Skip to main content

Full text of "Svenska folkets underbara öden"

See other formats


ODB3^€ 







mmimxm: 







fl""^.A 



Presented to the 

UQRAKY ofthe 

UNIVERSITY OF TORONTO 

by 
ANNA AND WILFRED WONG 



SVENSKA FOLKETS 
UNDERBARA ÖDEN 



CARL GRIMBERG 

KARL XI:S OCH KARL XILS TID 
t. o. m. år 1709 

58:6 — 67:6 tusendel 







STOCKHOLM 

P- A. NORSTEDT & SÖNERS FÖRLAG 




COPYRIGHT 

Bv CARL GRIMBERG 
1922 



STOCKHOLM 1922 

KUNOL. HOKllOKTR. IDUNS TRYCKKRI-A.-n. 

[222826] 



SVENSKT FOLKKYNNE UNDER 
STORMAKTSTIDENS DAGAR 



»överflöd och yppighet.» 

EJ BLOTT de ståtliga slott, som reste sig i svenska björk- 
hagar och talldungar, buro vittne om, att svensken nu 
kände ett behov av att visa sig i maktens glans; även 
det liv, som fördes inom slottens murar, var anlagt därpå. I 
deras praktfullt utstyrda salar inrättade sig härförarne från 
30-åriga krigets dagar nästan som tyska furstar. Här levdes 
plundrade rikedomar upp i fester och överflöd. I allt sitt 
uppträdande lade man nu an på att visa världen, att sven- 
sken ej blott var duktig i krig utan också rik och fin. Den 
sparsamme Axel Oxenstiernas son Erik hade, när han som 
yngling vistades i Paris för att utbilda sig, en svit be- 
stående av en hovmästare, två kammartjänare, tre lakejer, 
en page, en köksmästare och en kusk. För mindre gick det 
inte. Men så hade också hans fader föreskrivit, att »allt 
överflöd §kulle undvikas». 

Det var en ansenlig skillnad mellan stormaktstidens ly- 
sande adelsmän och Gustav Vasas enkla folk, ja även mel- 
lan svenskarne från början av deras deltagande i 30-åriga 
kriget och mot krigets sista tid. Ännu i början av 1630- 
talet hade den förut citerade franske legationssekreteraren 
Ogier funnit, att de svenska adelsmännen bodde lika enkelt 
som hantverkare och köpmän i Paris. I riksråden Per Spar- 
res och Mattias Soops matsal fanns det inga tapeter på 
väggarna, blott en blå »himmel» över bordet, för att spind- 
larna inte skulle ramla ner i maten. Men innan två årtion- 
den ännu gått, hade förhållandena förändrat sig till den 
grad, att samma lands sändebud fann lyxen i Sverige i för- 
hållande till förmögenheten större än i något annat land. 

»Himlarna» förtjäna sitt eget lilla kapitel i den svenska 
»yppiglietens» historia, ty medan de i utlandet ansågos 



6 SVENSKT FOLKKYNNE UNDER STORMAKTSTIDENS DAGAR. 

som höjden av lyx, skulle här i Sverige nästan varenda 
adelsman, ja varenda rik borgare sitta under en broderad 
»himmel». En högt ansedd och mycket berest italiensk 
diplomat vid namn Magalotti, som år 1674 besökte vårt 
land, kom vid åsynen av detta mod att tänka på »tysken, 
som då han i Paris fick se en person prydd med en riddar- 
orden, strax skickade efter en skräddare och beställde en 
rock med silverstjärna, i tanke att detta var det gällande 
modet». 

Magalotti har från sin svenska färd efterlämnat högst 
intressanta och värdefulla anteckningar. Om sina iakt- 
tagelser i Sveriges huvudstad förtäljer han bland annat: 
»Betraktar man lyxen i denna stad, icke blott i avseende 
på byggnader utan även i vagnar och hästar, i träd- 
gårdarnas utsmyckning, i lusten att följa moderna, i begäret 
efter franska galantcrivaror och engelska manufakturer, 
i belevenhct och artighet om också icke i smak, i förkärleken 
för italienska parfymer m. m., så skulle man kunna taga 
Stockholm eller rättare sagt hovet i Stockholm för en av 
de mest lysande kolonier, som fransk arbetsamhet och ri- 
kedom anlagt för att lägga i dagen vårt århundrades svag- 
heter.» 

Svensken tänkte mera på att uppträda som en rik man 
än att arbeta sig fram till att bli det. Under den lysande 
ytan fanns mycken råhet kvar, som väckte bildade utlän- 
ningars förvåning. Ej minst gällde det omåttligheten i mat 
och dryck. En av Gustav Adolfs matordningar föreskrev 
30 rätter på middagsbordet, därav 10 kötträtter. Till sitt 
bröllop beställde konungen lika många hektoliter vin, som 
det finns dagar i året, och därtill mer än 6 gånger så mycket 
öl. 

Dryckesseden följde med även på begravningar. Beteck- 
nande för tidsandan är Per Brahes anmärkning i sin tanke- 
bok i anledning av faderns begravning: »Det var det sista 
samkväm, som konungen var i här i Sverige; och gjorde han sig 
mycket lustig med mina bröder och några andra överstar.» 
Hur inrotad dryckenskapcn var, visar följande brev till 
Axel Oxenstierna från dennes broder, den hederlige, gud- 
fruktige Gabriel Oxenstierna, som haft några dagars be- 
sök på landet av engelska sändebudet: »Jag befinner mig 



»ÖVERFLÖD OCH YPPIGHET.» 7 

icke synnerligen väl utan mera sjuk av drick, dock för- 
hoppas mig, att de engelska icke heller drogo alle helbrägde 
undan.» 

Det intryck, som de svenska gästabuden och dryckesse- 
derna gjorde på en fin man från stora världen, avspeglar 
sig i Ogiers dagbok. Man läse t. ex. hans beskrivnin g på 
festmåltiden vid Johan Oxenstiernas trolovning med Anna 
Margareta Sture: »Under halvannan timmes tid utbragtes 
skålar för Hans allerkristligaste Majestät^ och Sveriges drott- 
ningar. De druckos på vederbörligt sätt stående och med 
blottat huvud vid alla borden, ty man skålar oupphörligt 
med varandra, och innan man dricker, håller man långa, 
förbindliga tal till varandra. 

När sinnena blivit upphettade och upptända av vinet, 
började man över lag angripa och smäda kejsaren och ko- 
nungen av Spanien. Den arsenal, varur man hämtade vapnen 
till denna kampanj, var ett ofantligt skänkbord, belastat 
med stora bägare och väldiga bålar. Det hade placerats mitt i 
salen och var omgärdat med en oändlig mängd tjänare, 
vilka outtröttligt fyllde glasen åt både sig själva och sina 
herrar, för att man icke skulle tro, att trosskuskarne och 
fältkockarne vore trögare till att dricka än soldaterna och 
befälet. 

När måltiden äntligen var slut, började dansen. Då fick 
jag, som redan var ganska beskänkt efter allt detta poku- 
lerande, ett utmärkt tillfälle att draga mig tillbaka. Men 
ambassadören måste för sin ställnings skull bevista detta 
motbjudande skådespel ända till klockan fem på morgonen.» 

Eller hör samme fransman berätta, vad han och ambas- 
sadören d'Avaux på sin färd till Kopparberget måste genomgå 
hos borgmästaren i Hedemoral På aftonen undfägnade den 
gode mannen dem med en överdådig supé. Men när gästerna 
sovit ett par tre timmar, kommer värden, fylld av överflö- 
dande välvilja, och väcker dem för att bjuda dem fyllda 
pokaler. Sydlänningarne få försöka anlägga sin gladaste 
och andäktigaste min, ty nu gäller det att hålla i och skåla 
för den svenska drottningens och de svenska stonnännens 



* Frankrikes konung. 



8 SVENSKT FOLKKYNNE UNDER STORMAKTSTIDENS DAGAR. 

välgång samt visa sin tacksamhet för de skålar, som ägnas 
deras egen konung och dem själva. Med ett fryntligt uttryck 
i sina omornade anleten måste de tömma samtliga skålar i 
botten. Ty annars anses de icke som ärliga män. 

Men ej nog härmed. »Vi trodde», fortsätter Ogier, »att 
våra värdar skulle låta sig nöja med denna vår beredvillig- 
het att dricka; men nej: nu uppdukades genast ett yppigt 
morgonmål, och vi måste sätta oss till bords. Till maten 
serverades mosel och rhenska viner, dels utan och dels med 
tillsättningar av allehanda kryddor och magstärkande medel, 
lika motbjudande för näsa och ögon som för magen. Så gick 
det oss ej blott denna gång eller då och då utan i det dagliga 
umgänget. Man icke blott skålade med oss utan trugade oss 
att tömma våra bägare till sista droppen. Om vi försökte 
undanflykter eller dristade oss till att söka draga vår mätta 
bordsgranne vid näsan, nödgade oss tjänarne bakom vår rygg 
— ja till och med fruntimren eggade oss — att tömma våra 
glas. Lika omilda i sin gästvänskap voro de präster, som 
höllo gästgiveri.» 

Whltelocke berättar, att vid den festmåltid, varmed han 
välkomnades i 1'ppsala, höll han på att komma i gräl med 
drottningens ceremonimästare, därför att han ej ville dricka 
de skålar denne föreslog. Engelsmannen hade nämligen 
föresatt sig att ej alls tömma några glas i detta land, där 
han fått höra att befolkningen skulle vara »mycket fallen 
för dryckenskap». Han fann sig också uppkallad att vid 
ett samtal lägga drottning Kristina på hjärtat att vidtaga 
åtgärder mot »det här brukliga otidiga supande och sväl- 
jande, som bland allmänheten mycket går i svang, och 
som, därest bättring ej göres, kan draga Guds straffdom 
över landet». 

De inhemska källorna bekräfta i allo utlänningarnes 
iakttagelser. Den förut citerade prästmannen från Väster- 
götland, som deltog i 1650 års riksdag, yttrar om den fest- 
måltid, som drottningen den 7 november höll för riksdags- 
männen av de tre högre stånden: »Gott välsmakande spanskt 
och rhenskt vin gavs där till fyllest, och inga andra drycker, 
utan den, som begärde svalkedrick, fick god Brunswiks 



»ÖVERFLÖD OCH YPPIGHET.» 9 

mumma. Var och en drack så mycket honom lyste och 
behagade, och ingen blev tvingad, vilket är anmärknings- 
värt. Allenast när de drucko Hennes kungl. Maj:ts, änke- 
drottningens och Hans furstliga Nådes hertig Karls lyck- 
önskan, måste drickas ut.» 

Ekeblad gör till slut i ett brev från januari 1663 följande 
sammanfattning av levnadssättet i huvudstadens högre 
kretsar: »Man hörer nu intet annat än gästabud och dricka 
sig drucken.» Det var ett livskraftigt släkte, som kunde stå 
ut med dylika vanor och ändå utföra bragder. 



Såsom förr i tiden sökte överheten även nu genom förordnin- 
gar stävja det överhandtagande överdådet och lyxen. Exempel 
därpå äro 1644 års »stadgar och påbud över åtskillige oord- 
ningars avskaffande, inrotade uti adelige samkvämer, mor- 
gongåvor och klädedräkter». Här påbjudas en mängd in- 
skränkningar i ätande och drickande vid adliga trolovningar, 
bröllop, barndop och begravningar. Trolovningar och barn- 
dop skulle hädanefter firas utan »alle banketter och solenna 
gästabud». Vid bröllop finge icke förekomma någon »mat- 
redning», utan skulle gästerna trakteras uteslutande »med 
konfekt och vin samt andre dricker till en rekreation och 
skälig samt hövlig lust men icke till överflöd; och behållas 
gästerna sedan kvar på någon tid till dans och ståndet lik- 
mätigt ocli hövligit omgänge». 

»Så skall ock härefter», heter det vidare, »brudgumme 
och brud, så väl som alle andre, både i bröllopen såsom ock 
i dageligit bruk, vara härmed förbudet att bruka till kläder 
gyllen- och silverduk, gyllentobin eller atlas med guld- och 
silverblommor, gull- och silverspetsar samt allehanda gull- 
snören, så ock gull- och silverslitser, pärlestickarearbete, 
glasbräm, så ock allehanda silkes-snören och spetsar.» 

I fråga om adliga begravningar stadgades: »Efter mycken 
oreda är inriten^ med banketterande, svalg och dryckenskap, 
ty vele Vi härmed först allt vakande vid liken, som sker med 
konfekt och sväljeri, hava förbudit. Sedan så skall ej heller 
något konfekt eller vin eller andre dricker bäras in och ut- 

* Inrotad. 



10 SVENSKT FOLKKYNNE VNDER STORMAKTSTIDENS DAGAR. 

delas, niir liket bares utur huset. Och sist skola i städorne 
alla banketter och gästebud samt niattillredningar vara 
förbudne och ingen bliva till maltids buden uti sorghuset 
utan den där eljest ordinarie haver att göra och den dödas 
eiterlämnade att sköta och hugsvala. Pä landsbygden kan 
detta fuUer icke så alldeles hållas, utan gästerne måste 
spisas, till dess begravningsakten är passerad. T>" mage de, 
som budne äro, om aftonen före trakteras med nödtorftig 
mat och dr\ck och andra dagen, som till begravningssolen- 
niteten är förordnad, bjudas ifrån kyrkan och hem i gården, 
där efter lägenheten hederligen att trakteras. t Därvid borde, 
sä vitt möjligt (,!>, »undvikas all dryckenskap och fylleri»; 
och sedan skulle man »dagen efter skiljas ät. och var rese 
hem till sitt igen». 

Övertnidelser av förbuden skulle i samtliga fall straffas 
med böter. 

Att påbuden dock ej ha »strängeligen efterkommits» fram- 
går därav, att är 1664 nya »stadg;ir och påbud> av denna art 
behövde utfärdas. I huvudsak voro de ett förnyande av 1644 
års stadgar; men flere nya bestämmelser voro tillagda. Så 
bestämdes, att bröllopen ej fingo räcka mer än en dag. 
dock med följande tillägg beträffande sådana högtidligheter 
på landet: »Vele gästerne sedan något göra sig lustige hos 
husvärden pä mer eller mindre tid. så kan det väl lidas, alle- 
nast medelmättighet uti kostnad altid observeras.» Gästers, 
rätters och musikanters antal vid gästabuden bestämdes 
noga. Beträffande undfägnaden vid prästerskapets och 
borgerskapets bröllop hette det bl. a., att man skulle »beflita 
sig om att gott svensk-öl framför annat, främmande bru- 
kas och därnäst bespara vin det mesta som ske kan». 

I fråga om klädedräkten tillkom nu bl. a. förbud för ad- 
liga kvinnor att använda mer än 120 alnar band på varje 
klänning (!). Prästerskapet och borgerskapet samt med dem 
likställda indelades var för sig i ohka grader, och så väl män 
som kvinnor fingo i mån därav pr>da sig mer eller mindre 
dyrbart, »benöjandes sig med den klädedräkt, som i dess 
stånd är övlig, och icke gåendes därifrå». Därför finge icke 
de, som ringare äro av grad och villkor, draga lika kläder 
med de förnämste, mycket mindre med sine förmän. 



»ÖVERFLÖD OCH YPPIGHET.» 11 

Mycket bekymmer väckte det hos överheten, att »kvinn- 
folken på någon ringa tid hava begynt mycket förändra de- 
ras dräkt», i anledning varav de nu fingo en särskild för- 
maning »att akta sig för en sådan nyfikenhet, som mera 
länder deras eget stånd till vanära än dem, som dem bruka, 
till heder och lov». Ty sådant, heter det, »icke allena ut- 
visar en lättsinnighet och ett högfärdigt hjärta utan för- 
orsakar ock, att sådana vele sine jämlikar förakta». 

Överträdelser av förbuden belades med höga böter, och 
vissa personer tillsattes att vaka över deras efterlevnad, 
räkna gästerna m. m. Ja en tid fanns en särskild general- 
inspektör över dessa lagars handhavande. Men resultatet 
av alla dylika åtgärder blev ringa. Först Karl XI fann ett 
verksammare medel att utrota det onda; det medlet var 
införselförbud och tullar. 

År 1701 utfärdade emellertid regeringen en ny klädeordning, 
vilken förbjöd bruket av flere slags tyger, som ansågos vittna 
om överdåd och lyx. Ett livligt intryck av förordningens 
verkningar får man i ett brev från Magnus Stenbocks maka 
till hennes man, skrivet i april samma år: »Här höres», säger 
hon, »intet annat än lamentationer* över klädordningen; och 
hade intet Hans Maj:ts order snart kommit, att terminen hade 
blivit på ett år prolongerad,^ så hade det blivit ett fullkomligt 
röveri på gatorna. För under den pretext,^ att man hade för- 
budna varpr till kläder, är mången vorden avklädd på gatan 
och mycket vackert folk beskymfat, så en hederlig borgar- 
hustru tog sin död utav skräck, att di rev kjortelen av henne, 
och hon fick strax om aftonen ett missfall och tredje dagen 
död. Och kan jag intet beskriva, vad för elände-tyg man måtte 
köpa och dubbelt så dyrt som annars; och kunna köpmän- 
nerna intet fournera så mycket, som konsumeras här i Stock- 
holm, mycket mindre i hela landet. Vi ha här i huset strax 
låtit göra oss kläder tåv* denna manufactur; och äro di redan 
halvslitna, så det är en synd att så kasta bort sina penningar.-/ 

Ej ens prästerskapet undgick att smittas av denna värl- 
dens fåfänglighet. Vid Johan III:s kröning hade anmärkts 
på deras korta och kantade kläder samt höga hattar, som 

* Veklagan. — * Att tiden för förordningens trädande i kraft blivit 
framflyttad ett år. — ^ Förevändningen. — * Utav. 



12 SVENSKT FOLKKYNNE UNDER STORMAKTSTIDENS DAGAR 

liknade krigsmanshattar. Det bestyrkes ock av den mycket 
lästa boken »Jungfruspegel», i vilken prästerna klandras 
för att de brukade stora hattar, »så att man näppeligen 
kunde skilja dem ifrån hovmän och köpmän». Ont blod 
väckte det ock, att »deras kjortlar voro med sammet be- 
lagde», samt att »deras hustrur och döttrar gingo efter fru- 
vis med deras drälldukar och vida ärmar, och på det de 
måtte så driva deras prål, kommo de sina föräldrar att be- 
gära sköld och vapen». 

I 1571 års kyrkoordning fann man sig föranlåten anbefalla 
prästerna att »stadigt bliva vid den klädebonad, som deras 
kall bäst höves, det är sida kjortlar och prästeluvor; ty dessa 
stackota kappor och hovmanshattar, som en part av de 
unga prästerna nu löpa med, såväl i kyrkor som annorstädes, 
hava med sig stor snöplighet och mång mans förargelse». 

Titt och ofta höras emellertid nya beskärmelser över »den 
lättfärdighet», som en del präster ådagalägga i sin dräkt. 
Så hände sig på en synod i Uppsala 1611, att ärkebiskopen 
whårdeligen» tillrättavisade klerkerna »för ohövelig kläde- 
dräkt med fransoske, store, vide byxor, tröjor och annat». 
Och han fortsatte: »De gå som kapitener, att ingen känner 
dem för prästemän. En part skära sig hejdukekläder med 
färgade snören och bära långt, kringskuret hår, klippande 
en part fram i pannorne, så att håret slinker hit och dit och 
de måste alltid hava handen i ansiktet, som skall mota 
håret ur ögonen.» Den kyrkoherde, som vi ha att tacka 
för berättelsen härom, anmärker om strafftalets åhörare: 
i)En part lutade sig neder, som visste sig skyldige däruti.» 

Före sin avresa från Nyköpings riksdag ingingo prästerna 
år 1612 sinsemellan en särskild förening att verka för främ- 
jande av gudsfruktan och goda seder. Vad som mer än något 
annat väckte deras ogillande var, såsom de själva yttrade, 
»den förargeliga klädebonad och dräkt, som. Gud bättre, i 
alla stånd brukas, varav lösaklighet och allt ont på ett hed- 
niskt sätt förorsakas». Man kom därför överens om att lägga 
sina åhörare på hjärtat, att Gud hotat göra en ända med 
förskräckelse på sådana prydnader och »i stället för god lukt 
skaffa slank, i stället för bälte ett löst band, för krusat hår 
ett skalligt huvud och för en vid mantel en trång säck». På 
det prästernas förmaningar skulle verka så mycket kraftigare, 



VÖVERFLÖD OCH YPPIGHET.» 13 

skulle de själva, under hotelse att annars bliva avsatta, »bruka 
anständig klädebonad och fly den lättfärdighet, som fanns 
hos en part med pjukmössor, höga hovmanshattar, stora för- 
argeliga skjortekragar och annat sådant» samt även söka 
dämpa sina hustrurs »olideliga högfärd». 

Professorer och skolbetjänte skulle likaledes tillhålla ung- 
domen att bruka hövlig klädebonad och själva föregå med 
gott exempel. 

Verkningarna härav måtte icke ha blivit synnerligen märk- 
bara, eftersom prästerna på riksdagen i Örebro fem år senare 
ansågo sig åter behöva fatta beslut i frågan. Det var av föl- 
jande innehåll: »På det att prästerna med deras flitige för- 
maningar mage något hos åhörarna avskaffa den förargeliga 
klädedräkt, som nu tager överhand och Gud hos Esajam höge- 
ligen straffar, okyskhet och högfärd uppväcker, skola präster- 
na, deras hustrur och barn, såsom ock skolemästare och djäk- 
nar i skolestuva fly lättfärdighet i klädnad och sidentyg, 
med store och höge uppvekne mårdskinnsmössor, sammets- 
ärmar, jackor och tröjor med månge snören och silvknappar 
beprydda, vida och fransosiske brackor,^ store och utpussade 
skjortekragar, hovmanshattar och hålskor, Item att de icke 
bära sammetsgatubodar på ryggen, store vide och utslagna 
kappekragar, såsom ej heller bruka benat och för långt hår 
och andre högfärdige, vanskaplige och vederstyggelige kläde- 
dräkter. När rectores scolarum^ och deras discipuli^ efter 
föregångne förmaningar icke vilja rätta sig i saken, måste 
rektor avstå från sitt ämbete och djäknen förvisas skole- 
stuvan.» 

Bland ungdomen, representerad av djäknar och studenter, 
var det nog särskilt svårt att stävja flärden och fåfänglighe- 
ten; och det berättas om en lärd professor vid Åbo universi- 
tet, att när han år 1661 anmodade studenterna att tacka Gud 
för den då erhållna freden med Ryssland, förmanade han 
dem tillika »att för Guds skull icke genom sina alltför omått- 
liga och vida byxor uppreta vår frälsare Jesum Kristum till 
att straffa landet med nya och än grymmare krig». 

Hur svår benägenheten för elegans på sina håll var att ut- 
rota framgår därav, att talet om prästernas långa hår, »pjuko- 



* Byxor. — * Skolrektorerna. — ' Lärjungar. 



14 SVENSKT FOLKKYNNE UNDER STORMAKTSTIDENS DAGAR. 

ta,^ höga hattar, stora, fodrade mössor och stora kragar» går 
igen även i 1664 års överflödsförordningar, där höga överheten 
söker inskärpa vikten av att prästerna uppträdde i »en all- 
varsam klädedräkt, så att de ock därav mage ifrån andre 
ståndspersoner kände och som präster ansedde varda». Huru 
denna »allvarsamma dräkt» skulle vara beskaffad, utveckla- 
des sedermera närmare. Den borde bestå av »hövliga och 
långa, sida kappor med små präslehuvor, hattar med måtte- 
ligt veck och kullar men icke de långa och mycket krusota 
peruker eller slängande kappor och vila handskar». Därtill 
borde höra »allvarsamt skorne underkläder». 

Alt det dock brast mycket i fråga om laglydnaden förstår 
man, då man hör biskop Jesper Svedberg klaga över »den 
sköne predikanten», som »går där med sin långa, krusade och 
pudrade peruk och i sida kläder, så att kappan släpar ett 
kvarter efter honom, allt till den ändan att han skall synas». 

År 1710 överenskom prästeståndet att »bortlägga de långa 
och mycket krusota peruker», som då brukades, »och att de, 
som nödvändigt behöva dem för sin hälsas skull, skola skaffa 
sig små peruker, som äro naturligt hår lika». Dessutom skulle 
prästerna, »besynnerligen de, som äro komne till något he- 
derligt ämbete, icke raka sig, så att de mage synas följa ung- 
doms lusta och ostadighet. Och ändock de, till sitt stånds 
åtskillnad, måste bära långa kappor, låta dem likväl icke 
skäras så sida, att de släpa på jorden. Ty vad det är för få- 
fänglighet, kan var och en märka, samt huru andra vid slikt 
exempel ursäkta sin överflödighet.» Härmed hade nu präster- 
skapels »krusota» peruker kommit ur världen. Vad åter vid- 
kommer löftet att låta skägget växa, tycks detta ha tagits 
mindre allvarligt, ty ännu vid 1755 års riksdag anmärkte en 
iakttagare, att av hela prästeståndet fanns icke mer än en, 
som bar skägg. De andra föredrogo således att alltjämt 
»följa ungdoms lusta och ostadighet». 

Inom borgarståndet hade överheten länge funnit en be- 
tänklig böjelst» för lyx. Nu går det så långt, att ståndets egna 
ledande män känna sig allvarligt bekymrade. År 1661 klaga 
borgmästare och råd i Stockholm över folkets böjelse för 

» Spetsiga. 



»ÖVERFLÖD OCH YPPIGHET.» 15 

»Överflöd och allt slags yppighet», i det att man »sin syndiga 
kropp icke måtteligen föder utan genom överlast med mat 
och drick göder och dödar honom samt förmedelst lastvärd 
högfärd honom vanhedrar och häder i stället för att honom 
skyla med torftige kläder». 



Den kraftigaste kampen mot yppigheten och lyxen fördes 
givetvis av prästerna, trots somliga prästmäns svaghet för 
flärden. Och stridssätten voro mångahanda. Den glade och 
älsklige skalden Samuel Columbus, Stiernhielms vän och 
lärjunge, berättar t. ex. i sin anekdotsamling »Målroo eller 
Roo-mål», hur den originelle kyrkoherden i Mora mäster 
Per tog saken: En gång kom under predikan »en grann 
karl i kyrkan och hade efter det maneret, som då brukades, 
oppskurne och ristade armar, mycket bjäfs, band och krus 
på kläderne, som häng och slang på alla sidor. Då sade mäster 
Per: 'Si, hur fan har farit med den där karln, hur han har 
rivit och slitit honomi Gu' bevare oss frå'nl Tar och ler ute'nl''> 

Vad kvinnomoderna beträffar, togo de renhjärtade denna 
tid nästan värst anstöt av den s. k. fontangen, en hög huvud- 
prydnad av spetsar, uppkallad efter en av Ludvig XIV:s 
älskarinnor, hertiginnan av Fontanges. Såsom bevis på för- 
synens vrede mot detta nya påhitt anfördes mot slutet av 
1600-talet bl. a., att en ko på Gottland framfött en kalv med 
denna fördömliga huvudbonad. Man behöver blott läsa titeln 
på den stridsskrift mot fontangen och de urringade klän- 
ningarna, som en svensk präst utgav efter tyskt original. Den 
lyder i all enkelhet sålunda: »Wällustens Twenne Blås-Bälgor, 
neml. Den Höga Fontangen Okk de Blåtta Brösten, Genom 
vilka de alamodiska Kiätt- ok Flättia^ älskande Qwinnor uti 
sina egna okk månge dåraktige Manspersoners Hierta först 
uptända en oloflig Kiärleks okk Elskogs Gnista Åkk seder- 
mera den så upblåsa, att hon uti en outsäjelig Ängslans Låga 
utbrister okk stadnar. Allom, synnerlig det med Dygd okk 
Ähra bekrönte Qwinnokiönet, till en wällment Effterrättelse 
och Warning Beskrefne okk till Trycket befordrade af Ernesto 
Gottlieb . . . 1690.» 

' Flärd. 



16 SVENSKT FOLKKYNNE UNDER STORMAKTSTIDENS DAGAR. 



Förfallarcn ulbrister: »Eder nesliga dräkt är okristlig, ge- 
nom vilken I eder frälsare Kristum vanvörden. Många ibland 
eder hava en plägsed, att de emellan sina bröst hänga ett 
diamantkors eller ett av guld gjutet krucifix. Och skulle man 

icke kunna säga, att 
I hängen Kristum än 
i dag emellan tvenne 
rövare, liksom for- 
dom de ogudaktiga 
judar gjorde på Gol- 
gata berg!» 

År 1716 behand- 
lades fontangens sed- 
liga vådor ytterligare 
av en pastor SeLh i 
en folkskrift med föl- 
jande titel: »Fon- 
tange Predikan, lem- 
nad utu öpnad graf 
på Habo Kyrkiogård 
Af ett Dödfödt Barn, 
hwilket af sådan 
skapnad, som näst- 
fölljande sijdas Figur 
ulhwijsar, i werlden 
kom then 13 Augusti 
1715, i hemmanet 
Giöla, i Habo för- 
samling, hafwande en 
fontange på hofwu- 
det högre en sielwa 
ansichtet, en snipp i 
pannan med smått krusat hår Ther under samt wid tin- 
ningarna, en hengiande sante wid wenstra kinbenet. Ingen 
näsa, men små näseboror. Ingen öfwerlep. Then högra han- 
den rödh, then wenslra huit.» Selhs predikan har form av en 
visa, som sjunges av det dödfödda barnet, vars ganska an- 
skrämmcliga fysionomi ett bifogat träsnitt utvisar. 

Även mot korsetten och styvkjortlarna, krinolinens före- 
gångare, upphävde de fromma ett härskri, och i bröllopsvers 




Det dödfödda barnet. 



»ÖVERFLÖD OCH YPPIGHET.» 17 

från stormaktstidens slut prisas de prästerliga brudarnas en- 
kelhet i motsats till »stadens jungfrur i fiskben». 

En dundrande straffpredikan mot det täcka könets få- 
fänga innehåller Jesper Svedbergs bok »Gudelige dödstankar», 
vilken utkom under det hemska peståret 1711. Författaren 
utbrister: »Eva haver alltför många döttrar, som på henne 
brå och slaktas. De mena all deras heder, välstånd, liv och 
lycksalighet bestå uti storhet och höghet. De måga av harm 
spricka och i mång stycken brista, där de icke få sina titlar 
och de ställen, som de förmena sig vara berättigade till. 

'Ah, vad högmodas du, arma mull och aska, som dock icke 
annat äst än en slem träck den stund du ännu lever? Och när 
människan är död, äta henne ormar och maskar.' Läs orden 
än en gång igenom med betänkande, och gäck till de dödas 
grav, slå upp kistan, så skall du få förklaring på textenl» 

Och så kommer han in på damernas speciella yttringar av 
fåfänga: bruket av muscher och fontanger. »Vad äro», ut- 
ropar han, »de svarta fula lappar, dem de sticka i ansiktet, 
annat än de vilja mästra Gud, som dem dock sköna och däje- 
liga skapat haveri Vad vilja de med den vederstyggeliga 
huvudbonaden, den de fontanger kalla, annat än mästra Gud 
och vara alldeles missnöjda med hans skapande? Jag sade 
vederstyggeliga. Ty ock nu på kort tid hava oskälig djur 
fött fram onaturliga och vidunderliga foster med sådana 
huvudbonad med fähuvud och undertiden^ hundanos för att 
låta dig se, vad stor vcderstyggelse Gud bär därtill.» 

»Nu är», klagar författaren, »världen så inkommen med flärd, 
högfärd, yppighet och fåfänga, att det bliver, snart sagt, 
nästan odrägeligit för en man av stånd och värde, den icke 
desto förmögnare är, att taga sig hustru. Här är strax Eva 
framme, som är ej nöjd med sitt stånd och sina villkor. Hon 
vill högre upp. Hon vill vara lik med den högsta, om hon 
kunde. Hon vill hava så kosteliga kläder som en fröken, 
så dyrbara diamanter, så kostbara speglar, så sköna tapeter, 
så fullkomligt cabinett, så å la mode fransöska sängar, bord 
stolar, kiridonar,^ så krusigt nattetyg, silverservis, så präktig 
vagn och tyg, så drängar, så hästar, så uppvaktning, så allt 
såsom en fröken, såsom en prinsessa. Mannen måste det 



* Understundom. — * Litet runt bord med en fot (fr. guéridon). 
2—222826. Grimberg, Svenska folkets underbara öden. IV 



18 SVENSKT FOLKKVNNE UNDER STORMAKTSTIDENS DAGAR. 

skaffa, taga't var han kan, skall han ock sätta sig i skuld 
därföre över öronen, den han kanske aldrig mäktar betala.» 

Ett intressant exempel pa vilka uttryck det ständiga dun- 
drandet från predikstolarna mot det överhandtagande över- 
dadel kunde ta sig i ett mottagligt sinne, ger en skrivelse, 
som kyrkolierden i Agunnaryds socken i sydvästra Småland 
insände till domkapitlet i Växjö år 1668. Den utgör en »Rela- 
tion hur en ung däjeiig man 3 åtskilliga gånger mötte drängen 
Per Månsson i Vedåsa», och den lyder som följer: 

»Den 12 juni, när Per Månsson gick hem ifrån kyrkan och 
kom in mot Östregård i Vedåsa, stod där för honom en ung, 
lång man med ett däjeligt ansikte, snövita kläder, hade intet 
hår eller skor. Denne sade till honom: 'Vad vill du med snö- 
ren på mössan, ränder på tröjan och frånser på byxorna? 
Gäck hem, sprätt det av och bränn uppi' Vilket drängen 
strax efterkom. Då sade han: 'Gäck nu i morgon till prästen 
och säg honom, att han skall allvarligen förkunna på prcdike- 
stolen och högeligen inråda, att allesammans avstå med den 
leda, slemma och förbannade högfärden, som nu går i svang 
och alldeles tager överhanden, såsom ock med de gruvelige 
eder och bannor, som nu dageJigen övas. Skjortor och särkar 
brukas nu med rynkta ärmar, skjorleband med stora vippor, 
tvärsnubbeta skor med höga hälar — om sådant mer brukas, 
skall foten bliva sådan som skon — , frånser på kläderna, 
långt hår, många band på kläderna och huvudet, huvudkläden 
stärkta. Säg nu prästen detta! Om han icke förmanar all- 
varsamligen, skall jag själv gå till honom. 

Den 13 juni gick Per Månsson till mig undertecknad och 
kungjorde mig allt detta ovanbemälte. När han då gick ifrån 
mig, kom densamme unge mannen åter till honom på ett 
annat rum och sade till honom: 'Haver du varit hos prästen? 
Vill han eflerkomma't?' Då sade han: 'Ja.' — 'Nu skall du 
åter säga prästen, att han råder adeln avstå med sin stora 
högfärd. Om icke den slemma hiigfiirden avstås, skall ingen 
äring bliva på 3 år, ja en såd^n nöd, så att människan skall 
äta hundar och kattor. Pestilen lier, smittosamma sjukdomar, 
krig och öriig skall liastigt komma. Men vill människan 
bättra sig, skall det bliva så god äring, att sådan skall aldrig 
hava varit. Jag är en ängel, som av himmelen är nedsänder 



ETT HETLEVRAT SLÄKTE. 19 

att sådant tillkännagiva och så kraftig, att om du vill gå på 
vattnet över denna sjö, skall du kunna't.'i> 

Ett tredje möte mellan ängeln och drängen slutade med att 
den förre »for så småningom upp åt himmelen och ropade: 
'Ve, ve, ve över den ogudaktiga världen.' Och var han då 
intet större än en pilt om 10 år.» 

Litteratur: C. Annerstedt, Om samhällsklasser och lefnads- 

sätt imdcr förra hälften af 1600-talet (Föreningen 

Heimdals folkskrifter nr 33—34; haft. 40 öre). 
Carl Hallendorff, Sveriges omdaning under 

1600-talet; haft. 80 öre. 
Emil Hildebrand och Carl Grimberg, Ur 

källorna till Sveriges historia I. 
Ludvig Larsson, Bilder från fordom, framletade ur 

arkiven i Växjö. 
Lorenzo Magalotti, Sverige under år 1674, 

utg. af Carl Magnus Stenbock. Haft. kr. 5.- — ; 

inb. kr. 6.50. 
Johan Nordlander, Norrländskt skollif ; haft. 

kr. 2:25. 
Henrik Schiick, Ur gamla papper: Ser VI. 

Haft. kr. 3: — . 



Ett hetlevrat släkte. 

ETT sunt virke var det i stormaktstidens svenskar men 
ett rått virke. Det långvariga lägerlivet hade natur- 
ligtvis förvildat sederna. Krigarne kommo hem med 
vanor, som illa passade i ett fredligt samhälle. Så måste re- 
geringen till exempel erinra en överstelöjtnant Ribbing, som 
efter freden låg med sina trupper i Södermanland, att han nu 
var »i Sverige och icke i Tyskland, där annorlunda sker». Vilda 
dryckeslag med slagsmål hörde till ordningen för dagen, 

Johan Ekeblads brev till fadern äro fyllda med sådana 
trevliga historier. Ibland har han ett par tre stycken pikanta 
dueller och slagsmål att berätta om i samma brev. En gång 
är det hovstallmästaren Stenberg, som slagits med en »fransos» 
i drottningens tjänst, och under duellen ha även deras se- 
kundanter råkat ihop. Slagsmålet slutade med att bägge 



20 SVENSKT FOLKKYNNE UNDER STORMAKTSTIDENS DAGAR. 

fransoserna bleve så illa tilltygade, att de »måste begära 
livet». 

Icke en utan väl ett dussin gånger är Klas Totts namn på 
tapeten i dylikt sammanhang. I ett brev från hösten 1653 
berättar Ekeblad till exempel: »Denna gången vet jag intet, 
som nyligen skett är, utan att grev Totten och grev von Dohna 
hava slagits till häst med värjor allena; och har Totten haft 
överhanden, i det greve av Dohna är fallen av hästen. Båda 
äro de stuckna, Totten litet över hjärtat och den andra i 
veka sidan, dock så likeligen,^ att de båda bättre bliva.» 

Icke alltid hade den ryktbare slagskämpen så starka skäl 
att slåss, som när han barkade ihop med riksrådet Gustav 
Leijonhufvud, därför att denne i avundsjuka över Totts hov- 
gunst »haver givit grev Totten några öknamn på sin bak på 
rännarebanan, vilket han har fått veta». 

Ett annat stående nummer i tidens slagsmålskrönika var 
föreställning av »Dulle--Banér, Johan Baners ende och illa 
beryktade son. Faderns förtjänster hade gjort honom till 
greve, och till gardesöverste avancerade han, utan att historien 
har något att förmäla om hans krigiska bedrifter. Några år 
därefter utnämndes han till den höga hovsysslan som riks- 
stallmästare. Men hans skötsel av hovstallet gav anledning 
till en massa anmärkningar. Bland annat beskylldes han för 
att om dess ädla djur ha använt det vanvördiga uttrycket 
»skinkmärrar». Hans mer än lovligt svåra brist på hyfsning 
gjorde honom över huvud taget omöjlig för viktigare offent- 
liga värv, och genom sina galenskaper, sitt slöseri och sina 
erotiska snedsprång blev han en visa över hela landet. 

Ekeblad, som var hans kamrat vid hovet, har bland annat 
att förtälja om ett uppträde i Stockholm några dagar innan 
Dulle-Banér skulle fira sitt bröllop, ett krakel, vari den bli- 
vande brudgummen var huvudpersonen. Han hade »mött en 
hop unga borgare på Järntorget, som voro druckna och följde 
en brudgumme till häst. Och huru de hade skjutit, så hade 
de råkat Banerens häst, varöver han är bleven så galen, att 
han velat slagit dem. Och ha de ställt sig till värns och skjutit 
en livländsk adelsman, som heter Kromann, i halsen; och 
sedan ha de flytt in uti ett hus på Nygatan, där då Baneren 



* Sannolikt så. — * Lågtyska du 11, högtyska to 11: tokig. 



ETT HETLEVRAT SLÄKTE. 21 

har förföljt dem och illa huserat i samma hus.» Så kunde det 
gå till på Stockholms gator i nådenes år 1654. 

Tidigt färdiga voro de, den tidens adliga hetsporrar. Så 
berättar Ekeblad från våren 1653 följande: »Eljest måste 
jag låta min käre farkär veta om ett gräl, som lille Wacht- 
meisters son har haft med lille grev Anders Linnarsson, vilka 
båda äro drottningens pager. Och i bollhuset hände då, att 
Wachtmeisters son den andre för en bärenhiiter^ skällde.» 
Då tar unga grev Anders till »sin lilla fuktel'-^ och hugger den 
andre 3 eller 4 streck över huvudet, dock utan sår.» Unga 
Wachtmeister drar då »sin lilla plit», och de ryka ihop. »Om 
icke några andra pager, som litet större voro, hade kommit 
emellan, hade de kanske intet så skiljt sig åt. De bevisa re- 
dan, att deras fäders courage i dem inrotat är.» — »Lille grev 
Anders», Lennart Torstenssons son, som med tiden skulle 
bli riksråd och hovrättspresident, var vid det tillfället en 
pojke på tolv år. 

Icke alltid var det värja och plit, som man grep till. Eke- 
blad har också att berätta om ett »ståteligit örefilsslaktsmål», 
som på en begravning uppstod mellan riksjägmästaren och 
landshövding Klas Stiernsköld. En annan gång har man 
»druckit skräckeligen hos riksamiralen, där en hop krakeler 
och trätor äro förefallne emellan de unga och de gamla gre- 
varne. Där har varit sådant larm, så att ingen i sällska- 
pet har varit, som icke har trätt med någon.» 

En annan för tiden betecknande episod förtäljer ett av 
Ekeblads brev från februari 1653: »Eljest går här ett rop — 
dock vill jag hoppas, att det intet sant är — , att grev Göstav 
Linnarsson skulle vara ihjälstucken av en ung furste av Hol- 
stein, och det på sådant maner, att den fursten har kallat 
honom en pappersgreve, däruppå grev Göstav har givit honom 
en örefil; och strax haver den andra dragit sin värja och där- 
med ränt honom tvärt igenom. Grev Göstavs hovmästare, 
som heter Smidt, skall ock i samma tumult ha blivit ihjäl- 
stucken. Med nästa post få vi höra, om det är sant.» 

I samma brev, som Ekeblad berättar om slagsmålet mellan 
unge Wachtmeister och Lennart Torstenssons son — det 



Björnvaktare. — ^ Huggare. 



22 SVENSKT FOLKKYNNE UNDER STORMAKTSTIDENS DAGAR. 

skrevs den 6 april 1653 — ger han följande ohyggliga tidsbild: 
»Jag måste korteligen avisera* min käre farkär om en mor- 
dcrisk gärning, som i förleden söndags om natten här skedde, 
ja en sådan gärning, som jag visst tror aldrig i Sverige till- 
förene haver hörts. Vilket på det sättet tillgånget är, att min 
käre farkärs överstlöjtnant Erik Henrikson, sedan han på 
slottet i predikan varit hade, där jag med honom talade, tog 
han med sig en bokhållare, Erik Johanson benämnd, vilken 
dock utan tjänst var och har en bror i kammaren, som heter 
Nils Johanson och är kamrer. Med denne sin gäst begynner 
övcrstlöjtnanten att dricka efter måltiden, och in mot af- 
tonen begynner överstlöjtnanten brottas med denne sin gäst, 
efter han en övermåttan stark karl är. Händer sig så, att han 
slår överstlöjtnanten under sig, vilket övermåttan förtryter 
honom. Springer för den skull på väggen och fattar till en 
pistol, sågandes sig vara en soldat och intet förstå sådan arm- 
brottning, och slår honom därmed över huvudet, att bloden 
lopp därefter. 

Dock oansett det intet stort på sig hade, jämra' och klaga 
han sig likväl mäkta därav och ville gå sin kos, och var redan 
utgången. 

Då lät åter överstlöjtnanten hämta in honom igen och be- 
gynte att ångra, att han så hade trakterat honom. Bad ho- 
nom alltså, han skulle ge sig tillfreds, och att han ville bliva 
kvar över natten, efter det redan sent var. När han sig nu 
därtill bekvämat hade, sände överstlöjtnanten efter en bar- 
berare och lät förbinda'n, och sedan lät han laga honom en 
säng på golvet av kappor och vad som fanns, då de strax 
insomnade överfulla och lika som de intet ont hade haft till 
varandra. 

Och en överstlöjtnantens pojke låg därinne med, vilken om 
morgonen klockan 6 vaknar och finner densamme Erik Jo- 
hanson vara sin kos och lämnat efter sig kappa och hatt, vil- 
ket kommer honom sällsamt före. Går alltså till sängen att 
se, vad hans husbonde gjorde, vilken han då fann simmandes 
i sitt eget blod död, havandes IS stick i bröstet av överst- 
löjtnantens egen kniv förutan två skärande han hade i halsen 
och strupan rent av. Ett gruveligt spektakel att anse och un- 



* Underrätta. 



ETT HETLEVRAT SLÄKTE. 23 

derliget, att en kristen människa ett sådant hjärta hava kan 
till att begå ett sådant mord, besynnerligen för en sådan pas- 
serlig orsakl»^ 

* 

En mera gemytlig stämning — jämförelsevis dock — vilar 
över följande gruff och krakel. 

Hos regementskvarterniästaren Peter Duben i Stockholm 
sammanträffa en lördagseftermiddag i februari 1659 en del 
inbjudna personer. När samkvämet pågått en stund, infinner 
sig helt oförmodat ryttmästaren Påfvenhielm utan att vara 
bjuden. Värden hälsar honom emellertid välkommen, och 
alla mottaga honom vänligt. 

Men när man hållit på att pokulera en stund, råkar den 
objudne gästen i gräl med värden och utfar i skymford över 
en frånvarande person, guvernören över Trondhjems län, 
vilket på den tiden innehades av svenskarne. När han icke 
vill sluta, ingriper chefen för det Trondhjemska regementet, 
överste Planting-Gyllenbåga, och förehåller honom i hov- 
samma ordalag det opassande i hans beteende. Men rytt- 
mästaren förklarar under hotfulla åtbörder, att i ett glatt lag 
duger det inte för översten att försöka kommendera och till- 
rättavisa honom — det var endast i fält, som han hade rätt 
till det. 

Ju längre det lider på aftonen, ju oförskämdare blir Påf- 
venhielm. ' Till sist måste Planting be honom gå hem och 
lägga sig. Men då blir han etter värre och ropar, att han »ger 
översten och hela hopen så många tusen djävlar, som finnas 
till». 

Till slut går han emellertid sin väg. Men när Planting och 
två andra officerare komma ut på gården, få de höra Påfven- 
hielms röst igen. Han står där och skäller och svär. Då drar 
översten sin värja och ger honom med flätan »kommandovis 
över huvudet ett streck» och befaller honom att ögonblick- 
ligen gå hem. Men ryttmästaren svarar med att draga sin 
egen värja och gå mot översten. Klingorna korsas, och Påf- 
venhielm får sig »en rispa i buken». Det är nog, för att han 
skall taga till reträtten. Under fortsatt utstötande av smä- 
deord och hotelser avlägsnar han sig och tar sin tillflykt till 
en annan ryttmästares bostad, där han fortsätter att äta och 



24 SVENSKT FOLKKYNNE UNDER STORMAKTSTIDENS DAGAR. 

dricka utan att, som det synes, minnas, att han var sårad. 
Emellertid blir han genom värdens och Plantings försorg för- 
bunden, dock efter att ha spjärnat emot i det längsta. 

Två dagar därefter, när han sovit ruset av sig, hälsade han 
på hos en annan bekant, där han började dricka igen och äta 
»kall och otjänlig föda». Detta vårdslösa sätt att handskas 
med en rispad buk renderade innehavaren en inflammation, 
som gjorde slut på hans oroliga tillvaro. Rispan kostade 
överste Planting blott 400 daler kopparmynt i böter, ett 
straff, vars lindriga art motiverades med att »den döde var 
en orolig människa». 

, ♦ 

Mycket besvär hade överheten att få bukt med »de åtskil- 
lige och olillbörlige excesser och bedrifter», som både sent 
och bittida förövades i Stockholm och dess förstäder »vid 
mångahanda tillfällen, med skriande, ropande, smädande 
och flere oförrätter». I en rad förordningar från 1660- och 
1670-talen klagades det över att »en hop med oroligt sällskap 
och självsvåldigt folk sig företaga esomoftast om aftonen 
och eljest nattetid ett oskickeligit leverne att öva med rop, 
skriande och skjutande och icke efterlåta folket på gatorna 
med frid gå deras väg utan dem våldsamligitvis överfalla 
och besvära med håniske ord, hugg, slag, våld, rov eller annan 
motvillighet». En annan inrotad osed var att »nattetid för- 
lusta sig med styckens och bössors lösande och avskjutande, 
såväl vid kollationer och gästabud som ock eljest, antingen 
av kättja eller motvillighet, därav mångens ro och vila för- 
spilles». En del vilda sällar togo sig också för att »bränna, 
sönderriva, skövla och fördärva borgerskapets stånd och 
bodar, som här och där i staden och förstäderne finnas». 

De värsta bråkstakarna voro »drängar och eljest annan 
lös canaille,^ som vid adelige gästabuden och andra förnäm- 
lige och solenne samkvämer, sedan de sig med dryck anfyllt 
och överlastat hava, gemenligen den oseden hava pläga 
sig att sammansamla och rotera,- görandes på gatorna ru- 
mor^ och oljud». Men skam till sågandes fanns det även 
ståndspersoner, som icke aktade för rov »att vanära sig 



Slödder. — » Rota ihop sig. — « Buller. 



ETT HETLEVRAT SLÄKTE. 25 

och sitt stånd med oljuds och övervålds görande om natte- 
tid». 

Myndigheterna tillsatte särskilda vakter för att beivra 
allt dylikt oskick, och vid hårt straff förbjöds att »med skri- 
ande, ropande, svärds och gevärs blottande någon egenvillig 
excess begå på gator, gränder och torg». Den som gjorde 
sig skyldig därtill, skulle »strax kastas i fängelse och spisas 
med vatten och bröd» för att sedan få sin dom allt efter 
skadans eller förargelsens omfattning. 

Desslikes belades det med strängt straff att »om aftonen 
efter satt vakt och nattetid något skytt, bössa, musköt eller 
pistol lösa». När någon befanns så »otidig», att han nattetid 
därmed förlustade sig, skulle, »vakten en sådan tillsäja, 
att han härmed haver fördrag».^ Men om han det oaktat 
fortsatte och vakten ej kunde hindra det, ägde denne att 
påföljande morgon anmäla bråkmakaren för myndigheterna 
till vederbörlig avstraffning. 

Snart visade det sig nödvändigt att förstärka bevakningen 
genom att organisera en ryttarvakt, som skulle »flitigt och 
noga alla gränder och gator patrullera och genomrida» samt 
förfölja och antasta alla, som beträddes med överträdelse 
av förbuden. 

Ryttarvakten tycks emellertid själv ha gjort för mycket 
buller av sig för att kunna överraska bråkmakare. Därför 
befanns det bättre att använda de pengar den kostade till 
att underhålla en annan vakt, »som ginge till fot och uti 
alla gatuhörn uppvaktade samt den, som sig med oljud 
eller annan missgärning höra låter, dess bekvämligare över- 
rumpla och fasttaga kunde». 

Men de i gathörnen lurande vakterna lyckades lika litet 
som de till häst framsprängande utrota det onda. Ännu i 
1679 års »förbud emot insolentier'-^ i Stockholm» klagas över 
det »okristeliga ropande och skriande samt andre våldsam- 
heter, som förövas på torg och gator om nattetid, varvid 
det ena dråpet och mordet efter det andra höres sig tilldraga». 
Och när vakten grep in, blev den »med skymford samt hiigg 
och slag bemött». I anledning därav fick vakten rättighet 



^ Slutar därmed. — ^ >överdåd>, övermodigt och fräckt upp- 
trädande. 



26 SVENSKT FOLKKYNNE UNDER STORMAKTSTIDENS DAGAR. 

att försvara sig genom att »skarpt skjuta och eld giva»; och 
den väklsvcrkare, som bleve sårad eller dödad, finge skylla 
sig själv. Medlet tycks ha varit effektivt, ty några ytter- 
ligare förordningar mot oskicket behövde regeringen ej ut- 
färda. 



Men låt oss se, hur det var på andra håll än i Stockholml 
Örebro rådstuvuarkiv t. ex. har också sina bidrag att ge. 
Det lämnar oss bl. a. följande kulturhistoriska provbit från 
1630. Borgmästaren i Örebro Kristofer Böös förfriskar sig 
på kvällen den 8 december på »rådstukammaren» tillsammans 
med slottsfogden, några rådmän, en holländsk skeppare, som 
sålt en skuta till städerna Örebro och Arboga, samt »fyra 
välaktade män från Arboga stad» med »någre kannor lybeskt 
öl, de främmande till en ringa traktation». Vid åttatiden 
bryta holländaren och Arbogaborna laget, men borgmästaren 
och några andra stanna kvar till långt in på natten och »dric- 
ka någre kannor öl» ytterligare. Därvid begynner rådmannen, 
välaktade Nils Persson, att »tala om holländare, vilket spits- 
fundigt folk de äro, sågandes och kallandes dem vara Calviner 
och såsom avfällingar ifrån Lutheri lära. Tillfrågades honom, 
huru han kunde det med god skäl bevisa. Sade han: 'Det vet 
jag väl'.» 

Han stannade emellertid ej vid detta utan yttrade sig även 
om Zwingli, den andre reformatorn för den reformerta kyr- 
kan, och påstod, att den mannen var »intet bättre än Cal- 
vinus». När Nils Persson länge och väl hade hållit på 1 
den tonarten, fann sig borgmästaren föranlåten att fråga 
honom, »vad Zwinglius är för en man, medan han så mycket 
rörer om honom. 'Han är tilläventyrs bättre man än 1 aren', 
sade Böösen. Så sade Nils Persson till Kristofer: 'I aren ock 
en Zwinglius.' Utav detta och mera Nils Perssons enträgna 
tal blev Kristofer ivrig, efter han sade honom vara en Zwingli- 
us (icke en gång, utan någre gånger Zwinglius); hade han 
velat slagit honom vid ögat, men han blev förhindrad. Om- 
sider stack han Nils Persson med en kniv ett köttsår.» 

Några dagar därefter rannsakades bråkmakarne av de 
andra borgmästarne och rådmännen. Därvid tillspordes Nils 



ETT HETLEVRAT SLÄKTE. 27 

Persson, »vad han mente med det namnet Zwinglius, vilket 
ursprung var till slagsmål. Han sade sig ingen mening hava 
därmed» — mer fick man ej ur honom. Domen lydde på att 
»Böösen» skulle för slagsmål bota 24 mark och Nils Persson 
för okväde 20 mark, »efter han enom borgmästare last gjorde 
med sådant namn, oansett att han intet ville ut med, vad 
mening han därmed hade». 

Till och med bland prästerskapet kunde man stöta på väl- 
diga dryckeskämpar, isynnerhet bland dem, som varit ute i 
kriget. Med en sådan sammanträffar en djäkne från Örebro 
i en sörmländsk prästgård, då han är stadd på socken- 
vandring vid Mikaelitid 1636. Scenen utspelas en lördags- 
kväll. Huvudpersonerna i det nattliga stycket äro två med- 
lemmar av det andliga ståndet. Den ene är värden på stället, 
den andre »herr Benedictus, en krigspräst». Yi låta djäknen 
själv förtälja om sin samvaro med denne andans man. »Strax 
när jag var där inkommen, drack han mig till och gav mig 
en silvskål fullan med öl, vilken jag ingen specialiter' tilldrack. 
Då sade han: 'Drick någon till in specie'1^ och fick mig sedan 
skålen, annan gång^ full. När jag icke så hastigt allt utdricka 
kunde utan han såg, att det blev något kvar, sade han: 'Si 
där ligger Strängnässkrymteriet.' Då sade han: 'Vi viljom 
dricka tre på rad, ty allt trefaldigt är fullkomligt.' 

Efter kvällsmaten, sedan dominus pastor* i säng var, satte 
sig knekteprästen samt med två andra karlar till dricks. 
Då drack herr Benedictus mig till; och då jag något sakta 
svarade, sade han: 'Fånen tage mig, om du vet någon hut; 
du sitter som du hade en stör i dig, du högfärdige bängell 
Du skulle bocka dig och böja din knä inför mig, när jag 
dricker dig till. Du haver tre långa horn i huvudet, och dem 
haver jag släppt. '° 

När jag en stund suttit, ville jag gärna gått i säng. Sade 
herr Benedictus: 'Du predikar inte i morgon; du skall sitta, 
om än fånen toge dig.' Och hände sig, att jag satt och rörde 
min fot. Då sade han: 'Sitt och gestikulera med fötterna, 
hornbaggel Äst du vreder, din trehorning? Stånga mig intel' 



^ Särskilt. — ^ Någon särskild. — ^ För andra gången. — * Kyrko- 
herden. — 5 Jfr Bd III: 287. 



28 SVENSKT FOLKKYNNE UNDER STORMAKTSTIDENS DAGAR. 

Sedan satt jag tyslcr. Sade han: 'Du tänker något om mig; 
hade jag en kniv, fånen tage mig, skulle jag icke rista utur 
dig tankarna dina.' Sedan måste jag med trug gå ut ifrån 
dem. Sedan satt han och drack inemot dager. Och när tide- 
gärds* var, gick han på predikstolen och predikade. 

När jag den 3 oktober (dagen därpå), vandrade vidare, 
satt han i en gård med pastorn och drack. Då sade han: 
'Sitt hos mig; då kommer fuller fånen till knekteprästen.' 
Och när jag satte mig, sade han: 'Jo du far omkring och tager 
fårbogar och förcr fånen i våld.' Då sade husvärden: 'Dric- 
ker, sockendjäkne!' Svarade herr Benedictus: 'Jo, han haver 
full hals till att taga i, besynnerliga efter han är så hornuter. 
Fånen tage mig, tör jag icke deponera^ honom rätt nu.' Sade 
jag: 'I ärcn intet salt till att deponera någon.' — 'Jo', sade 
han, 'jag tröste väl både deponera dig och examinera dig.' 
— 'Det kommer intet Eder till', sade jag. Så sade han: 'Vet 
du inte skäms att svara mig så, din trehorning!'» 

Slutet blev, att knekteprästen skulle komma i »prubbon»^ 
vid gymnasium samt suspenderas till en tid. Från fängelset 
blev honom dock tillstått att lösa sig med fyra daler kop- 
parpenningar. 

Vad kyrkoherden på platsen beträffar, blev han inför kon- 
sistorium förehållen sitt oskickliga leverne. Betecknande för 
tidsandan är det svar han då gav: att han emellanåt »måste 
slå sig till dricks», förklarar han bero på »att månge och åt- 
skillige gäster lände till». 



Litet varstädes gick det för övrigt stormigt till, när öl eller 
vin satte sinnena i svallning. Det fanns allt för mycket 
av sådant folk, som under rusets inflytande »plägade draga 
mordiska värjor samt överfalla ärligt folk med slemma ord 
och åthävor, i hus, på vägar och vägamöten». Och det 
var inte utan, att en riktigt duktig karl också ansågs böra 
vara en väldig slagskämpe. Betecknande är, vad Ekeblad 
i sina brev berättar om den framstående hovpredikanten 
Pontin, »Mäster Måns», som fann nödigt att predika mot 
»den domen världsens barn fälla över dem, som äro slags- 



> Gudstjänsttid. — " Se Bd III: 287. — » Proban: prästfängelset. 



ETT HETLEVRAT SLÄKTE. 29 

balgar och som ha slagit ihjäl någon för hand. 'Det är 
en bra karl', säja de; 'det skall bli min vän, det skall bil 
min bror etc.'» 

Av ålder ansågos festliga tillställningar vara särskilt 
ägnade för handgripliga uppgörelser av vissa mellan- 
havanden. Isynnerhet hade man goda tillfällen därtill på 
bröllop, vilka enligt gammal god sedvänja borde stå 1 
dagarna tre, om ej mer. Det var ej sällan, som man 
av sin vederdeloman kunde få höra, att han skulle »slå 
dartar»* i dem, som voro honom misshagliga, »när han finge 
dem i en bröllopsstuga». Ett riktigt bra gästabud borde sluta 
med slagsmål — annars var det som lite tomt, när man skil- 
des åt. »Man samlas, man äter, man dricker, man slåss» — 
det var det övliga programmet. Och det gäller ju på sina 
ställen än i dag. 1 en mera avsides belägen trakt av Värmland 
fanns det för icke många år sedan en gammal gumma, en he- 
ders- och kärnkvinna för resten, som en gång, när gästerna 
bröto upp från ett gästabud, som hon varit med om, satte sig 
att storgråta, icke därför att man skulle skiljas, men därför 
att man skulle skiljas så, utan att knivarna varit i gång. 
Hon skämdes, den gamla, över ett förvekligat släkte. Att 
behöva uppleva ett sådant struntkalasi 

Även det täcka könet kunde ställa till livliga uppträden, 
särskilt när fåfängan tog överhand med de svaga kärilen. 
Då kunde sådana förtjusande scener utspelas som följande i 
Kalmar slottskyrka. Under pågående gudstjänst inträder 
slottskassörens hustru och får syn på landskamrerarens fru 
i en av kyrkbänkarna. Då vill hon också stiga in där, i be- 
räkning att den andra skall stå upp och åt henne lämna 
platsen vid bänkdörren, vilken anses vara den förnämli- 
gaste. Men fru landskamrerskan gör icke min av att lämna 
sin plats. Slottskassörskan ger henne då en tydligare på- 
stötning med orden: »Mak åt dig, god kvinna!» Men det 
skulle hon inte ha sagt, ty vid det övermodiga tonfallet 
råkar fru landskamrerskans blod i svallning och hon griper 
fru slottskassörskan om halsen för att på det sättet få henne 
till en plats längre in i bänken. Blossande röd utbrister 
föremålet för hennes omfamning med hög röst: »Du Små- 

1 Dolkar. 



30 SVENSKT FOLKKYNNE UNDER STORMAKTSTIDENS DAGAR. 

landstäppa, är jag icke så god som du? Jag skall inte sitta 
nerom dig.» Varpa den andra bedyrar: »Jag går intet nerom 
dig såsom din piga. Jag går, ta mig tusande djävlar, intet 
nerom dig, sakramentskade slyna!» Kassörskan är emellertid 
inte vackrare i mun, ty hennes genmäle lyder: »Den stund 
jag går nerom dig, tage mig tusande djävlar, konal» 

Nu övergå damerna till att sparkas och riva varandra i 
håret. Kassörskan tycks emellertid ha varit den starkare 
av de två, ty hon lyckades slutligen kasta in kamrerskan i 
bänken. IVIen hennes triumf på den efterfikade ytterplatsen 
blir icke länge ostörd. Hennes vederdelokvinna går ut ur 
bänken och sätter sig i den framför varande, där hon ide- 
ligen vänder sig om och gör fula miner åt kassörskan. För 
omväxlings skull inlåter hon sig i samspråk med sin granne, 
proviantmästerskan, och anmärker högt: »Jag är i dag bi- 
ten av en hund!» I anledning varav kassörskan utlåter sig: 
»Var du hund själv och ingen annan! Bite dig fånen!» 

Det blir för starkt för fru kamrerskan. Med utropet 
»Bite fånen dig!» rusar hon upp och kastar sig över fien- 
den, och en ny batalj med sparkar och hårdragning vidtager. 

Under allt detta pågick predikan. När mässan sjöngs, 
blossade striden åter upp med sådan våldsamhet, att för- 
samlingen tystnade i sin sång och prästen ensam fick fortsätta. 

Slutet blev, att bägge argbiggorna fingo plikta för kyrko- 
fridsbrott. Sedan detta skett, förliktes de inför konsistorium. 



En liknande scen utspelades i Jönköpings kyrka juldagen 
1651. De uppträdande voro två juristfruar, den ena gift 
med en vice fiskal i hovrätten, den andra med en advokat 
i staden. Det var fiskalens hustru, som försökte tränga sig 
framför den andra och erövra en förnämare bänkplats. . Men 
föremålet för hennes högfärdsutbrott lät inte förbluffa sig 
utan »tog fiskalskan i kasjackan och sköt henne neder om sig». 
För Säkerhets skull tog hon sedan betäckning mot sin 
motståndare genom att fatta en annan advokatfru i kläderna 
och »draga henne framom fiskalens hustru». Sedan satt hon 
och »gjorde därav glytt och åtlöje». 

Det var mer än vad den besegrades partens man, herr fi- 
skalen, kunde smälta. I en amper skrivelse till advokaten 



ETT HETLEVRAT SLÄKTE. 31 

utgjuter han sin galla över hans »argefulla hustru», som ställt 
till »denna grova skandal» genom sitt »oförnuftiga och be- 
stialiska förhällande». Vad som var värre än allt hennes 
»ryckande och stötande samt kläderev» var hennes »skam- 
lösa löje och grinande utan återvändo alle predikodagar». 
Ja hon hade till och med skymfat sin vederpart på öppen gata 
med »många åtskilliga öknamn och allehanda kläckenamn». 
Men brevets författare skulle nog veta att med lagens arm 
kväsa »hennes skamlösa och skopioniska mod». Det bästa 
hennes man nu kunde göra vore att tillhålla hustrun att upp- 
höra »med sådan otuktig och skamhaftig mun». 

Även i detta fall blevo bägge argbiggorna dömda till böter 
för sitt förargelseväckande uppförande i Guds hus. 



I en så orolig tid som 1600-talets hade naturligtvis rätt- 
visans tjänare ett styvt arbete. Så utvisa t. ex. riksrådets 
protokoll för år 1636, att på en dag fälldes dödsdomar över 
ej mindre än 13 personer, och en annan dag avgjordes 9 
mål rörande mord, vilka insänts från Svea hovrätt. Eke- 
blads brev bestyrka också de intryck, man får av rådsproto- 
kollen. Den 9 mars 1653 skriver han t. ex.: Eljest är här intet 
nytt, utan att här hänges hiskeligt mycket folk upp. I dag 
blev en präst med en annan hängd, så att det väl synes sant 
vara som säjes, att kriget gör tjuvarna och freden leder dem 
till galgen. Jag menar här hänga nu 10 stycken på rad. 
En annan gång berättar han, att »Södermalms galge är nu så 
full hängd, att näppeligen mer där hängas kan, förr än några 
avfalla. Gud bevare oss!» I ett brev av den 6 maj 1663 heter 
det: »Eljest blev här en syndare levandes rådebråkt och lagd 
på stegel. Han hade mördat ellova personer hemligen i sitt 
hus och däromkring. Här höras gruveliga saker, och sker 
likväl dageligen exekutioner. Ändå hjälper det intet, utan 
sker allt mer och mer.» 

Ogier har i sin dagbok en hemsk skildring av en avrätt- 
ningsscen i Stockholm. Han berättar därom: »En ohygglig 
nyfikenhet drev mig att följa efter tre olyckliga, som fördes 
till avrättning utanför staden. En av dem var en kvinna, 
som hade avlivat sitt barn. Då vi kommo till avrättsplatsen, 



32 SVENSKT FOLKKYNKE UNDER STORMAKTSTIDENS DAGAR. 

där hon skulle halshuggas, slöto drabanterna krets omkring 
de olyckliga och hindrade med utsträckta lansar folkel från 
att tränga på. Var och en av de livdömda hade sin själasör- 
jare med, som med låg röst läste och sjöng böner med dem. 
Därefter fick den olyckliga kvinnan befallning att falla på 
knä och lägga huvudet på slupslocken, där det föll för ett 
yxhugg av skarprättaren. Liket lades strax oavklätt på bår — 
det anses nämligen orätt att den avrättades kläder vidröras 
av någon. Sedan släpades de två livdömda männen brutalt 
bort till galgen, som var rest på ett högt berg, synligt för hela 
staden. 

Detta försiggick under stor tillströmning av folk och 
utan alt en enda uttryckte något medlidande, vilket är bevis 
på delta folks egendomliga hårdhet. Tvärlom berättade 
våra tjänare, som på nära håll iakttogo det sorgliga skåde- 
spelet, alt då en av dem som skulle hängas stretade emot och 
icke godvilligt lät binda sig, brusto de kringstående gång på 
gång i skratt, som om det vore en lustig fars de åsågo.» 

I detta sammanhang må anföras berättelsen om den i sitt 
värv grånade tjuven, som i Stockholm blev inför rätta till- 
frågad, huruvida han ville undergå det honom ådömda straf- 
fet att bli hängd eller förskonas till livet mot att bli mäster- 
man i Uppsala. Han valde det senare och blev strax »hävder 
för stupan»,' där han »märktes» genom båda öronens av- 
skärande. Så omdanad sändes han till Uppsala för att utöva 
sitt »ämbete». Detta skedde anno 1608. 

I Växjö rådhusrätts protokoll för påföljande år förmäles 
i anledning av ett nyligen inlräffat »tumult och klämmer» 
bland borgerskapet, alt om någon framdeles ställde till 
sådan osämja, skulle han straffas med att »bliva skarprättare 
i staden eller lösa sig därifrån med 4 goda oxar». 

Del förljudes emellertid ingenting om att staden fick sitt 
behov av bödlar fyllt på delta sätt. I alla händelser blev 
halvtannat år senare en förefintlig brist på området fylld 
genom att en dödsdömd brottsling fick välja, »antingen han 
ville bliva skarprättare i staden eller mista livet». Veder- 
börande kunde draga en lättnadens suck, då mannen i fråga 
bestämde sig för att »heller vedertaga skarprättareämbetet; 

* Skampålen. 



ETT HETLEVRAT SLÄKTE. 33 

ocli», heier det vidare i rådhusrällcns protokoll, »blev hon 
samma dag därtill märkter». 

År 1630 finner man, att en tjuv därsammastädes, som var 
barnfödd i Barkeryds socken, »tillbjuder sig vilja bliva skarp- 
rättare, synes ock därtill vara modig nock, såsom på lemmarne 
färdig». 

I mitten av 1600-talet fick Växjö till bödel en man, som 
av Svea hovrätt dömts »till galge och gren. Men efter han 
vedertog skarprättareämbetet, blev han benådad till livet.» 
Vad en sådan karl kunde ta sig till i skydd av sitt »ämbete», 
därom ha stadens rådstuprotokoll en hel del att förmäla. En 
pojke hade han rånat på 14 daler kopparmynt, som han se- 
dan söp upp. Tre gånger hade han gjort sig saker till häst- 
stöld, och även på annat sätt hade han visat sig långfingrad. 
Han var också en illa känd tjuvskytt, den där »alltid vankar 
i skog ocla mark med bössa». Den anklagade erkände, att han 
olovandes skjutit hare och fågel, men nekade till en anklagelse 
för att ha skjutit rådjur — det anfördes nämligen mot honom, 
att han givit bort »ett rådjuralår». Bödeln bedyrade, att något 
»rådjuralår» var det visst inte utan »en halv hare». 

Bland andra klagomål, som framfördes mot bemälte bödel, 
var också, att han icke ville låta nöja sig med fastställd taxa 
för avrättningar av missdådare utan trugat länsmannen till att 
punga ut med »20 daler gott mynt», något som den anklagade 
icke kunde neka till. 

En gång hade samme man, »över sig drucken, kommit till 
Konga härads rättareplats och skulle en upphänga» men »hade 
inget rep utan sprang till hästarna, som vid platsen stodo 
bundna, och ryckte grimmorna av och tog att upphänga med.» 

Det klagades ock, »att när skarprättaren någon missdådare 
skulle nedgräva, som är avrättad, gör han det så illa, att han 
näppeligen överskyler kroppen med mull eller jord, utan 
kreatur däröver mycket rama och hundar och svin dem upp- 
äta. Klagas ock, att bemälte skarprättare alltid är slem 
och brukar led mun på folk och under tiden spotskeliga 
svarar magistraten.» 

Hans mått var också rågat, och rådsturätten kunde ej annat 
än i enlighet med tjuvabalken döma honom »till galga och 
gren» igen. Det var anno 1642. Mannen måtte emellertid, 
trots allt, ha blivit benådad — förmodligen för att hans plats 

3—222826. Grimberg, Svenska folkrts underbara öden. IV. 



34 SVENSKT FOLKKYNNE UNDER STORMAKTSTIDENS DAGAR. 

ej skulle bli vakant — ; annars skulle han inte två år senare 
ha kunnat bli för tredje gången dömd till hängning. Anled- 
ningen var denna gång, att »en löparefänta, Karin benämnd, 
om sine 12 år», stulit pengar från en gymnasist och ett huvud- 
kläde från en kvinna på uppmaning av skarprättarens hustru, 
som »bedit henne stjäla, vad bon överkom, och låta henne få». 
De stulna pengarna hade flickan lämnat åt bödelns hustru, 
som därför givit henne »en gammal ulsleten särk, ett snörliv 
gammalt, såsom ock ett par elaka skor». Tjuvgodset hade 
skarprättarens hustru gömt, och även fäntan själv hade hon 
hållit dold, dels på ugnen, dels i höet i ladan. 

Enligt rådsturättens dom skulle det värda skarprättar- 
paret följas åt även i döden. Hustruns straff löd nämligen på 
att hon skulle »kvick^ i jord gravas». Förmodligen blev dock 
domen mildrad, ty det är sannolikt samme skarprättare, 
om vilken det följande år finnes antecknat: »Samma dag slet 
skarprättaren ris efter den höglovlige Kungl. hovrättens 
resolution.» 

Den konung, som inlagt de största förtjänsterna om att 
höja »skarprättarämbetets» sociala ställning, är Karl XII. 
Bödelsgörat var förut till den grad illa ansett, att även 
skarprättarens barn och tjänstefolk betraktades »som oär- 
lige och sådane, vilka inte böra tillåtas att pläga umgänge 
med annat, ärhgit folk». 

Enligt en gammal, allmänt utbredd sedvana blev »bövels- 
barnet» icke döpt tillsammans med »ärlige personers barn», 
före predikan, utan först efter densamma. Ett annat belysande 
drag till frågan om bödelsbarnens sociala ställning är följande 
episod från »mäster Abrahams räfst» 1596.^ En piga på Öland 
ville bryta sin trolovning med en man, som lägrat henne, 
bara därför att hon »förnummit, att han är en mästermans 
son, som haver varit skarprättare uti Växjö». Dock ansågo 
vederbörande myndigheter ej detta vara giltig anledning. 

Bödelns barn hade naturligtvis ej heller någon möjlighet att 
försörja sig med annat arbete än halshuggning. Och som det, 
trots den rikliga tillgången på grova missdådare, ej kunde bli 
tillräckligt med arbetsförtjänst åt alla dessa människor, fann 



1 Levande. — * Se bd II: 431. 



ETT HETLEVRAT SLÄKTE. 35 

Kungl, Majit nödigt vidtaga åtgärder för att bereda dem an- 
dra möjligheter till bröd än andras död. Till den ändan av- 
lät konungen år 1699 till alla landshövdingar en skrivelse av 
innehåll, »att ingen skarprättare skall i anseende till sitt äm- 
•bete hållas för oärlig». Ty han vore ju satt att verkställa 
Kungl. Maj:t och domstolarnas beslut. Således skulle »skarp- 
rättaren med dess hustru, barn och tjänstefolk lämnas fritt 
att hava umgänge med annat, ärligit folk», och när bödelns 
barn och tjänstefolk »åstundade på annat sätt att söka sig 
födan», borde de »hos annat folk bliva i tjänst antagne». 
Till ytterligare höjande av skarprättarkårens anseende skul- 
le landshövdingarne tillse, att därtill antoges »ärlige och 
oberyktade personer, de där i anseende till deras ostraffelige 
förhållande med skäl kunna lidas ibland ärligit folk». 

År 1700 befanns också nödvändigt att utfärda en kunglig 
förordning mot »den fåkunniga inbillning, som somlige av 
det gemena folket hava, att enär skarprättaren felar i sin 
plikt och sin tjänst icke rätteligen fullgör, skall dem stå 
fritt honom saklöst att stena eller eljest illa hantera». Tid 
efter annan hade det hänt, att när »en skarprättare vid den 
honom anbefallde exekutionen över dödsfångar ej förrättat 
sin tjänst med eii hugg eller eljest med den färdighet, som 
tillhör», hade »en hop obetänkt och överdådigt folk» tagit 
sig före att sålunda överfalla honom; och vid det tumult, 
som därvid uppstått, hade »dråp och dödsslag» inträffat. Nu 
förbjöds vid livsstraff att »kasta sten eller annat på skarp- 
rättaren eller eljest bära händer på honom för dess tjänsts 
förrättandes skull», ty tjänstefel skulle avdömas och straffas 
av domstol men icke av gemene man. 

Att fuska i bödelns yrke var farligt. Kyrkoherden mäster 
Samuel Hammarinus i Klara församling i Stockholm blev 
avsatt anno 1663, därför att han med egen hand tagit ned 
en piga, som hängt sig. Sådant ansågs nämligen vara ett 
bödelsgöra, förnedrande för prästämbetet. 

Regeringens försök att borttaga den vanfrej d, som i 
allmänhetens ögon lådde vid skarprättarens yrke, hade ännu 
vid mitten av 1700-talet icke lett till något nämnvärt resultat. 
I en kunglig förordning från år 1743 förmäles, hurusom en del 
soldater givit sig till bödelsdrängar för att slippa ifrån krigs- 
tjänsten, »eftersom de veta, att de andre soldaterne sedan 



36 SVENSKT FOLKKYNNE UNDER STOmiAKTSTIDENS DAGAR. 

ej vilja med dem göra någon tjänst eller dem ibland sig lida». 
För att råda bot på nämnda »skadeliga och lastbara medel 
att tvinga sig utur krigstjänsten» stadgade Kungl. Maj:t nu, 
att den, som tog tjänst hos någon skarprättarc eller hans 
drängar i avsikt att därigenom undgå krigstjänsten, skulle 
»för en så straffbar illvilja och arghet först avstraffas med 
15 par spö ock sedan till arbete vid någon fästning på be- 
haglig tid försändas». 

Av skarprättar taxor, utfärdade vid olika tillfällen, ser man, 
att bödelsgörat var ett ganska mångsidigt arbete. I-^öljande 
taxa från år 1736 torde tala för sig själv. 

l-.o. För halshuggande med svärd eller yxa Dal. 5: — 

2:0. Särskilt för handens avhuggande > 2: — 

3:0. Rådbråkande och halshuggande samt parterande och 

stcglande på 2:ne eller flere pålar, tillsammans . . »15: — 

4:0. Halshuggande och stcglande på en eller flere pålar > 10: — 

5:o. Halshuggande och missdådares brännande å båle . . »10: — 

6:0. Oskäliga kreaturs dödan- och uppbrännande, ett clUr 

flere » .'5: — 

7:0. Upphängande i galge > 8: — 

8:0. Självspillings utfarande och nedgrävande > 3: — 

9:o. Kåk- och hudstrykande » 3: — 

10:o. Fördrivande utur stad eller härad » 2: — 

11:0. Paskvillers eller smädeskrifters uppbrännande ... » 2: — 

12:0. Knipande med tång var gång > 2: — 

13;o. lirännande i pannan eller å rygg » 2: — 

14:o. Tungans avskärande > 5: — 

15:0. Öronens avskärande > 2: — 

Enligt ett kungligt brev av år 1798 var bödeln även skyl- 
dig att begrava »de grovaste missgärningsmän, nämligen 
Guds och hans heliga ords försmädare, tidelagare, mördare, 
grova bolare, kyrko tjuvar och andra slike>, som doge i fän- 
gelset. De skulle av honom »i galgbackan eller moras neder- 
gravas». »Men», hette det vidare, »de som begått dråp, annat 
tjuveri, rymt undan regemente eller för varjehanda annan 
mindre livssak sitta fängslige och dö i kronones häkte, deras 
kroppar skola av ärligt folk hanteras och i kyrkogården uti 
stillhet och utan de vanlige cermonier begravas.» 

En sedvana, mot vilken regeringen måsle gripa in, var 
den, att dödsdömda fångar blevo »med mycket vin eller 



ETT HKTLEVr.AT SLÄKTE. 37 

andre slarkc drycker förplägade och så försoffadc, alt de sig 
intet kunde till döden bereda, mindre någon omsorg om sin 
själs salighet' vid dödstimman hava». Ej mindre betänkligt 
var, att samtidigt »skarprättarne sig med dryck så överlas- 
tade, att de icke förmådde sine ämbeten rätteligen förrätta». 

År 1696 ingav överståthållaren till regeringen ett för- 
slag, att kvinnor, som dömts till döden men blivit från livs- 
straff befriade, »skulle tvingas att rätta och bättra sitt okyn- 
nige leverne med orenlighets avförande av gatorne under 
en allvarsam uppsikt och pådrivande igenom de tillförord- 
nade personer, så ofta tiden och nödtorften det helst for- 
drar». Till den ändan borde de »två och två bliva samman- 
låste att gå var för sin skottkärra och sådant arbete göra». 
Regeringen, som antog, att »ovantalte straff icke ringa 
skräck dem vanartigom skulle injaga, när de tillika med 
arbetets svårhet någon dagelig nesa och blygd undergå 
skulle», beslöt, att försök härmed borde anställas — med 
vilket resultat är okänt. 

I detta sammanhang må anföras ett par kungliga brev, 
belysande för 1600-talets fångvårdsförhållanden. Bägge hand- 
lingarna äro från år 1699. Den ena är tillkommen i anledning 
av en förfrågan hos Göta hovrätt från tvenne landshövdingar 
angående några »tjuvkonor», som dömts att »först hudstrykas 
och sedan smidas i halsjärn» samt därefter hållas till straff- 
arbete i landsorten i sex, respektive fyra års tid. Ingendera 
landshövdingen hade nämligen inom sitt län någon lämplig 
plats för sådant straffarbete att tillgå. Härpå avlät regeringen 
den resolutionen, att i sådant fall skulle »bemälte tjuvkonor i 
stället ännu trenne resor utstå lika straff med risslitning, som 
de nu undergått, dock att emellan var gång dem gives så 
lång frist, att de sådant straff utan livsfara må kunna uthärda». 

Det andra kungliga brevet är föranlett av en skrivelse 
från hovrätten i Dorpat med anledning av att »fångehusen 
uti Livland skola vara så illa inrättade, att icke allenast de 
fängsliga män och kvinnor komma att sitta tillhopa uti ett 
rum och bedriva med varandra stora och grova synder och 
förargelse utan ock stundom sig tilldrager, att fångarne för 
stank bortdö, jämväl ock sig utbryta och således slippa deras 
behörige och välförtjänte straff». I anledning därav ålades 



38 SVENSKT FOLKKYNNE UNDER STORMAKTSTIDENS DAGAR. 

nu generalguvernören, som var ingen mindre än Erik Dahlberg, 
att skyndsammast vidtaga anstalter för att »alle fånge- 
husen måtte bliva så lagade och inrättade, att man- och 
kvinnfolken kunna sitta åtskilda och missdådare bättre och 
säkrare förvaras». 



Men ej l)lott den värdsliga rättvisan tog i med hårdhand- 
skarna; tung lade också kyrkan sin tuktande hand på dem 
som felat. Ogier berättar, hurusom han i Linköping blev 
vittne till att »en tydeligen mycket olycklig flicka, som 
syndat mot sjätte budet, hade anbragts på en pall vid in- 
gången till kyrkan, synlig för hela församlingen, på det att 
hennes blygsamhet riktigt måtte såras av allas blickar, och 
fick ligga där ä:.da från morgonstunden till middagstiden». 

När man läser om »tidens ondska», får man dock ej glöm- 
ma, att då som nu det onda gör mer väsen av sig än det 
goda. Den ärlige, den redbare och laglydige, honom ta- 
lar ingen om, men tjuven och mördaren, de bli ej bortglöm- 
da i samtida aktstycken. Så är det än i dag, och så var det 
för två och för tre århundraden sedan. 

Klagorop över tidens ondska höjdes lika kraftigt då som nu. 
Man läse t. ex. den »ärepredikan», som biskop Rothovius i Åbo 
höll över den vid Liitzen fallne konungenl I den olycka, som 
därigenom drabbat Sveriges folk, ser predikanten ett straff 
för detta folks syndiga leverne. »Här uppfylles», utropar han, 
»landet med hor, boleri, äktenskapsbrott och skilsmässor. 
Här bedrives övermåttan mycket tjuveri, så att en part med 
all makt stjäl så mycket de kunna komma över. Här för- 
summas Guds ord och de högvördiga sakramenten. Mycken 
hädelse. Guds namns missbruk med bannor och svordomar 
höres, så att de icke kunna nämna en mening, med mindre 
en ed måste följa med. Och när man talar häremot, så för- 
nimmer man, att det går dem slätt intet till hjärtat.» 

Litteratur: Samfundet S:t Eriks årsbok för 1905, 1908 och 1911; 
kr. 5: — för varje häfte. 
Arvid Ulrich, Livssaker ock dödsfångar, bödlar ock 
avrättningar (Svenska landsmål och svenskt folkliv 
för år 1909; haft. kr. 5:25). 



EN UPPRYCKNINGENS TID. 39 



En uppryckningens tid. 

VILL man för minnet frammana en trogen bild av trettio- 
åriga Ivrigets inverkan på folkkynnet, får man ej stanna 
vid skuggsidorna — tavlan har också sina ljusa färger. 
Tusenden och åter tusenden av Sveriges söner drogo ut till 
främmande land, besjälade av endräktig offervilja för fäder- 
neslandets väl. I tusental vände de åter, liksom de forna 
vikingarne ej blott med rövade skatter utan ock med nya, 
friska intryck från stora världen, med en nyväckt företag- 
samhet, som kom Sverige till godo. Kriget var en hård skola, 
men det gav svenska nationen en välgörande uppryckning 
ur dess dåsighet och förde den i beröring med andra folk. 

Bärare av nya idéer voro även de massor av utlänningar, 
som nu flyttade in i vårt land. Först och främst drog ju kri- 
get en mängd främlingar över i svensk tjänst, och på Riddar- 
huset kunde man på den tiden få höra tre olika modersmål 
talas, nämligen svenska, tyska och holländska. Mot slutet 
av Kristinas regering beräknades de svenska adelsätter, som 
voro av utländsk härkomst, till drygt en tredjedel av hela 
antalet. 

Men ej mindre betydande var tillskottet av utländska 
affärsmän, ingenjörer och näringsidkare, som på inbjudan 
av svenska regeringen slogo sig ned i vårt land och där sökte 
sig fält för sin företagsamhet. Från Nederländerna kommo 
ej blott män sådana som Louis de Geer och bröderna INIomma 
utan också tusentals andra. Från Harz invandrade en hel 
koloni av bergsmän och smeder. Under Kristinas senare 
regeringsår utfärdades privilegier för en mängd fabriker, 
såsom väverier, färgerier, garverier, pappers- och glasfabriker; 
men i förteckningen på dem, som erhöllo dylika privilegier, 
förekommer knappast ett enda svenskt namn. 

Det var praktiskt lagda, förvärvskloka män, dessa hollän- 
dare och tyskar, och deras sinne för det nyttiga och vinst- 
givande kunde väl behövas såsom inslag i den svenska folk- 
karaktären med dess ekonomiska lättsinne. 



40 SVENSKT FOLKKYNNE UNDER STORMAKTSTIDENS DAGAR. 

Så ingöts nylt blod i den svenska samhällskroppen. Ras- 
blandning anses ju under vissa förutsättningar förbättra 
släktet, och antagandet synes vara bestyrkt genom en del 
erfarenheter från det dåtida Sverige. 



Några utlänningars intryck av stormakts- 
tidens Sverige och dess folk. 

Kvalfyllda sjöresor till Nordanlanden. 

PA sin seglats från Köpenhamn i november 16.'M med 
Stockholm som bestämmelseort fick Ogier genast i 
början pröva på en svår storm, som tvang honom att 
»offra åt Neptunus». Men sedan resenärerna lämnat Kalmar, 
fingo de det härligaste väder, och man fägnade sig åt anblic- 
ken av den ryktbara ön Jungfrun i Kalmar sund, om vilken 
sjömännen förtäljde, att på klippans topp skulle finnas en 
sjö med svart vatten och svarta fiskar, vilka ingen kunde äta 
utan att bli sjuk. 

Det vackra vädret varade emellertid icke länge. Mitt i 
natten utbröt en förfärlig höststorm. Skutan skakade och 
darrade, som om den varje ögonblick skulle lossna i sina 
fogningar. Det ven i tackel och tåg, och brottsjöarna slogo 
högt över däck. »Vid midnattstiden», heter det i fransmannens 
dagbok, »kom en fruktansvärd by över oss; en väldig våg 
slog över däcken, och på ett ögonblick fylldes våra kojer av 
vatten. 

Denna brottsjö skrämde plötsligt upp alla; vår trum- 
petare skrek gällt och förtvivlat, att vi alla gingo till botten, 
och de andra jämrade sig och stönade, åkallade Gud och hel- 
gonen och klagade över det olycksöde, som fört dem hit. 
Vår präst kom ut ur sin koj och begav sig till ambassadören, 
som han gav absolution. Därefter ägnade han sig tåligt åt 
oss andra; alla biktade sig, och vi omfamnade varandra samt 
bådo varandra om förlåtelse för möjliga oförrätter. 



UTLÄNNINGARS INTRYCK AV STORMAKTSTIDENS SVERIGE. 41 

Det var emellertid icke blott våra synder, som kväljde oss: 
vi voro förskräckligt sjösjuka och kastade så våldsamt upp, 
att vi till sistkräktes blod, krälande på däck som f yrfotingar.» 

Ogier avgav ett löfte att vid sin hemkomst låta hålla en 
mässa till den heliga Genovevas ära, men stormen ville ändå 
icke bedarra. Då fann man till sist rådligast att länsa till- 
baka till Kalmar och därifrån fortsätta resan landvägen. 

Whitelockcs dagbok har också åtskilligt att förtälja om 
sjömanslivets vedermödor. Genast den gode mannen började 
tala med sin hustru om att han tänkte fara till Sverige, blev 
hon förtvivlad vid tanken på sjöresans faror och »den fasliga 
köld, som vintertid råder i de nordliga länderna». Men maken 
sökte trösta henne med Guds ord och övertala henne att tå- 
ligt underkasta sig Försynens skickelse. Whitelocke var själv 
en äkta engelsman, som »tackade Gud för att han låtit en- 
gelsmännen födas och leva på en så hälsosam och fruktbä- 
rande ö» och omöjligen kunde förstå dem »som endast 
av ostadighet och nyfikenhet lämnade ett så förträffligt land 
för att se främmande orter, där det ej finnes sådana naturens 
förmåner som hemma». 

På resan över Nordsjön fingo engelsmännen känna på sådan 
storm, att man ständigt måste arbeta vid pumparna. De 
måste leva på »elak mat och skämt vatten» och hålla sig inne 
i sina »trånga och kalla kojer», där de översköljdes av vatten. 
Och allt detta under ständig fruktan att hamna på sjöbottenl 
Däremot slapp man att se »de stora, förskräckliga fiskar, sjö- 
rån och dylikt», som sades hålla till i havet utanför den svenska 
kusten, och »som sägas stundom från däck bortsnappa folk». 

En novemberafton 1653 löpte emellertid Whitelockes far- 
tyg lyckligt in i Göteborgs hamn, och därifrån skulle resan 
fortsättas till lands. 

Några omdömen om själva folket. 

För samtliga de resenärer, vilkas omdömen om våra 
förfäder under stormaktstiden i det föregående anförts, 
var färden till Sverige en upptäcktsresa till ett i grund 
och botten barbariskt land utanför kulturens råmärken. Man 
märker vid läsningen av Ogiers dagbok, hur fransmannen 



42 SVENSKT FOLKKYNNE UNDER STORMAKTSTIDENS DAGAR. 

hela liden nedskriver sina intryck med tanke på vilken ryslig 
förvåning hans skildringar från hyperboréernas land måste 
väcka i Paris' eleganta salonger. Men det är också uppen- 
bart, att inför en hel del av det nya han fick se här uppe i 
höga Norden hade kulturmänniskan i honom svårt att bevara 
den överlägsna min hon anlagt. Norrköpings slamrande fak- 
torier, de underbara scenerierna i Falu gruva, det gästvän- 
liga mottagandet i de små prästgårdarna på landet — detta 
och mycket annat avtvang honom ofrivilUgt skildringar, fyll- 
da av verklig, omedelbar beundran. 

Han kunde ej nog förvåna sig över att han i Sverige egent- 
ligen aldrig såg någon nöd bland folket. Med förtjusning 
berättar han om bonddrängar och bondpigor, som, glada och 
belåtna, på sina små pigga hästar höllo jämn takt med de 
resande, hur skarpt än fransmännen travade på. »De voro», 
säger han, »varken illa eller torftigt klädda — jag erinrar 
mig icke i hela Sverige ha sett en naken eller trasig människa. 
Visserligen hava de rika här icke överflöd på detta livets 
goda, men så förgås ej heller de fattiga i elände. Även de 
fattigaste bönder äro icke klädda i linne och hampa, såsom 
vanligen hos oss, utan i kläder av svart ull — ty denna färg 
ha de svenska fåren.» 

Så finner han till sin förvåning en bondbefolkning, som 
varken är trasigt klädd eller svältfödd som den franska. »Var- 
för», säger han, »skall Sverige vara barmhärtigare och lyck- 
ligare lottat än Frankrike?» 

Av dalkarlarne blev han riktigt imponerad. »De äro», 
skriver han, »ståtliga karlar, mestadels med ett krigiskt ut- 
seende. De underordna sig icke frivilligt andra styresmän 
än dem, som behandla dem rättvist.» Han berättar också en 
historia om hur en dalmas en gång skulle ha sagt till Gustav 
Adolf: »Om min hustru vore lika präktigt klädd som din, 
kung Gustav, så skulle hon vara lika fager och täckelig som 
din drottning.» 

Låt oss nu höra, vilka erfarenheter engelsmannen White- 
locke gjorde om samma folk! Vi lämnade honom i Göteborg, 
där han blev mottagen av myndigheterna och på aftonen upp- 
vaktades av »tjugo korgossar med ljus och lyktor», vilka 
sjöngo utanför hans härbärge. »Deras sång liknade den i de 



UTLÄNNINGARS INTRYCK AV STORMAKTSTIDENS SVERIGE. 43 

svenska kyrkorna vanliga», skriver han och tillägger, att de 
»betalades med 8 riksdaler». 

På morgonen den 30 november bröt ambassadören upp för 
att landvägen fortsätta färden till Uppsala, där drottning 
Kristina då vistades. Trettiotvå vackra hästar hade han fört 
med sig från England. Nu anskaffades ytterligare hundra 
hästar och lika många vagnar. Fordonen beskrivas som fyr- 
hjuliga men så små, att blott en större koffert kunde rymmas 
på dem. »De drogos», heter det i dagboken, »av en häst eller 
också av två oxar eller kor och kördes merendels av kvinn- 
folk.» Whitelocke gör den iakttagelsen, att kvinnorna med 
lika stor färdighet som männen köra sin plog eller sin vagn, 
ro sin båt och utföra allehanda sysslor, som på andra ställen 
äro männen förbehållna. »Ridhästarna äro», skriver han, 
»små och trava tungt. Det är mycket ansträngande att rida 
på dem, enär sadlarna äro av trä utan någon som helst be- 
klädnad. Dock äro de så väl gjorda, att man finner dem 
mindre obekväma, än man skulle förmodat. Som munbett 
för hästarna användas merendels gumshorn. Ett smalt rep 
av hampa tjänar som betsel, och i stället för stigbyglar bru- 
kas vidjor.» 

Vägen var »stenig och elak med förskräckligt branta backar 
på somliga ställen». Förplägnaden fann engelsmannen skral. 
Ett par gånger undfägnades man, påstår han, med självdöd 
ko. Bland sevärdheterna omnämnas särskilt Skara domkyrka 
och skola, vilken beskrives såsom »ett stort rum med 3 ä 400 
skolgossar, av vilka en del voro helt unga, andra åter vuxna 
män med stort skägg. Vid förseelser voro de dock underkas- 
tade samma straff som ynglingarne.» Skolmästaren på platsen 
försökte men lyckades icke imponera på utlänningarne med 
en berättelse, enligt vilken staden skulle vara byggd av »en 
göthe, som var i Abrahams hus och där blev gift med en av 
Saras pigor» samt sedan av ödet fördes till detta land. »Sin 
förra matmoder till heder» skulle han ha kallat staden Sara, 
ett ord, som »genom hårt uttal» blivit förvandlat till Skara. 
Varken prästen eller skolmästaren ingåvo Whitelocke någon 
större respekt, ty de »talte eländigt latin», vilket förvånade 
engelsmannen så mycket mera, som han i detta land påträf- 
fade flere, som talade vackert latin. Om stadens utseende 



44 SVENSKT 1-OLKKYXNE UXDKR STORMAKTSTIDENS DAGAR. 

berättar resenären: »Husen äro gamla och fula, alla av trä, 
såsom vanligast är i detta land.» 

Ehuru de resandes vagnar brukade stå ute under natten 
och flerstädes en mängd folk strömmade till för att se på främ- 
lingarna, kom ingenting bort. »Tjuvnad är så sällsynt», skri- 
ver han, »att på hela resan ej mer än ett solglas saknades; 
och ehuru en gång den järnkoffert, vari penningarna förva- 
rades, gick sönder och flera mynt ramlade ut, förkom dock 
icke ett enda, ulan var och en lämnade tillbaka, vad han 
hittat.» 

På färden genom Tivedens mörka skogar togo engelsmän- 
nen nattkvarter hos en präst, vilken bodde i »ett eländigt hus 
och befann sig i en rätt ömklig belägenhet. Oaktat den 
stränga kölden gingo barnen omkring i bara linnet, och hust- 
run hade ej heller stort mer på sig.» 

Beträffande obehagen under resan gör Whitelocke den re- 
flexionen, att »många av sällskapet, vilka förut bevistat flera 
fälttåg och ej voro ovana vid faror och besvärligheter, dock 
funno de vedermödor, som de utstått under denna färd, 
oändligt mycket värre.» 

Den 20 december, efter tre veckors resa, anlände White- 
locke till Uppsala. 

Den ansedde nederländske köpmannen Usselincx, grunda- 
ren av Söderkompaniet, skildrar Sverige och dess folk sålunda: 
»Detta rike har många fördelar framför andra länder med sina 
hamnar, trävirke, födoämnen, koppar, järn, stål, tjära och 
krigsförnödenheter. Invånarne här i landet äro ett hårt folk, 
som kan fördraga köld och hetta, äro läraktiga, behändiga, 
käcka. Därtill äro de sin överhet lydige och föga benägne 
till uppror. På förnuft och klokhet hava de ingen brist, ty 
man ser bönderna kunna allehanda hantverk. De timra, 
snickra, smida, baka, brygga, väva, färga, sömma skor och 
kläder m. m., därmed de alla andra nationer uti Europa över- 
lägsne äro, då uti andra land nästan ingen skulle understa 
sig att lägga hand vid något hantverk, som han icke hade 
lärt. Somliga äro av den meningen, att denna nation skall 
vara omåttlig i mat och dryck såsom ock till lättja be- 
given.» 



UTLÄNNINGARS INTRYCK AV STORMAKTSTIDENS SVERIGE. 45 







46 SVENSKT FOLKKYNNE UNDER STORMAKTSTIDENS DAGAR. 

Magalottis iakttagelser stämma på flera punkter med dem, 
som Usselincx gjorde. »Folket är», skriver han, »lämpligt för 
kriget, emedan det lätt utstår dess mödor och umbäranden 
samt är sparsamt och måttligt i sitt levnadssätt. Bättre än 
någon annan nations soldater finner sig den svenske i alla 
slags umbäranden, såväl för egen del som för hästen.» 
iMen han finner också ett utpräglat drag av lättja i den svenska 
folkkaraktären. »Svenskarne äro», säger han, »fiender till 
mödan, och om man vill få dem att arbeta, är det nödvändigt, 
att de nästan förgås av brist och umbäranden.» Andra på- 
fallande nalionallel hos detta folk äro särskilt misstänk- 
samhet och högdragenhet. Därtill finner han, att de äro 
»obeslutsamma, och att man får aldrig höra ett bestämt 
svar från dem. Ibland ligger det politik däri men även ett 
visst begär att göra allting hemlighetsfullt. Det går så långt, 
att det fordras en hel underhandling för att förmå dem att 
besluta sig för att gå och äta middag i sällskap med någon. 
Och likväl är det säkert, att de visa mer sinne för mat och 
dryck än för något annat. 

Allt detta hindrar dock icke, att det i Sverige finnes män 
med klokt och upplyst omdöme, lika dugliga både vid under- 
handlingar och i vapnens bruk och över huvud med stor 
förmåga att styra. Vad som mycket bidragit att höja sven- 
skarne ur deras naturliga råhetstillstånd är, att man så all- 
mänt ägnat sig åt studier.» 

Tjugotvå år efter Magalottis besök i Sverige anlände hit 
en annan förnäm italienare med starka litterära intressen, 
men han reste och skrev endast för sitt nöjes skull. Hans 
namn var Alessandro Bichi. Man märker tydligt av hans 
reseskildringar, hur mycket vårt folk gått framåt i kultur 
och välstånd sedan hans landsmans besök; och de intryck, 
som den långa färden från Falun till Hälsingborg kvarläm- 
nade i hans minne, äro övervägande fördelaktigare än Maga- 
lottis. »Svenskarne äro», skriver han, »av naturen starkt och 
kraftigt byggda, krigiska och vana vid mödor. Av de nor- 
diska folken äro de minst klum^piga. De äro ganska vidskep- 
liga. Adeln och de bildade klasserna försöka att härma franska 
seder. De tycka ganska mycket om att äta och dricka; sär- 
skilt tycka de om vin. I\Iot främlingar äro de vänliga; de 



UTLÄNNINGARS INTRYCK AV STORMAKTSTIDENS SVERIGE. 47 




ia^-V^iii»:' 



48 SVI-.NSKT FOl.KKVNXF. UNDER STORAtAKTSTIDENS DAGAR, 

iiro uppfinningsrika, händiga i mclvaniska yrken, ha lätt 
att lära främmande spräk samt äga ett lätt och rörligt väsen. 
Vidare äro de ganska stolta och makliga.» 

Östgötarne beskriver han som »ett vackert, högrest folk 
och artiga mot utlänningar». Om dalkarlarne har han an- 
tecknat, att man »ej kan föreställa sig, huru sluga och listiga 
de äro; det är nödvändigt att i deras land hålla ögonen öppna». 
— »Att resa i Sverige», säger han på ett annat ställe, »medför 
ingen fara att bliva plundrad eller bestulen; i detta avseende 
finnes fullkomlig trygghet. Men man förstår att avpressa 
främlingen penningar genom allehanda sinnrika medel och 
på mångahanda sätt, så att man måste vara på sin vakt.» 
Ett sätt att få anledning att begära drickspenningar av re- 
sande, vilket sedermera synes hava råkat i glömska, har 
Bichi antecknat från sin vistelse i Stockholm. Det var alt 
hänga girlander av gröna blad utanför den resandes bostad 
samt att uppvakta honom med musik. 

Något som särskilt väckte utlänningarnes intresse var de 
svenska badstugorna. Ogier har följande skildring av ett 
besök i en dylik i huvudstaden: »Det var mycket hett i bad- 
rummet, och man kunde få upp värmen till vilken grad man 
ville; svetten flöt från hela kroppen, och om den icke bröt 
fram kraftigt nog, framkallade man den genom piskning 
med björkris. De som gjorde de badande denna tjänst voro 
förunderligt nog flickor, iklädda blott lintyg. De tyck- 
tes utan någon blygsel, ja kanske utan att förstå, att det 
var något att blygas över, behandla de nakna männen, gnida 
dem med fingerspetsarna, stryka smutsen av deras kropp och 
huvud, intvåla och frottera dem samt duscha dem. Här 
komma män och fruar och unga flickor samman om varandra. 
Kvinnorna ha blott lintyg på sig, männen täcka endast 
blygden med ett björkris. Sed och gagn ha här jagat 
blygseln på flykten; icke ens de kyskaste kvinnor draga sig 
för att besöka dessa varmbadhus utan gå dit med man och 
barn. Många låta där sätta kopphorn över nästan hela krop- 
pen för att bli av med det överflöd på blod, som de förskaffa 
sig genom för mycket drickande, och bliva därav alldeles 
blodiga — ett avskyvärt skådespel. De mera förmiigna ha 
eget badrum hemma.» 



UTLÄNNINGARS INTRYCK AV STORMAKTSTIDENS SVERIGE. 49 




m .,J.:. 



4 — 222S20. Grimbcrg, Svensko folkets underbara öden. IV. 



50 SVENSKT FOLKKYNNE UNDER STORMAKTSTIDENS DAGAR. 

En rangplats bland reseskildringar från vår stormakts- 
tid intager den vittbereste fransmannen De la INIotrayes 
berättelser om hans färder i Europa, Asien och Afrika. Han 
kom över till vårt land på hösten 1715 och vistades där med 
ett par avbrott ända till på hösten 1720. Flitigt for han om- 
kring i olika landsändar och gjorde omfattande anteckningar 
Särskilt intressanta äro hans skildringar av Lappland, vilka 
lika mycket genom sin vederhäftighet som genom sin livlighet 
och friska färg utgöra en av våra värdefullaste källor för 
kunskapen om lapparne i äldre tider. Han häpnade över 
Lapplands rikedom på fågel och fisk och kunde ej nog be- 
undra lapparnes hemslöjd. »I\Ian kan», utbrister han, »nästan 
icke uppräkna allt, som naturen lärt dem att förfärdiga utan 
andra instrument än en yxa och en spetsig kniv. Ty det 
finnes ingen lapp, som icke kan förfärdiga sin båt, sina fisk- 
nät, sin pulka med vad därtill hör, sina rep av renscnor ocli 
rentarmar eller av trädens bark och rötter, sina husgeråd 
och dryckeskärl av trä eller av renhorn, sin båge, sina pilar, 
sina skidor, sina kläder, skor och pjäxor, vilka han syr med 
tråd, tvinnad av senor eller tarmar. Guld- och silverdragare 
kunna icke med sina dragskivor och alla sina andra verktyg 
tillverka guld- och silvertrådar händigare och lättare än lapp- 
kvinnorna framställa sin tenn- och blytråd blott med sina 
tänder och med bitar av ben eller horn, som de borrat en 
mängd hål i.» 

Kort efter sin hitkomst fick fransmannen pröva på den 
nordiska vintern, och han fann bekantskapen över förväntan 
behaglig. Särskilt roligt tyckte han det var att åka i släde. 
»Det finns», utbrister han förtjust, »inte i hela världen något 
angenämare eller snabbare åkdon och inget land, som ägnar 
sig bättre för detsamma än detta, då snön täcker de stora 
landsvägarna, bergen och klipporna, och då sjöar och floder 
blivit fasta och jämna fält.» Han njöt också i fulla drag, 
när han fick pröva på en isjakt »och för fyllda segel med 
vindens hastighet ila fram över isfälten kring Stock- 
holm». 

Något som särskilt slog främlingen från sydligare nejder 
med häpnad, var de många sköna och praktfulla slott och 
herrgårdar, som smyckade detta karga land, »där man måst 
och ännu måste sönderslå och sönderspränga klipporna samt 



JTIANNINGARS intryck av stormaktstidens SVERIGE. 51 

)ränna skogarna, när man skall anlägga en trädgård, lägga 
[runden till ett palats eller lustslott eller åstadkomma ett 
»dlingsbart fält». Ej heller kunde han nog förvåna sig över »att 
)land dessa klippor och skogar finna ett skönt folk med fri- 
kare och mera rödlätt hy än i de länder, där den största ymnig- 
let av livsförnödenheter finnes. Detta folk är», säger han, 
för övrigt vänligt, artigt och gästfritt i allra högsta grad. 
Det påminde mig, så snart jag kommit i beröring med det, 
»m det cirkassiska.» 

Fransmannes intryck av de dryckesseder, som voro för- 
cnippade med den svenska gästfriheten, stämma bra över- 
ms med de iakttagelser, hans landsman Ogier gjorde åttio 
ir förut. Det var på en färd till järnbruken i trakten av Ar- 
)oga, som De la Motraye första gången fick riktigt pröva 
)å, vad han dugde till i den stora kraftmätningen vid bäga- 
en. Först hälsade han på hos ägaren av Finnåkers bruk i 
^ellingsbro socken, en bondson från trakten, som sedermera 
)lev adlad. Vår resenär berättar, hurusom brukspatronen 
— så titulerades alltid dessa »cyklopernas eller smedernas 
örmän» — lät »den första måltid, han bjöd på, åtföljas av 
!n välkomma. Härvid tillgår vanligen så, att minst ett krus 
henskt vin, om värden har sådant, eller annars den bästa 
Iryck, han har, hålles i en stor glas- eller silverbägare, vilken 
ymmer minst lika mycket som den Herkulesbägare, om vilken 
ri läsa i Alexanders historia. Vid slutet av måltiden räcker man 
!n sådan fylld bägare till varje främling, dock endast första 
sången han är bjuden hos en svensk. För att icke bryta mot 
ed och bruk måste vi tömma var sin dylik bägare, bräddad 
ned rhenskt vin. Efter dessa väldiga bägare vin, som under 
nåltiden föregåtts av en mängd andra mindre, voro vi knap- 
)ast i stånd att fortsätta vår resa. Ehuru vi tillkännagåvo 
;^år avsikt att göra det, var det under sådana förhållanden 
eke svårt för värden att övertala oss att stanna till dagen 
lärpå, och han lät oss icke resa utan att först hava givit oss 
!n god frukost.» 

Samma Herkulesbägare väntade De la Motraye och hans 
essällskap hos de andra av dessa »hederliga cyklophövdin- 
jar», som de hälsade på. Icke ens vid Oppboga bruk, som 
lock ägdes av en kvinna, undgingo de sitt öde. 

Angående svenska folket i Finland ha vi en del intres- 



52 SVENSKT FOI.KKYNNE UNDER STORMAKTSTIDENS DAGAR. 

santa notiser av en förut omtalad^ holländsk diplomat, vil- 
ken år 1616 reste genom Finland i egenskap av fredsmäk- 
lare mellan Sverige och Ryssland. Den svenske officer, som 
han och hans landsmän fingo som färdledare, for efter vanan 
mycket hänsynslöst fram, något som dock till sist hämnade 
sig. När han nämligen i en by i Tavastland utan vidare tog 
hästar ur en bondes stall, hände sig, att en duktig ung flicka, 
som såg det, hoppade upp på en av hästarna, ett vackert djur, 
i akt och mening att rida bort med den. Den svenske löjt- 
nanten försökte taga hästen från henne, men hon släppte 
icke djuret. Då blev han arg, kastade omkull flickan och slog 
henne. Men hon hade en Ijudelig röst och skrek högt på hjälp. 
Den kom. Bönderna lupo till med stockar och störar, slogo 
sönder löjtnantens vapen och dammade även på andra av 
sällskapet. Slagsmålet slutade med att bönderna togo ifrån 
de resande två slädar och en häst till lön för att dessa velat 
taga hästar från dem. Holländaren förklarar emellertid: 
»Enda sättet att komma i väg här i landet är att fara fram 
som landstrykare och rövare, ty bönderna äro mycket ogina.» 

Om allmogen i Savolaks skriver resenären: »Folket är 
smutsigt på kroppen, men trätallrikar, bunkar, fat och annat 
husgeråd av trä är utmärkt väl skurat och vitt som krita, 
så att det är en lust att se.» Bland dessa människor frodades 
ännu mycken vidskepelse. På sina ställen hade de rest upp 
en hög stång med ett kors på toppen och vid foten byggt ett 
altare, där de på högtidsdagar slaktade en get, en kalv och 
ett får, blandade blodet och göto det på altaret. 

Det mödosamma arbetet med att mala säd på handkvarnar 
väckte resenärernas medlidande med de finska flickorna — 
ty det var de, som fingo utföra detta trälgöra. Bland bevis 
på landets fattigdom fäste holländaren sig särskilt vid att 
man på sina håll utfodrade korna med hästspillning, som 
kokades och blandades med något rågmjöl. 



Härdighet och kraft är det starkaste intryck, man får 
av stormaktstidens svenska folk. Om denna sundhet i de 
djupa leden bära också samtida landsmän vittne. Så skriver 

' Se b(l irr: 46. 



UR 1664 ÅKS LEGOIIJONSSTADGA. 53 

Olof Rudbeck^ år 1670: »Vill man känna igen oss såsom de 
"anile göters och svears ättlingar, så måste man nu inte söka 
vid hovet och akademierna utan lios bonden. Jag kan glädja 
mig ännu i dag, när jag ser gamle Anders Torstensson från 
(iaiula Uppsala, en man över 100 år, som orkar gå till fots, med 
vill hår och ett skägg, som täcker hans bringa, skinande som 
snö. Jag tycker mig se en av våra forne konungar eller gudar.» 
Som ett vackert vittnesbörd om detta folks seghet må slut- 
liiicn anföras några ord ur den ämbetsberättelse, lands- 
hövdingen över Stora Kopparbergs län avgav år 1664: »Mi- 
liticn- här i landet angående, så hålla de så nu, som vant ha- 
ver varit, deras vanlige utlovade knektehåll" fullkommeligen, 
ehuru svårt och nästan odrägligit det dem ock faller, särdeles 
uti krigstider, då folket mycket avgår och ånyo igen kom- 
pletteras måste, vilket nästan hårdast trycker den fattige, 
som året igenom måste utstå mycket svårt arbete och haver 
ej annat än barken och annan onaturlig spis att äta. Dock 
finner jag därföre hos ingen någon gensträvighet att utgöra 
sin tillbörlige krigshjälp utan haver fastmera orsak med be- 
röm att ihugkomma deras underdånige vördnad och till- 
givenhet emot Eders kungl. ]Maj:t, vilken de hava för detta 
igenom påtagliga exempel nogsamt så bevist, som de ej heller 
sig därifrån härefter undandragandes varda utan fastmera 
hava ospart liv och blod samt allan förmåga uti fädernes- 
landets tjänst.» 

Litteratur: Harald Wieselgren, Med prestaf och profoss (i hans 
bok »I gamla dagar och i våra»). 
Corfitz Braem, Dagbok under en resa i Sverige un- 
der åren 1671 och 1072, utgifven af Bert Möller; 
haft. kr. 5: — . 



L 



Ur 1664 års legoh jonsstadga. 

IKA sällan som det händer, att husbönder lyckats finna 
sitt drömda ideal av tjänsteandar förverkligat, lika säl- 
lan inträffar det nog i denna onda värld, att husbonden 



^ Se sid. 77. — ^ Försvarsverket. — ^ Utskrivningen hade i en 
del landskap utbjtts mot ständig roteri ng, som bestod i att land- 
skapet åtog sig att uppsätta ett regemente och underhålla manskapet 
UKd torp. Detta var det s. k. äldre indelningsverket. 



54 SVENSKT FOLKKYXNE UNDER STORMAKTSTIDENS DAGAR. 

framstår för sitt tjänstefolk som ett mönster av fullkomlighet. 
Att dessa erfarenheter ej datera sig från vår tid, det finner 
den som tar del av Kungl. Maj:ts stadga och påbud om tjän- 
stefolk och legohjon, daterad anno 1664. Anledningen till 
stadgans utfärdande var nämligen Kungl. ]\Iaj:ts misshag med 
»den stora oreda», som dagligdags mer och mer inrotade sig 
i fråga om tjänste- och legohjon. Å ena sidan hade dessa > 
blivit »odrägeligen dyra och motvillige», och å andra sidan \ 
befanns, att husbönder och matmödrar »otillbörligen hante- | 
rade sitt tjänstefolk». 

Nu skulle emellertid myndigheterna råda bot på det onda. 
Till den ändan stadgades, att »inge landstrykare och lösdri- j 
vare eller lättingar skola i städernc eller å landet lidas», I 
utan skulle varje fullväxt karl, som icke var självsuten bor- I 
gare eller bonde eller hade laga tjänst, vara förfallen till båts- j 
mans- eller knekttjänst. »Detsamma skall ock ske med pigor 
och andre kvinnor. De som icke tjänst hava eller kunna be- 
visa sig äga medel att ärligen nära sig eller misstänkas att 
umgå med otillbörlig bärgning, skola plikta efter Sveriges 
rikes lag.» 

»Sedan lego- och tjänstehjon äro trädde i tjänsten, skola 
de sig därulinnan jämte gudsfruktan trogne och flilige för- 
hålla, till dess stämnetiden är ute, drivandes det arbete och 
de sysslor görandes, som husbonde och matmoder dem skä- 
ligen befalla och föresätta och de veta deras plikt av dem 
äska och fordra. Är någon däruti försummelig, rättes först 
med godo, förmanes därnäst allvarligen, och där sådant intet 
vill hjälpa, hålles därtill med en skälig och tillbörlig aga eller 
anklages för magistraten; och den må en sådan skaffa till 
behörig ort att straffas och hållas till något tjänligit arbete.» 

Trots denna och en hel del andra förordningar fanns det 
alltjämt gott om lösdrivare i landet, och särskilt inrotade sig 
i huvudstaden ett »straffbart tiggeri, i det mångc vanartige 
så kvinns- som manspersoner, oansett de till lemmar friske 
äro, endast av lättja och självsvåld slå sig till tiggcri och 
under sken av fattigdom skyla sitt okynne samt allehanchi 
laster». För att äntligen få dem till något arbete, varmed 
»slike vanartige, friske och före^ tiggare dels mage späkas, 

* Motsatsen till vanför. 



»SIKEINER OCH TATTARE.» 55 

dels ock förtjäna sitt uppehälle», fann Kungl. Maj:t år 1698 
i nåder för gott att i Stockholm låta inrätta ett rasphus för 
manliga lösdrivare och ett spinnhus för lösa kvinnor. 

I rasphuset skulle »såväl ovanbemälte vanartige tiggare 
som andre osedige barn och tjänstpojkar, de där, på före- 
gående åtvarningar, ingen bättring vilja låta påskina, slraffas 
med arbete uti raspandet av allehanda brisillie-trä,^ som till 
[ärgstoffer brukas». Och i spinnhuset skulle »allehanda van- 
artige, före och starke kvinnspersoner under en tjänlig upp- 
sikt tillhållas att göra dageligen sitt visse arbete med lins 
beredande, häcklande och spinnande». Men när dylikt arbete 
tröt, skulle hjonen, både de manliga och de kvinnliga, syssel- 
jättas med diverse grovarbete. Bland annat borde de minst 
två gånger i veckan »all orenlighet på gatorne, torgen och 
Droar sammansopa och bortföra». 



»Sikeiner^ och tattare.» 

SOM landet tidtals översvämmades av detta slags lösdri- 
vare, måste regeringen då och då tillgripa kraftiga me- 
del. År 1614 utfärdade Gustav Adolf en sträng skrivelse 
Lill landshövdingarne i de trakter, där en hop tattare »drev 
;itt skälmeri», och ålade vederbörande att råda bot på det onda 
;enom att s-lå männen i järn och hålla dem till arbete vid 
<ronans slott eller annorstädes samt skaffa deras hustrur 
)ch barn sysselsättning på bondgårdarna. 

I maj 1636 inberättade landshövdingen i Östergötland till 
regeringen, »att tattare hava tvenne resor tänt elden på Norr- 
köping och oppbränt förste gången sju lador, andre gången 
fyra andre hus». Det föranledde riksmarskalken, riksrådet 
Axel Baner att yttra: »Det måtte vara en underlig ting, att 
man icke allenast lider tattare utan ock låter dem draga kring 
riket och bedriva all ond vilja», fastän det beslutits, att inga 
tattare skulle lidas i riket. 

Det onda tog sådana dimensioner, att landshövdingarne 
iret därpå funno sig föranlåtna att inkomma till regeringen 
med förfrågan, »huru de sig förhålla skulle med tattarne i 



* Bresilja. — ^ Zigenare, 



56 SVENSKT FOLKKYNNE UNDER STOUMAKTSTIDENS DAGAR. 

landet, vilke göra stor skada». I anledning härav resolverade 
riksrådet, att tattarne skulle åläggas »att packa sig ur riket 
och intet vistas härefter inom dess gränser. Finnes», heter 
det vidare, »någon efter Larsmässo nästkommande här i 
riket, den skola ståthållarne utan någon föregående förfrågan 
opphänga och till livet straffa låta.» En förordning av detta 
innehåll blev också utfärdad, men den kunde naturligtvis 
aldrig efterlevas. 

Att så ej skett framgår ock av att Kungl. Maj:t fem år 
senare i en »Ordning och stadga om tiggare, landstrykare 
och lättingar» klagar över att »ziguener och tattare stryka 
omkring uti provincierne och jämte allehanda ogudaktighet, 
som av dem begås med deras spådomar, lögn och tjuveri, 
tillfoga Vare undersåtare ett stort besvär». Kronobetjäningen 
fick nu befallning att »låta gripa dem vid huvudet», och om 
någon bland dem befunnes skyldig till »tjuveri eller annan 
otillbörlig akt^ och missgärning», så ägde landshövdingen makt 
att utan vidare rannsakning och dom straffa honom till livet. 
De andra skulle han »köra utur sitt län och hövdingedöme» 
och samtidigt meddela sig med landshövdingen i det län, 
dit tattarne toge sin tillflykt, så att även denne kunde förfara 
på samma sätt och vanclringsfolket sålunda drivas ur riket. 
Komme zigenarne sedan igen, skulle man slå dem i järn och 
föra dem till närmaste slott att där arbeta vid vatten och 
bröd. 

År 1648 blev det återigen i rådet tal om tattarne. »Hennes 
kungl. I\Iaj:t mente bäst vara, att de sändas till Nya Sverige, 
och att därom skrives till landshövdingarne, att de have dem 
i förvaring till öppet vatten.» 

Riksrådet och amiralen Erik Ryning »höllt hazardeust^ 
att sända dem dit; tilläventyrs skulle de göra ett skälme- 
stycke». Men drottningen vidhöll sin åsikt. 

Landshövdingen i Uppsala och Stockholms län, riksrådet 
Bengt Skytte yrkade på att lösdrivare och missgärningsmän 
skulle dömas till tvångsarbete. »Mente därigenom landet 
befrias ifrån det onda.» Regeringen beslöt också, att så skulle 
ske beträffande missdådare, vilka ej förmådde betala de böter, 
som ådömts dem. De skulle »levereras landshövdingen herr 
Bengt Skytte, att arbeta på graven i Tälje». 

' Handling. — ^ Ansåg det riskabelt. 



VE DE SKEPPSBRUTNA I 57 

I 

I Fjorton år senare klagade regeringen emellertid åter över alt 
•tattare och ziguener begynna hopigt sig låta se uti landet, 
tarandes omkring uti provincierne», och beginge sina gam- 
^a skälmstreck, I anledning därav återupplivades i huvud- 
sak år 1642 års bestämmelser 

Men i 1686 års kyrkolag öppnade överheten en utväg för 
vandringsfolket att få stanna i Sverige. Där stadgades näm- 
ligen: »Om de landstrykare, som tattare kallas hos oss, 
skulle emot Vårt förbud uti Vårt rike sig insmyga och här 
föda någre barn eller föra nyligen födde med sig, åt vilka de 
begära döpelsen, då skall sådant tillåtas och föräldrarna 
troligen förmanas att sätta sig neder på en viss ort, låta sig 
undervisas i den kristna läran och träda till Guds församlings 
gemenskap eller i vidrigt fall lämna barnen kvar, vilka Vare 
ämbetsmän skola låta försörja.» 

En som visade mycken omtanke om de förföljda och för- 
aktade zigenarne var Per Brahe. I förhoppning att kunna 
utveckla deras anlag för hantverk tillät han »den vandrande 
mannen» att slå sig ned i hans stad Grenna. Men detta för- 
sök att göra dem bofasta misslyckades naturligtvis. De triv- 
des bättre med att »fara omkring uti ostadighet». I Finland 
upplät han åt dem ödehemman att bebygga. Ett hundra 
trettio »svarta tattare» med hustrur och barn slogo sig ned 
där och lovade att arbeta samt »att intet svärta sina barn». 

Men ack ■ huru länge varade väl de vackra föresatserna! 
Vandringslusten tog snart överhand. De började åter stryka 
ikring och tigga sin föda. och myndigheterna hade mer besvär 
med dem än med generalguvernörens alla andra underlydande 
tillsammans. Zigenarne förklarade också rent ut, att de aldrig 
ämnade bli bofasta på sina ödehemman, såframt de ej finge 
komma och gå, som de voro vana. 



Ve de skeppsbrutna! 

ETT drag av fruktansvärd grymhet framträdde i äldre 
tider mångenstädes i kustbefolkningens beteende mot 
de olyckliga, som lidit skeppsbrott. Det är ej så länge 
sedan man ur kvrkobönerna uteslöt den varma önskan, att 



58 SVENSKT FOLKKYNNE UNDER STORMAKTSTIDENS DAGAR. 

Gud måtte »välsigna kusten med vrak». Därifrån och till 
grymhet mot liavets offer är steget visserligen stort, men 
till grund ligger i bägge fallen uppfattningen av skeppsbrott 
såsom lika välkommet — för kustbefolkningen — som jakt- 
lycka eller tur i fiske. I samtliga fallen ansågs det vara fråga 
om ett vällovligt näringsfång. Kunde man därför själv göra 
något för att öka intäkterna, så intet ont i det, menade man: 
en villoeld på lämplig plats en mörk höstnatt kunde löna 
sig bra, att flytta sjömärken eller sätta ut falska sådana 
»visare», såsom de kallades, kunde också vara en bra affär 
— för att nu icke tala om de vinstmöjligheter, som kunde 
uppnås genom att »med stenkistor och annat slikt» grunda 
upp farlederna. 

Men ej nog med att kustbefolkningen sålunda på vissa 
platser lockade sjöfarande i fördärvet; råkade de skeppsbrutna 
rädda sig i land, blev följden den, att man helst ville ha dem 
röjda ur vägen. I stället för att »bispringa slike olyckelige 
med den hjälp och ömhet, som den naturlige lagen kräver», 
för att använda regeringens språk, behandlade man dem med 
»en okristelig och ibland hedningar ohörd grymhet», i det 
man dräpte och plundrade dem, »förebärandes därvid en 
gammal vana och plägsed». 

I anledning av dylika skriande missförhållanden utfärdade 
regeringen 1697 ett plakat, vari stadgades stränga straff för 
dem, som sökte vilseleda de sjöfarande. Skedde ingen skada 
därigenom, skulle vedergällningen stanna vid gatlopp, vilket 
tillgick så, att uppbådad allmoge, 100 — 300 man, med käppar 
i händerna, uppställdes på två led, mellan vilka brottslingen 
drevs fram under ett slag från var och en. Men vållades ge- 
nom dylik åverkan skeppsbrott, skulle den skyldige hals- 
huggas och steglas och hans egendom användas till skuldens 
gäldande. »Övertygas ock någon», heter det vidare, »att hava 
våldsamligen anfallit de skeppsbrutne och avhänt någon 
livet, han skall tillika med alla dem, som i samma gärning 
delaktige varit, levandes bliva rådbråkad och sedan steglad 
samt hava förverkat sitt löse gods. Sårar någon och illa han- 
terar sådane nödlidande till deras kropp, miste liv och lös- 
ören.» Likaså den, som tände eld på någon strandad farkost. 

För plundring och stöld stadgades följande: »Vilken som 
våldsamligen tager och rövar något av sådane strandade och 



H OR ELD OCH BRAND BEVARE GUD BÅD" STAD OCH LAND.^ 59 

till lands drevne f arkostar, så länge skeppsfolket när är eller 
godset bärga vilja och kunna, varde straffad till livet och 
sleglad, evad"han dem litet eller mycket med våld avhänder. 
I\Ien stjäl han något hemligen ifrån båtsfolket, som hava 
strandat, varde straffad som för kyrkotjuvnad.» Och till 
ännu kraftigare verkans åstadkommande påbjöds, att från 
varje gård i det härad, varcst något strandat skepp blivit 
plundrat, sönderhugget eller uppbränt, skulle erläggas fem 
daler silvermynt i plikt. 



»För eld och brand bevare Gud båd' stad 
och land!» 

SÅ lydde med åtskilliga variationer de gamla hederliga 
brandvakternas rop. Och i Stockholms stads äldsta 
brandordning talas om »Guds åkallan» såsom det säkraste 
medlet »att avböja och förekomma all oförmodelig eldsvåda». 
I andra rummet satte man sin lit till vissa mänskliga säker- 
hetsåtgärder. Staden indelades i brandmästareskap och 
dessa i rotmästareskap. Till brandmästare skulle väljas »en 
skickelig, flitig och oförtruten man av borgerskapet». Varje 
vår och höst ägde brand- och rotmästare att tillsammans med 
stadens betjänte gå omkring i husen och »i noga översikt 
taga, bese och rannsaka, huru alla eldstäder äro bebyggde 
och förvarade», samt tillse, att dessa höllos i gott stånd, och 
att eldfarliga ämnen förvarades på lämpligt sätt. 

I kyrktornen skulle tornväktarne »ett vakande öga över 
staden och malmarne hava; och», heter det, »när de var- 
sebliva någorstädes någon vådeld yppas, sådant straxt med 
klämtning i klockan till känna giva och, på det man må veta, 
på vad ort i staden eller på malmarne brand är, om nattetid 
på den sidan om tornet uthänga en lykta med brinnande ljus 
uti men om dagen en fana eller annat tecken, därefter man 
dess snarare sig rätta kunde. Försummar eller försover han 
detta, då skall han icke allenast mista sin tjänst utan ock 
där bredevid hårdeligen straffader varda». Även stadsvakten 
skulle under natten »hava över sådan olyckelig händelse ett 
vakande öga» och, om eldsvåda utbröte, dels giva det till- 



60 SVENSKT FOI.KKYNNE UNDER STORMAKTSTIDENS DAGAR. 

känna »genom rop och klappning på portarne», dels under- 
rätta gardesvakten, »så att trumman går». 

I olika delar av staden inrättades spruthus, inalles fyra, där 
man förvarade sprutor, brandhakar, brandyxor, brandscgel, 
läderämbar m. m. Dessutom ålades varje husvärd att vara 
törscdd med liknande brandattiralj samt med vattentunnor 
i husen och på taken. 

»När någon vådeld uppkommer», heter det, »då skall hus- 
värden, hos vilken den opptändes, vara förpliktad straxt låta 
genom anskri nästa grannarne tillkänna giva, vilka genast 
skola vara skyldige honom troligit och flitigt bistånd göra, 
att elden förr, än han överhand tager, kunde dämpas och 
släckas.» Sedan voro alla i samma kvarter boende skyldiga 
att, försedda med brandredskap, »straxt till elden sig för- 
foga» för att under brand- och rotmästares ledning »göra sin 
högsta flit eldsvådan att förhindra, dämpa och alldeles ut- 
släcka» samt rädda vad räddas kunde. Därtill skulle, genast 
det klämtades eller slogs på trumma, alla stadens åkare köra 
fram allt vad tygen höllo med vattentunnor till eldhärden. 
Även murare och timmermän voro skyldige att komma till- 
städes, likaså dragare, bryggare och bagare, som hade att 
sköta sprutorna och langa vatten. Även flottans manskap 
räknade man på. Icke förty hände det flera gånger, att hela 
stadsdelar brunno ned. 



Sjukdomar och läkemedel. 

Kvacksalvarne få en >niedlcinalstyrelse>, som håller 
efter dem. 

DE första praktiserande läkarne i vårt land voro utlän- 
ningar^ och det gick ytterst trögt att få svenska läkare. 
Det berodde framför allt därpå, att det var så svårt för 
läkekonstens utövare att få levebröd, och att de följaktligen 
luåste ägna sig åt andra sysslor vid sidan av sin egentliga 
uppgift. Förhållandet får nog icke enbart tydas såsom ett 
glädjande bevis på svenska folkets utmärkta hälsotillstånd. 
Gamle kung Gösta hade under sin sista sjukdom icke kunnat 

1 Jfr Cd. II: 583. 



SJUKDOMAR OCH LÄKEMEDEL. 61 

få hjälp av någon verklig läkare^ och ännu på Karl IX:s tid 
funnos inalles blott tre sådana i hela Sverige. År 1663 hade 
deras antal växt, men blott till ett tjog, varav åtta voro sven- 
ska. Men vid sidan av dem praktiserade en härskara av kring- 
vandrande kvacksalvare av utländsk härkomst, vilka i sam- 
tida handlingar benämnas med allehanda namn, såsom »ocu- 
lister, bråck- och stensnidare, kemister, kryddekrämare och 
materialister». De tre första namnen syfta på deras vanligaste 
specialiteter, vilka utgjordes av ögon-, bråck- och stcnopera- 
tioner. För övrigt fuskade de i litet av varje, särskilt i att 
»tänder uthbräckia» och vad övrigt till tandläkareyrket hörde. 
Själva läto dessa herrar gärna titulera sig doktorer. 

Den värsta sortens charlataner voro de, som uppträdde på 
gatorna och torgen, särskilt vid marknader, och från sina 
tribuner sökte att genom allehanda gyckelupptåg locka all- 
mänheten att pröva sina kurer och salvor. Det var »vit 
bärnstensolja, god för stenen i njurarna och länderna-), det 
var »en kostelig lungenbalsam för hosta och kort anda», där 
fanns »en kostelig purgation att rensa huvudet och kroppen 
ifrån flusser» och »ett härligt huvudvatten för förstoppning 
i huvud», ja en lidande mänsklighet kunde av dem få köpa 
»kosteligit elixir för alle elake sjukdomar» och »olja för po- 
dagra och värk i alle ledamöter». »Huvudstyrkande krydde- 
mössor» funnos ock, vilka hade den underbara förmågan att 
förekomma slaganfall. 

En gynnare till kvacksalvare från 1700-talets början ga- 
ranterar, att han kan »renovera och förnya tänder, de må 
vara svarta eller gula, att de på stunden bliva rena och sköna, 
att man sig däröver må förundra». Han åtager sig ock att 
»preservera tänderna, så att de alltid bliva friska och sunde 
i munnen. Sammaledes» — utlovar han — »kan jag in- 
sätta 1, 2, 3, 4 tänder fram i munnen, att man med för- 
imdran kan hava dem till största nytta och prydnad, för 
vilket ingen styver pretenderas, förrän konsten är gj order.» 

Hur en dylik charlatan kunde tilltyga en stackars tand- 
värkspatient, kunna vi emellertid få se av Ekeblads brev den 
25 januari 1663, då han berättar för sin fader: »Rätt nu fick 
jag andra tidender. Här kom en barberare in, som skulle 

1 Se Bd II: 251. 



62 SVENSKT FOLKKYNNE UNDER STOKMAKTSTIDENS DAGAR. 

dra ut en tand på mig. Gud ge, det må bättre lyckas, än det 
har gjort två gånger tillförenc, ty en gång ha de brutit av 
henne för mig, och en annan gång fick han intet fatt på henne 
— och jag är tämmehg otåhg i munnen. Nå, nu går jag till- 
vägs och skall låta farkär veta sedan, huru det har lupit av.» 

Han fortsätter senare: »Jag har stått ut en hård pärs och 
varit så olycklig, att han i förstone intet råka på den rätta 
tanden utan drog först ut en god — och sedan satt den onda 
igen. Så måste han ihop med den och fick äntligen ut den 
ock. Nu har jag ett så stort hål i munnen, att jag kan näp- 
pest tala. Gud ge, jag nu kunde bli fri framdeles med de tän- 
derne jag har igen! Jag är något yr i huvud av mina tänder.» 

I nästa brev, tio dagar senare, heter det: »Jag har, allt 
sedan jag hade den olyckan med min tandutdragning, mest 
legat och har ännu ont i huvudet. Han har fuller måst skakat 
hjärnan, av det han drog så hårt till.» 

Det förut anförda årtalet 1663 är ett märkesår i den svenska 
läkekonstens historia. Då sammanslöto sig nämligen fyra 
Stockholmsläkare till ett »collcgium medicorum», en förening 
av läkare, ur vilken under tidernas lopp vår nuvarande me- 
dicinalstyrelse utvecklat sig. Genom ett kungligt brev av 
samma år stadgades, att ingen fick i huvudstaden utöva lä- 
kareyrket, förrän han undergått examen inför detta kolle- 
gium. Från den tiden börjar också läkarutbildningen betyd- 
ligt förbättras, och antalet läkare tillväxer stadigt. Utövarne 
av kirurgin, vilken alltjämt var ett hantverksmässigt yrke, 
förändrade mot århundradets slut sin titel från »bardskärare» 
eller »barberare» till »fältskärer» eller »chirurgi». Först vid 
mitten av 1700-talet börjar kirurgin i vårt land höja sig 
till en vetenskaplig ståndpunkt och dess utövare arbeta på 
att få en med läkarne jämbördig ställning. 

Vårt första barnmorskereglemente. 

Det var år 1711 som höga överheten — det vill här säga 
rådsherrarne i Stockholm, eftersom konung Karl XII då 
befann sig i främmande land, — på förslag av colle- 
gium medicorum utfärdade vår första »förordning om jorde- 
gummor uti Stockholm». Den började sålunda: »Jordegum- 
morna och de, som sig därtill vilja begiva, skola vara gud- 



SJUKDOMAR OCH LÄKEMEDEL. 63 

fruktiga, fridälskande, sediga, till denna sysslan skickeliga 
och nyktra matroner.» 

Barnmorskornas antal skulle vara fyrtio. Sedan de av 
högvördiga konsistorium »om deras härkomst, kristendom 
och förda leverne ett gott vittnesbörd erhållit», skulle de av 
collegium medicorum »uti konsten examineras». Med en av 
denna myndighet utfärdad attest över sina kunskaper ägde 
de sedan bege sig till magistraten och där avlägga barn- 
morskeeden, som började på följande sätt: »Jag N. N. lovar 
och svär vid Gud och Hans heliga evangelium, att jag uti 
denne min barnmorskebeställning, framför allt skall hava 
Gud för ögonen, mig för vidskepelser vakta och under Hans 
hjälp och bistånd mig trogen, flitig och oförtruten visa hos 
var och en, som mig tilliter, hög eller låg, rik eller fattig, natt 
eller dag, och göra min yttersta flit, att kvinnan, som jag 
hämtas till, med minsta faran förlossas och fostret, så mycket 
möjeligit är, med livet till världen kommer och njuter det 
heliga dopet. Uti oträngde mål skall jag ej otidigt med för- 
lossningen hasta och skynda och därigenom orsak till många 
olyckor vara men med tålamod och utan knotande förvänta 
den rätta tiden. Jag skall ock aldrig för någon slem vinnings 
skull något missfall befrämja, det vare sig med medicamen- 
ter, råd eller egen handräckning. Om någon uppenbarar mig 
sin bräcklighet eller förtros mig något, som ärbarheten vill 
hava dolt, skall jag därmed tiga och ej, utan lagligen tvungen, 
det för någon uppenbara. Med de andre mine ämbetssystrar 
skall jag hålla ett förtroligt och fridsamt umgänge och med 
gott råd och villig handräckning, när sådant behöves, gå 
dem vid handen.» 

Edens innehåll kompletteras genom själva förordningen, 
där det bland annat stadgas: »Menar barnmorskan fostret 
hos en havande vara dött, skall hon det åt någon doktor 
tillkänna giva, som saken skall noga rannsaka och försorg 
draga, att det döda fostret, efter saksens beskaffenhet, an- 
tingen med medikamenter avdrives eller på annat sätt med 
en välövad hand ifrån modren skiljes. 

Ser barnmorskan ock, att modren bliver så svag, att hon 
torde sätta livet till, förrän hon bliver förlöst, så skall hon i 
tid de närvarande förmana, att de skicka efter en sådan per- 



64 SVENSKT FOJ.KKYNNE UNDER STORMAKTSTIDENS DAGAR, 

son, som Öppnar henne, sa snart hon är död, på det fostret, 
som till äventyrs iin kunde leva, må njuta det helga dopet.» 

Så snart vederbörande var edsvuren, ägde hon »fritt idka 
sin konst». Hon var skyldig att »för sin boning ett tecken 
liava, på det man henne både nätter och dagar vid påkom- 
mande nödfall i hast finna kan». 

»Ingen förutan desse ovannämnde gummor», heter det vi- 
dare, »skall understa sig, under vad förevändning det ock 
vara må, att sig som barnmorska låta tinga och bruka och 
hustrur förlossa, vid 20 daler s:mts böter eller kroppsstraff, 
om hon ej orkar bota.» 

För framtida behov skulle nya barnmorskor utbildas under 
ledning av några bland de äldsta jordegummorna och tjänst- 
göra såsom deras biträden och som deras ställföreträdare i 
mindre svåra fall, tills någon barnmorskeplats i staden bleve 
ledig. I och för deras utbildning skulle collegium medicorum 
»draga försorg, att när någon kvinnokropp öppnas, dem då 
särskilt de lemmar visas, som Gud till födslen förordnat haver, 
som ock att de uti barnmorskekonsten informeras och övas. 
Till vilken ända de på tid och ställe, som collegium därtill 
nämner, sig skola infinna att uti konsten undervisas av stads- 
physico eller den doclorn, som collegium därtill förordnar». 

Pest och spetälska. 

Från pestens hemsökelser i Stockholm finnas anteck- 
ningar, som berätta för oss, att år 1580 brände man av 
den anledning enris på .Järntorget och Stortorget. Vid 
ett nytt utbrott av farsoten tio år därefter påbjödo myndig- 
heterna, att på alla pestsmittade hus skulle uthängas ett 
vitt lakan. Sedermera förändrades föreskrifterna därhän, att 
man skulle måla ett kors på portarna till de hus, »där sjuk- 
domen var inne». På sommaren 1623 var i synnerhet Söder- 
malm svårt hemsökt av farsoten. »De av pestilenzien be- 
fängde» höllos då instängda på sina gårdar, kring vilka vakt 
var utsatt. 

En annan fruktansvärd fiende, inför vilken människorna 
stodo hjälplösa, var alltjämt spetälskan'. Av ett »patent om 
1 Jfr Bd. I: '^'M]. 



SJUKDOMAR OCH LÄKEMEDEL. 65 

étt spetals upprättande för de spetälske i Finland», utfärdat 
av Gustav Adolf år 1619, finna vi, att sjukdomen i denna 
landsända allt. mer utbredde sig och tog överhand. Man såg 
däri ett Guds syndastraff, som förvärrades därigenom att 
»de, som med sjukdomen behäftade äro, utan någon försyn 
med andre, helbrägde, umgås». Därför anslog nu konungen 
vissa gårdar till underhåll av ett hospital, som skulle an- 
läggas ute på en ö, »de arme och usle människor till avsönd- 
rande ifrån andres, helbrägdes, umgänge». Till denna avsides 
belägna plats skulle alla spetälska förflyttas och »sig sedan 
där stadigt förhålla, undvikandes alldeles deras släkt och 
vänner, såsom ock eljes alle andres, helbrägdes, umgänge». 
Och eftersom dessa obotligt sjuka nu bleve med nödtorftigt 
uppehälle försörjda, funnes för dem ingen förevändning längre 
att gå omkring och tigga. 

En som säger sig ha botat flere fall av spetälska var 
den läkekunnige kyrkoherden Olof Broman i Hudiksvall.^ 
Hans kurer bestodo i »tjänliga blodreningar och åderlåtande» 
samt i att gräva ned patienterna »uti varm hästträck, så 
länge de det tåla kunnat, drickandes därvid antingen vatten, 
varuti pestilenzört är kokad, eller ock varm, ny silad get- 
mjölk». 

Sundhetsvård. 

En hälsovådlig plägsed var att bisätta de döda i kyr- 
korna. Detta blev så vanligt, att Kungl. ]\laj:t i en skri- 
velse till överståthållaren på hösten 1672 konstaterar, 
att nu »merendels alla, av vad stånd och villkor de vara 
må, taga sig denna rättigheten och låta sina döda stå länge 
obegravne». Därigenom blevo naturligtvis »kyrkorne med en 
olidelig stor stank så uppfyllde, att mången sund människa, 
som gärna vill gå i kyrkan och höra Guds ord, blir därigenom 
antingen avskräckt eller ock tager därav en dödelig sjukdom». 
Därför befallde regeringen överståthållaren att låta påskynda 
begravningen av de lik, som nu stodo i kyrkorna och för fram- 
tiden »intet tillåta andra än privilegierade personer att bi- 
sättas, tillhållandes de övrige att utan dröjsmål och slike 
bisättningar låta sina döda strax utur husen till deras grav- 
ställen utbära». 

' Se sid. 91. 

5—222S-Jtj. Grimberg, Svenska folkets underbara öden. IV. 



66 SVENSKT FOLKKYNNE UNDER STORMAKTSTIDENS DAGAR. 

En del hygieniska vådor förorsakades också därigenom, att 
fångar avledo i fängelset, innan de fått sin dom. Vederbö- 
rande ansågo sig nämligen ej kunna begrava de döda, förrän 
deras mål avdömts, ty på domens beskaffenhet berodde, hu- 
ruvida liket borde »av bödelen i galgbacken nedergrävas eller 
ock av ärligit folk begravas i kyrkogården». Följden blev 
emellertid, att de döda kropparna mångenstädes »genom 
stank de levandes fångarne med sjukdom antände och be- 
smittade». Regeringen sökte visserligen avhjälpa de menliga 
följderna genom en förordning av år 1697, »att liken skulle 
tagas utur kronones häkte medelst någre sådane gubbar, som 
i städerne och vid exekutionsplatserne^ finnas, och läggas i 
något annat, särskilt rum», till dess dom fällts. 

Emellertid visade det sig, att »stanken av deras kroppar, 
isynnerhet vid sommartiden, förorsakade stor olägenhet vid 
kronans slott och hus», varför regeringen måste inrikta sina 
ansträngningar på att förmå hovrätterna och underlydande 
domstolar att ofördröjligen avgöra brottmål i dylika fall. 
Men då ej heller dessa åtgärder ledde till önskad påföljd, 
gav konungen år 1698 landshövdingar och guvernörer 
fullmakt att utan avvaktande av domstols utslag genast 
låta verkställa begravningen enligt följande regler: »När de 
grovaste missgärningsmän, nämligen Guds och Hans heliga 
ords försmädare, tidelagare, mördare, grova bolare, kyrko- 
tjuvar och andra slike, varda i fängelset döde och själva till- 
stått sin missgärning eller ock medelst någon underrätts 
dom därtill redan äro kände skyldige, böra de genom bödelen 
utur fängelset uttagas och i galgbacken eller moras neder- 
grävas. Men de, som begått dråp, annat tjuveri, rymt undan 
regemente eller för varjehanda annan mindre livssak sitta 
fängslige och dö i kronones häkte, deras kroppar skola av 
ärligt folk hanteras och i kyrkogården uti stillhet och utan 
de vanlige ceremonier begravas.» 

Höga vederbörande tänka på stadsbornas trevnad. 

Den estetiska sidan av folkhygienen har väl i vårt land 
först på de allra sista åren börjat i någon mån vinna beak- 
tande. Det är därför överraskande att redan på 1600-talet 

* Avrättsplatserna. 



SJUKDOMAR OCH LÄKEMEDEL. 67 

möta en, om ock liten, ansats i denna riktning. Därhän syftar 
iden befallning, som utgick till Stockholms överståthållare 
Iden 16 september 1699, att alla kalkrappade hus i staden ocli 
på malmarna skulle »anstrykas med en sådan gul färg, som 
nu är brukelig, eftersom densamme icke allenast giver staden 
ett vackert anseende utan haver jämväl den commoditeten^ 
med sig, att gatorne dess medelst bliva ljusare, än när husen 
med mörka färger anstrykas». Till den ändan skulle över- 
ståthållaren »låta murmästareämbetet här i staden veta, att 
ingen av dem något hus hädanefter med annan färg skall 
anstryka». 

Huskurer och signerier. 

Vid sidan av den verkliga läkarvården frodades nu som 
i alla tider ej blott kvacksalveri utan även allehanda hus- 
kurer. En av de mera konstiga kan förtjäna anföras ur 
elt brev, som Ebba Brahe skrev till sin dotter i juni 1646 med 
anledning av dotterns svaghet och värk i huvudet, åtföljd 
av svindel. Hon rekommenderar henne att »flitigt bruka 
torr mejram och draga litet därav upp i näsan en gång eller 
två om dagen; det hjälper visst för svindel. Sedan bär de 
knutna mössorna man gör för huvudet i vila, och tag en svart 
höna och riv henne med fjädern helt i tu och bind varm om 
huvudet, så blodig hon är; det gör några gånger!» Brevskri- 
verskan bekräftar kurens värde genom hänvisning till en 
bardskärare, som »har varit så, att han icke har kunnat vara 
bland folk, men blivit hjälpt genom denna kur». 

Där inget annat hjälpte, tog man gärna sin tillflykt till 
läsningar och signerier efter gammalt beprövat katolskt 
maner. 

Om en upplyst regerings fruktlösa kamp mot denna pläg- 
sed vittnar följande skrivelse från Gustav Adolf: »Uti Järn- 
bergslagen skall vara en hop kvinnor, som giva sig ut för 
signerskor, vilka bruka allehanda läsningar icke allenast 
hos dem som have gamle skador och fel utan ock hos dem, 
som varda i gruvorne och eljest sårade och sargde; vilke dem 
lova hjälp och bot och bruka därmed deras trollkonst och 

1 Det gagn. 



68 SVENSKT FOLKKVNNE UNDER STORMAKTSTIDENS DAGAR. 

allehanda missbruk, därigenom Gud varder förtörnad och 
de, som under deras hand sig giva, mera bliva förvärrade än 
förbättrade.» 

Hur ingrott folies förtroende var för kloka gummor kan man 
se av de anteckningar, biskop Rhyzelius i Linköping gjort 
om sina levnadsöden. Han var som barn liten och klen, 
eftersom han kommit för tidigt till världen, och oplågades 
av den s. k. altan och varjehanda andra barnsjukdomar». 
Föräldrarna, ett fattigt prästfolk i Västergötland, trodde, 
att han skulle dö i vaggan. På sitt tredje år, alltså år 1680, 
blev han »till bot emot altan skuren av en käring med en 
kniv i bröstet, att blodet utgick». Det kan ha sitt intresse 
att veta, att trots altan, ja trots kuren däremot, besanna- 
des föräldrarnas farhågor så föga, att Rhyzelius fick leva i 
nära 84 år och gjorde sig känd som en ovanlig kraftkarl. i 

Fanns det folk med >nerver> under vår stormaktstid? 

Den stora samlingen av brev till Axel Oxenstierna ger 
oss tillfälle att följa ett liv av klagan över sjuklighet, som 
dock lät förena sig med verksamhet som riksråd, ståthål- 
lare över Dalarne och Västmanland samt president i bergs- 
kollegium. Den lidandes namn är Karl Bonde. I oktober 
1621 skriver han: »Jag beder på det tjänstvilligaste, att 
min Broder han ville så laga, att jag måtte få antingen dok- 
tor Harald eller mäster Balzar till mig, att de mig måtte 
se, om något kunde hjälpa mig för den melankolia och annat, 
som jag mig inbillar. Doktor Harald, han haver i Rostock 
någre resor hulpit min bror Jöns Bonde därifrån, men så snart 
han tog sig före att studera, så fick han igen'et. Så går mig 
nu. När jag är stilla, så är jag tämmelig, men så snart som 
jag tänker på: 'Se det och det skall du svara för', så sover 
jag inte, utan när som jag skall sova, så kommer över mig 
lika som en sloge kallt vatten på mig, och fcllas^ över hela 
kroppen; och allt det som både ont och gott är tyckes mig att 
jag ser. Om jag då vaknar, skälver jag såsom löv och så våter 
av svetten. Det är nu den tredje hösten, som jag det haft 
haver, men ingen gång som nu, så jag är rädder för mig själv. 
Det rår väl på mig dess emellan, men inte så som om hösten. 

' Kryper. 



SJUKDOMAR OCH LÄKEMEDEL. 



69 



E\äre Broder, giv honom pass, som drager till mig! Mig tyckes, 
itt när som jag är hos min hustru, att hon då tröstar mig. 
Och skulle väl" min kära hustru fara illa, om mig nägot miss- 
går. Gud give, jag var rätt väl i jorden, så vore jag av med 

alltihopl» 




Hedvig Eleonoras alkov på Drottningholms stall. 
Sedermera Gustav III:s sängkammare. 

Vid midsommartid tio år därefter skriver han från Örebro, 
att han »är mycket sjuklig» och känner, som han skriver, 
att »min tid icke kan länge räcka. Gud give mig en lyck- 
salig stund! Haver i all min kropp en sådan värk, som jag 
inte kan skriva. Har nu i 3 år aldrig haft strumpeband på 
mina ben för värks skull. Synen fallerar^ mig ock, så jag inte 



Sviker. 



70 SVENSKT FOLKKYNNE UNDER STORMAKTSTIDENS DAGAR. 

kan läsa eller skriva utan glasögon, dem jag aldrig haver 
trott att bruka. Jag kan icke lida, att en klädning skall 
sitta hart åt min kropp. Jag haver mest mist synen därav, 
att de två tänder, som sitta mitt under ögonen, äro ut- 
fallna; och som de två därnäst allt lossna till, så minskas 
ock synen till med. Av vad orsak vet ingen doktor mig att 
säja, utan föregiva, att det kommer av magen; dock är lika, 
vad medel jag brukar.» 

I februari 1632 fortsätter den stackars sjuklingen i samma 
tonart: »Vad vidare är med min person, så är det så, att jag 
för värks skull icke i 4 år haver haft strumpeband på mig 
utan lösa strumpor sytt vid böxorna och sedan med neder- 
yikna stövlar gå måste. Gud vet, vad det är. Jag haver nu 
mist 4 de främste tänderna i min mun ovantill och kan nu 
inte läsa eller skriva utan glasögon, så jag inte länge orkar 
utstå. Målet går ock inte väl fort för tänderna, som äro 
borta.» 

Men mannen var seg. I december 1639 skriver han, att 
han nu »i 4 år å rad haver mycket avtagit och mig var höst 
måst med medici^ brukande plåga låta; och vart år haver det 
haft mindre effekt än som förra. Synnerlig i denne höst så 
är mig en sådan huvudvärk och svimelse^ påkommen, att 
jag aldrig sådant förr haft haver, i kroppen väl men i huvud 
inte. Jag menar, åldren gör mest, ty jag är nu på mitt 61 :a 
år och haver i mina unga dagar mycket ont lidit och utstått 
och kom därtill mycket ung. Så tackar jag Gud, som allt 
härtill haver så vitt hulpit mig, att jag nu åter hoppas det 
bästa, att jag skall någorlunda komma till rätta igen; dock 
måste jag se mig väl före.» 

Så gå några år, under vilka det tycks ha blivit bättre med ho- 
nom. Men i mars 1644 heter det: »Jag haver nu så ont i 
mina fötter, så jag förr detta icke nyligen haft haver. Jag 
haver också nu denna gången varit framme, så när det än- 
nu kommer igen en gång, så skall jag göra kort nog med mig » 



* Läkares. — ^ Svindel. 



NÅGRA ORD OM PLÄGSEDEN ATT DRICKA TOBAK. 71 

Under de närmast följande åren höres klagan över att det 
är »slätt nog» med hans tillstånd, så att han inte kan färdas 
mer än två mil om dagen och inte vågar sig ut i kölden. 
»Jag haver så ont uti mina armar och ben, att jag knappast 
orkar vara oppe», skriver han i februari 1647. 

jNIen tre år därefter låter det, märkvärdigt nog, mera hopp- 
fullt. »Jag haver», skriver han, »nu i 6 veckors tid hållits vid 
sängen av en stor sjukdom, såsom ock ännu därvid hålles; 
dock förmodar, att Gud snart förhjälper mig härefter till 
hälsan igen.» 

Det är det sista bevarade brev till rikskanslern, vari den 
gamle klagar över sina krämpor. Men ännu i två år varade 
hans mödosamma jordevandring. Han hade vid dess slut 
uppnått en ålder av 71 år. 

Litteratur: Harald Ramberg, Tandläkekonstens utövande i 
Sverige. 
Rikskansleren Axel Oxenstiernas skrifter och bref- 
vexling, II: bd 11; haft. kr. 12;—. 



Några mer eller mindre väl valda ord om 

plägseden att dricka tobak, snuva tobak 

och tugga tobak. 

ALLTSEDAN tobaken infördes till Europa, hade »to- 
baksdjävulen» vållat regeringarna i snart sagt alla 
länder mycket bekymmer, och genom mer eller mindre 
stränga påbud arbetade myndigheterna på att hålla bruket 
av det nya njutningsmedlet inom måttliga gränser. Kla- 
gomål förnimmas ideligen. Så gruvar sig regeringen år 1641 
över att »detta vårt land och konungarike uppfylles med 
tobak, en vara, som för någon tid sedan här haver varit 
obekant och fuller i sig själv icke är synnerlig nyttig men 
likväl nu sedan blivit av den gemene man till missbruk 
och överflöd uppköpt och förbrukad, mångom uti marga- 
handa måtto till all som störste skada och armod». Och 
i Finland konstaterar Per Brahe med sorg, att »lättja och 
drinkeri tager dageligen till, isynnerhet dryckenskapen, vil- 



72 SVENSKT FOLKKYNNE UNDER STORMAKTSTIDENS DAGAR. 

ket sig mycket förorsakar av tobaks otidiga och överflödiga 
brukande, så att ingen, snart sagt, finnes, varken kvinna 
eller man, ung eller gammal, som icke både snuve- och 
dricketobak sent och bittida brukar». 

INIen tobaksbruket, som allt annat, åstadkom en parti- 
bildning för och emot, och från båda hållen ansträngde man 
sig att vinna de neutrala. 

Till belysning av frågan om det nya njutningsmedlets 
nytta eller skadlighet disputerades i Uppsala år 1633 över 
en latinsk avhandling »Om den nikotinska örtens eller to- 
bakens härliga egenskaper», vars namn ju säger tillräckligt 
om författarens ställning till frågan. Bland de märkliga 
förtjänster, som tillskrevos bemälta nikotinska ört, uppräknar 
författaren dess förmåga att bota så pass olikartade sjuk- 
domar som andtäppa, gikt och tandvärk. 

En av de roligaste stridsskrifterna i den omdebatterade frå- 
gan är »Seigneur Hans Hanssons drömmar» från tiden omkring 
år 1680, vars okände författare börjar sin bok sålunda: »Anno 
1679 den 1. Martii såg jag, Hans Hansson, i sängen, där 
jag låg om natten, två män för mig ståndandes, vilka sig 
emellan trätte och hårdeligen kivade, att mig tycktes hka 
som de med sitt hark och bullrande skulle väcka opp mig. 
Deras träta utgick på tobak.» 

Den ene av dem sade sig heta Mäster Thadler. Han dom- 
derade om tobakens skadlighet och kallade den »en hjärn- 
villa, penningars spilla, luktar illa». Han anförde som 
skäl mot dess bruk »dessa Nordlandsens gamla inbyggare, 
vilka icke kände till eller visste av tobak», och framhöll 
»deras trivenhet i arbete, mod och makt i manliga dater». 
Han framdrog varnande exempel på folk, som »uti stället 
för nödtorftigt öl och bröd, mat och kläden köpte sig tobak, 
somliga till att röka natt och dag, att de luktade emot var 
man dem mötte värre än som Nobis krogs krögare. Andra», 
sade han, »snuva det i näsan så fort, idigt och glupskt, som 
torra jorden tager vatten till sig, varutav deras hjärna skulle 
bliva så förbistrad, att de intet råd skulle hava för sig, och 
näsan se ut som ett hönschus, som varken rensades i år eller 
fjor». Men de som tuggade tobak syntes honom bete sig ändå 
»skamlösare». Många gånger hade han »vämjats vid deras åt- 
hävor, när de sitta till bords med en ärlig man»; och inte skulle 



NÅGRA ORD OM PLÄGSEDEN ATT DRICKA TOBAK. 73 

han ha lust att dricka ur samma kanna som de. Haii berät- 
tade också, hurusom han »en gång besökt en god vän om 
morgonen tidehgen, då han låg och sov på sin säng, och 
blev varse, att tobakssaften hade flutit honom av mun- 
nen över hela hans skägg, kindben, örnegott och bolster», 
så att hans mun liknade »en dyngehög, som om våren fru- 
sen av solens värma oppsmältes och saften bäcketals hit 
och dit floder». 

De som vant sig vid tobaksrökning, kunde enligt Mäster 
Thadlers påstående »intet dricka ett stop öl utan sin pipa 
tobak», och de klagade över, att de »icke väl kunde gå till 
stols, med mindre pipan satt i munnen». 

Här avbrytes mäster Thadlers utredning därigenom, att 
författaren vaknar och står upp till sitt vanliga arbete om 
rnornarna »att dricka en pipa tobak». 

Seigneur Hans Hansson fick emellertid förnya drömbekant- 
skapen en annan gång. Då lyckades också Mäster Thadlers 
antagonist, vilken presenterade sig såsom Mäster Warhafft,^ 
få en syl i vädret och lät motparten höra, att man inte fick 
klandra Guds gåvor därför att de av somlige människor miss- 
brukades. Då skulle ju både mat och kläder vara av ondo, 
ja själva talegåvan, ty den missbrukades mer än något annat, 
till bakdanteri och andra synder. Sedan övergår tobakens 
varmhjärtade försvarare till att anföra medicinska aukto- 
riteters utlåtande om örtens helande inverkan vid en mängd 
sjukdomar. Och till yttermera visso förtäljer han en god 
historia om en gammal präst, som själv berättat för honom, 
att när han var omkring fyrtio år, blev han blind och måste 
låta leda sig omkring. Detta elände varade i fjorton år, och 
inga medikamenter hjälpte. Men så hände sig, att han fick 
besök av en gammal god vän, som brukade »snuvtobak». 
Det gjorde denne, enligt egen utsago, för att stärka sina ögon 
och menade, att han troligen skulle ha varit blind, om han 
icke brukat tobak. 

Prästen lät honom övertala sig att försöka medlet och »prö- 
va, vilken fluss det utdroge»; och »strax begynte han nysa, 
rakla- och gråta». Det tyckte han inte just var något trevligt; 
men hur det nu var, så fick hans vän honom till att låta göra 
sig en »tobaksbössa».^ Efter en månads tid visade sig verk- 

^ Sanningsenlig. — ^ Harkla. — ^ Snusdosa. 



74 SVENSKT FOLKKYNNE UNDER STORMAKTSTIDENS DAGAR. 

ningania, i det att prästen började få sin syn igen. »När han 
detta märlvte, begynte han mer älska tobak; och ju längre 
han det brukade, ju mer förökades honom hans syn, till dess 
han blev alldeles färdig igen, som han i sin ungdom varit.» 
Ännu på sena ålderdomen kunde han läsa den finaste stil. 
»Han sade sig också mycket hålla av tobaken, mer än guU 
eller silver. Han bekände ock sig bruka det om nätterna, när 
han vaknade, på predikstolen, över måltid etc.» 

Inför detta faktum måste Mäster Thadler falla till föga; 
och när Mäster Warhafft uppmanade honom att namnge 
någon enda, som missbrukat tobaken, vart han »bleker i 
ansiktet, skämdes och teg som en stympare». 

Litteratur: Seigneur Hans Hanssons drömmar, utg. av Oscar 
Wieselgren; haft. kr. 35: — . 



EN KÄRNKARL FRÅN VÅR 
STORMAKTSTID 



Olof Rudbeck. 

EN STOR dag hade Uppsala universitet, då drottning 
Kristina år 1652 kom på besölc med ett lysande följe av 
statsmän samt av in- och utländska lärde för att åhöra 
en föreläsning. Föreläsaren var en tjugutvåårig student, om 
vilken ryktet förtäljde, att han gjort en märklig vetenskaplig 
upptäckt. Det var den store biskop Johannes Rudbeckius' 
son, Olof Rudbeck, som nu fick inför häpnande åhörare 
visa människokroppens hemligheter, vilka dittills varit så 
föga kända. Han hade särskilt studerat blodomloppet och 
kunde nu bättre än någon annan förklara detta, sedan han 
upptäckt mjölksaftkärlens betydelse. 

Olof Rudbeck var den tionde i ordningen av Johannes 
Rudbeckii elva barn. När pilten var elva år, skulle hans tre 
äldre bröder avgå från skolan i Västerås och fortsätta sina 
studier i Uppsala. Den lille Olof och hans ännu yngre bro- 
der bådo nu så vackert sina föräldrar att få följa med sina 
stora bröder till lärdomsstaden och studera i deras sällskap. 
De lyckades också genom vackra löften att få sin vilja 
fram. Så fingo de unga djäknarne då utbyta den grova 
djäknerocken av vadmal med häktor i mot studentens fina 
svarta klädesrock med blanka knappar, uppslag på ärmarna 
och värja i gehäng. Unge Olof yvdes och hoverade sig över 
sin nya dräkt och tyckte sig vara en mycket märkvärdig per- 
son. Han berättar själv på äldre dagar: »När vi hade dragit 
på oss kläderna, så tyckte vi oss så granna vara som påven 
i Rom i sin kyrkoskrud. Vi ut på gården att rida kring på 
våra träkäppar, sättandes handen i sidan, seendes med ögonen 
på ymse sidor på armarna och knapparna, och stampande med 
benen som de största spanska hästtravarna. Vår salig fader 
stod i sin bokkammar innanför fönstren och besåg denna 
kavalkaden.» Han ropade in de ystra fålarna, och med bister 
min tog han »en kniv, ristade alla knappar av tröjan och skar 



78 EN KÄRNKARL FHÅN VÅR STORMAKThTID. 

av handklaf farna, sägande, att vi skulle sitta hemma på rum- 
pan och lära oss gå socken med de fattige djäknarne.» 

Och därvid blev det. Gunstig junkern och hans yngre 
broder fingo draga ut på sockengång på landsbygden. Men de 
medel, som bröderna samlat ihop, måste de ge åt behövande 
kamrater. 

1 hela åtta år skulle det nu dröja, tills Olof Rudbeck blev 
inskriven vid universitetet. Men prövotiden gjorde honom 
gott. Allt sedan dess avskydde han prål och fåfänga. 

Vid universitetet drogs Rudbeck nästan genast till natur- 
vetenskaperna. Professorernas kunskaper räckte icke till för 
hans vetgirighet. Allt skulle han plocka sönder och själv 
undersöka, hur det var hopkommet. Han såg, vad andra icke 
märkte; han anade det stora sammanhanget i naturen — sådan 
är snillets blick. Tidigt gick hans rykte över Sveriges gränser. 

En tid efter Kristinas besök i Uppsala fick Rudbeck av 
henne och Axel Oxenstierna frikostigt understöd till en stu- 
dieresa till Holland, den fria, idoga handelsstaten, blomster- 
skötselns och naturvetenskapsmännens land. Från denna tid 
blev botaniken hans älsklingsvetenskap, vilken han kallar 
»den allraljuvligaste, mest oskuldsfulla och den, som män- 
niskan först blev skapad till». Han räknas också som den 
egentlige grundläggaren av botanikens studium i 
Sverige. Men detta nya intresse kom honom att avbryta 
sina så framgångsrikt påbörjade undersökningar av män- 
niskokroppen. 

De många sinnrika uppfinningar, för vilka Holland var 
berömt, studerade Rudbeck med en grundligliet, som om 
han ämnat bli ingenjör. Han njöt vid tanken på hur han 
skulle gagna sitt fädernesland med allt det goda och nyttiga, 
han skådade; han tyckte sig redan med tjusning se vetgiriga 
ungdomsskaror lyssna till hans lärdomar för att sedan sprida 
kunskaperna till alla Sveriges bygder. 

Så kom han hem till Uppsala och inbjöd allmänheten att 
beskåda hans rika växtskatter, hans modeller och ritningar 
samt åhöra hans förklaringar. Den utsatta timmen kom — 
men Rudbeck stod där ensam bland sina skatter. Då brast han 
i bittra tårar, grät över sin missräkning, över sina landsmäns 
likgiltighet. Det var ynglingens första stora motgång . . . 



OLOF RUDBECK. 79 

Men den förmådde ej bryta hans viljekraft. Han tillkännagav 
nya föreläsningar, och slutligen hade han bland studenterna 
en intresserad- åhörarskara, vilken småningom växte till ett 
hundratal. Samtidigt satte han i verket en plan, som han 
länge burit i sina tankar, nämligen att anlägga en botanisk 
ti;idgård vid universitetet. Han hade blott sina egna små 
medel att börja med, men han ägde en viljekraft, som var 
värd stora pengar. Och han lyckades intressera universi- 
tetets kansler, Magnus De la Gardie, för anläggningen, så 
att han fick anslag till dess utvidgning och förbättring. 
Slutligen kunde han berömma sig av att ingen botanisk 
trädgård i Europa, undantagandes den i Paris, kunde mäta 
sig med hans. Men fortfarande måste han ofta sätta till av 
egna medel för att vidmakthålla denne sin »förstfödde son», 
som han kallade anläggningen. 

Tjugufem år gammal, blev Rudbeck utnämnd till adjunkt 
i medicin och vid trettio års ålder till ordinarie professor i 
anatomi och botanik. Två år senare blev han universitetels 
rektor, en härskare som få. 

Som professor meddelade han kunskaper ej blott i alla 
naturvetenskaperna utan även i dessas användning för det 
praktiska livet. Han undervisade blivande läkare, han utbil- 
dade ingenjörer, byggmästare, lantmätare, bergsmän. Många 
av senare tiders ryktbaraste krigare fingo av honom utbild- 
ning i artillerilära och fästningsbyggnadskonst — och out- 
plånligt var det intryck, de mottogo av sin store lärares 
fosterlandskärlek. 

Rudbeck var en riktig tusenkonstnär, så händig, att han 
gjorde nästan alla sina apparater och redskap själv. Han 
förfärdigade en samling modeller till mekaniska anläggningar, 
vilka räknades som Uppsalas största sevärdhet. Där fun- 
nos t. ex. diverse vattenkonstverk, en båt, som gick med 
hjul och vingar, en verkstad, i vilken ett hjul drev 27 olika 
maskiner, såsom hammare och kvarnar, pumpar, borrmaski- 
ner, slipsten och svarvstol. 

Han skaffade Uppsala en vattenledning, han satte kvarnar i 
stånd, han försåg staden med boktryckeri och boklåda, han 
gjorde fyrverkeripjäser, byggde orglar och förfärdigade 
kompasser åt svenska flottan. Han var både kopparstickare 
och målare. Hans verk var det ock, att en regelbunden tra- 



80 EN KÄRNKARL FRÅN VÅR STORMAKTSTID. 




Olof Rådbeck d. ä. Målning av Martin Mijtens d. ä. 



OI.OF RUDBECK. 81 

fik anordnades mellan Uppsala och Stockholm mcdclsL en 
postjakt. 

Rudbeck utfärdade också reglementen för passagerare- 
trafiken, och i dem tog han kraftigt itu med »den oordning, 
att någre stiga på jakten och säja sig vilja betala, när de 
komma fram, men jakten kommer intet väl till lands, förrän 
de springa av henne och rymma sin kos. Thy skall skepparen 
så länge hålla från landet för ankar, till dess de betala; ty 
en sådan jakt, som dageligen segla måste och aldrig länge 
vila och måste ha en skeppare och sex båtsmän, uppehål 
les icke med väder. Sedan ock, såsom hederligt folk kom- 
mer till jakten, så måste skepparen hålla en skickelig ord- 
ning med gement folk, som sig intränga, att de måste ve- 
ta, vad skeppsrätt är, och sedan intet med tobaksdrickan- 
de, fylleri och annat skamligt leverne ställa sig som oskä- 
lige djur; utan den som har lust för tobak, kan sitta utan- 
på taket i fria luften, så förargar han igen annan.» Så 
löste den gode professorn frågan om rökhytt. 

Sitt varma intresse för ungdomen visade Rudbeck på 
många sätt. Manlig idrott ansåg han lika viktig som bok- 
liga studier, och därför lät han uppföra en stor byggnad, 
där studenterna övades i ridning och fäktning. »De gamle 
göthers ättlingar» skulle förbli ett härdat släkte. Han bil- 
dade också bland studenterna ett musikkapell och ledde 
övningarna på alla slags instrument. Själv hade han en 
»ogement stark och grov röst», säger en av hans lärjungar. 
Ja det påstås, att han kunde överrösta tolv trumpetare, 
vilka blåste av alla krafter; och från hans vistelse i Hol- 
land berättas det, att när han i Leydens kyrka stämde in 
i församlingssången, omakade sig t. o. m. de flegmatiska 
holländarne med att vända sig om för att se, ur vilken märk- 
lig strupe så klangfulla toner kunde välla fram. Vid en fest, 
som landshövdingen i Uppsala anordnade för Karl XI:s 
drottning år 1689, steg Olof Rudbeck för var skål, som dracks, 
upp från bordet, »höll näven såsom en lur för munnen och 
sköt svensk lösen, så att för hans starka utblåsandes skull 
det dundrade i salen, som hade det skjutits med små stycken», 
berättar en samtida. Den sjuårige prins Karl — den blivande 
krigarkungen — spratt till av förtjusning vid denna musik. — 

6— l'1'i'siv;. Crimberg, Svenska folkets underbara öden. IV. 



82 EN KÄHNKAI!!. FHÅN VÅK STOHM AKT.nTID. 

Ännu sedan Riulbeck fyllL sjullio år, ljöd hans slamma 
mäktig och klangfull under domkyrkans valv. 

Från festligheterna vid drottningens ovannämnda besök 
i Uppsala berättas en rolig episod om Olof Rudbecks fri- 
språkighet. Den gode professorn hade för att hedra hen- 
ne och hennes mor änkedrottningen, som också var med, 
»beställt, att i ingången till drottningarnas sal skulle stå små 
gossar tätt intill varandra på små pålar, svävande å bägge 
sidor om ingången, varandes klädde i vita kläder såsom 
belåten, havandes vinklasar i händerna. Men som drott- 
ningarnas ankomst var emot allas förmodan hastig, fick 
intet Rudbeck tid till att ställa sina piltar i sin behöriga 
ordning, det honom förlröt, sade fördenskull till drott- 
ningarna: 'I skolen vara välkomne; men denna gången aren 
I för bittida komne.' > 

Äkta Rudbeckst är också ett brev, som den nära sjuttio- 
årige mannen skrev till kanslipresidenten Bengt Oxenstierna 
i anledning av ett annat remarkabelt besök, som Uppsala 
universitet haft på våren 1699, nämligen även polsk ambassad. 
I anledning därav hade regeringen på förhand till universi- 
tetets rektor och Rudbeck uttalat sin önskan, att beskick- 
ningen skulle bli mottagen och fägnad på bästa sätt. Därför 
hade man också lagat till en riklig festmåltid. Men ambassa- 
den anlände ej förrän kl. 12 på natten till söndagen, och då, 
skriver vår man, »kostade det på den gamla Rudbccken, att 
han skulle släppa sin goda gumma utur sin famn midnatts- 
tid att koka och sjuda». 

Rudbeck redogör vidare i brevet för hur rector magnificus 
med sex professorer på måndagsmorgonen uppvaktade ambas- 
saden och följde den till domkyrkan. Där gick beskickningens 
huvudman »först till S:t Eriks grav, och sedan han kysst 
S:t Eriks ben, kunde jag märka, att han frågade rector, vem 
jag var». Sedan han fått besked därom, »steg han till mig och 
gav mig sådana titlar, de jag intet kändes vid, och gjorde en 
hel parentation i så många människors närvaro, så att jag 
blygdes därför. Och såsom han sade sig hava den första 
delen av Atlantica och önskade att bekomma de andra två 
delar, kunde jag ej annars göra, än efter han med sådan ymnog 
balsam smorde mitt huvud, att det flöt såsom på Aron 



OLOF Rl DBHCK. 83 

iicd uli skäggcl, sa begåvade jag lionuiii med de bägge delanic 
a\ Atlantica.» 

Sedan ambassadören besett stadens andra märkliga bygg- 
nader, »blev han trakterad med 10 rätter förutan konfektyrer, 
sedan under måltiden med en vacker musik, av en chor å 
fyra lutor, en fiol amour och en basfiol, sedan av en chor 
fioler, bestående av 12 fiolister och klavcymbal, sedan av en 
chor oboer, sedan, när som bägge rikes majestäters och kung- 
liga barns skålar, kungliga rådens och Eders Exellens' och 
lums skål särskilt druckos, sköts med 16 hel- och halvpun- 
diga stycken, och det under en hel chor av skalmejeblåsarc 
o( h dulcianer; varibland jag ock lät höra mina läderstycken, 
som en gång skrämde den kejserliga ambassadörinnan, alt 
Iion så när svimmat över måltiden.» — Så nog blev det fägnad 
alllidi 

Betecknande för Olof Rudbecks mångfrestande verksamhet 
är t. ex., att då Växjö domkapitel år 1677 var i förlägenhet 
för en organist, tillskrev man den märklige professorn i 
Uppsala och bad honom skaffa en lämplig man. Han hade 
visserligen ingen sådan att tillgå, men om vederbörande ville 
vänta ett eller två år, så ville han antaga en musikaliskt be- 
gåvad yngling, som kunde lära sig »spela en general bas och 
andra instrument, att han sedan kunde en och annan där nere 
lära jämte sin tjänst». 

Huruvida Växjö domkyrka fick någon av Rudbecks liir- 
jungar till organist, är icke bekant. Men egendomligt är, 
att sju år senare förekommer Rudbecks namn i domkapitlets 
handlingar i samband med en av hans lärjungar, visserligen 
icke i musik men i trädgårdsskötsel. Mannen i fråga, som bar 
det kraftigt klingande namnet Bommerskalle, hade genom 
ödets underliga skickelse hamnat i •Älghults undangömda 
skogstrakter i mellersta Småland. Socknens kyrkoherde upp- 
lyser om honom i ett brev till domkapitlet: »Anno 1682 om 
våren kom han hit till församlingen med en löskona, gjorde 
sig en hytta med skorsten uti en gammal källaregrav ut ifrån 
de andra husen, där han haver bott en tid. Jag haver ofta 
förmanat honom, att han antingen skulle vigas vid sin kona 
eller skilja henne ifrån sig och icke leva i sådant hedniskt 
leverne. Han svarar fuller stilla och väl men kommer intet 



84 EN KÄHNKARI. FRÅN VÅR STORMAKTSTID. 

längcr. Han är en ormaljusarc, lager levande ormar, bär cUin 
i snappsäcken, låter dem krypa i barmen och kring halsen, 
item krypa på sin tallerk^ och på bordet av och an, som han 
själv vill. Ty är han vorden till en stor styggelse och haver 
ett ganska sällsamt rykte om sig. Nu är han med pick och: 
pack härifrån. Ja, hädan och aldrig hit.» 



Stora, djärva planer fyllde alltid Olof Rudbecks hjärna. 
Det var honom ej nog att ha skapat Europas näst största 
botaniska trädgård, han ville sprida ökad glans över Sveri- 
ges namn genom att utge ett verk, vari alla kända växter 
skulle beskrivas och avbildas i naturlig storlek, ett jättear- 
bete, vars make ej fanns i hela världen. Men ju svårare 
ju ärofullare! För att få dessa tusentals växter avtecknade 
uppfostrade han en krets av skickliga ritare och träskärare. 
Slutligen voro nästan alla figurerna utskurna, och två stora 
band lågo tryckta, ett storslaget vittnesbörd ej blott om 
utgivarens konstnärliga färdighet utan ock om hans veten- 
skapliga noggrannhet och förvånande växtkännedom. Då 
avbröts arbetet för alltid genom en olyckshändelse, som vi 
sedan få bevittna. 

Samtidigt arbetade Rudbeck på ett än väldigare arbete, 
vari han ville behandla Sveriges äldsta historia. Storhets- 
tidens lärdomsvänner hyste ett starkt intresse för fosterlandets 
minnen och historia. Allt emellanåt fick man från avundsju- 
ka grannfolk höra stickord om Sverige såsom en uppkomling 
bland nationerna. Det gällde då för svenskarne att visa värl- 
den, hurusom deras land hade anor, lika stolta som något 
annat rike. Ej minst nitälskade Gustav Adolf för att draga 
fram i ljuset allt, som kunde »lända vårt kära fädernesland 
till berömmelse». År 1629 gav han i uppdrag åt en kom- 
mission, bestående av tre män, att resa omkring i landet 
och verka för samlande och bevarande av våra fornmin- 
nen. Instruktionerna för dessa »riksens antiquarii och häv- 
desökare» innehöllo bland annat följande: »Först vill Hans 
kungl. Maj:t, att de allehanda gamle monumenter och saker 
söka skola och samla, som fäderneslandet kan bliva illustre- 
rat^ med, förnämligast alle gamle runeskrifter, såväl i böcker 

» Tallrik. — ^ Föihärliaat. 



OLOF l'.UDBECK. 85 

om a stenar, både söndruge och hela, och därhos uppteckna, 
luru de äro satte, huru månge i var socken och, vad gamle 
ägor om var sten finnas, uppskriva.» Vidare skulle de av- 
kriva eller samla kalendrar och runstavar, ouppspörja 
illehanda gamle lagböcker», skrän, privilegier o. d., samma- 
edes »allehanda krönikor och historier, urminnes sagor 
)ch dikter om drakar, lindormar, dvärgar och resår m. m., 
(amle kämpe- och runevisor, deras toner icke förgäta att 
itspana». De borde ej heller förglömma att »efterfråga om 
illehanda ceconomiska saker», såsom åkerbruk, jakt, fiske 
dädedräkt, vapen och plägseder i vart landskap. 

För att främja »fäderneslandets heder och namnkunnighet 
)ch bevisa våra förfäders snälle och manlige dygder och 
jorna bedrifter» utfärdade Karl XI:s förmyndarregering 
,ir 1666 ett »plakat och påbud om gamle monumenter och 
jmtikviteter i riket», -^varigenom hos biskopar och landshövdin- 
l|ar inskärptes, att alla fornminnen skulle räddas undan för- 
igängelsen. Och följande år inrättades ett särskilt ämbets- 
verk för fornminnenas utforskande och bevarande. Dess 
ifiamn blev Antikvitetskollegium, och till dess ordförande 
utsågs Georg Stiernhielm. 

Verkan av allt detta nit från regeringens sida blev ett 
livligt och intresserat arbete landet runt på att avteckna 
runstenar och andra minnesmärken, undersöka »gamla 
ättebackar», hopsamla fornfynd och gamla skrifter, upp- 
teckna folksägor och sägner. Och hur fylldes ej alla patrio- 
tiska sinnen av stolthet över de talrika vittnesbörden om 
Sveriges höga ålder! Antikvarien Verelius skriver en gång, 
att lagens straff borde drabba den brottsliga djärvhet, som 
tilläte sig tvivla på att de goter, som intagit Rom, utgått 
från Sverige. »Jag skulle vilja», utropar han, »att man i tviv- 
larens hårda panna sloge de stenblock, som hos oss finnas 
ristade med runor.» 

En man, som med hela sin eldsjäls iver kastade sig på 
fornforskningen, var Olof Rudbeck. Ämnet var för honom 
alldeles nytt; han hade behövt grundliga förstudier i historia 
3ch språk. Men vad betydde väl sådana svårigheter för den, 
som aldrig använde ordet omöjligt! Ju mera han fördjupade 
^ig i dessa forskningar, dess längre tyckte han sig kunna skåda 
' Jfr bd II: 17. 



86 



EN KAKNKAIU, FHAN VAK STORMAKTSTID. 



tillbaka i fjärran lidsåldrar. Sä ländes som en blixt tanken: 
Sverige är urhemmet för Jafets ättlingar,^ vilka inflyttat 
hit kort efter syndafloden. Vad grekiska författare skrivit 




Ul ij lludbvck d. ä. /i>/ 
samtidens vist 



.\ Ii ... j ; ','• junilidens och 
MMiiida kopparstick. 



om det underbara sagolandet Atlantis syntes honom ord 
för ord stämma in på gamla Sviljod. Han ville ej tro, att 
allt detta var bloll diktat. Så Ivcktes det honom förunnat 



' De iiulo-curopciska folken. 



OLOF RUDBECK. 87 

itt återge Sverige den ära, som så länge varit berövad detta 
and, vilket nyss förvånat världen med krigiska bragder. Med 
ienna föresats började han på sitt arbete »A t land eller Man- 
lem, dädan Jafets avkomne, de förnämste kejserlige 
)ch kungelige släkter ut till hela världen henne att 
>tyra utgångne ii ro». Allt vad han kunde komma över av 
.grekiska, romerska och fornnordiska skrifter rannsakades 
3ch behandlades med mycket skarpsinne men ock med en 
fantasi utan gränser. Triumferande utbrister han, att »all 
fördold visdom, som de lärde någonsin i hela Europa eller 
Asien och Egypten hava låtit i ljuset utgå, den hava de alle- 
nast bekommit av de yverborne nordiske». 

Vad är det, som lockat Jafets avkomlingar hit till Norden? 
frågar sig Rudbeck. Jo, först och främst rikedomen på ville- 
bråd och på fisk, som »varit människans största föda i försto- 
ne efter syndafloden». Vidare det hälsosamma klimatet: 
»Vintern här är klar, sund och frisk», säger han. I södern 
däremot medför den »orenlighet, osund dimma och lukt». 
Sommaren i Norden är »både natt och dag så ljuvlig, att 
ingen ort söder ut är med honom att jämföras». Sällan komma 
hit »bcsmittcliga sjukdomar, med vilka söderländerna nästan 
årligen måste dragas, vårföre ock människan här i gemen^ 
till en mäkta hög ålder stiger» och får stor styrka i jämfö- 
relse med söderns folk. I Norden är »ljuset och dess ljuvlig- 
het» rikligare än i södern. Ty om vintern flammar norrskenet, 
och den vita snön alstrar »sådan klarhet, att man kan resa 
nätter och dagar». 

I den grekiska skildringen av Atlantis fann Rudbeck blott 
tre saker, som ej tycktes passa in på Sverige: landet fram- 
bragte vin, där funnos elefanter, och det förgicks genom en 
översvämning. jNIcn Rudbeck visste även härvidlag besked. 
Med vin menades naturligtvis »kornvin», d. v. s. mjöd och öl, 
elefanter kallades våra älgar, och med översvämningen för- 
stodos de stora krigståg, varmed nordborna översvämmade 
Europa. De grekiska namnen förklarade han utan svårighet: 
Pluto kommer av det svenska »blota», Merkurius är = 
»märkes-man». Vad är Herkules annat än en »här-kalle», 
d. v. s. en svensk hövding! Ja hela grekernas gudalära 

' Vanli.iflvis. 



88 EN KÄRNKAUL FRÅN VÅR STORMAKTSTID. 

och deras hjältesånger ha kommit från Sverige. Grekiska 
författare säga vidare, att grekerna fått sitt alfabet från 
»barbarerna» — vilket ju tydligen var en förvrängning 
av »Bore-barnen»! 

Författaren ber till slut den som tvivlar att komma till 
Sverige och sedan resa jorden runt — han skall ej finna ett 
ljuvligare land än det fagra Manhem med dess bördiga dalar, 
dess ljusa sommarnätter, metaller i bergen, villebråd i sko- 
garna, fisk i alla sjöar och strömmar, ett folk med reslig kropps- 
växt, styrka och god hälsa. Förgäves skall han leta efter ett 
annat ställe, som passar in på Atlantis. 

Så stort var Rudbecks anseende, att samtiden knappt kom 
sig för att tvivla på hans teorier; man smittades av hans 
översvallande glädje över de märkliga upptäckterna och 
anammade hans läror som trossatser, vilka man ej fick be- 
tvivla, ja ej ens kritisera. Mer än en lärd fosterlandsvän 
fällde tårar i förtjusning över vad han läste i Atlantikan. 
Först en senare tid skulle inse, hur Rudbeck i sin foster- 
ländska hänförelse tagit miste, hur han skapat »ett kaos av 
dårskap och snille». 

>En bild av Manhem så fram han bar, 

ej som det var 

men så, som den bhndaste kärlek det ville. > 



En skatt för lekman liksom för klerk, 
på hyllan tronade Rudbecks verk 
hos bibeln med silverknäppen. 
Det lästes av konung och karolin, 

och bifallsmin 
om smala mustascherna spelte på läppen. 



>Du nya tid, 

som hånar hans drömmar, glöm ej därvid, 

att namnets klang var en annan, 

då än från Leipzigs och Warschaus da'r 

den minste bar 

av gloria liksom ett skimmer på pannan. > 



OLOF RUDL-ECK. 89 

Man kan förstå, med vilken trosvärme Rudbecks dogmer 
omfattades, när man läser om hur sinnena kunde upp- 
hetsas blott genom en lärd strid om huruvida Uppsala 
gamla avgudatempel legat på den nuvarande stadens om- 
råde eller vid Gamla Uppsala. Det senare var Olof Rud- 
becks och med honom alla rättrognas lära. Striden, som 
utbröt på 1670-talet, bilades först genom regeringens in- 
gripande. 

Men år 1698 blossade den upp igen. Då författade näm- 
ligen en student vid namn Hesselius en avhandling rörande 
detta ämne, vilken han ville offentligen försvara. Förfat- 
taren sade vackra ord om bägge parternas åsikter, men trots 
hans försiktiga formuleringar märktes det, att hans sympatier 
lutade åt Rudbecks motståndares sida. För gamle Olof Rud- 
beck var nu varje tvivel om att avgudatemplet legat precis 
på den plats, där Gamla Uppsala kyrka reser sig, liktydigt 
med smädelse av fosterlandets stora minnen. Han befallde 
därför sin son, Olof Rudbeck den yngre, som då var univer- 
sitetets prorektor, att låta uppskjuta disputationen i av- 
vaktan på regeringens åtgärder; och som skäl anförde han, 
att »bemälta disputation i tvivelsmål ställer det äldsta styc- 
ket här i riket, vars visshet så månge konungar och isyn- 
nerhet Hans högstsalig kongl. Maj:t^ har velat bekräfta, 
i det Hans högtsalig kongl. Maj:t både själv Gamla Uppsala 
med sin höga närvaro hedrat och tillika så många främmande 
herrar och furstar dels i egen konglig person dit följt, dels 
genom andra följa låtit». Det vore ju för fäderneslandet föga 
hedrande, om en åsikt, som ej blott vore i sig själv oveder- 
säglig utan ock blivit »med en stor konungs nådigste vittnes- 
börd stadfästad, skulle tvivelaktig göras». Då skulle främ- 
lingar föranledas att tro, att alla våra antikviteter stode på 
svaga fötter; och vad tjänade det då till, allt vad såväl Olof 
Rudbeck själv som andra lärde män »till fäderneslandets 
heder med stort arbete och möda sammanskrivit»? 

Gamle Rudbeck saknade all laglig befogenhet att ingripa 
på detta sätt; men så stor var makten av hans personliga 
vilja, att Hesselius' lärare försökte få denne att träda 
tillbaka. Bland andra bevekande skäl anförde han, att 

> Karl XI. 



90 EN KÄHNKARL FRÅN VAK STORMAKTSTID. 

Hesselius stammade och således ej skulle skörda några lag- 
rar i en strid, där det framför allt gällde en slagfärdig tunga. 
Men den stackars stammande studenten »lamenterade^ myc- 
ket» och talade om den sorg ett sådant steg skulle vålla hans 
föräldrar, ty de kunde ju icke tro annat, än att han »sig 
groveligen försett».^ Och så hade han ju redan tillrett trakte- 
ring för sina vänner och andra inbjudna! 

Hesselius fick då det rådet att själv försöka stämma gamle 
Rudbeck blidare. Men det lyckades inte alls: Ville han dis- 
putera, så finge han allt skriva om avhandlingen. Emeller- 
tid bragtes saken i annat läge i och med alt man förmådde 
ärkebiskopen att i kraft av sin myndighet som prokansler 
gripa in och giva Hesselius tillstånd att disputera. 

Men när tiden för den akademiska akten kom, voro uni- 
versitetets portar låsta och nycklarna borta. Prorektor hade 
förekommit dem, som försökte kringgå hans faders förbud; 
och alla försök att få fatt i nycklarna voro förgäfves — ingen 
visste, var de funnos. Sedan Hesselius och hans trogna skara 
stått utanför i kölden och väntat ett par timmar, skickade 
man efter en smed att dyrka upp dörren, men låsen voro för 
starka. Till sist hittade ett par studenter på att med hjälp 
av en stege praktisera in smeden genom ett fönster; och se- 
dan lyckades han inifrån dyrka upp dörren. Hela den dispu- 
tationslystna skaran stormade in, och så gick den högtidliga 
akten av stapeln. Men som exempel på vilka medel, som kun- 
de användas för att skydda land och folk mot farliga villo- 
meningar, äro de hinder, som lagts i vägen, av sitt särskilda 
intresse. 

En av Rudbecks mest hängivna beundrare och efterföljare 
var hans svåger, den lärde juristen Carolus Lundins, som 
brann av sådan nitälskan för fosterlandets anseende, att 
han ansåg sig pliktig att själv tillverka en del antikvit eter, 
som han tyckte ej borde saknas i en välförsedd stormakts 
förrådskammare. År 1703 hade han färdig den märkliga 
»Agapeli bulla», och säkerligen är han också pappa till en 
hel del andra oäkta barn, bl. a. en med runor skriven »Saga 
om Hjalmar och llramer», for vilken en student vid namn 



' Veklagade. — * Bcgålt en grov förseelse. 



OLOF KUUI5KCK. <J1 

Lucas Halpap stod som utgivare. Icke utan orsak miss- 
tankes Lundius också för att ha haft sitt finger med i spelet, 
da man höll på att upptäcka »Samulex lag», ett verk, vilket 
länge spökat i vår juridiska litteratur som alster av vår 
äklste lagstiftare. 

Anno 1706 lovade nämligen en viss herr Körning, bosatt 
pa Södermalm i Stockholm, att åt antikvitetskollegium över- 
lämna bl. a. »en på näver med gamla runor ristad bok», 
innehållande sådana godbitar som »Tors lag om helgdeldar, 
offer och konungaval, Friggce kvinnohclgd, djurbrunst, 
ä,L;.<*ning och fiskelekar, Samulex lag, Lumbs lag, Vigur 
späs lag, Eriks lag». Dessutom erbjöd han sig att komma med 
»tvenne gamle järnhällar», på vilka fanns »ojämt och grovt 
inristat» Babylons torn och nordstjärnan med tillhörande 
»grove runeristningar, så lydande: att folket sökte ifrån 
Babylons torn närmare under nordstjärnan sitt säte och 
hemvist». Dessa rara fynd sade sig herr Körning ha gjort 
»efter undervisning av en gammal gubbe vid namn Michel 
Jonsson i Långstrand och Tenala socken därsammastädes 
uti ett mörkt valv, där en springekälla inne är, icke utan 
stort äventyr och åtvarningar, med grå murens nedbrytande, 
i ett nog med järn beslaget skrin». 

När antikvitetskollegiets ombud, glada i hågen, anlände 
till Körnings hus, kunde man emellertid icke anträffa varken 
de rara hällarna eller näverboken. Körning påstod, att den 
kista, vari boken förvarats, blivit honom ovetande öppnad 
och boken stulen. Så blev till obotlig skada för vår kultur- 
historia det ovärderliga fyndet aldrig gjort. Tydligtvis har 
man att göra med ett fall av överspänt patriotiskt nit. 

Bland andra av Rudbccks lärjungar, som efter måttet 
av sina krafter, eller kanske rättare sagt mer än så, arbetade 
på att förhärliga Sveriges fornstora dar, förtjänar kyrko- 
herden Broman i Hudiksvall^ att nämnas. I sin bok Glysis- 
vallur från början av 1700-talet låter han sina läsare veta, 
att självaste Adam en gång täckts gästa Hälsingland, där 
hans älsklingsbarnbarn, Abels och Sets barn, hade slagit sig 
ned i den fagra och trivsamma Delsbo-nejden. Kain och hans 
barn bodde tydligen kvar i Asien, och flct förefaller, enligt 

* Se sid. G5. 



92 EN KÄRNKAIU- FRÅN VÅR STORMAKTSl ID. 

Broman, som om Adam statt på mindre god fot med denna 
del av familjen. Så skriver den gode pastorn nämligen: 
»Att vår stamfader i sine månge och långe levnadsår besökt 
sine barn och barnabarn, här och där, isynnerhet Abels 
och Sets, och dem påmint om rätta vägen till salighetena, 
därom må ingen tvivla, och i så måtto rest hit till Norden, 
varit här en tid, hellre än hos de vanartige Kainiter, ,rest 
till Asien igen och där i Herranom avsomnat, 930 år gammal.» 



Det led mot slutet av Olof Rudbecks rastlösa levnadsdag. 
Aftonen syntes ingå fridfull och stilla, förljuvad av allmän 
aktning och tillgivenhet. Då kom ett förkrossande slag. 
Natten efter Kristi himmelsfärdsdag 1702 utbröt i Uppsala 
en eldsvåda, som lade nästan hela staden i aska. En rasande 
storm kastade lågorna från hus till hus. Till följd av lång- 
varig torka och en ovanligt stark värme hade trähusen, 
med vilka staden var nästan uteslutande bebyggd, »för- 
vandlats till fnöske och tunder». Det stod ej i mänsklig 
makt att stävja det rasande elementet, som förvandlade 
staden öster om ån till ett enda eldhav. Det var, berättar 
den gamle Rudbeck sedan, som om eld regnat från him- 
melen. 

På morgonen hotades Gustavianum, som gömde inom 
sina murar universitetets dyrbaraste skatt, dess bibliotek. 
»Då syntes överst på byggnaden», säger en gammal berättel- 
se, »i en virvel av gnistor, mellan eldskenet och rökstoderna 
en gubbe av kämpaväxt och med gråsprängda lockar, fladd- 
rande för stormen. Det var den gamle Olof Rudbeck, som 
från det redan rykande spåntaket anordnade sprutornas 
ledning och utdelade befallningar med denna väldiga härskar- 
röst, vars ord ända bort i Svartbäcken förnummos med full 
tydlighet. Han underrättades, att hans eget hus var antänt, 
att fyra årtiondens frukter, att hans botaniska verk, att den 
outgivna fortsättningen av hans Atlantika, att hans mång- 
faldiga oersättliga samlingar uppgingo i lågor. Förgäves! 
Han övergav ej sin plats. Och så blev vad som kunde räddas 



i 



OT.OF RUDBECK. 03 

litvarat genom den sjuLliotvåårigc mannens orubbliga stånd- 
aktighet.» Han räddade bibliotekets skatter, och den sköna, 
minnesrika domkyrkan, »den riksens klenod» stod kvar, om 
ock illa åtgången av elden. 



»Men så var ock segrarens styrka slut. 
Ur Gustavianum han fördes ut 
med svedda kläder och lockar; 
en bruten gubbe med slocknad röst 

i kraftlöst bröst 
han bars bland ruiner och kolnade stockar. 



Men dem, som beklagade Rudbecks egna, oersättliga 
förluster, .svarade han blott: »Herren gav. Herren tog, väl- 
signat vare hans namn evinnerligen.» 



>Han lyfte sitt huvud, han såg sig kring, 
han fann sig i sina studenters ring, 
på trofasta armar bäddad. 
Hans läppar viskande rörde sig: 

'Stor sak med mig! 
Men kyrkan, den riksens klenod, hon är räddad. 



Mitt eget verk det är grus och mull, 
men Sverge, det vet jag, slås ej omkull, 
och därför jag tryggt kan flytta. 
Om blott min kärlek -^ jag har ej mer — 

står upp i er. 
så har gamle Rudbeck dock levat till nytta.' 



Välsignande sträckte han ut sin hand: 
'Gud skydde Carolus och vårt land, 
och. gossar, farväl med eder!' 
I dörren ännu han avsked bjöd, 

och vivat ljöd, 
men sakta, helt sakta, ur vikande leder.» 



Redan ett par dagar efter olyckshändelsen satte sig den 
gamle att arbeta ut en ny stadsplan för Uppsala, vilken 
också antogs. Men mitt i arbetet insjuknade han plötsligt; 
några dagar — och detta verksamma liv hade stilla slocknat. 



94 EN KÄRXKARI, FRÅX VÅR STORMAKTSTID. 

Lillcr;i I ur: (llacs An ne rs lo cl I, Olof lUidbcck (U'ii äldre. (Ili-iin- 

dals folkskritlcr n:r 85; liäft. 50 öre). 
Ellen Fries, Den svenska odlingens stormän, I; haft. 

kr. 1:—. 
Isak Fehr, En underbar man frän vår storhetstid. 

(Ord och Bild för år 1897.) 
Henrik Schiick och Karl Warburg, Illustrerad 

svensk litteraturhistoria, del I. 
Henrik Schiick, Ur gamla papper, ser. Ill; haft. 

kr. 2: 75. 
Matts Floderus, När Västerås störste son var liten 
Otto Sylwan m. fl.. Svenska litteraturens historia, 

del I; haft, kr. 21. 



t 



KARL XI:s FÖRMYNDARE. 



Skola de höga herrarne åter taga makten 
i Sveriges rike? 

MITT under brinnande krig rycktes Karl X bort. 
»Med hans död förändrades allt. Ett helt tidevarv 
med sina krigslågor, sina blodiga segrar, sina stolta 
strider sjönk under synkretsen. En enda mans eldiga själ 
hade satt det i rörelse», säger en hävdatecknare. 

Karl X:s arvtagare, sonen Karl, var ett fyraårigt barn. 
I det testamente, som fadern undertecknat på aftonen före 
sin död, hade han överlämnat riksstyrelsen under sonens 
minderårighet åt en förmyndarregering, bestående av änke- 
drottningen och de fem höga riksämbetsmännen. Bland dem 
hade han samtidigt insatt sin broder, pfalzgreven Adolf 
Johan, genom att utse honom till riksmarsk, sin svåger, 
Magnus Gabriel De la Gardie, som han gjort till riks- 
kansler, samt den nitiske reduktionsmannen Herman Fle- 
ming, åt vilken han överlåtit riksskattmästarens ämbete. 
Riksdrots var sedan långt tillbaka Per Brahe och riks- 
amiral Karl Gustav W rang el. Man märker i denna sam- 
mansättning av regeringen en omisskännlig strävan från 
den bortgångne konungens sida att skydda dynastiens och 
konungamaktens intressen mot de försök att taga makten, 
vilka man hade att vänta från de höga herrarnes sida. 

Och mycket riktigt: knappt hade härskaren, som ingen 
vågat motsäga, tillslutit sina ögon, förrän högadeln rustade 
sig till kamp mot hans sista vilja. Striden fördes på riksdagen, 
som på Karl X:s kallelse varit samlad i Göteborg sedan ny- 
året 1660. 

Särskilt verkade Adolf Johans utnämning till riksförmyn- 
dare som salt i surt öga. Och lika okar var naturligtvis Her- 
man Flemings maktställning för alla, som innehade förlä- 
T--222S2I!. Grimberg, Svenska folkets underbara öden. IV. 



98 KARL XI :S FÖRMYNDARE. 

ningar. Adeln och rådet höllo livliga överläggningar, och 
snart var man överens om att testamentet måste ogillas. 
Man ville nog »vörda och älska hans furstliga Durchlaucht^>, 
ty han är »vår salige konungs broder och denne vår unge 
konungs farbroder, förutan det att han varit i åtskillige 
krig och höge tjänster brukad», men »såsom patrioter» måste 
ju herrarne hålla på landslagens uttryckliga ord, att riket 
skulle styras »med infödde riddare och svenner»! 

Å andra sidan stodo de ofrälse stånden fast beslutna att 
försvara sin konungs yttersta vilja. De ämnade icke låta 
de höga hcrrarne ensamma taga makten i Sveriges land: 
och i hertigen hoppades de nu finna ett skydd mot det ho- 
tande adelsväldet. Bönderna förklarade, att de ville hålla 
sig vid testamentet »så länge bloden vore varm», och läto 
icke imponera på sig genom adelns gensagor, inlindade i så- 
dana vackra fraser, som att »vår nådige konungs svaghet var 
mycket stor, då han skrev detta under. Synen och hörsleu 
hade Hans kunglig Majestät stort felt uppå. Han förmådde 
intet uttyda sin hjärtans gode tankar.» Lika litet tog det 
skruv, när man för dessa »dannemän», såsom de i överflö- 
dande välvilja titulerades, vinnlade sig om att utreda faran 
av att pfalzgreven »finge hela militien och fästningarne i 
sine händer» och därigenom kunde frestas »att söka- annat, 
som den unge konungen intet trives av». Han vore ju ej 
mer än en människa; »och kongelige kronan haver hos sådane 
höge en stor frestelse». Till och med »emellan köttslige brö- 
der hade man ju sett split och osämja för kronans skull». 

Samma synpunkt blöttes och stöttes också inför högvör- 
diga prästerskapet, när dess ledamöter efter bönderna kom- 
mo upp på adelns samlingsrum. Hans furstliga Durchlauchl 
vore visserligen »en from och gudfruktig herre, men», hette 
det, »så är vår vilje föränderlig och såsom en lockefågel. 
När vår Herre Kristus skulle frestas, skedde det genom 
ambition^.» Men från prästernas sida svarades med vidlyf- 
tigt ordande om hertigens goda sinnelag, »hans goda hu- 
meur, som man i lång tid hade förfarit». Och de slutade 
med uttalande av den önskan, att Gud ville giva samtliga 
ständer endräktens anda. 



* Höghet. — * Eftersträva. — ^ [Lockelse till] ärelystnad 



SKOLA DE HÖGA HERRARNE ÅTER TAGA MAKTEN? 99 

Så hade ståndsstriderna från 1650 och 1655 års riksdag 
ånyo flammat upp. Adel och ofrälse hade åter drabbat 
samman. 

För att emellertid komma till ett avgörande måste man 
uppskjuta frågan om testamentets giltighet till Karl Gustavs 
begravning och överlåta åt den riksdag, som då skulle samlas, 
att bestämma om riksstyrelsen under den unge konungens 
minderårighet. Under mellantiden skulle regeringen föras 
av änkedrottningen och rådet. 

Beslutet var en lyckligt funnen utväg för högadeln. Kun- 
de nu blott Per Brahe och hans ståndsbröder skaffa landet 
hederliga fredsslut med dess många fiender, eller åtminstone 
med de viktigaste av dem, och samtidigt hålla allmogen 
vid gott humör genom att ge den hopp om lättnad i på- 
lagorna, så hade den tillförordnade regeringen goda utsikter 
att för framtiden få sitta i orubbat bo. 

Men mycket berodde å andra sidan på, hur pass klokt och 
målmedvetet Adolf Johan och hans anhängare skulle begagna 
tillfällena att verka för hans sak. Genom sitt stolta och häfti- 
ga sätt hade emellertid pfalzgreven stött sig med många. 
Hans broder lär en gång under polska kriget ha yttrat till 
riks- och kanslirådet Bengt Oxenstierna, som ägde konungens 
förtroende, att han hade mycket bekymmer för brodern. 
»Han är», sade Karl Gustav, »underlig till sinnes och intet 
till troendes.^ Jag känner honom väl; han torde komma 
mycket ont till väga.» Kort efter Karls död lär Adolf Johan 
ha skickat efter kommendanten över Göteborgs stad, »gam- 
le Sjöblad», och sagt till honom: »I veten väl, att jag efter 
lag är förmyndare för min salig herr broders son, prins Karl. 
Därföre befaller jag Eder strax bära upp nycklarne till stads- 
portarne.» Sjöblad genmälte: »Det kan jag intet göra, förrän 
jag fått tala med Hennes Majestät drottningen och rådet.» 
Då drog hertigen sin värja och ville tilltvinga sig nycklarna. 
Men Sjöblad, som var »en hurtig och styv man, drog ock sin 
värja, förmanandes hertigen, att så framt han ej ville sticka 
sin värja i slidan igen, skulle han möta hertigen som, en 
soldat, så att hertigen skulle ångra och veta, att han hade 
en karl att göra med». Då lugnade sig Adolf Johan, men 

» Att lita på. 



100 KARL XI :S FÖRMYNDARE. 

kommendanten gick strax upj) till drottningen och rådet 
och berättade, vad som hänt. Där fick han mycken tack 
för sin trohet och rådighet. 

Litteratur till detta band: Sveriges historia intill tjugonde 

seklet: avd. 6. Haft. kr. 8:—; inb. kr. 10:75. 
Fredrik Ferd. och Ernst Carlson, Sveriges historia 

under konungarne av pfalziska huset; del II — VIII; 

haft. kr 45:—. 
Anders Fryxell, Berättelser ur svenska historien; 

bd V- IX; inb. kr. 33:50. 
Rudolf Fåhrajus, Karl XI:s personlighet och lifs- 

gärning (Föreningen Heimdals folkskrifter n:r 42; 

haft. 20 öre). 
Otto Sjögren, Karl den elfte och svenska folket på 

hans tid; haft. kr. 5: 50. 
Emil Hildcbrand och Carl Grimberg, Ur källorna 

till Sveriges historia under nyare tiden; del I. 
Till detta kapitel: Georg Wittrock, Carl X 

Gustafs testamente. 



Vårt land får äntligen fred med alla sina 
grannar. 

Frederna. 

TVÄ dagar före sin död hade Karl Gustav kallat till 
sig sin drottning samt de förnämsta ämbetsmännen 
och förmanat dem att efter hans bortgång framför 
allt sluta fred med rikets fiender. 

Genom tillämpande av den kloka regeln att »varken 
visa något modfall eller nedslagenhet, ej heller spänna bå- 
gen så högt, att den brister» lyckades den tillförordnade 
regeringen skaffa det hårt ansträngda folket välbehövliga 
freder. Och villkoren blevo över förväntan gynnsamma. 
Därför har man naturligtvis att i främsta rummet tacka 
den fruktan för Sveriges vapen, som den avlidne konungen 
injagat hos fienderna. Men de svenska underhandlingarna 
gynnades också genom den söndring, som stridiga intres- 
sen förorsakade bland våra fiender. 

Först fick man fred med Polen, i Oliva kloster nära Dan- 



\ \I!T LAND FÅR ÄNTLIGEN FRED MED ALLA SINA GRANNAR. 101 

zig 1660. Nu avträddes Livland för alltid till Sverige, och 
därmed slutade den sekellånga kampen om Tyska ordens 
länder. Samtidigt avgjordes också den tvist om Sveriges 
krona, som pågått sedan Sigismunds dagar, i det att den 
polska grenen av Vasa-ätten avsade sig sina anspråk. I 
denna fred inneslötos även Tyske kejsaren och Bran- 
dcnburg. 

Svårare var det att åstadkomma fred med Danmark, 
vars konung drömde om att med Hollands hjälp återvinna 
Skåne. Den holländska flottan fick också ett avgörande 
linflytande på fredsunderhandlingarna, liksom den förut 
haft det på krigshändelserna, ty så länge den låg kvar i Öre- 
sund, befann sig den svenska hären på Själland i ett vådligt 
läge. Men svenska regeringen var klok nog att tillfredsställa 
Holland med några handelsförmåner och förklara sig vil- 
ilig att till Danmark avträda Trondhjems län och Born- 
holm. Då hade holländarne ingen anledning att bistå denna 
makt vidare, ty att hjälpa danskarne till besittning av 
I Sundets båda stränder låg ej i deras intresse. De drogo 
i därför sin flotta från Öresund. Under sådana förhållanden 
I måste Danmark bekväma sig till freden i Köpenhamn, i 
vilken det återfick de bägge nämnda områdena. För Born- 
holm erhöll dock svenska regeringen vederlag i ett tusental 
adliga gods i Skåne, vilka danska regeringen inköpt från 
j deras förra .ägare. 

Uppgörelsen med Ryssland drog längre om, och det 
dröjde ända till sommaren 1661, innan svenska regeringen 
genom underhandlingar och krigshot i förening lyckades 
driva Alexej, den stolte ryske tsaren, som »yvdes med titel 
av många världenes hörn», att »moderera sin appetit» och 
återlämna de gjorda erövringarna. Freden slöts i Kardis i 
norra Livland. 

Så hade, såsom förmyndarstyrelsen utlät sig, Sverige, 
likt »ett skepp, som uti villa och brusande havet av storm- 
väders kraft och vågornas svallande kastat, bråkat och med 
undergång hotat varit haver», omsider av Försynen förts in 
H säker och lugn hamn.» 



102 KARL XI :S FÖRMYNDARE. 

Det svensk-ryska fredsslutet bekräftas. 

På vintern sändes en svensk beskickning, anförd av riks- 
rådet Bengt Horn, över till Moskva för att till tsaren fram- 
lämna svenska regeringens bekräftelse på fredsslutet. Koste- 
1ig är beskickningens redogörelse för det mottagande den 
rönte. Bengt Horn förde med sig noggranna instruktioner 
om de formaliteter, som borde iakttagas för att vid alla till- 
fällen skaffa tillbörlig respekt åt Sveriges konung. 

Den 18 februari 1662 anlände den svenska beskickningen, 
200 man stark, till Moskva, men först den 24 fingo dess ledare 
den nåden att »se tsarens klara ögon», såsom det på ryssarnes 
officiella språk kallades att få audiens. Vid deras inträde 
i audienssalen »ropades till dem, att de skulle taga hattarna 
av. Gesanterna svarade sig väl veta, när tid därtill vore, 
stannandes och tagandes sine hattar av vid pass 10 steg 
när tsaren.» De framlämnade nu till Alexej bekräftelsebrevet 
på fredsslutet, varpå sändebuden fingo kyssa tsarens hand, 
vederbörligen framräckt icke av honom själv utan av en 
bland hans knäser. »Tsaren var», heter det i skildringen, 
»av en medelmåttig corpulent statur^ och ett blitt och fromt 
ansikte. Han satt oppå en opphöjd och förgylld tron, lika 
som ett beläte, styver av sine gyllene och med allahanda 
ädle stenar och pärlor besatte kläder.» 

Sedan svenske konungens presenter överlämnats till tsaren, 
återvände hans sändebud till sitt kvarter, där de blevo trak- 
terade med middag, varvid värdskapet å Hans tsariska 
Majestäts vägnar utövades av en bland knäserna. Målti- 
den var rik på rätter och kryddades från första stund med 
en hel del rangtvister. Värden ville själv sätta sig vid främ- 
sta bordsändan, men den passade Bengt Horn på att »med 
flit taga in allena», så att knäsen blev sittande på samma 
bänk som han men »utom bordet och utan tallrik, den Hans 
Excellens utan krus sköt åt sidan». Sedan bråkade man om 
de andra sändebudens platser och om den ordning, i vil- 
ken de olika furstliga skålarna skulle drickas. Trakteringen 
utgjordes av »88 rätter av allehanda slags fisk och bakelser, 
vilka framburos i silverfat», samt 12 fat med insyltad frukt. 
Dryckerna bestodo av spanskt vin, öl, mjöd och brännvin. 

» Gestalt. 



VÅRT LAND FÅR ÄNTLIGEN FRED MED ALLA SINA GRANNAR. 



103 



Efter detta återstod emellertid ännu en ceremoni, nämligen 
tsarens edliga bekräftelse på freden, vilken skulle stad- 
fästas genom- övlig »korskyssning». Denna högtidliga akt 
förrättades på slottet den 6 mars. Hans tsariska Majestät 
satt på sin tron och hade på ett bord framför sig den skrift- 
liga bekräftelsen på fredsurkunden jämte bibeln och ett 
med ädla stenar besatt krucifix. Sändebuden lade märke 
till att en rysk knäs stod vid tsarens sida »med ett förgyllt 
handfat under armen, efter som tsaren plägar, sedan han 
givit främmande gesanter sin hand, densamma tvätta». 
Tsaren »svor och lovade vid det rena Herrans evangelio och 
Tio Guds bud samt sin tsariska själ att vilja fast och obrotts- 
ligt hålla allt det, som i traktaten föravskedat^ var», lyfte 
så bibeln till munnen och kysste krucifixet: korskyssningen 
var fullbordad. Sedan han därefter till Bengt Horn överläm- 
nat sin bekräftelseskrift, »befallde tsaren sina kringstående 
bojarer att göra boclanitz, därmed de alla i sänder bugade 
sig djupt, vidrörandes golvet med högra handen, som deras 
maner är att göra djupa reverenser». 

Därefter fingo sändebuden än en gång kyssa tsarens hand 
och erhöllo, liksom efter den förra audiensen, »benådning 
i mat och dryck». Och lika friskt knuffades man och grälade 
även denna gång om platser och skålar. Två av ryssarne 
fingo äta utan tallrik men redde sig genom att »riva med 
händerna i den sura fisken, som de av åtskillig art hade 
rikeligen uppdraga låtit, och slickade fingren därefter». 
Och sedan man ätit och druckit, skildes svenskar och ryssar 
åt under ömsesidiga tacksägelser och innerligt hjärtliga 
artighetsbetygelser. 



Under tiden hade man i Stockholm besök av sändebud 
från Ryssland, som å sin sida skulle mottaga svenska rege- 
ringens högtidliga bekräftelse på fredsslutet. De anlände 
till sjös, över Ålands hav, och synas ha landat vid Grissle- 
hamn. Ursprungligen hade svenska regeringen tänkt att 
landvägen låta eskortera dem till Stockholm, men det be- 
fanns lämpligare att föra dem dit på »galejor, jakter och 

1 Beslutat. 



104 KARL XI :S FÖRMYNDARE. 

espingar» från Stocksund. Ty på det sättet kunde man 
dölja sin brist på rytteri, något som befanns så mycket nöd- 
vändigare, som ryssarne alltid brukade »pråla» med ett tal- 
rikt sådant, när svenska beskickningar konnno till Moskva. 

Under ceremonitvister liknande dem, som i Ryssland 
brukade sätta piff på samvaron mellan svenska och ryska 
diplomater, klevo främlingarna den 19 mars ombord på 
galejorna och seglade under ideligt saluterande in till Sve- 
riges huvudstad. Fartygen landade mitt emot slottet, 
och sändebuden mottogos å svenska regeringens vägnar 
av två landshövdingar. Innan man kunde utbyta ömse- 
sidiga hälsningar, måste det emellertid tvistas en stund 
om den betydelsefulla frågan, huruvida ryssarne kunde 
gå i land, innan de svenska herrarne stigit ur sina vagnar. 
Sedan man från vardera sidan om landgången en längre 
stund under ömsesidig spänning bevakat den andra partens 
minsta steg och kroppsrörelser, löstes konflikten på det 
viset, att man enades om att samtidigt sätta sig i rörelse. 

Så var man nu äntligen mogen för kärvänliga och högtid- 
liga hälsningar, och sedan dessa utbytts till bägge parternas 
belåtenhet, fördes ryssarne, enligt en omsorgsfullt utarbetad 
»process-ordning», "^ till de »logement», som iordningställts åt 
dem i världshuset Tre Kronor.'-' Överallt trängdes skaror av ny- 
fikna omkring dem. Av Ekeblads brev ser man, vilket uppseen- 
de det ovanliga besöket väckte. Han skildrar, hurusom de 
förnämsta av beskickningen togo plats i var sin av de trettio 
vagnar, som regeringen ställt till deras förfogande, varefter 
processionen satte sig i rörelse, föregången av stadsrytte- 
riet, »övermåttan väl utpyntat», och därefter av »en sex 
stycken rysse-pukeslagare och sexton trumpetare, alla till 
häst», vilka »gjorde ett farligt skrål och allarm». På båda 
sidor om gatan stod borgerskapet i gevär. Ekeblad berättar 
vidare, att ryssarne i sitt logement på slottet »ligga inne- 
stängde och intet vilja låta se sig, förrän fastan är ute, den 
de hålla mycket strängt, så att de köpa opp all den fisk här 
kommer. De ä 120 personer starke och ha en osäjelig mycken 
bagage med sig, som lärer fuUer mest vara varor till att 
sälja. De bekomma 120 rdr om dagen till att hålla sig själva 



* Processionsordning. — * Mellan Järntorget och Skeppsbron. 



N \i;t land får äntligen fred isied alla sina grannar, 105 

ned. Jag hoppas där fattas intet brännevin och lök. Vår 
^esant, herr Bengt Horn, vederfares ock stor ära i Ryssland, 
skriva de, och' att han blir konvojerad med 12,000 man ige- 
tiom landet.» 

Det visade sig, att Ekeblad gissat rätt angående främ- 
lingarnas stora bagage. En veéka senare, den 2 april, berät- 
tar han nämligen om dem: »Där synes intet många av de 
gode herrarne på gatan, utan några som gå och sälja sablar 
och ryssepiskor — en stor heder för en gesant att låta sitt 
follv gå omkring och sälja varor!» 

De enda officiella livstecken, som ryssarne, att döma 
efter bevarade aktstycken, gåvo ifrån sig, bestodo i klagomål 
över trakteringen. Två dagar efter sin ankomst till Stock- 
holm förklarade de »spotskeligt», att medan de hemma i 
Moskva brukade leva kräseliga och smörja kråset med »gäss, 
kalkoner, ankor, grisar, lamm och höns», finge de här i Sve- 
rige icke annat än oxkött, vilket man i Ryssland brukade 
giva endast åt »tjänare och gemena folket». Dessa påståen- 
den imponerade på svenska regeringen, så att gästerna finge 
iförbättring i underhållet. 

För övrigt kan man vara fullt övertygad om att ryssarnes 
vistelse i logementen icke var alldeles uteslutande frivillig. 
I likhet med de svenska sändebuden i Moskva voro de under- 
kastade en samvetsgrann bevakning. Belysande är också 
det beslut, som fattades i rådet kort före ambassadens 
hitkomst, nämligen att en ryss, som uppehöll sig i Stock- 
holm och förde »en olidelig korrespondens» med sina lands- 
män, skulle flyttas till Uppsala och kvarhållas där, så länge 
tsarens sändebud stannade i Sverige, på det han icke skulle 
få tillfälle att lämna dem farliga upplysningar. 

Innan det högtidliga överlämnandet av tsarens bekräf- 
telsebrev kunde försiggå, hade man en del svårigheter att 
övervinna. Ryssarne fordrade nämligen, att alla de fem 
höga riksämbetsmännen skulle närvara vid audiensen. Nu 
ville emellertid olyckan, att riksmarsken, Lars Kagg,^ hade 
dött i november året förut och riksamiralen, Karl Gustav 
Wrangel, var långt borta från huvudstaden. »När man», 
för att tala med Ekeblad, »sade dem, att här var ingen, 

> Se sid. 113. 



106 KARL XI :S FÖRMYNDARE. 

som hade den makten till att väcka opp fältherren igen, 
sade de, man skulle göra en annan, vilket hade blivit nästan 
hastigt.» För den sakens skull hade man nämligen behövt 
sammankalla en riksdag, och det hade regeringen ingen 
lust till just nu. Ryssarne hade också pretentioner på att 
Wrangel skulle hemkallas, »och mente», som Ekeblad skri- 
ver, »att efter där intet kunde vara mer än hundra mil dit 
som han var, kunde han sakta göra den resan i tre eller fyra 
dagar». Till sist måste ryssarne nöja sig med de tre höga 
riksämbetsmän, som funnos till hands; men när allt var klart 
för audiensen, hade man på det viset hunnit fram ända till 
den 8 april. 

Högtidligheten ägde rum på rikssalen, där den lille ko- 
nungen satt på sin tron med änkedrottningen till vänster 
om sig och de höga riksämbetsmännen och rådet nedanför. 
Ekeblad ger i ett brev till sin fader en målande och rolig 
skildring av ceremonierna: 

»I går hade de offentlig audiens i rikssalen av kongen och 
dronningen och hela rådet. De äro fyra principaler,^ den 
förste en knäs, den andre en vojvod och de andre två stats- 
sekreterare, med en trettio adelsmän, som alla kysste kongens 
och dronningens händer, när de hade övergivit'^ brevet, 
som var tämmelig stort. Efter deras maner talte de den 
ene efter den ahdre igenom tolkar och blevo svarade genom 
rikskanslern. Sedan läto de bära fram deras present, de 
hade från storförsten, som var trettio timmer^ sablar, vart 
timmer av en åtskillig buret. '^ De estimera^ dem högt, men 
jag tror de ä intet alla fina. 

Sedan läto gesanterna bära fram deras presenter, vilka be- 
stodo uti leopardhudar, gyllenstycktäcken och turkiske täcken, 
ibland annat slädtäcken, som jag tror intet voro två riks- 
daler värde; och det måtte allt två och två bära utbrett. 
En båge utan sträng var ock ibland de presenterne, som 
icke var halvparten så vacker som den, som farkär har. 

När detta var förbi, överlevererade de fredsfördraget, 
på ett stort pergament skrivet, och begärte, att det måtte 
bli ratificerat'' med ed som vanligt, vilket ock lärer ske med 



* Huvudmän. — * överlämnat. — ^ Packe om 40 stycken. — 
* Framburet av en särskild person. — * Uppskatta. — " Bekräftat 



v.Äi;r LAND FÅR ÄNTLIGliX FRED MED ALLA SINA GRANNAR. 107 

LÖrsta. Därefter blevo de nerförde^ med ceremonier, som de 
blevo oppförde, och blevo trakterade; och voro herr Svante 
Baner och herr Gösta Posse förordnade till att hålla dem 
sällskap, varest de ha druckit rätt bravt, som jag förnimmer. 
Isynnerhet ha de brukat en synnerlig ceremoni med skål- 
idrickandet, i det de ha slagit tillhopa kongens skål och stor- 
!förstens i ett kredens och så druckit dem bägge tillika, säj an- 
des att de nu voro så gode och evärdelige vänner blevne, att 
det intet var skäligt att dricka dem åtskilt. De synas vara 
mycket höveligare än någon av de förre här ha varit.» Vilket 
naturligtvis inte uteslöt övligt gruff om platserna vid 
[bordet och om ordningen mellan de officiella skålarna. 
I Sedan höllos långvariga konferenser mellan sändebuden 
och de kommissarier, som svenska regeringen utsett, och en 
del återstående tvistefrågor blevo till sist lösta. Ekeblad, 
som var med om att eskortera sändebuden till den sal, där 
sammanträdena höllos, berättar, att de efter den senare 
konferensens slut »med stort contentement'^ drogo hem igen 
och föllo genast ner på knä för deras Sanct Nicola'^ och tacka' 
för det så väl avlupet var». 

Den 22 april blev fredstraktaten, vederbörligen under- 
skriven av svenska regeringen, slutligen överlämnad till de 
ryska sändebuden. Ceremonien försiggick i Storkyrkan, 
som var till trängsel fylld av åskådare, och inleddes med 
»allahanda musik, inblandad med orgorne» samt »en helt 
skön predikan» av pastor primarius. Akten avslöts med 
Te Deum samt välsignelsen, och från Tre kronor, Brunke- 
berg och krigsskeppen avlossades salvor. 

På rikssalen fingo ryssarne sedan till avsked kyssa konung- 
ens och änkedrottningens händer. Därpå blevo de, liksom 
efter första audiensen, trakterade i sitt härbärge. Slutligen 
ägde avresan rum på två av kronans fartyg under samma 
högtidligheter som vid deras ankomst. 

En rysk flykting anställd i svensk statstjänst. 

Episoden med ryssen i Stockholm, den där förde »en oli- 
delig korrespondens» med sina landsmän, må man icke tro 



1 Till sitt kvarter. — ' Tillfredsställelse. — ' S:t Nicolaus 



108 KARL Xi:S FÖRMYNDARE. 

är någon enastående företeelse i den tidens diplomatiska föi 
hållanden mellan de bägge staterna. Från svensk sida lika 
litet som från rysk lät man komma sig till last någon ur- 
aktlåtenhet i fråga om att skaffa sig underrättelser om till- 
stånd och stämningar i grannlandet. Ända från Erik XIV:s 
dagar finnas i svenska riksarkivet rapporter från kunska- 
pare, anställda i Ryssland. Ej heller har man försmått att 
utnyttja ryska överlöpare, som av politiska skäl eller på 
grund av trassliga penningaffärer togo sin tillflykt till de 
svenska Östersjöprovinserna och läto inskriva sig bland 
»Kongl. Maj:ts ryssar» i Narva eller annan stad. Så ankom en 
dag i oktober 1665 till nämnda stad en rysk kansliskrivare 
vid namn Grigorij Kotosjichin i ett ömkligt tillstånd, 
»blott och nakot, så att hans båda fötter av köld uppsvullne 
och skadefrusne voro». Vid sitt besök hos generalguvernören 
över Ingermanland, Jakob Johan Taube, föregav han sig 
ha rymt ur polsk fångenskap och tillstod, att han »för många 
år eftertraktat att komma i tjänst hos den stormäktigaste 
och högborne förste och herre, Hans Kongl. Maj:t till Sveri- 
ge». Redan på den tid, då han tjänstgjorde i tsarens ut- 
rikeskansli och var »mycket brukad i tsarens tjänst för sin 
snällhets skull», hade han »bedit den allsmäktige Guden om 
hjälp» att kunna »uti trohet tjäna» svenska sändebud, som 
kommit till Moskva. Så hade han till dem överlämnat 
avskrifter av de ryska underhandlarnes instruktioner, och 
för denna snygga hantering hade han en gång blivit av ett 
svenskt sändebud »förärad» 40 rubel. Under hänvisning 
till dessa meriter bad han nu att bliva antagen i svensk 
tjänst, i vilket fall han ville »upptäcka mera gott», som han 
nu icke kunde närmare redogöra för. 

Snart visade sig emellertid, att han kommit till Polen icke 
som krigsfånge utan som rymling från sitt land, och att 
anledningen varit av landsförrädisk art, vare sig det nu be- 
rott endast på att han behövt förbättra sina klena inkomster, 
eller därtill kommit harm över dålig behandling. Från 
vojvoden i Novgorod anlände nämligen till Narva en bister 
krigshövitsman för att »inJiämta den rymmaren». Han fick 
dock återvända med oförrättat ärende, ty den svenske ge- 
neralguvernören fann sin oväntade gäst vara en alltför vär- 
defull ackvisition för att låta honom så där försvinna. Inför 



^ÅRT LAND FÅR ÄNTLIGEN FRED MED ALLA SINA GRANNAR. 109 

le ryska myndigheterna avgav han den officiella lögnen, 
itt han själv levat i den tron, att Kotosjichin ämnade resa 
ill sin egen högt älskade tsar igen. Därför hade Taube kostat 
)å honom »en klädning, varuti han sig skyla kunde, och 
em riksdaler penningar till resan». Emellertid förklarade 
Taube, att han nu, när han fått veta rätta sammanhanget, 
[ivit befallning om att överallt, både inom och utom staden, 
åta »efter honom granneligen söka», och lovade att icke 
ämna någon möda ospard för att få rymlingen fast igen. 
Jnder tiden hade han honom emellertid på lager för svenska 
egeringens räkning. 

Snart fick också Taube meddelande från Stockholm, att 
löga vederbörande beslutit taga överlöparen i kronans tjänst, 
alldenstund Oss är berättat, att den samme kan hava god 
[unskap om den ryska staten». Men saken måste hanteras 
ned försiktighet. För att ej ryska spioner skulle få anled- 
ling att skvallra, fann Taube för gott att först låta offent- 
igen gripa Kotosjichin och kasta honom i fängelse, »dock 
edan lös släppa, lika som han av varlöshet^ vore undkom- 
ncn». Till vojvoden i Novgorod skrev han ett beklagande 
)rev av innehåll, att överlöparen äntligen blivit gripen 
nen tyvärr lyckats praktisera sig lös igen till följd av »vak- 
ens förseende». Men generalguvernören ämnade låta »hår- 
leligen straffa» den officer, som haft fångens förvaring om 
land. — Kotosjichin var då redan på väg till Stockholm 
)er svensk kronoskjuts. Där blev den ryske överlöparen 
välbeställd svensk kansliämbetsman. 

Sin mesta tid fick han nu ägna åt att utarbeta en skild- 
ing av Rysslands inre förhållanden. Hans skrift råkade 
imellertid snart i glömska, men år 1838 anträffades den av 
:n rysk forskare i Uppsala universitetsbibliotek, blev kort 
lärefter befordrad till trycket och har sedan utkommit i 
lera upplagor i Ryssland, där den skattas som den för- 
lämsta källan till historien om detta lands inre förhållanden 
mder förra hälften av 1600-talet. 

Kotosjichin bodde på Södermalm hos sin landsman Daniel 
\.nastasius, vilken ävenledes tjänstgjorde i kansliet såsom 
ryssetolk», en befattning, som funnits alltsedan Gustav 
/asas tid. 

Vårdslöshet. 



110 KARL XI :S FÖRMYNDARE. 

År 1667 få vi se Kotosjichins namn figurera i stadens rätte 
gångshandlingar. Då anklagade honom nämligen Anastasius 
hustru, Maria Fallentinsdotter, »med gråtande tårar» för at1 
ha en afton i slutet av augusti hemkommit »något druckem 
och »utan någon stor ordkastning överfallit hennes man 
fordom ryssetolken Daniel Anastasius, där han stod mec 
sine underkläder och tofflor i mening att vilja lägga sig.i 
Kotosjichin hade »fattat honom i axlarne, sparkat honon 
för magen, rist, skuffat i en vrå och satt honom på en kista 
där han sedan givit honom med en poignard^ eller stileti 
fyra dödeliga styng, det ena i bröstet under vänstra vårtan 
det andra i navelen, det tredje i ryggen emellan axlarne och 
det fjärde i vänstra armen». Anastasius hade då sagt til 
honom: »Är detta min tack för det myckna goda jag di§ 
bevist haver?» varpå den överfallne »ropat på sin hustrus 
syster (som med dem allena i stugan var) till hjälp». Dä 
hon kom tillskyndande för att skilja dem åt, råkade Ko- 
tosjicliin »att med aviga handen tillbakars hugga henne 
stiletten uti bröstet, så att barberaren icke är ännu förviss 
oppå, om hon bliver vid livet eller ej». Anastasius gav upp 
andan två veckor därefter. 

Enligt uppgift av en annan kanslitjänsteman skulle grälet 
mellan de bägge ryssarne ha härrört »av en ringa, lättfärdig 
orsak, nämligen att Anastasius hade en suspicion- till Koto- 
sjichin om sin kvinna». Detta skulle ha varit anledningen 
till att de »uti sin fyllnad» råkade i den ordväxling, som slu- 
tade så sorgligt. 

Kotosjichins egen berättelse gick ut på, att Anastasius 
ursprungligen varit hans vän. På sista tiden hade Daniel 
emellertid tjänat så mycket pengar »med tolkande» åt ryska 
köpmän, att han »sig slagit på fylleri, intet försörjt sitt hus 
utan fört ett oskickeligit leverne, vilket förorsakade, att 
hans hustru gick någre dagar ifrå honom». På hustruns 
begäran hade Kotosjichin hållit ett förmaningstal för sin 
vän, som lovat bättra sig och »leva med sin hustru uti 
enighet». För att bekräfta sin vackra föresats hade Anasta- 
sius gått med Kotosjicliin ut, »föregivandes vilja köpa åt 
henne en ring». Men på vägen hade han vänt om och »ur- 



' Dolk, stickcrt. — * Misstanke. 



VA HT LAND FÅR ÄNTLIGEN FRED MED ALLA SINA GRANNAR. 111 

Saktat sig ej kunna gå så långt» samt i stället begivit sig 
;tillbaka till sin bostad. När Kotosjichin på aftonen kom 
dit, var »Daniel drucken och avklädder, viljandes gå i 
säng. Men när han fann honom (Kotosjichin), brukade 
han en elak mun och överföll honom med skamlöse skällsord 
och på ryske språket vederstygglige och olidelige ordefor- 
mer, visandes honom fan i våld utur gården. Vilket allt han 
(Kotosjichin) i förstone för skämt opptog; men sedan Daniel 
på hans fråga, om det allvar vore, med ja svarade, slog han 
honom på munnen, och Daniel stötte honom med knyt- 
niiven i veka sidan och tog honom i strupen, därmed de 
båda nederföllo på en kista. Och som han (Kotosjichin) 
såg sig ej kunna slippa, tog han till en dart, den han hos 
sig hade, och stack några sting till Daniel, på det han skulle 
(lös komma.» 

Hustru Maria Fallentinsdotter yrkade lagens strängaste 
straff på sin mans dråpare samt anhöll ödmjukeligen, såsom 
varande »en utfattig och mycket eländig änka», att »rätten 
ville anse hennes fattigdom och förhjälpa henne till sine 
penningar för den kost, kammar och säng, Kotosjichin haver 
över 8 månader å 30 daler om månaden hos hennes salig 
man njutit, efter såsom hon inga medel haver att komma 
sin man till jorden». Kungl. Maj:t såg också i nåder till 
»ryssetolkens änka» och lät henne få ut en del av Kotosjichins 
lön såsom ersättning för hans underhåll. 

Domen över Kotosjichin lydde på döden. Åtskilliga ytt- 
I randen i frågan tyda dock på att han kunde ha fått nåd, 
i därest det ej hänt sig så olyckligt, att ett ryskt sändebud 
(samtidigt anlänt till Stockholm. »Tsarens avskickade» fick 
I snart nys om, vem dråparen på Södermalm egentligen var, 
I och framställde den fordran, att bemälte person skulle, så- 
isom varande överlöpare, utlämnas till ryska regeringen, 
i Men i Sverige visste höga vederbörande alltför väl, att om 
'ryssarne finge Kotosjichin i sitt våld, kunde många obehag- 
liga fakta komma fram; och man ansåg sig nu ingenting 
annat ha att göra än att för alltid tysta munnen på honom. 
Avrättningen uppsköts emellertid några dagar, för att prä- 
isterna skulle hinna giva honom »fullkomlig information»^ 

' Kunskap. 



112 KARL Xi:S FÖRMYNDARE. 

om den luterska läran. Kotosjichin förklarade sig nämligen 
vilja övergiva den ryska religionen, ty han höll »ryssarne, 
sine landsmän, för ett blint folk uti deras religionsväsende, 
efter han ock något litet förr än han avlivad blev, med stör- 
sta andakt i fängelset undfick Herrans högvärdiga natt- 
vard». 

På förslag av ]\Iagnus Gabriel De la Gardie blev »cancel- 
listens cadaver» sänt till Uppsala, att där anatomiseras av 
iHerr Professoren, höglärde magistern Olavo Rudbeckio». 
Rudbeck blev förtjust, och i den »underdånigste och ödmju- 
kaste» tacksamhetsskrivelse, han efter förrättad talrikt be- 
sökt »operation» tillställde Magnus Gabriel De la Gardie, 
kunde han meddela, att denna föreställning inbragt honom 
så mycket pengar i form av inträdesavgifter, att han fått 
medel att låta en konterfej are avbilda tilldragelsen till en 
prydnad för den anatomiska salen. Den förut citerade 
kanslitjänstemannen berättar, att Kotosjichins »beneknotor 
skola än i denna dag stå därsammastädes till ett monument, 
uppträdde på mässings- och ståltrådar». 

Litteratur: Johan Ekeblads bref II: från Karl X:s fälttåg samt 

lifvct i hufvudstaden, utg. af N. Sjöberg. Haft. 

kr. 6: 75, inb. kr. 8: 75. 
John E. Nordwall, Svensk-ryska underhandHngar 

före freden i Kardis (1658—1661). 
John E. Nordwall, Sverige och Rvssland efter freden 

i Kardis (Historisk tidskrift för åren 1890 och 1891). 
H. Hjärne, En rj'sk emigrant i Sverige för två hundra 

år sedan (Historisk tidskrift för år 1881). 



Den nya förmyndarregeringen och dess 
styrelsesätt. 

Riksdagarna i Stockholm i66o och 16Ö4. 

PÄ hösten 1660 samlades i Stockholm den riksdag, som 
skulle ordna rikets styrelse. Under de månader, 
som förflutit sedan förra riksdagen, hade Adolf Johan 
icke varit overksam utan ivrigt arbetat på att skaffa sig 
anhängare, och han hyste gott hopp om att med ständernas 



1)1 N NYA FÖUMYNDARREGKRINGEN O. DESS STYRELSESÄTT. 113 

hjälp vinna seger. Men tyngre än hans ansträngningar vägde 
den insats, som den högadliga regeringen gjort genom de 
lyckligt åstadkomna fredssluten; och med sådan kraft och 
endräkt handlade adeln, att den tog ledningen av ständer- 
nas beslut och drev sin vilja igenom. Nu lät det vid de 
.ofrälse ståndens överläggningar på ett annat sätt än i Göte- 
borg: man fick höra pfalzgrevens forna förespråkare yttra, 
att skälen för furstens deltagande i regeringen icke vore så 
starka som de, vilka anfördes däremot, och vilka till stor 
del vore »av sådan art, att man dem icke gärna nämner». 

Till innehavare av riksmarsksämbetet utsago råd och 
ständer den gamle fältmarskalken Lars Kagg, Gustav 
Adolfs ungdomsvän och jämnårige. Den nye riksförmyn- 
daren var en tapper krigsbuss, som utmärkt sig i många stri- 
der under trettioåriga kriget och med outtröttligt nit ar- 
betat på att stärka Sveriges försvar. Hans anseende hade 
redan vid Baners död varit så stort, att han då var ifrågasatt 
att efterträda honom. När hans val till riksmarsk nu blev 
känt, steg den gamle krigaren upp och gjorde några höviska 
ursäkter: han var, sade han, »en utarbetad man vid inemot 
70 års ålder, som icke hade studerat och icke kunde främ- 
mande språk». På riksdrotsens anhållan förklarade han 
sis dock villig att åtaga sig tjänsten. Men blott ett års tid 
fick Lars Kagg deltaga i Sveriges rikes styrelse. Han avled 
niimligen på hösten 1661. 

Det dröjde emellertid till nästa riksdag, år 1664, innan 
efterträdare utsågs. Då gjorde Adolf Johan åter försök att 
bevaka sin rätt, men lyckade kunna de just ej kallas. Oan- 
mäld uppträder han plötsligt i rådskammaren, hälsar helt 
kort rådets ledamöter samt överlämnar till änkedrottningen 
ett brev, ställt till regeringen, och till en rådsherre en annan 
skrivelse med utanskrift till rådet, varefter han snurrar om 
på klacken och avlägsnar sig utan ett ord. En stund där- 
efter uppenbarar han sig på riddarhuset, likaledes utan 
att vara anmäld. Med bister uppsyn tilltalar han ridderska- 
pet och adeln, ber ståndet besinna, vad dess välfärd tillhörer, 
och manar det att taga i övervägande innehållet i det brev 
han överlämnar. Och så är han utom dörren igen. Hos prä- 
sterskapet och borgare stiger han också in, »allom ohoppandes 
och oförmodandes», såsom det heter i prästerskapets proto- 

8 — 222821). Grimberg, Svenska folkets underbara öden. IV. 



111 KAKL Xi:S Fi)HMYNDAHK. 

koll. Men dessa släiul lilllalar han vänllgL och nädigl, innan 
han framlämnar den obligatoriska skrivelsen. Bönderna 
fann han icke samlade, vadan hans brev till dem blev över- 
lämnat först dagen därpå, genom hans sekreterare. 

Alla breven hade samma lydelse, och innehållet, som 
»var tämligen hårt ställt», det var, att pfalzgreven, i enlighet 
med konungens testamente, fordrade att erhålla riksmarskäm- 
betet. Men genom rådets kraftiga ingripande blevo samt- 
liga stånden snart ense om att avvisa hans anspråk. Råds- 
herrarne skyndade sig att till riksmarsk välja Karl Gustav 
Wrangel, som dittills varit riksamiral, och valet blev genast 
godkänt av ständerna. 

Men från de ofrälse ståndens sida gjordes sedan ett försök 
att det oaktat skaffa pfalzgreven del i regeringen, och bland 
bönderna blev stämningen så orolig, att det artade sig till 
upplopp. Adolf Johan förstörde dock själv sina utsikter. 
I ögonblickets uppbrusning tillställde han Wrangel ett form- 
ligt utmaningsbrev, och i samma veva anhöll han hos adeln 
att introduceras på riddarhuset, i syfte att dymedels bliva 
erkänd som svensk riddersman. 

Hans beteende väckte stort uppseende, och regeringen 
ansåg sig böra vidtaga säkerhetsåtgärder. Genom några råds- 
herrar anhöll man hos pfalzgreven, att »han behagade själv- 
mant stanna på slottet», medan man fattade beslut i frågan. 
Det behagade han emellertid icke utan gick ned för trapporna 
för att sätta sig i sin vagn. Men då meddelade översten för 
gardet honom konungens bestämda befallning att stanna. 
Pfalzgreven brusade upp och försökte draga värjan, men 
översten fattade i fästet och följde fursten till hans rum, 
utanför vilket ställdes vakt. 

Under vistelsen där mjuknade Adolf Johan, och när råd 
och ständer hade färdiga en försäkran, som förelades honom 
till underskrift, satte han sitt namn därunder och avstod 
»frivilligt» från alla anspråk på såväl förmynderskapet som 
riksmarskämbetet. Han återkallade sina brev samt lovade, vid 
äventyr att bliva straffad som fredsbrytare, att för fram- 
tiden ej företaga något, som störde rikets lugn. Med denna 
förbindelse nöjde sig nu ständerna, men i)å riddarhuset 
hade det varit tal om att landsförvisa pfalzgreven, ja t. o. m. 
att inspärra honom ])å Abo slott. 



Di:i! NYA FÖHMYNDATmF.r.i:rUNOi:N o. Di:SS STVIIF.I.SKSÄTT. 115 

Härdare drabbade, ciiiellerlid slralleL luivudinanncii för 
dem, som givit Adolf Johan råd och eggat honom i syfte att 
genom hans upphöjelse öka sin egen makt. Mannen i fråga 
var riksrådet Bengt Skytt e, Johan Skyttes rikt begåvade 
men intrigante son, känd för sitt oroliga lynne. Under en 
mängd utrikes resor hade han gjort sig ryktbar genom di- 
verse äventyrliga politiska planer. Nu lyckades regeringen 
få fatt i ett hemligt brev från honom till pfalzgreven. Skytte 
förnekade i det längsta, att han skrivit det, men blev till slut 
tvungen att erkänna. Han bönföll om nåd, men regeringen 
var obeveklig och straffade honom med avsättning från 
rådsämbetet. 

Sedan man sålunda fått lugn på höjderna, skred man till 
val av ny riksamiral i stället för Wrangel. Därtill utsågs 
Gustav Otto Stenbeck, som senast inlagt stora förtjän- 
ster såsom Skånes generalguvernör. Men för sin nya befatt- 
ning saknade den utmärkte mannen alla förutsättningar. 
Han hade nämligen aldrig tjänat vid flottan. Hans nya 
hederspost skulle blott bereda både honom och landet olyc- 
kor. 



Efter händelserna på 1664 års riksdag försvinner Adolf 
Johan ur politiken. Sitt återstående liv tillbragte han dels 
i Tyskland, dels i sitt hertigdöme, på Stegeborgs slott, stän- 
digt upptagen av tvister och processer vid både svenska 
och utländska domstolar. Isynnerhet voro hans anhöriga 
och hans husfolk föremål för den misstrogne mannens an- 
klagelser. Sina tjänare påstod han »alla vara onda och tjuv- 
aktiga i denna onda tiden». Nästan alla sina rättegångar 
förlorade hertigen, och det gjorde hans lynne blott värre 
och värre. I vanmäklig harm beskyllde han både motpart 
och domare för mutor och lagvrängning. Hans temperament 
förbättrades alls icke genom de vidlyftiga och stränga levnads- 
ordningar, särskilt beträffande mat och dryck, som läkarna 
föreskrevo »till blodmassans renande». 



116 KARL XI:S FÖRMYNDARE. 

Mer och mer började folk att betrakta pfalzgreven såsom 
alldeles oefterrättlig. Sina slackars barn behandlade han 
som fångar, både svälte dem och plågade dem på annat sätt, 
så att de till sist i förtvivlan rymde från hemmet och sökte 
skydd mot fadern hos sin kusin, Karl XI. 

Den äldste sonen sökte anställning i svensk statstjänst, 
men då Karl XI icke ville ge honom något ämbete, gick 
han in vid österrikiska armén, där han avancerade till 
överste. Vid det stora nordiska krigets utbrott, år 1700, 
återvände han till Sverige och följde Karl XII:s trupper till 
Livland, dock utan att få något befäl. Redan året därpå 
avled han i fältsjukan. 

Hans broder tjänstgjorde däremot en tid i svenska hären, 
där han blev överstelöjtnant. Sedan gick även han i kejser- 
lig tjänst, deltog som överste i kriget mot turkarne och över- 
gick till katolska läran. När han sedan efter Karl XI:s 
död ärvde det lilla landet Pfalz-Zweibrucken, visade han sig 
som en ivrig katolik, den där gjorde livet surt för sina pro- 
testantiska undersåtar. För övrigt är ingenting annat att 
förtälja om hans regering, än att han, i likhet med så många 
andra tyska småfurstar, ruinerade sig själv och sina under- 
havande med dyrbara slottsbyggnader. Han var den 
siste manlige ättlingen av Johan Kasimir av Pfalz-Zwei- 
briicken. 

Hans djupt olycklige fader hade år 1689 i ensligliet slutat 
sina dagar på Stegeborg. 

Vi återvända emellertid till 1660 års riksdag. Riksskatt- 
mästare blev riksrådet Gustav Bonde — Herman Fle-' 
mings motståndare skyllde på dennes sjuklighct. Skälet 
lät något underligt i deras mun, som nyss förut anförtrott 
riksmarsksämbetet åt en man, som var bruten, icke blott 
av sjukdom utan därtill av ålderdomssvaghet. 

Prästerna och allmogen hade dock i det längsta hållit fast 
vid Flemings kandidatur, och man hade fått höra bönderna 
göra gällande det skälet, att »de hade om den hcrrcMi aldrig 
försport annat än gott». 

Herman Flemings namn synes efter detta ej mera i poli- 
tiken. Han drog sig tillbaka från dess skådebana. Men hans 
planer överlevde honom. Genom en sällsam ödets skickelse 



M N NYA FÖRMYNDARREGEUINGKN O. DESS STYRELSESÄTT. 117 

)Iev det hans son förbehållet att spela en huvudroll vid 
lessa planers genomförande cfler en vida större måttstock 
)ch vid utkrävandet av hämnd på dem, som krossat hans 

a der. 



Den nya regeringen. 

Karl Gustavs testamente blev så till vida gällande, att 
•iket skulle under hans sons minderårighet styras av änke- 
irottningen och de fem höga riksämbetsmännen. Som rätte- 
möre för förmyndarregeringen skulle 1634 års regeringsform 
gälla, dock med vissa betydelsefulla ändringar och tillägg, 
;om innehöllos i det s. k. Additamentet^ av 1660. Däri 
ngick bl. a. den viktiga bestämmelsen, att om regeringen i 
lågon fråga ej kunde komma överens, skulle denna avgöras 
jiv rådet i dess helhet. 

Låt oss nu stifta närmare bekantskap med de män, som 
sutto vid statsrodret — ty den kvinna, som var med i för- 
myndarstyrelsen, gjorde sig just ej mycket gällande. Hedvig 
Eleonoras begåvning och intresse lågo ej åt det politiska 
hållet; hennes största nöje var, liksom Maria Eleonoras på 
sin tid, att låta bygga ståtliga slott och ge dem en konstnär- 
lig utsmyckning. Det präktigaste minnesmärket av denna 
hennes passion är Drottningholms slott. För övrigt tyckte 
Hedvig Eleonora mest om femkort och trumf. 

Riksdrotsen, Per Brahe, känna vi såsom en sympatisk 
typ för en gammaldags svensk aristokrat, medveten om sin 
makt, med furstliga låter i uppträdandet men en god och 
patriarkalisk husbonde och över huvud taget en duktig karl. 
I kraft av sitt ämbete, sin börd och sina rikedomar intog 
han i början platsen som regeringens främste man. Men 
han började nu bli gammal och giktbruten och hade sin 
krafts dagar bakom sig. 

Riksamiralen, sedermera riksmarsken, Karl Gustav 
Wrangel, som räknas bland våra största sjöhjältar, hade 

» Tillägget. 



IIS KAHL XI:S FÖH.MYNDARE. 

dock ej fyllt nuUtet inför en så fordrande domare som Johan 
Baner. Den store fältherren fann honom bortskämd och 
alltför svag för franska modesaker. Gav man honom order 
att stiga upp ett par timmar före dagningen, såg man ändå 
icke till honom förrän tidigast klockan 8. Men hans anse- 
ende som härförare var ännu på 1660-talet så stort, att 
kejsaren ville sätta honom i spetsen för sina arméer. Kri- 
gare var han också till liv och själ, »en martialisk herre, 
mer inclincrad^ att föra arméer och vistas på tyska botten 
än här i landet att blanda sig uti intrigerna», säger hans sam- 
tida, riksrådet Karl Bonde i sina berömda »Anekdoter till 
Sveriges historia». I rådet talade AVrangel vid alla möjliga 
tillfällen för krig, lika gott mot vem, ty »Sveriges höghet», 
menade han, »kommer av värjan och kan endast med den 
upprätthållas». Han tillhörde dem, som liknade freden vid 
en i och för sig god medicin, som patienten dock lätt kunde 
få för mycket utav, så att den framkallade förstoppning. 

På äldre dagar, år 1674, tecknas hans bild av den förut 
citerade italienske diplomaten Magalotti sålunda: »Riks- 
marsken greve Karl Gustav AVrangel är storväxt och 
har ett vackert men stolt utseende; han är omkring sextio 
år eller snarare däröver. Gikt och sten ha illa hanterat 
honom, och hans tillstånd är sådant, att han är nästan 
ur stånd att längre föra befäl i krig på grund av kroppens 
bräcklighet. Själskrafterna äro likväl fullt i behåll. Men 
redan har han två gånger haft kongestioner åt huvudet, 
som gjort att han fallit ned som död, och fara för slaganfall 
finns ständigt. Hans dåliga hälsotillstånd gör, att han 
tänker på döden och på livet efter detta och mycket lämnar 
sig i händerna på prästerskapet. Han är religiös och låtsar 
vara teolog samt intresserar sig för lärostrider, såsom bruk- 
ligt var på hans tid i Tyskland. Talar gör han föga och icke 
med synnerlig lätthet. Han är belevad, praktlysten, fri- 
kostig, ordhållig men lättretlig och mycket svag för kvin- 
nor. För mångahanda saker intresserar han sig, tycker om 
böcker och vetenskapsmän, fastän han, för att säga san- 
ningen, icke är synnerligen fint bildad. Aldrig är han sysslo- 
lös: antingen läser han, cllor ar!)clar han vid sin svarvstol 

' l'.nj<l f.ir. 



IM N NYA FÖRMYNDARREGERINGEN O. DESS STYRELSESÄTT. 119 

eller modellerar hus och fästningar. Någon gång spelar han 
till tidsfördriv kort eller tärning. Befästningskonsten för- 
står han fullkomligt, ävenså kartväsendet och annat som 
hör till sjömansyrket lika bra, som han förstår att föra be- 
fäl till lands. Han har varit på flottorna i Östersjön och 
förstår att själv styra sitt fartyg. 

Politiken tillhör icke hans kallelse. För närvarande ser 
det ut, som om han vore missnöjd därför, att skrivarfolket 
icke visar honom tillbörlig vördnad; och på denna grund 
skulle han önska ett krig, i vilket han finge personligen 
deltaga. 

Wrangel är allmänt omtyckt, nämligen till den grad, som 
denna nation är i stånd att hysa tillgivenhet — d. v. s. han 
är icke hatad. Han för ett stort hus, har ett stort stall och 
visar mycken artighet mot dem, som besöka honom. Med 
allt detta har hans hus icke utseendet av att tillhöra en för- 
näm herre utan snarare en tysk furste, vars prakt består i 
överflöd, i att man trängs i hans hus och i — oordning.» 

Riksskattmästaren Gustav Bonde, som skötte penning- 
väsendet, insåg, hur nödvändigt det var att hushålla och 
spara. Skulle kriget bli oundvikligt — ty det visste han 
allt för väl att det kunde bli — så gällde det att ha medel 
och utrustning att möta det med. Men mot Wrangel och 
andra, som spejade efter tillfällen till krig, talade han var- 
nande och bevekande ord. Ty hans ideal var icke en po- 
litik, som fbrde med sig, att »vårt arma fädernesland skall 
i evighet bliva ett fattighus med gråtande änkor, jämrande 
bönder och olönta ämbetsmän samt nöd och villervalla i 
var vrå». Han ägde ett hjärtelag nog varmt och tillgäng- 
ligt för det enkla men av så mången glömda faktum, att 
Sveriges rike dock består av svenska män och kvinnor, och 
att deras lycka eller olycka är rikets. Han satte sin ära i 
arbete för fosterlandets bästa och gjorde upp en beräkning 
för rikets hushållning, enligt vilken skulderna skulle vara av- 
betalta, tills konungen bleve myndig. Förslaget antogs med 
entusiasm, avbetalningar på skulden började göras, och alla 
voro fyllda av de vackraste föresatser. Följderna av Kristi- 
nas slöseri och Karl Gustavs femåriga krig begynte utplå- 
nas. Ett gott tecken var, alt ämbetsmiinncn kunde få ut 
sina Iciiier. 




hni M t m!rilii!llW'ilill!!l!|i"!il 



Gl?STAVUS DONNPHE 



K n 



^^...■t,i: ..\uT<M R-yia' Mi^f'--"'-''- ''- f' V -•"■"•'' ■ 



Jitks.kallmä.UircM (hisl.r liondr. ^auUiaa koi-parslick. 



DEN NYA FÖRMYNDARREGERINGEN O. DESS STYRELSESÄTT. 121 

[ Men hur påkostande är det ej att hålla sig på de goda 
iföresatsernas vägl Snart fann sig regeringen föranlåten 
iatt frångå ett -fattat beslut att icke utdela några förläningar. 
Och vill man göra den nya styrelsen full rättvisa, måste man 
också erkänna de stora svårigheter det medförde att hålla 
ifast vid en dylik föresats. Där kommo segerkrönta genera- 
iler och åberopade Karl X:s löfte om belöningar för sina 
bragder. Det kunde hända, såsom Klas Tott yttrade, att 
det just var dugligheten hos en sådan karl, som man hade 
att tacka för hela det landskap, i vilket han begärde få en 
förläning. Och hade regeringen sagt nej till sådana mäns 
fordringar, så skulle mer än en av dem ha gått i främmande 
krigstjänst. Men betänkligt var, att förmyndarne gingo 
över till att utdela förläningar och penninggåvor långt 
utöver vad som var nödvändigt och ej minst frikostigt åt sig 
själva, under åberopande av den avlidne konungens löften. 
Det är en ful fläck på denna regerings minne, och från den 
fläcken är ej ens Gustav Bonde fri. Ingen var dock oförsyn- 
tare än Karl Gustav Wrangel i att låta betala sig för sina 
tjänster. 

Sparsamhetens grundsats var övergiven. För att skaffa 
pengar slog regeringen in på en farlig väg. Sverige var 
en eftersökt bundsförvant för sin segervana krigshärs skull, 
och detta lockade regeringen att kombinera sin utrikes- 
politik med finansspekulationer i subsidier. Ja man hand- 
lade stundom i överensstämmelse med följande yttrande 
av en rådsherre: »Låtom oss göra som köpmän, vilka söka 
sin vinst och profit: traktom efter att få pengar nog och intet 
göra annat därför än sitta stilla!» 

Mesta skulden för slöseriet och äventyrspolitiken bar 
rikskanslern, Magnus Gabriel De la Gardie. Honom 
ha vi ej återsett sedan den tid, då han under omanlig klagan 
gjorde fåfänga försök att återvinna sin drottnings förlorade 
ynnest.^ Magalotti beskriver honom sålunda: »Han är 
säkerligen den vackraste man i världen, med ett livligt snille 
och en naturlig vältalighet. Han talar latin, italienska, 
franska, tyska och holländska, han har mer än medelmåttiga 
kunskaper 1 historia, saknar icke studier i filosofi, förstår 



' Se Bd III: 475. 



1212 KAHL Xl:s rc);;.MYNDARE. 

utmärkt väl politiska frågor och är synnerligen väl under- 
rättad om Europas politiska förhållanden.» De la Gardie 
skulle snart söka spela sin store företrädares, Axel Oxenstier- 
nas, roll, men därtill saknade han både begåvning och 
ihärdighet. För honom var huvudsaken alt synas regera, 
ej att bära regeringsbördan. Någon verklig statsman blev 
han aldrig, ty han förmådde ej sätta upp för sig ett högt 
mål att sträva till. Och livets prövningar hade ej satt stål 
i honom. När nya motgångar kommo, stod han där hjälplös, 
blott klagade. 

Från sina förläningar ansågs han ha en årsinkomst av 
över ^j-i million kronor i vårt mynt. »Men han är», skri- 
ver Magalotti, »den sämste hushållare och den störste slö- 
sare i världen, håller en talrik betjäning, ett stort bord 
och ger ut stora summor för sitt bohag, sina trädgårdsan- 
läggningar och byggnadsföretag — det säges, att han samti- 
digt håller på att bygga på fyrtio eller femtio olika stäl- 
len.» Följden blev också, att han satte sig i skuld förstora 
summor. »Men», fortsätter vår sagesman, »det gör honom 
föga bekymmer, därför att man i detta land icke har någon 
utväg att få betalt av en person i hans samhällsställning. 
Han står i skuld hos åtskilliga köpmän i riket, hos sin syster, 
som är förmäld med riksamiralen, och man säger även hos 
greve Königsmarck — med ett ord : han har att betala till 
litet var.» 

Karl Bonde, som i sina »Anekdoter till svenska historien^ 
prisar rikskanslern för vältalighet och »ett härligt utvärtes 
anseende», talar också om hans bristande fasthet i viljan 
och hans slösaktighet, som gjorde honom i stånd att »för- 
tära hela konungariken, där de hade varit i hans välde». 

Slöseri och äventyrspolitik. 

Ett sällsamt försök alt skaffa kronan och på sannna 
gång enskilda rådsherrar inkomster var den expedition, 
som år 1663 under amiral Sjöhielms befäl sattes i gång 
mot »turkar och morer» i syfte att »uppspana och attac- 
kera någrc lurkiske skepj) och farkoster ])å vidavlägne 
orter och diir de minst sig någon fara tilUiinka». Därigenom 
skulle nian ci hhill \;ill;i Ix-niiddc siiiriivare och de kristnas 



Dl N NYA FÖRMYNDAHREGEIilNGEN O. DESS STYIUCl Si;sÄTT. 123 

fiender avbräck utan även Dtillvärva Hans kongl. Maj: t 
och kronan en ansenlig vinst och profit». Staten bestod 
till detta härnadståg två fullt utruslade örlogsfarlyg, och 
för resten sammanskötos pengar av änkedrottningen samt 
en del rådsherrar, som skulle med kronan dela den väntade 
i vinsten. Men då ytterligare medel behövdes, fick Sjöhiclm 
tillåtelse att skaffa sådana från annat håll, dock med ij.kt- 
tagande av största varsamhet, på det att intet bleve upp- 
täckt angående expeditionens egentliga syfte. Det skulle 
blott heta, att man ämnade »handla på avlägsne orter». Av 
samma skäl fick ingen ombord skriva hem till de sina, med 
mindre befälhavaren läste brevet och tillsåge, att ingenting 
däri yppades, »som lönt^ vara bör». 

Företaget var alltså ett bolag mellan kronan, regeringen 
och enskilda personer i syfte att till gemensamt bästa bedriva 
sjöröveri mot sjörövare. För att »Guds välsignelse måtte så 
mycket säkrare och ymnigare förmodas», beslöt man att 
även länka på kyrkor, hospital samt falliga och ge dem en 
liten del av vinsten. Åt skeppsfolket bestods, förutom lön 
och underhåll, »en liten plunderage, på det de sin manliga 
flit och trohet så mycket mera styrka och animera mage». 

Utgången av företaget blev planen värdig. På hösten 1663 
avgick expeditionen från Stockholm, men det mindre fartyget 
kom aldrig längre än till ön Anhöll i Kattegatt, där det stötte 
på grund och blev vrak. Sjöhielm fortsatte dock med det 
större fartyget, men hans båda kaptener råkade i luven på 
varandra. I Mozambique rymde den ene, och kort därefter 
söp den andre ihjäl sig. År 1665 avslutades expeditionen — 
med att amiralen avyttrade skutan i den ostindiska staden 
Goa. Enligt sin underbefälhavares påstående hade han då 
låtit gå sig ur händerna ett ypperligt tillfälle att i Röda havet 
taga »sköne priser», bestående av två moriska skepp, lastade 
med dyrbarheter. Från Goa återvände Sjöhielm försiktigtvis 
icke hem utan for till Holland, där han dog år 1668. 

Ojämförligen mycket farligare blev det storpolitiska även- 
tyr, som kallas Bremiska kriget. Både under Krislinas öch 
Karl X:s regeringar hade konflikter uppstått med den fria 
riksstaden Bremen, vars ställning i förhållande till svenska 

' Fördolt. 



124 KARL XI.S FÖRMYNDARE. 

kronan var oklar alltsedan Westfaliska freden, i det att Sverige 
aldrig velat formligen erkänna stadens självständighet. Nya 
tvister uppstodo under förmyndarregeringen, och år 1665 
beslöt denna att genom kraftåtgärder bringa staden till 
»reson». Beslutet får emellertid ses i samband därmed, att 
Sverige nyss förut ingått ett vänskapsförbund med England, 
vilket samma år råkade i krig med sin medtävlare Holland, 
en stat mot vilken Sverige hade ett horn i sidan alltsedan 
Karl X:s danska krig. Holland var emellertid Bremens 
specielle vän och gynnare, och följaktligen var det lämpligt 
att begagna tillfället nu, då Holland ej kunde komma han- 
sestaden till hjälp. 

Härtill kom ytterligare en politisk synpunkt, en större, 
om man så vill. Frankrike, som en gång med Sveriges hjälp 
krossat Habsburgska husets övermakt i Europa, började nu 
självt sträva efter överväldet i vår världsdel. Dess ärelystne 
konung, Ludvig XIV, som vid Mazarins död 1661 själv 
övertagit regeringen, förberedde ett krig mot Spanien; och 
även i östra Europa såg det krigiskt ut. I så ödesdigra tider 
måste man, ansåg Sveriges regering, visa Europa, att även 
vårt folk var rustat att gripa in i världshändelserna. Annars 
skulle ju riket vedervåga sitt anseende som stormakt, och 
man kunde icke göra sig förhoppning om nyttiga förbund, 
som tillförsäkrade Sverige subsidier. »När alla armera,^ bör 
Sverige ej sitta stilla», yttrades det i rådet. De la Gardies 
sangviniska temperament lyser igenom rådsprotokollets ord, 
att rustningarna skulle locka många att »reflektera på Sve- 
rige. Om franska subsidier tvivlade han nästan intet, icke 
heller var han desperat om engelska pengar.» 

I Frankrike framhöll svenska regeringen genom ett sär- 
skilt sändebud, som skickades dit för att söka skaffa sub- 
sidier, fördelen av »att hava en så gammal och trogen vän 
som Sverige» i fast position i Tyskland, redo att vid behov 
bistå sin forne bundsförvant. 

Under sådana förhållanden var det, som man beslöt sig 
för väpnade åtgärder mot Bremen. Med förtjusning mottog 
Karl Gustav Wrangel, som var generalguvernör i Pommern, 
svenska regeringens befallning att draga sitt svärd. Men 

' Väpna sig. 



DEN NYA FÖRlNIYNDARREGERINGrN O. DESS STYREI.SIiSÄTT. 125 

egentligen lutade förmyndarne mest åt att undvika direkt 
våld mot de styvnackade borgarne och ansågo det vara 
bättre, att män »naggade dem så småningom och intet med 
någon formell attack».^ Sveriges regering försmådde icke ens 
I att begagna sig av sådana medel som följande, varom Wrangels 
[instruktioner förmäla: »Man måste söka att bringa någre, 
i som ha mest att säga bland borgerskapet, på vår sida genom 
I anbud av beställningar och länderier.» En tid sysslade man 
ii rådet med den snillrika planen att torrlägga Bremen genom 
! avledande av floden Wesers vatten, och man lät genom en 
ingenjör undersöka möjligheterna. Snart fick man dock 
klart för sig, att en dylik sorts blockad skulle kräva år för 
; att utföras och kosta mer, än den någonsin skulle smaka. 
Vilken vrångbild av Gustav Adolfs och Karl X:s utrikes- 
politik är icke detta! Inget mål, vare sig religiöst eller poli- 
tiskt, hade man i sikte, och illa förberedd kastade man sig 
ut i äventyret. Att det behövdes något mera än att blott 
fatta beslut om väpnat uppträdande tänkte man på först 
efteråt. Då började överläggningarna om medlen att verk- 
ställa beslutet. 

Bristen på pengar verkade naturligtvis förlamande på både 
politiken och krigsrörelserna. Till svenska truppernas samlings- 
plats i Pommern anlände på hösten 1665 en del av kavalleriet 
i mycket medtaget tillstånd. Ryttarne voro »mest nakne», 
och de flesta hästarna hade de på grund av storm måst kasta 
över bord. En del fartyg blevo vinddrivna och strandade, 
med den påföljd att både hästar och utrustning gingo för- 
lorade. Emellertid kunde Wrangel på sommaren 1666 in- 
nesluta Bremen med en armé på 10,000 man, och 1 oktober 
började han beskjuta staden. Men nu förenade sig flere 
nordtyska furstar mot Sverige, som icke hade någon hjälp 
att påräkna från annat håll. Ty visserligen erbjöd Frank- 
rike förbund men på villkor, som kunde draga med sig myc- 
ket större krigiska äventyr — och det fann svenska rege- 
ringen ändå bäst att akta sig för. Så fick Wrangel order 
att sticka sitt svärd i skidan och övergå till underhandlingar. 
Dessa slutade med att Bremens rätt som fri riksstad blev 
av Sverige erkänd. Resultatet var klent — det måste man 



' Formligt angrepp. 



126 KAIU, XI.S FÖIiMVXDAliE. 

säga. För England hade dock Sveriges väpnade uppträ- 
dande i Hollands närhet haft den betydelsen, att det utövat 
ett ganska verksamt hot mot denna makt. Sverige hade 
alltså uppfyllt sina förpliktelser mot bundsförvanten, men 
icke hade episoden höjt dess anseende som krigarstat. 

Icke förty jublade rikskanslern över att man »med reputa- 
tion och heder» kommit ur den bremiska affären, och rege- 
ringen beslöt, att i anledning därav en tacksägelsedag skulle 
hållas över hela riket. På sätt och vis kunde man ju också 
ha skäl att vara belåten, däröver nämligen, att man ej ge- 
nom det lättsinnigt igångsatta företaget råkat in i mycket 
farligare äventyr. Annars voro de ekonomiska följderna av 
vad svenskarne redan varit med om tillräckligt bedrövliga 
för att snarare motivera botgöring än tacksägelse. Kriget 
förstörde nämligen alldeles Bondes lovande finansplan, 
vid samma tid som dess upphovsman av sjukdom hindra- 
des från att vidare leda finansärendena. På våren 1667 
avled han på väg till en tysk brunnsort. Övervunnen och 
bitter till sinnes gick han bort. Men andra skulle upptaga 
den kamp han fört mot De la Gardies politiska och ekono- 
miska lättsinne. 



Efter år 1666 blev tillståndet i landet allt sorgligare. 
Nu var det ej längre någon tanke på alt göra av- 
betalningar på statsskulden. Tvärtom måste man taga 
lån på kommande års inkomster. Ämbcts- och tjänstemän 
fingo ej längre ut sina löner utan måste nästan tigga sin föda, 
eller också blevo de oredliga och togo mutor. Många exem- 
pel på en rörande plikttrohet finnas dock. Så ankom, för 
att anföra ett exempel, från postmästaren i Filipstad 
år 1662 ett brev till rikskanslern, vari han åberopade sina 
»långlige trogne gjorde tjänster», för vilka han »nu på 11 
års tid ingen lön njutit», vadan han anhöll att utfå sin reste- 
rande avlöning. 

I flera garnisonsorter fingo soldaterna gå »nakote och 
utan värja» och fingo knappt annat än torrt bröd och vat- 
ten att leva av. Dock visade dessa »arma och eländiga 
varelser» ett beundransvärt tålamod. Men till slut rymde 
de hopvis för att icke behöva svälta ihjäl. Och då man ut fäste 



DEN NYA FÖr.MYNDARnEGI'I!INf;i:N O. DKSS STYRF.LSF.SÄTT. 127 

cn belöning föi* varje gripen ocli ålerförd rymmare, slogo 
dessa sig iliop till hela avdelningar, vilka drogo genom landet 
och försvarade sig mot var och en, som försökte antasta någon 
av dem. Flottans arbetsfolk övergav hoptals sina sysslor 
för att gå och tigga, och i hamnarna lågo präktiga krigs- 
fartyg och ruttnade ned. Så förtäljer rådsprotokollct för 
den 6 oktober 1669, att det till regeringen inrapporterats, att 
ett örlogsskepp under natten sjunkit på Stockholms ström, 
därför att man saknade pengar till att vidmakthålla och 
bemanna det. 

Befälet hade det förhållandevis ej bättre. Så framgår av 
en klagoskrift till regeringen från kaptenerna vid Wismars 
garnison, avlämnad i april 1666, att de sedan november 1661 
fått ut sammanlagt knappt två års lön — under året 1666 hade 
de icke fått ett öre. År 1671 överlämnade rikets samtliga över- 
star till den unge konungen själv en böneskrift med anhål- 
lan att utfå sin lön oavkortad. Detta steg blev emellertid 
mycket illa upptaget av rådet, som tillställde förhör med 
petitionärerna inför krigskollegium, varefter flera av dem 
återtogo sin anhållan och »begärde nåd». Själva Svea hovrätts 
ledamöter kunde icke erhålla sin avlöning på annat sätt, 
än att regeringen gav anvisning på inflytande subsidier. 

Hur penningbristen tog sig ut i vardagslivet kan man se 
av fru Katarina Ehrenstens brev till sin man, som åren 
1672 — 73 var stadd på beskickning till England och Hol- 
land. För att över huvud taget få ut hans lön måste frun- 
timmersvägen anlitas. Fru Katarina vände sig alltså till 
dåvarande riksskattmästarens, Sten Bielkes, maka, som 
visade stort tillmötesgående och förklarade, att det inte 
kunde vara något tvivel om att Ehrensten skulle få ut sin 
lön, så snart riksstaten blivit uppgjord. Ingenting kunde dock 
göras åt den saken, förrän rikskanslern komme in till huvud- 
staden — och det kunde dröja länge nog. Så lät det för var 
dag, som fru Katarina upprepade besöket. Och de gångerna 
blevo många. Sedan riksskattmästarens fru sålunda cn 
rundlig tid »lovat fuller gott», skickade hon en dag fru Ehren- 
sten ett meddelande, att lönen skulle utbetalas av en sekre- 
terare, en man, som bar det något betänkliga namnet Snack. 
Den mäktiga frun lovade, att »så snart hennes herre komme 
hem, skulle hon bedja honom tala med Snacken, att del 



128 KARL XI :S FÖUMYNDARE. 

skulle bliva betalt. Vad härpå följer giver tiden» — tilläg- 
ger fru Katarina resignerat i sitt brev till sin man. 

Hon fann rådligast att själv tala vid Snack och besökte 
honom »om morgon, rätt som hon slog sju. Men de sade», 
skriver hon, »att han var utgången, och jag fick inte tala 
med honom utan med frun. Hon lovade bära fram 
min begäran, men jag har ännu intet svar fått. Gud vet, 
när den halva årslönen blir betalt. Han har svarat, att de 
medel, som därtill voro förordnade, äro en stor del på vägen 
upptagna till konungens resa.» 

I hopp om bättre besked vände sig fru Katarina till Mag- 
nus Gabriel De la Gardies gemål och berättade för henne, 
att hon icke fått ut en skilling av mannens lön, sedan han 
reste. Rikskanslerns fru var, även hon, »hövelig och lovade 
gott». »Men Gud vet, vad man kan förlita sig uppå det 
huset!» suckar den bekymrade kvinnan. Nej säkrare då att 
än en gång vända sig till Sten Bielkes fru. Från besöket 
hos henne återvände fru Ehrensten för Gud vet vilken gång 
i ordningen med vackra löften men ingenting annat. 

Men trägen vinner! Efter ännu åtskilliga dylika besök 
lyckades det verkligen fru Ehrensten att få ut en del av man- 
nens lön. Hela lönen hade hon aldrig vågat hoppas på. 
Det var inte tidsenligt. Att hon fick något alls berodde på 
att just då kommo subsidiemedel från Frankrike. Men utan 
fru riksskattmästarinnans hjälp hade det ändå inte gått. 
Det var många, som blevo utan, berättar hon för mannen. 



Den innersta orsaken till svagheten inom den månghöv- 
dade förmyndarregeringen var, att här fanns ingen Axel 
Oxenstierna, som kunde taga ledningen av det hela. Än 
var det den ene, än den andre, som lyckades driva sin vilja 
igenom. Till god del berodde avgörandet på vilka av de 
fyrtio rådsherrarne som närvoro, då ett beslut fattades. Det 
blev nämligen vanligt, att såväl riksämbetsmännen som andra 
rådsherrar togo sig långa ferier, när det föll dem in. Flera 
månader kunde de ligga borta på sina gods och hålla glada 
fester med ringränning, musik och praktfulla gästabud, 
som om inga viktiga frågor funnes. »Nio månader har jag 
vistats i denna stad», skriver en fransk diplomat i augusti 



Dl \ NYA FÖRMYNDARREGERINGEN O. DESS STYRELSESÄTT. 129 

1672 till Ludvig XIV, »och jag kan försiAkra Eders Maj:t, 
att riksförmyndarne av denna tid icke använt mera än sam- 
manlagt två öch en halv månader till arbete.» När nu ett 
viktigt beslut skulle fattas, så voro den ena gången Bondes 
anhängare i majoritet. Då beslötos sparsamma åtgärder, 
och befallning därom tillställdes ämbetsverken och lands- 
hövdingarne. Men så reste flere av de sparsamma riksråden 
bort från huvudstaden, och i stället kom De la Gardie med 
anhängare tillbaka från sin lantliga ro. Då fattade rege- 
riiiij;en beslut rakt i strid med de förra, och andra befallningar 
sill ides landet runt. Hur skulle det bli med lydnad och ord- 
ning hos de underlydande? »Inte får jag ut min lön. Inte 
vet jag, om den här befallningen inte är upphävd om några 
dagar. Vad tjänar det till att sköta sitt ämbete?» Så tänkte 
mången ämbetsman. Regeringen måste alltemellanåt utfär- 
da särskilda befallningar, att det och det beslutet skulle 
verkställas. 

I en depesch från hösten 1667 uttalar Frankrikes sände- 
bud skarpa ord om oredan i riksstyrelsen. »Jag har», skri- 
ver han, »nästan sett den födas, och jag är dagligen vittne 
till dess skadliga följder. Det Sverige, som under tyska kri- 
get utmärkte sig lika mycket genom visheten i sina rådslag 
som genom styrkan i sina vapen, det är icke mer. Även de, 
som själva ha del i statsstyrelsen, påstå, att de inte mera 
känna igen det.» 

»Sverige tycktes hava svårt att rätt bära fredens gyllene 
gåva. Det var, som om stålet i dess kraft hade behövt farans 
eggelse för att förbliva blankt och skarpt. När striden icke 
längre mötte på främmande jord, under vapnens klang, så 
växte den fram i det inre», skriver hävdatecknaren F. F. 
Carlson. 

Samma tankegång återfinnes i ett yttrande av en bland 
rådets egna ledamöter: »Bättre stod det till, när riket hade 
sju fiender.» 

Skoningslöst blottades eländet av en särskild kommission 
år 1668. Dess utredning av rikets finansiella tillstånd, som 
fått namn av Blå boken, slutade med att anvisa botemedel 
enligt de grundsatser, som Gustav Bonde förfäktat. Men 
De la Gardie tog Blå boken som en personlig förolämpning. 

9—222S2f>. Grimberg, Svenska folkels underbara öden. IV. 



130 



KARL Xi:S FÖRMYNDARE. 



»Ingen motgång har mera sårat mitt hjärta», bedyrade han. 
Och så kom han med sin egen utredning, ett kostligt akt- 
stycke i sitt slag. Hur han pratade och fantiserade, lyckades 
han göra svart till vitt och försäkrade, att enligt hans beräk- 
ningar »staten skulle kunna sättas på goda fötter, alla löner 
bliva riktigt betalta och likväl till konungens myndiga år 
några tunnor guld för kronans kreditorer avlagda, flottan 
reparerad, några skepp byggda och ändock därutöver en 
god penningepost till tolv tunnor guld i räntekammaren 
vara att tillgå för oförutsedda fall». 

Men siffror tala sitt obevekliga språk och låta icke behär- 
ska sig ens av den mest lysande fantasi. Knappt hade halv- 
annan vecka förgått, sedan rikskanslern målat den vackra 
tavlan, förrän sådana redogörelser inkommo från underordna- 
de myndigheter, att skönmålningens upphovsman måste 
erkänna, att »hela verket bestod av en stor mörkhet». Ett 
par månader därefter hade han emellertid utarbetat sitt 
förslag till förbättring av rikets drätsel. Det gick ut på, 
inte att minska utgifterna men att öka inkomsterna; och 
bland dem upptog han subsidier från kejsaren, Holland 
och England med bortåt en million riksdaler för år 1669 
och sedan en halv million årligen! »Senaten lät sig detta 
väl behaga», heter det i rådsprotokollet — och så hade 
man inga bekymmer för Blå boken vidare. 

Då De la Gardies riksstat emellertid visade sig alltför illa 
motsvaras av verkligheten, var han välvillig nog att stå till 
tjänst med en annan. Med minskade utgifter? Ingalunda. 
Nej, med ökning av dem; men icke förty klarades svårighe- 
terna flott och elegant genom att han på inkomstsidan upp- 
tog stora belopp, vilka visade sig vara hämtade ur en helt 
annan värld än verklighetens. 

De likna alla, dessa ansatser att ordna rikets drätsel, de 
fruktlösa försök, som en sjuk gör för att vinna lindring 
genom att kasta sig av och an på sin bädd. 



Knappt hade förmyndarregeringen klarat sig ur det Bre- 
miska kriget, förrän den var mogen för nya utrikespolitiska 
äventyr. Ju mera förtvivlat landets ekonomiska läge blev. 



Ill \ NYA FOmiYNDARREGERINGEN O. DESS STYRELSESÄTT. 131 

ju hänsynslösare bedrevs subsidiepolitiken. Inom rådet ut- 
kiinipades förbittrade strider om vilken europeisk makt 
man skulle ansluta sig till. Hårda föllo tillvitelserna å ömse 
sidor, ja grundlösa anklagelser för bestickning utslungades 
till och med. Vid sådana stora scener kunde man få höra 
Dr la Gardie sväva ut i sin vältalighets högsta rymder och 
åstadkomma »ett obegripligt alarm», anklagande, bevekande, 
bedjande, allt under det att heta tårar strömmade utför 
hans kinder. Slutligen fick han också majoriteten med 
sig, och regeringen gav vika för lockelserna från Frankrike, 
som gjorde de högsta penningbuden. Man bröt det förbund, 
som förut ingåtts med Frankrikes fiender, och ingick allians 
imcl Ludvig XIV i det ögonblick, då han stod i begrepp att 
kasta sig över Holland, som modigt bjudit honom spetsen, 
och sålunda inleda ett allmänt europeiskt krig. ]\Iot subsidier 
av 400,000 riksdaler i fred och 600,000 i händelse av krig 
lovade Sverige att med 16,000 man angripa de tyska furstar, 
som skulle vilja bispringa Holland. Riksförmyndarne visste 
biist själva, hur illa rustat landet var för ett sådant ingri- 
pande, men då man icke ville vandra sparsamhetens och 
reiormernas mödosamma stråt, tedde sig denna utväg som 
(kil enda möjligheten att komma ifrån de ekonomiska be- 
k\ mren. 

Den ledande politiska synpunkt, som förmyndarne an- 
lade, var nu, liksom vid tiden för Bremiska kriget, att Sve- 
rige icke finge hålla sig utanför de stora europeiska händel- 
serna. Och om Frankrike bleve avvisat av Sverige, skulle 
dil alldeles givet sluta ett förbund med Danmark, som 
kunde bli farligt för Sveriges tyska besittningar. Sade man 
nej till Frankrikes anbud, så vore det mycket större sanno- 
likhet för att man skulle komma i krig, än om man ginge med 
denna makt. De la Gardie och hans anhängare väntade sig 
nämligen, att lilotta förbundet mellan Sverige och Frank- 
rike skulle vara tillräckligt för att avskräcka Tysklands 
kejsare och furstar från inblandning. På sådant sätt hop- 
pades man få i lugn och ro njuta de stora subsidierna och 
begränsa krigslågan men ändå genom det tryck, Sverige så- 
lunda skulle utöva på Hollands bundsförvanter, bidraga 
till att försvaga denna makt och avkasta dess tryckande 
handelsvälde. 



132 KARL XI:S FÖRMYNDARE. 



Gagnerika styrelseåtgärder. 

Utan nytta för Sverige har dock förmyndarstyrelsen 
icke varit. Den har särsl^ilt gjort mycket för de nyför- 
värvade landskapens försvenskning. Uppgiften var icke 
lätt, ty det gällde att till svenskar förvandla en del av två 
grannfolk, vilka uppfostrats till att betrakta sina nya lands- 
män som fiender på liv och död. Särskilt avog mot Sverige 
var stämningen i Skåne, vars adel just varit bland de kraf- 
tigaste pådrivarne till Danmarks krigsförklaring 1657. Den 
stämning, som rådde bland skåningarne vid det överraskande 
budskapet, att deras landskap blivit avträtt till Sverige, 
tecknar sig i de ord, som prästen i Östra Broby skrev i sin 
kyrkobok: »Gud, misskunda Dig över oss!» — Det är en 
sak att vinna, en annan att behålla, och därvidlag har sven- 
ska regeringen gått fram med både klokhet och kraft. Sam- 
ma år, som freden i Roskilde slöts, rådförde sig Karl 
Gustav med Sveriges riksdag, »huru de nyvunna landskapen 
fogligast skulle hanteras, så att undersåtarnes affektion^ 
kunde vinnas och de sålunda med Kungl. Maj:ts övriga un- 
dersåtar i enighet och förtroende bindas, att ingen må hava 
rättmätig orsak att klaga, att hans villkor under Sveriges 
regemente är vordet förvärrat». Ständerna svarade, att de 
nyvunna landskapens invånare borde med bevarande av 
sina privilegier småningom vänjas vid svensk lag. Därför 
borde de bliva »humant trakterade».^ Mycket kunde man 
också vänta sig av ett universitet för Göta rike, »där ung- 
domen av bägge slagen genom lika undervisning och nära 
vänskapsband bliva såsom till ett folk gjorde och samman- 
knippade». 

Detta program fullföljdes troget av förmyndarne. De 
sammankallade en lantdag för Skåne i Malmö 1662, där 
skåningarne instämde i den svenska riksdagens yttrande 
och uttalade sin önskan att »njuta av både svensk och dansk 
rätt». Till den ändan skulle den svenska lagen begagnas 
vid sidan av den danska. Därjämte ordnades skatteväsen- 
det efter svenskt mönster och infördes svenskt mått, mål 
och vikt. 



' Tillgivenhet. — * Behandlade. 



ii]:n nya förmyndarregeringen o. dess styrelsesätt. 1.'-I3 

Ändå mera betydde det dock för sammansmältningen 
med Sverige, att inbyggarne i de nyvunna landskapen fingo 
sända ombud till den svenska riksdagen. Detta skedde 
första gången år 1664. Fyra år därefter kunde det nya 
universitetet börja sin betydelsefulla verksamhet. 

Men mycket av vad regeringen sålunda byggde upp revs 
åter ned av det krigsfolk, som inkvarterades i Skåne. Fastän 
det hade till uppgift att vaka över lugn och ordning, 
uppförde sig soldaterna mångenstädes snarare som i fiende- 
land än som bland egna landsmän. För de stackars bön- 
derna tjänade det nästan ingenting till att klaga; den 
brottslige blev icke ordentligt straffad. 

I anledning av dessa och en del andra överklagade förhål- 
landen tillsatte regeringen år 1669 en kommission, bestående 
av två riksråd, vilka tillsammans med generalguvernören reste 
igenom Blekinge och Skåne från stad till stad, från härad till 
härad och överallt höllo möten med befolkningen. Många 
missförhållanden kommo därvid i dagen, och många skador 
botades. Ett par exempel må anföras. 

I Hästveda klagade en bonde, att medan han en dag höll 
på med sitt arbete, kom den ryttare, som var inkvarterad 
hos honom, ridande mot honom »med spänd och laddad 
pistol, begärande pennmgar att dricka på». Och då han ej 
fick det, sköt han bonden i axeln med två kulor, så att denne 
blev vanför och måste ligga över år och dag under fält- 
skärs hand. Efter sitt dåd rymde våldsverkaren med den 
av bonden inköpta munderingen. Denne fick sig då till- 
delad en annan ryttare, som var »ändå värre än den förre». 
Han överföll bondens piga med hugg och slag, så att hon blev 
liggande sjuk, bröt sig in i visthus och källare och hotade 
ägaren till livet, vadan denne ofta måste rymma gården och 
»låta ryttaren husera som han ville, skjutande i stugorna». 
Slutligen rymde även denne våldsverkare med häst och 
mundering. 

Den stackars mannen fick nu företräde inför kommissio- 
nen och tillspordes, om han icke klagat hos översten. Han 
svarade: »Jo men har jag så men intet besked fått, efter 
ingen visste, var ryttaren var att finna». 

Liknande klagomål hördes från flera olika håll: över hur 



134 KARI. Xi:S FÖRMYNDARE. 

ryttaren »drev boiulen ur hans stuga», »gjorde honom kolos», 
»slog honom lam och krum» o. s. v. 

En beryktad bondeplågare var överstelöjtnanten Krister 
Lillienberg på Engelstads gård. Han betungade sina under- 
lydande bönder på ett omänskligt sätt med arbete, tvingade 
dem att sälja oxar och svin åt honom till rövarpris och lät 
sina tjänare överfalla dem med hugg och slag. »Här haver 
en tid bortåt gått så till med oss, fattiga bönder», betygade 
en allmogeman, »att det är ynk med, och själva stenarne må 
klaga däröver.» 

Kommissionen tog nu i med hårdhandskarna både här 
och annorstädes. Emellertid framgick det av anställda un- 
dersökningar, att en orsak till ryttarnes våldsdåd var att 
söka i deras dåliga avlöning. Det befanns därför nödvän- 
digt, att de finge någon biförtjänst; och särskilt lämpligt 
ansågs, att de jämte krigstjänsten ägnade sig åt »pottaske- 
brännande», något varmed redan förut flere av dem försörjt 
sig, särskilt i skogsbygden, där den bästa salpeterjorden 
fanns. 

De ekonomiska missförhållandena gällde emellertid ej 
blott manskapet utan även »de fattige officerare», som också 
hade anspråk på att få något att leva av. Översten för det 
skånska fotfolket berättade, att »mången av hans folk hung- 
rade till döds». Även en fänrik hade dött »av intet annat 
än hunger»; och hade översten ej själv bidragit till mannens 
jordafärd^ så hade han »måst som ett oskäligt kreatur be- 
gravas». 

De svenska studenterna fingo, liksom militären, under de 
första åren av universitetets tillvaro kännapå nationalhat et. 
De levde som mitt i fiendeland och klagade över att var de 
kommo, blevo de av invånarnc kallade blodhundar, förrädare 
och hundsfottar, ja man kunde få se skåningarne rota sig till- 
sammans och med störar förfölja »de svenska Lundapågarne» 
genom gatorna. Klart är ju också, att studenternas vanor att 
skriande draga omkring nattetid genom staden, j-lossa mus- 
köter och rör mot husen», slå in dörrar och fönster och slåss 
med dragna värjor ej voro ägnade att dämpa nationalhatel. 



DIN NYA FÖRMYNDARREGERINGEN O. DESS STYRELSESÄTT. 135 

En betydelsefull åtgärd från förmyndarregeringens sida 
för Sveriges inre utveckling var även, att den Palmstruch- 
ska banken^ förvandlades till Sveriges riksbank, i det att 
dess förvaltning år 1668 övertogs av ständerna. Inslitu- 
lioneu hade nämligen kommit på obestånd, antagligen 
genom alltför frikostiga lån till regeringen eller några av 
dess ledamöter, utan att säkerhet lämnats. Redan år 1661 
hade det av en inlaga till regeringen från Stockholms stad 
framgått, att bankens ställning ej var den bästa. Man kla- 
gade nämligen över bri^t på reda pengar. Från detta år 
företog sig banken därför att utgiva kreditsedlar, vilka gingo 
som pengar man och man emellan och även motlogos i kro- 
nans uppbörd. Den Palmstruchska banken är också den första 
bank i hela världen, som utgivit banksedlar i modern mening. 
Men åtgärden missbrukades, så att banken ej kunde inlösa 
sina sedlar, varför dessa sjönko i värde och ställningen blev 
ohållbar. En fullständig panik uppstod landet runt, och 
trots regeringens ansträngningar för att hålla banksedlarnas 
kurs uppe måste banken på hösten 1668 inställa sina betal- 
ningar. Palmstruch blev av Svea hovrätt dömd förlustig 
sina privilegier samt ålagd att ersätta kronan all förlust, 
som vållats genom hans förvaltning. Då han icke kunde betala, 
dömdes han till döden men benådades år 1670 och frigavs 
ur fängelset. Året därpå avled han, 61 år gammal. 

Att det blev ständerna, som övertogo banken, berodde 
på att man ville trygga sig mot missbruk från konungamaktens 
sida, särskilt i krigstider. Prästeståndet ställde sig dock 
i det längsta avvisande mot att befatta sig med en så allt 
igenom världslig angelägenhet som en bank. Detta stånd 
lät dock till sist övertala sig att gå med, men fjärde ståndet 
bad så vackert »de förnämare stånden» att »låta bonden vara 
fri för sådana saker, som han intet förstår». Också dröjde 
det ända till år 1800, innan bondeståndet tog befattning med 
skötseln av den institution, vilken har den stolta devisen »Hinc 
robur et securitas»,- och som är den äldsta i sitt slag i hela 
världen. 



' Se Bd III: 606, — ^ Härav kommer styrka och trygghet. 



136 KARL Xi:S FÖRMYNDARE. 

Litteratur: Otto von Feilitzen, Bidrag till liislorien om pfaiz- 
grefven hertig Adolf Johans sista lefnadsår (Histo- 
riskt bibliotek för år 1876). 

Adam Lewenhaupt, Hertigarne av Stegeborg (i >En 
bok om Östergötland»). 

Karl Gustaf Lundqvist. Sveriges krig med staden 
Bremen och politik i samband därmed åren 1665 
—66. 

C. D. Skogman, Anteckningar om rikets ständers 
bank, I: åren 1656—1808. 

Martin Weibull och Elof Tegnér, Lunds universi- 
tets historia 1668—1868. 

Martin Weibull, Förbundet mellan Sverige och 
Frankrike år 1672. (Lunds universitets årsskrift för 
år 1864). 

Georg Wittrock, Karl XI:s förmyndares finans- 
politik: 2 delar: häfl. kr. 20: — . 

Georg Wittrock, Bremiska hären och subsidiefrågan 
i Karl XLs förmyndares politik 1667 — 68. (Histo 
risk tidskrift för år 1913). 

S. Wägner, Skånska kommissionen av 1669 — 1670. 

August Hallen ber g. Den skånska kommissionen 
1669 — 1670 och de skånska landskapens kyrkliga 
förhållanden (Kyrkohistorisk årsskrift för åren 1907 
och 1908). 



I 



i 



DEN BLYGE YNGLINGEN, SOM 
BLEV ENVALDSHÄRSKARE 



Karl XI:s barndom. 

KARL XI var som barn klen och sjuklig. Han plåga- 
des mycket av huvudvärk, och det troddes rätt allmänt, 
att han icke skulle få leva länge. Om något särskilt 
stötte till, såsom när han fick kopporna, var man mycket 
;iiigslig vid hovet, så »delikat» som den unge konungen 
\'ar. Men tack vare moderns och riksförmyndarnes omsorg om 
hans hälsa stärktes Karls krafter, och vid sin myndighetsför- 
Iclaring år 1672 var han en spänstig och härdad yngling. Hans 
största nöje var vilda ritter, jakter och krigarliv. Man sade 
om honom, att han hellre sällskapade med gamla generaler 
än med de skönaste unga damer. Se honom t. ex. vid den 
stora fältövning, som hölls på Ladugårdsgärdet hösten 16721 
Den unge konungen bodde i ett tält och gjorde tjänst som rytt- 
mästare under riksmarsken Karl Gustav Wrangels överbefäl. 

»Striden försiggick», berättar en fransk diplomat, »under 
stark blåst och med de rödaste näsor jag sett. Riksmarsken 
satt till häst men fick ett giktanfall samma afton: han tål 
icke hästens rörelser och kan icke mera kommendera en armé. 
Konungen sitter till häst från morgon till afton. Han kom- 
mer för att med hatten i hand emottaga order av riksmars- 
ken och gör denna tjänst med ett utomordentligt stort nöje. 
Drottningen satt på en klippa i blåsvädret med sina damer. 
Just som anfallet begynte, kom storm och regn. Drottningen 
satt av artighet stilla en stund men måste snart taga till flyk- 
ten. Hon vågade icke sätta sig till häst för kanonelden; och 
så fick hela skaran vandra till fots i smutsen och kom hem 
som från ett bad. I går stormades fästningen; damerna åskå- 
dade det, klädda i pälskläder. Fästningen erövrades, och 
garnisonen blev fången.» 

Som ryttare lade Karl i dagen en oförvägenhet utan gräns. 



140 DEN BLYGE YNGLINGEN, SOM BLEV ENVÅLDSHÄRSKARE. 

En gång red han från Skåne till Västmanland på tre dagar. 
Han var stor hästvän, och några av hans ädlaste springare 
finnas ännu förevigade av Ehrenstrahls pensel på Grips- 
holni. Där ser man »Brillant», som Karl fått i present av 
Ludvig XIV, och som bar honom i slaget vid Lund, sedan 
»Thotten» fått sig en kula för pannan. Där finnas också 
bilderna av »Lille Engländaren», »Blå Tigern», »Pegasus», 
»IMonarcha» och »Kortom», favoriten framför alla andra. 

Det var nästan alltid något vilt i Karls skämtsamma påhitt. 
Särskilt roligt hade han av att spränga i sporrsträck mot nå- 
gon av sina följeslagare, sätta sin fot under hans stigbygel 
och lyfta mannen ur sadeln samt med en stöt för magen för- 
passa honom från hästryggen. En gång lät han vid en mål- 
tid lägga handgranater av papp under bordet och faten för 
att med explosionerna roa (!) främmande officerare och sände- 
bud, som han bjöd på middag. 

I Upplands och Västmanlands skogar jagade Karl björn 
och i Stockholmstrakten varg och lo. Ännu funnos nämligen 
dylika rovdjur där — ja så sent som 1833 skötos de sista lo- 
djuren, två stycken, i nuvarande Humlegården. Nästan 
vart år var konungen på orr- eller »tjäderhaneleken» i trakten 
av Kungsör. 

I sina almanackor har konungen samvetsgrant uppteck- 
nat sina bedrifter på jaktstråten. Så berättar han t. ex. år 
1689: »Den 8 november var jag, min son Karl och prins Fred- 
rik uppå jakt i Djurgården och bekommo 10 vargar i stora 
Lopkärrsbacken, men tvenne sluppo. De hava ihjälrivit 5 
djur.» År 1691 skriver han: »Den 4 januari efter aftonsången 
var jag på jakt i Djurgården efter 5 loar, som voro i Valde- 
marsön, varav vi bekommo 3. Den 5 voro vi åter där igen 
och sökte efter dem mera; då voro de utgångne.» 

I Småland och annorstädes jagade konungen älgar, hjortar, 
rådjur och vildsvin. Man märker det sanna jakthumöret i 
följande lilla dagboksanteckning för den 22 september 1690: 
»Jag var i Djurgården riden och hörde hjortarne ropa.» 

Överhuvudtaget vittna konungens almanacksanteckning- 
ar om livligt intresse för djurliv och annat märkligt i naturen. 
Han nedskriver t. ex. den 27 juli 1696, att »stalldrängen An- 
ders Eek tog med bönderncs tillhjälp, som körde hö, en vit 
ekorre vid Kungsbarkarö och bragte honom hit till Kungsör 



^^»^1 



Karl XI som gosse. 
IMulning av Ehrenstrahl. 



142 DEN BLYGE YNGLING EN, SOM BLEV ENVÅLDSHÄRSKARE. 

levandes. Ekorrn är krit-vit och haver röda ögon.» Detta 
fall av den naturföreteelse, som kallas albinism, blev på 
konungens befallning avbildat av konterfej arne Krafft och 
Ehrenstrahl. 

Som exempel på Karls intresse för andra märkvärdigheter 
i naturen må anföras följande lilla anteckning: »1691, april 
28, gav min gemål mig smultron, som voro växte uti vår träd- 
gård här i Stockholm, vilket är en stor rareté och man aldrig 
förr här haft haver.» 

På sina jakter var Karl flere gånger illa ute. En gång hade 
en varg redan huggit tag i foten på honom och bitit igenom 
stöveln, då han lyckades döda honom med sin värja. En 
annan gång hände det, att en sårad björn störtade mot honom. 
Redan hade det ursinniga djuret rest sig på bakbenen för att 
slå ned ynglingen, då hundarna kommo rusande och angrepo 
besten, så att Karl undkom. 

Hade vackra föreskrifter varit nog för att göra en människa 
till ett mönster av dygder, så borde instruktionerna för Karls 
guvernör och lärare ha bragt barnet bra nära fullkomligheten. 
Man borde, föreskrevs det, i honom inpränta framför allt 
gudsfruktans, klokhetens, rättrådighetens, ädelmodets, tapper- 
hetens och måttlighetens dygder — ej så litet att börja med. 
Dagligen skulle han göra sin bön på knä, och intet otidigt 
skämt finge i hans närvaro tillåtas. Tvenne därtill utsedda 
riksråd skulle var dag sitta till bords med konungen och 
»underhålla honom med tjänlige diskurser». Lyckliga barn! 

I själva verket lämnade dock resultatet av Karls XI:s upp- 
fostran mycket övrigt att önska. Visserligen hade ingen nå- 
got ont att säga om hans seder, och en stark rättskänsla och 
sanningskärlek präglade hans handlingar, men han var i hög 
grad egenvillig och hade icke fått lära sig att behärska sitt 
»hetsiga, prompta och levandes gemöt».^ Vid vapenövningar 
kunde man få se honom slå officerare med flata värjan 
kring öronen, ja han tog ibland till handgripligheter mot ri- 
kets högsta män. 

Med hans kunskaper var det betänkligt, ställt. Och det be- 
rodde mest därpå, att hans moder med tanke på sonens svaga 



Lynne, temperament. 



I KARL Xi:S BARNDOM. 14.3 

älsa alltid var så rädd för att han skulle överansträngas med 
*!studier. Gamle Per Brahe tyckte dock, att det gick för långt; 
och en gång då det i rådet diskuterades, huruvida drottningen 
borde vara närvarande vid en överläggning angående sin 
sons uppfostran, menade den hedersmannen, att det inte be- 

Utf loxBr fkr ocj. r^r. 

Brev från den nioårige Karl XI till hans lärare, skrivet den 20 
augusti 1664. 

[Her Preceptor, I dagh ähr Lögerdagli, ty gifwer iagh eder Låf 
både för och eftermiddagen, farawel 

Carolus.) 



hövdes, »emedan kvinnfolk gemenligen äro alltför flata emot 
sine barn». Men frånsett enstaka ansatser, framträdde även 
på detta område inom förmyndarregeringen saknaden av en 
kraftig karl, som kunde ha ordnat prinsens uppfostran på ett 
förståndigt sätt, utan att hans hälsa blivit lidande. 

Rådsprotokollen ge oss en del upplysningar om hur pass 



144 DEN BLYGE YNGLINGEN, SOM BLEV ENVÅLDSHÄRSKARE. 

fort det gick framåt med den unge konungens studier. Enligt 
de tvenne riksråds berättelse, som förordnats att övervara 
hans examina, hade han vid nio års ålder lumnit därhän, att 
han »läste i bok på svenska, det han i förstone intet gjorde så 
väl, utan tvivel för någre andre tankar, han liade i huvudet. 
I den heliga hislorien gjorde han en nätt redogörelse för värl- 
dens skapelse, Kain och syndafloden, etc. I latinet viste 
han ock gott prov genom någre visse reglor på en tavla, men 
i läsningen av språket gick det något trögt.» Så småningom 
blev det dock en smula bättre med den färdigheten, och när 
Karl var tretton år, befanns det, »att han icke allenast kunde 
läsa latin utan det tämmelig förstå. Kungl. Maj:t var ock», 
heter det, »uti konjugationer och deklinationer tämmelig fär- 
dig, item i geografi och på kartan, haver ock vist sig förstå 
något i historien». Ett år senare har han i geografin hunnit 
så långt, att han kan »färdigt visa, varcst de förnämste land- 
skaper och städer äro belägne, och vet deras gamle och nya 
namn». 

Som Karl XI:s begåvning knappast var över medelmåttan, 
inskränkte bristerna 1 hans bildning på ett betänkligt sätt 
hans förmåga att bedöma en regents omfattande upp- 
gifter. I sitt personliga uppträdande skildras han såsom i hög 
grad tafatt. Magalotti beskriver sin första audiens hos den 
unge konungen sålunda: 

»Greve De la Gardie och andra hade rått mig att, för att 
visa den största möjliga artighet, icke säga något alls till ho- 
nom. Anledningen till att man icke skall säga något är, att 
man bör spara honom obehaget att icke veta, vad han skall 
svara. Precis så gjorde jag också, och jag märkte, att detta 
föll honom väl i smaken.» Italienaren berättar, huru han 
blev presenterad för konungen, då denne passerade genom 
sitt förmak på väg till änkedrottningen. Konungen gick ho- 
nom vänligt ett par steg till mötes och räckte honom handen, 
vilken sändebudet kysste, varefter Hans Maj:t skyndsamt 
drog sig tillbaka. När konungen åter passerade genom för- 
maket, där Magalotti och De la Gardie ännu stodo kvar, sam- 
talande vid ett fönster, styrde han sina steg mot dem. »Men 
då han skulle börja tala, överfölls han av förskräckelse över 
min närvaro, varför jag låtsade, som om jag trodde, att han 
hade något särskilt att säga De la Gardie, och alltså med en 



KARL Xi:S BARNDOM. 



145 




K or i XI på Kortom. Målning av Ehrenstrahl. 



djup bugning drog mig undan», säger italienaren. »Detta ob- 
serverades och förstods av mer än en ocli skaffade mig hos 
dem anseende som en stor diplomat. 

Konungen ser ut som en människa, vilken befinner sig i 
förlägenhet och är rädd för allting. Det förefaller, som om 
han icke vågade se någon i ansiktet, och han rör sig alldeles 
som om han ginge på glas. Men när han sitter till häst, synes 
han vara en helt annan människa, och då ser han verkligen 

10 — 222826. Criinbery, Svenska folkets underbura öden. IV. 



146 DEN BLYGE YNGLINGEN, SOM BLEV ENVÅLDSHÄRSKARE. 

ut som en konung. Han liar då en obesvärad uppsyn och ett le- 
digt skick, är livlig och frigjord från det tvång, som inomhus 
vilar över honörn. För övrigt är han vårdad i sin dräkt men 
enkel.» 

»Konungens styrka ligger i rytteriövningar» säger Magalotti. 
»Han fäktar bra och rider bra, men man anmärker, att han är 
skickligast i det slag av ridövningar, vartill mera fordras styr- 
ka och kroppskraft än konst och undervisning. För övrigt 
är han okunnig i allting. Han kan icke latin, ej heller något 
annat språk; endast tyska talar han bra och förstår något litet 
franska. 

Alla hans intressen äro riktade på kriget, på jakt och skämt. 
Därför tycker han om hästar och hundar och dem, som ge- 
nom sitt utseende och samspråk och ofta genom sitt skryt 
synas honom duktiga, och han finner nöje i att man 
skämtar med honom. Hans eget skämt består i knuffar och 
närgånget gyckel. 

Märker han, att man smickrar honom, så väcker det hans 
avsmak, men han märker det icke alltid. Han vill icke, att 
man under leken skall giva efter för honom eller vid fäkt- 
övningarna visa honom särskild vördnad. 

Han förstår mycket väl att leda militäriska övningar så 
väl till fots som till häst, att ordna trupperna och uppställa 
dem i slagordning. Detta gör han så bra och med sådan le- 
dighet, att han förefaller som en gammal fältherre, då man 
ser honom i spetsen för sina trupper. Då är han i riktigt sitt 
esse. 

Konungen är uppfostrad i gudsfruktan, och däri fram- 
härdar han. Han är fast i sina beslut, förbehållsam och 
sluten, någon gång till den grad, att man icke kan få ett ord 
ur hans mun. Han äger stor förmåga att dölja sina tankar 
och bevara hemligheter. Aldrig har han spritt ut, vad som 
anförtrotts honom. 

Han äter mycket men är icke glupsk. Förr spelade han nå- 
gon gång; nu gör han det icke mera. I sitt spel föreföll han 
snål; han räknade och funderade, men det hände honom ej 
att bliva het eller förlora besinningen. Med ett ord: han har 
nog sina givna böjelser men inga passioner, som visa sig på 
ett mera verksamt sätt. Hans vrede synes vara häftig, men 



KARL Xi:S BARNDOM. 147 

den håller sig dock inom vissa gränser. Då den ansätter honom, 
ropar han högt, förivrar sig, okvä(hir lakejer, pager och alla, 
som äro i närheten. Det tillfälle, då han mest förgått sig, var 
då han en gång under rusets inflytande drog värjan mot en 
officer vid sitt garde, vilken yttrat sig högst närgånget mot 
honom. Detta inträffade förlidet år på Öland. Han har inga 
sinnliga böjelser, och om han förfallit till någon utsvävning, 
så har han därvid blivit lockad av andra — man talar om en 
äldre kammarfru hos drottningen, som uppenbarligen för- 
lett honom. Han berusar sig någon gång, men det har icke 
blivit till last. Därvid gör han dock inga dårskaper, och 
endast sällan råkar han i vredesmod. Vanligtvis brukar han 
vara vid gott lynne, skratta och knuffas.» 

Under den resa, som Karl XI gjorde genom Dalarne och 
flere andra landskap år 1673, visade sig den adertonårige 
konungen i Mora »så lustig, att Hans Maj:t själv har dansat 
daledansen med dalekullorne, vilket av allmogen med särdeles 
hugnad ihågkommes», såsom det heter i en samtida »relation» 
om Hans Maj:ts resa. Och under den middagsmåltid, varmed 
konungen undfägnades av landshövdingen i Falun, och som 
ackompanjerades av kanonskott, muskötsalvor och musik 
av trumpeter med pukor, var Hans Maj:t så upprymd, att 
lian »själv ofta sig med pukslående förlustade jämte musi- 
kanterne». Och därefter deltog han med liv och lust i dansen 
till långt in på natten. Men så heter det också i vår berättelse, 
att »den andre dagen därefter, som var den 7 februari, blev 
Hans Maj: t hemma i sitt kvarter». 

Masar och kullor hade också gjort vad de kunde för att ge 
en festlig prägel åt konungens besök i deras landsända. Under 
festen hos landshövdingen »blevo också en hop med dalkarlar 
och kullor admitterade,' som med svingande och dansande 
glädjen också hjälpte till att föröka, såsom ock tre stycken 
bergsgesäller, vilka i lika måtto läto höra sina tyska berge- 
visor eller rimor, så att uti vart rum var en särdeles musique. 
Härvid infunno sig en mäkta stor hop åskådare ur staden 
och Bergslagen, vilka till en del, när dem för trängsels skull 
ej tilläts bliva i salen, åter sökte att inkomma igenom fönstren, 
vid vilket tillfälle en person stupade mitt uti ett kylfat, som 

' Fingo tillträde. 



148 DEN BLYGE YNGLINGEN, SOM BLEV ENVÅLDSHÄRSKARE. 

vid skänken med vatten uppfyllt var.» Landshövdinge- 
gården var, högtidligheterna till ära, »beprydd med gran- 
stänger runt omkring samt för portarne och dörrar med pyra- 
mider av enbuskar, med målade piedestaler under. Salen 
var allt överklädd med björnhudar samt över dörrar och fön- 
ster festoner av gran- och enris med lärft samt röda band, 
och på samma sätt i alla hörnen och runt omkring uppe vid 
taket.» 

Vid själva landskapsgränsen hade upprests ett par pelare, 
på vilka stodo »tvenne därtill beställte gossar, den ene en 
Moradalkarls gosse uti Dale-habit,^ stödj andes sig med vänst- 
ra handen uppå en Dale-stålbåga samt hållandes i den högra 
tvenne Dale-pilar i kors, med en pilkoger på axlen till att där- 
med betyga Dale-laget. Gent emot honom, på den andra pe- 
laren, stod en bergsmansgosse med bergsmanskläder och hög 
hatt och på lika sätt stödde sin högra hand uppå en yxa och 
höll med vänstra handen en pust till Bergslagens bemärkelse, 
vilka vid första ögnasiktet och förr än man kom fram till 
själva rummet icke annars än med förundran, såsom andra 
belåten, åskådas kunde; men vid anskådandet märktes om- 
sider, att de voro levandes, som ej heller utan lust avlopp.» 

Vid Svärdsjö prästgård var allmogen uppställd på isen 
i två rader med bloss i händerna, vilket »mycket agreabelt^ 
förekom, i det uppå sjön, som väl var V^ mil lång, uti mörkret 
å bägge sidor om vägen, när man ifrån Kongl. Maj:ts kvarter 
åskådade, tvenne långa eldstreck utan något mellanrum rc- 
presenterades^). 

Genom Falu stad gick konungens färd fram under »arcadcr 
eller valvbågar, med gran- och enris överdragne samt vid 
mörkret med lyktor beprydde». Även husen voro smyckade 
med sådana lyktor »med kongl. namnet och kronan påmålat 
jämte annan zirat^ av gran och majstänger, som orten och 
årsens tid medgav, till att så mycket mera visa den underdå- 
niga fägnad och fröjd, man av Hans Maj:ts närvarclse fattat 
hade». Borgerskapet stod uppställt »i gevär och brinnande 
luntor uppå bägge sidor om gatan igenom hela staden intill 
Kongl. Maj:ts logement». 



' Dalkarlsdräkt. — ^ Angenämt, tilltalande, — ' Tedde sig. — 
* Prydnad. 



KARL Xi:S BARNDOM, 149 

Som gemål åt den unge konungen hade hans höga anför- 
vanter tänkt sig hans kusin, den fagra prinsessan Juliana, 
dotter till Karl X:s syster och lantgreven Fredrik av Baden, 
som var med i Karl X:s polska krig. Alltsedan dess hade den 
unga prinsessan uppfostrats vid svenska hovet. De kungliga 
äktenskapsplanerna gingo emellertid helt hastigt om intet 
därigenom, att prinsessan »kom i olycka» för en gift man, den 
ståtlige översten Gustav Lillie. En vacker dag år 1672, då 
skön Juliana var ute och åkte med änkedrottningen, hände 
sig, att hon helt oförmodat råkade föda en son till världen. 
Skandalen var alltför uppenbar för att kunna nedtystas, men 
(le bägge, som hade felsteget på sitt samvete, avlägsnades 
från hovet. Lillie blev utan förbarmande landsförvist, men på 
sin trogna hustrus »förböner, gråt och knäfall» inför Karl XI 
fick han med tiden återvända till Sverige. Då han emellertid 
icke blev använd vidare i rikets tjänst, beslöt han pröva 
vapenlyckan i främmande land och drog till Ungern att 
strida mot »kristenhetens arvfiende». Men länge hade han ej 
varit i fält, förrän han, efter vackra mandomsprov, föll i 
sjukdom och dog. 

Prinsessan Juliana skickades ut på landet att leva obe- 
märkt. Som sällskap och hushållerska, »fateburshustru» så- 
som det kallades, hade hon en holländsk köpmansänka, fru 
.Marchand. Nu hade emellertid bemälta fru en son, som då 
och då besökte sin moder; och för honom fattade prinsessan 
sådant tycke, att hon en vacker dag skänkte honom en liten 
Marchand. Det var sju år efter den förra stora skandalen. 

Denna gång ordnades saken genom ett giftermål mellan fa- 
der och moder, och gemålen gjordes prinsessan mera värdig 
genom att upphöjas i friherrligt stånd. Därefter skickades 
det äkta paret ur riket. De nygifta slogo ner sina bopålar i 
Holland och levde på de medel, som från Sverige anslagits 
I till deras nödtorftiga underhåll. Men småningom gick det 
alldeles ut för dem, och den olyckliga prinsessan Juliana slu- 
tade sina dagar i verklig fattigdom. 



I början av Karls XI:s myndighetstid fick regeringen fortgå 
på samma sätt som under hans minderårighet. Statens ange- 
lägenheter lät Karl rådsherrarne sköta om, och han tvivlade 



150 DEN BLYGE YNGLINGEN, SOM BLEV ENVÅLDSHÄRSKARE. 

ej eLt Ögonblick på att de gjorde det bra. Den som hade mest 
att säga hos honom var hans fasters gemål, Magnus Gabriel 
De la Gardie, för vilken han alltsedan barndomen hyst myc- 
ken tillgivenhet och respekt. Så småningom började Karl 
emellertid övervinna sin blyghet och själv gripa in i styrelsen, 
och sakta men säkert drog han allt flera ärenden under sitt 
avgörande. 

Litteratur: Knut Geijer, Bidrag till historien om konung Carl 
XI:s uppfostran. 



Sverige invecklas åter i krig. 

PÄ sommaren 1672 ryckte en väldig fransk här in i Hol- 
land och bröt ned allt motstånd i sin väg. Den lilla 
republiken syntes räddningslöst förlorad. Men nu 
ådagalade de fosterlandsälskande holländarne ett mod, som 
slog världen med häpnad. Man öppnade fördämningarna mot 
havet, så att en stor del av landet sattes under vatten, och 
fienden måste draga sig tillbaka. Under tiden drev Hollands 
kloke och energiske ståthållare, Wilhelm Hl, politiska under- 
handlingar, som ledde till att ett stort förbund bildades mot 
den ärelystne monark, som nu stört den europeiska jämvik- 
ten. De förnämsta medlemmarna i detta förbund voro tyske 
kejsaren, Brandenburg och Spanien. Det började se hotande 
ut för Frankrike och dess bundsförvant. 

Icke förty var svenska regeringen under De la Gardies 
ledning kortsynt och övermodig nog att visa ifrån sig den 
hand, som Danmark räckte till förbund. Detta lands politik 
leddes nu av rikskanslern Peder Griff enf eldt, en vidsynt 
statsman, som ville förena de skandinaviska rikena till ett 
starkt förbund och därigenom göra dem oberoende av andra 
makter. Men genom Sveriges avvisande hållning drevs 
Danmark i stället över i dess fienders läger. 

I samma mån som Frankrikes ställning försämrades, växte 
Ludvig XIV:s iver att draga in sin bundsförvant i kriget. 
Hans sändebud i Stockholm lockade med löften om ökade 
subsidier, ifall Sverige förstärkte sina stridskrafter i Tysk- 
land, och samtidigt flödade franska penninggåvor över de 
svenska rådsherrarne, främst De la Gardie och Wrangel. 



SVERIGE INVECKI-AS ÅTER I KRIG. 151 

Verkningarna visade sig också i form av trupptransporter 
till Tyskland. Men då dessa ej gingo så raskt, som Frankrikes 
sändebud önskade, förklarade denne, att subsidierna komme 
att utbetalas först när svenskarne börjat krig med Frank- 
rikes fiender. Och när svenska Pommern ej längre mäktade 
underhålla de stridskrafter, som samlats där, fanns för deras 
överbefälhavare, Karl Gustav Wrangel, ingen annan råd än 
att rycka in på brandenburgskt område. 

Franska sändebudet hade på sista tiden med lugn förviss- 
ning motsett detta ögonblick. På hösten 1674 uppvaktades 
lian med en försäkran om att svenska armén fått befallning 
att inrycka i Brandenburg. Värdepapperet utbyttes mot en 
av sändebudet utfärdad växel på 100,000 riksdaler och löfte 
om utbetalning av ytterligare 150,000, så snart armén över- 
skrede Brandenburgs gräns. I ett brev till sin konung kon- 
staterar sändebudet med tillfredsställelse, hurusom svenskarne 
så småningom invecklat sig i kriget genom att taga det ena 
steget efter det andra utan att riktigt tänkapå, vart detbarhän. 
Men nu, då ingen möjlighet fanns att med heder vända tillbaka, 
voro »de flesta av dem häpna över den väg de tillryggalagt». 

Så hade Sverige på ett oförsvarligt lättsinnigt sätt kastats 
in i krigiska äventyr. När de mera besinningsfulla bland rå- 
det varnat för krigiska åtgärder i en tid, då landet saknade 
medel att kunna föra kriget med framgång, hade De la Gardie 
ej blygts att göra jämförelser med Gustav Adolfs krig. »När 
konung Gustav Adolf gick till Tyskland, såg han icke heller 
några medel», yttrade han och tillade patetiskt: »Vem vet, 
om så många evangeliskas tårar icke lära något uträtta!» 



Det hade visat sig, att det ej längre gick att taga emot sub- 
sidier och ändå »sitta stilla», såsom förmyndarne hoppats. 
De hade länge nog lekt med elden. Den unge konungen var 
emellertid glad åt att få krig, ty naturligtvis skulle hans 
segervana trupper vinna ny ära och nytt landl 

På sam.ma sätt tänkte man också allmänt inom Tyskland. 
Vem skulle väl kunna motstå Gustav Adolfs och Karl Gus- 
tavs krigarfolk! Och att Karl Gustav Wrangel var tidens 
störste härförare, det visste alla. Men vad man icke visste 
var, att han numera var blott en skugga av sitt forna jag. 



152 DEN BLYGE YNGLINGEN, SOM BLEV ENVÅLDSHÄRSKARE. 

giktbruten och orkeslös, så att han mest låg till sängs. Vad 
man ej heller visste var, att de fruktade svenska trupperna 
utgjordes av folk, som på fjorton månaders tid fått sold för 
blott en månad och därför rymde i stora skaror eller 
plötsligt vägrade att tåga vidare. 

Den anda av rask beslutsamhet, som fordom besjälat Sve- 
riges krigare, den fanns nu i stället hos deras motståndare. 
Hastigare än någon kunnat ana var kurfursten av Branden- 
l)urg över svenskarne, och vid Fehrbellin lyckades han sls 
en del av deras armé på flykten. De samlade sig dock åtei 
i god ordning, och efter ett nytt anfall måste kurfursten av- 
stå från vidare förföljande. Detta hände i juni 1675. Karl^ 
Gustav Wrangel hade då av sjukdom varit urståndsatt att 
föra överbefälet. 

Någon verklig seger hade Fredrik Wilhelm visserligen 
icke vunnit, och svenskarnes förluster voro obetydliga, blott 
600 man, eller ungefär samma antal som fiendens, men mot- 
gången föranledde Wrangel att utrymma Brandenburg och 
draga sig tillbaka till Pommern, dit kurfursten snart följde 
efter. Under svenskarnes återtåg upplöstes krigstuktens 
band alltmer. Genom rymningar minskades armens styrka 
med nära hälften av dess ursprungliga antal eller från 13,000 
man till 7,000. Ändå värre var, att svenskarnes segerrykte 
hade fått en betänklig knäck. Vid åsynen av Sveriges svag- 
het förklarade först Holland, sedan tyske kejsaren och slut- 
ligen Danmark krig. Kurfursten av Brandenburg och ko- 
nungen av Danmark, Kristian V, lovade varandra att ej 
sluta fred, förrän Danmark återfått vad det förlorat genom 
frederna i Brömsebro och Hoskilde samt dessutom Wismaroch 
Rugen och kurfursten erhållit det övriga av svenska Pommern. 



Budskapet om Danmarks krigsförklaring nådde svenska 
regeringen på sommaren 1675, just som ständerna samlades 
i Uppsala för att bevista konungens kröning. En storm av 
förbittring utbröt mot rådet, som kastat riket i krig utan 
att sörja för att man var rustad. Ständerna vägrade rent 
av att bevilja folk och pengar till krigets förande, förrän de 
erhållit upplysningar om de »utvägar, medel och förråd», 
som regeringen räknat på, då den inledde riket i politiska 



KRIGET MED DANMARK 1675 1679. 153 

! förvecklingar. Och de tillade spetsigt, att dessa medel utan 
' tvivel ej vore ringa, då »den Allrahögste haver behagat för- 
unna vårt kära fädernesland att si ttapå 1 4 års tid i önskelig fred». 
Det var något oerhört, en dylik fordran. Den gamle 
riksdrotsen fällde tårar och sträckte sina händer mot himlen 
utropande, att han varit vid fyralio riksdagar men aldrig 
hört något slikt. Då rådet mötte anloppet mot sin makt- 
ställning med ett kort och avvisande svar, blevo ständerna 
ytterligare uppretade och hänvände sig nu till konungen. 
Honom uppvaktade de med en skrivelse av innehåll, att då 
rådet icke behagat tillmötesgå deras begäran om upplys- 
ningar, anhölle de, att Kungl. Maj:t ville förordna vissa per- 
soner bland ständerna att undersöka, hur förmyndarne skött 
rikets förvaltning under konungens minderårighet. Och ko- 
nungen gav genast sitt bifall till att ständerna utsåge med- 
lemmar i en dylik kommission. Man hade en förkänning av 
att här stundade nya tider, att för de stora herrarnes makt- 
ställning i Sveriges land voro dagarna räknade. Den fordom 
så mäktige rikskanslern tycktes alldeles ha förlorat hand- 
lingskraften, han försjönk i vad franska sändebudet kallade 
»en dödlig dvala» och drog sig för långa tider tillbaka till en- 
samheten på sina gods. Man hörde honom klaga över att han, 
»trött som han var, ville draga sig tillbaka i en vrå. Fienderna 
måtte få mätta sig med hans blod, som de länge sökt.» I no- 
vember 1677 skriver han: »Jag är, så sant Gud lever, så ut- 
märglad, att ingen kan det tro; önskar ock av hjärtat, att 
Gud ville ändiga^ mina olyckor tillika med livet.» 
Litteratur: Nils Wimarson, Sveriges krii? i Tj'skland 1675 — 1679; 
3 bd. 
Till Karl XI:s krig: Carl Giimberg och Hugo 
Uddgren, Svenska krigarbragder. 

Kriget med Danmark 1675— 1679. 

NÄR Danmark denna gång anfaller Sverige, äro dess 
inre förhållanden betydligt ändrade sedan Karl X:s 
tid. Adelns likgiltighet för sitt fosterland under de 
senaste tre krigen med Sverige väckte en gränslös förbittring 
hos de ofrälse stånden mot de »äretörgätna rikstjuvarne och 

* Göra slut på. 



154 DEN BI.YGE YNGLINGEN, SOM BLEV ENVÅLDSHÄRSKARE. 

riksförrädarnc». Den gång det gällde Danmarks självstän- 
dighet eller undergång var det ju blott Köpenhamns borger- 
skap och konungen, som offrade något för landets räddning. 
Vapenförbundet mellan konung och borgcrskap bestod, när 
de tre högre stånden kallades till ett riksmöte i Köpenhamn 
1660. Här föreslogo borgare och präster, att kronan skulle 
förklaras ärftlig, till tack för Fredriks III:s förtjänster under 
kriget. Riksrådet och adeln motsatte sig. Men då stängdes 
stadens portar, så att de motspänstige ej kunde undkomma, 
och borgerskapet väpnade sig. Det skrämde adeln att ge efter. 
Kort därefter utfärdade arvkonungen nya lagar, som gjorde 
honom alldeles enväldig. Nu vågade ingen motsätta sig. 

Vid den tid, då Kristian V började kriget mot Sverige, 
hade Griffenfeldts avundsmän och andra motståndare fått 
övertaget över rikskanslern. De förmådde konungen att för- 
klara Sverige krig och sedan fängsla Griffenfeldt samt anklaga 
honom för landsförräderi. Slaget kom som en blixt från 
klar himmel. Kanslern kunde ej överbevisas om brottet men 
dömdes ändå till döden. Just när han var redo att mottaga 
dödshugget, blev han benådad men fick sitta i fängelse till 
kort före sin död. 

Genom Griffenfeldts och envåldskonungarnes arbete hade 
emellertid Danmarks här och flotta blivit ansenligt stärkta 
och förbättrade under samma tid, som Sveriges försvar fått 
förfalla. 

Sjökriget. 

När danska kriget utbröt, satte Karl XI sitt hopp till flot- 
tan. Med dess hjälp hoppades han hålla kriget från Sverige 
och i stället göra landstigning på Själland samt undsätta de 
tyska provinserna. Riksamiralen och hans ämbetsverk, 
amiralitetskollegium, väcktes ur sin dåsighet genom kungliga 
befallningar att skynda på med flottans utrustande. Det 
gällde nämligen att slå den danska flottan, innan den hunnit 
förena sig med den holländska. 

Det är ej blott en fullmyndig konungs vilja, som talar ur 
följande brev av den 8 september 1675 till aniiralitetskolle- 
gium; det är också Karls XI:s egen personliga stil, på 
vilken man här ser det första kända exemplet. »I kunnen», 
heter det, »trogne män, Eder lätteligen föreställa, huru det 



KRIGET MED DANMARK 1673 1679. 



15[ 



Oss måste gå till 
sinnes, att_ på 
Edra så mång- 
faldige gjorde 
löften om Vår 
flottas forderliga 
utlopp,^ sedan Vi 
så länge därpå 
väntat hava, än- 
nu ingen effekt 
följer och alltså 
alle Vare planer, 
som emot fienden 
borde företagas, 
sättas tillbakars. 
Vi hålla det både 
för Oss och hela 
nationen ovär- 
digt och nesligt 
att icke töras 
våga oss ut emot 
de 20 fientlige 
skeppen, som ta- 
las om vara i 
sjön. Alltså vele 
Vi Eder härmed 
Vår nådige vilja 
och sista resolu- 
tion tillkänna 
giva, att I, med 

27 skepp eller så många möjeligit är, Eder begiven i Guds 
namn till sjöo. Vi förvänte nu av Eder häremot ingen in- 
vändning, utan vele Oss i övermorgon till Dalarön begiva 
till att se, vem den siste lär vara denne Vår nådige vilja att 
efterleva.» 

I oktober erhöll konungen slutligen den glädjande under- 
rättelsen, att flottan för förlig vind seglade utåt Östersjön. 
Men blott några dagar därefter fick han budskapet, att far- 




Svenskl krigsskepp förankrat. Ur Erik Dahlbergs 
verk »Suecia antiqua et hodierna>. 



• Snara utlöpande. 



156 DEN BLYGE YNGLINGEN, SOM BLEV ENVÅLDSHÄRSKARE. 

tygen vänt tillbaka till Stockholms skärgård. Redan i början 
av färden hade en del sammanstötningar och andra missöden 
inträffat. Besättningen var nämligen fåtalig och oövad. En 
stor del hade aldrig förr trampat ett däck. När flottan kom 
fram emot Gottland, fick den känna på höststorm. Tågvirket, 
som till stor del var ruttet, sprang av; både segel och ankaren 
förlorades. Livsmedlen hade man ej givit sig tid att salta in 
eller ordentligt förvara, varför folket snart fick leva på skämd 
föda, så att många sjuknade och dogo. Så kom sjögången 
och knäckte de ovana, så att t. ex. på ett fartyg med 200 mans 
besättning voro summa 11 man tjänstdugliga. Inget skepp 
fanns, som ej hade minst 50 sjuka ombord; somliga hade 100, 
ja 200 sjuka, och många av dem dogo. Fartygen fingo driva 
nästan redlösa. Att möta fienden med en flotta, som icke ens 
kunde reda sig själv, var ju ej att tänka på. Man måste vända 
om. 

Den oerfarne yngling, som skulle leda Sveriges öden, för- 
stod nu, att hans förmyndare försummat sina plikter. Men 
han kände ännu ej hela vidden av eländet. Han skyndar till 
flottans förrådshus i Stockholm — och får se det gamla ruttna 
tågvirke, varav man använt till fartygens utrustning. Han 
skyndar till aniiralitetskollegium och spörjer ämbetsmännen 
till, hur de kunnat sköta flottan så illa. Svaret blir, att man 
ej kunnat få pengar. Han skyndar till kammarkollegium, 
riksskattmästarens ämbetsverk. Tjänstemännen få lägga 
fram räkenskapsböckerna. Han finner, att det var alltför 
sant, vad som påstods i amiralitetskollegium: här ha inga 
medel varit att tillgå. Han undersöker räkenskaperna när- 
mare. Vad finner han? Jo, att inkomsterna för kommande 
år redan gått åt. Hans huvud svindlar. Det är, som om en 
avgrund öppnat sig, där han står. Det finns ju ingen, som 
ynglingen kan lita på. Han beslutar att själv taga ledningen 
av allt. Ingen av rådet får lov att följa honom. Som 
medhjälpare anlitar han blott sina sekreterare, bland vilka 
Erik Lin ds köld vinner hans synnerliga förtroende genom 
sin arbetsamhet och sin förmåga att hitta på utvägar ur alla 
svårigheter. I sina skrivelser begär konungen numera aldrig 
råd, blott befaller. Ynglingen har mognat till man. 

Men så ingrodd var slai)pheten, oredan och söndringen, 
att omdömesgilla åskådare till vad som nu hände tvivlade på 



KRIGET MED DANMARK 1675 1679. 157 

att det skulle stå i konungens förmåga att få bukt med det 
onda. Tillståndet skildras av franske ministern i ett brev 
från januari 1676 med följande ord: »Var och en sysselsätter 
sig här med långa tal över statens angelägenheter, men ingen 
tager sig av dem med allvar. Föreställ Eder ett skepp i storm, 
utan styrman, på vilket matroserna ha mer lust att störta 
varandra i havet än att tillsammans rädda sigl Sådan är 
Sveriges belägenhet.» 

En tid efter expeditionens misslyckande skriver konungens 
överhovpredikant, Hakvin Spegel, i sin dagbok: »Vid dessa 
onda tidender kunde man hos konungen icke bemärka någon 
fruktan och blödighet, ej heller att han sökte med överdåd 
och vällust slå sorgerna ifrån sig, såsom några furstar pläga, 
utan tillbragte han julen i stillhet och andakt samt därjämte 
under träget arbete för rikets bästa.» Men stunder kommo 
också av dyster förtvivlan och leda vid livet. Ty allt såg så 
hopplöst ut. 

Under vintern satte konungen in sin kraft på att ordna ri- 
kets försvar, framför allt på att åter utrusta flottan. Det 
skedde nu med förbigående av riksamiralen, vilken, liksom 
förut rikskanslern och riksmarsken, lagt i dagen sin oförmåga 
att sköta sitt ämbetsverk. På våren 1676 löpte flottan ut i 
gott skick men med en besättning, som danskarne kallade 
»kun Bondedrenge, dyppede i Vand». Överbefälhavaren, 
Lorens Creutz, var en tapper man men saknade tyvärr, i 
likhet med riksamiralen, all erfarenhet i sjömansyrket. Där- 
för hade hans underbefälhavare ej heller någon respekt för 
honom, och till på köpet voro de sinsemellan oeniga. 

Creutz sökte emellertid strid. Efter att förgäves ha sökt 
komma i drabbning med en dansk flotta vid Bornholm, vände 
han och seglade inåt Östersjön. Danskarne förenade sig då 
med en holländsk eskader och följde efter. För stark medvind 
går seglatsen mot Öland. Vid dess södra udde beslutar Creutz 
hålla sjöslag och ger order att vända. Men i sin iver glömmer 
han, att amiralskeppet. Stora Kronan, går med de undre 
kanonportarna öppna för att vara redo att ge ett glatt lag. I 
vändningen rusar sjön in, och det väldiga skrovet kantrar. 
Allmän förvirring ombord! Manskapet, som står vid kanonerna 
med brinnande luntor, tappar dessa. Elden kommer lös och 



158 DEN BLYGE YNGLINGEN, SOM BLEV ENVÅLDSHÄRSKARE. 

sprider sig till krutrummet. En dånande eldpelare slår upp 
— och i nästa ögonblick finns det blott några spillror kvar 
av Nordens ståtligaste krigsfartyg, vars master voro samman- 
fogade av nio stycken timmerträd och så tjocka, att två man 
knappt kunde famna om dem. 

I förskräckelsen skingrade sig flottan, men Klas Uggla 
höll med fyra fartyg stånd mot femton av fiendens största 
skepp. När Stora Kronan kantrade, måste han vända undan 
vind för att ej kollidera med amiralsskeppet. Men vid denna 
farliga manöver bräcktes stormasten på hans fartyg, och skep- 
pet vräktes på sidan samt blev liggande redlöst. »Kapa stor- 
mastenl» ljöd Ugglas befallning — ty ge sig skulle han ej. 
Yxorna svängdes med förtvivlans kraft, stormasten gick över 
bord, och skeppet reste sig åter. Sedan besvarade Uggla 
fiendens eld, tills hans fartyg antändes av en fientlig brän- 
nare och med en skarp knall sprang i stycken. Då kastade 
han sig i sjön och omkom. Kanske hade utgången blivit en 
annan, om de andra underbefälhavarna bistått honom. 

Det sätt, varpå den unge konungen mottog budskapet om 
den förfärliga olyckan, framstår som ett vackert bevis på ett 
upphöjt sinnes jämvikt och tro på sin livsuppgift. Utan 
att ändra en min åhörde han uppläsningen av rapporten om 
den stora förlust, Sverige hdit. Man hörde honom blott sakt- 
modigt yttra: »Ske Herrans vilja! Han skall också i sinom 
tid bistå och hjälpa mig.» Och till rikskanslern skrev han: 
»Vi upptaga med ödmjukhet Guds skickelse uti de vidrigheter, 
som Oss och Vare vapen hittills hava mött. Alltså behjärta 
Vi dem således, att de utav den allsmäktige handen här- 
komma, vilken dem så snart kan ändra, som han dem Oss 
tillskickat haver, och att fördenskull uti en underdånig för- 
tröstning på den Högste och på rättvisan av vår sak model 
och händerne icke måtte nedersläppas.» 

Men nu voro danskarne herrar i Östersjön, och någon land- 
stigning på Själland kunde ej komma i fråga. I stället måste 
svenskarne försvara sig mot en dansk här, som landstigit i 
Skåne. Vid samma tid inföll en norsk styrka i Bohuslän och 
övergick därifrån till Västergötland, där stora landsträckor 
härjades och brändes. De skånska fästningarna voro för- 
fallna — naturligtvis! — och trupperna fåtaliga. Snart voro 
danskarne herrar över hela landskapet. 



KRIGET MED DANMARK 1675 1679. 1 5<J 

Snapphanarne. 

I de skånska skogarna på gränsen till Småland och Ble- 
king, särskilt i Göinge härad, hade folket alltsedan Dacke- 
fejdens dagar, ja ännu tidigare, namn om sig som hårdnackat 
och stridslystet. Den karga jordmånen förmådde ej bära till- 
räckligt med gröda för att ge bönderna levebröd, utan de 
måste skaffa sig biförtjänst genom smide ocli träslöjd. Vad 
de sålunda tillverkade, foro de ned till slättbygden och sålde. 
Men nu hade kriget försvagat slättbornas köpkraft, och så 
stodo Göingeborna där utan pengar till föda. Då erbjöd kriget 
en ny sysselsättning i stället för hemslöjden, och tillfällena till 
vinst genom plundring voro ej att förakta. På vilken sida man 
skulle strida var ingen fråga om, ty ännu betraktade bönderna 
allmänt Danmark som sin hembygd och hade för sig, att kri- 
get redan var avgjort och Skåne återförenat med det gamla 
hemlandet. 

För övrigt begagnade sig Kristian V av skåningarnes 
tillgivenhet för Danmark. Omedelbart efter danskarnes 
landstigning i Skåne utsände han ett manifest, genom- 
andat av medlidande med »de fattige inbyggare i Skåne, Hal- 
land och Bleking», vilka under hans »höglovlige förfäders rege- 
ring uti beständigt välstånd florerat» men nu måste bittert 
pröva, hurusom deras nya överhet kränkt folkels rätt och 
lagar och således själv sönderslitit bandet mellan sig och dem. 

Nu hade' svenska regeringen till på köpet genom ett orätt- 
färdigt krig »dragit över sig så många tusende oskyldiga krist- 
nas suckar och tårar». Men därför kände sig också Hans 
Maj:t konungen av Danmark förvissad om att Gud skulle 
välsigna hans rättfärdiga vapen, samt att hans forna under- 
såtar skulle i »sina böner önska Hans Kungl. Maj:t all lycka 
och seger». Ja han hoppades ock, att de skulle efter ytter- 
sta förmåga bistå honom i hans värv att få dem »förlösta ur 
svenskens våld och återförenade med kronan Danmark såsom 
lemmarne med sin lekamen». 

Den, som nu ville ge sig i dansk tjänst, skulle »strax bekomma 
fem riksdaler på hand och därförutom sin rikliga månatliga 
sold»; och för övrigt hade alla, som gagnade Danmarks sak, 
att räkna på hederlig belöning. Ja de skulle bli hugnade med 
sådana »privilegier, friheter och andra kungliga nådeveder- 



160 DEN BLYGE YNGLINGEN, SOM BLEV EN VÅLDSHÄRSKARE. 

mälen, att de och deras efterkommande skulle ha orsak att 
vara Hans kungl. Maj:t tacksamma därför», och efter sluten 
fred skulle hela landet i konung Kristian få »en mild regent 
och en landsens fader». 

Även på annat sätt sökte Kristian V vinna Danmarks 
forna undersåtar för sin sak. 

Han sände hemliga agenter uppåt skogsbygderna för att 
uppegga folket mot den nya överheten, som framkallat 
mycket missnöje genom de betungande inkvarteringarna av 
främmande krigsfolk.^ Sveriges sak hade också försämrats 
därigenom att de svenska trupperna under återtåget gjort 
sig skyldiga till svåra plundringar, medan danskarne till 
att börja med höllo jämförelsevis god manstukt. 

Så gingo en hel del av bönderna i Skånes skogsbygder ut 
på krigsstråten, beväpnade med sina långa snabbskjutande 
bössor, tillverkade av ortens många goda »bössesmeder»; 
och till dem sällade sig mången, som fått hus och hem ödelagt 
under kriget, samt en mängd överlöpare och annat »lättfär- 
digt folk», sådant som kriget alltid skapar. De rotade sig till- 
hopa under namn av friskyttar — deras motståndare 
kallade dem snapphanar. De mera ordnade snapphane- 
skarorna ställdes under befäl av danska officerare och fingo 
stundom smärre reguljära truppstyrkor till stöd. Men de 
sämsta elementen bildade lösa band, som utövade ett för- 
färligt skräckvälde, plundrade svensk egendom och över- 
föllo mindre avdelningar av den svenska armén, isynnerhet 
transporter av proviant, ammunition och penningar, samt 
sjuka och sårade, som svenskarne måst lämna efter. 

Tog en liten svensk trupp nattkvarter i en bondgård, hände 
det mer än en gång, att den plötsligt fann sig omringad av 
snapphanar. När deras gevärspipor i nattens tystnad stuckos 
in genom fönstret, visste de innevarande, att deras timme var 
slagen. Sina fångar plågade snapphanarne till döds under så 
omänsklig grymhet, att till ocli med gamla krigare från 
trettioåriga krigets tid sade sig aldrig ha varit med om något 
dyhkt. Så berättas från ett tillfälle, att dessa »blodtörstiga 
skogsdjur», såsom Spegel benämnde dem, efter en strid på 

» Se sid. 133. 



KRIGET MED DANMARK 1675 1679. 101 

Finjasjön avlivade de tillfångatagna svenskarne genom att 
stoppa dem levande under isen. 

Ett särskilt stort värde hade snapphanarne för danska 
armén såsom vägvisare och kunskapare. Den mängd rapporter 
från friskyttar angående de svenska truppernas rörelser, som 
finnas i danska riksarkivet, vittna nogsamt därom. Och dock 
voro naturligtvis de skriftliga rapporterna blott en ringa 
del av alla de värdefulla uppgifter, som lämnades av dessa 
spejare, ty de flesta framfördes naturligtvis muntligt, 

Snapphanerörelsen utbredde sig till hela det skogsbälte, 
som går fram mellan Skåne å ena sidan, Halland, Småland 
och Blekinge å den andra. Men även bergåsarna i mellersta 
och södra Skåne blevo tillhåll för snapphanar. Här och var 
utpekar man än i dag djupt inne i skogarna platser, där snapp- 
haneband haft sitt tillhåll. Det är mest klyftor och grottor 
i bergen, men på somliga ställen hade dessa »arga karlar» grävt 
sig jordkulor. Att så verkligen varit förhållandet kan man få 
bekräftat av åtskilliga skrivelser från samma tid. Till dessa 
gömställen kunde de draga sig undan, när det var fara å 
färde; och pålitliga kunskapare hade de, såsom en svensk kap- 
ten rapporterar, i »en del lättfärdigt kvinnfolk, som är mest 
i varje by. De hava», skriver vår sagesman, »sitt tillhåll hos 
snapphanarne och ge dem kunskap om vad som passerar 
i byn.» 

Det var dock ej massan av Skånes bönder, som sålunda 
grep till vapen mot svenskarne — snapphanarne voro tvärtom 
jämförelsevis fåtaliga, och deras våldsbragder kommo i 
själva verket att minst lika mycket gå ut över den fredliga 
befolkningen som över de svenska trupperna. »Man kommer», 
skriver en forskare, »att tänka på Söderns banditti, då man 
i rättegångsakter läser om sådana uppträden som det i Östra 
Broby klockaregård en dag under efterhöstcn 1677, då det 
sent på kvällen plötsligt bultar på porten och stugan fylles 
av män, som ingen känner, banditerna söka efter det ställe, 
där penningarna kunna vara förvarade, de innevarande bli 
slagna blå och blodiga och huset blir så grundligt utplundrat, 
att det på morgonen står som en ruin. Det är ej underligt, 
att traditionen bland Skånes bönder i de allra flesta fall 
visar sig fientlig mot snapphanarne och i dem ej ser stort 
annat än ogärningsmän och rövare.» 

11- 222S20. Grimberg, Svenska folkets underbara öden. IV. 



162 DEN BLYGE YNGLINGEN, SOM BLEV ENVÅLDSHÄRSKAKE. 

Bland snapphananies anförare hör nian lalas om både 
»snapphanekaptener», »snapphanerytlmiislare» och »snapp- 
hanemajorero, ja t. o. m. om en, som betitlades »generalen». 
En beryktad snapphanehövding var Lille- Jon från norra Gö- 
inge, som räknade bland sina bedrifter alt ha utplundrat 
och avklätt en svensk dragon, bundit honom vid ett träd och 
därefter lemlästat honom. En bonde hade han plundrat 
och tilltygat så, att han blev lam, och på en svensk läns- 
man hade han filat av halsen med en täljkniv. Många andra 
»skälmstycken och röverier på de svenske» hade denne »lätt- 
färdige bov och snapphane» på sitt samvete. Till sist blev 
han dock infångad och dömd förlustig liv och gods. 

En annan »arg skalk» var snapphanekaptenen Severin, som 
ävenledes till sist blev tagen till fånga. Innan han avrättades, 
erkände han sig ha på egen hand mördat tio personer och så- 
rat lika många. Tillsammans med honom rannsakades och 
dömdes i svenska lägret vid Ljungby ett tjugutal andra snapp- 
hanar, som infångades på olika platser. De hade från början 
varit flere, men under transporten till Ljungby hade tre av 
dem passat på att själva taga sina liv genom att skära sig i 
strupen, så att de förblödde. Bland dessa fångar befann sig 
en fjorton års pojke, som bekände, att han slagit ihjäl två 
personer. Med trotsigt mod gingo de alla till mötes den kval- 
fulla död, som väntade dem. 

En annan snapphanekapten med ett utförligt synda- 
register var Kasper Duva, som med sin skara sades ha slagit 
ihjäl över sjuttio personer. Han blev slutligen utlämnad av 
sina egna män och avrättad. Hos honom fann man dansk 
fullmakt och adelsbrev. 

En mängd illgärningar utfördes ock av Sven i Boarp, som 
en gång varit herredagsman men nu lät titulera sig kvarter- 
mästare och tidtals ståtade i röd rock och väst med värja 
och gehäng samt pistoler. Han var delaktig i ett par mord- 
gärningar på svenska officerare och skröt vid tillfälle med 
att han låtit i ett kärr nedgräva ett tiotal andra offer. Men 
som han var en gammal slug räv. var det svårt att få bindande 
bevis emot honom. Trots sitt nekande dömdes han dock till li- 
vets förlust men blev av Göta hovrätt befriad från dödsstraffet. 

I Ystadstrakten huserade en fruktad snapphanekapten 
vid namn Lille Mats. Inför honom darrade även de vildaste 



KRIGET MED DANMARK 1675 1679. 163 

sällar Ull siiapphanar. Han blev till sluL överraskad av en 
svensk trupp och fick hästen skjuten under sig men försvarade 
sig till det yttersta, först stående och sedan på knä — han 
hade nämligen fått bägge benen avskjutna. Till sist slogo 
s\cnskarne ihjäl honom. 

En oförsonlig fiende hade snapphanarne i den svenske 
l(tjtnanten Alexander Hummerhielm, som aldrig unnade dem 
någon rast eller ro. Han hade skaffat sig en listig och förslagen 
kunskapare i gästgivaren i Markaryd, som höll noga reda på 
friskyttarnes göranden och låtanden och kände till deras 
lieniligaste smyghål. Och när snapphanarne minst anade nå- 
gon fara, slog den oförvägne Hummerhielm ned på dem som 
en blixt. Han utmärkte sig sedan under Karl XII:s fanor 
ej blott för samma överdådiga tapperhet utan ock för högre 
militär begåvning, så att han avancerade till generalmajor. 
Ända till år 1708 höll han ut med fältlivets vedermödor, men 
då voro den 65-årige krigarens krafter så försvagade, att han 
måste begära avsked. Livhanken höll dock 1 ännu femton år 

En annan av snapphanarnes obarmhärtigaste förföljare 
var hövitsmannen på Sövdeborg i Ystadstrakten Sven Er- 
landsson Ehrenflycht, bland allmogen känd under namnet 
»Banketröjan», därför att han hade en så oemotståndlig 
lust att prygla bönder. Ehrenflycht var en konstig fyr: så 
snart han genompryglat en bonde, gav han honom rundligt 
med pengar och trakterade honom frikostigt med mat och öl. 
Sa att mången tyckte riktigt bra om att få stryk av Banke- 
l röj an. 

Svenskarne besvarade snapphanarnes grymheter med att 
jaga dem som skadedjur, stegla och hänga dem i massor. 
.Men ingenting tycktes bita på dessa grova bestar. Man stack 
igenom dem med glödande spjut längs ryggraden och reste 
så upp dem utefter vägarna till skräck och varnagel. Men det 
påstås, att man kunde få se dem i detta »faseliga» tillstånd 
vid gott mod röka sin pipa och okväda de förbifarande, »under 
begabberi och ovett emot sine bödlar». 

Lika litet verkade andra straffåtgärder. Förgäves utfär- 
dade Karl XI den 14 januari 1677 ett »nådigt plakat» av inne- 
håll, att varhelst man påträffade snapphanar, som gjorde 
svenska kronan eller dess krigshär någon skada, skulle »alla 
i den socknen boende bönder som förrädare bliva ansedde och 



164 DEN BLYGE YNGLINGEN, SOM BLEV ENVÅLDSHÄUSKARE. 

icke allenast böla för var man 1,000 rdr, ulan ock var tionde 
man efter lottning vara förfallen att hängas». En vecka senare 
fann sig konungen föranlåten att skärpa straffet därhän, atc 
antalet av dem, som skulle hängas, ökades till var tredje 
man inom socknen. »Det behövs skarp lut till skorviga hu- 
vuden», sade kung Karl. 

Genom en annan kunglig skrivelse erhöll var och en, som 
utlämnade en snapphane, död eller levande, löfte om all 
dennes egendom och dessutom 10 daler i belöning. Men straff 
och belöningar tjänade lika litet till som pardonsplakat 
och andra försök med milda åtgärder. 

Till upprorsrörelsens utbredning bidrog, att åtskilliga 
skånska adelsmän och präster underblåste böndernas hätsk- 
het mot Sverige. Men bland Skånes ståndspersoner funnos 
också män, som troget gjorde sin plikt mot överheten. En 
sådan orädd man var kyrkoherden i Örkelljunga, Mårten Jöran- 
son Odder, vilken vid mer än ett tillfälle från predikstolen 
straffade de laglösa skaror, som drogo omkring i hans för- 
samling. 

Men snapphanarne beslöto att hämnas. En afton, då han 
gått till sängs, blir han väckt av skrik och oväsen. Dörrarna 
brytas upp, och en skara snapphanar rusar in i hans kammare. 
Han tvingas att kläda på sig och följa med ut i skogen, där 
en hel snapphanehär är samlad. Man hälsar honom med hån 
och begablDeri och pockar på att han skall dela ut nattvarden. 
Det vill kyrkoherden ej motsätta sig, men först skall han en- 
ligt övlig sed hålla skriftetal. Och det gör han med sådan 
kraft och övertygelse, att den ene efter den andre av de råa 
sällarne tar till gråten. Hånet och gycklet förbytes i andakt 
och vördnad; och i den stämningen utdelar herr Mårten 
sakramentet, varefter den modige prästen eskorteras hem av 
en hedersvakt. Men sedan den natten var det flere av dcl- 
tagarne i den egendomliga gudstjänsten därute i skogen, som 
slutade med sitt snapphaneri och levde stilla och fredligt. 
Än i dag visar man i närheten av Örkelljunga den s. k. Nalt- 
vardsstenen, vilken skall ha tjänat som altare vid den egen- 
domliga gudstjänsten i skogen. 

Att prästerna fingo lida hårt, när förödelsens styggelse 
övergick Skåne, framgår med förfärande tydlighet av sam- 
tida aktstycken, vilka tala om en oproportionerligt stor 



KRIGET MED DANMARK 1675 1679. 165 

mängd själasörjare, som fått sätta livet till. Somliga blcvo 
ihjälslagna av snapphanarne, andra avledo till följd av det 
allmänna eländet, som kriget framkallat. Många blevo svårt 
misshandlade. Så berättas om en prästman, som snapp- 
hanarne slogo ut tänderna på med sina bösspipor. En del 
flydde från eländet, andra blevo tillfångatagna av danskarne 
och dogo av de lidanden, de måste utstå i fängelset. Kyrko- 
herden i Hallaryd i sydligaste Småland blev två gånger 
hemsökt av suapphanar, som rövade eller höggo sönder både 
löst och fast i huset och slutligen togo kyrkoherden med sig 
»barfött och med ringa kläder iklädd, av gården, drivandes 
honom emellan hästarna med piskor som ett annat oskäligt 
kreatur, hotandes dessutan honom oräkneliga gånger på 
livet». Endast med en dryg penningsumma kunde han lösa 
sici ur deras våld. 

Att just prästerna fingo sitta så hårt emellan har delvis 
sin orsak i ett manifest från danska regeringen, vilket gav 
bönderna rätt att arrestera de själasörjare, som höllo med 
svenskarne, och föra dem fångna till närmaste fästning. Till 
lön därför skulle den fångne prästens egendom utskiftas 
bland hans sockenbor. Detta förklarar, varför man i berättel- 
serna om snapphanedåden så ofta får läsa just om plundring 
av prästgårdarna. Det kan ej förnekas, att kung Kristian 
också mot krigets slut bidrog till dess förvildning i allmänhet 
genom sådana befallningar till friskyttarne som att bränna 
alla städer i södra Skåne samt alla förråd i närheten, en be- 
fallning, som dock lyckligtvis endast till en ringa del kunde 
verkställas. 

Det förtäljes, att Karl XI själv en gång blev överraskad 
av snapphanar, då han var på besök i Åhus prästgård. Han 
måste då i hast kliva från spisen upp i skorstenen, varefter 
kyrkoherden sköt för spjället. På detta stod konungen, under 
det att snapphanarne snokade igenom alla vrår utan att 
finna sitt byte. 

Från Mörrums socken i Bleking berättas om en snapphane, 
som lagt sig på lur bakom några buskar vid vägen, där Karl XI 
red fram i spetsen för sin här. Med geväret vid kinden låg 
han där och höll fingret på avtryckaren, fast besluten att 



166 DEN BLYGE YNGLINGEN, SOIM BLEV ENVÅLDSHÄRSKARE. 



skjuta konungen. Då, just som Karl red förbi, säges ett löv 
ha fallit ned på siktet — och konungens liv var räddat. 
Vid Sölvesborg fanns en ek, som länge bar namnet Snapp- 
haneeken, därför att vid ett tillfälle nitton snapphanar blivit 
hängda i dess grenar. Bödeln skall den gången ha varit en 
snapphane av samma skara. Då nämligen ingen skarprättare 
fanns på platsen och ingen svensk soldat ville åtaga sig det 
ruskiga göra t att hänga fångarne, skall en av dessa ha stigit 
fram och erbjudit sig att förrätta bödelstjänst på sina kam- 
rater, om han själv bleve skonad till livet. 




Karl XI i romersk dräkt. Sainlida Liu 



Såsom exempel på åtgärder vidtagna av de svenska myn- 
digheterna mot snapphanarne kan tjäna följande kungörelse 
av den 6 november 1679 från landshövdingen i Halland, 
där ävenledes snapphanar levde och regerade. 

»1. Först måste de vyrdige pastores nu strax noga upp- 
teckna samt innan 8 dagar mig en specifikation tillsända på 
alle de mankön, både bönder, söner och drängar, som för 
tiden vistas uti varje by, enstaka gårdar och skogstorp, 
ingen förbigåendes, gammal och ung, så att man må 
veta, vad folk där bo och hava sin rätta hemvist; desslikes 



KRIGET MED DANMARK 1675 1679. 167 

vilka bönder eller änkekvinnor som hava sina barn, ett 
eller flere, ibland snapphanehopen, de vare sig döda eller 
än levande, var desamme för tiden vistas, så ock alle andre, 
som med en eller annan snapphane äro i släkt och svågerlag, 
varest de pläga ha tillhåll och öva sin förtrolighet. Befinnes 
iiå<^on detta icke riktigt angiva och uppteckna, skall den där- 
[(ire vederbörligt plikta. Icke heller må någon ha sedan mer 
Inlk i huse utan angivande hos prästen, vad för slag de äro. 

2. Vem som befinnes hysa och härbärgera någon snapp- 
hane, en natt eller flere, och den antingen dölja eller i ring- 
aste måtto göra medhåll, skall njuta samma straff som 
snapphanerne själva. Och må ingen sig därmed undskylla, som 
skulle han bli därtill tvungen, vilket intet lärer gälla, eftersom 

:;. så snart någre snapphaner nu förnimmas komma in 
i socknen, så skall den som först bliver dem varse, så 
Iramt de äro månge, strax ge bud till sin nästa nabo, och 
således den ene ifrån och till den andre låta budkavelen gå 
så fort som möjligt kring socknen, att allmogen sig samkar 
och dem fastgriper. Vem som intet vill gå med, skall på an- 
givande straffas.» Och varhelst två bönder anträffas i säll- 
skap med en snapphane utan att begagna tillfället att »honom 
gripa eller ihjälslå», skulle de straffas som snapphanar, även 
om de vore »med snapphanen i släkt». 

4. »Allmogen gives tillstånd att skaffa sig byssor och gevär 
samt hötjugor och vad sådant mer de kunna få och bruka 
till att göra snapphanerne motstånd med, men ingalunda 
att bruka sine byssor till skjulande av förbjudne djur och 
fågel, vid högste straff tillgörandes. 

5. Skulle ock än ytterligare någre löse kvinnfolk eller kä- 
ringar, som hittills är skett, komma löpandes i socknarne 
med bud ifrån snapphanerne och fordra på skatt^ eller vad 
det vara vill, så skola de äntligen strax fasttagas och föras 
hit i fästningen. 

6. Besynnerligen om det vidare förnimmes, att antingen 
snapphanerne själva vilja smyga sig hit över på landet från 
Seland eller någre deras bud resa nu mera av eller till, så 
måste de, som det förnimma, strax giva bud därom kring 
socknen och allmogen sig samsätla dem att fastlaga och hit- 
föra eller snapphanerne ihjälslå. 

' D. v. s. bidrag till snnppliiinaincs underliåll. 



168 DEN BLYGE YNGLINGEN, SOM BLEV ENVÅLDSHÄRSKARE. 

7. Vilka bönder som fasttaga och inbringa någon snapp- 
hane, desamma skola var och en undfå en belöning samt höga 
Överhetens nåde och hjälp. Och måste de vyrdige pastores 
så väl som läns- och fjärdingsman göra sin högsta flit, att 
detta mördarepartiet måtte ofördröjligen utrotat bliva.» 

Envisast höll snapphaneväsendet i sig i Örkeneds socken 
på gränsen till Bleking, bland vars resliga befolkning de danska 
konungarne av ålder brukat taga män till sin livvakt. Här 
gåvo sig hela familjer, både män och kvinnor, till snappha- 
narne. Hit till dessa otillgängliga skogstrakter med vilda klyf- 
tor, kärr och moras togo snapphanarne också med förkärlek 
sin tillflykt, då man satte efter dem ute på slättbygden; och 
mer än en svensk avdelning har här blivit nedgjord till sista 
man. När ingenting annat hjälpte, gav Karl XI i vredesmod 
befallning åt överstelöjtnant Nils Skytte att »uppbränna hela 
Örkeneds socken och ihjälslå allt mankön emellan 15 och 60 
år. Den hemska straffdomen kunde dock endast delvis verk- 
ställas. Visserligen brändes alla gårdarna så när som på två, 
men av socknens vuxna män blev det blott en enda, som 
miste livet. Allt det andra folket hade nämligen flytt in i 
skogarna. 

Värst beryktade i dessa trakter voro Uggleherarne,^ sju 
söner till en torpare på Uggletorpet i Örkeneds grannsocken 
Glimåkra. De plundrade och rövade på ömse sidor om gränsen. 
Så berättas, att de en gång återvände från en rövarexpedi- 
tion till Loshults socken på gränsen mot Småland med 
»360 nöt, som de tagit». Efter snapphanefejdernas slut hade 
Loshultsborna ett fasligt besvär med alt söka reda på sina 
kritter, som snapphanarne sålt till bönder långt borta i Skåne 
och i Bleking. 

Mycket pengar utpressade Uggleherarne också genom brand- 
skattning samt genom att ta folk till fånga och sedan ut- 
kräva lösesummor. 

Ett människoliv var för dem ingenting. Om en av dem 
förtäljer sägnen, att han skulle ha ätit upp två människo- 
hjärtan och när han blev fasttagen, uttalat sin förargelse 
över att han inte hunnit skaffa sig det tredje, ty då skulle 
ingen haft makt att gripa honom. 

' Dialektordet here = pojke. 



KRIGET MED DANMARK 1675 1679. 16Ö 

Uggleherarnc skydde ej ens att överfalla och slå ihjäl en 
^v sina egna släktingar, som icke ville hålla med snappha- 
larne. Knäppta blevo de dock under fejdernas fortgång, den 
111' efter den andre, och till sist fanns av brödrakretsen endast 
len väldige snapphanehövdingen Uggle-Per kvar. En stor 
belöning var utsatt för den, som lyckades gripa honom, men 
inte var det många, som hade lust att försöka. Ty ej nog 
med att Uggle-Per var fruktad — det viskades också, att 
han var »hård» mot kulor och krut. 

Så gick en lång tid, och Uggle-Per fick ostört fortsätta sitt 
skräckregemente. Men en dag får länsman i den närbelägna 
Ousby socken vetskap om att den ryktbare våldsmannen 
befinner sig i närheten. Han lär då ha sammankallat befolk- 
ningen till skallgång — icke efter Uggle-Per, bevars väl, 
ty det skulle ingen ha vågat vara med om, utan efter vargi 
Folket gick man ur huse, och snart var drevet i full gång. 
Xär ringen av skyttar och drevkarlar drog ihop sig, fick man 
också se villebrådet — Uggle-Per själv — komma löpande. Då 
fick han sitt baneskott, naturligtvis inte av en kula utan av en 
silverknapp, som en av bönderna slitit loss ur sin skjort- 
krage. Med Uggle-Per föll den siste snapphanehövdingen. 

Så förtäljer sägnen. Men i verkligheten slutade Uggle-Pers 
bana helt annorlunda, såsom framgår av rättegångshand- 
lingar från Östra Göinge och från Göta hovrätt ävensom 
andra aktstycken. Då Johan Gyllenstierna gjorde sin stora 
marsch in i Göinge, tyckes Uggle-Per ha ansett det för far- 
Hgt att fortsätta med snapphanerörelsen och mottog svenskt 
pardonsbrev. Den svenska överheten tillgodogjorde sig då 
hans snapphaneegenskaper genom att vitnämna honom till 
skarprättare. 

Men så småningom började Uggle-Per ledsna vid bödelns 
mera lugna liv och tyckte v.äl, att sedan svenskarne lämnat 
trakten, kunde det nog löna sig att ge sig ut på rövartåg 
igen. Dock höll han sig så där tämligen stilla, men två 
av hans bröder, som dömts till döden och lyckats rymma ur 
fängelset, förde ett riktigt stigmansliv i skogarna långt efter 
det fred var sluten. Sent omsider blevo de dock infångade, 
delvis tack vare den omständigheten, att man följde spåren 
efter den kvinna, som förut hållit marketenteri för Uggle- 
herarnes band inne i skogarna. Hon följde numera en av 



170 DEN BLYGE YNGLINGEN, SOM BLEV ENVÅLDSHÄRSKARE. 

bröderna nästan som en trogen hund, undfägnad omväx- 
lande med stryk och kärlek. Hennes titulatur var i tings- 
protokollen »snapphanehoran Göke-Sissa». 

Per, som underhållit förbindelser med bröderna, ansågs 
nu ha förverkat sin pardon och instämdes, även han, för 
häradstinget. På våren 1684 föllo de tre brödernas huvud 
för bödelsyxan. På det viset förpassades de sista snapp- 
hanehövdingarne till en annan värld. 

Men efterdyningar till den stora tvedräktens tid kan 
man följa flera år efteråt. Ännu så sent som år 1703 blev en 
man, som fordom varit snapphane, avrättad vid Röinge 
nära nuvarande Hässleholm. Han hade hållit sig utomlands 
i flere år, men när det stora nordiska kriget bröt ut, kom han 
hem och »ville begynna sitt gamla hantverk». Då blev han 
fasttagen och lagd på stegel. 

Striderna vid Halmstad och Lund. 

De svåra motgångarna till sjös och lands blevo till slut för 
mycket även för Karl XI. Han greps av dystert svårmod. 
Han åhörde sina rååshcrrars och generalers råd men svarade 
aldrig ett ord, blott lade handen på värjfästet — och befallde 
vanligen raka motsatsen. Men här och var i landet förspordes 
undran och jämmer över konungens halsstarrighet, och av de 
småkloka talades om att man borde avstå Skåne, Halland 
och Bleking, så kunde man få fred med Danmark. 

Alla konungens tankar kretsade däremot oavlåtligt kring 
en enda punkt: att få sammandrabba med fienden, l^ör denna 
brinnande önskan glömde han allting annat. Och när den 
underrättelsen nådde honom, att danskarne från Skåne sänt 
en styrka om 4,000 man mot Halmstad, var hans beslut fat- 
tat. Tänk, om han skulle lyckas avskära dcMi iientliga 
avdelningen från danska huvudhären och riva upp den! 

1 ilmarscher för han sina bussar fram mot avgörandet, av- 
skär danskarnes återtågslinje och står öga mot (iga med fien- 
den strax söder om Halmstad. Nu är han som en helt annan 
människa, ynglingen som galopperar från bataljon till bataljon, 
från skvadron [ill skvadron ocli talar uppnunitrando ord till 
sitt folk; ocli i stridens lumnicl iir lian den tappraste av de 



KRIGET MED DANMARK 1675 1679. 171 

tappra. Efter en timmes kamp har ett tusental danskar stu- 
pat, och nästan alla de andra ge sig fångna. Det var den 17 
augusti 1676.' 

I ett brev till rådet dagen efter segern uttrycker konungen 
sin tacksamhet över »att Guds godhet haver velat återvända 
med^ de mångc oss till dato tillskickade olyckor och göra en 
begynnelse att giva våra vapen framgång och seger». 

Följderna av segern vid Halmstad läto icke länge vänta på 
sig. Danskarnes planer på Hallands erövring kommo av sig, 
och även Västergötland och Bohuslän fingo till en tid vara i 
fred, då det blev uppenbart, att norska hären ej kunde påräkna 
någon förstärkning från Danmark detta år, och västgötarne 
började samla sig till försvar. 

Och bland de småkloka i Sveriges land började en och annan 
undra, om man icke ändå kunde vänta med att lämna ifrån 
sig Skåne, Halland och Bleking. 

På hösten gingo danskarne i vinterkvarter i Skåne och 
tänkte ej vara med om några krigsrörélser vidare det året. 
Men en som tänkte annorlunda, det var svenske konungen. 
Han hade kallat sitt folk till vapen, och i Småland samlades 
en ansenlig här. Hans bästa medhjälpare i dessa förberedel- 
ser till en stor kraftmätning voro Erik Dahlberg och Johan 
Gyllenstierna. 

Erik Da.hlberg hade under de andryga riksförmyndarnes 
tid fått känna på, att han var blott en »uppkomling». Just 
bland dem hade han en av sina främste avundsmän, den stolte 
Karl Gustav Wrangel, som aldrig hade kunnat förlåta Dahl- 
-berg, att han blivit så grundligt vederlagd under danska 
kriget. Sådan var Erik Dahlbergs belägenhet, då ett lockande 
erbjudande gjordes honom om anställning i främmande land. 
Den danske konungen Fredrik Hl sökte nämligen med stora 
löften förmå honom att i Danmarks tjänst använda sin mäs- 
terliga förmåga att bygga fästningar. Dahlberg tackade för 
äran men sade nej. Tre gånger förnyade konungen sitt anbud, 
men lika envis var svensken. »Kärleken till fäderneslandet och 
skyldigheten emot min koming drog mig in i riket igen», skri- 
ver han i dagboken. Lika omöjlig visade sig Dahlberg att 

' Göra slut på. 



i1'l DEN BLYGE YNGLINGEN, SOM BLEV ENVÅLDSHÄRSKARE. 

Övertala, när Englands konung försökte få behålla den fram- 
stående fästningsingenjören hos sig. 

Så kom kriget, och Dahlberg fick i stället ägna sin mili- 
tära begåvning åt att bistå Karl X:s son i att försvara, vad 
han förut hjälpt fadern att förvärva. 

Även Johan Gyllenstierna var en man, som under kriget 
lade i dagen ett aldrig sviktande nit och en ovanlig duglighet. 
Han hjälpte sin konung att samla trupper och anförde själv 
mindre avdelningar, han grep sig hurtigt an med hur svåra 
uppgifter som helst, och aldrig tröttnade han. Stor och otro- 
ligt stark var han också. Att räta ut en bastant hästsko var 
för hans väldiga nävar en enkel sak. Han gick under öknamnet 
»Stor- Jan» eller »Starke Jan», vilket drottning Kristina förtys- 
kade till »Grobe Jan», och för hennes okynniga tunga blev det 
lätt till »grobian». För ingen i världen fruktade Stor-Jan, och 
alla hinder i sin väg trampade denne räe och klumpige jätte 
brutalt ned. Om hård, hänsynslös viljekraft vittnade både 
hans utseende och hans handlingar. Under förmyndarrege- 
ringen hade han haft mod att träda i opposition mot sina hög- 
adliga ståndsbröder, när han såg. vad fosterlandets väl krävde. 
De lönade Stor-Jan med att kalla honom avfälling och för- 
rädare. Men vad brydde han sig om hatet, som väste kring 
honom! Sveriges väl måste gå före allt annat. Eftervärlden, 
som lidelsefritt bedömer Johan Gyllenstiernas bana, finner 
också, att hans mål var Sveriges lycka. Men av mannens hela 
uppträdande framgår även hans föresats, att genom honom, 
Johan Gyllenstierna, skulle detta mål uppnås. Ty liksom alla 
starka naturer var han fylld av makt- och ärelystnad. 

Genom sitt orädda och skarpa språk hade Gyllenstierna 
gjort sig bemärkt på riksdagen, och därifrån inkallades han år 
1668 i rådet, där han snart blev en inflytelserik man och drev 
en kraftig opposition mot Magnus Gabriel De la Gardie. Han 
kunde icke, som sin motståndare, hålla granna tal, men han 
kunde ge besked rakt på sak, och det blev något av, där han 
satte in sin arbetskraft. Det var just egenskaper, som Karl 
XI värderade. »Han är en hjälte i krig som i fred; han duger 
till allt», sade konungen om honom. Hans rättframma upp- 
trädande, hans förakt för yttre artighet och ceremonier var 
just i Karls smak. 

Konungens maning till sitt folk att spänna krafterna till 



KRTGF.T MED DANMARK 1675 — 1070. 



173 




Johan Gyllenstierna. 
Samtida kopparstick. 



Sveriges försvar hade funnit genklang. Segern vid Halm- 
stad hade återgivit svenskarne tron på sig själva och tilliten 
till sin konung. Däri låg det största värdet av detta i och för 
sig mindre betydande slag. Mången gammal krigsbuss, som 
under Sveriges fanor tjänat både i Tyskland, i Polen och i 
Danmark, vände nu »av gammal vana och kärlekshug till fä- 
derneslandet» tillbaka till sitt regemente. 

Konungens djärva plan gick ut på att återtaga Skåne. INIed 
15,000 man ryckte han över landskapets gräns. !\Iycket fingo 
trupperna lida av höstens köld och det ideliga regnandet samt 
av bristen på livsmedel i dessa nejder, där människorna flytt 
till skogs. Mången natt måste svenskarne tillbringa under bar 



171 DEN BLYGE YNGLINGEN, SOM BLEV ENVÅLDSHÄRSKARi:. 

hiinniel, ulan föda och ulan eld att värma sig vid. Folket 
sjuknade i massor, och erfarna män avrådde konungen från 
alt under sådana förhållanden äventyra en drabbning. Men 
Karl skrev till en av sina generaler: »För oss finnes ingen väg 
annat än rakt på fienden, varhelst han må vara.» 

Det efterlängtade tillfället till dralibning vek emellertid 
undan ena gången efter den andra, ty danskarne drogo sig 
överallt tillbaka ulan slrid. Omsider hade svenska hären 
kommit ned till Kävlinge å, södra Skånes största vattendrag. 
I lären hade nu genom sjukdomar samniansmält till föga mer än 
hälflen. »Folket dog i massor», berättar en samtida, »så att 
vapenhusen kring lägret blevo uppfyllda med döda kroppar.» 
På andra sidan ån stod fienden i en ställning, som syntes 
oangriplig, och i sin rygg hade svenskarne också fiender, »de 
ogudelige snapphanar». Skogarna voro fulla av dessa »blo- 
diga människor», vilka tillsammans med danska strövkårcr 
avskuro svenskarne från förbindelsen med hemlandet. I detta 
förtvivlade läge beslöt Karl XI att våga den avgörande drabb- 
ningen. Att segra eller stupa med ära var hans fasta föresats. 

Beslutet mottogs av såväl befäl som manskap »med olro- 
1ig lust och fröjd», säger ett åsyna vittne. De sjuka fingo lik- 
som nytt liv och släpade sig fram till sina platser i ledet. Det 
var ett ytterst vågat företag, detta att med en armé, i vilken 
både folk och hästar voro utmattade av umbäranden och 
strapatser, gå över en bred och djup flod för att anfalla en bak- 
om denna uppställd fiende, som både var överlägsen till an- 
talet och bättre rustad. j\Ien hade Karl XI nu följt de be- 
tänksammes råd och gått tillbaka över gränsen med resterna 
av sin här, så hade missmodets anda ohjälpligen gripit svenska 
folket och allt hopp om att återtaga Skåne varit ute. 

Natten mellan den 3 och 4 december gingo svenskarne över 
isen på Kävlinge å under iakttagande av så sträng tystnad, 
att danskarne ingenting märkte förrän just i daggryningen, 
när nästan hela armén hunnit över. Men nu gällde det för 
de våra att raska på, ty närmaste målet var att uppnå höjderna 
vid Lund, där man kunde intaga en fördelaktig ställning, som 
danskarne naturligtvis också skulle försöka l)cmäkliga sig. Del 
blev en formlig kapplöpning mellan de båda fientliga linjerna i 
den kalla vintermorgonen. .lu närmare man kom de eftersträ- 
vade höjderna, dess mernärmade sig också arméerna varandra. 



KRIGET MED DANMARK 1675 1670. 175 

Svenskarnes högra flygel och danskarnes vänstra, anförda 
av sina konungar, hunno först fram och började striden, 
just som solen gick upp över den snötäckta slätten. Karl 
stormade fram i spetsen för de sina, ropande: »Kommen ihåg, 
att I aren svenskar!» Hans häst fick ett skott i pannan, så 
att han »därav blev något oregerlig», och kulan studsade upp 
mot konungens hatt, men Karl besteg en ny springare och 
blandade sig åter i det vildaste handgemänget. Han var, be- 
|rättar Hakvin Spegel, »alllid främst uti spetsen, eldande sitt 
folk». !Mcn sin oförfärade manlighet visade han dock »med 
ett glatt, ljuvligt och leende ansikte». 

Efter flere hårda sammandrabbningar upplöste sig dan- 
skarnes vänstra flygel slutligen i flykt. I vild panik störtade 
de flyende ned på Kävlinge å. Men nu hade dagsmejan tinat 
upp isen; den brast på flere ställen, och hundratals människor 
och hästar drunknade. »Följande dag», berättar en svensk 
officer, »var en sällsam, ömklig syn att skåda, ty ur strömmen, 
som då åter frusit, syntes här en halv människokropp, där ett 
huvud, en arm eller ett ben sticka upp över ytan mellan döda 
hästar och andra föremål.» 

I stridsivern hade Karl med sin högra flygel förföljt dans- 
karne nära en halv mil utan en aning om hur det gått för cen- 
tern och vänstra flygeln. Men nu bär det av tillbaka till slag- 
fältet så snabbt hästarna förmå springa. Där pågår striden 
alltjämt »med oerhört dån och knastrande». Karl hinner fram, 
just som hans uttröttade krigare hålla på att överväldigas av 
fienden. I stället för det sista förkrossande anfall, som de nu 
vänta sig från danskarne, få de till sin häpnad se en del av fien- 
dehären göra helt om och marschera åt annat håll: konungen 
är där! Med fara för eget liv tränger han sig igenom en öpp- 
ning i det danska rytteriet fram till sin sviktande center och 
vänstra flygel. Vid åsynen av sin tappre konung livas krigarne 
till nytt mod. »De kände sig som de lyckligaste i världen att 
få följa honom i döden», säger en av dem, och fastän döds- 
trötta gingo de mot fienden som »rytande lejon». 

Danskarne tveka ett ögonblick, mot vilken av de fientliga 
avdelningarna de skola vända sig — då anfalla svenskarne 
på en gång från alla sidor. Det blir en mördande kamp. Fien- 
dens slagordning tränges ihop till en klump. Rytteriet räddar 
sig genom flykt, men fotfolket hugges ned eller tages till fånga. 



ITfi DKN BLYG1-: YNGI.INGEN. SOM BI.EV ENVÅI.DSHÄRSKARE. 




Karl XI på andahisicrn Briljuiil i sliujcl vn! J.iaul. 
Oljemålning av Ehrcnstrahl. 

Med klappande hjärtan hade svenska fångar från danska 
fångskepp i Öresund åsett striden — så klar var dagen. Vår 
sagesman är den förut omnämnde översten Nils Skytte, som 
några veckor efter slaget blev utväxlad ur fångenskapen. , 

Slaget vid JvUnd var ett av de blodigaste, som svenska trup- 
per utkämpat. Hälften av de stridande å vardera sidan låg 
på valplatsen, där snön färgats röd av deras blod. Somliga 
svenska regementen hade ända till femton eller sexton gånger 
störtat till anfall. Men hade Karl XI ej i sin blinda stridsiver 
begått det felet att förfölja fienden alldeles för långt bort, utan 
låtit den danska flygeln löpa, sedan han väl fått den skingrad, 
och i stället med sin flygel svängt om samt huggit den danska 



KRIGET MKD DANMARK 1675 1679. 177 

centern i ryggen, så skulle segern givetvis vunnits mycket 
tiastigare och utan så stora blodsoffer. Det var nog den tanke- 
gången, som låg bakom den gamle västgötaöversten Per Hiertas 
vresiga ord till sin unge konung, som han vid ett tillfälle av 
ögonskenlig livsfara skall ha räddat: »I förstån intet kronans 
tjänst, som rider från skvadronen», och hans buttra svar på 
Karls deltagande fråga, hur det stod till med hans blessyrer: 
»Viljen I höra gammalt folk och låta bli att rida från oss, kan 
det vara detsamma hur det är med mig.» 

Dagen efter segern blev Karl med sina generaler inbjuden 
till måltid hos den bekante biskop Winstrup i Lund. Bisko- 
pen var en danskfödd man, men när Kristian V under kriget 
sökt förmå honom att sända ut ett cirkulär till Skånes prä- 
sterskap med uppmaning att egga allmogen till avfall från Sve- 
rige, hade han svarat: »Eders Maj:ts herr fader har satt mig 
till biskop här, och så länge Skåne tillhörde honom, har jag 
hållit min ed. Nu är landet under svenska kronan, och jag 
har svurit konung Karl trohet; således är det min skyldighet 
att hålla min ed. Vinner Eders Maj:t Skåne, så är jag alldeles 
danska kronans undersåte. Emellertid täckes Eders kungl. 
Maj:t hava mig ursäktad.» 

Biskopinnan var emellertid danskt sinnad, och den fest- 
måltid, hon låtit tillreda, var av henne egentligen ämnad åt 
en annan konung, som hon väntat sig få hälsa såsom segrare. 
Men fru biskopinnans hemliga tankar inverkade icke på de 
svenska gästernas aptit. 

Genom segern vid Lund hade Karl XI med ett enda slag 
tagit upprättelse för den långvariga skam, som hans förmyn- 
dare dragit över landet. Svenskarne, vilka måst rycka in i 
Skåne liksom i ett främmande land, hade nu fått fast fot i 
detta landskap, och efter nya, sega strider återerövrades dess 
jord bit för bit. 

Den unge konungen, som visat sig så duktig, tog nu ensam 
ledningen av rikets styrelse. Han hade vunnit sitt folks för- 
troende; ingen tordes motsäga honom. 

Den spänning, Karl XI genomlevat, då han kämpade för 
sitt lands och sin egen räddning, gick aldrig ur hans minne. 
Årsdagen av slaget vid Lund högtidlighöll han alltid i sin 
kammare med stilla tacksägelser till Gud. Det heter därom i 

12— i'22S26. Griinberg, Svenska folkets underbara öden. IV. 



178 DEN BLYGE YNGLINGEN, SOM BLEV ENVÅLDSHÄRSKARE. 

en gammal berättelse: »Denna åminnelse begick Hans May.i 
intet, som gemenligen med andra sker, med bankctterande, 
skjutande, musicerande, dansande, bungande^ och harpande 
utan, efter Kristi hälsosamma råd, i Dess kammar inom slutna 
dörrar, med andäktiga sånger, innerliga och hjärteröriga bö- 
ner, ifråh klockan 8 intill klockan 10 om morgonen.» 



I Bohuslän gjorde norrmännen nya infall men utan alt| 
vinna någon varaktig framgång; och på samma sätt gick det 
för dem i Jämtland. Men till sjös blevo danskarne obestritt! 
herrar, sedan svenska flottan efter en hård kamp blivit slagen j 
i Kjögebugt på Själlands ostkust år 1677. Överbefälhava- 1 
ren, den tappre Henrik ?Iorn, var i likhet med Lorenzi 
Creutz oprövad som sjöman, och sammalunda var förhållan-i 
det med en stor del av både befäl och besättning. Därför 
gick det som det gick. 

Litteratur: Gustaf Björlin, Kriget mot Danmark 1675 — 1679 | 
Haft. kr. 3:25; inb. kr. 4:75. 

R. Fåhrteus, Johan Gyllenstiernas riksdagsmannabana | 
(Historisk tidskrift för år 1899). • I 

J. C. v. Hofsten, Johan Gyllenstierna (i hennes bok] 
»Från Sveriges storhetstid»). 

Sten Jacobson, Den Nordiske Kriigs Krönicke, utg. 
af Martin Weibull: haft. kr. 4:50. 

Pehr Johnsson, Snapphanefejden, brev och anteck- 
ningar. 

Arthur Stille, Krislian V i slaget vid Lund (Histo- 
risk tidskrift för år 1898). 

Arthur StiUc, Fälttågen i Skåne 1676— 1679 (Histo- 
risk tidskrift för ar 1901). I 

Arthur Stille: Uggleherarne (Kulturhistoriska med- 1 
delanden, utg. af Kulturhistoriska föreningen för 
södra Sverige. 1897—98. Haft. kr. 2: — ). 

Per Sörensson, Friskyttarna (snapphanarna) under 
skånska kriget (Karolinska förbundets årsskrift för 
år 1916). 

Severin Kjser, Gjeingehevdingen Svend Povlsen og j 
Snaphanerne. i 

Martin Weibull. Johan Adolph Clodts anteckningar' 
(Historisk tidskrift för för 1883). 

Samlingar till Skånes liisloria, lornkunskap och be- 
skrifning 1868—1873, utg. af Martin Weibull; 
haft. kr. 18:— . 

* Trummande. 



fredI 179 

Samlingar uLgifna för de skånska landskapens histo- 
riska och arkeologiska förening af Martin Weibull 
1874—1880: haft. kr. 15:—. 

Skånska samlingar 1891—1895, utg. af Martin Wei- 
bull; haft. kr. 12:—. 



Fred! 

KRIGET med Brandenburg hade gått olyckligt. Ut- 
gången hade ju ej kunnat bli annan, då Sveriges strids- 
krafter i de tyska besittningarna voro lämnade åt sitt 
öde till följd av svenska flottans misslyckade uppträdande. 
Icke förty hade dessa fåtaliga trupper, 6,000 man, dåligt 
utrustade och med illa försedda fästningar att stödja sig på, 
anförda av den snillrike Otto Vilhelm Königsmarck, 
förmått att under tre års fälttåg med beundransvärd seghet 
och under vackra tapperhetsprov hålla sig kvar vid sjökanten, 
ehuru de hade emot sig en koalition, som kunde bjuda dem 
spetsen med 50,000 man. 

Nu skulle det emellertid bli fred, och Ludvig XIV, som 
besegrat alla sina fiender, fordrade, att hans bundsförvant 
skulle återfå allt, vad detta rike för hans skull förlorat. Annars 
hotade han både Danmark och Brandenburg med krig. Han 
behövde nämligen ett starkt Sverige i norra Europa, och han 
stod också i verklig tacksamhetsskuld till sin bundsförvant, 
vars trupper i Tyskland hade givit hans egna arméer luft ge- 
nom att binda en stor del av fiendernas bästa stridskrafter. 
Slutligen tvang han också Brandenburg att återlämna nästan 
alla sina erövringar. Kurfursten fick behålla blott Sveriges 
pommerska besittningar öster om Öder, och ej hela d^tta 
område heller, ty städerna Damm och Gollnow stannade i 
svensk ägo. 

Men uppgörelsen gjordes från Ludvig XIV:s sida med en 
för Sveriges värdighet stötande nonchalans. Å egna och Sve- 
riges vägnar slöt han nämligen fred med Brandenburg i den 
franska staden Saint-Germain år 1679 utan att något 
svenskt sändebud däri deltog. Karl XI skall ha blivit 
sjuk av harm över denna förödmjukelse, och han glömde 
den aldrig. 

Fredsunderhandlingarna med Danmark tog han själv i sin 



180 DEN BLYGE YNGLINGEN, SOM BLEV ENVÅLDSHÄRSKARE. ' 

liand och överenskom med Kristian V att förlägga dem till : 
Lund. 

Den en gång så välmående staden erbjöd nu en hemsk bild 
av krigets förödelse. Universitetet var upplöst och studen- 
terna förskingrade. Brand och plundring hade mer än en gång 
övergått staden, och de flesta husen lågo i aska. Den tyske 
ambassadör, som var medlare på fredskongressen, hade fått 
sig anvisad till bostad ett hus, vilket saknade både dörrar, | 
fönster och nödvändiga husgcråd; och de värsta bristerna i 
måste avhjälpas genom att än här, än där leta fram ett och '. 
annat, som vid plundringarna blivit undangömt. I vilken j 
skriande motsats till detta armod stod ej de svenska och dan- 1 
ska ambassadörernas praktfulla intåg i sexspända förgyllda I 
karosser med en mängd lakejer och pager och eskorterande i 
kavalleril i 

Förgäves yrkade den danska beskickningens huvudman | 
på landavträdelser från Sveriges sida. Frankrikes sändebud, 
som ämnade intaga en ledande ställning på fredskongressen, 
besvarade dessa fordringar med förklaringen »Icke en bit» j 
och föreställde danskarne, att en fransk här på 50,000 man | 
stod redo att om några dagar bryta in i Jylland. Med kraft j 
förde också den svenska ambassadens huvudman, Johan Gyl- | 
lenstierna, samma språk. Och när danskarne förklarade, att i 
kongressen måste sprängas, om man från motsidan var så 
omedgörlig, svarade Gyllenstierna, att då finge det gå därhän. 
Han var fast besluten att i sådant fall söka att genom ett 
fortsatt krig med Frankrikes hjälp för alltid oskadliggöra 
Danmark. 

Danska regeringen märkte snart, att det var allvar med ho- 
telserna, och dess försök att i Paris vädja till Ludvig XIV:s 
»rättvisa och ädelmod» bemöttes med det kyliga svaret, »att 
i statsangelägenheter var det icke ädelmod som avgjorde». 
»Underteckna eller bryta förhandlingarna», det var Ludvig 
XIV:s villkor, och då fanns det för danske konungen ingen 
annan utväg än att underteckna. Freden i Lund slöts år 1679, 
utan att Danmark fick behålla något av Sveriges område. 

För Johan Gyllenstierna, liksom tidigare för Griffenfeldt, 
stod det nu klart, att ett starkt Sverige icke kunde skapas 
utan ett starkt Skandinavien, att med andra ord Sverige och 
Danmark borde stödja varandra i stället för att avundsjukt 



fredI 181 

ura på tillfällen att försvaga varandra, ty i sådant fall »kom- 
ner», såsom han yttrade till de danska sändebuden, »Frankrike 
jller Holland att betjäna sig av deras svaghet, kasta till dem 
;n ringa summa penningar och begagna dem som tatarer. Och 
lär kriget är till ända, hava de bägge konungarne endast rui- 
lerade och förarmade länder, och all kraft är dem då betagen. 
VIen om Sveriges och Danmarks regenter stode i gott förstånd 
ned varandra, kunde de stora ting företaga, och då skulle de 
;j hava av nöden att vara andras legoknektar.» 

I början hade de danska underhandlarne funnit Johan Gyl- 
enstierna frånstötande och storordig, men ju mer de fingo 
itt göra med honom, dess mer kommo de underfund med den 
)vanliga begåvning och viljekraft, som fanns bakom den råa 
)?tan, och dess mer ryckte denna väldiga personlighet dem med 
>ig. Han lyckades också begagna fredsunderhandlingarna 
:ill att grundlägga ett förbund mellan Nordens makter, vilket 
iunde få en genomgripande betydelse för framtiden. De bägge 
:ikena överenskommo att troget bistå varandra mot fiender 
samt på allt sätt befordra varandras intressen, speciellt i fråga 
)m handeln. Särskilda handelsförmåner beviljades svenskar 
i Danmark och danskar i Sverige, »på det deras sinnen desto 
tnera må kunna förbindas och en inbördes förtrolighet och 
vänskap igenom handel och vandel bland dem stiftas». För- 
bundet befästes genom avtal om ett snart äktenskap mellan 
Karl XI och danske konungens syster, Ulrika Eleonora, 
med vilken Karl ingått förlovning kort före krigets utbrott. 

Så hade den politik, Griffenfeldt en gång förfäktat, åter 
segrat över nationalhatet. Genom trycket av främmande 
staters övermod och känslan av egen vanmakt hade Nordens 
länder bragts till insikt om sitt eget bästa. Den stämningen 
blev en hastig ljusglimt i annars av tvedräkt förmörkade tider. 
Men mera blev den ej. 

Vid den tid, då freden ingicks, skyndade sig prästerskapet 
och allmogen i Skåne och Bleking att till Karl XI inlämna en 
»enfaldig supplik», att Hans Maj:t icke måtte straffa dem efter 
som de förtjänade, med stegel och hjul, ty de hade blivit för- 
ledda av danske konungen, som »i månge år sine brev till oss 
avgå låtit, själv personligen esomoftast i våra collatzer^ och 

' Samkväm, kalas. 



182 DEN BI.YGE YNGLINGEN, SOM BLEV ENVÅI.DSHÄRSKARE. 

gillen sig infunnit samt eljes genom sinc utskickade alltid lovat 
och tillsagt med fagre ord, det han ville icke lida, att vi skulle 
längre vara under det svenska ok och träldom, utan han ville 
giva oss härliga friheter och privilegier. Ty han kunde icke 
längre lida det förakt, vilket den danske nation uti kommen 
är, utan han, som en tapper hjälte, ville med kungars, furstars 
och herrars tillhjälp icke allenast taga med makt sina arvlän- 
der igen, som hans förfäder av oförstånd hade bortgivit, utan 
göra hela Sveriges rike sig underdånigt. Och därest vi ville 
göra honom någon motsägelse, skulle han icke skona barnen 
i vaggan, med mycket ner, som framdeles skall uppenbaras.» 

När nu hans krigsfolk kom till Skåne, hade invånarne fun- 
nit rådligast att hålla med den, som lyckan gynnade. »Men», 
heter det, »hans lyckas blomster haver tillbringat oss vid dess 
avfallande en sur och besk frukt, att våra kyrkor och skolor 
äro öde och i det tysta, våra hus och lador tomma, åker och 
äng osådda och ohöstade, vi och våra hustrur och barn i slask 
och ruskväder som oskälige bestar ligga i skog och skyl^» 

Om Hans Maj:t nu ville ge dem nåd, lovade de att för fram- 
tiden aldrig söndra sig ifrån Sveriges rike utan hjälpa till att 
göra dess fiender kraftigt motstånd och förjaga dem ur 
landet. »Och», heter det till sist, »om vi häremot bryta, skall 
icke allenast Guds förbannelse vara över oss och våra barn 
utan våra trogna medbröder i Sverige hava makt att straffa 
oss, att icke en bliver levandes.» 

Den begärda pardonen gavs, och skåningar och blekingsbor 
fingo ånyo avlägga trohetsed till Sveriges krona. 



Tidigare på året hade fred ingåtts med tyske kejsaren, 
och till sist slöts fred även med Holland, i bägge fallen utan 
landavträdelser. 

Litteratur: Magnus Höjer, Öfversikt af Sveriges yttre politik 

under åren 167G— 1680, ett bidrag till Johan Gyllen- 

stiernas historia. (Uppsala universitets årsskrift för 

år 1875.) 

Martin Weibull, Freden och förbundet i Lund 1G79. 

(Nordisk tidskrift för år 1870). 

■ Gömsle. 



EN KONUNG SOM SAMHÄLLS- 
OMSTÖRTARE. 



Inför stora välvningar. 

FREDEN var kommen, men på det Sverige, som skulle få 
njuta av fredens välsignelser, kunde man tillämpa Gustav 
Vasas ord om »ett öde och förlamat rike». Öde hade stora 
»träckor av landet blivit genom krigets härjningar. Franska 
sändebudet ger följande uttryck åt vad han fick se under en 
'esa från Halmstad genom Småland till Karlshamn på våren 
L678: »Man kan icke föreställa sig större elände, än jag sett på 
vägen allt ifrån Halmstad, och dock säger man, att det rika 
skåne skall se ännu värre uti» Lika nedslående äro hans 
ntryck från en resa mellan Skåne och huvudstaden två år sena- 
re. Penningbristen, som redan före krigen verkat förlamande på 
'ikets kraft, hade genom dessa ytterligare förvärrats. »Vårt 
iammarverk är i själatåget», yttrar betecknande en av kam- 
marråden på våren 1679. Från stora sträckor av landet kunde 
eke ett öre' indrivas i skatt, och kammarkollegiets ledande 
nän klagade över att de gjorde sin tjänst »under idkelig träl- 
iom och bekymmer», ty icke blott på ämbetsrummet blevo 
ie plågade av kronans fordringsägare, utan de fingo ej ens i 
sina hem, varken bittida eller sent, vara i fred för dem. Till 
slut måste ämbetsverket rent ut förklara för konungen, att 
såväl kronans tillgångar som dess kredit voro uttömda, och 
att kollegiet »visste ingen tillgång». 

Men liksom på Gustav Vasas tid funnos även nu rikedo- 
mar hos ett stånd mitt i den allmänna fattigdomen. De ofrälse 
tiade aldrig varit nöjda med vad fjärdepartsräfsten gav. Nu 
kunde ej heller konungen vara det. 

Under prövningens tunga dagar hade inom honom mognat 
stt beslut om en grundligare reduktion. Han hade av Johan 
Gyllenstierna styrkts i sin föresats att genom riksdagsbe- 



186 EN KONUNG SOM SAMHÄLLSOMSTÖRTARE, 

slut stadfästa den envåldsmakt, han under kriget tagit sig, 
och genomföra en grundUg reduktion. Endast genom sådana 
medel kunde Sverige bli starkt igen. 

Johan Gyllenstierna fick ej uppleva sina planers fullbordan. 
Kort efter det han till hennes nya fädernesland fört den fur- 
stinna, som var ämnad att bli en ny Margareta Fredkulla för 
Nordens folk, bortrycktes han av en häftig febersjukdom i 
sin mannaålders fulla kraft. Så avbröts hans bana, medan 
han ännu, mänskligt att döma, kunde ha verkat mycket till 
Sveriges och Nordens bästa. Men de planer, som välvts i den 
framsynta mannens huvud, skulle överleva honom. Han lär 
på dödsbädden ha yttrat: »Jag dör nöjd, ty jag vet, att Sve- 
rige skall i många år styras efter mina grundsatser.» 

Men hatet mot den ovanlige mannen tog sig sådana uttryck 
som Dulle-Baners ord om den stora komet, som en tid efter 
Stor- Jans död visade sig på himlavalvet: »Det är», inföll han, 
»ingenting annat än herr Johan Gyllenstierna. Gud vill inte 
ha'n och fan törs inte ta'n; därför får han sväva mellan him- 
mel och jord.» 



Ingen visste, vilka framtidsplaner den 24-årige konungen 
nu ruvade på. Livets hårda skola hade gjort honom till en 
hemlighetsfull tigare. Ensam, stum och outrannsaklig stod 
han vid statsrodret, mannen som bar framtiden inom sig. 



Den märkligaste riksdagen under vår 
stormaktstid. 

Förmyndarräfst. 

TILL den riksdag, som sammankallades 1680, satte ko- 
nungen sitt hopp. Man kände hela landet runt, att här 
stundade viktiga avgöranden, att här skulle fiendskapen 
mellan samhällsklasserna komma till utbrott. En dov och 
tryckande stämning hade bcmäktigat sig sinnena, och kring 
land och rike flögo dunkla rykten liksom stormfåglar, bå- 
dande oväder. 



DEN MÄRKLIGASTE RIKSDAGEN UNDER VÅR STORMAKTSTID. 187 

I själva riksdagskallelsen talades om nödvändigheten av 
att genom ett stärkt försvar trygga rikets säkerhet såsom 
förnämsta skälet till ständernas sammankomst. Men där- 
jämte förekommo antydningar om »åtskilliga andra ri- 
kets angelägna och högviktiga ärenden», varom ko- 
nungen önskade att stånden skulle överlägga. 

Av vad som hände på riksdagen tycker man sig märka, att 
Karl XI och hans vänner omsorgsfullt förberett händelserna 
enligt den planen, att konungens vilja skulle genomdrivas, 
utan att han själv märktes. ]\Ian hade ordnat så, att försla- 
gen till de omstörtningar i vårt gamla samhällsskick, som 
Karl funnit nödvändiga, skulle synas utgå, icke från honom, 
utan från ständerna. Inom de ofrälse stånden kunde konungen 
räkna på en stark majoritet för dessa planer, och på riddar- 
huset ägde han trogna anhängare i en del yngre adelsmän, 
bland vilka hans vapenbröder från skånska kriget Hans och 
Axel Wachtmeister voro de främsta. Och i värsta fall sy- 
nes Karl ha varit beredd att möta motspänstighet med våld, 
ty att uppge vad han fann nödvändigt för sitt lands räddning 
kunde icke under några förhållanden komma i fråga. Franske 
ministern berättar vid denna tid, att »konungen håller i Stock- 
holm sitt gardesregemente och har i angränsande landskap 
5 ä 6,000 man under mestadels livländska och utländska offi- 
cerare. Utgången är mycket osäker.» 

Det gamla rådspartiet saknade sina vanliga ledare. Per 
Brahe hade dött några dagar före riksdagens början, och Mag- 
nus Gabriel De la Gardie stannade kvar på sina gods, tills det 
stora avgörandet redan ägt rum. Andra framstående opposi- 
tionsmän hade genom kungliga uppdrag blivit avlägsnade 
från huvudstaden. 

Ett förebud till vad som komma skulle var Karl XI:s val 
av lantmarskalk — det var nämligen konungen, som utsåg 
adelns talman. Till denna viktiga post nämnde han Klas 
Fleming, son till Herman Fleming, som högadeln störtat 
tjugu år förut. ^ 

I den kungliga propositionen erinrades om rikets lidanden 
genom kriget. Det liknades vid »ett skepp, vilket utur sjönöd 
och sjöfaran omsider lyckeligen uti hamnen är kommet, men 

^ Se sid. IIG. 



188 EN KONUNG SOM SAMHÄLLSOMSTÖRTARE. 

således, att det reparation och förbättring behöver». Men 
härför tarvades fredslugn; och för att kunna bevara det måste 
man stärka försvaret både till lands och till sjös. Konungen 
hemställde nu till ständerna att överlägga om medlen så väl 
härtill som till fäderneslandets förkovran i allmänhet. Det 
var allt. Härav kunde ju ingen sluta sig till vad som nu skulle 
ske. Propositionen var så rymligt tilltagen, att den i själva 
verket innehöll anledningar för ständerna att framställa snart 
sagt vilka förslag som helst till ordnande av drätseln. 

Så började då den 6 oktober överläggningarna. 

Först diskuterades om behövliga skattem.edel till flottans 
förstärkande. Sedan man hållit på därmed en god stund utan 
att »komma till något visst slut», steg plötsligt generalami- 
ralen Hans Wachtmeister upp och yttrade, såsom protokollet 
berättar, »att om räkenskapen gjordes för administra- 
tionen i Kungl. Maj:ts omyndige år, så torde utvägar 
finnas, att ingen eller fast ringa kontribution^ härefter 
behöves, eftersom det omöjligen kan annorlunda vara, än 
att riket efter så många års fred måtte hava samlat en vacker 
fond av medel. Därigenom kunde man ock finna rätta tråden 
av de missbruk och den oreda, som vid administrationen hava 
förelupit.» 1675 års kommission borde alltså framlägga redo- 
görelsen för sin granskning av förmyndarnes förvaltning. 

Det var stridssignalen. Riddarhuset var sprängt i två fient- 
liga läger, och i protokollet heter det: »Denna proposition 
blev med något sorl i förstone upptagen och diskuterades över.» 

Hans Wachtmeister gav naturligtvis icke med sig. »Skall 
det», återtog han, »gå härefter som härtill, så hjälper ingen 
kontribution, utan är så gott kasta't i havet — det bottnar 
intet vad vi göre.» 

Rikstygmästaren Per Sparre, som var De la Gardies svå- 
ger och rådspartiets främste talare på denna riksdag, försökte 
med sina vänners hjälp avvärja stöten genom att draga in ko- 
nungens person i diskussionen: Hans Maj :t kunde misstycka, 
yttrades det, att riksdagen inblandade sig i frågan om kom- 
missionens redovisning. Men från reformpartict kom svaret i 
lantmarskalkens ryktbara ord: »Det är ingen, som bör tvivla 
därom, att Hans kungl. Maj:t ju gärna vill och önskar, att allt 

* Bevillning. 




Hans Wachlmeister. 
Samtida målning. 



190 EN KONUNG SOM SAMHÄLLSOMSTÖRTARE. 

mä gå väl. INIen Hans kungi. Maj:t kan intet göra allt 
allena. Därföre lärcr det icke misshaga Hans kungl. ]\Iaj:t, 
det ständerne uti underdånighet begära att få efterse, luiru- 
ledes Kungl. I\Iaj:ts disposition^ är av vederbörande vorden 
efterlevder.» 

Resultatet av diskussionen blev, att adeln beslöt att i denna 
fråga överlägga med de andra stånden. Följande dag ägde 
dessa överläggningar rum, på riddarhuset, dit tvenne utskott, 
ett från präste- och ett från borgarståndet, kommo upp, »men 
böndren voro den gången intet med» — heter det i protokol- 
let. Överläggningarna slutade med att både präste- och bor- 
garståndet instämde i Wachtmeisters förslag. Efter ett par 
dagars hetsiga ordbyten inom adeln, stundom överröstade 
av allmänt sorl, kommo ständerna till slut därhän, att man 
uppsatte en för alla stånden gemensam skrivelse till konungen 
med anhållan om att komanissionens undersökning slutfördes, 
och att förmyndarregeringens medlemmar måtte få tillfälle 
att förklara sig beträffande vad som lades dem till last. 

När förslaget till skrivelsen skulle föredragas på riddarhu- 
set — det var den 13 oktober — fick även ett utskott från bön- 
derna vara med. Sedan skrivelsen upplästs, yttrade lantmar- 
skalken: »Om I, dannemän, aren nu med oss ense uti detta, så 
vilje vi samtelige ständerna nu gå upp till Kungl. ]\Iaj:t och 
övergiva skritten.» 

»Bonden svarade ja», heter det i protokollet. Så var den sa-i 
ken klar, och bönderna togo avträde. 

Nu steg Hans Wachtmeister upp och påpekade, att »uti 
skriften står, att regeringen må få förklara sig». Han hem- 
ställde nu, om icke, till att få verket till hastigare slut. herr 
lantmarskalken vid skriftens övergivande kunde munteligen 
av Kungl. Maj:t begära, att ständerna måtte få utvälja en 
fullmyndig rätt, som detta till en viss tid avdömde, så att 
saken under nuvarande riksdag måtte efter Sveriges lag och 
riksens rätt komma både till doms och exekution.»-'' 

Så hade den mannen återigen kastat ut en brandfackla. i 
Om någon dom hade ju aldrig varit tal i överläggningarna 
med de andra stånden, blott om en redogörelse, och det fram- 
hölls också av rådspartiet. Men Wachtmeister gjorde gällande, 
att hans förslag överensstämde med Kungl. Maj:ts syftemål' 



' Förordning. — - Domens verkställighet. 



DEN MÄRKLIGASTE RIKSDAGEN UNDER VÅR STORMAKTSTID. 191 

och intresse; och en av hans meningsfränder gick ännu längre 
och ordade om att adchi icke borde tveka vid »det som Kungl. 
Maj:t så allvarligen befallde». 

Man kan ej förtänka ståndet, att »härvid ett tämmeligit 
sorl och tumult uppkom». Hans Wachtmeister och Per Sparre 
fattade bägge eld och »kommo till en tämmelig contest^ emot 
varandre», såsom det heter i protokollet. »Och eftersom herr 
Hans Wachtmeister föll herr rikstygmästaren i talet, besvä- 
rade herr rikstygmästaren sig, att efter han intet ohindrat 
finge säja sin mening, vore det bäst gå sin kos. Varuppå herr 
Hans Wachtmeister svarade, att han det väl kunde göra och 
den, som intet vill bliva inne, kan väl gå ut. 

Herr Per Sparre svarade: 'Det är intet maner att låta visa 
sig på dörren.' 

Herr Hans Wachtmeister genmälte, att han viste ingen ut; 
men den som intet ville bliva inne, han kunde gå ut. Det som 
vore proponerat, vore skäligit och måste ske, evem som 
vore däremot. 

Såsom humeurerne syntes vara emellan desse herrar täm- 
meligen upphettade, lade herr lantmarskalken sig däremellan.» 
Han fann nämligen tiden inne att avgöra frågan. Adelns 
beslut blev, att ingenting om domen skulle »varken uti 
skriften insättas eller munteligen förebäras Hans kungl. 
Maj:t.» 

Rådsherrarne kunde draga en lättnadens suck. 

Men dyningarna efter stormen gingo höga. Där stod en 
överste Nödingh upp och »besvärade sig högeligen över att 
den funnes på riddarhuset, som hotade dem både med över- 
hetens och andres namn och hotade, att om de intet tala så 
och så, så skola de bliva markerade- hos konvmgen och Wacht- 
meister». Han bad nu, att ridderskapet och adeln måtte taga 
honom i sitt hägn och beskydd, ty han hade »intet så talat, 
att han borde bliva hotader varken med konungens onåd eller 
någon annans». 

På uppmaning att namngiva den han åsyftade nämnde han 
generaltullförvaltaren Cronschöld. Den sålunda utpekade 
ville ej förneka, att han till en del ståndsbröder, »som intet 
förstodo och hade rätt fattat saken», kunde ha »sagt att den. 



Strid, ordskifte. — * Utpelcude, angivna. 



192 EN KONUNG SOM SAMHÄLLSOMSTÖRTARE. 

som talar emot konungens intresse, han kan bliva noterad». 
Men för övrigt gav han Nödingh skulden: det var översten, 
som hade sökt stifta oenighet genom att komma till honom 
och »göra buller» och beklaga sig över »att de intet såsom 
frie adelsmän få fritt tala, utan om någon talar något och det 
intet behagar herr Wachtmeister, så vet man intet, varest 
man är». Cronschöld hade då frågat Nödingh, vad han hade 
att klaga på Wachtmeister, och sagt, att det skulle Wacht- 
meister få veta. 

Cronschölds utredning hjälpte emellertid icke, utan han 
fick »ett stort alarm och animositet emot sig>, och här och 
där »ropades, att den, som säjer, att vi tala emot konungens 
intresse, den säjer som en skälm. Särdeles», fortsätter proto- 
kollet, »steg amiral Horn till nedre bordändan, säjandes sig 
hålla den för en skälm, som säjer, att de tala emot konungens 
intresse, och den som hotar dem med konungens onåde och 
att bliva noterade. Vi äro alle så välsinnade emot vår konung 
som trots någon annan — sådant folk bör man lyfta ut genom 
fönstret.» 

Häri instämde med kraftig stämma och livliga åtbörder 
rikstygmästaren Per Sparre. Men både Hans och Axel Wacht- 
meister och flere andra togo Cronschölds parti, »säjandes ho- 
nom hava talat som en ärlig man». Hans Wachtmeister för- 
klarade, »att därest Cronschöld intet hade redan så talat, så 
ville han tala't», och lät inte imponera på sig av ropet, »att 
han vore värd att hävas ut ur riddarhuset». Generalamiralen 
sade för resten i sin tur »tämmeligen hårda ord» åt Nödingh 
och dennes anhängare samt lovade att i sinom tid taga re- 
vansch. »Medan detta påstod, underlät intet herr lantmar- 
skalken att förmana ridderskapet och adelen till enighet och 
att alla ville bearbeta till det allmänna bästa; hade den ena 
eller andre något att söka^ emot en eller annan, så kunde så- 
dant ske lagligen.» 

Detta var den 13 oktober, och samma dag gick lantmar- 
skalken i spetsen för deputerade från alla fyra stånden upp 
till konungen och överlämnade den efter så mycken strid 
tillkomna skriften. 

Några timmar senare sände Karl XI bud efter talmännen 

' Klaga. 



DIN' MÄRKLIGASTE RIKSDAGEN UNDER VÅR STORMAKTSTID. 193 

för de tre högre stånden och yttrade till dem, att Hans Maj:t 
omed nåder låtit sig skriften behaga» och ville visa riksens 
^ständer samma förtroende nu som vid kröningsriksdagen i 
Uppsala. »Därföre», sade konungen, »mage ock riksens stän- 
der själve utnämna visse personer av vart stånd, vilka såsom 
domare saken avgöra och med dom avhjälpa skola.» 

Det dröjde i två dagar, innan konungens svar genom lant- 
marskalkens redogörelse blev bekant för riddcrskapet och 
adeln. Budskapet verkade såsom ett förlamande åskslag. 
Protokollets ord tecknar situationen med åskådlig kraft: 

»Över denne proposition var en liten stund nästan helt 
tyst, så att ingen talade.» 

Omsider sade rikstygmästaren herr Per Sparre: »Jag tycker, 
att vi böra ännu reflektera på^ skriften och vad däri står, näm- 
ligen att regeringen och rådet mage få förklara sig, ty det 
kan hända, att Hans kung 1. Maj :t in tet haver rätt fattat 
meningen av skriften, efter såsom ständerne uti skriften 
intet begära dom, utan att riksens råd mage få förklara sig 
på skriften.» 

Men lantmarskalken hade andra synpunkter att framlägga: 
»Fast ständerne hava satt uti skriften, att riksens råd mage 
förklara sig, så haver det likväl behagat Kungl. Maj:t själv 
förordna saken till doms, och att ständerne mage utnämna 
domare. Jag vet intet, huruvida vi kunna eller töras förändra 
Kungl. Maj:ts vilje.» Hans Maj:t hade nu, fortsatte talaren, 
funnit, att bästa utvägen till befordrande av rikets välfärd 
vore den, »att ständerne förordnade en fullsittande rätt». 
Däcpå hade konungen ock befallt, att ständerna skulle ut- 
nämna vissa personer som bisittare i samma rätt. »Sådan 
Kungl. Maj :ts vilja kunna ständerna intet säja emot», 
framhöll han. Och både Hans och Axel Wachtmeister in- 
stämde i att »det står oss intet till att hindra Kungl. Maj:ts 
vilja». 

Per Sparre ville dock icke ge sig. »Ingen», genmälte han, 
»vore så obetänkt att stå emot Kungl. Maj:ts befallning; men 
när Kungl. Maj:t saken tilläventyrs intet haver fullkomme- 
ligen och kanske rätt fattat, så kunde det än remonstreras^ 
Kungl. Maj:t.» 



^ Gå tillbaka till, draga oss till minnes. — ^ Påpekas för. 
13—'J22S26. Grimberg, Svenska folkets underbara öden. IV. 



194 EN KONUNG SOM SAMHÄLLSOMSTÖRTARE. I 

Och då Hans Wachtmeister erinrade honom om att man 
redan fått Kungl. IMaj:ts tydliga befaUning, och att man där- 
för icke kunde »falla Kungl. Maj:t besvärlig vidare», så fram- 
kastade Per Sparre en annan möjlighet, nämligen den: »Hans 
kungl. Maj: t kan ock vara för led der», ett yttrande, som 
uppkallade Hans Wachtmeister att fråga: »Vem menen I 
hava förlett Hans kungl. Maj:t? Det masten I bättre uttyda.» 

Per Sparre svarade: »Att Hans kungl. Maj:t kunde bliva för- 
ledder, det ville han bestå, ty Hans Maj:t vore en människa.» 

Efter en både långvarig och het diskussion, varunder Hans 
Wachtmeister erinrade ridderskapet och adeln om att man haft 
»exempel förr, att ständerne hava dömt emellan konungen 
och höge herrar», framställde lantmarskalken saken till av- 
görande genom omröstning. Denna tillgick så, att var och 
en av de tre klasser, i vilka riddarhuset var indelat, avgav sin 
röst efter pluraliteten inom klassen. Första klassen bestod 
av grevar och friherrar, den andra av dem, som kunde visa, 
att någon av deras förfäder beklätt rådsämbetet. Dessa bägge 
klasser bildade tillsammans högadeln. Tredje klassen ut- 
gjorde lågadeln. 

På lantmarskalkens fråga, »om vi skola följa Kungl. ]\Iaj:ts 
ordres att förordna visse personer till domare», svarades ja- 
kande först å tredje klassens vägnar, sedan, av Hans Wacht- 
meister, å andra klassens. Slutligen framfördes första klassens 
votum av Per Sparre med dessa smärtefyllda ord: »Vi måste 
vara av samma mening.» 

Därefter företogs inom adeln, liksom hos de övriga stånden, 
val av ledamöter i den nya, dömande kommissionen. 

Det första stora beslutet på denna riksdag, beslutet om 
förmyndarräfst, hade genomdrivits. 

Reduktionen. 

Redan följande dag kom riksdagens andra stora fråga 
upp. Den gällde en ny reduktion. För att förstå stri- 
dens gång måste man känna till de motsatta intressen, 
som söndrade den fattiga lågadeln från den rika högadeln. 
Vi ha redan märkt dem under debatten om förmyndarräfsten 
och hört dem utmynna i hotelser att kasta ut motståndare 
genom fönstret. Men det var ganska länge, som det ej varit 



DEN MÄRKLIGASTE RIKSDAGEN UNDER VÅR STORMAKTSTID. 19:") 

riktigt väl beställt med endräkten inom rikets främsta stånd. 

Lågadelns män, som icke ägde några stora gods, hade blott 

sina löner som ämbets- och tjänstemän att leva av. Det blev 

! just de, som närmast drabbades av de högadliga förmyndar- 

' nes vanvård av rikets penningväsen. Bittert härmade dem ock 

j grevarnes fordringar att, oavsett ålder och ämbete, vid offent- 

j liga och enskilda samkväm ha försteget framför andra adels- 

\ män. Det kunde ju ej annat än betecknas som oförsynt, när 

bördsstolta grevliga och friherrliga spolingar, som ej voro 

torra bakom öronen, kommo med anspråk på att både i sta- 

. tens tjänst och i umgängeslivet ha försteget framför gamla äm- 

1 betsmän, som grånat i sina värv.^ Man kunde få höra dem 

i pocka på att vid »likprocessioner» och andra tillfällen gå före 

' gamla berömda generaler, sådana som Rutger von Ascheberg. 

Denna företrädesrätt påstodo de att deras förfäder köpt åt 

I dem med sitt blod. 

I Ej att undra på att de sålunda förfördelade kände det, »så 
att en kan vräka värjan i den andra», såsom orden en gång 
föllo på riddarhuset vid diskussion om denna fråga. 

När en gång på 1660 års riksdag en adelsman talade så vac- 
kert om forna tider, då inga rangtvister funnos utan alla av 
ridderskapet och adeln »levde endräkteligen och roligen till- 
sammans som systrar och bröder», förstördes intrycket av de 
hjärtevinnande orden genom en nittonårig greve Oxenstierna, 
som »något nesligen» yttrade, att han icke ämnade ge någon 
landshövding försteg före sig. Det fanns emellertid de, som 
försökte lära ynglingen veta hut och läto honom få höra, »att 
han först skulle bli en karl och resa dit blykulorna vanka, 
förrän han sådant barnsligen talar». 

En gång hände det den gamle, om riket högt förtjänte ge- 
neral Helmfelt, som ärofullt deltagit i Sveriges krig alltsedan 
Lennart Torstenssons dagar, men vars fader varit »endast» 
borgmästare i Stockholm, att han blev utmanad av en stryk- 
täck greveyngling, därför att generalen vågat gå före greven 
i en likprocession. Helmfelt vände sig då med milt över- 
seende till dem, som framförde utmaningen, med orden: »Jag 
ber herrarne förmana ynglingen att han håller sig stilla. Jag för 
min del har så ofta slagits mot riksens fiender och har därav så 
trälgångna^ händer, att jag i dem ej mer känner någon klåda.» 

> Jfr Bd III: 466. — * Hårdnade, med valkar i. 



196 EN KONUNG SOM SAMHÄLLSOMSTÖRTARE. 

Lågadelns harm åtciijuder i Ekeblads brev, då han talar om 
dessa högadliga »knåpar, som tycka de ha gjort en alltför stor 
nåd, när de ha en gång sett på en». 

Mera enbart löjligt verkade det, när små grevllga barn, som 
»nyss kommit från ammorna», skulle ha försteget framför äldre 
personer, hur framstående dessa än månde vara. Den förut^ 
omnämnda episoden med Per Brahes nioåriga dotter Elsa 
Beata talar för sig själv. 

Dessa löjliga rangtvister gåvo både riddarhuset och rådet 
långvarig och ofta återkommande sysselsättning, och på 1664 
års riksdag framkallade de så stormiga uppträden, att lant- 
marskalken måste säga, att »om de icke bättre ville hålla hand 
över sitt riddarhus, än härtill skett är, utan fara fram med så 
heta expressioner- och sitta som på en krog, så är bättre vara 
från riddarhuset». 

Stämningen piggades ytterligare upp av damerna med de- 
ras erkända förmåga att inbördes skapa rangskillnader så 
hårfina, att ofta ej ens det mest skarpsynta manhga öga skulle 
kunnat upptäcka dem. På 1680 års riksdag lyckades de få 
fram en karl att vittna på riddarhuset. Han var ändå överste 
och bar namnet Örneklou. Nu steg han upp och sade, tydligt- 
vis icke utan rampfeber, att han hade »något att påminna, 
som han mente intet skulle stå att förakta». Och det han hade 
på hjärtat befanns gälla kvinnfolkens rang. »I alle andre sta- 
ter», sade han, »är det lag, att hustrun nyttjar sin mans heder; 
men här så är det intet så, utan kommer ens hustru här ibland 
de store släkterne, så bliver hon föraktad, fast mannen är bätt- 
re till tjänsten än de andre. En adelsmans fru, hon må hava 
så hederlig man hon ock kan hava, så bliver hon likväl i sam- 
kvämerne av greve- och friherrefruarna och av deras barn så 
skoffad och föraktad, att hon måste hålla sig dädan.» 

»Härvid», heter det i protokollet, »slogs upp ett stort löje uti 
riddarhuset, blandat med skymfelige ord på överste Örneklou, 
såsom den som läte sig uti en sådan ting bruka. Somlige sade, 
det han intet törs hem till sin liustru, om han intet skaffar 
henne rang; och en stor del av de unge herrarne samlade 
sig kring överste Örneklou och gåvo honom åtskillige pikanta 
ord.»'^ 



' Bd III: 482. — ' Uttryck. — ^ Stickord. 



DEN MÄRKLIGASTE RIKSDAGEN UNDER VÅR STORMAKTSTID. 197 

Men Hans Wachtmeister fann, att saken hade en allvarli- 
gare sida. »Det är intet så löjeligit, att man bör så le åt det 
han talat. Jag vill intet vidare gå än till oss, manfolken», sade 
han, och bad de närvarande icke glömma, hur ömtåliga de 
voro om sin ögen värdighet. Icke förty måste han beträffande 
kvinnfolkens rang sluta med att »som salig konung Karl Gus- 
tav bekänna, att göra rang emellan fruntimbret vore en så 
svår ting, att han förskräcktes därföre. Därföre är det ock 
ännu blivet ogjort, som det ock bäst är.» 

Diskussionen fortsattes emellertid länge och väl »med löje 
och inblandat pikanteri på Örneklou». 

Karl XI, som slutligen ordnade frågan om männens rang 
efter den grundsatsen, att ämbete skulle gälla framför 
stånd och börd, föreskrev »angående rangen emellan kvinn- 
folken, att hustrun följ er mannens tjänst». Men för de ogifta 
kvinnorna stadgade han knipslugt nog: »De, som ogifte äro, 
hava rang sinsemellan efter åldren och som de äro gamle», 
ett domslut, som bör ha förädlat de ogifta damernas inbör- 
des kamp om första rummet till en uppbygglig tävlan om 
sista platsen. Åtminstone sedan de nått nitton vårar. 



Det fanns således brandämnen hopade på riddarhuset, 
när frågan om en ny och mera omfattande reduktion väck- 
tes. Lågadeln hade i allmänhet ingenting att förlora men allt 
att vinna på en godsindragning, som skulle späka de över- 
modiga grevarne och friherrarne samt giva kronan medel att 
ordentligt betala ämbetsmännen deras löner. 

Signalen till strid gavs emellertid denna gång icke inom 
riddarhuset utan kom från bondeståndet — den som stod 
bakom såg man ej. Bönderna började med att sända ett ut- 
skott till präste- och borgarstånden med förfrågan, om dessa 
ej ville gemensamt med dem verka för reduktion av adelns 
gods. Snart voro de tre lägre stånden inbegripna i livliga 
överläggningar med varandra genom utskott, som oupphör- 
ligt kommo och gingo. Frukten visade sig i en till konungen 
ställd skrivelse, vari de tre stånden förklarade, att riket ej 
kunde hjälpas upp ur sitt ekonomiska förfall genom ökade 
skatter, ty allmogen förmådde ej bära tyngre bördor. Enda 



198 EN KONUNG SOM SAMHÄLLSOMSTÖRTARE. 

utvägen vore, att kronans bortförlänta gods åter indroges till 
statskassan. 

Rådsherrarne hade vetat om vad som förehadcs men för- 
spillt en dyrbar tid med fruktlösa överläggningar. De hade 
ej mod att taga det steg, som kanske kunnat besvärja stormen 
i enlighet med Göran Gyllenstiernas^ varning: »Jag befarar, 
att om cdra excellenser icke visa sig vilja något af stå, så lära 
ständerna göra det som värre är och taga bort allt.» Slutet 
på de långa överläggningarna blev — för att anföra ett av 
rådsprotokollen — att »deras excellenser stego upp och slöto 
intet vis[s]t». Deras enda utväg blev att anropa konungen, 
att han »måtte detta uppväxande ovädret med kunglig makt 
och myndighet dämpa» — med vilken påföljd är lätt att inse. 

På riddarhuset skulle huvuddrabbningen stå; konungen 
överlät nämligen åt adeln att själv besvara de andra ståndens 
krav på reduktion. 

En storm av förbittring över deras beteende bröt genast lös, 
och Per Sparre ville, att man skulle hos Kungl. Maj:t begära 
en undersökning, vem som ingivit bönderna detta, »ty intet 
bondehuvud haver gjort den skriften», sade han. Andra med- 
lemmar av ståndet uttalade den önskan, »att icke på riddar- 
huset funnes de, som spelade under täcke med de andre stån- 
den». Från högadligt håll kunde man ej nog beskärma sig 
över de ofrälscs oförsynthet att på detta vis angripa rättig- 
heter, som adelns förfäder »genom dygd och ära, med stort ar- 
bete och livsfaror, förvärvat sig». »Intet hava de andre stän- 
derne blottställt sig så högt uti fara och möda för Kongl. Maj:t 
och riket, som detta ståndet haver gjort», yttrade en av fri- 
herrarne. Och det påstods, »att prästerna och de andre, sär- 
deles borgarne, leva fast mera kräsligen än ridderskapet och 
adelen; hava också under sig kronans egendom, så att de intet 
hava något fog att sålunda gripa ridderskapet an». 

Det beslut, man omsider kom till, gick ut därpå, att ett ut- 
skott av ståndet skulle uppsätta en vederläggning av de 
ofrälse ståndens skrift. 

På eftermiddagen samma dag, den 26 oktober, var lantmar- 
skalken uppe hos konungen. Hans Maj.ts yttrande vid detta 
tillfälle framfördes dagen därpå av Fleming till adeln, och 



' Johan Gyllenstiernas broder. 



I DEN MÄRKLIGASTE RIKSDAGEN UNDER VÅR STORMAKTSTID. 199 

dess innehåll var, att Hans Maj:t »mycket ogärna förnimmer 
detta missförståndet emellan ridderskapet och adelen och de 

: andre ständerna, och att Kungl. Maj:t gärna skulle styra allt 

f till det bästa». Hans Maj :t förväntade emellertid, att ridder- 
skapet nu behj artade »rikets närvarande släta tillstånd» och 

[så mycket verksammare ville bispringa Kungl. Maj:t och 

j staten. 

Men även inför konungens maning förstockade sig högadelns 
män. För dem var vederläggningsskriften allt. 

Den 29 oktober skulle den vara färdig. Adeln var samlad 
för att höra den uppläsas. Men utskottets ledamöter måste 
meddela, att de ännu ej hunnit fullborda aktstycket. Då 
gick Hans Wachtmeister åter till anfall. »Vartill skall den 
vederläggningen gagna?» utropade han. »Bliver staten lisad 
genom denne skriften?» 

Per Sparre genmälde: »Vi hava störste skäl i världen att 
visa Kungl. Maj:t ständernes ofog, och att Kungl. Maj:t intet 
matte tillåta, att de andra stånden få inblanda sig i det, som 
angår ridderskapet och adelen; det kommer dem intet vid. Vi 
vilja bedja Kungl. Maj:t, att de nu således mage bliva åtvar- 
nade, att de härefter intet mage således gripa oss och vår egen- 
dom an. Sker det intet, så få vi väl se, vad därpå följer — vi 
få aldrig någon riksdag vara i frid för dem.» 

Wachtmeister svarade: »De tre stånden hava förent sig att 
styrka konungens och riksens rätt; det borde vi göra framför 
dem. Konungen lärer intet vara tjänt med vår vederläggning; 
och inleda vi härigenom en tvist med de andre ständerne, som 
kan vara många tider. Därmed är riket intet hulpet utur den 
nöd, som det nu sticker uti, ej heller svare vi därigenom på ko- 
nungens proposition, vartill vi likväl äro sammankallade. 
Mig tyckes bäst vara att gå allt det förbi, som kan 
hålla upp slutet, och ju förr ju hellre av oss själve 
förena oss till det, som de andre tre stånden ändå 
lära tvinga oss till. De store länen, greveskapen, 
friherreskapen och mera sådant måste konungen 
hava igen. Däremot förvänta vi den nåden av Kongl. 
Maj:t, att Kongl. Maj:t varder de fattige således 
anseendes, att de, som intet hava fått mycket och 
kunna kanske hava 10 ä 20 eller någre hundrade dal er 
silvermynts ränta, mage sådant få behålla. Men de 



200 EN KONUNG SOM SAMHÄLLSOMSTÖRTARE. 

andres, såsom de varigenom riket är försvagat, de måste 
tagas igen. De tre ständerne hava vist oss, vad vi hava bort 
själve göra.» 

Så var det sagt, det avgörande ordet, hksom helt löst och 
tillfälligtvis och dock med klar beräkning av både förutsätt- 
ningar och verkningar. När adeln ej ville göra ett frivilligt 
anbud, måste frågan föras fram på annat sätt, och därvid 
byggde konungen och hans män på spänningen mellan inne- 
havarne av de stora förläningarna och ägarne av små egendo- 
mar. 

Från lågadelns sida var man också genast redo att gripa 
den utsträckta handen. »Yi veta», yttrade Konrad Gyllen- 
stierna, en f rände till Johan Gyllenslierna, »att riket sticker 
i största nöd och alla tjäna utan lön och några få sitta och 
hava hela rikets gods inne.» Och då en talare, tillhörande hög- 
adeln, försiktigt och trevande fällde det yttrandet, att man 
väl kunde finna andra medel och utvägar, utropade Kristofer 
Gyllenstierna, Konrads broder: »Säg fram de medlen!» 

Slutligen förtäljer protokollet: »Sedan klasserne häröver 
en tämmelig stund mycket hade sorlat, framsteg överste Örne- 
klou, säjandes, att tredje klassens mesta mening var, att de 
store länen utan respekt på^ någon person, ifrån vad tid det 
ock kan vara, måtte komma tillhakas under kronan.» 

Landshövding Mårten Reutercrantz tillade: »På denna si- 
dan äro ock mesta delen av samme mening, allenast att de 
lägga det därtill, att den, som haver 600 daler s. m:t viss ränta 
eller därunder, må få den behålla.» 

Slutligen yttrade Axel ^Yachtmeister: »Andre klassen är 
av samme mening som den tredje klassen». I\Ien en del pro- 
tester hördes. 

»Vid detta», fortsätter protokollet, »uppsteg uti första klas- 
sen herr Hans Wachtmeister, säjandes: 'Vi, som äro med om 
reduktion, låtom oss stiga upp på en sida och gå upp till 
konungen I' Varmed han ock steg upp och gick någre steg 
framåt golvet. 

Översten herr Erik Soop steg ock upp utur andre klassen, 
sättandes hatten straxt på och käppen i höjden, ropande: 'Så, 
så låtom oss gå I' 

Även i detsamma uppsteg ock rikstygmästaren herr Per 

* Undseendc för. 



DEN MÄRKLIGASTE RIKSDAGEN UNDER VÅR STORMAKTSTID. 201 

Sparre och sade: 'Vi kunna ock gå upp till konungen', 
gåendes tillika med någre flere fort åt dörren. 

Men herr Hans Wachtmeister och de andre, som voro av 
hans mening, vände åter om och satte sig; men herr Per Sparre, 
översten greve Karl Oxenstierna, greve Fredrik Stenbock, 
herr amiral Horn med flere gingo fort av riddarehusets store 
sal upp till slottet. Och befallte herr lantmarskalken sekrete- 
raren att gå efter herr rikstygmästaren och de andre och bedja 
dem komma tillhakas, det ock sekreteraren gjorde. Men de 
ursäktade sig att gå tillhakas utan gingo således fort till 
slottet. 

Därefter bad herr lantmarskalken, att klasserne ville sätta 
sig, och att ridderskapet och adelen ville anse riksens välfärd, 
förena sig och låta saken komma till slut. Ocli efter såsom 
genom votering så vida kommet vore, bad herr lantmar- 
skalken, att ridderskapet och adelen ville vidare överlägga 
om sättet för reduktionens utförande, på det intet en 
och annan måtte sedan säja, att de hade förhastat sig. 

Varuppå svarade översten herr Örneklou, att ingen tvivel 
vore, sedan klasserne således hade förent sig(!), att ju 
reduktion skall gå för sig; men om sättet måste vidare 
överläggas.» 

Reduktionens anhängare påstodo alltså, att första klassen 
nedlagt sin röst och hänskjutit saken till konungen. 

Slutligen beslöts, att ett utskott skulle föreslå sättet för re- 
duktionens utförande, varefter adeln valde utskottsleda- 
möter. 

Stunden var kommen för själva brytningen i en stor sam- 
hällskamp, som pågått mer än en mansålder. För den starka 
påfrestningen av alla samlade jäsningsämnen hade de laga 
formerna brustit. Nu gällde inga rättsanspråk. Den star- 
kaste, den mest handlingskraftige blev segrare. De följande 
dagarna gjordes visserligen flera försök att uppriva beslutet 
såsom olagligt och fattat under »stor konfusion», men förgäves. 

De herrar av första klassen, som under Per Sparres ledning 
tågat upp till slottet, blevo ej mottagna, eftersom de icke an- 
fördes av lantmarskalken. Men dagen därpå fingo de under 
hans ledning företräde inför konungen. Deras mod att pro- 
testera hade dock nu gått av dem, och de hänsköto beskedligt 
allt till Kungl. Maj:ts avgörande. 



302 EN KONUNG SOM SAMHÄLLSOMSTÖRTARE. 

Slutet på alltsammans blev, att adeln antog det reduktions- 
förslag, som vederbörande utskott framlade i enlighet med 
Hans Wachtmeisters antydningar under debatten den 29 ok- 
tober. Alltså skulle alla grev- och friherreskap samt 
övriga störrre förläningar, som gåvo mer än GOO 
dalers avkastning, indragas till kronan. 

Enväldet befästes. 

Vi ha bevittnat, hur konungen under krigsåren själv tog 
ledningen av allting utan att bry sig om det förut så mäktiga 
rådet. Och denna envåldsmakt behövde han alltjämt för att 
kunna driva igenom, att reduktionsbeslutet verkställdes, ty 
mäktiga krafter arbetade på att förlama utförandet. Han be- 
hövde den också för att genomföra den mängd reformer, som 
krävdes i det svenska samhället. Men en så oinskränkt makt, 
lagd i konungens hand, överensstämde icke med gällande 
lag. Därför måste han ha den ändrad av riksdagen. 

I likhet med de föregående stora besluten på denna riksdag 
framväxte även denna betydelsefulla omvälvning liksom ur 
en tillfällighet. Anledningen blev några yttranden, som fäll- 
des i rådet. En dag, när ständernas utskott var uppe hos ko- 
nungen, passade Karl på och sade sig ha förnummit, att 1634 
års regeringsform nyligen blivit uppläst i rådet, och att nå- 
gon vikt lagts på de ord, som där förekommo, att regeringen 
borde föras med råds rade. Därför begärde Hans ]\Iaj:t att 
få veta ständernas mening, huruvida regeringsformen behövde 
följas, »sedan Hans Maj:t var själv en fullmyndig konung», och 
om han vore skyldig att regera med råds rade. 

Redan några dagar därefter hade ständerna sitt svar fär- 
digt. Det hade formen av ett skriftligt betänkande angående 
konungens förhållande till regeringsformen och rådet. På 
Karls första fråga svarade ständerna, att Hans Maj:t icke 
kunde anses vara bunden av regeringsformen med dess addita- 
ment utan borde ha frihet att, som det hette, »efter eget nå- 
digt godtycke densamma således förändra, som Eders kungl. 
Maj:t det själv behagandes varder och det kan lända till dess 
rikes och samtlige undersåtars bästa, så att Eders kungl. 
Maj:t till ingen regeringsform förbunden är utan 
allena till Sveriges lag och laga stadgar». 



)EN MÄRKLIGASTE RIKSDAGEN UNDER VÅR STORMAK ISTID. 1203 

Den andra frågan besvarades sålunda, att konungens plikt 
itt styra riket »med råds rade» ej innebure något annat, än 
i.tt allt avgörande av de ärenden, som Kungl. Maj:t »prö- 
vade nödigt meddela rådet», ju måste »vara alldeles 
)eroende utav Hans ]Maj:ts eget goda och rättvisa 
)eslut och högförnuftiga förordnande». Och eftersom 
lans Maj:t nu vore en myndig konung, »vilken efter lag och 
aga stadgar styrer rike sino som sitt eget av Gud förlänta 
irvrike», så vore Hans Maj:t ock »allenast inför Gud 
esponsabel för sine actionerH. Samma dag gav konungen 
in »nådigste approbation'" uppå riksens ständers förklaring». 

Därmed slutade 1680 års skickelsedigra riksdag. Den sam- 
lällsklass, som dittills lett Sveriges öden, hade fått sin dom, 
ich den domen var vorden en dödsdom. 

På nyåret 1682 fick rådet mottaga ett meddelande från Hans 
Iaj:t, att dess medlemmar ej mer skulle benämnas riksråd 
itan kungliga råd, enär det förra namnet vore »ett separa- 
ionsnamn», som kunde ge anledning till »det vidrige omdöme 
im Vårt regementes förande och styrelse, såsom skulle den 
)estå av en söndrad makt och myndighet», så att en del av 
egeringsmakten ansåges tillhöra konungen och en annan del 
ådet. Genom ett offentligt påbud kungjordes denna för- 
mdring i rådsherrarnes ställning, varigenom de förvandlades 
ill konungens tjänare utan någon självständig makt och 
nyndighet. 

Kort därefter lät Karl rådsherrarne förstå, att de samtliga 
»orde inlämna sina avskedsansökningar. Då kom också den 
sne efter den andre in med anhållan — alla lika lydande och 
iv konungen själv formulerade — »att få tillbringa sina 
ivriga år på landet». I åtta fall av femton biföll konungen 
ivskedsansökningarna. De riksråd, som fingo stanna kvar, 
örlorade emellertid så gott som all politisk betydelse och 
.jänstgjorde nästan uteslutande som högsta domstol. 

litteratur: Severin Bergh, Rangstriderna inom adeln under 
1600-talet. (Historisk Tidskrift för år 1896.) 



* Ansvarig för sina liandlingar. — ^ Gillande, godkännande. 



204 EN KONUNG SOM SAMHÄLLSOMSTÖRTARE. 



Bistra tider för storfolk. 

Förmyndarräfsten. 

FÖRMYNDARNE hade fått en dömande kommissioi 
över sig. Men var hade det blivit av den granslvand( 
kommission, som ständerna tillsatt i Uppsala 1675' 
Dess arbete hade pågått oavbrutet ända till på hösten 1680 
då det avslutades. Svårigheterna på kommissionens väg had< 
varit många. Genast i början stötte den på ett oväntat hin 
der. När dess ledamöter mottogo den redogörelse föi 
förvaltningen av styrelsen, som förmyndarne år 1672 överläm 
nat till konungen, fann man, att detta aktstycke på de vik 
tigaste punkterna stödde sig på åberopade bilagor, men ati 
dessa bilagor saknades. Och icke nog därmed: i självj 
redogörelsen förefunnos en mängd luckor, i vilka skulle hj 
införts just de sifferuppgifter, som de saknade bilagorna bor 
de ha lämnat. Man ansatte kanslikollegiets chef, Magnu; 
Gabriel De la Gardie, men han sökte rädda sig ur det obe 
hagliga dilemmat genom att själv jämra sig över att ämbets 
verken, trots »så träget förmanande och pådrivande», änni 
icke inkommit med de speciella redogörelser, som hörde til 
de saknade bilagorna. Men själva bilagorna, dem hade har 
då sett med egna ögon, bedyrade han. Det ledsamma vai 
bara, att just den man, som haft bilagorna i förvar, nämliger 
hovrådet Franc, råkat dö året förut! 

Under sådana förhållanden måste emellertid kommissioner 
själv gå igenom rådsprotokollen ävensom ämbetsverken! 
böcker och räkenskaper för att på egen hand intränga i stats- 
verkets hemligheter. Men lätt var det icke att komma frän 
på den vägen. Kommissionen möttes av så många undan 
flykter, så mycken tredska och motspänstighet, som icke ens 
kraftiga anmärkningar förmådde råda bot på, att utredninger 
gick med snigelfart. 

Först under 1680 års riksdag kunde kommissionen, sorr 
sagt, till konungen överlämna det vidlyftiga resultatet a^ 
sina undersökningar. Sträng var den kritik, som här fram 
lades av ett styrelsesystem, som lett till minskning av riket; 
inkomster genom förläningar, förpantningar, gåvor och efter 



BISTRA TIDKR FÖR STORFOLK. 205 

skänkta fordringar, medan utgifLerna ökats i strid mot Gustav 
Bondes riksstat av år 1662. 

På grundvalen av dessa anmäricningar skulle nu dom fällas 
IV den kommission, som efter ständernas förslag utnämnts 
av konungen år 1680. Stora kommissionen var namnet 
på denna av 36 personer bestående politiska domstol. Dess 
mest drivande kraft blev snart den energiske, oförskräckte 
Jakob Gyllenborg, som därför också i högre grad än någon 
innan av Karl XI:s män blev föremål för högadelns hat. 
Enväldet beundrade han till den grad, att han vid 1693 
ks riksdag kunde yttra: »Ju mera vi öka konungens makt 
Tch myndighet, dess lyckligare äro vi själve och samtliga 
ikscns inbyggare.» 

Det var en oerhörd makt, som Stora kommissionen fick, då 
len bemyndigades att sitta till doms över en hel regering. 
|A.v de fem höga riksämbetsmännen var det blott två, som 
ifingo uppleva den förödmjukelsen att stå där som anklagade. 
Det var Magnus Gabriel De la Gardie och Gustav Otto Sten- 
bock. Men vid deras sida stodo som olycksbroder samtliga 
[•ådslierrarne och, i de fall då dessa ej mera funnos i livet, 
leras arvingar. En allmän veklagan utbröt inom rikets högsta 
it t er. Än försökte man trotsa, än bestormade man konungen 
ned böneskrifter. Men vad hjälpte det! Bittra smädeskrifter 
mot kommissionen sattes också i omlopp, men dess män läto 
eke skrämma sig. Rättvisan måste ha sin gång. 

Xu kom ansvaret för alla de förläningar, löneförhöjningar 
3ch andra förmåner, varmed de höga herrarne sett sig själva 
Dch sina ståndsbröder till godo, när de sutto vid makten, 
medan så många andra måste lida nöd. Varje avvikelse från 
Bondes riksstat blev nu betraktad som straffvärd. För vart 
;beslut, som ansågs skadligt för landet, beräknades, hur myc- 
ket kronan därigenom kunde ha förlorat, och beloppet för- 
-Icladcs på samtliga i beslutet deltagande rådshcrrar, att av 
dem eller deras arvingar gäldas. Var det fråga om förläningar 
2ller andra gåvor utöver vad som ansågs rätt oeh skäligt, 
fick gåvans mottagare återbetala dess värde till kronan. 
Men saknade han nödiga medel, måste de rådsherrar, som varit 
med om beslutet, gälda bristen. På detta sätt utkrävdes en 
pötessumma av 4 millioner daler silvermynt, motsvarande 8 
millioner kronor, myntvärdets fall oberäknat. 



206 EN KONUNG SOM SAMHÄLLSOMSTÖRTARE. 

Slag på slag drabbade olyckorna dem, som varit de främste 
i riket men så illa uppfyllt sina plikter, att de först vanskött 
Sverige och sedan kastat det i ett krig, som det ej hade 
krafter att föra med framgång. 

Men andra, ännu hårdare slag kommo. 

Reduktionen utsträckes även till de mindre förläningarna 
samt till köpe- och pantegodsen. 

1680 års reduktionsbeslut var blott det första steget. Ett 
nytt sådant togs på nästf oljande riksdag, år 1682, och hän- 
delseförloppet blev i huvudsak detsamma som förra gången. 
Den kungliga propositionen var även nu helt allmänt hållen. 
Men ur dess hemställan till ständerna att överväga »om när- 
mare utvägar till ett skyndsamt avhjälpande av gälden» ut- 
drogs ett nytt reduktionsförslag. Och de synliga agerande i 
skådespelet voro även denna gång de ofrälse stånden. Att 
någon stod bakom märktes blott på deras ovanligt tvärsäkra 
uppträdande. 

Liksom för två år sedan voro dessa stånd snart inbegripna 
i livliga rådplägningar, som bådade storm. Närmaste resul- 
tatet av dessa överläggningar blev ett förslag, som frambärs 
till konungen och åsyftade en utsträckning av reduktionen 
även till de mindre förläningarna. 

I en stämning av gränslös förbittring höllos överläggningar 
på riddarhuset med anledning härav. Isynnerhet vände sig 
harmen mot prästerna. »De sitta som junkrar på sina präst- 
gårdarl» utropade en ledamot av riddarhuset. Och till bor- 
gerskapets talman yttrade en hetlevrad adelsman: »Det 
finnes ibland Edert stånd någre, som skinna och skava — 
jag talar icke om hela ståndet utan om sådana, som taga 
24 daler för en tunna spisöl, fastän hon kostar dem endast 
6 mark^» 

Någon annan utväg fann man dock icke på riddarhuset än 
att uppsätta en motskrift, slutande med en underdånig bön, 
att Hans Maj:t »till ståndets bevarande från total undergång, 
som av de andre stånden synes vara ämnad», måtte i ärendet 
nådigst besluta, som han funne rättvist. 

^ En daler s. m. räknades = 4 mark. Här är dock sannolikt fråga 
om daler k. m., vars värde var Vs av en daler s. m. 



BISTRA TIDER FÖR STORFOLK. 207 

Vilket avgörande skulle konungen nu fatta? Han svarade 
— med en fråga till samtliga riksens ständer, »huruvida Kungl. 
Maj:t är berättigad i anledning av Sveriges lag, 4:e kap. 
konungabalkcn, län läna och vid riksens stora trångmål åter- 
taga och därom till fäderneslandets bästa disponera». 
I Därmed hade Karl XI påmint om att här fanns gammal 
jlag att hålla sig till, om ock så gammal, att den under 
århundraden varit förgäten. Svaret kunde ju ej bli mer 
;än ett. Så var reduktionsfrågnn utan inskränkning lagd i 
konungens hand, och de små förläningarna voro ej längre 
skyddade. 



På 1686 års riksdag bröt reduktionens störtflod igenom 
ännu en fördämning. Då kom turen till de s. k. köp e- och 
pantegodsen, d. v. s. sådana gods som kronan sålt till en- 
skilda eller lämnat såsom säkerhet för penninglån. Hur sta- 
ten kunde komma till indragning av pantegodsen förklaras 
på följande sätt. Man beslöt att nedsätta räntan på kronans 
skulder till 5 % — i vissa fall till 8 % — och denna räntened- 
sättning skulle ha retroaktiv kraft, d. v. s. gälla även gångna 
;tider, då innehavaren av pantegods kunde ha haft ända till 
|15 % avkastning av egendomen. Skillnaden mellan dessa 5 
eller 8 % i ränta och vad godset för varje år avkastat räkna- 
des nu staten till godo och avdrogs för det ena året efter det 
andra från kronans skuld. Så snart de årliga ränteskillnaderna 
[uppgingo till samma belopp som lånesumman, ansågs denna 
Ivara av staten betalt och godset hemfallet till kronan. Ja 
[innehavaren fick vara tacksam till, för att konungen »av gunst 
bch nåd» fritog honom från att göra kontant inbetalning av 
ivad han ytterligare kunde ha tjänat in utöver de 5 eller 8 
procenten. 

Genom en liknande beräkning kom regeringen till ett för- 
slag att indraga även köpegodsen, och i bägge fallen funno 
ständerna ingen annan utväg än att foga sig. 
i Genom detta beslut fick reduktionen över sig en prägel 
jav överdrift och godtycke, som gjorde den ännu mera för- 
hatlig. »Som ett frodigt träd», uttrycker sig F. F. Carlson, 
>oupphörligt framskjuter nya grenar, så födde ock reduk- 
tionsarbetet av sig ständigt nya efterräkningar. Det oupp- 



208 EN KONUNG SOM SAMIIÄLLSOMSTÖRTARE. 

hörliga forskandet i gamla handlingar gav upijhov åt nya 
planer till indragningar av gods. Krigsmaktens behov och 
den borgerliga förvaltningens krävde ännu alltid ökade till- 
gångar.» Och en sådan ståndpunkt som den, att ett köp, 
ingånget av kronan, icke skulle äga laga kraft och bestånd, 
det innebar en betänklig rubbning av rättens grundsatser 
och av statens kredit. 

Reduktionens genomförande. 

Den myndighet, som utsågs att verkställa 1680 års re- 
duktionsbeslut, kallades reduktionskommissionen, och 
dess medlemmar valdes av adeln. Den drivande kraften var 
Klas Fleming, som nu, vid knappt 31 års ålder, bekläddes 
med den kanske mest ansvarsfulla posten i riket. 

Stora förutsättningar hade han i både begåvning och vilje- 
kraft, och i grundlig kännedom om allt vad till rikets finanser 
och näringar hörde hade han uppfostrats av sin fader, Herman 
Fleming. Dessa kunskaper kommo också i fullaste mått lan- 
det till godo, ej blott i reduktionsverket utan också i kammar- 
och kommerskollegium, där Fleming var president. Hans 
verksamhet livades av en varm personlig tillgivenhet för 
konungen, som avspeglar sig i de ord han yttrat i ett av sina 
brev, att »huru det går, aldrig övergiver jag kung Karl». 
För arbetet glömde han, såsom en minnestecknare säger, 
både hälsa, ro och timlig välfärd. I allt deltog han, och för 
allt räckte han till. Ofta utarbetade han själv saker, som bort 
åligga hans underlydande, blott för att få dem utförda på 
bästa sätt och för att egga genom sitt föredöme. 

En så väldig arbetsbörda blev dock för tung till och med 
för hans ovanliga krafter. Och icke blott mödorna utan även 
hatet från dem, som reduktionen drabbat, tärde på hans I 
livstråd. På hösten 1684 kom den sjukdom, som skulle ända 
hans liv. I det längsta höll han dock i med sitt arbete, men 
tillståndet förvärrades alltmer, och inga läkemedel hjälpte. 
På sommaren 1685 sökte han bot vid de varma baden i Aachen. 
Ett ögonblick såg det ut, som om han skulle kunna räddas, 
men i juli 1685 skördades han, liksom förut Johan Gyllen- 
stierna, av en förtidig död. I 

Konungen sörjde honom djupt. Sina känslor uttryckte 
han i ett brev till sin gamle vän och läromästare i krigs- 



BISTRA TIDER FOR STORFOLK. 



209 




A7((s Fleming. 
Sam lida kopparstick. 

14 — '■i22s2ii. G rimberg. Svenska folkets underbara öden. IV, 



210 EN KONUNG SOM SAMHÄLLSOMSTÖRTARE. 

konsten, den hjältemodige Rutger von Ascheberg, som Karl 
brukade kalla »min goda och trogna gubbe». Inför honom be- 
klagade konungen sig nu över förlusten av »en trogen, redlig 
och oegennyttig tjänare. Jag och hela riket ha», skrev han,» i 
honom förlorat en stor man, ty Gud hade begåvat honom med 
synnerliga gåvor; oeh min gode och redlige Hans INIörner har 
Gud, den allrahögste, också kallat till sig. Gud bevare min 
kära Ascheberg!» 

Fattig gick han bort, den man, som mer än någon annan 
arbetat på att skaffa välstånd åt staten. Hans änka erhöll 
av konungen några gods på livstid och tvenne nådar »för hennes 
mans oförtrutne, hulde och mycket considerable^ tjänster». 

Till efterträdare åt den avlidne utsåg konungen den nitiske 
Fabian Wrede. Under hans ledning blev det drygaste ar- 
betet undangjort till år 1687. Då upplöstes reduktionskom- 
missionen och efterträddes av en ny myndighet, som skulle 
avsluta reduktionsverket. Dess ledare var Jakob Gyllen- 
borg, som på denna post utvecklade samma outtröttliga 
arbetsamhet, men ock samma hårdhet och obeveklighet som 
förut inom stora kommissionen. 

Väldig var den vinst, kronan skördade av reduktionen. 
Den årliga avkastningen av de indragna godsen beräknades 
till 2 ^/2 millioner daler silvermynt. Rlen förkrossande drab- 
bade den sina offer. Riksamiralen fick både sin fasta egendom 
och sitt lösöre utmätta av kronans rättsbetjänter, ja dessa 
till och med skrevo upp den sammetsrock med gyllene knap- 
par, som den gamle bar på sig. Då kommo tårarna honom i 
ögonen, och han sade till sin hustru: »Hittills har jag sörjt för 
dig; nu får du underhålla mig — jag har intet mer övrigt.» 

Magnus Gabriel De la Gardie fick av sina väldiga domäner 
behålla blott Venngarns gård i Uppland. I ett brev till Erik 
Lindsköld på hösten 1684 klagar han sin hårda lott i följande 
ordalag: 

»Så sant, som Herren lever, är det mig omöjeligit längre 
att uthärda. Fattigdom, smälek och det att jag ingenstädes 
kan erhålla mig rätt äro svårare anstötar, än att mänskelige 
krafter hinna däremot att uthärda. Sådant tillstånd driver 
mig nu härifrån,'- men till vad ort, det må Gud veta. 

^ Ansenliga, betj'dande. — ^ Från Stockholm. 



BISTHA TIDER FOR STORFOLK. 



211 




Fabian Wrede. 
Samtida målning. 



212 KX KONUNG SOM S AIMHÄT.LSOMSTÖRTARE. 




Rulijer von Aschcbcrg. 
Målnin" av Ehrenstrahl. 



Varest skall jag, olycksalige gamle man, nu på min ålder 
finna ett säkert ställe, där jag kan avvänta min dödsstund i 
ro? Vad hjälper? Om jorden icke vill hysa mig, må himlen 



BISTRA TIDER FÖR STORFOLK. 213 

taga migl Det är nu, dag för dag räknat, 40 år, sedan jag be- 
gynte att tjäna min överliet. Med vad nit och trohet det 
skett är, må min själ inför Guds domstol försvara. Om ka- 
pacitet kan jag ej skryta; dock: jag har gjort, vad jag förmått. 
Och tackar jag Gud, att jag alla de förnämsta tjänster, så 
civil- som militär-, i hela riket med äran beklätt. 

Jag är så beskaffad, att det mig den endaste tröst giver 
att snart förbyta detta mödosamma livet i evig ro, det Gud 
av sin barmhärtighet mig snart förläna ville. Ty jag är trött 
av suckande; hela dagen går jag sorgse.» 

Två år därefter tystnade för alltid klagolåten från reduk- 
tionens mest lysande offer. Det var den siste av de höga 
riksämbetsmännen, som då gick ur tiden — året förut hade 
riksamiralen stilla och undergivet skilts hädan. De la Gardies 
dyrbara lösöre gick under klubban, sedan konungen först 
Lindantagit juvelerna att användas som presenter ävensom 
le bästa tapeterna och för övrigt beordrat sin husgeråds- 
mästare att »först bese de övriga sakerna, om något däribland 
kan finnas, som vore tjänligt i Vår klädkammare». 

Men det var ej blott landets förnämste män, som utarmades 
^enom förmyndarräfsten och reduktionen; efter 1682 och 
1686 års riksdagsbeslut kunde ingen vara säker om sin egen- 
dom. Även mången, som hade blott en liten gård att leva 
av, fick oväntat besök av kronofogden eller länsmannen med 
underrättelse, att hans egendom en gång varit kronogods 
och därför skulle indragas. Ägaren hade kanske aldrig haft 
en aning därom. Han eller hans förfäder hade köpt gården. 
»Bevisa då, att den aldrig varit kronogods!» hette det från 
reduktionsmännen. — Så fick ägaren gå från gård och grund 
och bäst han gitte söka ersättning hos säljaren. jNIen denne 
var kanske själv utfattig, eller också hade godset^ått igenom 
flere händer. Hur finna den förste säljarens arvingar? 

Konungen drev själv outtröttligt på arbetet med godsens 
indragning. Runt hela landet hördes veklagan över den hårda 
reduktionen. »Herre Gud, slå oss bi och avvänd all olycka!» 
skriver i december 1680 Jakob De la Gardies dotter JMaria 
Sofia, änka efter en brorson till Axel Oxenstierna. Hon ut- 
gjuter sig i klagan över det orättvisa och obarmhärtiga i att, 



214 EN KONUNG SOM SAMHÄI LSOMSTÖliTARE. 

som hon säger, »min bror skulle mista i Livland, del min 
salig herr far har själv tagit av fienden, polacken, och där- 
till hela Ingermanland, som min salige käre lar har låtit komma 
till Sverige. O, otacksamma ständer och folk, som en så ärlig 
man har med liv och blod tjänt!» utbrister hon. »Gud give 
att min salig far och farfar hade lagat, att storfursten hade 
behållit Ingermanland och polacken Riga och Lais, så hade 
kanske deras barn och barnbarn då haft bröd, som man dem 
nu så olacksamligen lager av munnen!» 

Hårt var det, att män sådana som Otto Vilhelm Kö- 
nigsmarck och konungens halvbroder, greve Gustav Carl- 
son, utarmade genom reduktionen, skulle gå att tjäna främ- 
mande stater i stället för det fosterland, åt vars bästa de 
hoppats få ägna sin begåvning och sitt mannamod. 

Hårt var det ock, att reduktionen skulle drabba även de 
fyra hemman, som Karl X;s gamle livknekt Bengt Travare, 
sedermera adlad till Travenfclt, fått i gåva, därför att han 
två gånger under slaget vid Varsjava räddade konungen frän 
att bli nedstucken. Sonen till den räddade var framför alll 
annat »rikshushållare». 

Men så blir det alltid i tider av stora välvningar i samhället: 
då finns inget utrymme för personlig hänsyn. Ej ens ko- 
nungens egen farbror skonades. När tiTren kom till hans 
pantegods, tvekade reduktionsmännen och hemställde till 
konungen, hur de skulle handla. Karl svarade: »Vi se av eder 
underdåniga skrivelse, vad I andragen beträffande hans kär- 
lighets, Vår farbroders hertig Adolf Johans gods och föri)anl- 
ningar; och kommer Oss något sällsamt före, att I därulinnnn 
intet redan haver förfarit på samma sätt, som i andra mal 
plägar ske, utan Oss med edre vidlyflige remonstrationcr^ 
därutöver viljen besvärlige falla, där I dock haven klar lag 
och förordningar, varefter I kunnen dem avgöra.» 

Ej blott »män, som blivit utarmade, utan även värnlösa 
änkor och omyndiga barn kommo till Stockholm för alt bön- 
falla konungen om nåd. INIen Karl drog sig mest undan till 
sin ensliga gård Kungsör vid Mälaren. Där var del förbjudet 
att besöka honom. 



' l'"i;iin,st;illniimar. 



BISTRA TIDER FÖR STORFOLK. 2 1 T) 

Ocli ve den, som sade något ont om reduktionsverket! 
En kamrerare i detta verk, själv en av de arbetsammaste 
för resten, hade råkat prata bredvid mun i denna sak. När 
Ivonungen ficlv liöra det, sivrev lian egenhändigt en befallning 
till mannens överordnade att ge honom »en stark och hård 
skrapa, för det han understår sig att löpa kring i staden med 
en hop lögn, som han i denna sak gjort haver, med åtvarning 
att om han kominer någon gång igen, han skall för sådant 
tillböiiigen bliva straffad». 

Stundom överfölls konungen dock av svårmod. Man sade, 
att det var hatet från de många lidande undersåtarne, som 
förbittrade hans sinne. Men obeveklig gick han sin bana fram, 
ty hans grundsats var, att »statens rätt går framför all en- 
skild». Karl hade en gång gripits av outsläcklig harm över 
allt det elände, som slapphet vållat; det var därför han blivit 
så obevekligt sträng. Han hade sett sitt land förlamat, van- 
ärat genom brist på medel — det skulle icke få ske en gång 
till; hellre finge då den enskilde lida. Vartenda öre, han tog, 
använde han till rikets bästa, aldrig till nöjen och prakt, 
aldrig till sin privata nytta. 



Ingenstädes sjöd förbittringen över reduktionen så het som 
hos Livlands stolta och hetsiga adelsmän, vana som de av 
ålder voro att ingen hänsyn visa mot varken överhet eller un- 
derlydande. Sin livegna allmoge hanterade de som trålar, 
rättvisans tjänare togo de ofta emot med kulor eller blanka 
vapen, sina präster skydde de lika litet att genomprygla som 
att undanhålla dem deras rättmätiga avlöning, och kyrkorna 
läto de förfalla, så att de sågo värre ut än krogarna, ja sämre 
än stall. 

Till det svåra uppdraget att här införa en bättre samfunds- 
ordning och på samma gång verkställa reduktion utsåg ko- 
nungen en av sina mest betrodde män, general Hastfer, 
som han utnämnde till generalguvernör över Livland. Hast- 
fer tillhörde en gammal estländsk släkt, men hans fader hade 
råkat i ekonomiska svårigheter, och antagligen var det därför 
han börjat sin bana som simpel musketör. Emellertid avan- 
cerade han raskt, isynnerhet under Karl XI:s danska krig. 



216 EN KONUNG SOM SAMHÄLLSOMSTÖRTARE. 

varunder han vid flcre tillfällen vann konungens erkänsla för 
sitt dödsföraktande mod och sin väldiga energi. Vid trettio 
års ålder var han redan överste för gardet, och som sådan 
hade han under 1680 års riksdag den maktpåliggande upp- 
giften sig förelagd att, om det behövdes, tvinga riddarhusct 
till ållydnad av konungens vilja. 

Den uppgift, som förestod honom i Livland, krävde en 
man av järn, och en sådan karl var Hastfer till både kropp 
och själ. Det var åtskilligt av Johan Gyllenstiernas jätte- 
kraft i honom, och lika oberörd som Stor- Jan av vad andra 
tyckte om honom gick han sin bana fram. Avundsjuka hade 
han redan förut i rikt mått fått röna — det kunde ej bli 
annat, så ovanligt snabb karriär som han gjort; och hans 
självsäkra uppträdande, hans utmanande hållning voro 
icke ägnade att mildra deras hat, som tyckte, att han gått 
i vägen för dem. 

Men Hastfer var beredd att trotsa ännu värre oväder, när 
han åtog sig platsen som Livlands generalguvernör. Aldrig 
en tum vek han där från plikten att uppfylla sin konungs 
vilja, och bägge voro de beslutna, Karl XI och han, att taga 
i med hårdhandskarna, om ingenting annat hjälpte. Mot det 
livländska ridderskapets vilja drevs även här reduktionen 
igenom, och landets styvnackade adelsmän fingo känna, att 
de fått sin överman. Men innerst i månget sinne jäste trotset 
mot den svenska regeringen, och följderna därav skulle en 
gång bliva ödesdigra för vårt Östersjövälde. 



Reduktionens och förmyndarräfstens största betydelse lig- 
ger i att de f ö r alltid brutit högadelns övermakt. Grev- 
och friherrskapen, dessa Erik XIV:s egendomliga skapelser, 
försvinna för alltid ur Sveriges samhällsskick. Det var slut 
med dessa väldiga förläningar, som kunde sträcka sig över 
fyrtio kyrksocknar och omfatta ända till tolv kvadratmil, 
slut med prakten och ståten i grevliga slott. Nu var det 
nödtvång att övergå till samma enkla levnadssätt, som 
konungen själv förde. En av högadelns märkesmän, Nils 
Biclke, beklagar sig i ett brev 1111 en vän över den för- 



BISTRA TIDER FÖR STORFOLK. 217 

ändring, livet i huvudstaden undergått, sålunda: »Här tän- 
ker man icke på något annat än reduktioner och likvida- 
tioner. Allt det övriga hanteras som småsaker. Allmänna 
bruket är att leva som en stackare. Man låter bära ett 
par rätter upp på sin kammare och spisar där men icke i 
matsalen. INIan sätter för sin vagn ett par skinkmärrar, så 
eländiga, att de blott med möda kunna draga densamma, 
isynnerhet då det bär uppför den backe, som går till slottet. 
När herrarnes åkdon äro så eländiga utanpå, gissar jag, att 
deras hus icke äro bättre invändigt, och därför har jag 
nästan icke besökt någon enda utan stannar för det mesta 
på mina rum.» 

Det var slut i Sveriges land med dessa småfurstar, som 
'talat om sitt »hov» och sina »undersåtar». Bönderna på deras 
gods kommo åter omedelbart under kronan. Allmogens 
frihet var räddad. 

Starkast märktes skillnaden mellan förr och nu i Livland 
och Estland, där bönderna äntligen befriades från livegen- 
iskapens bojor, i och med det att de kommo direkt under 
svenska kronan. Karl XI beslöt nämligen vid tiden för re- 
duktionens början att upphäva denna kvarleva av medel- 
tida barbari från Tyska ordens tid. Och på en lantdag för 
Livland år 1681 hemställde han till adeln att på sina gods 
följa kronans exempel, »ty livegenskapen», yttrade Karl, 
»strävar emot den kristliga kärleken, hindrar ömsesidigt för- 
troende mellan herrar och underlydande samt förtager al) 
lust till inflyttningar i landet». 

Till sin harm fick konungen från Livlands adel mottaga 
ett bleklagt nej, men detta blott stärkte honom i hans före- 
sats att på de gods, som hemföllo till kronan, »upphäva sla- 
veriet», såsom han uttryckte saken. Och icke var det värt, 
att herrarne i Livland längre hanterade sina underlydande 
hur som helst. Då fingo de över sig kungliga kommissioner, 
som rannsakade deras handlingar, och erhöllo av Karl för- 
maningar att »taga sig tillvara för slikt okristeligit och straff- 
bart förhållande», ty konungen hade lovat bönderna, att de 
skulle anses och behandlas »icke såsom livegne eller slavar 
utan såsom svenske bönder». 

Litteratur: A. Hammarskjöld, Bidrag till Livlands historia under 
Karl XLs regering. (Historisk Tidskrift för år 1888.) 



218 EN KONUNG SO:\I SAMHÄLLSOMS rÖRTAR E. 

Otto Varenius, Riifstcn med Karl XI:s förmyndnrc 
(Skrifter av K. \'eteiiskapssanifundct i Uppsala 1901 
ocli 1903.) 



Envåldsmakten utvid^^as ytterligare på 
riksdagens bekostnad. 

DET kungliga envälde, som fastslagits år 1680 genom 
ständernas ryktbara förklaring om förhållandet mel- 
lan konung och råd, blev ytterligare befäst på 1682 
års riksdag. Då kom turen till ständernas egen makt att vika 
för konungens. Händelserna lilcsom förebådades av själva 
riksdagspredikan, vars text var hämtad ur Josua boks första 
kapitel och lydde: »Såsom vi have varit Mose lydige, så vilje 
vi ock vara dig lydige: allenast vare Herren din Gud med dig, 
såsom han var med Mose.» Och enligt somliga uppgifter lades 
därtill även den nästföljande bibelversen, så lydande: »Vil- 
ken som din mun emotstår och icke lyder den i allt det du 
bjuder oss, han skall dö.» 

Ur förhandlingarna om reduktionen framkom — genom 
en ren tillfällighet, synes det — frågan om makten att 
stifta lag. Det var, när de ofrälse ståndens reduktionsförslag 
upplästes på riddarhuset. Då begärde den stridbare friherre 
Anders Lilliehöök ordet och frågade, om de regler, efter vilka 
reduktionen verkställdes, förut blivit meddelade ständerna, ; 
eftersom de ansåges som lag. När man svarade honom, att 
dessa regler voro av konungen stadfästa, så utbrast han i 
häftigt: »Gud bevara oss ifrån det prejudikatet! Skall det j 
vara en lag, så bör det med ständernes samtycke emottagas; 
eljest är det ingen lag.« 

Detta var allt: blott några enstaka yttranden, intet beslut. 
Men saken fick ett efterspel. Lantmarskalken meddelade 
några dagar därefter ridderskapet och adeln, att han varit 
uppe hos konungen, och Hans Maj:t hade då sagt sig ha 
»med stort misshag förmärkt det tal, som landshövdingen 
Lilliehöök fört», och ansett det »som en stor förmätenhet och 
som en förgripelse emot Dess rätt och höghet». 

Hans Maj:t hemställde i anledning därav till adelns be- 
svarande en liel del frågor, bland annat »om tlet ägnar och 



I :\ VÄT.DSMAKTEN UTVIDGAS PÅ lUKSDAGKNS I3KKOST\AD. 219 

anstår en devot^ undersåtare att med förmätne ord inskränka 
eller lika som på viktskål lägga sin överhets makt och myn- 
dighet, när dén brukas till Gnds nanms ära och riksens gagn 
och bästa». 

lians Maj:t önskade också få veta, om någon ville på så- 
dant sätt »binda Hans kungl. Maj:t händerna, att Hans kungl. 
Mixy.t icke i sitt rike må göra lag och stadgar, reglementen 
och förordningar, och att de samma utan ständerne skola 
vara kraftlöse». 

På riddarhuset hade nu modet sjunkit därhän, att även 
Por Sparre och hans anhängare tävlade i att ogilla Lilliehööks 
> Urande och beklaga, som det hette, »att Eders kungl. Maj: t, 
som utan dess av sin svåre regementsbörda haver besvär och 
möda nog, skulle av någon sin undersåtares tal och conduite'-' 
hava funnit det misshag, som haver kunnat förtörna Eders 
kungl. Maj:t». Utlåtandet inrycktes i det skriftliga svar, som 
atkln samma dag gav, och vari ståndet ej hade ord nog starka 
alt »tillfyllest utsäja, huru hjärteligen det dem bedrövar, att 
Eders kungl. Maj:t skall vara förorsakader att låta förehålla 
dem, att ibland dem någon haver varit, som fört sådane dis- 
ciirser, som hava förorsakat Eders kungl. Maj:t till något 
missnöje», och man uttalade sin kraftiga förkastelsedom över 
Pilliehööks yttrande. 

Vad själva frågan om lagstiftningsmakten beträffar, skilde 
ständerna mellan å ena sidan administrativ lagstiftning, 
gällande mera tillfälliga stadgar och förordningar — en makt 
som konungen av ålder innehaft — och å andra sidan rätten 
att stifta allmän lag, vilken förut krävt riksdagens sam- 
tyrke för att få gällande kraft. 

Beträffande den förra utläto sig ridderskapets och adelns 
medlemmar, att de höllo det »alldeles för orimligt att 
vilja obligera^ Eders kungl. Maj :t att höra dess stän- 
der, när Eders kungl. Maj :t vill göra stadgar, plakater, 
reglementen och förordningar». Men även beträffande 
rätten att göra ändringar i Sveriges allmänna lag var skri- 
velsen avfattad i så devota ordalag, att konungen ansåg sig 
iia fått ensamrätt även till lagstiftning på detta område. 
Ståndet uttalade visserligen »den underdånige tillförsikt, att 



* Underdånig. — - Uppförande. — ' I-"örbinda till, ålägga. 



220 EN KONUNG so:m samiiäi.i.somstörtare. 

Eders kuntrl. ]Maj:t såsom en nådig konung lärer låta sig 
behaga att giva sina ständer därav part,^ eftersom det 
dem alla i gemen angår», men man skyndade att tillägga: 
»dock intet så att ständerna sådant mage eller böra föreskriva 
Eders kungl. ]Maj:t, utan hava de att förvänta't av Eders 
kungl. Maj:ts eget nådige behag, när och huru Eders kungl. 
Maj:t det gott finner, på det de således mage få tillfälle, om 
Eders kungl. Maj:t så nådigst behagar, i underdånig- 
het såsom trogne undersåtare med sine oförgripeligé 
tankar att inkomma utan någon förmätenhet och 
utan det ringaste förfång uti Eders kungl. Maj:ts 
rätt och höghet». 

Efter mottagandet av detta aktstycke lät konungen ge 
de ofrälse stånden och rådet del av både detta och sin egen 
skrivelse, och han erhöll deras instänmiande i den uppfatt- 
ning adeln uttalat. Så hade svenska riksdagen — utan att 
den egentligen åsyftat det — avhänt sig sin lagstiftningsrätt. 



Ödmjukt hade riksens ständer böjt sig för den kungliga 
viljan, och Karl visste skaffa sig garantier för att det så skulle 
bli även i framtiden. Den tillfälliga anledningen togs av den 
diskussion, som vid samma riksdag fördes om konungens för- 
slag att ordna rikets styrelse för den händelse han fölle ifrån, 
innan tronarvingen blivit myndig. Överläggningarna därom 
väckte till liv minnet av det öde, som drabbat hans faders 
anordningar för en blivande förmyndarregering-; och han för- 
klarade sin vilja vara, att ett ständernas utskott skulle gå 
igenom protokollen från 1660, 1664 och 1672 års riksdagar, 
samt att därur skulle utplånas allt, som talats mot Karl X:s 
testamente. 

Läsningen vidtog och fortgick under flere dagar. När den 
var avslutad, kallade Karl upp utskottets ledamöter till slöt- 1 
tet och höll till dem ett tal av innehåll, att såsom av ridder- i 
skåpets och adelns protokoll framgick, hade några av stan- ' 
dets ledamöter »fört svåreoch obetänksamme tal» mot hans i 
Herr Fader, och han hemställde till ständerna, huruvida de, ) 
som så talat, kunde anses för »redlige patrioter». ' 



* Giva del därav. — - Se sid. 97. 



ENVALDSMAKTEN UTVIDGAS PÅ HIKSDAGEXS BEKOSTNAD. 



221 



Av de underdåniga svar, som de fyra stånden vari för sig 
avgåvo, lät Ivonungen sammansätta en gemensam förkla- 
ring, att protokollen i fråpa borde anses som alldeles ogil- 




Karl XI. 
Sumtlda kopparstick. 



tiga. De män, som fällt de förgripliga yttrandena mot 
den avlidne konungen, kunde ej anses som redliga patri- 
oter, och den som för framtiden »dristade tala emot vår 
allernådigste konung, skulle anses hava brutit sin ed och tro- 
hetsplikt». Det var ett farligt vapen i konungens hand mot 
riksdagens yttrandefrihet. 



111 EN KONUNG SOM SAMHAT.LSOMSTOUTARE. 

På 1689 års riksdag logs ylterligare ett steg i sainina rikt- 
ning. Ständerna kommo då in på tal om att en del rådspro- 
tokoll och andra handlingar — från år 1680 och äldre tid — 
— kunde innehålla »anslötliga tal» rörande xlen konungsliga 
makten och högheten». Härmed åsyftades yttranden, stri- 
dande mot det sedermera fastslagna enväldets grundsatser, 
Lantmarskalken föreslog, att man skulle hos Kungl. Maj:t 
i underdånighet anhålla att få del av dessa handlingar för 
att kunna undanröja sådana anstötligheter. Ständerna be- 
hjärtade genast lantmarskalkens ord, att det skulle lända 
dem till beröm och fördel, om de visade sig taga nära del i 
allt, som anginge Kungl. Maj:ts höga rätt, och utverkade 
konungens tillstånd att undersöka de ifrågavarande hand- 
lingarna. 

Ur rådsprotokollen från Karl XI:s första regeringsår, ja 
t. o. m. från de båda förmyndarregeringarna, framletades 
nu alla yttranden, som kunde vara stridande mot enväldets 
grundsatser. 

Vad var meningen med denna besynnerliga åtgärd? An- 
tagligen att genom förnyade riksdagsbeslut hålla medvetan- 
det om enväldets laglighet levande och förhindra uppkomsten 
av motstånd däremot. 

Slutet blev, att både ständerna och rådet överlämnade till 
konungen var sin underdåniga skrivelse, vilka i konungens 
kansli sammanfattades till en. I den beklagade rådet och 
ständerna av allt hjärta, att »sådane orimmeligheter och för- 
mätne galne meningar skola hava kommit någon i tankar.: 
Ja», heter det, »av den trogne nitälskan och oförfalskade kär- 1 
lek, som vi bäre till Kongl. Maj:ts höga person, som vår nå-i 
dige, gode, oförliknelige konung och herre, dragé vi en inne"!ig; 
avsky och fasa till slike förgripeliga tal och discurser, önskan-j 
des av hjärtat, att sådant aldrig hade blivit tänkt eller talt».[ 
Man fann ock, »att Kongl. Maj:t har orsak att vara på detl 
högsta förtörnad över dem, som således tält och sagt, oclij 
att Kongl. Maj:t rättmäteligen sådant efter behag kundci 
påtala och beivra låta». Men man bönföll, att »Kongl. Maj:tj 
täcktes i nåder sig beveka låta, att alle slike i protokollen anj 
stötelige passager måtte utplånas och till intet göras samll 
Kongl. Maj:t medelst dess infödde mildhet av blotta nåd(j 
sådant låta nu och till evige tider vara dött och förgäteti 



ENVÅI.DSMAKTEN UTVIDGAS PÅ RIKSDAGENS BEKOSTNAD. 223 

Vi för våre personer, som denne tiden liava den höga lyekan 
och nåden att bclcläda Kongl. j\Ia.j:ls rådsänibcten», utläto 
sig rådslicrrarne, »slcole med all flit dageligen och med ängslan 
eftertrakta att i tal och gärningar kunna visa, det vi sätta 
vår högsta heder och ära däruti alt kunna mer och mer göra 
oss Kongl. Maj:ts nådige förtroende värdige, på det oss in i 
graven och på vår döda mull må följa den lycksaligheten att 
få nämnas som Kongl. Maj:ts allerunderdånigste och tro- 
pliktigste undersåtarc.» 

I rådets ogillande av de anstötliga protokollen instämde 
ständerna och riktade till konungen en anhållan, att han 
måtte förklara envar, som nu eller framdeles åberopade sig 
på dessa protokoll eller talade i deras anda mot konungens 
höghet och rätt, för »otrogen emot konungen och illvillig emot 
sitt fädernesland». 

Härpå avgav konungen sitt »nådigste godkännande», i 
vilket han upprepade ständernas resonemang, att de »an- 
stötliga» protokollen strede emot Hans Maj:ts rätt att vara 
»allena allom rådande och bjudande». Dock ansåge konungen 
Idet betänkligt att utplåna alla sådana yttranden ur proto- 
j kollen och hade funnit bättre att »förklara dem för alldeles 
tfåkunnige, obetänksamme, oförsvarlige och desto mera för- 
kastelige och kraftlöse nu och till eviga tider». Och den, som 
j hädanefter yttrade sig i samma anda, skulle anses ha begått 
i majestätsbrott. Beträffande dem, som dittills felat härut- 
i innan, ville Hans Maj:t dock »låta mera nåden lysa än rätten 
) skärpas» och låta deras fel »i en evig förgätenhet nedsänkte 
i vara», såvida de alltid uppförde sig »som trogne och vörd- 
I samme undersåtare». 



Så var ständernas yttrandefrihet fullkomligt knäckt. Och 
deras beslutanderätt hade ytterligare kringskurits på 1686 och 
16S9 års riksdagar. 

På sin färd till Stockholm förstnämnda år fingo riksdags- 
männen läsa följande försmädliga anslag på en del milstenar: 

>Vad göras skall är allaredan gjort. 
I herredagsmän, reser icke så fort!» 

Och på riksdagen fick samma tankegång ett mera vältaligt 
och för situationen bättre avpassat uttryck i det tal, varmed 



224 EN KONUNG SOM SA:\niÄI.I.SOMSTÖKTARE. 

ärkebiskopen framförde prästerskapets underdåniga hälsning 
till Hans Maj:t. Hans högvördighet förklarade, att »Kungl. 
Maj:ts ständer» voro komna för att höra, vad Hans Maj:t 
behagade förelägga och »av kunglig mildhet befalla». 

Till och med beskattningsrätten gick på 1686 och 1689 års 
riksdagar ifrån ständerna. I händelse av krig åtogo de sig 
nämligen att årligen, så länge kriget varade, erlägga en 
särskild kontribution, och för den händelse denna ej skulle 
vara tillräcklig, erhöll konungen rätt att »årligen och så 
länge kriget varar uppnegotiera^ så stor summa, som 
nödvändigheten fordrar». Och vad förhållandena i freds- 
tid beträffar, så fick konungen genom förmyndarräfsten och 
reduktionen så betydligt ökade inkomster, att han ej behövde 
några extra skatter utan kunde reda sig med de vanliga, vilka 
utgingo utan riksdagens beslut. 

På 1689 års riksdag voro striderna utslocknade — bland 1693 
års ständer tystnade till och med överläggningen. Impone- 
rande var intrycket av den »berättelse om vad efter sistlidne 
riksdag i rikets styrelse sig tilldragit», vilken ständerna fingo 
för sig framlagd. Statens finansväsen var ordnat, riksskulden 
till större delen betalt, handel och sjöfart i uppblomstring, 
krigsmakten återupprättad, och de kostnader, som återstodo, 
krävde ingen bevillning av ständerna. Det var som en vacker' 
dröm. Allt andades ljuvlig endräkt och tacksamhet mot: 
Hans Maj:t. Ständerna kunde ej nog betyga sin »underdånige! 
devotion» för den »överflödige kongl. nåden», som vederfarits t 
dem i och med det att Hans Maj:t velat låta dem få del av 
vad i rikets styrelse sig tilldragit, »ehuruväl Gud, naturen och 
Kongl. ]\Iaj:ts höga arvsrätt samt ständernes underdånige i 
förklaringar av år 1680 hava satt Kongl. Maj:t till en en- 
vålds allom bjudande och rådande suverän konung,, 
den ingen på jorden är för dessaction errespon sabel - 
utan har makt och våld efter sitt behag och som en 
kristelig konung att styra och regera sitt rike». 

Från riksdagen och ämbetsmannavärlden utbredde sig det; 
servila kryperiet för envåldshärskaren överlandet, ochtill ytter- 
mera visso inpräntades läran om enväldets gudomliga ursprung 
såsom en trossats från predikstolar och föreläsningskatcdrar. 

' Upjiläna. — - Ansvarig för sina liaiidlingar. 



envAldskonungen i arbete 



15 — 222826, Grimberg, Svenska folkels underbara öden. IV. 



Ny kraft i riksstyrelsen. 

DET är tidigt en morgon på 1680-talet. I kammarkol- 
legium pågår ett oförtrutet arbete. På bestämt klock- 
slag ha ämbets- och tjänstemän infunnit sig och sitta 
lu över sina räkenskapsböcker. En enkelt klädd ung man 
:ommer in, mönstrar rummet och finner var man på sin 
»ost, sätter sig därpå vid ett av tjänstemännens bord och 
lår upp en av hans böcker. Han räknar igenom sida för 
ida, granskar och jämför räkenskaperna med varandra. 
>å sitter han i timtal som en vanlig skrivare. Men de, som 
lär sköta statens penningväsen, veta, att det är Svea rikes 
nväldige konung själv, som nagelfar deras arbete. 

Här upptäcker han slarv i bokföringen — det får den 
kyldige höra i kraftord; där finner han ett fel i räkenska- 
lerna — nu kommer sista varningen; om en stund åter igen 
n felräkning! — då vankas det av den kungliga käppen. 
Så kunde Karl XI:s underlydande när som helst vänta 
tt ha konungen över sig. Med egna ögon skulle han se allt, 
jälv bedöma allt — det hade blivit hans vana under krigets 
■rövande år, och den vanan följde honom i fredens värv. 
'ill ämbetsverkens rum på slottet ledde en särskild trappa 
rån konungens våning — och den begagnades flitigt. Stän- 
igt var Karl färdig att slå ned på den »slummeraktige». 
' Mitt i rötmånaden 1682 fingo hovrätterna sig tillställt ett 
lirkulär, så lydande: »Som Vi have försett Eder med riklig 
'3n och underhåll, så have Vi förmodat, att I efter Vårc 
5rre nådige ordres icke skulle skiljas åt, förrän alla oavr 
ömde saker och särdeles brottmål blivit avgjorde. Icke 
ess mindre måste Vi med missnöje av åtskillige inkomne 
esvär och klagomål förnimma, att deras rättegångsmål, 
'åre trogne undersåtare till stor skada, äro ännu oslutne 
ch särdeles månge fångar här och där innesitta, sig själve 



228 ENVÅLDSKONUNGEN I ARBETE. 

till dubbel plåga och Oss till stor tunga. Därför är till Edei 
Vår nådige viljc och befallning, att I sammankallen de från- 
varande, att de strax sig inställa och intet skiljas åt, förrän 
allt är riktigt avgjort, på det en gång måtte bliva hos edei 
en ren disk. Och ifall någon utan laga förfall skulle sig här- 
utinnan vidare försumma, så föranlåtas Vi med dens person 
göra en obehagelig ändring och en annan i hans ställe för- 
ordna; det var och en vet sig hörsamligen att eftcrrätta.» 

I en skrivelse till kammarkollegium år 1684 råder han 
detta ämbetsverk att bättra sig — »eller», heter det, »jag 
lärer sannerligen klå efter eder med allvar och lära eder 
veta, vad I boren göra». 

Samma dag avgick ett ännu kraftigare bannebrev till 
commerciedeputerade, vilka hade rekommenderat en person 
såsom den där skulle »veta åtskillige nyttige förslag angående 
commercierne och tullväsendet uti Livland». Och dock 
hade samme man förut blivit av kommerskollegium för 
»åtskillige grove fel och oerhörda handlingar» dömd till bö- 
ter och tjänstens förlust. Nu skrev konungen: 

»Att I haven rekommenderat en sådan karl, som denne är, 
vilken haver fått en sådan dom, haven I gjort tvärt emot 
Eder edsplikt; och lärer jag intet härefter myckit mera 
reflektera uppå Edre rekommendationer eller sätta tro till 
Edre brev mer; utan kommer I ännu igen med sådane rekom-' 
mendationer, så skall fiskalen få befallning att raska efteij 
Eder.» \ 

Hög och låg snästes lika eftertryckligt. En som råkade 
riktigt illa ut för den kungliga vreden var Karls forne krigs-, 
kamrat, landshövding Örneklou, vars uppträdande vid et1| 
par olika tillfällen på 1680 års riksdag vi förut bevittnat 
Örneklou hade tjänat upp sig från simpel ryttare till överj 
ste och med heder fört sitt regemente i danska kriget. Se: 
dan hade han på riksdagarna gjort sig bemärkt som ei! 
hänsynslös försvarare av de kungliga förslagen och belönat! 
med landshövdingeposten i Skaraborgs län. Men som manj 
nens kraft alltför ofta övergick till våldsamhet och han där 
till gjorde sig allt värre känd för egennytta, fick han upp! 
bära skarpa förebråelser från sin konung. En gång tillåd 
konungen i en skrivelse till honom »med Dess egen höga hand» 
att han tvivlade på Örneklous nit och oegennytta, »ty>, hete 



NY KRAFT I RIKSSTYRELSEN. 229 

det, »sedan I nämnde, det I intet kunde rå med fogdarne, 
haver jag fattat den meningen om Eder, det det intet måste 
vara allt så riktigt med Eder, som det bör vara; för jag ha- 
ver prov utav de landshövdingar, som hava underslev med 
de betjänte eller själve bruka underslev, det de säja, de 
råda intet med fogdarne. För jag är i den fasta mening: 
när intet betjänte veta annat än ärligt och väl med sin lands- 
hövdinge ocli att han haver rena händer, så bör aldrig en 
landshövdinge säja: 'Jag råder intet med fogden eller de 
betjänte.'» 

En tid därefter hade Örneklou en kommission över sig, 
och utredningen slutade med att han dömdes förlustig sin 
tjänst samt att ersätta kronan och enskilda de förluster, 
han förorsakat dem. Konungen ville dock icke göra en man, 
som tjänat riket i fyrtio år, alldeles olycklig utan förklarade 
sig »vilja .i nåder se till hans beträngda läge» och gav honom 
den lilla landshövdingebefattningen på ön Ösel. Men full- 
makten åtföljdes av en kunglig skrivelse av ampraste slag. 
Trots den hårda läxa Örneklou nu fått kunde han dock ej styra 
sitt häftiga lynne. Han fick då befallning att genast komma 
över till Stockholm och stå till svars för »den ena av Eder 
begångna galenskapen och obetänksamheten efter den and- 
ra.» Efter upprepade tjänstefel blev den oförbätterlige 
av Karl XII avskedad år 1701, rymde ur landet och skall 
en tid därefter ha dött i Liibeck. 

Kyrkans högsta ämbetsmän skonades lika litet som det 
världsliga samhällets. Biskop Carlson i Västerås stift, som för- 
ut stått högt i konungens ynnest, hade under förebärande av 
åtskilliga skäl underlåtit att verkställa konungens befall- 
ningar rörande återbesättande av Gagnefs pastorat. Då 
skrev Karl: »Vi kunna ej annat döma av de månge lame 
och ogrundade förklaringar, varmed I hos Oss inkommen, 
än masten I anten därutinnan taga plaisir^ och lust, att I 
av Oss undfån många hårde och onådige brev, eller att I för 
efterkommanderne viljen visa, det I understått Eder att dis- 
putera med Oss, anten Vår eller Eder vilja skall gå för sig, 
eller att I på en kort tid måste vara mycket minnelös bleven. 

' Nöje. 



2|-)0 ENVÅLDSKONUNGEN I ARBETE. 

Det första kunne Vi intet inbilla Oss, emedan I därutav 
intet kunnen draga någon vinst eller fördel, den I eljest 
aren begivnc mäkta att eftersträva. Det andra se Vi icke 
heller kunna Eder gagna, emedan I då haden bort avse den 
tiden, ^ att I kunnat få en god sak till att förfäkta. Det sista 
måste alltså vara rätta orsaken, och torde på det sättet Eder 
för svårt falla länge ett sådant bcsvärligit ämbete att för- 
träda, som Eder är anförtrott. 

Vi sluta härmed, viljande Eder därhos hava nådeligcn 
förmant att rätta Edert uppförande.» 

Men Karl kunde också i erkännsamma, om ock knappa 
ordalag uttrycka sin tacksamhet. Så skrev han en gång till 
Ascheberg: »Det lilla, som jag i detta krig lärt, har jag Herr 
fältmarskalken att tacka för; ocli så länge jag lever, skall jag 
veta erkänna det.» 

Att detta icke var tomma fraser bestyrkes genom ett 
brev från Karl till hans förtrogne, fältmarskalken och riks- 
rådet Nils Bielke, vari det heter: »Det är mig av allt mitt j 
hjärta okärt till förnimma, det Herr konglig rådet haver j 
funnit min goda och trogna gubbe herr konglig rådet greve | 
Ascheberg uti ett så sjukligt tillstånd. Gud hjälpe honom i 
igen till hälsan, för jag kan försäkra Herr konglig rådet, j 
det jag honom så älskar, som han vore min far. För allt det! 
lilla, jag i krigsväsendet lärt, haver jag honom att tacka 
före.» 

I ett brev från år 1679 till samme man uttrycker ko- 1 
nungen först och främst sin glädje över att Bielke blivit! 
återställd från en sjukdom, som oroat konungen, och uttalar 
sedan följande erkännsamma ord: »Det haver mycket 
hugnat mig, att rekryterna utav mitt livregemente skola 
se så väl ut, vilket jag allena tillskriver Eder stora flit 
och osparda möda, för vilken jag Eder icke nogsamt tacka 
kan, och jag skall veta det vid alla lägenheter till att emot 
Eder erkänna igen.» — I liknande ordalag betygar konungen 
flera gånger den trogne medhjälparen sin tacksamhet. 

När Bielke sedan går i österrikisk krigstjänst och utmärkir 
sig i kriget mot turkarnc, deltager Karl livligt i hans glädje 

' Vänta till dess. 



NY KRAFT I RIKSSTYRELSEN. 261 

både för mannens egen och för Sveriges skull. Så skriver 
han en gång år 1686: »Den svenska nation står till Eder uti 
tacksamhetsskuld, som igenom Eder goda conduite^ sätter 
henne uti ett så gott omdöme hos dem där ute.» Konungen 
hoppades, som han säger, »att vår Herre ville bevara Eder 
person, så att jag kunde i höst få se Eder med hälsan här hos 
mig igen». 

Karl blev allt ivrigare i denna önskan, och på hösten samma 
är fann han sig föranlåten att »ännu så mycket mera yrka 
uppå, det I Eder ofördröjeligen hit hem förfogen», som de ut- 
rikes förhållandena voro hotfulla och konungen i händelse 
av krig, såsom han skriver, »Eder vid handen behöve och 
Eder trogne tjänst, av vilken Vi så många och gode prov 
för detta haft have, intet umbära kunne». 

Men med den kärva, ordkarga, nästan hopbitna blyghet, 
som Karl aldrig kom ifrån, så envåldshärskare han var, hade 
han liksom lättare att ge uttryck åt sina känslor inför tredje 
man än direkt åt den det gällde. Inför den sista skilsmässan 
från dem, som troget tjänat honom, bröt dock hans känsla 
fram, stark och varm, ur själens dolda källsprång. Så vid 
Erik Lindschölds bortgång. 

Den fint bildade mannen hade efter Johan Gyllenstiernas 
död återfått det stora förtroende hos konungen, varifrån 
den kraftigare, hänsynslöse Stor-Jan till en tid utträngt 
honom. Särskilt hade han på riksdagarna 1680 och 1682 spelat 
en viktig roll i arbetet för konungens sak bakom kulisserna. 
Ja han ansågs ha varit den, som egentligen dirigerade de ofrälse 
ståndens uppträdande. På 1686 års riksdag hade han varit 
lantmarskalk och genom sitt angenäma sätt och sitt glada 
lynne i hög grad lyckats »ta folk» och vinna de tveksamma 
för den utvidgning av reduktionen, som då beslöts. Många 
andra offentliga värv hade han med heder slutfört, när han 
år 1690 avled. 

Då skriver Karl till Bielke: »Jag måste berätta Herr kongl, 
rådet de beklaglige tidenderna, det i dag bittida haver den 
Aldrahögsla Gud hädan kallat fordom konglig rådet och nu- 
mera salig hos Gud herr greve Erik Lindsciiöld, sedan han 
haver varit i tio dagar sjuk utav fläckfeber. Gud glädje 



' Sätt att sköta sin uppgift. 



232 ENVÅLDSKONUNGEN I ARBETE. 

hans själ i evighet för den trohet och försorg, han drog för. 
min tjänst ocli min sons uppfostring! Jag kan honom aldrig 
till fyllest beklaga.^ Jag haver mist i honom en trogen, redlig 
och kär vän, som mente mig, min son och hela riket väl. 
Herr kongl. rådet haver mist där en trogen vän. Jag sörjer 
honom utav allt mitt hjärta.» 

Bielke själv, som var en orolig ande, fick, så väl han än 
slod till boks hos Karl XI, även pröva på snäsor. Så skarpa 
voro ordalagen i ett kungligt obanncbrev», att Bielke i en skri- 
velse till Hans Maj:t klagade, alt han nu måste anse sig 
vara i onåd. I det svar, han erhöll från envåldskonungen 
i mars 1693, är det något av samma landsfaderliga ton som 
i gamle kung Göstas brev. Konungen försäkrar mottagaren 
om sin synnerliga nåd och erinrar Bielke om att han ju ofta 
nog låtit honom »märka Vårt nådige behag», som han säger, 
»när sakerna av den beskaffenhet funnits och Vi sådant 
have göra kunnat. Om Vi åter däremot have låtit förspörja 
Vårt missnöje, när det icke har gått den vägen, som Vi 
gärna have sett, och då någorlunda have skärpt orda-for- \ 
merne, mene Vi, att det icke borde komma Eder så främmande j 
och sällsynt före, efter Oss ju den makten tillstår att all- 
varligen förehålla dem, som Oss undergivne äro och Vare i 
bud stånda böra, när de på deras plikt och skyldighet något j 
mangla låta.^ Och det är även det eko, som Vi Oss om till- j 
forne emot Eder utlåtit have, vilket giver bebageligit svar, i 
när behageligit rop till Oss inkommer, men tvärt emot giver ( 
intet angenämt genljud, när Oss något misshageligit till- j 
ropat varder.» ! 

Nit i arbetet hade Karl XI rätt att fordra av ämbets- j 
männen, ty nu fingo de ordentligt ut sina löner. Men nå- i 
got överflöd blev det inte. Karl brukade själv säga: »Bliva j 
mina tjänare intet salige i min tjänst, så inte bliva de I 
rike.» i 

Det arbetades i alla styrelsens grenar, raskt och jämnt. Det 
var något annat än förmyndartidens slappa ordning och 
vankelmod. Hela staten gick som ett urvek. Se t. ex., hur 
minutiöst konungen ordnar arbetet inom reduktionskom- 
missionen genom följande order i juli 1682: 



* Beklaga förlusten av honom. — ^ Befinnas bristfälliga i. 



NY KRAFT I n IKSSTYRELSEN. 233 

»Eftersom både Vi åstunde och Vår tjänst fordrar ett 
prompt slut i reduktionsverket, ty befalle Vi Eder liärmed 
nådeligen oclv allvarligen, att I alle mornar precis klockan 
8 träden tillhopa och arbeten allt intill klockan 12 och åter 
eftermiddagarna ifrån klockan 3 inlill 7, på det ingen tid 
må spillas och försummas och I så mycket snarare slippa 
detta besväret och Vi komma till att nyttja Ert arbetes 
frukter, viljandes Vi noga akt och uppsikt hava låta, om 
någon det försummar och eftersätter.» 

Lika sträng som Karl var mot den försumlige, lika belåten 
var han, när allt var i sin ordning, när alla kronans tillgångar 
befunnos bokförda, så att man visste precis vad för tillgångar 
statsverket hade. Då konstaterade han med tillfredsstäl- 
lelse, att »aldrig haver man förr haft en sådan riktighet». 
Det var dylika drag, som kommo den snillrike och lysande 
Gustav III att med en föraktfull rynkning på näsan kalla 
Karl XI för »kronofogden». 

Konungen gick själv främst i arbetet dag ut och dag in, 
ofta från klockan 3 eller 4 på morgonen, och ej sällan tog 
han halva natten till hjälp. På en av sina vilda ritter ådrog 
han sig ett svårt benbrott, som ej läktes ordentligt, varför 
han måste genomgå en plågsam operation. Men en timme 
efter denna tillkallade han en ämbetsman för att överlägga 
om statsärenden, och i sjuksängen utarbetade han en hel del 

reformer. 

* 

»Karl XI:s tid var allongeperukernas period — stel, styv 
och korrekt, och det fantastiska, ungdomligt överdådiga i 
Gustav Adolfs, vår hjältesagas tidsålder, var förbi», säger 
träffande Schiick. »Det var under denna period, som den 
svenske ämbetsmannen kom till världen och ämbetsver- 
ken började röra sig i de majestätiskt kuriala former, som 
följande tiders statsvälvningar icke mäktat krossa. De 
oändliga skriverierna började, kanslistilen med dess svar- 
s'ade, efter schablon gjorda perioder utbildades nu, och 
till och med pikturen får en byråkratisk värdighet och gran- 
dezza.» 

Litteratur: E. Ingers, Erik Lindschöld. Biografisk studie I. 

Karl XI:s bref till Nils Bielke, utgifna genom Oscar 
Malmström (Historiska handlingar: del XVIII). 



Försvarsväsendet nydanas. 

Indelte soldaten. 

SIN stora makt och de nyvunna medlen begagnade 
Karl först och främst till att förbättra försvarsväsen- 
det. Han genomförde över hela landet det s. k. in- 
delningsverket, som ägt bestånd ända till våra dagar. 
Det bestod i att jordägarne lämnade torp till underhåll åt 
ryttare eller fotsoldater samt försågo dessa med utrustning, 
mot att ägarne av jorden befriades från utskrivning. Som 
regel gällde, att två hemman förenade sig om underhållet 
av en soldat. Soldattorpet skulle bestå av »en särdeles stuga,, 
ett spannland åker, kåltäppa, liten haga eller ängsstycke av' 
två lass hö. Men», hette det, »den, som för sitt hemmans 
magerhets och svaghets skull ej kan sådana hemvister åstad- 
komma och således med en nöjaktig lägenhet till bo och' 
föda knekten utom gården försörja, han skall och må honom 
inom gårds uti en särdeles stuga hysa och dagelig nödtorf- 
tig mat och föda giva.» Till gengäld skulle soldaten vara 
förpliktad att på anfordran arbeta för bonden »emot någon 
billig erkänsla och en släpeklädning av valmar, nämligen 
rock och byxor, då honom ock skall vara förbudet att mot- 
villigtvis sin värds arbete försumma och hos andra föi 
någon vinning att arbeta, väl vetandes, att där han födn 
åtnjuter, är ock skäligt att han sig med mindre arbetslön 
nöja låter». 

Vadmalskläderna skulle brukas vid arbete hemma p:i 
roten. Sina »liveriekläder» fick knekten däremot användi 
blott vid generalmönstringar och möten, och på mellan 
tiderna ägde hans värd förvara uniformen, på det knekter 



FÖRSVARSVÄSENDET NYDANAS. 235 

icke skulle »densamma i oträngda mål draga och förnöta eller 
eljest av oaktsamhet fördärva». 

Den indelté soldaten gjorde alltså i fredstid nytta såsom 
jordbrukare med i regel eget hem och kom sålunda att 
känna sig samhörig med den övriga befolkningen, en väl- 
görande anordning i jämförelse med de värvade härar, 
som nästan alla andra länder måste dragas med. 

Hakvin Spegel ger i dikten »Militiens disciplin hemma i 
landet» ett barnafromt uttryck åt sin fägnad över ett dylikt 
förbund mellan lejonet och lammet: 

>Det är så hugnellgt, när bonden och soldaten 
förlikas väl i hus och sämjas väl om maten, 
när ryttarens gevär all bondens vägg betäcker 
och det tapetseri ej bondens barn förskräcker, 
när bonden sår i fred och knekten mejar med, 
ja bägge hjälpas åt att tröska ut sin säd. 
Då ser man överallt i landet glädje nog, 
när svärd ej gäller mer än lia, harv och plog.» 

Karl XI gjorde också allt för att åstadkomma ett 
gott förhållande mellan militären och den civila befolk- 
ningen. 

Det hände på sina ställen, att knekten kom och fordrade 
vinterkost av bonden, utan att han gjorde något arbete för 
den. Men då var det konungen, som förbjöd knekten att 
»taga det ringaste, när sådant icke med arbete förtjänas». 
Ty knekten skulle icke ha sin föda, »när han intet iss för- 
tjäna densamma utan slår sig till lättja och ovulighet, vil- 
ken är hans eget fördärv». 

På somliga håll gick oskicket ännu längre, i det »en hop 
lättingar togo sig före att göra kamratskap och lägga sig 
in hos roteböndren, pockandes av dem med hugg och slag 
mat och dryck, så att böndren och dess folk ofta intet veta 
sig annat än livslösa». I anledning av dylika övergrepp be- 
fallde konungen officerarne att vaka över att soldaterna 
ej på något sätt förorättade sina rotebönder. De brottslige 
skulle straffas med avdrag på lönen och med »9 gånger ga- 
tulopp emellan 150 man av socknens befolkning». 

Stränga förordningar utfärdades också mot att en del 
såväl befäl som manskap understodo sig att »mäkta djärve- 



236 ENVÅLDSKONUNGEN I ARBETE. 

ligen och obetänkt, utan ringaste orsak, vid omläggningar 
med hugg och slag överfalla Vare länsmän och skjutsrätta- 
re». Somliga hade betett sig »så överdådigt, alt de uti sådane 
Vare och landsbetjänles egna hus tillfoga dem och deras 
hustru och barn våld och oförrätt, emot den allmänne hus- 
och hemfreden». Den officer, som övade oförrätt »mot Vår 
fattige allmoge i landet» eller utfor i hotelser mot bonden, 
skulle »strax göras sin tjänst förlustig och aldrig ha något 
hopp om att bli mer brukad». 

Även i förhållandet mellan över- och underordnade inom 
armén sökte Karl XI skapa en god anda. Befälet fick till 
sitt underhåll sig anvisade boställen, bestående av reduce- 
rade gods inom de orler, där soldaterna hade sina torp, för 
att officerare och underofficerare skulle lära känna sitt folk 
och se till dem då och då även mellan mötena. Särskilt blev j 
kaptenen på detta sätt ofta som en fader för sitt kompani. | 
Detta uttalas också som en plikt för honom i ett exercis- 
reglemente, som användes på Karl XI:s tid, där det före- 
skrives: »En gemen soldats plikt och skyldighet är det, att 
han bör vara en oförtruten, hörsam och mycket lydaktig ' 
knekt. Fänriken bör vara en sedig, stilla, nykter, kysk och 
därhos en tapper karl, den gudfruktig är och medynksam, 
att där någon fattig soldat eller officerare haver förtjänt 
något straff, kan han med sina kamrater avlägga förböner 
för dem om pardon. En kapten bör vara såsom en fader 
för sina barn: så bör han sitt kompani försvara, beskydda, 
försörja. Och när löjtnanten och de andre lägre officerare 
äro något stränge, så måste kaptenen vara något blid och 
familiar, på det de gemene eller ringare icke bliva för myckel 
oroade och i oträngt mål av någon ovettig officerare for 
mycket kvalde och underkuvade.» 

Det nära lörhållandet mellan officerare och soldater på 
samma kompani belyses ytterligare av en del kungliga före- 
skrifter om att en officer alltid måste närvara vid solda- 
ternas trolovningar, för att förbindelsen skulle äga laga 
kraft, om att officerarne skulle hjälpa soldaterna inför rält:i 
genom att föra deras talan och svara för dem, när så behöv 
des, så att dessa »uti sin enfaldighet» finge en behövlig hjälp, 
m. m. 

Brutalitet mot manskapet var av Karl XI bannlyst. 



FÖRSVARSVÄSENDET NYDANAS. 237 

År 1693 ingrep han mot det missbruket av kapteners och 
löjtnanters befälsrätt, att de »utan föregången order utav 
översten eller vederbörande regemcntsofficerare ibland un- 
dersta sig avstraffa soldaterne för varjehanda förseelser 
med spöslitandc och andre slika svåre straff, alldeles intet 
lämpade efter brottet». Det skulle hädanefter få ske endast 
i det fall, att »en soldat antingen kommer drucken på mötet, 
så att han ej kan göra tjänst, eller ock att han alldeles för- 
summar mötet». I dessa fall hade en kapten eller löjtnant 
rätt att straffa honom »med sex par spö, tre slag med var- 
dera paret». 

Dryckenskap tycks ha grasserat särskilt betänkligt vid 
! kavalleriregementena, där det fanns en hel del ryttare, 
som voro »mycket begivne på fylleri och dryckenskap». 
Därför fingo officerarne befallning att allvarligen förmana 
dem till nykterhet. »Men», stadgade konungen, »där det in- 
tet hjälper utan ryttaren eller sventjänaren likväl visar 
sig drucken antingen under marschen till möten, mönst- 
ringar och kamperingar eller ock fyller sig, medan de påstå, 
skall en sådan, sig till näpst för detta sitt oskickelige väsende, 
förste gången straffas med järn, andre gången med pålen, 
och där han kommer tredje gången igen, plikte med sex 
par spö, tre slag av vardera paret, vilket utan något skons- 
mål exekveras skall; dock intet förr, än den brottslige bliver 
nykter igen, att han desto bättre må besinna sig och kunna 
taga sig straffet till varnagel.» 

Befälet borde också ha omsorg om att soldaterna förde 
ett sedligt leverne. I november 1692 fick, för att anföra ett 
exempel, fältmarskalken Rutger von Ascheberg, som då på 
ett synnerligen förtjänstfullt sätt utövade ämbetet som ge- 
neralguvernör över Skåne, Halland samt Göteborgs och 
Bohus län, mottaga en kunglig skrivelse med anledning av 
»att ifrån Köpenhamn och Seland en hop löst parti av kvinn- 
folk esomoftast skola komma över till Skåne och sig uti 
städerne uppehålla, givandes soldaterne uti garnisonernc 
tillfälle sig med dem att beblanda». Sedan, »då antingen 
födsletiden är nära eller barnet redan är fött», brukade 
barnets fader av fruktan för lagligt straff för lönskaläge 
»komma att söka sine officerares tillstånd att träda med så- 
dane kvinns-personer i äktenskap». Men på det sättet bleve 



238 ENVÄl.DSKONUNGEN I AKBKTE. 

»fästningarne och barackerne uppfyllte med en hop löse, 
fördäktige^ och sjuklige kvinnfolk». Till förekommande 
därav skulle generalguvernören nu låta i de skånska fäst- 
ningarna påbjuda, »att sådane ankommande lösaktige kvinns- 
personer så mycket görligit är skola skickas tillbaka åt 
Seland och intet tillåtas att gifta sig med knektarne. IVIen 
där någon soldat änteligen skulle vilja äkta ett sådant främ- 
mande kvinnfolk, måste han först hava därtill sin officera- 
res tillstånd och samtycke, som då kan hava tillfälle att 
låta efterfråga, varifrån ett sådant kvinnfolk kommer, och 
av vad rykte hon är. Skulle ock någon knekt lägra ett så- 
dant kvinnfolk, skall densamme så väl som konan plikta 
med kroppen och hon sedan skickas tillbakars åt Seland. o 

Själavården inom armén var föremål för Karl XI:s syn- 
nerliga omsorg, såsom synes av det »nådige brev till alla in- 
delta regimenter», som utfärdades den 28 september 1685. 
Däri uttalar konungen sin övertygelse, att sann gudsfruktan 
är »ett av de förnämste, nödigste och nyttigaste ting vid Vår 
krigsmakt». Därför behövde »särdeles den gemene solda- 
tesken, som därom icke så noga kan vara informerad, flitigt 
undervisas uti de stycken, som till dess kristendom höra, 
varigenom den kunde ifrån självsvåld och egenvilligt leverne 
till den Högstas sanna kännedom ledas och anföras. Alltså 
have Vi», heter det, »i nåder resolverat och förordnat, att alle 
ryttare och knektar härefter skola tillhållas på vissa tider om 
året att läsa deras catechismum och kristendoms-stycken 
och låta sig om vad dem därvid felar undervisas.» 

När soldaterna lågo hemma på rotarna, skulle denna un- 
dervisning meddelas av vederbörande kyrkoherde eller socken- 
präst, som var skyldig att »samma catechismi förhör förrätta 
och dem i deras kristendoms-stycken och salighetens kunskap 
med all flit undervisa samt sedan meddela var och en ryttare 
och knekt ett litet bevis med dag och dato, både huruvida 
han sina kristendoms-stycken vet och förstår, såsom ock när 
eder ehuru ofta han sig till församlingen vid predikningar 
infinner samt sina salighetsmedel brukar». 



Misstänkta. 



FÖRSVARSVÄSENDKT NYDANAS. 239 

Dessa intyg skulle soldaten framvisa för vederbörande rege- 
ments- eller skvadronspastor, som var skyldig att närvara 
vid ett kompanimöte om året för att kontrollera soldaternas 
kristendomskunskap. Skulle det då i något fall visa sig, att 
denna icke motsvarade intyget från sockenprästen, eller också 
att »något annat fel däruti förmärktes», borde regements- 
eller skvadronspastorn genom översten meddela detta åt 
biskopen, som ägde att ställa vederbörande sockenpräst till 
svars. 

Hos gemene man inskärptes skyldigheten att »hörsamligen 
inställa sig» till katekesförhör i sockenkyrkan, så ofta sådana 
av kyrkoherden eller sockenprästen pålystes, samt »söka att 
inhämta all möjelig och nödig förkovring uti Guds och deras 
salighets kunskap, så framt de vilja undvika det straff, som 
därpå för de motvillige och försumlige bör följa». 

Betecknande för hur långt i detalj Karl XI:s omsorger 
härvidlag sträckte sig är ett brev av den 4 juli 1692 till över- 
sten för Kronobergs regemente, varav framgår, att konungen 
vid nyss företagen mönstring med ett av kompanierna träffat 
på en soldat av polsk börd, som »vid tillfrågan måste tillstå 
sig intet kunna läsa, ja icke en gång Fader vår, mycket mindre 
eljes om sin kristendom och kristeliga tro någon underrättelse 
ifrån sig giva». Av detta sällsamma förhållande »kunna Vi, 
fortsätter konungens skrivelse, »intet annat döma, än att med 
soldaternes läsande och förhörande lärcr gå under Edert an- 
förtrodde regemente mycket vårdslöst till, helst Oss berättas, 
att icke allenast ovanbemälte polack utan flere under Edert 
reiicmente finnas, som intet kunne läsa och alltså föga eller 
allsintet besked kunna uti deras kristendoms-stycken för sig 
gTira. 

Ty är till Eder Vår nådige vilje och befallning, att I låten 
Eder vara mycket angeläget, det Edre underhavande knektar 
mage bliva med flit i sine kristendoms-stycken och trosar- 
tiklar underrättade». Dessutom borde översten utan dröjsmål 
göra sig underrättad av regementsprästen, »huru många söm 
under regementet finnas, som kunna göra någon redo för sig 
uti sine kristendoms-stycken, och huru många ännu intet 
däruti äro underrättade, uti vad socken sådane okunnige 
bussar äro hemma, och vad deras socknespräst heter, för vil- 



240 ENVÅI.DSKONUNGEN I ARBETE. 

ken de hemma läsa böra», samt sedan inkomma till Hans 
Maj:t med underdånig berättelse liärom. »Och haven I», slutar 
skrivelsen, »detta biskopen och consistorio att berätta, på 
det de sedan mage kunna förmana vederbörande kyrkoherdar 
och sockenpräster större flit vid sådane enfaldige och uti sin 
kristendom illa underrättade människor hädanefter att an- 
vända, så framt de vilja undfly allt vidare åtal.» 

En annan överste, chefen för Bohusläns dragoner, inkom 
till konungen med en underdånig förfrågan, »huruledes de 
gemena bussarne skola avstraffas och näpsas, som äro treske 
att lära sine kristendoms-stycken». Han fick det beskedet, 
»att så snart prästerskapet hos Eder angiver någon gemen, 
som är tresk att lära sin kristendom, skolen I igenom 
kaptenen, under vilkens kompani en sådan lyder, låta befalla, 
att densamme med tre par spö därföre bliver avstraffad». 
Och skulle översten »allvarsam hand däröver hålla», att 
denna »hälsosamma förordning» behörigen måtte bliva 
efterlevd. 

Betecknande för den anda, som Karl XI ville skapa inom 
svenska armén, är också en förordning av år 1695, varigenom 
konungens drabanter, såväl befäl som manskap, förplik- 
tades att alla helgdagar bevista både högmässa och afton- 
sång och därunder vara »sedige och stilla». För att kunna [ 
kontrollera, att alla voro närvarande, skulle man hålla upprop , 
både före och efter gudstjänsten. »Försummar någon över- : 
eller underofficerare predikan», heter det, »eller går bort, ' 
förr än manskapet är uppropat, så böter han med en halv 
månads-löning var gång det sker. Är det en gemen, då slås ; 
han upprätt två timmar på pålen, för var gång han predikan 
försummar. Är en sådan gemen av medel, så efterlåtes ho- ! 
nom till att lösa sig från pålen med penningar, nämligen var • 
gång med en halv månads-löning, som är tre och en halv '. 
daler silvermynt.» 

På sön- och helgdagar borde drabanterna »begå Herrans 
högvärdiga nattvard således, att var korporal med sitt I 
korporalskap var gång följas åt, och det så ofta, att var och i 
en till det ringaste fyra gånger om året begår Herrans hög- ; 



FÖRSVARSVÄSKXDET NYDANAS. 241 

värdiga nattvard, varöver, jämte officerarne, också prästen 
under drabanterne bör hava ett noga inseende, att ingen 
sig därifrån undanliåller. 

När fastan ingår, måste prästen förliöra drabanterne uti 
deras Icristendoms-stycken; ocli då skall alltid en överoffi- 
cerare med korporalen av det korporalskapet, som till förhör 
och till att läsa är tillsagt, vara med tillstädes, på det allt må 
gå desto bättre och skickeligare till. Finnes någon av bussarne 
tresk till att läsa sine kristendoms-stycken, den bör plikta 
med två timmar på pålen upprätt.» 

Vid livgardet utdelades sakramentet kompanivis till såväl 
befäl som manskap. 



Genom indelningsverket fick vårt land en stark armé, som 
hölls slagfärdig genom regelbundet återkommande övningar. 
Den 20 oktober 1680 påbjöd konungen, att varje överste 
skulle »åtminstone en gång om månaden låta hålla kompani- 
möten och sedan en gång om året vid den 20 eller sist uti 
augusti månad draga hele regementet på en slät och tjänlig 
plats vid någon skog eller kronones jägarebacke tillsammans, 
varest regementet kampera kan åtminstone 14 dagars tid, 
och dessemellan allt stadigt lära och undervisa dem så med 
kamperande' och vakthållande som alle andre stycken, vilke 
nödige äro uti fält och emot fienden, eftersom ock Kongl. 
Maj:t vill låta bestå årligen pulver^ till 8 skott skarpt och 16 
blinde skott». 

För en del finska regementen visade det sig emellertid, 
med hänsyn till deras glesa förläggning, omöjligt att hålla 
mer än tre kompanimöten och ett regementsmöte årligen. 
Under sådana förhållanden borde »likväl officerarne där- 
emellan om söndagarne, när de komma tillsammans i för- 
samlingarne, där de och knektarne äro boendes, förmanas och 
tillsäjas att lära och undervisa knektarne handgreppen». 

Det var Karls stora nöje att själv exercera sina »bussar» 
med de grova blå rockarna och de väldiga huggvärjorna. 



' Krut. 
16—222826. Grimberg, Svenska folkets underbara öden. IV. 



242 ENVÅLDSKONUNGEN 1 ARBETE. 

Hans almanackor äro fyllda av anteckningar om hur han 
for omkring i landet och mönstrade regemente efter regemen- 
te. Uet ena kompaniet efler det andra tog konungen hand 
om, och allt emellanåt heter det, att »han hade hela regementet 
tillhopa och exercerade dem hela dagen», eller: »Kungl. Maj:t 
hade sex kompanier av gardet om morgonen på Djurgården 
och drillade dem», eller: »Hennes kungl. Mai:t änkedrottningen 
jämte H. k. H. prinsen och prinsessorna voro och sågo på, 
huru Kungl. Maj:t drillade Södermanlands regemente till 
fot». 

I dagboksanteckningar, förda av dåvarande musketerarcn 
vid Livgardet, sedermera kapten Spåre, se vi konungen i 
augusti 1684 i färd med att »mönstra sitt livgarde uppå 
Ålkistängen». Han lät soldaterna skjuta till måls, och »den 
som råkade fläcken, han fick en dukat». 

Det ligger en beundransvärd pliktkänsla i denna oförtrutna 
förberedelse för ofredens dagar från en konung, som ingenting 
högre önskade än freden, och som nästan aldrig försummade 
att i sin almanacka på årets sista dag nedskriva en tacksä- 
gelse till den Högste, »som haver oss i fred och rolighet låtit 
leva detta framledne året». 

Ve de rusthållare, som kommo med slarvigt utrustade 
hästar till de årliga mönstringarna! Dem kunde det hända, 
att Hans Maj:t med egen hand skar sönder remtyg 
och sadlar, som befunnos bristfälliga eller illa gjorda. Och 
kom han på någon avdelning med okunnighet i handgreppen, 
var han icke nådig. Chefen för Jönköpings regemente till 
fots fick sig t. ex. följande ampra skrivelse tillställd den 
30 juli 1692: »Vid exercerandet av Edert, anförtrodda rege- 
mente have Vi med särdeles missnöje förnummit, hurusom 
icke allenast de gemene uti deras handgrepp och excercitier 
mycket illa äro övade och underviste utan ock största delen 
av Edra officerare däruti så okunnige befunne, att Vi om 
dem de tankar måtte fatta, att antingen de själva intet 
sine excercitier lärt eller också dem så förgätit hava, att 
de sig dem intet mera kunna påminna och därigenom allt- 
så alldeles utur övningen komma.» I anledning därav hade 
konungen nu befallt två majorer av ett annat regemente 
att »för sig taga» regementets officerare och undervisa dem 
i handgreppen enligt exercisreglementet. Sedan skulle offi- 



FORSVARSVÄSENDET NYDANAS. 



243 



cerarne i sin tur »med all flll» öva regementets underofficerare 
och manskap i exercis »och dem däruti så färdige göra», heter 
det, »att Vi av dem ett nådigt nöje hava mage. I vidrigt fall, 
och där Vi ingen förhättring hos dem lare spörja, så vcle Vi 
vara omtänkte andra i deras ställe att förordna, som med 
större flit och aktsamhet sig cxcercitierne vid regementet 




Kortom vid 30 års ålder. Målning av Ehrenslrahl. 



antagandes varda och bussarne däruli öva och i perfection 
'bringa.» 

Kommandoorden vid den tidens exercis voro ofta lång- 
::'andiga som i exercisreglementena från äldre Vasatiden.^ 
N'ågra exempel från Karl XII:s reglemente av 1701 säga till- 
äckligt: »Fatter luntan med förwänd handi» — »Betäcker 
iannan- med tu finger!» — »Blåser och tårckcr uhr pannan 
ned tummen!» — »Vänster om vänder eder, fäller pique mot 

' Se Bd II: 295. — " Fängpannan. 



244 ENVÅLDSKONUNGEN I ARBETE. 

man!& — »Släpcr eder pique med slumpen tillbakars och 
spetzen i högra handen!» 

Disciplinen inom armén upprätthöll Karl med kraftig 
hand, och ingen fick sätta sig upp mot sin överordnade, »ty 
ordning och respekt måste vara vid militien, annars går det 
galet till», sade han själv en gång, då en officer, tillhörande 
en av rikets högsta ätter, varit »rätt oförskämd och illak 
mot generalmajoren». Den felande ådömdes dödsstraff, var- 
ifrån han dock benådades med en skarp uppsträckning »uti 
en stor myckenhet utav folks närvaro» samt fyra månaders 
fängelse. 



I vissa gränstrakter blcvo ej blott knektarne utan även 
bönderna exercerade för att kunna bilda ett slags lantvärn. 
Så fick landshövdingen i Värmland år 1689 befallning att utse 
vissa officerare, som skulle öva allmogen i vapnens bruk i 
syfte att mota ett eventuellt anfall från Norge. Vapenöv- 
ningarna, som skulle hållas vid kyrkorna på vissa helgdagar 
efter slutad gudstjänst, då allmogen var allmänt samlad, 
skulle gå ut på att lära folket sköta sina gevär och utföra 
handgreppen för skjutning. Två a tre gånger om året skulle 
målskjutning äga rum med ammunition, som kronan bestod. 
Målet skulle vara av stockar, så beskaffat, »att allmogen de 
däruti skjutne kulor kan igen uthugga och sig av samma bly 
en annan gång betjäna, sedan det är igen till kulor omstöpt».: 
De som icke hade egna gevär blevo genom kronans försorg i 
försedda med goda bössor. 



• Se Bd II: 295. — ^ Fängpaiinan. 



FÖRSVARSVÄSENDET NYDANAS, 215 

Karlskrona och svenska flottan. 

Med sjöförsvaret måste Karl XI nästan börja på nytt. 
Det senaste kriget hade visat Stockholms olämplighet 
som huvudstation för flottan. Där brukade denna ligga 
Instängd av is till långt fram på våren, och när skärgården 
änlligen blivit isfri, gick det åt en dryg tid att taga sig 
ut genom dess långa och slingrande farleder, där nästan 
alla vindar behövde anlitas. Under tiden kunde fienden ha 
hunnit göra mycken skada på Sveriges södra kuster och dess 
tyska besittningar, dit vägen från Stockholm var dryg. Och 
iiiir svenska flottan väl hunnit dit, kunde det hända, att pro- 
vinnten var förbrukad. Kännbar var under sådana förhål- 
landen saknaden av en säker hamn i dessa trakter, där för- 
raden skulle kunnat förnyas. En sådan fann man nu i Ble- 
kings skärgård, där Johan Gyllenstierna vid Trotsö utsett 
en tjänlig plats för en flottstation. 

Franska sändebudet, som på nyåret 1679 varit Gyllenstierna 
följaktig dit, skriver om denna hamn: »Vi hava sett en bassin, 
skyddad av en lång och smal ö i form av en halvmåne, som 
lämnar tvenne inlopp vid alla vindar. Hamnen kan rymma 
ett oräkneligt antal skepp i full säkerhet med tillräckligt djup 
och utom kanonhåll från varje land, där fienden kan fatta 
posto.» 

I november 1679 reste Karl själv till platsen och god- 
kiinde förslaget att vid Trotsö anlägga en örlogshamn. 
Konungen vände sig till öns ägare, bonden Vittus Andersson, 
med orden: »Vi vilje bygga en stad på din ö och seder- 
mera ditlägga Vår örlogsflotta.» — »Det har jag icke givit 
lov till», var bondens svar. »Men jag skall köpa ön av 
dig», genmälte konungen. »Jag ämnar icke sälja min ö», 
kom Vittus Anderssons svar. Till slut blev konungen ond 
och utbrast: »Ditt sturska och gensträviga väsende kan 
kosta ditt huvud.» — »Mitt huvud går icke så lätt att taga», 
svarade Vittus. 

Kort därefter blev han emellertid insatt på Karlshamns 
fästning. Enligt sägnen skall man ha tagit som anledning, 
att han genom falska fyreldar vållat skeppsbrott eller, 
såsom det på kustbornas språk hette den tiden, »tänt offer- 
eldar, på det hans strand måtte välsignas med skeppsvrak». 



246 EN VÅLDSKONUNG EN I ARBETE. 

Medan ViUus satt på fästning, gingo enielkrlid kronans 
anläggningar på hans ö sin gilla gång, och han fick höra 
talas om, hur hans hustru och döttrar där höllo marketen- 
teri för flottans matroser. Då gav hans motspänstighet 
med sig, och han bönföU om att bli fri, vilket också be- 
viljades. 

Redan i slutet av år 1679 hade befästningsarbetena 
påbörjats av Erik Dahlberg, som nu hade högsta in- 
seendet över rikets befästningsverk och på den posten ut- 
förde arbeten, vilka senare tiders fästningsbyggare även i 
främmande länder tagit till mönster. Och under Hans 
Wachtmeisters energiska ledning uppväxte här en ny ör- 
logsstation med dockor och varv, vilken fick namnet Karls- 
krona. Under hans överinseende byggdes ock en präktig 
flotta, vars make 1 styrka ej skådats i Sverige. 

W^^achtmeister hade fått sin första utbildning som sjöman 
i engelsk tjänst under kriget mot Holland. Vid den mest be- 
kymmerfulla tiden av Karl XI:s krig mot Danmark var han 
en av dem, som vunno konungens förtroende genom kraft 
och duglighet. Särskilt utmärkte han sig i slaget vid Lund, 
där han fick tre hästar skjutna under sig. Men snart åter- 
vände han till sjötjänsten och blev svenska flottans verklige 
chef, ehuru i början till namnet underordnad Gustav Otto 
Stenbock. En hel mansålder blev det honom förunnat att 
verka på denna betydelsefulla post. En härskarnatur var 
han, och det hände alltemellanåt, att konungen fann för 
mycken självrådighet hos den för övrigt så högt värderade 
mannen. 

Folk till flottans bemanning fick man tillgängligt genom 
det s. k. båtsmanshållet, ett slags indelningsverk för vissa 
kustlandskap. Konungen lade också på flere sätt an på att 
få dugligare både befäl och manskap ombord, än vad fallet 
varit under kriget med Danmark. Officerarne fingo per- 
mission med bibehållande av lön för att »evertuera sig' i främ- 
mande mariner»; och när krig utbröt i Europa, anbefalldes 
amiralitetskollegium att utsända en del officerare att deltaga 
i förefallande sjöslag. De, som avreste, erhöllo nådig för- 
säkran att bliva befordrade framför »dem, som hemma suttit». 

^ Förkovra s\a,. 



FÖRSVARSVÄSENDET NYDANAS. 217 

Följden av dessa åtgärder blev också, att amiralitetskolle- 
gium år 1697 kunde konstatera, »att Eders kungl. I\Iaj:t hä- 
danefter alltid kan göra sig förslag uppå gode och duktige 
sjöofficerare av Dess egne undersåtare, i stället för att man 
ull forne tider har måst ibland både lita på främmande och 
l;i.L:;a därtill vad folk som man få kunnat». 

Vad båtsmännen beträffar, fingo de tillstånd att »i Öster- 
sjön, evar dem behagade, låta bruka sig uppå kofferdifar- 
kdster uti varjehanda sjöresor till att därigenom göra sig 
l)Ltarne och uti sjömanskapet övade». 

Teoretiska insikter i navigation erhöllo de, som därför voro 
liinipade, vid den styrmansskola, som konungen inrättade. 
Niir de, som genomgått denna läroanstalt, praktiserat till 
sjös några år, lämpade de sig bra till underofficerare på flot- 
tan, »givande jämväl hopp om sig att bliva i framtiden helt 
sniUle och hurtige officerare». 

En stor del av flottans manskap hade man dittills tagit 
från de finska kusttrakterna. Men som Bottniska viken sällan 
blev isfri förrän i slutet av april, hade det den olägenheten 
med sig, att manskapet sjövägen aldrig hann fram till Stock- 
holm förrän i maj eller juni, och försök, som gjordes, att låta 
dem marschera landvägen slogo ännu sämre ut. Ty genom 
den långa färden »om vårtiden, då det varken bar eller brast, 
uti slagg och regn samt uti vårvattnet in till knäs» blevo 
båtsmännen alldeles utmattade; och när de äntligen kommo 
fram till Stockholm, måste de »merendels i Dalarön och flere- 
städes, innan flottan till sjös kom, livet tillsätta. De övrige, 
som icke strax dödde, månde ock sedan efter hand, emedan 
de varken vid klimatet voro vane eller eljest på detta sättet 
länge kunde uthärda, genom döden avgå.» Så stod man där 
utan tillräcklig bemanning och måste utskriva alldeles oövat 
folk, som »på skeppen mera i vägen och till hinders stått för 
andre, än de själve kunnat tjäna och gagna». 

Men onekligt var, att »detta folket i sig självt är manbart 
och gott, när de allenast få lära språket och vänja sig vid 
detta svenska klimatet». Därför hittade konungen på ätt 
låta i Blekings och södra Smålands kusttrakter förlägga och 
indela över 2,300 båtsmän från Finland och Norrland. Re- 
sultatet blev gott. Man fick i dem »så gode och kapable 
sjömän, att man dem icke bättre begära vill, ja en stor del 



248 ENVÅLDSKONUNGEX I ARBETE. 

skickelige alt promoveras till underofficerare, då det 
behöves». 

Litteratur: Allan Cyrus, Våra äldre och nyare Infantericxercls- 
reglcmcntcn (Svensk militär tidskrift för år 1913; kr. 
. G: -). 



En tid av nytt uppsving för vårt 
näringsliv. 

FÖR näringarna blev freden till rik välsignelse. Liksom 
närmast föregående rcgentcr omhuldade Karl XI med 
privilegier och understöd de näringar, som snabbast 
avkastade pengar, nämligen bergsbruk, fabriksväsen, han- 
del och sjöfart, som därför fingo en ny blomstringstid. 

Gruvdrift och bruksrörelse. 

Bergshanteringen utvecklade sig raskt. Visserligen gick 
silver- och kopparproduktionen tillbaka, men tillverkning- 
en av järnvaror växte så mycket mera i omfång och 
betydelse. Man började nu gå mera på djupet i gru- 
vorna än fordom. Men hade man kommit så långt ned, att 
det ej längre gick att vinda upp det inströmmande vattnet 
medels tunnor, så skulle det vilja bra rika malmstreck till, för 
att man skulle bry sig om att fortsätta malmbrytningen vidare. 
Var det emellertid särskilt gott om malm där nere, satte man 
i gång uppfordring av vattentunnorna med hästar. Men re- 
dan i början av 1600-talet hade man på sina ställen övergått 
till pumpverk med s. k. konster, som sattes i gång med hand-, 
häst- eller vattenkraft; och på 1630-talet kunde man i Bergs- 
lagen få se dylika konster med stånggångar på över fyra 
kilometers längd. Så småningom blevo de allt vanligare, dessa 
långa stånggångar, som gå sin raka väg över höjderna fram 
till en gruva och i så hög grad bidraga till att ge Bergslagen 
dess särmärke. Men det skulle, som sagt, vara mycket givande 
gruvor, som man kunde lägga ned så ansenliga kostnader på. 
De andra övergav man, när svårigheterna blevo för stora. 



EN TID AV NYTT UPPSVING FÖR VÅHT NÄRINGSLIV. 219 

När man vandrar omkring på ett nutida gruvfält i Bergs- 
lagen och ser ned i denna mängd av övergivna små gruvhål 
med deras ruhdbrända eller av spettet flisiga väggar, finner 
man emellertid även andra orsaker till att arbetet i gruvorna 
avstannat. I flera fall beror det på att ras inträffat, i andra 
på att det blev för mörkt att arbeta där nere i djupet, och i 
några fall har röken från gruvveden gjort vistelsen i gruvan 
outhärdlig. Malmbrytningen försiggick nämligen ännu på 
samma sätt som under medeltiden: man upphettade berget 
med stockeldar och göt sedan vatten på.^ Först i början av 
1700-talet övergick man i järnbergslagen, delvis på grund av 
tvingande skogsbrist, till sprängning med krut. Då blev 
risken för gruvras ej längre så stor, och man kunde därför 
mera allmänt bryta sig djupare ned. 

Klagan över tilltagande skogsbrist blev på Karl XI:s tid 
allt starkare.^ Särskilt betänkligt var det med Utö gruva i 
Södermanland, som tillhandahöll behövlig malm ej blott åt 
närbelägna bruk i samma landskap och i Tjust utan även åt 
största delen av järnverken i Finland samt i Hälsingland, 
Medelpad och Ångermanland. Redan var skogen på Utö och 
närliggande öar till största delen förbrukad, då bergskolle- 
gium fann på att utfärda en förordning, enligt vilken de, som 
på Utö avhämtade malm, skulle vara pliktiga att ditföra en 
mot malmkvantiteten svarande viss mängd gruvved. 

I Bergslagen gick skogen emellertid åt ej blott till gruv- 
driften utan även till smälthyttorna och stångjärnshamrarna. 
Så blevo gruvor, hyttor och järnbruk konkurrenter om sko- 
gens virke och bränsle, fast de arbetade för samma mål. Och 
då det för vart år blev tydligare, att skogen ej räckte till, om 
de alla skulle ligga klungade inom små områden, grep Karl XI 
in och genomdrev i kraft av äldre förordningar, som blott 
aär och där blivit verkställda, att bruken flyttades till skogs- 
rika trakter utanför gruvornas och hyttornas områden. Ko- 
lungen ville icke veta av att bruksanläggningarna »trängdes» 
ned smälthyttorna. Där intet annat hjälpte, fingo vederbö- 
"ande erfara följderna av 1686 års kungliga brev, enligt vilket 
iådana stångjärnshamrar, som i strid mot äldre påbud fort- 
farande drevos, skulle inom två års förlopp utan ersättning 



' Jfr Bd. I: 348. — ^ jfr Bd. III: 269. 



250 ENVÅLDSKOXUNGEN I ARBETE. 

Ödeläggas. Bruksägarnes klagan över de långa malnitrans- 
porter, varmed bruken därigenom blevo betungade, hjälpte 
icke. Som alltid var konungens obönhörliga svar, att det 
allmänna bästa gick framför alla enskilda intressen. 

Påtagliga blevo också följderna, här liksom i allt vad Karl 
XI tog sig för. Så skapades genom kungligt maktbud 
den gränsskillnad mellan bergslag och bruksbygd, 
som i sina huvuddrag består än i dag. 

Men ej blott till skogrika trakter närmast utanför gruv- 
bygden var det som bruken sökte sig: en stark utflyttning av 
stångjärnssmidet försiggick vid denna tid även till avlägsnare 
landsändar, bl. a. till västra Värmland och Dal. I trakter, 
där det fanns »sköne lägenheter med strömmar och skog», 
och där transporterna gynnades av f ärbara sjöar och floder, 
uppväxte också här bruksbygder. Men de »ansenlige maste- 
skogar», som funnos i dessa landsändar, fingo icke användas 
till brukens behov utan fredades genom höga bötesbestäm- 
melser, såsom ett Kungl. Maj:ts regale, för flottans räkning. 

Även till Hälsingland och andra trakter av Norrland ut- 
bredde sig stångjärnssmidet, allt en följd av konungens tvångs- 
åtgärder i förening med förmånliga privilegier. De flesta män, 
som i Värmland och Norrland grundade nya järnbruk, buro 
tyska eller holländska namn. Icke så få av dem misslyckades 
dock och återvände till sitt land. 

De omsorger, som regeringen ägnade åt bergsbruket, buro 
frukt ej blott i ökad tillverkning av stångjärn utan också i 
förbättrad kvalitet på detta smide. Och med tillfredsställelse 
kunde bergskollegium konstatera, att det svenska järnet 
»utomlands var till varjehanda smide begärligit». Men kolle- 
giet lät sig också angeläget vara, att inkomsterna av 
stångjärnets ytterligare förädling skulle »komma de främ- 
mande utur händerna och stadna här i riket till Kongl. 
Maj:ts inkomsters förmering och Dess trogne undersålares 
märkeliga förkovring». Också uppstodo flere anläggningar; 
för nya grenar av järnförädling. 

För tillverkning av skeppsankaren grundades Söderfors bruk | 
vid Dalälven. Dylika pjäser hade förut »med mycken be-| 
kostnad, besvär och tidsspillan blivit vid Kungl. Maj:ts ami-|j 
ralitet av stångjärn med släggor och handkraft smidde». ji 



EN TID AV NYTT U1>1>SVING FÖIl VÅIIT NÄRINGSLIV. 251 

Numera skedde detta »både bätlrc, snarare, starkare och för 
lindrigare pris. under vattuhamrar». Det var assessor Klas 
Depken, som »gav till ett sådant nobelt manufakturverk först 
anledning»; och Kungl. Maj:t försåg honom »av ett särdeles 
behag till det verket» med fördelaktiga privilegier. Själv blev 
han adlad under namnet Anckarström. 

Av Kristofer Geijer, en österrikare, som av Gustav Adolf 
inkallats för bergsbrukets upphjälpande och vars sonsons 
sonsons son blev vår störste historieskrivare, inrättades »ett 
nytt, curieust järnmanufaktur av åtskillige husgeråds- och 
bohagssakcr», vilka fingo god avsättning. 

Kanongjuterierna växte i både antal och produktionskraft, 
och även andra gjuterier anlades, ett t. ex. »för allehanda 
statyer och bröstbeläten», ett annat för »allehanda curieuse 
sorter av gjutningar». Vid Garphyttan tillverkades takplåt, 
och förbud utfärdades för andra att »med varjehanda efter- 
smide i takbleck sig befatta och de inventioner eftergöra, som 
vid Garphyttan bliva tillverkade». Eskilstuna manufaktur- 
verk, som råkat i förfall, blev upphjälpt av Karl XI, »emedan 
det verket legat hans fader särdeles om hjärtat». Rademachers 
arvingar hade gått ifrån företaget, men konungen fick ett 
nytt bolag att övertaga arbetet. Ståltillverkningen, som dit- 
tills varit i sin linda, fick nu sin första blomstringstid med ett 
tiotal stålugnar i verksamhet. 

Över huvud taget förtjänar bergskollegium allt erkännande, 
för sitt nit att såväl genom korrespondens med »Kongl. Maj:ts 
ministrar hos de främmande höge herrskaperne» som genom 
att utsända stipendiater förskaffa sig en så mycket som möj- 
ligt »accurat kunskap om de främmande bergverkens tillstånd 
ocli huru de till deras tillverkningar och drivande tid efter 
annan sig förändra». 

För Norrlands bergsbruk är 1673 ett märkesår. Då utfär- 
dades nämligen betydelsefulla privilegier »för dem, som uti 
Lappmarken upptaga åtskilliga slags metallbruk». Aktstycket 
börjar med ett lovprisande av att »Gud allsmäktig utav sin 
gudomcliga nåd och godhet månge härliga metaller och mine- 
ralier uti detta kongariket, Vårt kära fädernesland, uppen- 
barat haver, därföre Vi stor orsak have Hans gudomeliga 
godhet innerligt att ära och betacka». 

Regeringen fann det nu vara sin plikt att till »det allmänna 



252 ENVÅLDSKONUXGEN I ARBETE. 

bästas förkovring» sörja för »att den förmodeliga rikedom, 
som uti ödemarkcrne av storfurstendömet Finland samt de 
övrigc Vare norrländer än förborgad är, fram uti dagsljuset 
komma måtte»; ocb till den ändan beviljades följande förmå- 
ner åt dem, som där ville bearbeta malmfyndigheter. 

Först och främst skulle de åtnjuta skattefrihet under tio, 
tjugo eller trettio år, ja för gruvor, som upptoges »å mycket 
svåre och olägne orter», på ändå längre tid. Bruksfolket skulle 
vara frikallat från utskrivning. 

Den, som i Norrland eller Finland funne något malmstreck 
men själv ej ägde pengar att sätta i gång gruvdrift, borde 
uppenbara saken för »kronans bergmästare i Norrland» eller 
»kronans proberekammare», så skulle han »för sin godvillig- 
het först en ansenlig föräring uti sölver eller penningar be- 
komma»; och visade sig gruvan givande, »så att därigenom 
Oss och kronan någon fördel tillväxer», som det heter, så kunde 
han räkna på ytterligare förmåner, såsom »någon särdeles 
benådning» i pengar. 

Var det en lagskri v^n knekt, som upptäckt malmstrecket, 
så skulle han först och främst hugnas med »en god föräring i 
penningar för sitt omak», och, hette det vidare, om malm- 
strecket »en god förhoppning till ett gott och stadigt silver- 
eller kopparbergverk om sig giver, vilje Vi honom från knekte- 
tjänsten alldeles befria». 

Naturligtvis var regeringen angelägen om att ordna »till- 
förslen ifrån landet upp till desse avlägsne orter och att bru- 
ken med allehanda tarvcliga^ varor försörjas, som äro alle- 
handa slags spannemål, så ock salt tunnetals, allehanda slags 
fisk, tunne-, halvtunne- och fjärdingetals, smör, talg, kött, 
fläsk, humla, torr fisk, lin, hampa lispundetals, lärft och vall- 
mar alentals samt oxar, kor, får, getter med flere sådane till 
bergsfolks tärande och nötande tjänlige varor». För att denna 
tillförsel skulle »så mycket villigare fortsättas», befriades alla, 
som förde dit förnöclenheter, från lilla tullen. 

För bergsbruket och järnförädlingen inom Norrland ha 1673 
års privilegier haft en rentav epokgörande betydelse. Från- 
sett Gästriklands bergslag, som leder sina anor från medel- 



Behövliga. 



EN TID AV NYTT UPPSVING FÖU VÅirr NÄRINGSLIV. 253 

Liden, hade det dittills på det hela taget stannat vid blotta 
ansatser att driva upp dessa näringsgrenar. Medelpad och 
Ångermanland ägde t. ex. icke ett enda järnbruk före angivna 
år. Men kort därefter uppväxte både där och i Hälsingland 
flertalet av de bruk, som ännu finnas inom landskapen. 

Samma år som förordningen utfärdades skyndade sig då- 
varande guvernören över västra Norrland, general Karl 
Sparre, att skaffa sig privilegium på inrättande av ett »järn- 
bruk av masugn och hammare» vid Graninge i västra Ånger- 
manland. Den nya anläggningen, som blev ursprunget till 
de stora Graningeverken, grundades i en trakt med »nästan 
outödelig skog» och rik tillgång på vattenkraft. Sämre be- 
ställt var det med malmtillgången, ty man var hänvisad till 
sjömalm, som hämtades upp från bottnen medels »stora sko- 
por av järn, med hål igenomslagna». De järnmalmstreck 
däremot, som man fann i närbelägna berg, höllo icke vad de 
lovade, vadan de snart övergåvos igen. Malmen i dem visade 
sig vara »rödbräckt» eller »kallbräckt», och man blev huvud- 
sakligen hänvisad till Utömalm. Men transporterna därav 
voro förknippade med stora svårigheter, mindre dock på 
Bottenhavet än uppför den strida Ångermanälven. Och när 
man äntligen med mycken möda fått upp malmpråmarna tib 
Sollefteå, hade man sedan att forsla lasten tre mil efter häst, 
något som till följd av vägarnas dåliga tillstånd var möjligt 
endast vintertiden. På samma sätt var det med en mängd 
förnödenheter till brukets personal, såsom spannmål, salt och 
tobak, vilket mestadels inköptes i Stockholm och betaltes 
av följande års järntillverkning. 

År 1677 råkade det nyanlagda bruket ut för olyckan att bli 
hemsökt från Norge av en dansk strövkår, som plundrade 
och brände alltsammans. Men Sparre började med friskt mod 
på nytt igen, »utan anseende till bekostnaden», och småning- 
om kunde han utvidga anläggningen med en sjnksmedja och 
en s. k. knipphammare, som förvandlade stångjärn till plåtar, 
av vilka man sedan tillverkade plogbillar, skyfflar, eldgafflar, 
stekpannor m. m. För dessa varor fick man dels god avsätt- 
ning i orten, dels uppköptes de av jämtar, som förde dem vi- 
dare till Norge. 

Men genom reduktionen blev Sparre utarmad och måste 
lämna sin anläggning. Han dog i fattigdom vid sekelskiftet. 



254 ENVÅLDSKONUNGEN I AP.BETE. 

En originell åtgärd att skaffa sig material för järnförädlingen 
vidtog i början av 1700-talet brukets dåvarande ägare: 
han tillhandlade sig av regeringen inemot 70 ton »ryska kulor», 
vilka tydligen utgjorde krigsbyte och nu vid Graninge om- 
smältes och härdades till plogbillar samt andra redskap för 
fredliga värv. Några år senare finna vi emellertid, att man 
vid Graninge även inrättat sig för krigets behov. Då till- 
verkades där både »ryttarklingor», värjor och bajoncller för 
stora pengar. 

* * 



I Lappland bröts silvermalm vid Kidkevare och Alkevare 
i Lule lappmark men utan större framgång, beroende särskilt 
på »den omilda landsortens alltför mycket osunda dimma, 
blåst och kalla luft samt vida avlägne situation».^ 

För transporterna vid denna och andra lappländska gruvor 
var man beroende av renar, »med vilka lapparne, men inge 
andre, veta ännu att umgå», såsom det heter i bergskollegii 
redogörelse 1692. Men lapparne voro ej vidare hågade att 
stå till tjänst, enligt vad landshövdingen upplyser år 1670. 
Många av dem föredrogo att bli »vaganter och landstrykare», 
som, »betagne av lättja, driva landet omkring och med derasi 
tiggeri Eders kungl. Maj:ts undersåtare skrämma och besvära».! 
Man borde, ansåg landshövdingen, hålla dem ifrån dylika 
färder till landets sydligare trakter genom att tillämpa 16421 
års tiggareordning, vilket borde leda till så mycket säkrare 
resultat, som »lapparne för arbete, ringa fängelse och häk-! 
telse ganska frukta sig». »Och efter man fuller vet», fortsätter! 
landshövdingen, »att lapparne mycket föregiva och invända! 
om deras fattigdom, det de icke hava råd att skaffa sig hampaj 
till nät och annan nödig fiskeredskap samt krut och bly till 
deras skytteri», så hemställer han, att regeringen bland de 
lappar, som återvände till sin hembygd, måtte utdela några 
skeppund hampa samt några lispund bly och krut »och de 
således komma att bruka deras rätta näringsmedel». 

Anläggningarna vid Nasafjälls silvergruvor," där tidtals stor; 
livaktighet rått, hade under Karl X:s krig, år 165S, blivit! 



» Belägenhet. — ^ Se Ikl III: 2GG. 



! EN TID AV NYTT UPPSVING FÖR VÅUT NÄP.INGSLIV. 255 

förstörda av en norsk slrövkår, och sedan repade sig verket 
egentligen aldrig. 

Avkastningen av Sala silvergruva hade länge varit i sjun- 
kande, tills den nu åter genom trägen omsorg höjdes. l<'ör- 
bättringar infördes nämligen både vid brytningen och smäll- 
ningen av malmen. 



I Falu koppargruva avtog malmtillgångcn så små- 
ningom. Midsommardagen 1687 inträffade ett så väldigt ras, 
att gruvan tycktes ha fallit tillsammans till en ofantlig sten- 
jhop. Anledningen var ett förvänt brytningssätt. Man bröt 
[nämligen ut väldiga håligheter i berget utan att stötta under 
! taket. Genom detta ras bildades den kolossala fördjupning, 
i som kallas Stora stöten. Bergsmännen blevo modlösa och 
! fruktade, att man skulle nödgas nedlägga hela företaget. 
I Det berättas, att man på den tiden kunde övertaga en gruv- 
lott med ty åtföljande arbetsskyldighet för ingenting, ja till 
ioch med få en rulle tobak och en mugg öl på köpet. 
I Här ingrep emellertid Karl XI. Ett betydande statsanslag 
[beviljades till gruvornas rensning, och bergsbruket kunde 
låter komma i gång, ehuru produktionen aldrig uppnådde sin 
[forna höjd. 

Nu, som ofta förut, uppträdde vid gruvan en hel del per- 
jsoner »med store löften och förslag att», såsom bergskollegium 
jinberättar, »med behändigare, kortare och fördelaktigare 
jmethodc» bringa koppar utur malmen. Men ingen förmådde, 
jGudi klagat, hålla sina stora löften, utan den ene efter den 
andre fick »med oförrättade saker såsom ock föga reputation 
i begiva sig härifrån». 

i Bland dessa nyhetsmakare var en italienare vid namn 
JFrancisco Maria Levanti, som »omsider, efter många över- 
jläggningar och skriftväxlingar», år 1685 erhöll ett kontrakt 
jmed Bergslagen angående koppartillverkning. Men då re- 
jsultatet icke svarade mot hans förespeglingar, »drog han sig 
(omsider uti stillhet ur landet igen». 

; Föga givande blevo likaledes de försök, som tysken Helde- 
'berg gjorde år 1689. Fem år senare förde emellertid samme 
man in i landet två andra utlänningar, »som tillbödo sig att 



256 ENVÅT.DSKONUNGF.N I ARBETE. 

tingera^ järn Ull koppar och lingo Kungl. Maj:ts lov alt göra 
sina prover». Dessa ville dock icke lyckas, och »allt hopp om 
denne så högt angivna vetenskapen måste omsider försvinna». 
De försök, som året därpå gjordes av ännu en tysk, gåvo ej 
heller något resultat av värde, varför även han »tog ifrån 
Falun avträde och begav sig till sitt land igen». 



Bland andra mineral, som man denna tid tillgodogjorde 
sig, må nämnas stenkol vid Höganäs. De första fynden där- 
av tyckas ha gjorts omkring år 1570. En flöts bearbetades 
på 1660-talet av borgmästare och råd i Hälsingborg, men 
företaget lönade sig ej. Ur en annan ådra togo bönderna i 
trakten upp kol, som de sålde till förbrukning vid Kullens fyr. 
Bergskollegium hyste planer på att sätta i gång stenkols- 
brytning i stor skala, men till något resultat ledde de 
icke. 

I Södertörn upptäcktes och förarbetades vit marmor, och 
på Kolmården fanns ett »grönt marmorverk». År 1673 fick 
bildhuggaren Millich jämte två andra tyskar privilegium på 
att ensamma få bryta marmor på kronans mark och förunna- 
des en del andra förmåner, i avseende på tull och arbetskraft. 



Fabriksindustrin. 

Klädesfabrikationen tog på Karl XI:s tid sådant upp- 
sving, att hela armén kunde beklädas med svenskt blått tyg. 
Den, som beträddes med att för krigshärens behov införa 
utländsk kläde, skulle icke blott ha förbrutit varan utan 
ock vara förfallen till »det straff. Kungl. Maj:t kunde finna 
för gott att ålägga». Införselförbud och höga tullar voro vid 
sidan av privilegierna den tidens förnämsta medel att främja 
manufakturerna. 

Mindre väl lyckades försöken att få en inhemsk siden ti II- 



* Egentliscn: färga om. 



EN TID AV NYTT UPPSVING FÖR VÅUT NÄIUNGSLIV. 257 

verkning i gång. Det var en holländare, som år 1649 fått 
de första privilegierna därå. Men fabrikanten klagade över 
arbelarnes oduglighet eller försumlighet liksom över de 
svenska köpmännens motvillighet. Så snart dessa fingo höra, 
att varan var tillverkad i Sverige, »så sky de därföre» — det 
var fabrikantens erfarenhet. Och när han väl lyckades få 
äålt något, så var det nästan lika svårt att få in betalningen. 
Det hindrade emellertid icke, att flere nya sidenfabriker 
privilegierades under de närmast följande årtiondena. Ett 
privilegiebrev, som utfärdades år 1673, börjar sålunda: »Vi 
Karl etc. göre veLerligit, att Oss haver handelsmannen ifrån 
Hamburg ärlig och förståndig Jurgen Erhorn i underdånig- 
let till känna givit, huruledes han, av en särdeles nit till 
nanufakturernes befrämjande och fortsättande, sig föresatt 
att upprätta uti Göteborg eller Landskrona ett silkesrederi 
)ch sidenväven av sammet, plysch och mera sådant, ödmju- 
ieligen bedjandes, att Vi honom med Vårt nådiga bistånd 
)ch privilegio därtill förse och autorisera ville.» Och allden- 
itund Hans Maj:t »alltid och gärna vill främja och befordra 
nanufakturer, såsom ett förnämligit medel till fäderneslan- 
dets och dess inbyggares uppkomst och fördel», så hugnades 
oemälte Erhorn med tullfrihet på silke och behövliga red- 
skap för fabriken; och fri tomt skulle han erhålla för an- 
läggningen i Göteborg. Både Erhorn själv och hans arbetare 
JDefriades från alla slags pålagor. Och om det slutligen vi- 
llade sig, att hans verk drevs med allvar, hade han att på- 
j^äkna ytterligare »nådetecken», som kunde lända »till hans 
fnanufakturers befordran». 

! De visade sig dock, alla dessa nådetecken, ej tillräckliga att 
iistadkomma en livskraftig svensk industri inom branschen. 
' I sammanhang med detta slags företag stodo de upprepade 
lorsök, som nu gjordes att sätta i gång en direkt handelsför- 
pindelse med Persien i syfte att därifrån erhålla råvara till 
jiidenfabrikationen. Tre gånger blev en holländare, som kom- 
Init över till Stockholm, av svenska regeringen skickad till 
ilet fjärran landet; och se: på sommaren 1687 kommo verk- 
igen några armeniska köpmän till Stockholm med ett förråd 
IV silke. De underhöllos på allmän bekostnad, fingo förc- 
räde hos konungen och rådplägade med kommerskollegium 
)m åtgärder för handeln. Två år senare kommo de igen, och 

17—222826. Grimberg, Svenska folkets underbara öden. IV. 



258 ENVÅLDSKONUNGEN I ARBETE, 

året därpå förde de nära 200 balar silke till Karva, där de 
sedan hade sin huvudsakliga nederlagsplals i ett stenhus, som 
svenska staten inköpt för denna handel. 



Bättre framgång än sidenfabrikationen hade anläggningar, 
som grundades för att inom landet tillverka glasvaror. Vårt 
första glasbruk inrättades i Stockholm av tysken Melchior 
Jung, som 1641 erhöll privilegier. Han erbjöd sig att »för- 
se både Hennes Maj:ts hov samt hög och låg med kristall- 
glas och gemene sådane av allahanda sköna och nya inven- 
tioner och rare fasoner». Jung reste själv till Paris för att 
skaffa arbetare. Men de italienska glasblåsare, han fick med 
sig, befunnos odugliga och måste avskedas. Ett annat för- 
sök med »italianare» slog också illa ut. Då for Jung år 1646 
till Italien och fick med sig hem en tredje uppsättning 
glasblåsare. Drottning Kristina hade lovat bekosta resan, 
men »förmedelst mellankomne besvärlige tider» blev det 
ingenting av med det understödet. 

Med de nya arbetskrafternas hjälp kunde Jung äntligen 
få sitt glasbruk något så när ordentligt i gång och började 
»med flit och allvar tillverka allehanda dryckesglas och glas- 
kärl, både fina och gemene, uti icke ringa kvantitet». Privi- 
legierna förnyades sedan upprepade gånger, senast 1676, 
med anledning av att han då skulle utöka och förbättra till-i 
verkningen, så att den komme att omfatta »allehanda dricks-: 
glas av venedisk, spansk och berg-kristall samt allehanda slagsi 
koraller och desslikt». i 

Men oaktat dessa upprepade privilegier och förmåner hadet 
Jung det motigt med sitt glasbruk, och särskilt hade han, 
svårigheter med arbetarne. Sedan även den sista uppsätt-! 
ningen av utländska glasblåsare lämnat fabriken, tog hanj 
sin tillflykt till svensk arbetskraft, och småningom skapades'1 
en arbetarstam på trettio familjer, vilka Jung ursprung-; 
ligen upptagit från gatan. Men även med dem låg han h 
ständiga tvister. Han klagade över arbetarnes oordentlig- 1 
het och tredska och dessa å sin sida över att Jung icke be I 
talade dem ordentligt men vid minsta anledning lät kasti j 
dem i fängelse »mitt ibland mesta tjuvfolket». 



EN TID AV NYTT UPPSVING FÖR VÅHT NÄRINGSLIV. 259 

Men så hade Jung också att kämpa med ideliga penning- 
bekymmer och svårighet ej blott att vinna avsättning för 
sina tillverkningar utan också att få köparne att betala. Under 
tidernas lopp växte hans utestående fordringar till flere tusen 
daler, och gäldenärer voro ej blott enskilda personer utan 
även staten och hovet. Allmänheten å sin sida klagade över 
att fabrikatet var både »ofint» och bräckligt men ändock 
dyrare än utländsk vara. 

Samma år, som Jung sista gången fick sina privilegier 
förnyade, fick hans fabrik i själva verket dödsstöten i och 
med anläggningen av det s. k. kristallglasbruket å Kungs- 
tiolmen, som drog till sig hans bästa arbetare. Den nya fa- 
briken skulle tillverka »så väl fina fönster och speglar som 
dryckesglas samt bergkristall». Tillverkningen skulle ledas 
av en italienare vid namn Giacomo Guagnini, som för 
bn tid sedan kommit till Stockholm »och därsammastädcs 
begynt att visa prov av åtskillig art fina glas och bergkristall, 
ien han av inländsk materia kan veta att förfärdiga», en 
iconst, som »intet haver varit för detta här i landet kunnig». 
, Han »gav sig ut för en markis av extraction, men det befanns, 
jatt han till profession varit en tiggarmunk», vars rätta namn 
var Scapitta. Av hela glasbruksfabrikationen skall han i 
själva verket inte ha lärt mer än att stöta och sikta materi- 
alierna samt — torka veden. Men äventyraren hade förstått 
ikaffa sig skickliga medhjälpare. De prov, han tack vare dem 
iunde ge på sin konst, utföllo så väl, att ett bolag bildades 
W rikets förnämsta män, nästan idel riksråd — ja även Karl 
XI själv ingick som delägare. 

Den falske markisen blev emellertid snart avslöjad och 
ick ge sig ur landet, »sedan han bedragit glasbruket på nära 
3,000 riksdaler, många och stora föräringar dock oberäknade». 
Därefter kom bruket under svensk ledning och sköttes av 
3alLhasar Grill så energiskt, att det snart intog en rangplats 
nom svensk industri. Dess fabrikat voro fullt jämförliga 
ned de bästa utländska och till följd därav mycket efter- 
.ökta. Ända till 1800-talets första år var Kungsholms glas- 
)ruk i gång. 

Som Kungl. Maj:ts reglemente av år 1683 för detta glasbruk 
;er oss åtskilliga inblickar i den tidens arbetarförhållanden, 



260 ENVÅT-DSKONUNGEN I ARBETE. 

förtjänar det delvis anföras. Arbetet på glasbruket skulle 
bedrivas i skift om sex timmar, från klockan 6 på måndags- 
morgonen. Vid det klockslaget ägde glasbrukets hantlangare 
var morgon inställa sig samt »troligen arbeta till 12 om mid- 
dagen och sedan ifrån 1 till 6 om aftonen». 

Lärpojkar skulle tjäna i fem år »med all lydno och trohet», 
innan de kunde bli gesäller. Utom en liten veckopenning, som 
växlade från 10 mark kopparmynt till 4 daler kopparmynt, 
avlönades de med »tre koniplette klädningar och vart år två 
skjortor, två halsdukar, två par skor och strumpor», och, 
heter det, »där någon pojke av Gud med sjukdom belagd bli- 
ver, åtnjuter han till sin hälsas restitution sin fulla lön med 
därjämte tjänliga medikamenter. Och när någon pojke sig 
uti varande fem åren flit- och troligen förhållit och väl lärt 
haver, föräras honom till en klädning 80 daler kopparmynt.» 

Pojkar, som ertappades med tjuvnad, skulle straffas med 
förlängd lärotid och minskade premier samt få »träla» med 
black om foten under en tid av 3 — 14 dagar. 

»Vilken pojke någon uppå gatan slår eller eljest någon olill- 
börlighet begår, så att klagomål vid bruket inkommer, straf- 
fas uti anklagarens åsyn, androm till exempel, med några 
slängar av karbas.» 

Gesällerna avlönades med 6 — 12 daler kopparmynt i vec- 
kan och mästarne med 15 — 25, allt efter den tid de varit ij 
tjänst. Alla mästare, gesäller och lärpojkar skulle ha husrum 
vid bruket och där »leva uti kristelig enighet med varandraJ 
aldrig indragandes någon främmande utan bokhållarens vilja 
och vetskap». ] 

»Var morgon klockan 6», föreskrevs det, »skola alla, som 
vid bruket arbeta och hava att beställa, vara uti hyttan till- 
städes och bedja Gud, vilken morgonbön förrättas av ti 
pojke, som väl kan läsa utur bok; desslikes om aftonen kloc 
kan 6 aftonbönen. Vilken försummar att inställa sig, niii 
bönen hållas skall, böter 1 mark kopparmynt uti fattigbössan 
och vilken försmädeligen och onyttigt missbrukar Guds namn 
straffas efter sakens grovhet, som lag och Kongl. Maj:ts för 
ordningar förmå.» 

Ett annat glasbruk inrättades av Jungs son år 1688 p; 
Södermalm i Stockholm, där Stora och Lilla glasbruksgata! 



EN TID AV NYTT UPPSVING FÖR VÅUT NÄIUNGSLIV. 261 

ännu erinra om platsen för denna anläggning. I Malmö fick 
man vid samma tid ett tredje, villcet närmast var avsett för 
tillverkning av fönsterglas och buteljer. Mot slutet av Karl XI:s 
regering var produktionen av dessa båda slags artiklar 
tillräcklig för landets behov. 



Andra näringsgrenar. 

I Som bevis på hur långt regeringens omsorger om närings- 
livet sträckte sig kan anföras, att Martin Klinckow, se- 
idermera adlad till Klinckowström, tillsammans med bo- 
ilagsmän i Stralsund år 1674 fick privilegium på skeppsfart 
till Grönland, där han ämnade idka valfångst. De laddningar 
av trän och valfiskben, som fartygen kunde komma att hem- 
Iföra, skulle åtnjuta sådana lindringar i tull, att import av 
dylika varor från andra länder omöjliggjordes. 

Lubeckaren Bruninck, som erbjöd sig att utrusta två eller 
'flere fartyg för Grönlandsfärd, erhöll år 1681 privilegium på 
att anlägga ett trankc^keri vid Karlskrona. Han skulle där 
få fri tomtplats på en holme, hugnas med frihet från kontri- 
butioner och andra pålagor samt med 15 års tullfrihet för 
Ibåde råvaror och produkter. 

I Bland annat, som blev föremål för »rikshushållarens» 
'omtanke, var pärlfisket. Olof Broman^ berättar, att vid slutet 
i av 1600-talet kunde »soldater och andra personer fulla 
näven samla av Hälsingepärlor, stora som allra största vit- 
ärter, för en lumpen penning». 

j År 1691 utfärdades följande »Kongl. Maj:ts plakat och 
[förordning angående pärle-fiskerierne uti Dess riken: 

Vi Karl, med Guds nåde, etc. göre veterligit, att Vi äre 
'komne uti erfarenhet, huruledes på åtskillige orter i Vårt 
rike en myckenhet av strömmar och insjöar finnes, varest ym- 
nige pärlemusslor sig märka låta, utav vilka, när de rätteligen 
hanteras, icke liten båtnad och förkovring för Oss och landet 
kan stå att förmoda.» Dessa Guds gåvor hade emellertid av 
svenskarne blivit hanterade med »vårdslöshet och egennyttig- 

* Se sid. 65. 



262 ENVÄLDSKONUNGEN I ARBETE. 

het». Till förhindrande därav för framtiden blevo nu samt- 
liga pärlfiskcrier underlagda Kungl. Maj:t och kronan såsom 
ett regale. 

I kraft därav skulle pärlfiske tillåtas blott under en viss tid 
av året, så beräknad, att musselbesl andens tillväxt därigenom 
icke äventyrades. Jordägaren var hädanefter skyldig hem- 
bjuda pärlor, som han funnit, åt särskilda, av kammar- och 
kommerskolk-gium förordnade befallningshavandc, som ägde 
förköpsrätt efter en av Kungl, Maj:t stadfäst taxa. 

»Ingen», hette det vidare, »må olovandes och mot ägandens 
vilja löpa uti annors ägor eller strömmar och där glöta efter 
musslor, hindrandes därmed rätta äganden att till sin fördel 
bruka de honom anviste vägar till sin hantering, varöver 
landshövdingarne skola hålla sträng och allvarlig hand. Dock 
eximeras och undandragas härifrån de personer, som av Oss 
eller å Vare vägnar och ordres kunna av landshövdingarne 
till sådant fiskande förordnas.» 

Främmande personer, som ströko genom landet och »slogo 
sig i handel med lantmännen om pärlor», skulle av lands- 
hövdingen »tagas strax i häkte och föjvar», till dess de ådömts 
laga straff. 



Handeln. 

Handelsfartygen tillväxte på denna tid i antal hastigare' 
än någonsin förr. Sverige fick slutligen en handclsflotta på 
bortåt 1,000 fartyg, och icke så sällan vågade de sig ända 
till Frankrike och Spanien. Vårt folk började rätt framgångs- 
rikt konkurrera med holländarne, som förut haft varubytet 
mellan Frankrike och Östersjöländerna om hand. Men 
skepparne och styrmännen på de svenska fartygen voro till 
stor del av holländsk nationalitet. 

Enligt grundsatsen »Sverige åt svenskarne» drev Karl XI en 
hel del utländska affärsmän ur riket, först och främst judarnc, 
som nu behandlades föga gästvänligare än zigenare och 
tattare.^ Den 3 december 1685 erhöll Stockholms överståt- 

1 Se sid 55. 



EN TID AV NYTT UPPSVING FÖR VÅRT NÄRINGSLIV. 263 

hållare en kunglig skrivelse med klagomål över att en del 
judar uppehöllo sig i huvudstaden, där de sades »understa sig 
att föröva deras judiska religion». Och som ännu flere för- 
väntades dit med hustrur och iDarn, hade man att befara »för- 
argelse», i det att »ett och annat missbruk kunde insmyga 
sig uti Vår rätta evangeliska religion» genom påverkan av 
dessa »Kristi namns och församlings försmädare». Av om- 
tanke och kungligt nit för »Vår rena obesmittade lära» påbjöd 
Hans Maj:t nu, vid högsta straff, att inga judar skulle få 
vistas i riket efter en tid av fjorton dagar. 

Måhända hade vederbörande i minnet den religionsprocess, 
som på Gustav Adolfs tid fördes i Linköping och slutade 
med att tre »judaister», d. v. s. kristna, som visade böjelse för 
den judiska läran, dömdes till döden år 1619. 

När den av Karl XI utsatta fristen av fjorton dagar ut- 
lupit, befanns det emellertid, att några judar ännu uppehöllo 
sig i Stockholm, varför överståthållaren fick ny påstötning 
att tillsäga dem »att de ofördröjligen skulle packa sig utur 
landet». 

Åtskilliga av Israels barn hade dock i god tid räddat sig 
undan faran, såsom man kan se av en anteckning i Karl XI:s 
almanacka för år 1681 så lydande: »Den 29 september, som 
var om torsdagen, blevo 12 judar och judinnor döpte i Tyske 
kyrkan.» 

Sådana omvändelser ägde även senare rum och firades då 
med storartade högtidligheter. I Karls dagbok läses därom 
följande: »1695 den 20 oktober, som var om söndagen, blev en 
jude döpt uti Stockholm och Tyska kyrkan efter högmässan. 
Hennes kungl. Maj:t änkedrottningen, Kungl. Maj:t och deras 
Kungl. Högheter prinsen och prinsessorna voro ock med uti 
predikan och voro faddrar med samt alle kungl. råden med 
deras grevinnor, såväl som en hop kavaljerer och fruntimmer 
och en stor hop biskopar och präster, och största delen utav 
tyska församlingen voro även faddrar. Han blev kallad Carl. 
När det var förbi, gjorde en karmelitermunk ifrån Coblenz, 
vilken haver antagit vår rena evangeliska lära, offenteligen 
sin trosbekännelse och avsade sig den påviska falska läran; 
och han heter Johan Michael Freywald.» 

»1697 den 3 januari, efter högmässan, blev en judinna döpt 
uti Tyska kyrkan här i Stockholm av magister Strauch. Hon 



264 ENVÅLDSKONUNGEN I ARBETE. 

blev kallad Hedvig Ulrika. Hennes kungl. Maj:t änkedrott- 
ningen, Hennes kungl. Höghet prinsessan Hedvig Sofia, För- 
stinnan av Strelitz, hovmästarinnan fru Märta Berens och en 
stor hop andra grevinnor och fruar voro med faddrar. Rlan- 
folksfaddrar voro: Hans kungl. Maj:t, H. k. H. prins Carl, 
kungl. rådet greve Carl Gyllenstierna, kungl. rådet greve 
Nils Gyldenstolpe, kungl. rådet greve Didrich Wrangel, kungl. 
rådet greve Lars Wallenstedt samt en hop andre.» 



Förtjänsten för den livaktighet, som nu rådde inom bergs- 
bruk, industri och handel, tillkommer närmast efter konungen 
Fabian Wrede, som år 1687 ställdes i spetsen för både kam- 
mar- och kommerskollegium. Han var sonson till den liv- 
ländske adelsman, som på slagfältet vid Kirkholm offrat livet 
för att rädda sin konung. Under sex års utländska resor hade 
han studerat näringslivet i olika europeiska länder. Särskilt 
hade han med intresse satt sig in i arbetet vid de böhmiska 
bergverken och i Amsterdam vunnit värdefulla inblickar i 
holländarnes världsbehärskande affärsverksamhet. På sin 
nya post som de svenska näringarnas främste målsman lade 
han i dagen en ovanlig arbetskraft och finansiell begåvning. 

Jordbruket, 

som för den tidens regeringar var styvbarnet, blev dock ej 
bortglömt av Karl XI. Bland annat intresserade sig ko- 
nungen mycket för Lapplands uppodling. 

De svenskar och finnar, som ville slå sig ned i Lappland 
såsom nybyggare, tillförsäkrades femton års frihet från skatter 
och utlagor av alla slag; och ef I er den tiden skulle de få lika 
lindrig skatt som lapparne samt åtnjuta evärdlig befrielse från 
utskrivning. Man hoppades nämligen, att dessa nybyggare 
skulle kunna bruka »den jordmån, varav lapparne efter sin 
näringsart nu ingen nytta eller fördel sig kunna göra, till 
ängsmark och mulbete», och att de skulle kunna skaffa sig 
»annan tarvclig' föda av skog, strömmar och sjögar, att för- 

* Behövlig. 



EN TID AV NYTT UPPSVING FÖR VÅRT NÄRINGSLIV. 265 

tiga den båtnad, som genom åtskillige bergverks opptagande 
därsammastädes kan stå att förmoda». 

Därvidlag hade regeringen också i åtanke lapparne, som 
man ville skulle bliva »med en nöjaktig undervisning till deras 
själars salighet försörjde». Emellertid tyckas lapparne ej ha 
satt något värde på detta utslag av regeringens omtänksam- 
het om deras själar. Däremot hördes klagomål från fjällfolket 
i en del byar över att finnar, som slagit sig ned i deras trak- 
ter, »lade sig allena på överflödigt svedjande, varigenom både 
skogen utöddes och skogseld kunde lätteligen förorsakas». 
Genom dessa klagomål föranleddes Karl XI att befalla lands- 
hövdingar och kronbetjänte att tillse, det anledningar till 
dylika klagomål icke vidare måtte förekomma, utan att ny- 
byggarne i stället »uppbrukade landet till åker och äng samt 
bebyggde deras hemman med nödvändige hus». 

Vad som emellertid fick den största betydelsen för det 
svenska jordbruket var, att Karl XI genom förmyndarräfsten 
och reduktionen frigjort bönderna från höga herrars förtryck. 
De behövde ej längre rädas för fängelse och pinorum på de 
adliga herrarnes slott. Genom att oförtrutet övervaka, att 
rättvisa skipades, bidrog han ock till allmogens välmåga. 
Så skrev han till alla rikets landshövdingar: »Det är Vår nådige 
vilje och befallning, att I låten alltid finna eder flitige och 
oförsumme;Uge att höra folkets klagan och hjälpa dem till 
rätta, så att ingen med skäl må klaga sig [ha blivit] ohördan 
I och ohulpen i det, som rätt och görligit är.» 
; Denna månhet om den fattiges rätt är ett av de vackraste 
dragen i envåldshärskarens personlighet. Under danska 
ikrigets svåraste skiften hade han haft tid övrig att befalla 
'rådet »förhjälpa den fattige torparen i Skuru till rättvisa». 
! Ve den, som dristade sig »bonden på något sätt att för- 
Jtrycka och förorätta»! Han hade strängt straff att vänta, ty 
itill Karls 'oryggliga styrelsegrundsatser hörde, såsom han en 
Igång skriver till rikets landshövdingar, att »Vår fattige all- 
moge må tryggas i sin egendom och beskyddas för allt våld 
och oförrätt». 

En landshövding, som i strid med tydligt reglemente ut- 
krävt för dryga utskyider och dagsverken av kronobönderna, 
jfick sig en skarp läxa, som slutade sålunda: »Och måtte så- 



266 ENVÅLDSKONUNGEN I ARBETE. 

dant, som ofta tillförene av Eder skett är, härflyta av Eder 
egennyttighet, varigenom I änteligen lärcn tvinga Oss därtill 
att Vi måtte sätta en sådan kapson på Eder, som kan vara 
stark nog att styra Eder på rätta vägen, så framt något för- 
nuft finnes i Eder, därom Vi så mycket större orsak hava 
att tvivla, eftersom reglementet och förklaringen för alla 
andra våra undersåtar äro så klara.» 

Följande skrivelse till landshövdingen över Örebro län 
från år 1683 säger också mycket: »Eftersom fogden vid Kungs- 
ör har sänt Vår reseskrinda och intet givit penningar åt dem, 
som henne framförde, utan han tagit friskjuts, ty befalle Vi 
Eder nådeligen, att I förehållen bemälte fogde detta sitt ofog 
och förmanen honom, att han en annan gång intet ger någon 
tillfälle att betjäna sig av friskjuts utan Vår nådige befall- 
ning.» ; 

Litteratur: Joh. Ax. Almquist, Graningeverken, historisk skild- 
ring. 



En ny »bondekung*. 



ALLMOGEN var den samhällsklass, som Karl bäst trivdes 
tillsammans med. När han trädde in i bondens stuga 
och smakade på filbunken och sprakade med far och mor 
om skörden, då vann han folkets hjärtan. Men adeln gav 
honom samma öknamn, som Karl IX fått. Karl XI tyckte 
om att själv färdas omkring för att se, huru folket hade det. 
Han brukade då komma ridande i en grå kappa. Många 
sägner finnas från »Gråkappans» färder. 

En gång kom han till en plats, just som kronofogden höll 
på med uppbörd av skatterna i tingshuset. Ingen observerade 
den oansenlige främlingen i grå kappa, som satte sig bland 
menigheten nära fogden. Karl lade nu märke tilkatt krono- 
fogden tog mer av bönderna, än han i skattelängderna an- 
tecknade. När uppbördsstämman var slut, steg främlingen 
fram och lade handen på penningskrinet, sägande: »Det här 
tager jag i mitt förvar, och du skall göra redo för ditt fögderi.» 
Förgrymmad över den okändes närgångenhet, röt fogden: 
»Jag råder här, och ingen vågar sig att röra vid detta skrin.» 



EN NY »BONDEKUNG». 267 

— iJag vågar det», svarade Karl och röjde, vem han var. 
Den myndige kronofogden stod där blek och darrande. Så 
blev det att följa konungen till hans härbärge, och där före- 
stod en svår räkenskap. 

En annan gång hände det, att »Gråkappan» fram på natten 
kom till ett ryttartorp vid Kinnekulle. Far i huset var 
själv borta, och främlingen kunde endast med möda övertala 
hans hustru att härbärgera honom, eftersom hon icke kunde 
ge honom annan liggplats än på golvet i dagligstugan. Kam- 
maren innanför var nämligen upptagen av »nådig kvarter- 
mästaren», och en så hög och sträng herre var det då inte värt 
att störa. 

Den enkle mannen i den grå kappan hade emellertid inte 
så stora pretentioner som nådig kvartermästaren. Han fick 
sig en halmkärve och lade sig på den, rullade ihop sin kappa 
till huvudgärd och bredde en skinnfäll under sig. Så somnade 
han, trött efter dagens ansträngningar. 

Men tidigt i daggryningen öppnas dörren från kammaren, 
och den myndige herr kvartermästaren träder ut. Den okände 
främlingens ben ligga i vägen för honom; och som han inte 
vill omaka sin lekamen med att kliva över dem, ger han dem 
en spark och ryter: »Den som ligger under skinnfällen skall 
dra benen åt sig.» 

Mannen under skinnfällen stiger då helt stillsamt upp, får 
sig en bit b-röd och en skål mjölk av mor i huset, tackar för 
visad gästfrihet och går ut i stallet att sadla sin häst. Men 
innan han sitter upp, tar han reda på den kaxige kvarter- 
mästarens namn, och så. sätter han av i trav. 

När kvartermästaren träder in i stugan igen, berättar 
gumman, att främlingen önskat få veta hans namn. I det- 
samma skall hon just flytta bort mjölkskålen, och vad får 
hon då se: jo, att där ligga elva blanka dukater under den! 
Den som blev glad, det var mor; men nådig kvartermästaren, 
som genast förstod, vad talet elva betydde, blev i en hast 
knäsvag och utbrast: »Gud tröste mig, det var Gråkappan!» 
Och så fick han, tillägger sägnen, på fläcken ett slaganfall, 
så att han aldrig hann få smaka den kungliga onåden. 

En av Karls längsta och mödosammaste resor var den färd, 
som han i maj och juni 1686 företog till de oländiga vildmar- 



268 ENVÅLDSKONUNGEN I ARBETE. 

kerna på rikets västra gräns. Anledningen var den, att freden 
med Danmark var osäker, och därför ville konungen under- 
söka, vilka försvarsanstalter som vidtagits i dessa trakter, 
och vad som ytterligare behövde göras. 

I slutet av maj for konungen till Gävle och åt middag i 
Älvkarleö. Natten till den 1 juni tillbragte han i Tuna präst- 
gård i Medelpad. Han hade då tillryggalagt 14 \ 2 mil på två , 
dagar. »Det är ju en liten kroppsövning», skriver han skäm- 1 
tände till Ascheberg. | 

Raskt gick färden även genom Jämtland. Den 2 juni var | 
han på Frösön, där han sammanträffade med Erik Dahlberg, j 
som rest i förväg för att laga de bristfälliga vägarna och av- ! 
rita fästningsverken. Här sysselsatte sig konungen under tre 
dagar med att mönstra och exercera de jämtländska trupper- ' 
na till häst och fots. 

Den 7 juni anträdde Karl färden uppåt fjällen vid gränsen. , 
I Mörsils socken tog han båt och färdades sjöledes till Järpens j 
skans, som han besåg, samt roddes därifrån vidare till Unders- ' 
åkers prästgård, där han åt middag. Sedan gick båtfärden i 
till Åreskutan, »det namnkunniga berget, som är det högsta 
fjället uti Jämteland», såsom konungen antecknat i sin alma- 
nacka. Han besteg fjället, och på en platt sten däruppe 
ristade han in sitt namn. Därefter fortsatte han till Duveds 
skans, »varest», skriver han, »vi togo hästar och redo igenom 
Duved till Nordhallen uti samma socken; men efter jag intet 
för floden kunde komma fjällen närmare, måste jag vända om 
igen och den 8 draga densamma vägen tillbaka igen allt intill 
Mörsil». I båt färdades han sedan över Storsjön, och därefter 
till häst genom södra Jämtland, där snön ännu låg alnsdjup. 

Den 10 juni anlände konungen till Hede och besåg där 
fästet Långskans. Den 11 var han i Sveg, varifrån han for: 
båtledes på Ljusnan till Lillhcrrdal. Där fick han häst och 
red över tolvmilaskogen, som skilde Härjedalen från Väster- j 
dalarne. Han berättar själv, att han »åt middag uppå krogen, i 
som ligger mitt uppå skogen, benämnd Ålsjö». 

På sin färd till Älvdalen kom han till den lilla Dyverån. 
Där var forsen så strid, att han icke kunde rida igenom den. 
Dalkarlarne fällde då en grov tall, på vilken konungen gick 
över, och den fick sedan heta Kungsbron. Då konungen be- : 
klagade sig över det dåliga väglaget, fick han följande svar 



EN NY »BONDEKUNG». 269 

i av en dalmas: »Vägen är god nog; vi viljoni icke bättre liava 
I honom i denna orten: vi slippa här så väl fram som kung 
Gösta före oss.» 

I Älvdals kyrka åhörde konungen på andra trefaldighets- 
söndagen en dråplig predikan av prosten Svedelius, stam- 
i fader för en berömd släkt. Därefter var han med på ett bond- 
i bröllop, som hölls med sedvanlig ståt. I brudskålen nedlade 
.konungen 20 dukater, drack lustigt med dalmasarne och 
i dansade med bruden. På en tavla i brudstugan läses ännu 
[följande inskrift: »Vår allernådigste konung Karl den elfte 
[reste år 1686 genom Dalarne, och den 13 juni vid samma resa 
[behagade Hans kongl. Majestät hedra detta hus och fröjdade 
i brudefolket, som då begingo sin hedersdag. Gud förläne 
I honom ett långt liv och ett önskeligt regemente!» 

Följande dag intog Karl sin middag i Lima prästgård. Från 
iMalung, dit färden sedan ställdes, gick och red han omväx- 
|lande »över tiomilsskogen, som skiljer Stora Dalarne och 
Värmeland åt». När han nådde Klarälven, fick han båt »och 
ifor den stora älven utföre» till Ekshärads prästgård, där han 
fstannade över natten. Den 16 juni anlände han till Kristi- 
nehamn. 

I juni 1694 gjorde Karl XI en annan, mycket längre Norr- 
landsfärd genom kustlandskapen ända upp till Torneå. I 
Umeå bevistade han gudstjänsten söndagen den 10 juni, och 
följande dag besåg han Bygdeå gamla kyrka, »som berättades 
av kyrkoherden vara byggd anno 1169» — har Karl anteck- 
nat i sin almanacka. 

Den 14 juni anlände konungen till Torneå. På natten iakt- 
tog han med undran, hurusom midnattssolen aldrig gick under 
synkretsen. Han skriver därom i sin dagbok: »Vi sågo solen 
allt intill kl. ^,4 och åtta minuter till 12 om natten — då kom 
en molnsky för solen. Men när klockan var 12 och sex mi- 
nuter efter midnatten, som kom in på den andra dagen, som 
var den 15 juni, sågo vi solen med sina fulla strålar uppgå 
^igen. Om intet molnet hade kommit, så hade vi sett själva 
isolen hela natten, för under horisonten var solen intet.» 
; Under täta truppmönstringar for konungen sedan hem 
igenom samma landskap. 



270 ENVÅLDSKONUNGEN I ARBETE. 

Enkelt som en allmogemans var Karl XI:s dagliga liv. Sällan 
har en konung haft ett så anspråkslöst »lustslott» som den 
lilla rödmålade stuga på Kungsör, där envåldshärskaren triv- 
des så väl. Så snart han var ledig från göromålen i huvud- 
staden — ofta mitt i natten — , kastade han sig upp på en 
häst och sprängde i väg till sin älsklingsplats. Den 13 mil 
långa vägen tillryggalade han under täta hästombyten på 10 
timmar. Ja den 31 mars 1687 har han i sin almanacka an- 
tecknat om en färd i släde över Mälarens is: »Klockan en 
fjärdedel över 4 om morgonen reste jag ifrån Kungsör och 
kom hit till Stockholm om middagen kl. halv 11, så att jag 
intet körde mera häremellan än 6 och en fjärdedels timma.» 

Fick han nys om att hovet tänkte fira hans födelsedag med 
någon festlighet, så kunde man vara säker på att få se honom 
dagen eller natten förut ge sig av till Kungsör. Där var han 
ostörd; dit fick ingen komma, som icke var kallad. Där fun- 
nos inga gästrum, och man menade allmänt, att Karl med 
flit hade det så ställt. På Kungsör överlämnade han sig 
ingalunda åt vila. Jakt i de på villebråd rika skogarna om- 
växlade med arbete tillsammans med ämbetsmän, som han 
kallat till sig. 

Så inrotad var Karls motvilja för högtidliga mottagningar, 
att då han efter fyra års frånvaro i danska kriget återvände 
som fäderneslandets räddare till sin huvudstad, smög han 
sig osedd av folket till sitt slott, där han blott besökte sin 
moder, och lämnade lika obemärkt staden igen. 

En gång gjorde Frankrikes sändebud ett försök att genom- 
bryta den skiljemur, varmed konungen omgärdade sig gent- 
emot dem han ej ville träffa. Men det lyckades inte alls. 

När fransmannen anlänt till Köping, skickade han en adels- 
man av sitt följe ut till Kungsör för att anmäla sändebudets 
ankomst. Fransmannen träffade konungen i stallet, men 
Karl låtsades inte se honom utan smet ut genom en sidodörr, 
steg till häst och befallde ett par personer att möta sig i skogen. 

Under tiden anlände ambassadören i egen hög person till 
Kungsör. Hovmarskalken tog emot honom med utsökt ar- 
tighet men måste beklaga, att Hans Maj:t var borta — det 
undgick emellertid icke fransmannens blick, hur förlägna alla 
sågo ut. Han lät sig dock ej bekomma utan stannade för att 
invänta konungen och undfägnades med en präktig mid- 



ENVÅI.DSHÄRSKAREN OCH KYRKAN. 271 

dag. Men Hans Maj:t förblev osynlig — ambassadörens be- 
tjäning hade iakttagit, hur han tid efter annan mottog bud i 
skogen, vilka underrättade honom om vad den objudne gäs- 
ten tog sig för. Slutligen fick ambassadören det beskedet, 
att konungen farit till Strömsholm, och att han där skulle 
tillbringa natten. Då hade han ingenting annat att göra än 
tacka för visad gästfrihet och ge sig av. På vägen ställde han 
dock en utpost, som inberättade, att han sett konungen åter- 
vända till Kungsörs slott klockan 11 på natten. 



Envåldshärskaren utsträcker sin makt 
även över kyrkan. 

FÖR svenska kyrkan har, alltsedan Karl IX:s dagar, ingen 
konung gjort så mycket som Karl XI. Man förstår, 
vilket krävande verksamhetsfält som här förelåg ko- 
nungen, när man får höra berättas om »fogdeprästen» Petrus 
Asverus. Mannen i fråga, »en fogde, som för detta en djäkne 
varit hade», blev emot vederbörande konsistorii önskan vigd 
till präst inom Skara stift av Växjöbiskopen, då denne befann 
sig i Skara för att övervara sin ämbetsbroders likbegängelse. 

Snart började det gå underliga rykten om fogdeprästens 
verksamhet där nere i Skara, och när de kommo till konung- 
ens öron, kallade han Asverus upp till Stockholm att förhö- 
ras av ett särskilt förordnat konsistorium. Enligt vad ko- 
nungen meddelar i ett brev till rikets samtliga konsistorier 
av den 15 juni 1685, befanns denne själasörjare vara »uti sin 
kristendom så okunnig, att han på svenska intet haver kunnat 
svara på åtskilliga barnefrågor, ej heller förstått våra tros- 
artiklar», ja han tillstod slutligen, att han aldrig läst bibeln. 

Naturligtvis blev fogdeprästen dömd förlustig sitt nya 
ämbete. Men domprosten i Skara anförde som försvar för att 
mannen blivit prästvigd, att »denne Asverus vore så göd 
som många andra där å orten på åtskillige tider ordinerade.»^ 

Med anledning av de bedrövliga missförhållanden, som så- 
lunda kommit i dagen, befallde konungen i den nämnda cir- 

* [Som präster] förordnade. 



272 ENVÅLDSKONUNGEN I ARBETE. 

kulärskrivelscn samtliga konsistorierna att noga göra sig un- 
derrättade »om alla prästers lärdom, skickelighet och leverne». 
Ifall bland dem funnes någon, som ej var skickad för pre- 
dikoämbetet, borde han avsättas; och inga andra präster 
finge förordnas än de, som vid vederbörlig examen befunnits 
äga nödiga kunskaper. 

Till sorgliga förhållanden inom predikoämbetet ledde också 
den gängse plägseden, att den, som erhöll en kyrkoherdebe- 
fattning, skulle, som det hette, konservera^ den avlidnes 
familj vid gället genom att gifta sig med sin företrädares 
änka. Därigenom besparades visserligen församlingsborna 
att underhålla den avlidnes hustru och barn, men hur pass 
lyckligt det skulle verka på hemlivet i prästhusen är lätt att 
tänka sig. 

Ett av de olyckligaste livsöden, som sålunda skapats, är 
Anders Delphins. År 1698 erhöll han, ehuru blott student, 
kunglig fullmakt på Borgeby pastorat i Skåne. Enligt tidens 
sed fick han gifta sig med sin företrädares änka, som vid det 
laget var inemot 60 år gammal. Som hon hade två fullväxta 
döttrar, hade Delphin hemställt, om han icke kunde få gifta 
sig med en av dem i stället, men gumman stod på sig, och 
han måste låta viga sig vid henne, fast han lovade henne 
»hugg och slag var dag». Det löftet höll också brudgummen 
med den påföljd, att hans hustru slutligen måste rymma från 
prästgården till klockaren, som än gömde prästfrun i bak- 
ugnen, än välvde ett stort kar över henne, än höll henne dold 
på andra ställen. »Summa: här var ett ogudaktigt leverne 
under hela deras levnad», såsom det står att läsa i försam- 
lingens kyrkoböcker. 

Delphin, som var en levnadsglad man, förföll genom sitt 
omaka äktenskap alltmer till fylleri och lösaktighet. I sina 
predikningar sade han ofta: »I skolen leva och göra efter som 
jag lärer och icke efter som jag lever, ty jag är olyckligen gift.» 
Till sist insjuknade man och hustru på en gång. Hon dog 
först, och då man berättade det för honom, upplyfte han sina 
händer, sägande: »Nu, gudskelov, är jag kvitt den gamla oro- 
liga käringenl Jag kan alltså ännu bliva ärlig man!» Men tre 
dagar därefter dog han också, och makarna begrovos sam- 
tidigt. 

* Bevara. 



ENVÄLDSHÄRSKAREN OGII KYRKAN. 273 

År 1696 klagade ärkebiskopen över svårigheten att förmå 
någon av prästerskapet inom ärkestiftet att åtaga sig det 
besvär, som var förenat med att sitta som ordförande på de 
årliga prästmötena. Men kungen var ej sinnad att låta veder- 
börande draga sig undan »medelst åtskilliga förevändningar» 
utan fann på den enkla utvägen, att »när prostar och kyrko- 
herdar, som sitta vid de bästa pastoraten och således äro när- 
mast att antaga sig samma ordförandeskap, intet tilltro sig 
att komma därmed till rätta, misströstandes på sin capacitet», 
sa l)orde de »avstå sitt pastorat åt den, som sig i deras ställe 
l)erörde ordförandeskap påtager och väl utförer, och i stället 
imd en sämre lägenhet varda försedde». Samma svar fick en 
annan av rikets biskopar på sina klagomål över dessa missför- 
hållanden. 

Det förefaller icke osannolikt, att vi här ha själva kärnan 
till en mycket känd men åtminstone hittills icke genom akt- 
stycken bestyrkt sägen, som gör starkt intryck av att inne- 
hålla åtskillig under tidernas lopp tilldiktad tradition. Det 
är berättelsen om hur Gråkappan en gång på en resa okänd 
kom till en småländsk prästgård och anhöll om natthärbärge. 

Han mottogs gästfritt och undfägnades med det bästa hu- 
set förmådde, men i sovrummet blev han betänkligt ansatt 
av takdropp. Prästen urskuldade sig på morgonen med att 
församlingsborna måst bygga en ny kyrka, och detta kostade 
sa mycket, ätt de inte hade råd att bygga en ny prästgård. 
Konungen sade ingenting men för till nästa prästgård. Den var 
ståtligt byggd, och där inne var gästabud för församlingens 
herrskapsfolk. Kyrkoherden tog emot främlingen men lät 
honom förstå, att han ej tyckte om att besväras av resande. 
Tsar konungen begärde att få se på kyrkan, fick han veta, att 
den nu var ett förfallet ruckel men skulle repareras med tiden, 
när prästgården först blivit tillbyggd och präktigt inredd. — 
Xagra dagar därefter fick domkapitlet i Växjö befallning 
från konungen att låta de båda prästerna byta bostäder, »så 
att vardera kunde få låta bygga, vad han visat sig hava 
mesta förstånd på». 

* * 

* 

Liksom det värdsliga samhället fick på Karl XI:s tid även 
kyrkan ordning och stadga genom 1686 års kyrkolag, som 

18—222526. Grimberg, Svenska folkets underbara öden. IV. 



274 ENVÅLDSKONUXGEN I ARBETE. 

än i dag gäller i sina viktigaste delar. Den genomlörde sam- 
ma stränga och enhetliga organisation inom kyrkan som inom 
det världsliga samhället och gjorde konungen såsom kyrkans 
högste styresman till enväldig härskare även över väktarne 
på Sions murar. Det låg onekligen en viss sanning i de ord som 
fälldes av den frimodige och hetlevrade prosten Jakob Bo- 
ethius i Mora i den kritik av kyrkolagen och enväldet, som 
han kort efter Karl XI:s död insände till hans unge efterträ- 
dare och till ärkebiskopen, en åtgärd, som renderade honom 
en dom om avsättning från prästämbetet och livets förlust, 
ehuru han benådades med livstids fängelse. I denna inlaga 
yttrade han om kyrkolagens författare följande: »Konungen 
hava de uppsatt för en herre uti den dyrköpta Jesu Kristi för- 
samling, att han ock uti de stycken, som Jesu Kristo tillhöra 
och Dess församling, skulle efter eget behag och godtycke 
stadga och förordna. In summa: det fattas icke mycket, att 
de hava velat gjort den salige konungen till en påve och anti- 
krist.» 

Tungt lade kyrkan denna tid sin straffande hand på sina 
vanartiga barn, och där annat ej hjälpte, drog hon sig inga- 
lunda för att anlita de världsliga myndigheternas bistånd. 

En av de fula sedvänjor, mot vilka såväl kyrklig som kung- 
lig myndighet långliga tider kämpat en hård men föga fram- 
gångsrik kamp, var svenskarnes »gruveliga svärjande och 
bannande». 

Redan Gustav Vasa tillhöll i sin gårdsrätt hovfolket att 
»fly all Guds förtörnelse och synnerligen de svåra eder om 
Guds hårda död och pino, som tyvärr mycket ibland hopen 
brukas plägar, efter alle äro pliktige lova, ära och prisa Guds 
namn och icke vanhedra't. Så skall ock var och en hava ärlig 
och tuktig handel, snack och tal med varannan, evar det helst 
är», vid straff att eljest få »ligga en natt, två eller längre utii 
kistan eller tornet vid vatten och bröd.» 

I Erik XIV:s hovordning skarpes straffet vid upprepad 
förseelse härutinnan så, att det tredje resan blev åtta dagars 
fängelse i tornet eller i järn vid vatten och bröd. »Den oftare 
varder därmed beslagen», heter det, »förvises utav hovet.» 

Karl IX införde ännu mera detaljerade bestämmelser. Han 
förbjöd envar »att svärja eller annat ohöviskt snack och tal 
över måltid hålla» vid följande straff: »För vart ohöviskt ord. 



ENVÅLDSHÄRSKARF.N OCH KYRKAN. 275 

man över måltid talar, bote halvt öre, itcm för var ed man 
svär ett runstycke penningar, vilke skola komma de fattige 
till godo.» Till den ändan skulle fogdarnc »alltid låta hänga 
en bössa i borgestuvan, där sådane förbrutne penningar till 
de fattiges behov inläggas och förvaras kunna». Till fogdar- 
nes skyldigheter hörde också »att när de höra eller förnimma 
någre svärja eller bannas på deras arbete eller var de helst 
kunna stadde vare, att de dem då med hårde ord straffa och 
I näpsa». 

! I Karl X:s hovartiklar inskärpcs hos hovfolket att avhålla 
sig från allt gruveligit svärjande och bannande. Finnes någon, 
heter det, »som av dryckenskap, iver eller en lättfärdig vana 
I härmed Gud förtörnar, den anklage Vare hovpredikanter för 
[riks- och hovmarskalken eller ock hovmästaren, och de taga 
[löfte av densamma, det han framgent med sådant vill avstå. 
Kommer han oftare därmed igen, straffes då antingen med 
fängelse eller hovets förvisande, eftersom man kan göra sig 
tankar om hans förbättring.» 

År 1665 utkom en kunglig »stadga om eder och sabbats- 
brott», vari klagas över att alltför många svenskar brukade 
späcka sitt tal »nästan uti varannan mening» med »de dy- 
raste och förskräckeligaste svordomar, som upptänkas kunna». 
En del gjorde det »av bitterhet, vrede och övermod, en del 
av ond vana och en del av skadelig och obetänkt inbillning, 
som skulle deras tal, besynnerligen om främmande eller ovane 
eder nämnas, därmed utprydas». 

Nu förbjöds strängeligen »all svordom, det vare sig vid Gud, 
den helige trefaldighet, vid Guds pina, sår, kraft, sakramente, 
död, blod, himmel, element eller vid något annat ting, såsom 
ock att förbanna sig eller någon annan, önska sig eller någon 
annan uti djävulens våld». 

Till avskaffande av ett så »vederstyggeligit bannande och 
svärjande» borde föräldrar, husbönder och lärare vakta sig 
för att genom sitt exempel vänja barn och underhavande där- 
vid; och om dessa visade sig ha hemfallit åt den onda vanan, 
,borde de aga och straffa dem. Hjälpte ej detta, ägde de vända 
jsig till vederbörande själasörjare; och om ej heller hans all- 
varliga förmaningar verkade, kunde saken gå vidare till pros- 
ten eller till biskop och konsistorium. Skulle varningar även 
Iran detta håll visa sig fåfänga, borde saken dragas inför dom- 



276 ENVÅLDSKONUNGKN I ARBETE. 

sLol. De straffpåföljder, som kunde ifrågakomma, voro allt 
efter omständigheterna böter, kroppsaga, tjänstens förlust, 
fängelse eller landsflykt. Den, som hädade Gud, kunde till 
och med dömas livet förlustig. 

Särskilt skulle obotfärdiga »edebukar» efter tredje resans 
anklagelse icke få brukas i rikets tjänst. Och Hans Maj:t 
förväntade, att ej heller hans undersåtar skulle lida dem i 
tjänst eller umgänge, »eftersom hos en sådan människa, efter 
Guds ords sanning, icke annat än förbannelse vara måste, 
den han lätteligen på allt det han under händer haver såsom 
ock på sitt herrskap, umgängesfolk och alle andre draga kunde». 

År 1687 blev denna stadga av Karl XI förnyad med en del 
mindre ändringar. Bland annat tillkom föreskrifter angå- 
ende det så kallade stockstraffet för dem, som ej kunde sona 
sitt brott med penningböter. Vid varje kyrka skulle göras 
en stock, i vilken delinkventen kunde låsas fast med järn 
och under gudstjänsten sitta till kyrkfolkets beskådande vid 
in- och utgåendet ur kyrkan, »sig till blygd inför hela försam- 
lingen». 

Även mot svärjande barn skulle detta skamstraff kunna 
användas. Det heter därom: »Emedan ofta händer, att 
barn i fåfängan och av oförstånd härutinnan fela, så skola de 
plikta med ris eller annan tuktan, som deras ålder likmätig 
är och tjänligast till bättring. De barn, som av sådan aga 
intet bättra sig utan spörjas till svordom mycket benägne och 
oftare därmed beträdas, skola sig till nesa och androm till 
varnagel sättas i stocken vid kyrkedörren.» 

Angående helgdagarnas rätta firande föreskriver 1665 års 
nyss nämnda stadga, att sabbaten borde användas »till Guds, 
den aldrahögstes, tjänande och dyrkande, ärandes, tackandes, 
vyrdandes och lovandes honom för all Dess beviste nåd och 
barmhärtighet, så ock honom bedjandes om syndernas för- 
låtelse samt om hjälp och bistånd uti alle angelägenheter». 
Därför finge intet arbete bedrivas under gudstjänsttid. För- 
äldrar, husbönder och lärare borde tillhålla sina underhavande 
att flitigt deltaga i gudstjänsten samt själva föregå dem med 
gott exempel. 

De som undskyllde sig för att de ej besökte gudstjänsten 
därmed, att de hemma läste »i postillor och andra gudelige 



ENVÅLDSHÄRSKAREN OCH KYRKAN. 277 

böcker», skulle förmanas och varnas av sina präster och, om 
detta ej hjälpte, inför församlingen eller i värsta fall inför bi- 
skop samt konsistorium. Ledde ej heller detta till påföljd, 
skulle de ställas inför världslig domstol. Men, hette det vi- 
dare, sådana »gudlöse människor, som av uppsåteligt förakt 
aldrig bevista gudstjänsten, blive billigt skattade hos alle 
för okristne och vederstyggelige». De skulle straffas med 
»hugg, häktelse, böter, tjänsts förlust» och i svårare fall med 
döden. Samma behandlingssätt skulle den röna, som »en 
långlig tid sig håller ifrån Herrans högvärdige nattvards bruk» 
och således vanvördade sakramentet. 

»Det skall ock», stadgas vidare, »vara förbudet att under 
gudstjänstens förrättande fara på gator och gränder med 
ridande, åkande, ropande, spelande, puk- eller trumme- 
slag; utan den, som för billige orsakers och skäls skull icke kan 
komma i kyrkan tillstädes, hålle sig hemma i sitt hus eller 
tillhåll och må icke med sitt bullrande andre därifrån hindra 
eller förarga vid 12 markers böter. Mycket mindre skall under 
gudstjänsten en eller annan, ung eller gammal, man eller 
kvinna, vara tillstått gå på kyrkogårdar, spela, stimma eller 
eljest vräkas på gator, item hos barberare låta sitt hår och 
skiigg avtagas. 

Såsom i några församlingar, helst på landsbygden, är en 
o\ ana inrotad, att en part, sedan de äro komne in i kyrkan, 
understa sig av kättja och självsvåld så ock utan nöd gå ut 
igen, förnötandes tiden utom kyrkan antingen med dobbel, 
svalg, dryckenskap, tobaksrökande, skvallrande eller annan 
fåfänga, så skall sådant härefter vara förbudet vid 3 markers 
Ixilcr.» 

I Husby socken i östra Dalarne hade man redan år 1632 
mast tillgripa extraordinära åtgärder mot ungdomens över- 
handtagande »körkerännande», varmed, gudi klagat, icke 
förstods något vackert och tilltalande strömmande till kyrkan 
utan ett ständigt springande ut ur densamma. Det onda 
hade då tagit sådana dimensioner, »att det alltför tröttesamt 
var för två kyrkevaktare att hava oppseende med dem». 
Diirför förordnades, »att fyra bliva skulle, vilka hava sin 
bänk närmast körkedörren och skola till skiftes gå ut och 
driva gossarne med hugg och slag in i kyrkan». 



278 ENVÅLDSKONUNGEN 1 ARBETE. 

Den, som idkade hantverk på sabbaten, var förfallen till 
40 markers böter eller 8 dagars fängelse vid vatten och 
bröd. 

Även hl i tankarnas värld trängde lagens spejande blick. 
Ty om ock någon på söndagarna måste sysselsätta sig med det, 
som till hans nödtorft och uppehälle hörde, skulle han dock 
därunder vara »förbunden att hava gudeliga tankar». 

»Det skall icke heller», heter det, »tillåtas något skådespel 
på sön- och store högtidsdagar att framställas av komedian- 
ter, linedansare, gycklare och andre sådane personer. Jäm- 
väl må ock icke bollhus eller andre sådane orter, där man nå- 
got tidsfördriv söker, under pågående gudstjänst av någon 
frekventeras, utan skola då för allom tillstängde vara.» 

Paragrafen om »komedianter, linedansare, gycklare och 
andre sådane personer» tillämpades anno 1690 av högvördiga 
domkapitlet i Lund mot ett kringresande tyskt teatersäll- 
skap, som gav föreställningar i Ystad och därmed inledde 
landsortsteaterns historia i vårt land. Den lilla truppen hade 
börjat med så uppbyggliga saker som »Judit och Holofcr- 
nes» samt »Den rike mannen och Lasarus», vilka spelades 
de båda första advent ssöndagarna. Men nästa föreställning, 
som skulle hållits söndagen den 30 december, inhiberadcs 
av myndigheterna, och sålunda gingo Ystadborna miste om 
konstnjutningen av skådespelet »Doctor Faustus och hans 
gräsliga helvetesfärd». Alltså hade icke ens dessa aktörers 
förtänksamhet att inleda sin repertoar med bibliska ämnen 
förmått rädda dem undan lagens tvång. Thespiskärran fick 
rulla vidare norrut, och i Stockholm stannade den hela sex 
år, under vilken tid tyskarne gåvo föreställningar i Boll- 
huset på Slottsbacken framför nuvarande Finska kyrkan. 
Under tiden lära de ha gjort en liten avstickare till Norge, där 
Hotberg såg dem uppträda i Bergen och därav fick stoff 
till sitt parodiska lustspel »Ulysses von Ithaca». 

Men från denna utvikning nu tillbaka till stadgan om eder 
och sabbatsbrott. Bland annat, som den föreskriver, märkes 
följande: »Ingen bjude gäst eller gånge till gäst om söndags- 
middagen, att därigenom aftonsångspredikan försummas. 

Alle resor, där icke högvik t ige skäl därtill oppvisas, skola 
på sön- eller högtidsdagar förbjudas vid 40 mark, intill afton- 
sången förrättad är i städerne och på bygden middagstid 



ENVÅLDSHÄRSKAP.EN OCH KYRKAN. 279 

förfluten. Och skall både deii som reser böLa, så ock den som 
häst utlejer. De som till sjös resa med båt skola desse dagar 
ej heller resan börja, där icke desto bevisligare nöd är. Men 
på resa stadde, böra de, om ske kan, med deras båtar an- 
lända och söka att bevista gudstjänsten, där de den njuta 
kunna, eller eljest likväl bevisa Gud sin skyldige vyrdnad 
med sådan gudstjänst, som tillfället tillåter.» 

I 1687 års stadga om eder och sabbatsbrott tillkom bland 
annat följande bestämmelse: »Om föräldrarne icke giva 
akt uppå och låta sig vårda därom, att deras barn, när de till 
den ålder komne äro, gå till kyrkan, så skola de själva, så ofta 
barnen anträffas utanföre i stim, spel och skvaller, vara för- 
pliktade att giva ut böterna för dem och låta dem sedan med 
ryggen hemma umgälla sitt fel.» 

Slagsmål, oljud eller annat förargelseväckande uppträde i 
kyrkorna straffades strängt. »Eho som uti kyrkan blottar sin 
värja till slagsmål eller eljest med hugg och slag någon där- 
inne angriper och överfaller, han skall straffas till livet», hette 
det. »Men de, som skuffa, stöta eller knubba varandra, skola 
bota hundrade daler sölvermynt; och de, som eljest träta eller 
kiva uti Guds hus eller komma fulle och druckne dit och göra 
oljud och förargelse, skola bota femtio daler sölvermynt. Den 
som ej orkar desse 100 daler sölvermynt botum, plikte an- 
tingen med sex gånger gatulopp eller en månads fängelse vid 
vatten och bröd och för 50 dalers böter halvparten mindre. 
Sedan stånde så den ene som. den andre uppenbara kyrk- 
plikt.» 

Gossar och drängar, som i kyrkan gjorde sig skyldiga »till 
skvaller eller stim», förpassades till stocken att »järnslås 
till gudstjänstens slut». 

De som slumrade in i kyrkan undfägnades med ett kraf- 
tigt slag av kyrkstötens spö. 

Enligt beslut av sockenstuvan i Göteryds församling i 
Småland år 1661 skulle kyrkvaktaren bl. a. på sön- och helg- 
Idagar »gå sakteliga och med sitt lilla spö uppväcka alla deni, 
som han finner under predikan sovande eller eljest hålla 
ikyrkoglam». Till den ändan skulle han »antingen sakteliga 
slå uti stolen för den som sover eller stöta i golvet med spö- 
ändan, så att den sömnoge därav kan uppvakna. I lika måtto 
skall han noga tillse på läktarna, om ungdomen med trängande, 



280 ENVÅLDSKONUNGEX I ARBETE. 

stötande, skvallrande eller någon annan odygd någon för- 
argar.» 

Dessutom skulle han »ömsom med klockaren gå ut och se, 
om någon står ute på kyrkogården, hästegatun eller i kyrko- 
portarna och hugger skvaller, sedan sammanringt är». Vi- 
dare borde han »söka omkring kyrko- och kyrkogårds- 
murarna, om någon avsmyger och där dricker brännevin 
eller tobak, jämväl om någon otidighet i klockarestuvan 
förövas, sedan folket i kyrkan är uppgånget. Dessutom skall 
han ock hindra, att icke någre otidige gossar sitta på kyrko- 
muren, sälja eller köpa äpple eller päron om sommaren, som 
ofta ske plägar, när folket är i kyrkan.» Till kyrkvaktarens 
åliggande hörde slutligen också att hålla efter dem, som 
»druckne komma till kyrkan och med uppkastande vanvörda 
Guds hus». 

Den nya sysslan i denna gamla avlägsna gränsbygd väckte 
emellertid sådant uppseende, att folket i grannsocknarna gjorde 
spe av Göteryds kyrkvaktare med hans långa spö. Detta blev 
till slut mer, än Göterydsborna förmådde smälta, och 
fjärdedag jul bröt oviljan mot institutionen ut i handgrip- 
ligheter mot den stackars kyrktjänaren själv. »Trenne över- 
dådige sällar, som alltsedan annandagen sig med öl och bränne- 
vin i sine julegästabud överlastat», komma mitt under guds- 
tjänsten inraglande i kyrkan i akt och mening att »kyrk- 
vaktaren av kyrkan fösa och utleda». En av dem »tager kyrk- 
vaktaren i tröjefliken, sågandes: 'Kom, gäck ut!'» Strax 
kommer också hans stallbroder till och »fattar väktaren 
i armen med böse ord: 'Du skalt gå ut'», vilket höres i hela 
kyrkan, så att komministern, som predikar, ber dem vara 
stilla. Men de bara fortsätta och ropa: »Han skall ut och 
aldrig mer in.» 

Till sist nödgades kyrkoherden och länsmannen jämte 
några andra »gå av sina stolar och med största möda taga 
väktaren utur deras händer, då ett gräseligt svärjande och 
sorl blev förövat, så att gudstjänsten måste alldeles avbrytas». 
Somliga togo bråkmakarnes parti och ropade: »Hav ut den 
narren, spöket, vidundret etc!» Men andra ställde sig på 
ordningsmaktens sida. Såsom varande mindre aggressiva 
naturer, inskränkte de sig dock till att beskedligt mena, att 
kyrkvaktaren »må väl gå där». 



ENVÅLDSHÄRSKAREN OCH KYRKAN. 281 

När tumultet någorlunda stillats, försöker sig länsmannen 
på ett förmaningstal, men den av de tre bråkstakarne, som är 
värst i munnen — hans namn är Lars i Näs — , svarar »med 
kinsande huvud»: »Jag giver dig fånen.» Sedan, heter del 
i rannsakningsprotokollet, »slår han tre resor i stolen, så alt 
listen på dörren lossnar», och utbryter i »gräselige ord åt pa- 
storn». 

Man fick till och med anledning till den hemska misstanken, 
att de tre »dryckebultarne» haft anslag mot kyrkvaktarens 
liv, ty »när Lars i Näs kom utom kyrkbacken, lossar han av 
sin bössa — hade alltså tänkt väktaren därmed skjuta, om 
Ide honom utom kyrkodörren fått». 

j Ett fult intryck hade det under detta uppträde gjort all 
[se, hur den värste våldsverkarens hustru betedde sig. Hon 
hade ingalunda försökt lugna sin man, utan då bråkmakarne 
ifattade tag i kyrkvaktaren, hade hon »för löje skull ej 
kunnat sig hålla, med mindre hon måtte hålla klädet för 
Itnunnen». 

I Men skratta bäst som skrattar sist! Upphovsmännen till 
detta tumult blevo av Göta hovrätt dömda förlustiga all 
dn lösa egendom samt ålades att plikta 50 daler silvermynt 
vardera. Men Lars i Näs var den ende, som kunde betala 
aöterna. De bägge andra fingo i stället »löpa sex gånger gatu- 
lopp genom femtio par spö». Den gången klagas inte i pro- 
tokollet, att den skrattlystna hustrun »ej kunde sig hålla 
för löje skull». 

Såsom »okristeligit» betecknades i stadgan om sabbalsbrott 
att taga hundar med in i kyrkan, ty, heter det, »kyrkehundar 
hava den slemma art och otukt att snarast orena, skämma och 
jväta det, som bäst är tillpyntat». 

i Men att ändå värre saker än så kunde förekomma, och det 
i en domkyrka till, det kan man se av en inlaga, som kon- 
jrektorn i Växjö skola år 1695 insände till domkapitlet. Däri 
jlclagar han över att på grund av kyrkvaktarens försummelse 
|>stora förargelser och oskick uti församlingen ske under 
|cyrkotiden, att icke allenast orena kreatur, svin, getter, 
bockar och hundar, grassera på gångarna och stundom halva 
predikan med sitt skällande förtaga utan ock ursinnige' män- 

' Sinnesrubbade. 



282 



ENVÅLDSKONUNGEN I ARBETE. 



niskor få tillfälle att göra larm och tumult, varigenom icke 
allenast den som Guds ord predika skall utan ock åhörarne, 
isynnerhet ungdomen, träffeligcn bliver förargad». 

Ett årtionde senare är det domprosten, som klagar, alt 
»genom kyrkvaktarens självsvåld och försummelse hade buller 




Sloll^kapclki i Stocicholm före branden. 



och stimmande, såsom ock oförsvarligit sovande och snar- 
kande under gudstjänsten förlupit». En annan gång hade 
en gymnasist setat och »spottat högti vädret åt en annordjäkne, 
så att jag»,säger domprosten, »i min bänk kunde se, hur spolten 
flög i vädret. Hade kyrkovaklaren då gjort sin tjänst och 



ENVÅLDSHÄRSKAREN OCH KYRKAN. 283 

gått omkring nicd käppen, så hade en sådan skändclig för- 
argelse kunnat ha förtagen blivit.» 

En av de svåraste kyrkliga straff graderna var att slå på 
»skampallen» inne i kyrkan. Ända till mitten av 1800-lalct 
användes den mot dem, som begått stöld m. m. Kyrko- 
lagen föreskriver härom: »Så man som kvinna skall en sön- 
dag under högpredikan slå på en särdeles därtill förordnad 
pliktepall ifrån den tid det ringcs andra gången och samman 
resa^ efter avkunnandet från predikstolen i hela församlingens 
närvaro avlösas.»' 

Ända till de döda och deras vilorum slräckle kyrkotukten 
sina verkningar. Ty endast de, som »krisleligcn levat hava», 
blevo »ärligen och på behörigt sätt till graven befordrade». 
Självspillingar skulle ingalunda komma i kyrkogården, »ty de 
hava varit förtvivlade». Liknande lott delades av s. k. 
oäkta barn, som av en onaturlig moder bragts om livet. Så- 
dana små »mördbarn» skulle »läggas avsides på kyrkogården». 

Om predikan gälla ännu i dag kyrkolagens ord oförändrade: 
Prästerna »skola på den ena sidan varna åhörarne för säkerhet 
och syndenes sömn, straffa förargelsen, förmana till bot och 
bättring, kristelig kärlek, tukt och dygd, å den andra sidan 
trösta, hugsvala och vederkvicka de blöde och förskräckte 
samveten. När en eller annan text giver dem anledning till 
latt tala något om världslige saker och beställningar, så måste 
iallt sådant ske med beskedelighet och varsamhet, utan obe- 
tänksamhet och förmätenhet uti tal eller omdöme om de saker, 
som en del intet förstå, och som läroämbetet egenteligen intet 
angå.» 



Uniformitet i religiösa ting var ett oeftergivligt krav, som 
staten ställde på samtliga medborgare, och ett gängse ord- 
stäv var: »Sveriges lycka är att hava blott en konung och 
en trosbekännelse.» Ordning och reda blev det ock genom 
den nya katekesen och psalmboken. Förut hade det ofta 
iberott på boktryckarens godtycke, vilka andliga sånger som 
Itogos in i psalmboken. 



' Samma dat,'. — - Få förlåtelse. 



284 ENVÅLDSKONUNGEN I ARBETE. 

Ursprungligen var psalmboken redigerad av biskop Jesper 
Svedberg,^ som själv författat flere av dess sånger. Men 
knappt hade den Svedbergska psalmboken med kunglig stad- 
fästelse utkommit från trycket, förrän en storm av förbittring 
utbröt från teologiskt håll, där man vädrade irrlärighet och 
kätteri. Konungen och biskopen beskylldes av dessa renlä- 
righetsivrare för ingenting mindre än att vilja stifta en ny re- 
ligion. Svedberg själv berättar, hurusom en av hans argaste 
vedersakare, professor Jernfeld i Dorpat, »en djärv, högfärdig 
och oförskämd man», inför konungen själv påstod, att psalm- 
bokens villfarelser skulle framkalla religionskrig. Men då 
blev konungen så förbittrad, att han »tog honom som ivrigast 
i bringan och stötte'n mot väggen, varav han måste intaga 
sängen och betänka sin djärvhet och otidighet. Avgick så 
efter några dagar med döden.» 

Det visade sig emellertid, att den framställda kritiken mitt 
i alla överdrifterna inneslöt åtskilligt berättigat; och konungen 
lät därför boken undergå en omarbetning av rikets samtliga 
biskopar och superintendenter. I sitt nya skick stadfästes år 
1695 den psalmbok, som sedan gällde till 1819, då vår nuva- 
rande antogs. 



Kyrkolagen hade också betydelse för folkundervisning- 
en, Karl XI hade själv under sina svåraste år fått känna 
saknad efter grundliga kunskaper. Han önskade då mången 
gång, att han som barn tillhållits att inhämta vetande. 
Därför blev han så mycket ivrigare att sprida upplysning 
och bildning bland sitt folk. 

I kyrkolagen stadgas: »Föräldrarne måste [vid biskops- 
visitationcrna] troligen förmanas att låta sine barn i deras 
kristendomsstycken väl och fliteligen underrättas och de, 
som den omsorgen i församlingen åligger, vare sig kapellan^ 
eller klockare, tillhållas med flit att driva barneläran och 
undervisa barnen att läsa i bok. — Klockare skall vara är- 
lig, trogen och flitig, boklärd och kunna sjunga och skriva, 
så att han däruti kan undervisa församlingens ungdom. 
Han skall ingalunda genom någon kyrkoherdens enskilda 



^ Se sid. 296. — * Komminister. 



ENVÄLDSHARSKAREX OCH KTRKAN. 285 

tjänst hindras från den plikt, honom åligger, med all flit 
och trohet att driva bameläran.» 

Längre än till förmaningar vågade man emellertid ej 
ka sig i kyrkolagen, och de svenskar, som kunde läsa 
skriva, förblevo alltjämt mycket få. Jämförelse\is 
-re torde man i Finland ha kommit i dessa färdigheter, 
ciL.-.mstone att döma efter en skolordning, som år 16S3 ut- 
färdades för Abo stift av biskop Gezelius, en av de forna 
lärjungame vid Johannes Rudbeckii gymnasium. 
I I denna förordning föreskriver han, att i alla församlingar 
å landsbygden liksom i alla städer skulle finnas en »pseda- 
ogia>, där barnen kunde lära sig läsa. Fördenskull ägde 
rasterna att »förskaffa skickeUge personer, som den mödan 
|på sig taga att informera barnen i församlingen». Pedagogen 
borde förses med »bekvämeligit rum och hus, helst där bar- 
nen kunna vara honom när omkring om nätteme». Slut- 
pigen skulle prästerskapet också »förehålla församlingen, huru 
nödigt och Gudi behageUgit det är, att de låta lära sina 
barn läsa i bok.» 

►Skulle», heter det vidare, »någon vara så fattig, att han 

pnga medel hade att hålla sitt barn — det han dock gärna 

nskade — till att lära, så varder pastorn för det sörjandes. 

tt gudfruktige och förmögnare människor hjälpa till ett 

dant fattigt barns uppehälle och nödiga böcker. Item i 

e församlingar, där några byar äro långt ifrån kyrkan 

elägne, kunna några hushåll sig förena och någon kvick 

loch läraktig pilt på några månader vid kyrkan hålla, vilken 

Isedan kan de andra barnen i grannskapen lära för en billig lön.» 

Kosteliga anvisningar ger den gode biskopen ock om 

själva metoden att lära in alfabetet. Han börjar med en 

lörkastelsedom över >det gamla maneret, nämligen att 

barnen läsas några bokstäver före och lärjungen läser dem 

pfter: sedan bef allés han att sätta sig neder och läsa över, 

som det kallas. Käre, vad skall han läsa över, som näpp- 

ligen känner en bokstav?» 

I I stället borde »några bokstäver, 4 eller 5, läsas honom före. 
ex. A a a b c d, och desamma än flere gånger, än tillbaka: 
fi c b a a A, item A aab c d etc, än pekas på ymsa bokstäver 
och discipulen frågas och underrättas, till dess han dem väl 
[känner. Och så må han läsa dem några gångor för sig själv, 



286 ENVÅI.DSKONUXGF-N I ARBETE. 

till dess han bliver rätt viss på sig; sammaledes de följande 
bokstäver e f g h etc. När han hela ABC kan, övas han 
på några blad i A B C-boken att nämna bokstäverna, förr 
än han begynner lägga tillhopa stavelsernc. 

Paedagogus måste ock vara nykter och undervisa barnen 
med beskedelighet, mera med ljuvlighet än med hotande 
och straff komma dem att lära. Eljest älska de intet boken 
utan bliva ledse vid henne och önska slippa ifrån lärandet; 
men för skalkhct måste de ägas, dock faderligen. 

Och som i städerne kan givas barnen större tillfälle till 
försummelse och skalkhet, måste en försiktig pa;dagogus 
sådant förhindra med måttelig näpst, såsom ock de försum- 
melige sätta nedanför dem, över vilka de förr suttit hava, 
vilket de hålla för en nesa. Men de, som allt sådant intet 
sköta^ och äro alldeles försummelige, de mage visas ifrån 
skolan, emedan sådane uttrötta prseceptoren, bedraga för- 
äldrarna och förarga de andra barnen.» 

Läraren borde vidare »akta väl stunderne, att barnen icke 
sitta fåfänge och vänja sig till självsvåld, item släppa dem i 
rattan tid, att de må hava en liten recrcation». Han skulle 
också »flitigt fråga efter dem, som av honom hava lärt: om, 
och på vad sätt de undervisa andra i hushållen, huru de 
sig och andra öva i läsande och sjungande, helst afton och 
morgon, därtill han först måste dem vänja, så länge de under 
hans hand äro, och visa dem sättet, huru de hemma den 
gudeliga övningen hålla skola». 

Lästiderna voro under våren och sommaren klockan 5 — 7, 
8 — 10, 12 — 2 samt 3 — 5 och under hösten och vintern 6 — 8, 
9 — 11 samt 1 — 4. »De elever, som komma tidigt till skolan, 
böra på knä bedja böner tyst för sig själva», heter det. 

Litteratur: O. Quenscl, Svensk kyrkotukt på IGOO-talct (i hans 
arbete »Strödda drag av svenskt kyrkoliv»). 
B. Rud. Hall, Valda aktstycken till svenska undor- 
visningsväsendets historia. 

' Bry sig om. 



TVENNE TROFASTA KULTUR- 
ARBETARE 



Hakvin Spegel. 

HAKVIN SPEGEL var född år 1645 i Ronneby, en 
för den tidens förhållanden blomstrande stad, »där 
naturen alla sina förnöjeligheter likasåsom samlat». 
Fadern var en oförvitlig och väl ansedd handelsman, som 
iock aldrig lyckades förvärva mer än det nödtorftigaste. Vid 
imkring sex års ålder förlorade den lille begåvade gossen 
lastan samtidigt både far och mor. Han blev nu omhänder- 
:agen av släktingar, som sände honom tretton år gammal 
:ill katedralskolan i Lund. 

Som sextonåring lämnade Hakvin Spegel Lund och for till 
Sreifswald i svenska Pommern för att studera vid univer- 
sitetet där. Vid denna och flere andra tyska högskolor insöp 
[lan i fulla drag den tidens lärdom, »sittandes med förstånd 
Dch nöje vid de lärdaste mäns fötter, på det han nu, lika- 
som med öppen mun, måtte indricka visdomens floder, ej 
annorlunda än en ung örn, som icke av ugglan utan av örnen 
själv lärer sig skåda i solen» — orden äro hämtade ur en 
ievernesbeskrivning, författad av en prästman vid mitten 
av 1700-talet. 

Även till Holland och England sträckte sig den vetgirige 
ynglingens färder. 

Återkommen till Sverige, prästvigdes han, och tack 
vare sällsporda gåvor både som predikant och som själa- 
sörjare blev han vid unga år kyrkoherde. Snart tilldrog 
tian sig Karl XI:s uppmärksamhet och blev på hösten 1675 
av honom utsedd att vara konungens överliovpredikant 
Dch biktfader. Vad denna manligt allvarliga natur varit 
för den tio år yngre, i livet dittills oprövade Karl under 
den svåra själskris, konungen nu fick genomgå, därom 
finnas många vittnesbörd. Bland rörande drag från sina 

19—222S26. Grimberg, Svenska folkets underbara öden. TV. 



290 TVENNE TROFASTA KULTURARBETARE. 

erfarenheter under dessa år anför Spegel följande i sin versi- 
fierade beskrivning över Karl XI:s liv: 

>Jag säger det jag såg med hugnad många gånger: 
jag såg Hiskite gråt, jag såg ock Davids ånger, 
dock ej för Davids synd: jag hörde andans tröst, 
den tron förmärka lät igenom fröjderöst.> 

Spegels dagboksanteckningar från dessa år uttrycka en 
varm beundran för de nya sidor av mandom och trofast 
pliktkänsla, som prövningarna manade fram i den unge 
konungens karaktär. »Man haver», skriver han, »uti tyska 
kriget förundrat sig över konung Gustav Adolfs stora vigeur, 
att han, omskönt han hade en stark och resig kropp, kunde 
utstå så margfaldigt arbete, stadigvarande fatigue^ och 
snart onaturligt vakande; men det var större under, att 
Hans kongl. Maj:t, som var ändå så ung och av en så tendre^ 
constitution, förmåtte uthärda även detsamma och i så 
långan tid.» 

Aftonen före slaget vid Lund lät konungen kalla till sig 
sin biktfader för att under samtal med honom stärka och 
bereda sig till den avgörande striden; och hävderna förtälja, 
att den förtröstans anda, som Spegel bidrog att ingjuta i 
sin konungs sinne, den delade han också med sig av åt solda- 
terna på slagfältet. När de svenska linjerna ryggade till- 
baka och det såg som mest hotande ut, skall Spegel ha skyndat 
in bland de modfällda krigarne och eldat dem till en sista 
ansträngning för hem och fädernesland. Och när deras 
blodiga värv var slutat, gick predikanten omkring bland 
de sårade, tröstande och hjälpande. 

På sommaren 1680 kom Spegel såsom superintendent 
till Gotland. En mansålder förut hade »Österhavets pärla» 
införlivats med Sveriges krona, men under senaste kriget 
hade ön återigen översvämmats av danskarne, som där 
gjort allt vad de kunnat för att utplåna spåren av svenskt 
inflytande. Det blev nu Spegels uppgift att återvinna got- 
länningarne för Sverige. "Värvet var ej lätt, och ofta blev 
hans nit illa lönat, men mot slutet av sin verksamhet inom 
stiftet hade han »förnummit detta folket mycket hugna sig» 
över vad han uträttat. En nitisk och omsorgsfull vård om 

* Strapatser. — "^ Späd. 



HAKVIN SPKGEL. 



291 




Supremus mitra cfuem decoravit nonoi. 
Si pictoj. äottnna, animi constanf/u rcc/i, 
C i qravLtas, tanto munart Jioia. vin 



07 aravuoj, luniu luiiucr^ un nu, ^11 1 
^/Et-e sifnul sculpi po/sinthoc pulcrius ct^rc. 

CariUi koc, toto nunJäid m orbc Jorct\r-^,i,^_,^^^^ 

Hakvin Spegel. Samtida kopparstick. 



alkbildningen var för den nye superintendenten A och O. 
51and präster och lärare arbetade han outtröttligt med 
åd och anvisningar. 



292 TVENNE TROFASTA KULTURARBETARE. 

Under de år, han levde i stilla avskildhet på gutarnes 
fagra ö, var han ock verksam med att »avsätta Davids psal- 
tare uti ljuvlige melodier», d. v. s. omskriva dessa psalmer i 
modernt versmått. Psaltaren var hans älsklingsbok, hans 
tröstekälla i alla sorger. Han kunde ej nog lovprisa den 
bokens »stora ljuvlighet och margfaldiga nytta». Där öppnade 
sig för hans själs ögon »en stor och fruktbar lustgård med 
dejeliga blomster». En ädel, upplyftande hänförelse för allt, 
vari den Oändliges härlighet framträder, genomströmmar 
denna Spegels psalmdiktning; av hänförelse bäras hans 
lovsånger, av hänförelse hans tacksägelsepsalmer. 

En stor del av Spegels tid och kraft togs även i an- 
språk för arbetet på 1686 års kyrkolag samt på den nya 
handboken, psalmboken och katekesen, för vilket konungen 
länge höll honom i Stockholm. Hans insatser i vår psalmbok 
höra till det yppersta vi äga av religiös diktning, burna som 
dessa psalmer äro av manlig, bergfast förtröstan till den 
Högste och hållna i en kärnfull, gammalluthersk ton. 

Lika mäktigt som den generation, vilken för tvenne sekler 
sedan trampade vår jord, gripas vi av de sista stroferna i 
psalmen 443: »Herre, hela riket akta» och »Högste Gud, ack 
värdes höra, vad Ditt barn nu bedit har». Tusenden och 
åter tusenden ha med tårade ögon läst hans betraktelse- 
psalm över Jesu lidande: »Jesu, lär mig rätt betänka Din 
tänkvärda svåra död», och aldrig stämmes andakten i våra 
församlingar innerligare, än när tonerna av psalmen 111, 
vers 9 stiga mot tempelvalven: 

»Värdes Du ock själv mig möta, 
att jag Dig med hugnad ser 
i Din' ord och löften söta, 
där Du Dig med kraft beter 
och mig kungör Hvsens vägar, 
dem jag vandra skall till ro, 
att jag glad må hos Dig bo.» 



Spegels brinnande kärlek till det svenska språket tog sig 
uttryck i hans försök att »hedra modersmålet» med ett stort 
anlagt diktverk efter mönster av äldre utländska författare. 
Dess namn blev »Guds verk och vila», och Spegel skildrar 



HAKVIN SPEGEL. 293 

där »hela världenes undersamma skapelse». Hänförande i sin 
mäktiga kraft är diktverkets »Företal till Herren Gud, den 
allsmäktige Skaparen». Hans tacksamhet mot alltings upp- 
hov och vördnad inför gudomens majestät strömmar här 
fram i en högstämd hymn: 

> Ändalös är Din kraft, ty klipporna rämna och buga, 
jorden skångrar och räds, om Du vill vredliga truga; 
änglarna skyla sin helgd, ja helgon falla till fota, 
kungarna tigga Din nåd, när Du vill vredgas och hota; 
solen svartnar i moln, när som Ditt ljungande lyser, 
stjärnors glimmande här av darrande räddhåga ryser, 
himmelen häpnar och flyr, ja himla-stoderna skälva, 
skyarna skifta sin hy och sig förblandade välva, 
helvetet hisnar och allt det där bland andarna fängslas,' 
gräslige resår och troll djupt under vattnena ängslas!» 

Men Spegels verk håller i sin fortsättning ej vad början 
lovat. Det blir till en på det hela taget torr uppräkning med 
omständliga beskrivningar av hela den mängd varelser och 
ting, som Gud skapat, ett slags uppslagsbok på vers i den 
tidens kunskaper, enligt vilka man bland fiskarna räknade 
valfisken, »skilpaddan», valrossen och »then ludne siälhund», 
och enligt vilka hyenan skiftade kön en gång om året samt 
ankungarna vid en av Skottlands sjöar växte på träd, till 
dess de voro flygfärdiga. Om 

»then skråflote camelen, 

som kan med kläderna ej skyla alla felen, 

thet mången jungfru gör», 

berättar Spegel trohjärtat, att »thenne store styggen», 
som »bär på ryggen en alnshöger knyl», är fullt medveten 
om hur föga »snutfager» han är, och därför ej uthärdar att 
se sin bild avspeglad i källans klara vatten utan »sparkar, 
tills vattnet grumlot bliver, och dricker så». Därav tager 
sig Spegel anledning till ett sidohugg mot villolärare, som 
på samma sätt »förplumpa den klara Skriftens källa». 

Nutiden måste beklaga Spegels stackars sångmö, där han 
driver fram henne »med all den protestantiska skolastikens 
mögliga luntor och jordbundna kammarlärdoms outtöm- 
liga förråd släpande vid de lätta vingarna»; men för en äldre 
tids människor har boken om »Guds verk och vila» synbar- 
ligen varit till glädje och uppbyggelse, ty den kom ut i flera 
upplagor. Man fägnade sig med författaren i from barna- 



294 TVENNE TROFASTA KULTURARBETARE. 

glädje åt naturens skönhet, åt jordens bördighet, älvarnas 
fiskrikedom, skogens mångahanda håvor, med ett ord åt 
hur vist och ändamålsenligt allt i världen var inrättat. Ett 
citat, som belyser denna uppfattning om alltings förträff- 
lighet, må anföras: 

>Att Gud den salta smak i havet täcktes giva 

är skett, att sådan fisk må bättre därav trivas, 

som haver den natur, att han i sälto lever 

och ej med färslca sjön sig någon tid bevever. 

Om havet vore färslct och ej utav sig gute 

den ädla kryddan salt, då ingen bonde nu te 

i huset gammal mat, kött, fläsk och sådant mera, 

därmed han plägar nätt sitt visthus utstoffera. 

Salt kan den fräna smak ur färska köttet driva, 

salt gör, att kroppen sund och magen stark kan bliva. 

Salt kan vår appetit helt oförmärkt uppväcka, 

salt lockar ölet fram, att man må törsten släcka. > 

Så många goda egenskaper fann Spegel hos saltvattnet I 



Från Gotland kallades Spegel år 1685 till biskop i Skara. 
Stiftet behövde en kraftig styresman, ty företrädaren hade 
under större delen av sin biskopstid varit sängliggande av 
ålderdomsskröplighet. Det förut anförda fallet med »fogde- 
prästen» Petrus Asverus^ är ju belysande för tillståndet. 
En av Spegels mest trängande uppgifter blev alltså att tillse. 
att dugliga präster förordnades. Men han nöjde sig ej där- 
med: han lade också stor vikt vid att de prästmän, som 
funnos, drevo fortsatta studier, och kontrollerade själv, att 
så skedde. Å andra sidan måste han dock beklagande erkänna, 
att mången kaplan ej ägde medel att köpa några böcker att 
studera i, då han ej ens hade råd att hålla något tjänstefolk 
utan nödgades själv arbeta på åkern. Hand i hand med 
Spegels arbete på prästbildningens höjande gick även här 
en nitisk verksamhet för folkundervisningen, bedriven under 
täta resor genom biskopsdömets socknar, den ena efter den 
andra. 

Begåvade men fattiga ynglingar kunde räkna på den 
varmhjärtade biskopens hjälp så långt i hans förmåga stod. 

» Se sid. 271. 



HAKVIN SPEGEL. 295 

I I biskop Andreas Rhyzelii levernesbeskrivning skymtar 
Skarabispens bild flera gånger från den tid, då Rhyzelius 
gick i stadens skola. Han hade som tioåring blivit sänd dit 
från ett fattigt kaplanshem »på en häst med litet proviant, 
bestående av några kakor hårt bröd, litet smör, ost och kött 
toch 3 daler silvermynt till introduktionspenningar och an- 
[nan utgift, såsom ett stop mjölk om veckon». 
I Fadern hade ställt om, att han skulle få hjälp med läxläs- 
ning av en släkting, som satt på gymnasiet, men Rhyzelius fick 
orsak att tacka Gud för att han icke vart »alldeles till studier 
och seder fördärvad av den odugliga och odygdige mannen. 
Ty han var icke allenast grym, torvus^ till ansiktet, olärd 
och försummelig, utan ock i tal och leverne förargelig och 
otuktig och ju längre dess mer begiven på dryckenskap och 
fylleri, att vi, hans disciplar, mång vecka icke sågo honom 
någon dag nykter men hörde honom om nätterna med skri 
och annan oanständighet oss förskräcka och vår sömn för- 
störa.» Det fanns bland de gamla gymnasisterna i Skara 
flere dylika sällar, som »levde i fylleri och annan okyndighet». 
En bättre hjälp kunde nog unge Andreas behövt, ty hans 
Järare i skolan, »som var en gammal gråhårig och vårdslös 
man med stort vitt skägg, frågade icke mer efter mig», säger 
han, »än att han en gång såg min skrivebok och berömde mig 
därföre, visandes henne upp för hela trivialskolan». 
j Men vid årsexamen i juni 1687 uppenbarade sig Hans 
ihögvördighet biskopen själv, och då blev det annat av. Han 
jfrågade efter lärjungarnes skrivböcker. Först framvisades 
iett par av de främst sittande disciplarnes, men resultatet 
blev, att både de och läraren fingo tilltal för att de skrevo så 
lilla. Då kallade läraren fram unge Andreas, som satt nederst 
|i klassen, på den s. k. åsneplatsen. Nu fick han göra en helt 
jny upplevelse, om vilken han berättar: »Med stor bävan 
trädde jag fram och stod darrande, medan biskopen bläddrade 
genom boken, fann därav nöje, frågade mitt namn och lät 
mig deklinera det. Berömde och välsignade mig, frågandes 
läraren, vårföre den satt nederst i läxan, som skrev och de- 
klinerade bäst ibland alla». Och så ofta biskopen sedan kom 
;in i skolan, »som skedde merendels var vecko ju en gång, 
icfterfrågade han mig och jämväl med mig talade», 

i ^ O vårdad, »rufsig». 



296 TVENNE TROFASTA KULTURARBETARE. 

Vid årsflyttningen vederfors Rhyzelius den hedern, att 
Hans högvördighct själv satte honom främst i klassen. Och 
sedan ökade biskopen sin godhet mot honom därigenom, att 
han alltsomoftast om lördagarna, när han var inne 1 staden, 
»tog mig», berättar föremålet för hans välgärningar, »så 
slarvot och illa klädder jag månde vara, med sig i vagnen hem 
till Brunsbo och om måndagsmorgonen sände mig in till 
skolan igen». Den sedermera så berömde Linköpingsbispen 
erkänner sig stå i den allra största tacksamhetsskuld till 
»den dråpliga gudsmannen biskopen Hakvin Spegel, som 
mig fattige pilt faderligen efterfrågade, vårdade och med sin 
egen undervisning bevärdigade». 

För allt, som gick ut på att höja den svenska kulturen, 
fanns ingen, som kunde arbeta mera nitiskt än Spegel. Aldrig 
slappnade hans verksamhetslust. Varma voro ock hans om- 
sorger om fattig- och sjukvården inom stiftet. Att reformera 
till gagn för sina medmänniskors både andliga och kropps- 
liga befinnande var Spegels livslust. Hans egen hälsa såväl 
som hans förmögenhet fingo därvid sitta hårt emellan — dem 
hade han icke tid att tänka på. 

År 1691 flyttades han till Linköpings biskopsstol, och år 
1711 nådde han kyrkans högsta värdighet. Tre år därefter 
avled ärkebiskop Spegel, kvarlämnande minnet av en bland 
svenska kyrkans ädlaste personligheter. 

Litteratur: Josef Helander, Haquin Spegel, hans liv och gär- 
ning intill år 1693: haft. kr. 3: 75. (.Uppsala uni- 
versitets årsskrift för år 1900.) 

Jesper Svedberg. 

I ett enkelt bergsmannahem nära Falun föddes Jesper 
Svedberg år 1653, och i gammaldags tukt och guds- 
fruktan växte han upp. Inte klemades det med bar- 
nen i det hemmet. ]\Iodern härdade de små genom att 
både vinter och sommar låta dem gå »barhövda och barfota 
ute». När Svedberg på äldre dagar såg tillbaka på sitt för- 
flutna liv, dröjde hans blick kärleksfullt vid denna moders 
bild. »Näst Gud», säger han, »har jag att tacka min gud- 
fruktiga moders allvarsamma förmaningar, stränga upp- 



JESPER SVEDBERG. 297 

tuktan och idkeliga på knä till Gud gjorda böner för mitt 
välstånd.» 

Vid sex års ålder råkade Jesper ut för en olycka, som fick 
stor betydelse för honom. Det var vår, och han lekte till- 
sammans med en broder vid kvarnrännan. Vattnet forsade 
över bräddarna, och kvarnen gick med full fart. Brodern 
roade sig med att gå över rännan på en av tvärstockarna. 
Då skulle Jesper förstås vara lika duktig och gjorde efter 
försöket men föll i kvarnrännan, drev med strömmen och 
fastnade med fötterna mellan hjulet och rännan, så att 
kvarnen stannade. Där låg han väl en timme, och då han 
slutligen drogs fram, kunde man icke se tecken till liv hos 
honom. Men omsider kom han, förunderligt nog, till sans 
igen. Den händelsen kunde Svedberg aldrig förgäta. Det 
var, säger han. Guds beskydd och de heliga änglarnas vård, 
som räddat honom, och han glömde sedan aldrig att morgon 
och afton befalla sig »i Guds hand och de heliga änglars 
vård». 

När han på äldre dagar författade sin levernesbeskrivning, 
ett rörande vittnesbörd om mannens innerliga barnafromhet 
och älskliga naivitet, uttalar han sig om denna tilldragelse 
på ett sätt, som är betecknande för hans livliga föreställning 
om den onda och goda andevärldens ingripande i människors 
öden. Han såg i denna händelse ett av Gud och hans änglar 
avvärjt försök från Satan att förgöra barnet, liksom den onde 
anden förut sökt dränka den späde Moses och undanröja 
Jesus genom det Herodianska barnamordet i Betlehem. Så 
uttalar sig Svedberg: »Kanske han, som är en slug ande, 
hade kunnat något märka på mig, att jag torde i längden 
göra honom någon harm och hans rike något avbräck, så- 
som konung Salomo betygar, 'att man ock känner en ung 
på hans väsende, om han from och redelig varda vill'. Han 
tyckte icke mycket väl därom, att jag så strax i min barn- 
dom gärna läste i bibeln, när något folk var samlat att plocka 
I humle och dylikt hava för händer. Ty då var min största 
I lust att liksom predika för dem.» 

I Vid tolv års ålder hade Svedberg en dröm, som också 

1 brände sig in i hans medvetande. Fast övertygad, som den 

I fantasirike gossen var, om att man med Guds hjälp kunde 

skåda in i andevärlden, tedde sig drömbilder och fantasier 



298 TVENNE TROFASTA KULTURARBETARE. 

för honom ofta som gudomliga uppenbarelser eller syner. 
Om den nämnda drömmen förtäljer han i sin biografi följande: 
»Vid min ålders trettonde år syntes jag mig om en natte- 
tid vara på en viss hög ort, som var vid och härlig. Där voro 
två stora hus eller våningar, emellan dem en liten gång såsom 
en förstuga. Där uti innersta vrån voro dörrar, en till var 
våning. Där stod ett kar, uppfyllt med ljumt vatten. Och 
Guds son stod vid karet. Och ganska mycket folk skulle 
ställa sig därin, både små och stora. Vilka Frälsaren ville 
hava till det härliga rummet eller våningen, som var på 
högra sidan, dem tvådde han och släppte dem in. Men de 
andra drev han otvagna ifrån sig till det andra rummet, 
som var på vänstra handen. Jag stod ock bland dem, som 
skulle fram. Jag kan väl bekänna, att jag var så till mods, 
som vi sjunga i psalmen: 

'När själen hon kommer för domen att stå, 
hon fruktar full svåra, huru då vill gå. 
Hon skälver och rister sig svåra.' 

Jag suckade innerliga, där jag stod, och bad Gud troligen 
och hjärteligen, att Gud för Jesu Kristi pino och döds skull 
ville göra mig värdigan att komma ibland de utvaldas tal. 
Vilket ock med mitt hjärtas obeskrivliga fägnad skedde. 
Min allrakäraste Jesus och Frälsare tog mig, tvådde mig 
och släppte mig i den himmelska salen, som hög och mäkta 
lång var, jämväl ljus och klart skinande. Där voro höga 
lavar på bägge sidor och trappor uppföre. Och jag kom 
högt upp och kände igen många. Där sutto de utvalda ibland 
varandra nakna med inbördes fägnad och gamman i helig 
menlöshet och fullkomlig oskyldighet, förtroliga umgingos 
och talades vid. Vad jag där hörde, och vad jag där såg, det 
kan ingen människotunga uttala eller änglarne beskriva .... 
När nu de frommas tvagning och skillnad ifrån de ofrom- 
ma allt var förrättad och överstånden, tager mig Frälsaren 
vid handen och förer mig till djävlarnes och de fördömdas 
boning och tillhåll, som var där på vänstra handen västerut. 
Där var ett fasligt, gruvligt, styggt, mörkt och ett ganska 
ohyggligt rum. Där dansade de fördömda i ring och höllo 
varandra i handen, havande emellan handen var sitt dun- 
kelt ljus, slängande fötterna uppåt ryggen.' För den ganska 



JESPER SVEDBEKG. 299 

, fula dans, det stygga tjutande, ramande och för de otuktiga 
I åthävor fasar jag ännu, när jag därpå tänker. 
I Sedan såg jag mitt i huset, som var ganska stort, en fas- 
1 lig, rund, djup grop. Den brann med eld och svavel, och 
lågan slog upp i gapet, som häftigare och förskräckligare 
1 brann än någon masugn, där malm smältes. Där pintes de 
[fördömde gruveliga, gräsliga och erbarmeliga. Och ehuru- 
i väl de med alla makt arbetade på att krengla sig upp, så 
; syntes mig, huru de drevos tillbaka och störtades med cld- 
i gafflar nedcr i avgrunden med ömkeligt skrän och förskräck- 
ligt pipande. När de dumpo neder igen, så sprakade det his- 
liga, och elden gav stor låga och gnistor ifrån sig. 

Där i huset stod ock en predikstol på ett högt rum, där 
en liten ljusveke lyste. Här predikade en stygger, havande 
en stor och vid hatt uppå sig, som slokade nedåt om öronen. 
Han hade mycket snack till de fördömda och onda andarne, 
'sådant som han själver var, ohyggligt och otuktigt. Jag 
gat icke höra därpå. ]\Iin Jesus tog mig vid handen och sade: 
'Ser du, vad här är för väsen och tillstånd? Tacka du din 
iGud, att du icke är kommen hit!' Och förde mig så tillbaka 
jtill de utvaldas boning igen. Där var ett annat id och ett an- 
inat väsende och tillstånd. Vi sjöngo där tillika med höga 
i röster: 'Helig, helig, helig är Herren Sebaot; hela jorden är 
full av hans ära.' Och vid den sången vaknade jag.» 

Som ung student kom Svedberg till Lunds universitet. 
Men där var det nära, att han alldeles glömt bort alla fars 
och mors förmaningar till flärdlöshet. Han säger själv: 
»Jag lade mig till med en lång, svart peruk — svart och 
lång var jag själv — jämväl en stor och lång värja och axel- 
gehäng, som de världslige då brukade. Så att jag tyckte 
ingen vara min like; alla skulle ur vägen för mig och lyfta 
djupt på hatten för mig.» 

Efter en tid for Jesper Svedberg till Uppsala för att där 
fortsätta sina studier. Mäkta fin och belåten uppvaktade han 
nu teologie professor INIartin Brunnerus. ^ INIen den fromme, 
'allvarlige mannen betraktade honom med stora ögon och 
frågade honom, om han tänkte bliva präst, han, som var 

1 Se sid. 408. 



300 TVENNE TROFASTA KULTURARBETARE. 

utstyrd som en hovman. Det tog skruv. Svedberg gick ! 
genast hem och lade av sin granna skrud, köpte sig en enkel, ' 
svartgrå kappa och »gick sedan med sitt eget hår», vilket 
måste ha varit en svår försakelse i detta perukernas tidevarv. \ 
Efter den betan hade Svedberg en oövervinnelig motvilja I 
mot allt prål i klädsel och uppträdande, särskilt hos stu- 1 
denterna. Genom snobberiet, säger han, »får ynglingen strax > 
världen i hjärtat på sig och dyrkar den sedan i alla sina i 
livsdagar», om han också bär prästdräkt. »Världens ande j 
skall ändå», säger Svedberg, »visa sig i samma prästadräkt, : 
så att kappan skall släpa ett kvarter efter honom, eller' 
kommer han med henne på den ena armen och trippar fram ! 
såsom en granngärningsdocka på en dansskola. Peruken ' 
och kappan äro övermjölade. Gud tröste oss för sådana' 
världens barn! Är detta icke den breda vägen och vida por- i 
ten, som drager till fördömelse? Det första en ung student får 
kungligt stipendium, så skär han av sitt av Gud givna vackra 
hår och lägger sig horohår till. Spetshalsduk och manschetter 
skall han också hava, om det skall vara väl. Gud styre ; 
sådant?» I 



Att få förkunna Guds ord för andäktiga åhörare hade! 
alltifrån barndomen hägrat för Jesper Svedberg som livets i 
högsta lycka. Efter sexton års universitetsstudier ansåg 
han sig mogen för sin livsuppgift och kom att börja den ! 
såsom regementspastor vid Livregementet till häst. Innan 
han tillträdde befattningen, utbildade han sig emellertid . 
ytterligare genom en längre utländsk resa till Tyskland, 
Frankrike, England och Holland. 

En sådan kraftkarl som Svedberg vann snart både befälets 
och manskapets aktning och tillgivenhet. Hans praktiska, 
okonstlade förkunnelse av kristendomen var något, som 
grep dem och manade till handling. 

Med outtröttlig iver undervisade han sina knektar. I 
början fruktade dessa mera för Svedbergs religionsförhör än 
för fiendens eld — det anförtrodde de honom längre fram. 
Men fruktan vek snart för intresse och kärlek, och de villf 
till slut ingenting hellre än att få deltaga i dessa förh(ir. 
När en avdelning skulle avlösa en annan, bad den förra atl 



JESPER SVEDBERG. 301 

få stanna kvar som åhörare, och officcrarnc delade manska- 
pets nit. 

Svedberg visade sig särdeles mån om att öka läskunnig- 
heten bland krigsfolket. Ett år lovade han, att varje knekt, 
som vid mönstringen följande år kunde läsa innantill, skulle 
få till skänks en ny katekes. Det var en härlig skatt i denna 
tid, då böcker voro så sällsynta. De läskunnigas antal för- 
dubblades också på ett år, och Svedberg fick punga ut 
med 600 daler för 600 katekeser. 

Han gick då upp till Karl XI och berättade saken för 
honom. Kungen tog, säger Svedberg, genast upp ur sin 
dukatpung »oräknat en göpen full med dukater» som bidrag 
till den utlovade gåvan. 

Snart blev Svedberg även utnämnd till hovpredikant. 
Det var icke utan bävan, som han mottog kallelsen till den 
svåra uppgiften att säga sanningens ord inför envåldshärs- 
karen och hans hov. Men Svedberg fruktade icke för män- 
niskor. Betecknande är följande historia. En gång dund- 
rade han från predikstolen mot den obarmhärtighet, var- 
med reduktionen utfördes, och han använde därom pro- 
feten Mikas ord: »I skinnen dem huden av och köttet ifrån 
deras ben och äten.» En av reduktionsherrarne skyndade 
Ull konungen, berättade vad Svedberg sagt och tillade: »Skall 
prästen få så predika? Han borde hålla inne med sådant.» 
Konungen frågade: »Bekräftade prästen sin predikan med 
Guds ord?» Det kunde den höge herrn inte neka till. Då 
yttrade Karl: »När prästen har Guds ord för sig och före- 
håller det redliga, har konungen intet att därpå tala.» 

Det är ett av de vackraste dragen i Karl XI:s karaktär, 
att han, envåldshärskaren, tillät en sådan yttrandefrihet. 
En annan gång åhörde konungen själv en predikan, i vilken 
hans hovpredikant Johannes Carlberg ävenledes bestraf- 
fade den obarmhärtighet, som vidlådde reduktionen. Efter 
predikan yttrade Karl till honom: »I prediken uppror i 
mina undersåtars hjärtan!» — »Nej, Ers Majestät», svarade 
prästen, »men give Gud, att jag kunde predika uppror i Ers 
Majestäts eget hjärta.» Rörd räckte konungen honom han- 
den och utbrast: »Den, som predikar uppror i ett hårt och 
syndigt hjärta, han predikar som en rätt präst; tack för eder 
predikani» 



302 TVr.NNl-, TROFASTA KULTURARBETARE. 

Det berättas om samme Johannes Carlberg, att då han 
av Karl XI:s gemål kallades till hovpredikant, sökte han 
undanbedja sig med orden, att »en Johannes intet väl 
tjänte att predika i ett kungligt hov». Drottningen skall 
då ha svarat: »Johannes tjänar mycket väl att predika 
här, ty här är varken Hcrodcs eller Herodias.» 

Genom att säga sin mening kärvt och häftigt sårade 
emellertid Svedberg mer än en gång lika mycket, som han 
gagnade. Dessa fel ådrogo honom fiender, mest bland hans 
egna ämbetsbröder. Han kunde nog, även han, behöva 
tuktas och pröva på motgångar, men i nöden fann han tröst 
i Guds ord. Psaltaren blev i sådana stunder av själskval 
hans bäste vän. 

Och hans mäktigaste jordiske vän svek honom aldrig, 
vad Svedbergs avundsmän än kunde påstå om honom. En 
dag, då Karl XI och hovpredikanten samtalade med var- 
andra uppe på slottet, sade konungen: »Du har många ovän- 
ner.» Svedberg svarade: »En Herrens tjänare, Eders Majestät, 
duger icke mycket, om han icke har ovänner. Sen på profe- 
terne, apostlarne och Kristum själv! Vad ovänner och 
fiender hade icke de?» 

År 1692 blev Svedberg, i strid med sin egen önskan, av 
konungen utnämnd till teologie professor i Uppsala. Under 
läsåret 1692 — 93 var han rector magnificus, och vid den teo- 
logie doktorspromotion, varmed hundraårsminnet av Uppsala 
möte firades, fick han hålla promotionspredikan i domkyrkan. 
Han yttrade därvid om doktorsringens symboliska betydelse: 
»Hade jag varit med, när ringarna hos guldsmeden beställdes, 
skulle jag hava givit det rådet att låta sätta i ringen tre L»; 
och dessa tre L skulle betyda lära, leva och lida. 

Efter promotionen ställde Karl XI till ett hej dundrande 
gästabud, vid vilket den annars så stillsamme och sparsamme 
konungens levnadslust bröt fram på ett våldsamt sätt. Han 
föreslog en massa skålar, och för var och en fordrade han, 
att alla gästerna skulle dricka sina glas i botten. Svedberg, 
som avskydde varje utbrott av omåttlighet, lyckades länge 
undkomma sina plikter som gäst genom att smussla glaset 
till den vaktmästare, som passade upp bakom hans stol, — 
och han tömde det utan tvekan i professorns ställe. Men 



JESPER SVEDBERG. 303 

till sist märkte konungen underslevet, knackade i bordet 
och sade: »Skall rektor göra orätt?» Då måste Svedberg del- 
jtaga i skålarna men undvek alltjämt att berusa sig, ty »jag 
i påminte mig», skriver han, »fast jag ingen doktor vart den 
Igången, mina tre L. Lära och leva måste följas åt, ehuru 
iman ock därför lida måste.» Denna sanning behjärtades 
idock icke av alla de nya doktorerna. Så berättar Svedberg, 
att en av dem överlastade sig i konungens närvaro och 
■betedde sig så anstötligt, att ett riksråd tillsporde honom: 
l»Hcrr doktor, har Ni redan glömt de tre L?» 

Efter hand blev stämningen så hög, att alla började dan- 
sa omkring, så att prästernas vida kappor slängde om dem. 
Till sist hissade gästerna konungen upp på bordet, och så 
:dansade man runt om det under trumpeters skall och pukors 
dån. Sådant var tidens kynne. Konungen yttrade efteråt, 
;att han aldrig haft så roligt. 



Svenska kyrkan behövde på Karl XI:s tid en sådan levande 
Dch trosvarm kraft som Jesper Svedberg, ty hon hade för- 
lorat alltför mycket av den hänförelse för sin tro, som eldat 
ävenska folket under reformationstiden och Gustav Adolfs 
dagar. Då voro alla genomträngda av den känslan, att nu 
gällde det den lutherska trons liv eller död. Svenskarne 
kände sig såsom Guds utvalda folk, som från alla sidor var 
jmvärvt av trons fiender. Då uppstodo väldiga talare och 
folkpredikanter, sådana som Johannes Rudbeckius. Eldiga 
ocli bergfasta i tron som gamla testamentets profeter, gingo 
dessa män i spetsen för svenska folket. 

Men när kampens tid var slut, när faran från katoliker och 
jesuiter var över, svalnade också hänförelsen hos kyrkans 
män. Det kom en tid, då man mera tvistade om kyrkans 
'ära, än man strävade att leva efter Jesu bud och att bli en 

hjärtat bättre människa. Det var ortodoxiens, ren- 
ärighetsnitets tidsålder; och de ortodoxe vunno ännu mera 
inseende och ära genom att fördöma de s. k. pietisterna, 
;ör vilka ett religiöst liv var för mer än alla dogmer. 

Svedberg började nu predika och skriva väldeliga mot 
iem, som glömde den sanningen, att »tron utan gärningar 



304 TVENNE TROFASTA KULTURARBETARE. 

är död». »Jag suckar och hjärtligen klagar, så ofta jag därpå 
tänker, huru illa de fleste lutheraner förstå Luthers lära, 
vad tron på Frälsaren är. Gå de bara i kyrkan och på sina 
vissa tider om året till Herrans nattvard, tro de sig ha rätt 
att leva i allehanda syndiga köttets gärningar. Stortron 
skall allt göra'l! De äro gode lutheraner och skola bliva utan 
gensaga salige! Det är en hjärnetro och ingen hjärtetro, en 
skugga utan kropp, en död tro och ingen levande, ja en 
djävlatro, såsom apostelen Jakob henne kallar.» 

Han belyser sina ord med följande bild ur livet, hämtad 
från huvudstaden: »En kyrkoherde från landsbygden, som 
var nog världsligt sinnad, den jag väl kände, predikar där 
i största församlingen annandag pingst, och i förmågo av 
dessa textens ord 'Så älskade Gud världen' far gruve- 
liga ut på s. k. pietister och fördömer dem till nedersta hel- 
vetet med ganska häftig iver. Han varder av kyrkoherden 
bjuden till gäst om middagen. De sitta under aftonsången 
och pläga sig in på midnattcn, berömmande varandra, vilka 
pelare de voro i församlingen och rena trones ivriga försva- 
rare och nitälskande förfäktare emot pietisterna. Den sam- 
me prästen låg sedan om morgonen på gatan, att alla, som 
den dagen gingo i ottesången, sågo honom där ligga som en 
so i orenligheten. Det var», tillägger Svedberg satiriskt, 
»att icke allenast med orden och predikan utan ock med 
gärningarna väldeligen vederlägga pietisterna. 

Ännu ett dylikt exempel: En tysk magister kommer re- 
sande ifrån Stockholm, viljande hem till sitt. Han hälsar 
på en prost här i landet om en söndag efter aftonsången. Där 
var nog främmande församlat, som starkt plägades. Han 
bjuder ock magistern dricka. Han dricker en gång, två 
gånger och tre gånger — tysken plägar intet spotta i stopet. 
Så ville han bjuda farväl. Måste dock bliva kvar. Hatt och 
handskar togos ifrån honom. Och presenterades honom ett 
stort välkomme.^ Han ursäktade sig höveliga och sade: 'Ich 
mag nicht mehr drincken.'^ — 'Du skall dricka, din tyskcr!' 
Det halp intet: han skulle dricka. Han bjöd emot mest han 
kunde. Men han måste dricka. Så säger han: 'Es ist doch 
des Herren Sabbat und heilige Tag heute; man muss den 



^ Krus öl till välkomsthälsning. — ^ Jag skall inte dricka mer, 



JESPER SVEDBERG. 305 

nicht so entheiligcn.'^ Då ropar prosten: 'Du är en pietis t 
du.' Vid den tiden var konungens stränga påbud kungjort 
cell på alla predikstolar uppläst emot pietisterna. Si så 
utropas den, som vill gudlrukteligen leva, för en pietist.» 

Hela Svedbergs verksamhet inom kyrkan blev en kamp 
mot de ortodoxes stormodiga tro — en kamp för levande 
tro, som visade sig i livet. 

Utan levande tro blev Herrens gudstjänst för Svedberg 
en styggelse. »Där är», säger han, »ingen förnuftig människo- 
sång och intet människospel utan liksom oxars vrålande, 
vargars och hundars tjutande, som gnäller, gnisslar och 
viner, att man måste där stoppa öronen till över. Jag säger: 
när vi komma tillsammans på våra sabbats- och bönedagar, 
så sitta här en hop girige, där obarmhärtige, här världsligen 
sinnade, där högfärdige, här gudlöse, där otuktige, här 
drinkare, där vällustige, här svärjare, där sabbatsbrytare. 
Tänk, vad tjutande, vad vrålande det är i Guds och hans 
änglars öron! När man så kommer tillsammans på bönc- 
dagarne och gör ett sådant oljud, oskick och buller, si då 
suckar och kvider den gudfruktige, då sörja änglarne, då le 
djävlarne, då förbittras Guds ande.» 

Än i dag lever Svedbergs trosvarma kraft i flere av våra 
psalmer. Otaliga gånger har hans barnpsalm »O Gud, 
som ej de spädas röst föraktar», ljudit i våra församlingar. 
Och vi beröras av en fläkt från hänfarna storhetsdar vid 
avsjungandet av hans psalm »Herre, signe du och rade», 
liksom ock av lovpsalmen »Nu täcker Gud, allt folk», som 
han översatt från tyskan. 



De trettiotre sista åren av sitt liv ägnade Jesper Sved- 
berg åt vården av Skara stift, där han blivit biskop år 1702. 

Med fruktan och bävan mottog han sitt ansvarsfulla upp- 
drag i förkänslan av de skarpa strider, han skulle nödgas 
utkämpa mot ondskans makter. Såsom »en ofelbar spådom 



^ Det är dock Herrens sabbat och helgdag i dag; man må icke 
så vanhelga den. 

~0 — 2'J2S26 Grimberg, Svenska folkets underbara öden. IV. 



306 TVENNE TROFASTA KULTURARBETARE. 

och Herrans uppenbarelse» härom betraktade han en dröm, 
som han hade kort före sin utnämning. Om den berättar 
han själv: »Jag ligger i min söta sömn om nattetid, och det 
ännu förr än jag visste utav, att jag skulle bliva biskoj) i 
Skara eller någon fullmakt var kommen. I sömnen kommer 
mig före, huru jag möter biskopen i Skara, doktor Per Rud- 
beck, som åker i en vagn. Han stiger ur sin vagn och över- 
talar mig att sätta mig däruti. När jag hade åkt ett stycke 
vägs, syntes eller tycktes mig satan komma till mig åt vag- 
nen med spjut och ville mig i sin grymhet alldeles mörda. 
Jag begynner läsa: 

'Vår fiende ifrå oss driv, 

och Du med friden när oss bliv I' 

Och när jag intet kom på de följande orden, giver den 
fule ut ett väldigt skrattlöje. Varav jag vaknar. Och som 
jag därav var alldeles förstörd och kommen ifrån min goda 
sömn, stiger jag upp och går på golvet och gudar^ mig en 
stund. Går så åter i säng. 

Jag var intet väl insomnad, förr än samma syn och väsende 
kommer mig svårare före. Jag knäpper mina händer till- 
sammans och sjunger igen: 

'Vår fiende ifrå oss driv, 

och Du med friden när oss bliv!' 

Och som jag ännu ej kunde komma på de följande orden, 
giver han åter ut ett väldigt styggt skrattlöje, att jag kommer 
ifrån min goda nattero alldeles. Jag stiger upp igen och 
gudar mig såsom förr men går i säng igen. Och vid jag åter 
var insomnad tredje resan, kommer mig satans väsende 
gruveligare före, hurn han ville mörda mig i vagnen. Jag 
sjunger samma vers i sängen. När följande ord ännu intet 
ville falla mig in, giver han ut ett ganska starkt och vilt 
skrattlöje, starkare än förr, att jag alldeles kommer ur söm- 
nen. Stiger så upp och faller på knä och läser 'Vaka över 
oss' och sjunger 'På Dig hoppas jag, o Herre kär', och något 
av 'Vår Gud är oss en väldig borg' och 'Den som under Hans 



* Tänker andäktiga tankar. 



JESPER SVEDBERG. 307 

Ibeskärm bor' och 'Kom, hclge Ande, Herre Gud' rent ut, 
[enkannerlig denna versen med största andakt: 

; 'Vår fiende ifrå oss driv' 

I tre resor å rad rent ut med hög röst och djuj) andakl. Därpå 
lade jag mig fjärde resan till att sova, ty det var midnatl, 
och sov utan vidare frestelse och anfäktning i godan ro, 
Gudi lov och pris! Och som det var klart månsken, såg jag 
; honom skinbarliga^ stå på golvet, så svart som han var. 
I Så frestade ock den fule och oförskämde anden Herran 
Kristum tre resor å rad (Matt. 4), så Paulum (2 Kor. 12:8).» 

j Såsom stiftschef fullföljde Jesper Svedberg oförtrutet Ha- 
kvin Spegels arbete på att göra människorna bättre och lyck- 
ligare, att avhjälpa missbruk och införa god ordning. Sjuk- 
och fattigvården inom stiftet hade även i honom en nitisk 
främjare, och aldrig tröttnade han i sina förmaningar till 
prästerskapet att vaka över att allmogen finge lära sig läsa. 
1 Från sin egen skoltid i Falun hade han i sorgligt minne 
en »grym och bister lärare, som med trug, dunder, hot och 
slag och försmädelser allt ville truga, jaga och slå in». Säl- 
lan kom mannen nykter till skolan, varför han av pojkarne 
kallades för »Öl-Per». Säkert har »Öl-Pers» avskräckande 
bild mången gång stått levande för hans forne lärjunge 
vid dennes nitälskande verksamhet på att få bort »otjänlige 
I och elake skolebetjänte» och skaffa ungdomen goda lärare. 

För att sporra ungdomens energi använde Svedberg ofta 
vid Skara läroverk den metoden att dela ut premier till dem, 
som särskilt hedrat sig. År 1728 anhöll han hos regeringen 
om statsunderstöd till anskaffande av dylika belöningar. 
»Att detta hälsosamma verk», skrev han på sitt frispråkiga sätt 
till konungen, »måtte få styrka och välsignat eftertryck, 
vill en högre hand till. Intet en sådan hand, som jag måste 
känna i min barndom, då allt vad läras skulle måste, salva 
venia, ^ per posteriora^ indrivas». 

Då denna skrivelse föredrogs i rådet, avslogs dock det 
begärda statsunderstödet, och i stället beslöts, att »som 
biskopen en så fri och mycket oanständig skrivart brukat 



^ Synbarligen. — - Med förlov sagt. — ^ >Bakvägen>. 



308 TYENNE TROFASTA KULTURARBETARE. 

lill Kongl. Maj:t själv», skulle honom tilldelas en sträng 
tillrättavisning med förmaning att en annan gång taga sig 
till vara för dylikt opassande uttryckssätt, »så kärt det 
vore honom att undgå svårare tilltal». 

Bland kyrkliga reformer, som Svedberg energiskt arbetade 
på att genomföra, var pliktepallens avskaffande en. 

Vid det besök, han på vintern 1717 — 1718 gjorde hos 
Karl XII i Lund, framhöll han livligt för konungen de sorgliga 
följderna av denna straffart. »Den kommer mycken synd 
åstad och drager Guds straff över land och rike», sade han. 
»För horpallens skull, ^ att där stå och offentligen skämmas 
i Guds församling, svär mången, som dock barnafadren är, 
ifrån sig barnet. INIången lättfärdig kona förgör fostret 
därföre. Och för det tredje sker, att Gud och Guds ord 
skändliga föraktas och missbrukas i församlingen. Syndaren 
står där ej med någon bättringsmin en gång, än sider- med 
rättskaffens ånger. Och en sådan måste prästen avlösa ifrån 
dess synder och tillsäga Guds nåd och vänskap.» 

Ett påtagligt bevis på sanningen av Svedbergs ord fick 
konungen på stället. Biskopen vände sig nämligen till en vid 
tillfället närvarande general, som själv stått på pliktepallen, 
och frågade honom: »Haden I då någon ånger över Edra 
synder?» — »Ånger?» utbrast den tillfrågade. »Ja sådan, 
att jag hade hjärta att riva skägget av prästen den gången.» 
— »Hörer Eders Majestät väl», genmälte Svedberg, »vad 
generalen säger? Är då icke bäst skaffa alldeles av med 
pallen?» 

Konungen föreföll icke obenägen att följa Svedbergs ma- 
ning men hann icke före sin död vidtaga några åtgärder i 
saken. 

Det var naturligt, att en man med Svedbergs lågande nit 
skulle stöta på mycket motstånd av dem, som voro bekväma 
av sig och icke tyckte om »nyhetsmaken». Mången hård 
dust fick han därför utstå vid utövningen av sitt ämbete. 
Ofta blev nog striden också bittrare, än den behövt bli, 
om ej den gode bispens kraft visat sådan benägenhet att 



^ Kyrkopliklen ådöindcs huvudsakligen såsom straff fur synder 
»not sjätte budet. — ^ Än mindre. 



JESPIiR SVEDBERG, 309 

urarta till en viss härsklystiiad och egcnniiiktighct, som ej 
alltid höll sig inom lagens råmärken. Livlig känslomänniska, 
som Svedberg var, hände det, alt han i häftigheten förgick 
sig, och att hans ämbetsätgärder stundom alltför mycket 
präglades av tillfälliga känslostämningar. Men även med 
tanke på dylika mänskliga svagheter erbjuder hans liv och 
verksamhet en upplyftande anblick, ty det var vigt åt den 
renaste entusiasm för vad han kände vara rätt och sant. 

Själv erkänner han i levernesbeskrivningen villigt sina fel: 
»Jag må tillstå, att mitt sinne har varit benäget till hastig- 
het, häftighet, vrede och snikenhet. Och när det har fått 
inrymme och någon tid att ökas, har det velat bliva bitter- 
het, galla och halvt raseri, som den kloke hedningen Cicero 
skriver: 'Ira initium insaniae est.'^ Dock har jag. Gudilov, 
påmint mig, vad apostelen förmanar: 'Låter icke solen gå ned 
över eder vrede!' Har jag ock genom Guds bistånd under- 
kuvat denne min grymme fiende, att han i denna svaga, 
bräckliga och dödliga kroppen ju ganska sällan fått överhand, 
vetande mig på många år aldrig varit vred på någon, ja 
icke hyst någon vrede. Och är jag glad att hava och känna 
en sådan kamp och strid. Varav slutes, att Anden bor hos 
mig och är där husbonde och rådande (Gal. 5:17). Och tackar 
jag min Gud, att en sådan frid och rolighet är i mitt hus, 
att jag på några år ej har haft ont ord med någon.» 

Svedbergs- benägenhet att förblanda fantasiskapelser med 
verklighet, att okritiskt sätta tro till gängse prat om vid- 
underliga företeelser i naturen samt i dem skåda betydelse- 
fulla järtecken från höjden spelade honom också månget 
fult spratt. Så anförde han år 1705 vid en predikan i Skara 
domkyrka om yttersta domen bland andra »tecken och 
under», som Gud sänt till människornas varning och väckel- 
se, hurusom vattnet i sjön Barken i Västmanland tre aftnar 
å rad förvandlats i blod, och hurusom »en profetissa vid 
namn Sofia» reste ikring i Västmanland och Dalarne och 
manade människorna att bättra sitt leverne; ty i ann^t 
fall skulle Guds fruktansvärda straffdom komma över Sve- 
rige. »Hon var», säger Svedberg, »en ung kvinnsperson om 
några och tjugo år, den där platt intet hörde och platt intet 



' Vrede är begynnande vanvett. 



310 TVENNE TROFASTA KULTURARBETARE. 

talade utan allenast kl. 11 till 12 om middagen och kl. 6 
till 7 om aftonen. Då fick hon sin hörsel och sitt mål igen 
med underliga åthävor och mycken vånda, då hon ock talade 
beskedliga, förnufteliga, gudeliga och med många förma- 
ningar till förlröslan på Gud, till Guds ords gudeliga betrak- 1 
tände och till gudfruktigt leverne, så framt oss skall veder- 
faras den nåd, som Gud oss ämnat haver.» 

Till ytterligare bestyrkande av att den yttersta dagen 
var nära anförde han i samma predikan, att en ko på Got- 
land fött en kalv med fontange på sitt huvud, »en sådan 
huvudbonad, som våra granna kvinnor om vintern bruka», 
över en halv aln hög. »Djuret», fortsätter han, »ramade och 
hade sig ynkcliga, att det hördes vida ikring dit ock mycket 
folk församlades och med stor förundran det besåg. När 
vi präster där på icke ivrigt predika, utan äro stumma hundar,, 
då vill Gud låta sådana oskäliga djur där på predika.» 



Ett ämne, som Svedberg också gjorde till föremål för pre-' 
dikningar och gudliga betraktelser, var »Pigan Esther Jöns- 
dotters långvarige fastande». Om denna på sin tid så berömda 
svältkonstnär finns en hel litteratur, författad av framstå- 
ende samtida män. Ester Jönsdottcr var i tjänst hos en 
mjölnare i Åby socken, tre mil från Malmö. Enligt egen upp- 1 
gift hade hon i januari 1703, då hon var 21 år gammal, ii 
kyrkan åhört en predikan om de lidanden, som Guds barn hava' 
att utstå i denna världen, och därvid »hade henne en sällsam 
gråt och ängslan uppå kommit». 

Dagen därpå följde hon med sin husbonde till Malmö men 
överfölls i vinterkölden av svåra rysningar och slark huvud- 
värk. Följande dag var hon så medtagen, att hon mås I c 
köras hem. Det tycktes henne nu, som om en främmande 
hand stack en isklimp, stor som ett ägg, ned vid halsen på 
henne. Denna isklimp förorsakade henne icke allenast en 
stor »alteralion i krop])en» utan hade ock den verkan, att 
hon fick leda vid all slags mat. Därav blev hon så mall, 
att hon ständigt måste ligga till sängs, och i detta svaghets 
tillstånd började hon se syner. Varje natt visade sig för henne 
en stjärna, som uppfyllde hela kammaren med sitt skon. 
»ej annorlunda än hade det varit den klaraste dag». 



JESPER SVEDBERG. 311 

Så hade hon legat och fantiserat i fyra år, och hennes 
märkliga öden voro redan genom ett par folkpoetcr i var mans 
mun, då församlingens gamle kyrkoherde ansåg sig höra under- 
rätta högvördige biskopen och domkapitlet i Lund om detta 
förundransvärda fall och därför avsände ett brev, som ännu 
finns bland konsistoriets handlingar. Han berättar, att ehuru 
Esler hela denna tid »aldrig njutit så mycket mat och dryck, 
som ett litet barn en resa kunde mättas av, så är hon dock 
på dess kropp och lemmar så fast att taga på och så trevlig, 
som hon väl kunde förlära». Han skriver vidare: »Aldrig 
skall man höra något otåligt eller otillbörligt av hennes mun, 
utan hon är så väl förnöjd med sin Gud, som någon själ på 
jorden kan vara.» Vackert var det ock att höra henne läsa 
»så många härliga och trösterika skriftens språk och andliga 
vackra böner, i vers befästade, dem hon aldrig i bok haver 
lärt, utan — som hon själv berättar — Gud lärer henne allt 
detta. Och till ett beslut kan jag säkerligen säga: den 
nådefulla Guden visar uti denna människan ett särdeles 
prov på sin stora allmakt.» 

Ester berättade själv, att hon i sitt extatiska tillstånd 
tyckte sig föras till ett härligt tempel, där Gud själv under 
gestalten av en gammal vis man undervisade henne i bibeln. 

Tre år senare fick den alltjämt fastande kvinnan besök av 
en annan intresserad person, en särdeles bildad och veder- 
häftig man; Erik von Roland, som denna tid i egenskap av 
fältsekreterare vid armén i Skåne biträdde Magnus Stenbock 
vid försvaret av provinsen. Roland skrev en redogörelse över 
hur Ester betedde sig, när hon såg den omtalade stjärnan kom- 
ma, hur hon då råkade i ett extatiskt tillstånd, varunder hon, 
trots nattens mörker, kunde se de föremål, som besökaren 
höll i handen, »alldeles som hade det varit den klaraste dag». 

Berättelserna om den märkliga flickan slogo så an på Jesper 
Svedberg, att han predikade över hennes långvariga fastande 
i anslutning till texten »Människan lever icke allenast av 
bröd utan av vart och ett ord, som går av Guds mun», och 
uttalade, att hon genom sin fullkomliga avhållsamhet från 
all lekamlig föda bevisat sin gudomliga sändning. 

Även den medicinska vetenskapen tog fallet under behand- 
ling. Den framstående medicine professorn vid Lunds uni- 
versitet Johan Jakob Döbelius lät genom några medicine 



312 TVENNE TROFASTA KULTURARBETARE. 

Studerande undersöka förhållandcl och kom Ull det resul- 
tatet, att människokroppen måste kunna skaffa sig nilrini; 
på andra vägar än genom mat ocli dryck. 

Den mycket omskrivna flickan höll i med sin svältkur 
ända till år 1713, då den tog ett överraskande slut. Bland 
dem som intresserade sig för Ester Jönsdotter var även en 
korpral, som ägnade sig åt att vårda henne. Motivet låg, 
såsom det i sinom tid skulle visa sig, icke så mycket i allmän 
människokärlek som fastmer i en speciell sådan. Förly 
Ester var en vacker flicka. I Rolands berättelse heter del, 
att hon hade »ett behagligt ansikte, ett ganska fromt påseende, 
bruna ögon och ögonbryn, svartbrunt hår, en vacker näsa, 
liten mund och röda läppar, är ock röd på kindbenen, vilka 
hava en över måttan len och fin hud. Hon har ock vackra 
små bröst samt vackra, runda armar, på vilka köttet har en 
livlig färg, och dess händer äro så fina och så subtila, som 
något förnämt fruntimmer dem någonsin hava kan.» — Allt- 
nog: i september 1713 nedkom svältkonstnärinnan med elL 
friskt och välskapat flickebarn. 

Under strida tårar erkände hon inför häradsdomaren sill 
felsteg men bedyrade, att hon sedan juni månad varken 
njutit mat eller dryck. Då korpralen förklarade sig villig all 
äkta henne och Ester ej kunde överbevisas om något be- 
drägeri, kunde häradsrätten icke döma henne till något slralf 
men ansåg sig böra hänskjuta målet till hovrättens dom. 
Hovrätten vände sig då till den berömde provinsialläkaren 
Block i Östergötland och anhöll om ett utlåtande. Han för- 
klarade den egendomliga svältkuren därmed, att kroppen 
erhåller näring ej blott genom födan utan även »genom ande- 
dräkten utur luften, uti vilken en besynnerlig livsens spis 
förborgad ligger». Dock föreföll det honom misstänkt, att 
Ester blivit moder till ett välskapat och friskt barn. Han 
fann det högst märkvärdigl, »att Venus, som ulan Bacchus 
och Geres brukar bli kall, har av blotta luften kunnat upp- 
friskas till sådant tidsfördriv». 

I början av år 1717 hedrades den berömda kvinnan med 
ett besök av självaste Karl XII, som då vistades i Lund. 
Hon var numera gift med sin korpral och hade med honom 
flera barn. Karl gjorde henne en hel del intresserade frågor 
och fick bland annat av den djupt rodnande kvinnan veta, 



JESPER SVEDUEHG. 313 

all mannens närmande lill henne ägl rum under ell av hennes 
vanmaktslillstånd, ulan all hon vetat om det. 

Som exempel på Svedbergs böjelse för del mystiska må 
till sist nämnas, alt han i sin uppbyggelsebok »Gudelige döds- 
tanckar» anför följande ointyg»: 

1 »Anno 1708, den 12 oktober, då jag tillika med överslen, nu 
ihos Gud salig, högvälborne herr Lars Hierla Person, besökte 
överstlöjtnant Jöns Hierla på Enelorp, som en rund lid 
legal lill sängs av ålderdomssvaghet, föreföllo åtskillige 
discurser, isynnerhet om det tyska kriget, i vilket han hade 
tjänt uti högstsalig konung Guslavi Adolphi tid. Och begyntc 
ovanbcmälle översllöjtnant förtälja en underlig ting, som 
år 1631 skolat sig tilldragit, säjandc: 'När vi kommo lill 
Stetlin och honom intagit, gingo våra soldater hit och dit 
på galornc, jämväl på kyrkogården. Där fingo vi höra 
sjungas med klar röst om ljusa dagen denna psalmen 'Vår 
Gud är oss en väldig borg etc' Men såsom vi nu ingen sågo 
utan tyckte rösten komma utur kyrkomuren, alltså gingo 
somliga in uti kyrkan och somliga ulanföre, till att desto 
grannare märka, på vad ställe i muren denne ljuvlige sången 
var. Detta skedde ock andra och tredje dagen på lika sätt. 

Då tänkte vi: här måste visserligen en sitta inne uti muren 
och sjunga. Begärade alltså lov att taga några stenar utur 
muren och se därefter; vilket oss blev efterlåtel. När vi 
hade brutit ut stenarna, funno vi där en vacker prästman 
slående, klädd uti prästerliga kläder, med krage, sådan som 
prästerne här i Sverige bruka, havande en psalmbok i handen 
och en liten kalott på huvudet. Varande hans kläder så 
rene, att icke någon fläck eller ringaste stoft på dem skönjas 
kunde, utan som de varit helt nye: kragen så ren och slät, 
som hade han varit nyss stärkt, hans hår så redigt och slätt, 
som han sig nyligen kammat hade. Psalmboken, den han hade 
i sin hand, var så ren, som hon nyligen kommit ifrån bokbin- 
daren. Därhos var hans ansikte mycket däjeliget med fin hud. 

Då han var tillspord, vårföre han så står där uti muren, 
svarade han: 'Jag är här insatt och innmrad för 40 år sedan, 
för den iver skull jag brukade uti den rena lutherska religi- 
onens förfäktande. Och haver här i detta rummet haft 
itusenfalt större förnöjelse, än då jag var i)å fri fot.' 



311 TVENNE THOFASTA KULTURARBETARE. 

När vi hade lagit honom uLur muren, frågade vi honom, 
huru han har kunnat leva där inne utan mat. Då svarade 
han: 'Två vita duvor hava dageliga kommit till mig och styrkt j 
mig.' På tillfrågan, om han haver något sett uti det mörka! 
rummet, svarade han: 'Duvan haver lyst mig, att jag haver 
kunnat se såsom om klara dagen.' 

Denna prästman blev sedan efter 5 dagar död. 

Vid det jag mig högeligen förundrade över detta såsom 
ett ganska sällsamt och underliget ting, vars like jag icke' 
tillförne hört, sade han: 'Ja, detta är fullkomhgt sant.' 

Sålunda för mig och salig översten och generalmajoren 
herr Lars Hierta av faderbrodern, salig överstlöjtnanten! 
Jöns Hierta uti dess kammare på Enetorp på ovannämnda dag 
berättat vara, vittnar efter begäran 

Johannes Tranhemius 

P. & P. in Vånga.» 



Ända in i sena ålderdomen arbetade bispen i Skara med i 
oförminskad kraft. Utan arbete trivdes han icke, och till- 
fälle att göra nytta saknade han aldrig. Han kunde icke 
förstå, när någon fann tiden lång. Tvärtom fann han det 
svårt att hinna med allt, som han ville utföra. »Ju trägnare 
jag har arbetat, ju större håg och lust är mig tillkommen», 
sade han. »Aldrig har en girig så vakat över sina penningar, 
som jag däröver, att ingen tid måtte gå förlorad.» 

Men så hade Jesper Svedberg också en ovanligt god hälsa, 
som han härdat genom ett sunt levnadssätt. »Kroppens 
hälsa och styrka», skriver han vid 76 års ålder, »har Gud 
bland många andra gåvor ock förlänat mig. Av barndomen 
blev jag så tillhållen att vänja mig vid det som hårt var 
och intet vid blött och klemigt. Jag måste alltid ligga och 
sova med bart huvud, om dagen gå barfota i vinter såväl 
som sommar, jämväl barhuvad. Ty är jag ock så tålig vid 
köld och hårt väder, att jag aldrig har trängt till att betjäna ] 
mig av främmande hår. Alltid har jag, Gudi lov, varit be- i 
gåvad med god hälsa och ganska sällan betjänt mig av lake- 1 
dom, ty jag har hållit en god diet och spisordning, i rattan ' 
tid spisat, i rattan tid gått i säng, i rattan tid stått upp. 
Det är fast bättre än plåga kroppen med mycken läkedom. 



JESPER SVEDBERG. 315 

Och när läkedom i sinom tid, när det behöves, brukas, är den 
icke till förkastandes. 

Vill ock giva vid handen, varmed jag mig hulpit haver, 
när jag har känt hos mig någon svaghet, krämpa eller be- 
nägenhet till någon sjukdom, nämligen gott, uppriktigt, 
gammalt r hen sk t vin. Därmed har jag hulpit mig och 
andra med, som hava varit nära nog döden. Det måste 
vara uppriktigt och gammalt och dessemellan sällan brukas. 
Ty när kroppen får där för ofta utav, så bliver han där så 
van vid, att vinet icke har sådan verkan. 

Utav det jag aldrig betäckt mitt huvud, när jag förrättar 
någon gudstjänst, är jag», fortsätter Svedberg, »som oftast 
besvärad av bröstvärk och hosta. Men däremot har jag 
varje morgon ätit varm ölsupa eller väl stekt gröt. Den 
är mäkta god emot bröstvärk; den har mig mycket hulpit. 
Eljest hade jag längesedan haft lungsot och kanske varit död. 

Av ett förnöjsamt och glatt sinne», skriver Svedberg 
vidare, »har jag alltid varit. När något sorgligt och ängsligt 
är påkommet, är jag väl bliven något illa till mods. INIen Guds 
glädjesol har strax drivit bort sorgmolnet. I lag och sam- 
kväm har jag varit glad och rolig och gjort andra glade och 
rolige med. Det har Guds ande genom Paulum bjudit, sä- 
gande: 'Våren alltid glade' (1 Thess. 5:16). — Till att undvika 
för mycket drickande och rus har jag brukat detta medel, 
när jag varit i det lag, där jag ej har själv rått utan måst 
efter världens vis dricka, att värden ser gästerna druckna, 
har jag, så länge måltiden har påstått, druckit tunt och 
svagt dricka, föregivande det vara min natur, om jag något 
av maten förtära skulle — när jag dock hemma alltid dricker 
gott öl över middagen! 

Såsom Gud nnnar oss efter svårt och träget arbete och 
bekymmer att hava vår ro och vederkvickelse, så har jag 
funnit mitt största nöje uti musik. Och därav är mitt sinne 
vordet vederkvickt, uppfriskat och uppmuntrat. Ty uti en 
ljuvlig och välställd musik har Gud lagt en mäkta stor kraft. 
Berättar ock evangelisten Johannes på flera ställen i sin 
uppenbarelsebok, att i himlen är skön musik. Och be- 
känner jag mig hava största sinnets vederkvickelse och 
hjärtans fägnad, när jag hör strömmar forsa, brusa och 
kvarnar gå. Har ock Gud tillskvndat mig den fromma, att 




Jesper Svedberg. Kopia av sam lida inäining. 



JESPER SVEDBERG. 317 

doktor Joliannes Hesselius^ spelar väl på basfiol och var 
afton spelar därpå vackra och gudcllga psalmer, varav 
jag med sinnets ro och förnöjelse går till min vila. Samma- 
ledes efter sön- och helgdagarna, när jag har begått min 
offentliga gudstjänst och efter måltiden hållit med milt 
husfolk min vanliga andakt, läsande i bibeln eller min 
'Catechismi gudeliga övning', vid slutet av sabbaten har 
jag understundom med mina goda och trogna vänner, en- 
kannerliga med min gode granne herr överstelöjtnanten 
Hammarhjclm, lekt i brädspel. Varav man kan sig påminna 
lyckans välde och ostadighet här i världen.» 

Jesper Svedberg var tre gånger gift. Hans första hustru 
hette Sara Behm. »Ehuru hon var assessorsdotter och kyr- 
koherdehustru i Uppsala, därtill med av stor rikedom, klädde 
hon sig aldrig efter förmögenheten över höva», säger maken 
om henne. »När alla skulle den tiden draga den syndiga och 
förargeliga huvudbonaden, som kallas fontange, nödgades 
hon följa hopen åt och så bära'n. Men då hon fick höra, 
att en ko på Gotland hade med mycken pino, kval och 
vånda och ömkeligt bölande burit fram en kalv med fon- 
tange, så tog hon sin och sina flickors fontangcr och kastade 
dem i elden, görande ett löfte, att hon och barnen, så länge 
de voro under hennes makt, aldrig skulle bära'n mer. 

Min hustru Sara Behm höll mig, som jag henne, ganska 
käran. Vi hade så kärligen kommit överens, att hon skulle 
få regera i huset, som en förnuftig hustru och förståndig 
matmoder, som henne behagade. Jag skulle intet lägga 
mig däruti. Vad hon påkallade, penningar eller annat, skulle 
hen vid första nämnandet bekomma över och icke under. 
]\Ien tu ting däremot måste hon ock lova mig: först, att hon 
aldrig lägger sig uti mitt ämbete och där vilja hava något att 
säga och styra. Sedan för det andra måste hon lova mig, 
när jag sitter i ett gott lag och hederligt samkväni och jag 
har där min förnöjelse och min ro utan överflödigt drickande, 
utan någons förtörnelse eller förargelse, hon ville då förunna 
mig den goda ro och förnöjelse efter mitt trägna arbete och 

' En framstående läkare, som 1715 — 1728 var provinsialläkare i 

Västersötland. 



318 TVENNE TROFASTA KULTURARBETARE. 

myckna bekymmer att då iiigaluiida mana mig bort. Och 
tror jag, att Kristi mening har varit densamma, när han 
svarade sin moder något hårt i bröllopet i Kana i Galileen: 
'Kvinna, vad haver jag med dig? Min tid är icke ännu kom- 
men.'» 

Efter ett tolvårigt lyckligt äktenskap, som välsignats med 
nio barn, dog Sara år 1696. Svedberg blev ej länge ensam. 
»Om Andersmässodag år 1697», berättar han, »hade jag i 
en välsignad stund mitt bröllop med min andra käraste 
hustru, den ärcborna, gudfruktiga, dygdesannna och för- 
näma matrona fru Sara Bergia, salig prostens och kyrko- 
herdens i Norrbärke i Dalarne magister Anders Bergii kära 
dotter. Hon hade varit salig häradshövdingens Johan Nor- 
linds efterlåtna änka. 

Jag var aldrig tillförene med henne bekant, visste mig ock 
aldrig hava sett henne. Blev dock oförmärkt underrättad 
om hennes gudfruktighet, fromhet, frikostighet mot de 
fattige och att hon var välmående, såg väl ut och var en 
snäll hushållerska och hade inga barn. Summa:^ en sådan 
stod mig väl an. Jag tager Gud till råds med innerliga bö- 
ner och åkallan, skriver henne till och upptäcker mina tan- 
kar. Hon genom Guds tillskyndan samtycker till min be- 
gäran. 

Två dagar före bröllopsdagen kommer jag till Stockholm, 
dit hon ock två dagar förut efter avtal kommen var. Jag 
föres in allena i en kammare, där hon allena före mig satt. | 
Men jag visste intet, kunde ock intet tänka, att det var hon, 
ty ingen sade mig det. Jag sätter mig ned bredvid henne. 
Vi taloms länge vid, jag med henne såsom med en helt frän:- 
mande om allehanda saker. Tills hon äntligen frågar: 'Vad 
tycker Professorn om vår handel?' Jag svarar: 'Vad skall detj 
vara för handel?' — 'Det han har skrivit mig till om.' — i 
'Vad har jag skrivit henne till om? Det vet jag icke.' — 
'Skola vi icke', sade hon, 'i morgon vara brudfolk?' — 'Är I 
hon densamma?' sade jag. Och så bekräftade vi vår vän-! 
skåp med handslag, kärligt famntag och dylikt, med bäg-i 
ges inbördes fägnad och hugnad. Gudi vare evinnerliga lov' 
och pris, som de sina så underliga förcr, så faderliga!» 



' Med ett ord. 



JESPER SVEDBERG. 319 

Så började ett äktenskap, vilket även det skulle bli mycket 
lyckligt, såsom framgår av Svedbergs egna ord: 

»Med henne' levde jag i ljuv trevnad intill år 1720, då Gud 
henne efter tre dygns svår bröstvärk den 3 mars kl. 2 e. m. 
genom en stilla och saktmodig död hädankallade, mig till en 
stor sorg och avsaknad. Ja, den som här stilla och saktmo- 
digt lever får ock en lindrig och stilla död och lider av såsom 
i en sömn. Gud fröjde henne i all evighet för all fröjd hon 
mig tillskyndat hade!» 

Innan året ännu gått till ända, gifte sig Svedberg för tredje 
gången. »Jag förnam», berättar han, »uti mitt bedrövliga 
och besvärliga änklingastånd vise Siraks ord vara sann, 
som sade: 'Där ingen vård omkring är, där förskingras god- 
set, och där ingen hustru är, där går husbonden villråda.'» 
Därför ingick han sitt tredje äktenskap, vilket, liksom det 
andra, blev barnlöst. Det upplöstes år 1735, då den gamle 
biskopen stilla avsomnade vid nära 83 års ålder, lugn och 
glad att få gå till en bättre värld. 

Litteratur: Henry W. Tottie, Jesper Svedbergs lif och verk- 
samhet, 2 delar: haft. kr. 5: — . 

Henry ^Y. Tottie, En lifsbild från de sista decen- 
nierna af vår storhetstid. (Kvrkohistorisk årsskrift 
för år 1900.) 

Ellen Fries, Den svenska odlingens stormän I; haft. 
kr. 1:—. 

Carl Kastman, Jesper Svedberg. (Svenskt folk- 
bibliotek: haft. kr. 1:—.) 

L. E. Lögdberg, Jesper Svedberg. (Karlstads stifts 
julbok 1912; haft. kr. 1:—.) 

Henrik Schiick, En svältkonstnär under förra år- 
hundradet («Ur gamla papper» I). 

Otto Sylwan m. fl., Svenska litteraturens historia: 
del I; haft. kr. 21. 



FREDSPOLITIK 



21 — 1'1'1'ä2«. Grimberg, Svenska folkcls underbara öden. IV. 



Bengt Oxenstierna leder in Sveriges 
utrikespolitik på nya banor. 

NÄR Karl XI mistat Johan Gyllenstierna, överläm- 
nade han utrikespolitiken åt Bengt Oxenstierna, 
en son till riksskattmästaren Gabriel Oxenstierna. 
Greve Bengt hade gjort sig känd för sitt ordningssinne och 
förenade därmed en erfarenhet i diplomatiska värv, som 
sträckte sig tillbaka ända till westfaliska fredens dagar. 
Stor-Jans, kraftmänniskans, den storvulna personlighetens 
plats hade intagits av en liten fin, cirklad diplomat med den 
typiske ämbetsmannens pedantiska läggning. Magalotti 
skildrar honom på följande sätt: »Han är i högsta grad 
noggrann med avseende på de minsta omständigheter i yttre 
anordningar. Om en högtidsdräkt icke är bra sydd, om en 
häst har en fläck eller hans hår icke passar ihop med par- 
hästens, eller om ett rum icke är i ordning, så aktar han 
icke för rov att därför uppskjuta sitt intåg och i följd därav 
även underhandlingarnas öppnande en månad. Han talar 
mycket långsamt och alltid antydningsvis, på samma gång 
döljande sina hemligheter, och späckar ofta sitt tal med 
latinska sentenser och historiska notiser.» 

För Karl XI själv var diplomatin med dess ränker och 
officiella lögner ett fält, där han kände sig främmande. Han 
var för blyg och tafatt för att kunna ljuga med vederbörlig 
säkerhet och elegans, och även om han kunnat det, så hade 
nog hans hederliga natur ryggat tillbaka för att ge sig in 
i intrigspelet. Och för att göra honom till en stor, ledande 
och skapande politiker räckte hans begåvning och kunska- 
per ej till. Den vittskådande blicken ut över världen, stor- 
hetsmärket hos fadern och dennes morbror, var icke Karl be- 



324 FRKDSPOLITIK. 

skärd. Men en utrikespolitisk grundsats fasthöll han till 
Sveriges lycka av hela sin själ, och det blev den enda instruk- 
tion han gav sin utrikesminister: att bevara freden. Den 
uppgiften överensstämde också bäst med den lugne och 
försiktige Bengt Oxenstiernas kynne. 

Den makt, från vilken Europas fred denna tid hotades, 
var Frankrike, där Ludvig XIV:s omättliga ärelystnad ut- 
gjorde en ständig fara för grannländerna. Att ställa sig pa 
hans sida skulle vara detsamma som att kasta sig in i nya 
krigiska förvecklingar; men då Sverige ej ansågs kunna sta 
ensamt »i åskdiger tid», var frågan, var man skulle finna de 
bundsförvanter, som erbjödo den största tryggheten. 

I Holland såg Oxenstierna den makt, som det var rådligast 
för Sverige att ansluta sig till. Holland var fredsvänligt 
liksom Sverige självt, och en allians med den rika handels 
republiken lockade även därför, att dess starka flotta, som 
i det nyss avslutade kriget hjälpt den danska att tillfoga 
svenskarne så stora förluster, i stället skulle kunna bliva en 
god hjälp vid försvaret av Sveriges Östersjöländer. 

Så var Bengt Oxenstierna på väg att ge en ny riktning 
åt hela vår yttre politik genom att inleda förbindelser med 
en makt, som förut varit Sveriges och Frankrikes fiende. 
År 1681 voro underhandlingarna avslutade, och mellan 
Sverige och Holland ingicks ett försvarsförbund, som blivit 
kallat garantitraktaten i Haag. De båda makterna 
lovade varandra att gemensamt — om så behövdes, med 
väpnad makt — uppträda mot envar, som försökte kränka 
de bestående frederna. Till denna allians anslöt sig sedan 
tyske kejsaren. Ett förbund med honom stod numera ej 
i strid med en fredsälskande politik, ty nu var del ej längre 
han, som var farlig för världsfreden. 

Därmed upplöstes den förbindelse, som Gustav AdoH. 
Axel Oxenstierna och Bichelieu inlett mellan Frankrike 
och Sverige. Icke på grund av några sympatier utan sna 
rare under inre motvilja hade de svenska statsmäimcn en 
gång knutit delta förbund, och med stor försiktighet hade 
de vakat över att Sverige icke skulle bli ett redskap för Frank- 
rikes egoistiska syften, något som tyvärr senare blev fallet 
under Karl XI:s förmyndarstyrelse, då man menade sig 
fortsätta Gustav Adolfs och Axel Oxenstiernas politik 



BENGT OXENSTIERNA LEDER SVERIGES UTRIKESPOLITIK. 325 

genom att hålla fast vid en allians, som med den tidens 
ändrade förhållanden i stället måste bli till Sveriges olycka. 
j Garantitraktaten i Haag var, ehnru ännu ej så betydelse- 
jfuU, dock själva kärnan till det stora förbund mot Ludvig 
■XIV, som till sist lyckades sätta en gräns för hans erövrings- 
lystnad. Franske ambassadören i Stockholm utbröt vid 
underrättelsen om garantitraktaten i en ström av bittra ord 
om otacksamhet, blandade med hotelser, och det dröjde ej 
länge, innan Ludvig XIV i harm återkallade sitt sändebud 
för att ej på tio hela år sätta någon annan i hans ställe. 

I förhållande till Danmark bröt Oxenstierna avgjort med 
Johan Gyllenstiernas politiska system, ty han väntade sig 
intet gott av grannen. Men så ägde han ej heller sin före- 
trädares gudaborna kraft att påverka Danmarks statsmän 
och ge den skandinaviska förbundstanken luft under vingarna. 

Sveriges närmande till Holland uppfattades i Danmark 
som ett avsteg från 1679 års skandinaviska förbund, som 
just var riktat mot Hollands handelsvälde på Östersjön. 
Genom alliansen med Sverige skulle nämligen, menade man 
i Danmark, holländarne bli Östersjöns herrar och »utsuga 
all de nordiska folkens fetma». De ekonomiska villkoren i 
garantitraktaten hade också utan tvivel kunnat bli mindre 
ofördelaktiga för Sveriges handel, om man från detta håll 
velat lyssna till Danmarks förslag att driva gemensamma 
underhandlingar med den mäktiga republiken. 

Nu blev det i stället så, att de nordiska makterna var för 
sig sökte vinna fördelar i Holland, ty även Danmark under- 
handlade till en tid med denna makt, och danska regeringen 
var ingalunda obenägen att biträda garantitraktaten i Haag. 
Men då Holland fann Danmarks anspråk för höga och ställde 
sig avvisande, följde konung Kristian i stället lockelserna 
från Ludvig XIV, som var angelägen att vinna någon er- 
sättning för den bundsförvant, han förlorat i Norden, en 
förlust som betydde ganska mycket för honom, så ansedd 
som den svenska stormakten nu åter blivit efter ett med 
heder genomkämpat krig och ett kraftigt inre uppsving. 
Ludvig XIV:s storartade anbud förmådde slutligen danska 
regeringen till ett förbund med Frankrike. Då brast, till både 
Sveriges och Danmarks olycka, det band, som Johan Gyllen- 



326 FREDSPOLITIK. 

stierna lyckats knyta mellan de forna rivalerna i Norden. 
Hans storslagna statsmannatanke hade dött med honom. 
Den nyktra medelmåttans politik satt i högsätet. 

Det dröjde nu ej länge, förrän Danmark var inbegripet i 
livliga underhandlingar även med Brandenburg, om ett ge- 
mensamt anfall på Sverige. Att kriget ej blev av berodde dels 
på de svenska statsmännens försiktiga diplomati och den 
svenska krigsmaktens styrka, dels på att Ludvig XIV helt 
naturligt ej ville driva Sverige till det yttersta och följakt- 
ligen ej låna sin hjälp åt företaget. 

På de nya banor, i vilka den svenska politiken letts in, 
nådde man emellertid målet för Karl XI:s utrikespolitiska 
strävanden: att bevara freden, fastän kriget mer än en gång 
stod för dörren. Karl var dock inte ledsen för att ta 
kriget, om det bleve oundvikligt. Han skrev en gång till 
sin gamle krigskamrat Ascheberg: »När det kommer rätt 
till sammandrabbning, då hoppas jag till Gud att hava den 
lyckan att vara hos Herr Fältmarskalken och att få sluta 
mina dagar tillsamman med en så tapper och trogen fält- 
herre. Jag har den fasta förtröstan till Gud, att han skall 
bistå oss och se till vår rättvisa sak.» Och i ett annat brev 
heter det: »Vi äro för övrigt alle parat^ till dansen. Det 
heter: Gudi saken befallad, ögonen upp och nävarne knutna.» 

Men endast motvilligt och med svidande hjärta kunde 
Karl förmås att skicka svenska trupper till bundsförvanternas 
hjälp i det stora krig, som år 1688 utbröt mellan Frankrike 
å ena sidan och England, Holland, Österrike, Spanien samt 
flere mindre tyska stater å den andra. Världskampen sträckte 
sina verkningar ända in i den svenska rådskammaren och 
Karl XI:s närmaste omgivning. Spännande strider om in- 
flytandet över konungens person och Sveriges politik utkäm- 
pades mellan Oxenstierna och Frankrikes gamla anhängare, 
bland vilka Nils Bielke"-' hade mest att betyda. Överdådigt 
tapper, ägde han konungens synnerliga bevågenhet alltsedan 
slaget vid Lund, då han i spetsen för Livgardet avgjorde 
stridens utgång. Med skäl yttrade också Karl XI, att hans 
krona den dagen »dansade på Bielkcns värjspets». 



• Redo. — * Se sid. 230. 



Ill NGT OXENSTIERNA LEDER SVERIGES UTRIKESPOLITIK. 327 

Nils Bielke hade emellertid som många andra blivit miss- 
nöjd med reduktionen och av sitt ärelystna, oroliga tempe- 
rament drivits att gå i utländsk krigstjänst. Där hade han 
utmärkt sig i kampen mot de otrogna, så att han belönats 
med kejserlig generalsfullmakt. Emellertid hade han av 
Karl XI blivit hemkallad och utnämnd till kungligt råd, 
generalguvernör över Estland och Pommern samt fältmar- 
skalk. Hans ord vägde en tid så mycket — isynnerhet 
under intrycket av franska segrar — att det såg ut, som 
om Sverige skulle kasta om politik och gå över på Frankri- 
kes sida igen. Därhän lyckades Bielke och hans vänner 
visserligen icke driva det, men Sveriges bundsförvanter 
tillskrevo i alla fall detta parti, att det gick så trögt, som 
det gjorde, med hjälpsändningarna till de förbundna. 

I det stora slag, som utkämpades vid Fleurus i Belgien 
år 1690, deltogo ett par svenska regementen på holländarnes 
sida. De slogos tappert och ledo fruktansvärda förluster i 
det svåra nederlag, som här drabbade de förbundna. Biel- 
kes regemente, som var med, blev alldeles upprivet. Blott 
50 man återstodo, och alla officerare utom en voro fallna 
eller sårade. I denna drabbning utmärkte sig den sedan så 
frejdade härföraren Magnus Stenbock. Han satte sig i spet- 
sen för den indelta svenska bataljon, som deltog i slaget, i 
stället för anföraren, som blivit svårt sårad, och med sin 
lilla styrka blev han den siste på valplatsen. 

Hårt gick det Karl XI till sinnes, att hans käcka bussar 
så offrats under främmande härförare, vilkas oskickliga 
ledning han tillskrev nederlaget. »Vårt folk är för gott att 
föras till slaktebänken», skrev han till Bengt Oxenstierna. 

De hjälptrupper, som året därpå avsändes från Sverige, 
ledo mycket av sjukdomar, och Karl beslöt inom sig, att 
nästa år, då förbundet med kejsaren utgick, skulle bli det 
sista, under vilket han släppte till svenska trupper. Sedan 
förmådde heller inga föreställningar rubba hans beslut. 
Det hjälpte ej ens, att Bengt Oxenstierna intog sjukbädden, 
något som elaka tungor påstodo att han passade på att göra 
vid kritiska tillfällen. 

Väl kunde Sveriges bundsförvanter knota över svenske 
konungens karghet med sina truppsändningar; men att det 



328 FRKDSPOLITIK 

dock ej var med uppoffrande av Sveriges värdighet, som Karl 
XI lyckades hålla sitt land utanför världskampcn, därom 
vittnar, att de krigförande till sist anhöllo om Karls freds- 
medling. För rättvisans skull måste dock sägas, att de gjorde 
det med hemliga baktankar att därigenom vinna vissa för- 
delar; och för övrigt var det många om och men, innan 
bägge de stridande parterna voro överens om att godtaga 
den svenska medlingen. För Ludvig XIV var det naturligt- 
vis bättre att ha Sverige som medlare än som sin motstån- 
dare, ty då behövde han icke befara svenska truppsändningar 
till hans fienders hjälp. Nils Bielke hade därför länge under- 
blåst Karls benägenhet att uppträda i medlarens roll, och 
i brev, som vittna om den förtroliga tonen mellan dessa båda, 
hade han förespeglat Karl en odödlig ära, om han lyckades 
göra slut på kriget: »I Stockholm skall Eders Majestät i sin 
fula och ynkeliga kammar med sina skinnbyxor kunna 
föreskriva dem lagar mer än konungen av Frankrike gjorde 
i sitt stora palais och i allt sitt broderi 1679», skriver han. 

Vad Holland och Österrike beträffar, så tyckte man där, att 
den officiella fredsmedlingen kunde vara bra att maskera de 
försök med, som i hemlighet gjordes att uppnå fred med mot- 
parten. Artigheter och granna tacksägelsefrascr blev därför 
vad Sverige fick men näppeligen något verkligt inflytande på 
händelsernas gång. Det blev ej genom Sveriges medling, 
som fredsvillkoren avgjordes, utan genom de direkta under- 
handlingar, som de stridande parterna vid sidan av den 
officiella fredsmedlingen förde med varandra. 

I början av mars 1697 hade Karl XI åtagit sig medlar- 
värvet. Det var en av hans sista regeringshandlingar; han 
låg då på dödsbädden. 

Litteratur: G. R. Fåhrreus, Om förändringen av Sveriges allians- 
system åren 1680 — 82. 

G. R. Fåhr;eus, Sverige och Danmark 1680 — 82. 

G. R. Fåhr;cus, Sverige och förbundet i Augsburg 
är 1680 (Ilislorisk lidskrift för år 1896). 

Ludvig Stavenow, Sveriges poUtik vid tiden för 
Altona-kongressen 1686—89 (Historisk tidskrift för 
ar 1895). 

Arnold Bratt, Sveriges yttre politik under de pre- 
liminära förhandlingarna före freden i Rijswijk. 



ENVALDSHARSKARENS 
FAMILJELIV 



Drottning Ulrika Eleonora den milda. 

MEDAN Karl med järnhand drev reduktionsverket 
och sökte förströelse i våldsamma kroppsövningar, 
satt i kungaborgen hans blida maka, Ulrika Eleo- 
nora av Danmark, en av de ädlaste kvinnor historien 
känner, och ägnade sitt liv åt att lindra sorg och nöd. 

År 1675 had'c; hon lovat den svenbke konungen sin hand, 
men så bröt kriget ut mellan Nordens folk, och hennes bro- 
der konung Kristian V samt andra släktingar ville förmå 
henne att bryta trolovningen. Men hennes hjärta tillhörde 
oåterkallcligeu Karl den elfte av Sverige. Väl hade hon 
ännu icke sett honom, men allt vad hon hört om ynglingens 
käckhet och mannamod, hans enkla, redbara natur, hans 
gudsfruktan och plikttrohet drog henne till honom. Han 
hade blivit hennes blyga flickdrömmars hjälte, hennes hjärtas 
kung. Hon skulle icke svika den hon höll av, fast hon ej 
längre kunde få några brev från honom. Det viskades i 
hennes öra, att hennes trolovade själv skiftat håg och friade 
till en annan, men hon lyssnade icke till dylikt tal. Ja fastän 
både kejsaren och andra furstar anmälde sig som friare, för- 
blev hon fast vid vad hon en gång lovat. 

Det var onda tider för Nordens folk, och för den lilla prin- 
sessan blev det tunga, mörka år av oviss väntan. Men hon 
dövade sin smärta i uppoffrande arbete på att bringa lind- 
ring åt sårade och sjuka krigare. Och ej minst lågo de svenska 
krigsfångarne henne om hjärtat. När hon inga pengar längre 
hade att dela ut bland krigets offer, pantsatte hon sina smyc- 
ken, och till sist fick förlovningsringen gå samma väg för 
att mildra svenska krigares lott. 

År 1679 kom äntligen freden, och den skulle enligt avtal 
mellan Nordens konungar beseglas genom giftermål mellan 



332 ENVÅLDSHÄUSKARENS FAISIILJELIV. 

Karl XI och Ulrika Eleonora. En svensk beskickning med 
Johan Gyllenslierna i spetsen kom till Köpenhamn för all 
hämta prinsessan till hennes nya land. I början av maj 168(i 
besteg hon i Helsingör det fartyg, som skulle föra henne över 
Sundet. Under bön till Gud, att hon måtte vinna sina un- 
dersålars kärlek gjorde hon överresan till Hälsingborg. Diir 
hälsades hon med stora hedersbetygelser. Men kallt var 
hjärtat hos den första av blivande fränder hon mötte, den 
stolta och myndiga kvinna, som snart skulle bli hennes svär 
mor. Hedvig Eleonora tillhörde ett furstehus, som scdaii 
långt tillbaka var fientligt stämt mot Danmark, och av dessa 
hennes känslor skulle Sveriges unga drottning få lida myckel. 

Inte var det heller någon frikostig fästman, Ulrika Eleonora 
fått. En lång tid hade det dröj I, innan han förärade henne 
någon annan present än en ring, ehuru prinsessan skickat 
honom dyrbara gåvor. Men den ädla, okonstlade Ulrika 
Eleonora uppskattade den ömhet mot fattiga undersåtar, 
som låg på botten av denna karghet i att giva fästegåvor. 
Då så mycken nöd rådde i Sveriges land, bar det emot för 
Karl att använda pengar på dyrbarheter, när det ju egent- 
ligen rörde hans personliga förhållanden. Till sist lyckades 
emellertid Johan Gyllenstierna övertala honom att följa 
gängse bruk, och så sände han prinsessan ett pärlhalsband 
och ett par örhängen, som han tillhandlat sig av sin moder. 

För Ulrika Eleonoras skull hade dessa gåvor inte varit av 
nöden. Hon fordrade ej lika för lika. För ett brev gav hon 
Karl två, obekymrad om att etiketten förbjöd sådant. Blott 
sitt hjärta rådfrågade den älskliga furstinnan, och vad män- 
niskor tyckte och sade brydde hon sig icke om. 

Vid sin ankomst till Sverige möttes hon av ett nytt bevis 
på sin trolovades obenägenhet att betunga sina under- 
såtar med utgifter för hovets räkning, liksom ock på hans 
motvilja mot ståt och ceremonier. Han ville icke kasta ut 
stora pengar på att fira sitt bröllop i huvudstaden, där det 
skulle blivit oundgängligt att utveckla dyrbar prakt och un- 
derhålla många högförnäma gäster, ulan hade besluUt, att 
förmälningen skulle försiggå i den första stad av någon be- 
tydenhet, till vilken prinsessan anlände under sin resa till 
Stockholm, alltså i Halmstad. Ej ens drottningens närmaste 



DROTTNING ULRIKA ELEONORA DEN IMILDA. 333 

släktingar skulle inbjudas, ej heller, såsom sed var, de främ- 
mande ambassadörerna. Oeh av de svenska riksråden skulle 
endast Bengt Oxenstierna och konungens gamle krigskamrat 
Rutger von Ascheberg närvara. Förgäves gjorde rådet »>vid- 
lyfliga föreställningar» till konungen därom, att hans för- 
mälning borde firas i huvudstaden. Karl svarade onådigt, 
att han icke kunde påminna sig, att han tillfrågat rådet i 
denna sak, som ju vore hans personliga angelägenhet. Han 
fann, att rådshcrrarnes inlaga alltför mycket smakade av 
vad han kallade »ett Oss otillständigt föreskrivande». 

»Icke utan bedrövelse» mottog rådet detta svar. Men 
däråt var nu ingenting att göra. 

En, som däremot inte var så lätt att avspisa, var franske 
ambassadören. Han hade satt sig i sinnet, att han skulle 
vara med på bröllopet, även mot den höge brudgummens 
vilja. INIan tycker annars, att det mottagande han nyss förut 
rönt på Kungsör^ borde ha verkat dämpande på hans iver 
att närma sig Karl XI. Men han hade sin konungs bestämda 
befallning att göra allt vad i hans förmåga stod för att få 
tillfälle att representera Frankrike vid högtidligheten och 
därigenom visa oemotståndligheten av Ludvig XIV:s vilja 
i alla länder. Just detta motiv var emellertid för Karl XI 
ett tillräckligt starkt skäl att säga stopp. 

Fransmannen hade emellertid sin fälttågsplan klar. Han 
skulle akta sig för att begära Karl XI:s tillåtelse att infinna 
sig, ty då finge han bara ett avslag, som stängde vägen 
för honom. Nej, utan vidare skulle han dyka upp i Halm- 
stad, och därmed skulle ju svenske konungen stå inför ett 
fullbordat faktum. 

Då Karl fick nys om att ambassadören givit sig av från 
huvudstaden, anade han oråd och befallde landshövdingen 
i Halland att icke giva något främmande sändebud kvarter i 
Halmstad under förebärande av att där ej fanns utrymme. 

Det tjänade dock ingenting till. Fransmannen kom ändå 
och tog in som en vanlig resande i ett enskilt hus. 

När Karl anländer till Halmstad, finner han den efter- 
hängsne ambassadören där. Vad är nu att göra? 

Konungen fägnar honom med ett vänligt mottagande, 
och allt lovar det bästa för Ludvig XIV:s plan. 

^^e srd7~270. 



334 ENVÅLDSHÄRSKARENS FAMILJELIV, 

Nu var det bestämt, att Ulrika Eleonora på sin färd till 
Halmstad skulle tillbringa en natt på Skottorps herrgård 
ett par mil söder om Halmstad. Samma dag hon väntades 
dit red konungen tidigt på morgonen ut från staden, väl 
insvept i sin kappa och åtföljd av endast tre personer. Det 
var den 6 maj. 

Den dagen såg Karl för första gången sin brud. Och om 
aftonen låter han på Skottorp fira sin förmälning i största 
enkelhet i närvaro av blott några få bland hans närmaste 
vänner, såsom Ascheberg, Hans Wachtmeister och Bengt 
Oxenstierna. Hakvin Spegel förrättar vigseln. 

Följande morgon får franske ambassadören av en utsänd 
spejare besked om, att Hans Maj:t konungen av Sverige nu 
är gift. Han blir något till lång i synen men håller god min 
i elakt spel och uppvaktar Deras Majestätcr med ett mycket 
vackert tal. 

Alldeles utan väderkorn av att något särskilt var i gör- 
ningen hade han dock icke varit. Ty när han fram på för- 
middagen samma dag, som Karl XI red till Skottorp, besökte 
konungens ceremonimästare i Halmstad, fick han höra man- 
nen beklaga sig över, att Hans Maj:t låg och drog sig så länge 
på morgonen. Det lät ju misstänkt, när han sammanställde 
de bekymmersamma orden med vad han genom sitt folk fått 
vetskap om, nämligen att konungen ridit bort i arla morgon- 
stund. Hade han emellertid då gjort något försök att tränga 
sig på konungen på Skottorp, så hade han ingen vart kommit, 
Karl XI hade nämligen tänkt även på den eventualiteten 
och omöjliggjort den genom att vid Laholms bro ställa en 
stark vaktpost med order att icke låta någon passera. 

De båda drottningarna fortsatte från Halmstad i små 
dagsresor sin färd uppåt landet. Men Karl XI hade icke 
tålamod att färdas så långsamt. Han for i förväg 12 till It 
mil om dagen. 

På Strömsholm och Kungsör tillbragte de nygifta sir 
smekmånad. Sedan vistades drottningen en tid på Ulriks- 
dals slott, och först på hösten ägde hennes intåg i huvud 
staden rum under stora festligheter, med parader, äreportar 
girlander, »vattukonster», illumination och »allehanda eld 
verk». Äreportarna voro förbundna med varandra genoir 
riktiga alléer av bildstoder, föreställande allehanda dygder 



DROTTNING ULRIKA ELEONORA DEN MILDA. 33o 




Kull Xi;s brOUopssäny. 



336 ENVÅLDSHÄRSKARKNS FAMIL.IKLI V. 

Där såg man t. ex. vaksamheten med en brinnande lampa 
i handen och en Irana — vaksamhetens symbol — vid 
fötterna; där var kyskheten med flor för ansiktet och en 
tnrturduva i handen; där syntes ock gudsfruktan med ett 
kors i ena handen och en eldsflamma i den andra samt vid 
fötterna en elefant — det lydaktiga djuret. 

I viss mån symboliskt för Ulrika Eleonoras landsmoderliga 
verksamhet var det mottagande, man bereddde henne vid 
Barnhuset. En gammal skildring beskriver därvarande deko- 
rativa anordningar sålunda: »Vid Barnhuset föreställtes gud- 
aktighetens berg, med sådane målningar, som kunde lämpas till 
barns upptuktelse.» Berget var »grönt av en- och granbuskar, 
med lister som trädgårdshäckar. Överst uppå detta ber- 
get satt en kvinna, att bemärka gudaktigheten, omgiven 
med en eldslåga och krona på huvudet; i högra handen ett 
kors, i den vänstra ett ömnoghets horn. Hela berget var 
delt i två delar. På den norra sidan sutto alla barnhus-gos- 
sarne efter växten, ju högre upp, ju smärre, alla i sitt liverie, 
och på den södra alla barnhus-flickor i lika ordning». På 
tvenne balkonger, »å båda sidor om berget, stodo på den 
norra prreceptoren för gossarne med 6 av dem i sitt liverie 
och gröna kransar på huvuden, och på den södra läromodren 
med 6 flickor. Alla dessa barnen sjöngo den psalmen 'Så skön 
lyser den morgonstjärn' etc, varmed det orgelverk och andra 
instrumenter, som inuti själva byggnaden fördoldes, instäm- 
de. Barnhusplanket var å båda sidor med blått och gult 
kläde överdraget och på vardera ändan en grön pelare med 
ett växande träd.» 

Dagen därpå firades drottningens kröning, och bland de 
festligheter, varmed folket därvid undfägnades, saknades 
ingalunda den övliga helstekta oxen på Norrmalmstorg. 
Medan han »gavs till rovs» åt de matfriska, hade törstiga 
strupar tillfälle att läska sig med vin ur en fontän i form 
av »en liten pilt, som under vardera armen hölt ett ymnig- 
hets-horn med vindruvor. Utur det ena rann vitt vin, utur 
det andra rött och utur piltens mun spanskt vin». 



Den milda Ulrika Eleonora blev snart lika älskad i sitt 
nya liemhnul. som hon varit i Danmark. Hennes glädje- 



DROTTNING ULRIKA ELEONORA DEN MILDA. 



337 




Ulrika Eleonora d. ä. 
Samtida kopparstick. 



källa bestod ej i hovfester och nöjen utan i att tyst och 
stilla öva barmhärtighet. Hon tänkte på alla utom på sig 
själv. På ett finkänsligt sätt, genom gåvor i hemlighet, 
övade hon välgörenhet mot dem, som reduktionen bragt 
till nöd. Danska sändebudet berättar t. ex. en gång: »Hen- 
nes Maj:t lät oförmärkt för några dagar sedan utdela en an- 
senlig summa penningar, särskilt till sådana fattiga, som va- 

22 — 222828. Grimberg, Svenska folkets underbara öden. IV. 



338 ENVÅI-DSIIÄKSKARENS FAMILJELIV. 

rit förmögna. Där voro 1700 personer av del slaget här på 
stället, som njölo av denna utdelning. Bland dem voro några 
hundra personer, som för två eller tre år sedan befunno sig 
i välstånd.» Så avtorkade hon mången tår, som hennes 
gemål vållat. 

Den sparsamme Karl XI gav sin gemål i handpengar den 
avsevärda summan av 2,000 riksdaler specie i månaden, 
men den synes icke ha räckt tilK Alltemellanåt pantsatte 
hon av sina dyrbarheter för att skaffa pengar till dem, hon 
ville hjälpa. Väldig är den ännu bevarade listan på hennes 
understödstagare, från män och kvinnor av rikets högsta 
ätter, som blivit utarmade, ned till »förlamade krigsmän och 
fattiga hustrur»; och »Mutter Catherine» fick också sin lön 
»för fattiga hustrur, som hon betjänt i barnsnöd». Judinnor 
och turkinnor, som omvänt sig till kristendomen, erhöllo 
understöd, likaså »en fattig baron från Regensburg», som 
övergivit sin katolska tro; och »lilla morianskan på Barn- 
huset» ihågkoms med penningar — till ett snörliv. Egen- 
domligt är, att bland den fromma drottningens utgifter 
även förekomma spelskulder, vilka någon gång kunna ha 
uppgått till så höga belopp som 300 riksdaler i månaden. 
Förlusten torde nog i många fall ha varit en form av fin- 
känslig välgörenhet mot damer av adelsätter, som utarmats 
genom reduktionen. Den, som invigt Ulrika Eleonora i 
kortspelets hemligheter, var hennes svärmor, som inte visste 
någon bättre form för sällskapligt umgänge. Gumman 
kunde sitta vid spelbordet från morgon till kväll, helgdagar 
som vardagar. 

Ett minnesmärke över den milda drottningens välgörenhet 
är det s. k. Drottninghuset vid Johannes' kyrka i Stock- 
holm, som hon instiftade till »hemvist och underhåll» åt be- 
hövande änkor »av hederligare stånd». Än i dag utgör det I a 
hem med sin trädgård och sina gamla lindar en eftersök! 
tillflyktsort för ensamma kvinnor, som tröttnat av livels 
kamp och slit. 

Vid Karlbergs slott, där Ulrika Eleonora gärna vistades, 
grundade hon ett barnhus. Här fingo fatliga flickor under- 
visning och utbildades i tapclvävcri under ledning av tre 
finska adelsfröknar. 



DROTTNING ULUIKA ELEONORA DEN MU.DA. 



339 




Riksänkedrollningen och hennes familj. 
Målning av Ehrenstrahl 1683. 



På sommaren 1681 välsignades Karls och Ulrika Eleonoras 
äktenskap med en dotter, som döptes till Hedvig Sofia. 
Den unga modern uttryckte sina känslor i ett brev till sin 
makes farl^ror, Adolf Johan, i följande ord: »Jag har stor 
orsak att tacka den gode Guden, som intet allenast mig i 
mitt äktenskap med Konglig Livsfrukt välsignat utan ock 
att jag så nådigt är förlossad vorden, att den vedermöda, 
som vid sådana tillfällen mycket svår plägar vara, hos mig 



340 ENVÅLDSHÄRSKARENS FAMILJELIV. 

tämmelig dräglig och lindrig är, vårföre den Högstes namn 
evinnerlig vare lovat!» 

Ett år därefter föddes Karl, Svea rikes blivande härskare. 
Under de bägge följande åren växte kungahuset ytterligare 
med två söner, och Karl XI:s ätt syntes befästad. Redan 
vid den andre prinsens födelse hade han skrivit till sin gamle 
vän Ascheberg: »Jag har nu genom Guds nåd två söner, som 
kunna avlösa mig. Om Gud låter mig leva så länge, till dess; 
att de bliva så stora, att de kunna sitta till häst, så skall 
det icke fattas anförare.» 

Men två år därefter kom sjukdom och bröt den lilles späda 
kraft. Hans bortgång var ett hårt slag för föräldrarne, och 
Karl gav uttryck åt vad han kände med följande enkla men 
gripande ord till Ascheberg: »Jag tackar Herr fältmarskalkenj 
för den kondoleans, som Herr fältmarskalken har velat göra 
mig över min salig son Gustavs död; och måste jag foga mig i 
efter Guds vilja. Jag hade icke tänkt, att det skulle gå en; 
så till sinnes att förlora ett av sina barn, som jag, Gud bättre,! 
denna gång har måst känna det.» 

Blott några veckor därefter ökades kungaparets sorg genom 
förlusten även av den yngste sonen. På hösten samma år 
fick drottningen en fjärde son, men glädjen över hans födelse 
varade blott 14 dagar. Så rycktes även han plötsligt bort. 
Sina känslor förtrodde Karl även nu åt sin gamle vän. Han 
talar om, hur han hade glatt sig över att åter få en liten son 
efter den svåra sorg, som nyss hemsökt honom, »men», klagar 
han, »som Hans Gudomliga Allmakt har behagat kort där- 
efter jämväl med detta kärkomne barnet och lilla ögnefägna- 
den utur detta förgängliga hasta och till sig i den himmelska 
l)oningen kalla, så är samma glädjen snart försvunnen och 
i ny sorg förvandlad vorden.» 

Så hade inom ett halvt års tid tre av kungaparets söner 
skördats av döden. 

Mot slutet av år 1686 kom ännu en liten prins till världen. 
»Men denna morgonrodnad blev åter med sorgemoln över- 
dragen», ty blott sju veckor gammal kallades den lille till 
en annan värld. 

På nyåret 1688 fick Ulrika Eleonora sitt sjunde barn, en 
dotter, som i dopet uppkallades efter modern. Hon och hen- 



DROTTNING UI.RTKA ELEONORA DEN MILDA. 341 

es två äldsta syskon blevo de enda av kungabarnen, som 
ådde vuxen ålder. 

* 

I Den lilla späda och spensliga Ulrika Eleonora var icke stark. 
31ott några år efter det hon kommit hit till Sverige, hade 
ecken visat sig att hennes hälsa var undergrävd. Hon hade 
vårt att uthärda det hårda klimatet och blev lätt ansatt av 
flusser i huvudet och ansiktet». Långa tider var hon säng- 
iggande av feber och värk i sidan. Till sjukdomen kommo 
jälsliga lidanden, vållade av svärmoderns hat mot allt vad 
lanskt hette; och det pinade den milda kvinnan till den grad, 
tt hon i övermått av bitterhet kallade änkedrottningen för 
sitt äktenskaps djävul». Hon syftade nog därmed på att 
värmodern gjorde förhållandet mellan henne och maken 
:yligare än det annars behövt bli. Ömhetsbevis var dock 
lågot, som bar emot för en sådan natur som Karl XI, även 
lär han såg, hur hängiven hans maka var honom, och hur 
;ärleksfullt hon vårdade honom, när han själv nödgades in- 
aga sjuksängen. 

I början av 1690-talet blev det tydligt, att drottningens 
jukdom var allvarsam. Läkarne tillrådde en resa till »de 
arma baden» i Tyskland, och konungen lät utanordna an- 
enliga medel, men Ulrika Eleonora ville hellre spara dem 
ill de fattigas underhåll. Gud kunde nog, yttrade hon, lätt 
terställa hennes hälsa utan en så lång och iDCSvärlig resa, så 
ramt han prövade det lända till sitt namns ära och rikets gagn. 

Ulrika Eleonora blev dock allt klenare, och om natten fick 
lon ingen vila. »Men», heter det i en gammal berättelse, 
hon läste då i gudeliga böcker och betraktelser, gåendes 
äremellan av och an på golvet att möda sig i mening att 
ramlocka sömnen. De damer, som då hade sin uppvakt- 
ing, hava ej utan sinnesrörelse och tårar kunnat förtälja, 
led vad förstånd och mildhet Hennes Maj:t dem f ägnat.» 

Värken i sidan hade »småningom begynt fästa sig omkring 
järtat med en ängslan, vartill ock andra krämpor kommo, 
å att Hennes Maj:t hela vintren 1692 — 93 måste hålla sig 
ill sängs». 

Med vårens ankomst tycktes tillståndet förbättras; och 
å drottningen i juni flyttade ut till Karlberg, gladde man 



342 ENVÅLDSHÄRSKARENS FAMILJELIV. 

sig åt att faran var överstånden. Men snart lilllog sjuk- 
domen häftigare än förut, och hon måste åter intaga sängen. 

Nu först, när den sista skilsmässan förestod, öppnades 
Karls ögon för vad han skulle förlora. Nu kände han bittert 
förebrående, hur han underlåtit att förljuva den ädla kvinnans 
levnad, och hans kärlek bröt stark fram. Han satt vid hennes 
dödsbädd natt och dag och mottog hennes sista bön: att 
han måtte vara god mot de fatliga och behandla sina under-, 
satar med mildhet. 

Men när en av de mera frispråkiga hovdamerna log sig 
det orådet före alt inför konungen uttrycka sin förundran 
över hans förändrade sätt mot sin gemål, slöt Karl sig 
genast åter inom sitt skal och svarade tvärt, att »han ej 
behövde eller plägade låta för allom slå på trumman eller 
blåsa i horn om sitt väsende». 

Den 26 juli 1693 utandades Ulrika Eleonora den milda sin 
sista suck. Karl var olröstlig. »Här lämnar jag milt halva 
hjiirta», sade han, när han skildes från den döda. i 

I sin almanacka skrev konungen: »1693 den 26 juli omj 
onsdags-afton kl. emellan 7 och 8 behagade den aldrahögsla 
Guden hädankalla ifrån denna usla världen till sig uti deti 
eviga livet min älskeliga, kära gemål, den stormäktigsla drott- 
ning, Drottning Ulrika Eleonora, nu mera salig hos Gud. 
Jag haver mist en gudfruktig, dygdesam och kär drottning 
och maka, mig till stor olycka och sorg. Gud tröst e mig och 
bevare Hennes Maj:t Änkedrottningen och mina tre barn, 
i sorg efterlämnade! 

Anno 1656 den 11 sept. är Hennes kungl. IVIaj:t född 
Köpenhamn, död anno 1693 den 26 juli; var alltså 36 år, IC 
månader, 15 dagar gammal. Vi hava avlat tillsammans 
igenom Guds nåd, 7 barn: 5 söner och 2 döttrar, varutav Guc 
haver till sig kallat uti det eviga 4 de yngsta sönerne uti sir 
späda ungdom, och lämnade efter sig i sorgen en son och I 
döttrar. 

Den 28 blev Hennes Maj:t bisalt uppå Karlberg uti ston 
salen; och som hon intet var utav detta världsliga ulan åstun 
dande den eviga kronan, alltså begärde hon, att inga re 
galler skulle läggas med henne uti kistan, och uti lärft svepas 
sammaledes kistan rätt och slät; vilken hennes begäran ble^ 
efterkommen. Regalierna lades uppå ett bord vid fötterna. 



DROTTNING ULRIKA ELi;ONORA DEN MILDA. 343 




Minnesblad över Ulrika Eleonora d. ä. 
Samtida kopparstick. 



Bevarade kungliga brev och räkenskaper vittna om hur 
varmt Ulrika Eleonoras sista önskningar ha legat hennes make 
om hjärtat. Rörande äro i all sin karghet de upplysningar, 
man ur dem får fram om hur konungen sörjde för de små på 
barnhuset vid Karlberg, vilka en gång varit föremål för hans 
älskade gemåls omtanke, vare sig han skänker dem psalm- 
böcker, skickar dem medikamenter eller ger dem penning- 
gåvor. 



344 ENVÅLDSHÄRSKARENS FAMILJELIV. 

Aldrig har väl en landsmoder blivit innerligare sörjd och 
saknad av sitt folk. »Jag tror», skriver en hovdam, oatt aldrig 
någon kunglig person blivit så beklagad och sörjd som Hen- 
nes Majestät. Här är allmän gråt och jämmer, och alla män- 
niskor gå sorgklädda, så att i hela staden finnes knappt en 
enda aln svart tyg mer att köpa.» 

En mörk höstnatt fördes den döda på en kunglig jakt 
genom Karlbergs kanal till sitt sista vilorum i Riddarholms- 
kyrkan. I förstäven stod riksmarskalken med sin stav och 
vid rodret generalamiralen Hans Wachtmcister. Vid stranden 
höllo livgardet och Stockholms borgerskäp vakt med sänkta 
bardisaner, omlindade med svart flor. Karl, som följt den 
döda ned till jakten, skyndade under tiden förut till lands 
och mötte liktåget i kyrkdörren. Där inne lystes frid vid 
båren av biskop Hakvin Spegel, samme man som tretton 
år förut vigt Ulrika Eleonora vid Karl XI. 

Vid årets slut skrev Karl XI i sin almanacka: »Gud trösle 
mig, arme syndare, i min stora sorg och bedrövelse och give 
mig, när det är hans behagliga vilja, en salig ändalykt från 
denna mödosamma världen!» 



Det finns en gammal sägen om en egendomlig, hemlighets- 
full tilldragelse i samband med Ulrika Eleonoras död. Medan 
drottningen stod lik på Karlbergs slott, låg hennes överhov- 
mästarinna och bästa väninna, grevinnan Lillie, född Sten- 
bock, som haft utdelningen av drottningens allmosor om 
hand, sjuk till döds i sitt hem i Stockholm. »En natt, då 
kapten Stormcrantz av Kongl. gardet hade sin vakt hos 
Kongl. liket på Karlberg, hände sig, att en sorgvagn från 
hovet, med facklor omkring och trenne par hästar förespänd 
samt ett fruntimmer uti, kom farandcs, vilket strax rappor- 
terades till kaptenen av vakten. Då han såg vagnen komma 
och stanna utanför stora trappan vid slottet, gick han utföre 
att taga emot den som satt i vagnen. Och när han såg det 
var hovmästarinnan Stenbock, den han kände, och att hon 
hade på armen sin lilla hund Camillo, den hon mycket höll 
utav, tog han henne i handen och förde henne trappan upp- 



DROTTNING ULRIKA ELEONORA DEN MILDA. 345 

Öre samt släppte henne in uti den salen, varest Hennes 
/Iaj:ts drottningens lik stod, men blev själv uti förstugan 
itanföre. 

När hovmästarinnan varit någon stund inne hos liket och 
:aptenen begynte undra, av vad orsak hon där dröjde så 
ange allena, föll honom den nyfikenhet in att igenom nyc- 
:elhålet titta in i salen, där hon var, och fick då se, som han 
yckte, hovmästarinnan med Hennes högst-salig Maj:t drott- 
lingen stå tillsammans vid ett fönster i salen och talas vid; 
/arav han blev så förskräckt, att han straxt begynte spotta 
)lod. Dock sådant oaktat, rapporterade han dagen efter 
dit detta Hans Maj:t konungen. 

Den förmenta hovmästarinnan kom sedermera icke tillbaka 
itur salen, utan hon, tillika med vagn, hästar och hela eki- 
)aget försvann utur de närvarandes åsyn, utan att någon 
:unde säga, vart alltsammans tog vägen. Före sin död har 
»vannämnde kapten Stormcrantz berättat, att då han vid 
rappan mötte den förmenta hovmästarinnan och tog henne 

handen, har hennes hand varit lika som man tagit uti en 
vamp. 

Bemälte kapten dog trenne dagar därefter; men hovmästa- 
innan, som låg sjuk i Stockholm och om denna händelse 
)å Karlberg ingen kunskap hade, avled sex veckor efter 
iennes Maj:ts död. 

Denna händelsen är så mycket mera märkvärdig, som hela 
len då vid Karlberg förordnade vakten sett vagnen, varuti 
len förmenta hovmästarinnan kom åkandes, och därom 
apporterat kaptenen av vakten; vartill kommer, att när 
ians Maj:t konungen själv därom fått kunskap, skola ordres 
)livit vid Kongl. gardet utgivne, det ingen skulle understa 
ig därom tala eller denna händelsen utsprida.» 

litteratur: Borge Janssen, Ulrika Eleonora. Haft. kr. 4:75, 
inb. kr. 6: 25. 

Signe Lyth, Karl XII:s moder (God jul! 1908. Häls- 
ning från K. F. U. M. i Stockholm). 

Elof Tegnér, Huset Lillie (i hans bok »Svenska 
bilder från 1600-talet>). 

Johan Bottiger, Svenska statens samling af väfda 
tapeter: del U. 

Karl XI:s almanacksanteckningar, utgivna av Sune 
Hildebrand; haft. kr. 17:50. 



346 EN VÅLDSHÄRSKARENS FAMILJELIV. 

Den enväldiges sista tid. 

NÄR Karl XI förlorade sia maka, var hans hälsa bru- 
ten sedan flerc år tillbaka. Alla de bekymmer och mö- 
dor, han måst utstå under krigsåren, hade grundlagt 
en invärtes sjukdom, som förvärrades genom onaturligt 
träget arbete och våldsamma kroppsansträngningar. Sina 
häftiga ritter företog han ofta i nattkyla, och aldrig brydde 
han sig om, hurudant vädret var. Vid måltiderna hade han 
bråttom; han formligen kastade i sig maten, likgiltig för vad 
han åt, och förstörde så sin matsmältning, som ifrån barn- 
domen varit klen. 

Detta konungens stormande på sin hälsa hämnade sig, 
då han hunnit trettio års ålder. Omkring år 1685 började 
han efter starka ritter eller annan häftig kroppsrörelse be- 
sväras av bloduppkastningar. Håret grånade, och alltemel- 
lanåt ansattes han av en häftig huvudvärk och magplågor, 
som slutade med gallblandade uppkastningar; därpå kände 
han sig bättre några veckor. Så fortsatte det under flerc år. 

På midsommardagen 1672, då konungen befann sig på 
Uppsala slott, slog blixten ned i norra tornet, och konungen 
blev av åskan »rörder uti högra foten och ryggen», dock utan 
att lida framtida men därav. 

Från det därpå följande året märktes det, att plågorna och 
förnimmelsen av tyngd i underlivet tilltogo. Man hörde ho- 
nom klaga över en smärtsam hårdnad i ena sidan, och söm- 
nen vek från hans nattliigcr. Särskilt efter den ansträngande 
resan till Torneå 1694 ökades smärtorna i oroväckande grad. 
Men han ville icke rådfråga läkare eller använda medicin 
utan sökte lindring genom varma omslag och huskurer. 

På sommaren 1696 blev tillståndet allt värre, och de 
förut nästan regelbundet återkommande kräkningarna, som 
givit den sjuke lindring, uteblevo. Nu inställde sig »sveda 
invärtes, i förstone såsom en växt i sidan och såsom en fetma, 
vilken sveda stundom avtog, stundom tilltog». Först nu 
kunde han förmå sig att rådfråga läkare, bland dem den| 
berömde Urban Hjärnc.^ Men deras konst förmådde ingen- 
ting annat uträtta än att till en tid lindra plågorna. Snart till-| 
togo dessa igen, och underlivet drogs tillbaka mot ryggen så 
hårt, att konungen knappt förmådde hålla sig upprätt. 

' Se sid. 455. 



DEN ENVÄLDIGES SISTA TID. 347 

Men med sin järnvilja sökte Karl dock betvinga den fiende, 
han bar inom sig. På nyåret 1697 for han till Närke, Väst- 
manland och Uppland, jagade och synade boställen. Men 
när han kom tilllDaka till Stockholm, var tillståndet ytter- 
ligare försämrat. Han menade, att det onda skulle gå över, 
blott han kom till sitt kära Kungsör. Han for dit, åtföljd av 
Urban Hjärne. Men någon bättring märktes icke. Ännu i 
slutet av februari var han dock med på en varghetsning. 
Men sedan var det slut på krafterna. Plågorna gnagde och 
tärde allt värre, svedan i underlivet tilltog, och magen drog 
sig mer och mer in mot ryggen, så att vare sig konungen gick 
eller satt, måste han hålla -sig djupt framåtlutad. I mitten 
av mars flyttade den sjuke åter till Stockholm. Läkarne 
kommo till det resultatet, att sjukdomen antagligen bestod 
av invärtes kräfta, och Karl tvingade dem att ge honom 
sin dom. Han mottog den som en man. »Nåväl», svarade han, 
»jag har aldrig varit rädd för döden och är det icke heller 
denna gång. Men jag ålägger Eder att när allt är förbi, låta 
öppna min kropp, varest man då lär finna många sällsamma 
och underliga saker.» Han tillkallade nu sina barn och tog 
ett rörande avsked av dem. 

Själsliga lidanden hade länge underminerat hans mot- 
ståndskraft. Det dova hatet, hämndcropen från de många, 
som förlorat sin egendom, tärde på hans livskraft. Sorgen 
över hans gemåls bortgång upphörde aldrig att fräta. Så 
kommo de förfärligaste missväxtår, som Sveriges folk någon- 
sin genomgått, med allmän nöd och skärande klagan. 

Det var, som om årstiderna rubbats ur sin vanliga ord- 
ningsföljd under 1600-talets sista årtionde. I april 1692 kom 
plötsligt en så hård köld, att isen bar långt utåt havet och 
många människor fröso ihjäl. På hösten, när skörden skulle 
bärgas, inträffade ett ihållande regnväder, som förstörde 
grödan. Nästa års skörd skadades först av ett häftigt snöfall 
kort efter sådden och sedan genom en ihållande torka och 
sommarhetta, som brände bort eller brådmognade säden. 

Året 1694 var något bättre för lantmannen, men skörden 
blev dock även då klen. Så kom på nyåret 1695 en ovanligt 
bister vinter och gjorde tillvaron än hårdare för det fattiga 
folket. Det såg ut, som om kölden aldrig skulle vilja taga 
slut. Vargarna drevos av hunger att tränga fram till går- 



348 



ENVAI.DSHÄRSKARENS FAMILJELIV. 



darna, ja det berättas t. o. m., att de angrepo människor 
i deras stugor. Maj kom, och man gick och hoppades på vår. 
Men snön låg alltjämt kvar, och först vid midsommar kunde 
man göra vårsådden. Sedan följde en kall och regnig sommar 
med tidiga nattfroster, som svedde bort den späda sädesbrod- 
den. Blott här och där stack ett grönt strå upp på åkrarna; 




Drottning Ulrika Eleonoras begravning i Riddarholmskijrkan. 
Samtida kopparstick. 

för övrigt såg man bara svarta jorden. Så var hoppet om 
bröd för det kommande året utsläckt för tusentals män- 
niskor i vårt land. 

Nyåret 1696 började med vårväder. I Karl XI:s almanacka 
läsa vi följande anteckningar: 

»Den 2 februari 1696 bragte Herr kungl. rådet greve Bengt 
Oxenstierna till Kungl. Maj:t grönt gräs, som hade vuxit vid 
hans hus här i Stockholm och var över en finger långt, vilket 
är mycket ovanligt vid denna årstiden. 



DEN ENVÄLDIGES SISTA TID. 349 

Den 17 februari 1696 voro Kungl. Majit och Hans kungl. 
Höghet prinsen på Djurgården, varest redan begynner bliva 
grönt och hela viken är alldeles ren. Vi förde ock hem med 
oss gräs, som där vuxit.» 

Men i mars blev det plötsligt annat av, såsom vi kunna se 
av följande anteckningar i konungens almanacka: 

»Den 7 mars 1696 voro Hans kungl. Maj:t och Hans kungl. 
Höghet prinsen till Järva krog, åkandes med rendjur och 
ackja. Om natten emellan den 7 och 8 frös det så hårt, att 
Gullfjärden lade sig igen. 

Den 9 mars 1696 voro Hennes kungl. Maj:t änkedrottningen, 
Kungl. ]\Iaj:t och Deras kungl. Högheter prinsen och prin- 
sessorna till middags- och aftonmåltid uppå Ulriksdal, re- 
sandes efter aftonmåltiden hem igen. Hennes Maj:t åkte 
efter renarna för släda, men bägge prinsessorna med ackja 
även därute vid Ulriksdal; men Kungl. Maj:t och prinsen 
åkte med ren och ackja ifrån Kungsbacken till Ulriksdal. 
Hennes Maj:t åkte med släda genom staden till Ulriksdal; 
och var det ett gott åkföre. 

Den 18 mars 1696 körde Kungl. Maj:t och Hans kungl. 
Höghet prinsen med släda över Brunnsviken till Ulriksdal. 
När vi kommo dit, fingo vi höra, att en borgare från Stock- 
holm haft den olyckan att drunkna vid landet mitt för Ke- 
vinge gård, som ligger mitt emot Ulriksdal över sjön.» 

De, som av det tidiga vårvädret låtit locka sig att göra 
sådden redan i februari, fingo den fördärvad av den häftiga 
marsvintern; och det lilla, som sedan fanns kvar att så i maj, 
blev i augusti mestadels förstört av nattfrosten. På långa 
sträckor av landet såg man de omogna axen hänga isiga. 
Men i september kunde man plocka smultron och i oktober 
mogna hallon. 

I kyrkoboken för Mäntsälä socken i sydvästra Finland 
står omtalat, att det året försvunno alla harar och åtskilliga 
fåglar, bland dem göken. Tuppen slutade att gala. De annars 
så skygga lodjuren trängde in i byarna. Utsvultna råttor 
kommo »i gruveliga hopar, där man aldrig vetat utav dem 
förr, och förtärde allt vad de överkommo». 

Det var den tiden ännu ont om pengar i rörelsen och därför 
sällsynt, att allmogen hade något kapital sparat. När skörden 
slog fel, saknade därför bönderna medel att betala sina skat- 



350 ENVÅLDSHÄRSKARENS FAMILJELIV, 

ter, ja ofta nog alt livnära sig själva. Människorna tillgrepo 
sådana föcloämnen som bark, bladknoppar, rötter och agnar, 
varigenom de blevo svaga och sjuka. Mångenstädes funnos 
män, kvinnor och barn liggande döda med en barkbit i nmn- 
nen. Det ansågs snart som bevis på förmögenhet alt ha råd 
till att mala hö och halm att baka av. 

Värst var lillståndcl i det fatliga Finland, varifrån konung- 
en i mars 1697 erhöll det hemska budskapet, alt över 80,000 
människor lidit hungerdöden. Det säges, att ett finskt rege- 
mente svultit ihjäl till sista man. Från Norrland inbe- 
rättades det, att av därvarande soldater över hälften dött av 
svält. I en skrivelse från Kalix vid samma tid heter det, att 
folket dog »så hoptals, att näppeligen de levande hunno be- 
grava de döda». 

Fullt så hjärtslilande var väl ej eländet i de sydligare land- 
skapen, men uppgifterna om hungersnödens härjningar lala 
även där ett hemskt språk. Ensamt i Alunda socken i Upp- 
land hungrade 230 människor ihjäl. 

I de större städerna såg man hopar av utsvullna tiggare 
kräla omkring på gatorna, spöklikt hålögda gestalter, »av 
svält och onaturlig föda svartnade i ansiktet och ihopdragna 
på kroppen». Och från landsbygden strömmade ständigt 
nya hopar till, mer lika djur än människor. Träffade de på 
levande kreatur, så kastade de sig över dessa, slogo ihjäl 
dem på stället, formligen sönderslelo dem och slukade költet 
rått. När annat kött ej fanns, togo de till hundar och kattor, 
ja döda djurkroppar och människor. Det berättas till och 
med, att föräldrar åto upp sina barn. 

En Stockholmsbo beskriver tillståndet i huvudstaden på 
våren 1697 sålunda: »Många tusen fattiga hava från landet 
begivit sig hit. De vackla, krypa eller ligga överallt på ga- 
torna, och ingen vill taga dem in i sitt hus. Sålunda måste 
dessa arma olycksoffer tillbringa de ännu vinterkalla nätterna 
under bar himmel, liggande än här, än där vid väggarna. 
Många stå aldrig upp igen, och om morgnarna kommer stads- 
vakten och för bort de döda kropparna, vilka kastas i stora 
gropar och där på en gång jordfastas.» Ensamt på nuvarande 
Adolf Fredriks kyrkogård jordades över 2,000 sådana stackare. 

Konungen köpte upp stora mängder av spannmål att dela 
ut. Men flere av de skutor, som kommo lastade med säd, 



DEN ENVÄLDIGES SISTA TID, 351 

ilevo av stormar vräkta på grund och sönderslagna. Andra 
lindrades av is att komma fram till bestämmelseorten, då 
loden var som allra värst. Ocli vad förslog väl för övrigt 
nänsklig hjälp! Mer än 100,000 människor svulto ihjäl, 
iela socknar dogo ut. Då stängdes deras kyrkor, och nyck- 
arna skickades till konungen. 



Under det dylika sorgebud inströmmade från alla lands- 
ndar, låg envåldskonungcn på sin dödsbädd och kämpade 
ned svåra plågor. Bittert fick han nu känna sin oförmåga 
itt bringa hjälp åt sitt lidande folk. Och till hans öron 
rängde det talet, att hungersnöden var ett straff för konung- 
ns hårdhet. Men han bar både själens och kroppens plågor 
med obeskriveligit tålamod, och under de störste plågorne 
röstade han själv sin läkare», säger Urban Hjärne, som nu 
tod vanmäktig med alla sina kunskaper och »kvaldes», som 
tan säger, »av att se den ynkan på en så stor konung, att 
lonom förgingo både kraften och appetiten med sömnlösa 
lätt er och ängslan». 

Det var visserligen tal om en operation, »på det den skarpa 
»ch frätande materien, som uti underlivet ligger, kunde ut- 
ömmas»; men på kirurgins dåvarande ståndpunkt var det 
!J mycket att hoppas av en sådan åtgärd, varför man ej 
alle tänka därpå annat än i yttersta nödfall. 

Överhovpredikanten doktor Jöran Wallin berättar, huru- 
;om konungen vid hans besök »själv satte fram stolen och 
lödgade mig att sitta hos sig, så länge jag inne var, viljandes 
dltid med mig hava gudelig samtal och betraktelser. Då jag 
Uer märkte Salig Konungen tröttna, ursäktade jag mig med 
itt ödmjukt avträde. 

Dominica Judica,»^ — så fortsätter Wallin sin berättelse 
)m konungens sjukdom och död — » efter sluten gudstjänst, 
iom var den 21 martii, klagade Högsalig Konungen över sin 
)drägliga sveda och vissa dödstecken, bcfallte mig även vara 
jeredd att betjäna sig med Herrans högvärdiga nattvard 
lästkommande Marite bebådelsedag och önskade med många 
lytande tårar, att han kunde vara och bli en värdig gäst; 

' Femte söndacen i fastan. 



1 



352 ENVÅLDSHÄRSKARENS FAMILJELIV. 

då jag svarade: 'Eders Maj: Is tårar äro visst tecken därtill; 
ty en bcdrövad ande är det offer, som Gudi behagar.' 

Hans Högsal. Maj:t lät ock befalla, att Herr slottsfogden 
och jag skulle av fattigpenningar utdela 1,000 daler koppar-i 
mynt till de fattige, det ock skedde. i 

Uppå Mariie bebådelsedag, efter hållen predikan, begicki 
Högsalig Konungen den höga måltiden med djupaste devo-| 
tion, ståendes på sina knän mitt på golvet. I 

Uppå palmsöndagen, som var den 28 martii, efter hållen! 
predikan, blev jag en stund kvar, efter Högsalig Konungens! 
befallning, då Salig Konungen, ibland andra ord, med fly-: 
tände tårar beklagade: 'Gud tröste min ålderstigna fru moder! 
dronningen, som skall leva efter mina dagar, med de små och' 
unga barnen!' Vilket jag då icke utan tårar hörde och äve 
nu med tårar beskriver. 

I dymmelveckan måste Hans Högsalig Maj:t alldeles ligga' 
till sängen, däremot han länge strävade, hoppandes genom sin 
tålmodighet övervinna dödens pilar, då jag hela den veckari 
predikade om Jesu pina och död, såsom den rätta själaspi^' 
emot döden. 

Efter ordentelig gudstjänst satt jag vid sängen och läslt 
under tiden Davids botpsalmer och under tiden de tolv an 
deliga betraktelser. 

När jag i förflutne dagar, efter Hennes Maj:ts nådiga bchaii 
frågade Högsalig Konungen, om man intet skulle låta bcdj; 
för Hans Maj:t i kyrkan, nekade Högsalig Konungen mcc 
dessa ord: 'Det blir strax så stort väsende', viljandes, son 
en nitälskande och kär konung emot sina undersåtar, hcllr 
allena draga sin sveda än allt för bittida förorsaka och fram 
kalla sina imdersåtars tårar. Vilka förböner dock seda 
skedde med allas tårar. 

Uppå påskdagen, då svedan mer och mer tilltog och ja 
om morgonen inkom, uträckte Högsalig Konungen sin han 
till mig, säjandcs: 'Doktor, det lider med mig nu närmare 0( 
närmare till döden.' Då jag svarade: 'Så länge vi se Edci 
Maj:ts andedräkt, hava vi hopp omen nådig förändring. Gm 
som är mäktig uppväcka de döda, är ock mäktig hjälpa ( 
sjuka.' 

Uppå denna morgonstund, såväl som föregången långff 
dag frågade Högsalig Konungen mig, om vår nu regeranc 



DEN ENVÄLDIGES SISTA TID, 353 

:onung^ med dcvotion begick första gången Herrans högvär- 
lige nattvard, som sig borde, därom Högsalig Konungen 
ångt förut var bekymrad. Då jag berömde både Hans ]\Iaj;ts 
ärdighet i sin Ivristendom och gudelige devotion vid den lieliga 
lattvarden, tackade Högsalig Konungen sin Gud, att därtill 
:n god begynnelse gjord var. 

Solen är alltid klarast, när hon bärgas: våra sista ord 
illtid märkvärdigast och vår sista livsdag alltid tänkvärdi- 
;ast. Den dagen var för Högsalig Konungen annandag påsk, 
lå Hans Maj:t hade liten eller ingen ro under predikan, där- 
ör jag ock måste, för hans sveda och sjukdom, predika det 
:ortaste jag kunde, efter dessa evangelii ord: 'Herre Jesu, 
»liv när oss, ty det lider åt aftonen, och dagen är framliden!' 

Efter sluten predikan vinkade Högsalig Konungen till 
nig med handen, att jag skulle komma närmare. Då jag kom 
ill sängen, tog Hans Salig Maj:t i min hand och sade: 'Kom 
ill mig änteligen emot aftonen, sedan I vilat Eder till kloc- 
:an 9! Låt ingen annan präst komma, ty jag är bäst bekant 
ned Eder!' då jag svarade: 'Mycket gärna. Eders Maj:t.' 

Då tänkte jag vid mig själv: 'Ho vet, huru det står till i 
fton klockan 9. Kanske denna dagen bliver lyktad, förr än 
itonen kommer.' (Det stod ock. Gud bättre, annorlunda 
ill klockan 9.) Då »gjorde jag ett kort och enfaldigt skrif- 
ermål, men Högsalig Konungen avhörde det med största 
levotion, svarade uppenbarligen och högt till alla frågor, 
å att alla, som vid dörren och i salen voro, det hörde. 

Besynnerligen bekände Högsalig Konungen sig vara en 
tor syndare för Gud, med Paulo, och gjorde därpå sin synda- 
»ekännelse, intet liggandes, fast krafterna voro svaga, utan 
teg upp på sine knä, fast Herr kammarherren skulle hålla 
iti hans arm, emedan han uppestod, och läste syndabekän- 
lelsen själv med hög röst och flytande tårar. Sedan den he- 
iga måltiden var överstådd och jag läst välsignelsen, sade 
iögsalig Konungen: 'Jag tackar dig, som påminte mig allt 
letta; jag är nu så glad och lätt i mitt samvete.' Jag sva- 
ade: 'Det är intet under; ty där syndernas förlåtelse är, där 
ir både liv och salighet. Där är ock glädje, såsom Jesus säger 
Matt. 11: 'Kommer till mig I, som arbeten och aren betunga- 



' Karl XII. 
23 — 222S26. G rim berg, Svenska folkets underbara öden. IV, 



354 ENVÅLDSHÄRSKARENS FAMILJELIV. 

I 

de; jag vill vederkvicka eder, och I skolen få ro till edraj 
själar.' Därför är ock Eders Maj:t glad och lätt i sitt samvete,' | 

Såsom Högsalig Konungen av ungdomen och själva na-| 
turen var höjder till kärlek emot Herrens tjänare och i syn-| 
nerhet emot sine egne själasörjare, så må jag här säga, såsom; 
Johannes säger om Jesu kärlek emot sina lärjungar: 'Såsom 
han älskade sina av begynnelsen, älskade han dem ock intill 
ändan.' Så viste ock Högsalig Konungen sin vanliga kärlek 
emot mig, sin ringa tjänare, på denna sin sista levernes dag, I 
i det Högsalige Konungen efter förrättad nattvard och; 
detta samtal uträckte sina armar, tog mig om halsen och 
ville böja mitt ansikte intill sin mund. Men då jag, av vörd- 
nad för min konung, med tårar bortvände mitt ansikte, 
böjde Högsalig Konungen mitt huvud neder och kysste mig, 
upp i huvudet, säjande dessa orden: 'Gud välsigne dig ochi 
vare din stora lön för den tjänst du mig i min tid gjort haveri' 

Då steg jag med tårar ifrån sängen, klockan in emot 11, 
och ville igenkomma, efter Högsalig Konungens förr givna 
befallning, emot aftonen eller klockan 9. Men efter 3 tim- 
mars förlopp kom bud ifrån Hennes Maj:t drottningen och 
Hans excellens grev Gyldenstolpe, att jag skulle komma upp 
till konungen, som nu vore hel svag. 

Strax jag uppkom, uträckte Högsalig Konungen till mig sin 
hand och sade: 'Det lutar med mig närmare och närmare till dö- 
den. Sitthosmigochläskonung Davidsbotpsalmer!' del jaggjor- 
deoch den 1 1 andelige betraktelsen, om god beredelseemot döden. 

Men när det led till aftonen längre och svedan förökades, 
kunde Salig Konungen intet så giva akt uppå långa uppläsne 
betraktelser; och begärde jag då lov av Hennes Maj:t att 
lägga böckerne så länge avsides och framdraga munteligen 
de ljuvligaste språk av bibeln, som kunna bättre nedcrstign 
i konungens hjärta och lättare i minnet behållas, därmed 
Hennes Maj:t var nöjd. Det gjorde jag ock in i Högsalip 
Konungens död och ibland många andra språk bad Högsali.n 
Konungen nu hava tålamod, som hade alltid varit en seger 
sam hjälte och stor kämpe i alla sina livsdagar, ville ock nu 
manligen strida och behålla trona på sin sista livsdag, då dcii 
jordiska kronan skall förbytas i den himmelska och oför- 
gängeliga, item 'att Stefani sista ord uti döden och Jesu sistn 
ord på korset må nu vara Eders Maj:ts sista ord på jorden'. 



DEN ENVÄLDIGES SISTA TID, 355 

Till dessa och alle andre gudelige språk viste Salig Konun- 
gen en hjärtans devotion, upplyftandes händerna till himme- 
len, då rösten felade, omsider ögonen, när händerne tröttnade. 

Då svedan under tiden svårare påkom och åter något lind- 
rades, frågade Högsalig Konungen en gång Doctores medicinse: 
'Skall jag hava denna svedan hela natten?' Då svarade herr 
assessor Hjärne: 'Nej, Eders Maj:t, innan en timma eller 
högst två så har Jesus gjort en god förlossning', då Högsa- 
lige Konungen med uppräckte händer önskade en salig för- 
lossning. Och såsom Högsalig Konungen kände sig en lisa 
att sitta i sängen, havandes kuddarne bakom sina axlar, 
höll jag den ena armen bakom kuddarne och den andra han- 
den uti Salig Konungens hand. Men när jag under tiden av 
det lutande fick ont i min rygg och ville upprätta mig och 
draga handen tillbaka, fattade Högstsalig Konungen i handen 
och höll henne hårt vid sitt bröst. 

Nu var klockan 9 om aftonen, då alla lemmar voro kalla, 
krafterna och målet borta men med fullt förnuft viste med 
ögonen och vinkade, när någon tjänst behövdes, då jag ock 
de förberörde Guds ord esomoftast med hög röst upprepete- 
rade, så länge någon andedräkt kunde märkas. 

Omsider en fjärdedel efter klockan 9 kunde Högtsalig 
Konungen intet längre uppehålla sitt huvud utan lade det 
på kuddarne, som bakom axlarne lagde voro, och med en 
saktmodig andedräkt, småningom pustandes, uppgav sin 
salige själ och väl beredde anda sinom frälsare och återlösare, 
äom han tillförene ofta önskade under sin sveda: 'Herre Jesu, 
anamma min andal' Klockan halv tio var allt beställt med 
det timmeliga hvet, så att vi, som när stodo och voro, torkade 
våra tårar, att en så hög och nådig herre ifrån sina tjänare 
genom döden från våra ögon bortskilder blev. 

Allra sist höll jag min hand för Högstsalige Konungens 
mund, att förnimma, om någon anda eller värma skulle dra- 
gas och röras. Men det var allt beställt, och ögonen stodo 
stilla som ett spegelglas, då jag till ett prov, om själen var 
alldeles skild ifrån kroppen, tillslöt det ena ögat och det stod 
strax stilla, då jag ock strax tillslöt det andra.» 

Så hade konung Karl XI gått in i den eviga vilan, blott 41 
år gammal. 



356 ENVÅLDSHÄRSKARENS FAMILJELIV. 

I enlighet med Karls förut omnämnda önskan blev hans 
kropp öppnad i närvaro av rådet sim t Hans och Axel Wacht- 
meister. Därav framgick att dödsorsaken varit invärtes kräfta. 
Sjukdomsförloppet företer de ej ovanliga stadierna av ett 
rastlöst arbetsamt liv: en jäktande verksamhetsdrift och oro, 
som ej ger tid varken till lugn och trevnad vid måltiderna 
eller till ro att smälta maten; överansträngning och förslapp- 
ning av matsmältningsorganen; först akut och sedan kro- 
nisk magkatarr och till sist kräftsvulsterna, som lömskt sätta 
sig fast i de sålunda försvagade delarna av organismen. 

Obduktionsprotokollet ger följande bild av de inre organens 
förstörelse: 

»1. Var buken till en tämmelig höjd uppsvullen, i anse- 
ende till den övrige av sjukdom utmagrade kroppen. 

2. Så snart musculi' och integumenta^ voro igenomskurne, 
syntes peritonaeum^ och omentum^ vara alldeles angrepne 
och nästan ruttne till en del, som ock hela buken översväm- 
mad med skarpa vätskor. 

3. Själva peritona?um, som är eljest en tunner och fast 
hinna, var goda 2 tvärfingers bredd tjockt, blodrött och några- 
stans mörkbrunt. Uti dess duplicatura'' var det frammantill 
uppfyllt med ett slemaktigt blodvatten inom hinnorna, vilka 
här och där voro helt murkna, så att vid den ringaste rörelse 
föll det i stycken från vartannat lika som slem. 

4. Den därunder liggande isterhinnan eller nätet, som eljes 
plägar vara hel igenom klar och tunn, fanns här tvenne finger 
tjock, uppfylld och genomvuxen med tusende små körtelak- 
tiga växter, vattublåsor och fettklimpar, store vid pass som 
små hasselnötter och stora ärter. 

5. Levren var större än som vanligit, igenomvuxen av 
många onaturliga växter, någre store som gåsägg, andre 
smärre som val- och hasselnötter, mera än som hundra i 
allom. Ovantill var levren fastvuxen vid tvärhinnan (dia 
phragma'') och de korta revbenen; och vog levren goda fi 
skålpund. 

6. Tarmemalen (mcsenterium^), varvid tarmarna äro na 
turligen fastbundne, och som eljest är en tunn, igenomski 



* Muskler. — « Hud. — * Bukhinnan. — * Nätet. — ^ Bukliin 
nans innerblad. — " Mellangärdet. — ' Tarmkäxet. 



DEN ENVÄLDIGES SISTA TID. 



357 














.3 a> o r^ 

^ B-^ o 
::z a u c 

~ in :o c 

^ U5 C ""2 

•C3 •- o fc, 

•" "^ "" &( 

c Ä ^^< 

'O ~ .- 

.H^ I .BP o 

i S ^ en o 
? '-^ ^ u ^ 

t. S ^5 "3 x; 



o °2 -C 



g - :« — « CJ 

~j C -G <_) tn 

t, C3 OJ •" 

O ^ *J ^ — ' 

^ :CS « C r- 

CO ^ - c 

til s . -e c3 
^ -O 

O *.--=« 
<^-. " o 



^.^ 



.«^- a-a 

■o o 

« s ^ >? 

t, - tn *-" 



c o 2 5 

W Ä eo ? 



358 ENVÅLDSHÄRSKARENS FAMILJELIV. 

nande hinna, full med vita och klara mjölk- och blodådror, 
var här en god tumme tjock, av bara fett beståendes, lika 
som njurtalg, och uppfylld med hundradetals växter, de 
största som valnötter, de andra som hasselnötter. 

7. Gallblåsan var av ovanlig storlek och stod fram utur 
levren mycket uppspänder, varest hon eljest plägar ligga 
täckter inom levren. 

8. Magen i sig själver var mycket liten, utanpå med åt- 
skilliga slika växter men in uti med ett svartbrunt slem om- 
klädder och själve hinnorne mycket ihopskrumpne; vilken ; 
såväl av sig själv genom dess skarpa vätskor som ock av så j 
onaturliga svulsters tryckande har alltid lidit retelse till 
vämjelse^ och uppkastningar. 

9. Tarmarna allasammans voro ock utvärtes omvuxne med i 
ovansagde margfaldige växter, men särdeles stortarmen, 
vilken hade någre store steatomateuse" svulster, varav tvennei 
därstädes voro igenombrutne och suppurerade,^ så att tvennei 
stora hål, som en dubbel carolin^ vardera, tre tvärfingers ' 
bredd ifrån varannan voro igenomfrätte in uti stortarmen. , 

10. De andre tarmar, dock allramest ilium,'' voro här och 
där svart anlupne av den skarpa och var-aktiga materia. ! 

11. Pancreas*" var helt ihopskrumpen, och mycket mindre, i 
än som den plägar vara. 

12. Mjälten var liten och ihoptorkad men eljest av naturlig) 
färg. 

13. Njurarne ocli de övrige därav dependerande delar voro Ii 
naturlige till färg, storlek och skapnad. 

14. Såsom uti hela sjukdomen hjärtat aldrig stort lidit, ;l 
alltså tycktes ej heller vara av nöden att öppna bröstet.' 
Icke desto mindre skedde sådant för större säkerhets skull;! 
och fanns hjärtat helt friskt och oskatt och lungorna. | 

Huvudet öppnades intet, emedan som sjukdomen därtill; 
ingen anledning gav. 

Sedan denne öppningen var förrättad, blevo inälvorna väll 
rensade och allting på behörig ort igen inlagt, med välluk-' 
tände krydder och oljor kroppen balsamerad och intcgumenta^i 
nätt och renligen igensydde, som sig borde. 

' Kväljningar. — - Fcttartade. — ^ Variga. — * Ett silvermynt, 
något större än en tvåkrona. — ^Tunntarmen. — ® Bukspottkörteln. 
— ' Kroppshuden. 



DEN STORA SLOTTSBRANDEN 1697. 359 

Av allt detta är nogsamt till att se, huru som magen, den 
frän barndomen varit mycket svag och fött av sig många 
:ru(liteter' och skarpa vätskor, ej givit bättre nulrimeiit^ 
it (le nedre i buken liggande delar, utan att så margehanda 
[örstoppelser äro ifrån långvariga tider därav förorsakade, 
ivilke till desse onaturlige växter givit första begynnelsen. 
Sedermera, äro därav så månge svulster, hårdheter, febrar, 
apostemer,'^ sveda och värk, coliquer, vämjelser, uppkastnin- 
gar, tyngd och spänningar i buken förorsakade. 

Litteratur: Anders Fryxell, Undersökning om konung Carl XI:s 
sista sjukdom ocli död (Kongl. vitterliets-, liistorie- 
ocii anliqviletsakademiens liandlingar: del XXI; haft. 
kr. 4: 50). 



Den stora slottsbranden 1697. 

MEDAN Karl XI stod lik på Stockholms slott, utbröt 
där en häftig vådeld, som på några få timmar lade 
hela den stolta kungaborgen i aska. Flere gånger under 
konungens sista levnadsår hade elden kommit lös i slottet, 
och det viskades om mordbrand i syfte att förstöra reduk- 
tionsmyndigheternas handlingar. På våren 1697 började 
en f. d. officer vid flottan, som hette Lars Ekerot, uttala 
förutsägelser om att Stockholms stad snart skulle bli för- 
störd av vådeld. Sina uppenbarelser härom delgav han i 
första rummet överhovpredikanten Wallin, vilken han för 
ett par år sedan uppvaktat med klagoskrifter över de olyckor, 
som åsamkades Sveriges folk genom domstolarnas orättvisor 
samt de mäktiges övermod och hårdhet mot de fattige. Isyn- 
nerhet riktade sig Ekerots förbittring mot hans chef, Hans 
W^chtmeister, som avskedat honom, enligt Ekerots för- 
säkran utan giltig anledning. Den forne krigaren påstod sig 
också ha en del fordringar på kronan, vilka vederbörande ej 
ville utbetala. Inför konungen hade han fått andraga sina 
klagomål, men Karl XI hade snart fått klart för sig, att 
mannen var rubbad lill sitt förstånd, och ville därför ej vi- 
dare mottaga honom. Han anslog emellertid en årlig summa 
till hans underhåll. 

' Osmälta ämnen. — * Näring. — ' Bulnader, varsamlingar. 



360 ENVÅLDSHÄRSKARENS FAMILJELIV. 

Ekerot ansågs allmänt vara »en fantast och tok». Men hur 
det var, kände man sig i alla fall kuslig till mods efter hans 
hemska spådom. 

Den 1 maj 1697 fick Wallin från Ekerot de första två brev, 
vari denne profeterade om en förestående olycka, och natten 
mellan den 3 och 4 maj funnos ytterligare tvenne stycken 
dylika skrivelser instuckna under porten till övcrhovpre- 
dikantens hus. På morgonen den 7 maj mellan klockan 7 och 8 
hade Ekerot, enligt sin egen sedermera lämnade uppgift, 
uppsökt Wallin i slottskyrkan för att omtala den stora 
olycka, som skulle ske, men hade då icke träffat överhov- 
predikanten. Samma dag, sju timmar senare, stod slottet i 
ljusan låga. Elden bröt ut på vinden ovanför rikssalen och 
spred sig vidare med rasande våldsamhet. Dånande eld- 
strålar sprutade fram under de murkna taksparrarna, över- 
röstande klämtslag och trumvirvlar. Den 60-åriga änkedrott- 
ningen och prinsessorna blevo så skräckslagna, att de måste 
nästan bäras ut. Men den unge konungen var lugn och kall- 
blodig. Stödd på honom, kom hans åldriga farmor ned för 
slottstrapporna. Några officerare skyndade att föra den döde 
konungens kropp i säkerhet för elden. 

De buro liket till kungliga stallet på Helgeandsholmen, 
men sedan flyttades det över till ett närbeläget hus, varifrån 
det i sinom tid fördes till Riddarholmskyrkan. 

Till reduktionsämbetsverkets rum i slottet nådde ej elden 
— reduktionsverket var, sade man, så genomdränkt av de 
olyckligas tårar, att det ej kunde antändas — , ej heller drab- 
bades kammarkollegii rum av förödelsen. Men det övriga av 
slottet var snart ett enda eldhav. 

Av riksarkivets skatter räddades det mesta, men många 
oersättliga dokument, handlingar och brev blevo lågornas 
rov. Av kungliga biblioteket, som också var inrymt i slottet, 
gingo ej mindre än två tredjedelar förlorade. 

Högt över flammorna och röken reste sig dock ännu det 
stolta tornet Tre kronor, som på sin spira bar Sveriges ur- 
gamla riksvapen. Under ångest och bävan riktas tusentals 
blickar dit upp. Efter hand vittna dock rökpelare, som tränga 
ut genom torngluggarna allt högre och högre upp, att timmen 
är slagen för denna stolla symbol av Sveriges stormakts- 
ställning. Ett väldigt brak höres — de åtta kanonerna, som 



DEN STORA SLOTTSBUANDEN 1697. 361 

[tått uppställda överst i tornet, ha störtat ned från de ge- 
lombrända bjälklag, som buro upp dem, och slagit igenom 
illa trossbottnar och valv ända ned till källaren. I sitt fall 
la de följts av den stora tornklockan. Ännu skymtar man 
lock då och då mellan rökmolnen de stolta tre kronorna. Men 
närt höres åter ett fruktansvärt dån. Det är tornet, som 
åsar samman. För alltid sjunka de tre kronorna ned i det 
)rinnande djupet, bland grus och spillror. Då ser man män- 
liskor snyftande springa bort från det skräckinjagande skå- 
lespelet. 

Till residens för hovet utsågs tills vidare det palats, som 
■Carl Gustav Wrangcl uppfört på Riddarholmen, och som 
edan kallades »Kungshusct». Det är samma byggnad, som 
>vea hovrätt nu är inrymd i. 

Frågan om slottets återuppbyggande diskuterades i rådet 
lagen efter branden, och halvannan månad därefter var 
slicodemus Tessin färdig med ritningarna till ett nytt slott. 
De blevo då uppvisade och godkända i rådet. Därefter på- 
jörjades det stora verket. Tessin lär ha tänkt sig att kunna 
a det hela färdigt på sex år. Men så kom det stora nordiska 
kriget emellan, och arbetet gick allt långsammare. Slutligen 
ivstannade det alldeles, men återupptogs i slutet av 1720- 
alet, sedan riksens ständer beviljat medel därtill. Men 
örst i december 1754 kunde hovet överflytta från Kungs- 
luset till det nya slottet. 



Frågan om slottsbrandens uppkomst togs redan dagen 
;fter densamma upp i rådet, och vid sammanträdet den 10 
naj 1697 påminde änkedrottningen om att det fanns en man, 
;om skulle ha förutsagt eldsvådan. I anledning därav fick 
iverhovpredikanten Wallin infinna sig i rådet, och en del av 
ikerots brev till honom upplästes av kanslirådet Piper. 

Två dagar därefter blev Ekerot själv uppkallad i rådet i 
lärvaro av änkedrottningen och konungen; »och vid det 
lan genom dörren inkom, föll han på knä, tackandes Gud för 
len nåden att få bliva hos sin konung horder och säga vad 
juds ande honom uppenbarade». 

På tillfrågan sade han sig långt förut ha vetat om branden 
)ch varnat därför. Då änkedrottningen sporde honom, på 



362 ENVÅLDSHÄRSKARENS FAMILJELIV. 

vilket sätt han kunnat förutse den, förklarade han, att han 
för länge sedan i en syn sett slottet brinna. Han påstod sig 
också ha vetat dagen, när det skulle ske. Men sedan började 
han orda vitt och brett om Guds syndastraff och alla de i 
oförrätter, han lidit, och kunde icke förmås att svara ordentligt 
på de frågor, man gjorde honom. 

Sedan Ekerot lämnat rummet, yttrade konungen, att man 
borde taga mannen i fängsligt förvar, så att han ej finge gå 
fritt omkring bland folket och åstadkomma ännu mera buller 
och oro. Detta torde vara ett av Karl Xll:s första offentliga 
yttranden. 

Änkedrottningen tyckte, att Ekerot verkade illvillig, »även 
om han skulle vara uti huvudet förvirrad». 

Det beslöts också, att han skulle häktas och överståt- 
hållaren anställa visitation såväl i hans bostad i Stockholm 
som i hans gård i Vaxholm, där hustrun bodde. Man ville! 
nämligen utröna, dels om der fanns »sådant, som kunde vara 
tjänligt till elds eller mordbränneris antändande», såsom' 
eldbollar, handgranater eller dylikt, dels om mannens kor- 
respondens innehöll något misstänkt. 

Resultatet blev mycket magert. I Ekerots rum i Stock- 
holm fann man endast ett litet kruthorn, en dosa med tnö- 
ske samt en bok om de tolv sibyllors spådomar. 

Emellertid blev frågan om eldens uppkomst föremål för 
grundligare rannsakning av en särskild slottsrätt med under-' 
ståthållaren som ordförande. Inför denna domstol företedde i 
Wallin de fyra brev, han mottagit från Ekerot kort före 
slottsbranden, samt åtta andra brev från tiden närmast 
efter olyckan. Denna kuriösa samling, som ännu finns i 
behåll i riksarkivet, utgör en underlig blandning av böne- 
skrifter och straffpredikningar med rena smädelser mot 
vissa rådsherrar, kanslitjänstcmän och andra personer. 
Isynnerhet var Piper föremål för Ekerots »efterlänkliga 
expressioner^ och förbannelser», därför att han icke brytt 
sig om att föredraga mannens böneskrifter inför konungen. 
»Ve, ve dig, du blodhund!» utropar han och tillägger: »Guds 
förbannelse skall vara över eder i evig tid, som mig oskyldige 
marteren med hunger och nakenhet.» Förbittringen mot dem 
som av Ekerot misstänktes för att ha stått hindrande i vägen 

' Uttryck. 



DEN STORA. SLOTTSBRANDEN 1697. 363 

för hans klagoskrifter hade blivit en fix idé i den stackars 
rubbade mannens hjärna. Att Piper och andra kansliljänste- 
män kaslat hans vansinniga utgjutelser i papperskorgen tedde 
sig för den stackars dåren som en så brottslig handling, att 
Gud själv funnit sig föranlåten att ingripa med straffande 
hand och »tagit bort konungen och drottningen». 

Men ej nog med detta: »Gud ville ännu slå ett slag på ko- 
■nungahuset», om vederbörande framhärdade i sin förstockelse. 
Därmed menade Ekerot, att den Högste även skulle kalla 
änkedrottningen till sig. Och sedan skulle han »förgöra 
detta Sodom eller Stockholm» till straff för den förbannade 
högfärd, som föder av sig först orättrådighet, sedan obarm- 
härtighet, tjuveri, mord, hor, ja ett gräseligit sodomitiskt hor». 
På tal om högfärd och överdåd säger Ekerot i ett brev: 
»Ju mera Gud agar, ju mera och högre bygger satan torn och 
horn, rumpor och klövar.» På förfrågan, vad han menade med 
det, förklarade han, att det åsyftade »fontanger, oppsatt 
släp och annat sådant, samt att de bruka franska skor». 
De franska moderna hade han ett gott öga till; han talar 
t. ex. på ett ställe om den »onda och av djävulen och hans 
apa fransosen förvirrade världen och i Sodoms synder snar- 
kande och sött sovande människor». 

; Det straff, som förestod Stockholm, skulle komma genom 
jeld, profeterade Ekerot. I ett av breven heter det nämligen: 
;»Det är till befruktandes, att innan några dagar faller eld 
av himmelen över Sodom eller det argare är: Stockholm.» 
Det är emellertid att märka, att ingenstädes i Ekerots skri- 
ivelser från tiden före den 7 maj finns någon bestämd uppgift 
om att slottet skulle brinna, och ej heller hade han före bran- 
den muntligen profeterat därom, såsom Fryxell och andra 
äldre historiska författare uppgivit. Visserligen är det ej 
omöjligt, att han verkligen i någon syn sett slottet stå i 
lågor; men man kan ej komma ifrån den misstanken, att 
den svagsinte hittat på denna historia efter branden och där- 
med kompletterat sina allmänna fraser om eld från himmelen 
för att göra sig viktig. Hans uppgifter om tidpunkten, när 
han skulle haft synen, äro i alla händelser motsägande. 
De växla mellan dagarna närmast före slottsbranden, en 
månads tid förut och hela två år dessförinnan. 
i Misstanken för att ha anlagt elden kunde han dock veder- 



364 ENVÅLDSHÄRSKARENS FAMILJELIV. 

lägga. Visserligen hade han tidigt på morgonen den 7 maj 
varit på slottet för att träffa doktor Wallin, och sedan gått i 
upp i änkedrottningens »fyrkant», där det hölls morgonbön, ] 
som synes ha varit tillgänglig för allmänheten. Men det j 
konstaterades att han minst en timme före eldens utbrott i 
befunnit sig hos en fältskär — för att få sina liktornar skötta. ! 
Sedan detta skett, hade han av sin vårdare blivit bjuden på 1 
middag; och medan de bägge männen sutto till bords, fingo ; 
de höra, att det klämtade. De skyndade då genast ut och j 
sågo, att det var slottet, som brann. i 

Målets behandling drog ut på tiden. Men redan innan domen i 
avkunnats, hade Karl XII, som under tiden blivit myndig,! 
förklarat, att han ansåg Ekerot »intet annat vara än en fan-! 
tast, och att det vore bäst, om han bleve sittande, där han I 
sitter». Fördenskull resolverades, att som Ekerot vore »enl 
delirant», så måste han förbliva i fängelset. Detta var il 
januari 1798. En månad därefter blev rättegången avslutad. I 
Men kort därpå insjuknade den stackars dåren »och blev 
strax död». De sista försöken av slottsrätten att frampressa 
en bekännelse ur honom hade han besvarat endast med att 
klaga över sina många plågor, »bedjande att de, som så längei 
plågat honom, ville också taga livet av honom». I 

I övrigt gav rannsakningen om eldens uppkomst det resul-l 
tåtet, att denna var att tillskriva grov vårdslöshet hos slottets! 
brandmästare och de två vaktknektar, som på olycksdagen 
varit i tur att samtidigt hålla brandvakt på vinden ovanför 
rikssalen. Brandmästaren påstod inför slottsrätten, att bägge 
vaklknektarne varit på sina poster; men det befanns snart, 
att han ljög. Den ene av vaktknektarne berättade, att han 
klockan 12, två timmar före eldens utbrott, blev av brand- 
mästaren bortskickad med en väv till Ladugårdslandet. 
Efter ett försök att skylla på sin hustru måste brandmästaren 
också bekänna kort. — Mellan klockan 1 och 2 hade vakt- 
knekten kommit tilli)aka från Ladugårdslandet men icke 
gått upp på sin i)0st utan stannat i brandmästarens förstuga, 
tills dennes hustru börjar känna, att det luktar rök, och 
ropar åt vaktknekten att skynda upp på vinden. Då far 
den sölkorven äntligen fart i sig. Men när han kommer upp 
till vinden, slår rök och eld emot honom, så att han genast 
måste vända om. 



DEN STORA SLOTTSBRANDEN 1697, 365 

Vad hade då hans kamrat haft för sig under tiden? Vid 
örsla förhöret led han av höggradig minnesslöhet och svarade 
)å varenda fråga: »Det minnes jag inte.» Småningom upp- 
riskadcs dock hans minne, och han klämde ur sig en bekännelse, 
lU sedan kamraten skickats bort, hade han också lomat av 
rån sin post. Han hade gått ned till brandmästarens kam- 
narc och därifrån slunkit in i hovfruntimrets kök, där han, 
ioni det sades, »varit van att middagstiden gå och snugga. 
3ch rätt som han stod där vid tallrikarna, fingo de se röken; 
)ch löper han då bort.» 

Således hade vårdlöshcten gått så långt, att ingendera 
IV de båda knektar, som hade vakt på vinden över rikssalen, 
'anns på sin post, när elden bröt ut. 

lill råga på olyckan voro brandredskapen förvarade just 
;på rikssalsvinden och därför omöjliga att komma åt, när 
eldsvådan upptäcktes. Denna omständighet gav näring åt 
misstankarna, att mordbrand förelåg. Men å andra sidan 
framgick av slottsmurmästarens vittnesmål, att den skor- 
stenspipa, som ledde från brandmästarens rum, »varit ganska 
elak, så att röken har gått ut igenom densamma vid taket 
mellan panelningen och bjälklaget». Brandmästaren hade 
också vid tiden för olyckan haft eld uppgjord i sitt rum. Det 
fanns även möjlighet för att gnistor från någon skorsten 
kunnat utifrån komma in under taket, ty kopparläckningen 
var söndrig på flere ställen, så att trävirket låg blottat. 

Av den fortsatta rannsakningen framgick, att brandmä- 
staren brukade använda vaktknektarne mitt under deras 
vakttjänstgöring till att hämta mat och andra förnöden- 
heter för hans hushåll. En av dem omtalade, att när de hade 
vakt på vinden, kunde brandmästaren komma och ropa till 
dem: »Vad tusan gör ni däruppe? Taket måtte väl stå er 
förutan. Ni måste hjälpa mig, ty jag har ingen piga!» När 
knektarne tillspordes, varför de icke anmält detta för veder- 
börande, svarade de, att brandmästaren i sådant fall givit 
dem »käppslängar» eller hotat att avskeda dem. 

En annan anmärkning, som gjordes mot brandmästaren, 
var, att han sålde öl och brännvin uppe i sin kammare, 
ehuru sådant var uttryckligen förbjudet. Några supgillen 
lära dock ej ha förekommit. Vittnena intygade, att de icke 
sett någon »röka tobak och fylla sig däruppe». Men det var 



366 ENVÅLDSHÄRSKARENS FAMILJELIV. 

i alla fall högst betänkligt, att genom denna öl- och brännvins- 
handel obehöriga personer kunde komma upp på slottets 
vind. 

För all den oförsvarliga försumlighet och de lagbrott, som 
brandmästaren gjort sig skyldig till, måste straffet blisträns^t 
— låt vara att mannen hade det vitsordet om sig, att han 
varit »nykter, flitig och aklsam». Han dömdes enhälligt 
till döden. Samma straff ådömdes den vaktknekt, som ]ui 
eget bevåg övergivit sin post, och det fast han visste, att 
kamraten var borta. Men den som blivit bortskickad av 
brandmästaren, slapp ifrån med fem gatulopp. 

Domen blev emellertid underställd Kungl. ]\Iaj:t, och 
genom nådig resolution av den 7 april 1698 förskonades de 
bägge dödsdömda från livsstraffet och dömdes i stället att 
»sig själve till välförtjänt straff och androm till varnagel 
plikta med sju gatulopp vardera och sändas i vanliga hals- 
järn att arbeta uti Marstrand i sex år». 

För brandmästaren blev dock detta i själva verket ingen 
lindring av straffet. Ty gammal och klen som han var, 
voro gatuloppen tillräckliga att göra slut på hans liv kort 
efteråt. 

Litteratur: Severin Bergh, Stockholms slotts brand 1697 (Karo- 
linska förbundets årsskrift för år 1916). 



TROLLPACKOR OCH AVGUDA- 
DYRKARE. 



Det stora trolldomsraseriets tid. 

Trollpackor. 

VI, som vid påsktiden bruka skämta om trollpackornas 
färd till Blåkulla, ha svårt att tänka oss, att för knappt 
2 V2 århundrade sedan även de lärdaste män på fullt 
allvar trodde på att människor kunde ingå förbund med 
oden onde» och av honom få makt att öva trolldom. 

Dessa trolldomsfantasier hade sin rot i den gängse överty- 
gelsen om djävulens allestädes närvaro. Man visste nog, hur 
han gick omkring och sökte locka till sig de arma själarna, 
ja luften vimlade av onda andar som av flugor en sommar- 
dag, fast det ej var allom givet att se dem. En skarp- 
sinnig tysk teolog hade med äkta tysk grundlighet beräknat 
smådjävlarnes antal till 3 trillioner 665 billioner 366 millioner. 

Över huvud taget kände sig människorna i dessa svunna 
tider stå i en så intim beröring med hemlighetsfulla makter 
inom naturen och andevärlden, att vi ha svårt att sätta oss 
in däri. Det hemlighetsfullas värld var då mycket större, 
mycket mera skräckinjagande än nu, helt enkelt därför att 
naturvetenskaperna och forskningen på själslivets område 
ännu ej spritt det ljus över naturens och andevärldens före- 
teelser, som gör tillvaron i det hänseendet så mycket lugnare. 

I den värld, vari den tidens människor levde, kunde ju vad 
som helst inträffa. De gingo därför i en ängslan för det oför- 
utsedda, som gjorde dem mottagliga för själsskakningar, för 
allehanda inbillningar och synvillor. Är den jäktade nutids- 
människans nervsystem mycket hårdare slitet än deras, så 
voro de så mycket »nervösare» på annat sätt. 

På 15- och 1600-talen hade ju trolldomstron sådan makt 
med människorna, att man knappast kunde tillreda ett läke- 
medel, som var något riktigt bevänt med, utan hemlighets- 
fulla hokus pokus i maskopi med andemakterna. Dessa kunde 
alltså vara goda hjälpare, men de kunde också bli farliga att 
råka ut för, om någon illasinnad trollkunnig kvinna ville 
bruka dem att förgöra sina fiender med. Så blev varje kvinna, 
som ansågs kunna lövja — det var namnet på att tillverka 

24— i'i'2,s26'. Grimberg, Svenska folkets underbara öden. IV. 



370 



TROI.LPACKOR OCH AVGUDADYRKARE. 



hemlighetsfulla läkemedel — också misstänkt för att kunna 
förgöra; och det behövdes ej myckel, för att tacksamheten 
för hennes helande salvor vände sig i hat, ty pä botten av 
båda dessa känslor låg en namnlös fruktan. Utbröt farsot 
bland människor eller djur — vem hade anstiftat den, om 
icke sådana gemena trollpackor. Blev det missväxt, kom 
, ,r - . -^ t _ vattenflod eller bröt våd- 

" '' " eld ut — det var häxeri, 

bara häxeri. 

Några resande hade rå- 
kat vilse i en skogstrakt: 
det var naturligtvis den 
gamla kvinna, vilken de 
mött, just när de läm- 
nade staden, som för- 
häxat vägen för dem. 
På bålet med henne! När 
åskväder bröt ut med ha- 
gelskurar, som förstörde i 
grödan i en trakt, vem | 
rådde väl för det, om j 
inte den gamla käringen, i 
som just då var ute på i 
marken? Därför, bräno j 
henne! Och gumman, | 
som gick förbi bröllops- 1 
gården, hon bar då all-i 
deles säkert skulden för 
att en av gästerna just, 
då fick ont i magen. 
Inget förbarmande med 
henne! Att korna sinat berodde på att någon trollpacka 
sänt sin mjölkhare till ladugården att tjuvmjölka djuren. 

Sådana trollharar eller bäror, som de också kallades, 
fingo trollpackorna som gåvor av satan i Blåkulla, eller ock 
neiikommo de med dem efter köttsligt umgänge med honom. 
De kunde även själva tillverka dem på flera sätt, t. ex. ge- 
nom att knyta ihop nio olika slags tråd molsols och drypa 
tre droppar blod ur vänstra lillfingret därpå under uttalandej 
av följande trollformel: 




Trollpacka kärnar smör med satans hjälp, 
medan två mjölkharar utspy mjölk i ett 

träkärl. 
Målning i ösnio kyrka i Södermanland. 



DET STORA TROI.LDOMSRASERIETS TID. 371 

>Smör och ost skall du mig bringa 
och jag därför i helvetet brinna». 

[ regel hade var häxa tre bäror: en vit, en röd och en svart. 
Under de ryktbara trolklomsrannsakningarna i Dalarne ^ 
ramkom följande om häxornas husdjur: »Satan giver dem 
»ek bäror, som de dem kalla, och skola se ut som katt- 
mgar, så ock en vit fågel så stor som en kråka, vilka de 
illestädes kunna sända att taga både ost, smör, mjölk, 
läsk och spannmål och bära det hem till trollpackorne. Vad 
ågclen bär få de själva behålla, men vad bärorne föra måste 
jle taga med sig åt Blåkulla till Satan, därav han dem se- 
jlan giver, vad han vill. Desse bäror äro understundom 
iå fulle, att de på vägen utspruta det de tagit hava; och 
linnes mångestädes därav i kålgårdarne, på vägar och vid 
[msen mycken orenlighet, som skall se ut rödgult.^ 
j När nu bärorne hava varit åstad och tagit mjölk och komma 
lillbaka hem igen, springa de uppå axlarne på trollpackorne, 
|lå de söka ett käril för dem, varuti de spruta det de tagit 
jiava. Men när de taga spanncmål, följa käringarne dem till 
[luset, varest de taga skulle, ridandes på en säck, den de smort 
liava. Och då bärorne så mycket hava utburit, som troll- 
packorne likt^ synes, smörja de åter säcken och rida hem 
gen.» 

I En kvinna, som hade onaturlig »smörlycka» eller särskild 
lur med sina kor, blev av avundsjuka grannar gärna miss- 
änkt för att ha sådana bäror i sin tjänst. 

Häxsabbaten i Blåkulla. 

Var skärtorsdagsnatt kunde man få se dessa avskyvärda 
irollpackor på färd till sin herre och mästare i Blåkulla. Häxan 
atte sig gränsle över en kvast eller en ugnsraka och smorde 
;roppen eller fordonet med salvor, beredda av de vidrigaste 
imnen, däribland fett av odöpta barn, som trollpackor mör- 
lat. Trollsalvan hade häxan förvarad i ett smörjehorn. 
ion uttalade nu några hemlighetsfulla ord, och så bar 
let i väg genom skorstenen och vidare genom luften till 
läxsabbaten hos den lede i Blåkulla. Somliga häxor kommo 

* Se sid. 392. — ^ Härmed menas troligen en svampart, som av 
llmogen ännu kallas trollsmör. — ^ Lämpligt. 



372 TROLT.PACKOn OCH AVGTTDAUYRKAHE. 

ridande dit på en bock, en tjur eller hund, en get, ko eller 
annat djur men alltid bakfram, »med rumpan förut». 

En flicka från en Norrlandssocken, som år 167-1 berättade, 
att en trollpacka fört henne med sig till Blåkulla, ridande på 
en ko, utpekade den ladugård, ur vilken kreaturet blivit 
taget. Några goda män gingo då dit att bese djuret och funno 
kon »stående lös och så våt, som om hon nyligen hade varit 
ur vattnet uppdragen, medan alla de andra korna voro bundna, 
som ock denna ko förut varit haver» — allt detta enligt ve- 
derbörande prästmans berättelse. 

Det förekom även, att trollpackor redo människor, som 
då vaknade olustiga och rådbråkade av nattens ansträng- 
ningar. Icke ens vällärda och högt aktade män voro skyddade 
mot dessa trollpackors fräckhet, såsom man kan förstå av 
den berättelse, lektorn vid Härnösands läroverk Jacobus 
Eurenius nedskrivit. En dag år 1674, som var ett gruvligt 
trolldomsår, blev han oroad av en »svår fantasia», i det ho- 
nom tycktes, att han under sömnen blev tagen ur sin säng 
av en för trolldom beryktad kvinna i staden, förd ut genom 
ett hål, som trollpackan stack i väggen med en nål, och därpå, 
»bunden till händer och fötter», uppträdd på en stång. Se- 
dermera kände han, hur han fördes upp genom luften, och 
under hela färden tyckte han sig »hava en myckenhet av, 
råttor på armarna», vilka han dock småningom fann vara, i 
icke råttor, utan små barn. { 

Samma vanvördiga behandling råkade kapcllanen Hcndrik 
Myrander i Stockholm ut för. Även hans ärevördiga rygg 
påstods ha grenslats av en fördömd trollpacka på väg till 
gästabudet 1 Blåkulla. 

I häxans hem kunde ingen märka, att hon var ute på 
nattlig ritt. En känd trollpacka, som år 1619 avrättades i 
Konga härad i Småland, tillspordes, hur hon kunde för sin 
man dölja sin bortovaro. Det gick, förklarade hon, lätt nog: 
»hon tog sin särk och bläste'n fullan av väder och lade'n 
hos mannen och gjorde därav en sådan fullkommelig form 
och hamn, att om hennes man hade velat känt henne, skulkj 
han intet annat kunnat skön uppå,^ än att det hade varilj 
hon själv.» 



* Intet annat kunnat märka. 



DKT STORA TKOLLDOMSRASEIUETS TID. 373 

På vägen till Blåkulla brukade häxorna rasta på kyrktaken. 
Därvid passade de på att »skava klockorna», och den vigda 
metallen utkastade de sedan över någon sjö med den vackra 
(iiiskan: »Gud late min själ aldrig nånsin närmare komma till 
Ciiitl, än denne malmen kommer till klockan igenl» 

Var fanns nu den märkliga plats, som kallades Blåkulla? 
Namnet har varit föremål för många tydningsförsök av våra 
språkforskare. Nu tycks det emellertid vara utrett, att 
betydelsen är »det blå berget», varmed syftas på den färg- 
ton, som vilar över höga berg, sedda i fjärran. 

I bergen ansågos trollen bo — namnet Trollhättan, som 
iir känt ända sedan 1400-talets början, är ju ett talande 
exempel — , och till »bergen blå» förvisade man dem gärna i 
(If l)esvärjelser, varmed människorna åtminstone alltsedan 
(k' gamla babylonieruas tid sökt driva bort onda ande- 
makter, som plågade dem med sjukdomar och annat otyg. 
I en gammal besvärjelse från Hälsingland tilltalas den onde 
anden sålunda: »Jag skall stämma dig uti en sjö, där ingen 
ror, uti berg, där ingen bor, överst av blåkullen.» Troligen 
ii ro en del fula önskningar, sådana som »Dra åt Blåkulla!», 
n ^Icr av dylika gamla besvärjelseformulär. I flere nordiska 
folkvisor talas också om »berget blå» som trollens boning. 

I^n särskild anledning till att förlägga deras hemvist till 
höga berg låg däri, att dessa av ålder ansetts »spå väder» 
eller, som Urban Hiärne uttrycker sig, »ryka och damba mot 
illakt väder». Så anses vara förhållandet med Omberg 
i Östergötland, vilket tämligen säkert betyder odet ångande 
berget». Ännu framåt mitten av förra århundradet sade 
nian, att detta berg »ömmade», när det omgavs av dimmor 
och vattenångor. Anledningen till att det sålunda liksom 
rök ur bergen var enligt folkfantasin, att bergatrollen då 
bryggde eller kokade mat. 

Mest berömt bland väderspående berg var dock den märk- 
liga klippön Jungfrun, som i ensligt majestät höjer sig mitt 
i Kalmarsund. Sedan hedenhös var berget fruktat av sjö- 
män och fiskare, ty i dess djupa hålor och grottor bodde själ- 
vaste sjörået, som rådde över vindarna; ja ön med den dim- 
höljda hjässan uppfattades rentav som sjörået själv. Mången 
sjöman, som råkat ut för trollets vrede, hade där gått i kvav. 



374 TROLLPACKOR OCH AVGUDAD YRKARE. 

»Där hava många skepp blivit olyckeliga», heter det i en be- 
skrivning från 1700-talets mitt. Och det var för att hålla 
■.Ig väl med sjörået, som förbifarande seglare gåvo trollet 
det vackraste och finaste namn, de kunde hitta på, och in- 
ställsamt kallade det Jungfrun, vilket egentligen betyder 
»en ung högvälboren kvinna». 

Den, som förstod konsten att hålla sig väl med öns ande- 
makter, kunde emellertid ha åtskilligt trevligt där, enligt 
vad en svensk prästman berättade för en holländsk am- 
bassadör, som år 1615 seglade där förbi. Vår sagesman påstår, 
att så snart en sådan person, som förstår konsten att tas med 
andemakterna, kommer upp på klippön, »så synes honom 
uppå samma berg en mycket skön grön trädgård med alle- 
handa fruktträd, såsom äpplen, päron, körsbär, krikon, plom- 
mon etc, beväxt vara, vilka man utan fara plocka och äta 
må. Och länger fram gåendes, kommer man uti en mycket 
lustig grön dal, därest mitt uti ett blått silkestält oppslaget 
står, med guld utsirat och broderat, däruti många ganska 
sköna jungfruer med kostelige kläder sig uppehålla och för- 
lusta med allehanda förnöjeligheter, med dem man utan 
blygsel kärleks verk driva kan samt sig pläga och all vällust 
föröva utan att hava därav någon skada. Detta händer såväl 
om vintern som sommaren. Det händer ock ibland, att 
någre fiskare där omkring, som av denna handelen också veta, 
stundom gå dit sitt nöje att försöka och förlusta och kommai 
därifrån utan skada.» 

Ön Jungfrun hade emellertid också ett annat namn, som 
mycket användes av sjöfarande, och det var just Blåkulla, 
vilket även denna klippa fått efter sitt utseende på långt 
håll. Flere andra berg, som gåvo den från havet kom- 
mande seglaren den första landkänningen, buro samma 
namn. Så finns ett Blåkulla i Bohuslän, öster om Marstrand, 
»de sjöfarandom till stor efterrättelse», och Bleking har ock 
ett berg med namnet Blåkullcn, beläget nära Karlshamn. 

Sådana blå berg var det, som under häxtrons dagar utpe- 
kades såsom mötesplatser för troUpackorna, vilka då alll 
mer undanträngde trollen ur folktron. Och framför allt ble\ 
det mest ryktbara Blåkulla, ön Jungfrun i Kalmarsund, der 
plats, där man allmännast trodde att häxsabbaten firades 
Redan Olavus Magni förtäljer om denna ö: »På detta bert 



DET STORA TROLLDOMSRASERIETS TID. 375 

lära vissa tider av året nordiska häxor hålla möten för 
att pröva sina trollkonster och signericr.» Och prästen, 
som berättade sin goda skepparhistoria för den holländske 
diplomaten, menade, att »de ganska sköna jungfruer med 
kostelige kläder», som den lycklige sjömannen kunde träffa 
på ön, voro »trollkonor, som sig därsammastädcs uppchöllo». 



När häxorna kommit fram till Blåkulla, ställde de sitt for- 
don utanför mot väggen; och om detta utgjordes av ett djur, 
ställdes skjutshästen på huvudet, »så svettig som han var». 

Häxsabbaten börjar — så lärde man — med en vild, oan- 
ständig dans parvis. Rygg mot rygg med var sin djävul 
virvla häxorna runt under uppstämmande av hädiska och 
osedliga sånger. Den, som utför musiken, gör det med bak- 
delen, en kroppsdel, som för övrigt kommer till flitigare an- 
viindning i Blåkulla än annorstädes. Så berättades om en 
bagare i Stockholm, som beskylldes för att ha följt sin hustru 
dit, att han knådade deg med bemälta parti av sin lekamen. 

Slutligen övergår dansen i de vildaste orgier, vilka sluta 
med att satan famntager den ena efter den andra av häxorna, 
allt under det att de skrika av smärta, ty de förnimma idel 
phigor och isande kyla av beröringen med mörksens furste. 

Efter denna inledande akt vidtager en festmåltid. Alla 
rätterna smaka dock vämjeligt,och efter måltidens slut är man 
lika hungrig, som då man gick till bords. Enligt somliga upp- 
gifter serveras inget annat kött än av hästar och människor. 

Sedan får varje trollpacka inför satan redogöra för vad hon 
uträttat i hans tjänst. De, som varit riktigt duktiga i att 
skada sin nästa till hälsa och välstånd, få beröm, men för 
dem, som ej skott sig med tillbörlig flit och framgång, vankas 
prygel. Efter denna årsredogörelse med premier och straff 
genomgås en repetitionskurs i de förskräckligaste förban- 
nelser och förvrängningar av kyrkobönerna, särskilt Fader- 
vår. Häxorna få också lära sig, hur man lättast åstadkommer 
hagel och oväder, framkallar sjukdomar, gör män och kvinnor 
oförmögna till kroppslig sammanlevnad och ofruktsamma, 
huru man försänker människor i sömn eller dödar dem genom 
förgörning. 



376 TROLLPACKOR OCH AVGUDADYRKARE. 

De senaste forskningarna angående häxtron ha kunnat 
följa denna tillbaka ända till hednisk tid med dess tro på onda 
andeväsen och människor, som kunde skifta hamn. När 
sedan kristendomen segrade över hedendomen, var det i 
själva verket ett mindretal av folket, som verkligen ändrade 
livsåskådning — för den stora massan stannade det vid 
en del yttre bruk. Den gamla religionens föreställningar " 
levde alltjämt kvar, isynnerhet i avsides belägna bygder. 
Men eftersom hedendomen nu blivit förbjuden, förvandlades 
dess gudar till djävlar. En modern forskare på området 
anser sig t. ex. i Blåkullamötena med deras festmåltider, dans 
och sexuella utsvävningar återfinna den gamla oanständiga 
dyrkan av Frej, fruktbarhetens gud. 

En kvinna, som får barn med älvakungen, och >en drängs 
olovliga beblandelse med ett bergrå>. 

I folkfantasin förbands häxsabbaten med vidriga sexuella 
utsvävningar, vilka t. ex. i den franska staden Toulouse år 
1275 skulle ha resulterat i ett odjur med varghuvud och orm- 
stjärt. Denna tro har sin rot i urgamla hedniska föreställ- 
ningar om möjligheten av människors beblandelse med ande- 
väsen, sådana som trollen, skogsrået och sjöjungfrun, för- 
bindelser, som flere gånger blivit straffade med döden. 

En yttring av dylik vidskepelse sysselsatte Västra härads 
ting i Sävsjö i Småland anno 1656. Då framfördes inför rätten 
en piga, som bekände sig »hava haft lägersmål med Älven 
och avlat med honom 7 stycken barn». Älvakungen hade 
kommit till henne i skepnad av »en ung, utstofferad karl, 
i idel guld klädder. Och när födseln henne är påkommen, 
är denne Älven kommen till henne och haver tagit barnen 
sin kos.» En natt hade hon »varit med honom uti en kulle, som 
kallas Grönekulle, där de dansade, voro lustige och sungo». 

Flickans husbonde vittnade, att hon »ofta brukade falla 
omkull lika såsom hon besvimmade». Ibland var hon »så- 
som besatt, att tvenne karlar hava måst hålla henne». Hon 
skrek och ropade, att hon ville löpa till Grönekulle. Efter 
de föregivna barnsängarna hade hon varit mycket svag, 
»men att det skulle vara eflcr barnsbörd haver han intet 
kunnat förstå». 

Själv yttrade den stackars kvinnan inför rätten, att »delta 



DET STORA TBOLLDOMSRASER ir:TS TID. 377 

troll haver plågat henne tre gånger uti förlupne natt, begråter 
mycket detta umgänget, önskar det vore med en människa, 
så bleve det ände på, men nu säger hon sig aldrig bliva fri. 
iKan icke heller bevisas hava haft något umgänge med någor 
imansperson eller spord varit havande.» 

I Häradsrätten hänsköt saken till Göta hovrätt, som i 
,sin tur inhämtade utlåtande från domkapitlet i Växjö. De 
ihögvördiga fädernas yttrande om den stackars kvinnan är 
jför sin tid ovanligt milt och förståndigt. De funno, att 
'den onde »genom sine tjusningar och aperi bedragit henne 
jtill denna dårskap» och försatt henne i ett tillstånd av otill- 
,räknelighet. Därför måste man nu söka att rädda hennes 
själ genom att bedja för henne i församlingarna, »att Gud 
'ville henne ifrån sådant satans spökeri fria och frälsa och 
intet tillstädja honom den fattiga och eländiga människan 
vidare fresta och bedraga». 

Vilka åtgärder hovrätten sedan fann skäligt vidtaga, är 
ficke känt. 



Ett liknande fall kom före vid tinget i Vätle härad i 
Västergötland år 1691. Det rörde sig om »en drängs olov- 
liga beblandelse med ett bergrå». En dag året förut, 
när ärevördige kyrkoherden i Lundby om morgonen gick 
att inspektera sitt skördefolk, lade han märke till att en av 
jdrängarne »såg mäkta dåliger ut, blek, mager, och slarviger i 
ihuvudet». Kyrkoherden frågade en annan av skördefolket, 
[varpå det kunde bero, och fick veta, att det icke var rätt 
|Ställt med drängen, utan att han »esomoftast var bleven av 
jbergrået borttagen och vore hos henne några dagar tillika». 
1 Kyrkoherden slog sig då i samspråk med den unge man- 
Inen, som berättade, att »han med en vacker, frodig kvinns- 
'person, klädd i vitt, ofta haft att göra, när han bland 
bergen eller på marken gått vall med kreaturen». 

Kyrkoherden förehöll honom »denna grova djävulsgär- 
ningen, och vilken synd det vore». Sedan kyrkoherden 
under en veckas tid »mycket och vackert förmant honom, 
att han skulle sky de orterna, varest bergrået plägade 
möta honom», hade han lytt rådet och »gått mellan går- 
Idarna och inte vikit åt bergen, som ligga på båda sidor». 



378 TROLLPACKOR OCH AVGUDADYRKARE. 

På grund av det rykte, som gick om drängen, hade läns- 
mannen emellertid funnit det vara sin plikt att sätta honom 
i fängsligt förvar. 

Under rannsakningen berättade den häktade, hur berg- 
rået inlett bekantskapen med honom. Han hade en höstnatt 
gått vall med boskapen men mot aftonen tappat bort några 
getter, och trots allt sökande hade han icke kunnat finna 
dem. Uttröttad av kringströvandet, hade han till sist satt 
sig att sova i en stor ihålig ek. I närheten låg »ett grymt 
och fasligt berg, Rambergs flåg kallat», och en stor furu- och 
granskog, där rövare hållit till i forna dagar. När han mitt 
i natten vaknade, stod en kvinnsperson hos honom och sporde, 
varför han satt där. Han berättade då, att han tappat bort 
några getter och icke tordes gå hem, förrän han funnit dem. 
Härpå svarade den okända kvinnan, att hon skulle i morgon 
skaffa igen hans getter, blott han nu ville gå med henne 
hem. 

Det hade drängen ingenting emot, och så följde han med 
henne till Rambergs flåg. De gingo in genom en dörr, tyckte 
han, och kommo in i en ljus sal, där vid pass tjugu personer 
voro samlade. Alla voro de grant klädda, och hans ledsa- 
gerskas kläder »gnistrade, som hade de varit av rubin». 

Kvinnan undfägnade honom med kostlig spis och dryck 
samt böd honom sedan gå och lägga sig i en säng, vilket han 
ock gjorde. Efter en stund kom hon själv och »lade sig i bara 
särken hos honom, tagandes honom i famnen ocli kyssandes 
honom ofta». Vad som sedan följde, förstås av sig själv. 

Det är just ingen svår konst att förklara drömmens hän- 
delser — ty att det var i en dröm, som ynglingen genomlevde 
dem, är alldeles påtagligt. När den stackars vallpojken, ut- 
svulten och förbi, satte sig att sova i den ihåliga eken, visste 
han nog om »det grymma och fasliga berg», som låg i närheten 
men alla andra intryck förbleknade inför den önskan, son 
fullständigt behärskade honom, då han insomnade: »Måtti 
jag få igen getternal» Och som så ofta händer, blev denn; 
hans käraste önskan uppfylld i drömmen. Så domnar all or( 
och ängslan bort: i morgon skall han återfå de bortsjirungn; 
djuren. Sedan faller den ena önskegåvan efter den andra 
den fattige vallpojkens famn: först får han hunger och törs 



DET STORA TROLLDOMSRASEUIETS TID. 379 

lillfredsställda, och sist kommer turen till den manbara ål- 
derns trånande längtan, som skymtat bakom hungern, redan 
innan denna var stillad. 

I ett tillstånd av överretning genomlever han sedan gång 
efter annan i inbillningens värld vad en karg verklighet för- 
menat honom, men straffet för hans fantasinjutningar lär 
ha kommit i form av dödsdom. 

Dyrt synes alltså vår svenske Tannhäuser ha fått plikta 
fiir glädjen i Venusberget. 



Kontrakt med >fanen>. 

Att man kunde förskriva sig till mörksens furste, det var 
länge en fast rotad övertygelse. Ett märkligt exempel på 
hur säker man var på den saken, är vad som hände sig med 
en dansk baron von Lutzow. Han hade som krigsfånge förts 
till Stockholm år 1710. Där råkade han ihop med fänrik von 
Fischbach, en illa beryktad individ. Smått hade Lutzow 
om medlen, och fordringsägarne ansatte honom väldeliga. 
Da lekte honom i hågen »några skrifter om fransoska böcker, 

I som han i P.rabant läsit», och som handlade om hur en fattig 
stackare kunde komma till stor makt och härlighet genom att 

I förskriva sig åt mörksens furste. 

[ Efter samråd med sin nyförvärvade kamrat inköper han 
torsdagen före midsommardagen anno 1711 en svart kyck- 

I ling; och när dagen svalkas, går han tillsammans med 

j Fischbach och »en för detta herrekock, benämnd Anders 
i •• 
Ohrn», till Kristineberg på Kungsholmen. Vid midnattstiden 

I få fänriken och herrekocken gå avsides, medan Lutzow 

beger sig till en korsväg, tar fram sin svarta kyckling, skär 

halsen av den och skriver med dess blod »en liten sedel», vari 

han försvär sig åt saian. I detsamma uppstår »ett starkt 

väder» och höres »dån, skri och gny med de orden 'Kom, kom, 

Ru är tid!'». 

Både kontraktet och offerdjuret gräver Lutzow ned under 
en sten vid skiljovägen. Men med hjärtat i halsgropen vandra 
de tre stallbröderna tillbaka hem. 

Liitzow har uppenbarligen ångrat sig strax efteråt, ty dagen 
därpå går han ut till korsvägen och river sönder kontraktet 



? > 




W^'. 









Djihnihhild. 
Vx >Diävulsbibeln>, en Kungl. bibliotekel i Stockholm tillhörig l.i 



DF.T STORA TROLLDOMSRASERIETS TID. 381 

nod satan. Men på midsommardagen får Fischbach honom 
it er att göra sällskap till Kristineberg, och då har han med 
ug ett kontrakt, underskrivet med hans eget blod. Fänriken 
lade emellertid ej väl lämnat Liitzow ensam, förrän modet 
,iter svek baronen. I stället för att gräva ned det nya kon- 
traktet rev han sönder även detta, och utan att nämna något 
■ör kamraten kastade han vid sin hemkomst lapparna i spisen. 

Fänriken snokade emellertid reda på dem, och när han 
senare på året rannsakades för mord på en annan vän, en 
ryttmästare, passade han på — antagligen i tanke att där- 
igenom komma undan med ett lindrigare straff för sitt brott 
— att omtala, hurusom Liitzow förskrivit sig till djävulen i 
åkt och mening att skaffa sig penningar. 

Nu blev det husundersökning hos baronen, och bakom en 
tapet fann man, efter Fischbachs anvisning, det sönderrivna 
kontraktet — där hade den falske vännen stoppat in det, 
Liitzow själv ovetande. Ur »Stockholms norre förstads 
kämnersrätts» handlingar inhämta vi rörande förskrivningens 
innehåll, att Liitzow lovat att efter 40 år med både kropp 
och själ tillhöra »den store viirldens Gud och helveteskonungen 
Lucifer» på följande villkor: 

l:o. »Att satan må låta honom få en Spiritum familia- 
rem, som vet alla hans tankar och gör allt det han hava vill 
samt är alltid färdig till hans tjänst, när han honom påkallar. 

2:o. Att bemälte Spiritus familiaris honom skall tillbringa^ 
alla nätter emellan torsdagen och fredagen, klockan 1 eller 2, 
ettusende dukater uti bästa slags guld. 

3:o. Att han skulle skaffa honom gunst och ynnest hos alla 
människor, så att han bleve älslcad av var och en, isynnerhet 
av dess konung, på det han måtte komma till stor heder och 
värdighet, jämväl ock att vad han begärar av sin konung 
aldrig skulle bliva honom avslaget utan alltid hört, och att 
han dessutom skulle bliva högt aktad av alla regerande herrar, 
prinsar och generaler. 

4:o. Att han skulle förskaffa honom styrka och krafter 
som en oxe och häst, samt att hans företagande måtte väl 
gå och vinna framgång, det må vara uti partier,^ actioner,"^ 
duell eller andra beställningar. 



Tillfura. — ^ Småstrider. — ^ Fältslag. 



382 TROLLPACKOR OCH AVGUDADYRKARE. 

5:o. Att den onde anden skulle förskaffa honom tillgång 
hos fruntimmer, det må vara prinsessor, fröknar, baronessor, 
och att han måtte vara nog älskad av dem, på det han må 
hava sin lust och förnöjelse med dem. 

6:0. Att han skulle bliva lyckelig uti allehanda slags spel, 
av vad namn de vara må.» 

Till straff för vad Liitzow sålunda låtit komma sig till last 
blev han dömd till livets förlust, ett straff, som dock på 
grund av de dåtida politiska förhållandena mildrades till 
långvarigt fängelse. 



Det finns från vår stormaktstid gott om exempel på hur 
fullt och fast övertygad man var om djävulens makt att 
hjälpa dem, som förskrevo sig åt honom. 

Ett sådant fall behandlades år 1661 inför de akademiska 
myndigheterna i Åbo. Den anklagade var en ung finsk stu- 
dent vid namn Eolenius, och de misstänkta omständigheter, 
som framdrogos mot honom, voro av följande trovärdiga slag: 

Ynglingen, som förut »föga eller intet kunnat, hade på en 
liten tid förkovrat sig så, att han övergått både lärare och 
lärjungar, först i latinska språket och sedan i orientaliska 
språken». Han påstods ha »på en torsdagskväll begynt stu- 
dium av hebreiska och grekiska språken», och när han första 
gången tog pennan i handen för att skriva syriska, »gjort det 
så artigt, som det någonsin blivit tryckt». Och ej nog därmed: 
»en annan studiosus, som hos honom sökt att genom hemlig- 
hetsfulla konster bliva lärd och varken förut eller sedan sär- 
deles latin kunde, hade skrivit tvenne latinska brev, som 
intet fel hade». 

Den anklagade räddades endast genom generalguvernören 
Per Brahes upplysta ingripande från dödsstraff. 

I ett liknande fall, där försvärjelse bevisligen förekommit, 
är huvudpersonen en 15-årig studerande vid Uppsala univer- 
sitet vid nanm Daniel Salthenius, och det en prästson till, 
fastän det måste framhållas, att fadren gjort sig illa beryktad 
för »sin ondska ocli sitt elaka uppförande». Vår Daniel, som 



DET STORA TROLLDOMSRASERIETS TID. 383 

år 1712 vid nio års ålder inslcrevs vid universitet, gjorde sig 
känd som »en av de lvvicl<aste ynglingar», som där vistades. 
Särskilt visade han »en ogemen styrka» i teologi och hebreiska. 
1 Sex år därefter hade han emellertid hittat på att »på en 
gammal ek å Vivelsta ägor fästa en förskrivning till den orene 
anden djävulen, som han skrivit, dels med blod utur sitt 
finger, dels med rött bläck eller cinnober». 
i Av häradsrätt och konsistorium blev den stackars gossen 
i enlighet med gällande förordning om eder och sabbatsbrott 
dömd att mista livet, men i anseende till sin minderårighet 
benådades han med fängelse. Efter uttjänt straff kom han 
över till Tyskland, där hans begåvning åter kom till sin rätt, 
och omsider finna vi honom som välbeställd professor i 
Königsbcrg. 

Som exempel på ett något enklare kontrakt med »fånen» 
kan tjäna följande, som av en grenadjär i Stockholm en juni- 
natt anno 1716 instoppades i »nyckelhålet till St. Jacobi västra 
kyrkoport», naturligtvis med den påföljd, att han dömdes 
till döden. Värdepapperet har följande formulering: 
j »Jag skriver mig med namn Daniel Nilsson åt dig Fahnen, 
låna mig så många pangar, som jag vill ha, så sätter jag dig 
min kropp och själ i pant tills jag betalar dig, och detta 
skrifver jag den 11 juni efter middagen klockan 5 torsdags 
afton, jag vill att du möter mig klockan 8 och 2 kvart till 9; 
Ijag törs icke vänta. 
1 Daniel Nilsson.» 

Ännu så pass långt fram i tiden som år 1791 kan tidningen 
Stockholmsposten berätta om två med blod gjorda förskriv- 
ningar till satan, vilka man funnit i nyckelhålet till en av 
huvudstadens kyrkdörrar. De voro författade av tvenne 
kvinnor, vilka redaktionen dock, i förhoppning om deras 
ånger och bättring, lovar att ej namngiva. 

I den ena av förskrivningarna läses: »Om jag innan morgon 
bittida har ett hundra tusen i min stora kjortelsäck, får du, 
Satan, taga mig levande om tjugo år.» 

Den andra sedeln har följande lydelse: »Jag giver dig, Satan, 
tillstånd att taga det första barn, jag föder till världen, när 
det blir tjuguett år, om du, Satan, lagar på något sätt, att 



384 TROLLPACKOR OCH AVGUDADYRKARE. 

jag har en lilen papperslapp i min ena stora kjortelsäck med 
de 5 nummer, som kommer ut den första dragningen, som blir 
på Nummerlotteriet; och om det är möjligt, att du, Satan, 
kan laga så, att jag inom 3 månader är gift med ** samt inom 
3 månader engagerad vid Dramatiska teatern, så får du mitt 
andra barn, då det blir 17 år.» 



Trots all djävulens slughet, där han gick omkring på jakt 
efter människosjälar, lyckades en redlig svensk danneman 
på gamle kung Göstas tid sätta ett skott i den fulingen, 
så att han damp. Glädjen över den lyckade jakten blev e- 
mellertid alltför kort — som alla jordiska fröjder. Historien 
är god och lyder sålunda. 

»En tid hände sig, att en markatt eller apinja^ slapp lös 
med en kedja och kom avsides i bygden till en bondby och 
in på ett tak och koxade- ned genom vindögat. När bonden 
fick det se, och hustrun, sade han, att det var visserligen fånen. 
Och huru apan stod och omakade sig åter och fram och ville 
neder till folket, slapp kedjan ned för fönstret — ty han hade 
hört, att djävulen skulle vara bunden till en tid och nu skulle 
vara sluppen. Därför steg han till sitt koger och stålbåga 
och sköt markattan igenom, så att hon föll vid golvet. När 
han såg det var så snart gjort, föllo de båda å knä och tackade 
Gud så innerliga, att fånen var nu död, och att han skulle 
nu aldrig mera göra dem någon vånda. 

Bonden tog apinjan och lade i en långsäck och gick till 
konung Gustav och sade: 'Nådige konung, jag haver skjutit 
ihjäl fånen; aldrig skall han göra oss något bong, Gud have 
lov så visst.'" När konungen hörde det, höll han så sällsynt 
och bad låta se'n. 

Bonden drog stram kedjan, slamrade i säcken. När apan 
framkom, sade konungen: 'Du haver skjutit fånen; du skall 
få fånen.' Och lät sätta den förtvivlade boven i kistan. 
'Haver icke du skjutit min goda apinja ilijäll' 



' Aphona. — ^ Tittade. 



DET STORA TROLLDOMSRASEUIETS Tin. 385 

Och lät konungen allenast skrämma'n därmed alt han lät 
ätta'n i kistan. Och gjorde sig alltid där löje utav.» 



»På bålet med trollpackan!> 

Den kvinna, som hlivit utpekad som trollpacka, var i och 
lud detsamma så gott som prisgiven åt döden enligt orden 

andra Mosebok: »En trollkvinna skall du icke låta leva.» 

Den tiden gick det lika ledigt att prata bort sin nästas liv 
om i våra dagar att prata bort hennes goda namn och rykte. 

Ingen, varken rik eller fattig, ung eller gammal, skön eller 
ul, gick säker för att bli utpekad som häxa. Ända sedan 
nedeltiden hade andliga och världsliga myndigheter förenat 
ina krafter för att driva den lede ur sådana »besatta» män- 
liskor. De arma kvinnor, som anklagades för häxeri, tvinga- 
Ics först med de gräsligaste pinoredskap att bekänna och 
jnuules därefter på bål, varefter askan ströddes för vinden. 

Allteftersom den ena bekännelsen på den andra kom fram, 
)1( v övertygelsen om häxornas makt allt fastare; och till 
slut trodde många av »häxorna» själva, att det var sant, som 
ie anklagades för. 

Lyckades man ej med tortyr frampressa några bekännelser, 
invände man på sina ställen det s. k. v att u pro vet, som 
grundade sig på den föreställningen, att »vattnet icke ville 
behålla» den, som var oren och hemfallen åt satan. Om där- 
för den anklagade kvinnan flöt, då man kastade henne, bun- 
den till händer och fötter, i en flod eller å, så var därmed be- 
visat, att hon var häxa. Från trolldomsprocesser i Bohuslän 
finnes gång efter annan antecknat om den misstänkta: »Haver 
under provet flutit som en gås» el. dyl. Och från en troll- 
domsrannsakning i Konga härad i Småland 1618 innehåller 
protokollet följande mycket trovärdiga berättelse om vattu- 
prov med en »trollkona»: 

»Sedan hon kom på vattnet, flöt hon lättare än någon gås, 
så att mästermannen henne två gånger nedstoppade och hon 
genast med hast uppflöt och låg på vattnet som ett torrt trä, 
det häradsnämnden och över hundrade människor åsågo; 
och hon fick intet vatten i mun, näsa och öron såsom andra 

2b—222S2ti. Grimberg, Svenska folkets underbara öden. IV. 



386 TKOLLPACKOR OCII AVGUDADYRKARE. 

människor och kunde näppeligen bliva våt, ulan när hon 
kom ujjp, stod hon lika frisk och var genast torr.» 

Därest vattuprovet slvulle utfalla till den anklagades för- 
del, så fanns ytterligare ett prov, på vilket hon svår- 
ligen kunde undgå att bli fälld. Man avklädde den stackars 
kvinnan naken och letade över hela hennes kropp efter det 
s. k. djävulsmärket. Enligt uttalande av en sakkunnig, 
nämligen självaste bödeln i Jönköping, vid rannsakning med 
den förut nämnda kvinnan från Konga härad, skulle tecknet 
i fråga utgöras av »ett märke ovanför hjärtat, antingen på 
bröstet, under armarna eller på härerna,^ som Satan skulle 
suga bloden av henne». Och mycket riktigt: när kvinnan 
i fråga inför rätten avkläddes och undersöktes, fanns också 
märket mellan hennes skuldror. Den allmänt gängse upp- 
fattningen av djävulsmärket var emellertid, att det bestod 
av ett fingeravtryck, som satan gjort på kvinnans kropp till 
tecken, att hon ingått förbund med honom. Det behövdes 
knappt mer än en så pass stor fläck som ett knappnålshuvud, 
för att saken skulle anses bevisad. Och vilka avskyvärda 
orgier dessa undersökningar skulle ge anledning till, låter 
lätt tänka sig, då fångvaktare och bödlar därvid kunde 
opåtalt tillfredsställa sina djuriska lustar. i 

Ett riktigt betecknande exempel på hur hjälplöst de an-j 
klagade voro prisgivna åt sina domares godtyckliga förtolk-i 
ningar av de mest påtagliga bevis på deras oskuld är följande,; 
som hände på en plats i Tyskland. Några kvinnor anklaga- i 
des för att ha på kyrkogården grävt upp ett nyss avlidet' 
barns kropp och kokat trolldomssalva därav. Genom tortyr 
tvingades de att taga på sig brottet. Men då en man, som 
var gift med en av kvinnorna, lät öppna graven i närvaro 
av flere vittnen, däribland stadens prästerskap, fann man 
liket oskadat i kistan. Man skulle då tänka sig, att de stac- 
kars kvinnornas oskuld därmed ansågs bevisad; men deras: 
domare resonerade annorlunda: han förklarade, att det upp- i 
grävda barnliket var bara ett djävulens bländverk, ty vad; 
kvinnorna själva tillstått måste gälla för mera som vittnes- > 
börd. Rättegången slutade också med, att de brändes; 
på bål. i 



Skuldrorna. 



DET STORA TROLLDOMSR.\SERIHTS TID. 



387 



Nar en, som blev anklagad för trolldom, visade sig ängslig 
för rätta, betraktades det som bevis på att hon hade dåligt 




Häxor. 
Träsnitt från 1500-talet. 



imvete. Uppträdde hon däremot frimodigt, så var det djä- 
:ulcn, som förhärdat och förstockat den syndcrskan. Brukade 
1 misstänkt kvinna vara vid gott humör, så var det bara 
:lä(ljc över att hon hade den ondes hjälp att lita till. Om 



388 TROI.I.PACKOR OCH AVGUD ADYRKARE. 

hon däremot var en tungsint natur, var det ett tecken till 
sorg över, att hon genom förbund med satan förspillt sin 
eviga salighet. 

Det ville icke mycket till för att fä ett häxbål tänt. Aldrig 
ha väl sladder och småsinne firat sådana triumfer som under 
häxprocessernas tid. Avundsjuka, hat och hämndlust ha 
aldrig varit så lätta att få tillfredsställda, som genom att 
anklaga föremålet för trolldom. Och gamla och unga väl- 
lustingar ha mer än en gång fått en vacker kvinna i sitt våld 
genom hotelser att ange henne som häxa, därest hon icke 
ville prisge sig åt deras lustar. 

Gräsliga voro de scener, som utspelades på avrättsplat- 
serna. Men ingen hade något förbarmande med de arma 
offren. Det var ju bara till välsignelse, att man oskadliggjorde 
sådana satans redskap, som med en enda hatfull blick eller 
ett ord kunde bringa fördärv över sina medmänniskor. 

Som en smitta spred sig tron på häxeri till alla länder och 
skall ha kostat flere millioner människoliv. 



De första trolldomsprocesserna i vårt land. ! 

i 
Ända sedan våra landskapslagars tid var trolldom belagdi 
med dödsstraff. Trollkarlar skulle steglas och trollkonor 
brännas. Även i 1734 års lag stadgas dödsstraff för bevisligj 
trolldom, varmed annan person skadats till kropp eller egen-| 
dom. »Får någon död därav», heter det, »då skall man steglasj 
och kona halshuggas och å båle brännas.» Det var lag ändai 
till år 1864, då vår nu gällande strafflag tillkom med följandcj 
straff för trolldom: »Far någon med spådom, signeri elleri 
annan vidskepelse att därmed bcdriigeri öva eller vinning|t 
sig förskaffa, straffes med böter eller fängelse i högst ett år.sjj 
Landskapet Dalarne synes tidigt ha varit tillhåll för troll-|i 
packor. Gustav Vr.sa utfärdade år 1551 ett brev till läns- 
männen i Västerdalarne, vari han säger sig ha förnunnnit 
att i denna landsända funuos »någre trollkvinnor, som mec| 
allehanda vidskepelse umgå, därigenom de mycket ont åstad 
komma, dragandes den cnfaldelige allmoge med deras troll- 
dom både ifrån Gud och allt det kristeligit är». »Sådan otill- 
börlighct» finge icke tillåtas, »utan», heter det, »var I vctc 



DET STORA TROLLDOMSRASERIETS TID. 389 

il;mu man eller kvinna, som trolldom eller signelse bruka 
Uiuar, då skolen I sådane sällskap antasta och dem välför- 
:ir:Hle till Vår troman biskop Henrik komma låta.» 

] i'Msop Henrik, som var styresman över Västerås stift och 
^ilf konungens synnerliga förtroende, fick samtidigt en an- 
aning att befordra trollpackorna till vederbörlig näpst. 
:iii borde, skriver konungen, »hava det sällskap hit ut till 
SS. att Vi måtte få höra, vad de föra uti sin sköld». 

1 1571 års kyrkoordning åläggas biskoparne särskilt att 
Ml uppsikt med den, som »bedriver trolldom, svartkonst, 
>vi in eller andra sådana djävulshandlingar». Och på 1572 

s kyrkomöte i Uppsala beslöts, att »alle lövjekäringar och 
'\ i (gubbar» skulle ur församlingens gemenskap uteslutas. 
\'av de ock dö, skola de bortkastas uti dy och kärr och icke 
on^na till de kristnes lägerstäder.» 

liolldom är i den tidens handlingar ett ofta förekommande 
vn\[. Vid mäster Abrahams räfst år 1596 kommo åtskilliga 
il! i dagen. ^ En kvinna från Visingsö hade fått rykte om 
i; som trollpacka blott därför att hon uppträdde med en 
jiokot katta och ett band om halsen med tre knutar». I 
en l)rokota kattans skepnad uppenbarade sig naturligtvis 
en lede själv. 

lin annan kvinna, som var instämd under ärkebiskopens 
it-!, redogjorde för sina möten med sin herre och mästare, 
)in hon brukade träffa vid en å i Västergötland. Dit »kommer 
an i mannaliknelse och lovar henne många rikedomar och 
tu (let i världen är. Satanas förer henne själv över sjön — 
;u!!ilom seglar han, stundom ror han. Han haver vad kläder 
an vill uppå sig och säger, han vill hava själen, och skall 
011 intet fara illa.» Hon hade också tagit honom i handen 
cli legat hos honom; »och är han kaller som ett järn». Första 
aiiaen han kom till henne var en torsdagskväll, då han frå- 
11 1 ' henne, om hon ville tjäna honom, så skulle hon få se 
111, som är till i världen. Hon gick in därpå. Vid detta till- 
ilU kom han »som en jåmfru och kallade sig jåmfru Brita». 
ai månad därefter uppenbarade han sig som en köpman, 
ch för sin fattigdoms skull lovade hon honom sin tjänst. 

I ran samma år förmäler Stockholms rådstuvuprotokoll, 

1 Bd TI: 131. 



390 TROLLPACKOR OCH AVGUDADYRKAR E. 

att »för rätten kom en gammal dral^ant, vilken var sjukor 
och så döver, att ingen människa så hårt ropa kunde, att 
han det höra kan. Han klagade till en gammal käring, Marieth 
finske benämnd, att hon hade honom med trolldom så för- 
gjort, att han hörer inte annat än som en stor hop klockor 
och paddor alltid ropa och skria i hans öron, såsom de pläga 
ropa och låta i vattupussarne om våren. Till vilket den 
Marieth nekade, att hon hade honom sådant oppåkommit; 
och hon hade aldrig lärt sådan trolldom.» 

Vid samma tid blev i Östergötland en trollpacka anklagad! 
för att genom förgörning ha vållat den sjuklighet och melan- 
koli, som förmörkade tillvaron för hertig Johan och hans 
gemål på Stegeborgs slott. ^ Angivare var hertigens hovpre- 
dikant, och han fick kvinnan dömd att levande brännas. I 
Bålet uppfördes vid Ramshäll nära Söderköping. Då hon nul 
skulle kastas in i elden, bad hon hovpredikanten följa henne' 
till bålet för att mottaga hennes bekännelse. Det gjorde han,: 
men i detsamma fattade kvinnan tag i hans kaftan för att 
rycka honom med sig på bålet; och endast genom att bödeln 
fick fatt i hans kappa, slapp prästen att göra trollpackan 
sällskap i den kvalfulla död, han själv vållat henne. 

År 1618 brändes, enligt anteckning av den nämnde hov- 
predikantens broder, som också var prästman i Östergötland,! 
»två ålderstigna kvinnor i Östergötland emellan Vika på en* 
ort, kallad Skogsby vad, vilka all sin livstid allt från barn- 
domen trolldom brukat hade». Ännu i dödsstunden sattet 
de sitt hopp till satan, och då ett stort moln just i detsannna^ 
uppsteg på himmelen, utropade de: »Nu kommer Gethus»,j 
vilket var det namn, de hade på sin herre och mästare. »Dänj 
lät ock djävulen se sin makt i vädret, att han uppväckte ett| 
sådant gräsligt mörker och moln med regn, som syntes nästanj! 
över hela Östergötland, för vilket ock många människorj] 
storligen förskräcktes.» 'i 

Samma år rannsakades och avrättades i mörkaste Små-ji 
land den förut nämnda trollkvinnan från Konga härad. Honj' 
bekände, att hon en gång varit i Blåkulla och ridit dit på en.' 
kalv. Där hade hon träffat sin mästare, »ganska stor ocli 
svart, havandes horn i huvudet och långa vassa klogar p; 

■ Bd II; 538. 



DET STORA TROLLDOMSRASERIETS TID. 391 

änderna». Satan »satt i högsätet och den förnämsta troll- 
vinnan hos honom, och sedan en puke^ och en trollkvinna, 
medan det räck,- famntogos, kysstes och var tog sin sär'^ och 
cilrevo deras handel med». 

Ar 1633 rannsakades vid tinget i Karlskoga i Värmland 
veiine kvinnor, som förut dömts för hor och tjuvnad och nu 
•eskylldes för trolldom. Den ena av dem, hustru Marit från 
)line härad i Värmland, bekände, att på den tid, då hon 
lodtle i Vase härad, kom en gång en lapp resande från Norge 
ch fick husrum hos henne över natten. Hon passade då på 
jich frågade lappen, »om han icke visste någon råd eller bot 
jill hennes värk, som hon i 9 år haver haft över bröstet och 
bölerne'^ så häftigt, att hon intet haver tålt några kläder 
pmma vid sin kropp». Mannen hade då svarat: »Den plåga 
[»ch vedermöda, du dragés med, den haver ditt syskonbarn 
riustru Marit i Karlsudde satt uppå dig och där bredevid 
^jort, att du intet kan få barn med din man. Men om du vill, 
ilå vill jag väl bota dig och där bredevid lära, huru du skall 
^unna göra henne så gott igen.» Det hade kvinnan ingenting 
jjmot, och så »haver han gjort för henne en båge och krökt 
atav vide och därhos lärt henne en bön: och när hon samma 
Dön ville läsa och därefter skjuta, då skulle det onda, hon 
|/ille sätta anten på människor, djur, fänad, skog eller mark, 
^trax drabba och hava fortgång». 

Sin konst hade hon emellertid inte brukat på någon annan 
n »en bonde, Jöns Jespersson i Bäckäng, och hans hustru 
Samt Jost Larsson, en fänrik över Värmlands rytteri, och 
lans hustru, vilka hon haver skjutit en häftig trånsjuka på, 
LÖr det han en gång hade slagit hennes syster». Av denna 
sjuka »haver fänriken och hans hust''u så tvingats och trånat, 
itt på dem intet haver till seendes varit än bara hud och ben, 
ntill dess hon dem igen botat hade». 

Den andra anklagade, pigan Cecilia, bekände, »att för 3 år 
sedan, den tid hon låg sjuk uti en bod hemma när sin moder, 
lå hade sent om aftonen en kommit in till henne, svarter och 
ånger, och henne tillfrågat, om hon icke ville tjäna honom». 
Det hade hon i förstone sagt nej till men slutligen givit efter 



^ Smådjävul. — ^ Så länge festen varade. — * Särskilt. — 
Skuldrorna. 



392 TROLLPACKOR OCH AVGUDADYRKARE. 

för hans enträgenhet. Då »haver han blast henne i munnen 
oeh bitit på vänstra skuldran, etter vilket ännu ett ärr synes 
så stort som en nagel, däruti hon ingen känsel haver; men 
inga konster anten till ett eller annat säger hon sig av honom 
lärt hava. Mer kunde man intet komma henne till att be- 
känna, ehuru man sig därom vinnlade och beflitade.» 

Tingsprotokollet lämnar oss ingen upplysning om hur det 
gick med de bägge kvinnorna, men möjligheten för dem att 
komma undan med livet var givetvis så gott som ingen. 

* 

Ännu var emellertid inte det stora trolldomsraseriets tid 
kommen. Det är först på 1660-talet, som farsoten riktigt 
bryter ut. -På Åland tycks den ha börjat år 1666; men vida 
större betydelse fingo de häxprocesser, som två år senare 
låta tala om sig i Dalarne, efter allt att döma oberoende av 
företeelserna på Åland. 

Trolldoinsraseriet i Dalarne 

tycks ha börjat i Älvdalen, där på våren 1668 tal började 
gå om »en jänta», som övade trolldom. Först tog kyrkoherden 
saken om hand, och sedan ingrep länsmannen och anställde , 
förhör med flickan. Hon bekände då, såsom länsmannen 
inberättar till fogden över Österdalarne, »mycket ynkeligen, 
så att håren resas på huvudet», att hon varit i Blåkulla och I 
dit fört med sig många både från hemsocknen och från Här- 
jedalen, »ja jämväl ock små lindebarn». 

Detta var dock endast början. »Den förskräckeliga troll- 
domshandelen» grep snart omkring sig. Det hjälpte icke, att 
kronobetjäningen slog den ena efter den andra av »trollpacket» j 
i bojor och handklovar och satte dem i »sockenkistan»^ under i 
»stark vakt». Fogden över Österdalarne berättar till lands- !; 
hövding Duwall, att »likväl fara de bort till Blåkulla på kyr- 1 
koherdens kor, fördärva länsmans och annat gott folks bo- 
skap; och ingen vet, när de fara bort, eller när de komma igen, 
utan de sätta getter, sopekvastar och annat, vad de vilja, 
i sitt ställe i deras hamn».'-^ 



' F.ockenhäktel. — * I Irollpacknns mänskliga skeiinnd. 



DET STORA TROLLDOMSRASERIETS TID. 393 

r.revskvivaren ullnlar också sin ängslan för »att om Höga 
)\iTheten icke snarL tager uti med skarpa handen, varder 
iud tvivclsutan hela landet straffandes». 

Landshövdingen fann sig då föranlåten att förordna om 
xlra ting i Älvdalen, Det hölls också under hösten 1668, 
(Il handlingarna insändes i vederbörlig ordning till Svea 
o \ rätt för att där undergå slutlig prövning. 

])e värsta ogärningar, som i dem tillvitades trollpackorna, 
nio, att de togo små barn om natten ur deras sängar och 
)r.le dem bort genom luften till Blåkulla. Satan lämnade 
'111 nämligen ingen rast eller ro, med mindre de ideligen 
iidc »små enfaldige barn» till honom. Han »piskade och 
hiLiade dem att skaffa barn», och somliga trollpackor kunde 
ömma till honom med ända till 15, 16 stycken. Då fingo 
f små inte plats på packans »skjutshäst», utan hon satte 
11 läng stång 1 ändan på kon eller geten, som hon red på. 
)eii smorde hon, och så bar det i väg: käringen på geten och 
»arnen på stången. 

Vid en av trolldomsrannsakningarna i Dalarna berättades, 
tt satan givit trollpackorna »jämte hornet en nål vilken, då 
e sätta den i väggen, öppnar hon sig, att man med häst 
ch vagn kan igenom fara, där så behöves. Trollpackan 
ppväcker barnen gemenligen med desse orden: 'Kom nu, 
jävuls barn, och följ mig till gästabud.' Barnen, vid ett 
ådant tilltal, kunna varken neka eller om hjälp ropa utan 
låste följa med, nu nakne, nu i skjortan, nu klädde.» Därpå 
ätter packan sig själv och de små upp på sin skjutshäst, 
ch så ropar hon: »Vi rida upp och så neder ända åt fanders!» 
Jnder vägen väntar hon på sina kamrater »på den eller den 
;yrkan, till dess flera samkas, då den ena ofta för den andra 
kräpper av den stora barnehopen, hon haver». Där uppe 
»å kyrktaket eller tornet kunde man då få se barnen sitta; 
ch syntes de »små som kajor». Medan man rastade, passade 
n del trollpackor på att »skava klockorna». 

Vid ankomsten till Blåkulla, vilket här i allmänhet beskri- 
es såsom en stor rödmålad bondgård, går trollpackan fram 
ill satan och hälsar honom. Han skildras än som en svart, 
aden och ful figur, som ligger under bordet, »helt förskräcke- 
ig», än som en välmående patron, »sittande i högsätet mäkta 
nsenlig». Berättelserna om hans utseende växla för övrigt 



394 TROLLPAGKOR OCH AVGUDADYRKAUE. 

med socknarna och landskapen. I Älvdalen beskrives han 
som klädd i »en grå jacka, röda byxor och blå strumpor, 
havandes rött skägg och en hög hatt med många brokota 
band omkring, så ock långa band på byxorne. Uti Mora», 
heter det i rannsakningsprotokollcn, »hava de sett Satan som 
en allvarsam man med svarta kläder.» I Värmland beskrevs 
han något mindre tilldragande. Här tedde han sig som »en 
gammal man, ungefär 50 år, klädd i svarta kläder, med eget 
hår och långt skägg, luden om händerna och klor uppå, ett 
horn i skallen och ett på vardera knä't». 

»För honom gör trollpackan knäfall, åtminstone niger, 
kallandes honom Herre, Storfurste, Gud etc, kyssandes 
honom än på munnen, än bak i rumpan.» Varje trollpacka 
föreställer nu de barn, hon fört med sig, för den ledc. »När 
hon barnet framhäver till Satan, niger hon eller faller på knä, 
så ock barnet. Så säger hon till Satan: 'Sen I, Stor-Far, vilket 
vackert djävulsbarn jag nu med mig haver! Jag beder, I 
vele det märka åt mig.' Då frågar Satan det föreställte barnet 
till, om det vill tjäna honom, därpå somliga svara ja, ty 
ett sådant majestät lyser i honom och sådan skimrande här- 
lighet, vart de ögonen kasta, att de omöjligen kunna annat 
säja än ja. 

Härpå märker han barnet, bitandes det i pannan in i hår- 
gården, stundom ristandes eller skärandes i vänstra lillfing- 
ret.» Han »skriver deras namn i sin bok, låter ock döpa dem 
genom sin präst, som han där haver, i fauners namn, och 
kallar dem Fånen, Djävul, Stygga, Tvi dig. Guds död, Herrc- 
skämmedig samt allehanda av de värsta eder, som. Gud 
bättre, nu övas». — En tolvårig kulla, som hette Marit, be- 
rättade, att hon blivit omdöpt till Marit Hin i Fandenom. 

Vid dopet läser den lede alla böner bakfram och häller 
vattnet på barnets fötter eller på dess bak. Han »lär dem 
ock bedja alla böner bakfram och jiimmerligen försmäda 
Gud». Han »visar dem sedan sin härlighet, den de skola bliva 
delaktige av, om de vilja tjäna honom, visar dem helvetet, 
där de höra deras själar pij)a och gnissla, som fördömde äro. 
Dit — säjer han — skola de alle komma, som tjäna Gud i 
himmelen.» 

Sedan sätta sig häxorna till bords. »Främst hos Satan sitta 
de han mest håller av, och sedan de andre i stor myckenhet. 



DET STORA TROLLDOMSRASERIETS TID. 



39: 




Häxsabbat. 
Medeltida träsnitt. 



396 TKOLLPACKOR OCH AVGUDADYRKARE. 

Men barnen måsle slå vid dörren — där giver han dem 
själv mat och dricka.» 

När Irollpackorna komma till bords, »äta och dricka de 
lustigt både öl och vin. Efter måltiden röka de tobak ocli 
dansa, sorla och ropa mer än i något bondegästabud, svärja, 
bannas, slåss och rivas.» Musiken utförcs ofta av den onde 
själv, som ligger och »spelar under bordet med svansen, som 
han slår i golvet». I Älvdalen sades han spela på en harpa 
och stämma den med en eldgaffel. 

»Efter måltiden plägar han förunna trollpackorna samlag. 
som de förut intet kunna få.» Detta försiggår i en kammare 
bredvid gästabudssalen, där bäddade sängar stå, »varuppa 
lakanen äro fina och helt krusade. På tillfrågan säga de ingen 
åtskillnad vara på den naturlige och Satans sammangång, 
utan det att Satan var hel kall.» 

»När han vill hava sin största lust, befaller han käringarna 
taga gehäng om sig och slicka där kakespadar eller annat 
uti, därmed de komma alle ridandes, sätta sig därmed till 
bords, sedan stå upp igen och slå varandre bruna och blå, 
varåt Satan står och skrattar. 

Han inbillar dem, att domen snart komma skall, låter dem 
fördenskull bygga på ett stort stenhus, säjandes sig vilja 
dem där inne behålla i lust och glädje. Men som bäst de därpå 
arbeta, faller alllid ett stycke ned av muren med käringar, 
vilka ligga slagne, skria och jämra sig. Däråt ler Satan, och 
sedan går han till och hjälper dem. Men när de komma hem, 
äro de helt och mycket sjuke.» 

Satan är ock understundom sjuk och låter koppa sig av 
sina käringar. 

s^Barnen, som dit förde äro, låter han viga tillhopa med var- 
andra, lärer dem en rätt sammangång, därav de sedan föda 
tåssor och små ormar.» 

Somliga barn berättade, att de nedkommit med grisar, 
råttor eller ödlor. Det förtäljdes ock, att de små »fingo barn 
genom nasebåren». 

Som städjepenning giver han barnen »en karolin, riksdaler, 
silverkanna etc, vilket, så länge barnen hålla oförmärkt, för- 
bliver dageligen vid ett oförvanskeligt utseende; men när de 
sig bekant hava, bcfinnes det vara spånor, bark, stickor, 
näver etc.» 



DET STORA TROLLDOMSRASERIETS TID. 397 

Hovrätten tycks ha behövt ta sig en god tids funderare 
över alla dessa historier, innan den vågade avkunna dom, 
ty i tvenne skrivelser, den ena avlåten i januari följande år, 
(len andra två månader senare, påminner landshövdingen 
om behovet av slutdom i målet. 

Medan de anklagade väntade på sin dom, hände det, att 
en av dem vid namn Gyriss Marit avled i Falu stadsfängelse. 
Hon ansågs höra till dem, som voro »största upphovet till 
denne vederstyggelige trolldomslasten och ha lett så väl 
föräldrarna som många enfaldige barn ifrån Gud och till 
den själamördaren Satan». Hennes döda kropp, som var »de 
andre fångarne till stor förskräckelse», så länge den låg kvar 
i fängelset, blev bränd vid galgplatsen, »andra förhärdade 
till någon rädsla, ånger och bekännelse». 

Av sju stycken bland dem, som jämte henne anklagades, 
lyckades myndigheterna frampressa bekännelser, att de 
»brukat trolldom, tagit tjänst hos Satan, bolat med honom 
och givit sig honom till kropp och själ, fört åtskilliga barn 
med sig dit». En av dem, som var 70 år, bekände, att hon »över 
20 år farit med trollöomsväsende». En annan kvinna av 
samma höga ålder erkände, att hon »brukat trolldom vid 
pass 17 år, det hon först säjer sig lärt av en lapp, men över 
50 år brukat sign- och lövjeri». De yngsta av offren voro 
blott 17 år. En av dem berättade, att hon »haft sin farmoder 
till läremästerinna, vilken ock henne fört till Blåkulla, vid 
pass för 9 år sedan, givit sig Satan i våld till liv och själ, bolat 
3 resor med Satan, hon tillika med mycket annat trollpack, 
molkat^ kapellanen herr Göstaf m. m.». Hovrättens dom 
över dessa personer föll i april 1669 och var av den innebör- 
den, att de skulle, »androm slikcm till sky och varnagel, 
halshuggas och sedan å båle brännas». 

■Svårare var det att komma till rätta med de kvinnor, som 
man ej förmådde tvinga att bekänna, fastän emot en av 
dem kunde anföras så övertygande bevis, som att hon »synes 
märkt av Satan i vänstra lilla fingret», och att en annan kvinna 
tydligt sett henne i Blåkulla »ibland 6 stycken andra pigor, 
vilken hon dock aldrig här på jorden utan allenast i Blå- 
kulla förr sett hade». Flera av dem hade blivit sedda i Blå- 

> Jfr sid. 403. 



398 TROLI.PACKOH OCH AVGUDAD VRKARE. 

kulla av sina egna barn. Och fastän månget litet barn sökte 
att »mäkta klart och tydligt» överbevisa sin moder därom, 
»med gråtandes tårar bedjandes modern lör Jesu namns skull, 
att hon skulle nu bekänna sig», så visade sig dessa kvinnor 
som så onaturliga mödrar, att de cnständigt nekade. Ja, så 
upprörande drag av »phariseisk skenhelighet» kunde rätt- 
visans nitiska tjänare råka på! 

Dessa förstockade syndare skulle enligt hovrättens reso- 
lution »fliteligen förmanas av prästerskapet i fängelset att 
bekänna sanningen och förehållas, att de skola dö, antingen 
de bekänna vilja eller ej. Och ifall alla eller somblige be- 
känna, skola desamma få Herrans högvärdiga nattvard och 
lika med de förriga halshuggas och brännas. Men de, som 
icke bekänna, skola intet undfå Herrans nattvard, dock likväl 
tillika med de andre på rätteplatsen utföras, intet annat ve- 
tande, än de skola dö. Prästerna måste förehålla dem, att 
de icke bekomma Herrans nattvard, efter de icke vilja be- 
känna sin synd.» 

Så hotades dessa arma människor med något så fruktans- 
värt som en osalig död, ty de förvägrades den syndaförlå- 
telse, som nattvarden enligt den tidens åskådning ansågs 
förläna även åt de grövsta brottslingar. En fruktansvärt 
grym form alltså av andlig tortyr! Det stackars offret ställ- 
des i valet mellan eviga och blott kroppsliga straff. 

Så snart de, som bekant sig skyldiga, blivit avrättade, 
skulle man göra ett nytt försök att frampressa bekännelse 
ur de andra genom allvarliga förespeglingar av vådan att gå 
in i evigheten med oförlåtna synder. Om de då bekände, 
skulle de i alla fall undfå nattvarden och sedan undergå 
dödsstraffet. »Men», heter det, »de som uti stadigt förnekan- 
de framhärda, skola i fängelset återföras.» 

All själstortyr till trots, fasthöllo dessa anklagade alltjämt 
vid att de voro oskyldiga och undkommo sålunda dödsstraf- 
fet. Man förstår lättare just dessa kvinnors motståndskraft, 
när man följer redogörelsen lör deras levnadsålder. Medan 
vi bland dem, som bekände, finna två skröpliga gummor 
och fyra unga flickor, tillhörde däremot de nekande den 
kraftigare medelåldern. 

Även små barn, som voro inblandade i trolldomsprocessen, 
avlade bekännelser liknande de vuxnas. Så berättade en tolv 



DET STORA TROLLDOMSRASERIETS TID. 399 

års flicka helt troskyldigt, att hon varit i Blåkulla »med sin 
läremoder Store Märit, bolat med satan, molkat pastoris 
hustru och hans barns prseceptorem etc». 

En jänta om 16 år hade blivit »förd av sin sj^stcr till Blå- 
kulla, bolat med Satan första gången, då hon var på sitt 
nionde år, och 3 resor dessutom, med mycken annan synd 
och styggelse, hon under varande tjänst begått». 

En fjortonårig pojke bekände »att hans fader, Joen sko- 
makare, förde honom med sig till Blåkulla, medan han var 
helt liten, blev skuren i fingret av Satan». 

Två små flickor om sju år visste så säkert, att de hade 
varit i Blåkulla, men hade »intet stort kunnat fatta av troll- 
konsten» och »ingenting kunnat practicera av det som de 
andra gjort». 

Barnen dömdes av Svea hovrätt att »stå tre söndagar å 
rad för kyrkodörren, hålla ris i händerna och sedan hud- 
strykas utom kyrkogårdsporten, jämväl ock stå uppenbara 
skrift. Och skall prästerskapet och deras föräldrar samt an- 
förvanter alltid hava grann uppsikt på dem och de fliteligen 
förmanas» uti gudsfruktan. Skall ock dem uti kyrkan ett 
särdeles rum förordnas, varest de alla predikedagar uti ett 
helt år, så länge gudstjänsten varar, stå skola, då präster- 
skapet skall av predikestolarne hava för dem innerliga för- 
böner, desslikes på deras gudsfruktan och bättring grann 
och noga akt hava. Uti exekutionen bör ock observeras, att 
de, som äldre äro, något hårdare, och de, som yngre äro, något 
lindrigare bliva risade.» 



I slutet av maj undergingo de livdömda sitt straff. Men alla 
hårda och avskräckande domar till trots, växte »den gruve- 
lige och förskräckelige trolldomssynden» blott mer och mer 
och utbredde sig även till Mora socken. Både där och i Älv- 
dalen »förfördes de unga och värnlöse barnen uti stor myc- 
kenhet så förskräckeligen av de gamle trollpackorna till 
djävulen», att endast »ordet och svärdet» ansågs kunna 
bringa hjälp. Snart visste sig myndigheterna ingen råd, hur 
de skulle kunna skaffa fängelserum och underhåll åt den 
massa kvinnor, som anklagades. När riksförmyndarne fingo 
höra detta, blevo de betänksamma, och riksdrotsen Per 



400 TROLl.PACKOR OCH AVGUDADYRKARE. 

Brahe förordade mildare åtgärder, enär han ansåg det vara 
fara värt, att det onda annars skulle ytterligare tilltaga. 
Utgången blev också den, att landshövding Duwall erhöll 
en kunglig skrivelse, vari prästerna anmodades att »med all 
var och flit förmana sine åhörare till en rält gudsdyrkan» 
samt varna dem för att låta sig till trolldomssynd förleda 

Men regeringens, försök att slå in på en humanare väg 
omöjliggjordes genom »de förförda barnens föräldrar». De 
kommo inför fogden över Österdalarne »med stor ängslan, 
gråt och låt» och beklagade sig »ynkeligen och gruveligenj 
att de äro alldeles rådlöse. Deras små menlöse och enfaldigt 
barn »blevo«, hette det, «av de gamle trollpackorna uti Satans 
våld listeligen förförde — de må både läsa och vaka övei 
dem, så synes det föga vilja hjälpa». Det hjälpte ej heller 
att man förde tillsammans de svårast hemsökta barnen i en 
stuga och vakade över dem gemensamt. Sådana »vakestugon 
bidrogo i stället i hög grad att upphetsa barnen och sprida 
den andliga farsoten. De förtvivlade människorna slutadt 
med »en ödmjuk, underdånig begäran, att om intet de gamle 
på behörigt sätt bliva utrotade, så är befarande?», det gåi 
allt vidare, än någon kan tro». 

»Det fördömliga trolldoms väsendet» hade nu tagit så stors 
dimensioner, att Kungl. ]\Iaj:t fann nödigt att förordns 
en särskild kommission av »högt skattade och dugelige män», 
både präster och lekmän, under ordförandeskap av riksrådet 
Lorens Creutz,^ att rannsaka om trolldomsväsendet i Öster- 
dalarne, i augusti 1669. En mängd kvinnor bekände inföi 
kommissionen, att de »givit sig djävulen i våld» och fört barn 
till honom. Slutet blev, alt i Mora 23 och i Älvdalen 8 häxoi 
dömdes till döden. Andra, som mot sin vilja blivit förda till 
Blåkulla och där lärt sig trolldom, straffades med 10 till 3C 
slag av riset. Över barnen svängdes straffredskapet av »der 
allvarligaste man i var by». 

En av trollpackorna hade undervisat sin egen son, ocl: 
han befanns vara »i trollkonsten färdig», så att han till ocli 
med själv kunde göra bäror. På tillfrågan, varför han tjäntt 
satan, svarade han: »Emedan han var så ganska fattig, hade 
varken mat eller kläder.» Satan hade lovat honom, att har 
»skulle få bliva uti ett glimmande stenhus evinncrliga». 

> Se sid. 157. 



DET STORA TROLLDOMSRASERIETS TID. 401 

Den fattige pojkstackarn »dömdes av vällovliga sittande 
ätten, att han skulle löpa gatulopp, först för sina egne brott, 
edan att andra barn, som ock den vägen fara, därav måtte 
å en skräck, taga sig till vara för sådant galet väsende och 
iärmed avstå. 

Och vart gatan satt av 200 barn, den 17 augusti om afto- 
len, vilka av herrarna och prästerskapet tillsades, att de 
lonom skarpeligen piska skulle, som ock skedde med 3 varvs 
öpande. 

Han kom för rätten andra dagen efter, bekände sig om 
latten hava varit åstad, begärandes, att de med järn och 
)ojor ville fästa honom fast vid väggen, sågandes sig ej slippa 
låtan.» 

Femton av de kvinnor, som i Mora dömts till döden, blevo 
kommissionens närvaro halshuggna och brända. Två »troll- 
:onor» fingo sitt straff uppskjutet, emedan de befunnos ha- 
kande. »Exekutionen skedde», berättar kyrkoherden 1 Mora, 
)rosten Skragge, »den 25 augusti, på en ren sandudde, där 
liven, som löper på båda sidor, avsköljcr, vid mycket klar 
•ch skön väderlek, närvarandes någre tusende människor 
från alla omliggande socknar.» De avrättades kroppar brän- 
les på tre väldiga bål, »ett gräseligt spektakel», säger ett 
mnat ögonvittne. Bålen »stodo gint mot kyrkan å andra 
idan älven, så att hela menigheten så väl av Mora socken 
om de omliggande socknar det noga se kunde. Synderskorna 
;ingo alla fort, förutan de tvenne sista begynte något jamla 
ich sig gruva.» 

* 

Emellertid voro Moraborna icke nöjda med de avrätt- 
lingar, som ägt rum, utan ondgjordes över att några av 
trollsällskapet» tills vidare satts på fri fot i hopp om deras 
)ättring. Nu begärde folket genom prosten Skragge hos 
andshövding Duwall, att även de tills vidare frigivna skulle 
å »sitt förtjänta straff; eljest», skrevo petitionärerna, »bliver 
lär ingen fred: Satan trugar sina; de slippa honom intet, så 
ange de leva». 

Föräldrarna klagade, att deras oskyldiga barn alltjämt 
)levo »av detta djävulens parti jämmerligen förde, slagne — 
lågre till döds — och gräseligen hanterade. Här höres skrän, 

2(^—222820. Grimberg, Svenska folkets underbara öden. IV, 



402 TROLLPACKOR OCH AVGUDADYRKARE. 

gråt och klagan, både av föräldrar och barn. Herre Gud 
näpse Satan och göre häruppå en nådig och faderlig utgåni^I 
Vi bedje», slutade denna egendomliga skrivelse, »Eders nåd, 
den fromma och mycket berömmelige landshövding, för 
Kristi skull, att Eders nåd ville hjälpa oss i denna vår stora 
nöd och klagevärde anfäktning. Herren Gud belönar Eders 
nåd visserligen, det vi ock av hjärtat alltid önska och be^ 
falla Eders nåd den högste Gud.» 

Prosten Skragge berättar, hur »föräldrarne lägga barnen 
på deras arm, sitta och vaka över dem hela nätterne, och när 
de då förmärka på barnen en ovanlig bleknad, begynna de 
att rycka och skaka dem — som de dock ogärna göra, efter- 
som de ofta förnummit, att barnen därav fara mycket illa 
— men fåfängt; de taga och känna på barnens bröst, att det 
kallt är, sticka ljus i deras hår, som dock intet brinner, och 
detta varar stundom en halv, stundom en hel, stundom två 
eller flere timmar.» 

Fogden över Österdalarne instämde i allmogens åsikt om 
behovet av de strängaste åtgärder och uttalade som sin 
enfaldiga mening, att »barnen aldrig bliva fria, förr än de 
gamla alldeles utrotas». 

Samtidigt inrapporterade han, att häxeriet nu utbredde 
sig till Orsa, Rättviks och Åls socknar. 

Vad skulle väl regeringen nu taga sig till? Riksmarsken 
Karl Gustav Wrangel förklarade hela trolldomsväsendet för 
tomma inbillningsfoster och tillade, att han i Pommern vun 
nit den erfarenheten, att ju mer man bråkade med saken, 
dess värre blev den. »Låter man det bliva orört», sade han, 
»lär det upphöra av sig själv.» Men de övriga riksråden an- 
sågo, att här var ingenting annat att göra än förordna en ny 
kommission. Och därvid blev det. 

I decernber sammanträdde den nya domstolen i Mora 
Landshövding Duwall var denna gång själv ordförande. 
Nu hade antalet personer, som beskylldes för trolldom, 
växt ända till 70. Bland vittnena utmärkte sig särskilt 
en pojke vid namn Pers Per Olofsson, som uppträdde med 
stor tvärsäkerhet och sade sig kunna se, vilka som voro troll 
käringar. Bland dem, som han utpekade, var Hass Kirslin, 
mot vilken han riktade den något egendomliga beskyllningen, 
att hon diat både honom och andra barn, när de varit sam 



DET STORA TROLLDOMSRASERIETS TID. 403 

lade i Svart Lars Olofssons stuga i anledning av ett stundande 
bröllop. Dit hade också den anklagade gumman kommit; 
och då man börjat tala om, huru hon förde barnen till Blå- 
kulla, nekade hon ej därför, utan sade, att hon skulle fara 
med dem nästa natt. Då satte man handklovar på henne 
för att förhindra detta. »Men hon tänkte: 'Jag skall väl 
löna Eder; I skolen få ont igen'.» Rätt som det var, blevo 
barnen »darrande, maktlösa, begynte dåna och stjälpa om- 
kull, den ene över den andra. Man började misstänka troll- 
packan för argan list, och när en av flickorna »begynte blöda 
i näsona, då sade hon till Kirstin: 'Jag tror du suger mig 
till blods.' Hon tillstod det strax; så begynte ock de andra 
säja detsamma.»^ 

Per Olofsson, som var »framsynt», såg då, hur trollpackan 
mjölkade den ena efter den andra. Och när han påbördade 
henne detta, nekade hon icke därtill. Hon »sade sig hava 
fått den befallning av Satan sålunda göra. Mjölken gjorde 
hon smör utav», och en del därav fick satan, en del behöll 
hon själv. 

Stugans ägare, Svart Lasse, som Kirstin också diat, så att 
han blivit liggande sjuk, berättade, hur de mjölkade barnen 
vid tillfället i fråga »dånat och fallit på golvet som skjutne 
fåglar. De satte sig upp», sade han, »och än föllo kull igen 
flere resor huvudstupa fram på golvet. Och många, som 
icke dånade, blevo eljest mycket svage och darrande, vilka 
voro svage långt in på andra dagen, orkade litet tala och 
leddes med stor möda hem var till sig.» 

Per Olofsson hade också dånat flera gånger och »såg ännu 
illa ut och bleker och klagade sig hava ont i huvudet och 
bröstet. Sade sig hava sett i Svart-Lasses stuva Satan som 
en hund.» En annan gång hade mörksens furste tett sig för 
honom »först som ett hår, vart sedan som en hund, och på 
sistone blev han som en målad pilt». 

Inför rätta nekade Hass Kirstin först, men då barnen vid- 
höllo sina beskyllningar, gav hon slutligen efter och förkla- 
rade, att om barnen sagt det, så var det väl sant. 



' Här föreligger en företeelse, besläktad med den här och där 
förekommande tron på vampyrer, ett slags onda andevarelser, som 
kunde suga blod och livskraft ur människorna. 



404 TROLLPACKOR OCH AVGUD.VDYRKARE. 

Landshövding Duwall, som nu fått tillfälle att på närmare 
håll lära känna vidskepelsen, hade under rannsakningens gång 
blivit mer och mer betänksam. Han skrev ett märkligt brev 
till rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie, vari han 
yttrade: »Ju mera och längre jag hanterar detta väsende, ju 
mörkare synes det för mina ögon vilja bliva att skilja den 
oskyldige från den skyldige, emedan Satan på ett och annat 
sätt gör sin högsta flit att förleda dem, som verket hantera.» 
Duwalls mening var, att mörksens furste därvid »betjänade 
sig av sin vanliga art att genom lögn och allehanda bedrägeri 
söka att fördärva den oskyldige, bedraga och förleda domare 
och andra, som häröver rannsaka, till att fälla så väl den 
oskyldige som den skyldige». 

Duwall hade nu kommit till den uppfattningen, att »ju 
mera och hårdare man härutinnan förfarer, ju farligare ut- 
seende haver det, lärer ej heller kanske igenom världsligt 
straff kunna så alldeles utrotas, som Kongl. Maj:ts gode och 
nådige intention är. Utan härtill fordras ett gott tålamod, 
innerlig bön och en oförtruten prästernes allvarsam, dock 
fogelig iver och flit, var i sin socken, att samla de förförda 
till Guds församling igen.» 

Han meddelade på samma gång, att numera fanns icke 
heller i Västerdalarne och västra järnbergslagen en enda 
socken, som var »oanfäktad». Hur starkt den gode lands- 
hövdingen dock var fången i sin tids vidskepelse, trots alla 
försök att se lugnt och kritiskt på saken, framgår av vad han 
berättar om sitt tillvägagångssätt för att utan användning 
av någon tortyr få »en mycket starkt beskylld käring» i 
Lima socken att bekänna. »Jag fann», skriver han, »på det 
medel, att jag lät väga gumman, säjandes, att där de kunde 
så lätt flyga i vädret, måste de omöjeligen hava den tyngd 
som annat folk. Och alltså lät jag ett par av nämnden gå 
ut med, och togos ett par besman, därmed hon vogs. Då 
befanns, att hon knappt hinte till fyra lispund, som dock 
efter min gissning och efter sin storlek väl skulle hava bort 
väga 12 a 16 lispund. Den goda käringen, när hon såg sig 
vara så lätt, kom änteligen till sådan bekännelse, att hon 
hade farit åstad fyra gånger och haft med sig den flickan, 
som henne beklagade, stod ock enständigt därvid och bad 
om nåd.» 



DET STORA TROLLDOMSRASERIETS TID. 405 

Måhända var det emellertid under intrycket av Duwalls 
hovsamma uttalande, som regeringen beslöt försöka med 
andliga vapen och påbjöd en allmän bönedag att hållas över 
hela det hemsökta stiftet den 20 februari 1670. Åtgärden 
synes ha haft gynnsamma följder, ty oron i sinnena avtog 
märkbart i både Älvdalen och Mora. Däremot tillväxte den 
i andra socknar, i anledning varav Duwall utfärdade en 
befallning, att »de argaste och mest beryktade kvinnorna 
skulle förvaras hemma i sina socknar och bevakas i ett hus 
nära kyrkan. Prästerna skulle varje morgon och afton be- 
söka dem och medelst innerlig bön och trogen förmaning söka 
omvända dem till Gud och återföra dem på den rätta vägen.» 

Samtidigt fingo prästerna en särskild förmaning »att esom- 
oftast resa omkring i sina församlingar och varjom och enom 
av sina åhörare till en sann gudsdyrkan troligen förmana 
och inråda, varigenom denna svåra frestelsen och hårda 
landsplåga, näst Guds tillhjälp och nådiga bistånd, förmode- 
ligen lärer kunna övervinnas». 

Men från allmogens sida uppfattades dessa hovsamma åt- 
gärder som bristande nit av överheten, den där ju icke bar 
svärdet förgäves. Då måste riksförmyndarne falla undan 
för folkopinionen och återigen tillsätta en trolldomskommis- 
sion. Denna gång började rannsakningen i Rättvik, där den 
nya myndigheten i januari 1671 var färdig med tre döds- 
domar. De, som voro mindre brottsliga, dömdes till ris, gat- 
lopp, uppenbar skrift eller böter. Och ej mindre än 51 per- 
soner blevo ställda under Guds dom i förhoppning om bättring. 

Därefter for kommissionen till Orsa, där dödsdomar av- 
kunnades över nio personer. Mora och Älvdalen gingo ej 
heller fria från avrättningar. På förra stället fälldes tre och 
på senare stället två dödsdomar. Slutligen avrättades i Lek- 
sand åtta kvinnor på det berg, som alltsedan den hemska 
tilldragelsen bär namnet Käringberget. 

Tack vare ett nitiskt arbete från de förståndigare bland 
prästerskapet på att bringa folket till förnuft och besinning, 
avtog trolldomsraseriet efter hand. Under vartdera av de 
båda följande åren fälldes i Dalarne blott en dödsdom för 
häxeri, och sedan blev det alldeles lugnt. Dock endast till 
synes. -^ 

' Se bdVI. 



406 



TR0LL1'ACK0R OCH AVGUDADYRKARE. 



Norrländska häxprocesser. 

Från Dalarne spred sig »trolldomsväsendet» till angränsande 
landskap, först till Hälsingland och vidare norrut ända upp 
till Lappland, söderut till Gästrikland och Uppland. Satans 

raseri tilltog så fruktans- 
värt, att människorna i 
kyrkobönerna bådo Gud 
bevara sig därför. En som 
emellertid inte ville vid 
gudstjänsten läsa »den bö- 
nen om trolldomsväsen- 
det, som uti alla försam- 
lingar brukelig är», var 
kyrkoherden i Gävle Pe- 
trus Fontelius, »en liten 
stackot^ gubbe med blekt 
ansikte och grått skägg». 
Han var en lärd och upp- 
lyst man — i 18 år hade 
han varit professor i ma- 
tematik i Uppsala och hade 
för övrigt sett sig mycket 
om i världen. Studier voro 
alltjämt hans lust, och det 
berättades om honom, att 
han »låg och läste bittida 
och sent, så att ingen fick 
ofta tala med honom». Då 
någon församlingsbo kom 
och beklagade sig inför 
sin kyrkoherde över »trollpackornas barnaförande», brukade 
han »densamma snöpligen avvisa». Ja han aktade icke för rov 
att ifrån predikstolen titulera dem, som så jämrade sig, »pack 
och världens avskrap» samt yttra, »att ingen borde lyssna 
till barnen utan hellre klå dem med ris, då de tala därom». 
Men Fontelius skulle minsann få sitt straff, för att 
han så föga respekterade Satan. En vacker dag var 
det ryktet ute i Gävle stad, att kyrkoherdens egen fru 
* Kortväxt. 




Häxritt. 

Etsning av den spanske målaren 

Goya. 



DET STORA TROLLDOMSRASERIETS TID. 407 

förde borgmästarens små barn till Blåkulla. Det viskades, 
att hon redan från barndomen varit övad i trolldom. Hennes 
gudmor, en gammal trollkvinna, hustru Ingegerd i Sveden, 
bekände, att det varit hon, som »förfört pastoris hustru, se- 
dan hon var litet uppväxter och till några år kommen». Men 
som pastorskan var kyrkoherdedotter, hade det dröjt, innan 
ryktessmidarne vågat sig på henne. 

Efter hand trädde emellertid det ena Gävle-barnet efter det 
andra fram med beskyllningar mot henne, och så drogs saken 
inför rätta. De små försäkrade så trovärdigt, att pastorskan 
hämtat dem, mest i sin vanliga skepelse, men någon gång 
hade hon »uti en fågels liknelse varit». För övrigt var det de 
vanliga skildringarna av besöken i Blåkulla. Barnen hade 
där blivit omdöpta, skurna i fingret eller ansiktet och »med 
bloden inskrivna i en bok». Kyrkoherdens hustru hade sedan 
lärt dem förbannelseböner och i Blåkulla ätit, dansat och 
sammanlegat med den onde. 

En 14-årig flickunge vid namn Annika Gottschalksdotter 
sade sig ha alltsedan jultiden 1674 blivit var natt förd till 
Blåkulla av pastorskan; och senaste natten hade de ridit dit 
på en karl, som var ingen mindre än Gävle borgmästare i 
egen hög person. 

Borgmästaren blev då inför rätta tillfrågad, »om han i natt 
känt sig något kvald i sömnen», och upplyste då, att han 
»varje morgon vore helt ömmer i sin kropp och mycket tröt- 
tare, då han skall uppstå, än då han går till sängs» — det 
bör nämnas, att kyrkoherden och borgmästaren voro per- 
sonliga fiender. Den omständigheten kan nog bidraga att 
förklara, varför just borgmästarens 13-årige son var en av 
de mest ihärdiga bland pastorskans små vedersakare. 

Fru Fontelius var en begåvad och vältalig kvinna och hade 
därför alla förutsättningar att klara sig. Hon höll också ett 
glänsande, frimodigt försvarstal och framhöll övertygande, 
att barnen måste ha blivit »lockade och tubbade» att vittna 
mot henne. Men det hjälpte inte. Domen lydde på döds- 
straff. Dock fann rätten skäligt för »det goda extime,^ hon 
tillförene haft, och då hon vore en förnämelig mans hustru, 
att benåda henne med kyrkogården», varmed menades, att 
hon efter halshuggningen slapp att begravas på avrättsplatsen. 

^ Anseende. 



408 TROLLPACKOR OCH AVGUDADYRKARE. 

Fru Fontelius lyckades fly men greps och inspärrades i 
Örebro fängelse. Där fick hon sitta till i december 1676, då 
hon blev av Kungl. May.t frikänd. Den lyckliga utgången 
berodde till väsentlig del på ingripande av Uppsala domka- 
pitel. Teologie professorn Martin Brunnerus, vilken vi min- 
nas från Jesper Svedbergs första studenttid,^ en icke blott 
from och god människa utan också en ovanligt lärd och upp- 
lyst man, påverkade sina ämbetsbröder inom konsistoriet 
att avlåta en skrivelse i saken till rikskanslern Magnus Ga- 
briel De la Gardie och en annan till presidenten i Svea hov- 
rätt. Däri hemställdes, att inga domar i trolldomsmål måtte 
fällas, med mindre »säkra och handgripliga bevis på brottslig- 
het förelåge». Domstolarna borde icke godtaga vittnesbörd 
från den anklagades personliga fiender; och för att andra vitt- 
nens utsagor skulle tillerkännas bevisningskraft, borde de 
stadfästas med ed, att vittnet funnit den anklagade »på färsk 
gärning», eller att denne »brukat trolldomsinstrument» och ef- 
ter föregående hotelser verkligen tillfogat annan person skada. 

Hade dessa förnuftiga grundsatser blivit gällande, så skulle 
nästan inga fällande domar ha behövt förekomma. 

Brunnerus avgav dessutom ett särskilt betänkande till re- 
geringen, ett aktstycke, som genom sin klarhet och tanke- 
skärpa utgör ett värdigt äreminne över författaren själv. 
Han går här ett steg längre än domkapitlet i sitt betänkande. 
Han ej blott förkastar vittnesmål, avgivna av den anklagades 
fiender och av minderåriga, utan drager också i tvivelsmål 
värdet av en hel del s. k. självbekännelser. Hur ofta berodde 
dessa icke på en förvirring av omdömesförmågan, vållad ge- 
nom »ålderen, sjukdomar, dryckenskap och andre sådane 
naturlige orsaker» eller ock genom att satan förvillade både 
syn och förstånd! Att förneka djävulens existens föll ej ens 
de högst upplysta människor in på den tiden. 

För ögonblicket stod väl Brunnerus ensam i sin stridsställ- 
ning mot tidens fördomar, och blott några få hade ännu vågat 
följa honom ett stycke på väg. Men som så ofta är fallet med 
deras tankar, som äro före sin tid, skulle dessa småningom gro 
i allt flere därför mottagliga sinnen och i sinom tid bära frukt. 

1 Se sid. 299. 



DET STORA TROLLDOMSRASERIETS TID. 409 

Några dagar innan domen över pastorskan Fontelius av- 
kunnades i Gävle, hade fem andra kvinnor där blivit avrät- 
ade för trolldom. Flera av dem hade bekant sin synd och 
)etygat, att de »sett pastoris hustru i Blåkulla», och att hon 
rid »Satans konventer» deltagit i alla de vederstyggligheter, 
om där passerat. 

En gosse, vars märkliga vittnesbörd om vad han iakttagit 
dd dessa häxors avrättningar blivit nedskrivna, påstod sig 
la sett, hur svarta korpar på rättarplatsen omkretsade troll- 
jackorna, och huru dessa korpar, »strax de dömda avhuggna 
roTo, flögo bort med deras själar». En liten flicka iakttog, 
itt när en av trollpackorna »skulle lägga sig på stupestocken 
ör att avhuggas, kom såsom en stor svart örn flygande 
tch tog henne hel och hållen bort, läggandes en stock i stället 
itt avhuggas». 

Över vida trakter av Norrland flammade häxbålen, vid 
iärnösand en gång tretton samtidigt. På ett berg mitt 1 
?orsåkers pastorat i Ångermanland halshöggos och brändes 
)å tre dagar år 1675 ej mindre än 71 personer från trenne 
ocknar kring Ångermanälven. En lång tid efteråt hörde 
nan det ilskna skallet av trollhundar från berget, som därav 
ick namnet Skällberget. 

Häxprocesserna i Stockholm. 

År 1675 får även huvudstaden egna trollpackor, och 
närt är förskräckelsen för dem allmänt utbredd. Det bör- 
ar på Södermalm i trakten af Katarina kyrka, där inne i 
le små kåkar, som bebos av fattiga småborgare. Det tisslas 
ich tasslas om grannen, om grannens barn och om grannens 
lustru framför allt. Som ofta grannar emellan har det varit 
litningar och trakasserier, och skällsorden ha haglat. Kind- 
)ustar och hårdragningar ha ock vankats, ja t. o. m. skott 
ned »lådde pistoler» påstodos ha förekommit — det är 
lustru Brita, »Näslöskan», som klagar över dylika bevis på 
lålig grannsämja från skeppar Cornelius och hans käring 
jegred. Och det är då bra hårt, det måste hon säga, att 
lon skall skällas »Näslöskan», bara därför att hennes man, 
nurmästaren Göran Galle, kallas »Näslösen». Vad ha för 



410 TROLLPACKOR OCH AVGUDADYRKAR1<:. 

resten grannkäringarna med det att göra? Vad ha de månn- 
tro för rätt att kasta henne i synen, att »frantzoserna^ havs 
ätit upp näsona» på licnnes man? Var det då att undra på 
att hustru Brita hade tagit skadan igen? Men det är då 
bara nedrigt förtal, när Segred påstår, att Brita »hissat"' på 
henne några gossar att kasta med sten, så att hennes fönstei 
av en Utcn gosse bhvit utslaget». 

Så där hade man hållit på i år och dag att träta och okväds 
varandra, och nog viskades det också därinne i de trånga 
kyffena, att både Näslöskan och hennes syster kunde öva 
signericr och trolldom. Men så en dag kommer något myckel 
värre: det är när ryktena om det hemska barnaförandet 
når hit, där atmosfären redan förut är så mättad av skvaller, 
Nu viner även skällsordet »trollpacka» för första gånger 
genom luften, och små gossar och flickor äro snart i färd 
med att utpeka både Näslöskan och andra gummor såsom 
de där fört dem till Blåkulla. På hösten 1675 dragés saken 
inför konsistorium, och dit inlämnas en skrivelse, innehål- 
lande »Innevånarnes uti S. Catharince församblings besväi 
öfver Satans Rascrij, och huru theras barn alle nätter bort- 
föras til biokulla att lära Satans vederstyggelige och försmä- 
deliga Exercitier». 

I samma mån, som förhören inför konsistorium fortskrida, 
taga ryktena om trollpackornas barnaförande allt vidunder- 
ligare dimensioner. De anklagade kunna ej ens visa sig på 
gatan, utan att någon pojke ropar till dem: »Du är den, som 
mig förer från Gud till fan», eller något liknande. 

Själva roten och upphovet till det onda synes ha varit en 
tolvårig pojke från Gävle, lydande namnet Johan Johansson 
Grijs, som fört troUdomsrasericts smitta med sig till huvud- 
staden. »Gävlepojken», såsom han brukar benämnas i sam- 
tida rättegångshandlingar, var en illa känd lymmel med säll- 
synt dåligt påbrå. Hans mor hade nämligen nyss förut föi 
trolldom, dubbelt hor och blodskam dömts till livets förlust, 
och troligtvis var det i anledning därav, som pojken skickats 
till släktingar i huvudstaden. 

Knappt hade han kommit till sitt nya hem hos en hökare 
på Söder, förrän några små barn i samma gård, där höka- 



' Se Bd. I: 598. — - Hetsat. 



DET STORA TROLLDOMSRASERIETS TID. 411 

en bodde, »bleve med denna plågan behäftade, så att de 
lederföllo, likasom voro de dånade, och sade sig sedan, 
lå de vederkvicknade, hava av trollpackor blivit förda till 
Blåkulla». Gävlepojken visste nog, hur det skulle gå till; och 
lan skröt för resten med att han av sin egen mor varit i några 
ir »till Satans samkväm förder». Där hade han lärt sig se 
»å andra barn, om de fördes eller icke, av vem de fördes, och 
lär de skulle föras. Han satte också sina griller i ett par 
ligor i tjänst hos drabanten INIyra, med vilka han jämt 
isslade och tasslade. De och några andra sladderjäntor 
öpte sedan ikring och skrämde upp barnen i hela trakten 
ned sitt skvaller. 

För de små blev allt vad de fingo höra om häxorna och 
Jlåkullafärderna till spökhistorier, som hette duga. Överallt 
petsa nu barnen öronen i rädsla och ångest, och snart ha de 
[tet var med sin rörliga fantasi själva genomlevat, vad de 
[ört berättas. De tro blint på att de varit med och blivit 
orda till Blåkulla — och om de inte precis tro på det, så 
ilja de inte vara sämre än sina kamrater, som varit där. 

Älan beslöt nu att försöka skydda de små genom att om 
nätterna vaka över dem under bön och gudeliga betraktelser, 
om skulle hålla häxorna på avstånd. Så församlades bar- 
den även här i »vakstugor». I somliga av dem vakades under 
^dning av en prästman, och hans närvaro brukade verka 
agnande. Men när barnen kommo hem var och en till sitt, 
åkade flere av dem åter i häxornas våld. Så berättades, 
tt »en barberares son, strax han hemkom och på sitt van- 
iga rum gått till sängs, plötsligt blivit uppryckt och ställd 
å huvudet med fötterna i vädret i en vrå, och då han åter 
livit lagd, begynte han bitterligen gråta, klagandes, att 
an av hustru Anna bliver bortförd». 

En del andra vakstugor, där präster icke voro med, blevo 
stället ett kärt tillhåll för Gävlepojken och de sladdersjuka 
igorna, som med sitt vidskepliga prat jagade upp barnens 
antasi och gjorde vakstugorna till smitthärdar för den nya 
alenskapcn. Den vanartige Gävlepojken var den, som din- 
erade det hela. Han brukade tala om för barnen, när troll- 
ackorna voro i annalkande, sägande: »Xu äro häxorna på 
atan, nu äro de på gården och nu i förstugan inkomna, 
ch nu taga de bort er.» 



412 TROLLPACKOR OCH AVGUDADYRKARE. 

På grund av sina stora teoretiska insikter och praktiska 
erfarenheter i fråga om »barnaförandet» blev Gävlepojken a"v 
bekymrade föräldrar anlitad som rådgivare, och så gick tolv- 
årige Johan Johansson Grijs omkring och hoverade sig däi 
uppe på Söder, gjorde besök i hemmen och gav med viktig 
min sina ordinationer, mot kontant erkänsla förstås. Ocl 
hade den nye barnavårdskonsulenten med sin psykologiska 
skarpblick konstaterat, att barnen voro »förde», så voro d( 
också förde — det var ingen fråga om det. Nekade de, så 
tillhöll han bara föräldrarna att med lock eller, om det int« 
hjälpte, med aga få fram bekännelser. Och så snart barnen 
bekant, »hände det, att de med dånande och nederfallandc 
sig åtburo som de andra barnen». Så var det ytterligare styrkt 
vilken skicklig specialist unge Grijs var, och barnen självj 
gåvo honom vid uppvaknandet fullkomligt rätt: det var ban 
det, att de först efter bekännelsen hade kunnat erinra sig 
att de varit i Blåkulla. ]\Ien nu kommo de så tydligt ihåg det 

Hur betecknande för stämningen inom vakstugorna är e; 
följande skildring! En på Söder boende ryttmästare had( 
barn, som sade sig anfäktas av Näslöskan och en annan häxa 
Anna Månsdotter, kallad »Vipp upp med näsan», varföi 
fadern satte ett par av de beskäftigaste kvinnfolken, en pig£ 
och en madam, att vaka över småttingarna. Första nätter 
de vakade började gossen Nils gäspa och sade: »Rätt ni 
kommer trollpackan.» Därefter begynte alla barnen ropa 
»Nu tager hon bort oss!» Den vakande hustrun sporde då 
var trollpackan var. Barnen sade: »I farstun.» I detsam- 
ma stack trollpackan »en krokot nål igenom väggspringan» 
och då ropade barnen: »Si, där är hon, si, där är hon!» Ni 
högg hustrun till med en vedyxa men råkade icke troll 
packan. Andra gången sticker »packan» in nålen, så att pigai 
får se huvudet på henne, och barnen skrika: »Hugg nu till!» 
vilket hustrun också gör. »Nu råkade du och högg håret a^ 
henne», ropa barnen. »Och när hon begynte se till, fann hor 
hår både på yxen och på väggen», heter det i den trovärdigs 
berättelsen. 

Följande natt, då trollpackan upprepade sitt besök, ble^ 
hon av den vakande hustrun tilltygad på samma sätt, ocl 
ryttmästaren uppvisade själv inför rätta det hår, som der 
rådiga madamen huggit av häxan. Efter den betan had( 



DET STORA TROLLDOMSRASERIETS TID. 413 

rollpackan »farit under bordet som en stor muff; och hust- 
un slog uppå densamma med yxhammaren». 

På det viset råkade de små i riktiga hysteriska anfall. 

Åter och åter inkommo nya skrivelser till myndigheterna 
rån »fattige syndare och sorgbundne föräldrar från Sanctaj 
latharinae församling» med bön om hjälp mot Satans raseri, 
lå heter det i en av dem: »Vare barn bekänna dageligen, ja 
'ar natt, att de igenom Satans instrumenter och häxor bliva 
ill Blåkulla bortförde, två, tre och fyra gånger, och där om- 
löpte i tre onda andars namn samt lärde läsa ohörige för- 
»annelser emot allt det som heligt är, emot sin vilja.» 

Hjälpen kom också till de sorgbundne föräldrarne — i 
orm av dödsdomar och avrättningar. Regeringen uppdrog 
it Svea hovrätt att rannsaka om »det ynkeliga trollväsendet 
ich Satans raseri». Den kvinna, som först förhördes, var den 
örut nämnda Anna Månsdotter, mössmakerska till yrket, 
lon nekade ståndaktigt till barnens alla beskyllningar och 
åg i själva verket klarare i saken än både åklagare och do- 
nare. Det var uppenbart, sade hon, att mycket av det barnen 
»åstodo sig ha upplevat hade varit idel drömsyner, och annat 
lade elaka människor inbillat dem. »De hava väl anförare 
ned sig, som giva dem in vad de skola säga», yttrade hon 
ch tillade, att det vore bättre för barnen, om de hölles i 
kolan, än att de skulle så löpa på gatorna. »Om jag kunde 
rälsa barnen med mitt blod, ville jag gärna låta mitt liv», 
ade hon till sist. 

Mot sitt ståndaktiga nekande dömdes emellertid både hon 
ch Näslöskan samt dennas syster att halshuggas och å båle 
•rännas. När dödsdomen över Näslöskans syster var avkun- 
lad, yttrade det stackars offret: »Nå i Jesu namnl Oskyldig 
T jag. Gud upplyse eder och late eder ha fällt en sådan 
iorri, som I kunnen försvaral» 

Trolldomsraseriet tilltog emellertid så våldsamt, att re- 
:eringen fann sig föranlåten tillsätta en stor rannsaknings- 
;ommission, bestående av både jurister, präster och läkare, 
iland dem Urban Hjärne. Inför denna domstol infann sig 
:yrkoherden i Jakobs församling, magister Magnus Pontinus,^ 
tied fem egna barn och tre brorsbarn mellan 11 och 6 års 

1 Jfr sid. 28. 



414 TROI.I.PACKOR OCH AVGUDADYRKARE. 

ålder, vilka alla påstodo sig föras till Blåkulla av en namn 
given trollpacka, Tysk-Annika kallad. Kyrkoherden, son 
blint trodde på barnens berättelser om satans och trollkonor 
nas anfäktelser, inlämnade senare till rätten elva styckei 
s. k. oböner av det slag, som brukades i Blåkulla. Han hade 
upptecknat dem efter barnens diktamen och försett den 
med följande »Rubriqve»: »De försmädelige oböner, sorr 
den onde fienden, såsom en diefwul och Gudz försmädare 
och en Satan eller menniskio fiende lärer de arme barnen.) 
I kanten hade Mäster Måns antecknat: »Gontextus^ wijsei 
nog att ded är intet barnadicht.» 

Mot samma Tysk-Annika uppträdde även en annan präst 
man såsom åklagare. Han anförde mot henne följande syn 
nerligen graverande bevis på häxeri: både av sin mostei 
och sin kusin Anders hade han hört, att Annika, »den tider 
hon hos hans morsyster jäste och bryggde öl till salu, brukat 
därvid många vidskepelser. Särdeles skall drängen Anders 
som hjälpt henne brygga, hava för honom sagt, att när öl 
karet skulle begynna jäsa, haver hon, till att få rusgalet öl 
släppt (reventer- sagt) en crepitum ventris».^ Men man hade 
»icke kunnat förmärka, om hon någon materie haver låtit 
i ölkaret». 

Nu blev det nya förhör med de anklagade och de små bar- 
nen, vilka återigen drogo sina vanliga ramsor om att der 
och den fört dem till Blåkulla. Variationerna voro just icke 
många, men några förekommo dock. Så undfägnade er 
gardeskorprals 15-åriga dotter de höga herrarne i rätten med 
en berättelse, att hon i Blåkulla blivit gift tvenne gånger 
Hennes man hade »i förstone varit mycket vacker och legat 
med henne i en grann säng, men när hon sig bekände,'^ be 
fanns han icke annat än en kvastkäpp». Hon hade »fött barr 
genom näsan, vilke sedan hoppade såsom grodor på golvet 
och blevo av den Onde kokade till smörja». 

En 14-årig pojke hade sett en av de anklagade kvinnorna 
vid häxsabbatcn i Blåkulla tjänstgöra som ljuskrona »med 
huvudet neder och fötterna upp, och haft (honos sit auribus^) 
ljuset i rumpan». 



' Avfattningen. — ^ Med förlov. — ' > Bukens väder.» — * Gjorde 
sig närmare bekant med lionoin. — * Med förlov sagt. 



DET STORA TROLLDOMSRASERIETS TID. 415 

Efter grundliga undersökningar kom rätten till det resul- 
tatet, att »det intet syntes mera rum vara till att tvivla om 
Satans raseri, som emot barnen förövades», ty de små be- 
tygade själva »för allas åsyn med nederfallande, skrikande, 
ristande och ryckande i alla lemmar», att en särskild plåga 
övergick dem. Ja, några blevo »lekamligen besatte, så att 
ie förutom onaturlig styrka och hiskeliga åthävor förde 
ätt ogement tal och visste ibland annat att nämna 
ting, vilka på samma stund på en annan ort i staden 
5keddc». 

En beskrivning av ett sådant fall av besatthet ha vi av 
självaste klockaren i Sankta Klara församling. Han berättar 
)m sin styvdotter Helenas tillstånd denna tid, att hon sade 
>ig om nätterna bliva tillsammans med sina systrar förd till 
Blåkulla och framvisade »de slarvor, spånor och benknotor, 
som de uti möten såsom gåvor och föräringar hade bekom- 
nit». Från klockan 9 om aftonen till 8 om morgonen anfäk- 
:ades hon med oupphörligt rop och skrik; och rätt som det 
irar, »drogos huvud och fötter baklänges, tillhopa med hän- 
lerna sammanknipande under ryggen, och magen gav sig 
app med en sådan jnakt, att han intet utan hennes skada 
cunde nederböjas, förr än huvud och fötterna blevo tillrätta- 
iragna». Men när detta skett, begynte hon i stället »för- 
imäda och med ohöveliga ord belasta vem hon kunde åt- 
comma, bita och i ansiktet spotta». Stundom fick man också 
löra henne »sjunga tyska versioler, som fule och odygdige 
/oro». 

Det första resultatet av den nya domstolens verksamhet 
*^ar tvenne avrättningar. I augusti fördes hustru Anna Si- 
nonsdotter och en gammal finska, kallad Rumpare-Malin, 
it till »rättareplatsen». Anna var dömd att halshuggas och 
iärpå brännas. Hon visade sig »devot och andäktig med 
äsande och sjungande, med knäböjande och händers upp- 
yftande mot himmelen». Rumpare-Malin, som var en riktigt 
'örhärdad trollpacka, hade dömts att levande brännas. Hon 
^ar »mycket hård och tycktes intet stort frukta sig för döden, 
stigandes friskt upp på bålet, svarade prästerne dristigt, 
:alade ock med skarprättaren, låtandes sig av honom till 
[länder och fötter järnslås utan något motsträvande». När 
[lon bestigit bålet, bedyrade hon ihärdigt, att hon var 



416 TROLLPACKOR OCH AVGUDADYRKARE. 

oskyldig. Hennes egen dotter ropade och bad, att hon skulle 
bekänna och rädda sin själ, men hon gav dottern »uti den 
ondes våld och förbannade henne till evig tid, varmed de 
alltså skildes». Därpå led Malin döden, »utan att hon sig 
över ett så gräseligt straff en gång jämrat eller med något 
gudeligt sig till sitt yttersta berett haver». 

I början hade det varit »tiggarkäringar» och hantverkar- 
hustrur som anklagades. Men snart riktades anklagelserna 
högre upp. Och en dag fick man se »kaptenens under stads- 
vakten» Jakob Remmers fru sitta på de åtalades bänk. Men 
nu visade det sig, att en hel del av de vittnande barnen och 
pigorna icke kunde närmare beskriva, hur kaptenskan i 
fråga såg ut; men att det var »kaptenskan», som fört dem 
till Blåkulla, det visste de så säkert, sål Hon hade ändå varit 
klädd i sammetsjacka och röd kjol, och »en tjock hustru» 
hade det varit. 

Redan voro åtta kvinnor avrättade och två andra dömda 
att gå samma väg, då räddning äntligen kom för vidskepel- 
sens andra offer. Den 26 augusti inkom till kommissorial- 
rätten meddelande, att Gävlepojken vid förhör återkallat 
alla sina påståenden om Blåkullafärder. Han bekände sig ha 
ljugit, dels av oförstånd, dels därför att andra tvingat ho- 
nom därtill, och förklarade, att han »vet intet utav Blåkulla 
utan lärt i Gävle det beskriva». 

Nu tog en av kommissionens ledamöter, komministern 
Erik Norseus i Storkyrkoförsamlingen, till orda i ett märk- 
ligt anförande, som betecknar vändpunkten i kommissionens 
hållning mot de anklagade. Hans yttrande gick ut på, att han . 
hädanefter icke kunde med lugnt samvete döma någon till 
döden för trolldom. Det är Martin Brunnerus' tankar, som 
här burit frukt. 

De ytterligare rannsakningar, som nu följde, gåvo honom 
rätt. Märkeliga ting kommo fram: en femton års flicka, som 
tillsammans med en mängd andra personer, äldre och yngre. 
vittnat mot kaptenskan, erkände under tårar, att hon bar:i 
ljugit. Hon hade aldrig varit i Blåkulla, »men det är nu\ 
klagade hon, »sådana tider, att den, som icke säger sig förn^, 
så bliver han förföljd». Myras pigor och några andra haih 
tvingat både henne och flere barn att dikta ihop sina histo- 



DET STORA TROLLDOMSRASERIETS TID. 417 

rier. Somliga småttingar hade man t. o. m. skrämt att ljuga 
genom hot att annars ta livet av dem. 

Det kom också i dagen, att intresserade personer med 
gåvor lockat barn att beskylla misshagliga kvinnor för att 
föra dem till Blåkulla. Stundom hade det vankats mat och 
dryck, stundom ett runstycke. En av skvallerpigorna be- 
rättades ha »fått sin mesta föda och uppehälle med det hon 
lupit i vakstugor»; och av en familj, där hon lyckats intala 
barnen att de »fördes», hade hon fått »särkar och skor». 

Men sedan rätten utlovat frihet från straff för dem, som 
talade sanning, återkallade under de följande dagarna samt- 
liga både äldre och yngre de beskyllningar, som de utslungat. 
Av bekännelserna framgick också, att barnen »alltid samsat 
sig och förmant varannan att tala ett, när de gingo upp 
till konsistorium eller hovrätten, och förenat sig, huru de 
BlåkuUafärden med omständigheter skulle beskriva». 

Urban Hjärne, som i likhet med Norseus med oavbrutet 
intresse övervarit de nya rannsakningarna, inlämnade den 
3 oktober ett märkligt »Betänkande om de anfäktade barnens 
nyliga bekännelse», vari läkaren och naturvetenskapsmannen 
lämnar ovedersägliga bevis för att det hela varit blott en 
blandning av vidskepelse och ett »sammansatt skvaller av 
en hop lättfärdiga pigor och flickor och däribland någre 
självsvåldige gossar». Denna åsikt meddelade han åt rätten. 

Så snart barnen bekant sanningen, »då», skriver han, »gick 
det alltsamman på en väg ut, som alle barnen med en mun 
bekänna, nämligen på Myrans pigor m. fl. Äntligen stanna- 
de allt slätt på Gävlepojken». 

Intressant var ock att iakttaga, hur förändrade barnen 
blevo till hela sitt uppträdande efter bekännelsens avläggan- 
de. Förut hade de kommit in med en oförskämd, näsvis 
och beskäftig min eller ock med ett oroligt, ängsligt och 
förvirrat utseende. Men så snart de bekant sanningen, var 
deras ansiktsuttryck ett annat; deras sinne var lättat, och 
de »sågo alla mycket förnöjde ut, likasom de hade fått gott 
samvete och ro igen». En moder intygade, att det nu var 
»en lust att bo på Malmen, sedan oväsendet upphört». Bar- 
nen hade efter bekännelsen blivit »mycket glade däröver 
och lika som andre människor». 

21—222826. Grimberg, Svenska folkels underbara öden. IV. 



418 TROLLPACKOR OCH AVGUDADYRKARE. 

Kinkigast hade det emellertid varit att få sanningen ur de 
kvinnliga vittnena, vilka ju också varit de mest beskäftiga 
i att löpa omkring och sprida ut skvallret. Men hur de sling- 
rade sig, lyckades man småningom beslå dem med »en löjelig 
tvetalan, så att görligen hördes i vart ord en grov och icke 
välbetänkt lögn»; och därefter var det icke så långt till be- 
kännelsen om verkliga förhållandet. 

Svårigheten att få sanningen ur det täcka könet tillskriver 
Hjärne i sitt betänkande det förhållandet att, såsom han 
med övlig manlig respektlöshet uttrycker sig, »kvinnfolken, 
särdeles bland de gemene, lättare låta förleda sig av sinnens 
och gemötens* rörelser, särdeles av missgunst och avund samt 
regersjukan, i det de gärna vilja hava något att råda och säga». 
Därjämte menade han sig kunna konstatera, att de »äro arg- 
listige och lälteligen inklinera till" skvaller, förvetenhet, vid- 
skepelse, snarlrogenhet och egensinnighet, i det de deras en 
gång fattade mening intet gärna släppa utan emot all förnuft 
och skäl med stor halsstarrighet förfäkta». Gossarne däremot, 
vilka »av bemälde passioner mindre rördes», visade sig ej 
heller så förslagna som kvinnfolken och förmådde icke »med 
sådan arghet och list komma till rätta utan blevo genom 
tvetalighet snarare övertygade och till god bekännelse bragte». 

Man förstod nu lätt, hur efter hand, som Hjärne säger, 
sådana »löperskors» mod växt mer och mer, när de sett, att 
de genom sina angivelser kunde sätta vilken »ärlig matrona» 
som helst på de anklagades bänk. De hade berömt sig av 
att »de voro betrodde inför rätten och de kunde taga livet 
av den förnämsta frun i hela staden». En av dem, Lisbeta 
Carlsdotter, hade i känslan av sin gränslösa makt yttrat, 
»att om hon ville, skulle icke tre människor bliva igen här 
i staden». Deras lust hade varit att hämnas på dem, de hade 
gammalt agg till, eller ock drevos de av avund mot dem, som 
voro rikare eller förnämare än de. »Och var det någon, som 
råkade säga emot dem, den bekände de strax uppå och föga 
annars än som hundskällande: begynte allenast en först, så 
följde alla de andra efter.» 

Hur oförskämt dylika slynor kunde bete sig mot hederligt 
folk kan man se av berättelsen om ett uppträde mellan stads- 
kaptenskan Remmer och den ena av drabanten Myras pigor. 

* Känslornas. — * Äro benägna för. 



DET STORA TROLLDOMSRASERIETS TID. 419 

En gång, när de båda kvinnorna möttes i trappan till dom- 
stolens rum, hade pigan stött henne för bröstet och hälsat 
henne med ett »God morgon, lärmorl Stor tack för gott åka 
i natt!» Den skymfade kvinnan hade då saktmodigt svarat: 
»Jesus är både din och min läromästare.» Men pigan hade 
ingalunda låtit sig därav påverka utan »farit fort med för- 
tretlige ord och åthävor och spottat henne i ögonen». Vid 
ett annat tillfälle hade pigan sagt till kaptenskan: »Tvi dig, 
så sant du förer mig, din tjocka flunsa!» Men den gången 
fick hon ett mindre blitt svar, så lydande: »Fånen förer dig 
och intet jag.» 

Intressant var ock vad som inför rätten kom i dagen om 
en elvaårig flicka, vilken gjort sig allmänt bemärkt därige- 
nom, att hon på gator och i gränder och folksamlingar sig 
»nederkastade och med sällsamma åthävor, så ock med 
många Guds försmädelser ropat på dem, hon ville för troll- 
packor angiva. Och påstod hon inför rätten, att hon lärt 
detta av modren för att förtjäna allmosor». För att visa, 
att hon brukat förställa sig, »föll hon neder inför rätten och 
gjorde sig anfäktad, så ofta kommissorialrätten fordrade». 

Det tillstånd av »gruveliga anfäktningar, som barnen voro 
I kvalde med», förklarade Hjärne på naturlig väg. Han hade 
: nämligen företagit sig att hålla ammoniakspiritus eller hjort- 
|hornssalt under näsan på de sålunda avdånade; och påföli' 
iden hade blivit, att de ögonblickligen kommit till medvetande 
jigen. »Sällsamt vore det», säger han, »om berörde medika- 
imenter kunde förjaga trollpack.» Härmed hade Urban Hjärne 
igivit det praktiska bevis, som behövdes för att komplettera 
Brunnerus' och Norteus' mera teoretiskt hållna vidräkning 
med den gamla häxtron. 

»Gävlepojken» stod där alltså berövad sin nimbus, som en 
vanartig och lögnaktig bängel i all enkelhet; och som han 
»ej visade någon rättskaffens ånger» och »dessutom i fängelset 
med svordomar och otidigt leverne sig förargeligen utlåtit», 
hade man ingen anledning att visa sig förbarmande med 
honom utan förpassade honom, trots hans ungdom, till en 
annan värld. 

Myras pigor förnekade i det längsta, att de ljugit på någon 
teller »upphissat^ barnen till att ljuga». Men till sist bröts 
f ^ Upphetsat. 



420 TROLLPACKOR OCH AVGUDADYRKARE, 

även deras trots, och under tårar bekände den ena av dem, 
att de diktat upp alltsammans. Då avlade också den andra 
en bekännelse, som hon dock kort därefter återtog. Hon 
blev dömd att på Hötorget halshuggas. 

Den förut nämnda Lisbeta Carlsdotter, som ljugit livet 
av så många, dömdes »såsom Guds heliga namns faselige 
försmäderska, såsom en morderska, såsom en menederska, 
såsom en vederstyggelig lögnerska och såsom många enfal- 
diga barnasjälars fördärverska» att halshuggas på Hötorget. 
Till döden dömdes även 22-åriga Maria Nilsdotter, som en 
längre tid levat på att lära barnen konsten att »bliva an- 
fäktade», en konst som hon själv med stor skicklighet och 
på det mest oförsynta sätt »utövade i kyrkor, på allmänna 
platser och inför själva kommissorialrätten, utropande där- 
under beskyllningar mot högre och lägre ståndspersoner, 
att de henne kvalde och förde till Blåkulla». 

Så kunde hederliga människor gå säkra åtminstone för 
dessa tre. De avrättades samtidigt kort före jul på Hötorget 
och voro enligt prästernas uppgifter ångerfulla. Om en 
av dem heter det, att hon vid nattvardens anammande 
förklarade sig vara »villig som skyldig döden att undergå; 
och med starkt ropande till Gud om sina synder gick hon 
till sitt straff». 

Den andra av Myras pigor samt åtskilliga, som ansågos 
mindre brottsliga, fingo slita ris. Bland dem den femton- 
åriga Annika, Näslöskans styvdotter, som genom sina an- 
klagelser bragt både sin mor och sin moster om livet. Hon 
dömdes i likhet med några andra kvinnspersoner »att stå 
4 dagar å rad på fyra särskilda torg en timma för en påle» 
och »sedan varstans av därtill beställte gubbar med ris 
piskas, undfångandes var gång tolv hårda slag». Därefter 
skulle hon undergå »kyrkodisciplin» och slutligen två års 
tukthus. 

»Rumpare-Malins» äldsta dotter fick ett hårdare straff. 
Hon skulle »på fem torg få ris, var gång 16 slag av där- 
till beställte gubbar, sedan hon där stått fem dagar å rad 
för en påle att skämmas». Efter undergången kyrkodisci- 
plin skulle hon »sitta tre år i tukthuset under starkt ar- 
bete och sedan förvisas staden». Hon greps nu av er 
annan sinnesstämning och bekände, »att hon är lika till 



DET STORA TROLLDOMSRASERIETS TID. 421 

freds om hon lever eller dör, påminnandes själv, att hon icke 
kan hava några goda dagar, om hon får leva, emedan modern 
allareda haver begynt henne för sitt falska vittnesbörd, uppå 
vilket hon dömdes, att plåga och kvälja». Förut hade hon be- 
rättat, »att hennes moder, sedan hon var bränd, har i söm- 
nen kommit till henne och sagt: 'Kom till mig uti min glädjel' 
och har Annika samma natt blivit illa hanterad, så att hon 
om morgonen efter burit märke på kroppen». 

När straffet över de kvinnor, som dömts att slita ris, skul- 
le gå i fullbordan, klagade vederbörande slottsfogde inför 
rätten över »canaillen,^ som hava kastat sten och snöbollar 
på gubbarne, när de förrättade exekutionen på Ladugårds- 
lands-torget». 

Två av de brottsliga kvinnspersoner, som fingo slita ris, 
erhöllo en så eftertrycklig bastonad, att de kort därefter gåvo 
upp andan på tukthuset. Den ena av dem var »Näslöskans» 
dotter, som före döden avlade »en vacker och ångerfull synda- 
bekännelse i sorg över allt det onda hon anstiftat». 

Sedan man sålunda oskadliggjort själva anstiftarna av 
det onda, blev det helt tvärt tyst med pratet om trolldom, 
och Hjärne berättar, att de, som förut »intet annat gjorde 
än rände därmed och klagade sig, huru de föras, piskas och 
anfäktas etc, de tiga nu vackert stilla, gå lömske och fälla 
modet. Inga nya trollkäringar givas mera an.» 



De bohuslänska trolldomsprocesserna. 

Delvis samtidigt med trolldomsprocesserna i Dalarne på- 
gingo häxprocesser i Bohuslän. Ensamt under året 1669 fäll- 
des ett trettiotal dödsdomar. De stå emellertid icke i något 
sammanhang med de nordsvenska. Förfaringssättet var 
också av delvis annan och ännu grymmare art i det forna 
dansk-norska landskapet, där man i enlighet med gammal 
rätlssedvänja använde kroppslig tortyr, ett förfaringssätt, 
som stred mot svensk lag, även om det i utomordentliga 
fall kunde komma till användning inom gammalt svenskt 
rättsområde. 

1 Pöbeln. 



422 TROLLPACKOR OCH AVGUDAD YRKARE. 

De bohuslänska häxprocesserna togo sin början av en skä- 
Hgen obetydlig anledning i Marstrand på sommaren 1669. 
Då anklagade nämligen en murmästare i staden en för troll- 
dom beryktad kvinna för att en kväll ha kommit in i hans 
stuga, sedan han gått till sängs, och genom några hokus 
pokus gjort, att han »strax miste sin mandom». Men ge- 
nom hotelser lyckades den stackars mannen och hans be- 
klagansvärda hustru skrämma den »arga trollkvinnan» att 
redan samma natt komnia tillbaka och bota den förtrol- 
lade, som »strax blev frisk och fick sin mandom igen». 

Den anklagade, som säkerligen förutsåg vilket straff som 
väntade henne, föredrog att gå den världsliga rättvisan i 
förväg. »Förmedelst Satans ingivelse» hängde hon sig en sön- 
dag under pågående högmässa i fängelset. Men dessförinnan 
hade hon under rannsakningen utfarit i häftiga beskyllningar 
mot en annan kvinna, vars namn var Ragnill. De bägge 
förmenta trollpackorna hade inför själva rätten »skällt» var- 
andra för en »Satans lemb» och »trolldjävul». Ragnill blev 
dömd till döden, men drog i sin tur genom angivelser en lång 
rad andra in i sitt olycksöde. Det är blott ell av de otaliga 
fall under häxprocesserna, då en anklagad, som ser sig hopp- 
löst förlorad, åtminstone vill skaffa sig den tillfredsställelsen, 
att hennes fiender eller sådana personer, som hon länge gått 
och avundats, skola få det lika svårt som hon. »Skall jag gå 
till döden», sade en anklagad kvinna, »skola ock de andra, 
som varit med mig om Satans möten, dö med mig, antingen 
de äro skyldiga eller oskyldiga.» 

Främst i raden bland de sålunda angivna möter oss den 
80-åriga Malin Ruths, som av Ragnill inför rätten hälsas med 
dessa ord: »Du äst en trolldjävul och min kamerat och långt 
värre, ty du äst en av dem, som håller fisken ifrån landet 
och haver varit med att nedsätta kopparhästar i vattnet för 
dem.» På domarens ytterligare frågor bedyrade Ragnill, 
att »de ingen fisk kan få, så länge de kopparhästar står ute 
i sjön», varför man borde taga upp dem igen. — Vi ha här ett 
vittnesbörd om att en rikt givande sillfiskeperiod vid denna 
tid nått sitt slut. 

Den stackars Malin förhördes och torterades och undergick 
det övliga vattenprovet, men hon ville icke vidkännas någon 



DET STORA TROLLDOMSRASERIETS TID. 423 

trolldomssynd. Att hon flöt på vattnet förklarade hon bero 
på att »hon var en fet kvinna; och skulle allt folket i staden 
på samma sätt flyta på vattnet, där de till sådant prov ställ- 
des». Bödeln satte skruvar på hennes fingrar och armar, 
»men ehuru hårt han åtskruvade, ropade hon likväl inständigt, 
att hon är Guds barn, kan intet bekänna eller ljuga på sig 
själv». Det var icke många, som hade en så beundransvärd 
själsstyrka som denna 80-åriga kvinna. 

Men vad hjälpte väl all hennes ståndaktighet mot onda 
tungors prati Rådsturätten var fullkomligt på det klara med 
att man här hade fått fast en »den argaste och principalaste 
'truUdieffuel', den där med sin trolldomskonst skall kunna 
förtrolla fisken ifrån landet förmedelst kopparhästar, hon 
haver varit med att nedsätta». 

Lika ohjälpligt fångna i sin tids fördomar voro de troll- 
domskommissioner, som Kungl. Maj:t måste tillsätta för att 
taga befattning med trolldomsväsendet i Bohuslän. Det blev 
blott nya lidanden för den arma människan. Då man slut- 
ligen »för hennes stora ålders och skröplighets skull icke 
kunde mera och oftare pina henne», blev hennes sak hänskjuten 
till Göta hovrätt. Men icke ett spår till medkänsla för en 
olycklig, pinad medmänniska här heller! 

När den stackars kvinnan i halvtannat år hållits inspärrad, 
plågats och hetsats till förtvivlan, hade hon blivit så förslöad 
till både kropp och själ, att domstolen icke fann det lönt att 
längre sätta åt henne. Hennes tillstånd tecknas av rådstu- 
rätten sålunda: »Xu är hon orörlig, alldeles döv, litet eller 
intet ser och fullkomligt uti barndom fallen, så att hos henne 
intet står varken på ett eller annat sätt att uträtta.» 

Nästa kvinna, som rådsturätten i Marstrand förhörde, gick 
det däremot ganska lätt att steg för steg driva till bekännelse. 
Hon tillstod slutligen, att hon för 26 år sedan ridit till Satans 
möte »på fånen själv uti ett brunt lambs liknelse»; och när 
hon kommit fram, hade hon träffat flera kvinnor, som hon 
namngav och därigenom drog med sig i fördärvet. Fånen 
hade undfägnat dem med »mat, smör och bröd samt öl, 
och eljest var där två små dockor, som dansade för dem*. 

Så drog den ena angivelsen den andra med sig, och det 
befanns, att Satan regerade så väldeliga över hela Bohuslän, 



424 TROLLPACKOR OCH AVGUDADYRKARE. 

att rannsakningar måste hållas på flere olika platser i landska- 
pet. Gamla rykten om förgörning väckas nu till nytt liv, och 
länge glömda olyckor dragas fram igen och synas i det nya troll- 
domsljuset. De anklagade äro »mest alle gamble och bedagade 
människor» av 50 — 70 års ålder. Bland dem som olyckan 
plötsligt kommit över är en gammal kvinna, som ingenting 
annat gjort, än att hon tagit ett torvstycke från taket på sin 
stuga och vänt det om samt däröver välvt en kruka. Det 
hade hon tagit sig för, emedan hennes far låg därinne sedan 
åtta dagar tillbaka och drogs med döden »och kunde varken 
leva eller dö». Hennes grannkvinna hade nämligen rått henne 
att göra så, ty det var en gammal tro, att den sjuke då strax 
skulle somna bort, »vilket ock skedde». 

Det var emellertid nog, för att hon skulle underkastas 
vattenprovet. Resultatet blev det vanliga, att hon flöt, 
vilket för övrigt inte är något märkvärdigt, eftersom männi- 
skokroppen i vissa ställningar som bekant håller sig flytande, 
isynnerhet i saltvatten. 

Fast nog låter det bra konstigt, när man i Marstrands 
rådstuprotokoll får läsa om två kvinnor, vilka »flötades» i 
juni 1671, att de »blevo flytandes på vattnet som långe trä- 
beläten halva timmarna, både stupe såväl som på ryggen, 
till alla åskådarnes högsta förundring. Och ehuru mäster- 
mannen sköt och tryckte Ingeborg långt under vattnet, så 
var hon dock så snart oppe igen, som han fick opp åran, 
flytandes lika som tillförne.» 

Genom hot och lockelser, vattenprov och tortyr, förstärkt 
med prästens böner och bevekande ord, frampressades ur 
den ena kvinnan efter den andra de vanliga bekännelserna om 
att ha varit på Salans möte, vilket i dessa trakter merendels 
tänktes förlagt till Marstrands fästning eller till Blåkullen 
på Brattön öster därom. Men inför stupstocken och bålet 
återlogo de nästan alla, vad de tvingats att fantisera ihop, 
och man får höra en av dem med huvudet på stupstocken 
tillropa den prästman, som hjälpt till att framtvinga hen- 
nes »bekännelse»: »Herr Lars, I skall möta mig för Guds 
stränga dom, som mig till detta haver lett.» Det blev den 
arma kvinnans sista ord, och väl månde de länge ha ringt 
i inkvisitorns öron. 

»TroUpackorna» erkände sig ha gått i den ondes tjänst. 



DET STORA TROLLDOMSRASERIETS TID. 425 

Blott några få av dessa kvinnor hade dock haft kroppsligt 
umgänge med honom eller hans tjänsteandar. En av dem 
berättade dock, att hon av Satan fått »en som en liten grå 
dräng», som skulle tjäna henne och var hos henne både 
natt och dag. På tillfrågan, om »samme djävul» umgicks 
med henne som en annan man, svarade hon, att så skedde 
»undertiden två eller tre gånger om natten, dock icke var 
i natt utan så varannan eller var tredje natt». Dock ne- 
I kade hon till att ha avlat barn tillsammans med honom. 
I En annan, som fått en djävul, vilken skulle tjäna henne, 
I anförde så troskyldigt såsom en förmildrande omständighet, 
i att den lille tjänsteanden »var föga större än en mus». Elin 
• i Slaxäng, en trollkvinna, som vi få höra mer om sedan, 
I bekände, att Satan »plägade bola med henne, när och huru- 
; ledes han vill», och att han »hade avlat trenne foster med 
henne. De tvenne hade intet liv, men det tredje hade liv 
och såg ut som en groda, vilket han ock tog själv igen.» 
1-^lt högst dramatiskt ögonblick i rådsturättens förhand- 
lingar var det, då en skräddarelärling trädde fram och vitt- 
nade mot en av de anklagade kvinnorna och under edlig 
förpliktelse intygade, att »i fjol uti dymbleveckan en morgon 
helt tidigt, förr än det ringde till predikan, körde han någre 
svin opp åt ön. Och som han kom opp vid skolan, där såg 
han komma flygandes norr ifrån lika som en stor fågel, och 
ju närmer det kom honom, ju större blev det. Och när det 
kom till Herr Larses hage, såg han, att det var Karin Klockers, 
som kom flygandes, och granngiveligen kände henne. Och 
t. o. m. sade, att hon hade de röde ärmar och ett svart snörliv 
på sig, som hon alltid går med. Och bak efter henne syntes 
Hkasom en stor hästrumpa, och hon kom stående på sine ben 
uti sin fullkomne positur', varöver han blev helt förfärad.» 
Karin Klockers var emellertid styvsint nog att icke vilja 
erkänna denna flygbragd utan sade, »att drängen ljuger henne 
på». 

Om samma Karin hade stadens välaktade kyrkoherde också 
märkliga ting att förmäla. Han berättade nämligen, »huru- 
ledes tvenne hans döttrar med en annan piga sett på ett tak, 
där de stodo på gatan, en katt komma vältandes utför taket. 



Ställning, hållning. 



426 TROLLPACKOR OCH AVGUDAD YRKARE, 

Och då katten kom till gatan, försvann han, och Karin Kloc- 
kers stod i stället.» 



Under rannsakningarnas fortsatta gång får man höra om 
den ena trollkonsten, underbarare än den andra. Så är det 
en kvinna, som vittnar mot en av de förut nämnda »troll- 
packorna», att hon och flere andra kvinnor samtidigt sett, hur 
trollpackan en gång, då korna mjölkades utanför Marstrand, 
lät mjölkbyttorna dansa, så att den ena hyttan slog emot 
den andra, medan pigorna stodo i en ring och sågo på. 

Förgörningen var ett stående tema för bekännelserna. En 
trollpacka hade visat sig äga makt att enbart med sin onda 
blick förgöra andras kreatur. Om en kvinna i Solberga, som 
blev anklagad för trolldom och häktad, skall kyrkoherden i 
församlingen ha »sagt sig väl töra sätta sitt liv i vad, att 
hon var trollkona». Han berättade också inför domstolen, 
att han på några få år mistat 22 kor, omkring 4 eller 5 om 
året, men under de två år, som den misstänkta kvinnan suttit 
i fängelse, hade ingen olycka drabbat hans kreatur. 

En, som var illa beryktad för att kunna förgöra, var Elin 
i Staxäng i Bro socken, i trakten av Lysekil. En mjölnar- 
hustru hade blivit svartsjuk på henne, därför att Elin vid 
ett besök i kvarnen försökt taga hennes man om halsen. I 
anledning därav hade hustrun förbjudit sin man att mala 
åt Elin. Men det skulle hon inte ha gjort, ty strax därefter 
blev hon »så bånge^ och svårmodig, att hon ingen ro hade». 
Först när klockaren i Foss hade givit henne tre papperslappar 
med besvärjelser, som hon sydde fast i särken, hade hon blivit 
något bättre. 

Ändå mer bevisande voro de bekännelser, som en strand- 
ridare i Lysekil framförde. Han hade å tjänstens vägnar 
beslagtagit en jakt för Elins man, därför att denne ej anmält 
fartyget i tullen. Men när han kom till Slaxängen för att 
hämta den, hade Elin hotat honom »med skam». Och knappt 
hade han kommit utanför gården, förrän en »vindkula» kom 
och kastade den bålde ryttaren av hästen och ned i en dypöl. 
En tid därefter hände det honom efter en ny hotelse från 

' Ängslig. 



DET STORA TROLLDOMSRASERIETS TID. 427 

Elin, att han red ned sig på isen och förlorade sin häst, och 
detta på samma plats, där fru Margareta Hvitfeldt kort förut 
åkt fram efter fyra hästar. När han så äntligen fick jakten, 
förgicks den för honom på första resan genom ett häftigt 
oväder utanför Marstrand, och allt, vad han det året tog sig 
för, lyckades illa. 

Elin hade åtnjutit sådant anseende för trolldom, att hon 
av en förnäm fröken på Åby säteri blivit anlitad för att om- 
intetgöra trolovningen mellan bemälta fröken och en rytt- 
mästare, som fästmön inte tyckte om. Det mystiska medlet 
bestod i en »sittrona», som fröken skulle sy in i sitt örngott, 
så skulle fästmannen få leda till henne. 

Med de vanliga tvångsmedlen fick man sent omsider Elin 
q.tt taga på sig allt vad hon anklagades för, ja hon bekände 
nu ytterligare en del förgörningar. Så hade hon för fyra år 
sedan jämte Satan ridit på sitt brödträ ut till Sotehuvud, där 
hon nedsatte »några hankar av hårsahår,^ som han gjort 
och gav henne, varvid Elin i Satans namn bjöd sillen bliva 
från landet». Det hade den också sedan dess gjort på den 
orten. 

I Hede socken i norra Bohuslän fanns en kvinna, som ställ- 
! des inför rätlen i Kvistrum, misstänkt bl. a. för att ha varit 
vållande till kyrkoherde Anders Wingårds hastiga död trettio 
I år tidigare. Härom förtäljde sägnerna ännu ett århundrade 
< efteråt: »Denna Herr Anders Wingård mötte en påskamorgon, 
I då han skulle resa till Hede kyrka, tvenne trollkonor, ridande 
j den ena på prästens bästa plogoxe, den andra på en varg. 
I Prästen vände på sin häst och såg efter desse underlige ryttare 
men i detsamma kringvärvdes av en särdeles orkan och väder- 
virvel. Dock kom han lyckeligen till Hede kyrka och förrät- 
tade väl i början gudstjänsten. Men då han i predikan kom 
att tala om Christi uppståndelse ifrån de döda och kallade 
Guds barns resa med Christo en salighets resa till himmelen 
men Satans barns resa med djävulen en resa till helvetet, 
säger han: 'I dag mötte mig tvenne kvinnor, som jag väl 
kände och voro mina grannhustrur. Den ena red på min 
plogoxe, den andra på en varg.' Och fast prästen intet nämnde 

' Hästtagel. 



428 TROLLPACKOR OCH AVGUDADYRKARE. 

deras namn, kom i detsamma han detta talat ett sådant hiske- 
ligt väder igenom kyrkodörren, att stoft och sand blåste hela 
kyrkan full och kringrände prästen i predikestolen så bekla- 
geligt, att han blev mållös och måste bäras ned av predike- 
stolen och köras hem, varefter han på tredje dagen avsomnade. 
Bägge desse misstänkte hustrur voro väl i kyrkan, oaktat 
prästen sett dem samma påskedagsmorgon på förr omrörde 

sätt i Hajumsskogen.» 

* 

I de bohuslänska trolldomsprocesserna är även det star- 
kare könet representerat ej blott på angivarsidan utan också 
på de anklagades bänk. 

Elin i Staxäng hade haft sin man Iver med sig på satans- 
mötena under namn av Iver Dansare. Han fick där sitta 
»som en blågrå gosse», vilken de andra måst »kiössa baak». 

Bland de anklagade på manssidan finna vi en annan, som 
Mollösunds fiskare angivit för att ha en pipa, den han »blåst 
vind med» och vållat storm för tretton år sedan. Det var nog, 
för att han skulle bli insatt i fängelse. Som huvudvittne mot 
honom fungerade en åttioårig kvinna, vilken betecknades 
såsom »galen och avsinnig». Gumman beskylldes för övrigt 
själv för att ha berövat sin egen son hans »mandom och 
lönlig lem», vilket dock befanns ha sin mera naturliga för- 
klaring i »een wljner siuka».^ 

Den gamla fantiserade om hur hon brukade sammanträffa 
med några andra kvinnor och män, vilka allihop namn- 
gåvos, till satansmöte på ett skär i närheten av Mollösund. 
En gång, då hon var en tolv års flicka, hade de från skäret 
farit i djurskepnader ombord på Tomas Anderssons fiske- 
skuta och vållat, att den i Västerhavet gick under med 
man och allt. En av trollkvinnorna hade brutit av masten, 
och en av männen ställt sig vid rodret och styrt mot under- 
gången. 

Mot samme man vittnades också, att han alltid varit »en 
motvillig och uppstudsig karl både mot överhet och andre». 
Den han lovat ont drabbades ock alltid därav. Bästa beviset 
vore väl, att han fem år förut sagt till en flicka, att iion aldrig 
skulle bli gift. Och mycket rikligt gick hon ännu ensam genom 

* Venerisk sjukdom. 



I DET STORA TROLLDOMSRASERIETS TID. 429 

livet, vilket naturligtvis var den elake gubbens fel. Hans 
[ skuld bestyrktes ytterligare genom vattenprov två gånger. 
I En gubbe i Solberga blev av en kvinna i samma socken be- 
; skylld för att ha deltagit i satansmöten överst på Blåkullen, 
: där han skulle ha agerat trumslagare. Rätten beslöt, att man 
! skulle »svämma» honom; »och flöt han som en trollkarl». 

Förgäves försökte han få huvudet under vattnet, och intet 
i vatten fick han heller i sig. Men ett par timmar därefter var 

han död. Sannolikt hade den gamle ej tålt vattenprovet, eller 

ock hade han tagit gift. Hans sak var också mycket sjuk, 
I helst han misstänktes för att ha undanröjt sina två hustrur. 



Ohyggligt är det att bevittna all den pina, som de, vilka 
skulle skapa lag och rätt, läto sina offer genomgå. En kvinna, 
vars moder i slutet av 1500-talet blivit bränd såsom häxa, 
blev av bödeln hanterad med tumskruvar, »så att man kunde 
: se dagen igenom hennes tommelfingrar». Trots detta bekände 
hon icke. Hon är en av de starka naturerna. Men då hittade 
rätten på den raffinerade tortyren att oavbrutet hålla henne 
vaken, och redan efter ett dygn var hon villig att erkänna, 
att hon var en trollkona, som gjorde Satans vilja. 

Ett annat exempel på omänsklig grymhet erbjuder behand- 

1 lingen av den förut nämnda Elin i Staxäng. Protokollet för 

' rannsakningen i Stångenäs härad beskriver, hurusom hennes 

händer blevo »uti handklovar på ryggen läste och hon sedan 

I med ett streck däruti under taket i huset upphissad», och 

I det fast hon befann sig i havande tillstånd. Alen ändå »gav 

hon sig intet stort därvid utan omsider bad bödelen släppa 

sig neder, så ville hon giva honom en köss». Så starkt virke 

vår det i denna kvinna, att hon kunde skämta mitt i de 

ohyggliga plågorna och med livet hängande på ett hår. 

Men hennes domares och bödlars ihärdighet var ändå star- 
kare. Inför den föll slutligen även hon till föga och bekände 
vad som helst. Genom ett års hårt fängelse och vanvård hade 
myndigheterna sluthgen bragt det därhän, att hon knappt 
kunde framstamma några begripliga ord. 

Det är icke att undra på att flera av de sålunda plågade 
kvinnorna avledo till följd av den grymma tortyren. 



430 TROLLPACKOR OCH AVGUDADYRKARE. 

De angivelser mot andra personer, som domstolarna lycka- 
des avpressa Elin i Staxäng och hennes man, betydde död 
och olycka för en mängd andra människor. Men de bleve 
också början till slutet, ty nu började anklagelserna syfta 
även mot personer högre upp i samhället, och då blevo höga 
vederbörande här, liksom senare under liknande förhållanden 
i Stockholm, genast mera betänksamma. Bland dem, som det 
nu gällde, var ingen mindre än salig borgmästarens i Marstrand 
änka, som var moder till stadens myndige kyrkoadjunkt. 

På avrättsplatsen återtog Elin dock sina angivelser och 
uttalade sin sorg över att hon beljugit oskyldiga. Både hov- 
rätten och regeringen började rygga tillbaka för de konse- 
kvenser, som alla dessa dödsdomar och rannsakningar drogo 
med sig, och man slog in på den mildare vägen att låta präster- 
skapet allvarligen förmana de anklagade att »härefter taga 
sig till vara så för signeri som för andre slike odygder, så kärt 
dem kan vara att därföre undvika tillbörlig pina och straff». 



De första avrättningarna under de stora bohuslänska häx- 
processerna ägde rum i Kungälv i april 1670. Då föUo de sex 
första offrens huvud för bilan, och deras kroppar blevo brända 
a bål. I juni halshöggos Elin i Staxäng och hennes man på 
samma ställe. Nästa gång dylika scener utspelades var i 
januari 1672, då på tre olika platser 20 personer avrättades. 
Det var dels på gården Vik i Skee, dels i Krokstad och dels 
på Tjörn. Protokollen utpeka här berget Sötången vid Mygge- 
näs på nordöstra ändan av ön såsom den plats, där sju häxor 
samt trollkarlen, som kunde göra vind med sin pipa, halshöggos 
och brändes i närvaro av fyra prästmän. Trots alla dessa 
mäns ansträngningar återkallade samtliga offren inför döden 
sina bekäJinelser. Och på liknande sätt gick det även på de 
andra avrättsplatserna. 

Mitt inne i dessa vidskepelsens förgiftade träskmarker verkar 
det som en fläkt från en bättre värld, när man ser, hur den 
ena efter det andra av dessa övertrons offer under väntetiden 
på döden kommer till klarhet icke blott om sin egen oskuld 
utan också om deras, vilka de utpekat som mcdbrottsMga. 
Det är imponerande att se, hur de med döden för ögonen 
återtaga sina anklagelser för att fria dem, som ännu icke 



DET STORA TROLLDOMSRASERIETS TID. 431 

voro oåterkalleligen förlorade. Det var i alla fall virke i 
detta härdiga kustfolk. 

Om den dödsdömde mannen berättar protokollet, att »när 
han kom på bålet,* sjöng han en vers av en psalm och gick så 
till sin död». En av kvinnorna »ropade på avrättsplatsen, 
att häradshövdingen, som dömt henne, skulle möta henne 
för Guds stränga dom innan påsken». 

Bland dödsoffren är också att räkna en kvinna, som trots 
det att hon blivit »skräckeligen torterad och pinter av bödeln», 
enständigt nekat men ändå av vederbörande trolldoms- 
kommission dömts till döden. Göta hovrätt hade emellertid 
friat henne från livsstraffet men »för åtskillig vidskepelse och 
begången hordomslast» dömt henne att »skarpt kåkstrykas 
och förvisas ur landet evärdeligen». Detta skulle i verkligheten 
bli lika med en dödsdom, utförd på ännu mer upprörande sätt 
än det vanliga, och på vägen från skampålen på Uddevalla 
torg avled hon av den genomgångna misshandeln. 

Lägger man till antalet av dessa dödsoffer dem som avlidit 
i fängelset, kommer man upp till omkring 40 personer. En 
lycka i eländet var, att landskapet låg jämförelsevis isolerat 
från både Dal och Västergötland. Annars hade man nog 
fått i södra Sverige bevittna en andlig epidemi med lik- 
nande omfattning som i Norrland och Svealand. 

Epilogen. 

Vid mitten av 1670-talet var det litet varstädes slut på 
häxprocesserna, och på våren 1677 kunde regeringen utfärda 
en rundskrivelse till samtliga biskopar och superintenden- 
ter om upphävande av 1669 års offentliga kyrkobön mot 
trolldomsväsendet. I stället påbjöds en tacksägelse till 
Gud, för det han stillat »trolldomsplågan och Satans raseri». 
Det stackars pinade och ängslade folket kunde draga en lätt- 
nadens suck vid undfåendet av överhetens budskap till rikets 
inbyggare, »att ljus och klarhet var vunnen och den fruklans- 
värda hemsökelsen förbi», för att citera vår grundligaste 
historiske forskare på detta område. »Men nog var det», 
tillägger han, »för många ett underligt tal, att det hela nu 

' Detta är icke så att förstå, som skulle han ha bränts levande, 
utan den dödsdömde fick tydligen bestiga bålet för att halshuggas 
å detsamma, innan det anländes. 



432 TROLLPACKOR OCH AVGUDAD YRKARE. 

var vordet mera ett utslag av människors än av djävu- 
lens ondska». 

Bortemot 300 oskyldiga människoliv hade denna andliga 
farsot krävt i vårt land. Och vem kan väl mäta hela vidden 
av de själsliga och kroppsliga kval, som tusentals andra 
oskyldigt anklagade fått genomleva! Vem räknar väl all den 
sorg och ångest, som dessa angivelser och processer vållat 
offrens anhöriga, och alla de förluster, som tillfogats landet 
i dess helhetl För dem, som måsl fälla dödsdomar och föra 
svärdet, bör uppvaknandet till klart medvetande om att i 
de tagit oskyldiga liv ha varit fruktansvärt, blivit en dyster i 
slagskugga över hela livet. 

Då vi bevittna den skräckstämning, våra förfäder haft att 
genomgå, ligger det dock något upplyftande i det faktum, i 
som den nyligen citerade vetenskapsmannen framhåller, i 
att man i alla fall här har ett område, där man ovedersägligen j 
kan konstatera, att människorna tagit ett väldigt steg framåt | 
i upplysning och humanitet. ] 

Emanuel Linderholm, De stora häxprocesserna i 
Sverige, del I: haft. kr. 7. 50. 

Gustav Bång, Häxförföljelserna (i hans bok Euro- 
peisk Kulturhistoria, del II). 

Vilhelm Bång, Hexevaesen og Hexeforfolgelser. 

Bror Gadelius, Tro och öfvertro i gångna tider; 2 
delar. Hiift. Kr. 13: — . 

Em. Linderholm, De stora trolldomsprocessernas 
upplösning i Sverige (Historisk tidskrift för år 
1913). 

Anton Nyström, Häxeriet och häxeriprocesserna 
(Verdandis småskrifter n:o 58: haft. 15 öre). 

Ehrenfried Billengren, Om trolldomsväsendet i 
Dalarne under Karl XI:s regering (Läsning för fol- 
ket för år 1875). 

Gustaf Björlin, Trolldomsväsendct i Stockholm 
1676 (i hans bok Fordoindags, kulturhistoriska ut- 
kast och berättelser 1; inb. kr. 2: 50). 

A. U. Båålh, Några ord om Irolldomsväscndet i Sve- 
rige på 1600-talet (Läsning för folkel för år 1887). 

Herman Levin, Forna liders mörker och vidske- 
pelse (Läsning för svenska folkel för år 1909) 

Johan Johansson, Noraskogs arkiv, band 2: haft. 6; 
kr. 7: — . 

Jöran Sahlgren, Blåkulla och Blåkullafärderna 
(Namn och bygd för år 1915 och 1916; haft. kr. 1: 75), 



EFTERDYNINGAR. 433 



Efterdyningar. 



ENSTAKA trolldomsprocesser med ty åtföljande döds- 
domar och avrättningar förekomma emellertid även 
efter den svåra hemsökelsens tid, men de blevo allt 
färre. Den, såvitt vi känna till, sista dödsdomen för troll- 
dom fälldes av Kungl. Maj:t år 1704 över en åttioårig kvinna 
i Eskilstuna. Anklagelsen gick ut på att hon »medelst troll- 
dom och förgörning skadat Nils Jonsson därsammastädes 
till sin hörsel, syn och mun». Gumman, vars namn var Anna 
Eriksdotter, hade en söndag kommit in i Nils Jonssons stuga 
i och begärt en pipa tobak. Men då han undskyllde sig, att 
han ingen tobak hade, märkte han, att hon blev »som litet 
[förtörnad»; dock »satte hon sig hos honom en stund och åt 
middag. Sedan begärde hon något — som hon alltid plä- 
gade göra — med sig hem, det hon ock bekom, nämligen en 
korv och en kaka samt något litet ull till strumpor, för 
vilket allt hon tackade och gick sin väg. Varuppå han icke 
det ringaste argt av henne kunde tänka, än mindre något 
ont avvisste, innan tisdags afton därefter, då han stod och 
talte med änkan Karin på Biltinge backe, varvid honom, 
fast det var stilla och lugnt, en tämligen stark väderpust 
på högra sidan av ansiktet träffade, så att icke allenast dess 
högra sida lika som rördes utan och hörseln och synen på 
samma tid blev honom alldeles betagen och mycket vatten 
utflöt av högra örat. Och blev han huvudrasande och lika som 
ifrån sina sinnen, och vart jämväl munnen dragen på sned 
på vänstra sidan in emot örat, så att, när han skulle spotta, 
spottade han bakom sig; och hade han mycket besvärligit med 
att tala, vilket allt bcmälte hustru Karin åskådade och nu 
inför rätten edeligen bevittnar sannfärdcligen skett vara.» 
Den stackars mannen visste sig ingen annan råd än att 
skicka efter Anna Eriksdotter. Hon kom, och slutligen 
lyckades han med lock och pock avpressa henne ett löfte, 
att han den stundande natten skulle bli bättre. Och se: om 
natten, medan han sov, blev han »till synen och munnen 
färdig men intet till hörseln, varom han glömde isynnerhet^ 

^ Särskilt. 

28—222520. Grimberg, Svenska folkets underbara öden. IV. 



434 TROLLPACKOR OCH AVGUDADYRKARE. 

bedja henne». Sedan en del vittnen intygat »allt så i sanning 
hänt och skett vara», bekände Anna Eriksdotler, »det hon 
medelst sina konster haver Nils Jonsson samma olägenhet 
tillskyndat, för det han understundom visat sig något vid- 
rig och änlcligen därföre, att han nekade giva henne tobak». 
Det onda hade hon skaffat på honom med djävulens hjälp. 

Hon bekände vidare, att »medan Nils Jonssons hustrus 
förra man levde», hade hon »trollat vargarne på deras får, 
som dem till största delen ihjälrivit». Anledningen hade va- 
rit den, att Anna vid ett besök »ej mera med sig hem bekommit 
än en fårbog», och förtrollningen hade tillgått så, »att hon 
tillika med Hin Onde blåst i var sitt horn, då vargarne straxt 
voro tillstädes». 

På närmare förfrågan, huru länge hon varit i den ondes 
tjänst, tillstod hon, att hon redan i sin tidiga ungdom blivit 
invigd däfi av modern, som brukat smörja en kalv och på 
den fara upp genom skorstenen till satans samkväm. Även 
hennes fader, broder och två systrar voro »av samma för- 
dömliga synd besmittade». 

Men nu hade hon »på sin höga ålder kommit till sina grova 
synders känsla, som eljes hade kunnat henne uti det eviga 
fördärvet föra». Hon förklarade sig vara nöjd, vare sig över- 
heten benådade henne eller läte henne, sig till välförtjänt 
straff, lida döden. 

Om hennes uppförande efter häktningen meddelas i rätte- 
gångshandlingarna, att hon »mycket andäktig uti sina böner 
och åkallan varit». 

Häradsrätten dömde gumman till döden. Men hovrätten 
hemställde till Kungl. Maj:t, att hon måtte »med livet benå- 
das och med något annat straff, som närmast därtill kommer, 
avstraffas», alldenstund hon »är åldrig och minneslös» och 
»jämväl till en del berättar sådant, som icke annars än av 
förbländclser och i galna inbillningar kan bestå». Det ligger 
något särskilt upprörande däri, att den gamla det oaktat 
blev av Kungl. Maj:t dömd att undergå dödsstraffet. 



EFTERDYNINGAR. 435 

En mera humoristisk stämning vilar över 

Trolldomsrannsakningarna i Ystad 1706— 1707. 

Den som fördjupar sig i stadens domböclcer för de åren, 
får njutningen av dyrbara tidsbilder, mättade med äkta små- 
stadsskvaller och en nästan otrolig vidskepelse. Före- 
målet för rannsakningarna var en 72 år gammal »palte- 
kvinna»,' som blivit instämd för rätten på grund av trolldom. 
Begynnelsen och upphovet till denna anklagelse var följande. 

Hjulmakaren Truls Nilson hade angivit, att han den 2 ok- 
tober 1706 »funnit ett sammanvecklat papper i sin gård vid 
kökshörnet med en liten bit rågbröd, ett furukors, alun, sva- 
vel och salt med mera uti, vilket han förment vara én troll- 
knuta och genast uppvist för rådmannen och apotekaren 
herr Petter Fuersen». 

Välaktade rådmannen tillstyrkte honom att genast kasta 
»knutan» på elden; men just när han det gjorde, kom hustru 
Johanna Hansdotter till hans hus och bultade på fönstret 
och dörren. Hon blev emellertid ej insläppt. Men när det 
blev rättsligt förhör om saken, bedyrade Johanna, »att hon 
varken varit vid Truls Nilses dörr, fönster eller hörnet av 
huset den dagen eller inom deras dörrar på långan tid». Dock 
tillade hon, att hon »varit helt order' i sitt huvud och hade fått 
en pott öl, varav hon likväl druckit femton gånger». 

En del andra graverande omständigheter anfördes emeller- 
tid ytterligare, tydande på, att Johanna Hansdotter var en 
verklig trollpacka. Bland annat framdrogs en god historia 
om en korpral, som varit inkvarterad hos en handelsman i 
staden. En gång, när han gick av och an på golvet och 
rökte tobak, kom Johanna in. Korpralen var tydligtvis i 
skämtlynne, eftersom han »sputade röken på henne, säjan- 
des: 'Hör, du var värd att lägga till förladdning för ett 
stycke'», vilket gumman besvarade med: »Jaja, I skolen få 
förladdning» och gick därpå sin väg. Korpralen blev här- 
över »altererad», och »ungefär 8 dagar därefter knälade han 
och bröt benet på sig, så att de måtte bära honom till sitt 
kvarter». 



^ En kvinna, som gick omkring och köpte upp gamla >paltor»j 
lumpsaralerska. — ^ Yr. 



436 TROLLPACKOR OCH AVGUDADYRKARE. 

Johanna förnekade ej, vad som berättades om hennes 
konversation med korpralen, men försvarade sig med att 
»Korporalen sputade tobaksröli på henne ocli brukte en galen 
mund»; och om hon därför »med galenskap kan hava svarat 
honom, mcnte hon intet därmed, ej heller har hon gjort 
eller kunnat gjort honom någon skada». 

Under rättsförhandlingarna framkom, att det rådde gam- 
mal ovänskap mellan Truls Nilsons familj och gumman Jo- 
hannas dotter Boel, som var gift med Simon murare. Bemäl- 
ta Boel skulle en gång enligt vittnens intyg ha slagit hjul- 
makaren för bröstet, så att han blev liggande allvarligt 
sjuk, samt hotat både honom och håns hustru med att de 
»skulle få en olycka», vilket ju var så gott som bevis på 
att även hon var en trollkona. Måhända var det för resten i 
hon, som kastat in »knutan» i hjulmakarens gård. Det I 
såg nästan så ut, för Truls Nilsons hustru hade hört av en 
grannhustru, att något förr än knutan hittades hade Boel 
kommit in hos denna kvinna och sagt, »att hon ville gå in till 
Truls Nilses och hämta 3 ting, nämligen ett kvasteskaft, nå- 
gon kål och en brunnkrok». Härtill nekade emellertid Boel 
»högeligen och med svåra eder» och bedyrade, det hon varken 
denne knutan kastat eller kasta låtit, ej heller därav vet 
eller kan med något trolleri». 

Då vittnades och betygades av en kvinna, att en gång hade 
hon hört Boel träta med sin moder och yttra: »Tvi dig, din 
trollhäx, du var värd att ligga på en eld.» .Men Boel bedyrade, 
att det var inte heller sant. 

Likaledes förnekade Johannas andra dotter, Kristina, en 
mängd kvinnors påståenden, att hon ofta skällt sin mor för 
trollhäxa och sagt: »Allt det du har, det har du häxat dig till.» 

Det var emellertid ej därmed slut på anklagelserna. En 
annan paltekvinna, »en sjuklig hustru, inkom för rätten 
klageligen andragandes», att hon för bortåt två år sedan 
mött gumman Johanna på kyrkogården, varefter de råkat i 
en ordväxling, som slutade med att konkurrenten »fattade 
henne med armarna om livet, varefter de skildes åt». Tretton 
veckor därefter hade hon mött Johanna på en spång, »och 
straxt därpå blev hon sjuk i hela sin kropp, och ännu voro 
likasom myror i hennes kropp». Nu misstänkte hon natur- 
ligtvis sin konkurrent för att ha vållat sjukdomen. 



EFTERDYNINGAR. 437 

Johanna nekade dock allt fortfarande »med förskräckeliga 
eder». 

Ett annat kvinnfolk berättade, att hon för många år se- 
dan råkat i ovänskap med Johanna Hansdotter med anled- 
ning av en tröja, som hon köpt av bcmälda paltekvinna. 
Allt sedan dess hade Johanna »städse burit hat till henne; 
och nu om S:te Lars dag, då hon hade satt sin brännevins- 
panna på elden och skulle bränna, kom denna Johanna 
tvenne gånger efter varandra och tittade inom dörren men 
hälsade intet, då först en stor tussa kom och satte sig på 
brännevinstunnan, vilken hon kastade på elden. Litet där- 
efter kom åter en tussa på spisen, som hon sammaledes upp- 
brände. Åter därefter kom en stor tussa och lika som ville 
upp under kläderna på henne, då hon tog en stor stake och 
slog till tussan, som kom henne genast ur syne och alldeles 
bort». Men det sorgliga resultatet stod kvar, »att hon varken 
den gången fick något brännevin eller trenne gånger sedan, 
som hon brände; för vilket hon har Johanna Hansdotter 
misstänkt». 

Johanna ville dock ej taga ansvaret för detta heller på sig. 

Högst graverande var emellertid ett vittnesmål om vad 
Johanna tagit sig till med handelsmannen Jöns Båths späda 
flicka, därför att den lilla skrek så förskräckligt. Hon hade 
bett amman »hämta någre strå från en ko, som hon dröp- 
lat uti, och lägga i huvudgärden i vaggan, vilket amman 
ock gjorde; varefter Johanna tog några strå i korsvis av 
vaggehörnen och brände under vaggan». 

Detta kunde Johanna icke neka för men sade blott, »att 
de hava gjort så för henne, som hade ett barn, vilket skrän- 
de sig ihjäl, och vet hon intet något signeri eller trolleri 
därmed». 

Men att det var riktig trolldom med 1 spelet, det kunde 
man då förstå av medlets misstänkt kraftiga verkan, ity 
att »barnet sedan kom i rolighet och sömn». 

Vid nästa rannsakning blev en ny käring, 79-åriga Hanna 
Isaks från Kabusa, indragen i rättegången. Då bekände 
nämligen Johanna följande: En tid innan slaktaren Nils 
Willumson »gjorde den olyckan och förgav sin hustru», hade 
denna kommit till Johanna, »klagandes sig, att hennes 
man levde illa med henne». Johanna hade lovat att söka 



438 TROLLPAGKOR OCH AVGUDAD YRKARE. 

hjälpa henne och för den skull gått till hustrun Hanna 
Isaks i Kabusa, och några veckor senare skickade denna 
»en liten flicka vid namn Christensa hit ut till Johanna 
Hansdotter med en liten vit klut med något vigd jord uti, 
som var taget av ett gammalt kapell i Kabusa, vilken knula 
hon bad flickan bära upp till Nils Willumsons och efter Hanna 
Isaks befallning lägga den i huvudgärden i Nils Willumsons 
säng, som flickan ock gjorde. Och sedan levde Nils Willums 
någon tid väl med sin hustru. Men när den bevustade konau 
kom åter i hans hus, blev han annorlunda och förgav sin 
hustru». 

Johanna nekade ej för detta men kunde icke anse, att 
det var någon synd, om det kunde hjälpa något. 

Rättens klyftiga och högst betydelsefulla fråga, »om flic- 
kan, som bar knutan till Nils Willumsons, gick stilla tigandes 
dit med honom», besvarade Johanna: »Ja, det vet jag intet 
men kan tänka, att efter hon gick ensam, teg hon väl stilla.» 

Till nästa förhör fann rätten nödigt att inkalla »hela stad- 
sens menighet». Den kom ock »till en så ganska stor mycken- 
het», att folket ej kunde samtidigt rymmas i rättssalen. 
Menige man »tillfrågades med allvarsam förmaning, vad 
allmänt vittnesbörd Johanna Hansdotter om sig haver». 
Härpå svarades, »att denna Johanna Hansdotter alltid varit 
beryktad för en trollkona». 

En hel rad nya beskyllningar framkommo ock mot henne. 
En borgare vittnade: För tio år sedan tjänade Johannas 
dotter hos honom. Men som hon »gjorde honom någon för- 
tret», straffade han henne, med den påföljd att flickans mor 
kom in i hans hus »och gjorde stort alarm, lovandes honom 
en olycka och förtret, varefter strax hans dotter kom i en 
stor sjukdom och lika som blev borttagen i hela hennes kropp 
samt i denna dag är en eländig människa». Och för tre år 
sedan hade Johanna hotat hans hustru med skam och olycka, 
varefter genast Nils Pålsons dotter, som då hos honom kom i 
tjänst, »blev emellan brunnen och köket makten fråntagen 
och i denna dag är därav en sängliggande kröpling». 

Johanna nekade som vanligt. 

En annan borgare »framstod och tillfrågade Johanna 
Hansdotter, vårföre hon så mångfaldige gånger kastat 



EFTERDYNINGAR. 439 

dynga och klutar, som hon tagit ifrån andra dyngor, i hans 
dyngekista på gatan». 

Härtill nekade Johanna »med grova eder». Då berättade 
samme man, att hon sistlidne Mikael] dag om aftonen l<lockan 
7 väsnats och ropat utanför hans dörr. Och när han »löp ut i 
dörren och bad henne hålla mun på sig, svarade hon: 'Fånen 
far i dig, du skällt få en olycka!' Och därefter andra dagen, 
då han reste bort, stupade hästen med honom, och han bröt 
sin högra arm ur led.» 

En murare klagade över att Johanna en gång i ilskan lovat 
hans hustru, att hon skulle få skam. Och bara tre år där- 
efter hände det sig, att hans dotter »blev sjuk och eländig i 
sitt ansikte och är ganska farlig att se på, så att hon intet 
kan gå med blott ansikte». Och till ytterligare bevis på Johan- 
nas ondska hade hans hustru nu, fem år efter hotelsen, blivit 
så sjuk, att hon »kan varken röra hand eller fot». 

Fiskaren Mårten Börjeson hade »paltegumman» också 
vållat mycket ont. Han berättade, att »midsommardagen 
sistlidne, vid solens uppgång, kom Johanna Hansdolter i hans 
gård, varest han och hans kamrat Jöran Storck stodo och 
lagade om deras krokar». Gumman »tornerade» och ville »ta- 
ga ett kvasteskaft» och slå hans kamrat, med vilken hon förut 
varit i klammeri. Men Mårtens hustru tog tillhygget ifrån 
henne. Då »tog Johanna upp sina kläder och föll på sine 
blötte knä, säjandes till Jöran Storck: '1 skolen intet bliva 
fet om julen av fisket, I skolen göra i år'». Och det hade de 
>ej heller blivit», fastän de andra fiskarne det året gjort en god 
sillfångst. Och ej nog därmed, utan var gång de bägge män- 
nen kommo i land med sin båt, stegade gumman Johanna 
ned till dem, »och då hon såg, att de intet fått något, gjorde 
hon därav ett stort löje och gick bort». 

.En tunnbindare, som vägrat att ge paltegumman ett tunn- 
band till en söndrig spann, hade, när han dagen därpå gått 
ut i sin trädgård, fått syn på »en knuta, stor som en halv 
valnöt», i ett äppleträd. Den såg ut som »puggeögon»,' och 
då han »tog den neder och med en pinne krossade sönder, be- 
fanns däruti hår, näglor,^ aska och ister». Han misstänkte 
Johanna för denna och en likadan knuta, som han senare 



^ Pugga - groda.— - Naglar. 



440 TROLLPACKOR OCH AVGUDADYRKARE. 

funnit i trädet, och »förmenade, att hon varit vållande, det 
han ifrån den tiden intet haft något öl säljande». 

En arbetskarl, som tagit städja mot Johannas önskan, 
klagade, att han av gumman blivit hotad med »att honom 
skulle ske en världsens olycka, för det hon intet fick städja 
honom bort, varefter han samma sommaren fick den fallande 
sjukan, och året därefter bröt han benet av sig, för vilket 
allt han har Johanna misstänkt». 

En murarmästare förtäljde, »att för någon tid sedan kom 
Johanna Hansdotter och begärde av hans hustru ett för- 
kläde till läns», och då hon ej fick det, sade hon: »Då skall I 
intet vara värdig att bära något förkläde.» Allt sedan den 
dagen hade hans hustru, »som då var något svag, varit elän- 
dig i sina ben och hela kroppen». I intet av dessa fall ville 
Johanna ta skulden på sig — folk finge sedan tänka om 
henne vad de ville, sade hon. 

Rådstuvurätten fann emellertid paltekvinnan Johanna 
Hansdotter misstänkt för trolldom. Men som hon icke mot 
sitt nekande kunde överbevisas, ställdes frågan på Guds dom. 
Dock hade hon ju erkänt sig ha övat vidskepelse i syf- 
te att bota det skrikande barnet och bringa sämja i äkten- 
skapet mellan makarne Willumson. Därtill kunde ytterli- 
gare läggas henne till last att »hava fört ett förargeligit le- 
verne med svordom och bannande» samt att under rannsak- 
ningen gjort ett rymningsförsök. Ty prövade rätten skä- 
ligt att i kraft av Kongl. Maj:ts kyrkolag och förnyade pla- 
kat om eder och sabbatsbrott döma henne att »för vid- 
skepelse och fördömelige konster slita ris och sedan undvika 
staden». 

Göta hovrätt ställde också frågan om trolldom på framtida 
bevisning, men dömde kvinnan »för det straffvärdiga signe- 
ri och lövjeri, hon efter egen bekännelse brukat», till åtta 
dagars häktelse vid vatten och bröd samt att undergå kyrko- 
plikt. 

Det var en lycka för Johanna Hansdotter, att processen 
icke förekom 30 år tidigare, ty då hade hon icke kommit un- 
dan bödelsyxan och bålet. 



EFTERDYNINGAR. 441 



>Oni den ryktbara Trollpackan Kapten Elins förmenta 
Resa till Blåkulla och Bekantskap med Djefvulen.» 

Så lyder namnet på en öresskrift, som gått ut över land 
och rike i en mängd upplagor. »Kapten Elin» hette Elin 
Eril<sdotter och bodde på gården Mofikerud i Näs hä- 
rad i Värmland. År 1720 blev hon inför häradsrätten an- 
klagad för att ha vid påsktiden fört en tolvårig flicka jämte 




^Kapten Elinsy smörjehorn.. 
I Statens historiska museum. 



en del andra personer till Blåkulla. Tillvitelserna grundade 
sig på flickans berättelser inför hennes husbondefolk. Det 
var först de vanliga skildringarna av nattlig ritt på en smord 
käpp, vilken emellertid snart förvandlats till en hare, »som 
var helt len och mjuk att rida på». Och så var det besök i 
ett kyrktorn för att »skava klockorna». För det ändamålet 
hade flera häxor varit samlade på kyrktaket. Medan de 
sutto där, kommo tvenne dragoner ridande, »då en av följet, 
Kerstin i Takene, flög över dem och kastade sitt vatten och 
högeligen gladde sig och skrattade, då dragonerna undrade 
sig över att det regnade, medan himmelen var alldeles klar — 
men käringarne bannade Kerstin för sådant». Slutligen foro 
häxorna bort emot Karlstad, och omsider hamnade skaran 
hos den onde, i »en stor, välbyggd gård med mycket silver 
och tenn, koppar och allehanda vackert på väggarne, som 



442 TROLLPACKOR OCH AVGUDADYRKARE. 

hos förnämt folk plägar vara, och en stor sal, därest många 
bord voro dukade, fulle med mat och åtskillige rätter». 

Därmed undfägnades troUpackorna, och sedan vidtog 
dansen, under vilken värden på stället naturligtvis tog sig 
de grövsta friheter med sina gäster. 

Elin i Mofikerud, en 60-årig gumma, nekade först; men 
sedan hon av häradshövdingen, befallningsmannen och 
närvarande prästmän »fått föreställningar», tillstod hon 
under anfäktelse, »ristning och darrande», att hon tre år å 
rad, »alla skärtorsdags-, långfredags- och påsknätter» jämte 
många andra kvinnspersoner varit borta hos satan. 

Första bekantskapen med mörkrets furste hade hon gjort 
på det viset, att han en gång, då hon suttit ensam i sin stuga, 
kommit in till henne och frågat henne, »varför hon sutte 
så ensam i elände och fattigdom och icke sökte sig bättre 
medel och näring». Om hon följde honom, skulle hon få allt 
vad hon önskade sig. 

Den anklagade blev jämte tio andra misstänkta kvinnor 
förd till Örebro slott, där de rätt länge fingo sitta i fängelse. 
Emellertid tog sig landshövdingen, baron Conrad Ribbing, 
an de stackars kvinnorna och kom underfund med, att hela 
historien om deras förbindelser med satan ej var annat än 
»idel fantasi och verkan av en genom sjukdomar samt en 
långsam svält förbryllad hjärna»; och vederbörande länsman, 
som vid häradstinget frampressat bekännelser genom att 
skruva handklovar på offren, »så att blodet spratt ut genom 
fingren», genom att slå dem och trampa på dem, fick sig en 
skarp skrapa. 

Vilken den slutliga utgången av målet blev har ingen for- 
skare ännu undersökt, men i en redogörelse, skriven ett år- 
hundrade senare, uppgives — något som dock förefaller 
otroligt — att »Kapten Elin» och några andra av de an- 
klagade blivit å bål brända. 

Litteratur: F. W. Grönwall, En skånsk häxprocess (Kultur- 
historiska meddelanden, utg. af Kulturhistoriska 
föreningen för södra Sverige, 1897 — 98. Haft. kr. 



AVGUDADYRKAN OCH TROLLDOM I LAPPLAND. 443 



Avgudadyrkan och trolldom i Lappland. 

SÅSOM förut nämnt, är Gustav Vasa den förste ko- 
nung, som med kraft arbetat på lapparnes försvensk- 
ning och kristnande. Han ålade prästerna i Väster- 
botten att en gång om året besöka detta folk för att döpa 
barnen och undervisa de äldre. För Torne lappmark tillsatte 
han år 1559 en särskild präst vid namn Mikael. 

Verkningarna av dessa åtgärder kunde dock ej bli ge- 
nomgripande, så länge prästerna här uppe ej ens först odo 
lapparnes språk utan måste anlita en tolk, som översatte 
mening efter mening till lapska. Men hur? Som tolkarne 
ofta voro grymt okunniga personer, blevo lapparne till god 
del uppbyggda med den vidunderligaste gallimatias. 

På Karl lX:s tid byggdes de första kyrkorna i Lappmarken. 
Men svårt var det att få präster till dessa vilda nejder. Då 
var det järnhertigen, som grep in och befallde sina fogdar 
att helt enkelt föra så och så många lappynglingar med eller 
mot deras vilja ned till »Uppsala skolestuga» att där utbildas. 
De hopsamlades och forslades av kronobetjäningen ner till 
lärdomsstaden. Följande brev av år 1606 till konungen från 
en hans befallningsman talar för sig själv: 

»Haver jag ock efter Hans k. M:ts befallning låtit uttaga en 
hop med lapp-pojkar, vilka efter Hans k. M:ts vilja till Uppsala 
skolestuga förskickas skulle — summa 16 personer. Utav 
dessa pojkar äro 6 levererade lappfogden i Torneå att föra 
med sig i sommar på skepp, efter det föll sig besvärligt att 
föra dem med sig så lång väg över land. Utav de andra 10, 
som igenvoro, blev en sjuk straxt i marken och blev för- 
denskull efter. Men de andre 9 förde jag med mig till Gnarp i 
Hälsingland, och där uti länsmansgården 'hwurffuo' 2 de 
största sin kos. Och med detsamma kom ett mäktigt 
stort stormväder, och lät jag strax i samma stunden rannsaka 
i hela socknen efter dem, men ingen kunde dem finna. De 
andre 7 levererade jag fogden uti Gävle att låta göra dem 
kläder och skor och förmodar, de nu äro i Uppsala, dit jag 
befallde honom dem förskicka.» 

Någon framgång kunde denna omissionsmetod» knappast 



444 TROLLPACKOR OCH AVGUDADYRKARE. 

medföra. De studerande lappar, som inte redan under resan 
till Uppsala »hwurffuo» sin kos, ville mestadels hålla kvar 
vid »sitt vilda uppfostringssätt»; de lappynglingar åter, som 
avvandes från vildmarkslivet, »dogo i stället flux sin kos, när 
de åter skulle skicka sig efter lapparnes leverne, hålla sig 
ifrån badande och annan lust». Således kunde genom dem 
»mycket ringa för kristendomens fortplantande uträttas». 

Gustav Adolf fick själv under sin resa kring Bottniska 
viken vintern 1614 tillfälle att iakttaga, hur försummade 
lapparne voro. Ett vittnesbörd därom är följande brev, 
som han skrev till Axel Oxenstierna från Tavastehus den 
20 mars 1614: 

»Vi late Eder, herr Axel Oxenstierna, förnimma, att en 
hop av Vare lappar hava varit för oss i Torne och sig högeli- 
gen beklagat, att dem ingen tjänst sker av deras förordnade 
predikanter. En del klaga att de på tre eller fyra år icke hava 
hört någon predikan, och störste parten säja sig aldrig hava 
sett prästen. Så är sådant det fattiga folket till deras salighets 
fördärv, vilke fast ringa kunskap hava eller bekomma om 
deras Gud och Skapare.» Därför borde rikskanslern tillse, 
att biskopen försåge lapparne »med sådane predikanter, som 
dem med flit förkunna Guds ord och deras salighet.» 

Den, som emellertid gav första impulsen till verkligt 
genomgripande kulturarbete bland lapparne, var kyrko- 
herden i Umeå, mäster Olaus Niurenius. Han tillsände 
den bildningsintresserade Johan Skytte en skildring av 
»lapparnes ymkelige hedendoms lägenhet och leverne i denne 
världenes tid», vari han ger en kraftigt tecknad bild av deras 
grova okunnighet, trolldom och djävulsdyrkan. »Månge 
hava tvenne, och de värste tre, onda tjänstandar», säger han. 
Vad som först och främst behövdes för att råda bot på det 
onda var, enligt Niurenii mening, att en skola grundades i 
själva Lapi)marken, och att man ordnade så med lärjungar- 
nes kosthåll och levnadssätt, att de sedan kunde som lä- 
rare vistas bland sina stamförvanter. 

Johan Skytte blev genast gripen av Niurenii varmhjärtade 
vädjan och förordade den hos Gustav Adolf, som i Stettin 
den 20 juni 1631 underskrev ett reglemente för en lappskola 
i Lycksele. Borta i främmande land, inbegripen i ett världs- 
krig, där hans eget liv och Sveriges rike var insatsen, hade 



AVGUDADYRKAN OCH TROLLDOM I LAPPLAND. 445 

konungen tid och tanke för denna i det yttre så ringa gär- 
ning att ordna om en liärd för kristen kultur bland det lilla 
nomadfolket ytterst i Norden. Skolan ställdes under Johan 
Skyttes omvårdnad och fick därav namnet »Sky tteanska 
skolan». Dess beskyddare ägnade anstalten mycken omsorg 
och dels skänkte, dels hopbragte genom gåvor av andra den 
betydande summan av 5,000 daler s:mt till dess underhåll. 

Skytteanska skolan i Lycksele blev en härd för civilisations- 
arbetet i Lappland. Här utbildades både präster och skol- 
lärare såväl ur lappfolkets led som av svensk stam. En åter- 
stod av denna skola, ombildad till barnliem, finnes ännu i 
dag kvar i Tärna kyrkoby i Västerbottens lappmark. 

Arbetet på kristendomens utbredande bland lapparne 
främjades också märkbart genom en del små böcker på 
lapska, av vilka den första utgavs av pastorn i Piteå socken 
Nicolaus Rhen år 1619. Den bär namnet »En liten sångbok, 
huruledes mässan skall hållas på lapska». Samma år utgav 
han en ABC-bok och 1632 en katekes på lapska. 

Alla dessa missionsåtgärder till trots kommo emellertid 
då och då budskap från Lappmarkerna, som visade, att 
hedendomen där ännu stod i fullt flor. Längre än till vissa 
yttre ceremonier liade kristendomen icke trängt. Trolltrum- 
man var alltjämt »lapparnes bibeJ». 

Så visade sig år 1671, att i Kemi lappmark funnos en 
mängd trollkarlar. De blevo av vederbörande prästmän 
tvingade att lämna ifrån sig sina trummor, vilka voro så 
stora, att de icke kunde transporteras vidare utan måste 
på stället uppbrännas. Bland dessa »trollappar» fanns en 
80-årig gubbe som bekände, att han för 50 år sedan »för- 
trollat en bonde uti Kemi socken, så att han uti en fors 
drunknat». I anledning därav dömdes han nu till döden, 
men kyrkoherden i Torne lappmark, Johannes Tornseus, 
berättar, att på vägen till fängelset »trullade han sig själv 
ihjäl, så att han uti ett ögnablick hel medvetslös vart, i det 
han som bäst frisk och sund på slädan satt; havandes det 
förut sagt, att så hellre ske skulle, än att han skarprättaren 
i händer komma måtte». 

På 1680-talet inlupo till regeringen sådana underrättelser 
från både präster och domare i Lappmarken, att utomordent- 
liga åtgärder måste vidtagas. I december 1685 utfärdade 



446 TROLLPACKOR OCH AVGUDADYRKARE. 

Karl XI befallning, alt lagmansting skulle hållas i samtliga 
lappmarkerna i och för rannsakning om det avguderi, som 
där bedrevs. Sådana rannsakningar höllos under år 1686 
och 1687 över hela Lap[)land, och därvid framkom, att 
många lappar alltjämt »förövade ett avgudiskt väsende med 
offrande, isynneriiel vid berg och stora träsk». De hade offrat 
till »Thoren eller åskan, vars beläte de efter människoansik- 
tes skapnad med yxor tillhuggit av trä», eller till andra av- 
gudar, bestående av »stenar, som hava haft någon särdeles 
skapnad eller liknelse till någon förnuftig eller oskälig varelse»; 
ja en del hade ock »offrat den lede Satan, att han icke skolat 
kunna tillfoga dem något ont». Bland »annan förargelig 
vidskepelse», som ännu förekom, intog bruket av »trumspel» 
ett stort rum. 

Vid lagmanstinget för Lycksele och Umeå lappmarker 
stod »en gammal beskedlig man» ujip och berättade, »att 
han jämte många andra lappar efter deras förfäders urmin- 
nes bruk allt härtills brukat trumman, vilken de åtskilliga 
gånger om året spelat och slagit uppå jämte särdeles joik 
eller sjungande efter deras gamla maner och plägsed». Denna 
»djävulskap» hade de bedrivit »uti den enfaldiga tro och me- 
ning att därigenom vinna god lycka eller eljes erfara, om 
någon elak eller god lycka dem förestått, förr än de begivit 
sig till skogs att fånga djur eller fiska uti sjöar och stora träsk». 

Sedan tillspordes de närvarande, om det var sant, vad den 
gamle lappmannen berättat. Delta bejakades av »största 
delen lappar, som voro komna till någon ålder». Men »emedan 
de nu först hava fått höra, huruledes lians kungl. Maj:l vår 
allcrnådigsle konung och herre, mot sådana djävulska vid- 
skepelser hårt ivrat och ingalunda lida och tåla vill vid högsta 
onåder tillgörandes, alltså utfäste de sig samlligen med upp- 
räckta fingrar, att de och deras barn hädanefter aldrig mera 
skola offra och på trummor spela, som de av ofiirstånd iiit in- 
till gjort hava. Sina trummor, dem de nu icke tillstädes ha- 
de, lovade de ock alt vilja och skola till annat år eller nästa 
ting hörsamiigen ifrån sig leverera». 

Liknande utfästelser avgåvos av tingsmenighelcrna från 
de övriga lappmarkerna. 

Sedan lagmansling sålunda hållits, företogo landshöv- 
dingen 1 länet och superintendenten i Härnösand på nyåret 



AVGUDADYRKAN OCH TROLLDOM I LAPPLAND. 447 

1688 en visitationsrcsa. Söndagen den 8 januari voro de i 
Lycksele, där lapparne voro samlade till marknad. Först 
predikade därvarande präst i kyrkan på både svenska och 
lapska. Sedan vidtog i koret ett förhör, som bevistades av ett 
sextiotal manspersoner, medan kvinnfolket satt kvar i bän- 
karna. Påfallande var, att så få unga personer syntes till. 
På tillfrågan om orsaken »föreburo lapparne, att de måste 
sköta renarna i deras avlägsne hemvister. Men pastor sade 
orsaken vara, att de fruktade, deras barn skulle bliva tagne 
i skolan, vilken räddhåga är gammal hos dem, så att en måste 
med trug taga barnen ifrån dem.» 

Deras kristendomskunskap bestod i att de »läste catechis- 
mum som han i ABC-boken står, den de ock läste färdigt 
ända fram, icke stannandes, förrän de hela stycket utläsit». 
Men »om då en begärte särskilt att läsas det tredje budet 
eller fjärde etc, så visste de det sig intet påminna. 

Men som att läsa och intet förstå är föga nyttigt, ty begynte 
man visa, huru vart och ett bud borde lämpas till dess åhö- 
rares villkor. Och blev fördenskull efter Guds lags ingång 
beskrivet, vad Gud vore, och att man intet skulle tänka ho- 
nom vara något skapat ting. Sedan att man efter det första 
budet intet skulle ställa Tor och djävulen sig för Gud eller 
bredevid Gud, icke heller dyrka honom med spådomar och 
trolldom, utan efter det andra budet avlägga trolldom, 
efter det tredje gå flitigt i kyrkan etc. 

Sedan de så blevo i gemen lärde, tillspordes de om sin 
avgudiska gudstjänst, bestående i offer, lapptrummor, med 
allvarlig förmaning, att de ville, så kärt dem vore undvika 
timmeligit och evigt straff, leverera ifrån sig sina trummor 
och avgudar och härefter alldeles avstå med ett så veder- 
styggeligit leverne. Varpå en strax trädde utur kyrkan och 
kom igen med sin lapptrumma. De andre stodo tysta och 
ville intet stort utlåta sig. Då gavs dem frihet att betänka 
sig till efter middagen.» 

På eftermiddagen hölls nu sammankomst med två av lapp- 
byarna, och man förnyade uppmaningen till befolkningen 
att »leverera sina avgudiska Instrumenter ifrån sig och här- 
efter utlova en sann bot och bättring». Det hade nu den 
verkan, att nio stycken lappgubbar trädde fram och avläm- 
nade sina trummor. »De andre, som intet hade sina trum- 



448 TROLLPACKOR OCH AVGUDADYRKARE. 

mor med sig, lovade vid hemkomsten leverera dem till 
prästen.» 

Avgudarne sade de sig »för detta bortkastat; och där någon 
skulle bctriidas med så grov gärning, ville de honom strax 
angiva. Prästerna sade sig ej heller funnit i denne lappmark 
på en god tid sådane belåten.» 

Till följande dag voro lapparne från de två andra byarna 
inkallade. Folket från den ena byn hade redan lämnat sina 
trummor till kronobetjäningen, men lapparne från Vapstens 
by längst upp emot gränsen till Norge »voro de slcmmaste. 
Desse kunde man intet i förstone med några ord förmana 
till bättring, ehuru en sig därom vinnlade. En, som stod i 
hopen, föll neder och bortsvimmade, som de pläga göra, 
vilka av onda andar anfäktas. När nu alle förmaningar 
syntes förgäves, begynte man tillspörja dem, som sig bekant, 
om de visste någon ibland desse, som hade trumman? En ; 
och annan svarade, att ingen kunde säja sig fri för henne, i 
Särdeles oppnämndes någre, som för visso anklagades. Desse 
kommo omsider till bekännelse, att de hade trumman, och 
lovade tillställa henne till sin själasörjare, bedjandes som de 
andra om nåd och utfästandes en allvarsam bot och bättring.» 
Sedan vidtog katekesförhör, och nu konstaterades det, att j 
»ingen kunde av den byn läsa i bok mera än som läns- 
man Olof Sjulsson, vilken var nu borta för räddhågas skull, 
emedan han ock är funnen med trumma». 

Följande dag förhördes de tolv gossar, som gingo i lapp- i 
skolan. Här blev resultatet mera tillfredsställande: pojkarne i 
visade sig kunna »färdigt läsa catcchismum Luthcri hel och 
hållen jämte spörsmålen däruti. Psahiierna kunde de ock 
sjunga, allt på svenska och lapska tillika. Somlige kunde 
ock skriva. — De, som ville nu övergiva skolan och funnos 
försvarliga i sin kristendom, förmantes att taga böckerna 
med sig i kåtorna, läsa själva kväll och morgon och lära andra 
samt sjunga och lova Gud alla dagar men särdeles när de om 
sabbaterne intet komma till kyrkan. 

Sist sammankallades hela församlingen och lillspordes, om 
icke alla ville hälla, vad de lovat, och avstå med all vidskci)else 
och avguderi och göra bot ocli bättring. Då alla ropade ja.» 

Därpå fingo lapparne tillåtelse att fara hem men hotades 
med straff, därest någon bröte sitt löfle. 



AVGUDADYRKAN OCH TROLLDOM 1 LAPPLAND. 449 

Den 28 januari kommo resenärerna lill Jockmock i Lule 
lappmark. Där voro ej mindre än 200 män och kvinnor av 
lappfolket samlade. Den 29 januari predikades för dem, 
och vid det katekesförliör, som därefter hölls, »befanns en 
stor ovetenhet hos alla, så att ingen kunde här läsa i bok, 
undantagandes klockaren, som gått i Umeå lappskola. Ingen 
hade heller sina barn satt under någon särskilt information, 
varken i skolan eller hos prästen.» De, som voro längst 
komna, kunde »enfaldigt läsa tio Guds bud, tron. Fader vår 
och instiftelseorden på sitt språk samt morgon- och afton- 
bönerna men hade vid sitt läsande fast ringa förstånd». 

Då gick man dem närmare in på livet och frågade, vad 
Gud vore. »Somlige svarade honom vara en rök, andra sade sig 
intet hava varit så lärde. Därföre blev dem enfaldigast en 
och annan gång förehållet, vad de på denne nödige frågan 
skulle svara, och huru de eljest intet kunde stå djävulen 
emot och slippa hans margfaldige frestelser, ja intet undvika 
det eviga helvetet.» 

Därpå tillsades de att »leverera sina avgudar och trum- 
mor ifrån sig, så kärt dem vore undvika timmeligit och 
evigt straff. Varpå en trädde utur kyrkan och gick hem 
efter en trumbotten utan skinn. De andra stodo tysta, till 
dess man lät uppläsa förra års tingsprotokoll, varest var 
annoterat deras bekännelse, att de hade tromman och tjänte 
mestadels avgudar. Och särdeles var en lapp, Erik Karwa 
nämd, som nu påropades och sade sig haft tromman förr 
men intet bruka den mera; men till avguden nekade han. 
Oluf Olufsson sade sig övergivit tromman och låtit den neder- 
snöga: lovade leverera henne i vår till prästen.» Även andra 
beskylldes för att ha trolltrummor och bruka dem, men de 
nekade. 

•Följande morgon hölls bön med förmaningar om lydnad 
mot Gud och överheten, vilket hade den verkan, att åtskilliga 
åhörare kommo fram och erbjödo sig lämna ifrån sig sina 
trummor. »Desse, som sig godvilligt bekände, fingo tillsä- 
gelse på nåder, så framt de härefter övergåvo Satans tjänst, 
de andre undsäjelse till straff, om de beträddes vara säkre och 
obotfärdige.» 

Sedan undervisades lapparne väldeliga. »Man släppte dem 
intet, förrän de fattat, vad Gud vore, huru man efter Guds 

2d— 222826. Grimberg, Svenska folkets underbara öden. IV. 



450 TROLLPACKOR OCH A.VGUDADYRKARE. 

lag skulle tjäna honom, och vad Gud fordrade av oss till vår 
nästas tjänst. Sedan undervistes de uti trons artiklar.» Där- 
efter förhördes den ene efter den andre, och man konstaterade 
nya innehavare av trolltrummor, vilka lovade lämna dem 
ifrån sig. 

Med liknande resultat fortgick visitationen i Torne lapp- 
mark. 

I Pite lappmark fanns vid samma tid en oförbätterlig troll- 
gubbe, som inför rätta omtalade, att för några år sedan, 
då en svår sjukdom hemsökte hans renar, hade han först 
anropat den högste Guden i himmelen om hjälp, men för- 
gäves. Då hade han vänt sig till avgudar, och de hade hjälpt 
honom. Han förklarade därför, att så länge han levde 
kunde han icke umbära dessa gudar, av vilka han hade 
trenne träbeläten, utan skulle han »efterleva och bruka sina 
förfäders vana, oaktat vad högre eller lägre överhet i detta 
mål nu och framdeles honom förbjudandes varder». 

Mannen blev dömd att halshuggas och tillsammans med 
sina avgudar och sin trolltrumma å båle brännas. Straffet 
injagade mycken skräck hos lapparne i socknen, vilka sam- 
mankallades för att övervara avrättningen. Men i hemlig- 
het bedrevs dock alltjämt avguderi, och ännu långt in på 
1700-talet måste domstolarna ingripa mot bruket av troll- 
trummor och åkallan av belåten. 

Den franske resenären De la Motraye hade under sin resa 
i Torne lappmark år 1718 ett samtal med en lapp i religiösa 
ämnen. Bland annat frågade han mannen om nattvarden 
ocii fick av honom veta, att han begick den heliga måltiden 
varje vinter. Samtalels forlsälLning berättar De la Motraye 
sålunda: »'Prästen*, sade han, 'lägger ett litet vitt, runt bröd, 
så tunt som om det vore av papper, i nattvardsgästens mun 
och giver honom att dricka en matsked spanskt vin.' 

Jag sade: 'Är det ingenting annat?' 

'Jo', sade han, 'det är också Jesu lekamen, hans, som har 
dött för oss, och den är gömd i det, fast man icke ser det.' 

'Men', återtog jag, 'tro då icke ni lappar, att hans lekamen 
är uppstånden och levande liksom vi?' 

EfLer en stunds drömmande tystnad svarade han slutligen: 



AVGUDADYRKAN OCH TROLLDOM I LAPPLAND. 451 

'Gud vet det'. Det var allt vad jag kunde få ur honom. Jag 
ville försöka, om han var lärdare i trolldomskonst, och frågade 
honom, om det var sant, att det fanns trollkarlar bland lap- 
parne. Han sade, att det fanns, men förnämligast bland Kemi- 
lapparne och finnarne. Jag visade mig mycket ivrig att få 
träffa en sådan. 

'Gud bevare dig för det', sade han. 

Jag bjöd honom en silverdaler, som lapparne tycka särskilt 
om, för att han skulle föra till mig en trollkarl, men han be- 
dyrade fortfarande, att han icke kände någon, och tycktes 
till och med vara mycket rädd för att komma i beröring 
med sådana. 

'Men säg mig åtminstone', sade jag, 'vad ni tror att de där 
trollkarlarne äro för folkl' 

'Det är sådana', svarade han, 'som tala med djävulen. De 
veta allt som händer, och när de vilja någon ont eller få betalt 
för att skada någon, skicka de sjukdomar på en själv eller 
på ens hustru och barn och renar.' 

Han bekräftade detta genom berättelser om människor, 
som de hade gjort blinda, renar, som de dödat, o. s. v.» 

På fransmannens fråga, om icke dessa trollkarlar kunde 
göra annat än ont, svarade lappen, att de även botade sådana 
sjukdomar, som de satte på folk eller som andra hade föror- 
sakat, om man bjöd dem frikostigt på brännvin och gav dem 
någon vacker present. 

De la Motrayes åsikt var också, att det tillstånd av extas, 
som trollkarlarne föUo i, snarare härrörde av brännvin än av 
någon annan inspiration, ty dessa trollkarlar visade aldrig 
prov på sin konst, förrän de druckit den rusande drycken. 

Även med andra Tornelappar inlät sig fransmannen i reli- 
giösa samtal och fann, att de »i fråga om religion stodo föga 
högre än sina renar». På hans fråga, om de icke av prästerna 
fått lära sig, vad den kristna religionen var, fick han det 
svaret av en bland dem: »Jo, om vintrarna gå vi i kyrkan, 
låta döpa våra barn, gå till nattvarden och giva prästerna 
de gåvor, som denna religion ålägger oss. Jag, som inte har 
mer än två hundra renar, ger ensam fyra lispund torkat ren- 
kött och åtta ostar varje år samt två par handskar och ett 
par stövlar till kyrkoherden i Jukkasjärvi — det är mina 
påskpenningar eller min påskgåva. Min hustru ger honom 



452 TROLLPACKOR OCH AVGUDADYRKARE. 

tio hermelins skinn för sin räkning, och en dräng, som vaktar 
mina renar, ger honom sex ekorrskinn. Och vid dop, natt- 
vardsgång, bröllop och begravning, när någon av oss dör nära 
kyrkan, ge vi prästen dessutom alla mer eller mindre, i för- 
hållande till det antal renar, vi äga.» 

»Jag frågade honom, vad de gjorde, om någon dog långt 
ifrån kyrkan. Han svarade, att då begravde de honom själva 
utan präster och utan att betala något. Jag förstod av deras 
tal, att religionen för dem bestod i ett punktligt betalande 
till prästerna av vad dessa begärde. Och det var icke svårt 
för mig att genomskåda, att detta också var vad prästmännen 
enträgnast anbefallde dem.» 

Uttcratur: E. W. Bergman, Anteckningar om Lappmarken, sär- 
skildt med hänseende till kristendomens införande 
därstädes (Historisk tidskrift för år 1891) 

Isak Fe 11 man. Handlingar ocli uppsatser angående 
finska lappmarken och lapparne; 4 delar; haft. 40 
(finska) mark. 

Ernst Lundström, Hvem var den egentlige upp- 
hofsmannen till den berömda s. k. Skytteanska sko- 
lan i Lycksele? (Kyrkohistorisk årsskrift för år 
1914). 

Viktor Södergren, Ur Lapplands odlingshävder 
(Läsning för svenska folket 1915). 



EN MÄRKESMAN SOM LÄKARE, 
SKALD OCH ROMAN- 
FÖRFATTARE 



Urban Hjärne. 



VI ha sett Urban Hjärne på ett avgörande sätt ingripa 
mot trolldomsraseriet. Vi ha ock sett honom stå makt- 
lös med all sin konst vid Karl XI:s dödsläger. 

Första gången han låter tala om sig här i världen är han en 
liten odygdspåse på sex år, som ingenting roligare vet än 
alt rita gubbar. Han avbildar med krita på väggen sin fars 
viinner och bekanta, får stryk, och man tar ifrån honom 
kritan — då ritar han av dem lika bra med pekfingret i sanden. 

Detta var i den lilla staden Nyen med det av Gustav Adolf 
anlagda fästet Nyenskans strax öster om ryska rikets nuva- 
rande huvudstad. Här var hans far kyrkoherde och känd 
som en vänsäll och redbar man. Men han dog redan år 1654, 
(la Urban var 13 år, och någon förmögenhet lämnade han 
icke efter sig åt änkan och barnen. 

En dag kom ryktet till Nyenskans, att ryssarne voro i 
antågande. Förskräckelsen blev allmän i staden, och litet 
var sökte rädda sig undan den förfärlige »moskoviten». Den 
13-årige Urban gömde sig nere i lastrummet på en skuta, 
och först när fartyget var ute på öppna sjön, klev han fram. 
Ombord upptäckte han några bekanta, och i sällskap med dem 
kom han fram till Narva, där han hade en morbror. Snart 
kommo modern och syskonen efter dit. 

jNIen hans håg stod till Sverige, där hans far var född; och 
följd av sin moders välsignelse gav han sig över dit på som- 
maren 1656. med tre koppardalrar på fickan. Fylld av glada 
förhoppningar kom han en dag vandrande till den gamla 
biskopsstaden Strängnäs. Här hade hans far studerat i sin 
ungdom, och här skulle han ha en farbror bosatt. Men 15- 
åringens förhoppningar blevo grymt svikna: ingen av dem, 
han träffade, kom ihåg hans far, och ingen hade heller hört 
talas om hans farbror, som måtte ha dött eller flyttat bort 



456 EN MÄRKESMAN SOM LÄKARE, SKALD OCH ROMANFÖRF. 

för många år sedan. Bittra tårar fällde gossen, men slut- 
ligen hittade han på att anförtro sina bekymmer åt gymna- 
siets rektor. Det var en välvillig och hjälpsam man. Han 
tog Urban Hjärne i sitt hus och beredde honom sedan till- 
fälle att genom sockengång i Vingåker förvärva sig föda. 
Kläder och böcker skaffade sig Urban genom att ge lektioner 
i teckning och tyska språket. 

På gymnasiet utmärkte han sig snart framför alla sina 
kamrater i begåvning och kunskaper. År 1658 finna vi ho- 
nom som student i Uppsala, där han livnärde sig som infor- 
mator för två ostyriga ungdomar. Dem slapp han emeller- 
tid snart och fick i stället en trevligare plats som huslärare 
hos en förmögen borgare i Stockholm. Här blev han bekant 
med en av sin tids skickligaste läkare och drogs därigenom 
över till medicinska studier, för vilka han visade sällsporda 
anlag. 

År 1661 fick han ekonomisk hjälp av en äldre broder, så 
att han kunde återvända till Uppsala. Dit kom han i en lycklig 
stund, då en ny lid inbröt för den medicinska forskningen, 
ledd av sådana eldsjälar som Olof Rudbeck och Petrus Hoff- 
wenius, »den svenska medicinens fader»>. 

Lika litet som sin store lärare Olof Rudbeck blev emeller- 
tid Urban Hjärne någon ensidig vetenskapsman. För att 
roa både sig själv och kamraterna hittade han på att upprät- 
ta en teater. Därvid fick han god hjälp av Olof Rudbeck, 
som var, för att begagna Hjärnes egna ord i hans självbiografi, 
»en älskare av allt det, som artigt och kvickt var». 

Urban Hjärne fick disponera den bästa salen i slottet, 
och där roade sig de unga av hjärtans lust. Så genomlevde 
han en glad ungdomstid, »älskad och ärad av många vänner». 
Själv målade och dekorerade han sin teater. Men ej nog med 
det. Den levnadsglade medicinaren kunde även skriva vers, 
och ypperlig vers till, ja han rent av tävlade med Stiern- 
hiclm som skald. Snart skulle han också få bestå ett av- 
görande prov i sin konst. 

En dag på sommaren 1665 meddelar Rudbeck, att den tio- 
årige Karl XI ämnar i egen hög person gästa universitets- 
staden. Nu gäller det att förströ den unge monarken. Hjärne 
åtager sig att uppföra ett skådespel, och det en svensk tra- 
gedi, något som vår litteratur dittills ej haft att uppvisa. 



URBAN lUäRNE. 457 

Så begav sig den 15 augusti IGGÖ, att ett svenskt sorge- 
spel för första gången gick över tiljan. Det bar namnet Rosi- 
munda efter huvudpersonen, en konungadotter, som longo- 
bardkonungen Alboinus först med våld gjort till sin hustru, 
sedan han dödat hennes fader, och därpå tvingar att dricka 
ur den dödes huvudskål, som han infattat i guld och ädel- 
stenar. Tragedien bygger nu på Rosimundas beslut att 
hämnas, vilket hon utför med hjälp av Helmiges, en bland 
longobardkonungens män, som hon lockat till dådet genom 
löfte, att lian skulle med henne få dela tronen. 

iNIen nu göra longobarderna uppror, och Helmiges måste 
med Rosimuntla fly till Ravenna, där Longinus är härskare. 
Denna ärelystna, dådkraftiga natur vinner Rosimundas 
kärlek, och han söker övertala henne att döda Helmiges för 
att sedan kunna återvinna longobardernas krona. Först 
vänder sig Rosimunda med avsky bort från hans förslag, 
och i formfulländade strofer skildras den våldsamma kampen 
i hennes själ mellan goda och onda makter. Men slutligen 
segra de onda lidelserna, och hon räcker giftbägaren åt Hel- 
miges. Han dricker men anar försåt, förmår Rosimunda 
att bekänna sitt brott och tvingar henne slutligen att själv 
tömma återstoden av dödsdrycken. Alboinus' hämnande 
skugga ter sig för de döende och förbittrar deras kval. 
Hämndens gudinna uppträder, och ridån faller. 

En sådan kraft i karaktärsteckningen och så starka teater- 
effekter hade åskådarne aldrig upplevat på en svensk scen. 
I andlös spänning sutto de där långa stunder, gripna av den 
äkta tragiska, olycksmättade stämning, som vilade över 
dramat, och för var akt stegrades spänningen, tills slutkata- 
strofen närmade sig. obeveklig som ödet självt. Välljudande 
och skön gled versen fram. Hur målande återges ej t. ex. 
havets hemlighetsfulla oro och farliga makt i följande verser: 

>På andra sidan hotar 

besvikeliga havet, 

som susar, rusar, brusar, 

som häftigt väser, fräser; 

de många stora vågor, 

de fradgefulla vågor, 

de höga, starka vågor, 

de vågor, som med svalgen 

och stormen gruvligt hota.> 



458 EN MÄRKESMAN SOM LÄKARE, SKALD OCH ROMANFÖRF. 

Samma åskådliga kraft, fast här med en bottensats av humor, 
möter man i den beskrivning, Longinus gör av den förvek- 
ligade östromerska hären; och man kan ej värja sig för den 
tanken, att svenska arméns tillstånd efter fredsåren och 
vanvården på 1660-talet här föresvävat författaren, då han 
skriver: 

»Den förra tapperhet är mestadels försvunnen. 
I stället att de förr sig övade med pikar 
■ och liade allt sitt tidsfördriv i vapn och harnesk, 
så gå de åter nu på källare och knogar 
och mäkta sig slätt ut' på len' och lätta kvinnfolk. 
Där en soldat sig förr till läckerhet ej vände — 
hans spis var hård och rökt, hans dryck var rena vattnet, 
hans säng var kalla mark och hiintnelen hans täcke, 
en gråslen var hans örnegott och huvudbolster — 
nu vill han intet mer än läckert, stekt och sudet, 
och strupan sväljer vin och andra söta drycker, 
där han kan få en fyrk. Uppå en blöt dunbädde 
vill han så gärna sträcka sina lata leder.» 

Att Karl XI njöt av att se Rosimunda uppföras veta vi. 
Vi ha hans egna ord därpå. Ännu kort före sin död talade han 
med Hjärne om hur roligt han haft av skådespelet. 

Men på en teaterpublik av nutida smak skulle de hand- 
lande personerna, fyllda som de äro av en enda, allt behär- 
skande lidelse, verka ensidiga och stereotypa; och de långa 
monologer, som ge uttryck åt deras själsrörelser, bli för oss 
tröttsamma. Dessa svagheter vidlåda emellertid hela den 
dramatiska riktning, som »Rosimunda» inleder i vårt land, 
den klassiska tragedins, byggd efter mönster av de stora 
grekiska, mer än två årtusenden gamla tragedierna. Denna 
smakriktning stadfästes i vår äldsta poetik, »En kort hand- 
ledning til thet Svenske poeterij, versz- eller rijmkonsten». 
Enligt denna handledning skulle »en tragoedia till sitt väsen 
vara heroisk» och finge sällan lida, »att man ringe stånds- 
personer och släte saker införer, efter som hon handlar om 
konungslig levernes farligheter och fördenskull i henne in- 
föras suckan, landsflyktighet, mord, brand och annat fasligt». 

Orsaken till att tragedin »Rosimunda» kan sägas bilda 
epok i det svenska skådespelets historia ligger däri. att detta 



' Utmatta sig. 



URBAN HJÄRNE. 459 

sorgespel är det första svenska drama, som utgör ett verk- 
ligt konstverk; det är en svensk tragedi, byggd eiter den 
antika smakens över liela den bildade världen erkända lagbud. 

Hjärne har dock icke slaviskt följt dessa tvångslagar. Ro- 
simunda består icke bara av högtragiska scener med våld 
och hat och gift: mellan dem uppträda bönder, hovfolk och 
en »pickelhäring» och utföra skämtsamma upptåg. Det 
stämde bra, detta burleska drag, med svenska folkets smak, 
och det stämmer också bra med livet självt, där steget från 
det högtragiska till det komiska så ofta är blott ett tuppfjät. 
Detta drag av verklighetstrohet och sund realism i Hjärnes 
dramatiska författarskap innebar ett löfte om framtida 
utvecklingsmöjligheter, som dock aldrig blevo förverkligade, 
ty Urban Hjärnes begåvning skulle tagas i anspråk för helt 
andra uppgifter, och ingen fanns, som kunde upptaga hans 
mantel. 

En av hans kamrater inom den lilla studenttruppen på 
Uppsala slott gjorde visserligen några år senare ett försök 
med en annan tragedi, vilken bar namn efter den kartagiska 
drottningen Dido, som i olycklig kärlek till hjälten Eneas 
gav sig själv döden. Men när man här hör Dido deklamera 
ut sina själskval, tänker man snarast på Holbergs parodi på 
tragediens ofta onaturliga, uppstyltade språk i hans komedi 
»Ulysses von Ithacia». En smakbit av den kärlekskranka 
kvinnans teaterspråk må vara nog. Hon utbrister för sig 
själv: 

»Ack, du fast olycksamma Dido! Äst tu så hastigt utav 
en härskande och mäktig drottning en arm och föraktelig 
trälinna vorden? Vad har. jag dock, hårda Venus, emot dig 
brutit, att du mitt kyska hjärta till frätande kval och plågor 
velat underkasta? ^neae övermåttan anseende, dess täcka 
seder och heroiska hjältemod hava en sådan eld uti mitt 
hjärta upptänt, att jag hel och hållen brinner, lärer ock snart 
nog försmälta, om han mig intet med sin ljuvlighet svalkandes 
varder.» 

Hjärnes trupp höll emellertid ihop några år framåt, ehuru 
den naturligtvis då och då måste rekryteras med nya krafter. 
Men i början av 1670-talet befann den sig i upplösningstill- 
stånd. Det var på upphällningen med entusiasmen och det 
ärliga arbetet i Thalias tjänst. Universitetets myndigheter 



460 EN MÄRKESMAN SOM LÄKARE, SKALD OCH ROMANFÖRF. 

klagade över att dessa skådespelare »skämde academien med 
sina actiones». Inte kunde de sina roller ordentligt utan 
behagade läsa dem från papperet, vilket givetvis något störde 
verklighctsintrycket. I stället sökte de friska upp föreställ- 
ningen genom att blanda in frivoliteter av eget fabrikat, 
mest sådana, som lände universitetet till skam, hette det. 



Medan Hjärne genomlevde sina glada ungdomsår som 
student, hade han också svärmat och drömt kärlekens första 
drömmar. Och under denna tid med all dess sällhet och all 
dess ljuva ängslan hade han inspirerats till romanen Stra- 
tonice, vilken han skrev vid samma tid, som Rosimunda 
gick över tiljan. Deu 24-årige ynglingen gick med huvudet 
fullt av den idealvärld, som skapats av tidens modeläs- 
ning, herderomanerna, en ljuvlig värld med små hcrdinnor, 
som trippa omkring i broderade skor och silkesstrumpor, 
vallande sina vitulliga, välfriserade lamm med rosenröda 
band om halsen och drömmande kärleksdrömmar så skära, 
så översinnligt kyska som i känslans första vår. När de 
sköna öppna sina rosenläppar, klinga deras ord »som de 
än sirligt eleganta, än vekt idylliska tonerna av en menuett 
från 1600-talet»; och den blyge herden, han som dyrkar sin 
herdinna såsom ett högre väsen, vågar knappt antyda den 
kärlekslåga, som bränner hans själ. 

Så kunde de bägge unga gå ock sucka för varandra, blott 
sucka. Han håller på att förtäras av trånad, men icke ett 
ord om älskog får gå över hans läppar. Och hon skulle hellre 
dö än yppa de kärlekskval, som sönderslita hennes bröst. 
Först då allt hopp synes ute, flyger det förlösande ordet 
från deras läppar, och deras trogna och kyska kärlek finner 
sin belöning. 

Unge Urban gick där fyra och tjugoårig och väntade på att 
denna ljuva lycka skulle komma även lionom till del. Han 
hade en Romeos behov att älska, och därför var han också 
färdig att av den första unga och fagra kvinna, han mötte 
på livets stig, skapa en Julia. Han fann henne vid ett besök 
i Reval, och hennes namn var Margareta Bielke. Hon till- 
hörde Sveriges högsta aristokrati, och hon var tretton vårar. 



URBAN HJÄRNE. 461 

Hon blev Stratonice, lierdinnan i den roman, som Urban 
Hjärne diktade, i själva verket hans eget ungdomssvärmeris 
roman, som ger oss en intressant bild av en ung drömmare 
från den karolinska tiden. 

Blyg och blek är den kärlek, vi möta här, fjärran från li- 
delsens glöd, fjärran från »allt som orenligt är». Den blott 
drömmer, hoppas och lider. Sådant är den trogne herden 
Celadons svärmeri för herdinnan Stratonice. Det osjälviska 
i Celadons, d. v. s. Urban Hjärnes kärlek framträder så myc- 
ket starkare, som den fattige prästsonen alltför väl visste, 
att ingen möjlighet fanns att tänka på en förbindelse med 
den högadliga jungfrun. Men för den kärleksträngtande 
ynglingen var det ljuvhet nog att få leva i den fantasivärld, 
där han gjort sig själv och den älskade till hjälten och hjäl- 
tinnan, och där färgerna voro lånade från herderomanerna, 
varmed han närt sin inbillningskraft. 

Celadons första möte med Stratonice, »som var över alla 
målningar med skönhet och fägring begåvad», skildras så- 
lunda: »När Celadon henne såg, ack, huru blev han lika så- 
som med en ljungeld slagen och kände sig en oförmodelig 
eld i bröstet, den dock likväl tämligen dämpades, när han 
av sin broder förnam henne — såsom hennes klädebonad 
utvisade — vara av en ganska hög härkomst.» Men trots 
hennes höga börd flammade kärleken upp hos honom, liksom 
»hade man tänt i en blårhop, den där hasteligen förbrännes». 

Något tillfälle att tala med den sköna fick han dock icke 
på länge utan måste nöja sig med att då och då »med ögonen 
skjuta några små och lätta kärlekskolvar», vilka Stratonice 
till en början syntes »föraktligen upptaga i anseende till hans 
oansenlighet, besynnerligen efter han (som tillförene av hov- 
folket så högt utropad var) icke med sin kropps fägring och 
andra beskaffenheter så däremot svarade». Sedan »gick 
Celadon uti en lönlig och bittersöt ängslan; och begynte 
den nyss upptända och tillika utslocknande elden mer och 
mer taga till». 

Så småningom växte likväl hans mod, och en dag, då han 
råkade Stratonice, tog han sig före att »med brutna och kär- 
leksfulla ögon» giva henne sin böjelse till känna. »Då hon 
detta varseblev och honom granneligen åskådade, tog han 
till sig, likasom förfärad, en eldröd rodnad över ansiktet 



462 EN MÄRKESMAN SOM LÄKARE, SKALD OCH ROxMANFÖRF. 

och slog sina ögon med bedröveliga miner åt jorden. San- 
ningen att säga: denna gången bevelcte Celadon henne så, 
att hon utan återvändo begynte se uppå honom.» 

Emellertid vederfors Urban Hjärne den obeskrivliga lyc- 
kan att få resa över till Sverige med samma fartyg, som 
skulle föra den sköna och hennes anhöriga dit. »Nu önskade 
Celadon», skriver Hjärne, »ingenting högre än en kontinuerlig 
motvind, att, då de länge dröjde på vägen uti hamnarna, 
han måtte få tillfälle insinuera sig' hos sin amasie," efter man 
på resor har uti sådana fall mycket större frihet än i städerna 
och är större plaisir uti lundar och skogar vanka än i de 
öde stenhusen.» 

På Ålandshav tornade man lyckligtvis emot en annan 
skuta, och medan fartyget nödtorftigt reparerades, gick 
Stratonice med sin lilla syster i land på en ö. Den trogne 
Celadon fick nu hjälpa dem att plocka blomster och binda 
kransar. 

Sedan man kommit fram till resans mål, var det emellertid 
för en tid slut med Celadons kärlekssaga. 

Men ryktet om Urban Hjärnes triumfer med skådespelet i 
Rosimunda nådde den skönas anhöriga, och så blev han hug- i 
nad med en inbjudan till godset Edshammar, där Margareta j 
Bielke vistades hos sin faster. Här börjar nu för den trogne i 
Celadon en tid av slitningar mellan hopp och ängslan. Slut- I 
ligen råkar han i förtvivlan, då den sköna en dag, när hon ! 
befinner sig i trädgården tillsammans med sin syster, knappt I 
behagar besvara hans vördnadsfulla hälsning och låter ho- 
nom tydligt förstå, att hon icke önskar hans sällskap. Nu 
förbannar han otaliga gånger sin kärlek och lovar att för all- 
tid glömma henne, för vilken han i sin dårskap brunnit. 
»Farväl, farväl», utbrister han, »du hetsiga och gagnlösa 
lågal Aldrig skall du vidare plåga ett oskyldigt hjärta.» 

Knappt har den olycklige älskaren slutat denna bittra 
klagan, förrän han hör sitt namn ropas. Han rusar till och j: 
finner Stratonice inför en situation, som kommit henne att 
plötsligt glömma den avvisande kyla, hennes värdighet krä- 
ver. En stor orm ringlar sig för den skönas fötter. Kärleken 
ger då Celadon en Herkules' mod och styrka. Han fattar 
en väldig stock och krossar odjuret i hundrade stycken. 

' Vinna bevågenhet. — ^ Älskade. 



URBAN H.IÄRNE. 463 

Genom denna bragd blev freden återställd. Stratonice 
började åter betrakta honom »med blida och kärliga ögon 
och gav sig i åtskilligt tal med honom». Därefter följdes de 
åt till den björklund, där Celadon förut så ofta klagat sin 
olyckliga kärlek, »och nu», berättar Hjärne, »lagade herden 
alltid så, att de gingo där näst gärdesgårdarna voro, på det 
han jungfrurna överhjälpa finge och således jämte ett gott 
famntag karessera dem». Vid hemkomsten kunde de båda 
systrarna ej nog berömma sin tappre försvarare, som frälsat 
dem undan »den förgiftiga kopparormen». 

Två dagar därefter fick Celadon åter vandra omkring med 

sin herdinna i skog och mark. Den gynnaren gjorde sig då 

»mycket beskäftig, när hon hade mullat sina kläder, och 

. skuddade dem fliteligen och låddes vara mycket bekymrad 

för hennes skull». 

Några dagar därefter förunnades honom att rädda de båda 
skönheterna från en ny orm, som han »ihjälslog med deras 
största nöje». Gränslös blev hans lycka, när »den ädla Strato- 
nice mot sin förra vana fattade honom i handen och kramade 
honom. Och då de sullo till bords — huru sköto de båda ögonen 
emot varandra och gåvo varandra uppenbarliga kärleksteckenl» 

Utfärderna blevo nu allt vanligare. Allt som oftast fick 
Celadon lyfta den älskade över gärdesgårdarna, och han vis- 
kade då »något hemligt i öronen på henne, därmed han då 
offentligen sin kärlek tillkännagav». På hemvägen dristade 
han sig att taga henne i famn och leda henne vid handen — 
med ett ord: hans sällhet hade inga gränser. När de kommit 
hem och skilts från varandra, kan Celadon icke gå till vila 
»utan löper kring i alla skogar och lundar, tackar himmelen 
och prisar sin stora lycksalighet». 

Men ack, hur tog ej all denna sällhet en bråd ändal Stra- 
tonice måste med sina anhöriga fara in till huvudstaden, 
och Celadon fick återvända till sina studier i Uppsala. I 
avskedets stund var en kammarjungfru närvarande, och så 
fick han icke tillfälle att säga den dyrkade allt vad han hade 
på hjärtat. Han såg därför blott sorgset på henne och hon 
på honom; »bägges ögon sade: 'Farväl, mitt hjärta, farväl, 
högt älskade vän till all evighetl'» 

Under hela färden till lärdomsstaden suckade han och fällde 
tårar, och »alla kringstående träd syntes med ett sorgeligt 



-^64 EN MÄRKESMAN SOM LÄKARE, SKALD OCH ROMANFÖRF. 

ruskande och sakta bugande klaga och undra sig över Cela- 
dons bedröveUga kärleksomkast». 

I Uppsala förmådde han av sorg och längtan varken äta 
eller dricka. Han flydde sina forna kamraters umgänge, 
drömde blott om Stratonice och sjöng åter och åter odet 
»En späd, en klen och len viol». 

Men hur det var: allt som tiden led, bleknade den dyrkade 
herdinnans bild mer och mer i herdens själ. När elva år voro 
förgångna, trädde Urban Hjärne i äktenskap med »en ung, 
dejelig och dygdig, dock fattig och medellös jungfru», och då 
han slutligen avled år 1724 vid 83 års ålder, hade han varit 
gift tre gånger och haft 25 barn. 

Hans första hustru var systerdotter till den berömde 
»riksbyggmästaren» Nicodemus Tessin. Vid 35 års ålder hade 
Urban Hjärne sett henne för första gången och genast blivit 
kär i henne. Ty hon motsvarade det ideal, han då uppställt 
för sig, sedan han ledsnat på »världsens fåfänga» bland det 
kvinnliga släktet och föresatt sig, scm han säger i sin själv- 
biografi, att »söka allenast efter gudfruktighet och dygd och 
en behagelig dägelighet», men icke efter hög börd och rikedom. 
Efter ett fjortonårigt äktenskap, som välsignades med nio 
barn, blev hans kära maka »betagen av en förtärande lungsot, 
vilken ju längre, ju mer tilltog, intill dess att hon den 13 de- i 
cember anno 1690 i Herranom saligen avsomnade». 

Redan i februari 1692 ingick Hjärne ett nytt äktenskap. 
Detta varade i tio år, varunder sju barn kommo till världen, 
av vilka dock endast två uppnådde mogen ålder. Modern dog 
i barnsängsfeber. 

Knappt ett halvt år därefter skaffade Hjärne sina många 
barn en styvmor i änkan efter prosten i Hedemora, och i 
detta äktenskap växte skaran med nio små. Såsom något 
högst ovanligt kan anföras, att mellan Urban Hjärnes födelse- 
år och hans yngste sons dödsår lågo ej mindre än 164 år. 
Denne son, Gustav Adolf Hjärne, som föddes, när fadern var 
74 år gammal, blev greve och riksråd och dog 1805 vid 90 
års ålder. — Stratonice hade året efter Celadons giftermål 
förmält sig med riksrådet Bengt Horn, som då för andra 
gången var änkling. 



URBAN HJÄRNE. 



465 




Hamnbild från 1600-talet. 
Ur Dahlbergs Suecia antiqua. 

Ungdomssvärmeriet var överståndet, och Urban Hjärne 
höll på att mogna till man. Han ville bort från Uppsala, 
bort från Sverige, ville ut och se sig om i världen. Ett till- 
fälle att komma i väg erbjöd sig genom Klas Tott,^ som han 
blivit bekant med under förberedelserna till uppförandet 
av Rosimunda. Tott blev ej långt därefter utnämnd till 
guvernör i Riga, och som han, för att begagna Hjärnes ord, 
var »mycket öm om sin hälsa, varandes till flusser mycket 
benägen», hade han behov av jämn läkarvård. Han erbjöd 
nu Urban Hjärne att följa med som livmedikus. Tack vare 
nya bekantskaper, som Hjärne gjorde i Riga, kom han i till- 
fälle att företaga flere utrikes resor, till Tyskland, Holland, 
England och Frankrike, där han studerade bland annat för 
Bourdelot, Kristinas berömde f. d. livmedikus. 

År 1674 återkom han till fäderneslandet, och två år senare 
vann han ny ryktbarhet genom sitt ingripande i trolldoms- 

> Se bd III: 419. 
30—222826. Grimberg, Svenska folkets underbara öden. IV. 



466 EN MÄRKESMAN SOM LÄKARE, SKALD OCH ROMANFÖRF. 




Urban Hjärnc. 
Porträtt, graverat av honom själv 1 Paris 1670. 



processerna i Stockholm. Kort därefter skördade han en 
annan framgång genom en upptäckt, som förvärvat honom 
samtids och eftervärlds tacksamhet. 

En längre tid hade han med iver sökt efter hälsokällor i 



URBAN HJÄRNE. 467 

Sverige, ty han kunde ej tänka sig annat, än att i ett land med 
så rik tillgång på mineralier skulle finnas värdefulla »sur- 
brunnar», blott man kunde hitta dem. 

Egendomligt nog hade ämnet varit på tal i rådkammaren 
redan 1636, och den, som då väckte frågan, var ingen mindre 
:in Axel Oxenstierna. Han undrade, »om här i Sverige ingen 
apparence synes till varma bad; sade, att intet tvivelsmål 
är, sådane bad ju måste här vara, efter här salpeter, vitriol 
och svavel hypigt^ finnes. Var man sådant kunde uppfin- 
na, vore riket det myckit nyttigt, och alle vare sjukdomar, 
sMin endels komma av flusser, skola därigenom mestadels 
kunna kureras.» 

Då började de höga herrarne tala om »saltbrunnar, som 
menas finnas i Örebro, Linköping och Rossvik i Söderman- 
land. Herr Carl Bonde berättade: 'I Örebro finnes de brun- 
nar, i vilke man kan se, när vattnet är utöst, själve saltådran.' 

Kiksdrotsen hölt icke orådeligit, man förskreve ifrån Lii- 
ne])urg eller Hall ett par gode karlar, som gott förstånd hade 
0111 samma sak.» 

Därvid blev det emellertid den gången. 

Men år 1677 hände det, att riksrådet Gustav Soop, som 
ii.mle Medevi gård i Östergötland, under en resa till Italien 
liek i Vatikanska arkivet i Rom se ett manuskript av en 
^ adstenamunk, vari omnämndes en hälsokälla i Öster- 
götland. Det gav honom anledning att till Hjärne insända 
två flaskor vatten från en källa på Medevi. Hjärne under- 
siikte det och fann det strax vara, såsom han säger, »icke 
nugot gement eller ofullkomligt vatten utan en rätt martia- 
lisk surbrunn av samma innehåll som andra berömda källor». 

Påföljande sommar far Hjärne ned till ort och ställe och 
avprovar hälsovattnet, som fullkomligt håller, vad de två 
Initeljerna lovat. Men saken var ej färdig med det, ty »sur- 
brunnar voro», skriver han, »här så okända som elefanter 
och mulhörningar». Inte vågade man tänka sig, att vårt 
fattiga land skulle kunna frambringa något så värdefullt 
som en hälsokälla; det ansåg man ungefär lika sannolikt, 
som att den svenska jorden skulle kunna alstra druvor 
och fikon. Urban Hjärne utförde dock det stora våg- 
stycket att inrätta en hälsobrunn 1 Medevi — men »på åt- 

* Tyska häufig: i mängd. 



468 EN MÄRKESMAN SOM LÄKARE, SKALD OCH ROMANFÖRF. 

löje, eftertal, förakt och omilda omdömen var ingen brist», 
skriver han i sin självbiografi. 

Emellertid lyckades han förmå änkedrottningen att be- 
söka brunnen, och därmed var isen bruten. »Då», säger en 
gammal författare, »kommo de från alle orter, så att de intet 
alle fingo rum, utan måste en stor del behjälpa sig under 
bara himmelen». Redan sommaren 1682 hade Hjärne hela 
Sveriges förnäma värld samlad där vid Medevi som i en 
liten ask. Man inställde sina utländska badresor och stämde 
i stället möte i Medevi. Och hur stolt var man ej nu över att 
ha en hälsol^runn i eget landl För resten var det inte alls 
tråkigt i Medevi. Brunnsgästerna ställde till kappkör- 
ningar på små tvåhjuliga kärror, ringränningar, maskerader 
och Gud vet allt vilka nöjen. Där arrangerades de mest 
förtjusande skogsfester, och på ängarna lekte herdar och 
herdinnor med små blomstersmyckade lamm. 

Så nog var Medevi till välsignelse alltid. 

Och surbrunnen? Ja för all del, den var också till välsig- 
nelse för dem, som rätt begagnade den. 

»Hjälp Herre Gud, vad kurer då och de följande åren 
skedde!» utropar vår förut anförde sagesman om Medevi. »De 
förlamade lämnade sina kryckor, de galne kommo till sitt 
förstånd, de melankoliske och ängslige blevo frimodige och 
glättoge — in summa: otrolige kurer skedde här.» 

Särskilt var det en härlig sak för allvarligt sjuka att 
slippa företaga en lång sjöresa i den tidens bräckliga far- 
koster för att komma till Karlsbad, Spaa eller Kissingen, 
som då voro på modet. Mången gång hade den sjukes 
krafter under färden dit eller därifrån blivit så medtagna, 
att han inte hade mycket gagn av sin brunnskur. 

Fast nog tarvades det en märkeligt god mage för att stå 
ut med den tidens brunnskurer. Sjutton glas järnvatten dag- 
ligen ansåg Hjärne inte vara för mycket. Men det fanns 
de, som »drucko tre fullkomliga kannor på en morgonstund 
och befunno sig över allan måtta väl därav». Ja fattigt folk, 
som ville ha riktigt grundhg valuta för sin vistelse vid brun- 
nen, bälgade i sig »hela stora ämbaren fulla». Men så höllo 
de också på »både nätter och dagar». Att som nu ägna en 
timme om dagen åt bad ansågs den tiden också vara all- 
deles för litet: 4 — 5 timmar skulle det vara. 



URBAN HJÄRNE. 469 

Ingen lätt sak var det att hålla ordning på de stora skaror, 
som samlades vid den undergörande brunnen — det kan man 
förstå av följande »Kongl. Maj:ts plakat angående Medevi 
surbrunn», givet den 6 juni 1681. Där heter det: 

»Vi Karl etc. göre vcterligit, att såsom ibland annat gott, 
varmed Gud, den aldrahögste, Vårt rike och fädernesland uti 
lekamlig måtto haver täckts välsigna, icke för det ringaste 
i\v till att skatta den kostelige hälsokällan eller surbrunn, som 
för någon tid sedan vid Medevi gård är uppfunnen, vilken 
sin stora verkan till åtskillige mänskelige krankheters helande 
har låtit förspörja, alltså på det en så ädel Guds gåva, 
icke annorlunda än tillbörligit är, med vördnad må skönjas 
och vid nyttjandet av samma surbrunns vatten god skick 
och ordning hållas men oskick och oordning samt vad till 
(luds förtörnelse länder förekommet och betaget varda, ty 
have Vi nödigt aktat, förmedelst detta Vårt nådige påbud, 
efterföljande stycken därvid att ihugkomma, viljandes, att 
(le av alle dem, som till bemälte surbrunn för deras hälsas 
skull resa, i noga akt tages och hörsamligen efterkommes, 
nämligen 

1. alldenstund den nytta och gagn, man av läkedomarne 
förväntar, utav Gud såsom allt godas endaste upphov och 
ursprung härkommer, ty skall var och en, som till surbrunnen 
anländer, veta sin skyldighet vara att var dag, afton och mor- 
gon vid bönestunderne till Guds åkallan sig infinna, så framt 
icke någon svaghet eller något annat lagligit förfall honom 
därifrån hindrar. 

2. Så vilje Vi ock den vederstyggelige seden av Guds aldra- 
hcligaste namns missbrukande samt gruveliga eder och ban- 
11 or, som enkannerligen hos en del gement folk förnimmes 
taga överhanden, på det allvarligaste härmed förbudit hava, 
sä att ingen sig understa må därmed någon förargelse att 
åstadkomma. Alltså där ock någon av gemene hopen eller 
sämre villkor så förgäten av sin plikt funnes, att han där- 
emot handlade, skall han första och andra gången, då han 
därmed beträdes, efter som han finnes brottslig till, med 
böter till de fattiga beläggas, men där han oftare och framhär- 
deligen härmed bliver beträdder, skall han brunnen förvisas. 

3. Efter Gud kräver av människan ett rent hjärta, så 
framt hon vill hava någon välsignelse av Gudl till sin hälsas 



470 EN MÄRKESMAN SOM LÄKARE, SKALD OCH ROMANFÖRF. 

och sundhets befrämjelse att förvänta, ty skola ock alle, 
som till brunnen ankomma, härmed förmante vara sig om 
ett ärbart och sedigt leverne att vinnlägga, således att de på 
den orten icke allenast ingen lägenhet söka någon otukt och 
skörlevnad att verkställa utan ock avhålla sig från ohöviskt 
snack, tal och åthävor, varav gode seder pläga förkränkas. 

4. Emedan till kurens och läkedomars fortsättande intet 
ringa hjälper ett fredsamt leverne och roligt sinne, så vilje 
Vi ock härmed strängeligen förbudit hava allehande trätor, 
dueller och slagsmål där å orten.» Därför finge »icke heller 
någon gå med svärd eller annat gevär inom planket till brun- 
nen. Skulle någon sig häremot förgripa, vilje Vi densamma, 
såsom Vårt förbuds överträdare, intet låta onäpster bliva. 

5. Efter Vi icke utan särdeles missnöje förnimma, huru- 
ledes den gemene hopen av dem, som till brunnen komma, 
mycket till dryckenskap och fylleri är benägen, förtörnandes 
icke allenast svårligen därigenom Gud utan ock fördärvandes 
själva kuren, deras hälsa till märkelig avsaknad, allt förty 
vilje Vi sådan skadelig överflödighet härmed allvarhgen 
förbudit hava.» De, som förde dit vin, öl eller brännvin till 
avsalu, finge »sådant intet över nödtorften till brunnsgästerne 
försälja»; och isynnerhet skulle sträng hand hållas däröver, 
»att slikt om sön- och helgedagarne icke må säljas, förrän 
gudstjänsten alldeles är ändad och överstånden. 

6. Alldenstund sådane viktualie-persedlar ofta dit föras, 
som icke synnerligen för brunnsgästerne hälsosamme utan 
fast mera skad- och fördärvelige äro, ty skall brunns- 
intendenten eller doctoren sådane otjänlige matvaror på en 
särdeles lista låta anteckna och genom offentligit pålysande 
kunbare göra, så att deras tillförsel må därigenom utebliva. 
Skulle detta oaktat ändå sådane otjänlige viktualie-persedlar 
till brunnen föras, då skole sådane varor, såsom förbudne, 
till hospitalet vid brunnen vara förfallne. 

7. Uti in- och utgående samt vid drickande av surbrunns- 
vattnet skall också all beskedelighet aktas, så att brunns- 
gästerne bemöta varandra inbördes med civilitct^ och hövlig- 
het och förty uti ingen måtto giva någon anledning till 
förargelse, varken med stötande, trängande, vattnets spil- 



* Belcvcnhet. 



URBAN HJÄRNE. 471 

lande eller med vagnar, hästar och hundar inom planket 
varandre incommodera.^ 

8. Såsom Vi icke heller utan misshag förmärke, huruledes 
iiågre, i stället för det de med tacksamhet borde erkänna 
(len välgärning, som Gud med denne hälsobrunnens förlä- 
nande haver bevist Vårt rike och fäderneslandet, däremot 
med varjehanda förklenlige omdömen och ordeformer om 
densammas kraft och verkan sig utlåta, alltså är Vår nådige 
vilja och åtvarning, att var och en från sådant otidigt om- 
döme och förklenligt ordesätt sig avhåller, så där å själva 
orten som annorstädes här i riket, förandes förnufteligen och 
med besked deras tal utan att lasta vad Gud människo- 
men till nytta och gagn beskärt haver.» 

Det kan också ha sitt intresse att se, hur en dåtida annons 
om Medevi brunn tog sig ut. Vi anföra en sådan ur »Ordi- 
iiari Stockholmiske Post-Tidender» för den 20 maj 1695: 
»Gifwes allom tilkänna som sig i åhr tänkia betiena aff Me- 
dewij Hälso-Brunns Cur, at dersammastädes nu mera en 
serdeles Anställt är giord til Brunns Giästernas accomo- 
ditet och fägnande, så med sielfwa Watn-Curen och åtskil- 
lige Bader som beqwämliga och nödige Huusrum sampt til 
all sielfbegärlig Förplägning och fägnande aff en Tracteur^; 
skolandes bemälte Brunns-Cur i Herrans nampn taga sin 
begynnelse den 24 Junij tilstundande, då och den aff Kongl. 
Maj:t dijt förordnade Italienske Doctoren sampt Apothecaren 
och Fälltscheren sig der jämväl infinnande warda, alle 
Hälsobruns Giästerna til tienst och nödig upwachtning.o 



Medevi blev snart från en ringa början en lönande affär, och 
följden därav blev naturligtvis, att en mängd kvacksalvare 
och nyhetsmakare i en hast upptäckte andra surbrunnar, 
som de alla försäkrade vara bättre än Medevi. Bland dem 
var Södermalms brunn i Stockholm. Vattnet i dessa brunnar 
var visst icke dåligt, tvärtom ansåg sig Hjärne med gott 
samvete kunna därom yttra: »Det är gott att dricka, när 
man torstig är.» Men han fann sig föranlåten att i skriften 



^ Vålla varandra olägenhet. — ^ Restauratör. 



472 EN MÄRKESMAN SOM I.ÄKARE, SKALD OCH ROMANFÖRF. 

»Den lille vattuprovaren» upplysa allmänheten om »åtskill- 
naden emellan uppriktiga och falska mineralbrunnar»; och 
sedan ett offentligt försök med de olika vattnen anställts 
inför rådet och Stockholms magistrat, blevo Hjärnes kon- 
kurrenter »med skammen beståndande». 



Den svärmiske yngling, som diktat Stratonice och Hosi- 
munda, hade småningom utvecklat sig till en skarpsynt 
forskare inom verklighetens värld med blicken inriktad på 
det, som kunde bli för mänskligheten nyttigt. Redan som 
student hade Hjärne under en utflykt till Falu gruva inhämtat 
de första grunderna av bergsvetenskapen och kemin, »som 
jag», säger han, »för alla studier i världen högst skattat». 
Under sina utrikes resor utbildade han sig ytterligare på 
dessa områden. Genom sina arbeten inom kemin kan han 
betecknas som denna vetenskaps grundläggare i vårt land. 
Han inrättade också i Stockholm ett offentligt kemiskt 
laboratorium, där han gjorde en hel rad betydelsefulla upp- 
täckter. Det är samma laboratorium, från vilket sedan en 
Scheeles, en Bergmans, en Berzelii rykte gått ut över världen. 

Även Hjärnes namn var högt skattat bland utländska 
vetenskapsmän. Ett bevis därpå är, att han, sonen av det 
avlägsna landet i Norden, fick en latinsk avhandling om 
några märkvärdigheter hos sjön Vättern införd i den an- 
sedda engelska vetenskapsakademin Royal societys hand- 
lingar. 

År 1675 anställdes Hjärne som e, o. assessor i bergskollegium, 
där han nära fyrtio år senare blev vice-president och Fabian 
Wredes närmaste man. Han var den förste, som gjorde de 
svenska bergverken till föremål för ett verkligt studium. Un- 
der vidsträckta resor lärde han känna Sveriges metalliska till- 
gångar och införde förbättrade brytningsmetoder, och fak- 
tiskt var det han, som en längre tid ledde den svenska gruv- 
driften. I sin populära skrift »Bergslykla» meddelade han 
lättfattliga men på samma gång vederhäftiga upplysningar 
om gruvdrift och metallers smältning, till stort gagn för 
menige man. 



URBAN HJÄRNE, 473 

En annan huvudkälla till Sveriges välstånd, som Hjärne 
intresserade sig för, var våra skogar. Det härmade ho- 
nom att se, hur oförståndigt man överallt handskades 
med bränslet. Vilket slöseri med de öppna spisarna, som 
dag och natt skulle stå fulla med vedi Och de höga gärdes- 
gårdarna sen, som kantade alla vägar! I en folkskrift »Om 
vedbesparande» talar han kraftiga ord mot skogsskövlingen 
och manar till sparsamhet med bränslet. Man borde i stäl- 
let för de öppna spisarna använda kakelugnar och flyttbara 
besparingsspisar av järn. 

Över huvud taget låg det Urban Hjärne varmt om hjär- 
tat att bland allmänheten utbreda kunskaper och skingra 
fördomar. Arbete till gagn för medmänniskor och kommande 
släkten var hans högsta glädje. Det fick gå före allt annat. 
Till och med under nattens timmar hade han inom räckhåll 
en med vax bestruken tavla, på vilken han skrev ned nya 
tankar, som kunde komma över honom i dygnets tysta 
timmar. Över sitt arbetsrum hade han med stora bokstäver 
tecknat följande sentens på latin: »Vänner äro tjuvar, som 
stjäla tid, och värre än andra, enär de ej kunna återställa 
det stulna.» 

Man får hoppas, att de flesta förstodo antydningen. 



Det var en lång och väl använd arbetsdag, som lyktadcs 
den 22 mars 1724, då Urban Hjärne för alltid somnade in. 



Litteratur: Bernhard von Beskow, Minne af Landshöfdingen, 

Vice Presidenten och Förste Arkiatern Urban Hjärne. 

(Svenska akademiens handlingar för år 1856; haft. 

kr. 2: 50). 
Ellen Fries, Den svenska odlingens stormän I; haft. 

kr. 1:—. 
Henrik Schiick, Ur gamla papper, ser. IV; haft. kr. 

2:75. 
Henrik Schiick och Karl Warburg, Illustrerad 

svensk litteraturhistoria I. 
Urban Hjärne, Några märkvärdigheter hos sjön 

Vettem. Öfversatt från latinet af Carl Stubbe: 

haft. kr. 15:—. 



474 URBAN HJÄRNE. 

Henrik Schiick: Urban Hjärnes självbiografi (Upp- 
sala universitets årsskrift för år 1916); haft kr. 1: — . 

Carl Stubbe, Urban Hjärne som naturvetenskaps- 
man och forskare (Nordisk tidskrift för år 1916). 



KUNG KARL, DEN UNGA HJÄLTE 



I Lejonhjärtats tecken. 

Den 17 juni 1682 på morgonen, vid den tidpunkt — för- 
tiiljes det — då stjärnan Lejonhjärtat i Lejonets stjärn- 
bild uppgiclc över den svenska huvudstadens horisont, 
föddes i dess kungaborg den hjälte, som mer än någon annan 
skulle göra det svenska namnet ryktbart. Den äldste svenske 
tecknaren av Karl XILs historia, hans hovpredikant och 
biktfader, den hedersmannen Jöran Nordberg, berättar om 
den sorgfälliga omvårdnad, som prinsens kärleksfulla moder 
agnade sitt barn: »Ingen fick komma i prinsens kammare, 
till hans skötsel och betjäning eller sedan till dageligit om- 
gänge och samtal, .utan sådane, som voro bekante för sin 
gudsfruktan, stillhet och beskedlighet, på det att allt vad 
som kom honom för ögon och öron måtte efter hand inplanta 
dygd och ära i hans menlösa hjärta.» 

Den unge prinsen var ovanligt tidigt utvecklad. Redan 
vid fyra års ålder erhöll han egen lärare, och den fick han 
själv utvälja på följande sätt. Hans moder tog honom med 
sig till Uppsala, och där lät hon kalla till sig några »redeliga, 
allvarsamma och till det ärendet tjänliga män» bland pro- 
fessorerna och ge dem det något kinkiga uppdraget att i 
hennes och prinsens närvaro hålla föredrag i olika ämnen, 
så avfattade, att deras unge åhörare lätt kunde begripa dem. 
Efter en serie sådana föredrag fick prinsen bland de tre, 
som drottningen ansåg ha lyckats bäst, själv välja sin 
lärare. Han gick då rakt fram till professorn i vältalighet, 
Andreas Nordenhielm, och räckte honom sin lilla hand, 
Nordenhielm var »en man, som gick i sin gamla ärbara dräkt 
och hade aldrig gjort mindre uträkning än komma till Kongl. 
hovet; men var dessutom så för sin lärdom som för sitt övriga 
stadiga väsende mycket berömd och älskad utav alla, som 
honom kände». 



478 



KUNG KARL, DEN UNGA HJÄLTE. 




Karl XII som barn. Målning av Ehrenstrahl. 



Den späde furstens undervisning började genast bedrivas 
med all den grundlighet, som enligt tidens sed brukade ned- 
läggas på den, som skulle utbildas att styra land och rike. I 
Riksarkivet finnas ännu bevarade hans första stilprov samt 
en serie »Frågor och svar, växlade mellan prins Karl och 
hans lärare» ända ifrån april 1687, alltså innan pojken ännu 
fyllt fem år. Ett av hans första mer sammanhängande skriv- 
prov var ett brev, som han vid sex års ålder på sin fars be- 
fallning tillsände den äldsta av sina faddrar, drottning Kristi- 
na, »då för tiden varande i Rom». Hon svarade genast med 
ett beröm över prinsens »vackra begåvning», som hon ansåg 
»ge stora löften för Sveriges ära». 

Det därnäst äldsta bland nu kända brev från den lille 
prinsen är ett som han skrev till Hans Wachtmeister den 20 



I LEJONHJÄRTATS TECKEN. 



479 




Karl XII.s vagga. Livrustkammaren. 

[december 1689 till tack för att generalamiralen givit honom 
ett leksaksskepp i gåva. 
Det lyder sålunda: 



»Välborne Grefve Kongl. Rådli och H. Ammiral Gencrall 
Jagh tackar H. Gen:l Amm:ln för sitt skepp. Och om iagh 
kan giöra honom något till viljes igen, så skall iagh gierna 
giörat. Och iagh vill försäkra H. Gen:l Ammir:ln, at iagh 
skal intet glömma bort then godheet, som migh härmed 
bevister är. 

H. Gen:l Amm:lns 
välvilhge 
Carolus.» 



480 KUNG KARL, DEN UNGA HJÄLTE. 

Brevet åtföljdes av en handskrivelse från Erik Lindschöld, 
som då var Karls guvernör. Lindschöld försäkrar här, att 
»så litet och gott som prinsens brev är, så är vart och ett ord 
hans eget, utan att jag har satt någonting därtill eller tagit 
därifrån, vilket markerar icke allenast prinsens förstånd utan 
ock hans particuliere^ godhet mot Bror». 

I augusti 1689 fick Karl i sällskap med sin moder och 
äldsta syster åter göra ett besök i Uppsala, vilket berörts 
i annat sammanhang.^ Mellan festerna åhörde han ett par 
föreläsningar och besökte i sällskap med Lindschöld och 
Nordenhielm först biblioteket och sedan domkyrkan. Därvid 
hände sig, enligt en gammal »relation», att »då de kommo 
till S:t Eriks ben, frågade prinsen vad han varit för en? 
Erik Lindschiöld svarade: 'En konung.' Svarade prinsen: 
'Hans ben äro sådane som andras ben.' — 'Och sådana 
skola våra ben bliva efter döden', sade Erik Lindschöld. 
Prinsen svarade: 'Det tror jag hel väl.' 

Andra dagen var prinsen åter i akademien, då Doctor 
Drossander viste alla sina experimenter och i en särdeles 
vattenspruta, huru rarefactio^ och condensatio'* sker; och 
då han det gjort, begärde prinsen att få göra detsamma i 
och vände så med vilja ändan åt herrarna, sprutandes dem i 
över med vatten. Doctoren lade sedan en tätting uti ett ] 
trint glas, pumpade ut vädret, då tättingen, så fort som ] 
vädret utgick, segnade neder och var såsom döder. Åter j 
pumpade han vädret in, och då begynte tättingen resa sig 
upp och omsider springa omkring och sjunga, varav de, 
som intet förstodo saken, mente, att Drossander kunde giva 
döda tättingar liv. Somlige mente, han brukade trolldom 
och kunde förvända synen.» 

Karl XI var mycket mån om att sonen skulle komma 
ut i livet bättre rustad med kunskaper och bildning än han 
själv varit. Framför allt borde ynglingen vänjas vid att 
tänka redigt och klart, att själv bilda sig omdömen och 
draga slutsatser. Så snart som möjligt borde barnet invigas 
i mandomens allvarliga tankegång och bevaras för sin ålders 

* Synnerliga. — " Se sid. 81. — ' En vätskas förgasning. — * För- 
tätning (av vattengas). 



I LEJONHJÄRTATS TECKEN. 481 

onyttiga infall. Till den ändan höll Nordenhielm med honom 
skriftliga förståndsövningar, vilka tillgingo så, att läraren 
och lärjungen resonerade över ett ämne. Nordenhielm skrev 
ned frågor, på vilka Karl skrev svar, eller ock låtsade 
sig läraren ha en oriktig åsikt, som prinsen skulle veder- 
lägga. 

Den 16 juh 1688, alltså kort efter det Karl fyllt 6 år, re- 
sonerade Nordenhielm och han om den resa, Abraham på 
Guds befallning företog till Kanaans land. Nordenhielm skrev 
då: »Mig tyckes, att Abram hade kunnat taga en så lång och 
besvärlig resa i gott betänkande någon tid, innan han for 
åstad. 

Karl: ]\Ien om han hade gjorl detta, då haver han varit olijc- 
kelig. 

Nordenhielm: Vårföre det? 

K: Man skall tänka, att Gud bevarar en. 

N: Gick det då allt väl för Abram på denna resan? 

K: Ja. 

N: Vad tyckes då Herren om den dyra tiden, som Abram 
råkade uti, och den faran, som han utstod i Egypten? 

K: Alen han kom ändå väl tillbaka. 

N: Det skedde visst genom en händelse och blind lycka. 

K: Nej, det var Guds verk. 

N: Jag har intet mer att säga emot Herren denna gång 
utan önskar honom en god natt.» 

Den 23 oktober samma år hölls ett skriftligt samtal, vars 
ämne var: »Om världen». Därvid växlades följande repliker: 

»Nordenhielm: Jag hörer, att världen bliver så ofta fördömd. 
Huru skall jag det förstå? 

Karl: Hon är elak. 

•N: Är icke världen ett skönt Guds verk och därför intet 
elak? 

K: Gud haver skapat henne god, men världen haver fördärvat 
sig själv. 

N: Intet kan jag finna, att himmel, sol, måne, stjärnor, 
jorden, havet etc. hava fördärvat sig själva. Och desse ting 
är o själva världen. 

K: Världen kallas folket själva, och folket är det, 
som förbrutit sig emot Gud. 

31—222826. Grimberg, Svenska folkels underbara öden. IV. 



482 KUNG KARL, DEN UNGA HJÄLTE. 

N: Jag lackar lör god underrättelse. Nu vet jag ock, vad 
världen är, som lastas så mycket.» 

Tre dagar senare höllo lärare och lärjunge följande för- 
ståndsövning: 

»N: Herre, vad är det för en sak att vara uppriktig? 

K: Det är alt bliva vid sanningen. 

Jag vet intet, om det lönar mödan att vara uppriktig. 

Jo men, det doger. 

Herren visar mig, vartill det dager! 

När man dör, sä kommer man i himmelcn, de som känna 
Christum rätt. 

Men jag får intet vara uppriktig, efter såsom de andra 
intet vilja vara så med. 

Man skall icke hålla med partiet ulan hålla med minsta hopen. 

Den står sig likvisst bäst, som följer hopen åt. 

Men på sistone går det illa för honom. 

Jag tror intet, Herren kan visa ett exempel av någon, som 
uppriktigheten har hulpit. 

Noak, Abraham, Adam, Eva. 

Adam och Eva dristar jag mig till att förkasta ifrån de 
uppriktiges hop. 

Gud upprättade dem ifrån deras synder. 

På sådana stora skäl, härliga exempel och Herrens goda 
underrättelser så vill jag ta Gud till hjälp och följa hans nåd, 
bekännandes, att Herren haver behållit segern i denna kamp.» 

Hela tiden ha vi sett läraren ställa sig så, som vore han 
oviss om en viktig fråga, och liksom vädja till den sexårige 
prinsens högre förstånd för att få upplysning! Vilken verkan 
detta och i synnerhet slutorden skulle ha, är ej svårt att inse. 

Den IG april 1689 nedskrev Nordenhielm följande fråga: 

»Vad är bästa rådet för en sorgbunden människa? 

Karl: Till att trösta sig med Gud, det är det bästa rådet. 

Mig tyckes att få gråta sig väl mätt, det llsar en mer. 

Vårföre det/ 

Ty jag sir, att alla människor, som sorgbundne äro, de fly 
först till gråten, innan de vända sig till Gud. Aldrig gjorde de 
så, om icke gråten fölle dem sötast ibland alla tröstcr. 



I I,K.JOXn.TÄKTATS TECKEN. 483 

De vilja inlcl (järna gräla, ulan de måste gräla. 

Man beder ju de sorgbundne ofta och mycket, att de ville 
vända igen med deras gråt; men de lyda intet. Därförc 
måste det vara deras vilja att gråta och sörja. 

De vilja ändå inlet gräla, ulan råda in le I före, all de 
gräla. Ty när en gång grålen kommer pä, så k(m man inlel 
vända så snart igen därmed. 

Om gråten giver jag nu gärna efter. Men jag haver i 
förråd en annan tröst, som är bättre och kraftigare än den 
förre, nämligen: om alle andre människor kunde bliva lika 
olyckelige med den, som sorgbunden är, så vore det för ho- 
nom en ganska stor tröst. 

Om han skulle vara ndgol glad, sä vore del en elak människa. 

Den som unnar sin nästa lika villkor med sig själv, han 
kan intet kallas elak. 

Det är väl vackert att unna sin nästa sont sig själv, men 
man måste intet önska honom det, som ont är. 

Jag erkänner mig besegrad.» 

Fyra dagar senare hölls följande förståndsövning: 

»Herre, jag vet en man, som änteligen vill sticka sin fot i 
elden. Vad skall man göra med honom? 

Man skall intet straffa honom ulan låta honom brunna sin 
fot så mycket han vill. 

En måste ju avböja skadan ifrån sin nästa, när man ser 
honom löpa där uti. 

Om han ingalunda vill läla rätta sig, sä kan man väl låta 
honom bränna sin fot. 

Borde man icke heller taga i honom med makt och 
hålla honom där ifrån? Ty eljest gör han sig en obotelig 
skada. 

Det slår i Guds ord, alt ingenting bör ske med makt. 

Jo, jo! Missgärningsmän och dårar samt sine fiender får 
man väl ta uti med makt. Men till vilkendera hopen vill 
Herren nu föra denne mannen? 

Han kommer ibland de dårar. 

Xu väl! Så får man då hålla honom ifrån olyckan, emedan 
han vet intet själv sitt bästa. 

Det är sä rätt, alt mcm dä häller honom. 

Xu tyckes åter mig, att man intet liör liålla honom utan 



484 KUNG KARL, DEN UNGA HJÄLTE. 

låta en sådan envis person bränna foten bort, så bliver han vis, 
till en annan gång. 

När han en gång bränner av fölen, så kan han intet fä foteri 
igen till att bättra sig. 

Väl svarati Bättring måste aldrig slutas ut. Herren har 
vunnit.» 



I 



På Karls födelsedag, den 17 juni, 1689 nedskrev Norden- 
hielm frågan: 

»Antingen bör en människa vara glad eller ock sörja över 
sin födelsedag? 

Man skall vara glad över sin födelsedag. 

Vi så? Den som födes, han födes ju till möda, besvär, 
olyckor, sjukdomar och omsider till själva döden. Huru 
kan man då vara glad åt sin födelse? 

Därföre är man glad över sin födelsedag, att efter mödan och 
besväret sä kommer den cvinncrliga glädjen, om han gör det Gud 
befaller honom, eljest intet. Om I vill fråga, var det står, så 
står det i Guds ord, som aldrig säger osant. Och den som är 
intet fadder, han får intet det evinnerliga livet. 

Aldrig vart jag bättre lagder neder till marken med mina 
skäl än som denne gången. Herren är så hårdhänter, att jag 
vet icke rätt väl, om jag vågar mig i kamp med honom på 
denna sidan om onsdagen mer. Farväl!» 

Några dagar därefter berättade Nordenhielm fabeln om 
lejonet, åsnan och räven, som tillsammans jagade en björn. 
Åsnan skrämde med sitt skri upp björnen, så att han rusade 
i ett nät, som räven satt upp, och lejonet stötte ett spjut i 
honom. Sedan fick åsnan i uppdrag att dela bytet, Norden- 
hielm frågade nu: 

»Vad skulle väl Herren tycka om åsnans delning, som skif- 
tade rovet i tre lika delar emellan lejonet, räven och sig? 

Hon gjorde intet rätt. 

Huru kan herren det bcstå^? De, som arbetade, voro tre; 
därföre borde ock lönen gå i tre lika delar. 

Men Iwn skulle tänka, all lejonet var förmer än som hon. Där- 
före skulle hon giva mera åt lejonet än som sig själv. 

' Försvara. 



I LEJONHJÄRTATS TECKEN. 485 

Nej, min kära herre! Den, som giver sig till lika arbete 
med andra, han får intet tänka på högheten; utan då gå 
arbetet och lönen mot varandra. 

Det är väl sant, att de åsnerne göra så, men de höga herrar, 
som lejonet är, de stå på deras rätt. 

Om rätt skall få bliva rätt, så gäller intet anseende till 
personen. 

Åsnan har intet gjort det i jaklom som. lejonet. Därjöre borde 
ju lejonet jå mera än som åsnan. 

Jag bekänner, att denna åtskillnad på arbetet var ett starkt 
hugg i bältet för mig. Dock var det likvisst åsnans starka 
röst, som skållade djuret fram. Och synes mig, att alla tre 
sysslorna voro lika nödiga och angelägna till en lyckelig 
jakt. 

Men om intet lejonet hade varit, så skulle åsnan stått sig slätt. 
Om I vill jråga varjöre, så är det därjör, att om intet lejonet 
hade varit där, så skulle björn rivit ihjäl åsnan. 

Det är rätt, att Herren tycker mest om lejonets syssla i 
jakten. INIen så tyckes mig likvisst, att åsnan borde hava 
fått något litet för sitt omak och intet mista sin rätt all- 
deles. 

Efter hon delte galit, så feck hon mista alltihop. 

Detta giver jag ock med. Men vad tyckes Herren väl där 
om, att lejonet också drog henne skinnet av, så att hon dog 
därvid. 

Det hade lejonet väl kunnat låta bliva ogjort. 

Helt väl svarat, min herre! Jag ger mig övervunnen. Lik- 
visst, när jag kommer till några krafter igen, så lärer jag våga 
ännu en dust med Herren om rävens försiktighet i detta 
målet.» 

Räven delade nämligen enligt fabeln så, att han gav le- 
jonet alltihop. Om denna delning skrev prinsen: •bjag håller 
intet med räven. Räven borde döma, som han visste saken vara 
till, och intet för räddhågas skull. Om han [då] hade dött, så 
hade han dött med ett gott samvet'.^ 

Strax innan Karl fyllde 7 år, skrev Nordenhielm i hans 
dagbok: »Herre, önska sigh en saak, som han nu hälst vill!» 
Då skrev Karl: 



486 KUNG KARL, DEN UNGA HJÄLTE. 



O u-r^ /^cTL-iA- <xA UtTL^^p^ 




KT-^-t— t?u 




^-^^-^-^ J apn CL i ■i'^^^^^ 

CcltIIpctq ^^ 10 

[lagh önskar at iagh må cngån.Lj; hafwa den lj'ckan at fölia min Pappa 
i fält. 
Carlberg den 10 lunli Anno 1G89. 

Carolus.] 

Focsimile ur tKarl XII.s dagbok^. 



I LEJONHJÄRTATS TECKEN. 487 



C^ro 



^ 



Brev från Karl XII till hans fader. 
Riksarkivet. 

, På Karl XI:s födelsedag år 1690, då konungen fyllde 35 år, 
skrev den lille åttaårige sonen följande lyckönskan, där man 
ser, hur en viss — låt vara omedveten — tjuvpojksaktighet 
tittar fram genom försöket att vara riktigt högtidlig. »Efter- 
såsom iagh hafwer förnummit at thet skulle wara E:r Maij:t 
födelsedag och iag kan intet med något annat infinna mig 
hoss E:r Maij:t så lefwererar iagh fram thena sedelen i all 
undanigheet och önskar hr medh at E:r Mt mate lefwa mänga 
tusende tacka här födelsedagar alla Menniskior till frogd och 
glädie Gudh till eet gott behag och nöge.» 



-±^^ KrXG KAKL, DEN" U>"GA HJÄLTE. 

Vid sju års ålder hade Karl XII följande skriftliga sam- 
tal med sin lärare: 

»X.: Herre, jag ser en hop folk gå och gräva i Djurgården. 
Vad hava de för händer? 

K.: De arbeta pd min skans. 

Vad är det för folk. som förstår sig på sådana sysslor? 

Der är bönder frän Sörmland och Dalarne. 

Huru kommer det sig. att där finnes så kloke bönder. 
som slika saker förstå? 

De reta intet siälr. utan de andre visa dem, rad de skola gör 
De reta bara, huru de skola hälla i spaden; ingenting kan 
mer. 

Det faller mig underligt före, att Herren förskansar si_ 
Djurgården. Är han då rädder. att hjortarna och hararn„. 
som där inne springa, skola överfalla honom? 

Jag är icke rädder för hjortarna; utan därföre bygger / : - 
skans, att jag skall se, huru skans ser ut, och att jag ma Ils 
mig något därigenom^* 

En gång frågade honom Xordenhielm. vad han tyckte om 
den grekiske hjältekonungen Alexander. Prinsen svarade: 
»Jag ville gärna bhva honom lik.» Läraren invände: »Men 
han fick ju icke leva längre än till sitt trettioandra år.» »Man 
har levat länge nog», svarade Karl, »när man erövrat ett helt 
konungarike.» 

Xär Xordenhielm frågade honom vid sex års ålder, »hux-- 
dan en brav-"^ karl borde vara», svarade prinsen: »Han skall 
vara mild men hava hjärta i bröstet: mot fienderna barsk 
som ett lejon men hemma from som ett lamm.» 



" FöTståndsövn ingama äro emellertid blott den ena sidan 
av den lille prinsens själsliv. De mera pojkaktiga egenska- 
perna komma fram i några dagboksanteckningar, som han 
förde åren 169^3 och 1692. Bland annat skriver han: 

»Anno 1690 den 20 februari var jag första gången ute till 
att se, huru ett skepp utsköts av landet tUl sjös. Och sedan 

- Bra. doktig: jfr tyska b rav. 



I le; xiz, 

bler ^Miwwia skepp kallat PEimceps Caivdns.^ Ddta var cfi 
köpmansskepp, dock med 30 stjcke^n^ar, sä att mam kan 
bnika^t tfll att Mkta i sjön dämmedL Skq^dt lopp acv pä det 

holläjndske mainezct mrtajm ^^da, imyck^ jämnt, odi Tar 13i 
fot längt ÖTcr staren. Ssmmsa gämig l ^g där imid en liät in- 
frussen nti isen och mycket folk instiget där ntL När a^e^ict 
kom i Taitraet, hov det sä stora (}ch starka liMg«H- knng om 
sig, så att isen brast all i stycken srändo*, båten flög på ädan 
och en olycka så när hade ^e måst. Imellextid ropade aQa 
båtsmän, som i skeppet stodo: 'Virat prins Carl, Vrrat pims 
Carl f I mitt följe var nsin knsn piins Frednk^ nsin govanäs', 
ea min kanunarherrs och där hos mycket, f «rilk, som sägo 
där nppå. 

Den 27 febroari T^r min Marzni si nlJlg att efler&äga, 
hinmi jag hade studerat, vilket jus vara väl skett, 

fick jag lov tin att resa med mi — t tall Caribeig. 

Där åto vi middaganåltid; sed : -2. hästar (Mit 

ämade oss npp tQl pomsrantxi . . r3e i 

trägårdoi voro alltför väte, : - - ?tt, 

och därsned reste vi hem ti. . s'^^^ v^ ä.^. 

denne resan lyckligen ock. 

T)&si. 14 martii, när såser 

då skickad e Manuna nt I. :.^.__ . _,. „ ..- 

nören,^ om det vore hälsosamt till att resa nt, wnmg-riaw jag 
hade snnvan. Då sade Gnvemören: 'Nej'. Dä sade I. JMar- 
skalfc- "Man kan väl finåsa Doctaren.* 



När nn Doctarr 


7 och talte 


då sade Guvemc: 


"Si TVn^ffi^ 


mirtgen, att det : 




spr^iag jag m!!:^. ; 




gen eller DO'-": 




föFstir Eiit-^^ ■ 


_: „ __ 


intet s^?.'. 




Då log : 


■■--_-. 7^ • ^ 


liDCarttr:- 


_ 


som '- : ' ■ - 




sti^a - 7 




deo. 





* Pffins Kasl. — * PisiBsoas gaTejnaSr. — * AMc 



490 KUNG KARL, DEN UNGA HJÄLTE. 

Sedan såg jag på stuteriet, och talade Drottningen med 
Guvernören om trägården. Imedlertid sprungo min syster 
ocli jag omkring, och sedan drogo vi samma afton hem igen.« 

»Den 15 martii, när som vi sivulle resa ut till Carlberg, då 
skickade drottningen mig ut till att fråga min Pappa-mamma,^ 
om hon ville draga med oss till Carlberg precis efter måltiden. 
Då fick jag till svars, att Pappamamma låter hälsa min 
IMamma och säja, att hon ville precis efter måltiden komma 
till henne. 

Då jag nu kom tillbaka igen, då sutto de till måltids. 
När jag bragte de tidningar åt min Mamma, då sände Mamma 
efter måltiden mig och min Syster till min Pappamamma, 
förty hon hade lovat till att komma precis efter måltiden på 
vår sida. Då nu Pappamamma kom fram, var min Mamma 
på andra vägen åt Pappamammas logementer. 

När nu min Mamma fick höra det, vände hon sig om och 
tog Pappamamma vid handen, och sedan gick resan fort. 

Men innan vi drogo in i huset Carlberg, drogo vi i pomerantz- 
huset. 

Och sedan reste jag med min Syster och min Pappamamma 
och min Mamma hem till Stockholm igen.» 

»Anno 1692 den 2 martii förärade Hennes Maj:t min aldra 
käraste fru moder mig en plånebok, i vilken var ett calcn- 
darium för det förriga året, 1691. 

Dito fick jag utav hennes Maj:t min aldrakäraste fru moder 
tvenne rödfärgade kristallglas, det ena till att dricka utur 
men det andra, refflade, uppfylt med eau d'Hongrie. 

Den 3 martii fick jag utav hennes Maj:t min aldra käraste 
fru moder en turkisk badare, gjorder utav guld och emal- 
jerader, i vilken är en balsambössa, när man honom öppnar i 
veka livet. 

Den 4 dito ritade Stuart för mig en pikenerare och en muske- 
terare på förbemälte plånbok, vilka jag på ett löst papper 
försökte ätt eftcrrita. 

Dito fick jag utav hennes Maj:t min aldrakäraste fru moder 
en kniv med guld inlagd och en ring utav en oäkta rubin. 

' Farmor. 



I LEJONHJÄRTATS TECKEN. 491 

Dito fick jag min frossa förr, än det plägar vara vant, 
nämligen klockan litet före 12 på min goda dag, varuppå 
jag litet sov, och sedan litet därefter svettades jag. Men 
Docterna sade detta vara dubbel tertian och skola komma 
igen klockan 9 om afton. 

Dito kom elden lös i gången, som går åt stallet. Men blev 
dock likväl strax utsläckt. 

Dito blev sant det Docterna sagt, nämligen att febern 
skulle komma klockan 9 om afton igen. 

Den 8 april slapp jag min frossa för första gången. 

Dito fick jag utav hennes Maj:t min allra käraste fru 
moder ett konterfej i miniatyr och utav furstinnan^ en 
snuvtobaksdos. 

Den 9 dito slapp jag min frossa andra gången. 

Den 12 dito begynte jag att skriva det som stod i min 
plånebok på papper. 

Den 13 dito continuerade" jag med det samma. 

Den 15 dito såg jag uppå en karl, som hade en häst och 
ett par hundar, på vilken dag jag gick första gången utur 
min kammare. 

Den 17 dito hörde jag predikan i min systers Prinsessan 
Hedvig Sophias kammar. 

Den 18 begynte med allvaren att studera med Herr Xor- 
denhielm, sedan jag haver kommit mig före på nytt igen.» 

* 

Den 2 januari 1689 har Karl XI i sin dagbok antecknat: 
»Den 2. om aftonen låg Prins Carl första gången uti sina rum 
och kom i manfolks händer.» 

»Hans Maj:t gjorde nu», berättar Jöran Nordberg, »en 
särskild stat av cavaliers och betjänta, som skulle gå prin- 
sen till hända. Ibland andra tillordnades en språkmästare i 
frantzöskan- och en dansmästare. Men av de bägge excr- 
ciserne stod honom ingendera särdeles an, och allra minst 
den sista. Av den förra profiterade^ prinsen så vida, att 
han förstod allt vad han hörde talas och allt vad han läste, 
kunde ock sedan tala med språkmästaren vad han ville, men 
dessemellan yttrade han sig sällan till något ord, utan när 

^ Hertiginnan av Holstein-Gottorp, som då var i Stockholm. — 
* Fortsatte. — " Drog fördel av, tillgodogjorde sig. 



492 KUNG KARL, DEN UNGA HJÄLTE. 

någon talade honom till på frantzöska, svarade han på 
svenska.» 

Det berättas, att prinsens guvernör, Erik Lindschöld, en 
gång frågade Karl, varför han icke ville tala franska, vilket 
ju dock var »ett galant språk», som kunde vara nyttigt att 
använda, om något franskt sändebud begärde audiens. 
Då svarade j^iglingen: »I\Iin käre grev Lindschöld, jag kan 
frantzöska och vill ännu lära mera. När jag råkar konungen 
av Frankrike, skall jag med honom tala frantzöska; men 
skickar han en minister till mig, så är det likare, att mi- 
nistern haver lärt svenska för min skull, än att jag skall hava 
lärt frantzöska för ministerns skull. Ty jag håller mitt språk 
i rätt så högt värde som han sitt.» 

Hela sitt liv höll Karl XII fast vid denna grundsats. 
Franska ambassadörer svarade han på svenska och lät svaret 
översättas till franska av en kanslitjänsteman. Ville en 
fransman direkt av svenske konungen ha ett svar, som han 
förstod, så fick han bekväma sig till att tala latin med honom. 

I februari 1689 omtalar Karl XI:s almanacka, att prinsen 
fick följa med »på isen» och »med skidlöparne», och samma år 
fick han eget regemente. I november är han med om en 
vargjakt på Djurgården, varvid 10 vargar dödas. Vid föga 
mer än 8 års ålder nedlägger han på en dag tre hjortar i 
Kungsörs djurgård. 

En junidag 1691 får han följa med på sin fars stora 
segelbåt Carolus. Härom berättar Karl XI i sin almanacka: 
»Den 16 juni 1691 drog min gemål, jag och de tvenne 
äldste barnen med min stora jakt till änkedrottningen åt 
Drottningholm. Efter aftonmåltiden drogo vi med änke- 
drottningen uppå jakten Mjöhunden till Stockholm. Det 
var första gången Prins Carl och Prinsessan Hedvig Sophia 
haver varit uppå min stora jakt Carolus.» 

Mellan 10 och 11 år är prinsen, när han på Lidingön skju- 
ter en varg, som fadern först träffat med en kula. Vid 11 års 
ålder är han med sin blivande svåger och glade ungdoms- 
kamrat, hertig Fredrik av Holstein-Gottorp, ute på rävjakt 
i Karlbergs djurgård, och bytet blir »två rävar, vilka hade 
ihjälrivit en ung djurkilling».^ 

* D ju r här = hjort. 



I LEJOXHJÄHTATS TECKEN. 493 

I februari 1694 nedlägger Karl XII sin första björn. Med 
förklarlig fadersstolthet antecknar Karl XI i sin almanacka: 
»Hans kungl. Höghet sköt björnen in uppå högra sidan vid 
halsen, att kulan gick ända långs igenom hjärtat och ut 
uppå vänstra sidan igen.» 

Kort därefter sköt prinsen en räv »i fullt språng». 

Karl var ej mer än fyra år, när han första gången uppträd- 
de inför svensk trupp. Det var Livgardet, vilket då exercerade 
på Djurgården för den lille prinsen, »som» — enligt danska 
sändebudets beskrivning — »red runten om Regimentet paa 
sin lille Hest, vilken Majoren leijede ved Toijelen». 

Den förut citerade musketeraren Spåre ger oss i sin dagbok 
från året därpå följande lilla bild av den blivande krigarko- 
nungen: »Anno 1687 den 24 juni voro Deras Majestäter bägge 
drottningarna med prinsen och prinsessan ute på Lagårds- 
gäle. Då exercerade Hans Höghet prinsen hela gardesrege- 
mentet med handgrepp, och gavs för dem salvor. Då förärte 
prinsen åt regementet 100 riksdaler i drickspenningar.» 

I september 1694 var han för första gången med till häst, 
när hans fader exercerade drabanterna vid Strömsholm. På- 
följande sommar antecknar Karl XI, att pojken vid ett 
liknande tillfälle »var med uti chargeringen», d. v. s. kavalle- 
rianfallet. Och en vecka senare heter det i samma anteck- 
ningar, att Kungl. Maj:t exercerade trupperna i närvaro av 
änkedrottningen, prins Fredrik och prinsessorna, »vilka 
sågo uppå oss, när vi träffade uppå varandra. Men», tillägger 
konungen med synbar fadersglädje, »Hans kungl. Höghet 
prinsen följde alltid med Hans kungl. Maj:t.» 

Vid sådana tillfällen såg man, som Nordberg uttrycker 
sig, »att Hans kungl. Höghet frågade varken efter äta eller 
sova, allenast han fick vara till häst, följa truppen åt, char- 
gcra, bryta igenom och vad mera sådant». Så att nog märktes 
det, »att soldaten redan lekte honom i hjärtat». Hur han 
njöt av att tumla sin springare framlyser ur ett brev till 
hans äldsta syster, Hedvig Sofia, vari prinsen som tolvåring 
berättar, att han »i dag haft lyckan rida Brillant i springbän- 
ken^ och därefter galoppera med honom och med lilla stödet 
samt courbettera^ med Näsvisen». 



Ridbanan. — ^ Göra krumsprång. 



494 



KUNG KARL, DEN UNGA HJÄLTE. 












/'/ 



ccr- ^3 





Blad ur Karl XIJ.s anteckningar i zoologi, 
förvarade i Riksarkivet. 



I generalkvartermästaren Karl IVIagnus St uart, en lär- 
junge till Erik Dahlberg, fick den unge prinsen en utmärkt 
lärare i befästningskonst och matematik; »och», säger Nord- 



I LEJONHJÄRTATS TECKEN. 



495 




berg, »såsom prinsens naturell var att aldra helst höra och 
lära det, som kom an på skarpsinnighet och eftertänka, — 
det han för den skull med oändeliga frågor 
och inkast utforskade så långt han någon- 
sin kunde — så dröjde ej länge, förrän han 
fattat en synnerlig lust till samma veten- 
skaper». Prinsens anteckningar vittna också 
om att han förvånansvärt tidigt blev för- 
trogen med tidens teorier inom befästnings- 
konsten. Anteckningarna från år 1689 röra 
sig till stor del om »redouter», »stiern- 
skantzar» och andra slags fästningsverk. 

Men för omväxlings skull fick han också 
avbilda människor och djur efter mön- 
ster, som Stuart först ritat. På de här 
återgivna teckningarna är det ej svårt att 
se, vilka dessa äro, och vilka som härröra 
från den späda kungliga handen. År 1691 
har Karl själv antecknat: »Den 8 oktober 
ritade jag så grovt och plumpade på rit- 
ningen, att Stuarten måste laga detsamma. Därföre utlovar 
jag nu att hädanefter bättre rita; annars skall Stuarten 

aldrig vara pliktig 
att mera laga det- 
samma.» 

En händelse, som 
tydligen mycket 
sysselsatt sjuårin- 
gens fantasi, var 
den förut omtalade 
vargjakten i no- 
vember månad 
1689, ty han har 
tre gånger försökt 
teckna sig den till 
minnes. 

Den gav också 
anledning till föl- 
jande skriftliga »samtal» mellan Nordenhiclm och prinsen 
den 14 november: 




496 



KUNG KARL, DEN UNGA HJÄLTE. 




»Nordenhielm: I fredags 
efter middagen saknades Her- 
ren i sin studerkammare. Vad 
var för den skull hans beställ- 
ning på den tiden? 

Karl: Jag var på jakt med 
min Pappa. 

Lyckades det den gången 
något väl? 

Vi fingo tio vargar. 

Det var ett gruveligit ne- 
derlag på sådana djur i en 
gång. Men vad tycktes Her- 
ren om vinteren? 

Rätt väl. 

Vad haver han då funnit 
i den vassa vinteren, som be- 
hagar så väl? 
Snön behagade mig så mycket väl, att jag intet kunde under- 
låta att säja, det jag håller nujcket av vinteren. 





Om så är, så låt oss släppa vinteren in till oss både i stu- 
dere- och sänsekammarcn. 



I LEJONHJÄRTATS TECKEN. 497 

Jarj mcnlc inlct så. Jag menle vinleren i skönhet med snö 
och allehanda täckhet, där är, men intet vinterens köld. 

Likvisst följer alltid kölden med; och skadar han mera, 
än allt det andra förlusta kan. 

Dc^ hava deras pälsar, som står emot vinteren. 

Helt väl svarat. Men haver ock Herren något uträttat eller 
gjort till saken vid denna jakt? 

Nej men. Men det haver bara Konungens nåd gjort. Vill 
I fråga, vårföre jag intet sköt, så voro mina bijssor ofärdiga. 

Men är det då så lustigt att se uppå, huru djur skjutas så 
ubarmhärteligen ihjäl? 

Ja, visst är det. Förty de äro villdjnr, som göra skada. 

Djuret gör intet annat än som söker sin föda och bör icke 
därförc straffas så hårt. 

Del giva de honom väl efter till, att'^ äta, men intet till att gå 
i bondestavan och äta gäss, utan leva sä knappt som han kan. 

På sådant besked bliver vargen allestädes utsliten och 
måste svälta ihjäl; och är han likvisst intet av Gud därtill 
sUapader. 

Vargen kan väl söka sin föda på djuren i villa skogen, så 
gör han ingen orätt, och då lära folket intet hata vargen, som de 
göra nu. 

Finnes ock väl något till'^ borta i villande skogen, som en 
hungrande varg kan vara hulpen med? 

Det är klart: han får ju hjortar, hinder, råbockar, råhjorlar, 
älgar. Men det är bareste det, att det kostar så mycket på och 
det faller sig intet så lätt som i Konungens djurgård. 

Nog sir jag nu, att där finnes i förråd. Men jag kan intet 
si, med vad större rätt vargen tager en hjort i skogen än som 
i Konungens djurgård. Ty en hjort är ju en hjort och kan 
komma människan till godo lika, var han går. 

Var och en kem taga honom i villande skogen. Men om en 
hjort är redan tagen fast,^ så få de andra intet taga'n, även som 
när en haver en fågel, så få de andra intet taga fågelen 
bort. 

Helt rätt och mycket väl sagt. Men så tyckes mig likvisst, 
alt emedan vargen ingen åtskillnad göra kan emellan en vill 



' Människorna. — * Det tillåta de honom väl att