Om konungens sanktionsrätt vid förändring eller upphäfvande af statens ordinarie inkomster ..

Google

This is a digital copy of a book that was prcscrvod for generations on library shelves before it was carefully scanned by Google as part of a project

to make the world's books discoverablc onlinc.

It has survived long enough for the copyright to cxpirc and the book to cntcr the public domain. A public domain book is one that was never subject

to copyright or whose legal copyright term has expircd. Whcthcr a book is in the public domain may vary country to country. Public domain books

are our gateways to the past, representing a wealth of history, cultuie and knowledge that's often difficult to discovcr.

Marks, notations and other maiginalia present in the original volume will appear in this flle - a reminder of this book's long journey from the

publishcr to a library and fmally to you.

Usage guidelines

Google is proud to partner with libraries to digitize public domain materials and make them widely accessible. Public domain books belong to the
public and we are merely their custodians. Nevertheless, this work is expensive, so in order to keep providing this resource, we have taken stcps to
prevent abuse by commercial parties, including placing technical restrictions on automated querying.
We also ask that you:

+ Make non-commercial use of the filés We designed Google Book Search for usc by individuals, and we request that you use these files for
personal, non-commercial purposes.

+ Refrainfivm automated querying Do not send automated queries of any sort to Google's system: If you are conducting research on machine
translation, optical character recognition or other areas where access to a laige amount of text is helpful, please contact us. We encourage the
use of public domain materials for these purposes and may be able to help.

+ Maintain attributionTht GoogXt "watermark" you see on each flle is essential for informingpeopleabout this project andhelping them lind
additional materials through Google Book Search. Please do not remove it.

+ Keep it legal Whatever your use, remember that you are lesponsible for ensuring that what you are doing is legal. Do not assume that just
because we believe a book is in the public domain for users in the United States, that the work is also in the public domain for users in other
countries. Whether a book is still in copyright varies from country to country, and we can'l offer guidance on whelher any speciflc use of
any speciflc book is allowed. Please do not assume that a book's appearance in Google Book Search means it can be used in any manner
anywhere in the world. Copyright infringement liabili^ can be quite seveie.

Äbout Google Book Search

Google's mission is to organize the world's information and to make it universally accessible and useful. Google Book Search helps rcaders
discovcr the world's books while helping authors and publishers reach new audiences. You can search through the full text of this book on the web

at |http : //books . google . com/|

Google

Det här är en digital kopia av en bok som har bevarats i generationer på bibhotekens hyllor innan Google omsorgsfullt skannade in

den. Det är en del av ett projekt för att göra all världens böcker möjliga att upptäcka på nätet.

Don har överlevt så länge att upphovsrätten har utgått och boken har blivit allmän egendom. En bok i allmän egendom är en bok

som aldrig har varit belagd med upphovsrätt eller vars skyddstid har löpt ut. Huruvida en bok har blivit allmän egendom eller inte

varierar från land till land. Sådana böcker är portar till det förflutna och representerar ett överflöd av historia, kultur och kunskap

som många gånger är svårt att upptäcka.

Markeringar, noteringar och andra marginalanteckningar i den ursprungliga boken fiinis med i filon. Det är en påiniimelse om bokens

långa färd från förlaget till ett bibliotek och slutligen till dig.

Riktlinjer för användning

Google är stolt över att digitalisera böcker som h;ir blivit Jillmän egendom i samarbete med bibliotek odi göra dem tillgängliga för
alla. Dessa böcker tillhör mänskligheten, och vi förvaltar bara kulturarvet. Men det här arbetet kostar mycket pengar, så för att vi
ska kunna fortsätta att tillhandahålla denna resurs, har vi vidtagit åtgärder för att förhindra kommersiella företags missbruk. Vi har
bland annat infört tekniska inskränkningar för automatiserade frågor.
Vi ber dig även att:

• Endast använda filerna utan ekonomisk vinning i åtanke

Vi har tagit ftam Google boksökning för att det ska användas av enskilda personer, oeli vi vill att du använder dessa filer för
enskilt, ideellt bruk.

• Avstå från automatiska frågor

Skicka inte automatiska frågor av något slag till Googles system. Om du forskar i maskinöversättning, textigenkänning eller andra
områden där det är intressant att få tillgång till stora mängder text, ta då kontakt med oss. Vi ser gärna att material som är
allmän egendom används för dessa syften och kan kanske hjälpa till om du har ytterligare behov.

• Bibehålla upphovsmärket

Googles "vattenstämpel" som finns i varje fil är nödvändig för att informera allmänheten om det här projektet och att hjälpa
dem att hitta ytterligare material på Google boksökning. Ta inte bort den.

• Håll dig på rätt sida om lagen

Oavsett vad du gör ska du komma ihåg att du bär ansvaret för att se till att det du gör är laghgt. Förutsätt inte att en bok har
blivit allmän egendom i andra länder bara för att vi tror att den har blivit det för läsare i USA. Huruvida en bok skyddas av
upphovsrätt skiljer sig åt från land till land, och vi kan inte ge dig några råd om det är tillåtet att använda en viss bok på ett
särskilt sätt. Förutsätt inte att en bok går att använda på vilket sätt som helst var som helst i världen bara för att den dyker
upp i Google boksökning. Skadeståndet för upphovsrättsbrott kan vara mycket högt.

Om Google b ok sökning

Googles mål är att ordna väi'ldens information och göra den användbar och tillgänglig överallt. Google boksökning hjälper läsare att
upptäcka världe ns böcker och författare och fö rläggare att nå nya målgrupper. Du kan söka igenom all text i den här boken på webben
på följande länk |http : //books . google . com/|

t;-. Ii.

I

HARVARD LAW LIBRARY

FROM THE LIBRARY

FtJRST zo STOLBERG

WERNIGERODE

Received April 31, igsi

å^

p^

SJ

OM

lONUN&ENS SANKTIONSRÅTT

VID

FÖRÄNDRING ELLER UPPHÄPVÄNDE
STATENS ORDINARIE INKOMSTER

AKADEMISK AFHANDLING

VIDTBERÖMDA FILOSOFISKA FAKULTETENS I UPSALA
HUMANISTISKA SEKTION

FÖR FILOSOFISKA GRADENS VINNANDE

TILL OFFENTLIG OBANaKNINÖ FKAMSTÄLLEB

KARL GUSTAF I^ANDGREN

k LÄROSALEN N:o IV

LÖRDAGEN DEN 22 NOVEMBER I

KL. 10 F. U.

UPSALA i8g(

ALMQVIST & WIKSELLS BOKTR.

+-

Ö^

f^

U

APRM '>■' IP^T?

)

D,

en uppdelning af svenska statens inkomster i
ordinarie och bevillningar, som göres i §§:na 59, 60 och
64 af vår nu gällande regeringsform, kan väl kallas lika
urgammal som svenska folkets rätt att sig beskatta.

Skilnaden mellan dessa olika slag af inkomster fast-
slås redan i vår älsta grundlag, landslagens konungabalk.
Det heter här, att konungen *agher styra ok raj)a lan-
dum ok upsala ö{)um, kronunna goz ok allum kunnugx-
likum ingeldum" (i Kr. L. L. ^rset ok ingeldum**), **een-
sak sina haua, dulghadrap ok dana arf ok al saköres
brut siin iuir alt suerike, sum lagh ok rsetter ser*' ^).
Detta var en uppräkning af den tidens ordinarie inkom-
ster, och vid dem egde konungen lefva, de stodo oan-
tastligen till hans disposition, men han fick dock ej minska
sin och kronans rätt till förfång för en efterkommande
konung; denne egde då taga det igen (Kng. B. III). Med
afseende på dem lofvade ock folket i sin ed, att *'al-
moghe, sum af ålder varit hauer ok sen aar skatskyldug-
her agher ok skal allse arlika ok lagha utskylder sina
kunnuge sinum giua ok utgöra mej) go[)uilia utan alte
{)ryzko*.^) De voro således ständiga skatter, som fol-
ket ej egde undandraga sig att utgöra. Men till nya
utlagor fordrades dess bifall : konungen egde " sengin nyan
|)unga aellse selaegn a land sitt Iseggia" ^) utom i vissa be-

^) M. E. L. L., Kng. B., II.
*) Kng. B. VI, § 4.
») Kng. B. V, § 6.

stämda fall, och då var det åter folkets rätt att sjelft
genom en lagsagorepresentation bestämma, "hvat hiselp
almoghin skal aellae ma göra kunnunge sinum*. Detta
var bevillningarne, som gåfvos för att fylla särskilda
behof, hvilka ej med de ordinarie inkomsterna kunde
bestridas, och till dessas utgörande fordrades för hvarje
gång folkets samtycke. Sådana voro lagens bud. Men
med samhällets utveckling och stadigt växande be-
hof låg det i sakens natur, att under dessa tiders min-
dre fasta statsrättsliga skick folkets rättigheter ofta
skulle usurperas^), och vanligen blef det ock konungen,
som med eller utan rådet eller herredagen utskref
nya skatter, hjelper och gärder. Grundsatsen fans
dock kvar. Och när riksdagens betydelse utvecklat sig
derhän, fitt den öfvertagit den beskattningsrätt, som
dittils lagligen skulle utöfvats af landskapsnämderna,
blef denna rätt ock bättre värnad. Bevillningarnes be-
stämmande till belopp och fördelning blef riksdagens
hufvudsakliga göromål. Men något intrång på konun-
gens lagliga ^) rätt gjordes icke. ** De ordinarie skatterna
ansågos såsom en konungens rättighet, den^han tillträdt
med tronen och hvars utgörande aldrig vid riksdagen
sattes i fråga.** ^) Under tidernas lopp hade småningom
de såsom bevillningar gifna skatter och gärder genom
häfd och laga beslut öfvergått till ständiga, till ordi-
narie inkomster. Så sammanslogos af Gustaf I de
^ånga under olika titlar utgående och af olika natur
varande häfdvunna utskylderna till en skatt, jordeboks-
räntan, och så kommo, särskildt efter 1652 och 1655
års riksdagsbeslut, de s. k. mantalsräntorna att räknas

*) Att de ock ofta iakttogos, se t. ex. Slyffe^ Bidrag etc, IV, sid.
CXLV.

^) Kristoffers landslag hade 1608 tryckts med kunglig stadfä-
stelse.

3) Sieyern, Bidrag tiU Sv. Rdgs hist. 1600—1650, sid. 88.

^

I

bland statens ordinarie inkomster. ^) Man kunde tvista
vid riksdagarne, om en skatt skulle betraktas som ordi-
narie eller om den vore en bevillning, som af ständerna
kunde upphäfvas eller ersättas med en annan. ^ Men
hade den engång blifvit införd i jordeboken eller på an-
nat sätt fått karakteren af ordinarie, så var den konun-
gens rätt och kunde således åtminstone ej utan hans
medgifvande rubbas eller afskafifas. Ja, man ansåg rent
af de ordinarie eller ** ständiga** inkomsterna såsom en
gång för alla bestämda, såsom oföränderliga, de der ej
ens genom konungamaktens medverkan borde kunna min-
skas till sitt belopp eller förändras i anseende till grun-
derna för deras utgörande; detta tvifvelsutan på grund
af ofvannämda föreskrift i Landslagen, att konungen ej
fick minska kronans rätt till förfång för efterträdarne.
Häri låg ock reduktionernas rättsgrund. Stående oför-
änderliga inkomster anvisade till stående utgifter var
tidens grundsats, och den fann hos oss sitt fullständiga
uttryck i 1696 års stat, frukten af Karl XI:s rastlösa
verksamhet för vårt statsverks ordnande och hvilken
stat sedan blef normerande for hela det följande århun-
dradet och såsom sådan åberopades i såväl 1720 som
1772 års regeringsformer. — 1720 års regeringsform
reglerade ständernas gamla beskattningsrätt och utvid-
gade den ock betydligt genom den oinskränkta gransk-
ningsrätt, som dem tillerkändes, men med afseende på
de ordinarie statsinkomsterna och konungens rätt till
deras oföränderliga uppbärande vidtogs i grundlagen in-
gen ändring. Man har påstått motsatsen^), och detta

*) Jfr härom Linde, Sv. Finansrätt, Sthlm 1887, sid. 26é— 271;
By din ^ P. M. ang. Det sv. Skatteväsendets utveckling, sid. 81; Sv. Riks-
dagen n, 1, sid. 92.

^) Se t. ex. OdhneVf Sveriges inre hist. under Kristinas förmyn-
dare, sid. 57, 236, anm. S, 237. Obs. dock, att Budbeck under striden
mot rådet och högadeln sökte &t ständerna vindicera en suverän myn-
dighet i skattefrågor.

^) Bydin, Om svenska folkets beskattningsrätt, sid. 52 samt anm. 2.

på den grund, att *den forpligtelsen att till konungen
utgöra alla de årliga laga utskylderna, hvartill allmogen
enligt L. L. skulle förbinda sig i den ed, den svor ko-
nungen vid hans bestigande af tronen, ej längre nämli-
gen var upptagen bland folkets skyldigheter emot konun-
gen; och att ej heller på något ställe i R. F. någon
konungens rätt till dessa inkomster omtalas". Nu inne-
håller 1720 års R. P. emellertid hvarken någon folkets
ed till konungen eller något sådant uppräknande af dess
skyldigheter som landslagens Kgb., utan hänvisar i stäl-
let till denna, i sin § 8, der det i en slags sammanfatt-
ning heter: * Riksens ständer skola med trogen ömhet
lämna allan konungsligan rätt och välde, som Sveriges
Lag och defina Regeringsform ^) beskrifver, uti dess fulla
mackt och myndighet aldeles oförkränckt och hvad på
det sättet den Kongl. Högheten och myndigheten till-
horor, med nit, försorg och omvårdnad handhafva, för-
svara och styrkia*. Uttrycket * konungslig rätt* är
direkt hemtadt ur landslagen, der det återfinnes dels i
Kng. B. VI och dels i förening med "ingeldum", "ko-
nungslig raöt ok ingeldum* (se sid. 1). Dermed menas ^)
" egentligen de å jorden hvilande utskylderna till konun-
gen, äfvensom personella skatter; dock torde dermed
äfven hafvas afseende på böterna, som sedan nämnas".
Då just detta uttryck nu insköts samt dessutom hänvis-
ning gafs till den ännu ^) gällande landslagen, torde väl
detta innebära allt annat än ett upphäfvande af konun-
gens rätt härutinnan. Och ej heller finnes något annat

^) Kurs. af mig.

*) Schlf/teTf Om konungaval, eriksgata, kröning och kungl. rättig-
heter, jnr. afh., 1 haft., eid. 41.

*) D& B. F. antogs. Ständerna begärde i riksdagsbeslutet 1723,
att den nya lagen skulle öfverses och en honungahalh tillfogas. Någon
s&dan blef dock ej utarbetad, enär den ans&gs vara ersatt af den nya
grundlagen. Men uti denna fans ej, som ofvan synes, någon inskränk-
ning i denna konungens rätt. {Stiernman, Bdgs och mötens beslut,
sid. 2565.)

stadgande i 1720 års R. F., som kan utvisa, att någon
sådan förändring afsetts. Det heter blott om de ordi-
narie inkomsterna i § 30, att (Kammar-) — * CoUegii om-
vårdnad, försorg och åhuga är, att Räntorne rätteligen
och i tid inkräf jas och förmeras — — — — , så ock
att regalia fisci icke försnillas, försummas och förloras,
utan Riksens medel på allt sätt bättras, beqvämas till
utgifterna* — — — . Frågor om förändring i dessa
** räntor** eller de ordinarie skatterna framkommo i
* besvären* vid riksdagarne och betraktades som privi-
legii-frågor ^), och om dessa hette det i 49:de § R. F. :
**Kongl. Maj: t låter bibehålla samteliga Riksens Ständer
vid deras välfångna gamla Privilegier, förmåner, rätt
och friheter** o. s. v. I riksdagens beskattningsrätt låg
således ej heller nu att oberoende af konungen upphäfva
eller förändra kronans räntor, statens ordinarie inkom-
ster. Väl blef, genom den öfverförvaltande verksamhet,
hvartill ständerna utsträckte sin obegränsade gransknings-
makt, samt genom konungaförsäkrans ord, hvari konun-
gen förklarade sig benägen att alltid instämma med samt-
liga riksens ständer såsom maktegande nu o'ch framdeles
att göra sådana beslut, stadgar och förordningar om sig
och riket, som de pröfva tjenliga till det allmänna bästa
samt deras säll- och trygghet ^, konungens sanktion af
ständernas beslut härutinnan ^) som i andra frågor blott
en form. Men såsom sådan fans den dock, och hans
rätt var genom grundlagen ej upphäfd. Att detta ännu
mindre skulle blifva fallet uti 1772 års R. F., författad

^) S& heter det i K, MajUs resolution öfver samtlige allmogens
besvär 1720, p. 2: K. M. kan ännu intet hngna menige aUmogen med
dess n&diga Besolution på deras nnderd&niga ansökning ang&ende Bänte-
persedlarnes sammansl&ende till en viss penningeränta och markeg&ng
i god och ond tid — — — — . Men hvad Bidderskapets och Adelns
skattefrälse ang&r, && vill E. Maj:t dervid intet disponera emot deras
välfångna privilegier. Jfr 1723. Stiernman, sid. 2442.

*) Konungaförsäkran 1720.

^ Om sådana beslut se exempelvis JIdalmstrSm, Sv. poUt. hist.,
III, sid. 133 och 286.

6

af konungen, uttrycket för reaktionen mot Frihetstidens
missbruk, är sjelf klart. Den gamla konungabalken åbe-
ropas der (§ 2) uttryckligen såsom gällande; i § 39 upp-
repas samma stadgande som i § 8 af 1720 års R. F., att
Biksens ständer skola med trogen ömhet lemna allan
konungsligan rätt, som Sveriges lag beskrifver, uti full
magt och myndighet aldeles oförkränkt etc, och uti 45:te
§:en^) framhålles yttermera, att det blott var till nya
gärder som ständernas bifall fordrades, detta i öfverens-
stämmelse med konungabalkens bud, att konungen icke
egde pålägga sitt land någon ny tunga, och häri låg ock
den gamla beskattningsrätten bevarad, hvarjemte åt stån-
den bibehållits deras gamla frihet att ej i bevillningsfrå-
gor kunna öfverröstas. ^)

Vi hafva med denna korta återblick sökt ådagalägga,
att svenska folkets beskattningsrätt aldrig enligt till
denna tid gällande grundlagsbestämmelser inneburit någon
rätt för detta eller dess representation att ensidigt upp-
häfva eller förminska kronans ordinarie inkomster. Detta
har väl ock ej bestridts, med undantag af for den s. k.
Frihetstiden, men, som vi visat, eger ej ens denna re-

^) 45:te §:en återfinnes i 1720 års R. F:8 5:te §. Den löd här:
"Eongl. Maj:t äger frida och frälsa Biket, särdeles mot utrikes och fien-
dens magt, men må ej dertill mot Lag, Konungaed och Försäkran på-
lägga undersåtarne några krigshjelper, gärder, tullar, utskrifningar och
andra afgifter utan Biksens Ständers vetskap, fria yilja och samtycke;
dock undantagandes den olyckliga händelse, att Biket med Härsmagt
angripit blefve — — "; och hade väl här tillkommit för att alde-
les upphäfva betydelsen af den särskildt genom 1686 och 1689 års riks-
dagsbeslut Earl XI gifna fullmakten att i händelse af krig fördubbla
bevillningen etc, som under Earl XII:s senare tid fått en så olycks-
bringande användning. Genom att Gustaf III nu uteslöt orden dertill
jemte ttdlar och insköt nya framför gärder, skärptes dess innehåll till
konungamaktens förmån, ehuruväl det sista tillägget blott var ett upp-
repande. För frågan om de ordinarie inkomsterna hade den i sin ly-
delse 1720 ingen betydelse.

2) B. F., § 52, och 1786 års Rd.-beslut, § 3.

geringsform, som mest kringskurit konungamakten, nå-
gon sådan bestämmelse. Att fortfarande oförminskade
uppbära dessa, ^'de årliga laga utskylderna", ** kronans
behållne eller indelte räntor**, ** statsverkets ordinarie
och ständiga inkomster**, det värden ** konungsliga rätt**,
som alltid åt konungen bibehölls. Med ordinarie inkom-
ster förstod man således ej blott, att de voro **de van-
liga**, som ej för hvarje riksdag behöfde beviljas, utan
deras historiskt gifna karakter var ock den, att de ej
utan konungens samtycke kunde förändras eller tipphäfvas.

1809 års lagstiftare gingo ej till sitt värf med af-
sigt att föreslå några ** stora och lysande förändringar i
vår statsförfattnings åldriga grundformer**. De trodde
tvärtom, **att för en nations allmänna rätt och medbor-
gares personliga frihet och säkerhet fiiines intet stadigare
värn än dessa former, omgifne af seklers helgd och be-
fastade af en allmän nationalkraft, som i dem verkar**.
Svenska folkets sjelfbeskattningsmakt visste de ock värna.
**Det är denna som upprätthåller och befäster national-
representationen. Dess vårdande är följaktligen icke
blott för nationens välstånd, utan äfven för dess frihet
af den yttersta vigt.** Och denna sjelf beskattningsrätt
hade varit i fara. Redan derigenom att Gustaf III an-
såg riksdagens bevillningsrätt blott innefatta bestämman-
det af bevillningens storlek och fördelning, men ej tiden
för dess utgörande, och med åberopande af § 38 R. F.
också oftast genoradref denna åsigt, hade ett väsentligt in-
grepp i denna rätt skett. (Riksdagen saknade dessutom all
rätt att bestämma statsmedlens användande och hade ej
heller någon verklig kontrollerande myndighet.) Men
ännu större blef faran genom Förenings- och Säkerhets-
akten. Af dess första redaktion framgår, att Gustaf III
ansett sig kunna undandraga riksens ständer beskatt-
ningsrätten och i stället lemna denna åt ett utskott af
landets fullmäktige, som skulle sammanträda, då konun-
gen hade penningehjelp af nöden, och hvilken fåtaliga

8

församling naturligtvis blifvit lätthandterligare och mera
beroende af konungen.^) I det förslag, som antogs af
de tre ofrälse stånden, fick dock § 5 sin bekanta lydelse:
*Som den rätta friheten består att fritt gifva till ri-
kets underhåll hvad finnes nödigt; så äger svenska fol-
ket derom en ostridig rätt att med konungen rådslå,
jemka, afslå och öfverenskomma*, och afsåg väl när-
mast att gifva konungen en medbestämningsrätt vid
bevillningarne ; men genom dess tänjbara och mångty-
diga uttryck kunde dock riksdagens rätt fullkomligt elu-
deras. Att, utan att förändra vårt statsskicks åldriga
grundformer, nogsamt vårda den riksdagen, såsom sven-
ska folkets representation, tillkommande beskattnings-
rätten blef nu den princip, enligt hvilken 1809 års K. U.
utarbetade den afdelning af R. Formen, som behandlade
riksdagens finansmakt, och vi finna den tillämpad i hvar
och en af dess paragrafer, om ock det senare momentet,
att träffa sådana bestämmelser, hvarigenom konungen
skulle sättas ur stånd att öfverträda sin befogenhet i
fråga om bevillningarne, till följd af de färska öfver-
greppen härutinnari, blef skarpare framträdande.

Denna R. F:s afdelning inleddes med den mångtol-
kade 57:de §:en: Svenska folkets urgamla rätt att sig be-
skatta utöfvas af Biksens Ständer allena vid Allmän Riks-
dag. Den är i det som bekant till grund och ledning
för K. U:s arbete liggande s. k. Håkanssonska försla-
gets § 53 lika lydande med undantag af, att K. U. till-
lagt ordet allena. Den som ansetts som detta förslags
egentlige upphofsman, landshöfdingen af Håkansson, se-

') Jfr Tham, Konung Gustaf III och Biksens Ständer vid riksda-
gen 1789, sid. 159 och följ. VaUqvist hade andragit mot dess § 5, "att
beskattningsrätten vid riksdagar var en bland nationens dyrbaraste rät-
tigheter; att den i alla ginindlagar blifvit dem noga förvarad att vid
riksdagar allena nyttjas; att med antagande af denna § riksdagar for
alltid skulle vara aflyste** etc.

S&, som § 5 sedermera infördes i säkerhetsakten, blef den aldrig
de deputerade föreläst. Anf. arb.

9

dermera vid 1809 års riksdag bondeståndets sekreterare,
både varit en inflytelserik representant i borgarståndet
vid 1789 års riksdag, då dessa ordalags och deras inne-
börd lifligt debatterats, nämligen under de fruktlösa un-
derhandlingar mellan Gustaf III och adelns ledare^ som
föregingo säkerhetsaktens föredragande på riddarhuset.
Desse föreslogo då, för att "beskattning&friheten skulle
tydligare och säkrare uttryckas**, att det obestämda ut-
trycket i § 5 Svenska folket skvUe utbytas mot "rikets
ständer vid allmän riksdag".^) Härmed afsågo.de na-
turligtvis att mota konungens eventuella försök att kring-
skära riksdagens urgamla beskattningsrätt, men ej inlade
de i denna beskattningsrätt någon ny princip, ej afsågo
de härmed att rubba konungens lika urgamla rätt. Och
ej heller kunde afsigten vara någon sådan, då dessa ut-
tryck nu användes i § 53 af det Håkanssonska förslaget,
gilladt af den grundlagskomité som hertig Karl tillsatte,^)
1809 års K. U. vidtog väl flere förändringar i det H:ska
förslaget/'), men dess § 53 (= R. F:s § 57) skärptes
blott genom ofvannämda inskjutande af ordet "allena"
framför "allmän riksdag" (i brädden af H:ska förslaget
signerades "endast" att i texten införas f)), och dess
innebörd förblef densamma. "Paragrafen afsåg att före-
komma hvarje försök att låta andra delegationer af
Svenska folket än Riksdagen utöfva den rätt att sjelft
beskatta sig,, som grundlagsstiftaren förutsatte såsom
detta folks tillhörighet, d. v. s. rätten att sjelft ålägga
sig de skatter, som det skulle utgöra, och att således ej

') Se hofl Tham (anf. arb., sid. 230) frih. Duvalls tiU biskop Valh
qviat lemnade skrift; Vinffqi^ist, Berättelse om riksdagen 1789 (Freij 1844,
sid. 437). Jfr ock noten sid. 8.

^ Den bestod af riksdrotsen grefve Wachtmeister, Essen, Rosen-
blad, H&kansson, Lagerbjelke, Adlercreutz, Adlersparre, Fersen och Kling-
spor. Jfr M. Sandegren: Till historien om statshvälfningen i Sverige
1809. Ak. afh.

3) Se Naumanna Tidskrift 1872, sid. 363.
*) Nanmann, anf. st., sid. 340.

10

befaofva utgöra skatter, som det icke sjelft åtagit sig,
eller någon ntan dess samtycke ålagt det.* ^) Någon
annan tolkning af densamma torde med afseende på dess
tillkomst och historiska förntsättningar ej vara hållbar:
Genom 57:de §:en infördes således icke någon ny
princip méd aSseende på konungens ratt ofv^er de ordi-
narie inkomsterna, och lika litet skedde det genom de
följande, der sattet för ntöfvande af riksdagens beskatt-
ningsrätt närmare utvecklas. Åf dessa föreskref den
58:de, att statsverket skulle af konungen för ett riksens
ständers statsutskott till alla delar uppvisas; den 59:de,
att ''efter rikets och statsverkets tillstånd och behof late
Konungen till utskottets ofverläggning framställa hvad
staten kan tarfva utofver de ordinarie inkomster, och
hvilka behof genom bevillningar böra fyllas'; den 60:de
uppräknar och bestämmer dessa bevillningar (dit nu äfven
stora Sjötullen fördes, i olikhet med hvad förhållandet
var i H:ska förslaget och under den föregående tiden), i
61:sta faststäldes tiden för dessa bevillningars utgående,
i 62:dra och 65:te ständemas rätt ofver utgifterna, i 64:de
heter det, att ''såväl Rikets ordinarie statsmedel och in-
komster, som hvad på sätt omförmäldt är, under namn
af extra ordinarie utlagor eller bevillningar till stats-
verket af riksens ständer anslås, vare under konungens
disposition, att till de af riksens ständer pröfvade behof
och efter deri upprättade staten anordnas''. I 73:dje §:en
upprepas stadgandet från 45:te §:en af 1772 års R. P.,
ätt inga nya pålagor etc. — — — må utan ständernas
fria vilja och samtycke påbjudas.^ I 77:de förbjudes
konungen att utan ständemias samtycke försälja kungs-
gårdar etc., som ock skola förvaltas efter de grunder
ständerna föreskrifva; ändtligen förklaras i 80:de §:en.

') Alin, Svenske Konungens rätt i fråga om nedsättning af TuU-
bevillninga-afgifter enl. 1809 ärs B. F. (Smaaskrifter tUegnede Krieger,
8id. 342).

2) Jfr med dessa §§:er de ungefärligen lika lydande i H:ska för-
slaget §§ 63—61 samt 71 och 77.

11

att indelningsverket ej kunde ändras utan kpnungs och
ständers samstämmande beslut. — I alla dessa, paragrafer
bestämmes noggrant ständer nasr beskattningsrätt, omintet-
göres säkerhets-aktens stadganden och uppresas äfven
eljes skrankor mot konungamaktens möjliga öfvergrepp,
men i ingen af dem säges det, att riksdagen skulle ega
rätt att ensidigt förändra eller upphäfva de ordinarie in-
komsterna, att derutinnan minska konungens urgamla rätt.
Och lika litet som i K. U:s memorial skönjes i de diskus-
sioner, som föregingo R. F:s antagande i stånden, något
spår af en sådan åsigt, att genom vare sig 57:de eller
följande §§:er i detta hänseende någon ny princip i grund-
lagen införts, ehuruväl eljes R. F:s nyheter nogsamt an-
märktes. Man framhöll med styrka, att beskattnings-
rätten var skyddad och åt riksens ständer bevarad, men
uttrycket användes i dess gamla betydelse utan ens en
antydan om, att dess begrepp skulle förändrats derhän,
att deri äfven innefattades rätt att upphäfva ordinarie
skatter^).

Betecknande är här ett yttrande af grefve Ad, G.
Mörnevy längre fram under riksdagen medlem af K. U.
och ansedd som en af de mera avancerade på riddarhuset.
Han uppdrog en jemförelse med föregående förhållanden
och yttrade dervid bl. a.: "Då, när en endas öfvervigt
hvilade tungt öfver Svea folk, när hvarje änine, som ej
var af den verkställande makten proponeradt, var för-
bjudet för ständernas öfverläggningar, då när de sjelfva
icke egde någon annan bestämd rättighet än den att be-
skatta sig^), när denna, ofta inskränkt till besväret med
en oangenäm fördelning af bevillningen alltid blef illu-
derad i anseende till rättigheten att utstaka en gräns för
densamma, då säger jag, hvad hade vi väl önskat, hvar-
igenom hade vi väl trott oss försäkra våra rättigheters
helgd, om icke igenom Publicité i Statsmedlens förvaltning

>) Jfr ståndsprot. 3—5 Juni 1809, B. och Ad. I, 471—578, Pr.-st.
I, 192 och följ.

*) Kurs. af mig.

12

och igenom bestämdt återkommande riksdagar, när tiden
för bevillningens upphörande hade inträffat". Om dessa
tvenne band, fortsatte han, då vore tillräckliga att åter-
hålla inkräktningar, så hade man nu i stället för stats-
medlens blotta publicité rättighet att bestämma deras
användande etc. G. A. SUfverstolpe yttrade, det beskatt-
ningsrätten vore skyddad och ''så stäld, att man vid be-
skattningens fördelning hade fullt skäl att vänta billighet
och visdom och att regenten aldrig kunde med sin magt
af göra våra bevillningar**. Pehr Tham, som alternativt
föreslog till antagande 1772 års R. F., framhöll skiljak-
tigheterna, men nämde dervid ej ett ord om beskattnings-
rätten. O. s. v. I presteståndet genomgicks K. U:s
förslag paragraf-vis under ganska utförlig diskussion om
vissa af dem, t. ex. §§:na 2, 16, 53, 71, 96, 102, 103,
108, men om 57:de §:en yttrades här lika litet som i de
andra stånden någonting särskildt, hvilket väl varit otänk-
bart, om man förestält sig, att medelst denna § riksda-
gens finansmakt utsträckts derhän, att riksdagen skulle
ega att allena bestämma öfver de ordinarie inkom-
sterna. —

Det påståendet har dock framkastats, att 1809 års
grundlagsstiflare hyst den **åsigt*, att en sådan rätt till-
komme riksdagen. Det enda skäl, hvarmed detta påstående
styrkts, lyder som följer: **Det obestämda i 62 § R, F.
föranledde borgarståndet på framställning af grossh. San-
tesson att föreslå en så lydande redaktionsförändring:
Sedan statsutskottet undersökt statsverkets tillstånd, af-
gifvit förslag till sådana indragningar eller förändradt
användande af statens medel och tillhörigheter, som utskottet
prof var nödige och lämplige och de slutliga behof således
kunna bestämmas — ankomme det på riksens ständer
att, efter föregången pröfning af alltsammans, en deremot
svarande bevillning sig åtaga. — — — K. U. svarade
med anledning häraf i mem. d. 23 Nov. 1809: 'I Rege-
ringsformen, dit detta ärende mindre egentligen hörer,
torde en öfverflödig vidlyftighet böra undvikas och blott

i

13

grundprinciperna finnas för de ämnen, hvilka Riksdags-
ordningen, utförligare afhandlar. I dess 30:de § har ut-
skottet föreslagit ett stadgande öfverensstämmande med
hvad borgarståndet yrkat.' Denna § hade ock i det ur-
sprungliga förslaget till R. O., uti hvad som rörde denna
sak, följande lydelse: (Statsutskottet åligger) slutligen
uppgifva huru mycket genom bevillning(ar) bör utgöras,
sedan alla föreslagna nödiga indragningar, besparingar och
förbättrade anstalter sa i anseende till uppbörden, som med-
lens användande blifvit iakttagne. — Borgarståndet full-
följde ej vidare sin anmärkning. 30:de § R. O. har vis-
serligen i sin nu gällande form erhållit en med berörde
förslag olika ordalydelse, utan att dock denna redaktions-
förändring var uppkallad af något i stånden tillkänna-
gifvet ogillande af sjelfva grundsatsen." ^)

I förbigående anmärkande det egendomliga i att an-
taga, det K. U. skulle i en fråga, som så berörde makt-
fördelningen mellan konung och riksdag, framlagt sin
**åsigt" i R. O. och ej i R. F., dit den, om någon, egent-
ligen hört, finna vi det aldeles tydligt, att Santessons af
borgarståndet antagna förslag likaväl som K. U:s svar
derpå afsåg statstitgifterna, men ingalunda de ordinarie
statsinkomsterna, hvarom § 62 ej handlar, och vi påpeka
föröMgt, att K. U. i sitt svar (mem. af d. 29 Nov. 1809)
hänvisar ej till den af förf. anförda lydelsen af § 30 R. O.,
utan till den genom föregående memorial af d. 6 Okt.
ändrade, der det heter: " — — — vidare åligge detta
utskott att utröna, pröfva och föreslå det, som till stats-
och riksgäldsverkets behof erfordras, sedan nödige indrag-
ningar och besparingar blifvit iakttagne — — * , och
häri torde man äfven med bästa vilja i verlden ej kunna
undgå att erkänna, det ** indragningar och besparingar **
syfta på statsverkets utgifter, men omöjligen på dess
ordinarie inkomster. Nej, hade K. U. hyst någon dylik
åsigt, att riksdagen allena borde bestämma öfver statens

') By din, Sv. folkets besk-rätt, sid. 77, anm. Kurs. af By din.

14

ordinarie inkomster, hade det velat vidtaga en så stor
och genomgripande förändring i vårt statsskicks uråldriga
grundformer (man erinre sig, att i 1810 års riksstat upp-
gingo de ordinarie eller "ständiga** inkomsterna till nära
lika belopp med bevillningarne och att grundskatterna
utgjorde 67 procent af de förra), hade det afsett att
gifva svenska riksdagen en sådan finansmakt, större än
den som tillkom parlamentet i hvad K. U. sjelft kallar
"Europas friaste stat**, — så nog borde man kunnat vänta,
att detta utskott, som eljes visat sig kunna uttrycka
hvad det menat, också i sitt förslag till R. F. bestämdt
utsagt detta.

Den åsigt, som 1809 års män uttalat, när frågan
sedermera kom under debatt, är också en helt annan.
Så uppträdde just Santesson i borgarståndet vid 1834 års
riksdag som den förnämste försvararen af konungens
sanktionsrätt, så 1829 på riddarhuset J. Cederström, P.
Lagerhjelm, i bondeståndet Lars Olsson, talman 1809—-
1818, m. fl. Märkligast härutinnan är uttalandet af den
man, som framför andra bär hedern af 1809 års R. F.,
Hans Järta, medlem af den af hertig Karl tillsatta komx-
tén samt såsom sedermera sekreterare i 1809 års K. U.
betraktad som R. F:s egentlige författare, och har han
ock under striden härom 1834 lagt sitt tungt vägande
ord till förmån för konungens sanktionsrätt. ^) Efter att
hafva utvecklat innebörden af 57:de §:en och framhållit
såsom dess grundsats, "att svenska folkets beskattnings-
rätt endast må utöfvas af riksens ständer vid allmän riks-
dag, följaktligen icke af provincialständer eller sockne-
ombud vid sammankomster inom länen", samt för dess
förklaring sammanstält den med de följande 59:de, 60:de,
61:sta samt 64:de §§:na, yttrar han: "Alla dessa samman-
hängande förordnanden utvisa, att den beskattningsmakt,
som riksens ständer äga och allena utöfva, inskränker

J

*) Se Ups. Oorresp. 14 Maj 1834, äfven anf. hos Naumann, Sveriges
statsforfattningsrätt, IV, sid. 27.

15

sig till de endast ifrån riksdag till riksdag fortgående
och föränderliga bevillningar, hvarmedelst utöfver stats-
verkets ordinarie inkomster statsbehofven böra fyllas,
således att riksens ständer allena må ålägga temporära
skatter, men icke allena upphäfva eller förändra, vare
sig genom förhöjning eller nedsättning, de ständiga och
såsom sådana i grundlagen erkända **.

1809 års lagstiftare hade ock tillfälle att i handling
visa sin verkliga åsigt, då de i fråga om en föreslagen
försäljning af kronogods anmälde sitt beslut till K. Majts
nådiga pröfning och stadfästelse. K. Maj:t svarade här-
till, att han i af seende på fastställelsen af den utaf stän-
derna begärda anstalt, hvilken K. Maj:t tillkommer, tagit
sjelfva hufvudfrågan i öfvervägande och på anförda skäl
ej kunnat bifalla R. St:s underdåniga beslut. Konungen
vägrade alltså den af R. St. begärda sanktionen, och
någon anmärkning häremot gjordes icke af riksdagen. Den
ansåg tydligen detta vara konungens rätt. ^)

Någon annan åsigt än den, som vi på of van an-
förda grunder framstält såsom omfattad och uttalad af
1809 års lagstiftare, framträder ej heller vid de närmast
följande riksdagarne. De få gånger någon statsverkets or-
dinarie inkomsttitel förändrades, skedde detta på grund af

^) Se Rd.-be8l. 1810, § 13. K. Maj:ts prop. tiU R. St. 3 Sept. 1810.

Påståendet hos jRt/din, Svenska riksdagen (del. II, 1, sid. 117,
anm.), att ordalagen i B. St:s skrifvelae till E. Maj:t rörande denna sak
sknlle ofyerensstämma med en motsatt tolkning eller den, att konungens
sanktion af riksdagens beslut ej vore behöflig, synes oss ej valgrun-
dadt, då denna skrifvelse just slutar med en underdånig anmälan af
beslutet till K, MajUs nåd, stadfästelse, hvilka ordalag i riksdagsbeslutet
utbyttes mot i texten anförda.

Bå riksdagen särskildt denna tid ej följer några bestämda "verba
formalia" för sina uttalanden, kan den form, riksdagen ger dessa, i all-
mänhet ej tillmätas så stor vigt, såvida ej uttrycken framkallats af fö-
regående motivering eller diskussioner. Att nu deraf, att riksdagen har
användt uttrycket anmäla till K. Maj:ts stadfästelse (i st. för de möj-
ligen vanligare "hemställa till" eller "anhålla om"), draga den slutsat-
sen, att den funnit stadfäsielsen icke behöflig, anse vi icke berättigadt.

16

kunglig proposition^), men var riksdagen någon gång i till-
fälle att uttala sin mening, öfverensstämde denna med
den ofvan framhållna. Så då vid riksdagen 1817 — 18
fråga väckts om nummerlotteriets upphäfvande och två
stånd härvid stannat mot två, innehöll den af stånden
godkända propositionen för omröstning i förstärkt stats-
utskott, att vid bifall härtill "kommer hos K. Maj:t i
underdånighet att anhållas, det nummerlotteriet måtte
indragas ^'.^

Först vid den sjunde riksdagen efter det nya stats-
skickets införande, 1828 — 30 års riksdag, framträder en
annan åsigt, då man försökte att få den riksdagen allena
tillkommande beskattningsrätten utsträckt äfven till de
ordinarie skatterna.

Vi skola nu öfvergå till en framställning af denna
och följande riksdagars förhållande till och uppfattning
af denna fråga.

') Se riksdagen 1823 E. Maj:ts prop. om statsverkets tillstånd och
behof. Bih. till Bikst Prot. I, 1, s. 787 o. följ.
') Först. St. U:s mem. n:r 208.

{

1

I

Vid riksdagen 1828 — 5Ö kora frågan på följande
sätt under debatt. ^) Vid återremissen af statsutskottets
betänkande angående beräkning af statsverkets inkom-
ster hade på riddarhuset G. Hjerta och i bondeståndet
Anders Danielsson motionerat om afskaflfande af mantals-
penningarne, lagmans- och häradshöfdingeräntan samt
sterbhusafgiften. Detta forslag hade af utskottet i dess
förnyade inkomstbetänkande afstyrkts. Vid öfverlägg-
ningen härom på riddarhuset ogillade frih. Jakob Ceder-
ström, att utskottet icke skilt detta förslag från inkomst-
betänkandet och deröfver afgifvit särskildt utlåtande, och
tillade, att ändringar med statens ordinarie inkomster
val kunde göras, men alla sådana frågor måste såväl
som andra behandlas i grundlagsenlig ordning, och de
ordinarie inkomsterna kunde icke nedsättas eller afskaf-
fas af riksens ständer utan konungens medgifvande och
sanktion. Detta yttrande uppkallade nu hr Hjerta, som
uttalade sin * verkliga förvåning" öfver detta påstående,
att riksdagen icke skulle ega rätt att, då inkomstbetän-
kandet efter återremiss andra gången till stånden åter-
kom, besluta öfver hvarje inkomsttitel deri. Då rikets
ständer allena enligt 57:de §:en R. F. utöfvade svenska
folkets rätt att sig beskatta, måste det vara klart, att
de egde om hvarje titel af inkomsterna förordna och

*) Se for denna riksdag St. U:8 mem. n:r 54 och 123; R. och Ad:s
prot. XXI, sid. 175—244, XXII, 3—85, 46 — CO, bondest:8 prot. V, 534 —
583, 605—614; K. U;s mem. n:r 27.

i

^^^

måttm

18

säga: den eller den ändra vi, den eller den besluta vi
o. s. v. Om tre stånd vore derom enige, så vore be-
slutet om dessa skatters upphörande lagligen fattadt.
Dessa yttranden framkallade nu en liflig diskussion om
frågans formella sida, hvarunder konungens sanktions-
rätt försvarades af hrr Lefrén, af Billbergh, B, Bosen-
hladj statsrådet G. af Ugglas m. fl., som, stödjande sig
på isynnerhet 59:de och 64:de §§:na i R. F., framhöUo
motsatsen mellan ordinarie inkomster och bevillningar,
hvilka af bevillningsutskottet behandlas och af riksens
ständer allena afgöras. Lefrén sökte visa, att Hjertas
sats, det tre stånd utan konungens sanktion kunde för-
ändra ordinarie inkomster, kunde eludera 114:de §:en,
och Rosenblad åberopade deremot § 75 R. O. ^) Hart-
mansdorff ansåg mantalspenningarne böra betraktas och
behandlas som grundskatt — de utginge visserligen af
personer, men på sätt som grundskatt — och en sådan
kunde hvarken åläggas, nedsättas eller afskaflfas utan
konungens och de skattdragandes medverkan.

Hjertas mening understöddes med åberopande af
57:de §:en af C. H. Anckarsvärd och C. F. Horn, ^)

') § 114 R. F.: Konungen late samtlige riksens ständer deras pri-
vilegier, förmåner, rättigheter och friheter åtnjuta; beroende det på samt-
liga riksståndens öfverenskommelse och konungens bifall att låta dem
undergå de förändringar och jemkningar, som rikets behof kunna fordra.
Inga nya privilegier, ett riksstånd rörande, kunna utan konungens och
alla riksståndens vetskap och samtycke utgifvas och meddelas.

§ 75 R. O.: Till grundlags stiftande, upphäfvande, förändring eller
förklaring fordras alla riksståndens sammanstämmande beslut och ko-
nungens sanktion. För beslut i alla öfriga ärenden, de mål undantagna,
hvarom i R. Fis 66, 69, 70, 71 och 72 §§ särskildt förordnadt är, gäUe,
jemte konungens samtycke, Tre stånds mening; men skulle Två stånd
stanna emot Två, förfalle frågan och förblifve vid det, som tillförene
stadgadt varit, utan att samma fråga må kunna vid den riksdagen ånyo
väckas eller upptagas.

^) Ifvern framträder mera än styrkan i bevisföringen. T. ex.
Anckarsvärd: " — — - Man har af meningen utöfver de ordinarie inkom-
ster^ (i § 59 R. F.) "velat draga den slutsats, att de ordinarie räntorna
vore orubbliga och ej kunde undergå någon förändring genom R. St:s

1

i

lö

Anckarsvärd fann det dock öfvei-flödigt att vidare tala i
detta ämne, intill dess landtmarskalkeu förklarat, huru-
vida han ansåg sig kunna framställa proposition på bifall
till Hjertas förslag eller om han fann sig derifrån hin-
drad af någon föreskrift i grundlagarne, hvilket han,
Anckarsvärd, dock ej förmodade. Af Billhergh yrkade
ock bifall till Hjertas förslag om de tre nämda inkomst-
titlarnes upphäfvande, men med sitt tillägg: kommandes
dock detta beslut att underställas K. Maj:ts nådiga sank-
tion. Landtmarskalken fann sig emellertid, ** enär St. U.
upptagit dessa statsverkets inkomster under trenne sär-
skilda titlar samt R. och Ad. på förmiddagen beslutit,
att målet borde afgöras punktvis", ej kunna framställa
någon ** vidsträcktare proposition** än endast rörande den
föredragna 14:de punkten om mantalspenningarne och på
de tvenne motsatta meningar, som ** egentligen med af-
seende på denna blifvit yttrade", den ena bifall till St.
U:s förslag och den andra, "att mantalspenningarne borde
upphöra och således utgå från inkomsttitlarne, men er-
sättning derför till statsverket gifvas genom bevillning".
Denna prop. godkändes, och adeln biföll efter votering
St. U:s förslag.

Genom denna som det vill synas helt tillfälligt upp-

beskattningsrätt. Men genom sam^a begrepp skulle följa, att de sista
orden och hvilka hehof genom hevillningar höra fyllas skulle innefatta en
pligt för R. St. att genom beYillningar fylla de behof, som af konungen
till dem framställas. Genom en sådan slutsats skulle likväl R. St:s be-
• skattningsrätt och behofvet af R. St:8 tillvaro slutligen tillintetgöras. Ty
om vi skola ovilkorligen bevilja hvad som tarfvas, sä kunde sådant ske
utan biträde af ständer." (I)

Hjerta kunde ej erkänna "någon annan skilnad mellan ordinarie
och extra ord. skatter än den, som är mellan råhet och enfald samt

upplysning, mellan dumma skatter och klokt beräknade".

"Det var ganska naturligt, att lagstiftaren så vidt möjligt var lät tre
stånd kanna afgöra de gamla dumheternas afskaffande, men han bjöd
deremot fullständiga garantier till införandet af ändamålsenliga förbätt-
ringar. Och just rättigheten för tre stånd att afskafifa skatter, men skyl-
digheten för alla fyra att öfverenskomma om nya är en ökad styrka för
min sats, att de ifrågavarande böra afskaffas." (!)

20

komna debatt åstadkoms sålunda intet uttalande i den >

konstitutionella tvistefrågan från R. och Ad. såsom stånd,
och flere af de uppträdande talarne, Skogman, Schwerin, j|

Lagerhjelm, CO. Palmstjerna, hade ej heller yttrat sig jj

med afseende på formfrågan. Oppositionen (Hjerta — V

Anckarsvärd) ville dock finna det tala för sin åsigt, att !

landtmarskalken utan förbehåll framstält proposition på ;

mantalspenningarnes upphörande, och den underlät ej att
framhålla detta, då i följande plenum vid föredragning
af inkomstbetänkandets nästa punkt, lagmans- och hä-
radshöfdingeräntan, diskussionen förnyades och nu mera
uteslutande rörde frågan om konungens sanktion samt
huruvida dess behöflighet skulle i beslutet uttryckas, hvil-
ket flere medlemmar af majoriteten (af Billbergh, Rib-
bingy Lagerhjelm) yrkade under protest mot sättet för
frågans behandling i föregående plenum. Så ock Ceder-
ström: *! den händelse frågan om de tre ordinarie in-
komst-titlarnes upphäfvande i den ordning, 56 §:en R. F.
föreskref, blifvit väckt, remitterad och från utskott åter-
kommit till ståndet, hade det icke varit behöfligt att
sätta i fråga konungens sanktion, men då denna fråga
uppstått i anmärkningsväg vid statsregleringen, der rik-
sens ständer bestämma utgången utan konungens sank-
tion, »å följde af sig sjelft, att särskildt undantag måste
göras för de främmande ämnen, som deruti kunna vara
insmugna för att icke få dem afgjorda under vehiklet af
ett allmänt betänkande, som icke vore sanktion under-

kastadt".

Landtmarskalken "fann sig nu nödsakad att i denna i

ganska vigtiga formfråga gifva R. och Ad. ^ess öfver- ]

tygelse tillkänna" och med stöd af 59:de och 64:de §§:na
i R. F. och då "den i 69:de §:en R. F. omförmälda stats-
reglering, i hvad den angår statens ordinarie inkomster,
icke kunde hafva annat till föremål än en beräkning af
deras förmodade belopp och bestämmandet af de behof
till hvilka de borde användas, men berörda statsregle-
ring icke kunde utsträckas derhän, att den äfven skulle

■^

\

t

^

21

berättiga B. St. att ensamme de ordinarie inkomsttit-
larne aldeles afskaffa eller i bevillning förvandla; alltså
och då den i 57:de §:en R. F. R. St. tillagda rättighet
att vid allmän riksdag allena utöfva svenska folkets ur-
gamla rätt att sig beskatta icke afsåg annat än den R.
St. enligt § 62 R. F. tillkommande åtgärd att icke alle-
nast pröfva de af St. U. uppgifna statsverkets behof och
en deremot svarande bevillning sig åtaga än ock att alla
de i 60:de §:en R. F. uppräknade särskilda bevillningars
grunder och fördelning efter R. St:s godtfinnande be-
stämma, ansåg Hans Exc. af alla nu åberopade grund-
lagsstadgandena ostridigt följa att till afskaffande af ri-
kets vare sig alla eller vissa ordinarie inkomster ovil-
korligen erfordras icke blott R. St:s utan ock K. Maj:ts
sammanstämmande beslut**. I öfrigt förklarade han sig
vara "af den tanke, att R. och Ad. kunde i egenskap
af riksstånd fatta sitt beslut uti ett dylikt allmänt ärende,
utan några särskilda vid detta liksom vid andra tillfäl-
len uttryckta vilkor eller förbehåll rörande sättet att
bringa ett sådant beslut till verkställighet, hvilken verk-
ställighet icke heller annorlunda än i grundlagsenlig form
kunde tillvägabringas".

" Efter ytterligare replikvexling yrkade slutligen Ce-
derström "för att sluta ordtvisten" och möjligen få frå-
gan inför konst.-utskottet, att i kontrapropositionen måtte
bestämdt inflyta, att R. St. besluta upphörande af lag-
mans- och häradshöfdingeräntan, utan att detta behöfde
af K. Majrt sanktioneras. Landtmarskalkens framställ-
ning, om adeln yrkade denna proposition, besvarades
"med starka Nej, jemte några Ja", och landtmarskalken
förklarade sig nu anse den uppkomna formfrågan af-
gjord. Mot att denna på detta sätt kunde afgöras pro-
testerade dock Horn, Frölich och Dalman ^), men adeln

') Frölich förklarade sig ha instämt med dem, som svarat nej i
den akt och mening, att ståndet ansåg upptagandet af principfrågan vid
detta tiUfäUe ej vara lämpligt. Jfr landtmarskalkens uttalande under
debatten.

22

instämde yttermera "med starka Ja, jemte några Nej" i
landtmarskalkens mening. Derefter bifölls St. U:ts för-
slag, att lagmans- och häradshöfdingeräntan fortfarande
skulle utgå. Mot kontrapropositionen: "vinner Nej, an-
ses lagmans- och häradshöfdingeräntan böra utur stats-
verkets ordinarie inkomst-titlar utgå samt en deremot
svarande ersättning genom bevillning utgöras", reserve-
rade sig bland andra Lagerhjelm, "då han ej insåg omöj-
ligheten af att nej-prop. kunde leda till den följd, att
trenne stånd upphäfde statens ordinarie inkomster utan
K. Maj:ts sanktion och de formers iakttagande, som vid
konstitutions-förändringar voro föreskrifna". ^)

Emellertid hade nu adeln genom sitt instämmande
i landtmarskalkens uttalade mening uttryckt som sin
åsigt, att konungens bifall vid upphäfvande af statens
ordinarie inkomster vore nödvändigt, men också, att nå-
got särskildt framhållande häraf i dess beslut icke vore
behöfligt; och enligt denna princip behandlades äfven de
följande punkterna af St. U:s betänkande, rörande de
ordinarie inkomsterna. Så beslöt adeln utan något för-
behåll salpetergärdens upphäfvande samt att nummer-
lotterimedlen med 1834 års utgång skulle upphöra. ^).

*) Med en strängare tillämpning af § 54 R. O. : "

och skulle målet, undor diakurserna, skiljas uti flera delar, d& skall, enär

sådant äskas, proposition öfver hvardera delen särskildt anställas".

— hade väl landtmarakalken bort till kontraproposition äfven upptaga

af Billberghs också nu yrkade tilläggsförslag "kommandes dock detta
beslut att underatäUas K. M:ts sanktion", hvarigenom väl ock ett form-
enligare uttryck för adelns opinion vunnits.

2) I preste- och borgarståndens diskussioner öfver inkomstbetän-
kandet berördes ej den konstitutionella frågan. Några motståndare mot *
St. U:t8 förslag att höja mantalspenningarne för vissa län framhöUo ,
blott, att det vore oriktigt att rubba en ordinarie ränta, att förändra en I
urgammal beskattning. "De fleste skola högeligen förskräckas öfver den ^
till allmän osäkerhet ledande princip, att den ordinarie räntan kan för-
ändras, h vilken, att nyttja allmogens eget betydelsefulla uttryck, 'uti 4
Konungarnes tid' aldrig undergått någon rubbning." (Prosten Forslind.)
St. U:8 förslag bifölls.

t

23

Annorlunda utföll principfrågans behandling i bonde-
ståndet, som vid denna riksdag ofta var ett troget eko
af riddarhusoppositionen. ^) Det Hjerta-Danielssonska för-
slaget hade visserligen, då det der föredrogs, fallit i de
tre andra stånden, och äfven bondeståndet biföll St. U:s
afstyrkande utlåtande. Strindlund anmärkte endast, att
förslaget ej blifvit framstäldt i den ordning 59:de §:en
R. F. bjöd, då den förutsatte, att statens ordinarie in-
komster ej skulle behandlas som bevillningsmål. I an-
nat fall skulle genom tre stånd grundräntorna kunna
förändras och upphäfvas, och § 114 då ryckas ur grund-
lagen; hvartill Änd. Danielsson genmälde, att sjelfva frå-
gans beskaffenhet tydligen gaf tillkänna, att den kunde
väckas när som helst under riksdag såsom egande ge-
menskap med statsregleringen, samt att 114:de §:en al-
drig kunde åberopas, **ty bondeståndet biföll aldrig vid
1809 års riksdag densammas införande i grundlagen, eme-
dan den gjorde omöjh'gt att någonsin få ändring i grund-
skatterna". Sin åsigt i den konstitutionella tvistefrågan
uttryckte ståndet, då frågan om salpetergärden — 25:te
punkten i St. U:s betänkande — förekom, hvarvid det
anslöt sig till den mening, som af opponenterna på rid-
darhuset uttalats, dock med någon tvekan samt med en
viss reservation beträffande de egentliga grundskatterna.
Bondeståndet ville denna gärds upphäfvande, men isyn-
nerhet fruktade man för, att, om St. U:s förslag om dess
oviikorliga inlösning med penningar antogs, den skulle
öfvergå "till en ränta af grundskattenatur for att seder-
mera i alla tider belasta det af sådana alltför mycket
nedtryckta jordbruket". (Casper Wijkman,) Men nu
både borde och kunde den af R. St. upphäfvas, ty "den
vore ingen grundskatt utan en frivillig gäfd till för-
svarsverket". (E. Svensson, Insulin.) "Den hörde ej
till rikets ordinarie inkomster och kunde desto mindre
räknas som grundskatt, då den icke utgick af alla slags

') So exempelvis bondestis prot. IV, 709—724 m. fl. stäUen.

n

24

hemman." (Wijkman^ Lars Andersson,) And, Daniels-
son citerade väl 57:de §:en R. F. till försvar för R. St:s
allena beslutande rätt, men han anförde ock upprepade
gånger, att det ej vore fråga om en grundskatt, utan
om en gärd eller bevillning, som nu måtte af statsver-
ket, ej af jordbruket ensamt bestridas; en sådan förflytt-
ning eller anvisning inginge bland föremålen för stats-
regleringen, som det vore R. St:s ensak att uppgöra;
det vore ej fråga om att från konungens disposition
borttaga den summa, som salpetergärden hittils utgjort,
då annan inkomst sattes i stället; man borde icke för-
blanda en gärd med en ordinarie inkomst o. s. v.

Sekreteraren ^) tillkännagaf nu, att efter hans åsigt
om ordaförståndet och den dermed öfverensstämmande
tillämpning af 59:de, 60:de och 64:de §§:na R. F. sal-
petergärden icke kunde afskaffas och sålunda komma att
försvinna ibland statsverkets ordinarie inkomsttitlar, med
mindre än att K. Maj:t och R. St. gemensamt det be-
slöto, och borde alltså ständernas beslut hemställas till
K. Maj:ts sanktion. Om den benämdes gärd, grund-
ränta eller hvad som helst, så verkade det icke på dess
egenskap att vara en bland statsverkets ordinarie in-
komster. ^) Öfverläggningen uppsköts nu till följande

^) Enligt 24:de §:en R. O. tillkom det bondeståndets af konungen
förordnade sekreterare ''särskildt att biträda talemannen vid m&lens be-
handlande och göra påminnelser om något mot grundlagarne stridande
skulle forsökas; dock utan att i ståndet äga röst**.

*) Statsverkets "ordinarie eller ständiga" inkomster upptogos i
St. TJ:s beräkning 1829 i följande 83 punkter: Ordinarie räntan; Afrads-
spannemålen; Eronotionde spannemålen; Erono- och Eyrko-tioudelösen
efter bestämda priser; Arrendemedel af kungsgårdar och andra krono-
lägenheter; Stubbören; Silfvertionde, myntarelön och slagskatt; Eoppar-
ränta och slagskatt; Avesta koppar- och manufaktur tull; Tionde- och
hammarskattjern; Aluntionde; Svafvelbrukstionde ; Ealkugnsafgift på Qott-
land; Mantalspenningar; Lagmans- och häradshöfdingeränta; Geruings-
ören; Sterbhusafgifter; Bötesmedlen; Indragne och besparade militisB-
boställs- och löningsräntor ; Kavalleriregementenas hästvakans-spannmål;
Ständige rotevakans-afgifter; Tillfälliga rotevakans-afgifter; Knekterote-
frihetsmedel; Båtsmans vakansmedol; Krut- och Salpeterförsäljningsmedel;

25

dag, då ett skriftligt anförande upplästes från talman-
Tien vid 1809 års riksdag, Lars Olsson, som, sedan han
sökt visa, att ifrågavarande gärd icke vore af tillfällig
natur, utan att den vid 1800 års riksdag beviljats, mot
det att kronan afstod sin eganderätt till salpeter jorden,
yrkade nödvändigheten af konungens sanktion. ** Sven-
ska folkets rätt att sig beskatta kunde ej så förstås, att
R. St. vid hvarje riksdag kunde förändra allt hvad till
beskattningen hörde" o. s. v. Anders Danielsson fann,
enär ståndets flesta ledamöter ej instämt i sekreterarens
åsigt, att K. Maj:ts sanktion vore af nöden, vidare dis-
kussion härom öfverflödig. Talmannen framstälde nu pro-
position på bifall till St. U:s förslag, som besvarades med
enhälligt nej. Den derefter upplästa kontrapropositionen
lydde: ** bifaller ståndet, att den af hemmanen nu utgående
salpetergärden kommer att försvinna samt att i stället i
statsregleringen upptages ett deremot svarande anslag till
salpeternäringens bestånd och bedrifvande jemte uppköp
af salpeter; dock kommer, i fall denna mening blifver
R. St:s beslut, detsamma att öfverlemnas till K. Maj:ts
nåd. sanktion**. Detta förbehåll ansåg Casper Wijkman
desto mindre behöfligt, **som for verkställigheten af ett
-möjligen blifvande R. St:s beslut om salpetergärdens upp-
häfvande, underdånig skrifvelse alltid måste till vinnande
af allmän kungörelse derom expedieras till K. Maj:t, som
," alltså fick tillfälle att meddela eller icke meddela sank-
tion, i händelse sådant enligt grundlagen erfordrades**.
Häremot genmälde sekreteraren, *att då statsregleringen
i allmänhet, såvidt dervid icke öfverskredes de gränser,
som i grundlagen blifvit bestämda, utgjorde ständernas
ensak och icke behöfde K. Maj:ts pröfning underställas
skulle en sådan behandling, som Casp. Wijkman föresla-
git med förevarande till statsregleringen hörande om

Kontrollstämpel-medel; Nummerlotteri-medel; B&k- och Lotsmedel; Dan-
ska fyringsmedel; Ersättningar; Observationsmedel ; Extra medel af upp-
börd; Intressemedel.

26

salpetergärden, tydligen utmärka, att R. St. ansett K.
Majits sanktion dera lika litet som å statsregleringen i
öfrigt erfordras, särdeles då af protokollen komme att
visa sig, det fråga dervid jeniväl uppstått, huruvida så-
dan sanktion vore behöflig eller ej; hvarföre och då en-
ligt hans tanke K. Majrts bifall erfordrades till salpeter-
gärdens afskaffande, det vore både i sin ordning och
angeläget, att beslutet derom icke måtte af R. St, vid-
tagas, utan att detsamma tillika öfverlemnades till E.
Maj:ts sanktion**.^)

Talmannen utvecklade nu skälen för sin med se-
kreterarens öfverensstämmande åsigt och tillfrågade der-
efter ståndet, om det yrkade, att proposition måtte fram-
ställas till salpetergärdens upphäf vande, utan att till ett
sådant beslut K. Maj:ts sanktion erfordrades, hvartill
efter några invändningar mot tillägget etc. svarades all-
männeligen Ja. Talmannen vägrade nu, jemlikt 55:te
§:en R. O., att framställa denna proposition, och frågan
kom sålunda till konst.-utskottet.

I sitt memorial till bondeståndet utvecklade nu K.
U. först, hvarföre salpetergärden måste hänföras till
rikets ordinarie inkomster, dit don ock sedan 1809 räk-
rats, samt att grundlagen ej antydde någon skilnad mel-
lan verkliga jordeboksräntor och öfriga ordinarie inkom-
ster, « med hvilka tvärtom vid sammanställning af R. F:s
59:de och 60:de §§ uppenbart förstods alla sådana, som
ej tillkomme genom bevillningar och icke heller bland
dessa senare uppnämnas", samt fortsätter sedan: "Nu
stadgar R. F. i § 58, att konungen må låta vid hvarje
riksdag uppvisa statsverkets tillstånd i alla dess delar,
till inkomster och utgifter, i § 59, att konungen må ef-
ter statsverkets tillstånd och behof låta till St. U:s öf-
verläggning framställa hvad staten kan tarfva utöfver

*) Jfr med dessa båda yttrahden angående behandlingssättet landt-
marskalkens och Cederströms på riddarhuset afgifna. Den formeUa olik-
heten hade dock i princip föga eller intet att betyda.

f

4

27

de ordinarie inkomster och hvilka behof genom bevill-
ningar böra fyllas, samt i § 62, att, sedan statsverkets
behof blifvit af St. U. uppgifna och af R. St. pröfvade,
det ankommer på R. St. att en deremot svarande be-
villning sig åtaga. Häraf synes klart följa, att den i
R! F. § 57 R. St. allena förbehållna utöfning af sven-
ska folkets sjelfbeskattningsrätt endast kan sträcka sig
till de i 60:de §:en omförmälda extra-ordinarie afgifterna.
Då dessutom i grundlagen intet särskildt föreskrifves
om sättet för ordinarie statsinkomsters förändring, måste
hvarje dylik förändring tillvägabringas i enahanda ord-
ning som andra allmänna förhållanden eller genom ko-
nungs och ständers sammanstämmande beslut. Medgåfves
R. St. rättigheten att, utan konungens samtycke, bort-
taga om ock blott en enda bland de ordinarie stats-
inkomsterna, så . funnes ej mer någon bokstaf i grund-
lagen, som skulle med framgång kunna åberopas till
hinder för ständerna att medelst de egentliga grund-
skatternas eller jordeboksräntornas upphäfvande nedbryta
hela statsförvaltningsbyggnaden och sönderslita egande-
rättens heligaste band. I R. F:s § 109 heter det: 'Der
så oförmodadt hända skulle, att vid den förlängda riks-
dagstidens utgång, R. St. icke hade staten reglerat eller
någon ny bevillning sig åtagit, då skall konungen kunna
R. St. åtskilja, och fortfare den förra bevillningen intill
nästa riksdag' — ett stadgande, hvarigenom lagstiftaren
velat sätta konungen i tillfälle att åtminstone bibehålla
statsverket i dess förra skick, oberoende af ständernas
godtycke; men detta konungens prerogativ blefve till-
intetgjordt i händelse ständerna finge utan hans med-
gifvande borttaga flere eller färre af de ordinarie stats-
inkomsterna; och fördenskull måste ej heller några
sådana kunna utan konungens samtycke af ständerna
borttagas.

Alldenstund på nu framställda med R. F:s 1 bok-
staf instämmande grunder salpetergärden bör anses för
en statens ordinarie inkomst och statens ordinarie in-

28

komster ej kunna af R. St. borttagas eller förändras
utan konungens sanktion, finner E. U. den ifrågasatta
af bondeståndet yrkade proposition vara stridande mot
grundlagen.*

Frågan om salpetergärden blef sedan föremål för
votering i förstärkt St. U., der förslaget om dess af-
skaffande erhöll majoritet; och hette det i beslutet:
* komma alltså R. St. att hos K. Maj:t i underdånighet
anhålla om dess Nåd. bifall till salpetergärdens upphö-
rande samt särskildt anslag att anvisas af R. St. till
salpeternäringens bestånd och bedrifvande jemte uppköp
af salpeter**.^)

^) Ehuru ny, synes fr&gan utom riksdagen denna gång väckt föga
uppmärksamhet. Den förekom ock midt emeUan de heta striderna om
Göta kanal och skeppshandeln. Ej ens Argus har n&got om densamma
att andraga. Den objudne Gästen (n:r 23) anmärker dock, att "denna
fråga" — om salpetergärdens afskaflfande — "har genom allt hvad der-
uti passerat, kommit att sin obetydlighet oaktadt blifva en af de beni-
gaste i vår statsrätt".

2) Jfr St. U:8 uti. n:is 64, 205—211; R. och Ad:8 prot. V, 337—
404, VI, 3-24, XI, 168—180; prestestts prot. IV, 326-368, 402-418,
IX, 66-100; borgar8t:8 prot. II, 501-579, 594—602, V, 15—38; bonde-
st:s prot. IV, 261-289, VI, 42-63, 341-845; först. St. U:8 uti. n:r 262;
E. U:s memt n*.is 5, 29.

Genom K. Urs uttalande hade således frågan för --^
denna gång afgjorts, riksdagen understälde vederbörligen
sitt beslut om salpetergärdens upphäfvande K. Majits
sanktion och ett prejudikat var åstadadkommet. Oppo-
sitionen ville emellertid icke släppa denna fråga, och
den återupptogs ock vid de båda följande riksdagarne.

Vid riksdagen 1834 — 35^) väcktes frågan derige-
nom, att St. U., som i sitt inkomstbetänkande föreslagit
dels den nedsättningen i mantalspenningarne, att de först
vid fylda 17 (förut 15) års ålder skulle erläggas, och
dels att k. nummerlotteriet måtte upphäfvas, tillagt till

t'

I

— "aaFSTSKEaiiTsi^^^s^rr

29

det förra förslaget: "om R. St. härtill lemna bifall, lära
R. St. finna, att detta beslut bör underställas K. Majrts
Nåd, sanktion", samt till det senare med någon varia-
tion: "torde detta beslut böra underställas K. Maj:ts
Nåd. sanktion". Mot denna St. U:s tillstyrkan att an-
hålla om K. Maj:ts sanktion hade nu reserverat sig frih.
W. F. Tersmeden "på den grund att § 57 R. F. tydligt
och klart bestämde svenska folkets rätt att sig sjelfve
beskatta genom R. St. allena och denna rätt af ingen
annan § i grundlagen vore inskränkt samt ingen skilnad
uti nämde § gjord mellan ordinarie och extra-ord. skat-
ter". Med honom instämde d:r Hasselrot, herrar Waern
och Andersson samt sex medlemmar af bondeståndet.

Reservanternas mening biträddes hos R. och* Ad. af
grefvarne Cronhjelm och Horn, utan anförande af några
nya skäl^ med åberopande af 57:de §:en, der ordet be-
skatta ej kunde afse att blott förhöja skatter utan äfven
att nedsätta eller upphäfva sådana. För häfdande af
konungens sanktionsrätt uppträdde de gamle kämparne
från 1829, Cederström, B, Rosenblad, Lagerhjelm, vidare
frih, C. Ehrenborg, ordförande i. K. U., som framhöll, att
57:de §:en ej borde tagas isolerad, grundlagen måste tol-
kas i sitt sammanhang, och 57:de §:ens innebörd bestäm-
des då af de följande, von Hartmansdorff, som ville " fasta
uppmärksamheten vid sjelfva ordalydelsen: Svenska fol-
kets urgamla rätt att sig beskatta d. v. s. pålägga sig
ökade afgifter, icke att borttaga eller frånsäga sig skat-
ter. Ingen lärer kunna bestrida att orden efter allmänt
språkbruk så böra förstås", m. fl., samt af regeringens
medlemmar af Wetterstedt, samt hofkansleren frih. %)on
Schulzenheim, den senare med ett längre skriftligt ytt-
rande, hvarur vi anföra: "Ehuru det icke utan skäl skulle
kunna påstås och försvaras, att ordet beskatta (§ 57) en-
dast har afseende på nya skatters påläggande, men icke
på gamla redan existerande skatters borttagande eller
förändrande, skulle jag dock vilja medgifva, att om §
57 vore den enda, som i detta fall tages till ledning för

30

omdömet, de ordinarie inkomsterna verkligen då kan-
hända skulle kunna af ständerna afskaffas utan K. Maj:ts
medverkan. Sådant är likväl icke förhållandet; ty den
57:de §:en står i tydligt samband med flere efterföljande
§§:er, hvilka modifiera och bestämma dess i allmänna
ordalag uttryckta innehåll.* På samma grunder som
föregående riksdags K. TJ. med sammanställning af 59:de,
62:dra, 64:de och 109:de §§:na R. F. etc. fann han ock,
^ att den beskattningsrätt som enl. § 57 tillkomme R. St.
allena inskränkte sig till de i 60:de och 66:te §§:na om-
förmälda bevillningar**. Ytterligare styrktes han i denna
åsigt af § 75 R. O., som stadgar, att "för beslut i alla
öfriga ärenden** — utom grundlagsfrågor — **de mål
undantagna, hvarom i R. P:s 66, 69, 70, 71 och 72 §§
särskildt förordnadt är, gälle, jemte konungens samtycke
tre stånds mening*. I ingen af dessa §§ voro de or-
dinarie inkomsterna omförmälda. "Statsreglering* i §
69 afsåge, genom sammanställning med 59:de och 64:de,
endast beräkning af de ordinarie inkomsternas belopp.

I öfverensstämmelse med denna åsigt fattade ock
adeln sitt beslut, hvaremot vid protokollsjusteringen re-
servationer anmäldes af hrr Gyllenkrook, Alb. Kantzow
och Harald Hjärne, hvilken sistnämde, ehuru han ansåg
R. St. ej böra ensamme ega beslutande rätt härutinnan,
dock ej fann deras rätt i R. F. inskränkt.

Hos presteståndet berördes formfrågan endast i
förbigående. Domprosten Holmström yttrade, att huru än
mantalspenningarne uppkommit, om denna afgiften varit
en tull- eller accis-afgift eller fast hellre en s. k. kopp-
skatt, så hade detta ingen betydelse; den vore nu i hvarje
fall en ordinarie statsinkomst, som ej utan bägge stats-
makternas gemensamma bifall finge rubbas. D:r Hassel-
rot, som var den siste talaren under debatten, ville för-
svara sitt instämmande i Tersmedens reservation; 57:de
§:ens stadgande vore generelt och ovilkorligt, men han
ville dock icke bestrida, att §§ 58, 59 och 60 kunde med-
föra en inskränkande tydning, för så vidt det rörde de

<i

I

31

egentliga grundskatterna eller jordeboksräntorna. I före-
varande fall fann han högst en anmälan hos K. Maj:t
nödig.

Punkten återremitterades.

I borgarståndet fördes reservanternas talan hufvud-
sakligast af Wcern, med hvilken hrr Holm, Hessle och
Bydin instängde, under anförande af de redan kända skä-
len; St. U;s mening försvarades af Santesson, som fann
"hvarken någon grundlagsparagraf eller praxis vid nå-
gon riksdag kunna åberopas till stöd för ständernas ute-
slutande rätt att afgöra, om de ordinarie skatterna må
fortfara eller icke. De äga endast att kalkylera belop-
pen samt för deras del besluta minskning eller förhöj-
ning, men alltid under förutsättning af anmälan till ko-
nungens sanktion"; vidare af hrr Ekerman, Helsingius,
Halling m. fl. Åfven Th, Petre hade i denna fråga till-
hört St. U:s pluralitet och fann Waerns anmärkningar
** betänkliga". Han ansåg nämligen "den motsägelse,
som så ofta förefinnes i vår lagstiftning, äfven här vara
för handen, i så måtto som isynnerhet § 59 kunde an-
vändas som skäl att hindra en obegränsad tillämpning
af 57:de §:en". Han uttalade sig dock tämligen sväf-
vande och ville till slut "upplysningsvis nämna att St.
U:s pluralitet, att dömma af redaktionen af betänkandet
/ icke otydligt ådagalagt, huruledes grunderna för frågans
^ bedömmande förekommit utskottet af tvifvelaktig be-
skaffenhet" — en uppfattning, som lifligt bestreds af
Santesson och rådman Ekerman, också medlemmar af
St. U.

Majoriteten i borgarståndet') omfattade emellertid
den af Waern m. fl. framstälda åsigten, att konungens
sanktion icke behöfdes, men talmannen vägrade att fram-
ställa deras i denna syftning med 35 röster mot 16 yr-
kade proposition, och frågan kom således äfven nu att
underställas konst.-utskottet.

'i

\

^) Borgarståndet räknade vid denna riksdag nära 50 nya repre-
sentanter, bland dem bergslagernas.

32

rf

I bondeståndet anförde And, Danielsson skriftligt,
det St. Urs tillstyrkande att anhålla om K. Maj:ts sank- \
tion vore aldeles stridande mot 57:de §:en. Hvad E. St.
om beskattningsärendena besluta vore ett lagenligt, defi-
nitivt beslut. Det tillhörde ej de önskningsmål, som i §
89 bestämmas, ej heller lagfrågor, som afhandlades i
87:de och 88:de §§:na. "Det vore hög tid att tillintet-
göra de vådliga följderna af den sista riksdagens tjenst-
färdighet samt att ej låta ett så farligt emot grundlagens
tydliga ord stridande prejudikat åter fornyas.* I ett
senare muntligt anförande tillade han, det visserligen
64:de §:en R. F. bestämde, att såväl de ordinarie in-
komsterna som bevillningarna disponerades af konungen,
men endast under den bestämda förutsättningen, att de
af R. St. till statsverket anslås (!). Hvad R. St. icke
som skattmedel till statsverket anslå, kan icke uttagas
af uppbördsmännen. Strindlund bemötte honom och an-
förde bl. a., att enligt denna åsigt, att konungen ej
kunde säga nej, skulle äfven mot bondeståndets bestri-
dande grundskatterna kunna ökas, huru mycket de tre
andra stånden behagade.

Punkten återremitterades.

När St. U. inkom med sitt nya betänkande, hade
emellertid K. U. till följd af remissen från borgarstån-
det afgifvit sitt utlåtande i frågan. Med anförande af
föregående K. U:s uttalande samt tilläggande: ^'äå hos
hvarje riksdags K. U. i egenskap af grundlagarnes vår-
dare och tolk bör med skäl väntas en fortsatt likstäm-
mighet i deras tillämpning och nuvarande K. XJ. fuU-
komligen biträder det föregåendes härutinnan framlagda
och utvecklade åsigter, får, till ytterligare måhända öf-
verflödigt stöd för detsamma, utskottet dels åberopa R.
0:s § 75, hvilken antyder, att för beslut i alla ärenden,
de mål undantagna, hvarom i R. F:s 66, 69, 70, 71 och
72 §§ särskildt förordnadt är, konungens samtycke er-
fordras, dels vördsamligen tillägga den anmärkningen,
att änskönt händelsen knappt vore tänkbar, R. St. skulle

33

genom alla de ordinarie statsinkomsternas borttagande
kunna utan konungens sanktion de facto upphäfva hela
§ 59 R. F., — fann K. U. den inom borgarståndet väckta
principfrågan stridande mot grundlagen, och att talman-
nen alltså med rätta vägrat proposition. — Detta utlå-
tande åberopade nu St. U. i sitt nya memorial, och i
bondeståndet föreslog derföre And, Danielsson, att stån-
det visserligen måtte förklara dess opinion vara den,
att K. Maj:ts sanktion till förändring af grundskatterna
icke erfordras, då andra medel sättas i stället; men till-
lika, att det denna gång icke yrkade proposition i detta
hänseende. "Häruti hördes ståndet i allmänhet instämma" ,
och dess beslut blef nu, "att mantalspenningarne, lag-
mans- och häradshöfdingeräntan" — enligt And. Da-
nielssons af St. U. afstyrkta förslag — "måtte upphöra
och att detta beslut underställes Konungens nåd. sanktion'^
(eller alternativt, om detta beslut ej blefve R. St:s, bi-
fall till St. U:s förslag om befrielse till fylda 17 år från
mantalspenningarnes utgörande. Detta St. U:s förslag
hade ock bifallits af R. och Ad., men afslagits af preste-
och borgarstånden, och dessa stånds mening blef den
segrande vid den votering i förstärkt St. U., som af ut-
/ skottet föreslogs och af stånden utan meningsbyte an-
togs. I fråga om nummerlotteriet deremot ändrade St.
U. efter återremissen sitt utlåtande och tillstyrkte nu
dess fortfarande, som ock blef R. St:s beslut. Denna
fråga återkom vid följande riksdag och väckte då åter
principfrågan till lif.).

1834 års K. U. fick emellertid ännu en gång till-
fälle att uttala sig i frågan om konungens sanktionsrätt.

Förhållandet härmed var följande. Sedan R. St. vid
föregående riksdag uppmärksammat den olikhet i sterb-
husafgiftens utgörande, som förefunnes mellan Stockholm
och Göteborg å ena sidan samt rikets öfriga städer å den
andra, hade de hos K. Maj:t anhållit om utredning till

34

nästa riksdag af det anmärkta förhållandet. K. Maj:t hade
derefter hört vederbörande och till St. Urs behandling
vid denna riksdag öfverlemnat de från dem inkomna ytt-
randen och meddelade upplysningar. St. U, hade sedan
hemstält, *att invånarne i Stockholm och Göteborg måtte
förklaras pligtige att hädanefter till statsverket erlägga
ifrågavarande sterbhusafgift, efter enahanda grunder, som
densamma af landet och öfrige städer utgjordes, hvaremot
den i förstnämde tvenne städer nu utgående matlags-
afgiften borde upphöra och ur räkenskaperna försvinna",
samt tillagt: "I händelse R. St. gilla utskottets förberörda
förslag, lärer skrifvelse till K. Maj:t varda expedierad
med underdånig anhållan, det K. Maj:t om detta R. St:s
beslut täcktes i nåder låta vederbörande förständiga".
Mot denna punkt reserverade sig hr Ekerman, enär han
ansåg K. Maj:ts sanktion vid all slags förhöjning af de i|
ordinarie skatterna likaväl som vid nedsättning böra sökas.

I stånden beslöts återremiss, förnämligast på den
grund, att K. Maj:t blott hört myndigheterna, men ej
invånarne i de båda städerna. Hos R. och Åd. yrkades
återremiss af frih. Akerhjelm äfven på den grund, att K.
Maj:ts sanktion borde begäras, då denna afgift utgjorde
en ny skatt i så måtto, att den var större än den, som
enligt St. U:s förslag skulle indragas; hvaremot andra
— bland dem Ehrenhorg — ej ansågo betänkandet afse
nya skatter, endast en förflyttning.

St. U. fasthöU emellertid sitt förslag och yttrade i
mom. 2 (af sitt mem. n:r 209): "Beträffande dernäst for-
men för expedierandet af R. St:s beslut, i händelse ut-
skottets förslag gillas; så, enär den skedda undersök-
ningen blifvit verkstäld till följd af R. St:s underdåniga
framställning, och K. Maj:t, hvars nåd. uppmärksamhet
på frågan sålunda blifvit fästad, utan något förbehåll
öfverlemnat handlingarne i målet för att slutligen pröfvas
af rikets nu församlade ständer, samt förslaget för öfrigt
endast afser beredandet af en för hela riket lika tillämp-
ning af ett från äldre tider gällande beslut i beskatt-

35

ningsväg, tror utskottet — — — — förevarande fråga
icke vara af beskaffenhet, att, om R. St, bifalla utskottets
forslag, beslutet derom bör underställas K. Maj:ts nåd.
sanktion".

Hos R. och Ad. förklarade landtmarskalken, då han
på grund af 59:de och 64:de §§:na R. F. ansåg, att cMa
förändringar i de ordinarie skatterna tillhörde K. Maj:ts
och R. St:s gemensamma afgörande, sig förhindrad att
framställa proposition på denna 2:dra punkten i St. TJ:s
mem. och "hemstälde, om R. och Åd. endast skulle be-
haga lägga den till handlingarna", hvilket ock blef adelns
beslut. Första punkten hade bifallits. Presteståndet af-
slog lista punkten, och till följd deraf kom den 2:dra att
förfalla. Borgarståndet biföll St. Urs förslag i dess hel-
het, utan att om formfrågan yttrades ett ord. I bonde-
ståndet yrkade Strindlund bifall. Han ansåg visserligen
K. Maj:ts sanktion i fråga om ordinarie statsinkomsters
förändring nödig, men då K. Maj:t efter infordrandet af
nödiga, upplysningar endast öfverlemnat frågan till St. U.,
trodde han, att sanktion i förevarande fall numera icke
erfordrades. Sekreteraren (äfven vid denna riksdag hä-
radsh. J. J. Bergström) erinrade häremot, att då St. U:s
förslag ovedersägligen afsåg förändrade grunder för ut-
görandet af denna som ordinarie statsinkomst alltid be-
räknade afgift, och då K. Maj:t blott aflemnat upplys-
ningar, men icke meddelat eller haft anledning att meddela
något sitt eget utlåtande, borde bifall till St. Urs förslag
grundlagsenligt förenas med anhållan om K. Majrts sank-
tion. Talmannen förklarade sig ock dela denna sekre-
terarens åsigt, men ståndets flesta medlemmar instämde
med Strindlund — Joh. Bengtsson visste dock ej, hvar-
till deras yrkande skulle tjena, "då vi redan förut veta,
hvad utgång frågan får i Konstitutions-utskottet" — och
besvarade med Ja talmannens fråga: " yrkar ståndet fram-
ställande af prop. på bifall till St. Urs utlåtande, utan
att underdånig anhållan sker om K. Majrts nåd. sanktion

36

af beslutet", hvarpå talmannen vägrade prop. och frågan
gick till K. U.

K. XJ. utlät sig nu härom på föl jande sätt : ** Ehuru,
jemlikt utskottets förut yttrade omdöme, grundskatter ej
må ökas eller minskas utan båda statsmagternas gemen-
samma beslut; likväl, enär frågan här icke handlar om
ökande eller minskande af en för hela riket gällande be-
skattning, utan blott om upphäfvandet af ett undantag
för tvenne städer ifrån allmän beskattningsgrund, tror
utskottet desto hellre frågan i det skick, hvari hon blifvit
framstäld, kunna af R, St. afgöras, som K. Maj:t genom
densammas öfverlemnande till E. St. synes tillfyllest hafva
ådagalagt sin Höga åsigt, och K. Maj:t, i händelse denna
varit skiljaktig från den af R. St. tillkännagifna, säker-
ligen ej hade underlåtit att R. St., då handlingarna dem
tillstäldes, derom i nåder underrätta. (!)

Vid sådant förhållande finner ock K. XJ. Hedervärda
Bondeståndets yrkande af den proposition, som Talmannen
vägrat, icke vara stridigt emot grundlagen.*

Då detta egendomliga utlåtande föredrogs i bonde-
ståndet, underkastades det af dess sekreterare en längre,
välgrundad kritik.

Han framhöll, att det här var fråga om afskaflfandet
af en ordinarie inkomst, matlagsafgiften, för invånarne i
Stockholm och Göteborg och dess ersättande med en annan
större, sterbhusafgiften ; att R. St. vid förra riksdagen
afslogo K. Maj:ts proposition om upphäfvande af hela
sterbhusafgiften, men då deras uppmärksamhet fastades
på olikheten, de hos K. Maj:t anhöllo om undersökning,
utan att ens omnämna, det fråga vore å bane om för-
ändring häruti; att K. Maj:t vid upplysningarnes öfver-
lemnande ej tillkännagifvit någon sin egen åsigt af ämnet
och ej ens haft anledning dertill, då R. St. först under
denna riksdag fattat det beslut, om hvars sanktionerande
fråga uppstått ; att sanktion af ett beslut åtminstone för-
utsätter, det ett beslut skall existera och till innehållet
vara kändt af den, hvilkens sanktion begäres; att R. St.

I

37

nu kunde ha beslutat det gamla förhållandets fortvaro,
då ej K. Majits sanktion behöfts, hvarföre dess meddelande
på förhand varit lika öfverflödigt som olämpligt o. s. v.
St. U:s förslag bifölls härpå af bondeståndet. Saken
stod nu så, att tre stånd, adel, borgare och bönder, bi-
fallit St. U:s förslag i hufvudfrågan, men med afseende
på formen för expeditionen hade riksstånden på så sätt
stannat i olika beslut, att R. och Ad. lagt detta mom.
till handlingarne, sedan landtmarskalken förklarat sig
hindrad att dera framställa proposition, att presteståndet,
som ogillade utskottets förslag i hufvudsaken, äfven af-
slagit detta 2:dra mom., men de tvenne andra stånden
bestämdt uttalat, att beslutet icke behöfde underställas
K. Maj:ts sanktion. St. U. inbjöd nu presteståndet att
med afseende på formen för expeditionen fatta beslut
samt dervid instämma i borgare- och bondeståndens me-
ning. Ville presteståndet icke härpå ingå, så uppstälde
utskottet förslag till voteringsproposition för omröstning
i förstärkt utskott, huruvida beslutet skulle underställas
konungens sanktion eller ej. I presteståndet framhöll
.\ biskop Wingård, att det vore fråga om en förändring
med en ordinarie inkomst, der bägge statsmakterna egde
beslutanderätt, samt att K. Maj:t ej yttrat sig i ämnet.
Afgiften vore obetydlig, men på formen måste man lägga
vigt både för principen och följderna. Prosten Åstrand
skulle instämt med W., om frågan vore att taga bort en
statsinkomst, men nu gälde det en förhöjning och vore
således ingen fara. Dessutom hade väl ej remiss till
St. U. skett, om ej K. Maj:t velat förändringen. Ärke-
biskopen förklarade, att han i likhet med landtmarskalken
och bondeståndets talman skulle ansett sig förbunden att
vägra proposition, om ej bondeståndets talmans vägran
redan blifvit af K. U. underkänd. St. U:s framställning
antogs derpå med 17 röster mot 15. 13 reservanter
anmälde sig, uttalande sin fruktan för prejudikatets våd-
liga följder.

I öfverensstämmelse med de tre ståndens mening

\

38

skedde nu expeditionen till K. Maj:t "med underd. an-
hållan det E. K. Maj:t om detta R. St:s beslut täcktes i
nåder låta vederbörande förständiga".

Anledningarna till att riksdagen på dylikt sätt be-
handlade denna fråga voro väl flere; den irriga föreställ-
ningen, att K. Maj:t genom handlingarnes öfverlemnande
till St. U. på förhand lemnat sitt bifall (till ett beslut,
som ännu ej var fattadt (!)), hvilket såväl K. U. som flere
principiella anhängare af konungens sanktionsrätt antogo ;
vidare hufvudfrågans obetydlighet, enär antagandet af
St. U:s förslag ej ens ledde till rubbning i beräkningen
af afgiftens belopp (10,000 Rdr); slutligen väl ock, att
frågan öfverhufvud icke ansågs ega principiell betydelse
och ej alls, i olikhet med i frågan om mantalspennin gar ne,
drefs som partisak.

Hvilka skälen än voro, hade emellertid riksdagen
faktiskt fattat ett beslut att förändra grunderna för en
statsverkets ordinarie inkomst, utan att detta beslut un-
derstäldes konungens sanktion. Någon prejudicerande
betydelse fick detta beslut dock icke, dertill hade samma
riksdag tillräckligt bestämdt vid föregående tillfälle ut-
talat sin uppfattning, och denna hade ju ej heller under-
gått någon förändring. Uttrycken modifierades ock i
riksdagsbeslutet. K. Maj:t hade nämligen i sitt svar på
riksdagens skrifvelse förklarat (icke att han "låtit för-
ständiga vederbörande", utan), att han med gillande af
R. St:s beslut i nåder förordnat, att sterbhusafgiften skulle
i berörda tvänne städer påföras, samt dessutom enligt
bilagdt utdrag ur statsrådsprotokollet äfven funnit ^R, St,
böra erhålla särskild del af K. Maj:ts nu fattade beslut",
hvilken form väl afsåg att uttryckligen framhålla ko-
nungens sanktionsrätt i frågan. ^) Det hette nu i riks-
dagsbeslutet: " — — — — hafve vi funnit skäligt att
förklara invånarne i Stockholm och Göteborg pligtige

*) B. St:s skrifvelse n:r 215, K. Majrts skrifvelse n:r 72 med ut-
drag af prot. öfver handels- och finansärender, hållet inför H. M. Ko-
nungen i statsr&det.

39

att hädanefter till statsverket erlägga sterbhusafgift etc.
— — hvilket beslut K. Maj:t genom nådig skrifvelse af
den 24 Jan. äfven gillat".^)

Den väl delvis af personliga grunder, men också af
det långt ifrån i allo konstitutionella styrelsesättet fram-
kallade oppositionen mot Carl Johan hade under 1830-
talet vunnit alltmera terräng. Till 1840 års riksdag
samlade den sina krafter och lyckades äfven få majoritet
vid utskottsvalen, hvarigenom Anckarsvärd blef ordförande
i K. U., Horn i St. U. o. s. v. Ett af de medel, som
nu skulle användas för att utöfva tryck på konungen och
åtminstone få honom att afskeda sin gamla rådkammare,
voro de bekanta Nordin-Ånckarsvärdska motionerna om
hemmantalsräntans afskaflfande m. m. ^) I motiven till
dessa hade man fått tillfälle att upptaga tvistefrågan om
det kungliga vetot vid fråga om förändring af ordinarie
inkomster. Frih. Nordin uttryckte sig dock härutinnan
med en viss försigtighet. Jordeboksräntan syntes honom
vara ett vid den svenska jorden i laglig ordning fastadt
onus, men att så vore förhållandet med den s. k. man-
talsräntan, fann han sig hafva skälig anledning att be-
tvifla. Han yrkade derföre, "att St. U. skulle anmodas
att för R. St. framlägga de lagliga beslut, hvarigenom
de af svenska jorden under namn af hemmantalsränta nu
utgående skatter äro af R. St. förklarade att de i all
framtid böra af jorden utgöras", hvarom icke, skulle de
med år 1841 upphöra. Hvilken tydning man än ville
gifva 59:de och 64:de §§:ne R. P., borde meningsstriden
derom ej kunna utsträckas derhän, att hvad af misstag
oriktigt blifvit till ordinarie statsinkomster hänfördt, icke
borde och kunde rättas af den statsmakt, som hade rikets

^) Rds-besl. § 13. Den vanligare formen var: "vi för vår del
hvilket K. Maj:t behagat stadfästa". Jfr Rds-besl. §§ 11 och 12.

2) Rdg. 1840—41, R. och Ad:s prot. I, 173—216, 253—290, II,
50—55, VII, 112 — 15, st. U:8 uti. n:is 64, Litt. A, 220.

40

beskattning sig uppdragen. O, H. Anckarsvärd deremot
i sin 3:dje motion (: att, derest konungen skulle vägra
verkställighet åt R. St:8 beslut angående hemmantals-
räntans upphäfvande — hans l:sta motion — , ständernas
beslut angående nedsättning i bevillningen efter 2:dra
art. till hälften för handlande och samtlige borgare i stä-
derna — motion n:r 2 — äfven måtte anses instäldt)
påstod bestämdt ständernas allena beslutande rätt i dylika
ämnen på grund af § 57. 59:de §:en föreskref endast
om formen, hvari regeringens framställning om stats-
verkets behof borde göras. Om § 64 yttrade han : " Huru
skulle konungens dispositionsrätt kunna inskränkas till
hvad af R. St. 'anslås' (!), om det vore åt honom lemnadt
att låta uppbära skatter, som R. St. ansett sig icke vi-
dare böra förordna? Hvad betydelse skulle de 'pröfvade
behofven' och den 'upprättade staten' äga, om konungen
hade rättighet att förhindra R. St. afskaffa skatter, som
för dessa 'behof icke tarfvades, och i 'staten' icke be-
räknats?"

Rörande denna motions remiss till utskott uppkom
på riddarhuset en ytterst hetsig debatt, der ock frågan
om konungens sanktionsrätt var före. Hartmansdorflf,
som med uppläsande af K. U:s mem. i denna fråga 1829
och 1834 (se föreg.) fann, beträffande behandlingen, mo-
tionärens yrkanden olagliga, yrkade slutligen, att R. och
Ad. ej måtte bevilja remiss af A:s motioner n:r 3, 4 och
5, "förrän han derifrån borttagit hvad som åsyftade att
tvinga konungen att mot sin vilja bifalla hemmantals-
räntans upphäfvande" — detta med stöd af § 49 R. O.:
« — — — — uppstår fråga otn eller kvart remitteras
bör — — — ".

Detta blef ock adelns beslut.

Motionerna om hemmantalsräntans afskaflfande blefvo
sedermera af St. U. afstyrktä och af R. St. afslagna. ^)

>) I st. U:8 uti. (N:o 64, Litt. A) hette det: "Hvad först angår
hemmantalsräntanB uppkomst och lagliga grunden för dess utfordrande,
sä är det Yisserligen med förhållandena enligt, att, på sätt motionärerne

41

Den egentliga striden rörande konungens sanktions-
rätt utkämpades dessförinnan med anledning af St. U:s
betänkande angående nummerlotteriet. ^) Utskottet hade
foreslagit dess upphäfvande, men beträffande formen för
frågans behandling, hade utskottet denna gång yttrat sig
sålunda: " I händelse det af utskottet nu framstälda förslag
kommer att af R. St. bifallas, torde beslutet härom böra
hos K. Maj:t i underdånighet anmälas') med begäran att
allmän kungörelse om dess indragning måtte i nåder
varda utfärdad**. Häremot hade flere reservationer af-
gifvits: af H. von Troilj af prosten Stenhammar samt en,
märklig, af hr af Hannens, som omförmälde, att till St.
U:s protokoll tillkännagifvits, 'det Inkomstafdelningen,
innan den företog till behandling frågan om beräkning
af statsverkets inkomster samt i sammanhang dermed åt-
skilliga motioner rörande nedsättning i grundskatterne
m. m., velat inhämta, huruvida utskottet ansåg R. St.
enligt § 57 R. F. äga rätt att allena besluta i frågor
angående minskning eller upphäfvande af ordinarie skat-
terna eller om dertill fordrades konungs och ständers
sammanstämmande beslut. Härom hade meningarne i

uppgifviti, åtskilliga af de särskilda skatter, hvaraf denna ranta består,
i början utgjort gärder, beviljade för tillfälliga behof; men då seder-
mera ej mindre dessa skattebidrag än de öfriga, hyilka tillkommit i stäl-
let för hemmanen åliggande prasstationer in natura, blifvit åtagne utan
inskränkning till viss tid samt på sådan grund ingått uti egendomarnes
skattläggning och uti Jordeböckerna intagits, hafva de likväl nu mera
iklädt sig naturen af ständiga räntor samt äro jemväl inbegripna ibland
de, uti 59 § af nu gällande B. F., omförmälda statsverkets ordinarie in-
komster. Vid deasa förhållanden anser utskottet det vara ostridigt, att
egarne af sådan jord, hvarmed hemmantalsränta följer och hvilka jem-
väl förvärfvat samma jord med beräkning af denna ränta såsom en or-
dinarie skatt, icke laglige n kunnat undandraga sig att ifrågavarande ränta
utgöra och att densamma ej kan upphöra i annan ordning, än hvar och
en af statens öfriga ordinarie inkomster."

^) Rdg. 1840-41, St. U:s uti. n:is 28, 205; R. och Ad:s prot. V,
110—159, X, 223—237; prestesl:s prot. II, 517—537; borgar8t:s prot. II,
52 — 71; bondest:3 prot. IV, 377 — 412, V, 312; K. U:s mom. n:r 10.

^j Kurs. af mig. Jfr St. U:s betänkande 1834.

42

St. U. varit delade, och votering anstalts öfver följande
proposition: "Den, som anser konungens samtycke böra
begäras å R. St:s beslut att förändra grundskatterna,
voterar ja, den det ej vill, nej; vinner nej, anses för-
berörde konungens sanktion icke vara behöflig**. Vote-
ringen hade utfallit med 19 nej mot 15 ja, och som han
då delat minoritetens mening, ville han nu reservera sig.
Statens ordinarie inkomster kunde enligt 57:de, 59:de,
64:de och 80:de §§:na R. F. ej förändras eller borttagas
annorlunda än på sätt, som 75:te §:en R. O. föreskref.
— Med dessa reservanter instämde ytterligare nio af
St. U:s medlemmar.

St. Urs uppfattning blef, såsom väl var att vänta
efter den utgång, frågan fått vid de tvänne föregående
riksdagarne, föremål för många och kraftiga gensagor
inom stånden. Så på riddarhuset af exc. Posse, von
Schulzenheina., Nauckhoff, Lagerhjelm, A. C. Raab m. fl.
J. Cederström ansåg den preliminära voteringen i St. U.
vara ett försök att tvärtemot § 81 R. F. upphäfva sig
till tolkare af grundlagens rätta förstånd och hade till
och med väntat sig en förklaring af landtmarskalken, att
utlåtandet icke kunde till föredragning upptagus. Ut-
skottets försvar fördes skäligen matt. Dess ordförande,
grefve Horn, förklarade, att i utlåtandet icke framstälts
den åsigten, att ej K. Maj:ts sanktion på ett eventuelt
beslut om nummerlotteriets upphäfvande skulle begäras,
då detta vore mindre att anse som en ordinarie inkomst
än som ett konungens regale; det berodde på den andra
statsmakten att för sin del besluta, sedan R. St. fattat
sitt. Hvad i en reservation framhållits om ett beslut
rörande "arbetssättet^ inom utskottet, vore nog riktigt,
men majoriteten hade ej förbisett, att denna sats ej i
sin fulla utsträckning kunde tillämpas. Så kunde grund-
skatterna ej upphäfvas utan intrång i eganderätten. På
samma sätt yttrade sig grefve D, Frölich: voteringen i
St. U. hade tillkommit för att minska diskussionerna
inom utskottet, konungens prerogativ behöfde ej tagas i

43

försvar af den andra statsmakten, några bestämda orda-
sätt, som R. St. borde använda i sina skrifvelser till K.
Maj:t, funnes ej föreskrifna. Äfven C. B, Tersmeden
uttalade sig sväf vande i principfrågan. Aug. Anckar-
svärd och frih. Sprengtporten försvarade dock bestämdare
ständernas allena beslutande rätt, den senare fann af
69:de §:en R. F., jemförd med 75:te §:en R. O., att
statsregleringsfrågor icke skulle underställas K. Maj:ts
sanktion, "och att detta är en statsregleringsfråga, lära
väl hvar och en böra medgifva".

Betänkandet återremitterades. Detsamma blef "en-
hälligt'' presteståndets beslut. Der var det för nästan
alla de många talarne en sjelfklar sak, att konungens
sanktion erfordrades och att återremiss derföre vore nöd-
vändig. Prosten Hallström fann utskottets steg grund-
lagsvidrigt. D:r Björkman: Nummerlotteriet hade alltid
räknats till rikets ordinarie statsmedel, hvilkas utgående
vore genom kongl. förordningar faststäldt långt före nu-
varande statsskick och nu gällande grundlagar, och uti
dessa grundlagar aldeles icke upphäfda eller till R. St:s
uteslutande behandling öfverlemnade. R. St. kunde blott
för sin del besluta. Häruti instämde Geijer, Gumeelius,
Säve m. fl. D:r Agrell: St. U. hade tagit ett stort steg
inom den andra statsmaktens område och sökt en våg-
sam inkräktning i konungens rätt. Så ock P. G, Sve-
deliusj biskoparne Hedrén och Heurlin: Svenska stats-
skicket skulle med en sådan princip vara totalt förän-
dradt; prostarne Berlin^ Åstrand m. fl. Prof. Thomander
gjorde dock några invändningar. Han hade i St. U. icke
önskat, att en sådan omröstning der skulle företagas,
dels derföre, att den, om den än tillhörde St. U., dock
för tillfallet icke syntes af behofvet påkallad; dels der-
före, att han icke trodde grundlagen i saken innehålla
något egentligt stadgande. Ostridigt vore grundlagen i
detta hänseende åtminstone ganska tvetydig, då man
jemförde t. ex. 57:de och 69:de §§:na R. F. å ena sidan
med 59:de och 64:de å den andra. "Der förekommer,

44

såvidt jag kan se, icke ett ord om ordinarie statsinkom-
sters upphäfvande, der namnes hvarken, att ständerna
ensamt, ej heller att konung och ständer gemensamt,
kunna derom fatta grundlagsenligt beslut. Finnas inga
andra stadganden än dessa, så lära de ordinarie inkom-
sterna vara af grundlagstiftarne tänkte såsom rent af
omöjliga att upphäfva annorlunda än med sjelfva grund-
lagsparagraferna. Vi äro välsignade med en grundlag,
som skall efter sin ordalydelse i hvart särskildt fall
tillämpas. Hvart och ett misstag i detta hänseende är
således med största lätthet vederlagdt: det behöfves icke
mer än citera den ordalydelse, som förmår, att ordinarie
statsinkomster kunna upphäfvas genom tre stånds be-
slut, när konungen dertill samtycker.** Hallströms hän-
visning i ty fall till § 75 R. O. tillfredsstälde honom
icke: " den undantog uttryckligen bland annat äfven livad
St, U. tillstyrkt uti det som rörer statens reglerande, ty
derom handlar 69:de §:en R. F. Det återstår alltså att
visa huruledes hvad St. U. tillstyrkt i fråga om en or-
dinarie statsinkomsts upphäfvande icke rörer statens regle-
rande, och denna bevisning lärer utgöra den egentliga
svårigheten" — — — hvaremot Hallström åter framhöll,
att det blott var i hvad som rörer statsutgifter, rikets
gäld, bevillningens belopp och fördelning, riksgäldskon-
torets och bankens styrelse och förvaltning, som R. St.
enligt 75:te §:en egde att allena besluta. Ärkebiskopen
förklarade sig slutligen förhindrad att meddela annan
proposition än på återremiss eller afslag, och blef, som
ofvan nämdt, återremiss ståndets beslut.

Borgarståndet hade vid denna riksdag fullständigt
frånträdt den mening, som det i principfrågan hyst 1834.
Den som här ville försvara St. U:s betänkande, Vedberg,
sökte blott framhålla, det utskottet sagt, **att i händelse
dess förslag skulle af ståndet bifallas, hemställan derom
skulle hos K. Maj:t ske, så att det komme att af K. Maj:t
bero, om förslaget antoges eller ej**. Th. Petre, som
fann sig *'böra instämma med dem, som finna ständer-

*

45

nas i beskattningsfrågor ägande allena beslutande rätt
icke i denna sak göra tillfyllest**, ansåg ej heller skäl
till anmärkning mot ordställningen i utlåtandet finnas,
utan trodde, att majoriteten och minoriteten i utskottet
tänkt lika, nämligen att nummerlotteriet ej kunde upp-
häfvas utan bägge statsmakternas förenade beslut. Här-
emot visade Halling, genom jemförelse af ordalagen i
detta och St. U:s utlåtande vid föregående riksdag samt
påpekande af Harmens' reservation, som tydliggjorde,
hvad man menat, att utskottet verkligen sökt ** etablera
en annan princip". Han yrkade återremiss, "då propo-
sition om betänkandets antagande ej kunde komma i
fråga". I samma syfte och framhållande nödvändigheten
af konungens sanktion yttrade sig de öfrige i debatten
uppträdande, och då talmannen förklarade sig föranlåten
att vägra proposition på bifall till St. U:s hemställan,
**enär utskottet icke tillika föreslagit R. St. att dera
begära K. Maj:ts sanktion", så godkändes denna vägran
af ståndet med en majoritet af 37 röster mot 13.

Bondeståndet vidhöll dock sin vid de båda föregå-
ende riksdagarne uttalade uppfattning. Hans Jansson,
majoritetens ledare vid denna riksdag, yttrade sig väl i
principfrågan med en viss försigtighet, men "hvad lot-
terimedlen särskildt vidkomme, omnämdes de ej i någon
grundlagsparagraf såsom ordinarie inkomst". Yrkade
bifall till St. Urs utlåtande. Nils Persson från Söder-
manland fann vid jemförelse af 57:de och 64:de §§:na
R. F., att, "då såväl ordinarie inkomster som extra-
ordinarie utlagor anslås till statsverket af ständerna för
att till af dem pröfvade behof användas, kunde de ock
utan den andra statsmaktens medverkan, pröfva, det he-
hofvet af en eller annan ordinarie eller extra-ord. in-
komst icke vore för handen'',{\) Konungens sanktions-
rätt fann nu som förut en ståndaktig försvarare i Nils
Strindlund. Nummerlotterimedlen voro nog en ordinarie
inkomst, äldre än vårt nuvarande statsskick och icke
nämda bland bevillningarne i § 60 R. F. Det vore en-

46

dast dessa, som af R. St. anslås och af dem ensamt äf-
ven kunde indragas. Han biträddes af Ola Jeppson från
Blekinge, som särskildt hänvisade på § 80 R. P., «ty,
om R. St. på egen hand kunde omsätta grundskatterna
i bevillning, men konungen ej godkände nedsättning i
rustning och rotering, så skulle detta för de södra pro-
vinserna blifvit ruinerande**. Talmannen nekade propo-
sition på bifall, hvaremot Hans Jansson opponerade sig;
anseende, att talmannen dertill icke hade någon rätt, ty
detta vore ej en väckt fråga, utan ett utskottsbetänkande.
Strindlund fann det visserligen vara en ** väckt fråga",
eljest skulle ej något utskott derom kunna afgifva be-
tänkande. Han ville återremiss, men talmannen ansåg
en sådan proposition ej i första rummet kunna framstäl-
las, då § 56 R. F. uttryckligen föreskref, det utskottens
förslag skola först i plena framställas till antagande eller
förkastande. ^)

Proposition på bifall yrkades mot talmannens åsigt
af ståndet med 61 röster mot 35, och konst.-utskottet
måste nu åter uttala sig i frågan. Detta utskott, der
som nämdt C. H. Anckarsvärd nu var ordförande och dit
oppositionen vid denna riksdag förlagt sin hufvudstyrka,
ansåg sig väl dock ej kunna direkt bryta det prejudikat,
som vid de två närmast föregående riksdagarne genom
deras K. Urs uttalanden faststälts och hvartill de trenne
andra stånden äfven vid denna riksdag bestämdt anslutit
sig. Det tog i stället fatt på den åsigt, som i bonde-

^) § 55 B. C: Landtmarskalk eUer Talman må ej kilnna vägra
proposition, utom i det fall, dä han finner en väckt fråga boketafligen
strida mot grundlagarnes lydelse

§ 56 R. F. : Utskottens förslag skola först i ståndens

plena framställas till antagande eller förkastande, utan förändringar eller
tillsatser. Göres dervid i ståndens plena sådana anmärkningar som hin-
dra antagandet, erhålle utskottet del af dessa anmärkningar för att der-
efter förslaget ytterligare granska och jemka. När ett sålunda beredt
förslag till stånden återkommer, då äge de magt att detsamma oförän-
dradt eller med förändringar antaga eller ock aldeles förkasta. (Utgick
ur R. F. riksdagen 1844-45 och infördes i R. O. § 49.)

47

ståndet uttalats af Hans Jansson, och förklarade, att
"väckta frågor endast äro de i 48:de §:en R. O. mom. 4
omtalade motioner af någon vid riksdagen då närvarande
ståndets ledamot", men ej utskottsbetänkande o. s. v.,
och talmannen hade derföre ej att vägra den i bonde-
ståndet yrkade propositionen.

Mot detta advokatoriska utlåtande afgåfvos bestämda
reservationer af Spens, Cederschjöld, Geijer och Hall-
ström. ')

St. U:s utlåtande hade emellertid af tre stånd åter-
remitterats, och utskottet slog nu ock till reträtt i frå-
gan om formen för expeditionen, ehuruväl det sökte ma-
skera sitt återtåg genom att ej direkt medgifva den af
riksdagens majoritet förfäktade principen. Det hette i
dess nya betänkande : " — — — — Vidkommande åter
anmärkningarne deremot, att utskottet icke uttryckligen
föreslagit, att i R. St:s beslut om nummerlotteri-inrätt-
ningens upphörande, borde begäras K. Maj:ts nåd. sank-
tion så, enär nummerlotteriet kan betraktas som en all-
si män inrättning, hvilken förvaltas af en utaf K. Maj:t
Ll förordnad direktion, hvadan dess upphörande må anses
' erfordra K. Maj:ts nåd. medgifvande, samt med afseende
jemväl å de inom trenne riksstånd framstälda yrkanden,
tror utskottet sig böra hemställa, att, i händelse af bi-
fall till utskottets förberörda tillstyrkan, uti den förut
föreslagne skrifvelsen må utsättas, att R. St. i under-
dånighet anhålla, att den af ständerna beslutade indrag-
ningen må af K. Maj:t i nåd. bifallas.
^ Riksdagens beslut, såväl i fråga om nummerlotte-
riets upphörande som beträflfande mantalspenningarnes
L erläggande först vid 17 års ålder, hvilket af denna riks-
dag antagits, samt om lagmans- och häradshöfdingerän-
tans och sterbhusafgiftens upphörande, expedierades ock

i

') Se härom närmare K. U:s mem. n:x 10; Egendomligt nog åbe-
ropades dock detta utlåtande af K. U. 1856—58 i mem. n:r 61.

48

samtliga sålunda, att riksdagen med underd. anmälan,
att den för sin del beslutit — — — — , härtill fogade
anhållan om konungens sanktion. ^).

Detta, att riksdagen för sin del beslutit, blef ock
sedermera vid följande riksdagar det vanliga uttrycks-
sättet i skrifvelser rörande förändring af statsverkets
ordinarie inkomster, med tillägg, då förslaget utgick från
riksdagen, af anhållan om K. Maj:ts sanktion. ^)

^) Se st. U:8 mem. 302, 841, Bdgs ekrifvelse n:r 250.

*) Jfr härom 1857 Rdgs akrifvelse ii:r 38 om förändring af man-
talspenningarne, 1863 akrifvelse n:r 73 om d:o, 1869 n:r 82 om grund-
skatternas fixering, 1870 om tackjernstionden m. fl.

') Jfr för 1872 St. U:8 mem. n:r 17 och 57, Första kamis prot.
I, 437—451, III, 260—282, Andra kam:8 prot. H, 257-298, IV, 74, 107.

r

Först vid riksdagen 1872 dyker frågan åter upp. ^)
St. U. hade då med anledning af väckt motion om man-
talspenningarnes upphäfvande tillstyrkt, "att riksdagen
må besluta, att denna afgift skulle upphöra och således
inkomst- titeln mantalspenningar ur riksstaten uteslutas".
Grefve L. af Ugglas reserverade sig — "särskildt emot,
att utskottet tilltrott sig förorda, att ett beslut rörande
de ordinarie inkomsterna ej skulle K. Maj:ts pröfning x
och godkännande underställas"; och hr Montgomery^
Cederhjelm ville hafva St. Urs tillstyrkande så aflfattadt, f
att riksdagen måtte "för sin del" besluta etc. j

Att St. U., genom användet af uttrycket riksdagen
må besluta och uteslutandet af det i dylika fall genom
långvarig praxis häfdvunna för sin del, också afsett att
framhålla riksdagens allena beslutande rätt med afseende
på mantalspenningarne, det betonades med tillräcklig tyd-
lighet af den medlem af utskottsmajoriteten, som inledde
debatten i Andra kammaren, och till denna åsigt slöt
sig ock endrägtigt denna kammares majoritet. Diskus-
sionen i frågan erbjöd föga nytt. Majoriteten höll sig

4Ö

stadigt till 57:de §:en, och motståndarne sökte med de
följande §§:na gendrifva en sådan utsträckt tolkning af
sagde §. En talare (prof. BibUng) {a,nn dock, "att lika
bestämdt och otvetydigt som grundlagen i dessa §§:er,
synnerligast i R. F., men äfven i R. O., förutsätter, att
statens ordinarie inkomster icke ensidigt af riksdagen
kunna ändras, lika gifvet är å andra sidan, att denna
förutsättning ingenstädes i grundlagarne såsom utsagdt
stadgande finnes uttalad, och att man under sådant för-
hållande med bokstafstolkning af grundlagen till förmån
för riksdagens ifrågavarande ensidiga rätt kan åberopa
ordalagen i § 57 R. P., skulle ock en användning af
densamma till upphäfvande af ordinarie inkomster utan
konungens samtycke snörrätt strida mot samma grund-
lagars uppenbara mening och anda". En annan talare
(statsrådet Wcern) ansåg något kategoriskt svar på denna
tvistefråga ej kunna gifvas, då hvarje ordinarie inkomst-
titel hade sin särskilda historia och således en grundlig
utredning tarfvades för hvarje särskildt fall. Den förste
talaren (Ä, V. Dufwa) ville äfven genom en undersök-
ning af äldre grundlagsstadganden styrka sin åsigt, att
denna fråga anginge riksdagen allena, och till denna
hans framställning skola vi längre fram återkomma.

Statsutskottets förslag blef oförändradt antaget.

I Första kammaren, der någon egentlig diskussion
i principfrågan ej bragtes å bane, ehuru man ogillade
den ovanliga formen i St. U:s hemställan, blef deremot
utlåtandet förkastadt. Talmannen framstälde äfven här
utan något förbehåll proposition på bifall.

I anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut fann nu
St. U. sig befogat att med åberopande af § 69 R. F.
föreslå, att frågan om mantalspenningarnes upphörande
skulle afgöras genom gemensam omröstning. Mot detta
utskottets beslut, som genomdrifvits med hjelp af den
förseglade sedeln, hade dock alla medlemmarne från
Första kammaren reserverat sig; och efter lifliga debat-
ter i kamrarne, der ock frågan om konungens sanktions-

50

rätt åter. upprefs, nekade båda talmännen på grund af
63:dje och 65:te §§:na R. O. att framställa proposition
på detta St. U:s forslag, hvarpå Första kammaren med
ogillande af St. TJ:s voteringsproposition lade denna punkt
till handlingarne och Andra kammaren vid talmannens
vägran **lät bero**.

På samma sätt utföll behandlingen af en liknande
fråga vid riksdagen 1884. Kamrarne hade då stannat
i olika beslut rörande en föreslagen partiell grundskatte-
afskrifning m. m., och St. U. föreslog med åberopande
af endast § 69 R. P. gemensam votering. Talmännen
nekade härpå proposition, hvilket af Första kammaren
gillades och hvarvid Andra kammaren lät bero. Äfven
denna gång inblandades i diskussionen frågan om konun-
gens sanktionsrätt. ^)

Då det galt förändring eller upphäfvande af stats-
verkets ordinarie inkomster, hafva äfven eljest dessa båda
frågor, den om gemensam omröstning kamrarne -emellan
eller före representationsförändringen omröstning i för-
stärkt statsutskott för åstadkommande af ett riksdagens
beslut samt den om konungens sanktionsrätt samman-
stälts med hvarandra, och man har ur olika synpunkter
sökt göra deras lösning beroende den enas af den andras.
Vi finna oss derföre nödsakade att för vårt ämnes utred-
ning äfven söka egna denna fråga och dess möjliga sam-
manhang med vårt egentliga spörsmål någon belysning,
hänvisande för öfrigt för en fullständigare utredning åf
denna sak till By din: ** Kamrarne och Beskattningsfrå-
gan « (Sv. Tidskrift 1873).

Omröstning i förstärkt statsutskott var en nyhet i
1809 års grundlagar. Det stadgades derom i R. F. (§ 69),

>) Jfr St. U:s mem. n:r 51, Första kam:s prot. III, n:r 37, 2 — 17,
Andra kam:8 prot. IV, n:r 44, 1—33,

51

att, om hos K. St:s. plena gemensamt eller uti något af
riksstånden betänkligheter . uppstode *att antaga hvad
SL XJ. tillstyrkt uti det, som rörer antingen statens ror
glerande eller bevillningens derefter lämpade hela belopp
eller hvad till riksgäldskontorets utgifter och inkomster
hörer eller grunderna för riksgäldskontorets styrelse och
förvaltning", och dessa betänkligheter ej genom St. Urs
deputerade kunde häf vas, så. skulle saken af göras efter
tre stånds beslut. Men "stanna två. stånd mot två, då
skall St. U. förökas med så många ledamöter utaf riks-
stånden, att de bl if va trettio af hvarje stånd", hvilka,
sedan en utlottats, samfäldt och icke. efter stånd om-
röstade; "kommande de flesta sålunda röstandes mening
att gälla såsom R. St:s. beslut". I § 71 föreskrifves
också votering i förstärkt St. XL (efter 1854 förstärkt
bevillningsutskott), när ej samtliga riksstånden förenat
sig om någon bevillnin^s grunder eller fördelning. Dessa
stadganden upprepas sedermera i § 30 E. O. I § 73
R. O. fans vidare ett generelt stadgande om omröstning
i förstärkta utskott, när helst riksstånden stannade i
olika beslut och de resp. utskottens försök till samman-
jemkning fruktlöst aflupit. I of van (sid. 18) anförda §
75 R. O. föreskrefs slutligen, huru ett riksens ständers
beslut i allmänhet skulle åstadkommas.

Det torde väl med skäl kunna sägas, att dessa stad-
ganden, isynnerhet §§:na 73 och 75 R. O. efter de tillr
lägg, de efter K. U:s mem. d. 6 Okt. 1809 erhöUo '),
ingalunda äro affattade med all önskvärd tydlighet, likr
som ock bestämmelserna i §§ 69 och 71 R. P. väl egent-
ligen bort haft sin plats i R. 0.^) Deras tillämpning
blef ock vacklande. Särskildt har uttrycket i § 69 "sta-
tens reglerande" varit föremål för olika tolkning, huru-

») Jfr här K. Urs mem. 1809—10, aid. 138, 139 med sid. 286,
28r, 305.

^ De fingo säkerligen sin plats; i R. F., emedan vid dess stif-
tande ännu ej någon ny R. O. var uppgjord. Jfr De Geers yttrande
1884. Första kam:s prot., n:r 37, sid. 5.

52

vida härihed skulle afsetts utgiftsstatens ordnande ellér
om det äf ven skulle iniiebära, ätt riksdagen egde att pä
detta sätt fatta sitt beslut om de ordinarie statsinkom-
sterna, och då ej blott om deras beräkning, hvilket väl
alltid var nödvändigt för att kunna bestämma bevillnin-
^ens belopp, utan äfven om en inkomst-titels förändring
.eller upphäfvande. Denna senare tolkning förutsätter
då, att med statens reglerande skulle menas reglerandet
af samtliga såväl inkomster som utgifter, men motsäges
redan af samma §:s uttryck *^ antingen statens reglerande
eller bevillnirigens derefter lämpade hela belopp**, hvil-
ket visar, att åtminstone ej bevillningen räknas dit. ^)
Genom en sammanställning af denna § med den 59:de,
der det hette, att konungen late till statsutskottets öf-
verläggning franiställa hvad staten kan tarfva utöfver
de ordinarie inkomster, med den 62:dra, att, sedan stats-
verkets béhof blifvit af St. U. uppgifna och af R. St.
pröfvade, ankomme det på R. St. att en deremot sva-
rande bevillning sig åtaga, samt äfven med den 109:de,
att, ora R. St. icke efter fyra månaders samvaro staten
reglerat eller någon ny bevillning till bestämdt belopp
sig åtagit, skall konungen kunna K. St. åtskilja, och
fortfare den förra bevillningen miiW nästa riksdag^), sy-
nes väl ock framgå, att bestämmandet af de ordinarie
inkomsterna ej kunde ingå i den R. St. tillkommande
statsregleringen, för såvidt ej deras beräkning, som nämdt
är, nödvändiggjordes för bestämmandet af bevillningens
hela belopp.

') Ett argument häremot, som återfinnes i Andra kam;s prot. 1872,
sid. 9é, tillåta yi oss pä grund af dess egendomlighet anföra. En talare,
som ej ville gå iö på, att "antingen — eller" här inledde motsatta le-
der, anförde nämligen deremot följande exempel: "Om en person säger
till en annan: ^'antingen plånboken eller pengarne I' så betyder det väl
antingen alltihop, plånboken och pengarne, eller endast pengarne, men
icke plånboken ensam utan pengarne". (I) ("Antingen •— eller" kurs.
af mig.)

^) Jfr 182» års E. U:s sid. 26 anf. mem.

irr «»...j-a— '»i^!ii-Sf- '^ 'g ' '

53

Emellertid synes redan vid riksdagen 1809 — 10 fram-
träda en annan uppfattning. St. U. begärde då ^) med
åberopande af 69:de §:en R. F. och 30:de R. O. att få
anställa omröstning rörande ett kungsgårds-arrende samt
hemstälde på samma gång, ** huruvida icke hädanefter
vid sådan händelse, der två af de. resp. riksstånden stanna
emot två, St. U. då till tidens vinnande må vara tillåtet
att utan särskild anmälan äf slik skiljaktighet få fore-
taga sådana frågor till afgörande uti det förstärkte St.
U. i enlighet med ofvannämde §§:er i R. F. och R. O.**

Båda dessa förslag biföllos af stånden. Vi hafva
ock i det föregående anfört exempel på sedermera an-
stälda omröstningar i förstärkt St. U. beträffande för-
ändring af ordinarie inkomsster, så vid riksdagarne 1817
— 18, 1828—30, 1834—35, och flere kunna andragas.^)
Det var nog de tunga formerna, under hvilka riksdagen
arbetade, och det mången gång nästan olösliga trassel

>) Mem. af d. 12 April 1810.

2) Vi sammanföra här exempel på dylika omröstningar. 1817 —
18 om nummerlotteriet, St. U:s mem. 179 och 208 (då ej jemkning enl.
§ 73 B. O. kunnat ske, åberopas, "enär frågans afgörande ägde infly-
tande på både statens reglerande och bevillningens hela belopp", § 69
B. F.); 1828 — 30 om mantalspenningarne (förhöjning för vissa län), om
nummerlotteriet, om salpetergärden, — St. U:s mem. 123 och 192; 1834:
— 35 om djeknepenningarne, om nedsättning i mantalspenningarne, om
sterbhusafgiften — St. U:s mem. 292; 1840 — 41 se texten — om sterb-
husafgiften föreslogs ock omröstning, men verkstäldes ej, då tre stånd
förenade sig, — St. U:s mem. 302, 341; 1847—48 om nedsatt rote-
vakansafgift för utsockne frälsehemman i Halland, — Allm. B. och Ek.
U:s mem. 77 samt först.. St. U:s 321 — , om eftergift af ett kronolax-
flske-arrende — St. U:s mem. 315, först. St. U:a 322 — ; 1850—57
åter om rotevakansafgifter i Halland — St. U:8 mem. 281, först. St. U:s
289 (vot.-prop., der § 69 fortfarande åberopades, godkändes utan diskus-
sion hos B. och Ad., preste- och boudest., men i borgarst. reserverade
sig Lagergren mot principen att votera i först. U. om en fråga, hvars
afgörande berodde på B. St:s och konungens gemensamma beslut); 1853
— 54 om nedsättning i hammarskatten samt om befrielse från mantals-
penningarne för backstugusittare ; 1859 — 60 om kvarn- och sågräntans
upphörande, mem. 182 och 196. (§§:na 69 B. P. och 73 B. O. åberopas
vanligen samtidigt.)

54

vid besluten, hvilket blef en följd af fyra-ståndsfördel-
ningen, som i hög grad ökade benägenheten att ''till ti-
dens vinnande**, som det redan heter 1810, använda för-
stärkt utskott för åstadkommande af ett definitivt be-
slut. Någon tvekan om rättigheten härtill förmärkes
emellertid ej. Först vid riksdagen 1840 — 41 börjar man,
vill det synas, att bryta med detta förfaringssätt. St.
U. hade (mem. n:r 375) föreslagit votering i förstärkt
utskott rörande de ordinarie räntornas utgörande i pen-
ningar samt indragning af anordnade indelta räntor och
krono tionde till statsverket, men med detta betänkande
följde flere reservationer, bland andra af prosten Sten-
hammar: Detta vore en fråga af ekonomisk natur, ej
något statsregleringsärende ; K. Maj:ts och R. St:s ge-
mensamma beslut måste föregå, innan det blef ett så-
dant. Voteringspropositionen ogillades också både hos
R. och Ad. samt presteståndet.

Vid riksdagen 18 il — éS utkämpades i denna fråga
en hufvuddrabbning. St. U. hade på grund af en kungl.
proposition hemstält om diverse skatteförenklingar, in-
dragning af indelta räntor, de ordinarie räntornas utgö-
rande i penningar m. m. Denna hemställan blef efter
återremiss förkastad af R. och Ad. samt presteståndet,
men hade förut bifallits af borgare- och bondestånden.
St. U. föreslog nu, efter ett fruktlöst sammanjemknings-
försök, votering i förstärkt St. U. om de punkter, som
utskottet ansåg "ostridigt röra statens reglerande samt .
i följd deraf jemlikt stadgandet i 69:de §:en R. F. böra
på så sätt afgöras", såsom om persedelräntornas samt
städernas till ordinarie ränta hänförliga afgifters för-
vandling till fixt penningvärde, om krono- och kyrko-
tiondens värdering ensamt i spanmål, om indragning af
indelta räntor och augmentsräntor, om kronotiondens
lösning med penningar efter medelpris, om afskäffande
af den s. k. Fahlu kungsgårdshjelp samt bågskatten i
Herjedalen o. s. v. Mot detta St. U:s förslag reserve-
rade sig utförligt hr Carlheim-Gyllenskjöld, som fann det

^i

^

65

vara en uppenbar förtydning eller missförstånd af grund-
lagens bud, att dessa frågor skulle .tillhöra den utskottet
i grundlagen uppdragna befattning med statens reglerande
och alltså bära i förstärkt St. U. afgöras. Hvilket ärende
som helst, som i större eller mindre mån inverkade på
statens inkomster eller utgifter, skulle då kunna på så
sätt afgöras. § 69 handlade endast om de ärenden, i
hvilka R. St. ega att allena besluta, men nu vore det
fråga om statens ordinarie inkomster, om hvilka utskot-
tet medgaf, att R. St. icke kunde utan konungens sam-
tycke förfoga, och de vore i § 59 R. F. uttryckligen un-
dantagna från det förfaringssätt, som om statens extra-
ordinarie inkomster vore föreskrifvet. "Man hade mot
denna åsigt åberopat åtskilliga likartade fall, i hvilka
votering i först. St. TJ. skulle hafva ägt rum. Han kunde
dock icke erkänna giltigheten af denna invändning, eme-
dan alla de uppgifna händelser, då sådan votering verk-
ligen skett, funne sin förklaring antingen i § 77 R. P.
eller 73 och 75 R. O., men ej i 69:de §:en R. P.« Men
äfven om de ordinarie inkomsterna skulle kunna under-
kastas votering i förstärkt St. U., sökte han uppvisa,
att de nu beslutade propositionerna borde såsom blan-
dade med lagstiftningsförslag förkastas. Med honom in-
stämde ett flertal af R. och Ad:s samt presteståndets
medlemmar i St. U.

Då utskottets förslag förekom i stånden, försvara-
des det på riddarhuset af hrr Giinther, A. P. Sandströmer
och frih. Gripenstedt, samt i främsta rummet af grefve
G. Lagerbjelke, ur hvars yttrande vi anföra: "Det har
blifvit yttradt, att en fråga, uti hvilken konungen äger
sanktionsrätt, kan icke vara en statsregleringsfråga; i
denna fråga äger konungen sanktionsrätt, derföre är den-
samma icke någon statsregleringsfråga. Jag tror man
med lika skäl kan säga: frågor, deruti konungen äger
sanktionsrätt, äro icke statsregleringsfrågor; denna fråga
är en statsregleringsfråga, derföre äger konungen här

56

icke någon sanktionsrätt." Han trodde dock konungen
i dessa frågor hafva sanktionsrätt, men denna rätt fun-
nes ingenstädes i grundlagen bestämdt uttryckt, utan
vore beroende på grundlagstolkning, likaväl som om denna
fråga vore en statsregleringsfråga eller icke. Redo-
gjorde för § 75 R. O. (se sid. 18 not.) och § 69 R. F.
Statens reglerande innefattade icke blott utgifter, utan
äfven inkomster, och derföre funnes en bestämd orda-
lydelse i § 58 R. P. Om statens inkomster skulle bestå
till en väsendtlig del af naturapersedlar eller endast af
en gång för alla till beloppet bestämda penningar, vore
otvifvelaktigt en fråga, som anginge statens reglerande.
Lemnade konungen icke under riksdagen sin sanktion
till en sådan fråga, finge R. St. uppgöra en alternativ
statsreglering.

Mot dem uppträdde Printzensköld, J. Cederström,
Lefrén och Hartmansdorflf, som framhöllo, att här gälde,
om lagstiftningen rörande ordinarie räntorna skulle för-
ändras, och derom kunde ej i förstärkt St. U. voteras;
dertill fordrades tre stånds beslut; att enligt § 34 R. O.
mom. 2 hänskjutning till ett utskott ej kunde förändra
frågans natur; att statsregleringen i fråga om de ordi-
narie inkomsterna endast gälde deras beräkning; att
först sedan stånden beslutit sjelfva saken, kunde man i
förstärkt utskott votera om sättet o. s. v.

Häremot invände Gripenstedt, att det ej vore en
lagstiftningsfråga, ty då skulle den höra under § 87 R.
Fis indelning i civil-, kriminal- och kyrkolag. Fastän
frågan behöfde konungens sanktion, kunde den ej skju-
tas under nämda §, utan måste behandlas, som § 69
föreskref. Hartmansdorff framhöll då, att det funnes
flere forfattningar, som ej kunde inbegripas under civil-,
kriminal- och kyrkolag, och hänvisade på 89:de och 80:de
§§:na. Lefrén fann karakteren af de i § 75 R. O. un-
dantagna §§:na 66, 69 — 72 vara den, att R. St. egde
att öfver i dem inbegripna ärenden ensamma besluta.
Om man medgaf, att konungens sanktion erfordrades, så

57

hörde dessa frågor ej under 69:de §:en, utan måste, när
två stånd stannade mot två, förfalla.

Härtill genmälde grefve Lagerbjelke, att det ej vore
på grund af § 75 R. O., som förevarande fråga kunde
anses erfordra konungens sanktion, utan att det vore på
grund af en tolkning af § 59 R. F., som man kommit
till detta resultat, och frågan hade derföre "fått den
särskilda natur att både vara statsregleringsfråga och
dertill underkastad K. Maj:ts sanktion**. — Landtmar-
skalken ansåg sig ej kunna vägra proposition på St. U:s
förslag, men voteringspropositionerna blefvo af R. och
Ad. i en serie omröstningar allesammans afslagna med
undantag af den om Fahlu kungsgårdshjelp (möjligen
derföre (?), att denna inkomst-titel ej fans särskildt upp-
förd i inkomstberäkningen).

I presteståndet blef utgången densamma, hvaremot
i borgar- och bondestånden voteringspropositionerna bi-
föllos. I borgarståndet uppträdde väl Lagergren mot,
att dessa frågor kunde dragas under förstärkt utskott,
men majoriteten, ledd af Schartau och Wsern, var säker.

[Denna fråga, som var en af riksdagens " brännande" ,
fick sedermera ett efterspel. St. U. inkom nämligen med
ett nytt mem., der det "till fullgörande af sitt på stad-
gandet i § 73 R. O. grundade åliggande att söka sam-
man jemka riksståndens beslut i frågan" ansåg sig, "un-
der förmodan att en befarad rubbning af presterskapets
privilegier utgjort det väsendtligaste hindret emot god-
kännandet hos R. och Ad. samt presteståndet af vissa
utaf de föreslagna voteringspropositionerne" (detta hade
under diskussionen i dessa stånd mera i förbigående an-
förts), böra för dessa föreslå en förändrad lydelse, och
beträffande de andra inbjöd adeln och presteståndet att
förena sig med borgar- och bondestånden i dessa vote-
ringspropositioners godkännande. Mot detta utlåtande
hade sjutton af St. U:s medlemmar reserverat sig, och
det blef af adeln och presteståndet såsom formvidrigt
lagt till handlingarne, efter en skarp kritik af Hartmans-

58

dorflf, C. F. Horn, Hedrén, Reuterdahl m. fl. Saken vore
afgjord, då man afslagit det föregående samraanjemk-
ningsförslaget, formen^ då man förkastat voteringspropo-
sitionerna; sammanjemkning måste göras före det defini-
tiva beslutet, ej efteråt; utskottets "förmodan" vore falsk,
presteståndet hade förkastat voteringspropositionerna så-
som rörande statsekonomiska lagar; att framkomma med
voteringspropositioner "med förändrad lydelse" vore i
vår riksdagshistoria oerhördt o. s. v. — I de båda an-
dra stånden lades ock mem. till handlingarne, men "med
lifligt beklagande af adelns och presteståndets handlings-
sätt".]')

Ehuruväl regeringens medlemmar (Giinther, Sand-
strömer, Gripenstedt) nu i Okt. på riddarhuset biträdt
St. U:s tolkning af § 69, hade dock hithörande stadgan-
den i det af dem d. 1 Maj 1848 framlagda representa-
tionsförslaget tydligen framkommit ur en annan uppfatt-
ning. Der hette det nämligen (i förslagets § 126): "När
i fråga rörande ordinarie inkomsternas beräkning*^ (kurs.
af mig) "statsutgifter eller bevillning etc, kamrarne fatta
stridiga beslut, som ej uppå vederbörligt utskotts förslag
varda sammanjemkade, skall till frågans afgörande der-
öfver omröstas på sätt i nästföregående § är stadgadt"
(gemensam omröstning). § 69 var ock här, såsom hörande
till R. O., utesluten ur R. F. och med hufvudsaklig led-
ning af detta förslag var det nu, som det vid 1862 — 63
års riksdag framlagda förslaget till ny riksdagsordning ut-
arbetades. ^) Här uteslötos dock i 65:te §:en orden " ordinarie
inkomsters beräkning", "förmodligen" af den orsak, "att
man ansåg denna beräkning icke nödvändig för statsregle-
ringen, enär konungen enligt § 58 R. P. skall uppvisa stats-

') Jfr st. U:8 mem. n:is 819, 329, 330; R. och Ad:8 prot. IX, 360
—403, X, 543—558; prestest:s prot. X, 150—187, 324—349; borgarstis
prot. IV, 765—780; bondestis prot. VI, 414—420.

*) (Detta och följande framstäldt enligt frih. De Geers yttrande
bärom i Första kammaren 1884.) Första kam:s prot. 1884, n:r 37, 2—6.

f

»

_ii_

\

59

verkets tillstånd i alla dess delar till inkomster och ut-
gifter, men enligt § 59 endast framstälda förslag rörande
sättet att genom bevillningar fylla hvad staten kan ut-
öfver de ordinarie inkomsterna erfordra, samt att, i den
händelse en sådan beräkning dock någon gång kommer
i fråga, den i alla fall och utan afseende på § 69 R. F.
enligt § 65 R. O. faller under gemensam votering såsom
inverkande på bevillningens hela belopp**. Att utesluta
§ 69 var det ock fråga om, men det skedde ej, på grund
af de praktiska olägenheter, som en förändring i §§:nas
i R. F. nummerföljd skulle medfört. Någon skiljaktig-
het mellan R. F:s bibehållna §§, som angingo R. O.,
och den nya grundlagen ansåg man icke förefinnas, och
frih. De Geer fann sig ock bestämdt hafva uttalat sin
uppfattning i denna fråga till R. och Ad:s protokoll 1863,
då han yttrat: "Att, såsom en reservant an ty dt, grund-
skatter och indelningsverk m. m. häraf skulle löpa fara,
kan jag icke inse, ty i dessa frågor gäller hvardera kam-
marens veto**. Meningen med den nya R. 0:s stadgande
härutinnan var, ** dels att gemensamma omröstningar skulle
så litet som möjligt ifrågakomma, emedan de utgjorde
ett undantag från den allmänna grundsatsen, att båda
kamrarne skulle hafva lika behörighet, och dels att be-
stämdt fastställa den tolkuing, som mest gjort sig gäl-
lande angående 69:de §:en R. F. under det föregående
statsskicket**.

Denna framställning från den nya R. 0:s förnäm-
ste ujpphofsman af dess hithörande stadgandens syfte be-
kräftas fullständigt af dessa stadgandens bokstafliga ly-
delse. Den allmänna anvisningen i R. F:s § 56: **I
hvilken ordning konungens propositioner, så ock af riks-
dagsmän inom kamrarne väckta frågor må till afgörande
företagas, derom stadgas i riksdagsordningen** motsva-
ras nu af R. 0:s § 63: ** — — — — Hvad kamrarne
sammanstämmande besluta, det vare riksdagens beslut.
Blifve kamrarne ej, efter den behandling ofvan är nämd,
om ett beslut ense, skall frågan, utom i de fall 56: te

y

60

§:en upptager, anses hafva för den riksdagen förfallit",
och de frågor, som ej få förfalla och hvarom kamrarne
alltså ega att skrida till gemensam omröstning, äro en-
ligt § 65 blott frågor om statsutgifter^ bevillning samt
riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och förvalt-
ning, inkomster och utgifter.

Och torde dessa stadganden obestridligen få anses
som en i öfverensstämmelse med § 83 R. F. grundlags-
enligen gjord förklaring af den omtvistade föreskriften i
§ 69. Försök att med åberopande af denna i dylika fall
framtvinga en gemensam votering hafva ock, som vi sett,
obevekligen mötts af talmännens propositionsvägran, och
det torde väl sålunda få anses faststäldt, att förändring
eller upphäfvande af en statsverkets ordinarie inkomst
ej får betraktas eller behandlas som statsregleringsfrå-
gor. Att sådana försök ändock kunnat göras, må hafva
sin förklaring i föregående vacklande praxis. Men att
härmed sammanblanda frågan om konungens sanktions-
rätt är fullkomligt oberättigadt. Ingen enda grundlags-
paragraf borde härför numera kunna åberopas ens som
ett skenbart stöd. Det ligger dessutom i sakens natur,
att konungens såväl som riksdagens grundlagsenliga rätt
ej kan i någon mån vara beroende af det sätt, hvarpå
riksdagen fattat eller fattar sina beslut.

Med detta resultat af vår undersökning och med
konstaterande af att § 69 R. F. sålunda ej kan åbero-
pas mot konungens sanktionsrätt, återgå vi till detta
vårt egentliga ämne.

Såsom den egentliga grunden för deras åsigt, som
anse riksdagen ega uteslutande rätt öfver de ordinarie
skatterna, åberopas emellertid, som vi sett, alltid först
och främst § 57 R. F. Dess föreskrift är, säger man,
generell och ovilkorlig. Med uttrycket "sig beskatta"
måste här förstås icke blott att åtaga sig nya skatter,
eller bestämma öfver vissa af dem (bevillningarne), utan
äfven att förändra de förut varande, utbyta en skatt mot

X \

61

en annan o. s. v., med ett ord, bestämma samtlige på
skatter beroende statsinkomsters belopp och grunderna
för deras utgörande. Och detta tillkommer "riksdagen
allena^. Den 57:de §:en bestyrkes ock, enligt denna
åsigt, af de grundlagsstadganden, som beröra sådana
speciella inkomst-titlar, som äro att hänföra till ständiga
skatter, såsom § 75, hvarigenom föreskrifves, att de år-
liga markegångstaxorna (hvaraf räntan och tionden förut
väsentligen berott) skola upprättas genom deputerade,
valde på sätt af riksdagen särskildt stadgas; § 77, som
gifver riksdagen uteslutande rätt att bestämma om grun-
derna för domänförvaltningen, men hvari väl konungen
bort deltaga, om han eljest egt medbeslutande rätt i fråga
om ordinarie inkomster. I analoga fall, der konungen
verkligen eger sådan rätt, är detta bestämdt utsagdt,
såsom i § 80 o. s. v. ^)

Hvad nu först § 80 angår, så synes den hafva till-
kommit i helt annan afsigt än att betona honungens
medbeslutande' rätt. Bondeståndet anmärkte 1809 emot
denna §, "att slutmeningen synes böra utlemnas, helst
den kan anses lägga ett olämpligt band på antagandet
af en ny rotering, som framdeles kan finnas nödig och
billig". K. U. svarade (mem. n;r 25) härtill: «— —
— — Emellertid har denna § lemnat en säkerhet emot
alla i annan ordning vidtagande anstalter till en ny eller
förökad rotering, en säkerhet den resp. riksstånden sanno-
likt ej vilja förlora''. §:en var tagen ur 1772 års R. F.
(§ 18), och det var riksdagens medbeslutande rätt man
här afsåg att fastställa, så att ej den förutan genom
rubbning af knekte- och båtsmanskontrakten etc. någon
ny rotering skulle kunna tillkomma. § 77 kan väl inne-
bära en speciell inskränkning i konungens förvaltnings-

*) Vi hafva vid framställningen af denna åsigfc hufvudsakligen
följt hr A. V. Dufwas yttrande til^ Andra kamis prot. 1872, II, sid. 257
—265, 290—297. Det torde böra anmärkas, att han liksom väl de fleste,
som stöda sig på § 57, begränsade riksdagens aUena beslutande rätt till
"alla sl-atter samt statens fasta och lösa egendom".

62

makt, men ej i hans rätt att uppbära de från kronans
egendomar flytande inkomster, som riksdagen ingalunda
eger kronan af hända.') § 75, om den öfverhufvud kan
ega någon betydelse för vårt spörsmål, så visar den ock,
att K. Maj:t icke heller är utesluten från inflytande på
markegångssättningen, ty i hvad de deputerade fastställa
kan enligt samma § ändring i behörig ordning sökas och
vinnas. Behörig ordning vill här säga genom lag fast-
stäld, och ändring sökes hos kammarkollegium och K.
Maj:t. — Åsigten står eller faller för öfrigt med den
tolkning man gifvit 57:de §:en. Men nu foreskrifver R.
P:s § 84, att grundlagarne skola efter deras ordalydelse
i hvarje fall tillämpas, och 57:de §:ens bokstafliga ly-
delse medgifver ej en sådan tolkning. Den säger blott,
att riksdagen allena utöfvar svenska folkets urgamla be-
skattningsrätt, men säger ej, huru långt denna rätt sträc-
ker sig. Hans Järta yttrar härom ^) : " Äf ven det utan
tvifvel sorgfälligt valda ordet ^ utöfvar^ tillkännagifver,
att denna § handlar om sättet, huru skatter kunna b*e-
viljas, utan att bestämma vidden af den makt, som den
tillerkänner R. St., att, såsom svenska folkets härutin-
nan allena lagliga ombud, detsamma beskatta. Detta ord
åter har väl hittils aldrig varit användt i betydelsen af
att tipphäfva den beskattning, som af ålder utgjort stats-
verkets ständiga inkomst och hvarförutan hela den sam-
hällsordning, som R. P. förutsätter, icke kunde upprätt-
hållas." — Hvad beskattningsrätten före 1809 innebar,
hafva vi ofvan visat (sid. 1 — 8).

Påstår man nu, att häri 1809 inlagts ett nytt be-

^) Det har uppgifvits (Rydin, Sv. folkets be8k.-rätt, sid. 80, anm.)
att man 1809 tänkte aig en fallständigare ständernas dispositionsrätt öf-
ver ifrågavarande kronolägenheter, detta pä den- grund, att borgarst. an-
märkt till K. U., att det 2:dra mom. i § 77 borde heta: "De skola för-
valtas och användas efter de grunder R. St. derom föreskrifva". Men
denna förändring blef af K. U. (mem. 25) afatyrkt, och vid 1816 års
riksdag, då anmärkningarne öfver R. F. företogos till afgörande, in-
stämde borgarst. med E. U. häri (prot. d. 12 Juni).

^) Anf. st. Se noten sid 14.

63

grepp, att denna rätt då utsträckts därhän, att den äf-
ven skulle innefatta de ordinarie skatternas upphäfvande,
så åligger beviset härför den, som framstält påståendet.
Den talare, som 1872 i Andra kammaren inledde debat-
ten i denna fråga, sökte ock prestera ett sådant genom
jemförelse med hvad som härom stadgats **i de lagar ur
hvilka 1809 års R. F. synbarligen flutit". Han fann då
visserligen stadgandena i 1720 års R. F. och dess § 5 (jfr
sid. 6, not.), såsom uttalade i sammanhang med bestäm-
melser om, huruledes medel skulle anskaffas i händelse
af krig, "icke hafva all den tydlighet, som vore att ön-
ska", och medgaf också, att i 1772 års R. F:s § 45 ge-
nom tillägget af ordet "nya" om de gärder etc, som
konungen ej skulle ega att utan R. St:s vetskap, fria
vilja och samtycke pålägga, "i viss mån" gafs stöd åt
en motsatt tolkning. Men Förenings- och Säkerhets-
akten medförde helt andra stadganden angående beskatt-
ningsrätten. Hvad man än måtte säga om dess § 5 i
öfrigt, kunde dock ingen påstå, "att deri göres ens den
ringaste skilnad emellan ständiga och icke ständiga skat-
ter i afseende på de myndigheter, som derom ägde att
besluta, utan det är fast hellre aldeles klart, att samma
stadgande gälde om båda". — — — "De personer,
som 1809 erhöllo uppdraget att skrifva en ny grundlag,
hade dervid att taga i betraktande å ena sidan stad-
gandet i 1772 års R. F., der, som jag nyss sökt visa,
en bestämd skilnad göres emellan gamla skatter och
nya, och den 1809 gällande Förenings- och Säkerhets-
akten, der någon sådan skilnad ej förekommer, men
som uttryckligen förbehåller konungen rätt att vara med
om all beskattning. Jag hemställer om det är sanno-
likt, att stadgandet i R. F:s § 57 skulle hafva fått
den lydelse det erhöll, om det hade varit grundlagsstif-
tarnes mening antingen att bibehålla 1772 års skilnad
mellan andra skatter och 'nya gärder' eller att i likhet
med 1789 års grundlag gifva konungen rätt att deltaga
i afgörandet af dessa eller någon del af dessa frågor."

64

I denna framställning har fullkomligt förbisetts,
att § 45 i 1772 års R. P. just upprepas i § 73 af 1809
års R. F., der det heter, att inga nya pålagor etc. må
utan riksdagens fria vilja och samtycke, i den ordning,
förut nämd är, påbjudas, uppbäras eller fordras, och att
ingenting ger vid handen, att 1809 års R. F. upptager
detta stadgande i annan mening än 1772; att säkerhets-
akten, hvars syfte var konungamaktens utvidgande och
hvars § 5 väl derföre afsåg bevillningarne, i öfrigt ej
upphäfver 1772 års R. F., som tvärtom skulle blifva
** oförryckt beståndande uti allt hvad som ej genom denna
akt blifvit ändradt*; samt att statsverkets ordinarie in-
komster ingalunda 1789 betraktades som "fritt gifne till
rikets underhåll*, utan som en kronans rätt, hvilket bl. a.
utvisas, beträffande just de ordinarie skatterna^ af en två
dagar efter säkerhetsakten utfärdad K. Majrts Försäkran
och Stadfästelse å svenska och finska allmogens fri- och
rättigheter, der det förklaras, att egare af skattehem-
man skola bibehållas vid den dispositionsrätt dera, som
beviljad och försäkrad blifvit, hvarjemte de å hemmanen
en gång gjorde, i laga ordning faststälda skattläggningar
och tiondesättningar skola i evärdeliga tider éga bestånd
och aldrig någon rubbning eller ändring deruti tillåtas.

Samme talare fann ordet "urgamla" i §57 ej kunna
tillmätas någon annan betydelse än andra dylika på flere
ställen i R. F. förekommande adjektiv, såsom i § 94
"den olyckliga händelsen, i § 101 "den oförmodade hän-
delsen", och blott tillhöra en föråldrad lagstil. Obestrid-
ligt är dock, att ordet "urgamla" till skilnad från de
anförda exemplen har den betydelsen, att det hänvisar
till forna lagstadganden, särskildt landslagens. Och hvad
dessa innebära samt hvilken tolkning af § 57 till såväl
dem som specielt Förenings- och Säkerhetsakten visar
sig såsom den historiskt hållbara, det har ofvan (sid. 9 o.
följ.) tillräckligt framhållits, och är denna tolkning ock
den enda, som står i full öfverensstämmelse med §:ens
ordalydelse

65

•

Att den motsatta åsigten framkommit, torde väl
ock ej heller haft sin grund i en sådan, som vi sökt
visa, påtaglig missuppfattning af grundlagsstadgandets
tillkomst och innebörd. Den framkom nog 1829 af an-
nan anledning. Vid den tiden hade den s. k. finanslag-
teorin blifvit en konstitutionell trosartikel i Europa. Den
fans i den franska kartan af 1814 och fick snart sitt
trognaste uttryck i den belgiska författningen af år 1831.
Men den hade redan förut förefunnits i den franska
revolutionens konstitutioner, och dess egentliga grund-
princip var folksuveräniteten. Den lagstiftande makten
var den enda källan för all annan, och tyngdpunkten af
denna låg hos folkrepresentationen, äfven om man lät
en eller tvänne andra faktorer deri deltaga. ') Väl egde
konungen sanktionsrätt, men om öfverhufVud taget nå-
gon regering enligt denna teori skulle vara möjlig, måste
denna rätt blifva en blott form. Tillämpad på förhål-
landena hos oss, der konungens sanktionsrätt egt och
eger verklig betydelse, måste då denna teori leda till,
att konungen ej i dylikt fall kunde ega någon sådan
rätt, och på så sätt, för att få riksdagen allena att be-
stämma öfver de ordinarie inkomsterna, drefs man till
den of van anförda tolkningen af § 57. ^) Men åt folk-
suveräniteten och konsekvenserna af dess läror ger vår
på historisk grund uppvuxna författning ingen hemul.

•• •

Aro de sålunda jemförelsevis lätt vederlagda, dessa

påståenden om riksdagens uteslutande rätt att upphäfva

eller förändra de ordinarie inkomsterna och den till stöd

härför framkomna tolkningen af § 57, så har det der-

emot visat sig erbjuda väsentliga svårigheter att ur R.

F. få fram någon uttrycklig föreskrift om, huru härvid

skulle förfaras, något positivt stadgande om konungens

sanktionsrätt i förevarande fall. Under diskussionerna

i riksdagen anfördes i detta syfte hufvudsakligen §§:na

') Jfr Gneist, Gesetz nnd Budget.

*) Jfr särakildt G. Hjertaa yttrande, aid. 19.

66

59 och 64 R. P. Men, såsom dessa uppfattades^ bevisa
de, sammanstälda med §§:na 60 — 62, 69, 109, strängt
taget ingenting annat, än att upphäfvandet af ordinarie
inkomster ej faller under riksdagens statsreglerings- och
bevillningsmakt, men uttrycka ej nödvändigheten af ko-
nungens sanktion. ^)

Redan K. U. 1829 yttrade derföre, att, då i grund-
lagen intet särskildt föreshrifves om sättet för ordinarie
statsinkomsters förändring, måste hvarje dylik förändring
tillvägabringas i enahanda ordning som andra allmänna
förhållanden eller genom konungs och ständers samman-
stämmande beslut**. Man utgick sålunda ifrån, att R.
P. förutsatte konungens sanktion som regel, och denna
förutsättning ville man sedermera finna särskildt uttryckt
i § 75 af 1810 års R. O. ^) Denna paragraf — hvars
ordalydelse sid. 18 anförts — hade dock närmast till
uppgift att bestämma om beräkningen af ståndens rö-
ster för åstadkommande af ett riksdagens beslut. ^) Med-
gifver man också, att den här inryckta mellanmeningen
"gälle jemte konungens samtycke etc." kan uttrycka för-
fattningens tanke och stödja åsigten om en konungens

') Jfr ofvan aid. 56.

^ Se 1834 års K. Urs yttrande, ofvan sid. 36 samt diskussionen
mellan Thomander och Hallström, sid. 50, 51. I senare tider har denna
uppfattning af 75:te §:en8 betydelse starkt framhållits af Aschehoug,
Nord. Statsret, sid. 201.

^) § 75 var ej särdeles väl redigerad samt l&ngt ifr&n uttömmande
och har äfven gett anledning till vacklande tillämpning. 1829 års K. U.
i mem. n:r 58 med anledning af en talmannens i borgarst. propositions-
vägran fann de i §:en uppräknade §§:na 66, 69, 70, 71, 72 endast af-
handla sådana ärenden, "hvaröfver R. St. allena besluta, utan att ko-
nungens sanktion dertiU erfordras". I denna K. Uis mening instämde
under diskussionen i borgarst. rådman Falkman, "en af 1809 års män".
Denna uppfattning synes dock numera ej hållbar, då det särskildt be-
träffande § 69 torde vara ådagalagdt, att riksdagens beslut rörande så-
väl en stor del af utgiftstatens reglerande som ock bevillningars förhöj-
ning ej blifva gällande utan konungens sanktion. Se Bydin, Sv. Riks-
dagen, ÄUn, Sv. konungens rätt i fråga om nedsättning af tuUbeviHnings-
afgifter.

67

allmänna sanktionsrätt såsom grundlagens förutsättning,
så torde det dock alltid blifva en oegentlighet att ur
ett stadgande i riksdagsordningen söka få fram ett posi-
tivt bevis för konungens rätt, då regeringsformen^ der ett
sådant stadgande skulle haft sin plats, icke — i olikhet
med t. ex. norska grundlagen (§§:na 80 och 82) samt
den danska (§§:na 11 och 24) — har någon dylik be-
stämmelse. Snarare motsäges i R. P. denna åsigt af §
87, som låter ett konungens lagförslag blott genom riks-
dagens antagande utan formlig sanktion få rättsförbin-
dande kraft, blifva lag. För öfrigt återfinnes § 75 ej i
vår nu gällande R. O.

En annan bevisföring har derföre ock framkommit
och utförligast blifvit framstäld af prof. Bydin i hans
ofvannämda arbeten: ''Eamrarne och Beskattningsfrå-
gan" samt "Svenska Riksdagen". Den lyder i korthet
sålunda :

Det finnes ej i grundlagen utsagdt, huruvida konun-
gens samtycke erfordras för att gifva giltighet åt riks-
dagens beslut i dessa frågor. Uti begreppet ordinarie
inkomst ligger ej något skydd för konungen mot riks-
dagens ensidiga beslutanderätt. Huru förfaras skall vid
dessa inkomsters forändring, beror sålunda på naturen
och ursprunget utaf den lag, författning eller resolution,
som grundat inkomsten.

Derefter genomgås de olika inkomst-titlarne och vi-
sas då, att afgifter för begagnande af allmänna inrättnin-
gar, såsom jernvägar, telegraf etc, grunda sig på ko-
nungens ekonomiska lagstiftning enligt § 89 R. F. ; bö-
ter, revisionsskilling, danaarf på lagstiftning enligt § 87;
vakansafgifter för befrielse från rustnings- och roterings-
besvär bestämmas enligt § 80; arrende- och skogsmedel
"härflyta af de fastigheter, för hvilkas förvaltning riks-
dagen enl. § 77 föreskrifver grunderna, men hvilkas för-
valtning handhafves af konungen enl. § 89", o. s. v.
Slutligen komma de ordinarie skatterna, räntan, tionden

68

och mantalspenningarne, och lagstiftningen angående dessa i

uppgifves vara att hänföra under den form, som gälde
för privilegiers ändrande, och således enligt § 114 höra
under konungs och riksdags gemensamma lagstiftning. ^)
Denna bevisföring synes, beträflfande just de härvid-
lag egentligen omtvistade inkomst-titlarne eller de ordi-
narie skatterna, ej vara tillfredsställande. Som stöd för
åsigten åberopas den ofvan (sid. 64) citerade K. Majrts
Försäkran och stadfastelse å svenska och finska allmo-
gens fri- och rättigheter af år 1789, hvarigenom jord-
naturens orubblighet blef bestämd och lagliggjord; men
ej rubbas väl jordens kamerala natur, ej heller några
**de ofrälse ståndens privilegier** genom en nedsättning
af grundskatterna. Att mantalspenningarne höra under
dylik lagstiftning, skulle särskildt bevisas genom K. F.
d. 6 April 1810, stödd på riksdagsbeslutet samma år,
hvari det heter, att adeln och presteståndet "hädanefter
åtagit sig den capitation, som under namn af mantals-
pengar utgår". Men i samma K. F. och på grund af
samma riksdagsbeslut bestämdes ock, att ypperligt frälse
skulle underkastas bevillning efter lika grund som annan
jord, utan att detta torde hindra riksdagen att nedsätta
fastighetsbevillningen, hvartill konungens sanktion ej
fordras. ^) Se vi vidare på dessa skatters ursprung, så
hafva åtminstone mantalsräntans flesta titlar samt man-
talspenningarne under 15- och 1600-talen tillkommit som
gärder, fullt analogt med bevillning, samt sedermera ge-
nom upprepadt åtagande och häfd öfvergått till ordinarie
eller ständiga. ^) Och hvad beträffar kronotionden, så
indrogs kyrkornas andel utan något ständers beslut en-
dast genom "en ytt^-^^g af konungslig makt".^)

*) Om behöfligheten af adels- eller kyrkomötes bifall anser han
olika meningar kunna uppstå. Sv. Rdg., II, 1 del., sid. 113, not.

2} Jfr Linde, Sv. Finansrätt, sid. 306; Kydin, P. M. till Bil. tiU
SkatteregL-Kom:s bet. 1882, sid. 304.

3) Linde, sid. 257 och följ.

*) Forsell, Sveriges inre hist.,I, sid. 182.

69

Att utaf naturen och ursprunget af de * lagar", som
grunda dessa inkomster, draga några slutsatser om sät-
tet för deras upphäfvande torde alltså vara ganska vansk-
ligt, och man synes derföre ej heller på denna väg få
konungens sanktionsrätt till fullo ådagalagd.

Skulle man således stanna vid, att, då någon allena
beslutande rätt härutinnan ej kan tillerkännas riksdagen,
så följer konungens sanktionsrätt af sakens natur? Ett
noggrant aktgifvande på R. F:s bokstafliga lydelse torde
dock medföra ett bestämdare resultat.

En talare i Andra kammaren 1872 begärde att som
svar på frågan: "hvarfore upphäfvande af statens ordi-
narie inkomster kräfde konungens sanktion ** åtminstone
få något annat svar än detta: derföre att de äro ordi-
narie. Detta torde emellertid just vara det afgörande
svaret. Hvarje grundlag måste alltid knyta sina före-
skrifter till institutioner och rättsliga begrepp, som, på
den tid grundlagen skrefs, hade sitt lagbestämda eller
historiskt gifna innehåll. I hög grad måste detta vara
fallet med en regeringsform som vår, som mindre än
någon annan är en produkt af abstrakta politiska spe-
kulationer, utan uppvuxit på nationell grund och der
hvarje paragraf, hvarje begrepp har sin historia. Fram-
för allt gäller detta sistnämda om den afdelning af R.
F., som handlar om riksdagens finansmakt och som lik
en verklig "Bill of rights" värnar mot en föregående tids
missbruk. Men med afseende på de ordinarie eller stri-
diga inkomsterna förelågo inga sådana, och hvad som icke
formligen ändrades, det blef vid det gamla. De konungens
eller riksdagens rättigheter, som ej uttryckligen afstodos,
blefvo dem förbehållna i samma on»/;åijg som förut. Och
detta hafva 1809 års grundlagsstiftare just i förevarande
fråga uttryckt, då de i R. F:s 59: de och 64:de §§ in-
satte '^ordinarie inkomster". Hvad härmed förstods,
hafva vi ofvan (sid. 7 och följ.) redan framhållit. De I

voro ej blott de vanliga — lika "vanliga" voro nog ock
de flesta bevillningar — , som utgingo oberoende af riks-

Ä r*'. . -v
^ ■ _f »_.

70

dagens beslut för hvarje statsregleringsperiod, utan de
voro ock konungens urgamla, sedan landslagens tid honom
uttryckligen tillerkända rätt, ^) Uttrycket måste tagas i
den betydelse, det egde för grundlagsstiftarne sjelfva, en
godtycklig begränsning af dess begrepp är icke tillåtlig.
Alltså — läser man §§:na 59 och 64 R. F. rätt, så
står det verkligen der, att statsverkets ordinarie inkom-
ster icke kunna utan konungens samtycke förändras eller
upphäfvas, ty de äro ordinarie, äro konungens rätt.

*) Jfr härmed i England "ordinary revenue" = kronans nedärfda
inkomster. (Gneist,)

^