(navigation image)
Home American Libraries | Canadian Libraries | Universal Library | Community Texts | Project Gutenberg | Children's Library | Biodiversity Heritage Library | Additional Collections
Search: Advanced Search
Anonymous User (login or join us)
Upload
See other formats

Full text of "Samlade skrifter"

This is a digital copy of a book that was preserved for generations on library shelves before it was carefully scanned by Google as part of a project 
to make the world's books discoverable online. 

It nas survived long enough for the copyright to expire and the book to enter the public domain. A public domain book is one that was never subject 
to copyright or whose legal copyright term has expired. Whether a book is in the public domain may vary country to country. Public domain books 
are our gateways to the past, representing a wealth of history, culture and knowledge that's often difficult to discover. 

Marks, notations and other marginalia present in the original volume will appear in this filé - a reminder of this book's long journey from the 
publisher to a library and finally to you. 

Usage guidelines 

Google is proud to partner with libraries to digitize public domain materials and make them widely accessible. Public domain books belong to the 
public and we are merely their custodians. Nevertheless, this work is expensive, so in order to keep providing this resource, we have taken steps to 
prevent abuse by commercial parties, including placing technical restrictions on automated querying. 

We also ask that you: 

+ Make non-commercial use of the filés We designed Google Book Search for use by individuals, and we request that you use these filés for 
personal, non-commercial purposes. 

+ Refrainfrom automated querying Do not send automated queries of any sort to Google's system: If you are conducting research on machine 
translation, optical character recognition or other areas where access to a large amount of text is helpful, please contact us. We encourage the 
use of public domain materials for these purposes and may be able to help. 

+ Maintain attribution The Google "watermark" you see on each filé is essential for informing people about this project and helping them find 
additional materials through Google Book Search. Please do not remove it. 

+ Keep it legal Whatever your use, remember that you are responsible for ensuring that what you are doing is legal. Do not assume that just 
because we believe a book is in the public domain for users in the United States, that the work is also in the public domain for users in other 
countries. Whether a book is still in copyright varies from country to country, and we can't offer guidance on whether any specific use of 
any specific book is allowed. Please do not assume that a book's appearance in Google Book Search means it can be used in any manner 
any where in the world. Copyright infringement liability can be quite severe. 

About Google Book Search 

Google's mission is to organize the world's information and to make it universally accessible and useful. Google Book Search helps readers 
discover the world's books while helping authors and publishers reach new audiences. You can search through the full text of this book on the web 



at jhttp : //books . qooqle . com/ 




Det här är en digital kopia av en bok som har bevarats i generationer på bibliotekens hyllor innan Google omsorgsfullt skannade in 
den. Det är en del av ett projekt för att göra all världens böcker möjliga att upptäcka på nätet. 

Den har överlevt så länge att upphovsrätten har utgått och boken har blivit allmän egendom. En bok i allmän egendom är en bok 
som aldrig har varit belagd med upphovsrätt eller vars skyddstid har löpt ut. Huruvida en bok har blivit allmän egendom eller inte 
varierar från land till land. Sådana böcker är portar till det förflutna och representerar ett överflöd av historia, kultur och kunskap 
som många gånger är svårt att upptäcka. 

Markeringar, noteringar och andra marginalanteckningar i den ursprungliga boken finns med i filen. Det är en påminnelse om bokens 
långa färd från förlaget till ett bibliotek och slutligen till dig. 

Riktlinjer för användning 

Google är stolt över att digitalisera böcker som har blivit allmän egendom i samarbete med bibliotek och göra dem tillgängliga för 
alla. Dessa böcker tillhör mänskligheten, och vi förvaltar bara kulturarvet. Men det här arbetet kostar mycket pengar, så för att vi 
ska kunna fortsätta att tillhandahålla denna resurs, har vi vidtagit åtgärder för att förhindra kommersiella företags missbruk. Vi har 
bland annat infört tekniska inskränkningar för automatiserade frågor. 

Vi ber dig även att: 

• Endast använda filerna utan ekonomisk vinning i åtanke 

Vi har tagit fram Google boksökning för att det ska användas av enskilda personer, och vi vill att du använder dessa filer för 
enskilt, ideellt bruk. 

• Avstå från automatiska frågor 

Skicka inte automatiska frågor av något slag till Googles system. Om du forskar i maskinöversättning, text igenkänning eller andra 
områden där det är intressant att få tillgång till stora mängder text, ta då kontakt med oss. Vi ser gärna att material som är 
allmän egendom används för dessa syften och kan kanske hjälpa till om du har ytterligare behov. 

• Bibehålla upphovsmärket 

Googles "vattenstämpel" som finns i varje fil är nödvändig för att informera allmänheten om det här projektet och att hjälpa 
dem att hitta ytterligare material på Google boksökning. Ta inte bort den. 

• Håll dig på rätt sida om lagen 

Oavsett vad du gör ska du komma ihåg att du bär ansvaret för att se till att det du gör är lagligt. Förutsätt inte att en bok har 
blivit allmän egendom i andra länder bara för att vi tror att den har blivit det för läsare i USA. Huruvida en bok skyddas av 
upphovsrätt skiljer sig åt från land till land, och vi kan inte ge dig några råd om det är tillåtet att använda en viss bok på ett 
särskilt sätt. Förutsätt inte att en bok går att använda på vilket sätt som helst var som helst i världen bara för att den dyker 
upp i Google boksökning. Skadeståndet för upphovsrättsbrott kan vara mycket högt. 

Om Google boksökning 

Googles mål är att ordna världens information och göra den användbar och tillgänglig överallt. Google boksökning hjälper läsare att 
upptäcka världens böcker och författare och förläggare att nå nya målgrupper. Du kan söka igenom all text i den här boken på webben 



på följande länk http : //books . google . com/ 



Ilffllll 

HN SÖCT t 




SAMLADE 



SKRIFTER 



AF 



GUNNAR WENNERBERG 



ROMERSKA MINNEN 



— >fc=>§£=3fr — 



Stockholm 

JOS. SELIGMANN & C:i8 FÖRLAG. 



ROMERSKA MINNEN 



GUNNAR WENNERBERG 



Quid dem? Quid non dem? Benuis tu, 
quod jubet alter. 

Horatius. 



i£v^ 



^TOCKHOLM 
JOS. SELfGMANN & C:IS FÖRLAG. 



^COAV^XVé.C 



! 

i 



'■ U:\\)/JAJUJ 



UJ ÉuyncO 
Arab.) 



&**&) 



STOCKHOLM 

ISAAC MARCUS' ROKTR.-AKTIEBOLAG. 

1881. 



IS NEHÅLL. 

Förord. 

Ankomsten Sid. 1. 

I doganan 3. 

En sondagsmorgon på Forum 5. 

Roma 10. 

Hvardagslif 11. 

I Pantheon 18. 

Från "spanska trappan" 19. 

Samtal med Paulus 23. 

Colosseum 24. 

I Santa Maria degP Angeli 31. 

En afton i Palombella 32. 

Giovannas padrona 39. 

Sopranen i Ara Coeli 41. 

Petri fängelse 48. 

Colombina 49. 

Madonnan i San Agostino 63. 

Confetti 65. 

Padronas Giovanna 69. 

I San Onofrios klostergård 71. 

Tiggarmunken 72. 



I Augusti maiuolé Sid. 86. 

En syn 87. 

På ruinerna af Caracallas termer 93. 

Sista qvällen i carnevalen 95. 

Campagnolen vid Ponte Molle 106. 

Vicus sceleratus 109. 

En siesta på Monte Pincio 111. 

Hadelse 115. 

Berenice 116. 

Heliga veckan 121. 

En nunneinvigning 122. 

Vid "santa scala" 127. 

Allegris Miserere 128. 

Föredömets makt 137. 

Pio nono 138. 

Domine, quo vadis? 141. 

Kattarepredikan i Jesuitkyrkan 147. 

Ghetto 149. 

Hvem år han? 150. 

Trasteverinska ögon 153. 

Vid Fra Giovannis graf 163. 

Pasquino 165. 

Vid Fornarinas hus 170. 

Cloaca maxima 171. 

Protestanten 175. 

Inga namn! 177. 

Mellan grafvarne vid Porta Paolo 183. 

Hos de döde 185. 

Monolog vid almanackan 190. 



Beppo Sid. 192. 

Framför Casa di Rienzi 198. 

I en vigna utanför Porta Pia 199. 

På Kristi himmelsfärds dag 226. 

En natt vid obelisken på Piazza del Popolo 228. 

Under en aftonsång i Trinita dei Monti 232. 

Rembrandt i Rom 241. 

Under pinjerna i villa Borghese 244. 

Pater Lampi 246. 

Vid fontana di Trevi 252. 

Affärden 259. 



Upplysningar och meddelanden. 



RATTELSEU. 



Sid. 93 sfär: spiran det — läs: det spiran 

tt 97 „ galoner på „ galoner på, 

„ 216 „ Får ej? „ Får ej 

,. 220 „ lua favella „ tua favella 

,, 230 „ tuber „ tubor 



Förord. 



Under min vistelse i Rom en stor del af år 1852 
förde jag, enligt ett vid afresan från hembygden gifret 
löfte, en enskild dagbok, som mindre skulle handla om 
de vördnadsbjudande minnesmärken och herrliga konst- 
alster, hvilka omgåfvo mig och utgjorde de väsentliga 
föremålen för mina studier, än om egna uppfattningar 
och intryck för stunden, mera tillfälligt och omedelbart 
framkallade, dels under besök i det nu varande Roms 
kyrkor och palatser eller vandringar bland det fornas 
grusade storverk, dels ock under umgänget med ett 
folk, som jag lärt mig älska och beundra långt innan 
jag såg dess sköna fosterland, och som trots vanskötseln 
under århundraden dock syntes mig bära en outplånlig 
och omisskännelig pregel af att vara ett nationernas 
söndagsbarn. 



Att dessa merendels hastigt utkastade dagboksan- 
teckningar inför den kärleksfullt öfverseende blick, för 
hvilken de voro nedskrifna, skulle finnas goda nog, var 
mindre underligt, då han i hög grad egde den lyck- 
liga förmågan att se och läsa vackra saker mellan ra- 
derna, och då jag dessutom sjelf fick stå bredvid och 
efter behof fylla i tomrummen och färglägga svagare 
delar. Och så lyckades den första läsningen väl. 

Många år hade gått, då dagboken ånyo framtogs. 
Dess meddelanden, änskönt denna gång omhuldade och 
upphulpna på samma sätt som den första, föreföllo 
mig nu dock så matta, sä utan färg och doft, att de 
på ett nedslående sätt liknade de här och der vid 
dagbokens gulnade blad fastade, vissna och urblekta 
blommor, hvilka fordom ditsatts för att kraftigare på- 
minna om någon stämningsfull stund, tillbragt vid ett 
minnesrikt ställe eller under en mindre alldaglig till- 
dragelse. Saft och kraft voro borta, och dock hade 
blommorna åtminstone en gång egt dem. 

Då det härvid stod klart för mig att jag under 
årens lopp inom mig bibehållit vida mer af intryckens 
ursprungliga friskhet än jag förmått utsätta i anteck- 
ningarne, beslöt jag att genom en ny och fri behand- 
ling af hvad för hågkomsten framstod klarast och lif- 
ligast och genom en derefter lämpad form söka åter- 



katta det flyende lifvet hos ett och annat bleknande 
minne. 

Då ett sådant beslut endast på lediga stunder och 
följaktligen under många och ofta långa afbrott kunde 
bringas till verkställighet, hände ock, att de tidigaste för- 
söken redan hunnit en ålder af 20 år, då de senaste 
knapt räknade lika många dagar. Den brist på en- 
het, som härigenom lätt kunnat uppkomma, betydde dock 
föga, enär de icke voro ämnade för offentligheten. Då 
jag emellertid för ett par år sedan, efterkommande en 
begäran om bidrag till Litterärt Album, i brist på an- 
nat af lämpligare art, utlemnade några af dessa, så- 
lunda tillkomna romerska minnen, och de med syn- 
nerlig välvilja mottogos af allmänheten och pressen, 
uppstod hos mig en måhända fåfänglig lust att åt hela 
samlingen söka bereda en lika förmån, som tillkommit 
en liten del af densamma. Lyckas mig detta, skatt jag 
känna mig vida mer än blott och bart friad från en 
skälig oro. 

Den antipapistiska och frifolkliga stämning, som 
mer än en gång gifvit sig luft i dessa minnen, är icke 
allenast protestantens och svenskens, i hvilket fall den 
måhända bort och lätt kunnat uttrycka sig fogligare, 
utan tillika ett svagt återskall af den då hos Italiens 
folk rådande högljudda förbittring öfver ett olidligt and 



ligt och verldsligt förtryck, en förbittring, som väl ännu 
ej lagt sig, oaktadt mången seger sedan dess tillkämpats 
dt san r ig och rätt 

Tiu ledning för dem, som deraf vilja begagna sig, 
vidfogas kortfattade upplysningar och meddelanden. 

Vexiö den 2 oktober 1881. 

Gunnar Wennerberg. 



^$&T- 



Ankomsten. 



Hoc erat in votis — 
Hor a Hus. 

tonens sol i sin nedgång var, då jag lemnade 

Stortå, 

Sista stationen på vägen till Rom, och med ifver mig 

satte 

Utanpå vagnen vid kusken, att strax om möjligt jag 

måtte 

Eviga staden fa se, "när den först ur fjerran sig visar. 



Fort gick färden framåt öfver kullar på öde campagnan, 
Fortare solen dock ned; och skymningen redan var 

inne, 
Då med klappande hjerta jag hörde från kusken: 

"Signori, 
Ecco Roma!" — men ingenting såg i dimmornas 

töcken. 

Wennerberg, Skrifter. 1 



Kort derpå, när med slamxiker och dån vetturan for 

in i 

Porta del Popolos hvalf, låg adlt omkring mig i mörker; 

Dock inom mig var ljust, ty ett mål för min längtan 

jag hunnit: 

Verldshistoriens urgamla hem, det eviga Roma. 



-^&«r 



I doganan. 



ö^amnia månskensqväll, som till Rom jag fram kom, 
Uppehölls jag först af polis en lång stund 
I en porthvalfsgång och försändes derpå 
Bort till doganan. 



I en stor sal, full utaf tullbetjenter, 
Resenärer, gods och banditkusiner, 
Sågs en gråhårsman utaf rang bevaka 
Visitationen. 



Vid min kappsäck stödd och i tålig väntan 
Stod jag. Se då kom, som en slump så fogat, 
Mannen dit, höll fram i sin hand en kritbit, 
Hviskande artigt: 



ft Se vuol', Signor, un teston' é bastå." — 
Häpen gaf jag den; och med kritan skref han 
På mitt kappsäckslock "visitato", gick se'n 
Vidare värdigt. 



Rummet, der jag stod, var ett heligt rum förr, 
Vigdt af Roms senat och dess folk till minne 
Åt en ärans man, Antoninus Pius, 
God och rättskaffens. 



Låt det få stå qvar i sin forna ära! 
Flytta tullokaln till ett annat ställe, 
Mindre aktningsvärdt och som mera anstår 
Roms publikaner! 



Lämplig plats fins nog. På ett ringa afstånd 
Såg jag San Ignaz, der det säljes aflat. 
Flytta dit, så få under samma tak rum 
Tvänne doganor! 



^fc 



En söndagsmorgon på Forum. 



Urgamla herrskarataden, hjelteamman 
Med marmorgndarne, som störtat samman, 
Med minnets fästningar på bergen sju. 

Ttgnér. 

ag vandrar på Forum och skådar med tjusning 
En syn, som jag drömt och nu känner igen, 
Jag hör med förundran på vårvindens susning 
Kring grusade tempel och — känner ock den, 

Jag gråter och ler 

Af fröjd, då jag ser 
Vid dagsljus, hur drömmarnes hägring sig ter. 



Var helsad, du eviga stad utaf minnen, 

Som häfdat din ära i väl och i ve! 

En främling jag irrar med bländade sinnen 

I vördnad bland spilror af din mausolé, 

Den stormfria hamn, 

Som tryggt i sin famn 

Har bergat så månget evärdeligt namn. 



Ifrån Capitolii höjder jag stiger: 

Concordias tempel vid sidan jag ser 
Och äfven Fortunas, som tiden nu viger 
Åt slutlig förgängelse in mer och mer; 
Och rätt för mig står, 
När djupet jag når, 
Septimii båge, som upprest i går. 



Se Phocas' kolonn och den herrliga trio, 
Som ännu besjunger berömd grecostas, 
Der Roma — så säger oss Cassius Dio — 
Tog sändebud mot och slog kronor i kras; 
Hur fordom den var, 
Af det som står qvar 
Jag letar, men fåfängt, i gruset ett svar. 



Der borta jag ser utaf solen beskinas 

En halfvägs i jorden förgömd kolonnad; 
Jag sett den — det är Antonins och Faustinas 
Beundrade tempel, hvars sköna fasad 
Har egnat åt två 
Hvad en blott bort få; 
Senaten och kejsaren ville det så. 



Bland högar af grus efter ramlade tempel 

En stenbelagd väg öfver Forum går fram, 
Dess namn, som den sjelf, har en forntida stämpel, 
Millioner den trampat af Romuli stam; 
Af minnena här 
Det äldsta den är: 
Via sacra fem halfva årtusenden bär. 



I Constantins öde basilika firas 

Ej mer under hymner och vällukters doft 
De kristnes triumfer; dess väggar ej siras 
Af brokiga helgon, för längesen stoft; 
Det jublet tog slut 
Vid hedningars tjut, 
Men Herren ett annat sig tillredt förut. 



Se rodnande rosor som chorgossar svinga 

Ur doftande kalkar sin rökelse upp, 
Och vittrade hvalfven af lofsånger klinga 
Från jublande vårfoglars sångaretrupp, 
Och själen till Gud 
I bönehvit skrud 
Sig lyfter bevingad på hemländska ljud. 



I skuggan af remnad pilaster jag hvilar 

Ännu i basilikans sköna ruin, 
Men tanken med blickarne spejande ilar 
Till kejsareborgen på stolt Palatin; 
Ack, fallet omkull 
I vignornas mull 
Sig gömmer CaBsarernas hus utaf gull. 



Vid bågen, som täljer Jerusalems öde 
Och Titi triumf öfver Israels barn, 
Jag tänker på tråden, den underbart röde, 
Som går genom häfdens mångfärgade garn, 
I mörkret ej sedd, 
Af verlden beledd, 
Men, lik Ariadnes, till frälsning beredd. 



Hör, lärkorna sjunga i rymden Te deum, 

Och klockorna ringa bäd' fjärran och när; 
På afstånd sig reser med hot Colosseum 
Mot molnfria himlen — hur herrligt här är! 
Men — sällhetens nu 
Är deladt i tu; 
Jag njuter blott hälft! O mitt vif, hvar är du? 



M 



10 



Ro ma. 



^äg ej Rom! — Jag ej tål annat än Roma." Så 
Bad mig Fogelberg mildt. Vanan var dock för stor. 
Rom så ljöd det alltjemt, ända till dess jag sett 
Colosseum och Forum. Nu 
Säger jag Roma. 



11 



Hvardagslif. 



Wiå Corso, snedt emot San Carlo, der jag bor 
I tvänne vackra rum, dem nyss en landsman lemnat, 
Som hem till Sverge for 
Långt förr än han det ämnat, 
Jag trifves utmärkt godt och har, hvad högt jag 
* skattar, 

En äkta romersk säng, tillräckligt stor för fyra, 

Balkong, piano, billig hyra 
Och en padrona se'n, som mina vanor fattar. 
Tillåt, att en passant jag henne presenterar 
Och som Signora Rafanelli titulerar, 
Rätt vacker, Mig, god, "un poco attempata" — 
Så der kring fyrtitalet, 
Om ej jag gissar galet — 
Och ståndigt sysselsatt att torka dam och prata. 



_ 12 _ 

Hon är, så säger hon, en stackars enka, 
Som på sin salig man har sällan tid att tänka, 
Men gråter, då det stundom sker, 
Och med en blick mot himlen ser, 
Som sedan efter regeln 
Far af till spegeln. 
Af hennes piga, en sabinska, nämnd Giovanna, 
En ärlig själ, som jemt hon höres banna, 
Jag vet, att hennes ömt begråtne make 
I sjelfva verket var en krake: 
"Han tjente som kapten vid påfvens lifdrabanter, 
Men tog sig för att spela lanter, 
Blef pank, men skaffade kontanter 
En tid bortåt af anförvandter, 
Till dess en vacker dag det så begaf sig 

Att han totalt kom af sig. 
Se'n blef af aquavit han svag i benen. 
Och frun är ganska glad att hafva mist kaptenen." — 

Dock — vare långt från mig att vilja såra! 
Det vissa är, att jag är nöjd med min signora. 



Men, nog om henne nu, och hennes capitano. 
Ett annat hem jag har, dit jag rätt ofta går 
Om morgnarne och får min lilla kaffetår, 



13 



Ett föga kändt café, som kallas Africano. 

Visst är det både mörkt och litet 
Och utaf tidens tand rätt illa sönderbitet 
Och "ombran", som jag der plär få 
Är stundom si och så; 
Men ack, hur kärt ändå 
Att efter dagens mödor dit få gå 
Och sluta örat till för främmande, utländska 
Om än så vackra ljud och höra ärlig svenska! 
Då sitta der kring svala marmorborden 
En skara vikingsbarn från Nordens land, 
Med blåa ögon, hjertan uti brand 
Och tälja minnen ifrån fosterjorden. 
Men kommer Fogelberg, vår ålderspresident, 
Han leder talet hän, "om sällskapet behagar", 
Till Göternas förbund och till Carl Johans dagar 
Och sjelf han öppnar dörr'n på glänt 
För skämt och anekdoter 
Och forna fauter 
Och hjelper verksamt till att fa omsadlad 
Konversationens nyss högtrafvande Pegas 
Och skräms ej heller bort af allt för svenska glas 
Med mezzo caldo i, som, blott till namnet adlad, 
Med jubel käns igen ej blott på lukten, 
Men på fukten. — 



14 

Re'n tidigt går jag ut på forskningsfärd 
Än bland ruiner, än — och oftast — i museer, 
Palatser, kyrkor, gallerier, der en verld 
Af skönhet strålar, konstens koryféer; 

Och sent — om ej för långt jag irrat bort 
Och hungern visar väg, som mest är kort, 
Till mat och drick i närmsta osteria — 
Jag går med trötta steg till Lepre's trattoria 
Der, som det höfs en artium magister, 
Jag slår mig ned bland lärda och artister, 
Som lärdom, konst och mat med samma ifver granska 
På tyska, engelska och franska 
Italienska, spanska 
Och icke minst på skandinavisk danska. 
Blott en och annan här blir funnen, 
Som låter maten tysta munnen. 

Till dessa, jag erkänner det, hör jag 
I allmänhet, dock gifs det undantag, 
Helst när min granne, Pater Lampi, ta'r till orda 

Om Pius som en Herrans smorda 
Och fint och ödmjukt böljar gå med håfven 
För stackars påfven. 
Då komma genast vi i gräl 
Och söka ömsesidigt slå i hjäl 
Ej just h varandra — och det är då väl — 
Men desto mer hvarandras skäl. 



15 

Han är en äldre man och intressant att höra — 

Som nästan hvarje prestman hår — 
En mästare i ord, som kunna vilse föra 

Och skickligt undgå det, hvarom just frågan år. 
För öfrigt trifvas vi oändligt väl tillsamman; 
Och när ett argument slår hufvudet på spiken, 

Med eller utan stöd af dogmatiken, 
Så le vi båda två i hjertans fröjd och gamman. 



Men, hvad som dock är bäst med flit jag gömt till 

sist: 
Två vänner, dem jag här lärt känna och värdera; 
Och en gång, kanske snart, då jag ej ser dem mera, 
Skall sakna'n lära mig hvad jag i dem har mist. 
Den ene — dock jag måste såga mer, 
Förrän presentationen sker. 



Uppvuxna utan ans kring hembygdshärden 
Campagnans sol dem gaf all civilisation, 
Och ingen etikett bevittnar flården 
Utaf en falsk edukation. 



16 

Det var väl derför strax de föllo mig i tycket 
De ädla barnen två af gammalromerskt skrot 
Än strålande i fröjd, än blixtrande i hot 
Och ej att leka med, om man begär för mycket. 

Se så, nu har jag banat vägen 
För min presentation, och trots jag är förlägen, 
Så får den gå. 
Alltså: 
Den ene, han med svarta ögonbiynen, 
I hvita jackan, med servet på armen 
Och eld i ögat, hjerta uti barmen, 
Han här bakom mig, lik en prins i synen, 
Är gamle öfverkyparn Gaetano; 
Den andre, der framför mig, är Genzano, 
Som karakteriseras bäst 
Med trenne "Est". 



Från bordet går jag sedan ut och röker 
Min cigarett på gator, torg och broar; 
Och någongång teatern jag besöker, 
Som väl i allmänhet mig föga roar 
Men som jag gerna går i, 
Då jag Santoni höra får och se Ristori; 



17 

Och så till Africano bär det, 
Ej hvaije gång likväl, som till exempel när det 
Har lyckats någon finna på en variation 
På hvardagstemats gamla ton; 
Då pröfvas den. 
Men — 
Till sist jag hamnar der, hvarfrån jag först gick ut, 
Och så är dagen slut. 



c^?!^3Vj 



Wennerberg, Skrifter. 



18 



I Pantheon. 



Quem raihi fortuna dedit 
ultorem. 

Cictro. 

lär Pantheon vardt bygdt af Agrippa, sägs 
Det vigdes in åt Jupiter Ultor. Se'n 
I sekler mål för sköfling, oskadd 
Likväl den inre kupolen qvar står. 



Från den ock hämnas ännu i dag sitt fall 
Den hedne guden, trots han ej fruktas mer, 
Slår ned, olympiskt hög, hvad stort än 
Kristne vandaler der under ställa, 



4^ 



19 



Från "spanska trappan* 1 . 



lär jag går till Monte Pincio 
Vägen öfver spanska trappan, 
Komma ständigt mig till mötes 
Tvänne gossar för att tigga; 
Tolf år tycks den äldre vara, 
Nio knappt hans yngre broder, 
Och på långt håll re'n jag ser dem, 
Men på ännu längre de mig. 



Yra såsom hvirfvelvindar, 
Dansande som unge fålar 
Rusa de åstad emot mig; 
Och det tjocka, mörka håret, 



20 

Skyddadt af en solbränd filthatt, 
Gungar likt en man på nacken; 
Och en grof och trasig jacka, 
Vårdslöst kastad öfver skuldran, 
Lemnar bart det bruna bröstet; 
Och ett skynke rundt om midjan, 
Ringa rest af forna byxor, 
Tjenar nu som skönhetsgördel. 



Sådane de springa mot mig, 
Och så gnistra svarta ögon, 
Och så glänsa hvita tänder, 
Då från deras läppar klingar 
Ej som bön, nej, som befallning: 
"Dammi qualche cosa! Dammi 
Qualche cosa, Signor' mio! a 



Men, när detta icke lyckas, 
När ej hjelper att befalla, 
Sänkes tonen, och med låtsadt 
Allvar i den skälmska blicken 



21 

Trånga de sig närmre till mig, 
Mjuka, smidiga som kattor, 
Eåcka fram den slitna hatten, 
Jämrande i$ed lutadt hufvud: 
"Ah, per mor' di Gesu Christo, 
Dammi qualche cosellina! 
Muojo di fame, Eccelenza! 
Dammi un mezzo! Muojo di fame. 



Nej kanaljer, gån åt fanders! 
Skall jag plundras alla dagar? 
Gån er väg, ty eljest . . . 



Här jag gör stor gest med käppen, 
Eynkar pannan, sträng och bister, 
Liksom Zeus, når han vill skrämma 
Glade gudar i Olympen. 



Gå de nu? - Ack nej, de skratta, 
Skratta öfverljtidt och följa 
Troget med mig hela gatan 



22 



Bortom Trinitå dei Monti 
Äta under tiden semlor, 
Kasta lyror med bajocker, 
Stanna då och då och ropa: 
"Dunque addio, Eccelenza! 
Muojo di fame . . . dunque addio !•* 



Nå, hur slutar det? - Till slut, jo, 
Få de alla mina slantar 
Och så goda ord på köpet, 
Och jag ber dem passa på mig, 
När härnäst jag går till Pincio 
Vägen öfver spanska trappan. 



^^ 



23 



Samtal med Paulus. 



Dic, quare Mc! 
Quidam. 



JAG. 



jär påfven satte dig i luften, högt upp 
På spetsen af colonna Antonina, 
Var meningen, att ej du skulle störas? 

PAULUS. 

Nej, att ej höras. 






24 



Colosseum. 



Zu Trummern sankst du unter Schicksalsstreichen 
Doch noch in Trummern scheinst du stolz zu stehen 
Verdammend von den llöh'n heraDzusehen 
Auf eine Welt, die nicht an dich känn reichen. 

Ruckeri. 



flliSängese^ då vidt öfver tryckta länder 
Romas järnhand tungt sträckte ut sin spira, 
Ej med kamplek mer och med tempelfester 
Folket sig nöjde. 



Stolt och segervant, med förakt för forntids 
Sträfvan, allvarsdåd och dess enkla seder, 
Lystet latmanslif det med pock begärde: 
u Panem ! — Circenses ! * 



25 



Sällan fåfängt så för sin imperator 
Tjöt en romarhop, som sin frihet bortsålt; 
Slikt dock aldrig gafs, som af ädle Flaviern 
Vespasianus. 



Bjöd: och upp ur dyn ned om Palatinen, 
Rummet då till trots, nu till trots för tiden, 
Hof sig skyhög upp, som en väldig Atlas, 
Amfiteatern. 



Titus, Flavierns son, under hundra dagar 
Vigde in den så som blott Roma kunde; 
Tjutet vardt förbytt i omätligt jubel 
Ätten till ära. 



Tusentals vilddjur ifrån skilda zoner 
Hungergalna in på arenan släpptes, 
Sletos der i sär, med ett gräsligt dödsskrän 
Sargande luften. 



26 



Miin, femtusen män, satte ock till lifvet — 
Gladiatorns lif, som ej mycket gällde — 
Barn af främmadt folk; knapt en enda nåd fick 
Pollice verso. 



Njöt i sekler så med barbarisk vällust 
Roma tigerlikt utaf blod och marter, 
Tills omsider sjelft det ett blodigt offer 
Vred sig i dödskamp. 



Alarik, Gensrik, Odoaker — alla 
Hämnden minnesgod viste väg till Tibern. 
Snart en bål ruin var eröfrarstaden, 
Bränd och förhärjad. 



Mellan spilror dock han ännu stod upprätt 
Imperatorns skänk, i hvars hålor verldens 
Stordiktator nu för Vandalers mordlust 
Dolde sin vanmakt. 



27 



Hvad förnedringsdjup för dét stolta Roma! 
Bort var spiran ryckt, diademet krossadt, 
Trasor purpurn — ack, och om dessa sletos 
Röfvarbaroner! 



Tempel, konungshus, republikens curior, 
Kejsartermer — allt i ruiner fallet — 
Vordo fästningsverk, och förnämst bland dessa 
. Amflteatern. 



Namnet dock var glömdt. Af ett yngre slägte, 
Ej vid storverk vant, Colosseum kallad, 
Gaf den fruktadt skydd, än åt Frangipaner, 
Än AnnibaJder. 



Dock till slut der bröt genom tidens molnbädd 
Blek en ljusglimt fram utaf ro och ordning; 
Roma andrum fick och i hägn af kyrkan 
Frodades hemfrid. 



28 



Slutna porthvalf nu slogos upp, arenan 
På tornerspel bjöd vid trumpeters smatter, 
Dån af svärd och lans emot blanka hjelmar 
Minde om fordom. 



Fröjden snart tog slut; ty då pesten kom, blef 
Fästet hospital; och i sekler sedan 
Stod det öde, skydt, till dess vinstbegäret 
Tog det till stenbrott. 



Dädan stals Venezias, så Farneses 
Praktpalats samt Cancellerians stomme, 
Dädan — mindre rån att förtiga — hela 
Quai'n vid Ripettan. 



Liksom det ej nog för sin forna stolthet 
Plundrats, sölats ned, icke nog vanärats, 
Blef det sist kloak, men med titel: påflig 
Salpetergrufva. 



29 



Knappast hundra år äro gångna, sedan 
Skyldig vördnadsgård åt det största minne, 
Roma än har qvar från förflutna dagar, 
Skänktes omsider. 



Se, hur herrligt der ned om Palatinen, 
Rummet än till trots och till trots för tiden, 
Reser skyhög sig, som en väldig Atlas, 
Än Colosseum. 



Svara du mig, sol, som i Titi dagar 
Såg hans ungdoms glans, då han glad sitt Roma 
Tog i öppnad famn — var han då väl mer skön 
Än han i dag är? 



Svara du, som ock i Vandalers tider 
Såg hans mandoms kraft, då han mörk och sluten 
Gaf den arma skydd — var han då väl mer hög 
Än han i dag syns? 



30 



Nej, för hvarje år som titanen stått der 
Mera skön alltjemt år den gamle vorden, 
Ständigt högre upp han sin hjessa lyfter, 
Kransad af murgrön. 



Sträng, omutlig står han der tyst och skrifver 
Ej för sin tid blott, men för efterverlden, 
Lik en Tacitus, uti väldig stenstil 
Romas annaler. 



31 



I Santa Maria degF Angeli. 



*H*m storhet du söker bland templen i Roma 
Den storhet, som vagrar att mätas med alnen 
Och fordrar, som andlig, att andligen dömas — 
Så lemna San Pietro, San Paulo, San Carlo, 
Maria maggiore och alla de andra 
Och skynda till Santa Maria degl' Angeli! 
Träd in der och häpna vid väldiga dånet 
Af hvalfvens Te deum i mångstämmig fuga, 
Som stenarne tvungits att lära sig sjunga 
Af Michael Angelo Buonaroti! 



^ 



32 



En afton i Palombella. 



i$ivar dag i detta Roma, 
Ja nästan ständigt, jemt, 
Jag umgås med artister. 

Jag tycker om dem alla 
I allvar som i skämt, 
Trots deras fel och brister; 

Ty uti allt jag spårar 
Ett egendomligt drag — 
En skymt af idealet — 

Och hvar jag märker detta, 
Der nöjer nog mig jag 
Med mycket som är galet. 



Att sådant icke saknas, 
Det hör nu icke hit, 
Det lemnas åt etiken; 



33 

Ty på sin höjd här galler 
Att hålla fram en bit 
Af hvardagsestetiken: 

Det rör en ny bekantskap, 
Som jag i förrgår gjort 
På gamla Palombella, 

Der talet af artister 
Var mer än vanligt stort 
Och "sera era bella". 



Der satt vid stora bordet 
Och åt och drack en rad 
Byggmästare, skulptörer 

Och målare .och andra, 
Och stämningen var glad 
Och fri ifrån longörer. 

Der syntes Skandinaver 
Och Slaver om hvarann, 
Spanjorer, Tyskar, Fransmän, 

Ej skiljda blott till yrken, 
Men grader ock, minsann, 
Båd' hufvudmän och svansmän. 



Wennerberg, Skrifter. 



34 



Italienska taltes 
Som konstens modersmål, 
Och konsten gällde talet. 

Hvar gång ett godt ord fälldes, 
Så dracks det bums en skäl 
För den som knäckte skalet 

På frågans nöt — om grundligt, 
Det lemnar jag derhän, 
Det gör också ej mycket: 

I konst är sättet saken — 
Så sägs — och "mise en scéne" 
För mer än sjelfva stycket. 



Men i ett allmänt samtal 
Man går kompassen rundt — 
Det hör till goda tonen — 

Och far man icke skämta 
Och prata lite' strunt, 
Så dör konversationen; 

Snart hade talet vändt sig 
Från stil och från plastik 
Och "konstens sanna värde" 

Till snack om en herr Pincio, 



35 

En underlig klassik . . . 

Herr Pincio? — Hvem år det? 



Ja, så jag sporde. Genast 
Från alla håll kom svar, 
Som här må sammanfattas, 

På det man snart må inse 
Hvem sagde herre var 
Och hvi så högt han skattas: 

Han föddes har i staden, 
Artister är hans folk, 
Han tål platt inga andra, 

Förstår hvad alla tala, 
Behöfver aldrig tolk, 
Ses ständigt med dem vandra. 



Den väg de fleste välja, 
Den väljer Pincio ock; 
Och dela de sig lika, 

Så följer han den delen, 
Trots både lock och pock, 
Som tycks åt Lepre vika; 



36 

Han är val icke konstnär, 
Men aktad dilettant ; 
Fast' afvog mot antiken; 

Natur är hvad han söker: 
Allt grannt, som ej är sannt, 
Han hånar med mimiken. 



När sommaren är kommen 
Och konstens barn fly bort 
Från sol, som sveder märgen, 

Då gör han som de fleste 
Och synes inom kort 
I någon stad i bergen; 

Han känner Subiaco 
Som hämplingen sin bur, 
Främst alla dess lokandor; 

Der spisar han sin middag 
Och tager så sin lur 
På £n af dess verandor. — 



Så pratades till tio. 
Då — hvilket jubelskrål, 
Som hörs från hela laget! 



37 



"Evviva! Se, der är han! 
Välkommen! Pincios skål! 
Han kom precist på slaget. u 

Ett skutt — han satt på bänken. 
Lugnt såg han sig omkring 
Med min af maka-åt-dig. 

Derpå han tog min skinka — 
Och sade ingenting, 
Nej, icke ens förlåt-mig. 



Ett skratt bröt ut från alla 
Med undantag af två: 
Mig sjelf och nye gästen. 

Jag kände mig förlägen, 
Det tycktes han försmå 
För sin del och — för resten. 

Han lutade sitt hufvud * 
Emot min axel lätt, 
Som om vi varit vänner; 

Och ifrån hopen ljöd det: 
"Ah, Pincio har nog rätt, 
Sitt folk han genast känner". 



38 

Visst var det mycket näsvist, 
Men det vardt genast glömdt 
För blicken, som han gaf mig; 

Der låg så djup en mening, 
Ett spörsmål nästan ömt: 
När får jag något af dig? — 

Dock, tydde jag ej blicken 
Jemväl på annat sätt, 
Jag vore väl en dåre; 

Men se, det gör jag stundom 
Och tror då rätt och slätt: 
"Anclrto son pittore*. 



m 



39 



Giovannas padrona. 



Pong pongtuli pongtuli . . . strunt ! 
Er lagom mockera! 

Bellman. 



jästan hvaije afton kommer någon 
Pater på besök till min padrona, 
Stundom tvänne. 



Ifrån salen hör jag sedan slammer 
Utaf glas och gafflar, skratt och samprat 
Långt på natten. 



Derför sporde jag en dag Giovanna: 
"Men hvad göra de då jemt derinne?" 



40 
HON. 

De supera. 

JAG. 

Hj superas der till öfver midnatt? 

HON. 

Nej, då spökar det. — Padrona törs ej 
Vara ensam. 

JAG. 

Nå, då är väl äfven du Giovanna 
Rädd för spöken? 

HON. 

Ja . . . och mest för såd'na 
Som padronas. 



^ 



41 



Sopranen i Ara Coeli. 



fa 



Il y a des choses, qni ne vont pas en- 
semble, sans qu'on sache bien pourquoi. 

Daudtl. 



^ag gick från Campidoglio 
Med Vasi under armen. 
Bland gudar och gudinnor 
Och fauner och nymfer, 
Heroer och Csesarer 
Jag tiden glömt. Till slut dock 
Af andlig njutning tröttad 
Jag trådde till lekamlig, 
Ty värr; men sådant händer 
Ibland en stackars dödlig, 
Helst om häri är en nordbo 
Och ej förstår att mättas 
Af nektar och ambrosia, 



42 

Som, sanningen att säga, 
Dessutom icke bjöds mig, 
Oaktadt Hebe stod der 
Och höll sin skål i handen. 
Jag tänkte: — låga tanke! - 
Stor sak nu i Olympen! 
Jag går till osterian 
Vid piazza di san Marco; 
Min nektar blir genzanon, 
Ambrosia blir skinkan, 
Och Hebe ... nå, lass basen ! 
Det får väl bli* padronan. 



Jag tänkte så; men, märk väl, 
Jag tänkte blott, sad' intet, 
Ty dä — det är jag viss om - 
Jag sällskap fått af alla 
Båd' gudar och gudinnor 
Och fauner och nymfer, 
Heroer och Csesarer, 
Som kunnat röra benen; 
Åtminstone af faunen, 



43 



Min hedersvän med bocken, 
Som särskildt syntes hugad 
För små extravaganser. 



När nu jag kom i trappan, 
Som leder ned till torget, 
Så såg jag folk, som trängdes 
Vid dörr'n till Ara Coeli, 
Och tyckte, att jag hörde 
En chörsång ifrån kyrkan. 



Jag går just icke gerna 
Till gamla Ara Coeli. 
Hon är mig en amfibie 
Med sina dystra väggar 
Och medeltidsfasoner, 
Hopparade med lätta 
Och brokiga kolonner, 
Från hedna tempel tagna. 
Men, hur det var så stod jag 
Snart nog ändock i trängseln 
Långt fram i mellanskeppet 



44 

Och såg - det var begrafning 

Vid altaret i koret 

En kista,, rikt utpyntad 

Med kransar och girlander, 

Omgifven utaf prester, 

Anhöriga och vänner, 

Och hörde chören sjunga — 

En usel chör för öfrigt - 

Ett "requiem aeternam". 



Hvad had' jag här att göra? 
Så sporde jag mig vresigt — 
Har jag väl öfvergifvit 
Det stolta Campidoglio, 
Olympens panorama, 
Och så försakat skinka 
Och vin och annat mera, 
För att i Ara Coeli 
Begapa en begrafning 
Och der i förtid komma 
I sådant purgatorium 
Af hetta, svett och vånda? 
Nej, ut igen . . . 



45 

Då hör jag 
En soloröst begynna, 
Som tränger genom hvalfven 
Och fyller dem med välljud, 
En röst, så genomskinlig, 
Så färglöst klar och sällsam, 
Så underbar, att aldrig 
Jag ännu hört dess like. 
Det var ett "Agnus Dei a , 
Om jag ej minnes illa, 
En aria af Verdi 
Och för sopran. — Jag glömde 
Båd' hetta, svett och vånda' 
Och lyssnade med tjusning 
Allt mer och mer till sången. 



Snart vardt det mig omöjligt 
Att endast vara öra. 
Jag ville se den engeln, 
Som fått en sådan stämma. 
Och redan ljuft betagen 
Af ännu osedd skönhet 
Jag höjde upp mot läktar'n 
Min kikare . . . 



46 

O himmel! 
Hvad är det? Ser jag miste? 
En frack! — Det ar en herre. 
Kalott! - Oh, det är gräsligt. 
Det är, min själ, en gubbe — 
Omöjligt! — Jo, så är det. 
Se, nu han snörper munnen 
Och drillar . . . 



Liksom jagad 
Jag rusade ur kyrkan 
Och bort till osterian. 
I dörren skrek jag anfadd: 
Padrona! Hit med konjak! 
Men genast! 

HON. 

Santa Madre! 
Hvad är det? 

JAG. 

Jag mår illa . . . 
Det qväljer mig . . . 



47 
HON. 

Malarian?! 

JAG. 

Nej, bara, bara arian, 
Som sjöngs utaf en engel 
I frack, som var ... en herre 
I svart kalott, som var ... en 
Sopran, som var ... en gubbe, 
Som var ... en . . . 

HON stött. 

Eh, va via! 
Jag tror att karl'n ar tokig. 



^Wfe* 



48 



Petri fängelse. 

^nunder Capitolium än vi finne 
Från forna tider qvar en fångselhåla, 
Dit aldrig dagens ljus fann väg att stråla, 
Der upprorsmän mot staten slötos inne. 

Ej blott Numidiens kung med hämdfullt sinne 
Och Catilinas vänner der hörts vråla 
Vid bödlars våld; det tusenden måst tåla, 
För hvilkas namn historien saknat minne. 

Vardt så en dag i hålan kastad neder 
En fattig främling, kallad Simon Jonae, 
Med hån förföljd af hedningar och judar. 

I Jesu namn för Nero sjelf han beder, 
Välsignar vakten, lider glad i trone. — 
Då skälfver Capitolium med dess gudar. 



^SR 



49 



Colombina. 



Vi er alle Mennisker, naar vi 
er afklsdte. 

Grundtcig. 



% 



*å teatro 
Emiliani, 

Der man roas 
Med pantomimer, 

Har jag lärt mig 
Att känna ej blott 

Alla dessa 
Italienska 

Maskeradens 
Stereotyper: 

Pantalone 
Och Pulcinella, 

Wennerberg, Skrifter. 



50 

Il dottore 
Och Colombina, 

Arlechino 
Och flere andra; 

Utan också — 
Hvad som var mera 

Af intresse 
För mig - ett folklif, 

Så naturligt, 
Så fritt och ledigt, 

Egendomligt 
Och nästan barnsligt, 

Att jag tviflar 
Det något dylikt 

Står att finna 
I andra länder. 

Eller hvar fins 
I vida verlden 

En teater, 
Per man får skåda 

Sådan blandning 
Af alla klasser? 

Ifrån ducan 
Och principessan 

Hela skalan 



51 

Igenom nedåt 
Till facchinon 

Och villanellan? 
Alla ense 

Likväl om en sak: 
Den att lefva 

Och låta lefva. 



Hur här pratas 
Och ropas bravo, 

Bjuds biscotti 
Och limonata, 

Knäppes nötter, 
Gestikuleras, 

Sofves middag 
Och disputeras! 

Allt likväl med 
Respekt för grannen 

Och med denna 
"Educazione", 

Som en hvar här 
Är angelägen 

Att få visa 



52 

Att han besitter 

Så i tal som 
I sätt och handling. 

Sist jag var der 
Blef jag förtjust i 

En ragazza, 
Som förestälde 

Colombina. 
Hon var ej täck blott — 

Med figur, som, 
Ehuru liten, 

Var så fyllig 
Och fast och smidig, 

Att den anstått 
En Terpsikore - 

Utan hade, 
Hvad ofta saknas 

Uti Södern 
Hos vackra qvinnor, 

Detta tycke, 
Som vi i Norden 

Sätta pris på: 
Naivt och näpet, 

Skälmskt . . . ja alltnog, 
Hon var förträfflig. 



53 

Och jag tillstår 
Att hela qvällen 

Såg jag mindre 
På folket kring mig, 

Än på scenen 
Och hvad som der fans. 



"Brava, bra va 
Colombinetta! — 

Come é' bella 
La piccolina! — 

Molto brava 
Donzella mia!" — 

Så det lät jemt 
Från alla bänkar 

Rundt omkring mig. 
Och inte teg jag. 



Men hvad nu då? 
Är pjesen slut? — Ja. 

Åh så tråkigt! 
Hvart tog hon vägen? 

Hon är borta. 



54 

Buona notte, 

Colombina, 
Donzella mia! — 

Hem jag gick, men 
Med fast beslut att 

Komma åter 
Så snart som möjligt. 



Ack, det gick som 
Det ofta går. Än 

Kom det ett, än 
Ett annat hinder 

För besök på 
Emiliani. 

Och mitt intryck, 
Som var så lifligt, 

Mitt beslut, som 
Var så oryggligt, 

Snart var glömdt. 



Det 
Var häromdagen; 
Jag gick bort till 



55 

Molin. Hans studie, 

Som är nära 
Invid Ripettan, 

Är försedd med 
En gård, der rosor 

Vexa vildt och 
Der snabba ödlor 

Leka gömma 
På marmorblocken. 

Ifrån gården 
Man kommer in i 

Atelieren, 
Der mest han vistas 

Bland de verk, som 
Han håller på med. 

Bakom denna 
Ett mindre rum fins, 

Som han brukar 
Vid modellering. 

Dit jag gick, då 
I atelieren 

Ej han syntes; 
Men just i dörren 

Kom han mot mig 
Och sade: "Vänta 



56 

Här en stund, så 
Kan jag fä sluta 

Min seance med 
Modeirn! Hon ligger 

Än en qvart för 
Min bacchantinna." 



"Vet du hvad?* - Så 
Jag genast sade — 

"Något faller 
Mig nu i sinnet. 

Sjelf du vet, att 
Jag noga känner 

Af ditt utkast 
I ler derinne, 

Hur du tänkt dig 
Din bacchantinna. 

Ett förslag har 
Jag nu att göra, 

Som . . . 

HAN. 

Hvad då? 



JAG. 

Jo, 
Du skall få höra: 

Jag har sett på 
Emiliani 

För en tid se'n 
En Colombina, 

Som är skapad 
Just för . . . 

HAN. 

Åh tusan! 

JAG. 

Hon har armar . . . 

HAN. 

Nå, det ha' många. 

JAG. 

Ja, men vackra 
Som . . . 



58 
HAN. 

Det har min ock. 

JAG. 

Ögon se'n . . . 

HAN. 

Det 
Betyder mindre. 

JAG. 

Och en byst . . . 

HAN. 

Är 
Då den v så utmärkt? 

JAG. 

Magnifik! 

HAN. 

Godt. 
Men fötter? 

JAG. 

Som en 
Taglioni. 



59 
HAN. 

Du öfverdrifver. 

JAG. 

Inte alls; och 
Såvidt jag såg det, 
Ben . . . 

HAN. 

Det medges. 
Ovanligt vackra, 
Kanske något 
För myck . . . 

JAG förvånad. 

Hvad nu då? 
Hur vet du det? 

HAN. 

Ja, hur vet du det? 

JAG. 

Jag förmodar . . . 

HAN lugnt. 

Och jag har sett dem. 

JAG. 

Sett?! 



00^ 

HAN. 

Ja visst. — 



Nu 
Han gick till dörren, 

Tog i låset 
Och sade halfhögt: 

"En bekant" — strax 
En välkänd stämma 

Klang derinne: 
"Aspetta un poco"! 

Utan väntan 
Jag dock steg in. 

I 

Trasigt skynke, 
Kring midjan kastadt, 

Eva lik, då 
Hon gick ur Eden, 

Stod der stilla 
Med sänkta blickar 

Skön och blyg i 
Sin varma rodnad 

Colombina. 



61 

Jag stod som fastvexi. 

En minut var 
Det tyst i rummet, 

Det såg ut som 
Bad* hon och jag stått 

Som modeller 
För någon ny grupp. 

Lugn Molin teg 
Och lät oss stå der. 

Dock till slut hon 
Stack fram ett finger 

Under skynket 
Och viste väg för 

Mina ögon, 
Som råkat vilse. 

Och hon sade: 
"Se, Eccelenza" — 

Prydlig titel 
För gamle Adam! — 

"Eccelenza, 
Se dit på henne! 

Ack, hon sofver. 
Hvad hon är vacker 

Utan trasor 
Och utan rodnad!" 



62 

Hvar gång se'n jag 
Ser bacchantinnan 

Hvit och kall i 
Sin marmor ligga, 

Ser jag också 
En annan stå der 

Röd och varm i 
Ett trasigt skynke. 



^ 



03 



Madonnan i San Agostino. 



^ill San Agostino kom en enka, 
Bad madonnabilden der att skänka 
Hennes svultna barn ett mynt till bröd. 



Då — hvad under! — hördes bilden svara: 
"Gerna ville jag dig hjelpa, bara 
Icke sjelf jag vore stadd i nöd." 



Hastigt ryktet sprids kring berg och dalar; 

I.San Agostinos kyrka talar 

Helga Jungfruns bild, 0, skyndom dit! 



64 



Och från alla håll man löper, glömmer 
Egen fattigdom för Jungfruns, tömmer 
Magra pungen med berömvärdt nit. 



Se'n Madonnan väl fatt mål i munnen, 
Är San Agostinos nöd försvunnen; 
Han, som hon, blir hvar dag mera rik; 



Folket tränges, offrar, kysser foten, 
Presten står bredvid och vitjar noten. 
Gamla kyrka, hvad du är dig lik! 



*|* 



C5 



Confetti. 



Man kan faae for meget af det gode, 

Sagde Bonden, fick Möglsesset över sitt Ho'de. 

Qatnmelt Ordsprofj. 

^Ijjlycket jag pröfvat och sett af verldens bullrande 

fröjder, 

Ofta de nöje mig gjort, men ännu oftare leda; 

Maken till gårdagens fröjd dock aldrig jag förr varit 

med om, 

Hoppas för visso jemväl att slippa förnya densamma. 



Carnevalen begynte i går. Från gator och gränder 
Böljade redan en stund efter middag samlas pä Corso 

Wennerberg, Skrifter, 5 



66 

Skaror af vagnar och folk. Balkonger och öppnade 

fönster 

Fylldes af damer, men mest — ty värr! — af fula 

turister. 

Detta var redan en sorg. Den ökades snart, då i 

massan 

Knappast ett tjogtal masker jag såg, påtagligen alla 

Lejda komparser och drumliga sluskar i lånade trasor 

Rusande åter och fram under hejdlösa, fåniga gap- 
skratt. 

Långsamt trängde jag fram bland skaror af Creti och 

Pleti. 

Såg, hur confetti yrade kring, hur buketterna flögo 

Än till balkongerna upp, än ned på en åkande skön- 
het, 

Allt jemt skuffad och trampad och skuffande, tram- 
pande åter, 

Såg - nej, det gjorde jag ej ; ty nu en fjerding med 

kalkgrus — 

Skönt konfekt! — vroks ut öfver hufvud och axlar 

och tryckte 

Ned öfver näsa och mun min hatt. I mörkret jag 

hörde — 

Det var nu ändock en tröst — mina närmaste olycks- 
kamrater 



67 

Svärja på skilda språk; jag gjorde detsamma på 

svenska. 

När jag nu ändtligen lossat min hatt, med svidande 

ögon 

Ofvan mig såg jag med harm långhakade, flinande 

"yes-yes a , 

Färdiga re'n att förnya det fina, det trefliga skämtet. 

Hastigt jag undan vek, men tornade hårdt mot ett 

vagnshjul, 

Medan en åldrig man, som träffades, mistade sansen 

Knöt i vrede min hand mot balkongens otäcka röd- 
skägg, 

Glad likväl, då jag såg, att romare voro de icke. 



Sedan i hälft raseri min färd jag vände mot hemmet, 
Kände, hur kalken han kröp som gnistor ned efter 

halsen, 
Kände, hur ögon och läppar de svedo af mjölfina 

dammet, 
Mumlande tyst: "hvad hade min son på galejan att 

göra?" 



C8 



Mycket jag pröfvat och sett af verldens bulrande 

fröjder, 

Maken till gårdagens fröjd dock aldrig jag förr varit 

med om. 



4B^ 



69 



Padronas Giovanna. 



JAG. 

^^^en, Padrona, säg, hvar hålls Giovanna, 
Som så här dags ännu icke borstat 
Mina stöflar? 

HON. 

Ack, signor, förlåt det arma kräket! 
Hon är dum, förstås, och dertill envis 
Som en åsna. 

JAG. 

Mycket möjligt; men hvad rör det saken? 
Icke är hon dummare än vanligt, 
Vill jag hoppas. 

HON. 

Jo jo men! I går hon gick till landet, 
Till sin hembygd i sabinska bergen, 
För att bikta. 



70 



JAG. 



Nå, dä fä väl mina stöflar vara. 
Dock, Padrona, kommer sig väl detta 
Ej af dumhet? 

HON. 

Ah, att bikta för en gammal landtprest, 
Dä vi ha* så hyggliga och lärda 

Här att tillgå! 
Och så bikta midt i carnevalen! 
Snart vi ha' ju "santa settimana" — 

Då är tids nog. 
Också sade* nyss min pater, när jag 
Nämnde hvad hon gjort, och log med ömkan: 

"Dumma fjolla!" 



Dumma fjolla — ja, så lyder domen, 
Verldens dom. Kanske i högsta domstorn 
Att den ändras. 



^*r 



71 



I San Onofrios klostergård. 

Jj^å San Onofrios berg jag stundom sutit, 
Sett Rom, Campagnan, fjerran ock en strimma 
Af hafvet, sett Soraktes snöhjelm glimma 
Och hänryckt af naturens skönhet njutit. 

Ur själens djup dock snart en suck sig brutit 

Och ögat börjat uti tårar simma, 

Italias fägring svepa sig i dimma, 

Och full af vemod så min tid förflutit. — 

Är det ej här Torquato Tassos minne 
I vindens sus kring klostermuren klagar 
Om snillets segrar och om hjertats strider? 

Var det ej der, i mörka ceirn derinne, 

Som skalden lefde sina sista dagar 

Och som hans ädla hjerta brast omsider? 



72 



Tiggarmunken. 



bas aL>o war des Pudels Kem 

Göthe. 

gg^et var på tredje dagen 

Af carnevalen. Trött af 

Dess bullersamma nöjen 

Jag vandrat hem och satt mig 

I ro vid öppna fönstret 

Och skådade på hvimlet 

Nedunder mig på Corso. 

Då knackar det på dörren — 

"Stig in!" — och långsamt träder 

En munk in öfver tröskeln. 



Han var utaf det slaget, 
Som, ingalunda sällsynt, 
Man möter alla dagar 



73 

I påfvedömets städer: 
En kapusinerbroder 
Med säcken öfver axeln 
Och tiggarstaf i handen 
Med kåpa, rep om lifvet 
Och smutsiga sandaler. 
Hans ansigte var frodigt, 
Bar föga spår af späkning, 
Långt mer af goda dagar 
Och mannakraft och helsa. 
Der så han stod framför mig 
Med kala hjessan lutad 
Och med sin tjocka nacke 
På trinda, breda skuldror, 
Han lifligt mig påminde 
Om Ercole Farnese, 
Helst om jag tänker honom 
I tjenst i Augiasstallet. 



Se'n ödmjukt han sig bugat 
Och satt sin säck vid dörren, 
Han räckte fram en sliten 
Sparbössa utaf jernbleck 



74 

Och sade: "Eccelenza! 
Den helige Sebastian, 
I hvars kapell jag tjenar — 
Det ligger har helt nära, 
Kan ses snedt öfver gatan — 
Har snart uppå sitt altar 
Ej q var ett enda vaxljus. 
Ve dessa otrons tider! — 
Gif derför, Eccelenza, 
Per caritå en skärf åt 
Det fattiga kapellet! 
Den helige Sebastian 
Skall rikligt löna eder." 

JAG. 

Min vän, jag är en fremling, 
Har aldrig lärt att inse 
Hvad helige Sebastian, 
Som jag för öfrigt vördar, 
Kan ha' för gagn af vaxljus; 
Dock skärfven ger jag gerna 
Men sätt er nu och hvila! 
Er vandring varit tröttsam 
Måhända. Slå er neder 
I soffan här . . . 



75 
HAN korsande nig. 

I soffan!! 
O, fresta ej den trötte, 
Blott van vid cellens stenbänk, 
Med sådan maklig hvila, 
Som söfver själens stråfvan 
Och väcker syndig åtrå 
Till verlden och dess lustar! 
Dock, då ni vänligt bjuder, 
Så låt en ringa broder 
I tacksamhet fä sitta 
På stolen här vid dörren 
Och hvila trötta lemmar! 



Han satte sig. Från gatan 
Steg c arne valens buller 
Igenom öppna fönstret 
Och tvang mig att nyfiket 
Se ned gång efter annan. 
Jag tänkte just att bölja 
Ett samtal, då ett jubel 
Mig åter drog till fönstret 
Att se hvad nytt sig tilldrog. 



7G 



Dä såg jag, hur i trängseln 

En prydlig vagn måst stanna 

En hvit och röd pajazzo 

Stod bakpå och en annan 

Satt såsom kusk på bocken; 

Men in i vagnen stodo 

Två ståtliga gestalter, 

En Juno och en Hebe, 

Uti albanerdrägter. 

Jag hann ej undertrycka 

Min känsla af beundran 

Förrån hon lutt sig gifvit 

I ropet: "ah, så vackra!" 

Då hör jag med förvåning, 

Hur strax bakom mig munken 

Med dämpad stämma säger: 

"Ja visst, Signor', i sanning 

Bellissime! — Den största, 

Hon som nu tog buketten, 

Är hustru till en löjtnant 

Vid påfveliga gardet; 

Väl något nu till åren, 

Men — som ni ser — en drottning. 

Hur skulle hon ej anstått 

Den vise konung Salomo! 



77 

Den stackars mannen — nå ja, 
Han är nu blott en löjtnant — 
Är ständigt kommenderad 
I garnison i Spello. 
Så tycker monsignore 
Carucci det bör vara" — 

JAG. 

Hvad tycker hon då sjelf? 

HAN höjande axlarne. 

Ah! 
É donna. 

JAG. 

Nå, den andra? 
Hon med det blonda håret 
Och svarta ögonbrynen, 
Korallerna kring halsen, 
En urbild utaf ungdom 
Och öfverdådig helsa? 
Hon . . . 

HAN. 

Ja, jag känner henne. 
Tag kikarn, Eccelenza, 



78 

Och fortsätt er beskrifning! 
Nar såg ni såd'na armar 
Och sådan hals? Tag kikarn! 
Och såcTna axlar? Corpo 
Di... 

JAG. 





Ah 


, se nu, nu ser hon 


Ju 


hit? 


HAN. 

På Eccelenza — 


Och ler. 








JAG. 






Åt mig? 






HAN. 






Sicuro. 


Ah 


che 


diavolina! 


Ocli 


i nickar! 



JAG. 

Ja, i sanning! 
Och jag som icke eger 
En blomma ens att kasta! 



HAN ifHgt. 

Så nicka då! 

JAG. 







Nu far hon. 


Addio 


Signorina! 




Addio! 


Hör! 


HAN. 
JAG. 








Hvad var 


det? 


Jag tyckte . 


. . 





HAN. 

Ja, jag hörde. 
Hon rop te: "rivederla!" 

JAG. 

Till hvem? 

HAN. 

Till Eccelenza. 



Till mig? 



80 
JAG. 

HAN. 

Ah, till hvem annars? 



Jag gick från fönstret. Munken 
Stod först en stund förlägen 
Och strök det tjocka skägget 
Med blicken fåst på golfvet. 
Han kände kanske på sig 
Att nyss han föll ur rolen. 



Det låg en buudt cigarrer 
På bordet, ganska goda. 
Jag tog en, bjöd den vänligt 
Uppmuntrande ät mannen, 
Som efter någon tvekan 
Tog mot den, skar med vana 
Bort spetsen, kände på den 
Och se'n i första tonen 



81 

Af salvelse så utbröt: 
"O, hvilken tid af möda, 
Försakelse och späkning 
Har flytt, se'n sista gången 
Jag rökte!" 



Obedd derpå 
Han slog sig ned i soffan 
Just der ja — och lät röken 
Gå upp i ljusa ringar 
Och mumlade belåtet: 
"Nog bättre än Torlonias." 



Vi voro åter komna 
Till fönstret; men nu satt han 
Beqvämligt stödd mot kudden 
I soffans hörn och sträckte 
Sitt hufvud fram i fönstret. 
Han hade lossat repet, 
Och kåpan skylde illa 
Den breda, bruna bringan 
Hvar gång han kom i farten 
Med någon ny historia. 

Wennerberg, Skrifter. 



82 

Så suto vi en timme. 

Då reste han sig plötsligt — 

Kanske hans tid var kommen 

För tjenst uti kapellet — 

Och brådskande han sade: 

"Addio, Eccelenza! 

Haf tack för visad godhet! 

Om någon gång ni ville 

Besöka arme munken 

Och taga er siesta 

I cellen ... 

JAG. 

På er stenbänk? 

HAN. 

Var lugn! En poverina 
Mig gifvit mjuka kuddar. 
Jag tog emot som biktfar 
Hvad barnslig käxlek gaf mig. 
Fast' sjelf jag dem ej nyttjar, 
Så för en vän . . . förstår ni? 
Jag kunde då få bjuda 
En äkta, fin liquore, 
Hvars make . . . 



83 
JAG. 

Har ni sådan? 

HAN. 

Nej . . . icke jag. En broder 
Den fått för vissa tjenster 
Han gjort . . . och gör väl ännu 
En marchesana — nå ja! 
Ni känner henne. 

JAG. 

Jag? Nej. 
En marchesana? 

HAN hviskandc. 

Ja visst. 
Den der med blonda håret 
Och svarta ögonbrynen, 
Som ropte: "rivederla!" 
Hon kommer hvaije afton 
Att höra ave läsas 
I helige Sebastians 
Kapell. 



84 



JAG. 



Så när jag glömt det. 
Se här en ringa gåfva 
Till vaxljus. 

HAN. 

Ah, behöfs ej. 
Den gästfrihet ni visat 
Hans tjenare, den gäller 
Inför hans helgonögon 
Mer än all verldens vaxljus, 
Hvaraf han har tillräckligt 
Jag menar ... det vill säga . . 
Jag menar . . . kunde hafva . . . 
Miracolo, förstår ni . . . 
Miracolo del santo. 



Så sagdt, han log förstulet, 
Tog säck och staf vid dörren, 
Såg frågande uppå mig, 
Liksom ett svar han väntat. 



85 



Derpå han höjde handen 
Välsignande, och ödmjukt 
Han smög igenom dörren. 



c^fc^fV? 



86 



1 Augusti mausolé. 

Tutto vince e ritoglie il tempo avaro:' 

Chiamasi farna, ed é morir secondo 

Ne pin che contra '1 primo é alcun riparo. 

Pptrarea. 

^gjj stort du aktar, Tid, hvad här med möda 
Vi jordens barn som stordåd bragt i ljuset; 
Med seklers hjelp du störtar allt i gruset 
Och trampar ned hvar mensklig odlings gröda. 

Du ökar ej din fart, der tårar flöda, 
Och saktar ej din flygt vid glädjeruset; 
I afmätt takt du låter höras suset 
Af dina vingslag, som till slut oss döda. 

Och menskors vägar, så de smås som stores, 
Att nå evärdlig äras tomma glitter 
Med några tusen år du vet att spärra. 

Salomo! — O tempora! — O mores! 

1 kejsar Augusti graf jag sitter 

Och ser på konstberidartruppen Guerra. 



m 



87 



En syn. 



Si vous eussiez été du temps de Gabrielle, 
Je ne sais pas ce qu'on eut dit de vous; 
Mais on iTaurait pas parlé d'elle. 

Voltaire. 



fällan under carnevalen jag gick ut 
Och med fröjd jag såg den lida mot sitt slut, 
Då en afton tvänne landsmän, vänner båda, 
Kommo till mig, ville ha mig ut att skåda 
H vimlet ned på corson. "Trefaldt nej!" — 
Gaf jag dem till svar — "det vill jag ej. 
Gån, men låten mig fa vara!" 
"Ja, men" — hördes båda svara — 
"Just i qväll vi ämnat fara 
Ut i vagn — en timme bara — 
Mest för vädrets skull." Och efter något prut 
For jag ut. 



88 



Till en början allting var sig likt: 
Larm, confetti, trängsel och buketter, 
Fula masker, sminkade koketter, 
Dumma upptåg, gälla skratt och slikt. 
Här och der dock sågs en vacker qvinna 
I kostym — och då en romarinna, 
Som med hullets purpurbruna färg 
Vitne bar om ungdomskraftens märg; 
Ty utaf utländskor voro ganska få 
Rigtigt vackra och dessutom alltför små 
För att synas; liksom näpna sippor döljas, 
Når af fulla rosors yppighet de höljas. 

Så vi hunnit öfver Piazza di Colonna, 
Då med ens jag vardt af häpnad slagen 
Vid en syn, så skön, att jag betagen 

Trodde först jag såg en Rafaels madonna, 

Så en engel ... så en drottning ... så en Venus . . 

Så en fé af något himmelskt vitse genus . . . 

Så. . . men lugnom oss! I ro fortsättom 
Och berättom! 



På en vid balkong med prakt draperad 
Och med vaser utaf brons ornerad 



89 __ 

Stodo mellan lager och orange i blomma 
Trenne rikt förgylda stolar, tvänne tomma, 
Men den tredje mer än fyld utaf en 
Stor och fet signor', som icke gaf en 
Enda blick åt dem dernere, 
Men båd' en och flere 
At den herrliga, som stod framför 
Och som ej beskrifvas bör; 
Allra minst på samma sätt som Lydia, Laura, 
Chloris, Fanny, Selma eller Daura 
Och de tusen sinom tusen andra, 
Som det obehaget haft att vandra 
Till odödlighetens firmamenter 
Med så konstiga signalementer 
På sin kropps detaljer, ända från sin panna 
Hela vägen ned, att, om de varit sanna, 
De bevisat blott, hur vådligt skral 
Qvinnan blifvit, om vår Herre 
Lemnat henne att dess värre 
Danas efter skaldens ideal. — 



Dock att hon, om hvilken här är fråga, 
Väl förtjente en poetisk råga 



90 



Utaf ack! och o! i ljuf förening 
Derom, hoppas jag, flns numer blott en mening. 



Synen varade en knapp minut; 
Och så tog den slut. 



Hittills tyste hördes nu vi alla 
Om hvarandra ropa och befalla 
Kusken vika af och kortast göra svängen 
För att genast åter komma in i trängen. 



Sagdt och gjordt, 
Öfver all förväntan gick det fort. 
Kusken hörde till de vana, 
Som förstå att ana. 



Knapt en qvart förflutit, och vi foro 
Åter re'n förbi den plats, der nys? vi voro. 
Hon stod qvar der än, men var nu blifven 
Tätt omgifven 



91 



Utaf damer och af kavaljerer 
Tydligt ur societetens högre sferer. 



Då vi hunnit midt framför balkongen, 
Dit buketter flögo ifrån alla 
Håll och kanter, men de fleste syntes falla 
Ned igen, till grämelse för mången, 
Som sitt allra bästa gjort 
Välment, men för fort — 
Sådant händer 
Äfven uti kalla länder — 
Reste vi oss, långa som vi voro 
Hälft högtidligt, utan Qesk och oro, 
Och med blottadt hufvud kastade vi trenne 
Ståtliga buketter upp till henne. 



Lyckan stod oss bi. De syntes alla 
Ned för hennes fötter falla. 
Glad hon tog dem mot af sin omgifning. 
Derpå lutad öfver stängselranden, 
Med en rörelse af handen, 
Vacker öfver all beskrifhing, 
Sade hon ett tack och sig tillbaka drog 
Med en nästan kunglig nick och log. 



92 



Tysta, tjusta stodo vi 
Ännu länge, sedan vagnen gått förbi. 
Och jag tyckte, att en glans sig spred 
Öfver Corso, som då sol går ned. 



#fc 



93 



På ruinerna af Caracallas termer. 



j^Lvad Roma fram bragt, medan spiran det höll 
I senig hand ut öfver en kufvad verld, 
Bär än i murgrus sönderfallet 
Stämpel af herrskarekraft och storhet. 



På Aventinska kullen det står en bål 
Ruin af stenblock, bågar och brustna hvalf ; 
Vidt kring han vitnar tusenstämmigt 
Hvad Caracallas termer voro, 



Då sextonhundra rum för de badande 
Och lika antal kamrar för slafvars hop, 
Förmak och salar, fylda rikt med 
Vaser och fresker och marmorstoder, 



94 



Då tak och golf af skimrande mosaik, 
Trappsteg af basalt, väggar af serpentin, 
Porthvalf af porfyr, portasanta 
Manade mängden till stundens njutning. 



Nu trängs ej mer eröfrarefolket här, 
Ej mer palestran dånar af vådlig lek; 
Blott då och då barbarers söner 
Grusade grunden med undran trampa, 



Och spöija noggrant väktaren, hvar det var 
Som Tjuren, Torson, Hercules grofvos fram 
Bland hundra andra stöder, hvilka 
Stympade fröjda ett nutidsslågte. 



*^&«r 



95 



Sista qvällen i carnevalen. 



karnevalens sista dag var inne, 
Vädret herrligt, hvimlet brokigt, 
Lifvet ut' på Corso mer ån vanligt tokigt, 
Och jag sjelf ej helt och hållet utan sinne 
Att förlika mig med obehaget 
Utaf trängsel, skrik, confetti, 
Som jag kanske ej gjort rätt i 
Att så hårdt bedöma; ty strängt taget 
Bör ej sådant lappri hindra en att njuta 

Stundens glädje, sådan som den är; 
Klok är den, som icke räknar för besvär 

Att ibland med ulfvar tjuta, 
Utan tager seden, der han väl är kommen, 
Och så lefver, om han kan det, som en 



98 

Monsieur Chose, en fideikommissarius, 
Hellre än han söker äran af att vara 
Lik en trög och högbent dromedarius. 
Sådant kan man mycket gerna spara 
Utan skada för effekten 
Till's man är ur fläkted. 



Men — så hör jag någon fråga — 
Carnevalen var ju nyss en plåga? 



Ja; men se förhållandet är detta, 
Som jag kanske haft den äran att berätta, 

Att . . . men ej behöfver jag förklara 
Hvad jag inte alls är skyldig att besvara! 
Vare det nog sagdt, att carnevalen 
Nu i dag ej syntes mig så galen; 
Hvarför också villigt jag for ut 
Och var med från början och till slut. 



Icke är det derför sagdt, att jag changerat 
Eller ändrat smaken; 



97 



Det ar bara carnevaln, som embellerat. 
Det är saken. 



Alltså: vädret det var herrligt, hvimlet brokigt, 
Lifvet ut' på Corso mer än vanligt tokigt, 

Och jag sjelf rätt äfventyrligt stämd. 

Carnevalen hade tagit hämd! 



Vi, som åkt tillsamman förra gången, 
Då vi sågo "synen" på balkongen, 
Ville äfven nu kampera samman 
Och som bröder dela fröjd och gamman; 
Togo derför samma kusk och hästar, 
Som vi hade då 
Med galoner på 
Vackrare buketter, bättre västar, 
Nya fina handskar, det förstås, ty färden 
Skulle nu ju gå igenom stora verlden. 



O, hvad slumpen ofta leker grymt 
Med förhoppningar i detta lifvet! 

We nnerbf r g, Skrifter. 



Dagen gick till ända utan att en skymt 
Utaf henne blef oss gifvet 
Att få skåda, 
Trots den mängd försök, som icke utan våda 
Gjordes att oss tränga genom barrikader 
Utaf fylda vagnar uti dubbla rader 
För att komma åter till balkongen, 
Dit förgäfves dock den ena gången 
På den andra våra blickar vändes. 
Ack, i dag ej någon nick oss sändes! 
Och till slut gick solen ned, 
Och vårt hopp gick med. 



Mörkret brutit in, och tusen sinom tusen 
Gnistra allaredan de små ljusen, 
Ständigt tända, ständigt släckta ut, 
Som förkunna carnevalens slut. 
Trängseln ökas, liksom dunklet, livar minut 
Snart utefter hela Corso hörs ett tjut 
Utaf jubel ifrån hopen, 
Hvari blott urskiljas ropen: 
"Senza moccoli" och "sia ammazzato!" — 
Ve mig! Här vill något till att vara Cato. 



99 

"Här är eld, SignorM" — så ropar en 
Lutande sin vår ned öfver balustraden; 

"Min är vannare, om ni vill -ha' den" 

Ler en ann' med röst som en siren, 
Under det en tredje hotar: "Eccelenza, 

Vill ni hit, så kom, men inte senza" . 



Men jag hör ej längre hvad hon säger, 

Står som Hercules och väger 

Pro och contra mot hvarann': 

Skall jag? - Skall jag icke? - Skall jag? 
Ja, visst skall jag. Men, tänk nu, ifall jag 

Se'n vill gå, men inte kan ... 

Eller kan, men inte får . . . 

Eller får, men inte går . . . 

Bagatell! 

Det är carnevalens sista qväll. 



Snart har jublet öfvergått till yra. 

Ingen låter mer sig styra, 
Icke ens af ålder, kön och rang och sed. 

Allt har kommit nu på sned. 



100 



Sjelfva hedersprosan till och med 
Gläds att känna sig ur led. 



Under denna non plus ultra villervalla 
Skildes jag från mina vänner, rördes 
Om i strömmens hvirflar, fördes 
Fram och åter likt ett flarn bland andra alla, 
Än på gator och balkonger 
Än i fönster och salonger 
Jemt bland obekanta 
Stundom rätt charmanta 
Individer, 
Märker ej hvad tiden lider, 
Tills med känslan hos en torso 
Ej af sten, förstås, men utaf kött och blod ; 

Slutligen jag stod 
I en simpel osteria nära Corso, 
Dit man sagt mig att Trasteveriner 
Skulle komma och vid tamburiner 
Dansa saltarello. Dock att titta 
Var mig vida mindre af behof än sitta. 
Derför slog jag strax mig ner 
Vid ett bord, der ingen mer 
Satt sig än. 



101 



O, hvad det kändes godt i 
Trötta kroppen att få sträcka på sig 
Och att sedan få sig 
Orvieto med biscotti! 



Från min vrå, der jag mig makligt lutat, 
Skulle just jag gå, se'n väl jag slutat 
Min fiaschetta, då igenom dörren 
Trenne herrar stego in, dem förr en 
Gång jag tyckte mig ha' sett, men när och hvar, 
Derom till en böljan var jag mindre klar. 
Men, då snart de stegen vände . 
Bort till bordet, der jag satt, 
Och der plats fans, såg jag att 
En åtminstone jag kände: 
Den der store, fete herrn uppå balkongen 
I den gyllne stolen, som jag såg den gången, 
Då hon — drottningen — madonnan — fé'n 
Öfver Corso spred sitt trolska sken. 
Efter honom gick en högrest, äldre man 
Med förnäma låter, och vid denne 
Lätt en yngling. 

Men . . . hvem är väl han, 
Som till den grad liknar henne? 



102 

Ah, naturligtvis en bror. — 
Som en blixt den tanken for 
Genom mig, men snart 
Tog den annan fart. 



Närmst på bänken framför mig sig satt 
Den der fete; och invid hans sida 
Ynglingen, mot hvilken han sig vändt, så att 

Jag var nästan skymd bakom hans vida 
Öfverrock; och på en stol midt öfver bordet 

Satt den äldre, förde ordet, 
Kallade den unge med ett skämtsamt grin 
Än "min prins", än *min kusin" f 
Bjöd cigarr och slog i vin, 
Som dock denne med förlägen min 
Icke tycktes vilja smaka, 
Utan sköt tillbaka. 



Han var klädd uti en fantasikostym, 
Bar en svart barett med stor och ståtlig plym, 
Som, oaktadt långt den ned i nacken nådde, 
Snart nog dock förrådde 



103 



Mycket mer af lockigt hår 

Än en junker bära far. 
Likaså för ögon som ej blunda 

Röjde spanska kappan lätt 

Former mer än nödigt runda 
Äfven för en sextonårig sprätt. 
Intet tvifvel mer. Det är ju hon, som sitter 

Här vid bordet, hon, som spritter 
Utaf fröjd, än qvinligt rädd, än barnsligt yr, 
Åt sitt första, stora äfventyr. 



O, hvad hon var skön! Och hur belåten jag, 
Som ett sådant slut fick på min dag! 



Plötsligt genom dörren rusar in en hop 
Af pajazzer uti fula masker, 
Skramla med tambur-de-bask'er 
Under vilda skratt och rop. 
Skrämd af larmet hon sig reste; och de andra 
Båda äfvenså; försökte derpå vandra 
Genom trängseln ut; men hastigt hon sig vände 
Som om något saknats; och då hennes blick 



104 



Dervid föll på mig, ett drag af undran gick 
Öfver hennes anlet. Kanske att hon kände 
Mig igen. Hvem vet? Snart likväl hon försvann, 
Och för mig att stanna intet skäl jag fann. 



Re'n jag färdig var att gå, 
Då jag af en slump fick se på bänken 
Ligga q var en liten handske. Tänk en 
Sådan tur ... att kanske åter fä 
Se, ja tala vid . . . 



Strax ut jag far 
Som en pil på gatan, har 
Snart i dunklet syn fått på en grann 

Vagn med spann, 
Och jag vet ej hvarför, dock det kännes . 
Den är hennes. 



Ja, der är hon; skall just fara. 
Raskt jag stiger fram och lyfter hatten, 
Visar upp den funna skatten, 



105 



Frågar vördsamt: a Månn' ej denna vara 
Tappad utaf er, min prins ? u 



Hon log, 
Sade derpå artigt, i det hon den tog: 
u Prinsen tackar för i qväll, Signor', 
Och prinsessan för i går." 



** 



106 



Campagnolen vid Ponte Molle. 



Italienaren söker ett sannt i naturen 
och far ett stort. 

Ehrenmärd. 



' q osterian 
Vid Ponte Molle 
Jag åt min middag 
Med några landsmän. 
Då steg der långsamt 
Igenom dörren 
En campagnol; 



I fårskinspels med 
Det ludna utåt 
Och läderbälte 
Kring fasta lifvet, 
Med ryttarstöflar 
Och spetsig filthatt 
Och pik i hand. 



107 

Med säker hållning 
Han gick till bordet 
Och lyfte hatten 
Och sade höfligt: 
"Sia permesso" — 
Och lugnt sig satte 
Förr'n svaret kom. 



Han åt sin skinka 
Och drack sin flaska, 
Gaf svar på frågor 
Med skick och låter. 
Som kunde gillats 
I stora verlden, 
Ehvar som helst. 



Med undran såg jag 
De ädla dragen, 
Det enkla sättet, 
Den öppna blicken, 
Och sjelf mig sporde: 
"Det är väl ändock 
En utklädd prins?" 



108 

Det ges en bildning 
Guds gåfva är den — 
Som ej i arf går 
Och ej förvärfvas; 
Börd, guld och lärdom, 
Rang och kraschaner 
Ej gifva den. 



Och derför händer 
Och ej. så sällan, 
Att högt uppsatte, 
Ja, högst betrodde, 
Båd' de som duga 
Och icke duga, 
Dock sakna den. 



Med undran ser jag 
De grofva dragen, 
Det simpla sättet, 
Den slöa blicken 
Och sjelf mig spörjer: 
"Det är väl ändock 
En utklädd dräng?" 



109 



Vicus sceleratus. 



JÉ^olen bränner het i branta gränden, 
Höljd af skräden, smuts och tiggarlumpor; 
Kring de öde husens murkna trappor 
Frodas ogräs. 



Ut ur fönstren stirrar hålögd tomhet 
Ned på stigen, der ett lif ej rör sig; 
Här och der blott spratlar under sopor 
Skorpionen. 



Ve dig, Tullia! — Öfver dessa stenar 
Låg en gång din konung fallen, sargad, 
Och du dref ditt vilda spann att trampa 
Ädle hjelten. 



110 



Trefaldt ve dig! — Ty han var din fader; 
Och du kunde dock, du tigerhjerta, 
Se de blodbestänkta hjulen krossa 
Grånad tinning. 



Sedan dess förbannelse har hvilat 
Sekelstung uppå ogerningsplatsen 
Och från slägt till slägt den nämns med afsky 
Sceleratus. 






111 



En siesta på Monte Pincio. 



Le stupide et le bel esprit sont également ferraés 
å la vérité. Il y a seulement cette difference, qu' 
ordinairement le stupide la respecte, et que le bel- 
esprit la méprise. 

Makbranche. 



^Ln bekantskap jag gjorde på vägen till Rom 
Med en fransman, en grefve de Haut; 

Han var vacker och qvick och förmodligen rik, 
Men en slaf under allt "comme il faut". 



Och vi råkades ofta, men glad var han ej; 

Han såg harmsen ut till och med då 
Når en carnevalsqväll ned åt Corso han for 

Med buketter och spann comme il faut. 



112 



Före middag i går upp till Pincio jag gick, 
Slog mig ned på en bänk och såg på, 

Huru vackert i vårsolen allt tog sig ut, 
Hur naturligt och dock comme il faut; 



Då jag såg honom komma. På afstånd allt re'n 

I förtjusning jag ropade: "Åh, 
Hvad vår verld dock år skön!" — "Är hon det?" 

blef hans svar 

I en ton, icke fullt comme il faut. 



Han tog upp sin pince-nez, såg sig kring med förakt, 

Och med öfvermod fortsatte så: 
"Och det kallar ni verld! — Ah, pardon, mon ami, 

Comprenez vous que ce que c'est comme il faut?" 



"Det är sannt, utaf verldar det gifves en mängd, 
Som lär vandra omkring i det blå; 

Jag har sett några stycken och hört deras namn, 
Men har glömt dem totalt, comme il faut/ 



113 



"Att der ofvan skall finnas en bättre slags verld 
För de bättre — det kan jag förstå; 

Men att tala om den så långt före entréen 
Det är löjligt och ej comme il faut." 



"Sedan har man den verld, som ni kallat för vår — 
Att hon nämns blott är mal a propos — 

Med sin otäcka röra af klasser och stånd 

Om hvarandra . . . är den comme il faut?" 



"Och dock fins det en verld, som förtjenar sitt namn, 
"Le beau monde", hvars storhet så få, 

Som stå utanför den, kunna fatta . . . och det 
Visar bäst, att den är comme il faut." 



"öfverallt är den verlden sig alldeles lik 
Och i allt råder samma niveau, 

Så i bildning och tycken, som vanor och ton; 
Ty det gifves blott ett comme il faut." 

Wennerberg, Skrifter. 



114 



a Hon hur nog af sig sjelf i Paris och Berlin 
Och i Florens och Wien också, 

Och hon fordrar ju blott att beundras och ses, 
Som är vilkor för allt comme il faut." 



"Men, hur är det i Rom? — Blott för konst och natur 

Fins intresse. Oss låter man gå; 
Och är oförskämd nog att, som ni, i hvar slusk 

Se en man utaf verld comme il faut." 



Hans predikan var slut. Jag brast ut i ett skratt 
Och jag . . . vaknade. - Grefve de Haut 

Sågs ej till; men hans kort låg på bänken. Der stod: 
"Dröm ej högt! Det är ej comme il faut." 



^^&K 



115 



Hädelse. 



"jt^Tetrus, gjuten i brons, sitter i väldig döm, 
Apostoliskt sin hand lyfter han signande, 
Men till kyssning sin fot sträcker den gamle fram 
Nästan olympiskt. 



Också sägs det att ung var han en hednisk gud, 
Jupiter tonans sjelf. Nu han podager fått. 
Kyssning lindrar hans värk. Käns den för svår, han än 
Dundrar okristligt. 



116 



Berenice. 



Date mi pace, oh däri raiei pensieri! 
Non bastå ben, ch'Amor, Fortuna e Morte 
Mi fanno guerra? 

Fttrarca. 

J~£å besök för någon tid tillbaka 
Var jag hos Blommér, som ämnar måla 
Loke, fängslad i en öde håla 
Tjent af Sigyn, af sin trogna maka. 



Som modell för henne stod en qvinna, 
Hög och vacker, men med kinder bleka; 
Och vid pallen sågs en flicka leka 
Lyssnande ibland till namnet Ninna. 



117 

Vid en rast hon satte sig och lade 
Trött sin magra hand uppå den lilla; 
Och vid mina frågor teg hon stilla 
Till en början; men till slut hon sade: 



"Jag är enka, blef det tre år sedan, 
Sjuk och fattig, heter Berenice, 
Står modell som u donna infelice", 
Sex och tjugu år, men gammal redan. 6 



a I Viterbos mörka fångselhåla, 
Smidd till hand och fot i lifstidsboja, 
Dog min man. Jag öfvergaf vår koja, 
Får mitt bröd hos fremlingar, som måla." 

JAG. 

Säg mig, hvarför eder man hölls fången 
I Viterbo! 

HON. 

« 

För ett mord. Den arme 



118 

Var utom sig . . . vild . . . Gud sig förbarme! 
Ville mörda mig också den gången. 

JAG. 

Sådant odjur! 

HON. 

Ocijur? O nej, herre! 
Ädel var han, kär han höll mig, gjorde 
Hvad som hvar och en, som älskar, borde. 

JAG. 

Var det er skull då? 

HON. 

Ack ja, dess värre. 

JAG. 

Huru så? 

HON. 

Det var vid skördefesten 



119 



I Albano. En abbate tog åt 

Pilen i mitt hår. Jag endast log åt 

Hans försök. Jag borde dödat presten. 



Stackars Ninna! Hade jag ej henne, 
Dog' jag glad. Hvi skulle då jag klaga? 
Nu jag måste lefva . . . kanske taga 
Mig en man. Jag kan ej föda tvänne. 

JAG. 

Arma qvinna, du vill alltså sälja 
Bort din kärlek för att skaffa föda 
Åt dig? 

HON. 

Mig!? — Jag lefver hos de döda, 
Icke hon. Har jag väl rätt att välja? 



All min kärlek röfvades af döden. 
Hvad som åter står jag gifver villigt 
Den — och det är icke mer än billigt — 
Den, som räddar hans barn ifrån nöden." 



i2a 

Det vardt tyst. a Nu ställ dig, Berenice!" 
Böd Blommér. Hon reste sig, den höga, 
Såg på Loke med ett tårdränkt öga . . . 
Sigyn var hon, "donna infelice". 



m 



121 



Heliga veckan. 



#ö|tt carnevaln är slut och dermed dess profana 
Så skämt och sång och dans, som mål alltför bastanta, 
Till hälften blott är sannt; ty "san ta settimana" 
Väl settimana är, men ingalunda santa. 



** 



122 



En nunneinvigning. 



Klosterderen er lukt; nu for hende den aldrig sig aabner, 
Hist över Altret sig teer Nonnen bag Gittret igien. 
Kransen har hon nedlagt med Yerdens Boser de rade, 
Lokkernes yppige Stram rulled til Jorden og svandt. 

Ingemann. 



lyss i ett klosterkapell ej långt från villa Negroni, 
Der jag vandrat omkring, stod jag i trängseln och 



Såg med undran och harm, huru fyra romerska flickor 
Vigdes till himmelens tjenst. Hör, hvad jag hörde 

och såg! 



Klädd i prunkande skrud vid altarets fot kardinalen 
Satt på en gyllene stol kall, högtidlig och tyst; 

Prester stodo omkring med blickar sänkta mot golfvet, 
Armarne lagda i kors, läpparne rörda till bön. 



123 

Klerker med ljudlösa steg och mjuka, smidiga låter, 

Gingo åter och fram, sysslande ständigt och jemt, 
Under det rundt om altarets ring en krets af dra- 
banter 

Höll med sträckt bardisan böljande massan i styr. 
Kransar af löf från väggar och tak, välluktande vax- 
ljus, 

Ångande rökelsekar spredo en döfvande doft. 
Luften var qvalmig och tung. Från fönstren, klädda 

med blommor, 

Dagern, sparsam och grå, knapt förmådde gå in. 
Tystnaden ökades blott af presternas mumlade böner, 

Ljusens flämtande sken skingrade skymningen ej. 
Dock i dess dunkel jag såg en "virgo incoronata" 

Skåda från altarets höjd olycksbådande ned. 



Hör, nu ljuder en stilla musik. Den trängande hopen 

Höjer sig upp på tå, lutar sig fram för att se, 
När från en afsides dörr två flärilsvingade englar 

Sväfva i kyrkan in, golfvet med rosor beströ. 
Parvis följa dem åt de lockomkransade brudar, 

Svepta i slöjors flor, hvita från hufvud till fot, 
Stanna omsider och sjunka på knä framför kardinalen, 

Lutande ödmjukt ned hjessornas rosiga natt, 



_124 

Medan på altarets steg de båda seraferna lekfullt 
Sätta sig neder och se undrande uppå hvarann, 

Lika de himmelska barn som den åldrige mästarn 

Bellini 
Älskar att måla ibland nedom Madonnans tron. 



Men, då orgelens ton förklingat, höjer en pater 

Böjliga stämman till tal, ordrikt, flytande, grannt, 
Prisande lycklig den mö, som långt från bulrande 

verlden 
Njuter i klostrets hägn Edens saliga ro, 
Som uti hjertat bär sin trogne, himmelske brudgums 

Ljusa, herrliga bild, älskande, älskad alltjemt, 
Och som försakar med glädje den fröjd, som jorden 

kan bjuda, 
För att i himlen en gång famnas som Frälsarens 

brud. 



Sådant och annat slikt med ifver patern predikar, 
Kanske troende sjelf sanningen af sina ord. 

Talet han slutar med bön, och derpå han manar hög- 
tidligt 
Alla att hvar för sig styrka sitt löfte med ed. 



125 

Lång, omensklig och grym var eden;*men alla de svuro 
Likväl med hörbar röst, stundom qväfd utaf gråt. 

Gräslig förbannelse sist de kallade ned ifrån himlen, 
Om de ett hårsmån blott veko ifrån sitt förbund. 



Nu uppå skälfvande knän de släpa sig fram till pre- 
laten, 
Kransarne taga de af, lägga dem sakta ned, 
Sträcka så darrande fram de sänkta hufvudens offer, 
Och för hans härjande hand faller det yppiga hår. 
Sist han välsignelsen ger och vinkar med ringprydda 

handen, 
Och ifrån tårstänkt golf stiga de vacklande upp; 
Famla en stund som blinda och fatta hvarandra i ar- 
men, 
Trefva med staplande steg ned ifrån altarets rund. 
Knappast för snyftningar hörs det u sal ve regina cce- 

lorum" 
Som från en osedd chör tränger ur klostret sig fram. 
Englarne ordna i hast sina målade vingar och trippa 

Glada från trapporna ned, visande brudarne väg. 
Långsamt följa dem de och snart de synas ej mera. 
Gnislande porten är stängd. Verlden de sagt sitt 

farväl. 



126 



Vigselakten var sfut. Den skådebegärliga hopen 
Pratade, helsade, log, skyndade ut för att se 

Kardinalens eldröda vagn och kolsvarta hingstar, 
Påfliga Schweitzarnes vakt, innan de hunnit sin våg. 



Stannade ingen moder med tårfulla ögon derinne? 

Glömde sig der icke qvar någon sörjande vän? 
Sågs ej mot marmorkolonnen sig luta blek och för- 
tvinad 

Han, som höll henne kår? — Nej, kapellet år tomt. 
Lydia Mastrodicasa, Maria Giacinta Catoni, 

Angela Sassi och du Anna Teresa del Po, 
O, hur lyckliga I, om I så verlden förgäten, 

Som hon förgätit er! Trefaldt lyckliga då! 



4H? 



127 



Vid "santa scala". 

Vielleicht wacht der Heilige Geiat, 
wo die Theologen zu tief schlafen. 

Luther. 

jäg)u har väl hört om trappan underbara, 
På hvilken Frälsarn gick i forna tider 
Upp till Pilati domssal? — Sent omsider 
Hon fördes hit till Roma. Låt så vara! 

Vid henne står jag; ser, hur vantrons skara 
Steg efter steg med möda uppåt skrider 
På bara knän och nötta radband vrider 
Och tror sig så allt närmre himlen fara. 

Är det ej ämne för jeremiader? 

I Romas prester, hvar står det väl skrifvet 

Att himlen nås på slik en "via mala"? 

Må Han, som en gång bad från korset: "Fader, 
Förlåt dem!" och för bödlarne gaf lifvet, 
Så bedja än i dag från santa scala! 






128 



Allegris Miserere. 



Ye Eder, som gören menniskorna hyende 
under armarne och örongott under hufvu- 
dena, både ungom och gamlom, till att 
fånga själar : och när I hafven fångat dem, 
så sägen I dem lif till. 

Huekiel. 



jjfgu jag hört Allegris Miserere. 

Och jag lefver, är ej platt förgången 

Uti svallet af estetisk tjusning, 

Om jag ock en stund — det var förlåtligt - 

Mäktigt bortförd af dess höga vågor 

Miste sansen. 



Det var femte dagen 
I den helga veckan, klockan fyra. 



129 



I kapellet, det Sixtinska, rådde, 
En högtidlig stämning. Nära skranket, 
På en plats, som säkert väckte afund, 
Stod jag ibland främlingar från alla, 
Nästan alla Europas länder. 
Öfver mig jag hade Buonarotis 
Herrligaste skapelse — jag menar 
Hvalfvet med profeter och sibyllor, 
Jehovahs cheruber menskovordna, 
Omkring h vilka evangeliskt ljusa 
Barnserafer stå och glade lyssna; 
Katt framför mig uppå altarväggen 
Mörk och hemsk "Judicium extremum" 
Utaf samme målarkonstens Dante; 
Och till höger och till venster andra 
Verk af stormän, små bredvid Titanens. 
Ofvan altaret och på detsamma 
Brunno vaxljus, men med bleka lågor, 
Ty ännu i aftonsolens strålar 
Lyste öfre delen af kapellet, 
Under det att i den nedre redan 
Qvällens skymning bredt sin dunkla slöja 
Öfver föremålen. 



Wennerherg, Skrifter. 



130 

Här i midten 
Påfven satt uppå sin tron, kring honom 
Uppå höga bänkar kyrkans furstar 
Och ned om dem, nästan undanskymde, 
Lägre dignitärer; alle klädde 
Elter rang och värde, hvar på sitt vis, 
Uti granna skrudar. 



Länge var det 
Tyst som i en graf. Till slut dock hördes 
Chören bölja. 



Texten var ur Davids 
Första botpsalm tagen, och musiken — 
Om den så bör kallas — var en oskön, 
Sträf och torr, recitativisk messning, 
Unison, blott någon gång förmildrad 
Af en treklang. När nu psalmen slutats, 
Släcktes ett af ljusen, och en tystnad 
Trädde in helt kort, ett par minuter; 
Derpå böljade en psalm å nyo, 
Annan text, men föredraget lika 
Som förut; och när så denna ändats, 



131 

Släcktes andra ljuset. Och så fortgick 
Denna underliga andaktsöfning, 
Lika tröttsam båd' för själ och sinne, 
Till dess tjuge psalmer voro sjungna, 
Och af ljusen, tjuguett från början, 
Endast ett stod åter. 



Hade örat 
Under denna långa tid af vånda 
Plågats af ett evigt enahanda, 
Så var detta ingalunda fallet 
Dock med ögat. 



Aftonsolens skimmer 
Hade småningom flytt bort ur hvalfvet, 
Och cheruberne deruppe svept sig 
I ett hotfullt mörker. Platsen åter 
Närmast altaret var nu den enda, 
Hvarest föremålen kunde skönjas 
Trots en ständigt svagare belysning. 
Och när denna slutligen bestods af 
Enda lågan från det sista ljuset, 



132 



Som med dystert sken i ängslig flåmtan 
Endast då och då förmådde skingra 
Mörkrets skuggor kring den nedre delen 
Utaf Domens tafla — denna fasa, 
Der en afgrund, full af gräsligheter, 
Öppnar sina svalg, och öfver dessa 
De fördömde, gyttrade tillhopa, 
Våndas, vrida sig i fåfäng sträfvan 
Att ej sjunka, under det att andra 
Re'n betagna af förtviflans stelkramp 
Hopplöst stirra ned mot helvetsgapen, 
Ständigt dragna dit af syndens tyngdlag ■ 
Och det syntes som om dessa massor 
Rörde sig i dunklet upp och neder; 
O, då greps jag af osäglig ångest 
Och jag vände bort min blick från synen. 



Då, hvad buller? Skrämd jag for tillsamman 
Som det ofta händer, då en längre 
Tystnad plötsligt brytes. Uti mörkret 
Mera hör jag, än jag ser, hur alla 
Bispar, Patriarker, Kardinaler 
Samfäldt resa sig från sina säten 
Och med påfven uti spetsen skrida 



133 

Långsamt fram mot altarrunden, falla 
Der på knä. 



Det sista ljuset flyttas 
Ned ifrån sin plats, men släckes icke. 



En minut af helig tystnad följer; 
Och så stiger som ett rop ur djupen 
Miserere. 



Aldrig skall jag glömma 
Denna stund, så gripande högtidlig. 
Jag var hänförd . . . utom mig . . . 



Ja, jag var det; och då frågas icke: 
H varför? Nu, då endast minnet 
Blekt, men oförgätligt, står mig åter 
Af hvad förr jag genomlefvat, pröfvas 
Mången gång hvad då blott kändes. 



134 

Så ock 



Gör jag nu, men kanske orätt. 



Liksom 
Mången bild allenast på den platsen, 
Der den sattes först i rätt belysning 
Utaf mästarn sjelf, sitt värde eger — 
Alltså icke helt och hållet eget — 
Så ock detta Miserere. 



Ej af 
Någon hög melodisk skönhet, ej af 
Någon harmoniens rika vexling 
Och ej heller utaf något särskildt 
Egendomligt uti rytmen är det 
Som det rättvist får sitt pris; dess mera 
Utaf stunden, stämningen och sättet, 
Hvarpå dessa massor utaf toner, 
Breda, dragna, dunkelt i hvarandra 
Gående och mystiskt våfda samman 
Mäktigt svälla ut och åter bortdö 
Såsom ljuden ur en eolsharpa, 
Öfver hvilka, lika meteorer 
Plötsligt glänsande i stjernerymden, 



135 

Röra sig i höga, ctferfva banor 
Fria stämmor, klingande och skåra 
Af det underbara slag jag lärt att 
Känna re'n förut i Ara Coeli. 



Jag var hänförd — det är redan erkändt - 

Och betagen, men ej blott af sången; 

Nej, det var det hela, som förtjuste 

Öga, öra, fantasi och känsla. 

Det var skönt, men icke af det slaget, 

Som sin lifskraft evigt nyfödd hemtar 

Ur sin egen sannings friska kärna; 

Det var skönt, men som ett Sodomsäple, 

Som en praktfull lusteld uti natten, 

Grannt, men väsenstomt, ett ytligt skenlif. 



Du katolska, sekelsgamla kyrka, 
Som med tillhjelp utaf konstens häftyg 
Så förstår att lyfta, rycka till dig, 
Tjusa och berusa unga sinnen 
Och de gamles söfva och bedöfva; 
Det är tid, att du i säck och aska 



136 



Tänker på judicium extremum, 
Låter ljusen brinna, tänder flere 
Och på allvar sjunger miserere. 



137 



Föredömets makt. 



i^om fordom Petrus, då han gick att vitna 
På korsets stam om Kristi läras sanning, 
Ovärdig höll sig att som Han få lida 
Och derför valde dö, i ödmjukt sinne, 

Upp- och nedvändt; 
Så har hans följe, då det gått att vitna 
I klostrets famn om samma läras sanning 
Ovärdigt hållit sig som Han att lefva 
Och derför valt ett lif, i Ödmjukt sinne, 

Upp- och nedvändt. 



M 



138 



Pio nono. 



Quegli, che usurpa in terra il loco mio 
Il loco mio, il loco mio, che vaca 
Nella presenza del flgliol di Dio, 

Fatto ha del cimiterio mio cloaca 
Del sangue e della puzza, onde il perverso 
Che cadde di qua sn la, giä si placa. 

Vanie. 



@åsom god protestant öfver påfven jag svär 

Och i honom jag ser antikrist; 
Men hvad Pius beträffar, så kanske jag är — 

Eller var väl — en smula papist. 



Då jag såg honom först — i Sanct Peter det var, 

Der han bars i solenn procession 
På sin gyllene stol uti påflig talar — 

Såg han ut som en kung på sin tron. 



139 



Under sidenkalotten det gråsprängda hår 
Som en ljusning kring anletet sken, 

Och i djupblåa ögat det glänste en tår, 
Och hans blick som ett helgons var ren. 



När han sänkte sitt hufvud och lyfte sin hand 
Till välsignelse, ödmjuk men stark, 

Då det var som han sett det förlofvade land 
Uti fjerran, en from patriark; 



Men när hjessan han höjde och såg på det folk, 

Som på knä tog välsignelsen mot, 
Då han syntes mig sträng, som en budordets tolk, 

Så som Moses vid Sinais fot. — 



Så han färdades långsamt mot altarets rund 
Under chörernas hyllande sång: 

"Tu es Petrus", min kyrkas orubbliga grund 
Genom vexlande tidernas gång. 



140 



Och han hörde och log; och mot hvalfvet han båg, 

Der de orden i jätteskrift stå, 
Och ett underbart skimmer i ögonen låg, 

Ej martyrens, men vackert ändå. 



Pio nono! Du trodde de orden och blef 
Den du är - men ej Petrus — till slut; 

Och du såg ej den handen der ofvan, som skref : 
"Mene tekel* och "Tu es" strök ut. 



^&*T 



141 



Domine, quo vadis? 



fc^å lärer oss legenden: 
Når Petrus låg i bojor 
I Carcer Mamertinus, 
Han greps af dödlig ångest 
Vid tanken på de plågor 
Han hade snart att utstå. 
Hans väktare, som redan, 
Af hans predikan rörde, 
I hjertat vore kristne, 
För längesedan upphört 
Att honom strängt bevaka; 
Och stora hinder lade 
Sig derför ej i vägen, 



142 



När sent en qväll den gamle 
Aposteln tog till flykten. 



Hans färd gick öfver Forum. 
Han hade ämnat söka 
Ett skydd den första natten 
Hos döpte slafven Pollux, 
Som bodde i en koja 
På Aventinska kullen; 
Men skrämd af hvaije buller 
Han ständigt ändrar kosan; 
Och snart han kommer vilse 
Och känner mer ej vägen. 



Så vankade den arme 
Än hit, än dit i natten. 
Mörkt var det för hans öga 
Och än mer mörkt i sinnet. 
Till slut, då dagen grydde, 
Han såg, att han befann sig 
Ej långt från via Appia. 



143 

Mer lugnad han sig känner 
Att vara utom staden; 
Och trött af flyktens mödor 
Och själens jemna oro 
Han söker sig ett gömsle, 
Der han en stund kan hvila. 



Ett sådant fans helt nära. 
Det var en stenig kulle 
Ett stycke ifrån vägen, 
Der ingen boning syntes 
Och ingen stig sågs trampad. 
Dit gick han att sig lägga 
I ro. Då ser med skräck han 
En man, som långsamt stiger 
Motsatta sidan uppför. 
Hvad var att göra? Springa 
Han orkar ej. Att stanna 
Han vågar icke. Hastigt 
Han gömmer sig, betraktar 
Den kommande med bäfvan; 
Men denne tyckes icke 
Befatta sig med Petrus, 
Sin väg han vandrar stilla 



144 

Framåt mot kejsarstaden 
Och går förbi. Då öppnas 
Med ens apostelns ögon. 
Han känner vandringsmannen, 
Som ock tycks känna honom. 
Det är ju Herren Jesus! — 



På sina knän han faller 
Och med osäglig ångest 
Han stammar fram: u O Herre, 
Hvart går du? a - Denne stannar 
Ett ögonblick och svarar 
Med mild, men sorgsen stämma: 
"Till Roma, Simon Jonae, 
Att åter varda korsfäst. u — 



Så sagdt, och han försvinner 
I morgongryets dimma. 



Men Petrus upp från marken 
Med kraft i hast sig reser. 
Han känner ingen trötthet 



145 

Och ingen fruktan längre. 
Med snabba steg han skyndar 
Ned till den stora vägen. 
Hvart han skall gå, nu vet han 
Och väljer ingen omväg. 
När solen steg på fästet, 
Vid fångseldörrn stod Petrus. — 
Så lärer oss legenden. 



Der detta skedde, står nu 
En liten, fattig kyrka. 
Blott en relik den eger; 
Det år den sten, på hvilken 
Vår herre stod, när svaret 
Han gaf åt Simon Petrus. 
Den stenen bär ett märke 
Af Frälsarns fot; men ligger 
Omgifven nu af galler, 
Att helga spåret icke 
Utaf de frommes kyssar 
Med tiden må utslitas. 



Wennerberg, Skrifter. 10 



146 

Gå, vilseledda skara, 
Som utaf kyrkans galler 
Från Jesu fotspår hålles, 
Gå bort till Vatikanen! 
Der har du påfvens toffel — 
Kyss den! Men kyss den dugtigt, 
Att snart den må utslitas! 



** 



147 



Kättarepredikan i Jesuiterkyrkan. 



Hennes hus äro helvetets vägar, der man 
nederfar i dödsens kamrar. 

Salomo. 



JKxktar du högst den kärlek du har till dig sjelf och 

det ditt ar, 
Till vår synliga verld och de sinliga tingen hår nere, 
Deremot ringa kärlek till Gud och kärlek till nästan, 
Ringa idéernas verld och naturens eviga under; 
Anser du rikedom, makt och herravälde på jorden 
Så som de enda, de yppersta mål för menniskosträfvan, 
Deremot vetenskap, konst som medel allenast att leda 
Massorna ditåt du vill för att röfva dem tanke och 

frihet; 



148 



Tror du att mord och hor, att tjufnad, mened och 

dylikt 
Endast då äro brott, nar de icke begås med berådt 

mod, 
Deremot samvete, heder och tro vara band uppå 

mängden, 
Dem du efter behag löser upp för dig sjelf, då det 

gagnar: 
Gå då, fördomsfrie, skrif in dig i Orden och gör din 
Afskedsbugning för Gud i den gyllene röfvarekula, 
H vilken sig "ad majorem Dei gloriam" djerfts att 
Kalla "chiesa del Gesu". 



149 



Ghetto. 



^lEiksom Petri Roma i sitt sköte 

Gömt ett Ghetto, 
Så har Romas Petrus också Judas 

Gömt "in petto". 






150 



Hvem är han? 



Oh Simon mago, oh miseri sequaci, 
Che le C08e di Dio, ene di bonUte 
Deono essere »pose, voi rapaci 

Per oro e per argento avolterate! 

Dante. 

i^ vem bland lefvande nu anser du mäktigast?" - 
Så mig sporde en vän, hastigt och tyst, då jag 
Bredvid honom gick ut ur San Pietros döm 
Långfredagen vid messans slut — 

"Säg, hvem tror du? — men hviska!" 

JAG. 

H varför frågar du så? Menar du påfven? 

HAN. 

Nej. 



151 
JAG. 

Bysslands czar? 

HAN. 

Icke han. 

JAG. 

Palmerston? 

HAN. 

Åh ; bevars! 

JAG. 

Eothschild? 

HAN. 

Ej heller han. 

JAG. 

Säg mig då hvem! 

HAN. 

Han står 
Liksom dolde han sig med flit, 
Bortvänd, nära vid dörren. 



1 52 

Visst stod der en person, klädd som en tarflig prest. 
Blott profilen jag såg; knotig och ful den var. 
Plötsligt såg han sig om, korsade sig och gick. 

JAG. 

Nå, hvem är han nu? 

HAN. 



Pater Beckx — 



Jesuit-generalen. 



m* 



153 



Trasteverinska ögon. 



(Sgltt äfven ljusa ögon, 
Som bruka blicka mildt, 
Katt ofta sig förbyta 
Och gnistra mörkt och vildt, 
Det är ju kändt af alla? 
Och dock erkänner jag: 
Min kännedom om saken 
Var hittills half och svag. 



154 



Ty hvad af den jag skådat 
Var blott en glitterlek, 
Ett sken som lampans dåmpadt, 
En glans som månens blek, 
Emot den ljungeldsflamma, 
Som se'n mig blandat har 
Ur två par svarta ögon. — 
Ej längese'n det var. 



I hamnen vid Ripettan, 
Der Roma år från år 
Af Umbriens feta tegar 
En ymnig förning får, 
En ordstrid hade börjat, 
Jag vet ej hur; jag kom, 
När re'n den stod i lågor, 
Och ville vända om; 



155 



Men hopen utaf menskor 
Med sådan fart lopp till, 
Att jag drogs med i trängseln 
Och tvangs att stanna still. 
Då såg jag dem, som trätte: 
Den ene stod på land, 
Den andre rått ned under 
Uti en båt vid strand. 



De hade burit säckar 

Och skeno utaf svett 

Och voro nästan nakne, 

Ty solen brände hett, 

Trasteveriner båda 

Utaf det stolta slag, 

Som skryter af sitt blodsband 

Med Tröja än i dag; 



156 



Med låga, breda pannan 
Af mörka lockar skymd, 
Med bröstets höga bronshvalf, 
Med skuldrans vida rymd, 
Med muskelfasta dragen 
Kring trotsigt öppnad mund 
Gladiatorer like 
I stridens sista stund. 



Det var plastik, som lefde! 
Det var . . . dock derom nog. 
Jag såg ett färgspel också, 
Som mig än mer betog, 
I blick, så outhärdlig, 
Att säkert ingen fans — 
De sjelfve undantagne — 
Som tålde vid dess glans. 



157 



Dess glans? — Det duger icke. 
Tag hit ett annat ord, 
Som målar afgrundslågor 
I flämtan efter mord 
Och hämdens hemska blixtar 
I kolsvart ögas natt, 
Som tolkar ilskans gnissel 
Och hatets hesa skratt! 



Den ene — han i båten — 
Har icke mera qvar 
Af smädeordens kastspjut 
Och ger ej längre svar; 
Men blicken följer ormlikt 
Hvar rörelse, som sker 
På trappan, der bland hopen 
Motståndaren han ser. 



158 



Och denne — ett par gånger 
Han var mig ganska når — 
Försöker, ständigt hindrad 
Med flit, än här än der 
Att komma ned. Förgäfves. 
Han rasar lik en tjur 
Af bandilleros gäckad, 
Vill ut, men vet ej hur. 



Då lutar han sig plötsligt — 

En blixt af glädje far 

Ur ögat — och från gatan 

En väldig sten han ta'r 

Och slungar den . . . Hur gick det? 

Ett skratt från hopen går; 

Ty den, som kastet gälde, 

I båten oskadd står. 



159 



Det hånet var för mycket. 
Med hot han kring sig ser, 
Och alla vika undan. 
Han kan ej hejdas men 
Ett språng... han är i båten. 
Den kantrar ... så ett tjut . . . 
I floden stupa båda; 
Och nu är sagan slut. 



Dock — första delen endast; 
Den andra kommer nu, 
Den kortare, men också 
Den bättre af de tu. — 
I går, då middagssolen 
Olidlig hetta spred, 
Till hamnen vid Ripettan 
Min väg bar åter ned. 



160 



Pä kända trappan låg der 
Af bärare en mängd. 
De togo sin siesta. 
Min väg vardt nästan stängd 
Af bruna ben och armar. 
Då se . . . hvad ser jag väl? 
De lefva mina kämpar 
Och äro ej i gräl! 



Den ene lagt sitt hufvud 
Emot den andres rygg; 
Hans blick var, såsom barnets 
I modrens sköte, trygg. 
Med skal af apelsiner 
Han lekte; och han log 
Hvar gång med snabba händer 
Kamraten lyran tog. 



161 



Och när han log, en oskuld 
Uti hans öga låg, 
Ej olik den, som Francis 
Hos sina englar såg. 
Jag ock har sett den lysa 
Hos barn med ögon blå 
Och någon gång hos stora, 
Som åter blifvit små. 



Jag stod der tyst och länge. 

Då rann det i min håg 

Ett tvifvel: äro desse 

Desamme, som jag såg? 

Då gick jag fram och sporde. — 

Ack, att jag ej förmår 

Att återgifva minen 

Vid svaret: "si, Signor'!" 



Wcnnerberg, Skrifter. 



162 



Jag stod der som förtrollad, 
Och nog var taflan skön. 
Jag ser den väl ej åter, 
Men jag har gjort mitt rön: 
Att äfven mörka ögon, 
Öom bruka gnistra vildt, 
Ratt ofta sig förbyta 
Och blicka ljust och mildt. 



cX&^3Vj 



163 



Vid Fra Giovannis graf. 



|p\edan på väg ur Santa Maria sopra Minerva 
Hem jag ämnade gå, då jag vid dörren fick se 

Insatt i muren en konstlös sten med en bild af en 

munk, som 
Står försänkt uti bön, armarnfe lagda i kors. 



Prunkande grafvar af marmor och brons med vapen 

och englar 

Hade jag sett öfver allt, tröttnat på ståtliga namn, 
Kardinalers och prinsars och påfvars, skylande under 

Epitafiers längd ryktenas korta bestånd. 



164 

Kanske det just var det } som förmådde mig stanna 

och undra 
Hvad namn munken väl bar, värdigt att höras 

bredvid 
Sådana som Caraffas, Orsinis och Aldobrandinis. 
Snart vid stenen jag stod, låste der följande ord: 



u Vördnadsvärde målaren, brödren Johannes, här h vilar 
Florentiner till börd, Domenicaner till kall. 

Honom lände det mindre till pris att han var som 

Apelles, 
Än att de dina han gaf, Christe, all sin förtjenst." 



Alltså, jag stod vid hans graf, hvars hela lif var ett 

barns bön, 
Bönen en Stefani syn, synen en paradisdröm! 
Djupt jag böjde mig ned för Marias sopra Minerva 
Största och ädlaste namn: Fra Giovanni — och 

gick. 



^&~ 



165 



Pasquino. 



Der Tausend sakerment! 
Schlagt ihn todfc den Hund! 
Es ist ein Recensent. 

Qöthe. 

^^|et var en gång en skräddare. 
Som också var författare, 
Och bodde vid ett litet torg 
Helt nära San Pantaleon 
i Rom. 



Han sydde kläder, gjorde vers 
Och skötte nål och penna bra, 
Och lika hvass som nålen var, 
Var ock hans penna — påstod man 
i Rom. 



166 

Båd' plagg och visor hängde han 
Till salu utanför sin dörr; 
Men gratis plaggade han på 
Sin nästa också mången gång 
i Rom. 



Stor tack han sällan härför fick, 
Men understundom dugtigt stryk. 
Det hjelpte ej. Han blef sig lik, 
Var gifmild ända tills han dog 
i Rom. 



Nu bar så till att kort derpå, 
Vid gräfhing till en grund, en stod 
Vardt funnen och det tätt intill 
Det hus, der skalden-skräddarn bott 
i Rom. 



167 

Den stäldes, stympad som den var, 
På platsen der den gräfvits upp; 
Och morgonen derpå — märk väl, 
Hur underligt det kan gå till 
i Rom — 



Då satt en visa klistrad fast 
Vid stöden; och det syntes lätt 
Hvars andas barn den var, ty så 
Fick endast skräddarn udden in 
i Rom. 



Och hopen utaf gapande 
Kring stöden trängdes ropande: 
"Pasquino" — ty så var hans namn 
"Är icke död, han fins ännu 
i Rom." 



_168 

De allra fleste skrattade 
Och jublade: "Bravissimo! 
Pasquino, skräddaren, är död, 
Pasquino, skalden, lefver än 
i Rom.* 



Men andra sågo mörka ut 
Och mumlade: "Diavolo! 
Han lefver och, hvad värre är, 
Han gjort sig stenhård emot stryk 
i Rom." 



Rätt ofta se'n förnyade 
Pasquino sina underverk 
Och retade mång hundrade 
Men roade mång tusende 
i Rom. 



169 

Men som nu hundra retade 
Lätt skrämma tusen roade, 
Så tordes snart de senare 
Ej läsa hvad Pasquino skref 
i Rom. 



Då vardt han vred och dog igen; 
Men far i grafven ingen ro, 
I ty han vänder sig hvar gång 
En stackars pasqvillant får stryk 
i Rom. 



Nog finnas de, som neka fräckt 
Pasquinos andra existens, 
Men säkert är det sådane, 
Som aldrig känt sig träffade 
i Rom. 



170 



Vid Fornarinas hus. 



*äer du det förfallna lilla huset? 
Trötta gafveln ramlar snart i gruset, 
Brustna trappan gräsbevuxen står. 

Ser du fönstret med den spräckta rutan, 
Blomstervasen och den gamla lutan, 
Bada glömda sedan många år? 

O, hur ofta har ej der mot karmen 
Romas skönsta flicka lutat barmen, 
Hviskande i natten Rafaels namn! 

O, hur ofta har ej denne hastat 
Osedd hit och trängtande sig kastat 
I sin Fornarinas öppna famn! 



#år 



171 



Cloaca maxima. 



3^)er ftns ett storverk ännu i Roma qvar, 
Ett "monumentum aere perennius" 

Djupt gömdt i jorden under Forum 
Vitnande kraftigt om forntids odling. 



Ej republiken, kejsaretiden ej 
Den äran tillhör detta att manat fram: 
Längre tillbaka gå dess anor 
Ända till konungaväldets dagar. 



Alltjemt det burit namnet af hvad det är 
Och nämns Cloaca maxima än i dag; 
Slaftjenst i mer än tjugo sekler 
Lönades icke med högre titel. 



172 

Bland gamla verldens under hon tåldes ej. 
Hon syntes aldrig — mer än tillräckligt skäl 
Fordom, som nu, att måttligt höja 
Dolda förtjensten med granna loford. 



Mins Romas Forum, trångt af arkaders mängd 
Och Palatinen, höljd utaf gyllne hus 
Och Capitolium, fyldt af tempel! — 
Öde de legat, om hon ej varit. 



Tänk se'n Quiriter stolta på torget stå 
Som bronzstatyer rundt omkring talarstoln, 
Kinden i glöd för ädel idrott! - 
Veklingar stått der, om hon ej varit. 



Se än i dag, då tempel och gyllne hus 
I gruset ramlat, kläder Hesperiens vår 
Spilrorna skönt i yppig grönska! - 
Kala de låge, om hon ej vore. 



173 

Och än vestalens afkomma, trots förfall, 
I solen bäddar fåderneracens hull, 

Kinden i glöd af helsans purpur! — 
Sjuklingar alle, om han ej vore. 



Jag satt* en ljuflig morgon vid Quadrifrons 
Midt för cloacans gapande jättesvalg — 
"Full-lastad hövagn utan trångmål 
Går derigenom", så säger Plinius. — 



Kring jemna block, dem tiden ej bitit på, 
Med vårlig lifslust trängdes i brokig prakt 
Murgrönor, rosor, lackvioler 
Bundna tillsammans af caprifolium. 



Bland bufflar, kärror, högar af smuts och grus 
I skuggans svalka sträckte sig makligt ut 
Storvuxna Lupas dibarn, arma 
Sofvande själar i Areslemmar. 



174 



Ej långt frän dem, högt skörtade ofvan knät, 
Vid källan stodo tvätterskor, lika dem 
En gång Odysseus såg på stranden 
Lekande ystert med Nausikaa. 



Sig rande snart den dagen, då äfven här 
En ny cloaca hvälfves, som sköljer bort 
AJlt mörkt och mögladt vantrosskräde. 
Hell då Italias ädla folkstam! 



Då skall ett storverk till uti Roma ses, 
Ett "monumentum aere perennius" 
Högt rest på jorden, öfver Forum, 
Vitnande kraftigt om nutids odling. 



*=?&«r 



175 



Protestanten. 



Hvilken som icke undfår Guds rike 
såsom ett barn, han kommer der 
aldrig in. 

Murcus. 

^ en gränd på andra sidan Tibern 
Såg jag vid en mur en tafla hänga 

Inom ram med pappersblommor på; 
Under dunkelt glas med möda syntes 
Helga jungfruns bild i granna färger 

Med en underskrift, som lydde så: 



"Om du kysser denna kära moder 
Ofta och med vördnad, är du viss om 

Att en gång i himmelen få bo/ — 
Draggen af förkroppsligade kyssar 
Lik en gloria af smuts kring bilden 

Visade tillräckligt folkets tro. 



176 __ 

Full af harm jag ville gå. Då kom en 
Liten flicka med en trasig byting, 

Ännu mindre, hälften blott så stor, 
Böjde knä och reste sig på tå se'n 
Kysste bilden, såg på mig och sade: 

"Ack, Signore, lyft min lille bror!" 



Om en tvekan rörde sig inom mig, 

Snart den dock försvann. Jag tog den lille, 

Lyfte honom varsamt på min arm. 
När sin kyss han gifvit, gingo båda 
Barnen bort. Det skymde för mitt öga. 

Grät jag, icke var det utaf harm. 



** 



177 



Inga namn! 



Gammelt Qvad er skjent og stort 
Det er godt, naar det er gjordt; 
Men det la'er sig ikke gjere. 

Bagges/n. 



;3S/et är städse med leda jag skådar 
Denna mängd utaf heliga bilder, 
Som i trenne århundraden redan 
Lappats hop efter forntida mönster 
Och som ännu den dag, som i dag är, 
Målas om på beställning, till ära 
För en tro, som ej längre är tidens, 
Som — om också den öppet bekännes 
Utaf mästarne sjelfve och vördas 
Likt en gammal klenod, som i arf gått 

We w w erhf r q, Skrifter. 



178 

Ifrån fromma föräldrar — nu likväl 
Af förnuft och af bibelord jäfvad 
Ej får vitna vid sanningens domstol. 



Och det fans dock en tid, då den lefde, 
Och var sann — som en underbar saga 
I ett oskyldigt barns mun är sanning — 
Dä den verkade storverk blahd folken, 
Ej allenast i staten och kyrkan, 
Men i konsten, som är för dem båda 
Hvad Guds englar för menskorna äro; 
Då Bellini, Benozzo och Cima, 
Fra Giovanni, Garofalo, Francia, 
Perugino och Rafael Sanzio 
Stälde fram dessa himmelska syner, 
Dem blott tron med sitt öga får skåda 
Och det troende snillet kan måla. 



Men den tiden är längese'n svunnen 
Och med den äfven dess idealer. 
De ha' småningom dragit sig undan 
Upp till högre och friare rymder, 
I den mån som i menniskoanden 



179 

Deras väsenden djupare fattats. 
Och de vägra numera att te sig 
Uti nynliga former och färger; 
Blott som toner med salighet under 
Sina vingar de sväfva till jorden, 
Och för målaren återstår nu blott 
Denna verld och hvad deruti synes, 
Den är stor nog, om ock ej den största. 



Det är derför med leda jag skådar 
Huru ännu den dag, som i dag är, 
Lappas hop efter forntida mönster 
En hop taflor, som tydligen visa 
Hvilken himmelsvid skilnad det råder 
Mellan urbild och efterbild. 



Hör blott 
Ett exempel bland tusende andra! 



För en stund sedan såg jag en tafla 
Just af det slag jag allraminst lider. 



_180 

Den var utstäld till allmän beskådan 
I en vidtberömd mästares verkstad, 
Och dess ämne, för kyrkan behagligt, 
Var Maria som himlarnes drottning. 



På en tron, med en gyllene krona 
Kring sin panna, af glorior omhvärfd, 
Med en mantel af azur, uppburen 
Utaf lockiga englar, som pager, 
Satt den heliga jungfrun och ned såg 
Med förnäm min på himmelska hofvet, 
Som i stel och uppvaktande hållning 
Tycktes vänta en vink från den höga 
För att tropligtigst buga och niga. 
Närmast Serafim damerna stodo, 
Magdalenor, Lucior och Annor, 
Allesamman förtjusande, klädda 
Uti sammet, juveler och perlor, 
I en drägt, som till hälften var gala 
Och till hälften förbålt paradisisk; 
Och kring dem, i en krets, kavaljerer, 
Laurentier, Sebastianer, 
Mycket vackra och hyggliga karlar 



181 



Och påtagligen frälse till börden. 

Alla dessa, så herrar som damer, 

Före detta på jorden martyrer, 

Nu för omaket här excellenser, 

Stodo främst uppå scenen kring tronen. 

Bort i fonden, i skimrande ljussken, 

Så att knappast de urskiljas kunde, 

Suto gubbar, förmodligen storkors, 

Uppå svällande dynor af bomull 

Eller kanske etheriska strömoln — 

Jag ej kände igen dem, men anta'r 

Att de voro profeter, apostlar 

Eller till och med påfvar — och längst bort 

Utmed väggarne trängdes en skara 

Utaf ej presenterade helgon 

Uti stor uniform, det förstår sig, 

Men med måtteligt skinande glorior. 



Samma ämne med ungefär samma 
Invention, personal och gruppering 
Har jag ofta tillförene skådat 
Af de gamle praBiafaeliter. 
Att jag då utaf fröjd kunde gråta. 



J82 

Att jag nu utaf harm ville skratta, 
Det ju visar tillräckligt hvad skilnad 
Mellan urbild och efterbild finnes 
Och hur lått denne senare varder 
Af den förre med tiden en vrångbild. 



Har jag orätt, regina coelorum, 
Så förlåt mig, sanctissima virgo! 



r3"^G£r 



183 



Mellan grafvarne vid Porta Paolo. 



*Äid Porta Paolo nära pyramiden, 
Som restes Cajus Cestius till minne, 
Det fins en samlingsplats för protestanter, 
Som ämna stanna qvar i Rom för alltid. 



I stadig sämja bo de här tillsammans 
Långt bort från bullret af den stora staden 
Och njuta af det aldrig störda lugnet, 
Som råder uti deras tysta fristad. 



Här ligga de och hvila sig i gräset 
Bland tusenskönor, nejlikor och rosor, 
Se ijäriln fladdra öfver marmorurnor, 
Cypresser höja sig mot (djupblå hvalfvet. 



184 



Nybo var jag der. Der var mig godt att vara; 
Allt var sa ljuft, så fridfullt och så stilla. 
Jag ville stanna inom dessa murar 
Och lägga mig till ro bredvid de andre. 



Då steg en lärka jublande mot höjden 

Från någon tufva utanför på fältet; 

Hon sjöng om lif och glädje, vår och kärlek. — 

Och med en suck jag smög mig genom porten. 



cX^SV? 



185 



Hos de döde. 



Lät de döde begrafva sina döde. 

Muttln us. 

Thomas vårsol log i stilla klostergården, 
Då jag trädde tyst inom dess gråa murar, 
Der på afstånd syntes liksom uti burar 
Gruppvis munkar stå af kapusiner-orden 
Klädda uti bruna kåpor. 



Alla lika, livar och en med spetsig hätta 
Och med rep om lifvet, tycktes komna samman 
För att höra på, i allsköns ro och gamman, 
Hvad en yngre broder hade att berätta 
Utaf nytt från yttre verlden. 



186 



Da jag kommit närmre, såg jag stum af fasa 
Under alla kåpor skymta fram skeletter, 
Såg med undran, hur på pappersetiketter, 
Sydda fast vid ärmen på hvarenda trasa, 
Lästes ordensnamn och dödsår. 



På en afsats rundt kring burens inre väggar, 
Konstigt fogad hop af skulderblad och armar, 
Stodo tre och tre tillsamman uti karmar, 
Gjorda såsom gallerverk af lår och läggar, 
Systematiskt lagda korsvis. 



Hemska villa! Se, hur alla skallar nicka 
Gapa, skela, skratta, gnissla, gråta, grina, 
Här i fånig fröjd och der i våndfull pina 
Och ur tomma ögonhål de själlöst blicka 
Utan mål i vida rymden. 



187 



Ifrån taket hängde ned en grannlåtskrona, 
Formad utaf ref ben såsom liljestänglar, 
Och från den ett måladt träsnitt, fullt af englar, 
I hvars midt i guld och karmosin sågs trona 
En madonna, ful och prålig. 



Här sitt värf den yngre brodern skötte träget: 
Lade kåpor slätt, som flaxat upp för vinden, 
Satte käkar fast, som lossnat ifrån kinden, 
Icke alltid mån att träffa rätta läget, 

Stundom äfven något hårdhändt. 



Jag teg still en stund, men snart nog van vid synen, 
Trots hans tvära min jag honom vänligt sporde, 
Hvad i dessa burar, dödens hem, han gjorde; 
Kort till svar. han gaf och höjde ögonbrynen: 
"Jo, jag tjenar mina bröder". 



188 



"Bättre tjena dem som lefva. Det liar värde." 
Gentog jag. "Hvad båtar väl en sådan möda, 
Som den Ni er gör med dessa arma döda?" — 
Kallt han sade: "Sanct Franciscus så oss lärde: 
Tänk, o menniska, på döden!" 



"Tror ni Sanct Franciscus menade med detta 
Daglig ans om döda munkars ben och skallar?" 
Mera hann jag ej. Med vresigt rop han kallar 
På en äldre munk, som satt med nedfäld hätta 
Makligt lutad mot en sophög- 



Jag blir utkörd — så jag tänkte till en början. 
Men det skedde ej. Till munken blott han sade, 
Då sin staf han tog och påsen på sig lade: 
"Nu är turen din att taga hand om smörjan." 
Sagdt, och med en nick försvann han. 



189 



Föga lust till fortsatt strid jag nu mer kände. 
Nye brodern var en typ för pratsam prosa, 
Böd mig, då jag gick, en pris ur snaskig dosa, 
Och min cigarrett med egna stickor tände, 
Ifrigt strukna mot en skalle. 



Sådant är det lif, som kyrkan anser enligt 
Evangelii lära om ett kristligt sinne. 
Ack, alltjemt de orden stodo för mitt minne: 
"Fulla af de dödas ben och allt orenligt." 
Se Matthei tjugutredje! 



J5rf& 



ido 



Monolog vid almanackan. 



uWlånader gått, och än är jag qvar. Allt kärare 

varder 

Herrliga lifvet mig här i verldshistoriens centrum. 

Dagligen fäst med tusende trådar, fina men starka, 

Spunna omkring mig af konst, af natur, af folk och 

af språk, ej 

Längre åt söder Neapel mig lockar, åt norr ej Firenze; 

Djupt uti Romas klassiska jord jag känner mig fast- 

grodd, 

Kan ej flytta mig fritt, blott ryckas dån. Och det 

sker nog. 

Men så fordras det också dertill en ovanlig ansträng- 
ning, 



• 191 

Icke af mig, men af två stormakter, Eros och Plutus, 
Verkande båda i enigt förbund, men på olika sätt 

dock: 
Eros att vara mig när, och Plutus att hålla sig undan. 
Bytte de roler — det känner jag väl — jag kom ej 

ur fläcken. 



192 



Beppo. 



. . . hio niger est, hunc tu, Bomane, ra veto! 
Horattti*. 

"JjTögst på spanska trappan 
Sitter tiggarn Beppo, 
Lik en örn, som spejar 
Efter rof från klippan. 
Krökt hans rygg är, hjessan 
Kal, och kinden skrumpen, 
Benen har han mistat, 
Hur, det vet man icke; 
Armar har han qvar dock, 
Det vet h varje trashank, 
Som försökt sin lycka 
På den gamles jagtmark. 
Stolt mot sina likar, 
Tvär mot sina landsmän 



'193 

Är han desto mera 
Mjuk och mild mot andra. 
Damer och artister 
Är han väl bevågen; 
Psykolog ar gubben, 
Det man märker genast; 
Mjukast ler han dock mot 
Rika resenärer — 
Kanske känner han dem 
Ifrån forna tider, — 
Tigger gör han aldrig, 
Lyfter blott på hatten, 
När man går förbi, och 
Svarar, liksom hade 
Sjelf man frågat något. 
Merendels han visar 
Därvid någon utsigt 
I en skön belysning; 
Eller vänder talet 
På ett osökt sätt till 
Kända älsklingstemat, 
Väderleken. 



"Corne?" - 
Så han ropar, sätter 

Wennerberg, Skrifter. 13 



194 

Handen bakom örat, 
Liksom döf han vore — 
"Come? - Che domanda? 
Ah, buon' giorno, 
Eccelenza mia! 
Si, si, e stupendo 
Oggi San Pietro. 
Ma 'sta man' mi pare 
Non e molto bello 
Monte Mario." 



Får han 
Då en slant, så böjer 
Han förnämt på nacken, 
Liksom helt förvånad 
ÖfVer gåfvan, det år, 
Öfver gåfvans ringhet. 
Får han intet, nickar 
Han förbindligt, blinkar 
Med det ena ögat, 
Säger: a Ah, che bello 
Tempo abbiamo! 
Tutto il mondo viene 
Al passeggio oggi. 



195 

Tutto il mondo . . . tutto , 
Dunque, Eccelenza, 
Rivederla!" 



Sådan 
Ter sig tiggarn Beppo 
För en främlings ögon. 



Hör nu, hvad en infödd 
Romare mig sade, 
Då vi en gång följdes 
Utför spanska trappan! 



"Röfvare från början 
Utifrån Campagnan 
Kom han hit till Roma, 
Blef spion — för pengar. 
Miste sedan benen 
Vid ett sämre uppdrag; 
Hotade att sqvallra, 



106 

Men teg still — för pengar» 

Privilegierad 

Tiggarkung han vardt se'n, 

Klädde sig i trasor 

Och i smuts — för pengar. 

Han är rik och eger 

Hus och kapital och 

Fyra vackra döttrar, 

Dem han sålt — för pengar. 

Hjelper gör han gerna, 

Helst der nöden stor ar, 

Blott han finner panten 

Större — allt for pengar." 



Sådan man är Beppo, 
Denne glade, gode, 
Fryntelige gubbe, 
Som all verlden känner." — 



Utaf gamle Adams 
Vilseförda söner 



197 

Vet jag inga sämre 
Än just dem, som höra 
Till den vidt utbredda, 
Sällan rigtigt kända 
Röfvarslägten Beppo. 



** 



193 



Framför Casa di Rienzi. 

Månghöfdadt vilddjur, smekande i dag 
I morgon ryter det och söndersliter; 
Och bifallsjagten sluts med jagarns fall. 
Tegnér. 

#t ^5 vålds och valds och vantros värsta tider, 
Då Latien skalf för röfvarebaroner 
Och Petri stol var tillhåll för demoner, 
Rienzi fram på skådeplatsen skrider. 



Han ser med harm, hur Romafolket lider, 
Han för dess talan, som tribun, vid troner, 
Han skaffar ratt åt tryckta millioner 
Och forna dagars glans kring Forum sprider. 

Men ack, till slut hvad ömkligt fall! — Han trodde 
Att makten var befriarns monopolium; 
Tribunen vardt tyrann, den store liten. 

Och jublet, som han hört, då här han bodde, 
Han sista gången hör på Capitolium, 
Af lösslåppt pöbelkoppel söndersliten. 



m* 



199 



I en vigna utanför Porta Pia. 



*i[^ed en ung jurist från Pisa, 
Som på resan jag lärt känna, 
Gick jag sent en afton genom 
Porta Pia ut åt fältet. 
Något mål vi icke satt oss, 
Ville endast ostördt tala — 
Hvilket ej sig låter göra 
Utan fara in i staden — 
Om Italien och dess frihet, 
Åter uti fjettrar slagen 
Utaf våld och list. 



Vi hunnit 
Till en vigna utmed vägen, 



200 

Hvars förfallna, gråa murar 
öfver hvilka rosor klängde 
Och der bruna lackvioler 
Frodades i alla springor, 
Tycktes afundsjukt omgärda 
En oas med höga pinjer, 
Svalkande i aftonluften 
Sina mörkt solbrända kronor. 
Stället syntes oss behagligt, 
Helst som inifrån det hördes 
Sång, ledsagad af gitarrspel. 
Någon ingång dock vi länge 
Sökte fåfängt. Men till slut en 
Murken träport uti muren 
För en tryckning lätt gaf vika, 
Och vi stego in. 



Nu hördes 
Väl på afstånd än, men tydligt 
Ej blott sången, utan äfven 
Orden; och vi kände båda 
Lätt igen "la prigioniera", 
Favoriten nu för tiden 
Ej hos folket blott, som tror sig 



201 

Se i henne sitt Italia, 
Utan ock hos hvar och en, som 
Älskar hjertats underbara 
Tvillingspråk i ord och toner. 



Strax vi stannade. Det var en 
Djup och fyllig qvinnostämma, 
Som okonstladt vackert sjöng så: 



"Rondinella pellegrina, 
Che ti posi in sul verone 
Ricantando ogni mattina 
Quella flebile canzone, 
Che vuoi dirmi in tua favella, 
Pellegrina rondinella?" 



Versens tvänne sista rader 
Sjöngos om af flere stämmor. 
Vackert klang det uti qvällen, 
Och så tyckte visst de sjelfva, 



202 



Ty nu hördes: "brava! brava! 
Fortfar, Giulietta, fortfar!" 



Närmare vi gingo mellan 

Snår och buskar på en gångstig, 

Vid hvars slut en gårdsplan syntes 

Framför boningshuset och der 

Några campagnoler lågo 

Makligt rökande i gräset, 

Under det de tysta följde 

Rörelserna hos två andra, 

Som med blixtlikt rörda händer 

Under snabba, korta rop af 

"Quattro!" - "Cinque!" - "Died!" - spelte 

Morra. Men, då stämman åter 

Hördes bölja, allt blef stilla; 

Och orörliga de stodo 

Lyssnande till hennes klagan: 



"Solitaria nell' oblio, 

Dal tuo sposo abbandonata 



203 

Piangi förse al pianto mio, 
Vedove tta sconsolata? 
Piangi, piangi in tua favella, 
Pellegrina rondinella!" 



Under sången tid jag had© 
Att betrakta scenen närmre: 
På den ena sidan planen 
Huset stod, och på den andra 
Var en stor och vacker löfsal 
Bildad utaf lätta rankor 
Öfver spjelor, burna upp af 
Krönet på den inre muren, 
Utmed hvilken stodo tvänne - 
Långa, grofva bord med bänkar. 
Vid det ena satt en munk med 
Ryggen vänd emot oss, ensam; 
Talande med honom stod en 
Stark, bararmad man med yfvigt 
Gråsprängdt skägg och hår, på hvilket 
Satt en bländhvit pappersmössa; 
Handduk bar han omkring lifvet 
Och en flaska uti handen; 



204 

Han var värd — det syntes tydligt 
Och här var alltså ett värdshus. 
Vid det andra bordet åter 
Sågos både män och qvinnor 
Om h varandra: trenne flickor, 
Som det tycktes, mycket vackra, 
Alla klädda som förmögna 
Vignerolskor, och så fyra 
Karlar, rigtiga kontraster 
Sins emellan: först en smidig 
Ungersven med djerfva ögon 
Pråligt kläda, ett slags Rinaldo 
Rinaldini; så en annan 
Torr och lång med krokig näsa 
Och gitarr i hand, en blandning 
Af Meflsto och pajazzo; 
Se'n en vacker, blek Adonis 
Med förnämt skick och ett yttre 
Helt och hållet gentlemannens, 
Tankspridd tuggande ett halmsträ 
Mellan sina hvita tänder; 
Sist en "old boy", trind och liten 
Med ett jovialiskt anlet', 
I grå hatt, som satt i nacken, 
Och pince-nez på blommig nästipp. 



205 

När Giulietta slutat sången 
Rikt belönt med höga "bravaV 
Gingo vi, ej utan tvekan, 
Fram ur snåret, der vi stannat, 
Till det närmsta bordet, just det, 
Der de fleste suto, och hvars 
Ena ände än stod ledig. 



Kanske var det mindre skickligt 

Så att göra intrång i ett 

Slutet sällskap. Också märktes 

En förvåning, ej just vänlig, 

Då vi satte oss; och värdens 

a Che domanda?" lät betänkligt. 

Två fiaschettor, strax bestälda 

Mycket höfligt, "mille scusi" 

Artigt sagda till de närmste 

Och Pisanarens förklaring, 

Att vi utaf sångens toner 

Lockade oemotståndligt 

Vågat stiga in i hopp att 

Höra mer af prigioniera — 

Vår förtjusning — snart dock vände 



206 

Stämningen till fördel för oss, 
Och man böljade att ropa 
På, fortsättning. 

RINALDO. 

Men hvart tog väl 
Giulietta vägen? Gick hon? 

MEFISTO. 

Nej, hon sitter bort hos munken. 

PLERE RÖSTER. 

Giulietta, kom och sjung nu! 

HON. 

Nej! 

RINALDO. 

O, kom! 

HON. 

Nej, nej, jag vill ej, 
Jag har sjungit. Må de andre 
Sjunga nu. 



207 



MEFISTO. 



Eh ben', må gjordt då! 
Jag skall bölja, och når alla 
Sjungit hvar sin vers, är turen 
Åter Hos er. 



Och han börjar 
Med en skarp, men öfvad stämma, 
Lik en "primo amoroso", 
Hvilkens äras tid försvunnit 
Och som nu af konsten eger 
Endast konster qvar, med anspråk: 



a Pur di me manco infelice, 
Tu alle penne almen' tfaffidi, 
Scorri il lago e la pendice, 
Empi 1'aria dei tuoi gridi, 
Tutto il giorno in tu a favella 
Lui chiamando, o rondinella." 



När sitt föredrag han slutat, 
Af sentimentalt vibrato 



208 

Och fioriturer vanprydt, 
Gaf han tecken åt sin granne, 
En af flickorna, den största, 
Mörk, allvarlig som en stjernnatt, 
Med en silfverpil i hårets 
Svarta svall. Hon dock förklarar 
Att hon ej vill sjunga, men orn 
Så tillätes, säga versen, 
Derpå steg hon upp från bänken, 
Ställde sig i murens skugga 
Reciterande med känsla: 



"Il settembre innauzi viene 
E a lasciarmi ti prepari, 
Tu vedrai lontane arene, 
Nuovi monti, nuovi mari 
Salutando in tua favella, 
Pellegrina rondinella." 



"Mille grazie!" ljöd från laget 
Då hon gick till platsen åter; 



209 

Och "grå hatten" skrek i tjusning: 

"Oh Annita! Hvarför narra 

Mig att gråta, mig, som böjd för 

Stilla vemod af naturen, 

Kanske löses upp i duggregn? 

Tala aldrig om september 

Och att lemna mig! Då dör jag. 

Tänk dig för och bryt ej vårdslöst 

Af mitt vårlifs späda stängel! 

Låt mig lefva, grymma Nita!" — 



Och sitt glas han drack i botten 
Under allmänt skratt. 



"Signore! 
Nu till er år turen kommen." 
Så Meflsto sade, vänd mot 
Min Pisanare, som svarar: 
"Sjunga kan jag ej, men det kan 
Vännen, som jag har bredvid mig. 
Vill han det, så skall jag spela." 

Wennerberg, Skrifter. 14 



210 

Med en nick jag strax gaf bifall; 
Och så tog han instrumentet, 
Grep med van hand i dess strängar, 
Och jag sjöng den ^ers, som alltid 
Djupt mig rört. Det var den vackra: 



a Une croce a primavera 
Troverai su questo suolo; 
Rondinella, in sulla sera 
Sovra a lei raccogli il volo, 
Dimmi pace in tua favella 
Pellegrina rondinella!" 



"Bravo!" klang det högt från alla 
Håll och kanter. Giulietta 
Som en pil från andra bordet 
Kom och sade med sin sköna 
Djupa stämma: "grazie a lei!" 
Rörd jag vände mig att tacka; 
Men ... der stod jag som förstummad, 
Ej ett ord kom öfver läppen. 
Är väl detta Giulietta? - 



211 



Denna stolta ungdomsfägring, 

Detta blonda hår och dessa 

Svarta ögonbryn jag skådat 

Förr, men hvar? — och när? — hvem ar hon? 

Ah, nu mins jag . . . marchesanan, 

Som jag såg i carnevalen! 

Men hur hänger det tillsamman? 

Är hon nu en contadina? 



Innan något svar jag funnit, 
Var hon redan gången från mig. 



Månen då och då sig röjde 
Mellan rankorna i taket. 
Det var redan skumt, och föga 
Bidrog magra messingslampan, 
Nyss af värden stäld på bordet, 
Till att sprida ljus omkring sig 
Trots de fyra tända lågor. 
Giulietta hade satt sig 
På sin förra plats vid bordet 
Hos den bleke gentlemannen, 



212 _ 

Som helt sakta syntes tala 
Med den sköna contadinan. 



Då nu sången åter fortgick, 

Och den tredje flickan hördes 

Sjunga versen: a avrö sempre" 

Med en späd och barnslig stämma, 

Steg jag omärkt upp och gick till 

Andra bordet, nästan viss om 

Att den munken, som jag såg der 

Sitta skalande finochii, 

Var min carne valsbekante 

Ifrån San Sebastiano, 

Som nog kunde, om han ville, 

Gifva lösningen på gåtan. 

Raskt jag slog mig ned hos munken, 

Som med låtsad öfverraskning 

Såg på mig. Det var den rätte. 

JAG. 

Buona sera, fromme fader! 
Kanske känner ni igen mig? 

HAN. 

Det är mörkt och ... 



213 
JAG skämtsamt. 

. . . inga vaxljus 
Lysa här som i kapellet 
Hos den helige Sebastian. — 
Om ni minnes mig, det vore 
Mig en glädje att få bjuda 
Åter en cigarr och dricka 
Ett glas Orvi . . . 

han. 

Oh, nu minns jag: 
Jag var hos er någon dag i 
Carnevalen. 

JAG. 

Ja, så var det . . . 
Då ni visade den vackra 
Marchesanan. 

HAN. 

Hvem? 

JAG. 

Den der som 



214 

Kommer hvar dag till kapellet 
För att höra ave läsas. 

HAN tankspridd. 

Får jag råda er, Signore, 
Så begär ej Orvieto! 
Det är icke godt här; bättre 
Smakar ställets egna. 

JAG. 

Gerna. 
En ftaschetta då, Padrone, 
Af ert bästa! — Nå, hvar vistas 
Marchesanan nu? 

HAN tändande cigarren. 

Den här är 
Ej af samma sort, som sist ni 
Bjöd mig. 

JAG. 

Sant. Jag har en bättre 
Gömd åt den, som kan förklara, 
Hur en marchesana plötsligt 



215 

Blir en contadina, eller 
Bättre — tvärtom. 

HAN likgiltigt. 

Sådant händer. 
Det är otrons tro att undrens 
Tid är gången, Eccelenza; 
Och så tviflar man på allt som 
Icke strax man kan förklara. 
Hvad man synes, är man sällan, 
Allraminst i carne valen; 
Och hvad ej man är, man synes, 
Allramest i carne valen. 
Hvem var ni och hvem var jag då? 
Ingen af oss det vi syntes. 
Kanske var det så med henne. 
Hvad vet jag? Er marchesana 
Är Griulietta nu. 

JAG. 

Förträffligt: 
"Un miracolo del Santo ? u 

HAN salvelsefullt. 

Ja, helt visst. Hur skulle annars 
Jag väl kunnat kalla henne 



s 



216 

Marchesana, om mitt helgon 
Icke lärt mig rätta titeln? 
Endels se vi, endels åter 
Profetere . . . 

JAG. 

Nå, så gör det! 
Profetera bäst ni gitter! 
Men cigarren . . . 

HAN skrattande. 

Tag då hit den, 
Maledetto Luterano! 
Och se dit se'n, der hon sitter 
Hos marchese Cavalcanti, 
Som ej aktar något offer 
Stort nog för att ega henne. 
Och jag undrar icke på det. 

JAG. 

Nå, men hon? — Hon vill ej? 

HAN. 

Får ej? 
För sin fader. 



217 
JAG. 

Hvem är han dä? 

HAN plötsligt uppbrusande. 

Gråhårsmannen der bakom er, 

Värden, fordom rik och lycklig, 

Aktad, älskad utaf alla 

Nu en stackars oförsonlig, 

Misstänkt, plundrad, bragt till vanvett 

Som begått det grofva brottet 

Att Italiens enhet önska. 

Söner två han har i landsflykt, 

En i fängelse försmäktar, 

Och så dessa trenne döttrar, 

Färdiga som han att dö för . . . (hejdar sig) 

Sua Santitå . . . 

JAG sakta. 

Mazzini? 

HAN korsande sig. 

Pio nono . . . Pio nono. 



218 

Jubellarm från andra bordet 

(»jorde det för mig omöjligt 

Höra mera. Skriket, skrattet 

Drog mig dit. Det var "grå hatten", 

Som nu tvangs att med sin hesa 

Röst och utan alls att kunna 

Melodien eller orden 

Sjunga efter hvad Annita 

Strofvis sade för. Han sjelf var 

Icke den som minst var road, 

Grimaserade och skrek som 

En gamin i marseilläsen 

Till stor fröjd för allesamman. 

När till slut dock larmet lagt sig 

Och en ny vers börjat, sjungen 

Hårdt och kallt af vår Rinaldo, 

Vande jag tillbaka, ville 

Höra mera utaf munken 

Om Griulietta. Tomt stod bordet, 

Och gudsmannen var försvunnen. 



"Turen är hos er", så skrek nu 
Med en tillgjordt ödmjuk bugning 
Herr Meflsto till marchesen. 



219 



Denne reste sig och sade: 
"Låt mig slippa ; ty jag kan ej. 
Sången går för högt." 



"Ej annat", 
Hånlog gitarristen, "tag den 
Lågt nog då, så år ni 
Säker denna gång att icke 
Sjunga i falsett." 



En blixt ur 
Giuliettas ögon afbröt 
Ej blott talarn, utan borttog 
Äfven svaret, som den andre 
Blek af vrede hade färdigt. 
I en hast hon grep gitarren, 
Gaf den åt min vän och sade: 
"Vill ni mig accompagnera?" 
Derpå strax hon hördes sjunga: 



"Ma se poi volesse Iddio 
Ch* io regesse a tante pene 



220 

Non scordar döve son' io, 
Quando riede in queste arene, 
Che di nuovo in tua favella 
Mi consoli, o rondinella." 



Rösten, darrande i böljan 

Utaf harm, blef snart densamma 

Sköna, djupa, som vi först hört; 

Och vi väntade nu alla 

Att få höra mer, då värden 

Sjelf steg fram och nästan våldsamt 

Sade: u min är nästa versen. 

Jag skall sjunga. Jag förstår den." 

Och med hälft fanatiskt uttryck 

Sjöng han med en stentors-stämma 

Orden, i sig sjelf va veka; 



La speranza lusinghiera 

Se m' illude, se m' inganna, 

Sventurata prigioniera, 

Få men duol morte tiranna 

Se riudir la lua favella 

Io non deggio, o rondinella." 



221 

Hälft förskrämda suto alla, 
Då han slutat. Derpå gjorde 
Han en åtbörd, lätt begriplig, 
Och från sina platser stego 
Hastigt systrarne. Vi andre, 
Utom gitarristen, som i 
Vårdslös ställning qvarsatt, reste 
Oss från bordet; och ett allmänt 
Uppbrott skedde. "Buona notte", 
"Rivederla" och "addio" 
Vexlades från alla sidor. 



Månen redan högt var skriden 
Och göt ut en ström af silfver 
Öfver vignans hvita byggnad 
Och den gröna planen framför, 
Der de stodo om hvarandra 
I den ljumma, stilla qvällen 
Campagnoler, vignerolskor, 
Lika skarpa hautreliefer 
Tecknade mot väggens ljusgrund, 
Och vi andre, nutidsmenskor, 
Dimfigurer blott i taflan. 



222 

Då jag såg Giulietta ensam, 
Skyndade jag fram till henne, 
Tackade for sången, sade: 
Mag har sett er förr." 

HON. 

Jag vet det 
Genom Fra Bernardo. 

JAG. 

Munken ? 

HON. 

Ja. 

JAG. 

Han prisat eder fromhet 
Fullt jemförlig med er skönhet. 

HON gladt. 

Nå, då tviflar ni väl på den? 



<m_ 

JAG. 

Nej, Signora! Jag har gjort det; 
Ty . . . förlåt mig! . . . han mig syntes 
Ej den ratte att bedöma 
Dygdens varde. 

HON stolt. 

Nog, Signore! 
Han är vår — och det ar hans dygd. 
Den är god nog, är den enda, 
Som nu mer får ega värde 
Så för mig, som för en livar, som 
Älskar frihet mer än lifvet. 
Han är vår — men hvem är ni, som 
Djerfs att döma mig . . . 

JAG. 

En främling, 
Men som näst sitt eget fria 
Folk och land Italiens älskar. 

HON. 

Är det sanning, som ni säger — 
Och jag tror det . . . ja, jag ser det — 



_J24 

Må Madonnan då välsigna 
Och bevara er, Signore! 

JAG. 

Buona notte, marchesana! 

HON smärtsamt. 

Oh, giammai! — Buona notte! 



Derpå gick hon. Snart dock åter 
Vände hon sig om; och tårar, 
Gnistrande som diamanter 
Uti månens skimmer, fyllde 
Hennes ögon, då hon utbröt 
Liksom hänförd: "Viva Italia!" 
Och af samma känsla gripna 
Allesamman strax vi höjde 
Ett gemensamt, starkt "evviva!" 
Och det var som gafs det åter 
Från campagnan och från bergen 
I ett tusenfaldigt echo. 



225 

Ar förgått, men minnet lefver 
Än af qvällen uti vignan 
Och ännu i dag jag ropar 
Lika varmt: ewiva Italia! 



^&%- 



Wennerberg, Skrifter. 15 



226 



På Kristi himmelsfärds dag. 



Qnanta cura . . . 

SyUabus. 



; ill menniskones son på templets tinnar 
Uti Jerusalem så Frestarn sade: 
"Är du Guds Son, så gif dig här utföre! 
Ty så är skrifvet: Han skall sina englar 
Befalla bära dig på sina händer, 
Att du ej stöta skall din fot mot stenen." 



Och han, som syndfri var, då gaf det svaret, 
Som sanningens och ödmjukhetens ande 
Dikterat: "Herran Gud skall du ej fresta! 
Hans vare riket, makten, herrligheten 
I evighet! Amen." — Och bort gick Satan, 
Och Herrans englar fram och tjente honom. 



227 



I dag en menskoson jag såg på loggian 
Af Lateranen, hörde Frestarn säga, 
Då fram han räckte himmelrikets nycklar: 
"Om du är Petrus, räds ej, tag ut steget! 
Ty så är skrifvet: allt det här du binder 
På jorden, det är ock i himlen bundet." 



Och han, som syndfull var, då gaf det svaret. 
Som lögnens fader, öfverm odets ande 
Se'n formulerat så: "Jag är ofelbar: 
Så vare makten min och herrligheten 
I alla tiders tider." — Bort gick Kristus, 
Och Jesuiter fram och tjente honom. 



J^< 



228 



En natt vid obelisken på Piazza del Popolo. 



'^ngen vindfläkt rörs, det år tyst omkring mig. 
Piazzan somnat in, utaf månens strålar 
Mildt belyst, så skön som en fé i slummer 
Drömmande ljufligt. 



Mörk sig ur dess midt obelisken reser, 
Tätt in vid hans fot jag i skuggan sitter, 
Ryser, när jag hör, hur med hålig stämma 
Dystert han mumlar: 



"Tusen år tre hvarf och tre gånger hundra 
Gått sin kos se'n dess faraonen Ramses 
Segerglad åt Phtah uti Deltans solstad 
Helgad mig stälde." 



229 

"Bala tempelhus med gigantpyloner 
Ofvanfrån allt ned utaf hieroglyfer 
Fulla, mumieberg, pyramider, sfinxer 
Stodo då kring mig." 



a Lotuskransad låg på sin basalttrappa 
Tjuren Mnevis, gödd utaf prester, medan 
Folket knäböjdt. bad under sistrers skräll till 
Ramande guden." 



"Tusen år så stod jag vid Nilens vatten 
Såg till slut dess makt uti spilror falla, 
Såg dess gudakräk och dess faraoner 
Smädas och glömmas." 



"Släpad dädan se'n och af triumfatorn 
Caesar bortförd långt öfver vida hafvet 
Kom jag hit, vardt rest under jubel upp på 
Maximus Circus." 



230 

" Tempel, rådhus, gyllne palatser, termer, 
Segermonument med troféer prydda, 
Jätt-teatrar, kejsaremausoléer 
Stodo då kring mig." 



" Under augurskrin och vid dön af tuber 
Fördes offren fram, och i galla hymner 
Sändes bönrop upp till af menskor gjorda 
Gudabeläten." 



"Tusen år så stod jag vid Tiberns flöden 
Såg till slut dess makt störta ned i gruset, 
Såg Olympens slägt och Caesarers ätter 
Smädas och glömmas." 



"Öfverhöljd med grus på den forne Circus 
Pann en prestkung mig, det var Sixtus qvintus, 
Drog mig fram igen för att här på torget 
Ses och beskådas." 



231 



"Kyrkor, bönkapell, kampaniler, kloster 
Stöder, marmorslott, gallerier fulla 
Har af mejselns, der utaf penselns under 
Stå nu omkring mig." 



"Hopen trängs på knä kring den helge fadren, 
Himlens storvezir, som med hjelp af helgon, 
Munkar, nunnor, kors, jesuiter, aflat 
Verlden välsignar." 



"Skall i tusen år jag i påfvestaden 
Stå att se dess makt till ett intet varda, 
Se dess helgonsvärm och dess krönta prester 
Smädas och glömmas?" 



^ 



232 



Under en aftonsång i Trinitå del Monti. 



^gjfter gammal vana 
Gick i dag jag in i 
Trinitå de' Monti 
Just när soln gick ned. 
Kända platsen tog jag 
Längst in i en chorstol 
Strax till höger, der jag 
Sutit förr i fred. 



233 



Nästan midt framför mig 
Hade jag Volterras 
Korsnedtagning, ensam 
Gallerier värd, 
Och se'n hela raden 
Af kapell, som stråla 
Utaf prakt och fägring 
Förra tiders gärd. 



Vid 1'Assuntas altar 
Gjordes tjenst utaf en 
Ståtlig monsignore, 
Skön som Lucifer. 
Lätta rökmoln stego 
Blånande mot höjden, 
Bönen, som han läste, 
Hördes ej, tyvärr. 



234 



Fritt kring runden böjde 
Vackra signorinor 
Mjuka knän och nackar — 
Så år allmänt skick — 
Här och der en främling, 
Lutad mot kolonnen, 
Skylde fromt med handen 
Skådelysten blick. 



Snart af solens sista 
Strålar matt förgyldes 
Hvalfven. Skymning redan 
Rådde nedanför. 
Hör, då susar sakta 
Englahelsningssången, 
Ljuft "A ve Maria* 
Från osynlig chör. 



235 



Smekt af ljumma luften, 
Söfd af ambradoften, 
Svept i dunklets slöja 
Själen domnar af; 
Och den vaggas stilla 
Öfver toners vågor 
Ifrån tankens fastland 
Ut på drömmens haf. 



Och jag tyckte — vaken 
Eller ej, Gud vete — 
Att jag satt i kyrkan 
I min barndoms bygd, 
I den kända bänken, 
Grof, blåmålad, sliten, 
Tätt vid pelarn uti 
Nummertaflans skygd. 



236 



Fram på altarväggen 
Syntes Herrans nattvard 
Målad på ett sätt, som 
Konst ej funnit på; 
Rundtomkring för öfrigt 
Kala, hvita väggar 
Ödsligt stora fönster, 
Skrangliga och grå. 



Uppå predikstolen 
Stod en mager gubbe; 
Fåradt var hans anlet' 
Snåf hans svarta drägt; 
"Fader vår" han läste, 
Eftersagdt med sakta 
Mummel, likt ett brus i 
Skog vid vindens flägt. 



237 



Klämda in i bänkar 
Suto män till höger 
Och till venster qvinnor 
Med små barn i famn 
Och på gången stodo 
Skrumpna backstugummor, 
Nego fromt, då presten 
Nämnde Jesu namn. 



Gråkall dager in i 
Kyrkan föll, då amen 
Sades, och så klockarn 
Frankes psalm tog på: 
"Låt ej satan arge" 
Och in stämde alla: 
"Med sin list den marge 
Mig här skada få." 



238 



Luftens råa kyla, 
Däfna plaggens ångor, 
Blåstens hvin i fönstren 
Störa veklig kropp; 
Psalmens och predikans 
Ord och inga visor 
Skingra drömmens dunster 
Väcka tankar opp. 



Vaken satt jag nu i 
Trinita de' Monti. 
Aftonsången slutat. 
Ensam var jag qvar. 
Vemodsfulla frågor 
Korsades inom mig. 
Ack, på ingen enda 
Fick jag önskadt svar. 



239 



Hvarför skall det sanna 
Oftast vara oskönt? 
Och det sköna sällan 
Sant i denna verld? 
Hvarför här blott skalet? 
Ber blott kärnan? Hvarför 
Ingenstädes frukten 
Fullt och helt beskärd? 



Hvarför trifves sanning 
Helst der menskoanden 
Kämpar hårda strider 
Under armod böjd? 
Hvarför frodas skönhet 
Mest i lyckans solsken 
Under yppig hvilas 
Lösa flärd och fröjd? 



240 



Säg ej, att jag frågar 
Illa ... att jag klagar 
Utan skäl ... att mycket 
Fins båd' sant och skönt! 
Hoppas helre med mig 
Att en gång fä skåda 
Sanningen som drottning 
Utaf skönhet krönt! 



m 



241 



Rembrandt i Rom. 



— Sub specie »ternitatis. 
Spinosa. 



^gjn Rembrandt här i Rom? — och äkta? — Ja. 

I sanning sällspord syn! — Måhända var det 

Just det som gjorde, att jag strax drogs dit 

Från stolta dukars mängd, som rundtorn glänste 

Och, täflande i hög och odlad stil, 

I praktfull kolorit och ädla former, 

För ögat stälde fram till skådespel 

Ett ståtligt, verldshistoriskt panorama 

Af hedna gudars och heroers dåd 

Och patriarkers och apostlars öden 

Och helgons under och martyrers död 

Och jordens stores prisade bedrifter — 

Alltsamman i odödlighetens famn 

Af menskligheten krönt med stora namn. 

Wennerberg, Skrifter. 16 



242 



Men, drog mig ock ovanligheten dit, 

Så var det dock ej den, som der höll qvar mig. 

Hvad var det då? Kanske en värdig stil? — 

En sådan fans der ej i vanlig mening. 

Månn' koloritens glans? - Nej, allting syntes 

Som måladt med en enda brungul färg. 

Då var det kanske formens trogna teckning 

Och ädla urval? — Ingalunda, förr 

Dess raka motsats sågs. Då var väl ämnet 

Ett stort, uppbyggligt eller allmänt kändt? — 

Det tror jag ej: en gubbe satt och läste 

Och vid en sotig spis en gumma stod. 

Det var ett hvardagslif förutan namn 

Som tyst sjönk ned i glömskans stilla famn. 



Om du, som Rembrandt, slik förmåga fått 
Att flytta lifvets prosa in i skenet 
Af poesiens sol, hvars gyllne glans — 
Ett återskimmer utaf evighetens — 
Sig tränger ned med ljus i djup af natt 
Och löser formens band i höjd af dager, 
Så sök ej ängsligt färgrims harmoni, 
Gör ej tableaux vi vants med mannequiner! 



243 

Tag verkligheten, du, just som den är, 
Hur liten, låg och vanlig än den ter sig! 
Ditt ämne nog blir stort, ty det blir allt 
Som lyses upp och kan ge ljuset åter. 
Ditt verk är godt med eller utan namn 
.1 glömskans, som odödlighetens famn. 



Jag minns det var i galleria Späda 
Jag en gång tänkte så. Då var jag ung. 
Nu tror jag blott derpå i stunder glada, 
Men tviflar djupt då tiden görs mig tung. 



cX?!^3Vj 



244 



Under pinjerna I villa Borghese. 



Deh, prendi i mici sonpiri, e qnesti baci 
Prendi, ch'io bagno di doglioso ninore! 
Ben sento io da te Tusate faci, 
Men dolci si, ma non men calde al coro. 
Tasso. 



»Sorgsen jag gick i villa Borghese, 

Sal efter sal, med suckande bröst; 
Tårade ögat, ängsliga sinnet 

Sökte förgäfves bland stoderna tröst; 
Bacchus med Ampelos, Juno, Tyrtaeus . 

Mina förtjusningar, hvar voren I? 

Spöken jag såg blott, hvita och kalla, 

Gömda i nischerna, skymta förbi. 

Sorgsen jag gick. 

Sal efter sal 

Ökades endast orons qval. 



245 

Ljufliga park; nu har jag dig åter 

Fridfull och skön. I lagrarnes skygd 
Dofta violer. Blånande dimma 

Sveper sitt flor kring Latiens bygd. 
Vårvindar hviska i pinjernas kronor. 
Trasten i fjerran sin klagan slår. 
Hela naturen vemodigt stilla 

Talar ett språk, som min sorg förstår. 
Ljufliga paxk, 
Fridfull och skön! 
Dig vill jag bikta hjertats bön: 

"Susande vind, som far af emot norden, 
Skynda dit bort till min flickas strand! 
Bleknad hon lutar det lockiga hufvud, 

Trår efter sol i sitt kulna land. 
Gif henne den och tag med mina suckar, 
Låt dem få andas kring kinden sin vår! 
Tag mina tårar och låt dem få falla 
Stilla som majregn i hennes hår! 
Susande vind, 
Skynda dit bort! 
Säg, att jag kommer inom kort!" 



240 



Pater Lampi. 






jent ni kommer till Lepre i dag" — så ropade 

till mig 
Pater Lampi, då trött in genom dörren jag steg; 
Vanliga platsen jag tog vid sidan af honom, som 

artigt 
Makade åt sig sin stol, änskönt bordet stod tomt. 
"Sent ni kommer till skada för mig, som ämnat be- 
visa 
Hvad jag ej medhann i går: påfvens onekliga rätt 
Rörande prestcaelibatet, i Guds ord klarligen grundadt, 
Pröfvadt i sekler som godt, nödigt för kyrkans be- 
stånd". 



247 



Så i utmanande ton och med lifliga gester han sade, 
Knäpte på dosan och log, glad åt en gryende strid. 



Föga benägen att tvista i dag jag svarade endast: 
"Guds ord viker jag för. Visa mig der, hvar det 

står!" 



Genast han satte sig då med armbågen stödd emot 

bordet, 

Tog sig en pris förnöjd, höjde sitt finger och sad' : 
"Påfven är menniska, han såsom vi, kan fela i mycket, 

Ja, försynda sig svårt. Petrus kunde det ock. 
Detta förhindrar ju ej, att Petri epistlar är Guds ord? — 

Så bekänner ju er kyrka, alldeles som vår. 
Samma förhållande är det jemväl med påfven: hvad 

han som 

Caput ecclesiae sagt, vare sig så som dekret, 
Bulla, bref, cirkulär — det är allt . . . 

"Insallata romana a — 

Skrek Gaetano, som nu kom med min vanliga rätt, 

Satte den häftigt på bordet och stod der, röd uti 

synen, 
Körande läpparne tyst. Ändtligen stammades fram: 



248 

"Är det väl sant, hvad jag hörde helt nyss, att från 

Roma ni reser 
Redan i morgon, signor'?" — "Ja, det är sant* blef 

mitt svar. 
Svaret han knappast förnam, förr'n våldsamt han 

slängde serveten 
Långt ut åt golfvet och gick, mumlande jag vet 

ej hvad. 
Tysta vi suto en stund; men då Lampi såg stött ut, 

jag sade: 
"Fortsätt bevisningen nu! Tydligt jag minns, hvar 

ni var: 
"Bulla, bref, cirkulär" . . . 

HAN bittert. 

Det är allt insallata romana. 

JAG. 

Ack, men förlåt . . . 

HAN. 

Det är ej detta, som smärtar . . . 

JAG. 

Hvad då? 



249 
HAN. 

Allting hafver sin tid, följaktligen också sin otid; 

Kommet i otid ett godt lätt sig förbyter till ondt. 
Hvarför sade ni ej, då ni kom, att i dag var den 

sista 
Gången vi suto till bords — kanske vi sågo hvar- 

ann'? 
Om ni hade en vän, som för alltid före ifrån er, 
Hade ni hjerta att då, ännu i afskedets stund, 
Prata om väder och vind, politik, teatrar, cigarrer, 
Lagar, dogmer och slikt? Säg mig, hade ni det? 
Tror ni att talet om allt sådant der, om än så för- 
träffligt, 
Tillfredsställer det kraf hjertat då ställer fram? 
O, hur litet tynger en gång på kärlekens guldvigt 
Snillets blixtrande tal, vägdt mot ett hjertevarmt 

ord! 
Om jag talade än med englars och menniskors tungor — 
Minns hvad Paulus sagt! — hade jag kärleken ej, 
Vore jag blott en ljudande malm och en klingande 

bjellra. 
Var jag sådan för er? Kanske att felet var mitt. 
Dock — hvi talar jag så och trugar mig på en, som 

alltjemt 
Ser katoliken, men ej menniskan . . . 



250 



JAG. 



Hall, det ar nog. 

Orätt gör ni mig. Se här det enda svar jag vill gifva, 

Säkert det bästa också! Tag det och mig på en 

gång! 



Sagdt, och med ifver jag rusade upp, tog Lampi i 

famnen, 
Kramade gubben med kraft, kramad ej mindre igen. 



Blyga vi stodo som två förståndets kämpar, dem 

känslan 

Röfvat vapnen ifrån, blottat på allt försvar. 
Derpå tog han sin hatt och till afsked räckande handen 

Log han och sade: "Farväl! Nu gör jag bäst i att gå, 
Annars törhända jag gåfve er rätt om prestcaelibatet. 

Sådant går platt icke an, äfven om ingen det hör. 
Far nu i frid till ert hem ! Ni är lycklig, som har och 

får ha' det. 

Mitt jag väl hinner i vårt". 



251 
JAG. 

Säg mig dock, innan ni går, 
Hvarför gömde ni så alltjemt ert innersta väsen 
För mig? 

HAN. 

Derför att ni gömde ert eget för mig. 
Så är menniskosed. Blott Gud, som kan lossa de 

dumbars 
Tungband, lär oss ibland känna hvarandra igen. 
Honom allena ske pris in saecula saeculorum, 
Amen. — Och nu farväl! 

JAG. 

Caro amico, farväl! 



jtf& 



252 



Vid fontana di Trevi. 



Die schönen Tage in Aranjuez 
Sind nan zn Ende. 

Sekittir. 



Siis 



^ista aftonen är inne. 
Med ett tungt och nedstämdt sinne 

Jag till Africano går, 
Der kring svala marmorborden 
Talrikt skaran ifrån norden 

Samlats. Hvarför. jag förstår. 



Jag far hem och nu de vilja 
Såga, innan vi oss skilja 

Från hvarandra, ett farväl 
Sista gången vid fontana 
Trevi enligt gammal vana 

Annars går det aldrig väl. 



253 

Romakoloniens artister, 
Skandinaviens turister, 

Alla trängas i det rum, 
Som vårt lilla Africano 
Oss bestått, dä . . . Gaetano 

Syns i dörrn och bugar stum. 



Hit och dit han blygt sig vänder, 
Stryker sig med båda händer 

I sitt svarta hår och ber: 
Terdonatemi, Signori, 
Ma a . . . Här kom det visst en tår i 

Halsen, ty det blef ej mer. 



Flinkt derpå åt oss beredes 
Utaf Lepre's Ganymedes 

Rum kring ett gemensamt bord; 
Der han ställer upp en skara 
Flaskor. — Hvad skall detta vara? 

Gaetano, säg ett ord! 



254 

Men söm svar han börjar samma 
"Perdonatemi" att stamma; 

Dock till sist han brister ut: 
Tartirä domarn caro 
Il mio Signor' Gennaro" . . . 

Dermed tog det åter slut. 



Och så slog han i Genzago. 
Aldrig förr i Africano 

Flöt så adel nektarflod. 
Tack för den och tack för talet! 
Det var heller ej så galet. 

Meningen man godt förstod. 



Snart vår stämning, hittills dyster, 
Glider öfver i en yster 

Munterhet med tal och sång; 
Och på fosterländska toner 
Svingar sig till fjerran zoner 

Fantasien gång på gång. 



255 

Uti hvarje tömd fiaschettas 

Hals man ser en Jjusstump sättas. 

Ståtlig illumination ! 
Och det sista glasets fyllning 
Tömmes under hjertlig hyllning 

För den resandes person. 



Derpå ropas: "Nu till Trevi!" — 
Och i spridda hopar ge vi 

Oss åstad i månljus natt. 
Öfver torg och genom gränder 
Snart vår vikingsskara länder 

Till det mål den för sig satt. 



Majestätiskt från sin himmel 
Strålar i ett stjernehvimmel 

Nattens drottning, blek men skön; 
Ljumma vindar sakta susa 
Öfver silfversvall, som brusa . . . 

Roma gör sin aftonbön. 



256 

"Drick nu a - så det kring mig låter 
"Drick, men trefaldt, att du äter 

Till ditt Koma komma må! 
Hvar du hamnar se'n i verlden, 
Säkert hit till skönhetshärden 

Längtar du en gång ändå!" 



Och jag drack i stilla natten 
Af fontanans trollska vatten 

Mitt "ritorniamo" tyst; 
Men vid helsningen jag sände 
Som ett förbud hem, jag kände 

Ljuft mig af en engel kysst. 



Och jag lyfte rörd mitt öga 
Mot den rymd, der i det höga 

Nordens stjernor stilla gå; 
Underbart de syntes vinka 
"Kom, o kom!" - och hemligt blinka 

Mot mig ned ur Qerran blå. 



257 

Nu i famn jag tog dem alla, 
Som mig följt: "Här åtskils falla 

Våra vägar. Faren väl! 
Hur ock minnet än med åren 
Bleknar, frisk dock Komavåren 

Lefva skall uti min själ." 



u Vänder jag en gång tillbaka, 
Dubbel sällhet skall jag smaka, 

Från mitt vif ej skild, som nu; 
Derför, tänkande på henne, 
Drack jag också nyss för tvänne 

Pro felici reditu". — 



Och så skiljas vi och vandra, 
Hvar sin väg, ifrån hvarandra 

Genom tyst och öde stad. 
Hvad jag tänkte, hvad jag kände, 
Minns jag ej, blott att jag vände 

Åter och vid Trevi bad: 

Wennerberg, Skrifter. 



258 

"Lifvets herre, liksom dödens, 
Stig om bord på mina ödens 

Farkost! Styr den med din hand! 
Hvart det bär, den seglen berge 
Dock till slut i gamla Sverge, 

Mina fäders stolta land!" 



"Och när dädan och från verlden 
Den skall ut på sista färden 

Och den drifs ur hemmets famn 
Och mot okänd kust den vankar - 
Låt den då få kasta ankar, 

Herre, vid din fristads hamn!" 



250 



Affärden. 



*ifl$j[orgonens sol i sin uppgång var, då jag lemnade 

Rom a, 

Ännu i ljuflig slummer försänkt, och långsamt mig 

satte 

Innerst i vagnens hörn, att, om möjligt, slippa jag 

måtte 

Eviga staden få se, nar den sist ur fjerran sig visar. 



Fort gick färden framåt öfver kullar på öde campagnan, 
Fortare solen dock upp och redan på fästet den högt 

stod, 
Då med klappande hjerta jag hörde från kusken: 

"Signori, 
Ecco Roma!" men ingenting såg i tårarnes töcken. 



260 

Kort derpå, då med slammer och dån vetturan for 

in på 

Stortås steniga gård, stod allt omkring mig i solglans, 

Men inom mig var mörkt, ty jag kände, jag lemnat 

för alltid 

Verldens minnesrikaste stad, det eviga Roma. 



Ä 



UPPLYSNINGAR OCH MEDDELANDE^. 



Sid. 2. — med slammer och dån vetturan for in 

Ännu i början af 1850-talet färdades den resande 
i Italien på det sedan lång tid tillbaka gängse sättet 
med ett slags hyrkusk — vetturino — som mot 
öfverenskommet pris åtagit sig fortskafifningen. Hans 
jernsmidda och skramlande åkdon, närmast likt en 
omnibus, kallades vettura. 

Sid. 2. Porta del Popolos hvalf 

För den norrifrån till Roma kommande skedde 
infården genom Porta del Popolo, som med sina grofva 
murar och tunga tillbyggnader mera liknade en gam- 
mal fästnings- än stads-port. 

Sid. 3 — doganan 

Endast frikostighetens dygd förmådde släcka den 
skärseld, som den resande och hans kappsäck måste 
genomgå i doganan eller tullhuset. 

Sid. 4 — un teston* 'é bastå 

"En etta är nog". En testone motsvarade un- 
gefär en krona svenskt. 



264 



Sid. 4 — en ärans man, 

Antoninus Pius var en af romerska rikets ädlaste 
och bäste kejsare, en fader för sitt folk, anspråkslös, 
oegennyttig, pligttrogen. Med hans bild hade äfven 
hans ande försvunnit från doganan. 

Sid. 6. Concordia8 tempel vid sidan jag ser 
Och åfven Fortunas. 

Då man stiger ned utför den branta trappa, som 
leder från den capitolinska borggården till Forum, 
synas till höger lemningarna af de nämnda templen, 
bestående i planstenar och kolonnfragment. 

Sid. 6. Septimii båge, som upprest i gar. 

Ehuru visserligen illa medfaren af tiden, är dock 
Septimii Severi triumfbåge, jemförd med de öfriga 
arkitektoniska qvarlefvorna på Forum, synnerligen 
väl behållen. 

Sid. 6. Se Phocas' kolonn! 

Af en inskrift framgår att denna kolonn uppre- 
stes åt kejsar Phocas 608; men tydligt synes af sti- 
len och arbetet, att han förskrifver sig från en vida 
äldre och mer konstfärdig period, troligen Antoninernas. 

Sid. 6. — och den herrliga trio 

Som ännu besjunger berömd grecostas. 

Af den fordom ståtliga bygnad, som senaten an- 
vände vid mottagandet af främmande folks sändebud 



265 

och som erhöll namnet Graecostasis med afseende på 
de förste sådane, som der mottogos och som voro 
greker, återstå nu endast tre kolonner med öfverlig- 
gande gesims. De tillhöra korintiska ordningen och 
äro af en utsökt skönhet. 

Sid. 6. — så säger oss Cassius Dio. 

Vanligen, men orätt, namnes han Dio Cassius. 
Född grek var han länge hög embetsman i Roma 
och har sammanskrifvit dess historia från stadens 
grundläggning till 230 efter Chr. 

Sid. 7. — — hvars sköna fasad 
Har egnat åt två 
Hvad en blott bort få. 

Dedicationen på tempelfasaden nämner ej blott 
den vördnadsvärde kejsaren, utan äfven hans föga 
aktningsvärda gemål Faustina, nästan lika beryktad 
för sina odygder, som han för sina dygder. 

Sid 7. Dess namn, som den sjelf har en forntida 

stämpel 

Vägen, som blott hår och der mellan gruskullarne 
kommit fram i dagen, är lagd med stora, naturligt 
platta stenar och fick namnet u helig" , emedan der 
slöts Romas första fred, mellan Romulus och Tatius. 

Sid. 7. — Constantins öde basilika 

Strax bredvid Antonins och Faustinas tempel 



266 



ligga de väldiga ruinerna af det merendels, men orått, 
kallade Fredens tempel — tempio della Pace — upp 
fördt af Maxentius och efter hans fall helgadt åt 
hans besegrare Uonstantin och invigdt till kristen 
kyrka. Bygnaden var 330 fot lång och 220 bred. 
Af all den forna öfverflödande prakten finnes intet 
qvar. De qvarstående kolossala hvalfven öfver norra 
skeppet vitna dock ännu om basilikans en gång im- 
ponerande storhet. 

Sid. 8. Men tanken med blickarne spejande Uar 
Till kejsareborgen på stolt Falatin. 

Då man från Constantins basilika skådar ut tvärt 
öfver Forum, har man rätt framför sig den palatin- 
ska kullen, der fordom Caesarernas palats tronade. 
Nu synas blott sköna villor och täcka vingårdar på 
de grushögar, som utgöra resten af den forna herr- 
ligheten. 

Sid. 8. Vid bågen, som täljer Jerusalems öde 

Denna båge, som ligger längst ned på det gamla 
Forum, restes till ära åt Titus, Jerusalems eröfrare 
och förstörare. På de märkvärdiga och väl bibehållna 
relieferna synes han af bildad som triumfator, omgifven 
af romerska soldater, judiska krigsfångar och rika by- 
ten från det heliga templet. 



267 

Sid. 11. Vid Corso. 

Från Romas vackraste torg, Piazza del Popolo, 
utgå mot söder trenne stora gator: Ripetta, Corso 
och Babuina. Den mellersta, vackraste och längsta 
är Corso, som sträcker sig rakt fram ända till Palazzo 
di Venezia vid foten af capitolinska kullen, der den 
smalnar och kröker sig fram till Forum. Utmed Corso 
ligga de större och mindre, men alla af ståtliga pa- 
lats och kyrkor omgifna torgen: Piazza di San Carlo, 
Piazza Colonna, Piazza di Sciarra, Piazza di Marcello 
och Piazza di Venezia. Corso har fått sitt namn af 
den under carnevalen brukliga hästkapplöpningen — 
corso de* cavalli — som föregår här. 

Sid. 11. — padrona. 

"Padrone" och " padrona" begagnas i Italien så, 
som benämningarne "värd* och "värdinna" i Sverige. 

Sid. 13. — ombran. 

Med ombra — skugga eller skymt — menades 
antingen "ombra di latte" — en skymt af mjölk — 
eller "ombra di café" — en skymt af kaffe — be- 
stämningar, som antydde, huruvida man önskade li- 
tet eller mycket grädde i sitt kaffe. 

Sid. 13. - mezzo caldo. 

Af namnet på en sak framgår icke alltid nog 
tydligt beskaffenheten af saken sjelf. "Mezzo caldo" 



268 

betyder blott och bart "halfvarm"; men den var af 
en omisskännelig likhet med toddy. 

Sid. 16. — Genzano, 

Som karakteriseras bäst 
Med trenne tt Est u . 

De vanligen i Rom förekommande båttre italienska 
vinslagen voro: Monte Pulcinao, Monte Fiascone, Or- 
vieto och Genzano. Af dessa smakade mig det sist 
nämnda bäst och var således mitt "Est, Est, Est". 
Detta hedersbetyg tillkommer likväl, enligt den kända 
berättelsen om prelaten Fugger, icke Genzanovinet 
utan Monte Fiascone. 

Sid. 16. Da jag Santoni höra får och se Bistori. 

Dessa båda utmärkta skådespelerskor uppträdde 
i Rom 1852. Den beundran, som väcktes vid åsynen 
af den senares fulländade mimik och storartade spel, 
motsvarades af den hänförelse, hvilken framkallades 
under afhörandet af den förras gripande declamation. 

Sid. 18. Det vigdes in dt Jupiter Ultor 

Plinius påstår, att det var åt Jupiter Hämnaren, 
som Agrippa invigde den herrliga bygnaden. 

Sid. 19. När jag går till Monte Pincio 

Vägen öfver spanska trappan — 

Då man från strada Condotti kommer fram till 
Piazza di Spagna, har man rätt framför sig den stora 



269 

och ståtliga trappa, som allmänt är känd under 
namnet "*len spanska" och som leder från torget 
upp till Monte Pincio. Midt för trappan utbreder 
kyrkan Trinitå de' Monti sin fasad och åt sidorna 
gå vägar till de sköna och mycket besökta prome- 
naderna och parkerna på Pincios höjder. På trappans 
sidoafsatser sågos alltid liggande, sittande eller stående 
grupper af tiggande krymplingar, trasiga pifferari, 
storvuxne campagnoler och ståtliga qvinnor, de flesta 
väntande på någon modellbehöfvande artist. Färd- 
seln i midten af trappan var liflig. Man såg der bland 
den brådskande mängden dröjande konstnärer, nyfiket 
qvarstående främlingar och långsamt klifvande mun- 
kar. Spanska trappan var — och är väl ännu — ett 
slags romerskt panorama. 

Sid. 21. Dammi un Mezzo! Muojo di fame. 

"Gif mig en slant! Jag dör af hunger" — en 
stående bön och försäkran hos Romas tiggare. 

Sid. 22. — med bajocker. 

Bajocchi — kopparmynt af ett par öres värde — 
lära efter 1867 hafva kommit ur rörelsen. 

Sid. 23. När pdfven satte dig i luften 

Sixtus V restaurerade den Antoninska kolonnen 
och lät på dess topp uppsätta aposteln Pauli bild 
af förgyld brons. 



270 

Sid. 24. Punem! — Circenses! — 

"Bröd och skådespel", förnämligast sådana som 
gåfvos på circus — ludi circenses — var hvad det 
kejserliga Roma oaflåtligt fordrade af sina impera- 
torer och som desse lika oaflåtligt funno sig föran- 
låtne att hålla den pockande pöbeln till hända. 

Sid. 25. — ädle Flaviern 
Vespasianus. 

Efter Flaviska ättens utgång med Nero följde 
under den korta tidrymden af två år raskt på hvar- 
andra imperatorerna Galba, Otho och Vitellius, hvar- 
efter kejserliga tronen bestegs af Titus Flavius Ve- 
spasianus, den Flaviska ättens stamfader. Äfven 
om han icke haft till företrädare det mensklighetens 
afskum, som alltifrån Augusti regering nedsölat den 
kejserliga värdigheten, skulle historien hafva bekräftat 
det rykte af en god, klok och kraftig statschef, som 
hans samtid af dubbelt skäl gaf honom. 
Sid. 25. — upp ar dyn ned om Palatinen. 

I dalsänkningen mellan esquilinska, celiska och 
palatinska kullarne var ursprungligen ett kärr. 

Sid. 25. Vigde in den så, som blott Roma kunde. 

Amfiteaterns invigning af Titus omnämnes af 
Suetonius och Dio. Festligheterna varade i hundra 
dagar. Under denna tid slagtades eller söndersletos 



271 

5,000 vilda djur; lika många gladiatorer dödades och 
ett obestämdt antal menniskolif spildes slutligen un- 
der den sjöbatalj, som utfördes på arenan, sedan den- 
samma blifvit satt under vatten, och som afslutade 
högtidligheterna. 

Sid. 26. Pöllice verso 

Besegrade och svårt sårade gladiatorer egde rätt 
att vädja till kejsarens och folkets barmhertighet, då 
de funno sig ur stånd att längre försvara sig. Ut- 
sträcktes då till svar händerna med tummen uppåt 
vänd — pollice recto — så var detta tecken till be- 
nådning; vändes åter tummen nedåt — pollice verso 
— så hade dermed segraren fått befallning att gifva 
dödsstöten. 

Sid. 26. Ålarik, Gensrik, Odoaker 

Den förste, Vestgoternas konung, eröfrade och 
plundrade Roma 410, den andre, Vandalernas konung, 
gjorde detsamma, men ännu grundligare, 455, och 
den tredje, de germaniska soldtruppernas anförare 
gjorde äntligen 477 slut på det vestromerska riket. 

Sid. 27. Röfvarbaroner ! 

Under medeltidens mörkaste århundraden, då 
våld och laglöshet nästan öfverallt fått öfverhand i 
Italien, ryckte enskilda familjer till sig så mycket af 
makt och gods de förmådde. Sins emellan i ständiga 



272 



fejder voro de blott eniga, då det gälde att förtrycka 
folket och förtrampa lagarne. För att värna sig 
sjelfva och skydda sitt rofgods förskansade de sig 
i de största och starkast bygda gammalromerska 
templen och teatrarne. Så höllo slägterna Frangipani 
och Annibaldi skiftesvis till i Colosseum, liksom på 
andra ställen Colonnor, Orsiner, Saveller o. a. 

Sid. 28. — arenan 

På torner8pel bjöd 

Ett praktfullt sådant gafs der 1332. 

Sid. 28. Tog det till stenbrott 

Paulus II böljade bygga palazzo di Venezia 
1465, Cardinal Riario Cancellerian några år derefter, 
Paulus III palazzo Farnese 1540 och Clemens XI 
hamnen vid Ripetta 1705. Den sist nämnde befalde 
äfven att ingångarne till Colosseum skulle tillmuras 
och portikerna inrättas till förvaringsrum för Romas 
orenlighet, hvaraf skulle tillverkas salpeter till för- 
mån för påfliga skattkammaren. 

Sid. 29. Knappast hundra är åro gångna 

År 1800 blef Pius VII påfve. Han och hans 
närmaste efterföljare, Leo XII och Pius VIII, hafva 
inlagt stora förtjenster genom sina ihärdiga och upp- 
lysta bemödanden att återställa amfiteatern, så vidt 
möjligt varit, i ursprungligt skick. 



273 

Sid. 31. — Santa Maria degli AngelL 

Då Pius IV beslöt att af hufvudsalen i de rui- 
nerade Diocletianska termerna göra en kyrka, upp- 
drog han detta värf åt Michael Angelo. Svårligen 
lärer någon annan mäktat åstadkomma något sa 
storslaget. 

Sid. 32. - Pulombella. 

Bland de många sedan gammalt beryktade oste- 
riorna i Roma, der konstnärer pläga tillbringa sina 
aftnar, intager Palombella, i närheten af Pantheon, ett 
framstående rum. 

Sid. 33. - "sera era bella" 

"Qvällen var skön" — ett från hemlandet med- 
fördt uttryck för godt lynne. 

Sid. 34. — herr Pincio. 

Det torde vara nödigt att här oförblommeradt 
meddela att "herr Pincio" var en hund. Hvarför 
han allmänt kallades "herr" eller "Signor" Pincio 
vet jag ej; antagligen var det väl derför, att man 
aldrig såg honom i sämre sällskap. 

Sid. 36. — Han känner Subiaco. 

Högt upp i Sabinerbergen vid Teverone ligger 
den urgamla staden Subiaco, utomordentligt skönt 
belägen och helsosam, hvadan också den om som- 

Wennerberg, Skrifter. 18 



274 

rarne är en mycket besökt tillflyktsort för konst- 
närer från Roma. 

37. — Jag gick från Campidoglio 

Med Va8i under armen 

På Capitolium, som nu uttalas Campidoglio, är 
i det ena af de tre palatsen, som omgifva borggården, 
förvarad den rikaste samling af den antika konstens 
plastiska mästerverk. En lärd, pålitlig och ganska 
utförlig beskrifning öfver Romas konstskatter har 
Nibby lemnat i sin Itinerario di Roma, uppstäld efter 
Vasi's method och derför oftast kallad blott och bart 
Vasi. Den var min trogne följeslage på mina van- 
dringar i gallerier och kyrkor. 

Sid. 43. — Åra CoelL 

På samma plats der fordom stod det ryktbara 
tempel, som var helgadt åt Jupiter capitolinus, reser 
sig sedan långliga tider tillbaka kyrkan Ara Coeli. 
Dess fasad och hufvudport ligger snedt vänd mot 
capitolinska borggården. 

Sid. 47. — Malarian? 

I de sumpiga trakterna kring Roma, men äfven in 
i sjelfva staden går ofta en epidemisk sjukdom, mala- 
ria kallad, som merendels böljar med vanliga febersymp- 
tom af allmänt illamående, yrsel och qväljningar. 



275 

— — Ehl Va via! 

Utropet "ehl", som mycket förekommer under 
samtal med Italienare och är temligen mångtydigt, 
åtföljes nästan alltid af en hastig höjning af axlarne. 
"Va via!" är ett föga höfligt tilltal och antyder en 
något uppretad sinnesstämning. Det motsvarar i det 
närmaste vårt "drag för fanders!" 

Sid. 48. — Inunder Capitolium än vi finne 

Från forna tider qvar en fängselhåla. 

Denna fängselhåla var det fordom beryktade 
statsfétngelset Carcer Mamertinus, bygdt redan under 
konungatiden och alltsedan begagnadt, såväl under 
republikens som kejsarväldets dagar till förvaring af 
de farligaste förbrytare mot Romas majestät. Det 
består af två rum, det ena öfver det andra, för- 
bundna endast genom en trång öppning. Traditionen 
förlägger aposteln Petri fängelse till det nedre rum- 
met, der ännu den stenpelare visas, vid hvilken han 
var fastkedjad, äfvensom den källa, som upprann i 
midten af golfvet, när han ville döpa sina fångvak- 
tare, Processus och Martinianus. 

— — Ej blott Numidiens kung med Mmndfullt 

sinne 
Och Catilinas vänner der hörts vråla. 



276 



Enligt Sallustius var det här som Jugurtha, 
konung af Numidien, svältes till döds, och som Len- 
tulus och Cethegus, Catilinas medhjelpare, på Ciceros 
befallning stryptes. 

Sid. 51. - Till facchiwm 
Och villanettan. 

Lika ofta man på dessa folknöjen såg hertigar 
och prinsessor, såg man också stadsbud och pigor. 

— — Educazione. 

Detta ord spelade i Italien en vida större rol 
än saken. De lägre klasserna härstädes stå betydligt 
efter Sveriges i fråga om verklig uppfostran. De 
kunna högst sällan läsa eller skrifva, än mindre ega 
de några ordnade insigter i historia, geografi o. d. 
Men de äro ytterst noggranna i iakttagandet af yttre 
skick och seder; och detta är för dem det säkra be- 
viset på educazione. 

Sid. 55. — Hans studio. 

Vanliga namnet på bildhuggarenas verkstäder i 
Italien är studii. 

Sid. 62 - Hvit och kall i 

Sin marmor ligga. 

Sådan är hon att se nu i vårt National-Museum 
och "vacker utan trasor". 



277 



Sid. 63. — Madonnan i San Agostino 

I en nisch strax vid sidan af stora ingångsdör- 
ren till kyrkan San Agostino sitter en madonna med 
barnet af bildhuggaren Sansovino. Den hade redan 
länge stått i stor vördnad hos folket, då den ökade 
sitt anseende genom en underbar talförmåga. Öfver- 
hängd med perlband, juvelsmycken och andra grann- 
låter, allt gåfvor af fromma tillbedjande, ser den ut 
som ett vidrigt indiskt afgudabeläte. 

Sid. 66. — en fjerding med kalkgrus. 

Det ligger hvarken i qvantiteten eller qvaliteten 
af det anförda någon öfverdrift. Icke heller var det 
missöde, som träffade mig, att anse som ett ovanligt 
eller enstaka fall. Att carnevalsskämtet så ofta föll 
ned till en rå klumpighet visade nogsamt, att tillop- 
pet af främlingar, som icke satte värde på italiensk 
"educazione", var stort. 

Sid. 67. — långhakade, flinande u yes-yes u . 

Tiggarpojkarne på Romas gator brukade — dock 
alltid på väl afpassadt afstånd — kalla alla, dem de 
ansågo för Inglesi eller Engelsmän, "yes-yes". 

Sid. 70. — Snart vi ha ju santa settimana — 
Då är tids nog. 

Det är brukligt att i den heliga veckan — santa 
settimana — hos biktfadern göra sig qvitt åtskilliga 



278 



skulder, dem man ådragit sig under carnevalsti- 
den. 

Sid. 71. — sett Soractes snöhjdm glimma. 

Soracte, ett norråt från Roma beläget berg, som 
ännu, liksom i Horatii dagar — "stet ni ve candi- 
dum Soracte" — är täckt af snö någon gång. Det 
bidrager då ej litet att, skimrande i det vårliga sol- 
skenet, höja skönheten af den herrliga utsigt man 
njuter från San Onofrios högt liggande kloster. 

Sid. 77. — É donna. 

"Hon är qvinna". Denna för det svagare könet 
så allmänt förklenande slutsats är mycket vanlig i 
Italien, men torde der, som annorstädes, mest föras 
i munnen af herrar, hvilkas egen aktningsvärdhet är 
underkastad största tvifvel. 

Sid. 78. - Corpo 

Di... 

En mycket gängse svordom är "Corpo di Baccho". 
Oaktadt munken ej hann att fullborda sin kraftytt- 
ring, är jag nästan viss om att han var nog ogud- 
aktig att mena Bacchus. 

. Sid. 81. — "Nog bättre än Torlonias". 

Prins Torlonia hade af påfven förskaffat sig mo- 
nopol på all tobakshandel inom kyrkostaten. Såvida 
man ej ville betala sitt nöje af cigarrökning mycket 



279 

dyrt, måste man åtnöja sig med det romerska fabri- 
katet, som ingalunda hörde till de bättre. 

Sid. 86. — I Kejsar Augusti graf jag sitter 
Och ser på konstberidartruppen Guerra. 
Af den fordom stora och utomordentligt prakt- 
fulla mausolén öfver kejsar Augustus qvarstär nu 
blott den innersta kärnan, tillräckligt rymlig dock för 
att tjena som circus. Utom Augusti qvarlefvor för- 
varades der fordom äfven askurnorna efter Agrippa, 
Octavia, Drusus, Germanicus, Claudius och Nerva. 
I tolfte århundradet förvandlades grafven till fästning. 
Under följande sekler blefvo de yttre delarne dels för- 
störda, dels förflyttade till andra byggnader. Slutligen 
inreddes återstoden till en amfiteater, der isynnerhet 
om sommaren föreställningar gåfvos under bar him- 
mel, än dramatiska, än eqvilibristiska. På väggarna 
vid ingången sitta marmortaflor med hedersinskrifter 
för åtskilliga, som der uppträdt och utmärkt sig. En 
sådan fans äfven för Alessandro Guerra, hvars rykte 
som konstryttare också trängt till Sverige. 
Sid. 94. — hvar det var 
Som Tjuren, Torson, Hercules grofvos fram 
Under Caracalla, omkring 210, börjades byggan- 
det af dessa ofantliga termer, fortsattes under Helio- 
gabalus och fullbordades af Alexander Severus. Tro- 



280 



ligen i sjette århundradet böljade deras förstöring och 
fortgick alltjemt till det femtonde. I det sextonde 
företogos gräfningar, som lemnade herrliga fynd, så- 
som det berömda fragmentet af en sittande Hercules, 
kalladt "il torso di Belvedere", den stora gruppen 
med namnet Farnesiska tjuren och den Farnesiska 
Hercules, de båda sist nämnda i Neapel, den första 
åter i Vaticanens museum. Följande århundraden 
grofvos äfven fram ett par hundra stöder af mindre 
ryktbarhet. 

Sid. 98. — u Senza moccoli" ock u sia ammazzato a 

Ropen "utan ljus!" och "dö!" höra till det bull- 
rande uppträde, som försiggår på den s. k. moccoli- 
qvällen, då hvar och en försöker att släcka sina gran- 
nars ljus och rädda sitt eget för utblåsning. 

— — — Här vill något till att vara Cato. 

Det föreföll mig nämligen så, som skulle sjelfve 
den gamle censorns allvar här känt sig vacklande. 

Sid. 106. - Vid Pönte Molle 

Ungefår en fjerdingsväg norr om Roma ligger en 
känd Osteria vid en bro som går öfver Tibern, Ponte 
Molle, fordom pons Milvius. Den besökes mycket 
af landtmän från Campagnan samt af resande och 
konstnärer. 



281 

Sid. 109. - Ve dig Tullia! 

Livius berättar den gräsliga missgerning, som 
Tullia, Tarqvinii gemål och dotter till Romas sjette 
konung, den vördnadsvärde Servius Tullius, begick, 
när hon, ifrig att få lyckönska sin man till den röf- 
vade konungavärdigheten, dref sitt spann fram öfver 
den fallne fadrens kropp, h varefter namnet "vicus 
sceleratus" — brottets gränd — uppkom. 

Sid. 115. — Också sägs det att ung var han en 
hednisk gud, Jupiter tonans sjelf. 

Denna sägen är lika allmän som osannolik. Den 
berömda bilden af Jupiter Capitolinus var af guld, 
och icke af brons som Petrusstoden ; och att den 
skulle vara en gammal, till någon del ändrad bild 
af Jupiter tonans — dunderguden — är icke heller 
troligt, då arbetets stil angifver en tid för förfärdigan- 
det, som infaller, sedan han dundrat ut. Antagligen 
är den gjuten under påfven Leo I och följaktligen fri 
från all slägtskap med Olympens gudar. 

Sid. 117. — "Står modell som donna infeliee" 

öfvade modeller hafva, alltefter kön, ålder och 
utseende, något särskildt fack inom sitt yrke, hvari 
de utmärka sig och för hvilket de sökas. Somliga 
"stå fbr" martyrer, andra för helgon, andra för hjel- 
tar, andra för Venusbilder, andra för drottningar o. s. v. 



282 



Berenice var känd som passande modell för sörjande 
eller olycklig qvinna — u donna infelice". — 

Sid. 119. — All min kårlek röfvades af döden. 

I dagboken finnes upptecknadt ordagrant det 
svar hon gaf: "tutto il mio amore ha preso la morte. 
Che darö ad un altro marito? Gli do ciö che mi resta 
e prego solamente che mi dia pane." 

Sid. 123. — en u virgo incoronata". 

Den oräkneliga mängden af madonnabilder, som 
i de katolska länderna finnas, bär olika namn allt- 
efter de olika tillstånd, i hvilka madonnan fram- 
ställes, såsom "mäter dolorosa", "regina coelorum", 
"sanctissima virgo", "annunziata", "assunta" o. s. v. 
u Incoronata" framställes med krona på hufvudet och 
i praktfull skrud. 

Sid. 125. — Verlden de sagt sitt farväl 

Ett farväl till dem från verlden sades äfven mera 
allmänt och högtidligt genom en sonett, som, till de- 
ras ära och minne författad och prydligt tryckt, ut- 
delades bland de vid högtidligheten närvarande. Den 
lydde: 

Quando su 1'aspro Golgata ferale 
Suonö tremendo 1'ultimo lamento 
Di Gesu, che spirava, al forte accento 
Spiegö natura a vendicarlo 1'ale. 



283 

Si apriro rupi e monti, e in tanto male 
Gli astri i rai velar per lo spavento: 
Si che il popol rubelle al gran portento 
Tenea giunta per lui Tora flnale. 

Ma Caritå dal Ciel ratta discese 
E svolta del mistcro Tälta idea, 
A piu nobil vendetta il guardo intese; 

E nei cuor vostri allor, ch'ivi scorgea ; 

Verginelle, d'amor flamma raccese 

E tal, che 1'orbe alluma e scalda e bea. 



Sid. 127. — Du har väl hört om trappan under- 
bara. 

I närheten af Lateran-basilikan ligger ett gam- 
malt kapell, utanför hvilket är bygd en ståtlig por- 
tik med fem trappor, af hvilka den mellersta är den 
berömda och heliga — "scala santa". Den anses 
vara förd från Pilati palats i Jerusalem och består 
af 28 trappsteg af marmor. Man får icke annorlunda 
än på knä gå upp för den. Tilloppet af de fromma, 
som så gjort, har alltid varit stort. Redan för lång 
tid tillbaka voro trappstegen så slitna, att man fruk- 



284 



tade deras snara förintelse. Då pålades tjocka val- 
nötsplankor, hvilket sedan måste omgöras flere gånger. 

Sid 127. - u via mala" 

I Graubttnden finnes en alpväg, lika besvärlig 
som farlig att färdas, hvilken för de många olyckor, 
h vilka der timat, fått namn af den "onda vågen" — 
via mala. 

Sid. 128. — Allegris miserere 

Davids 57 psalm, som börjar med orden "mise- 
rere mei, domine!" — " herre, förbarma dig öfver 
mig!" — sjunges årligen under heliga veckan i det 
sixtinska kapellet efter musik af Palestrina, Bai, Alle- 
gri, Leo o. a. Allegris composition har sedan ett 
sekel tillbaka erhållit det största ryktet på, som det 
synes mig, mycket otillräckliga grunder. 

Sid. 129. — "Judicium extremum" 

På altarväggen har Michel Angelo målat sin gräs- 
ligt storartade tafla "Yttersta Domen" - Judicium 
extremum. 

Sid. 135. — men som ett sodomsåpple 

Det har berättats, att i nejden kring Döda haf- 
vet, der fordom Sodom blomstrade, växer en äplelik 
frukt, hvars yttre är glänsande och skönt fårgadt, 
men det inre förtorkadt och likt aska. 



285 

Sid 140. — — och mot hvalfvet han såg 

Der de orden i jätteskrift stå. 

Kring nedre runden af den ofantliga kupolen, 
som tronar öfver kyrkans midt, läsas de ur Matthei 
evangelium hemtade Kristi ord till Petrus: "Tu es 
Petrus, et in hac petra sedificabo ecclesiam meam" 
— Du är Petrus och på m. m. — Bokstäfverna äro 
omkring två alnar höga och se dock från kyrkans 
golf ut såsom lagom stora för att obehindradt läsas. 

- - u Mene TekeV 

Så skrefs på palatsväggen under Belsazarsfesten 
af den underbara handen, som profeten Daniel om- 
talar, och betydelsen af orden var: "du är vägd och 
funnen för lätt." 

Sid. 141. I Carcer Mamertinus. se sid. 275. 

Sid. 142. — via Appia 

Den förnämsta vägen söderut från det gamla 
Roma var den Appiska. Den stadsport, genom hvil- 
ken man beträdde denna väg, var porta Appia, nu 
porta di San Sebastiano. 

Sid. 144. O, herre! 

Hvart går du? 

Denna Petri fråga — på latin "domine, quo va- 
dis?" — har gifvit kyrkan sitt namn. 

Sid. 149. Ghetto. 



286 



I närheten af bron Quattro Capi och alltså nä- 
stan i midten af det nuvarande Rom ligger Ghetto, 
det snuskiga qvarter, dit judarne voro hänvisade. 

Sid. 155. Vtaf det stolta slag 

Som skryter af sitt blodsband 
Med Tröja än i dag. 

Såsom bevis härpå kan anföras hvad som be- 
rättades om en Trasteverin, hvilken vid en fest i 
Peterskyrkan försökte att tränga sig igenom de fran- 
ska soldaternas led, för att bättre kunna se den hög- 
tidliga processionen. Dä slutligen ett par af solda- 
terna stötte honom tillbaka med kolfvarne af sina 
gevär, utbrast han i förbittring: "Eh, barbari, sapete 
che io sono di sangue romano, si anche trojano!" 

Sid. 161. — — Som Francia 
Hos sina englar såg. 

Francesco Francia, bolognesare, född 1450, har 
målat förunderligen sköna, barnsligt allvarliga ögon 
på sina englar. 

Sid. 164. — läste der följande ord: 

På stenen lydde de så: Hic. Jacet. Vene*'*. 
Pictor. Fr. Io. De. Flo. Ordi*. P-dicato; hvilket utan 
förkortningar bör läsas så: Hic jacet venerabilis 
pictor Fräter Johannes de Florentia, Ordinis praedica- 
torum. Under står oförkortad versen: 



287 



"Non mihi sit laudi, quod eram velut alter Apelles, 
Sed quod lucra tuis omnia, Christe, dabam." 

Sid. 167. Fasquino — ty så var hans namn. 

Pasquino var en skräddare eller, såsom också 
sågs, en skoflickare, som lefde i Roma i början af 
sextonde århundradet. Då man i grannskapet af hans 
bod uppgräfde en gammal stod och på den samma 
upphängde åtskilliga satirer, nidvisor och kungörelser 
i Pasquinos stil, erhöll stöden efter skräddarens död 
hans namn, hvarur sedan härledts ordet pasqvill. 

173. — vid Quadrifrons. 

Namnet är uppkommet af de fyra fasader, som 
denna Jansbåge, den enda qvarstående af de for- 
dom månge, visar, och - som var en egendomlighet 
för dem alla. 

Sid. 173. Storvuxna Lupas dibarn, arma 
sofvande själar i Areslemmar. 

Dessa uttryck, liksom det ofvan förekommande 
"vestalens afkomma", ha naturligtvis sin grund i 
den kända berättelsen om Romafolkets ursprung. 
Romulus och Remus, säger nemligen sagan, voro sö- 
ner af konung Numitors dotter, som blifvit invigd till 
vestal, och Mars (Åres). Då de på sin farbroders be- 
fallning blifvit utsatta för att dödas af vilddjuren, kom 



288 



en varginna — Lupa — som vårdade dem och gaf 
dem di. 

Sid. 174. Vid källan stodo tvätterskor. 

Helt nära Cloacans öppning framforsar en källa 
med det klaraste vatten, som fått namnet Acqua 
Argentina. 

Sid. 174. En gång Odysseus såg på stranden 
Lekande ystert med Nausikaa. 

Homeros berättar, huru den skeppsbrutne hjelten 
bakom strandens videbuskar såg hur den sköna Nau- 
sikaa och hennes tärnor, som sysselsatte sig med 
den kungliga tvätten, kastade boll utmed hafvet. Det 
är ju icke oantagligt att de i afseende på klädseln 
liknade de yrkessystrar, som sysslade kring Acqua 
Argentina. 

Sid. 175. Med en underskrift, som lydde så: 

"Bacia spesso con rispetto questa tua Mamma 
cara ed Essä certamente ti salverå." Sådan var den 
ordagranna lydelsen. 

Sid. 183. Det fins en samlingsplats för protestanter. 

Nära pyramiden äro två kyrkogårdar för prote- 
stanter, som dö i Roma. De äro ej blott vackert och 
fridfullt belägna, utan äfven utmärkta genom höga 
cypresser, friska gräsmattor och väl uppförda graf- 
monument. 



289 



Sid. 191. Er os och Plutos. 

Att dessa båda gudomligheter, kärleken och rike- 
domen, äro kända, torde få tagas för afgjordt; och 
för de flesta troligen på samma sätt, som för mig: 
-den förra par coeur, den senare par renommée. 

Sid. 198. Rienzi fram på skådeplatsen stiger. 

Cola di Rienzi, son af en värdshusvärd i Roma, 
var född omkring 1310, snillrik, bildad och brinnande 
af lust att återupprätta Romas anseende. Folket 
sände honom 1343 till påfven Clemens VI i Avignon, 
hvilkens förtroende han vann så, att han sattes till 
styresman i Rom. Han återstälde såsom sådan ord- 
ning, qväste baronerna och utropades till folktribun. 
Efter att hafva kommit i oenighet med påfven, som 
utgjort hans stöd, måste han fly från staden. Han 
vistades undanstucken några år i Abruzzerna, upp- 
trädde derpå hos kejsar Carl IV i Prag, som sände 
honom i bojor till påfven, der han anklagades för 
kätteri. Härunder dog den gamle påfven, och den 
nye, Innscentius IV, som ville begagna sig af hans 
popularitet i Roma till sin fördel, skickade honom 
såsom senator dit i Augusti 1354. Hans uppträdande 
nu var så våldsamt, godtyckligt och öfvermodigt, 
att han redan i October samma år under ett upp- 
lopp mördades af folket på trappan till Capitolium. 

Wennerberg, Skrifter. 19 



290 



Sid. 200. — — u la prigioniera" 
Favoriten nu för tiden. 

La prigioniera — den fångna, äfven kallad la 
rondinella — svalan — sjöngs temligen allmänt un- 
der min vistelse i Italien och på en enkel och gan- 
ska vacker melodi. Då flere verser äro anförda, och 
en öfversättning af dem troligen för mången skulle 
finnas välkommen, lemnas här en sådan, på begäran 
välvilligt meddelad af C. D. af Wirsén och omfattande 
sången i dess helhet. 



La prigioniera. 



Skvala, gäst från fjerran land, 
Som dig sätter på balkongen 
Och i morgonljusets brand 
Sjunger ömma klagosången, 
Säg, hvad vill du yppa? Tala, 
Vackra främling, lilla svala! 



291 

Ensling re'n i lifvets vår, 
Af din brudgum öfvergifven, 
Kanske du min tår förstår, 
Sjelf en tröstlös enka blifven? 
Om din sorg i toner tala, 
Vackra främling, lilla svala! 



Mindre osäll dock än jag 
Par du fri på lätta vingar 
öfver berg och vattendrag, 
Rymden af din klagan klingar, 
Dina ömma lockljud tala 
Om din flydda älskling, svala! 



Snart September inne är, 
Du den fångna åter lemnar, 
Fjerrbelägna haf och skär 
Snart du välkomsthelsa ämnar 
På det språk, som du kan tala, 
Vackra främling, lilla svala! 



292 

Ack, ett kors du finner hår 
Nästa vår, som löfvar lunden! 
Svala, hvila vingen der 
Någon gång i skymningsstunden! 
Låt om frid ditt qvitter tala 
För den döda, lilla svala! 



Men om Gud, som sorgen gaf, 
Vill, att än jag skall den bära, 
O, så glöm din vän ej af, 
När du åter är oss nära, 
Kom, att åter mig hugsvala 
Med din visa, lilla svala! 



Aldrig, aldrig glömmer jag, 
Svala, dina ljufva sånger, 
Hur de mildrat sorgens slag, 
Hämmat tåren mänga gånger, 
Huru djupt de kunde tala, 
Djupt till hjertat, lilla svala! 



293 

Om jag lefver, lilla vän. 
Tills att vintern är förgången, 
Komma blommorna igen 
Och du kommer till balkongen 
Der du ofta brukat tala 
Med den arma, lilla svala! 



Men om hoppets röst, som ljöd, 
Blott den stackars fången dårar, 
Skall en obeveklig död 
Dock mig kosta färre tårar 
Då du icke mer kan tala 
Med den arma, lilla svala! 



Om jag ej dig höra får — 
Ty så djupt jag då skall sofva - 
Sök det rum, der korset står, 
Sjung om frid och hvila! Lofva 
Att i ömma sånger tala 
Förbönsord för mig, o svala! 



294 



Sid. 212. — — skalande finochii. 

Finochio, ett slags fenkol, är en mycket omtyckt 
efterrätt i Italien, isynnerhet hos de lägre klasserna. 

Sid. 216. — marche8e Cavalcanti. 

Markisens namn var icke det åldriga Cavalcanti, 
utan ett mera nutida, som fallit ur mitt minne. 

217. Mazzini? 

Efter det att Roma 1849 fallit i Fransmännens 
händer och Mazzini måst lemna Italien, drog han sig 
tillbaka till London och grundade der en italiensk 
nationalkomité, medelst hvilken han alltjemt under- 
höll och ledde de revolutionåra rörelserna i Italien, 
bland hvilka under den tid jag vistades derstådes in- 
surrectionerna i Mantua och Milano voro de märkliga- 
ste. Af sina fiender hejdlöst förföljd och hatad, var 
han af sina anhängare nästan lika hejdlöst åtlydd 
och älskad. 

Sid 227. I dag en menskoson jag såg på loggian 
Af Lateranen. 

Den 26 maj, Kristi himmelsfärds dag, välsignar 
påfven folket från den stora balkongen — loggian — 
på Laterankyrkan. 

Sid. 227. Se'n formulerat så: Jag är ofelbar. 

Ofelbarhetsdogmen var endast ett korteligen 
sammanfattadt uttalande af hvad Pius IX i bullan 



295 



"Quanta cara" samt de 84 satserna i den samma 
bulla åtföljande Syllabus utförligt förklarat. 

Sid. 228. Tusen år tre hvarf och tre gånger hundra 
Gått sin kos se'n dess faraonen Ramses 
Segerglad åt Phtah uti Deltans solstad 
Helgad mig stälde. 

Efter sitt stora eröfringståg i mindre Asien lät 
Ramses, af Grekerna nämnd Sesostris, uppresa denna 
obelisk framför solens — Phtah's — tempel i Heliopolis, 
den förnämsta staden i nedre Egyptens fruktbara af 
Nilen genomströmmade land, Delta kalladt. 

Sid. 229. Lotuskransad låg på sin basalttrappa 
Tjuren Mnevis. 

Liksom i Memphis helighölls den gudomliga 
tjuren Apis, så äfven i Heliopolis hans like Mnevis. 
Vid högtidliga tillfällen visades han för det tillbed- 
jande folket uppvaktad af presten och värdigt prydd. 
Lotusblomman, en slags vattenlilja, som växer i Ni- 
len, hölls i så stor ära, att den icke fick smycka an- 
dra föremål, än heliga och höga. 

Sid. 229. — under sistrers skräll. 

Sistrum var ett instrument hos de gamle Egyp- 
terna, som begagnades vid deras heliga fester, isyn- 
nerhet Isisfester. Det behandlades ungefär på samma 
sätt som tambur-de-basque för att genom skakning af 



296 

löst sittande metallskifvor åstadkomma ett taktmes- 
sigt skrammel. 

Sid. 229. Släpad dädan se'n och af triumfatorn 
Ccesar bortförd. 

Efter slaget vid Actium och Egyptens eröfring 
lät segraren Augustus öfverföra obelisken från Helio- 
polis till Borna. 

Sid. 230. öfverhöljd med grus på den forne Circus 
Fann en prestkung mig. 

Ur ruinerna på Circus, der den låg sönderfallen 
i 8 stycken, lät påfven Sixtus V år 1587 framdraga 
obelisken och uppsätta den på Piazza del Popolo ge- 
nom arkitekten Domenico Fontana. 

Sid. 233. - Volterras 

Korsnedtagning. 

Ett inom alla målarskolor mycket behandladt 
ämne år Kristi nedtagning från korset och många 
mästare hafva också vid framställningen häraf lyckats 
göra sig odödligt namn, ingen dock måhända i högre 
grad och mera förtjent än Daniel da Volterra, hvilkens 
herrliga bild utgör den dyrbaraste prydnaden i Tri- 
nitå de' Monti. 

Sid. 233. Vid VAsmntas altar. 

I korsgången till venster af kyrkan synes al 



297 

fresco målad en Mariae himmelsfärd — 1'Assunta, af 
hvilken det närbelägna altaret fått sitt namn. 

Sid. 234. Hör, da susar sakta 
Englahélsningssången. 

Nunnesången i Trinitå de' Monti är sedan län- 
ge berömd och bidrager icke litet till stora verldens 
iakttagande af avestunden i denna kyrka. 

Sid. 242. — mannequiner. 

Så kallas de menniskofigurer med rörliga leder, 
dem målare och bildhuggare begagna för att derefter 
forma draperier. 

Sid. 244. Bacchus med Ampelos, Juno, Tyrtwus . . . 
Mina förtjusningar. 

Bland den mängd af herrliga kontsverk af antik 
plastik, som fyller villa Borgheses ståtliga salar, var 
det främst gruppen, som framställer Bacchus och 
Ampelos samt de allmänt beundrade stoderna af Juno 
och Tyrtseus, som tjuste mig. 

Sid 245. Ljufliga park. 

Parken kring Villa Borgheses palats år vidtbé- 
römd för sin skönhet och särskildt för sina skyhöga 
och vackra pinjer. 

Sid. 245. "Susande vind. 

Det var i Villa Borgheses park som såväl ord 
som toner till den lilla . sången, som böljar med 



298 

"Susande vind* och längesedan finnes utgifven, skref- 
vos. 

Sid. 246. Rörande prestccelibatet. 

Romerska kyrkans bud angående presternas skyl- 
dighet att lefva ogifta — lex caelibatus — har äfven 
inom katolska församlingen utgjort ett tvisteämne. 

Sid. 247. — — hvad han som 
Capiä ecclesice sagt; 

Att påfven, såsom menniska, kan fela, nekar 
katolska läran icke; men den har nu oförtäckt anta- 
git, hvad redan länge på omvägar sökts, att p^fven 
under utöfningen af sitt embete såsom Christi vica- 
rius icke kan taga miste, eller — såsom det också 
heter — att hvad påfven ex cathedra talar, bestämmer 
eller bjuder är att anse som vore det Guds ord. 

Sid. 247. — "Insalata romana". 

Romersk sillsallad — en rätt, med hvilken jag 
vanligen började min middagsmåltid på Lepre's 
trattoria. Af sill fanns deri mycket litet, men desto 
mer af förträffliga grönsaker. 

Sid. 254. Signor' Gennaro. 

Svårigheten för den italienska munnen att utsäga 
de flesta af våra nordiska efternamn gör att man 
vanligen namnes vid sitt dopnamn, som i allmänhet 
erbjuder mindre svårighet vid uttalet. Efter några 



299 

misslyckade försök med mitt efternamn och sedan 
mitt förnamn blifvit meddeladt, kallade mig Gaetano 
alltjemt Signor' Gennaro, ett namn, som är temligen 
gängse. Vokalförändringen brydde vi oss föga om 
att fästa afseende vid. 

Sid. 256. Drick, men trefaldt, att du åter 
Till ditt Roma komma må! 

Ett gammalt bruk i Roma är, att den som lem- 
nar staden skall qvällen före afresan gå till fontana 
di Trevi och der trenne gånger dricka af källans vat- 
ten för lycklig återkomst — "pro felici reditu". För- 
summas detta, har man föga utsigt att ännu en gång 
få komma tillbaka till den eviga staden; iakttages 
det åter, såsom nu skedde, så kommen man bestämdt 
dit igen — åtminstone i tankarne. 

Sid. 256. Mitt "ritorniarno" tyst. 

Det berättas, att Winkelmann, då han efter 
många års vistelse i Roma begaf sig åter till sitt 
hemland, kommen ett stycke utanför staden utropat: 
"ritorniamo a Roma"! — återvändom till Rom! 



<%£»*