This is a digital copy of a book that was preserved for generations on library shelves before it was carefully scanned by Google as part of a project
to make the world's books discoverable online.
It nas survived long enough for the copyright to expire and the book to enter the public domain. A public domain book is one that was never subject
to copyright or whose legal copyright term has expired. Whether a book is in the public domain may vary country to country. Public domain books
are our gateways to the past, representing a wealth of history, culture and knowledge that's often difficult to discover.
Marks, notations and other marginalia present in the original volume will appear in this filé - a reminder of this book's long journey from the
publisher to a library and finally to you.
Usage guidelines
Google is proud to partner with libraries to digitize public domain materials and make them widely accessible. Public domain books belong to the
public and we are merely their custodians. Nevertheless, this work is expensive, so in order to keep providing this resource, we have taken steps to
prevent abuse by commercial parties, including placing technical restrictions on automated querying.
We also ask that you:
+ Make non-commercial use of the filés We designed Google Book Search for use by individuals, and we request that you use these filés for
personal, non-commercial purposes.
+ Refrainfrom automated querying Do not send automated queries of any sort to Google's system: If you are conducting research on machine
translation, optical character recognition or other areas where access to a large amount of text is helpful, please contact us. We encourage the
use of public domain materials for these purposes and may be able to help.
+ Maintain attribution The Google "watermark" you see on each filé is essential for informing people about this project and helping them find
additional materials through Google Book Search. Please do not remove it.
+ Keep it legal Whatever your use, remember that you are responsible for ensuring that what you are doing is legal. Do not assume that just
because we believe a book is in the public domain for users in the United States, that the work is also in the public domain for users in other
countries. Whether a book is still in copyright varies from country to country, and we can't offer guidance on whether any specific use of
any specific book is allowed. Please do not assume that a book's appearance in Google Book Search means it can be used in any manner
any where in the world. Copyright infringement liability can be quite severe.
About Google Book Search
Google's mission is to organize the world's information and to make it universally accessible and useful. Google Book Search helps readers
discover the world's books while helping authors and publishers reach new audiences. You can search through the full text of this book on the web
at jhttp : //books . qooqle . com/
Det här är en digital kopia av en bok som har bevarats i generationer på bibliotekens hyllor innan Google omsorgsfullt skannade in
den. Det är en del av ett projekt för att göra all världens böcker möjliga att upptäcka på nätet.
Den har överlevt så länge att upphovsrätten har utgått och boken har blivit allmän egendom. En bok i allmän egendom är en bok
som aldrig har varit belagd med upphovsrätt eller vars skyddstid har löpt ut. Huruvida en bok har blivit allmän egendom eller inte
varierar från land till land. Sådana böcker är portar till det förflutna och representerar ett överflöd av historia, kultur och kunskap
som många gånger är svårt att upptäcka.
Markeringar, noteringar och andra marginalanteckningar i den ursprungliga boken finns med i filen. Det är en påminnelse om bokens
långa färd från förlaget till ett bibliotek och slutligen till dig.
Riktlinjer för användning
Google är stolt över att digitalisera böcker som har blivit allmän egendom i samarbete med bibliotek och göra dem tillgängliga för
alla. Dessa böcker tillhör mänskligheten, och vi förvaltar bara kulturarvet. Men det här arbetet kostar mycket pengar, så för att vi
ska kunna fortsätta att tillhandahålla denna resurs, har vi vidtagit åtgärder för att förhindra kommersiella företags missbruk. Vi har
bland annat infört tekniska inskränkningar för automatiserade frågor.
Vi ber dig även att:
• Endast använda filerna utan ekonomisk vinning i åtanke
Vi har tagit fram Google boksökning för att det ska användas av enskilda personer, och vi vill att du använder dessa filer för
enskilt, ideellt bruk.
• Avstå från automatiska frågor
Skicka inte automatiska frågor av något slag till Googles system. Om du forskar i maskinöversättning, text igenkänning eller andra
områden där det är intressant att få tillgång till stora mängder text, ta då kontakt med oss. Vi ser gärna att material som är
allmän egendom används för dessa syften och kan kanske hjälpa till om du har ytterligare behov.
• Bibehålla upphovsmärket
Googles "vattenstämpel" som finns i varje fil är nödvändig för att informera allmänheten om det här projektet och att hjälpa
dem att hitta ytterligare material på Google boksökning. Ta inte bort den.
• Håll dig på rätt sida om lagen
Oavsett vad du gör ska du komma ihåg att du bär ansvaret för att se till att det du gör är lagligt. Förutsätt inte att en bok har
blivit allmän egendom i andra länder bara för att vi tror att den har blivit det för läsare i USA. Huruvida en bok skyddas av
upphovsrätt skiljer sig åt från land till land, och vi kan inte ge dig några råd om det är tillåtet att använda en viss bok på ett
särskilt sätt. Förutsätt inte att en bok går att använda på vilket sätt som helst var som helst i världen bara för att den dyker
upp i Google boksökning. Skadeståndet för upphovsrättsbrott kan vara mycket högt.
Om Google boksökning
Googles mål är att ordna världens information och göra den användbar och tillgänglig överallt. Google boksökning hjälper läsare att
upptäcka världens böcker och författare och förläggare att nå nya målgrupper. Du kan söka igenom all text i den här boken på webben
på följande länk http : //books . google . com/
Ilffllll
HN SÖCT t
SAMLADE
SKRIFTER
AF
GUNNAR WENNERBERG
ROMERSKA MINNEN
— >fc=>§£=3fr —
Stockholm
JOS. SELIGMANN & C:i8 FÖRLAG.
ROMERSKA MINNEN
GUNNAR WENNERBERG
Quid dem? Quid non dem? Benuis tu,
quod jubet alter.
Horatius.
i£v^
^TOCKHOLM
JOS. SELfGMANN & C:IS FÖRLAG.
^COAV^XVé.C
!
i
'■ U:\\)/JAJUJ
UJ ÉuyncO
Arab.)
&**&)
STOCKHOLM
ISAAC MARCUS' ROKTR.-AKTIEBOLAG.
1881.
IS NEHÅLL.
Förord.
Ankomsten Sid. 1.
I doganan 3.
En sondagsmorgon på Forum 5.
Roma 10.
Hvardagslif 11.
I Pantheon 18.
Från "spanska trappan" 19.
Samtal med Paulus 23.
Colosseum 24.
I Santa Maria degP Angeli 31.
En afton i Palombella 32.
Giovannas padrona 39.
Sopranen i Ara Coeli 41.
Petri fängelse 48.
Colombina 49.
Madonnan i San Agostino 63.
Confetti 65.
Padronas Giovanna 69.
I San Onofrios klostergård 71.
Tiggarmunken 72.
I Augusti maiuolé Sid. 86.
En syn 87.
På ruinerna af Caracallas termer 93.
Sista qvällen i carnevalen 95.
Campagnolen vid Ponte Molle 106.
Vicus sceleratus 109.
En siesta på Monte Pincio 111.
Hadelse 115.
Berenice 116.
Heliga veckan 121.
En nunneinvigning 122.
Vid "santa scala" 127.
Allegris Miserere 128.
Föredömets makt 137.
Pio nono 138.
Domine, quo vadis? 141.
Kattarepredikan i Jesuitkyrkan 147.
Ghetto 149.
Hvem år han? 150.
Trasteverinska ögon 153.
Vid Fra Giovannis graf 163.
Pasquino 165.
Vid Fornarinas hus 170.
Cloaca maxima 171.
Protestanten 175.
Inga namn! 177.
Mellan grafvarne vid Porta Paolo 183.
Hos de döde 185.
Monolog vid almanackan 190.
Beppo Sid. 192.
Framför Casa di Rienzi 198.
I en vigna utanför Porta Pia 199.
På Kristi himmelsfärds dag 226.
En natt vid obelisken på Piazza del Popolo 228.
Under en aftonsång i Trinita dei Monti 232.
Rembrandt i Rom 241.
Under pinjerna i villa Borghese 244.
Pater Lampi 246.
Vid fontana di Trevi 252.
Affärden 259.
Upplysningar och meddelanden.
RATTELSEU.
Sid. 93 sfär: spiran det — läs: det spiran
tt 97 „ galoner på „ galoner på,
„ 216 „ Får ej? „ Får ej
,. 220 „ lua favella „ tua favella
,, 230 „ tuber „ tubor
Förord.
Under min vistelse i Rom en stor del af år 1852
förde jag, enligt ett vid afresan från hembygden gifret
löfte, en enskild dagbok, som mindre skulle handla om
de vördnadsbjudande minnesmärken och herrliga konst-
alster, hvilka omgåfvo mig och utgjorde de väsentliga
föremålen för mina studier, än om egna uppfattningar
och intryck för stunden, mera tillfälligt och omedelbart
framkallade, dels under besök i det nu varande Roms
kyrkor och palatser eller vandringar bland det fornas
grusade storverk, dels ock under umgänget med ett
folk, som jag lärt mig älska och beundra långt innan
jag såg dess sköna fosterland, och som trots vanskötseln
under århundraden dock syntes mig bära en outplånlig
och omisskännelig pregel af att vara ett nationernas
söndagsbarn.
Att dessa merendels hastigt utkastade dagboksan-
teckningar inför den kärleksfullt öfverseende blick, för
hvilken de voro nedskrifna, skulle finnas goda nog, var
mindre underligt, då han i hög grad egde den lyck-
liga förmågan att se och läsa vackra saker mellan ra-
derna, och då jag dessutom sjelf fick stå bredvid och
efter behof fylla i tomrummen och färglägga svagare
delar. Och så lyckades den första läsningen väl.
Många år hade gått, då dagboken ånyo framtogs.
Dess meddelanden, änskönt denna gång omhuldade och
upphulpna på samma sätt som den första, föreföllo
mig nu dock så matta, sä utan färg och doft, att de
på ett nedslående sätt liknade de här och der vid
dagbokens gulnade blad fastade, vissna och urblekta
blommor, hvilka fordom ditsatts för att kraftigare på-
minna om någon stämningsfull stund, tillbragt vid ett
minnesrikt ställe eller under en mindre alldaglig till-
dragelse. Saft och kraft voro borta, och dock hade
blommorna åtminstone en gång egt dem.
Då det härvid stod klart för mig att jag under
årens lopp inom mig bibehållit vida mer af intryckens
ursprungliga friskhet än jag förmått utsätta i anteck-
ningarne, beslöt jag att genom en ny och fri behand-
ling af hvad för hågkomsten framstod klarast och lif-
ligast och genom en derefter lämpad form söka åter-
katta det flyende lifvet hos ett och annat bleknande
minne.
Då ett sådant beslut endast på lediga stunder och
följaktligen under många och ofta långa afbrott kunde
bringas till verkställighet, hände ock, att de tidigaste för-
söken redan hunnit en ålder af 20 år, då de senaste
knapt räknade lika många dagar. Den brist på en-
het, som härigenom lätt kunnat uppkomma, betydde dock
föga, enär de icke voro ämnade för offentligheten. Då
jag emellertid för ett par år sedan, efterkommande en
begäran om bidrag till Litterärt Album, i brist på an-
nat af lämpligare art, utlemnade några af dessa, så-
lunda tillkomna romerska minnen, och de med syn-
nerlig välvilja mottogos af allmänheten och pressen,
uppstod hos mig en måhända fåfänglig lust att åt hela
samlingen söka bereda en lika förmån, som tillkommit
en liten del af densamma. Lyckas mig detta, skatt jag
känna mig vida mer än blott och bart friad från en
skälig oro.
Den antipapistiska och frifolkliga stämning, som
mer än en gång gifvit sig luft i dessa minnen, är icke
allenast protestantens och svenskens, i hvilket fall den
måhända bort och lätt kunnat uttrycka sig fogligare,
utan tillika ett svagt återskall af den då hos Italiens
folk rådande högljudda förbittring öfver ett olidligt and
ligt och verldsligt förtryck, en förbittring, som väl ännu
ej lagt sig, oaktadt mången seger sedan dess tillkämpats
dt san r ig och rätt
Tiu ledning för dem, som deraf vilja begagna sig,
vidfogas kortfattade upplysningar och meddelanden.
Vexiö den 2 oktober 1881.
Gunnar Wennerberg.
^$&T-
Ankomsten.
Hoc erat in votis —
Hor a Hus.
tonens sol i sin nedgång var, då jag lemnade
Stortå,
Sista stationen på vägen till Rom, och med ifver mig
satte
Utanpå vagnen vid kusken, att strax om möjligt jag
måtte
Eviga staden fa se, "när den först ur fjerran sig visar.
Fort gick färden framåt öfver kullar på öde campagnan,
Fortare solen dock ned; och skymningen redan var
inne,
Då med klappande hjerta jag hörde från kusken:
"Signori,
Ecco Roma!" — men ingenting såg i dimmornas
töcken.
Wennerberg, Skrifter. 1
Kort derpå, när med slamxiker och dån vetturan for
in i
Porta del Popolos hvalf, låg adlt omkring mig i mörker;
Dock inom mig var ljust, ty ett mål för min längtan
jag hunnit:
Verldshistoriens urgamla hem, det eviga Roma.
-^&«r
I doganan.
ö^amnia månskensqväll, som till Rom jag fram kom,
Uppehölls jag först af polis en lång stund
I en porthvalfsgång och försändes derpå
Bort till doganan.
I en stor sal, full utaf tullbetjenter,
Resenärer, gods och banditkusiner,
Sågs en gråhårsman utaf rang bevaka
Visitationen.
Vid min kappsäck stödd och i tålig väntan
Stod jag. Se då kom, som en slump så fogat,
Mannen dit, höll fram i sin hand en kritbit,
Hviskande artigt:
ft Se vuol', Signor, un teston' é bastå." —
Häpen gaf jag den; och med kritan skref han
På mitt kappsäckslock "visitato", gick se'n
Vidare värdigt.
Rummet, der jag stod, var ett heligt rum förr,
Vigdt af Roms senat och dess folk till minne
Åt en ärans man, Antoninus Pius,
God och rättskaffens.
Låt det få stå qvar i sin forna ära!
Flytta tullokaln till ett annat ställe,
Mindre aktningsvärdt och som mera anstår
Roms publikaner!
Lämplig plats fins nog. På ett ringa afstånd
Såg jag San Ignaz, der det säljes aflat.
Flytta dit, så få under samma tak rum
Tvänne doganor!
^fc
En söndagsmorgon på Forum.
Urgamla herrskarataden, hjelteamman
Med marmorgndarne, som störtat samman,
Med minnets fästningar på bergen sju.
Ttgnér.
ag vandrar på Forum och skådar med tjusning
En syn, som jag drömt och nu känner igen,
Jag hör med förundran på vårvindens susning
Kring grusade tempel och — känner ock den,
Jag gråter och ler
Af fröjd, då jag ser
Vid dagsljus, hur drömmarnes hägring sig ter.
Var helsad, du eviga stad utaf minnen,
Som häfdat din ära i väl och i ve!
En främling jag irrar med bländade sinnen
I vördnad bland spilror af din mausolé,
Den stormfria hamn,
Som tryggt i sin famn
Har bergat så månget evärdeligt namn.
Ifrån Capitolii höjder jag stiger:
Concordias tempel vid sidan jag ser
Och äfven Fortunas, som tiden nu viger
Åt slutlig förgängelse in mer och mer;
Och rätt för mig står,
När djupet jag når,
Septimii båge, som upprest i går.
Se Phocas' kolonn och den herrliga trio,
Som ännu besjunger berömd grecostas,
Der Roma — så säger oss Cassius Dio —
Tog sändebud mot och slog kronor i kras;
Hur fordom den var,
Af det som står qvar
Jag letar, men fåfängt, i gruset ett svar.
Der borta jag ser utaf solen beskinas
En halfvägs i jorden förgömd kolonnad;
Jag sett den — det är Antonins och Faustinas
Beundrade tempel, hvars sköna fasad
Har egnat åt två
Hvad en blott bort få;
Senaten och kejsaren ville det så.
Bland högar af grus efter ramlade tempel
En stenbelagd väg öfver Forum går fram,
Dess namn, som den sjelf, har en forntida stämpel,
Millioner den trampat af Romuli stam;
Af minnena här
Det äldsta den är:
Via sacra fem halfva årtusenden bär.
I Constantins öde basilika firas
Ej mer under hymner och vällukters doft
De kristnes triumfer; dess väggar ej siras
Af brokiga helgon, för längesen stoft;
Det jublet tog slut
Vid hedningars tjut,
Men Herren ett annat sig tillredt förut.
Se rodnande rosor som chorgossar svinga
Ur doftande kalkar sin rökelse upp,
Och vittrade hvalfven af lofsånger klinga
Från jublande vårfoglars sångaretrupp,
Och själen till Gud
I bönehvit skrud
Sig lyfter bevingad på hemländska ljud.
I skuggan af remnad pilaster jag hvilar
Ännu i basilikans sköna ruin,
Men tanken med blickarne spejande ilar
Till kejsareborgen på stolt Palatin;
Ack, fallet omkull
I vignornas mull
Sig gömmer CaBsarernas hus utaf gull.
Vid bågen, som täljer Jerusalems öde
Och Titi triumf öfver Israels barn,
Jag tänker på tråden, den underbart röde,
Som går genom häfdens mångfärgade garn,
I mörkret ej sedd,
Af verlden beledd,
Men, lik Ariadnes, till frälsning beredd.
Hör, lärkorna sjunga i rymden Te deum,
Och klockorna ringa bäd' fjärran och när;
På afstånd sig reser med hot Colosseum
Mot molnfria himlen — hur herrligt här är!
Men — sällhetens nu
Är deladt i tu;
Jag njuter blott hälft! O mitt vif, hvar är du?
M
10
Ro ma.
^äg ej Rom! — Jag ej tål annat än Roma." Så
Bad mig Fogelberg mildt. Vanan var dock för stor.
Rom så ljöd det alltjemt, ända till dess jag sett
Colosseum och Forum. Nu
Säger jag Roma.
11
Hvardagslif.
Wiå Corso, snedt emot San Carlo, der jag bor
I tvänne vackra rum, dem nyss en landsman lemnat,
Som hem till Sverge for
Långt förr än han det ämnat,
Jag trifves utmärkt godt och har, hvad högt jag
* skattar,
En äkta romersk säng, tillräckligt stor för fyra,
Balkong, piano, billig hyra
Och en padrona se'n, som mina vanor fattar.
Tillåt, att en passant jag henne presenterar
Och som Signora Rafanelli titulerar,
Rätt vacker, Mig, god, "un poco attempata" —
Så der kring fyrtitalet,
Om ej jag gissar galet —
Och ståndigt sysselsatt att torka dam och prata.
_ 12 _
Hon är, så säger hon, en stackars enka,
Som på sin salig man har sällan tid att tänka,
Men gråter, då det stundom sker,
Och med en blick mot himlen ser,
Som sedan efter regeln
Far af till spegeln.
Af hennes piga, en sabinska, nämnd Giovanna,
En ärlig själ, som jemt hon höres banna,
Jag vet, att hennes ömt begråtne make
I sjelfva verket var en krake:
"Han tjente som kapten vid påfvens lifdrabanter,
Men tog sig för att spela lanter,
Blef pank, men skaffade kontanter
En tid bortåt af anförvandter,
Till dess en vacker dag det så begaf sig
Att han totalt kom af sig.
Se'n blef af aquavit han svag i benen.
Och frun är ganska glad att hafva mist kaptenen." —
Dock — vare långt från mig att vilja såra!
Det vissa är, att jag är nöjd med min signora.
Men, nog om henne nu, och hennes capitano.
Ett annat hem jag har, dit jag rätt ofta går
Om morgnarne och får min lilla kaffetår,
13
Ett föga kändt café, som kallas Africano.
Visst är det både mörkt och litet
Och utaf tidens tand rätt illa sönderbitet
Och "ombran", som jag der plär få
Är stundom si och så;
Men ack, hur kärt ändå
Att efter dagens mödor dit få gå
Och sluta örat till för främmande, utländska
Om än så vackra ljud och höra ärlig svenska!
Då sitta der kring svala marmorborden
En skara vikingsbarn från Nordens land,
Med blåa ögon, hjertan uti brand
Och tälja minnen ifrån fosterjorden.
Men kommer Fogelberg, vår ålderspresident,
Han leder talet hän, "om sällskapet behagar",
Till Göternas förbund och till Carl Johans dagar
Och sjelf han öppnar dörr'n på glänt
För skämt och anekdoter
Och forna fauter
Och hjelper verksamt till att fa omsadlad
Konversationens nyss högtrafvande Pegas
Och skräms ej heller bort af allt för svenska glas
Med mezzo caldo i, som, blott till namnet adlad,
Med jubel käns igen ej blott på lukten,
Men på fukten. —
14
Re'n tidigt går jag ut på forskningsfärd
Än bland ruiner, än — och oftast — i museer,
Palatser, kyrkor, gallerier, der en verld
Af skönhet strålar, konstens koryféer;
Och sent — om ej för långt jag irrat bort
Och hungern visar väg, som mest är kort,
Till mat och drick i närmsta osteria —
Jag går med trötta steg till Lepre's trattoria
Der, som det höfs en artium magister,
Jag slår mig ned bland lärda och artister,
Som lärdom, konst och mat med samma ifver granska
På tyska, engelska och franska
Italienska, spanska
Och icke minst på skandinavisk danska.
Blott en och annan här blir funnen,
Som låter maten tysta munnen.
Till dessa, jag erkänner det, hör jag
I allmänhet, dock gifs det undantag,
Helst när min granne, Pater Lampi, ta'r till orda
Om Pius som en Herrans smorda
Och fint och ödmjukt böljar gå med håfven
För stackars påfven.
Då komma genast vi i gräl
Och söka ömsesidigt slå i hjäl
Ej just h varandra — och det är då väl —
Men desto mer hvarandras skäl.
15
Han är en äldre man och intressant att höra —
Som nästan hvarje prestman hår —
En mästare i ord, som kunna vilse föra
Och skickligt undgå det, hvarom just frågan år.
För öfrigt trifvas vi oändligt väl tillsamman;
Och när ett argument slår hufvudet på spiken,
Med eller utan stöd af dogmatiken,
Så le vi båda två i hjertans fröjd och gamman.
Men, hvad som dock är bäst med flit jag gömt till
sist:
Två vänner, dem jag här lärt känna och värdera;
Och en gång, kanske snart, då jag ej ser dem mera,
Skall sakna'n lära mig hvad jag i dem har mist.
Den ene — dock jag måste såga mer,
Förrän presentationen sker.
Uppvuxna utan ans kring hembygdshärden
Campagnans sol dem gaf all civilisation,
Och ingen etikett bevittnar flården
Utaf en falsk edukation.
16
Det var väl derför strax de föllo mig i tycket
De ädla barnen två af gammalromerskt skrot
Än strålande i fröjd, än blixtrande i hot
Och ej att leka med, om man begär för mycket.
Se så, nu har jag banat vägen
För min presentation, och trots jag är förlägen,
Så får den gå.
Alltså:
Den ene, han med svarta ögonbiynen,
I hvita jackan, med servet på armen
Och eld i ögat, hjerta uti barmen,
Han här bakom mig, lik en prins i synen,
Är gamle öfverkyparn Gaetano;
Den andre, der framför mig, är Genzano,
Som karakteriseras bäst
Med trenne "Est".
Från bordet går jag sedan ut och röker
Min cigarett på gator, torg och broar;
Och någongång teatern jag besöker,
Som väl i allmänhet mig föga roar
Men som jag gerna går i,
Då jag Santoni höra får och se Ristori;
17
Och så till Africano bär det,
Ej hvaije gång likväl, som till exempel när det
Har lyckats någon finna på en variation
På hvardagstemats gamla ton;
Då pröfvas den.
Men —
Till sist jag hamnar der, hvarfrån jag först gick ut,
Och så är dagen slut.
c^?!^3Vj
Wennerberg, Skrifter.
18
I Pantheon.
Quem raihi fortuna dedit
ultorem.
Cictro.
lär Pantheon vardt bygdt af Agrippa, sägs
Det vigdes in åt Jupiter Ultor. Se'n
I sekler mål för sköfling, oskadd
Likväl den inre kupolen qvar står.
Från den ock hämnas ännu i dag sitt fall
Den hedne guden, trots han ej fruktas mer,
Slår ned, olympiskt hög, hvad stort än
Kristne vandaler der under ställa,
4^
19
Från "spanska trappan* 1 .
lär jag går till Monte Pincio
Vägen öfver spanska trappan,
Komma ständigt mig till mötes
Tvänne gossar för att tigga;
Tolf år tycks den äldre vara,
Nio knappt hans yngre broder,
Och på långt håll re'n jag ser dem,
Men på ännu längre de mig.
Yra såsom hvirfvelvindar,
Dansande som unge fålar
Rusa de åstad emot mig;
Och det tjocka, mörka håret,
20
Skyddadt af en solbränd filthatt,
Gungar likt en man på nacken;
Och en grof och trasig jacka,
Vårdslöst kastad öfver skuldran,
Lemnar bart det bruna bröstet;
Och ett skynke rundt om midjan,
Ringa rest af forna byxor,
Tjenar nu som skönhetsgördel.
Sådane de springa mot mig,
Och så gnistra svarta ögon,
Och så glänsa hvita tänder,
Då från deras läppar klingar
Ej som bön, nej, som befallning:
"Dammi qualche cosa! Dammi
Qualche cosa, Signor' mio! a
Men, när detta icke lyckas,
När ej hjelper att befalla,
Sänkes tonen, och med låtsadt
Allvar i den skälmska blicken
21
Trånga de sig närmre till mig,
Mjuka, smidiga som kattor,
Eåcka fram den slitna hatten,
Jämrande i$ed lutadt hufvud:
"Ah, per mor' di Gesu Christo,
Dammi qualche cosellina!
Muojo di fame, Eccelenza!
Dammi un mezzo! Muojo di fame.
Nej kanaljer, gån åt fanders!
Skall jag plundras alla dagar?
Gån er väg, ty eljest . . .
Här jag gör stor gest med käppen,
Eynkar pannan, sträng och bister,
Liksom Zeus, når han vill skrämma
Glade gudar i Olympen.
Gå de nu? - Ack nej, de skratta,
Skratta öfverljtidt och följa
Troget med mig hela gatan
22
Bortom Trinitå dei Monti
Äta under tiden semlor,
Kasta lyror med bajocker,
Stanna då och då och ropa:
"Dunque addio, Eccelenza!
Muojo di fame . . . dunque addio !•*
Nå, hur slutar det? - Till slut, jo,
Få de alla mina slantar
Och så goda ord på köpet,
Och jag ber dem passa på mig,
När härnäst jag går till Pincio
Vägen öfver spanska trappan.
^^
23
Samtal med Paulus.
Dic, quare Mc!
Quidam.
JAG.
jär påfven satte dig i luften, högt upp
På spetsen af colonna Antonina,
Var meningen, att ej du skulle störas?
PAULUS.
Nej, att ej höras.
24
Colosseum.
Zu Trummern sankst du unter Schicksalsstreichen
Doch noch in Trummern scheinst du stolz zu stehen
Verdammend von den llöh'n heraDzusehen
Auf eine Welt, die nicht an dich känn reichen.
Ruckeri.
flliSängese^ då vidt öfver tryckta länder
Romas järnhand tungt sträckte ut sin spira,
Ej med kamplek mer och med tempelfester
Folket sig nöjde.
Stolt och segervant, med förakt för forntids
Sträfvan, allvarsdåd och dess enkla seder,
Lystet latmanslif det med pock begärde:
u Panem ! — Circenses ! *
25
Sällan fåfängt så för sin imperator
Tjöt en romarhop, som sin frihet bortsålt;
Slikt dock aldrig gafs, som af ädle Flaviern
Vespasianus.
Bjöd: och upp ur dyn ned om Palatinen,
Rummet då till trots, nu till trots för tiden,
Hof sig skyhög upp, som en väldig Atlas,
Amfiteatern.
Titus, Flavierns son, under hundra dagar
Vigde in den så som blott Roma kunde;
Tjutet vardt förbytt i omätligt jubel
Ätten till ära.
Tusentals vilddjur ifrån skilda zoner
Hungergalna in på arenan släpptes,
Sletos der i sär, med ett gräsligt dödsskrän
Sargande luften.
26
Miin, femtusen män, satte ock till lifvet —
Gladiatorns lif, som ej mycket gällde —
Barn af främmadt folk; knapt en enda nåd fick
Pollice verso.
Njöt i sekler så med barbarisk vällust
Roma tigerlikt utaf blod och marter,
Tills omsider sjelft det ett blodigt offer
Vred sig i dödskamp.
Alarik, Gensrik, Odoaker — alla
Hämnden minnesgod viste väg till Tibern.
Snart en bål ruin var eröfrarstaden,
Bränd och förhärjad.
Mellan spilror dock han ännu stod upprätt
Imperatorns skänk, i hvars hålor verldens
Stordiktator nu för Vandalers mordlust
Dolde sin vanmakt.
27
Hvad förnedringsdjup för dét stolta Roma!
Bort var spiran ryckt, diademet krossadt,
Trasor purpurn — ack, och om dessa sletos
Röfvarbaroner!
Tempel, konungshus, republikens curior,
Kejsartermer — allt i ruiner fallet —
Vordo fästningsverk, och förnämst bland dessa
. Amflteatern.
Namnet dock var glömdt. Af ett yngre slägte,
Ej vid storverk vant, Colosseum kallad,
Gaf den fruktadt skydd, än åt Frangipaner,
Än AnnibaJder.
Dock till slut der bröt genom tidens molnbädd
Blek en ljusglimt fram utaf ro och ordning;
Roma andrum fick och i hägn af kyrkan
Frodades hemfrid.
28
Slutna porthvalf nu slogos upp, arenan
På tornerspel bjöd vid trumpeters smatter,
Dån af svärd och lans emot blanka hjelmar
Minde om fordom.
Fröjden snart tog slut; ty då pesten kom, blef
Fästet hospital; och i sekler sedan
Stod det öde, skydt, till dess vinstbegäret
Tog det till stenbrott.
Dädan stals Venezias, så Farneses
Praktpalats samt Cancellerians stomme,
Dädan — mindre rån att förtiga — hela
Quai'n vid Ripettan.
Liksom det ej nog för sin forna stolthet
Plundrats, sölats ned, icke nog vanärats,
Blef det sist kloak, men med titel: påflig
Salpetergrufva.
29
Knappast hundra år äro gångna, sedan
Skyldig vördnadsgård åt det största minne,
Roma än har qvar från förflutna dagar,
Skänktes omsider.
Se, hur herrligt der ned om Palatinen,
Rummet än till trots och till trots för tiden,
Reser skyhög sig, som en väldig Atlas,
Än Colosseum.
Svara du mig, sol, som i Titi dagar
Såg hans ungdoms glans, då han glad sitt Roma
Tog i öppnad famn — var han då väl mer skön
Än han i dag är?
Svara du, som ock i Vandalers tider
Såg hans mandoms kraft, då han mörk och sluten
Gaf den arma skydd — var han då väl mer hög
Än han i dag syns?
30
Nej, för hvarje år som titanen stått der
Mera skön alltjemt år den gamle vorden,
Ständigt högre upp han sin hjessa lyfter,
Kransad af murgrön.
Sträng, omutlig står han der tyst och skrifver
Ej för sin tid blott, men för efterverlden,
Lik en Tacitus, uti väldig stenstil
Romas annaler.
31
I Santa Maria degF Angeli.
*H*m storhet du söker bland templen i Roma
Den storhet, som vagrar att mätas med alnen
Och fordrar, som andlig, att andligen dömas —
Så lemna San Pietro, San Paulo, San Carlo,
Maria maggiore och alla de andra
Och skynda till Santa Maria degl' Angeli!
Träd in der och häpna vid väldiga dånet
Af hvalfvens Te deum i mångstämmig fuga,
Som stenarne tvungits att lära sig sjunga
Af Michael Angelo Buonaroti!
^
32
En afton i Palombella.
i$ivar dag i detta Roma,
Ja nästan ständigt, jemt,
Jag umgås med artister.
Jag tycker om dem alla
I allvar som i skämt,
Trots deras fel och brister;
Ty uti allt jag spårar
Ett egendomligt drag —
En skymt af idealet —
Och hvar jag märker detta,
Der nöjer nog mig jag
Med mycket som är galet.
Att sådant icke saknas,
Det hör nu icke hit,
Det lemnas åt etiken;
33
Ty på sin höjd här galler
Att hålla fram en bit
Af hvardagsestetiken:
Det rör en ny bekantskap,
Som jag i förrgår gjort
På gamla Palombella,
Der talet af artister
Var mer än vanligt stort
Och "sera era bella".
Der satt vid stora bordet
Och åt och drack en rad
Byggmästare, skulptörer
Och målare .och andra,
Och stämningen var glad
Och fri ifrån longörer.
Der syntes Skandinaver
Och Slaver om hvarann,
Spanjorer, Tyskar, Fransmän,
Ej skiljda blott till yrken,
Men grader ock, minsann,
Båd' hufvudmän och svansmän.
Wennerberg, Skrifter.
34
Italienska taltes
Som konstens modersmål,
Och konsten gällde talet.
Hvar gång ett godt ord fälldes,
Så dracks det bums en skäl
För den som knäckte skalet
På frågans nöt — om grundligt,
Det lemnar jag derhän,
Det gör också ej mycket:
I konst är sättet saken —
Så sägs — och "mise en scéne"
För mer än sjelfva stycket.
Men i ett allmänt samtal
Man går kompassen rundt —
Det hör till goda tonen —
Och far man icke skämta
Och prata lite' strunt,
Så dör konversationen;
Snart hade talet vändt sig
Från stil och från plastik
Och "konstens sanna värde"
Till snack om en herr Pincio,
35
En underlig klassik . . .
Herr Pincio? — Hvem år det?
Ja, så jag sporde. Genast
Från alla håll kom svar,
Som här må sammanfattas,
På det man snart må inse
Hvem sagde herre var
Och hvi så högt han skattas:
Han föddes har i staden,
Artister är hans folk,
Han tål platt inga andra,
Förstår hvad alla tala,
Behöfver aldrig tolk,
Ses ständigt med dem vandra.
Den väg de fleste välja,
Den väljer Pincio ock;
Och dela de sig lika,
Så följer han den delen,
Trots både lock och pock,
Som tycks åt Lepre vika;
36
Han är val icke konstnär,
Men aktad dilettant ;
Fast' afvog mot antiken;
Natur är hvad han söker:
Allt grannt, som ej är sannt,
Han hånar med mimiken.
När sommaren är kommen
Och konstens barn fly bort
Från sol, som sveder märgen,
Då gör han som de fleste
Och synes inom kort
I någon stad i bergen;
Han känner Subiaco
Som hämplingen sin bur,
Främst alla dess lokandor;
Der spisar han sin middag
Och tager så sin lur
På £n af dess verandor. —
Så pratades till tio.
Då — hvilket jubelskrål,
Som hörs från hela laget!
37
"Evviva! Se, der är han!
Välkommen! Pincios skål!
Han kom precist på slaget. u
Ett skutt — han satt på bänken.
Lugnt såg han sig omkring
Med min af maka-åt-dig.
Derpå han tog min skinka —
Och sade ingenting,
Nej, icke ens förlåt-mig.
Ett skratt bröt ut från alla
Med undantag af två:
Mig sjelf och nye gästen.
Jag kände mig förlägen,
Det tycktes han försmå
För sin del och — för resten.
Han lutade sitt hufvud *
Emot min axel lätt,
Som om vi varit vänner;
Och ifrån hopen ljöd det:
"Ah, Pincio har nog rätt,
Sitt folk han genast känner".
38
Visst var det mycket näsvist,
Men det vardt genast glömdt
För blicken, som han gaf mig;
Der låg så djup en mening,
Ett spörsmål nästan ömt:
När får jag något af dig? —
Dock, tydde jag ej blicken
Jemväl på annat sätt,
Jag vore väl en dåre;
Men se, det gör jag stundom
Och tror då rätt och slätt:
"Anclrto son pittore*.
m
39
Giovannas padrona.
Pong pongtuli pongtuli . . . strunt !
Er lagom mockera!
Bellman.
jästan hvaije afton kommer någon
Pater på besök till min padrona,
Stundom tvänne.
Ifrån salen hör jag sedan slammer
Utaf glas och gafflar, skratt och samprat
Långt på natten.
Derför sporde jag en dag Giovanna:
"Men hvad göra de då jemt derinne?"
40
HON.
De supera.
JAG.
Hj superas der till öfver midnatt?
HON.
Nej, då spökar det. — Padrona törs ej
Vara ensam.
JAG.
Nå, då är väl äfven du Giovanna
Rädd för spöken?
HON.
Ja . . . och mest för såd'na
Som padronas.
^
41
Sopranen i Ara Coeli.
fa
Il y a des choses, qni ne vont pas en-
semble, sans qu'on sache bien pourquoi.
Daudtl.
^ag gick från Campidoglio
Med Vasi under armen.
Bland gudar och gudinnor
Och fauner och nymfer,
Heroer och Csesarer
Jag tiden glömt. Till slut dock
Af andlig njutning tröttad
Jag trådde till lekamlig,
Ty värr; men sådant händer
Ibland en stackars dödlig,
Helst om häri är en nordbo
Och ej förstår att mättas
Af nektar och ambrosia,
42
Som, sanningen att säga,
Dessutom icke bjöds mig,
Oaktadt Hebe stod der
Och höll sin skål i handen.
Jag tänkte: — låga tanke! -
Stor sak nu i Olympen!
Jag går till osterian
Vid piazza di san Marco;
Min nektar blir genzanon,
Ambrosia blir skinkan,
Och Hebe ... nå, lass basen !
Det får väl bli* padronan.
Jag tänkte så; men, märk väl,
Jag tänkte blott, sad' intet,
Ty dä — det är jag viss om -
Jag sällskap fått af alla
Båd' gudar och gudinnor
Och fauner och nymfer,
Heroer och Csesarer,
Som kunnat röra benen;
Åtminstone af faunen,
43
Min hedersvän med bocken,
Som särskildt syntes hugad
För små extravaganser.
När nu jag kom i trappan,
Som leder ned till torget,
Så såg jag folk, som trängdes
Vid dörr'n till Ara Coeli,
Och tyckte, att jag hörde
En chörsång ifrån kyrkan.
Jag går just icke gerna
Till gamla Ara Coeli.
Hon är mig en amfibie
Med sina dystra väggar
Och medeltidsfasoner,
Hopparade med lätta
Och brokiga kolonner,
Från hedna tempel tagna.
Men, hur det var så stod jag
Snart nog ändock i trängseln
Långt fram i mellanskeppet
44
Och såg - det var begrafning
Vid altaret i koret
En kista,, rikt utpyntad
Med kransar och girlander,
Omgifven utaf prester,
Anhöriga och vänner,
Och hörde chören sjunga —
En usel chör för öfrigt -
Ett "requiem aeternam".
Hvad had' jag här att göra?
Så sporde jag mig vresigt —
Har jag väl öfvergifvit
Det stolta Campidoglio,
Olympens panorama,
Och så försakat skinka
Och vin och annat mera,
För att i Ara Coeli
Begapa en begrafning
Och der i förtid komma
I sådant purgatorium
Af hetta, svett och vånda?
Nej, ut igen . . .
45
Då hör jag
En soloröst begynna,
Som tränger genom hvalfven
Och fyller dem med välljud,
En röst, så genomskinlig,
Så färglöst klar och sällsam,
Så underbar, att aldrig
Jag ännu hört dess like.
Det var ett "Agnus Dei a ,
Om jag ej minnes illa,
En aria af Verdi
Och för sopran. — Jag glömde
Båd' hetta, svett och vånda'
Och lyssnade med tjusning
Allt mer och mer till sången.
Snart vardt det mig omöjligt
Att endast vara öra.
Jag ville se den engeln,
Som fått en sådan stämma.
Och redan ljuft betagen
Af ännu osedd skönhet
Jag höjde upp mot läktar'n
Min kikare . . .
46
O himmel!
Hvad är det? Ser jag miste?
En frack! — Det ar en herre.
Kalott! - Oh, det är gräsligt.
Det är, min själ, en gubbe —
Omöjligt! — Jo, så är det.
Se, nu han snörper munnen
Och drillar . . .
Liksom jagad
Jag rusade ur kyrkan
Och bort till osterian.
I dörren skrek jag anfadd:
Padrona! Hit med konjak!
Men genast!
HON.
Santa Madre!
Hvad är det?
JAG.
Jag mår illa . . .
Det qväljer mig . . .
47
HON.
Malarian?!
JAG.
Nej, bara, bara arian,
Som sjöngs utaf en engel
I frack, som var ... en herre
I svart kalott, som var ... en
Sopran, som var ... en gubbe,
Som var ... en . . .
HON stött.
Eh, va via!
Jag tror att karl'n ar tokig.
^Wfe*
48
Petri fängelse.
^nunder Capitolium än vi finne
Från forna tider qvar en fångselhåla,
Dit aldrig dagens ljus fann väg att stråla,
Der upprorsmän mot staten slötos inne.
Ej blott Numidiens kung med hämdfullt sinne
Och Catilinas vänner der hörts vråla
Vid bödlars våld; det tusenden måst tåla,
För hvilkas namn historien saknat minne.
Vardt så en dag i hålan kastad neder
En fattig främling, kallad Simon Jonae,
Med hån förföljd af hedningar och judar.
I Jesu namn för Nero sjelf han beder,
Välsignar vakten, lider glad i trone. —
Då skälfver Capitolium med dess gudar.
^SR
49
Colombina.
Vi er alle Mennisker, naar vi
er afklsdte.
Grundtcig.
%
*å teatro
Emiliani,
Der man roas
Med pantomimer,
Har jag lärt mig
Att känna ej blott
Alla dessa
Italienska
Maskeradens
Stereotyper:
Pantalone
Och Pulcinella,
Wennerberg, Skrifter.
50
Il dottore
Och Colombina,
Arlechino
Och flere andra;
Utan också —
Hvad som var mera
Af intresse
För mig - ett folklif,
Så naturligt,
Så fritt och ledigt,
Egendomligt
Och nästan barnsligt,
Att jag tviflar
Det något dylikt
Står att finna
I andra länder.
Eller hvar fins
I vida verlden
En teater,
Per man får skåda
Sådan blandning
Af alla klasser?
Ifrån ducan
Och principessan
Hela skalan
51
Igenom nedåt
Till facchinon
Och villanellan?
Alla ense
Likväl om en sak:
Den att lefva
Och låta lefva.
Hur här pratas
Och ropas bravo,
Bjuds biscotti
Och limonata,
Knäppes nötter,
Gestikuleras,
Sofves middag
Och disputeras!
Allt likväl med
Respekt för grannen
Och med denna
"Educazione",
Som en hvar här
Är angelägen
Att få visa
52
Att han besitter
Så i tal som
I sätt och handling.
Sist jag var der
Blef jag förtjust i
En ragazza,
Som förestälde
Colombina.
Hon var ej täck blott —
Med figur, som,
Ehuru liten,
Var så fyllig
Och fast och smidig,
Att den anstått
En Terpsikore -
Utan hade,
Hvad ofta saknas
Uti Södern
Hos vackra qvinnor,
Detta tycke,
Som vi i Norden
Sätta pris på:
Naivt och näpet,
Skälmskt . . . ja alltnog,
Hon var förträfflig.
53
Och jag tillstår
Att hela qvällen
Såg jag mindre
På folket kring mig,
Än på scenen
Och hvad som der fans.
"Brava, bra va
Colombinetta! —
Come é' bella
La piccolina! —
Molto brava
Donzella mia!" —
Så det lät jemt
Från alla bänkar
Rundt omkring mig.
Och inte teg jag.
Men hvad nu då?
Är pjesen slut? — Ja.
Åh så tråkigt!
Hvart tog hon vägen?
Hon är borta.
54
Buona notte,
Colombina,
Donzella mia! —
Hem jag gick, men
Med fast beslut att
Komma åter
Så snart som möjligt.
Ack, det gick som
Det ofta går. Än
Kom det ett, än
Ett annat hinder
För besök på
Emiliani.
Och mitt intryck,
Som var så lifligt,
Mitt beslut, som
Var så oryggligt,
Snart var glömdt.
Det
Var häromdagen;
Jag gick bort till
55
Molin. Hans studie,
Som är nära
Invid Ripettan,
Är försedd med
En gård, der rosor
Vexa vildt och
Der snabba ödlor
Leka gömma
På marmorblocken.
Ifrån gården
Man kommer in i
Atelieren,
Der mest han vistas
Bland de verk, som
Han håller på med.
Bakom denna
Ett mindre rum fins,
Som han brukar
Vid modellering.
Dit jag gick, då
I atelieren
Ej han syntes;
Men just i dörren
Kom han mot mig
Och sade: "Vänta
56
Här en stund, så
Kan jag fä sluta
Min seance med
Modeirn! Hon ligger
Än en qvart för
Min bacchantinna."
"Vet du hvad?* - Så
Jag genast sade —
"Något faller
Mig nu i sinnet.
Sjelf du vet, att
Jag noga känner
Af ditt utkast
I ler derinne,
Hur du tänkt dig
Din bacchantinna.
Ett förslag har
Jag nu att göra,
Som . . .
HAN.
Hvad då?
JAG.
Jo,
Du skall få höra:
Jag har sett på
Emiliani
För en tid se'n
En Colombina,
Som är skapad
Just för . . .
HAN.
Åh tusan!
JAG.
Hon har armar . . .
HAN.
Nå, det ha' många.
JAG.
Ja, men vackra
Som . . .
58
HAN.
Det har min ock.
JAG.
Ögon se'n . . .
HAN.
Det
Betyder mindre.
JAG.
Och en byst . . .
HAN.
Är
Då den v så utmärkt?
JAG.
Magnifik!
HAN.
Godt.
Men fötter?
JAG.
Som en
Taglioni.
59
HAN.
Du öfverdrifver.
JAG.
Inte alls; och
Såvidt jag såg det,
Ben . . .
HAN.
Det medges.
Ovanligt vackra,
Kanske något
För myck . . .
JAG förvånad.
Hvad nu då?
Hur vet du det?
HAN.
Ja, hur vet du det?
JAG.
Jag förmodar . . .
HAN lugnt.
Och jag har sett dem.
JAG.
Sett?!
00^
HAN.
Ja visst. —
Nu
Han gick till dörren,
Tog i låset
Och sade halfhögt:
"En bekant" — strax
En välkänd stämma
Klang derinne:
"Aspetta un poco"!
Utan väntan
Jag dock steg in.
I
Trasigt skynke,
Kring midjan kastadt,
Eva lik, då
Hon gick ur Eden,
Stod der stilla
Med sänkta blickar
Skön och blyg i
Sin varma rodnad
Colombina.
61
Jag stod som fastvexi.
En minut var
Det tyst i rummet,
Det såg ut som
Bad* hon och jag stått
Som modeller
För någon ny grupp.
Lugn Molin teg
Och lät oss stå der.
Dock till slut hon
Stack fram ett finger
Under skynket
Och viste väg för
Mina ögon,
Som råkat vilse.
Och hon sade:
"Se, Eccelenza" —
Prydlig titel
För gamle Adam! —
"Eccelenza,
Se dit på henne!
Ack, hon sofver.
Hvad hon är vacker
Utan trasor
Och utan rodnad!"
62
Hvar gång se'n jag
Ser bacchantinnan
Hvit och kall i
Sin marmor ligga,
Ser jag också
En annan stå der
Röd och varm i
Ett trasigt skynke.
^
03
Madonnan i San Agostino.
^ill San Agostino kom en enka,
Bad madonnabilden der att skänka
Hennes svultna barn ett mynt till bröd.
Då — hvad under! — hördes bilden svara:
"Gerna ville jag dig hjelpa, bara
Icke sjelf jag vore stadd i nöd."
Hastigt ryktet sprids kring berg och dalar;
I.San Agostinos kyrka talar
Helga Jungfruns bild, 0, skyndom dit!
64
Och från alla håll man löper, glömmer
Egen fattigdom för Jungfruns, tömmer
Magra pungen med berömvärdt nit.
Se'n Madonnan väl fatt mål i munnen,
Är San Agostinos nöd försvunnen;
Han, som hon, blir hvar dag mera rik;
Folket tränges, offrar, kysser foten,
Presten står bredvid och vitjar noten.
Gamla kyrka, hvad du är dig lik!
*|*
C5
Confetti.
Man kan faae for meget af det gode,
Sagde Bonden, fick Möglsesset över sitt Ho'de.
Qatnmelt Ordsprofj.
^Ijjlycket jag pröfvat och sett af verldens bullrande
fröjder,
Ofta de nöje mig gjort, men ännu oftare leda;
Maken till gårdagens fröjd dock aldrig jag förr varit
med om,
Hoppas för visso jemväl att slippa förnya densamma.
Carnevalen begynte i går. Från gator och gränder
Böljade redan en stund efter middag samlas pä Corso
Wennerberg, Skrifter, 5
66
Skaror af vagnar och folk. Balkonger och öppnade
fönster
Fylldes af damer, men mest — ty värr! — af fula
turister.
Detta var redan en sorg. Den ökades snart, då i
massan
Knappast ett tjogtal masker jag såg, påtagligen alla
Lejda komparser och drumliga sluskar i lånade trasor
Rusande åter och fram under hejdlösa, fåniga gap-
skratt.
Långsamt trängde jag fram bland skaror af Creti och
Pleti.
Såg, hur confetti yrade kring, hur buketterna flögo
Än till balkongerna upp, än ned på en åkande skön-
het,
Allt jemt skuffad och trampad och skuffande, tram-
pande åter,
Såg - nej, det gjorde jag ej ; ty nu en fjerding med
kalkgrus —
Skönt konfekt! — vroks ut öfver hufvud och axlar
och tryckte
Ned öfver näsa och mun min hatt. I mörkret jag
hörde —
Det var nu ändock en tröst — mina närmaste olycks-
kamrater
67
Svärja på skilda språk; jag gjorde detsamma på
svenska.
När jag nu ändtligen lossat min hatt, med svidande
ögon
Ofvan mig såg jag med harm långhakade, flinande
"yes-yes a ,
Färdiga re'n att förnya det fina, det trefliga skämtet.
Hastigt jag undan vek, men tornade hårdt mot ett
vagnshjul,
Medan en åldrig man, som träffades, mistade sansen
Knöt i vrede min hand mot balkongens otäcka röd-
skägg,
Glad likväl, då jag såg, att romare voro de icke.
Sedan i hälft raseri min färd jag vände mot hemmet,
Kände, hur kalken han kröp som gnistor ned efter
halsen,
Kände, hur ögon och läppar de svedo af mjölfina
dammet,
Mumlande tyst: "hvad hade min son på galejan att
göra?"
C8
Mycket jag pröfvat och sett af verldens bulrande
fröjder,
Maken till gårdagens fröjd dock aldrig jag förr varit
med om.
4B^
69
Padronas Giovanna.
JAG.
^^^en, Padrona, säg, hvar hålls Giovanna,
Som så här dags ännu icke borstat
Mina stöflar?
HON.
Ack, signor, förlåt det arma kräket!
Hon är dum, förstås, och dertill envis
Som en åsna.
JAG.
Mycket möjligt; men hvad rör det saken?
Icke är hon dummare än vanligt,
Vill jag hoppas.
HON.
Jo jo men! I går hon gick till landet,
Till sin hembygd i sabinska bergen,
För att bikta.
70
JAG.
Nå, dä fä väl mina stöflar vara.
Dock, Padrona, kommer sig väl detta
Ej af dumhet?
HON.
Ah, att bikta för en gammal landtprest,
Dä vi ha* så hyggliga och lärda
Här att tillgå!
Och så bikta midt i carnevalen!
Snart vi ha' ju "santa settimana" —
Då är tids nog.
Också sade* nyss min pater, när jag
Nämnde hvad hon gjort, och log med ömkan:
"Dumma fjolla!"
Dumma fjolla — ja, så lyder domen,
Verldens dom. Kanske i högsta domstorn
Att den ändras.
^*r
71
I San Onofrios klostergård.
Jj^å San Onofrios berg jag stundom sutit,
Sett Rom, Campagnan, fjerran ock en strimma
Af hafvet, sett Soraktes snöhjelm glimma
Och hänryckt af naturens skönhet njutit.
Ur själens djup dock snart en suck sig brutit
Och ögat börjat uti tårar simma,
Italias fägring svepa sig i dimma,
Och full af vemod så min tid förflutit. —
Är det ej här Torquato Tassos minne
I vindens sus kring klostermuren klagar
Om snillets segrar och om hjertats strider?
Var det ej der, i mörka ceirn derinne,
Som skalden lefde sina sista dagar
Och som hans ädla hjerta brast omsider?
72
Tiggarmunken.
bas aL>o war des Pudels Kem
Göthe.
gg^et var på tredje dagen
Af carnevalen. Trött af
Dess bullersamma nöjen
Jag vandrat hem och satt mig
I ro vid öppna fönstret
Och skådade på hvimlet
Nedunder mig på Corso.
Då knackar det på dörren —
"Stig in!" — och långsamt träder
En munk in öfver tröskeln.
Han var utaf det slaget,
Som, ingalunda sällsynt,
Man möter alla dagar
73
I påfvedömets städer:
En kapusinerbroder
Med säcken öfver axeln
Och tiggarstaf i handen
Med kåpa, rep om lifvet
Och smutsiga sandaler.
Hans ansigte var frodigt,
Bar föga spår af späkning,
Långt mer af goda dagar
Och mannakraft och helsa.
Der så han stod framför mig
Med kala hjessan lutad
Och med sin tjocka nacke
På trinda, breda skuldror,
Han lifligt mig påminde
Om Ercole Farnese,
Helst om jag tänker honom
I tjenst i Augiasstallet.
Se'n ödmjukt han sig bugat
Och satt sin säck vid dörren,
Han räckte fram en sliten
Sparbössa utaf jernbleck
74
Och sade: "Eccelenza!
Den helige Sebastian,
I hvars kapell jag tjenar —
Det ligger har helt nära,
Kan ses snedt öfver gatan —
Har snart uppå sitt altar
Ej q var ett enda vaxljus.
Ve dessa otrons tider! —
Gif derför, Eccelenza,
Per caritå en skärf åt
Det fattiga kapellet!
Den helige Sebastian
Skall rikligt löna eder."
JAG.
Min vän, jag är en fremling,
Har aldrig lärt att inse
Hvad helige Sebastian,
Som jag för öfrigt vördar,
Kan ha' för gagn af vaxljus;
Dock skärfven ger jag gerna
Men sätt er nu och hvila!
Er vandring varit tröttsam
Måhända. Slå er neder
I soffan här . . .
75
HAN korsande nig.
I soffan!!
O, fresta ej den trötte,
Blott van vid cellens stenbänk,
Med sådan maklig hvila,
Som söfver själens stråfvan
Och väcker syndig åtrå
Till verlden och dess lustar!
Dock, då ni vänligt bjuder,
Så låt en ringa broder
I tacksamhet fä sitta
På stolen här vid dörren
Och hvila trötta lemmar!
Han satte sig. Från gatan
Steg c arne valens buller
Igenom öppna fönstret
Och tvang mig att nyfiket
Se ned gång efter annan.
Jag tänkte just att bölja
Ett samtal, då ett jubel
Mig åter drog till fönstret
Att se hvad nytt sig tilldrog.
7G
Dä såg jag, hur i trängseln
En prydlig vagn måst stanna
En hvit och röd pajazzo
Stod bakpå och en annan
Satt såsom kusk på bocken;
Men in i vagnen stodo
Två ståtliga gestalter,
En Juno och en Hebe,
Uti albanerdrägter.
Jag hann ej undertrycka
Min känsla af beundran
Förrån hon lutt sig gifvit
I ropet: "ah, så vackra!"
Då hör jag med förvåning,
Hur strax bakom mig munken
Med dämpad stämma säger:
"Ja visst, Signor', i sanning
Bellissime! — Den största,
Hon som nu tog buketten,
Är hustru till en löjtnant
Vid påfveliga gardet;
Väl något nu till åren,
Men — som ni ser — en drottning.
Hur skulle hon ej anstått
Den vise konung Salomo!
77
Den stackars mannen — nå ja,
Han är nu blott en löjtnant —
Är ständigt kommenderad
I garnison i Spello.
Så tycker monsignore
Carucci det bör vara" —
JAG.
Hvad tycker hon då sjelf?
HAN höjande axlarne.
Ah!
É donna.
JAG.
Nå, den andra?
Hon med det blonda håret
Och svarta ögonbrynen,
Korallerna kring halsen,
En urbild utaf ungdom
Och öfverdådig helsa?
Hon . . .
HAN.
Ja, jag känner henne.
Tag kikarn, Eccelenza,
78
Och fortsätt er beskrifning!
Nar såg ni såd'na armar
Och sådan hals? Tag kikarn!
Och såcTna axlar? Corpo
Di...
JAG.
Ah
, se nu, nu ser hon
Ju
hit?
HAN.
På Eccelenza —
Och ler.
JAG.
Åt mig?
HAN.
Sicuro.
Ah
che
diavolina!
Ocli
i nickar!
JAG.
Ja, i sanning!
Och jag som icke eger
En blomma ens att kasta!
HAN ifHgt.
Så nicka då!
JAG.
Nu far hon.
Addio
Signorina!
Addio!
Hör!
HAN.
JAG.
Hvad var
det?
Jag tyckte .
. .
HAN.
Ja, jag hörde.
Hon rop te: "rivederla!"
JAG.
Till hvem?
HAN.
Till Eccelenza.
Till mig?
80
JAG.
HAN.
Ah, till hvem annars?
Jag gick från fönstret. Munken
Stod först en stund förlägen
Och strök det tjocka skägget
Med blicken fåst på golfvet.
Han kände kanske på sig
Att nyss han föll ur rolen.
Det låg en buudt cigarrer
På bordet, ganska goda.
Jag tog en, bjöd den vänligt
Uppmuntrande ät mannen,
Som efter någon tvekan
Tog mot den, skar med vana
Bort spetsen, kände på den
Och se'n i första tonen
81
Af salvelse så utbröt:
"O, hvilken tid af möda,
Försakelse och späkning
Har flytt, se'n sista gången
Jag rökte!"
Obedd derpå
Han slog sig ned i soffan
Just der ja — och lät röken
Gå upp i ljusa ringar
Och mumlade belåtet:
"Nog bättre än Torlonias."
Vi voro åter komna
Till fönstret; men nu satt han
Beqvämligt stödd mot kudden
I soffans hörn och sträckte
Sitt hufvud fram i fönstret.
Han hade lossat repet,
Och kåpan skylde illa
Den breda, bruna bringan
Hvar gång han kom i farten
Med någon ny historia.
Wennerberg, Skrifter.
82
Så suto vi en timme.
Då reste han sig plötsligt —
Kanske hans tid var kommen
För tjenst uti kapellet —
Och brådskande han sade:
"Addio, Eccelenza!
Haf tack för visad godhet!
Om någon gång ni ville
Besöka arme munken
Och taga er siesta
I cellen ...
JAG.
På er stenbänk?
HAN.
Var lugn! En poverina
Mig gifvit mjuka kuddar.
Jag tog emot som biktfar
Hvad barnslig käxlek gaf mig.
Fast' sjelf jag dem ej nyttjar,
Så för en vän . . . förstår ni?
Jag kunde då få bjuda
En äkta, fin liquore,
Hvars make . . .
83
JAG.
Har ni sådan?
HAN.
Nej . . . icke jag. En broder
Den fått för vissa tjenster
Han gjort . . . och gör väl ännu
En marchesana — nå ja!
Ni känner henne.
JAG.
Jag? Nej.
En marchesana?
HAN hviskandc.
Ja visst.
Den der med blonda håret
Och svarta ögonbrynen,
Som ropte: "rivederla!"
Hon kommer hvaije afton
Att höra ave läsas
I helige Sebastians
Kapell.
84
JAG.
Så när jag glömt det.
Se här en ringa gåfva
Till vaxljus.
HAN.
Ah, behöfs ej.
Den gästfrihet ni visat
Hans tjenare, den gäller
Inför hans helgonögon
Mer än all verldens vaxljus,
Hvaraf han har tillräckligt
Jag menar ... det vill säga . .
Jag menar . . . kunde hafva . . .
Miracolo, förstår ni . . .
Miracolo del santo.
Så sagdt, han log förstulet,
Tog säck och staf vid dörren,
Såg frågande uppå mig,
Liksom ett svar han väntat.
85
Derpå han höjde handen
Välsignande, och ödmjukt
Han smög igenom dörren.
c^fc^fV?
86
1 Augusti mausolé.
Tutto vince e ritoglie il tempo avaro:'
Chiamasi farna, ed é morir secondo
Ne pin che contra '1 primo é alcun riparo.
Pptrarea.
^gjj stort du aktar, Tid, hvad här med möda
Vi jordens barn som stordåd bragt i ljuset;
Med seklers hjelp du störtar allt i gruset
Och trampar ned hvar mensklig odlings gröda.
Du ökar ej din fart, der tårar flöda,
Och saktar ej din flygt vid glädjeruset;
I afmätt takt du låter höras suset
Af dina vingslag, som till slut oss döda.
Och menskors vägar, så de smås som stores,
Att nå evärdlig äras tomma glitter
Med några tusen år du vet att spärra.
Salomo! — O tempora! — O mores!
1 kejsar Augusti graf jag sitter
Och ser på konstberidartruppen Guerra.
m
87
En syn.
Si vous eussiez été du temps de Gabrielle,
Je ne sais pas ce qu'on eut dit de vous;
Mais on iTaurait pas parlé d'elle.
Voltaire.
fällan under carnevalen jag gick ut
Och med fröjd jag såg den lida mot sitt slut,
Då en afton tvänne landsmän, vänner båda,
Kommo till mig, ville ha mig ut att skåda
H vimlet ned på corson. "Trefaldt nej!" —
Gaf jag dem till svar — "det vill jag ej.
Gån, men låten mig fa vara!"
"Ja, men" — hördes båda svara —
"Just i qväll vi ämnat fara
Ut i vagn — en timme bara —
Mest för vädrets skull." Och efter något prut
For jag ut.
88
Till en början allting var sig likt:
Larm, confetti, trängsel och buketter,
Fula masker, sminkade koketter,
Dumma upptåg, gälla skratt och slikt.
Här och der dock sågs en vacker qvinna
I kostym — och då en romarinna,
Som med hullets purpurbruna färg
Vitne bar om ungdomskraftens märg;
Ty utaf utländskor voro ganska få
Rigtigt vackra och dessutom alltför små
För att synas; liksom näpna sippor döljas,
Når af fulla rosors yppighet de höljas.
Så vi hunnit öfver Piazza di Colonna,
Då med ens jag vardt af häpnad slagen
Vid en syn, så skön, att jag betagen
Trodde först jag såg en Rafaels madonna,
Så en engel ... så en drottning ... så en Venus . .
Så en fé af något himmelskt vitse genus . . .
Så. . . men lugnom oss! I ro fortsättom
Och berättom!
På en vid balkong med prakt draperad
Och med vaser utaf brons ornerad
89 __
Stodo mellan lager och orange i blomma
Trenne rikt förgylda stolar, tvänne tomma,
Men den tredje mer än fyld utaf en
Stor och fet signor', som icke gaf en
Enda blick åt dem dernere,
Men båd' en och flere
At den herrliga, som stod framför
Och som ej beskrifvas bör;
Allra minst på samma sätt som Lydia, Laura,
Chloris, Fanny, Selma eller Daura
Och de tusen sinom tusen andra,
Som det obehaget haft att vandra
Till odödlighetens firmamenter
Med så konstiga signalementer
På sin kropps detaljer, ända från sin panna
Hela vägen ned, att, om de varit sanna,
De bevisat blott, hur vådligt skral
Qvinnan blifvit, om vår Herre
Lemnat henne att dess värre
Danas efter skaldens ideal. —
Dock att hon, om hvilken här är fråga,
Väl förtjente en poetisk råga
90
Utaf ack! och o! i ljuf förening
Derom, hoppas jag, flns numer blott en mening.
Synen varade en knapp minut;
Och så tog den slut.
Hittills tyste hördes nu vi alla
Om hvarandra ropa och befalla
Kusken vika af och kortast göra svängen
För att genast åter komma in i trängen.
Sagdt och gjordt,
Öfver all förväntan gick det fort.
Kusken hörde till de vana,
Som förstå att ana.
Knapt en qvart förflutit, och vi foro
Åter re'n förbi den plats, der nys? vi voro.
Hon stod qvar der än, men var nu blifven
Tätt omgifven
91
Utaf damer och af kavaljerer
Tydligt ur societetens högre sferer.
Då vi hunnit midt framför balkongen,
Dit buketter flögo ifrån alla
Håll och kanter, men de fleste syntes falla
Ned igen, till grämelse för mången,
Som sitt allra bästa gjort
Välment, men för fort —
Sådant händer
Äfven uti kalla länder —
Reste vi oss, långa som vi voro
Hälft högtidligt, utan Qesk och oro,
Och med blottadt hufvud kastade vi trenne
Ståtliga buketter upp till henne.
Lyckan stod oss bi. De syntes alla
Ned för hennes fötter falla.
Glad hon tog dem mot af sin omgifning.
Derpå lutad öfver stängselranden,
Med en rörelse af handen,
Vacker öfver all beskrifhing,
Sade hon ett tack och sig tillbaka drog
Med en nästan kunglig nick och log.
92
Tysta, tjusta stodo vi
Ännu länge, sedan vagnen gått förbi.
Och jag tyckte, att en glans sig spred
Öfver Corso, som då sol går ned.
#fc
93
På ruinerna af Caracallas termer.
j^Lvad Roma fram bragt, medan spiran det höll
I senig hand ut öfver en kufvad verld,
Bär än i murgrus sönderfallet
Stämpel af herrskarekraft och storhet.
På Aventinska kullen det står en bål
Ruin af stenblock, bågar och brustna hvalf ;
Vidt kring han vitnar tusenstämmigt
Hvad Caracallas termer voro,
Då sextonhundra rum för de badande
Och lika antal kamrar för slafvars hop,
Förmak och salar, fylda rikt med
Vaser och fresker och marmorstoder,
94
Då tak och golf af skimrande mosaik,
Trappsteg af basalt, väggar af serpentin,
Porthvalf af porfyr, portasanta
Manade mängden till stundens njutning.
Nu trängs ej mer eröfrarefolket här,
Ej mer palestran dånar af vådlig lek;
Blott då och då barbarers söner
Grusade grunden med undran trampa,
Och spöija noggrant väktaren, hvar det var
Som Tjuren, Torson, Hercules grofvos fram
Bland hundra andra stöder, hvilka
Stympade fröjda ett nutidsslågte.
*^&«r
95
Sista qvällen i carnevalen.
karnevalens sista dag var inne,
Vädret herrligt, hvimlet brokigt,
Lifvet ut' på Corso mer ån vanligt tokigt,
Och jag sjelf ej helt och hållet utan sinne
Att förlika mig med obehaget
Utaf trängsel, skrik, confetti,
Som jag kanske ej gjort rätt i
Att så hårdt bedöma; ty strängt taget
Bör ej sådant lappri hindra en att njuta
Stundens glädje, sådan som den är;
Klok är den, som icke räknar för besvär
Att ibland med ulfvar tjuta,
Utan tager seden, der han väl är kommen,
Och så lefver, om han kan det, som en
98
Monsieur Chose, en fideikommissarius,
Hellre än han söker äran af att vara
Lik en trög och högbent dromedarius.
Sådant kan man mycket gerna spara
Utan skada för effekten
Till's man är ur fläkted.
Men — så hör jag någon fråga —
Carnevalen var ju nyss en plåga?
Ja; men se förhållandet är detta,
Som jag kanske haft den äran att berätta,
Att . . . men ej behöfver jag förklara
Hvad jag inte alls är skyldig att besvara!
Vare det nog sagdt, att carnevalen
Nu i dag ej syntes mig så galen;
Hvarför också villigt jag for ut
Och var med från början och till slut.
Icke är det derför sagdt, att jag changerat
Eller ändrat smaken;
97
Det ar bara carnevaln, som embellerat.
Det är saken.
Alltså: vädret det var herrligt, hvimlet brokigt,
Lifvet ut' på Corso mer än vanligt tokigt,
Och jag sjelf rätt äfventyrligt stämd.
Carnevalen hade tagit hämd!
Vi, som åkt tillsamman förra gången,
Då vi sågo "synen" på balkongen,
Ville äfven nu kampera samman
Och som bröder dela fröjd och gamman;
Togo derför samma kusk och hästar,
Som vi hade då
Med galoner på
Vackrare buketter, bättre västar,
Nya fina handskar, det förstås, ty färden
Skulle nu ju gå igenom stora verlden.
O, hvad slumpen ofta leker grymt
Med förhoppningar i detta lifvet!
We nnerbf r g, Skrifter.
Dagen gick till ända utan att en skymt
Utaf henne blef oss gifvet
Att få skåda,
Trots den mängd försök, som icke utan våda
Gjordes att oss tränga genom barrikader
Utaf fylda vagnar uti dubbla rader
För att komma åter till balkongen,
Dit förgäfves dock den ena gången
På den andra våra blickar vändes.
Ack, i dag ej någon nick oss sändes!
Och till slut gick solen ned,
Och vårt hopp gick med.
Mörkret brutit in, och tusen sinom tusen
Gnistra allaredan de små ljusen,
Ständigt tända, ständigt släckta ut,
Som förkunna carnevalens slut.
Trängseln ökas, liksom dunklet, livar minut
Snart utefter hela Corso hörs ett tjut
Utaf jubel ifrån hopen,
Hvari blott urskiljas ropen:
"Senza moccoli" och "sia ammazzato!" —
Ve mig! Här vill något till att vara Cato.
99
"Här är eld, SignorM" — så ropar en
Lutande sin vår ned öfver balustraden;
"Min är vannare, om ni vill -ha' den"
Ler en ann' med röst som en siren,
Under det en tredje hotar: "Eccelenza,
Vill ni hit, så kom, men inte senza" .
Men jag hör ej längre hvad hon säger,
Står som Hercules och väger
Pro och contra mot hvarann':
Skall jag? - Skall jag icke? - Skall jag?
Ja, visst skall jag. Men, tänk nu, ifall jag
Se'n vill gå, men inte kan ...
Eller kan, men inte får . . .
Eller får, men inte går . . .
Bagatell!
Det är carnevalens sista qväll.
Snart har jublet öfvergått till yra.
Ingen låter mer sig styra,
Icke ens af ålder, kön och rang och sed.
Allt har kommit nu på sned.
100
Sjelfva hedersprosan till och med
Gläds att känna sig ur led.
Under denna non plus ultra villervalla
Skildes jag från mina vänner, rördes
Om i strömmens hvirflar, fördes
Fram och åter likt ett flarn bland andra alla,
Än på gator och balkonger
Än i fönster och salonger
Jemt bland obekanta
Stundom rätt charmanta
Individer,
Märker ej hvad tiden lider,
Tills med känslan hos en torso
Ej af sten, förstås, men utaf kött och blod ;
Slutligen jag stod
I en simpel osteria nära Corso,
Dit man sagt mig att Trasteveriner
Skulle komma och vid tamburiner
Dansa saltarello. Dock att titta
Var mig vida mindre af behof än sitta.
Derför slog jag strax mig ner
Vid ett bord, der ingen mer
Satt sig än.
101
O, hvad det kändes godt i
Trötta kroppen att få sträcka på sig
Och att sedan få sig
Orvieto med biscotti!
Från min vrå, der jag mig makligt lutat,
Skulle just jag gå, se'n väl jag slutat
Min fiaschetta, då igenom dörren
Trenne herrar stego in, dem förr en
Gång jag tyckte mig ha' sett, men när och hvar,
Derom till en böljan var jag mindre klar.
Men, då snart de stegen vände .
Bort till bordet, der jag satt,
Och der plats fans, såg jag att
En åtminstone jag kände:
Den der store, fete herrn uppå balkongen
I den gyllne stolen, som jag såg den gången,
Då hon — drottningen — madonnan — fé'n
Öfver Corso spred sitt trolska sken.
Efter honom gick en högrest, äldre man
Med förnäma låter, och vid denne
Lätt en yngling.
Men . . . hvem är väl han,
Som till den grad liknar henne?
102
Ah, naturligtvis en bror. —
Som en blixt den tanken for
Genom mig, men snart
Tog den annan fart.
Närmst på bänken framför mig sig satt
Den der fete; och invid hans sida
Ynglingen, mot hvilken han sig vändt, så att
Jag var nästan skymd bakom hans vida
Öfverrock; och på en stol midt öfver bordet
Satt den äldre, förde ordet,
Kallade den unge med ett skämtsamt grin
Än "min prins", än *min kusin" f
Bjöd cigarr och slog i vin,
Som dock denne med förlägen min
Icke tycktes vilja smaka,
Utan sköt tillbaka.
Han var klädd uti en fantasikostym,
Bar en svart barett med stor och ståtlig plym,
Som, oaktadt långt den ned i nacken nådde,
Snart nog dock förrådde
103
Mycket mer af lockigt hår
Än en junker bära far.
Likaså för ögon som ej blunda
Röjde spanska kappan lätt
Former mer än nödigt runda
Äfven för en sextonårig sprätt.
Intet tvifvel mer. Det är ju hon, som sitter
Här vid bordet, hon, som spritter
Utaf fröjd, än qvinligt rädd, än barnsligt yr,
Åt sitt första, stora äfventyr.
O, hvad hon var skön! Och hur belåten jag,
Som ett sådant slut fick på min dag!
Plötsligt genom dörren rusar in en hop
Af pajazzer uti fula masker,
Skramla med tambur-de-bask'er
Under vilda skratt och rop.
Skrämd af larmet hon sig reste; och de andra
Båda äfvenså; försökte derpå vandra
Genom trängseln ut; men hastigt hon sig vände
Som om något saknats; och då hennes blick
104
Dervid föll på mig, ett drag af undran gick
Öfver hennes anlet. Kanske att hon kände
Mig igen. Hvem vet? Snart likväl hon försvann,
Och för mig att stanna intet skäl jag fann.
Re'n jag färdig var att gå,
Då jag af en slump fick se på bänken
Ligga q var en liten handske. Tänk en
Sådan tur ... att kanske åter fä
Se, ja tala vid . . .
Strax ut jag far
Som en pil på gatan, har
Snart i dunklet syn fått på en grann
Vagn med spann,
Och jag vet ej hvarför, dock det kännes .
Den är hennes.
Ja, der är hon; skall just fara.
Raskt jag stiger fram och lyfter hatten,
Visar upp den funna skatten,
105
Frågar vördsamt: a Månn' ej denna vara
Tappad utaf er, min prins ? u
Hon log,
Sade derpå artigt, i det hon den tog:
u Prinsen tackar för i qväll, Signor',
Och prinsessan för i går."
**
106
Campagnolen vid Ponte Molle.
Italienaren söker ett sannt i naturen
och far ett stort.
Ehrenmärd.
' q osterian
Vid Ponte Molle
Jag åt min middag
Med några landsmän.
Då steg der långsamt
Igenom dörren
En campagnol;
I fårskinspels med
Det ludna utåt
Och läderbälte
Kring fasta lifvet,
Med ryttarstöflar
Och spetsig filthatt
Och pik i hand.
107
Med säker hållning
Han gick till bordet
Och lyfte hatten
Och sade höfligt:
"Sia permesso" —
Och lugnt sig satte
Förr'n svaret kom.
Han åt sin skinka
Och drack sin flaska,
Gaf svar på frågor
Med skick och låter.
Som kunde gillats
I stora verlden,
Ehvar som helst.
Med undran såg jag
De ädla dragen,
Det enkla sättet,
Den öppna blicken,
Och sjelf mig sporde:
"Det är väl ändock
En utklädd prins?"
108
Det ges en bildning
Guds gåfva är den —
Som ej i arf går
Och ej förvärfvas;
Börd, guld och lärdom,
Rang och kraschaner
Ej gifva den.
Och derför händer
Och ej. så sällan,
Att högt uppsatte,
Ja, högst betrodde,
Båd' de som duga
Och icke duga,
Dock sakna den.
Med undran ser jag
De grofva dragen,
Det simpla sättet,
Den slöa blicken
Och sjelf mig spörjer:
"Det är väl ändock
En utklädd dräng?"
109
Vicus sceleratus.
JÉ^olen bränner het i branta gränden,
Höljd af skräden, smuts och tiggarlumpor;
Kring de öde husens murkna trappor
Frodas ogräs.
Ut ur fönstren stirrar hålögd tomhet
Ned på stigen, der ett lif ej rör sig;
Här och der blott spratlar under sopor
Skorpionen.
Ve dig, Tullia! — Öfver dessa stenar
Låg en gång din konung fallen, sargad,
Och du dref ditt vilda spann att trampa
Ädle hjelten.
110
Trefaldt ve dig! — Ty han var din fader;
Och du kunde dock, du tigerhjerta,
Se de blodbestänkta hjulen krossa
Grånad tinning.
Sedan dess förbannelse har hvilat
Sekelstung uppå ogerningsplatsen
Och från slägt till slägt den nämns med afsky
Sceleratus.
111
En siesta på Monte Pincio.
Le stupide et le bel esprit sont également ferraés
å la vérité. Il y a seulement cette difference, qu'
ordinairement le stupide la respecte, et que le bel-
esprit la méprise.
Makbranche.
^Ln bekantskap jag gjorde på vägen till Rom
Med en fransman, en grefve de Haut;
Han var vacker och qvick och förmodligen rik,
Men en slaf under allt "comme il faut".
Och vi råkades ofta, men glad var han ej;
Han såg harmsen ut till och med då
Når en carnevalsqväll ned åt Corso han for
Med buketter och spann comme il faut.
112
Före middag i går upp till Pincio jag gick,
Slog mig ned på en bänk och såg på,
Huru vackert i vårsolen allt tog sig ut,
Hur naturligt och dock comme il faut;
Då jag såg honom komma. På afstånd allt re'n
I förtjusning jag ropade: "Åh,
Hvad vår verld dock år skön!" — "Är hon det?"
blef hans svar
I en ton, icke fullt comme il faut.
Han tog upp sin pince-nez, såg sig kring med förakt,
Och med öfvermod fortsatte så:
"Och det kallar ni verld! — Ah, pardon, mon ami,
Comprenez vous que ce que c'est comme il faut?"
"Det är sannt, utaf verldar det gifves en mängd,
Som lär vandra omkring i det blå;
Jag har sett några stycken och hört deras namn,
Men har glömt dem totalt, comme il faut/
113
"Att der ofvan skall finnas en bättre slags verld
För de bättre — det kan jag förstå;
Men att tala om den så långt före entréen
Det är löjligt och ej comme il faut."
"Sedan har man den verld, som ni kallat för vår —
Att hon nämns blott är mal a propos —
Med sin otäcka röra af klasser och stånd
Om hvarandra . . . är den comme il faut?"
"Och dock fins det en verld, som förtjenar sitt namn,
"Le beau monde", hvars storhet så få,
Som stå utanför den, kunna fatta . . . och det
Visar bäst, att den är comme il faut."
"öfverallt är den verlden sig alldeles lik
Och i allt råder samma niveau,
Så i bildning och tycken, som vanor och ton;
Ty det gifves blott ett comme il faut."
Wennerberg, Skrifter.
114
a Hon hur nog af sig sjelf i Paris och Berlin
Och i Florens och Wien också,
Och hon fordrar ju blott att beundras och ses,
Som är vilkor för allt comme il faut."
"Men, hur är det i Rom? — Blott för konst och natur
Fins intresse. Oss låter man gå;
Och är oförskämd nog att, som ni, i hvar slusk
Se en man utaf verld comme il faut."
Hans predikan var slut. Jag brast ut i ett skratt
Och jag . . . vaknade. - Grefve de Haut
Sågs ej till; men hans kort låg på bänken. Der stod:
"Dröm ej högt! Det är ej comme il faut."
^^&K
115
Hädelse.
"jt^Tetrus, gjuten i brons, sitter i väldig döm,
Apostoliskt sin hand lyfter han signande,
Men till kyssning sin fot sträcker den gamle fram
Nästan olympiskt.
Också sägs det att ung var han en hednisk gud,
Jupiter tonans sjelf. Nu han podager fått.
Kyssning lindrar hans värk. Käns den för svår, han än
Dundrar okristligt.
116
Berenice.
Date mi pace, oh däri raiei pensieri!
Non bastå ben, ch'Amor, Fortuna e Morte
Mi fanno guerra?
Fttrarca.
J~£å besök för någon tid tillbaka
Var jag hos Blommér, som ämnar måla
Loke, fängslad i en öde håla
Tjent af Sigyn, af sin trogna maka.
Som modell för henne stod en qvinna,
Hög och vacker, men med kinder bleka;
Och vid pallen sågs en flicka leka
Lyssnande ibland till namnet Ninna.
117
Vid en rast hon satte sig och lade
Trött sin magra hand uppå den lilla;
Och vid mina frågor teg hon stilla
Till en början; men till slut hon sade:
"Jag är enka, blef det tre år sedan,
Sjuk och fattig, heter Berenice,
Står modell som u donna infelice",
Sex och tjugu år, men gammal redan. 6
a I Viterbos mörka fångselhåla,
Smidd till hand och fot i lifstidsboja,
Dog min man. Jag öfvergaf vår koja,
Får mitt bröd hos fremlingar, som måla."
JAG.
Säg mig, hvarför eder man hölls fången
I Viterbo!
HON.
«
För ett mord. Den arme
118
Var utom sig . . . vild . . . Gud sig förbarme!
Ville mörda mig också den gången.
JAG.
Sådant odjur!
HON.
Ocijur? O nej, herre!
Ädel var han, kär han höll mig, gjorde
Hvad som hvar och en, som älskar, borde.
JAG.
Var det er skull då?
HON.
Ack ja, dess värre.
JAG.
Huru så?
HON.
Det var vid skördefesten
119
I Albano. En abbate tog åt
Pilen i mitt hår. Jag endast log åt
Hans försök. Jag borde dödat presten.
Stackars Ninna! Hade jag ej henne,
Dog' jag glad. Hvi skulle då jag klaga?
Nu jag måste lefva . . . kanske taga
Mig en man. Jag kan ej föda tvänne.
JAG.
Arma qvinna, du vill alltså sälja
Bort din kärlek för att skaffa föda
Åt dig?
HON.
Mig!? — Jag lefver hos de döda,
Icke hon. Har jag väl rätt att välja?
All min kärlek röfvades af döden.
Hvad som åter står jag gifver villigt
Den — och det är icke mer än billigt —
Den, som räddar hans barn ifrån nöden."
i2a
Det vardt tyst. a Nu ställ dig, Berenice!"
Böd Blommér. Hon reste sig, den höga,
Såg på Loke med ett tårdränkt öga . . .
Sigyn var hon, "donna infelice".
m
121
Heliga veckan.
#ö|tt carnevaln är slut och dermed dess profana
Så skämt och sång och dans, som mål alltför bastanta,
Till hälften blott är sannt; ty "san ta settimana"
Väl settimana är, men ingalunda santa.
**
122
En nunneinvigning.
Klosterderen er lukt; nu for hende den aldrig sig aabner,
Hist över Altret sig teer Nonnen bag Gittret igien.
Kransen har hon nedlagt med Yerdens Boser de rade,
Lokkernes yppige Stram rulled til Jorden og svandt.
Ingemann.
lyss i ett klosterkapell ej långt från villa Negroni,
Der jag vandrat omkring, stod jag i trängseln och
Såg med undran och harm, huru fyra romerska flickor
Vigdes till himmelens tjenst. Hör, hvad jag hörde
och såg!
Klädd i prunkande skrud vid altarets fot kardinalen
Satt på en gyllene stol kall, högtidlig och tyst;
Prester stodo omkring med blickar sänkta mot golfvet,
Armarne lagda i kors, läpparne rörda till bön.
123
Klerker med ljudlösa steg och mjuka, smidiga låter,
Gingo åter och fram, sysslande ständigt och jemt,
Under det rundt om altarets ring en krets af dra-
banter
Höll med sträckt bardisan böljande massan i styr.
Kransar af löf från väggar och tak, välluktande vax-
ljus,
Ångande rökelsekar spredo en döfvande doft.
Luften var qvalmig och tung. Från fönstren, klädda
med blommor,
Dagern, sparsam och grå, knapt förmådde gå in.
Tystnaden ökades blott af presternas mumlade böner,
Ljusens flämtande sken skingrade skymningen ej.
Dock i dess dunkel jag såg en "virgo incoronata"
Skåda från altarets höjd olycksbådande ned.
Hör, nu ljuder en stilla musik. Den trängande hopen
Höjer sig upp på tå, lutar sig fram för att se,
När från en afsides dörr två flärilsvingade englar
Sväfva i kyrkan in, golfvet med rosor beströ.
Parvis följa dem åt de lockomkransade brudar,
Svepta i slöjors flor, hvita från hufvud till fot,
Stanna omsider och sjunka på knä framför kardinalen,
Lutande ödmjukt ned hjessornas rosiga natt,
_124
Medan på altarets steg de båda seraferna lekfullt
Sätta sig neder och se undrande uppå hvarann,
Lika de himmelska barn som den åldrige mästarn
Bellini
Älskar att måla ibland nedom Madonnans tron.
Men, då orgelens ton förklingat, höjer en pater
Böjliga stämman till tal, ordrikt, flytande, grannt,
Prisande lycklig den mö, som långt från bulrande
verlden
Njuter i klostrets hägn Edens saliga ro,
Som uti hjertat bär sin trogne, himmelske brudgums
Ljusa, herrliga bild, älskande, älskad alltjemt,
Och som försakar med glädje den fröjd, som jorden
kan bjuda,
För att i himlen en gång famnas som Frälsarens
brud.
Sådant och annat slikt med ifver patern predikar,
Kanske troende sjelf sanningen af sina ord.
Talet han slutar med bön, och derpå han manar hög-
tidligt
Alla att hvar för sig styrka sitt löfte med ed.
125
Lång, omensklig och grym var eden;*men alla de svuro
Likväl med hörbar röst, stundom qväfd utaf gråt.
Gräslig förbannelse sist de kallade ned ifrån himlen,
Om de ett hårsmån blott veko ifrån sitt förbund.
Nu uppå skälfvande knän de släpa sig fram till pre-
laten,
Kransarne taga de af, lägga dem sakta ned,
Sträcka så darrande fram de sänkta hufvudens offer,
Och för hans härjande hand faller det yppiga hår.
Sist han välsignelsen ger och vinkar med ringprydda
handen,
Och ifrån tårstänkt golf stiga de vacklande upp;
Famla en stund som blinda och fatta hvarandra i ar-
men,
Trefva med staplande steg ned ifrån altarets rund.
Knappast för snyftningar hörs det u sal ve regina cce-
lorum"
Som från en osedd chör tränger ur klostret sig fram.
Englarne ordna i hast sina målade vingar och trippa
Glada från trapporna ned, visande brudarne väg.
Långsamt följa dem de och snart de synas ej mera.
Gnislande porten är stängd. Verlden de sagt sitt
farväl.
126
Vigselakten var sfut. Den skådebegärliga hopen
Pratade, helsade, log, skyndade ut för att se
Kardinalens eldröda vagn och kolsvarta hingstar,
Påfliga Schweitzarnes vakt, innan de hunnit sin våg.
Stannade ingen moder med tårfulla ögon derinne?
Glömde sig der icke qvar någon sörjande vän?
Sågs ej mot marmorkolonnen sig luta blek och för-
tvinad
Han, som höll henne kår? — Nej, kapellet år tomt.
Lydia Mastrodicasa, Maria Giacinta Catoni,
Angela Sassi och du Anna Teresa del Po,
O, hur lyckliga I, om I så verlden förgäten,
Som hon förgätit er! Trefaldt lyckliga då!
4H?
127
Vid "santa scala".
Vielleicht wacht der Heilige Geiat,
wo die Theologen zu tief schlafen.
Luther.
jäg)u har väl hört om trappan underbara,
På hvilken Frälsarn gick i forna tider
Upp till Pilati domssal? — Sent omsider
Hon fördes hit till Roma. Låt så vara!
Vid henne står jag; ser, hur vantrons skara
Steg efter steg med möda uppåt skrider
På bara knän och nötta radband vrider
Och tror sig så allt närmre himlen fara.
Är det ej ämne för jeremiader?
I Romas prester, hvar står det väl skrifvet
Att himlen nås på slik en "via mala"?
Må Han, som en gång bad från korset: "Fader,
Förlåt dem!" och för bödlarne gaf lifvet,
Så bedja än i dag från santa scala!
128
Allegris Miserere.
Ye Eder, som gören menniskorna hyende
under armarne och örongott under hufvu-
dena, både ungom och gamlom, till att
fånga själar : och när I hafven fångat dem,
så sägen I dem lif till.
Huekiel.
jjfgu jag hört Allegris Miserere.
Och jag lefver, är ej platt förgången
Uti svallet af estetisk tjusning,
Om jag ock en stund — det var förlåtligt -
Mäktigt bortförd af dess höga vågor
Miste sansen.
Det var femte dagen
I den helga veckan, klockan fyra.
129
I kapellet, det Sixtinska, rådde,
En högtidlig stämning. Nära skranket,
På en plats, som säkert väckte afund,
Stod jag ibland främlingar från alla,
Nästan alla Europas länder.
Öfver mig jag hade Buonarotis
Herrligaste skapelse — jag menar
Hvalfvet med profeter och sibyllor,
Jehovahs cheruber menskovordna,
Omkring h vilka evangeliskt ljusa
Barnserafer stå och glade lyssna;
Katt framför mig uppå altarväggen
Mörk och hemsk "Judicium extremum"
Utaf samme målarkonstens Dante;
Och till höger och till venster andra
Verk af stormän, små bredvid Titanens.
Ofvan altaret och på detsamma
Brunno vaxljus, men med bleka lågor,
Ty ännu i aftonsolens strålar
Lyste öfre delen af kapellet,
Under det att i den nedre redan
Qvällens skymning bredt sin dunkla slöja
Öfver föremålen.
Wennerherg, Skrifter.
130
Här i midten
Påfven satt uppå sin tron, kring honom
Uppå höga bänkar kyrkans furstar
Och ned om dem, nästan undanskymde,
Lägre dignitärer; alle klädde
Elter rang och värde, hvar på sitt vis,
Uti granna skrudar.
Länge var det
Tyst som i en graf. Till slut dock hördes
Chören bölja.
Texten var ur Davids
Första botpsalm tagen, och musiken —
Om den så bör kallas — var en oskön,
Sträf och torr, recitativisk messning,
Unison, blott någon gång förmildrad
Af en treklang. När nu psalmen slutats,
Släcktes ett af ljusen, och en tystnad
Trädde in helt kort, ett par minuter;
Derpå böljade en psalm å nyo,
Annan text, men föredraget lika
Som förut; och när så denna ändats,
131
Släcktes andra ljuset. Och så fortgick
Denna underliga andaktsöfning,
Lika tröttsam båd' för själ och sinne,
Till dess tjuge psalmer voro sjungna,
Och af ljusen, tjuguett från början,
Endast ett stod åter.
Hade örat
Under denna långa tid af vånda
Plågats af ett evigt enahanda,
Så var detta ingalunda fallet
Dock med ögat.
Aftonsolens skimmer
Hade småningom flytt bort ur hvalfvet,
Och cheruberne deruppe svept sig
I ett hotfullt mörker. Platsen åter
Närmast altaret var nu den enda,
Hvarest föremålen kunde skönjas
Trots en ständigt svagare belysning.
Och när denna slutligen bestods af
Enda lågan från det sista ljuset,
132
Som med dystert sken i ängslig flåmtan
Endast då och då förmådde skingra
Mörkrets skuggor kring den nedre delen
Utaf Domens tafla — denna fasa,
Der en afgrund, full af gräsligheter,
Öppnar sina svalg, och öfver dessa
De fördömde, gyttrade tillhopa,
Våndas, vrida sig i fåfäng sträfvan
Att ej sjunka, under det att andra
Re'n betagna af förtviflans stelkramp
Hopplöst stirra ned mot helvetsgapen,
Ständigt dragna dit af syndens tyngdlag ■
Och det syntes som om dessa massor
Rörde sig i dunklet upp och neder;
O, då greps jag af osäglig ångest
Och jag vände bort min blick från synen.
Då, hvad buller? Skrämd jag for tillsamman
Som det ofta händer, då en längre
Tystnad plötsligt brytes. Uti mörkret
Mera hör jag, än jag ser, hur alla
Bispar, Patriarker, Kardinaler
Samfäldt resa sig från sina säten
Och med påfven uti spetsen skrida
133
Långsamt fram mot altarrunden, falla
Der på knä.
Det sista ljuset flyttas
Ned ifrån sin plats, men släckes icke.
En minut af helig tystnad följer;
Och så stiger som ett rop ur djupen
Miserere.
Aldrig skall jag glömma
Denna stund, så gripande högtidlig.
Jag var hänförd . . . utom mig . . .
Ja, jag var det; och då frågas icke:
H varför? Nu, då endast minnet
Blekt, men oförgätligt, står mig åter
Af hvad förr jag genomlefvat, pröfvas
Mången gång hvad då blott kändes.
134
Så ock
Gör jag nu, men kanske orätt.
Liksom
Mången bild allenast på den platsen,
Der den sattes först i rätt belysning
Utaf mästarn sjelf, sitt värde eger —
Alltså icke helt och hållet eget —
Så ock detta Miserere.
Ej af
Någon hög melodisk skönhet, ej af
Någon harmoniens rika vexling
Och ej heller utaf något särskildt
Egendomligt uti rytmen är det
Som det rättvist får sitt pris; dess mera
Utaf stunden, stämningen och sättet,
Hvarpå dessa massor utaf toner,
Breda, dragna, dunkelt i hvarandra
Gående och mystiskt våfda samman
Mäktigt svälla ut och åter bortdö
Såsom ljuden ur en eolsharpa,
Öfver hvilka, lika meteorer
Plötsligt glänsande i stjernerymden,
135
Röra sig i höga, ctferfva banor
Fria stämmor, klingande och skåra
Af det underbara slag jag lärt att
Känna re'n förut i Ara Coeli.
Jag var hänförd — det är redan erkändt -
Och betagen, men ej blott af sången;
Nej, det var det hela, som förtjuste
Öga, öra, fantasi och känsla.
Det var skönt, men icke af det slaget,
Som sin lifskraft evigt nyfödd hemtar
Ur sin egen sannings friska kärna;
Det var skönt, men som ett Sodomsäple,
Som en praktfull lusteld uti natten,
Grannt, men väsenstomt, ett ytligt skenlif.
Du katolska, sekelsgamla kyrka,
Som med tillhjelp utaf konstens häftyg
Så förstår att lyfta, rycka till dig,
Tjusa och berusa unga sinnen
Och de gamles söfva och bedöfva;
Det är tid, att du i säck och aska
136
Tänker på judicium extremum,
Låter ljusen brinna, tänder flere
Och på allvar sjunger miserere.
137
Föredömets makt.
i^om fordom Petrus, då han gick att vitna
På korsets stam om Kristi läras sanning,
Ovärdig höll sig att som Han få lida
Och derför valde dö, i ödmjukt sinne,
Upp- och nedvändt;
Så har hans följe, då det gått att vitna
I klostrets famn om samma läras sanning
Ovärdigt hållit sig som Han att lefva
Och derför valt ett lif, i Ödmjukt sinne,
Upp- och nedvändt.
M
138
Pio nono.
Quegli, che usurpa in terra il loco mio
Il loco mio, il loco mio, che vaca
Nella presenza del flgliol di Dio,
Fatto ha del cimiterio mio cloaca
Del sangue e della puzza, onde il perverso
Che cadde di qua sn la, giä si placa.
Vanie.
@åsom god protestant öfver påfven jag svär
Och i honom jag ser antikrist;
Men hvad Pius beträffar, så kanske jag är —
Eller var väl — en smula papist.
Då jag såg honom först — i Sanct Peter det var,
Der han bars i solenn procession
På sin gyllene stol uti påflig talar —
Såg han ut som en kung på sin tron.
139
Under sidenkalotten det gråsprängda hår
Som en ljusning kring anletet sken,
Och i djupblåa ögat det glänste en tår,
Och hans blick som ett helgons var ren.
När han sänkte sitt hufvud och lyfte sin hand
Till välsignelse, ödmjuk men stark,
Då det var som han sett det förlofvade land
Uti fjerran, en from patriark;
Men när hjessan han höjde och såg på det folk,
Som på knä tog välsignelsen mot,
Då han syntes mig sträng, som en budordets tolk,
Så som Moses vid Sinais fot. —
Så han färdades långsamt mot altarets rund
Under chörernas hyllande sång:
"Tu es Petrus", min kyrkas orubbliga grund
Genom vexlande tidernas gång.
140
Och han hörde och log; och mot hvalfvet han båg,
Der de orden i jätteskrift stå,
Och ett underbart skimmer i ögonen låg,
Ej martyrens, men vackert ändå.
Pio nono! Du trodde de orden och blef
Den du är - men ej Petrus — till slut;
Och du såg ej den handen der ofvan, som skref :
"Mene tekel* och "Tu es" strök ut.
^&*T
141
Domine, quo vadis?
fc^å lärer oss legenden:
Når Petrus låg i bojor
I Carcer Mamertinus,
Han greps af dödlig ångest
Vid tanken på de plågor
Han hade snart att utstå.
Hans väktare, som redan,
Af hans predikan rörde,
I hjertat vore kristne,
För längesedan upphört
Att honom strängt bevaka;
Och stora hinder lade
Sig derför ej i vägen,
142
När sent en qväll den gamle
Aposteln tog till flykten.
Hans färd gick öfver Forum.
Han hade ämnat söka
Ett skydd den första natten
Hos döpte slafven Pollux,
Som bodde i en koja
På Aventinska kullen;
Men skrämd af hvaije buller
Han ständigt ändrar kosan;
Och snart han kommer vilse
Och känner mer ej vägen.
Så vankade den arme
Än hit, än dit i natten.
Mörkt var det för hans öga
Och än mer mörkt i sinnet.
Till slut, då dagen grydde,
Han såg, att han befann sig
Ej långt från via Appia.
143
Mer lugnad han sig känner
Att vara utom staden;
Och trött af flyktens mödor
Och själens jemna oro
Han söker sig ett gömsle,
Der han en stund kan hvila.
Ett sådant fans helt nära.
Det var en stenig kulle
Ett stycke ifrån vägen,
Der ingen boning syntes
Och ingen stig sågs trampad.
Dit gick han att sig lägga
I ro. Då ser med skräck han
En man, som långsamt stiger
Motsatta sidan uppför.
Hvad var att göra? Springa
Han orkar ej. Att stanna
Han vågar icke. Hastigt
Han gömmer sig, betraktar
Den kommande med bäfvan;
Men denne tyckes icke
Befatta sig med Petrus,
Sin väg han vandrar stilla
144
Framåt mot kejsarstaden
Och går förbi. Då öppnas
Med ens apostelns ögon.
Han känner vandringsmannen,
Som ock tycks känna honom.
Det är ju Herren Jesus! —
På sina knän han faller
Och med osäglig ångest
Han stammar fram: u O Herre,
Hvart går du? a - Denne stannar
Ett ögonblick och svarar
Med mild, men sorgsen stämma:
"Till Roma, Simon Jonae,
Att åter varda korsfäst. u —
Så sagdt, och han försvinner
I morgongryets dimma.
Men Petrus upp från marken
Med kraft i hast sig reser.
Han känner ingen trötthet
145
Och ingen fruktan längre.
Med snabba steg han skyndar
Ned till den stora vägen.
Hvart han skall gå, nu vet han
Och väljer ingen omväg.
När solen steg på fästet,
Vid fångseldörrn stod Petrus. —
Så lärer oss legenden.
Der detta skedde, står nu
En liten, fattig kyrka.
Blott en relik den eger;
Det år den sten, på hvilken
Vår herre stod, när svaret
Han gaf åt Simon Petrus.
Den stenen bär ett märke
Af Frälsarns fot; men ligger
Omgifven nu af galler,
Att helga spåret icke
Utaf de frommes kyssar
Med tiden må utslitas.
Wennerberg, Skrifter. 10
146
Gå, vilseledda skara,
Som utaf kyrkans galler
Från Jesu fotspår hålles,
Gå bort till Vatikanen!
Der har du påfvens toffel —
Kyss den! Men kyss den dugtigt,
Att snart den må utslitas!
**
147
Kättarepredikan i Jesuiterkyrkan.
Hennes hus äro helvetets vägar, der man
nederfar i dödsens kamrar.
Salomo.
JKxktar du högst den kärlek du har till dig sjelf och
det ditt ar,
Till vår synliga verld och de sinliga tingen hår nere,
Deremot ringa kärlek till Gud och kärlek till nästan,
Ringa idéernas verld och naturens eviga under;
Anser du rikedom, makt och herravälde på jorden
Så som de enda, de yppersta mål för menniskosträfvan,
Deremot vetenskap, konst som medel allenast att leda
Massorna ditåt du vill för att röfva dem tanke och
frihet;
148
Tror du att mord och hor, att tjufnad, mened och
dylikt
Endast då äro brott, nar de icke begås med berådt
mod,
Deremot samvete, heder och tro vara band uppå
mängden,
Dem du efter behag löser upp för dig sjelf, då det
gagnar:
Gå då, fördomsfrie, skrif in dig i Orden och gör din
Afskedsbugning för Gud i den gyllene röfvarekula,
H vilken sig "ad majorem Dei gloriam" djerfts att
Kalla "chiesa del Gesu".
149
Ghetto.
^lEiksom Petri Roma i sitt sköte
Gömt ett Ghetto,
Så har Romas Petrus också Judas
Gömt "in petto".
150
Hvem är han?
Oh Simon mago, oh miseri sequaci,
Che le C08e di Dio, ene di bonUte
Deono essere »pose, voi rapaci
Per oro e per argento avolterate!
Dante.
i^ vem bland lefvande nu anser du mäktigast?" -
Så mig sporde en vän, hastigt och tyst, då jag
Bredvid honom gick ut ur San Pietros döm
Långfredagen vid messans slut —
"Säg, hvem tror du? — men hviska!"
JAG.
H varför frågar du så? Menar du påfven?
HAN.
Nej.
151
JAG.
Bysslands czar?
HAN.
Icke han.
JAG.
Palmerston?
HAN.
Åh ; bevars!
JAG.
Eothschild?
HAN.
Ej heller han.
JAG.
Säg mig då hvem!
HAN.
Han står
Liksom dolde han sig med flit,
Bortvänd, nära vid dörren.
1 52
Visst stod der en person, klädd som en tarflig prest.
Blott profilen jag såg; knotig och ful den var.
Plötsligt såg han sig om, korsade sig och gick.
JAG.
Nå, hvem är han nu?
HAN.
Pater Beckx —
Jesuit-generalen.
m*
153
Trasteverinska ögon.
(Sgltt äfven ljusa ögon,
Som bruka blicka mildt,
Katt ofta sig förbyta
Och gnistra mörkt och vildt,
Det är ju kändt af alla?
Och dock erkänner jag:
Min kännedom om saken
Var hittills half och svag.
154
Ty hvad af den jag skådat
Var blott en glitterlek,
Ett sken som lampans dåmpadt,
En glans som månens blek,
Emot den ljungeldsflamma,
Som se'n mig blandat har
Ur två par svarta ögon. —
Ej längese'n det var.
I hamnen vid Ripettan,
Der Roma år från år
Af Umbriens feta tegar
En ymnig förning får,
En ordstrid hade börjat,
Jag vet ej hur; jag kom,
När re'n den stod i lågor,
Och ville vända om;
155
Men hopen utaf menskor
Med sådan fart lopp till,
Att jag drogs med i trängseln
Och tvangs att stanna still.
Då såg jag dem, som trätte:
Den ene stod på land,
Den andre rått ned under
Uti en båt vid strand.
De hade burit säckar
Och skeno utaf svett
Och voro nästan nakne,
Ty solen brände hett,
Trasteveriner båda
Utaf det stolta slag,
Som skryter af sitt blodsband
Med Tröja än i dag;
156
Med låga, breda pannan
Af mörka lockar skymd,
Med bröstets höga bronshvalf,
Med skuldrans vida rymd,
Med muskelfasta dragen
Kring trotsigt öppnad mund
Gladiatorer like
I stridens sista stund.
Det var plastik, som lefde!
Det var . . . dock derom nog.
Jag såg ett färgspel också,
Som mig än mer betog,
I blick, så outhärdlig,
Att säkert ingen fans —
De sjelfve undantagne —
Som tålde vid dess glans.
157
Dess glans? — Det duger icke.
Tag hit ett annat ord,
Som målar afgrundslågor
I flämtan efter mord
Och hämdens hemska blixtar
I kolsvart ögas natt,
Som tolkar ilskans gnissel
Och hatets hesa skratt!
Den ene — han i båten —
Har icke mera qvar
Af smädeordens kastspjut
Och ger ej längre svar;
Men blicken följer ormlikt
Hvar rörelse, som sker
På trappan, der bland hopen
Motståndaren han ser.
158
Och denne — ett par gånger
Han var mig ganska når —
Försöker, ständigt hindrad
Med flit, än här än der
Att komma ned. Förgäfves.
Han rasar lik en tjur
Af bandilleros gäckad,
Vill ut, men vet ej hur.
Då lutar han sig plötsligt —
En blixt af glädje far
Ur ögat — och från gatan
En väldig sten han ta'r
Och slungar den . . . Hur gick det?
Ett skratt från hopen går;
Ty den, som kastet gälde,
I båten oskadd står.
159
Det hånet var för mycket.
Med hot han kring sig ser,
Och alla vika undan.
Han kan ej hejdas men
Ett språng... han är i båten.
Den kantrar ... så ett tjut . . .
I floden stupa båda;
Och nu är sagan slut.
Dock — första delen endast;
Den andra kommer nu,
Den kortare, men också
Den bättre af de tu. —
I går, då middagssolen
Olidlig hetta spred,
Till hamnen vid Ripettan
Min väg bar åter ned.
160
Pä kända trappan låg der
Af bärare en mängd.
De togo sin siesta.
Min väg vardt nästan stängd
Af bruna ben och armar.
Då se . . . hvad ser jag väl?
De lefva mina kämpar
Och äro ej i gräl!
Den ene lagt sitt hufvud
Emot den andres rygg;
Hans blick var, såsom barnets
I modrens sköte, trygg.
Med skal af apelsiner
Han lekte; och han log
Hvar gång med snabba händer
Kamraten lyran tog.
161
Och när han log, en oskuld
Uti hans öga låg,
Ej olik den, som Francis
Hos sina englar såg.
Jag ock har sett den lysa
Hos barn med ögon blå
Och någon gång hos stora,
Som åter blifvit små.
Jag stod der tyst och länge.
Då rann det i min håg
Ett tvifvel: äro desse
Desamme, som jag såg?
Då gick jag fram och sporde. —
Ack, att jag ej förmår
Att återgifva minen
Vid svaret: "si, Signor'!"
Wcnnerberg, Skrifter.
162
Jag stod der som förtrollad,
Och nog var taflan skön.
Jag ser den väl ej åter,
Men jag har gjort mitt rön:
Att äfven mörka ögon,
Öom bruka gnistra vildt,
Ratt ofta sig förbyta
Och blicka ljust och mildt.
cX&^3Vj
163
Vid Fra Giovannis graf.
|p\edan på väg ur Santa Maria sopra Minerva
Hem jag ämnade gå, då jag vid dörren fick se
Insatt i muren en konstlös sten med en bild af en
munk, som
Står försänkt uti bön, armarnfe lagda i kors.
Prunkande grafvar af marmor och brons med vapen
och englar
Hade jag sett öfver allt, tröttnat på ståtliga namn,
Kardinalers och prinsars och påfvars, skylande under
Epitafiers längd ryktenas korta bestånd.
164
Kanske det just var det } som förmådde mig stanna
och undra
Hvad namn munken väl bar, värdigt att höras
bredvid
Sådana som Caraffas, Orsinis och Aldobrandinis.
Snart vid stenen jag stod, låste der följande ord:
u Vördnadsvärde målaren, brödren Johannes, här h vilar
Florentiner till börd, Domenicaner till kall.
Honom lände det mindre till pris att han var som
Apelles,
Än att de dina han gaf, Christe, all sin förtjenst."
Alltså, jag stod vid hans graf, hvars hela lif var ett
barns bön,
Bönen en Stefani syn, synen en paradisdröm!
Djupt jag böjde mig ned för Marias sopra Minerva
Största och ädlaste namn: Fra Giovanni — och
gick.
^&~
165
Pasquino.
Der Tausend sakerment!
Schlagt ihn todfc den Hund!
Es ist ein Recensent.
Qöthe.
^^|et var en gång en skräddare.
Som också var författare,
Och bodde vid ett litet torg
Helt nära San Pantaleon
i Rom.
Han sydde kläder, gjorde vers
Och skötte nål och penna bra,
Och lika hvass som nålen var,
Var ock hans penna — påstod man
i Rom.
166
Båd' plagg och visor hängde han
Till salu utanför sin dörr;
Men gratis plaggade han på
Sin nästa också mången gång
i Rom.
Stor tack han sällan härför fick,
Men understundom dugtigt stryk.
Det hjelpte ej. Han blef sig lik,
Var gifmild ända tills han dog
i Rom.
Nu bar så till att kort derpå,
Vid gräfhing till en grund, en stod
Vardt funnen och det tätt intill
Det hus, der skalden-skräddarn bott
i Rom.
167
Den stäldes, stympad som den var,
På platsen der den gräfvits upp;
Och morgonen derpå — märk väl,
Hur underligt det kan gå till
i Rom —
Då satt en visa klistrad fast
Vid stöden; och det syntes lätt
Hvars andas barn den var, ty så
Fick endast skräddarn udden in
i Rom.
Och hopen utaf gapande
Kring stöden trängdes ropande:
"Pasquino" — ty så var hans namn
"Är icke död, han fins ännu
i Rom."
_168
De allra fleste skrattade
Och jublade: "Bravissimo!
Pasquino, skräddaren, är död,
Pasquino, skalden, lefver än
i Rom.*
Men andra sågo mörka ut
Och mumlade: "Diavolo!
Han lefver och, hvad värre är,
Han gjort sig stenhård emot stryk
i Rom."
Rätt ofta se'n förnyade
Pasquino sina underverk
Och retade mång hundrade
Men roade mång tusende
i Rom.
169
Men som nu hundra retade
Lätt skrämma tusen roade,
Så tordes snart de senare
Ej läsa hvad Pasquino skref
i Rom.
Då vardt han vred och dog igen;
Men far i grafven ingen ro,
I ty han vänder sig hvar gång
En stackars pasqvillant får stryk
i Rom.
Nog finnas de, som neka fräckt
Pasquinos andra existens,
Men säkert är det sådane,
Som aldrig känt sig träffade
i Rom.
170
Vid Fornarinas hus.
*äer du det förfallna lilla huset?
Trötta gafveln ramlar snart i gruset,
Brustna trappan gräsbevuxen står.
Ser du fönstret med den spräckta rutan,
Blomstervasen och den gamla lutan,
Bada glömda sedan många år?
O, hur ofta har ej der mot karmen
Romas skönsta flicka lutat barmen,
Hviskande i natten Rafaels namn!
O, hur ofta har ej denne hastat
Osedd hit och trängtande sig kastat
I sin Fornarinas öppna famn!
#år
171
Cloaca maxima.
3^)er ftns ett storverk ännu i Roma qvar,
Ett "monumentum aere perennius"
Djupt gömdt i jorden under Forum
Vitnande kraftigt om forntids odling.
Ej republiken, kejsaretiden ej
Den äran tillhör detta att manat fram:
Längre tillbaka gå dess anor
Ända till konungaväldets dagar.
Alltjemt det burit namnet af hvad det är
Och nämns Cloaca maxima än i dag;
Slaftjenst i mer än tjugo sekler
Lönades icke med högre titel.
172
Bland gamla verldens under hon tåldes ej.
Hon syntes aldrig — mer än tillräckligt skäl
Fordom, som nu, att måttligt höja
Dolda förtjensten med granna loford.
Mins Romas Forum, trångt af arkaders mängd
Och Palatinen, höljd utaf gyllne hus
Och Capitolium, fyldt af tempel! —
Öde de legat, om hon ej varit.
Tänk se'n Quiriter stolta på torget stå
Som bronzstatyer rundt omkring talarstoln,
Kinden i glöd för ädel idrott! -
Veklingar stått der, om hon ej varit.
Se än i dag, då tempel och gyllne hus
I gruset ramlat, kläder Hesperiens vår
Spilrorna skönt i yppig grönska! -
Kala de låge, om hon ej vore.
173
Och än vestalens afkomma, trots förfall,
I solen bäddar fåderneracens hull,
Kinden i glöd af helsans purpur! —
Sjuklingar alle, om han ej vore.
Jag satt* en ljuflig morgon vid Quadrifrons
Midt för cloacans gapande jättesvalg —
"Full-lastad hövagn utan trångmål
Går derigenom", så säger Plinius. —
Kring jemna block, dem tiden ej bitit på,
Med vårlig lifslust trängdes i brokig prakt
Murgrönor, rosor, lackvioler
Bundna tillsammans af caprifolium.
Bland bufflar, kärror, högar af smuts och grus
I skuggans svalka sträckte sig makligt ut
Storvuxna Lupas dibarn, arma
Sofvande själar i Areslemmar.
174
Ej långt frän dem, högt skörtade ofvan knät,
Vid källan stodo tvätterskor, lika dem
En gång Odysseus såg på stranden
Lekande ystert med Nausikaa.
Sig rande snart den dagen, då äfven här
En ny cloaca hvälfves, som sköljer bort
AJlt mörkt och mögladt vantrosskräde.
Hell då Italias ädla folkstam!
Då skall ett storverk till uti Roma ses,
Ett "monumentum aere perennius"
Högt rest på jorden, öfver Forum,
Vitnande kraftigt om nutids odling.
*=?&«r
175
Protestanten.
Hvilken som icke undfår Guds rike
såsom ett barn, han kommer der
aldrig in.
Murcus.
^ en gränd på andra sidan Tibern
Såg jag vid en mur en tafla hänga
Inom ram med pappersblommor på;
Under dunkelt glas med möda syntes
Helga jungfruns bild i granna färger
Med en underskrift, som lydde så:
"Om du kysser denna kära moder
Ofta och med vördnad, är du viss om
Att en gång i himmelen få bo/ —
Draggen af förkroppsligade kyssar
Lik en gloria af smuts kring bilden
Visade tillräckligt folkets tro.
176 __
Full af harm jag ville gå. Då kom en
Liten flicka med en trasig byting,
Ännu mindre, hälften blott så stor,
Böjde knä och reste sig på tå se'n
Kysste bilden, såg på mig och sade:
"Ack, Signore, lyft min lille bror!"
Om en tvekan rörde sig inom mig,
Snart den dock försvann. Jag tog den lille,
Lyfte honom varsamt på min arm.
När sin kyss han gifvit, gingo båda
Barnen bort. Det skymde för mitt öga.
Grät jag, icke var det utaf harm.
**
177
Inga namn!
Gammelt Qvad er skjent og stort
Det er godt, naar det er gjordt;
Men det la'er sig ikke gjere.
Bagges/n.
;3S/et är städse med leda jag skådar
Denna mängd utaf heliga bilder,
Som i trenne århundraden redan
Lappats hop efter forntida mönster
Och som ännu den dag, som i dag är,
Målas om på beställning, till ära
För en tro, som ej längre är tidens,
Som — om också den öppet bekännes
Utaf mästarne sjelfve och vördas
Likt en gammal klenod, som i arf gått
We w w erhf r q, Skrifter.
178
Ifrån fromma föräldrar — nu likväl
Af förnuft och af bibelord jäfvad
Ej får vitna vid sanningens domstol.
Och det fans dock en tid, då den lefde,
Och var sann — som en underbar saga
I ett oskyldigt barns mun är sanning —
Dä den verkade storverk blahd folken,
Ej allenast i staten och kyrkan,
Men i konsten, som är för dem båda
Hvad Guds englar för menskorna äro;
Då Bellini, Benozzo och Cima,
Fra Giovanni, Garofalo, Francia,
Perugino och Rafael Sanzio
Stälde fram dessa himmelska syner,
Dem blott tron med sitt öga får skåda
Och det troende snillet kan måla.
Men den tiden är längese'n svunnen
Och med den äfven dess idealer.
De ha' småningom dragit sig undan
Upp till högre och friare rymder,
I den mån som i menniskoanden
179
Deras väsenden djupare fattats.
Och de vägra numera att te sig
Uti nynliga former och färger;
Blott som toner med salighet under
Sina vingar de sväfva till jorden,
Och för målaren återstår nu blott
Denna verld och hvad deruti synes,
Den är stor nog, om ock ej den största.
Det är derför med leda jag skådar
Huru ännu den dag, som i dag är,
Lappas hop efter forntida mönster
En hop taflor, som tydligen visa
Hvilken himmelsvid skilnad det råder
Mellan urbild och efterbild.
Hör blott
Ett exempel bland tusende andra!
För en stund sedan såg jag en tafla
Just af det slag jag allraminst lider.
_180
Den var utstäld till allmän beskådan
I en vidtberömd mästares verkstad,
Och dess ämne, för kyrkan behagligt,
Var Maria som himlarnes drottning.
På en tron, med en gyllene krona
Kring sin panna, af glorior omhvärfd,
Med en mantel af azur, uppburen
Utaf lockiga englar, som pager,
Satt den heliga jungfrun och ned såg
Med förnäm min på himmelska hofvet,
Som i stel och uppvaktande hållning
Tycktes vänta en vink från den höga
För att tropligtigst buga och niga.
Närmast Serafim damerna stodo,
Magdalenor, Lucior och Annor,
Allesamman förtjusande, klädda
Uti sammet, juveler och perlor,
I en drägt, som till hälften var gala
Och till hälften förbålt paradisisk;
Och kring dem, i en krets, kavaljerer,
Laurentier, Sebastianer,
Mycket vackra och hyggliga karlar
181
Och påtagligen frälse till börden.
Alla dessa, så herrar som damer,
Före detta på jorden martyrer,
Nu för omaket här excellenser,
Stodo främst uppå scenen kring tronen.
Bort i fonden, i skimrande ljussken,
Så att knappast de urskiljas kunde,
Suto gubbar, förmodligen storkors,
Uppå svällande dynor af bomull
Eller kanske etheriska strömoln —
Jag ej kände igen dem, men anta'r
Att de voro profeter, apostlar
Eller till och med påfvar — och längst bort
Utmed väggarne trängdes en skara
Utaf ej presenterade helgon
Uti stor uniform, det förstår sig,
Men med måtteligt skinande glorior.
Samma ämne med ungefär samma
Invention, personal och gruppering
Har jag ofta tillförene skådat
Af de gamle praBiafaeliter.
Att jag då utaf fröjd kunde gråta.
J82
Att jag nu utaf harm ville skratta,
Det ju visar tillräckligt hvad skilnad
Mellan urbild och efterbild finnes
Och hur lått denne senare varder
Af den förre med tiden en vrångbild.
Har jag orätt, regina coelorum,
Så förlåt mig, sanctissima virgo!
r3"^G£r
183
Mellan grafvarne vid Porta Paolo.
*Äid Porta Paolo nära pyramiden,
Som restes Cajus Cestius till minne,
Det fins en samlingsplats för protestanter,
Som ämna stanna qvar i Rom för alltid.
I stadig sämja bo de här tillsammans
Långt bort från bullret af den stora staden
Och njuta af det aldrig störda lugnet,
Som råder uti deras tysta fristad.
Här ligga de och hvila sig i gräset
Bland tusenskönor, nejlikor och rosor,
Se ijäriln fladdra öfver marmorurnor,
Cypresser höja sig mot (djupblå hvalfvet.
184
Nybo var jag der. Der var mig godt att vara;
Allt var sa ljuft, så fridfullt och så stilla.
Jag ville stanna inom dessa murar
Och lägga mig till ro bredvid de andre.
Då steg en lärka jublande mot höjden
Från någon tufva utanför på fältet;
Hon sjöng om lif och glädje, vår och kärlek. —
Och med en suck jag smög mig genom porten.
cX^SV?
185
Hos de döde.
Lät de döde begrafva sina döde.
Muttln us.
Thomas vårsol log i stilla klostergården,
Då jag trädde tyst inom dess gråa murar,
Der på afstånd syntes liksom uti burar
Gruppvis munkar stå af kapusiner-orden
Klädda uti bruna kåpor.
Alla lika, livar och en med spetsig hätta
Och med rep om lifvet, tycktes komna samman
För att höra på, i allsköns ro och gamman,
Hvad en yngre broder hade att berätta
Utaf nytt från yttre verlden.
186
Da jag kommit närmre, såg jag stum af fasa
Under alla kåpor skymta fram skeletter,
Såg med undran, hur på pappersetiketter,
Sydda fast vid ärmen på hvarenda trasa,
Lästes ordensnamn och dödsår.
På en afsats rundt kring burens inre väggar,
Konstigt fogad hop af skulderblad och armar,
Stodo tre och tre tillsamman uti karmar,
Gjorda såsom gallerverk af lår och läggar,
Systematiskt lagda korsvis.
Hemska villa! Se, hur alla skallar nicka
Gapa, skela, skratta, gnissla, gråta, grina,
Här i fånig fröjd och der i våndfull pina
Och ur tomma ögonhål de själlöst blicka
Utan mål i vida rymden.
187
Ifrån taket hängde ned en grannlåtskrona,
Formad utaf ref ben såsom liljestänglar,
Och från den ett måladt träsnitt, fullt af englar,
I hvars midt i guld och karmosin sågs trona
En madonna, ful och prålig.
Här sitt värf den yngre brodern skötte träget:
Lade kåpor slätt, som flaxat upp för vinden,
Satte käkar fast, som lossnat ifrån kinden,
Icke alltid mån att träffa rätta läget,
Stundom äfven något hårdhändt.
Jag teg still en stund, men snart nog van vid synen,
Trots hans tvära min jag honom vänligt sporde,
Hvad i dessa burar, dödens hem, han gjorde;
Kort till svar. han gaf och höjde ögonbrynen:
"Jo, jag tjenar mina bröder".
188
"Bättre tjena dem som lefva. Det liar värde."
Gentog jag. "Hvad båtar väl en sådan möda,
Som den Ni er gör med dessa arma döda?" —
Kallt han sade: "Sanct Franciscus så oss lärde:
Tänk, o menniska, på döden!"
"Tror ni Sanct Franciscus menade med detta
Daglig ans om döda munkars ben och skallar?"
Mera hann jag ej. Med vresigt rop han kallar
På en äldre munk, som satt med nedfäld hätta
Makligt lutad mot en sophög-
Jag blir utkörd — så jag tänkte till en början.
Men det skedde ej. Till munken blott han sade,
Då sin staf han tog och påsen på sig lade:
"Nu är turen din att taga hand om smörjan."
Sagdt, och med en nick försvann han.
189
Föga lust till fortsatt strid jag nu mer kände.
Nye brodern var en typ för pratsam prosa,
Böd mig, då jag gick, en pris ur snaskig dosa,
Och min cigarrett med egna stickor tände,
Ifrigt strukna mot en skalle.
Sådant är det lif, som kyrkan anser enligt
Evangelii lära om ett kristligt sinne.
Ack, alltjemt de orden stodo för mitt minne:
"Fulla af de dödas ben och allt orenligt."
Se Matthei tjugutredje!
J5rf&
ido
Monolog vid almanackan.
uWlånader gått, och än är jag qvar. Allt kärare
varder
Herrliga lifvet mig här i verldshistoriens centrum.
Dagligen fäst med tusende trådar, fina men starka,
Spunna omkring mig af konst, af natur, af folk och
af språk, ej
Längre åt söder Neapel mig lockar, åt norr ej Firenze;
Djupt uti Romas klassiska jord jag känner mig fast-
grodd,
Kan ej flytta mig fritt, blott ryckas dån. Och det
sker nog.
Men så fordras det också dertill en ovanlig ansträng-
ning,
• 191
Icke af mig, men af två stormakter, Eros och Plutus,
Verkande båda i enigt förbund, men på olika sätt
dock:
Eros att vara mig när, och Plutus att hålla sig undan.
Bytte de roler — det känner jag väl — jag kom ej
ur fläcken.
192
Beppo.
. . . hio niger est, hunc tu, Bomane, ra veto!
Horattti*.
"JjTögst på spanska trappan
Sitter tiggarn Beppo,
Lik en örn, som spejar
Efter rof från klippan.
Krökt hans rygg är, hjessan
Kal, och kinden skrumpen,
Benen har han mistat,
Hur, det vet man icke;
Armar har han qvar dock,
Det vet h varje trashank,
Som försökt sin lycka
På den gamles jagtmark.
Stolt mot sina likar,
Tvär mot sina landsmän
'193
Är han desto mera
Mjuk och mild mot andra.
Damer och artister
Är han väl bevågen;
Psykolog ar gubben,
Det man märker genast;
Mjukast ler han dock mot
Rika resenärer —
Kanske känner han dem
Ifrån forna tider, —
Tigger gör han aldrig,
Lyfter blott på hatten,
När man går förbi, och
Svarar, liksom hade
Sjelf man frågat något.
Merendels han visar
Därvid någon utsigt
I en skön belysning;
Eller vänder talet
På ett osökt sätt till
Kända älsklingstemat,
Väderleken.
"Corne?" -
Så han ropar, sätter
Wennerberg, Skrifter. 13
194
Handen bakom örat,
Liksom döf han vore —
"Come? - Che domanda?
Ah, buon' giorno,
Eccelenza mia!
Si, si, e stupendo
Oggi San Pietro.
Ma 'sta man' mi pare
Non e molto bello
Monte Mario."
Får han
Då en slant, så böjer
Han förnämt på nacken,
Liksom helt förvånad
ÖfVer gåfvan, det år,
Öfver gåfvans ringhet.
Får han intet, nickar
Han förbindligt, blinkar
Med det ena ögat,
Säger: a Ah, che bello
Tempo abbiamo!
Tutto il mondo viene
Al passeggio oggi.
195
Tutto il mondo . . . tutto ,
Dunque, Eccelenza,
Rivederla!"
Sådan
Ter sig tiggarn Beppo
För en främlings ögon.
Hör nu, hvad en infödd
Romare mig sade,
Då vi en gång följdes
Utför spanska trappan!
"Röfvare från början
Utifrån Campagnan
Kom han hit till Roma,
Blef spion — för pengar.
Miste sedan benen
Vid ett sämre uppdrag;
Hotade att sqvallra,
106
Men teg still — för pengar»
Privilegierad
Tiggarkung han vardt se'n,
Klädde sig i trasor
Och i smuts — för pengar.
Han är rik och eger
Hus och kapital och
Fyra vackra döttrar,
Dem han sålt — för pengar.
Hjelper gör han gerna,
Helst der nöden stor ar,
Blott han finner panten
Större — allt for pengar."
Sådan man är Beppo,
Denne glade, gode,
Fryntelige gubbe,
Som all verlden känner." —
Utaf gamle Adams
Vilseförda söner
197
Vet jag inga sämre
Än just dem, som höra
Till den vidt utbredda,
Sällan rigtigt kända
Röfvarslägten Beppo.
**
193
Framför Casa di Rienzi.
Månghöfdadt vilddjur, smekande i dag
I morgon ryter det och söndersliter;
Och bifallsjagten sluts med jagarns fall.
Tegnér.
#t ^5 vålds och valds och vantros värsta tider,
Då Latien skalf för röfvarebaroner
Och Petri stol var tillhåll för demoner,
Rienzi fram på skådeplatsen skrider.
Han ser med harm, hur Romafolket lider,
Han för dess talan, som tribun, vid troner,
Han skaffar ratt åt tryckta millioner
Och forna dagars glans kring Forum sprider.
Men ack, till slut hvad ömkligt fall! — Han trodde
Att makten var befriarns monopolium;
Tribunen vardt tyrann, den store liten.
Och jublet, som han hört, då här han bodde,
Han sista gången hör på Capitolium,
Af lösslåppt pöbelkoppel söndersliten.
m*
199
I en vigna utanför Porta Pia.
*i[^ed en ung jurist från Pisa,
Som på resan jag lärt känna,
Gick jag sent en afton genom
Porta Pia ut åt fältet.
Något mål vi icke satt oss,
Ville endast ostördt tala —
Hvilket ej sig låter göra
Utan fara in i staden —
Om Italien och dess frihet,
Åter uti fjettrar slagen
Utaf våld och list.
Vi hunnit
Till en vigna utmed vägen,
200
Hvars förfallna, gråa murar
öfver hvilka rosor klängde
Och der bruna lackvioler
Frodades i alla springor,
Tycktes afundsjukt omgärda
En oas med höga pinjer,
Svalkande i aftonluften
Sina mörkt solbrända kronor.
Stället syntes oss behagligt,
Helst som inifrån det hördes
Sång, ledsagad af gitarrspel.
Någon ingång dock vi länge
Sökte fåfängt. Men till slut en
Murken träport uti muren
För en tryckning lätt gaf vika,
Och vi stego in.
Nu hördes
Väl på afstånd än, men tydligt
Ej blott sången, utan äfven
Orden; och vi kände båda
Lätt igen "la prigioniera",
Favoriten nu för tiden
Ej hos folket blott, som tror sig
201
Se i henne sitt Italia,
Utan ock hos hvar och en, som
Älskar hjertats underbara
Tvillingspråk i ord och toner.
Strax vi stannade. Det var en
Djup och fyllig qvinnostämma,
Som okonstladt vackert sjöng så:
"Rondinella pellegrina,
Che ti posi in sul verone
Ricantando ogni mattina
Quella flebile canzone,
Che vuoi dirmi in tua favella,
Pellegrina rondinella?"
Versens tvänne sista rader
Sjöngos om af flere stämmor.
Vackert klang det uti qvällen,
Och så tyckte visst de sjelfva,
202
Ty nu hördes: "brava! brava!
Fortfar, Giulietta, fortfar!"
Närmare vi gingo mellan
Snår och buskar på en gångstig,
Vid hvars slut en gårdsplan syntes
Framför boningshuset och der
Några campagnoler lågo
Makligt rökande i gräset,
Under det de tysta följde
Rörelserna hos två andra,
Som med blixtlikt rörda händer
Under snabba, korta rop af
"Quattro!" - "Cinque!" - "Died!" - spelte
Morra. Men, då stämman åter
Hördes bölja, allt blef stilla;
Och orörliga de stodo
Lyssnande till hennes klagan:
"Solitaria nell' oblio,
Dal tuo sposo abbandonata
203
Piangi förse al pianto mio,
Vedove tta sconsolata?
Piangi, piangi in tua favella,
Pellegrina rondinella!"
Under sången tid jag had©
Att betrakta scenen närmre:
På den ena sidan planen
Huset stod, och på den andra
Var en stor och vacker löfsal
Bildad utaf lätta rankor
Öfver spjelor, burna upp af
Krönet på den inre muren,
Utmed hvilken stodo tvänne -
Långa, grofva bord med bänkar.
Vid det ena satt en munk med
Ryggen vänd emot oss, ensam;
Talande med honom stod en
Stark, bararmad man med yfvigt
Gråsprängdt skägg och hår, på hvilket
Satt en bländhvit pappersmössa;
Handduk bar han omkring lifvet
Och en flaska uti handen;
204
Han var värd — det syntes tydligt
Och här var alltså ett värdshus.
Vid det andra bordet åter
Sågos både män och qvinnor
Om h varandra: trenne flickor,
Som det tycktes, mycket vackra,
Alla klädda som förmögna
Vignerolskor, och så fyra
Karlar, rigtiga kontraster
Sins emellan: först en smidig
Ungersven med djerfva ögon
Pråligt kläda, ett slags Rinaldo
Rinaldini; så en annan
Torr och lång med krokig näsa
Och gitarr i hand, en blandning
Af Meflsto och pajazzo;
Se'n en vacker, blek Adonis
Med förnämt skick och ett yttre
Helt och hållet gentlemannens,
Tankspridd tuggande ett halmsträ
Mellan sina hvita tänder;
Sist en "old boy", trind och liten
Med ett jovialiskt anlet',
I grå hatt, som satt i nacken,
Och pince-nez på blommig nästipp.
205
När Giulietta slutat sången
Rikt belönt med höga "bravaV
Gingo vi, ej utan tvekan,
Fram ur snåret, der vi stannat,
Till det närmsta bordet, just det,
Der de fleste suto, och hvars
Ena ände än stod ledig.
Kanske var det mindre skickligt
Så att göra intrång i ett
Slutet sällskap. Också märktes
En förvåning, ej just vänlig,
Då vi satte oss; och värdens
a Che domanda?" lät betänkligt.
Två fiaschettor, strax bestälda
Mycket höfligt, "mille scusi"
Artigt sagda till de närmste
Och Pisanarens förklaring,
Att vi utaf sångens toner
Lockade oemotståndligt
Vågat stiga in i hopp att
Höra mer af prigioniera —
Vår förtjusning — snart dock vände
206
Stämningen till fördel för oss,
Och man böljade att ropa
På, fortsättning.
RINALDO.
Men hvart tog väl
Giulietta vägen? Gick hon?
MEFISTO.
Nej, hon sitter bort hos munken.
PLERE RÖSTER.
Giulietta, kom och sjung nu!
HON.
Nej!
RINALDO.
O, kom!
HON.
Nej, nej, jag vill ej,
Jag har sjungit. Må de andre
Sjunga nu.
207
MEFISTO.
Eh ben', må gjordt då!
Jag skall bölja, och når alla
Sjungit hvar sin vers, är turen
Åter Hos er.
Och han börjar
Med en skarp, men öfvad stämma,
Lik en "primo amoroso",
Hvilkens äras tid försvunnit
Och som nu af konsten eger
Endast konster qvar, med anspråk:
a Pur di me manco infelice,
Tu alle penne almen' tfaffidi,
Scorri il lago e la pendice,
Empi 1'aria dei tuoi gridi,
Tutto il giorno in tu a favella
Lui chiamando, o rondinella."
När sitt föredrag han slutat,
Af sentimentalt vibrato
208
Och fioriturer vanprydt,
Gaf han tecken åt sin granne,
En af flickorna, den största,
Mörk, allvarlig som en stjernnatt,
Med en silfverpil i hårets
Svarta svall. Hon dock förklarar
Att hon ej vill sjunga, men orn
Så tillätes, säga versen,
Derpå steg hon upp från bänken,
Ställde sig i murens skugga
Reciterande med känsla:
"Il settembre innauzi viene
E a lasciarmi ti prepari,
Tu vedrai lontane arene,
Nuovi monti, nuovi mari
Salutando in tua favella,
Pellegrina rondinella."
"Mille grazie!" ljöd från laget
Då hon gick till platsen åter;
209
Och "grå hatten" skrek i tjusning:
"Oh Annita! Hvarför narra
Mig att gråta, mig, som böjd för
Stilla vemod af naturen,
Kanske löses upp i duggregn?
Tala aldrig om september
Och att lemna mig! Då dör jag.
Tänk dig för och bryt ej vårdslöst
Af mitt vårlifs späda stängel!
Låt mig lefva, grymma Nita!" —
Och sitt glas han drack i botten
Under allmänt skratt.
"Signore!
Nu till er år turen kommen."
Så Meflsto sade, vänd mot
Min Pisanare, som svarar:
"Sjunga kan jag ej, men det kan
Vännen, som jag har bredvid mig.
Vill han det, så skall jag spela."
Wennerberg, Skrifter. 14
210
Med en nick jag strax gaf bifall;
Och så tog han instrumentet,
Grep med van hand i dess strängar,
Och jag sjöng den ^ers, som alltid
Djupt mig rört. Det var den vackra:
a Une croce a primavera
Troverai su questo suolo;
Rondinella, in sulla sera
Sovra a lei raccogli il volo,
Dimmi pace in tua favella
Pellegrina rondinella!"
"Bravo!" klang det högt från alla
Håll och kanter. Giulietta
Som en pil från andra bordet
Kom och sade med sin sköna
Djupa stämma: "grazie a lei!"
Rörd jag vände mig att tacka;
Men ... der stod jag som förstummad,
Ej ett ord kom öfver läppen.
Är väl detta Giulietta? -
211
Denna stolta ungdomsfägring,
Detta blonda hår och dessa
Svarta ögonbryn jag skådat
Förr, men hvar? — och när? — hvem ar hon?
Ah, nu mins jag . . . marchesanan,
Som jag såg i carnevalen!
Men hur hänger det tillsamman?
Är hon nu en contadina?
Innan något svar jag funnit,
Var hon redan gången från mig.
Månen då och då sig röjde
Mellan rankorna i taket.
Det var redan skumt, och föga
Bidrog magra messingslampan,
Nyss af värden stäld på bordet,
Till att sprida ljus omkring sig
Trots de fyra tända lågor.
Giulietta hade satt sig
På sin förra plats vid bordet
Hos den bleke gentlemannen,
212 _
Som helt sakta syntes tala
Med den sköna contadinan.
Då nu sången åter fortgick,
Och den tredje flickan hördes
Sjunga versen: a avrö sempre"
Med en späd och barnslig stämma,
Steg jag omärkt upp och gick till
Andra bordet, nästan viss om
Att den munken, som jag såg der
Sitta skalande finochii,
Var min carne valsbekante
Ifrån San Sebastiano,
Som nog kunde, om han ville,
Gifva lösningen på gåtan.
Raskt jag slog mig ned hos munken,
Som med låtsad öfverraskning
Såg på mig. Det var den rätte.
JAG.
Buona sera, fromme fader!
Kanske känner ni igen mig?
HAN.
Det är mörkt och ...
213
JAG skämtsamt.
. . . inga vaxljus
Lysa här som i kapellet
Hos den helige Sebastian. —
Om ni minnes mig, det vore
Mig en glädje att få bjuda
Åter en cigarr och dricka
Ett glas Orvi . . .
han.
Oh, nu minns jag:
Jag var hos er någon dag i
Carnevalen.
JAG.
Ja, så var det . . .
Då ni visade den vackra
Marchesanan.
HAN.
Hvem?
JAG.
Den der som
214
Kommer hvar dag till kapellet
För att höra ave läsas.
HAN tankspridd.
Får jag råda er, Signore,
Så begär ej Orvieto!
Det är icke godt här; bättre
Smakar ställets egna.
JAG.
Gerna.
En ftaschetta då, Padrone,
Af ert bästa! — Nå, hvar vistas
Marchesanan nu?
HAN tändande cigarren.
Den här är
Ej af samma sort, som sist ni
Bjöd mig.
JAG.
Sant. Jag har en bättre
Gömd åt den, som kan förklara,
Hur en marchesana plötsligt
215
Blir en contadina, eller
Bättre — tvärtom.
HAN likgiltigt.
Sådant händer.
Det är otrons tro att undrens
Tid är gången, Eccelenza;
Och så tviflar man på allt som
Icke strax man kan förklara.
Hvad man synes, är man sällan,
Allraminst i carne valen;
Och hvad ej man är, man synes,
Allramest i carne valen.
Hvem var ni och hvem var jag då?
Ingen af oss det vi syntes.
Kanske var det så med henne.
Hvad vet jag? Er marchesana
Är Griulietta nu.
JAG.
Förträffligt:
"Un miracolo del Santo ? u
HAN salvelsefullt.
Ja, helt visst. Hur skulle annars
Jag väl kunnat kalla henne
s
216
Marchesana, om mitt helgon
Icke lärt mig rätta titeln?
Endels se vi, endels åter
Profetere . . .
JAG.
Nå, så gör det!
Profetera bäst ni gitter!
Men cigarren . . .
HAN skrattande.
Tag då hit den,
Maledetto Luterano!
Och se dit se'n, der hon sitter
Hos marchese Cavalcanti,
Som ej aktar något offer
Stort nog för att ega henne.
Och jag undrar icke på det.
JAG.
Nå, men hon? — Hon vill ej?
HAN.
Får ej?
För sin fader.
217
JAG.
Hvem är han dä?
HAN plötsligt uppbrusande.
Gråhårsmannen der bakom er,
Värden, fordom rik och lycklig,
Aktad, älskad utaf alla
Nu en stackars oförsonlig,
Misstänkt, plundrad, bragt till vanvett
Som begått det grofva brottet
Att Italiens enhet önska.
Söner två han har i landsflykt,
En i fängelse försmäktar,
Och så dessa trenne döttrar,
Färdiga som han att dö för . . . (hejdar sig)
Sua Santitå . . .
JAG sakta.
Mazzini?
HAN korsande sig.
Pio nono . . . Pio nono.
218
Jubellarm från andra bordet
(»jorde det för mig omöjligt
Höra mera. Skriket, skrattet
Drog mig dit. Det var "grå hatten",
Som nu tvangs att med sin hesa
Röst och utan alls att kunna
Melodien eller orden
Sjunga efter hvad Annita
Strofvis sade för. Han sjelf var
Icke den som minst var road,
Grimaserade och skrek som
En gamin i marseilläsen
Till stor fröjd för allesamman.
När till slut dock larmet lagt sig
Och en ny vers börjat, sjungen
Hårdt och kallt af vår Rinaldo,
Vande jag tillbaka, ville
Höra mera utaf munken
Om Griulietta. Tomt stod bordet,
Och gudsmannen var försvunnen.
"Turen är hos er", så skrek nu
Med en tillgjordt ödmjuk bugning
Herr Meflsto till marchesen.
219
Denne reste sig och sade:
"Låt mig slippa ; ty jag kan ej.
Sången går för högt."
"Ej annat",
Hånlog gitarristen, "tag den
Lågt nog då, så år ni
Säker denna gång att icke
Sjunga i falsett."
En blixt ur
Giuliettas ögon afbröt
Ej blott talarn, utan borttog
Äfven svaret, som den andre
Blek af vrede hade färdigt.
I en hast hon grep gitarren,
Gaf den åt min vän och sade:
"Vill ni mig accompagnera?"
Derpå strax hon hördes sjunga:
"Ma se poi volesse Iddio
Ch* io regesse a tante pene
220
Non scordar döve son' io,
Quando riede in queste arene,
Che di nuovo in tua favella
Mi consoli, o rondinella."
Rösten, darrande i böljan
Utaf harm, blef snart densamma
Sköna, djupa, som vi först hört;
Och vi väntade nu alla
Att få höra mer, då värden
Sjelf steg fram och nästan våldsamt
Sade: u min är nästa versen.
Jag skall sjunga. Jag förstår den."
Och med hälft fanatiskt uttryck
Sjöng han med en stentors-stämma
Orden, i sig sjelf va veka;
La speranza lusinghiera
Se m' illude, se m' inganna,
Sventurata prigioniera,
Få men duol morte tiranna
Se riudir la lua favella
Io non deggio, o rondinella."
221
Hälft förskrämda suto alla,
Då han slutat. Derpå gjorde
Han en åtbörd, lätt begriplig,
Och från sina platser stego
Hastigt systrarne. Vi andre,
Utom gitarristen, som i
Vårdslös ställning qvarsatt, reste
Oss från bordet; och ett allmänt
Uppbrott skedde. "Buona notte",
"Rivederla" och "addio"
Vexlades från alla sidor.
Månen redan högt var skriden
Och göt ut en ström af silfver
Öfver vignans hvita byggnad
Och den gröna planen framför,
Der de stodo om hvarandra
I den ljumma, stilla qvällen
Campagnoler, vignerolskor,
Lika skarpa hautreliefer
Tecknade mot väggens ljusgrund,
Och vi andre, nutidsmenskor,
Dimfigurer blott i taflan.
222
Då jag såg Giulietta ensam,
Skyndade jag fram till henne,
Tackade for sången, sade:
Mag har sett er förr."
HON.
Jag vet det
Genom Fra Bernardo.
JAG.
Munken ?
HON.
Ja.
JAG.
Han prisat eder fromhet
Fullt jemförlig med er skönhet.
HON gladt.
Nå, då tviflar ni väl på den?
<m_
JAG.
Nej, Signora! Jag har gjort det;
Ty . . . förlåt mig! . . . han mig syntes
Ej den ratte att bedöma
Dygdens varde.
HON stolt.
Nog, Signore!
Han är vår — och det ar hans dygd.
Den är god nog, är den enda,
Som nu mer får ega värde
Så för mig, som för en livar, som
Älskar frihet mer än lifvet.
Han är vår — men hvem är ni, som
Djerfs att döma mig . . .
JAG.
En främling,
Men som näst sitt eget fria
Folk och land Italiens älskar.
HON.
Är det sanning, som ni säger —
Och jag tror det . . . ja, jag ser det —
_J24
Må Madonnan då välsigna
Och bevara er, Signore!
JAG.
Buona notte, marchesana!
HON smärtsamt.
Oh, giammai! — Buona notte!
Derpå gick hon. Snart dock åter
Vände hon sig om; och tårar,
Gnistrande som diamanter
Uti månens skimmer, fyllde
Hennes ögon, då hon utbröt
Liksom hänförd: "Viva Italia!"
Och af samma känsla gripna
Allesamman strax vi höjde
Ett gemensamt, starkt "evviva!"
Och det var som gafs det åter
Från campagnan och från bergen
I ett tusenfaldigt echo.
225
Ar förgått, men minnet lefver
Än af qvällen uti vignan
Och ännu i dag jag ropar
Lika varmt: ewiva Italia!
^&%-
Wennerberg, Skrifter. 15
226
På Kristi himmelsfärds dag.
Qnanta cura . . .
SyUabus.
; ill menniskones son på templets tinnar
Uti Jerusalem så Frestarn sade:
"Är du Guds Son, så gif dig här utföre!
Ty så är skrifvet: Han skall sina englar
Befalla bära dig på sina händer,
Att du ej stöta skall din fot mot stenen."
Och han, som syndfri var, då gaf det svaret,
Som sanningens och ödmjukhetens ande
Dikterat: "Herran Gud skall du ej fresta!
Hans vare riket, makten, herrligheten
I evighet! Amen." — Och bort gick Satan,
Och Herrans englar fram och tjente honom.
227
I dag en menskoson jag såg på loggian
Af Lateranen, hörde Frestarn säga,
Då fram han räckte himmelrikets nycklar:
"Om du är Petrus, räds ej, tag ut steget!
Ty så är skrifvet: allt det här du binder
På jorden, det är ock i himlen bundet."
Och han, som syndfull var, då gaf det svaret.
Som lögnens fader, öfverm odets ande
Se'n formulerat så: "Jag är ofelbar:
Så vare makten min och herrligheten
I alla tiders tider." — Bort gick Kristus,
Och Jesuiter fram och tjente honom.
J^<
228
En natt vid obelisken på Piazza del Popolo.
'^ngen vindfläkt rörs, det år tyst omkring mig.
Piazzan somnat in, utaf månens strålar
Mildt belyst, så skön som en fé i slummer
Drömmande ljufligt.
Mörk sig ur dess midt obelisken reser,
Tätt in vid hans fot jag i skuggan sitter,
Ryser, när jag hör, hur med hålig stämma
Dystert han mumlar:
"Tusen år tre hvarf och tre gånger hundra
Gått sin kos se'n dess faraonen Ramses
Segerglad åt Phtah uti Deltans solstad
Helgad mig stälde."
229
"Bala tempelhus med gigantpyloner
Ofvanfrån allt ned utaf hieroglyfer
Fulla, mumieberg, pyramider, sfinxer
Stodo då kring mig."
a Lotuskransad låg på sin basalttrappa
Tjuren Mnevis, gödd utaf prester, medan
Folket knäböjdt. bad under sistrers skräll till
Ramande guden."
"Tusen år så stod jag vid Nilens vatten
Såg till slut dess makt uti spilror falla,
Såg dess gudakräk och dess faraoner
Smädas och glömmas."
"Släpad dädan se'n och af triumfatorn
Caesar bortförd långt öfver vida hafvet
Kom jag hit, vardt rest under jubel upp på
Maximus Circus."
230
" Tempel, rådhus, gyllne palatser, termer,
Segermonument med troféer prydda,
Jätt-teatrar, kejsaremausoléer
Stodo då kring mig."
" Under augurskrin och vid dön af tuber
Fördes offren fram, och i galla hymner
Sändes bönrop upp till af menskor gjorda
Gudabeläten."
"Tusen år så stod jag vid Tiberns flöden
Såg till slut dess makt störta ned i gruset,
Såg Olympens slägt och Caesarers ätter
Smädas och glömmas."
"Öfverhöljd med grus på den forne Circus
Pann en prestkung mig, det var Sixtus qvintus,
Drog mig fram igen för att här på torget
Ses och beskådas."
231
"Kyrkor, bönkapell, kampaniler, kloster
Stöder, marmorslott, gallerier fulla
Har af mejselns, der utaf penselns under
Stå nu omkring mig."
"Hopen trängs på knä kring den helge fadren,
Himlens storvezir, som med hjelp af helgon,
Munkar, nunnor, kors, jesuiter, aflat
Verlden välsignar."
"Skall i tusen år jag i påfvestaden
Stå att se dess makt till ett intet varda,
Se dess helgonsvärm och dess krönta prester
Smädas och glömmas?"
^
232
Under en aftonsång i Trinitå del Monti.
^gjfter gammal vana
Gick i dag jag in i
Trinitå de' Monti
Just när soln gick ned.
Kända platsen tog jag
Längst in i en chorstol
Strax till höger, der jag
Sutit förr i fred.
233
Nästan midt framför mig
Hade jag Volterras
Korsnedtagning, ensam
Gallerier värd,
Och se'n hela raden
Af kapell, som stråla
Utaf prakt och fägring
Förra tiders gärd.
Vid 1'Assuntas altar
Gjordes tjenst utaf en
Ståtlig monsignore,
Skön som Lucifer.
Lätta rökmoln stego
Blånande mot höjden,
Bönen, som han läste,
Hördes ej, tyvärr.
234
Fritt kring runden böjde
Vackra signorinor
Mjuka knän och nackar —
Så år allmänt skick —
Här och der en främling,
Lutad mot kolonnen,
Skylde fromt med handen
Skådelysten blick.
Snart af solens sista
Strålar matt förgyldes
Hvalfven. Skymning redan
Rådde nedanför.
Hör, då susar sakta
Englahelsningssången,
Ljuft "A ve Maria*
Från osynlig chör.
235
Smekt af ljumma luften,
Söfd af ambradoften,
Svept i dunklets slöja
Själen domnar af;
Och den vaggas stilla
Öfver toners vågor
Ifrån tankens fastland
Ut på drömmens haf.
Och jag tyckte — vaken
Eller ej, Gud vete —
Att jag satt i kyrkan
I min barndoms bygd,
I den kända bänken,
Grof, blåmålad, sliten,
Tätt vid pelarn uti
Nummertaflans skygd.
236
Fram på altarväggen
Syntes Herrans nattvard
Målad på ett sätt, som
Konst ej funnit på;
Rundtomkring för öfrigt
Kala, hvita väggar
Ödsligt stora fönster,
Skrangliga och grå.
Uppå predikstolen
Stod en mager gubbe;
Fåradt var hans anlet'
Snåf hans svarta drägt;
"Fader vår" han läste,
Eftersagdt med sakta
Mummel, likt ett brus i
Skog vid vindens flägt.
237
Klämda in i bänkar
Suto män till höger
Och till venster qvinnor
Med små barn i famn
Och på gången stodo
Skrumpna backstugummor,
Nego fromt, då presten
Nämnde Jesu namn.
Gråkall dager in i
Kyrkan föll, då amen
Sades, och så klockarn
Frankes psalm tog på:
"Låt ej satan arge"
Och in stämde alla:
"Med sin list den marge
Mig här skada få."
238
Luftens råa kyla,
Däfna plaggens ångor,
Blåstens hvin i fönstren
Störa veklig kropp;
Psalmens och predikans
Ord och inga visor
Skingra drömmens dunster
Väcka tankar opp.
Vaken satt jag nu i
Trinita de' Monti.
Aftonsången slutat.
Ensam var jag qvar.
Vemodsfulla frågor
Korsades inom mig.
Ack, på ingen enda
Fick jag önskadt svar.
239
Hvarför skall det sanna
Oftast vara oskönt?
Och det sköna sällan
Sant i denna verld?
Hvarför här blott skalet?
Ber blott kärnan? Hvarför
Ingenstädes frukten
Fullt och helt beskärd?
Hvarför trifves sanning
Helst der menskoanden
Kämpar hårda strider
Under armod böjd?
Hvarför frodas skönhet
Mest i lyckans solsken
Under yppig hvilas
Lösa flärd och fröjd?
240
Säg ej, att jag frågar
Illa ... att jag klagar
Utan skäl ... att mycket
Fins båd' sant och skönt!
Hoppas helre med mig
Att en gång fä skåda
Sanningen som drottning
Utaf skönhet krönt!
m
241
Rembrandt i Rom.
— Sub specie »ternitatis.
Spinosa.
^gjn Rembrandt här i Rom? — och äkta? — Ja.
I sanning sällspord syn! — Måhända var det
Just det som gjorde, att jag strax drogs dit
Från stolta dukars mängd, som rundtorn glänste
Och, täflande i hög och odlad stil,
I praktfull kolorit och ädla former,
För ögat stälde fram till skådespel
Ett ståtligt, verldshistoriskt panorama
Af hedna gudars och heroers dåd
Och patriarkers och apostlars öden
Och helgons under och martyrers död
Och jordens stores prisade bedrifter —
Alltsamman i odödlighetens famn
Af menskligheten krönt med stora namn.
Wennerberg, Skrifter. 16
242
Men, drog mig ock ovanligheten dit,
Så var det dock ej den, som der höll qvar mig.
Hvad var det då? Kanske en värdig stil? —
En sådan fans der ej i vanlig mening.
Månn' koloritens glans? - Nej, allting syntes
Som måladt med en enda brungul färg.
Då var det kanske formens trogna teckning
Och ädla urval? — Ingalunda, förr
Dess raka motsats sågs. Då var väl ämnet
Ett stort, uppbyggligt eller allmänt kändt? —
Det tror jag ej: en gubbe satt och läste
Och vid en sotig spis en gumma stod.
Det var ett hvardagslif förutan namn
Som tyst sjönk ned i glömskans stilla famn.
Om du, som Rembrandt, slik förmåga fått
Att flytta lifvets prosa in i skenet
Af poesiens sol, hvars gyllne glans —
Ett återskimmer utaf evighetens —
Sig tränger ned med ljus i djup af natt
Och löser formens band i höjd af dager,
Så sök ej ängsligt färgrims harmoni,
Gör ej tableaux vi vants med mannequiner!
243
Tag verkligheten, du, just som den är,
Hur liten, låg och vanlig än den ter sig!
Ditt ämne nog blir stort, ty det blir allt
Som lyses upp och kan ge ljuset åter.
Ditt verk är godt med eller utan namn
.1 glömskans, som odödlighetens famn.
Jag minns det var i galleria Späda
Jag en gång tänkte så. Då var jag ung.
Nu tror jag blott derpå i stunder glada,
Men tviflar djupt då tiden görs mig tung.
cX?!^3Vj
244
Under pinjerna I villa Borghese.
Deh, prendi i mici sonpiri, e qnesti baci
Prendi, ch'io bagno di doglioso ninore!
Ben sento io da te Tusate faci,
Men dolci si, ma non men calde al coro.
Tasso.
»Sorgsen jag gick i villa Borghese,
Sal efter sal, med suckande bröst;
Tårade ögat, ängsliga sinnet
Sökte förgäfves bland stoderna tröst;
Bacchus med Ampelos, Juno, Tyrtaeus .
Mina förtjusningar, hvar voren I?
Spöken jag såg blott, hvita och kalla,
Gömda i nischerna, skymta förbi.
Sorgsen jag gick.
Sal efter sal
Ökades endast orons qval.
245
Ljufliga park; nu har jag dig åter
Fridfull och skön. I lagrarnes skygd
Dofta violer. Blånande dimma
Sveper sitt flor kring Latiens bygd.
Vårvindar hviska i pinjernas kronor.
Trasten i fjerran sin klagan slår.
Hela naturen vemodigt stilla
Talar ett språk, som min sorg förstår.
Ljufliga paxk,
Fridfull och skön!
Dig vill jag bikta hjertats bön:
"Susande vind, som far af emot norden,
Skynda dit bort till min flickas strand!
Bleknad hon lutar det lockiga hufvud,
Trår efter sol i sitt kulna land.
Gif henne den och tag med mina suckar,
Låt dem få andas kring kinden sin vår!
Tag mina tårar och låt dem få falla
Stilla som majregn i hennes hår!
Susande vind,
Skynda dit bort!
Säg, att jag kommer inom kort!"
240
Pater Lampi.
jent ni kommer till Lepre i dag" — så ropade
till mig
Pater Lampi, då trött in genom dörren jag steg;
Vanliga platsen jag tog vid sidan af honom, som
artigt
Makade åt sig sin stol, änskönt bordet stod tomt.
"Sent ni kommer till skada för mig, som ämnat be-
visa
Hvad jag ej medhann i går: påfvens onekliga rätt
Rörande prestcaelibatet, i Guds ord klarligen grundadt,
Pröfvadt i sekler som godt, nödigt för kyrkans be-
stånd".
247
Så i utmanande ton och med lifliga gester han sade,
Knäpte på dosan och log, glad åt en gryende strid.
Föga benägen att tvista i dag jag svarade endast:
"Guds ord viker jag för. Visa mig der, hvar det
står!"
Genast han satte sig då med armbågen stödd emot
bordet,
Tog sig en pris förnöjd, höjde sitt finger och sad' :
"Påfven är menniska, han såsom vi, kan fela i mycket,
Ja, försynda sig svårt. Petrus kunde det ock.
Detta förhindrar ju ej, att Petri epistlar är Guds ord? —
Så bekänner ju er kyrka, alldeles som vår.
Samma förhållande är det jemväl med påfven: hvad
han som
Caput ecclesiae sagt, vare sig så som dekret,
Bulla, bref, cirkulär — det är allt . . .
"Insallata romana a —
Skrek Gaetano, som nu kom med min vanliga rätt,
Satte den häftigt på bordet och stod der, röd uti
synen,
Körande läpparne tyst. Ändtligen stammades fram:
248
"Är det väl sant, hvad jag hörde helt nyss, att från
Roma ni reser
Redan i morgon, signor'?" — "Ja, det är sant* blef
mitt svar.
Svaret han knappast förnam, förr'n våldsamt han
slängde serveten
Långt ut åt golfvet och gick, mumlande jag vet
ej hvad.
Tysta vi suto en stund; men då Lampi såg stött ut,
jag sade:
"Fortsätt bevisningen nu! Tydligt jag minns, hvar
ni var:
"Bulla, bref, cirkulär" . . .
HAN bittert.
Det är allt insallata romana.
JAG.
Ack, men förlåt . . .
HAN.
Det är ej detta, som smärtar . . .
JAG.
Hvad då?
249
HAN.
Allting hafver sin tid, följaktligen också sin otid;
Kommet i otid ett godt lätt sig förbyter till ondt.
Hvarför sade ni ej, då ni kom, att i dag var den
sista
Gången vi suto till bords — kanske vi sågo hvar-
ann'?
Om ni hade en vän, som för alltid före ifrån er,
Hade ni hjerta att då, ännu i afskedets stund,
Prata om väder och vind, politik, teatrar, cigarrer,
Lagar, dogmer och slikt? Säg mig, hade ni det?
Tror ni att talet om allt sådant der, om än så för-
träffligt,
Tillfredsställer det kraf hjertat då ställer fram?
O, hur litet tynger en gång på kärlekens guldvigt
Snillets blixtrande tal, vägdt mot ett hjertevarmt
ord!
Om jag talade än med englars och menniskors tungor —
Minns hvad Paulus sagt! — hade jag kärleken ej,
Vore jag blott en ljudande malm och en klingande
bjellra.
Var jag sådan för er? Kanske att felet var mitt.
Dock — hvi talar jag så och trugar mig på en, som
alltjemt
Ser katoliken, men ej menniskan . . .
250
JAG.
Hall, det ar nog.
Orätt gör ni mig. Se här det enda svar jag vill gifva,
Säkert det bästa också! Tag det och mig på en
gång!
Sagdt, och med ifver jag rusade upp, tog Lampi i
famnen,
Kramade gubben med kraft, kramad ej mindre igen.
Blyga vi stodo som två förståndets kämpar, dem
känslan
Röfvat vapnen ifrån, blottat på allt försvar.
Derpå tog han sin hatt och till afsked räckande handen
Log han och sade: "Farväl! Nu gör jag bäst i att gå,
Annars törhända jag gåfve er rätt om prestcaelibatet.
Sådant går platt icke an, äfven om ingen det hör.
Far nu i frid till ert hem ! Ni är lycklig, som har och
får ha' det.
Mitt jag väl hinner i vårt".
251
JAG.
Säg mig dock, innan ni går,
Hvarför gömde ni så alltjemt ert innersta väsen
För mig?
HAN.
Derför att ni gömde ert eget för mig.
Så är menniskosed. Blott Gud, som kan lossa de
dumbars
Tungband, lär oss ibland känna hvarandra igen.
Honom allena ske pris in saecula saeculorum,
Amen. — Och nu farväl!
JAG.
Caro amico, farväl!
jtf&
252
Vid fontana di Trevi.
Die schönen Tage in Aranjuez
Sind nan zn Ende.
Sekittir.
Siis
^ista aftonen är inne.
Med ett tungt och nedstämdt sinne
Jag till Africano går,
Der kring svala marmorborden
Talrikt skaran ifrån norden
Samlats. Hvarför. jag förstår.
Jag far hem och nu de vilja
Såga, innan vi oss skilja
Från hvarandra, ett farväl
Sista gången vid fontana
Trevi enligt gammal vana
Annars går det aldrig väl.
253
Romakoloniens artister,
Skandinaviens turister,
Alla trängas i det rum,
Som vårt lilla Africano
Oss bestått, dä . . . Gaetano
Syns i dörrn och bugar stum.
Hit och dit han blygt sig vänder,
Stryker sig med båda händer
I sitt svarta hår och ber:
Terdonatemi, Signori,
Ma a . . . Här kom det visst en tår i
Halsen, ty det blef ej mer.
Flinkt derpå åt oss beredes
Utaf Lepre's Ganymedes
Rum kring ett gemensamt bord;
Der han ställer upp en skara
Flaskor. — Hvad skall detta vara?
Gaetano, säg ett ord!
254
Men söm svar han börjar samma
"Perdonatemi" att stamma;
Dock till sist han brister ut:
Tartirä domarn caro
Il mio Signor' Gennaro" . . .
Dermed tog det åter slut.
Och så slog han i Genzago.
Aldrig förr i Africano
Flöt så adel nektarflod.
Tack för den och tack för talet!
Det var heller ej så galet.
Meningen man godt förstod.
Snart vår stämning, hittills dyster,
Glider öfver i en yster
Munterhet med tal och sång;
Och på fosterländska toner
Svingar sig till fjerran zoner
Fantasien gång på gång.
255
Uti hvarje tömd fiaschettas
Hals man ser en Jjusstump sättas.
Ståtlig illumination !
Och det sista glasets fyllning
Tömmes under hjertlig hyllning
För den resandes person.
Derpå ropas: "Nu till Trevi!" —
Och i spridda hopar ge vi
Oss åstad i månljus natt.
Öfver torg och genom gränder
Snart vår vikingsskara länder
Till det mål den för sig satt.
Majestätiskt från sin himmel
Strålar i ett stjernehvimmel
Nattens drottning, blek men skön;
Ljumma vindar sakta susa
Öfver silfversvall, som brusa . . .
Roma gör sin aftonbön.
256
"Drick nu a - så det kring mig låter
"Drick, men trefaldt, att du äter
Till ditt Koma komma må!
Hvar du hamnar se'n i verlden,
Säkert hit till skönhetshärden
Längtar du en gång ändå!"
Och jag drack i stilla natten
Af fontanans trollska vatten
Mitt "ritorniamo" tyst;
Men vid helsningen jag sände
Som ett förbud hem, jag kände
Ljuft mig af en engel kysst.
Och jag lyfte rörd mitt öga
Mot den rymd, der i det höga
Nordens stjernor stilla gå;
Underbart de syntes vinka
"Kom, o kom!" - och hemligt blinka
Mot mig ned ur Qerran blå.
257
Nu i famn jag tog dem alla,
Som mig följt: "Här åtskils falla
Våra vägar. Faren väl!
Hur ock minnet än med åren
Bleknar, frisk dock Komavåren
Lefva skall uti min själ."
u Vänder jag en gång tillbaka,
Dubbel sällhet skall jag smaka,
Från mitt vif ej skild, som nu;
Derför, tänkande på henne,
Drack jag också nyss för tvänne
Pro felici reditu". —
Och så skiljas vi och vandra,
Hvar sin väg, ifrån hvarandra
Genom tyst och öde stad.
Hvad jag tänkte, hvad jag kände,
Minns jag ej, blott att jag vände
Åter och vid Trevi bad:
Wennerberg, Skrifter.
258
"Lifvets herre, liksom dödens,
Stig om bord på mina ödens
Farkost! Styr den med din hand!
Hvart det bär, den seglen berge
Dock till slut i gamla Sverge,
Mina fäders stolta land!"
"Och när dädan och från verlden
Den skall ut på sista färden
Och den drifs ur hemmets famn
Och mot okänd kust den vankar -
Låt den då få kasta ankar,
Herre, vid din fristads hamn!"
250
Affärden.
*ifl$j[orgonens sol i sin uppgång var, då jag lemnade
Rom a,
Ännu i ljuflig slummer försänkt, och långsamt mig
satte
Innerst i vagnens hörn, att, om möjligt, slippa jag
måtte
Eviga staden få se, nar den sist ur fjerran sig visar.
Fort gick färden framåt öfver kullar på öde campagnan,
Fortare solen dock upp och redan på fästet den högt
stod,
Då med klappande hjerta jag hörde från kusken:
"Signori,
Ecco Roma!" men ingenting såg i tårarnes töcken.
260
Kort derpå, då med slammer och dån vetturan for
in på
Stortås steniga gård, stod allt omkring mig i solglans,
Men inom mig var mörkt, ty jag kände, jag lemnat
för alltid
Verldens minnesrikaste stad, det eviga Roma.
Ä
UPPLYSNINGAR OCH MEDDELANDE^.
Sid. 2. — med slammer och dån vetturan for in
Ännu i början af 1850-talet färdades den resande
i Italien på det sedan lång tid tillbaka gängse sättet
med ett slags hyrkusk — vetturino — som mot
öfverenskommet pris åtagit sig fortskafifningen. Hans
jernsmidda och skramlande åkdon, närmast likt en
omnibus, kallades vettura.
Sid. 2. Porta del Popolos hvalf
För den norrifrån till Roma kommande skedde
infården genom Porta del Popolo, som med sina grofva
murar och tunga tillbyggnader mera liknade en gam-
mal fästnings- än stads-port.
Sid. 3 — doganan
Endast frikostighetens dygd förmådde släcka den
skärseld, som den resande och hans kappsäck måste
genomgå i doganan eller tullhuset.
Sid. 4 — un teston* 'é bastå
"En etta är nog". En testone motsvarade un-
gefär en krona svenskt.
264
Sid. 4 — en ärans man,
Antoninus Pius var en af romerska rikets ädlaste
och bäste kejsare, en fader för sitt folk, anspråkslös,
oegennyttig, pligttrogen. Med hans bild hade äfven
hans ande försvunnit från doganan.
Sid. 6. Concordia8 tempel vid sidan jag ser
Och åfven Fortunas.
Då man stiger ned utför den branta trappa, som
leder från den capitolinska borggården till Forum,
synas till höger lemningarna af de nämnda templen,
bestående i planstenar och kolonnfragment.
Sid. 6. Septimii båge, som upprest i gar.
Ehuru visserligen illa medfaren af tiden, är dock
Septimii Severi triumfbåge, jemförd med de öfriga
arkitektoniska qvarlefvorna på Forum, synnerligen
väl behållen.
Sid. 6. Se Phocas' kolonn!
Af en inskrift framgår att denna kolonn uppre-
stes åt kejsar Phocas 608; men tydligt synes af sti-
len och arbetet, att han förskrifver sig från en vida
äldre och mer konstfärdig period, troligen Antoninernas.
Sid. 6. — och den herrliga trio
Som ännu besjunger berömd grecostas.
Af den fordom ståtliga bygnad, som senaten an-
vände vid mottagandet af främmande folks sändebud
265
och som erhöll namnet Graecostasis med afseende på
de förste sådane, som der mottogos och som voro
greker, återstå nu endast tre kolonner med öfverlig-
gande gesims. De tillhöra korintiska ordningen och
äro af en utsökt skönhet.
Sid. 6. — så säger oss Cassius Dio.
Vanligen, men orätt, namnes han Dio Cassius.
Född grek var han länge hög embetsman i Roma
och har sammanskrifvit dess historia från stadens
grundläggning till 230 efter Chr.
Sid. 7. — — hvars sköna fasad
Har egnat åt två
Hvad en blott bort få.
Dedicationen på tempelfasaden nämner ej blott
den vördnadsvärde kejsaren, utan äfven hans föga
aktningsvärda gemål Faustina, nästan lika beryktad
för sina odygder, som han för sina dygder.
Sid 7. Dess namn, som den sjelf har en forntida
stämpel
Vägen, som blott hår och der mellan gruskullarne
kommit fram i dagen, är lagd med stora, naturligt
platta stenar och fick namnet u helig" , emedan der
slöts Romas första fred, mellan Romulus och Tatius.
Sid. 7. — Constantins öde basilika
Strax bredvid Antonins och Faustinas tempel
266
ligga de väldiga ruinerna af det merendels, men orått,
kallade Fredens tempel — tempio della Pace — upp
fördt af Maxentius och efter hans fall helgadt åt
hans besegrare Uonstantin och invigdt till kristen
kyrka. Bygnaden var 330 fot lång och 220 bred.
Af all den forna öfverflödande prakten finnes intet
qvar. De qvarstående kolossala hvalfven öfver norra
skeppet vitna dock ännu om basilikans en gång im-
ponerande storhet.
Sid. 8. Men tanken med blickarne spejande Uar
Till kejsareborgen på stolt Falatin.
Då man från Constantins basilika skådar ut tvärt
öfver Forum, har man rätt framför sig den palatin-
ska kullen, der fordom Caesarernas palats tronade.
Nu synas blott sköna villor och täcka vingårdar på
de grushögar, som utgöra resten af den forna herr-
ligheten.
Sid. 8. Vid bågen, som täljer Jerusalems öde
Denna båge, som ligger längst ned på det gamla
Forum, restes till ära åt Titus, Jerusalems eröfrare
och förstörare. På de märkvärdiga och väl bibehållna
relieferna synes han af bildad som triumfator, omgifven
af romerska soldater, judiska krigsfångar och rika by-
ten från det heliga templet.
267
Sid. 11. Vid Corso.
Från Romas vackraste torg, Piazza del Popolo,
utgå mot söder trenne stora gator: Ripetta, Corso
och Babuina. Den mellersta, vackraste och längsta
är Corso, som sträcker sig rakt fram ända till Palazzo
di Venezia vid foten af capitolinska kullen, der den
smalnar och kröker sig fram till Forum. Utmed Corso
ligga de större och mindre, men alla af ståtliga pa-
lats och kyrkor omgifna torgen: Piazza di San Carlo,
Piazza Colonna, Piazza di Sciarra, Piazza di Marcello
och Piazza di Venezia. Corso har fått sitt namn af
den under carnevalen brukliga hästkapplöpningen —
corso de* cavalli — som föregår här.
Sid. 11. — padrona.
"Padrone" och " padrona" begagnas i Italien så,
som benämningarne "värd* och "värdinna" i Sverige.
Sid. 13. — ombran.
Med ombra — skugga eller skymt — menades
antingen "ombra di latte" — en skymt af mjölk —
eller "ombra di café" — en skymt af kaffe — be-
stämningar, som antydde, huruvida man önskade li-
tet eller mycket grädde i sitt kaffe.
Sid. 13. - mezzo caldo.
Af namnet på en sak framgår icke alltid nog
tydligt beskaffenheten af saken sjelf. "Mezzo caldo"
268
betyder blott och bart "halfvarm"; men den var af
en omisskännelig likhet med toddy.
Sid. 16. — Genzano,
Som karakteriseras bäst
Med trenne tt Est u .
De vanligen i Rom förekommande båttre italienska
vinslagen voro: Monte Pulcinao, Monte Fiascone, Or-
vieto och Genzano. Af dessa smakade mig det sist
nämnda bäst och var således mitt "Est, Est, Est".
Detta hedersbetyg tillkommer likväl, enligt den kända
berättelsen om prelaten Fugger, icke Genzanovinet
utan Monte Fiascone.
Sid. 16. Da jag Santoni höra får och se Bistori.
Dessa båda utmärkta skådespelerskor uppträdde
i Rom 1852. Den beundran, som väcktes vid åsynen
af den senares fulländade mimik och storartade spel,
motsvarades af den hänförelse, hvilken framkallades
under afhörandet af den förras gripande declamation.
Sid. 18. Det vigdes in dt Jupiter Ultor
Plinius påstår, att det var åt Jupiter Hämnaren,
som Agrippa invigde den herrliga bygnaden.
Sid. 19. När jag går till Monte Pincio
Vägen öfver spanska trappan —
Då man från strada Condotti kommer fram till
Piazza di Spagna, har man rätt framför sig den stora
269
och ståtliga trappa, som allmänt är känd under
namnet "*len spanska" och som leder från torget
upp till Monte Pincio. Midt för trappan utbreder
kyrkan Trinitå de' Monti sin fasad och åt sidorna
gå vägar till de sköna och mycket besökta prome-
naderna och parkerna på Pincios höjder. På trappans
sidoafsatser sågos alltid liggande, sittande eller stående
grupper af tiggande krymplingar, trasiga pifferari,
storvuxne campagnoler och ståtliga qvinnor, de flesta
väntande på någon modellbehöfvande artist. Färd-
seln i midten af trappan var liflig. Man såg der bland
den brådskande mängden dröjande konstnärer, nyfiket
qvarstående främlingar och långsamt klifvande mun-
kar. Spanska trappan var — och är väl ännu — ett
slags romerskt panorama.
Sid. 21. Dammi un Mezzo! Muojo di fame.
"Gif mig en slant! Jag dör af hunger" — en
stående bön och försäkran hos Romas tiggare.
Sid. 22. — med bajocker.
Bajocchi — kopparmynt af ett par öres värde —
lära efter 1867 hafva kommit ur rörelsen.
Sid. 23. När pdfven satte dig i luften
Sixtus V restaurerade den Antoninska kolonnen
och lät på dess topp uppsätta aposteln Pauli bild
af förgyld brons.
270
Sid. 24. Punem! — Circenses! —
"Bröd och skådespel", förnämligast sådana som
gåfvos på circus — ludi circenses — var hvad det
kejserliga Roma oaflåtligt fordrade af sina impera-
torer och som desse lika oaflåtligt funno sig föran-
låtne att hålla den pockande pöbeln till hända.
Sid. 25. — ädle Flaviern
Vespasianus.
Efter Flaviska ättens utgång med Nero följde
under den korta tidrymden af två år raskt på hvar-
andra imperatorerna Galba, Otho och Vitellius, hvar-
efter kejserliga tronen bestegs af Titus Flavius Ve-
spasianus, den Flaviska ättens stamfader. Äfven
om han icke haft till företrädare det mensklighetens
afskum, som alltifrån Augusti regering nedsölat den
kejserliga värdigheten, skulle historien hafva bekräftat
det rykte af en god, klok och kraftig statschef, som
hans samtid af dubbelt skäl gaf honom.
Sid. 25. — upp ar dyn ned om Palatinen.
I dalsänkningen mellan esquilinska, celiska och
palatinska kullarne var ursprungligen ett kärr.
Sid. 25. Vigde in den så, som blott Roma kunde.
Amfiteaterns invigning af Titus omnämnes af
Suetonius och Dio. Festligheterna varade i hundra
dagar. Under denna tid slagtades eller söndersletos
271
5,000 vilda djur; lika många gladiatorer dödades och
ett obestämdt antal menniskolif spildes slutligen un-
der den sjöbatalj, som utfördes på arenan, sedan den-
samma blifvit satt under vatten, och som afslutade
högtidligheterna.
Sid. 26. Pöllice verso
Besegrade och svårt sårade gladiatorer egde rätt
att vädja till kejsarens och folkets barmhertighet, då
de funno sig ur stånd att längre försvara sig. Ut-
sträcktes då till svar händerna med tummen uppåt
vänd — pollice recto — så var detta tecken till be-
nådning; vändes åter tummen nedåt — pollice verso
— så hade dermed segraren fått befallning att gifva
dödsstöten.
Sid. 26. Ålarik, Gensrik, Odoaker
Den förste, Vestgoternas konung, eröfrade och
plundrade Roma 410, den andre, Vandalernas konung,
gjorde detsamma, men ännu grundligare, 455, och
den tredje, de germaniska soldtruppernas anförare
gjorde äntligen 477 slut på det vestromerska riket.
Sid. 27. Röfvarbaroner !
Under medeltidens mörkaste århundraden, då
våld och laglöshet nästan öfverallt fått öfverhand i
Italien, ryckte enskilda familjer till sig så mycket af
makt och gods de förmådde. Sins emellan i ständiga
272
fejder voro de blott eniga, då det gälde att förtrycka
folket och förtrampa lagarne. För att värna sig
sjelfva och skydda sitt rofgods förskansade de sig
i de största och starkast bygda gammalromerska
templen och teatrarne. Så höllo slägterna Frangipani
och Annibaldi skiftesvis till i Colosseum, liksom på
andra ställen Colonnor, Orsiner, Saveller o. a.
Sid. 28. — arenan
På torner8pel bjöd
Ett praktfullt sådant gafs der 1332.
Sid. 28. Tog det till stenbrott
Paulus II böljade bygga palazzo di Venezia
1465, Cardinal Riario Cancellerian några år derefter,
Paulus III palazzo Farnese 1540 och Clemens XI
hamnen vid Ripetta 1705. Den sist nämnde befalde
äfven att ingångarne till Colosseum skulle tillmuras
och portikerna inrättas till förvaringsrum för Romas
orenlighet, hvaraf skulle tillverkas salpeter till för-
mån för påfliga skattkammaren.
Sid. 29. Knappast hundra är åro gångna
År 1800 blef Pius VII påfve. Han och hans
närmaste efterföljare, Leo XII och Pius VIII, hafva
inlagt stora förtjenster genom sina ihärdiga och upp-
lysta bemödanden att återställa amfiteatern, så vidt
möjligt varit, i ursprungligt skick.
273
Sid. 31. — Santa Maria degli AngelL
Då Pius IV beslöt att af hufvudsalen i de rui-
nerade Diocletianska termerna göra en kyrka, upp-
drog han detta värf åt Michael Angelo. Svårligen
lärer någon annan mäktat åstadkomma något sa
storslaget.
Sid. 32. - Pulombella.
Bland de många sedan gammalt beryktade oste-
riorna i Roma, der konstnärer pläga tillbringa sina
aftnar, intager Palombella, i närheten af Pantheon, ett
framstående rum.
Sid. 33. - "sera era bella"
"Qvällen var skön" — ett från hemlandet med-
fördt uttryck för godt lynne.
Sid. 34. — herr Pincio.
Det torde vara nödigt att här oförblommeradt
meddela att "herr Pincio" var en hund. Hvarför
han allmänt kallades "herr" eller "Signor" Pincio
vet jag ej; antagligen var det väl derför, att man
aldrig såg honom i sämre sällskap.
Sid. 36. — Han känner Subiaco.
Högt upp i Sabinerbergen vid Teverone ligger
den urgamla staden Subiaco, utomordentligt skönt
belägen och helsosam, hvadan också den om som-
Wennerberg, Skrifter. 18
274
rarne är en mycket besökt tillflyktsort för konst-
närer från Roma.
37. — Jag gick från Campidoglio
Med Va8i under armen
På Capitolium, som nu uttalas Campidoglio, är
i det ena af de tre palatsen, som omgifva borggården,
förvarad den rikaste samling af den antika konstens
plastiska mästerverk. En lärd, pålitlig och ganska
utförlig beskrifning öfver Romas konstskatter har
Nibby lemnat i sin Itinerario di Roma, uppstäld efter
Vasi's method och derför oftast kallad blott och bart
Vasi. Den var min trogne följeslage på mina van-
dringar i gallerier och kyrkor.
Sid. 43. — Åra CoelL
På samma plats der fordom stod det ryktbara
tempel, som var helgadt åt Jupiter capitolinus, reser
sig sedan långliga tider tillbaka kyrkan Ara Coeli.
Dess fasad och hufvudport ligger snedt vänd mot
capitolinska borggården.
Sid. 47. — Malarian?
I de sumpiga trakterna kring Roma, men äfven in
i sjelfva staden går ofta en epidemisk sjukdom, mala-
ria kallad, som merendels böljar med vanliga febersymp-
tom af allmänt illamående, yrsel och qväljningar.
275
— — Ehl Va via!
Utropet "ehl", som mycket förekommer under
samtal med Italienare och är temligen mångtydigt,
åtföljes nästan alltid af en hastig höjning af axlarne.
"Va via!" är ett föga höfligt tilltal och antyder en
något uppretad sinnesstämning. Det motsvarar i det
närmaste vårt "drag för fanders!"
Sid. 48. — Inunder Capitolium än vi finne
Från forna tider qvar en fängselhåla.
Denna fängselhåla var det fordom beryktade
statsfétngelset Carcer Mamertinus, bygdt redan under
konungatiden och alltsedan begagnadt, såväl under
republikens som kejsarväldets dagar till förvaring af
de farligaste förbrytare mot Romas majestät. Det
består af två rum, det ena öfver det andra, för-
bundna endast genom en trång öppning. Traditionen
förlägger aposteln Petri fängelse till det nedre rum-
met, der ännu den stenpelare visas, vid hvilken han
var fastkedjad, äfvensom den källa, som upprann i
midten af golfvet, när han ville döpa sina fångvak-
tare, Processus och Martinianus.
— — Ej blott Numidiens kung med Mmndfullt
sinne
Och Catilinas vänner der hörts vråla.
276
Enligt Sallustius var det här som Jugurtha,
konung af Numidien, svältes till döds, och som Len-
tulus och Cethegus, Catilinas medhjelpare, på Ciceros
befallning stryptes.
Sid. 51. - Till facchiwm
Och villanettan.
Lika ofta man på dessa folknöjen såg hertigar
och prinsessor, såg man också stadsbud och pigor.
— — Educazione.
Detta ord spelade i Italien en vida större rol
än saken. De lägre klasserna härstädes stå betydligt
efter Sveriges i fråga om verklig uppfostran. De
kunna högst sällan läsa eller skrifva, än mindre ega
de några ordnade insigter i historia, geografi o. d.
Men de äro ytterst noggranna i iakttagandet af yttre
skick och seder; och detta är för dem det säkra be-
viset på educazione.
Sid. 55. — Hans studio.
Vanliga namnet på bildhuggarenas verkstäder i
Italien är studii.
Sid. 62 - Hvit och kall i
Sin marmor ligga.
Sådan är hon att se nu i vårt National-Museum
och "vacker utan trasor".
277
Sid. 63. — Madonnan i San Agostino
I en nisch strax vid sidan af stora ingångsdör-
ren till kyrkan San Agostino sitter en madonna med
barnet af bildhuggaren Sansovino. Den hade redan
länge stått i stor vördnad hos folket, då den ökade
sitt anseende genom en underbar talförmåga. Öfver-
hängd med perlband, juvelsmycken och andra grann-
låter, allt gåfvor af fromma tillbedjande, ser den ut
som ett vidrigt indiskt afgudabeläte.
Sid. 66. — en fjerding med kalkgrus.
Det ligger hvarken i qvantiteten eller qvaliteten
af det anförda någon öfverdrift. Icke heller var det
missöde, som träffade mig, att anse som ett ovanligt
eller enstaka fall. Att carnevalsskämtet så ofta föll
ned till en rå klumpighet visade nogsamt, att tillop-
pet af främlingar, som icke satte värde på italiensk
"educazione", var stort.
Sid. 67. — långhakade, flinande u yes-yes u .
Tiggarpojkarne på Romas gator brukade — dock
alltid på väl afpassadt afstånd — kalla alla, dem de
ansågo för Inglesi eller Engelsmän, "yes-yes".
Sid. 70. — Snart vi ha ju santa settimana —
Då är tids nog.
Det är brukligt att i den heliga veckan — santa
settimana — hos biktfadern göra sig qvitt åtskilliga
278
skulder, dem man ådragit sig under carnevalsti-
den.
Sid. 71. — sett Soractes snöhjdm glimma.
Soracte, ett norråt från Roma beläget berg, som
ännu, liksom i Horatii dagar — "stet ni ve candi-
dum Soracte" — är täckt af snö någon gång. Det
bidrager då ej litet att, skimrande i det vårliga sol-
skenet, höja skönheten af den herrliga utsigt man
njuter från San Onofrios högt liggande kloster.
Sid. 77. — É donna.
"Hon är qvinna". Denna för det svagare könet
så allmänt förklenande slutsats är mycket vanlig i
Italien, men torde der, som annorstädes, mest föras
i munnen af herrar, hvilkas egen aktningsvärdhet är
underkastad största tvifvel.
Sid. 78. - Corpo
Di...
En mycket gängse svordom är "Corpo di Baccho".
Oaktadt munken ej hann att fullborda sin kraftytt-
ring, är jag nästan viss om att han var nog ogud-
aktig att mena Bacchus.
. Sid. 81. — "Nog bättre än Torlonias".
Prins Torlonia hade af påfven förskaffat sig mo-
nopol på all tobakshandel inom kyrkostaten. Såvida
man ej ville betala sitt nöje af cigarrökning mycket
279
dyrt, måste man åtnöja sig med det romerska fabri-
katet, som ingalunda hörde till de bättre.
Sid. 86. — I Kejsar Augusti graf jag sitter
Och ser på konstberidartruppen Guerra.
Af den fordom stora och utomordentligt prakt-
fulla mausolén öfver kejsar Augustus qvarstär nu
blott den innersta kärnan, tillräckligt rymlig dock för
att tjena som circus. Utom Augusti qvarlefvor för-
varades der fordom äfven askurnorna efter Agrippa,
Octavia, Drusus, Germanicus, Claudius och Nerva.
I tolfte århundradet förvandlades grafven till fästning.
Under följande sekler blefvo de yttre delarne dels för-
störda, dels förflyttade till andra byggnader. Slutligen
inreddes återstoden till en amfiteater, der isynnerhet
om sommaren föreställningar gåfvos under bar him-
mel, än dramatiska, än eqvilibristiska. På väggarna
vid ingången sitta marmortaflor med hedersinskrifter
för åtskilliga, som der uppträdt och utmärkt sig. En
sådan fans äfven för Alessandro Guerra, hvars rykte
som konstryttare också trängt till Sverige.
Sid. 94. — hvar det var
Som Tjuren, Torson, Hercules grofvos fram
Under Caracalla, omkring 210, börjades byggan-
det af dessa ofantliga termer, fortsattes under Helio-
gabalus och fullbordades af Alexander Severus. Tro-
280
ligen i sjette århundradet böljade deras förstöring och
fortgick alltjemt till det femtonde. I det sextonde
företogos gräfningar, som lemnade herrliga fynd, så-
som det berömda fragmentet af en sittande Hercules,
kalladt "il torso di Belvedere", den stora gruppen
med namnet Farnesiska tjuren och den Farnesiska
Hercules, de båda sist nämnda i Neapel, den första
åter i Vaticanens museum. Följande århundraden
grofvos äfven fram ett par hundra stöder af mindre
ryktbarhet.
Sid. 98. — u Senza moccoli" ock u sia ammazzato a
Ropen "utan ljus!" och "dö!" höra till det bull-
rande uppträde, som försiggår på den s. k. moccoli-
qvällen, då hvar och en försöker att släcka sina gran-
nars ljus och rädda sitt eget för utblåsning.
— — — Här vill något till att vara Cato.
Det föreföll mig nämligen så, som skulle sjelfve
den gamle censorns allvar här känt sig vacklande.
Sid. 106. - Vid Pönte Molle
Ungefår en fjerdingsväg norr om Roma ligger en
känd Osteria vid en bro som går öfver Tibern, Ponte
Molle, fordom pons Milvius. Den besökes mycket
af landtmän från Campagnan samt af resande och
konstnärer.
281
Sid. 109. - Ve dig Tullia!
Livius berättar den gräsliga missgerning, som
Tullia, Tarqvinii gemål och dotter till Romas sjette
konung, den vördnadsvärde Servius Tullius, begick,
när hon, ifrig att få lyckönska sin man till den röf-
vade konungavärdigheten, dref sitt spann fram öfver
den fallne fadrens kropp, h varefter namnet "vicus
sceleratus" — brottets gränd — uppkom.
Sid. 115. — Också sägs det att ung var han en
hednisk gud, Jupiter tonans sjelf.
Denna sägen är lika allmän som osannolik. Den
berömda bilden af Jupiter Capitolinus var af guld,
och icke af brons som Petrusstoden ; och att den
skulle vara en gammal, till någon del ändrad bild
af Jupiter tonans — dunderguden — är icke heller
troligt, då arbetets stil angifver en tid för förfärdigan-
det, som infaller, sedan han dundrat ut. Antagligen
är den gjuten under påfven Leo I och följaktligen fri
från all slägtskap med Olympens gudar.
Sid. 117. — "Står modell som donna infeliee"
öfvade modeller hafva, alltefter kön, ålder och
utseende, något särskildt fack inom sitt yrke, hvari
de utmärka sig och för hvilket de sökas. Somliga
"stå fbr" martyrer, andra för helgon, andra för hjel-
tar, andra för Venusbilder, andra för drottningar o. s. v.
282
Berenice var känd som passande modell för sörjande
eller olycklig qvinna — u donna infelice". —
Sid. 119. — All min kårlek röfvades af döden.
I dagboken finnes upptecknadt ordagrant det
svar hon gaf: "tutto il mio amore ha preso la morte.
Che darö ad un altro marito? Gli do ciö che mi resta
e prego solamente che mi dia pane."
Sid. 123. — en u virgo incoronata".
Den oräkneliga mängden af madonnabilder, som
i de katolska länderna finnas, bär olika namn allt-
efter de olika tillstånd, i hvilka madonnan fram-
ställes, såsom "mäter dolorosa", "regina coelorum",
"sanctissima virgo", "annunziata", "assunta" o. s. v.
u Incoronata" framställes med krona på hufvudet och
i praktfull skrud.
Sid. 125. — Verlden de sagt sitt farväl
Ett farväl till dem från verlden sades äfven mera
allmänt och högtidligt genom en sonett, som, till de-
ras ära och minne författad och prydligt tryckt, ut-
delades bland de vid högtidligheten närvarande. Den
lydde:
Quando su 1'aspro Golgata ferale
Suonö tremendo 1'ultimo lamento
Di Gesu, che spirava, al forte accento
Spiegö natura a vendicarlo 1'ale.
283
Si apriro rupi e monti, e in tanto male
Gli astri i rai velar per lo spavento:
Si che il popol rubelle al gran portento
Tenea giunta per lui Tora flnale.
Ma Caritå dal Ciel ratta discese
E svolta del mistcro Tälta idea,
A piu nobil vendetta il guardo intese;
E nei cuor vostri allor, ch'ivi scorgea ;
Verginelle, d'amor flamma raccese
E tal, che 1'orbe alluma e scalda e bea.
Sid. 127. — Du har väl hört om trappan under-
bara.
I närheten af Lateran-basilikan ligger ett gam-
malt kapell, utanför hvilket är bygd en ståtlig por-
tik med fem trappor, af hvilka den mellersta är den
berömda och heliga — "scala santa". Den anses
vara förd från Pilati palats i Jerusalem och består
af 28 trappsteg af marmor. Man får icke annorlunda
än på knä gå upp för den. Tilloppet af de fromma,
som så gjort, har alltid varit stort. Redan för lång
tid tillbaka voro trappstegen så slitna, att man fruk-
284
tade deras snara förintelse. Då pålades tjocka val-
nötsplankor, hvilket sedan måste omgöras flere gånger.
Sid 127. - u via mala"
I Graubttnden finnes en alpväg, lika besvärlig
som farlig att färdas, hvilken för de många olyckor,
h vilka der timat, fått namn af den "onda vågen" —
via mala.
Sid. 128. — Allegris miserere
Davids 57 psalm, som börjar med orden "mise-
rere mei, domine!" — " herre, förbarma dig öfver
mig!" — sjunges årligen under heliga veckan i det
sixtinska kapellet efter musik af Palestrina, Bai, Alle-
gri, Leo o. a. Allegris composition har sedan ett
sekel tillbaka erhållit det största ryktet på, som det
synes mig, mycket otillräckliga grunder.
Sid. 129. — "Judicium extremum"
På altarväggen har Michel Angelo målat sin gräs-
ligt storartade tafla "Yttersta Domen" - Judicium
extremum.
Sid. 135. — men som ett sodomsåpple
Det har berättats, att i nejden kring Döda haf-
vet, der fordom Sodom blomstrade, växer en äplelik
frukt, hvars yttre är glänsande och skönt fårgadt,
men det inre förtorkadt och likt aska.
285
Sid 140. — — och mot hvalfvet han såg
Der de orden i jätteskrift stå.
Kring nedre runden af den ofantliga kupolen,
som tronar öfver kyrkans midt, läsas de ur Matthei
evangelium hemtade Kristi ord till Petrus: "Tu es
Petrus, et in hac petra sedificabo ecclesiam meam"
— Du är Petrus och på m. m. — Bokstäfverna äro
omkring två alnar höga och se dock från kyrkans
golf ut såsom lagom stora för att obehindradt läsas.
- - u Mene TekeV
Så skrefs på palatsväggen under Belsazarsfesten
af den underbara handen, som profeten Daniel om-
talar, och betydelsen af orden var: "du är vägd och
funnen för lätt."
Sid. 141. I Carcer Mamertinus. se sid. 275.
Sid. 142. — via Appia
Den förnämsta vägen söderut från det gamla
Roma var den Appiska. Den stadsport, genom hvil-
ken man beträdde denna väg, var porta Appia, nu
porta di San Sebastiano.
Sid. 144. O, herre!
Hvart går du?
Denna Petri fråga — på latin "domine, quo va-
dis?" — har gifvit kyrkan sitt namn.
Sid. 149. Ghetto.
286
I närheten af bron Quattro Capi och alltså nä-
stan i midten af det nuvarande Rom ligger Ghetto,
det snuskiga qvarter, dit judarne voro hänvisade.
Sid. 155. Vtaf det stolta slag
Som skryter af sitt blodsband
Med Tröja än i dag.
Såsom bevis härpå kan anföras hvad som be-
rättades om en Trasteverin, hvilken vid en fest i
Peterskyrkan försökte att tränga sig igenom de fran-
ska soldaternas led, för att bättre kunna se den hög-
tidliga processionen. Dä slutligen ett par af solda-
terna stötte honom tillbaka med kolfvarne af sina
gevär, utbrast han i förbittring: "Eh, barbari, sapete
che io sono di sangue romano, si anche trojano!"
Sid. 161. — — Som Francia
Hos sina englar såg.
Francesco Francia, bolognesare, född 1450, har
målat förunderligen sköna, barnsligt allvarliga ögon
på sina englar.
Sid. 164. — läste der följande ord:
På stenen lydde de så: Hic. Jacet. Vene*'*.
Pictor. Fr. Io. De. Flo. Ordi*. P-dicato; hvilket utan
förkortningar bör läsas så: Hic jacet venerabilis
pictor Fräter Johannes de Florentia, Ordinis praedica-
torum. Under står oförkortad versen:
287
"Non mihi sit laudi, quod eram velut alter Apelles,
Sed quod lucra tuis omnia, Christe, dabam."
Sid. 167. Fasquino — ty så var hans namn.
Pasquino var en skräddare eller, såsom också
sågs, en skoflickare, som lefde i Roma i början af
sextonde århundradet. Då man i grannskapet af hans
bod uppgräfde en gammal stod och på den samma
upphängde åtskilliga satirer, nidvisor och kungörelser
i Pasquinos stil, erhöll stöden efter skräddarens död
hans namn, hvarur sedan härledts ordet pasqvill.
173. — vid Quadrifrons.
Namnet är uppkommet af de fyra fasader, som
denna Jansbåge, den enda qvarstående af de for-
dom månge, visar, och - som var en egendomlighet
för dem alla.
Sid. 173. Storvuxna Lupas dibarn, arma
sofvande själar i Areslemmar.
Dessa uttryck, liksom det ofvan förekommande
"vestalens afkomma", ha naturligtvis sin grund i
den kända berättelsen om Romafolkets ursprung.
Romulus och Remus, säger nemligen sagan, voro sö-
ner af konung Numitors dotter, som blifvit invigd till
vestal, och Mars (Åres). Då de på sin farbroders be-
fallning blifvit utsatta för att dödas af vilddjuren, kom
288
en varginna — Lupa — som vårdade dem och gaf
dem di.
Sid. 174. Vid källan stodo tvätterskor.
Helt nära Cloacans öppning framforsar en källa
med det klaraste vatten, som fått namnet Acqua
Argentina.
Sid. 174. En gång Odysseus såg på stranden
Lekande ystert med Nausikaa.
Homeros berättar, huru den skeppsbrutne hjelten
bakom strandens videbuskar såg hur den sköna Nau-
sikaa och hennes tärnor, som sysselsatte sig med
den kungliga tvätten, kastade boll utmed hafvet. Det
är ju icke oantagligt att de i afseende på klädseln
liknade de yrkessystrar, som sysslade kring Acqua
Argentina.
Sid. 175. Med en underskrift, som lydde så:
"Bacia spesso con rispetto questa tua Mamma
cara ed Essä certamente ti salverå." Sådan var den
ordagranna lydelsen.
Sid. 183. Det fins en samlingsplats för protestanter.
Nära pyramiden äro två kyrkogårdar för prote-
stanter, som dö i Roma. De äro ej blott vackert och
fridfullt belägna, utan äfven utmärkta genom höga
cypresser, friska gräsmattor och väl uppförda graf-
monument.
289
Sid. 191. Er os och Plutos.
Att dessa båda gudomligheter, kärleken och rike-
domen, äro kända, torde få tagas för afgjordt; och
för de flesta troligen på samma sätt, som för mig:
-den förra par coeur, den senare par renommée.
Sid. 198. Rienzi fram på skådeplatsen stiger.
Cola di Rienzi, son af en värdshusvärd i Roma,
var född omkring 1310, snillrik, bildad och brinnande
af lust att återupprätta Romas anseende. Folket
sände honom 1343 till påfven Clemens VI i Avignon,
hvilkens förtroende han vann så, att han sattes till
styresman i Rom. Han återstälde såsom sådan ord-
ning, qväste baronerna och utropades till folktribun.
Efter att hafva kommit i oenighet med påfven, som
utgjort hans stöd, måste han fly från staden. Han
vistades undanstucken några år i Abruzzerna, upp-
trädde derpå hos kejsar Carl IV i Prag, som sände
honom i bojor till påfven, der han anklagades för
kätteri. Härunder dog den gamle påfven, och den
nye, Innscentius IV, som ville begagna sig af hans
popularitet i Roma till sin fördel, skickade honom
såsom senator dit i Augusti 1354. Hans uppträdande
nu var så våldsamt, godtyckligt och öfvermodigt,
att han redan i October samma år under ett upp-
lopp mördades af folket på trappan till Capitolium.
Wennerberg, Skrifter. 19
290
Sid. 200. — — u la prigioniera"
Favoriten nu för tiden.
La prigioniera — den fångna, äfven kallad la
rondinella — svalan — sjöngs temligen allmänt un-
der min vistelse i Italien och på en enkel och gan-
ska vacker melodi. Då flere verser äro anförda, och
en öfversättning af dem troligen för mången skulle
finnas välkommen, lemnas här en sådan, på begäran
välvilligt meddelad af C. D. af Wirsén och omfattande
sången i dess helhet.
La prigioniera.
Skvala, gäst från fjerran land,
Som dig sätter på balkongen
Och i morgonljusets brand
Sjunger ömma klagosången,
Säg, hvad vill du yppa? Tala,
Vackra främling, lilla svala!
291
Ensling re'n i lifvets vår,
Af din brudgum öfvergifven,
Kanske du min tår förstår,
Sjelf en tröstlös enka blifven?
Om din sorg i toner tala,
Vackra främling, lilla svala!
Mindre osäll dock än jag
Par du fri på lätta vingar
öfver berg och vattendrag,
Rymden af din klagan klingar,
Dina ömma lockljud tala
Om din flydda älskling, svala!
Snart September inne är,
Du den fångna åter lemnar,
Fjerrbelägna haf och skär
Snart du välkomsthelsa ämnar
På det språk, som du kan tala,
Vackra främling, lilla svala!
292
Ack, ett kors du finner hår
Nästa vår, som löfvar lunden!
Svala, hvila vingen der
Någon gång i skymningsstunden!
Låt om frid ditt qvitter tala
För den döda, lilla svala!
Men om Gud, som sorgen gaf,
Vill, att än jag skall den bära,
O, så glöm din vän ej af,
När du åter är oss nära,
Kom, att åter mig hugsvala
Med din visa, lilla svala!
Aldrig, aldrig glömmer jag,
Svala, dina ljufva sånger,
Hur de mildrat sorgens slag,
Hämmat tåren mänga gånger,
Huru djupt de kunde tala,
Djupt till hjertat, lilla svala!
293
Om jag lefver, lilla vän.
Tills att vintern är förgången,
Komma blommorna igen
Och du kommer till balkongen
Der du ofta brukat tala
Med den arma, lilla svala!
Men om hoppets röst, som ljöd,
Blott den stackars fången dårar,
Skall en obeveklig död
Dock mig kosta färre tårar
Då du icke mer kan tala
Med den arma, lilla svala!
Om jag ej dig höra får —
Ty så djupt jag då skall sofva -
Sök det rum, der korset står,
Sjung om frid och hvila! Lofva
Att i ömma sånger tala
Förbönsord för mig, o svala!
294
Sid. 212. — — skalande finochii.
Finochio, ett slags fenkol, är en mycket omtyckt
efterrätt i Italien, isynnerhet hos de lägre klasserna.
Sid. 216. — marche8e Cavalcanti.
Markisens namn var icke det åldriga Cavalcanti,
utan ett mera nutida, som fallit ur mitt minne.
217. Mazzini?
Efter det att Roma 1849 fallit i Fransmännens
händer och Mazzini måst lemna Italien, drog han sig
tillbaka till London och grundade der en italiensk
nationalkomité, medelst hvilken han alltjemt under-
höll och ledde de revolutionåra rörelserna i Italien,
bland hvilka under den tid jag vistades derstådes in-
surrectionerna i Mantua och Milano voro de märkliga-
ste. Af sina fiender hejdlöst förföljd och hatad, var
han af sina anhängare nästan lika hejdlöst åtlydd
och älskad.
Sid 227. I dag en menskoson jag såg på loggian
Af Lateranen.
Den 26 maj, Kristi himmelsfärds dag, välsignar
påfven folket från den stora balkongen — loggian —
på Laterankyrkan.
Sid. 227. Se'n formulerat så: Jag är ofelbar.
Ofelbarhetsdogmen var endast ett korteligen
sammanfattadt uttalande af hvad Pius IX i bullan
295
"Quanta cara" samt de 84 satserna i den samma
bulla åtföljande Syllabus utförligt förklarat.
Sid. 228. Tusen år tre hvarf och tre gånger hundra
Gått sin kos se'n dess faraonen Ramses
Segerglad åt Phtah uti Deltans solstad
Helgad mig stälde.
Efter sitt stora eröfringståg i mindre Asien lät
Ramses, af Grekerna nämnd Sesostris, uppresa denna
obelisk framför solens — Phtah's — tempel i Heliopolis,
den förnämsta staden i nedre Egyptens fruktbara af
Nilen genomströmmade land, Delta kalladt.
Sid. 229. Lotuskransad låg på sin basalttrappa
Tjuren Mnevis.
Liksom i Memphis helighölls den gudomliga
tjuren Apis, så äfven i Heliopolis hans like Mnevis.
Vid högtidliga tillfällen visades han för det tillbed-
jande folket uppvaktad af presten och värdigt prydd.
Lotusblomman, en slags vattenlilja, som växer i Ni-
len, hölls i så stor ära, att den icke fick smycka an-
dra föremål, än heliga och höga.
Sid. 229. — under sistrers skräll.
Sistrum var ett instrument hos de gamle Egyp-
terna, som begagnades vid deras heliga fester, isyn-
nerhet Isisfester. Det behandlades ungefär på samma
sätt som tambur-de-basque för att genom skakning af
296
löst sittande metallskifvor åstadkomma ett taktmes-
sigt skrammel.
Sid. 229. Släpad dädan se'n och af triumfatorn
Ccesar bortförd.
Efter slaget vid Actium och Egyptens eröfring
lät segraren Augustus öfverföra obelisken från Helio-
polis till Borna.
Sid. 230. öfverhöljd med grus på den forne Circus
Fann en prestkung mig.
Ur ruinerna på Circus, der den låg sönderfallen
i 8 stycken, lät påfven Sixtus V år 1587 framdraga
obelisken och uppsätta den på Piazza del Popolo ge-
nom arkitekten Domenico Fontana.
Sid. 233. - Volterras
Korsnedtagning.
Ett inom alla målarskolor mycket behandladt
ämne år Kristi nedtagning från korset och många
mästare hafva också vid framställningen häraf lyckats
göra sig odödligt namn, ingen dock måhända i högre
grad och mera förtjent än Daniel da Volterra, hvilkens
herrliga bild utgör den dyrbaraste prydnaden i Tri-
nitå de' Monti.
Sid. 233. Vid VAsmntas altar.
I korsgången till venster af kyrkan synes al
297
fresco målad en Mariae himmelsfärd — 1'Assunta, af
hvilken det närbelägna altaret fått sitt namn.
Sid. 234. Hör, da susar sakta
Englahélsningssången.
Nunnesången i Trinitå de' Monti är sedan län-
ge berömd och bidrager icke litet till stora verldens
iakttagande af avestunden i denna kyrka.
Sid. 242. — mannequiner.
Så kallas de menniskofigurer med rörliga leder,
dem målare och bildhuggare begagna för att derefter
forma draperier.
Sid. 244. Bacchus med Ampelos, Juno, Tyrtwus . . .
Mina förtjusningar.
Bland den mängd af herrliga kontsverk af antik
plastik, som fyller villa Borgheses ståtliga salar, var
det främst gruppen, som framställer Bacchus och
Ampelos samt de allmänt beundrade stoderna af Juno
och Tyrtseus, som tjuste mig.
Sid 245. Ljufliga park.
Parken kring Villa Borgheses palats år vidtbé-
römd för sin skönhet och särskildt för sina skyhöga
och vackra pinjer.
Sid. 245. "Susande vind.
Det var i Villa Borgheses park som såväl ord
som toner till den lilla . sången, som böljar med
298
"Susande vind* och längesedan finnes utgifven, skref-
vos.
Sid. 246. Rörande prestccelibatet.
Romerska kyrkans bud angående presternas skyl-
dighet att lefva ogifta — lex caelibatus — har äfven
inom katolska församlingen utgjort ett tvisteämne.
Sid. 247. — — hvad han som
Capiä ecclesice sagt;
Att påfven, såsom menniska, kan fela, nekar
katolska läran icke; men den har nu oförtäckt anta-
git, hvad redan länge på omvägar sökts, att p^fven
under utöfningen af sitt embete såsom Christi vica-
rius icke kan taga miste, eller — såsom det också
heter — att hvad påfven ex cathedra talar, bestämmer
eller bjuder är att anse som vore det Guds ord.
Sid. 247. — "Insalata romana".
Romersk sillsallad — en rätt, med hvilken jag
vanligen började min middagsmåltid på Lepre's
trattoria. Af sill fanns deri mycket litet, men desto
mer af förträffliga grönsaker.
Sid. 254. Signor' Gennaro.
Svårigheten för den italienska munnen att utsäga
de flesta af våra nordiska efternamn gör att man
vanligen namnes vid sitt dopnamn, som i allmänhet
erbjuder mindre svårighet vid uttalet. Efter några
299
misslyckade försök med mitt efternamn och sedan
mitt förnamn blifvit meddeladt, kallade mig Gaetano
alltjemt Signor' Gennaro, ett namn, som är temligen
gängse. Vokalförändringen brydde vi oss föga om
att fästa afseende vid.
Sid. 256. Drick, men trefaldt, att du åter
Till ditt Roma komma må!
Ett gammalt bruk i Roma är, att den som lem-
nar staden skall qvällen före afresan gå till fontana
di Trevi och der trenne gånger dricka af källans vat-
ten för lycklig återkomst — "pro felici reditu". För-
summas detta, har man föga utsigt att ännu en gång
få komma tillbaka till den eviga staden; iakttages
det åter, såsom nu skedde, så kommen man bestämdt
dit igen — åtminstone i tankarne.
Sid. 256. Mitt "ritorniarno" tyst.
Det berättas, att Winkelmann, då han efter
många års vistelse i Roma begaf sig åter till sitt
hemland, kommen ett stycke utanför staden utropat:
"ritorniamo a Roma"! — återvändom till Rom!
<%£»*