Studier i 1600-talets svenska: anteckningar

Google

This is a digital eopy of a bix>k ihal was preserved for generations on library sIil-Ivl-s before il was carefully scanncd by Google as part of a projeel

to make thc workl's books discovcrable onlinc.

Il has survived long enough Tor ihe copyrighl lo expire and thc book to enter thc public domain. A publie domain book is one thai was never subjeel

lo copyrighl or whose legal copyrighl lerm has expired. Whelher a book is in ihe publie domain may vary eounlry lo eounlry. Publie domain books

are our galeways lo ihe pasl. represenling a weallh of hislory. eullure and knowledge ihafs ollen dillieull lo diseover.

Marks, notations and other marginalia present in ihe original volume will appcar in this lile - a reminder of this book's long journey from thc

publisher lo a library and linally lo you.

Usage guidelines

Google is proud to partner wilh libraries lo digili/e publie domain materials and make ihem widely aeeessible. Publie domain books belong lo thc
public and wc are merely iheir euslodians. Neverlheless. ihis work is expensive. so in order lo keep providing lliis resouree. we have laken steps lo
prevenl abuse by eommereial parlies. iiicludmg plaemg leelmieal reslrielions on aulomaled uuerying.
We alsoask that you:

+ Make non -eommereial u.se of the filé s We designed Google Book Scarch for use by individuals. and we reuuesl thai you usc thesc files for
personal, non-commercial purposes.

+ Refrain from automated querying Do not send aulomaled uueries of any sorl to Google's system: I C you are eondueting researeh on machine
translation. optieal eharaeter reeognition or other areas where aeeess to a large amount of texl is helpful. please eontael us. We cneourage thc
use of publie domain materials for ihese purposes and may be able to help.

+ Maintain attribution The Google "watermark" you see on eaeh lile is essential for informing people about this projeel and hclping them lind
additional materials ihrough Google Book Seareh. Please do not remove it.

+ Keep it legal Whatever your use, remember thai you are responsible for ensuring thai what you are doing is legal. Do not assume that just
because we believe a book is in the publie domain for uscrs in thc Uniied Staics. thai thc work is also in ihc publie domain for users in other

eounlries. Whelher a book is slill in copyrighl varies from eounlry lo eounlry. and we ean'l offer guidanee on whelher any speeilie use of
any speeilie bix>k is allowed. Please do nol assume thai a b<x>k's appearanee in Google Book Seareh mcans il ean be used in any manncr
anywhere in ihe world. Copyrighl infringemenl liabilily ean be quite severe.

About Google Book Seareh

Google 's mission is lo organize the world's information and to make it universal ly aeeessible and useful. Google Book Seareh helps readers
diseover ihe world's books while lielpnig anlliors and publishers reaeh new audienees. You ean seareh ihrough I lic I ull lexl ul' I lus book on I lic web
at |http : //books . qooqle . com/|

Google

Det här är en digital kopia av en bok som liar bevarats i generationer pa bibliotekens hyllor innan Google omsorgsfullt skärmade in

den. Det är en del av ett projekt för att göra all världens böcker möjliga all upptäcka pa nätet.

Den har överlevt, sa länge att upphovsrätten har utgått och boken liar blivit allmän egendom. En bok i allmän egendom är en bok

som aldrig har varit belagd med upphovsrätt eller vars skyddstid har löpt ut. Huruvida en bok har blivit, allmän egendom eller inte

varierar från land till land. Sådana böcker är portar till det förflutna och representerar ett överflöd av historia, kultur och kunskap

som mänga gånger är svart att upptäcka.

Markeringar, noteringar och andra marginalanteckningar i den ursprungliga boken finns med i filen. Det är en påminnelse om bokens

långa färd från förlaget, till ett bibliotek och slutligen till dig.

Riktlinjer for användning

Google är stolt över att digitalisera böcker som har blivit allmän egendom i samarbete ined bibliotek och göra dem tillgängliga fen-
alla. Dessa böcker tillhör mänskligheten, och vi förvaltar bara kulturarvet. Men del här arbetet kostar mycket pengar, så för att vi
ska kunna fortsätta att tillhandahälla denna resurs, har vi vidtagit åtgärder lör att förhindra kommersiella företags missbruk. Vi har
bland annat, infört tekniska inskränkningar för automatiserade frågor.
Vi ber dig även att:

• Endast använda filerna utan ekonomisk vinning i åtanke

Vi har tagit, fram Google boksökning för att det, ska användas av enskilda personer, o di vi vill att du använder dessa filer för
enskilt, ideellt bruk.

• Avstå från automatiska frågor

Skicka inte automatiska frågor av något slag rill Googles system. Om du forskar i maskinövorsättning. rext igenkänning eller andra
områden där det är intressant att få tillgäng till stora mängder text, ta da kontakt med oss. Vi ser gärna att material som är
allmän egendom används för dessa syften och kan kanske hjälpa till om du har ytterligare behov.

• fiibehalla uppliovsmärkol

Googles "vattenstämpel" som finns i varje fil är nödvändig för at i informera allmänheten om det här projektet och att hjälpa
dem att hitta ytterligare material pa Google boksökning. Ta inte bort den.

• Håll dig på rätt sida om lagen

Oavsett vad du gör ska du komma ihåg att du bär ansvaret för att. se till att det du gör är lagligt. Förutsätt, inte att. en bok har
blivit allmän egendom i andra länder bara för att vi tror att den har blivit det för läsare i USA. Huruvida en bok skyddas av
upphovsrätt skiljer sig at frän land till land, och vi kan inte ge dig några råd om det är tillatet att använda en viss bok på ett
särskilt sätt. Förutsätt inte att en bok gar att använda pa vilket sätt som helst var som helst i världen bara för att den dyker
upp i Google boksökning. Skadeståndet, för upphovsräl.lsbrol.l. kan vara mycket högt,.

Om Google boksökning

Googles mal är att ordna världens information och göra den användbar och tillgänglig överallt. Google boksökning hjälper läsare att
upptäcka världe ns böcker och förlän are och fö rläggare all na nya målgrupper. Du kan söka igenom all text. i den här boken pa webben
på följande länk |http : //books . google . com/|

E&Sf2.ö

w -

SJ*

Purcltasd jrom

tlie Incomc ofthe

Anna Vickcrs Crauford

Memorial Fund

Stanjord Univcrsity
Librarics

ttätlö

>S:

'•V ,

Purchased from

thc Income ofthc

Anna Vickcrs Crawford

Memorial Fund

Stanford Univcrsity
Lihrarics

4

Skrifter utgifoa af Ii. Humanistiska Vetenskaps-Samfundet i Uppsala. VII. e.

STUDIER 1 1600-TALETS SVENSKA

ANTECKNINGAR

AF

ELOF HELLQUIST

UPPSALA
AKADEMISKA BOKHANDELN
(C. J. LUNDSTRÖM)

LEIPZIG
OTTO HARRASSOWITZ

4

iToSI

UPPSALA 1902

ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.- B.

Innehållsförteckning.

Inledning s. i.

Strödda språkliga anteckningar till löoo-talets
kulturhistoria s. 10.

Hälsning, tilltalsord o. d. s. 10. — Mat och dryck,
gästabud o. d. s. 17. Olika former för att dricka någon till
(»gutår», »skål» o. s. v.) s. 18. Uttryck för olika grader af rus
s. 21. — Galanteri o. d. s. 23. Smeknamn. — Frieri o. d.
Uttryck för att »få korgen» s. 21. — Anständighet och sed-
lighet s. 29. — Öknamn, skymford o. d. s. 31: på -hund s.
31, på -hane s. 31, på -bak s. 32, på -mun o. d. ib., pä -are s. 32,
på -er s. 33, öfriga af olika slag s. 35. — Svordomar s. 41. —
Slagsmål o. d. s. 55: uttryck för stryk och för att ge 1. fa sådan.
— Öfriga stående talesätt, ordstäf o. d. s. 61.

Anteckningar om 1600-talets talspråk och därmed
sa mm an hängande frågor s. 69.

Till ljud läran s. 70: Stafvelsesynkopering s. 70. [Den yngre
nysvenskans talspråk bör snarare dateras från c. 1680 än från Dalin
s. 75.] Konsonantbortfall s. 75. Konsonantkvalitet s. 8 r. Analogiskt
tillskott af konsonant s. 84. Assimilaiioner s. 84. Konsonant- och
vökalkvantitet s. 88. Vokalkvalitet s. 89. — Till formläran s.
89 : Substantivernas böjning s. 89. Best. slutartikeln s. 89. Pro-
nominalformer s. 90. Räkneord s. 92. Verbernas böjning s. 92.
Adverb s. 94. Prepositioner s. 94. Konjunktioner s. 94. — Till
syntaxen s. 94: Best. slutartikeln af egennamn s. 95. Pronomina
s. 96. Verben s. 98. Konjunktionerna s. 99. Ordföljden s. 99.

Öfriga viktigare företeelser inom 1 600-talets
språk s. 99.

i. Till ljudlär a?i s. 99. Vokalernas kvalitet s. 100. Kon-
sonanternas kvalitet s. 112. Lång vokal för nsv. korts. 120. Kort
vokal för nsv. lång s. 122. Accenten s. 126.

2. Till formläran s. 126. Substantiven: böjning s. 126;
best. formen s. 130; genus s. 132. — Adjektiven s. 133. — Prono-

IV INNEHÅLLSFÖRTECKNING

mina (och pronominella adverb) s. 137. — Räkneorden s. 141. —
Verben: ändelser, konjugation s. 142 *: presens ind. s. 142; pres.
konj. s. 146; imperativus s. 146; imperfektum ind., starka verb s.
148, svaga verb 152; imperfektum konj. af starka verb s. 156;
supinum och part. perf., starka verb s. 157 [typen bjuda* bjöd.
bjudit s. 159], svaga verb s. 160; infinitiven s. 162; passiva hjälp-
verbet s. 162; motsvarigheterna till nsv. låtsa och lyssna s. 163.

— Adverben s. 164.

3. Till syntaxen s. 169. Best. slutartikeln s. 169. Best. fri-
stående artikeln s. 170. Obest. artikeln s. 172. — Pluralis af till-
namn s. 172. Till kasusläran s. 172. — Adjektiven s. 175. —
Pronomina s. 176 1 : personliga s. 176, possessiva s. 177, demon-
strativa s. 177, relativa s. 177, interrogativa s. 180, indefinita s. 180.

— Verben, infinitivmärket o. d. s. 181 *: predikatsverbet efter kol-
lektiver s. 181, bildningen af de sammansatta tempora s. 182, af
futurum s. 182, aktiv form mot nsv. deponens s. 182, reflexiv form
mot nsv. deponens s. 182, reflexiv form mot nsv. aktiv s. 183,
passiv form med aktiv betydelse m. m. s. 183, opersonliga uttryck
s. 183, skiljbar sammansättning, där nsv. har oskiljbar s. 184, de
modala hjälpverben s. 185, modi och tempora i bisatser s. 192,
ackusativus med inf. s. 193, infinitivmärket att s. 194, pres. inf. mot
andra uttryck i nsv. s. 194, participierna s. 196. — Adverben (ne-
gationer o. d.) s. 197. — Prepositionerna s. 198. — Konjunktioner
och konjunktionssatser; indirekta frågesatser s. 206. — Ordföljden
s. 213.

4. Till ordbildningsläran s. 219.

5. Lexikaliskt (Urval), Substantiv s. 222. Adjektiv s. 226.
Verb s. 227. Adverb s. 229. Interjektioner s. 230. Lånord s. 231.

1 På grund af detta kapitels relativt stora omfång lämnas här en något

utförligare innehållsöfversikt.

Den uppfattningen torde icke vara så sällsynt, att 1600
talet inom vårt språks utveckling bildar ett slags öfvergångs-
period, under hvilken den inom språkets värld ständigt fortgå-
ende kampen mellan nytt och gammalt rasat häftigare än an-
nars och under hvilken till följd häraf vårt språk i grammatiskt
afseende uppvisar en större oregelbundenhet än någonsin annars
varit fallet.

Denna mening innehåller en sanning med modifikation.
Så anser jag det t. ex. obestridligt, att en hel mängd af de
egenheter, som utmärka vårt nuvarande talspråk, utbildats först
under 1600 talet, om ock ursprunget till många af dem kan
ledas tillbaka till de närmast föregående århundradena. Af skäl,
som nedan anföras, betraktar jag 1680-talet som en viktig mil-
stolpe i det svenska talspråkets utveckling: hos de vid denna
tid uppträdande författare, som ansluta sig till talspråket, fin-
ner man, att många nyheter inom detsamma då lyckats kämpa
sig fram till seger.

Men i öfrigt är den oregelbundenhet, som frapperar vid
ett mera ytligt iakttagande af 1600-talets språkbruk, ofta blott
skenbar. Vi behöfva ej uppehålla oss vid nödvändigheten
af att icke utan vidare jämföra detsamma från allt för aflägsna
perioder inom århundradet, t. ex. från dess början och slut.
Men äfven om man så gör, finner man på vissa punkter en
förvånande konstanthet. Så t. ex. stodo under hela seklet de
starka verbens afljudsklasser kvar på ungefär samma stånd-
punkt. Vidare har man att tillse, inom hvilken stil art förfat-
taren rör sig. Om man exempelvis jämför arbeten från 1600-
talets midt, skrifna på hvad man kunde kalla »historisk normal-
prosa», har man endast att konstatera en regelbundenhet i
språkbruket, som icke står mycket efter våra moderna histori-

K. Hutn. Vet. Sam/, i Uppsala. VII. 6. I

2 ELOF HELLQUIST

ska författares. Mången gång, då t. ex. i vanlig normalprosa en nå-
got arkaisk böjningsform uppträder, såsom en verbform på -om y
ett substantiv i best. form på -sens, -na, visar det sig bero på en
tydlig sträfvan att förläna framställningen en högtidligare prägel ;
i åtskilliga fall äro dessutom dylika ålderdomliga ändelser knutna
vid vissa bestämda ord, hvilket visar, att här verkliga ar-
kaism er föreligga, alltså fixa från fornspråket nedärfda uttryck,
och icke lefvande paradigm former. I monografier öfver
i öbo-talets språkbruk tages i allmänhet för liten hänsyn till
dylika omständigheter: genom att anföra en ack. sing. fem.
såsom trona från 1650-talet har man naturligtvis icke ådaga-
lagt, att ack. sing. fem. best. form vid denna tid ändades på
-na ; hvad ordet trona särskildt beträffar, är det ett lån från det
religiösa språket.

Men härtill kommer ännu en synpunkt, en mycket viktig
sådan. Det är bekant, att man under 1600- talet åtminstone
från språklig synpunkt icke lade så sträng kapson på författare-
individualiteten som nu. I själfva verket bilda de språklager,
inom hvilka den tidens skriftställare rörde sig, en mycket bro-
kig karta med allehanda färgnyanser. Det hvita fältet upptages
af författare, som skrefvo sina arbeten på den mest opersonliga,
korrekta och enformiga högprosa (t. ex. Girs). Men vid sidan
af dessa märkas andra, hvilka flitigt öst ur sin samtids vulgära
talspråk och dessutom upptagit ord, ordformer och vändningar
ur deras resp. hemortsdialekter på ett sätt, som ingen nutida
skriftställare skulle våga tillåta sig (t. ex. Columbus, Lindschöld).
Mellan dessa stå t. ex. en skara dramatiska författare, h vilkas
arbeten i allmänhet afspegla tidens mera vårdade talspråk, så-
som Messenius, Brasck och Chronander ; men icke heller dessas
språkbruk är från stilartens synpunkt enhetligt, det växlar rätt
mycket efter den samhällsställning, som de uppträdande perso-
nerna intaga. Slutligen har man att räkna med medvetna för-
sök att upplifva fornsp rakets ord och böjningsformer (t. ex.
Stiernhielm, Jesper Svedberg).

Det är klart, att en grammatik öfver en periods språk,
som icke tager någon hänsyn till här i korthet antydda fakto-
rer, skall blifva ganska brokig och — opålitlig. Men bemödar
man sig att skilja de olika språklagren, torde det visa sig, att

STUDIER I IÖOO-TALETS SVENSKA 3

dessa under 1600-talet — sedda hvar för sig — icke uppvisa
större variationer eller växlingar än fallet är med den moderna
nysvenskan.

I det följande har jag gjort ett försök i den antydda rikt-
ningen genom att i ett särskildt kapitel behandla de företeelser,
som hufvudsakligen eller uteslutande tillhörde talspråket 1 , hvar-
förutom jag i fråga om tvifvelaktiga former eller uttryck anfört
den person, i hvars mun de lagts. Jag har dessutom vid hvarje
citat anfört författare och beläggsställe, så att mina läsare själfva
må kunna skaffa sig en föreställning om dess ålder och den
miljö, i hvilken det uppträder.

Om arbetets uppkomst anser jag mig böra meddela föl-
jande.

Under det jag sedan ganska lång tid tillbaka då och då
på lediga stunder roat mig med läsningen af 1600-talets svenska
dramatiska litteratur, kunde jag icke undgå att märka, hvilka
rika skatter den gömmer för såväl kulturhistorikern som språk-
mannen. Just en af dess förnämsta brister från estetisk synpunkt
— nämligen den totala frånvaro af historisk lokalfärg, som ka-
raktäriserar de flesta af dessa litterära alster — gör dem näm-
ligen till ovärderliga källor för kännedomen om 1600-talets
Sverige och framförallt många sidor af dess hvardagslif och
hvardagsspråk, beträffande hvilka den samtida politiska
eller lyriska diktningen lämnar oss i sticket. Några af dessa
komedier hafva visserligen — som bekant — uppvisats vara
efterbildningar af utländska mönster; men deras värde som
språkliga dokument torde därigenom icke i någon nämnvärd
grad ha reducerats.

Det är först och främst de anteckningar, jag fört vid läs-
ningen af denna litteratur, som här nedan meddelas.

I en större af handling 2 har Lundell behandlat de folkliga
beståndsdelarna i det svenska skoldramat. Hvad där förekom-
mer har naturligtvis här förbigåtts, det språkliga så mycket

1 För sammanhangets skull har jag dock där äfven afhandlat sådana,
som karakterisera vårt nuvarande talspråk, men då ännu icke fått en dylik
exklusiv karaktär, t. ex. best. formen af personnamn o. d.

2 Sv. landsm. Bih. I 1.

4 ELOF HELLQUIST

hellre, som jag i föreliggande arbete i allmänhet endast haft
riksspråket för ögonen 1 .

Stommen i detta arbete består dock icke blott af de of-
vannämnda anteckningar, som jag hufvudsakligen i kulturhisto-
riskt och lexikaliskt intresse fört vid läsningen af 1600- talets
dramatiska litteratur. Särskildt i af handlingens sista och mest
omfattande del har jag nämligen äfven tillgodogjort mig det
arbete, jag för en hel del år sedan nedlade på excerperingen
af Messeni dramer i afsikt att utarbeta en monografi öfver de-
ras språk. Då jag excerperat c:a 70 sidor, blef emellertid ar-
betet afbrutet af andra sysselsättningar och har sedermera icke
fortsatts. I betraktande af det ringa ordnade material, som från
1600-talet står språkforskaren till buds, syntes det mig dock
lämpligt att begagna det tillfälle, som nu erbjöd sig, att publi-
cera nämnda samlingar, som jag sedermera kompletterat från
mina öfriga — nedan angifna — källor.

Vid denna komplettering ansåg jag mig — kanske med
orätt — böra använda först och främst samma källor, som legat
till grund för af handlingens första del ; och häraf kom det sig,
att bl. a. äfven Hansellis i rent ortografiskt hänseende otill-
fredsställande upplagor (hvilka utan minsta olägenhet kunde
brukas för den fraseologiska afdelningen) kommit att lämna en
del af materialet äfven till ljud- och formläran. Vid en jämfö-
relse med originalupplagorna visar det sig emellertid, att Han-
sellis — tydligen oftast fullt medvetna — inadvertenser
mestadels bestå däri, att han ofta användt små begynnelsebok-
stäfver, där originalet har majuskler, d för dh (t. ex. det), g för
gh (t. ex. mig), j för i (t. ex. Jag), k för ki (t. ex. käring), i
för ij (t. ex. win) o. d., hvarjämte normalisering ägt rum i fråga
om kommateringen. För de punkter af ljudläran, som ej be-
röras af denna normalisering äfvensom för formläran är Han-
selli en rätt användbar källa 2 , och för syntaxen samt fraseolo-
gien en god sådan.

1 I fråga om af handlingens lexikaliska del — stående uttryckssätt
och fraser, svordomar, skymford o. d. — har det emellertid visat sig olämp-
ligt eller ogörligt att skilja mellan riksspråk och dialekt; dock har ofta med-
delats, när sådana lagts i munnen på allmogefolk.

2 Dock icke — som af det ofvan sagda framgår — när det gäller un-
dersökningar af en mera spröd natur.

STUDIER I 160O-TALETS SVENSKA 5

Dock har jag undvikit att omtala eller bygga något på
de former, som af en eller annan anledning syntes mig miss-
tänkta, ehuruväl jag mycket sällan hos Hanselli funnit någon
felaktighet, som kunnat äga någon betydelse för de syften, i
hvilka han af mig i detta arbete användts. Huru som helst
står saken numera icke att ändra: dels äro mig alla original-
upplagorna f. n. icke tillgängliga, dels uppvägde den oerhörda
tidsförlust, som skulle blifva följden af en ny revision, säkerligen
icke vinsten af de rättelser, som däraf kunde blifva en följd.

För att åskådliggöra utvecklingen ha för öfrigt källorna
valts från 1600-talets olika skeden. De citeras vanligen i kro-
nologisk ordning.

Jag har undvikit att anföra blott de från nsv. synpunkt
abnorma eller ovanliga formerna : vid dessa ha äfven biformerna
meddelats, och där det varit mig möjligt, har också angifvits,
h vilken af dem, som oftast förekommit.

För att med större bestämdhet kunna utskilja de företeel-
ser, som karakterisera talspråket, har jag äfvenledes genomgått
åtskilliga, särskildt historiska arbeten, som kunnat anses som
typiska för tidehvarfvets normalprosa.

Samtliga här förekommande citat grunda sig — utom i
några fa särskildt angifna fall — på egna anteckningar från
litteraturstudier, sålunda äfven i fråga om fsv. och främmande
språk. Möjligen har jag någon gång kommit att anföra en och
annan fras, ett och annat uttryck, som redan förekommer i lexi-
kaliska arbeten; jag har ej alltid ansett det löna mödan att
genomgå långa ordboksartiklar för att förvissa mig därom.

Svenska akademiens ordbokssamlingar, hvilka annars stått
mig till förfogande, har jag för detta arbete icke användt af det
skäl, att jag på ofvan angifna grunder ansett det nödvändigt
att känna den miljö, i hvilken formen eller uttrycket förekom-
mer *, och detta har endast kunnat ske genom att själf under
sammanhängande läsning excerpera de olika författarna.

Den bredare framställningsformen i afhandlingens förra
och egentliga del har valts med hänsyn till den något större
publik, som här skulle kunna påräknas. Däremot är det sista

1 Ett talande bevis härför är t. ex. från vokalkvantitetens synpunkt Gu-
staf II Adolfs skrifter: se nedan.

6 ELOF HELLQUIST

kapitlet inskränkt inom en proportionsvis betydligt trängre ram ;
så ha sådana förklaringar af språkföreteelser, som kunnat för*
utsättas som bekanta för flertalet fackmän, här i regel icke re-
fererats, utan jag nöjt mig att hänvisa till vederbörande littera-
tur; en och annan belysande anmärkning, som säkerligen icke
innehåller något nytt för specialisten af facket, har emellertid
inskjutits med hänsyn därtill, att arbetet äfven skulle komma
att begagnas af studerande.

De källor, som i första rummet legat till grund för dessa
anteckningar, äro:

Johannes Messenius samlade dramer, utgifna af Henrik
Schiick 1886— 1888: Disa (1611), Signill (1612), cit. Sign., Swan-
huita (161 3), Blanckamäreta (161 4), cit. BM., Christmannus,
cit. Chr.

Rondeletius Judas redivivus (161 4), Stockholm 1871, Klem-
mings antiqvariat, cit. Rondeletius 1. Rond. JR 1 .

A. J. Prytz Comoedia om . . Konung Gustaf then första
(1622), Sv. landsm. Bih. I. 1, cit. Prytz G. 1. (Obs. af de i
Landsm. förekommande dubbla pagineringarna har jag valt den
å den inre mariginalen angifna; möjligen har jag icke alltid
lyckats vara konsekvent härutinnan).

S. Brasck Filius Prodigus . . Thet är een comoedia om
then förlorade sonen, Linköping 1645, l Hansellis Samlade Vit-
terhetsarbeten 22 : 1 — 103, cit. Brasck FP.

S. Brasck Acta et martyria apostolorum, Thet är een tra-
gico-comoedia om apostlarnas gärningar etc, Linköping 1648
(Hanselli 22: 105—213), cit. Brasck Ap. g.

S. Brasck Mars germanicus victus etc, Linköping 1649
(Hanselli 22 : 215—303), cit. Brasck MG V.

J. Chronander Surge eller Flijt- och oflijtighetz Skode-

o

spegel etc, Abo 1647 (Hanselli 23 : 1 — 91), cit. Chronander
Surge.

1 Språket i detta bibeldrama, som i allmänhet företer den åldrigaste
prägeln af de här uppräknade arbetena från 1600-talet, ger t. o. m. anledning
till den förmodan, att vissa former och uttryck direkt lånats från något äldre
stycke. Ett sådant ligger sannolikt — äfven af andra skäl — till grund för det-
samma: se Schuck (o. Warburg) 111. sv. litt.-hist. 1:221.

STUDIER I l60OTALETS SVENSKA 7

o

J. Chronander Bele-snack etc, Abo 1649 (Hanselli 23 : 93
— 200), cit. Chronander Belesn. eller Bel.

J. Cherberus Andelig Prosopodeiae dickt, Wästerås 1642,
Hanselli 23 : 205—235.

P. Laurbecchius Simon Magus, Linköping 1652 (Hanselli
23:241—255).

o

E. Kolmodin Genesis Aetherea etc, Abo 1659 (Hanselli
23 : 261 — 317), cit. Kolmodin Gen. Aeth.

J. Beronius Rebecka, Linköping 1674 (Hanselli 23 : 323 —
376), cit. Beronius Reb.

Chr. Moraeus Vitulus, 1685? (Hanselli 23:381 — 472).

J. Celsius Comoedia de Disa, Upsala 1687 (Samlaren
13 : 21 — 46), cit. Disa 1687.

Den olyckeligen gifte Putzdrummel (Samlaren 13 : 72 — 90;
jfr Schiick ib. s. 19 följ.), cit. Putzdrummel.

Börk Darius, drama (uppfördt 1688), utgifvet af K. F.
Karlson, Sthm 1874, cit. Börk Dar., en synnerligen viktig källa
för kännedomen om talspråket under 1600-talets senare årtionden.

J. Celsius Tragedien om Orpheus och Eurydice (uppförd
1687), utgifven af Preben Nodermann, Lund 1901, cit. Orf. o.
Euryd., intressant för sin i flere punkter konsekvent genom-
förda fonetiska stafning;

samt särskildt för arbetets senare del:

Gustaf II Adolfs Skrifter, utgifna af C. G. Styffe 1861,

Girs Konung Gustaffs then äldres historia och Konung
Erichz then fiortondes historia (förf. o. 1630), Sthlm 1670, hvil-
ka båda senare arbeten utmärka sig för en dialektfri och för
inflytelser från talspråket främmande, ren och korrekt svenska,
hvarför de här betraktats som typiska för (den bättre) normal-
prosan under 1600 talets förra hälft.

Af öfriga arbeten, som mer eller mindre ofta anlitats och
citerats, må anföras:

från 1600-talet (och de första åren af 1700-talet):

D. Hansson Hund Konung Erik XIV:s Krönika (c 1604),
utgifven af F. A. Dahlgren (citerad efter stroferna),

J. Sigfridi Gåås Kong (161 9),

I. Erici Coleri Oeconomia, förf. c 1640, utgifven 1683,

Stiernhielm Valda skrifter, utgivna af Fr. Tamm,

8 ELOF HELLQUIST

Sanfärdig beskrijffning om Konungarijket Siarn (1675),
Berättelse om Wästindien (1675),

P. Lagerlöf (Hanselli 4),

Columbus Bibliske Werld (1687),

Columbus En svensk ordeskötsel, utg. af Stjernström och
Noreen,

E. Lindschöld, E., N. och C. Gripenhjelm (Hanselli 4),

N. Tiällmann Grammatica suecana 1696,

En lijten Sprack- och Ord-Boock uthaff fyra Tungemåhl,
Stockholm u. Hamburg 1703, stundom citerad Parlör 1703 *;

dessutom Lucidor och Dahlstierna, vanligen efter Norelii
uppsatser i Ark. f. nord. filologi I, II, Salberg efter A. Anders-
sons af handling samt de utdrag ur 1600-talets litteratur, som
förekomma i Valda stycken af svenska författare 1526 — 1732,
utgifna af Noreen och Meyer;

från 1 500-talet:

Thet nyia testamentit 1526 (Nya test., NT 1526),

Biblia 1541 (Bib. 1541),

O. Petri Svensk Krönika (c. 1 540), utgifven af G. E. Klem-
ming (O. Petri kr.),

P. Svart Gustaf I:s krönika (1561), utg. af G. E. Klem-
ming (P. Svart kr.),

Per Brahe den äldres fortsättning af Peder Svarts krönika»
utgifven af Otto Ahnfelt 1, Lund 1896, 2, Lund 1897 (f° r f- c -
1585), cit. P. Brahes krön.,

Holofernes och Judit, ett drama från reformationstiden, ut-
gifvet af Otto Sylwan (Skrifter utg. af Svenska literatursällska-
pet 16), förf. c. 1599, cit. Hol. eller Holof.

I synnerhet då fråga varit om jämförelse mellan 16- och
1700-talets talspråk har jag anlitat Bellman (citerad efter
Carléns upplaga). För normalprosan under 1700-talets förra
hälft har Dalins Argus (1733 — 1734, 2 uppl.) fått tjäna som
typ. Vidare ha bl. a. andra användts: A. Sahlstedt Försök
till en swensk grammatika 1747, Swensk Grammatika 1769 (ci-
terade Sahlstedt (Gramm.) 1747, 1769), Botin Svenska språket
i tal och skrift 1777.

1 Boken vimlar af tryckfel, men kan trots sitt halftyska ursprung med
tillförsikt användas i fraseologiskt intresse.

STUDIER I IÖOOTALETS SVENSKA 9

Af äldre danska källor ha bl. a. anlitats:

Tobias Komedie, Et dansk Skuespil (o. 1600), utg. af S.
Birket Smith (Univ.-jubil. danske Samfund. Nr 36),

Peder Hegelunds Susanna 1 og Calumnia, utg. af S. Bir-
ket Smith (Univ.jub. danske Samfund. Nr 45, 53),

Hieronymus Justesen Ranch's danske Skuespil og Fugle-
vise, udg. af S. Birket Smith: Kong Salomons Hylding (1585),
Samsons Faengsel (1599), Karrig Niding (uppl. 1664; dock be-
tydligt tidigare författad),

Comoedia de mundo et paupere (från början af 1600-talet),.
utg. af S. Birket Smith (Univ.-jub. danske Samfund. Nr 41),

^Eldre danske Digtere. Et Udvalg af C. I. Brandt, l y
Kjobenhavn 1862.

Detta arbete består sålunda af anteckningar, som jag un-
cfer årens lopp gjort vid studiet af 1600-talets författare och
som jag på grund af det ringa material, som från denna tid
står språkforskaren till buds, ansett mig böra sammanföra till
ett helt samt — om också med en viss tvekan — öfverlämna
åt offentligheten.

Afsikten med detsamma är icke att ensamt ersätta en
grammatik öfver 1600-talets svenska, men att tillsammans med
öfriga monografier i ämnet (Andersson Salb. gramm., Noreen
Col. Ordesk., Norelii uppsatser jämte Kocks och Es. Tegnérs
språkhistoriska undersökningar) lämna material till en sådan.
Min bok gör dock anspråk på att hafva — om ocksä blott flyk-
tigt 2 — vidrört eller förtecknat de viktigaste och mest typiska
af århundradets språkliga företeelser. Dessutom afser den att
i någon mån gagna Svenska akademiens stora ordboksföretag,,
i hvilket jag åtskilliga år deltagit.

1 1578-

2 Stundom endast genom hänvisningar till den grammatiska litteraturen.

Strödda språkliga anteckningar till 1600-

talets kulturhistoria.

Hälsning, tilltalsord o. d.

Den vanliga hälsningen, då personer träffas, är under
första hälften af 1600-talet den urgamla — för hela Norden
gemensamma — häll säll 1 eller häll och säll 2 , motsvarande det
samtida ä. danska Hilscel*. Typiska sådana uttryck äro:

Häll säll Pelarge, min wän godh.

(Brasck FP s. 7).

Hel säl Magila, hurti står thz till.

(Rondeletius JR s. 12).

Samma välönskan användes äfven vid afsked, t. ex. :

Gudh late tigh wara Jiell och sell.

(Brasck FP s. 17).

samt i annat sammanhang, såsom

Wackta tigh för ondt selskap wäll,
Om tu wilt wara häl och säll.

(Brasck FP s. 16).

Andra varianter af samma hälsningsformel äro : Heel min
sköne pige och terne små (Holof. s. 43) och Jag önsker eder

1 T. ex. hälsäl Messenius s. 15, 217, häll säll ib. s. 44, Brasck FP s. 7,
Hälsel Mess. s. 65, Häl säll Brasck FP s. 62.

2 T. ex. Brasck FP s. 17, 38, 71, Ap. g. s. 133, 148.

8 Om de fsv. och isl. motsvarigheterna se Söderwall Ordb. o. Fritz-
ner Ordb. 2 .

STUDIER I IÖOOTALETS SVENSKA II

wara säll (Brasck FP s. 31). Mera enstaka uppträder formen
Var sund och säll (Chronander Surge s. 25) eller endast War
säll (Bel. s. 147).

Dessutom förekommer vid möte — men liksom än i dag
aldrig som afskedshälsning — det nu mest brukliga goddag,
dock vanligen redupliceradt : Godh dagh, godh dagh* eller också
ingående i fullständiga satser, t. ex.

Monsieur jagh önsker ehr godh dagh.

(Brasck FP s. 34).

Med goddag växlar guds fred (1. frid) och gud signe, t. ex.

Gudz frid, Gudz fridh, god vnger man.

(Rond. JR s. 63).

Gudz fredh, godh dagh, j gode män 2 .

(Brasck Ap. g. s. 139; jfr Rond. JR s. 83).

Gudh edher signe doctor höglärde.

(Brasck FP s. 45).

Gud signe, i skolen wara wälkomme?i 2 \

(Beronius Reb. s. 352).

Jfr: Fredh wari Edher (Brasck Ap. g. s. 148) och Fridh
min kiäre herre (Rond. JR s. 20).

För öfrigt har jag af liknande uttryck antecknat (såsom
afskedshälsningar) bjuda god natt (Brasck Ap. g. s. 182), Gudh
gifwe god natt (Chronander Belesn. s. 134) samt (som mötes-
hälsning) Jagh önskar en godh Morgonstund (Mess. Signill s.
61). Mera enstaka uppträda hälsningsformerna tigh ske hälsa
(Mess. s. 222) och Ganska kär är migk tin helsa (Chronander
Surge s. 35), båda använda vid möte.

Vid afsked säger man för öfrigt ofta farväl. Numera har
detta uttryck en viss dialektisk eller landtlig färgning samt be-
gagnas dessutom — särskildt i södra och västra Sverige — med
förkärlek af personer med en bestämd religiös ^läggning (t. ex.
schartauaner, nyevangelister). Under 1600-talet är uttrycket
mycket vanligare än nu. Det har ännu icke sammansmält till
ett ord, utan bibehåller sin verbala karaktär:

1 T. ex. Brasck FP s. 44, 74, 80.

2 Om samma uttryck som skålformler se nedan.

12 ELOF HELLQUIST

Så farer nu wäll och bliffwer i fridh.

(Rond. JR s. 32).

Derföre granne faar nu wäll.

(Brasck FP s. 12; jfr s. 17).

Monsieur farer ock wäll i fridh.

(Brasck FP s. 43; jfr s. 48).

Jagh . . Nu biuder eder fara wäL

(Brasck FP s. 47).

Acolastus:

Far wäl min hiertans käre fadher.
Far ock så wäll min käre broder^.

Nicolaus:
Far ock så wäll min ende broder.

Strax därefter utbrister emellertid Acolastus:

Adieu, adieu, j alle samman,

Adieu, till mycken frögd och gamman,

hvilket visar, att det franska adjö redan vid denna tid inträngt
i vårt språk.

Samma uttryck använder äfven Acolastus vid sitt afsked
till Philautus:

Adieu, adieu, Gudh tigh bewara 2 .

Som en allmän regel om detta slags uttryck liksom om
de nedan anförda skålformerna gäller, att deras egentliga
innebörd stod mycket mera lefvande för 1600-talets männi-
skor än för oss: detta framgår bl. a. däraf, att de icke ännu
stelnat till fixa fraser, utan på mångfaldigt sätt varieras och
ofta ingå i fullständiga satser (med bjuda, önska o. s. v.) 3 .
Till de redan nämnda kan läggas Gudh edher signe (Brasck FP
s. 45), nsv. dial! gussinne y samt Gudh wälsigne eder Måltijdh,

1 Ib. s. 19. Jfr äfven s. 36, t. ex. Far wäll mäster i medier tijdh = far-
väl (adjö) så länge.

2 Ib. s. 17.

8 Här må blott erinras om Gustaf Adolfs bekanta hälsning till Ebba
Brahe, där han önskar henne »många mål 100,000 goda nätter» (s. 584).

STUDIER I 160O-TALETS SVENSKA 1 3

en tjänares hälsning, då han skickad af sin husbonde inträder
till en familj under middagsmåltiden (En lijten Sprack- och
Ord-Boock 1703, s. 91). Det förefaller mig mycket sannolikt,
att i denna och andra hälsnings- och välönskningsformler, i
hvilka Guds namn förekomma, äfven det i dem ursprungligen
ingående rent religiösa momentet ännu kändes och uppfattades
af de talande. I det stora hela förläna dessa många gamla
vackra hälsningar och därmed jämförliga talesätt, som vid denna
tid brukade växlas vid möte och afsked samt för öfrigt i um-
gänget människor emellan, åt skildringarna af 1600-talets samlif
en prägel af trohjärtenhet och innerlighet, som försonar en med
mångt och mycket af den råhet, som annars ofta kommer till
uttryck. Ännu i den ofvannämnda pariören från 1703 hälsar
värdshuspigan, när hon stänger dörren för den främmade gä-
sten, som hon lyst upp på hans »kammar», med orden:

Sofwer i Guds Nampn. Gudh gifwe edher een godh Natt 1 .

Samma komedi lämnar oss äfven upplysningar om till-
talsordens användning vid denna tid. Pelargus kallar sin
son du, så äfven Nicolaus sin bror (s. 19), men fadern tilltalas
af sonen med / (s. 18). Detta senare pronomen brukas äfven
af drängen Nisse i hans samtal med husbonden (s. 18) samt är
för öfrigt det vanliga mellan mindre förtroligt bekanta personer
( s - 33)- I öfrigt nöjer jag mig att hänvisa till E. Tegnérs
framställning af tilltalsordens bruk under 1600-talet i Ark. 5:
305 följ.

Predikatsorden styras — åtminstone under 1600-talets för-
sta hälft — i pluralis, t. ex. (till en person):

J skolen ther om wäl wisse bliffwa.

(Rond. JR s. 13).

/ äre heder och be?'öm werde.

(Brasck FP s. 45).

/ aren vnga, lustiga och helbregda.

(Chronander Belesn. s. 188).

1 S. 195.

14 ELOF HELLQUIST

Warer snare. (ib. s. 145).

Predikatsfyllnaden står dock stundom i sing., t. ex.

Gud signe, i skolen wara wälkommen!

(Beronius Reb. s. 352).

Först från Disa 1687 (s. 38) och Putzdrummel (t. ex. s. 74)
har jag antecknat Ni\ jfr Columbus (Noreen s. XXIV). Från
förra hälften af 1600-talet är detta tilltalsord mig alldeles obe-
kant. Under 1680-talet har det vunnit burskap i talspråket,
men är under hela århundradet alldeles främmande för normal-
prosan, h varom mera nedan. I ofvannämnda parlör från 1703,
som tydligen följer (det vårdade) talspråket, är I det enda an-
vända tilltalsordet och i Karl Gyllenborgs komedi Svenska
sprätthöken (enl. Tegnér Ark. 5: 306) det vanliga. Se för öf-
rigt Tegnér anf. st.

Ofver hufvud taget äro pronominella tilltalsord, som
motsvara nsv. Ni, betydligt vanligare än nu. Hvad vi skulle
kunna kalla för »titlarna», stå vanligen appositionellt.

Det är därvid en egenhet för 1600-talets språk, att poss.
pron. min i tilltal då var mycket vanligare än i nsv. Ex. jun-
ker min (drängen Jösse, Brasck FP s. 20 m. fl.), min Torsten
(Disa 1687, s. 32), min Jungfru (drängen Pickelhäring ib. 37, jämte
enbart Jungfru ib. 37), min Disa (ib. s. 44), Min herre (dock åt-
följdt af poss. pron. hans Putzdrummel s. 78). Minnen af denna
rent af folkliga användning af min — h vilken dock kan hafva
uppstått på grund af tyskt inflytande — äro sådana nu v. ut-
tryck som min gubbe (lilla), min gosse, min vän, skånska min
påg. Däremot ha uttrycken min herre, min fröken, min fru
aldrig känt sig rätt hemmastadda i vårt språk: f. n. synas de
hufvudsakligen komma till användning i öfversättningslittera-
turen.

Relativt ganska ovanligt är det nsv. på den inrotade anti-
patin för pronominella tilltalsord (med undantag för du) bero-
ende bruket af appellativa tilltalsord (med predikatet i sin-
gularis). Jag har dock antecknat ett par.

Nsv. herrn i tilltal motsvaras af den längre formen herren
(Putzdrummel s. 78: Will herren oss något förähra), numera

STUDIER I 160O-TALETS SVENSKA 1 5

blott i bygdemålsfargadt, hufvudsakligen sydsvenskt tal. Ordet
står här som subjekt; men dessutom förekommer, som ofvan
nämnts, min herre appositionellt till ett pronominellt subjekt.

Såsom herren användes äfven jungfrun (i bet. 'fröken')
(t. ex. Chronander Bel. s. 157: Jungfrwn wil iagh så klädha och
födhd)\ men äfven här är ett appositionellt uttryck vanligare.

Då i Brascks FP — för att nu återvända till och följa
denna i detta afseende lärorika komedi — vännerna Philautus
och Acolastus tala om den senares far, gifva de honom båda
det i liknande användning — såsom ett uttryck för förtrolighet,
dock med en bismak af ringaktning — fullt moderna epitetet
gubben (s. 12, 13). Samma ord begagnas äfven, liksom också
nu för tiden, af hustrur till deras män, så t. ex. gubbe käre som
en omväxling mellan alla skymforden af Canthara till hennes
man Coraebus (Moraeus Vit. s. 399), så ock min käre gubbe af
Sostrata till hennes man (ib. s. 445).

Goda vänner kalla hvarandra sins emellan som än i dag 1
bror, broder (Prytz G. I s. 19, Brasck FP s. 17 flera ggr). Van-
ligt är äfven stal(l) broder, stalbroor (Prytz G. Is. 19, Brasck
FP s. 27, Ap. g. s. 135), hvilket ord numera uteslutande använ-
des i mer eller mindre nedsättande eller föraktlig betydelse.

Kära far (käre faar, käre fader) kallas — som än i dag
— bönder (Brasck FP s. 90). Kära mor förekommer hos Chro-
nander Belesn. s. 188 som tilltal till en gammal gumma.

Dessutom begagnas dessa uttryck synnerligen ofta i bar-
nens tilltal till föräldrarna, alltså i egentlig betydelse. Vanligen
har dock adjektivet ställts efter hufvudordet, möjligen ursprung-
ligen i svag form, fadhir kcere, mod/ter kcera *, h varur far kär
och mor kär uppstått på sätt, som nedan omtalas. Det förra
har jag antecknat från Rond. JR s. 53, Chronander Belesn. s.
171, 174 flera ggr, det senare från JR s. 44, 52, 57, Messenius

1 Dock må anmärkas, att bruket af detta ord vänner emellan numera
afgjordt är på retur inom de yngre generationerna, för hvilka det i allmän-
het blott torde vara fullt kurant såsom inledning till bref: Broder, Bäste bro-
der (B. B.), Hedersbror o. s. v.

2 Dock må häremot framhållas ett ex. hos Rond. JR s. ,14 : Nu wele
wij emoot far kiäran gåå. Kanske har växling af starka och svaga former
ägt rum; jfr t. ex. lille — liten: Judas lille (Rond. JR s. 52), stackar liten.

1 6 ELOF HELLQUIST

Sign. s. 42, 43, Prytz G. I s. 23. Att här är fråga om i det
dagliga talet förekommande stående uttryck, framgår däraf,
att de flera gånger uppträda i prosascenerna i Chronanders
Belesn. samt en gång t. o. m. i Girs G. I:s hist. s. 4. Från
A. Oxenstiernas skr. o. brefv. II. 3: 15 har jag antecknat Mor-
kära Fru Margareta, från Columbus (Sami. 21:41) Astrildz
Morkär. Den senare ledens ursprungliga betydelse har så för-
bleknat, att stundom samma adjektiv ännu en gång kan till-
fogas. Käre morkiär finnes sålunda hos Prytz G. Is. 23 och
käre far kär i Rond. JR S. 53 och 57 (Käre far kär, sij mor
kär kommer) 1 .

I detta sammanhang må nämnas, att inom mycket hög-
ättade familjer herrfar och frumor ersätta dessa uttryck. Ex-
empel bland de många äro: Frwmoor, hvarmed Habor tillta-
lar sin egen moder (Messenius s. 63) 2 , min Herfar (Mess. s.
128), Hennes Härfar (Mess. s. 172), Tin Härfar (Mess. s. 199),
hvarest öfverallt är tal om furstliga personer.

Här må äfven i förbigående omnämnas, att Rebecka fäg-
nar sin fästman Isak med den i våra öron mindre poetiskt
klingande benämningen min lilla fahr (Beronius Reb. s. 368).

Till husmodern säga tjänarinnorna vanligen kära fru (~e,
-a, se t. ex. Rond. JR s. 28, 29); mera enstaka och väl ute-
slutande till förnäma personer eders frudom (ib. s. 28).

Ett numera obrukligt uttryck, hvarmed på 1600-talet tjän-
stefolket och äfven andra betecknade och tilltalade »unge herrn»
i huset, är junker. Jösse kallar Acolastus än Käre och än Edle
junker (Brasck FP s. 19), än junker min (ib. s. 20, jfr s. 27, 28,
37 o. s. v., s. 39: junckaren). Glorela använder till Judas ut-
trycket Junckherre käre (Rond. JR s. 72). Dock torde denna
benämning uteslutande hafva tillkommit unga adelssöner. Ju-
das (Rond. JR s. 51) anser emellertid titeln icke nog respekt-
full, utan upplyser om, att han är friherre.

1 Ad), kär tillägges äfven annars synnerligen ofta hufvudordet. Ex.:
min kerre kär (Brasck Ap. g. s. 161), Junckherre käre (Rond. JR s. 72), min son
kär (flera ggr). Dock kan här stundom adjektivet af metriska skäl ha erhållit
denna plats.

2 Detta ord har i 1600-talets språk öfvergått till ett stående epitet: så
kallas drottning Ulrika Eleonora i Dahlstiernas Kunga-Skald för landets
»fru-nioor».

STUDIER I 160O-TALETS SVENSKA 1 7

En liten son i husbondens familj omtalas af »drängen»,
d. v. s. betjänten, som lille herren (Rond. JR s. 44). Fadern
gifver honom smeknamnet min lilla grijss (ib. s. 45).

Betjänterna kallas som nämndt drängar, men tilltalas och
omtalas ofta äfven med pojkar (Brasck FP s. 21, 22, 28, 71,
Ap. g. 162, 166, 170 m. fl.).

En landshöfding tituleras wälborne herre (Brasck Ap. g.
s. 148, 169, 170) såsom äfven Gustaf Eriksson (Vasa) i Prytz
G. I s. 15.

Tvenne profosser (»lorarii») använda i tilltal till hvarandra
fr. monsieur, hvilket — under formerna munsjör och mossjö —
åtminstone under förra hälften af 1800-talet begagnades till
handtverksgesäller samt — af en äldre generation väl ännu —
under formen munsjör äfven skämtsamt i betydelsen 'gynnare'
o. d. 1

I tilltal begagnas numera af damer icke så sällan adj. söt,
t. ex. söta du, hvilket uttryck dock kommit i någon misskredit,
söta snälla Karl, gör mig den lilla tjänsten. Under 1600-talet
hade ordet i likartade fall en vidsträcktare användning. Så kan
i Messenii Disa s. 23 (bonden) Sigfrid inleda en bön till en af
konungens män med orden söte Siwold.

Mat och dryck, gästabud o. d.

I dramat Holofernes och Judit förekommer bl. a. en ytterst
liflig och målande gästabudsscen 2 . Ehuru stycket, som Syhvan
uppvisat, har utländska förebilder och särskildt denna scen är
en ordagrann öfversättning från Greff samt dessutom dramat
härstammar från reformationstiden, kan jag ej underlåta att här
äfven citera detta, då säkerligen de flesta dragen lika väl kun-
nat förekomma i ett svenskt gästabud på 1600-talet.

»Marskalken» Assur säger sig hafva bestelt itt welligt pan-
ceet och uppmanar 3 dem, som skola skencke och stå för bord,
d. v. s. »småsvennerna», att laga så, att allt blir väl gjordt.

1 Ordet förekommer också i våra källor från 1600-talet någon gång så-
som appellativum, t. ex rijk munseur (Chronander Surge s. 71).

2 Ss. 42—50.

3 S. 41.

A". Himt. Vet. Sam/, i Uppsala. VII. 6. 2

1 8 ELOF HELLQUIST

Ingenting får fattas : husbonden vill ha fullt upp med zvijn,
miöd och must, Både stegt och sudhit och annen kost. Man
skall alltså duka (»ducka») bordet och sätta därpå Credentzer
och kannor, både stoore och små.

Innan Judit och Holofernes sätta sig (»går») till bords,
tvätta de händerna.

Holofernes ber så småsvennerna skänka i och hälsar Ju-
dit med orden:

Gått åår, alra k ärts te hierte mijn l ,

hvarpå Judit svarar:

Min hiertans herre, iag wil thet gerne anamvie !

Jfr senare Judits skål:

Nu dricker iag tig i ti gått år till 2
och Holofernes svar:

Wel bekomme tig, iag thet gerne haffua wilL

Samma scen upprepas strax därefter (Gott år min kä-
riste), hvaraf man kan sluta till, att här en vid skålande vanlig
procedur är skildrad.

Något varierad är Judits skål 3 :

Med itt wenligit gått år iag kommer til tig,
till hvilket H. svarar 4 :

Aff hiertat iag thet gerne haffua will.

Uttrycket godt år, utveckladt ur längre fraser, sådana som
de ofvan anförda 5 , är under 1600-talet mycket vanligt.

Från Messenius har jag antecknat: Gått åhr Stadil medh
Habors Skåål (s. 74) och Gått åhr, Hallandh och Skånes skåål
(s. 197).

I anslutning till dessa exempel må inskjutas en anmärk-

1 S. 46-

2 S. 47-

3 S. 48.

4 S. 49.

5 Dessa synas i sin tur ha tyska anor; se E. Tegnér Ark. 5: 161

STUDIER I l60OTALETS SVENSKA 19

ning om uppkomsten af det nsv. skål! 1 . Ordet användes i fsv.
(skal) 2 och äfven i nsv. 3 i betydelsen 'dryckesbägare*. Habors
Skåål betyder sålunda den skål eller bägare, som tömdes för
Habors välgång, alltså ett slags genitivus commodi 4 . Andra
exempel äro : Good tåår, Negligensas skåål (Chronander Surge
s. 21), alla vackra pij görs skåål går ännu omkring (Lindschöld
1670, Hans. 4: 1 50) 5 , Alla wackra flickors skål will wij där i
affton dricka (Columbus); jfr det bekanta din skål, min skål
och alla vackra flickors skål*. När skålen gällde en närvarande
person, till hvilken man direkt vände sig, sade man sålunda
din, er skål o. s. v. Din och min skål, hvilket synes ha varit
ett stående uttryck, förekommmer t. ex. hos Bellman, som där-
jämte ofta brukar gutår. Ur dylika längre uttryck har det nsv.
skall uppstått; tidigast har jag funnit det hos Bellman 4: 423.
Det betyder sålunda 'din (välgångs)skål'. Ett analogt skämt-
samt uttryck är det i studentslang icke ovanliga glas l

Det kan slutligen anmärkas, att den bildliga användningen
af ordet skål redan är uppvisad i den yngsta fsv. : som gernä
saaghä at jack giordhä then samma skaalän räth, som hcr
knwth eskilson . . nw ny liga tildrucken är (1501 enl. Söderwall
Ordb.). Uttrycket kommer igen hos Holof. : Gör mig nu rett
thenne här skåål; se nedan.

Vi återvända så till uttrycket godt år.

Hos Prytz G. I s. 19 (1622) har det redan smält ihop till

1 Några rader ägnas ordet af Geete Ordklyfverier s. 40.

2 T. ex. Didrik af Bern.

3 T. ex. Chronander Surge s. 21.

4 Jfr från ä. da. (Karrig Niding s. 328):

Jep Skald:
Skienck flux i Sk a a len, brer dem ind . . .

Beengiser:

H0r, Niding, drick nu, mens du gid ...
Nu dricker Niding vor Moders S k a a 1 .

5 Uttrycket är att förstå efter orden. Afven vid denna tid, då säkerli-
gen redan i allmänhet ett tillräckligt antal glas och bägare funnos, gick san-
nolikt vid dylika tillfällen dryckesskålen rundt. Jfr Troels Lund Danmarks og
Norges Historie i Simningen af det iéde Aarhundrede 14: 499. I alla händelser
är uttrycket ett minne från den tid, då en dylik sed härskade.

6 Uttrvcket citeras ofta af tyskar : möjligen är det i Tyskland ett minne
från beröringen med svenskar under krigen från de förra århundradena.

20 ELOF HELLQUIST

ett ord: Gåthår, gåthår, sialbroor, hvarpå svaras: Gothår, bror.
Tillvägagångssättet är här alltså betydligt förenkladt och fullt
modernt. Jfr: Skall — Skål, bror.

Chronander Surge s. 21 (1647) ocn Moraeus Vit. s. 433
(1685) ha däremot den genom felaktig etymologi uppkomna
formen Go(o)d tå(å)r. I båda fallen är det bondfolk, som
talar. Dock uppträder den äfven två ggr hos Lindschöld Hans.
4: 212.

Den ljudlagsenliga utvecklingen af godt år är det i nsv.
mera ovanliga, men särskildt från Bellman kända gutår, hvarom
se Kock Sv. akc. 2:414, Ark. 4: 178. Guttåhr uppträder redan
hos Lucidor (Norelius Ark. 1: 231). Det gamla gått åhr har
jag senast anträffat i en soldatvisa från 1705 (Sv. landsm.
6: CXIX).

Emellertid existerade äfven andra former för att dricka
någon till. Från Brascks FP s. 54 må anföras:

Hospes:
Det skal til eder sundheet wara x .

Acolastus:

Gudh signe eder och bezvare,
Jagh dricker eder til igen.

Från Moraeus Vit. s. 412:

Bacchis, jag tig dricker till,
Beder att tu swara will.

Bacchis:

Thet tig wäl bekomme,
Min Corcebus fromme l

Beträffande detta senare uttryck erinras om Holofernes
ofvan anförda svar på Judits skål: Wel bekomme tig; jfr da.
vel bekomme, ty. wohl bekommas (i ä. ty. liksom i ä. sv. full-
ständigare: es soll dir wohl bekommen) ; se äfven SAOB under
bekomma.

I öfrigt påpekar jag den religiösa färgningen af Acolasti

1 Jfr ty. auf Ihre Gesundheit.

STUDIER I IÖOOTALETS SVENSKA 21

svar på skålen — inom parentes en antydan om, att dylika
ceremonier liksom de ofvan omtalade hälsningsformerna i äldre
tider hade en djupare betydelse än nu. Ännu i den ofvan
omtalade pariören från 1703 svaras (s. 81) på en skål med
orden: Aff Hiertat gerna^ dricker i Gudz Namn,

Uppmaning att dricka är vanlig bl. a. under den omtalade
formen Gör mig nu rett thenne här skååll eller endast Gör mig
rett, hvarmed Holofernes vänder sig till Judit (s. 49; jfr Mo-
raeus Vit. s. 416). Denna afböjer med ett iag förmår icke meer . .

Ett annat mycket gängse uttryck är göra någon besked,
t. ex. Tu giör beskedh och war ey seen (Prytz G. 1 s. 19), /
lähren göra migh be ske ed (En lijten Sprack- och Ord-Boock 1703,
s. 8i) = ty. Ikr werdet mir Bescheid thun.

Dessutom sade man helt enkelt: Dricker migh til (ib.
s. 87).

Mot det i tyska studentkretsar ännu brukliga ich komme
dir einen halben svarar En halff dricker jag tig till, Om tu
therpå swara will (Moraeus Vit. s. 416; jfr äfven ib. s. 419).

Öfver hufvud visa dessa komedier, att hos oss i äldre
tider ceremoniellet vid dryckeslag varit betydligt omständligare
än nu. Särskildt erbjuda sig osökta jämförelser med det bland
de tyska studenterna gällande »biercomment», där gamla me-
deltida plägseder kvarlefva 1 .

En rätt god inblick i denna punkt lämnar dialogen i En
lijten Sprack- och Ord-Boock 1703, särskildt s. Sy o. följ. Däraf
framgår bland annat, att äfven vid pokulerande på två man
hand det kunde uppfattas som en ohöflighet och ge anledning
till osäfnja, om man underläte att dricka sin kamrat till.

Vi återvända så till gästabudet hos Holofernes. Om ock
skildringen af det tilltagande ruset hos denne och hofmännen
betingas af den i den bibliska berättelsen gifna situationen, är
den dock af vikt för oss på grund af de fullt genuina, säkerli-
gen direkt ur lifvet gripna inhemska uttryck, hvaraf den öf-
verflödar.

På Holofernes' uppmaning till hofmännen att taga för sig,
svarar Bagao, att han är druckin, och Rabsaces, att han är

1 I vissa fall torde dock öfverensstämmelserna bero på direkta tyska
förebilder till de ifrågavarande dramerna.

22 ELOF HELLQUIST

ret smellende full (s. 48). Det senare uttrycket förhåller sig
till smälla, 'slå* liksom det vanliga sv. smackande full (jfr Rietz
s. 632, 633) till smacka med samma betydelse. I finländska
dialekter förekommer ännu i dag ett smällfull (Rz s. 637) lik-
som vid sidan af smackande full ett smäckfull uppträder 1 . Ut-
trycket i dramat är sålunda genuint.

Holofernes bekänner, att han är rett frögde ftdl (s. 47)
samt sedermera att han druckit sig ret öjfuer full (s. 49). I
Rondeletii JR s. 15 skildrar Ruben, hurusom deras borgmästare
varit så öjfwerfull, att han lagt sig omkull öfver en timmerhög,
hvarmed han inför hustrun söker ursäkta sig, att äfven han — som
endast var rådman — tagit sig ett rus. En liknande bildning
föreligger i Moraei öffwerst full (Vit. s. 426) 2 .

Ett mera bekant och tyvärr mycket inhemskt uttryck från
samma område finna vi i Lisias' dock allt annat än ogillande 3
skildring af Kalnach, där det bl. a. omtalas, att The wore alle
druckne som itt swin (s. 51), hvarmed kan sammanhållas Prytz
G. I s. 16: En part liggia druckna som swyn.

Af hithörande lindrigare beteckningar för 'drucken' erinras
om det hos Brasck FP s. 79 förekommande bestänckt.

Följderna af dylika backanaliska orgier angifvas med ut-
tryck, som erinra om i språket ännu lefvande. I den ytterst
råa, men språkligt och kulturhistoriskt intressanta bondescenen
i Beronii Rebecka s. 372 omtalar Tore, att han hade ondt i
hufvud och hår; jfr nsv. ha ondt i håret 'ha kopparslagare'.
Hans tillstånd betecknas af Marie som det gamble öhloset*. I
Rondeletii JR s. 14 förmenar Ruben, att hustrurna ej gärna
pläga ömka ölsiwkan ; jfr vulgär nsv. fyllesjuk(a). Som bote-
medel mot en dylik åkomma begagnas bl. a. en godh spicke
sill (Rondeletius JR s. 18).

1 En liknande bildning ar äfven döranm full (pigan Helfred, Brasck
FP s. 92).

- En motsvarighet till nsv. blixt ftdl är blitzfidler Lindschöld 1669

(Hans. 4: 126).

8 Wij hqffuom fått så skönt itt rws.

4 Den här skildrade repartiseringen eller »salningen» kallas inom paren-
tes »sxixa i kula» (s. 373).

STUDIER 1 160O-TALETS SVENSKA 23

Galanteri o. d.

De smeknamn, som fästmannen eller älskaren består sin
utvalda, äro i regeln de i synnerhet i vår folkliga poesi så om-
tyckta och ännu i skillingslitteraturen florerande ros och lilja
eller förbindelser med dessa ord, t. ex.

Warer wälkommen min Ädele Roos.

(Messenius Disa s. 24).

Ack lilie gr een och sköne roos l

(Chronander Surge s. 25).

Min roos weet wäl wår kärlcek stoor.

(ib. s. 70).

Tu äst blifive7i min ähra,
Min roos och liliegren.

(Beronius Reb. s. 368).

O. tu Bacchis, hiertans roos.

(Moraeus Vit. s. 417).

Jfr : mijn Tröst och Rosengreen (Messenius Sign. s. 50), min
Roos (Mess. Svanhv. s. 137), min lilia (Chronander Belesn. s.
140), min lilia och roos (ib. s. 144), min lilie roos (ib.), min
hiertans lillia (ib. s. 140).

Mera påfallande för oss är, att den unga flickan kunde
använda dylika smeknamn till sin utkorade. Hos Messenius
Sign. s. 49 kallar Signill Habor Mijn sköne Rooss oeh störste
Tröst, s. 50 för mitt Hierta och Lilia sköön, och i Svarihv. s.
135 tilltalar Svanhvita sin fästman med Min bäste wen och roos
så rödhl Afven Märeta består hertig Birger med samma poe-
tiska epitet (Messenius BM s. 157).

Egendomligt nog har i en särskild förbindelse rosen kom-
mit att användas i en nedsättande betydelse: een läcker roos
och öder ska (Belesn. s. 164, 197) utmärker nämligen en slösak-
tig och fåfäng kvinna.

Af hithörande uttryck erinras äfven om mit blomster (Chro-
nander Surge s. 37).

Flera af dessa, särskildt ros, ha utan tvifvel, ehuru ur-

24 ELOF HELLQUIST

sprungligen blott hemmahörande i den samtida lyriken, under
1 600-talet varit mycket gängse 1 , icke blott i skrift, där de å
kärleksbrefven så småningom trängde ned till samhällets bre-
dare lager, utan också — att döma af deras stora spridning i
1600-talets komedier — i åtminstone de högre klassernas ga-
lanta samtalsspråk. Från 1700 talet må anföras ett exempel
från Bell man : min ros kallas Ulla Winblad af Jensen (Carléns
uppl. 2: 165). Jfr för öfr. nedan.

Dessutom hämtas med förkärlek i samma syfte bilder ur
mineralriket. Ett ypperligt prof på tidens smak inom detta om-
råde lämnar Circeii långa tal till Virgo (Surge s. 26), ur hvilket
vi anföra:

Som stiemor tin ögon skijna,
Ansiktet rubiner fijna,

I hwar tin kind är een roos rödh

Tin mun är sötare än socker
Tin fingrar är små gulddocker,
Som Hesperus på himmelen ståår
Pryda tigh läppar och ögnehåår.
Tin hals är som hwijt elphenbeen,

Bry sten som alabaster steen.

Ehwar tu trääder, strax een roos

Uprinner, som en skön turkoos

o. s. v., o. s. v.

Denna stil parodieras af Putzdrummel (Sami. 13:80) då
han kallar Sclumpa och Drunta för '/ aldraskiöneste twå alaba-
sterstenar, som uppå konstcammaren satta och högre än skurit glas
skattas skulle* 3 .

1 Jfr folkvisans o ädela ros och förgyllande skrin. En motsvarighet till
det senare uttrycket är minn gyldenn skrin (Dalila till Samson, Samsons Faeng-
sel s. 209).

2 Det ord, som i ä. danskan tycks kunna mäta sig med dessa uttryck i
popularitet, är det synnerligen vanliga Lilievand 'liljestängel' hvilket i Tobias
Komedie en gång t. o. m. förekommer synonymt med kvinna, hustru. — (Hier-
thenns) lille vannd (Samsons Faengsel s. 197) bör därför utan tvifvel förstås
som lilievand.

8 Äfven annorstädes gycklas här med marininismen; se särskildt s. 76.

STUDIER I IÖOO-TALETS SVENSKA 2$

Som exempel på fall, där dylika benämningar uppträda i
tilltal, må anföras:

Så kär holler iagh tigh, coral.

(Chronander Surge s. 37).

War wälkommen tu dyrbare torkoos.

(Chron. Belesn. s. 168).

Om verkligen dylika uttryck kunnat förekomma i talsprå-
ket — och det finnes, så vidt jag kan se, intet, som bestämdt
talar däremot — äro äfven de att betrakta som lån från tidens
lyriska poesi, hvilken är synnerligen rik på sådana. Jfr t. ex.

Min hiertans Tröst och Lilia,
Tu ende Roos,
Ädle Turkoos.

(Wiwallius 2: 55).

Adjeu min Roos, Min ädla Turkoos.

(visa från 1683, Sami. 13:57).

Stundom möta vi emellertid äfven — åtminstone från vår
synpunkt — mera folkliga uttryck såsom mitt hierta fijna
(Rond. JR s. 44), mitt hiärta (Messenius BM s. 170) — vanligt
äfven i ä. da. — , mitt lilla hiertekorn 1 (Chron. Surge s. 28),
min docka Ull (Chron. Belesn. s. 140), min docka (Surge s. 36,
Belesn. s. 157), min hiertans dåcka (Moraeus Vit. s. 417), ja,
t. o. m. min lilla grijss (Sardelius till sin hustru, Rond. JR s.
45) 2 . Äfven må anföras min hiertans lust (Chronander Surge
s. 71). Det är dock troligt, för att icke säga sannolikt, att
dessa smeknamn vid den tid, hvarom här är fråga, icke stodo
synnerligen mycket lägre på rangskalan än de ofvan anförda
korall, turkos, liljegren o. s. v. Liksom dessa hafva de säker-
ligen sitt ursprung i tidens kärlekslyrik och ha därifrån trängt

1 Jfr nsv. hjärtegryn.

2 Jfr ä. da. min ii/e griss (Samson till Dalila, Samsons Famgsel s 184).
Andra ärb: Minn lile glut (s. 185), lille . . kludt (ib.), minn lille katt (ib.), min
pude (s. 186), minn lille bette (s. 191), lille rede mund (ib.), min senge ro (s.
190). Dalila kallar Samson bl. a. min hierthens lille barnn (s. 185), lille noss (s. 186),
min sengi netter god (s. 192). I allmänhet ha de danska smekorden en mera
»gemytlig» och mindre svärm iskt-poetisk prägel än de svenska.

26 ELOF HELLQUIST

in i talspråket, där de — till följd af sin mera folkliga natur
— kunnat hålla sig kvar till våra dagar. Ädelstenarna där-
emot försvunno med den smakriktning, som fört dem in i poe-
siens språk. Mycket djupare rötter hade rosorna och liljor
slagit, och ännu i dag torde de tillhöra det poetiska ordför-
råd, hvarmed någon efterblifven romantiker bland våra handt-
verksgesäller smyckar sina skriftliga utgjutelser till kärestan 1 .

Frieri o. d.

Beronii skildring (Reb. s. 355 f.) af Isaks frieri till Rebecka
är visserligen påverkad af den bibliska historien, men synes i
det stora hela vara ganska genuint svensk.

Så påminner Eleasars uppträdande i mångt och mycket
om en svensk »bönemans». Det må i detta sammanhang an-
föras, att enligt kyrkoherde Gaslanders gamla beskrifning af all-
mogens seder i Västbo härad, Smal. (Sv. landsm. Bih. I. 3: 159)
man vid frieri och; förlofning i denna landsända under 1700-
talet följde Eleasars exempel att ej slå sig ned eller smaka någon
välfägnad, förrän ordföranden i ett kort tal framfört sitt ärende.

Redan Betuels fryntliga uppmaning till de främmande att
gå in och se »hvad mor har lagat» försätter oss i en atmosfär
af gammal svensk hemtrefnad och t rohj ärtenhet, till hvilken
matoset från köket hör som en nödvändig ingrediens.

Genuina förefalla äfven de fa rader, med hvilka trolof-
ningen skildras.

Bethuel:

Gäck til mannen, tag honom i hand,
Ock fäst tig Isaac til tin ächta man.
Gud gifwe dem lycka och altijdh må wäl
Han dem bewara til lijf och siäl.

1 Ett vältaligt vittnesbörd om den välförtjänta popularitet, som dessa
blommor åtnjutit, afgifva de talrika familjenamn, hvari deras namn ingå: Ros,
Lilja, Rosengren, -kvist, Rosvall, Liljeblad, -gren, -kvist o. s. v. Men äfven på
detta område visar sig samma förskjutning, som den ofvan antydts. Bland de
mera bildade klasserna skapas numera näppeligen sådana familjenamn — ny-
bildningar af detta slag ha liksom en viss doft af förlegad romantisk senti-
mentalitet, som i allmänhet ej tilltalar vår tids människor — men om vi få
höra, att en skomakare eller skräddare ute på landsbygden antagit namnet Ro-
senlund, finna vi det utan tvifvel ganska naturligt.

STUDIER I IÖOOTALETS SVENSKA 27

Dock torde i normala fall fastmannen själf ha varit när-
varande.

Efter detta lilla tal menar B., att det Ȋr tijd och see om
del är kokat» och inviterar de närvarande att följa honom
till bords.

Men icke alla frierier aflöpa i de gamla komedierna lika
lyckligt som Isaks. Vid en olycklig utgång af sådana spela —
utom den ännu gängse korgen — kalfskinnet en stor roll. Äf-
venledes talas om, att den afspisade ungersvennen begåfvas
med en hvit hatt.

Virgo:

Tagh til fawour thenna här korg,
Ther i kan tu läggia din sorg,
Bind honom strax vppå tin rygg.

Circeius (friaren):

Här i ligger och it t kal ff skin.
Twy ware nu kisslinkan min.

Virgo:

Ha, ha, see frij aren sköna
Bär kalffskin och korg til löna.

(Chronander Surge s. 72).

Twenne kär (d. v. s. i komedien) och een jungfrw begära,
Then ene måste korg och kalfskin bära.

(Chronander Belesn. s. 100).

Tilbaka skalt tu bära een stoor korg,
Theri skal liggia kalffskin tigh til sorg.

(ib. s. 153).

Lijkwäl skal ey korgen wara tig trång.

(ib. s. 158).

Han fåår kalfskin, kzvijt hatt och korg.

(ib. s. 170).

S. 175 har af kalfskinnet blifvit kal/skins sföflor.
Andra ex. anföras af Es. Tegnér Hemmets ord s. 64
följ., till hvilken framställning för öfrigt hänvisas.

Uttrycket få korgen förklaras där som bekant bero på

28 ELOF HELLQUIST

den medeltida sagan om Virgilius, som hissas upp till sin käre-
sta i en korg, i hvilken han dock blef lämnad åt sitt öde, sedan
han hunnit halfvägs upp till fönstret. Enligt en annan version,
till hvilken uttrycket falla genom korgen (Messenius) ansluter
sig, skall korgens botten hafva lossnat och älskaren sålunda
störtat ned till marken 1 . Något annorlunda skildras förloppet
i den danska Tobiae komedie (o. 1600) :

Sligen er iotnfru i sin troe.
Alt som mand trceder paa tryske bro:
Du mener, du gaar paa broen tryg,
Du ligger i vandet paa din ryg,
Du f ålder igennem kurffuen plåt,
Saa maat du vell hajfue det for dat,
De beggi tu en gamel natt 2 .

Äfven här omnämnes hatten, ehuru sammanhanget är dun-
kelt : det är här fästeparet (De beggi tu), som ställes i en något
mystisk förbindelse till »en gammal hatt», under det att annars
den afvisade fästmannen erhåller en hvit sådan.

Den hvita hatten omtalas äfven Chronander Belesn. s. 158,
175 m. fl. ställen. Det är väl sannolikt, att detta uttryck i be-
tydelsen 'korg, afslag på frieri' på ett eller annat sätt samman-
hänger med en passus hos Rondeletius JR s. 95, där Pilati
tjänare Syrus utbrister om Judas:

Stackar tu Juda, så litet tu weet
Hwadh för bröllop tigh är beredd.
Får Pilatus tina hustru fatt
Tå gör han tigh till een hwit hatt.

1 Det är kanske icke för svenska läsare bekant, att vårt uttryck falla
igenom (i en examen), ty. durchf allén, har alldeles samma ursprung. I Zeitschr.
f. d. Wortforsch. 1:69 följ. meddelar Creizenach ett citat från »Historia vom
Reichen man vnd armen Lazaro» (1555) om en student, som ämnade aflägga
examen :

Da ich nun meint zu promovirn
Setzt mich in Korb, lies mir hoffiern
Pletsch fiel ich durch den Kor b hinweg
Vnd lag hinieden in dem Dreck.
Se äfven Grimms Wb. under Korb II 4 n.

■ Angående uttr. falla genom korgen jfr Grubb Penu Proverb. s. 426
vid ordspråket Korgen ökar sorgen. F. Tamm.

STUDIER I l600-TALETS SVENSKA 29

Af sammanhanget framgår tydligt, att det sistnämnda ut-
trycket afser att säga detsamma som nsv. 'sätta horn på någon',
'göra någon till hanräj', ja, uttrycket een hwit hatt har här rent
af betydelsen 'hanräj'. Äfven i ä. ty. är enligt Grimms Wör-
terbuch under Hut en bredskyggig hatt ett tecken på det-
samma.

Slutligen må anmärkas, att Mats friares uttryck Kålfaat
får jagh ey vth om döör (Messenius BM s. 194) synes vara lik-
tydigt med 'korgen får jag säkerligen icke', samt att ett lik-
nande uttryck Hon laghar tu får kålfaat vthom disk (Mess.
Sign. s. 79) tydligen bör öfversättas med 'hon styr om, att du
far korgen'. Vi hafva sålunda för friares afvisande äfven ägt
en inhemsk beteckning, hvars innebörd är den, att älskaren
utanför dörren får njuta af den välfägnad, som han hoppats
inomhus skulle bjudas honom. Bära kålfat för någon i bety-
delsen 'undfägna någon (som gäst)' förekommer för öfrigt i helt
annat sammanhang Mess. s. 109.

En synnerligen målande framställning af det cirklade och
omständliga sätt, på hvilket ett regelrätt frieri under 1600-talet
gick af stapeln inom de mera bildade samhällsklasserna, lämnas
oss i Chronanders ofvan ofta citerade komedi Belesnack s. 175
följ. (akt 5, scen 2, på prosa).

Några bröllopsscener förekomma icke i våra komedier. En
synnerligen liffull och med stor realistisk kraft framförd skildring
af ett bröllop på landet lämnar oss emellertid Stiernhielm i sin
bekanta, äfven ur kulturhistorisk och språklig synpunkt högst
intressanta dikt Brölopps-Beswärs Ihugkommelse, hvilken dock
är alltför känd för att här behöfva refereras. Äfvenså hänvisas
till en dikt af Lucidor Helicons Blomster s. E3.

Anständighet och sedlighet.

Naturligtvis lämna oss våra källor åtskilliga drag, som
tjäna till belysning af den under 1600-talet inom de olika klas-
serna rådande umgängestonen, äfvensom om den sedliga nivå,
på hvilken den tidens svenskar kunde anses befinna sig. Dock
är materialet för otillräckligt för att på detta kunna bygga en
grundligare utredning häraf, något som för öfrigt icke ingår i

30 ELOF HELLQUIST

planen för detta arbete, hvilket i första rummet afser att redo-
göra för de språkliga företeelserna; här meddelas alltså endast
några spridda anteckningar.

Tydligt är emellertid, att uppfattningen hos den tidens
människor af hvad som var passande och anständigt hade helt
andra gränser än nu.

Ett betecknande drag förekommer i Messenii Signill, som
uppfördes på Stockholms slott för att illustrera hertig Johans
af Östergötland och prinsessan Maria Elisabets bröllop. Då
prinsessan Signill säger sig 1 första natten helst påklädd vilja
sofva tillsammans med konungadottern Elska (den förklädde
Habor), »ty för ondt är man rädder», förklarar denne, att han
»inga frantzoser 2 har».

Belysande i denna punkt är äfven de snart sagdt otaliga
okvädinsorden, som vid denna tid voro i svang och af h vilka
en del nedan behandlas, de i komedierna ständigt återkom-
mande slagsmålsscenerna samt den mångfald af stående talesätt
för att piska upp sin nästa, som där förekomma (se nedan), vi-
dare hvad ofvan anförts om skick och bruk vid gästabuden, där
omåttlighet i mat och framförallt i dryck ansågs som en dygd.

Rätt ofta förekomma antydningar om bordeller o. d. och
skildringar från sådana. Drängen 'Dromo' klagar i Judas Redi-
vivus (s. 64) öfver att Judas trots sin ungdom redan gick i
»horehws». Där förtärdes väldiga kvantiteter af öl och vin,
och en eller annan af gästerna plundrades eller bl ef föremål för
något annat spratt från de kvinnors sida, som deltogo i orgi-
erna. Så t. ex. i Brascks Förlorade sonen (s. 79 följ.), där
scenen visserligen är förlagd till Paris, men säkerligen skildrar
inhemska förhållanden. Vidare må framhållas några scener i
Monei Vitulus (s. 404 följ.).

Trots den råhet och sinnlighet, som onekligen är ett ut-
märkande drag för tiden, kan man emellertid säga, att då icke
lidelser och drifter — starkare än nutidsmänniskans — bragte
det lättrörliga blodet i svallning, samlifvet i det stora hela vid

1 S. 67.

2 Ännu vanligt uttryck i sv. dial. för 'syfilis'; jfr det likbetydande mlgt.
ivalsche pochcn.

STUDIER I IÖOO-TALETS SVENSKA 3 1

denna tid präglades af en viss fromhet och vänlighet, som tog
sig allehanda, delvis ofvan antydda, vackra uttryck.

Öknamn, skymford o. d.

Dylika äro under 1600-talet synnerligen vanliga, och det
är icke blott de i komedierna uppträdande personerna af de
s. k. lägre samhällsklasserna, som utmärka sig för ett rikhaltigt
förråd af sådana.

Ofta förekomma sammansättningar med -hund. Ex. 1 :
blodhund (Prytz G. I s. 4), bälghund (Brasck FP s. 67), fylle-
hund (Chronander Surge s. 79 2 ), fähunder (Beronius Reb. ;
jfr nedan), lathund (Chronander Surge s. 68), lusahund (Rond.
JR s. 51), mashund (maas-, mäss-, Brasck FP s. 13, Chronander
Surge s. 48) 3 , kvar i sv. dial. (Rietz), skinthund {fin gamblc
sk. Chronander Surge s. 22), skulehund (Brasck FP s. 92, 93),
snålkunder (Beronius Reb. s. 374) 4 .

Ordet fähund(er) är väl dock som smädeord snarast d i -
rekt upptaget från det i ä. nsv. icke ovanliga fähund i bety-
delsen 'vallhund' (= isl. fjårhundr). Jfr t. ex. den dubbla an-
vändningen af ordet spårkund. Möjligen här ordet fähund i
hågon mån bidragit till, att hund så ofta kommit att ingå i dy-
lika benämningar. Emellertid är, som bekant, det enkla hund
vanligt som skymford både i fsv. och isl. Från ä. nsv. har jag
antecknat: du falske hundh (Messenius BM s. 181), tin leede
hundh (Brasck Ap. g. s. 195).

På -hane förekomma två, nämligen

snushane (snuss- Chronander Belesn. s. 153). Ordet, som
ett par gånger har attributet ung, har jag äldst funnit under
formen s?iusskan b som egennamn hos Messenius Svanhv. s. 132
och stafvadt snutzhan i en visa från 1642. Det är lånadt från
lågty. och sammansatt med mlgt. snutse, snusse 'schnauze'. Be-

1 Stafningen har jag i denna och liknande exempelsamlingar normaliserat.

2 Jfr/v//<? kalk Rondeletius JR s. 75.

3 Jfr masgrät nedan.

4 Jfr. snåltarmer från 1700-talet.

5 De stora begynnelsebokstäfverna har jag i exempel, som bestå af en-
staka ord, lämnat utan afseende.

32 ELOF HELLQUIST

tydeisen synes vara ungefar densamma som i sv. 'tuppkyckling'
i öfverflyttad bemärkelse. Folketymologiskt har ordet seder-
mera anknutits till snus. — En annan liknande från ty. inkom-
men bildning är snappkane, ty. schnapphahn, t. ex. hos Hans
Sachs i den äldre 1 betydelsen af 'stråtröfvare'.

väderhane, egentligen 'vindflöjel'. Detta ord får dock med
afseende på sin uppkomst ej alldeles likställas med föreg. : det
är egentligen ett bildlikt uttryck af alldeles samma art som just
det nämnda 'vindflöjel', hvilket ju också i nsv. användes om
personer i nedsättande betydelse.

Äfven den i sv. icke sällsynta öknamnstypen på -bak 'rygg'
är representerad genom ordet långbak: thesse tre långbaaka
(Brasck Ap. g. s. 197). Jfr fsv. aghnabaker 'sädestjuf, isl. grå-
bak = ä. nsv. gråbak, fsv. (lax, lax) lerbak, sv. dröback, slö-
back 2 o. s. v. samt i fråga om betydelsen äfven ynkrygg, lat-
rygg-

Till ungefär samma kategori kunna räknas:

plössmun (Brasck Ap. g. s. 179), sammansatt med stam-
men i verbet plösa 'fylla, stoppa' (/ thetta lijfwet jagh min
butik plöser ib s. 194, fylla och plösa Brasck MG V s. 293, plösa
och göda kroppen ib, s. 294), hvilket senare i samma betydelse
ännu förekommer i sv. dial. enl. Rz s. 507;

slormun 3 (Brasck FP s. 62, Ap. g. s. 187), jfr i fråga om
dessa båda bildningar isl. gapa-, holmunnr\

snorslef (Messenius Disa s. 15, Brasck Ap. g. s. 124);

snortut (Brasck FP s. 28, Ap. g. s. 206), de båda senare
ännu i bruk; jfr snorhorn, snorhyfvel.

Som skymford användes vid denna tid äfven vrak, hvilket
man skulle vara frestad att tillerkänna ett relativt ungt ursprung;
se ett språkprof från SAOB (under as, sbst. 2 ) från Växjö dom-
kapitels akter (1675).

En särskild grupp bilda nomina agentis på -are af samma
art som t. ex. nsv. skojare.

1 Jfr Pauls D. Wbch.

2 Dessa ord äro i c k e T bildade af den i studentslang vanliga ändeisen
-back, t. ex. puback, 'punsch' o. d.

3 Med afseende på stafningen i exempel, som icke kunna betraktas som
citat, se s. 31 not 1.

STUDIER I IÖOOTALETS SVENSKA 33

grotspråkare (Ghronander Belesn. s. 153) 'storskräflare'
(: Igt. gröt 'gross'),

huilare (Brasck Ap. g. s. 149, 186), motsv. sv. dial. hutt-
lare 'bedragare, opålitlig person' (Rietz s. 269), till det i kome-
dierna äfven förekommande kutla, nsv. huttla^

landlöpare (Brasck Ap. g. s. 184) 'landsstrykare',

matljugare (Chronander Belesn. s. 135) 'matfriare',

prackare (Brasck Ap. g. s. 149, 187, Moraeus Vit. s. 422),
a. da. prakkere 'krämare, fattiglapp', ty. pracker,

rackar e (Brasck Ap. g. s. 149),

skvallrar e (sqwalrare Brasck Ap. g. s. 159) i betydelsen
pratmakare', af sqwalra, som hos Brasck ib. s. 165 betyder
'prata, sladdra' liksom äfven fsv. sqvaldra och isl. skvaldra och
således saknar den i nsv. vanliga bibetydelsen 1 ,

säckieryckare (Brasck Ap. g. s. 187).

Att hutlare och prackare begagnats just som öknamn
framgår af ett språkprof från Växiö domkapitels akter (1675), i
SAOB anfördt under as, sbst., där äfven ett annat på -are:
lappare förekommer.

Mycket talrikare är den grupp af öknamn på -er, som
ännu är ymnigt företrädd inom vårt språk och hvaraf vi redan
anfört ett par på -kunder:

bofver (Een sielfwijs b. Brasck FP s. 7). Jfr: Såå bör man
späkta de?i styfwa boff (ib. s. 75), Kom fram din boff (Brasck
Ap. g. s. 127). Ordet har i de exempel jag anträffat icke fullt
så nedsättande betydelse som i den yngre nsv., något som
man också på grund af dess ursprung (ty. bubé) har anledning
att vänta;

bofvelsmater (Moraeus Vit. s. 392), se bojfel och galgemater
nedan ;

bondesiker, se siker*]

danker (Brasck FP s. 90), som det synes, ungefär detsam-
ma som 'landsstrykare' 1. dyl. ; jfr: Så danckar jagh medh 'så går
jag med' (Brasck Ap. g. s. 188) och nsv. slå dank*\

fnatter {Lille f. Columbus Sami. 21:42); jfr från 1700-
talet fnutter\ härtill nsv. adj. fnattig, fnuttig\

1 Jfr däremot skvallerkråka nedan.

2 slå danck Lindschöld 1669 (Hans. 4: 111).

K. Hum. Vet. Sam/, i Uppsala. VII. 6. ->

34 ELOF HELLQUIST

fnusker (Moraeus Vit. s. 391), jfr nsv. fnasker 1 ;

galgemater 'galgfagel' (Moraeus Vit. s. 393, 444), väl eg.
'galgföda', hvaraf efterbildningen bofvelsmater (: bofver eller
böfvel?)\ knappast till mlgt. mat(e) 'kamrat';

gäster (fin g. Moraeus Vit. s. 399); äfven i ä. da.;

gloper (Brasck FP s. 9), jfr: tu gloop (Chronander Surge
s. 33) och then glopen (Prytz G. 1 s. 6); isl. glöpr. I fråga om
vokalen förhåller sig glop till nsv. dial. glåper 'glop', no. glaap
'olycksfågel, lätting' — got. wöpjan: våp nedan;

knotter (Rondeletius JR s. 34), jfr (?) ty. knoten i nedsättande
betydelse ;

inf ver (i skogen) (Brasck Ap. g. s. 178) jämte //// (min
granne, den luffwen Beronius Reb. s. 340);

mjölpunger (•/- Rondeletius JR s. 34), till en dräng;

phantaster (Moraeus Vit. s. 399) ; därjämte är phantast gan-
ska vanligt;

räfver (Messenius Svanhv. s. 102, Chronander Surge s. 50);

siker (t. ex. tu snåle sijker\ Chronander Surge s. 21, 22,
79), ännu brukligt i dial. i samma betydelse af 'snål eller ill-
marig människa' som här; se Rietz s. 564. Äfven under for-
men sik hos Chronander Surge s. 55; jfr da. dial. sik. Hos
Moraeus Vit. s. 392, 405 förekomma dessutom sammansättnin-
garna dröpsik och bondesiker. Det förra af dessa ord innehål-
ler sv. dial. dröpa 'vara senfärdig 1. långsam'; jfr i fråga om be-
tydelsen drön, drös nedan. Hvad siker beträffar är det möjli-
gen icke identiskt med det vanliga, äfven i fsv. förekommande
fisknamnet siker, hvilket däremot nog föreligger i det fsv. till-
namnet siker \ jfr namnen fsv. Gädda, Simpa, ä. nsv. Girs, nsv.
Mört m. fl. Kanske på ett eller annat sätt sammanhang äger rum
med germ. roten sik 'rinna smått o. sakta', hvaraf no. sika o. a.
ord, anförda af förf. Ark. 14: 150. Dock må påpekas, att ordet
kan ha undergått samma betydelseutveckling som det nedan
anförda mas, hvilket användes om snåla personer, men dock
ursprungligen synes ha betydt 'latmask'; jfr masa sig 'vara lat,
trög'. I så fall är det snarast fisknamnet man har att utgå
från. Fiskarna betraktas ofta som dumma och tröga 2 (det förra

1 Fnttsker : fnasker —fmttter: /nattet'.

2 Så torsken, sinipan, flundran m. fl.

STUDIER I 160O-TALETS SVENSKA 35

snarast på grund af deras stirrande, utstående ögon). Säkerli-
gen är bl. a. äfven gösen ett exempel härpå trots de afvikande
meningar, som framställts om uppkomsten till uttrycket 'dum-
mer gös' * ;

, skalker (fin skalcker Chronander Belesn. s. 189); vanligare dock
skal(c)k (t. ex. Brasck Ap. g. s. 130, 171, 182); ty. se/talk' skälm',
jfr bösewicht och skälmer nedan;

skälmer (Messenius s. 60, Moraeus Vit. s. 444) ; äfven i ä. da.;

sleker (Chronander Surge s. 57);

slunker (Chronander Surge s. 15), ännu brukligt i dial. i
betydelsen 'dagdrifvare' (Rietz s. 624): slinka ; jfr nsv. slinker \

slusker (Moraeus Vit. s. 391);

smeker (Brasck Ap. g. 2 ) med betydelse af 'mes, allt-
för medgörlig person', jfr Magnus Smek samt smeek hos Stiern-
hielm s. 24;

speckhöker (Chronander Belesn. s. 154), jfr glödehök nedan;

toker (Brasck FP s. 27), jfr: een took (ib. s. 85), itt stoort
tock (ib. s. 27).

Andeisen -er i dessa ord är naturligtvis egentligen den
gamla maskulina starka nominativändelsen. Så småningom har
den emellertid kommit att uppfattas som en afledningsändelse,
hvarmed nya liknande bildningar danats. Om denna ordgrupp
hänvisas för öfrigt till Ljungberg Sv. spr. redighet s. 58 (se förf.
Ark. 4:313), Tamm Om avledningsändelser hos sv. subst. s. 49.

Vi öfvergå nu till att i alfabetisk ordning anföra öfriga
öknamn och skymford, som icke kunna inrangeras i ofvan be-
handlade grupper.

agnamärr (lin a. Rondeletius JR s. 40); se SAOB;

apa (Moraeus Vit. s. 395);

as (titt långa aas Chronander Surge s. 21, //// aas Moraeus
Vit. s. 450);

best (tin beest Moraeus Vit. s. 469);

björkeflana (bi- Rondeletius JR s. 34), till en man; jfr
flane nedan;

bock (then rutne bäck Mess. s. 60);

1 Se senast Hjelmqvist Ark. 16: 177, 18: 128.

2 Anteckningen om sida förkommen.

36 ELOF HELLQUIST

bof (du dolska boof Stiernhielm s. 24);

boffel (ti/n b. Rond. JR s. 50); jfr bofvelstnater s. 53;

brackefnes (-fnees Rond. JR s. 83); jfr nsv. skymfordet
bräcka samt se skinnbrok nedan * ;

bängel (Brasck Ap. g. s. 179, MGV s. 272);

bösewicht (Moraeus Vit. s. 401);

drog (then näsewise drögh (Brasck Ap. g. s. 124), jfr sv.
dial. drog, m. och n., se Rietz s. 102; jfr för öfrigt Falk o. Torp
Et. ordb. ;

drön (-ÖÖ- Brasck Ap. g. s. 188), jfr nsv. drönare och ä.
nsv. (pl.) dröngöther, hvarmed Gustaf Vasa karakteriserade sven-
skarna ;

dröpsik, se sik er \

drös (-öö- Chronander Belesn. s. 145), till en kvinna; af sv.
dial. drösa 'vara långsam', hvartill äfven dröse, om män, enl.
Rietz s. 102;

dynga (O hur dyngian snarkar här Moraeus Vit. s. 424),
om en man;

flane (en vng f. Prytz G. I s. 41, om daljunkaren) ; jfr
björkeflana ofvan samt ä. da., da. dial. flane 'fjant (äfven om
kvinnor)' (Feilberg), till ett verb, motsvarande sv. dial. flana
'vara ostadig, på opassande sätt glädtig'; jfr det likbetydande
sv. dial. fläka, hvartill flok f. 'ostadig, lättsinnig kvinna'; se
Rietz ;

flaska (tu gamble F. Messenius Disa s. 1 2) ;

flep (fin fleep Moraeus Vit. s. 397, 413), besläktadt med ä.
nsv. flipa 'gråta* (t. ex. flijpar Chronander Bel. s. 131), fsv.
flipa ds. Flep förhåller sig till flipa liksom flök: fläka ofvan;
jfr äfven Rietz under flabb. Med afseende på såväl betydelse
som bildning erinras för öfrigt om -gråt (i mas-, smulgråt) och
våp, hvarom nedan;

fåne (Moraeus Vit. s. 391);

fälihora (Brasck MGV s. 244);

glödehök (stoore glödehööker Brasck FP s. 34), ännu kvar
i sv. dial under formerna glo hö k (er), gluhök i betydelsen 'spe-
fågel, öfversittare' (Rietz s. 202). Nämnde författare ställer
ordet tilltalande till gly 'gäckeri, gyckel', en etymologi, som

1 «-et i fnees har säkerligen inkommit af eufemistiska hänsyn.

STUDIER T IÖOO-TALETS SVENSKA 37

dock blir osäker genom det här anförda glödehöök. Jfr speck-
höker ofvan;

glöt (Moraeus Vit. s. 465) för jag till sv. glöta 'titta, snoka'
(hvarom Noreen Sv. etymol. s. 30); jfr med afseende på bild-
ning och betydelse sv. ftulljsnok]

gäck (tijn råttne Gäck Messenius s. 15, 60, Moraeus Vit.
s. 395, 429), af ty. geck;

hor ej äger (Tu, tin gamåla Jwrejäger Moraeus Vit. s. 393);
äfven i ä. da.;

horetjäll (hooretiäll Chronander Belesn. s. 191), om en
kvinna, möjligen af ett *horkcerla: fsv. horkarl, -kal, -kalla, jfr
fsv. horkona och isl. horkerling\ kanske dock ordet snarare bör
sammanhållas med ä. da. O, falsk vnder tield (Samsons Faeng-
sel s. 190), tydligen ett skymford tinderticeld, användt af Dalila
till Samson, öfver hvars falskhet hon beklagar sig;

horevärdinna (Chronander Belesn. s. 167), till Venus;

Julkus (min J. Rond. JR s. 53) användes af Sardelius
som smeknamn till hans son Judas. Jag fattar det som julkuse
'ett slags julbulle eller julkaka';

kakell (then . . högfärdige k. Brasck Ap. g. s. 179), mot-
svarande ä. da. kakel (en Iwjferdig k. Peder Sy v; i ordlistan
kakel potte) Kalkar; se äfven Grimm Wbch under Kackel. Jfr
de nsv. okvädinsorden potta, kruka (se nedan) ;

klem (den klemen släte Moraeus Vit. s. 400). Jfr ib. s.
461, där ordet har betydelsen 'mes' 1 . Se följ.;

klemmedalk (Brasck MG V s. 242), väl af sv. dial. klema
'stryka, smörja' samt i öfverflyttad bemärkelse såsom i rspr. 'be-
handla med alltför stor ömhet och omsorg' och dalk 'klimp'
samt i öfverförd betydelse 'stackare* (jfr Rz s. 83, 326);

klosterlasse (Brasck Ap. g. s. 203), till en munk;

kojon (-y- Brasck Ap. g. s. 178) 'kujon';

kona som okvädinsord till kvinnor (Brasck MGV s. 224
m. fl.). I god betydelse — med epitetet ä(h)rlig(h) — ib. s. 262 ;

kruka (then leeda k. Moraeus Vit. s. 439); om en man; jfr
kakell ofvan;

krycka (tin arma fleep och kryckia Moraeus Vit. s. 413);

1 Ordet användes t. ex. äfven af Lindschöld (Hans. 4: 147).

38 ELOF HELLQUIST

lapp {En lapp 7nigh kalla om thet skeer Messenius Sign.

s. 77)\

lur (din Luur Stiernhielm s. 24);

lurant (Messenius Sign. s. 60) 'lurifax' ;

masgråt (maas- Putzdrummel s. 72) i samma betydelse
som det analogt bildade sv. smulgråt. Första leden återfinnes
i det likbetydande mas hos Lucidor Hel. Bl. Ss 3 : Bödlen må
wara Maass samt i mashund ofvan. Ordet bör nog samman-
hållas med det af Rietz från Västbo anförda mäss 'mån, begärlig
efter'. Masgråt förhåller sig till det likbetydande mas hos Lu-
cidor som smulgråt(er) till sv. dial. smuler (Rietz). Dessutom
är ordet säkerligen identiskt med sv. dial. mas 'trög, lat män-
niska': masa sig 'vara lat, trög', och denna betydelse är den
ursprungliga; i fråga om utvecklingen se siker ofvan;

mähä (itl mähää Brasck FP s. 62) 'mes, fåra', ännu vanligt
i nsv. ; se närmare Rietz s. 453;

märr (Moraeus Vit. s. 419), om en kvinna; jfr agnamärr
ofvan; mcer är som skymford till kvinnor vanligt äfven i de ä.
danska komedierna;

narr (Rondeletius JR s. 64);

pack (Brasck Äp. g. s. 202) ;

padda (Brasck FP s. 27, MGV s. 236, Chronander Surge
s. 48, Moraeus Vit. s. 433; i flera ordspråk hos Grubb Penu
Prov. s. 663 enl. F. Tamm), ännu användt i liknande betydelse;
jfr af som skymford använda djurnamn: apa, bock, hund, märr,
räfver, skvallerkråka, s/ul (?) samt sammansättningarna med
hane, hund och kök(er)\

rakeplätt (Brasck Ap. g. s. 198), om präster och munkar.
Benämningen betyder egentligen 'tonsur' och är sålunda ett
slags metonymiskt uttryck. Den förekommer i samma bety-
delse äfven annorstädes i ä. nsv. samt i ä. da.;

riddarröd (Riddaröö Messenius s. 55, Ridderrödh ib. s.
57, öojriddar röd Brasck MGV s. 281, ridder röö ib. s. 282,
Eleasar, den ridder röö Beronius Reb. s. 360, äfven hos Lind-
schöld/ m. fl.), användt som smädenamn för personer, som an-

1 Een falsk riddar rö

l hofvet hålles kiär.

(Hans. 4: 191).

STUDIER I 160OTALETS SVENSKA 39

sågos vara falska och illistiga. Ordet synes vara oböjligt; jfr
månge Ridder rödk (Mess. s. 57). I 1500-talets svenska littera-
tur talas om röde riddare i samma betydelse. Uttrycket har
tyskt ursprung; se Bugge Ark. 1: 10. Rödhåriga personer hafva,
som bekant, i folktron ännu i dag rykte om sig för bakslughet
och illmarighet; se närmare Nyrop Om ordenes liv s. 121;

sik, se siker\

skalk, se skalker\

skinnbrok (skinbrook Brasck FP s. JJ). Ordet har epitetet
sijde (sida, nedhängande) och användes af en ung herreman
till en skomakare. Tydligen föreligger här ett skymford med
samma användning som det besläktade bräcka 1 , hvilket — i
något äldre svenska — växlar med skinnbracka. Jfr brackefnes
ofvan samt med afseende på bildningen beckbyxa;

skratte (Chronander Surge s. 52) 'narr', ännu brukligt i
samma betydelse i sv. dial. (se Rietz s. 597); egentligen iden-
tiskt med isl. skratti, ett slags trollväsen;

skvallerkråka (Faar, låter flyga t hen Squaller kråka Mes-
senius Disa s. 13), om en man, i fullt modern betydelse 2 , ehuru
den mening, i hvilken ordet förekommer, ännu erinrar om det-
tas egenskap af ett fågelnamn;

slaggfal (Chronander Belesn. s 145), till en kvinna; slagg
betydde vid denna tid äfven 'drägg, bottensats';

slok} (titt förbannadhe slock Rondeletius JR s. 22; rim:
kock), till en kvinna; i källor från 1700-talet äfven sloker;

slyna (Brasck MGV s. 239, 265); i ä. nsv. (redan under
1600-talet) äfven sluna, kvar i dial. < mlgt. sinne \ möjligen till
ty. dial. schlaunen, mlgt. sinnen 'eg. vara snabb, skynda, på-
skynda' 3 ; i fråga om betydelseutvecklingen erinras om sv. dial.
flånga, okvädinsord för liderlig kvinnsperson, af flånga 'flänga,
hasta' 4 ; jfr äfven Kocks härledning af flicka Ant. tidskr. 16,
nr 3, s. 1 följ. 'Slyna' heter i flera sv. dial. äfven slyng(j)a,
hvilket är en analog bildning af slyngja 'slänga' ; jfr äfven

1 Om det etymologiska förhållandet mellan bräcka och brok se senast
Schrader i Zeitschr. f. d. Wortforschung i: 239.
- Jfr däremot skvallrar e ofvan.

3 Jfr dock Schiller-Lubben.

4 Vendell Ordbok öfver Pedersöre-Purmo-målet.

40 ELOF HELLQUIST

jlickslänga. Möjligen är slyna en kontaminationsbildning af det
inhemska slynga och det från mlgt. lånade, analogt uppkomna
sluna ;

stubbe (rutne s. Moraeus Vit. s. 415 m. fl.), i fsv. användt
som tillnamn (Sdw.);

slut (Prytz G. I s. 35), med sammansättningen ölstut (Ron-
deletius JR s. 20), jfr nsv. gubbstut\ stuter brukas i fsv. som
tillnamn; ordet användes i no. som benämning på en tvär och
frånstötande person (Aa), säkerligen dess äldsta öfverförda be-
tydelse, hvilkeh ännu skimrar igenom: nord. slut- 'stut, tjur';
jfr tjurig, tjurskalle o. d. ;

svin (Ditt fulla swijn Putzdrummel s. 90);

taska (tin rutne T. Messenius Disa s. 12);

toka (Chronander Belesn s. 145);

vetvilling (Moraeus Vit. s. 396);

våp (Chronander Surge s. 22, Belesn. s. 145); om och till
båda könen; våp är vid denna tid äfven mask.: den vapen
(Lindschöld, Hans. 4:108 [1669]); jfr växlingen af en tok(er)
och ett tok. Ordet ställes af Noreen Sv. etymol. s. 73 till sv.
dial. väpa 'sladdrä' = *wäpian -> isl. épa 'ropa'. Jfr med afseende
på bildningen -gråt i smulgråt, masgråt : gråta och jlep : flipa,
hvarom ofvan ;

ok (ti/n förbannade dök Rondeletius JR s. 42);

ölstut, se stut.

Ytterst vanliga äro dylika tillmälen äfven i de äldre dan-
ska komedierna, t. ex. — utom de ofvan anförda parallellerna
— hud, lus, säck (om liderliga kvinnor), eg 'ök* (brukligt i nsv.),
loin puosse 'lögnpåse'.

Om det i dessa okvädinsord synnerligen ofta förekom-
mande possessivpronominet — hvilket dock, såsom framgår af
ofvanstående, ofta växlar med personliga pronomina — se Kock
Ark. 16: 241 och där citerad litteratur. Ett exempel, som kan
ha sin lilla betydelse för Kocks teori, är Rondeletius JR s. 64:
Jagh skall pressa tin förbannadke narr: det är det enda fall
jag känner, där dylika uttryck stå som ackusativobjekt, alltså
ett mellanstadium mellan vändningar sådana som Jag skall
basa tin tiujfwa kropp och j. s. b. dig, din tjuf

Slutligen må omnämnas, att uttrycket bedja någon veta
hut bl. a. förekommer hos Brasck Ap. g. s. 197.

STUDIER I 160O-TALETS SVENSKA 41

Svordomar o. d.

På mer eller mindre mustiga eder lämna våra komedier
rikligt med exempel, hvilka visa, att bruket att med sådana
färga sitt tal eller bekräfta sina yttranden under 1600-talet stod
högt i flor.

Det öfvervägande antalet af eder innehåller mer eller
mindre tydliga omskrifningar för benämningen på afgrundsfur-
sten eller hans boning. De flesta af dessa torde hafva upp-
stått under reformationstiden. Under medeltiden åkallade man
däremot vid liknande tillfallen vanligast Kristus eller helgonen
i allmänhet eller något af dem; man svor ofta äfven vid Kristi
död, hans kors, hans sår o. s. v.; en hel mängd innehålla dess-
utom Guds namn. Under 15- och 1600-talet uppstå, så vidt
jag kan se, inga nya dylika eder; men de gamla lefva kvar
och afslipas till oigenkännelighet *. Utan tvifvel står denna
märkliga omkastning på detta område i nära samband med
trosföränd ringen och särskildt med den oerhörda tillväxt i styrka
och betydelse, som i och genom densamma djäfvulstron erhöll i
folkets föreställningslif. Huru densamma under det sextonde
århundradets senare hälft fullständigt genomsyrade det mänsk-
liga lifvet i alla dess faser, har öfvertygande uppvisats af Troels
Lund i hans bekanta arbete Danmarks og Norges Historie i
Slutningen af det i6de Aarhundrede.

Under 1600-talet, med h vilket vi här närmast sysselsätta
oss, har dock den egentliga, om jag så får säga, religiösa
innebörden i dessa eder redan börjat försvinna.

De viktigaste och allmännaste hithörande uttrycken äro
följande.

djäfv u l:

Een diefla lär dom.

(Chronander Surge s. 112).

Det har sitt särskilda intresse att se, huru ytterst sparsamt
speciellt detta ord förekommer i våra källor i förhållande till
andra likbetydande ord. Man kan däraf draga den slutsatsen,

1 Ex. se nedan.

42 ELOF HKLLQUIST

att det vid denna tid ansågs som den mest expressiva benäm-
ningen på föremålet i fråga. Men djäfvulen har man i alla
tider helst undvikit — väl icke att åkalla (därför har man åt-
minstone icke i Sverige dragit sig), men — att nämna vid hans
rätta namn. Man har i stället sökt att hjälpa sig med s. k. eu-
femistiska uttryck och tydligen för länge sedan glömt, att ordet
djäfvul själft varit ett sådant (— gr. Std^oXoc 'förtalare'). Om
dylika eufemismer, på hvilka nedan många prof anföras, hänvi-
sas för öfrigt till Kock Om språkets förändring s. 76, 110, Hj.
Falk Sprogets visne blomster s. 54, Nyrop Ordenes Liv s.
14 följ.

Till ordet djäfvul ansluta sig:

böfvel(n):

Een böfwel bonde lengre wara vill.

(Chronander Surge s. 14).

o

A herre Gudh gijfwe böjfwelen haan.

(ib. s. 78).

Nog böweln är han fe et och trin.

(Moraeus Vit. s. 432).

Ordet har som bekant uppkommit ur bödel genom på-
verkan af djäfvul\ jfr ty. zum Henker\ se Kock Sv. landsm.
X. 3: 8, Tamm Et. ordb., Granskning af sv. ord s. 4. Den
äldre formen bödel förekommer för öfrigt såsom svordom hos
Lucidor Hel. Bl. Ss 3: Bödlen må wara Maass.

knäfvel(n):

Om tre knäflar wore ther 9
Sku ihe uth, jag thetta swär.

(Moraeus Vit. s. 446).

Ordet uppträder redan i Holof. s. 13: Hzvadh siw ttv-
sende knejflar. Jfr ä. da. knejfuel t. ex. Com. de mund. et
paupere s. 54. Svordomen har lånats från lågty., där knäwel
bl. a. betecknar en grobian, skurk o. d., t. ex. 'n knäwel van
Jung, van 'n Peerd 1 . Ordet betyder äfven 'träkloss o. d.'

1 Berghaus Der Sprachschatz der Sassen; se äfven Grimm Wbch km-
hel 12.

STUDIER T 160O-TALETS SVENSKA 43

samt ung, duktig karl', och betydelseutvecklingen är sålunda
ungefär densamma som i drummel, lurk o. a. *. Ur sådana
fraser som en knäfvel till pojke o. d. har väl dess användning
i svordomar uppkommit. I alla händelser har det i svenskan
uppfattats och användts som en eufemism för djäfvul på samma
sätt som böfvel och snäfvel.

Om detta senare ord erinrar jag äfven i detta samman-
hang. Det förekommer hos Hund E. XIV:s kr. str. 180:
(öfversten) swor aliidh och mante t kem fram / / alle the onde
snäjfler nannpn. Snäfvel är att bedöma som de föreg. Udd-
ljudet kan bero på anslutning till ett ord, motsvarande sv. dial.
snyffel, sriöjfel o. s. v. 'bängel o. d.' (det senare anfördt af Rietz
under snavla).

Af de likaledes från ordet djäfvul utgående nsv. eufemis-
merna jä(c)keln, jä(c)ken har jag ej funnit några spår i våra
källor. De böra enligt mitt förmenande förklaras som konta-
minationer af djäfvtd och det likaledes som svordom använda
näcken, hvarom nedan 2 . Relativt ungt ursprung har sannolikt
nsv. jädran(s), särskildt populärt genom Strix, och naturligtvis
det ännu mycket oskyldigare järnvägen, den sista länken i den
eufemismkedja, hvars första länk är gr. 8iai$oko<;.

En eufemism är ursprungligen äfven själfva ordet fan.
hvilket numera tyckes oss gå så rakt på saken som gärna möj-
ligt. Det är nämligen som Kock visat ett lånord, hvars ytter-
sta grund utgöres af ffris. fandiand 'frestaren*. Exempel med
fan(n), f änders 3 o. s. v. äro :

Huilken faanen hajfner honnom åtspordt.

(Holof. s. 12 [c. 1580]).

Thz we et fånen och han wånda.

(Rondeletius JR s. 20).

1 Se exempelsamlingarna hos v. Friesen Germ. mediagem. s. 58 följ.,
K. F. Johansson KZ 36: 374 följ., till hvilka detta ord kan läggas.

2 Jfr dock Falk o. Torp. Etymol. ordb. under daegeren-. lågty. deiker.

8 Möjligen beror formen fanners (f änders) på en kon tamina tion af fan(en)
och fsv. fcenners (sammandragning af fcem unders fem sårs). Om fcenners se
Ihre Gloss. Swiogot. under fcenners, Rietz s. 780; jfr nedan.

44 ELOF HELI.QUIST

Tigh skall nu fånen tiäna meer. (ib. s. 25).

Jagh fåår dask, och siu fanerss skam.

(Brasck FP s. 37).

Påwen skulle jagh gifwa fånen. (ib. s. 39).

Then samme faanen som förde ehr hijt,
Han före ehr hädhan och tijt.

(Brasck Ap. g. s. 183).

Itt fahners moth skall tu strax få.

(ib. s. 191; jfr s. 147) l .

The läso öfzver migh een faaners text.

(ib. s. 197).

Een faaners badstuwu war nu thet. (ib. s. 205).

The t måtte zvara itt faners puss.

(Brasck MGV s. 241).

Nu ska du fara en fanners fääl (d. v. s.
färd ; jfr fälknäpp, fälnubb samt se nedan).

(Beronius Reb. s. 374).

Thet war en fanners drick.

(Chronander Surge s. 23).

FannersfsJ förekommer äfven Rond. JR s. 34, 38 m. fl.
och synes jämte biformen fäners ha varit den vanligaste af de
varianter, i hvilka denna svordom uppträder. Formen fanen 9
som lefde ganska länge i språket, har utvecklats till faen eller

fån på samma sätt som i vissa dial. månen till måen, mån (jfr
Noreen Col. s. xxill). I vissa trakter, där uttalet är fan (utan
circumflex), kan dock den kortare formen ha sitt ursprung i den
missuppfattningen, att ändeisen -en, ett minne af participändel-
sen -and, varit bestämd slutartikel.

Den moderna diminutivformen fanken förekommer ej i
våra källor. Från de sista decennierna härstammar eufemismen
fanjunkaren 2 , hvilken kan sägas förhålla sig till det ffris. fan-
diand ungefar som det hypermoderna järnvägen till det gr.

Af öfriga såsom onda uppfattade väsen åkallas:

1 Jfr: Saa sand faa Niding en Fandens-Mod! Karrig Niding s. 277.

2 T. ex. Portnyckeln 1901, s. 23: hvem fanjunkaren . . .

STUDIER I IÖCOTALETS SVENSKA 45

näcken:

Necken han må så handla meer.

(Brasck Ap. g. s. 342).

Näcken kaa'n båd r heel och half.

(Moraeus Vit. s. 445).

Näcken taa the skiökor twå.

(ib. s. 457).

Senare också hos Bellman *.

Jfr nsv. jä(c)ken, som sannolikt är en kompromissform
mellan näcken och djäfvulen 8 . Eufemismen näcken kan jämfö-
ras med eng. O/d Nick, om djäfvulen; något direkt samman-
hang existerar dock säkerligen icke, utan den svenska svordo-
men näcken utgår helt visst från det inhemska näck.

Perchil:

Sielfwa Perchil, fuul och stygg,

(Moraeus Vit. s. 442).

Thor förbiude . . Att han någon Perchil är.

(ib. s. 443).

Jfr sv. dial. pärkel (t. ex. 1 Ög.) 'den onde'. Ordet är
egentligen ett finskt lånord, hvars yttersta källa väl är litauiska
gudanamnet Perkunas, hvars nordiska etymologiska motsvarig-
het är isl. gudanamnet FJQrgyn(n).

Innan vi lämna dessa slags eder, torde böra anmärkas, att
ordet satan icke synes förekomma — i alla händelser är det
sällsynt — i 1600-talets svenska litteratur, n. b. som svordom.
Däremot uppträder det i den samtida danska dramatiska litte-
raturen, t. ex. fob du hen Sathan i Voldl (Kong Salomons
Hylding s. 113).

I detta sammanhang må äfven omnämnas eder, som inne-
hålla ordet

pocker o. d.:

Hzvem påcker ha fört edher hijt?

(Brasck Ap. g. 3. 183).

1 Här må väl näcken längre stå 4:85.

2 Falk o. Torp Etym. ordb. (under dcegereri) anse, att direkt samband
äger rum med lågty. deiker.

46 ELOF HELLQUIST

Tker kastade the vpp een packers läx.

(ib. s. 197).

o

A pocker köpe titt slanterik ant.

(Chronander Surge s. 23).

Packa tigh pocker emoot.

(ib. s. 71).

Ordet, fsv. pocker ; pokkor pl., är som bekant lånadt från
nilgt. pocke 'koppa'. Bruket att svärja vid denna sjukdom * har
antagligen åtminstone till en väsentlig del sitt ursprung i de
hemska koppepidemier, som under 1500-talet drogo fram öfver
Norden. Spanska pockor omtalas från Danmark 1556 2 . Men
säkerligen har svordomen äfven användts med hänsyftning på
de i den mlgt. litteraturen omnämnda »välska pockorna» (de
walschen pochen), d. v. s. 'syfilis', för hvilken sjukdom den van-
liga beteckningen i Sverige och Danmark dock var Frantzoser
(se ofvan). Från Samsons Faengsel s. 207 må t. ex. citeras
uttrycket Frandzosser oc kin fremmede pocker. Tydligare än i
de ofvan anförda sv. uttrycken framträder den egentliga bety-
delsen af svordomen i den äldre danskans stående saa faa
kand (de o. s. v.) pock* och i det ännu fullständigare exemplet
från Comoedia de mundo et paupere s. 57 :

Saa sckall wij bancke den schielms kröp,
At kand sckall faa di valsche pock.

Sedermera har möjligen anslutning till det gamla puke
djäfvul' ägt rum 4 . I den ofvan citerade danska skolkomedien
Karrig Niding hållas dock ännu dessa ord i sär: jämte det förut
omtalade saa faa hand Pock (t. ex. s. 277) förekommer s. 301 :
Tag hen de Staffve i Pugens Naffn. Huru som helst fattades
ordet i Sverige antagligen redan under 1600 talet som benäm-
ning på afgrundsfursten.

Slutligen må i förbigående anmärkas, att i Karrig Niding s.

1 Jfr af v. eng. what a pox (Henry IV, i: 2).

2 Se Troels Lund Hälsobegrepp i Norden under sextonde årh., öfvers.
af G. Geete, s. 57.

3 T. ex. Tobice Komedie, Kong Salomons Hylding, Karrig Niding.

4 Jfr Hj. Falk Vanskabninger i det norske sprog s. 4.

STUDIER I IÖOO-TALETS SVENSKA 47

315 förekommer ett kvem Knocker, som man väl har att förklara
som en kontaminationsform af ett pocker och kneffuel (= sv.
knäfvet)\ se ofvan.

Af hithörande från adjektiv utgående eufemistiska om-
skrifningar finnas i våra källor två:

hin håle o. d.:

Det weet den hååle (Brasck FP s. 71).

. . Bee dhe Hin Håle ränna i skogen som hunna.

(Béronius Reb. s. 344).

raggen:

Så höre tigh raggen.

(Brasck Ap. g. s. 176) *.

Om detta ord, som är en substantivering af fsv. ragher
feg', se närmare Kock Om språkets förändring s. Jj. En fullt
analog bildning är äfven ä. nsv. Ijoten (hljoten, hioten Columbus,
Kolmodin) 2 , egentligen 'den fule': isl. Ijötr*, hvaraf äfven dal-
målets Ijoting 'hin onde', bildadt som nsv. fulingen i samma
användning 3 .

Vidare några bekanta beteckningar för lokaliteter:

hälvete:

The läso öfiver migh een faatiers text
Och sadhe jagh skulle i Iielfwetet blifiva.

(Brasck Ap. g. s. 198).

Med detta ord ägde alltså samma förhållande rum som
med ordet djäfvul: det ersattes helst af andra med likartad
betydelse. Under 1600 talet var det egentligen blott två, som
kommo i fråga:

blåkulla:

Om tu tigh ått blåkulla ey packar.

(Rond. JR s. 63 ; till Glorela).

1 Senare också hos Bellman: för raggen i vald (4; 105).

* Se s. 48. Jfr Rydqvist SSL 6:271.

* Från isl. erinras om substantiveringen gramtr, gr<jm fpi.J: aJj. gratnr
'vredgad, fiendtlig", L ex. granur haft Gunnar.

48 ELOF HELLQUIST

Far till Blåkulla medh tin förähring.

(Chronander Surge s. 23).

Hwart han reescr tijt reese wij fort,
Hwadh häller dät gäller åth Blåkulla bort.

(Brasck Ap. g. s. 135).

Af uttrycket i heeta Blåkulla (Brasck Ap. g. s. 194) fram-
går tydligt, att ordet användes som en omskrifning för hälvete.
Jfr: Hvad i Blåkulla (Bellman 3: 8). Ordet betecknar som be-
kant i den nutida folktron det ställe, dit vissa dagar af året —
särskildt onsdagen i påskveckan — trollkäringarna stämma
möte och där de fira sina orgier: det är möjligt, att någonstä-
des i Sverige denna plats tankes som ett berg; i alla händelser
är detta fallet i Danmark och Tyskland, där vissa bestämda
berg angifvas som häxornas mötesplatser; jfr äfven Häcklefjäll
nedan. Det ligger alltså nära till hands att antaga, att Blå-
kulla — såsom man också förmenat — betyder 'svartkullen',
'svartberget' och t. o. m. möjligtvis ursprungligen betecknat en
bestämd höjd; jfr Blåkulla i Kalmarsund och vid Marstrand.
För egen del lutar jag snarast åt denna uppfattning. Blåkulla
kom emellertid snart att användas som omskrifning för hälvete
— alldeles som Häcklefjäll (se nedan). Häraf blef följden, att
namnet började konstrueras med prep. i — sannolikt fattades
det dessutom rätt tidigt som ett ortnamn af samma art som
Högkidla o. d., där ju samma konstruktion förekommer, ehuru
man af etymologiska skäl väntar sig på. Blåkula (Sahlstedt
1773 m. fl.) 'svarthålan' beror sålunda på folketymologisk om-
bildning. Kock Sv. landsm. XV. 8: 3 följ. anser däremot för-
hållandet ha varit motsatt, och det är ju möjligt att han har
rätt. Emellertid må framhållas, att från 1600-talet inga former
på kida äro kända — sådana uppträda först under 1700-talets
senare hälft; vidare påminnes om analogien med häcklefjäll
(nedan). Den omständigheten, att intet *Blåkulle är uppvisad t,
betyder föga: detsamma är ju ock fallet med öfriga ortnamn
på -kulla, som dock måste innehålla ordet kulle. Med detta
ord har det åtminstone associerats redan af Kolmodin Qv.-sp.
2: 122: Fru Lusta har en lund, på Hiote?is grund belägen, Bort
åt blå kullens gräns, hvarmed kan sammanhållas Columbus:

STUDIER I 160O-TALETS SVENSKA 49

Hvar äslu afund kommen frå ? . . Från Blåkulla, af Hliotens
slam 1 . Hlioten är 'den onde' (se s. 47). Enligt Noreen Sv.
landsm. VI. 5: 6 skulle ordet vara en ombildning af ty. Blocks-
berg, såsom i norra Tyskland de berg kallas, där häxornas
sammankomster äga rum. Hos Chronander Belesn. s. 188 före-
kommer en svordom så the blåckz, som starkt erinrar om detta
namn: emellertid är det väl snarast en förkortning af blåkulla,
jfr Bellmans //// blåkuWs.

En eufemism af blåkulla är Blå porten, egentligen ett ut-
värdshus i Stockholm, hvars namn användes som svordom i
Harald Molanders stockholmsbild »På Kornhamnstorg» (Sv.
landsm. 1: 615).

häck le fjäll o. d.; Häkla:

Du må boo på hiäcklefiäll.

(Brasck Ap. g. s. 183).

Til Häckle fiäl.

(Chronander Belesn. s. 113).

Gudh gifwe tu wore på Häcklefiäll.

(ib. s. 191).

Jfr : Faren på fiällen medh edher Christ.

(Brasck Ap. g. s. 183).

Uttrycket, som äfven förekommer i da., har enligt Tamm
sin upprinnelse i mit. na Hekelvelde (våren) 'åt hälvete' (Schil-
ler-Liibben 2: 229). Det har dock här i Norden anslutit sig
till bergnamnet Häkla (Island), hvilket framgår af ex.: Häkla
ta then som först swijker (Messenius Sign. s. 73). Enligt Mogk
Pauls Grundr. 2 3: 277 är det också detta berg, som åsyftas med
det da. Hekkelfjeld, dit da. folksagor förlägga häxornas sam-
lingsplats. Månne icke emellertid det yttersta ursprunget till
samtliga uttrycken är att söka i det i Hessen förekommande
häxberget Hechelberg 2 }

1 Enligt SAOB:s samlingar.

2 De här behandlade svordomarna, som innehålla en uppmaning att

fara till Blåkidla, Hacklefjäll och dylika samlingsorter för trollkäringarna, kasta

ljus öfver Karicks ord till häxan Glorela: Far som Jwl och Påska foor! (Rond.

JR s. 40). Meningen kan icke gärna vara någon annan än den, att hon skall

K. Hum. Vet. Sam/, t Uppsala. VII. 6. 4

SO ELOF HELLQUIST

Möjligen har överensstämmelsen mellan uddljuden i hälvete
och häcklefjäll bidragit till, att detta senare namn kommit att
användas i svordomar liktydigt med det förra 1 . Tydliga eu-
femismer af hälveie äro däremot de sannolikt unga hälsike och
hälsinge, som ytterligare förmildrats till Hälsingland* . Ja, till
och med detta har af mången befunnits för tydligt, och den
södra grannprovinsen Gästrikland far därför ofta tjänstgöra i
stället. På samma sätt bör möjligen det i vissa trakter vanliga
jästringen förklaras som en anslutning till namnet å innebyg-
garna i denna provins: det har kanske sin närmaste utgångs-
punkt i det ofvan anförda hälsinge z .

Vi återvända så till 1600-talets svordomar. En liten grupp
för sig bilda sådana, i hvilka orden skam och trå ingå och som
tydligen ha medeltida anor.

skam:

Skam taa den som honom folier.

(Brasck FP s. 39).

Det zveete nu skam hwart vth han wil.

(ib. s. 50; jfr s. 62).

Hwar skam är han wägen tagen?

(Brasck Ap. g. s. 155).

Skam ta mig seer han ey uth
Rätt som en wäl giödder stulh.

(Moraeus Vit. s. 426).

fara, såsom hon och hennes gelikar bruka vid nämnda tider af året. Som be-
kant är det i den svenska folktron särskildt under natten till skärtorsdagen,
som trollpackorna resa till Blåkulla.

1 Så äfven i ä. da., t. ex. komedien Samsons Fasngsel 1599: Til Heckel-
/eld oc Helffnedis Glad! (Birket Smiths uppl. s. 263).

2 Jfr den — enligt en i tidningarna synlig anekdot — från högt uppsatt
håll härrörande förändringen af ett bekant binamn (för att icke säga smek-
namn) på en populär stockholmare till S. i Hälsingland. Denna eufemism
fanns åtminstone redan på 1690-talet; se A. W:son Munthe Stud. i mod. språk-
vetenskap 2: 77.

3 Jfr dock formen jestingen (t. ex. Lea Tant Ullas ant. 2: 29), väl sna-
rast en eufemism för Jesus, af samma slag som jestes. Om dylika svordomar
på -ingen se för öfrigt Cederschiöld Om grund talen s. 57, A. \V:son Munthe
Stud. i modern språkvetenskap 2: 76 följ.

STUDIER I IÖOOTALETS SVENSKA 5 1

Särskildt vanligt är uttrycket få skam (t. ex. Beronius Reb.
s. 361), där den abstrakta betydelsen ännu kvarlefver. Nu för
tiden har under inflytande af sådana eder som de ofvan an-
gifna ordet öfvergått till ett nomen proprium af samma slag
som raggen, hin kale o. s. v. t

trå:

o

A tråå du så migh haar hijat!

(Rondeletius JR s. 25).

Trå digh Frumor.

(Messenius BM s. 200).

Trå wåle titt pass.

(Chronander Surge s. 22).

Trå then book, Circeius köper.

(ib. s. 51).

Se för öfr. ib. s. 67, Bel s. 116 m. fl. samt jfr sv. dial.
trå vale o. s. v. (Rietz s. 747). Detta ord har felaktigt förkla-
rats som sammanhängande med sv. dial. tram, isl. trami, ond
ande. Här föreligger emellertid en säkerligen urgammal och
inhemsk förbannelseformel, ett fsv. *fira ficer, *fira warfie 2 ,
hvars första led enligt min åsikt är fsv. fira f. 'trånad' = isl.
fira, hvilket som bekant ingår i ett af den äldre eddans troll-
formulär. Tanken är sålunda densamma som i de ord, hvilka
trollkvinnan Glorela i vredesmod utslungar till Karick:

Tråne tu bådhe i södher och norr,
I öster och wäster tu aldrigh triwes.

(Rondeletius JR s. 36).

Äfven här spåra vi en liknande formel. Tråna är som
bekant en afledning af stammen i det nyssnämnda trå.

En sammansättning med samma ord uppträder hos Ron-
deletius JR s. 83 : J eena förbanckade tråfärdh, hvilket uttryck

1 Om skam i svordomar se numera utförligt A. W:son Munthe Stud. i
mod. språkvetenskap 2:93.

2 Jfr det analoga tvi vale (t. ex. Bellman och nsv. lägre språk), twij
warde (Rond. JR s. 79).

52 ELOF HELLQUIST

är af intresse äfven därför, att vi här finna den ännu brukliga
eufemismen förbankad för förbannad.

Äfvenledes tycks det ingå i Acolasti utrop trååb ens förr
(Chronander Bel. s. 192), hvilket jag för öfrigt ej kan tyda.

I detta sammanhang må nämnas, att i bondescenerna i
Moraei Vit. hednaguden Tor ofta åkallas. Så t. ex. s. 431:
Thoor han hielpe, s. 443: Thor för biude, bewar* mig (jfr äfven
s. 444, 445), s. 447: Thor han tröste mig för san m. fl. Det-
samma förekommer flerestädes i Messenii Signill (t. ex. s. 62),
men kan ju här bero på sträfvan att gifva framställningen
hednisk lokalfärg. I Rondeletii JR s. 66 svär trollkvinnan Glo-
rela vid Thore Gudz män och s. 69 vid Oden. Att det först-
nämnda uttrycket är genuint, framgår af svordomen (Ey) thore-
men (ib. s. 74). Denna har en motsvarighet i Thormån, tydli-
gen tryckfel för -män, yttradt af en dansk (Mess. s. 94). Det
ligger nu ytterst nära till hands att härur härleda den ä. da.
svordomen Tremmen, och denna etymologi torde också träffa
det riktiga. Att detta ord åtminstone stundom är en beteck-
ning för den onde, framgår af sammanhanget t. ex. i följande
exempel från Karrig Niding s. 273:

/ Tremmens Naffn tog j eg mig Kone,
Thi hinder felger en Fandens Vane.

samt af uttrycket Gach thremind i vold, d. v. s. 'fan i våld'
(Comoedia de mundo et paupere s. 93).

Äfven i da. dial. förekommer ett likbetydande (remmind.
Detta (remmen o. s. v. skulle då på grund af hufvudaccentens
läge på sista stafvelsen vara utveckladt ur ((o)remcznd.

Emellertid uppträder samma ord i ä. da. äfven i en all-
deles motsatt betydelse, nämligen i förbindelse med Guds namn :
Gud(z (hremend vere med dig, dannemand gnod (Comaedia de
mundo et paupere s. 17), hvarmed för öfrigt kan jämföras det
ofvan anförda Thore Gudz män. För denna användning far
man väl antaga en yngre anslutning till de tre vise männen
eller till de tre gudomspersonerna: i alla händelser måste väl
Thor(e)mä7i vara den ursprungliga formen. Huru som helst
har, synes mig, den i våra svenska komedier en gång förekom-
mande svordomen (eremen(en (Beronius Reb. s. 374) sitt ursprung

STUDIER I 160O-TALETS SVENSKA 53

i dessa uttryck. I fråga om senare sammansättningsleden mcend
må för öfrigt det bekanta da. hilletncend jämföras, ä. da. hillig
Mcend.

o

I det hos Rond. JR s. 70 förekommande A hielp then
helien föreligger möjligen ett fsv. feen hcelfajghe ande 'den he-
lige ande', jfr fsv. helliandh i denna betydelse. Man kunde
dock kanske snarare tänka på ett *pon hcelghon 'de heliga, häl-
gonen'. En direkt ä. dansk motsvarighet finnes i Comoedia de
mundo et paupere s. 69: den hellen\ äfvenså har jag antecknat
svordomen alle Helgen från Karrig Niding s. 280. Vidare er-
inrar uttrycket om det nämnda da. hillemand, i viss mån också
om den nedan omtalade da. svordomen hielp, helige fem (om
Jesu fem sår).

Till dessa svordomar ansluta sig uttryck sådana som:

Så wil iagh wara en skelm och häranson i Holof. 1 , h var-
med må sammanhållas bestämmelsen i Skråordningar 2 : H Vilken
broder som kallar nager sin brodher tywff schalk eller herrans-
son etc. Se för öfrigt Söderwall Ordb. under härians son samt
Fritzner under herjansson. I y. fsv. synes ordet ha tolkats som
'skökoson'; jfr Skråordn. s. 257, där det motsvaras af Hooreson
eller skiökie Son.

Detta ord har jag emellertid ej funnit i 1600-talets littera-
tur. Ej heller uppträder där någon motsvarighet till den i
Holof. 3 förekommande svordomen :

Jag tor wel giffue honnom siw 1000 onde åår.

En särskild grupp bilda sådana likaledes från medeltiden
nedstämmande eder som:

Ey Gudz män (Rondeletius JR s. 14), jfr de ofvan omta-
lade Thore Gudz män (ib. s. 66) och thoremen (ib. s. 74).

Potz fälten, Potzf alten (Prytz G. I s. 19, Brasck Ap. g. s.
163), Boss felten, Botz fälten, bos fälten (Brasck Ap. g. s. 155,
Moraeus Vit. s. 417), box fälten (Beronius Reb. s. 340). Den
första beståndsdelen är den från tyskan lånade eufemismen potz
(o. s. v.) för ä. ty. gotz (Gott(e)s) i det ännu brukliga potz don-

1 S. 13.

2 SFS 27: 79.

3 S. 12.

54 ELOF HELLQUIST

nerwetter o. s. v. Varianten gudz felten förekommer också
(i Holof. s. 15). Dylika svordomar äro i den ä. tyska littera-
turen synnerligen vanliga. Potz fetten, sanfelten lägges (Messe-
nius Sign. s. 53, 59) i munnen på en tysk 1 . Från några »fast-
lagsspel» af Hans Sachs har jag antecknat: botz åder, potz
dreck, potz grind, botz koden, potz laus, poz leichnam angst,
potz marter, botz mist, från Murners Schelmenzunft botz darm,
botz lung. Jfr äfven Grimm Wb. under botz, potz, Deutsche
Mythologie 3 s. 14, Nachträge s. 9. I den äldre svenska littera-
turen skämtas smått med tyskarnas förkärlek för dessa slags
eder. Om tysken Hildegissel säges hos Messenius Sign. s. 52:
Han swäär Potzdunner i hwart Ord; jfr Hund E. XIV:s kr.
str. 249 : The swore om alle Potzmarter thå, The wille eij
mehre skermytzle så. Men äfven i Sverige vunno de, som ne-
dan kan ses, en vidsträckt utbredning; i synnerhet begagnades
de af allmogen. Af alla dylika uttryck blef emellertid potz
fälten det mest populära i Sverige. En förvrängning häraf
ser jag i Hwas blätten (bonden Tore hos Beronius Reb. s. 374) 2 .

Gudz blom (Prytz G. I s. 10, 27), Box blom (Beronius Reb. s.
343, användt af en bonde) = ä. da. Gods blaam (i folkskriften
Dodedansen, äfvenledes lagdt i en bondes mun, Brandt s. 38).

Gudz blott digh (Prytz G. I s. 14) =*Guds blod at dig?
Bugge i Sv. landsm. Bih. I. 1: 73. Jfr eng. 's blood (Shakspere
Henry IV).

Box giök (Beronius Reb. s. 373). Jfr (?) ty. zum Kuckuck.
Box är lån från ty. bocks, en i anslutning till bock uppkommen
variant till botz\ se Grimm Wb. under bock.

Gudz hunglade (Prytz G. I s. 27). Enligt Bugge i Sv.
landsm. Bih. I. 1:71 möjligen af ett Guds sim signade. Dock
synes mig en dylik svordom något egendomligt bildad. Jag
förmodar ett *Guds ängla dö(d), hvarvid ängla öfvergått till
(h)ungla på grund af inverkan från u-et i Guds. Med afseende

1 Jfr: jagte sie damit fiir alle Sanct Velien hinweg (Simplicissimus).
Samt Velien är den helige Valentin, skyddspatron mot pest och fallandesot,
vid hvars sår och bulor (wunden, bettlen) man brukade svärja så på hög- som
lågtyska; se Grimm Wb. under bots, beitle, Schiller-Lubben under Velien.

2 Om det i svordomar vanliga (h)wass se Å. W:son Munthe Stud. i
mod. språkvetenskap 2: 87.

STUDIER I 160O-TALETS SVENSKA 55

på senare leden erinras om vassärr a de eller dö = *wars hcerra
d0dh Vår härres död', bittra dö, skånska hille dö 1 (jfr da. hille-
mcend ofvan) samt Olaus Petri Predican emoot the gruffuelige
eeder (1539): sweria tusende gonger om wor herres härda och
bittra dödh*.

Gtidz länder (Kolmodin Gen. Aeth. s. 284). Jfr (?) : Gudz
(fem)undh (d. v. s. sår), en dansk svordom, som omtalas hos
Hund E. XIV:s kr. str. 300; i annan form str. 316: hielp,
helige fem \ sv. dial. vass-fam-under Vår (herres) fem sår' 3 .

Gudz troo (Kolmodin Gen. Aeth. s. 312); jfr Hund E. XIV:s
kr. str. 300.

Oklart till sin upprinnelse är den hos Brasck MGV s. 248
förekommande svordomen Dastij.

I öfrigt hänvisas i fråga om flera af dessa och liknande
eder till A. W:son Munthes intressanta uppsats i Stud. i mo-
dern språkvetenskap 2: 73, hvilken blef mig tillgänglig först
sedan ofvanstående kapitel förelåg utarbetadt i manuskript.

Slagsmål o. d.

Vårt språk är liksom öfriga språk, om hvilka jag har nå-
gon kännedom, synnerligen rikt på uttryck för 'stryk, smörj'
och utdelandet af sådan. De allra flesta af dessa äro metafo-
riska. Denna deras natur framträder emellertid numera icke så
tydligt. Så är den rätt förbleknad i t. ex. basa, klå eg. 'klia',
smörja och motsvarande substantiver 4 , men dessa äro icke de-
sto mindre ursprungligen bildliga uttryck såväl som t. ex. mun-
fisk, ryggkonfekt o. a.

Denna rikedom på metaforer, som kan konstateras på detta
område, sammanhänger tydligtvis därmed, att af helt naturliga
skäl det är vulgärspråket, de lägre klassernas språk, där be-
hofvet af uttryck för detta slags verksamhet starkast gör sig

1 E. Wigström Sv. landsm. XIII. 10: 7.

2 Det senare citatet hämtadt från A. W:son Munthe Stud. i mod. språk-
vetenskap 2: 76.

3 Om denna gamla edsformel och däraf härledda svordomar se Riétz
under und, A. W:son Munthe i Stud. i mod. språkvetenskap. 2: 88.

4 Se förf. Ark. 15:236 följ.

56 ELOF HELLQUIST

gällande, och som Nyrop Ordenes Liv s. 129 framhåller, äro just

dessa språklager de bildrikaste af alla.

Följande mera stående uttryck må här anföras * :

anrätta ett kalas (collas Mz hugg mz slag och baas, Kol-

modin Gen. Aeth. s. 310). Jfr ib. s. 305: anrätta en dryck

(drick) för någon.

bota någon för snufva (1. f kvarka).

Iagh skal boota tigh för snufwa.

(Chronander Surge s. 56).

Hon lär bota mig för qwarcka.

(Moraeus Vit. s. 392).

•f bota någons rygg (Brasck Ap. g. s. 121).

bära indraga) en blodig skjorta (Brasck MGV s. 23 5 ,
Ap. g. s. 191), blifva slagen blodig. Jfr nsv. : kläda blodig
skjorta för sitt fädernesland 2 samt f skära någon en röd kappa
nedan.

f draga, klämma, piska, rista, slå (o. s. v.) någon så, att
tarmarna skola skvala ur magen (Brask MGV s. 241 m. fl.), att
ögonen skola krypa ur hösen (ib. s. 241), att hostan skulle bak
till tttbrista (Chronander Belesn. s. 135).

Dylika uttryck, där bisatsen — ofta med mycken öfver-
drift — anger följden af slaget, finnas i mängd i vårt slang-
språk och våra dialekter. Några från Vrml. anföras af E. H.
Lind Sv. landsm. XI. 2: 40—43 passim.

fet, om örfilar o. d. se under få.

f finsla någon (Brasck Ap. g. s. 206) i förbindelsen 'finsla
och basa'.

^fresta köpet (Brasck MGV s. 239, 298), smaka pä, om
stryk o. d.

•ffå ett risbad (Rondeletius JR s. 44), få en risbastu; jfr
kvastbad (qwastebadh) och kar bad nedan.

-\få ett skönt karbad (Chronander Surge s. 57), få duk-
tigt med stryk. Jfr få en bastu o. d. Ett liknande uttryck före-
kommer Chronander Belesn. s. 131 : nu kommer tu i annat kar-
baadh 'nu får du smaka på annat'.

1 Om stafaingen af dessa fraser se s. 61 not 1.

2 Jfr Lindschöld s. ni (Hansellis uppl.): gå i fält, slijta ont och der
kläda blodiga siortor samt Börk Dar. s. 6.

STUDIER I l60OTALETS SVENSKA 57

^fä, gifva feta, (ngn gg) goda slag, slängar, örfilar o. d.
(Chronander Surge s. 14, 22, 56, 57, 66, 79, Belesn. s. 183).
£n kindpust kallas fe fe) t hos Moraeus Vit. s. 393. Epitetet feta
kommer väl från sådana uttryck som uppäta feta klimpar, hvar-
om nedan.

\ få hosta till snufvan (Chronander Belesn. s. 180), få
ännu mera stryk?

f gifva någon att äta hårdt »kakubröd» (Rondeletius JR
s. 88), gifva någon stryk; se nedan. Jfr: Tijn Kaka skal
blijfua strax warm (Messenius Sign. s. 59) och ä. da. Vi acter
att båge dig en kage (Samsons Faengsel s. 210), bager oss . .
enn aske kage (ib. s. 160).

f gifva någon en drasut (Brasck Ap. g. s. 200), d. v. s.
ett slag. Jfr sv. dial. dra(s)ut(t) i betydelsen 'slag, stryk'
Rz s. 96.

f gifva någon »een godan påskas kr äkkia» (Brasck Ap. g.
s. 204), d. v. s. fastlagsris, hvilken betydelse påskäskräkkä, på-
skaskräkka enligt Rz s. 496 ännu har på Gotl. och i Hals.
Detta ord är sammansatt med sv. dial. skräcka f. 'spö, ris'
(Rz s. 604).

gå med någon i »baslugu» (Rondeletius JR s. 57)» gifva
någon risbastu.

handh i Mår och kniff i strupe (Brasck Ap. g. s. 223) L
= nsv.

kaka, se under gifva.

klämma någon (Brasck Ap. g. s. 121, 190, MGV s. 266)
'klämma åt någon', 'sätta åt någon', ännu brukligt. Uttycket
förekommer äfven i Hunds Erik XIV:s kr.

knopa någon (Brasck MGV s. 253), slå; jfr omknopat hans
goda lugg (Brasck FP s. 65). Ordet finnes ännu i sv. dial.>
men med en obsken betydelse (se Rz s. 338), hvarvid utveck-
lingen varit densamma som i åtskilliga af Ljungstedt Anm. t.
det starka pret. i germ. spr. s. 67 noten anförda ord. Jfr äfven
SAOB under basa 5).

knostra och plocka någon (Rondeletius JR s. 52) = föreg.

1 Jfr den mera folkliga varianten i Putzdrummel s. 76: (de tor komma
för ehra ägodelar med hivar an) hand i hår och knif i strupa.

5 8 ELOF HELLQUIST

f knåpa om någons päls (Brasck MGV s. 282) 'ge någon
på pälsen'.

f kvista (eder) som kråkungar (Brasck MGV s. 241). Jfr
ib. s. 253.

f köpa en karbas (Rondeletius JR s. 43), få stryk.

f leka »juleklubba» med någon (Brasck Ap. g. s. 200),
med afseende på stryk o. d. Ordet juleklubba har kanske be-
tydelsen 'julkubb' och hela uttrycket sålunda 'leka att ngn är
julkubb'.

f? leka med någon (Brasck MGV s. 240), om stryk.

f lära lathundarne äta lax, d. v. s. 'lära mores, veta hut'.

Slå på med påken strax

Och lära laathundarna nu äkta lax.

(Chronander Surge s. 68).

Att uttrycket ej är enstaka, framgår af Putzdrummels ytt-
rande (Sami. 13:76): Så skall man lära hundar äta lax och
narra palt i almogen. Det har sitt ursprung i ä. da. få lax
'få stryk, prygel' och ty. (thiir., meissn.) lachse kriegen i samma
betydelse; jfr Kalkar, Grimm Wb. under lachs. Afven erinras
om det likbetydande fische kriegen ; jfr ty. klopffisch, sv. munfisk.

f lära någon få katt (Brasck Ap. g. s. 201).

f lära någon spinna kärnmjölk (Brasck MGV s. 245).

omlägga någon (Brasck Ap. g. s. I97'.jagh them omlade),
i vulgärspråket ännu brukligt under formen lägga om, klå upp.

f plocka en stek (Brasck Ap. g. s. 86) 'ge någon sin hyra',
grundligt piska någon. Äfven absolut hos Brasck MGV s.
271, 283.

f plocka någons rygghud (Rondeletius JR s. 81); jfr i de
ä. da. komedierna plucke ngns trey(e), d. v. s. tröja.

f skära någon en röd kappa, prygla någon, så blodet
spricker fram.

Bonde, bonde, war ey munwijdh,
Jag tigh skiär en rödh kappa sijdh.

(Chronander Surge s. 56).

Samma fras förekommer äfven hos Messenius Sign. s. 59.

STUDIER I IÖOO-TALETS SVENSKA 59

Skcera användes som bekant i fsv. om tillverkning af klä-
der t. ex. sidhan lot hon mik klcedhe skcera (Iwan v. 205).

f slita någon med räckespaden (Brasck FP s. 77 ; användt
af en skomakare). Uttrycket är möjligen tillfälligt: Räckespa(d)
finns ännu i sv. dial. enligt Rietz s. 550 och betyder 'ett slags
knif eller skafjärn, som begagnas af dem, h vilka bereda och
sämska skinn'. Äfven hos Brasck Ap. g. s. 197 är det som
nämndt en skomakare, som tar till sin »räckespade» för att
därmed »lägga om» några misshagliga personer. Verbet slita
användes absolut i betydelsen 'slå, prygla' hos Brasck MGV
s. 240.

smörja någon om näsan (Brasck FP s. 34), smörja upp,
klå upp.

stryka någon med »skäjftöxen» (Chronander Surge s. 69).
Stryka : stryk = smörja (se ofvan) : smörj o. s. v.

taga någon vid örat (Brasck FP s. 77).

f uppäta en örfil (Brasck Ap. g. s. 206); se nedan.

f uppäta feta klimpar (Brasck Ap. g. s. 204), få duktigt
med stryk ; se nedan. Jfr få feta slag, slängar. För öfrigt må
detta såväl som föregående uttryck sammanhållas med följande
ställe hos Rondeletius JR s. 70: Käring/t gaack hädhan strax
ifrå, i Om tu willt må wel till tin kropp / Och icke äta en sab-
bel upp.

Vi öfvergå nu till enstaka bildningar med betydelsen 'stryk

o

o. d.'. Åtskilliga sådana, af verb uppkomna, har jag behand-
lat i Ark. 15: 236, såsom bädd, bas, bask, dalj, dask, däng,
(dial.) klå, pisk, smisk, smörj, stryk. Dessa förekomma i all-
mänhet icke i den litteratur, som legat till grund för denna
uppsats, men väl flera af de verb, af hvilka de bildats. Om
ett annat hithörande ord, badstuga, badstufiva * (få, ge ngn en b.
o. s. v.), se SAOB under badstuga. Samma bild föreligger i
det hos Prytz G. Is. 21 förekommande qwastebadh 2 samt i
det ofvan omnämnda risbad.

1 Brasck Ap. g. s. 205, MGV s. 226, s. 229 (Een blodigh badstugu), s.
280 (Een packers badstugu).

2 Redan i fsv. t. ex. Ther monde Knuff Posse fhem ift ondt quastbad . .
tillredhe i Tillägg till gamla rimkrönikan.

ÖO ELOF HELLQUIST

Utprägladt metaforiskt är bonden Tores tal hos Beronius
Reb. s. 340:

Der plä zvanka rätter båe blå och gröna,
Rygg te confect och munfiska skiöna.

Ordet munfisk lefver ännu kvar i språket ; se närmare ofvan
under uttr. lära lathundarna äta lax. Man kan äfven jämföra
nsv. rammelbuljong 'stryk' och de ty. orden för 'örfil' dachtel
(äldre form af dattel 'dadel') och ohrfeige (ombildadt med an-
slutning till feige 'fikon' af ett ord, hvars senare led betyder
'slag, hugg' 1 ). Däremot hör kopfniisse icke till nuss 'nöt' x . Om
ryggkonfekten erinras vi i det nedan anförda citatet från Wi-
vallius.

Dessa slags bilder äro under 1600-talet mycket omtyckta.
Hos Brasck Ap. g. s. 205 frågar Harpax, då han pryglar en
kristen, om det icke är een sööt rijsgröter.

»/ sådan leeker», säger Apollonius (Chronander Belesn. s.
179) till en person, som blifvit illa åtgången, »får man sådana
rätter och steeker». S. 181 tackar den slagne Acolastus för
god välplägning. Jfr för öfrigt anrätta ett kalas o. d. ofvan
samt det i den danska folkboken om Broder Rus i liknande
sammanhang använda reda nogens Mad 2 , hvilket erinrar om
det i nsv. vanliga ge någon, få sin varma mat.

I enlighet härmed talas det också om att få uppäta feta
klimpar, uppäta en örfil o. s. v., gifva någon att äta hårdt
»kakubröd», lära lathundarna äta lax o. s. v., hvarom ofvan. I
nsv. användas sådana uttryck som traktera (någon med stryk
o. d.) 3 . Här inlägges numera betydelsen 'undfägna, förpläga',
men möjligtvis är det den gamla bemärkelsen 'handtera, be-
handla', som ännu lefver kvar. Jfr Wivallius 2:76: Wed thet
Pancquet i Sachsenland / blefstu (nämligen kejsar Ferdinand) illa
traderat. Skalden fortsätter dock så, att tydningen 'undfägna'
på detta ställe blir minst lika trolig : Gustaff konung aff Swea
land l Lät tig Confect vpbära, / Swr Marcipan, som han ivar
wan, ! På Pryssisk wiss att bära fram.

1 Se Kluge Et. Wb.

2 Brandt s. 11.

3 Så för öfrigt redan hos Girs G. I:s hist. s. 107: medh hugg oeh slagh
tradera.

STUDIER I IÖOO-TALETS SVENSKA 6 1

Öfriga stående talesätt, ordstäf o. d. 1 .

f alla (hustrur) ystas i ett kar (Chronander Bel. s. 108),
d. v. s. 'äro stöpta i en form', 'lika goda'.

f bereda sig till böneboken (Chronander Surge s. 78), d. v. s.
att taga till bönboken.

f bjuda någon kragen :

Jagh (friaren) gaff henne (flickan) guldkiedier rödh,
Een kragha hon migh igen bödh.

(Chronander Surge s. 73).

Alltså: han fick stå med lång näsa, »fick kragen» för att
använda ett i mellersta Sverige och kanske särskildt i Stock-
holm vanligt slanguttryck 2 , till hvilket således en direkt mot-
svarighet förekommer redan från midten af 1600-talet 3 .

blifva bussa (r) (Chronander Surge s. 72), blifva såta vänner.

blöta något på krogen (Chronander Belesn. s. 145).

blöta sitt skägg 'dricka':

Mitt gambla skägg iagh dagligh blöter.

(Chronander Surge s. 20)

f bruka sin harfot (Håra foot, Messenius Svanhv. s. 101)
'stryka öfver med hartassen'.

f byta ko i värre nöt (Messenius Chr. s. 250).

f bära kålfat för någon (Messenius Svanhv. s. 109), und-
fägna någon. Jfr ofvan s. 29.

bära lyckan i säcken (Chronander Belesn. s. 154).

dansa på rosor:

På rooser han ey dantza får.

(Chronander Surge s. 90).

1 I de fraser, som ej kunnat ordagrannt återges, har såsom i föreg. kap.
i regel stafningen normaliserats.

2 Se t. ex. Sv. landsm. 1:623.

8 Sannolikt föreligger här en ordlek: s. 36 får friaren verkligen en krage
af fästmön som gengåfva. Möjligt är sålunda äfven att fatta citatet ofvan
alldeles efter orden.

62 ELOF HELLQUIST

det är ej strax guld, fast det glimmar (Chronander Belesn.
s. 166); jfr liknande uttryck i nsv.

f det är elak hund, som en skall till skogen köra (Bero-
nius Reb. s. 344).

f draga stacken kallar (Mess. s. 22) bonden Biörn det säker-
ligen urgamla bruket att låta slumpen fälla ett utslag medelst
dragning af olika långa (halm)strån.

dricka som en varg (Chronander Surge s. 21).

f dölja sin skalk :

Han weet wäl hwar han sin skalck dölier.

(Brasck FP s. 39).

Tocka landlöpare . . / Som sin skalck intet kunna döllia.

(Brasck Ap. g. s. 184).

Uttrycket är hämtadt från ty.; jfr Hans Sachs: Die kueten
kan den schalck wol pergen. Man kunde äfven erinra om det
sv. uttr. ha en skälm bakom örat eller — ännu närmare — ä. ty.
eynen schalk hinder seyn oren haben (jfr t. ex. Murners Schel-
menzunft) samt liknande nytyska fraser. Orden skalk, skälm
anses i dessa uttryck i äldsta tider hafva syftat på ett verkligt
demoniskt väsen * .

efter löje plägar ofta komma ve (Brasck MG V s. 253).

ej kunna räkna till fem\ se under sälja smöret o. s. v.
Jfr nsv.: han ser ut, som om han inte skulle kunna räkna till
fem 2 .

en god krok skall krökas i tid (Rondeletius JR s. 41).

i 'fara en elak färd (Brasck Ap. g. s. 186), fara en ond
färd {fäl Prytz G. I s. 7) 'råka illa ut'. Jfr: the twingades . .
elaack fäll (Prytz G. Is. 3).

1 Jfr Hj. Falk Sprogets visne blomster s. 11.

* Vi »räkna» sålunda »till fem» liksom spanjorerna (non sabe cuantos
son cinco), danskarna tar lie til ti; jfr Nyrop Ordenes Livs. 133. Uttrycken, som
säkerligen ha urgamla anor, afse naturligtvis fingrarnas antal å ena resp. båda
händerna, hvilket vid räkning spelade en viktig roll i äldsta tider: jfr släktska-
pen mellan /inger och det indoeur. ordet för 'fem' : penqe, vidare den forntida
indelningen af veckorna i fem dagar (»Jiolp vm vidrir a Jimm da.goni, enn
meira a wiamicJi» Hå\\; jfr Troels Lund Livsbelysning 2 s. 14), uttrycket det är
så säkert som fem O. S. v.

STUDIER I IÖOOTALETS SVENSKA 63

-f/rån fot till topp (Chronander Belesn. s. 192) 'från topp
till ta .

ffå en annan nöt att bita (på) (Brasck Ap. g. s. 129,
178) 'få en annan nöt att knäcka', 'smaka på ngt annat', 'se
på en annan dans' ; fä en hård nöt att bita på (Brasck MGV
s. 279).

få en lång näsa (Chronander Belesn. s. 153).

-[få loppan i örat (Gustaf II Adolf s. 491); jfr ty. eincn
Flok in's Ohr setzen 'oroa ngn'.

få med af soppan, här : af stryken :

Wij måtte nu laaga oss kärifrå,
Eller wij något medh aff soppan fåå.

(Brasck FP s. 84).

få sin kaka bakad (Brasck Ap. g. s. 186, MGV s. 27 i),
få hvad man förtjänar, här om stryk.
f få stekta sta rar :

Sitt stilla ock troo på Jesum Christ,
Så får tu steeckta staarar wist.

(Brasck Ap. g. s. 193).

Jfr Disa 1687, s - 37 oc ^ nsv - uttrycket stekta sparfvar
(som flyga i munnen på någon).

f fälla sin bog på en annan (annor) kosa (Prytz G. I s.
33) 'slå in på en annan bog'. Jfr under slå nedan.

f grina som varg(e)ungar (Brasck Ap. g. s. 135); jfr nsv.
grina som solvargar.

gå April (Moraeus Vit. s. 409), på skämt blifva narrad att
gå ett ärende 1. dyl.

göra en god marknad (Brasck Ap. g. s. 137, MGV s. 237),
här: en god fångst, ett godt byte.

\göra en marknad (Brasck MGV s. 228), ungefär detsamma
som 'ställa till ett spektakel'.

f göra ett exempel på någon (Brasck Ap. g. s. 124), sta-
tuera ett exempel på någon.

göra någon het om öra(t) (Brasck MGV s. 270).

f har han väl kokat, må kan väl äta (Brasck Ap. g s. 83).
Jfr nsv.: soin han kokat får han supa (äta).

64 ELOF HELLQUIST

hvar och en rosar af sitt kräm (Chronander Belesn. s.
165); jfr motsvarande uttryck i nsv., t. ex. kvar och en skryter
(skräpper) med sin vattvälling.

inte akta något mera än »/ort, skarn och blåa leer* (Ron-
deletius JR s. 37).

inte vara mors minsta gris (Putzdrummel s. 85).

f klifva någon på nacken (Brasck FP s. 29) ung. 'rida
ngn på näsan'.

f klå någons taska (Chronander Surge s. Jj), »klå» eller
skinnä någon på pangar.

^klämma sig i dörren (Chronander Belesn. s. 152), miss-
lyckas i sitt företag, 'komma af sig vid ingången (?)'.

knyta till pungen (Chronander Surge s. 30), vara snål eller
sparsam.

komma of ver bäcken (Chronander Belesn. s. 154), lyckas i
sitt företag.

f leda någon vid näsan (Messenius Svanhv. s. 117) 'draga
någon vid näsan' == ä. da. lede en ved näsen ; jfr ty. einen an
der nase hernm fiihren. Se närmare Hj. Falk Sprogets visne
blomster s. 32.

ligga och lapa solsken (Brasck Ap. g. s. 155), om en per-
son, som ligger och 'kiftar', drager efter andan, möjligen unge-
fär detsamma som 'vända näsan i vädret'.

lofva rnndt och hålla tunnt (Moraeus Vit. s. 405) ; jfr loffwa
och hålla tunt (Rond. JR s. 21).

lukta krut och brändt horn (Messenius BM s. 181).

lura bönder:

Aldrigh skal tu meera lura bönder.

(Chronander Surge s. 57).

låta någon koxa i kortet för sig (Putzdrummel s. 77); jfr nsv.
låta riksdaler springa (Chronander Surge s. 37).
i lägga lök på någon 'spela öfversittare':

(De) äre doch stoore glödehöökcr,
1 Ville vppå alla läggia lööker.

(Brasck FP s. 34).

STUDIER I 160O-TALETS SVENSKA 65

Dessutom förekommer uttrycket lägga lök på ngt i bety-
delsen 'göra ngt värre' (Lindschöld Hans. 4: 156). Med afse-
ende på betydelseutvecklingen erinrar jag om ty. zwiebeln 'pina,
plåga' : zwiebel 'lök'.

f med horn och klafve x 'med hull och hår' :

Foitgden taar koonan medh horn och klafwa.

(Chronander Surge s. 15).

mången älskar trullet (d. v. s. trollet), om han därmed kan
bekomma gidlct (Chronander Belesn. s. 145).

om Nimmer(s)mässe (Chronander Belesn. s. 148, 158), aldrig;
jfr ty. nimmer.

på ett bräde:

Men straxt skall tu pengar reda
På ett bräde för oss breda.

(Moraeus Vit. s. 433).

Jfr nsv. betala allt på ett bräde.

f rida med någon i rågen, att det värker och svider
(Brasck MGV s. 275), fara fram med någon.

f ro med de åror man har [wij måste roo med ihe årer
wij hafwom Gustaf II Adolf s. 511), d. v. s. använda de medel,
som stå en till buds.

rosa markna(de)n (Moraeus Vit. s. 401); jfr skräppa af
marknän (ib. s. 429). Det förra uttrycket, som ej tyckes före-
komma i fsv., har jag tidigast antecknat från år 1547.

se genom fingrarna (med) :

Abboten seer ey genom finger.

(Chronander Belesn. s. 120).

se (på) något (här: källaren) som en ko på en ny fähns-
dörr (Chronander Surge s. 46).

f sitta vid mors (moders) brödkorg (Brasck FP s. 1 1) 'sitta
hemma vid köksspiseln'.

Jfr: sittia bak t4gnen i miugg, steka päron och äple Lind-
schöld 1669 (Hans. 4: 113).

1 Fsv. klavi m., sv. klafve m. 'halsband, hvarmed boskapen är bunden
vid båsen'.

K. Hitm. Vet. Sam/, i Uppsala. VII. 6. 5

66 ELOF HELLQUIST

f skrifva X för V:

Fem kannor togh han, tag skref siu.

Så skall man skriffzva X för V.

(Chron. Surge s. 30; jfr Asteroph. Tisbe s. 19).

V och X när iagh ombyter,
Mångens taska iagh tå snyter.

(ib. s. 61).

Den romerska siffran V skall här utläsas ti. Motsvarande
uttryck finnas i da. at gjere en et x for et u, scette x for ti og
seks for sju, ty. einem ein X fur ein U machen. Den egent-
liga betydelsen är naturligtvis att skrifva (o. s. v.) 10 för 5 :
V betecknade under medeltiden såväl u som 3*. Se Falk Spro-
gets visne blomster s. 21. I nsv. talar man om 'sju för tu'.

slita ut barnskorna:

Nu haar iagh mine bartie skoo / Slijtit.

(Brasck FP s. 8).

f slå fast på en annan bog (Messenius BM s. 191) 'slå
in på en annan bog'. I fsv. förekommer uttrycket falla på en
annan bog (thz full all paa en annan bogh Rimkr. 3: v. 2858
[Sturekr.]). Jfr: / will haa mig på galen Bog (Lucidor Hel. BL
s. P p 4 b).

slå lurar för någon :

Jagh slår tå them många lurar före,
At the ey weeta hwadh the sku göra.

(Brasck Ap. g. s. 46).

f »slå tillijka tuu slag med en hammar» (Gustaf II Adolf
s. 128) 'slå två flugor i en smäll'.

•j* släppa hjärnan i sina byxor (Chronander Surge s. 57),
blifva utom sig af rädsla. Jfr: / broken hoos ligh bäffuan boor
(Messenius Sign. s. 59) och hiertat låg i brook (Moraeus Vit. s.
457). Liknande uttryck förekomma äfven i ty. (das herz ist
ihm in die hosen gef allén) och i vulgär nsv. Här har man väl
ock att söka grunden till sv. byxångest, i studentslang förkor-
tadt till byxis.

STUDIER I 160O-TALETS SVENSKA 67

spinna silke:

Wandringsmän icke silcke spinna.

(Brasck FP s. 97).

sticka pipan i säcken (Chronander Bel. s. 112), motsvarande
da. stikke piben i scek, ty. die pfeife im säck halten ; egentligen om
säckpipan x .

sticka under stol (med något) (Rondeletius JR s. 48); jfr
stinga under någon stol (Gustaf I:s registr. 11: 380 [1537]).

stoppa till munnen på någon:

Tå een disputax fram komma will,
Jagh stoppar honom strax munden till.

(Brasck Ap. g. s. 46).

f stugukylan (kiolan) och hafsnöden äro lika (Rondeletius

JR s. 42).

-j* ställa freden på foten (Brasck MGV s. 276), åstadkomma
fred. Jfr nsv. på fredsfot.

säga sju för tu (Chronander Belesn. s. 173); jfr ofvan s. 66.

sälja smöret och tappa pängarna:

Han kom så meckta snöpligh heem,

Som han ey kunne räkna til fem.

Jagh troor rätt förwist han har smöret sålt

Och tappat alla peningar bort.

(Brasck FP s. 64).

Vanligt i nsv. är: Han ser ut, som han sålt smöret och
tappat pängarna.

taga bot, där man får sot:

Jagh skall taga bot ther iagh fick soot
Om thz än wore Påwen emoot.

(Rondeletius JR s. 18).

taga dagen som han kommer (Chronander Surge s. 60).
taga land någonstädes :

Jagh weet thet taar någorstädz lan.

(Prytz G. I s. 33).
d. v. s. 'det blir väl någon råd*.

1 Hj. Falk Sprogets visne blomster s. 5.

68 ELOF HELLQUIST

Jfr nsv. : kvar (t) skall det ta 9 land? 'hvar skall detta hus?'
'hur skall det sluta?'.

f taga till sig högre flögen samt husbondekastet (Chronander
Bel. s. 133), om hustru: taga kommandot i huset.

tappa bort sina vantar (Chronander Belesn. s. 177). Ut-
trycket är ännu brukligt, t. ex. Han har alldeles tappat van-
tarna; jfr förlora 1. tappa koncepterna.

»Then Räff bijter intet min Gååss» (Messenius Disa s. 16)
= nsv.

f » Timbermannen har glömt een spärra i dät där Doctor-
hufwud» (Putzdrummel s. 79). Uttrycket är så till vida intres-
sant, som det synes kasta ljus öfver det ty. einen sparren zu
viel haben 'ha en skruf lös'.

f torka sig med e7i tegelsten :

Lijpa fritt, aldrigh kommer iagh åter.
Tycker tigh at tu lijdher något meen,
Så torcka tigh wäl medh een tegelsteen.

(Chronander Bel. s. 140).

Då här är fråga om tårar, erinrar man sig osökt uttrycket:
skall jag gå efter en tegelslen ? (scil. att torka bort tårarna med),
hvilket användes till barn, som gråta, och särskildt(?) sådana
som tvinga sig därtill.

*j- utföra hebreiska, d. v. s. 'tala hebreiska', här: 'utföra 1
göra underverk':

Een kanna i drycken tagher jagh vth,
Äntå een . . / Tå kan jagh hebraiska vthföra.

(Brasck Ap. g. s. 164).

Äfven i nsv. det är hebreiska för mig har ordet en lik-
nande betydelse, här af något synnerligen svårt eller märkvär-
digt; jfr motsvarande uttryck i danskan och franskan.

f vara den främste i korg:

Der som the andre medh störste sorgh
See migh wara then främste i korgh.

(Brasck FP s. 36).

Jfr ä. nsv. vara »then ypperste i Korgen» (Schroderus Om

STUDIER I l600-TALETS SVENSKA 69

hoflefv. s. N [1675]) och nsv. vara högsta hönset i korgen, ty.
der hahn im korbe sein.

f vara någon så kär som sju yxhammarsslag (Chronan-
der Bel. s. 145), d. v. s. som ett slag för örat', 'som tandvärk',
som haren åt trumman (ib. s. 158; jfr s. 189).

vara stadd i giftermålsbalken (Chronander Belesn. s. 149)
'vara ute i friareärender'.

Anteckningar om 1600-talets talspråk och
därmed sammanhängande frågor.

I sin bok Grunddragen af modersmålets historia s. 128
framhåller Ljungstedt, att vid slutet af den yngre fornsvenska
tiden det lefvande, oreflekterade umgängesspråket sannolikt i
stort sedt redan var ganska lika vårt nuvarande hvardagsspråk.

Med ännu större visshet torde man kunna fälla ett dylikt
omdöme om 1600-talets hvardagsspråk, och hvad våra »kome-
dier» i detta fall har att lära oss, jäfvar icke ett dylikt på-
stående.

I själfva verket förefaller det snarare mången gång, som
om det mera bildade umgängesspråket då för tiden visat en
fördragsamhet gent emot en mängd redan då uppkomna tal-
språksformer, som numera ej i samma grad kommer dem till del.

I detta kapitel kommer jag nu att meddela dels former,
som efter all sannolikhet under 1600-talet tillhörde talspråket,
vare sig de numera kvarstå inom detta språklager eller ej, dels
former, som i vår tid betraktas som hvardagliga, men då obe-
hindradt kunde förekomma i skriftspråket; vidare behandlas här
företeelser, hvilka på ett eller annat sätt stå i närmare samband
med dem, som egentligen falla inom området för vårt ämne.

Däremot har jag undvikit att här taga hänsyn till de par-
tier i mina källor, hvilkas språk synes mig vara mer eller min-
dre starkt färgadt af bygdemål, så t. ex. i Moraeus Vit.,
herdescenerna i Kolmodin Gen. Aeth. o. d.

7<D ELOF HELLQUIST

Vi börja med några fall, som — åtminstone från det nsv.
skriftspråkets synpunkt — kunna sammanfattas under rubriken
stafvelsesynkopering.

En vanlig form är t. ex. plä för pläga eller plägar.

I Brascks FP s. 29 säger junker Acolastus till sin dräng:
War ey, som tu plä wara, seen, s. 43 monsieur Beranger : Tree
ricksdaler jagh taga plä (rim: dät\ s. 47 återigen Acolastus:
Jagh plä gerna om morgonen sofwa, och ib. doktor Sporck:
Hundrade rijksdaler at gifwa, Plä de som wilia perfect blifwa.
Jfr vidare Caiphas hos Brasck Ap. g. s. 115 3 pers. sg., Petrus
hos Brasck MGV s. 253 i samma person o. s. v. 1 När per-
soner af ringare stånd tala, förekomma ofta samma former 2 .
Hit böra väl snarast räknas Pickelhering i Disa 1687, s. 38
(3 p. sg.) och Putzdrummel s. 74 (3 p. sg.), hvilken senare dock
— intressant nog — öfvergår till plägar, då han s. 81 skall pa-
rodiera det fina språket: du Delicate Hackebräde, hwar tippa
man stora stångkorfwar hacka plägar.

Öfvergången af plägha(r) till plä beror därpå, att ordet
oftast uppträdde i relativt oaccentuerad ställning framför annat
verb. Accentförlusten, resp. accentlösheten har äfven åstad-
kommit r-bortfallet, se nedan. Jag kan icke påminna mig, att
jag i den litteratur, som här behandlas, en enda gång anträffat
en form plär förrän i Börks Darius (s. 29), däremot plager (t. ex.
Messenius s. 18).

På samma sätt som plä af pläga kan äfven ta af taga
förklaras, ehuru man här äfven kan tänka på en analogisk om-
bildning med pret. tog som utgångspunkt efter mönstret af fsv.
sia — slogh o. d. * Tåas för tagas (inf.) har jag antecknat från
Prytz G. I s. 4, imp. taa från Brasck FP s. 58, inf. taa upp från
Disa 1687, s. 34. Hos Börk Dar. är inf. ta synnerligen vanlig.
Pres. ta(a)r förekommer t. ex. Brasck FP s. 59, Chronander Bel.
s. 113. Jfr Columbus (Noreen Col. s. x).

1 Från 1700-talets första årtionden t. ex. hos Geisler Hans. 4: 376, 381
(1 p. pl., 1 p. sg.).

2 Till språket i de här och där inströdda bondescenerna har jag i denna
framställning icke tagit hänsyn.

3 Jfr Cederschiöld Om sv. som skriftspr. s. 249.

STUDIER I 160O-TALETS SVENSKA 7 1

Hit hör äfven det ganska vanliga dra (ifrån) för draga,
t. ex. Putzdrummel s. 80, Orf. o. Euryd. s. 101.

Ett analogt fall är äfven nå (af någo, någe < nogodh, se
nedan) för något. S. 30 i Brascks FP säger Acolastus, att han
skall nå litet recreera sig. Samma form nå li(j)tet använder
han äfven s. 44, den förekommer dessutom s. 37 (drängen Pelle),
vidare, brukad af aposteln Paulus, i Brascks Ap. g. s. 148 samt
lägges i Hercules' mun i samme författares MG V s. 258. Jag
har icke antecknat nå i betydelsen något från någon annan
förbindelse före c:a 1680. Men i ett »Nachspiel» från denna
tid (aftryckt af Schuck Sami. 13:69) frågas: har du nå Brenne-
wijn, Börk Dar. s. 34 (1688), en utmärkt källa för talspråket
under 1600-talets senare årtionden, skrifver: Han har ey
saknat nå\ s. 32 nå . . Slut\ se äfven Putzdrummel s. 72.

Inf.- och pres. -formerna ble och bli(j) uppträda stundom för
ilifva. Så ble(e) i Börks Dar. flera ggr samt i Disa 1687 (s. 41,
44, 46), då Disa och Pickelhering samtala. Blij är tidigare: jag
har antecknat det från Prytz G. I s. 47, Brasck MGV s. 277,
Disa 1687, s. 37, 39; jfr Lindschöld 1672 (Hanselli 4: 140), La-
gerlöf 1685 (Hans. 4: 62) samt Columbus (Noreen s. XVII).
£-et i ble beror sannolikt på ordets obetonade ställning, hvil-
ken haft till följd, att det ursprungligen slutna /-et först blifvit
öppet och sedermera utvecklats såsom t. ex. ve 'vid (prep.)'
hos Columbus, Putzdrummel s. 72 *. Hit hör äfven pres. bli(j)r,
som t. ex. förekommer Disa 1687, s. 31 och är vanligt i Lager-
löfs och Edm. Gripenhielms diktning; därjämte bler (Börk Dar.
s. 32). Sup. blith förekommer hos Börk Dar. s. 28 2 ggr 2 .
Om ipf. ble* 'blef (ib. s. 8) se nedan. Såsom synes är det först
under 1600-talets senare årtionden, som dessa liksom många
andra här behandlade förkortade former vunnit burskap.

Under samma tid förekommer äfven g(i)e för gifva och
ha(a) för hafva.

Gee (inf. o. pres. pl.) finnes Disa 1687, s. 31, gie hos Börk
Dar. s. 30, gi Lucidor Hel. Bl. s. P p. På 1680-talet \&xge(e) full-

1 Man kunde dock äfven tänka på inverkan från former sådana som
blef, blef v en.

2 Vanlig är samma form i en dikt, som år 17 19 af J. T. Geisler till-
ägnades drottning Ulrika Eleonora (Hans. 4: 368, 370, 371, 372). I da. har
formen som bekant blifvit allenahärskande i skriftspråket.

J2 ELOF HELLQUIST

ständigt trängt igenom; i en dikt af Lindschöld (Hans. 4) före-
kommer formen s. 197 sju ggr. Härtill ipf. ga! 'gaf (Börk
Dar. s. 37) och sup. gett (Brasck Ap. g. s. 155, Orf. o. Euryd.
s. 90), p. pf. gött (Beronius Reb. s. 331); se nedan, ^-vokalen
i ge har väl samma ursprung som den i ble; se ofvan. Jag er-
inrar i detta sammanhang om den t. ex. i G. I:s reg. förekom-
mande presensformen geffuer samt om uttrycket Gudh geeff ehr
(Brasck FP s. 62).

Ha(a) (inf. o. pres. plur.) har jag antecknat från Messenius
t. ex. s. 62, 150, 177 (flera ggr), 199 (flera ggr), Sigfridi Gåås
Kong C 3 (1619), Chronander Bel. s. 134, Disa 1687, s. 32.
Betydligt tidigare uppträder pres. har (Kon. Styr. och från
1503; se Sdw.) och för öfrigt Messenius (t. ex. s. 62 flera ggr,
117, 132 o. s. v.), där dock växlaride med haffuer (t. ex. s. 132).
Sällan förekommer dock ha(a)r i st. f. den längre formen i 2 p.
pl. imper., såsom Asteroph. Tisbe s. 67, Mess. s. 185. I haan
har jag antecknat från Kolmodin Gen. Aeth. Om ipf. ha se nedan.

På analogt sätt förklaras inf. bin 'bjuda', som jag först fun-
nit hos Börk Dar. s. 9; rå 'råda' ib. s. 16, Putzdrummel s. 72
'skaffa', Orf. o. Euryd. s. 91, hvartill pres. rår något tidigare
hos Lindschöld. Äfven be 'bedja' torde vid denna tid ha
varit vanligt: pres. beer finnes hos Brasck FP s. 5, bes hos
Börk Dar. s. 36.

Hit höra ipf. ha 'hade', la 'lade', sa 'sade'.

Ipf. ha har jag blott funnit i konj., nämligen Disa 1687,
s. 36 2 ggr.

Ipf. la 'lade' förekommer i Putzdrummel s. 72 (la af) ; äfven
hos Lucidor.

Ipf. sa 'sade* har jag tidigast anträffat hos Sigfridi Gåås
Kong s. L 3 (1619), Prytz G. I s. 10 (saa; lagdt i munnen på
en »fougdekarl») samt senare Brasck FP s. 54 *.

Af samma slag äro formerna bå för både (Putzdrummel
s. 77), Lucidor båå, go (herrarna) 'goda h.' (Putzdrummel s.
90), jfr nsv. go herr ar % , go vänner z — men de personer, i

1 Det är ju äfven möjligt att förklara sa ur fsv. ipf. saghe, jfr Kock
Ark. 6: 33 noten, 11: 337.

2 Men i högre stil : gode herrar och svenske män.

3 T. ex. Bellman ; jfr gunsti' herrarnas (ib. 1:359).

STUDIER I l60OTALETS SVENSKA 73

hvilkas mun de läggas, hafva ett språk, som äfven på den tiden
måste hafva ansetts mindre vårdadt. Hvad formerna med go
beträffar, må anmärkas, att adj. god mycket länge vid hälsning
och tilltal ingått liknande förbindelser, t. ex. welkompne, gode-
men (Didr. af Bern s. 64), gode wenner hwat skall iak göra
(ib. s. 118), ur hvilka ljudlagsenligt go uppstått.

I Putzdrummel förekomma äfven ofta imperfektformer på
-a, såsom wancka, bota (s. 72), hacka, skubba (s. 75), kosta (s. 77).
I våra öfriga källor äro de mera sällsynta — dock har Rond. JR
s. 71 böria, s. 36 kasta, Messenius BM s. 171 tacka 'tackade' *,
Chr. s. 221 begynna, Chronander Bel. s. 167 boola, s. 181 klappa*
trötna, swara, s. 192 hämpta 2 .

Vanliga hos Börk Dar. äro part. pret. på -a för -ade, t. ex.
oförfära' (s. 28), förwilla' (s. 30, 31).

Mycket ofta uppträder vid midten af 1600-talet pluralfor-
men sku 'skola', hvilken numera försvunnit, men är oss bekant
från Bellman; sku j Brasck FP s. 25, the ska ib. s. 46, Ap. g.
s. 121, wij skit FP s. 66, j sku ib. s. 67, sku wij Ap. g. s. 121,
synnerligen ofta hos Brasck MGV, Putzdrummel s. 86 (jämte
ska s. 86), Börk Dar. s. 7 (jämte ska'), skun I (Lindschöld,.
Hans. 4: 138 2 ggr). Tidigare förekommer formen hos Prytz
G. I s. 8, 22, 24, 37, 38, 41, 44, 46 m. fl., men jag har
icke funnit den hos Messenius. Den har uppstått ur det obe-
tonade skida (t. ex. i G. I:s registratur [1527], Chronander
Surge s. 44 i en bondescen) på samma sätt som plä ur pläga?
nå ur något o. s. v. Jfr sku redan 1503 (Noreen Aschw. gr. § 316).

Om sing. ska se nedan.

I detta sammanhang må en förkortad form anföras, som
numera icke torde förekomma, nämligen ärkebisp, t. ex. Herre
Erckiebisp, Her Erckebisp (Prytz G. I s. 7, 8), Ärchibisper (Mes-
senius Chr. s. 248), ärchibispers (ib. s. 253), Ärchibisperna (ib.
s. 257). Därjämte Archibiskop (ib. s. 249 m. fl.), Archbiskop
(ib. s. 250 m. fl.). Det enkla bisp, best. bispen, är äfvenledes
mycket vanligare i den äldre än den yngre nysvenskan, där

1 Dylika former äro möjligen ännu mycket tidigare; se Beckman Sv.
landsm. XIII. 3: 22.

2 Senare — under 1700-talet — ytterst vanliga hos Bellman (förf. Ark.
4: 316), Risteli 1787 (Grip i Språk o. stil i: 149).

74 ELOF HELLQUIST

ordet har en afgjordt hvardaglig prägel. Ex.: Bisper (Messe-
nius Chr. s. 251, 257), Bispernes (ib. s. 252), dispens (ib.), bisp
(Chronander Surge s. 33). Därjämte Biskop (Messenius Chr.
s. 252).

Äfven dessa former ha som bekant uppstått i obetonad
eller mindre betonad ställning framför namn, t. ex. bisp Karl
(Mess. Chr. s. 252), bisp pär (ib. 254). Båda formerna finnas
redan under 1500-talets första hälft och den närmast följande
litteraturen. Synnerligen vanliga äro de i den unga handskrif-
ten Rimkr. III. 4 (1452 — 1520): 145 följ.; se t. ex. s. 145, 149,
150. Däremot förekomma de, så vidt jag kan se, icke en
«nda gång i Rimkr. III. 1 (1452 — 1470): i följ., där orden
annars minst ett tjog gånger uppträda. Från P. Svarts krönika
har jag antecknat Erchebispen s. 23 och bispen s. 122; i O.
Petri krön. äro båda formerna synnerligen vanliga. Det är så-
lunda tydligt, att dessa former då icke hade någon anstrykning
af förtrolighet eller hvardaglighet.

Den synkoperade formen kärng för käring (acc. 32) eller kär-
ring (acc. 40), fsv. kcerling, användes af bonden Coraebus i Moraei
Vit. s. 408. Jfr Columbi käring (Noreen Col. s. XI), Lucidors
Kierngar (Norelius Ark. 1: 229); äfven käringar, kiäringer hos
Carl Gripenhielm (Hanselli 4: 303) måste på grund af metern
läsas tvåstafvigt. Formen har numera en vulgärare anstrykning
än de tvåstafviga orden.

Alla dessa fall kunna fattas som beroende på en eller
flera ljudlagar af samma slag som den i fsv. tid gällande, en-
ligt h vilken af två på hvarandra följande stafvelser den synko-
peras, som står närmast den starktonade (se Noreen Aschw.
gr. § 156). Emellertid äro naturligtvis andra möjligheter tänk-
bara. Beträffande imperfektformerna på -a, sorti af Beckman
Landsm. XIII. 3: 23 eventuellt fattas på ofvan angifna sätt, se
Kock ib. XV. 5: 19 följ., särsk. 21 o. 26, samt i fråga om så-
dana former som bå, la, sa, hvilka Beckman Ark. 1 1 : 220 för-
klarar på samma sätt som imperfekterna på -de, se Kock anf.
afh. s. 28. Jfr nedan s. 7J.

Huru som helst är det höj dt öfver allt tvifvel, att de här
angifna förändringarna ytterst bero på ordens eller stafvelsernas
relativt oaccentuerade ställning. De tillhöra, som af det före-

STUDIER I IÖOO-TALETS SVENSKA 75

gående synes, i allmänhet 1600-talets senare hälft: dess-
förinnan uppträda de blott sporadiskt, och en stor del äro
före denna tid alls icke belagda.

Särskildt synes mig 1680-talet i detta afseende vara en
viktig märkespunkt i det svenska talspråkets utvecklingshistoria.
Men äfven en hel del af de öfriga egenheter, som karakterisera
dettas senare skede, tyckas först då hafva fullständigt trängt
igenom. Enligt mitt förmenande bör alltså den yngre nysven-
skans talspråk icke såsom dess skrift- och högspråk räknas från
och med Dalin, utan lämpligen sättas tillbaka en 50 år i tiden,
till c. 1680. Det må i detta sammanhang omnämnas, att först
vid denna tid äfven du, dig o. s. v. har segrat öfver tu, tig,
och att nu äfven tilltalsordet Ni uppträder.

En annan stafvelsesynkope, som äfven i detta sammanhang
må anföras, äro gratfstru 'grannhustru' (Moraeus Vit. s. 469),
hvilken form tydligen också uteslutande tillhört talspråket.

Vi öfvergå nu till att redogöra för de viktigaste fall af
konsonantbortfall, som tyckas utmärka 1 600-talets talspråk.

Karakteristiskt för denna tid är försvinnandet af äldre dh, d
i slutljud, hvilket sannolikt beror på en ljudlag, som varit verk-
sam under det föregående århundradet. Ännu i Holofernes och
Judit (c. 1599) saknas dock belägg för detta bortfall. Exem-
pel, hufvudsakligen hämtade från Messenius, äro:

bröd, bröö skiffua (Mess. s. 8) jämte Brödh ib. (här är det
dock bondfolk, som talar), döföj (s. 13, 24, 60) 'död', glo
{s. 20 m. fl.) 'glöd', beskee (s. 25) 'besked' (jfr beskie Kolmodin
Gen. Aeth. s. 294, beskee Lindschöld Hanselli 4: 126), strij
(Mess. s. 28) 'strid', Mädelpa (s. 32), råa (s. 44, 45) i betydel-
sen 'consilium' x , nöö {i all lust och riöö s. 49, 6%) 'nöd', Eders

1 Detta ord har sålunda äfven i denna betvdelse rönt inverkan af den
nämnda ljudlagen och kan sålunda icke tjäna som stöd för Kocks Om språkets
förändring s. 143 följ. framställda uppfattning om betydelsens inflytande på ett
ords ljudgestalt. Också i dag förekommer för öfrigt i lägre talspråk uttrycket
ett godt rå. Formen råd beror väl snarast på inverkan från best. sing. och
plur., delvis äfven från skriften. Att däremot rf-et oftare är bortfallet i ut-
trycket go(d) rå(d) y sammanhänger därmed, att här någon dylik inverkan ej
kunde göra sig gällande, samt för öfrigt därmed, att detta i den ljudlagsenliga
formen fixerats till en stående term, som mera stod skyddad mot påverkan
från skriftspråket.

76 ELOF HELLQUIST

Nåå (s. 52), Riddaröö (s. 55; jfr ofvan), tråå (Rondeletius JR
s. 59).

Liknande ex. se Noreen Col. s. VIII. Ungt är bortfallet
i part. perf. och adj. såsom bedröfwa\ beföfwd? (Börk Darius
s. 8); jfr Bellman förvåna? (2: 165).

I flera af dessa fall har numera det återinsatts äfven i
otvunget talspråk, och utan undantag gäller detta i part. och
adjektiv, där d-et bortfallit efter svagbetonad vokal. Af allt
att döma var detta ^/-bortfall under 1600-talet mera tolereradt i
talspråket än nu. Af det egentliga skriftspråket (normalprosan)
accepterades det dock aldrig, och det är hufvudsakligen häri-
från, som i nyare tid d-formerna, åter trängt ut åtminstone till
talspråkets högre lager 1 . Att verkligen ^/-bortfallet ansågs
vara ett karakteristikum just för talspråket, synes framgå äfven
däraf, att dylika former ymnigast uppträda i scener, där afsik-
ten att återge detta är uppenbar. Så t. ex. hos Kolmodin Gen.
Aeth. sia, go o. s. v. (s. 287 i herdarnas samtal), i Putzdrum-
mel, t. ex. giästbo (s. 72), we 'vid' (prep., ib.), tag weei rå
(ib.), penningmarckna (s. 73), mä 'med' (ib.), wre Vred' (ipf.)
(s. 74), loo 'lod' (ib., jfr Lindschöld 1669, Hans. 4: ni), hwa {i
hwa måito s. 79) 2 .

Till samma kategori må äfven räknas månen 'månaden':

(Junker) Acolastus:

Men jagh will nu gerna weeia fåå,
Hwad j om månen begära må?

(Brasck FP s. 35).

1 I det nsv. skriftspråket märker man ännu mera sällan än förr några
spår af denna ljudlag, och då endast i fall, där det etymologiska ursprunget
alldeles fördunklats, såsom i ökänd = isl. auökendr 'lätt att igenkänna' — ett
tydligt bevis på den motvilja, hvarmed de </-lösa formerna möttes från detta
håll. Vanligare är då det alldeles motsatta, men vanligen utan framgång
pröfvade förfaringssättet: att insätta ett d, där det icke har något etymologiskt
berättigande. Jfr några ex. från litteraturspråket, anförda af Kock Landsm. XV.
5: 23, samt de från de obildade klasserna härstammande bröden för bro(e)n t
blada för blåa, snbden för snöfejn (i visan Det gingo två gossar i snbden) O. S. v.
I själfva verket bildar detta rf-bortfail i talspråket en af de viktigaste skilj-
aktigheterna å ljudlärans område mellan detta och skriftspråket.

2 Om förhållandet under 1700-talets senare årtionden se Grip i Språk
o. stil 1: 150, förf. Ark. 4: 298.

STUDIER I l60OTALETS SVENSKA JJ

I modern svenska förekommer i ledigare umgängesspråk
ofta i måna7i i samma betydelse; jfr måne 'månad' (Risteli

1787) *•

Pluralformen månar har jag antecknat från Messenius Sig-
nill s. 64, Svanhv. s. 101, Brasck FP s. 32 och 40.

Dessa former bero ytterst på bortfall af det slutljudande
dh i y. fsv. manadh(er). Till det så uppkomna måna aro måne
och månar nybildningar. Jag fattar utvecklingen hellre så än
— i anslutning till Kock Landsm. XV. 5: 24 — såsom utgående
från <7-ets förlust i best. månadhen. Det synes mig nämligen
osäkert, om den af honom uppställda ljudlagen (ib. s. 23), att
»J förloras mellan en vokal med semifortis eller levis och en
följande vokal med levissimus», är riktigt affattad. I alla hän-
delser äro sådana öfvergångsformer som *må?taen okända i
skriftspråket.

Mellan två vokaler synes ^/-bortfall nästan uteslutande
förekomma i lägre eller dialektiskt talspråk ; så glaa för glada
hos Kolmodin Gen. Aeth. s. 286 (herdescenerna), goa för goda
Putzdr. s. 79 (efter gla, gd)\ dock har Chronander v Bel. s. 136
och Börk Dar. s. 41 bija 'bida'.

Dialektiskt har i y. fsv. och ä. nsv. dh under vissa om-
ständigheter i slutljud öfvergått till ( p >) /; se Kock Ark.
16: 265 och där citerad litteratur; jfr nedan. Naturligtvis har,
därest min förklaring af månen, månar är riktig, dessa former
icke kunnat uppstå i dialekter, där skilnadh blifvit skilnat och
svulnadh öfvergått till svulnat.

Här må äfven omnämnas Bröör, bror för bröder hos Mes-
senius s. 68, 224; jfr Lucidors Bröer (Norelius Ark. 1: 228).
En mycket vanlig form vid denna tid är äfven klä(ä)r 'kläder (pl.)\
jfr också heer 'heder' Lindschöld 1669 (Hans. 4: 123). Däremot
torde fiäär 'tjäder' (Mess. s. 59) icke uteslutande ha tillhört
talspråket. Se härom närmare nedan.

Hit höra äfven sådana fall, där det ser ut, som om ett t
försvunnit, ehuru i själfva verket det närmaste förstadiet är dh,
som uppstått i relativt obetonadt slutljud. Företeelsen är fsv.,
allmän i obetonad stafvelse, dialektiskt äfven slutljudande efter

Grip i Språk o. stil 1: 147.

78 ELOF HELLQUIST

svagt bitonig vokal (se Noreen Pauls Grundr. 2 i: 602 och där
citerad litteratur).

Dylikt bortfall uppträder ganska tidigt, såsom redan i
Holof. s. 2: näge, hvilket bör sammanhållas med nago i Putz-
drummel s. 72, 75. Den närmast föregående utvecklingsformen
representeras af nogodh (t. ex. G. Horn i A. Oxenstiernas skr.
o. brefv. II. 8: 123 [1633]). Det är detta näge, någo^ som se-
dermera i obetonad ställning blifvit nå, hvarom ofvan. Nsv.
inte kan delvis utgå från ett intedh (jfr inthed Prytz G. I s. 39;
därjämte inthet ib.).

Här är det dock hufvudsakligen 1600-talets senare hälft
och särskildt det mycket otvungna språket i Putzdrummel, som
lämnar material: mycke (s. 72), lega (s. 75) 'legat', önska (s. 80)
'önskat' samt det äfvenledes på talspråk affattade dramat Darius
af Börk, t. ex. löna 1 (s. 22), fakta' (s. 28), töwa 9 (s. 44). Med
afseende på verbformerna erinras om Columbi kommi (Noreen
s. XVI). Förstadiet på dh representeras af Messenii kluffuedh
(s. 7), det mellansvenska klufve.

Fålkedh (best. f. Mess. s. 6), huffuedh (best. f. ib. s. 21),
utgöra förstadiet till det mellansvenska folke, hufve. Dylika
former såsom namne, folke uppträda redan hos Columbus (No-
reen s. XVI); tidigast har jag dock funnit ett dylikt neutr.
lijfwe hos Prytz G. I s. 37; jfr sedermera äfven sinne (Pickel-
hering, Disa 1687, s. 39). Dock bör anmärkas, att kuffuedk
äfven finnes Mess. s. 7 i obest. f., hvarför ju möjligen äfven å
förstnämnda ställe sådan föreligger. Hos Chronander Belesn.
s. 104 förekommer den mera vårdade och numera allmänna tal-
språksformen hufwudt.

På grund af obetonad ställning har redan i fsv. $cet ut-
vecklats till dädk (jfr däd, vanligt hos Columbus och den nor-
mala formen i Börks Darius, dedh G. Horn A. Oxenstiernas
skr. o. brefv. II. 8: 123 [1633] samt med afseende på slutljudet
tädh Rond. JR s. 103) 1 . Häraf dä (t. ex. Putzdrummel s. 89
och annorstädes i lägre talspråk).

Däremot faller icke det likbetydande nä (bonden Jeppe,
Mess. s. 12, herden Lasse, Kolmodin Gen. Aeth. s. 286) inom

1 Om uttalet se Noreen Col. s. vin.

STUDIER I IÖOO-TALETS SVENSKA 79

området för denna afhandling. Hä 'det' är nämligen såsom äri
i dag uteslutande dialektiskt. Jfr Noreen Col. s. XVI.

G(h) har bortfallit t. ex. i näplij 'näppligen (Beronius Reb. s.
331); aldri 'aldrig' (Putzdrummel 72), ynkli 'ynkligt' (adv.) (Börk
Darius s. 5); jfr Columbus (Noreen s. x) 1 . Vidare i dagtit (Börk
ib. s. 15) 2 . Detta bortfall — som är synnerligen vanligt hos-
Börk — uppträder sålunda först under 1600-talets senare hälft.

'Och' heter i Orf. o. Euryd. regelbundet åg. Denna
form, som sålunda tycks ha varit vanlig i det bildade talspråket,
har i det lägre talspråket redan blifvit å (Pickelhering, Disa 1687,

s. 38).

Svag betoning eller obetoning har äfven vållat förlust af

andra konsonantljud.

I det föregående har plä för plär omtalats. Om r-bortfall
i dylik ställning se Kock Akc. 2: 431, Ljunggren Ark. 13: 229.

Äfven presens ?Shafva saknar emellanåt slutkonsonant, dock
— enligt mina anteckningar — mera ofta först frampå 1680-talet,
t. ex. Prytz G I. s. 42: iagh Jia, i Disa 1687: ha (3 p. sg. s. 30,
33» 36 2 ggr, 1 p. sg. s. 35, 36, 38), Börk Darius s. 46 (1688):
ha' (3 p. sg.) samt i en visa (i dialogform) 1683 (Sami. 13: 48):
Haa (3 p. sg.). I vissa af dessa fall kan man dock fatta for-
merna som konjunktiver. Så är äfven fallet med Messenius s.
10: om tu förmå. S. 62: thet iagh förmå innehåller sannolikt
den direkta fortsättningen af fsv. forma (1 o. 3 p. sg. pres. ind.;
se Sdw.). Hvad nu ha för har beträffar, förekommer denna
form hos Sven Hof (Beckman Ark. 11:215) samt ännu i Sv.
akad. grammatik (1836) — i alla dessa fall som hjälpverb, se
Kock Ark. 13: 190.

Formen ä 'är, äro', som jag tidigast känner från Columbus,.
är den normala i hela pres. sg. i Börks Darius, som nämndt

1 I de hos Grip i Språk o. stil 1: 151 från Risteli 1787 anförda adv.
oändeli, fasli har icke »både g och / fallit», utan formerna utgå från ändelse-
lösa bildningar, jfr från våra 1600-talets källor åndeligh, faseligh. Icke häller
anser jag det nödvändigt att med Beckman Ark. 11: 220 härleda dylika former
ur adv. på -liga. Adv. på -lig äro under 1600- och 1700-talet (ännu hos
Bellman) ytterst vanliga vid sidan af de på -ligen, -ligan, -liga och synas mig.
till en del bero på tyskt inflytande.

2 Jfr från 1700-talet Grip i Språk o. stil 1: 151.

SO ELOF HELLQUIST

en utmärkt källa för tidens talspråk 1 . Den skrifves alltid ä\
I våra öfriga komedier uppträder det blott någon gång, då af-
sikten att återge lägre eller vulgära talspråksformer är uppen-
bar, t. ex. Kolmodin Gen. Aeth. s. 286, 287. Att emellertid ä
på 1680-talet tillhört det bildade talspråket, kan man sluta
däraf, att formen användes hos Börk, jfr Cederschiöld anf. st. 2 .

Ipf. wa uppträder likaledes i detta skådespel (s. 46 f.;
jämte war). Wa förekommer äfven hos Columbus 3 .

Af samma anledning bortfaller äfven slutljudande /. Skaa
(3 P- s g-) skall' har jag antecknat från Brasck FP s. 57 samt
ska Disa 1687 (Sami. 13: 35) och Putzdrummel s. 82 — 87 å
flera ställen i sg. och plur. I Börks Darius är detta i presens
den regelbundna formen, skrifven ska 9 . Däremot har jag icke
funnit denna form under första hälften af 1600-talet. Från fsv.
anför Söder wall ett ex. i 3 p. sg., Kock två sådana Ark. 6: 33
(noten).

Att jämföra är te 'till', fsv. tel (Cod. Bur.), til. Här som
ofta annars lämna oss af våra källor herdescenerna i Kolmodins
Gen. Aeth. (1659) det första exemplet: tee (s. 286).

L är redan i fsv. stundom försvunnet i kar(l). Ka(a)r(en)
förekommer hos Mess. s. 52, Asteroph. Tisbe s. 51, Rond. JR s. 85.

Ett z/-ljud har möjligen bortfallit i ble? 'blef (Börk Dar. s. 8);
jfr nsv. ga 'gaf '. Dock kan ipf. b le äfven fattas som en nybild-
ning till bli.

Ett säkert hithörande fall är däremot braa 'bra' (Moraeus
Vit. s. 407); jfr braff, brafwa (Brasck) nedan.

I alla tider har det svenska talspråket sträfvat att aflägsna
konsonanter, som omgåfvos af andra konsonantljud. Af exem-
pel härpå må anföras:

d\ förornat 'förordnat' (Mess. s. 218);

g (/)'• föll 'följt' (Gustaf II Adolf s. 153), men förfölgdt
(ib. s. 144);

1 Jfr härom Cederschiöld^ Om svenskan som skriftspråk s. 259 följ»

2 Under 1700-talet uppträder formen synnerligen ofta i poesi. Ex.: Geisler
a (pl., Hans. 4: 372, 384), t. o. m. ä'n I (ib. s. 384), samt längre fram hos
Bellman.

8 Om detta r-bortfall c:a 100 år senare (Ristell 1787) se Grip i Språk
o. stil 1: 153.

STUDIER I 160O-TALETS SVENSKA 8 1

k: frist 'friskt' (modh Brasck MGV s. 298, Ap. g. s. 116,
117), men ib. s. 168: friskt; start 'starkt' (Kolmodin Gen. Aeth.
s. 284, i en betydligt dialektfärgad dialog mellan tvänne her-
dar, Leyonstedt Hans. 5: 16); vidare: Franst 'franskt', Renst
'renskt', Spänst 'spanskt' (Stiernhielm Herc, Tamms uppl. s. 42),
Tyss't 'tyskt', Dansat 'danskt', Latinst, Fransyst (Columbus,
Noreen s. Xlll); jfr fsv. swcenst 'svenskt', smalcenzt 'småländskt'
{1347) och ä. da. beest 'beskt'. Mellan s och / synes alltså k
regelbundet ha bortfallit såsom i nsv. talspråk. Start är där-
emot snarast en dialektform, hvilken har sin motsvarighet i nsv.
bygdemålsfärgadt tal;

/: skärt 'skarpt' (Saulus, Brasck Ap. g. s. 137);

t: Osgöthan 'östgötarna' (Prytz G. I s. 25); jfr redan i fsv.
Osgeta (MELL), ösgöta (Lilla rimkr.) samt längre fram Osgötte
Per Brahes krön. (Ahnfelts uppl. s. 33); men östgöthom (Mess.
s. 248); vidare fasna 'fastna' (Stiernhielm Herc. v. 257).

Vi öfvergå nu till en annan grupp af jämförelsepunkter,
som på ljudlärans område erbjuda sig mellan 1600-talets och
vårt moderna talspråk, nämligen förändring af konsonanter-
nas kvalitet.

Såsom Columbus upplyser (s. 44; jfr Noreen s. Xlll) före-
kom i 1600-talets svenska det s. k. »tjocka» /-et bland annat i
stället för rd, hofFolket undvek det dock och ersatte det med
»tunnt» /. Exempel från våra här anlitade källor äro:

bool 'bord' (Mess. s. 66); fiälingzmannen, fiälingzkar (Rond.
JR s. 34), men fiärdingz mannen (ib.) * ; fä(ä)l 'färd' (Mess. s. 7 1 ,
202, Prytz G. I s. 7, 8, 22, 24) 2 , bortfäl (Mess. s. 40); gåål
'gård' (Mess. s. 15, 68 y 70, 190 ni. fl.), men någon gg gärdar;
jolarna 'gjordarna (på ett ämbar)' (tjänstekvinnan Helfred, Brasck
FP s. 92); från Putzdrummel, hvars språk är vulgärare än våra
öfriga källors: giohle 'gjorde' (s. 72), wåla 'vårda' i så mycket
wåla de oss som en gammal gryta (s. yy) y alltså just i den be-

1 rd- och /-formerna användas af samme man, en »hofmästare».

2 I allmänhet förekomma /-formerna blott i öfverflvttad bemärkelse:
fara en elak fäl, achie sigh för Brunckes fääl, d. v. s. 'öde' o. d. Jfr nsv. falas
(med ngn) (redan i Spegels Guds verk o. hvila), men färdas (i egentlig be-
tydelse).

K. Hum. Vet. Samf. i Uppsala. VII, 6. 6

82 ELOF HELLQU1ST

tydelse af 'bry sig om', i hvilken verbet vårda ännu i talspråk
och sv. dial. (t. ex. östgötskan 1 ) ofta har formen våla.

I v. fola 'transportera, frakta, befordra' {fohlade Girs E.
XIV s. 87) = fsv. forfia torde formen med rd(h) rent af ha råkat
i glömska, h varför här icke /-formen kan betraktas som uteslu-
tande tillhörig talspråket.

Här må äfven erinras om Colhnolen 'Kolmården' (Schmede-
man från år 1647) samt häle (R. Foss 162 1) i betydelsen 'bond-
dräng', hvilket motsvarar nsv. härde (mindre vanligt), under det
att sv. (dial.) here har samma vokalljud som herde; jfr med af-
seende på växlingen / och r vulen och vuren, i fjol och i fjor.

Om den för det nsv. vulgärare talspråket vanliga öfver-
gången af / till / före t se Columbus Ordesk. s. IX. Exempel
uppträda sporadiskt under hela århundradets lopp, såsom för-
taft, skaft (Forsius, Noreen-Meyer s. 78); knafi för knappt före-
kommer hos U. Hiärne Stråt. (Noreen-Meyer s. 139). Före-
teelsen har gamla anor; se Noreen Aschw. gr. § 265. Att
dylika former trots Forsius, Columbus och Hiärne redan under
1600-talet fatt en ganska vulgär prägel, synes framgå däraf, att
i de sällsynta fall, där de i våra komedier uppträda, de läggas i
munnen på allmogefolk eller personer af lågt stånd.

De pronominala formerna maj, däj och säj sakna icke mot-
svarigheter i 1600-talets språk. Putzdrummel s. 73 har mey r
Kolmodin Gen. Aeth. s. 285 dey; men i båda dessa fall är det folk
af ringare stånd som talar. Äfven Columbus har mei, vieij
(Noreen Col. s. xi). Sannolikast uttalades vid denna tid dessa
ord med ^-vokal, hvilken sedermera framför /-ljudet öfvergick
till ä. Det närmaste förstadiet till mej var meg (synnerligen
ofta t. ex. i Rimkr. 3: 145 följ. [forts, af nya krön.]). iT- vokalen
har naturligtvis uppstått på grund af ordets obetonade ställning,
såsom i ble 'blifva', ve 'vid (prep.)', te 'till' o. s. v. Samma
grund har enligt Kock Ark. 11:331 äfven /-ljudet, hvilket sanno-
likt först uppträdt i nysvensk tid. Jfr ivey 'väg' Börk Dar. s. 21.

Af verbala språkformer, som numera undanträngts genom
analogibildningar, må anföras: Wija klockor (Prytz G. I s. 37),
wijas (Messenius Chr. s. 257), sammanwijas (Chronander Bel.

1 Jfr (östgöten) Lindschöld : Jag pijgor föga valar (Hans. 4: 211) samt
Börk Dar. s. 24.

STUDIER I l600-TALETS SVENSKA 83

s. 149), där verbet är en ljudlagsenlig 1 utveckling af fsv. wigkia.
Det motsvarande via (utveckladt som stia af fsv. stighiä) före-
kommer numera t. ex. i småländska dialekter. Nsv. viga beror
på inflytande från t. ex. ipf., p. pf. och från skriften. Det kan
för öfrigt ha sitt intresse, att de motsvarande formerna si/a och
tija (Prytz G. I s. 6), af fsv. sigkia 'säga' och pigkia 'tiga', just läggas
i munnen på två småländska bönder; jfr småländska sia och tia.
Emellertid uppträder den förstnämnda formen äfven annorstädes,
t. ex. Hy a hos Rondeletius JR s. 30, 55. Hit hör äfven blyes
'blyges' (Brasck Ap. g. s. 146 samt i Holgeri Troijenborgh) ;
jfr y. fsv. blyias, blyas o. s. v. (Sdw.) till ä. fsv. blyghias. Den
ofvannämnda formen blyes bör snarast läsas blyjes, såsom Swed-
bergs ordbok har, och beror på inverkan från inf. och pres.
plur. 1 och 3 pers.

Smy a (Putzdrummel s. 72) motsvaras däremot af fsv. smyg/ia
(äldre smiughä) och icke af något smyghia. Det bör väl alltså
förklaras som beroende på en yngre öfvergång gh >j mellan två
vokaler — en utveckling, som enligt min mening dock icke före-
kommit i riksspråksdialekterna annat än framför i. Ett så-
dant fall är talspråksformen slaijes 'slagits' (Chronander Surge
s - 5°)'» jfr slaje 'slagit' (Risteli 1787) 2 och mellansvenska taji,
draji o. s. v.

Den normala formen af säga är under denna tid säja.
Jfr t. ex. Messenius s. 26 (seya), s. 28, 185 (seija), s. 40
fsäija), Rondeletius JR s. 7 (säija). Se äfven Noreen Col. s. XII.
Äfven af sing. pres. förekomma /-former, t. ex. tillseyer (Mes-
senius s. 23); men här liksom i imper. är vid midten af år-
hundradet ^*-et ännu nästan enarådande, åtminstone i skriften,
t. ex. sägh (Chronander Belesn. s. 191), säg(h)er (ib. s. 191,
Brasck FP s. 54, 55, Beronius Reb. s. 355). Däremot före-
kommer /-formen regelbundet i Orf. o. Euryd. (1687). Formen
säja fsäyjaj är som bekant fsv.; se t. ex. Rimkr. 3: v. 4039 m. fl.

Rörande dessa former i den öfriga ä. nsv. se Andersson
Salbergs Gramm. s. 58 följ.; om säga se särskildt s. 60.

Om öfvergången af / till dh (hvilket sedan bortföll) se ofvan

s- 77 f-

1 Se Kock Ark. 11: 328.

2 Grip i Språk o. stil 1: 147.

84 ELOF HELLQUIST

Tillsats af g förekommer i stogo 'stode' (Gustaf II Adolf
s. 121, i ett tal från 1615), stog stod' (Putzdrummel s. 74 liksom
enl. Noreen s. X äfven hos Columbus) samt beror som bekant
på analogibildning. Formen uppträder senare stundom i sådant
skriftspråk, som närmar sig talspråket, t. ex. Bellman 3: 74,
men är numera inskränkt till det senare.

Ett utmärkande drag för i synnerhet de lägre arterna af
det nysvenska talspråket är vissa assimilationer, som ej
tillåtas i skriftspråk eller det mera vårdade umgängesspråket.
I detta afseende har sedan 1600-talet — säkerligen under in-
flytande af konservativare skriftformer — en tydlig reaktion
gjort sig gällande. Af dylika, oftast från fsv. härstammande
uttalslättnader, som under denna tid synes hafva varit betydligt
mera tolererade än nu äfven inom språkets något högre lager,
framhåller jag särskildt // för Id, nn för nd och ss för ds, ts 1 .

Exempel på // af fsv. Id (eller i vissa fall urgermanskt
lp 2 ) äro:

ell 'eld' (Mess. s. 74) jämte eeld (s. yy)\ fsv. -Id- och -//-;

gul(l) guld' (Mess. s. 5, 25, 47, 54, 69), i sammansättnin-
gar t. ex. s. 25; fsv. -Id- och -//-;

hull 'huld' (Mess. s. 47, 54, 56, 57, 58, 63, 69); samma ut-
tal far väl förutsättas för huld (ib. s. 25), som rimmar med gull
(Gul), hvarvid dock uttryckligen må betonas, att man på grund
af rimmen i dessa komedier icke kan bygga något i fråga om
finare nyanser af uttalet; fsv. -Id- och -//-;

mill 'mild', skrifves mil (Mess. s. 22), rimmande med wil
'vill' (af vilja'); fsv. -Id och -//-;

oskylligt 'oskyldigt' (Mess. s. 240); fsv. -Id- och -//-;

skull 'skuld' (Mess. s. 148, Rond. JR s. 37); fsv. -Id- och -//-;

will 'vild' (the diwr wille Mess. s. 132); fsv. -Id- och -//-.

Dessa former torde ha varit de normala under denna
tid; i nsv. talspråk äro fortfarande formerna gull, skull och —
i något mindre grad — ell ännu vanliga.

1 De flesta exemplen rörande ljudläran äro hämtade från Messenius.
Hansellis upplagor har jag för detta ändamål ansett vara mindre lämpligt att
anlita.

2 Sådana fall kunna tyvärr ej alltid säkert skiljas från de öfriga.

STUDIER I IÖOOTALETS SVENSKA 85

För öfrigt har jag antecknat: bålla {örter Mess. s. 33;
rim: hålla) : fsv. balder 'förträfflig', öfuerwåll (ib. s. 253). Men
hos Mess. s. 70 förekommer äfven såväl båld (then yungfrw
Båld) som wåld och s. 25 Disa böld och wold 1 ; Rond. JR
s. 81 har siälffzwold.

Om denna assimilation se för öfrigt förf. Ark 4: 300 och
där citerad litteratur.

Assimilationen nn af nd (resp. np) förekommer t. ex. i föl-
jande fall:

blan 'bland' (Mess. s. 255), fsv. bland och blan;

blinne 'blinda' (Mess. s. 11), blinn (s. 55), fsv. blinder;

brann 'brand' (Prytz G. I s. 13), fsv. bränder och bran;

bunne 'bundna' (Mess. s. 20), hunnit 'bundit' (Orf. o. Euryd.
s. 71), fsv. pl. bunnä (se Sdw.);

ennesta 'endaste' (Rond. JR s. 71), om till fsv. endast ';
kanske dock snarare motsvarande fsv. enister, se nedan;

han(n) 'hand' (Mess. s. 50, 70, 150, 240), fsv. kand och han;

Hillebran 'Hildebrand' (Mess. s. 17);

hinner 'hindar' (Lex. Linc. 1640, Ber. om Wästindien s. 19
m. fl.), jfr äfven ä. nht. hinn(e)\ jfr Andersson Salbergs Gramm.
s. 45; fsv. kind;

kinner 'kinder' (Chronander Surge s. 30), fsv. -nd- och -nn- ;

kunne 'kunde' (Mess. s. 25, 43, synnerligen ofta hos Brasck
FP), äfven kunde (Mess. s. 43); här kan urgammal växling före-
ligga ;

lan(n) 'land' (Mess. s. 43, 44, 51, 63, 65, 150, 198), äfven
land(h) (s. 30, 39; rim: man, kan); pl. länner (ib. s. 41); fsv.
land;

Unna 'linda' (Mess. s. 42);

runneligh 'rundligt' (Kolmodin Gen. Aeth. s. 281) jämte
rundeligk (Chronander Surge s. 73);

skynna 'skynda' (Rond. JR s. 30), jämte tillskyndar (s. 31);
fsv. -nd- och -nn-;

stramt 'strand' (Mess. s. 49), jämte strandh (Rond. JR s.
49); fsv. stränder;

1 Jfr äfven s. 44. Sannolikt var dock äfven här uttalet båll, vall. Jag
kan erinra om y. (sv. : lomffru märitta heet then iomffru båll j som kottg Erich
aff d anmärk gaff hottum i wåll (Rimkr.).

86 ELOF HELLQUIST

stunn 'stund' (Börk Dar. s. ii m. fl.), fsv. stund och stum;

sanna 'sända* (Mess. s. 63), fsv. sända, ipf. senne (enl.
Sdw. 1 gg);

trinna 'trinda' (Börk Dar. s. 15), fsv. -nd- och -nn\

vnderstunnom 'understundom' (Asteroph. Tisbe s. 19);

wnnan 'undan' (Mess. s. 221);

wänna 'vända' (Mess. s. 57); därjämte afwända (Mess.;
rim: tillkenna);

åstunna 'åstunda' (ib. s. 45), därjämte åstunda (s. 63; rim:
förkunna) ;

änna 'ände' (ib. s. 78).

I detta sammanhang må äfven anföras några ex. på assi-
milationen d(h)n>nn\ klännigh (Mess. s. 198), motsvarande nsv.
klänning, vanligen skrifvet klädning, såsom ordet äfven skrifves
hos Rond. JR s. 56, fsv. klädhning; minatz dagg (Lindschöld
1669, Hans. 4: 109), fsv. minnat 'midnatt'; rännan 'rodnaden'
(Börk Dar. s. 9), vid denna tid vanlig form 1 , jfr nsv. talspråks-
formen ronna (= ränna Werwing Hans. 4: 328) 'rodna'; jfr nsv.
drottning < *drod(k)ning. Numera tillhöra dessa ljudlagsenliga
former (utom klänning) hufvudsakligen talspråket; under 1600-
talet torde de ha stått ett trappsteg högre på rangskalan. Där-
emot ha i stanna (< fsv. stadhnd) de assimilerade formerna
blifvit allenarådande, beroende därpå, att här det yngre språket
saknat ord med d i stammen, med h vilka stanna kunnat asso-
cieras 2 . Se för öfrigt Kock Ark. 5: 68 noten.

Assimilationen ts (stundom af ds)>ss förekomma i:

bässtnan 'båtsman' (Rond. JR s. 56), bäsman (ib. s. 55);
jfr Bääs-Man hos Lucidor enl. Norelius Ark. 1: 231; ännu van-
ligt i (i synnerhet mindre vårdadt) talspråk;

kask 'hätsk' (Mess. s. 171, Brasck FP s. 7), men Arvidi:
hats k \

Mäss 'Mats' (Mess. s. 148);

masseck matsäck' (herden Hans, Kolmodin Gen. Aeth. s.
287) 8 ; vanligt i nsv. talspråk;

1 Jfr Bcllman: morgonromian. Om de växlande formerna för 'rodnad'
i ä. nsv. se förf. Ark. 4: 301.

2 Om stanna jfr äfven nedan.

3 Språket i denna dialog är dialektfargadt.

STUDIER I IÖOO-TALETS SVENSKA 8?

[skiussning 'skjutsning' (bonden Sven, Brasck FP s. 89);]

sposkeligh 'spotsk' (Brasck FP s. 9); sposk 'spotsk' (Chro-
nander Bel. s. 141) \ fsv. spotsker\

tross 'trots' (Kolmodin Gen. Aeth. s. 293), tråssa 'trotsa'
(Orf. o. Euryd. s. 83); jfr Lucidor Hel. BL: tross och Bellman:
trossa. Möjligen har ordet redan på utländsk botten haft ss
och hör då snarast till de nedan uppräknade. Orden trots och
trotsa tillhöra numera icke det lediga samtalsspråket, hvilket
förklarar, att de hvardagliga och som sagdt ännu hos Bellman
förekommande formerna med ss äro främmande för den mo-
derna nsv.; jfr Cederschiöld Om sv. som skriftspr. s. 245;

upstussighe 'uppstudsiga' (Rond. JR s. 93).

Till dessa fall kan äfven läggas kress 'krets' hos Lucidor.
Se för öfrigt förf. Ark. 4: 302.

Däremot har ss sannolikt utländskt ursprung i följande fall,
som i detta sammanhang må anföras:

hissa (Mess. s. 55) 'hetsa'; se Andersson Salb. gr. s. 64;

plassen (Mess. s. 249) 'platsen'; så ock plass hos Colum-
bus (Noreen s. XVI); däremot platsen (Mess. s. 59); jfr mlgt.
p/as jämte platz\

puss (ganska regelbundet: Brasck FP s. 48, Chronander
Bel. s. 135, Börk Dar. s. 29) 'puts'; jfr småpusser (Rond. JR s.
52); se äfven Andersson Salb. gr. s. 87;

spassera (Asteroph. Tisbe s. 31, Brasck MGV s. 259, Chro-
nander Surge s. 41, Börk Dar. s. 21) 'spatsera'; däremot spat-
zera (Rond. JR s. 49); jfr lågty. spasseren\

spissfundigh 'spetsfundig' (Chronander Bel. s. 137); jfr Kluge
Et. Wb. under spiess.

Spassera är vanligt äfven i nsv. talspråk; så — ehuru i
mindre grad — äfven hissa 'hetsa'; plass förekommer numera
endast i lägre talspråk. Utdödt är puss 'puts'.

De i nysvenskt, särskildt lägre, talspråk vanliga formerna
till fressy till ress finnas i herdescenerna s. 287 i Kolmodins
Gen. Aeth. (annars til fredz, til reedz, t. ex. Brasck FP s. 5).
Det språk, som där återgifvits, synes åtminstone på 1680 talet
ha vunnit burskap bland de bildade: det öfverensstämmer näm-

Därjämte spåttisk (Gustaf II Adolf s. 248).

88 ELOF HELLQUIST

ligen i väsentliga punkter med det '• i Börks sorgespel Darius
förekommande.

Däremot har nsv. talspråkets lass 'låtsar' icke ännu trängt
igenom. Rond. JR s. 77 har latz, liksom ännu Bellman 3:
159 låts.

Här må äfven nämnas Wastena (Messenius BM s. 194, Cnr.
s. 255). Denna form finnes redan i fsv., t. ex. Tillägg till Lilla
rimkrön. 6: v. 9 (Rimkr. 1: 237). Jfr för öfrigt rimkrönikornas
vadzstena 1 . zvatzsteen o. s. v.

Om denna assimilation hänvisar jag i öfrigt till Tamm Fon.
kännet. s. 42 följ.

Assimilationen af Ik till kk i vissa proklitiskt brukade ord
förekom dialektiskt redan i y. fsv. (Noreen Pauls Grundr.*
1: 603), så t. ex. thokken, hwikken, huken. I mina källor har
jag hufvudsakligen funnit det förstnämnda ordet, dock endast i
lägre eller dialektiskt fargadt språk. Bonden Pålwel i Rond. JR
s. 35 använder formen tocka (fem. sg.) och Putzdrummel s. 73.
täcken. Jfr Columbus tacken (Noreen s. XIV) och nedan. Från
1700-talets litteratur äro dylika former bäst bekanta från Bell-
man, t. ex. Tockna baler gör vår ruin. Det indirekt frågande
hockendera har jag antecknat från ett bref af Gustaf II Adolf
(1622, s. 491), håcken från Asteroph. Tisbe s. 45.

Här kan också lämpligen formen kåtnman (med hufvud-
tonen på senare stafvelsen 2 ) omtalas (bonden Tubbe, Chro-
nander Surge s. 20, i betydelsen 'soldat'?, möjligen här ett dia-
lektord). Ordet homman (hofman) förekommer redan i y. fsv.;
jfr hommesterinna (Noreen Aschw. Leseb. s. 111). Från det
nsv. talspråket erinras om motsvarande assimilation i stytnmor
'styfmor'.

Beträffande vokalkvantiteten må anmärkas, att det i
nsv. talspråk vanliga doter förekommer Mess. s. 69 (rim: Aoter) 3 ;
denna form hade dock vid denna tid säkerligen ingen tal-
språksmässig karaktär. Öfriga exempel på vokallängd, där nsv.
förkortat vokalen, falla inom området för följ. kapitel.

1 Så äfven O. Petri krön., Per Brahes krön. s. 35.

* J a gh fruktar cy Mamman, ty knechtcn blåa.

* Jfr från 1700-talet doter hos Risteli 1787, Grip i Språk o. stil 1: 148-

STUDIER I IÖCOTALETS SVENSKA 89

I fråga om vokalernas kvalitet har jag föga att säga
utom hvad som ofvan i annat sammanhang anförts.

Om e i ble 'bli', ge, te 'till', ve vid' har ofvan talats; äf-
vensom om vokalen i mäj, däj o. s. v.

E motsvarar nsv. e i gänom 'genom' (Putzdrummel s. 74).
Uteslutande talspråket tillhör numera gönom, men denna form,,
under 1600-talet ganska vanlig (särskildt hos Mess.), stod då
tydligen högre på rangskalan; se nedan.

står för nsv. u i hordus 'burdus' (Putzdrummel s. 75).
Vi vända oss så till formläran.

1 fråga om substantivböjningen är det icke alltid
lätt att för denna tid afskilja talspråk och normalprosa. Till
det förra området måste väl dock räknas plur. fahrar Täder (till
oäkta barn)' (Chronander Bel. s. 192). Formen lefver i samma
betydelse kvar i smal. dial. barnafar, hvartill plur. barnafarar.
Hit kunde man äfven vara böjd att föra köör 'kor' (Glorela och
Karick, Rond. JR s. 37, 60) = fsv., som ännu i dag är vanligt
i dial.; dock har äfven Vallenius kör. Pluralformen k'ö'6 an-
vändes af bonden Sven i Brascks FP s. 89. Annars är koor
den normala pluralformen (t. ex. Mess. s. 132).

I detta sammanhang må nämnas några ord, hvilkas best.
slutartikel har en form, som tyder på lån från talspråket^
resp. dialekterna.

Den af rådmannen Ruben använda formen på handan
(Rond. JR s. 11) betraktar jag som en öfvergångsform till nsv.
kanna, best. form af hann, vidare döran (Diogenius, Chronander
Belesn. s. 103) och saakan (Pelargus, Brasck FP s. 10) såsom
sådana till nsv. döra 'dörren', saka 'saken'. Från A. Oxen-
stiernas skr. o. brefv. II. 3: 397 har jag antecknat en slengh aff
lunghsootan. Kanske afses, att med -an återgifva nasalt a. Jfr
om dylika företeelser Beckman Sv. landsm. XIII. 3. På samma
sätt har man att fatta wärldan (en bonde hos Mess. s. 31), jfr
sv. dial. vara, best. form af vär(ld), och pälsagiälan 'pälsgärden,
pälsskatten' (bonden Styrbiörn i Chronander Surge s. 43). I
samma scen förekommer äfven formen sänga (s. 44); jfr moora
'modren', kär'nga 'käringen' (Noreen Col. s. XXlil) och ännu
tidigare ex. Beckman Sv. landsm. XIII. 3: 17 följ. Vi märka,
att samtliga dessa ord äro fem. På analogt sätt förklarar jag

90 ELOF HELLQUIST

hendran 'händerna' (Bengt riddare, Mess. BM s. 182), Osgöthan
'östgötarna' (Prytz G. I s. 25), Juthan jutarna' (ib. s. 26), daghan
(s. 9), grijsan 'grisarna' (pigan Helfred, Brasck FP s. 93, jämte
grijserna ib.) som förstadier till nsv. lägre och dialektiska tal-
språksformerna hänn(e)ra, ösgöta o. s. v. *. Det förstnämnda hen-
dran utgår närmast från händren (t. ex. Lindschöld 4: 213), till
hvilken form med bortfallen slutändelse motstycken finnas i y.
fsv., såsom bendren\ jfr Schagerström Sv. landsm. II. 4: 59 samt
äfven Beckman ib. XIII. 3: 10 följ. Dylika former — hvilka
egentligen falla under följande afsnitt, där skriftspråket och
normalprosan behandlas — äro vanliga långt in i nyaste tid.
Jfr från 1600-talets slut: händren och ländren (Börk Dar. s. 32),
från 1700-talet: afgifftren J. T. Geisler Hans. 4: 372 (1719),
gästren (ib. s. 377), nättren (ib. s. 381), brödren (Bellman 1: 245)
och från 1800-talet, Tegnérs Svea: Fädren, som skåda hur
striden sig vänder, I klappa från högen i dimmiga händer.
Andra anföras af Kock Sv. landsm. XV. 5: 35 följ., där de väl
med rätta uppfattas som analogibildningar.

Om sådana talspråksformer som lijfzve 'lifvet' se ofvan
s. 78.

En talspråksform (dock möjligen med vulgär anstrykning)
är vidare kläna 'kläderna' (Putzdrummel s. 72). Det mera vår-
dade språket har ännu hos Rond. JR kläden\ senare uppträder
kläderna, hvarom nedan. Denna senare form användes också
af Putzdrummel s. 79, då han skämtsamt ger sitt tal en högre
lyftning.

Vidare må erinras om några pronominalformer, som
då liksom nu säkerligen uteslutande tillhörde talspråket, näm-
ligen di(j) och dom. Båda har jag anträffat hos Putzdrummel
(1687). Di(j) förekommer i ack. s. 72 2 . Ännu mycket tidigare
uppträder den gamla dativformen dom, fsv. fiom, nämligen hos
Rondeletius JR s. 48.

Om mej, dej se s. 82.

Om tilltalsordet ni har redan talats. Det konstrueras i
Putzdrummel vanligen med verbformen i 3 p. pl.: Ni kunde.

1 En sådan form är qwälla 'kvällarna' (Chronander Bel. s. 179).

2 Jfr — från 1700-talet — di genomgående hos Risteli 1787, Grip i
Språk^o. stil 1: 147.

STUDIER I IÖOOTALETS SVENSKA 91

nij skola, nij wilia, nij ska, nij skiuta (s. 74; alla till en per-
son), ;// komma (s. 89; till flere); men s. 74: ni wil och Disa
1687, s. 38 är nij (till en person). Därjämte förekommer äfven
/: Är I (Putzdrummel s. 73), haa I (s. 85), i klaga (Disa 1687,
s. 39), allt till en person; menen I, äreti I (Putzdr. s. jS), till
två personer. Här växla alltså / och Ni, och bruket af det
senare kan sålunda ej anses vara säkert stadgadt: utan tvifvel
tillhörde Ni ännu det mera ovårdade språket och betraktades
snarast som en felaktig form.

Till talspråket bör möjligen också räknas pers. pron. Ehr
{Mess. s. 147, Prytz G. I s. 23), hvarjämte vanligare Edher före-
kommer.

I nsv. har funnits en tendens att bilda genitiver af pro-
nominella dativer i pluralis. Endast en af dessa former har
vunnit burskap i skriftspråket, nämligen hvems (från 1700-talet).
Det lägre talspråket, särskildt i Stockholm, nyttjar äfven doms,
hvaraf slangspråkets domses och domseses. Från våra källor har
jag antecknat hwilkoms (Messenius s. 203) och mångoms (Mess.
s. 7), hvilka dock aldrig tyckas ha vunnit någon terräng.

Någ(h)en (t. ex. Mess. s. 21 m. fl., nogen Rond. JR s. 72)
höll under 1600-talet på att undantränga någon ; Andersson
Salb. gramm. s. 52 omtalar, att i nämnda skrift t. o. m. något
korrigerats till någet. Särskildt någet är hos Brasck FP syn-
nerligen vanligt, ja, den normala formen. Nu har som bekant
i skriftspråket 0- formen segrat; men någen uppträder ofta i nsv.
talspråk 1 . Något vulgärare klang hade nån i samma betydelse.
Denna form finnes i herdescenen i Kolmodins Gen. Aeth. s. 286,
Putzdrummel s. 72, Börk Darius s. 22, Noreen Col. s. X. I bil-
dadt talspråk har den sålunda vunnit burskap på 1680-talet:
Börks sorgespel, hvars språk nämligen måste anses tillhöra detta
lager 2 , uppfördes år 1688. Jag har dessutom antecknat den
från en allvarlig dikt af C. Gripenhielm Hanselli 4: 273, 275
(1684), där äfven nonsin (s. 273) förekommer.

Om någo 'något' se s. 78, om nå i samma betydelse se
s. 71.

1 Jfr Cederschiöld Om svenskan som skriftspråk s. 239.

2 Jfr anf. arb. s. 259 följ.

92 ELOF HELLQUIST

E(e)n i betydelsen 'man' användes af Habor, Mess. s. 48,
studenten Circeius i Chronander Surge s. 34 samt af fogden
Torkel i Disa 1687, s. 46.

Nästan uteslutande det hvardagliga eller dialektiskt färgade
språket tillhör numera det neutrala obestämda pronominet sotnt,
h vilket under 1600-talet icke synes ha haft denna karaktär.
Jag har antecknat det från Prytz G. I s. 40, Beronius Reb.
s. 346. Det förekommer flera ggr hos Gustaf II Adolf och
Stiernhielm.

Det indef. pron. töcken, pl. tocka (fsv. polkin) förekommer
numera uteslutande i lägre talspråk och i dialektiskt fargadt
språk. Samma inskränkning måste göras för 1600-talet. Hos
Rondeletius JR användes uttrycket Tocka herragästningh af en
bonde (s. 35), tacken uppträder i Putzdrummel s. 73, hos Co-
lumbus (Noreen s. XIV); se för öfrigt s. 88.

'Hvar annan' har i Putzdrummel s. j6 formen hwar an;
om de fullare formerna se nedan; jfr halfan.

Räkneordet 'halfannan' heter i Putzdrummel s. 75 halfan

(gång).

Beträffande verbböjningen anmärkes följande.

I följande kapitel, där »normalprosan» behandlas, anföras
en mängd ipf.-former på -te. -de, där nsv. nu har -ade. Flera
af dessa göra på oss ett mer eller mindre hvardagligt eller dia-
lektiskt intryck; men det torde enbart därför ej vara skäl att
äfven för ioootalets vidkommande hänvisa dem uteslutande till
talspråkets område: de flesta af dem ha också motsvarigheter i
fsv. och förekomma utom hos våra komediförfattare äfven hos
skriftställare, hvilkas språk icke synes ha rönt starkare infly-
tande från det lägre talspråket.

Däremot uppträda under 1600-talet hos vissa författare
mången gång mera isolerade ipf.-former på -te och -de, som
sakna motsvarigheter i fsv. och hos samtida skriftställare med
vårdad språkbehandling. Dessa torde i allmänhet uteslutande
ha tillhört det lägre språket. Sådana äro t. ex.

hällste 'hälsade' (Columbus Bibi. Werld. s. B),

träffte 'träffade' (Columbus Sami. 21: 42).

Härmed ma sammanhållas det analoga förhållandet med
sup. och p. pf. på -t för nsv. -a(d)t, hvarom nedan.

STUDIER I 160OTALETS SVENSKA 93

En talspråket tillkommande svag ipf.-form, där högspråket
har stark sådan, är tillbiudde 'tillbjöd' (Börk Dar. s. 14); jfr
siungde 'sjöng' (Runius 1712). Däremot ha de under 1600-talet
rätt vanliga formerna hinde och hinte 'hann' jämte hint 'hunnit'
icke uteslutande tillhört talspråket.

Om ipf. ble 'blef se s. 71, om ga 'gaf, ha, la, sa s. 72,
om stog 'stod' s. 84.

Supin- och participformer, som säkerligen icke tillhört den
vårdade normalprosan, äro brukt 'brukat' (Börk Dar. s. 22),
kråsta 'krossade' (ib. s. 15), wi(j)st 'vetat' (Mess. s. 57, Disa
1687, s. 36), wurdti 'blifvit' (Columbus, se Noreen 's. XXIV),
väl också gått 'gånget' (Mess. s. 185, Rond. JR s. 82) samt hiälpt
'hjälpt' (Börk Dar. s. 22), hvars motsvarighet i högspråket var det
starka hulpit. Nedan anföras en mängd supina och p. pf. på
-t, där nsv. högspråket har -afdjt: åtskilliga af dem förekomma
ännu i hvardagsspråket, t. ex. lönt, skapt, tappt, vist (visat).
Beträffande dessa former, hvilka i regel äga motsvarigheter i
fsv. *, finnes däremot ingen anledning att förmoda, det de under
1600-talet skulle ha varit talspråkets uteslutande tillhörighet 2 .
— Om blit(h) 'blifvit', gett, gätt 'gifvit' se ofvan s. 71, 72.

Redan nu visa sig spår till det i nsv. talspråk vanliga
bruket att i supinum af starka verb, tillhörande andra af ljuds-
serien, låta stamvokalen rätta sig efter infinitiven: krypit 'kru-
pit' (Brasck MGV s. 241). Jfr nsv. talspråksformerna bry tit 'bru-
tit', rykit 'rukit, rykt'. — Om zvänt 'vant' se nedan.

Om de förkortade infinitiverna bli, ge, gi, ha, dra, ta, biu,
rå jämte därtill bildade former {blir o. s. v.) se s. 71 följ. Den
regelbundna böjningen i talspråket af blifva, gifva var alltså o.
1680: bli, blir, ble, blit, ge (gi), ger, ga, gett eller gätt.

Redan hos Messenius finnas exempel på den i nsv. tal-
språk fullt genomförda utjämningen i presensparadigmet, hvar-
igenom singularens ändelser också antagits af pluralen: 3 pers.
pl. haffuer (s. 7), skal (s. 20, 71), är (s. 59), pleghar (s. 64) —
de enda fall jag funnit på de 71 första sidorna. Från Brasck

1 Detta är däremot ej fallet med de här som endast talspråksformer
betecknade.

2 Jfr det analoga förhållandet med ipf. ofvan.

94 ELOF HELLQUIST

Ap. g. s. 32 har jag antecknat/ är, från Chronander Bel. s. I2r
* sön 'I vägren', från Kolmodin Gen. Aeth. s. 300 'låts (3 p. pl.)
för låtas i bet. 'låtsa'. Vanliga äro sådana former hos Börk
Dar. t. ex. lär / (s. 12), / wet (s. 28), / som . . synnes (ib.), Wj
kan (s. 30), ze/j? wet (s. 31), ze/z// dl? (s. 34). Se äfven ex. med
subj. Ni och / från med Börk samtidig dramatisk litteratur
ofvan s. 91. — Beträffande imperfektum (af de starkt böjda
verben) har jag från de 64 första sidorna i Mess. antecknat
endast två former i 3 p. pl. af samma slag: dogh och logh mot
17 på -o och -<?; från Börk Dar. s. 12 bar I 1 .

I fråga om verben må till slut anmärkas, att jag i Moraei
Vit. s. 405 (1685) först funnit formen låtsa fsj, lagd i skökan
Bacchis' mun. Säkerligen tillhörde detta nya verb vid denna
tid uteslutande talspråket. Om de normala uttryckssätten för
'låtsa' se nedan.

Det i nsv. dialekter och i dialektiskt fargadt språk (i sht i
Västerg.) förekommande adverbet lel(l) 'likväl' stod under 1600
talet säkerligen högre på rangskalan än nu. Det användes af
jungfru Maria hos Kolmodin Gen. Aeth. s. 274; vidare före-
kommer det i Urban Hiärnes Rosimunda 1665 (Noreen-Meyer
s. 131), i Columbi Mål-roo (ib. s. 149), hos Lucidor (ib. s. 182).
Men till normalprosan synes formen icke ha trängt.

En talspråksform är äfven fälle 'nog, alltid' (Eulalia uxor,
Brasck Ap. g. s. 124), vanlig i nsv. dial., liksom också fulle
(Disa 1687, s. 46).

Genom felaktig upplösning af ut i har /* (Prytz G. I s. 45,.
61) uppstått; jfr Lucidor Hel. Bl. ti ett par ggr samt Columbus
ti och tå (Noreen s. XVll). Ti och tå 'utaf ärö vanliga i norr-
ländska dialekter, ti äfven i norska bygdemål. Analogt ursprung
har som bekant tilltalsordet Ni (uppkommet genom felaktig
uppdelning af kunnen I o. s. v.), i mina källor först hos Disa
(1687) och Putzdrummel passim.

Af konjunktions former, som uteslutande tillhört tal-
språket, har jag blott antecknat för 9 n, fbrn 9 'förrän' (Columbus
s. 41, Börk Dar. flera ggr, Orf. o. Euryd. s. 70), mäns 'medan'
(Börk Dar. s. 13).

Af hithörande syntaktiska drag må följande omnämnas.

1 Om förhållandet under en senare tid se Beckman Ark. 11: 251.

STUDIER I IÖOOTALETS SVENSKA 95

Bruket att lägga bestämda slutartikeln till person-
namn förekommer nu för tiden endast i hvardagsspråket och
innebär alltid en viss förtrolighet med eller närmare kännedom
om personen i fråga. Det är framförallt enstafviga familjenamn,
som lämpa sig för en dylik behandling, t. ex. Borgen för Borg,
Böösen, Holmen, Kocken, Malmen, Strömmen, Tammen, Wulff en\
dock icke alla : man kan icke säga Bernen för Bern, Jonnen för
Jonn. Af sammansatta familjenamn kunna hälst — dock icke
alltid så lätt som de förra — de på -blom, -bäck, -dal, -fors,,
-kvist, -ros*, -skog, -stedt, -ström erhålla samma tillägg, icke så
gärna — åtminstone i mitt språkbruk — t. ex. de på -berg,
-gren, -man, -valL Bland afledda namn, som kunna få bestämd
slutartikel, må nämnas de på -ing, t. ex. Billing. Omöjliga att
på detta sätt böja äro sådana, som ha hufvudbetonad slutstafvelse
såsom Pontén, Lundell, Thulin, Wranér, eller de på -el, -er,
-ers, -on, -or o. s. v. med hufvudtonvikten på penultima, t. ex.
Wr ängel, Möller, Wikander, Evers, Morton, Hector, vidare de
på -son samt för öfrigt de flesta flerstafviga namn af utländskt
ursprung.

I den äldre nsv. hade denna böjning icke samma hvar-
dagliga karaktär som nu V Synnerligen vanligt är t. ex. Däc-
ken 2 , Sturen 3 äfven i normalprosan. Från Hunds Erik XIV:s
krön. har jag antecknat Baggen 'Bagge' (flera ggr t. ex. str.
44, 46, 47) 4 , Gadden 'Gadde' (str. 442), från Gustaf II Adolfs
skrifter Skytten (s. 480, 485), Baneren (s. 548). Hos Prytz G. I
s. 18 förekommer Biuggen för Biugg. Våra komedier lämna
icke något material i denna fråga. Från ett bref af Johan
Ekeblad har jag antecknat den sköna Sparren (om en kvinna) 5 .
Ännu 1807 kunde emellertid grefve De la Gardie i ett tal till
Gustaf IV Adolf tala om Stenbocken 6 .

Under 15- och 1600-talen gällde icke samma regler för

1 Jfr äfven Cederschiöld Om sv. som skriftspr. s. 283.

2 P. Svarts krön. s. 119, P. Brahes krön. s. 33, Girs G. I regelbundet.

3 Girs G. I s. 140.

4 Äfven ofta hos Girs G. I (t. ex. s. 202) och E. XIV (s. 40, 41).

5 Schucks o. Warburgs litteraturhist. 1: 227.

6 Elof Tegnér Från farfarsfars o. farfars tid s. 83.

96 ELOF HELLQUIST

detta slags utbildning som de, hvilka ofvan angifvits för nsv.
Så kallas Peder Sunnanväder för Synnanwederen (P. Svarts krön.
s. 112, 113); jfr Synnanwedrens breff (ib. s. 112); formen Ba-
neren från Gustaf II Adolf har redan omtalats.

I detta sammanhang kan erinras om ortnamnen Blekingen
{Mess. s. 148, 196) \ wärenden, best. f. af Värend (Mess. s. 236),
jämte obest. wärend (s. 234), Mallmoön (Prytz G. I s. 34), floden
Wolgan (Gustaf II Adolf s. 180), Wistelen 'Weichsel' (ib. s. 301),
Oderen 'Öder' (1636), Sveriget (Gyllenius 1648, Noreen-Meyer
s. 125), jfr Sverjet Geisler Hans. 4: 369 (1719), Norget (Bellman),
nsv. Turkiet, Lombardiet o. s. v. 2

På det äfven i nsv. talspråk förekommande bruket att medelst
^tt personligt pronomen upprepa subjektet (eller objektet)
förekomma ex. hos Brasck FP s. 6: Ty tå min son han wexte
vpp, hos Chronander Surge s. 24: Om någon han disputerar,
hos Kolmodin Gen. Aeth. s. 273 : min rygg han wärcker så,
hos Putzdrummel s. 80: att pigorna dee binda up håret med.
Som synes kunde en dylik upprepning inträda såväl i hufvud-
som bisatser. I vanligt nsv. talspråk är den däremot endast
tillåtlig i det förstnämnda fallet 8 ; i skånskt (lägre) talspråk bru-
kas den dock synnerligen ofta äfven i bisatser. Om motsva-
rande företeelse i fno. och ä. da. se Falk o. Torp Dansk-
norskens synt. s. 276. På samma sätt upprepas subjektet syn-
nerligen ofta i mht., t. ex. i Der Nibelunge not: des väter der
hiez Sigemunt, der wirt der hiez dö sidelen, die . . degene die . .,
der wirt der bat ez läzen o. s. v.

Liksom i nsv. talspråk sättes stundom subjektet sist i satsen,
medan dess egentliga plats intages af ett personligt pronomen:
Det måste vara En mycket klook menniskia wår Drottningh
(Disa 1687, s. 46); i nsv. snarare hon.

I nysvenskt hvardagsspråk förekomma som bekant sådana

1 Formen Ble(c)kingen synes under 1600-talet vara den normala; jfr not 2.

2 I fsv. har jag funnit t. ex. Bermn 'Bern' (Didr. af Bern s. 58, 62). Här
är det dock enl. Tamm det tyska -en i Thuringen, Egypten o. s. v. (dat. plur.),
som uppträder. T. anser det möjligt, att -en i Blekingen har samma ursprung:
ordet är enl. Weste neutr.

8 Jfr t. ex. studenten han (Sv. landsm. V. 2: 12), handlaren han (s. 1 7),
björnen han (s. 20), björnstackarn han (ib.).

STUDIER I l600-TALETS SVENSKA 97

uttryck som ja(g) sägnen, såg'na, sågset, där personliga pro-
nomina, fsv. ack. han, håna och ficet, uppträda enklitiskt. Dy-
lika förbindelser stodo under 1600-talet säkerligen en grad högre
på rangskalan än nu. Exemplen från vår dramatiska litteratur
äro ganska många. Här anföras några: hämptan (Messenius
Chr. s. 249), ledan (Rondeletius JR s. 20), lätan (ib. s. 58) 'låta
honom', anklagan (Brasck Ap. g. s. 168), straffan (ib.), getten
(ib. s. 155), korsfästan (ib. s. 179), säyat (Sus. Bil. s. 41), vpläsat
(Rondeletius JR s. 27), tänckiat (Brasck FP s. 59). Af 1700-
talets författare synes Bellman oftast ha användt denna konstruk-
tion, t. ex. krama' n (3: 391), vägarna (3: 40) m. fl. m. fl. Den
förekommer dock äfven annars (i poesi) t. ex. Geisler Hans.
4: 382: böja 9 n.

Utdöda äro sådana uttryck som lät kominan (Brasck MGV
s. 253) 'lät honom komma'; jfr Bellmans lät liggan, lät fällan
(förf. Ark. 4: 315) 1 . Vidare: vnnanom (Rondeletius JR s. 84)
'unna honom', hvarom Kock Ark. 16: 279: dock bevisar denna
form föga för högspråket; det är nämligen här en bonde som
talar. I ledan (Messenius Disa s. 21) 'leda henne' har den masku-
lina formen öfverförts till ett femininum. Likaledes föråldrade
äro sådana uttryck, där pronominet står i nominativus, såsom:
dy måstet ske (Messenius Chr. s. 248) 'måste det', Aret icke han;
han aret jw (Rond. JR s. 15; jfr aret ib. s. 49, 52, 53), bestält
skalet bliffwa (ib. s. 100), lyckasset 'lyckas det' (Gustaf II Adolf
s. 257) samt Lucidor yr 9 et. I åtminstone vissa norrländska dial.
lefver dock konstruktionen kvar, t. ex. fekfön, for'11 'fick han,
for han' o. d.

Exempel på dylika pronominalformer i förbindelse med
andra ord än verb finnas hos Börk Dar.: FoYn tag'en sänder
hem (s. 47 ; svårligen genuint uttryck) och mäd 9 en (handla) (s. 46),
motsvarande nsv. lägre talspråk mä 9 n 'med honom'. Jfr Lucidor:
hur et och senare Bellman : Sätt ptVn peruken (3: 8), sop kan
inte ur'n (2: 23).

Mera ovanliga äro sådana med det indefinita pron. en så-
som : smickra medh en i Ansichtet, men på ryggen bijtan (Schro-
derus Om hoflefv. s. 210 uppl. 1675).

1 Möjliga i talspråk äro emellertid uttr. låt blitt, låt blit.
K. Hum. Vet. Sam/, i Uppsala. VII. 6.

98 ELOF HELLQUIST

Det sista exemplet visar oss att detta slags konstruktioner
under 1600-talet ingalunda äro inskränkta till talspråket.
Från den historiska litteraturen kan anföras: späkian 'späka ho-
nom' (Girs E. XIV s. Jj), sättian (Dens. G. I s. 143), hämptan
(ib. s. 146).

Om dessa företeelser samt deras nuvarande och forna rang-
plats inom vårt språk se för öfrigt Cederschiöld Om svenskan
som skriftspråk s. 277 följ. samt om deras morfologi Kock Ark.
11: 124, 16: 275 följ.

I nsv. talspråk uppträder ganska ofta en attraktion
mellan supinformen och den af denna styrda infinitiven, hvilken
yttrar sig därutinnan, att denna äfven sättes i supinum. Före-
teelsen har fsv. anor och är ganska talrikt representerad såväl
under 1500- som 1600-talet.

Från det sistnämnda århundradet har jag antecknat föl-
jande fall : Han hade welet flere förgiort (Hund. E. XIV:s kr. str.
469), Hwarföre haffue j här skutit tordt (Mess. s. 26), Danske
Kungen har . . honom welat bijståndh giordt (ib. s. 150), kunnet
synts (Rond. JR s. 3), hafwer måst mist (Gustaf II Adolfs. 176),
skolat kunnat . . twinga (ib. s. 181), Jagh hade aldrigh kunnat
trodt (Brasck FP s. 59) *, Wij hadhe welat honom dömt (Brasck
Ap. g. s. 168), Sådant haar Mars ey kunnat tänkt (Brasck MG V
s. 258), Aldrigh har jag kunnat tänckl (Beronius Reb. s. 365),
dät än har kunnat rakt (Orf. o. Euryd. s. 89), kunnat fy It (Rud-
beck Atl., Noreen-Meyer s. 155), hade iagh gärna welat warit
aff medh (Chronander Bel. s. 190), Diit ingen dödlig tänkt, wij
nånsin skolat Hunnit (Börk Dar. s. 28), skullat kallat, skullat
gifvit (Johan Ekeblad, Schuck o. Warburg 111. sv. litteraturhist.
1: 227), kunde fått mött (U. Hiärne, Noreen-Meyer s. 136).

Från 1500-talet må anföras: welet liafft, vilit giordt (Een
nyttwgh Wnderwijsning, A. Andersson s. CLXXXII), achiadt
stormadt (P. Svart Kr. s. 69), mått bliffuet (P. Brahes kr. s. 40;
andra ex. ib. s. 23, 54, 67 2 ggr).

Särskildt vanliga synas alltså dessa konstruktioner ha varit
vid v. vilja och kunna.

Andra liknande fall se Beckman Ark. 11: 257, Lennart

1 Däremot innehåller: Ilade jagh migtn sin kunnat tiiukiat for (ib.) na-
turligtvis ett neutralt prononrinellt objekt till tänkta.

STUDIER I 160OTALETS SVENSKA 99

Hennings En polemik rörande språket i Daniel Fallströms dikter
s. 14 samt från ä. da. Falk o. Torp Da.-no. syntax s. 211.

Med afseende på konjunktionernas bruk må med-
delas, att den i nsv. talspråk vanliga användningen af för i
st. f. ty uppträder i Putzdrummel s. 75. Samma betydelse har
för öfrigt ordet redan i fsv.; se Söderwall Ordb. for C).

Ordföljden har synts mig lämpligast att behandla i ett
sammanhang, särskildt därför att det ofta varit svårt att här
draga upp gränsen mellan talspråk och normalprosa. Jag hän-
visar alltså i denna punkt till följ. kap.

Äfven några andra talspråksföreteelser inom syntaxens om-
råde ha af samma anledning behandlats i följande kapitel.

Dem, som för öfrigt vilja skaffa sig en konkret bild af
talspråket — dock i dess lägre facer — under den senare hälf-
ten af 1600-talet hänvisar jag till den här ofta citerade lilla
farsen Den olyckligen gifte Putzdrummel (Sami. 13: 72), hvars
språk i mycket väsentliga punkter stämmer med Columbi Orde-
skötsel. Till Noreens på detta arbete baserade redogörelse för
1600-talets språkbruk är ofvanstående framställning snarast af-
sedd att utgöra ett — på andra källor grundadt — komplement.

Öfriga viktigare företeelser inom 1600-

talets språk 1 .

i. Till ljudläran 2 .

A motsvarar nsv. e i junkar junker' (Rond. JR s. 51), men
junker (Brasck FP s. 67) ; riddarsman (Mess. s. 255), jfr fsv.

1 Här tages sålunda i regel hänsyn endast till sådana företeelser, som
äfven karakterisera 1600-talets normalprosa och sålunda icke falla inom
området för föregående kapitel (talspråket).

2 Vid framställningen af de ä. nsv. ljudförhållandena har jag i regel ut-
gått från skriften; de olägenheter, som detta förfaringssätt stundom kan vålla,
har jag sökt förekomma genom korshänvisningar. — Sådana från nsv. afvi-
kande ljudförhållanden, som bero på förändring inom deklinationens och kon-
jugationens område, behandlas här endast undantagsvis.

IOO ELOF HELLQUIST

riddarman, därjämte riddersman (Mess. s. 151); Påland 'Polen'
(ib. s. 41; jfr Columbus s. XXII) 1 ; tiander 'tidender' (Brasck
MGV s. 259), fsv. tigande, men tidend (Rond. JR s. 60), orn
bortfallet . af dh se nedan. — Om de talspråket tillhörande be-
stämda formerna döran, handan, saakan samt hendran o. s. v.
se ofvan s. 89.

a motsvarar nsv. (kort öppet) o i cantoor 'kantor' (Mess.
s. 197), lånadt från lgt. kanloor, kvar i smal. dial.; men conthoor
(Mess. s. 23).

I några fall motsvaras a af nsv. o, utan att någon dylik
öfvergång för den skull bör antagas. Messenius har til god(h)a
s. 15, 26 (tagh, håldj 2 jämte til godhe (s. 7) och medh godho
(s. 71); jfr till godho (Rondeletius JR s. 4, 9, 11); vidare förwissa
'för visso' (Mess. s. 72); jfr äfven medh alla (Prytz G. I s. 49),
motsv. fsv. medh allo. Om förhållandet mellan dylika a- och
0-former, hvilka redan i y. fsv. växlade, se Noreen Aschw. gr.
§ 148: sannolikt bero de förra på obetoning och sådana som
//// godo pä anslutning till det enkla godo. Jfr t. ex. falla till
föga, men fögho (Wivallius 2: 95). Se för öfr. nedan i formläran.

a motsvarar nsv. å i stand(h) 'stånd', h vilken under 1600-
talet synes vara den normala formen. Den förekommer regel-
bundet hos Rond. JR t. ex. s. 46, vidare Mess. s. 132, 133,
!53> l 5%> l %3 m - A-» Chronander Surge s. 10, 11, 18,61,62,70,
Bel. s. 115, 116, 187 2 ggr, från andra källor: t. ex. (1500-talet)
P. S varts krön. och (1600-talet) Sigfridi (161 9), Stiernhielm
(Tamm Gloss.), Tiällmann s. 172, 178. Mera sällsynt är stånd(h)
(P. Brahes krön. s. 67, Mess. s. 161, Chronander Surge s. 62).
Sannolikt beror tf-formen på yngre tyskt inflytande. — Wartekn
'vårdtecken' (Chronander Surge s. 29) är att på bekant sätt för-
klara som vamagel, hvilket ord under denna form äfvenledes
förekommer i mina källor, som ortnamnet Varberg m. fl. På
obetoning eller svag betoning beror äfven late 'låtsar' (Rond.

1 För öfrigt en vanlig form i 15- och 1600-talets svenska, t. ex. O. Petri.
Dock har Girs E. XIV s. 39, 40: Pohl(thi, jfr fsv. Poolen t. ex. Rkr. 3: 529
(jämte pullcifia land Didr. af Bern s. 20, polUrna land ib. s. 25). — Påland
har jag antecknat från så sen tid som 1748. Jfr eng. Poland.

* Äfven annorstädes ss. Girs E. XIV s. 109. J. T. Geisler Hans. 4: 577.

STUDIER I l60OTALETS SVENSKA 1 01

JR s. 77), af lata 'låta' (jfr låter 1617, förf. Ark. 4: 316) = da.
lade, jfr nedan.

a motsvarar nsv. ä i åtskilliga fall, där dock ingen ljudlig
öfvergång får antagas: arffwa 'ärfva' (Chronander Surge s. 61),
ombildning af ärfva i anslutning till arf, jfr äfven ärffwer (ib.
s. 81); andra 'ändra' (Orf. o. Euryd. s. 84), förandras 'förän-
dras' (Prytz G. I s. 21), vanlig form vid denna tid (t. ex. A.
Oxenstierna), I. Erici Oecon. s. 382 hav förändring, jfr fsv. för-
ändra i annan betydelse; isslandsk (Mess. s. 65), nybildning af
Island^, ölandingar (ib. s. 215) af Oland; prachtight 'präktigt'
(Mess. s. 160), tryckfel eller nybildning af pracht, ett vid denna
tid tämligen nyss inkommet lånord; warma 'värme' (obl. kasus,
Börk Dar. s. 41), gammal aw-stam eller nybildning af warm, jfr
värme <*warmian-, om dylika parallellformer se förf. Ark. 7:
12, 59; warn 'värn' (Prytz G. I s. 51), oomljudd biform (=isl.
vqm f., gen. varnar) till fsv. wcern,

Fad(h)erland (Mess. s. 19, 153, 154) är naturligtvis ett annat
ord än det hos Messenius äfven några gånger förekommande
fädherneslandh. Det får dock icke anses vara en fortsättning
af fsv. fadhurland (Stadslagen), ty detta ombildades i y. fsv.
till fadhersland, utan är ett af de många vid denna tid upp-
trädande ty. lånorden; jfr mit. vaderlant, ty. vaterland.

Gamla anor har tf-et i ärande (Mess.), tusan(d) 'tusen'. Om
den talrikt representerade ad verbstypen på an, t. ex. ny ligan,
se nedan under formläran (ad verben).

I penningasumma 2 (Chronander Surge s. 51) lefver den
gamla plurala geniti vändeisen a ännu kvar; nsv. har penninge-
summa eller penningsumma. I åtskilliga fall, där första leden
varit tvåstafvig, saknar det genitiviska #-et, som stundom äfven
är en lämning af gen. sing. på -a(r), motsvarighet i det nsv.
högspråket — däremot lefver det med friskt lif i en mängd dia-
lekter; t. ex. drängiarätt (Brasck FP s. 100), hundabäll 'hund-
skall' (Mess. s. 43), lusahund (Rond. JR s. 51), låttakastning
(Mess. s. 224), narraspeel (Mess. s. 203), siöghastrandh (Rond.

1 Jfr det analogt bildade hållanskt 'holländskt' (Stiernhielm s. 42).

2 Vid den vanliga särskrifningen af sammansättningslederna har jag här
ej fäst afseende, ej heller vid förekomsten af stora begynnelsebekstäfver (så-
vida ej en hel sats eller ett längre uttryck citerats).

102 ELOF HELLQUIST

JR s. 49), skalkaseedh (Chronander Surge s. 40), sonason (Mess.
s. 201), örnagåt örngott' (ib. s. 42).

Bortfallet af a i gudhinn (Mess. s. 9) beror på tyskt in-
flytande; jfr däremot gudhinna s. 8 = fsv. Så ock i hofftnästerin
(Mess.) i förhållande till fsv. hof mastar inna, pijn 'pina' (Chro-
nander Surge s. 65) jämfördt med fsv. pina. — Sammalundh
(Mess. flera ggr), hurulundh (s. 28) motsvara i fråga om senare
leden fsv. sam-, hurulund\ därjämte äfven sammalunda (s. 48) =
fsv. samulunda\ jfr vidare ingalund (Chronander Surge s. 71);
se för öfrigt under adverben. Skaar (Mess. s. 19; vanligt i tidens
språk) är fsv. skar. Icke heller har naturligtvis något a bort-
fallit i uttrycket komma till kort (Brasck FP s. 16); jfr lgt. to
kort kommen, ty. zu kurz kommen.

E motsvarar nsv. a t. ex. i de adverbiella uttrycken medh
rätte (Mess. s. 1, 148; jämte medh rätta s. 150, Brasck Ap. g.
s. 122 och medh retto nedan), jfr det s. 103 omtalade til godhe
(s. 7), se formläran under adverben; i tilkänne (Mess. s. 49),
mere (s. 43) och bårte (s. 59; jfr bårto Rond. JR s. 51); ofta,
särskildt hos Mess., i ^-stammar såsom qtänne flera ggr,
crone (Mess. s. 39), olycke (s. 58; jämte olycka samma sida);
ofta, särskildt hos Mess., i inf. och 1, 3 p. pl. pres. (se form-
läran) samt i svagt betonade stafvelser såsom hoffmästerinn,
stådholleres, undersåtere, undantagendes, utrasende, endeste — alla
hos Mess. — , alffversam, alffversampt (Disa 1687, s. 37, 39).
Kaller 'källare, värdshus' (Brasck FP s. 63, 65) är väl en af de
många högtyska former, som vid denna tid uppträda och af
h vilka vi redan påträffat några; jfr däremot fsv. kallar (e). Hos
Mess. s. 6y förekommer gerdinet 'gardinen', men Kolmodin Gen.
Aeth. s. 308 har gardinet och Mess. s. 68 cortinan (= mlat., ital.
cortind); formen med -e- kan jag ej förklara. — I Byrger Jerl
(Mess. s. 253) har ^-et uttalats som ä. Jerl finnes äfven hos
Olaus Magnus (Liden Ark. 13: 35) och Columbus. Se för öfrigt
under ä.

e motsvarar af känd anledning nsv. i i ketlar 'kittlar' (Chro-
nander Bel. s. 132), smeckrande (Gustaf II Adolf s. 150), fsv.
snickra och smikfkjra ; i part. perf. af starka verb såsom bleffne,
förled?ie, steget m. fl. m. fl.; vidare i adj. på -isk- : grekesk (Mess.
s. 28), fsv. däremot gresker, judeesk (Brasck Ap. g. s. 134), fsv.

STUDIER I 160O-TALETS SVENSKA 103

iudhisker, nordesk (Disa 1687, s. 43), påfwesk (Gustaf II Adolf
s. 128), turkesk (Chronander Bel. s. 153) 1 , däremot gästrisk
(Mess. s. 32); ofta i prep. wedh (mycket vanlig hos Mess.),
växlande med widh\ ofta i wela 'vilja' (Mess. s. 217), welom
(s. 209), welen (Prytz G. I s. 49; samma sida äfven tvillieri),
zvelat (Chronander Bel. s. 190) m. fl. former, jfr under j.

En grupp för sig bilda: bedreffter 'bedrifter' (Rond. JR
s. 59), vanlig form under 15- o. 1600-talen (se SAOB), greft
'grift' (Mess. s. 104), runeskrefft 'runskrift' (ib.), skrefter (ib. s.
213), förskreft 'föreskrift' (ib. s. 226), jfr y. fsv. skreft (Noreen
Aschw. gr. § 115,2 anm. i 2 ).

En enstaka gång uppträder äfven glemmar 'glimmar' (Chro-
nander Surge s. 26; rim: lemmar), rätt vanlig form i Bib. 1540;
en motsvarighet till norrl. dial. glemma, no. glima (med kort/);
däremot glivimer (Bel. s. 166).

e motsvarar nsv. o i til godhe (Mess. s. 7), deste 'desto'
(s. 41), lyckesamme (s. 48); ofta hos Mess. i plur. af svaga femi-
niner såsom gudhinner, qwinner (se formläran); om någhen se
föreg. kap. s. 91.

Om förhållandet mellan almen {almene torg Chronander
Bel. s. 162) och allmän se SAOB.

Utan motsvarighet i nsv. förekommer e i sådana bildningar
på -lig- 3 som t. ex. andeligh (Rond. JR s. 100), bedrägelige
(Mess. s. 22), bedröfweligh (Chronander Surge s. 13), behagelig
(Bel. s. 154), dag(h)elig(h) (Mess. s. 25, Chronander Bel. s. 156),
eenfaldeligfy (Surge s. 9), elskelige (Mess. s. 25), faseligh (Rond.
JR s. 11), fulkomeligh (Mess. s. 24), fåfängeligh (Chronander
Bel. s. }33), grundelig (ib. s. 115), hasteligh (Surge s. 9), hate-
ligt (Brasck MG V s. 223), hårdeligha (Rond. JR s. 100), kräse-
ligh (ib. s. 101, Chronander Bel. s. 133, 156), lykkelig (Börk Dar.
s. 51), odugheligh (Chronander Surge s. 10), odrägeligh (ib. s.
74), ovtsägheligh (ib.), orimmeligh (Brasck Ap. g. s. 122), pr äckte-
ligh (Chronander Bel. s. 133), redeligh (ib. s. 156), rijkeligh
(Surge s. 10), runneligh 'rundligt' (Kolmodin Gen. Aeth. s. 281),
rade ligt (Mess. s. 20), rättelighen (Rond. JR s. 100), skammeligh

1 Jfr från fsv.: iybesker. Möjligen beror *-et på mit. inverkan; jfr mit.
dudesch, romesch o. S. v.

2 Jfr däremot bedrifft och runeskrifft (Mess. s. 58).

3 Här medtagas äfven några nu utdöda adj. o. ad v.

104 KLOF HELI/JUIST

(Chronander Surge s. 13, Bel. s. 113, Brasck Ap. g. s. 197},
timmeligh (Chron. Bel. s. 165), täckeligh (ib.), ivanskapeligh (ib.),
widlöfteligh (ib. s. 163) , ynkelig(h) (Surges. 51, Brasck MGVs.
274 m. fl.), ändcligh (Mess. s. 21), ödmiukeltgh (Chronander
Surge s. 34). Därjämte äfven, ehuru mycket mindre vanligt,
utan e. t. ex. behagligh, dagligh, liufligh (Chronander Surge
s. 165), kortligha (ib. s. 154). Andra ex. på -etigh- se under
formläran (adverben).

Detta e framför afledningsändelsen -lik- i adj. och adv. har
olika ursprung. Stundom är det ursprungligt och härstammar
då från sbst- eller verbstammar, af hvilka orden bildats, t. ex.
fsv. andeliker > ä. nsv. andeligh, fsv. skapaliker > ä. nsv. skade-
ligh, eller från mit., t. ex. mit. bequcmelik > fsv ■. bekvameliker.
Analogiskt har det sedermera inträngt i en hel mängd ord, där
det ursprungligen ej hör hemma, t. ex. daghliker, ä. nsv. dag&fej-
ligh, fsv. gupliker, ä. nsv. gudheligh o. s. v. Om dylika bild-
ningars öden och utveckling i nsv. se för öfrigt Kock Sv. landsm.
XIII. 11: 18 följ.

Vidare förekommer e utan motsvarighet i nsv. i t ex.
anderum (Brasck MG V s. 268), födekrok (Brasck Ap. g. s. 136),
näsewijs (Mess. flera st.), påskefäst (s. 254), rönnebär (Chro-
nander Bel. s. 177), skinkefaat (Rond. JR s. 12), skolmästaren
(s. 52), öke stack (Girs G. I s. 107), örefijl (Brasck Ap. g. s. 206,
208) ; i dansemästaren , fäcktemästaren (Brasck FP s. 50), fylle-
hund (Chronander Surge s. 79, användt af en bonde), metekrook
(Rond. JR s. 51), spelemän (Chronander Surge s. 24) \ tärepen-
ningar (Bel. s. 140); i armeband (Surge s. 29), borgemästare (Rond.
JR s. 15), brudeskatt (Chronander Bel. s. 161), fästemö (Mess.
s. 191), munckeswärmar (ib. s. 246), prästegårdh (Girs G. I s.
107), wargevngar (Brasck Ap. g. s. 135), wedeträä (Girs E. XIV
s. 95); vidare i nom. propr. Grekelandh (Mess. s. 30), Ängeland
(ib. s. 207), Jöneköping (Girs G. I s. 109), fsv. Iuna-*.

Om e i best. art. t. ex. fruen, siöen o. s. v. se formläran.

e saknas i poick (Kolmodin Gen. Aeth. s. 296), hvarjämte
dock vanligare poifcjke (t. ex. Chronander Surge s. 37), kammar

1 Därjämte: spcclmtin Cib. s. 37).

* Om denna sammansättningstvp under 1700-talet se Beckman Ark.
11: 255; om dess utveckling i nsv. Kock Sv. landsm. XIII. 11: 18 följ.

STUDIER I 160O-TALETS SVENSKA 105

'kammare' (Mess. s. 31), tienar 'tjänare' (Kolmodin Gen. Aeth.
s. 281); vidare, beroende på ty. inflytande, i hielt (ofta t. ex.
Mess. s. 27), halt (Mess. s. 229), ty. held, jämte hielte (Chro-
nander Surge s. 27), wärd 'värde' (Prytz G. I s. 43), ty. wert,
ä. ty. äfven werd, ångst 'ångest' (Mess. s. 162), ty. angst, jämte
ångest (Chronander Bel. s. 128), älend 'elände' (Mess. s. 20),
ty. elend. — 'Stackare' heter regelbundet ännu stackar [tijn stac-
kar Rond. JR s. 52, stackar tu Juda ib. s. 95); redan y. fsv.
dock stakkere (1502, Sdw.; ä. fsv.' sta/karl). — Vidare har e
synkoperats i hivar st 'hvarest* (Rond. JR s. 68). — Nsv. annor-
ledes, således o. d. motsvaras i regel af annor le dz, såledz.

I motsvarar af olika anledningar nsv. e i åtskilliga fall: i
hissa 'hetsa, dial. äfven hissa (upp)' (Mess. s. 55), jämte hitsa
den vanligaste formen vid denna tid, jfr hiizig Stiernhielm = ty.,
se äfven Andersson Salb. gr. s. 64; Makt, illacka 9 Haka (Brasck
FP s. 36, 59, Beronius Reb. s. 329, Brasck Ap. g. s. 197) x jämte
elackt (Brasck Ap. g. s. 124), se äfven Andersson Salb. gr. s. 67 ,
/-formen förekommer regelbundet i Lindschölds dikter; pron.
idcr (Mess. s. 67), idart (Rond. JR s. 45), se forml., fsv. ifiar,
ipart; obest. art. och räkneordet itt (Mess. s. 47 m. fl., Rond.
JR regelbundet t. ex. s. 18, 66, Prytz G. I s. 8, Chronander
Surge regelbundet, Brasck Ap. g. s. 168), men ett t. ex. Mess.
s. 247, 253, 254 m. fl. 2 ; nidher 'ned' (Rond. JR s. 77), vanligt
är vid denna tid äfven nidh ? ned' (t. ex. Girs G. I s. 145 2 ggr),
= fsv. nifier, nip; nidrig 'låg' (Mess. s. 202), ty. lån; skipparen
'skepparen' (Rond. JR s. 55), jfr skepper Erich (Girs G. I s. 145,
146), den normala formen vid denna tid är"-*-; swijk 'svek'
(Mess. s. 216), fsv. svik och svek; til fridz 'till freds' (Mess.
s. 63, Prytz G. I flera ggr), jfr dock til fredz (Prytz G. I s. 49)
och till fress ofvan, jfr fsv. (bl. a.) fridhs, fredz, /res; til skips
(Mess. s. 71), ett under förra hälften af 1600-talet stående ut-
tryck; tridie 'tredje' (Prytz G. I s. 46), fsv. prifii; wijkor 'vec-
kor' (Mess. s. 128), jfr för öfr. nedan; slutligen - ofta i ändelser,

1 Möjligen redan nu talspråksformer, i hvilket fall de höra till föreg.
kap. Jfr ilak (Ristell 1776, Grip i Språk o. stil 1: 147).

2 Afven i andra skrifter, som icke närmast ligga till grund för vår under-
sökning, är itt den normala formen, så i Hund E. XIV:s kr., I. Erici Oecon., Beskr.
om Konungarijket Siarn. Se för öfrigt Andersson Salb. gr. s. 66.

108 ELOF HELLQUIST

U (stundom skrifvet v, w) motsvarar nsv. (kort, öppet) o
i suppa 'soppa' (Mess. s. 198); trullman (Mess. s. 22; användt
af en bonde), Trullwijsa (ib. s. 61; nom. propr.), trwllet (Chro-
nander Bel. s. 145), bärgstrwll (ib. s. 163), jfr trulla (Arvidi),
därjämte troll (Rond. JR s. 38), fsv. trol, trul\ rustigh 'rostig'
(Chronander Surge s. 6j)\ i pref. utn: vmbracht 'bragt om lif-
vet' (Mess. s. 70), umsorgk (Prytz G. I s. 45).

Hosor 'byxor, strumpor' heter hos Brasck FP s. 67, 68:
hwser\ redan fsv. växling.

u motsvarar nsv. i munstra 'mönstra', t. ex. vthmunstrade
(Girs G. I s. 137), jfr mit. munsteren\ jfr dock fsv. utmönstra.

Den gamla brutna formen stiung 'stygn' (Brasck FP s. 46,
Arvidi) = östg. sjung(en) 'fasting' lefver kvar jämte styng (Girs
E. XIV s. 93).

u är synkoperadt i diäfwlens (Mess. s. 222), såsom ofta i fsv.

Y motsvarar nsv. i i Byrger Jerl (Mess. s. 253), sannolikt
arkaiserande ; fsv. [Birgher >) Byrgher > ä. nsv. Börier (t. ex.
P. Brahes kr. s. 20) * > nsv. Börje.

y motsvarar nsv. ö i flera fall framför rd\ byrda 'börda'
(Prytz G. I s. 31, Chronander Bel. s. 173), fsv. byrpa, jämte
berpe\ myrdl 'mördat' (flera ggr), fsv. myrdha, därjämte mörde
(Mess. s. 245), mördt (Rond. JR s. 79), mördat (Prytz G. I s. 36);
wyrdigt 'vördigt' (Rond. JR s. 4), zvyrdig(h)(e) 'vördige' (ib. s. 99,
Prytz G. I s. 23, Brasck Ap. g. s. 197) 2 , wyrda 'vörda' (Prytz
G. I s. 31), men wördighe (Rond. JR s. 102) 3 , wördat (Prytz
G. I s. 36), jfr redan y. fsv. wördhningh (t. ex. Hel. Mechth.
upp., SFS s. 105). Möjligen beror den ortografiska växlingen
därpå, att ö-et framför rd ännu vid denna tid var mycket slu-
tet. Emellertid kan i vissa fall inverkan ha ägt rum från de
dialekter — hufvudsakligen från Götaland — där y framför rd(h)
(åtminstone + vokal) icke öfvergått till ö ; jfr östg. byla 'börda',
myla 'gräfva ner (i hemlighet)', båda med tjockt /, smal. byrå,

1 Jfr Börie (P, Brahes kr. s. 20), Bör ger, Bor ge, Börje (Joh. Magni krön.
1620) jämte det väl äfven där arkaiska Birger ; se Norelius Ark. 1:218, Noreen
Språkv. sällsk. förh. 1882—85 s. 104.

2 Äfven Stiernhielm har wyrdig (Tamms uppl. s. 9).

3 Härtill dialektformerna owölige, högwölige (fadher Rusticus Niels, Brasck
Ap. g. s. 198).

STUDIER I 160O-TALETS SVENSKA IO9

myra (och myld). — För öfrigt motsvaras nsv. ö af y i bry st
'bröst' (Rond. JR s. 29, Chronander Surge s. 26), brystgänges
(Brasck MG V s. 258), om förhållandet till bröst se Kock Ark.
9: 172; byssa 'bössa' (Brasck Ap. g. s. 120) *, ty. buchse\ yppet
'öppet' (Mess. s. 58), fsv. ypil.

Formen freyken (= ä. da. frejkeri) förekommer Mess. s. 54,
55, 6b, 64, 67 ; men fröken s. 60: sannolikt ingen uttalsskillnad.

A motsvarar nsv. a i Alingz ååss 'Alingsås' (Girs E. XIV
s. 81), där växlingen af a och a har samma orsaker som den
i nsv. Varberg vid sidan af ä. Wårdh-. Se för öfrigt under o.

å motsvarar nsv. (slutet) o i skåla (ska/om o. s. v.) 'skola' (verb)
regelbundet i Messenii Christmannus t. ex. s. 210, 212, 216,
222, 248, 256; jfr skålen 'skolen' Visb. 5: yy. Här föreligga ur-
sprungligen betonade former; se Kock Sv. landsm. XI. 8: 7,
Noreen Sv. etym. s. 63. Det obetonade fsv. skola har utveck-
lats till skola (med slutet o). För öfrigt må anföras wåre (Mess.
s. 119) 'voro'.

å motsvarar nsv. u i gäålt 2 (håår) Mess. s. 42, men ome-
delbart förut gwl (kind), redan fsv. växling; vidare dågher
(Rond. JR s. 14) 'duger', jfr dogde (ib. s. 53), dogher (Chro-
nander Bel. s. 159), motsv. fsv. dogha o. s. v.; målna 'mulna'
(Börk Dar. s. 41), fsv. molna, no. molnast, men mulnar (Orf. o.
Euryd. s. 79).

å motsvarar nsv. ä i beståndigh 'beständig' (Mess. s. 85)
= fsv. bestandogher, oomljudd form i förhållande till fsv. be-
stendugher, nsv. beständig', långe (ib. s. 56, 70, 86), annan bildning
än nsv. länge; låto, late (ib. s. 29, 56), likaledes på annat sätt
bildadt än nsv. lät (o), samt trådha (i hans kall Mess. s. 50), i
afljudsförhållande till nsv. träda.

å motsvarar nsv. ö i flera fall; se under o.

Ä motsvarar nsv. a i flera fall, där dock ingen ljudlig ut-
veckling till a försiggått. Här blott några exempel. Mycket
vanliga äro former med ä af befalla, hvarom närmare SAOB.
Ex.: befäl (Mess. s. 30), befält (s. 18, 31 m. fl.), befältz (s.
17), befälles (ib.), men befall (s. 18, 24; rim: alt), befallade

1 Äfven annorstädes vid denna tid ofta förekommande form : Lindschöld
Hans. 4: 196 har den 7 ggr (rim: kyssa), s. 197 dock äfven bössa; från 1500-
talet har jag endast sett formen byssa.

* Äfven hos Stiernhielm (gull-gåhl-).

1 10 ELOF HELLQUIST

(s. 1 8). Den regelbundna imperativformen af låta är under
1600-talet lät, t. ex. Mess. s. 25, 26, 29, 63, hos Börk Dar.
är den likaledes enarådande, läter (2 p. pl. imp. Rond. JR s. 103),
jfr Columbus; ärffuinger (Mess. s. 24) uppvisar omljuds-Ä i för-
hållande till nsv. arf vingar \ bekänd (s. 65) är en försvenskning
af bekant\ pron. hwär (s. 150) 'hvar, hvarje' = fsv. hwcer (ej
hwar); järl 'jarl' (s. 214), jfr Byrger Jerl s. 253, om Jarl se
Noreen Col. s. XVIII, jfr äfven under e\ kämme, -a (Mess. 23, 69)
motsvarar det gamla v. kcemba, som förhåller sig till nybild-
ningen kamma som t. ex. läsa till läsa; städ {fr a städ Kolmo-
din Gen. Aeth. s. 301) är en omljudsform till stad, jfr da. Sted;
wärit (Mess. s. 155) likaledes en sådan i förhållande till nsv.
varit, jfr da. vceret. Andra fall se under formläran.

ä motsvarar nsv. e i

frästa 'fresta' (Börk Dar. s. 34), så dialektiskt ännu i nsv.;
fsv. fresta o., frästa;

förträtt (Prytz G. I s. 13), förträt 'förtret' (Brasck Ap. g.
s. 120, MGV s. 257), förträteligt 'förtretligt' (Brasck FP s. 71),
jfr förtrööt nedan;

kädia [kädior. guld- o. s. v.) 'kedja' (Mess. s. 23 2 ggr,
2 5 2 gg r > 7 2 2 gg r > Rond. JR s. 103, Prytz G. I 1 gg, Chro-
nander Bel. s. 145, 172, 173, 177; äfven annorstädes vanligt vid
denna tid, t. ex. i skillingstryck från 1683, 1685), sannolikt un-
der 1600-talet den normala formen; stundom dock äfven -e-
t. ex. Chronander Bel. s. 145, 172;

mäd(h) 'med' (Mess. s. 247, Kolmodin Gen. Aeth. s. 301);

mädan (Mess. s. 199 m. fl. ggr, Brasck MGV s. 228), emä-
dan (Chronander Bel. s. 174, Kolmodin Gen. Aeth. s. 277);

Mädelpa (Mess. s. 32);

nädan (Mess. åtminstone 4 ggr);

säd(h)an ([Holof. s. 25], Mess. s. 185, 188, 193 3 ggr, 198,
212, 213 m. fl. ggr, Rond. JR s. 26, Brasck Ap. g. s. 121, Be-
ronius Reb. s. 347, Laurbecchius Simon Magus s. 249, Kolmo-
din Gen. Aeth. s. 274) — under 1600-talet sannolikt den nor-
mala formen — , säden (Mess. s. 253), sän (Kolmodin Gen.
Aeth. s. 274). Men sedf/ijan (Mess. s. 43, 203, Brasck Ap. g.
s. 121);

säger (sägren, säger en) ([Holof. s. 37], Mess. s. 188, 21 0,
249 m. fl.); jfr y. fsv. säger (Rimkr. 1: 243);

STUDIER I 160O-TALETS SVENSKA III

swätt 'blod' [Den röda s. Kolmodin Gen. Aeth. s. 303), jfr
swättas 'svettas' I. Erici Oecon. s. 107;

ägen, ägit (Mess. s. 252, Orf. o. Euryd. s. 100);

älend (Mess. s. 20), älendigh(e) (s. 57, 60); ä i dessa ord
är under 1600-talet mycket vanligt;

äwigt (Orf. o. Euryd. s. 98 och för öfrigt regelbundet i
samma källa), jfr Columbus avig (Noreen s. XVIII); enl. Kri-
stensen Ark. 17: %% beror motsvarande da. form på en ijudlags-
enlig öfvergång af e > ä framför v. Dock förekommer van-
ligen eff)wig(h) t. ex. Rond. JR s. 15, 68, 99, Brasck MGV
s. 277; jfr äfven Girs G. Is. 142 m. fl.

Hit hör äfven bälätte (Mess. s. 213), hvarjämte beläte(n).

Däremot är gänom (Putzdrummel s. 74) säkerligen uteslu-
tande en talspråksform. Hit hör ej heller skäpnar 'öde' (Mess.
s. 22), skäpna(n) (ib. s. 62, 63) = fsv. skäpna, da. skjcebne. Jag
tillåter mig i detta sammanhang påpeka, att detta ord af lexiko-
graferna med orätt brukar föras till skapa. Det är nämligen klart»
att det närmast utgår från v. skipa 'ordna, bestämma' och förut-
sätter ett urgerm. *skip(x)nön > *skep-. Ej heller är det utan vidare
af gjord t, att ordet är identiskt med isl. skepna, fsv. skäpna i
betydelsen 'skapnad' och (för isl.) 'skapad varelse' : detta senare
kan nämligen återgå på ett urgerm. *skap(x)nion : skapa; dock
talar fsv. skipnadher, nsv. skepnad snarare för, att det verkligen
är formellt identiskt med fsv. skäpna 'öde' och att det af v. skipa
förutsätter en annan ej uppvisad betydelse 'skapa' 1 . I alla hän-
delser äro ä. nsv. skäpna och nsv. skepnad två olika bildningar,
af hvilka den förra numera är utdöd och ersatts med nsv. 'öde'.

motsvarar nsv. e i förtrööt 'förtret' (Prytz G. I s. 5)
jämte förträtt (s. 13), hvarom ofvan s. 110; här föreligger natur-
ligtvis ingen utveckling af e till ö, utan förtrööt är sannolikt en
nybildning till förtryta, ipf. -tröt; förträtt, förtreet motsvarar mit.
verdret med / i anslutning till förtryta ; därjämte fanns under
1500-talet ett förtrått (P. Brahes krön. s. 59), som på samma
sätt förhåller sig till mit. verdrot. — Vidare : gönom 'genom' (hos
Mess. mycket vanligt, t. ex. BM s. 180 och för öfrigt regel-
bundet, Chr. s. 238, 240, 252, 254, 256), ännu vanligt i ovårdadt
talspråk; om gänom (Putzdrummel s. 74) se ofvan.

1 »Rotvariationen» skåp - skip är sålunda säkert bestyrkt.

112 ELOF HELLQUIST

o motsvarar nsv. (kort, öppet) o i aftärka 'aftorka' (Börk
Dar. s. 43), jfr fsv. fortherka samt t. ex. da. ter, omljudd bi-
form till torr\ cläster, -t(e)ret 'kloster, klostret' (Rond. JR s. 98 3 ggr,
99, 101, 103, Mess. s. 182 *), fsv. klester, hvarjämte klostren (Mess.
s. 246), klostret (Brasck Ap. g. s. 203), fsv. kloster* \ förhäpningh
'förhoppning' (Mess. Disa); norr 'norr (Rond. JR s. 36, 42), jfr
fsv. ner 'norr' (se Sdw. under nor, adv.), nörre 'norra'.

ä motsvarar nsv. u i förster 'furstar' (Mess. s. 39), förstinna
(ib.), af en omljudd stam fyrst- ; fönnor 'tunnor' (Chronander Bel.
s. 132), af fsv. tynna, men tunnor (Mess. s. 104).

ö motsvarar nsv. y i bäx* 'byxa' (Chronander Bel. s. 135),
jfr Bellman: boxa, om växlingen ö—y se Kock Ark. 9: 82; gräm(t)
grym(t)' (Mess. s. 133, 182), #-ljud någon gång redan i y. fsv.,
se för öfrigt Kock Ark. 9: 65 och där citerad litteratur; knöpla
'knyppla' (Mess. s. 66) t jfr ty. kläppeln, hvaraf sv. kn~ genom
dissimilation ; locka 'lyckas' (Rond. JR s. 74), jfr lockan (Tob.
com.), sannolikt dialektformer, d. v. s. lån från de dialekter, som
icke i väsentlig grad legat till grund för det nuvarande riks-
språket, annars regelbundet lycka, -e t. ex. Mess., Prytz; Väster
'lyster' (Rond. JR s. 47, 48), men lyster (ib. s. 28 samt hos
Brasck Ap. g. s. 199, 200, 202); äfven läster fattar jag som en
dialektform af samma art som läcka; ohäflat 'ohyflad' (Mess.
s. 26); borträma (ib. s. 115), rämde, borträmde (ib. s. 148, 156,
221) = y. fsv. rämde \ skrämterij 'skrymteri' (ib. s. 230), jfr fsv.
skrymta och skrämta.

B förekommer under första hälften af 1600-talet icke sällan
inskjutet mellan in och /, såsom gamble (Mess.), färnämblige
(Brasck), mumbla (Chronander). Inskottet är som bekant karak-
teristiskt redan för den äldsta fsv.; på 1600-talet hade det dock
sannolikt försvunnit i uttalet. Knappast heller hördes b-et ännu
i lamb (Brasck Ap. g. s. 118).

D kvarstår i i fiord 'i fjor, i fjol' (Gustaf II Adolfs. 117).

d har inkommit i inf. och pres. part. af färebrå, fsv. for-

1 Clöstret äfven Girs G. I s. 148.

2 kloster = feng. clauster (eller lat. c/austrutri), kloster = mht. kloster; se'
Björkman Sv. landsm. XI. 5: 13.

STUDIER I IÖOO-TALETS SVENSKA 113

bra \för brådandes (Girs G. Is. 21), sannolikt genom analogi från
fsv. ipf. forbradhe 'förebrådde' *.

D motsvarar nsv. / åtskilliga gånger i dy (Mess. s. 23, 217,
220, 221, 246, Börk Dar. s. 13, vanligt hos Lindschöld), för dy
(Mess. s. 202, Disa 1687, s. 39), i obetonad ställning uppkom-
men och numera försvunnen 2 biform till ty (jfr du ~ tu, då - tå
o. s. v. under t)\ ty förekommer regelbundet hos Rond. JR. —
'Andtligen, slutligen' heter Mess. s. 21 och Rond. JR s. 23, 48
ändcligh (ende-), jfr Salb. ändeligen och ändteligen (Andersson
s. 42); handtverk har hos Brasck FP s. 93 formen handwärck,
jfr handwärkzmän (Chronander Surge s. 62). — Om d i täd, däd
se ofvan s. 78. — Ipf. af förmå heter ännu, äfven mot århundra-
dets slut, förmåtte (t. ex. Orf. o. Euryd. s. 97) = fsv. formatte.

Bortfallet af dh i tiender (Brasck Ap. g. s. 133, MGVs. 294,
A. Oxenstiernas skr. o. brefv. II. 3: 373), tyender (Asteroph.
Tisbe s. 15, 16, men tid- ib. s. 16), tiander (Brasck MGV s. 259)
är redan fsv.; jfr fsv. tyande o. s. v., se Sdw. Ordb. 3 .

I fiäär 'fjäder' (Mess. s. 59) har d bortfallit framför r t. ex. i
best. i.fiädhren, p\.fäd/irar; jfr åa.fjcer^ andra ex. se förf. Språk-
vet. sällsk. i Ups. förh. 1891 — 94 s. 87, till h vilka kunna läggas
sv. meraftpn : fsv. miper aptan (jämte mifyaptan), sv. dial. vergå
'vidgå', fsv. wiperganga. Däremot torde de förut omnämnda
bröör 'bröder', kläär 'kläder', heer 'heder' uteslutande ha till-
hört talspråket, cch förlusten af d i dessa ord beror snarast på
ett denna språkart tillkommande, under vissa förhållanden in-
träffande konsonantbortfall mellan två vokaler; se ofvan s. 77.

Om det vanliga, hufvudsakligen i talspråket uppträdande
bortfallet af d(h) i slutljud se ofvan s. 75 f., mellan två konso-
nanter s. 77 , om assimilationen nd>nn, dn>nn s. 85 f.

F, väl uttaladt v, förekommer ännu i braff (Brasck Ap. g.
$. 206), nsv. bra. Pl. brafwa (Brasck FP s. 41). Om formen
braa (skökan Bacchis, Morseus Vit. s. 407) se ofvan s. 80.

1 Afven i den fsv. infinitiven forbrodz 'förebrås', som jag antecknat från
Speculum virginum (SFS s. 217), synes ett d analogiskt ha inträngt, kanske
dock blott i ortografin?

2 Etymologiskt identiskt med dy (medelst).

3 Jag anför här i förbigående gniare 'gnidare' Dalin Argus 1: 57 (2 uppl.),
väl anslutning till gni 'gnida'?

K. Huru. Vet. Sam/, i Uppsala. VII. 6. 8

114 ELOF HELLQUIST

f står utan synbar etymologisk anledning i lifsmare 'lis-
mare' (Chronander Bel. s. i35) = fsv. lismare.

Om / för p framför t se ofvan s. 82.

G motsvarar/ i lögor 'löjor (Rond. JR s. 51), fisken kal-
las ännu i flera dial. löga; jfr Andersson Salb. gr. s. 6b. Där-
emot har gh i mögheligh 'möjligt' (Rond. JR s. 22) vid denna
tid uttalats som j\ jfr omöyelighit (ib. s. 95) * samt under j.

g motsvarar nsv. z/-ljud i sogel 'sofvel' (Mess. Disa), ännu
vanligt i dial., däremot sofwel (Gustaf II Adolf s. 513); jfr fsv.
sufl, sughl och Noreen Aschw. gr. § 273, 2.

g uppträder utan motsvarighet i nsv. i fruger (Mess. s. 27 \
39, 42), jungfruger (ib. 39, 42), h varjämte dock äfven jungfruer,
jungfrwr\ skråger 'skrån' (Gustaf II Adolf s. 27 7 2 ggr). Rond.
JR s. 49 har siögha strand 'sjöstrand', Gustaf II Adolf s. 184,
Orf. o. Euryd. s. 98 siögar 'sjöar', af ä. *si0(w)a(r)strandh 9 sioa-
strandh, och *si0(w)ar, sioar. Om detta »^-inskott» se Noreen
Ark. 1: 156, Aschw. gr. § 273, Andersson Salb. gramm. s. 62
och där citerad litteratur. Om stog 'stod' se ofvan s. 84.

Den normala formen för 'dock' är hos Mess. dogk, mera
undantagsvis dock (t. ex. s. 51, 61, 64, 67). Detta dogh har i
nsv. blifvit då, hvilket numera icke kan skiljas från det tonlösa
adv. då*. På samma sätt är åg, som i Orf. o. Euryd. regel-
bundet förekommer för oc&* 9 förstadiet till nsv. å. Formen
åg måste snarast betraktas som en talspråksform och hör så-
lunda egentligen hemma i föreg. kap.

Om talspråket tillkommande bortfall af g(h) i slutljud se
s. 79.

För öfrigt hänvisas i fråga om uttalet af bokstafven g till
Andersson Salb. gramm. s. 54 följ.

H uppträder utan etymologisk grund och nsv. motsva-
righet i härholt (Mess. s. 24), herhold, här- (Kolmodin Gen.
Aeth. s. 297, 300, 304 m. fl.) 4 , men kärolt (Mess. s. 25), nu

1 I den under 15- och 1600-talen icke ovanliga skrifningen eigen, eigit
'egen, eget' ser jag ett beteckningssätt för /-ljudet (uttal: ejen)\ g-cx i nsv.
beror på anslutning till de böjda formerna.

2 Jfr t. ex. Släpper migh doch 'släpp mig då' (Brasck MGV s. 239).

3 Jfr äfven Bure (161 1), Sv. Hof; se Beckman Ark. 11: 177, 214.

4 Jfr Bellman: härhäld.

STUDIER I 160OTALETS SVENSKA 115

härold (se nedan s. 120); om ordet jfr för öfrigt Andersson Salb.
s. 63.

Beträffande uttalet af ek i sådana ord som prachtigh, mackt
o. s. v. nöjer jag mig att hänvisa till Kock Fsv. ljudl. s. 69 följ.,
Hagfors Sv. landsm. XII. 2: 76 samt Schagerström Lånord med
kt s. 91, Andersson Salb. s. 80, Noreen Col. s. XIII, Beckman
Ark. 11: 165 och där citerad ä. nysvensk grammatisk litteratur.
Här må blott påpekas, att äfven inhemskt kt stundom skrifves
med cht, såsom läckt, spächt (Chronander Bel. s. 121).

Till belysning af A-bortfallet i förbindelsen hj må anföras
jwl 'hjul, rota' (Mess. Sign. s. 119) — alltså från 161 3. Skrif-
ningen hiern järn' förekommer Chronander Surge s. 68. I några
dialekter synes k-et ha bortfallit redan under 1400-talet; se No-
reen Aschw. gr. § 312,3. Jfr Noreen Col. s. XI.

Af intresse för kännedomen om tiden för A-bortfallet i för-
bindelsen hw äro skrifningarna vilka 'hvilka' (O. Rudbeck Bref
1:42 [1666]), hwetha 'veta : (Carl XI i Hist. handl. XVIII. 2:2
[1677]), hwjda 'vida' (Börk Dar. s. 46), kvilkor 'villkor' (Disa
1687, s. 43). I några dialekter tycks k ha försvunnit redan på
1400-talet; se Noreen Aschw. gr. § 312, 3. A andra sidan har
å vissa håll k-et kvarlefvat ännu på Aurivillii tid; se Noreen
Col. s. X.

Då i ad v. häller k-et stundom bortfallit, beror detta på
sammanblandning med konj. eller, t. ex. eij ätter, icke ätter (Mess.
s. 216, 225 x ), ey meera eller (Brasck FP s. 70); jfr hwadh
eller 'vare sig' (Brasck Ap. g. s. 134) = fsv. hivat kcelder\
kanske har dock A-förlusten tagit sin början i detta senare
mycket vanliga uttryck.

Om vän dt förekommer i ä. nsv. häller (-e-J i stället för
eller, t. ex. Gustaf II Adolf s. 238, 248, 538 8 , vidare: om —
heller om (Girs E. XIV s. 94), anten — heller (ib. s. 68).

y (ofta skrifvet y) uppträder regelbundet i däjlig [deijelig
Mess. s. 30, deylig, -heet Chronander Bel. s. 163 m. fl.), fsv.
dcegheliker. — Om j i wija 'viga' o. d., säja, slaijes 'slagits' se
ofvan s. 82 följ.

1 Så äfven icke eller Salb. (Andersson s. 64).

2 Ex. härpå äro hos Gustaf II Adolf synnerligen talrika.

Il6 ELOF HELLQUIST

Nästan regelbundet förekommer det, skrifvet i — under
1600-talets förra hälft i sbst. och verb — vanligen med stam-
men på g eller k — som i fsv. haft i i ändeisen, såsom (Mes-
senius:) dyrkia (fsv. bl. a. dörkia\ försökta, hängia, kränckia,
liggia, läggia (-e-), ryckta, siitia, skänkta, sättia, sänckia, tyckta,
tänckia; drängiar, kyrkia, slängiar; (Rond. JR:) fiskia, liggia;
(Chronander Bel.:) kryckian, skökian; täckia; (Brasck Ap. g.:)
afskräckia, späkia. Se utförligare Noreen Col. s. XII, Andersson
Salb. s. 6g. Därjämte ligga (Rond. JR s. 15).

Dessutom förekommer j — sedan fsv. tid — nästan regel-
bundet inskjutet mellan i och vokalerna a, o, t. ex. ni jo (Mess.
s. 209), giffwa dija (Rond. JR s. 30), frija 'fria (adj.)' (Prytz
G. I s. 39). Under de senare årtiondena synes det dock ha
bortfallit, åtminstone i talspråket, t. ex. fyratio (Putzdrummel
s. 77). Jfr äfven nyjaste (Disa 1687 s. 37). Se om detta in-
skott Noreen Aschw. gr. § 328, 1 b, Col. s. XII. Samma ljud
har i liknande fall antagligen funnits ännu i Hofs språk; se
Beckman Ark. 11:214.

I öijar, uttaladt öjar (Mess. s. 218), har^-et utvecklats ur
det konsonantiska i et i fsv. eiar, af ä. *eyiar (Noreen Aschw.
gr. § 126, 2 anm. 3). Jfr möjor (Tegnér): fsv. meiar.

Af v. vilja växla i pres. och inf. rätt ofta former med och
utan 7, t. ex. willa (Brasck MGV s. 270; rim: förspilla), wille
(FP s. 63, MGV s. 299 och tidigare Mess. s. 55, Rond. s. 17),
willen (Rond. JR s. 29 2 ggr, 31), men willia (Rond. JR s. 50),
willie (Brasck FP s. 63, MGV s. 270), willien (Rond. JR s. 46).
Jfr Lucidor (Norelius Ark. 1: 229). Om wela o. s. v. se under*.

j saknas i cavaleer 'kavaljer' = da. kavaler, motsvarande
ett mit. kavaler (jfr hos Berghaus 2: 102 plur. kawwelleeren x )\
kesar(en), kesars 'kejsare(n) o. s. v.' (Mess. s. 214, 215, 216, 218) *
= fsv. kesar\ vidare i ne 'nej' (Mess. s. 18), en annan bildning
än nej (hvarom Kock Ark. 11: 139 — 140), som för öfrigt ensamt
användes.

K saknas i den under förra hälften af 1600-talet mycket
vanliga formen napt 'knappt' (Mess. s. 16). Om det hufvud-

1 Påpekadt för mig af prof. F. Tamm.

2 Den normala formen under 1 600-talet är dock käysare t. ex. I. Erid
Oecon. s. 296 (»276»).

STUDIER I l60OTALETS SVENSKA 117

sakligen i talspråket förekommande bortfallet af k mellan två
konsonanter se ofvan s. 81.

Den gamla fsv. imperativformen henk 'häng', där g i sam-
nordisk tid öfvergått till k, finnes ännu hos Messenius (s. 25:
henck) ; se forml. Nsv. g motsvaras äfvenledes af k i nook 'nog,
tillräckligt' (Mess. s. 57); jfr äfven nock (bonden Biörn ib. s. 32),
däremot nogh (Truls ib.), jfr fsv. nok, naak (Sdw.) och Noreen
Aschw. gr. § 261 anm.

L motsvarar nsv. r i balberare 'barberare'; om ordet se
Andersson Salb. s. 42, SAOB.

Om / af rd(h) se s. 81; // af Id se s. 84; om bortfallet
af / i kar se s. 80 samt i ska, te 'till' se s. 80. Dessa före-
teelser tillhöra öfvervägande talspråket.

N motsvaras af nsv. m i sänka 'samka' (Börk Dar. s. 11),
fsv. samka, sänka, nsv. (hvard.) sänka; ynka 'ömkan' (ib. s. 48).

Nästan regelbundet förekommer fr a, ifrå (== fsv. frä) ;
från dock t. ex. Mess. s. 55 *.

Den gamla formen antigen (utan n) lefver kvar ännu hos
Gustaf II Adolf (s. 248 [1621]); i SAOB anförd senast från 1578.

Om assimilationen nd> nn se s. 85.

P förekommer ännu under första hälften af 1600-talet rätt
ofta inskjutet mellan m och n, t, t. ex. fampn (Mess. s. 50),
nampn (ib. s. 28, 55, 57), nämpnd, stämpnd (ib. s. 58), wäl-
kompne (ib. s. 55), fämpton (ib. s. 41), nogsampt (ib. s. 28),
sömpn (Rond. JR s. 14). Sannolikt har /-et i denna ställning
just vid denna tid försvunnit. Jfr Mess. s. 79 warmt. Chro-
nander Belesn. s. 99 (1649) nar vpkomne, s. 115 gömdt; men
därjämte fampn, nampn och nogsampt — som det synes regel-
bundet. Att åtminstone under senare hälften /-et var stumt i
förbindelserna mpn, mpt framgår af grammaticis vittnesbörd;
jfr Noreen Col. s. XV. Om växlingen mpn ~ mn i ä. nsv. se
för öfrigt Kock Ark. 16: 258 följ.

p saknas i trumetare 'trumpetare' (Mess. s. 105), vanligt vid
denna tid, t. ex. Salberg (Andersson s. 82) och tidigare i Bib.
1 54 1; jfr mht. trumet 'trumpet'; därjämte trompetare Col. Ännu
Bellman har trummeta 2 . Om bortfallet af/ i skärt 'skarpt' se s. 81.

1 Om förhållandet mellan frå och från se Kock Ark. 6:31, 11:131.

2 Om dessa och hithörande ord se Prellwitz Bezz. Beitr. 22: 106 f.

Il8 ELOF HELLQULST

R finns ännu kvar i morster 'moster' (Brasck MGV s. 239),
af fsv. modkir syster, Westeråhrs 'Västerås' (Prytz G. I s. 42),
fsv. Wcestra Aros\ jfr äfven fästerman 'fastman' (Asteroph.
Tisbe s. 44), fsv. fcesteman, men isl. festarmadr och fsv. festir-
kona SML. I nabor 'nabo, granne' (Mess. s. 7) = fsv. nabor
beror det på mit. naber, nabur\ nabo är däremot fsv. naboe.

Utan motsvarighet i nsv. förekommer det äfven i granner-
ligh 'granneligen' (Mess. s. 202) 1 , jfr y. fsv. granneliga, reder-
ligen (Chronander Surge s. 11), jfr fsv. redhelika\ jfr från 1500-
talet: grannerliga (P. Brahes kr. s. 21) och månne? ligen (ib. s. 12),
men y. fsv. mannelighen. Däremot saknas det i wisseligk 'visser-
ligen' (Rond. JR s. 65), jfr y. fsv. wisseliga; dock förekommer
i våra källor (t. ex. ib.) äfven wisserligh, hvarom nedan i form-
läran under adverben. Detta inskott, som äfven i fsv. tid var
mycket vanligt i ord på 4iker, -lika, beror tydligen på inverkan
från sådana bildningar som faper-, innerliker o. s. v.; se No-
reen Aschw. gr. § 333 anm. Minnen häraf äro i nsv. evinner-
ligen, sannerligen samt det nyss omnämnda visserligen.

r har genom dissimilation bortfallit i fodra(r) 'fordra(r)'
(Chronander Surge s. 62 och ofta äfven annorstädes, t. ex.
Stiernhielm); så också i nsv. talspråk.

Om ett talspråket utmärkande, i obetonad ställning upp-
kommet r-bortfall i ä, va, ka, plä se ofvan s. 79 följ.

5 saknas oftast i det substantiv, som styres af prep.-ut-
trycket för — skul(l), t. ex. för hunger skul (Mess. s. 11), för
theras Syster skul (ib. s. 44); jfr Andersson Salb. s. 48.

T motsvarar nsv. d i uddljudet af flera pronomina och
adverb, som i urnord. börjat på p, hvilket i betonad ställning
blifvit fsv. p , (ä.) nsv. t, i obetonad fsv. d, skrifvet p, nsv.
d: tu 'du' (vanligt hos Mess., tämligen regelbundet hos Rond.
JR 2 ), men du (dw) Mess. s. 50, 66 samt regelbundet senare i
Orf. o. Euryd.; tig(h) (Mess. flera ggr, Rond. JR regelbundet,
tig ännu i Orf. o. Euryd. s. 95); tin 'din' (Mess. flera ggr); tå
'då' (Mess. flera ggr, regelbundet hos Rond. JR och Prytz G. I),
men då Mess. s. 39; iäd(h)an 'dädan' (Mess. flera ggr, Rond.

1 Dock vid denna tid äfven granneliga, t. ex. I. Erici c. 1640.

2 Af andra 1600-tals skrifter, där samma förhållande äger rum: Sigfridi
Gåås Kong (16 19), Schroderus Om hoflefv. (uppl. 1675).

STUDIER I IÖOO-TALETS SVENSKA II9

JR s. 41); tij(d)t (Mess. Disa 1 , Rond. JR s. 41, 67, 68), men dijt
(Mess. s. 177, 217). Jfr Noreen Col. s. XVI 2 .

Om formerna t het (thz), the, them, t hen, thenna har jag icke
fört utförliga anteckningar. De äro emellertid de regelbundna
hos Rond. JR och Messenius.

Den ofvan (s. 77) omtalade redan i y. fsv. uppträdande
öfvergången af d (dh) till (th och) / tH är synnerligen talrikt
representerad, ja, /-formerna synas betydligt öfverväga de på
-d(h). Ex. från Mess.: öffuat (s. 1), celebrerat (ib.), tilsport (s.
14), sendt, sändt (s. 15, 59), kastat (s. 24), ohöflat 'ohyflad' (s.
26), försfört (s. 28), kallat (s. 55), hördt (s. 60), åtskilnat (s. 191),
tvarnat (s. 203), hugnat 'hugnad (sbst.)' (s. 204), förbannat (s.
253; jfr Brasck Ap. g. s. 120), klädebonat (Mess. s. 255); från
Rond. JR: loffwat (s. 41), baståt (s. 79), hängdt (s. 105) m. fl.
m. fl.; Brasck Ap. g.: förwillat (s. 113), förblindat (ib.), lossat
{s. 114), marknät (s. 202) 4 ; Brasck MGV: plågat (s. 257), ährat
(s. 278); Chronander Bel.: oskrymptat (s. 171), omwårdnat (s.
189), antastat, fastnadt (s. 192); Putzdrummel: lööslifwat, god-
hiertat (s. 73); Börk Dar.: lefnadt, trefnadt (s. 46), wyrdnat (s.
48). Därjämte förekomma dock af samma ord stundom former
på -dfhj. Formerna på -/ voro vanliga långt in på 1700-talet,
t. ex. hos Hof (Beckman Ark. 11:215) ocn Bellman. Som sy-
nes äro de enstafviga orden på -/ för -d(h) mera sällsynta : ofvan
ha sändt, hördt och hängdt anförts ; de måste väl betraktas som
påverkade af de flerstafviga, där å stått i relativt obetonad ställ-
ning. Däremot äro fält 'fälld' (Chronander Surge s. 73) och
stält (Mess. s. 39) icke att föra hit: de motsvara fsv. fellt(er),
hvarjämte -der, och sta?llt(erj\ se nedan. I detta sammanhang
må äfven omnämnas sbst. bordt 'bord' (Mess. s. 24), frögdt
'fröjd' (ib. s. 29, 30); jfr liknande ex. Noreen Aschvv. gr. § 260,
7 anm. 6.

1 Sida ej antecknad.

2 Ännu i dag växlar i t. ex. det finnländska Pargasmålet / och d efter
ofvan angifna ljudlag; se Thurman Sv. landsm. XV. 4: 18, där öfrig litteratur
i frågan finnes förtecknad.

8 Se Noreen Aschw. gr. §§ 257, 2, 260,7 och där citerad litteratur.
4 Därjämte marcknadh (Mess. s. 24).

120 ELOF HELLQUIST

Om härholt (Mess. s. 24), härolt (s. 25) har i annat sam-
manhang talats s. 114, 115.

Om /-et i imper. bindt, kalt, ipf. galt, hölt, wölt, bänt, som
har urnordiska anor, och det analogiskt inkomna i fant, want
se nedan under formläran (verben).

Formen plattrar 'pladdrar' (Brasck Ap. g. s. 206) beror
väl på ordets onomatopoetiska karaktär.

t kvarstår ännu i watzlan 'vasslan' (Rond. JR s. 37, 40 m. fl.),
fsv. vatle\ samt i de ofvan nämnda bindt, bänt o. s. v. — Utan
motsvarighet i nsv. uppträder det i longst, längst 'långs, längs
efter' (Gustaf II Adolf s. 255, 256); bildningen är af samma art
som äljest och straxt i förhållande till ä. äljes, strax.

t saknas i tissel 'tistelstång' (Mess. s. 51) = isl. pisl, tisl
Spegel, östg. tisel, se för öfrigt Lindgren Sv. landsm. XII. 1: 157.
Om bortfallet af / i Osgöthan se ofvan s. 81, om assimilatio-
nen af ts > ss s. 86.

V (w) motsvarar nsv. b i drazvant 'drabant' (Gustaf II
Adolf s. 250), mit. dravant.

v (w) finnes utan nysvensk motsvarighet i Jesuviter, Jesu-
viten (Brasck MGV s. 259, 272); jfr Jesuwiter i ett skillings-
tryck från 1634; v-et härstammar från ä. ty. Iesuwiten.

Med afseende på växlingen af formerna stuga och stufva,
den senare och ursprungliga numera blott dialektisk, har jag
antecknat: frustujfniö (Mess. s. 15), stenstuffuan (ib. s. 21), fru-
stuffua (ib. s. 27), men frwstugun (ib. s. 43).

Om ble 'blef ', ga 'gaP se s. 80.

Lång vokal för nsv. kort sådan uppvisa:

framför £-ljud:

blek, bleek 'bläck' (Mess. s. 39, 137; rim: leek), bleekhoorn
(Rond. JR s. 51); folketymologisk ombildning?; fsv. blcek;

streek '(streck) slag' (Sutor Nicolaus, Brasck Ap. g. s. 200);
jfr mit. streke m. ds.;

weekan 'veckan' (Brasck Ap. g. s. 203), wijkor (Mess. s.
128); *

ögnebleek 'ögonblick' (Mess. s. 61);

framför ;/z-ljud (jfr härtill Noreen Col. s. XX):

bortröma 'rymma bort' (Mess. s. 115);

1 Därjämte stundom wicka; citat se Grip Sv. landsm. XVIII. 6:43.

STUDIER I l600-TALETS SVENSKA 121

göma 'gömma' (Mess. s. 115);

heeman, heema 'hemma' (Brasck FP s. 7, 9) jämte hemma
(ib. s. 11) och hemman, se nedan under ad verben;

skråma 'skrämma' (Börk Dar. s. 32) jämte skremma (Mess.
s. 27);

skäma 'skämma' (Mess. s. 119), men skämma ib. s. 71;

(be)swijmer 'svimmar' (Mess. s. 71) jämte swimmar (Börk
Dar. s. 41);

tijma(n) 'timme(n)' (Mess. Disa, Girs G. I s. 140, Börk Dar.
s. 31), timar (Rond. JR s. 32), jfr Noreen Col. s. XX 1 ;

framför «-ljud:

ween 'vän' (Mess. s. 134; rim: seeii)\

framför /-ljud :

dråpar 'droppar' (Chronander Bel. s. 148);

skepen 'skeppen' (Rond. JR s. 50), skeep (Brasck FP s. 94),
vanlig form vid denna tid, se förf. Ark. 4: 297 ;

taapar 'tappar' (Mess. s. 193), vanligt i nsv. dial. ; därjämte
tappat hos A. Oxenstierna;

framför r-ljud:

döör 'dörr' (Mess. s. 31), dör (ib.), dören (ib. s. 70, Börk
Dar. s. 14), vanlig form i ä. nsv., se förf. Ark. 4:297;

näsebåårar 'näsborrar' (Rel. cur., Noreen-Meyer s. 167), fsv.
ncesaborar;

spårar, sporar 'sporrar' (Mess. s. 43, Chronander Bel. s. 158)^
vanlig form i ä. nsv.;

framför j-ljud:

nyys 'nyss' (Girs E. XIV s. 82); kanske dock arkaiserande
stafning;

framför /-ljud:

heeta 'hetta' (Moraeus Vit. s. 407), men hettan (Börk Dar.
s. 40) 2 ;

skoot 'skott' (Mess. 27), osäkert;

1 Formen synes vara den normala under 1600-talet. Någon gång upp-
träder dock äfven en form med mm, t. ex. timmen (Brasck Ap. g. s. ni).

2 Den långvokaliska formen synes under 1600-talet ha varit den nor-
mala i skriftspråket; hetta(n) är vid sitt första uppträdande möjligen att be-
trakta som en blott talspråksform.

122 ELOF HELLQUIST

sweth 'svett' (Börk Dar. s. 10) jämte swätt (Kolmodin, se
under ä)\

weet 'vett' (Mess. s. 44, Prytz G. I s. 49 m. fl.), weth (Börk
Dar. s. 10), vanligt i nsv. dial.

En under 1600-talet vanlig form var stana 'stanna', t. ex.
stana (Gustaf II Adolfs. 257 m. fl. st.; Spegel Guds verks. 154,
rim: mana), äfven på början af 1700-talet: siahna (Geisler Hans.
4 : 339 I 1 / ^'» r i m: bakn-)\ stanat (Orf. o. Euryd. s. 97), andra
ex. se Andersson Salb. s. 44. Däremot stadnom (Brasck Ap. g.
s. 123), hvars d dock vid denna tid ej uttalats, stanna (Orf. o.
Euryd. s. 99). Sannolikt föreligga här representanter för två
skilda dialektgrupper, där -dhn- utvecklats på olika sätt. Kanske
har stana uppkommit af ett yngre (dialektiskt) p. pf. *stain med
intervokaliskt bortfallet dh\ jfr t. ex. tiender ofvan?

Dessutom kvarstår sedan äldre tid fördubbling af vokaler
i en mängd fall, där säkerligen uttalet redan nu var det ny-
svenska, t. ex. een (obest. art.), nästan regelbundet hos Mess.,
heem : reem (Mess. s. 43), tijn (mask. o. fem., vanligt hos Mess.),
troodt (ib. s. 56) o. s. v.

Om doter se ofvan s. 88.

Lång vokal i andra stafvelsen har i motsättning till nsv.
äfven sammeet (Mess. s. 63) — jfr samet Rond. JR s. 56 —
med hufvudtonen på ultima. I sammetz pung (Rond. JR s. 28)
fordrar metern den nuvarande accenten.

Kort vokal för nsv. lång sådan uppvisa:

framför ^-ljud:

sabbel (Brasck Ap. g. s. 134, 136), så äfven i Arwidssons
Sv. folksånger, jfr Noreen Col. s. XX; Bellman har en gång
käbbel 'kabel';

framför £-ljud:

backa 'baka' (Ber. om Wästindien s. 25); jfr SAOB;

dieckne 'djäkne' (Prytz G. I s. 58);

räcknad (Chronander Bel. s. 165), räcknar (ib. s. 137) *,
vpräcknar, -ch- (ib. s. 164, 172), räcknas (U. Hiärne Stråt., No-
reen-Meyer s. 139), Täckningar (Ber. om Wästindien s. 23) 2 ;

1 Äfven hos Lucidor (Norelius Ark. 1: 232).

2 Jfr från 1500-talet: uthräckna P. Brahe Oecon. s. 51 (1585).

STUDIER I IÖOOTALETS SVENSKA 1 23

siuckdom (Mess. s. 4), stuck (Mess. s. 219, 220), siuckna
(I Erici s. 382);

steckte 'stekta' (Rond. JR s. 67);

säckre 'säkra' (Brasck Ap. g. s. 167);

uppwackna (Rond. JR s. 103);

åcker 'åker (sbst.)' (Brasck Ap. g.).

Om vokalförkortningen i slika fall se Kock Fsv. ljudl.

s. 390-

framför /-ljud:

skolie 'skola (v.)' (Mess. s. 20), skoilen 'skolen' (Rond. JR
s. 8, 18, 32, 46); mycket vanliga former i Holof. o. Jud. (c.
1599); jfr Schacktafvelslek / skollen\

skäll 'skäl' (Rond. JR s. 35, Brasck Ap. g. s. 167, 168)
jämte skääl 'vett, förstånd' (Rond. JR s. 11);

wäll 'väl' (ytterst vanligt hos Rond. JR t. ex. från bokens
första hälft s. 8, 9, 10, 12, 13, 14, 16, 17 2 ggr, 18, 19, 20, 22,
25, 29, 32 2 ggr, 33 2 ggr, 40, 41, 45, 59> Mess. s. 117, Brasck
MG V s. 258, Chronander Surge s. 16, 17 m. fl. ggr, Kolmodin
Gen. Aeth. s. 276, 281, 282, 293), farwäll (Rond. JR s. 40 2 ggr),
fa(a)r(a), -er . .wäll (Rond. JR s. 32, Brasck FP s. 12, 19, 43, Ap. g.
s. 207 m. fl.), lijkwäll (Brasck Ap. g. s. 205); dock äfven wäl,
zvel, ehuru ej så ofta, t. ex. Rond. JR s. 13 2 ggr, 15, 40, 41;

framför m-\]ud (jfr härtill Noreen Col. s. XX):

damm 'dam, fruntimmer' (Chronander Bel. s. 140, Putzdrum-
mel s. 81); jfr damme Chronander Surge s. 25 (rim: samme) ;

gammar 'gamar' (Rel. cur., Noreen-Meyer s. 164);

grämmer 'grämer' (Prytz G. I s. 34);

lam, adj. (Mess. s. 22; rim: skam), lamme 'lama' (Mess.
Disa), lamman (ack. sg. ib. s. 22); under 1 600-talet vanlig för-
kortning, se förf. Ark. 4: 296, där andra ex. anföras; om ut-
vecklingen af kvantitetsförhållandena i den fsv. ljudförbindelsen
kort a-\-m se Kock Sv. landsm. XI. 8:42 följ.;

framför n-\jud:

ennesta endaste' (Rond. JR s. 71), till fsv. enister 1 ; jfr dock
äfven eneste ib. s. 43;

honnig 'honing' (Ber. om Wästindien s. 25); jfr fsv. hon-
nog(h) några ggr enl. Sdw.;

1 Eller möjligen enaster\ se nedan.

124 ELOF HELLQUIST

sonn 'son' (Asteroph. Tisbe s. 14), jämte son; jfr Noreen
Col. s. XIX;

synnas 'synas' (Börk Darius s. 32), synnes 'synes' (ib. s. 4,
5, 43). På grund af dessa former ser det ut, som om det hos
Stiernhielm förekommande synnes, hvilket af Tamm s. 45 förses
med ett (!), icke bör betraktas som skriffel;

]fr förmånn Lindschöld 1669 (Hans. 4: 124);

framför /-ljud :

luppit 'lupit' (Girs E. XIV s. 71), afiuppen (Gustaf II Adolf
s. 156) 1 ;

wappen 'vapen' (Gustaf II Adolf s. 205 1 , Börk Dar. s. 29
2 gg r )> jfr Noreen Col. s. XX;

jfr skippa rätt Lindschöld (Hans. 4: 146), där väl pp upp-
kommit i svagbetonad ställning (i uttryck sådana som det, i
hvilket verbet här uppträder); äfven Gustaf II Adolf (s. 156) har
skippa lagh och rätt; dock synas de hos honom förekommande
dubbelskrifningarna litet bevisande, hvarom s. 125;

framför s-ljud:

läder-påsse 'läderpåse' (Dahlstierna Hans. 6: 104 [1691]); jfr
possen 'påsen' Holof. s. 33, 52 2 ; formen har dock sannolikt upp-
kommit i sammansättningar, se Noreen Sv. etym. s. 31;

tössan 'tösen?' (Dahlstierna Hans. 6: 104 [1691]); ordet är
= no. taus; se för öfr. närmare B. Magnusson Ölsen Ark. 18:
199 följ.;

framför /-ljud:

flättande 'flätande' (Mess. s. 28), fsv. flätta, isl. flétta; där-
jämte fläätade (Rel. cur., Noreen-Meyer s. 166);

trätta, sbst, trätto, trättor (Mess. s. 29, 55, 56, 57, 148,
Brasck MGV s. 223, 226, Chronander Surge s. 13), trätta, verb
(Brasck MGV s. 223), fsv. prcztta; se förf. Ark. 11:348, Kock
13: 164; därjämte träta v. (Chronander Bel. s. 193; rim dock: rätta).

1 Om dubbelskrifningarne hos G. II A. se dock s. 125.

2 Emellertid kräfver kvantiteten o. ortografin en särskild liten undersök-
ning; jfr t. ex. ducka 'duka' s. 41; skolle 'skola', skollom, skolien s. 4, 6 3 ggr,
27» 3 1 ; g' orre 'g° ra '> görrom, görren S. 6, 7, 9, 18, 27, 30, 33, 41, 45, 48 m. fl.,
men göre s. 6, görenn s. 39; warra 'vara' s. 46, men warer s. 48. Nsv. un
motsvaras stundom af n t. ex. wunit 'vunnit' s. 9, ntone 'månne' s. 10, saningen
s. 18.

STUDIER I IÖOO-TALETS SVENSKA 1 25

På grund af obetonad ställning har vokalen förkortats i:

låtta 'låta' (Mess. s. 222) \ men vanligen /äta; lätte 'läte'
(Chronander Surge s. 19); jfr imper. lätt nedan;

wetta Veta' (Hund E. XIV vanligt, t. ex. str. 465 : wette,
Mess. s. 51, 70 m. fl., Gustaf II Adolf vanligt, t. ex. s. 480,
Prytz G. I s. 20), wettat {Börk Dar. s. 4), men weta (Mess. s. 71);
vokalförkortningen i detta ord är under 1600-talet ganska van-
lig, se Noreen Col. s. XX, förf. Ark. 4:296 2 ;

lätt 'låt (imper.)' (Rond. JR s. 37, 51, Chronander Bel. s.
186, 187 [men s. 187 äfven lät see), Surge s. 19, 31 3 ), eljes i
regel lät; lätt 'lät (ipf.)' (Girs G. Is. 19) jämte lät ib.;

mött 'mot' (Mess. s. 190, 258), jfr emott i y. fsv. (t ex. Rimkr.),
P. Brahes kr. s. 6, 33, annars vanligen mot, emot\

att 'åt' (Rond. JR s. 122 ggr, 15, 77, 79: frågher honom
att, 98), vanlig form, heem ått (ib. s. 16, 36); därjämte (å)åt
(s. 16, 24, Mess. s. 71 m. fl.).

Jfr från fsv. tid t. ex. utt (Upl. L. WB 7: 2 flera ggr).

Dessutom uppträder kort vokal i:

bälätte 'beläte' (Mess. s. 213), hvarjämte beläte(n)\

bråttar 'bråtar' (Girs G. I s. 199);

förträtt 'förtret' (Prytz G. I s. 13), jfr s. 110;

nött 'nöt, nux' (Brasck MGV s. 279);

skutte 'sköto' (Hund E. XIV str. 314) jämte skute (ib. str.
356); skutten 'skjuten' (Girs G. I) jämte skutne (ib. s. 144).

Särskildt i Gustaf II Adolfs skrifter är lång konsonant, där
nsv. har kort sådan, mycket vanlig 4 , men denna punkt i Gustaf
Adolfs språk eller ortografi fordrar en särskild undersökning,

1 Så ofta äfven under 1500-talet, t. ex. P. Brahes kr. s. 3, 56. Emeller-
tid är dubbelskrifning i denna källa mindre bevisande; jfr t. ex. formerna olicka,
tall 'tal', vanne, farritt, warridt, gatturna ib. S. 54.

8 Så äfvenledes under 1500-talet, t. ex. P. Brahes kr. s. 3,40, 54: jfr not 1.

8 Jfr äfven Lindschöld Hans. 4: 145 många ggr.

4 ricke 'rike' s. 113, Pannekacka s. 257, Acke 'Åke* ib., licka 'lika' s. 258,
bewecka s. 480, brucka 'bruka' s. 490 2 ggr, förorsackas s. 482, förlickas s.
490, or säcken ib.; tallat 'talat' S. 482; förrelöpper s. 484, skrappas s. 283; för-
lenner 'förlänas' s. 256, terminnens s. 482, jämte förlener s. 258; förrestå 'förestå'
S. 257, årrender s. 476, warra 'vara' s. 482, ärret 'är det' ib.; bytte 'byte' S. 258,
Statteme s. 476. Härmed bör sammanhållas Gustaf Adolfs tyska ortografi:
g ew essen, disses, vormutten (s. 448) o. S. v.

126 ELOF HELLQUIST

hvarför lösryckta exempel här endast skulle åstadkomma för-
virring: dylika ha här därför uteslutande anförts, när de styr-
kas genom belägg från andra håll. Ett liknande förhållande
äger som nämndt för 1500-talets vidkommande äfven rum med
Per Brahes kr.

Beträffande accenten må nämnas, att hufvudtonen låg
(eller kunde ligga) på första stafvelsen i förnäm (Lindschöld
Hans. 4: 157), patron (Börk Dar. s. 14, 22) = vissa nsv. dia-
lekter; på slutstafvelsen i pappir (Mess. s. 137), jfr ty. papier,
tobaak (Chronander Bel. s. 153).

I en hel mängd fall låg, i motsats till bruket i nsv., huf-
vudtonen på senare leden af ett sammansatt ord. Ex. : förmaak
(Mess. s. 27), syskrijn (s. 67), systool (s. 66), syylspeet (s. 61),
irooheet (s. 63), åtråå (s. 62), framgångh (s. 1 59), samweet (Chro-
nander Surge s. 12, Brasck Ap. g. s. 123) *. Dock synes i ana-
logt bildade ord hufvud ton vikten äfven ha kunnat hvila på första
stafvelsen. Om dessa under 1600-talet vanliga betoningsförhål-
landen se Kock TfF NR 3: 247, Sv. akcent 2: 247 följ., Noreen
Col. s. XXI.

2. Till formläran.
Substantiven.

a) starka deklinationen sing.

Nom. sg. på -er af starka maskuliner förekommer — utom
i skymford och dylika nedsättande benämningar, där denna än-
delse är mycket vanlig (se ofvan) — sporadiskt isynnerhet under
förra hälften af århundradet. Ex.: seder 'sed' (Mess. s. 24, 6j),
konungher (s. 25, men i vokativus konungh samma sida 3 ggr),
een annan låter 'låt' (Brasck FP s. 64), tyranner (eg. obj., ib.
s. 68), mager (Ap. g. s. 113). Jfr Columbus hooper (ännu van-
ligt i lägre talspråk); se Noreen s. XXII 2 . — Stundom har -er
inträngt i fem., t. ex. en ringa tidher (Mess. s. 225). Jfr slut-
ligen til Dagher liwss (Mess. s. 48) och gen. presters 'prästs'
(Kolmodin Gen. Aeth. s. 299).

1 Om kvantitetsförhållandet i detta och liknande ord se Kock Sv. landsm.
XI. 8:41.

2 En vanlig form vid denna tid är äfven qväller : kvar qväller, mot qväller
Lindschöld 1669 (Hans. 4:117, 121).

STUDIER I IÖOOTALETS SVENSKA \2J

Dat. sg. på -e förekommer af tron : throne (Mess. s. 39;
i högtidlig framställning), af rosenlund : rosen lunde (s. 53; i en
visa), af mod : medh wäldigt modhe (Chronander Bel. s. 190), af
lif\ i lijfwe (Brasck FP s. 97) eller best. form (jfr s. 78)?

Här må tilläggas en anmärkning om att nom. propr. på
-s stundom få geniti vän delsen -es, t. ex. Biskop Månsses Tal
(Girs G. I s. 112).

b) svaga deklinationen sing.

Här har fornböjningen visat sig betydligt lifskraftigare.

Hjärna heter ännu kierne (Brasck Ap. g. s. 130) jämte
Merna (ib. s. 135); skugga ännu skugge (Mess. s. 152).

Ex. på oblik kasus på ~a(n) af gamla svaga maskuliner
äro: bog(h)an (Mess. s. 27, 44), dåra (s. 40), släda (s. 19), dess-
utom makan, näffua 1 ; galga (Rond. JR s. 8), granna (s. 18),
landzherran (s. 8), naffla (s. 19), kragha (Chronander Surge s.
73). Skadhe och skadha förekomma hos Mess. omväxlande i
oblik kasus. Ib. s. 55: ack. wredha (: fsv. wrefyi f.). Stundom
har a trängt upp i nom., t. ex. staka (Mess. s. 59).

Gen. på -as är mycket sällsynt; ex. blott från den försitt
ålderdomliga språk bekanta JR: wår grannas hws (s. 15).

Ex. på oblik kasus på -o(n), -u(n) af gamla svaga femi-
niner äro: frzvstugun (Mess. s. 43), frustugun (Girs E. XIV s. 71,
Putzdrummel s. 79), födo (Mess. s. 30), hwijlo (s. 245), lycko (s.
34, 204), trätto (s. 56), dessutom har jag från Mess. antecknat
nytto 3 ggr; gatun (Rond. JR s. 52, Brasck FP s. 44, 67, 76,
Ap. g. s. 143 m. fl.), kanno (JR s. 13), mödho (s. 42), panno (s.
13), snaron (s. 8), tiäro (s. 67), ä(h)ro (s. 46, Chronander BeL
s. 109), gulkädio (JR s. 73), rättwijso (Prytz G. I s. 4). Redan
under 1600-talets första årtionden finner man dock betydligt
oftare nominativformen på -a i oblik kasus, t. ex. föda, kronan,
lycka, plåga (Mess.). Framför allt föredragas a-formerna i best.
form. Stundom har den oblika formen trängt upp i nom., t. ex.
ladu (Mess. s. 150), willo 'villa' (Gustaf II Adolf s. 504).

1 Utan antecknande af sida. Den oblika formen nåfva har gifvit upphof
till den sporadiskt uppträdande plur. näfvor (t. ex. J. Lindestolpe Tanckar om
Skörbugg s: 46 [1721]) — hvilken dock ej segrade öfver den på -ar, såsom
fallet var med hjässor, hjärnor o. a.

128 ELOF HELLQUIST

Formerna på e lämnar jag här ur räkningen, då det är
svårt att afgöra, om ^-et utgår från fsv. i (e) eller utgör en för-
svagning af a, o. Ex. (såväl an- som ön- och ///-stammar) äro
(från Mess.) i nom. sg. : lycke, olycke, wil(l)ie (jämte wiilid),
yxe\ i oblik kasus: crone (jämte krona [71] ofvan), gröde, mödhc,
olycke, quinne, skadhe (jämte mödhe, skadha ofvan), wilie.

c) pluralis.

Från nsv. afvikande pluralformer äro:

drickar 'drycker' (Chronander Surge s. 12) jämte dricker
(ib. s. 60); punctar 'punkter' (Brasck MGV s. 279 2 ggr), men
punc(h)ter (Prytz G. I s. 49, Gustaf II Adolf s. 490), äfven fsv.
har här växling mellan -ar och -er\ skattar 'skatter' (Stiernhielm
s. 36, Lagerlöf Hans. 4: 48), fsv. -ar och -ir\

mästrar 'mästare' (Brasck FP s. 36), lär ar ers 'lärares'
(Mess. s. 237);

officerer 'officerare' (Gustaf II Adolf);

scholar 'skolor' (Columbus Ordesk. s. 34); vågar jämte
väger, vågor 'undae', se förf. Ark. 4:311; ådrar 'ådror' (Börk
Dar. s. 39);

stränder 'stränder' (Orf. o. Euryd. s. 98) = fsv. strandher\

handklöfwer 'handklofvar' (Brasck Ap. g. s. 137); men hand-
klofwar (Girs G. I s. 192);

råer 'rådjur' (I. Erici s. 75), skråger 'skrån' (Gustaf II Adolf
s. 277);

färgor 'färger' (Chronander Bel. s. 108), se närmare förf.
Ark. 4:311; gränssor 'gränser' (Disa 1687, s. 23) \ se förf. ib.
s - 3 I2 *> gångor 'gånger' (Girs G. I s. 123), till fsv. gänga, van-
lig form, ännu bruklig i finnländskan; reglor 'regler' (Rond. JR
s. 100), vanligt långt in på 1800-talet, jfr Rydqvist SSL 2:214;

skyflor 'skyfflar' (Gustaf II Adolf s. 256, 257), sföflor 'stöf-
lar' (Mess. s. 43, Bureus Suml., Sv. landsm. Bih. I. 2: 62) ;

öror(na) 'öron(en)' (Girs G. I s. 139);

halmstrå 'halmstrån' (Mess. s. 23) = fsv. pl. halmstrå ; knää
'knän' (Chronander Bel. s. 121) = fsv.; jfr bij 'bin' I. Erici Oecon.
s. 382 och ännu 1728;

1 Därjämte: gräntzar Lindschöld (Hans. 4: 149) m. fl. från ungefar
samma tid.

STUDIER I l60OTALETS SVENSKA 1 29

kläde 'kläder' (Mess. s. 220), dock i den gamla förbindel-
sen kläde och föda = fsv. klcefye ok fe^a\ kläden (Rond. JR
s. 57 r. 5) är sannolikt obestämd form, däremot s. 56 best.;
en tredje plural är klädher (Chronander Bel. s. 153); hit hör
vidare äple 'äpplen' (Rond. JR s. 87) = fsv. pl. ceple\

rådher 'råd (abstr.)' (Mess. s. 39), fsv. däremot rap;

beläter 'beläten' (Girs G. I s. 231); gulsmycker 'guldsmycken'
(Mess. s. 25); sinner 'sinnen' (ib. s. 16); sriörer 'snören' (Mess.);
stycker stycken' (Mess. s. 72, Rond. JR s. 103), redan y. fsv.
stykker, men stycken hos Brasck FP s. 6j, Col.; ärender 'ären-
den' (Rond. JR s. 71); jfr rijker 'riken' (Girs G. I flera ggr) och
Söderwall Hufvudep. s. 85, Noreen Col. s. XXII;

skoo 'skor' (Brasck FP s. 8) = fsv., jfr best. skoona nedan.

Af nytta förekommer pl. nyttor 'fördelar' (Brasck FP s. 103),
äfven hos Stiernhielm Föret, till Fateb., af mil(a) pl. mijhler
(Girs E. XIV s. 86), af nöd : noder (Gustaf II Adolf s. 479), se
nedan, af wänskap : wänskaper (ib. s. 210), af skärmytsel : skiär-
myslor (ib. s. 188), af jlärd ': jlärder (Asteroph. Tisbe s. 27).

Om fahrar 'fader', köö(r) 'kor' se ofvan s. 89.

Vanligt är -er, där nsv. har -ar eller -or. Ex. äro dröm-
mer, förster, ärffuinger (samtliga från Mess.), gudinner, tunger
(Chronander Surge) jämte gudinnor, quinnor (Chronander Bel.),
höner, matroner, skoler (Mess.), spegloser, spåner (Chronander
Bel.).

Pluraländelsen -ur är vanlig blott i gatur (t. ex. Girs E. XIV
s. 62) l , vidare förekommer den i insagur (Gustaf II Adolfs. 218),
ladhur (ib. s. 632), zvekur (Girs G. I s. 23); efter ursprungligen
lång stafvelse har jag endast funnit den i hoorur (Chronander
Bel. s. 116).

Pluralformerna svenskar, danskar synas ännu icke ha upp-
kommit 2 . Däremot förekommer naturligtvis singularis: (kivar)
Swensk (Mess. s. 90). Den substantiverade pluralen af svensk,

1 Jfr den vanliga formen gatun ofvan; gatun synes liksom frustugun ha
varit den normala oblika formen åtminstone till midten af 1600-talet.

2 Prof. F. Tamm påpekar emellertid för mig den analoga formen Ty-
skenia (Gustaf II Adolf s. 584). Dessutom har jag funnit Tyskeme och Ty-
skarna s. 280; men därjämte Tyske s. 281. Någon motsvarande pluralform af
svensk och dansk är mig emellertid som nämndt icke bekant.

K. Hum. Vet. Sam/, i Uppsala. VII. 6. 9

130 ELOF HELLQUIST

dansk o. s. v. lyder i regeln i hela den mig till buds stående
litteraturen :

i obest. form Swenske, -a, Danske, -a (= fsv. danska), dat
swenskom (Mess. s. 247) o. s. v.;

i best. form the Swenska, -e, the Danska, -e, dat. thent
Swenskom (t. ex. Mess. s. 90, 9.1, Girs G. I s. 141), them Dan-
skom (t. ex. Mess. s. 150, Girs G. Is. 143), them Lubeskom (Girs
G. I s. 161); men i samma betydelse förekommer äfven utan
fristående artikel t. ex. Danske (t. ex. Mess. s. 90), Swenskom
(ib. s. 130) o. s. v., hvarom närmare under syntaxen.

Den gamla dativen på -om är tämligen sällsynt. Ex. : gudom
(Mess. s. 209), hedningom (ib. s. 208), östgöthom (ib. s. 248), herrom
(Rond. JR s. 62), föräldrom (Brasck FP s. 6), sonom, döttrom
(Chronander Bel. s. 115). På gränsen mellan substantiv och
adjektiv stå christnom 'de kristna' (Mess. s. 247), Swenskom
'svenskarna' (ib. s. 130) (jämte them Swenskom, hvarom ofvan),
swenskom 'svenskar' (ib. s. 247).

Den fsv. ackus. på -a kvarlefver i några fall, t. ex. granna
(Mess. s. 10), dagha (ib. s. 14) *, kniffua (ib. s. 32; formen använd
af en bonde), tara (Chronander Bel. s. 122; rim: swära). — Nom.
på -a uppträder i frasen blifva bussa 'b. (goda) bussar' (Chro-
nander Surge s. 72), vidare i dåra 'dårar' (Prytz G. I s. 44).

I det ett par gånger förekommande (ut)aff riödha (t. ex.
frelste a. n. Prytz G. I s. 50; rim: mödha) föreligger fsv. plur.
nedha, nedhar (: nedh fem.), ä. nsv. noder (Gustaf II Adolf
s. 479).

En gammal plural genitivform är wägna [på min Brors
Mess. s. 227), nsv. vägnar, hvarjämte dock äfven wägnar (Girs
G. I s. 114 2 ); så ock tacka i uttrycket till tacka, hvarom nedan
under adv.

d) bestämda formen.

Bestämda artikelns <?-vokal bibehålles i en mängd fall, där
den i nsv. försvunnit, t. ex. bödelens (Mess. s. 22), fadkeren
(Rond. JR s. 33), fosteret (ib. s. 19), kiortelen (ib. s. 51), ålderen
(Chronander Surge s. 18), f riten, frwen (Rond. JR s. 48, jy) t

1 Ännu hos Lindschöld 1669 (Hans. 4: 118).

2 I min upplaga af boken förekomma två sidor med denna paginering.

STUDIER I 160O-TALETS SVENSKA 131

sföen (ib. s. 15), adelen (Girs G. I s. 148). Dylika former äro
vid 1 600- talets midt de normala. Dock förekommer äfven
adlen (Prytz G. I s. 44), och längre fram: handeln (Disa 1687,

s. 33).

mask. och neutr. gen. sing. på -sens kvarlefver hufvud-
sakligen (icke uteslutande) i högtidlig eller religiös stil samt i
gamla stående förbindelser, t. ex. dopsens (Mess. s. 245), folk-
zens (Mess. 1 ), haffsens (Kolmodin Gen. Aeth. s. 273), landzens
[fader Mess. s. 159), liffzens (Chronander Bel. s. 108), mansens
(ib. s. 165), rijksens (rådh Mess. *), sonsens (Brasck FP s. 5),
watsens {badh Brasck Ap. g. s. 123), ålderdomsens (Chronander
Surge s. 10). I werldzens (Mess. 2 ggr 1 ) har maskulinändelsen
analogiskt inkommit (därjämte i högtidlig stil werldenes) ; så ock
i nattsens (Stiernhielm s. 25), natursens (ib. s. 26).

fem. sing. gen. på -fejnes, y. fsv. -fejnfnjes, med analogiskt
inkommet -s, ä. fsv. -(i)n(n)a(r), t. ex. jungfrunes, drotningenes
(Mess.); på -nas: tronas 'trons' (Mess. s. 221), jfr trona nedan.

mask. sing. dat. på -enom: mannenom (Ber. om Wästind. s 20).

fem. sing. dat. på -en(n)e\ (är) af(f) nöd(h)en(n)e (Mess. s. 153;
Gustaf II Adolf s. 488, i bref), aff högdenne (Prytz G. I s. 3),
sannolikt från bibelspråket, på jordene (Chronander Bel. s. 115),
på marckene (Brasck FP s. 94). En ackus. fem. sing. på -enne
är solenne 'solen' (Brasck Ap. g. s. 150).

fem. sing. ack. på -na: trona 'tron' (Mess. s. 245), troona
(Girs G. I s. 73), väl lån från den religiösa stilen; dock före-
kommer samma form i annat sammanhang (ib. s. 98), men äfven
här kan man tänka på ett skämtsamt lån från bibelspråket;
ack. sing. tron förekommer Mess. s. 228.

mask. plur. på -arnar förekommer sporadiskt i våra äldre
källor: tiänerenar (Hund E. XIV:s kr. str. 359), ökenar oken'
(Asteroph. Tisbe s. 56), gudarnar (Mess. s. 118) jämte -a (s. 95),
prentarenar, skriffwarenar (Rond. JR s. 4), ständer nar (Prytz
G. I s. 48, 49 2 ); därjämte gen. gudharnars (Mess. s. 95), her-
r arnar s (Girs E. XIV s. 97) med analogiskt inkommet r\ typen

1 Sida ej antecknad. Folcksens förekommer i ett bref af Gustaf II Adolf
från 1 62 1 (s. 487) om trupperna.

2 Samma sidor äfven ständerna.

132 ELOF HELLQUIST

►k

gudkama, -as är dock i öfrigt enarådande redan under förra
hälften af 1600-talet (jfr Söderwall Hufvudep. s. 86).

dat. plur. pr estomen (Prytz G. I s. 39).

Af sko heter best. pl. hos Mess. s. 40 skoona x (jfr obest.
skoo ofvan), men Rond. JR s. 61 skonar.

Den fsv. best. pluralformen på -n förekommer hos Rond.
JR s. 56, 57 r. 15: kläd(h)en 'kläderna', men kläderna senare hos
Chronander Bel. s. 1 53 2 . 'Hufvudena' heter hos Mess. s. 235,
Girs G. I s. 113 hufuuden (-w-J.

Om sådan best. böjning, som kan anses uteslutande ha
tillhört talspråket, se ofvan s. 89, där — för sammanhangets
skull — äfven best. pluraler såsom föttren o. s. v. omtalas.

I annat sammanhang har nämnts, att sådana ord som öst-
göthom (Mess. s. 248), gudom (s. 209), hedningom (s. 208), christnom
(ib. s. 247) och ofta Swenske, Danske, Swenskom, äfven då de
icke äro försedda med best. fristående artikel, hafva betydelse
af bestämda former (de kristna, svenskarna o. s. v.).

e) genus.

Blod är mask. (t. ex. Mess. s. 209); så stundom i fsv., ofta
hos författare från 16- och 1700-talen (förf. Ark. 4: 307) och i
nsv. talspråk.

Af tvång växlar maskulint och neutralt kön; mask.: Mess.
s. 10, 71, 133, Prytz G. I s. 3; neutr.: Mess. s. 39, 159, Prytz
G. Is. 3; jfr ty. zwang m. Våp kan jämte neutr. äfven vara
mask., t. ex. Lindschöld Hans. 4: 108.

Chronander Bel. s. 153 har een halfföre, Börk Dar. s. 10
een öfwerdåd.

Neutra äro: daat [ridderligit d. -Mess. s. 44); disputaas
'disputation', se nedan ; förträt 'förtret' (Brasck Ap. g. s. 120);
gardin(et) (Kolmodin Gen. Aeth. s. 308), gerdinet (Mess. s. 6j\
jfr coriinan ofvan s. 102; giäld(h) 'gäld, skuld' (n. pl. Gustaf II
Adolf s. 530, 531 3 ), äfven i fsv. oftast n. pl.; phantasij (Brasck
Ap. g. s. 1 56) ; pracht (Mess. s. 43) ; took, tock (ib. s. 44, Brasck FP

1 Så redan i fsv., hos Bellman, Sahlstedt (angifven som den normala
formen) och ännu hvard.

2 Jfr ofvan under plur. En talspråksform är däremot kläna (se ofvan).
8 Samma sida äfven ett giälden, som dock kan tolkas som fem. best. form.

STUDIER I IÖOO-TALETS SVENSKA 1 33

s. 27) jämte mask. (Brasck FP s. 85); märk äfven thenna älend
(Mess. s. 20); från andra källor: frost(et) 'frost(en)' (t. ex. Wi-
vallius, I. Erici), theatret (Lindschöld Hans. 4: 157).

Slutligen må anmärkas, att tid under 1600-talet liksom
äfven i fsv. ofta föregås af adj. med maskulin ändelse: altan,
dyran, långan, rattan tid(h)\ se nedan. Om nom. tidher har
redan talats.

Adjektiven.

Nom. sing. mask. på -er är ännu rätt vanlig, men anses
onödig af Tiällmann s. 222. Ex.: falsker (Mess. s. 183), kläd-
der (s. 6y) f lijker (s. 43), lustigher (s. 25), nögder (s. 65), rädder
(s. 67), slemmer och ledher (Rond. JR s. 11), qwicker (Brasck FP
s. 8), onder (Ap. g. s. 129), bekanter (Chronander Bel. s. 139),
warmer (Börk Dar. s. 31). Den har äfven trängt in i oblik
kasus mask. : medh Swensker Man (Mess. s. 57), //// linser dagh
(Chronander Surge s. 12), där nsv. har arkaismen (till) ljusan
dag, jläter gröner erans (M. Stenbock Hans. 22: 348). Som
attribut till fem. uppträda adj. på -er i våra källor rätt sent:
een twärer Hand (Börk Dar. s. 32, jfr s. 42), en korter Tijd
(ib. s. 34) x samt i oblik kasus: med lärder listighet (ib. s. 7),
i een Mörker dimma (ib. s. 41), i döfwer hwila (Orf. o. Euryd.
s. 97).

Nominativändelsen -er uppträder dessutom i sammansätt-
ningen ungerswänn (Mess. s. 42).

Dat. sing. på -om förekommer enstaka i Rond. JR, hvars
språk har många ganska ålderdomliga drag: enom föddom (s. 45).

Ganska vanlig, i synnerhet under 1600-talets förra hälft, är
ännu ack. sing. mask. på -an: slå hwar annan lamman (Mess.
s. 22), men . . lam (ib.), vthi fullan snwss (s. 48), en godhan
dagh (s. 54, 88), aff hårdan Eek (s. 105), en hårdan dödh (s.
132), een så hårdan dröm (Rond. JR s. 10), widh allan maat
(s. 13), een sötan Ml (s. 14) 2 , een feetan kock (s. 23), på halffwan

1 Under 1700-talet blifva ex. härpå talrikare, t. ex. Jinsker skuta (Bellman
3: 390). — Som predikatsfyllnad förekommer adj. på -er flera ggr i fem. i Stiern-
hielm Herc, t. ex. späker (om Lättia), köner (om Kättia), flater (om Flättia)
samt ännu tidigare: liten och onder är mins elendes tijdh (1 Mos. 47: 9, Bib. 1541).

2 Jfr under sötan Sömn Columbus Bibi. Werld s. A 3 a.

134 ELOF HELLQUIST

siöö (s. 36), e7noot far käran (s. 44), en ondan enda (s. 66), en
grymman Kung (Prytz G. I s. 28), påå een så höghan pall (s.
31), (brände . .) i f ullan låga (Gustaf II Adolfs. %8), min gäddan
kalff (Brasck FP s. 100), på baran kropp (Chronander Bel. s.
118), medh står ekan arm (Kolmodin Gen. Aeth. s. 281), en
långan wäg (s. 301), gå rattan gång (Lindschöld 1669, Hans.
4: 120), på sannan kärleek (ib. s. 125), med värman blijda (ib.
s. 128), på rattan wäg (Orf. o. Euryd. s. 7S) 1 ) dessutom på -en:
een fränen Bock (Mess. s. 32), näffwa så stören som trull (Rond.
JR s. 25). I alla dessa fall står ordet i oblik kasus: är ackusa-
tivobjekt, »innehållsackusativ», objektiv predikatsfyllnad eller
styrdt af prep. (äfven sådana, t. ex. medh, som i fornspråket
vanligen styrde dativus).

Andeisen -an (-en) har äfven inträngt i ack. sing. fem.: en
långan stundk (Hund E. XIV:s kr. str. 29), i rattan tijdh (Mess.
s. 98), så redan i Nya test. 1526, ännu vanligt, så långan tijd
(Rond. JR s. 46 och annorstädes) 2 , /. .godan roo (Brasck MGV
s. 298), ännu vanligt, jämte i godk roo (Mess. s. 98), vti allan
lust (Chronander Surge s. 37)* i . . godan tuckt (s. 39), fräckan
dam Lindschöld 1669 (Hans. 4: 127), wänan möö (Lindschöld,
Noreen-Meyer s. 177); jfr äfven nsv. argan list (se nedan). Hit
får äfven räknas ståthelighen dräckt (Mess. s. 27).

Någon gång uppträder an äfven i nom. sing. mask.: een
storan gloper (Brasck FP s. 9) 3 och fem. : dyran tijd (Moraeus
Vit. s. 407).

Af det ofvanstående synes framgå, att ändeisen -an under
1600-talets förra hälft var ett fullt lefvande böjningselement.
Ännu i nsv. uppträder det (utom i vissa stående förbindelser)
stundom i poetisk stil, t. o. m. i neutr. t. ex. öfver sältan haf
(Schtltén Sången om Roland s. 17 4 ); jfr sältan sjö.

1 Ett gammalt hithörande adjektiv föreligger sannolikt äfven i lokan skogh
(Rond. JR s. 20: iagh skall ledan i lokan skogh). Månne ett fsv. *löker, i af-
ljudsförhållande till fsv. läker, isl. Idkr, no. laak 'dålig, motbjudande, besvärlig'?

2 Jfr så långan tijd Dahlstierna Kunga-Skald, på föresagdan Tijdh (Girs
G. I s. 121), i allan tijdh Lindschöld 1669 (Hans. 4: 120).

8 Ex. på att -an inträngt i nom. sing. finnas undantagsvis redan i fsv.;
se Noreen Aschw. gr. § 453, 1 anm. 1.
4 Schuck Världslitteraturen II.

STUDIER I 160O-TALETS SVENSKA 135

Betydligt mera sällsynt är ack. sing. fem. på -a. Denna
ändelse förekommer blott enstaka, t. ex. medh arga list (Mess.
s - 99)» jfr nsv - argan list, i swarta mull (s. 116), ölkannan . .,
Tken iagh . . haffwer hafft så kiära (Rond. JR s. 19), (få) ena
, . hastigha färdh (s. 62), (gifva) En godha gulkädio (s. 73), (fa)
Een lijka badstufwa (Brasck Ap. g. s. 154).

Ovanlig är äfven ändeisen för dat. plur. -om\ thein vngom
herrom, them gamblom (Rond. JR s. 62), them fattigom (Mess.
2 ggr); jfr them Swenskom, Danskorn ofvan s. 130 och Stiern-
hielm Herc. : them betrycktom. Denna ändelse förekommer alltså
— med undantag af till hälften substantiverade adj. såsom swen-
sko7n, danskorn, christnom — blott i best. formen af adj. efter
artikeln them, där den ursprungligen ej hör hemma *.

Icke ovanligt är, att neutr. plur. saknar ändelse liksom i
fsv., i ä. nsv. dock stundom äfven i best. form, t. ex. the smä-
deligh ordh (Mess. s. 16), kosteligh ting (s. 134), ond råd (Brasck
FP s. 6y), medh godh ord (Chronander Surge s. 20); jfr ena-
handa förhållande med pronomina nedan.

Någon gång saknas äfven den singulära neutraländelsen -t,
t. ex. ett ewigh prijs (Mess. s. 24), stor wälde (ib. s. 29).

Ändeisen -e är i sing. och plur. alla genera — åtminstone
under 1600-talets förra hälft 2 — • vanligare än -# 3 ; samma
förhållande äger rum beträffande pronomina. Om ändelsevo-
kalerna e och a i ä. nsv. se för öfrigt Kock Sv. landsm. XI. 8; 9.

Beträffande komparationen (af adj. och adverb) må
anföras :

Komparativer '.fagre 'fagrare' (Columbus Ordesk. s. 3) = fsv.;

Adv, nämre 'närmare' (Börk. Dar. s. 40) = fsv. ncembre.
Formen är vid denna tid vanlig äfven å annat håll, t. ex. näm-
bre Lindschöld (Hans. 4: 148). Den mera vårdade formen synes

1 Jfr Noreen Aschw. gr. § 459, 2 anm. 3.

2 Hos Börk Dar. står däremot e afgjordt i minoritet.

8 Ex.: mäktige kungh (vok. Mess. s. 222), Swenske Kongar (vok. ib. s.
118), tijn förtiänte lön (ib. s. 76), dån långe längtan (Börk Dar. s. 5), Dån
Mbrke tyste Skog (Orf. O. Euryd. s. 91); den edle Tisbe (Asteroph. Tisbe s. 6),
then vnge Möö (Mess. s. 77), then gröne Heedh (ib.); thet Finske iogh (ib. s.
160); late och onyttige Munckar (Girs G. I s. 65), De wiile Stigar (Orf. O. Euryd.
s. 91); några Edle Frwer (Girs G. I s. 127), Danske Dr otningar (Mess. S. 161);
ntine Barn (ib. s. 76).

136 ELOF HELLQUIST

dock ha varit närmare (t. ex. Girs E. XIV s. 61). Jfr det ovan-
liga närmeer nedan.

Vanliga komparativformer äro adv. bätier 'bättre* (t. ex.
Mess. s. 119, Börk Dar. s. 42) = fsv. b<zter\ länger 'längre' (t. ex.
Brasck FP s. 6) = fsv. Icenger samt (intet) häller 'hällre' (Brasck
Ap. g. s. 134) = fsv. hcelder, isl. heldr. Därjämte förekomma
dock äfven bättre, längre, hällre.

I adv. närmeer 'närmare' (Rond. JR s. 74) är komparativen
bildad medelst adv. mer, jfr fsv. ncermir (Noreen Aschw. gr.

s. 374).

Superlativer på äldre -(i)st äro the fägerste 'de fagraste'
(Rond. JR s. 101), fsv. fceghirster 'fagrast'; nempst 'närmast'
(Brasck FP s. 60), fsv. ncemst, hvarjämte nermbst 'närmast,
närmst' (Beronius Reb. s. 332), en kontaminationsbildning af
nämst och närmast. Jfr äfven (huar) eneste (dagh), (therass)
ennesta (tröst) (Rond. JR s. 43, 71), sannolikt till fsv. enister,
knappast till enaster (eller endast).

Ofta uppträda äfven superlativer på -est, där fsv. har -ast,
t. ex. ädleste jungfrzvns (Chronander Bel. s. 143); den klokeste
menniskia (Disa 1687, s. 35); det käresta (ib.), som dock äfven
kan utgå från fsv. kceraster\ på thet argesta (Girs G. I s. 134);
thet ringesta (Chronander Bel. s. 189), jämte thet ringaste Ord
(Girs E. XIV s. 94); det snar e sta (Disa 1687, s. 44); jfr Kock
Sv. landsm. XV. 5: 3 följ. Som synes är det i enlighet med
Kocks teori hufvudsakligen i fem. och neutr. som -esta upp-
träder; i det adverbiella thet ringesta finna vi, såsom man vän-
tar sig, den ljudlagsenliga formen; thet ringaste (Ord) beror på
systemtvånget. Jfr däremot maskulinerna: Tin edlaste skatt
(Chronander Bel. s. 127), käraste wän (ib. s. 133).

(Then) högeste (Gudh) (Gustaf II Adolf s. 176) motsvarar
fsv. höghester, höghaster (belägg se Sdw.).

En annan upprinnelse ha sådana bildningar som Nådigsta
(Herre Prytz G. I s. 49), then skönsta (skatten Lagerlöf Hans.
4: 48), ytterst vanlig form vid denna tid, som hastigst (Börk
Dar. s. 16); se Kock Sv. landsm. XV. 5: 17.

Min kär sta har hos Chronander Bel. s. 144, 188, Kolmo-
din Gen. Aeth. s. 274 betydelsen 'min käresta, min fästmö'; jfr
kierstan min (Lindschöld, Noreen-Meyer s. 178); i samma be-

STUDIER I IÖCOTALETS SVENSKA 1 37

tydelse förekommer dock äfven min kiäresta (Putzdrummel s. 89).
Dessutom uppträder en gång formen min kiärast (Pyramus om
Tisbe, Asteroph. s. 54). Hos Chronander Bel. s. 141 användes
edher käraste om mannen.

Pronomina (och pronominella adverb).

personliga:

Gen. sing. m. (af Jag) min en enstaka gång: fölia migh
hem till min (Asteroph. Tisbe s. 8); jfr hem til wår nedan!

Gen. sing. f. hennes (till h. Asteroph. Tisbe s 2).

Gen. sing. neutr. thess (Thess tackar iagh Laurbecchius
s. 252).

Ack. sing. mask. han 'honom' (medh han Hund E. XIV
str. 379, rimmande med man), men i str. 380 in i täxten i samma
fras: medh honom.

Gen. plur. af wi en enstaka gång wår (hem til wår Mess.
s. I94) = fsv. war\ jfr hem till min ofvan!

Gen. plur. (aff) thera '(af) dem' (Chronander Bel. s. 100)
= fsv. pera, till pefrj 'de' ; annars regelbundet (af) them.

Om tilltalsordet / se s. 13, 91, om Ni, Ehr s. 14, 90, 91.

'Sinsemellan' heter ännu hos Gustaf II Adolf s. 509: sin
emellom.

possessiva:

Gen. sing. mask. sins fars (Mess. s. 213), sins mans m. fl.
(Chronander Bel. s. 110), ännu hos Börk Dar. s. 5 sines kropp ;
annars sin.

Gen. sing. mask. hennas 'hennes' (Chronander Surges. 19),
snarast blott talspråksform, y. fsv. hennas \ annars i regel hennes.

Dat. sing. mask.: minom man (Rond. JR s. 14), wårom
Junckar (ib. s. 75), wåröm frijare (Chronander Bel. s. 135);
annars min, wår.

Dat. sing. fem.: minne hustru (Rond. JR s. 14); annars min.

Ack. sing. fem.: för mina sktddh (Mess. s. 155), sinefärdh
(Brasck FP s. 5), på mina skola (ib. s. 35).

Vanligt är i plur. neutr. min (o. s. v.)förmine, mina (o. s. v.),
t. ex. min öron (Asteroph. Tisbe s. 39), min been (Mess. s. 24),
dijn ord (ib. s. 43), wår Åhr (ib. s. 159), tin Barn (Prytz G. I
s. 4), min låår och been (Brasck Ap. g. s. 119), tin ögon (Chro-

138 ELOF HELLQUIST

nander Surge s. 26), wår grå håår (ib. s. 65), sin låår (Bel.
s. 198) jämte mine lår (Kolmodin Gen. Aeth. s. 273), min ögon
ännu Disa 1687, s. 23.

Denna form, min o. s. v., har icke sällan inträngt i mask.
och fem., t. ex. mijn artiklar (Prytz G. I s. 43), wår lansmän
(ib. s. 14), sin bojor (Börk Dar. s. 38) 1 .

Eder (t) heter i neutr. sing. idart (Asteroph. Tisbe s. 21,
Rond. JR s. 45), ed(h)art (ib. s. 12, Chronander Bel. s. 159, 160,
161); formen med -a- är icke sällsynt så sent som o. 1750; jfr
äfven förf. Ark. 4:315. Därjämte dock oftast edhert (t. ex.
Mess. s. 136).

Dat. sing. neutr. idro rådhe endast hos Rond. JR s. 99.

Ack. sing. mask. idran endast hos Rond. JR; likaså idra
dagkar (ib. s. 93).

Ack. sing. fem. wid edhra ähro hos Rond. JR s. 73.

Ed(h)ers i olika kasus, alltså snarast att betrakta som gen.
till pron. /: Edhers Fromheeter (Mess. s. 1), Edhers tre lijke
(s. 30), edhers Modhers (s. 42), eders wilie (s. 51), edhers F åars
( s - 55)» edhers godhz (Rond. JR s. 93), edhers begär (Prytz G. I
s. 48).

demonstrativa:

Gen. sing. af then: thens maka 'dess, hennes' (Gustaf II
Adolf s. 488), jämte thes puncter (ib. s. 490).

Stundom uppträder af demonstrativpron. denne pl. thenne,
thenna, t. ex. thenne . . anslagen (Gustaf II Adolf s. 1 50), thenne
ordh (Brasck FP s. 9), thenne skuler Brasck FP s. 92), mennerne
thenna (Brasck Ap. g. s. 126), thenne 'dessa' (I. Erici s. 75); jfr
fsv. fienna, ack. plur. mask., fem., nom. plur. fem. (se Liden
Ark. 4: 112 följ.).

Dat. sing. i thässo brefue (Mess. s. 216) är en arkaism.

Den gamla pronominalformen swadana, som i fsv. före-
kommer jämte swadan, lefver kvar i En sådana dödh (Chser-
berus s. 222); den finnes äfven hos Stiernhielm (Tamm Gloss.).

relativa:

Dat. sing. neutr.: mz hwilko (Rond. JR s. 10), af hwilko
(Stiernhielm s. 37).

1 Jfr nsv. aldrig i sin dar (Sv. landsm. V. 2: 9).

STUDIER I IÖOOTALETS SVENSKA 1 39

Dat. plur. : aff hwilkom (Mess.), men medh hwilka (Brasck
FP s. 62).

Om gen. plur. hwilkoms se s. 91.

HwarSy gen., 'hvilkens', syftande på person, hos t. ex. Chro-
nander Bel. s. 115; äfven hwilkens (t. ex. Mess. s. 15, 161); se
närmare syntaxen.

Som relativt adverb användes hvij 'hvarför' ännu hos Disa
1687, s. 37.

interrogativa:

Ho(o) 'hvem' (Asteroph. Tisbe s. 16, Rond. JR s. 62, 68,
Chronander Surge s. 28 m. fl.) jämte hwem (Mess. s. 49, Prytz
G. I s. 25).

Om gen. hwems (Aurivillius) se E. Tegnér Ark. 5: 337;
i fråga om bildningen jfr hwilkoms, mångoms (Mess.) samt nsv.
doms (e ses), h varom s. 91.

Som interrogativt adverb i bet. 'hvarför' användes hwi(j),
t. ex. Gustaf II Adolf s. 90 (indirekt), Chronander Surge s. 62
(direkt).

indefinita:

Dat. sing. mask.: hwariom och enom (Mess. s. 159).

Dat. sing. neutr. : (mz) allo (flijt) (Rond. JR s. 79) ; flit var
i fornspråket äfven neutr.

Neutr. plur.: (i så) mång (åhr) (Rond. JR s. 41); jfr annor
nedan. Stundom inträngde den ändelselösa formen äfven i mask.,
t. ex. mång Muncker (Prytz G. I s. 44), senare dock vanligen
månge. Dessa pluralformer höra söm bekant till fsv. mänger
'mången', hvars neutr. mangh lefver kvar i mångt 'månget'
(Mess. s. 58).

En anmärkningsvärd pluralform är bådhen (tw, tu) (Rond.
JR s. 31, Hund E. XIV:s kr. str. 5), hos Rond. användt om man
och hustru på samma sätt som det motsvarande fsv. neutr. bapin
kan brukas om två personer af motsatt kön, t. ex. ato fen
baften han ok hans mö (Sdw.). Annars regelbundet bådhe t. ex.
Mess. s. 58 om två män, Rond. JR s. 14 om tvenne kvinnor.

Dat. plur. allom, ytterst vanlig form vid 1600-talets midt,
bådom, mångom (Mess. m. fl. passim); om gen. plur. mångoms
se ofvan s. 91.

140 ELOF HELLQUIST

Ett särskildt omnämnande förtjäna annan och någon:

annor mask. sing. (Rond. JR s. 71); annor fem. sing., nom.
och ack. {löön Mess. s. 85, riödt Brasck Ap. g. s. 129, konst FP
s. 149, röst s. 83) = fsv.; annor neutr. plur. {land Brasck FP s.
96, stycker Ap. g. s. 157, stånd Chronander Surge s. i8) = fsv.;
äfven som attribut till mask. sing., nom. och ack. {lärdom Mess.
s. 85, dagh Brasck FP s. 65, leeker ib. s. 67, gång ib. s. 82),
hvartill intet motstycke finnes i fsv., jfr nsv. (arkaistiskt) annor
man 1 ] annars gen. sing. mask. 'annans' (Chronander Bel. s. 172,
Lindschöld Hans. 4: 108, Orf. o. Euryd. s. 69), jfr hwars an-
nars nedan; annors gen. sing. mask. (Brasck FP s. 67), ens
annor s (fem.? Orf. o. Euryd. s. 72), utan motstycke i fsv., inthet
annars 'intet annat' (Prytz G. I s. 49), där annars är gen. sing.
neutr. (parti tivus), kvar i nsv. adv. annars \ andro7n dat. plur.
(Mess.); se för öfr. SAOB;

hvarannan förekommer (om två personer): The slå hwar
annan dödh (Mess. s. 56); gen. hivars annars 'hvarannans'
(Mess. s. 100 2 ggr, Girs G. I s. 142, Orf. o. Euryd. s. 93),
äfven hwar annars, också i fsv. finnas båda formerna; se för
öfrigt närmare i syntaxen; om talspråksformen hwar an se
s. 92;

någfhjor, no- 'någon' (råå 'råd' neutr. plur.? Mess. s. 61, jn.
qwala ib. s. 70, byy Gustaf II Adolf s. 542, sin 'gång' ack.
mask. [eller neutr.?] Kolmodin Gen. Aeth. s. 292; själfständigt
nom. sing. mask. Asteroph. Tisbe s. 22, Mess. s. 247, Rond. JR
s. 103) = fsv. nokor, noghor\ någors 'någons' (Mess. s. 70) =
fsv. naghors; en enstaka form vid denna tid är någhro åhr
(Rond. JR s. 28) ; för öfrigt någhon 2 o. s. v. eller vanligen
någhen\ om andra, hufvudsakligen eller delvis talspråket till-
kommande former af någon såsom nån. neutr. någe, nå o. s. v.
se ofvan s. 91.

Hwär 'hvarje' {man Mess. s. 150, wrå ib.) = fsv. hwcer
(den regelbundna formen är hwar).

Hwar 'hvarje' {dräng Mess. s. 152) är möjligen = isl. hvårr,
fsv. hwär\ kanske dock tryckfel för hwär.

1 Se Kock Ark. 8: 273 noten.

2 Märk n. pl. någon öron (Asteroph. Tisbe s. 39).

STUDIER I IÖOO-TALETS SVENSKA 141

Hwar (själfständigt) 'hvar och en' (Chronander Bel. s. 151
[»152»], Girs E. XIV s. 72) = fsv. hwar.

Om en 'man', somt, töcken se ofvan s. 92.

artikeln:

Obest. artikeln har i ack. sing. fem. stundom ännu -a, t. ex.
ena quinno (Rond. JR s. 19), ena . . hastigha färdh (s. 62), ena
. . radh (Brasck Ap. g. s. 132); den regelbundna formen är
dock* e(e)n.

En mycket gammal form af best. artikeln neutr. plur. skulle
föreligga i uttr. (A hielp) then helien, om man här har att söka
ett p0H hcelghon\ se dock ofvan s. 53.

För öfrigt erinras om dat. pl. them i them Swenskom, them
Danskorn, them fattigom, them gamblom o. s. v., hvarom ofvan
s. 130.

Räkneorden.

kardinaltal:

1: itt, se ofvan s. 105, ännu i en parlör från 1703, s. 257
upptagen som den regelbundna formen ; 2 : twå ; i neutr. ofta äfven
tu 1 ; Tiällmann blott twå] 3: tre; i neutr. ofta äfven try (t. ex.
Rond. JR s. 35, Gustaf II Adolf s. 175, Kolmodin Gen. Aeth.
s. 299), därjämte stundom tri(j) (t. ex. Gustaf II Adolf s. 537);
9, 10: nijo, tijo, om hvars/ se ofvan; parlör 1703: nije, tije;
18: adertan är den normala formen; ådortan (Mess. s. 231), an-
dra former med -or- se SAOB; 40: fyratio (Putzdrummel s. yy,
-tije Tiällmann s. 197), men fyrtije (parlör 1703, s. 257); 70:
siutije (Mess. s. 186); 80: ottatije (Girs G. I s. 150), men otte-
tije (parlör 1703, s. 257); 1000: tusand, tusan, tusend, tusen.

Såväl i skrift- som talspråk förekomma vid tiotalen van-
ligast de längre formerna med och, t. ex. några och fyratio
(Putzdrummel s. 77), fyra och Tjugu (ib.).

Om både se ofvan s. 139.

Beträffande ordinaltalen kan anmärkas, att 'den andra'
hos Mess. s. 246 heter annan \ Then första swärm Aluastra
fick; I men annan till warnahem gick\ jfr fsv. annar, annan i
samma användning.

1 Jfr Bellman Utan 'tvåan'.

142 ELOF HELLQUIST

Verben.

ändelser, konjugation:
. presens ind.:

Beträffande sing. må anmärkas, att 2 pers. sing. af preterito-
presentierna omväxlande ha kvar sin gamla ändelse / eller sakna
ändelse, t. ex. tu kant eller kan 1 såsom i fsv.; af kunna stun-
dom äfven kanst (Chronander Bel. s. 136), liksom äfven under
1500-talet (G. I:s reg., O. Petri). Andeisen / i dessa ord är ett
minne af deras böjning som preterita; de egentliga starka ipf.
ha under 1600-talet -st eller sakna ändelse; senedan. Af vara:
tu äst eller är; den förra formen synes vara öfvervägande hos
Mess. 2 Under senare hälften af 1600-talet tyckas formerna utan
/ (st) ha tagit öfverhand; ästu förekommer dock ännu i Orf. o.
Euryd. (s. 99), hvilket drama synes troget följa (det vårdade)
talspråket.

I fråga om anmärkningsvärda singulara presens-
former må för öfrigt anföras:

a) I urnordisk, resp. ä. fsv. tid assimilerades /, ;/, r, s med
följande R till //, nn, rr, ss, hvilka geminator sedermera i vissa
fall förkortades. Minnen häraf äro följande presensformer : qwäll
'kväljer' (Rond. JR s. n) = fsv. kwcel(l)> men senare qvälier,
qwelier, kwällier (Chronander Surge s. 19, Beronius Reb. s. 330,
Orf. o. Euryd. s. 99); spiäm 'sparkar, spjärnar' (Mess. s. 72) =
fsv. *spiarn. sön 'vägrar' (2 p. pl. Chronander Bel. s. 121) =
fsv. syn, till inf. sönia, fsv. synza 3 ; (om) smör 'smörjer' (Rond.
JR s. 26) = fsv. smer, snar 'snärjer' (Kol modin Gen. Aeth. s.
294) = fsv., spor 'spörjer' (Asteroph. Tisbe regelbundet, Mess.
vanligt), spors 'spörjes' (Chronander Surge s. 25) jämte spöries

1 Ex. (hufvudsakligen från de 71 första sidorna hos Mess.): skalt tu
(Mess. s. 14, 29), tu (Du) skalt (ib. s. 51, Asteroph. Tisbe s. 17, Rond. JRs. 67),
men skal tu (Mess. s. 21, 22, 29, 64, 65, 71) och tu skal (ib. s. 32); ivilt tu
(ib. s. 29), tu wilfljt (ib. s. 65, Rond. JR s. 70), men wil tu (Mess. s. 44, 71),
tu wil (ib. s. 46); kant tu (ib. s. 32, Chronander Surge s. 63), tu kant (Mess.
s. 56, 71, Chronander Surge s. 62), men tu kan (Mess. s. 62).

2 Ex. (från de 71 första sidorna hos Mess.): äst s. 31, 43, 48, 60, 65,
71, är s. 30, 46, 54, 65.

3 I detta sammanhang må från andra källor erinras om skijn 'skiner'

(Stiernhielm Herc.) = fsv.

STUDIER I IÖOOTALETS SVENSKA 1 43

(Bel. s. 117), spor är fsv. spyr, spor, spors lefver hufvudsakligen
kvar i det hvard. det spors (om); blå(å)s 'blåser' (I. Erici s. 78,
Lindschöld Hans. 4: 174), jfr fsv. blces jämte blåser, fryyss 'fry-
ser' (t. ex. Gyllenius 1646, Noreen-Meyer s. 124), fsv. frys, läs(s),
lääs 'läser' (Chronander Surge s. 27, 33, 61, Bel. s. 114) = fsv. Ices.

Efter sådana verb som sön 'vägrar' har äfven rön 'röner'
(Brasck FP s. 98; rim: bön) rättat sig; jfr däremot fsv. och nsv.
röner, hvilket äfven i våra källor är den normala formen, t. ex.
Mess. s. 117.

P) Verb, som böjdes efter typen derna, hade i fsv. regel-
bundet singularänd elsen -er, -ir, h vilken hos verb med stammen
på r nästan alldeles försvunnit i den yngsta nsv. I mina källor
från 1600-talet äro de gamla formerna på -er, såvidt jag kunnat
se, ännu allenarådande. Antecknade äro (begär er), förer,
för stör er, hör er, körer, lär er 'undervisar, lär', styr er. Äfven
'lär, torde' heter vid denna tid genom analogi stundom lärer
(t. ex. Rond. JR s. 59) jämte ler (Gustaf II Adolf s. 489), lär
(Columbus Ordesk. s. 3); jfr däremot fsv. *lcer {ler 1495 enl.
Söderwall Ordb.). På analogi efter dessa verb beror ocksä
fahrer 'far' (Girs G. I s. 72), fsv. far.

7) J har ännu ej inträngt i tämer 'tämjer' (Columbus Sami.
21: 41) * = fsv. tcembir\ jfr imper. förtäll, wän, ipf. wände, p. pf.
skölder o. s. v. nedan.

S) Presensformen thår 'tör, torde' förekommer Mess. s. 136
= fsv. por. Tår i samma betydelse finnes ock i Stiernhielms
Bröl. ihugkomm. Tors(s) 'törs, vågar' uppträder hos Mess. s.
! 5°i 17$= tårs i samma betydelse hos Stiernhielm Bröl. ihug-
komm. (som variant till törs; se Tamm Gloss.) = fsv. torss.

Anmärkningsvärd på grund af sin stämvokal är vidare
formen åger eger' (Orf. o. Euryd. s. 92) = fsv. ägher, jämte
ägker (Prytz G. I s. 46) = fsv. cegher\ jfr inf. åga (Orf. o. Euryd.
s. 108) och ipf. åtte nedan.

s) Konjugationsväxling (i jämförelse med nsv.) upp-
visa presensformerna :

begynnar 'begynner' (Mess. s. 160), se för öfrigt SAOB;
begärar 'begär' (2 p. sg. Rond. JR s. 25) jämte begärer (Chro-

1 Jfr tamde Sahlstedt Gramm. 1769, s. 62.

144 ELOF HELLQUIST

nander Bel. s. 171), jfr imper. begiära, ipf. begäradhe (= fsv.)
nedan ; förspillar 'förspiller* (Beronius Reb. s. 332), hvilken form
sålunda styrker det tre ggr uppvisade fsv. spillar (Sdw.) jämte
spiller \ glansår 'glänser' (Beronius Reb. s. 331) = g läntsar Stiern-
hielm s. 3, båda gångerna i förening med glimmar; qwijdhar
'kvider, jämrar sig' (Rond. JR s. 9), men qwijder (Brasck FP s.
Sy), fsv. kzvipir; slutar 'sluter, tillsluter' (Orf. o. Euryd. s. 79),
slutar til ds. (Girs G. I s. 150). — Omvändt (i förhållande till
qwijdhar) : wåller 'vållar' (Rond. JR s. 59), ännu hos Bellman,
= fsv., jfr ipf. wölt, sup. wullit nedan, hvarjämte dock äfven
det svaga ipf. wolte.

1 pers. plur. ändas i det dramatiska språket redan under sek-
lets första årtionden i allmänhet på -a eller -e (resp. — ), och -(o)m
är där redan ganska sällsynt : Asteroph. Tisbe s. 67 har tackom,
Mess. s. 217 tackom, resom, bediom, Rond. JR s. 44 seem\ täm-
ligen vanlig är däremot denna ändelse hos Prytz G. I, t. ex. s. 29
haffuom (men samma sida haa, förmodhé), s. 31 wågom, s. 37
wiliom, s. 47, 50 kunnom\ dock står den äfven här i betydlig
minoritet; i den ett par årtionden tidigare komedien Holof.
( c - x 599) är däremot -(o)m ännu regel. Ännu oftare än hos
Prytz uppträder -om i Gustaf II Adolfs samtida tal och i all-
mänhet i mera högtidlig stil. På den olika graden af högtid-
lighet i framställningen beror i allmänhet växlingen af -(o)m
och de öfriga ändelserna längre fram under 1600-talet, så t. ex.
i Brascks FP : i prologen s. 3 önskom, tackom, men strax nedan-
för förhandle, samt i epilogen s. 101 betackom, lofzvom, men s.
102 haffwe. Det torde äfven bero på ämnets natur, att ännu i
ett födelsedagspoem till Karl XI (1670) l af Lindschöld 1 p. pl.
pres. ind. flera gånger ändas på -om 2 . Tiällmann s. 209 upp-
tar endast vi älska. — För äro, äre förekommer ibland ä(k)ra,
t. ex. Chronander Surge s. 28, Kolmodin Gen. Aeth. s. 305;
jfr under 3 pers. pl.

2 pers. plur. ändas på -en, -e eller -a (resp. — , t. ex. det

1 Hans. 4: 147 följ.

2 Det må äfven anmärkas, att i de många fall, där -om förekommer,
betydelsen har en anstrykning af uppmaning (låtom oss, må vi). Särskildt
vanligt är wi tackom t. ex. Asteroph., Mess., Brasck.

STUDIER I IÖOO-TALETS SVENSKA 1 45

vanliga / ha) 1 . Hos Prytz G. I synes -en vara nästan allena-
rådande (ex. på -e bäre s. 46),- hos Rond. JR liksom senare
Stiernhielm, Brasck och Chronander öfvervägande ; hos Mess.
och Gustaf II Adolf tyckas -en och -e ungefar jämnställda; -en
och -e växla äfven hos Asteroph. Tisbe. Icke ovanlig, om ock
väl oftast i minoritet, är under hela seklet ändeisen -a (redan i
y. fsv., t. ex. ofta i Didr. af Bern); den griper märkbart om-
kring sig ju längre fram i tiden vi komma * — ja, hos Tiäll-
mann (1696) är den ensamt upptagen. Ännu Molander Pre-
ludium Grammaticale (1753) har 2 p. pl. pers. o. ipf. lika med
1 och 3 p., men hos Sahlstedt 1769 och Botin Svenska språket
i tal och skrift 1777 kommer -en ledsamt nog igen samt har
sedan hållit sig, åtminstone i våra grammatikor.

3 pers. plur. ändas på -a eller -e eller har i några fall an-
tagit singularens ändelse (hvarom föreg. kap. s. 93). De 33 första
sidorna hos Mess. ha c:a 50 ^-former mot c:a 40 ^-former. Men
denna öfvervikt för e försvinner, om man frånräknar verbet
skola, som hos Mess. liksom i allmänhet under denna tid (t. ex.
A. Oxenstierna, Stiernhielm) högst ogärna antager ändeisen a
i 3 p. pl.: i de ofvan angifna siffrorna ingå 18 skol(l)e mot 1
skola. Äfven af vilja är såväl hos Mess. som Prytz den stå-
ende pluralformen i (1 och) 3 pers. pres. pl. wele: dock före-
kommer äfven någon gång wela hos Mess. liksom wilia hos
Prytz s. 35. I allmänhet tyckas preteritopresentia afgjordt
föredraga -e för -a\ dessa ^-former utgå från fsv. mono, skulo
o. s. v. Icke inräknad är naturligtvis formen äre, hvilken är

1 Ar möjligen / plågan (Brasck Ap. g. s. 200) en fjärde typ eller före-
ligger här tryckfel för -en}

2 Ex.: från Asteroph.: i Swara s. 7, / wilia s. 8, i bedröfua s. 22, om i
. . migh undfalla s. 47 m. fl.; från Mess.: bära s. 24, begära s. 62, å stunda
s. 63 — de enda på 72 sidor; från Rond. JR: Hggia s. 15 (jämte i willien
och i ligge å samma sida); från Prytz G. I: släcktas s. 13, bra ska s. 38,
löna s. 45 m. fl.; från Gustaf II Adolf: i indraga s. 539, i säija ib., / sambla
s. 547 m. fl. — de flesta ex. i b ref v en; från Brasck FP: komma s. 30, ackta
S. 32, begära s. 35, 43, bekomma s. 41, informera s. 45; från Chronander Surge.
böra s. 78, bättra s. 79; från Chronander Bel.: försmädha, hädha, lydlia s. 116,
begära s. 161, skoona s. 1 79, vthlofwa, hålla s. 1 89, lura, tag ha s. 1 90; från
Kolmodin Gen. Aeth.: komma s. 276, 302, bringa s. 301, weta s. 302; från U.
Hiärae Rosimunda: * inbilla (Xoreen-Meyer s. 135); från Börk Dar.: ihafwa s. 12.

K. Hum. Vet. Samf i Uppsala. VII. 6. I O

146 ELOF HELLQUIST

mycket vanlig : från de 60 första sidorna af Mess. har jag emel-
lertid antecknat 2 ära (s. 59), af hvilka ett står i 3:dje och ett
i 2:dra pers. plur.; dessutom förekommer ära sporadiskt under
hela seklet, t. ex. 3 p. pl. Chronander Surge s. 16, Belesn. s.
116, 177, 2 p. pl. ib. s. 116. Afven hos Prytz är ä(h)re den
rådande formen; s. 44 förekommer dock äfven ähro. Hvad nu
^-formerna vidare beträffar, är ju möjligt, att vissa af dem äro
konjunktiver.

Framemot midten af 1 600-talet blifva ^-formerna i 3 p. pl.
vanligare : å de första tjugo sidorna i Brascks FP är a-et nästan
allenarådande; detsamma synes gälla för Chronander Surge.
Men äfven här märka vi sko/e (t. ex. Brasck FP s. 14) samt
äre. Äro tycks fortfarande vara sällsynt; det uppträder dock
t. ex. Chronander Surge s. 69, Kolmodin Gen. Aeth. s. 284. I
Tiällmanns grammatika (1696) anföres blott de älska, de skola
älska (s. 209), men kuriöst nog skiljer längre fram Sahlstedt
Gramm. 1747 på vi älske och de älska.

Dessutom förekomma som nämndt flera fall, där plur. är
lika med sing. : dessa äro att betrakta som talspråksformer, som
längre fram — t. ex. hos Börk — blifva mycket vanligare; de
behandlas i föreg. kap. s. 93.

pres. konj.:

Sing. ändas — af sådana verb, som kunna antaga ändelse —
i regel på -e, t. ex. giffue (Mess. s. 6), haffue (s. 24); någon
gång på -a, t. ex. bewara (Mess. s. 67); nästan regelbundet
wari i Gudi wari lof, Ära wari Gud, Fredh 'vöari o. s. v.;
af verb, h vilkas stam sluta på vokal: (thet) stå (sin fahra)
'må stå' (Prytz G. I s. 47).

1 pers. plur. ändas på -om, t. ex. säyom (Prytz G. I s. 47,
väl konj.?), stigom (Kolmodin Gen. Aeth. s. 294) samt — van-
ligare — e.

2 pers. plur. ändas på -e, (stundom) -a, resp. — ; intet -en
har antecknats; t. ex. giöre (Mess. s. 23), vptage (s. 25), hämp-
nes (s. 58); stöta, spierna (s. 23); fåå (s. 59)-

3 pers. plur. ändas på -e, (stundom) -a, resp. — .
imperativus:

2 pers. sing. ändas hos I konj. af svaga verb på -a, t. ex.

STUDIER I IÖOOTALETS SVENSKA 1 47

skona (Mess. s. 12), förskaffa (ib. s. 17), och saknar inom de
öfriga konjugationerna ändelse.

Anmärkningsvärda imperativformer, 2 pers. sing., äro:

a) till I konjugationen * af svaga verb, där nsv. böjer
efter III 1 :

begiära 'begär' (Mess. s. 18), jfr begärade nedan; begynna
'begynna' (Mess. s. 18), jfr begynnade nedan; därjämte äfven be-
gyn (Mess. s. 25);

P) till III konjugationen af svaga verb, där nsv. böjer
efter I, eller till starka konj., där nsv. böjer svagt:

bewar 'bevara' (Kolmodin Gen. Aeth. s. 282); bewijs 'be-
visa' (Mess. s. 48) = fsv.; lijt 'lita' (Chronander Bel. s. 153 [»152»]),
jfr fsv. ipf. litte\ spiern 'spjärna' (Brasck Ap. g. s. 184); twing
'tvinga' (Mess.), i fsv. äfvenledes starkt böjdt, men pres. iwingar
(Prytz G. I s. 13); vnn 'unna' (Mess. s. 154), jfr ipf. vndte, sup.
vnt nedan;

7) åtskilliga former, hvilkas ändelser /, k ljudlagsenligt upp-
kommit ur resp. d, g, då dessa stamkonsonanter i urnordisk tid
stodo i slutljud (se närmare under ipf. af starka verb nedan):

bindl 'bind' (Mess. s. 53 m. fl.) = fsv. bint, jfr ipf. bänt nedan ;
därjämte bind (Stiernhielm s. 23); gäck 'ga (Mess. s. 63) = fsv.
gak <z*gank <*gang till gänga, jämte gåå (Mess. ib.), gak före-
kommer ännu hos Börk Dar. s. 9, hvilket säkerligen visar, att
formen då ännu äfven tillhörde talspråket; henck 'häng' (Mess.
s. 25) = fsv. hcenk\ halt 'håll' (Mess. s. 26, 48, 59, 71, Chro-
nander Bel. s. 112 m. fl.) = fsv. höll, jfr ipf. höll nedan; stafdjt
'stå' (Mess. s. 69, Chronander Surge s. 68 2 ) = fsv. stat < *stant
<*stand till slanda; wänfdjt 'vänd' (Asteroph. Tisbe s. 27,
Mess. s. 120, Chronander Bel. s. 151, Orf. o. Euryd. s. 108),
went (U. Hiärne Rosimunda 1665, Noreen-Meyer s. 132) = fsv.
wcent, formen synes vara den normala under 1600-talet;

8) j har ännu ej inträngt i dö II 'dölj' (Asteroph. Tisbe s.
28), fsv. dyl, förläll 'förtälj' (Brasck FP s. 8); smör 'smörj' (Rond.
JR s. 26) = fsv.; spöör 'spörj' (Chronander Bel. s. 108), jfr pres.;
wän 'vänj' (I. Erici s. 88) = fsv.; jfr pres.;

s) i fråga om stamvokalen: lät 'låt' (ytterst vanligt) jämte
lätt (se ofvan), lät ännu hos Bellman (förf. Ark. 4: 316) och i

1 Efter Brates o. Sundéns terminologi. 2 Jämte sta ib.

I48 ELOF HEI.LQULST

dialektiskt färgad nsv., låt (oss) har jag antecknat från Mess. s.
118, Stiernhielm s. 27 (jämte lät)] sigh 'säg' (Mess. s. 9) = fsv.

1 pers. plur. imper. ändas regelbundet på -(o)m, t. ex.
sättiom oss (Mess. s. 7), gångom, seem Ull (Brasck MGV s. 270),
drifwom (Ap. g. s. 129), slam (ib.), bärom (Putzdrummel s. 87);
pass. föllioms (Mess. s. 228). Denna form är i bruk ännu hos
Bellman: bugom oss\ numera förekommer den blott i högtidlig
eller parodisk stil. Däremot är under 1600-talet omskrifningen
med låta sällsynt; emellertid förekommer Mess. s. 68 Läter oss,
s. 100 Lät oss och s. 118 Låt oss.

2 pers. plur. imper. ändas under 1600-talet oftast på -fejr 1 .
I Gustaf II Adolfs skrifter har jag endast påträffat denna ändelse.
Från 57 sidor i Mess. har jag antecknat 33 ex. på -er, däribland
regelbundet läter (med £-vokal) 2 . Därnäst komma från samma
område följande på -e, resp. — : gå (s. 27), driffue (s. 50, till
en person, tilltalad med /), försöke (s. 57), tijghe (ib.); jfr for-
ma? 'kie (Brasck FP s. 4). Vidare uppträder någon gång -ar\
spelar op (Mess. s. 25), hwilar (s. 27, 28), förkunnar (s. 28),
skaffar (Chronander Surge s. 69). På -en har jag från samma
sidor i Mess. anträffat blott ett ex.: haffuen (s. 30), däremot
längre fram hafuen, giören (ib. s. 220); sedermera blir ändeisen
vanligare, t. ex. slijten (Brasck MGV s. 299), waren (Kolmodin
Gen. Aeth. s. 282), hafwen (Orf. o. Euryd. s. 108), och särskildt
hos Börk Dar. såsom giömmen (s. 16), akten, rikten, stikten (s. 25).
Slutligen användes i denna person äfven ändeisen -a, t. ex.
Radens nu alla, skiälfwa och bäfwa (Chronander Surge s. 75),
Hielpa migh Helgon (Chronander Bel. s. 119), betrackta, affwittra
(Brasck FP s. 9, Acolastus till sin far, som han i samma mening
kallar /).

imperfektum ind.:

starka verb:

2 pers. sing. ändas under förra hälften af 1600 talet och
vid midten af detsamma icke så sällan på -st. Af de ex. jag
antecknat härleda sig dock många från i komedierna uppträ-

1 I Holof. (c. 1599) är däremot ännu -en betydligt vanligare.

2 Däremot är låt(h)er mycket sällsynt, t. ex. Prytz G. I s. 43, Brasck
Ap. g. s. 153.

STUDIER I IÖOOTALETS SVENSKA I49

dande bönder eller personer af ringare stånd (sådana ha här
betecknats med f): f tu lögst 'du ljög', lögstu (Mess. s. 15, 22 \
Rond. JR s. 63), togstu (Rond. JR s. 55), tu stackst (Mess. s. 57),
f sågstu (Rond. JR s. 20, 65), sågst tu (Chronander Bel. s. 157, jfr
s. 109), tu bleffst (ib. s. 157), tu komst (ib. s. 154), tu wast 'du var'
(Brasck FP s. 100), du sta/st, tu fikst (Stiernhielm s. 24); hit
hör äfven west, 2 p. sg. pres. af veta: Asteroph. Tisbe s. 46
(du, som west), Mess. s. 61, Rond. JR s. 63 (t), Chronander Surge
s - 33» 48> Bel. s. 175; om äst se ofvan. Därjämte är 2 pers. sg.
under denna tid ofta utan ändelse, t. ex. tu badh (Rond. JR s. 21).

I den äldre fsv. uppträder som bekant -st endast, då verb-
stammen slutar på -/; den normala ändeisen för 2 pers. sg. ipf.
af starka verb är annars /, t. ex. tu gaft. Detta / lefver under
1600-talet kvar blott i preterito-presentia, h varom ofvan under
presens. Se för öfrigt Rydqvist SSL 1: 330, hvars hypotes om
uppkomsten af st genom dansk-tysk inverkan dock knappast
torde vara riktig.

Anmärkningsvärda ipf.-former i sing., i regel bevarade frän
fsv. tid, äro för öfrigt 2 :

effterleet 'såg efter (Mess. s. 44) = isl- leit; leet litade' (ib.
s. 63), fsv. däremot litte, isl. hlitte, nsv. litade, men hvard. äfven
let, jfr. sup. lijlit nedan; — bödh 'bjöd' (regelbundet, t. ex. Prytz
G. I s. 13) = fsv. Ö0p, om den senare utvecklingen af detta verb
se nedan under participerna; tög r h) ljög' (Rond. JR s. 95, Tiäll-
mann s. 214) = fsv. hgh; nöt njöt' (Tiällmann s. 212) = fsv.,
men niöt (Orf. o. Euryd. s. 100), se nämare nedan; skröt =
nsv. (Tiällmann s. 213), men sup. skrytt ib., jfr äfven skrytal
nedan, ordet, som ej finnes i fsv., har tydligen ännu ej stadgat
sin böjning; snöt = nsv. (Tiällmann s. 213), men sup. snytt (=
fsv.), se nedan; södh 'kokade, sjöd' (Rond. JR s. i8) = fsv. sep;
fot 'tjöt" (Tiällmann s. 212) = fsv., men sup. tiutet ib.; — sank
sjönk' (Tiällmann s. 214) = fsv. sank; sång sjöng* (ib.;, sang
Columbus Mil-roo (Xoreen-Meyer s. 151)== fsv. sang z ; — galt

1 För eti o. L r sida ej antecknad.

2 Dessa liksom nedan behandlade starka verbformer äro ordnade efter
afljudsklasscrna. h vilka bär såsom vid pluralformen åtskihs med — . v;d
ipf. kon]-- och supinformerna med semikoiorL

* Om uppkomsten af ä. nsv. bänk, bong se bl. a. Kock Ark. m. >2i. —
Ännu Botin 1777 upptager sang, sang och sank som bufvudformer och varnar
för simg L e/äng. bönk L fyönk, »som illa af raå-npa brukas».

150 ELOF HELLQUIST

'gällde' (Chronander Surge s. 28, Gyllenius 1650, Noreen-Meyer
s. 126), galdt (Girs E. XIV s. 95) = fsv. galt (om t se nedan),
men gäll (Tiällmann s. 214); gnäll 'gnällde' (ib. s. 2i4) = isl.
gnall\ halp 'hjälpte' (Mess. s. 212, Tiällmann s. 214) = fsv. halp\
krall 'krällde' (Tiällmann s. 214); stalp 'stupade' (Girs E. XIV
s. 66> Tiällmann s. 214) = fsv. stalp; wark 'värkte' (Mess. s. 183),
jfr sv. dial. (Rietz s. 814); — förgät (Tiällmann s. 214) = fsv.
forgat\ laas 'läste' (Chronander Bel. s. 1 10), ännu hos Bellman
= fsv. las\ vog 'vägde' (Tiällmann s. 212); — gnog 'gnagde' (Tiäll-
mann s. 212) = fsv. gnogh; mol 'malde' (Tiällmann s. 212) =
fsv. mol; oock 'åkte' (Mess. s. 19) = fsv. ok\ skof 'skafde' (Tiäll-
mann s. 212) = fsv. skof skoop 'skapade' (Brasck Ap. g. s. 134)
= fsv. skoop, jfr skapte nedan = fsv. skapte; vof 'väfde' (Tiäll-
mann s. 212) = t. ex. skå. vo\ — do 'dog' (Mess. s. 194, 255) * = fsv.
do(o) jämte dödhe\ hof 'häfde' (Tiällmann s. 212) = fsv. hof —
full 'föll' (Rond. JR s. 79, 80) = fsv. jämte föll (Tiällmann s.
213); heet 'hette' (Mess. s. 224):= fsv., dock hette redan i P.
Brahes krön. s. 33; [hångh 'hängde' Gyllenius 1652, Noreen-
Meyer s. 127 är en dialektform]; lop 'sprang, lopp' (Mess. s. 43),
lopp (Tiällmann s. 214) 2 ; lät 'lät' (i regel) jämte låt (Mess. s.
^, 89); wölt 'vållade' (Brasck Ap. g.), jfr fsv. walt, äfven wolte
(se nedan). Jfr ytterligare Noreen, Columbus Ordesk. s», XXIV
och — för ståndpunkten vid tidehvarfvets slut — några former
hos Tiällmann s. 212 följ.

Dessa verbformer ha anförts från synpunkten af den kon-
jugationsklass, till hvilken de höra. Vi finna då, att gälla,
gnälla, stjälpa, läsa, gnaga, mala, skafva, skapa, åka, häfva,
löpa, vålla ännu böjdes eller kunde böjas starkt och att lita
('förlita' o. d.) redan hade antagit den starka böjning, som det
i nsv. hvardagsspråk ännu bibehåller. Värka böjes starkt hos
Mess.

Ett särskildt omnämnande förtjäna vissa former på -/, hvil-
ken ändelse i vissa fall ljudlagsenligt uppkommit, då d-et i ur-
nordisk tid stod i slutljud 3 : galt 'gällde' (se ofvan), hölt 'höll'

1 Oftast dock wardt eller blef död, stundom äfven dödde.

2 Under slutet af 1500-talet uppträder äfven löp (P. Br. kr.), pl. löpo (ib.).
8 Se Noreen Pauls Grundr. 2 1: 571; An. gr. 1, § 180; 11, § 222.

STUDIER I 160O-TALETS SVENSKA 1 5 I

(vanligt) 1 , liöltz ännu i Disa 1687, s. 28 = fsv. helt, wölt se
ofvan, jfr fsv. walt\ bänt 'band' (Mess. s. 7), fsv. bänt (men band
Tiällmann s. 213); däremot ha fant 'fann' (Disa 1687, s. 33)
och want 'vann' (Brasck FP s. 61, 64 m. fl.) erhållit sitt / i ana-
logi med bänt o. d. 2 , fsv. har ännu fann, wann.

Utjämningsformer af typen bjöd, bjödo (bjudit) hafva ännu.
ej uppträdt 3 ; undantag bildar blott niöt (Orf. o. Euryd. s. 100),
hvartill niuto, niutit nedan; se särskildt s. 151.

Besynnerlig är formen roop 'ropade (eller ropar?)' Mess.
s. 235.

Om talspråksformen ga 'gaf se s. 172, wa 'var' se s. 80.

1 pers. plur. ändas vanligen på -o eller a, i de äldre käl-
lorna stundom äfven på -(o)m. Ex. : wij gingom, men wij fingo
(Mess. s. 250), wij höllom (Gustaf II Adolf s. 487, i bref).

2 pers., plur. ändas vanligen på -e, t. ex. finge j (Mess. s.
42), droge j (ib. s. 43); någon enstaka gång på -t?: t ' höllo (Chro-
nander Bel. s. 198). Se för öfrigt under presens.

3 pers. plur. ändas på -o eller -e. Ex. på -o: bodö, drogho,
togho (Mess. s. 45), låto (s. 29), sågho (s. 58), wåro (s. 211),
kommo, wunno (Brasck FP s. 65), såto (MGV s. 223), fohro, til-
hulpo, wordo (Girs G. I s. 107); på -e: wåre voro' (Mess. s. 4),
wore (s. 33), sloges (s. 40), sloge (ib.), droge (ib.), finge (s. 44),
ginge (Brasck FP s. 65), struke (MGV s. 269), blefve (Chronan-
der Surge s. 19), stode, slute (Börk Dar. s. 14), drefwes (Girs
G. I s. 106). Enligt Tiällmann s. 213 ändas pret. pl. af starka
verb på -o »äller rättare äfter andre verba på e».

Anmärkningsvärda pluralformer äro: bodö 'bjödo' (Mess.
s. 45), budo (Tiällmann s. 213), men bödo (Girs G. I s. 198),
bruto 'bröto' (Kolmodin Gen. Aeth. s. 298), men bröto (Tiäll-
mann s. 213), skutftje 'sköte' (Hund E. XIV str. 314, 356), men
sköto (Tiällmann s. 212), sluto, slute 'slöto' (Kolmodin Gen. Aeth.
s. 301, Börk Dar. s. 14), men slöto (Tiällmann s. 212), struke
? ströko' (Brasck MGV s. 269), men ströko (Tiällmann s. 213),
Tiällmann har sålunda inom denna klass ofta ö, dock ännu u i

1 Den normala formen vid midten af 1600-talet, t. ex. Girs G. I,
E. XIV; däremot har Tiällmann s. 213: höll.

2 Jfr Noreen Col. s. xvi.

3 Ännu Dalin Argus har regelbundet bod o. s. v.

152 ELOF HELLQUIST

budo> drupo, strupo; ännu Botin 1777 anger som hufvudformer :
drupo, fluio, guio, klufvo; — hulpo 'hjälpte', wordo 'blefvo' (Girs
G. I s. 107) jämte worte (Hund E. XIV str. 305), jfr konj. tuordte
nedan; — kotnmo (vanligt) jämte kutnmo (Gustaf II Adolfs. 151)
= fsv. kumo\ — skåro 'skuro' (Tiällmann s. 214); dråpo (Chronan-
der Bel. s. 109) \ såto 'sutto' (Brasck MGV s. 223, Tiällmann
s. 213) jämte sutto (Gustaf II Adolf s. 92), wåre 'voro' (Mess.
s. 4), men voro (Tiällmann s. 214); läso 'läste' (Brasck Ap. g.
s. 197); wogho 'vägde' (Schroderus Uss. D4 v [1626]) = fsv.; —
hugge 'höggo' (Hund E. XIV str. 307), men höggo (Tiällmann
s. 212), dock ännu Botin 1777 huggo (denne förf. synes emel-
lertid i sin uppfattning af språkriktighet intaga en alltför
konservativt-historisk ståndpunkt), kulle 'höllo' (Hund
E. XIV str. 25) jämte hölle (ib. str. 307), höllo (Tiällmann s.
213), Inpo (Girs E. XIV s. 70), låto 'läto' (Mess. s. 29, 213). För
ställningen vid seklets slut anser jag mig i öfrigt kunna nöja
mig med att hänvisa till Tiällmann s. 212. Jfr äfven de denna
lista kompletterande konjunktivformerna nedan.

Ett särskildt omnämnande förtjänar niuto 'njöto' (Girs
E. XIV s. 114), där sålunda sporadiskt /-et redan inträngt,
under det att u-et bibehålles; därjämte dock åtriöte 'åtnjöten'
(Börk Dar. s. 22), riöto (Tiällmann s. 212) (men Botin 1777 nutol);
jfr nio t och nöt ofvan samt niutit nedan, där denna företeelse
ytterligare granskas.

svaga verb (forts, af ipf. ind.):
Andelserna i sing. äro desamma som i nsv.

1 pers. plur. ändas på -e. I våra äldre källor förekommer
någon gång -(o)m> t. ex. hadhom (Rond. JR s. 56), ladom (Gustaf
II Adolf s. 487).

2 pers. plur. ändas på -e f t. ex. / sade (Rond. JR s. 73),
/ hörde (Chronander Surge s. 14), tiänte i (Börk Dar. s. 12);
väl också på -en.

3 pers. plur. ändas på -e. En enstaka gång förekommer
-o: giordo (Prytz G. I), fsv. giordho.

1 Därjämte dock äfven dräpte(n) (Chronander Bel. s. 108), hvilken form
— enligt Söderwall Hufvudep. s. 93 — förekommer redan i Nya test. 1526
(jämte dråpen Bib. 1541).

STUDIER I l600-TALETS SVENSKA 153

Anmärkningsvärda imperfektformer äro:

I konjugationen 1 :

befallade (Mess. s. 18) jämte befalte (Mess.); den senare
formen kvar i nsv. talspråk, i nsv. annars befallde \ fsv. -te, -de~
se för öfrigt SAOB;

begynnade (Rudbeckius 3 Pred. C 3 b [1622]); jfr imper.
begynna ofvan och SAOB;

begärade (Chronander Surge s. 81, Bel. s. 161, 170, 171),
vanligt i ä. nsv., t. ex. O. Petri; jfr pres. -ar och imper. -a ofvan;
ipf. därjämte begärte (Mess. s. 52); nsv. blott begärde \ se för
öfrigt SAOB;

lystade 'lyste' (Asteroph. Tisbe s. 48, Girs E. XIV s. 67)
jämte annorstädes lyste och löste (Hund E. XIV str. 2), fsv.
lyste ;

ländede 'lände' (Gustaf II Adolf s. 217), fsv. -adhe jämte
-de, jfr sup. landat nedan;

närade 'närde' {närade och merade U. Hiärne Stråt., No-
reen-Meyer s. 138), fsv. III konj.;

öfwerzvägade 'öfvervägde' (Gustaf II Adolf s. 114).

II, III konjugationen:

a) -te för nsv. -de:

befalte, begärte, hvarom ofvan; beskyldte 'beskyllde' (Girs
G. I s. 1 10), jfr fsv. sky/te, -de\ felte, fäl(l)te 'fällde' (Rond. JR
s. 56, Chronander Surge s. 27, Tiällmann s. 213), jfr p. pf. fält
fälld' nedan, fsv. -te eller -de\ fylte 'fyllde' (Asteroph. Tisbe s. 3)
= fsv. ; näntes (Tiällmann s. 216); stälte, stelte 'ställde' (Mess.
s. 29, Chronander Surge s. 81), jfr Columbus: ställte (Noreen
Col. s. XXIV) och p. pf. stält 'ställd' nedan, fsv. -te\

|3) -te, resp. -(d)de för nsv. (högspråk) -ade:

delte 'delade' (Orf. o. Euryd. s. 77), kvar i nsv. hvardags-
spräk, fsv. -de och -adhe\ didde 'diade' (Mess. s. 32), fsv. didhe\
dödde 'dödade' (ib. s. 114), men fsv. p. pf. -adher; gaste 'gästade'
(ib. s. 177, Brasck Ap. g. s. 152) = fsv.; hwijlte 'hvilade' (Mess.
s. 62), fsv. -te, -de, -adhe\ hällste 'hälsade' (Columbus Bibi. Werld
s. B), har jag betraktat som en uteslutande talspråksform, se
ofvan; koste 'kostade' (Gyllenius 1650, Noreen-Meyer s. 126),

1 Efter Brates och Sundéns terminologi.

154 ELOF HELLQUIST

fsv. -adhe, kanske talspråksform; lette 'letade' (Gustaf II Adolf
s. 129), fsv. lette och letadhe, formen lette lefver kvar i nsv.
hvardagsspråk ; loffde 'lofvade' (Brasck Ap. g. s. 128) = fsv.
(lofwde) (jämte -edke), kvar i nsv. dialektiskt färgadt tal; länte
'lånade' (Kolmodin Gen. Aeth. s. 275) = fsv., kvar i nsv. dia-
lektiskt färgadt språk; lönte 'lönade' (Hund E. XIV str. 364) =
fsv. lonte jämte p. pf. lenter och lenadher, nsv. lönte är hvar-
dagligt, jfr lönt nedan; meente 'menade' (Mess. s. 55) = fsv.
mente jämte -afie, -adhe, mente lefver kvar i nsv. hvardagstal
och poetiskt språk; mörde 'mördade' (Mess. s. 245) = fsv. myrdke,
jfr sup. mor dt nedan; roopte 'ropade' (t. ex. Columbus) = fsv.
jämte det vanligare -adhe, ropte brukas ännu hvardagligt; skapte
'skapade' (Chronander Bel. s. 108, 113, Columbus Bibi. Werld
s. A)=fsv. jämte -afie och skoop (=skoop Brasck, se ofvan),
skapte lefver kvar i nsv. hvardagstal, jfr skapt nedan; skonte
'skonade' (Hund E. XIV str. 364), jfr förskondh o. s. v. nedan,
fsv. har dock ipf. skonadhe, hvartill pres. skonar (Rond. JR s.
82), skonte brukas ännu hvard. och poet.; skräände 'skränade,
skrek' (Mess. s. 42), skränte (Rond. JR s. 23); sonte 'sonade,
sonte' (Mess. s. 212), numera blott poetiskt; talte 'talade' (Kol-
modin Gen. Aeth. s. 277), formen stämplas af Tiällmann s. 207
som oriktig, i fsv. blott -afie, talte är ytterst vanligt i nsv. hvar-
dagsspråk samt i poetisk stil; träffte 'träffade' (Columbus Sami.
21: 42), möjligen dock blott en talspråksform; tröste '(ungef.)
tröstade' (Brasck Ap. g. s. 128) = fsv., nsv. dial.; vndte 'unnade'
(Mess. s. 89), jfr imper. vnn ofvan och p. pf. vndt nedan ; wijste
'visade' (Kolmodin Gen. Aeth. s. 275) = fsv., kvar i nsv. hvar-
dagsspråk, jfr vist nedan; wolte 'vållade' (Rond. JR s. 80) = fsv.
(Didr. af Bern), jfr ipf. wölt ofvan, valte lefver kvar i nsv. lägre
hvardagligt och dialektiskt färgadt tal ; wente 'väntade' (Asteroph.
Tisbe s. 57), (för)wäntes 'väntades' (Gustaf II Adolf s. 145),
(för)wänte 'väntade' (Girs E. XIV s. 87), jfr zvendt nedan; yrkte
'yrkade' (U. Hiärne Stråt., Noreen o. Meyer s. 139); ökte 'ökade'
(Lagerlöf Hans. 4: 51) = fsv., kvar i nsv. talspråk; önskte 'ön-
skade' (Mess. s. 53, Chronander Bel. s. 141) jämte önskade (Chro-
nander Surge s. 69), fsv. -te, kvar i dialektiskt färgadt språk.
Denna lista bör för öfrigt jämföras med motsvarande afsnitt i

STUDIER I IÖOO-TALETS SVENSKA 1 55

föreg. kapitel (om talspråket) samt med de nedan s. 160 an-
förda supin- och participformerna på -d, -t för nsv. (högspråk)
-ad, ~a(d)t.

Som af det ofvanstående framgår, lefva de flesta här om-
talade former på -te (-de) kvar i nsv. talspråk, men ha däremot
i högspråket försvunnit. Utdöda äro blott få, såsom gaste,
hvilte, niörde, skrände, traste. Den allmänna öfvergång af III
konjuga tionens verb till typen kalla, som man för skriftspråkets
vidkommande har att konstatera, synes sålunda först under 1700-
talet (och 1800-talet?) ha försiggått.

7) omljudd stamvokal, där nsv. har oomljudd:

gladdes 'gladdes' (Mess. s. 218), fsv. glcedde(s)\ länte 'lå-
nade, lånte' (jfr (3); läste 'låste' (Rond. JR s. 56) = fsv., kvar i
nsv. hvardagsspråk ; wäände 'vande' (Mess. s. 42), analogisk ny-
bildning, fsv. har oomljudd vokal; andra ex. se Noreen Col.
s. xxv.

oomljudd stamvokal, där nsv. har omljudd:

folgde 'följde' (Brasck FP s. 8, 2>S) = fsv. folgde, däremot
fölgde (Chronander Surge s. 81) = fsv. folgde, jfr folgde Girs
G. I s. 141 2 ggr, fulfolgde ib. s. 144 samt förfolgt Brasck,
hvarom nedan; förlalte 'förtäljde' (U. Hiärne Stråt., Noreen-
Meyer s. 138); kraf(f)de 'kräfde' (Girs G. I s. 122, Tiällmann s. 212)
= fsv.; warde 'värjde' (Girs E. XIV s. 95) = fsv., hvarjämte wärde
(Mess. s. 249, Girs E. XIV s. 70); öffwerfiulde ofverhöljde' (Hund
E. XIV str. 374) = fsv. hulde. Ännu hos Sahlstedt Gramm. 1769,
s. 62 anföras qwafde 'kväfde' och tamde 'tämjde' som normal-
former.

5) -de, -te, -dde för nsv. stark böjning:

hinde 'hann' (1634, 1639), hinte (Gustaf II Adolf s. 498,
Orf. o. Euryd. s. 89), vanliga former äfven under 1700-talen 1 ,
fsv. hinte, jfr sup. flint nedan och ofvan s. 93; Udde 'led' (Mess.
s. 32), användt af en allmogeman, fsv. lep\ spriddes 'spriddes,
spreds' (ib. s. 88), jfr fsv. spre(e)dde. Här kan äfven erinras om
talspråksformerna siungde 'sjöng' (Runius 1712) och tillbindde
'tillbjöd' (Börk Dar.), hvarom s. 92.

s) kunne 'kunde', nästan regelbundet under 1600-talets förra

1 Jfr t. ex. hinde Dalin Argus 1: 103 (2 uppl.).

156 ELOF HELLQUIST

hälft (jfr ofvan s. 85); ätte 'egde' (ipf. konj. Rond. JR s. 9,
Girs G. I s. 179) = fsv. at(t)e.

C) j har ännu ej inträngt i wärde 'värjde' (Mess. s. 249,
Girs E. XIV s. 70); jfr p. pf. skölder nedan. Ännu hos Sahl-
stedt Gramm. 1769, s. 62: tamde 'tämjde'; jfr tämer ofvan.

•q) Om talspråksformerna la 'lade', sa 'sade' se s. 72, 93.

imperfektum konj. af starka verb:

Under förra hälften af seklet rivalisera i alla personerna
ändelserna o och e\ sedermera blir emellertid o-et allt sällsyntare:
det förekommer dock ännu i Dalins Argus t. ex. 1: 57 (2 uppl.).
Andeisen o har jag antecknat i följande fall: bleffvo (3 pl. Disa
1687, s. 31), bodö 'bjöde' (1 sg. Rond. JR s. 11), boro 'bure'
(2 sg. ib. s. 11, 3 sg. s. 73), fingo (3 sg. ib. s. 48, 50, 65, 1 sg.
s - 69> 3 pl- Disa 1687, s. 41), funno (1 sg.ib. s. 50), gullo 'gällde'
(3 sg. ib. s. 65), gäffwo (3 sg. ib. s. 19), kommo (3 sg. Chronander
Surge s. 28, Disa 1687, s - 3 1 )» l&gho (3 sg. Rond. JR s. 22),
sammanskuto 'sammansköte' (3 pl. Disa 1687, s. 26), stodo (3 sg.
ib. s. 41), suto (3 sg. Wivallius 2: 87), sworo (3 sg. Girs E. XIV
s. 6), togo (3 sg. Wivallius 2: 98, Girs E. XIV s. 61), wordo
(3 s g- Girs ib.), woro (3 sg. Gustaf II Adolf s. 203, Brasck
FP s. 7, 95, Chronander Bel. s. 171, Disa 1687, s. 33, 2 pl.
Rond. JR s. 70, 3 pl. Girs E. XIV s. 40). Former på -e äro
bland de många: affginge (3 sg. Rond. JR s. 19), före (3 sg.
Chronander Surge s. 19), ginge (2 sg. Rond. JR s. 65), gulle
'gällde' (3 pl. Gustaf II Adolf s. 5 10), lätte 'läte' (3 pl. Chro-
nander Surge s. 19), sköte (1 sg. ib. s. 27), sätte 'sutte' (3 sg.
Rond. JR s. 22), vprunne (3 sg. Chronander Surge s. 27),
worfdjte 'blefve' (3 pl. Rond. JR s. 50), wore (2 sg. ib. s. 11,
3 sg. s. 18, 64, 66, Brasck FP s. 8, Chronander Surge s. 19, Girs
G. I s. 114 1 ), wunne (1 sg. Chronander Surge s. 27).

Till skola finnes däremot intet skullo.

2 pers. plur. kan utom de nämnda ändelserna -o (t. ex.
woro Rond. JR s. 70) och -e (t. ex. wore Chronander Bel. s.
177) äfven få -en (t. ex. skullen Rond. JR s. 15, 22).

Af hithörande konjunktivformer må från stamvokalens syn-
punkt framhållas: bodö 'bjöde', skuto 'sköte' jämte sköte \ gullo

1 Märk den felaktiga pagineringen!

STUDIER I IÖOO-TALETS SVENSKA 1 57

gällde', wordte 'blefve' *; boro 'bure'; såtto sutte' 2 jämte suto\
lätte 'läte'. Beläggställena ha ofvan anförts. Med dessa former
böra de förut behandlade plurala indikativformerna jämföras.

supinum och part. perf. :
starka verb:

Supinum ändas på:

a) -it, a) efter ursprungligen kort rotstafvelse, t. ex. äthit
(Mess. 3 ), taghit (ib. s. 23), warit (ib. s. 24; vanlig form), skutit
(ib. s. 26 2 ggr), gutit (ib. s. 89), gifuit (ib. s. 152), sudit (Rond.
JR s. 18), nutit (ib. s. 28), dräpit (ib. s. 69), slijtit (Brasck FP
s. 8), uthgutit (Brasck MGV s. 299); (3) efter lång rotstafvelse,
t. ex. låtit (Mess. 3 ), hulpit (ib. s. 26, Rond. JR s. 41), wunnit
(Mess. s. 27), gullit (Brasck Ap. g. s. 120, Lindschöld 1669,
Hans. 4:113), sungit, twungit (Chronander Bel. s. 118), siunkit
(ib. s. 177), wållit (Börk Dar. s. 5), fullit 'fallit' (ib. s. 43);

b) -et, a) efter ursprungligen kort rotstafvelse: kulslaghet
(Mess. 3 ), beslutet (ib. 2 ggr 3 , Girs G. I s. 141), riffuet (Mess.
s. 22), lughet (ib. s. 58), låset (ib. s. 85), slaghet (ib. s. 99), sofwet
(ib. s. 152), wäghet 'dräpt' (Rond. JR 3 ), taget (Orf. o. Euryd.
s. 80), waret (ib. s. y6)\ p) efter lång rotstafvelse: wunnet (Mess.
s. 28), bundet (ib. s. 43), lätet (ib. s. 152), fånget (ib. s. 162),

förnummet (Brasck FP s. 7), brunnet (Chronander Bel. s. 177).
Part. perf. neutr. ändas på:

a) -it, a) efter ursprungligen kort rotstafvelse: scriffuit
(Mess. 3 ggr på de första 30 sidorna), affskutit (Girs E. XIV
s. 66), beslutit (Orf. o. Euryd. s. 69); (3) efter lång rotstafvelse:
nidkuggit (Girs E. XIV s. 70);

b) -et, a) efter ursprungligen kort rotstafvelse: gijfuet
(Mess. s. 20); P) efter lång rotstafvelse: kommet (Mess. 3 ), wor-
det (Kolmodin Gen. Aeth. s. 301).

Någon bestämd regel i fråga om användningen af -it och
-et kan icke dragas ur ex. från de 70 första sidorna hos Mess.,

1 Jfr worto 'blefvo' Holof. s. 1, 20 (c. 1599); '" et härstammar från ipf.
ind. sing.

2 Det af Noreen Ark. 3: 38 omnämnda sotte har säkerligen icke ö- vokal,
utan bör identifieras med det här anförda sätto; jfr äfven Kock Arkiv 5: 57.

8 Sida ej antecknad.

158 ELOF HELLQUIST

hvilka jag från denna synpunkt genomgått. Om denna väx-
ling se för öfrigt den hos förf. Ark. 4: 291 anförda litteraturen
samt mina anteckningar ib. noten om förhållandet i detta af-
seende hos åtskilliga författare från 1500 — 1700-talen.

Af hithörande starka former må framhållas * : lijtit 'litat'
(Gustaf II Adolf s. 200), jfr ipf. leet ofvan, fsv. svagt; beslutet 1 ,
budne (Chronander Bel. s. 1 16), gutit (Mess. s. 89), men giutet
(Tiällmann s. 212), luget (ännu hos Tiällmann s. 214), nutit
(Rond. JR s. 28), nutet (Tiällmann s. 212), men niutit (Orf. o.
Euryd. s. 97, ja, redan i ett språkprof från 1594), hvarom när-
mare nedan, skutit 1 , skutet (Tiällmann s. 212), skutne (Girs G. I
s. 144), skutten (ib., sida ej antecknad), jfr förf. Ark. 4: 297, slu-
tit 'slutat' (Orf. o. Euryd. s. 82), strupet 'strypt' (Tiällmann s.
214), sudit 1 , sudet (Tiällmann s. 212), tiutet (ib.); sungit 1 , sunget
(Tiällmann s. 214), sunket (ib.); twungit (Chronander Bel. s.
118), jfr s. 147; gullit 1 , gullet (Tiällmann s. 214), kulpit 1 , hulpet
(Tiällmann s. 214) jämte hiälpt (Börk Dar. s. 22), h vilken form
vid denna tid sannolikt blott tillhörde talspråket (se ofvan),
samt för öfrigt från Tiällmann s. 214: gnullet 'gnällt', krullet
'krällt', smullet 'smällt', stulpet 'stjälpt'; suttet (C. Gripenhielm
Hans. 4: 288), bidit 'bedt' (Gustaf II Adolf s. 144), bedet (Tiäll-
mann s. 213), dräpit 1 , leget (Tiällmann s. 213), läset 1 , wä-
g/tit 1 ; swårit svurit' (Gustaf II Adolf s. 252), sworit (Girs
G. I s. in); guaget, gr af et, målet, skaf et (Tiällmann s. 212);
fullit 'fallit' (Rel. cur., Noreen-Meyer s. 166, Börk Dar. 1 ),
fullet (Tiällmann s. 213; med tillägget: rättare fallet), jämte det
vanligare fallit, -et; fånget 'fått' * ; wullit 'vållat' x (jfr ipf. wölt
och wolte ofvan).

Krypit (Brasck MGV s. 241) bör däremot betraktas som
en talspråket uteslutande tillkommande form; jfr krupet (Tiäll-
mann s. 213).

Om dessa former jämföras med de s. 149 f., 1 56 anförda, finner
man, att åtminstone under 1600-talets förra hälft och vid dess
midt de fsv. starka konjugationerna kvarlefde i hufvudsak oför-
ändrade (t. ex. gälla, galt, gullo, gullit); de nsv. utjämnings-
formerna bjödfoj, bjudit o. d. synas ännu ej ha uppstått, denna

1 De som här icke förses med beläggställen, ha ofvan omnämnts.

STUDIER I 160O-TALETS SVENSKA 1 59

konjugationstyps utveckling faller inom följande skede (se Söder-
wall Hufvudep. s. 112). Ett undantag härifrån bildar emellertid
först och främst v. njuta, hvilket tycks hafva varit det, som i
ipf. och sup. först antagit /-et. Redan förut har jag anfört niöt
från Orf och Euryd. samt niuto från Girs (dock jämte åtriöte
från Börk). Härtill kommer sup. njutit (1594) och niutit (Orf.
o. Euryd. s. 97). Att just niuta först drabbats af denna om-
bildningstendens, beror naturligtvis därpå att öfriga (mera van-
liga) starka verb med -ut- i stammen vid denna tid på grund
af ljudlagsenlig utveckling erhållit samma udd ljud i inf.
och ipf., såsom giuta, skiuta, h vilka redan nu böjdes juta, jöt,
futa, fot o. s. v. Till niutit sluta sig också nybildningarna tiutet
och giutet hos Tiällmann; ipf. heter däremot hos denne förf.
ännu tö t. Bland verben med -ud~ i stammen fanns, så vid t jag kan
se, intet sådant, som kunde ge anledning till en dylik ombild-
ning; de komma också mycket riktigt långt efter i utvecklings-
processen. Af verb med -ud- dyka visserligen y-former upp
under 1700-talet; men åtminstone i vissa af dem kunna "dessa
icke anses ha segrat förrän under 1700-talets senare hälft. Så
torde det t. ex. icke lyckas att uppvisa något bjöd eller bjtidit
före 1740. Hos Mörk (1744) förekommer ett enstaka biödo.
Men längre fram på 1700-talet blifva dylika former något van-
ligare: så t. ex. hos författare, som närma sig eller återge tal-
språket (men blott sådana!) såsom Bellman och Envallsson,
där bjöd och bod växla. Botin anser sig emellertid s. 168 (1777}
böra varna mot formerna bjödfoj, bjuden. Böd är också för-
härskande (eller kanske enarådande?) hos Kellgren, Leopold,
Franzén samt ännu Geijer; däremot användes bjöd mycket ofta
hos Tegnér. Ungefär vid denna tid börja också grammatici att
sätta formerna med j i första rummet, så P. Moberg s. 237
(1815) och s. 243 (1825); böd o. s. v. betecknas med »äf(ven)>>.
Hos Dalin (1850) angifves däremot böjningen bjuda, bjöd, bjudit
som den normala, och formerna utan j anföras som blott stun-
dom förekommande. Dock begagnades de — åtminstone böd —
såvidt jag kunnat se regelbundet af Odhner i dennes historiska
läroböcker från 1870-talet.

IÖO ELOF HELLQUIST

svaga verb (forts, af sup. o. part. perf.):
Om part. perf. mask. o. fem. på -(ad)t för -(a)d se ofvan
s. 119.

Anmärkningsvärda supin- och part.-(perf.)former äro:

I konjugationen :

begärat 'begärt' (Rond. JR s. 69 m. fl.), jfr ofvan s. 153;
beskärat 'beskärt' (ib. s. 69; rim: begärat), fsv. p. pf. -dker 1.
-adher\ förf örat 'förfört' (ib. s. 9); landat, lendat 'ländt' (Gustaf
II Adolf s. 120, 210), jfr ipf. -ede ofvan;

II (III) konjugationen:

a) -t för nsv. -d\ fält 'fälld' (Chronander Surge s. 73) =
fsv. fcellt(er) y h varjämte fcellder, jfr fälte ofvan; stal t 'ställd'
(Mess. s. 39) = fsv. sicellter, jfr ställe ofvan;

p) -fdjt för nsv. (högspråk) -ad, -afdjt:

beroste 'rosade' (Gustaf II Adolf s. 187), fsv. rosadher, men
rosar (ib.); brukt 'brukat' (Börk Dar. s. 22), sannolikt dock blott
en talspråksform såsom i nsv., där den uteslutande tillhör det
lägre talspråket, därjämte och vanligen brukat (t. ex. Gustaf II
Adolf s. 128), fsv. -adher\ doft 'döfvat' (Orf. o. Euryd. s. 8i),
fsv. defdker\ förmant 'förmanat, uppmanat' (Gustaf II Adolf s.
188), ännu kvar i hvardagsspråket, fsv. -adker\ förmodt 'för-
modat' (Mess. s. 56) = fsv. formot p. pf. n., jfr oförmodd oför-
modadt' (Mess. s. 249), men ipf. förmodade (Girs G. I s. 74);
förskondh 'förskonad' (Mess. s. 155), förskont ds. (Girs E. XIV
s. 61, 94), motsvarande ipf. skonte ofvan, därjämte skonat (Gustaf
II Adolf s. 146); förslöst 'förslösat' (ett par ggr); hy It 'hyllat'
(Mess. s. 185), jfr fsv. ipf. hulde jämte hulladhe; hämdt 'häm-
nadt' (Mess. s. 235) = fsv., men i ipf. hämnade(s) (Mess. s. 250),
jfr fsv. hcemnadhe och hcem(p)de\ hämpt 'hämtat' (ib. s. 60), men
ipf. kamp tade (Girs G. I s. 140), jfr fsv. p. pf. hcemter jämte
-adher; lijst 'lisat' (Lagerlöf Hans. 4: 51), fsv. dock -at\ länt
'lånat' (Chronander Bel. s. 173), vanligt i nsv. h vardagsspråk;
lönt 'lönadt' (Mess. s. 119) = fsv., kvar i nsv. talspråk, jfr lönte
ofvan, därjämte dock äfven mask. lönat (Orf. o. Euryd. s. 83);
mördt 'mördat' (Rond. JR s. 79), mor' t (Börk Dar. s. 12) jämte
mördat 'mördade (pl.)' (Prytz G. I s. 36), jfr mörde ofvan; neckt
'nekadt' (Gustaf II Adolf s. 247), nekter 'nekad' (Börk Dar.),
men nekat 'nekat' (Börk Dar. s. 19), fsv. ipf. -ape och nekthe,

STUDIER I 160O-TALETS SVENSKA l6l

böjningen nekte, nekt lefver kvar i nsv. talspråk; rynkt 'rynkad'
(Börk Dar. s. 13), fsv. rynkter jämte rynkiader, jfr Bellman:
pres. rynker\ rååkt 'råkat' (Rond. JR s. 58), kvar i nsv. talspråk,
fsv. däremot -adher, jfr rackat (Gustaf II Adolf s. 547); skapt
'skapat' (Mess. s. 211) jämte skapat (ib. s. 216), fsv. skapter
jämte -afier, jfr skapte ofvan; skendt '(skändat,) skymfat' (Mess.
s. 15) = fsv.; -skönt, se för-\ stympte 'stympade (p. pf. pl.)'
(Stiernhielm s. 24); stört 'störtad' (Börk Dar. s. 19), fsv. stert
n.; tapt 'tappat' (Chronander Bel. s. 177), borttapt (Hund E.
XIV str. 295), jämte tappat (t. ex. A. Oxenstierna), fsv. tapt
jämte -at, da. tabt l \ vndt 'unnadt' (Girs G. I s. 161) = fsv. unt 2 ,
jfr förtint 'förunnat' (Orf. o. Euryd. s. 108) och vndte ofvan;
vist 'visat' = fsv., bewijst (Girs G. I s. 161), jfr viste ofvan; wendt
'väntat' (Mess. s. 180), vänt (Lindschöld Hans. 4: 138), ](x för-
wänte ofvan; endh 'ändad' (Rond. JR s. 30) = fsv. cendh, ändt
'ändat, slutat' (Kolmodin Gen. Aeth. s. 273), fuländt (Mess. s.
162) = fsv. cent, men samtidigt endat (Gustaf II Adolf s. 167).
Som uteslutande talspråksformer böra sannolikt betraktas de
ofvan s. 93 omtalade kråsta 'krossade', wifjjst 'vetat'.

Supinum af bringa heter Disa 1687, s. 34 såvål bringat
som bracht.

Här kan äfven anföras adj. sint 'sinnad' (Rond. JR s. 95),
kvar i nsv. talspråk, jfr ondsint och sint 'ond, rasande' i mera
dialektiskt färgadt språk 3 .

Om man med dessa former jämför de ofvan s. 153 anförda
ipf.-formerna med -te, -de för nsv. -ade, visar det sig, att ett
ganska stort antal verb, som i fsv. böjdes efter II, III konjuga-
tionen, men nu tillhöra den första, vid denna tid ännu stodo kvar
på fornspråkets ståndpunkt. Den öfvergång till I konjugationen,
som man — åtminstone för skriftspråket — kan konstatera i
fråga om en mängd af dessa verb, synes alltså väsentligen falla
inom 1700-talet. Talspråket har i detta fall visat sig betydligt
mera konservativt.

7) 00 ml j udd vokal för nsv. omljudd uppvisar: förfolgt
'förföljt' (Brasck Ap. g. s. 132), jfr fsv. folkt, fulght (jämte

1 Jfr gif w 't ta P t (Brasck Ap. g. s. 170), nsv. ge tappt eg. 'ge förloradt\

1 Kvar i nsv. det är dig väl un dt.

4 Björnen var dt flygande sint (Sv. landsm. V. 2: 21).

K. Hum. Vet. Sam/, i Uppsala. VII. 6. 11

IÖ2 ELOF HELLQUIST

folg[h]t) och ipf. folgde ofvan ; däremot förfölgdt (t. ex. Gustaf
II Adolf s. 144). Här kan äfven erinras om försorgde (Girs
G. I s. 101):= ty. versorgt\ ordet finnes ej i fsv.

o m 1 j u d d vokal för nsv. o o m 1 j u d d uppvisar : wänt 'vant'
(Orf. o. Euryd. s. 108), möjligen en talspråket uteslutande till-
hörig nybildning.

8) svag böjning för nsv. stark uppvisa: gått gånget'
(Rond. JR s. 82) = fsv. gaat jämte gångit (Gustaf II Adolf s.
537) = fsv. gangit\ hint 'hunnit' (Lucidor Hel. Bl. s. T 4 a;
U. Hiärne Stråt., Noreen-Meyer s. 139), rätt vanligt äfven under
1700-talet, jfr ipf kinde, hinte samt ofvan s. 93; skrytt 'skrutit'
(Mess. s. 254, Tiällmann s. 213) 1 jämte skrytat (och prålat Nya
Aviser 1656), ordet finns ej i fsv.; snytt 'snutit' (Tiällmann s. 213) *
= fsv. S7iytter\ jfr äfven lät för låtit (Mess.).

s) Som en talspråksform bör vid denna tid gett 'gifvit,
gett' (Brasck Ap. g. s. 155), gått 'gifvit' (Beronius Reb. s. 331)
uppfattas; se föreg. kap. s. 72, 93 ; vanligen annars giffuit (ex.
ofvan). Den analogt bildade supinformen bht(h) 'blifvit' har
likaledes behandlats som en talspråksform i föreg. kap.

C) j har ännu ej inträngt i köld 'höljd' (Rosenhane Wene-
rid, Noreen-Meyer s. 158); skölder 'sköljd' (I. Erici s. 143); jfr
under pres., imper., ipf. ofvan.

Af det ofvanstående samt af hvad jag i öfrigt funnit vid
studiet af 1600-talets litteratur synes mig framgå, att konju-
gationssystemen vid 1600-talets midt i allt väsentligt
kvarstodo på den yngre fornsvenskans ståndpunkt.
Däremot förete ändelserna för de olika personerna rätt stora
afvikelser.

Infinitiven ändas hos Mess. vanligen på -a\ men -e är
icke sällsynt; äfven hos Girs förekommer, fast ganska sällan, -e
(t. ex. E. XIV s. 97). — För öfrigt erinras om inf. lata 'låta'
(Rond. JR s. 58), måtta 'nödgas' (Gustaf II Adolfs. 199) = må 2 .

Om infinitivformerna dra, ha, plä, ta, bli, ge, bin, rå o. s. v.
se ofvan s. 70 följ.

Det passiva hjälpverbet är omväxlande blifva och warda.
I Holof. (c. 1599) användes däremot uteslutande det senare.
Ännu i Girs G. I och E. XIV är warda ganska vanligt.

1 Men ipf. skröt, snöt ib.

2 Jfr norrl. och finnl. dial. masta 'vara tvungen'.

STUDIER I l600-TALKTS SVENSKA 163

Nsv. dö omskrifves i regel med blifva död (t. ex. Girs G. I
s. 99).

Om bildningen af sammansatta tempora se syntaxen,
där äfven några ord nämnas om part. pres. på -s.

*

Ett särskildt omnämnande förtjänar det gammalsvenska
verbet för låtsa. Detta verb är under 1600-talet icke ännu
gängse: jag har, som i föreg. kapitel nämnts, först funnit det
1685 i Moraei Vit. (s. 405), nämligen under formen låtsas (3 p.
pl.), samt hos Carl Gripenhielm (f 1694, ungefär 40 år gammal)
Hanselli 4: 304: lossar 1 \ säkerligen tillhörde det vid denna tid
nästan uteslutande talspråket. I stället förekomma under 15-
och 1600-talen former af det deponentiella låtas, motsvarande
fsv. latas (ipf. Icetz, lcedz)\

pres. :

latz 'låtsar' (1 p. sg. Rond. JR s. J7) y se s. 100; låtz (1 p.
sg. Kolmodin Gen. Aeth. s. 292), låts (3 p. pl. ib. s. 300), jfr
låts (imper. Bellman 3: 159), nsv. (hvard.) låss\ häraf närmast
inf. låtsa ;

imperf. :

starka former: lätz 'låtsade' (3 p. sg. P. Brahes kr. s. 66,
1 p. sg. Rond. JR s. 77) = fsv.; från andra källor: lotz\

svaga former: lättades (3 p. pl. P. Brahes kr. s. 39); lät-
tedes (3 p. pl. ib.); låttes (3 p. sg. Hund E. XIV:s kr. str. 374);
låddas (3 p. sg. Kolmodin Gen. Aeth. s. 275), låddes (1 p. sg.
Gustaf II Adolf s. 537 [1629], 3 p. sg. Bellman 3: 14, nsv.
hvard.);

supinum :

låtz 'låtsat' (Stiernhielm s. 24);

futurum :

jagh skall låtas 'jag skall låtsa' (Rond. JR s. 78) ;

infin.:

lätes 'låtsa' (Brasck FP s. 13); låtas (Disa 1687, s. 41);
lådas Hof. Dial. (Beckman Ark. 11:213), ännu vanligt i dialek-
tiskt färgad nsv.; låtz (Börk Dar. s. 23).

jD-formerna bero sannolikt — liksom faktiskt den ofta upp-

1 = Dalin Argus; se s. 164 not 2.

1 64 ELOF HELLQUIST

trädande a- vokalen — på ordets obetonade ställning. Visser-
ligen kunde man äfven som orsak tänka sig en falsk ljudsubsti-
tution, härledande sig från sådana former som låts, uttalad t lass
(så redan hos O. Rudbeck), efter analogien af t. ex. till fr ess \
fred, guss : gud o. d., men därvidlag bör märkas, att */-formerna
äro ganska gamla. Enl. Sv. akademiens ordbokssamlingar före-
komma flera sådana redan i Reineke Fosz (1621).

Vi se sålunda, att de fordom fullt skriftspråksmässiga for-
merna låts, låddes o. s. v. så småningom nedsjönko till hvardags-
språkets nivå * och t. o. m. numera ofta uppfattas som i viss
mån inkorrekta och ovårdade, medan nybildningen låtsa och
däraf uppkomna verbformer, hvilka mot 1600-talets slut säker-
ligen betraktades som djärfva uppkomlingar 2 , numera vunnit
ett obestrid t burskap inom språkets öfverklass, ja, t. o. m. på
grund af jämförelsen med lass, låddes erhållit en omisskännelig
prägel af aristokratisk förnämhet.

Icke heller verbet lyssna synes ännu ha varit vanligt. I
stället användes det gamla lydha, t. ex. lyder på then fagre
sångh (Mess. s. 157), Om iagh här vthe lyder på (ib. s. 192),
lyder på wårt . . snack (Nachspiel, Samlaren 13: 70), hvartill ipf.
lydde (t. ex. Asteroph. Tisbe s. 39), och därjämte dep. lydhas,
hvartill pres. lyds, lyss, ipf. lyddes. Af pres. lyss är lyssna bil-
dadt: verbet uppträder redan under 1600-talet, men är mycket
sällsynt.

Slutligen må i detta sammanhang anmärkas, att för ledsna
brukas ledas, t. ex. Gustaf II Adolf s. 528. Formen ledsna sy-
nes först ha uppkommit mot slutet af 1600-talet och under 1700-
talet allmännare börjat begagnas.

Adverben.

a) af ledd a:

på -lig(h)en, t. ex. flitelighen (Mess. 3 ), hårdeligen (Gustaf II
Adolf s. 167), höghelighen (Rond. JR s. 9), ohöfligen (Mess. s.
26), nyligen (s. 60), rättelighen (Rond. JR s. 100), storligen (Be-
ronius Reb. s. 346), wisserlighen (Mess. s. 29), ährlighen (s. 22);

1 Lass, låddes betecknas i SAOL 7 såsom 'hvard.'

2 Några årtionden senare synes dock ordet fått sin ställning tryggad:
lossar 'låtsar' har jag antecknat från Dalins Argus 1:265 (2 uppl.).

3 Sida ej antecknad.

STUDIER I 160O-TALETS SVENSKA 165

på -lig(h)a, t. ex. gruffweligha (Rond. JR s. 9), hierteligha
(ib. s. 56), hårdeligha (s. 100), storliga (Beronius Reb. s. 346);
jfr fsv. visselika (yngre -ligkd) o. d.;

på -lig(h)an, t. ex. faderligan (Brasck FP s. 4), gemenligan
(Mess. s. 203), manligan (s. 28), ny ligan (ib. flera ggr), storlighan
(s. 26), wisserligan (s. 203, Prytz G. I 1 ), ynkeligan (Mess. s. 188);
jfr y. fsv. nylekan, nyligan o. d.; formen har uppkommit genom
kontamination af mit. adv. på -liken och fsv. på -lika, -lig(h)a,
h var om Tamm Tränne tyska ändelser s. 28 följ.

Här må för jämförelsens skull äfven anföras de på -lig(h),
t. ex. hemligh (Asteroph. Tisbe s. 45), underdåneligh, hierteligh
(ib. s. 47 och för öfrigt, som det synes, regelbundet), fliteligh
(Mess. 1 ), försichteligh (s. 44), högeligh (s. 27), lönligh (s. 40),
nämligh, nembligh (Mess. 1 , Beronius Reb. s. 346), passeligh (Rond.
JR s. 93), zvisserligh (Mess. s. 29 2 ggr, 64, 6j, 71, Rond. JR s.
65), wisseligh (Rond. JR s. 65), ährligh (s. 65). Under 1600-talets
senare hälft bortfaller i talspråket ofta g(h), hvarom ofvan s. 79.
Denna typ finns enl. Tamm i sv. redan tidigt på 1400-talet i
formen -lik, åtminstone i versslut. »Redan i mit. måste ha bru-
kats adverb på -lik (i talspråk)» 2 . Dock anser Tamm, att -U(g)
kan vara en rent svensk form; jfr i nutida talspråk fas Ii lärd o. d.

Som af exempelsamlingen framgår, förekommer stundom
ett adverb under olika former å samma sida; så t. ex. wisser-
ligh och wisserlighen, storliga och storligen.

på -a, t. ex. hemma, heema 'hemma' (passim; jfr kem [m] an
nedan); hit höra äfven de på -lunda (jfr s. 166), på -lig(h)a ofvan,
på -la: arla och sär la (Chronander Bel. s. 110); reda 'redan'
(Disa 1687, s. 34), fsv. redha jämte redko, är en försvenskning
af mit. réde\ om denna typ se Noreen Aschw. gr. § 471. 1;

på -an: dessa äro i regel riktningsadverb, som svara på
frågan 'hvarifrån?', t. ex. hwadhan 'hvarifrån' (Prytz G. I s. 42),
hädhan 'härifrån' (ib. s. 45); men stundom uppträda äfven andra
betydelser, såsom hemman 'hemma' (Rond. JR s. 14, 32), heeman
i samma betydelse (Brasck FP s. 7) jämte heema (s. 9), nordan
vth 'norr ut' (Mess. s. 7) jämte nordh vth (ib. s. 19), jfr fsv.

1 Sida ej antecknad.

2 Tamm enl. skriftligt meddelande.

1 66 ELOF HELLQUIST

nordan, som utom 'norr ifrån' betyder 'i norr' (Sdw. 2); om
denna typ på -an se Noreen Aschw. gr. § 471. 2;

på -s, -as, -nas: i sommars 'i somras' (Gustaf II Adolf s.
130) \ til bakas 'tillbaka' (Chronander Bel. s. 175), jfr tilbakars
(Asteroph. Tisbe s. 42, Lindschöld) och tilbakar nedan s. 163;
rättnun(n)as 'nyss' 2 (Columbus Ordesk. s. 22, Börk Dar. s. 22),
kvar t. ex. i östgötadial., jfr isl. nuna och sv. dial. nunna samt
med afseende på afledningen äfven isl. hérna och ä. nsv. där
bortnas (Bellman, förf. Ark. 4: 317) 3 ; om adverbsuffixet s se
Noreen Aschw. gr. § 471. 6.

b) innehållande gamla kasusformer, t. ex.

annars (sJ, annerss 'på annat sätt' (Rond. JR s. 93, Hund
E. XIV str. 4i) = fsv. Sdw. 1), gen. sing. till annar\ annars är
nu likbetydande med 'i annat fall, eljes';

borto, bårto (jämte borta, borte \ se s. 106), fsv. borto, dat.
sing. fem.; se Noreen Aschw. gr. § 470. 2 anm. 6; hit hör väl
äfven fögo (se s. 106);

hurulundh, ingalund(h), sammalundh (se s. 102), ack. sing. af
fsv. lund 'sätt'; heem 'hem' (t. ex. Rond. JR s. 32), fsv. h(e)etn\
hos 'bredvid* (Mess. s. 151) = fsv., jfr nsv. (arkaiserande) därhos
och prep. hos 'vid' nedan; se för öfrigt Noreen Aschw. gr. § 470. 4;

ingalundom 'ingalunda' (Rond. JR s. 9), dat. plur. till det
ofvannämnda sbst. lund\ om dylika adverb se Noreen Aschw.
gr. § 470. 3 a;

förra 'förr' (Asteroph. Tisbe s. 19 m. fl., Rond. JR s. 31,
Brasck Ap. g. s. 115), fsv. fyrra, ack. sing. neutr. på -a, svaga
dekli nationen ; se Noreen Aschw. gr. § 470. 6.

I gemeen 'vanligen' (Mess. s. 28), ewigh 'evigt' (ib. s. 29)
ser jag tyskt inflytande. Dessa adverb böra sålunda ej för-
bindas med de nominalt bildade fsv. adverben utan t, som om-
talas Noreen Aschw. gr. § 454. 1 c, 470. 5.

Här må äfven omnämnas sådana af preposition styrda
adverbiella uttryck som:

1 Se Schagerström Ark. 4: 338 f., Kock Ant. tidskr. 16, nr 3, s. 15.

- Samma betydelse har äfven rättnu (Disa 1687, s. 33), hvilket i nsv.
endast användes om framtid; se nedan.

8 Jfr äfven dalmålet Vi jon}, hvarom Bugge hos Noreen Ordl. öfver dalm.
s. 76.

STUDIER I 160O-TALETS SVENSKA 167

till anckars {gick t. a. Gustaf II Adolf s. 487);

/// arfz (t. a. . . få Beronius Reb. s. 346) ;

//// bottens (t. b. wet Gustaf II Adolf s. 208);

tilbytes (få t. Girs E. XIV s. 71);

till dricks (Moraeus Vit. s. 462), til drycks (besökta Girs G. I
s. 116);

til döds (Mess.); men slå til döda (Mess. ett par ggr, Girs
E. XIV s. 95 m. fl.), jfr fsv. slo . . /// dedha (Sdw.): dofye m.,
äfven i ä. da. til dede (Falk o. Torp Da.-no. syntax s. 41);

til fots (Mess.), därjämte falla til foot (Mess. s. 132), där
(arkaiserande) nsv. har till fota, samt regementen till foot (Gustaf
II Adolf s. 487). Jfr till fota i uttr. Smöria lig/i wäl ifrån hand
till fota (Chronander Bel. s. 181);

till fångs (swåre t. f Siarn s. 54, jfr Gustaf II Adolfs. 541);

til grafva (Dahlstierna Kunga-Skald) = fsv. tel graua\

til handelz (woro t. h. Girs G. I s. 114;

til herbergz (t. H. . . beledsagade Girs G. I s. 231);

till hälwetes (Mess. s. 211);

/// hielps (komma t. h.) (1686, Noreen-Meyer s. 173);

till knijffz (bär thz . . t. k. Rond. JR s. 35);

//// knäs (snön slog dem t. k. Putzdrummel s. 75);

/// kngs (Mess.);

til köpstadz (t. k. faar Lindschöld Hans. 4: 1 74) ;

//// lagz (bära t. 1. Rond. JR s. 28);

till leekz (gå t. I. I. Erici s. 79);

till lyfz 'till lifs' (hulpo . . t. 1. Asteroph. Tisbe s. 3);

/// mangels (wara t. m. Girs E. XIV s. 79);

til meens (war . . /. ;//. Girs G. I s. 98);

/// misstyckes (taga t. m. Brasck FP s. 6j)\

til måltijdz (t. vi. . . beledsagade Girs G. I s. 23 1 , gå, komma
t. M. parlör 1703, s. 175);

/// möthes (Girs G. I s. 72);

til offers (Mess.);

//// roffs (blifwer . . t. r. Moraeus Vit. s. 408);

till rådz (zvart . . /. /'. Gustaf II Adolf s. 487, ginge t. r.
Girs E. XIV s. 3);

til samtals (satte . . sigh . . t. s. Girs G. I s. 181);

//// segels (gick . . t. s. Gustaf II Adolf s. 487);.

1 68 ELOF HELLQUIST

til(l) siös (vanligt) ;

til skips (Mess.); til skepz [steeg t. S. Girs G. I s. 143);

til slagz 'till slaktning' [kommo . . t. s. Girs G. I s. 72);

/// speels [Bär den t. s. Brasck FP s. 64) ;

till stads 'till staden' [komma Moraeus Vit. s. 407);

til storms [gingo t. S. Girs G. I s. 147);

/// sängs (Mess.) = fsv. till sengx, jämte det äldre ////
sängfija (Moraeus Vit. s. 407, 429), til(l) sänge (Kolmodin Gen.
Aeth. s. 276 samt från 168 2, 1685) = fsv. (gaa) til senga (g. sg.
s[i]cengar) ;

til sömns [begifwit sigh t. S. Girs G. I s. 20);

til tals och föreenings [komma t. t. o. f Girs E. XIV s. 98) ;

//// wattns (Gustaf II Adolf s. 487);

til witnes [taga t. w. Gustaf II Adolf s. 177, jfr Disa 1687,
s. 23);

/// wrackz [länmat Skeppen . . /. w. Girs G. I s. 157);

til wägs (Mess.), gå . . //// Wägz (Börk Dar. s. 7);

därjämte utan -s (utom det nämnda til foot): til by, til fält ',
til häst, til mod/t, til ordh 'till orda', /// tingh, samtliga från
Mess., till landh (Gustaf II Adolf s. 487); jfr däremot nsv. till
byss, lands, mods, tings.

Den gamla gen. plur. af tack, fsv. fiak, lefver kvar i til
tacka [Hans Nådh t. t. Mess. s. 25), därjämte tagha til tack (ib.
s. 13), jfr da. tage til takke\ vidare af hof i det vanliga til hofwa.

Gamla gen. plur. lefva naturligtvis äfven kvar i ad v. tilbaka,
hvarjämte utvidgningarna til bakas, tillbakar (Gustaf II Adolf
s. 219) *, tilbakars (se ofvan s. 166), samt tilhoopa.

Om til godfhja jämte til(l) godho, til godhe se ofvan s. 100;
om medh retto jämte medh rätta, medh rätte se s. 102, 106;
medh all (Kolmodin Gen. Aeth. s. 294) jämte medh allo.

I detta sammanhang må äfven omnämnas:

försan 'försann' (Brasck Ap. g. s. 132); (bekiänner iaghj
uppå min san (Asteroph. Tisbe s. 36), pä mijn sann 'minsann'
(Holof. s. 48) = fsv. a mina san, samtliga innehållande fsv. san

1 Denna bildning företer en egendomlig prägel. Då det mig veterligen
icke finnes något adverb, till hvilket det i fråga om sitt r kunnat osökt an-
sluta sig, kan det knappast förklaras annorlunda än som innehållande pl. bakar;
jfr den gen. pl., som ingår i tilbaka.

STUDIER I IÖOO-TALETS SVENSKA 1 69

f. 'sanning, sannfärdighet', motsvarande min san (Kolmodin Gen.
Aeth. s. 293) utan preposition l ;

på stan 'strax, om en stund' (Asteroph. Tisbe s. 42, Rond.
JR s. 7, Prytz G. I s. 19), jfr tidigare på stann (Holof. s. 13),
på staann (ib. s. 35) och nsv. dial. på stann i samma betydelse ;
af fsv. *(paj stadhin : stadher 'ställe'; se närmare Rietz s. 668.

Ett par gånger förekommer (ut)aff riödha (t. ex. frelste
Prytz G. I s. 50), innehållande pl. af nefi; se ofvan s. 130.

Om sådana uttryck som innan-, inom-, utom-, utomland se
innan och täan nedan.

o

'Åtminstone' heter hos Gustaf II Adolf stundom åt minsta
(s. 547) = fsv. at minsto, eg. 'till (det) minst(a)' ; jfr til minsto
(Girs G. I s. 72) och sv. dial. teminstingen.

Det vanliga nekande adverbet är intet (t. ex. Mess. s. 225).

Kanske har ännu icke alltid sammansmält till ett adverb;
jfr kan dock skee (Chronander Bel. s. 132). Ad v. katiske före-
kommer dock redan i fsv.; se Sdw. Om ordföljden vid kanske
se nedan.

Om eller, äller för häller se s. 115.

Om de förallmänligande adv. ehwar o. s. v. se formläran
under indef. pron.

Om adverbens komp ar a tion se s. 135.

3. Till syntaxen.

I den följande framställningen har jag för vissa partier måst
med en viss försiktighet begagna mig af det material, som mina
metriska källor erbjuda, då ju det i många fall kan vara syn-
nerligen svårt att bestämma den inverkan, som hänsyn till
rytmiken kunnat utöfva på ordställning, val af konstruktion
o. d. Mina hufvudkällor för vissa afdelningar ha därför ut-
gjorts af de i inledningen citerade p r o s a arbetena eller de par-
tier af 1600-talets dramer, som äro affattade på prosa.

Best. slutartikeln användes ofta af person- och ort-
namn, hvarom ofvan s. 95.

Dessutom förekommer den i uttryck, sådana som stick

1 Jfr a mina tro ds. = nsv. (försäkrande) min tro.

170 ELOF HELLQUIST

ellen vppå wår bwr 'stick eld på' (Mess. s. 74; jfr s. 73), slucko
. . Elden på Skeppen (Girs E. XIV s. 60), sattes Elden på Gån-
gen (Girs G. I s. 21), tände Elden aff sigh (Girs E. XIV s. 70),
jfr fsv. tända eldhen pa> uti Rimkr., stickade . . e elden på slottet
O. Petri kr. s. 177; beddes Nåden 'bådo om nåd' (Girs G. I s.
125); bringer å banen 'bringar å bane' (Stiernhielm s. 31), se för
öfrigt SAOB; fåå til löne7i 'få till lön' (Brasck Ap. g. s. 129).

Här må äfven påpekas ett uttryck från Gustaf II Adolf
s. 539: huar wij krijgetz säthe, på Tyske botlneji sättia kundhe,
där vi skulle ha talat om att 'förflytta kriget på tysk botten'.

Såsom exempel på best. slutartikeln i titlar före namn må
anföras: (Wij hafue bekommidt eder skrifuelse . .) medh Maiorn
Anders Matzson (Gustaf II Adolf s. 538).

Bestämda slutartikeln saknas oftast i de ålderdomliga
dativerna på -om, t. ex. gudom (Mess. s. 209), hedningom (ib.
208), östgöthom (ib. s. 248).

Vidare stundom vid namn på hälgdagar o. d., t. ex. på
Nyåhrs Dagh (Girs G. I s. 147). Ännu kan man säga han dog
Palmsönda(g) ( 140 ), det hände Allhelgonada(g) i år. Samtliga
fallen äro minnen från den tid, då de nuvarande första leden
ännu voro själfständiga genitiver (jfr fsv. palma sunnodagher\
hvarom accenten 140 ännu bär vittne, alltså af samma art som
de ännu lefvande Fastlags söndag (jämte Fastlagssöndagen),
Kristi himmelsfärdsdag (jämte Kristihimmelsfärdsdagen).

Bestämda fristående artikeln förekommer ofta fram-
för folk slags namn o. d., såsom the Rysser (Mess. s. 161),
the jämptar (ib. s. 241), the Ryssers (Girs E. XIV s. 2), the Cas-
saner och Astracaner och Siberier (Gustaf II Adolf s. 159),
the Dalekarlar (Girs G. I s. 123), men samma sida Dalekarlar-
ne(s) 3 ggr, the Hollendare (ib. s. 135), the Dantzigkers (ib. s.
149), the Smålenninger, the Ostgöther (ib. s. 188), the Pohler
(Girs E. XIV s. 85), de Romare eller Americaner eller Indianer
eller Africaner (Columbus Ordesk. s. 3); jfr från 1500-talet the
Skåningar (O. Petri kr. s. 187), the Edomeer (1 Mos. kap. 36,
Bib. 1 541), the Egyptier (2 Mos. kap. 12 ib.). Uttryck af detta
slag ha icke blott varit inskränkta till skriftspråket: the Spanier
begagnas t. ex. i en pärlor från 1703 (En lijten Sprack- och
Ord-Boock s. 99). Detta bruk beror på tysk inverkan (se Teg-

STUDIER I 16OO-TALETS SVENSKA 171

nér Ark. 5: 325), möjligen också underhjälpt af inflytande från
de ofta substantiverade adj. the Swenske, the Danske, the Lii-
beske o. s. v. Dock uppträder the stundom äfven i andra ord,
t. ex. the Dråpare 'dråparna' (Girs E. XIV s. 95), där man väl
under alla omständigheter måste antaga tyskt inflytande.

Omvändt saknas ofta just i dylika substantiverade adjek-
tiv som the Swenske o. s. v. den bestämda fristående artikeln,
äfven då af sammanhanget tydligt framgår, att ordet fungerar
som bestämd form, t. ex. Danske 'danskarna' (Mess. s! 90 m. fl.),
Swenskom 'svenskarna' (ib. s. 130) 1 ; jfr äfven ckristnom 'de
kristne' (Mess. s. 247). Från 1 500-talet har jag antecknat Tydske
'tyskarna', Fransiske 'fransmännen', Beehmske 'bömarna', Engel-
ske 'engelsmännen' (P. Svart kr. s. 101); i fsv. användes i samma
funktion svenska 'svenskarne'; se för öfrigt nedan.

Vidare uppträder icke sällan best. fristående artikeln mot
bruket i nsv. framför substantiv-attribut, t. ex. thet
ordet Häredh (Gustaf II Adolf s. 2), i synnerhet vid nominå
propria såsom then provintien Polotsko (ib. s. 1 y6\ den fienden
Ryssen (ib. s. 179), dhen strömmen Ny en (ib. s. 182), thet fästet
Krokem (Girs G. I s. 157), thet Muncke klostret Padis (Girs E. XIV
s. 13 — 14), thet Huuset Lode (ib. s. 38), then Ohrten Pitam (Ber.
om Wästindien s. 21). Så ock under 1500-talet, t. ex. thet landet
Gösen (1 Mos. kap. 45, Bib. 1541), then öknen Sinaj (2 Mos.
kap. 19, ib.), Then försten Theman (1 Mos. kap. 36, ib.). Där-
jämte dock äfven: sjön Peibas (Gustaf II Adolf s. 183), Staden
Arensborg (Girs E. XIV s. 83), Ekesiöö Stadh (ib. s. 103).

Afvenså förekommer stundom best. fristående artikeln fram-
för substantiv med följande prepositionsattribut, t. ex. vthi then
Belägringen för Florentz (Girs G. I s. 72).

I båda fallen ha vi kanske att konstatera tysk inverkan.
Dock synes det mig äfven möjligt att förklara förekomsten af
then, thet ur den determinitiva betydelse, som man här kan in-
lägga i dessa pronomina: 'det land(et), som hette Gösen', 'den
belägring(en), för hvilken Florens var utsatt' o. s. v. I alla
händelser måste denna förklaring tillgripas i ex. : gaf lycka ther
till att thet slaget wans wedh Linköping som skedde Anno 1598

1 Jämte them Swenskom (Mess. s. 90, Girs G. I s. 141), the Danskfejs
(Mess. s. 91, 131).

1 72 ELOF HELLQUIST

(Gustaf II Adolf s. 170), där som betyder 'något som' och så-
lunda icke syftar på thet slaget. Meningen är alltså: 'att det
slag vanns, som stod vid Linköping, h vilket 1. något som ägde
rum 1598'. Ur dylika fall anser jag snarast, att sådana uttryck
som then Belägringen för Florentz utvecklats.

Obestämda artikeln brukas framför den subjektiva
predikatfyllnaden, då denna betecknar ämbete, yrke, titel o. d.,
t. ex. en öffwerste ware (Hund E. XIV:s kr. str. 387), Han är
en Förste til Brunsswijk (Mess. s. 50)» i&g ar n u en Doctor
(Putzdrummel s. 81), få heta en Doctor (ib. s. 74), Gud hade
mig låtit födas en förste (Gustaf II Adolf s. 194); jfr mit., ty.
och eng. Härmed må sammanhållas: min Jungfru är een af
adel, iag som en af Adel (Putzdrummel s. 81); samma uttryck
finnes äfven i P. Brahes kr. s. 40.

Under 1 500-talet är i liknande fall den obest. artikeln ännu
vanligare, t. ex. at han icke hade lätit gripa honom såsom en
biscop (O. Petri kr. s. 229).

Särskildt ofta brukas såväl under 15- som 1600-talet den
obestämda artikeln efter såsom samt efter det för, som då kunde
ersätta nsv. såsom] t. ex. brukat . .för een stallmästare (Gustaf
II Adolf s. 128), låta sigh, såsom en Arjf herre . . hylla (Girs
G. I s. 117), tiänt Knut Andersson för en Stalldrängh (ib. s. 73),
samtycht honom för en Konungh 'erkänt honom såsom k.' (ib.
s. 158); jfr honom . .för en Bespeijare beskyldte (ib. s. 110).

Pluralis af tillnamn förekommer t. ex. hos Gustaf II
Adolf s. 114: Hinric och Efwert Horner, d. v. s. florn. Detta
bruk är under 1600-talet mycket vanligt. Jfr från 1700-talet
Grefwarne 0. och C. Gyllenborgar (Beckman Ark. 11: 256).

Till kasusläran.

Konstruktionen Konung Oskars af Sverige gemål var äfven
under 1600-talet den vanliga i skriftspråket, t. ex. HertigJi Phi-
lips til Pommern Befalningzman (Girs E. XIV s. 60), äfven i
sådana uttryck som Grefwe Johans von Höijen Huusfru (Girs
G. I s. 109). Jfr härtill Falk o. Torp Da.-no. synt. s. 44.

En gammal genitivus partitivus föreligger som be-
kant i det ännu brukliga så dags, t. ex. Thz är doch nu ey än
så dagz (Rond. JR s. 29).

STUDIER I IÖOO-TALETS SVENSKA 1 73

Såsom ett slags genitivus partitivus bör väl äfven wägz
uppfattas i han sigh ey fördrijstade någon wägz at fahra (Girs
G. I s. 99). Uttrycket bör möjligen sammanställas med gen. i
t. ex. isl. fara leidar sinnar, för ferdar sinnar, ty. geh deines
weges. På direkt tysk inverkan beror under alla omständig-
heter ett stycke vägs (U. Hiärne Stråt., Noreen-Meyer s. 138)
= ty. ein stiick weges.

Däremot saknas genitivändelse stundom i sådana mått-
bestämningar som någre Mijhl Wäg 'några mils väg' (Ber. om
Wästindien s. 21); jfr fsv. fcemtighi miler wcegh (: mil) jämte
gen. iij mila wceg (: mila, Sdw.).

I åtskilliga fall lefva gamla prepositionslösa konstruk-
tioner' ännu kvar, där nsv. använder omskrifningar med prep.

En egenhet — åtminstone för Gustaf II Adolfs språk —
är bruket af genitivus i åtskilliga fall, där nsv. använder
prepositionsattribut, t. ex. til min meningz bewijs (s. 151)
d. v. s. 'bevis för min mening'.

Genitivus af sak vid v. fröjda sig, tacka lefver kvar i
uttrycken Thess frögdar 7nigk (Rond. JR s. 31), Thess tackar
iagh E. Majitt (Laurbecchius s. 252) x , nsv. 'för det'.

Samma genitivform uppträder äfven i thes insegel och pant
(ib.), nsv. 'på det'.

Under 1500-talet voro dylika gamla vändningar ännu myc-
ket vanligare, t. ex. tess mechtig (O. Petri kr. s. 208, 232), eg.
'mäktig till det' ; jfr fsv. tcess mcektugher, tess plichtock, thess war.

Indirekt objekt, där nsv. har prepositionsuttryck,
förekommer under 1600-talet ganska ofta; t. ex.:

mitt . . Blodh migh . .förrinner (Mess. s. 57), jfr ty. ent-
rinnt mir\

migh alla lemmar wärkia (Rond JR s. 31), d. v. s. 'på
mig', jfr ty. ;

Som stå mig daglig Wakt (Börk Dar. s. 43), d. v. s.

> O . »I

at mig ;

till döden mig ha* släkt mitt lifwes Hus (Börk Dar. s. 49),
d. v. s. 'för mig';

1 Thess i denna användning har i de nordiska språken gärna framhäfts
genom att ställas i början af satsen; jfr t. ex. isl. pess vil ek bidja pik, Atli
mägr, at pu O. S. v.

174 ELOF HELLQUIST

Har . . Orpheus Lykka I Så Sårat dig titt Etterbröst? (Orf.
o. Euryd. s. 82);

skulle man än them hoppet ökie (Gustaf II Adolf s. 543),
d. v. s. 'för dem';

Thz kan ju mig icke slå fehl (Rond. JR s. 59), d. v. s.
'för mig';

anslagh, / Som ingen ähre til mishagh (Mess. s. 169), d. v. s.
'icke — för någon';

vidare vid adjektiv, som uttrycka vänlig eller ovänlig sin-
nesstämning, nytta eller skada, farlighet o. d., t. ex. :

blid\ war them så blidh (Mess. s. 252);

gunstig', han migh ey så gunstigh är (Chronander Surge
s. 89);

huld\ om tu är migh hull (Mess. s. 54), kvar i nsv. mera
högtidlig stil;

kär 'kär, förälskad i': Ähr thet länge, hon blef honom så
kiärr (Asteroph. Tisbe s. 33), Hon ähr honom så kiär och hull, /
Att hon ock dö will för hans skull (ib.) ; därjämte kär åt i samma
betydelse, se under åt]

mild: blef . . oss mill (Mess. s. 232), d. v. s. '(mild,) vän-
ligt stämd mot'; jfr nsv. blifva någon bevågen\

ond\ Försterne ondt (Mess. s. 162), d. v. s. 'ond på fur-
starna' ;

vred', iag ä 9 Besso zvreder (Börk Dar. s. 49), d. v. s. 'vred,
ond på';

skadlig: huru skadeligh drögsmållen wår stat är (Gustaf
II Adolf s. 494), d. v. s. 'för vår stat' ;

farlig: thenne . . oss fahrlige anslagen (Gustaf II Adolf s.
150), att han ?nig farlig zvar (Orf. o. Euryd. s. yy) y d. v. s.
'farlig(a) för';

onödig: oss . . onödige (Tiällmann s. 228), d. v. s. 'onödiga
för oss' ;

slutligen vid v. råda: råder alla Ting (Börk Dar. s. 46),
d. v. s. 'öfver 1. för alla ting'.

Konstruktionen bota sin halfwa månadt sold the fattige
(Gustaf II Adolf s. 243) kvarlefver i svordomar, såsom ge någon
fan o. d.

Motsvarande fall i ä. da. se Falk o. Torp Da.-no. synt. s. 35.

STUDIER I IÖOO-TALETS SVENSKA 1 75

Ackusativus för nsv. prepositionsuttryck uppträder i:
Werlden haar iagh ey meer behoff (Mess. s. 57), nsv. af världen\
jfr fsv. . . bröder nyan olderman behof hade (Sdw.); dock före-
kom i fsv. äfven gen. Hit hör vidare : thz förra wan (Asteroph.
Tisbe s. 57), nsv. 'van vid ngt'.

På latinskt inflytande beror väl konstruktionen: alla trä
och buskar gratulerade honom hans medhgång (U. Hiärne Stråt.,
Noreen-Meyer s. 138); jfr lat. ei recuperatam libertatem est gra-
tulatus (Cic).

Adjektiv en.

Såsom predikats fyllnad är adjektivet — åtminstone
hos Mess. — ganska ofta oböjdt. Ex. se Mess. s. 3, 22, 28,
30, 33, 40.

Stark böjning för nsv. svag har adj. ofta efter person-
liga pronomina i sådana uttryck som ah iagh osälll (Rond. JR
s. 98), iagh arm, och elendigh möö (Mess. s. 195), ach tu
lätfärdigh (Chronander Surge s. 71), tu oförskämd (Bel. s. 112),
Ah! mig äländig (Börk Dar.- s. 14). Enahanda förhållande äger
rum i ty. samt i fsv. (se Sdw. under o). Dock har redan Mess.
s. 48 o iagh lyckesamme Man och Chronander Surge s. 74 äfven
Ach, ach migh nu elendighe man.

För öfrigt förekommer någon gång adjektivet oböjdt i så-
dana uttryck som Nådigh kung (Kolmodin Gen. Aeth. s. 298),
vanligen dock -e.

Adj. kvitt har ännu böjda former, t. ex. blifwathe Danska
quitte (Girs E. XIV s. 86); så äfven kvar, hvartill neutr. qvart
ännu hos C. Gripenhielm (Hans. 4: 293), pl. qwara (Girs E. XIV
s. 103).

Såsom adjektivattribut hade vid denna tid ad verbet
serla en vidsträcktare användning än nu, t. ex. din serla böön
(U. Hiärne Rosimunda 1665, Noreen-Meyer s. 131); numera
blott i poetisk stil i vissa stående uttryck såsom i särla afton-
stund o. d. I samma ställning uppträder någon gång äfven
fordom, t. ex. En foordom courtisan (J. G. Beijer Hans. 9:391);
jfr den analoga användningen af sv. för detta, hvilket som be-
kant egentligen är liktydigt med nämnda adverb.

176 ELOF HELLQUIST

Pronomina.

Liksom i nsv. användes oblik kasus af personliga pro-
nomina i uttryck sådana som we migh 've mig' o. d. (jfr fsv.
we cer tkevi, we wardher idher, mit. we my, ty. weh mir),
Twij tigh (Mess. s. 78), Twij wårom frijare (Chronander Bel.
s. 135), tvy ekr gassar (Disa 1687, s. 40), det senare väl nu-
mera blott i dialektiskt färgadt språk, jfr västg. tvimme, hvilket
Rietz öfversätter med tvi i mig, men som väl snarare återger
ett äldre tvi migh, h varvid warde utelämnats (jfr twij zvarde
Rond. JR s. 79, tvi vale Bellman o. s. v.).

I anslutning till dessa uttryck ha uppstått: Ach tigh, min
broder kiär (Asteroph. Tisbe s. 28), Ach migh qwinna (Chro-
nander Surge s. 65), Ack mig (U. Hiärne Rosimunda, Noreen-
Meyer s. 135), Ach, ach migh nu elendighe man (Chronander
Surge s. 74), Ak! mig äländig 'jag eländige' (Börk Dar. s. 14),
hvarjämte dock äfven ack tu lätfärdigh (Chronander Surge s.
71) förekommer; jfr ä. da. ak, o mig arme mand, hvarför nu
vanligen nominativ, eng. ah me.

I ett sådant uttryck som o iagh lyckesamme Man (Mess.
s. 48) står däremot, som man väntar sig, nominativus.

Ännu i* dag far man i något bygdemålsfärgadt tal höra:
stackare dej, motsvarande da. siakkels dig, dock — så vidt jag
kunnat finna — blott, då detta uttryck haft en betydelse, som
närmat sig de ofvannämnda ve dig o. d., t. ex. stackare dej,
om du låtsar om något sådant. Hos Asteroph. Tisbe s. 45 före-
kommer däremot Stackare du i en liknande användning. Jfr för
öfrigt Falk o. Torp Dansk-norskens syntax s. 33.

Om användningen af tilltalsorden /, Ni se ofvan s. 13 följ.

Om bruket af pers. pron. i sådana uttryck som Om någon
kan disputerar se ofvan s. 96.

I samma kapitel (s. 96) har jag äfven behandlat de enkli-
tiska pronominalformerna -en, -na, -et m. fl.

I fråga om bruket af den-kön i stället för han och lion
under 1600-talet hänvisas till Esaias Tegnérs bekanta afhand-
ling Om genus i svenskan, särskildt s. 183 — 186 (=SAH från
1886 6: 393 — 397). I vissa dramer är — som äfven där fram-
hålles — den i denna användning ytterst sällsynt.

STUDIER I 160O-TALETS SVENSKA 1 77

Det saknas icke sällan som subjekt i bisatser i vissa
uttryck, om predikatsfyllnaden går före verbet, t. ex. när mérkt
blifuer (Asteroph. Tisbe s. 37), om Natten tå mörckt är (I. Erici
s. 66), i affton då skumt bliffver (Disa 1687, s. 38), När tijdh
blijfftver (Rond. JR s. 67), tå siöhögd ähr (Gyllenius 1646, No-
reen-Meyer s. 124), När illa gåår, glädher iagh migh (Asteroph.
Tisbe s. 51), När väl skal %å til (Bureus Suml., Sv. landsm.
Bih. I. 2: 63). Jfr Falk o. Torp Da.-no. synt. s. 4. Stundom
saknas det äfven i andra opersonliga uttryck, t. ex. wachta me-
dan stormas (Gustaf II Adolf s. 254), ther stormas skal han stana
(ib. s. 255), om behöfwes (ib. s. 256).

I stället för nsv. reflexivpronominet sin användes, då ägarna
äro flera, synnerligen ofta deras, t. ex. hos Gustaf II Adolf och
Girs. Om detta bruk nöjer jag mig att hänvisa till C. A. Ljung-
gren Om bruket af sig och sin i svenskan (Växiö läroverks-
redogörelse 1900 — 1901) samt Susy Silfverbrand i Språk och stil
1: i 10 f.

Omvändt förekommer någon gång reflexivpronomen, där
i nsv. skulle ha användts personligt pronomen, t. ex. Wij tacka
wår fadher . . För sine wälgärningar (Chronander Bel. s. 127).
Andra ex. från olika perioder af vårt språk se C. A. Ljunggren
anf. arb. s. 47 följ.

Possessivt pronomen användes utan motsvarighet i nsv.
i: stijgher iagh til min häst (Mess. s. 58), jfr fsv. the . . stigho
. . til sinna hasta (Sdw.), lyffte . . theras Anckar (Girs E. XIV
s - 79)y jfr fyffte • • s * n ankar hos L. Petri enl. SAOB I 1 a p k

Det demonstrativa pronominet sådan uppträder liksom
i nsv. i utrop o. d. för att uttrycka en hög grad af en egen-
skap, t. ex. Han är een sådan ölstut (Rond. JR s. 20). I fsv.
synes ordet ännu icke brukas i denna betydelse. På den ana-
loga användningen af så framför adj. har jag ej i mina källor
funnit något ex.; i stället brukas hnru\ se nedan.

Relativpronominet utelämnas icke sällan såsom subjekt
i s. k. nödvändiga relativbisatser, t. ex.

efter allt: alt Folck i Småland låg/i (Girs G. I s. 72);

efter determinativpronomen den, det: the migh haa skämpt

1 Om den för 1600-talet karakteristiska användningen af poss. pron. min
vid tilltal, såsom min jungfru, junker vnin se ofvan s. 16.

K. Hum. Vet. Sam/, i Uppsa/a. VII. 6. 12

178 ELOF HELLQUIST

'dem som' (Mess. s. 60), The här mot stå (ib. s. 252), Konun-
gen, eller the sådant ryckte vthspridde (Girs G. I s. 73), thet
Folck ther vthi liggiandes bleff (ib. s. 19), the Köpmansskep
ifrån Swerige komma skulle (Girs E. XIV s. 69).

Om motsvarande fall i ä. da. se Falk o. Torp Da.-no. synt.
s. 245. Afven i fsv. är samma företeelse ytterst vanlig, t. ex.
pa giöri pcen sik orpiujfwce kiöpt hawcer mcep kiöpwitnum (UL
MB 47).

Relativpronominet som saknas dessutom ofta som subjekt,
när i bisatsen heta är predikat: en heet Engelbrecht (Hund E.
XIV:s kr. str. 379), en fougde het Jon Hälsing (Bureus Suml.,
Sv. landsm. Bih. I. 2: 65), en klåsierwoningh . ., heet Munckebo
(Mess. s. 224), een by hette Blisendorp (Gustaf II Adolf s. 91).
Denna konstruktion är vid detta verb äfven under 1500-talet
mycket vanlig, t. ex. en gård hetter Grissebacka (P. Brahes kr.
s. 24), ehn hette Måns Holm (ib. s. 34), en kyrkio hette Leena
(ib.), en hett Peder Nielsonn (ib. s. 40); likaså i fsv. t. ex. ena
. . dotter het hilleswidh (Didr. af Bern, SFS s. i) 1 , vid hede i
ä. da. och vid heizen stundom i ä. ty. Samma konstruktion
förekommer äfven sporadiskt i nsv. talspråk. Här föreligga dock
i själfva verket historiskt sedt sidoordnade hufvudsatser. Se
Falk o. Torp Dansk-norskens syntax s. 246. — lä. nsv. före-
kommer dock äfven som: en, som heet Maxmilian (Hund E. XIV
str. 384).

I detta sammanhang må äfven anföras satsen: Så mykit
behöfues (Asteroph. Tisbe s. 18) i betydelsen 'så mycket som
behöfves'.

Stundom förekommer som såsom relativt adverb (=där,
hvarest), t. ex. på then platz som grefiven ståt hafwer (Gustaf
II Adolf s. 257).

Som relativpronomen fungerar stundom såsom, t, ex.- The
Fattighe såsom ther vthe stå (Mess. s. 9), Habors Brödher så-
som här gåå (ib. s. 54), andra olägenheter, såsom här dageligen
infalla (Gustaf II Adolf s. 117). Samma användning har ofta
äfven fsv. siva sum (Sdw. B 2); jfr från 1500-talet: huad rättig-

1 A samma sida äfven: en jarll . . som rodger het. Därjämte förekom-
mer fullständig hufvudsats: haffde en annan son han het tetmar (ib. s. 7); jfr
Asteroph. Tisbe s. 56: Iagh haar en granne, han heter Daan.

STUDIER I 160O-TALETS SVENSKA 1 79

hett ssåsom greffue Edzartt . . schulle haffue (P. Brahes kr. s. 64).
Naturligtvis har ordet i dylika förbindelser äldst betydt 'sådan
som', 'så beskaffad som', alltså för att använda exemplet från
Gustaf Adolf: 'sådana olägenheter af annat slag som . .', ty.
Unannehmlichkeiten wie sie hier täglich vorkommen.

Relativsatser [som äro o. d.) användas vanligen för att
inleda uppräkningar o. d., motsvarande nsv. nämligen, dessa äro
Ldyl., t. ex. allahanda Materier . . som äro: Steen, Tegel \ Kalck
(o. s. v.) (I. Erici s. 138), Däckens Folck och Capitainer . . som
woro Lille Jösse (m. fl.) (Girs G. Is. 189) samt från 1500-talet:
twä Swenska riddare . ., som wore . . (O. Petri kr. s. 191). Så-
dana satser förekomma numera blott i kanslistil; däremot upp-
visar fsv. många dylika vändningar (se t. ex. Svenska kyrkobruk
under medeltiden, SFS s. 4).

Som relativpronomen brukas stundom kvem, t. ex. Alexan-
der . . Till hwem Darius Wj ha tänkt ath fängzlig skikka (Börk
Dar. s. 6).

Genitivus sing. af relativpronominet uttryckes äfven efter
personbeteckningar ofta med hvars, t. ex. Jöran Pederson . .
hwars Rådh (Girs E. XIV s. 105), påwen . . Hwars lag (Chro-
nander Bel. s. 115). Bruket var som bekant allmänt i fsv.; i
nsv. har det på grund af ovist pedagogiskt nit något inskränkts
af hvilkens. Hwilkens förekommer i samma användning Mess.
s. 15, 161. — Såsom syftande på ett pluralt ord har jag funnit
hvars endast hos Börk Dar.: de hwars mull du ser (s. 10); det
är ju möjligt, att denna senare användning uteslutande förekom
i talspråket.

S. k. icke-nödvändiga relativa bisatser inledas ofta med
demonstrativa pronomina eller ad v., t. ex. thet 'hvilket'
(Girs G. I s. 144), the 'hvilka' (ib. s. 122), medh them 'med hvilka'
(ib. s. 157), ther aff 'hvaraf (ib. s. 21), ther igenom 'hvari-
genom' (Girs E. XIV s. 96), ther medh 'hvarmed' (ib. s. 59),
tädan 'hvarifrån' (ib.), fördhenskuld, fördenskull 'för hvilken skull,
på grund hvaraf (ib. s. 68 r. 5 nedifr., Disa 1687, s. 28).

Icke sällan förekommer också den där o. s. v. i betydelsen
'som, hvilken', t. ex. the ther (Ber. om Wästindien s. 41). Se
närmare E. Tegnér Ark. 5: 333 följ. ,*

I betydelsen 'den som' användes rätt ofta pron. den (o. s. v.),
t. ex. Then ey hans budh satte (Girs E. XIV s. 6).

180 ELOF HELLQUIST

Omvändt uppträder stundom det relativa adverbet hwar-
före liksom i fsv. i betydelsen 'därför', t. ex. Hwarföre hade
han Skadeståndet hoos Kongen i Danmarck at sökia (Girs G. I
s. ioo), Hwarföre wil iagh (Chronander Bel. s. 172).

Satsfogningar, där relativet för båda bisatserna är
gemensamt, förbindas ofta på annat sätt än i nsv., t. ex.
Til thet Möihet, som . . bleff i Arboga bewilliai, at hållas skulle . .
i Wardberg (Girs G. I s. 121), nsv. snarast 'bestämdt skulle hål-
las 1. att hållas'. Ett fullt analogt ex. från förspråket till N.
test. 1526 citeras af A. Malmstedt Sur les »propositions rela-
tives doubles», Stud. i mod. språkvet. 2: 48, till hvilken af-
handling för öfrigt hänvisas i fråga om denna företeelse.

Latinska förebilder ha väl satsfogningar sådana som : Hvil-
ken, när Celadon henne sågh, ach, huru bleef han (U. Hiärne,
Noreen-Meyer s. 135), lat. quam quum videret, vppenbar feighde,
hwilcken at draga, Swirges Crona alt för swår falla wil (Gustaf
II Adolfs. 516), hwilcke hwar wij dem icke viedh stadigheet och
dygdh förswara, skole wij . . ingen frncht niuta (Gustaf II Adolf
s. 176).

Beträffande de interrogativa pronomina bör anmärkas,
att i direkta frågesatser hvad stundom användes för nsv. 'hvar-
för', t. ex. hwad trängiens I här (Gustaf II Adolfs. 185), hwad
dröijer lag? (Orf. och Euryd. s. yy)\ jfr fsv. hwat höghfärdhas
tku (Bonaventura enl. Sdw.) och ty. was.

Hvad förekommer betydligt oftare än i nsv. attributivt i
betydelsen 'hvad för (en), hvilken, hvilka', t. ex. weeia / Huadh
ungerszvän i migh willen vpleeta (Rond. JR s. 29), hwad rådh
thå skal tagas (Gustaf II Adolf s. 478), på hwad conditioner thet
och helst wore (ib.), vthi hwad terminis han medh oss står (ib.);
men hvadh för omdöme (Disa 1687, s. 32).

I st. f. det indefinita pronomen någon brukas efter
aldrigh stundom ingen, t. ex. Aldrigh ingen jungfrw (Chronander
Bel. s. 140); se SAOB.

Ingen är äfven vanligt för nsv. icke — någon, t. ex. han
sågh, at Foedor fick inga barn (Gustaf II Adolfs. 129); jfr ena-
handa förhållande i de ä. nord. språken och i ty.

Hwar (själfst.) i bet. 'hvar och en' finnes Girs E. XIV
s. 102.

STUDIER I l600-TALETS SVENSKA l8l

Om böjningen af hvarannan har ofvan talats. Till belys-
ning af ordets konstruktion må följande exempel anföras:

hivar skulle wara medh annan tilfridz (Girs G. I s. 135)
d. v. s. '(eg. den ene skulle vara nöjd med den andre) de skulle
vara nöjda med hvarandra'; Then Compromiss poena, som hwar
aff annan fordrade (ib. s. 122), d. v. s. 'som de fordrade af
hvarandra', om Sverige och Danmark; den hiort och kind, / Som
iagh . . sågh döda hoos huar annan lågh (Asteroph. Tisbe s. 61);
The slå hwar annan dödh, om två personer (Mess. s. 56), nsv.
'hvarandra'; kämpnas kwars annars dödh, om två personer
(Mess. s. 100), nsv. 'hvarandras'; kwars annars fördärff, om
två personer (ib.), nsv. ' hvarandras ' ; Hwars annars Fiende, om
två (Girs G. I s. 142).

Det visar sig sålunda, att i fråga om två parter bruket
af plur. hvarandra ännu icke var gängse.

Verben, infinitivmärket o. d.

Om verbets ställning i satsen se nedan under ordföljden.

Predikatsverbet står stundom i pluralis, då ett kollek-
tivt ord är subjekt, t. ex. Titt Folk aff Hunger i graffuen
falla (Mess. s. 9), Alt thz goda iagh medh honom haar / Komnia
hanss sleckt ock riffwa migh frå (Rond. JR s. 28), Ther till
ko7n?na resten af alla edre argument (Gustaf II Adolf s. 530),
Effter en godh tijdz belägring slogh Borgerskapet sig k åter ifrån
Meijeren, och vpgåfwo Staden (Girs G. I s. 151), Tå f o lek et . .
förnummo (Gyllenius 1646, Noreen-Meyer s. 124), En part före-
giffva (ib.) 1 .

Om predikatsverbet i sin gularis efter plural t subjekt
se kap. om talspråket s. 93. Ett ex. från Girs G. I förekommer
s. 123. Särskildt ofta inträffar, att verbet i dylika fall far sin-
gular form, när det föregår subjektet, t. ex. t kär gick stoora
siukdommar i svangh (Gyllenius 1650, Noreen-Meyer s. 126).

I fråga om kongruensen mellan subjekt och predikat må
för öfrigt anföras ex. Det lögst din skelm och geck (Asteroph.
Tisbe s. 65), där verbet konstrueras sä som om pronominet du
stått utsatt. I uttr. du, som west (ib. s. 46) rättar sig predi-
katet till person efter relativpronominets korrelat.

1 Jfr bleffue en . . parit dömbde (P. Br. kr. S. 6).

1 82 ELOF HFXLQUIST

Med afseende på bildningen af de sammansatta
tempora bör framhållas, att omskrifningen med vara och part,
perf. i st. f. hafva och supinum var betydligt vanligare än nu,
t. ex. När . . (de) woro . . komne til Stockholm (Girs E. XIV s.
96), d. v. s. 'hade kommit'.

Futurum bildas under 1600-talet i regel med hjälpverbet
skola 1 . Warda, som är normalformen i Holof. (c. 1599), före-
kommer dock några gånger hos Mess., t. ex. warder . . Hämpnas
(s. 57), warder tilgåå (s. 58), warder . . fåå (s. 73). Stundom
brukas äfven vilja, t. ex. i wetta a t inthet mehra wil fattas än
sofwel (Gustaf II Adolf s. 501). Dessutom användes för att ut-
trycka futurum, hufvudsakligen i högtidligare stil och i s. k.
normalprosa, ofta omskrifning med part. pres. pass., hvarvid
hjälp värbet i äldre tider är warda (t. ex. meddelandes warder
Mess. s. 86, Prytz passim, Gustaf II Adolf s. 184), i yngre blifva
(t. ex. Hwadh han är, blij wij förnimmandes Brasck FP s. 99).
Se om denna konstruktion Kock Sv. landsm. XV. 5: 58.

Aktiv form motsvarar nsv. deponens i:

lyda (på) 'lyss' {lyder Mess. s. 157, 192, Nachspiel, Sam-
laren i3:7o) = fsv. lydha, se ofvan s. 164; nälka 'nalkas' (Rel.
cur., Noreen-Meyer s. 166) = fsv. nalka\ jfr nalka tigh nedan
och nalkas (t. ex. Gustaf II Adolf s. 312); om gä(å) 'umgås'
(Rond. JR s. 50, med små skalkheeter ib. s. 61); torde 'tordes,
vågade' (Mess. s. 225), tordt 'torts, vågat' (ib. s. 150); men i
pres. både för och tors(s) (ib. s. 150, 175), se ofvan s. 107;
ännu vanliga former i dialektiskt språk med motsvarigheter i
fsv.; wan(c)ka 'vankas', vanligt, t. ex. / Norbotn vanka lijtet
varghår (Bureus Suml., Sv. landsm. Bih. I. 2: 66), här zvanckar
skugga (Nachspiel c:a 1685, Sami. 13:62).

Reflex i v form motsvarar nsv. deponens i:

nalka tigh 'nalkas, närma dig' (Rond. JR s. 69), fsv. nalka sik
'nalkas' jämte nalkas och nalka (båda äfven i ä. nsv., se ofvan).

Som bekant äro våra deponentia ursprungligen äfvenledes
reflexiva verbformer, hvilka när deras reflexiva karaktär började
utplånas stundom ersatts af nya reflexiver.

1 Ex. på skal, skalt, skola o. s. v. se ofvan passim. Dock böra natur-
ligtvis, då fråga här är om futurum, de talrika fall undantagas, där verbet
har modal betydelse.

STUDIER I 160O-TALETS SVENSKA 1 83

Reflexiv form motsvarar nsv. aktiv:

frukta sig 'frukta' (Börk Dar. s. 45), ty. sich fiirchten;
klagha sig 'klaga' (Rond. JR s. 19) = fsv. klagha sik, jfr sv. be-
klaga sig; tåga sigh (Girs E. XIV s. 61), där emellertid den
refl. användningen beror på betydelsen 'draga sig', ty. sich
ziehen; undra sig (k) 'undra' (Asteroph. Tisbe s. 19, Gustaf II
Adolf s. 92, Börk Dar. s. 44), ty. sich w under n, jfr nsv. för-
undra sig. Därjämte förekommer abs. personligt iagk taidrar
och opersonligt migh undrar ; se nedan.

Passiv form med aktiv betydelse uppvisa följande for-
dom reflexiva verb: bedhas 'anhålla om, begära' (J kunne ey
förundra, Att jagh ey något bedhes vnder Brasck FP s. 41) =
fsv. bepas; begynnas 'begynna, börja' (Mess. s. 148) = fsv.;
blåmstras 'blomstra' (Mess. s. 80, -o- Stiernhielm) = fsv. blomstras,
ä. da. blomstres. jfr äfven isl. blömgask; grönskas 'grönska'
(Stiernhielm) = fsv. grönskas, jfr äfven isl. grénask, da. grennes;
hwijlas 'hvila' (Mess. s. 239, 245) = fsv., ä. da. (jfr Tiällmann s.
215); mognas 'mogna' (I Eriei) = fsv.; ovikommas 'omkomma'
(Börk Dar. s. 42 1 ); slutas 'sluta' (Börk Dar. s. 23); swältas
(i hiäl) (Mess. s. 182), snarare dock pass. till träns. v. svälta;
torkas bort 'torka bort' (I. Erici s. 143), ännu vanligt i något
dialektiskt färgadt språk ; tynas af 'aftyna' (Stiernhielm). —
Glädhias 'glädja sig' (Mess. s. 218) = fsv. återges nu helst
reflexivt.

Passivum för nsv. omskrifning med p. pf. förekommer i
förbannes 'förbannad vare' (tken dagh, time Rond. JR s. 68, 70).

Opersonliga uttryck äro:

migh bör, ännu hos Bellman (se närmare förf. Ark. 4: 317).
Konstruktionen är under 1600-talet afgjordt den normala, men
någon gång uppträder äfven personsubjekt, t. ex. han bör I.
Erici s. 214; = fsv. mik ber;

migh drÖ7ndhe (Rond. JR s. 11), jfr fsv. och ty.;

migh lyster, synnerligen vanligt; = fsv. mik lystir (inhemsk
bildning), motsvarande mit. my lustet; men tu . . lyster (att fresta)
(Rond. JR s. 28), Jagh löstcr fat seej (ib. 47), Jagh löster fat
weeta) (ib. s. 48);

mig ty ek f i) er är det regelbundna uttrycket under 1600-

1 Här snarast träns.: bringas om lifvet.

1 84 KLOF IIELLQUIST

talets förra hälft (t. ex. Asteroph. Tisbe s. 47, Chronander Bel.
s. 140); hos Disa 1687 växlar den opersonliga konstruktionen
med den personliga, t. ex. oss tycker (s. 29), men han tyckte
(s. 28) ; = fsv. hanum pykkir (inhemskt uttryck), motsvarande
mit. my duncket, ty. mich (mir) dunkt o. s. v.;

migh täckes är vanligt. Vid infinitiver förekomma dock
äfven personlig konstruktion: Brasck FP s. 40 har såväl Ehr
täcktes . . hafwa som j täcktes . . komma ;

migh undrar (Asteroph. Tisbe s. 43), jfr iagh vndrar (ib.
s. 10) och vndrar iagh migh (ib. s. 19), jfr ofvan s. 183;

migh ångrar (Asteroph. Tisbe s. 31).

Afvenså lefver den opersonliga konstruktionen af behaga,
som i fsv. (i bet. 1 hos Sdw.) är allenarådande, ännu kvar, t. ex.
behagar tigh (Chronander Bel. s. 177). Men därjämte: som han
behagar (Beronius Reb. s. 330).

Verbet hopas konstrueras i fsv. såväl personligt som oper-
sonligt. Ännu hos Holof. s. 2 (c. 1599) förekommer mig hoppes.
Men Mess. s. 68 har iagh hoppas.

Samma dubbelkonstruktion har i fsv. äfven koma i hugh

'komma ihåg, komma att tänka på'. Från våra källor har jag

antecknat det kommer mig ihugh (Disa 1687, s. 32). Däremot:

jagh . . kommit ihugh (ib. s. 30), du zvill sedan komma mig ihog

(Putzdrummel s. 76).

Omvändt ersattes vid förtryta personobjektet ofta med per-
sonsubjekt: Sådant förtry ter jagh (Brasck FP s. 95), the . . måtte
wäl förtryta (Girs G. I s. 123). Därjämte förekommer dock
personobjekt: Haffua warit fången henne förtrööt (Mess. s. 148).

Skilj bar sammansättning, där nsv. (uteslutande eller van-
ligast) har oskilj b ar uppvisa (i vissa fall saknas dock direkt
motsvarighet i nsv.):

led af 'afled' (Börk Dar. s. 42); Inpo aff 'aflöpte' (Girs
E. XIV s. 83); skaffade af afskaffade' (Gustaf II Adolf s. 83);
stå af (imper.) 'afstå' (C. Gripenhielm Hans. 4: 303); sägker aff
(pres. ind.) afsäger (sig) {rijket Prytz G. I s. 45); träder aff
(irnper.) 'tagen afträde' (Kolmodin Gen. Aeth. s. 299); — faller
an (pres. ind.) 'anfaller' (Mess. s. 131); grijper an (pres. ind.)
angriper' (Girs G. I s. 111), gripas an (inf.) 'angripas' (Börk s.
29); går an(n) (pres. ind.) 1) angår, rör 1 (Disa 1687, s. 29), 2)

STUDIER I IÖOOTALETS SVENSKA 185

'börjar' (Putzdrummel s. 76), jfr gick an 'började' (Girs E. XIV
s - 33)'» håller an 'anhåller' (Orf. o. Euryd. s. 99); klagade ahn
'anklagade' (Hund E. XIV str. 353); kommer an(n) (pres. ind.)
'ankommer' (Mess. s. 100, 131); seer digh . . ahnn (pres. ind.)
'ser på dig' (Mess. s. 46), jfr ty. sehe dir an\ stellat an (inf.)
'ställa till det' (Rond. JR s. 61), ställa an ds. Lindschöld 1669
(Hans. 4: 102), jfr anställa; stodh ann 'anstod, passade' (Disa
1687, s. 28—29); sättia an (inf.) (Girs E. XIV s. 59); tag(h)er
an (pres. ind.) (Regemingen Mess. s. 119, lienst Chronander Bel.
s - *39)> jfr nsv - taga sig an; tasta ann (inf.) 'antasta' (Disa 1687,
s. 28); teckna an (imp.) anteckna' (Asteroph. Tisbe s. 41); trä-
der an (pres. ind.) 'kommer' (Brasck FP s. 30); wända an(n)
(inf.) 'använda' (Börk Dar. s. 26, 45); — faller bij (pres. ind.)
'bifaller' (Disa 1687, s. 26), föll bij 'bistod' (Girs G. I s. 158);
— billat in 'inbillat' (Börk Dar. s. 6); ställa min resa inn (inf.)
(Disa 1687, s. 37); — geer med (pres. ind.) 'medger' Lindschöld
1669 (Hans. 4: 124); — kommit om 'omkommit' (Börk Dar. s.
35); wändes om 'omvändes (till kristendomen)' (Mess. s. 207),
jämte omwändes (ib. s. 217); — gifwer til (imper.) 'tillgifven,
förlåten' (Mess. s. 133), men tilgifwa (inf.) ib.;^^ tigh #7/ (inf.)
(Disa 1687, s. 36); låtit till 'tillåtit' (Asteroph. Tisbe s. 44);
stadier till (pres. ind.) 'tillstädjer' (Börk Dar. s. 29), stadde till
(Asteroph. Tisbe s. 27); tala till (inf.) 'tilltala (jurid.)' (Börk Dar.
s. 9); — togh vp 'upptog, mottog' (Girs G. I s. 21), jfr taa upp
(inf), om ett yttrande (Disa 1687, s. 34) = nsv. ; — föra utk
(inf.) 'utföra' (Disa 1687, s. 34).

Om förbindelser sådana som hålla med, veta af se tillägget
till framställningen om prepositionerna.

I fråga om hjälpverben kan anmärkas följande.

Skola brukas redan vid midten af 1600-talet betydligt of-
tare än warda för att uttrycka tillkommande tid; det förekom-
mer för öfrigt i denna funktion icke sällan, då nsv. har presens,
t. ex. (och skal jagh intet wända åther,) förr änn konungen skal
här om få weta (Disa 1687, s. 30).

Men dessutom har skola en vidsträcktare användning än
nu såsom modalt hjälpverb, dels för att (ensamt) beteckna
en bestämmelse, beroende af en annans vilja, (bestämdt) löfte
o. d., t. ex. skal både hon och hennes Fader dyrt Betalda sin

^>

1 86 ELOF HELLQUIST

Envijsshet 'skall (skola) . . få' (Disa 1687, s. 33), / skola sec,
hivadh frögd då blifuer (Asteroph. Tisbe s. 69), där äfvenledes
nsv. helst inskjuter ett få; dels i ipf. konj. i betydelsen 'borde',
t. ex. min man skidle thz jw förståå (Rond. JR s. 58), Jagh
sktdle wärian vthi iigh stööta (ib. s. 65); jfr ty. resp. soll och sollte.

Mot bruket i nsv. förekommer skola stundom i bisatser,
beroende af verb med betydelsen 'icke veta, undra o. d.', där nsv.
har kan och ä. nsv., som jag tror, vanligen må: iagh undrar,
Jnvadh thz wara skall (Asteroph. Tisbe s. 24), Iagh undrar,
huem thetta skall vara (ib. s. 44).

Härmed sammanhänger, att skola, liksom äfven må, stundom
användes i (retoriska) frågor för att uttrycka rådlöshet o. d.,
t. ex. hwadh skal wara för en man, / Som så käfftigt migh
träder anr (Brasck FP s. 71), Hur skall iag lefwa, seen som i
Ert lefzva lykter (Börk Dar. s. 15), Hur skall Jag rätt förstå . .. J
(Orf. o. Euryd. s. 96); jfr motsvarande användning af ty. soll.
Denna senare användning af skola torde ännu förekomma i
nordsvenska dialekter. Jfr: åcken skulle förstå sig på sådant
(1757, Dalarna, Sv. landsm. XIII. 6:61). I nsv. riksspråket in-
skjutes i liknande fall ett kunna.

Vid uppmaningar i 1 pers. plur. användes i nsv. talspråk
skola (i stället för den högtidligare stilens låtom oss, må vi).
Under 1600-talet förekom jämte imper. på -om regelbundet
hjälpverbet vilja, t. ex. Så wilia wy oss . . fördölia (Asteroph.
Tisbe s. 45), wele wij i Saalen gå 'låt(om) oss gå in i salen*
(Mess. s. 13), Wij zville (d. v. s. vilja) nu strax tnoot thevi fijka
(Brasck FP s. 62), Sedan wille wij picquet speela (ib. s. 63), Så
willie wij gifzva oss på reesan vtk (Brasck Ap. g. s. 137), /
synagogen willie zvij gåå (ib. s. 153). På alldeles samma sätt
användes som bekant ty. wollen.

Någon gång förekommer vilja äfven för att uttrycka en
modest uppmaning till andra personer, sannolikt med bibety-
delse af förvissning om att ens önskan går i uppfyllelse, t. ex.
/ zvelen thät eij förgäte (Mess. s. 219).

Vidare användes vilja likbetydande med nsv. skola och ä.
nsv. må i 1 p. pl. i frågor för att beteckna rådlöshet o. d.:
Hwadh wele wij göra (Mess. s. 56); jfr huem will thz troo?
(Asteroph. Tisbe s. 69), ungefar 'kan'.

STUDIER T l60O-TALETS SVENSKA 1 87

I öfrigt förekommer vilja, dock mera sällan, för att uttrycka
rent futurum. Dock har Asteroph. Tisbe s. 4: Klockan will nu
snart 10 slå och ib. s. 7: Iagh vndrar, huru thetta will tillgåå,
vidare Rondeletii ålderdomliga drama: Then fromme altijdk
jörachtass will (s. 95), där will är lika med 'kommer att'; hit
hör väl ock : Jagh förnimmer . . thz will wara sant I Om then
dröm i migh giordhe bekant (ib. s. 17). Med denna använd-
ning sammanhänger väl det stundom uppträdande bruket af
vilja i bisatser såsom handlade . . medh Bönderne at the ey wille
falla ifrån Kong Christiem (Girs G. I s. 17).

Må har åtskilliga betydelser och användningar, såsom:

'kunna; hafva anledning 1. tillfälle', t. ex. Wij må nu
frögdas medh godh skäl (Brasck Ap. g. s. 151), Ti/t som wij
watn finna må (ib.), Dät hwijta lät (d. v. s. lätt) besmittas må
(Nachspiel 1685, Sami. 13:61); jfr fsv. magha Sdw. 3). — Hit
hör också snarast uttrycket iagh må undra (t. ex. Asteroph.
Tisbe s. 14: i. ti. m.), hvilket i nsv. kvarlefver endast i vissa
trakter (t. ex. Vg.) samt isynnerhet hos den äldre generationen,
ofta under formen jag mundra eller t. o. m. mundrar, men
vanligen ersattes af jag kan undra eller jag undrar ;

'fa, måste', t. ex. huru må ther then fromme fara 'huru
illa får ej den fromme fara där' (Rond. JR s. 95);

i uppmaningar o. d.: 'få', t. ex. (Maria:) Ey må i, Joseph,
här förtryta, / At i nu barnet litet syta (d. v. s. sköta om) (Kol-
modin Gen. Aeth. s. 282); jfr den motsvarande användningen i
önskebisatser nedan. — Härmed sammanhänger äfven bruket af
må i parentetiska satser som Thet war så fast, i wetie må
(Hund E. XIV:s kr. str. 280). Detta uttryck, förkortadt till må
vet(t)a 9 lefver ännu kvar i dial. samt i dialektiskt färgadt språk;
fullt riksspråkligt är däremot det likbetydande må ni tro;

'böra', t. ex. en må intet låta manfolcken alt för mycket
koxa i kortet för sig (Putzdrummel s. yj)\ jfr fsv. magha Sdw. 7);

i satser, som uttrycka ett medgifvande, motsvarande nsv.
(det) må vara, isl. må pat, ty. fdasj mag sein, särskildt där nsv.
efter må kan inskjuta ett 'gärna för mig' 1. dyl., t. ex. Han må
det göra som ha?i behagar (Beronius Reb. s. 330), tu må wäl
hafwa thet diuret (Chronander Bel. s. 177), Tu må nu åthniuta,
hvadh tu har förtiänt (Disa 1687, s. 35); jfr nsv. nu må du ha

1 88 ELOF HELLQUIJ5T

det som du kokat åt dig och ty. nun mag er es haben. I
Rond. JR, hvars språk bär en i många afseenden synnerligen
ålderdomlig prägel, förekommer i samma betydelse den till
samma verb hörande äldre .plur. måghe x : The ntåghe sigh
omsee sielffwa (s. 59). Denna fras har sannolikt mit. ursprung;
jfr : Krech he do wat, dar mach he vtnme seen (Reinke de vos) ;

'ha rättighet, vara berättigad, må', alltså i stadganden o. d.
liksom i fsv. och nsv., hvartill i oratio obliqua måtte \ Ingen
Förste måtte på en tijdh samman kalla (o. s. v.) (Girs E. XIV s. 6);

'få, få lof o. d.', t. ex. Ack wee, hade iagh mått död för
tigh (Asteroph. Tisbe s. 54);

'torde, måtte', för att uttrycka en förmodan o. d. : Detta
iagh annars ey kan förstå, / än att ha?i ursinnigh wara må
(Asteroph. Tisbe s. 24), Hui rädes i så för migh? i Iagh må
icke wara så underligh (ib. s. 34); jfr fsv. magka Sdw. 5) cch
nsv. måhända, ä. nsv. måske, da. maaske;

i frågesatser, där må snarast har betydelsen 'månne' :
Hwar troo Amatus wara må (Asteroph. Tisbe s. 31), Må Py~
ramus wara slagen ihiel, / Som war migh kiärare än min Siäl?
(ib. s. 46), Huru må thz mz tigh till ståå (Rond. JR s. 100);
jfr fsv. magka Sdw. 5) slutet samt analoga satser med mon
nedan s. 190;

härmed sammanhänger, att må äfven stundom uppträder:

dels i frågande utrop för att uttrycka rådlöshet o. d., t. ex.
hwart må lag ut?. . . hur må lag Skynda fort? (O rf. o. Euryd.
s. 96); dock äfven skall (=ty. soll), t. ex. i fortsättningen: Hur
skall lag rätt förstå . . ?, h varom ofvan s. 1 86,

dels i bisatser i liknande betydelse, t. ex. iagh undra må, i
Ho må migh kafua så uptändt (Asteroph. Tisbe s. 15) 2 , Hwadh
nu på f er de wara må, / vndrar iagh migh (ib. s. 19), Jag weet
ey hwar st iagk bliffiva må (Rond. JR s. 68), Ey weet iag hwad
ekr ängsla må (Nachspiel c:a 1685, Sami. 13: 58); äfven i detta
fall förekommer skola, se ofvan s. 186;

i bisatser för att uttrycka en önskan, t. ex. önskar alt må
wäl gå fort (Mess. s. 91), nsv. vanligen måtte eller pres. af huf-

1 Formen är icke ovanlig i »normalprosan» under förra hälften af 1600-
talet, men sällsynt i komedierna.

2 Om hufvudsatsens må se ofvan.

STUDIER I IÖOO-TALETS SVENSKA 1 89

vudverbet; jfr fsv. magha Sdw. 9); om användningen af må i
satser, som innehålla en uppmaning se ofvan;

i bisatser för att uttrycka en afsikt 1. vilja, tillsammans
med en följande inf., t. ex. På thet wij ther nu predika må
(Brask Ap. g. s. 153); jfr fsv. magha Sdw. 10). I dylika satser
uppträder dock stundom äfven kan : på thet tu migh kan giffua
mere prijs (Mess. s. 43). I nsv. skulle, om det högtidliga på
det (att) användts, denna sats ha lydt : på det att du må kunna ;
däremot är i satser, inledda med det vanliga så att, kan i dy-
lika fall nästan det enda brukliga. Här må äfven anföras från
Gustaf II Adolf: på det han Boris tyrannij undwijka kunde
(s. 130), nsv. 'måtte 1. skulle kunna'.

Måtte, ipf. till må, hade ofta liksom fsv. mate betydelsen
'måste, får lof, är tvungen', alltså betydelse af presens, t. ex.
Får iagh ey maat måtte iagh döö (Mess. s. 10), sedh kar warit . .
At någhon . . Mötte offras (ib. s. 92), Derföre måtte jagh swälta
nu (Brasck PF s. 61), / måtte betaala på stunden (ib. s. 82),
yagh måtte åter see på wårt gagn (ib. s. 95}, the, som icke willia
moder lyda, I Mötte för styffmoder sörja och qwida (ib.), Nu
måtte kvar ok én bekänna (Columbus Ordesk. s. 3). Jfr: Du
mötte och en gång weeta hut (ib. s. 59); möjligen dock till följ.
Denna användning är i nsv. högspråk utdöd, men förekommer
med bet. af ipf. på på 1700-talet, t. ex. hos Fabricius (Hans.
22: 365), samt ännu i dialektiskt färgadt tal. Se äfven Noreen-
Meyer Sv. förf. s. 287.

Måtte uppträder vidare mot bruket i nsv. i s. k. retoriska
frågor i betydelsen 'kunde (möjligen)', t. ex. Men någon måtte
seya at the Dantzicker sådant icke skidle tilstedie? (Gustaf II
Adolf s. 516), samt stundom i satser, som uttrycka ett medgif-
vande, där nsv. har må, t. .ex. Thet måtte nu kosta ondt eller
godt (Disa 1687, s. 30).

Dessutom användes måtte i betydelsen 'skulle' i ^//-satser
efter verb, som betyda 'frukta' o. d., t. ex. befahrade Konung
Erich at the . . måtte hafwa något wijdare infall vthi vpsåth
(Girs E. XIV s. 82), befahrade, at han . . måtte (ib. s. 94), be-
fahrade s at Fienden måtte (ib. s. 101); vidare i temporala bi-
satser, t. ex. til thes Daniel Rantzau . . måtte komma (ib.
s. 83).

I90 ELOF HELLQUIST

I det nyare språket förekommer måtte dels för att uttrycka
en önskan, en förhoppning och dels i bisatser, som återge en
vilja eller afsikt. Afven dessa betydelser, som härstamma från
fsv. tid, äro representerade i våra källor, t. ex. intet kaller önske
wij, An wij måtte then dagen see (Brasck Ap. g. s. 134), på
t hel hennes Son mötte ärfzva Rijket (Mess. s. 89). Han måtte
wäl i Blyy badha (ib. s. 56) skulle i nsv. ha uttryckts: måtte han
få bada. Vidare: begärte . . at . . (deras) Oskyldigkeet måtte
öfwer hela Rijket kungöres (Girs E. XIV s. 97), förbinda, at
ingen om them något annat tala måtte (ib.).

I uttrycket Ach, måtte iagh kyssa eder röda mun ! (Asteroph.
Tisbe s. 69) skulle verbet på nsv. återges med 'finge'.

För det frågande månne med hufvudverbet i finit modus
användes under 1600-talet:

för att uttrycka presens dels 1) mon med hufvudverbet
antingen i infinitivus 1 , t. ex. huadh mon nu på f är de wara
(Asteroph. Tisbe s. 5), Hwadh mon nu jagh för röst här höra
(Brasck FP s. 99), Jagh vndrar fast hwilka the mon wara
(Brasck MG V s. 296), hvadh mon det wara (Disa 1687, s. 34),
hwadh mån de orter heta (Orf. o. Euryd. s. 95) = fsv. ; eller i
presens, t. ex. mon Kongen will (Mess. s. 219), Mon det intet
är . . Bättre (Disa 1687, s. 30), ett yngre drag; denna senare
konstruktion förekommer ännu i nsv., men har en gammaldags
prägel; dels 2) månde med hufvudverbet i infinitivus, t. ex.
hwad månde wara för -en helig man 'hvad är det månne . .'
(Brasck FP s. 71), motsvarande nsv. månde i arkaiserade uttryck,
såsom hvad månde detta betyda?, hvad månde blifva af det
barnet?, således äfven med infinitivus 2 ;

för att uttrycka imperfektum brukas månde med huf-
vudverbet i infinitivus, t. ex. Huru månde I honom lyda?
(Brasck Ap. g. s. 129) = 'huru lydden I honom (månne)?', alltså
utan direkt motsvarighet i nsv. I fsv. användes imperfektfor-
merna monne och mondhe (jfr kunne - kundke) utan åtskillnad.

1 Jfr nsv. måntro. I detta sammanhang kan nämnas, att detta adv. i
Asteroph. Tisbe återges med endast tro(o), t. ex. Hwar troo han hafuer nu
wägen tagit (s. 30), Huar troo iagh skall finna honom igen? (s. 31), I Uttrycket
Hwar troo Amatus ivara ma? (ib.) ersattes mon af hjälpverbet må; se ofvan.

2 Dessutom dock, ehuru ovanligt: hvad månde detta betyder?

STUDIER I 160O-TALETS SVENSKA 191

Månde användes dessutom såsom synnerligen ofta i de
fsv. rimverken (se Sdw. mona 7)), i folkvisorna och dikter i dessas
tonart för att omskrifva ipf., t. ex. Laghen, som Gudh månde
ehr gifwa (Brasck Ap g. s. 129) = som Gud gaf Er', See
hwilket breff, jagh månde bekomma (ib. s. 1 36), Tå jagh emoth
Christum månde strijda (ib. s. 146). Ytterst vanligt är månde
i denna funktion hos Hund E. XIV. — Stundom förekommer i
denna användning äfven växelformen monne, t. ex. Mycket Folk
han til dödz monne Stånga (Mess. s. 7), d. v. s. 'stångade han'.
Hit kan äfven föras: lät migh få höra / hwadh Elias monne giöra ?
(Mess. s. 228). Detta uttryck bör kanske emellertid öfversättas
med 'hvad månne E. gjorde', i hvilket fall det står mycket
nära det ofvan anförda Huru månde I honom lyda. I alla hän-
delser äro sådana fraser som dessa två det närmaste förstadiet
till nsv. uttryck, där månne förekommer inuti satsen.

Då månde brukas att omskrifva ipf., väntar man sig en
motsvarande användning af pres. mon. En sådan förekommer
också stundom under 1600-talets förra hälft, t. ex. Krampen
mon migh har dt spänna (Forsius 1620, Noreen-Meyer s. 79),
i betydelsen 'krampen ansätter mig hårdt' ; jfr mon från ungefär
samma tid såsom omskrifvande futurum nedan.

Månde brukas vidare för att uttrycka framtid, men är mo-
destare än skall, skola, t. ex. Medh migh månde the illa fara
(Brasck Ap. g. s. 154), d. v. s. 'med mig komma de antagligen
(nog, torde de komma) att fara illa'.

I fsv. användes i motsvarande fall pres. mon, pl. mono, -a;
nionde, munde betyder '(antagligen) skulle (komma att)'. Men
äfven i våra källor förekommer ex. på mon i denna användning,
alltså likbetydande med månde ofvan, dock så vidt jag märkt
endast i Rond. JR, där man kan ha skäl att misstänka infly-
tande från en äldre förebild: thz mon ey minom man behaga
(s. 58) 'det kommer antagligen ej att behaga', På honom mon
han alzinthet got spara (s. 69) m. fl.

Måste betyder i nekande satser ofta fa(r), få(r) lof, t. ex.
så måste ingen olydno . . ibland oss gälla (Girs E. XIV s. J2)\
Armt folck wij icke vndfly moste (Brasck FP s. 99) (moralisk
nödvändighet), Det måste intet skee (Lindschöld Hans. 4: 167),
måste man hit et wara så strängh (Disa 1687, s. 32), du måste

192 ELOF HELLQUIST

äy än stanna Än måste du gå fort (Orf. o. Euryd. s. 99) (en
af förhållandena betingad nödvändighet). Äfven i ty. användes
i motsvarande fall stundom miissen (vanligast dock diirferi), ett
bruk, som har mycket gamla anor; jfr fht: See dine gungirun
tuoant daz sie ni mozun tuoan an fcratagtim (Mat. 12: 2, Monsee-
Wiener fragm.).

I jakande satser har måste samma betydelsenyanser som
i nsv. Ex. : Det måste wara hennes Vngdomss fehl 'det är sä-
kert' (Disa 1687, s. 32).

I ä. nsv. är dock som nämndt bruket af måste något in-
skränkt genom måtte.

I betydelsen 'torde' är pres. för (thår) mycket vanligare
än nu, t. ex. han för då flyta up (Asteroph. Tisbe s. 45), Som
?iedh på handen falla thår (Mess. s. 1 36), hon för wäl zvrijdha
näsan på s?ieedh (Chronander Bel. s. 131), Kosta så gierna något
på nu, så för ni få en wacker son af Pulzdrummel med tiden
(Putzdrummel s. j6). Tor förekommer i denna användning
numera hufvudsakligen i ålderdomligt eller dialektfargadt språk;
torde är nästan uteslutande inskränkt till skriftspråket.

Samma betydelse af 'torde' tillkommer äfven pres. lärer 1 ,
motsvarande fsv. leer, nsv. lär (om formen se ofvan). Ex. från
de båda polerna af våra källor äro : Jagh lärer ther aff och få
min deel (Rond. JR s. 59), Jag lärer lee öfwerliudt, ?tär dei
skälmerij går an (Putzdrummel s. 76). I båda fallen har nsv.
helst 'kommer nog att'. Stundom är betydelsen, synes det, rent
futural, t. ex. Om i icke lären sanna min ordh (Rond. JR s. 58).
Den här omtalade användningen af lär är i nsv. afgjordt på
retur; men bl. a. just i den ofvan exemplifierade förbindelsen
med sanna någons ord är den ganska vanlig bland en äldre
generation. Hufvud betydelsen af ordet är numera 'påstås, säges',
'skall efter hvad det säges' ; men denna har jag ej från denna
tid sett exemplifierad.

Beträffande tempora i temporala bisatser må anmär-
kas, att under 1600-talet sedan stundom uppträder med ipf., där
nsv. skulle ha användt plusqvamperf., t. ex. Sedan the fingo
zviss kundskap . . wända the sigh in åth Szvenska Skären (Girs
E. XIV s. 67).

1 Därjämte lår (Columbus); se formläran.

STUDIER I 160O-TALETS SVENSKA 1 93

I fråga om användningen under 1600-talet af modus och
tempus i konditionala satsfogningar må först anmärkas,
att en viss böjelse för det s. k. irreala fallet gör sig märkbar,
där nsv. föredrager pres. och indikativen. Ex. : förmanar iag
eder . . att om icke alt ginge effter wåhr willia att doch I icke
släppa modet (Gustaf II Adolf s. 546) ; på minner migh om någåt
zvore förgettit (ib. s. 497), nsv. 'om något är glömdt'; (Man
skall) lägga thet affsijdes vlhi god förwaring, a t om något ginge
sönder eller förkomme, han tå måtte hafwa annat i förråd
(I. Erici s. 88), nsv. 'går sönder; Man skal icke dricka Watn i
thenna Månad vtan thet wore sudit (ib. s. 44); Erter trijfwas
bäst, icke på Leerjo7'd, vtan tå folie mycket rägn, vthan på löf
jord och swartmylla (ib. s. 99), nsv. 'utom då det faller'. Här-
till sluter sig följande exempel från Gustaf II Adolf (s. 258):
Gr ef w en af Mandsfeld skal . . wara bered at logera sig så högt
på breschen som han kan, ther han någon oförmodeligh afsnitför
sigh funne 1 . Samma egenhet karakteriserar äfven y. fsv., t. ex.
om nogher broder budh finge 'får bud' (Skråordn. s. 196); så
ock ä. da., hvarom Falk o. Torp Da.-no. synt. s. 188, där bl. a.
ett ex. just inledt med vden anföres. Dock kan — åtminstone
i y. fsv. — äfven pres. ind. förekomma i dylika satser, t. ex.
vtan ath hustrvn före hanom i drycken är (Skråordn. s. 199).

Pres konj. för nsv. pres. ind. användes stundom i konditio-
nala bisatser i vissa stående vändningar, t. ex. om tigh så tycke
'om du så tycker' (Mess. s. 51). Annars är redan nu ind.
regel, t. ex. om tu är migh hull (Mess. s. 54).

Att indikativus förekommer i den koncessiva bisat-
sen han är aldrigh så starck 'han må vara a. s. s.' (Mess. s.
168) är ett fsv. drag; se ex. hos Sdw. under aldrigh.

Ackusativus med inf. förekommer mot bruket i nsv.

efter bevisa {Huru bewijsar tu . . The som sig giffta wara
orena Chronander Bel. s. 114); efter förstå {I haffuen . . förståt I
Min dödh wara för dör en brått Mess. s. 153), hoppas (iagk
hoppas oss . . Länge leffua ib. s. 68).

1 Ett liknande ex. i «tf-sats är : Så at therutaf wäl kunde dömmas at wår
stat sa god wore som han någonsin warit hafwer (Gustaf II Adolf s. 209); jfr
Girs G. I s. 140. Båda fallen äro att betrakta som indirekta anföranden.

K. Hum. Vet. Sam/, i Uppsala. VII. 6. 1 3

194 ELOF HELLQUIST

Oftare än nu förekommer (icke reflexiv) ack. med inf.
efter verb, som betyda s ä g a, påstå, tro, mena ö. d., t. ex. efter:

berätta (Mess. s. 79); döma 'anse' (Asteroph. Tisbe s. 3);

förkunna (Mess. s. 1 7) ; mena (Mess. s. 1 1 7), men = iagh menar

reesan blifzver . . (Chaerberus s. 222); säga (Gustaf II Adolf s.

537); troo (Mess. s. 43, Girs E. XIV s. 71); täncka (Asteroph.

Tisbe s. 53).

Äfven i talspråk, t. ex. så länge . . saa tag mig aldrig
zvara öfwer fyra och Tiugu åhr (Putzdrummel s. yy) y där dock
konstruktionen är reflexiv;

vidare efter verb, som betyda förnimma, höra, se,
märka o. d., veta:

förnimma (Girs E. XIV s. 36, 72); men med att- (thet) '-sats
Girs G. I s. 186; se (Asteroph. Tisbe s. 19, Girs G. I s. 22);
spörja 'erfara, höra' (Mess. s. 19 — 20); veta (Girs E. XIV s. 95).

Infinitivmärket att saknas vid flera tillfallen, då det i nsv.
skulle ha begagnats, t. ex.:

lenger dröja tiänar icke (Gustaf II Adolf s. 493); Sådant
är tröstligt höra (Mess. s. 1 59) ; förplichtat uti Krijgzlider föra
och fölia sit Laghmansdöme til feldt (Gustaf II Adolf s. 2); ey
blifzver nu swårt frija (Chronander Bel. s. 142); iagh haar . .
orsaak klagha (ib. s. 114); iagh haar ey tijdh mehra taala (ib.
s. 151); ey hafwer beflijtat sig om något gott lära (ib. s. 172);
thet är ey annat än tnedh een förgylt krook een fånga (ib. s.
173); få loff Hggia (ib. s. 178, blott talspråk?); hwadh hafver
tu här beställa (ib. s. 179), huadh hafuer du beställa här?
(Asteroph. Tisbe s. 44); Jagh haffuer intet frögdas åih (Mess.
s. 170); Me er hafue wy inlhet mz eder tala (Asteroph. Tisbe
s. 7) ; iagh hafuer något göra (ib. s. 8) ; Jag hafwer något nytt
gee honom i mandat (Kolmodin Gen. Aeth. s. 304); sielfdött
kött doger intet äta (Columbus Ordesk. s. 23); Han spar de inthet
lata hengia Huvarna (Bureus Suml., Sv. landsm. Bih. I. 2: 66);
Dalekar lame leddes . . gå . . vthi Wapn (Girs G. I s. 125); På-
lackarne . . skemmas freden tiggia (Gustaf II Adolf s. 500) ; Så är
Jag tillf ridz mig låta kröna (ib. s. 154); kommandes .. tagha
Doomprobsten fången (Girs G. I s. 107);

särskildt ofta saknas att vid v. hjälpa, t. ex. hielp migh
sticka och slå! (Asteroph. Tisbe s. 44), tå skal fougden hiälpa

STUDIER I 160O-TALETS SVENSKA 195

kyrkeherdan straffa them (Bureus Suml., Sv. landsm. Bih. I.
2: 63), them hielpa förre stå och regera (Gustaf II Adolfs. 257); i
fsv. tycks däremot infinitivmärket i regel vara utsatt vid detta verb.

Som vi se, kan infinitiven sakna att i allehanda ställ-
ningar: såsom subjekt, attribut, objekt och adverbial. Med det
sista ex. från Girs kan jämföras fsv. nidhersende sin son saman
sänka lifuandes stena (Svenska kyrkobruk under medelt, SFS
s. 240), gingo lata widike in (Didr. af Bern s. 180). Äfven som
subjekt kan i fsv. infinitiven sakna at, t. ex. Sannelika scriff-
tinna känna är adams biltlagdoms lykta (Speculum virginum,
SFS s. 497). Från 1500-talet må exempelvis anföras ett fall,
där infinitiven står som objekt: Gudh haffuer i sinnet förderffua
tigh (2 Krön. kap. 25, Bib. 1541).

Infinitivmärket att uppträder någon gång utan motsvarighet
i nsv., t. ex. vid vilja: Til ting och stämpna wil iagh at gå
(Forsius 1620, Noreen-Meyer s. 78), dän lykkligt vill att Wär-
den wandra fram (Börk Dar. s. 4) ; vid böra : som böör at wara
(Lemwig 1673, Noreen-Meyer s. 141, jfr s. 142 2 ggr), jfr fsv.
som tära hzvstru bör do at ärffiwa (Sdw.); vid tyckas: Tykz Talet
äran din att alt för nära syffta? (Börk Dar. s. 24). Jfr ä. da.
/ afften i schuollen at vere min giest (Com. de mundo et pau-
pere s. 119).

Konjunktionen och saknas efter v. gå i uttryck som gåå
spökia i hwset 'gå och spöka' (Chronander Bel. s. 186), gåå
lätjas 'gå och lata sig' (Surge s. 41), Hwi går tu så migh för-
farer (ib. s. 47). Då denna konstruktion just uppträder vid
verbet gå, ligger det onekligen nära till hands att sammanställa
den med sådana uttryck som ty. schlafen gehen, h vilkas ursprung
går tillbaka till samgermansk tid; jfr Falk o. Torp Da.-no. syn-
tax s. 194.

I uttrycket Stå icke iagh här och höra tina speegloser
(d. v. s. må jag icke stå här för att höra, Chronander Bel.
s. 178) beror och på det bekanta sammanfallet af å= 1) att och
2) och.

I fråga om infinitiven må slutligen anmärkas,

dels att pres. inf. stundom brukas,- där vårdad nysvenska
skulle kräfva ett uttryck för framtiden, t. ex. ther the trodde them
blijfwa behåldna (Girs E. XIV s. 71), nsv. 'dem skola 1. att de skulle',

196 ELOF HELLQUIST

dels att aktiv infinitiv, föregången af till att, stundom an-
vändes i förbindelse med former af v. vara, där nsv. bl. a. har
kunna med passiv inf., t. ex. hwilckel än ey är til a t wetta (Gu-
staf II Adolf s. 478). Konstruktionen, som sannolikt beror på
tyskt inflytande (jfr t. ex. ty. das ist nicht zu er trägen), är
vanlig i skånskt färgadt riksspråk, t. ex. det är icke till att lida,
att förstå. Jfr : hivad älliest siar til at giöra (Gustaf II Adolf
s. 478) = nsv.

Vanligare än i nsv. är part. pres. på -s. Den förekom-
mer i de fall, som af Kock Sv. landsm. XV. 5: 50 följ. angifvas
som typiska, t. ex. förmälandes tigh bättre Rådh giffua kunne
(Mess. s. 16), Ey vndantagendes en Man (ib. s. 20), Hon kom-
mer nw gångandes (ib. s. 21), swälg migh leffuandes op (ib. s. 62).

Ett särskildt omnämnande förtjäna ett par fall.

Part. pres. pass. förekommer stundom som attribut i

o

aktiv betydelse, t. ex. På fö Händes Ahret (Girs G. I s. 183).
Analoga fall i fno. och ä. da. se Falk o. Torp Da.-no. synt. s.
215; jfr äfven Kock Sv. landsm. XV. 5: 58 — 59.

Rätt vanlig i allvarligare eller mera vårdad framställning
är ett slags gerundivkonstruktion med vara och pres.
part. pass., t. ex. icke är o the altijd troendes 'icke böra de alltid
tros' (Chronander Bel. s. 173), Om Tijden til at såå är wetandes
(I. Erici s. 142). Se för öfrigt Falk o. Torp Da.-no. synt. s.
217, Kock Sv. Landsm. XV. 5: 53.

En gerundivisk betydelse har också det aktiva participiet
i uttryck såsom ätande Wahrur (Girs G. I s. 179), hvilka ha
sin förebild i ty. böjda infinitiver; jfr ty. essende ware. Fsv.
har åttans jämte atandis wara\ se Kock Sv. landsm. XV. 5: 60.

Part. perf. för nsv. supinum uppträder ännu några en-
staka gånger, t. ex. min son tken iagh hajfwer född (Rond. JR
s. 96), sijn . . hoop som han hade lemnad vthi Jmiderhåld (Girs
G. I s. 23); jfr t. ex. fsv. tha iak hafdhe ridhin een litin stund
(Ivan Lejonr.).

Part. perf. för nsv. i n f. förekommer i uttr. fåår Ladislaus
thetta Sport (Asteroph. Tisbe s. 44), Förr än han meera ondt
får giordt 'får göra' (Rond. JR s. 69), thet Folck som han fick
behållit (Girs E. XIV s. 82) ; jfr Sdw. Ordb. under fa 9).

Om attraktionen mellan inf. och supinformer se s. 98.

STUDIER I l60OTALETS SVENSKA 1 97

Adverben (negationer o. d.J.

I nekande satser, isynnerhet sådana som föregås af ett
icke ivifla, lider intet tvifvel, uppträder ännu ofta 1 adv. ju, där
nsv. vanligen har ett nekande adv., t. ex. Ingen . . twiflar ther
om y att wij ju hafwe en mechtig jiende (Gustaf II Adolf s. 177),
är intet twifwel at Fienden ju snart skal ångra sigh (Girs E
XIV s. 72), lag twiflar intet åm, Att dät Iu äwen plågat (O rf.
o. Euryd. s. 92), motsvarande fsv. thet mich . . alz inthet twiffler i
jo gerne göre (Sdw.). Liknande ex. ännu i Dalins Arg., t. ex.
2: 168 (2 uppl.).

En »pleonastisk» negation uppträder stundom i bi-
satser, som styras af verb med betydelsen 'hindra', 'förbjuda'
o. d., t. ex. förhindrar nu . ., at man then aff Ständerne icke
bekomma kan (Gustaf II Adolf s. 1 16).

Den i nsv. i med huru inledda utropssatser förekom-
mande negationen uteblir stundom i 1 600-talets språk, t. ex.
huru bleef han lijka såsom medh een liungeeld slagen (U. Hiärne
Straton., Noreen-Meyer s. 135), Hur snart för smälter snön så
hwijt? (Nachspiel c:a 1685, Sami. 13:61). Konstruktionen, som
ännu förekommer i poetisk stil, har sin motsvarighet i ty. — I
vfssa af detta slags satser användes i nsv. vanligen så i st. f.
huru 2 ; men i ä. nsv. synes huru vara så godt som allenarådande,
t. ex. ewige gudh, huru bleek I1011 ähr! (Asteroph. Tisbe s. 20),
Ach, huru math ähr iagh? (U. Hiärne Rosimunda 1665, Noreen-
Meyer s. 132).

Om negationens plats se nedan under ordföljden.

Vanligare än i nsv. var adv. ock, där numera, åtminstone i
mera otvungen stil, också eller äfven föredragas. Ex.: ajfärda-
des . . G. O. och F. K., som ock kommo igen med Hertigh Chri-
stians höge förplichtelse (Girs G. I s. 1 50) 3 , Til Hertigh Christian
affärdades ock nu Sendebud (ib. s. 151).

Ock eij (ey, icke) betyder ofta (t. ex. Rond. JR s. 13, Girs
G. I s. 151, Gustaf II Adolf s. 537) liksom fsv. ok eigh samt
ty. auch nicht 'ej heller'.

1 Kanske t. o. m. alltid?

2 Från mina källor har jag ej funnit något ex. på sa i denna betydelse;
däremot förekommer sådan i liknande användning (se ofvan s. 177).

* Som synes skilde redan Girs i ortografien mellan konj. och adv. ock.

198 ELOF HELLQUIST

I st. f. iiågot så när kunde man på 1600-talet säga och
skrifva något näfhjr (t. ex. Gustaf II Adolf s. 208, 481, 482).

Pr e positionerna.

af:

sin lijke Aff skönheet 'like i (fråga om) skönhet' (Mess. s.
44); jfr SAOB af 12 a;

(bekomma) kundskap aff (ngt), d. v. s. 'om' (Girs G. I s. 22);

mätt aff (ngn) 'mätt på någon' (Mess. s. 60); jfr fsv. mcetter
af 7t. och ännu nsv. i högtidlig stil mätt af år\

rosa aff (ngt) 'rosa ngt' (Ey skal tu rosa aff then fäl,
d. v. s. färd, Mess. s. 71); jfr SAOB af 9 b (3 (3 f och y. fsv. (t. ex.
Didr. af Bern s. 150);

uppstå af sin säng {När jagh vthaff min säng vpståår
Brasck FP s. 96).

emellom, mellom '(e)mellan' är eg. en dat. pl. till ad-
jektivstammen mifiil- 1 (t. ex. Gustaf II Adolf s. 479, 537). Med
genitivus i arkaismen sin emellom (ib. s. 509) 'sinsemellan'. För
öfrigt förekommer vanligen emellan (t. ex. Girs G. I s. 140),
emillan (ib. s. 230).

för:

synnerligen vanligt i bet. 'såsom', t. ex. för Nunna giffuas
in I wastena (Mess. s. 194), brukat .. för een stallmästare (Gu-
staf II Adolf s. 128; jfr ib. s. 509 och N. av. 1657, Noreen-
Meyer s. 130), för storfurste behålla (Gustaf II Adolf s. 129),
Berycktadhför en ram trtdkarl (Laurbecchius s. 248), för en Gudh
vthropa (ib. s. 249), mig för moder blifwer (Moraeus Vit. s. 406),
samtyckt honom för en Konungh (Girs G. I s. 158) 2 , helsade /10-
nom för Konung (Girs E. XIV s. 99), Annamma för een gåfwa
(Brasck MGV s. 296), geer För en moderligh gåfwa (ib. s. 297),

eller i bet. 'till', t. ex. antagit för tkeras (d. v. s. sin) Öf
werste (Girs G. I s. 143), Få honom rådstughan för jungfrwbwr
(Chronander Bel. s. 135).

Ännu oftare förekommer prep. för i denna betydelse under
1500-talet, t. ex. i O. Petri kr. Toogho . . E. för en höffttitzman

1 Närmare Noreen Ark. 6: 362 L

2 Jfr fsv. samtycktas for een fulkomeligen Companijs broder (Skråordn.
s. 191).

STUDIER I 160O-TALETS SVENSKA 19g

(s. 168), ther sette han Claes Lång för höjfuidzman (s. 187),
beropat och beskriyat . . för kättare (s. 241), P. Svart kr. hel-
sadt . .för Sweriges Förste (s. 72).

Därjämte uppträder dock under 1600-talet äfven såsom i
liknande uttryck, t. ex. sigh såsom hans Wän förklarat hafwer
(Girs E. XIV s. 84); så ock till, t. ex. togo sigh til Höfwitzman
(Girs G. I s. 109).

Konstruktionen går tillbaka till fsv., t. ex. the togo . .
sampson for sin hejfuitzman (Didr. af Bern, SFS s. 6), the . .
hylla hanum for sin herra (ib.), som nw for borgamestara sitiia
{Skråordn. s. 191); andra ex. se Söderwall Ordb.

På tysk inverkan beror uttrycket Iagh brenner räth för
törst (U. Hiärne Rosimunda 1665, Noreen-Meyer s. 132), ty.
vor durst.

hos:

Jws mitt säte 'i min residensstad' (Mess. s. 9) ; hoos Signils
sijdha 'vid Signills sida' (ib. s. 40); hoos sydan eder 'vid eder
sida' (Asteroph. Tisbe s. 56); byggiat . . hos kyrkian 'bygga det
vid kyrkan' (Mess. s. 220); hade bo hos swanwikz kyrkia (ib.
s. 236) ; bedia hoos alla kyrkior "1 alla kyrkor' (Chronander Bel.
s. 186).

Betydelsen vid' om opersonliga föremål förekom äfven i
fsv. ; se Sdw. 2). I nsv. användes prep. Iws endast om personer.

i:

vid tidsbestämningar för att utmärka den tid, på
h vilken ngt kan uträttas, t. ex. / thenne tijdk (giöre expenser
till f&rswar Gustaf II Adolf s. 154), (göra ngt) / een weeko
(Brasck FP s. 40), (uträtta ngt) / månar tree (ib.); jfr motsva-
rande konstruktion i ty.; vidare: vid tidsbestämningar, isynner-
het framför årstiders namn på frågan 'när , äfven då attribut
föregår, t. ex. i tillkoimnande år (Gustaf II Adolf s. 531), nsv.
'under', [mig låta kröna) i tillkommande sommar (ib. s. 154),
I thenna dagh (Chronander Bel. s. 114), nsv. 'på' 1. utan prep.;
nsv. har tillkommande, följande sommar, men (utan attribut) /
sommar', jfr fsv. / vintlier (Sdw.).

Ofta vid ankomma för att beteckna ankomststället, t. ex.
komne nys i danmarck an (Mess. s. 233), vthi Swerige ankomne
(Girs G. I s. 122); jfr ty. in einer sta dt ankommen.

200 ELOF HELLQUIST

Dessutom förekommer / i följande uttryck:

gifva i befallning 'gifva befallning' (Girs G. I s. 230, Disa
1687, s. 33), jfr nsv. gifva i uppdrag',

gå i krogen, d. v. s. 'på krogen' (Asteroph. Tisbe s. i8) r
jfr: Iagh gåår Så länge i en krogh (ib. s. 38); men däremot:
gå på en källare, t. ex. på een kaller gåå (Brasck FP s. 63 ) y
ginge the på en kaller bort (ib. s. 65);

»gåå i then gröne Heedh» d. v. s. 'till' (Mess. s. jj)\

hafva i meningen 'hafva för afsikt' (Rond. JR s. 41); jfr
ä. nsv. hafva i akt i samma bet. (1568 o. s. v.; se SAOB under
akt, sbst. 3 , 8 a a), warit i den tankan (Columbus s. 44);

spe(e)la i bräde och kort 'spela bräde och kort' (Brasck
FP s. 65); jfr ä. ty. in karten spielen; Stiernhielm har emellertid
(s. 45) spelar kort;

stå i vakt d. v. s. 'på vakt' (Asteroph. Tisbe s. 44).

Jfr (sätta) sitt lijjf i spelet 'på spel' (skillingstryck från
1600-talet).

innan:

1) vid rumsbestämningar: inom, innanför, t. ex. innan täc-
kiet (Mess. s. u) = fsv.

Jfr innanbordz. om skepp (Girs G. I s. 144) <fsv. jnnan
borz, jfr nsv. inombords\ i?ina?ilandz 'inomlands' (Mess. s. 231)
< fsv. innan landz jämte innom ländes (Gustaf II Adolf s. 209).

2) vid tidsbestämningar: inom, inom loppet af, t. ex. Innan

o

få Ahr (Mess. s. 6), Jnnan kart tidh (ib. s. 218) = fsv. Jfr det
adverbiella innan kort 'inom kort' (Gustaf II Adolf s. 488, 509,
Chronander Bel. s. 131).

inom, se innan.

kring(h) om 'omkring':

kringh om Landet (Mess. s. 3), kring om Kyrkian (ib. s. 4)
= fsv. kring tim.

med:

1) pa .

medh leek 'på lek' (Mess. s. 15).

2) 'till'.

medh mitt . . fördärff 'till m. f.' (Mess. s. 50),
medh min skadha 'till m. s.' [iagh förnimmer m. m. s.
Chronander Bel. s. 177).

STUDIER I IÖOO-TALETS SVENSKA 201

3) i förb. ut med:

(bor) Vth medh Mälarens . . strand (Mess. s. 45).

4) utan motsvarighet i nsv. i uttr. courtisera medh en
Jungfru (1683, Samlaren 13: 48).

I detta sammanhang må äfven erinras om förbindelserna
iempte med 'tillika med' (Gustaf II Adolf s. 282) och det van-
liga sam(p)t med.

om:

om förekommer ganska regelbundet vid beteckningar för
delar af dygnet, äfven då fråga icke är om upprepad handling,
alltså då nsv. använder på f t. ex. om morgonen^ om afftonen,
motsvarande fsv. och isl. um ; jfr om Lucia* Natt föddes . . Her-
tigh Erich (Girs G. I s. 140).

Vid åldersbestämningar användes om i uttryck som: Her-
tigh Carl som tå war en Ung Herre om sina 77. Åhr (Girs
E. XIV s. 101).

Utan motsvarighet i nsv. uppträder ofta om i sådana ut-
tryck som: om en natt {mötas . . O. e. n. Asteroph. Tisbe s. 3,
tvenne bönder gingo vth o. e. n. Gyllenius 1646, Noreen-Meyer
s. 124), Om en morgonstundh (han kom Hund E. XIV str. 388),
sent om en ajfton (Columbus Ordesk. s. 40).

Med om konstrueras i neutr. i opersonlig sats rychtbar i
betydelsen 'bekant, känd' : Tå först wardt om Mordet rycktbart
(Girs E. XIV s. 95 — 96); jfr ä. nsv. bekant om (se SAOB).

Vidare må erinras om uttr. komma om sitt lif (Mess. s.
230) = ty. um sein leben kommen\ ivifla om 'tvifla på' (Gustaf
II Adolf s. 177 m. fl. st., Orf. o. Euryd. s. 76); göra ngt om
intet 'för intet' (Asteroph. Tisbe s. 16).

på:

Med på konstrueras uttryck för skicklighet o. d., t. ex.
På werldzens sätt och maneer kundigh (Brasck FP s. 9); Per-
fect jagh och så på paduaner (en dans) är / På baletter fins ey
min mäster här (ib. s. 34) *; der på (d. v. s. »fransöska») per-
fect (ib. s. 42); på Tungan färdigh (Girs G. I s. 74).

För öfrigt står på för nsv. i: på huset ingåå (Rond. JR,

1 Jfr: Pä läflerij du mastar äst (Mess. s. 191); men därjämte ib.: Hivil-
ken i den konst mastar är. Med afseende på dessa uttr. kan jämföras nsv. virtuos
pä flöjt, mästare pä fiol o. d.

202 ELOF HELLQUIST

hvarom nedan), (gå) på mina skola (Brasck FP s. 35), jfr:
(komma) i min skola (ib. s. 42) och (gå) vlhi scholen (Chro-
nander Surge s. 61); 'steg i land' heter hos Girs G. I s. 181
steegh på Landet; öfwa sig . . på Danizande (Ber. om Wästindien
s. 20); iijt han på några Gifftermåhls wärff hade w ar it för-
skickat (Girs G. I s. 109), jfr: Wij wandre nw hwar på sitt
wärff (Mess. s. 47); se äfven fraserna nedan.

på för nsv. ////: På tigh ena står 7nin tillijt (Rond. JR s.
60); däremot: til tigh sätter iagh lijt (Mess. s. 47).

på för nsv. wider eller utan nsv. motsvarighet vid beteck-
ningar för år, årstider, dagar o. s. v.: på näst förledne Akrei
jjöj (Girs E. XIV si 38; vanligt), motsvarande fsv. a; vppå
thenna Sommaren (ib. s. 81), motsvarande isl. å einu sumri.

På förekommer utan motsvarighet i nsv. i på thenna gån-
gen 'denna gång' (Girs G. I s. 109), på en dagh 'en dag' (Gyl-
lenius 1652, Noreen-Meyer s. 127 *).

Liksom i nsv. konstrueras ord, som beteckna slott, herre-
säten och större egendomar, med (vp) på, då fråga är om
befintlighet o. d., t. ex. På theras Säthegårdh Bielbo (Mess.
s. 170), på Håtuna huuss (ib. s. 171), föddes . . vppå Grimsholm
Slott (Girs E. XIV s. 78^ Arffuedh Nielsson på Midhammar (ib.
s. 106) (men Herr Nilss i Hwalsiadh Girs G. I s. 110; om en
präst); jfr bleeff han dödh på Helsingborgh (O. Petri kr. s. 208),
h va/om nedan under prep. under. Då under 1600-talet namn
på städer förekomma med samma konstruktion, bör möjligen ett
likbetydande ord underförstås, t. ex. som tå stadde woro på
Eskilstuna (Girs E. XIV s. 105) 2 , sigh . . tildrogh på Eskilstunna
(ib. s. 106); jfr på Vpsala huus (Hund E. XIV str. 25), fsv. a
?iy köpunge (Rkr. 1: 4266) 3 jämte a ?iy köpungs hws (Rkr. 1: 1283) 3 .
På nsv. säger man De Ge er på Leufsta, men Petersson i Boestad.

För att uttrycka riktning användes på i uttr. wele wij
nu på huset ingå (Rond. JR s. 47, jfr samma uttr. s. 33), d. v. s.
in i boningshuset 4 ; jfr nsv. gå på huset i prägnant betydelse,

1 I detta ex. hade man snarare väntat sig prep. om; jfr ofvan s. 201.

2 Jfr: som tå war stadd på Wadstena Slott (ib. s. 71).
8 Sdw. under a.

4 Då fsv. i dylika förbindelser har (in) i, är det möjligt, att på här an-
vändes, emedan hus i detta sammanhang kan anses vara liktydigt med 'borg,
slott'; jfr ofvan.

STUDIER I 160O-TALETS SVENSKA 203

gå på råd-, stadshuset, på opera?i, teatern, krogen (där ä. nsv.
äfven har i) o. s. v.

Vidare må anföras uttrycken:

bringa 1. föra någon på olycka, -o (Asteroph. Tisbe s. 10,
22, Chronander Bel. s. 133), nsv. 'i olycka', bruka en slem mun
på någon (Mess. s. 55), bära tvifvelsmål på något 'hysa tvifvels-
mål om' [T här på intet twifu elsmål bähr Mess. s. 233), frambära
skäl på något 'anföra skäl för' (Mess. s. 247), försäkrat ther
vppå at 'försäkrad om att' (Girs G. I s. 150), komma på gång
'komma i gång' (när thet kommer på gångh Gustaf II Adolf s.
86), tadla på något (Disa 1687, s. 32), jfr sv. anmärka på, ty.
an etwas aussetzen, äfwentyra på sådant beskedh (p. s. b. icke ä.
Girs E. XIV s. 39).

Vidare af alltigenom föråldrade uttryck t. ex. bedrifva en
skada på ngn (Girs G. I s. 100 — 101), där på iagh mykit för-
vndrar migh 'undrar' (Asteroph. Tisbe s. 31).

I st. f. vid pass förekommer hos Asteroph. Tisbe s. 50:
på pass (om en half stund) ; däremot widh pass vthi tree Wekur
Girs G. I s. 23.

till:

Om användningen af denna preposition i en mängd adver-
biella uttryck se ofvan under formläran (adverben). De flesta
af dem innehålla gamla genitivformer. Til sängs är. en yngre
analogibildning vid sidan af /// sänga, -e, som utgår från den
fsv. gen. på -afrj. För öfrigt bevaras minnet af prepositionens
rektion i /// thes 'till dess' (Mess. s. 56), tilbaka, iilhoopa o. s. v.
(se ofvan) samt i det af mig en gång anträffade til wår 'till
oss' (Mess. s. 194).

Någon gång användas dylika adverbiella uttryck med till,
där nsv. konstruerar med annan preposition, såsom sättia til
Landz 'sätta i land' (Girs E. XIV s. 60), föra och fö Ha sit Lagh-
mansdöme iil feldt och strijdz (Gustaf II Adolf s. 2), nsv. 'i fält',
till bottens wet (ib. s. 208), nsv. 'i botten'.

Med //// eller af konstruerades det prepositionsattribut,
som vid en regents namn betecknade landet eller riket, t. ex.
Hertigh Philips til Pommern (Girs E. XIV s. 60) *, nsv. 'af,

1 Jfr Hertig Philippus til Pomeren (1545) Bureus Sami. (Sv. landsm.
Bih. I. 2: 5).

204 ELOF HELLQUIST

men samma sida äfven aff Pommern. Den senare prepositionen
är betydligt vanligare, t. ex. Girs G. I s. 145 3 ggr.

Till användes stundom vid måttsbestämningar, styrda af
adj., t. ex. en Skogh til Fyra och Tiugu Mijhler Wägh långh
(Girs E. XIV s. 86), til Tutusend står ek (Girs G. I s. 198), wärde
til Fämtusend Gylden (ib. s. 122); jfr låter Knechtarne til Otta-
tije Personer vpstijga (ib. s. 150).

I dylika uttryck har prep. äldst betecknat en begränsning,
och det är ju möjligt, att något af denna betydelse ännu häf-
tade vid densamma.

Vidare förekommer till i stället för nsv. 'för' i til thet
andra, tridie o. s. v. (Gustaf II Adolf s. 506); i stället för nsv.
'på' i til det högsta (ib. s. 144).

För öfrigt märkas uttr. affstodo til at fordra (Girs G. I s.
98), d. v. s. 'upphörde med', där dock til snarare får betraktas
som tillhörande inf. än styrdt af af stå, jfr samma konstr. i ett
ex. i SAOB under af stå II 1 c slutet; bot till [finna boot j Til
tin hunger Brasck Ap. g. s. 185), nsv. 'för' 1 ; slogh tkem . . til
flychten (Girs G. I s. 19), d. v. s. 'på flykten', gåfwo sigh til
flychten (Girs E. XIV s. 103), jfr fsv. gaffwo the sik til flykt
(Sdw.).

Prep. till saknas i uttr. taga flychten (Girs E. XIV s. 85,
104) = fsv. (gripa) taga flyktena (Sdw.).

under:

wnder Flensbårgh 'i F.' (Mess. s. 226). Denna användning
af under beror antagligen på att prep. här är förbunden med
ett ortnamn på -burg (borg). Af liknande anledning heter det
i O. Petri kr. s. 208, att konung Kristoffer bleeff dödh på Hel-
singborg^ jfr nsv. på Stockholms slott o. s. v.; se ofvan under på.

Dessutom förekommer under som beteckning för den plats,
där skepp och flottor anlöpa, t. ex. satte the under Bodhwijk
på Öland (Girs E. XIV s. 79). Härmed sammanhänger kon-
struktionen med under i sådana uttryck som: När wij kommo
(seglande) vnder Danmark (Mess. s. 194).

ur: 'från', t. ex. vthur Szvirge hafwer Jagh fått diverse
bref (Gustaf II Adolf s. 509), vthur Swerige (Girs G. I s. 140).

1 Jfr en tredje konstruktion hos Rond. JR s. 71: Ther kan än nu finnas
boot ther på.

STUDIER I 160O-TALETS SVENSKA 205

utan:

ingen . . Wthan them 'ingen utom (1. med undantag af)
dem' (Rond. JR s. 61),

förvthan 'förutom' (Girs G. I s. 123).

'Utomlands' heter eller kan under århundradets förra hälft
heta täanlands, t. ex. wtanlandz (Mess. s. 247), jfr vtan lands
(O. Petri kr. s. 241); däremot senare: vthom land (Brasck FP
s - 33)> vthom Lands (1683, Samlaren 13: 50).

En annan förbindelse med gen. är twifwels vthan (Gustaf II
Adolf s. 490), men här föreligger ty. förebild, jfr nämligen swei-
felsokne.

utom:

Denna prep. synes ännu ofta ha uppfattats såsom delad i
dess ursprungliga beståndsdelar ut och om, t. ex. läcka the
Swenska vth om Udden (Girs E. XIV s. 79 — 80).

Om uttr. utomlands se ofvan.

vid (wed(kj):

'af : så är icke Iagh wed samma meningh (Gustaf II Adolf
s. 516),

'med': giffta honom wid landzens möör (Beronius Reb. s.
332), fsv. dativus samt vid giptas äfven madh,

'på' : wijdh thetta sätt 'på detta sätt' (Rond. JR s. 82).

at:

'till', t. ex. iagh ååt Frwstugun lop (Mess. s. 43). Dess-
utom nästan regelbundet framför ortnamn, t. ex. rymbde . . åth
Norige (Girs G. I s. 74), begifwa sigh åth Swerige (ib. s. 144),
löpa . . åth Dantzigk (ib. s. 145), åth Upsala (parlör 1703, s. 155);
motsvarande fsv. afajtfhj, t. ex. leetho aath danmark gliidha
(Rkr.). Konstruktionen kvarlefver i svordomar såsom t. ex. dra
åt skogen, åt f änders samt dessutom i förbindelse med till, t. ex.
han for åt Malmö(hållet) till

Därjämte förekommer dock äfven i samma användning till,
t. ex. Girs E. XIV s. 14 (ett par ggr) samt från föregående
århundrade O. Petri kr. s. 188 flera ggr.

Vidare må framhållas konstruktionen kiär åt 'kär, förtjust,
förälskad i' (Asteroph. Tisbe s. 33, 39, Börk Dar. s. 5), jfr mot-
svarande förbindelse i fsv., isl. och ä. da.; därjämte Asteroph.
Tisbe s. 33: Ho?i ähr honom så kiär och Jmll i samma bet.; se

206 ELOF HELLQUIST

ofvan s. 174. 'Låta sig nöja med ngt' heter hos Asteroph.
Tisbe s. 45 /. s. n. åt.

Prep. åt förekommer stundom äfven vid det opers. lyster,

o

t. ex. Ath sådant badh oss ey lyster (Mess. s. 171); jfr fsv. hivar
aat swa mykyt honom lyste (Sdvv.).

I nsv. finnas en mängd stående förbindelser mellan ett verb
och en prep., som i uttrycket uppbär hufvud tonen, sådana som

veta af, hålla med, känna till 1 . På grund af ordställningen kan
man sluta sig till, att under 1600-talet åtminstone vissa af
dessa ännu ej uppstått eller åtminstone, att jämte dem uttryck

existerade, där hufvudaccenten hvilade på verbet, t. ex. hålla
af någon (Rond. JR s. 23: At hon inthet aff thz barnet . . håller),

hålla med ngn (Asteroph. Tisbe s. 23, Gustaf II Adolf s. 128:

som medh them hålla skulle \ jfr O. Petri kr. s. 240), veta a
ngn (Girs E. XIV s. 83 : som ännu aff intet Krijgh . . wetat

hade) 1 . I fsv. synes nsv. kännas vid ha motsvarats af ett kannas
zvifi, t. ex. UL MB 46: ok wip dräp kicennis (betydelserna äro
dock ej fullt identiska).

Konju7iktioner och konjunktionssatser ; indirekta frågesatser.

Samordnande:

disjunktiva:

anten — eller 'antingen — eller' (Brasck Ap. g. s. 154)*,
anten — heller ds. (Girs E. XIV s. 68), om heller se ofvan
s. 115;

hivarken — eller = nsv. (Girs G. I s. 100).

adversativa:

allenast 'dock' (Mess. s. 50).

1 Om denna företeelse se äfven Falk o. Torp Da.-no. synt. s. 346.

2 På samma sätt har t. ex. icke veta till sig (= isl. vita ekki till sin) sin
upprinnelse i sådana uttr. som isl. vita ekki til manna, peir vissu ekki till landa

(Eyrb). Jfr klappa om - isl. pöroddr klappad i um hann (Eyrb.), lägga till ngn

med ngt - isl. (porleifr tok spjöt . . ok) lagdi til por öar bligs (Eyrb.) O. s. v.

STUDIER I 160O-TALETS SVENSKA 20y

konklusiva:

ty, dy (ex. s. 113); stundom adverb med bet. 'därför.

En egendomlighet för 1600-talets språk är, att hwarföre
ofta användes som konklusivt adverb, likbetydande med därför \
se ofvan.

Underordnande:

det allmänt underordnade att (och det).

I stället för att förekommer ofta thet, t. ex. Gustaf II Adolf
s. 186, 481, Girs E. XIV s. 4. Konstruktionerna med att och
det äro etymologiskt och semasiologiskt sedt identiska, då som
bekant konjunktionen att åtminstone väsentligen är en i sats-
sammanhanget uppkommen biform till fiat, växelform till ficet 1 .
pat, pcet o. s. v. ha ursprungligen fungerat som objekt till den
styrande satsens subjekt: jag tror det : han kommer > jag tror r
det (att) han kommer.

Häraf framgår, att man sålunda historiskt sedt ej kan tala
om ett utelämnande af konj. att, då denna — såsom i ä. nsv.
ofta, oftare än nu för tiden, är fallet — saknas. Hos Mess. s.
7 förekommer t. ex. Thet är migh mycket kiärt iagh tigh här
fan. I ä. nsv. kunde säkerligen också ett att här ha inskjutits,
men i äldsta tider hade något sådant icke gått för sig, då ett
hänvisande thet redan förekommer i satsen. Andra exempel
bland de många äro: Kräffuer iagh skal . . (ib. s. 10), Toor
gifftie iagh kunne mijn Moorkär nåå (ib. s. 43), Jagh hör er tu
är een maatlingare (Chronander Bel. s. 135). Om motsvarande
företeelse i ä. da. se Falk o. Torp Da.-no. synt. s. 249 f.

Ett särskildt omnämnande förtjänar det förkortade uttryc-
ket: Til ewentyrs at i migh beswijka (Chronander Bel. s. 143),
d. v. s. 'kanske att', 'kanske Ni . .'.

komparativa:

Det komparativa som 'såsom' användes ganska ofta efter
än utan motsvarighet i nsv. : Han waar wärre än som thet förra
Diur (Mess. s. 7), Hon kan bättre dricka aff skåål i Än som
knop la (ib. s. 66), allt. änn som Naturens Lag ok Rätt (Börk
Dar. s. 7), d. v. s. 'allt annat än', bättre tijga stilla, änn som
tahla (Disa 1687, s. 30, jfr ett annat ex. ib.). Ex. utan som

1 Se närmare Kock Ark. 11: 117.

208 ELOF HELLQUIST

Brask . MGV s. 257. Analogt har ty. stundom er ist grösser
als wie ich.

'Liksom om, som om' heter hos Girs G. I s. 140 lijka
såsom, hos Gustaf II Adolf s. 154 lijka som.

temporala:

då 'då', om enstaka handling;

emedhan 'så länge som' (Rond. JR s. 52);

för 'innan, förrän' (Mess. s. 50), utan motsvarighet i fsv.;

först 'så snart som' (Chronander Bel. s. 141);

för än 'förrän' (Mess. s. 50); om talspråksformen för 9 n se s. 94;

förfrj än som 'förrän' (U. Hiärne Rosimunda 1665, Noreen-
Meyer s. 131, Börk Dar. s. 30);

medhan 'medan' (vanligt);

mäns 'medan' (Börk Dar. s. 13) = da. inedens har säker-
ligen uteslutande tillhört talspråket; se s. 94;

när användes liksom i fsv. både om enstaka (t. ex. Girs G. I
s. 186) som om upprepad handling (t. ex. ib. s. 42); i nydan-
skan brukas däremot naar endast i det senare fallet (Falk o.
Torp Dansk-norskens synt. s. 256;

när som = nsv. (Gustaf II Adolf s. 478, Columbus Ordesk.
s. 22, Chronander Bel. s. 109, 141);

när såsom = föreg. (Chronander Bel. s. 109);

sed(h)an 'alltsedan' (Mess. s. 49); 'då, när (med kausal an-
strykning)' (Girs G. I s. 140), jfr fsv. sifian bl. a. 'då, när' och
'emedan' ;

sedan som 'sedan' (Beronius Reb. s. 331); i da. alltid utan
som enl. Falk o. Torp Da.-no. synt. s. 234;

som '(i detsamma) som' (Gustaf II Adolf s. 258, 497), jfr
fsv. sum, som i samma betydelse;

straxt 'så snart som' (Girs E. XIV s. 61, 63); samma be-
tydelse har strax äfven i O. Petri kr. s. 240; jfr motsvarande
användning af strax och genast i nsv.;

så lenge 'medan' (Mess. s. 7). I O. Petri kr. s. 209, 233
betyder så lenge -ä- 'till dess';

så länge som = nsv. (Mess. s. 155);

så snart = nsv. (Gustaf II Adolf s. 497, Girs G. I s. 230);

såsom 'medan, under det att' (Gustaf II Adolf s. 497), jfr
fsv. sva sum i samma betydelse;

STUDIER I IÖOOTALETS SVENSKA 209

//// 'tills, till dess' (Börk Dar. s. 49); tills (ib. s. 11); an-
tagligt är, att dessa konj. vid denna tid hufvudsakligen tillhörde
talspråket och sålunda böra ställas vid sidan af de s. 94 anförda
förn, mäns;

tzlls des 'till dess' (Börk. Dar. s. 48);

til thes 'till dess' (Mess. s. 56).

Dessutom användes det generaliserande enär 'när helst
som' (t. ex. enär honom syntes Girs E. XIV s. 5); jfr de ana-
logt bildade ehwar, ehwad o. s. v. under de koncessiva gene-
raliserande konjunktionerna; dessutom förekommer den modärna
betydelsen, h varom nedan.

deskriptiv:

i thet 'i det, i det att, därigenom att' (Chronander Bel. s.
172); jfr ty. indem.

konsekutiv:

så att = nsv. (Rond. JR s. 19).

fin al a:

på thet ? på det att' (Mess. s. 43, Brasck Ap. g. s. 153);
om predikatsverbet i dylika satser se ofvan s. 189;

på thet at = nsv. (Gustaf II Adolf s. 480).

k a u s a 1 a :

aldenstund 'alldenstund' (Mess. s. 150), utan motsvarighet
i fsv., se närmare SAOB;

alldensUindh at 'alldenstund' (Gustaf II Adolf s. 205);

allenast 'om blott' (Beronius Reb. s. 328), utan motsva-
righet i fsv. (som konj.);

derföre <z/ = nsv. (Columbus Ordesk. s. 41);

ef(f)ter 'eftersom' (Chronander Bel. s. 171, Girs E. XIV
s- 105);

effter del 'eftersom' (Ber. om Wästindien s. 42); jfr epter
thet at i samma betydelse O. Petri kr. s. 169;

efter dy at 'alldenstund, då nu' (Mess. s. 23), jfr fsv. ceptir
pvi at;

efter som = nsv. (Columbus Ordesk. s. 41);

emedan, -ä- 'emedan' (vanligt), 'alldenstund, då ju' (Kol-
modin Gen. Aeth. s. 277 2 ggr), helst emedan 'så mycket mer
som, helst som, då ju' (Beronius Reb. s 321);

K. Hunt. Vet. Sam/, i Uppsala. VII. 6. 14

2IO ELOF HELLQUIST

emädan som 'emedan' (Brasck FP s. 102); jfr fsv. medkan
som i samma betydelse;

enär = nsv. (Nya aviser 1657, Noreen-Meyer s. 130); dess-
utom förekommer betydelsen 'när helst som', hvarom ofvan;

för then skuld at 'på grund af att' (Gustaf II Adolfs. 501);

med(h)an 'emedan, eftersom' (Rond. JR s. 14, Gustaf II
Adolf s. 218, Girs E. XIV ofta, t. ex. s. 84, 100);

när = nsv. (Orf. o. Euryd. s. 95);

såsom 'som, eftersom' (Girs E. XIV s. 70: såsom aff Quin-
folck (o. s. v.) . . intet skadeligit befahrades, altså öfwades ey
heller moot them någon Blodz vthgiutelse). Ordet har dock här
kvar rätt mycket af sin komparativa betydelse. I ännu högre
grad är detta fallet i ett ex. ib. s. 72: såsom wij Swenska
Göthamanna Nampn bära, så låtom oss och ther om wårda.
Språkprofven äro i alla händelser belysande för utvecklingen af
den kausala konjunktionen som.

konditionala:

Såsom sådana användas, utom det vanliga om

allenast 'om blott' (Putzdrummel s. 79);

hwar 'om, därest' (Gustaf II Adolf s. 177, Girs G. I s.
100, Laurbecchius s. 251) = fsv.; denna konj. är ytterst vanlig
hos Gustaf II Adolf (äfven i brefven) och Girs, men mycket
sällsynt i komedierna, hvaraf man känner sig frestad till den
slutsatsen, att den icke kände sig hemma i det mera otvungna
språket; jfr ther i samma betydelse nedan;

medh mi?tdre 'så vida icke' (Gustaf II Adolf s. 482: medh
mindre hans vtskickade zvore förwissat, d. v. s. 'äro');

om = nsv. (Mess. s. 18, 19, Rond. JR s. 157, Gustaf II
Adolf s. 482, 531, 546); om tempus och modus i konditionala
<w/-satser se ofvan;

så framp(t) = nsv. (Girs G. I s. 98, Börk Dar. s. 16);

så framt at 'såframt' (Gustaf II Adolf s. 478) ;

så wijda = nsv. (Columbus Ordesk. s. 3);

ther 'om, ifall' (Gustaf II Adolf s. 481, Chronander Bel. s.
172), jfr nsv. därest och hwar ofvan;

utan (vthan) 'såvida icke' (Mess. s. 10);

vthi fall, ther 'ifall (att)' (Chronander Bel. s. 173).

koncessiva:

STUDIER I l60OTALETS SVENSKA . 211

De koncessiva konjunktionerna kunna indelas i två slag,
allt eftersom

a) bisatsen uttrycker något verkligt, då den inledes af:
ehuru . . och 'ehuruväl' (Rond. JR s. 15);

ehuru wäl = nsv. (Gustaf II Adolf s. 146); jfr däremot
ehuru 'huru än' nedan; äfven ehuru wäl 'ehuru' har naturligtvis
utvecklats ur betydelsen 'huru (väl) än' liksom t. ex. nsv. ehuru
han är sjuk egentligen varit liktydigt med 'huru sjuk han än är' ;
fast 'ehuru, fast, fastän' (Chronander Bel. s. 152, Kol-
modin Gen. Aeth. s. 299); dessutom mot bruket i nsv. till b);

fast än = nsv. (Brasck Ap. g. s. 194); dessutom till b);

oachtadt at 'oaktadt' (Gustaf II Adolf s. 144);

oansedt 'fastän, ehuru' (t. ex. Oanse e dt iagh war aldrigh
satt på häst Mess. s. 43) = ä. da. uanseet\

oansedt at(t) = föreg. (Gustaf II Adolfs. 193, 218);.

omskiönt 'ehuru' (Spegel Guds verk o. hvila) = ä. da. om-
ski0nt\

skiönt 'änskönt' (vanligt hos Börk Dar. t. ex. s. 40) = da.
skjent\ om denna och föregående konjunktions uppkomst, hvil-
ken faller inom reformationstid ehvarfvet, se Falk o. Torp Da.-no.
synt. s. 236; skiönt har som bekant uppkommit i anslutning till
ty. obschon o. d. ; jfr om änskiönt nedan;

ändoch, endoch 'ehuru' (t. ex. endoch Jagh migh prcepare-
rar Gustaf II Adolf s. 530, jfr s. 531, ändock Ofwerstarne gäfwo
sigh in vthi Ryttare Lägret Girs E. XIV s. 102) = fsv. cendogh,
ä. da. endog\

ändoch at 'ehuru' (Gustaf II Adolf s. 146); jfr det äldre
sv. än t ha at O. Petri kr. s. 186, fsv. cen tho at, cen tha at.

b) bisatsen uttrycker något blott tänkt eller möjligt,
då den inledes af:

fast 'äfven om, om också' (t. ex. Fast thet wore key såren
af Rom Brasck FP s. 99, fast tu wilt bedia eller packa Chro-
nander Bel. s. 135), i nsv. blott till a), hvilken användning äfven-
ledes förekommer vid denna tid; ordet saknas som konj. i fsv. 1 ,
men fanns äfven i ä. da., dock blott i bet. b). Obrukligt är nu-
mera ordet i förkortade satser som fast huru kärt 'huru kärt
det än hade varit' (Chronander Bel. s. 140);

1 Det är som bekant identiskt med adv. fast 'mycket'.

212 ELOF HELLQUIST

fast om 'äfven om, om också' (t. ex. Fast om tu hade siu
ther til Chronander Surge s. 67; jfr Bel. s. 145) 1 =ä. da.;

fast än 'äfven om, om också' (t. ex. fast än i wore twå
gånger så rijker Chronander Bel. s. 177); så ännu hos Dalin
Argus 2: 168 (2 uppl.); i nsv. har däremot fastän alltid afseende
på något verkligt; jfr a);

fast . . än ds. {Fast I än oss förmörda Brasck Ap. g. s. 191,
Tu ska/t affbedia, fast hon än bryter Chronander Bel. s. 133,
Fast wij än wiste det Orf. o. Euryd. s. 95); jfr a);

fast om än ds. (Gustaf II Adolf s. 251);

hwadh häller 'äfven om, om också' (t. ex. Hwadh häller
dät gäller åth Blåkulla bort Brasck Ap. g. s. 135); jfr hwadh
eller — eller nedan;

o

om — ock (Am . . åg Orf. o. Euryd. s. 95);

om — än = nsv. (t. ex. Om jagh än hadhe hennes sär ek
begärt Chronander Bel. s. 140);

ther — än 'om än' (t. ex. ther än frid med honom giöres
Gustaf II Adolf s. 145).

I en numera föråldrad användning förekommer änskö7it hos
Gustaf II Adolf s. 507 : at man ifrån Estland och om änskiönt
helt ifrå Refle vphandlade någre tusend tunnor, där om änskiönt
tycks betyda 'till och med (om det så skulle vara)' och änskiönt
sålunda ännu har kvar en ålderdomligare adverbiell funktion.

Af tvåledade koncessiva konjunktioner må nämnas:

anten — eller 'vare sig — eller' (Girs G. I s. 231);

antigen — heller ds. (Gustaf II Adolfs. 248);

antinge?i — heller ds. (ib. s. 283);

hwadh eller — eller 'vare sig — eller' (t. ex. Hwadh eller
han är högh eller lågh Brasck Ap. g. s. 134); jfr fsv. hwat
hcelder — cella i samma bet. ; om formen eller se ofvan s. 115;

hvadh — eller ds. (t. ex. tå skal iagh in hvadh jagh vill
eller äij Bureus Suml., Sv. landsm. Bih. I. 2:65); jfr fsv. hwat
— cella (1. eller).

I detta sammanhang må äfven nämnas några ord om de
generaliserande relativa pronomina och adverben, såsom:

ehoo hälst 'hvem helst (som), hvem än' (Brasck FP s. 94);
hälst ehoo ds. (ib. s. 102);

1 Tre ex. från Lucidor se Noreen-Meyer s. 183.

STUDIER I l600-TALETS SVENSKA 213

ehoo som hälst ds. (ib. s. 102);

ehwem 'hvem helst' (indir. obj. Kolmodin Gen. Aeth. s. 299);

ehwadh 'hvad helst, hvad än' (Chronander Bel. s. 186);

ehwar 'hvar helst än' (Mess. s. 19);

ehwarest — hälst 'hvar helst än' (Orf. o. Euryd. s. 99);

hwarest som hälst ds. (Girs G. I s. 98);

ehuru 'huru än' (Chronander Bel. s. 155, Spegel Guds
verk o. hvila s. 92), ehuru — och ds. [ehuru stoor flijt man och
giör Gustaf II Adolfs. 116); jfr däremot ehuru wäl 'ehuru' ofvan.

Om enär i betydelsen 'när helst som' se ofvan s. 209.

Stundom är den koncessiva konjunktionen (skenbart) ute-
lämnad: ha?i är aldrigh så står ek 'om han är aldrig så stark'
(Mess. 168); se nedan under ordföljden.

Som indirekt frågande konjunktion eller adverb brukas:
om 'om, huruvida' (t. ex. Gustaf II Adolf s. 482).

Såsom indirekt frågande konjunktion 1. adverb
användes i tvåledade bisatser:

anten, t. ex. förklara skulle, anten han sigh hålla wille
keller til sin Swåger . . än til sin Broder (Girs E. XIV s. 106),
d. v. s. 'om han hellre . . än', ursprungligen 'ett af två, ettdera' ;

hwart ( — eller), t. ex. jagh icke weth Hwart jagh går
galit eller rätt (Brasck Ap. g. s. 150), d. v. s. 'om, huruvida . .
eller'; jfr fsv. hwart — eller i samma användning; ordet är na-
turligtvis egentligen neutr. till hwar (=isl. hvår) 'hvilken af
två', jfr anten ofvan.

När i en konjunktionsbisats en annan bisats inskjutes strax
efter konjunktionen, upprepas stundom denna, t. ex. holler
althingh til redo, at när Jagh kan komma til eder at I thå med
ärrender icke Öfwerhoppas (Gustaf II Adolf s. 511).

Ordföljden.

Här har i allmänhet uteslutande hänsyn kunnat tagas till
de på prosa affattade partierna. Af dessa ha de utvalts, som
synas mig vara affattade på normalprosa. Äfven företeelser
från det mindre vårdade talspråket ha emellertid för samman-
hangets skull behandlats i detta afsnitt; men om de särskilda
stilarterna kunnat skiljas, har detta anförts: där åter ingen in-
skränkning göres, åsyftar jag normalprosan. Vidare må uttryck-

214 ELOF HELLQUIST

ligen framhållas, att de regler här meddelas gälla — då intet
annat namnes — 1600- talets midt. Redan »komedien» Disa
från 1687, hvars språk dock annars står på samma rangskala
som de nedan använda scenerna fråa Chronander, har betydligt
närmat sig de nsv. förhållandena med afseende på ordföljden,
men de gamla konstruktionerna lefva därjämte kvar, om de
också ej längre alltid ha öfverhanden.

Om fall, där adj. placerats efter sitt hufvudord, såsom
far kär, morkär se s. 15, bonde grå, knekten blå se s. 227.

Possessiva pronomina som attribut stå stundom efter sitt huf-
vudord, t. ex. barnen hennes (Chronander Bel. s. 186), skinpälsen
hemtes (ib. s. 190), drängen sin (Columbus Ordesk. s. 41). I fsv.
är denna ordställning, särskildt i lagspråket, mycket vanlig 1 .
Däremot torde den under 1600-talet liksom numera hufvudsak-
ligen ha hört hemma i talspråket, där den särskildt ofta upp-
träder i vissa stående uttryck för släktskapsförhållande, såsom
far min, mor min, bror min o. d. 2 . Dock förekomma ex.
äfven hos Gustaf II Adolf, t. ex. förde . . wapn . . på fädernes-
landet sitt (s. 197). I genitivus far blott pronominet böjnings-
ändelse; så redan hos Bellman hustru mins (3: 11).

Objekt och andra bestämningar stå äfven i normalprosa
och (mera vårdadt) talspråk i regel framför inflnitiven, t. ex.
oss att öfwerfalla (Gustaf II Adolf s. 210), at iagh ey redeligen
kan mitt hwss uppehålla (Chronander Bel. s. 186 i Hilarii mo-
nolog om Decrepita), Jwn skal . . gälden betaala (ib.), så skall
hon inthet mycket rådha (ib.), bort skal iagh them sända (ib.),
hörer . . sant wara (ib. s. 172), ther måste . . toompt blifwa (s. 173)»
ännu hos Disa 1687: hafft der medh att göra (s. 29).

Däremot äfven: att the båda skola bekomma swar (Chro-
nander Bel. s. 171).

Särskildt afvikande från yngre tiders språkbruk är att låta
bestämningen föregå infinitivmärket, t. ex. sit regemente . . at

1 Den är dock icke allenahärskande, jfr t. ex. UL MB 47 j o leestum
husuni hans, men ib. äfven j hans o lasstum husunt.

2 Särskildt vanlig är denna ordföljd i dialektiskt färgadt språk : så på c:a
20 sidor af Sagor, sägner ock visor (Sv. landsm. V. 2): hustru hans (s. 5),
dotter hans (s. 7), far hannes (s. Il), f adr en hans (ib.), döttrarna hans (s. 13),
modren sin (s. 15), men hannes far (s. 14): mindre ofta om annat än släkt-
skapsförhållanden, t. ex. kornet hans (s. 2l).

STUDIER I l600-TALETS SVENSKA 21 5

beställa (Gustaf II Adolf s. 1), ther at besökta Fienden (Girs
E. XIV s. 69), Thet til at fort ställa (ib.).

På samma sätt stå bestämningar till participia, adjektiver
o. d., som fungera såsom predikatsfyllnader framför dessa, t. ex.
om personen . . är . . med laster bekajat (Chronander Bel. s. 172),
the äro både Gudz försyyn, eeld, watn och tiafwar vnderkastade
(ib. s. 173), at han är . . aff ringa slächt vthkommen (ib. s. 174),
bleff . . medh spåtska Ordh affwijst (Girs E. XIV s. 69).

Det finita verbet sättes i bisatser sist isynnerhet i mera
högtidlig stil (samt då sådan parodieras 3 ) och i mera vårdad
normalprosa; dock förekommer denna ordställning äfven annor-
städes synnerligen ofta. Ex.: om wi sakerne icke så til ända
föra kunde (Gustaf II Adolf s. 210), hwilket min högsta tröst
är (Chronander Bel. s. 186), som . . tigh til ächta . . begärade
(ib. s. 170), hwilken ther a tig bäst behagar (ib. s. 171), hwadh
iagh them swarar (ib.) at the . . sigh vthi echtenskap . . inlåta
(ib.), samt ännu hos Disa 1687: som tu . . oss affsade (s. 29),
som jagh henne gaff (s. 34), att jagh så oskyldigh bliffver (ib.)
m. fl. m. fl.

Då relativpronominet är utelämnadt, står i regeln predi-
kats verbet sist; i alla händelser Jean det finita verbet ej stå när-
mast den plats, som subjektet skulle ha intagit. Exempel an-
föras ofvan s. 177 f.

Om det finita verbet — vanligen ett modalt hjälpverb —
styr en infinitiv, står däremot ofta infinitiven sist 1 , t. ex. at
Fienden intet . . skulle mehra vthkomma (Girs E. XIV s. 69),
effter mitt förstånd sig icke ä?i så zvidt kan sträckia (Chronander
Bel. s. 171), hwad . .fadher tycker migh rådeligast wara (ib.) 2 .
Icke heller står i allmänhet det finita verbet sist i sammansatta
tidsformer rried vara : hwar aff iagh är tzvehogse blifwen (ib. s.
174), at han är . . aff ringa slächt vthkommen (ib.). Ett annat
undantag bilda också de fall, då bestämningarna äro korrelat
till följande relativsatser, såsom är ey häller rådeligit at föräl-
drarna twingia, hoota eller för mycket locka sina döttrar til the

1 T. ex. Putzdrummel s. 80, 81.

2 Infinitivens bestämningar komma, som ofvan nämnts, i allmänhet
före denna.

3 Participiets bestämningar intaga samma plats som infinitivens; se ofvan.

2l6 ELOF HELLQUIST

personer, som . . (ib. s. 171), ithet han migh förähra wille een stoor
skön guldkedia, aff hzvilken . . (ib. s. 172). Vidare fordrar stun-
dom välljudet — bestämningarnas längd — att predikatet flyttas
fram i satsen, t. ex. at the för alt beflijta sigh om een oskrymptat
och liufligh kärleek i begynnelsen (ib. s. 171), al tu vprächnar
hans lustigkeet (sic!), förnämbliga slächt, hans stora rijke domar
och sköne guldkädior. (ib. s. 172).

Bisatser, som sakna objekt, kunna någon gång afslutas
med subjektet själft, t. ex. eliest är fruchtandes . . at på fölia
ivil ett olyckosampt echtenskap (Chronander Bel. s. 171).

Minnen af det gamla bruket att i bisatser placera predi-
katsverbet sist äro i nsv. uttryck såsom om du så tycker, om
du det kan, hvad detta vidkommer L beträffar.

I nsv. står i bisatser negationen framför predikatsverbet.
Dock förekomma i nsv. talspråk anakolutiska vändningar såsom :
Han sa% att han hade visst inte tänkt (å) såra honom. Under
1600-talet var en dylik ordställning vanligare än nu, t. ex. oan-
sedt at lijknelsen war icke så godh (Gustaf II Adolf s. 193),
Jagh hoppas och . . at hon lefzver ey länge (Chronander Bel. s.
186), medan han stodh icke heller wäl medh the Pohler (Girs. E.
XIV s. 39); jfr äfven han sågh, at F oeder fick inga barn med
sin hustru (Gustaf II Adolf s. 129), nsv. icke fick några eller
hvard. inga barn fick 1 \ Dock äfven: effter sådant ey . .finnes
(Chronander Bel. s. 186).

I fsv. rådde växling. Däremot synes i isl. negationen i
bisatser alltid ha stått efter det enkla predikatsverbet. Om för-
hållandet i ä. da. se Falk o. Torp Dansk-norskens synt. s. 302.

Beaktansvärd är ordställningen: Barnen hennes hwad wid-
kommer 'hvad beträffar hennes barn* (Chronander Bel. s. 186).

Vidare några ord om användningen af inversion.

Sådan inträffar liksom i nsv. i hufvudsatser, som inledas
med ett annat ord än subjektet. Ord, som särskildt eftertryck
hvilar på, sättas gärna först i satsen : bort skal iagh them sända,
men aldrig skola the komma til baaka (Chronander Bel. s. 186).
Jfr hvad ofvan yttrats om thess.

1 I finnländskan lefver däremot denna konstruktion ännu kvar; t. ex.
•»trysta klämma, som har ingenting att göra med nsv. krysta» (Thurman Sv.
landsm. XV. 4: 18).

STUDIER I 160OTALETS SVENSKA 217

/

Enligt ofvanstående regel hade man därför väntat sig om-
vänd ordföljd i ex. : til äwentyrs han för %väl säya (Chronander
Bel. s. 173). Sannolikt föreligger här emellertid inverkan från
den efter kanske, kanhända öfliga konstruktionen: kanske han
säger, hvilken naturligtvis beror på dessa adverbs verbala ur-
sprung. Strax nedanför förekommer: kan sk£ han hadhe lånt
guldkädian. Jfr Stiernhielm s. 45: kan hä7ida thet är wäl somt 1 .
Att i uttrycket fördenskull wij och hälsl blij dher wijdh (Disa
1687, s. 28) ordföljden är rak, beror på att fördenskidl här är
lika med för hvilken skull, hvarför.

Karakteristiskt för hela tidehvarfvet är det draget, att
satser, som medelst och förbindas med en föregående mening,
fa omvänd ordföljd, t. ex. och lärer det (Disa 1687, s. 29), och
skal tu få höra (ib. s. 33), och skal både hon . . (ib.). Detta
bruk är ännu fullt gängse i kanslistilen och i affärsspråket 2 .
När konstruktionen för öfrigt uppträder, såsom i tidningar eller
bref, verkar den stötande och gör intryck af uppstyltning.

Inversion uppträder äfven ofta vid ty, beroende därpå, att
detta ord ännu, ehuru blott i början af satser, kunde fungera
som adverb med betydelsen 'därför', t. ex. Ty år kar iagh ock
nu eij (Rond. JR s. 13).

Utan att inversion kan sägas inträda, sättes det egentliga
subjektet stundom sist i satsen, nämligen i talspråk i sådana
satser som Det måste vara En mycket klook menniskia zvår
Drottningh\ se ofvan s. 96.

I konditionala bisatser med utelämnad konjunktion är lik-
som i nsv. ordföljden omvänd; dessa bisatser stå dock oftare
än i nsv. efter hufvudsatsen, något som emellertid i vissa fall
kan ha metriska skäl: Men komme fritt är han een booff (Rond.
JR s. 95), d. v. s. 'han kan komma obehindradt, om han är en
bof . Äfven i fsv. kommo i dylika fall bisatser ofta efter hufvud-
satsen, då t. o. m. bestämningarna till predikatet kunde gå före
detta, t. ex. i Upplandslagens bekanta stadgande: Land skulu
mcej> laghuvi byggi&s . . fiy at fia standce land wal laghum
fylghis (WB 1).

Ordföljden i han är aldrigh så starck 'om han är . .

1 I nsv. växlar vid kanske och kanhända rak ordföljd med omvänd.

2 Så äfven i da.-no.; se Falk o. Torp Dansk-norskens syntax s. 288.

218 ELOF HELLQUIST

(Mess. s. 1 68) beror på sådana uttryck (med predikatsverbet i
konj.) som: ingen Ström han ware aller så hög (Rudbeck enl.
SAOB under aldrig). I fsv. förekommer i dylika satser om-
vänd ordföljd, t. ex. ey är hon saa lithin om hon (den) är aldrig
så liten' (Speculum virginum, SFS s. 385).

Slutligen må nämnas, att det i nsv. talspråk vanliga ut-
trycket vet jag som förstärkande eller bekräftande tillägg till
ett påstående redan nu är i bruk: det kostar och intet meer än
ett par fyrckar sminck weet iag (Putzdrummel s. 79). Inversio-
nen beror naturligtvis därpå, att den föregående satsen egent-
ligen är en objektsbisats till vet, ehuru känslan för detta sam-
manhang numera försvunnit. En fullständig sats med liknande
betydelse förekommer hos Mess. s. 195: Gönom barns fö dho
salighet / Bekommer qwinnan, iagh thet weet.

Rak ordföljd, där nsv. har omvänd, uppträder stundom
i sådana eftersatser som: Huad ärtter och gryii anlanger thet
är g åt at i them tilwega komma (Gustaf II Adolf s. 507); där-
emot ib. s. 510: Hw ad kopparmyntet anlangar thet måste I wäl
deducera, ib. s. 530: hwadh som Eder mening wedkommer så
kan Jagh then eij gilla.

Härtill må knytas några strödda, småanmärkningar beträf-
fande ordföljden.

Adv. än tå 'ändå, ändock' intager ofta en ställning, som
afviker från bruket i nsv., t. ex. kom thet til sådant Besluut;
At . . Frijdh och Sämia Rijkerne emillan (skole) främias; Och

o

Wijken lyde än tå i Sex Ahr vnder Swerige (Girs G. I s. 122);

o

jfr Slottet behölt M. inne, än tå öfwer ett halfft Ahr (ib. s. 151),
althenstundh thet ähr änthå licka när (ib. s. 481), nsv. 'det ändå
är'. Däremot ib.: hwar summan än thå icke kan fy lies med
modärn ordställning.

Vid nog står det styrda ordet stundom framför: ändoch
iagh hafwer Guds gåfwor nog (Chronander Bel. s. 187).

Ordställningen i uttrycket . . oqJi andra Städer flera (Girs
E. XIV s. 61) beror väl på tysk inverkan; jfr und andere me hr.
Dock erinras därom, att äfven fsv. flere (i användningen 3 Sdw.)
stundom står efter sitt hufvudord.

Prep. långs åt synes stå efter sitt hufvudord, t. ex. Smi-
diegatan långz åth (Girs G. I s. 18), jfr ty. der Strasse entlang
samt sv. hela gatan utefter.

STUDIER I l600-TALETS SVENSKA 219

Det adverbiella uttrycket widh pass står ofta genom prepo-
si tioner skildt från tids- eller måttsbeteckningen, t. ex. kom
Staffan . . widh pass medh Fämtijo til Häst (Girs G. I s. 23),
widh pass vthi tree Wekur (ib.).

* *

*

Som en stilistisk egenhet må slutligen påpekas bruket
att upprepa en tanke med ett likbetydande, men negeradt ut-
tryck, t. ex. Skal them gå illa, och ey wäll (Mess. s. 117), För-
steme ondt och aldrigh mildh (ib. s. 162), Så gör han gaalit
och aldrigh rätt (Brasck FP s. 93). Dylika vändningar voro
vanliga äfven i fsv. tid; särskildt har jag märkt flera sådana i
Rimkr. och Ivan Lejonriddaren, t. ex. han war snar och ekke
seen (Rimkr. 3:3051), vidare Didr. af Bern s. 141: en tidende
som mik tykker stor war a oc ekke litin.

4. Till ordbildningsläran.

Om skymforden på -er, -are se ofvan s. 32 f.

Undersåtare förekommer Disa 1687, s - 22 -

Femininbildningar äro:

biörna 'björninna' (Rond. JR s. 9) = no., nybildning af
biörn\ jfr fsv. o. isl. birna (<i*bernion) och isl. bera (: fht. bero);
se förf. Ark. 7: 44;

leyinna Mejonninna' (Chronander Surge s. 70);

trior darinrC mörderska' (U. Hiärne Rosimunda 1665, Noreen-
Meyer s. 133).

Den gamla -zVstammen mänge 'mängd' (= fsv. mcenge,
isl. mengi) lefver ännu kvar (Prytz G. I s. 29).

Utdöda ord på -erifj) äro:

dwalerij 'dåsig sysslolöshet?' (Stiernhielm s. 31);

glijsnerij 'hyckleri' (Stiernhielm s. 36) = ty. gleisnerei]

gästerij 'gästabud' (Stiernhielm s. 27);

löfierij 'trolldom' (Stiernhielm s. 30);

pluderij 'pladder' (Kolmodin Gen. Aeth. s. 299);

poeterij 'poesi' (vanligt, t. ex. U. Hiärne);

ribalderij 'landsvägsstrykande' (Girs G. I s. 103): fsv. rib-
baide (se Sdw,);

220 ELOF HELLQUIST

skytterij 'skjutning o. d.' (Dalius Comoed. Hecast. 1681,
Hans. 9: 46) ;

skälmerij 'skälmstycke' (Putzdrummel s. j6)\

smekerij 'inställsamhet, smicker' (Stiernhielm s. 30);

speyerij 'späjande' (Girs G. I s. 110).

Af bildningar på -ing må anföras: snapping [Ty fåår iagk
och een siiapping ther före Rond. JR s. 19). Ordet är till sin
betydelse dunkelt. Jag antager, att här ett myntnamn föreligger
och att det uppkommit ur en motsvarighet till mit. snaphane,
h vilket bl. a. betyder ett slags mynt med bilden af en ryttare
(5 ä 6 »stiiber») 1 . Siiapping är ett »kurzname» häraf, bildadt
som myntnamnen skilling, batting, tioöri?ig, fht. pfenting 'pfen-
nig', ags. silfring o. s. v.

Nu utdöda bildningar på -ning äro planterningh 'plante-
ring' (Mess. s. 225), regeming 'regering' (Mess. s. 119); på
-Ung: strof (f)ling 'ett slags damasker' (Chronander Bel. s. 140),
ombildning af ty. streifling, strömlingh 'strömming' (Gustaf II
Adolf s. 489), jfr mit. stromelink ds. samt i fråga om afl. fisk-
namnen grönlingh, huitlingh (Asteroph. Tisbe s. 18); därjämte
ströming Bureus Suml. 2 .

Nu obrukliga bildningar på -sel äro:

dödsel (-Z-) 'död' (Börk Dar. s. 8, 15, 41),

höbärgsel -(bärgzlen) 'höbärgning' (I. Erici s. 273),

rörsel 'rörelse' (Börk Dar. s. 43);

ängzel 'ängslan' (ib.);

på -sle: fängzle 'fängsel, fängelse' (Börk Dar. s. 43).

Substantiveradt adjektiv är:

vthlänsken l utlännningen' (Mess. s. 45).

I detta sammanhang må nämnas, att flera nu brukliga
folkslagsbenämningar ännu icke synas ha uppstått eller i alla
händelser icke varit så gängse som nu. Förut har (s. 129) om-
talats, att pluralerna svenskar (na) och danskar (na) under 1600
talet icke användas 3 (dock Tys kerna hos Gustaf II Adolf s. 584),
icke heller best. svänsken, dansken. För lybeckare sades och
skrefs (the) Liibeska (t. ex. Girs G. I s. 48), för engelsmän

1 = det kända ordet snapphane 'landsvägsriddare o. d.'; jfr s. 32.

3 Sv. landsm. Bih. I. 2: 46.

3 Jfr t. ex. några Swenska och Finska (Gustaf II Adolf s. 489).

STUDIER I IÖOO-TALETS SVENSKA 221

stundom (wij) Engelska (Mess. s. 232), därjämte dock Engels-
man (ib. s. 236), 'några tyskar' heter hos Girs G. I s. 1 50 några
Tyska, 'några finnar' hos Gustaf II Adolfs. 489 några . . Finska.
Det synes mig af denna grund osannolikt, att fsv. pluralfor-
men franska med Söderwall Ordb. förutsätter en substantivbild-
ning franskar \ säkerligen ha vi i stället att göra med en plu-
ralis af samma art som Fransöske 'fransmännen', Engelske 'en-
gelsmännen' (P. Svart kr. s. 101) eller som swenska, danska
vid sidan af the swenska, the danska, hvarom ofvan s. 171.
Bildningar sådana som norskar, franskar o. s. v. synas ha varit
betydligt yngre.

'Likar' heter hos Mess. s. 30 lijke (Edhers tre l.J, men
däremot substantiveradt lijkar hos Brasck Ap. g. s. 51.

Adjektivbildningar på

-ig\ förr ig 'föregående' [Mitt förtiga taal Chronander Bel.
s. 112), kvar i nsv. dial.; här kan äfven erinras om adv. bittigt
'bittida' (Nachspiel c:a 1685, Sami. 13:60);

på -og(et), ug(er): se Andersson Salb. s. 85. Tillägg:
fiädrugh 'full af fjäder' (Brasck FP s. 67), ej i fsv.; owilliog
ovillig' (Gustaf II Adolf s. 540) ; paltnger 'klädd i paltor' (ib. s.
98), ej i fsv. ; ymnogt (Girs E. XIV s. 86) ;

på -ot-, -ut\ se Andersson Salb. s. 93. Tillägg: krookryg-
giot (Chronander Bel. s. 137), skallot 'skallig' (Mess. s. 7), wåpot
'våpig' (Spegel Guds verk s. 70);

-aktig, t. ex. grtmd-, kall-, warmachtig (Ber. om Wästindien
s. 41); prålachtigh (Rond. JR s. 46); se för öfr. SAOB;

-isk feskj för nsv. -sk: catholisk 'katolsk' (Brasck MGV s.
274, 282) = catholisch\ francösesk 'fransysk, fransk' (A. Oxen-
stierna Bref 4: 454) = ty. französisch, däremot fsv. franzesk och
fransk, 1500-talet fransösk\ kätterisk 'kättersk' (Girs G. I s.
»113»; eg. 115) = ty. ketzerisch\ lottringisk (Girs E. XIV s. 78);
lutherisk 'luttersk' (Brasck MGV s. 282, Girs G. I s. 107) =
ty. lutherisch ; nederländisk 'nederländsk' (Siarn s. 54) = ty. nie-
derländisch\ norrisk 'norsk' (Girs E. XIV s. 86), fsv. norisker
jämte norsker; norländisk 'från norden' (Brasck MGV s. 274),
jämte -sk (ib. s. 275); pohlnisk 'polsk' (Girs E. XIV s. 85) = ty.
polnisch, dock äfven pohlnsk (ib.), hvaraf genom bortfall af n i
konsonantgrupp sv. polsk; skånisk 'skånsk' (Girs G. I s. 144),

222 ELOF HELLQUIST

fsv. skanisker jämte skansker; spåttisk 'spotsk' (Gustaf II Adolf
s. 248), jfr ty. spöttisch, därjämte sposk (Chronander), fsv. spöt-
sker, se ofvan s. 87; stockholmisk 'stockholmsk' [Ordinarie Stock-
holmiske posttijdender 1686); vthländisk 'utländsk' (ib. s. 114),
jfr ty. ausländisch jämte vthlänsk Mess.; östgötiskfthe Östgötiske)
'östgötsk' (Girs ib. s. »113»; eg. 115).

I de flesta af dessa bildningar har sålunda tyskt inflytande
gjort sig gällande. Ännu i dag användas af en äldre genera-
tion stundom formerna germanisk(a) , romanisk(a språk) — ja,
jag ser i ett nyutkommet häfte af Varia, att t. o. m. Jane
Gernandt-Claine brukar det sistnämnda uttrycket 1 .

Bildningarna på -sen ha ännu ej trängt igenom. Ex.:
harmse (Börk Dar. s. 26), sorgse (vanligt), äfven som attribut,
t. ex. min sårgse Siäl (Orf. o. Euryd. s. 98), twehogse (Chro-
nander Bel. s. 174); se för öfrigt Andersson Salb. s. 83 och
förf. Ark. 7: 158, där andra ex. anföras.

Participliknande adjektivbildningar på -ande (anne) äro de
ofvan (s. 22) behandlade döranne full, smellende full\ jfr nsv.
smackande full. Här kan äfven erinras om sprickande mätt
Lindschöld 1669 (Hans. 4: 126).

5. Lexikaliskt 2 .

a) Substantiv 3 :

blåkulla i bet. 'hälvete', hvarom ofvan s. 47, förekommer
äfven Asteroph. Tisbe s. 64.

bonde '(äkta) man' (Rond. JR s. 50) = fsv. bonde 6) Sdw.

by 'stad' [Ubsala by Mess. s. 3) = fsv., nda.

disputaas 'disputation' (neutr. Brasck Ap. g. s. 156), ännu
vanligt i studentslang, men med den-kön ; tidigast har jag funnit
ordet, äfvenledes som neutr., under formen disputadz hos P. Svart
kr. s. 99 = ä. da. disputatz.

dräng 'yngling, ung man' (Brasck FP s. 89).

1 Varia 5: 119.

2 När ordet citeras inom kall parentesen, har jag ansett mig kunna nor-
malisera själfva stickordsformen. — Särskildt ha här de ord och betydelser
undvikits, som redan förekomma i Noreen-Meyers Svenska förf. 1526— 1732.

8 Här inskjutas äfven några tillägg till kap. om eder, skymford, slags-
mål o. d.

STUDIER I 160O-TALETS SVENSKA 223

fara 'farhåga' (iagh bär stoor fara Asteroph. Tisbe s. 44).

feel 'brist' [På lust och löye blijffuer intet feel Mess. s. 149).
frijs (hwadh ästu för een frijs Mess. s. 15) är sannolikt
det bekanta folkslagsnamnet, fsv. fri(i)s, hvilket kommit att an-
vändas i betydelsen 'fräck, påflugen sälle'; jfr fsv. garper.

frod 'frodighet', här: 'blomstring' (Orf. o. Euryd. s. 86);
se besläktade ord hos Tamm. Et. ordb. under frodig.

fröd 'groda', pl. f roder (Brasck Ap. g. s. 134), fsv. fredhfer),
nsv. dial. frö\ jfr frö Noreen-Meyer s. 216.

gosse (pl. Gossar Mess. 119); som synonymer brukas i sam-
manhanget pilt, pojke.

gumma (Rond. JR s. 14; där användt som tilltalsord:
Dågher ey thz åt gumman . .r).

han eller hona 'hanne eller hona' (Rond. JR s. 38); om
hanne, hona se Tegnér Ark. 5: 317 följ.

hitta 'fynd, hittegods' (Rond. JR s. 27) = fsv., sv. dial.

hjälte har kanske ännu icke alltid den modärna betydelsen
(jfr hielt Mess. s. 27, hielte Chronander Surge s. 27). I alla
händelser betyder (Niels Dacke med sina) hieltar (Per Brahes
kr. s. 36) naturligtvis 'stridsmän, soldater'.

komhär (sine komhär och lijkar Brasck FP s. 51). Ordet
fanns äfven i ä. da. t. ex. Karrig Niding s. 286: Ja, Herre,
jeg er eders rette Kom her. Därjämte förekommer i Comedia
de mundo et paupere äfven Komherre. Ordet öfversättes af
Kalkar med 'tjenere' och fattas som sammansatt med herre.
Att i alla händelser en anslutning till detta ord ägt rum, är
tydligt af formen komherre\ man kunde ifråga om bildningen
jämföra ä. nsv. jaherre, fsv. iaharra. Men den svenska plural-
formen komhär äfvensom det ä. da. kom her synes ge vid han-
den, att man egentligen har att utgå från en substantivering af
den ty. imperativen komm her l Betydelsen synes vara 'en som
följer vid första eller minsta vink'.

krokmickel i uttr. gå som en 9 krockmijckeT 'gå krokig'
(Brasck MGV s. 257).

käringa skroop 'käringprat' (Rond. JR s. 12); jfr skrap
'skräfvel' Stiernhielm (se Tamms Gloss.).

minne 'vilja' (Brasck FP s. 10) = fsv. Sdw. 4), nsv. göra
ngt med ngns goda minne.

224 ELOF HELLQUIST

morsgrijs (=nsv.) (Mess. s. 42).

mugga 'rädd stackare (om kvinna)' (Mess. s. 18); möjligen
samma ord som det af Rietz anförda mugga 'litet och fult frun-
timmer'.

•magar 'fränder, släktingar' [Folket äter sina magar Mess.
s. 11); jfr fsv. magher i samma betydelse Sdw. 3). Den mo-
därna betydelsen 'svärson' har ordet däremot hos Chronander
Bel. s. 154, Beronius Reb. s. 331.

mölia, sannolikt något slags mjölröra (Asteroph. Tisbe s.
31, Rond. JR s. 43); i nsv. dial. betyder ordet 'blandning' eller
'röra'. Jfr: Iagh lop ifrån så godt 1 möliefaat (Asteroph. Tisbe
s. 31). Ordet användes äfven metaforiskt om stryk o. d., t. ex.
Tu riddar röd skall een gång höra, / Hwadh möllia jagh för
tigh skall röra (Brasck MG V s. 281), hvilket uttryck kan läggas
till de s. 60 anförda.

nativitet 'horoskop' (stella N. Mess. s. 6).

not 'melodi' (siunga på Tysk noot Mess. s. 157); jfr fsv.
not 'ton' Sdw.

pappepar 'kvinnobröst' (Nachspiel c. 1685, Sami. 13:67);
jfr sv. dial. pappe ds. Rz.

Pers 'perser' (Börk Dar. s. 11), pl. Perser ib.

pijgha, till en tjänstflicka (Chronander Surge s. 72). Samma
ord användes äfven som beteckning för flicka i allmänhet; jfr
/ unga pigor, gentor, stintor, Fäntor (Putzdrummel s. 78). Jfr
Noreen-Meyer s. 290.

pilt (Mess. s. 118); som synonymer brukas gosse, pojke.

pocker i bet. 'fransoser', hvarom s. 30, 46, förekommer
äfven hos Asteroph. Tisbe s. 10.

pojke (pl. Poyckar Mess. s. 118).

puke 'ond ande, djäfvul' (pl. pukar Brasck Ap. g. s. 149);
jfr s. 46 samt Nordlander Sv. fornm.-för. tidskr. 4: 31.

pussmunken 'kyss, puss' [få en p. Moraeus Vit. s. 417, 429
m. fl.): lågty. munken 'liten mun'. Om första leden se K. F.
Johansson KZ 36:355; sv. puss betyder sannolikt egentligen
'mun', och pussmunken är sålunda historiskt sedt en tavtologisk
bildning.

skammel 'liten bänk, pair (Mess. s. 6i) = sydsv. dial. skam-
mel Rz, da. skammel, lån från lågty. schamel, jfr isl. skemill,
ytterst af lat. scamellum.

STUDIER I 160OTALETS SVENSKA 225

skäpna är det regelbundna uttrycket för 'öde, schicksaF
(t. ex. Mess. s. 118); mot slutet af århundradet uppträder dock
ödh (Orf. o. Euryd. s. 86), öde (ib. s. 111); det senare enl. Tamm
redan hos Grubb Penu Proverb. s. 82, 391 (1665); jfr Schager-
ström Ark. 1: 36.

snapping (Rond. JR s. 19); ett förklaringsförsök se ofvan
s. 219.

snus 'snarkning' [Soffuer . . vthi fullan snwss Mess. s. 48);
jfr nsv. snusa 'snarka (lindrigt)'.

spanhake, användt som skymford [Din gamble spanhake
Asteroph. Tisbe s. 39), att lägga till de ofvan (s. 31 f.) anförda;
härtill adj. spanhakug, om hvilket se Tamm Ark. 16: 158.

spächt 'tukt' (Mess. s. 118).

sqwaller 'prat' (Chronander Bel. s. 132).

stallbroder 'kamrat, broder' (Brasck FP s. 27), alltså utan
den nedsättande bibetydelse ordet har i nsv.; jfr Kiära stal-
broder (Asteroph. Tisbe s. 45).

strömming och välling. Att 'äta strömingh och wällingh
huar eneste dagh' anser 'drängen' Dromo (Rond. JR s. 43) vara
'effter herragårdz lagh'; i motsättning mot denna läckrare kost
namnes 'mölia' och 'flesket'.

Swea 'Sverige' (Mess. s. 4, Swea Fruger s. 27); jfr Swea-
landh (ib. s, 5); jfr Tegnér Språkets makt öfver tanken s. 43,
Norelius Ark. 1: 226.

swager, beteckning för släktskapsförhållandet mellan två
svärfäder (Beronius Reb. s. 331); jfr ty. (dial.) sckwäher, schwie-
ger o. s. v., h varom Karl Scheffler Zeitschr. f. d. Wortforschung
2: 329 och där citerad litteratur. Äfven i Sverige synes alltså
en beteckning för relationsförhållandet mellan svärföräldrar ha
existerat.

swärdsbreff, ett slags (skrifven) trollformel, som gjorde
ägaren 'hård' (d. v. s. osårbar) [s. . . skrifwa, Atfolck så hårdhe
som sieenar blifwa Brasck Ap. g. s. 149), mit. swertbref.

säck förekommer om liderliga kvinnor icke blott i ä. da.,
hvarom s. 40, utan äfven i ä. nsv., t. ex. Asteroph. Tisbe
s. 11, 51, / skamsäcker båda ib. s. 65, den lösa säcken Putz-
drummel s. 89.

sätte i god betydelse [troowärdiga sällar Brasck Ap. g. s.

K. Hum. Vet. Sam/, i Uppsala. VII % 6. 1 5

226 ELOF HELLQUIST

127). Den modärna betydelsen har framkallats genom ordets
förekomst i sådana uttryck som öffwerdådigha sällar (Chronan-
der Surge s. 46), en oroligh selle (Beronius Reb. s. 328).

tack 'tacka vet jag' (Mess. s. 44).

tidningar 'nyheter' (Disa 1687, s. 23); tidigare i här an-
vända källor blott tidender [tiander o. s. v.). Ordet tidning har
ytterst sin grund i mit. tidinge f. 1 ; med afseende på aflednin-
gen -ning må jämföras slaktning : ä. nsv. släkting (O. Petri),
ä. nsv. regerning : regering, ä. nsv. behörning : behöring o. s. v.

tittor 'kvinnobröst' (Nachspiel c:a 1685, Sami. 13:66); jfr
ög. titt m. 'spene', ty. zitze.

trut (huruflotigh ähr han om sin trvtl Asteroph. Tisbe s. 31).

wilie (få någons w.) användes hos Brasck MGV s. 245 i
samma bemärkelse som t. ex. y. fsv. wili [hafde sin wilia mz,
henne Didr. af Bern s. 54), mht. wille (unz daz ir beider wille
ergie Gottfried von Strassburg Tristan v. 1321), »eine edele
dichterische Wendung fur die Erreichung des Liebeziels».

välling, se under strömming.

väst 'västanvind' (Nachspiel c. 1685, Sami. 13: 65).

Tavtologier äro:

muntrut {-trwt Chronander Bel. s. 153),

skrattlöje (Chaerberus s. 234).

b) Adjektiv.

blööt 'mjuk' (Brasck FP s. 50, om bädd) = fsv. bleter i
samma bet.

bång 'rädd, ängslig' (Brasck FP s. 61) = fsv. banger.

evig 'enda' i uttr. huar ewige dagh (Asteroph. Tisbe s.
40), huar ewige man (ib. s. 41), jfr nsv.

fatt 'beskaffad' [så fatt Gustaf II Adolf s. 151) = fsv.

foss 'katig' (Brasck FP s.. 86, Ap. g. s. 149), ännu vanligt i
dial. (se Rz s. 172); se om ordet Kock Ark. 15: 325 noten.

from 'vänligt 1. välvilligt stämd' (Brasck FP s. 99) ; jfr fsv.
wenner froma 'goda, såta vänner' Sdw. ; andra betydelser af
ordet från ä. nsv. se Noreen-Meyer Reg.

gunstig brukades icke sällan i tilltal framför titlar, t. ex.
Gunstige her Cantzler (Asteroph. Tisbe s. 4), gunstige Iunker
(ib. s. 25); jfr gunstig herr värd, gunsti herrarnes (Bellman).

1 Se Tamm Avi. hos subst. s. 60.

STUDIER I 160O-TALETS SVENSKA 227

Minnen af denna adjektivets användning äro sådaftia hälft skämt-
samma uttryck som min gunstige herre och gunstig herrn.

hål 'ihålig' (dän kale Skog Orf. o. Euryd. s. 95); jfr (?)
fsv. Holawiper 'Hålaveden'.

*löker, se ofvan s. 134.

mödh 'trött' (Mess. s. 7), lån från mit.

owetigh 'oförståndig' (Chronander Bel. s. 113).

ram 'svår?' (en ram irulkarl Laurbecchius s. 248), jfr fsv.
ramber 2) Sdw., = nsv. ram (i rama allvaret, rama bondlandet\
som numera snarast har betydelsen 'riktig, verklig'.

rojal 'regäl' (een rojal af räkning medh them Gustaf II
Adolf s. 540).

si/d 'sen' (på sijda Hösten Girs E. XIV s. 82).

skön i öfverflyttad ironisk bemärkelse: tu äst skön thz
ärendet at gåå (Rond. JR s. 22), jfr nsv. 'du är just skön att
uträtta ärenden'.

spa(a)k, späker 1) 'förståndig, klok' (Mess. s. 18, 23) =
fsv. 2) 'spak' (Mess. s. 7) = fsv.

träghen 'fiken, lysten (enträgen?)' (Mess. s. 46).

usel 'olycklig, stackars' (tu usle matrona Rond. JR s. 96;
Börk Dar. s. 42); jfr fsv. i samma betydelse.

En särskild uppmärksamhet förtjäna några färgadjektiv,
som användas i vissa fixa förbindelser.

Bönderna kallas gråa efter färgen på sina vadmalskläder.
Ex.: en bonde gråa (danska) (Mess. s. 109), een bonde gråa
(Brasck FP s. 89), en gammal bonde grå (Moraeus Vit. s. 432),
bonde grå(å) (Brasck FP s. 89, Chronander Surge s. 57); jfr tu
sijker grå (till en bonde, ib. s. 79), Gråhielm (som öknamn
på en bonde, ib. s. 67), Corcebus grå (en bonde, Moraeus Vit.
s. 385), min Corcebum, gubbe grå (ib. s. 466); jfr äfv. ib. s. 453 x .

Soldaterna äro i motsats härtill blå: kneckten blåa (Chro-
nander Surge s. 20); ib. s. 44 kallas soldaten för blårocken.

Om det vanliga skymfordet riddar röd se s. 38.

c) Verb.

bida är det vanliga uttrycket för 'vänta' (Bijda litet Chro-

1 Jfr ur en gammal dansvisa:

Grårocken å och blårocken på,
Bonddräng i fjor och nämndeman i år,
Och nästa år så är Jag herre.

228 ELOF HELLQUIST

nander Bel. s. 178; bjder 'väntar' Börk Dar. s. 34); en mera

h vardaglig karaktär synes töfwa ha haft (Putzdrummel s. 73).

bohaga 'slå sig ned, taga härbärge' (Kolmodin Gen. Aeth.

s. 277)^

bång-as väsnas, bråka' (Brasck FP s. 83), jfr nsv. buller
och bång.

fijka 'skynda' (Brasck FP s. 62, Ap. g. s. 132 m. fl. m. fl.).

forka ung. 'tala för', »plädera» (Rond. JR s. 35) = sv. dial.
(se Rz.); iterativbildning på k af prep. for\ jfr förf. Ark. 14: 21.

fånga 'få' i ex. Ont i skutten thz wee ta fånga (Rond. JR
s. 31).

förlägga 'vederlägga' (skäl Mess. s. 248).

för slamma 'slösa bort, förskingra' (Brasck Ap. g. s. 135).

gena 'gagna' (Mess. s. 49), motsv. isl. gegna; se Tamm Et.
ord b. under gagn.

hångla ung. 'hänga' (Moraeus Vit. s. 468), jfr nsv. (gå och)
hångla.

gijfta 'förgifta' (p. pf. Brasck Ap. g. s. 134).

gifva sigh på resan 'begifva sig på resa (Mess. s. 224).

gälla 'ljuda starkt' (Rond. JR s. 102) = fsv.

göra af med ngn 'döda' (Brasck Ap. g. s. 130) = nsv.

klagha sigh 'beklaga sig' (Chronander Bel. s. 141).

le(e) 'skratta' (Putzdrummel s. 76).

läfla 'tala inställsamt', »kuttra» (Chronander Bel. s. 118, 177)
= da. lefle, af lgt. leevelen = ty. liebeln.

mangla 'fattas' (Moraeus Vit. s. 468).

missfälla 'misshaga' (Prytz G. I s. 44).

musla '(smått) taga; pilla' (Chronander Bel. s. n8) = no.
dial.; jfr sv. dial. mussla Rz s. 449.

mörda i hiäl (Rond. JR s. 23).

nasla 'oförmärkt och försiktigt borttaga' (Brasck FP s. 80).

ni(j)ga 'buga (om män)' (Mess s. 9, 247, Rond. JR s. 44)
= mlt., mht. nigen.

nämnas 'våga, nännas' (Asteroph. Tisbe s. 43); ännu bruk-
ligt t. ex. i Vg. (äfven bland bildade personer) samt i Fryksdals-
målet 1 . Ordet är en folketymologisk ombildning af fsv. ncennas y
sannolikt beroende på att former af nämna(s) och nänna(s) i
vissa dial. sammanfallit.

1 Noreen Fryksd.-m. ljudl. s. 46.

STUDIER I IÖOO-TALETS SVENSKA 229

pruta träns, 'opponera sig mot, göra invändningar mot'
(Disa 1687, s. 33) = no. dial. (Aa.).

pusla 'lirka' (Chronander Bel. s. Ii8) = sv., no. dial.

påstå (ngt) 'framhärda i' (Disa 1687, s. 35).

ränna är vid denna tid rätt vanligt i betydelsen 'springa'
(Mess. s. 114); jfr rännekäringar (Asteroph. Tisbe s. 19) i bet.
'hjälpgummor'.

skytia 'skaka' (Brasck FP s. 50), af ty. schutteln.

skända skymfa, klandra o. d.' (skenat Mess. s. i5) = fsv.,
se Sdw. 4).

slamma och dämma 'lefva i sus och dus' = ä. ty. schlem-
men und temen (Hans Sachs); se för öfr. Falk o. Torp. Etym.
ordb. under demme.

sönia 'vägra' (Rond. JR s. 66) = fsv. synia\ z-formen af
detta verb lefde alltså kvar vid denna tid; jfr Tamms fråga om
förekomsten af /-formen i ä. nsv. Ark. 16: 152.

tildriffua 'tillfoga' (Mess. s. 118).

upstudza 'göra uppstudsig' (Disa 1687, s. 34).

utslå 'afslå' (Vthslagit mijn bön Mess. s. 54); jfr ty. aus-
schlagen.

utspe (vthspee) 'göra spe af, skämma ut' (Mess. s. 52).

vattlas 'vattnas' (Min mun han w. Nachspiel c. 1685, Sami.
13: 66).

weka 'beveka' (Börk Dar. s. 41).

wreesa 'krångla; vara ond 1. vresig' (Chronander Surge s.
67) = sv. dial. vresa (Rietz s. 818).

wålla i (Spörier henne till,) hwadh henne wåller 'hvad
som kommer åt henne 1. går åt henne' (Asteroph. Tisbe s. 19).

wärfwa 'fria' (w. till Chronander Bel. s. 174).

ägna sig 'tillägna sig' (Börk Dar. s. 34).

d) Adverb.

doch 'då' (tonlöst), se ofvan s. 114.

ens 'en gång (i framtiden)' (Gustaf II Adolf s. 185), af Igt.
ens, ä. ty. eins\ alltså att skilja från det inhemska, etymologiskt
identiska ens.

ja men, män 'ja' (Prytz G. I s. 44, 48), jo män (Börk Dar.
s. 18, 40); ney män (ib. s. 18, 45) 'nej'; vanligt i nsv. talspråk
(i vissa trakter).

23O ELOF HELLQUIST

medhan 'under tiden' (Mess. s. 50; jfr P. Brahes kr. s. 5)
= fsv. o. i nsv. bygdemålsfargadt talspråk.

nog(k) 1 , om pris [thet är nogh '(för) mycket' Brasck FP s.
41, förnogh 'för mycket' ib. s. 25); jfr i annan användning: så
nogh 'så mycket' (Brasck FP s. 49) och nsv. det var nog 'det
var mycket, inte litet'; jfr fsv. nogh 'mycket'.

nästan ungefär' (Orsakerna . . woro nästan thesse Girs E.
XIV s. 105).

omsunst 'förgäfves' (Mess. s. 54), iimbsonst (skillings tryck
från 1688), jfr Linder S. Möre s. 121, af ty. umbsonst, omsyss
ds. (Brasck Ap. g. s. 152).

rätt just' [Rätt du! Putzdrummel s. 73) = fsv. Samma
betydelse ingår i

rättnu 'nyss' (Disa 1687, s - 33)» numera användt blott om
framtid, t. ex. han kommer nog räitnu\ jfr rättnunnas 'nyss', om
hvars bildning se ofvan. I fråga om framtid förekommer rätt nu,
skrifvet i två ord, äfven i våra källor, t. ex. Vthmana tkem til
Kamp . . Rätt nu strax Mess. s. 56; vidare Börk Dar. s. 34; jfr
nsv. rätt snart. Ett förstadium till adv. rättnu föreligger i P.
Brahes kr. s. 60: tå hade aldrig warridt någen bätter legenhett
ther thill ähn rätt nu, d. v. s. 'just nu', där ännu ej rätt och
nu sammansmält till ett ord.

sedan mer ungefar 'ens så mycket som, ens' (Gustaf II
Adolf s. 183), jfr sv. dial. senna mer 'så mycket mindre', fsv.
sidhermer 'än mindre'.

vthe 'slut' ( Til thess wår act är vthe blifzven Brasck MG V
s. 302); jfr nsv. det är ute med honom.

widh pass förekommer ofta åtföljdt af prep., t. ex. Girs
G. Is. 23; se ofvan.

ändå betyder stundom till och med', t. ex. han wille icke
allenast, inge rådh gifwa migh, uthan ändå frågade hwadh Jagh
medh key såren hade till att göra (Gustaf II Adolf s. 538).

e) Konjunktioner: se ofvan s. 206.

f) Interjektioner.

ah zvce, ack wcz, ah immer zvce (Rond. JR s. 68).
ay 'usch' (Ay, twij, twij Chronander Surge s. 71).
ey 'ack' (Stiernhielm s. 31) = ä. da. ei ds.

1 Ordet kunde möjligen äfven ha upptagits bland adjektiverna.

STUDIER I l600-TALETS SVENSKA 23 1

eya, utrop af glädje eller förtjusning (Rond. JR s. 27), eia
ds. (Tiällmann s. 229); jfr fsv. eya ack! (vid önskan eller upp-
maning) Sdw.

hey 'å (1. dyl.)' (Chronander Bel. s. 109, I23(?)); 'aj, o' (ib.
s. 190); 'ack' (ib. s. 192); däremot synes ordet ej förekomma i
den nu brukliga användningen, såsom hej, hvad det gick o. d.

hot 'aj' (Rond. JR s. 27), hoy, hoy (hoy) 'aj, aj' (Brasck FP
s. 68, Ap. g. s. 130).

holla, som glädjerop (Lindschöld Hans. 4: 126); jfr hwip
hålla nedan.

hwipp 'hej, hör hit' (Rond. JR s. 59); jfr hvipp hey som
uttryck för glädje (i ett dryckesgille) (Lindschöld Hans. 4: 126)
samt hwip hålla (Asteroph. Tisbe s. 43) i en liknande situation.

hå 'å' {Hå, huilken glädie på slottet ährl Asteroph. Tisbe
s. 69).

nå, nå, lugnande (Disa 1687, s. 39).

o o, ack' (Brasck FP s. 99).

oi, oi 'oj, aj' (Kolmodin Gen. Aeth. s. 273); oy, oy ack'
(Brasck FP s. 99).

pytt 'pytt' (Chronander Surge s. 16, Bel. s. 119), väl eg.
sbst. pytt i bet. 'hälvete', se Tamm Supplement s. 11. Ordet
finns äfven som interjektion i ä. da.

Se äfven Tiällmann s. 229.

Lexikaliska anmärkningar till Gustaf II Adolfs skrifter ha
för öfrigt publicerats af Schagerström Upp. -stud. s. 37 följ.

Af länorden har ett större antal romanskt ursprung; de
äro i allmänhet komna till oss öfver Tyskland. Ex.: affecter
'sinnesrörelser; temperament' (Chronander Bel. s. 133), brawera
(Chronander Surge s. 41), celebrera 'fira, uppföra' (Mess. s. 147),
contentera 'nöja' (Brasck FP s. 85), facilitera 'underlätta' (Gustaf
II Adolf s. 256), favera 'gynna' (Chronander Surge s. Ji),jixera
'lura, bedraga' (ib. s. 32) = ty. vexieren, jlorera = nsv. (Gustaf
II Adolf s. 1), habijt 'dräkt' (Lindschöld Hans. 4: 157), intent
'afsikt' (Mess. s. 161), junckerera 'spela junker' (Chronander Bel.
s. 185), lucrera 'vinna' (Chronander Surge s. 32), presentera (sig)
ungefär = nsv. (Mess. s. 237), progress 'förkofran, framsteg' (Chro-
nander Surge s. 34), promovera 'befordra' (Chronander Bel. s.

232 ELOF HELLQUIST

in), prosperitet 'lycka' (ib- s. 175), resolverad 'besluten' (Laur-
becchius s. 251), rumor 'upproriskhet' (Mess. s. 180), success
'framgång' (Chronander Surge s. 34), sentens 'dom' (Mess. s.
133, 163), sollennitet= nsv. (ib. s. 253), vppancketera 'festa upp'
(Chronander Bel. s. 185), vthstoffera refl. 'styra ut sig' (Mess.

s. 134).

Särskildt vanligt är att finna de utländska orden koordi-
nerade med ett inhemskt synonym, t. ex. fnnderede och grund-
lagde (Gustaf II Adolf s. 1), regeres och förestås (ib.), pr ognosti-
cera och spå (ib. s. 209), stilla och appeisera (ib. s. 117), practiquer
och anslagh (ib. s. 150), fidlgiör a och prcestera (ib. s. 193), eedh
och jurament (ib. s. 201).

Rena högtyska lånord äro t. ex. begagna 'möta' (Stiern-
hielm s. 31), ty. begegnen\ erskijna 'uppträda, visa sig' (Stiern-
helm s. 31), ty. erscheinen\ vohnung 'boning' Lindschöld 1669
(Hans. 4: 129), ty. wohnung\ zier 'prydnad' (Lagerlöf Hans.
4:49), ty. zier\ örtra 'orda om' Lindschöld 1670 (Hans. 4: 148),
jfr ty. erörtern.

Tillägg.

Till s. 6 (källförteckningen): En lwstigh Comcedia vidh nampn Tisbe
(1610), utgifven af C. Eichhorn, Upsala 1863. — Till s. 15: jämte far före-
kommer ännu som tilltalsord, ehuru sällan, den längre formen fadher (Chro-
nander Bel. s. 171). — Till s. 16: fru-mor brukades ännu på slutet af 1700-talet»
t. ex. fru Lenngren Fröken Juliana (med hufvudaccenten på första stafvelsen). —
Till s. 92: en ipf.-form af samma art som hällste, träffte är sparckte 'sparkade*
(bonden Tubbe, Chronander Surge). — Till s. 98 : At i ey sko/e orkat gåt eller
ståt (bonden Tubbe, Chronander Surge s. 67). — Till s. 161 : omringde 'om-
ringade (p. pf. pl.)' (Girs G. I s. 230), ty. umringt. — Till s. 174 (adj. med
indirekt obj.) 1 from (jfr s. 226; i uttr. O woro migh min fader from Brasck FP
s. 99). - Till s. 196 (p. pf. för nsv. inf. vid/<ri): konstruktionen kvarlefver
ännu i nsv. i sådana uttr. som Får fienden porten lest (Gustaf II Adolfs. 256).

Rättelser.

S. 43 r. 1 n. läs: suiogot. — S. 171 r. 12 n.: Fransöske.

CECIL H. GREEN LIBRARY

STANFORD UN1VERSITY UBRARIESl

STANFORD, CALIFORNIA 94305-öOOT

(650) 723-1493

grncirc@sulmail.slanFord.edu

All books

et to i

icall.

JAN 0^000