestört över en sådan 
okunnighet och kunde inte annat göra än kugga honom. 

När studenten kom ut på gatan igen, kände han sig 
förfärligt olycklig. »Nu går jag miste om min plats,» tänkte 
han, »och det är överliggarens skull. Varför skulle han 
komma med sin handskrift just i dag? Men så går det, 
när man är tjänstaktig.» 

I detsamma såg studenten den, som han tänkte på, 
komma sig till mötes. Han ville inte tala om, att hand- 
skriften var förlorad, innan han hade gjort något försök 
att få igen den, och ämnade gå tyst förbi honom. Men 



I UPPSALA 191 

den andre gick där bekymrad och orolig och undrade vad 
studenten skulle säga om hans bok, och när han säg honom 
skynda förbi med bara en ovänlig nick, blev han ytterligt 
skrämd. Han högg studenten i ärmen och frågade om han 
hade läst nägot. »Jag har haft min tentamen,» sade stu- 
denten och ville skynda vidare. Men den andre trodde, att 
han undvek honom för att slippa säga, att han var missnöjd 
med hans bok. Han tyckte, att hjärtat ville brista, där- 
för att det arbetet, som han hade hållit på med i fem 
långa år, inte skulle duga till något, och han sade till 
studenten i sin stora sorg: »Kom ihåg vad jag säger dig I 
Om boken inte duger, yill jag inte se den mer. Läs den. 
så fort du kan, och säg mig vad du tycker om den I Men 
om den inte duger, kan du bränna opp den. Då vill jag 
inte se den mer.» 

Han gick hastigt sin väg. Studenten såg efter honom, 
som om han hade velat kalla honom tillbaka, men han 
ångrade sig och gick hem till sitt. 

Där skyndade han att sätta på sig vardagskläderna 
och sprang sedan ut för att leta efter handskriften. Han 
sökte på gatorna, på torgen och i planteringarna. Han 
gick in på gårdarna och vandrade till och med utåt landet. 
Men han kunde inte finna ett enda blad. 

När han hade hållit på så ett par timmar, kände han 
sig så hungrig, att han måste äta middag. Men på mat- 
stället råkade han om igen överliggaren. Denne kom ge- 
nast fram för att få höra något om boken. »Jag ska komma 
opp till dig i kväll och tala om den,» sade studenten helt 
tvärt och avvisande. Han ville inte tillstå, att han hade 
förlorat den, förrän han var fullt viss om att den inte 
kunde återfinnas. Den andre blev helt blek. »Kom bara 
ihåg, att du ska förstöra den, om den inte dugeri» sade 
han och gick sin väg och var nu alldeles säker om att 
studenten var missnöjd med hans bok. 

Studenten skyndade åter ut i staden och höll på med 
sitt sökande, ända tills det blev mörkt, utan att finna 



192 I UPPSA I A 

något. När han var på hemväg, råkade han ett par kam- 
rater. »Var har du hållit hus, som inte kom på vår- 
festen?» sade de. — »Ack, har det varit vårfest?» sade 
studenten. »Det hade jag alldeles glömt bort.» 

Medan han stod och talade med kamraterna, kom en 
ung flicka, som han tyckte om, gående förbi. Hon såg 
inte åt honom, utan gick och talade med en annan student 
och smålog mot denne så förfärligt vänligt. Då kom stu- 
denten ihåg, att han hade bett henne, att hon skulle komma 
på vårfesten, för att han skulle få råka henne där, och 
nu hade han själv inte infunnit sig. Vad skulle hon tänka 
om honom? 

Han kände ett styng i hjärtat och ville skynda efter 
henne, men då sade en av hans vänner: »Det lär stå 
illa till med Stenberg, överliggaren, ni vet. Han har blivit 
sjuk i afton.» — - »Det är väl inte något farligt heller?» 
sade studenten hastigt. — »Det var något åt hjärtat. Han 
har haft ett styggt anfall, och det kan komma igen när 
som helst Doktorn trodde, att det var någon sorg, som 
tyngde honom. Om han skulle bli bra, det berodde på 
om den sorgen kunde hävas.» 

En liten stund efter detta kom studenten in till över- 
liggaren. Han låg i sin säng mycket blek och matt och var 
knappast riktigt redig efter det svåra anfallet. »Jag har 
kommit för att tala med dig om din bok,» sade studenten. 
»Det var ett präktigt arbete, vet du. Jag har sällan läst 
något så bra.» 

överliggaren satte sig upp och stirrade på studenten. 
»Varför var du så där besynnerlig i eftermiddags?» — »Jag 
var vid dåligt lynne, därför att jag hade blivit kuggad i 
en tentamen. Jag trodde inte, att du brydde dig så mycket 
om min mening. Jag var så nöjd med din bok.» 

Den sjuke såg forskande på honom och blev alltmer 
viss om att studenten ville dölja något för honom. »Det där 
säger du bara därför, att du har fått höra, att jag har blivit 
sjuk, och vill trösta mig.» — »Visst inte. Det var ett ut 




13. — NUa Holgerssons resa. II. 



I UPPSALA 105 

märkt arbete, det kan du vara viss om.» — »Har du verkligen 
inte förstört det, som jag bad dig göra?» — »Jag är väl 
inte galen heller.» — »Ta hit det då! Visa mig, att du inte 
har förstört det, så ska jag tro dig I» sade den sjuke och 
sjönk ner på kudden, så svag och matt, att studenten fruk- 
tade, atl han skulle få igen anfallet. 

Det var förfärligt så eländig studenten kände sig. Han 
tog den sjukes händer mellan sina och berättade för ho- 
nom, att hans handskrift hade blåst bort, och sade honom 
hur olycklig han hade känt sig hela dagen, därför att 
han hade vållat honom så stor skada. 

När han slutade, låg den sjuke och klappade hans hand. 
»Du är snäll, riktigt snäll. Men bry dig inte om att sätta 
ihop historier för att spara mig I Jag förstår, att du har 
lytt mig och förstört handskriften, därför att den var dålig, 
men du vill inte erkänna det nu. Du tror, att jag inte 
kan bära det.» 

Studenten bedyrade och försäkrade, att han hade talat 
sanning, men den andre var envis med sitt och ville inte 
tro honom. »Om du kunde ge mig tillbaka handskriften, 
skulle jag tro dig,» sade han. 

Han blev allt sjukare, och studenten var till sist tvungen 
att gå sin väg, därför att han såg, att han bara gjorde 
den andre sämre. 

När han kom hem, kände han en sådan tyngd och trött- 
het över sig, att han knappt kunde hålla sig uppe. Han 
kokade te och gick sedan och lade sig. När han drog över 
sig täcket, tänkte han på hur lycklig han hade känt sig på 
morgonen. Nu hade han förstört mycket för sig själv, 
men det kunde han ju bära. »Det värsta är, att jag ska 
få detta att tänka på hela livet igenom, att jag har vållat 
en människas olycka,» sade han. 

Han trodde, att han alls inte skulle få sova den natten. 
Men, besynnerligt nog, slumrade han in, så snart han hade 



106 I UPPSALA 



lagt ner huvudet på kudden. Han hade inte en gång hun- J 
nit släcka lampan, som brann på nattduksbordet bredvid j 
honom, innan han somnade. . 



VÅRFESTEN. 

Men nu föll det sig så, att när studenten somnade, 
stod en liten parvel, som var klädd i gula skinnbyxor, 
grön väst och vit toppluva, på taket utanför hans vinds 
kupa och tänkte, att om han vore i dens ställe, som nu låg 
därinne i sin säng, skulle han vara bra lycklig. 

Att Nils Holgersson, som för ett par timmar sedan hade 
legat och vilat på en kabbelökstuva vid Ekolsundsviken, 
nu befann sig i Uppsala, d^t berodde på Bataki, korpen, som 
hade lockat honom med sig på äventyr. 

Pojken själv hade inte väntat sig något sådant. Han hado 
legat på tuvan och stirrat uppåt himlen, då han hade sett 
Bataki komma flygande bland de bortdragande molnen. 
Pojken hade helst velat gömma sig undan för honom, men 
Bataki hade redan märkt honom, och om ett ögonblick hade 
han stått mittibland kabbelöken och börjat spraka, soni 
om han och Tummetott vore de bästa vänner. 

Så dyster och högtidlig, som Bataki såg ut, hade pojken 
märkt, att han ändå hade en odygdig glimt i ögat. Han 
hade haft en förnimmelse av att korpen hade kommit för alt 
på ett eller annat sätt få göra sig lustig över honom, och 
han hade beslutat att inte alls fästa sig vid vad han sade. 

Korpen hade sagt, att han nog hade tänkt på att han 
var skyldig Tummetott någon ersättning, därför att han 
inte hade kunnat tala om för honom var brorslotten fanns, 
och därför kom han nu för att meddela honom en annan 
hemlighet. Bataki visste nämligen hur den, som hade blivit 
förvandlad så där som han, khinde bli människa igen. 

Det är säkert^ att korpen hade trott, att pojken genas! I 
skulle nappa på hans krok, när han kastade ut ett sådan: 



I UPPSALA 197 

bete. Men i stället hade pojken svarat helt avvisande, 
att han visste, att han fick bli människa igen, om han 
kunde föra den vita gåskarlen oskadd först upp till Lapp- 
land och sedan ner till Skåne. 

»Du vet, att det inte är så lätt att föra en gåskarl väl- 
behållen genom landet,» hade Bataki sagt. »Du kunde nog 
behöva känna till en annan utväg, om detta skulle slå 
fel för dig. Men om du ingemting vill veta, så nog ska 
jag tiga.» Och så Jiade pojken genmält, att han inte hade 
något emot, om Bataki ville tala om hemligheten för 
honom. 

»Det ska jag också göra,» hade Bataki förklarat, »men 
inte förrän i det rätta ögonblicket. Sätt dig opp på min rygg 
och följ med mig på en utfärd, så får vi se om det inte kan 
yppa sig ett lämpligt tillfälle!» Då hade pojken återigen 
blivit tveksam, för han visste inte riktigt var han hade 
Bataki. »Du törs nog inte anförtro dig åt mig,» hade korpen 
sagt. Men pojken kunde inte tåla att höra, att han skulle 
vara rädd för någonting, och i nästa ögonblick hade han 
suttit på korpryggen. 

Därpå hade Bataki fört honom till Uppsala. Han hade 
satt ner honom på ett tak, bett honom se sig omkring och 
sedan frågat vem han trodde det var, som bodde och styrde 
i den här staden. 

Pojken hade sett ut över staden. Den var tämligen stor 
och låg präktigt mittpå ^n vid, odlad slätt. Den ägde 
många hus, som sågo ansenliga och förnäma ut, och på 
en ås låg ett fast uppmurat slott med två grova torn. 
»Det är kanske kungen och hans män, som bor här?» hade 
han sagt. 

»Det är inte så illa gissat,» hade korpen svarat. »Detta 
har varit en kungastad förr i världen, men nu är det 
slut på den ståten.» 

Pojken hade s^tt sig omkring än en gång, och då 
hade han framför allt lagt märke till den stora domkyrkan, 
som låg och blänkte i aftonljuset ined tre höga tornspiror, 



198 I UPPSALA 

sköna portaler och smyckade väggar. »Kanske att det är 
en biskop och hans präster^ som bor här?» hade han sagt 

»Det är inte så illa gissat,» hade korpen svarat. »Här 
har en gång bott ärkebiskopar, som var lika mäktiga som 
kungar, och det bor en ärkebiskop här än i dag, men inte 
är det han, som nu regerar här.» 

»Då vet jag inte vad jag ska hitta på,» hade pojken 
sagt. — »Jo, det är lärdomen, som bor och regerar i 
den här staden,» hade korpen sagt, »och de stora bygg- 
naderna, som du ser på alla håll, är resta åt honom och 
hans folk.» 

Pojken hade knappt velat hålla detta för troligt. »Kom 
med bara, ska du få se!» hade korpen sagt, och så hade de» 
farit och tittat på de stora husen. Konsterna hade stått öppna 
på flera ställen. Pojken hade kunnat titta in både här och 
där, och han hade sett, att korpen hade haJPt rätt. 

Bataki hade visat honom det stora biblioteket, som var 
fullt av böcker från källaren till takåsen. Han hade fört 
honom till det stolta universitetshuset och visat honom 
de präktiga föreläsningssalarna. Han hade flugit förbi den 
gamla byggnaden, som kallas Gustavianum, och pojken 
hade sett uppstoppade djur genom fönsterna. De hade flugit 
fram över de stora växthusen med de många främmande 
växterna, och de hade tittat ner på observatoriet, där den 
långa tuben stod riktad mot himlen. 

De hade också svävat förbi många fönster och sett 
gamla herrar med glasögon på näsan, som hade suttit och 
skrivit eller läst i rum, där väggarna voro kringmurade 
av böcker, och de hade farit förbi vindsrum, där studenterna 
hade legat utsträckta på sina soffor och strävat med digra 
luntor. 

Äntligen hade korpen slagit ner på ett tak. »Ser du, 
att det är sant, som jag säger, och att det är lärdomen, som 
är herre här i staden?» hade han sagt, och pojken hade er- 
känt, att han hade haft rätt. »Om jag inte vore en korp,» hade 
Bataki vidare sagt, »utan bara en människa som du, så 



I UPPSALA 199 

skulle jag slå mig ner här. Jag skulle sitta dag ut och dag 
in i ett rum fullt av böcker och lära mig allt, som stod 
i dem. Skulle du inte ha lust töx sådant, du med?» — 
»Nej, då tror jag allt, att jag hellre far omkring med 
vildgässen,» hade pojken svarat. — »Skulle du inte ha 
lust att bli en sådan, ^om kan bota sjukdomar?» hade 
korpen frågat. — »Jo, det kunde ju så vara.» — »Skulle du 
inte ha lust att bli en sådan, som vet allt, som har hänt 
i världen, som talar alla ^pråk och kan säga vad sol, 
måne och stjärnor går i för banor över himlen?» hade 
korpen sagt. — »Jo, det kunde ju också vara roligt.» — 
»Skulle du inte vilja lära dig skilja mellan ont och gott, 
rätt och orätt?» — »Det .vore nog väl behövligt,» hade 
pojken sagt, »det har jag märkt många gånger.» — »Och 
skulle du inte vilja lära till präst och predika i kyrkan där- 
hemma?» — »Far och mor skulle allt bli fasligt glada, 
om jag komme så långt,» Jiade pojken svarat. 

På detta sättet hade korpen fått pojken att förstå, iitt 
de voro lyckliga, som fingo ligga i Uppsala och studera, men 
inte hade Tummetott då ännu önskat att få vara en ibland 
dem. 

Men så hade det råkat hända, att den stora festen till 
vårens ära, som firas varje år i Uppsala, hade ägt rum denna 
afton. 

Och således hade Nils Holgersson fått se studenterna, 
när de hade tågat bort till Botaniska trädgården, där festen 
skulle hållas De hade kommit i ett brett, långt tåg med 
vita mössor på huvudet, och hela gatan hade varit som 
en mörk ström, fylld av vita näckrosor. Vita, guldbroderade 
sidenfanor hade de burit framför sig, och de hade sjungit 
vårsånger under marschen. Men Nils Holgersson hade tyckt, 
att det inte var de själva, som sjöngo, utan sången hade 
svävat med dem över deras huvuden. Han hade tänkt, 
att det inte var studenterna, som sjöngo för våren, ut«in 
att våren satt gömd någonstans och sjöng för studenterna. 
Han hade inte trott, att människosång kunde ljuda så. 



200 I UPPSALA 

Det var som barrsus i grantoppar, som klang av stål, som 
vildsvanssång ute i havsbandet. 

När studenterna hade kommit in i trädgården, där gräs- 
mattorna stodo i ljus, späd vårgrönska och trädens blad 
höll o på att spränga knopparna, hade de stannat framför 
en talarstol, och en ung, ståtlig man hade stigit upp i 
denna och talat till dem. 

Talarstolen var rest på trappan framför de stora växt- 
husen, och korpen hade satt ner pojken på växthustaket. 
Där hade han suttit i god ro och hört det ena talet 
efter det andra. Till sist hade en gammal man tagit plats 
i talarstolen. Den gamle hade sagt, att det bästa i livet var 
att vara ung och få tillbringa ungdomsåren i Uppsala. Han 
hade talat om det goda, fridfulla arbetet vid boken och 
den rika, ljusa ungdomsglädjen, som aldrig kunde njutas 
så som där i den stora kamratkretsen. Gång på gång hade 
han kommit tillbaka till talet om den stora lyckan att få 
leva bland glada, ädelsinnade kamrater. Det var detta, 
som gjorde mödan så ljuv och sorgen så lätt-glömd och för- 
hoppningarna så ljusa. 

l^ojken hade suttit och sett ner på studenterna, som 
stodo i halvcirjtel nedanför talarstolen, och han började 
förstå, att det härligaste av allt var att höra till deras 
krets. Det var en hög heder och lycka. Var och en blev 
något mer, än han skulle ha varit, om han hade stått ensam, 
därför att han tillhörde en sådan skara. 

Efter talet hade sången åter ljudit, och efter sången 
hade det kommit nya tal. Pojken hade aldrig trott eller för- 
stått, att ord kunde sättas samman, så att de finge makt 
att röra och uppmuntra och glädja så som dessa. 

Nils Holgersson hade mest sett på studenterna, men 
han märkte nog, att de inte voro ensamma i trädgården. 
Det fanns unga flickor där i ljusa dräkter och fina vår- 
hattar och mycket annat folk också. Men det var med dem 
som med honom själv, att de tycktes vara ditkomna bara 
för att se på studenterna. 



I UPPSALA 201 

Ibland hade det varit uppehåll mellan talen och 
sångerna, och då hade skarorna spritt sig över hela träd- 
gården. Men snart nog hade en ny talare uppträtt, och 
genast hade åhörarna samlat sig kring honom. Och på 
detta sättet hade det fortgått, ända tills det hade blivit kväll. 

När allt var slut, hade pojken dragit djupt efter andan 
och gnuggat .sig i ögonen, såsom när man vaknar ur en 
sömn. Han hade varit borta i ett land, där han aldrig förr 
hade gästat. Från alla dessa, som voro glada åt livet 
och sågo segervisst på framtiden, hade munterhet och lycka 
spritt sig som en smitta, och pojken hade varit inne i 
glädjens land, han som de. Men när den sista sången 
hade dött bort, hade pojken känt hur bedrövligt hans eget 
liv var, och det hade burit emot för honom att efter (lotta 
vända tillbaka till sina arma reskamrater. 

Korpen hade suttit bredvid pojken, och nu hade han 
börjat kraxa i hans öron. »Nu, Tummetott, ska jag tala 
om för dig hur du ska bli människa. Du ska vänta, tills 
du råkar någon, som säger till dig, att han gärna skulle; vilja 
vara i dina kläder och fara omkring med vildgässen. Då ska 
du passa på och siiga så här till honom: — — — Och 
nu hade Bataki lärt pojken ett par ord, som voro så starka 
och farliga, att de inte kunde sägas högt, utan måste viskas, 
såvida man inte ville bruka dem på allvar. »Ja, mer än 
detta behövs det inte för att du ska bli människa,» hade 
Bataki sagt till sist. 

»Nej, det tror jag nog,» sade pojken, »för någon, som 
skuUo önska sig i mina kläder, lär jag aldrig träffa på.» 

»Det kunde väl inte vara så omöjligt heller,» hade korpen 
sagt, och så hade han fört pojken inåt staden ocli satt 
ner honom på taket utanför en vindskupa. En lampa brann 
inne i rummet, fönstret stod på glänt, och pojken hade 
nu en god stund stått där och tänkt på hur lycklig den 
studenten måtte vara, som låg och sov därinne. 



202 I UPPSALA 



PROVET. 



Studenten spratt upp ur sömnen och såg, att lampan 
stod och brann på nattduksbordet. »Se där, nu har jag glömt 
att släcka,» tänkte han och reste sig på armbågen för att 
skruva ner lampan. Men innan han hann att göra detta, 
märkte han^ att något rörde sig borta på skrivbordet. 

Rummet var helt litet. Det var inte långt mellan 
sängen och bordet, och han kunde tydligt se det med alla 
de böcker, papper, skrivdon och fotografier, som belamrade 
det. Spritköket och tebrickan hade han lämnat kvar där^ 
och dem såg han också. Men det märkvärdiga var, att 
lika tydligt, som han såg detta andra, såg han en liten 
parvel, som stod lutad över smörasken och höll på att laga 
sig en smörgås. 

Studenten hade upplevat så mycket dagen förut, att 
han nästan hade blivit likgiltig för vad som hände honom. 
Han blev varken rädd eller förvånad, utan tyckte, att det 
var en helt naturlig sak, att parveln hade kommit in för 
att få sig en bit mat. 

Han lade sig ner utan att släcka lampan och låg och be> 
traktade parveln med halvslutna ögon. Denne hade nu 
tagit plats på en brevpress och satt där storbelåten och 
smorde sig med kvarlevorna efter studentens kväJlsvard. 
Det märkteSj att han drog ut med ätningen så länge som 
möjligt. Han satt och välvde med ögonen och smackade med 
tungan. De torra brödkanterna och den gamla ostskalken 
voro nog sällsynta läckerheter för honom. 

Studenten ville inte störa honom^ så länge som han 
åt, men när parveln inte tycktes förmå mer, började han 
tala med honom. 

»Hallåj du I» sade han. »Vad är du för en?» 

Pojken spratt till och sprang mot fönstret^ .men när 
han märkte, att studenten låg stilla i sin säng och inte för- 
följde honom, stannade han. »Jag är Nils Holgersson från 



I UPPSALA 203 

Västra Vemmenhög,» sade han, »och jag är en människa, 
jag såväl som du^ men jag har blivit förvandlad till en 
tomte, och sedan dess far jag omkring med vildgässen.» 
»Det var en besynnerlig historia,» sade studenten och 
började fråga och förhöra pojken, tills han fick reda på 
ungefär allt, vad denne hade upplevat, sedan han for hem- 
ifrån. 

»Du har det riktigt bra,» sade studenten. »Den, som 
ändå vore i dina kläder och finge fara bort från alla be- 
kymmer!» 

Bataki, korpen, stod utanför på fönsterbrädet, och när 
studenten sade detta^ knackade han med näbben mot rutan. 
Pojken förstod, att han ville väcka hans uppmärksamhet, så 
att han inte måtte försumma sig, om studenten skulle säga de 
rätta orden. »A^ inte lär du vilja byta med mig,» sade poj- 
ken. »Den, som är student, kan väl inte vilja vara något 
annat.» 

»Detsamma tänkte jag i morse, när jag vaknade,» sade 
studenten. »Men du skulle bara veta vad som har hänt mig 
i dag. Det är riktigt slut med mig. Det vore sannerligen 
det bästa för mig^ om jag finge fara bort med vildgässen.» 

Pojken hörde på nytt Bataki knacka på rutan, och själv 
fick han både yrsel i huvudet och hjärtklappning, för det 
lät ju nästan, som om studenten skulle komma att säga 
de rätta orden. 

»Jag har talat om för dig hur jag har det,» sade han till 
studenten. »Tala nu om för mig hur du har det!» Och stu- 
denten var väl glad att få någon förtrogen och berättade är- 
ligt vad som hade hänt honom. »Det finge väl gå över med 
det andra,» sade han till sist. »Men vad jag rakt inte 
kan lida, det är, att jag har bragt en kamrat i olycka. Det 
vore mycket bättre för mig, om jag vore i dina kläder 
och finge fara omkring med vildgässen.» 

Bataki hackade häftigt på rutan, men pojken satt stilla 
och tyst en lång stund och bara såg rätt framför sig. 



204 I UPPSALA 

»Vänta litet I Du gka snatt få höra av mig,» sade han 
med låg !röst till studenten, och därpå gick han med litet 
dröjande steg bort över skrivbordet och ut genom fönstret. 
Just när han kom ut på taket, steg solen upp, och det 
röda morgonljuset strömmade pver Uppsala. Det lyste och 
blänkte från alla tinnar och torn, och pojken måste säga 
sig själv än ^n gång, att detta var en riktig glädjens stad. 
. »Vad är det åt dig?» sade korpen. »Nu har du gått 
miste om att bli människa.» — »Jag bryr mig inte om att 
byta med den studenten,» sade pojken. »Jag finge ju bara 
ledsamheter för de där bortblåsta papperens skull.» 

»För dem behöver du inte göra dig några bekymmer,» 
sade Bataki. »Dem kan jag skaffa tillbaka.» — »Nog tror jag, 
att du kan det,» sade pojken, »men inte är jag säker på 
att du gör det. Jag vill allt först vara trygg för den saken.» 

Bataki sade inte ett ord. Han bara spände ut ving- 
arna, for åstad och kom snart tillbaka med ett par pappers- 
blad. Han for nu en hel timme fram och tillbaka lika 
flitigt som en svala, när hon drar ler till nästet, och förde 
det ena papperet efter det andra till pojken. »Så där, nu 
tror jag, att du ska ha fått nästan alltihop,» sade han till 
sist och ställde sig flämtande på fönsterbrädet. 

»Tack ska du ha!» sade pojken. »Nu ska jag gå in och 
spraka med studenten.» I detsamma kastade Bataki en 
blick inåt rummet och såg hur studenten stod och ordnade 
och slätade papperen. »Du är då det största nöt jag nånsin 
har råkat på!» for Bataki ut mot pojken. »Har du gett stu- 
denten handskriften? Då behöver du inte gå in till honom. 
Han kommer aldrig mer att säga, att han vill vara en 
sådan som du.» 

Pojken stod också och stirrade på studenten, som var så 
glad, att han dansade runt i sitt lilla rum i bara skjortan, 
och så vände han sig till Bataki. »Jag förstår allt, Bataki, 
att du har velat ställa mig på prov,» sade han. »Du tänkte 
nog, att jag skulle lämna Mårten gåskarl att sköta sig en- 
sam på den här svåra resan, så snart jag själv kunde få 



I UPPSAi^ 207 

det bra. Men när studenten talade om sin historia, kom 
jag att tänka på hur fult det var att svika en kamrat, så 
det ville jag inte göra.» 

Bataki började krafsa sig i nacken med foten och såg 
nästan förlägen ut. Han kom sig inte för att säga något, 
utan flög bara med pojken raka vägen tillbaka till vild- 
gässen. 



XXXVI. 

DUNFIN. 

STADEN, SOM SIMMAR PÅ VATTNET. Fredag 6 maj. 

Ingen kunde vara mera mild och god än den lilla gra 
gåsen Dunfin. Alla vildgässen tyckte mycket om henno, 
och den vita gåskarlen hade kunnat gå i döden för henne. 
När Dunfin bad om något, förmådde inte en gång Akka 
säga nej. 

Så snart Dunfin kom till Mälaren, började hon känna 
igen landskapet. Härutanför låg havet med en stor skär- 
gård, och där bodde hennes föräldrar och syskon på en 
liten holme. Hon bad vildgässen, att de skulle fara till 
hennes hem, innan de reste vidare norrut, så att hon finge 
visa de sina, att hon ännu var vid liv. Det skulle bli en så 
stor glädje för dem. 

Akka sade ärligt ifrån, att hon tyckte, att Dunfins 
föräldrar och syskon inte hade visat henne stor kärlek, när 
de hade övergivit henne på Öland. Men Dunfin ville inte 
ge henne rätt i detta. »Vad annat skulle de göra, när de 
säg, att jag inte kunde flyga?» sade hon. »Inte kunde de 
stanna kvar på Öland för min skull.» 

Dunfin började berätta vildgässen om sitt hem ute 
i skärgiirden för att förmå dem att göra resan. Det var 
en klippholme. Såg man den på avstånd, kunde man 
tro, ati där inte fanns annat än sten, men när man kom 
dit, upptäckte man det ypperligaste bete i klyftor och för- 
djupningar. Och bättre häckplatser än de, som funuos 
där i bergskrevorna eller mellan videbuskarna, det fick 



DUNFIN 211 

man leta efter. Men det bästa av allt var den gamla fiskaren^ 
som bodde därute. Dunfin hade hört, att han i sina 
unga år skulle ha varit en stor skytt och ständigt legat 
ute i havsbandet -och jagat fåglar. Men nu på gamla dar, 
sedan hustrun var död och barnen hade dragit hem- 
ifrån, så att han var ensam i boet, hade han börjat vårda 
sig om fåglarna ute på sitt skär. Han lossade aldrig ett 
skott efter dem och tiljät inte heller, att någon annan gjorde 
det. Han gick omkring till fågelredena, och när honorna 
lågo på sina ägg, plockade han mat till dem. Ingen var 
rädd för honom. Dunfin hade många gånger varit inne 
i hans koja och blivit matad med brödsmulor. Men därför 
att fiskaren var så god mot fåglarna, hade dessa flyttat ut 
till skäret i sådan myckenhet, att det började bli trångt om 
utrymmet. Kom man dit för sent en vår, kunde det hitta 
på att hända, att alla häckplatser voro upptagna. Det 
var fördenskull, som Dunfins föräldrar och syskon hade 
varit tvungna att resa ifrån henne. 

Dunfin bad så länge, att hon fick sin vilja fram, fastän 
vildgässen kände på 3ig, att de voro försenade och hellre 
borde ha farit fatt norrut. Men en sådan där färd utåt 
skärgården skulle ju inte behöfva fördröja resan mera än en 
enda dag. 

De bröto upp en morgon, sedan de hade stärkt sig med 
ett gott mål, och flögo österut över Mälaren. Pojken visste 
inte så noga vart de nu skulle komma, men han märkte, 
att ju längre de foro mot öster, desto livligare blev det 
på sjön, och desto tätare bebyggda blevo stränderna. 

Fullastade pråmar och skutor, båtar och fisksumpar 
voro på väg österut och möttes eller gingos förbi av en 
mängd vackra, vita ångbåtar. På stränderna löpte lands- 
vägar och järnvägar alla mot samma mål. Det fanns något 
ställe därborta i öster, dit alla ville komma nu på morgonen. 

På en av öarna såg han ett stort, vitt slott, och ett 
stycke öster om detta började stränderna kläda sig med 
villor. Till en början lågo dessa med långa mellanrum. 



212 DUNFIN 

sedaii allt tätare, och snart stod villa vid villa hela stran- 
den utefter. De voro av alla slag. Där låg ett slott, och 
där låg en stuga. Där reste sig ett långt, lågt herrgårds- 
hus och däx en villa med många småtorn. Somliga stodo 
i trädgårdar, men de flesta voro lagda i lövskogen, som 
kantade stranden, utan vidare plantering. Men så olika 
de voro, var det ett, som var lika: de voro inte allvar- 
samma och enkla som andra byggnader, utan de voro grant 
och bjärt målade i grönt och blått och vitt och rött som 
lekstugor. 

Pojken satt och såg ner på de lustiga strandvillorna, 
då Dunfin gav till ett utrop. »Nu känn^er jag riktigt igen 
mig. Därborta ligger staden, som simmar på viattnet.» 

Då såg pojken framåt och märkte först inte annat än 
några ljusa töcken och dimmor, som välte fram över vattnet. 
Men så skymtade han höga tornspiror och ett och annat hus 
med många fönsterrader. De stego fram och gömde sig 
åter, allt som töcknen drevo hit och dit. Men någon strand- 
remsa såg han inte. Allt därborta tycktes vila på vattnet. 

När pojken närmade sig staden, såg han inte längre 
glada lekstuguhus utmed stränderna. I stället voro dessa 
betäckta med mörka fabriksbyggnader. Stora upplag av 
kol och bräder sträckte sig bakom höga plank, och framför 
svarta, smutsiga bryggor lågo klumpiga lastångare. Men 
de skimrande, genomskinliga töcknen bredde ut sig över 
detta, och de gjorde, att allting såg så stort och väldigt 
och underligt ut, att det nästan blev vackert. 

Vildgässen flögo förbi fabriker och lastångare och nal- 
kades de töckenomgivna tornspirorna. Då sjönko plöts- 
ligen alla dimmor ner mot vattnet, utom någr^ tunna, 
lätta, som svävade över deras huvuden, grant färgade i 
skärt och ljusblått. De andra lågo och vältrade över vatten 
och land. De dolde alldeles husens grundvalar och nedre 
delar, men de övre våningarna, tak, torn, gavlar och fronte- 
spiser förblevo synliga. Somliga hus blevo på detta sätt 
så höga, att de voro riktiga Babelstorn. Pojken kunde 



DUNFIX 2 I 5 

väl tänka sig, att de voro r«sta på kullar och höjder, 
men dem såg han inte, bara husen, som svävade upp ur 
dimmorna. Dessa flöto omkring klart vita, och husen lågo 
mörka och svarta, ty solen stod i öster och kom inte åt 
att lysa på dem. 

Pojken förstod, att han for fram över en stor stad, för 
han såg tak och spiror stiga upp ur dimman på alla håll. 
Stundom uppkom en öppning i de kringvälvande töcknen, 
och han blickade ner i en rinnande, brusande ström, men 
land urskilde han ingenstädes. Det var vackert att se allt 
detta, men han kände sig nästan beklämd, som man gör, 
när man träffar på vad man inte kan begripa. 

Så snart han hade farit över staden, fann han inte mera 
marken dold av dimmor, utan stränder, vatten och öar 
syntes åter tydligt. Han vände sig då om för att söka se 
staden bättre, men det lyckades honom inte. Nu såg den 
ännu mera förtrollad ut. Töcknen hade tagit färg av sol- 
skenet och svävade fram i ljusaste rött, blått eller gult. 
Husen voro vita, som om de vore byggda av ljus, men 
fönster och tornspiror blänkte som eld. Och allt flöt på 
vattnet som förut. 

Vildgässen reste rakt mot öster. Till en början såg det 
ut nästan som vid Mälaren. De foro först fram över fabriker 
och verkstäder. Sedan började villorna kanta stränderna. 
Ångbåtar och skutor vimlade, men nu kommo de österifrån 
och gingo åt väster fram mot staden. 

De foro vidare, och i stället för de smala Mälarfjärdarna 
och de små öarna utbredde sig under dem bredare vatten, 
större öar. Fasta landet vek åt sidan och syntes snart inte 
mera. Växtligheten blef kargare, lövträden blevo sällsynta, 
tallarna togo väldet. Villorna upphörde, och bondstugor 
och fiskarkojor togo vid. 

Do foro ännu längre ut, och nu funno de inte mera de 
stora, bebodda öama; endast små skär voro i otalighet 
spridda över vattnet. Fjärdarna trängdes inte av land. 
Havet låg framför dem, stort och obegränsat. 



216 DUNFIN 

Härute slogo vildgässen ner på en klippholme, och när 
de stodo på marken, vände sig pojken till Dunfin. »Vad 
var det för en stor stad, som vi for fram över?» sade han. 

»Jag vet inte vad den heter bland människorna,» sade 
Dunfin. »Vi grågäss kallar den Staden, som simmar på 
vattnet.» 



SYSTRARNA, 

Dunfin hade två systrar: Vingsköna och Guldöga. De 
voro starka och kloka fåglar, men de hade inte en så mjuk 
och glänsande fjäderskrud som Dunfin och inte heller ett så 
milt och ljuvt sinnelag. Allt ifrån det, att de voro små gula 
gfisslingar, hade också föräldrar och släktingar, ja, till och 
med den gamla fiskaren tydligt låtit dem märka, att de tyckte 
mera om Dunfin än om dem, och därför hade systrarna alltid 
hatat henne. 

När vildgässen landade på skäret, gingo Vingsköna och 
Guldöga och betade på en liten grön plätt ett stycke från 
stranden och fingo genast syn på främlingarna. 

»Se, syster Guldöga, sådana ståtliga vildgäss, som slår 
ner på önl» sade Vingsköna. »Jag har sällan sett fåglar 
med så präktig hållning. Och ser du, att de har en vit gås- 
karl ibland sig ? Har du sett en skönare fågel ? Man kunde 
nästan ta honom för en svan.» 

Guldöga gav systern rätt i att det helt säkert var mycket 
framstående främlingar, som hade kommit till ön. Men 
plötsligen avbröt hon sig och ropade: »Syster Vingsköna, 
syster Vingsköna I Ser du inte vem det är, som de för 
med sig?» 

Med detsamma fick också Vingsköna ögonen på Dunfin 
och blev så häpen, att hon en lång stund stod med näbben 
ö])pen och bara väste. »Det kan väl aldrig vara möjligt, 
att det är hon? Hur har hon kommit in bland sådant folk? 
Vi lämnade henne ju att svälta ihjäl på Öland.» 



DUNFIN 217 

»Det värsta är, att hon kommer att skvallra för far och 
mor och taJa om, att det var vi, som flög så hårt inpå henne, 
att vingen gick ur led,» sade Guldöga. »Du ska få se, att 
det slutar så, att vi blir bortkörda från skäret.» 

»Inte har vi annat än förargelse att vänta, sedan den 
bortskämda ungen har kommit tillbaka,» sade Vingsköna. 
»Men nu tror jag, att det till en början är klokast, att vi 
visar oss så glada över att hon har kommit tillbaka, som 
vi nånsin förmår. Hon är så dum, att hon kanske inte en 
gång märkte, att vi knuffade till henne med avsikt.» 

Medan Vingsköna och Guldöga talade på detta sättet, 
hade vildgässen stått på stranden och lagt sina fjädrar till 
rätta efter flykten. Nu tågade de i en lång rad uppför 
den klippiga stranden till skrevan, där Dunfin visste, att 
föräldrarna brukade uppehålla sig. 

Dunfins föräldrar voro ett utmärkt folk. De hade bott 
längre på ön än någon annan, och de brukade råda och 
hjälpa alla nykomlingar. De hade också sett vildgässen 
komma, men de hade inte känt igen Dunfin i flocken. »Det 
var märkligt att se vildgäss landa här på skäret,» sade 
gåsbonden. »Det är en präktig flock. Det syns redan på 
flykten. Men det blir inte lätt att finna betesplatser för så 
många.» — »Ännu har vi det väl inte så överfullt, att vi inte 
kan ta emot dem, som kommer,» sade hans hustru. Hon 
var mild och god till lynnet, hon som Dunfin. 

När Akka kom tågande, gingo Dunfins föräldrar emot 
henne och skulle just hälsa henne välkommen till ön, då 
Dunfin flög upp från sin plats sist i tåget och slog ner mitt- 
emellan föräldrarna. »Far och mor, nu är jag häri Kän- 
ner ni inte igen Dunfin?» ropade hon. Först kunde de 
gamla inte riktigt komma till rätta med vad de sågo, men 
så kände de igen dottern och blevo orimligt glada förstås. 

Mittunder det att vildgässen och Mårten gåskarl och 
Dunfin själv kacklade som ivrigast för att berätta hur Dun- 
fin hade blivit räddad, kommo Vingsköna och Guldöga 
springande. De ropade välkommen redan på långt håll 



218 DUNFIK 

och visade sig §å glada över att Dunfin var hemma, att 
hon blev riktigt rörd. 

Vildgässen funno sig väl på skäret, och det blev be 
slutat, att de inte skulle fara vidare förrän nästa morgon. 
Om en stund frågade systrarna Dunfin om hon ville komma 
med dem för att se var de ämnade lägga sina reden. Hon 
följde dem genast och såg, att de hade valt sig väl undan 
gömda och skyddade häckplatser. »Var ska nu du. Dun 
fin, slå dig ner?» frågade de. — »Jag?» sade Dunfin. »Jac 
tänker inte stanna här på skäret. Jag ska följa med vild- 
gässen oppåt Lappland.» — »Det var synd, att du ska 
lämna oss,» sade systrarna. — »Jag hade gärna dröjt kvar 
hos er och föräldrarna,» sade Dunfin. »Men jag har redan 
lovat den store vite... — »Vad?» ropade Vingsköna, »Ska 
du ha den sköna gåskarin? Det är då... Men här stötte 
Guldöga häftigt till henne, och hon avbröt sig. 

De två elaka systrarna hade mycket att tala om hela 
förmiddagen. De voro alldeles utom sig över att Dunfin 
hade en sådan friare som den vita gåskarlen. De hade 
friare själva, men det var bara vanliga grågäss, och sedan 
de hade sett Mårten gåskarl, tyckte de, att dessa voro sä 
fula och tarvliga, att de inte ville se åt dem. »Detta kom- 
mer att gräma mig till döds,» sade Guldöga. »Om det ät 
minstone hade varit du, syster Vingsköna, som hade falt 
honom I» — »Jag ville hellre, att han vore död, än att jac 
ska behöva gå här hela sommaren och tänka på att Dun- 
fin har fått en vit gåskarl,» sade Vingsköna. 

Systrarna fortforo dock att visa sig mycket vänliga niol 
Dunfin, och på eftermiddagen tog Guldöga Dunfin med sig, 
för alt hon skulle få se den, som Guldöga tänkte gifta siu 
med. »Han är inte så grann som den du ska ha,» sade 
Guldöga. »Men till gengäld kan man då vara säker på att 
han är den han är.» — »Vad menar du. Guldöga?» sade 
Dunfin. Guldöga ville först inte förklara vad hon hade 
menat, men så kom det då fram, att hon och Vingsköna hade 
undrat om det stod riktigt till med den vite- »Vi har 



DUNFIN 2 1 9 

aldrig sett en vit gås följa med vildgässen,» sade systern, 
»och vi undrar om han kan vara förtrollad.» — »Ni är bra 
dumma! Han är ju en tamgås,» sade Dunfin harmset. — 
»Han för med sig en, som är förtrollad,» sade Guldöga, 
»och då kan han nog vara förtrollad själv. Är du inte rädd, 
att han kan vara en svart skarv?» 

Hon lade sina ord mycket väl qch skrämde upp den 
stackars Dunfin. »Du menar inte vad du säger,» sade 
den lilla grågåsen. »Du vill bara skrämma mig.» — »Jag 
vill ditt bästa, Dunfin,» sade Guldöga. »Jag kan inte tänka 
mig något värre än att se dig flyga bort med en svart skarv. 
Men nu ska jag säga dig något. Försök att förmå honom 
att äta ett par av rötterna, som jag har plockat ihop här! 
Är han förtrolla<d, så måste det då genast visa sig. Är 
han det inte, kommer han att förbli sig lik.» 

Pojken satt mittibland gässen och hörde på hur Akka 
och den gamla gåsbonden sprakades vid, då Dunfin kom 
flygande. »Tummetott! TummetottI» ropade hon. »Mårten 
gåskarl håller på att dö I Jag har dödat honom!» — »Låt 
mig sitt«a opp på din rygg. Dunfin, och för mig till honom 1» 
ropade pojken. De foro, och Akka och vildgässen följde 
också med. När de kommo fram till gåskarlen, låg han 
på marken. Han kunde ingenting säga, han bara kippade 
efter andan. »Kittla honom under strupen, och dunka ho- 
nom i ryggen!» sade Akka. Det gjorde pojken, och genast 
hostade den store vite upp en stor rot, som hade fast- 
nat 1 hans strupe. »Är det de här, som du har ätit av?» 
sade Akka och visade på några rötter, som lågo på jorden. 
— »Ja,» sade gåskarlen. — »Då var det väl, att de fast- 
nade i strupen på dig,» sade Akka. »De är giftiga. Om 
du hade sväljt ner dem, hade du säkert dött.» — »Det var 
Dunfin, som bad mig, att jag skulle- äta av dem,» sade 
gåskarlen. — »Jag hade fått dem av min syster,» sade 
Dunfin och berättade alltihop. — »Du ska ta dig i akt för 
systrarna .dina. Dunfin,» sade Akka, »för de vill säkert 
inte ditt bästa.» 



220 DUNFIN 

Men Dunfin hade ett sådant sinnelag, att hon inte kunde 
tro någon om ont, och när Vingsköna en stund efteråt kom 
och ville visa henne sin friare, följde hon genast med. 
»Ja, han är inte så grann som den du får,» sade systern, 
»men han är så mycket mera tapper och oförvägen.» — 
»Hur kan du veta det?» sade Dunfin. — »Jo, det har varit 
stor jämmer bland måsar och änder här på skäret en tid, 
för var morgon i dagbräckningen kommer en främmande 
rovfågel och tar bort en av dem.» — »Vad är det för en 
fågel?» sade Dunfin. — »Det vet vi inte,» svarade system. 
»En sådan som han har aldrig förr varit sedd här på skäret, 
och det märkvärdiga är, att han aldrig anfaller någon av 
oss gäss. Men nu har min friare satt sig i sinnet att kämpa 
med honom nästa morgon och driva bort honom.» — 
»Måtte det gå yäl bara I» sade Dunfin. — »Nej, det tror 
jag knappast .att det gör,» sade systern. »Om min gåskarl 
vore så stor och stark som din, då kunde jag ha något 
hopp.» — »Vill du, att jag ska be Mårten gåskarl, att han går 
emot den främmande fågeln?» sade Dunfin. — »Ja, det ville 
jag visst,» sade Vingsköna. »Större tjänst kunde du inte 
visa mig.» 

Nästa morgon var gåskarlen vaken före solen, ställde 
sig överst på skäret och spejade åt alla håll. Snart såg 
han en stor, mörk fågel komma västerifrån. Vingarna voro 
ofantligt långa, och det var lätt att begripa, att detta var 
en örn. Gåskarlen hade inte väntat farligare motståndare 
än en uggla och nu förstod han, att han inte skulle komma 
ifrån detta med livet. Men det föll honom, aldrig in, att 
han borde undvika strid med en fågel, som var många gånger 
starkare än han. 

örnen sköt ner på en mås och högg klorna i honom. 
Innan han hade hunnit lyfta, rusade Mårten gåskarl fram. 
»Släpp den där I» ropade han. »Och kom aldrig mer hit till- 
baka, eljest får du med mig att göra I» — »Vad är du för en 
galning?» sade örnen. »Det är en lycka för dig, att jag 



DUNFIN 221 

aldrig brukar kämpa med gäss. Annars skulle det snart vara 
ute med dig.» 

Mårten gåskarl trodde, att örnen höll sig för god att 
slåss med honom, och rusade på honom i vredesmod, bet 
honom i strupen och slog honom med vingarna. Detta 
kunde örnen naturligtvis inte tåla, utan han började strida, 
men ändå inte med full styrka. 

Pojken låg och sov på samma ställe som Akka och 
vildgässen, när han hörde Dunfin ropa: »TummetottI 
Tummetott! Mårten gåskarl håller på att bli ihjälriven 
av en örn I» — »Låt mig sitta opp på din rygg. Dunfin, 
och för mig till honom!» sade pojken. 

När han kom fram, var Mårten gåskarl blodig och 
illa riven, men han kämpade ännu. Pojken kunde inte 
strida mot örnen, och det var inte annat att göra än att 
skaffa bättre hjälp. »Fort, Dunfin I Kalla hit Akka och 
vildgässen!» ropade han. Med detsamma han sade detta, 
upphörde örnen att strida. »Vem är det, som talar om 
Akka?» frågade han. Och när han nu såg Tummetott och 
hörde vildgässens kackel, lyfte han vingarna. »Säg Akka, 
att jag aldrig hade väntat att träffa på henne eller någon av 
hennes följe härute på havet!» sade han och svävade bort 
med skön och snabb flykt. — »Det var samma örn, som 
en gång bar mig tillbaka till vildgässen,» sade pojken och 
såg förvånad efter honom. 

Vildgässen ämnade bege sig av från skäret i god tid, 
men först ville de ändå beta en stund. Medan de gingo 
och åto, kom en bergand fram till Dunfin. »Jag skulle 
hälsa dig från dina systrar,» sade hon. »De vågar inte 
visa sig bland vildgässen, men de bad mig påminna dig, 
att du inte borde fara från skäret, förrän du har hälsat på 
den gamla fiskaren.» — »Det är verkligen sant,» sade Dun- 
fin. Men hon hade nu blivit så pass skrämd, att hon inte 
ville gå ensam, utan bad gåskarlen och Tummetott följa 
med upp till hyddan. 



222 DUNFIN 

Där stod dörren öppen. Dunfin gick in, men de två 
(indra stannade utanför. I nästa ögonblick hörde de hur 
Akka gav tecken till uppbrott, och de kallade på Dunfin. 
Orågåsen kom ut ur stugan och flög med vildgässen bort 
från skäret. 

De hade färdats ett rätt långt stycke inåt skärgården, 
då pojken började förvåna sig över grågåsen, som följde 
dem. Dunfin brukade flyga tyst och lätt. Denna arbetade 
sig fram med tunga, brusande vingslag. »Akka, vänd om! 
Akka, vä^nd om I» ropade han helt hastigt, »Vi har kommit 
i orätt sällskap! Det är Vingsköna, som följer oss!» 

Knappt var detta sagt, förrän grågåsen upphävde ett 
så fult och ilsket skrik, att alla förstodo vem hon var. 
Akka och de andra vände sig mot henne, men grågåsen 
flydde inte genast. I stället störtade hon mot den store 
vite, grep fatt i Tummetott och flög nu bort med honom i 
näbben. 

Det blev en skarp jakt inöver skärgårdshavet Ving- 
sköna flydde raskt, men vildgässen voro alldeles inpå 
henne, och det fanns intet hopp för henne att komma undan. 

Plötsligen sågo de en liten vit rök stiga upp nerifrån 
havet, och knallen av ett skott hördes. I sin iver hade de 
inte märkt, att de hade kommit rakt ovanför en båt, där 
en ensam fiskare satt. 

Ingen blev dock träffad av skottet, men just där, mitt- 
över båten, öppnade Vingsköna näbben och lät Tumme- 
tott falla ner till havet. 



XXXVII. 

STOCKHOLM. 



Lurclag 7 inaj. 



För några år sedan fauns på Skansen, den stora träd- 
gården utanför Stockholm, där man har samlat ihop så 
mycket märkvärdigt, en liten gubbe, som hette Klement 
Larsson. Han var från Hälsingland, och till Skansen hade 
han kommit för att spela folkdanser och andra gamla låtar 
på sin fiol. Men det var naturligtvis mest om eftermid- 
dagarna han uppträdde som spelman. Om förmiddagen 
brukade han sitta och vakta i någon av de präktiga bond- 
stugorna, som hade flyttats till Skansen från alla delar av 
landet. 

Klement tyckte till en början, att han hade fått det bättre 
på sina gamla dar, än han någonsin hade vågat drömma 
om, men efter någon tid började han ledas vid alldeles 
förskräckligt, i synnerhet under vakthållningen. Det gick 
väl an, när det kom folk in i stugan för att se på den, men 
ibland satt Klement många timmar alldeles ensam. Då 
längtade han hem till dein grad, att han fruktade, att han 
skulle bli tvungen att säga upp sin plats. Han var mycket 
fattig, och han visste, att därhemma skulle han falla sock- 
nen till last. Därför sökte han hålla ut i det längsta, faslän 
han kände sig olyckligare för var dag. 

En vacker eftermiddag i början av maj hade Klement 
fått ledigt ett par timmar och var på väg utför den branta 
backen, som leder ner från Skansen, då han mötte en skär- 
gårdsfiskare, som kom gående med kassen på ryggen. Det 

15. — NUs Holgerssons resa. II. 



22(> STOCKHOLM 

var eii ung, rask karl, som brukade komma till Skansen 
och bjuda ut sjöfåglar, som han hade lyckats att infånga 
lefvande, och Klement hade råkat honom många gånger 
förut. 

Fiskaren hejdade Klement för att fråga honom om 
föreståndaren på Skansen vår hemma, och när Klement 
hade svarat på detta, frågade han i sin tur vad det var 
för rart, som fiskaren hade i kassen. »J)u kan få se vad 
jag har, Klement,» svarade då fiskaren, »om du till tack 
vill ge mig ett gott råd och säga vad jag kan begära 
för det.» 

Han sträckte kassen mot Klement. Denne tittade ner 
i den en gång, så /en gång till och drog sig därpå hastigt 
ett par steg baklänges. »Vad i alla mina dar, Asbjörn!» 
sade han. »Hur har du fått fatt i den där?» 

Han kom ihåg, att när han var barn i världen, hade 
mor brukat tala om småfolket, som bodde under stuggolvet. 
Han fick inte skrika och inte vara odygdig för att inte reta 
småfolket Sedan han hade blivit vuxen, hade han trott, 
att mor hade hittat på det där om pysslingarna för alt 
hålla honom i styr. Men det måtte inte ha varit något 
påhitt av mor, för där i Åsbjörns kasse låg en av små- 
folket. 

Det satt något av barnaskräcken kvar i Klement, och 
han kände en rysning ila utefter ryggraden, när han såg 
åt kassen. Asbjörn märkte, att han var rädd, och började 
skratta, men Klement tog saken djupt allvariigt. »Tala 
om för mig, Asbjörn, var du har kommit över honom !» sade 
han. — »Jag har inte legat på lur efter honom, må du tro,» 
sade Asbjörn. »Det var han, som kom till mig. Jag hade 
farit ut i god tid i morse och tagit bössan med i båten. 
Jag var knappt hunnen från land, förrän jag fick syn 
på några irildgäss, som kom österifrån under ett fasligt 
skrikande- Jag gav dem ett skott, men fick ingen av dem. 
I stället kom den här nerfarande och föll i vattnet sa 
nära båten^ att jag bara behövde sträcka ut handen för alt 



STOCKHOLM 227 

få tag i honom.» — »Du måtte väl inte ha skjutit honom, 
Asbjörn?» — i>Ånej, han är frisk och färdig. Men när 
han först kom ner, visste han inte riktigt till sig, och då 
passade jag på och surrade ett par segelgarnsändar om fötter 
och händer på honom, så att han inte skulle rymma. Se, 
jag tänkte genast, att det här skulle bli något för Skansen.» 

Klement blev underligt ängslig, när fiskaren berättade 
detta. Allt det, som han i barndomen hade hört om små- 
folket, om dess hämndlystnad mot fiender och hjälpsamhet 
mot vänner, steg upp för honom. Det hade aldrig gått väl 
för dem, som hade försökt att hålla någon av dem fången. 
»Du borde ha släppt lös honom genast. Åsbjörn,» sade han. 

»Det var inte långt ifrån, att jag hade blivit tvungen att 
ge honom fri,» sade fiskaren. »För du kan veta, Klement, 
att vildgässen följde mig ända hem, och sedan kryssade 
de över skäret hela morgonen och skrek, som om de ville 
ha igen honom. Och inte nog med det, utan hela säll- 
skapet därute hos oss, måsar och tärnor och andra, som 
inte är värda ett skott krut, kom och slog ner på skäret och 
väsnades, och när jag gick ut, flaxade de omkring mig, så 
att jag måste vända om in igen. Hustru min bad mig, 
att jag skulle ge honom fri, men jag hade satt mig i sinnet, 
att han skulle hit till Skansen. Och så ställde jag en av 
småbarnens dockor i fönstret, gömde pysslingen djupast 
nere i kassen och for i väg. Och fåglarna trodde väl, 
att det var han, som stod i fönstret, för de lät mig komma 
av utan att förfölja mig.» 

»Säger han ingenting ?» frågade Klement. — »Jo, i början 
försökte han ropa till fåglarna, men det ville jag inte vela 
av, utan jag lade munkavle på honom.» — »Men, Asbjörn,» 
sade Klement, »att du gör så mot honom! Förstår du inte, 
att han är något övernaturligt?» — »Jag vet inte vad han 
kan vara för slag,» sade Asbjörn lugnt. »Det får andra 
fundera ut. Jag är nöjd, bara jag får väl betalt för honom. 
Och säg mig nu, Klement, vad du tror att Doktorn på 
Skansen kan vilja ge mig!» 



228 STOCKHOLM 

Kleiiient dröjde att svara en låiig^ stund. Men di4 
hade kommit en sådan ängslan över honom för pysslingens 
skull. Han tyckte riktigt, att mor stod bredvid honom 
och sade till honom, att han alltid skulle vara god mot små- 
folket. »Jag vet inte va.I Doktorn däroppe kan vilja be- 
tala dig, Asbjörn,» sade han. »Men om du vill lämna 
honom åt mig, ska jag ge dig tjuge kronor för honom.» 

Asbjörn såg på spelmannen med oerhörd förvåning, 
när han hörde den stora summan. Han tänkte, att Klement 
trodde, att pysslingen hade någon hemlig makt och kunde 
vara honom till nytta. Han var visst inte säker på att 
Doktorn tänkte så stort om honom och ville betaJa ett så 
högt pris. Och så tog han emot Klements anbud. 

Spelmannen stoppade ner sitt inköp i en av sina vida 
fickor, vände tillbaka till Skansen och gick in i en av 
fäbodstugorna, där det varken fanns besökande eller väk- 
tare. Han drog igen dörren efter sig, tog fram pysslingen, 
som ännu var bunden till händer och fötter och hade mun- 
nen tillstoppad, och lade försiktigt ner honom på en bänk. 

»Hör nu på vad jag säger dig!» sade Klement. »Jag 
vet nog, att sådana som du inte tycker om att bli sedda 
av människor, utan vill gå och pyssla och ställa på egen 
hand. Därför har jag tänkt att ge dig fri, men det får 
bli mot det löftet, att du stannar kvar i den här trädgården, 
tills jag lovar dig att fara härifrån. Går du in på detta, 
så nicka tre gånger med huvudet I» 

Klement såg förväntansfullt på pysslingen, men denne 
höll sig orörlig. 

»Du ska inte få det svårt,» sade Klement. »Jag ska 
sätta ut mat till dig var dag, och jag tror, att du ska få så 
mycket att göra här, att tiden inte ska bli lång för dig. 
Men du får inte fara till något annat ställe, förrän du får 
lov. av mig. Vi ska komma överens om ett tecken. Så 
länge som jag sätter ut din mat i en vit skål, ska du 
stanna. När jag sätter ut den i en blå, får du fara.» 



STOCKHOLM 229 

Klement teg på nytt och väntade, att pysslingen skulle 
ge tecknet, men denne rörde sig inte. 

»Jaså,» sade Klement, »då blir det väl ingen annan 
råd, än att jag får visa dig för husbonden här på stället. 
Och så blir du satt i glasskåp, och alla människor i Stock- 
holms stora stad kommer för att titta på dig.» 

Men detta tycktes ha skrämt pysslingen, och det var 
knappt sagt, förrän han gjorde tecknet. 

»Det var rätt,» sade Klement, tog sin kniv och skar 
av snöret, som fängslade pysslingens händer. Sedan gick 
han hastigt mot dörren. 

Pojken lossade banden kring fotlederna och sköt bort 
munkavlen, innan han tänkte på något annat. När han 
sedan vände sig till Klement Larsson för att tacka honom, 
var denne redan borta. 



Klement hade nätt och jämnt kommit utom dörren, 
när han mötte en ståtlig och vacker gammal herre, som 
tycktes vara på väg fram till en vacker utsiktsplats, som 
fanns i närheten. Klement kunde inte minnas, att han 
hade sett den ståtliga gamla herrn förut, men denne måtte* 
visst ha lagt märke till Klement någon gång, när han hade 
spelat fiol, för han stannade och började tala med honom. 

»God dag, Klement!» sade han. »Hur står det till med 
dig? Du är väl inte sjuk? Jag tycker, att du har tynat av 
på sista tiden.» 

Det var en så obeskrivlig vänlighet över den gamla 
herrn, atl Klement tog mod till sig och berättade honom 
hur svårt han hade det med sin hemlängtan. 

»Vad?» sade den ståtliga gamla herrn. »Längtar du, 
när du är i Stockholm? Det kan väl aldrig vara möjligt.» 

Och den ståtliga gamla herrn såg nästan förnärmad ut. 
Mon så besinnade han väl, att det bara var en gammal okun- 



230 STOCKHOLM 

nig Hälsinglandsgubbe, som han talade med, och han återtog 
sitt vänliga sätt. 

»Du har säkert aldrig hört hur Stockholms stad har 
uppkommit, Klement. Hade du det, skulle du förstå, alt 
det bara är en inbillning av dig, att du längtar härifrän. 
Kom med mig till bänken därborta, så skall jag berätta dig 
litet om Stockholm!» 

När den ståtliga gamla herrn hade satt sig på bänken. 
såg han först ett par ögonblick ner över Stockholm, som i all 
sin prakt utbredde sig under honom, och han drog ett djupt 
andetag, som om han hade velat inandas all traktens skön- 
het. Sedan vände han sig till spelmannen. 

»Se nu, Klement I» sade han och började rita ut en 
liten karta på sandgången framför dem, medan han talade. 
»Här ligger nu Uppland, och här skjuter det ner en udde 
mot söder, som är sönderflikad av en mängd vikar. Och här 
möter Sörmland med en annan udde, som är lika sönder- 
skuren och går rätt mot norr. Och här kommer en sjö 
västerifrån, som är uppfylld av öar: det är Mälaren. Och 
här kommer österifrån ett annat vatten, som knappt kan 
tränga sig fram mellan öar och skär: det är Östersjön. 
Och här, Klement, där Uppland möter Sörmland och Mä- 
laren möter Östersjön, går en kort å, och mitt i den ligga 
fyra små holmar, som dela ån i flera armar, och av dem 
heter en nu Norrström, men den kallades förr Stocksund. 

De här holmarna voro från början bara vanliga löv- 
holmar, sådana, som det finns så gott om i Mälaren än 
i dag, och de lågo i långa tider alldeles obebodda. Det kan 
tyckas, att de hade ett bra läge, såsom de lågo mittemellan 
två vatten och två landskap, men detta lade ingen märke 
till. Ar efter år gick. Människor bosatte sig både på Mälar- 
öarna och ute i skärgården, men de här holmarna i Ström- 
men fingo inga invånare. Någon gång hände det, att en 
Sjöfarande lade till vid en av dem och slog opp sitt tält där 
övor natten. Mon ingen stannade där på allvar. 



STOCKHOLM 231 

En dag hade en fiskare, som bodde på Lidingön ute i 
Saltsjön, styrt sin båt inåt Mälaren, och däx hade han haft 
så god tur med fisket, att han hade glömt att resa hem i tid. 
Han hade inte hunnit längre än till de fyra holmarna, när 
det redan var alldeles mörkt, och då tyckte han sig inte 
kunna göra bättre än att stiga i land på en av dem och 
vänta där till längre fram på natten, då det blev månsken, 
för det visste han att det skulle bli. 

Det var sensommar och varmt och vackert väder ännu, 
fastän kvällarna hade börjat att bli mörka. Fiskaren drog 
opp sin båt på land, lade sig bredvid den med huvudet mot 
en sten och somnade. När han vaknade, var månen upp- 
gången för längesedan. Den stod mittöver honom och sken 
så praktfullt, att det nästan var full dager. 

Karlen sprang opp och skulle just sätta båten i sjön, 
när han såg en mängd svarta prickar röra sig ute i ström- 
men. Det var ett stort sälstim, som med full fart kom mot 
holmen. När fiskaren såg, att salarna tycktes ämna krypa 
opp på land, lutade han sig ner för att söka reda på spjutet, 
som han alltid förde med sig i båten. Men när han reste 
sig, såg han inte mer några sälar, utan i stället stodo på 
stranden de skönaste unga tärnor, klädda i gröna, släpande 
sidenkläder och med pärlkronor på sina huvuden. Då för- 
stod fiskaren, att detta var havsjungfrur, som bodde på de 
öde skären långt ute i havet och nu hade tagit sälhamnar 
på för att kunna fara in mot land och förlusta sig i mån- 
skenet på de gröna holmarna. 

Helt stilla lade han ner spjutet, och när jungfrurna gingo 
opp på holmen för att leka, smög han sig efter och betrak- 
tade dem. Han hade hört, att havstärnorna skulle vara så 
sköna och ljuva, att ingen kunde se dem utan att bli bo- 
tagen av deras fägring, och han måste säga till sig själv, 
att detta inte var för mycket sagt om dem. 

. När han hade sett dem dansa en stund under trädon, 
gick han ner till stranden, tog en av sälhamnarna, som låg 
kvar där, och gömde den under en sten. Sodan gick han 



232 STOCKHOLM 

tillbaka till sin båt, lade sig ner bredvid den och låtsade, 
att han sov. 

Snart såg han de unga jungfrurna komma ner till stran- 
den för att ikläda s,ig sälhamnarna. Allt yar lek och glam 
till en början, men så bl.ev det jämmer och klagan, därför att 
en av dem inte kunde finna sin sälskrud. De sprungo alla 
fram och tillbaka på stranden och hjälpte henne att söka, 
men ingenting funno de. Mittunder sökandet märkte de, 
att himlen började blekna och dagen var i antågande. Då 
tycktes de inte kunna stanna längre, utan de summo bort 
allihop, utom den, som var utan sälhamn. Hon satt kvar 
på stranden och grät. 

Fiskaren tyckte nog, att det var synd om henne, men 
han tvang sig att ligga stilla, ända tills det blev full dager. 
Då reste han sig och satte båten i sjön, och det såg ut, 
som om han just tillfälligtvis had.e fått syn på henne, när han 
redan hade lyft årorna. »Vad är du för en?» ropade han. 
»Är du en skeppsbruten?» 

Hon störtade fram mot honom och frågade om han hade 
sett hennes sälhamn, men fiskaren låtsade, som om han 
inte eu gång förstod vad hon frågade efter. Då satte hon 
sig ner och grät på nytt, men nu föreslog han, att hon skulle 
följa med honom i hans båt. *Kom med hem till min stuga,' 
sade han, *så tar mor vård om dig! Du kan väl inte sitta 
kvar här på holmen, där du varken kan få en bädd eller 
ett mål mat* Och han talade så väl, att han förmådde 
henne att följa med i båten. 

Både fiskaren och hans mor voro ofantligt goda mot 
den stackars sjöjungfrun, och hon tycktes trivas väl hos 
dem. Hon blev gladare för var dag, hjälpte den gamla med 
hennes sysslor och var alldeles som en annan skärgårds- 
flicka, utom det, att hon var långt vackrare än alla de andra. 
Kn dag frågade fiskaren henne om hon ville bli hans hustru, 
och dotla hade hon ingenting emot, utan sade genast ja. 

Så redde man till bröllop, och när sjöjungfrun skulle 
kläda sig till brud, satte hon på sig den gröna, släpande 



STOCKI!OLM 233 

klänningen och den skimrande pärlkronan, som hon hade 
burit, när fiskaren hade sett henne första gången. Men det 
fanns varken präst eller kyrka i skärgården på den tiden, 
utan brudföljet satte sig i båtarna för att ro inåt Mälaren 
och få vigsel i första kyrka, som de skulle råka på. 

Fiskaren hade bruden och modern i sin båt, och han 
seglade så väl, att han kom före alla de andra. När han 
var hunnen så långt, att han såg holmen i Strömmen, där 
han hade vunnit bruden, sojn nu satt stolt och smyckad bred- 
vid honom, kunde han inte låta bli att le för sig själv. 
'Vad är det du ler åt?' frågade hon. — 'A, jag tänker på 
den natten, då jag gömde sälhamnen för dig,* svarade fiska- 
ren, för nu kände han sig så säker på henne, att han inte 
längre trodde sig behöva dölja något. — *Vad är det du 
säger?' sade bruden. 'Inte har väl jag ägt en sälhamn.' 
Det föreföll, som skulle hon ha glömt alltihop. 'Minns du 
inte hur du dansade med havsjungfrurna?' frågade han. 
— 'Jag vet inte vad du menar,' sade bruden. 'Jag tror, 
att du måtte ha drömt en besynnerlig dröm i natt.' 

'Om jag visar dig din sälhamn, så tror du mig väl?' 
sade fiskaren och vände med ens båten mot holmen. De 
stego i land, och han letade fram sälhamnen under stenen, 
där han hade gömt den. 

Men inte förr såg bruden sälhamnen, än hon ryckte 
den till sig och kastade den över sitt huvud. Den slöt 
sig om henne, som om den hade haft liv, och hon kastade 
sig genast i Strömmen. 

Brudgummen såg henne glida bort, han sprang ut i 
vattnet efter henne, jnen kunde inte nå henne. I sin förtviv- 
lan, när han såg, att han inte på annat sätt kunde hejda 
henne, fattade han spjutet och slungade det. Han träffade 
säkert bättre, än han hade ämnat, för den stackars sjö- 
jungfrun uppgav ett klagande skrik och försvann i djupet. 

Fiskaren stod kvar på stranden och väntade, att hon 
skulle visa sig på nytt. Men då märkte han, att vattnet 
omkring honom började anta en mild glans. Det kom en 



234 STOCKHOLM 

skönhet över det, som han aldrig hade sett förut. De! 
glittrade och blänkte i skärt och vitt, såsom färgen leker 
på snäckornas insida. 

När det glittrande vattnet slog mot stränderna, tyckte 
fiskaren, att också dessa förändrades. De började blomma 
och dofta. Det lade sig ett milt skimmer över dem., sä 
att de fingo en ljuvhet, som de inte förr hade ägt. 

Och han förstod hur allt detta kom sig. För med 
sjöjungfrurna förhåller det sig så, att den, som ser dem, 
måste finna dem skönare än alla andra, och när nu havs- 
jungfruns blod blandade sig med vattnet och badade strän- 
derna, övergick hennes skönhet till dem, och det blev deras 
arvedel, att alla, som sågo dem, måste älska dem och 
dragas till dem med längtan.»' 

När den ståtliga gamla herrn hade hunnit så långt i 
sin berättelse, vände han sig mot Klement och säg på 
honom, och Klement nickade allvarligt till honom, men han 
sade ingenting för att inte vålla något avbrott i berättelsen. 

»Nu skall du lägga märke till, Klement,» fortfor den 
gamla herrn och fick med ens en liten skälmaktig glimt i 
ögonen, »att allt ifrån denna tiden började människor flytta 
till holmarna. Först var det bara fiskare och bondfolk, 
som slogo sig ner där, men också andra lockades dit, och 
så en vacker dag kommo kungen och hans jarl seglande 
fram genom Strömmen. De började genast tala om de där 
holmarna, och de fäste sig vid att de lågo så, att varje 
fartyg, som ville färdas inåt Mälaren, måste förbi dom. 
Och jarlen menade, att här borde man sätta ett lås för 
farleden, som man kunde öppna och stänga efter behag: 
släppa in handelsfartygen och stänga ute rövarflottorna. 

Och det blev allvar av detta,» sade den gamla herrn 
och reste sig och började på nytt rita i sanden med sin 
käpp. »På den största av öarna, här, ser du, förde jarlen 
opp en borg med ett starkt huvudtorn, som blev kallat 
Kärnan. Och runt omkring holmen drogo inbyggarna fram 
murar på det här sättet. Här mot norr och mot söder 



STOCKHOLM 235 

gjorde de portar i muren och satte starka torn över dem. 
De byggde broar över till de andra holmarna och försågo 
också dessa med höga torn. Och ute i vattnet, runt om- 
kring alltsammans, satte de ut en krans av pålar med 
bommar, som kunde öppnas och stängas, så att inget fartyg 
kunde segla förbi utan tillåtelse. 

Således ser du, Klement, att de fyra holmarna, som 
så länge hade legat obemärkta, snart nog hade blivit starkt 
befästa. Men det var inte nog med detta. De här stränderna 
och sunden, de dra människor till sig, och snart kom folk 
från alla håll och ville bosätta sig på holmarna. Då 
började de för sin räkning bygga en kyrka, som sedan har 
blivit kallad Storkyrkan. Här låg den, alldeles bredvid 
borgen, och här^ innanför murarna, lågo de små stugor, som 
nybyggarna reste åt sig. Det var inte mycket med dem, men 
mer behöfdes inte på den tiden för att det skulle bli räknat 
som en stad. Och staden blev kallad Stockholm och heter 
så än i denna stund. 

Det kom jen dag, Klement, då jarlen, som hade satt ar- 
betet i gång, måste lägga sitt huvud till vila, men Stock- 
holm blev fördenskull inte utan byggmästare. Här kommo 
munkar till landet, som kallades Gråbröder, och Stockholm 
drog dem till sig, så att de begärde lov att få bygga ett 
kloster där. Då fingo de av kungen en liten holme, en 
av de mindre, den här, som vetter åt Mälaren. På den 
byggde de, och därför blev den sedan kallad Gråmunke- 
holmen. Men det kom andra munkar, som nämndes Svart- 
bröder. De bådo också om rätt att få bygga i Stockholm, 
och deras kloster blev rest på Stadsholmen, ett stycke från 
södra porten. På den här, den större av holmarna norr 
om staden, inrättades ett Helgeandshus eller sjukhus, på 
den andra byggde idoga män en kvarn, och vid skären 
intill fiskade munkarna. Som du vet, finns där nu bara 
en holme, för kanalen mellan de två har grott igen, men 
den heter ännu i dag Helgeandsholmen. 



236 STOCKHOLM 

Nu, Klement, voro de små lövholmarna redan täckta 
av hus, men folk 'strömmade ständigt till, för de här strän- 
derna och vattnen äro, som du vet, sådana, att de draga män- 
niskor till sig. Här kommo fromma kvinnor av Sankta 
Klaras orden och bådo om byggnadsgrund. För dem blev 
det ingen annan råd, än att de måste slå sig ner på norra 
stränder, på Norrmalm, som den kallades. Säkert voro de 
inte mycket nöjda med detta, för fram över Norrmalm strök 
en hög ås, och på den hade staden sin galgbacke, så att 
detta var en ringaktad plats. Klarasystrarna byggde ändå 
sin kyrka och sina långa klosterhus på stranden under äsen. 
Och sedan de hade slagit sig ner i denna trakten, fingo de 
snart efterföljare. Här långt bort i norr, oppe på själva 
åsen, byggdes ett sjukhus med en kyrka, som helgades åt 
Sankt Göran, och här nedanför åsen restes en kyrka åt 
Sankt Jakob. 

Och även på Södermalm, där berget reste sig tvärbrant 
från stranden, började man bygga. Där uppförde man en 
kyrka åt Sankta Maria. 

Men du må inte tro, Klement, att det endast var kloster- 
folk, som flyttade till Stockholm. Det var också många 
andra. Framför allt var det en mängd tyska köpmän och 
hantverkare. De voro skickligare än de svenska och blevo 
väl mottagna. De bosatte sig i staden innanför murarna, 
revo ner de små ömkliga husen, som stodo där förut, och 
byggde höga, präktiga av sten. Men det var ont om ut- 
rymme därinne. De måste lägga husen tätt tillsammans, 
med gavlarna vända åt de smala gränderna. 

Ja, du ser, Klement, att Stockholm kunde dra människor.?- 

Här visade sig nu en annan herre, som hastigt kom 
framåt gången emot dem. Men han, som talade med Kle- 
ment, vinkade med handen, och den andre blev stående 
på avstånd. Den ståtliga gamla herrn gick nu och satte 
sig på bankon bredvid spelmannen. 

»Nu skall du göra mig on tjänst, Klement,» sade han. 
»Jag har inte tillfälle att spraka mer med dig, mon jag 



STOCKHOLM 239 

skall låta sända dig en bok om Stockholm, och den skall du 
läsa igenom från början till slut. Nu har jag, så att säga, 
lagt grunden till Stockholm åt dig, Klement. Studera nu 
vi ti are själv, och ta reda på hur staden har levat och 
förändrat sig I Läs om hur den lilla trånga, muroragivna 
staden på holmarna har brett ut sig till detta stora hav av 
hus, som vi se under oss I Läs om hur på det mörka tornet 
Kärnans plats har blivit uppfört det sköna, ljusa slottet 
här nedanför oss och hur Gråmunkarnas kyrka har blivit 
till de svenska kungarnas gravplats! Läs om hur holme 
efter holme har blivit fylld med byggnadsverk I Läs om 
hur kryddgårdarna på Söder och Norr ha blivit till sköna 
parker eller bebyggda kvarter! Läs om hur åsarna ha 
sänkts och sunden ha fyllts ! Läs om hur kungarnas stängda 
djurgård har bHvit till folkets käraste tillflyktsort! Du 
skall göra dig hemmastadd här, Klement. Den här staden 
tillhör inte bara stockholmarna. Den tillhör dig och hela 
Sverige. 

Och när du läser om Stockholm, Klement, kom ihåg, 
att jag har sagt sant, och att det har makt att dra alla 
till sig i Först flyttade kungen hit, så byggde.de förnäma 
herrarna sina palats här. Sedan drogs den ena efter den 
andra hit, så att nu, ser du, Klement, är Stockholm inte 
en stad för sig eller för den närmaste trakten. Det har 
blivit en stad för hela riket. 

Du vet, Klement, att det hålles stämmor i var socken, 
men i Stockholm hålles riksdag för hela folket. Du vet, att 
det finns domare i var domsaga hela landet över, men i 
Stockholm finns en domstol, som dömer över alla de andra. 
Du vet, att det finns kaserner och trupper överallt i landet, 
men i Stockholm sitta de, som befalla över hela hären, 
överallt i landet löpa järnvägarna, men från Stockholm 
skötes hela det stora verket. Här finns styrelse för präster, 
för lärare, för läkare, för fogdar och länsmän. Här är 
detta landets medelpunkt, Klement. Härifrån komma peng- 
arna, som du bär i fickan, och märkena, som vi sätta 



240 STOCKHOLM 

på våra brev. Härifrån kommer uågot till alla svenskar, 
och här ha alla svenskar något att beställa. Här behöver 
ingen känna sig främmande och längta hem. Här äro alla 
svenskar hemma. 

Och när du läser om allt^ som har samlats hit till 
Stockholm, Klement, tänk då också på det sista, som det 
har dragit till sig I Det är dessa gamla stugor på Skansen. 
Det är gamla danser, gamla dräkter och gammalt husgeråJ. 
Det är spelmän och sagoberättare. Allt gott och gammalt 
har Stockholm dragit hit till Skansen för att hedra det, odi 
för att det med ny heder skall stå opp ute bland folket. 

Men först och sist, Klement, kom ihåg, att när du läser 
om Stockholm, skall du sitta här på denna platsen! Du 
skall se hur vågorna glittra i lekande glädje, och hur 
stränderna skimra av skönhet. Du skall laga, att du kom- 
mer in under förtrollningen, Klement.» 

Den vackra gamla herrn hade höjt rösten, så att den 
ljöd stark och mäktigt befallande, och hans ögon blixtrade. 
Nu reste han sig och gick ifrån Klement med en liten rörelse 
av handen. Och Klement förstod i detsamma, att den, 
som hade talat med honom, måste vara en hög herre, och 
han bugade sig, så djupt han kunde, efter honom. 



Nästa dag kom en kunglig lakej med en stor, röd bok 
och ett brev till Klement, och i brevet stod, att boken 
var från kungen. 

Efter detta var den lilla gubben Klement Larsson som 
yr i huvudet i flera dar, och det var nästan inte möjligt 
att få ett klokt ord av honom. När en vecka hade gått, 
kom han till Doktorn och sade upp sig. Han var alldeles 
tvungen att ge sig av hem. »Varför ska du hem? Kan du i 
inte lära dig att trivas här?» sade Doktorn. — »Jo, jag 
trivs,» sade Klement, »det är inte farligt med den saken nu 
längre, men jag måste hem i alla fall.» 



STOCKHOLM 243 

Klement hade varit i ett svårt trångmål, för kungen 
hade sagt, att han skulle ta reda på Stockholm och trivas 
där, men Klement kunde inte bärga sig, förrän han där- 
hemma hade fått tala om, att kungen hade ^agt detta till 
honom. Han kunde inte försaka att få stå på kyrk- 
backen därhemma och berätta för hög och låg, att kungen 
hade varit så god mot honom, att han hade suttit bredvid 
honom på samma bänk och skickat honom en bok, och 
att han hade gett sig tid att tala med honom, en gammal, 
fattig spelman, hela timmen för att bota honom för hans 
längtan. Det var stort att berätta detta här på Skansen 
för lappgubbarna och dalkullorna, men vad var det mot 
att få tala om det därhemma? 

Också om Klement skulle hamna på fattighuset, så 
bleve det inte så svårt efter detta. Han var en helt annan 
man nu än förut, skulle bli aktad och ärad på helt annat 
sätt. 

Och denna nya längtan blev Klement övermäktig. Han 
hade måst gå upp till Doktorn och säga, att han var tvungen 
alt ge sig av hem. 



xxxvm. 

GORGO, ÖRNEN. 

I FJÄLLDALEN. 

luångt uppe bland Lapplands fjäll låg ett gammalt örn- 
näste på en avsats, som sköt ut från en brant bergvägg. 
Det var förfärdigat av tallgrenar, som voro lagda varvtals 
över varandra. Under många år hade det blivit tillbyggt 
och förstärkt och låg nu på klipphyllan, ett par meter brett 
och nära nog lika högt som en lappkåta. 

Klippväggen, där örnnästet låg, höjde sig över en rätt 
stor dal, som om sommaren var bebodd av en flock vild- 
gäss. Denna dal var en förträfflig tillflyktsort för dem. 
Den var så undangömd mellan bergen, att det inte var 
mången, som kände till den, inte en gång bland lapparna. 
Mitt i dalen låg en liten rund sjö, där det fanns gott om 
föda för de små gässlingarna, och på de tuviga sjösträn- 
derna, som voro täckta av videbuskar och små förkrympta 
björkar, funnos de bästa häckplatser, som gässen gärna 
kunde önska sig. 

I alla tider hade det bott örnar uppe på klippan och 
vildgäss nere i dalen. Vart år rövade örnarna bort några 
av dem, men aktade sig väl för att taga så många, att vild- 
gässen inte skulle våga bo kvar i dalen. Vildgässen å sin 
sida hade inte så liten nytta av örnarna. Rövare voro 
de, men de höUo andra rövare på avstånd. 

Ett par år före det, då Nils Holgersson drog omkring 
med vildgässen, stod den gamla förargåsen Akka från Keb- 
nekajse en morgon på bottnen av fjälldalen och såg upp 



GORGO, ÖRNKN* 245 

till Örnnästet, örnarna brukade draga ut på jakt en stund 
efter soluppgången, och under alla de somrar, som Akka 
hade bott i dalen, hade hon varje morgon på detta sätt 
väntat på deras utfärd för att se om de skulle stanna i 
dalen och jaga där, eller om de skulle flyga bort till andra 
jaktmarker. 

Hon behövde inte vänta länge, förrän de båda ståtliga 
fåglarna lämnade klipphyllan. Sköna, men fruktansvärda 
svävade de ut i luften. De ställde kosan neråt slättlandet, 
och Akka uppgav en suck av lättnad. 

Den gamla förargåsen hade slutat att lägga ägg och 
föda upp ungar och brukade om somrarna fördriva tiden 
med att gå från det ena gåsredet till det andra och ge råd 
om ruvningen och skötseln av ungarna. Dessutom höll 
hon utkik inte bara efter örnarna, utan också efter fjäll- 
rävar, ugglor och alla andra fiender, som kunde tilnkas 
hota vildgässen och deras ungar. 

Vid middagstiden började Akka på nytt spana efter 
örnarna. På samma sätt hade hon gjort varje dag under 
alla de somrar, som hon hade bott i dalen. Hon såg genast 
på deras flykt om de hade haft en god jakt, och hon kände 
sig då trygg för dem, som hörde henne till. Men denna 
dagen såg hon inte örnarna vända tillbaka. »Jag måtte ha 
blivit gammal och slö,» tänkte hon, när hon hade väntat 
på dem en stund. »Nu måste ju örnarna vara hemkomna 
för längesedan.» : 

Hon såg uppåt bergväggen på eftermiddagen och vän- 
tade att få se örnarna på det vassa utsprånget, där de 
brukade sitta och taga sin middagsvila, och hon iörsökte 
att få syn på dem mot kvällen, när de skulle bada i fjäll- 
sjön, men hon förfelade dem på nytt. Återigen jämrade 
hon sig över att hon hade blivit gammal. Hon var så 
van, att örnarna skulle hålla till på berget ovanför henne, 
att hon inte kunde tänka sig möjlighoten av alt de inte hade 
kommit tillbaka dit. 



246 GORGO, ÖRNEX 

Nästa morgon var Akka vaken i god tid för att spana 
efter örnarna. Men inte heller nu såg hon dem. Däremot 
hörde hon i morgonstillheten ett skrik, som ljöd både argt 
och Jämmerligt och tycktes komma från örnnästet. »Kan 
det verkligen vara något på tok däroppe hos örnarna?» tänkte 
hon. Hon lyfte raskt och steg så högt, att hon kunde se 
ner i örnboet. 

Däruppe såg hon varken honörn eller hannörn. I hela 
boet fanns ingen annan än en halvnaken unge, som låg 
och skrek efter mat. 

Akka sänkte sig långsamt och tvekande ner mot örn- 
nästet. Det var en hemsk plats att komma till. Det märk- 
tes vad det var för ett rövarfölje, som höll till där. I boet 
och på klipphyllan lågo vitnade ben, blodiga fjädrar och 
skinnflikar, harhuvuden, fågelnäbbar och fjäderklädda rip- 
fötter. Också örnungen, som låg mitt i allt detta, var mot- 
bjudande att skåda med sitt stora, gapande näbb, sin 
klumpiga, dunklädda kropp och sina ofärdiga vingar, där 
de blivande pennfjädrarna stucko fram som taggar. 

Till sist övervann Akka sin motvilja och slog ner på 
bokanten, men hon såg sig på samma gång oroligt om- 
kring åt alla håll, för hon väntade i varje ögonblick, att 
de gamla örnarna skulle vända om hem. 

»Det var då väl, att det äntligen kommer någon,» ropade 
örnungen. »Skaffa genast hit mat åt mig I» 

»Nå nå, ha inte så bråttom!» sade Akka. »Tala först 
om för mig var far och mor håller till!» 

»Ja, den som det visste bara! De for sin väg i går 
morse och lämnade mig en fjällämmel att leva av, medan 
de var borta. Du kan väl begripa, att den är slut för 
längesedan Det är skamligt av mor att låta mig svälta 
på det här sättet.» 

Akka började nu tro, att de gamla örnarna verkligen 
hade blivit skjutna, och hon tänkte på att om hon läte 
örnungen svälta ihjäl, skulle hon kanske slippa hela rövar- 
följet för all framtid. Men på samma gång bar det henne 



GORGO, ÖRKEK 247 

mycket emot att inte bistå en övergiven unge, för så vitt 
det var henne möjligt. , 

»Vad sitter du och stirrar efter?» sade örnungen. »Hörde 
du inte, att jag vill ha mat?» 

Akka bredde ut vingarna och sänkte sig till den lilla 
sjön nere på dalbottnen. En stund efteråt kom hon åter 
upp till örnboet med en laxöring i näbben. 

örnungen råkade i häftig vrede, när hon lade ner fisken 
framför honom. »Tror du, att jag kan äta sådant där?» sade 
han, sköt fisken åt sidan och försökte hugga till Akka med 
näbben. »Skaffa mig en ripa eller en lämmel, hör du!» 

Nu sträckte Akka fram huvudet och gav örnungen 
ett duktigt nyp i nackskinnet. »Jag ska säga dig,» sade den 
gamla, »att om jag ska skaffa dig mat, får du vara nöjd med 
vad jag kan ge dig. Din far och mor är döda, så att 
av dem kan du inte få någon hjälp, men vill du ligga här 
och svälta ihjäl, medan du väntar på ripor och lämlar, så 
ska jag inte hindra dig.» 

När Akka hade sagt detta, for hon hastigt sin väg 
och visade sig inte i örnboet förrän en god stund efteråt, 
örnungen hade ätit upp fisken, och när hon lade ner en 
till framför honom, sväljde han den genast, fastän det 
nog syntes på honom, att den föreföll honom mycket mot- 
bjudande. 

Akka fick ett drygt arbete. De gamla örnarna visade 
sig aldrig mer, och hon måste ensam skaffa örnungen all 
den föda, som han behövde. Hon gav honom fisk och 
grodor, och han tycktes inte fara illa av denna kost, utan 
blev stor och kraftig. Han glömde snart sina föräldrar, 
örnarna, och trodde, att Akka var hans riktiga mor. Akka 
å sin sida älskade honom, som om han skulle ha varit hen- 
nes eget barn. Hon försökte ge honom en god uppfostran 
och vänja honom av med hans vildsinthet och övermod. 

När ett par veckor hade gått, började Akka märka, 
att den tiden nalkades, då hon skulle byta fjädrar och bli 
ur stånd att flyga. På ett helt månvarv skulle hon inte 



248 Gonco, örkkk 

kunrica bära mat till örnungen, och han skulle nödgas svälta 
ihjäl. 

»Nu, Gorgo,» sade Akka en dag till honom, »kan jag 
inte mer komma till dig med fisk. Det gäller mi om du 
vågar att komma ner till dalbottnen, så att jag kan fort- 
fara atl skaffa dig mat. Du har att välja emellan att svälla 
ihjäl häroppe eller att kasta dig ner till dalen, men ocksä 
detta kan kosta ditt liv.» 

Utan ett ögonblicks betänkande steg örnungen upp på 
bokanten, vårdade sig knappast om att mäta avståndet ner 
till dalen med blickarna, bredde ut sina små vingar och 
gav sig åstad. Han rullade runt i luften ett par gånger, 
men gjorde ändå så pass bruk av vingarna, att han kom 
ner till marken tämligen oskadd. 

Härnere kom Gorgo att tillbringa sin sommar i säll- 
skap med de små gässlingarna och blev en god kamrat 
för dem. Eftersom han betraktade sig som en gåsungo, 
sökte han leva på samma sätt som de, och när de sumnio 
ut i sjön, gick han efter, tills han var nära att drunkna. 
Det vållade honom mycken förödmjukelse, att han irite kunde 
lära sig simma, och han gick till Akka och beklagade 
sig. »Varför kan jag inte simma, jag som de andra?» 
sade han. — »Du fick för krokiga klor och för stora tår, 
medan du låg däroppe på klipphyllan,» sade Akkä. »Men 
var inte ledsen fördenskull! Det blir nog en bra fågel av 
dig i alla fall.» 

Örnungens vingar blevo snart så stora, att de kunde 
bära honom, men inte förrän på hösten, när gåsungarna 
fingo lära att flyga, föll det honom in, att han kunde bruka 
dem till flykt. Det kom nu en stolt tid för honom, för 
i denna idrott blev han genast den förnämsta. Hans kam- 
rater dröjde aldrig längre uppe i luften, än de voro tvungna, 
men han uppehöll sig där nästan hela dagen och. övade sig 
i flygkonsten. Ännu hade han inte kommit underfund med 
att han var av ett annat släkte än gässen, men han kunde inte 
undgå att lägga märke till en mängd sJiker, som förvånade 



GORGO, ÖRKEK 249 

honom, och han gjorde Akka ständiga frågor. »Varför 
springer ripor och lämlar och gömmer sig, när min skugga 
faller över fjället?» frågade han. »Inte visar de sådan skräck 
för de andra unggässen.» — »Dina vingar blev förvuxna, 
när du låg på klipphyllan,» sade Akka. »Det är detta, 
som skrämmer de små kräken. Men var inte ledsen för- 
denskull I Det blir nog en bra fågel av dig i alla fall.» 

Sedan örnen väl kunde flyga, lärde han sig själv att 
fiska och fånga grodor, men snart började han grubbla 
också över detta. »Hur kommer det sig, att jag lever av 
fisk och grodor?» sade han. »Det gör ju inte de andra 
unggässen.» — »Det kommer sig därav, att jag inte hade 
någon annan mat att ge dig, när du låg oppe på klipphyllan,» 
sade Akka. »Men var inte ledsen fördenskull I Det blir 
nog en bra fågel av dig i alla fall.» 

När vildgässen företogo sin höstflyttning, flög Gorgo 
med i deras flock. Alltjämt betraktade han sig som en 
av dem. Men luften var uppfylld av fåglar, som voro på 
färd mot södern, och det blev stor uppståndelse bland dessa, 
när Akka visade sig med en örn i följe. Vildgässens fyl- 
king omkretsades ständigt av svärmar av nyfikna, som helt 
högt uttalade sin förvåning. Akka bad dem tiga, men det 
var inte möjligt att binda så många yra tungor. »Varför 
kallar de mig för en örn?» frågade Gorgo oupphörligen och 
blev allt mer och mer retad. »Ser de inte, att jag är en 
vildgås? Jag är ingen fågelätare, som förtär mina likar. 
Hur vågar de ge mig ett så fult namn?» 

En dag foro de över en bondgård, där många höns 
gingo på sopbacken och plockade. »En örn I En örn!» 
ropade hönsen och började springa för att söka skydd. Men 
Gorgo, som alltid hade hört örnarna omtalas som vilda 
ogärningsmän, kunde inte styra sin vrede. Han fällde sam- 
man vingarna, sköt ner till marken och slog klorna i en 
av hönorna. »Jag ska lära dig, jag, att jag inte är en 
urn,» ropade han vredgad och högg till henne med näbben. 



250 GORGO, ÖRKFA' 

I detsamma hörde han Akka ropa på honom uppifrån 
luften, och han höjde sig lydigt. Vildgåsen flög emot ho- 
nom och började tukta honom. »Vad tar du dig för?» ropade 
hon och högg till honom med näbben. »Var det kanske 
din mening att riva ihjäl den stackars hönan? Du borde 
skämmas!» Men när örnen utan att göra motstånd log 
emot upptuktelse av vildgåsen, steg det upp en storm av 
gyckel och speord från de stora fågelskarorna, som om- 
gåvo dem. örnen hörde detta och vände sig mot Akka med 
vreda blickar, som om han hade velat anfalla henne. Men 
han ändrade hastigt sin avsikt, kastade sig med starka ving- 
slag upp i luften, steg så högt, att intet rop kunde nä 
honom, och seglade omkring däruppe, så länge som vild- 
gässen sågo honom. 

Tre dagar därefter visade han sig åter i vildgåsflocken. 

»Jag vet nu vem jag är,» sade han till Akka. »Efter- 
som jag är en örn, måste jag leva så, som det anstår en 
örn, men jag tycker, att vi kan vara vänner i alla fall. 
Dig eller någon av de dina ska jag aldrig angripa.» 

Men Akka hade satt sin stolthet i att det skulle lyckas 
henne att uppfostra en örn till en from och ofarlig fågel, 
och hon kunde inte tåla, att han ville leva efter sitt tycke. 
»Tror du, att jag vill vara vän med en fågelätare?» sade 
hon. »Lev så, som jag har lärt dig att leva, så ska du 
få följa med i min fylking som förut!» 

De voro båda stolta och oböjliga, och ingen av dem 
ville ge vika. Det slutade så, att Akka förbjöd örnen att 
visa sig i hennes närhet, och hennes vrede mot honom 
var så stark, att ingen vågade nämna hans namn i hennes 
närvaro. 

Sedan den tiden drog Gorgo kring landet, ensam och 
skydd som alla storrövare. Han var ofta vid dystert lynne, 
och säkerligen längtade han mången gång tillbaka till den 
tiden, då han trodde sig vara en vildgås och lekte med 
de glada gässlingarna. Bland djuren hade han stort rykte 



GORGO, ÖRNEN 251 

för djärvhet. De brukade säga, att han inte fruktade någon 
utom sin fostermor, Akka. De visste också att berätta om 
honom, att han aldrig hade förgripit sig på en vildgås. 



I FÅNGENSKAPEN. 

Gorgo var bara tre år gammal och hade ännu inte tänkt 
på att skaffa sig hustru och bli bofast, när han en dag 
blev fångad av en jägare och såld till Skansen. Där funnos 
redan förut ett par örnar. De höllos fångna i en bur, som 
var uppförd av järnstänger och ståltråd. Den stod ute 
i det fria och var så stor, att man hade kunnat flytta dit 
ett par träd och lägga upp ett rätt stort stenkummel där- 
inne, för att örnarna skulle känna sig hemmastadda. Men 
trots allt detta vantrivdes fåglarna. De sutto nästan hela 
dagen orörliga på en och samma plats. Deras vackra, 
mörka fjäderskrudar blevo ruggiga och glanslösa, och deras 
ögon stirrade under hopplös längtan ut i luften. 

Första veckan, då Gorgo befann sig i fångenskap, var 
han ännu vaken och livlig, men sedan började en tung 
dåsighel smyga sig över honom. Han blev sittande stilla på 
samma plats liksom de andra örnarna, stirrade rätt framför 
sig utan att se något och visste inte mer hur dagarna 
gingo. 

En morgon, då Goxgo satt i sin vanliga dvala, hörde 
han, att någon kallade på honom nerifrån marken. Han 
var så dåsig, att han knappt orkade göra sig mödan att 
sänka blickarna. »Vem är det, som ropar på mig?» frå- 
gade han. — »Men, Gorgo, känner du inte igen mig? Det 
är Tummetott, som brukade flyga omkring med vildgässen.» 
— »Är Akka också fången?» frågade Gorgo i en ton, som 
om han sökte reda tankarna efter en lång sömn. — »Nej, 
Akka och den vita gåskarlen och hela flocken är nog väl- 
behållna oppe i Lappland vid det här laget,» sade pojken. 
»Dot är bara jag, som är fången här.» 



252 GORGO, ÖRKKK 

Medan pojken talade, såg han, att Gorgo vände bort 
blickarna och började stirra rätt ut i luften på samma sätt 
som förut. »Kungsörn I» ropade pojken. »Jag har inte glömt, 
att du en gång bar mig tillbaka till vildgässen, och atl du 
sparade den vita gåskarlens liv. Säg om jag på något sätt 
kan bistå dig I» Gorgo lyfte knappt på huvudet. »Stör 
mig inte, TummetottI» sade han. »Jag sitter och drömmer, 
att jag svävar fri omkring högt oppe i luften. Jag vill 
inte vara vaken.» — »Du måste röra på dig och titta pä 
det, som händer omkring dig,» förmanade pojken. »Eljest 
kommer du snart att se lika eländig ut som de andra ör- 
narna.» — »Jag önskar, att jag vore som de. De är sä 
borta i sina drömmar, att ingenting mer kan störa dem,» sade 
örnen. 

När natten kom och alla örnarna sovo, hördes ett lätt 
skrapande i ståltrådsnätet, som täckte taket av deras bur. 
De två gamla och förslöade fångarna läto sig inte störas 
av bullret, men Gorgo vaknade. »Vem där? Vem är det, 
som rör sig oppe på taket?» frågade han. 

»Det är Tummetott, Gorgo,» svarade pojken. »Jag sitter 
här och filar av ståltråden, för att du ska kunna flyga 
din väg.» 

Örnen lyfte huvudet och såg i den ljusa natten hur 
pojken satt och filade på ståltrådsnätet, som var spänt 
över buren. Han kände ett ögonblicks hopp, men så tog 
modlösheten överhand. »Jag är en stor fågel, Tummetott.« 
sade han »Hur ska du kunna fila av så många trådar, 
att jag kan. komma ut? Det är bättre, att du slutar med 
detta och låter mig vara i fred.» — »Sov du, och bry dig 
inte om mig!» svarade pojken. »Jag blir inte färdig i natt 
och inte i morgon natt heller, men jag ska ändå försöka 
befria dig, för här blir du alldeles förstörd.» 

Gorgo försjönk i sömn, men när han vaknade nästa 
morgon, såg han genast, att en mängd trådar hade blivit 
avfilade. Den dagen kände han sig inte så dåsig som de 



GORGO, ORKEN 255 

föregående. Han slog ut med vingarna och hoppade om- 
kring på trädgrenarna för att få styvheten ur lederna. 

En tidig morgon, just när den första gryningsstrimman 
tändes på himmelen, väckte Tummetott örnen. »Försök nu, 
Gorgo!» sade han. 

örnen såg upp. Pojken hade verkligen fijat av så 
många trådar, att det nu fanns ett stort hål i ståltråds- 
nätet. Gorgo rörde vingarna och kastade sig dit upp. Ett 
par gånger misslyckades han och föll tillbaka ner i buren, 
men till sist kom han lyckligen ut i det fria. 

Han steg med stolt flykt upp till skyarna. Den lilla 
Tummetott satt och såg efter honom med en vemodig min 
och önskade, att någon måtte komma och ge också honom 
hans frihet. 

Pojken var nu hemmastadd på Skansen. Han hade 
blivit bekant med alla de djur, som funnos där, och hade 
fått många vänner ibland dem. Och han måste ju erkänna, 
att där fanns så mycket att se och ta lärdom av, att han 
inte hade haft svårt för att få tiden att gå. Men nog drogo 
hans tankar alla dagar med stor längtan till Mårten gås- 
karl och de andra reskamraterna. »Vore jag bara inte 
bunden av mitt löfte,» tänkte han, »då skulle jag väl finna 
en fågel, som bure mig till dem.» 

Det kan tyckas märkvärdigt, att Klement Larsson inte 
hade återgett pojken friheten, men man må komma ihåg 
hur yr i huvudet den lilla spelmannen hade varit, när 
han lämnade Skansen. Den morgonen, då han skulle resa, 
hade han likvisst tänkt på att sätta ut pysslingens mat i 
en blå skål, men till all olycka hade han inte kunnat 
finna någon. Så hade allt Skansfolket, lappar, dalkullor, 
byggnadsarbetare och trädgårdsmästare, kommit för att 
bjuda honom farväl, och han hade inte hunnit att skaffa den 
blåa skålen. Det led mot avresan, och till sist hade han inte 
sett någon annan utväg än att bedja lappgubben om hjälp. 
»Det är så, att en av småfolket bor här på Skansen,» sade 
Klement, »och jag brukar ge honom litet mat var morgon. 



266 CORGO, ORKEN 

Vill du göra mig den tjänsten att ta de här slantarna, krj|>.i 
en blå skål för dem och sätta ut den i morgon med litot 
gröt och mjölk under trappan till Bollnässtugan?» Lapp 
gubben såg förvånad ut, men det var inte tid för Kle 
men t att förklara saken närmare, för han måste ge sig av 
till stationen. 

Lappen hade också mycket riktigt gått ner till Djur 
gårdsstaden för att köpa skålen, men när han inte sm' 
någon blå, som han fann passande, köpte han en vit. 
Och i den vita satte han samvetsgrant ut mat var moi^dii. | 

På detta sättet hade pojken inte blivit löst från löftet, i 
Han visste, att Klement var borta, men själv hade han inte 
fått lov att resa. 

Den natten längtade pojken mer än vanligt efter fri 
heten, och detta berodde på att det nu hade blivit var 
och sommar på allvat. Han hade allt haft det svårt med 
köld och ruskväder många gånger under resan, och när | 
han först kom till Skansen, hade han tänkt, att det kanske 
var väl, att han hade måst avbryta färden, för han hado 
rent av fått frysa ihjäl, om han hade kommit upp till 
Lappland i maj månad. Men nu hade det blivit vannt, 
marken stod grön, björkar och popplar voro klädda med 
sidenskiftande blad, körsbärsträden, ja, alla möjliga frukt 
träd stodo fulla av blommor, bärbuskarna hade redan små- 
kart på kvistarna, ekarna vecklade med stor försiktighet 
ut sina blad, ärter, kål och bönor grönskade på Skansens 
kryddsängar. »Nu måste det väl vara varmt och vackert 
också oppe i Lappland,» tänkte pojken. »Jag skulle allt 
vilja sitta på Mårten gåskarls rygg en sådan här vacker 
morgon. Det vore ljuvligt att få rida omkring i varm och 
stilla luft och se ner på marken, sådan som den nu ligger 
pyntad och prydd med gröna gräs och fagra blomster.» 

Detta satt han och tänkte, då örnen helt tvärt sköt 
ner ur luften och kom och satte sig bredvid honom på 
burens tak. »Jag ville pröva mina vingar för att se om de 
ännu duger till något,» sade Gorgo. »Du trodde väl inte, 



GORGO, ÖRNEN 257 

alt jag ämnade lämna dig kvar i fångenskapen? Sätt dig 
nu opp på min rygg, så ska jag föra dig tillbaka till dina 
reskamrater!» 

»Nej, det är omöjligt,» sade pojken. »Jag har gett 
mitt ord på att stanna här, tills jag blir frigiven.» 

»Vad pratar du för dumheter?» sade Gorgo. »Först 
har de fört hit dig mot din vilja, och sedan har de tvingat 
dig att lova att stanna häri Du kan väl begripa, att ett 
sådant där löfte behöver man inte hålla.» — »Jo, det är 
jag allt tvungen till ändå,» sade pojken. »Du ska ha tack 
för välmeningen, men du kan inte hjälpa mig.» 

»Kan jag inte?» sade Gorgo. »Det ska du snart få 
se.» Och i detsamma fattade han om Nils Holgersson med 
sin stora fot, höjde sig med honom upp i himlens sky 
och försvann i riktning norrut. 



il. — Nil^ Holgerssons resa. 11. 



XXXIX. 

FRAM ÖVER GÄSTRIKLAND. 

DET KOSTBARA BÄLTET, Onsdag 16 juni. 

örnen fortsatte att flyga, tills han hade kommit ett 
gott stycke norr om Stockholm. Där sänkte han sig ner i 
cu skogsbacke och lossade greppet, varmed han höll fast 
pojken. 

Men denne kände sig inte förr fri, än han började 
springa tillbaka mot staden, allt vad han förmådde. 

Örnen gjorde då ett långt hopp, hann upp pojken och 
lade foten över honom. »Är det din mening att vända till- 
baka till fängelset?» frågade han. — »Vad har du med mig 
att göra? Jag måtte väl få gå, vart jag vill, för dig,» sade 
pojken och försökte att komma undan. Då fattade örnen 
stadigt om honom med sina starka tår, lyfte och for åter- 
igen norrut. 

Nu flög örnen med pojken över hela Uppland och stan- 
nade inte, förrän han kom till det stora vattenfallet vid 
Älvkarleby. Han slog ner på en sten, som låg mitt i älven 
strax nedanför det brusande fallet, och släppte på nytt lös 
fången. 

Pojken såg genast, att här fanns ingen möjlighet att 
rymma från örnen. Ovanför dem kom fallets vita skum- 
vägg nerstörtande, och runt omkring dem strömmade älven 
fram i mäktig fors. Han var mycket förbittrad över att 
på detta sätt göras till ordbrytare. Han vände ryggen åt 
örnen och ville inte säga ett ord till honom. 



I 



FRAM ÖVER GÄSTRIKLAND 261 

Men när örnen nu hade satt ner pojken på en plats, 
där denne inte kunde undkomma, berättade han för 
honom, att han hade blivit uppfostrad av Akka från 
Kebnekajse, och att han hade råkat i fiendskap med sin 
fostermor. »Och nu kanske du förstår, Tummetott, varför 
jag vill föra dig tillbaka till vildgässen,» sade han till 
sist. »Jag har hört sägas, att du står högt i gunst hos 
Akka, och det var min mening att be dig medla fred 
mellan oss.» 

Så snart pojken begrep, att örnen inte hade fört bort 
honom bara av egensinne, blev han vänlig mot honom. 
»Jag hade bra gärna velat hjälpa dig med detta, som du 
ber mig om,» sade han, »men jag är ju bunden av mitt 
löfte.» Och nu berättade han i sin tur för örnen hur han 
hade råkat i fångenskapen, och att Klement Larsson hade 
lämnat Skansen utan att ge honom fri. 

Men örnen ville i alla fall inte avstå från sina planer. 
»Hör nu på mig, Tummetott 1» sade han. »Mina vingar 
kan bära dig, vart du vill komma, och mina ögon kan 
leta reda på vad helst du vill finna. Tala om för mig hur 
mannen såg ut, som tog löftet av dig, och jag ska söka 
opp honom och föra dig till honom I Sedan blir det din 
sak att förmå honom att ge dig fri.» 

Detta tyckte pojken vara ett gott förslag. »Jag märker 
nog, Gorgo, att du har haft en så vis fågel som Akka till 
fostermor,» sade han. Han beskrev därpå Klement Lars- 
son mycket noga, och han tillade, att han hade hört sägas 
på Skansen, att den lille spelmannen skulle vara från 
Hälsingland. 

»Vi ska söka igenom hela Hälsingland ifrån Lingbo 
till Mellansjö, ifrån Storberget till Hornslandet,» sade örnen. 
»I morgon innan kvällen ska du komma till tals med karlen.» 
— »Nu lovar du visst mer, än du kan hålla,» sade pojken. — 
»Jag vore väl en dålig örn, om jag inte dugde till så 
mycket,» svarade Gorgo. 



262 FRAM ÖVER GÄSTRIKLAND 

När Gorgo och Tummetott reste från Älvkarleby, voro 
de goda vänner, och pojken satte sig nu att rida på örn- 
ryggen. På så sätt kom han återigen i tillfälle att se något 
av de trakter, som han for fram över. När han hade barits 
i örnens klo, hade han ingenting kunnat se. Det var nästan 
väl för honom, att han inte hade så bra reda på sig, för om 
han hade vetat, att han denna morgon hade rest fram över 
Uppsala högar, österby stora bruk, Dannemora gruva och 
örbyhus gamla slott utan att ha fått se något av dem, hade 
han säkert blivit rätt bedrövad. 

örnen bar honom nu med god fart bort över Gästrikland. 
I södra delen fanns inte mycket, som kunde fängsla 
blickarna. Där utbredde sig en slätt, som nästan över- 
allt var täckt med granskog. Men längre mot norr sträckte 
sig tvärsöver landskapet, från Dalagränsen till Bottniska 
viken, en vacker trakt med lövträdsklädda kullar, blanka 
sjöar och forsande strömmar. Här lågo folkrika socknar 
omkring sina vita kyrkor, vägar och järnvägar korsade 
varandra, husen lågo vackert inbäddade i grönska, och blom- 
mande trädgårdar sände ljuvliga dofter upp i luften. 

Utmed vattendragen funnos flera stora järnverk, sådana 
som pojken hade sett i Bergslagerna. De lågo med tämligen 
jämna mellanrum i en rad ända fram mot havet, där en 
stor stad utbredde sina vita husmassor. Norr om denna 
rika bygd vidtogo åter mörka skogar, men där låg inte 
landet slätt under dem, utan höjde sig till åsar och sänkte 
sig • till dalar som ett upprört hav. 

»Det här landet är klätt i granriskjortel och gråstens- 
tröja,» tänkte pojken för sig själv. »Men kring midjan bär 
det ett bälte, som inte har sin like i kostbarhet, för det 
är utbroderat med blånande sjöar och blommande hagar, 
de stora järnverken pryder det som en rad av ädla stenar, 
och till spänne har det en hel stad med slott och kyrkor 
och stora klungor av hus.» 

När de resande hade färdats en bit uppåt den norra 
skogstrakten, slog Gorgo ner på översta toppen av en kal 




> 

E 



> 



CO 



FRAM ÖVER GÄSTRIKLAND 265 

bergshöjd, och då pojken hade hoppat ner pä marken, 
sade örnen: »Här finns villebråd i skogen, och jag tror 
inte, att jag kan glömma fångenskapen och riktigt känna 
mig fri, förrän jag har fått dra ut på jakt. Du blir väl 
inte rädd, om jag far ifrån dig?» — »Ånej, det blir jag 
väl inte,» sade pojken. — »Du kan gå, vart du vill, bara 
du finns här, när det lider mot solnedgång,» sade örnen 
och for sin väg. 

Pojken kände sig allt rätt ensam och övergiven, där 
hau satt på en sten och såg ut över den nakna bergmarken 
och de stora skogarna, som lågo runt omkring den. Men 
han hado inte suttit där länge, förrän han hörde sång 
nerifrån skogen och såg något ljust röra sig inne bland 
träden. Han såg snart, att det var en blå och gul fana, 
och han förstod av sången och det glada glammet, som 
han hörde, att fanan bars i spetsen för ett helt tåg av män- 
niskor, men det dröjde länge, innan han kunde se vilka 
de voro. Fanan fördes på slingrande stigar, och han satt 
och undrade vart den och de, som följde efter den, skulle 
styra kosan. Han kunde ju aldrig tro, att de skulle *komma 
upp till den fula, ödsliga bergvidden, där han satt. Men 
det gjorde de ändå. Där kom fanan fram i skogsbrynet, 
och efter den kommo alla de frammyllrande, som den hade 
visat vägen. Det blev liv och rörelse över hela höjden, 
och den dagen fick pojken så mycket att se på, att han 
inte hade tråkigt ett ögonblick. 



SKOGENS DAG. 

På den breda bergsryggen, där Gorgo hade lämnat 
Tummetott, hade det gått fram skogsbrand för en tio år 
sedan. De kolnade träden voro fällda och bortförda, och 
det stora brandfältet hade börjat beklädas med växtlighet 
i utkanterna, där det gränsade till den friska skogen. Men 
störstii delen av höjden tedde sig naken och ohyggligt 



266 FRAM ÖVER GÄSTRIKIAND 

ödslig. Svarta stubbar stodo kvar mellaa hällarna som 
ett vittnesbörd om att här hade funnits stor och präktig 
skog, men inga unga trädtelningar sköto upp ur marken. 

Folk undrade över att det gick så långsamt för bergs- 
höjden att åter beklädas med skog, men man tänkte inte 
på. att när skogsbranden hade gått fram där, hade marken 
varit utan fuktighet efter en lång torka. Därför var det inte 
nog med att träden hade brunnit och att allt växande 
på marken: ljungen och getporsen och mossan och lingon- 
riset, också hade strukit med, utan själva myllan, som 
täckte berggrunden, hade efter branden blivit torr och lös 
som aska Den virvlade upp i luften vid varje vind, och 
som höjden låg utsatt för blåsten, hade den ena hällen 
efter den andra blivit rensopad. Regnvattniet hjälpte natur- 
ligtvis till att föra bort myllan, och sedan nu vind och vatten 
hade hållit på att feja av berget i hela tio år, låg det så 
kalt, att man snarast kunde tro, att det skulle komma att 
förbli öde ända till världens sista stund. 

Men en dag i början av sommaren samlades alla bar- 
nen i den socknen, där det avbrända berget fanns, framför 
ett av skolhusen. Vart och ett av barnen hade hacka eller 
spade på axeln och matsäcksknyte i handen. Så snart alla 
voro komna, drogo de i ett långt tåg uppåt skogen. Fanan 
bars i spetsen, lärare och lärarinnor gingo vid sidan, och 
efter följde ett par skogvaktare och en häst, som drog ett 
lass med tallplantor och granfrön. 

Det där tåget stannade inte i någon av björkhagarna, 
som lågo närmast bygden, nej, det bar av långt inåt skogen 
med det. Det följde gamla fäbodstigar^ och rävarna stucko 
förvånade fram sina huvuden ur lyorna och undrade vad 
det här var för fäbodfolk. Det tågade förbi gamla kolbottnar, 
där milorna brukade resas om höstarna, och korsnäbbarna 
vredo på sina krokiga näbbar och frågade varandra 
vad det var för slags kolargubbar, som nu trängde in i 
skogen. 



FRAM ÖVER GÄSTRIKLAND 267 

Så kom tåget då till sist upp till den stora, avbrända 
bergvidden. Där lågo stenarna nakna utan de fina linnea- 
rankorna, som en gång hade klätt dem, hällarna voro be- 
rövade den vackra silvermossan och den vita, behagliga 
renlaven. Omkring det svarta vattnet, som hade samlats 
i klyftor och fördjupningar, fanns det inte någon harsyra 
och inga kallablad. De små jordfläckarna, som ännu lågo 
kvar i skrevor och mellan stenar, voro utan ormbunkar, 
utan skogsstjärnor, utan vit pyrola, utan allt det gröna 
och röda och lätta och mjuka och sirliga, som brukar kläda 
skogens botten. 

Det var, som om det hade gått en ljusning över den 
gråa bergshöjden, när socknens alla barn spredo sig över 
den. Det var åter något glatt och fint, friskt och rosigt. 
Det var ungt och växande. Kanske att dessa skulle hjälpa 
den övergivna stackaren till litet liv igen. 

När barnen hade vilat sig och ätit, grepo de till hackor 
och spadar och började arbeta. Skogvaktarna visade dem 
hur de skulle bära sig åt, och de satte ner planta efter planta 
på alla de små jordfläckar, som de lyckades upptäcka. 

Medan barnen planterade, gingo de helt förnumstiga 
och talade med varandra om hur de små telningarna, som 
de satte ner i jorden, skulle komma att binda myllan, så 
att den inte kunde blåsa bort. Och inte nog med det, utan 
det skulle bildas ny mylla under träden. Och i den skulle 
det falla frön, och om några år skulle de kunna plocka både 
hallon och blåbär här, där det nu bara fanns kala hällar. 
Och de små plantorna, som de satte, skulle ju så småningom 
bli till höga träd. Det skulle kanske komma att byggas stora 
hus eller granna skepp av dem. 

Men om barnen inte hade kommit hit och planterat, 
medan det ännu fanns Utet jord kvar i skrevorna, då hade 
all myllan blivit bortförd av vind och vatten, och berget 
hade aldrig mer kunnat bli skogbeväxt. 

»Ja, det var för väl, att vi kom hit,» sade barnen. 
»Det var i sista laget.» Och de kände sig otroligt viktiga. 



2Ö8 FRAM ÖVER GÄSTRIKLAND 

Under det att barnen arbetade uppe pä berget, gingo 
far och mor hemma^ och om en stund började de andra 
hur barnen redde sig. Det var ju bara spektakel förstås, 
att sådana skulle plantera skog, men det kunde ju i alla 
fall vara roligt att se hur det gick för dem. Ratt som det 
var, voro både far och mor på väg upp till skogen. När de 
kommo in på fäbodstigen, råkade de flera av grannarna. 
»Ska ni opp till brandfältet?» — »Vi ska så, ja.» — 3»0pp 
och se på barnen?» — »Ja, opp och se hur de bär sig 
åt.» — »Det blir väl bara lek av det?» — »Inte blir det 
väl många skogsträd utsatta av sådana.» — »Vi har tagit med 
oss kaffepannan, så att de kan få litet varmt, eftersom 
de ska leva på matsäck hela dagen.» 

Så kommo far och mor upp på berget, och först tänkte 
de bara på hur vackert det tog sig ut med alla de små 
rosenkinderna, som voro spridda över de gråa hällarna. 
Men sedan lade de märke till hur barnen arbetade, hur 
somliga satte ut plantor och andra drogo upp fåror och 
sådde frön och några ryckte bort ljung, för att den inte 
skulle få förkväva de små träden. Och de sågo, at\ bar- 
nen togo arbetet på allvar och voro så ivriga, att de knappt 
hade tid att se upp. 

Far stod en stund oc!H tittade på, och så började han 
rycka upp ljung. Bara på lek liksom. Barnen voro läro- 
mästare, för de voro redan hemma i konsten, och de fingo 
visa far och mor hur de skulle bära sig åt. 

Det gick så, att alla de vuxna, som hade kommit för 
att se på barnen, togo del i arbetet. Då blev det förstås 
mycket roligare, än det hade varit förut. Och om en stund 
fingo barnen ännu mer hjälp. 

Det behövdes flera verktyg däruppe, och ett par pojkar 
med långa ben skickades ner till bygden efter hackor och 
spadar. När de sprungo förbi stugorna, kommo de hemma> 
varande ut och frågade: »Vad står på? Har det hänt 
någon olycka?» — »Ånej då, men hela socknen är oppe 



FRAM ÖVER GÄSTRIKLAND 269 

vid brandfältet och planterar skog.» — »Är hela socknen 
där, då ska väl inte vi sitta hemma.» 

Så kommo människorna strömmande upp till det av- 
brända berget. Först stodo de stilla en stund och sågo på, 
så kunde de inte låta bli att ge sig in bland de arbetande. 
För det kan vara roligt att gå och så sin åker på våren 
och tänka på säden^ som skall komma upp ur jorden, men 
detta var något ännu mera lockande. 

Det var inte bara svaga strån, som skulle komma upp 
ur den här sådden, utan det var starka träd med höga 
stammar och mäktiga grenar. Det var att ge upphov inte 
bara åt en sommars gröda^ utan åt många års växtlighet. 
Det var att väcka insektsurr och trastsång och tjäderspel 
och allt slags liv på den ödsliga bergvidden. Och så var 
det liksom ett minnesmärke, som man reste sig inför 
kommande släkten. Man kunde ha gett dem en kal, naken 
höjd i arv, och nu skulle de i stället få en stolt skog. 
Och när de efterkommande besinnade detta^ skulle de för- 
stå, att deras förfäder hade varit ett gott och klokt folk, 
och de skulle tänka på dem med vördnad och tacksamhet. 



XL, 

EN DAG I HÄLSINGLAND. 

ETT STORT GRÖNT BLAD, Toradag 16 juuL 

Nästa dag for pojken fram över Hälsingland. Det låg 
under honom med nya, ljusgröna skott på barrträden, nytt 
björklöv i hagarna, ny grönska på ängarna och nyupp- 
kommen säd på åkrarna. Det var ett höglänt och bergigt 
land, men mittigenom det drog en vid och ljus dalgång, 
och irån denna utbredde sig åt ömse sidor andra dal- 
gångar, somliga trånga och korta, några breda och långa. 
»Det här landet får jag visst likna vid ett blad,» tänkte 
pojken, »för grönt är det som ett blad, och dalgångarna 
förgrenar sig över det ungefär på samma sätt, som ådrorna 
förgrenar sig över en bladskiva.» 

Från den stora huvuddalen utgingo först två väldiga 
grendalar, en åt öster och en åt väster. Sedan sände den 
bara ut smådalar, tills den kom rätt långt mot norr. Där 
sträckte den åter ut två starka armar. Efter detta fort- 
gick den ännu en god bit rätt framåt, men så smalnade den 
av och försvann i obygden. 

Mitt i den stora dalgången flöt en bred, präktig älv, 
som mångenstädes vidgade ut sig till sjöar. Närmast älven 
lågo ängar, som voro tätt besatta med små gråa lador, 
ovanför ängarna vidtogo åkrarna, och vid dalens gräns, där 
skogen började, stodo gårdarna. De voro stora och väl- 
byggda och följde den ena efter den andra i nästan oav- 
bruten rad. Kyrkorna höjde sig nere vid älvstranden, och 
omkring dem samlades gårdarna till stora byar. Likaså 



EN DAG I HÄLSINGLAND 271 

trängde husen ihop sig kring järnvägsstationerna och såg- 
verken, som lågo här och där vid sjöar och älvar och voro 
lätt igenkännliga på brädstaplarna^ som voro upplagda om- 
kring dem. 

Grendalarna voro på samma sätt som mittdalen fyllda 
av sjöar, åkrar, byar och gårdar. De smögo ljusa och leende 
in mellan de mörka bergen^ tills de så småningom träng- 
des samman av dessa och blevo så smala^ att de inte kunde 
rymma mer än en liten bäck. 

På höglandet mellan dalarna höll barrskogen till. Den 
hade inte jämn mark att växa på, utan en mängd berg 
lågo kringvräkta däruppe, men skogen täckte alltsammans 
som en luden fäll, utbredd över en knotig kropp. 

Detta var ett grant land att skåda ner på. Pojken fick 
också se rätt mycket av det^ därför att örnen försökte leta 
reda på den gamla spelmannen Kleraent Larsson och for 
från dalgång till dalgång och spejade efter honom. 

När det led ett stycke framåt morgonen, blev det liv 
och rörelse vid gårdarna. Dörrarna till fähusen, som i 
det här landskapet voro stora, högtimrade och hade 
skorsten och höga, breda fönster, slogos upp på vid gavel, 
och korna släpptes ut. Dessa Voro vackra och ljusa, små- 
växta och smidiga, säkra på foten och så muntra, att de 
gjorde do lustigaste språng. Kalvarna och fåren kommo 
också ut, och det var inte svårt att se, att de voro i sitt 
bästa lynne. 

För varje ögonblick blev det livligare på gårdsplanerna. 
Ett par unga flickor med ränslar på ryggen gingo omkring 
bland boskapen. En pojke med ett långt spö i handen 
höll fåren samlade. En liten hund for omkring bland korna 
och skällde på dem, som ville stångas. Husbonden spände 
en häst för en kärra och lastade denna med smörbyttor, 
ostformar och allehanda matvaror. Människorna skrattade 
och trallade. Både de och djuren voro muntra, som om de 
väntade sig en riktig glädjedag. 



272 EN DAG I HÄLSINGLAND 

En Blund efteråt voro alla dessa på väg uppåt skogarna. 
En av flickorna gick i spetsen och lockade boskapen med 
vackert klingande rop. Efter henne följde kreaturen i en 
lång rad. Vallgossen och vallhunden löpte hit och dit för att 
se efter, att intet djur vek av från rätta kosan. Sist av 
alla kommo bonden och hans dräng. De gingo vid sidan av 
kärran för att hindra den från att välta, för vägen, som 
de följde, var bara en smal, stenig skogsstig. 

Antingen måtte alla bönder i Hälsingland ha för sed 
att sända sin boskap uppåt skogarna på en och samma 
dag, eller också bara föll det sig så det året. Men nog 
såg pojken de glada tågen av människor och boskap vandra 
ut från varenda dal och varenda gård, rycka in i den öde 
skogen och fylla den med liv. Från de mörka skogsdjupen 
hörde han hela dagen valljäntornas låtar och koskällornas 
pinglande. De flesta hade långa och svåra vägar att färdas, 
och pojken såg hur de med stort besvär tågade över sänka 
mossar, hur de måste göra omvägar för att kringgå vind- 
fällen, och hur det mången gång hände, att kärrorna stötte 
mot stenar och välte med allt, som fanns i dem. Men 
folket mötte alla svårigheter med klingande skratt och 
lustigt humör. 

Fram på eftermiddagen nådde de vandrande röjda 
platser i skogen, där ett lågt fähus och ett par små gråa 
stugor voro resta. När korna kommo in på gården mellan 
stugorna, ramade de muntert, som om de kände igen sig, 
och började genast beta av det gröna, saftiga gräset. Män- 
niskorna buro under skämt och glam vatten och ved och 
allt, som hade fraktats på kärran, in i den största stugan. 
Snart trängde rök ut ur skorstenen. Och så slogo sig fäbod- 
jäntorna, vallgossen och de vuxna karlarna ner kring en 
flat häll ute i det fria och började spisa. 

Gorgo, örnen, trodde säkerligen, att han skulle finna 
Klement Larsson bland dessa, som drogo uppåt skogen. 
Så snart han såg ett fäbodtåg, sänkte han sig ner och 




o 

JO 



B 
o 

c 

< 



18. — NUs Solgeraaana 



n. 



EN DAG I HÄLSINGLAND 275 

granskade det med sina skarpa blickar. Men timme efter 
timme gick, utan att han fann honom. 

Efter mycket kringsvävande kom örnen mot kvällen 
till en bergig och ödslig trakt, som låg öster om den stora 
huvuddalen. Åter såg han en fäbodvall under sig. Folk 
och boskap hade redan kommit dit. Earlarna stodo och 
höggo ved, och fäbodjäntorna mjölkade korna. 

»Se dit I» sade Gorgo. »Där tror jag att vi har honom.» 

Han sänkte sig, och till sin stora förvåning såg då 
pojken, att örnen hade rätt. Där stod verkligen den lille 
Klement Larsson och högg ved på fäbodvallen. 

Gorgo slog ner i täta skogen ett stycke från husen. 
»Nu har jag uppfyllt det, som jag har åtagit mig,» sade han 
och gjorde ett stolt kast med huvudet. »Du får nu försöka 
att komma till tals med karlen. Jag ska sätta mig däroppe 
i den täta talltoppen och vänta på dig.» 



DJURENS NYÅRSNATT, 

På fäbodvallen var arbetet slut och kvällsvarden äten, 
men folket satt uppe och sprakade. Det var längesedan 
de hade varit i skogen en sommarnatt, och det föreföll, 
som om de inte hade råd att lägga sig att sova. Full 
dager var det, och fäbodjäntorna sysslade ivrigt med sina 
handarbeten, men emellanåt lyfte de huvudet, sågo inåt 
skogen och logo för sig själva. »Ja, nu är vi här igen,» 
sade de, och bygden sjönk bort ur deras sinnen med 
all sin oro, och skogen omslöt dem med sin tysta frid. När 
de hemma vid gården tänkte på att de skulle gå ensamma 
i skogen hela sommaren, kunde de knappt förstå hur de 
skulle härda ut med detta, men så snart de voro framme 
vid fäbodarna, kände de, att här hade de ändå sin bästa tid. 

Från ett par fäbodar, som lågo i närheten, hade unga 
flickor och karlar kommit för att hälsa på, så att det var 
rätt mycket folk, som hade slagit sig ner i gräset fram- 



276 EN DAG I HÄLSINGLAND 

för stugorna, men något samtal ville inte komma i gång. 
Karlarna skulle vända om ner till hemmet nästa dag, och 
fäbodjäntorna gåvo dem små uppdrag och bådo dem föra 
hälsningar neråt bygden. Det var ungefär allt, som sades. 

Då såg den äldsta av jäntorna upp från arbetet 
och sade helt muntert: »Vi borde inte behöva ha det så 
tyst på fäbodvallen i kväll, för vi har med oss två, som 
bnikar tycka om att berätta. Den ene är Klement Larsson, 
som sitter här bredvid mig, och den andre är Bärnhard 
från Sunnansjö, som står därborta och tittar oppåt Blacks- 
åsen. Nu tycker jag, att vi borde be dem tala om var 
sin historia för oss, och jag lovar att till den, som roar 
oss mest, ska jag ge den här halsduken, som jag håller 
på att sticka.» 

Detta förslag vann stort bifall. De två, som skulle 
tävla, gjorde förstås några invändningar, men gåvo snart 
med sig. Klement bad, att Bärnhard skulle börja, och 
det hade denne ingenting emot. Han kände inte mycket 
till Klement Larsson, men han förmodade, att denne skulle 
komma med någon gammal historia om gastar och troll, 
och som han visste, att folk gärna lyssnar till sådant, ansåg 
han det klokast att välja något av sanmia slag. 

»För flera hundra år sedan,» sade han, »hände det, 
att en prost här i Delsbo var ute och red en nyårsnatt mitt 
i täta skogen. Han satt till häst, klädd i päls och skinn- 
luva, och på sadelknappen hade han en väska, där han 
förvarade nattvardskärlen, handboken och prästkappan. 
Han hade varit kallad i sockenbud långt bort i skogsbygden, 
och han hade suttit och talat vid den sjuke, tills det hade 
blivit sena kvällen. Nu äntligen var han på hemvägen, 
men han trodde inte, att han skulle hinna fram till prost- 
gården förrän långt efter midnatt. 

När han nu måste färdas omkring på hästryggen och 
inte fick ligga stilla i sin säng, var han glad, att det inte 
var någon svår natt att vara ute i. Det var blidväder 
med stilla luft och mulen himmel. Fullmånen vandrade 



EN DAG I HÄLSINGLAND 277 

stor och rund bakom molnen och gav ljus, fast den inte själv 
syntes. Om inte den smulan månsken hade varit, skulle 
han ha haft svårt att skilja stig från mark, för det var bar- 
vinter och allting hade samma brungråa färg. 

Den där natten red prosten en häst, som han satte stort 
värde på. Den var stark, uthållig och nära nog så klok 
som en människa. Bland annat förstod den sig på att 
hitta hem från vilket ställe i socknen som helst. Det hade 
prosten märkt flera gånger, och han litade så säkert på 
detta, att han aldrig brydde sig om att tänka på vägen, 
när han red den hästen. Sålunda kom han nu också 
ridande mitt i gråa natten och villande skogen med tyglarna 
hängande lösa och tankarna långt borta. 

Prosten satt och tänkte på den predikan han skulle hålla 
nästa dag och på mycket annat dessutom, och det dröjde 
en bra stund, innan det föll honom in att ta reda på hur 
långt han hade hunnit på hemvägen. När han till sist 
såg opp och märkte, att skogen stod lika tät omkring honom 
som vid resans början, blev han ganska förvånad. Han hade 
nu ridit så länge, att han borde ha kommit till den odlade 
delen av socknen. 

Det var på samma sätt i Delsbo då som nu. Kyrkan 
och prostgården och alla stora gårdar och byar låg norrut i 
socknen omkring Dellen, och söderut fanns det bara skogar 
och berg. När prosten såg, att han ännu befann sig i 
obygden, visste han alltså, att han var kvar i södra delen 
av socknen, och att han måste färdas mot norr för att 
komma hem. Men detta var just vad han tyckte att han inte 
gjorde. Han hade varken måne eller stjärnor att rätta sig 
efter, men han var en av dem, som har väderstrecken i 
huvudet, och han hade en bestämd känsla av att han red 
mot söder eller kanske mot öster. 

Det var hans mening att vända hästen genast, men så 
hejdade han sig. Hästen hade aldrig gått vilse förut, och 
den gjorde det nog inte nu heller. Det var troligare, att 
det var han själv, som misstog sig. Han hade varit långt 



278 EN DAG I HÄLSINGLAND 

borta med sina tankar och inte följt med vägen. Och så lät 
han hästen fortsätta i den gamla riktningen och försjönk på 
nytt i sina funderingar. 

Men strax därpå slog en stor gren till honom så häftigt, 
att den höll på att sopa honom från hästryggen. Då förstod 
han, att han måste ta reda på vart han hade kommit. 

Han såg mot marken och märkte, att han färdades på 
mjuk mossa, där det inte fanns någon upptrampad stig. 
Hästen gick på ganska raskt i alla fall och visade ingen 
tvekan. Men alldeles som nyss förut kände sig prosten över- 
tygad, att den gick åt orätt håll. 

Den gången dröjde han inte att gripa in. Han fattade 
tyglarna, tvang hästen att vända och lyckades också att föra 
den tillbaka till stigen. Men knappast var den där, förrän 
den gjorde en omväg och på nytt begav sig rakt inåt 
skogen. 

Prosten var så viss om att den gick orätt, som det gärna 
var möjligt, men när hästen var så envis, tänkte han, att 
den möjligen ville söka sig fram till en bättre väg, och så lät 
han den fortsätta. 

Hästen tedde sig väl, fastän den inte hade någon stig 
att följa. Stod en bergklint i vägeR, klättrade den oppför 
den lika vig som en get, och nät det sedan bar utför, satte 
den fötterna samman och kanade utför de branta hällarna. 

*Måtte han bara hitta tillbaka hem före kyrkdags!' 
tänkte prosten. 'Jag undrar vad för min Delsbofolket skulle 
hålla, om jag inte komme i tid till kyrkan.* 

Han fick inte länge grubbla över detta, för han kom 
helt hastigt fram till en plats, som han kände igen. Det 
var en liten mörk tjärn, där han hade legat på fiske förra 
sommaren. Nu såg han, att det stod just så till, som han 
hade fruktat. Han var djupt inne i skogstrakten, och 
hästen strävade fram mot sydost. Den tycktes riktigt ha 
föresatt sig att bära honom så långt bort från kyrka och 
prästgård som möjligt. 



EN DAG I HÄLSINGLAND 279 

Prosten sprang med all hast ur sadeln. Han kunde inte 
på detta sätt låta hästen föra honom boxt i obygden. Han 
måste hem, och eftersom hästen envisades att gå åt orätt 
håll, beslöt han sig för att vandra till fots och leda den, 
tills de komme in på kända vägar. Han lindade tyglarna 
om armen och började vandringen. Det var inte någon lätt 
sak att gå genom skogen klädd i tung päls, men prosten var 
en stark och härdad man pch inte rädd för någon an- 
strängning. 

Hästen vållade honom emellertid nya bekymmer. Den 
ville inte följa honom, utan satte hovarna i marken och 
spjärnade emot. 

Då blev prosten ond till sist. Han brukade aldrig slå 
den där hästen, och det tyckte han sig inte vilja göra nu 
heller. I stället kastade han tyglarna ocjii gick ifrån den. 
'Vi får väl skiljas åt här, eftersom du vill gå din egen väg,' 
sade han. 

Han hade knappast gått ett par steg, förrän hästen 
kom efter honom, fattade ett försiktigt grepp i hans rock- 
ärm och sökte hejda honom. Prosten vände sig^ då om 
och såg hästen in i ögonen liksom för att utforska varför 
den betedde sig så underligt. 

Efteråt kunde prosten inte riktigt förstå hur detta hade 
varit möjligt, men säkert är det, att så mörkt det var, såg 
han hästens ansikte alldeles tydligt och kunde läsa i det, 
som om det hade varit en människas. Han förstod, att 
hästen befann sig i den fruktansvärdaste oro och ängslan. 
Den riktade en blick på honom, som var både bedjande 
och förebrående. 'Jag har tjänat dig och gjort din vilja 
dag efter dag,' tycktes den säga. 'Ska du inte kunna följa 
mig denna enda natt?' 

Prosten blev rörd över den bön, som han läste i djurets 
ögon. Det var klart, att hästen behövde hans hjälp på ett 
eller annat sätt den här natten, och som han var en karla- 
karl, beslöt han genast, att han skulle följa den. Utan vidare 
dröjsmål ledde han den fram till en sten för att kunna 



§8Ö fiK DAC I HÄLSmOLAND 

stiga opp i sadeln. 'Gå på du T sade han. 'Inte ska jag 
överge dig^ eftersom du vill ha mig med. Ingen ska säga 
om prosten i Delsbo, att han nekar att följa någon, som 
är i nöd.' 

Efter detta lät han hästen gå, som den ville, och tänkte 
bara på att hålla sig kvar i sadeln. Det blev en farlig och 
besvärlig färd, och oppåt bar det nästan hela tiden. Skogen 
stod så tät omkring honom, att han inte kunde se två steg 
framför sig, men det förekom honom, som om de färdades 
oppåt ett högt berg. Hästen krånglade sig oppför vådliga 
branter. Om det hade varit prosten själv, som hade styrt, 
skulle han aldrig ha tänkt på att föra fram en häst genom 
sådan mark. 'Du ämnar väl aldrig ge dig opp på Blacksåsen 
heller?' sade prosten och skrattade litet på samma gång, 
för han visste, att Blacksåsen var ett av de högsta bergen 
i Hälsingland. 

Mittuiider ritten började prosten märka, att han och 
hästen inte var de enda, som färdades ute den natten. 
Han hörde hur stenar rullade undan och hur grenar brötos. 
Det lät, som när stora djur banar sig väg genom skogen. 
Han visste, att det fanns gott om vargar där i trakten, 
och han undrade om hästen ville föra honom till en kamp 
mot vilddjuren. 

Oppåt och oppåt bar det, och ju högre de kom, desto 
glesare blev skogen. 

Äntligen red de framåt en nästan kal bergsrygg, där 
prosten kunde se sig omkring åt alla håll. Han såg ut över 
omätliga sträckor av land, som gick opp och ner i klackar 
och klintar och överallt låg täckt av dystra skogar. Så 
mörkt, som det var, hade han svårt att finna någon reda i 
detta, men snart fick han klart för sig var han befann sig. 

'Jo jo män, är det Blacksåsen, som jag har ridit opp 
på,' tänkte han. 'Det kan inte vara något annat berg. Där 
i väster ser jag Järvsö klack, och i öster blänker havet om- 
kring Agön. Oppe i norr ser jag också något, som skiner. Det 
är nog Dellen. Och här i djupet under mig ser jag den 



EN DAG I HÄLSINGLAND 281 

vita röken från Nianforsen. Ja, det är Blacksåsen, som 
jag har kommit opp på. Det var också ett äventyr!' 

När de var oppe på högsta toppen av berget, stannade 
hästen takom en yvig gran, som om den ville hålla sig 
dold där. Prosten böjde sig fram och förde undan grenarna, 
så att han fick fri utsikt. 

Bergets kala hjässa låg framför honom, men det var 
inte tomt och öde där, som han hade väntat. Mittpå den 
öppna platsen låg ett stort klippblock, och runt om detta 
var många vilda djur församlade. Det såg ut, tyckte prosten, 
som om de vore ditkomna för att hålla något slags ting. 

Närmast intill den stora stenen såg prosten björnarna, 
som var så tungt och fast byggda, att de liknade pälsklädda 
klippblock. De hade lagt sig ner och blinkade otåligt med 
de små ögonen. Det märktes, att de hade stigit opp ur 
vintersömnen för att gå till tings, och att de hade svårt för 
att hålla sig vakna. Bakom dem satt några hundra vargar 
i täta leder. De var inte sömniga, utan mer livliga mitt i 
vintermörkret än någonsin om sommaren. De satt på bak- 
benen som hundar, piskade marken med svansarna och 
flämtade häftigt, med tungan hängande långt ut ur gapet. 
Bakom vargarna smög lodjuren omkring, styvbenta och 
klumpiga, lika stora, vanskapade kattor. De tycktes sky 
att visa sig för de andra djuren och fräste, då någon kom 
dem nära Ledet bakom lodjuren intogs av järvarna, som 
hade hundansikte och björnpäls. De trivdes inte på marken, 
utan trampade otåligt med sina breda fötter och längtade att 
få komma opp i träden. Och bakom dessa, över hela plat- 
sen ända bort till skogsbrynet, tumlade rävarna, vesslorna, 
mårdarna, som alla var små och synnerligen skönt skapade, 
men hade en än mera vild och blodtörstig uppsyn än de 
större djuren. 

Allt detta såg prosten mycket väl, därför att hela 
platsen var upplyst. På den höga stenen i mitten stod 
nämligen skogsrået och höll i handen ett tallvedsbloss, som 
brann med hög, röd låga. Rået var högt som det högsta 



282 EN DAG I HÄLSINGLAND 

träd i skogen, hade granriskappa och grankotthår. Det stod 
alldeles stilla, med ansiktet vänt mot skogen. Det spejade 
och lyssnade. 

Fastän prosten såg alltihop fullkomligt tydligt, vslt han 
så förvånad, att han liksom ville strida emot och inte tro 
sina egna ögons vittnesbörd. 'Det är ju alldeles omöjligt, 
det här,' tänkte han. 'Jag har ridit omkring för länge i 
skogsmörkret. Det är en inbillning, som har fått makt 
med mig.' 

Men i alla fall gav han med största iver akt på allting, 
och han undrade vad han skulle få se, och vad som skulle 
komma att hända. 

Han behövde inte vänta länge, förrän nerifrån skogen 
ljöd en liten pinglande skälla. Och strax därpå hörde han 
buller av steg och av bristande grenar, såsom när en 
mängd djur bryter fram genom vildmarken. 

Det var en stor skara husdjur, som kom opp på berget. 
De tågade fram ur skogen i sådan ordning, som om de 
skulle ha varit på väg till fäboden. Först gick skälikon, 
sedan tjuren, så de andra koma och därefter ungkreatur och 
kalvar. Fåren följde dem i en tät skock, så kom gettema 
och sist ett par hästar och föl. Vallhunden gick vid sidan 
av hjorden; men varken vallgosse eller vallpiga ledsagade 
den. 

Prosten tyckte, att det var hjärtskärande att se tam- 
djuren komma tågande rätt mot rovdjuren. Han skulle 
ha velat ställa sig i vägen för dem och skrika åt dem att 
stanna, men han förstod nog, att det inte var i någon män- 
niskas makt att hejda boskapens vandring denna natt, och 
han höll sig stilla. 

Det var lätt att se, att tamdjuren plågades inför det, 
som de hade att gå till mötes. De såg eländiga och ängs- 
liga ut. Om det så var skälikon, skred hon framåt med 
hängande huvud och modlösa steg. Gettema hade inte 
lust varken att leka eller stångas. Hästama försökte att 
hålla sig käcka, men hela deras kropp riste av skräck. 



EN DAG I HÄLSINGLAND 28 S 

Allra ömkligast såg vallhunden ut. Den höll svansen mellan 
benen och nästan kröp utefter marken. 

Skälikon ledde tåget ända fram till skogsrået, som 
stod på stenen på bergets topp. Den gick runt omkring 
stenen och vände så tillbaka mot skogen, utan att något 
av vilddjuren rörde den. Och på samma sätt vandrade all 
boskapen oantastad förbi vilddjuren. 

Medan kreaturen drog förbi, såg prosten, att skogs- 
rået sänkte sin tallvedsfackla över en och annan av dem 
och vände den neråt. 

För var gång detta skedde, bröt rovdjuren ut i ett 
högt och glatt rytande, framför allt om det var över en 
ko eller något annat storkreatur, som facklan sänktes, men 
det kreatur, som såg facklan vändas över sig, skrek till 
högt och gällt, som om det skulle ha fått en kniv i köttet, 
och hela den flock, som det tillhörde, bröt också ut i 
klagan. 

Nu började prosten förstå vad det var han såg. Han 
hade allt hört -talas förut om detta, att djuren i Delsbo 
samlades på Blacksåsen var nyårsnatt, för att skogsrået 
skulle utmärka vilka tamdjur som under nästa år skulle 
falla i rovdjurens våld. Han kände en stor ömkan med de 
arma kreaturen, som var under vilddjursvälde, fast de väl 
inte borde ha någon annan herre än människan. 

Knappast hade den första flocken dragit bort, förrän 
det återigen hördes skällklang nerifrån 3kogen och boskapen 
från en annan gård kom tågande opp på bergstoppen. 
Den gick i samma ordning som den föregående och vand- 
rade fram till skogsrået, som stod där strängt och allvarligt 
och märkte ut djur efter djur för döden. Och efter denna 
flock kom skara på skara utan avbrott. Somliga flockar 
var så små, att de bestod bara av en enda ko och några 
får. Andra utgjordes blott av Btt par getter. Det var tyd- 
ligt, att dessa kom från små torftiga hem, men fram till 
skogsrået måste de, och varken de ena eller de andra 
blev skonade. 



284 EN DAG I HÄLSINGLAND 

Prosten tänkte på Delsbobönderna, som hade så mycken 
kärlek för sina husdjur. 'Visste de bara om detta, skulle 
de väl inte låta det fortgå så här,' tänkte han. 'De skulle 
väl våga sitt eget liv hellre än att låta sin boskap vandra 
fram mellan björnar och vargar och få sin dom av skogsrået' 

Den sista flocken, som trädde fram, var prästgårds- 
boskapen. Prosten kände igen skälikons klocka redan på 
långt håll, och det måtte .också hästen ha gjort. Den bör- 
jade skälva i alla leder och betäcktes av svett. 'Jaså, 
nu är det din tur att gå förbi skogsrået och få din dom,' 
sade prosten till hästen. 'Men var inte rädd dul Jag för- 
står nog varför du har fört mig hit, och jag ska inte 
överge dig.' 

Den präktiga prästgårdsboskapen kom i ett långt tåg 
fram ur skogen och gick mot skogsrået och vilddjuren. 
Den sista i raden var hästen, som hade fört sin husbonde 
opp på Blacksåsen. Prosten hade inte stigit ur sadeln, utan 
satt kvar där och lät djuret bära honom fram mot skogsrået. 

Han hade varken bössa eller kniv till sitt försvar, 
men han hade tagit fram handboken och satt med den tryckt 
mot sitt bröst, när han nu gav sig i kamp med styggelsen. 

Till en början var det, som skulle ingen ha märkt ho- 
nom. Prästgårdsboskapen gick förbi skogsrået på samma 
sätt som de andra hoparna. Skogsrået sänkte inte tallveds- 
facklan över något av djuren. Först när den kloka hästen 
kom, gjorde det en rörelse för att utmärka den för döden. 

Men i detsamma sträckte prosten opp handboken, och 
fackelskenet föll på korset på bokpärmen. Skogsrået gav 
till ett högt och gällt skrik, och blosset föll ur dess hand 
ner på marken. 

Lågan slocknade genast, och i den plötsliga övergången 
från ljus till mörker kunde prosten ingenting se. Ingenting 
hörde han heller. Omkring honom rådde sanmia djupa tyst- 
nad, som det brukar vara om vintern i vildmarken. 

Då delade sig hastigt de tunga molnen, som täckte him- 
len, och genom rämnan trädde fullmånen och kastade ljus 



EK DAG I HÄLSINGLAND 285 

ner till marken. Och nu såg prosten, att han och hästen 
stod ensamma på Blacksåsens topp. Inte ett enda av de 
många vilddjuren fanns kvar där. Marken var inte opp- 
trampad av alla boskapshjordarna, som hade gått över den. 
Men själv satt han med handboken sträckt framför sig, och 
hästen under honom stod skälvande och badade i svett. 

När prosten hade ridit ner för berget och kom hem 
till sin gård, visste han inte mer om det var dröm eller 
syn eller verklighet, det, som han hade sett. Men att det 
var en maning till honom att tänka på de arma djuren, 
som var under vilddjursvälde, det förstod han. Och han 
predikade så väldeligen för Delsbobönderna, att i hans tid 
blev alla vargar och björnar utrotade här i socknen, fast 
de lär nog ha kommit tillbaka, sedan han var borta.» 

Här slutade Bärnhard sin berättelse. Han fick mycket 
beröm från alla håll, och det tycktes vara en avgjord sak, 
att han skulle få priset. De flesta ansågo nästan, att det 
var synd om Klement att nödgas tävla med honom. 

Men Klement började oförskräckt. »Det var en dag, 
då jag gick på Skansen utanför Stockholm och längtade hem,» 
sade han, och så berättade han om pysslingen, son^ han 
hade friköpt, för att han inte skulle bli satt i bur och 
begapad av människorna. Och han talade vidare om, att 
knappt hade han utfört denna goda gärningen, förrän han 
hade blivit lönad för den. Han talade och talade, under 
det att åhörarnas häpnad blev allt större, och när han änt- 
ligen kom till den kungliga lakejen och den granna boken, 
hade alla fäbodjäntorna lagt ner sina handarbeten i knäet 
och sutto orörliga och stirrade på Klement, som hade fått 
uppleva så märkvärdiga händelser. 

Så snart Klement hade slutat, sade den äldsta fäbod- 
jäntan:, att han skulle ha halsduken. »Bärnhard har bara be- 
rättat sådant, som har hänt en annan, men Klement har 
själv varit med om en riktig saga, och det tycker jag är 
förmer,» sade hon. 



286 EN DAG I HÄLSINGLAND 

Detta höllo alla med om. De sågo på Klemeat med helt 
andra ögon än förut, sedan de hade fått höra, att han hade 
talat med kungen, och den lille spelmannen var rädd att 
visa hur stolt han kände sig. Men mitt uppe i denna stora 
lyckan hände det, att någon frågade honom var han hade 
gjort av pysslingen. 

»Jag hann inte själv sätta ut en blå skål till honom,i> 
sade Klement. »Men jag bad lappgubben göra det. Var han 
sedan har blivit av, det vet jag inte.» 

Knappast hade Klement sagt detta, föiträn en liten tall- 
kotte kom farande och slog honom på näsan. Den kom inte 
från träden, och ingen av människk)rna hade kastat den. 
Det var alldeles omöjligt att begripa var den kom ifrån. 

»Aj, aj, Klement I» sade fäbodjäntan. »Det ser ut, som 
om småfolket skulle höra på vad vi talar om. Ni borde 
nog inte ha lämnat åt någon annan att sätta ut den blåa 
skålen.» 



XLI. 

I MEDELPAD. 



Fredag 17 jani. 



örnen och pojken voro ute i god tid nästa morgon, 
och Gorgo tänkte nog, att han skulle hinna långt uppåt 
Västerbotten den dagen. Men då bar det sig inte bättre, än 
att han hörde hur pojken sade för sig själv, att i ett sådant 
land, som det han nu for fram över, var det väl omöjligt för 
människor att leva. 

Landet, som låg under dem, var södra Medelpad, och 
där fanns rakt ingenting annat än ödsliga skogar. Men 
när örnen hörde pojkens ord, ropade han genast: »Här- 
oppe har de skogen till åker.» 

Pojken tänkte på vad det var för en skillnad mellan 
de ljusa, gula rågåkrarna med sina veka strån, som sköto 
upp på en sommar, och den mörka barrskogen med de 
fasta stammarna, som behövde åratal för att mogna till 
skörd. »Det vill gott tålamod till för den, som ska få sin 
bärgning från en sådan här åker,» sade han. 

Mer blev det inte sagt, förrän de kommo till en plats, 
där skogen var avverkad, så att marken var täckt bara 
av stubbar och avhuggna riskvistar. När de foro fram 
över stubbmarken, hörde örnen, att pojken sade för sig 
själv, att detta var en bra ful och fattig plats. 

»Det är en åker, som blev avmejad förra vintern,» 
ropade örnen genast. 

Pojken tänkte på hur skördemännen i hans trakt foro 
ut på sina skördemaskiner i de vackra, ljusa sommarmor- 



288 I MEDELPAD 

narna och på kort tid mejade av ett stort fält. Men skogs- 
åkern skördades under vintern. Timmerhuggarna drogo ut 
i vildmarken, där snön låg hög och kölden var som 
strängast. Det var ett drygt arbete bara att fälla ett enda 
träd, och för att avverka en skogslott, så stor som denna, 
hade de väl måst ligga ute i skogen i flera veckor. »Det 
måste vara duktigt folk, som kan meja av en sådan här 
åker,» sade han. 

. När örnen hade gjort ett par vingslag, fingo de syn 
på en Uten koja, som låg i kanten av stubbmarken. Den 
var uppförd av grova, obarkade stockar, var utan fönster 
och hade bara ett par lösa bräder till dörr. Taket hade varit 
täckt med bark och kvistar, toen det var nu sönderfallet, 
så att pojken kunde se, att inne i kojan funnos endast några 
stora stenar, som hade tjänat till eldstad, och ett par breda 
träbänkar. När de foro fram över kojan, hörde örnen, att 
pojken undrade vem som kunde ha bott i en så eländig 
stuga. 

»Skördemännen, som har mejat skogsåkern, har bott 
här,» ropade örnen genast. 

Pojken tänkte på hur skördefolket hemma i hans trakt 
vände tillbaka glatt och muntert från arbetet och hur det 
bästa, som mor hade i visthuset, bullades upp för dem. 
Här skulle de efter det 'stränga arbetet gå till vila på 
hårda bänkar i en koja, som var sämre än ett uthus. 
Och vad de fingo att äta, det kunde han rakt inte be- 
gripa. »Jag är rädd för att det inte hålles några skörde- 
gillen för de här arbetarna,» sade han. 

Litet längre fram sågo de under sig en förfärligt usel 
väg, som slingrade genom skogen. Den var smal och sned, 
backig och krokig, stenig och gropig och sönderskuren av 
bäckar på flera ställen. När de foro fram över skogsvägen, 
hörde örnen, att pojken undrade vad som hade fraktats 
på en sådan väg. 

»Det är på den här vägen, som skörden har förts till 
stacken,» sade örnen. 




19. — NUs Holger8$OH8 rtaa. II. 



I MEDELPAD 291 

Återigen tänkte pojken på vilket lustigt liv det var 
därhemma, när de stora skördevagnarna, förspända med 
två starka hästar, drogo säden bort från åkern. Karlen, 
som körde, satt stolt högst på lasset, hästarna yvdes och 
kråmade sig, och bybarnen, som hade fått lov att klättra upp 
på kärvarna, sutto där och skreko och skrattade, halvt 
glada och halvt förfärade. Men här fraktades tunga stockar 
utför och uppför stupande branter. Hästen måtte bli som 
sönderdragen, körkarlen skulle väl mången gång känna sig 
förtvivlad. »Jag är rädd för att det inte har hörts mycken 
gamman utmed den här vägen,» sade pojken. 

örnen svingade sig framåt med väldiga vingslag, och 
om en liten stund kommo de till en älvstrand. Här sågo 
de en plats, som var alldeles betäckt med spånor, stickor och 
bark. örnen hörde, att pojken undrade varför det såg 
så skräpigt ut därnere. 

»Det är här, som skörden har varit stackad,» ropade 
örnen. 

Pojken tänkte på hur sädesstackarna i hans trakt lades 
upp tätt vid gårdarna, som om de vore deras bästa prydnad. 
Här kördes skörden ner till en ödslig älvstrand och läm- 
nades där. »Jag undrar om någon går hit bort i ödemarken, 
räknar sina stackar och jämför dem med grannens,» 
sade han. 

En liten stund därefter hunno de fram till den stora 
älven Ljungan, som flöt fram i en bred dalgång. Genast var 
allt så förändrat, att de kunde tro sig vara komna till ett 
annat land. Den mörka barrskogen hade stannat på bran- 
terna ovanför dalen, och sluttningarna voro klädda med 
Ijusstammiga björkar och aspar. Dalen var så bred, att 
älven på många ställen kunde vidga ut sig till sjöar. På 
stränderna låg en stor, rik bygd med präktiga och väl 
upptimrade gårdar. När de foro fram över dalen, hörde 
örnen, att pojken undrade över att de ängar och åkrar, 
som funnos där, kunde räcka till för en så stor befolkning. 



292 I MEDELPAD 

»Här bor skördefolket, som mejar av skogsåkern,» ro- 
pade örnen. 

Pojken tänkte på de låga stugorna och de kringbyggda 
gårdarna i Skåne. Här bodde bönderna i riktiga herrgårds- 
hus. »Det ser ut, som pm det skulle löna sig att arbeta 
i skogen,» sade han. 

örnen hade ämnat fara rakt mot norr, men när han 
kom ett stycke ut över älven, hörde han hur pojken und- 
rade vem som tog hand om timret, sedan det hade blivit 
upplagt vid älvbrädden. Då svängde Gorgo om och for 
österut neråt Ljungan. »Det är älven, som tar hand om 
det och kör det till kvarnen,» ropade han. 

Pojken tänkte på hur noga det var därhemma, att 
inte ett korn fick spillas bort. Här kommo nu stora massor 
av timmer flytande i älven, utan att någon vårdade sig 
om dem. Han kunde inte tro, att mer än hälften av stockarna 
kom fram, dit de skulle. Somliga flöto mitt i strömfåran, 
och för dem gick allt väl, men andra färdades utmed stran- 
den, och de stötte mot uddar eller blevo kvarliggande i 
vikarnas lugnvatten. I sjöarna samlade sig stockarna i 
sådan mängd, alt de täckte hela deras yta. Där tycktes 
de ligga och vila hur länge som helst. Vid broarna fast- 
nade de, i fallen hände det, att de brötos rätt av, i forsarna 
stannades de framför stenarna och byggde upp sig till höga, 
vacklande staplar. »Jag kan und,ra hur lång tid den här 
skörden behöver för att komma till kvarnen,» sade pojken. 

Örnen fortfor att långsamt flyga neråt Ljungan, över 
många ställen höll han sig stilla med utbredda vingar, för 
alt pojken skulle få tid att se hur den här sortens skörde- 
arbete gick till. 

Om en stund kommo de till ett ställe, där flottnings- 
karlarna arbetade. Och örnen hörde, att pojken undrade 
för sig själv vad det var för folk, som sprang fram utmed 
stränderna. 

»Det är de, som tar vara på all den skörden, som har 
fördröjt sig på vägen,» ropade örnen. 



I MEDELPAD 293 

Pojken tänkte på hur lugnt och fredligt folk körde 
sin säd till kvarnen hemma hos honom. Här sprungo 
karlar fram på älvstranden med långa båtshakar i händerna, 
och med möda och besvär hjälpte de timret till rätta. 
De vadade ut i strandvattnet, så att de blevo våta från 
topp till tå. De hoppade från sten till sten långt ut i 
forsarna, de vandrade omkring på de vaggande timmer- 
hoparna så lugnt, som om de skulle ha gått på släta marken. 
Det var djärvt och rådigt folk. »När jag ser det här, 
måste jag tänka på smederna i Bergslagerna, som handska- 
des med elden, som om den vore alldeles ofarlig,» sade 
pojken. »Dessa flottningskarlarna leker med vattnet, som 
om de vore herrar över det. De tycks ha kuvat det, så 
att det inte vågar skada dem.» 

Så småningom hade de närmat sig älvmynningen, och 
Bottniska viken låg framför dem. • Men Gorgo fortsatte 
inte rakt fram, utan for norrut längs kusten. Han hade 
inte farit långt, förrän de sågo under sig ett sågverk, så 
stort som en småstad. När örnen svävade fram och till- 
baka över det, hörde han hur pojken sade för sig själv, 
att detta var en bra stor och präktig plats. 

»Här har du den stora timmerkvarnen, som kallas 
Svartvik,» ropade örnen. 

Pojken tänkte på väderkvarnarna hemma i hans trakt, 
som lågo så fridsamt inbäddade i grönska och rörde 
vingarna så långsamt. Den här kvarnen, där skogsskörden 
skulle malas, låg tätt invid kusten. På vattnet framför 
den summo en mängd stockar, som en efter annan släpades 
med järnkedjor uppför en sluttande bro in i ett hus, som 
liknade en stor lada. Vad som skedde med dem därinne, 
det kunde pojken inte se, men starkt rassel och dån hörde 
han, och från andra sidan av huset kommo små vagnar 
utlöpande, som voro fullastade med vita plankor. Vagnarna 
foro på blanka skenor bort till brädgården, där plankorna 
lades upp i staplar, som bildade gator liksom husen i en 
stad. På ett ställe byggdes nya staplar, på ett annat plocka- 



294 I MEDELPAD 

des de gamla ner, och plankorna buros ombord på ett par 
stora skepp, som lågo och väntade på last. Det var vim- 
lande fullt av arbetare, och bakom brädgården uppåt skogen 
lågo deras bostäder. »Här arbetar de så, att de måtte hinna 
att såga opp all skog i Medelpad,» sade pojken. 

Örner rörde vingarna en smula, och genast sågo de ett 
nytt stort sågverk, som var ungefär likt det förra, med såg- 
hus, brädgård, lastkaj och arbetarbostäder. 

»Här har du en till av de stora kvarnarna. Den kallas 
Kubikenborg,» ropade örnen. 

»Jag ser, att det kommer mer skörd ur skogen, än 
jag kunde tro,» sade pojken. »Men nu är det väl slut med 
timmerkvarnarna.» 

örnen rörde vingarna sakta, for förbi ännu ett par 
sågverk och kom fram till en stor stad. När örnen hörde, 
att pojken undrade vad detta var för en stad, ropade han : 
»Detta är Sundsvall. Det är huvudgården i timmerbygden.» 

Pojken tänkte på städerna nere i Skåne, som sågo 
sä gråa och gamla och allvarliga ut. Häruppe i den kulna 
norden låg Sundsvalls stad innerst inne i en vacker vik och 
såg ny och glad och strålande ut. Det var något särskilt 
lustigt med den, när man såg den uppifrån, för i mitten stod 
en klunga höga stenhus, så präktiga, att det knappt fanns 
make till dem i Stockholm. Runt om stenhusen var ett tom- 
rum, och så vidtog en krans av trähus, som lågo trevliga och 
glada i små trädgårdar, men som tycktes veta med sig, att 
de voro mycket sämre än stenhusen, och inte vågade sig 
fram i deras närhet. »Det här är nog en både rik och mäktig 
stad,» sade pojken. »Kan det vara möjligt, att det är don 
magra skogsmarken, som ger upphov till allt detta?» 

Örnen rörde vingarna och for över till Alnön, som låg 
mittemot Sundsvall. Här råkade pojken i största förvåning 
över alla do sågverk, som klädde stränderna. De lågo 
på Alnön det ena bredvid det andra, och de lågo pa 
fasta landet mittemot, v(»rk vid verk, brädgård vid bräd 



I MEDELPAD 297 

gård. Hac räknade åtminstone till fyrtio, men han trodde 
nog, att de voro ändå fler. »Det är då underbart, att det 
kan se så ut häroppe,» sade han. »Ett sådant liv och en 
sådan rörelse har jag inte sett på något annat ställe under 
hela resan. Det är ett märkvärdigt land, som vi har. 
Vart jag kommer, alltid finns det något för människor att 
ieva av.» 



xin, 

EN MORGON I ÅNGERMANLAND. 

BRÖDET. Lördag 18 jam. 

När örnen hade farit ett stycke uppåt Ångermanland 
nästa morgon, sade han, att i dag var det han, som var 
hungrig och måste skaffa sig mat. Han satte ner pojken i 
en väldig tall, som stod på en hög bergås, och flög därpå 
sin väg. 

Pojken fann en god sittplats i en grenklyka och satt 
där och såg ner över Ångermanland. Det var en vacker 
morgon, solskenet förgyllde trädtopparna, en svag vind for 
spelande genom barren, den skönaste doft slog upp ur 
skogen, ett storståtligt landskap låg utbrett framför honom, 
och själv kände han sig sorglös och glad. Han tyckte, 
att ingen kunde ha det 'bättre. 

Han hade fri utsikt åt alla håll. Landet väster om ho 
nom var uppfyllt av åsar och bergtoppar, som blevo högre 
och vildare, ju längre bort de stodo. öster om honom fun- 
nos också en mängd åsar, men de sjönko och blevo lägre, 
tills landet låg alldeles slätt nere vid havet, överallt 
blänkte åar och älvar, som hade en besvärlig färd med 
forsar och fall, så länge som de gingo fram mellan bergen, 
men bredde ut sig blanka och breda, när de närmade sig 
kusten. Bottniska viken såg han också. Inemot land var 
den prickig av öar och tandad av uddar, men längre ut 
låg den klar och jämnblå som en sommarhimmel. 

»Det här landet är likt en åbrädd, när det nyss har 
regnat och en mängd rännilar strömmar utför den och 



EN MORGON I ÅNGERMANLAND 299 

gräver opp fåror, som slingrar och kröker och löper sam- 
man,» tänkte pojken. »Och bra vackert är det att se på. 
Jag minns, att lappgubben på Skansen brukade säga, att 
Sverige i en olycklig stund hade blivit vänt opp och ner. 
De andra skrattade åt honom, men han påstod, att om de 
bara hade sett hur grant det var oppe i norden, skulle de 
begripa, att det inte kunde ha varit meningen från första 
början, att ett sådant land skulle ligga så långt ur världen. 
Och jag tror nästan, att han hade rätt i detta.» 

När pojken hade sett sig nöjd på landskapet, lossade 
han ränseln från ryggen, tog fram ett stycke- vitt, fint bröd 
och började äta. »Jag tror, att jag aldrig har smakat så 
gott bröd,» tänkte han. »Och så mycket jag har sedan! 
Det räcker i ett par dar till för mig. Inte trodde jag 
i går vid det här laget, att jag skulle bli ägare till en sådan 
rikedom.» 

Medan han mumsade och åt, tänkte han på hur han hade 
fått brödet. »Det är bestämt därför, att jag fick det på 
ett så vackert sätt, som jag tycke/r så mycket om att äta 
det,» sade han. 

Kungsörnen hade lämnat Medelpad redan förra kvällen, 
och knappt hade han farit över gränsen till Ångermanland, 
förrän pojken hade fått syn på en ådal och en älv, som voro 
så ståtliga, att de överglänste allt, vad han förut hade 
sett i den vägen. 

Dalen hade legat så bred mellan åsarna, att pojken hade 
undrat om den inte en gång i tiden hade blivit utgrävd 
av en annan älv, som hade varit mycket större och bredare 
än den, som nu gick där. Sedan dalen hade blivit färdig, 
måtto den på ett eller annat sätt ha blivit fylld med sand och 
jord, inte helt och hållet, men ett gott stycke uppåt bergen. 
Och genom denna lösa fyllningen hade den älven, som nu 
gick fram genom dalen, och som var mycket bred och vatten- 
rik, den också, grävt sig en djup fåra. Den hade gjort 
sig präktigt tillskurna stränder: än var det mjuka sluttningar, 
som blommade så praktfullt, att det lyste rött, blätt och gult 



300 EN MORGON I ÅNGERMANLAND 

ända upp till pojken, än sköto delar av strandvallen, som 
hade varit så hårda, att vattnet inte hade kunnat nöta bort 
dem, upp från älvbrädden som branta murar och tom. 

Där pojken hade farit uppe i höjden, tyckte han, att 
han på en gång kunde Be ner i tre olika slags världar. 
Längst nere i daldjupet, där älven gick fram, var en värld. 
Där flottades timmer, där styrde ångbåtar från brygga till 
b^ygg^» där rasslade sågverken, där lastades stora frakt- 
fartyg, där fångades lax, där roddes, där seglades, där 
flögo en massa svalor, som hade sina bon i älvbrinken. 

Men en våning högre upp i dalen, så att säga, på den 
släta marken, som utbredde sig ända bort till bergkanten, 
där var en annan värld. Där lågo gårdar, byar och kyrkor, 
där sådde bönderna sina tegar, där betade boskap, där 
grönskade ängar, där sysslade kvinnorna i sina små kål- 
gårdar, där slingrade landsvägar, där brusade järnvägståg. 

Och så bortom allt detta, uppe på de skogbeväxta 
åsarna, såg han den tredje världen. Där lågo tjäder- 
hönor på ägg, där stodo älgarna gömda i de täta snåren, 
där lurade lodjuren, där knaprade ekorrarna, där doftade 
barren, där stod blåbärsriset i blom, där slogo trastarna. 

När pojken hade fått se den rika ådalen, hade han 
börjat jämra sig över att han kände sig hungrig. Han 
hade into fått något till livs på två hela dar, sade han, och 
nu var han alldeles utsvulten. 

Gorgo ville nog inte, att det skulle sägas, att pojken 
for sämre, när han följde med honom, än när han reste med 
vildgässen, och han hade genast saktat farten. »Varför 
har du inte talat om detta förut?» hade han sagt. »Du 
ska få så mycket mat du vill ha. Inte behöver du svälta, 
när du har en örn till reskamrat.» 

Strax därpå hade örnen fått syn på en bonde, som hade 
gått och sått en åker helt nära älvstranden. Karlen bar 
kornet i en korg, som han hade hängande framför bröstet, 
och var gång den var tömd, hämtade han nytt utsäde ur 
en säck, som stod vid åkerrenen. Örnen hade räknat ut, 



EK MORGON I ÅNGERMANLAND 303 

att deit där säcken stod fylld av den bästa mat, som 
pojken kunde önska sig, och han hade sänkt sig ner 
emot den 

Men innan örnen ännu hade nått till marken, hade 
det uppstått ett förfärligt larm omkring dem. Det var 
kråkor, och det var sparvar, och det var svalor, som hade 
skyndat till under häftigt skrikande, i tanke att örnen äm- 
nade slå ner på någon fågel. »Bort, bort, rövare I Bort, 
bort, fågeldödare!» hade de ropat. De hade fört ett sådant 
väsen, att bonden hade blivit uppmärksam på det och 
skyndat fram. Då hade örnen måst fly. Pojken hade inte 
fått ett enda korn. 

Det hade varit rent märkvärdigt med småfåglarna. De 
hade inte bara tvungit örnen att fly, utan de hade också 
förföljt honom en lång sträcka uppåt dalgången, och överallt 
hade människorna hört deras rop. Kvinnorna hade kommit 
ut på gårdarna och klappat i händerna, så att det hade 
smattrat som gevärssalvor, och karlarna hade rusat ut med 
bössa i hand. 

På samma sätt hade det gått, var gång örnen hade 
sänkt sig ner mot marken. Pojken hade övergivit hoppet, 
att örnen skulle kunna skaffa honom någon mat. Han 
hade aldrig förr tänkt på att Gorgo var så hatad och av- 
skydd. Han hade nästan tyckt, att det var synd om honom. 

Om en stund hade de kommit farande över en stor 
bondgård, där matmodern måtte ha haft bak för sig under 
dagen. Hon hade nu satt ut en plåt nygräddade bullar 
på gårdsplanen till att svalna och stod bredvid dem och 
vaktade, för att inte katten eller hunden skulle stjäla 
bort dem. 

örnen hade sänkt sig ner över gården, men han hade 
inte vågat slå ner mittför ögonen på bondkvinnan. Han hade 
farit fram och tillbaka helt rådvill. Ett par gånger hade 
han varit så långt nere som till skorstenen, men så hade 
han höjt sig på nytt. 



304 EN MORGON I ÅNGERMANLAND 

Men nu hade bondhustrun lagt märke till örnen. Hon 
hade lyft huvudet och följt honom med blickarna. »Vad 
den där bär sig besynnerligt åt I» hade hon sagt. »Jag tror, 
att den vill ha en av mina vetebullar.» 

Det hade varit en så vacker kvinna, hög och ljus, med 
ett glatt och öppet ansikte. Hon hade skrattat helt hjärt- 
ligt, tagit en bulle från plåten och hållit upp den över sitf 
huvud. »Vill du ha den, så kom och ta den I» hade hon sagt. 

örnen hade nog inte förstått hennes ord, men han hade 
ändå genast begripit, att hon ville ge honom bullen. I 
ilande fart hade han skjutit ner mot brödet, gripit det 
och flytt mot höjden. 

När pojken hade sett örnen rycka till sig brödet, hade 
han fått tårar i ögonen. Han hade inte gråtit av glädje, 
därför att han skulle slippa hungra ett par dar, utan han 
hade blivit rörd över att bondhustrun hade gett bort sitt 
bröd till den vilda rovfågeln. 

Och där han nu satt i talltoppen, kunde han, när han 
ville, se för sig den höga, ljusa kvinnan, sådan hon hade 
stått på gårdsplanen och sträckt upp brödet- 
Hon hade nog vetat, att den stora fågeln var en kungs- 
örn, en rövare, som människorna brukade hälsa med skarpa 
skott, och hon hade väl också sett den besynnerliga bytingen, 
som den ba^* på sin rygg, men hon hade inte tänkt på vilka 
de voro, utan så snart hon hade förstått, att de voro hungriga, 
hade hon delat med sig av sitt goda b^röd. 

»Om jag en gång blir människa igen,» tänkte pojken, 
»ska jag fara och söka opp den vackra kvinnan vid den 
stora älven och tacka henne för att hon var så god emot oss.» 



SKOGSBRANDEN. 

Medan pojken ännu höll på med sin frukost, kände han 
en svag rök norrifrån. Han vände sig genast åt detta 
hållet och såg, att en liten rökpelare, så vit som en dimma, 



EN MORGON I ÅNGERMANLAND 305 

steg upp från en skogsås; inte från den, som var närmast, 
utan från den andra, i ordningen, räknat från honom. Det 
såg besynnerligt ut med rök mitt i vilda skogen, men det 
kunde ju hända, att det låg en fäbodvall därborta, och att 
jäntorna höllo på att koka sitt morgonkaffe. 

Det var märkvärdigt så den där röken tog till och 
bredde ut sig. Den kunde inte komma från en fäbod, men 
kanske att det fanns kolare i skogen? På Skansen hade 
han sett en kolarkoja och en kolmila, och han hade hört, 
att det skulle finnas sådana i de här skogarna. Men det 
var visst mest på hösten och vintern, som kolarna sysslade 
vid milorna 

Röken ökades för vart ögonblick. Nu välvde den fram 
över hela bergsryggen. Det var nog inte möjligt, att det kunde 
komma så mycket rök från en kolmila. Det måtte vara något 
slags eldsvåda, för en mängd fåglar flögo upp och flyttade 
sig över till närmaste ås. Både hökar och tjädrar och 
andra, som voro så små, att det inte var möjligt att känna 
igen dem på så långt håll, flydde undan för branden. 

Den lilla vita rökpelaren hade vuxit till ett tungt, vitt 
moln, som välte ut över åsens kant och sjönk ner mot dalen. 
Och det slog upp gnistor och sotflingor ur molnet, och ibland 
var det möjligt att se en röd låga inne i röken. Det var 
nog en väldig eldsvåda, som hade kommit i gång därborta. 
Men vad i all världen var det, som brann? Inte kunde det 
ligga en stor bondgård undangömd i skogen heller? 

Det skulle allt vara mer än en gård för att ge upp- 
hov till en sådan brand. Nu kom det rök inte bara från 
åsen; också från dalen nedanför den, som han inte kunde 
se, därför att den låg bortskymd av den närmaste höjden, 
steg det upp massor av rök. Det var inte annat möjligt, än 
att själva skogen brann. 

Han hade svårt att få in i tankarna, att den friska, gröna 
skogen kunde brinna, men det var nog så i alla, tall. Och 
om det verkligen var skogen, som brann, då kanske elden 
kiAide nå ända fram till honom? Inte tycktes det mycket 

20. — NUs Holgerssons resa. II. 



306 EK MORGON I ÄKGERMANLAKD 

troligt, men han önskade, att örnen snart komme tillbaka. 
Det vore allt bäst att vara borta från detta. Bara brand- 
lukten, som han måste supa in med vart andetag, var 
en pina. 

Det var förskräckligt ett sådant sprakande och smatt- 
rande, som hördes nu på en gång. Det kom från åsen 
närmast honom. Där stod allra överst en hög tall, just 
maken till den, som han själv satt i. Den var så storväxt, 
att den sköt upp över de andra träden. Nyas hade den 
stått grant röd i morgonljuset, nu glimmade alla barren till 
på en gång, och den fattade eld. Så grann hade den nog 
aldrig varit förr, men det var också den sista gången den fick 
visa sin skönhet. Tallen var det första träd på åsen, som 
fattade eld, och det var omöjligt att begripa hur branden 
hade nått den. Hade den flugit dit på röda vingar, eller 
hade den runnit fram utmed marken som en orm? Ja. 
det var inte gott att säga, men den var där i alla fall. 
Hela furan lågade som ett risbål. 

Så där! Nu slog rök upp på många ställen av åsen. 
Skogselden var nog både fågel och orm. Den kunde både 
kasta sig fram genom luften långa sträckor och smyga ut- 
med jorden. Den satte hela åsen i brand på en gång. 

Det blev en brådskande flykt för fåglarna. De flådd 
rade upp ur röken som stora sotflingor, foro tvärsöver 
dalen och kommo till åsen, där pojken satt. Han fick en 
berguv bredvid sig i tallen, och alldeles över honom slog 
en duvhök ner på en gren. De hade allt varit farliga 
grannar en annan dag, men nu sågo de inte en gång åt 
honom. De bara stirrade på elden, de kunde väl inte 
begripa vad som hade kommit åt skogen. En mård kilade 
också upp i tallkronan, ställde sig ytterst på en gren och 
såg över till den brinnande skogshöjden med sina blanka 
ögon. Tätt bredvid mården satt en ekorre, men de tycktes 
inte märka varandra. 

Nu rusade elden neråt dalsluttningen. Den fräste och 
dånad(i som en brusande storm. Det syntes genom röken 



• EN MORGON I ÄKGERMAXLAND 307 

hur lågorna flögo från träd till träd. Innan en gran fattade 
eld, sveptes den först in i en tunn slöja av rök, sedan 
blevo alla barr röda på en gång, och så började det att 
knastra och brinna. 

Nero i dalen, som låg under honom, gick en liten 
bäck, som var kantad av alar och små björkar. Där såg 
det ut, som om elden skulle stanna. Lövträden voro inte 
så snara att fatta eld som barrträden. Skogsbranden stod 
som framför en mur och kunde inte komma vidare. Den 
glödde och sprakade, försökte att svinga sig över till furu- 
skogen på andra sidan bäcken, men nådde inte fram till den. 
För en stund var elden hejdad, men så kastade sig 
en lång flamma fram till den stora torrfuran, som stod en 
bit uppåt sluttningen, och strax slog denna upp i ljusan låga. 
Och därmed var elden över bäcken. Värmen hade varit så 
stark, att vartenda träd uppåt hela branten var färdigt att 
fatta eld. Och med brusande och dånande som den starkaste 
storm och det vildaste vattenfall flög skogsbranden upp 
mot åsen. 

Då lyfte höken och berguven, och niården ilade ner 
ur trädet. Det skulle nog inte dröja många ögonblick, 
förrän elden sutte i tallkronan. Pojken fick allt ge sig av, 
han också. Det var inte lätt att komma utför tallens höga, 
raka stam. Han höll sig fast vid den, så gott han kunde, 
gled långa stycken mellan kvistknölarna och ramlade slut- 
ligen handlöst till marken. Men han hade ingen tid att 
.känna efter om han hade slagit sig. Det var bara att 
skynda undan. Elden slog som ett fräsande oväder ner i 
tallen, marken under honom var varm och började ryka. 
På ena sidan om honom sprang ett lodjur, på den andra 
rann en lång huggorm, och alldeles bredvid ormen skrockade 
en orrhöna, som skyndade framåt med sina små dunklädda 
kycklingar. 

När de flyende hade kommit utför branten och ner i 
daldjupet, råkade de människor, som voro utgångna för 
att släcka branden. De hade nog varit där en lång stund. 



308 EN MORGON I ÅNGERMANLAND 

meii pojken hade stirrat så ihärdigt åt andra sidan, därifrån 
elden kom, att han inte hade märkt dem förut. Det fanns 
en bäck och en bred rand av lövträd också nere i denna 
sänkan, och bakom dem arbetade människorna. De fällde 
barrträden, som stodo närmast alarna, hämtade vatten ur 
bäcken och hällde ut det över marken och rensade bort 
ljung och getpors, för att elden inte skulle kunna smyga 
fram i småriset. 

Också de tänkte bara på skogsbranden, som nu kom 
störtande mot dem. De flyende djuren sprungo mellan 
deras fötter, utan att de sågo åt dem. De slogo inte efter 
huggormen, de sökte inte fånga orrhönan, när hon ilade 
fram och tillbaka utmed bäcken med de små pipande 
ungarna, de brydde sig inte en gång om Tummetott. De 
stodo med stora tallruskor, som de hade doppat i bäcken, 
och med dessa som vapen tycktes de ämna gå mot elden. 
De voro inte särdeles många. Det var märvärdigt att se 
dem stå där färdiga att strida, när allt annat flydde. 

När elden kom utför sluttningen med dån och brak 
och olidlig hetta och kvävande rök, färdig att slunga sig 
över bäcken och lövträdsmuren och nå andra stranden utan 
att ens behöva stanna, veko människorna tillbaka i början, 
som om de inte kunde härda ut. Men det blev ingen läng 
flykt, utan de vände om. 

Skogsbranden gick till storms med förfärande kraft. 
Gnistorna kastade sig som ett regn av eld över lövträden, 
de långa flammorna foro fräsande ut ur röken, som om 
skogen på andra sidan sög dem till sig. 

Men lövträden hejdade elden, och bakom dem arbetade 
människorna. Där marken började ryka, hämtade de vatten 
i sina ämbar och svalkade den. När ett träd sveptes i rök, 
ar.jrcpo de det med snabba yxhugg, kastade omkull det och 
släckte ut lågorna. Där elden smög i ljungen, slogo de ner 
den med de våta tallruskorna och kvävde den. 

Röken blev så tät, att den höljde in alltsammans. Det 
stod inte till att se hur striden gick, men nog var det lält 



EN MORGON I ÅNGERMANLAND 309 

att förstå, att den var hård, och att det flera gånger var nära, 
att branden skulle tränga vidare. 

Men tänk, att efter en stund minskades eldens starka 
dån, och röken skingrades! Då hade lövträden mist varje 
blad, marken under dem var svartbränd, människorna voro 
svarta av rök och dröpo av svett, men skogselden var till- 
bakaslagen. Den hade upphört att låga. Röken kröp vit 
och mjuk över marken, och ur den sköt upp en mängd svarta 
stänger. Det var allt, som fanns kvar av den granna skogen. 

Pojken hade klättrat upp på en sten och stått där och 
sett hur elden släcktes. Men nu, när skogen var räddad, 
började faran för honom. Uven och höken Tände på en 
gång sina blickar mot honom. 

Då hörde han en välbekant röst kalla honom. Gorgo, 
kungsörnen, susade ner genom skogen. Och snart gung- 
ade pojken uppe i molnen, frälst från varje fara. 



XLni. 

VÄSTERBOTTEN OCH LAPPLAND. 

DE FEM KUNSKAPARNA. 

När pojken var på Skansen, hade han en gång suttit 
under trappan till Bollnässtugan och hört på hur Klement 
Larsson och lappgubben hade talat om Norrland. Båda hade 
varit ense om att det var den bästa delen av Sverige, men 
Klement Larsson tyckte mest om landskapen söder om 
Angermanälven, medan lappgubben påstod, att de, som lågo 
norr om denna älv, voro de förnämsta. 

Bäst som de talade härom, kom det fram, att Klement 
aldrig hade varit längre norrut än i Härnösand, och då 
måste lappgubben skratta åt honom, som yttrade sig så 
tvärsäkert om trakter, som han aldrig hade sett. »Jag måste 
visst berätta en saga för dig, Klement, så att du får veta 
hur dot ser ut i Västerbotten och Lappland, i det stora 
Samelandet, där du inte har varit,» sade han. — »Det 
ska aldri^^ bli sagt om mig, att jag nekar att höra en saga, 
liksom del aldrig har blivit sagt om dig, att du har nekat 
att ta emot en tår kaffe,» svarade Klement, och lappgubben 
började sin historia. 

»Det hände en gång, Klement, att fåglarna, som bodde 
nere i Sverige, söder om det stora Samelandet, tyckte, att 
do var för trångbodda, och tänkte på att flytta norrut. 

De samlade sig och överlade. De unga och ivriga ville 
genast anträda flyttresan, men de gamla och visa drev 
igenom, att de först skulle sända ut kunskapare för att 
forskil ut det fnlmrnandc landet. 'Må vart och ett av de 



VÄSTERBOnEX OCH I.APPLAND 311 

fem stordi fågelfolken skicka en spejare,' sade de visa, 'så 
att vi alla får veta om vi i norr kan finna boplatser, föda 
och gömställen I* 

Fem goda och kloka fåglar blev genast utsedda av de 
fem stora fågelfolken. Skogsfåglarna valde en tjäder, slätt- 
fåglarna en lärka, havsfåglarna en fiskmås, insjöfåglarna 
en lom och fjällfåglarna en snösparv. 

När dessa fem skulle börja sin resa, sade tjädern, som 
var den största och myndigaste : *Det är stora vidder, som 
ligger framför oss. Far vi tillsammans, kommer det att 
dröja länge, innan vi har flugit över allt det land, som vi 
har att forska igenom. Far vi däremot var för sig och 
undersöker var sin del av landet, kan hela ärendet vara 
utfört på ett par dar.' 

De andra fyra kunskaparna tyckte, att detta var ett vist 
förslag, och rättade sig efter det. Det blev överenskommet, 
att tjädern skulle forska igenom mittlandet, lärkan skulle 
färdas ett stycke östligare och fiskmåsen ännu längre mot 
öster, där landet sjönk i havet. Lommen åtog sig att flyga 
ett stycke västligare än tjädern, och snösparven skulle fara 
längst mot väster, utmed landsgränsen. 

I denna ordning for de fem fåglarna mot norr, så långt 
som landet räckte. Sedan vände de tillbaka och berättade 
de församlade fåglarna vad de hade sett. 

Fiskmåsen, som hade farit fram i havsbandet, tog först 
till orda. 

'Det är ett gott land däroppe i norr,' sade han. 'Det 
består inte av annat än en lång skärgård. Det är fullt av 
fiskrika sund och skogiga uddar och öar. De flesta av 
dessa är obebodda, och havsfåglarna ska på dem finna 
tillräckligt med boplatser. Människorna driver en smula 
fiske och sjöfart i sunden, men inte så mycket, att det 
kan störa oss fåglar. Om havsfåglarnas folk vill följa mitt 
råd, må det genast flytta mot norr.* 

Efter fiskmåsen talade lärkan, som hade genomforskat 
landet innanför kusten. 



312 VASTERBOITKX OCH LAPPLAND 

'Jag förstår inte vad fiskmåsen menar med sina öar 
och uddar/ sade hon. 'Jag har bara farit fram över stora 
fält och de skönaste blomsterängar. Aldrig iörr har jag 
sett ett land, som är genomskuret av så många stora floder. 
Det var mig en glädje att se dem, breda och mäktiga, i lugnt 
lopp färdas över den jämna slätten. På flodstränderna 
ligger gårdarna så tätt som utmed en stadsgata, och vid 
älvmynningarna finns städer, men för övrigt är landet 
mycket ödsligt. Om slättfåglarnas folk vill lyda mitt råd, 
bör det genast flytta mot norr.' 

Efter lärkan kom tjädern, som hade flugit över mitt- 
landet. 

'Jag förstår varken vad lärkan menar med sina ängar 
eller fiskmåsen med sin skärgård,* sade han. 'Jag har inte 
sett annat än furuskogar och granskogar under hela resan. 
En mängd stora mossar och många forsande och strida 
älvar finns där också, men allt, som inte är mosse eller 
älv, är mörk barrskog. Inte har jag sett åkerfält, inte 
har jag sett människoboningar. Om skogsfåglarnas folk vill 
lyda mitt råd, bör det genast flytta mot norr.* 

Efter tjädern kom lommen, som hade granskat land- 
bältet bortom skogstrakten. 

'Jag förstår inte vad tjädern menar med sin skog, och 
inte heller vet jag var lärkan och fiskmåsen har haft sina 
ögon,' sade lommen. 'Det är knappast något land däroppe. 
Det är idel stora sjöar.- Mellan sköna stränder blänker 
djupblåa fjällsjöar, som utgjuter sig i dånande vattenfall. 
Jag såg kyrkor och stora kyrkbyar vid somliga av sjöarna, 
men .andra låg öde och fredade. Om insjöfåglarnas folk 
vill lyda mitt råd, bör det genast flytta mot norr.' 

Till sist talade snösparven, som hade flugit fram ut- 
med landsgränsen. 

'Jag förstår inte vad lommen menar med sina sjöar, 
och inte heller begriper jag vad tjädern och lärkan och 
fiskmåsen kan ha sett för ett land,' sade han. 'Jag har 
däroppe i norr funnit ett stort fjälland. Inga slätter har 



VÄSTERBOrrEN OCH LAPPLAND 315 

jag råkat på, ingen storskog, men bergtopp efter bergtopp, 
fjällvidd efter fjällvidd. Jag har sett isfält och snö och 
bergbäckar, med vatten vitt som mjölk. Inga åkrar, inga 
ängar har mött mina blickar, men marker, som är täckta 
av vide, dvärgbjörk och renmossa. Inga bönder, inga hus- 
djur, inga gårdar har jag funnit, men lappar, renar och 
lappkåtor. Om fjällfåglarnas folk vill lyda mitt råd, bör 
det genast flytta mot norr.' 

När de fem kunskapama hade talat på detta sättet, bör- 
jade de kalla varandra för lögnare och var färdiga att fara 
ihop och strida för att bevisa sanningen av sina ord. 
Men de gamla och visa fåglarna, som hade skickat ut dem, 
hade hört deras tal med glädje och lugnade de stridslystna. 

'Ni ska inte vredgas på varandra,* sade de. 'Vi för- 
står av era ord, att däroppe i norr finns både ett stort fjäll- 
land och ett stort insjöland och ett stort skogsland och ett 
stort slättland och en stor skärgård. Det är mer, än vi hade 
väntat oss. Det är mer, än många stora kungariken kan 
berömma sig av att äga inom sina gränser.'» 



DET VANDRANDE LANDET. Lördag 18 juni. 

Pojken hade kommit att tänka på lappgubbens be- 
rättelse, därför att han nu själv reste fram över samma 
land, som denne hade talat om. örnen hade sagt honom, 
att den jämna kuststräckan, som bredde ut sig under dem, 
var Västerbotten, och att de blånande åsarna långt i väster 
lågo i Lappland. 

Bara det, att åter sitta säker på Gorgos rygg efter all 
ångesten, som han hade utstått under skogsbranden, var en 
lycka, men det var också en bra skön resa, som de gjorde. 
På morgonen hade vinden kommit från norr, men nu hade 
den kastat om, så att de hade medvind, och intet luftdrag 
kändes. Färden gick så lugnt, att det ibland föreföll, som 
om de stode stilla i luften. Pojken tyckte, att örnen slog 



316 VÄSTERBOITEN OCH I^PPLAKD 

och slog med vingarna utan att komma ur fläcken. I stallet 
var allting under dem i rörelse. Hela marken och allt, 
som fanns på den, drog sig sakta söderut. Skogarna, husen, 
ängarna, gärdsgårdarna, älvarna, städerna, skärgårdsöarna, 
sågverken, allt var statt på vandring. Han undrade vart 
allt det där skulle bege sig. Hade det tröttnat på att stå så 
långt uppe i norr och ville flytta ner mot södern? 

Bland allt detta, som rörde sig och vandrade söderut, 
såg han bara en sak, som stod stilla, och det var ett järn- 
vägståg. Det stod alldeles under dem, och det var med 
tåget som med Gorgo, att det inte kunde komma ur fläcken. 
Lokomotivet sände ut rök och gnistor, det hördes ända upp 
till pojken hur hjulen rasslade mot skenorna, men tåget 
rörde sig inte. Skogarna gledo förbi det, banvaktarstugorna 
gledo förbi det. Grindar och telegrafstolpar gledo förbi det, 
men tåget stod stilla. En bred älv med en lång bro kom 
emot det, men älven och älvbron gledo fram under tåget utan 
minsta svårighet. Till sist kom en järnvägsstation farande. 
Stationsinspektoren stod på perrongen med sin röda flagga 
i handen och fördes sakta fram tiU tåget. När han viftade 
med den lilla flaggan, sände lokomotivet upp ännu svartare 
rökvirvlar än förut och pep ängsligt liksom för att jämra 
sig över att det stod stilla. Men med detsamma började det 
att röra sig. På samma sätt som järnvägsstationen och allt 
det andra gled det bort mot södern. Pojken såg hur vagns- 
dörrarna slogos upp och de resande kommo ut ur tåget, allt 
under det att både detta och de resande flyttade sig söderut. 
Men då lyfte pojken blickarna från jorden och försökte att 
se rätt framför sig. Han tyckte, att han blev yr i huvudet 
av att titta på det besynnerliga järnvägståget. 

Men sedan pojken en stund hade suttit och stirrat på ett 
litet vitt moln, tröttnade han på detta och såg ner igen. 
Alltjämt tyckte han, att han och örnen höllo sig stilla, och 
att allt annat for åstad söderut. Där han satt på örnryggen 
och ingenting annat hade att roa sig med än sina egna 
tankar, lann han det lustigt att föreställa sig, att hela Väster- 



VÄSTERBOITEX OCH LAPPLAND 317 

botten var i rörelse och tågade mot södern. Tänk, om den 
åkern, som just nu gled fram under honom, och som väl 
knappt kunde vara mer än nysådd, för han såg inte ett 
grönt strå på den, skulle åka i väg ner till Söderslätt i Skåne, 
där rågen stod med ax vid den här tiden I 

Granskogarna hade förändrat sig häruppe. Träden 
stodo glesa, grenarna voro korta, barren voro nästan svarta, 
många träd hade kala toppar och sågo sjuka ut. Marken 
under dem var betäckt med gamla stammar, som ingen hade 
brytt sig om att ta vara på. Tänk, om en sådan skog 
komme så långt, att den finge se Kolmården! Då skulle 
den allt känna sig ynklig. 

Och den där trädgården, som han såg under sig just 
nu ! Det fanns vackra träd i den, men varken fruktträd eller 
ädla lindar och kastanjer, utan bara rönnar och björkar. 
Det fanns vackra buskar i den, men inte guldregn och fläder, 
utan bara häggar och syrener. Det fanns också krydd- 
sängar i den, men de voro ännu inte ansade och planterade. 
Tänk, om en sådan täppa skulle komma farande ända ner 
till en herrgårdsträdgård i Sörmland! Då skulle den väl 
tycka om sig själv, att den vore en riktig vildmark. 

Eller den där ängen, som var fullsatt med så många 
små gråa lador, att man kunde tycka, att hälften av marken 
måtte ha gått åt till tomtplatser! Om den styrde åstad ner 
mot Östgötaslätten, då skulle allt bönderna där göra stora 
ögon. 

Men om den vidsträckta tallmon, som nu låg under 
honom, där tallama inte stodo stela och raka som i vanliga 
skogar, utan hade yviga grenar och rika kronor och hade 
ordnat sig i behagliga grupper på den skönaste matta av 
vit renmossa, om den tallmon skulle låga ner till öveds- 
klosters park, då skulle den präktiga parken nödgas medge, 
att den hade funnit sin vederlike. 

Tänk, om träkyrkan nere under honom, med väggar 
täckta av röda träfjäll, med brokigt målad klockstapel och 
med en hel liten stad av gråa kyrkbodar bredvid sig, komme 



318 VÄSTERBOTTEN OCH LAPPLAND 

dragandt; förbi en av de fast uppmurade Gottlandskyrkorna' 
Då skulle de allt ha mycket att säga varandra. 

Vad som var hela landskapets stolthet och ära, det var 
de mäktiga, mörka älvarna med sina präktiga dalgångar. 
fulla av gårdar, sina massor av timmer, sina sågverk, sina 
städer och ångbåtsfyllda mynningar. Om en sådan älv 
kommo och visade sig neråt landet, skulle alla åar och .älvar 
söder om Dalälven krypa ner i jorden av blygsel. 

Och tänk, om en sådan här ofantligt stor slätt, så lätt- 
odlad och så välbelägen, komme glidande framför ögonen 
på de fattiga Smålandsbönderna! Då skulle de allt skynda 
bort från sina magra täppor och stenfyllda åkerbitar och 
börja röja och odla. 

En sak var det, som det här landskapet hade mer av 
än alla de andra, och det var ljus. Tranorna stodo och sovc» 
på mossarna. Nallen måtte vara konmien, men ljuset dröjde 
kvar. Solen hade inte vandrat mot söder som allt annat. 
Den hade i stället gått så långt mot norr, att den nu sken 
honom rätt i ansiktet. Och den tycktes inte ämna sjunka 
ner till himlaranden den natten. Tänk, om det ljuset ocfi 
den solen lyste över Västra Vemmenhög! Det skulle allt 
smaka husman Holger Nilsson och hans hustru att få en 
arbetsdag, som vore tjugofyra timmar lång. 



DRÖMMEN. Söndag 19 juni. 

Pojken lyfte upp huvudet och såg sig omkring alldeles 
yrvaken. Detta var då bra besynnerligt. Här låg han och 
sov på ett ställe, där han aldrig förr hade varit. Nej, han 
hade aldrig förr sett dalen, där han låg, och inte heller 
berg(»n, som stodo omkring den. Han kände inte igen den 
runda sjöii, som låg mitt i dalen, och aldrig någonsin hade 
han sett sådana eländiga, förkrympta björkar som de han 
nu lä«: under. 



VÄSTERBOTTEN OCH IJ^PPLAXD 32 1 

Och var var örnen? Han såg inte till honom på något 
håll. Gorgo måtte ha övergett honom. Det här var då 
också ett äventyr. 

Pojken lade sig ner på marken igen, slöt ögonen och för- 
sökte påminna sig hur det hade varit, när han somnade. 
Han kom ihåg, att så länge som han hade farit fram 
över Västerbotten, hade han tyckt, att han och örnen höllo 
sig stilla i luften på samma ställe, och att landet under 
honom tågade mot söder. Men så hade örnen vänt mot 
nordväst, vinden hade kommit från sidan, han hade åter- 
igen känt luftdraget, och med detsamma hade landet där- 
nere stannat, och han hade märkt, att örnen bar honom 
framåt med väldig fart. 

»Nu far vi in i Lappland,» hade Gorgo sagt, och pojken 
hade lutat sig framöver för att få se det landskapet, som 
han hade hört så mycket talas om. 

Men han hade allt känt sig rätt besviken, när han inte 
hade sett något annat än stora skogsmarker och vida mossar. 
Skog följde på mosse, och mosse följde på skog. Den stora 
enformigheten hade till sist gjort honom så sömnig, att han 
hade hållit på att ramla i backen. 

Han hade sagt till örnen, att han inte orkade sitta kvar 
på hans rygg längre, utan var tvungen att sova en stund. 
Gorgo hade genast sänkt sig till marken, och pojken hade 
kastat sig ner på mossan, men då hade Gorgo slagit klorna 
om honom och svingat upp i rymden med honom. »Sov 
du, TummetottI» hade han ropat. »Solskenet håller mig 
vaken, och jag vill fortsätta resan.» 

Och fastän pojken hade hängt så obekvämt, hade han 
verkligen slumrat in, och medan han hade sovit, hade 
han drömt. 

Han tyckte, att han gick på en bred väg nere i södra 
Sverige och skyndade framåt så fort, som hans små ben 
kunde bära honom. Han var inte ensam, utan en mängd 
vandrare tågade fram åt samma håll. Tätt bredvid honom 

21. — Nilt .Holgerssons resa. II. 



322 VÄSTERBOTTEK OCH LAPPl-AND 

marscherade rågstrån med tunga ax i topparna, blommande 
blåklint och gula gullkragar; äppleträd pustade fram, ner- 
tyngda av frukter, och efter dem följde fullsatta bönrankor 
stora stånd med prästkragar och hela snår av bärbuskar. 
Stora lövträd, både bok och ek och lind, gingo i sakta mak 
mittpå vägen, susade stolt med kronorna och veko inte 
för någon. Mellan fötterna på honom kilade småörterna: 
smultronstånd, vitsippor, maskrosor, klöver och förgätmigej. 
Först tyckte han, att det inte var annat än växter, som på 
detta sätt tågade framåt vägen, men snart märkte han, att 
både djur och människor följde med dem. Insekterna sur- 
rade kring de framskyndande växterna, i landsvägsdikena 
gledo fiskar, fåglarna sutto och sjöngo i de vandrande tra- 
den, tamdjur och vilddjur ilade framåt i kapp, och mitt- 
biand alla dessa gingo människor, somliga med spadar och 
liar, andra med yxor, andra med jaktbössor och andra 
åter med fiskhåvar. 

Tåget drog fram med glädje och munterhet, och det 
undrade han inte på, sedan han hade sett vem det var, 
som anförde det. Det var ingen mindre än solen själv. Den 
rullade framåt vägen som ett stort, lysande huvud med 
hår av mångfärgade strålar och ett ansikte, som sken av 
munterhet och godhet. »Framåt!» ropade den oupphörligen. 
»Ingen behöver vara ängslig, när jag är med. Framåt! 
Framåt I» 

»Jag undrar vart solen vill föra oss,» sade då pojken 
för sig själv. Men rågstrået, som gick bredvid honom, 
hade hört hans ord, och det svarade genast : »Hon vill föra 
oss oppåt Lappland för att strida mot den stora förstenaren.» 

Pojken märkte snart, att flera av vandrarna blevo tvek- 
samma, saktade farten och till sist blevo stående. Han såg, 
att det stora bokträdet stannade, rådjuret och veteståndet 
blevo kvar vid vägkanten och likaledes björnbärsbuskarna, 
de stora gula smörbollarna, kastanjerna och rapphönorna. 

Han såg sig omkring för att fundera ut varför så många 
stannade. Då upptäckte han, att han inte längre var kvar 



VÄSTERBOTTEK OCH I.\PPI.A\D 323 

i södra Sverige, utan vandringen hade gått så fort, att de 
redan voro i Svealand. 

Häruppe började eken flytta sig framåt alltmer betänk- 
samt. Den stod stilla en stund, tog några tveksamma steg 
och tvärstannade alldeles. »Varför följer eken inte med 
längre ?>i frågade pojken. — »Hon fruktar den stora för- 
stenaren,» sade en ung, ljus björk, som gick framåt så glad 
och käck, att det var en lust att se. 

Men fastän många hade blivit efter, fanns det ännu en 
stor skara, som fortsatte färden med gott mod. Och sol- 
huvudet rullade alltjämt före tåget, skrattade och ropade: 
»Framåt! Framåt I Ingen behöver vara ängslig, så länge 
som jag är med.» 

Skaran skyndade vidare med samma fart. Snart voro de 
uppe i Norrland, och nu hjälpte det inte, hur solen ropade 
och bad. Äppleträdet stannade, körsbärsträdet stannade. 
Havreståndet stannade. Pojken vände sig till dem, som 
blevo efter. »Varför går ni inte med? Varför sviker ni 
solen?» sade han. — »Vi vågar inte. Vi fruktar den stora 
törstenaren, som bor oppe i Lappmarken,» svarade de. 

Snart tyckte sig pojken förstå, att de hade kommit 
långt uppåt Lappland, och här blev skaran, som vandrade 
framåt, alll glesare. Rågstrået, kornet, smultronet, blåbärs- 
riset, ärtrankan, vinbärsbusken hade följt med allt hittills. 
Älgen och kon hade gått sida vid sida, men nu stannade 
alla dessa. Människorna följde med än ett stycke, men 
så blevo också de stående. Solen skulle nog ha varit 
nästan övergiven, om det inte hade kommit nytt följes- 
folk. Videbuskar och en mängd annat småkratt sällade 
sig till tåget. Lappar och renar, fjällugglor och fjällrävar 
och snöripor förenade sig med det. 

Pojken hörde nu något, som kom emot dem. Det var 
en mängd floder och bäckar, som störtade fram i stark 
fors. »Varför har de där så bråttom?» frågade han. — 
»De flyr undan för den stora förstenaren, som bor oppe i 
fjällen,» svarade en riphöna. 



324 VXSTERBOTTKK OCH LAPPLAND 

HoU plötsligt såg pojken, att framför dem reste sig cd 
hög, mörk mur med uttaggat krön. Vid åsynen av muren 
tycktes alla rygga tillbaka, men solen vände genast sitt 
strålande ansikte emot den och övergöt den med ljus. 
Då visade det sig, att det inte var någon mur, som stod : 
deras väg, bara de allra skönaste berg, som höjde sig det 
ena bakoni det andra. Topparna blevo röda i solskenet, 
sluttningarna stodo ljusblåa med guldskiftningar. »Framåt' 
Framåt 1 Ingen fara, så länge som jag är med,» ropade solen 
och rullade uppåt bergens branta sidor. 

Men under färden uppåt bergen övergav henne den 
tappra ungbjörken, den starka tallen och den envisa granen. 
Här övergåvo henne renen, lappen och videt. Till sist. 
när hon var uppe på bergtoppen, var det ingen mer än 
den lilla Nils Holgersson, som följde henne. 

Solen rullade in i en klyfta, där väggarna voro klädda 
med is, och Nils Holgersson ville följa henne dit in, men 
längre än till klyftans öppning vågade han sig inte, för 
därinne såg han något förfärande. Längst inne i klyftan 
satt ett gammalt troll med kropp av is, hår av istappar och 
mantel av snö. Framför trollet lågo några svarta ulvar, 
som reste sig och öppnade sina gap, när solen visade sig. 
Och ur det ena ulvagapet kom vass köld, ur det andra 
kom väsande nordan, ur det tredje kom svart mörker. 
»Det där är väl allt den stora förstenaren och hans följe, 
tänkte pojken. Han förstod, att nu gjorde han klokast i att 
fly, men han var så nyfiken att se hur mötet mellan trollet 
och solen skulle avlöpa, att han blev stående. 

Trollet rörde sig inte, utan bara stirrade mot solen 
med sitt hemska isansikte, och solen stod likaledes stilla, 
gjorde ingenting annat än log och strålade. Så fortgick det 
en stund, och pojken tyckte sig märka, att trollet började 
sucka och våndas, snömanteln föll, och de tre förfärliga 
ulvarna vrålade mindre våldsamt. Men plötsligen ropade 
solen: »Nu är min tid ute,» och rullade baklänges ut ur 
klyftan. Då släppte trollet sina tre ulvar lösa, och med 



VÄSTERBOITEK OCH LAPPLAND 327 

ens foro nordanstormen, kölden och mörkret ut ur klyftan 
och började jaga solen. »Kör bort henne I Driv undan 
henne!» ropade trollet. »Jaga henne så, att hon aldrig 
kommer tillbaka I Lär henne, att Lappland är mitt I» 

Men Nils Holgersson hade blivit så ängsliga när han 
hörde, att solen skulle jagas bort från Lappland, att han 
hade vaknat med ett skrik. 

Och när han hade kommit till besinning, hade han 
märkt, att han låg på bottnen av en stor bergdal. Men 
var var Gorgo, och hur skulle han få reda på var han själv 
befann sig? 

Han reste sig upp och såg sig omkring. Då föllo hans 
blickar på en besynnerlig byggnad av tallgrenar, som låg 
på en klippavsats. »Det där är bestämt ett sådant där 
örnnäste, som Gorgo . . . 

Han tänkte inte tanken till slut. I stället ryckte han 
luvan av huvudet, svängde den i luften och hurrade. Han 
förstod vart Gorgo hade fört honom. Detta var dalen, där 
örnarna bodde på klipphyllan och vildgässen på dalbott- 
nen. Han var ^framme 1 Han skulle råka Mårten gåskarl 
och Akka och alla reskamraterna om ett par ögonblick. 

FRAMKOMSTEN. 

Pojken gick sakta framåt och letade efter sina vänner. 
Det var alldeles stilla i hela dalen. Solen hade inte stigit 
upp över klippväggarna, och Nils Holgersson kunde förstå, 
att det var så tidig morgon, att vildgässen ännu inte voro 
vakna. Han hade inte gått långt, förrän han stannade och 
smålog, därför att han såg något så vackert. Det var en 
vildgås, som låg och sov i ett litet rede på marken, och 
bredvid henne stod gåskarlen. Han sov, han också, men 
det var tydligt, att han hade ställt sig så nära för att vara 
till hands vid varje fara. 

Pojken vandrade vidare utan att störa dem och tittade 
in mellan de små videbuskarna, som täckte marken. Det 



328 VÄSTHRBOITEX OCH I^\PPIj\\l) 

dröjde inte, förrän han fick syn på ett nytt gåspar. De 
hörde inte till hans flock, utan de voro främlingar, men 
han blev så glad, att han började småsjunga, bara därför 
att han hade råkat vildgäss. 

Han tittade in i ett nytt snår, och där äntligen såg han 
ett par, som han kände igen. Det var bestämt Neljä, som 
låg där på ägg, och gåskarlen, som stod bredvid henne, var 
Kolme. Ja, visst var det så. Det var omöjligt att ta miste. 

Pojken hade nog haft god lust att väcka dem, men han 
lät dem sova och vandrade vidare. 

I nästa snår såg han Viisi och Kuusi, och inte långt 
från dem fann han Yksi och Kaksi. De sovo alla fyra, och 
pojken gick förbi dem utan att väcka dem. 

När han kom i närheten av nästa snår, tyckte han sig 
se något vitt lysa fram mellan buskarna, och hjärtat började 
bulta av glädje i bröstet på honom. Jo, det var, som han 
hade väntat. Därinne låg Dunfin så fagert på ägg, och 
bredvid henne stod den vita gåskarlen. Pojken tyckte, 
att det syntes på honom, fastän han sov, hur stolt han 
var över att stå och vakta sin hustru uppe i de lapska 
fjällen. 

Men inte heller den vita gåskarlen ville pojken väcka 
ur sömnen, utan han gick vidajre. 

Han fick söka rätt länge, innan han råkade några fler 
vildgäss. Men så märkte han på en liten kulle något, 
som var likt en grå tuva. Och när han kom fram till kullens 
fot, såg han, att den gråa tuvan var Akka från Kebnekajse, 
som stod där alldeles klarvaken och såg sig omkring, som 
om hon hölle vakt över hela dalen. 

»Goddag, mor Akka!» sade pojken. »Det var bra, att 
ni är vaken. Ni ska vara snäll och inte väcka de andra 
än på en stund, för jag vill gärna tala med er ensam.» 

Den gamla förargåsen rusade utför kullen ner mot 
pojken. Först fattade hon tag i honom och ruskade honom, 
så strök hon näbben upp och ner längs hela hans kropp, 
och så ruskade hon honom på nytt. Men hon sade ingen- 



VÄSTKRBOITEN OCH LAPPI^ND 329 

ting, eftersom han hade bett, att hon inte skulle väcka de 
andra. 

Tummetott kysste den gamla mor Akka på båda kin- 
derna, och sedan började han berätta för henne hur han 
hade blivit förd till Skansen och kvarhållen där i fångenskap. 

»Nu ska jag tala om för er, att Smirre räv med det av- 
bitna örat satt fången i rävboet på Skansen,» sade pojken. 
»Och fast han hade varit bra svår mot oss, kunde jag inte 
låta bli att tycka, att det var synd om honom. Det fanns 
många andra rävar i den stora rävborgen, och de trivdes 
bra nog, men Smirre satt jämt och såg bedrövad ut och 
länglade efter friheten. Jag hade fått många goda vän- 
ner där, och en dag fick jag höra av lapphunden, att en man 
hade kommit till Skansen för att köpa rävar. Han var från 
en Ö långt ute i havet. De hade utrotat alla rävar borta på 
hans ö, men nu höll råttorna på att ta överhand hos dem, 
och de önskade rävarna tillbaka. Så snart jag hade fått veta 
detta, gick jag till Smirres bur och sade till honom: *I 
morgon, Smirre, kommer människorna hit för att hämta ett 
par rävar. Smyg dig då inte undan, utan håll dig framme 
och laga, att du blir infångad, så får du din frihet tillbaka 1* 
Och han lydde mitt råd, och nu springer han fri omkring på 
ön. Vad säger ni om detta, mor Akka? Var det handlat 
efter ert sinne?» 

»Det var handlat så, att jag skulle ha velat göra det 
själv,» sade förargåsen. 

»Det var då väl, att ni var nöjd med detta,» sade 
pojken. »Nu är det en sak till, som jag måste fråga er 
om. Jag såg en dag, att Gorgo, örnen, den där, som hade 
kämpat med Mårten gåskarl, fördes fången till Skansen 
och sattes in i örnburen. Han såg ömklig och bedrövlig ut, 
och jag funderade på att fila sönder ståltrådstaket över 
honom och släppa ut honom. Men så tänkte jag också 
på att han var en farlig rövare och fågelätare. Jag visste 
inte om jag gjorde rätt, ifall jag släppte lös en sådan 
illgärningsman, och jag tyckte, att det vore kanske bäst 



330 VÄSTERBOnEN OCH LAPPLAND 

att låta honom sitta, där han satt. Vad säger ui, mor Åkka ? 
Var detta rätt -tänkt?» 

»Inte var detta rätt tänkt,» sade Akka. »Man må säga, 
vad man vill, om örnarna, men de är stolta och frihets- 
älskande mer än andra djur, och det går inte an att hålla 
dem i fångenskap. Vet du vad jag nu föreslår dig? Jo, 
detta, att vi båda, så fort som du bar vilat ut, gör en resa 
dit ner till det stora fågelfängelset ocb befriar Gorgo.» 

»Det ordet väntade jag mig av er, mor Akka,» sade 
pojken. »Det finns de, som säger, att ni inte mer känner 
någon kärlek för den, som ni har uppfostrat med så mycken 
möda, därför att han lever så, som örnar måste leva. 
Men nu hör jag, att detta inte är sant. Jag vill nu se efter 
om Mårten gåskarl inte är vaken, och om ni under tiden 
vill säga ett ord till tack åt den, som har burit mig hit 
tillbaka till er, så tror jag, att ni träffar honom däroppe 
på klipphyllan, där ni en gång fann en hjälplös örnunge.» 



XLIV. 

ÅSA GÅSAPIGA OCH LILLE MATS. 

SJUKDOMEN. 

Det året, då Nils Holgersson for omkring med vildgässen, 
talades det rätt mycket om ett par barn, en gosse och en 
flicka, som vandrade genom landet. De voro från Småland, 
från Sunnerbo härad, och de hade en gång bott med sina 
föräldrar och fyra syskon i en liten stuga ute på en stor 
ljunghed. När de båda barnen ännu voro små, hade sent 
en kväll en fattig vandrerska klappat på dörren och begärt 
husrum. Fastän stugan knappt kunde rymma de människor, 
som voro hemma där, hade hon blivit insläppt, och mor 
hade rett henne en bädd på golvet. Under natten hade 
hon legat och hostat så, att barnen hade tyckt, att hela huset 
hade skakat vid det, och på morgonen hade hon blivit så 
sjuk, att hon inte hade orkat fortsätta sin vandring. 

Far och mor hade varit så goda mot henne, som det hade 
varit dem möjhgt. De hade lämnat henne sin säng och 
själva lagt sig på golvet, och far hade gått till doktorn och 
skaffat henne droppar. De första dagarna hade den sjuka 
varit som förvildad, bara begärt och fordrat och aldrig sagt 
ett ord till tack, men sedan hade hon veknat och blivit 
ödmjuk och tacksam. Till sist hade hon bara tiggt och 
bett, att de skulle bära henne ur stugan ut på ljungen, så 
att hon skulle få dö där. När värdfolket inte hade velat 
göra henne till viljes häri, hade hon berättat för dem, att 
hon de sista åren hade strukit omkring med ett tattarfölje. 
Hon var inte själv av tattarsläkt, utan var dotter till en 



332 ÅSA GÄSAPIGA OCH I.ILLE MATS 

hemmansägare, men hon hade smugit sig ifrån hemmet 
och följt med vandringsfolket. Nu trodde hon, att en tattar- 
kvinna, som hade blivit ond på henne, hade sänt sjukdomen 
över henne. Men det var inte nog med detta, utan tattar- 
kvinnan hade hotat henne och sagt, att likaså illa, som det 
hade gått henne själv, skulle det gå alla dem, som toge emot 
henne under sitt tak och vore goda mot henne. Detta 
trodde hon på, och därför bad hon nu, att de skulle kasta 
ut henne ur stugan och aldrig se åt henne. Hon ville 
inte bringa olycka över så gott folk, som de voro. Men 
föräldrarna hade inte gjort, som hon hade bett dem. Det 
var nog möjligt, att de hade blivit skrämda, men de voro 
inte sådana, att de kunde kasta ut en fattig, dödssjuk 
människa. 

Kort därpå hade hon dött, och så hade olyckorna 
börjat. Förut hade de aldrig vetat om annat än glädje i 
den stugan. De hade varit fattiga förstås, men inte så 
värst ändå. Far var vävskedsmakare, och mor och barnen 
hade hjälpt honom med arbetet. Far gjorde i ordning själva 
stommen till skedarna, mor och stora syster verkställde 
bindningen, de mindre barnen hyvlade till tänderna och 
skuro ut dem. De arbetade från morgon till kväll, men de 
hade ständigt muntert och glatt, i synnerhet när far be- 
rättade om de dagar, då han hade vandrat omkring långt 
borta i främmande land och sålt vävskedar. Far hade haft 
ett så lustigt humör, att mor och alla barnen ibland höllo 
på att skratta sig fördärvade åt honom. 

Tiden efter den fattiga vandrerskans död stod för bar- 
nen som en svår dröm. De visste inte om den hade varit 
kort eller lång, men de kommo ihåg, att de jämt hade haft 
begravningar därhemma. Det var deras syskon, som hade 
dött och blivit förda till graven det ena efter det andra. 
De hade ju inte haft flera än fyra syskon, så att mera 
än fyra begravningar kunde det ju inte ha hållits, men barnen 
tyckte, att det hade varit många flera än så. Det hade till 



ÅSA GÅSAPIGA OCH I.IIJ.n MATS 333 

sist blivit så tyst och tungt inne i stugan. Det var, som 
om där hade firats gravöl var dag. 

Mor hade något så när hållit modet uppe, men far hade 
blivit sig alldeles olik. Han kunde inte mera varken skämta 
eller arbeta, utan han satt från morgon till kväll med huvu- 
det lutat i händerna och bara funderade. 

En gång — det var efter den tredje begravningen — 
hade far brutit ut i ett vilt tal, som barnen hade blivit 
skrämda av att höra. Han kunde inte förstå, hade han 
sagt, varför det skulle komma sådan olycka över dem. 
De hade ju gjort en god gärning, när de hade hjälpt den 
sjuka. Var det då så, att det onda var mäktigare än det 
goda här i världen? Mor hade försökt att tala förstånd 
med far, men hon hade inte kunnat få honom lugn och 
undergiven, som hon själv var. 

Ett par dagar därefter hade det varit slut med far. 
Men han hade inte dött, utan han hade gått sin väg. Se, 
äldsta syster hade sjuknat, och henne hade far alltid hållit 
mest av. Och när han såg, att också hon skulle dö, hade 
han flytt från allt eländet. Mor hade inte sagt annat, än 
att det var bäst för far, att han var borta. Hon hade varit 
rädd för att han skulle bli tokig. Han grubblade sig från 
vettet över det, att Gud kunde tillåta en elak människa att 
anstifta så mycket ont. 

Sedan far hade gått bort, hade de blivit mycket fattiga. 
I början hade han skickat dem pengar, men sedan hade 
det väl gått illa för honom, och han hade upphört att sända 
något. Och samma dag, som äldsta syster hade blivit 
begraven, hade mor stängt stugan och gått hemifrån med 
de två barnen, som hon ännu hade kvar. Hon hade vandrat 
till Skåne för att arbeta på betfälten, och hon hade fått plats 
på Jordberga sockerbruk. Mor hade varit en god arbeterska 
och hade haft ett glatt och frimodigt sätt. Alla hade tyckt 
mycket om henne. Många hade förvånat sig över att hon 
kunde vara så lugn efter allt, vad hon hade gått igenom. 
Men mor var en mycket stark och tålig människa. När någon 



334 ÅSA GÅSAPIGA OCH LILLE MATS 

talade med henne om de två präktiga barnen, som hon förde 
med sig, sade hon bara: »De ska snart dö, de också.^ 
Hon sade detta, utan att rösten skälvde och utan att få en 
tår i ögonen. Hon hade vant sig att inte vänta något 
annat. 

Men det hade inte gått så, som mor hade trott. 
Sjukdomen hade i stället kommit över henne själv. Det 
hade gått fort med mor, ännu fortare än med småsyskonen. 
Hon hade kommit till Skåne i början av sommaren, och 
före hösten hade hon lämnat barnen ensamma. 

Medan mor låg sjuk, sade hon många gånger till bar- 
nen, att de skulle komma ihåg, att hon aldrig hade ångrat, 
att hon hade låtit den sjuka bo hos dem. För det var 
inte svårt att dö, hade mor sagt, när man hade gjort rätt. 
Alla människor skulle dö, det kunde man inte undslippa. 
Men själv kunde man avgöra om man ville dö med ett 
gott samvete eller med ett dåligt. 

Innan mor hade gått bort, hade hon försökt att ordna 
litet för sina barn. Hon hade bett, att de skulle få stanna 
i kammaren, där de hade bott alla tre under sommaren. 
Om barnen bara hade en bostad, skulle de inte falla någon 
till last. De skulle försörja sig själva, det visste hon. 

Barnen hade fått behålla rummet mot det, att de hade 
lovat att valla gässen, för det är alltid svårt att finna barn, 
som vilja åtaga sig den sysslan. Det blev verkligen så, 
som mor hade sagt, att de försörjde sig själva. Flickan 
kunde koka karameller, och gossen kunde skära träleksaker, 
som de sålde i gårdarna. De hade fallenhet för handel. 
och de började snart att hos bönderna köpa upp ägg och 
smör, som de sålde till sockerbruksarbetarna. Det var 
sådan reda och ordning med dem, att man kunde anförtro 
dem vad som helst. Flickan var äldst, och när hon var 
tretton år, var hon redan pålitlig som en stor människa. 
Hon var tyst och allvarsam, men pojken var språksam och 
munter, och systern brukade säga om honom, att han 
kacklado i kapp med gässen ute på åkrarna. 



ÅSA GÅSAPIGA OCH I.II.I.E MATS 335 

När barnen hade varit vid Jordberga ett par år, hölls 
en kväll en föreläsning i skolhuset. Den var nog egent- 
ligen ämnad för vuxna, men de två Smålandsbarnen sutto 
med bland åhörarna. De räknade sig inte själva som 
barn, och det gjorde knappt någon annan heller. Före- 
läsaren hade talat om den svåra sjukdomen tuberkulosen, 
som vart år dödar så många människor i Sverige. Han 
hade talat mycket redigt och klart, och barnen hade för- 
stått vartenda ord. 

Efter föreläsningen hade de ställt sig att vänta utan- 
för skolhuset. När föreläsaren hade kommit, togo de var- 
andra i hand, gingo emot honom helt högtidligt och bådo, 
att de skulle få tala med honom. 

Den främmande hade väl undrat på de två, som stodo 
där med runda och rosiga barnansikten och talade med ett 
allvar, som kunde ha passat, om de hade varit tre gånger 
så gamla, men han hörde på dem mycket vänligt. 

Barnen berättade vad som hade hänt hemma hos dem, 
och do frågade nu föreläsaren om han trodde, att mor 
och syskonen hade dött av den sjukdomen, som han hade 
beskrivit. Det var nog troligt, svarade han. Det kunde 
knappast ha varit någon annan sjukdom. 

Men om mor och far hade vetat detta, som barnen hade 
fått höra i kväll, så att de hade kunnat akta sig; om de 
\^de bränt upp kläderna efter vandrerskan, om de hade 
skurli stugan väl ren och inte begagnat sängkläderna, hade 
de då i?^^*^^ levat, alla de, som barnen nu sörjde? Och 
f öreläsaréiv ^^^® ^^8^^ att detta kunde ingen svara på all- 
deles bestänii;'^^^ ^^8 skulle han tro, att ingen av deras 
närmaste hade ^©bövt bli sjuk, om de hade förstått att 
skydda sig mot si^i^^an. 

Nu dröjde barn.'^ ^^ stund med nästa fråga, men de 
flyttade sig inte ur sM^^^> för det, som de nu skulle få 
svar på, var det allra \ktigaste. Var det då inte sant, att 
tattarkvinnan hade sänt v^ukdomen över dem, därför att 
de hade hjälpt den, som ho. var ond på? Hade det inte 



33(> ÅSA GÅSAPIGA OCH ULLE MATS 

varit något särskilt, som hade drabbat endast dem? — 
Nej, det kunde föreläsaren tryggt försäkra dem, att det inte 
var. Ingen människa hade makt att sända sjukdom över 
en annan på det sättet. Och de visste ju, att den sjukdomen 
fanns över hela landet. Den hade gjort sin påhälsning 
i nästan alla hem, fastän den inte överallt hade ryckt bort 
så många som hos dem. 

Därmed tackade barnen och gingo hem till sitt. De 
talade mycket länge med varandra den kvällen. 

Nästa dag gingo de och sade upp sig. De kunde inte 
vakta gässen det året, de måste ge sig av åt annat håll. 
— Vart skulle de då gå? — Jo, de skulle söka reda på far. 
De fingo lov att säga honom, att mor och syskonen hade 
dött av en vanlig sjukdom, och att det inte var något 
särskilt, som hade blivit sänt över dem av en ond män- 
niska. De voro så glada, att de hade fått veta detta. 
Och nu var det deras plikt att tala om det för far, för han 
gick nog och grubblade över den gåtan än i dag. 

Barnen begåvo sig först till sitt lilla hem på ljung- 
heden i Sunnerbo, och till sin stora förvåning funno de 
stugan i ljusan låga. Sedan hade de vandrat till prästgården, 
och där hade de fått veta, att en karl, som hade varit 
järnvägsarbetare, hade sett deras far vid Malmberget långt 
uppe i Lappland. Han hade arbetat i gruvan, och han höH 
kanske på med detta ännu, men det kunde man inte vj^^ 
säker om. När prästen hörde, att barnen ville söj^^ ^ 
sin far, tog han fram en karta, visade dem hur^^y^gi. ^^| 
var till Malmberget och avrådde dem från ^rd^n Men 
barnen sade, att de voro tvungna att gå 09J g^j^g^ ^p^ f^^ 
Han hade gått hemifrån, därför att han i^^^q trott något 
som inte var sant. De måste gå och^^ga honom, att han 
hade tagit miste. 

De hade förtjänat litet pengar på sin handel, men do 
ville inte använda dem till att fepa järnvägsbil jefter, utan 
do beslöto sig för att gå till fots hela vägen. Och deUa 



ÅSA CÅSAPIGA OCH LILLE MATS 337 

hade do inte ångrat. De hade kommit att göra en så 
märkvärdigt vacker vandring. 

Innan de ännu hade hunnit ut ur Småland, hade de 
en dag gått in i en bondgård för att köpa sig litet mat. 
Husmodern hade varit glad och språksam. Hon hade frågat 
barnen vilka de voro och varifrån de kommo, och de 
hade berättat henne hela sin historia. »Ånej då I Ånej 
då!» hade hustrun sagt flera gånger, medan de hade talat. 
Sedan hade barnen blivit fägnade med mycken och god 
mat och alls inte fått lämna någon betalning för den. 
När de hade rest sig för att tacka och gå, hade hustrun 
frågat om de inte i nästa socken skulle vilja ta in hos 
hennes bror, och hon hade sagt dem vad han hette och 
var han bodde. Jo, det voro ju barnen glada att få göra för- 
stås. »Ni ska hälsa honom från mig och tala om vad som 
har hänt er,» sade bondhustrun. 

Barnen gjorde så, och de blevo väl omhuldade också 
hos brodern. Han lät dem få åka med honom till ett ställe i 
nästa socken, och där också fingo de ett gott mottagande. 
Var gång de sedan vandrade bort från en gård, hette det 
alltid: »Om ni ändå kommer åt det hållet, så gå in där 
och där, och berätta det, som har hänt er I» 

I de gårdar, dit barnen blevo visade, fanns det alltid 
en bröstsjuk. Och utan att de visste något därom, gingo 
de två barnen genom landet och lärde människor vilken farlig 
sjukdom det var, som hade stulit sig in i hemmen, och hur de 
bäst skulle strida mot den. 

För länge i världen sedan, då den stora pesten, som 
kallades digerdöden, förhärjade landet, berättades det, att 
man såg en gosse och en flicka vandra från gård till 
gård. Gossen hade i handen en räfsa, och om han kom och 
räfsade utanför ett hus, betydde det, att därinne skulle 
många dö, men inte alla, för räfsan har glesa pinnar och 
tar inte allt med sig. Flickan hade i handen en kvast, och 
om hon kom och sopade framför en dörr, betydde det, 

22. — Nils Holgerssons resa, IL 



338 ÅSA GÄSAPIGA OCH LILLE MATS 

att alla, som bodde innanför den dörren, måste dö, ty 
kvasten är ett redskap, som gör rent hus efter sig. 

Det var ju märkvärdigt, att i våra dagar ett par barn 
skulle komma att vandra genom landet för en svår och farlij: 
sjukdoms skull. Men de barnen skrämde inte folk med 
räfsan och kvasten, utan de sade i stället: »Vi ska inte 
nöja oss med att bara räfsa gården och sopa golven. Vi ska 
också ta till tvagan och borsten och såpan och tvålen. 
Vi ska hålla rent utanför vår dörr, rent innanför den, och 
rena ska vi vara själva. På så sätt ska vi till sist bli herrar 
över sjukdomen.» 



LILLE MATS BEGRAVNING. 

Lille Mats var död. Det föreföll otroligt för alla dem, 
som hade sett honom frisk och glad för bara några timmar 
sodan, men det förhöll sig så i alla fall. Lille Mats var 
död och skulle begravas. 

Lille Mats hade dött tidigt en morgon, och ingen mer 
än hans syster Asa hade varit inne i rummet och sett honom 
dö. »Gå inte efter någon annan!» hade lille Mats sagt, 
när det led mot slutet, och systern hade lytt honom. »Jag 
är glad, att jag inte dör av 'sjukdomen', Asa,» sade lille 
Mats. »Är du inte det också?» Och när Asa ingenting 
svarade, fortfor han: »Jag tycker inte, att det gör någnt 
att dö, bara jag slipper att dö på samma sätt som mor 
och syskonen. Om jag hade gjort det, hade du säkert aldrig 
lyckats få far att tro, att det bara var en vanlig sjuk- 
dom, som har tagit bort dem, men nu går det nog, ska 
du få se.» 

Sedan allt var slut, satt Asa en lång stund och tänkte 
på vad hennes bror, lille Mats, hade haft att gå igenom, 
medan han hade levat här i världen. Hon tyckte, att han 
hade burit alla olyckor med samma mod som en vuxen. 
HoJi tänkte på hans sista ord. Likaså tapper hade han 



ÅSA GÅSAPIGA OCH LILLE MATS 339 

alltid varit. Och det blev tydligt för henne, att när lille 
Mats nu måste ner i jorden, så borde han begravas med 
samma heder som en stor människa. 

Hon förstod nog, att detta skulle bli svårt att genom- 
föra, men hon ville det så gärna. Hon måste göra det 
yttersta för lille Mats skull. 

Åsa gåsapiga befann sig på den tiden långt uppe i 
Lappland vid det stora gruvfält, som kallas Malmberget. 
Det var ett besynnerligt ställe, men det var kanske bra för 
henne, att det var sådant det var. 

Lille Mats och hon hade gått genom stora, ändlösa 
skogstrakter, innan de hade kommit dit. På flera dagar 
hade do varken sett åkrar eller gårdar, bara små fattiga 
skjutsstationer, tills de helt plötsligt hade kommit fram 
till Gellivare stora kyrkoby. Den låg med kyrka och järn- 
vägsstation och tingshus och bank o(5h apotek och hotell 
vid foten av ett högt berg, som var strimmigt av snö ännu 
vid midsommartiden, då barnen hade kommit vandrande. 
Nästan alla husen i Gellivare voro nya och väl och ordentligt 
uppförda. Om de inte hade sett snöfläckarna uppe på berget 
och märkt, att björkarna ännu inte voro utslagna, skulle 
barnen inte ha tänkt på att det låg långt uppe i Lappland. 
Men det var inte i Gellivare, som de hade haft att söka far, 
utan i Malmberget, som låg ett stycke längre norrut, och 
där hade det inte sett så välordnat ut. 

Se, det hade varit så, att fastän människor mycket 
länge hade vetat, att det fanns ett stort järnmalmsfält nära 
Gellivare, hade brytningen först kommit riktigt i gång för 
någrp få år sedan, när järnvägen hade blivit färdig. Då 
hade flera tusen människor strömmat dit upp på en gång, 
och arbete hade det nog funnits för dem, men inte bostäder, 
utan sådana hade de fått laga i ordning åt sig själva, så 
gott de hade kunnat. Somliga hade byggt sig kojor av 
obarkade timmerstockar, andra hade uppfört kåkar av lårar 
och tomma dynamitlådor, som de hade lagt på varandra som 
tegelstenar. Nu hade man nog hunnit att bygga många 



340 AsA gAsapiga och lille mats 

ordentliga hus, men hela stället såg märkvärdigt ut i alla 
fall. Det fanns stora kvarter med ljusa, vackra hus, men 
mittibland dem råkade man på den oröjda skogsmarken 
med stubbar och stenar. Det fanns stora, vackra villor 
för disponenten och ingenjörerna, och det fanns låga, be- 
synnerliga kåkar, som stodo kvar sedan den första liden. 
Det fanns järnväg och elektriskt ljus och stora maskinhus, 
man kunde åka på spårväg djupt inåt bergen genom en 
tunnel, som var upplyst av små glödlampor. Det var den 
väldigaste rörelse överallt, och det ena malmtåget efter det 
andra avsändes från stationen. Men runt omkring låg den 
stora vildmarken, där ingen åker plöjdes och inga hus 
timrades, där det inte fanns annat än lappar, som drevo 
omkring med sina renar. 

Nu satt Åsa och tänkte på att det var på samma sätt 
med livet här som nled stället. Det gick nog ordentligt och 
fredligt till för det mesta, men hon hade också sett ett och 
annat, som var vilt och egendomligt. Hon kände på sig, 
att det kanske kunde gå lättare här än på andra ställen att 
få det genomdrivet, som inte var riktigt vanligt. 

Hon tänkte på hur det hade gått, när de hade kommit 
till Malmberget och frågat efter en arbetare, som hette Jon 
Assarsson, och som hade sammanvuxna ögonbryn. De 
sammanvuxna ögonbrynen var det mest anmärkningsvärda 
i fars utseende. De gjorde, att folk hade lätt att komma 
ihåg honom. Barnen fingo också genast veta, att far hade 
arbetat flera år vid Malmberget, men att han nu var borta 
på vandring. Det var vanligt, att han gav sig av bort 
ibland, då oron kom över honom. Vart han hade gått, det 
visste ingen, men alla voro säkra om att han skulle komma 
tillbaka om några veckor. Och eftersom de voro Jon Assars- 
sons barn, så kunde de ju hålla till i kåken, som han hade 
bott i, medan de väntade på honom. En kvinna hade letat 
fram dörrnyckeln under tröskeln och släppt in barnen. Ingen 
hade undrat över att de hade kommit dit, och ingen tycktes 
undra på att far så där drog ut i vildmarken ibland. Det 



ÅSA GÄSAPIGA OCH LILLE MATS 343 

var nog inte så ovanligt häruppe, att var och en handlade 
efter sitt huvud. 

Äsa hade inte svårt att göra upp för sig hur hon ville 
ha det med begravningen. Hon hade sett hur en av gruv- 
förmännen hade blivit begraven förra söndagen. Han hade 
dragits till kyrkan i Gellivare av disponentens egna hästar, 
och en lång procession av gruvarbetare hade följt kistan. 
Vid graven hade en musikkår spelat, och en sångkör hade 
sjungit. Och efter jordfästningen hade alla, som hade varit 
med vid kyrkan, blivit bjudna på kaffe i skolhuset. Det 
var något i den vägen, som Åsa gåsapiga önskade för sin 
bror, lille Mats. 

Hon hade redan så ivrigt tänkt sig in i saken, att hon 
nästan såg hela begravningståget för sina ögon, men så 
blev hon missmodig på nytt och sade till sig själv, att 
det nog inte kunde bli så, som hon ville. Inte därför, 
att det skulle bli för dyrt. De hade sparat ihop så mycket 
pengar, lille Mats och hon, att hon kunde ge honom en 
så ståtlig begravning, som hon någonsin önskade. Det 
svåra låg däri, att hon visste, att stort folk aldrig vill rätta 
sig efter ett barn. Hon var inte mer än ett år äldre än 
lille Mats, som såg så liten och späd ut, där han låg död 
framför henne. Hon var ju bara ett barn, hon också. 
Kanske att de vuxna skulle sätta sig emot hennes önskningar, 
därför att hon inte var annat än ett barn. 

Den första, som Asa talade vid om begravningen, var 
sjuksköterskan. Syster Hilma hade kommit till stugan en 
stund efter sedan lille Mats var död, och hon hade vetat, 
redan innan hon öppnade dörren, att det måste vara slut med 
honom vid det här laget. Lille Mats hade förra eftermiddagen 
gått omkring borta i gruvtrakten. Han hade stått för nära en 
stor dagöppning, när gruvskotten hade avlossats, och ett 
par kringflygande stenar hade träffat honom. Han hade 
varit ensam, och han hade länge legat avsvimmad på marken, 
utan att någon hade vetat om olyckan. Till sist hade några 
karlar, som arbetade i dagöppningen, fatt bud om den på ott 



344 ÅSA GÅSAPIGA OCH LILLE MATS 

besynnerligt sätt. De påstodo, att en liten pyssling, som 
inte var stort mera än en tvärhand hög, hade kommit till 
randen av gruvan och ropat till dem, att de skulle skynda att 
hjälpa lille Mats, som låg där ovanför gruvan och höll på att 
förblöda. Efter detta hade lille Mats blivit hemburen och 
förbunden, men det hade varit för sent. Han hade lidit 
så stor blodförlust, att han inte hade kunnat leva. 

När sjuksköterskan trädde in i stugan, tänkte hon inie 
så mycket på lille Mats som på hans syster. »Vad ska jag 
ta mig till med det fattiga barnet?» sade hon för sig själv. 
»Hon är väl alldeles otröstlig.» 

Men hon märkte, att Åsa varken grät eller klagade, 
utan helt lugnt hjälpte henne med det, som skulle göras. 
Systern blev mycket förvånad, men hon fick förklaring, 
när A sa började tala med henne om begravningen. 

»När man har haft att göra med en sådan som lille 
Mats,» sade Åsa, för hon lade gärna sina ord litet högtidligt 
och lillgammalt, »så måste man först och främst tänka på att 
hedra honom, medan man ännu kan det. Det blir väl tid 
att sörja sedan.» 

Och så bad hon systern hjälpa henne att skaffa lille 
Mats en hedersam begravning. Ingen kunde förtjäna det 
bättre än han. 

Sjuksköterskan tyckte, att om det stackars ensamma 
barnet kunde finna en tröst i att tänka på begravningen, så 
var det en riktig lycka. Hon lovade, att hon skulle hjälpa 
henne, och detta var en stor sak för Åsa. Nu tyckte hon, 
att målet nästan var uppnått, för syster Hilma var mycket 
mäktig. Vid det stora gruvfältet, där sprängskotten gå alla 
dagar, visste ju varje arbetare, att han när som helst kunde 
träffas av en kringflygande sten eller få en lossnande berg- 
häll över sig, och därför ville var och en gärna stå väl 
med sjuksköterskan. 

När alltså systern och Åsa gingo omkring och bådo 
gruvarbetarna, att de nästa söndag skulle följa lille Mats till 



ÅSA GÅSAPIGA OCH I.Il.I.E MATS 345 

graven, var det inte många, som nekade. »Det ska vi väl 
göra, eftersom syster ber oss,» sade de. 

Systern fick det också lyckligt och väl ordnat med 
niässingskvartetten, som skulle spela vid graven, och med 
den lilla sångkören. Skolhuset försökte hon inte att få 
upplåtet, men eftersom det ännu var varmt och stadigt 
sommarväder, beslöts det, att begravningsgästerna skulle 
dricka kaffe ute i det fria. De fingo låna bänkar och bord 
från godtemplarsalen och koppar och fat från handels- 
bodarna. Ett par gruvarbetarhustrur, som i kistorna hade 
liggande saker, som de inte använde, så länge som de 
bodde här i vildmarken, plockade för systerns skull fram 
fint duktyg, som skulle bredas på kaffeborden. 

Så beställdes skorpor och kringlor hos en bagare i 
Boden och svart och vit konfekt hos en sockerbagare i 
Luleå. 

Det blev så mycken uppståndelse för den begravningen, 
som Åsa ville ge sin bror, lille Mats, att det talades om den 
i hela Malmberget. Och till sist fick själva disponenten 
veta vad som var i görningen. 

När disponenten hörde, att femtio gruvarbetare skulle 
följa till graven en tolv års pojke, som efter allt, vad han 
visste, inte var annat än en kringstrykande tiggare, tyckte 
han, att det lät rent vanvettigt. Och sång och musik och 
kaffebjudning skulle det vara, och graven klädd med gran- 
ris, och konfekt från Luleå I Han skickade efter sjuk- 
sköterskan och bad henne, att hon skulle avstyra allt detta. 
»Det är synd att låta den stackars flickan slösa bort sina 
pengar på detta sättet,» sade han. »Det går inte an, att 
stort folk så där rättar sig efter ett barns infall. Ni gör er 
ju löjliga allihop.» 

Disponenten var inte ond eller häftig. Han talade helt 
lugnt och bad sjuksköterskan, att hon skulle inställa sången 
och musiken och den långa processionen. Det var ju till- 
räckligt, om en nio, tio personer följde med till graven. 
Och sjuksköterskan sade inte emot disponenten med ett ord, 



34 G ÅSA GÄSAPFGA OCH MIXE MATS 

dels av respekt och dels därfär, att hön ihöm sig måsto 
erkänna, att han hade rätt. Det var för mycken uppstån- 
delse för en tiggarpojke. Hon hade låtit niedlidandet med 
den stackars flickan springa bort med sitt förstånd. 

Sjuksköterskan gick från disponentvillan ner till kåk- 
staden för att säga Asa, att hon inte kunde få det så ordnat, 
som hon önskade, men det var inte med lätt hjärta, för 
hon visste bäst vad den där begravningen betydde för 
det stackars barnet. På vägen mötte hon ett par arbetar- 
hustrur och talade med dem om sina bekymmer. De sade 
genast, att de tyckte, att disponenten hade rätt. Det gick 
inte an att ställa till med så mycken ståt för en tiggarpojke. 
Det var synd om flickan förstås, men det var för mycket, att 
ett barn på det där sättet skulle få ställa och styra. D(»t 
var riktigt väl, att det inte blev något av med alltihop. 

Hustrurna gingo sedan var och en åt sitt håll och be- 
rättade saken vidare. Snart var det bekant ifrån kåkstaden 
ända bort. till gruvschakten, att det ingen storbegravning 
skulle bli efter lille Mats. Och alla erkände genast, att 
detta var det enda riktiga. 

Det var nog bara en i hela Malmberget, som var av 
annan mening, och denna var Asa gåsapiga. 

Sjuksköterskan hade verkligen haft en svår stund med 
henne. Asa hade inte gråtit och klagat, men hon hade inte 
velat böja sig. Hon sade, att då hon inte hade bett dispo- 
nenten om någon hjälp, hade han ju ingenting att göra med 
saken. Inte kunde han förbjuda henne att begrava sin 
bror, som hon ville. 

Det var, först när flera kvinnor hade förklarat för 
henne, att ingen av dem skulle komma på begravningen, 
nu då disponenten inte ville veta av den, som hon förstod, 
att hon måste ha hans tillåtelse. 

Asa gåsapiga satt tyst en stund. Så reste hon sig 
hastigt. »Vart ska du ta vägen?» frågade sjuksköterskan. 
— »Jag får väl gå och tala med disponenten,» sade Asa. — 
»Into kan du tro, att han ska rätta sig efter dig,» sade kvin- 



ÅSA GÅSAPIGA OCH UI.I.E MATS 347 

norna. — »Jag tror, att lille Mats vill, att jag ska gå,» sado 
Åsa. »Disponenten har kanske aldrig hört talas om vad han 
var för en människa.» 

Åsa gåsapiga gjorde sig raskt i ordning och var snart 
på väg till disponenten. Men nu må man veta, att det före- 
föll rent otroligt, att ett barn som hon skulle försöka att rubba 
disponenten, som var den mäktigaste mannen i Malmberget, 
från vad han en gång hade fastställt som sin vilja. Och 
både sjuksköterskan och de andra kvinnorna kunde inte låta 
bli att följa efter henne på litet avstånd för att se om hon 
skulle ha mod att gå ända fram. 

Åsa gåsapiga gick mittpå vägen, och det var något 
över henne, som kom människor att se sig om efter henne. 
Hon kom vandrande så allvarsam och värdig, just som 
en ungmö, som går fram genom kyrkan till sin första 
nattvardsgång. På huvudet hade hon ett stort, svart silke- 
kläde, som hon hade ärvt efter mor, i ena handen höll 
hon en hoprullad näsduk och i den andra en korg med 
träleksaker, som lille Mats hade förfärdigat. 

När barnen, som lekte på vägen, fingo se henne komma 
gående på det där sättet, sprungo de fram och ropade: 
»Vart ska du gå, Åsa? Vart ska du gå?» Men Åsa svarade 
inte. Hon hade inte ens hört, att de hade talat till henne. 
Hon vandrade bara framåt. Och när barnen frågade om 
och om igen och sprungo fatt henne, togo de efterföljande 
kvinnorna dem i armen och hejdade dem. »Låt henne gå !» 
sade de. »Hon ska opp till disponenten och be, att hon 
får göra storbegravning efter sin bror, lille Mats.» Då 
grepos också barnen av förfäran över att hon ville företaga 
sig någct så dristigt, och en liten grupp av dem följde med 
för att se hur det skulle avlöpa. 

Detta var vid sextiden på dagen, då arbetet upphörde 
i gruvorna, och när Åsa hade gått ett stycke, kommo flera 
hundra arbetare vandrande med långa, brådskande steg. 
De sågo annars varken åt höger eller vänster, när de gingo 
hem från arbetet, men när de mötte Åsa, märkte några av 



348 ÅSA GÅSAPIGA OCH LILLE MATS 

dem, atl det var något ovanligt på färde, och de frågade 
henne vad som stod på. Asa svarade inte ett ord, men de 
andra barnen skreko ut med hög röst vart hon ämnade sig. 
Då tyckte några av arbetarna, att detta var så modigt handlat 
av ett barn, att de följde med för att se hur det skulle 
gå för henne. 

Asa gick till kontorsbyggnaden, där disponenten bru- 
kade sitta vid sitt arbete ända till denna tid. När hon 
kom in i förstugan, slogs dörren upp, och disponenten stod 
framför henne med hatt på huvudet och käpp i handen, 
färdig att gå upp till sin middag i disponentbostaden. »Vem 
vill du tala med?» frågade han, när han såg den lilla flickan, 
som kom så högtidlig med silkeduk och hoprullad näsduk. 
— »Jag ville tala med disponenten. själ v,» sade Asa. — »Jaså, 
kom in då I» sade disponenten och drog sig inåt rummet. 
Han lät dörren stå öppen, för han kunde inte tro, att 
flickan hade något långt ärende. På så sätt kom det sig, 
alt de, som hade följt efter Asa gåsapiga och nu stodo i 
förstugan och på trappan, fingo höra vad som sades inne 
på kontoret. 

När Asa gåsapiga hade kommit in dit, rätade hon 
på sig för det första, sköt tillbaka huvudduken och såg 
upp till disponenten med sina runda barnaögon, som blickade 
så allvarligt, att det skar en i hjärtat. »Det är så, att lille 
Mats är död,» sade hon, och rösten darrade, så att hon inte 
kom längre. Men nu förstod disponenten vem han hade 
att göra med. »Jaså, du är den flickan, som vill ställa till 
med den stora begravningen,» sade han vänligt. »Det ska 
du inte bry dig om, barn. Det blir för dyrt för dig. Om 
jag bara hade fått höra det förut, skulle jag genast ha av- 
styrt det.» 

Det ryckte i flickans ansikte, och disponenten trodde, 
att hon skulle börja gråta, men i stället sade hon: vJag 
skulle fråga om jag får berätta disponenten något om lille 
Mats.» 



AsA gAsapiga och lille mats 349 

»Jag har allt redan hört er historia,» sade disponenten 
på sitt vanliga stillsamma och vänliga sätt. »Du får inte 
tro, att jag inte tycker, att det är synd om dig. Jag vill 
bara det, som är ditt bästa.» 

Då rätade Åsa gåsapiga på sig än mer och sade med 
hög, klar röst: »Allt sedan lille Mats var nio år, har han 
varken haft far eller mor, utan han har måst försörja sig 
själv alldeles som en vuxen. Han har hållit sig för god att 
tigga om så mycket som ett mål mat, utan han har alltid 
velat betala för sig. Han sade jämt, att det inte gick an 
för en karl att tigga. Han har gått omkring på landet och 
köpt opp ägg och smör, och han skötte uppköpen lika bra 
som en gammal köpman. Han slarvade aldrig bort något, 
och aldrig gömde han undan en slant, utan gav allt till mig. 
Lille Mats hade sitt arbete med sig ute på åkern, när han 
gick vall med gässen, och var lika flitig, som om han hade 
varit gamla karlen. Bönderna nere i Skåne brukade skicka 
stora pengar med lille Mats, när han gick mellan gårdarna, 
därför att de visste, att de kunde lita på honom sc^m på sig 
själva, så att det är inte rätt att säga, att lille Mats bara 
var ett barn, för det finns inte många stora 

Disponenten stod och såg i golvet, utan att en muskel 
rörde sig i hans ansikte, och Asa gåsapiga tystnade, för 
hon trodde, att hennes tal ingen verkan hade på honom. 
När hon var hemma, hade hon tyckt, att hon hade så mycket 
att säga om lille Mats, men nu föreföll det henne att vara 
så litet. Hur skulle hon kunna få disponenten att förstå, 
att lille Mats förtjänade att begravas med samma heder som 
en vuxen? 

»Se, när jag nu vill kosta på hela begravningen själv 
, sade Asa, och så teg hon igen. 

Då lyfte disponenten blicken och såg Asa gåsapiga 
in i ögonen. Han mätte henne och vägde henne, som den 
måste kunna, som har många människor under sig. Han 
tänkte på att hon hade gått igenom det att mista hem och 
föräldrar och syskon, men hon stod där obruten ännu, 



350 ÅSA GÄSAPIGA OCH ULLE MATS 

och det skulle nog bli en präktig människa av henne. Men 
han blev rädd för att lägga ökad tyngd på den börda, 
som hon hade att bära, för det kunde ju hända, att det 
bleve det halmstrået, som knäckte henne. Han förstod 
vad det ville säga, att hon hade kommit för att tala med 
honom. Hon hade nog älskat den där brodern mer än allt 
annat. Det gick inte an att möta en sådan kärlek med ett 
avslag. 

»Du får väl ha det, som du vill, då,» sade disponenten. 



XLV. 

HOS LAPPARNA. 

Begravningen var över, Alla Åsa gåsapigas fäster voro 
gångna, och hon var ensam i den iilla kåken, som tillhörde 
hennes far. Hon hade stängt dörren, för att hon skulle få 
sitta alldeles i fred och tänka på sin bror. Hon påminde 
sig allt, vad lille Mats hade sagt och gjort, det ena efter 
det andra, och det var så mycket, att hon inte kom att 
lägga sig, utan satt uppe hela kvällen och en god del 
av natten. Ju mer hon tänkte på brodern, desto bättre för- 
stod hon hur svårt det skulle bli att leva utan honom, 
och till sist lade hon ner huvudet mot bordskivan och grät 
bitterligen. »Vad ska jag ta mig till, när jag inte mer 
har lille Mats?» snyftade hon. 

Det var redan sent på natten, och Åsa gåsapiga hade 
haft en tröttsam dag, så att det var inte underligt, att söm- 
nen smög sig över henne, bara hon sänkte huvudet. Och 
inte heller var det underligt, att hon drömde om den, som 
hon just satt och tänkte på. Hon tyckte, att lille Mats kom 
livslevande in i rummet till henne. »Nu, Åsa, ska du gå och 
ta reda på far,» sade han. — »Hur ska jag kunna göra 
det, när jag inte en gång vet var han finns?» tyckte hon, 
att hon svarade. — »Var inte orolig fördenskull I» sade lille 
Mats raskt och muntert, som hans vana var. »Jag ska sända 
till dig en, som ska hjälpa dig.» ^^ 

I detsamma som Åsa gåsapiga drömde, att lill^ l^^^ 
sade detta, knackade del på dörren till hennes ka^^^gy^j. 



352 HOS LAPPARNA 

Detta var en riktig knackning och inte något, som hon bara 
hörde i drömmen. Men hon var så inne i sin dröm, att 
hon inte kunde hålla reda på vad som var verkligt och vad 
som var inbillning, och när hon gick för att öppna, tänkte 
hon: »Nu kommer bestämt den, som lille Mats har lovat 
att skicks, till mig.» 

Om det hade varit syster Hilma eller någon annan riktig 
människa, som hade stått på tröskeln, när Åsa gåsapiga 
öppnade dörren, skulle flickan väl genast ha förstått, att 
det var slut på drömmen, men nu var det inte så, utan den, 
som hade knackat, var en liten pyssling, som inte var stort 
mer än en tvärhand hög. Fastän det var så sent på natten, 
var det lika ljust som om dagen, och Åsa såg genast, att 
det var samma parvel, som hon och lille Mats hade råkat 
ett par gånger, medan de hade vandrat genom landet. 
Då hade hon blivit rädd för honom, och det skulle hon 
ha blivit nu också, om hon hade varit riktigt vaken. Men 
hon hade för sig, att hon ännu drömde, och därför blev 
hon lugnt stående. »Jag väntade just, att det skulle bli den 
där, som lille Mats skulle skicka för att hjälpa mig att finna 
reda på far,» tänkte hon. 

Och hon hade inte så orätt i detta, för parveln kom 
just för att tala med henne om hennes far. När han såg, 
att hon inte blev rädd för honom, sade han henne med få 
ord både var fadern var till finnandes, och hur hon skulle 
bära sig åt för att komma till honom. 

Medan han talade, vaknade Åsa gåsapiga så småningom 

upp till fullt medvetande, och när han slutade, var hon 

alldeles vaken. Och då blev hon så förskräckt, därför att 

hon stod och talade med en, som inte hörde till hennes 

värld, att hon inte kunde säga varken tack eller annat till 

honom, utan bara sprang in och drog hårt igen dörren. 

Hon tyckte sig se, att parveln fick ett mycket bedrövat ut- 

-vck i sitt ansikte, när hon gjorde så, men hon kunde inte 

^ det. Hon var alldeles ifrån sig av rädsla och skyn- 

cj att krypa i säng och dra täcket över ögonen. 



HOS LAPPARNA 353 

Men fastän hon var så rädd för parveln, förstod hon, 
att han ville hennes bästa^ och dagen därpå skyndade hon 
sig att handla just så, som han hade rått henne. 



På västra stranden av Luossajaure, en liten sjö, som 
låg många mil nordligare än Malmberget, fanns ett litet lapp- 
läger. Vid sjöns fiödra ända reste sig en väldig bergklump, 
som hette Kirunavara, och som sades bestå av nästan 
idel järnmalm. På nordöstra sidan låg ett annat berg, som 
hette Luossavara, och även det var ett rikt järnberg. Upp 
till dessa berg höll man på att bygga järnväg från Gellivare, 
och i närheten av Kirunavara uppfördes en järnvägsstation, 
hotell för resande och en massa bostäder för alla de arbetare 
och ingenjörer, som skulle bo här, sedan malmbrytningen väl 
hade kommit i gång. Det var en hel liten stad med glada och 
trevliga hus, som höll på att resas i en trakt, som låg 
så långt mot norr, att de små förkrympta björkarna, som 
täckte marken, inte kunde få fram bladen ur knopparna 
förrän efter midsommar. 

Väster om sjön låg marken fri och öppen, och där hade, 
som sagt, ett par familjer av lappfolket slagit läger. De hade 
kommit dit för någon månad sedan, och de hade inte be- 
hövt lång tid att få sin bostad i ordning. De hade varken 
sprängt eller murat för att få god och jämn byggnadsgrund, 
utan sedan de hade valt ut åt sig en torr och behaglig 
plats nära sjön, hade de bara haft att hugga bort ett par 
videbuskar och jämna några tuvor för att få tomtplatsen i 
ordning. Inte heller hade de timrat och huggit långa dagar 
för att resa stadiga väggar av trä, inte hade de haft be- 
kymmer med takresning och taktäckning, inte med bräd- 
fodring och fönsterinsättning, inte med dörrar och lås. De 
hade bara behövt slå ner tältstängerna stadigt i jorden och 
hänga upp tältduken över dem för att ha bostaden så gott 
som färdig. Och inte hade de gjort sig mycket besvär 

S3. — Nils Holgeraacna reaa. II 



854 HOS LAPPARNA 

med inredning och möblering. Det viktigaste vax att lägga 
ut litet granris och några hudar på golvet och att hänga upp 
den stora grytan, där de brukade koka sitt renkött, på en 
kedja, som fästes uppe i toppen av tältstängerna. 

Nybyggarna på östra sidan om sjön, som arbetade 
med största iver för att få sina hus färdiga, innan den 
stränga vintern skulle börja, förvånade sig över lapparna, 
som hade strövat omkring häruppe i höga norden i många, 
många hundra år utan att tänka på att det behövdes bättre 
skydd mot köld och storm än tunna tältväggar. Och 
lapparna undrade över nybyggarna, som gjorde sig så mycket 
och så tungt arbete, då det inte fordras mer än att äga 
några renar och ett tält för att kunna leva. 

En eftermiddag i juli regnade det alldeles förfärligt 
uppe vid Luossajaure, och lapparna, som annars inte voro 
mycket inne under sommaren, hade, så många som de voro, 
krupit in i ett av tälten och sutto kring elden och drucko 
kaffe. 

Medan lapparna sprakade som bäst vid kaffekoppen, 
kom en båt roende från Kirunasidan och lade till vid lapp- 
lägret. Ur båten steg en arbetare och en flicka, som kunde 
vara mellan tretton och fjorton år gammal. Lapphundarna 
rusade emot dem under högt skall, och en av lapparna stack 
ut huvudet genom tältöppningen för att se vad som stod 
på. Han blev glad, när han fick se arbetaren. Det var 
en god vän till lapparna, en vänlig och språksam man, som 
kunde tala lapska, och lappen ropade åt honom, att han 
skulle krypa in i tältet. »Nu kommer du som efterskickad, 
Söderberg,» sade han. »Kaffepannan står över elden. Ingen 
kan företa sig något i regnvädret. Kom du hit och berätta 
något nytt för oss!» 

Arbetaren kröp in till lapparna, och med mycken möda 
och under mycket skratt och skämt gjordes plats för honom 
och flickan i det lilla tältet, som redan förut var alldeles 
uppfyllt av människor. Karlen började genast prata lapska 
med värdfolket. Flickan, som hade följt med honom, förstod 



HOS LAPPARNA d57 

ingenting av samtalet, utan satt tyst och såg förvånad på 
gryta och kaffekdttei, på eld och rök, på lappar och lapp- 
kvinnor, på barn och hundar, på väggar och golv, på 
kaffekoppar och tobakspipor, på brokiga kläder och utskurna 
verktyg. Det var alltsammans nytt för -henne. Ingenting 
var sådant, som hon var van vid. 

Men med ens fick hon lov att sluta upp att titta och 
måste sänka ögonen, därför att hon märkte, att alla i kåtan 
sågo på henne. Söderberg måtte ha sagt något om henne, 
för nu togo lappar och lappkvinnor den korta pipan ur 
munnen och stirrade åt hennes håll. Den av lapparna, 
som satt bredvid henne, klappade henne på axeln, nickade 
och sade på svenska: »Bra, bra.» En lappkvinna slog i 
eij stor kopp kaffe, som räcktes henne med mycket besvär, 
och en lapp-pojke, som kunde vara ungefär lika gammal 
som hon, kröp och slingrade mellan de sittande, tills han kom 
bredvid henne. Och där låg han och bara tittade på henne. 

Flickan förstod, att Söderberg berättade för lapparna 
hur hon hade gjort storbegravning efter sin bror, lille Mats, 
men hon skulle ha önskat, att han inte hade talat så mycket 
om henne, utan i stället frågat lapparna om de visste var 
hennes far fanns. Pysshngen hade sagt, att han uppehöll sig 
hos lapparna, som hade slagit läger väster om Luossajaure, 
och hon hade bett om tillåtelse att fara hit upp med ett 
gruståg, för några riktiga tåg gingo ännu inte på den här 
banan, och söka efter honom. Alla, både arbetare och för- 
män, hade hjälpt henne på bästa sätt, och en ingenjör i 
Kiruna hade skickat Söderberg, som kunde tala lapska, med 
henne över sjön för att fråga efter fadern. Hon hade hoppats, 
att hon skulle träffa honom, så snart hon kom hit. Hon 
hade blickat från det ena ansiktet till det andra inne i 
tältet, men allesammans hade hört till lappfolket. Fadern 
fanns inte där. 

Hon såg, att lapparna och Söderberg blevo allt allvar- 
ligare, ju längre de talade samman, och att lapparna ruskade 
på huvudet och knackade sig på pannan, som om de hade 



858 HOS LAPPARNA 

talat om någon^ som inte var vid sitt fulla förständ. Då 
blev hon så orolig, att hon inte längre kunde uthärda 
att sitta tyst och vänta, utan frågade Söderberg vad lapparna 
visste om hennes far. 

»De säger, att han har gått ut för att fiska,» sade ar- 
betaren. »De vet inte om han kan komma tillbaka till 
kåtalaget i kväll, men så snart det blir bättre väder, ska 
en av dem gå och söka honom.» 

Därpå vände han sig mot lapparna och fortsatte ivrigt 
att tala med dem. Han ville inte, att Åsa skulle få tillfälle 
att göra honom flera frågor om Jon Assarsson. 



Det var morgon och vackert väder. Ola Serka själv, 
den förnämste bland lapparna, hade sagt, att han skulle 
gå och söka reda på Asas far, men han gjorde sig inte 
bråttom, utan satt nerhukad framför kåtan och tänkte 
på Jon Assarsson och undrade hur han skulle framföra till 
honom budskapet, att hans dotter var kommen för att söka 
upp honom. Det gällde att göra detta så, att inte Jon 
Assarsson J)lev ängslig och flydde undan, för han var en 
besynnerlig man, som var rädd för att råka barn. Han 
brukade säga, att han fick så mörka tankar, när han såg 
dem, att han inte kunde uthärda det. 

Medan Ola Serka funderade, sutto Åsa gåsapiga och 
Aslak, den unga lappgossen, som hade stirrat på henne förra 
kvällen, på platsen framför tälten och sprakade. Aslak hade 
varit i skola och kunde tala svenska. Han berättade Åsa 
om Samefolkets liv och försäkrade henne, att de hade det 
bättre än alla andra. Åsa tyckte, att de hade det förskräck- 
ligt, och sade det också. »Du vet inte vad du talar om,» 
sade Aslak. »Stanna hos oss en vecka bara, och du ska 
få se, att vi är det lyckligaste folk på hela jorden!» — »Om 
jag stannade här en vecka, vore jag väl kvävd av all röken 
inne i kåtan,» sade Åsa. — »Säg inte så I» sade lappgossen. 



HOS LAPPARNA 359 

»Du vet ingenting om oss. Jag ska tala om något för dig, 
som kan komma dig att förstå, att ju längre du dröjde 
ibland oss, desto bättre skulle du trivas här.» 

Därpå började Aslak berätta Asa hur det hade varit 
på den tiden, då en sjukdom, som kallades svarta döden, 
hade gått igenom landet. Han visste inte om den hade 
härjat uppe i det riktiga Samelandet, där de nu befunno sig, 
men i Jämtland hade den farit fram så grymt, att bland 
Samefolket, som bodde där i skogar och fjäll, hade alla 
dött utom en gosse på femton år, och av svenskarna, som 
bodde i ådalarna, hade ingen lämnats kvar utom en flicka, 
som också var femton år gammal. 

»Gossen och flickan hade vandrat omkring i det öde 
landet en hel vinter för att söka efter människor, och fram- 
emot våren hade de äntligen råkat samman,» berättade Aslak 
vidare. »Då bad den svenska flickan lappgossen, att han 
skulle följa henne mot södern, så att hon skulle komma till 
folk av sin egen stam. Hon ville inte längre stanna i 
Jämtland, där det inte fanns annat än ödegårdar. 'Jag ska 
föra dig, vart du vill,* sade gossen, 'men inte förrän till 
vintern. Nu är det vår, och mina renar drar västerut 
oppåt fjällen, och du vet, att vi, som hör till Samefolket, 
måste gå, dit våra renar för oss.' 

Den svenska flickan var barn av rika föräldrar. Hon 
var van att bo under tak, sova i säng och äta vid bord. 
Hon hade alltid föraktat det fattiga fjällfolket och tyckte, 
att de, som bodde under den öppna himlen, var mycket 
olyckliga. Men hon var rädd att vända tillbaka till sin gård, 
där det inte fanns annat än döda. 'Låt mig då åtminstone 
draga med dig oppåt fjällen,' sade hon till gossen, 'så att jag 
slipper gå här ensam utan att höra en människoröst I' Detta 
sade gossen gärna ja till, och sålunda fick flickan följa 
renarna på deras färd oppåt fjällen. Hjorden längtade efter 
det goda fjällbetet och gick varje dag långa sträckor. Det 
var ingen tid att resa opp tält. Man fick kasta sig ner och 
sova på snön de stunder, då renarna stannade för att beta. 



S60 HOS LAPPARNA, 

Djuren kände sunnanvinden rista i deras päls^ de visste, 
att den på några få dagar skulle feja bort snön från fjäll- 
sluttningarna. Flickan och gossen måste skynda efter dem 
genom snö, som höll på att smälta, och över bristande isar. 
När de hade humiit så högt oppåt bergen, att barrskogen 
upphörde och de förkrympta björkarna tog vid, vilade de ut 
några veckor, . under väntan på att snön skulle smälta på 
de övre fjällvidderna. Sedan drog de opp till dessa. Flickan 
klagade och pustade och sade många gånger, att hon var så 
trött, att hon måste vända om ner till ådalama, men hon 
följde ändå med, hellre än att bli lämnad ensam utan en 
levande människa i sin närhet. 

När de var komna opp på fjällvidderna, reste gossen 
ett tält åt flickan på en vacker, grön plats, som sluttade 
mot en fjällbäck. Då kvällen var inne, fångade han ren- 
korna med kastlina, mjölkade dem och gav henne mjölk 
att dricka. Han letade fram torkat renkött och renost, 
som hans folk hade gömt däroppe på höjden, när de hade 
varit där förra sommaren. Flickan klagade alltjämt och var 
aldrig nöjd. Hon ville varken äta torkat renkött eller renost 
eller dricka renmjölk. Hon kunde inte vänja sig vid att sitta 
ncrhukad under tältet eller att ligga på marken med bara 
en renhud och litet ris till bädd. Men fjällfolkets son 
skrattade åt hennes jänamer och fortfor att vara god mot 
henne. 

Om några dagar kom flickan fram till gossen, när 
han mjölkade renkorna, och bad att få hjälpa honom. Hon 
företog sig också att göra opp eld under grytan, där ren- 
köttet skulle kokas, att bära vatten och att ysta. De hade 
nu en god tid. Vädret var varmt, och det var lätt att få mat 
De gick tillsanmians att sätta snaror för fåglarna, metade 
laxöring i forsen och plockade hjortron på myren. 

När sonmiaren var slut, flyttade de så långt neråt 
fjällen, att de nådde gränsen mellan barrskog och lövskog, 
och där slog de läger på nytt. Det var nu slaktetid, och 
de hade strängt arbete alla dagar, men det var också en 



HOS LAPPARNA 863 

god tid med ännu bättre tillgång på mat än om sommaren. 
När snön kom och isarna började lägga sig över sjöarna, 
drog de längre österut ner i den täta granskogen. Så snart 
de hade fått tältet rest, tog de till med vintersysslorna. 
Gossen lärde flickan att sno tråd av rensenor, att bereda 
hudar, att sy kläder och skor av skinn, att göra kammar 
och verktyg av renhorn, att löpa på skidor och färdas efter 
ren i ackja. När de hade levat igenom den mörka delen av 
vintern och solen sken nästan hela dagen, sade gossen till 
flickan, att nu kunde han följa henne söderut, för att hon 
måtte finna folk av sin stam. Men då såg flickan förvånad 
på honom. 'Varför vill du skicka bort mig?' sade hon. 
'Längtar du att få vara ensam med dina renar?' — 'Jag 
trodde, att det var du, som längtade,' sade gossen. — 
'Jag har nu levat Samefolkets liv i nära ett år,' sade flickan. 
'Inte kan jag vända tillbaka till mitt folk och leva i trånga 
bostäder, sedan jag så länge har vandrat fri på fjället och 
i skogen. Jaga inte bort mig, utan låt mig stanna häri 
Ert sätt att leva är bättre än vårt.' 

Flickan stannade hos gossen hela livet och längtade 
aldrig tillbaka till ådalarna. Och om du, Åsa, stannade 
här bara en månad, skulle du aldrig mer kunna skilja 
dig ifrån oss.» 

Med de orden slutade Aslak lappgosse sin historia, och 
i detsamma tog hans far, Ola Serka, pipan ur munnen 
och reste sig. Gamle Ola förstod mera svenska, än han 
gärna ville låta någon veta, och han hade uppfattat sonens 
ord. Och medan han hade lyssnat, hade han plötsligen 
fått klart för sig hur han skulle bära sig åt för att tala om 
för Jon Assarsson, att dottern var kommen för att söka 
honom. 



Ola Serka gick ner till Luossajaure och följde stranden 
ett stycke, tills han stötte på en man, som satt på en sten och 
metade. Metaren hade grånat hår och böjd hållning, ögonen 



364 HOS IA?PARNA 

blickade trötta, och det var något slappt och hjälplöst över 
honom. Han såg ut som en, som har försökt bära något, 
som har varit honom för tungt, eller fundera ut något, 
som har varit honom för svårt, och blivit bruten och miss- 
modig av att han inte har lyckats. 

»Du har väl god fiskelycka, Jon, eftersom du har suttit 
och metat hela natten?» sade fjällmannen på lapska, nar 
han kom gående. 

Den andre spratt till och såg upp. Betet på hans krok 
var borta, och ingen enda fisk låg bredvid honom på stran- 
den. Han skyndade sig att sätta på nytt bete och kasta 
ut kroken. Under tiden slog sig fjällmannen ner i gräset 
bredvid honom. 

»Det är något, som jag ville tala med dig om,» sade 
Ola. »Du vet, att jag hade en dotter, som dog i fjol, och 
henne har vi alltid saknat inne i kåtan.» — »Ja, jag vet,» 
sade metaren kort, och det for en sky över hans ansikte, 
som om han inte hade tyckt om att bli påmind om ett dött 
barn. Han talade god lapska. — »Men det är inte lönt att 
förstöra livet med sorg,» sade lappen. — »Nej, det är det ju 
inte.» — »Och nu har jag tänkt på att ta till mig ett annat 
barn. Tycker du inte, att det vore klokt?» — »Det beror 
på vad det är för ett barn, Ola.» 

»Jag vill tala om för dig vad jag vet om flickan, Jon,» 
sade Ola och berättade nu för fiskaren, att vid midsommar- 
tiden hade ett par främmande barn, en gosse och en flicka, 
kommit vandrande till Malmberget för att söka efter sin 
far, och att de, eftersom fadern var borta, hade stannat 
kvar där för att invänta honom. Men under det att de 
gingo och väntade, hade gossen blivit dödad av ett spräng- 
skott, och då hade flickan velat göra storbegravning efter 
honom. Därpå beskrev Ola mycket vackert hur den lilla 
fattiga flickan hade förmått alla människor att hjälpa henne, 
och att hon hade varit så modig, att hon själv hade gått 
och talat med disponenten. 



HOS LAPPARNA 365 

»Är det den flickan^ som du vill ta till dig i kåtan^ 
Ola?» frågade metaren. — »Ja,» sade lappen. »När vi 
hörde detta, kunde vi inte låta bli att gråta allihop, och vi 
sade till varandra, att en så god syster också skulle bli en 
god dotter, och att vi önskade, att hon skulle komma till 
oss.» Den andre satt tyst en stttnd. Det märktes, att han 
fortsatte samtalet endast för att göra sin vän lappen en 
glädje. »Hon år väl av din stam, den där flickan?» — 
»Nej,» sade Ola, »hon är inte någon ar Samefolket.» — 
»Hon är kanske dotter till någon nybyggare, så att hon 
är van vid livet här i norden?» — »Nej, hon är långt 
söderifrån,» sade Ola och såg ut, som on\ detta alls inte 
hade något med saken att göra. Men nu blev metaren mera 
intresserad. »Då tror jag inte, att du kan ta henne,» sade 
han. »Hon lär nog inte tåla att bo i kåta om vintern, när 
hon inte är uppfödd med det.» — »Hon ska få goda för- 
äldrar och goda syskon i kåtan,» sade Ola Serka envist. 
»Det är värre att vara ensam än att frysa.» 

Men metaren tycktes bli alltmera ivrig att förhindra 
saken. Det var, som om han inte kunde tåla den tanken, att 
ett barn, som hade svenskar till föräldrar, skulle bli upp- 
taget bland lapparna. »Du sade ju, att hon hade en far vid 
Malmberget?» — »Han är död,» sade lappen tvärt. — »Det 
har du väl tagit riktigt reda på, Ola?» — »Vad behövs det 
att fråga om den saken?» sade lappen föraktligt. »Det 
måtte jag väl veta. Skulle flickan och hennes bror ha varit 
tvungna att vandra ensamma genom hela landet, om de 
hade haft en far i livet? Skulle två barn ha behövt för- 
sörja sig själva, om de hade haft en far? Skulle den lilla 
flickan ha behövt gå ensam för att tala med disponenten, 
om hennes far hade levat? Skulle hon vara ensam ett 
ögonblick, nu sedan hela Samelandet talar om vilken duktig 
flicka hon är, om inte hennes far redan vore död ? Flickan 
tror 3jälv, att han lever, men jag säger, att han måste 
vara död.» 



366 HOS LAPPARNA 

Mannen med de trötta ögonen vände sig mot Ola. 
»Vad heter lUckan, Ola?» sade han. Fjällmannen funderade. 
»Det kommer jag inte ihåg. Jag fär fråga henne.» — »Ska 
du fråga henne? Är hon redan här då?» — »Hon är där- 
oppe i kåtan, ja.» — »Vad, Ola? Har du tagit henne 
till dig, innan du vet vad hennes far vill?» — »Inte be- 
höver jag bry mig om hennes far. Om han inte är död, 
är han väl en sådan, som inte vill veta av sitt barn. 
Han må vara glad, att en annan tar vård om det.» Metaren 
kastade spöet och reste sig. Det var en fart över honom, 
som om han hade fått nytt Uv. »Jag tänker, att fadern 
inte är som andra människor,» fortfor fjällmannen. »Han 
är kanske en, som jagas av mörka tankar, så att han inte 
kan hålla ut vid arbetet. Vad är det för en far för henne 
att få?» 

Medan Ola sade detta, hade metaren gått uppåt strand- 
brädden. »Vart ska du gå?» frågade lappen. — »Jag ska 
gå och se på fosterdottern din, Ola.» -«— »Det är bra,» 
sade lappen. »Kom och se på henne I Jag tänker du ska 
tycka, att det är en god dotter jag får.» 

Svensken gick fram med sådan hast, att lappen knappt 
nog kunde följa honom. Efter en stund sade Ola till sin 
kamrat: »Jag kan just påminna mig, att hon heter Åsa 
Jonsdotter, flickan, som jag vill ta opp.» Den andre skyn- 
dade bara på stegen, och gamle Ola Serka var så belåten, 
att han hade velat storskratta. När de hade gått så långt, 
att de sågo kåtorna, sade Ola ännu ett par ord. »Hon 
har kommit hit till Samefolket för att söka efter sin far 
och inte för ^tt bli min fosterdotter, men om hon inte 
finner fadern, då vill jag gärna behålla henne i kåtan.» 
Den andre skyndade framåt med än större hast. »Jag kunde 
väl tro, att han skulle bli rädd, när jag hotade att ta opp 
hans dotter bland Samefolket,» sade Ola för sig själv. 

När karlen från Kiruna, som hade rott Asa gåsapiga 
öv^r till lapplägret, vände tillbaka fram på dagen, hade 
han med sig i båten två människor, som sutto tätt bred- 



HOS LAPPARNA 367 

vid varandra på toften och höllo varandra troget i hand, 
som om de aldrig mer ville skiljas. De voro Jon Assarsson 
och hans dotter. Båda voro olika mot vad de hade varit 
för ett par timmar sedan, för Jon Assarsson såg mindre 
böjd och trött ut, och hans ögon blickade klara och goda, 
som om han nu hade fått svar på det, som så länge hade 
ängslat honom, och Åsa gåsapiga såg sig inte omkring så där 
klokt och vaksamt, som hon hade brukat göra. Hon hade 
fått någon stor att stödja sig vid och lita på, och det tycktes, 
som om hon skulle hålla på att bli barn igen. 



XLVI. 

MOT SÖDER! MOT SÖDER! 

FÖRSTA RESDAGEN. Ixirdag l oktober. 

Pojken satt på den vita gåskarlens rygg och red fram 
högt uppe i skyn. Trettien vildgäss flögo i ordnad fylking 
raskt mot söder. Det brusade i fjädrarna, och de många 
vingarna piskade luften med ett sådant vinande, att man 
knappt kunde höra sin egen röst. Akka från Kebnekajse 
flög i spetsen, och efter henne följde Yksi och Kaksi, Kolme 
och Neljä, Viisi och Kuusi, Mårten gåskarl och Dunfin. De 
sex unggässen, som ledsagade flocken förra hösten, hade 
nu lämnat den för att sköta sig själva. I stället förde 
do gamla gässen med sig tjugotvå gässlingar, som hade 
växt upp i fjälldalen denna sommar. Elva flögo till höger 
och elva till vänster, och de gjorde sitt bästa för att hålla 
jämna avstånd mellan varandra liksom de stora. 

De stackars ungarna hade aldrig förr gjort någon lång- 
tur, och i början hade de svårt att följa med på den snabba 
färden. »Akka från Kebnekajse I Akka från Kebnekajse!» 
ropade de i jämmerfull ton. — »Vad står på?» frågade förar- 
gåsen. — »Våra vingar har tröttnat att röra sig. Våra vingar 
har tröttnat ^tt röra sig,» skreko ungarna. — »Det går bättre, 
ju längre ni håller på,» svarade förargåsen och saktade 
inte farten det minsta, utan fortsatte som förut. Och det 
tycktes verkligen, som om hon skulle få rätt i vad hon hade 
sagt, för när gässlingarna hade flugit ett par timmar, klagade 
de inte mer över trötthet. Men i fjälldalen hade de varit vana 



MOT SÖDERi MOT SÖDER! 369 

att äta hela dagen igenom, och det dröjde inte, förrän de 
började längta efter mat. 

:»Akka, Akka, Akka från Kebnekajse I» ropade onggässen 
med ömklig röst. — »Vad står nu på?» frågade förargåsen. 

— »Vi är så hungriga, att vi inte orkar flyga längre,» skreko 
ungarna. »Vi är så hungriga, att vi inte orkar flyga längre.» 

— »Vildgäss ska lära att äta luft och supa vind,» svarade 
förargåsen och gjorde inte något uppehåll, utan fortsatte 
som förut. 

Det tycktes nästan, som om ungarna skulle ha lärt sig 
att leva av luft och vind, för när de hade flugit en stund, 
klagade de inte mer över hunger. Vildgåsflocken var ännu 
kvar uppe i fjällen, och de gamla gässen ropade ut namnen 
på alla bergtoppar, som de foro förbi, för att de unga 
skulle få lära sig vad de hette. Men när de hade hållit 
på en stund med att ropa: »Detta är Porsotjokko, detta är 
Sarjektjokko, detta är Sulitelma,» blevo ungarna otåliga 
på nytt. 

»Akka, Akka, Akka I» ropade de med hjärtsUtande röst. 

— »Vad står på?» frågade förargåsen. — »Vi får inte rum 
med flera namn i våra huvuden,» skreko ungarna. »Vi får 
inte rum med flera namn i våra huvuden.» — »Ju mera, som 
kommer in i ett huvud, desto bättre rum blir det,» svarade 
förargåsen och fortsatte att ropa ut de märkvärdiga namnen 
på samma sätt. 

Pojken tänkte för sig själv, att det var på tiden, att 
vildgässen begåvo sig mot söder, för det hade kommit så 
mycket snö, att marken låg vit, så långt som han kunde se. 
Det stod inte heller till att förneka, att de hade haft det 
ganska ruskigt i fjälldalen den sista tiden. Regn och storm 
och tjocka hade följt på varandra utan uppehåll, och om 
det någon gång hade klarnat, hade det genast blivit fryskallt. 
Bär och svamp, som pojken hade levat av under sommaren, 
hade frusit eller ruttnat, så att han till sist hade måst äta 
rå fisk, och det tyckte han mycket illa om. Dagarna hade 
blivit korta, och det hade allt varit långsamt och tråkigt 

8i. — Nils Holgersacns resa. II. 



370 MOT söder! mot söder! 

under de långa kvällarna och de sena momama för den, 
som inte var i ständ att sova precis lika länge, som solen 
var borta från himmelen. 

Nu hade äntligen gässlingama fått sina vingar fullväxta, 
så att resan söderut hade kunnat börja, och pojken var så 
glad, att han både skrattade och sjöng, där han red på 
gåsryggen. Se, det var inte bara därför, att det var mörkt 
och kallt och ont om mat, som han längtade från Lappland, 
utan det var allt för något annat också. 

De första veckorna, som han hade varit där, då hade han 
visst inte längtat. Han hade tyckt, att han aldrig hade 
varit i ett så vackert och härligt land, och han hade inga 
andra bekymmer haft än att hindra myggsvärmarna från 
att äta upp honom. Pojken hade inte haft mycket sällskap 
av Mårten gåskarl, för den store vite tänkte bara på att I 
vaka över Dunfin och vek inte ett steg från henne. Men 
däremot hade han hållit sig till den gamla Akka och till 
Gorgo, örnen, och de tre hade fördrivit många glada tinmiar 
med varandra. Fåglarna hade tagit honom med på långa 
färder. Pojken hade stått på toppen av det snöklädda Kebne 
kajse och sett ner på jöklarna, som utbredde sig nedanför 
den branta, vita käglan, och han hade besökt många andra . 
högfjäll, som just inte ofta ha blivit trampade av människo- I 
fötter. Akka hade visat honom undangömda dalar ibland | 
bergen och låtit honom se ner i klipphålor, där varghonorna 
uppfödde sina ungar. Det var också klart, att han hade 
gjort bekantskap med de tama renarna, som betade i stx)ra 
skaror på stranden av det sköna Torne träsk, och att han 
hade varit nere vid Stora Sjöfallet och hälsat bjömama, 
som bodde där i trakten, från deras fränder i Bergslagerna. 
Vart han hade kommit, hade det varit grant och ståtligt 
land. Han var bra glad, att han hade fått se det, men 
inte hade han just velat bo där. Han måste medge, att Akka 
hade rätt, när hon sade, att det här landet kunde de 
svenska nybyggarna gärna lämna i fred och överlåta det 
åt björnarna och vargarna och renarna och vildgässen och 



MOT Söder! mot söder! 373 

fjällugglorna och lämlarna och lapparna, som voro skapade 
för att leva där. 

En dag hade Akka fört honom till en av de stora gruv- 
städerna, och där hade han funnit lille Mats liggande sönder- 
skjuten utanför en gruvöppning. Under de närmaste 
dagarna hade pojken inte tänkt på annat än att hjälpa den 
stackars Åsa gåsapiga, men när hon väl hade återfunnit sin 
far, så att han inte mer behövde göra något för henne, 
hade han helst stannat hemma i fjälldalen. Allt sedan dess 
hade han gått och längtat efter den dagen, då han skulle 
få resa hem med Mårten gåskarl och bli människa. Han 
ville allt gärna bli sådan igen, att Asa gåsapiga skulle våga 
tala med honom och inte slå igen dörren mittför hans näsa. 

Jo, han var bra lycklig, när det nu bar i väg söderut. 
Han svängde med mössan och ropade hurra, när han fick 
se den första granskogen, och på samma sätt hälsade han 
den första gråa nybyggarstugan, den första geten, den första 
katten och de första hönsen. Han for fram över praktfulla 
vattenfall, och till höger oni sig såg han sköna fjäJl, men 
vid sådant var han nu så van, att han knappt brydde sig 
om att titta åt det. En annan sak var det, när han strax 
öster om fjällen fick se Kvickjocks kapell med den lilla präst- 
gården och den lilla kyrkbyn. Han tyckte det var så vackert, 
att hau fick tårar i ögonen. 

Oupphörligen råkade de flyttfåglar, som nu kommo 
flygande i mycket större flockar än på våren. »Växt ska 
ni hän, vildgäss ?:é^ ropade flyttfåglarna. »Vart ska ni hän?» 
— »Vi ska till utlandet, vi såväl som ni,» svarade vildgässen. 
»Vi ska till utlandet.» — »Ungarna era är ju inte flygfärdiga,» 
ropade de andra. »De kommer aldrig över havet med så 
späda vingar.» 

Lappar och renar höUo också på att flytta ner från 
fjällen. De vandrade i god ordning: en lapp gick i spetsen 
av tåget så kom hjorden med de stora tjurarna i de främsta 
leden, så en rad med bär-renar, som förde lapparnas tält 
och packning, och till sist en sju, åtta människor. När 



374 MOT söder! mot söder! 

vildgässen sågo renarna, sänkte de sig och ropade: »Nu 
ska ni ha tack för i sommar. Nu ska ni ha tack för i 
sommar.» — »Lycksam resa, och välkomna tillbaka!» sva- 
rade renarna. 

Men när björnarna sågo vildgässen, pekade de ut dem 
för sina ungar och brummade: »Se på de där, som är så 
rädda för litet köld, att de inte törs stanna henmia om 
vintern 1» Och de gamla vildgässen blevo dem inte svaret 
skyldiga, utan de ropade till sina gässlingar : »Se på de där, 
som heUre ligger och sover halva året, än de gör sig be- 
svär att vandra söderut I» 

Nere i granskogarna sutto ungtjädrarna hopkrupna, 
ruggiga och kulna, och tittade efter alla de stora fågel- 
flockarna, som i jubel och glädje drogo mot söder. »Kär 
blir det vår tur?» frågade de tjäderhönan. »När blir det 
vår tur?» — »Ni får allt stanna hemma hos mor och far,» 
sade tjäderhönan. »Ni får allt stanna hemma hos mor 
och far.» 

PÅ ÖSTBERGET. Tisdag 4 oktober. 

Var och en, som har färdats i fjälltrakter, vet nog 
hur svårt det kan vara med dimmorna, som komma vält- 
rande och skymma bort utsikten, så att man rakt inte 
får se något av alla de vackra högfjäll, som resa sig om- 
kring en. Man kan råka ut för dimma mittpå sommaren, 
och om hösten kan man säga att det ämappt är möjhgt 
att undgå den. Vad Nils Holgersson beträffar, så hade 
han haft bra nog väder, så länge som han var kvar i 
Lappland, men vildgässen hunno knappt ropa ut, att nu 
foro de in i Jämtland, förrän dimmorna tätnade omkring 
honom, så att han inte kunde se något av landet. Han for 
fram över det en hel dag utan att veta om det var ett 
bergland eller ett slättland, som han hade kommit till. 

Mot kvällen slogo vildgässen ner på en grön plats, 
som sluttade åt alla sidor, så att han förstod, att han 



MOT Söder! mot söder! 370 

befanu sig på toppen av en kulle, men om den var stor 
eller liten, det kunde han inte få klart för sig. Han trodde, 
att de måste befinna sig i bebodda trakter, för han tyckte, 
att han hörde både människoröster och gnissel av åkdon, 
som rullade fram på en väg, men han var inte säker om 
detta heller. 

Han skulle bra gärna ha velat leta sig fram till någon 
gård, men han var rädd att gå vilse i dimman och tordes 
inte annat än stanna kvar hos vildgässen. Allting var 
drypande vått och fuktigt. Det hängde små droppar på 
varje grässtrå och på varje liten ört, så att han fick en 
riktig regndusch över sig, bara han rörde på sig. »Det 
här är inte stort bättre än oppe i fjälldalen,» tänkte han. 

Men ett par steg vågade han då att gå, och nu skym- 
tade han en byggnad tätt framför sig. Den var inte särdeles 
stor, men många våningar hög. Han kunde inte se toppen 
av den. Dörren var stängd, och hela huset tycktes vara 
obebott. Han förstod, att det inte var något annat än ett 
utsiktstorn, och att han varken kunde få mat eller värme 
där. Men han skyndade ändå med största hast tillbaka 
till vildgässen. »Kära Mårten gåskarl,» sade han, »tag mig 
på ryggen, och bär mig opp på toppen av tornet därborta I 
Här är så vått, att jag inte kan sova, men där finner jag 
nog en torr plats att ligga på.» 

Mårten gåskarl var genast villig att hjälpa honom. 
Han lämnade honom på tombalkongen, och där låg pojken 
och sov i god ro, ända tills morgonsolen väckte honom. 

Men när han nu slog upp ögonen och såg sig omkring, 
kunde han till en början varken begripa vad han såg eller 
var han befann sig. Han hade en gång på en marknad 
varit inne i ett tält och sett en väldig rundmålning, och 
han tyckte nu, att han åter stod mitt i ett sådant där stort, 
runt tält, som hade ett grant, rött tak, medan väggarna och 
golvet voro utmålade till ett vackert och vidsträckt land- 
skap, där det fanns stora byar och kyrkor, åkrar och vägar, 
järnväg och till och med en stad. Han märkte nog snart, 



fttö MOT söder! mot söder! 

att det inte förhöll sig så, utan att han stod på toppen 
av ett utsiktstorn, med den röda morgonhimlen över sig 
och med verkligt land omkring sig. Men han var nu så ovan 
att se annat än ödemarker, att det inte var underligt, att 
han hade tagit detta, som han nu såg, och som var en riktig 
storbygd, för att bara vara en tavla. 

Det var också något annat, som hade varit orsak till 
att pojken inte hade trott, att det han såg var verkligt, och 
det var, att ingenting hade sin rätta och riktiga färg. Ut- 
siktstornet, där han befann sig, var rest på ett berg, berget 
stod på en ö, och ön låg nära östra stranden av en stor in- 
sjö. Men denna sjö var inte grå, som insjöar bruka vara, 
utan över en stor del av sin yta var den lika skär som 
morgonhimlen, och inåt de djupa vikarna blänkte den 
nästan svart. Stränderna omkring sjön återigen voro inte 
gröna, utan lyste ljusgula tack vare alla de avmejade åkrarna 
och den gulnade lövskogen, som betäckte dem. Runt om 
det gula vidtog «tt brett bälte av svart barrskog. Det kom sig 
kanske därav, att lövskogen hade ljusnat, men pojken tyckte, 
att barrskogen aldrig hade sett så mörk ut som denna 
morgonen. Bortom det svarta sågos i öster ljust blånande 
kullar, men längs hela västra synranden löpte en lång, 
skimrande båge av taggiga, mångformade fjäll, som buro 
en så ljuvlig och mild och strålande färg, att han inte kunde 
kalla den för röd och inte för vit och inte för blå. Det 
fanns inte något namn för den. 

Men pojken vände blickarna från fjäll och barrskog 
för att se bättre på de närmaste omgivningarna. Runt om 
sjön, i det gula bältet, urskilde han den ena röda byn 
och den ena vita kyrkan efter den andra, och rätt i öster, 
på andra sidan av det smala sundet, som skilde ön från 
fastlandet, såg han en stad. Den utbredde sig på sjö- 
stranden, ett berg stod bakom och skyddade den, och runt 
omkring sig hade den en rik och välbefolkad trakt. »Den 
där staden har då förstått att skaffa sig ett gott läge,» 
tänkte pojken. »Jag undrar vad den kan heta.» 



v 



MOT Söder! mot söder! 379 

Med ^detsamma spratt han till och såg sig om. Han 
hade varit så upptagen av att titta på trakten, att han inte 
hade märkt, att det hade kommit besökande till utsiktstornet. 

De sprungo nu uppför trapporna med god fart. Pojken 
hann nätt och jämnt se sig om efter ett gömställe och 
sticka sig undan där, innan de voro uppe. 

Det var unga människor, som voro ute på fotvandring. 
De talade om att de hade strövat igenom hela Jämtland. 
De voro glada, att de hade kommit till Östersund just 
förra kvällen, så att de fingo se den stora utsikten från 
östberget här på Frösön denna klara morgon. Här kunde 
de se mer än tjugo mil åt alla håll, så att de fingo en 
sista överblick av |hela sitt kära Jämtland, innan de skulle 
resa därifrån. De pekade ut för varandra de många 
kyrkorna, som lågo runt om sjön. »Där nere har vi Sunne,» 
sade de, »och där ligger Marby, och därborta ligger Hallen. 
Den, som syns rakt i norr, är Rödö kyrka, och den, som 
reser sig här under oss, är Frösö kyrka.» Sedan började 
de tala om fjällen. De närmaste voro Oviksfjällen. Det 
kommo aJla överens om. Men sedan började de undra 
vad som kunde vara Klövsjöfjället, och vilken topp som var 
Anarisf jället, och var de hade Yästerfjället och Älmåsaberget 
och Areskutan. 

Medan de talade om detta, tog en ung flicka upp en 
karta, bredde ut den på sitt knä och började studera den. 
Plötsligen såg hon upp. »När jag ser Jämtland så här på 
en karta,» sade hon, »tycker jag, att det liknar ett stort, 
stolt (fjäll. Jag väntar alltid, att jag ska få höra en be- 
rättelse om att det en gång har stått upprätt och pekat rakt 
mot skyn.» — »Det skulle allt ha varit ett väldigt fjäll, 
det,» sade en av de andra och skrattade åt henne. — »Ja, 
och fördenskull blev det väl också kuUstörtat. Men se 
nu själv om det inte är likt ett riktigt högfjäll med bred fot 
och spetsig topp I» — »Det passar inte illa för ett sådant 
fjälland att självt se ut som ett fjäll,» sade en av de andra 
turisterna. »Men fastän jag har hört andra sagor om Jämt- 



380 MOT söder! mot söder! 

land, har jag aldrig ... — »Har du hört sagor om Jämt 
land?» ropade den unga flickan och gav sig inte en gång 
tid att låta honom tala till punkt. »Då ska du tala om dem 
genast. Det kan aldrig passa bättre än häroppe, där man 
ser hela landet.» 

Alla de andra stämde in med henne, och deras kamrat 
var inte alls svårbedd, utan började genast 



SAGAN OM JÄMTLAND. 

På den tiden, då det ännu fanns jättar i Jämtland, 
hände det en gång, att en gammal bergrese stod på gården 
utanför sin bostad och ryktade sina hästar. Bäst som han 
höll på härmed, märkte han, att hästarna började darra av 
ängslan. »Vad är det åt er, hästarna mina?» sade jätten 
och såg sig omkring för att ta reda på vad det var, som 
hade skrämt djuren. Han kunde varken upptäcka björnar 
eller vargar i närheten. Det enda han fäste sig vid var, 
att en vandrare, som inte på långt när var så stor och grov 
som han själv, men som i alla fall var ganska reslig och 
tycktes ha goda kroppskrafter, höll på att klättra uppför 
stigen, som ledde till hans fjällstuga. 

Den gamla bergresen hade inte förr fått syn på vandra- 
ren, än han började darra från huvud till fot på samma 
sätt som hästarna. Han gav sig inte tid att sluta arbetet 
utan skyndade in i storstugan till jättekvinnan, som satt 
och spann blånor på en slända. 

»Vad står på?» sade hustrun. »Du är lika blek som 
ett snöfjäll.» — »Skulle jag inte vara blek?» sade jätten. 
»Det kommer en vandrare på vägen, som likaså säkert är 
Asa-Tor, som du är min hustru.» — »Detta var ju inget 
kärkommet främmande,» sade jättehustrun. »Kan du inte 
förvända synen på honom, så att han tar hela gården 
för ett fjäll och går vår dörr förbi ?» — »Det är för sent att 
öva den trollkonsten,» svarade jätten. »Jag hör honom 



MOT Söder! mot söder! 381 

skjuta opp grinden och träda in på girden.» — »Då vill 
jag råda dig, att du håller dig undan och låter mig ensam 
ta emot honom,» sade jättekvinnan raskt. »Jag ska för- 
söka ställa det så, att han inte kommer så brått igen och 
hälsar på hos oss.» 

Detta syntes jätten vara ett över måttan gott förslag. 
Han gick in i lillkammaren, medan hustrun satt kvar på 
kvinnobänken i storstugan och spann så lugnt, som om hon 
inte visste av någon fara. 

Nu är att märka, att på den tiden såg det helt annor- 
lunda ut i Jämtland än i våra dagar. Hela landet var inte 
annat än en stor, platt bergvidd, som låg så naken och kal, 
att det inte en gång kunde växa granskog på den. Där fanns 
inte sjö, inte flod, inte mark, där plog kunde gå fram. 
Inte ens de fjäll och bergklumpar, som nu ligga spridda 
över landet, funnos där då, utan de stodo alla uppradade 
långt borta i väster. Människorna kunde inte leva någon- 
stans inom hela det vida området, men jättarna trivdes där 
så mycket bättre. Det torde inte ha varit utan deras vilja 
och {åtgöranden, som landet låg så öde och ogästvänligt, 
och det var nog på goda grunder, som bergresen kände sig 
ängslig, när han såg Asa-Tor nalkas hans stuga. Han visste, 
att åsarna inte älskade dem, som spredo omkring sig köld, 
mörker och ödslighet och hindrade jorden från att bli rik, 
fruktbar och prydd med människoboningar. 

Jättekvinnan behövde inte vänta länge, förrän fasta 
steg hördes på gården och densamme vandraren, som jätten 
hade sett på vägen, ryckte upp dörren och trädde in i 
stugan. Den främmande stannade inte vid dörren, som 
färdemän brukade, utan han gick genast fram mot kvinnan, 
som satt vid gavelväggen längst borta i rummet. Men med 
den vandringen gick det så, att när han tyckte sig ha gått 
en god stund, var han bara kommen ett litet stycke från 
dörren och hade ännu långt kvar till eldstaden, som låg 
i mitten av rummet. Han tog ut stegen längre, men när 
han hade gått än en stund, förekom det honom, som om 



382 MOT söder! mot söder! 

både eldstaden och jättekyiniian voro honom fjärmare, än 
när han först kom in i rmnmet. Stugan hade inte från 
början synts honom särdeles stor. Han förstod först rätt 
hur ansenlig den var^ när han äntligen hade kommit så 
långt som till eldstaden^ för han var då så trött, att han 
måste stödja sig mot staven för att vila. När jättekvinnan 
såg^ att han stannade^ lade hon ner sländan, reste sig 
från bänken och var med få steg framme hos honom. ^\i 
jättar tycker om stora stugor,» sade hon, »och min husbonde 
brukar klaga över att det är trångt härinne. Men jag kan 
förstå, att det blir mödosamt att gå igenom jättestugan för 
den, som inte kan ta längre steg än du. Säg nu vem du 
är, och vad du söker hos jättarna!» Det såg ut, som om 
vandraren hade ämnat ge ett häftigt svar, men säkerligen 
ville han inte börja gräl med en kvinna, utan han svarade 
helt lugnt: »Mitt namn är Handfaste, och jag är en kämpe, 
som har Varit med om många äventyr. Nu har jag suttit 
hemma vid gården hela året, och jag började just att undra 
om det aldrig skulle bU något mer att göra för mig, när 
jag hörde människorna tala om att ni jättar sköter så illa 
om landet häroppe, att ingen mer än ni själva kan bo här. 
Jag har nu dragit hit för att tala vid din husbonde om denna 
saken och fråga om han inte vill laga, att här blir en bättre 
ordning.» 

»Min husbonde är gången på jakt,» sade jättekvinnan, 
»och han får själv svara på dina frågor, när han konmier 
hem. Men jag vill säga dig, att den, som vågar ställa 
sådana spörsmål till en bergrese, borde vara en större man 
än du. Det vore säkert bäst för din heder, om du ginge 
din väg genast utan att råka jätten.» — »Nog ska jag vänta 
in honom, när jag nu är hitkommen,» sade han, som kallade 
sig Handfaste. — »Jag har rått dig, så gott jag förstår,^ 
sade husmodern, »nu får du följa din egen vilja. Sätt dig 
här på bänken, så ska jag gå och hämta dig en välkomst- 
dryck I» 



MOT Söder! mot söder! 383 

Kvinnan tog hu ett väldigt mjödhom och begav sig till 
rummets innersta vrå, där mjödtunnan låg. Inte heller denna 
syntes gästen särdeles betydliga men när kvinnan drog ur 
tappen^ störtade mjödet ner i hornet med ett dån^ som om 
ett helt vattenfall hade kommit in i rummet. Hornet var snart 
fyllt, och husmodern ville sätta tappen i tunnan. Men 
detta lyckades henne inte. Mjödet brusade fram med fart, 
slungade tappen ur hennes hand och strömmade ner på 
golvet. Jättekvinnan gjorde ett nytt försök att sätta i tappen, 
men misslyckades åter. Då kallade hon främlingen till 
hjälp. »Du ser, att mjödet rinner bort för mig, Handfaste. 
Kom hit t)ch sätt tappen i tunnan I» Gästen skyndade genast 
fram för att hjälpa. Han tog tappen och sökte tvinga in 
den i hålet, men mjödet sköt åter ut den, kastade den långt 
framåt rummet och fortfor att översvämma golvet. 

Gång på gång gjorde Handfaste om försöket, men det 
ville inte lyckas honom, och han kastade tappen ifrån sig. 
Hela golvet stod nu täckt av mjöd, och för att få det dräg- 
ligare i stugan företog sig den främmande att rita upp 
djupa fåror, där mjödet kunde flyta. Han gjorde vägar 
för mjödet i hårda berghällen, såsom barn om våren göra 
vägar i sanden för snövattnet, och här och där stampade han 
med foten upp djupa hålor, där vätskan kunde samla sig. 
Jättekvinnan stod tyst under tiden, och hade gästen blickat 
upp till henne, torde han ha sett, att hon med häpnad 
och förskräckelse såg på arbetet. Men när han väl var 
färdig, sade hon med gäckande röst: )>Jag tackar dig, 
Handfaste. Jag ser, att du gör, så gott du kan. Hus- 
bonden brukar eljest hjälpa mig att sätta i tappen. Det 
är inte att begära, att alla ska äga hans styrka, men när du 
inte rår med detta, tycks det mig bäst, att du genast drar 
dina färde.» — »Inte vill jag gå, förrän jag har framfört mitt 
ärende,» sade den främmande, men han såg skamsen och 
nedslagen ut. — »Slå dig då ner där på bänken,» sade 
kvinnan, »så ska jag sätta grytan på elden och koka gröt 
åtdigl» 



S84 MOT söder! mot söder! 

Husmodern gjorde, som hon hade sagt. Men näx gröten 
var nästan färdig, vände hon sig till gästen. »Nu marker 
jag, att mjölet häller på att ta slut, så att jag kan inte få 
gröten stadig nog. Skulle du orka att vrida omkring kramen^ 
som står bredvid dig, ett par slag? Det ligger säd mellan 
stenarna. Men du får ta i med alla krafter, för kvar- 
nen går just inte lätt.» 

Gästen lät inte länge bedja sig, utan försökte vrida 
handkvarnen. Den syntes honom inte vara särdeles stor, 
men när han fattade om handtaget och ville föra stenen 
runt, gick den så trögt, att han inte kunde rubba den. Han 
måste använda hela sin styrka och förmådde ändå inte 
draga den mera än ett varv. 

Jättekvinnan såg på under häpen tystnad, så länge 
som han arbetade. Men när han lämnade kvarnen, sade 
hon: »Nog brukar jag få bättre hjälp av min husbonde, 
när kvarnen inte vill gå runt. Men ingen kan begära, 
att du ska göra mera, än du har krafter till. Ser da nu 
inte själv, att det vore bäst för dig att undvika att råka 
den, som kan mala så mycket han vill på den här kvar- 
nen?» — »Jag tror nog ändå, att jag vill invänta honom,» 
sade Handfaste och talade rätt lågmält och saktmodigt. — 
»Sätt dig då i lugn borta på bänken, medan jag gör i 
ordning en god bädd åt dig,» sade jättekvinnan, »för du lär 
nog bli tvungen att stanna här över natten I» 

Hon bäddade med många bolstrar och dynor och 
önskade gästen en god sömn. »Jag är rädd för att du ska 
finna jbädden väl hård,» sade hon, »men min husbonde 
vilar på ett sådant läger var natt.» 

När nu Handfaste ville sträcka ut sig på bädden, kände 
han så många knölar och ojämnheter under sig, att det 
inte var tanke på att sova. Han försökte att vrida och 
vända sig, men kunde inte få trevnad i bädden. Han tog 
sig då för att kasta ut sängkläderna, en dyna hit och ett 
bolster dit, och sedan sov han i god ro ända till morgonen. 



MOT Söder! mot söder! 387 

Men när solen sken in genom takgluggen^ reste han sig 
och lämnade jätteboningen. Han vandrade över gårds- 
planen ut genom grinden och sköt igen den efter sig. Med 
detsamma stod jättekvinnan bredvid honom. »Jag ser, att 
du ämnar gå din väg, Handfaste,» sade hon. »Det var nog 
också ditt bästa råd.» — »Om din husbonde kan sova på 
en sådan bädd, som du har rett åt mig i natt,» sade Hand- 
faste buttert, »vill jag inte träffa honom. Han måste vara 
en man av järn, som ingen kan rå på.» 

Jättekvinnan stod och lutade sig mot grinden. »När du 
nu är utanför min gård, Handfaste,» sade hon, »så vill jag 
berätta dig, att din färd opp till oss jättar inte har varit 
så föga berömlig, som du själv tycks tro. Det var inte 
underligt, att du fann vägen lång genom vår stuga, för det 
var hela den bergvidd, som kallas Jämtland, som du gick 
fram