Full text of "Om de senast framställda fordringarna på en historisk ordbok"

See other formats

Google

This is a digital copy of a book that was prcscrvod for generations on library shelves before it was carefully scanned by Google as part of a project

to make the world's books discoverablc onlinc.

It has survived long enough for the copyright to cxpirc and the book to cntcr the public domain. A public domain book is one that was never subject

to copyright or whose legal copyright term has expircd. Whcthcr a book is in the public domain may vary country to country. Public domain books

are our gateways to the past, representing a wealth of history, cultuie and knowledge that's often difficult to discovcr.

Marks, notations and other maiginalia present in the original volume will appear in this flle - a reminder of this book's long journey from the

publishcr to a library and fmally to you.

Usage guidelines

Google is proud to partner with libraries to digitize public domain materials and make them widely accessible. Public domain books belong to the
public and we are merely their custodians. Nevertheless, this work is expensive, so in order to keep providing this resource, we have taken stcps to
prevent abuse by commercial parties, including placing technical restrictions on automated querying.
We also ask that you:

+ Make non-commercial use of the filés We designed Google Book Search for usc by individuals, and we request that you use these files for
personal, non-commercial purposes.

+ Refrainfivm automated querying Do not send automated queries of any sort to Google's system: If you are conducting research on machine
translation, optical character recognition or other areas where access to a laige amount of text is helpful, please contact us. We encourage the
use of public domain materials for these purposes and may be able to help.

+ Maintain attributionTht GoogXt "watermark" you see on each flle is essential for informingpeopleabout this project andhelping them lind
additional materials through Google Book Search. Please do not remove it.

+ Keep it legal Whatever your use, remember that you are lesponsible for ensuring that what you are doing is legal. Do not assume that just
because we believe a book is in the public domain for users in the United States, that the work is also in the public domain for users in other
countries. Whether a book is still in copyright varies from country to country, and we can'l offer guidance on whelher any speciflc use of
any speciflc book is allowed. Please do not assume that a book's appearance in Google Book Search means it can be used in any manner
anywhere in the world. Copyright infringement liabili^ can be quite seveie.

Äbout Google Book Search

Google's mission is to organize the world's information and to make it universally accessible and useful. Google Book Search helps rcaders
discovcr the world's books while helping authors and publishers reach new audiences. You can search through the full text of this book on the web

at |http : //books . google . com/|

Google

Det här är en digital kopia av en bok som har bevarats i generationer på bibhotekens hyllor innan Google omsorgsfullt skannade in

den. Det är en del av ett projekt för att göra all världens böcker möjliga att upptäcka på nätet.

Don har överlevt så länge att upphovsrätten har utgått och boken har blivit allmän egendom. En bok i allmän egendom är en bok

som aldrig har varit belagd med upphovsrätt eller vars skyddstid har löpt ut. Huruvida en bok har blivit allmän egendom eller inte

varierar från land till land. Sådana böcker är portar till det förflutna och representerar ett överflöd av historia, kultur och kunskap

som många gånger är svårt att upptäcka.

Markeringar, noteringar och andra marginalanteckningar i den ursprungliga boken fiinis med i filon. Det är en påiniimelse om bokens

långa färd från förlaget till ett bibliotek och slutligen till dig.

Riktlinjer för användning

Google är stolt över att digitalisera böcker som h;ir blivit Jillmän egendom i samarbete med bibliotek odi göra dem tillgängliga för
alla. Dessa böcker tillhör mänskligheten, och vi förvaltar bara kulturarvet. Men det här arbetet kostar mycket pengar, så för att vi
ska kunna fortsätta att tillhandahålla denna resurs, har vi vidtagit åtgärder för att förhindra kommersiella företags missbruk. Vi har
bland annat infört tekniska inskränkningar för automatiserade frågor.
Vi ber dig även att:

• Endast använda filerna utan ekonomisk vinning i åtanke

Vi har tagit ftam Google boksökning för att det ska användas av enskilda personer, oeli vi vill att du använder dessa filer för
enskilt, ideellt bruk.

• Avstå från automatiska frågor

Skicka inte automatiska frågor av något slag till Googles system. Om du forskar i maskinöversättning, textigenkänning eller andra
områden där det är intressant att få tillgång till stora mängder text, ta då kontakt med oss. Vi ser gärna att material som är
allmän egendom används för dessa syften och kan kanske hjälpa till om du har ytterligare behov.

• Bibehålla upphovsmärket

Googles "vattenstämpel" som finns i varje fil är nödvändig för att informera allmänheten om det här projektet och att hjälpa
dem att hitta ytterligare material på Google boksökning. Ta inte bort den.

• Håll dig på rätt sida om lagen

Oavsett vad du gör ska du komma ihåg att du bär ansvaret för att se till att det du gör är laghgt. Förutsätt inte att en bok har
blivit allmän egendom i andra länder bara för att vi tror att den har blivit det för läsare i USA. Huruvida en bok skyddas av
upphovsrätt skiljer sig åt från land till land, och vi kan inte ge dig några råd om det är tillåtet att använda en viss bok på ett
särskilt sätt. Förutsätt inte att en bok går att använda på vilket sätt som helst var som helst i världen bara för att den dyker
upp i Google boksökning. Skadeståndet för upphovsrättsbrott kan vara mycket högt.

Om Google b ok sökning

Googles mål är att ordna väi'ldens information och göra den användbar och tillgänglig överallt. Google boksökning hjälper läsare att
upptäcka världe ns böcker och författare och fö rläggare att nå nya målgrupper. Du kan söka igenom all text i den här boken på webben
på följande länk |http : //books . google . com/|

KOMTHEUBRARYOF-
• OTTO • BREMEFl-

Ml' W-' ■»

-I

III D[ SEimSI FRAMSIÄLLDA FOUDIilllGltfllllt

PÅ

EN HISTORISK ORDBOK.

GUSTAF CEDERSCHIÖLD.

GÖTEBORG.

OÖTIBRORGS handelstidnings AKTIKROLAGS TRYCKERI.

1894.

OM ii[ mm nmmu FORDRiHeAiiiiA

rÄ

EN HISTORISK ORDBOK.

• • ••i " ■* * — " -

• ••"••»#

• » • _• • • -
•• • • • • •

.,•» ■'*■*

• •

«••• ••AT? ••^•T.<*<*'^>'

GUSTAF CEDERSCHIÖLD.

• • • ^•.

v to te

•••..: .'^m"^}

•• • • * • •.* * • *

r k to « *> •

. i

. -, » > * * j , ,,•«.'

^^edan i vårt land en historisk ordbok öfver svenska
pJ språket börjat utgifvas i), har utan tvifvel frågan »H vilka
fordringar böra ställas på en historisk ordbok öfver
modersmålet?» fått ett mera aktuellt intresse för den svenska
allmänheten. Att ett stort nationellt företag, som kräfver
ansträngningar och uppoffringar efter en kolossal måttstock,
skall i så hög grad som. möjligt, motsvara de anspråk, som
med afseende både på vetenskaplighet och praktisk bruk-
barhet kunna ställas på detsamma, måste ju vara en liflig
önskan hos hvarje svensk, som nitälskar för sitt modersmål,
en hederssak för enhvar, som i någon mån kan inverka på
arbetets utförande.

Men anspråken så väl på praktisk anordning som på
vetenskaplig fullständighet och noggrannhet hafva sedan någon
tid varit stadda i stark tillväxt. Att Svenska Akademiens
ordbok öfver svenska språket börjat utgifvas först 1893, har
helt visst medfört den fördelen, att arbetet blifvit fullkom-
ligare, än det kunnat blifva, om dess utgifvande begynts
några årtionden tidigare 2). Men alltjämt uppstå nya fordrin-
gar; språkvetenskapen går i våra dagar utomordentligt raskt
framåt, och särskildt lexikografien börjar tillvinna sig allt

^) »Ordbok ofver svenska språket, iitgifven af Svenska Akademien».
Första liäftet 181)^i, andra liäftet 1894, tredje liäflet nnd<'r tryckning.

-) Eller om det, för sin tid myeket förljanstfnlki hiitle, omfal lande
bokstafven A, som Akademien utgaf ar 1870, fått en etler samma plan
utarbetad fortsättning.

ivi92593

större uppmärksamhet. Och för hvarje gång ett nytt fram-
steg göres, vare sig i kunskapen om enskilda språkliga
förhållanden eller i uppfattningen af en historisk ordboks
uppgift och metodiska uppställning, så åligger det naturligt-
vis dem, som hafva att skaffa med en sådan ordboks redi-
gerantt6,;*att s!?r^{[yiig{ Jillse, om de kunna för ordboken

i deras arbete redan äro tillräckligt uppfyllda eller böra eller
kunna uppfyllas. ^)

Ett värdefullt bidrag till teorien för nyare språks lexi-
kaliska behandling har nyligen publicerats i det första häftet
för innevarande år af »Sitzungsberichte der philosophisch-
philologischen und der historischen Classe der h. b. Aka-
demie der Wissenschaften zu Miinchen». Där ingår näml.
(sidd. 53 — 91) Professor Hermann Pauls i Vetenskapsakade-
mien den 3 februari detta år hållna föredrag »Ueber die
Aufgaben der wissenschaftlichen Lexikographie mit beson-
derer Rucksicht auf das deutsche Wörterbuch». Redan det
stora anseende, författaren eger bland nutidens språkforskare,
manar till ett allvarligt studium af hans uppsats; denna visar
sig också innehålla synnerligen behjärtansvärda anmärkningar
och förslag. Närmast utgår Paul från den stora af bröderna
Grimm år 1837 påbegynta, af Weigand, Hildebrand, Heyne,
Lexer och WuLCKER fortsatta, ännu ej fullbordade stora tyska
ordboken; hans uttalanden äro likväl till allra största delen
af den art, att de kunna tillämpas på utförligare historiskt-
lexikalisk behandling af hvilket som helst af de lefvande
kulturspråken, företrädesvis de med tyskan nära besläktade.
Författaren åsyftar icke att allsidigt och uttömmande behandla
sitt rika ämne ; han säger uttryckligen, att han förbigår sådana
fordringar, hvilkas berättigande kan anses allmänt erkändt,

^J Så vida de nya fordringamas uppfyllande skulle medft)ra ft)r-
ändringar i planen ocli uppställningen af en ordbok, som redan börjat
uigifvas, kunna de naturligtvis icke utan synnerligen tvingande skäl o<^b
det sorgfalllgaste öfvervägande tillämpas.

och hvilka de bättre nutida ordböckerna mer eller mindre
uppfylla. 1) I många väsentliga punkter kan emellertid Pauls
uppsats sägas teckna det ideal, som vetenskapen i vår
tid kan uppställa för en historisk ordbok.

För en svensk läsare framställa sig helt naturligt frå-
gorna: »I hvad mån söker Svenska Akademiens ordbok öfver
svenska språket att förverkliga detta ideal? och i hvad mån
kan den göra det?»

Det är dessa frågor, jag här skall, så vidt min förmåga
samt tid och utrymme medgifva, försöka att besvara. Mitt
fleråriga medarbetarskap i den svenska ordbokens redaktlon
bör ha gifvit mig någorlunda tillräcklig inblick i denna ord-
boks planläggning och utförande. Att jag under de senaste
månaderna ej tillhört den fasta redaktionspersonalen, här,
hoppas jag, gjort det något lättare för mig att gentemot ord-
boken intaga en kritisk och objektiv ställning. Jag förutsätter
dock, att min framställning i någras ögon kommer att gälla
såsom alltför benägen att framhålla de goda- och ursäkta de
svagare sidorna i arbetet. Det kan icke hjälpas! Då hittills
endast de personer, som varit med om ordboksplanens upp-
görande och tillämpning, kunnat bli tillräckligt förtrogna med
den, måste det tillkomma någon af dessa personer att inlåta
sig på en pröfning, sådan som den här föreliggande.

Paul indelar sin uppsats i fyra kapitel; jag följer hans
indelning, när jag nu skall redogöra för hans skrift; jag skall
därvid företrädesvis betona sådant, som synes mig bäst tjäna
till att belysa den nya svenska ordbokens plan med afseende
på dennas förtjänster eller brister. /

^) Till sådana fordringar bör man måhända räkna följande, hvilka
uppfyllas t. ex. af Murrays New Dictionary of the English langiiage samt
Svenska Akademiens ordbok (den senare tyckes Paul likväl tvj lia känl):
noggrann uttalsbeteckning, typografiska anordningar, som göra iimehållet
lätt öfverskådligt och tydligt åtskilja det, som är liämtadt ur litteraturen,
från det, som säges i redaktörens namn, o. s. v.

Den första fordran, som måste ställas på en ordbok, är
naturligtvis den^ att källorna blifvit tillräckligt under-
sökta och tillgodogjorda. Ty ett synnerligen rikhaltigt
material är behöfligt för uppbyggandet af en verklig historia
öfver orden, hvilken så noggrant som möjligt måste angifva
gränserna för hvarje ^ords bruk och användning. Inom na-
tionen finnes nämligen ett stort antal olika kretsar, af hvilka
hvar och en har vissa egenheter i språket, som skiljer den
från de öfriga, d. v. s. sitt egendomliga »språk».

I första rummet har man bygdemålet (dialekten) i mot-
sats mot det gemensamma språket (riksspråket). Deras för-
hållande till hvarandra blir kompliceradt därigenom, att grän-
serna ofta äro sväfvande och många mellanstadier finnas.
Det händer t. o. m., att riksspråket icke har något gemensamt
uttryck för ett 'visst begrepp, utan att vissa landsändar ha
ett uttryck, andra ett annat. I svenskan synes detta vara
fallet med vissa landtbruket tillhörande uttryck, t. ex. (de vis-
serligen också till utseendet varierande) skylai\ stukar,
hjälmar o. s. v., hvari den skurna eller huggna säden upp-
ställes på åkern; äfvensom med många namn på svenska
växter och djur. ^) Hit kan också räknas, att uppfattningen
af substantivens genus är väsentligen olika i skilda delar af
vårt land, äfven bland de bildade klasserna, -j För allt dylikt
skall ordboken — äfven om den icke upptager det rent
dialektiska (allmogens egendomliga tal) — gifva noggrant
utstakade gränser. Denna fordran har Svenska Akademiens

^) Ett bokant exempel pä lokal skiljaktighet är, att Coceiiiella i
vissa trakter kallas giillhötia, i andra nyckelpi(ja. — Hvad växtnamnen
angår, har nyligen Landtbruksstyrelsen genom sin »Normalf orleekn ing
öfver svenska växtnamn» sökt åstadkomma likformighet; ett försök, hvil-
ket likväl klandrats såsom alltför våldsamt oeh delvis mindre lyekadt.

') Detsannna gäller om vissa nttal, t. ex. r ensamt eller i torhin-
delserna rd, rl, rn, rSy rt, vidare om ö, om långt ä, om aksentueringen
af ord tillhörande typen stridshäst, båtsman, o. s. v.

ordbok sökt uppfylla, så långt uppgifter kunnat anskaffas;
jfr t. ex. artiklarna ab I, abbas, abborrgräs, afhösta, samt
beträffande det »finländska» området: abborr-riket, absen-
tera 2, absentieböter, adjoint m. fl. Vissa begränsningar
af lokala uttal ha sparats till den utförliga inledning, som
skall utarbetas till första bandet. Emellertid är det otvifvel-
aktigt, alt Akademiens ordbok kan komma ett godt stycke
längre i bestämmande af ordens (betydelsernas^ uttalens o. s. v.)
nutida lokala utbredning, så snart den lyckas tillförsäkra
sig medverkan af personer, som representera åtskilliga lands-
delar, hvilkas språkbruk hittills ej varit tillräckligt kändt af
redaktionens fasta stab eller tillfälliga medarbetare.

Vidare fordrar Paul, att ordboken skall i fråga om en
mängd afvikelser, angifva »die Abgrenzung nach dem Ver-
halten der verschiedenen Bildungsschichten der Bevölkerung».
Han utvecklar ej närmare sin mening, och jag förstår den
icke fullt. Många ordbetydelser äro sådana, att de otve-
tydigt visa sig tillhöra de högt bildade; när själf va begreppet
är karaktäristiskt för subtilare reflexion eller för en raffinerad
smak, så tyckes det vara alldeles obehöfligt att anmärka, att
ordet eller frasen eller betydelsen ej förekommer hos lägre
klasser. En stor myckenhet ord och betydelser, som äro
något mindre »aristokratiska», kunde nog förbehållas för de
bildade klasserna; men härvid riskerar man lätt att taga fel.
Åtminstone i Sverige har säkerligen enhvar, som oftare in-
låtit sig i samtal med »obildade», förvånats öfver det stora
antal förment »lärda» ord, som dessa »obildade» befunnits
hafva tillegnat sig genom läsning af tidningar och annan
litteratur, genom åhörande af föredrag och predikningar o. s. v.

A andra sidan är om månget uttryck visserligen beteckningen
»vulgärt» på sin plats (och utsattes äfven af Akademiens
ordbok), men därmed är ingalunda sagdt, att ej äfven högt
bildade personer pläga använda uttrycket, låt vara blott i
vissa situationer och sällskap.

Viktigare med afseende på svenska förhållanden är för-

• fattarens postulat, att ordboken skall markera skillnaden i

bruket mellan (ledigt) talspråk och (vårdadt eller högre) lit-

leraturspråk, mellan poesiens och prosans språk, mellan sär-
skilda arter af vare sig poesien, eller prosan, mellan det, som
är för en viss författare individuellt, och det, som har eller
haft allmännare användning.

Hvad först angår skillnaden mellan det lediga (eller det
mera hvardagliga) talspråket å ena sidan och det egentliga
(mera vårdade) litteraturspråket å den andra, så är denna
skillnad i svenskan på flere punkter ganska stor och i ögo-
nen fallande. Härvid är dock att märka: dels att det bildade
svenska talspråket hittills blifvit i ytterst ringa grad under-
sökt, ^) sannolikt mindre än någon annan språkart inom den
nutida svenskan; dels att skillnaden mellan talspråk och
skriftspråk är mindre lexikalisk än grammatisk (i synnerhet
syntaktisk) och inom ordförrådet företrädesvis träffar »form-
orden» (t. ex. vissa konjunktioner, vissa pronomina o. s. v.),
dels att ganska mycket, mer eller mindre lärdt folk låter sitt
tal påverkas af litteraturspråket, dels äfven att många för-
fattare, i synnerhet af de yngre, visat en berömvärd tendens
att närma det skrifna språket till det talade och sålunda
minska den klyfta mellan dessa språk, som utan tvifvel länge
gjort vår litteratur alltför artificiell och onjutbar för mindre
bildade. Allt detta oaktadt finnas likväl talrika skiljaktigheter
mellan skrift och tal, som kunna och böra anmärJjas i en
svensk ordbok, och som, enligt planen, äfven komma att på-
pekas i Svenska Akademiens; om somliga af dem, kanske
om de flesta, måste ordboken likväl inskränka sig till relativa
bestämmelser, att t. ex. ordet »mest brukas i talspråk», »mest
i högre stil», eller att ordet är »h vardagligt», hvarmed natur-
ligtvis menas ej blott hvardagligt talspråk, utan äfven sådant
lättare litteraturspråk, som närmar sig detta. Här bör det
också erinras, att de med kursiv stil utmärkta språkprof,
som redaktionen meddelar ui> egen fatabur, nästan uteslutande
tillhöra nu gällande ledigt talspråk. Det är ej osannolikt,
att sådana »redaktionsexempel» borde meddelas efter större
måttstock, äfvensom att uttryckligt påvisande af skiljaktigheter

^) De gjorda undersökningarna röra nästan blott uttalet.

mellan skriftspråk och talspråk borde ske oftare och med
noggrannare specifikation än hittills. Ett villkor för att detta
skall kunna utföras, blir likväl, att redaktionen finge till sitt
förfogande betydligt större förteckningar på det bildade tal-
språkets ord och uttryckssätt, upprättade af personer, som
särskildt egnat sig åt detta slags arbete.

Poesi, retorisk prosa och andra särskilda stilarter till-
hörande ordbetydelser hafva också utmärkts såsom sådana
i Akademiens ordbok; större konsekvens och fullständighet
hade väl stundom varit önsklig ^) och kommer säkerligen att
förefinnas, när utgifvandet fortskridit något längre, så att
planens tillämpning vunnit full stadga.

Individuella uttryckssätt hafva, så vidt de ansetts för-
tjänta af att upptagas, i Akademiens ordbok signerats med
märket »enstaka».

Paul fordrar vidare, att de tekniska uttrycken icke
blott skola angifvas såsom sådana, utan att det äfven skall
undersökas, i hvad mån de kommit att tillhöra det allmänna
språket eller åtminstone större lager inom befolkningen. Aka-
demiens ordbok använder, såsom det svnes af dess förkort-
ningslista, en stor mängd (några och sjuttio) olika beteck-
ningar för facktermer, så väl allmännare, t. ex. naturveten-
skaplig term, medicinsk term, militärisk term, handtverks-
term, teknisk term (d. v. s. tillhörande fabriksväsen o. d.),
som mera speciella, t. ex. zoologisk, botanisk, kirurgisk,
anatomisk, befästningskonst-, kavalleri-, skräddare-, sko-
makare-term, metallurgisk term o. s. v. Enligt planen
skall dylik beteckning användas endast då, när uttrycket är
föga eller alls icke kändt utanför fackmännens krets.

»Slang» eller »kotterispråk» ^) tyckes Paul likställa
med tekniska termer. Akademiens ordbok har (se dess
provisoriska förord, sid. 2) förhållit sig mera reserverad mot

. ^) Så t. ex. hade det väl bort anmärkas, att adel i betydelserna
1 c och 2 c är poetiskt-retoriskt.

") En god och allmännare bruklig svensk beteckning på dylik språk-
art saknas ännu.

dessa språkarter, särskildt af det skiiK att deras slagord ofta
äro mycket kortlifvade; ett och annat hithörande finnes (må-
hända mindre lämpligt) betecknadt såsom »skämtsamt och
hvardagligt».

Men, fortfar Paul, det är icke nog att uppdraga en mängd
olika gränser för ordets användning under ett bestämdt tids-
skede (det närvarande), ännu viktigare äro sådana gränser
vid framställningen af ordets utveckling inom en hel period
(hela den nyare tiden). Naturligtvis måste tidpunkten för ett
ords eller en betydelses uppkomst eller undergång så noga
som möjligt fastslås och för detta ändamål det äldsta och
yngsta förekomststället i litteraturen uppsökas. I samman-
hang därmed måste man också uppvisa, när ordet (resp.
betydelsen) blifvit allmännare eller sällsyntare, samt dessutom
i hvad mån ordets användbarhet på annat sätt undergått någon
förändring, t. ex. om ordet från att vara allmänt blifvit mera
lokalt, eller tvärtom; om det från att vara blott tekniskt
blifvit allmänt, eller tvärtom; om det från att vara ädlare
blifvit vulgärt, eller tvärtom.

Den principiella riktigheten af dessa fordringar kan svår-
ligen bestridas. Men Paul erkänner själf, att härigenom ställas
utomordentligt stora anspråk på fullständighet och rikhaltig-
het i en ordboks materialsamlingar, och att han härmed
tecknat ett ideal för en kanske ganska aflägsen framtid. Det
klander för planlöshet, han i detta sammanhang vänder mot
förarbetena till den Grimmska ordboken, drabbar emellertid
knappast det svenska ordboksföretaget. Redan vid dettas
egentliga början (åren 1883 — 4) valdes till språkprofsamlare så
mycket som möjligt personer, som genom språkvetenskapliga
studier voro väl skolade för uppgiften, åt enhvar utsågs det
område, för hvilket han tycktes hafva de bästa förutsättnin-
garna, och ät hvarje excerpist lämnades en skriftlig instruk-
tion; de inkommande excerptsamlingarna underkastades en
omsorgsfull granskning, eventuellt äfven komplettering, och
af behofvet påkallade anmärkningar meddelades excerpisten.
Det bör ock, såsom synnerligen viktigt för frågan om grän-
serna för ordens användbarhet, här framhållas, att icke så

få betydelsefullare skrifter från olika tider gjordes till före-
mål för en uttömmande excerpering. Efter hand, i synnerhet
sedan redigeringen påbegynts, stegrades fordringarna på språk-
profvens urval, rikhaltighet, exakthet och formella konse-
kvens, hvarför ej blott samlingarna ökades långt utöfver den
första planen, utan ock en ny (tryckt), betydligt utvidgad och
skärpt instruktion tillställdes excerpisterna.

Om nu redaktionen måste erkänna, att samlingarna, detta
oaktadt, i mångt och mycket äro otillräckliga, så torde detta
vara att tillskrifva tvänné förhållanden, som det icke stått i
redaktionens makt att afhjälpa. Det ena är, att de till be-
kostande af excerpering disponibla medlen icke medgifvit
samlingarnas ökande efter större måttstock, under det att
gåfvor af excerptsamlingar blott i försvinnande liten mängd
influtit 1). Det andra är, att man först vid redigeringen af
en ordboksartikel blir i stånd att med tillräcklig säkerhet
afgöra, hvad som ur källorna hade behöft medtagas eller
icke. Den person, som excerperar en särskild skrift och där-
vid ej får taga allt med, utan skall välja hvad han tror
kunna bli af vikt, förbigår i regeln månget språkprof, hvars
värde han skulle hafva insett, i fall han haft framför sig och
kunnat öfverskåda det förut insamlade materialet, med hvilket
språkprofvet eger samband, och hvari det hade fyllt en lucka.
Men* en sådan öfverblick kan ej vinnas, förr än en första
upplaga af ordboken är publicerad och det gäller att kom-
plettera och förbättra denna. Medan den första upplagan
själf är under utarbetande, nödgas man hjälpa sig på annat
sätt. Så hafva vid språkprofsamlandet för Akademiens
ordbok äldre svenska ordböcker lagts till grund, så att t. ex.
Sahlstedts ordbok af 1773 jämförts med åtskilliga ungefär
samtida skrifter, ur hvilka allt, som ej funnits hos Sahlstedt,
blifvit antecknadt. '-) Då likväl de äldre svenska ordböckerna

^) Skänkta excerpt torde ännu icke uppgå till ett tiotusental. Man
jämföre härmed det faktum, att Murrays stora engelska ordbok, då dess
första häfte utkom, kostnadsfritt erhållit omkring 372 million språkprof.

") Andra ordböcker, som användls på sanmia sätt, äro Serenii

icke pläga ingå på finare betydelseåtskillnader, endast spar-
samt meddela fraser och konstruktionssätt samt, när de
återgifva mångtydiga svenska ord med mångtydiga utländska,
ofta nog äro föga vägledande, så blir denna metod ej till-
fyllestgörande. Att i likhet med det engelska ordboksföre-
taget, så snart de befintHga samlingarna blifvit provisoriskt
bearbetade, utsända »desiderat-listor», angif vande, i hvad mån
redaktionen önskar att samlare skola anskaffa språk-
prof på vissa ord eller betydelser, eller språkprof äldre än
visst uppgifvet år eller yngre än visst år, — detta är säker- •
ligen också en god utväg, och det vore önskligt, att redak-
tionen för Akademiens ordbok snart blefve i tillfälle att (så-
som ämnadt varit) begagna sig af densamma. Men på detta
sätt kan ändå knappt erhållas annat än sådant, hvars saknad
redaktionen känt. Ett radikalt medel — men också mycket
dyrbart — vore att från början utgifva boken i två upplagor,
hvaraf den första alltjämt hade några års försprång samt i
knapp, skematisk form, utan utförda språkprof, gåfve till-
räcklig öfversikt öfver det redan samlade materialet och så-
lunda kunde tjäna till underlag för den komplettering, som
kunde göra den andra upplagan, d. v. s. den egentliga, ut-
förligt behandlade hufvudupplagan, relativt fullständig.

Jag har dröjt vid denna punkt för att gifva den, som
ej praktiskt befattat sig med ordboksarbete, någon föreställ-
ning om de svårigheter, som äro förenade med insamlandet
af material ur litteraturen till första upplagan af en utförlig
historisk ordbok.

Andra svårigheter påpekar Paul själf. Ett ord (eller en
betydelse) kan i själfva verket vara ganska gammalt i språ-
ket, innan det uppträder i den tryckta eller skrifna littera-
turen; denna är nämligen, särskildt i äldre tid, periodvis
ganska ensidig till innehållet (t. ex. i Sverige under reforma-

sveiisk-cngelska (af 1741), Linds svensk-tyska (af 1749), Westes svensk-
franska (af 1807), Lindfors' svensk-latinska (af 1815), A. F. Dalins svenska
(af 1850—58), Svenska Akademiens A-häfte (af 1870), Schulthess' svensk-
franska (af 1885).

tionstiden) och lämnar en stor del af den lefvande språk-
skatten obegagnad. ^) Ännu mycket svårare än åldersfrågan,
är frågan om d^n lokala utbredningen, så snart det gäller
äldre perioder. Landets olika trakter taga icke alltid lika
del i den litterära produktionen; många bli t. o. m. länge
alldeles orepresenterade. Vidare har man icke några fasta
hållpunkter för att afgöra, i hvad mån författarna begagna
sig af sin hemorts språkart eller följt litterära förebilder eller
anslutit sig till hufvudstadens språkbruk o. s. v. Beträffande
några äldre författare veta vi för öfrigt icke, hvar de blifvit
födda eller uppfostrade. Man ser, att här föreligger ett vid-
sträckt fält för undersökningar af komplicerad beskaffenhet
och med ovisst (oftast kanske blott negativt) resultat.

Det finnes endast ett tidehvarf, fortfar Paul, inom hvilket
man är i stånd att i alla afseenden utstaka gränserna för
ordens användning, och det är nutiden. Det är därför af
högsta vikt, säger han, att de språkliga förhållandena i vår
tid bli fullständigt utforskade. Han kunde ha tillagt, att det
rent af är en plikt för nutidens språkforskare att fullstän-
digt och exakt beskrifva det språktillstånd, uti hvilket de
lefva; detta kan eljest icke bli tillräckligt kändt af kommande
generationer språkforskare. — Hvad särskildt angår konsta-
terandet af de lokala språkförhållandena i nutiden, får man
genom detta den säkraste och fullständigaste grundvalen för
bedömandet af motsvarande förhållanden i äldre tid. I sam-
manhang härmed beklagar Paul otillräckligheten i den under-

^) Det händer också, att ett ord kvarstår i litteraturen långt efter
sin död (i det talade språket); för att ej tala därom, att åtskilliga lexiko-
grafer kritiklöst från sina äldre föregångare upptaga deras ordförråd, har
säkerligen mången författare varit afsiktligt arkaiserandc, utan att detta
nu kan med bestämdhet påvisas. Hvad liistorici angår, synas de af
ålder haft vanan att föga ändra ordalagen i sina källor; så t. ex. finner
man ofta i E. Tegels historia öfver Gustaf I:s regering (utg. 1622) åt-
skilliga från P. Svart eller ur offentliga handlingar under perioden 1522
—60 hämtade ord och betydelser, för hvilkas lif på 1600-talet eljest icke
något intyg kan påträffas, om ej i hans samtida Aeg. Girs' historia öfver
samme konung (c. 1630). — Den juridiska ordkonservatismen gör mindre
olägenhet, ty härvid är det endast fråga om ett fackspråk.

sökning, som hittills kommit de nyare tyska munarterna till
del, och i synnerhet, att dialektordböckerna i regeln icke
upptaga de ord, som dialekterna hafva gemensamma med det
allmänna skriftspråket; därför kan man heller icke af dessa
ordböcker få veta, hvilka af* skriftspråkets ord de ifrågava-
rande dialekterna sakna. Samma brister vidlåda också en
stor del af de svenska dialektordlistorna. ^) Det är alltså
äfven ett för svenska förhållanden godt råd, Paul ger: att
man för ordboken skall i högre grad än hittills excerpera
sådana skrifter, som ega rent lokal karaktär, t. ex. vissa
meddelanden, notiser och annonser i lokaltidningar. ^)

Utom de skriftliga källorna finnes det, säger Paul, en
annan källa, som vid redigerandet af den Grimmska ord-
boken blott otillräckligt anlitats, nämligen redaktörernas
egen språkkänsla. Om ock mera omedvetet, är det ju på
sin språkkänsla, en lexikograf bygger vid uppfattandet och
bedömandet af språkprofven. Det är också i sin språkkänsla,
som han eger en omedelbar uppfattning af ordens och ord-
förbindelsernas usuella användning, under det att hvarje
särskildt språkprof erbjuder endast en occasionelP). Man
kan vidare experimentera med sin språkkänsla; så t. ex.
kan man utröna gränserna för ett ords (usuella) betydelse-
omfång genom att för sig uppställa serier af besläktade före-
ställningar och pröfva, hur långt ordet kan brukas om dessa,
ända tills man kan bestämma? på hvilken punkt i hvardera
riktningen af serien ordets användbarhet upphör.

^) Att icke ega någon nyare sammanfattning af våra dialekters
ordförråd än Rietz' medför äfven en betydlig olägenhet för en svensk
lexikograf; han måste nu — vanligen utan resultat — leta i diverse
disputationer och uppsatser.

'^) Naturligtvis efter att ha förvissat sig om, att dessa verkligen för-
skrifva sig från »infödingar».

^) Paul (Principien der Spracligeschichte, s. 66) menar med den usu-
ella (eller generella) betydelsen af ett ord: hela det innebåll af fi»re-
ställningar, hvilket delegarna i ett språk förbinda med ordet. Occasio-
nell (eller individuell) betydelse däremot är det innebåll, som den
talande (eller skrifvande), när han begagnar ordet, lägger däri, ocb som
han väntar att äfven den börande (eller läsande) skall däri inlägga.

Hvad som hindrar en lexikograf att tillräckligt anlita sin
språkkänsla, är (förmodar Paul) nog ingenting annat än den
filologiska vanan att tillägga beviskraft blott åt sådant, som
har stöd i skriftliga källor. ^) Men språkkänslan beror ej på
tillfälligheter och godtycke, utan har tillkommit under be-
stämda historiska villkor och måste därför vara väsentligen
densamma hos många andra individer, hos hvilka den ut-
vecklat sig under väsentligen samma villkor. Därför bör
också lexikografen tvinga språkkänslan att bikta fram hela
sitt innehåll, på samma gång han måste sörja för tillräcklig
kontroll till upptäckande af hvad i hans språkkänsla beror
på dialektinflytelser eller individuella ovanor och missförstånd
— ty allt sådant finnes i någon mån hos enhvar. Hvad kon-
trollen angår, bör här omnämnas, att vid Svenska Akade-
miens ordboksarbete hvarje af någon särskild redaktör för-
fattad artikel hittills granskats af alla de öfriga redaktörerna -)
samt dessutom af personer utanför den fasta redaktionen.
Faran för att den lokala eller individuella uppfattningen
skulle kunna framställas såsom allmängiltig, synes därigenom
vara ganska väl förebygd.

Huruvida redaktörerna af Akademiens ordbok verkligen
ur sin språkkänsla tillvaratagit allt, hvad de kunnat, har jag

^) Ur egen erfarenhet kan jag dock anföra ett annat hinder. Oni
nian i sin språkkänsla tror sig märka, att ett ord har vidsträcktare an-
vändbarhet, än summan af de tillgängliga skriftliga språkprofven angifva,
så vill man naturligtvis öfvertyga sig om sanna förhållandet genom att
i tankarna bilda satser, som visa ordet uti andra förbindelser än de redan
skriftligt betygade. Att sålunda »tillverka exempel» är icke lätt, i syn-
nerhet när exempel- tillverkaren därvid måste röra sig på ett begrepps-
område, hvanned han jämförelsevis sällan — kanske ej på årtionden —
bar sysselsatt sina tankar; bans exempel bli ofta tvungna, de komma
att sakna den omedelbarhet och naturlighet, som tillhör en occasionell
användning, han börjar misstänka dem som tendentiösa och slutar kan-
ske alltför ofta med att angifva (den usuella) betydelsen trängre, än hans
språkkänsla först hade anvisat.

^) Vid de diskussioner, som följt af dessa granskningar, har det
vida oftare, än man kunnat vänta, yppats skiljaktigheter i ordens an-
vändning och i uppfattningen af deras betydelser, skiljaktigbeter, som
berott al* uppföstran på olika orter och inom olika kretsar.

svårt att bedöma. Det förefaller mig dock, som om äfven
de (liksom den Grimmska ordbokens författare) skulle någon-
gång hafva visat för stor varsamhet att godkänna sin egen
språkkänslas intyg, när denna saknat stöd af skriftliga källor.
Från annat håll i) har uttalats den önskan, att redaktionen
skulle i större omfattning, än hittills skett, meddela språk-
prof ur egen fatabur. Utan tvifvel skulle det vara fördel-
aktigt, om hvarje för redaktionen såsom nu, lef vande känd
betydelse af ett ord illustrerades af en grupp »själfgjorda»
exempel, upptagande alla de förbindelser, som synas redak-
tionen nu vara fullt kuranta och brukliga i ledigt tal -). Den
hittills iakttagna sparsamheten i meddelandet af redaktions-
exempel (liksom äfven, ehuru i ringare mån, af litteratur-
exempel) beror på den stränga begränsning till omfånget, som
det ansetts nödvändigt att på förhand bestämma för Akade-
miens ordbok.

Paul anmärker slutligen såsom brister uti den Grimm-
ska ordboken, att den ej öfverallt uttryckligen framhåller
språkbrukets gränser med afseende på lokal- och tidsförhål-
landen, m. m.; läsaren kan ju ej blott af citaten genast få
klart för sig, när och hvar författarna lefvat, om de varit
påverkade af dialekt o. s. v. — Hvad beträffar Svenska Aka-
demiens ordbok, torde den i fråga om tidsbestämningar ha
gjort allt, som rimligtvis kan begäras. Den utsätter årtal
för hvarje litteraturspråkprof samt anmärker för hvarje skift-
ning i betydelse eller konstruktion, om denna är föråldrad,
nästan föråldrad, knappast bruklig, (numera) föga bruklig,
mindre bruklig eller fullt bruklig-^); nytt ord och ny bety-
delse angifvas uttryckligen såsom sådana. Äfven för bru-
kets lokala begränsning har Akademiens ordbok, såsom här.

*) Se F. A. WuLFFS recension af ordbokens första häfte i Svensk
tidskrift för 1893.

^) Utan hinder däraf, alt några förbindelser sedan återkomme i
lilteratnr-exenipel. — Akademiens A-häfte (1870) har i hufvudsak tillämpat
deinia grundsats.

^) Denna beteckning utsattes blott då, när sammanhanget kräfver
det för att omöjliggöra missuppfattning.

{

ofvah påpekats, gjort åtskilligt, om den ock måhända helst
borde göra något mera. Det kunde t. ex. sättas i fråga
huruvida ej alla språkprof, som ega eller misstänkas ega en,
om ock mycket lindrig, färgning af lokalt språkbruk, borde
förses med ett märke, som utvisade författarens hembygd.

IL I

I andra kapitlet af sin uppsats har Paul framställt åt-
skilliga anmärkningar om den invecklade tekniska frågan:
Huru skall betydelsen angifvas i en utförlig historisk
ordbok öfver modersmålet?

Medlen äro, som bekant många. ^)

Ordet kan tydas och förklaras

1) genom synonymer, hämtade från ett främmande språk,
t. ex. latinet;

2) genom synonymer, hämtade från modersmålet;

3) genom en längre omskrifning, som exaktare angifver be-
tydelseinnehållet ;

4) genom jämförelse med synonymer (resp. ord af motsatt
betydelse), hvarvid öfverensstämmelserna och olikheterna
mellan dem och ordet själft uttryckligen angifvas;

5) genom logisk definition eller utförlig deskription, som klart
framhåller alla de moment, hvilka tillsammans utgöra
betydelseinnehållet ;

6) endast och allenast genom språkprof, som naturligtvis då
måste vara sådana, att de utan tillägg af direkt förklaring
gifva tillräcklig inblick i ordets betydelseinnehåll;

7) genom att ställas vid eller förses med hänvisning till det
eller de andra ord, hvaraf det ifrågavarande ordets bety-
delse utan vidare framgår^ när läsaren blott ger akt på

^) Pauls framställning är här ej rätt klar och öfverskådlig. Jag
refererar därför mera fritt.

de modifikationer, som direkt följa af ordets bildnings-
sätt; detta gäller naturligtvis väsentligen afledningar och
sammansättningar^ hvilka icke fått någon själfständig, af
hufvudordet oberoende betydelseutveckling.
Det är egentligen blott då man har att förklara ord lill-
hörande det allmänna, nu lefvande språket, som valet mellan
dessa utvägar är omtvistligt. Föråldrade, ovanliga^ tekniska
eller lokala ord kunna behandlas, såsom hade de tillhört ett
främmande språk, d. v. s. förklaras medelst det moderna
allmänna språket (enligt mom. 2) eller 3)). Men samma för-
klaringssätt äro otillräckliga, då det gäller att gifva riktigt
besked om innebörden af en till det moderna allmänna språ-
ket hörande ordbetydelse; man riskerar då lätt att komma i
cirkelgång (först A = B, sedan B = A) eller lämna en om-
skrifning, som icke säger allt, hvad den skulle säga.

För sin del synes Paul gifva afgjordt företräde åt ut-
vägarna 4) och 5).

Hvad angår 4), erkänner jag villigt dennas förträfflighet
för en mängd fall, men erinrar om^ att till dennas genom-
förande förutsattes en noggrant utarbetad synonymik, eller,
med andra ord: för att man skall kunna bestämma ett ords
betydelse och användningssätt genom att klart och fullstän-
digt angifva, hvaruti det i dessa afseenden skiljer sig från
andra närstående (s. k. synonyma) ord, så måste dessa andra
ord redan ha underkastats eri lika grundlig genomforskning,
som det ord, till hvilkets förklaring de sålunda skola bidraga.
I en första upplaga af ordboken och innan synonymiken,
såsom särskild disciplin, mera ingående behandlats, kan där-
för detta förklaringssätt blott successivt inträda och måste
anlitas med stor försiktighet.

Definitioner åter kunna, som Paul själf anmärker, svår-
ligen uppställas för hvilket ord som helst. Därtill kommer,
att en regelrätt definition ofta nog blir svårfattlig eller föga
upplysande. I många fall äro nog deskriptioner att föredraga.
»Taga vi,» säger Paul, »en naturvetenskapligt alldeles korrekt
definition (som angifver klass o. s. v.) af hund, så äro vi
ännu långt ifrån att därmed få den föreställning om en hund,

som lefver i det allmänna folkmedvetandet.» Men nu är det
ju, såsom Paul förut framhållit, otvlfvelaktigt en af lexiko-
grafens första plikter att för sin läsare klargöra alla de mo-
ment, som tillsammans utgöra betydelsens innehåll. Skall
man därför gifva en beskrifning, som innefattar alla före-
ställningar om hunden, hvilka ingå i folkmedvetandet? Omöj-
ligt är det icke; såsom prof på, hur en dylik beskrifning
skulle taga sig ut, aftrycker jag i noten Linnés berömda
skildring af hunden; jag utesluter blott det, som handlar om
varieteterna. ^) Man häpnar öfver den vidlyftighet, som skulle
erfordras (ty i Linnés deskription kan nog föga borttagas,
men åtskilligt tilläggas) ; man blir genast villig att befria lexiko-
grafen från uppgiften att gifva dylika uttömmande skildringar
och tycker, att det får bli specialistens (t. ex. naturforskarens)

^) Canis familiarls. Cauda (sinistrorsum) recurvata ....

Habitat soppiiis cum Homine passim, etiani spontaneiis evasit.

Edit carnes, cadavera, vegetabilia farinosa, non olera. Digerit ossa ;
Vomitii a gramine purgatiir; cacat supra lapidem: Album gra?cum, sep-
ticum summum. Potat lambendo; mingit ad latus, cum hospite scepe
centies; odorat aiium alterius; odoratu excellit naso bumido; oblique
eurrit; incedit supra digitos; vix sudat; calidus linguam exserit ; cubitum
iturus eireumit locum ; dormit auditu acutiore, somniat. Procis rixantibus
crudelis ; menstruans catullit cum variis ; mordet illa illos ; coha^ret copula
junctus; gravida 63 diebus; parit stepe 4 ad 8, masculis patri similibus,
femineis matri. Fidissimus omnium; Horainibus cohabitat; blanditur
ad Domini accessum; ejus inflictum non fert; proecurrit in itinere, in
bivio respicit; docilis, amissa inquirit, vigilias noctu instituit, advenas
indicat, ad merces vigilat, Pecora ab agris arcet, Tarandos coiU*cet, Boves
Ovcsque a feris custodit, Leones detinet, Feras agitat, Anatibus adstat,
repit assiliens ad rete, occisa a venatore adportat, e rapina desistens;
veru träbit in Gallia, rbedam in Sibiria. Mendicat ad mensam; furatus
timet cauda incurvata; invidus edit; inter suos dominus domi; mendi-
corum bostis; ignotos sine injuria lacessit. Lambendo vulnera, Poda-
gram, Carcinomata curat; ululat ad musicam; mordet projectiun lapidem ;
instante tempestate foetet aegrotans; Ta?nia laborat; Rabiem disseminat;
demum coecutit et se ipsum rodit; ab oleo empyreumatico caudffi clamitat ;
americanus latrare obliviscitur, saepe gonorrhea infectus; a Mabometanis
expellitur. Anatomicorum victima in sanguinis circulatione, transfusione^
vasis lacteis, nervö reseeto etc. Linné Systema Naturaj (ed. 12) 1:56—58.
(1766).

sak. Och dock torde lexikografen ej kunna slippa ifrån att
i någon mån inlåta sig på uppräknandet af dylika särskilda
moment i föreställningsinnehållet. Han måste ju t. ex. på

•

artikeln hund anföra en mängd i språket mycket gängse bild-
liga uttryck eller liknelser i), hvilka utgå från de gamla, med
folkmedvetandet införlifvade föreställningarna om hunden, och
af hvilka hvarje särskild grupp får sin naturliga plats i ord-
boken just efter anförandet af den folkliga föreställning, från
hvilken gruppen utgått. En något liknande uppdelning af
föreställningsinnehållet har stundom visat sig nödvändig i
Svenska Akademiens ordbok; se i synnerhet underafdelnin-
garna under afgrund 1 och 3 a.

Emellertid, att genom utförlig deskription söka redogöra
för allt, som ingår i folkmedvetandet, torde bli omöjligt, när
man har att göra med så innehållsrika begrepp som t. ex.
hund. Mycket måste uppvisas blott genom språkprofven,
som då måste väljas så, att de mångsidigt belysa ordets inne-
börd. 2) Men därför att man icke kan få en adekvat defini-
tion ^eller uttömmande deskription, är det väl icke nödvän-
digt att, som Paul (s. 67) tyckes anse, utelämna all slags
förklaring (utom språkprofven); när ordet har flere andra
betydelser än den ifrågavarande svårförklarade, ^) är det icke
onödigt att åtminstone markera denna med en enkel syno-
nym, t. ex. »husdjuret Canis familiaris», genom hvilken lä-
saren vid första ögonkastet kan skilja den från de andra.
Att vid ord, som beteckna naturföremål, anföra det veten-

^) T. ex.; Göra sig till hund för ett hen, Hunden på hötappen,
Trogen som en hund, Skämmas som en hund, Loma af som en våt
hund. Må som en hund. Slita (som) en hund, Lefva som hund och
katt m. fl. och sammansättningarna hundmusik, hundväder, hundlif,
hundgöra, hundvakt, hundsmis o. s. v.

^) Jfr artikeln abborre i Akademiens ordbok samt T. Hjelmqvist,
Om begagnandet af Svenska Akademiens ordbok, sid. 12—13.

®) Så t. ex. betyder ju hund, enl. A. F. Dalin, äfven »tyrann, bar-
bar»; »föraktlig människa»; »baddare» (om något mycket stort eller tungt
o. s. v.); »fyrhjulig rullvagn»; stora och lilla hunden äro namn på två
stjärnbilder; lilla hunden är äfven namn på ett hasardspel; röda hun-
den heter en utslagssjukdom, o. s. v.

skapliga namnet är för öfrigt ofta alldeles nödvändigt för
identifikation.

Äfven i andra fall torde det icke vara så förkastligt,
som Paul (s. 64) anser, att begagna sig af utländska ord för
att kort och klart angifva betydelsen af ett inhemskt. ^) Jag
menar nu ej sådana fall, då »tradition» kan hjälpa till att
förklara arfsägen eller »datera» att förklara dagteckna,
ty jag anser tradition och datera på det hela taget vara lika
goda svenskar som arfsägen och dagteckna. Fastmer tän-
ker jag på sådana utländska (särskildt latinska) ord, som
ehuru icke upptagna i svenskan såsom låneord, å ena sidan
äro välbekanta för enhvar, som läst det utländska språket,
och å andra sidan äro så klart begränsade till sitt bety-
delseomfång, att de säkrare och vigare än långa defini-
tioner återgifva meningen. Att dessutom det främmande
språket stundom kan vara bra att ha, när man måste tala
om saker, som man ej gärna nämner på modersmålet, är ju
välbekant. 2)

Svenska Akademiens ordbok torde i de hittills utkomna
häftena ej ha begagnat sig af utländska ord såsom biträden
vid förklaringarna, utom i fråga om de vetenskapliga namnen
på naturföremål. Men så vidt jag vet, råder icke inom redak-
tionen någon betänklighet mot att utsträcka latinet äfven till
andra enskilda fall, där det (såsom nyss antyddes) kan visa
sig göra god tjänst.

Äfven i öfrigt har Akademiens ordbok med afseende på
ordförklaringarna icke velat doktrinärt binda sig vid något

*) En förklaring på modersmålet bör dock i regeln gå vid sidan.

-) I förbigående må erinras, att sådana »tavtologiska» förklaringar
som »Armspange, Spange um den Arm», icke alltid äro så onyttiga, som
Paul menar ; i svenskan ha vi t. ex. helgdagsaftoil 1) atlonen af (på) en
helgdag; 2) aftonen före en helgdag; fredagsnatt 1) natten före fredagen ;
2) natten efter fredagen. För några läsare kan det förefalla som tavtolo-
giska, fö)r andra som nödvändiga förklaringar, att finnsmör betyder (eller
betydt) »från Finland (t. ex. till Stockholm) importeradt smör», eller järn-
vägsnijölk »mjölk, som kommit per järnväg», eller abnormskola »skola
för abnorma barn», o. s. v.

visst förfaringssätt, utan har sökt i hvarje särskildt fall an-
vända den metod, som där synts vara mest praktisk. Vid
granskning af de utkomna häftena skall man finna hvar och
en af de sju här ofvan uppräknade utvägarna allt emellanåt
använd. Att likväl 4) ännu är ytterst sparsamt represente-
radt, beror på förhållanden, för hvilka förut redogjorts.

in.

Sedan Paul i sitt andra kapitel behandlat den tekniska
frågan om formen för meddelandet af ordens betydelse, ut-
talar han sig i sitt tredje kapitel öfver åtskilliga mera
materiella svårigheter vid framställandet af ordets
betydelse eller betydelser. Det tyckes vara hans mening
att med anknytning till det, som hans Principien der Sprach-
geschichte redan innehåller i ämnet, starkare fästa lexiko-
grafernas uppmärksamhet på dessa svårigheter. Någon direkt
kritik öfvar han icke här på den Grimmska ordboken.

Såsom förut blifvit antydt, måste lexikografen uti de
språkprof, öfver hvilka han förfogar, bortse från det occasio-
nella (individuella, tillfälliga), som vidlåder användningen i
hvarje enskildt fall; endast därigenom kan han fastställa den
verkligen usuella (generella, allmänna och väsentliga) bety-
delsen. Detta är icke alltid så lätt, säger han, och det är
därför ett ej ovanligt fel, att en blott occasionell betydelse
anföres jämte de usuella såsom likställd med dessa.

Paul har härmed vidrört en af de punkter, som torde
bereda en lexikograf de största bekymren, i synnerhet en
lexikograf, som nödgas arbeta med ett otillräckligt material
af språkprof. Ty, så vidt jag kunnat märka, framträder
denna svårighet allra mest, när den ifrågavarande (usuella)
betydelsen icke finnes i flere, sinsemellan något olikartade
språkprof, hvilka kunna samverka till att från hvarandra

lösgöra det occasionella, och då icke heller redaktören själf
är så förtrogen med betydelsen, att han kan ur sin egen
språkkänsla utfylla hvad som brister i det skriftliga materialet.
Hvad speciellt angår ett föråldradt ord, hvilket föreligger
blott i ett exempel, eller kanske i två mycket likartade, så
ligger faran mycket nära, att betydelsen angifves med alltför
stor bismak af det occasionella. Föreligga däremot t. ex.
två eller tre exempel, som sinsemellan förefalla så skiljaktiga,
att lexikografen uppställer en särskild betydelse för hvart
och ett af dem, så är det mycket möjligt, att han har låtit
narra sig af det rent occasionella, och att ett rikligare förråd
af språkprof skulle ha gifvit honom en riktigare inblick i
den för dem gemensamma usuella betydelsen.

Det är klart, att man vid redigerandet af en ordboks-
artikel har att utgå (icke från en förutfattad menihg om or-
dets betydelse eller betydelser, utan) från de tillgängliga språk-
profven, dem, som föreligga skriftligt, och dem, som man
kan tillägga ur sitt eget minne och enligt sitt eget språk-
bruk. Har man att göra med ett ord af vidsträckt och
mångskiftande användning, blir (sedan man granskat språk-
profven och för sig klargjort deras innebörd) den första upp-
giften att åtskilja betydelserna, den andra att ordna dem.
Dessa båda uppgifter äro ojämförligt de svåraste bland alla,
som en lexikograf har att lösa.

De olika ordbetydelserna måste, säger Paul, åtskiljas så,
som språkkänslan skiljer dem, och icke efter logiska kate-
gorier. Detta är obestridligt; svårigheten ligger egentligen uti
att afgöra, huru långt språkkänslan går uti att göra bestämd
åtskillnad. Ett medel, det naturligaste och allmännaste, är
att pröfva, i hvad mån närmast liggande (synonyma) uttryck
kunna användas till att ersätta ordet i fråga; icke så, att
man uppställer en särskild betydelse för hvarje fall, där
blott en viss synonym kan brukas för att återgifva ordets
mening, ty då finge man en alltför minutiös sönderstyckning;
men genom jämförelse med synonymerna plägar man komma
till klarhet om, i hvilka fall den folkliga uppfattningen verk-
ligen menar något särskildt, tänker sig saken på ett särskildt

sätt och sålunda kräfver uppställandet af en särskild be-
tydelse.

En användning bör alltså hafva erhållit en viss grad af
själfständighet för att få gälla som särskild betydelse.
Endast småningom stadgar sig den nya användningen, så att
förbindelsen mellan denna och den betydelse, hvarifrån den
utgått, blifvit utplånad och bortglömd hos den person, som
begagnar ordet i denna relativt nya användning. Men ut-
vecklingen går icke lika fort hos alla individer, som hafva
språkgemenskap. Så t. ex. bleknar metaforen hastigare för
dem, som ofta höra den brukas, än för dem, som höra den
sällan; och det yngre släktet, som mottager en metafor fär-
diggjord och i allmänt bruk, uppfattar den stundom icke
såsom metafor, utan såsom en särskild betydelse af ordet,
medan däremot det äldre släktet, som sett metaforen uppstå,
ännu fasthåller dess samband med ursprunget. Häri ligger
utan tvifvel förnämsta orsaken till, att de äldre uti de yngres
och vid skrifvande ovanas språk så ofta stöta sig på, hvad
de äldre anse för missbruk af metaforer ^). För att någon
skall kunna skrifva: ^Evangelii ljus är en brunn, ur hvilken
vi böra hämta utsäde till en sköld mot satans gift* 2)^ så
måste han hafva uppfattat alla de kursiverade orden i de
abstrakta betydelser, som de hvar för sig få i vanliga meta-
forer, samt hafva bortsett från de sinnliga betydelser, från
hvilka metaforerna utgå.

Såsom ett kriterium på, att ny betydelse verkligen stad-
gat sig, anför Paul med rätta förändringen i konstruktion,
då nämligen ordets konstruktion kommer att rätta sig efter
de ords, med hvilka det blifvit synonymt. Han meddelar
flere exempel på, huru andra prepositioners förbindande med

^) Om katekresor se Kr. Nyrops förtjiinslliilla iipjisuts i »Festskrift
til Vilhelm Thomsen fra disciple» (1894), s. 81 följ.; några svenska ex-
empel äro tillagda i min recension af denna uppsats i Tidskrift for iilo-
logi, T. R. 3: 93.

^) Exemplet är lånadt från N. Linders »Regler och råd angående
svenska språkets beliandling i tal och skrift», s. 232, dör flere dylika
anföras.

verb eller verbalsubstantiv indicerar ny betydelses inträdande.
I Sverige ha nyligen olika meningar visat sig råda i), om det
är riktigare att skrifva: »För sin försummelse att aflämna
röstsedel fick han uppbära mycket klander», eller: »För sin
försummelse att icke aflämna» o. s. v. De, som hålla på den
första lydelsen, uppfatta tydligen »försummelse» blott såsom
verbalsubstantiv, liktydigt med substantiverad infinitiv (= »hand-
lingen att eller tilldragelsen att eller det att han försummade»);
de, som vilja häfda den senare, inlägga uti ordet en nyare, ut-
vecklad betydelse: »fel, som beror på eller består i försumlighet».

Vidare erinrar Paul därom, att ordförbindelser (fraser)
kunna genom egendomlig utveckling af sin betydelse få en
större eller mindre grad af själfständighet i förhållande till
ordet i och för sig, att de då nödvändigt måste anföras och
karaktäriseras, samt att man därvid har att gifva akt på den
viktiga olikheten, om en fras utgår från den egentliga bety-
delsen hos ordet (i och för sig) och först såsom helhet brukas
oegentligt, eller om ordet själft blir taget i oegentlig mening.
Ett exempel på, huru Svenska Akademiens ordbok uppmärk-
sammat dessa förhållanden, kan ses på afkasta 3 a ^^ 7 och §
samt 3 b i behandlingen af fraserna afkasta oket, afkasta
bojorna, afkasta masken å ena sidan och fraserna afkasta
någons öfvervålde, afkasta en förbindelse^ afkasta all för-
ställning å den andra.

Hvad angår betydelsernas ordnande, har Paul jäm-
förelsevis litet att säga. Han erinrar om, att uppställningen
af betydelserna bör visa, huru de historiskt utvecklat
sig, samt att man till oumbärlig grundval för ordnandet be-
höfver kännedom om hvarje särskild betydelses ålder
(första framträdande i tiden); vidare, att etymologien, som
upplyser om ordets grundbetydelse, måste angifva ut-
gångspunkten; att man, såsom förarbete, måste för sig klar-
göra betydelsernas logiska förhållande till hvarandra;
samt slutligen, att man för att utröna, huru man har att

^) Se en serie artiklar från flere olika insändare, i åtskilliga num-
mer af »Aftonbladet» oktober 1894.

tänka sig utvecklingsgången måste låta analoga fall
ömsesidigt belysa hvarandra. Fördelaktigast är det naturligt-
vis, om man kan finna sådana språkprof, som tydligt visa,
hur den ena betydelsen öfvergår i den andra; vid material-
samlandet böra därför sådana med största omsorg tillvara-
tagas. Men i många fall (kanske de flesta) finnas sådana
språkprof ej att tillgå, och man blir då tvungen att sluta
sig till, huru öfvergången skett; då gäller det att klart göra
sig reda för alla de olika möjligheterna och sedan, med stöd
af analoga fall, utvälja den sannolikaste af dem.

Dessa regler för betydelsernas ordnande torde redan
vara erkända och vidtagna i redigerandet af historiska ord-
böcker; för redaktionen af Svenska Akademiens ordbok ha
de stått klara såsom principiellt enkla postulat — om ock
delvis mycket svåra att i praktiken uppfylla. Angående ut-
förandet kan måhända den anmärkningen (i formellt afseende)
riktas mot Akademiens ordbok, att den borde oftare, än den
hittills gjort, expressis verbis uttala, i hvad förhållande den
ena betydelsen står till den andra: om den senare är ut-
vecklad ur den förra — och då på hvad sätt — , eller om
den representerar en parallell utveckling ^) ; härutinnan torde
somliga utländska ordböcker (t. ex. den franska af Hatzfeld,
Darmesteter och Thomas) hafva gjort något mera för läsa-
rens bekvämlighet.

Om lagarna för betydelseutvecklingen framställer Paul i
detta sammanhang några korta betraktelser. Han delar be-
tydelseändringarna i två hufvudarter. Den ena består däri,
att ett nytt moment inträder i betydelsen, och utgår från
sådana fall, i hvilka detta moment blott occasionellt finnes
tillstädes, men icke egentligen uttryckes af det ifrågavarande
ordet själft. Den andra hufvudarten består däri, att vissa

*) Mun måste likväl ~ om man vill vara rättvis — medgifva, att
en sådan redogörelse ofta skulle taga betydlig plats, i synnerhet som man
då i regeln måste fraiidägga bevis, omtala andra möjliglieter och de
skäl, som kunde tala för dessa o. s. v. Ofta kan man ieke uttala något
säkert, utan måste nöja sig med att genom anordningen antyda den
uppfattning, som synes vara sannolikast.

moment, som ingå i den äldre betydelsen, försvinna, och ut-
går från sådana fall, där blott en viss sida (eller några vissa
moment) af ordets äldre betydelse är väsentlig för den ta-
lande och hörande, de öfriga oväsentliga; detta inträffar sär-
skildt vid bildlig användning.

Men ofta är det icke nog, säger Paul, att påvisa, huru
den ena betydelsen ursprungligen har utvecklat sig ur den
andra. I förhållandet mellan ett ords betvdelser inträffa stun-
dom sekundära förskjutningar, som kunna leda till omtyd-
ning, och hvilka äro likartade med s. k. folketym ologi; i båda
fallen röjer sig sträfvandét att indraga det isolerade i ett
större sammanhang, att stödja det ofullständigt förstådda
genom att knyta det vid något allmänt bekant ^).

Det är, som man ser, blott i största allmänhet, Paul här
yttrar sig om betydelseutvecklingens mångskiftande processer.
Han meddelar åtskilliga träffande tyska exempel på de arter,
han omtalar. En mångsidigare behandling af ämnet tyckes
han (s. 69) utlofva i nästa upplaga af sina »Principien der
Sprachgeschichte». önskligt vore, att han där ville utförli-
gare än i andra upplagan (s. 84) utreda frågan om sambandet
mellan betydelsernas utveckling och kulturens utveckling 2).

Att den svenska kulturen mottagit starka och talrika
inflytelser från utlandet, röjes, som bekant, ej blott af språ-
kets rikedom på låneord, utan äfven däraf, att inhem-
ska ord från sådana utländska, som till sin hufvudbety-
delse motsvarat dem, upptagit nya, af kulturens utveckling
betingade betydelser. Dessa tankelån ansluta sig ofta så

^) Hithörande företeelser hafva nyligen behandlats af Vilhelm An-
DERSEN i nyss citerade »Festskrift til Vilh. Thomsen», s. 258 följ.; om
förskjutning mellan två betydelser af samma ord talar han s. 269—70.

-) En serie exempel på detta samband länniar Francisque Sarcey
i sin spirituella bok »Le mot et la chose» (femte upplagan, Paris 181)0) ;
boken är icke ny och ej heller strängt vetenskapligt hållen, men förtjä-
nade dock att vara allmännare känd i Sverige, än den tyckes vara. —
Ett nytt försök till (ganska långt drifven) systematisering af betydelse-
öfvergångar föreligger i uppsatsen »Zum Bedeutungswandel im Französ-
ischen» af K. Morgenroth (i Zeitschrift filr französische Sprache und
Litteratur, herausg. von D. Behrens, Band XV, 1893).

naturligt till det svenska ordets äldre betydelser, att det
kräfves stor påpasslighet för att iakttaga och, som sig bör,
anmärka deras främlingskap ^). I Svenska Akademiens ord-
bok har det åtminstone försökts att påpeka detta slags
lån och att vid ordnandet af betydelserna anvisa dem deras
rätta plats.

IV.

I sitt sista kapitel framställer Paul sina längst gående
fordringar på en ordboks beskaffenhet. Ordforskningens upp-
gifter, säger han, äro icke uppfyllda, så länge behandlingen
af det enskilda ordet förblir isolerad, öfverallt, där ett
sammanhang i utvecklingen förefinnes, bör detta
sammanhang också uppvisas.

Först talar hanom det etymologiska sammanhanget.
Detta kan icke, eller blott i ringa grad, falla i ögonen vid
alfabetisk uppställning. Men att i en mycket omfattande ord-
bok försöka ordna ordförrådet efter rötter och stammar blir
af praktiska skäl högst olämpligt. Jacob Grimm förklarade
sig bestämdt däremot, dels emedan det försvårar uppsö-
kandet af orden, dels emedan de etymologiska åsikterna
under tidernas lopp (stundom ganska hastigt) växla och upp-
ställningen alltså snart nog kunde bli antikverad. Men, säger
Paul, fastän man behåller den alfabetiska ordningen, har
man möjligheten att genom hänvisningar upplysa läsaren om
det etymologiska sammanhanget. Själfklart anser han vara,
att dialektiska och ortografiska varianter af samma ord skola
sammanföras under samma stickord, 2) och icke (såsom det ofta
skett i den Grimmska ordboken) upptagas som skilda.

^) Jfr Es. Tegni^-r, »Tyska inflytolsor pA svenskan», i Arkiv för nor-
disk filologi V, s. 1.59 följ.

^) Detta har Svenska Akademiens ordbok iaktt^igit; jfr abrodd,
absid, aekja, af blåsa (där äfven afblttsa behandlas), af flHka, af kapa (v. ^).
Att däremot ordboken såsom skilda artiklar behandlat afbruck och af-

Vidare fordrar Paul, att lexikografen, för att gifva läsa-
ren öfverbllck at det etymologiska sammanhanget, skall an-
föra alla ur samma rot afledda ord på ett bestämdt ställe
(under grundordet, om sådant finnes), och att hänvisning till
detta ställe göres vid hvart och ett af de afledda orden.
Likaledes böra sammansättningar anföras äfven under senare
sammansättningsdelen. — Sistnämnda fordran har redaktio-
nen af Akademiens ordbok sökt uppfylla (se t. ex. under
accis, adel, afdelning, affär, afgift m. fl.). Ehuru särskilda,
ganska omfattande, samlingar anlagts för detta ändamål,
torde det dock ligga i sakens natur, att önsklig fullständighet
i detta afseende ej kan vinnas uti en första upplaga, åtmin-
stone ej uti dess först utkommande delar. Samma förbehåll
finge ordboken göra, om den skulle sammanställa de af
samma rot afledda orden; detta har ännu icke, så vidt jag
vet, blifvit ifrågasatt, men skulle utan tvifvel vara gagneligt,
äfven om listorna här och där erbjöde luckor eller måste
förete frågetecken.

Emellertid är det icke nog, säger Paul, att man får en
öfverblick öfver det, som hör tillsamman; själfva behandlin-
gen måste också vara sammanhängande. Så t. ex. bör läsaren
kunna se, i hvad mån afledda och sammansatta ords använd-
ningar motsvara huf vudordets ; framställningen förenklas också,
när blotta hänvisningar kunna ersätta upprepande af förkla-
ringar. — Huru Svenska Akademiens ordbok iakttagit denna
regel om sammanhang i behandlingen, finner man t. ex. genom
jämförelse af artiklarna affall, affalla, affälle, affällig, af-
fälling, och öfverallt, där sammansättningar anföras, från
och med artikeln a. ^)

bräck, afdrakt och afdräkt, afliuda och afhyda, af kamma och afkämma,

torde väl i allmänhet möta gillande, helst som korshänvisningar blifvit
utsatta.

^) Sammansättningarnas behandling i Akademiens ordbok torde från
denna synpunkt icke lämna något öfrigt att önska, om ej möjligen det,
att från hvarje särskild betydelse af det enkla ordet hänvisning till de
(nedanför upptagna) sammansättningar, i hvilka betydelsen ingår, något
oftare kunde vara utsatt. — Det finnes emellertid ett slags sammansätt-

Paul påpekar vidare, att sammanhängande behandling
blir synnerligen af nöden, då ett ord i sammansättningar får
betydelser och funktioner, som det icke eger såsom enkelt.
Han åskådliggör sin mening genom en öfversiktlig framställ-
ning af de egendomliga funktioner, partiklarna ein och mit
Ik, då de bilda sammansättning med verb (och af verb af-
ledda nomina). — En dylik öfversikt ingår uti artikeln af II
i Akademiens ordbok.

En framställning af suffixens och de särskilda aflednings-
sättens betydelseutveckling vill Paul också ha upptagen i
ordboken, så frarat ej denna kan hänvisa till en någorlunda
fullständig och utförlig ordbildningslära; eljest fattas samman-
hanget och lexikografen drifves till talrika omsägningar. —
En sådan framställning, som Paul här fordrar af ordboken,
skulle väl lämpligast få sin plats i dennas inledning. Af en
första upplaga, hvilken just har att för första gången fram-
lägga fullständigt material till en systematisk öfversikt af
detta slag, kan det ej billigtvis kräfvas, att den redan vid
sin början skall ha denna systematiska undersökning af suffix
och afledningar afslutad. Omsägningarna lära därför icke
kunna undvikas.

Men sammanhanget skall vederbörligen framhållas icke
blott med afseende på ursprunget (etymologien), utan äfven
med afseende på betydelsen. Naturligtvis bör sekundär,
s. k. folketymologisk anslutning till ett obesläktadt ords bety-
delse^) anmärkas. Men lexikografen bör, säger Paul, sprida
ljus öfver h varje slags sammanhang mellan ord i afseende på

iiingar, som i första upplagan af ordboken måste behandlas utan till-
räcklig hänsyn till sammanhanget; det är sådana sammansättningar af
partikel + verb, i h vilka de båda delarna ännu bevara sin själfständiga
betydelse (icke hafva sammansmält till ett enda begrepp) samt i vissa
former, i vissa betydelser och i vissa stilarter lika gärna eller hellre före-
komma åtskilda än forbundna. Att t. ex. afliuggra bildar en särskild
artikel, medan hu^g^a af kommer att behandlas under hug^a, är utan
tvifvel en olägenhet; men denna kan ej af hjälpas ffhr, än hela ordför-
rådet föreligger mera genomarbetadt.

*) T. ex. när i äldre nysvenska afla påverkas af ålat eller i yngre
nysvenska aflida (eg. »gå bort») af lida (= dolere, cruciari).

begreppet. Idealet så väl för ordboken som för ordbildnings-
läran och syntaxen vore egentligen en tvåfaldig uppställning,
den ena efter ljudmaterialet (ord och former), den andra
efter begreppen (föreställningsinnehållet). Vill man ordna ett
språks hela ordskatt efter de begrepp, som orden uttrycka,
stöter man likväl på stora svårigheter: dels finnes det ingen
princip, efter hvilken man kan till ett verkligt system ordna
hela massan af de i språket uttryckta föreställningarna —
man kommer ej längre än till bildande af (partiellt hvarandra
täckande) grupper; dels kan man icke, såsom behöfligt vora,
meddela föreställningarna direkte, utan måste gifva dem in-
direkte, bundna vid det språkliga uttrycket. 2) Till någon del
kan emellertid, säger Paul, uppgiften lösas äfven i en alfa-
betiskt ordnad ordbok, om man vid behandlingen af hvarje
särskildt ord tager hänsyn till andra ord, med hvilka detta
står i någon förbindelse med afseende på sin betydelse (sitt
begrepp eller innehåll). Först och främst bör ordboken fästa
vederbörligt afseende vid liktydiga ord (synonymer), vare
sig att de fullständigt eller blott delvis täcka betydelsen af
det ifrågavarande ordet. Kongruens i betydelse är af särskild

") Fastän dessa svårigheter totde omöjliggöra en strängt veten-
skaplig uppställning efter betydelsen, kunna likväl för praktisk an-
vändning i högsta grad fruktbärande listor upprättas, i hvilka ordför-
rådet, så godt sig göra låter, ordnas i grupper efter betydelsen och ett
alfabetiskt register hänvisar till hvarje ords plats. Mest bekant af sådana
ordlistor är sannolikt P. M. RoGETS »Thesaurus of English w^ords and
phrases», som år 1873 redan hade upplefvat mer än 30 upplagor; jag
kan af egen erfarenhet intyga, att den är föi-träfflig att hafva till hands,
då man känner det begi-epp, man vill uttrycka, men ej erinrar sig rätta
ordet eller frasen. Mindre lätthandterHg förefaller D. Sanders »Deutseher
Sprachschatz, geordnet naeh Begriffen zur leichten Auffindung luid Aus-
wahl des passender Ausdnicks» (Hamburg 1873). För franska språket
lära flere sådana listor finnas (bland dem en med titel »Dictionnairc
analogique») och vara mycket anlitade af franska författare. En dylik
lista för vårt modersmål skulle göra ovärderlig nytta, ej blott f()r våra
lexikografer, utan för enhvar, som vid skriftlig behandling af svenskan
önskar begagna de mest passande uttrycken. Det är mycket att önska,
att den bepröfvade språkman, som umgåtts med tanken på utgifvandet
af en sådan svensk ordlista, snart kommer att utföra denna plan.

rikt för utvecklingshistorien, ty den plägar ej bestå i läng-
den, utan det ena uttrycket (vanligen det yngre) undantränger
det andra, så att det alldeles dör ut eller förlorar en del af
sin funktion; eller också dela uttrycken det gemensamma
området, så att hvartdera behåller något och förlorar något.
För att få insikt i ordhistoriens kausalsammanhang behöfver
man alltså erfara, ej blott när ordet själft föddes och dog,
utan äfven när någon viss synonym kom i bruk, och (om
möjligt) hvilka särskilda orsaker vållade, att det ena ordet
helt eller delvis undanträngde det andra. Äfven det jämfö-
relsevis sällsynta fall, att ett uttryck gått under, innan ett
nytt erhållits för samma föreställning, behöfver påpekas, ty
i detta fall har just det äldres undergång varit orsak till det
yngres uppkomst.

En annan anledning till att uppvisa sammanhanget före-
ligger i vissa arter af motsvarighet i betydelse mellan
obesläktade ord. Det är ju redan af ålder brukligt att sam-
manföra jap var med Jag är,^} mig och vi meåjag, bättre
och bäst med god; det plägar också anmärkas, att till det
indefinita pronominet man (som endast förekommer i sub-
jektsform) brukas objektsformen en och genitivformen ens. -
Men det finnes många andra fall, då etymologiskt obesläktade
ord stå i ett förhållande till hvarandra, hvilket bör uppmärk-
sammas med samma rätt, som man skulle ha gjort det^ om
de varit besläktade. Lika mycket som hynda motsvarar
hund, eller de feminina afledningarna på -ska, -inna, -essä,
-issa motsvara de maskulina substantiv, af hvilka de blifvit
afledda, lika mycket motsvarar, hvad betydelsen angår, t. ex.
ko tjur, kvinna man, moder fader, dotter son, syster
broder, Jlicka gosse, piga dräng, nunna munk, fru herre
o. s. v. Liksom lägga är den kausativa (faktitiva) motsva-
righeten till ligga, fälla till falla, är ställa det till stå, göra
till vai^a eller blifva (varda), höja till stiga, tillfredsställa
till gifva sig tillfreds. Analogt med förhållandet mellan
sitta och sätta sig, ligga och lägga sig, vaka och vakna

*) Jag ersätter Pauls från tyskan hämtade exempel med motsva-
rande eller likartade svenska.

är förhållandet mellan vara och blifva (varda), stå och
stanna, tiga och tystna. Med förhållandet mellan svartna,
svärta och svart kan man jämföra det mellan stiga, höja
och hög eller mellan sjunka, sänka och djup. Många par^
till hvilka man å ömse sidor måste taga hänsyn, bilda mot-
satserna. Genom jämförelse af de till begreppet motsatta
orden blir man uppmärksam på mycket, som man eljest lätt
förbiser. Härvid finner man, att stundom mot ett ord kunna
stå flere andra, hvarigenom olika betydelsesfärer inom det
förra afsöndras från hvarandra, t. ex. gammal med motsat-
serna ny, färsk och ung; tunn med tjock och tät; hög med
djup, låg, ringa (t. ex. »straff»), enkel eller elementär (jfr
»den högre matematiken»), ödmjuk o. s. v. ^) Ord, som be-
teckna mellanstadier, hafva motsatser i två riktningar, t. ex.
ljum är motsats mot varm, men äfven mot kall 2) ; allt efter
som motsatsen i den ena eller andra riktningen framhålles,
blir betydelsen af ordet modifierad. När ett ord icke har
en motsats, som motsvarar hela omfånget af dess betydelse,
utan blott partiella motsatser, så kan det, om det ofta sam-
manställes med en af dessa, blifva inskränkt till sin bety-
delse, i det blott den del af betydelsen, som bildar motsatsen,
framstår såsom väsentlig och de öfriga delarna efter hand
alldeles utplånas. Sålunda uppstår betydelseändring. I sin
grundbetydelse bildar stå motsats ej blott mot gå och andra
verb, som beteckna rörelse, utan äfven mot verb, som an-
gifva hvila, t. ex. sitta, ligga, hänga. Nu kan visserligen

^) Jfr i Svenska Akademiens ordbok artiklarna absolut, där mot-
satserna föränderlig, ofullkomlig, blandad, villkorlig, suspe^isiv, in-
skränkt, relativ, konjunktiv (== förenad), enkel, egentlig, specifik m. fl.
dels uttryckligen, dels medelbarligen genom synonymer eller exempel an-
gifvas, samt abstrakt, där motsatserna konkret, benämnd, sinnligt åskåd-
lig, lättfattlig, praktisk och opportunistisk dels påpekas, dels antydas.

-) Jfr, med afseende på betydelsen af sluttande, det i Akademiens
ordbok under afhällig: upptagna språkprofvet : »Brant är mark, då dess
plan afviker öfver 20 grader frän horizontal-planen, sluttande, dä denna
skillnad är 10 till 20 grader, och afhällig, då lutningsvinkeln är min-
dre.» — Hade man rik tillgång på sådana litteraturexempel, så vore det
mycket lättare, än det nu är, att redigera en ordbok!

den ena eller andra motsatsen användas, utan att stå för-
lorar något af sitt ursprungliga betydelseinnehåll; men en-
sidigt framhållande af motsatsen mot verb, som uttrycka
rörelse, har gifvit anledning till att stå kommit att brukas
såsom beteckning för hvila eller befintlighet på ett ställe äfven
om föremål, för hvilka det i sin egentliga betydelse icke är an-
vändbart, t. ex. klockan står, solen står högt på himmelen.

Det finnes slutligen, fortsätter Paul, många, i vissa fall
mycket omfattande, grupper af ord, hvilka konstitueras genom
en viss parallellism i ordens funktion. Några sådana
grupper pläga anföras af grammatici, dels emedan de äfven
hafva etymologisk släktskap, därigenom att de hafva utgått
från samma rot eller bildas medelst samma suffix eller pre-
fix, dels emedan det gemensamma i deras funktion tillhör
syntaxens område. Hit höra t. ex. pronominas olika grupper:
demonstrativa, relativa, interrogativa, indefinita, och äfven
inom några af dessa grupper kan man skilja mellan under-
afdelningar. Samma gruppering genomgår äfven pronominal-
adverben, hvilka också böra behandlas i sammanhang med
pronomina. En annan grupp af ord, förenade genom gemen-
samma egenheter, bilda de adjektiv, som kunna mottaga en
kvantitetsbestämning. Gemensamt för dem är, att de med
sådan bestämning beteckna ett relativt mått, men utan sådan ett
högt eller stort mått; jfr t. ex. en millimeter lång med det
enkla lång, två gram tung med tung ensamt, två år gam-
mal med gammal (utan bestämning). Ja, alla ord, som af se
rumsförhållanden, hafva något gemensamt, och bland dessa
hafva några närmare öfverensstämmelser sinsemellan. Lik-
heten visar sig företrädesvis i det sätt, hvarpå orden öfvergå
till att användas om tidsförhållanden, psykologiska eller kau-
sala förhållanden o. s. v. — I alla sådana fall måste man
söka åstadkomma sammanfattning och jämförelse.

I det föregående har omnämnts, att Paul anser en ord-
bildningslära, som ordnade orden efter deras funktion, vara
både önsklig och utförbar; med en sådan borde, säger han,
ordboken ställas i förbindelse. 1 flexionsläran har man ju
af gammalt brukat uppställning efter funktion: man samman-

för former t. ex. såsom genitiver eller såsom dativer, äfven
om de bildats med olikartade suffix (eller t. o. m. om de
bildats genom omskrifning med preposition). I ordbildnings-
läran däremot plägar man vanligen utgå från de särskilda
suffixen och bildningstyperna, emedan förhållandena här äro
vida mera mångskiftande och oregelbundna, samt emedan
man icke så fullständigt och distinkt kan skilja kategorierna
efter funktionen. Mycket kan emellertid göras härutinnan.
Framför allt behöfva vi en fullständigare och finare utbildad
terminologi; den skulle i hög grad bidraga till, att man in-
såge sammanhanget mellan företeelser af samma slag, och
skulle mycket förenkla ordböckernas framställning. De få-
taliga nu allmänna termerna, som t. ex. nomen agentis, nomen
actionis, kausativum o. d., förslå ej långt. ^)

Bland de exempel, Paul anför till belysande af sin me-
ning, synas följande företrädesvis förtjänta att här anföras. 2)

Han påpekar, att många reflexiva verb kunna stå i
samma mening som intransitiva. 1 satserna huden affjållar
sig, bergens konturer af runda sig mer och mer, trädet af-
speglade sig i vattnet, Jloden utgrenade sig, finner man
intransitiv funktion hos de formellt reflexiva verben. ^)

^) Saknaden af tillräcklig tenninologi gör sig för en lexikograf
kännbar ej blott i fråga om ordbildningen, utan äfven - det må bär
i förbigående anmärkas — på andra områden. Så t. ex. beträfiPande de
vanligaste arterna af betydelseöfvergångar: »oegentligt» får nu sam-
manfatta mycket, som borde närmare specificeras; för de förändringar af
ordets betydelseomfång, b varigenom detta antingen utvidgas (göres mera
allmänt eller abstrakt) eller ock inskränkes (specialiseras), saknas i sven-
skan fasta termer. När det gäller konstruktions fö rändringar,
som t. ex. från af damma bordet till af damma stoftet (från bordet),
från afbryta (någons) tal till afbryta någon, från tömma flaskan till
tömma innehållet, o. d., så bar man icke heller några vedertagna termer
till sitt förfogande. — Hvad genusförhållandena i svenskan angår, har
Akademiens ordbok, som bekant, måst skapa ett par nya termer ; om ett
eller annat årtionde komma måhända flere att anses behöfliga. — Om
Akademiens ordbok i förhållande till terminologiens förökande se för
öfrigt sid. 38-39.

^) Jag utbyter, liksom förut, de tyska exemplen mot svenska.

**) Jfr i Akademiens ordbok afbryta II 1, slutet. — Hit höra na-

Vidare erinrar han därom, atl åtskilliga nomina aetionis
(abstrakta verbalsubstantiv) af olika bildning till sin betydelse
motsvara de nyss nämnda intransitivt brukade reflexiverna,
antingen blott dessa eller ock tillika den transitiva användningen
af de ifrågavarande verben, t. ex. befinnande, uppförande,
bemödande, förhållande, ställning, förställning, hållning,
vändning, anstr^ängning, besinning, rörelse, förpliktelse
o. s. v. Då nu ofta particip få den intransitiva betydelsen,
träda de i närmare förhållande till nomina aetionis; jfr t. ex.
sansa sig, sansad, sans(ning). Några nomina aetionis mot-
svara uteslutande eller i viss betydelse de adjektiviskt bru-
kade participia prseteriti, jfr t. ex. (försonlig) stämning med
(försonligt) stämd, förtjusning med förtjust. ^)

Jämför man uttrycken förhandlingarna är o i full gång
och han redogjorde för förhandlingarnas gång, så finner
man, att gång i förra fallet blott och bart betecknar fort-
gång, framåtskridande i motsats mot stillastående, i senare
fallet syftar på fortgångens eller utvecklingens sätt och be-
skaffenhet; i förra fallet motsvarar gång verbet gå i dess
funktion såsom logiskt predikat (t ex. klockan går, i mot-
sats till klockan står), i senare fallet verbet i dess funktion
såsom bindemedel mellan subjektet och det egentliga logiska
subjektet (t. ex. klockan går för sakta). Andra ord, som alls
icke eller blott delvis brukas med afseende på skeendet eller
varandet i och för sig, utan uteslutande eller företrädesvis

turligtvis också reflexiva (»passiva») former på -6% t. ex. den sjuke af-
fnattades småningom; jfr Akademiens ordbok under afQälla och af-
jämna.

^) Ang. adjektiviskt brukade particip i svenskan kan här dessutom
påpekas en för rätt många gemensam egenhet: en stympad kon ser ut,
som hade den uppstått genom stympning af en hel kon, men är natur-
ligtvis en figur för sig; fint skurna läppar, ädelt mejslade drag, svarf-
vade ben kunna förekomma hos en lefvande människa; från botaniken
välbekanta termer äro djupt delade, pardelade, naggade, tvärhuggna,
intryckta, urnupna, klufna, genomhorrade, sammansatta, veckade,
kölade blad. Jfr i Akademiens ordbok afbiten rot, afbitet blad, af-
bruten pelare (under afbryta II 5) m. fl.

med afseende på dess sätt och beskaffenhet, äro förlopp,
fall (t. ex. i sådant fall, i motsatt fall), läge, ställning, håll-
ning, Jorhållande, uppförande, m. fl.

Ett annat drag, som framträder hos talrika nomina actio-
nis, är deras öfvergång till att beteckna saker eller t. o. m.
personer, t. ex. boning, klädning, församling, förening,
regering, styrelse, administration, tillflykt, försyn o. s. v. ^)

Det är tydligt, huru värdefullt det skulle vara att i dessa
och dylika ständigt återkommande fall hafva en fast termi-
nologi, med hvars tillhjälp man lätt kunde klassificera hvarje
ords olika användningssätt.

»Man kunde,» säger Paul till slut, »mot mig anföra, att
ordboken genom uppfyllandet af de här uppställda fordrin-
garna skulle nära nog få karaktären af ett systematiskt verk,
hvarvid ordens alfabetiska uppställning skulle allt mer och
mer tjänstgöra blott som ett register. Men äfven bortsedt
därifrån, att fortfarande synnerligen talrika ords behandling
måste förblifva helt och hållet eller öfvervägande isolerad,
har denna invändning intet berättigande. Så snart man blott
erkänner, att ordboken skall vara ett verk af själfständigt
vetenskapligt värde, ej blott en uppslagsbok till hjälp vid läs-
ning (eller skrifning), så måste man såsom verkliga framsteg
hälsa alla åtgärder, som leda bort från den yttre och till-
fälliga alfabetiska uppställningen och till en gruppering, som
motsvarar det sakliga sammanhanget.» •

^) Analog är företeelsen, att suKstaniiv, som betecknar en egen-
skap, öfvergår till beteckning af person, som bar denna egenskap; se
Es. Tegnér, Om genns i svenskan, s. 117 följ. — Härvid kan också
påminnas om, hur nomina agentis öfvergå från att beteckna personer
till att bli namn på saker; se i Akademiens ordbok artiklarna ackumu-
lator, afbitare, afbrytare, afliållare, ailedarc m. fl.

» *

Jag har i större delen af/denna fjärde afdelning nästan
oaf brutet låtit Paul behålla ordet^i det jag (blott med någon
lokalisering och tillsättande af några noter) refererat hans
framställning af de vidtgående"' ändringar, han vill hafva efter
hand införda i den historiska ordbokens plan och utförande.
Läsaren har sålunda lättare kunnat inse, hvad han åsyftar.

Huru ställer sig nu Svenska .Akademiens ordbok i för-
hållande till det sammanhang i behandlingen, som Paul vill
hafva genomfördt i sitt ideal för en framtida ordbok? \) Att
den svenska ordboken i några fall sökt fylla sådana anspråk,
har stundom påpekats (sid. 28 — 30); ytterligare några steg i
samma riktning torde väl kunna . tagas, dels då ordboken
genom den utförliga inledning, som skall utarbetas till första
bandet, fått en »kodex», till hvilken hänvisningar bekväm-
ligen kunna göras, dels ock i den mån, som ordförrådet
hinner fullständigare bearbetas af redaktionen. Men ganska
många jämförelser och sammanställningar, som utan tvifvel
vore önskliga och nyttiga, måste uppskjutas till andra upp-
lagan. Ty ända tills första upplagan föreligger färdig och
underkastats ett grundligt studium (jämte rättelser och till-
satser, där sådana erfordras), skall man i många tillfällen
sakna det fasta och säkra underlag, som den »sammanhän-
gande behandlingen» kräfver. Emellertid är det tvifvelaktigt,
om andra upplagan af Svenska Akademiens ordbok i allo
accepterar Pauls uppfattning. Den första upplagan är icke
afsedd uteslutande för den lärda världen, utan för hela den
bildningssökande svenska allmänheten; denna publikation får
därför ej tyngas och fördunklas af ett alltför stort antal konst-
termer, och dess särskilda artiklar få icke vara så redigerade,

^) Dii (lo båda hittills ulgifna lulftena af Akademiens ordbok ut-
koiiuiiit, innan Pauls uppsats blef tillgänglig for redaktionen, är det tyd-
ligt, alt denna uppsats hittills ieke kunnat utöfva något inflytande på
det svenska ordboksarbetet. Redaktionen hade ftir sig själf uppställt i
hufvudsak sanuna fordringar på arbetet, som de Paul nu offentliggjort;
att dessa teoretiska kraf ej i allt kunnat efterkommas, beror på yttre
förhållanden, förnämligast af den aii, som i vår text påvisas.

att de omöjligt kunna begripas och tillgodogöras utan upp-
sökande af flere andra ställen i det vidlyftiga verket. Men
— man kan icke veta! — det kan nog hända, att när första
upplagan en gång fullbordats, intresset för saken är stort
nog att möjliggöra särskild upplaga för de lärda och särskild
för de olärda.

Då vi uti det föregående stundom omtalat åtgärder såsom
outförbara förr, än hela ordförrådet blifvit grundligt genom-
arbetadt, och därför förklarat, att de måste förläggas till en
följande upplaga, så har kanske en eller annan läsare inom
sig gjort den anmärkningen, att sådana åtgärder lika väl
kunde företagas redan i första upplågan, om man blott vän-
tade med verkets offentliggörande, till dess hela manuskriptet
vore utarbetadt och tillräckligt revideradt. Anmärkningen
beror emellertid på obekantskap med de faktiska betingel-
serna för utförandet af ett så stort företag.

Svenska Akademiens ordbok är beräknad till ett omfång
af 1,860 tryckark, en begränsning, som icke kan iakttagas
utan sträng sparsamhet med utrymmet; vanligen måste be-
tydliga förkortningar företagas i manuskriptet, innan detta
lämnas till tryckning. Därför, om man vill tänka sig hela
ordbokens manuskript på en gång föreligga, bör man beräkna,
hur mycket plats, icke 1,860, utan åtminstone 2,000 å 2,200
tätt-tryckta ark skulle upptaga i redig och lättläst handskrift,
hvari genom interfoliering eller breda marginaler (helst båda-
dera) vore från början sörjdt för utrymme till alla de tillägg
och ändringar, som under årens lopp kunde tillkomma. Xager
man vidare i beräkning, att papperet måste vara ganska
tjockt och starkt samt volymerna ej alltför tunga och ohand-
terliga, så torde man sannolikt kunna kalkylera, att manu-
skriptet skulle komma att upptaga omkring 200 foliovolymer,
snarare flere än färre. Att upprepade gånger granska och
omarbeta hela denna massa manuskript, som blir allt svårare
att läsa, ju flere ändringar och tillsatser den får, blefve na-
turligtvis ganska ovigt och tidsödande.

Svårare vore det dock att förmå kvalificerade personer
att åtaga sig detta mödosamma arbete. Det är kanske ej så
alldeles lätt att na förvärfva medlemmar i redaktionen — ty
dels kräfver redigerandet vida mer tid och ansträngning, än
den oinvigde tänker sig, dels blir produkten ett slags kom-
mittéarbete, hvari den enskildes andel föga märkes, — men
hur skulle det gå, om intet finge tryckas förr, än hela manu-
skriptet vore utarbetadt och revideradt? En redaktör skulle
ej få erfara det eggande och sporrande, som Hgger uti att
se sitt arbete undan för undan föreligga i tryck och höra det
bli föremål för andras intresse och omdömen; tvärtom skulle
han ha goda skäl att tänka: »Manuskriptet blir nog icke fär-
digt i min tid] Jag får ej upplefva, att någon del blir tryckt.
Ty, om också icke under tiden manuskriptet brinner upp
eller på annat sätt förstöres, så skola^ när man väl hunnit
till slutet af O, fordringarna både på plan och utförande ha
kunnat ändra sig så mycket, att det hela måste göras om
igen ; och innan det är gjordt, ha säkert nya fordringar kom-
mit fram, hvilka göra ny omarbetning nödvändig».

Så förhåller det sig utan tvifvel. Magasinerandet af
manuskript, till dess detta vore »fullt utarbetadt», skulle
leda till, att ordboken aldrig blefve utgifven. Skall ordboken
bli en verklighet, har man ingen utväg än att — såsom man
också hittills alltid gjort med företag af denna omfattning —
börja tryckningen, innan allt finnes skrifvet, och att till för-
bättring i nästa upplagor lämna sådant, som med denna ar-
betsmetod icke kan göras fullt tillfredsställande i den första
upplagan. Man får trösta sig med, att denna första upplaga
ändå meddelar ofantligt mycket gagnande och lärorikt stoff,
samt att den andra, fullkomligare, utan den första, ofuljkom-
ligare, blefve en omöjlighet.

Men önskligt är, att den första upplagan kan utarbetas,
icke blott så väl som möjHgt, utan ock så Jbrt som möjligt.
Drager utgifvandet ut alltför länge, så blir början föråldrad,
innan slutet hinner utkomma. Enhet och kontinuitet i utfö-
randet befordras naturligtvis också därigenom, att samma
generation forskare, som varit med om början, kan följa

arbetet till slutet. Att ordbokens läsare, både lärda och
olärda, med all rätt önska raskt publicerande, är väl bekant.
Få af dem torde dock ana, hvilken tid och möda arbetet
kräfver, eller hafva någon föreställning om det mått af
samlareflit, den mängd af detaljundersökningar, den långa
följd af försök och förbättringar, som ligga bakom de flesta
af ordboksartiklarna, innan de fått sin definitiva form. Måtte
Svenska Akademien blifva i tillfälle att förfoga öfver både
andliga krafter och materiella tillgångar, som förslå till ett
snart fullbordande af det för vår kultur så viktiga arbetet!

' RETURN CIRCULATION DEPARTMENT
TO^^ 202 Main Library

LOAN PERIOD 1

HOME USE

2 ;

5 <

-v v,.,.-A!^aECld*£GE5.1:WOÉMAÖE4DAYbt'HIUH luuui-wn.w.
AU it^§^^\llimmamaä>åM .-VEAa
U MEWALS-. CALI. (416) M2-3405

DUE AS STAMPED BELOW

AUTO. DISC.

AU6 1 K 199f]

SEMTONia

SEP 1 7 693

U. c. BERKELEY

( ■;

UNIVERSITY OF CALIFORNIA, BERKELEY
FORM NO. DD6, 60m, 1/83 BERKELEY, CA 94720 _ __

^C13C201

U.C. BERKELEY LIBRARIES

cQQaai7abi

Internet Archive Audio

Featured

Top

Images

Featured

Top

Software

Featured

Top

Books

Featured

Top

Video

Featured

Top

Mobile Apps

Browser Extensions

Archive-It Subscription

Save Page Now

Full text of "Om de senast framställda fordringarna på en historisk ordbok"

See other formats