(navigation image)
Home American Libraries | Canadian Libraries | Universal Library | Community Texts | Project Gutenberg | Children's Library | Biodiversity Heritage Library | Additional Collections
Search: Advanced Search
Anonymous User (login or join us)
Upload
See other formats

Full text of "Svenska folkets underbara öden"

i ARBOa 1 



Presented to the 

LIBRARY of the 

UNIVERSITY OF TORONTO 

by 
ANNA AND NILFRED NONG 



SVENSKA FOLKETS 
UNDERBARA ÖDEN 



CARL G RIMBERG 



GUSTAV III:s OCH GUSTAV IV 
ADOLFS TID 




STOCKHOLM 

r. A. NORSTEDT & S Ö N K R S F Ö R L W G 




COPYRIGHT 

BY CARL GRIMBERG 

1921 



STOCKHOLM 1921 

KUNGL. HOFBOKTR. lOUNS TRYCKERI-A.-15 
204364 



GUSTAV III:s LYCKLIGA TID 



En begåvad men ostyrig liten prins. 

STORT jubel vart det i Sveriges huvudstad tjugondedag 
jul 1746, då kanonskotten från Amiralitetsholmen för- 
kunnade, att en prins blivit född i kungaborgen på 
Riddarholmen. Tvåhundrafemtiosex skott! Man grät av 
glädje, man föll varandra om halsen i översvallande förtjus- 
ning. På alla källare dracks den nyföddes skål, och nätterna 
igenom genljödo gatorna av glädjerop. Jublet spred sig vi- 
dare över hela landet, kanonerna åskade, och luften genljöd 
av trumvirvlar och trumpetklang. Svenskarne hade ju under 
sextio år icke fått glädja sig åt en tronföljares födelse. I 
tjugusex år hade de regerats av en utländsk furste, som ej 
ens talade deras språk, och den närmast blivande konungen 
var också utlänning. Men med hans son skulle man återigen 
la en konung med svensk uppfostran och svenska tänkesätt, 
en konung som kunde helt känna med sitt folk. 

Skalderna strängade sina lyror till den nyfödde prinsens 
ära. Om arten av deras lovsånger gör man sig bäst föreställ- 
ning, då man läser de franska verser, vari Karl Gustav Tessin 
erinrade svenska folket om att två stora Gustaver regerat 
i vår Nord; men då eftervärlden ej kunde enas om vilken- 
dera av dem som var den främste, hade Gud nu för att av- 
göra frågan givit oss en tredje. 

Men under de första veckorna stodo den lille prinsens 
närmaste anhöriga mången gång med bävande hjärtan kring 
barnets bädd, ty det med så mycket jubel hälsade nytända 
livet hotade att slockna. Prins Gustav var ett klent barn; när 
hans mor skall beskriva honom, blir hela porträttet två stora 
ögon. 

I sin ängslan för att något skulle hända den lille gjorde 
också Lovisa Ulrika allt vad en öm och oförståndig moder 



6 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID. 

kan hitta på för att klema bort honom. Inte fick han rasa 
ocli stoja som andra barn. »Den minsta transpiration hos 
den unge prinsen oroade dess höga fru moder», säger Axel 
von Fersen. Men »denna stora omsorg om prinsens hälsa 
hindrade ej, att man lät honom vaka, så snart han blev nog 
gammal att supera med sin fru moder, ända till kl. 3 på mor- 
gonen och därutöver». 

Prinsen hade ännu ej fyllt fyra år, då han överlämnades 
i Karl Gustav Tessins händer. I anledning därav nedskrev 
guvernören i sin dagbok följande reflexioner: 

»Jag har haft ledningen av våra byggverk — det felades 
pengar. 

Jag har ledningen av våra utrikesaffärer — det felas trup- 
per och pengar. 

Jag får nu om händer Hans kungliga Höghet prins Gustav 
— det är det enda av mina ämbeten, som ger mig något att 
göra av.» 

Med outtröttligt intresse hade Tessin följt den lille prinsens 
utveckHng ända från de första dagarna av hans liv, och med 
förtjusning hade han tecknat ned varje yttring av en spi- 
rande intelligens och slagfärdighet i repliken. För en tid 
sedan hade den lille prinsen fått bannor av sin mor, därför 
att han snubblade och föll på näsan inne hos henne. Men 
ögonblickligen hade han givit svar på tal: »Nej, jag föll intet, 
utan jag lägger mig bara för mammas fötter.» 

Gustav bråddes starkt på sin mor, och Tessin kände mer 
än väl igen hos barnet, vad han kallar »huset Brandenburgs 
sprakande salpeter». Det var heller ingen fara för att den 
lilles anlag ej skulle komma till utveckling. Både modern 
och guvernören besjälades av ett brinnande intresse för upp- 
giften att locka fram den dolda gnistan och ge den näring. 
De voro också ense om att göra kunskapens rot så litet bitter 
som möjligt. Allt borde läras under lek. Medan prinsen fri- 
serades och pudrades om morgnarna, brukade Tessin ge 
honom begrepp om olika hantverk genom att förevisa läro- 
rika bilder, ja t. o. m. själv med rörelser och gester agera 
hantverkare, »härma läten och gny» eller »sjunga någon liten 
skräddarevisa» — just ej någon bekväm sysselsättning för 
en till mogen ålder hunnen statsman med huvudet fullt av 
riksviktiga problem. 




GustoD III som barn. Målning av J. H. Scheffel. 



ö GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID. 

Prinsen kunde också konsten att hålla sin guvernör varm. 
»Jag väntar på min Tess att spacera med lionom» skrev prin- 
sen till honom, när Tessin en tid vilat ut på sitt gods Åkerö. 
Och när »Tess» kom tillbaka till Drottningholm, ville den 
lille dagligen ha honom att trava runt med sig kring slottet 
och trädgården. 

Även om nätterna hade han ansvaret för prinsen, och det 
kunde vara besvärligt nog. En gång fick han under fyra 
veckors tid knappast någon sömn, därför att den lille var 
förkyld och hade en envis hosta. 

Och även när Tessin satt vid sitt skrivbord, hade han tan- 
karna delade mellan statens värv och prins Gustavs uppfostran. 
Då skrev han allt emellanåt ned en lärorik fabel, avsedd att 
belysa den höge lärjungens fel, och prinsen hade så roligt 
åt de agerande fyrfotingarna, att han bara ville höra fabeln 
om och om igen. 

Tessins uppfostringsmetod var anlagd på att producera 
underbarn. Redan vid tre å fyra års ålder började den 
hlle kronprinsen lära sig historia av kopparstick och tala 
franska. Ett år senare arbetade han efter ett fullkomligt 
schema: klockan 9 morgonbön, och sedan läste Tessin ett 
kapitel ur bibeln, varpå följde kyrkohistoriska utläggningar 
i form av lärorika berättelser. Vid frukosten berättade 
guvernören fabler. Klockan 12 gav prinsen audiens. På 
eftermiddagen var det än religion, än historia, alllid i den 
lärorika anekdotens form. 

Men alla sedelärande fabler till trots var prinsen på väg 
att bli en liten plågoande för sin omgivning. Nu senast hade 
han hittat på att sticka fingrarna i näsan och sedan i mun. 
Ett sådant oskick måste bort, och Tessin tog itu med pojken, 
till en början, som han själv säger, »frynteligt och saktmo- 
digt». Det hjälpte inte. Föreställningarna blevo skarpare. 
Det hjälpte ej heller. Då var måttet rågat. Tessin klagade 
för kungaparet, och så blev det en stormig scen, som 
slutade med att han lämnade hovet. 

Överstekammarjunkaren hos Karl XIV Johan och Oskar I 
Edvard Fredrik von Saltza har givit oss följande lilla näpna 
familjebild från sin fars tjänstgöring som kammarherre vid 
Adolf Fredriks hov: »De kungliga barnen slöto sig snart 
till min far; och fanns ingen glädje i barnkam.maren, om icke 



EN BEGÅVAD MEN OSTYRIG PRINS. 9 

min far var där. Prins Gustav och prins Karl voro av så 
olika naturer som eld och vatten. Båda ville sitta på min fars 
knän. Han tog dem en på vardera av sina knän, och var det 
med möda han kunde hindra dem att slåss. Prins Gustav 
var listigare och sökte att med småknep vinna på bror Karl, 
vilken var oförvägen och rättfram. Åt prins Gustav klippte 
min far tuppar samt små landskap med trän och värdshus; 
åt prins Karl klippte han husarer, skepp och kanoner. Prin- 
sessan,^ som då var ett litet barn, ställde sig bredvid min far 
och såg så bedjande ut och sade: 'En liten kisse, en liten vovovi' 
och när hon fick dessa små husdjur, hoppade och dansade 
hon kring dem.» 



År 1756 inträffar den första stora katastrofen i Gustavs 
liv. Det är, när de politiska partierna tränga sig mellan honom 
och hans uppfostrare. I förhoppning att komma åt hans 
misshagliga lärare anställde riksens ständer i februari 1756 
en offentlig examen med den nioårige kronprinsen. Riks- 
dagens representanter häpnade över barnets begåvning och 
kunskaper. Hans framsteg befunnos vara »undransvärde, 
så att Hans kungl. Höghet icke har sin like ibland prinsar 
i Europa». Syftet med hela tillställningen var alltså förfelat, 
men detta hindrade icke de maktägande ständerna att skilja 
prinsens utmärkta lärare från deras befattningar"^ och på- 
tvinga hovet Karl S ch ef f er som guvernör för kronprinsen. 
Partierna hade, som Gustav senare säger, »trängt sig fram 
ända till barnets vagga». »Med ett barns förvånade öga» såg 
han sina föräldrar förödmjukade och uppläxade och deras 
vänner störtade. 

Han lärde sig att betrakta den nye guvernören och de nya 
lärarne som plågoandar och ansåg sig vara i sin fulla rätt att 
visa sig tvär och olydig mot dem. Den ömsesidiga avogheten 
avspeglade sig också i den karakteristik av prinsen, som 
Scheffer nedskrev efter att blott en månad ha handlett hans 
uppfostran. Man har svårt att tro, att denna beskrivning 
härrör från samme man, som sedan blev Gustav så varmt 
tillgiven. Men oväld i omdöme var aldrig den impulsive 

' Sofia Albertina. — - Se bd VI: 144. 



10 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID. 

Karl Fredrik Scheffers starka sida. De domar, han här fäller 
över pojken, vittna just ej heller om barnpsykologisk förståelse 
hos »vallgubben'), såsom han brukade kallas. Det låter, som 
om man hörde icke en fyrtioårig man tala utan en gammal 
gubbe beklaga sig över ungdomens förvildning, när Scheffer 
vojar sig över nioåringens många »laster», hans lättja och 
osnyggg et, hans »omåttliga matlust eller gourmandise, 
vilken övergår allt vad därom sägas kan, dess barnslighet 
uti alla sina nöjen, vilken går ända därhän, att Hans kungl. 
höghet, änskönt redan inträdd i sitt ellte år, finner ännu sin 
största ro med dockor och docksaker, som pläga vara 3- 
eller 4-åriga barns enskilda tidsfördriv». 

»Hans hjärta är uppfyllt med all den högfärd, som hos en 
människa finnas kan.» Ytlig och fåfäng är han också: »En 
grann klänning ådrager sig hans högaktning, och i hans ögon 
är intet annat ädelt, än vad som lyser av utvärtes prydnad 
och ståt.» För scenen visar han en utomordentlig fallenhet. 
Redan efter en enda föreställning kan han alla rollerna i 
en tragedi. Han fäster en handduk eller serviett vid kolten 
som släp, virar något annat linne som turban kring huvudet 
och genomgår i gest och tal någon av de kvinnliga huvud- 
rollerna. Och när han väl kommit i säng och tror, att upp- 
vaktande kavaljeren somnat, reser han sig upp, draperar sin 
skjorta med knappnålar, så att den liknar en fruntimmers- 
dräkt, och börjar »med bart bröst och bara armar» viskande 
deklamera vers. 

Men Scheffer spionerar och tar reda på saken. Han får 
då se den lille »draga fram ett bord till sängen, stiga upp på 
samma bord och, sedan han ett par timmar deklamerat 
flera scener ur tragedier, giva sig liksom dolkstyng samt, i 
det han utropade: 'Mottag Statiras ande!', kasta sig i sängen 
och somna». 

Alltid är det kvinnliga roller, han spelar. När han får en 
ny nattrock av blå taft, är den inte lång nog åt honom. Den 
borde vara så lång, att den släpade, »såsom fruntimmernas 
rober göra», förklarar han. Han hotar med att han skall 
»skämma bort» nattrocken, så att han snart kan få en ny, 
som passar för hans pretentioner. 

Han övertalar »fyrbytaren», som kommer för att elda i 
hans rum klockan 7, att väcka honom, så att han kan få 



EN BEGÅVAD MEN OSTYRIG PRINS. 11 

spela teater även på morgnarna. Och när han blir förbjuden 
att agera, så tar han sin tillflykt bakom en dörr eller till en 
garderob och spelar teater där. 

Allra mest roar det honom att »härma aktörernas sätt att 
sjunga italienska recitativ, till vilka han komponerar barocka 
ord ur egen fatabur», skriver Fredrik Sparre, som är uppvak- 
tande kavaljer. 

Länge ha guvernör och lärare fåfängt varnat prinsen 
för hans »lastbara smak för skådespel och teatraliska nö- 
jen», och ofta blir han straffad med riset för både denna 
och andra »laster». Men efter några timmar glömmer han 
färlan och ger sin onda natur fritt lopp i »otillständiga ord 
och låter». Förr eller senare erkänner han dock villigt sina 
oarter, ty han har en medfödd benägenhet »att tillstå och vid 
alla tillfällen hålla sig till sanningen», säger Scheffer. Han 
vill så gärna lyda, men han är »så livlig» och glömmer så 
lätt, förklarar han själv. 

Han ber sina böner tanklöst och gäspande, förväxlar 
morgon- och aftonböner och har under gudstjänsten svårt 
att iakttaga »utvärtes allvarsamhet och vördnad». Han visar 
med ett ord »en utmärkt kallsinnighet för all sann gudsfruktan». 
Prinsen är också enligt Scheffers förmenande feg och egoi- 
stisk. Han »hyser en obeskrivlig räddhåga för allt det, som 
i det minsta synes honom farligt». 

Medicin kan han inte fördra. När han har frossa och skall 
ta in kina, måste man hitta på ett knep. Därför utspelas 
följande komedi. Hans kammarfru sätter sig med en av 
kammarpigorna i knät och försöker få henne att dricka ett 
glas med kina i. Men hon vill absolut inte utan stretar emot 
av alla krafter, och under den kamp, som nu uppstår mellan 
de båda komediantskorna, ramlar den motspänstiga kammar- 
pigan omkull och rullar till prinsens stora förtjusning utåt 
golvet. Men nu är det han, som skall visa, hur duktig han 
är, och tömmer sitt medicinglas utan att blinka. 

På sin broder Karl är han jämt avundsjuk. Han tål inte, 
att någon, allra minst modern, kelar med den lille i vaggan. 
Då blir han genast så utom sig av svartsjuka, att han hotar 
honom med sin lilla värja. Och när modern hannar Gustav 
och frågar, varför han inte kan vara vänlig mot sin lille bror, 
svarar han: »Efter jag ej själv vill det.» 



12 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID. 

»Vet Ni, Moell», säger han triumferande till sin kammar- 
tjänare, »jag är det slugaste huvud, man kan finnal Det jag 
sätter mig före skall jag ändå hava fram, ehuru man söker 
hindra det. Jag kan nu konsten att så förställa mig, att jag 
ändå på något sätt till slut skall ernå mitt ändamål och skratta 
ut dem allesammans, som velat göra mig motstånd.» 

Spelar han schack och inte kan vinna, så avbryter han i 
vredesmod tävlingen. Alltid måste han vara den förste. Men 
den lille visar också en ridderlig känsla för äran. Har han 
lovat något på sitt »pajole (parole) d'honneur)>,^ kan man lita 
på honom. När modern berättade för honom sägner om roma- 
ren Mucius Scsevola, som brände upp handen för att rädda 
sin fädernestad, frågade prinsen rörd och allvarsam, om fol- 
ket begrät hjälten. Svaret blev ja. Då sade den lille: »Så 
skall prinsen också göra för fäderneslandet, när han blir 
stor.» 

Föremålet för den lille prinsens första kärlek är hans bro- 
der Karls amma. Något senare kommer turen till Lotta 
Sparre. När hon skall gifta sig med Karl von Fersen, hotar 
prinsen brudgummen med värjan. Men på en barnbal blir 
ha så förtjust i fröken Hessenstein, Fredrik I:s och Hedvig 
Taubes dotter, att han överhöljer henne med blommor och 
kröner henne till balens drottning. Han överhopar henne 
också med kyssar till den grad, att riksrådet Ekeblad blir 
svartsjuk. 

Redan före 1756 års riksdag såg man honom roa sig med 
en komedi — med ohyggligt allvar bakom. Han byggde 
upp en tron, på vilken han satte en stor docka, som skulle 
föreställa drottningen. Så tillkännagav han för henne, att 
konungen var död och tronen ledig. Då förklarar drottningen, 
att nu vill hon sköta regeringen, till dess prinsen blir myn- 
dig; men sonen genmäler, att det är han, som har arvsrätt 
till tronen. Alla hans föreställningar och böner mötas dock 
av dockan med obevekligt nej. Då springer prinsen själv 
upp på tronen, tar drottningen i armen och slänger henne i 
en vrå samt placerar sig själv på tronen. Man ser, vad som 
döljer sig hos barnet, och anar de slitningar, som redan nu 
försiggå inom dess själ. 

' Paroll donnö'r: hedersord. 



EN BEGÅVAD MEN OSTYRIG PRINS. 13 

Vid samma tid författar han en annan komedi, som handlar 
om en ung ostyrig prins. Pjäsen är en älskvärd humoristisk 
självbekännelse. När hjälten i pjäsen skall kläda på sig om 
morgnarna, är han som den ostyrigaste barnunge, man kan 
tänka sig. Inte ett ögonblick kan han sitta stilla. Dä han 
skall byta skjorta, slänger han den avlagda i ansiktet på 
betjänten. Han leker med tvålen och kastar den efter den 
uppvaktande kavaljeren, och han avslutar sin morgontoalett 
med att stjälpa ut tvättfatet, så att innehållet översvämmar 
golvet. Kavaljeren hotar att skvallra för mamma och pappa. 
Då faller pojken in i komeditagen igen och viftar kokett med 
en blyertspenna, som skall föreställa en solfjäder, deklamerar 
och agerar som en artist av facket och böjer knä som en 
kvinna. När den lille prinsen sedan skall läsa geografi, 
placerar han sig gränsle över en jordglob och utropar: »Jag 
sitter på jordgloben och styr hela världenl Jag kommer hela 
världsalltet att skaka!» 

»Alltid leka! Alltid ställa till upptåg!» suckar hans lärare. 
Men den lille ostyringen ber så vackert om tillgift, lovar så 
rörande att bättra sig, att det inte ens blir tal om något straff. 
Och sedan är han s å snäll och s å duktig. Så länge det varar. 

Mot sin omgivning visar han sig misstänksam, isynnerhet 
mot kammartjänaren Moéll, som han misstänker för att 
spionera. »Ni är», säger han, »en rapportör, en skvallerbytta. 
När jag en gång blir kung, skall jag låta en kommission fälla 
dom över Er.» En annan gång börjar han vid åsynen av den 
förhatlige kammartjänaren deklamera i den högre tragiska 
stilen: »Den dag skall komma, <iå jag får hämnas på dig 
otacksamme, skurk, ovärdige, sum vågar förfölja mig. O, 
hur ljuvt att få genomborra dig med tusen dolkstyng! Ja, 
för denna hand skall du dö, vidunder, ehuru det vore en allt- 
för stor ära för dig.» 

En afton stänger pojken in den stackars kammartjänaren 
i biblioteket, och där skulle han ha fått stå hela natten, om 
inte uppvaktande kavaljeren händelsevis upptäckt honom. 

En dag visar han ut Mocll från sitt rum: Marsch ut strax! 
Jag tål intet att se Er.» Men Sparre förklarar bestämt, att 
prinsen visar ingen ut, så länge han är där. »Det är 
kuriöst», säger pojken, »att jag skall se andra i mina rum, än 
dem jag själv vill — Ni kan ändå inlct hindra mig att hålla 



14 GUSTAV IU:S LYCKLIGA TID. 

igen mina ögon, så länge sådana personer där inne äro, som 
jag ej vill tåla, och jag skall ändå intet se Moéll.» 

På Moells namnsdag år 1759 påminner Sparre prinsen om 
att kammartjänaren föregående år fick present på den dagen. 
»Ja», svarar pojken, »om han i dag skulle få något, vore det 
örfilar.» Men en annan gång, när prinsen vill vinna något 
särskilt, kan han klappa och smeka Moell och med inställ- 
sam röst säga: »Min käre Moell, fast jag ofta bannas och 
träter på Er, så menar jag därför i grund och botten intet ont 
därmed.» 

En morgon drar han skoremmen ur sin sko, men Sparre 
förbjuder Motll att sätta i den igen — det skall prinsen själv 
göra. Men prinsen vill inte utan sitter där bara obekymrad 
på sin stol med armarna i kors. Då besluter Sparre visa honom, 
att konststycket inte alls är svårt. Men prinsen triumferar: 
»Det blev ändå intet jag, som skulle sätta in remmenl» 

En annan dag tar han på sig skorna med ovanlig ordentlighet, 
så att Sparre tycker, att han bör berömma honom. Prinsen 
svarar med att grimasera och härma honom. När han sedan 
skall friseras, ber han Sparre läsa högt för honom. Men nu 
förklarar kavaljeren, att han ej vill »bidraga till dens nöje, 
som grinar åt folk och brukar så hånfulla fasoner». Då an- 
håller den lille filuren att få höra något ur Kristi pinas hi- 
storia, och nu blir Sparre fast — ty det är långfredag. 

Ibland får Moell spänna om prinsens skospännen väl femtio 
gånger, innan pojken blir nöjd. Det hjälper inte, att Sparre 
försäkrar, att spännena sitta bra. Prinsen genmäler: »Jag 
ser det mycket bättre, och jag vill ej vara svag och låta in- 
billa mig, vad man behagar. Det vore, som om jag skulle 
tro månan vara svart, för det Ni säger det.» 

På samma sätt plågar han sina andra tjänare — aldrig 
bli de honom till lags. Den ena dagen vill han klä sig så, den 
andra hittar han på något annat. Sin frisör sparkar och 
slår han. Rätt vad det är, medan mannen är i färd med prin- 
sens lockar, ruskar denne på huvudet och förklarar, att 
mannen luggar honom. 

Den lille är fåfäng i sin klädsel, men det hindrar honom 
inte från att ha en del snuskiga vanor, bland annat att peta 
sig i näsan. Då man förebrår honom det, svarar han: »Ja, 
då skall jag ändå göra det i sängen i natt, där Ni ej ser mig.» 



EN BEGÅVAD MEN OSTYRIG PRINS. 15 

För Sparre är uppvaktningen hos prinsen en veii^lig plåga, 
och han tackar vid avlösningen »Gud, den allra högste, som 
mig så nådeligen från all sorg och olycka under denna min 
så farliga tjänst bevarat». Han påstår, att den lille skåde- 
spelaren t. o. m. lärt sig att framkalla uppkastningar, när han 
vill låtsa sjukdom för att slippa ifrån något, som han ej vill 
vara med om. Medlet skall ha bestått i »tungans höjande i 
gommen på ett visst sätt». 

På hösten 1760 får Moell slutligen avsked. Nu får prinsen 
en kammartjänare, som han kan hunsa efter behag. Honom 
ålägger han att buga sig, då Hans k. Höghets hynda behagar 
komma på audiens i H. k. H:s rum. 

Hans fåfänga är komisk. Han kan vägra att äta, därför 
att faten burits upp av ett par vedkarlar. En annan gång 
faller det honom in att skicka ut alla middagsrätterna utom 
smöret, som han med god smak sätter i sig, under förklaring, 
att det andra är svinmat — »och svinmat äter jag ej. Den 
är god allra högst för mina lägre domestiker.» 

Vid en mållid händer det, att uppvaktande kavaljeren 
greve Barck ett ögonblick stiger upp från bordet för att säga 
några ord till kammartjänaren. Det är ett brott mot etiketten, 
som är alldeles oförlåtligt, och prinsen befaller en lakej att 
ta bort Barcks stol mitt för ögonen på greven: H. k. H. kan 
ej mer supera med honom, »efter greve Barck mankerat mig 
respekt». 

En överstelöjtnant vid livgardet får audiens hos den fjor- 
tonårige prinsen, men denne låter honom vänta. Då Sparre 
förebrår honom det, svarar han: »Jag får så ofta vänta på 
konungen och drottningen, och vad jag är i förhållande till 
Deras Majestäter, just detsamma äro de herrarne i anseende 
till mig.» 

När han på rent okynne roar sig med att bläcka ner sitt 
papper, sina händer och sina manschetter, låter han Sparre 
veta, hur dumt det är att försöka hindra honom. »När jag 
blir stor, skall jag ändå göra odygd, emedan det roar mig. 
Ty nog vet jag, att så länge Ni är hos mig, kan Ni hindra mig 
därifrån ■ — men intet längre.» 

Men det kunde inte bli på annat sätt, då den lille bytingen 
hela tiden kände, att han i sin opposition hade öppet eller 
hemligt medhåll hos sina föräldrar. -- Sparre anmärker i au- 



16 GUSTAV III:S LYCKLIGA TID. 

gusti 1760 i sin dagbok: »Icke en enda gång på dessa sex 
veckor, jag nu varit här, har överheten så mycket som be- 
nådat mig med en hälsning eller nickning med huvudet. 
Vad verkan sådant gör hos prinsen, spörjer jag stundligen.» 

En dag skall hovet på utfärd, men när den bestämda tiden 
närmar sig, är prinsen ännu inte klädd. Sparre erinrar då 
underdånigast den lille om att utfärden är bestämd till 
klockan 10. »Jag är rädd, att prinsen intet blir klädder.» 
Då bryter det löst: »Vad är det? Slipper jag intet höra: 
'Prinsen blir intet klädder.' Jag vill ha bannor långt hellre 
än att höra detta beständiga: 'Prinsen blir intet klädder. 
prinsen blir intet klädder.' Jag skyndar mig ändå aldrig 
en bit fortare.» 

När det är nyårsbal på slottet 1761, roar sig den lille tyran- 
nen med att förolämpa Sparre genom att bjuda upp den ena 
damen efter den andra mitt för näsan på hans fästmö men 
aldrig henne själv. Och isynnerhet dansar han med hennes 
bägge systrar. 

Med alla sina fel har den lille spjuvern dock en hel del 
tjusande egenskaper, som ej komma fram i Sparres dagboks- 
anteckningar, Men de märkas på hur han ställer sig in hos 
både kavaljerer och lärare, så att de trots Scheffers och för- 
äldrarnes förbud ge honom kaffe och mandelmjölk, äpplen 
och snask. Och när han i sitt betyg för dagen förtjänar 
vitsordet »dåligt», spelar han sårad oskuld, tills han lurat till 
sig vitsordet »gott». Men när Sparre får veta om hans lärares 
oförlåtliga svaghet, klagar han hos Scheffer, och Scheffer är på 
läraren och tvingar honom att sätta dit det riktiga betyget. 
Den lille snälle gossen badar i tårar. Och följden? Jo, att 
Sparre blir rörd, tror på hans löften om bättring och sätter 
dit ett »gott» igen. 



Barnet blir yngling och får lära sig, att på livets stora 
skådebana måste en furste dölja sin tankar. Hans dagliga 
liv blir en vandring mellan fientliga läger, mellan föräldrar- 
ne och de lärare, som dessa icke kunna tåla, ja ej ens be- 
värdiga med en hälsning, mellan konungen och rådet, mel- 



EX BEGÅVAD MEN OSTYRIG PRINS. 17 

lan ständernas partier. Han lär sig att föra ett språk i 
rådet, ett annat, när han är tillsammans med sina föräldrar. 
Men han förfogar över en nästan magisk tjuskraft, som 
växer med åren, allteftersom han förmår bättre sätta sig in i 
andra människors själsliv och ju mer hans lysande kon- 
versationstalang utvecklas. Den lille fint byggde fursten 
med sitt vackra ansikte väcker överallt beundran. Man 
bländas av glansen i hans stora mörkblå ögon, som kunna 
vara så djupa och milda men också kunna ge en blick av 
kylande blankt stål. Men hans utseende stores genom att 
pannan på ena sidan är sned och inklämd. Ett egendomligt 
intryck gör också hans sätt att gå, med de onaturligt av- 
mätta, struttande stegen, varigenom han försöker dölja sin 
medfödda halta. Hans ben och fötter »liknade mera frun- 
timmers växt än en mans person», säger kammarjunkare 
Ekeblad, som också berättar, att konungen hade »nästan 
intet skägg, så att han sällan på åtta dagar behövde raka 
sig». 

Världen har för Gustav blivit en teater. Vilken roll är 
då beskärd hjälten i skådespelet? Sitt folks räddare 
vill han bli. Ur svaghet och vanära skall han rädda det, 
ur tvedräkt, som hetsar son mot fader och broder mot bro- 
der, ur den »frihet», som blivit självsvåld, en frihet blott 
för det maktägande partiet. Hur hade han ej gripits av för- 
akt, när han såg de adliga officerarne i skaror återvända 
från pommerska kriget blott för att rösta och intrigera vid 
riksdagen! Och hur härmades han ej, när han såg sin far 
och mor möta dem som vänner! »Jag såg dem komma plu- 
tonvis till Drottningholm, skrytande av att ha lämnat armén 
emot rådets order», skriver han. »Att man övergav hären 
i dctögonblick, den stod inför fienden, upprörde mig. Från den 
tiden började jag förakta folk, som offrade statens intressen 
och ära för sina personliga lidelser.» Det var hans första 
stora, äkta känsla, hans glödande fosterlandskärlek, som här 
blivit sårad i sina hjärterötter. Han, som själv var fylld av 
verksamhetslust och ärelystnad, som dyrkade Sveriges stora 
Gustaver och Karlar och brann av längtan att få följa dem 
i spåren, han ämnade icke nöja sig med rollen av en skugg- 
konung sådan som Fredrik I eller Adolf Fredrik. Hans fram- 

2 — 'J04S64. Grimberq, Svenska folkrts underbara öden. VII. 



18 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID. 

tidsmål var ett annat än att bära konunganamnet i ett rike, 
där ryske ministern var den verklige härskaren, där Öster- 
man spelade samma roll som förut Rysslands sändebud 
i Varsjava, till dess stunden vore inne att göra slut på sken- 
tillvaron. Det var ej utan skäl, som Österman vid Gustav Ill:s 
kröning lät svenska riksvapnet överskyggas av två väldiga 
ryska flaggor. - — Kronprinsens dagbok vittnar om hur hans 
farhågor växa. Redan i november 1768 har han blicken öppen 
för faran. »Nyheterna från Polen alltid desamma», skriver 
han. »Oredan och bestickligheten visa oss vårt öde, om ej 
snar hjälp kommer genom kraftiga och avgörande åtgärder.» 
I staten över Rysslands utgifter för sin diplomati under 
år 1772 ingå för beskickningarna i Wien, London, Konstan- 
tinopel, Madrid, Haag, Berlin och Dresden belopp, som variera 
mellan 8,400 och 10,400 rubel. För legationen i Varsjava 
beräknades däremot 23,800 rubel — det var ju Polens del- 
ning, som förestodi Men alla dessa belopp distanseras vida 
av utgifterna i Stockholm. Där upptager staten ej mindre än 
42,600 rubel, vartill kom som extra expenser under riksdags- 
tiden 136,400 och efter riksdagen 128,000 rubel. För Sverige 
ensamt beräknades det året nästan tre gånger så mycket, 
som hela den övriga ryska diplomatin krävde. Det är siffror 
som tala. 

Litteratur till detta band: Sveriges historia intill tjugonde sek- 
let: avd. 8. 

C. T. Odhner, Sveriges politiska historia under ko- 
nung Gustaf IIIis regering: del I— III; haft. kr. 20: — . 

Henrik Scliiick, Gustaf III. En karaktärssludie. 

Ludvig Stavenow, Konung Gustaf 111; haft. kr. 
2:50. 

Oscar Levertin, Från Gustaf III:s dagar. 

E. M. Arndt, Skildringar ur svenska historien under 
Gustaf III och Gustaf IV Adolf, öfvers. af J. J. S. 

Bernh. von Beskow, Om Gustaf den tredje såsom 
konung och menniska (Svenska akademiens handlin- 
gar för åren 1859—1868). 

Ellen Fries, Svenska kulturbilder ur 16- och 1700- 
talens historia, utgifna af Lydia Wahlström. 

Lydia Wahlström, Gustavianska studier. Haft. kr. 
4: 50; inb. kr. 6: — . 

E. G. Geijer, Konung Gustaf III:s efterlämnade 
papper. 

Emil Hildebrand och Carl Grimberg, Ur käl- 
lorna till Sveriges historia under nyare tiden: del II. 



EN BEGÅVAD MEN OSTYRIG PRINS. 19 

Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok, öfversatt 
och utgifven af Carl Carlson Bonde och Cecilia 
af Klercker: del I— IV; haft. kr. 37:50. 

Gudmund Göran Adlerbeth, Historiska antecknin- 
gar, utgifna af Elof Tegnér; 2 band. 

Gustaf Johan Ehrensvärds dagboksanteckningar 
förda vid Gustaf ni:s hof, utgifna af E. V. Mon- 
tan; haft. kr. 11:—. 

Johan von Engeströms historiska anteckningar och 
bref från åren 1771—1805, utgifna af E. V. Montan. 

Lars von Engeströms minnen och anteckningar, ut- 
gifna af Elof Tegnér: 2 band. 

Riksrådet och fältmarskalken m. m. grefve Fredrik 
Axel von Fersens historiska skrifter, utgifna af 
R. M. K linckowström: 8 delar; haft. 19 rdr. 25 öre. 

B. von Schinkel, Minnen ur Sveriges nyare historia, 
utgifna af C. W. Bergman: del I— IV. Bihang 
därtill, utgifvct af S. J. Boethius: del I— II. 

Rutger Fredrik Hochschilds memoarer, utgifna af 
Henrik Schuck: 3 delar. Haft. kr. 13:50; inb. 
kr. 27:—. 

Elis Schröderheims skrifter till konung Gustaf III:s 
historia, utgifna af Elof Tegnér. 

Excellensen grefve A. F. Skjöldebrands memoarer, 
utgifna af Henrik Schuck: 5 delar. 

Amiral Carl Tersmedens memoarer, utgifna af Nils 
Erdmann: V— VI; haft. kr. 17:50. 

Olof Wallqvist, Minnen och bref, utgifna af E. V. 
Montan; haft. kr. 3: — . 

Henrik Schuck och Oscar Levertin, Svenska me- 
moarer och bref: 10 delar. 

Lewenhauptska arkivet på Sjöholm. Bref och hand- 
lingar, utgifna af Adam Lewenhaupt ': del I: 
Bref från grefve Johan Gabriel Oxenstierna till grefve 
Nils Philip Gyldenstolpe 1780—1796; haft. kr. 25:—. 

[K. V. Lilliecrona,] Fältmarskalken grefve Johan Chri- 
stopher Toll: 2 delar; haft. 4 rdr 32 skill. banko. 

Fredrik Lagerroth, Konung och adel. Ett bidrag 
till Sveriges författningshistoria under Gustav III; 
haft. kr. 22:50. 

Sveriges riksbank 1668—1918: del III: I. Arthur 
Montgomery, Riksbanken och de valutapolitiska 
problemen 1719— 1778. II. Carl Hallendorff, Ban- 
kens öden 1766—1803. 
Litteratur tiJl detta kapitel: Nils Erdmann, Gustaf III. De 
första bladen i hans hfs historia. 



' Inledningen innehåller dråpliga exempel på hur värdefulla brev 
och aktstycken ännu för ett par mansåldrar sedan kunde behandlas 
som »skräp». 



20 GUSTAV IIi:s LYCKLIGA TID. 

Stats väl vningen 1772. 

Revolutionsplanen. 

TVÄ gånger under 1771 — 72 års riksdag ha vi sett ko- 
nung Gustav söka stifta fred inom sitt söndrade folk. 
Men efter det snöpliga sätt, varpå partimännen av- 
visade hans anbud att medla i striden om konungaförsäk- 
ran, uppgav han allt hopp om att göra försonlighetens 
röst hörd. Här hjälpte ingenting annat än att sätta hårt 
mot hårt — till den grad förblindade och förhärdade voro 
de maktägande. 

Strax därefter mottog han också från Frankrikes konung 
och utrikesminister i djupaste hemlighet uppmaningar att 
genom en statskupp med några pålithga truppers hjälp göra 
slut på partiyran. I sådant fall skulle konungen kunna 
räkna på kraftigt bistånd från Frankrike. 

För Gustav själv var det nu ej längre fråga, om en stats- 
välvning borde företagas; det gällde bara att utfinna bästa 
sättet. Den som först gav hans planer en mera bestämd 
riktning var överste Jakob Sprengtporten, en man, som 
vi under pommerska kriget lärt känna såsom en av arméns 
käckaste och duktigaste officerare. Han var, säger Fersen, 
»en djärv man, som trodde på ingenting annat än modet». 
Men även som politiker spelade den oförvägne mannen en 
rätt betydande roll. Ursprungligen tillhörde han Hattarne. 
Men då Frankrike med utgången av år 1771 indrog sitt 
understöd åt Hattpartiet och den franska Hattklubben där- 
för måste stängas, bildade en del av dess medlemmar en 
ny klubb med rojalistisk läggning, och för den blev Sprengt- 
porten ledare. Klubben, som fick namnet »Svenska botten», 
bestod huvudsakligen av adliga officerare, alltså av män 
som sågo sina ståndsprivilegier hotade av det rådande partiet 
och kände tillvaron osäker genom ständernas godtyckliga 
ingrepp i befordringsväsendet liksom ock genom de indrag- 
ningar, som drabbade försvarsverket. De ville därför gärna 
vara med om en kupp. 

Mössorna hade emellertid sina ögon riktade på Sprengt- 
porten och beslöto att oskadliggöra den djärve partigängaren. 
Ett tillfälle erbjöd sig att komma åt honom i egenskap av 




Jakob Magnus Sprcngtporlen. 
Samtida målning av Jakob Björck. 



22 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID. 

chef för Nylands dragoner. Man begagnade sig av en pro- 
cess, som påbörjats mot honom av hans rusthållare i Finland, 
och som blivit dragen under ständernas prövning. Men Sprengt- 
porten var ej den som lät skrämma sig: han hade blott 
fått ytterligare ett skäl att önska en statsvälvning. Däri 
såg han nu enda räddningen både för sig själv och för sitt 
fädernesland. Han trädde i förbindelse med konungen och 
lät förelägga honom en revolutionsplan. Statskuppen borde 
icke förberedas i själva huvudstaden, ty där skulle den lätt 
bli röjd i förtid — och för övrigt tilltrodde han icke konungen 
djärvhet nog att ställa sig i spetsen för ett dylikt vågspel. 
Nej, i någon avlägsen landsort borde leken börjas, och Sprengt- 
portens val föll på Sveaborg, där den största truppstyrka 
i riket utom huvudstaden var samlad. Han hoppades kunna 
förmå garnisonen där till resning. Sedan skulle han med finska 
trupper segla över till Sverige och landstiga i Stockholms 
närhet. Där skulle konungen, åtföljd av sina förnämsta an- 
hängare inom officerskåren och Stockholms borgerskap, komma 
honom till mötes. Därpå skulle man nattetid inrycka i Stock- 
holm, arrestera riksråden och de förnämsta riksdagsledarne 
samt nödga ständerna att antaga en ny regeringsform. Gustav 
var med på Sprengtportens plan, och franske ministern lo- 
vade understödja konungen med nödiga penningmedel. 

Plötsligt uppenbarar sig emellertid en ny person på skåde- 
banan. Hans namn var Johan Kristofer Toll. Det var 
en helt ung man, ännu icke fyllda 30 år, men en man som 
dock redan prövat på litet av varje. Han var son till 
»en med tretton blessyrer sargad gammal krigare, som följt 
Karl Xn från Narva till Pultava, där han måste lämna sig 
i rysk fångenskap». På hans överstelöjtnantsboställe vid 
Finjasjön i Skåne föddes Johan Kristofer Toll år 1743. 
Redan vid 15 års ålder hade han gått i krigstjänst men efter 
några år övergivit den militära banan utan att ha uppnått 
officersgraden. Därefter hade han gett sig in på den juridiska 
tjänstemannavägen men lämnat den i anledning av något 
ämbetsfel. Slutligen hade han kastat sig in i det politiska 
spelet i Hattarnes tjänst, och här kommo hans djärvhet och 
finurlighet honom väl till pass. Han verkade med sådan fram- 
gång, att Hattregeringen efter 1769 års riksdag belönade 
honom med utnämning till över jägmästare i Kristianstads län. 



STATSVÄLVNINGEN 1772. 23 

Men utnämningen var överklagad och väntades bli upphävd av 
Mössorna. Fattig och skuldsatt, såg den ärelystne mannen 
återigen sin bana stängd. Men hans fina väderkorn sade ho- 
nom, att en revolution måste vara i görningen. Det gällde 
bara att spåra upp den man, som satt inne med hemligheten. 
Ett tag kom han på fel spår men fann snart det rätta igen. 
Och som han inte var buskablyg av sig, trängde han sig helt 
fräckt på Sprengtporten och erbjöd sig att hjälpa till genom 
att åstadkomma ett uppror även i Skåne. 

Sprengtporten vågade naturligtvis icke avvisa en man, som 
tycktes veta så mycket om den stora hemligheten — och för 
resten kunde det ju vara bra, om oroligheter utbröte även på 
annat håll än i Finland, isynnerhet som de finska truppernas 
ankomst till huvudstaden kunde bli fördröjd genom motvind. 
En resning på två håll borde också öka Mössregeringens 
villrådighet och försvaga dess kraft att gripa in. Unge- 
fär så torde konungen och hans medhjälpare ha resonerat. 
I alla händelser utvidgades revolutionsplanen därhän, att 
Toll skulle förmå garnisonen i Kristianstad till resning strax 
efter utbrottet av upproret på Sveaborg. Den äldre av 
konungens bröder, prins Karl, som vid den tiden borde vara i 
Skåne, skulle då samla därvarande regementen under före- 
vändning att kväva upproret och rycka med dem mot 
Kristianstad. Men när han väl stode framför staden, skulle 
han förmå sitt folk att göra gemensam sak med garnisonen, 
varefter han skulle fortsätta till Stockholm och på vägen 
få med sig de småländska regementena. 

Revolutionsplanen gick alltså ut på en militärkupp, var- 
vid man ämnade begagna sig av det allmänna missnöjet inom 
krigsmakten mot Mössorna. Hatet mot det härskande partiet 
stegrades genom den misstanken, att detta parti med flit ville 
blottställa landets försvar mot Ryssland. Ett talande bevis 
därpå fann man i att Mössorna nedlade arbetet på befäst- 
ningarna i Finland, Ehrensvärds stolta skapelse. Men framför 
allt räknade revolutionsmännen på de adliga officerarnes för- 
bittring över de ofrälse ståndens angrepp på deras privilegier. 
Däremot kände sig Sprengtporten och Toll ej lika säkra på att 
konungens mod skulle bestå provet i den avgörande stunden. 

Det var därför av största vilU att i huvudstaden allt ordna- 
des på förhand, så att det om möjligt i det avgörande ögon- 



24 GUSTAV IIi:s LYCKLIGA TID. 

blicket skulle kunna gå löst av sig självt. Detta blev Sprengt- 
portens närmaste bestyr. Med den sorgfälligaste uppmärk- 
samhet genomtänkte han alla detaljer av företaget, utsåg 
de män, åt vilka man i sinom tid borde anförtro de olika upp- 
dragen, och uppsatte på förhand noggranna instruktioner 
för var och en. Men han aktade sig ännu för att yppa sina 
planer för dessa blivande medhjälpare. 

En annan sak, som också måste göras klar på förhand, var 
den nya regeringsformen. Den franske ambassadören var 
av den meningen, att konungen borde göra sig enväldig, och 
samma åsikt lär konungens rådgivare, hans forne guvernör 
Karl Fredrik Scheffer, ha haft. Men Gustav själv tänkte 
annorlunda. Han ville icke, sade han, bryta mot sin försäkran 
att vilja regera över ett fritt folk. Han visste också utan 
tvivel, att i och med en stor förändring av regeringssättet 
skulle Preussen ställa sig på Rysslands och Danmarks sida, 
i händelse dessa ämnade med vapenmakt ingripa. Konungen 
och Sprengtporten satte i stället som sin uppgift att återställa 
Gustav Adolfs regeringssätt. Det hade också blivit lösen för 
alla, som önskade, att en gräns måtte sättas för ständerväldet. 

Att helt enkelt återgå till Gustav Adolfs konungaförsäkran 
och 1617 års riksdagsordning var emellertid omöjligt — där- 
till stod statslivet numera på ett alltför högt utvecklingsplan, 
som nödvändiggjorde vida mera detaljerade bestämmelser 
än på Gustav Adolfs tid. En ny regeringsform måste utar- 
betas. Gustav sysselsatte sig därmed på sommaren 1772 i 
samråd med Scheffer, och i början av juli kunde han visa 
Sprengtporten ett utkast till den blivande grundlagen. 
Sprengtporten tyckte väl, »att herren tämligen skansat om- 
kring sig»; men då han fann, att ständerna skulle få behålla 
sin beskattningsrätt och att konungen ej skulle ha rätt att 
börja anfallskrig, så ansåg han folkets frihet och rikets säker- 
het vara någorlunda tryggade. 

Toll kommer till Kristianstad. 

Emellertid hade Toll anträtt sin resa för att tända ett upp- 
ror, som skulle störta regering och regeringsform. Allt vad 
han hade att röra sig med var 600 daler s. m. Han hade icke 
så mycket som en skriven rad från konungen, alltså ingenting 
att förete som bevis på att han handlade efter högre före- 



STATSVÄLVNINGEN 1772. 25 

skriftti. Ja, icke ens Sprengtporten hade vågat riskera att 
ge honom något skriftligt. Då Sprengtporten uttryckte sin 
förvåning över att Toll aldrig väckt fråga om belöning, svara- 
de Toll: »Det är en bisak. Om allt går väl, så glömmer man 
mig förmodligen icke. I motsatt fall kan jag ligga på sträck- 
bänken eller stupstocken lika väl utan som med löften om 
belöning.» För att undvika misstankar gjorde han i Skåne 
några besök hos »de utmärktaste Mössherrskaperna», och 
den 21 juni kom han till Kristianstad. 

Den man, som han där utsett till att höja upprorsfanan, 
var Abraham Hellichius, kapten vid ett värvat rege- 
mente, som låg där i garnison. Han var för tillfället den 
främste officeren på platsen. På ett mästerligt sätt förstod 
Toll att leda mannens sinne, dit han ville. Till en början 
undfägnade han den gode kaptenen med hårresande skildrin- 
gar av hur Mössorna ämnade fara fram mot krigsmakten 
och isynnerhet förstås mot de värvade regementena. Det var 
därvidlag inte så noga med sanningen — den var Toll för 
gammal och van agitator för att generas av. Sedan han på 
det viset retat upp Hellichius ända till kokpunkten, kom 
det stora, det dramatiska ögonblicket. Toll förde honom 
till en avsides belägen plats av fästningsvallen, och för att 
stämma den gode kaptenen, som var prästson, riktigt an- 
daktsfullt, tog Toll av sig hatten och avfordrade honom en 
ed att vid sin själs salighet hålla obrottsligt tyst med den 
stora hemlighet, som nu skulle varda honom uppenbarad: 
Konungen hade beslutat att rycka makten från Mössorna, 
och för detta ändamål sökte Hans Maj:t nu bistånd av de 
tappraste inom sin krigshär. Hans Maj:t kände naturligtvis 
mycket väl till Hellichii nit och tapperhet och hade därför 
skickat Toll för att göra sig underrättad, om kaptenen ville 
åtaga sig att, när den rätta tidpunkten kom, förmå garni- 
sonen att resa sig, stänga fästningen och hålla den Kungl. 
Maj:t till hända. 

Det var inte svårt att se på den gode kaptenen, hur smick- 
rad han var av förtroendet. Men vid närmare betänkande 
blev han villrådig, och nu kom det svåraste: han begärde 
att få se något bevis på att Toll verkligen var sänd i uppdrag 
av konungen. Men med sin kända fyndighet klarade sig 
Toll ur klämman. »Jaså, är det på det viset» — så ungefär 



26 GUSTAV Ili:S LYCKLIGA TID. 

föllo Tolls ord i en förtrytsam ton — »då är Ni inte rätte 
mannen. Då skall jag genast skriva till Hans Maj.t konungen, 
och han skall befria Er från allt vidare deltagande i en 
handling, som kräver mod och känsla för äran.» 

Nu blev det annat ljud i skällan. Hellichius bedyrade, att 
han nog skulle visa sin konung, att han var rätte mannen. 
Men Toll finge i alla fall inte misstycka, om han, kaptenen, 
ville se något bevis på att Toll var skickad av Hans Maj:t. 
Nu hade emellertid Toll trumf på hand. »Jag tog mig», be- 
rättar han, »en mysteriös^ min, såsom om jag possederat- 
alla möjliga hemligheter, och svarade honom, att då han för 
en halvtimme sedan visat så betydande ånger och farhåga, 
så dikterade ' försiktigheten även mig att till en tid för honom 
dölja de kunskaper, han begärde. Det vore en ed, den jag 
inför Gud och Kungl. Maj:t avlagt, att icke utan till de be- 
prövade visa, vad jag hade skriftligen.» Ett så heligt löfte 
kunde Toll ju icke bryta. 

Hellichius »fann i allt detta fullkomlig raison, trodde allt, 
vad jag talade, såsom gudomliga sanningar» och gav nu det 
begärda löftet. Han försäkrade också, att han hade garni- 
sonen i sin hand. Han åtog sig även att bearbeta sina kam- 
rater inom garnisonen i Malmö och Landskrona. Vid samma 
tid invigde konungen även prins Karl i planen och sände honom 
till Skåne under förevändning att mottaga änkedrottningen 
på hennes hemfärd från Preussen, där hon vistats alltsedan 
Adolf Fredriks död. 

Sprengtporten i Finland. 

Svårare var det att finna någon lämplig förevändning för 
Sprengtportens resa till Finland, och han var en alltför be- 
tydande man för att kunna fara obemärkt. Då kommer i 
mitten av juli en kurir från London till den engelske ministern 
i Stockholm, medförande högst märkliga underrättelser. Vi 
ha flera gånger sett, huru den franska diplomatins hemlig- 
heter voro tillgängliga för Englands statsmän. Så hade även 
nu de redogörelser, som franske ministern i Stockholm lämnat 
sitt hov angående svenske konungens revolutionsplan, kom- 
mit till det engelska kabinettets kännedom. Det var en av- 
skrift av denna plan, som Englands sändebud i Stockholm nu 

* Hemlighetsfull. — ^ Suttit inne med. — ^ Föreskreve, bjöde. 



STATSVÄLVNINGEN 1772. 27 

ticK mottaga, och han meddelade den i sin tur till Mössornas 
ledare. De trodde dock, att om konung Gustav också för ett 
par månader sedan hade välvt ett sådant förslag i sitt liv- 
liga sinne, så hade han säkert nu övergivit det. Planen att 
överföra trupper från Finland till Sverige ansågo de för resten 
outförbar. Däremot var man mycket rädd för ett revolu- 
tionsförsök i huvudstaden, eftersom så många av ständernas 
ledande män voro bortresta. Man menade därför, att det 
bästa man under dåvarande förhållanden kunde göra, var 
att under någon förevändning skicka bort den farligaste 
mannen från Stockholm. Så kom det sig, att Sprengtporten 
på sekreta utskottets yrkande fick regeringens be- 
fallning att resa hem till Finlandl Som förevändning 
tog man, att han skulle undersöka, om där rådde något miss- 
nöje med regeringens åtgärder, och särskilt förhii.dra sprid- 
ningen av en förargelseväckande flygskrift, benämnd »Mörk- 
sens rike och väldighet er». 

Nu hade man allt lurat den durkdrivne partigängaren! 
Detta märktes också tydligt på hur han tredskades och oppo- 
nerade sig mot att behöva lämna huvudstaden. Men här 
hjälpte inga böner. Han undanbad sig hos regeringen sitt 
uppdrag men fick naturligtvis ett bleklagt nej. Han upprepade 
hos sekreta utskottet sin anhållan att slippa, men det blev 
nej där också. Han måste packa sig av. Österman och Möss- 
cheferna gnuggade belåtet händerna. De anade inte, att 
Sprengtporten gjorde likadant ombord på det fartyg, som 
skulle föra honom till platsen för hans statskupp. 

In i det sista hade han fortsatt att spela sin roll. Han hade 
vädjat till sina ståndsbröders skydd för sin riksdagsmannarätt 
och så vackert bett ridderskapet och adeln söka utverka, 
att han snarast möjligt måtte bli återkallad till Stockholm. 
Om det överhuvudtaget någonsin lönade mödan att anmärka 
på partimäns privilegium på självmotsägelser, allt eftersom 
det passar sig för deras intressen, skulle man kunna finna ett 
utmärkt exempel i debatterna om denna fråga. En av de 
Mösschefer, som år 1761 ivrigast försvarat officerarnes rätt 
att tvärt emot Kungl. Maj:ts förbud resa hem till riksdag 
från sina trupper, då dessa stodo i fiendens land och åsyn, 
kunde nu ge sig till att försvara sekreta utskottets åtgärd 
att under fred från riksdagen bortsända en officer i ett 



28 GUSTAV 1II:S LYCKLIGA TID. 




^^C,,/iC^-r ^^ (Z-J^.^.^ ^ Wv t/U^^ ,^«U4^ L/J^z^ 




^,^0^1^ y;;:^ ^^^..-.-^ >C^,.w> X^C«J^ ^^^. 

ytx^,^,^ L-^t.^ "Zt^i^i^ **»-.— A»^^^K.»yr^„„V^ .c-c^ i^.^ V~w-»y_ 

j9> d^ /y>x. /--j 




Gustav 111 :s fuUmakl för Sprcngtporkn den 28 juli 1772. 



STATSVÄLVNINGEN 1772. 



29 



ärende, som icke rörde hans tjänst utan var av fullkomligt 
civil natur! 

Sprengtporten fick, i olikhet med Toll, en av konungen 
underskriven fullmakt med sig. Den var åtföljd av en biljett, 
som andades ett obegränsat förtroende. »Jag lägger i Edra 
händer hemligheten av mitt liv, och jag fruktar ingenting i 
denna punkt», skrev konungen. »Jag beder Er ännu en gång 
att spara Eder. Finner Ni motstånd, är bättre att uppgiva 
företaget än bringa Eder lycka på fall.» Den rörelse, som denna 
biljett i början väckte hos Sprengtporten, dämpades, när 
han betraktade underskriften 
på fullmakten. Denna var 
skriven med förvänd och yt- 
terst tunn stil, och sigillet 
var mvcket otydligt, vadan 
Sprengtporten icke kunde göra 
något bruk av fullmakten. Den 
svor mot det mod och för- 
troende, varom biljetten skulle 
vittna. 




Gaslau III.s vanliga namn- 
teckning. 



Sprengtporten anlände till 
Finland i början av augusti. 
På Sveaborg fördes befälet av 
en ivrig Mössa. Men bland 
officerskåren i övrigt vann Sprengtporten flere inflytelse- 
rika anhängare. Enligt överenskommelse med dem begav 
han sig först till Borgå, där en liten avdelning av hans dra- 
goner var förlagd. Den 14 augusti lät han dem rycka ut till 
exercis utanför staden. Där höll han ett kort men kraftigt 
tal till dem och uppmanade dem att gripa till vapen för sin 
konung mot ständernas tyranni. Härtill förklarade de sig 
genast redo och avlade den trohetsed, som deras chef före- 
stavade, varpå den lilla truppen, blott några och sextio 
man stark, gav sig i väg mot Sveaborg, de flesta sjöledes, 
de andra ridande landvägen. Det blåste emellertid en hård 
och envis motvind, som ökade till storm, så att en av båtarna 
höll på att sjunka och måste söka lä vid en öde holme. Sprengt- 
porten berättar själv: »Mitt folk voro alla av det hejdlösa 
regnet våta inpå bara kroppen och av alla våra gevär icke 



30 



GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID. 



ett enda, som kunde brinna.» Han gjorde då försök att ar- 
beta sig fram med den bästa av båtarna, ty han blev nu 
ängslig, att ryktet om hans färd skulle hinna före honom till 
Sveaborg och omintetgöra hela företaget. Men efter några 
timmars hårt arbete måste han vända om och lägga i land vid 




Gustav III:s namnteckning och sigill under fullmakten för 
Sprengtporlen. 



en liten by för att invänta bättre väder, och under tiden få 
kläder och gevär torra. 

Man kan tänka sig, hur den stora revolutionsplanens upp- 
hovsman skulle känna sig till mods i denna fatala situation, 
som han hade sin egen brist på förutseende att tacka för. Han 
säger också själv i sina minnesanteckningar: »Vad mig allra 
mest chockerade var, att jag, som tänkt ut en hel revolutions- 
plan, skulle själv vid första verkställigheten ej se mig bättre 
för än att stanna med 20 dragoner på en udde i havsbandet 
utan föda och nästan i brist av alla behov, till och med kläder- 



STATSVÄLVNINGEN 1772. 31 

na på kroppen — ty dem vi hade, voro så våta, att vi föga 
gagn av dem hade.» 

Men lyckan gynnade honom igen. Fram på kvällen saktade 
stormen av så pass mycket, att den lilla flottiljen kunde fort- 
sätta. Och vid tretiden på morgonen den 16 augusti var man 
framme vid Sveaborg. Här hade Sprengtporten en nästan 
otrolig tur. Skillvakten sover och ropar icke i gevär, och 
Sprengtporten med en handfull folk är herre över Sveriges 
starkaste fästning. Han handlar nu med sin vanliga beslutsam- 
het och raskhet, skickar bud till sina medsammansvurna, 
låter häkta kommendanten — som tages på sängen — , över- 
tager i konungens namn befälet på fästningen och avfordrar 
garnisonen samma trohetsed, som dragonerna förut avlagt. 

För några av officerarne uppvisar han för säkerhets skull 
konungens fullmakt — men avskriven och undertecknad 
»med konungens namn, så väl efterapat, att ingen sådant 
kunde märka». Redan samma dag kunde Sprengtporten taga 
trohetsed av borgerskapet och garnisonen i Hälsingfors. 
Därifrån kringsändes ett manifest över hela Finland, och från 
alla landsändar inströmmade trohetsförsäkringar. 

Finland var i Sprengtportens våld. Men hela proceduren 
var redan betänkligt försenad, och — vad värre v r — när 
de finska trupperna nu skulle överföras till Sverige, visade det 
sig, att inga ordentliga åtgärder voro vidtagna för deras 
transport. Först efter en hel vecka blevo de nödiga fartygen 
segelklara, och sedan fick Sprengtporten vänta i ytterligare 
fem dagar på lämplig vind. 

Under väntetiden erhöll han från Stockholm det budskapet, 
att konungen den 19 augusti på eget bevåg företagit en stats- 
välvning. Han funderade nu på att inställa färden till Stock- 
holm men resonerade som så, att konungen kanske ändå kunde 
behöva lijälp mot eventuella fiender, och beslöt alltså att ge 
sig av. 

Resningen i Kristianstad. 

Den 12 augusti hade det skånska upproret brutit löst. 
Vederbörande hade nämligen räknat ut, att redan en vecka 
förut borde Sveaborg vara i de sammansvurnes våld. På 
kvällen den 11 augusti hade Hellichius samlat officernarne 
i Kristianstad hos sig i festhgt lag. Dit kom även Toll, och 



32 GUSTAV III:S LYCKLIGA TID. 




^^j l/USJJJi>^ J/I flAi^ '<^u^ 97^. ^.^ 

Z/JAiif lO^ViAAt^ -Ov^AM. /yb/i/uT7i ^'^'^ aJtaa c4fn>nff'^iTr/(.^ 

fvw^ uJfo^ 0^iu^ ^U*^t. JäiJfftttr^iAi^r tMuJ i. 

WW<o</2t/i/r» /%i UhA^t, ^xL/l.,m2 /^/««Za»' A4^^«.<^ 

-(/7«/ SaAif^ t^t4«^ o<A^ J^umJ viaj2 tjf /iih iYu^ •'4-"^ 
v^^^ c/WL<L ^2^^*^ <^^ ^^n^^ ^<^-tt 




Sprenglportcns förfalslcadc fnllnmkL 



STATSVÄLVNINGEN 1772. 33 

i den glada stämning, som rådde, var det ingen svårighet 
att få gossarne med på en statskupp. Pokulerandet fortsatte 
till tram på morgonen, då det blev tid att gå till exercisplatsen. 
Där steg Hellichius framför fronten, drog sin värja och ytt- 
rade, att underrättelser från Stockholm gåvo till känna, att 
konungen ingenstädes vore säker om sitt liv. »Han har varit 
vår chef»^ — sade han — , »viljen I för honom våga liv och blod?» 
Ett enhälligt »ja» blev truppens svar. Därefter bemäktigade 
sig Hellichius fästningen och staden, och ett manifest upp- 
sattes, vari garnisonen uppsade ständerna tro och lydnad. 

Så snart besättningen förklarat sig för konungen, tillställde 
man den komedin att låta en löjtnant »fly» till prins Karl 
i Landskrona och med skräckslagen uppsyn förtälja honom de 
rysliga händelser, som utspelats i Kristianstad. Med bestört- 
ning målad i sina anletdrag åhörde prinsen hans berättelse 
men ryckte snart upp sig till energisk handling och uppbådade 
de trupper, som funnos i Skåne. I spetsen för dem tågade han 
mot Kristianstad — givetvis för att kväsa upprorsandan i 
dess brodd! 

Nu hände sig emellertid så, att en av Mösscheferna, över- 
ståthållaren Rudbeck, på uppdrag av sekreta utskottet be- 
fann sig på inspektionsresa till Karlskrona och kom åkande 
till Kristianstad i en ståthg vagn, förspänd med sex hästar, 
några timmar efter upprorets utbrott. Man kan tänka sig 
hans förvåning, då vagnen utanför stadsporten blir hejdad 
av skiltvakterna under förklaring, att ingen får slippa in. 
Förgäves åberopar han sekreta utskottets uppdrag — ingen 
tycks bry sig om denna fruktansvärda myndighet längre. 
Han ser officerare och manskap sysselsatta med att uppkasta 
försvarsverk men kan icke få ur dem någon riktig upplys- 
ning om vad allt detta skall betyda. De svara bara, att de 
ingenting veta och endast lyda order. 

Rudbeck får syn på en fortifikationsofficer, som han vin- 
kar till sig. »Är något fästningsarbete för händer, eftersom 
ingen får köra igenom», frågar han. 

»Det vet jag intet», svarar löjtnanten. 

»Är fienden i landet», forisätter överståthållaren. 

»Det vet jag icke», genmäler officeren. 

' Regementet hette förut Kronprinsens regemente. 

3 — 204364. Gr imberg. Svenska folkets underbara öden. VII. 



34 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID. 

»Är här uppror»? 

»Det vet jag icke.» 

»Vem har högsta befälet i staden?» 

»Det vet jag icke.» 

»Vem är Ni?» 

»Det vet jag icke.» 

»Vad heter Ni?» 

»Det vet jag icke.» 

»Är Ni klok eller vanvettig?» 

»Det vet jag icke.» 

Så berättar Toll själv, som dock med sin kända benägenhet 
att gyckla med både sig själv och andra icke får tas alldeles 
på orden. 

Rudbeck lät nu köra till närmaste gästgivargård, där han 
äntligen genom samtal med bönder och andra resande lyckades 
få fram några dunkla uppgifter om vad som försiggått i 
staden, och efter detta fann han bäst att fortast möjligt 
åka tillbaka till Stockholm. På aftonen den 16 augusti var 
han tillbaka där igen, och följande morgon avlämnade han 
berättelse, först inför sekreta utskottet och sedan inför ko- 
nungen och rådet, om vad som hänt honom i Kristianstad. 

Ända dittills tyckas varken de styrande i Stockholm eller 
de utländska regeringar, som fruktade för en svensk stats- 
välvning, ha riktigt trott på de uppgifter om ett sådant företag, 
som man fått genom avskrifterna av franska ministerns de- 
pescher från Stockholm. Man synes ej ha tilltrott den unge 
konungen en sådan djärvhet och handlingskraft. För övrigt 
voro Ryssland och Preussen just nu upptagna av viktigare 
intressen. Den 5 augusti 1772 hade Rysslands, Preussens 
och Österrikes regenter »i den allraheligaste Treenighetens 
namn» undertecknat sin överenskommelse att dela Polen för 
att »bevara den goda harmoni», som rådde mellan de tre för- 
bundna, samt »återställa lugn och god ordning inom Polen». 

Dels genom franska regeringen, dels genom Sveriges sände- 
bud vid ryska hovet hade Gustav III kunnat följa gången av 
de underhandlingar, som skulle leda till våldsgärningen mot 
Polen. Och samtidigt måste han åse, hur ett parti inom hans 
eget land i sin oventenhet om verkliga läget brann av otålig- 
het att få till stånd ett förbund, som skulle föra Sverige i 
armarna på tsardömet. Skulle det lyckas att rädda Sverige 



STATSVÄLVNINGEN 1772, 35 

undan det öde, som förestod Polen, så var ingen tid att för- 
lora. Det dugde ej att vänta, till dess att Ryssland hunnit 
bliva färdigt med Polen. Nu eller aldrig! Nu var tidpunkten 
gynnsam, ty den mäktiga ryska kejsarinnan var alltför upp- 
tagen av sina intressen i Polen för att kunna med framgång 
lägga sig i Sveriges inre angelägenheter. Men hade tsardömet 
väl fått tid på sig att smälta det rov, som det beredde sig att 
sluka, så skulle det icke förbli en overksam åskådare till en 
statsvälvning i Sverige. 

Här hemma hade förhållandena ävenledes utvecklat sig 
så, att det blev farligt för Gustav att dröja, ty de maktägande 
ständerna hade väckts ur sin säkerhet genom det budskap, 
som överståthållaren kom med den 17 augusti. Nu riktade 
sig misstankarna genast mot konungen själv. Först beslöt 
man sända riksrådet Funck till Skåne för att kväva upproret, 
och prins Karl, som var misstänkt, hemkallades. I Stockholm 
ställdes trupperna under befäl av riksrådet Kalling, och en 
bataljon av Upplands och Södermanlands regementen inkal- 
lades till staden. Det berättas också, att Mössornas ledare 
beslutit bemäktiga sig konungens person, men att en av dem 
varnat honom. 

För kung Gustav gällde det alltså nu hans frihet och hans 
krona, ja kanske hans liv. Om Funck väl hunne att taga be- 
fälet över krigsmakten i södra Sverige och Mössorna finge 
pålitliga trupper till sitt förfogande inom huvudstaden, så 
skulle spelet vara förlorat. Den 18 augusti fick konungen de 
första underrättelserna från Sprengtporten. Från honom 
var således ingen hjälp att vänta på flere dagar. Sprengtpor- 
tens plan hade alltså fullständigt misslyckats. Hade konungen 
litat till honom enbart, så hade han vid den tid, då Sprengt- 
porten äntligen hann fram till Stockholm, med all säkerhet 
varit fängslad, och vi hade, såsom Schuck framhåller, »haft 
ett inbördes krig — på vilket Ryssland och Preussen an- 
taghgen gjort ett hastigt slut på samma sätt, som de paci- 
ficerade Polen. Det var från detta öde vi räddades genom 
Gustav ni:s personliga ingripande just i det rätta ögonblicket. 
Det var hans mod och hans sinnesnärvaro, som reparerade 
Sprengtportens många fauter.» Den 20 augusti skulle det vara 
för sent för konungen att handla, ty den dagen skulle Upp- 
lands regemente rycka in i huvudstaden till försvar för Möss- 



36 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID. 

regeringen. Senast den 19 augusti måste alltså minan springa. 
Konungen hade fattat sitt beslut och stod fast därvid. 

Ingen kunde dock märka på honom, att han umgicks med 
omstörtningsplaner. Aftonen den 18 augusti tillbragte han 
med att övervara en repetition av operan Thetis och Pélée 
och syntes helt och hållet upptagen av konstverket och dess 
utförande. Vid den stora supé, som han därefter gav för en 
mängd personer av alla partier, var han den obesvärade glättig- 
heten och älskvärdheten själv. Men lugnet i blicken och leen- 
det på läpparna var endast med stor viljeansträngning till- 
kämpat. Konungen var beredd på att morgondagens äventyr 
skulle kunna sluta med nederlag och död. Bland gästerna 
på slottet befann sig Tersmeden, som nu blivit konteramiral. 
Han berättar i ett brev, hurusom han flere gånger för ko- 
nungen yppat sin åsikt, att riket borde räddas genom en 
statsvälvning, men alltid fått till svar, att man måste med 
tålamod avbida Guds behag, till dess syndamåttet blivit 
fullt. Men nu viskade konungen vid avskedet till honom: 
»Nu är syndamåttet fullt. Var uppe på slottet klockan 9 i 
morgon 1» 

Den 19 augusti. 

Den 19 augusti bröt in med strålande solsken. På morgonen 
vid 10-tiden såg man konung Gustav tillsammans med några 
förtrogna rida ut från slottet till artillerigården, där vakt- 
paraden var samlad. Dit hade också ett stort antal officerare 
från olika regementen efter påstötning infunnit sig. Särskilt 
var »Svenska botten» talrikt representerad. Gustav åsåg 
först truppens exercis. Därefter gick han utefter leden och 
talade vänligt med var man särskilt. När han kom till under- 
officerarne, förhörde han sig om vars och ens tjänstår och 
frågade till sist över lag, hur det i forna tider varit förordnat 
om underofficerarnes befordran. Härpå svarade den äld- 
ste närvarande gardesofficeren, den 76-årige överstelöjtnant 
Ehrenkrook,^ att han mindes i sin tid, att fältväblar blivit 
kaptener, varpå konungen inföll: »Sådant kan icke ske nu, 
så länge riksens ständer hålla kabinett, men det kan ändras, 
och kunde hända hädanefter.» Det var ord, som förvisso ej 



' Han tjänstgjorde ännu är 1780. 



STATSVÄLVNINGEN 1772. 37 

föllo på hälleberget. Härpå avmarscherade vaktparaden till 
slottet, och konungen följde med till fots, omgiven av en 
mängd officerare. Han var enligt Tersmedens berättelse »vid 
ett charmant humör utan synnerlig rörelse». 

När truppen gjort halt på lilla borggården, lät konungen 
kalla in officerarne och underofficerarne i rapportsalen. 
Här började han »med stor sinnesrörelse och mycket blek» 
tala till dem. I starka färger skildrade han Sveriges farliga 
tillstånd. Roten till det onda var ju mångväldet. Det var 
detta, han sade sig vilja tillintetgöra för att återge landet 
dess urgamla, lagbundna frihet. Han slutade sitt kraftiga, 
medryckande tal med orden: »Viljen I följa mig med samma 
trohet, som edra fäder visade Gustav Vasa och Gustav Adolf, 
så vill jag våga liv och blod för eder och fäderneslandets rädd- 
ning.» Ett ögonblick av tyslnad — ett ödesdigert ögonblick. 
Då ljuder en röst: »Vi våga liv och blod till Ers Maj:ts tjänst!» 
Det löftet följes av ett skållade: »Ja — Gud bevare Ers 
Maj:tl» 

För några av officerarne var dock denna stund en svår 
prövning. En löjtnant svimmade, och en kapten vägrade att 
avlägga den trohetsed, som konungen förestavade. Förgäves 
försökte Gustav själv övertala honom. Han föredrog att av- 
lämna sin värja och gå i arrest. 

Därefter gick konungen, åtföljd av officerarne, ut på stora 
borggården, dit både den avgående och den nya vakten mar- 
scherade in. Sedan slottsportarna stängts, vände konungen 
sig till soldaterna med ett tal av samma innehåll som det torra 
och tillsporde dem, om de ville med honom våga liv och blod 
till hans och rikets räddning. Ett enhälligt ja och »Leve 
konung Gustav!» var svaret. Därefter avlade även de ny tro- 
hetsed. 

Samtidigt var emellertid rådet samlat på slottet för att 
justera instruktionen för Funck. Men konungen dröjde så 
märkvärdigt länge. Senatorerna började bli otåliga. Riks- 
rådet Wallwijk, som satt nära fönstret, hörde ett misstänkt 
buller nere på borggården, och vad han såg, när han tittade 
ut, föranledde honom att säga till sina ämbetsbröder: »Gode 
herrar, Kungl. Maj:t justerar vårt protokoll nere i högvakten. 
Han spar oss besväret, och vi kunna sluta.» Riksrådet Kal- 



38 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID. 

ling, som förde befälet över trupperna i huvudstaden, skyn- 
dade då ned till rapportsalen för att se efter, vad som var på 
färde, och hälsa Hans Maj:t, att riksrådet väntade på honom. 
Han slapp icke in, men konungen lät hälsa honom, att han 
ämnade komma upp till rådet, när han talat med sina offi- 
cerare, och att Kalhng kunde gå upp förut. Kalling gjorde 
så men lade märke till, att några officerare följde efter honom 
ända in i rådsförmaket. Vad månde allt detta betyda? 
Han vill skicka efter vakthavande kaptenen, men de efter- 
hängsna officerarne låta honom veta, att detta in le går for 
sig, och att konungens vilja är, att riksråden skola stanna 
kvar i rådssalen. Kallings hotelser ha ej den ringaste verkan. 
Kort därefter infinner sig också en officer med 30 man och 
besätter alla utgångarna till rådets samlingsrum, och på Kal- 
lings fråga svarar kaptenen endast, att konungen befallt 
honom hålla rådet under bevakning men icke att ge några 
förklaringar. 

Kung Gustav hade emellertid icke glömt bort sina rådgivare. 
Klockan 12 lät han servera middag för dem. Men »rådets 
aptit var icke synnerlig», anmärker en berättare helt torrt. 

Samtidigt härmed var även sekreta utskottet församlat 
i sin lokal på Riddarhuset. En av dess ledamöter avbröt 
förhandlingarna med det meddelandet, »att tidning in- 
lupit om någon besynnerlig händelse, som sig på kungl. 
slottet tilldragit». Kort därefter infördes i utskottet en löjt- 
nant, som visste berätta om händelserna på slottets borggård. 
»Herr kammarherren baron von Essen äskade endast den 
proposition av herr baron och lantmarskalken, att sekreta 
utskottet måtte åtskiljas. Herr baron och lantmarskalken 
föreställte sekreta utskottets samtliga ledamöter att iakttaga 
den ed och plikt, de Gud och fäderneslandet skyldige voro. 
Sekreta utskottet åtskildes.» Så lyder den sista anteckningen 
i det ryktbara utskottets protokoll, uttrycksfull i all sin kort- 
het. Det är, säger Odhner, vår främste forskare på den gu- 
stavianska tiden, »dödsdomen över frihetstidens statsskick, 
avkunnad av en bland dess förnämsta representanter. När 
denne icke sade ett ord, icke lyfte en arm till dess försvar, 
så kunde man ej begära, att andra skulle göra det.» 

Axel von Fersen, som dock ej själv befann sig i Stockholm 
vid tillfället, har i sina memoarer en mera dramatisk skil- 



STATSVÄLVNINGEN 1772. 39 

di"ing av det mäktiga utskottets upplösning efter underrättel- 
serna om vad som hänt på slottets borggård. Så här lyder 
hans framställning: »Förtvivlan och förskräckelse bemäktigade 
sig allas sinnen. Var och en lämnade sin plats. Präster och 
borgare störtade sig fram i vild oordning. Det patriotiska 
nitet och frihetskänslan visade sig uti att hinna till dör- 
ren och fly undan för att rädda sig. Lantmarskalken åter- 
kallade dem fåfängt till ordning för att överlägga om den 
närvarande belägenheten. Man var döv för hans kallelse, 
och han stannade ensam kvar med sekreteraren.» 

De myndiga män, som nyss haft hela Sveriges rikes väl och 
ve i sina händer, skingrades åt olika håll. Överlämnac^e 
åt ensamheten, blevo flere av dem såsom rör, de där drevos 
av och an av vinden. Så borgmästar Sundblad från Sigtuna, 
fast han var måg till självaste Renhorn. Själv har han fått ett 
lult eflermäle. Dåvarande notarien, sedermera stadssekrete- 
raren i Stockholm Hochschild kallar honom i sina memoarer 
»en av de fulaste uslingar vid denna riksdag». Han larvade 
med skräcken i sig ända ut i Solnaskogen, där han upp- 
fiskades av en patrull, som tog honom med sig och stoppade 
in honom i högvakten. Där träffade han ett par av de mäk- 
tigaste prostarne och en del andra kamrater från utskottet, 
alla nu betydligt mindre viktiga än vanligt. 

Överståthållaren friherre Rudbeck försökte först på råd- 
huset och sedan på gatorna mana folk till försvar för friheten. 
Men då ingen lyssnade till hans röst, satte han i stället sitt 
hopp till de oskäliga djuren i kungliga stallet. Han skulle 
åtminstone vara man för att Hans Maj:t med svit inte skulle 
få nödiga ridhästar och befallde till den ändan, att portarna 
till kungliga stallet skulle stängas. Men här posterade redan 
en källarmästare Heimberger, som var s. k. officer vid borger- 
skapets kavalleri och med entusiasm erbjudit konungen sin 
tjänst. Han frågade helt obstinat, av vem herr överståt- 
hållaren hade sådana order. »Av mig själv», svarade Rudbeck. 
I detsamma kom befallning från konungen att föra ut hästarna, 
i kraft varav Heimberger ropade: »Konungens ordres gå före 
överståthållarens. Portarne upp och hästarne uti» — »Så- 
lunda var», säger ett ögonvittne bland riksdagsmännen, 
»honom allting emot, och tog därföre säkraste partiet att 
begiva sig hem med några sina vänner att äta middag.» 



40 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID. 

Under måltiden anlände en överste och förklarade honom 
arresterad i konungens namn. Rudbeck lämnade helt fog- 
ligt värjan ifrån sig, satte sig i en väntande hyrvagn och for 
så stilla och obemärkt upp till kungliga slottet. Där fick han 
överstemarskalkens rum att bebo och rönte även i övrigt, 
i likhet med samtliga de arresterade, ett synnerligen vänligt 
bemötande. 

På liknande sätt gick det den bålde general Pechlin. Sedan 
han förgäves sökt komma över till Skeppsholmen och taga 
ledningen där, for han som en skottspole av och an mellan 
olika platser i staden. Men då han överallt fann sig förekom- 
men av konungen, tog han i desperation en båt och lät ro 
sig till Liljeholmen. Därifrån fortsatte han till fots vid pass 
en kvarts mil, tills han träffade en bonde, som kom åkande 
från Stockholm. Honom övertalade Pechlin att skjutsa sig 
till Södertälje, och därifrån bar det i väg, som om han haft 
elden efter sig. Målet var nu hans småländska hembygd, 
där generalen hoppades samla landskapets tre regementen 
under sitt befäl och med dem kväsa angreppet på »friheten». 
Men konungen hade givit order om hans efterspanande och 
återförande till Stockholm, och när den gamle räven uppen- 
barade sig i Jönköping i hopp att bemäktiga sig därvarande 
fästning och förråd, blev han arresterad i själva stadsporten. 
Där posterade nämligen en gammal politisk motståndare, 
en kapten, tillsammans med ett par andra officerare och 
några artillerister. Gripsholms slott blev nu Pechlins vistelse- 
ort. I samma rum, där fordom Katarina Jagellonica en gång 
haft sin boning, fick den kombinerade Hatt- och Mösschefen 
tid på sig att begrunda lyckans underliga omskiften. 

Att fången icke for illa kan man förstå av riksmarskalks- 
ämbetets skrivelse till slottsförvaltaren på Gripsholm den 
28 augusti 1772. Där meddelas Kungl. Majts befallning, att 
general Pechlin jämte de tre officerarne, som bevakade honom, 
»skulle åtnjuta spisning tvenne gånger om dagen, nämligen 
middag och kväll, med fyra rätter vardera målet samt fyra 
buteljer vin om dagen, bestående av två buteljer pontak^ 
och två dito franskt». För den skull översändes samtidigt 
till förstärkning av förråden på slottet »sextio buteljer vin, 

' Ett rött Bordeaux vin. 



STATSVÄLVNINGEN 1772. 41 

sex lispund vetemjöl och tolv d:o skrätt rågmjöl, en west- 
fahlisk skinka samt något meLvurst». 



Men vi återvända till händelserna i Stockholm, för att 
följa Gustav i hans förehavanden. Efter händelserna på 
slottets borggård slogos slottsportarna upp, och man såg 
konungen i spetsen för vaktparaden komma utridande. Han 
hade lagt befälet på hjärtat: »Om det gäller att bruka vap- 
nen, så kommen ihåg, att det är mot medborgare, I 
strid en I» 

Överallt där konungen, omstrålad av sommarsol, rider fram 
genom sin fagra huvudstad och tager trohetsed av trupper och 
myndigheter, trängas folkskarorna kring honom under 
glädjerop: »Leve konungen!» Ja från fartygens master och 
tågverk hälsa honom matroserna med viftningar och hurra- 
rop. Konungen har knutit om sin arm en vit bindel till 
igenkänningstecken för sina vänner. Snart bäres den vita 
bindeln av alla Stockholms invånare. 

Överallt, där konungens kungörelser uppläsas, höras bi- 
fallsrop vid underrättelsen, att han vill frälsa riket från 
partiväsendet. Det är icke en statsvälvning blott — det är 
en fosterländsk högtid. 

»Det fanns dock även», skriver vårt förut citerade ögon- 
vittne, »somliga, som stodo där stumma och handfallna, 
lupo av och till ropande: 'Friheten, mina herrar, vår fattiga 
friheti'» 

Mera hjältemodig var en vice häradshövding, som hävde 
ur sig en mordisk hotelse, då han såg konungen rida förbi. 
Men det blev tyst, när han kände sig gripen av kraftiga händer 
och vederbörligen inburad. Han frigavs efter ett par måna- 
ders lugnande vistelse inom fyra väggar och avlägsnades till 
Pommern som tulltjänsteman. Det får väl antagas, att 
mannens kraftiga munläder gjorde honom till en hälsosam 
skrämbuse för alla smugglare. 



Det hopp, som Mössorna satte till sjövapnet, kom på skam, 
det som allt annat. Många av flottans officerare tillhörde 



42 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID. 

Mösspartiet, och en av rådsherrame var chef för Stockholms- 
eskadern. Men när avgörandet kom, satt han instängd i 
rådskammaren, och Tersmeden förde högsta befälet på Skepps- 
holmen. 

»Tersmeden, tung och tjock och lång, 
är amiral och barlast på en gång», 

sade en samtida skämtare. Det första han gjorde var att 
låta draga upp vindbryggan mellan Skeppsholmen och Blasie- 
holmen för att få vara i fred för ovälkomna besökande. Knappt 
var detta gjort, förrän general Pechlin tillsammans med 
greve Hessenstein syntes på andra stranden. Men då de sågo 
sig vara förekomna, vände de hastigt om. 

Xär de INIössvänliga sjöofficerarne sågo, hur Tersmeden 
avstängde förbindelsen mellan land och Skeppsholmen, hur 
han placerade laddade kanoner vid brofästet och utsatte 
vaktposter runt om på holmens stränder, »begynte de», säger 
han, »med knöt och morr över mina anstalter». 

Men han tystade ned dem med hotelser att arrestera den, 
som visade sig uppstudsig. »Vägrar någon vidare», sade han 
i barsk ton, »så följer jag krigsartiklarna och skjuter honom 
för liuvudet.» 

Sina trogna av såväl befäl som manskap samlade han vid 
bommen och avbidade bara med spänning att få höra något 
fröjderop från slottet såsom signal. »Änteligen», säger han, 
»kom den glada stunden, att vi alla hörde ett starkt hurra och 
'Gud välsigne konungen'.» 

Då berättade han för sitt folk, vad som hänt på slottet, 
och att glädjen däröver alltmer tilltog i staden, »såsom ni 
alla höra», tillade han — och det argumentet tog nog skruv 
mer än något annat. Alltnog: han lyckades driva det därhän, 
att hela kåren svor konungen trohetsed. Därefter ställde han 
till en frukost för såväl officerare som manskap, och man drack 
konungens skål. 

Nu var konungen herre över hela den väpnade styrkan inom 
.huvudstaden och hade blott att trygga sig mot överrumpling. 
Alla viktigare platser inom staden besattes med vaktposter. 
Kanoner uppställdes på borggården, på torgen och vid 
broarna, och vid Norrtull förlades 300 man med två kanoner 
för att hejda Upplänningarne, ifall de skulle komma. Men de 



STATSVÄLVNINGEN 1772. 43 

kommo aldrig. Konungen sände dem till mötes generalmajo- 
ren och landshövdingen Ramsay med befallning, att de skulle 
återvända till sina hem. De särskilda kompanierna hade 
ännu icke hunnit att stöta tillsammans. Ramsay träffade 
det ena efter det andra och förmådde dem utan svårighet 
att avlägga den nya trohetseden till konungen och sedan göra 
helt om marsch. Sörmlänningarne fingo samma order och 
lydde lika villigt. 

På rikssalen. 

Två dagar därefter samlades ständerna på konungens kal- 
lelse på rikssalen. »Alla fönster åt borggården voro öppnade, 
och på sistnämnda ställe voro kanonerna uppdragna med 
mynningarna emot rikssalen. Vädret var ävenså gynnande, 
att röken av luntorna nog kändes i salen», berättar Hoch- 
schild i sina memoarer. Situationen gav sedan kammarherre 
von Essen anledning att säga konungen, att några invänd- 
ningar mot revolutionen ej kunde göras, eftersom konungen 
ju haft den »kanoniska rätten» på sin sida. 

Gustav trädde in i rikssalen. »Klädd i sin kungliga dräkt», 
— så berättar Skjöldebrand i sina memoarer — »satte han 
sig på tronen med all möjlig värdighet och lät med otrolig 
konst manteln falla å ömse sidor i de mest anbragta veck, 
som en målare kunnat önska att taga till modell. Han lu- 
tade sig något tillbaka, och med en blick av behagfullt lugn 
såg han jm rikets församlade ständer, som redan hade in- 
tagit sina rum. Han bytte flera gånger om attityd men 
alltid lika konstmässigt och utgörande ämne för målning. 
Äntligen, då alla voro komna, började han. långsamt och med 
en Ijudfull röst, som man ej kunde tro honom äga, att uttala 
de titlar, som tillkomma vart stånd, varpå följde ett verkligt 
vältalighetsstycke, som han utsade med den konst, att vart 
ord hördes tydligt och gjorde sin tillbörliga verkan. Och den 
bäst beräknade ceremoni av det höga slaget på en teater, 
med dekorationer, kostymer och allt hade ej kunnat göra en 
fullkomligare effekt.» Hans lal började sålunda: 

»Uppfylld av den innerligaste bedrövelse över det till- 
stånd, fäderneslandet sig nu befinner uti, och tvungen att 
visa eder sanningen i sin fulla dag, då riket står på bräd- 
den av dess fall, boren I ej vara förundrade, om jag i dag 



44 



GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID. 




GustaD III. Målning av Roslin. 



STATSVÄLVNINGEN 1772. 45 

ej mottager eder med glada känslor. Nationen har sedan 
längre tider tillbaka varit skild genom tvenne partier, vilka 
delat henne, så att säga, i tvenne folkslag, förenade allenast 
att sönderslita fäderneslandet. Att befästa sitt välde har 
varit de rådandes enda mål; ingenting har varit heligt för en 
av hat och hämnd upprörd menighet. Således har friheten, 
den ädlaste av mänsklighetens rättigheter, blivit förvandlad 
uli en olidlig despotism i det rådande partiets händer. 

Om således rikets invärtes ställning varit vådlig, huru hisk- 
lig är ej dess utrikes belägenhetl Jag blyges att därom nämna. 
Född svensk och en Sveriges konung, borde det vara för mig 
en omöjlighet att tro, det främmande avsikter kunde råda på 
svenske män, än mer att de nedrigaste medel därtill brukade 
blivit. I kännen, vad jag menar, och min blygsel är för eder 
nog för att finna, i vad nesa edra misshälligheter nedsänkt 
riket. 

Den Högste själv har synts förtörnad av de stridandes 
orättvisa. Jorden har nekat sin gröda, och en dyr tid med 
hunger och nöd har tryckt hela landet. Långt ifrån att i 
tid tänka på bot, då jag däruppå yrkade, haven I synts mera 
uppmärksamma att utöva eder egen hämnd än att tänka på 
deras hjälp, som eder befullmäktigat. På ett sådant sätt 
har ett helt år tillbragts under en för landet ganska tung 
riksdag utan att på något sätt vara nyttig. I en sådan be- 
lägenhet, och då riket och den rätta friheten och säkerheten 
stodo i största fara — för att ej tala om mitt liv — har jag 
ej funnit annan utväg än, näst den Högstes bistånd, att gripa 
till de medel, som hulpit andra frimodiga folkslag och fordom 
Sverige självt under Gustav Vasas fana, från ett olidligt 
välde och förtryckl» 

Ett sådant strafftal hade ständerna icke fått höra från 
tronen sedan den ryktbara riksdagen i Västerås 1527. 

Konungen slutade med en försäkran, att det blott var 
självsvåldet men icke friheten han ville avskaffa. Förden- 
skull lät han inför ständerna uppläsa ett förslag till den 
nya regeringsform, som han utarbetat. Denna grundlag blev 
enhälligt antagen och besvuren av ständerna. 

»Så hade», säger Malmström, »samma ständer, som i sex 
månader tvistat om några ord i konungaförsäkran, nu måst 
utan överläggning antaga en hel ny regeringsform, sedan den 



4G GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID. 

hört den en enda gång för sig föreläsas.» De riksdagsmän, 
som skulle velat motsätta sig den, de kunde eller vågade det ej, 
ty konungen hade ju trupperna och folket på sin sida. Så 
hade ständernas makt ramlat, utan att en enda kraftig hand 
höjts till dess försvar. Ett nytt tidevarv i Sveriges historia 
börjar. 

Utan något motstånd, utan det ringaste upplopp eller 
oordning, utan att en droppe blod spillts, hade frihetstidens 
statsskick blivit omstörtat. Gustav hade, som Schiick säger, 
»segrat nästan blott genom makten av sin personlighet, genom 
ungdomens ljusa tro på livets ideala makter». 

De arresterade blevo frigivna. De »förhatliga och veder- 
styggliga» partinamnen Hattar och Mössor förbjödos. Alla 
politiska straffdomar blevo upphävda, och Rosenkammaren 
och andra pinofängelser förstörda: försoning och endräkt 
var Gustavs lösen. Ej ett spår av agg och hämndlust mot hans 
forna motståndare. 

Gustav hade under revolutionsdagarna överträffat även 
hans varmaste vänners förväntan. Fastän ung och oerfaren, 
hade han med ett slag visat sig vuxen alla svårigheter. Natt 
och dag hade han varit i verksamhet. Ingenting hade han 
glömt, ingenting förbisett. »Hans Maj:t hade ingen moment 
ledig», säger Tersmeden, »ty om dagarna var han sysselsatt 
med rikets ställande i ordning och om nätterna att själv i 
egen hög person rida omkring i staden till klockan 2 för att 
tillse, att allt var tyst, stilla och i ordning. Det var obegrip- 
ligt, huru herren stod ut med alla dessa ansträngningar.» 

Mitt under farorna och de brådskande bestyren hade han 
haft tid över för att lugna den oro, som de arresterades an- 
höriga måste känna. Till friherrinnan Rudbeck skrev han själv 
en biljett, att ingenting skulle vederfaras hennes man utom 
några dagars instängning. Andra anhöriga till de arresterade 
lugnade han genom muntliga hälsningar av samma innebörd. 

Stämningen ute i landet och bland ständerna. 

Budskapet om statsvälvningen mottogs överallt i landet 
som en befrielse. Man hade hunnit ledsna på att regeras av 
partifanatiska präster och borgare, som använt plenum efter 
plenum till att förfoga över statens ämbeten eller avkunna 
straff över politiska motståndare men icke kunnat bringa 



STATSVÄLVNINGEN 1772. 



47 





■-^^. 



0>^ 




Allegori över slalsväluningen 1772. Målning av Tara val d. y. 

verksam hjälp åt ett folk, som kämpade med hunger och 
nöd. Var detta den frihet, som entusiasterna för ständerväl- 
det drömt om? Nej, för en sådan »frihetstid» måste man be- 
tacka sig. Nu levde man i ett glädjerus och sjöng med varma 
lijärtan Bellmans versar: 

»Gustavs skål! 
den bäste kung, som Norden äger. 

tian ej tål, 
att viktskåln ojämnt väger», o. s. v. 



De våldsgärningar, som vid samma tid förövades mot det 
arma Polen, öppnade svenska folkets ögon för den avgrund, 
vid vars rand man stått, och sinnena fylldes med tacksamhet 
mot räddaren. »I några år voro svenskarne så lyckliga, att 



48 GUSTAV III:S LYCKLIGA TID. 

de själva kände det, vilket de sällan göra» — för att tala med 
excellensen Skjöldebrand. 

Lovisa Ulrika var stolt över sin son. Vid underrättelsen 
om statsvälvningen utbrast hon med glädjestrålande ögon: 
»Se, vilken son jag har! Jag förlåter honom allt — det är min 
son I» 



Den allmänna hänförelsen meddelade sig till ständerna, vilka 
nu voro som andra människor. Så gott som alla tycktes livade 
av nit att göra det bästa möjliga för riket i dess helhet, och 
riksdagsarbetet gick undan med fart. I bondeståndet angavs 
tonen vid första sammanträdet efter statsvälvningen med 
psalmen »Si, huru gott och ljuvligt är, att bröder kunna säm- 
jas!» Och i borgarståndet lade man märke till, hur en mer 
än lovligt myndig ålderman i vällovliga garvarskrået, som 
fått tillbringa ett par dagar i enrum, nu var som smältande 
smör och erinrade sitt stånd om skriftens ord, att »lydnad 
är bättre än offer och hörsamhet bättre än det feta av 
vädrar». 

Oredan i penningväsendet ansåg rrian sig säkrast få botad 
genom att överlämna åt konungen att efter bankofullmäktiges 
hörande vidtaga de åtgärder, som skulle kunna återge ett 
fast värde åt penningen. 

För att kraftigare kunna möta hungersnöden medgåvo 
ständerna konungen rätt att i tider av tryckande spannmåls- 
brist förbjuda husbehovsbränning för kortare tid. Det 
brännvinsförbud, som ständerna icke av några föreställningar, 
någon hungersnöd, låtit förmå sig att bifalla, så länge de voro 
maktägande, det hade de nu helt och hållet lämnat i 
konungens skön att utfärda. Bönderna hade dock endast 
genom konungens personliga ingripande kunnat förmås att 
ge med sig. »Det vore ömt att binda munnen till på oxen, 
som tröskar, ty arbetaren är sin lön värd. Den saft, som pres- 
sas av jordens avel, skördad i bondens anletes svett, den vore 
han berättigad att få smaka», och »ett måttligt bruk av bränne- 
vin vore bondens bästa kur och apoteque». Så resonerade 
de gode odalmännen över nästan hela linjen. Anders Tor- 
björnsson yttrade, att folket i hans landsort »ansåg denna 
förfriskning numera nästan oumbärlig» under sitt fiske och 



STATSVÄLVNINGEN 1772. 49 

isynnerhet under sillsaltnings tiden. Han »beklagade, att han 
näppeligen tordes resa hem, ifall så händer, att dess fattige 
hemmavarande fiskare ej till nödtorft få nyttja denna vara». 

Med kraft ingrep regeringen även på flere andra sätt mot 
hungersnöden, framför allt genom att köpa in spannmål från 
utlandet och dela ut. Men det förslog icke. På vintern blev 
nöden i somliga landskap så svår, att folket måste stilla sin 
hunger med bark, knoppar och halm. Värst var tillståndet i 
Dalarne och Dalsland. Från dessa trakter inrapporteradcv det, 
att soldaterna voro så utmattade av svält, att de under öv- 
ningar ramlade omkull. På somliga ställen blevo bönderna i 
sin förtvivlan och sitt hat mot frälsemännen uppstudsiga. 
Frälsebönderna rotade sig tillsammans och vägrade att er- 
lägga skatter, dagsverken och körslor. I Savolax och på en 
del andra platser måste regeringen t. o. m. använda vapen- 
makt mot dem. 

Lyckligtvis gav sommaren 1773 en god skörd, och tack 
vare den övervanns en av de svåraste nödårstider, som svenska 
folket någonsin genomgått. Dödligheten till följd därav var 
den största, som förekommit i Sverige, allt sedan tabellverket 
upprättades, och dess följder äro än i dag märkbara. 

Den 9 september åtskildes ständerna. I själva riksdags- 
beslutet uttalades tacksägelser till konungen, som »genom 
sitt mannamod frälsat sitt rike på brädden av dess undergång 
och krossat de bojor, som tryckte fria medborgare». Med 
sådana känslor såg svenska folket »frihetens» tid lykta. 

Men ryske ministern i Stockholm klagade i sina depescher 
bitterligen över sina forna vänners falskhet, de där nu upp- 
trädde med den vita bindeln om armen och ej ens vågade 
besöka honom. Han kände sig så ensam och övergiven. 
Hans hopp stod till att man med hjälp av ryska, danska och 
preussiska deklarationer skulle kunna lyckas anstifta uppror 
i gränsprovinserna: i Finland, Pommern och Skåne. Detta 
föreslog han både sin egen regering och de främmande mini- 
strarne. Ja han yrkade på sådana tvångsåtgärder från rysk 
sida som att förbjuda all spannmålsexport till det hung- 
rande Sverige. 



4 — 20i:iiU. Grimberg, Svenska folkets underbara öden. VII. 



50 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID. 

Det är ingen fråga om att ej 1772 års statsvälvning i och 
för sig var ett ont liksom alla andra statskupper och re- 
volutioner, liksom all blodsutgjutelse och alla våldshand- 
lingar över huvud taget, liksom giftet, som läkaren måste 
tillgripa för att fördriva ett värre ont ur den sjuka kroppen. 
Man kan ej annat än beklaga, att det lovande arbete på de 
sociala motsatsernas utjämnande, som Mössorna påbörjat, 
därigenom blev avklippt. Men ändå smärtsammare är det 
att bevittna, hur det parti, som skulle leda reformarbetet, 
till den grad vanskötte riksstyrelsen i övrigt, att både den 
enskildes välfärd och statens bestånd svävade i största fara. 
Man måste beklaga, att en korporation lika väl som en individ 
har så svårt för att bruka makten med måtta, när den blir 
allsmäktig. Man måste beklaga, att den gärna visar be- 
nägenhet att upplösa sig i en samling egoistiska individer, 
vilka var och en söka tillskansa sig och de sina största möj- 
liga fördelar. Enstaka upplyftande exempel på oegennytta 
räcka icke till för att bryta regeln. Vad man alltså ytterst 
måste beklaga är den mänskliga egoismen, som vållat och 
vållar så många olyckor, så många brott, så mj^cken blodsut- 
gjutelse, därest den ej hålles i schack genom en kraftig mot- 
vikt. 

Det är ju möjligt, att det offentliga ordet i kraft av den 
unga tryckfriheten med tiden skulle kunnat växa sig starkt 
nog att utöva kontroll på statslivet och bilda motvikt mot 
de härskandes egoistiska böjelser. Men även om så varit 
fallet, så är det säkert, att Sveriges yttre läge vid denna tid 
var sådant, att vårt land icke hade tid på sig att genomgå en 
långvarig inre kris. De kämpande huvudpartierna hade bägge 
låtit främmande makter få alltför stort insteg i Sverige för att 
kunna lösgöra sig från det farliga greppet. Och när ett lands 
självständighet står på spel, då måste räddningen från un- 
dergång gå före allt annat. Då måste ont med ont fördrivas. 
Litteratuir Gunnar Julin, Gustaf III och Jakob Magnus Sprengt- 
porten (Historisk tidskrift för år 1903). 
Händelserna i Kristianstad 1772. Anteckningar av 
Johan Christopher Toll (Samlingar utgivna för 
de skånska landskapens historiska och arkeologiska 
förening av Martin WeibuU: IV; haft. kr. 1: 50). 
Gunnar Suolahti, Sprengtportens statskupp och 
andra essayer. Svensk övers.; haft. mark (finska) 
12: 50. 



EN RIKT BEGÅVAD MEN OLYCKLIG MAN. 51 



En rikt begåvad men olycklig man. 

MEDAN alla människors uppmärksamhet var riktad på 
vad som timade i Sveriges huvudstad, hade den ur- 
sprungliga men misslyckade revolutionsplanens upp- 
hovsman, Sprengtporten, nästan blivit glömd. Dock icke av 
Gustav. Han skrev till honom ett brev, vari han redogjorde för 
skälen till att han måst på egen hand utföra statsvälvningen, 
och försäkrade, att detta ingalunda minskade hans tacksam- 
het, vilken han ej skulle dröja att bevisa i gärning. »Det är 
Eder, näst Gud», skrev han i översvallande glädje, »som jag 
har att tacka för mitt rikes räddning. Utan Eder skulle jag 
aldrig vågat företaga detta verk.» 

Först den 30 augusti hann Sprengtporten fram till Sand- 
hamn. Där möttes han av ett nytt brev från konungen med 
uppmaning att segla upp till Stockholm och landstiga vid 
Skeppsholmen, där konungen i hela huvudstadens åsyn ville 
mottaga honom såsom sin och statens räddare. Men envis 
motvind gjorde det omöjligt för Sprengtporten att arbeta 
sig fram längre än till Dalarö. Där mötte honom Tersmeden. 
Amiralen hade erbjudit sig alt fara dit, då han hörde på ko- 
nungen, att denne var orolig för Sprengtporten, »som intet 
var någon sjöman» ■ — orden äro naturligtvis amiralens. 
Tersmeden berättar om sitt möte med honom den 6 sep- 
tember: »Jag träffade honom på gästgivaregården. 'Hur mår 
kungen?' frågade han, i det han embrasserade ^ mig och 
utbrast i de horriblaste exclamationer' över fartygen. Han 
hade nu 16 dagar varit från Sveaborg. 

Änteligen fick jag honom litet sansa sig från dess gruveliga 
svordomar och utlåtelser. Länsman fick hans stränga be- 
fallning att till i morgon bittida skaffa så många vagnar 
som möjligt.» Tersmeden berättade nu för Sprengtporten 
om händelserna i Stockholm, och denne »beklagade sitt 
vidriga öde att ej fått deltaga uti ett så stort företagande». 
Följande morgon kom skjutsen, 32 vagnar stark, så att 
en stor del av manskapet kunde få tura om att åka, och 

' Omfamnade. — ^ Utrop, utgjutelser. 



52 GUSTAV lIi:S LYCKLIGA TID. 

så gick marschen landsvägen fram. En halv mil utanför 
Skanstull var konungen Sprengtporten till mötes och dubbade 
honom på stället med dragen värja till kommendör av svärds- 
orden. 

Den gustavianske memoarförfattaren Adolf Ludvig Hamil- 
ton gör härvid den reflexionen, att det var nära galgbacken, 
som konungens värja sålunda blottades för Sprengtportens 
skull. »Ett helt olika svärd hade här blivit blottat i helt olika 
avsikt, om lyckan varit oblid», tillägger han. Kort därpå 
blev Sprengtporten utnämnd till generallöjtnant och chef 
för gardet efter Axel von Fersen. 

Även de övriga, som vågat liv och ära för statsvälvningen, 
fingo ymniga vedermälen av konungens tacksamhet: Helli- 
chius adlades med namnet Gustafsschiöld och befordrades till 
överste. Toll utnämndes till ryttmästare. En mängd offi- 
cerare befordrades till högre grader. Gardets officerare avan- 
cerade allesammans två steg på en gång, så att fänrikarne 
blevo kaptener, löjtnanterna majorer o. s. v. Underoffi- 
cerarne hugnades med medaljer och livstidspensioner, man- 
skapet med en dukat var. 

Sprengtporten var dock aldrig riktigt nöjd med sina be- 
löningar. Hans äregirighet var sårad genom att han kommit 
för sent. Nu framstod ju konungen ensam inför all världen 
som revolutionens hjälte. Den nyvordne generallöjtnanten 
och kommendören gick och grämde sig och blev sur och bitter. 
Överallt vädrade han intriger och förföljelse, och i sin själv- 
biografi skriver han, att det var, »liksom hade hela världen 
conspirerat emot mig». En dag på våren 1773 tog sig hans 
misstänksamhet utlopp i en avskedsansökan, åtföljd av 
bittra förebråelser mot konungen. Men Gustav, som kände 
sin man, tog saken lugnt och fick honom att ta reson, dock 
blott till en tid. Misstankarna vaknade igen, och en struntsak, 
ett slagsmål mellan sardister och hans dragoner, gav anledning 
till en ny avskedsansökan, ett år efter den första. Dessför- 
innan hade han varit i tvist med gardesofficerarne och er- 
bjudit sig att duellera med dem allesammans så långt han 
orkade. 

Sprengtporten kom i allmänhet lätt i utmaningstagen. 
Bland hans efterlämnade papper finns en liten karakteri- 
stisk biljett, som han skrivit till obekant adressat. Den har 



EN RIKT BEGÅVAD MEN OLYCKLIG MAN. 53 

följande kraftiga formulering: »Du infama niding! Om du 
har så mycket hjärta i ditt bröst, som du har infamie i din 
själ, så möt mig i skogen emellan Solna kyrka och Norrtull 
på själva landsvägen kloekan precis halv 3 i dag eftermiddagen 
att med värjan eller pistolen i näven försvara dina infama 
gärningar och därföre få din förtjänta lön! Tag bägge 
delarna med dig, och om någon vill vara din sekundant, så 
låt honom följa med, men ej mer än en, ty flera tager jag 
ej med mig! Om du ej kommer, så deklarerar jag dig för 
en infam Jeanfoutre för hela världen. Brevbäraren kan säga, 
vem jag är.» 

Sprengtportens nya avskedsansökan var ej mindre sårande 
för konungen än den förra. Generalen förebrådde Hans 
Maj:t i indirekta ordalag både orättvisa och otacksamhet. 
Med fullt fog sade Gustav till Karl Fredrik Scheffer, att han 
nu i »halvtannat år tålt av Sprengtporten vad en enskild 
man icke skulle tåla». Men konungen visade alltjämt samma 
beundransvärda tålamod. Han återställde ansökningen och 
besvor i ett brev generalen att taga sitt förnuft till fånga och 
ej förstöra sin framtid. Sprengtporten insåg återigen, hur 
illa han burit sig åt, och bad om förlåtelse. Men vid sin 
avskedsansökan fasthöU han med finsk envishet. — Nu måste 
hans anhållan beviljas. Det var med tungt hjärta, konungen 
tog det avgörande steget. Men han tilldelade honom ej blott 
den lagliga pensionen utan dessutom en särskild pension av 
30,000 daler s. m. årligen. Det var sannolikt den största pen- 
sion, som dittills förekommit i Sverige. Härom underrättade 
han Sprengtporten genom ett nytt brev, vari han försäkrade 
generalen om sin oföränderliga vänskap och tacksamhet 
och förklarade, att det var honom ensam näst Gud, »som den 
äran tillkom att hava frälsat vårt gemensamma fädernes- 
land». Men Sprengtporten skickade tillbaka pensionsbrevet 
och anhöll som en nåd, att konungen ville nedsätta belop- 
pet till en ringa summa. Gustav Hl lät dock ej rubba sig 
från sin föresats att belöna sin medhjälpare kungligt, och 
generalen bekvämade sig slutligen till att uppbära pen- 
sionen. 

Med en avskedsaudiens under tårar å ömse sidor slutade 
förbindelsen mellan Gustav Hl och hans förnämste medhjäl- 
pare vid revolutionen efter att ha varat i knappa två år. 



54 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID. 

Sprengtportens utomordentliga gåvor hade ännu länge bort 
komma Sverige till godo, ty han var dock endast 47 år gammal. 
Men det var hovets hala tiljor, som bragt honom på fall. 
Hovlivets av intriger mättade luft var farlig för en av naturen 
så misstänksam man. Själv kände han också vid sin utnämning 
till gardeschef från första stund, att »hovlevnaden», såsom han 
säger, »ej passade ihop med min smak för arbete, och att jag 
dessutom saknade hos mig de talanger, som erfordrades för 
en man uti en så lysande post i den stora världen. Jag gav 
konungen därför tillkänna mitt bekymmer i den delen och 
undanbad mig denna stora nåd, men herrn ansåg detta såsom 
en blott modestie.»' Gustav lät ej rubba sig i sin föresats, 
ty dels hoppades han, att den kraftfulle Sprengtporten skulle 
rycka upp disciplinen inom det regemente, som borde tjäna 
till föredöme för de andra, dels ville han på den viktiga 
posten som chef för sina livtrupper ha en man, som visste 
med sig, att hans egen existens berodde av att statsvälv- 
ningens resultat bleve beståndande. 



I ensamheten efter sitt avskedstagande gick Sprengtpor- 
ten och bara grävde och grävde i sig själv och silt för- 
flutna liv. Allt bittrare blev han till sinnes, och bitter- 
heten tärde på hans hälsa, som blivit rubbad genom en svår 
blessyr i vänstra axeln, vilken han fått i pommerska kriget. 
Det hade dröjt över ett år, innan den läktes, och sedan 
gick den ideligen upp igen. Vid samma tillfälle hade han 
också fått en nervchock, och som minne av vad han genom- 
gått drogs han med hj ärtlidande och spasmer. Han levde i 
en ständig ångest för att hans hjärta skulle brista. Älusik 
var det enda, som förmådde döva hans plågor. En badresa, 
som han företog till Aachen och Spa, förmådde icke hjälpa 
för ett ont, som satt så djupt. Han återkom därifrån på 
hösten 1774 sjuk till kropp och själ. Han bosatte sig på Bi- 
skopsudden på Djurgården och levde där som enstöring, 
ruvande över sin förfelade levnad. Konungen besökte honom 
dock en och annan gång och försökte skingra hans dystra 
tankar. 

^ Blygsamhet. 



EN RIKT BEGÅVAD MEN OLYCKLIG MAN. 55 

År 1781 fick han en ny anledning att frossa i bitterliet ocii 
förgrämdliet. Han inlcom då med en ansölcan att, vid sidan 
av den stora pension lian åtnjöt av konungen, även erhålla 
av arméns pensionskassa så väl pension som ersättning för 
sitt översteackord. Kassans styrelse avstyrkte på goda grun- 
der bådadera, men konungen biföll Spren*gtportens ansökan 
med den egenhändiga förklaring, att generalens förtjänster 
vore så utmärkta, att han stode över alla regler. Sprengt- 
porten fann det i resolutionen begagnade ordet »utmärkta» 
tvetydigt och önskade ett annat uttryck. Även det beviljades. 
Men inte ens nu var han nöjd. Resolutionen var i alla fall 
skymflig för honom, påstod han och misstänkte, att konungen 
med avsikt begagnat tvetydiga ordalag. Nu duggade det 
inlagor, och konungen orkade till slut ingenting annat göra 
med dem än lägga dem till handlingarna. Då började Sprengt- 
porten i sina skrivelser inblanda hotelser: Gud skulle hämnas 
hans lidande; han ville avstå från allt, vad han av konungen 
mottagit, och flytta utrikes m. m. Till sist blev han alldeles 
ursinnig och inlämnade på hösten 1783 till konungen ett brev, 
vilket torde vara en av de oförsyntaste skrivelser, som ostraffat 
avgivits till en konung. Han skyllde där sitt livs stora olycka 
på att han riskerat sitt huvud »för att skaffa mera makt åt 
en orättvis och grym härskare, som lönat mig därför med att 
förbittra min levnad och taga livet av mig. Jag önskar», 
utropar han, »att minnet av Er grymhet aldrig lämnar Er 
utan varje stund för Er framkallar bilden av en döende gubbe, 
mördad på vägen till sin dödsbädd av en barbarisk hand.» 
På högre ort fruktade man nu för att han skulle ta sig för 
några brottsliga handlingar och lät övervaka hans göranden 
och låtanden. 

Ibland kom han upp på slottet och uppträdde så konstigt, 
att man ej kunde tro annat, än att hans förstånd var rubbat. 
En gång infann han sig i drabantsalen, klädd som en kväkare i 
en lång igenknäppt vit rock och med håret vilt och tovigt. 
Ängslig, att han ej skulle bli mottagen, gick han garderobs- 
vägen och lade sig mitt i trappan, så att de passerande måste 
kliva över honom. Efter två timmars väntan fick han audiens 
i lilla sängkammaren. Knappt hade han kommit in, förrän 
han kastade sig på knän och ansikte ned för konungens fötter, 
och det upprepade han flere gånger. Gustav sökte få honom 



56 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID. 

att taga reson, men när konungen hållit på därmed i en hel 
timme utan resultat, måste han själv gå för att bli av med 
den efterhängsne vettvillingen. Dagen efter audiensen skrev 
Sprengtporten ett förtvivlat och rörande brev till konungen, 
som svarade i tröstande ordalag. 

Självplågare, som den en gång så käcke krigaren blivit, 
älskade han att tala om sig som döende. Vilket i längden 
verkade enformigt, eftersom hans livstråd höll ända till 
1786. 



Inför åsynen av Sprengtportens nattsvarta otacksamhet 
mot Gustav III känner man till en början en hjärtlig mot- 
vilja mot mannen. Men tränger man närmare in i hans själs- 
liv, så förbytes antipatin i övervägande grad till medkänsla 
med en djupt olycklig människa. Med fin psykologisk blick 
konstaterar Schiick, att på bottnen av Sprengtportens ore- 
sonliga uppträdande ligger en självanklagelse för att han varit 
tanklös i sina beräkningar, då han gjorde upp sin revolutions- 
plan, och lättsinnig i sitt utförande av den. Han kände med sig, 
att det var därför, som planen misslyckades och han själv 
ej fick vara med om framgången. Men denna självanklagelse 
tystas alltid ned av en annan inre röst, som kommer från 
mannens gränslösa ärelystnad. Och så rasar i hans själ denna 
kamp mellan hans bättre och sämre jag, som slutar med att 
sönderslita honom. Självanklagelsens demon säger honom, 
att han i själva verket ingen belöning förtjänat, och varje 
hedersbevisning från konungens sida verkar därför som en 
tyst förebråelse. Men så mycket högre ropar då ärelystnaden 
på erkännande, på ärebetygelser och åter nya ärebetygelser 
för att tysta ned självanklagelserna. Dessa taga dock över- 
hand och övergå till förföljelsemani. I varje person, Sprengt- 
porten möter, ser han en anklagare och vedersakare. 

Sprengtportens öde skulle nog aldrig gestaltat sig så olyck- 
ligt, om han ägt en själsgod och förstående kvinna vid sin 
sida. Men nu fick han gå där ensam och rota i sig själv utan 
något, som avledde hans tankar åt annat håll. Han yttrar 
sig om detta ämne i sin självbiografi sålunda: »Inklination^ 

' Böjelse. 



GUSTAV AVVÄNDER GRANNARNES HÄMND. 57 

för det vackra könet var hos mig medfödd. Men det var 
allenast i mina första ungdomsår, som jag hade tillfället att 
rätteligen lära känna denna passion. Fattigdom, en trög 
lycka och isynnerhet trägna arbeten hindrade mig sedermera 
att efter min önskan frekventera fruntimmerssällskaper. 
Jag måste i stället låta mig nöja med sådana små bonne- 
fortuner,^ som i hast och utan svårigheter voro att tillgå, utan 
all attachement.-'' Men i längden ådrog jag mig härigenom en 
ovana och därav följande géne eller timidité'^ uti fruntimmers- 
sällskaper, av vilken jag i framtiden hade mycken olägenhet. 
Detta levnadssätt överensstämde emellertid bäst med min 
böjelse till arbete och allvarliga sysselsättninger.» 



Gustav avvänder grannarnes hämnd. 

KATARINA II, »Rysslands stolta fru», rasade över Gu- 
stav III:s oväntade tilltag att försöka undanrycka henne 
det säkra rovet. Tills vidare måste hon dock hålla god 
min, ty Rysslands stridskrafter voro sysselsatta i Turkiet 
och Polen. Men blott tills vidare — sannerligen ... På Ryss- 
lands vink höllo sig även Danmark och Preussen stilla — 
tills vidare. 

Men bägge dessa makter förklarade sig beredvilliga att 
tillsammans med Ryssland ingripa med vapenmakt mot den 
konung, som vågat ändra Sveriges författning, och Fredrik II 
rådde i skarp ton- sin systerson att förekomma det hotande 
dråpslaget genom att frivilligt avstå den makt, han vunnit 
med sitt »upptåg». Men Gustav svarade sin morbror med ett 
brev, som ursprungligen uppsatts av Anders Johan von Höp- 
ken, en gång för många år sedan författare till den berömda 
»nationella förklaringen».^ I detta brev lät Gustav sin mor- 
bror veta, att han hade för ögonen det föredöme, som konung 
Fredrik själv en gång gav, då Europa sammansvurit sig till 
hans undergång. »Jag hoppas», heter det, »att Ni skall i mig 



* Erotiska förströelser. — - Verklig kärlek. — ^ Förlägenhet eller 
blygliet. — *Se bd VI: sid. 69. 



58 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID. 

igenkänna Edert eget blod.» Ty så kär morbroderns vänskap 
än vore honom, så vore dock hans aktning honom ändå dyr- 
barare. 

Lovisa Ulrika var eld och lågor för sin son, vars revolutions- 
bragd hon beundrade. På de varnande brev, som även hon 
fick från Fredrik II, svarade hon, att hon skulle själv försvara 
Pommern — det land där hon för tillfället vistades — mot 
sin egen bror. »Ni skall intaga det — jag tvivlar ej därpå, 
men det skall ske på bekostnad av mitt blod, och jag skall 
intill sista andetaget visa mig värdig Eder.» I sin iver ville 
hon nödvändigt stanna i Stralsund för att själv leda försvaret 
och kunde endast med största möda övertalas att resa hem 
till Stockholm. 

Det märktes på Fredriks följande brev, att hans släktingars 
beslutsamma hållning imponerat på honom. Tonen var nu 
mera dämpad. Han blott rådde Gustav till hovsamhet och 
lovade att söka lugna ryska kejsarinnan, ett löfte som han utan 
tvivel också har hållit. Ty han var själv numera ytterst ange- 
lägen om att för egen del bevara freden. 

Mycket berodde nu på hur Sveriges konung skötte sig i 
denna farliga tid. Han skyndade att sätta den mest hotade 
landsändan, Finland, i försvarsskick, så långt de knappa till- 
gångarna medgåvo. Och i anledning av Danmarks rustningar 
företog han på hösten 1772 krigiska demonstrationer på 
gränsen mot Norge, varigenom han avtvang danska rege- 
ringen en skriftlig försäkran, att den aldrig haft för avsikt 
att störa freden. Därigenom hade han gjort det så gott som 
omöjligt för grannen att med heder anfalla Sverige, men å 
andra sidan gjorde de svenska krigsrörelserna ingalunda slut 
på Danmarks rustningar, tvärtom. Det vilar över denna lik- 
som över mången annan episod i Gustav III:s historia ett 
drag av äventyr, som står i samklang med konungens egen 
oroliga ärelystnad. Hans livliga fantasi fylldes nu av förhopp- 
ningar om lysande framgångar. Kanske skulle han kunna 
lösrycka Norge från Danmark. Han byggde därvid på det 
missnöje med danskarnes övervälde, som han trodde sig ha 
funnit i Norge. Hans förnämste sagesman därvidlag synes 
ha varit landshövdingen i Närke och Värmland, J. A. Hamil- 
ton, som i några år underhållit förbindelser med flere norr- 
män och själv, förklädd till bergsman, spionerat i grannlandet. 



GQSTAV AVVÄNDER GRANNARNES HÄMND. 59 

Konungen skall också ha på Ekolsund mottagit en norsk 
bonde, som bar det mäktigt klingande namnet Starkodder 
och ansågs vara ett slags talman för missnöjda landsmän. 
Men allt det där var nu nästan bara såpbubblor. 

En viktig åtgärd för att stärka Sveriges ställning var det 
kraftiga arbete på utvecklingen av sjöförsvaret, som snart 
började. En stolt örlogsflotta uppväxte, och skärgårdsflottan 
ökades. Men mera respekt väcktes hos de närgångna vid 
åsynen av att svenska folkel stod samlat i endräkt 
kring sin konung, så att ej mer någon utsikt fanns för 
utlänningar att blanda sig i Sveriges livsangelägenlieter. 
Alla ryska regeringens försök att inom vårt land framlocka 
en resning till återställande av »friheten» misslyckades jäm- 
merligen. 

Sverige hade visat, att det ville och kunde räddas. 
En stark känsla för den enskildes plikter mot samhället 
fanns, trots all partisöndring, kvar på bottnen av den svenska 
folksjälen. Det var den stora olikheten med Polen, som ända 
in i det sista varit söndrat inom sig självt och därför också 
blev styckat. Starkt i känslan av nationens stöd förde 
Gustav ett manligt språk mot de grannar, som ville tvinga 
honom under oket. Han betonade med skärpa, att Sveriges 
statsskick var en angelägenhet, som rörde Sveriges konung 
och folk men ingen annan, och han förklarade sig besluten 
att »försvara sig mot vemhelst som ville angripa honom». 

Gustav hade i utrikespolitiken en god hjälp i sin kansli- 
president Ulrik Scheffer. Schefftr hade i unga dar ut- 
märkt sig i fransk krigstjänst men sedan gått över till den 
diplomatiska banan. Ulrik Scheffer var icke något snille. Han 
ägde varken Höpkens vältalighet och lärdom eller Fersens 
lysande egenskaper eller sin bror Karl Scheffers livlighet, 
men han hade ett ovanligt sunt och säkert omdöme och en 
grundlig människokännedom. Hans försiktighet och trygga 
lugn verkade välgörande på den livlige, orolige konungen. 
Förhållandet mellan dessa båda statsmän har, frånsett flere 
olikheter, ett välbekant motstycke i Sveriges tidigare hi- 
storia. 

För den svage är klokhet och fintlighet ett av de bästa 
vapnen. I detta var Scheffer en mästare, och han fick i sin 
konung en lärjunge, som gjorde ovanligt snabba framsteg. 



60 



GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID. 




Ulrik Scheffer. Samtida målning. 



Det var tydligt, att Gustavs lust och fallenhet låg åt ut- 
rikespolitiken. Hans skarpa blick och hans förslagenhet sam- 
verkade med hans förställningskonst till att göra honom till 
en skicklig diplomat. 

En vän hade Sverige också — det var Frankrike, vars 
regering ej ville låta Ryssland och Preussen bli för mäktiga. 
Därför fick Sverige franska subsidier att därmed stärka sitt 



GUSTAV AVVÄNDER GRANNARNES HÄMND. 61 

försvarsväsen. Franska regeringen lovade även väpnad hjälp 
vid behov och lät sina sändebud i Petersburg, Berlin och 
Köpenhamn avge förklaringar, att ett angrepp på Sverige 
skulle medföra krig även med Frankrike. 



På våren 1773 väntade man emellertid i Sverige var dag 
ett krigsutbrott. Ryska trupper stodo samlade på gränsen 
mot Finland, och ryska flotteskadrar voro färdiga att ut- 
löpa. Men Katarina fick nya svårigheter både med Turkiet 
och med Polen och fann i anledning därav för gott att ännu 
en gång uppskjuta angreppet mot Sverige. Hon fick nöja sig 
med att instruera Österman att göra vad han kunde för att 
bland svenska folket framkalla missnöje mot Gustav III. 
År 1774 hemkallade hon honom men gav honom till efter- 
trädare en herre vid namn Simolin, vilken förut såsom lega- 
tionssekreterare på von Korffs och Panins tid gjort sig känd 
som en första rangens ränksmidare. Den kvicka hovdamen 
Ulla Fersen sade om honom, att »han såg ut som en lakej, 
som blivit kammartjänare». Simolin lyckades köpa en del 
samvetslösa personer bland de svenska statstjänstemannen. 
Den värdefullaste av dem var presidenten i statskontoret 
Boye, som även var ledamot av försvarskonmiissionen. 
Han hade redan under frihetstiden stadgat rykte för att 
sälja sig åt den, som betalte bäst. Mot 5,000 daler k. m. 
i månaden inrapporterade han till Simolin allt sådant rö- 
rande finanserna, försvarsverket och en hel del andra saker, 
som kunde vara av vikt för ryska regeringen att följa med. 
Men trots alla syndapengar råkade Boye år 1778 på obestånd 
till följd av misslyckade affärsspekulationer, måste göra 
cession och begära avsked från sitt ämbete. Därmed slutade 
denne representant för det sämsta i frihetstidens offentliga 
liv sin politiska bana. B^ör Ryssland var hans fall en oer- 
sättlig förlust. Efter denna tid måste dess sändebud nöja 
sig med underordnade personers mindre värdefulla tjänster. 

* 

När Ryssland sluthgen fick fred med Turkiet, skakades 
tsardömet av ett farligt kosackuppror, som ytterligare för- 



62 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID. 

svagade dess krafter för en lång tid framåt. Men alltjämt 
fick Gustav vara på sin vakt vid rikets östra gräns. 

För att åstadkomma ett vänskapligare förhållande till 
grannen var han länge betänkt på att göra Katarina ett 
personligt besök i Petersburg. På sommaren 1777 satte han 
planen i verket. De båda suveränerna »utbytte de varmaste 
och uppriktigaste känslor», heter det i den officiella berättelsen 
om deras möte — det hade man ju så lätt att tro, eftersom 
Gustav III genom sin statsvälvning tillfogat Katarina det 
kännbaraste nederlag, hennes politik ännu liditl Kejsarinnan 
visade sig emellertid smickrad av konungens besök, men hans 
svaghet för det lysande var ett tacksamt ämne för hennes 
vassa skämt. Hon överhopade honom med hedersbetygelser 
och samtalade mycket med honom, men Gustav lyckades 
aldrig, trots uppbjudande av all sin tjusningsförmåga, av- 
locka henne något som helst godkännande av 1772 års stats- 
välvning. 

De båda suveränerna kommo överens om att underhålla 
vänskapen genom en förtrolig brevväxling, som pågick några 
år framåt. Gustav uttalade i dessa brev den beundran, som 
»tidevarvets ej blott största utan även älskvärdaste kvinna» 
ingivit honom. På hans förslag kallade de varandra »bror» 
och »syster», och allt var så väl så. Men så snart »bror» sökte 
föra tankeutbytet in på politiken, slog »syster» bort vinken 
med skämt: Vad skulle bror och syster göra för figur, om 
pappa Scheffer och pappa Panin — den ryske utrikesmiini- 
stern — toge dem i förhör och hotade med riset? 

Katarina hade endast uppskjutit sin hämnd till ett lägligare 
tillfälle. Och Simolin instruerades att försäkra »de välsinnade» 
i Sverige, att hans kejsarinna icke förblandade artigheter 
suveräner emellan med statsintressen. På en vink av den 
gamla frihetens vänner vore Ryssland redo att inblanda sig 
i Sveriges inre förhållanden i egenskap av garant för 1720 års 
regeringsform. Simolin försågs också med penningmedel för 
sin agitationsverksamhet. 



Det närmande, som Gustavs personliga påtryckning ej 
lyckats ernå, skulle däremot gemensamma politiska intressen 



GUSTAV AVVÄNDER GRANN ARNES HÄMND. 63 

till en tid åstadkomma. Anledningen blev det stora världs- 
krig, som år 1778 utbröt mellan England och Frankrike, tidens 
förnämsta sjö- och kolonialmakter. Frankrike imderstödde 
därvid Englands kolonier i Nordamerika i deras frihetsstrid, 
och den väldiga kampen fördes i tre världsdelar och på alla 
jordens hav. Som vanligt, när de stora slåss, fingo de små 
sitta emellan. En mängd neutrala handelsfartyg blevo upp- 
bringade av engelska kapare under förklaring, att de förde 
krigskontraband, eller att lasten var fransk egendom. De 
svenska affärsmännen och redarne anropade sin regering om 
hjälp. 

Svenska regeringen vände sig då till Ryssland och föreslog 
ett förbund till skydd för den neutrala sjöfarten. Till Gustav 
III:s glädje fick han ett åtminstone delvis tillmötesgående 
svar. Visserligen avböjde Panin tanken på ett formligt för- 
bund, men han var villig till samverkan utan fördrag, 
och på våren 1779 avtalades en »concert» mellan Sverige och 
Ryssland. På sommaren detta år kryssade en storsvensk 
eskader under hertig Karls befäl i farvattnen mellan Jylland, 
Norge ochDoggers bank för att skydda sjöfarten mot kaperier, 
och dessutom konvoj erades handelsskeppen av krigsfartyg 
ända ned till Gibraltarsund. När Gustav lät sitt sändebud 
i London tala om, att Sverige kanske skulle nödgas använda 
fregatter för att skydda sina handelsfartyg, hade den engelske 
premiärministern i frän ton frågat: »Ursäkta, men vem skall 
konvoj era fregatterna då?» Men faktiskt visade det havs- 
behärskande Storbritannien efter detta betydligt större hän- 
syn mot vårt land. Engelska regeringen befarade näm- 
ligen, att Sverige i annat fall skulle drivas över på dess fien- 
ders sida. 

Följande år var Ryssland villigt att gå ändå längre och 
föreslog både Danmark och Sverige formligt förbund till 
skydd för handeln. Anledningen var kejsarinnan Katarinas 
förbittring över att några ryska skepp blivit tagna av spanska 
kapare — Spanien deltog nämligen i kriget på Frankrikes 
sida. Så kom det på sommaren 1780 både till ett ryskt-danskt 
och ett ryskt-svenskt förbundsfördrag. Därpå utfärdade de 
tre nordiska regeringarna likalydande deklarationer angående 
neutrala makters sjöfart och handel i krigstid. Däri hävdades 
den grundsatsen, att neutrala skepp äga rätt till fri kustfart 



64 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID. 

på krigförande länder, och att »fritt skepp gör fritt gods» 
med undantag för krigskontraband. I folkrättens historia 
göra dessa humana och rättvisa grundsatser epok, och hedern 
därför tillkommer till stor del Gustav III och Scheffer, 
Under de närmast följande åren biträddes också neutralitets- 
förbunden av nästan alla neutrala stater i Europa. 

I kraft av förbundet kryssade svenska, danska och ryska 
eskadrar under åren 1780 — 82 i Östersjön för att hävda de 
neutrala grundsatserna. Under neutralitetsvakthållningen 
inträffade år 1781 den sorgliga händelsen, att linjeskeppet 
Sofia Albertina förliste i en svår storm utanför ön Texel 
på Hollands nordkust. Det hade flere dagar varit hårt väder 
och tjocka, och fartyget hade kommit ur kursen. På aftonen 
den 20 augusti varskodde utkiken en lanterna, som man trodde 
tillhöra ett fartyg i lä. I stället var det landfyren på Helder 
vid inloppet till Zuidersee. Klockan V- 9 lodade man och fick 
14 famnars djup, men kl. 9 hade man endast 3\'2 famnar. 
Strax därpå stötte skeppet så hårt, att rodret fastnade i 
sanden. Nu ljuder kommandoropet: »Kapa masterna!» Men 
innan ordern hunnit utföras, har fartyget vräkt över så våld- 
samt, att styrbords sida blivit krossad. Folket äntrar då upp 
på babords reling, men de förfärliga brottsjöarna slå sönder 
skrovet bit för bit, och för vart stycke, som havet rycker till 
sig, följer en klunga av de skeppsbrutna med. Några få 
lyckas klamra sig fast vid spillror av skrovet, och av dem 
bli 31 man med stor svårighet räddade av några holländ- 
ska örlogsfartyg. Hela den övriga besättningen, inalles 
419 man, däribland chefen och samtliga officerare, äro ha- 
vets rov. 

?Iemma i Sverige framkallade sorgebudet om olyckan en 
ahmän förstämning. Enda trösten var, att något sådant 
icke inträffat på fyrtio år. 

En månad därefter inlopp en rapport av glädjande art. 
Det var från major Christernin, som med fregatten Svar- 
ta Örn konvoj erade några svenska handelsfartyg. Han blev 
vid inloppet till Engelska kanalen prejad av en engelsk 
eskader, bestående av två fregatter och en kutter. Christier- 
nin uppgav då sin fregatts namn samt upplyste, att handels- 
fartygen voro svenska och tillhörde hans konvoj. 



GUSTAV AVVÄNDER GRANNARNES HÄMND. 65 

När engelsmännen emellertid gjorde min av att vilja visi- 
tera konvojen, förklarade Christiernin, att han ej kunde tillåta, 
att någon främmande gick ombord på handelsfartyg, som 
stodo under hans befäl, och försäkrade på hedersord, att 
dessa icke förde kontraband. Men den engelske eskaderchefen 
lät svara honom, att han hade sin konungs befallning att 
»utan undantag visitera alla fartyg». Härtill genmälde Chris- 
tiernin, att han hade »lika höga order att sådant icke tillåta». 
Därför ämnade han, ehuru underlägsen i styrka, »möta våld 
med våld». Därpå lät han slå larm 'och lade sitt fartyg vid 
sidan av den främsta engelska fregatten »för att låta denna 
tydligt veta sitt uppsåt», såsom han skriver i sin rapport. 
Då engelsmännen i alla fall gjorde min av att vilja visitera, 
gav Christiernin den närmaste fregatten en bredsida. Nu 
fingo engelsmännen klart för sig, att den svenske majoren 
inte var att leka med. De lämnade honom i fred och läto 
honom fortsätta med sin konvoj till resans mål. 

Detta trakasseri mot en konvoj under neutral flagg var 
den engelske eskaderchefens eget tilltag. Exemplet är blott 
ett bland många på hur övermodigt och självrådigt sådana 
herrar kunde uppträda. 

Det kunde annars vara nog med de trakasserier, som vä- 
der och vind vållade den tidens tungseglande krigsfartyg. 
Som exempel på hur en fartygschef kunde få sträva för att 
komma in i Engelska kanalen kan anföras, att major Erik 
Klint, som med fregatten Illerim konvoj erade några handels- 
fartyg på sommaren 1782, fick hålla på en hel månad, innan 
han kunde slå sig fram till kusten vid Dover. Och ändå var 
Klint en av flottans bästa navigatörer. Till följd av ansträng- 
ningar i förening med brist på proviant och vatten var då 
en tiondel av hans besättning sjuk och fem man döda. På 
hemvägen sjuknade Klint själv. 

De kostnader och förluster, som neutralitetsexpeditioner- 
na medförde för vårt land, uppvägdes emellertid i rikt mått 
av det uppsving, som vår handel och sjöfart tog under dessa 
år. Exporten steg under tiden 1778-1782 med en tredjedel, 
och importen, som dock betydligt understeg exporten, växte 
med hälften. Isynnerhet tjänade Ostindiska kompaniet 
nu grova pengar, tack vare att de krigförande ländernas 
handel på Kina nästan avstannade, varför de kinesiska va- 

5 — 204.164. Grimberg, Svenska folkets underbara oden. VII. 



66 GUSTAV lli:s LYCKLIGA TID. 

rorna föllo i pris på produktionsorten men fördyrades i Euro- 
pa. Mest steg dock vinsten på frakthandeln, vars avkast- 
ning fördubblades. 

Neutralitetsvakten gav också svenska flottans befäl och 
manskap en nyttig utbildning, och man fick tillfälle att un- 
der mera krävande förhållanden än vanligt avprova nya 
fartygstyper. Hur väl allt detta behövdes, framlyser av 
hertig Karls brev till Scheffer, däri han beklagade sig över 
skeppens ojämnhet samt officerarnes och manskapets brist på 
sjövana. Han tackade Gud för att vi hade fred. Hade man 
nu haft med fienden att göra, skulle det ha blivit ett ömkligt 
skådespel. Men man kunde ej begära mycket av »en ovan 
chef, som skulle kommendera en uti 20 års tid i linda liggande 
flotta utan praktik». Befälet var till den grad oövat, att det 
fanns fartygschefer, som knappast varit till sjös på tjugu 
år; och flottans folk hade genom stillaliggande under den 
långvariga freden blivit ovant vid faror och förlorat förmågan 
att uppträda lugnt vid kritiska tillfällen. 

Genom Gustav HIis och Scheffers fasta och bestämda 
uppträdande till skydd för humanitetens och folkrättens 
grundsatser växte också Sveriges politiska anseende, och 
en ej mindre fördel för vårt land var det att ha kommit på 
bättre fot med sina grannar, medan det på samma gång fått 
tillfälle att göra sin gamle bundsförvant Frankrike en åter- 
tjänst. Frankrike hade också från början drivit på Sverige 
att arbeta för ett neutralitetsförbund, som kunde i någon 
mån lägga hämsko på Englands rörelsefrihet. 

Det förbättrade förhållandet mellan Sverige och Ryssland 
avspeglade sig särskilt däri, att den mot vårt land hatfulle 
Simolin blev hemkallad och fick till efterträdare den hov- 
samme Musin-Puschkin, med vilken man var mycket 
nöjd vid svenska hovet. 



Kronan på Sveriges neutralitetspolitik var den handels- 
traktat, som Sverige på våren 1783 — i samma veva som 
fredsslutet — ingick med den unga nordamerikanska repu- 
bliken. Så blev Sverige den första neutrala makt, som knöt 
officiella förbindelser med Förenta staterna. Förhandling- 



DET NYA STATSSKICKET. 67 

arna hade förts i Paris mellan Creutz och Förenta stater- 
nas sändebud därstädes, den berömde Benjamin Franklin. 
Större kontraster kan man näppeligen tänka sig än Atis' 
och Camillas skald och åskledarens uppfinnare, den genom- 
praktiske, handlingskraftige amerikanen. Första gången Creutz 
såg honom, frapperades han, liksom alla andra i Paris' sa- 
longer, av »denna egendomliga gestalt i societeten» med sina 
enorma glasögon och en pälsmössa, som gick ned på ögonen. 
Men han fick snart den största respekt för den tystlåtne 
mannen, som brukade »svara med tänkespråk, när man ta- 
lade med honom». När Creutz började framkasta tanken 
på ett vänskaps- och handelsfördrag med Sverige, »gav 
Franklins vanliga flegma vika för den livligaste känsla», 
och han betygade sin aktning för Sveriges folk och dess ko- 
nung. Som intresset för saken alltså var ömsesidigt, gingo 
förhandlingarna lätt, och så tillkom detta fördrag, som bygg- 
de på den grundval, Gustav III och Ulrik Scheffer strävat 
att framlägga till den neutrala handelns skydd. Ett spe- 
ciellt svenskt syfte var att bevara och utveckla den mark- 
nad för järn i Nordamerika, varifrån Sverige under kriget 
börjat uttränga England. 

Litteratur: C. T. Odhner, Minne af riksrådet grefve Ulrik Schef- 
fer (Svenska akademiens handlingar för år 1891; 
haft. kr. 5:75). 
Carl August Zachrisson, Sveriges underhandlingar 

om beväpnad neutralitet åren 1778 — 80. 
Arnold Munthe, Svenska sjöhjältar: del VI och 
VII: 1; haft. tills. kr. 14:—. 



Det nva statsskicket. 

GUSTAV III hade sagt sig vilja med sin regeringsform 
återställa Gustav II Adolfs statsskick, alltså draga 
ett streck över både ständerväldets, enväldets och 
rådsväldets tidevarv. En av grundtankarna i den nya re- 
geringsformen har Gustav i sitt utkast angivit med följande 
ord: »Despotism är var och en regering, i vilken verkställan- 
de och lagstiftande makterna befinnas förenade, vare sig 



68 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID. 

hos en person eller hos vissa familjer eller hos församlingen 
av alla medborgare.» 

Hädanefter skulle den verkställande makten läggas 
i konungens hand, men den lagstiftande makten vara 
delad mellan konung och ständer. Ständerna ägde ensam- 
ma beskattningsrätt, och utan deras samtycke fick 
konungen icke börja anfallskrig. På detta sätt skulle 
makten fördelas mellan konung och ständer. 

Men ingen föreskrift fanns om tidpunkten för ständernas 
sammankallande. Den berodde numera uteslutande av 
konungens behag. Och mellan riksdagarna fanns ej längre 
någon stark motvikt mot konungamakten. Ty rådet till- 
sattes numera av konungen ensam och ansvarade endast 
inför honom. Dess rättighet inskränktes till att råda men 
ej regera. Och till på köpet var konungen endast i vissa 
frågor tvungen att inhämta rådsherrarnes mening, så- 
som angående rättsskipningen, angående fredsslut, stillestånd 
och förbund samt vid tillsättande av högre ämbetsmän. 
Vid avgörandet av justitieärenden hade konungen endast 
två röster och utslagsröst. I fråga om fred, stillestånd 
eller förbund var konungen skyldig att rätta sig efter rå- 
dets mening endast ifall denna var enhällig. I övriga fall 
beslöt konungen fritt. 

Litteratur: Gustaf Vilhelm Vessberg, Om svenska riksdagen, 
dess sammansättning och verksamhetsformer 1772 — 
1809. 



Gustav III som samhäUsförbättrare. 

Reformer av myntväsen och näringsliv. 

HUR skulle Sverige bli starkt nog att värna sin själv- 
ständighet? Ständernas många olika försök hade 
ändat med dryg statsskuld och ett i grund förstört 
myntväsen. Myntväsendet behövde alltså först och 
främst reformeras, såframt någon uppblomstring av närin- 
garna skulle bli möjlig. Ett ordnat myntväsen vore att 
likna vid »drivhjulet i ett urverk». Sedlarna hade visserligen 



GUSTAV III SOM SAJMHALLSFORBATTRARE. 



69 




Johan Liljtiici anis. Målning av L. Pascli d. y. 



stigit i värde en tid under Mössornas styrelse men sedan 
sjunkit igen. Att inlösa dem med silvermynt till deras ur- 
sprungliga värde var ej möjligt och skulle för övrigt icke 
varit rättvist, eftersom de nu i mer än en mansålder faktiskt 
gått från man till man under vida mindre värde. 

Den man, som nu tog bördan av Sveriges förstörda finan- 
ser på sina starka axlar, var Johan Liljencrants, som 
av Gustav III förordnades till statssekreterare för finans- 
ärenden och i själva verket blev Sveriges finansminister. 
Han gick till sitt värv med grundliga kunskaper, förvärvade 



70 GUSTAV IIi:s LYCKLIGA TID. 

genom ett vaket studium av både tidens ekonomislia litte- 
ratur och Sveriges speciella förhållanden. Av övertygelse 
var han en varm vän av näringsfrihetens grundsatser. På 
Liljencrants' inrådan beslöt konungen, att banken skulle 
inlösa sedlarna till halva deras namnvärde. För att kunna 
prägla de silvermynt, som härför behövdes, upptog Liljen- 
crants ett utländskt silverlån. Räkningen efter daler silver- 
mynt och kopparmynt upphörde, och rikets mynt räknades 
numera i riksdaler specie, skillingar och runstycken. Riks- 
dalerns silvervärde motsvarade fyra kronor. Så kommo reda 
pengar åter ut i rörelsen, och därmed blev ett stadgat affärs- 
liv möjligt till gagn för alla näringar. 

Många svåra hinder hade emellertid Liljencrants att över- 
vinna, ty en hel del inflytelserika affärs- och finansmän ar- 
betade av alla krafter för egoistiska intressen, rakt motsatta 
rikets. Rådet och de högre ämbetsmännen voro också avogt 
stämda mot den nyadlade uppkomlingen, som i en hast växt 
de myndiga herrarne över huvudet. Av Fersens memoarer 
ser man bäst, hur fördomsfullt han bedömdes av aristokratin. 
Man gjorde också mer än ett försök att störta den besvär- 
lige mannen. Man skydde därvidlag icke ens att försöka 
göra honom misstänkt för egennytta. Men i bröderna Schef- 
fer hade han inflytelserika försvarare och bland ämbets- 
männens medelklass många trofasta anhängare. 

Mest betydde det dock, att Gustav med sin skarpa blick 
såg, att hans finansminister var en man, på vilken man kun- 
de fast lita. 

Liljencrants å sin sida häpnade över den snabbhet och sä- 
kerhet, varmed konungen satte sig in i det för honom alldeles 
främmande ämnet, för vilket han egentligen innerst icke 
hyste något egentligt intresse. Gustav ägnade sig så grund- 
ligt åt de ekonomiska frågorna, att han, såsom Liljencrants 
säger, »flere gånger till fullföljande av ett begynt samtal 
försummade spektaklet, varför han eljest hade en favorite 
passion». Sin konungs förtroende fick Liljencrants också be- 
hålla, trots mäktiga fienders ränker. Men Gustavs gunstling 
blev han aldrig, ty hans grundlighet och omständlighet var 
i själva verket konungen personligen motbjudande. Gustav 
drogs i stället till de lätta och angenäma sällskapsmänniskor- 
na, men på deras gebit var Liljencrants tafatt — han saknade 



GUSTAV III SOM SAMHALLSFORBÄTTRARE. /I 

alldeles hovmannens fina takt och världsvana. Hans ideliga 
varningar och förmaningar till sparsamhet enerverade också 
en sådan natur som Gustavs. 



Sedan myntväsendet väl blivit ordnat, främjades närings- 
livet ytterligare genom att befrias från flere av de bojor, 
som merkantilsystemet och äldre ekonomiska åsikter tvingat 
på det. Till modernäringens fromma lossades bland annat 
på det gamla förbudet mot landsköp, i det att lant- 
mannen inom de sädesrikaste provinserna fick tillstånd att 
sälja sin spannmål och sina kreatur, var han ville. Numera 
behövde det ej inträffa, att nöd och dyrtid rådde i ett land- 
skap, samtidigt som det var överflöd på brödfödan och vrak- 
pris i ett närgränsande. 

Till fiskets befrämjande utfärdades år 1774 en bety- 
delsefull stagda för Nordsjöfisket och sillfisket i Bohuslän, 
vilken fortfor att gälla ända till 1852. Höga vederbörande 
voro framför allt angelägna om att råda bot på det ofta över- 
klagade missförhållandet, att en hel del fisk fick ligga och 
bli mer eller mindre skämd, innan den hann saltas. Därför 
uppmuntrade regeringen fiskarne med premier för varje 
tunna väl saltad eller rökt och väl förpackad sill och likaså 
för kabeljo. Alla storsjöfiskare tillförsäkrades befrielse från 
värvning, utskrivning, inkvartering, skjutsning och liknande 
pålagor. Utlänningar, som inflyttade till Sverige för att idka 
fiske, voro under tre år fria från alla personliga utskylder. 
»De svenske undersåtare», hette det vidare, »som utur riket 
rymt eller till främmande orter avvikit men här ej bedrivit 
sådant brott, som å liv och ära går, varder i nåder tillåtet 
att uti riket återkomma, utan att deras begångne brott skall 
beivras, såvida de uti dessa skärgårdar sig nedsätta och ver- 
keligt havsfiske idka eller sig därtill bruka låta.» 

Det bohuslänska sillfisket fortfor alt vara givande och 
stod på 1780-talet i sitt högsta flor. Sillen gick till i ofantliga 
massor och trängde långt in i fjordarna, ja ett gott stycke upp- 
för Göta älv. Havets rikedomar förde dock icke uteslutande 
välsignelse med sig. Den bekante skildraren av Bohusläns 



72 GUSTAV in:s lyckliga tid. 

historia Axel Emanuel Holmberg säger härom: »Det tygel- 
lösa leverne, som under det stora sillfisket 1747 — 1808 för- 
des i skärgården och på stranden, övergår allt begrepp. 
Våldsgärningar, otukt, svordomar och det gräsligaste fylleri 
övades natt och dag. Från morgon och till kväll raglade fi- 
skaren och arbetaren i huset, på bryggan och i båten, och 
nätterna firades de avskyvärdaste orgier — och huru kunde 
förhållandena vara annorlunda? Hit samlades ju många 
tusen arbetare av båda könen ifrån alla landsändar — för 
det mesta avskum, vilka för vanära eller oduglighet icke kunde 
stanna i sin hemort. Ingen polisuppsikt gavs eller ens kunde 
givas, och de själva, i vilkas händer den var anförtrodd, ned- 
drogos oemotståndligt i de rasande lasternas virvel.» 

Till slut blev det sådant överflöd på sill, att man kunde 
köpa den för ett par skilling tunnan. Ja man visste till slut 
inte, var man skulle göra av den. Då hittade företagsamt 
folk på att koka trän av den, och trankokerier växte upp 
litet varstädes på holmarna, isynnerhet närmast Göteborg 
och Marstrand. Mot århundradets slut fanns det omkring 
500 trankokerier i Bohuslän, och tillverkningen uppgick 
vissa år till över 100,000 tunnor. Men det var icke trevligt 
att bo i närheten av dylika inrättningar, ty de gåvo redan 
på långt håll sin närhet till känna för luktorganen. Tranen 
spelade ju vid denna tid en ofantligt mycket större roll än 
nu, då den för belysningsändamål har ersatts med fotogen 
— där ej lysgas eller elektriskt ljus härskar. Den bruka- 
des även i stället för linolja vid målning. 

Man ville också gärija bereda även Sverige fördelar av 
den stora val- och sälfångst, som drevs vid Grönland. Köp- 
mannen Peter Bagge i Göteborg hade förut satt in pengar 
därpå men utan framgång. Nu privilegierades ett nytt Grön- 
landskompani med två andra grosshandlare från Göteborg 
i spetsen. Bolaget understöddes av kronan med lån, premier 
för både fartyg och fångst, tullfrihet samt en del andra för- 
måner. Men företaget gick även nu med förlust och måste 
snart nedläggas. 

I fråga om industrin ansåg Liljencrants frihetstidens 
största misstag ha legat däri, att man »blandat sig i mång- 
faldiga slags rörelser på en gång», däribland »grannlåtsslöj- 



GUSTW III SOM SAMHALLSFORBÄTTRARE. 73 

der» och sådana som ej passade för landet. Man borde tvärt- 
om inskränka sig till ett fåtal slöjder, sådana som voro na- 
turliga för Sverige, framför allt järn- och kopparförädling. 

En åtgärd, varav man väntade sig mycket för handelns 
uppblomstring, var det privilegium, som konungen år 1775 
utfärdade för Marstrand att vara »en fri handels- och neder- 
lagsort eller så kallad porto franco». Alla slags varor, in- och 
utländska, skulle där få tullfritt införas och åter utföras däri- 
från emot erläggande av en helt liten avgift. Alla slags loV- 
liga näringar fingo idkas där fritt och utan hinder av gällande 
författningar. Främlingar fingo obehindrat inflytta och 
åter utflytta samt njuta fri religionsövning. Envar, som 
för skuld eller mindre svåra förbrytelser tog sin tillflykt till 
Marstrand, åtnjöt där säkerhet till person och egendom. 

Marstrand hade haft en storhetstid under senare hälften 
av 1500-talet, då staden var medelpunkt för sillhandeln. 
Då strömmade rikedomar hit, men samtidigt hette det, 
att »gudlösare» stad ej funnits i Norden. Mot slutet av 
århundradet började penningströmmen sina och väl även 
gudlösheten att avtaga. Tack vare det rika sillfisket under 
senare hälften av 1700-talet steg stadens välstånd åter. Nu 
hoppades man också, att frihamnsinrättningen skulle bli en 
ny hävstång till höjande av Marstrands välmåga. Marstrands- 
borna själva hade allt sedan mitten av 1700-talet arbetat för 
saken, och deras strävanden hade understötts av det mäktiga 
handelshuset Arvidsson i Göteborg samt av den kinesiske 
mandarinen Pen Quyqua, som var bosatt i Göteborg såsom 
kommersiell rådgivare åt Ostindiska kompaniet 

När Marstrand nu blivit frihamn, gällde det att vidtaga 
nödiga åtgärder, för att de varor, som tullfritt fingo uppläggas 
där, ej sedan måtte genom lurendrejare insmugglas till andra 
platser i landet. Först och främst måste det naturligtvis 
noga kontroheras, hur mycket gods som infördes till Marstrand. 
Till den ändan avspärrades hamninloppen och bevakades av 
uppsyningsmän med båt och roddkarlar. Därjämte var be- 
vakning anordnad såväl på själva Marstrandsön som på an- 
gränsande öar och på stränderna av närmaste fastland. Där- 
ifrån fick ingen passera ut till frihamnen utan att ha klara 
papper. En särskild patrullbåt kryssade beständigt i de inre 
farvattnen och sunden. 



74 GUSTAV IIi:s LYCKLIGA TID. 

För politiska flyktingar och bankruttörer blev Marstrand 
nu en kärkommen tillflyktsort, särskilt för franska adelsmän, 
vilka den stora revolutionen fördrev från deras eget land. 
Stadens krönika berättar också om de många fester och »assem- 
bléer», som sådana förnäma flyktingar höllo tillsammans med 
Marstrands borgare samt kommendanten och officerarne på 
Karlstens fästning hos den dåvarande värden på stads- 
källaren, »Mickel på tunnan», såsom han kallades. 

' Under det nordamerikanska frihetskriget, som utbröt 1775, 
var det lysande tider för frihamnen. Under de fem första 
åren av sin tillvaro besöktes den av det för sin tid 
stora antalet av 200 amerikanska fartyg, vilka införde va- 
ror för 8 millioner kronors värde och utförde gods för 14 
millioner. Stadens inkomster blevo under första året sju 
gånger så stora som förut. Folkmängden växte hastigt, och 
göteborgarne började frukta för konkurrensen. Men i läng- 
den verkade skärgården utanför Marstrand med sina klippor 
och många farliga undervattensskär avskräckande på de 
sjöfarande. Så mycket starkare lockelse utövade däremot de 
ogästvänliga skären på smugglare och andra äventyrare, vilka 
under skydd av frihamnen kunde undandraga sig lagens väk- 
tare. Den första person, som Liljencrants råkade vid ett be- 
sök i sin nyinrättade porto franco, var hans egen kamrer 
vid Mariebergs porslinsfabrik, som hemligen bestulit honom 
på några tusen riksdaler och nu räddat sig hiti 

Mer och mer blev det klart, att man här hade sådana na- 
turhinder mot sig, att den åsyftade fördelen med frihamnen 
icke kunde vinnas. Följden blev, att porto franco-inrättnin- 
gen upphävdes år 1794. I stället fick Göteborg en allmän 
nederlagsfrihet för allehanda utländska handelsvaror, un- 
dantagandes salt. 

Den nationella dräkten. 

En reform, som i hög grad intresserade Gustav per- 
sonligen, var att få införd en nationell klädedräkt. Den 
skulle vara både smakfull och billig och alltså hämma 
svenskarnes benägenhet för lyx. År 1778 blevo modell- 
ritningarna till den s. k. nationella dräkten färdiga. Hovet 
gick i spetsen med att anlägga den, och alla, som ville vara 



GUSTAV III SOM SAMHALLSFORBÄTTRARE. 



75 



högstdensamme täckeliga, följde naturligtvis det höga före- 
dömet. Den nya skruden bestod, säger Skjöldebrand, av 
»en jacka, som räckte ned på halva låret och vars skört framåt 
slutade i trianglar, som vid gåendet flaxade över varandra, 
och som i alla ställningar föllo sig på det mest osmakliga sätt. 
Över alla sömmar skulle vara snören av olika färger mot 




Svenska dräkten. 



jackan, såsom gröna på brunt, ljusblå på tegelfärg, röda på 
ljusblått och på grått.» På ryggen skulle hänga ett slags 
spansk kappa, påminnande om en kortare mässhake. Ett 
brett skärp med en stor bandrosett hörde också till. Band- 
rosor skulle det även vara på »de omätligt vida byxorna» och 
likaså på skorna. Alltså en riktig maskeraddräkt. 
' När Tersmeden första gången fick se den nya habiten — 
det var kammarherre Gustav Johan Ehrensvärd, som skrudat 



76 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID. 

sig i den — , kunde han knappt hålla sig för skratt. Han bör- 
jade, berättar han, tilltala Ehrensvärd på portugisiska, »tro- 
ende på dräkten, att han vore portugis eller spanjor». Och 
drottningen viskade tyst, så att ingen skulle höra det, till 
Tersmeden: »Vad tycker Ni väl om denna dårskapen?» 

Tack vare bearbetningar, som från allerhögsta ort sattes 
i gång genom myndigheterna, ja t. o. m. genom prästerskapet, 
vann den nya dräkten dock förvånansvärt hastigt insteg i 
alla landsändar. Obestridligen hade den också sina goda 
egenskaper. »Jag finner den», skriver Gjörwell, »så allvarsam, 
så varm, så lätt, så bekväm, så dygdig, kort sagt så svensk, 
att jag från denna stunden bekänner mig till den av själ 
och hjärta.» — »Dygdigheten» gällde egentUgen kvinno- 
dräkten. »Hur äro icke nu>, utropar han i moraliserande 
förtjusning, »damernas halsar och bröst skylde undan skal- 
kars ögon och frälste för alla näsvisa tilltag!» Nu kunde be- 
mälte skalkar ej längre på ett närgånget sätt avläsa olika 
sinnesrörelser hos sin moitié: »det ömmaste bröst häver sig 
nu i osynligaste måtto. Således bör man vänta den största 
framgång för sederne av denna dräkt», utbrister den fromme 
mannen förtröstansfullt. 

I Stockholm var det överståthållaren, Karl Sparre, som 
vid ett möte med borgerskapets representanter, »de femtio 
äldste», gjorde propaganda för den nya kostymen och upp- 
manade de närvarande att såsom rättskaffens medborgare 
lägga sitt patriotiska nit i dagen och föregå andra med gott 
exempel. Sparre talade högstämt och hjärterörande om »en 
lika så vördad som älskad konungs hulda omtanka för dess ri- 
kes och undersåtars sällhet». Han yttrade sin glädje över att 
ha fått tillfälle att närmare redogöra för Kungl. Maj:ts »drå- 
peliga tankar» i detta ämne, vilka ginge ut på »att det ska- 
deliga och så länge överklagade överflödet snart skall se sin 
bane, och att under vår vise och milde konungs anförande 
vi omsider skole föras tillbaka till förfäders allvarsamhet 
i klädebonad». Och för kontrastverkans skull gick han illa 
åt de allmänt gängse, i varma länder uppfunna moderna, 
isynnerhet damernas. »Vi finna dem» — damerna nämligen — , 
sade han, »föga bättre än halvnakna, blottställda för nordiska 
köldens stränghet, deras halsar och halva ryggar oskylde.» 
Och slutligen talar den glade vivören varningens ord mot 



GCSTAV III SOM SAMHÄLLSFÖRBÄTTRARE. 77 

deras »vida styvkjortlar, som, under det de tränga deras liv, 
lämna utrymme åt vintrarnas strängaste kyla — det är mig 
ej tillåtet att längre sträcka min forskan; men kanske finnas 
bruk, ännu mindre passande till det stränga klimat, vari vi 
leve». 

Men någon nationell samling blev det inte av allt detta. 
Reformen blev tvärtom ogillad och avhånad på många håll. 

Filantropiska och nationalekonomislta reformer. 

Mera effektiva voro en hel del åtgärder i filantropisk anda, 
som på denna tid vidtogos. Särskilt arbetade man på att 
förbättra sundhetsväsendet och sjukvården. Därmed för- 
band sig även det nationalekonomiska intresset att minska 
dödligheten och öka folkmängden. Detta intresse var liv- 
ligare än någonsin efter den svåra missväxten 1771 — 72 och 
de åtföljande farsoterna, vilka »märkeligen försvagat folk- 
numerären till rikets kännbaraste avsaknad uti alla dess rö- 
relser och näringar». Bland andra åtgärder till sjukvår- 
dens höjande må särskilt nämnas, att flere av de gamla la- 
saretten nu förbättrades och nya anlades. 

Från denna tid daterar sig Sahlgrenska sjukhuset i Göte- 
borg, vilket grundades genom en donation av den rike 
köpmannen och direktören i Ostindiska kompaniet Nils 
Sahlgren under konungens besök i Göteborg 1772. Flere 
av våra barnhus tillkommo också vid denna tid, såsom 
Gustavianska barnhuset i Norrköping och Gustavsbergs 
barnhus vid Uddevalla. 

Till de fattigas hjälp i huvudstaden förordnades år 1774 
särskilda läkare, s. k. fattigmedici, som gåvo de behövande 
fri läkarvård och fri medicin. Därigenom ville vederbörande 
förhindra, att folk anlitade kringstrykande kvacksalvare, 
vilka »genom deras illa tillämpade och farliga läkemedel 
försätta mångens hälsa och liv uti yttersta fara». 

Den berömde professor David Schulz, adlad von Schul- 
zenheim. som i England studerat koppympning och grun- 
dat den första anstalten i vårt land för koppympning, kunde 
nu, tack vare allmänhetens frikostiga bidrag, få till stånd 
ett allmänt barnbördshus på Riddarholmen. Där fingo 
fattica hustrur och ogifta mödrar »av sämre och bättre om- 



78 GUSTAV IIi:s LYCKLIGA TID. 

ständigheter» vård och hjälp, så att de sistnämnda ej skulle 
behöva »lägga fostret å lön eller döda detsamma». De som 
intogos på i^barnförlossningshuset» skulle icke behöva »känna 
annat tvång än det, som diet och ordning samt lugn inom 
huset medföra». De skulle »med vänlighet bemötas, både 
fattiga och rika, samt hållas vid muntert mod; ävensom dem 
inga sysslor påtvingas, som de med lust och nöje ej vilja sig 
åtaga». När mödrarna voro färdiga att utskrivas från barn- 
bördshuset, skulle nödig försorg dragas om barnen, på det 
att »fostret under moderns uselhet och fattigdom icke måtte 
av elände förgås och bortvräkas». 

Barnbördshuset var också avsett att bli en god utbild- 
ningsanstalt för barnmorskor eller »jordegummor», såsom 
de ännu kallades. I en kunglig förordning av år 1777 heter 
det, att de som antogos till jordegummor skulle vara »gud- 
fruktiga, ärbara, sediga och nyktra personer samt väl kun- 
na läsa och skriva». För Stockholms stads räkning finge 
högst fyrtio antagas och privilegieras, för övriga städer och 
för lantförsamlingarna en eller flera allt efter distriktets stor- 
lek och folkmängd. Av Stockholms fyrtio jordegummor skul- 
le de tio yngsta »vara förpliktade att betjäna de fattiga för 
intet och ej understa sig att gå ifrån dem, förr än de äro för- 
lösta och allt väl förrättat, ej heller underlåta efter nödtorf- 
tigheten uti deras barnsäng dem besöka och sköta. Dessa 
skola vara förpliktigade att bo uppå vissa trakter i staden 
och på malmarne samt utanför sina boningar hava utsatte 
tavlor, som utvisa, att de fattigare hos dem äga tillträde 
för intet. 

Hämtas jordegumma till en hemlig förlossning, vare henne 
förbudet att med hotelser eller hård medfart söka avtvinga 
lägerskvinnan någon bekännelse om barnfaderns namn. 

Skulle det Gudi behaga residensstaden med någon svår 
smittosam sjukdom hemsöka, så skola av Kongl. Collegio 
medico några av de yngsta jordegummor, så många, som 
nödige prövas, utses och förordnas, som de uti besmittade 
hus boende personer bistå och betjäna, vilka ingalunda skola 
få draga sig därifrån undan eller utur staden bortresa.» 

Filantropiska och nationalekonomiska synpunkter sam- 
verkade även till Gustavs intresse för att minska de betänk- 
ligt talrika fallen av barnamord. Lagen stadgade, att »kona. 



GUST.'.V III SOM SAMHÄLLSFÖRBÄTTRARE. 79 

som uti fullt uppsåt lägger sitt foster å lön eller avdagatager, 
hon skall halshuggas och brännas». Men Kungl. Maj:t hade 
med bekymmer funnit, att detta hårda straff icke förmått 
råda bot på det onda. Man väntade sig mera gagn av en 
lagstiftning till mildrande av de ogifta mödrarnas och de 
oäkta barnens tunga lott. På senaste tiden hade man 
ock avskaffat den offentliga kyrkoplikten och ersatt den 
med enskild. Man hade även tillåtit de oäkta barnen att 
intagas i hantverksskråna, varifrån de av ålder varit ute- 
stängda. Nu gick Kungl. Maj:t vidare på denna väg genom 
en förordning av år 1779, innehållande flere bestämmelser 
mot utbasunande av den stackars kvinnans felsteg. När 
hon upptäckte detta för föräldrar eller husbönder, skulle de 
»vid ansvar icke allenast dölja hennes tillstånd utan ock ifrån 
den tiden till dess förlossningen skett hava vård om henne 
och befordra barnet till dop och kristendom. 

Kvinna, som vill å okänd ort framföda fostret», hette det 
vidare, »må i sådant uppsåt lämnas ostörd utan någons åtal 
eller efterfrågan om hennes person eller tillstånd.» Den barn- 
morska, som biträtt henne vid förlossningen, förbjöds vid 
straff att för någon yppa detta. Rikets domare tillhöllos 
att »icke genom varjehanda så otjänhga som onyttiga frågor 
blottställa den lägrade för skymf och andras begabberi. 

Hävdad kvinna må uti lysningar till giftermål eller andra 
handlingar icke utmärkas såsom mindre ärlig och kallas kona, 
kvinnsperson eller fästekvinna, utan må hon nämnas för 
deja, piga, hushållerska eller vad annars icke menligt är eller 
lägersmålet betecknar. 

Ej må skillnad göras mellan äkta och oäkta barn vid de- 
ras dop, och desse senare må icke, såsom på vissa ställen 
sker, därmed utmärkas, att dopet sker efter gudstjänsten.» 

En man, som med sällsynt nit verkat för de sjuka och fattiga, 
är Karl Scheffer. Han ägde en ovanlig förmåga att locka ur 
förmöget folk donationer till välgörande ändamål. Särskilt 
förstod han sig på att ta gamla rika ungkai-lar på det ömma, 
när de skulle göra upp sin räkning med världen. Själv hjälpte 
och understödde han en mängd fattiga och olyckliga människor, 
och hela sin efterlämnade förmögenhet skänkte han till väl- 
görande ändamål. 



80 GUSTAV in:s lyckliga tid. 



En upplyst monark. 

Liksom de flesta av upplysningstidens regenter ville Gustav 
III gärna visa sig upplyst och fri från fördomar. En yttring 
därav var, att han genast efter statsvälvningen påbjöd, att 
»den så kallade Rosenkammaren och andra pinliga fängelse- 
rum» skulle göras obrukbara för sitt forna ändamål, så att 
de aldrig mer kunde »missbrukas till utövande av våld och 
tyranni emot frie medborgare». På konungens förslag be- 
slöto 1778 års ständer också flere mildringar i strafflagarna, 
vittnande om en humanare uppfattning. Särskilt inskränk- 
tes betydligt användningen av dödsstraffet, vilket 17-34 års 
lag påbjöd i ej mindre än ett 70-tal fall. 

En av de medborgerliga rättigheter, som upplysningsti- 
dens författare ivrigast arbetade för, var tryckfrihet. Denna 
rätt hade de yngre Mössorna tryggat genom 1766 års tryck- 
frihetsförordning, som nu blev i huvudsak stadfäst av Gustav 
III år 1774. Han hade visserligen sett yttrandefriheten miss- 
brukas, och rådet gjorde kraftiga försök att förmå honom till 
att upphäva denna rättighet, men Gustav gav till svar: »En 
konung får genom tryckfriheten veta sanningen, som man 
med så mycken omsorg och tyvärr ofta nog med så mycken 
framgång för honom döljer.» Han njöt uppenbarligen av att 
se sin fördomsfrihet framstå i all sin glans mot rådets ljus- 
skygghet. 

Däremot är det bevisligen osant, vad Axel von Fersen 
insinuerar, att konungen skulle med flit ha dolt sin egen 
mening, ända tills rådet yttrat sig över frågan, ja att han rent 
av skulle lömskeligen ha uppmuntrat rådet att stå på sig 
i sin åsikt, för att han sedan skulle kunna »göra allmänheten 
sin cour på rådets bekostnad». Ovederhäftigheten i ett dy- 
likt påstående framgår därav, att konungen förut upprepade 
gånger så tydligt uttryckt sina sympatier för tryckfriheten, 
att rådsherrarne omöjligen kunde vara okunniga därom. 

Inför sitt folk framstod Gustav efter avgörandet såsom 
frihetens försvarare, och från alla håll uppstämdes återigen 
glädje- och lovsånger till hans ära. Denna folkgunst förstod 
konungen att hålla vid makt genom sådana handlingar som 
denna. Vid 1778 års riksdag fällde överste Gyllensvan, en 



GUSTxVV III SOM SAMHÄLLSFÖRBÄTTRARE. 81 

känd f. d. Mössledare, ett yttrande, som de ivrigaste roia- 
listerna funno förnärmande för Hans Maj:t. De ansågo där- 
för, att de förgripliga orden borde strykas ur adelns protokoll. 
Men konungen själv ville, att de anmärkta uttrycken skulle 
stå kvar, för att »eftervärlden må uti vare handlingar igen- 
finna, att under Gustav III:s regering det varit svenske 
män lovgivet att inför tronen fritt få yttra sina tankar». 
Konungens »nådiga och märkeliga ord» framkallade hos de 
närvarande en hör- och synbar rörelse. De »förorsakade uti 
hela rikssalen ett sakta dån. Glädjetårar utbrusto utur 
fleras ögon, och omsider hördes överallt ridderskapets och 
adelns underdåniga tacksamhet yttra sig genom det en- 
hälliga utrop: 'Gud välsigne konungen!'» 

Än så länge hade man icke lagt märke till en rätt väsentlig 
olikhet mellan 1766 och 1774 års tryckfrihetsförordningar. 
Gustav hade nämligen tillagt en bestämmelse, att den som 
offentliggjorde något, som »rörer eller kväljer regeringsformen 
eller konungaförsäkran jämte Vår och rikets majestät, hög- 
het och rätt», han skulle dömas och straffas såsom för hög- 
målsbrott. Under denna obestämda rubrik kunde ju nästan 
varje klander mot regeringen och dess åtgärder hänföras. 
En viktig olikhet mellan de bägge förordningarna var också 
den, att Gustav III:s tryckfrihetsförordning saknade den 
orygglighet, som tillkommer grundlag eller allmän lag. Den 
kunde när som helst av konungen ändras eller upphävas. 



I upplysningstidens anda var också den lag om religions- 
frihet för utlänningar av annan tro, vilken utfärdades år 
1781. Denna anda tog sig hos Fredrik II i Preussen uttryck 
i hans bekanta yttrande: »I mitt land får var och en bli salig 
på sitt sätt.» Det var ju andra tider nu, än när svenska kyrkan 
kämpade på liv och död för sin tro. Nu behövdes ej längre 
sådana skyddsmurar som 1604 års stadga om religionen. 

Religionsfriheten hade också till ändamål att locka förmög- 
na och driftiga utlänningar till vårt land till gagn för dess in- 
dustri och handel. Det var den synpunkten, som lagens upp- 
liovsman, den berömde finske prästmannen Chydenius, an- 
lade i sin motion på 1779 års riksdag. »Rörd av mina med- 

G — 204,104. Grimberg, Svenska folkets underbara öden. VII. 



82 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID. 

människors olyckor och öm om min fosterbygds tillväxt ocli 
styrka, har jag», säger han^ »yttrat mina tankar. De för- 
domar», heter det vidare, »att genom samvetstvång och för- 
följelser söka utrota villomeningar äro, Gudi lov, längesedan 
skingrade.» Och någon fara för den lutherska tron be- 
hövde religionsfriheten ej föra med sig. Chydenius anförde 
flere exempel, som borde verka lugnande: »Icke är Danmark 
judiskt, fast detta osälla folket där lever i fred och besöker 
sina synagogor offentligen.» 

Konungen sympatiserade naturligtvis med förslagsställaren. 
Men hur skulle präster och bönder ställa sig till saken? 
Om bönderna vädrade en fara för den lutherska kyrkan, 
skulle det hela vara förkylt. Det gällde därför att avvända 
deras uppmärksamhet från den religiösa sidan av saken, 
och det åtog sig den sluge och inflytelserike Nils Svensson 
från Göinge. Han lovade konungens gunstling Schröderheim, 
som då var bondeståndets sekreterare, att genomdriva den 
fria religionsövningen i ståndet. Till den ändan satte han 
sig längst ned i salen, ty — säger Lars von Engeström, som 
berättar episoden — »den bonde, som ville inflyta, borde 
synas blygsam. När han frågade ödmjukt, var han säkrast 
om bifall.» Då den kungliga propositionen var uppläst, »upp- 
hov sig en stämma längst bort bakom alla andra: 'Gud be- 
vare oss! Det kunna vi aldrig JDCvilja, ty då blir landet upp- 
fyllt av skojare och tattare och sådant pack, som gör all- 
mogen största plåga.' Det var Nils Svensson. Han talte nu 
med sådan värma, att han uppeldade hela hopen, som mum- 
lade med honom. Sedan sorlet saktat sig, sade Schröderheim: 
'Långt ifrån att gynna tattare och sådana, vill konungen taga 
kraftiga mått och steg emot deras kringstrykande. I denna 
framställning är ej fråga om dem.' — 'Kan herrn lova oss", 
sade Nils Svensson, 'att den ej skaffar oss tattare på halsen?" 
— 'Det försäkrar jag', svarade Schröderheim, — 'Under det 
villkoret giver jag mitt samtycke', sade Nils Svensson och 
alla de andra efter honom, glada att hava undsluppit en så 
stor fara.» Men renlärighetsfrågan glömde de alldeles bort. 

Så lurar man bönder. 

I sitt beslut erinrade bondeståndet om huru fordom »de 
i riket inflyttade valloner inom kort tid blivit med nationen 
införlivade och uti sina efterkommande givit Sverige nyttiga 



GUSTAV III SOM SAMHÄLLSFÖRBÄTTRARE. 83 

och välsinnade inbyggare». Men de goda dannemännen glöm- 
de å andra sidan ej bort Schröderheims löfte om hjälp mot 
»tattare och skojare», vilka tyckas ha utgjort en verklig lands- 
plåga för allmogen. Bönderna anhöllo om förbud för sådana 
personer att stryka omkring på landsbygden och »uppföra 
komedier, visa björnar och markattor, som dansa, med flere 
utländska kreatur, öva taskspeleri och flera onyttiga gyck- 
lerier». Men trots Schröderheims löfte blev skrivelsen härom 
blott lagd till handligarna med den motiveringen, att »för- 
fattningarna härom äro tillräckliga». 

Av prästeståndet hade man väl ej väntat sig bifall till 
motionen om religionsfrihet. Efter en »ogement häftig» 
diskussion blev den också »med en oändlig hetta» avslagen. 
Men frågan var avgjord genom tre stånds bifall. 

1781 års stadga om religionsfrihet betecknar ett stort fram- 
steg på civilisationens bana, ett steg som konungen säger 
sig ha vågat taga »under ett ljuvligt fredslugn efter en lyck- 
lig förening av söndrade sinnen, uti ett av vetenskaper upp- 
lyst tidevarv». Inflyttade utlänningar av annan religion 
och deras avkomlingar ägde hädanefter rätt att i Sverige 
l)ygga sig egna kyrkor, hålla gudstjänst och enskilda lärare för 
sina barns undervisning samt för övrigt åtnjuta alla med- 
borgerliga fri- och rättigheter, undantagandes tillträde till 
statens ämbeten samt riksdagsmannarätt. Ej heller fingo 
de hålla offentliga processioner, inrätta allmänna skolor 
eller kloster eller överhuvudtaget driva någon som helst 
propaganda för sin religion. Några munkar finge ej komma 
in i landet, »av vad religion och sekt de vara mage». 

Den, som ofredade främmande trosbekännares gudstjänst 
eller hädade deras läror och bruk, skulle straffas med böter. 
Om statskyrkans präster kallades till främlingarne på sjuk- 
besök, fingo de ej oroa deras samveten med religionstvister 
och kontroverser. 

Den nya lagen förskaffade Gustav ett tacksägelsebrev 
från påven Pius VI, och konungen svarade med att uttrycka 
sin glädje över att ha vunnit en så upplyst regents bifall. 

Överhuvudtaget hade toleransens ädla grundsats gått 
Gustav i blodet på ett sätt, som vittnar om en hög kultur 
och ett milt sinnelag. Han avskydde all slags förföljelse mot 



84 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID. 

olika tänkande, och så ofta han kunde, hejdade han myn- 
digheternas nit, när det gick för långt. Därför fingo sekte- 
risterna numera i allmänhet vara i fred för konventikelpla- 
katets stränga bestämmelser. Exempelvis ville myndigheter- 
na tillgripa fängelsestraff och tvångsarbete mot de s. k. 
åkeanerna i Småland, så benämnda efter bonden Åke Svens- 
son från Älmeboda, vilka ville införa det tusenåriga riket 
med egendomsgemenskap, upplöste äktenskapet och hädade 
den offentliga gudstjänsten. Men Göta hovrätt kom till den 
uppfattningen, att Åke själv och flere av hans anhängare 
voro »alldeles fallna i galenskap», vadan de borde intagas på 
Danviks dårhus och där vårdas, tills de återvunnit sitt för- 
stånd. Domen stadfästes av konungen, och tack vare detta 
förståndiga sätt att behandla den andliga epidemien upplös- 
tes den nya sekten alldeles. 

Vid samma tid uppträdde i Stockholm en strumpvävare- 
gesäll vid namn Anders Collin som sektbildare. Då man upp- 
manade konungen att vidtaga åtgärder mot hans anhängares, 
de s. k. Collinianernas, hemliga möten, svarade han: »Om 
man bara låter dessa sekterister vara i fred, göra de säkerligen 
intet ont; men om de bliva utsatta för förföljelse, kan det 
föranleda mycket bråk.» 

Denna respekt för samvetsfrihetens sak skulle naturligtvis 
av konungens motståndare stämplas som en yttring av då- 
liga bevekelsegrunder, såsom man ser av hans oppositionellt 
sinnade svägerska Hedvig Charlottas dagbok, där hon skriver: 
»Törhända är konungens försiktighet beroende på rädsla, 
ty han har i alla tider hyst en häpnadsväckande fruktan för 
sammansvärjningar.» 

Även till ju dar ne sträckte den nya lagen om religions- 
frihet sina verkningar. 

Karl XI hade varit sträng mot Guds forna egendomsfolk 
och landsförvisat alla judar »såsom Kristi namns och för- 
samlings försmädare», så framt de ej ville göra Hans Maj:t 
den glädjen att låta döpa sig. Men under frihetstiden med 
dess starka ekonomiska intressen hade den affärsbegåvade 
israelitiska rasen funnit en gynnsammare jordmån i Sverige. 
År 1746 hade rika portugisiska judar fått tillstånd att bo- 
sätta sig i riket samt där njuta medborgerliga rättigheter. 



GUSTAV III SOM sa:mhällsförbättrare. 85 

Dessa skickade då hit två utsände, av vilka särskilt den 
ene skildras som »en belevad man, av gott anseende, så 
att man har svårt att taga honom för en jude». 

Gustav III ville också gärna ha hit rika judar och mottog 
sådana, som visade sig äga minst 2,000 rdr specie. Den 
märkligaste bland de israeliter, som nu inflyttade till Sve- 
rige, var Aron Isak, en kringvandrande kramhandlare 
från Brandenburg, som tjänat pengar på pommerska kriget 
genom att sälja av sina varor till både svenskar och preussare. 
Han blev därunder så bekant med svenskarne, att han beslöt 
att fara över till Sverige och försöka sin lycka som gravör. Aron 
var nämligen mycket skicklig i den konsten. Men hans tros- 
förvanter tyckte, att han var galen, som vågade sig in i sådana 
faror. Så länge fartyget, som han reste över med från Stral- 
sund, var i sikte, stodo de på stranden och läste välsignelser 
över honom. 

År 1774 kom han alltså till Stockholm. Och det var med 
stor ängslan som han uppvaktade överståthållaren Karl 
Sparre. Han började med att framstamma: »Förlåt, Hans 
Excellens, jag kan inte tale schwensk.» Men den gemytlige 
Sparre uppmuntrade honom genast med att han gärna 
fick tala tyska. Sedan hade Aron Isak alltid en välvillig be- 
skyddare i överståthållaren. Det behövdes också, ty magi- 
straten ansåg sig ej kunna medge honom att vistas i riket, 
med mindre han läte döpa sig — detta var ju före lagen om 
religionsfrihet — men Aron förklarade på fläcken, att han 
inte för all världens skatter ville byta om religion. 

Med Sparres hjälp lyckades Aron dock förmå Gustav III att 
göra ett undantag för honom och några av hans trosförvanter. 
Konungen gjorde genast en beställning hos honom, och sedan 
följde naturligtvis hovet och aristokratin det höga föredömet. 
Och som Aron Isak gjorde ett mycket gott intryck på alla, 
som han kom i beröring med, fick han snart förtroendet att 
till statsverket leverera silver för myntning. Hans anseende 
steg sedan år för år. Härtill bidrog också hans duktige son 
Natanael, som av Gustav III blev utnämnd till hovjuvele- 
rare. 

Senare erhöllo judarne samma rättigheter som andra främ- 
mande trosbekännare. Synagoga och begravningsplats fingo de 
dock ej ha på andra ställen än i Stockholm, Göteborg och Norr- 



nr 

'j^r n»)^ »-or 13X h^ '12'>^s> 
-irjis ^if p»'8<f pny "^"^TO p ?TTx 

^•^x^n rmnan» *r''^^n t^Nt^otJ 
■'xar;!) rtjp v>Tr te oai n^;^ tt 

Facsimile av titelsidan i Aron Isaks självbiografi. Hebreiskan är 
felaktig. Den ungefärliga översättningen är: »Denna bok har jag 
skrivit för senare släl-cten, för mitt folks efterkommande, så att ej 
för evigt mitt minne skall förgås. Ty jag, Aron, son av Isak Isak 
(hans minne vare välsignat 1), är den förste i Sveriges land bofaste 
juden. Ty före mig har aldrig någon jude i hela Sveriges rike er- 
hållit privilegier; till dess jag kom hit och fann nåd i vår herres, 
den fromme och store konung Gustav den tredjes ögon (Hans Majestät 
vare högt upphöjt!); och även hos alla hans högtbetrodde män och 
hans tjänare fann jag nåd. 'Edra ögon må skåda vad rätt är'; men 
Han skall komma som en förlossare för Zion! Amen!> 



GUSTAV III SOM SAMHÄLLSFÖRBÄTTRARE. 87 

köping, »varest de under en bättre police kunna vara under 
en vaksammare tillsyn». På dessa platser fingo de ock idka 
lovlig handel, »dock icke genom kringlöpande i husen och 
på gatorne». Matvaror och vin fingo de ej sälja till 
andra än sina trosförvanter. Ej heller kunde de förvärva 
mästarbrev och öppna egna verkstäder i sådana hantverk, 
som hörde till skråna. Men ville de arbeta för daglön hos en 
kristen hantverksmästare, stod det dem fritt. De judar, som äg- 
nade sig åt grosshandel, fingo bo och driva sin rörelse var som 
helst i staden. Men de andra israeliterna skulle bo inom en 
viss del av staden »till bekvämlighet för judarne i deras re- 
ligions övning och isynnerhet på det de mage så i anseende 
till deras näringar och handel som enskilte hushållning kun- 
na räcka varannan hjälpsam hand» — hette det så vackert. 
Däremot blev det ingenting av med en del andra tvångs- 
bestämmelser, som Stockholms magistrat föreslagit, såsom 
särskild form och färg å judarnes klädedräkt samt avskild 
boningsort i särskilda judekvarter. 

Angående judarnes äktenskap stadgades: »Judarne mage 
här i landet ingå giftermål blott med sina religionsförvanter 
men ej med några andra. Ingen av de nu i riket varande 
eller hädanefter inkommande judar skall äga frihet att i dess 
tjänst antaga och nyttja någon svensk undersåte, varemot 
de av egen och andra nationer mage hysa och underhålla 
så mycken betjäning de behaga.» 



Konung Gustav håller räfst. 

Det fanns många missförhållanden, som konungen måste 
ingripa mot, såframt hans folk skulle bli lyckligt. Dit hörde 
även det självsvåld och den oredlighet, som under frihets- 
tiden inrotat sig bland rikets ämbets- och tjänstemän. På 
den tiden kunde man synda mycket utan att bli straffad, 
blott man höll sig till det parti, som hade makten. 

Gustav var beredd att med kraftig hand taga itu med det 
onda, ty skulle han kunna genomföra de reformer, landet 
behövde, så måste han ha en duglig och pålitlig ämbetsman- 
nakår till sitt förfogande. »Jag är», sade konungen, »skyldig 
mitt folk, att rättvisan må oväldigt skipas.» Sin räfst med 



88 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID. 

domarekåren inledde han genom att i egen person ge de sam- 
lade ledamöterna av Göta hovrätt en skrapa, som smakade 
av Karl XI:s barska språk. Denna domstol var nämligen 
beryktad för slapphet och vald. Sedan följde en rättegång, 
som bragte en mängd fula saker i dagen. Här fick man bevis 
på en otillständig likgiltighet vid målens behandling, ja 
även mutor hade förekommit. Slutet blev en grundlig ut- 
rensning av odugliga ledamöter och bättre anordningar 
för framtiden. Hos alla rikets domare inskärpte Gustav 
genom flere förordningar deras plikt att med oväld handha- 
va rättvisan. 

Andra ämbets- och tjänstemän tog Gustav itu med genom 
att sända ut den nitiske och rivande justitiekansleren Lil- 
liestråle till ohka landsändar för att hålla räfst. Det blev 
en riklig skörd, han gjorde både på landshövdingars och på 
underordnade personers arbetsfält: slarv i räkenskaper, 
underslev, olagligt utkrävda skatter. »Hela landsorten har 
över denne mannens vrånghet och egennytta i långan tid 
suckat och klagat» — så lydde hans vitsord om en illa be- 
ryktad kronofogde i Dalsland. Mannen dömdes till böter 
och tjänstens förlust. Knappast någonsin har den svenska 
ämbetsmannakåren beträtts med så många brister och skröp- 
ligheter. Det var ingen upplyftande bild, man här fick av 
frihetstidens ämbetsmannauppfostran. Men nu blev det en 
räfst, som erinrade om Karl XI:s tider. Den skarpa vidräk- 
ningen hälsades med tacksamhet av den stora allmänhet, 
som i långliga tider lidit under dylika herrars förtryck. 



Försvarsverket starkes. 

De åtgärder för att rycka upp försvarsväsendet, som 
Gustav påbörjat strax efter stats välvningen, fortsattes 
sedan med kraft. Vakanserna inom armén, vilka uppgingo 
till en tredjedel av dess styrka, fylldes efter hand. De mili- 
tära övningarna, vilka så gott som upphört vid de indelta 
regementena, återupplivades. Oordningen i kronans förråd 
hade vid anställda inspektioner visat sig vara »obeskrivlig». 
Nu anskaffades tidsenligare vapen och utrustning, och en 
mängd andra reformer genomfördes. 



GUSTAV III SOM SAMHÄLLSFÖRBÄTTRARE. 89 

Själen i arbetet på försvarets stärkande blev riksrådet 
Karl Sparre. Efter en förtjänstfull bana såsom landshöv- 
ding och överståthållare utnämndes han till riksråd och blev 
i verkligheten krigsminister för både armén och flottan. 
Sin militära erfarenhet hade han huvudsakligen förvärvat 
under pommerska kriget såsom officer och chef för krigs- 
kommissariatet. Sparre ägde en arbetskraft, lika ovanlig som 
hans förmåga att sätta fart i andra. Han var också en utom- 
ordentligt mångsidig begåvning, en av dessa sällsynta män- 
niskor, som duga till nästan vad som helst. Med mångsidig- 
heten följde dock givetvis en viss ythghet. Särskilt var han 
svag för att synas och lysa, och hans världsvana hjälpte 
honom ofta att flott glida över svårigheter — den fick över- 
skyla, vad som brast i djupare insikter. Däremot erbjöd 
håns enskilda liv efter förlusten av en älskad maka alltför 
många svaga punkter, för att han skulle kunna dölja dem — 
om han nu velat. Hans lättsinne var allmänt känt och hans 
egennytta var ej höjd över tvivel. Men hans goda vänner 
och glada sällskapsbröder ursäktade honom med hans stora 
behov och små tillgångar. 

En annan av konungens bästa medarbetare i försvarsrefor- 
merna var Göran Sprengtporten, en yngre broder till 
konungens medhjälpare vid statsvälvningen. Han liknade sin 
broder i både gott och ont, och det ända till den grad, att de 
till slut inte tålde att se varandra. När konungen utnämnde 
Göran Sprengtporten till chef för Savolax' regemente och 
en del andra trupper i östra Finland, gav han honom emeller- 
tid ett lämpligt verksamhetsfält. Här arbetade han med 
rastlöst nit på att omskapa försvaret och lyckades också att 
av sin Savolaxbrigad göra ett mönster för lätta trupper. 
Då det gällde att höja kårens anseende och duglighet, skydde 
Sprengtporten inga uppoffringar. Även sin enskilda för- 
mögenhet satte han till för denna sitt livs stora ärelystnad. 

Men när han inte fick allt, som han ville ha hos konungen, 
var han genast färdig att beklaga sig över onåd, fast Gustav 
i själva verket var frikostigare mot honom än mot någon 
annan regementschef. 



90 



GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID. 



Även sjöförsvaret hade under Mössornas regim råkat i 
förfall och sedan under amiralerna Wrangels och Tersmedens 
ledning kört alldeles fast i slentrian. Karl Sparre gav en drä- 
pande kritik av tillståndet: »Vi hava på mera än ett halvt 
sekel icke förlorat ett enda skepp i krig. På den tiden hava 




Henrik af Trollc. Samtida målning. 



vi med ständig kostnad sökt bringa vår flotta i stånd. Och 
i denna stund äga vi ingen.» 

Men en ny tid randades för flottan år 1782. Då kallades 
Henrik af Trolle, efter ett rastlöst arbete vid Augustin 
Ehrensvärds sida på skärgårdsflottans iståndsättande, till 
det ännu mer krävande värvet att bota bristerna inom 



GUSTAV III SOM SAMHÄLLSFÖRBÄTTRARE. 91 

Örlogsflottan. Trolle var den rätte mannen att ingjuta för- 
nyelsens anda även i denna försvarsgren. Han hade ej för- 
gäves gått i Ehrensvärds skola. Samma klara blick, samma 
frihet från inrotade fördomar, samma drift och energi hos 
lärjungen som hos mästaren. Trolle var också omtyckt av 
officerskåren, gästfri och trevlig sällskapskarl som han var. 
Till och med de som blivit förbigångna funno sig £fter den 
första uppbrusningen i sitt öde. Riksdrotsen Wachtmeister 
skriver till konungen från Karlskrona kort efter Trolles ut- 
nämning, att Tersmeden sagt, att Wrangels dumhet och odug- 
lighet nödgat konungen till denna utnämning. »Wrangel säger 
detsamma om Tersmeden: publiken tror, att bägge hava rätt.» 

Men det kunde ju i alla fall inte vara så roligt att se sig 
förbigången av en, som man kommenderat såsom löjtnant, 
när man själv var kommendörkapten; och hur avancemangs- 
djävulen måtte ha kunnat grassera inom krigsmakten, det 
kan man förstå, när man i Tersmedens memoarer läser om 
de rykten, som sattes ihop, då den nye generalamiralen un- 
der ett besök i Karlskrona blev svårt sjuk. Orsaken var 
helt enkelt en häftig förkylning, som Trolle ådragit sig vid 
en middag. Men ryktessmidarne visste berätta, att hans 
avundsmän givit honom gift, och förtalet fick näring genom 
livmedikus Dalbergs minst sagt obetänksamma utlåtande. 
Efter blott hörsägen påstod han, att sjukdomssymptomen 
tydde på förgiftning, ett omdöme som vållade stor förtry- 
telse hos de bägge amiralitetsläkare, vilka skötte den sjuke. 
Dalberg var emellertid ökänd bland sina kolleger såsom en 
mäkta självkär man, den där gärna ville lysa med egna, själv- 
gjorda meningar och nedsätta sina kamraters auktoritet. 

Den gången kom sig nu Trolle, men på våren 1784 insjuk- 
nade han i en halsfluss, som han vårdslösade, med den på- 
följd, att halsen svullnade igen. Den för sin tid framstående 
kirurgen Schulzenheim^ blev då tillkallad mitt i natten, ty 
den sjuke höll på att kvävas. Schulzenheim måste ögon- 
blickligen öppna luftstrupen men hade antagligen ej tänkt 
på att ta nödvändiga instrument med sig, ty Trolle dog un- 
der operationen. 

Hans bortgång var en oersättlig förlust för Sverige, som 
i honom förlorade en av sina duktigaste och mest oegennyt- 

^ Bror till David von Schulzenheim (sid. 77). 



92 



GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID. 



tiga ledarbegåvningar. Till efterträdare fick han Augustin 
Ehrensvärds son Karl August Ehrensvärd, som i sin 
tur varit Trolles lärjunge. 

En ovärderlig medhjälpare i sitt arbete på flottans nyda- 
ning hade både Trolle och Ehrensvärd i Fredrik Henrik 
af Ghapman, som Gustav III ställde i spetsen för flottans 
nybyggnad närmast under Trolle. Ghapman var son till 




Fredrik Henrik af Clmpman. Målning av L. Pasch d. y. 



en engelsman, §om gått i Karl XII:s tjänst och slutat som 
holmmajor vid eskadern i Göteborg. Sina ovanhga anlag 
för skeppsbyggeri hade sonen utbildat först på de engelska 
örlogsvarven, där han i över två år arbetat som timmerman, 
och sedan vid de förnämsta skeppsvarven i Frankrike och 
Holland. Han avslog förmånliga anbud om anställning 1 
utlandet och antog Ehrensvärds kallelse att komma till 



GUSTAV III SOM SAMHÄLLSFÖRBÄTTRARE. 93 

Sveaborg och leda skärgårdsflottans nybyggnad. Slutligen 
fick han tillämpa sina moderna idéer även på örlogsflottan, 
som han nydanade genom att i stället för de gamla tung- 
seglande skeppen bygga mindre och mera lättmanövrerade 
fartyg. Men hans reformidéer mötte naturligtvis ett segt 
motstånd från den gamla skolans män, och det blev en oge- 
men fröjd och gamman i deras läger, när det visade sig, att 
de första av Chapman byggda krigsfartygen seglade sämre 
än äldre linjeskepp. Men när Chapman undersökte orsaker- 
na, befanns det, att hans fartyg icke på fem år blivit ren- 
gjorda i bottnen utan voro alldeles övergrodda med musslor 
och sjögräs, medan den mera snabbseglande konkurrenten 
tagits alldeles nyskrapad ur dockan. Det befanns också, att 
man givit de Chapmanska skeppen den allra uslaste tackling, 
och att man till på köpet egenmäktigt tagit in massor av 
barlast utöver den, som skeppens byggmästare beräknat. 

Sedan man skrapat skeppsbottnen på Chapmans fartyg, 
givit dem ordentlig tackling och vräkt hundratals hästlass 
med sten över bord, kunde man ej få se mera välseglande 
fartyg. Vilket naturligtvis inte uteslöt, att konstruktören 
hade en del lärdomar att inhämta av provseglingen, vilka 
resulterade i ytterligare förbättringar. Att ett av fartygen 
var något rankt berodde på att Chapmans avundsmän i 
Karlskrona lyckats få det byggt ett par fot smalare, än vad 
hans ritningar anvisade! 

Så stod det överlägsna geniet där som segrare över medel- 
måttornas envishet och gammal inrotad slentrian. 

För att sätta fart i sitt folk utdelade Chapman ofta av 
egna medel extra belöningar till dem, som voro duktiga, 
ty — sade han — »jag finner ett innerligt nöje därav, när 
arbetet går fort och väl. Men då jag ej har mer pengar kvar 
att utdela, får arbetet gå som det kan, långsamt som till- 
förne — då ledsnar jag och dör.» Genom att utdela upp- 
muntringspengar sparade han faktiskt mycken tid och grova 
pengar åt kronan. 

Tyvärr blev ej den levande kraften inom vårt sjöförsvar 
utvecklad i jämn takt med den döda materielen. Visser- 
ligen gav flottans neutralitetsvakt, såsom nämnt, tillfälle åt 
rätt många av officerskåren att mera grundligt lära känna 
de fartyg, på vilka de en gång skulle strida. Men någon 



94 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID. 

verklig krigsövning blev det icke, och någon samövning av 
llottan i dess helhet förekom aldrig. Ja många av de nya 
fartyg, som löpte av stapeln, blevo ej ens provseglade, förrän 
det gällde allvar. Konungen föredrog att använda alla pengar, 
som han kunde få ihop för flottans räkning, till nybyggnader. 
Av ganska stor betydelse för sjövapnets krigsduglighet 
blev det dock, att många officerare vid denna tid gingo i 
fransk lerigstjänst för att deltaga i det pågående stora kriget. 
Konungen uppmuntrade dem också genom årliga understöd 
till att på detta sätt utbilda sig. Flere av dem gjorde 
med utmärkelse sin insats i Nordamerikas frihetskamp mot 
England. 



Trots alla förstärkningar av försvaret var dock Gustav 
icke mannen att ingjuta en ny och bättre anda i officers- 
kåren. Han hade icke något begrepp varken om militär 
disciplin eller om krigskonstens dåvarande ståndpunkt. 
Ackordväsendet florerade under hans hägn lika bra som 
förr, fast han lät förbjuda det i lagen. För att råda bot på 
det onda hade behövts ett ordnat pensionsväsen, men där- 
till saknades pengar. 

Ackordväsendet var emellertid icke det enda hindret för 
dugligheten att göra sig gällande inom officerskåren — ett an- 
nat hinder låg i Gustavs förkärlek för adelsmän vid befor- 
dringar. Han följde därvid, liksom i så mycket annat, Frank- 
rikes föredöme, och han gjorde det så mycket hellre, som 
han själv hyste den uppfattningen, att krigisk ärelystnad 
och militära hedersbegrepp voro förenliga endast med adlig 
börd och adliga traditioner. Ej nog därför med att endast 
adelsmän kunde vinna inträde vid gardet och övriga s. k. 
rangregementen; även vid de andra regementena hade adels- 
män företräde vid befordringar. Ja Gustav umgicks i själva 
verket med den planen att med tiden hela den svenska offi- 
cerskåren skulle komma att bestå uteslutande av adelsmän. 
För att vinna detta syfte meddelade han efter hand den ene 
regementschefen efter den andre, att han hädanefter icke 
borde föreslå andra än adelsmän till officerare vid sina rege- 
menten. Blott i händelse av krig skulle ofrälse män, som 
utmärkt sig, kunna befordras till officerare. 



GUSTAV III SOM SAMHÄLLSFÖRBÄTTRARE. 95 

Ännu så länge var dock i regeln första villkoret för befor- 
dran inom svenska armén att kunna bjuda en ackordsumma. 
Andra villkoret var ett adligt namn. Dugligheten kom först 
i tredje rummet. Systemet var både olagligt och oklokt. 
Men Gustav ville icke lyssna till den kritik av förhållandena 
inom franska armén, som han mottog från sin gunstling 
Pontus Lilliehorn under hans tjänstgöring där: »Man vin- 
ner inga bataljer med fordom lysande namn. Bättre vore 
då att följa konungens av Preussen exempel. Han befordrar 
blott förtjänsten.» 

Det allra betänkligaste var emellertid Gustavs oförmåga 
att utrota den dåliga disciplinen inom armén. För den upp- 
giften behövdes en kraftigare hand än hans. Han kunde nog 
vara sträng — det visade ämbetsmannaräfsten — men sträng- 
heten stred i själva verket mot hans natur, som tvärtom var 
alltför benägen att förlåta. En gardeskapten, som grovt 
förolämpat sin chef, blev dömd till döden, och konungen 
liöll själv ett strafftal till hans kamrater, som hållit med 
honom. Men tvärt emot rådets bestämda mening var ko- 
nungen strax därefter färdig att mildra straffet till tjänstens 
förlust. Och sedan dröjde det ej länge, förrän den uppstudsige 
blev alldeles benådad och återfick sin tjänst, medan hans 
överste genom sina officerares trakasserier tvangs att taga 
avsked. 

Året därpå begicks ett annat uppseendeväckande sub- 
ordinationsbrott, i det att aderton artillerilöjtnanter sam- 
mangaddade sig mot sin chef och antastade honom i för- 
gripliga ordalag. De skyldiga blevo visserligen häktade, 
och fjorton av dem dömdes till offentlig avbön och avsätt- 
ning, men straffet lindrades av konungen därhän, att de 
skulle under fyra månader vara degraderade och »göra simpel 
artillerikarls tjänst» — dock med bibehållande av lönen! 
Före de fyra månadernas utgång återfingo de sina förra 
tjänster. Det är ej på sådant sätt man statuerar avskräckan- 
de exempel. 



Om andan inom armén för övrigt säger Skjöldebrand, den 
blivande generalen, i sina memoarer: »Det var ock den tiden 
nästan en antagen sed, att den, som hade befäl, skulle rasa 



96 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID. 

mot underhavande. Chefen rasade mot officerarne; de ra- 
sade mot underofficerarne och manskapet. Under manöver 
hördes ett rytande och skri, hksom vid en eldsvåda i Stock- 
holm. Men detta var till stor del avlagt vid hertig Karls 
regemente — som Skjöldebrand tillhörde — och blev det 
med tiden i hela armén.» 



^ »^ J5^ '^ j^ t^)^*^ J^"-«^ J5^"^ 

Solbåten 
5Vi6ra mra oforlTräftr/ trognf, 
HDttra oc!) litet ö&afärbige, 

na fina Sormäné färkf, bibf^äUa 

()alfan oc^ wbUbé utfomfl* 
§. I 
§>emma i Canbef, ^äUö torpet 
JDib mogt, tt^årrja fi^ \vi^ (^måxtt, 
fom et roligt tibéforjrif, bara 

Facsimilc av första sidan i 1769 års soldalinsirnktioii. 



Den soldatinstruktion, som brukades denna tid, var för- 
fattad år 1769. Den börjar sålunda: 



GUSTAV III SOM SAMHÄLLSFÖRBÄTTRARK. 97 

»Frugta Gud 
Ära Konungen 
Tjäna trogit. 

Soldater: 

böra vara oförskräckte, trogne, nyktra och litet högfärdige, 
då äro de hedrade, undgå straff, vinna sina förmäns kärlek, 
bibehålla hälsan och nödlös utkomst. 

1- §• 
Hemma i landet hålla torpet vid makt, vänja sig vid ge- 
väret som ett roligt tidsfördriv, bära kronans brev och or- 
dres, förtjäna med hantverk eller arbete; fly lättja, som fö- 
der sjukdom och elände, visa sig snygg och proper på kyrk- 
paraden, alltid håret upplagt, uppknutet och i papper. 

2. §. 

\Td möten vaksam, väl klädd, ofta ömsa lintyg och strum- 
por, så orenlighet, svett och ohyra ej får taga överhand, 
kvick och färdig i excercitie och dess övriga skyldigheter, 
vakta sig för spel och fylleri. 

3. §. 

På tåg och marscher noga vårda gevär och mundering för 
eld och smuts, intet dricka då man är varm och minst orent 
vatten, röka litet, hellre tugga tobak, papper eller sticka 
av björk eller en, att förekomma törst; alltid glad, sjunga 
visor, berätta sagor och roliga tidsfördriv, intet lägga sig i 
solen att sova eller med magen emot jorden, mindre göra sig 
ledig, innan han fått allt sitt tillbehör i ordning och tvättat 
fötterna, dock ej när de äro svettiga. >> 

Ur fortsättningen må anföras: 

5. §. 
»I garnison alltid snygg, hushålla noga, intet vräka sig på 
soliga ställen med munderingen. På lediga stunder ansa 
kläder och geväret: varann eller tredje dag varm mat, intet 
över en sup brännvin men i det stället litet gott dricka. På 
I lediga dagar skaffa sig arbete, som ej kan fela den, som är 
nykter och trogen. 
I 7 — 204364. Grimberg, Svenska folkets underbara öden. VII. 



98 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID. 

6. §. 
I fält äger soldaten största värde av ett oförskräckt hjärta 
och snabbt utförande av dess skyldigheter. Den karl har 
alltid varit lyckligast, som mest fått visa sig för fienden. Man 
bör som en viss och skamfull död akta sig att ej komma 
okväst^ på lasaretter och sjukvagnar, ty man har sett vid alla 
krig, då en med heder fått dö för fienden, har fyra med förakt 
ömkeligen förgåtts på sjukhusen. 



Musicanter, trumslagare och pipare: 

De böra kunna något hantverk, frisera hår, handla med 
åtskilligt smått till sin bättre utkomst. Grovt och tungt ar- 
bete är dem mindre tjänligt. De böra hålla sina instrumenter 
rena, blanka och i ordning, vara muntra och lögliga. 

Profossen : 

Bör vara handfast, dristig, och se hiskelig ut. Han bör hålla 
rent i corps de garde och läger, ordning hos arrestanter, vara 
fiskal på marketentare och månglerskor och gå väbeln till- 
handa. 

Kort beskrivning att bevara soldatens hälsa. 

Han bör vid alla tillfällen vara försedd med litet salt, inge- 
fära och lök till sin matlagning — grönt felar sällan. Således 
kan han oftast hava kål eller soppa, som bäst underhåller 
liv och hälsa. Fotsockor av linne, smorde med talg, håller 
fötterna rena och hela. Långa naglar, stora skor, och klump- 
siga strumpor äro skadeliga. 

Preparerat kvicksilver insytt i byxgj orden, emot ohyra. 

En eller par av de lätta torra svampar att stilla blod, 
några enbär att röka med och koka i vatten på sjön och i 
kvarteren. 

Litet socker, som blandas med spindelväv, att läka sår. 

Tråd, ullgarn, fin och grov nål, kam, tvål, puder och borsta 
utgör det förnämsta i hela dess hushållning.» 

^ Osårad. 



VID TJUSARKONUNGENS HOV. 99 

Litteratur: Anteckningar och memorial af grefve Johan Liljen- 
crantz, utgifna genom Bernh. Taube (Historiska 
handlingar: del VIII). 

E. O lån, Marstrands historia, krigsminnen och bad- 
ortsliv. 

Herman Levin. Religionstvång och religionsfrihet i 
Sverige 1686—1782. 

J. S[eligmann], Aron Isak. Ett hundraårsminne. 

Aron Isaks sjelfbiografi, utgifven af Israelitiska lit- 
teratur-sällskapet genom Jos. Seligmann. 

Arnold Munthe, Svenska sjöhjältar: del VI; haft. 
kr. 7:—. 

Gunnar Bolin, Militär statsmakt och individ, sär- 
skilt i Sverige under Gustav III:s tid. 



Vid tjusarkonungens hov. 

Ett Versailles i miniatyr. 

ALDRIG har livet vid hovet haft så stor betydelse för 
vårt folk som under tredje Gustavs dagar. Gustav 
hade själv tagit del i det franska hovlivet, som blivit 
hela Europas förebild. Han hade från sin franska resa med- 
fört outplånliga intryck från detta Versailles, där konungen 
residerade lik en halvgud, omgiven av ett lysande hov, av 
en härskara uppvaktande och tjänare, av en etikett som gjor- 
de hans dag till en ständig representation, av nöjen och för- 
lustelser, som gjorde hans liv till en enda fortsatt karneval. 
Sådant slog an på ett så mottagligt sinne som Gustavs.. Han 
lärde sig älska denna lysande prakt; han var bländad av stå- 
ten och ceremonierna. Och när han kom hem till sitt eget 
fattiga land i höga Norden, blev hovet i Versailles hans mön- 
ster och föredöme. 

Snart lyckades han också göra svenska hovet ryktbart 
för dess invecklade etiketts- och ceremoniväsen. Ideligen 
uppstodo etikettstvister med främmande sändebud och 
furstliga personer. Österrikiske ministerns fru blev en gång 
genom konungens ceremonimästare anmodad att avlägsna sig 
från en tillställning på börsen, vid vilken den kungliga fa- 
miljen var närvarande. Anledningen var den, att hon ej 



100 GUSTAV IIi:s LYCKLIGA TID. 

velat dessförinnan underkasta sig ceremonin att kyssa drott- 
ningens hand och därför aldrig blivit presenterad för henne. 
Följden härav blev, att de diplomatiska förbindelserna mellan 
det svenska och det österrikiska hovet för en längre tid av- 
brötos. 

Eller se här en annan lika riksviktig handkyssningshistorial 
Sachsiska sändebudets fru ville icke gå in på att kyssa de 
svenska prinsessorna på hand, såvida ej dessa därefter hed- 
rade henne med en kyss på kinden. Men det kunde icke be- 
viljas, ty en dylik lycka var enligt hovceremonielet endast 
råds- och statsfruar beskärd. Konung Gustav gav icke med sig: 
den sachsiska grevinnan fick icke visa sig vid hans hov, och 
han tillkännagav sitt missnöje vid hovet i Dresden. Då 
måste den motspänstiga tyskan slutligen bekväma sig att 
kyssa på hand utan att i gengäld tå någon kyss på kinden. 

Gustav gick så långt i sitt efterapande av franska hovets 
vanor, att han i Sverige införde det efter vanliga människors 
begrepp enbart komiska bruket med uppvaktning vid ko- 
nungens uppstigning och påklädning eller lever\ som ce- 
remonin hette på originalspråket. Vid en kunglig lever kun- 
de man bäst se, hur pass högt de olika uppvaktande stodo 
i Hans Maj:ts gunst. De lyckligaste fingo vara med redan 
när Hans Maj:t ömsade skjorta. Först därefter insläpptes 
den övriga skaran, att med andakt bevittna, vad som åter- 
stod av den kungliga morgontoaletten. 

Där stodo de alla i en halvcirkel bakom Hans Maj:t, »i 
orolig väntan på en blick eller ett ord av monarken», berättar 
Skjöldebrand. När toaletten var avslutad, och alla ordnar 
»med skicklighet och behag påsatta framför en stor spegel, 
trädde konungen fram. De, som ej förut voro kände eller 
varit en tid borta, blevo nu presenterade. De, som tillhörde 
hovet eller rangregementen eller de kungliga prinsarnes 
regementen eller själva hade en viss rang, fingo den icke 
för alla behagliga nåden att kyssa en karls hand. Då pre- 
sentationen gått för sig, gick konungen omkring cirkeln.» 
Det stora, avgörande ögonblicket var kommet för mången 
bävande lycksökare. Skulle det bli en nådig nick eller kan- 
ske ett »Hur står det till?» eller skulle Hans Maj:t kanske — 
oihöjd av lycka — inleda ett riktigt samtal? 

^ Uttalas lövé och betj-der »uppstigning». 



VID TJUSARKONUNGENS HOV. 



101 



Sedan Gustav gått halvcirkeln runt, gav han samtliga en 
nådig niclv. Därpå steg han upp på den estrad, där sängen 
stod, och mottog rapporter av de militära befälhavarna. 
Hans Maj:t fick på detta sätt tillfälle att ej blott visa den ene 
sin gunst och den andre sitt misshag utan också att få höra 




Morgontoalettcn. Efter teckning av J. M. Morcau 1783. 



dagskrönikan och det senaste skvallret. Det hela var som 
arrangerat för fjäskar och lycksökare. 

Men hur det nu var, så lyckades i alla fall Gustav III ge- 
nom sin älskvärdhet, sina kvicka infall och sin spirituella 
konversation sprida glans över en ceremoni, som annars 
skulle blivit komplett omöjlig. 



102 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID. 

Gustav njöt av att samla omkring sig allt vad landet hade 
ypperst av snille, skönhet och börd. Och själv var »tjusar- 
kungen» genom sitt snilles eld själen i detta lysande skåde- 
spel, där man lade an på att göra varje rörelse, varje gest 
till ett konstverk, som förskönade livet. Man ser av tidens 
rika dagboks- och memoarlitteratur, hur allt rör sig kring 
honom. Med eller mot sin vilja tvingas man till beundran för 
hans tjusargåva och hans överlägsna förmåga att handskas 
med alla dessa människor, som trängas omkring honom, 
tävla om hans ynnest och intrigera mot varandra. Även sina 
ovänner intog han genom sin älskvärdhet, när han så ville. 
En skarpsynt samtida iakttagare framhåller också, att ingen 
har som han kunnat den svåra konsten att ge ett avslag utan 
att såra; ingen har varit hans överman i att vinna folk ge- 
nom obestämda löften. 

Blott en liten episod om hur Gustav med en rent av konst- 
närlig virtuositet kunde med bara en liten nyans förändra 
hela stämningen vid ett visst tillfälle! Det är Tersmeden 
som berättar. 

Han hade efter några års tjänstgöring som varvsamiral 
i Karlskrona blivit illa åtgången av amiralitetskollegium 
för en del åtgärder, vilka kollegiet betecknat såsom egen- 
mäktiga. Bland annat gällde det införande av ett nytt tjär- 
ningssätt av flottans tågvirke. Konungen for själv till Karls- 
krona för att undersöka förhållandet. Tersmeden visste, 
vad det gällde, då konungen kom ned på varvet, men Hans 
Maj:t var idel älskvärdhet mot sin gamle vän och medhjälpa- 
re. Sedan man en stund talat om ett och annat, sade Gustav: 
»Jag skulle vilja se det nya tjärningssättet», och tillade, vänd 
till varvsamiralen: »som Ni skrivit till oss om» — ty två av 
herrarne i kollegiet gingo bredvid konungen. Med »detta 
nådiga tillägg» hade Gustav förtagit allt obehagligt intryck 
av att det här gällde en rannsakning, och Tersmeden kände 
vid denna verkligt kungliga finkänslighet »en outsäglig sa- 
tisfaction^ så att mitt hjärta hoppade av glädje». Den följan- 
de undersökningen visade också, att konungen hade allt skäl 
att hysa förtroende till sin varvsamiral på de överklagade 
punkterna, och Hans Maj:t gav honom rätt mot kollegiet. 



Tillfredsställelse. 



VID TJUSARKONUNGENS HOV. 103 

När det gällde rikets tjänst, hade Gustav en skarp blick, 
även om han inte alltid visade det. Men i fråga om det gran- 
na skådespelet vid hans hov var hans värdesättning av de 
agerande ofta mer än lovligt ytlig. En hög börd gav åt en 
nybakad fänrik företrädesrättighet framför rikets högsta 
ämbetsmän. Vid stora fester kunde man få se högvälborna 
unga subalternofficerare sitta och spisa vid Hans Maj:ts 
eget bord, medan konungens finansminister Liljencrants, 
vice amiral Tersmeden och andra framstående »uppkom- 
lingar» ej voro fina nog därtill utan blevo placerade vid över- 
kammarherrens bord. Skjöldebrand berättar i sina memoarer, 
hur han vid Gustav III:s hov fick slita en hund för att han, 
som blott var son till en nyadlad konsul, förlovat sig med den 
högvälborna fröken von Höpken. Hans fästmö befalldes 
till den kungliga taffeln, men han själv fick avlägsna sig, så 
snart supén började. När man hör sådant, tycker man som 
Schiick, att det är alldeles i sin ordning, när Sergel vid en 
lantlig måltid, som Gustav Hl på sin italienska resa intar 
i Sibylla-templet vid Tivoli, får ensam äta vid ett särskilt 
bord — han var ju inte adelsman som alla de andra utan 
bara en världsberömd konstnär. 



Hovnöjen. 

Rikt, alltför rikt på fester var det liv, som rörde sig i Stock- 
holms slott' och i de många lustslott, där Gustav helst höll 
hov, på det ståtliga Drottningholm, det romantiska Grips- 
holm, det täcka Ekolsund och Haga m. fl. Det var utkläd- 
ningar och divertissement, det var ringränningar och karu- 
seller, vid vilka de uppträdande voro utstyrda i dyrbara och 
fantastiska riddarkostymer. Överallt inrättades teatrar, 
på vilka konungen själv, hans bröder samt hovets herrar och 
damer uppträdde som skådespelare. Hovet såg tidtals ut 
som en teatertrupp. 

Axel von Fersen berättar från hovets vistelse vid Grips- 
holm på vintern 1775—1776: »När konungen steg upp på 
morgonen, begav han sig till teatern för att med aktörerna 
repetera de pjäser, som skulle uppföras om aftonen. Hans 
Maj:t dinerade ofta på teatern, och efter representationens 



104 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID. 

slut kom konungen för att supera med hela hovet, klädd uti 
sin teaterkostym. Vi hava sålunda sett honom utklädd så- 
som Rhadamiste, Cinna och som överstepräst i Jerusalems 
tempel, presenterande sig såsom ett åtlöje vid sitt eget bord.» 




Scen ur divertissemenlct »La féle de la roche Galtareo den 30 augusti 1779. 

^jGustav III och grevinnan Höpken öro Inwudpcrsoncrna. 

Målning av P. Hilleström, 

I februari 1777 skriver Hedvig Charlotta i sin dagbok, 
som hon givit formen av brev till hennes bästa vän, fröken 
Sofie von Fersen: »'Är det ännu mera fester? Tager då detta 
aldrig slut?' utropar Ni säkert, min kära vän, och jag för- 



VID TJUSARKONUXGEXS HOV. 105 

vånar mig verkligen icke över denna Eder anmärkning. 
Men Ni får ej ha för stora anspråk; allvarliga saker är nå- 
got, som vi inte känna till, och jag måste utropa: 'Leve ga- 
lenskapernal'» 

En person i Gustav III:s närmaste omgivning, skalden 
Oxenstierna, skriver sju år senare från Gripsholm: »Teatern 
uppslukar för närvarande allt intresse. Jag har aldrig sett 
ett sådant raseri för teatern. Man lever endast i repetitioner 
och föreställningar — man tillbringar dagen på teatern. Ko- 
nungen sysselsätter sig med att författa eller inöva skåde- 
spelarne i deras roller. Han är beständigt hos teaterskräddar- 
ne, vilka hava fritt tillträde till hans person.» 



Särskild uppmärksamhet tilldrogo sig de tornérspel, som 
i fyra dagar i slutet av maj och början av juni 1777 höl- 
los på Adolf Fredriks torg. Konungen anförde själv en ka- 
drilj av hovmän, utklädda till riddare, hertigen en annan. 
Ett sådant skådespel måste ses — en beskrivning ger ej 
mycket. Däremot kan det ha sitt intresse att av akterna 
taga kännedom om hur en kungörelse om festen lät, och 
hur man på den tiden höll ordning på en folkmassa. Några ut- 
drag må anföras ur överståthållarämbetets kungörelse av den 
27 maj 1777: »Som vid det högtidehga tillfäUe, då Hans 
Kongl. Maj:t här i residensstaden flere dagar i nästa vecka 
efter forntidens bruk låter anställa det s. k. tornér- eller rid- 
darespelet å Adolph Friedrichs torg, varest för spectateurer^ 
bekvämliga loger äro inrättade, nödigt är, att denne stadsens 
invånare, som åstunda att detta riddai'espel åse och bivista, 
varda underrättade om den ordning, som till allmänhetens 
bekvämlighet och till förekommande av trängsel och olyckor, 
då en myckenhet folk och vagnar å ett ställe komma att sam- 
manstöta, bör i akt tagas; så har i sådant avseende med Kongl. 
Maj:ts nådiga tillstånd samt å dragande kall och ämbetets 
vägnar jag till vederbörandes efterrättelse velat förordna, 
som följer: 

l:mo. Böra de vagnar, som skola köra de herrskaper, vilka 
äro försedde med biljetter för logerne num. 11, 10, 8, 6, 4 

' Åskådare. 



106 GUSTAV in:s lyckliga tid. 

och 2 köra ifrån Södermalms torg Hornsgatan uppföre rätt 
fram, stannande de, som hava biljetter med n:o 11, 10, och 8, 
vid ändan av Sutherska trädgården och första hörnet av 
Adolph Friedrichs torg, där herrskaperne urstiga; de, som 
hava n:o 6, 4 och 2, vid andra ändan av torget på Horns- 
gatan vid Cramerska egendomen; de åter, som hava bil- 
jetter, tecknade med n:o 7, 9, 5, 3 och 1, böra också köra 
Hornsgatan uppföre men sedan avvika till vänster Brunns- 
gränden utföre emellan Marise kyrkogård och Sutherska 
egendomen till S:t Paulsgatan fram till torget.» Sedan 
föreskrivcs, på vilka platser var och en av de olika bil- 
jettnumrens innehavare skall stiga ur, och därefter he- 
ter det: »Så fort herrskaperne utur de ankomne vag- 
narne utstigit, bortköra vagnarne strax: de på Hornsgatan 
längre utföre, vikande av till vänster första gränden eller 
Macklergatan till Vollmar Yxkulls- eller Gamla Prästegårds- 
gatan fram åt Björnegårdsgatan till höger intill Högbergs- 
gatan, varifrån hemfarten sker utföre Götgatan. De vagnar 
åter, som stannat på S:t Paulsgatan för urstigandet, få icke 
eller vända tillbaka utan böra genast köra rätt fram till hör- 
net av Macklersgatan samma väg som de föregående, hållan- 
de kusken i körslen alltid till vänster» o. s. v. »Den kusk, som 
häremot bryter, plikte 40 mark silvermynt och trade genast 
i häkte. Sker slagsmål, våldsam trängning eller oljud kuskar- 
ne emellan, straffas den brottslige med fängelse vid vatten 
och bröd eller spö efter omständigheterna; och äge i thy fall 
vakten att genast arrestera den skyldige och ekipaget till 
närmaste vakt låta avföra, tills allt buller och oväsende av- 
stannat.» 



En höjdpunkt i hovlivet på Stockholms slott voro tisdags- 
aftnarna, då de kungliga gåvo stor cour med offentlig spis- 
ning. En god stund ha förnämiteterna stått och trängts i 
stora galleriet och i Vita havet, dit endast de allra finaste 
ha tillträde, »då dörrarne öppnas till Vita rummet och allt 
blir tyst» — det är Skjöldebrand, som berättar. »Därifrån 
kommer konungen, klädd med utsökt prakt, med briljante- 
rade ordnar, knappar och spännen, visserligen något affek- 



VID TJUSARKONUNGEXS HOV. 107 

terad men — det kan ej nekas — med mycken aisance^ och 
något kungligt, ehuru icke krigiskt, i sitt väsende. Drott- 
ningen är stelare och går ej väl (ty hon är så stillasittande, 
att hon har nästan glömt att gå, och hon har dessutom 
ganska höga klackar), men hon har en hög och ståtlig växt, 
stora utstående ögon och i det hela en figur, som imponerar. 
Homer har liknat Ajax vid en fluga, Vergilius drottning 
Amata vid en snurra; det må tillåtas mig att likna vår då- 
varande drottning på couren vid en väl prydd, vit paradhäst 
med hög encolure" men matt i sina rörelser.» 

Efter henne komma de övriga av den kungliga familjen, 
hertig Karl, liten men med militäriskt utseende och något av 
sin morbroder Fredrik II i blicken, hertig Fredrik enklast 
klädd men vackrast av alla och prinsessan deras syster, glad 
och vänlig men alltid prinsessa. Bland statsfruarna, som 
nu följa, äro Kellgrens tre gracer, grevinnan Meijerfeldt, född 
Wrede-Sparre, grevinnan Höpken, född Fersen, och grevinnan 
Löwenhielm, hennes syster, alla tre fullkomliga skönheter. 

Detta inträde hade något eget högtidligt, som måhända 
knappt varit någonstädes överträffat. Konungen gick först 
till diplomaterna, och det syntes, huru även de stoltaste 
bland dem voro smickrade av de artigheter, han sade dem. 
Sedan gick konungen på karlarnas sida, drottningen på frun- 
timrens och så tvärt om tillbaka. Där gick till, som sagt är 
vid levéerna. Då äntligen couren var genomgången, satte 
konungen och drottningen sig vid spelbord med utsedda 
personer bland de förnämsta; och detta räckte ej länge, förrän 
hovmarskalken med stav i handen gav Deras Majestäter 
tillkänna, att bordet var serverat. Då gick hela den kungliga 
familjen till bords, och så många, som kunde få rum, blevu 
åskådare. För riksrådinnor, rikets herrars fruar och över- 
hovmästarinnor voro taburetter i en halvkrets nedom bor- 
det. Diplomaterna stodo vid övre ändan, och konungen 
vinkade då och då åt någon av dem att nalkas till samtal. 



Så ville Gustav förvandla sitt Stockholm till ett Versailles 
utan att besinna, att det var över det fattiga Sverige och ej 



' Ledighet i sitt uppträdande. — - Ståtlig hållning. 



108 GUSTAV IIi;s LYCKLUiA TID. 

det rika Frankrike, som han förde spiran. Tyvärr följde 
också fransk lättfärdighet och sedefördärv med det förfinade 
franska världslivet. Fersen berättar bland annat om att 
till de pikanta nöjena under hovets vistelse på Drottning- 
holm hörde »bruket att promenera nattetid i parken utan 
lykta. Där var den allmänna mötesplatsen för alla slags ga- 
lanta äventyr. Man förklädde sig i en stor kappa, och nattens 
mörker tjänade till mask för ansiktet. På dessa promenader 
blandade sig bättre damer och mamseller av ett tvetydigt 
rykte med varandra.» 

Hedvig Charlotta skriver också i sin dagbok på hösten 
1777 om hovlivet på Drottningholm: »För övrigt är här 
ingen brist på kärleksintriger: det är ett allmänt mod att ha 
älskare, och var och en har sin. JNIånga avskyvärda historier 
i den vägen äro i omlopp. Utan tvivel bli de dock betydligt 
överdrivna av elaka tungor.» 

Nöje och njutning var dock ej det enda, Gustav ville med 
hov- och teaterlivet. Han såg i dem också uppfostringsan- 
stalter till den belevenhet och de fina seder, varigenom han 
ville förädla sitt svenska folk. En nation, som var så för- 
giftad av politiskt gräl, behövde livas upp och få en gladare 
och lättare syn på tillvaron, menade han. Umgänget män- 
niskorna emellan behövde så väl att förädlas genom något 
av den angenäma och belevade sällskapston, som känne- 
tecknade söderns folk, isynnerhet fransmännen. Och verk- 
ningarna av Gustavs insatser uteblevo ej. »Gustaviansk» 
belevenhet och elegans levde kvar genom flere släktled. Och 
om än denna förädling i allmänhet ej trängde så djupt, så 
stannade alltid här och där något av rococons sirlighet på 
ytan. »Till och med den förfallna publiken på Bellmans 
krogar och muffbaler rör sig nu med vissa sirliga åthävor 
och krumbukter, som karikera fransk polityr», säger Le- 
vertin. 

Men aldrig ha angenäma sällskapstalanger i så hög grad 
varit till förfång för mera gedigna egenskaper som på denna 
tid. Vid Uppsala universitet klagades över studiernas för- 
fall, i ty att den adliga ungdomen nästan ej brydde sig om 
annat än att vinna belevenhet för att kunna få insteg vid ho- 
vet och på den vägen göra sin karriär. »Man lär sig snarare 
dansa än skriva sitt namn. Man lär sig litet språk för att 



VID TJUSAKKONUXGEXS HOV. 109 




Interiör i guslaviansk stil med tre musicerande damer. Målning av 
N. Lafrensen d. v. 



110 GUSTAV III.S LYCKLIGA TID. 

kunna tala vid hovet eller förstå teaterarbeten», skriver 
Gustav Johan Ehrensvärd. Och när Skjöldebrand i sina 
memoarer talar om sin studenttid i Uppsala, får man av 
hans skildring avgjort det intrycket, att ridläraren och fäkt- 
mästaren voro universitetets båda främsta personligheter, 
ehuru måhända något mindre berömda än Linné och Ihre, 
den store språkforskaren. 

■-De tre gracerna. > 

Klarast av alla stjärnor vid tredje Gustavs hov strålade 
»de tre gracerna», grevinnorna Höpken, Löwenhielm och 
Meijerfeldt. Med all sin skönhet och sin kvicka, slagfärdiga 
konversation voro de dock ej några dygdemönster. Gustav III 
lät Sergel föreviga grevinnan von Höpkens fägring genom 
att taga hennes huvud till modell för en staty av den gudinna, 
som hon så ivrigt dyrkat. 

Kellgren har besjungit de tre gracerna i en dikt »Gratiernas 
döpelsc», som börjar med denna strof: 

»Jag vördnad har för alla slags gudinnor 

i himmel ocli på jord; 
för frilierrinnor ocli grevinnor 
och för lierdinnor — med ett ord 
för allt det kön, som sluts på innor: 
åt alla vill jag aktning ge 

men dyrka — endast tre.» 

Ulrika von Höpken och Augusta Löwenhielm voro döttrar 
till överhovjägmästaren Karl von Fersen, bror till den store 
Hattchefen och själv känd som en av sin tids elegantaste 
och mest levnadsglada kavaljerer. Hans hustru, Charlotta 
Sparre eller Lotta, som hon kallades, hade väckt uppseende 
för sin älskliga fägring t. o. m. vid franska hovet, då hon 
följde med sin franka Karl Gustav Tessins maka till Paris. 

Ulla Fersen skall ha kommit till världen så ovanligt 
smärtfritt för modern, att denna låtit undfaUa sig en för- 
vånad fråga: »Var det ingenting annat än det här?» Varför 
drottning Lovisa Ulrika lär ha rått henne att fortsätta på 
samma sätt en gång om året. 

Ulla Fersen fick som sin första stora erövring räkna den 
vackre prins Fredrik Adolf. Han lär ha varit så kär, att han 



Vid tjusarkonungkxs hov. 



111 




Venus Kallipygos. Marmorstaty av Sergel med Ulrika von 
Höpkens huvud. 

ville gifta sig^ med henne, men hon tog hela flirten såsom »ett 
litet tidsfördriv, som smickrade hennes egenkärlek». För att 
göra slut på denna förbindelse förmådde föräldrar och an- 



112 



GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID. 




Ulla FiTscn. Målning av L. Pasch d. y. 



höriga henne att räcka sin hand åt den unge kapten von 
Höpken, brorson till Anders Johan. Den tjuguårige brud- 
gummen var känd ej blott som en ovanligt vacker karl utan 
också som en stor slösare. Han hade redan hunnit göra slut 
på sin fars halva förmögenhet. Deras smekmånad skildras 
av Gustav Johan Ehrensvärd i följande ordalag: »Ulla Fersen 
betalte Höpkens kärlek med den häftigaste genkärlek. Man 
tyckte sig se Psyke i Kärlekens armar. Deras kärlek var en 
beständig jouissance^ De frågade icke efter fat att äta upp^ 

^ Njutning. 



VID TJUSARKONUNGEXS HOV. 113 

— deras förnämsta husgeråd var en säng och denna sängen 
hela deras lycka. Så förflöto deras första år. Då den första 
vällusten var tillfredsställd, började bägges passioner att 
upplivas, hennes att behaga andra och hans att trösta sig 
med vin och spel.» Mannen visade sig svartsjuk och brutal, 
började gräla på henne, så snart hon såg åt någon annan, och 
övergick från gräl till handgripligheter. Redan efter ett par, 
tre års äktenskap levde de skilda till säng och säte, hon som 
statsfru på Stockholms slott och han som ryttmästare vid 
skånska kavalleriet. Blott en och annan gång träffades de. 
Men makens plats hade då intagits av andra. 

Höpken förföll mer och mer och dog redan 1780. Sjutton 
år därefter gifte Ulla Fersen om sig med en överste von 
Wright, som länge varit hennes trogne beundrare. Men tre 
år därefter var hon änka igen. Tillsammans med sina systrar. 
Augusta Löwenhielm och riksrådinnan De Geer, bosatte hon 
sig då i lärdomsstaden vid Fyris, där de tre damerna »blevo 
lika allmänt vördade för sin välgörenhet som värderade för 
sin allmänna välvilja och den finare bildning, som företrä- 
desvis tillkom de personer, som bildat sig vid Gustav III:s 
hov». År 1810 slutade Ulla Fersen sina dagar vid 62 års ål- 
der efter att under de sista månaderna ha med samma be- 
undransvärt glada humör som alltid kämpat mot svåra li- 
danden. Så slocknade den mest lysande stjärnan vid Gustav 
ril:s hov. 

Augusta Löwenhielms äktenskap var ej heller lyck- 
ligt. Medan hennes man tjänstgjorde som svenskt sände- 
bud på olika platser, vistades hon mest vid svenska hovet 
som statsfru. Snart var hertig Karl allvarligt förälskad i 
henne. Förbindelsen dem emellan började året efter hennes 
bröllop och fortgick under en lång tid med tilltagande kär- 
lek åtminstone från hertigens sida. Hans eldiga brev till 
henne vittna ännu därom. En gång, då hon är sjuk, skriver 
han till sin »evigt tillbedjansvärda» brev, fyllda av de öm- 
maste omsorger. Han klagar, att han stått utanför hennes 
port men blivit vägrad att komma in, därför att den sköna 
var sjuk. Han lider nu skilsmässans alla kval och slutar 
med orden: »Mina innerligaste önskningar äro, att Ert till- 
frisknande må ske mycket snart; och skall det då bliva min 

8—204364. Grimberg, Svenska folkets underbara öden. VII. 



114 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID. 

lycka att vid Edra fötter kunna förnya mina eder om en 
evig kärlek och en trohet utan gränser.» Men när det dröjer 
med hennes tillfrisknande, håller han på att förgås av för- 
tvivlan. Han skriver: »Ni kan ej förstå, min älskade, min 
dyrkade vän, vad tiden synes mig lång, då jag ej får se Er. 
Alla nöjen äro mig likgiltiga, då jag ej kan dela dem med den, 
som är mig mer kär än livet. Ja, min dyrkade Augusta, 
endast Ni uppfyller hela min själ; jag dyrkar Er — dock detta 
är för litet sagt: det fattas mig ord att kunna uttrycka de 
känslor. Ni ingivit mig.» Och han slutar med att bedyra, 
att hans hjärta evigt skall tillhöra henne. 

Hans äktenskap hindrade honom ej från att fortsätta 
sin kärlekshistoria med den sköna Augusta. Men hertigin- 
nans förhoppningar, att denna förbindelse skulle avhålla 
hennes gemål från andra snedsprång, höllo ingalunda streck. 
Snart hade kärleken mellan honom och grevinnan Löwenhielm 
kallnat, och å ömse sidor skaffade man sig efterträdare. 

På äldre dagar »vände sig Augusta Löwenhielms ömma 
sinnelag till andakt och välgörenhet. Hon uppoffrade all 
bekvämlighet för att sköta lidande och sjuka vänner.» Hon 
uppnådde den höga åldern av 92 år och dog 1846. 

Litteratur: Carl Forsstraud, De tre gracerna; haft. kr. 4: 5U. 



Den kungliga familjen. 

Gustav III och hans moder. 

EFTER statsvälvningen hade Lovisa Ulrika i första för- 
tjusningen skyndat hem från Berlin, där hon vistats allt- 
sedan sin makes död. Äntligen hade kungadömet fått den 
maktställning, som hon så ivrigt längtat efterl Men hon skulle 
snart finna, att det icke längre var hon utan en annan, som 
var det svenska hovets medelpunkt, och att denne andre 
alls ej vai- hågad att dela makten med sin mor. Återigen, 
liksom så många gånger förut, hade den ärelystna kvinnans 
förhoppningar gäckats. Denna lågande ärelystnad, som ej 
fick utlopp, förvandlade den livliga, temperamentsfulla drott- 
ningen till en hätsk, hård, rent av elak människa. Lovisa 



DEN KUNGLIGA FAMILJEN. 115 

Ulrika beskrives på äldre dagar sålunda av kammarherre 
Adolf Ludvig Hamilton, son till fältmarskalken Gustav 
David Hamilton: »Vid äldre åren blev hyn brouillerad, 
tänderna skämda, andan stark, men munnen var vacker, 
löjet behagligt, näsan liten, väl proportionerad, merendels 
alltid förd i vädret.» 

Tvister och gräl följde alltid denna fridlösa, jäktande kvin- 
na i spåren, ej minst till följd av hennes olidliga pretentioner 
på ärebetygelser framför alla andra. Hur betecknande är 
ej bara ett sådant litet drag som att fordra, att föreställ- 
ningarna på operan alltid skulle börja om igen vid hennes 
inträde i sin loge, när hon behagade komma för sent! Hennes 
anspråk på underhållsmedel voro också omåttliga, och aldrig 
ville det räcka till, hur mycket hon än fick. Därför blev 
det ofta häftiga uppträden mellan henne och sonen, som ärvt 
mycket av hennes nervösa otålighet. De voro, har man sagt, 
liksom tvenne storheter, som ömsesidigt attraherade och re- 
pellerade varandra, som ständigt hatade varandra och dock 
ständigt hade behov av varandras kärlek, och som städse 
ledo av bådadera. 



Hertig Karl och Hedvig Charlotta. 

Av konungens syskon var Karl den mest betydande. 
Steget från Gustav till honom var dock stort både vad be- 
gåvning och viljekraft beträffar. I njutningslystnad var 
hertigen däremot sin broders överman, och lättja var en av 
hans mest utmärkande egenskaper. Han var som ett vax 
i händerna på dem, som förstodo att bearbeta honom. Det 
täcka könet kunde dock sätta fart i honom som ingenting 
annat. Tersmeden berättar om en bal i Karlskrona, där her- 
tigen var »vid ett oändeligt charmant humör och dansade så, 
att vi alla fruktade hans hälsa». Karl var sedan år 1774 
förmäld med sin kusin Hedvig Elisabet Charlotta 
av Oldenburg. Hon var knappt femton år fyllda, då hon 
bortgiftes med den tio år äldre hertigen. Det var en lekfull 
barnunge, som nu kom som en frisk virvelvind indansande 
i det ceremoniösa svenska hovet. Hon var full av tjuvpojks- 
streck och piggade upp stämningen med så enkla medel som 



116 



GUSTAV ni:s lyckliga tid. 



att kittla sina hovdamer till skrattanfall. Allt vad etikett 
hette avskydde hon. Hennes enda önskan beträffande om- 
givningen var att se alla glada omkring sig. j 
Denj smånäpna lilla rococoprinsessan skulle dock snart j 
få göra bekantskap med livets skuggsidor. Hennes ge- 




Hcdvig Elisabet Charloiia. Målning av A. Roslin. 



mål återtog sitt lättsinniga ungkarlsliv. Men den livsfilo- 
sofi, som låg på bottnen av hennes älskvärda barnasjäl, 
hjälpte henne att läka även dessa svåra sår. När hon efter 
två års äktenskap såg, vartåt det lutade, anförtrodde hon sin 
kära dagbok: »Skulle det hända mig detsamma som så många 
andra kvinnor, får jag bära min olycka med tålamod och 



DEN KUNGLIGA FAMILJEN. 117 

hålla god min i elakt spel. Vad som än må inträffa, kommer 
jag aldrig att glömma den hänsyn, som jag är skyldig min 
make, och om han bara behandlar mig med vänskap, anser 
jag mig tvungen att överse med hans svagheter.» Det är 
också ett beundransvärt bevis på hennes opartiskhet, att 
hon om sin främsta rival, grevinnan Löwenhielm, skriver 
första gången hon får se henne: »Hon är onekligen förtjusan- 
de. Hennes anletsdrag äro behagliga, hennes utseende till- 
talande, och i stor toalett är hon riktigt ståtlig, ehuru hon 
kanske är litet för fetlagd. Ni skulle ha sett, hur alla män- 
niskor tittade på mig! Jag försökte därför att se alldeles 
likgiltig ut, ehuru jag verkligen var mycket nyfiken.» 

Och något senare skriver hon: »Ehuru jag naturligtvis ej 
kan tycka vidare om grevinnan Löwenhielm, måste jag göra 
henne den rättvisan, att hennes personliga egenskaper till 
en viss grad tvinga mig att ursäkta hertigens otrohet. Hen- 
nes goda karaktär ger mig anledning hoppas, att om hon får 
makt över hertigen, så lockar hon honom dock aldrig till 
något, som vore honom till men. Jag är mycket lugnare att 
veta honom fästad vid henne än vid mången annan kvinna 
och hoppas att genom mitt uppförande kunna tydligt lägga i 
dagen min högaktning för henne, så att jag därigenom gör 
mig förtjänt av hertigens vänskap.» 

Aldrig skulle Hedvig Charlottas rival få anledning att an- 
klaga henne för svartsjuka, ty »det är något, som man aldrig 
skall låtsas om. För någon tid kan det nog smickra männen, 
men de tröttna snart på den, som visar tecken därtill, och se 
sig om efter andra kvinnor, som ej äro lika svartsjuka, ty 
männen älska frihet.» 

Hon fann en tröst i sin dagbok, som gömmer alla hennes 
förtroenden och i gengäld lockat henne med hoppet om en 
plats i Sveriges historieskrivning. Genom sina innehålls- 
rika dagboksanteckningar har hon förvärvat sig eftervärl- 
dens tacksamhet. Det självporträtt, hon där inledningsvis 
tecknar, vittnar om en hjärtevinnande strävan efter att vara 
sann och uppfostra sig själv — maken därtill får man leta 
efter. »Mitt ansikte är», skriver den lilla skälmska prinsessan, 
»ingen skönhets; tvärtom har jag själv svårt att fördraga det 
och tycker för egen del — - även om andra vilja påstå mot- 
satsen — , att jag har en mycket näsvis uppsyn, vilken, oav- 



118 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID. 

sett ett visst, ibland nyckfullt påkommande gott uttryck, 
för det mesta tyckes inbjuda till ett par örfilar.» Den näs- 
visa uppsynen berodde dock innerst på att hon var »skälm- 
aktig till sin natur». 

»Mina tänder äro», fortsätter hon, vganska väl ställda och 
någorlunda vita men för stora för att vara vackra, och när 
jag småler, visar jag två tänder, som se ut som vildsvins- 
betar. Min haka är lång och spetsig, min hy ganska vit men 
saknar nästan alldeles färg, och det lilla därav, som funnits, 
har sminket fördärvat. Min figur är ganska bra samt någor- 
lunda väl proportionerad och min växt rak. Skulle det ej 
tyckas så, är det mitt eget fel, ty jag kläder mig slarvigt. 
Fast jag ej särskilt tycker om dans, visar jag mig dock gärna 
på baler, emedan jag vet, att jag dansar bra och tycker om 
att få beröm. Jag spelar tämligen bra på clavecin^ och 
gitarr ävensom något på harpa, dock sällan i takt, ty till 
följd av mitt livliga lynne ger jag mig ej tid därtill. 

Jag är av naturen ganska högfärdig men har under min 
uppfostran fått lära mig att kuva denna onda böjelse, som 
dock understundom vill återkomma. Man skall skaffa sig 
respekt genom mildhet och sådana egenskaper, som äro vär- 
da aktning, men ej genom den samhällsställning, man intager, i 
.Jag umgås gärna förtroligt med mina vänner — ibland 
t. o. m. till överdrift — och har mycket svårt att finna me- 
delvägen. 

Mitt hjärta är av naturen gott, ehuru jag själv fördärvat 
det med mina dåliga egenskaper; jag har varit mycket nyck- 
full och är det ännu rätt betydligt men försöker att behärska 
mig, så att det ej skall märkas. Jag är ganska häftig och kan 
vara rätt elak, om jag ej lägger band på mig. Jag är road av 
förtal och av att skämta över vad andra göra samt måste 
anstränga mig mycket, för att detta mitt fel ej må taga över- 
hand. 

En enda väninna är mig nog. Det enda jag begär som be- 
vis på hennes vänskap är, att hon ej må skona mig utan öppet 
förehålla mig alla mina fel. Min högsta strävan skall ständigt 
vara att bli älskad.» 



* Uttalas k lavs äng: ett föregångsinstrumeiit till pianot. Spinet- 
ten var en sorts clavecin. 



DEN KUNGLIGA FAMILJEN. 119 

Hedvig Charlottas levnadsfilosofi sattes mången gång på 
hårda prov av hennes lättsinnige gemål. Så här skriver hon 
i sin dagbok på våren 1781: »Så länge han hade sina älska- 
rinnor, var det mycket bättre, men sedan den sista blev 
landsförvisad för att hon tillåtit sig nedrigheter emot kun- 
gen och han ej skaffat sig någon ny, har hans lynne blivit 
ännu värre, och jag har dagligen varit utsatt för häftiga ut- 
brott därav, vilket till och med inträffat inför betjäningen. 
Denna hans häftighet har under den gångna vintern så till- 
tagit, att mitt tålamod är slut. Därför har jag kanske ej 
heller å min sida varit så lugn, som jag bort, vilket gjort 
oenigheten oss emellan värre för var dag, som gått. Jag har 
nu uppgivit allt hopp att någonsin kunna återvinna hans 
förtroende. Min önskan är blott att få vara i fred, samt att 
vi ej, innan åren tvinga därtill, må bli alldeles utledsna på 
varandra. Skulle det ännu ett år fortfara oförändrat på sam- 
ma sätt, fruktar jag, att sorg och bekymmer helt och hållet 
skola undergräva min hälsa, och att jag i en annan värld får 
söka den lycka, som jag ej funnit uti hela mitt av ständiga, 
tärande bekymmer uppfyllda liv.» 

Den missmodiga stämning, varom dagboken här vittnar, 
tog dock aldrig överhand med den levnadsfriska hertiginnan. 
För att komma ur det odrägliga tillståndet beslöt hon sig 
för att söka framkalla en förklaring. Det lyckades, och den 
rensade luften. Sedan låter det i en annan tonart i dagboken: 
»Alltsedan dess har hertigen behandlat mig med all möjlig 
vänlighet, och jag hoppas verkligen, att detta måtte vara 
sista gången, som jag haft orsak att beklaga mig över honom. 
Trots alla hans fel älskar jag honom ännu och kommer alltid, 
så länge jag lever, att göra det mer än han verkligen förtjä- 
nar; och hur förolämpad och bekymrad jag än må känna mig 
över hans beteende mot mig, kan jag ej låta bli att värdera 
honom för hans många onekligen goda egenskaper.» 

Esomoftast fick hon dock nya skäl att beklaga sig över 
sin gemåls hänsynslöshet och häftiga lynne. En dag på våren 
1790 skriver hennes svägerska Sofia Albertina i ett brev 
till en väninna: »Hertig Karls uppförande är förfärligt, och 
hans beteende mot hertiginnan är ovärdigt. Det går ingen 
dag, utan att han vid bordet säger henne de värsta grovhe- 
ter.» Hedvig Chai-lotta var dock klok nog att ta det hela som 



120 GUSTAV IIi:s LYCKLIGA TID. 

ett skämt och skratta däråt. Hon satte i alla fall värde på 
sin gemåls »i grunden goda hjärta», vilket hon vid samma tid 
ger ett vackert erkännande i sin dagbok. 



Memoarlitteraturen vimlar av meddelanden om hertig 
Karls kärleksförhållanden. En av hans första förbindelser 
av detta slag var med den för sin skönhet beryktade dan- 
sösen Charlotta Slottsberg. Mamsell Slottsberg var 
dotter till en fattig perukmakare. Hon blev redan vid tolv 
års ålder anställd som sekonddansös vid operan. Efter bara 
ett år gjorde hon, om man får tro skvallerkrönikan, sina 
första erotiska snedsprång. Den med allt skvaller förtrogne 
bibliotekarien Gjörwell berättar nämligen, att »den lilla söt- 
ungen» ingått en förbindelse med »den gamla otäcka» öster- 
rikiske ministern. 

Bekantskapen mellan henne och hertig Karl torde datera 
sig från år 1776. Deras förhållande skulle bli rikt på bryt- 
ningar, ty det vore synd att påstå, att hon var sin höge älska- 
re trogen. Ett tag inlät hon sig i förbindelse med en av her- 
tigens beridare, och med tiden blev hon allt vidlyftigare i 
sina kärleksaffärer. Men efter brytningarna mellan henne 
och hennes högste älskare följde alltid försoningsscener, och 
så fortgick det ända till tiden för den skönas död. Mamsell 
Slottsberg var och förblev hertigens »favoritsultaninna». 
Hon stannade det oaktat kvar vid baletten och avancerade 
till premiärdansös. 

Den sköna synderskan omgav sig i sin våning med all den 
elegans, som tillhörde en »grande cocotte», och höll sig även 
med en liten lantegendom vid Järva nära Ulriksdal. Men efter- 
som hon fått koköttens yrkesstämpel, kunde hon aldrig så- 
som mamsell Hagman, Fredrik Adolfs bekanta älskarinna, 
höja sig till en sådan ställning, att hon fick umgås med re- 
spektabelt folk i samhället. »Slottsbergskan» hörde till de 
utstötta, som endast fingo träffa lättare teaterfolk och — 
efter mörkrets inbrott — hovets och societetens vivörer. I 
Sparreska brevsamlingen på Eriksberg finns ett i sitt slag 
mycket intressant brev, som den sköna skrivit till dåvarande 
riksrådet, den sedermera som rikskansler ryktbare Fredrik 
Sparre. I likhet med sin halvbror överståthållaren var han 



DEN KUNGLIGA FAMILJEN. 121 

mycket svag för det täcka könet men saknade alldeles de 
försonande dragen hos den flotte och glade Karl Sparre. 
Det komprometterande och ganska enastående aktstycket 
lyder som följer: 

»Nådige herre. 
Då jag fördristar mig att tillskrifva Eders Excellens med 
mina rader så får jag tillika ödmjukast bedja det E. Exl. ej 
tager illa opp att jag gör en påminnelse om det angeiegna 
brefvet som E. Exlns tog ur potporikrukan i min sängkam- 
mare och som jag ej med godvilligt samtycke tillätt Ers 
Exlens att ta me sig det är nu andra gånnen som jag skrifvit 
till E. Exlens derom utan att få igen det och jag väntade af 
en sådan förnem herre att han ej skulle bära sig så åt. Jag 
måste ha det innan afton ty den högt förneme herrn ^ som då 
kommer till mig och som glömt brefvet hos mig lär väl ej 
veta att det varit ur mina rum, men jag tar mig den dristig- 
het att säga, att om det ej är tillbaka innan dess så talar jag 
om att Ers Exl. har tagit brefvet med sig och det vill väl ej 
Ers. Exl. för någon del och utom den ånnest som jag nu har 
haft för E. Exl. skull så ska enda allt bli glömt sedan jag fått 
igen brefvet och E. Exl. får räkna på lika mycken favör som 
förut. Klockan nio i afton måste brefvet vara hos mig 

Ers Exlens 

ödmjukaste tjenarinna 
Ch. Slottsberg.» 

På sistone försökte mamsell Slottsberg stadga sitt anseende 
genom giftermål med en jämnårig f. d. sjöofficer med kaptens 
avsked, en man »med passabelt vacker figur men dum som 
en oxe». Han fick sig på det viset kläder, föda, husrum och 
dessutom en kontant summa om året. Men äktenskapet 
räckte bara ett år. År 1780 avled den nygifta frun, efter- 
lämnande en vacker förmögenhet i fastighet, fina möbler, 
silver och smycken. Här saknades ej heller vagnshästar och 
eleganta åkdon, i vilka den sköna brukat färdas fram på 
huvudstadens gator. På boets kreditsida funnos även en del 
skuldförbindelser från mycket förnäma herrar, bland dem 
en från en hovstallmästare på 5,500 rdr bankol 

' Naturligtvis hertig Karl. 



122 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID. 

Men nu presenterades en motfordran, uppgående till nästan 
hela boets värde, av • — hertig Karl. Följaktligen blev det 
ej mycket över för den äkta mannen och hans åldriga svär- 
mor, den fattiga perukmakaränkan. Det var, som landshöv- 
ding Nordin beskt säger, »just ej så särdeles kungligt agerat». 

* 

Mamsell Slottsbergs förnämsta rivaler om hertigens gunst 
hade varit två andra teaterdamer, mamsell Eckerman och 
den franska skådespelerskan mademoiselle Baron. Medan 
mamsell Slottsberg lät uppvakta sig av unga gardesoffice- 
rare och andra av huvudstadens kavaljerer, intogs hertigen 
av en häftig passion för den unga fransyskan. Men smek- 
månaden hade knappt hunnit börja, förrän döden ryckte den 
sköna ifrån honom. 

Mamsell Eckerman tillhörde, i motsats till mamsellerna 
Hagman och Slottsberg, en s. k. god familj. Hon var näm- 
ligen dotter till en ryttmästare. Men fadern var vidlyftig 
av sig och modern egendomlig. Därför blev det skilsmässa 
och ekonomiska svårigheter. Flickan gick då vid sexton års 
ålder in vid teatern, där hon genast gjorde lycka genom sin 
ovanliga skönhet och även genom dramatisk begåvning. 
Hon blev emellertid snart känd som »en flicka av mindre 
ärbara seder». Den alltid älskogskranke hertig Karl var na- 
turligtvis framme även här, och anno 1779 visste hela värl- 
den, att hertigen fått en ny mätress. Men det blev för mycket 
för den offentliga anständigheten, att hertigen skulle visa 
sig tillsammans med »en så liderlig kvinnsperson». Han måste 
bryta med henne, och sedan hann den lättfärdiga sköna med 
många felsteg, innan hon slutade sitt liv, enhgt en uppgift 
»magnetiserad ihjäl av professor Sparrman». Hon var då 
blott 30 år. 

Fredrik Adolf. 

Gustavs yngste broder var Karls like i karaktärssvaghet. 
Modem hade förstört dem bägge genom oresonlig sträng- 
het och nyckfull efterlåtenhet i brokig växling. Båda ledo 
de till följd av sin slösaktighet av kronisk penningförlägenhet, 
och konungen måste den ena gången efter den andra hjälpa 
upp deras trassliga affärer. På det viset blevo de också be- 



DEN KUNGLIGA FAMILJEN. 



123 



roende av brodern. Men en vacker dag sade konungen stopp, 
och hertig Karl måste taga det förödmjukande steget att 
underhandla med sina fordringsägare. 

Hos Fredrik Adolf hade moderns inflytande så gott som 
alltid övervägt Gustavs. Även systern, Sofia Albertina, slöt 
sig till sin mor. Hon liknade i mycket sin yngste broder. 




Gustav III ocli hans bröder. Målning av A. Roslin. 



Bägge voro de häftiga och nyckfulla men på samma gång öm- 
sint godhjärtade: två bortskämda barn hela livet igenom. 
Fredrik Adolf tecknas av sin svägerska Hedvig Charlotta 
sålunda: »Hertigen är av medelstorlek, vacker och väl växt, 
ansiktet något långt med blå, milda och ömma ögon, vari man 
kan läsa hans hjärtas tankar. Han har ett glatt lynne och 



124 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID. 

skulle vara en behaglig sällskapsmänniska, om han ej vore 
alltför lättsinnig i sitt tal och gärna sade tvetydigheter. Detta 
kommer sig av att han för det mesta varit i herrsällskap, 
och att hans svaghet för det täcka könet alltför mycket fört 




Sofia Albertina. Målning av L. Pasch d. y. 

honom tillsammans med sämre fruntimmer. Han borde 
kunna haft mera bildning, än han verkligen äger; men bort- 
skämd av änkedrottningen under sina barnaår, har han alltid 
fått göra, vad han har velat. Han är god men mycket nyck- 



DEN KUNGLIGA FAMILJEN. 125 

full och kan vara ganska högdragen, när han är tillsammans 
med folk av lägre samhällsställning. Annars är han vänlig 
och hövlig, välgörande mot behövande, god mot sin omgiv- 
ning och därför i allmänhet mycket avhållen.» 

Hertigen var kär i Sofie Fersen, Axel von Fersens dot- 
ter, en fullkomlig skönhet och på samma gång en god och 
präktig människa. Hon älskade honom tillbaka, men då hon 
märkte, att konungen motsatte sig förbindelsen mellan hovet 
och en adelssläkt, insågo både hon och hennes stolta släkt, att 
hon genom ett äktenskap med hertigen skulle komma i skev 
ställning. Hon bad honom därför slå tanken på henne ur hå- 
gen. För att få ett avgörande till stånd gav hon sitt ja åt 
en kammarherre Piper, en man, som hon icke älskade, men 
som hennes far önskade få till svärson. 

Hertigen sökte så tröst på annat håll. Den kvinna, som 
spelat den största rollen i hans liv, var Sophie Hagman. 
Hon var född i ett fattigt hem — hon synes ha varit dotter 
till en soldat vid Södermanlands regemente — och hade börjat 
som barnflicka och husjungfru. Sedan blev hon dansös 
vid operan, och här upptäcktes hon av Fredrik Adolf. Fast 
hon då synes ha varit bara sexton år, hade hon redan hunnit 
med ett par erotiska snedsprång. Hertigen gav den lilla 
balettflickan ett par rum av sin våning på Stockholms slott 
till bostad och tog henne med sig till lustslotten, när han bodde 
där. Från ett besök på Tullgarns slott, vid vilket han inbjöd 
adelsfamiljerna i grannskapet till slottet, berättar Ehren- 
svärd, att »Mamsell Hagman var alldeles såsom ett hovfrun- 
timmer». Hennes konversation var otvungen och behaglig. 
»Hon visade mycken modestie^ och respekt men ingen blyghet 
eller undergivenhet. Damerna visade henne all aktning. 
Kavaljererna ansågo sig lyckliga, om hon bevärdigade dem 
med en kort minut, och den som fick dansa en kontradans 
var på höjden av lycka.» 

Hovfruntimret rynkade väl i början på näsan åt den lilla 
operamamsellen, men Sophie Hagman förstod att göra sig 
omtyckt av alla. T. o. m. en så sparsmakad och knarrig 
gammal herre som Axel von Fersen upphörde efter en tid att 
tala fula ord om mätressen och erkände, att »hon hade 
intagit alla till sin fördel». 

1 Blygsamhet, takt. 



12G 



GUSTAV IIi:s LYCKLIGA TID. 



Hon skänkte hertigen en kärlekspant, men den lilla tycks 
lia dött kort efter födelsen. 

Den lättfärdiga balettflickan satt dock trots allt kvar i 
lilla mamsell Hagman, och när hertigen var borta i ryska 




Sophie Hagman. 
Pastell av J. von Rosenheim. 



kriget, passade hon på att vara honom otrogen. Bevisen 
därpå blevo för var dag allt tydligare. Det var en ung ståt- 
lig brukspatron, som under hennes vistelse på Tullgarn intagit 
hertigens plats. När Fredrik Adolf kom hem, blev det ett häf- 
ligt uppträde. De felande ville gifta sig med varandra, men 



DEN KUNGLIGA FAMILJEN. 127 

hertigen hade ingen lust att skiljas från sin älskarinna, och så 
blev allt gott igen, tills förbindelsen mellan hertigen och mam- 
sell Hagman år 1795 upplöstes utan några svårare slitningar. 
Fredrik Adolf tog sig en ny älskarinna, och Sophie Hagman 
å sin sida skaffade sig ersättning för vad hon förlorat. En 
berömd fransk sångare och kvinnotjusare blev hennes nye 
älskare, och frukten av denna förbindelse vart en liten 
världsmedborgare. I sin fransman var hon så kär, att hon 
säges ha rest efter honom till Tyskland, då han tröttnat på 
henne, men blott för att få se sin enträgenhet lönad med 
köld och likgiltighet. 

Efter brytningen med honom har historien ej bevarat några 
meddelanden om att Sophie Hagman knutit några nya ero- 
tiska band. Hon närmade sig nu också livets middagshöjd. 
De sista decennierna av sitt liv framlevde hon beundrad för 
sin ännu bevarade skönhet, sitt älskvärda, behagfulla väsen 
och sitt goda hjärta. Hon umgicks i de bästa kretsar och räk- 
nade bland annat den store skönhetsdyrkaren Sergel som 
vän och beundrare. Hon skilde sig ock från andra furstliga 
mätresser genom att aldrig missbruka sin ställning till att 
rikta sig med gods och ägodelar. Men hon hade i alla fall 
fått så mycket i gåvor och pensioner, att hon kunde leva 
ett ganska angenämt liv även på äldre dagar. 



Drottningen. 

I en olycksalig stund hade Gustav IH och Sofia Magda- 
lena, två människor, som alls ej passade för varandra, 
kedjats ihop för livet. I sina memoarer skriver Gustav år 
1765 om detta äktenskap: »Så blev denna sak avgjord till 
högsta missnöje för mina föräldrar, vilka sedan sökt ingiva 
mig hka mycken vedervilja, som de själva känna, för detta 
giftermål. Och de ha däruti så väl lyckats, att jag aldrig kom- 
mer att i fråga om denna förbindelse eftergiva för natio- 
nens önskningar, om ej öppen fara för staten och dess in- 
tressen därtill tvingar mig.» 

Gustav hade då ännu ej sett sin trolovade. Men året därpå 
mötte han henne som brud i Hälsingborg. Vilket intryck hon 
gjorde på honom kan man se av ett brev till hans forne 



128 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID. 

guvernör Karl Scheffer, som han skrev på återresan. Hans 
omdöme lyder så här: »Hon ser bra ut utan att vara vacker, 
är mycket väl växt, presenterar sig med värdighet, är något 
för artig för hennes rang, ja högst blyg, mer än som passar ett 
fruntimmer av stånd. Hon är själva godheten, stilla och mild, 
och lör att döma av hennes brev saknar hon ej kvickhet, 
ehuru hennes ytterliga blyghet hindrar henne att visa det 
i konversationen. Med ett ord: jag försäkrar Er, att jag i 
henne tror mig ha fått en hustru, som passar mig. Hon har 
skönhet nog att vara behaglig, ej nog att förvrida huvudet på 
mig; hon har tillräckligt förstånd att ej bära sig dumt åt 
och ljuvhet nog i karaktären att ej vilja tillvälla sig ett välde 
över mig, varom jag är oändeligen svartsjuk.» 

Lovisa Ulrika mottog den svärdotter, som påtänkts henne, 
med hat och motvilja, och det påstås med stor sannolikhet, 
att Gustav måste lova sin moder att icke bemöta sin gemål 
som maka, för att det senare skulle bli så mycket lättare att 
åstadkomma skilsmässa. Är detta sant, så blev det icke svårt 
för honom att hålla sitt löfte, ty Sofia Magdalena ingav honom 
ej några ömmare känslor. 

Bland sina efterlämnade papper har Gustav förvarat ett 
anonymt brev med förebråelser för den köld och likgiltighet, 
han visade sin maka. Gustav har själv antecknat, att han 
mottagit brevet på långfredagen 1770, och i kanten har han 
gjort följande anmärkningar: »Den ledsnad, som åtföljer 
prinsessan, hennes likgiltighet att söka intaga, hennes föga 
angenäma umgängessätt, hennes stelhet att ej vilja lämpa sig 
till det, som kunde göra henne behaglig, därtill det förhatliga 
hus, från vilket hon härstammar, se där vad som skadar 
henne i mitt sinne! Jag har lytt statens röst, då jag gav henne 
min hand; men hjärtat följer ej politikens eller ärelystnadens 
bud, och ju mer man tröttar mig med föreställningar att 
älska prinsessan, desto mer ökas min olycka, min vedervilja 
mot att vara förenad genom band, som man nämner 
oupplösliga, med en person, vars karaktär är så olik min, och 
vilken jag vet bör bh lika olycklig genom mig, som jag är det 
genom henne. Och vad det särdeles milda sinnelaget angår, 
som man upphöjer hos henne, så bedrager jag mig mycket, 
om det är annat än räddhåga för allt vad som omger henne. 
En gång drottning, torde hon visa sig annorlunda.» 



DEN KUNGLIGA FAMILJEN. 129 

Gustav III å sin sida var, liksom sin store morbror Fredrik 
II, mycket sval i sina känslor gent emot det täcka könet. 
Han har aldrig hyst någon verklig kärlek och tycks ej ha 
halt något starkare behov av genkärlek. Den eldiga gre- 




Sofia Magdalena. Målning av L. Pascli d. y. 

vinnan Durietz, född de Geer, i vilken Gustav som kronprins 
var kär, skall för sina älskare beträffande deras kärleksför- 
hållande ha förklarat, »att konungen i den delen var ganska 
litet bevandrad». Det är memoarförfattaren Hochschild, som 
9 — •>f)4364 Grimberg, Svenska folkets underbara Öden. VII. 



130 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID. 

återger vad dessa grevinnans älskare i sin tur berättat ho- 
nom. 

Sofia Magdalena karakteriseras av sin svägerska Hedvig 
Charlotta sålunda: »Hon är en mycket svårfattlig karaktär, 
i hög grad inbunden och full av förställning samt på samma 
gång blyg och rädd, isynnerhet i konungens närvaro. När 
hon talar, viskar hon fram orden och krånglar in meningen så 
mycket som möjligt. Hon intresserar sig ej för litteratur och 
konst och läser ej annat än gazetter. Vad som sysselsätter 
henne mest är att kläda och spegla sig och betrakta sin 
garderob. Hon är frikostig och välgörande; en fjärdedel av 
sina enskilda inkomster anslår hon at de fattiga. Hon är en- 
vis och långsint och glömmer ej lätt en oförrätt. Till det 
yttre iakttager hon en värdig och majestätisk hållning men 
har alltid samma automatiska ansiktsuttryck.» 

Gustav Johan Ehrensvärd skriver om henne år 1780: 
»Det är besynnerligt, att denna prinsessa, som äger både för- 
stånd och belevenhet, aldrig kan övervinna en blyghet, som 
i högsta grad är rådande. Jag har i 13 år alla dagar ägt den 
lyckan att se denna prinsessa, hos hennes person varit tjänst- 
görande och har dock funnit, att hon ifrån första dagen, 
jag hade den nåden se henne, icke varit mera hemmastadd 
med någon av sitt hov den sista.» 

Under lyckligare förhållanden hade dock den blyga och 
försagda Sofia Magdalena måhända kunnat utveckla sig 
till sin fördel och övervinna sin stelhet och slutenhet. Men 
nu mötte hon köld med köld och slöt sig alldeles inom sitt 
skal. De bägge makarna blevo mer och mer främmande för 
varandra, »så att de knappt talade till varandra annat än 
goddag och godnatt», och de stunder, Gustav var ensam med 
henne, kallade han »en levande begravning». — Apropos Gustav 
in:s länge barnlösa äktenskap berättar Ehrensvärd en anekdot 
från sommaren 1776, då konungen höll övningsläger på Ladu- 
gårdsgärdet. En dag, när hovet superade i lägret, kom en 
liten pojke och ville sälja en barnvagn, som han själv gjort. 
Konungen köpte den och lät de närvarande damer, som hade 
småbarn, draga lott om den. Vid dragningen yttrade han 
till Hedvig Charlotta: »Madarae, om Ni hade skött er bra, 
så skulle Ni också ha varit förtjänt av att vinna vagnen.» 
Förmodligen var det en anspelning på förra sommarens 



DEN KUNGLIGA FAMILJEN. 131 

tilldragelser, då man väntade hertiginnans nedkomst och 
bad för henne i kyrkorna, hade skaffat amma, ja, redan hade 
kanonerna redo att salutera den väntade tillökningen i kunga- 
huset, då denna i elfte timmen befanns vara — en vanlig 
kohk. 

Hedvig Charlotta var dock inte den, som tappade koncep- 
terna inför konungens anspelning på en fatal situation. 
Hon bara gjorde en djup och menande nigning för konungen 
och drottningen, som stodo bredvid varandra. — Förlägen 
tystnad och allmänt småflin! 

Året förut hade emellertid en mycket besynnerlig episod 
ägt rum mellan Gustav och hans gemål. Då arrangerades 
nämligen en försoningsscen dem emellan. Den visar bäst, 
hur tillkrånglat förhållandet blivit mellan de höga makarna. 
Anledningen till försoningen var kanske, att Gustav börjat 
längta efter en arvinge att en gång kunna överlämna tronen 
åt. Han delgav sina tankar åt sin förtrogne vän, hovstall- 
mästaren Adolf Fredrik Munck. Konungen var näm- 
ligen övertygad om att på honom kunde han lita. Mannen 
var dock långt ifrån någon odelat sympatisk företeelse. 
Hedvig Charlotta karakteriserar honom sålunda: »Han är 
i sanning en högst besynnerlig människa, vars karaktär man 
har svårt att rätt förstå. Ehuru högfärdig och skrytsam, är 
han i vissa avseenden ganska godhjärtad men dum och opå- 
litlig samt föga betänksam i sina yttranden. Han anses se 
bra ut, men det kan jag just icke finna: han är av medel- 
längd, starkt byggd och ganska korpulent, mycket blond och 
har rätt vackra ögon med ett enfaldigt uttryck i dem. Själv 
tror han sig förstå allt men begriper i själva verket ingenting 
annat än att dressera hästar. Men även därvid lär han vara 
så hårdhänt, att de arma djuren, som råka ut för hans miss- 
humör, äro mycket beklagansvärda.» 

En av drottningens kammarfruar var Muncks älskarinna, 
och därav begagnade han sig för att åstadkomma det när- 
mande mellan konungaparet, som konungen önskade. Kam- 
marfrun blev en postillon d'amour mellan de höga makarna, 
och så kom det på sommaren 1775 till ett enskilt möte dem 
mellan med ömsesidiga förklaringar och försäkringar. Nu 
var isen bruten, och drottningen tillskrev sin gemål ett brev 
i de ömmaste ordalag. »Mottag», skrev hon, »dyre och älskade 



132 GUSTAV IIi;S LYCKLIGA TID. 

make, dcii svaga hyllningen av en kvinna, som tillber Eder 
ända till sin levnads slut. Värdigas se i hennes ögon hela 
den kärlek till Er, varav hennes själ är uppfylld! Ja, älsk- 
värdaste bland männer, älska mig så mycket, som jag älskar 
Er, och dröj ej att göra mig till den lyckligaste bland kvinnor! 
Jag har trott, att min olycka ej har kunnat vara större än 
den hittills varit, men jag känner, att sedan det hopp, Ni 
gett mig, att jag kan ha lyckan att äga ett rum i Edert hjärta, 
skulle min olycka och min förtvivlan ytterligare stegras, om 
jag hade Ijedragit mig.>> 

Slutligen fullkomnades den äktenskapliga försoningen, tack 
vare Muncks fortsatta enträgenhet. 

För att nu delge sitt hov, att konungen blivit sin gemåls 
verkliga make, valde Gustav en dag, då han skulle hålla kon- 
selj. Han kom för sent dit, tog fram sitt ur, tittade på det 
och sade: »Jag trodde, att det var god tid, men eftersom 
jag tillbringat natten hos drottningen, må det ursäktas mig, 
om jag inte visste, vad klockan var.» 

Den utomordentliga roll, som Munck spelat vid denna 
egendomliga försoning, belönades med kungligt rika skänker, 
bland annat med drottningens porträtt. Men det ena med 
det andra utlades av ryktessmidare, och det viskades om 
att Munck hade spelat en mycket mera betydande roll än 
blott medlarens. Än så länge vunno dessa rykten dock ingen 
tilltro utan drunknade i den allmänna glädje, varmed konunga- 
parets återförening hälsades av hela folket. T. o. m. änke- 
drottningen synes ha glatt sig åt försoningen. 

Sofia Magdalena hade sina första glada dagar i Sverige. 



För att nu i detta sammanhang följa ^luncks senare öden, 
så ledde hans bana uppåt med svindlande fart. Han blev 
friherre, greve, ståthållare, landshövding, president och sera- 
fimerriddare — det sista vid nyss fyllda 41 år. Men för att 
bära sådana upphöjelser hade det behövts mera inombords 
än en hovstallmästarbegåvning — ty det var den enda, 
Munck var i besittning av. Han pöste över och blev 
odräglig, och det är med en sådan natur i själva verket 
inte så förvånansvärt, att han två år efter mottagandet 



DEN KUNGLIGA FA:\II I.JEN. 133 

av det blå bandet måste avvika ur landet såsom sedelför- 
f älskare.^ 

Då man kom förfalskningarna på spåren, fick Munck till- 
fälle att rädda situationen genom att inför konungen öppet 
redogöra för hela sin skuld. INIen han kunde icke förmås 
att riktigt komma ut med språket, och Gustav konstaterade, 
såsom han yttrade till Armfelt: »Den mannen vill sin egen 
undergång, och jag är trött på att söka rädda honom mot hans 
egen vilja.» 

Innan han slutligen bekände, hade han inför hertig Karl 
uttalat den önskan, »att jorden skulle öppna sig och han levande 
nedstörta i helvetet, om han icke sade sanningen. De termer, 
han nyttjade, voro i övrigt så rysliga, att hertigen vid deras 
åhörande kände sig illamående, bleknade och måste dricka 
ett glas vatten», berättar memoarförfattaren Ehrenström. 

Den landsflyktige slog sig ned i Italien, där han dog 1831 
vid 82 års ålder. Genom hotelser om att publicera en del 
])apper, som skulle vara i hög grad komprometterande för 
framstående personer i Sverige, lyckades han skrämma Gustav 
IV Adolfs förmyndarregering att erbjuda honom en vacker 
pension. Men då han fordrade att få sin heder återupprättad, 
sade regeringen nej och gjorde i stället ett försök att bemäktiga 
sig hans person i Pisa och föra hem honom på ett svenskt 
örlogsfartyg. IVIunck hade emellertid blivit varnad och höll 
sig undan. Han hämnades nu genom att utge en del papper 
rörande hans förhållande till svenska konungahuset och 
sedelförfalskningen. Gustav Adolf och Karl XIV Johan gåvo 
honom en årlig pension men så pass liten, att han ständigt 
fick dragas med ekonomiska bekvmmer. 



På nyåret 1778 anförtrodde Sofia Magdalena sin gemål, att 
hon hoppades skänka honom en arvinge. Men då blev det fart 



'■ Munck anlitade som utprånglarc av de falska sedlarna den be- 
kante juden Aron Isak, vilken förut gjort stora förluster dels på ju- 
veler, som han sålt till Munck utan att få betalning för, dels på le- 
veranser till svenska armén under ryska kriget. Aron var en hederlig 
man och visste icke om att sedlarna voro falska. Han fick emellertid 
utstå mycket obehag, innan han blev frikänd. Han levde ända till 
1817, då han dog vid 86 ars ålder som en högt aktad gammal patriark. 



134 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID. 

i hovskvallret och ryktena om ett otillbörligt förhållande mel- 
lan drottningen och Munck. Dessa rykten ha sedan i me- 
moarer och anteckningar gått till eftervärlden. Därvid har 
särskilt ett omdöme i livmedikus Dalbergs anteckningar om 
Gustav III:s sinnesart och natur spelat en roll. Här förklaras 
konungen ha varit impotent. Men Odhner, vår grundligaste 
forskare i Gustav III:s historia, tillmäter ej dessa uppgifter 
stort värde, då de härröra från en person, som genomgående 
talar med så uppenbar hätskhet om Gustav, att han icke kan 
anses vittnesgill. Mera väger för Odhner den faderliga ömhet, 
Gustav III alltid visade för Gustav Adolf, och den öppenhet 
och frånvaro av all skygghet, som rådde i konungaparets för- 
hållande till Munck. Den borde ju vittna om ett gott sam- 
vete. Å andra sidan måste dock Gustavs ovanliga skåde- 
spelartalang tagas med i räkningen. — Ja hur man vrider 
och vänder på denna fråga, så är man här inne på ett om- 
råde, där inga bevis kunnat presteras för vare sig den ena 
eller den andra uppfattningen. 

Ryktet att Munck var drottningens älskare vann emel- 
lertid utbredning ej minst därigenom, att konungens egen 
moder och syskon satte tro därtill. Hertiginnan anförtror 
på nyåret 1778 i chifferskrift sin dagbok följande: »Tänk dig, 
att drottningen är värre med Munck än någonsin! Hon gör 
ingenting annat än ser på honom och ger honom hundra 
millioner ögonkast. Jag har själv sett det — det är avskyvärt.» 

Hertig Fredrik förgick sig ända därhän, att han på en fest 
på börsen i flere personers närvaro kläckte ur sig den mera 
elaka än spirituella kvickheten: »Om vi vore katoliker, 
så skulle jag ha trott, att antingen hade en ängel eller en 
munk gjort det barnet.» 

Redan på hösten 1777 hade hertig Karl inför sin moder 
bedyrat, att Munck var drottningens älskare, och med ryktes- 
smidares vanliga tvärsäkerhet åtog han sig t. o. m. att när 
som helst bevisa det. 

Snart hörde även Lovisa Ulrika till dem, som trodde på det 
onda ryktet. En dag på nyåret 1778 yttrade hon till Hedvig 
Charlotta: »Var på Er vakt! Jag fruktar nämligen, att detta 
barn icke är kungens. Ni känner väl till alla rykten, som äro 
i omlopp bland allmänheten rörande Munck? Skulle det nu 
verkligen vara förhållandet, att hon är i välsignat tillstånd, 



DEN KUNGLIGA FAMILJEN. 135 

så kommer detta att vara såväl Er själv som Er gemål till för- 
fång. Hertigen måste därför varnas, på det att icke hans rät- 
tigheter må inkräktas av en bastard.» 

Förgäves besvor hertiginnan sin svärmor att icke vidare 
tala om denna pinsamma sak — en dag skickade Lovisa 
Ulrika efter hertigen och hade med honom ett samtal om 
vilka mått och steg som måste vidtagas för att skydda de rätta 
tronarvingarna mot inkräktning från »en simpel adelsmans 
oäkta avföda». Karl var också korttänkt och omdömeslös 
nog att kalla till sig Munck och ta honom i förhör. Svai-et 
blev, såsom envar kunde förutse, nekande; och ej nog därmed: 
Munck berättade genast för konungen, vad som förefallit. 

Då blev hertig Karl rädd och skyndade att själv tala med 
sin bror. Men han gjorde det på ett sådant sätt, att hela 
skulden föll på hans mor och han själv kom att framstå som 
den trogne brodern, vilken Hans Maj :t hade att tacka för att 
den nedriga komplotten i tid upptäckts. Efter detta blev för- 
hållandet mellan bröderna bättre än någonsin, och konungens 
harm vände sig uteslutande mot hans mor. I en sådan sinnes- 
stämning, »gnistrande av vrede» — säger Lovisa Ulrika — 
besökte Gustav sin moder i hennes boning på Fredrikshovs 
slott. Det blev ett möte, uppfyllt av förebråelser, hotelser 
och tårar. Drottningen var emellertid storslagen nog att ta 
hela skulden på sig och förtiga hertig Karls andel däri. Ko- 
nungen slutade med att säga sin mor, att hans gemål aldrig 
ville se henne mera, och att då en sammanlevnad hädanefter 
bleve outhärdlig, gjorde hon bäst i att flytta till Stralsund. 

Länge arbetade kungafamiljens närmaste förtrogna för- 
gäves på att åstadkomma en försoning. Änkedrottningen 
var villig att avge en förklaring, att hon felat och ångrade sin 
överilning. Men konungen svarade: »Jag får aldrig fred, förrän 
havet skiljer oss åt. Så länge min moder stannar i Sverige, 
har jag att vänta nya strider, var gång mina bröder besöka 
henne.» Men en dag på våren 1778 fick han besök av alla tre 
syskonen tillsammans med hertig Karls gemål Hedvig Char- 
lotta. Det blev ett själsskakande uppträde. Konungen kunde 
inte komma ifrån den tanken, att hans moder kränkt både 
hans och hans makas heder. »Hon har påstått, att det var jag 
som förmått drottningen att inleda förbindelse med Munck», 
yttrade han till sin svägerska. »Det är en nedrighet att an- 



136 GUSTAV lli:s LYCKI.ir.A TID. 

klagas för att man förmått sin hustru att taga en älskare. 
Om hon blott kränkt min hustrus heder, hade detta visser- 
ligen sårat mig men likväl ej i så hög grad som nu, när det 
även gäller min egen. Om en moder glömmer bort, att hon 
är mor, får därför icke en kung förgäta, att han är konung, ty 
hans och rikets heder äro gemensamma.» 

Till sist kastade sig alla fyra på knä för konungen för att 
beveka hans hjärta. Gustav rördes till tårar och lovade 
både att själv besöka sin moder och söka övertala sin gemål 
till försonlighet. Hertiginnan följde med honom till drott- 
ningen. Hon sökte beveka henne med böner, med knäfall, 
men Sofia Magdalena var obeveklig. Hon svarade endast, 
att hon vore vanhedrad av änkedrottningen och aldrig kunde 
förlåta henne detta. 

Följande dag avlade konungen ett besök hos sin moder 
och tog av henne det löftet att avge en skriftlig och frivillig 
förklaring, att det utspridda ryktet var »osannfärdigt, all- 
deles ogrundat och uppdiktat». En sådan akt blev också 
författad och undertecknad av änkedrottningen, konungens 
syskon och svägerska samt sju riksråd, vilka intygade, att 
skrivelsen blivit av Hennes Maj:t »otvunget, med berått mod 
och full övertygelse avgiven». 

Men det skulle ej dröja länge, förrän såret revs upp igen. 
Det var, då änkedrottningen kort före riksdagens samman- 
komst 1778 tillställde konungen en anhållan, att i anledning 
av ständermötet hennes uppförande måtte undersökas och 
dömas av en särskild domstol. Gustav blev till den grad upp- 
bragt över hennes fordran, att han i första hettan hotade att 
beröva sin moder friheten. 

Den 1 november 1778 fick Gustav Hl trycka till sitt bröst 
den väntade och efterlängtade arvtagaren till Gustav Adolfs 
tron och namn. I denna stund av lycka gav han åter 
efter för sina bröders böner, att han måtte försona sig med 
sin moder. Han tillskrev henne en biljett med inbjudan att 
komma till slottet. Dock kunde han icke avhålla sig från att 
i rätt skarpa ord påminna henne om den smärta, hon vållat 
honom. Troligen har tonen i sonens brev retat Lovisa Ul- 
rika; och det är nog på det viset, som man måste uppfatta 
hennes svar: »Jag är moder, och denna heliga värdighet skall 
aldrig utplånas ur mitt hjärta; den skall alltid komma mig 



DEN KUNGLIGA FAMILJEN. 137 

att taga en uppriktig del i Eders Maj:ts lycka. Jag väntar 
av tiden, att det täckelse, som höljer Edra ögon, sönderslites; 
det är då. Ni skall göra mig rättvisa och ångra den hårdhet, 
varmed Ni bemött en moder.» 

När konungen läst moderns svar, kommer han utstörtande 
till sina bröder med biljetten i hand och utropar, blek av sin- 
nesrörelse: »Sen nu, vem I haven lagt Eder ut för!» . . . All- 
män bestörtning bland de hundratals personer, som trängas i 
hovets salar för att lyckönska. Prins Fredrik är nära att dåna. 
Omedelbart därpå skickar konungen ett av riksråden till 
modern och förbjuder henne att komma till slottet. Lovisa 
Ulrika mottog denna hälsning från sonen i sin vagn, just 
som hon åkt ut från Fredrikshov. Hon måste vända om. 
Förgäves skickar änkedrottningen prinsessan Sofia Alber- 
tina med ett nytt brev, vari hon försäkrar, att uttrycket 
»täckelse» på intet sätt åsyftade drottningens person, utan 
endast, som det heter i brevet, »haft avseende på det olyckliga 
intryck, som I fattat mot mig». Men förgäves vädjade prin- 
sessan denna gång till Gustavs känslor som son och utropade, 
att han dödade sin moder. Det svar, hans syster förde med 
sig till Fredrikshov, slutade med dessa ord: »Ni har förgiftat 
den skönaste dagen i mitt liv. Njut av Eder hämnd, men i 
Guds namn utsatt Eder icke för allmänhetens! Stanna hemma 
och befria mig från att se mitt folk av kärlek till mig skymfa 
min moder!» 

Om Gustavs känslor vid detta tillfälle finns ett ytterligare 
vittnesbörd i det brev, han samma dag skrev till sin väninna 
grevinnan de Boufflers: »Det är den lyckligaste fader och den 
olyckligaste son, som skriver till Er. Jag har nyss fått ett 
barn och i detta ögonblick smakat hela ljuvheten av att äl- 
skas . . . Men glädjen och smärtan bilda en så stark kontrast 
i min själ, att jag knappt kan andas, och det största bevis 
på vänskap, jag kan giva Er är att skriva till Er i detta fasans- 
fulla ögonblick. Jag väntade ej, att vad jag mest längtat 
efter i mitt liv skulle bliva orsaken till min största sorg.» 

»Sådan var», säger Odhner, »första dagen i Gustav IV 
Adolfs levnad. Det var, som om han redan i födelsestunden, 
ja dessförinnan, varit invigd åt olyckan.» 

Brytningen mellan konungen och hans moder hade nu 
blivit ohjälplig. Båda ledo djupt därav. Änkedrottningen 



138 GUSTAV IIi:s LYCKLIGA TID. 

kunde varken äta eller sova. Hon längtade blott efter att få 
dö, och man fruktade för hennes förstånd. 

En mängd försök att åstadkomma försoning gjordes åter- 
igen såväl av konungens syskon och svägerska som av andra 
närstående personer, och Gustav vacklade ofta mellan sina 
känslor som son och vad han trodde vara sin plikt som konung. 
Alltid kom det dock något emellan, som retade upp honom. 
Lovisa Ulrikas fåfänga uigjorde särskilt ett svårt hinder. 
Bland annat hade hon alltid strävat efter att få samma slags 
hovstat som drottningen och önskade således se sig omgiven 
av den extra fina sorts hovdamer, som kallas statsfruar. 
Hon sökte också förmå den ena förnämiteten efter den 
andra att bli statsfruar hos henne, men överallt fick hon 
nej. Vederbörande hade nämligen på känn, att de i så- 
dant fall skulle råka i onåd hos Hans Maj:t i stället. Till 
sist lyckades hon dock få ja av en fattig grevinna Cron- 
hielm, som blev glad att sålunda bli försörjd. Men när änke- 
drottningen genom sin överstemarskalk begärde konungens 
tullmakt för den nyutnämnda statsfrun, svarade Hans Maj:t 
nej. Han ville dock icke vidgå, att det gällde en rangfråga, 
utan tog till förevändning, att änkedrottningens val borde 
ha fallit på en person, mera känd i stora världen än grevinnan 
Cronhielm, som ingen människa kände. 

Lovisa Ulrika lät då hälsa sin son, att grevinnan Cron- 
hielm var fullt ut lika förnäm som någon av konungens och 
drottningens statsfruar, ja finare än åtskilliga av dem. »Om 
hon i fattigdom och glömska levat okänd i hov och långt ifrån 
stora världen, torde hon vara så mycket mera att respektera; 
och om Hans Maj:t ville göra sitt hov lysande med grannlåt, 
ville hon göra sitt lysande genom seder och anständighet.» 
Så hade denna kontrovers vållat ny bitterhet mellan Gustav 
och hans mor. 

På våren 1781, sedan änkedrottningen flyttat ut till Svart- 
sjö, insjuknade hon så svårt, att det gällde livet. Gustav skic- 
kade då en kammarherre ditut för att efterhöra hennes till- 
stånd. Men när den gamla fick veta detta, blev hon bara 
misstänksam och sade i en försmädlig ton: »Låt mannen 
komma in, så att han kan se, att jag ännu ej är så nära 
döden, som min son hoppas!» 

Sedan blev Hedvig Charlotta av Gustav anmodad att fram- 



DEN KUNGLIGA FAMILJEN. 139 

föra hans hälsning och deltagande, men hon möttes av dessa 
ohyggliga ord i en moders mun: »Det är mig alldeles likgil- 
tigt, om han hyser deltagande eller ej. Jag vill varken höra 
talas om honom eller om hans bastard. Jag ger dem båda min 
förbannelse och förbjuder Er att någonsin tala med mig om 
dem, ty jag vill försöka glömma bort deras tillvaro. Jag kan 
ingalunda tro, att han det ringaste frågar efter min sjukdom. 
Det är endast mina juveler, som fresta honom. Det är dem, 
som han vill åt efter min död. Nu inbillar han sig förmodligen, 
att jag är så illa sjuk, att jag skall dö, och han är troligen 
orolig, att jag skall skänka bort dem till någon an- 
nan.» 

Efter hand blev den gamla dock något mildare stämd. 
Någon försoning blev det dock ej av, ty dödsfaran drog förbi 
även denna gången. Det märktes dock, att det nu led mot 
slutet av den en gång så sköna och firade Lovisa Ulrikas 
sorgliga levnadssaga. Hon väntade också själv, att året 1782 
skulle bli hennes sista — på slottet i Berlin hade man näm- 
ligen sett »Vita frun», och det ansågs alltid förebåda ett döds- 
fall inom Brandenburgska ätten. 

På sommaren 1782 nedlades änkedrottningen åter på sjuk- 
bädden. »Gudskelov, att min bana nu är slutl» sade hon 
till sin yngre svärdotter. »Ni kan ej föreställa Er, min älskade 
dotter, hur lycklig jag är att få skiljas hädan och lämna en 
värld, som bara skänkt mig sorger. Jag känner mig nöjd 
med min lott och anropar blott Gud, att han måtte förkorta 
mina förfärliga lidanden; dock vill jag ej klaga utan söka bära 
dem med tålamod.» 

Men när Hedvig Charlotta hemställde, huruvida svär- 
modern ej ville råka sin son, svarade hon endast ett kort 
»nej». Hennes sinnesstämning mot Gustav framlyser också 
av det brev, som hon uppsatte den 7 juli för att till honom 
överlämnas efter hennes död. »Min bana är slutad», skrev hon 
bland annat, »och det är Eder, jag har att tacka för den glädje, 
jag känner över att få sluta.» Hon ville nu tillkännagiva för ho- 
nom sin yttersta vilja. All sin egendom lämnade hon i lika 
lotter åt sin yngste son och sin dotter och tillade: »Och om 
Ni, under vilken förevändning det vara må, därav undan- 
tager den minsta sak, darra — jag uttalar den förbannelse, 
som otacksamma söner förtjäna. Men om Ni uppfyller min 



140 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID. 

vilja, skall den icke äga iiim. Åt Eder lämnar jag samvets- 
agget, den enda dygd, som återstår för de brottslige.» 

Xär Gustav först fick höra talas om att änkedrottningen 
var farligt sjuk, trodde han, att det mest var förställning 
för att locka honom till eftergifter — till den grad inrotat 
var hans misstroende mot modern. Men småningom veknade 
han och längtade efter att bli försonad med henne. »Xär 
den eviga skilsmässan nalkas, måste man glömma allting 
annat», sade han till sin svägerska men tillade: »Tyvärr 
är ett sammanträffande mellan de båda drottningarna all- 
deles omöjligt, ty den unga drottningen varken kan eller 
bör någonsin glömma den förolämpning, som blivit henne 
tillfogad.» 

Lovisa Ulrika satte dock i det längsta som villkor, att 
konungen vid ett besök skulle åtföljas av sin gemål och sin 
son, ty annars vore försoningen ej fullständig. Efter mycken 
bearbetning gav hon dock med sig och lovade mottaga ko- 
nungen ensam, på villkor att han skriftligen lovade godkänna 
hennes testamente. Det gjorde han och blev därpå införd till 
moderns dödsbädd. 

Den sjuka var, säger ett ögonvittne, »hård som en klippa». 
Hon samlade sina krafter för att kunna ge riktigt luft åt den 
vrede, som nu i fyra år jäst inom henne. Hennes första ord 
till sonen var en fråga, vad som fört honom dit efter en så 
lång frånvaro. Var det för att få se henne dö, som han kommit 
dit? Hon lät honom veta, att hon betraktade hans ånger och 
sorg som en ny komedi, och att hon omöjligen kunde tro den 
om gott, som haft den hårdheten att förvisa sin moder från 
sitt hov. På dessa skarpa förebråelser svarade Gustav ej 
mycket. Omsider veknade hon, och vreden upplöste sig 
i tårar. Hon omfamnade konungen, och allt syntes gott 
igen. 

En stund därefter anlände kron])rinsen, som blivit efter- 
skickad. Den lille var — berättar Hedvig Cliarlotta — »blyg 
och rädd och föll genast i gråt. ^len så snart han kände igen 
mig, började han smeka mig och ville ej lämna mig, ty han 
var förskräckt för sängen. Kungen tog då och bar honom fram 
till änkedrottningen samt uppmanade honom att kyssa sin 
farmor på hand och klappa henne. Då kastade han sig 
i hennes armar och klappade henne på kinden med sina små 



DEN KUNGLIGA FAMILJEN. 141 

händer — ett riktigt rörande skådespel.» Hon smekte lionom 
länge och »kallade honom sin älskade sonson och sin käre 
Gustav. Den lille prinsens smekningar och menlösa uppsyn 
rörde henne synbarligen.» Men efteråt viskade hon till 
hertiginnan: »Oss emellan sagt, fruktar jag, att det aldrig 
blir någonting av den gossen.» — »Det är dock orätt att säga 
så», invände hertiginnan. »Man kan ännu ingenting döma om 
honom — han är ju bara ett barn.» — »Ni skall i alla fall få 
se, att jag har rätt», höll den gamla i sig. 

Försoning hade ägt rum, men det hela var dock alltför 
mycket av teater. Av både Gustavs och hans moders ytt- 
randen till deras förtrogna märker man, att det ej var mycket 
bevänt med uppriktigheten å någondera sidan — därtill 
var det ömsesidiga misstroendet för ingrott. Det ligger något 
skärande hårt i den reflexion, varmed konungen beledsagade 
sitt svar på hertiginnans fråga, om han var glad åt att för- 
soningen skett: »Jag måste erkänna, att jag är det. Hon är 
i alla fall min mor, och det vore förfärligt att se henne död 
med hjärtat uppfyllt av bitterhet mot mig. Mest av allt 
tillfredsställer det mig dock att jag lyckades få min vilja 
fram och komma in till henne utan min maka.» Och när 
Gustav fick höra, alt hans mor blivit något bättre igen, och 
att hon åter framkom med sina för en döende verkligen 
något oväntade anspråk på att få ha statsfruar vid sitt hov, 
yttrade han till sin svägerska: »Jag vill slå vad, att hon kom- 
mer att repa sig. Hade vi bara dröjt litet längre, kunde vi 
besparat oss denna resan till Svartsjö. Den här gången har 
man lyckats lura mig, men hädanefter kommer jag inte att 
vara lika lättrogen.» Och till läkarne sade han: »Hur många 
sådana här scener skolen I bereda oss, innan hon dör eller 
tillfrisknar?» 

Påföljande natt låg Lovisa Ulrika i själatåget. Hennes 
plågor voro mycket svåra. Hedvig Charlotta berättar, att 
hon bad sin läkare lindra dem genom att ge henne opium, 
men han var nog litet mänsklig att förklara sig ej våga 
göra detta av fruktan för att det möjligen skulle kunna 
påskynda hennes död — denna död, som dock både hon och 
alla längtade efter som en befriare! 

Fram på morgonen utandades hon sin sista suck. 

En beklagansvärd kvinna hade gått ur tiden — beklagans- 



142 GUSTAV IIKS LYCKLIGA TID. 

värd därför att hon i sin gränslösa härsklystnad aldrig lärde att 
behärska sig själv. Hon företer många drag gemensamma med 
drottning Kristina: den rika begåvningen och det brinnande 
intresset för vetenskap, vitterhet och konst liksom ock den 
jäktande oron, som aldrig lämnade någon av dessa kvinnor 
riktigt tillfredsställd. Men påtagliga olikheter finnas också. 
Kristina var av ett hårdare och kallare virke, en utpräglad ego- 
ist, medan Lovisa Ulrika däremot hade ett hjärta, som ömmade 
för medmänniskors nöd och olycka. Härsklystnaden 
var väl ej heller Kristinas stora lidelse. Det var snarare 
ärelystnaden, som i hennes själ intog främsta platsen. 



Några dagar sedan Lovisa Ulrika gått ur tiden födde 
Sofia Magdalena åter en son, ett vackert och friskt barn, som 
var föräldrarnas glädje. Över hans börd hade inga onda rykten 
kastat sin skugga. Men kort blev fröjden. Efter ett halvt år 
angreps den lille av en barnsjukdom, som inom en vecka lade 
honom i graven. »Hans sjukdom», skriver Hedvig Charlotta, 
»anses beroende på det förhållandet, att han efter att först 
ha haft en mycket dålig amma sedermera fick en sådan med 
alltför kraftig mjölk. Till följd därav kom han att utveckla 
sig så hastigt, att han fick ej mindre än åtta tänder på en 
gång, vilket föranledde konvulsioner och slutligen ett slag- 
anfall, som ändade hans liv. Han avled efter åtta dagars 
förfärliga plågor. Aldrig har jag sett konungen så förkrossad. 
Ehuru han i det allra längsta ej upphörde att hysa hopp, 
var hans oro dock hela tiden förfärlig. En hel eftermiddag 
vandrade prinsessan och jag av och an med honom uti rum- 
men, under det att han i sin förtvivlan ej kunde yttra ett 
enda ord. Drottningen, som ej ett ögonblick lämnade sin 
sons sjukbädd, satt där såsom fastspikad intill hans sista 
ögonblick.» 

Konungens själ fylldes med dystra aningar. INIoderns bild 
framträdde olycksbådande för hans inbillning. Han lade 
märke till att hans son insjuknat just på samma månadsdag, 
som brytningen med modern inträffade för fem år sedan, och 
undrade, om en olyckans tid nu skulle taga sin början. 



DEN KUNGLIGA FAMILJEN. 143 

Sorgen kunde dock icke lägga band på konungens obehär- 
skade lust för skådespel. Det kostade mer än nog på honom 
att uppskjuta ett sällskapsspektakel på Ulriksdal hela fjor- 
ton dagar efter den lilles död. 

En medlem av kungahuset, vars sorg gjorde ett starkt 
intryck, var hertig Karl. Vid begravningen »lämnade han sina 
tårar fritt lopp». Men i verkligheten var det ett annat nästan 
samtida dödsfall, som framkallade hans känsloutbrott, näm- 
ligen premiäraktrisens vid den franska teatertruppen made- 
moiselle Barons. »Denna skådespelerska», säger Fersen, 
»förenade med ungdom en fördelaktig växt och vackert ut- 
seende och var en så mycket större förlust för denna trupp, 
som det var omöjligt att ersätta henne uti Sverige. Men 
huru ömt denna förlust än träffade konungen och omstörtade 
hans lyriska förströelser, blev den ännu kännbarare för her- 
tigen av Södermanland. Denne prins var nämligen verkligen 
förälskad uti mademoiselle Baron.» — »Men allmänheten, 
som icke visste, vem hans tårar gällde, välsignade med suckar 
hans tillgivenhet och tänkesätt för sin broders hus», säger 

Schröderheim. 

* 

Förhållandet mellan Gustav och hans gemål var snart 
lika onaturligt kyligt som före försoningen. »Denna fullkom- 
liga brist på ömsesidigt förtroende och tillmötesgående är 
verkligen sorglig att bevittna», skriver Hedvig Charlotta 
men gör på samma gång den reflexionen: »För övrigt torde 
ingen kvinna i världen kunna få något välde över kungen, som 
tycks vara fullkomligt fri från all svaghet för det täcka könet 
och okänslig för dess skönhet och behag.» 

Litteratur: Carl Forsstrand, Sophie Hagman och hennes sam- 
tida. 



»DET LAG ETT SKIMMER ÖVER 
GUSTAVS DAGAR 



10—204364. Gr im berg, Suenska fo'kcls underbara öden. VII. 



Gustav III som beskyddare av vetenskap 
och konst. 

EFTER frihetstidens blomstring på det vetenskapliga 
området följde en avmattning under den gustavian- 
ska tiden. Så mycket rikare utvecklade sig däremot 
vitterheten. Konungens håg låg starkt åt detta håll. Han 
var fylld av tidens gängse beundran för den franska litte- 
raturen, vars eleganta, kvicka språk nu togs till föredöme 
även i Sverige. Gustav var själv sitt lands störste talare, 
och som författare var han även ganska framstående — 
naturligtvis på det dramatiska området. Han samlade kring 
sig snillrika författare och konstnärer och understödde dem. 
I den glans, som skalder och konstnärer kasta över en na- 
tions liv, såg Gustav den högsta ära, som kunde omstråla 
hans fädernesland. 

Men mindre lyckligt var, att han ville förvandla de vittra 
begåvningarna över lag till dramatiska författare, oavsett 
om deras anlag pekade åt helt annat håll. 

För att gagna den svenska litteraturen instiftade Gustav 
år 1786 Svenska akademien, vars aderton ledamöter 
ha till sin främsta uppgift att vårda sig om Sveriges språk 
och vitterhet, »att arbeta uppå svenska språkets renhet, 
styrka och höghet». Akademien skulle utarbeta en svensk 
ordbok och en språklära samt på sin högtidsdag den 20 
december^ utdela pris för tävlingsskrifter i vältalighet och 
skaldekonst. Akademien skulle också vara en vårdarinna 
av Sveriges stora minnen. Varje år skulle hon låta slå en 
minnespenning över någon berömd svensk man och teckna 
hans levnad. Till valspråk gav Gustav sin vittra skapelse 

^ Gustav II Adolfs födelsedag, beräknad enligt nya stilen. 



148 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.» 

orden »Snille och smak». Den viktigaste inkomstkälla, som 
konungen tilldelade akademien, var privilegiet på utgiv- 
ningen av Post- och inrikestidningar. 

Akademiens svenska språklära utkom år 1836. Numera 
är den naturligtvis till stor del föråldrad. Det väldiga ord- 
boksföretaget med sina språkprov ur hela den svenska 
litteraturen är ett arbete för mansåldrar. Långa tider har 
det legat nere och sedan måst börjas på nytt igen; och ännu 
har det ej hunnit längre än till alfabetets första bokstäver. 
Däremot har »i\kademiens ordlista», som utgör norm för vår 
rättskrivning, som bekant utgått i flere upplagor. 

Det lär ha varit välljudet i orden »en av de aderton», som 
föranlett konungen att bestämma akademiens medlemsantal 
till denna siffra. Bredvid skalderna och de lärda skulle även 
vittert intresserade magnater taga plats för att öka glansen 
av ett ledamotskap i akademien. 

Till förebild för sin akademi hade Gustav tagit den berömda 
franska akademien, och den livlige konungens förhoppningar 
flögo så högt, att han i andanom såg den dag, då svenskarnes 
vittra bragder skulle vinna samma höga ära som en gång 
deras bedrifter på slagfältet. 

Gustavs intresse för Svenska akademien förblev lika varmt 
hela livet igenom. I sina akademisters krets sökte och fann 
han vila från de många regeringsbestyren. Här avlade han 
kungligheten och satt som en vitter bland de vittra, deltog 
i deras överläggningar och ville ej gälla för mer än en vanlig 
dödlig. Han var ej blott akademiens beskyddare — han var 
i själva verket dess levande ande. I ingen av sina skapelser 
lever tjusarkonungen ännu så livligt och så personligt som 
i Svenska akademien. 

Samtidigt med instiftandet av Svenska akademien ombil- 
dade Gustav den av Lovisa Ulrika skapade Vitterhetsakade- 
mien till en Vitterhets-, historie- och antikvitets- 
akademi, vars egentliga verksamhetsfält blev den svenska 
fornforskningen. 

Litteratur till denna avdelning: Henrik Schiick och KarlWar- 
burg. Illustrerad svensk litteraturhistoria: del II. 
Fredrik Böök, Gunnar Castrén, Richard Stef- 
fen, Otto Sylwan, Svensk litteraturhistoria under 



JOHAN HENRIK KELLGREN. 149 

redaktion av Otto Sylwan: del I (med utförlig 

litteraturförteckning). 
Martin Lamm, Upplysningstidens romantik: 2 delar. 

Haft. kr. 53: — ; inb. kr. 74: — . 
Lydia "Wahlström, Den svenska odlingens stormän: 

"iV; haft. kr. 1:—. 



Johan Henrik Kellgren. 

BLAND skalderna på Gustav III:s tid är Kellgren den, 
som satt de djupaste märkena efter sig i den svenska 
litteraturens utveckling. Johan Henrik Kellgren var 
prästson från Västergötland. Han var ett begåvat men sjuk- 
ligt barn och kunde därför inte var med om sina jämnårigas 
lekar. Men tack vare sitt goda huvud och sitt glada humör 
behövde han inte känna sig underlägsen. När han måste för- 
svara sig mot övermodiga pojkar, avfärdade han dem lätt 
med någon dräpande sarkasm. Ty satiren var tidigt hans 
styrka. 

År 1768 kom han till Åbo universitet — hans far hade näm- 
ligen en tid varit kyrkoherde i Nyland. Den sjuttonårige 
studenten var en för sin ålder ovanligt beläst yngling, och 
under de två första åren av sin studenttid höll han sig allt- 
jämt mest till sina böcker. Hans äldre broder och studie- 
kamrat säger, om ock med någon överdrift, att hans hälsa 
därigenom fick den »svåraste stöten». Ofta var han på en hel 
månad blott ett par gånger utom sin kammare. Han räddades 
emellertid från att bli bokmal därigenom, att han kom som 
informator in i hem, där det rådde ett glatt och angenämt 
sällskapsliv. Här blev han uppskattad för sin musikaliska 
och poetiska begåvning. Själv trivdes han också bra, fast 
naturligtvis en smula satir satt i blicken, såsom då han i ett 
brev till en vän efter ett besök i Åbo konstaterar, att han 
vid återkomsten till det högförnäma hem, där han läste 
med barnen, fann »Hans Nåd, Hennes Nåd och de nådiga 
ungarne alla i fullkomlig nåd». 

Vid universitetet studerade Kellgren språk och historia. 
Hans ypperste lärare var dåvarande docenten i latin, Anders 
Gabriel Porthan, som av efterkommande vördats såsom 



150 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.» 

giundläggaren av den finländska kulturen i nyaste tid. 
Ingen av Finlands universitetslärare har utövat ett sådant 
inflytande på ungdomens bildning som Porthan. Förutom 
i sitt egentliga ämne föreläste han i historia, filosofi 
och teologi, alltid väckande och intressant. Som forskare 
har han förvärvat sig ett odödligt namn genom sina skarp- 
sinniga och grundliga undersökningar av Finlands natur, 
språk och historia. Han gav uppslaget till insamlande av 
Finlands gamla folksånger och var en grundläggare av den 
finsk-ugriska språkforskningen. Hans kärlek till Finland 
sträckte sig till hela svenska riket, och med vemod förutsåg 
han den tid, då bandet mellan Finland och det svenska mo- 
derlandet skulle brista. Han bedömde därför också med största 
stränghet en landsförrädare som Göran Sprengtporten. — 
Porthan var en av de ledande krafterna i det vittra sällskapet 
Aurora, där Kellgren nu fick ett utlopp för sin skaldeådra. 

Vid 22 års ålder blev Kellgren docent i Porthans ämne. 
Men han började mer och mer längta från det lilla Åbo till 
Stockholm med dess vida rikare kultur och dess yrare nöjen 
och vinkande härligheter. År 1777 fick han sin längtan 
förverkligad, då han blev informator för general Meijerfeldts 
söneT. Härigenom kom han med ett slag in i Stockholms 
eleganta och lättfärdiga societetsliv. Generalskan var ju 
en av »de tre gracerna» och omgavs ständigt av en skara 
beundrare. Den unge skalden följde på sitt håll det höga före- 
dömet och var snart hemmastadd bland operans aktriser 
och dansöser. Sina nya livserfarenheter av sinnesrusets fröj- 
der lät han komma till uttryck i dikten »Sinnenas förening», 
där han ohöljt förhärligar de sinnliga njutningarna. 

Den dikt, som skapade Kellgrens skalderykte, var det sa- 
tiriska poemet »Mina löjen», där skalden låter löjet drabba 
en hel rad av människors fel och svagheter; de förnämas tomma 
och uppstyltade umgängesliv, prästers snikenhet efter denna 
världens goda, de lärdas snustorra pedanteri, de skrala poe- 
ternas dåliga rim, de skönas flärd och obeständighet. Han 
slutar med att älskvärt vända löjet mot sig själv: 

»Håll uppl Jag nog min dårskap ser. 
Jag som en ann' åt svaghet skattar, 
och, då jag högt åt andra skrattar, 
jag åt mig själv i tysthet ler.» 



JOHAN HENRIK KELLGREN. 151 

Bland andra, som Kellgren snärtade i denna dikt, är den 
svenske Homeros, vilken icke, såsom den grekiske, blott 
»slumrar till ibland» utan »snarkar i varenda rad». Där- 
med syftade han, efter allt att döma, på en av den svenska 
litteraturens mest inbilska dilettanter, A. F. Skjöldebrands 
far, konsul i Algier. Han hade till en början lyckliggjort 
den svenska litteraturen med ett fruktansvärt »Sorgespel i 
tre öppningar», vars namn var »Habor och Signild». 
Men hans »tre tragiska öppningar» voro honom icke nog: 
efter sin hemkomst till Sverige började han en ivrig litte- 
rär verksamhet, som — enligt hans egna ord — avsåg 
ingenting mindre än att lyfta fosterlandet »ur barbariet». 
Då frambragte f. d. konsuln också en lång hjältedikt — 
»Gustaviaden» — i vilken han uttryckte en blygsam ön- 
skan att varda n:r 6 av världslitteraturens stora epici. 
Serien skulle då bli: Homeros, Virgilius, Tasso, Milton, Vol- 
taire och konsul Erik Brander-Skjöldebrand. Man behöver 
inte höra mera än en vers sådan som denna om en episod 
i Gustav Vasas befrielsekrig för att bli övertygad om att 
konsul Skjöldebrand otvivelaktigt förtjänade en plats vid 
Homeros' sida: 

tEn Lars Erson förföljde; den andre förföljdes av Olson.» 

* 

Den unge Kellgrens teaterintresse gjorde honom uppmärk- 
sammad av konungen. I Kellgren fann Gustav Hl, vad han 
länge sökt: den skaldebegåvning, som kunde samarbeta med 
honom i den svenska teaterns tjänst. Konungen gjorde ut- 
kast till svenska operor; sedan fick Kellgren utföra hans 
tankar och sätta dem i versform. Det gjorde skalden på ett 
sådant sätt, att han än i dag står oupphunnen som författare 
av svenska operatexter. Det var stolta stunder av fosterländsk 
hänförelse, när ett sådant skådespel som operan »Gustav 
Vasa» gick över scenen i det ståliga operahus, vilket konungen- 
författaren låtit uppföra åt de svenska sånggudinnorna, 
men som vår tids vandaler rivit ned. Mäktigt gripande ljöd 
den härliga Kellgrenska kören med musik av tysken Naumann, 
en bland Europas yppersta tonsättare, då den stämde in i 
frihetskämpen Gustav Vasas bön på morgonen av strids- 
dagen: 



152 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.» 

»Ädla skuggor, vördade fäder, 
Sveriges hjältar och riddersmän! 
Om ännu dess sällhet er gläder, 
given friheten liv igen! 
Skola edra helgade gravar 
trampas av tyranner och slavar? 
Nej, må träldomens blotta namn 
edra vreda vålnader väcka 
och er arm sig hämnande sträcka 
ur den eviga nattens famn!» 

Det var högtidsstunder av konstnjutning, som verkade 
förädlande på allmänhetens smak. »Järnhårt språk blev 
brutet», och de historiska minnena fingo liv inför na- 
tionen. 

Konungen belönade sin medarbetare med titeln Kunglig 
bibliotekarie och handsekreterare och anslog medel till hans 
underhåll. 

Vid sidan av sin skaldeverksamhet nedlade Kellgren ett 
betydelsefullt arbete som tidningsman. En av hans första 
tidningsartiklar gav anledning till ett rätt uppseendeväckande 
tryckfrihetsåtal. I tidningen »Dagligt allehanda» gick Kell- 
gren illa åt en annan publicist, som till många andra synder 
även lade den, att han körde med gamla utnötta anekdoter. 
Kellgren var nu elak nog att ge honom ytterligare en anekdot, 
som han rekommenderade åt honom att ta in i nästa nummer 
av sin tidskrift. Kellgren berättar den på följande dråpliga 
sätt: »Under Jean II uppfördes den första komedien i Sverige. 
Den handlade om Kristi lidande. Krigsknekten, som skulle 
sticka Jesus i sidan, gjorde det så naturligt, att Frälsaren 
tumlade död ned från korset och slog benet av en dansös. 
Konung Johan, förargad, högg huvudet av krigsknekten, 
men spektatörerne^, som tyckte, att krigsknekten spelt bäst 
sin roll, höggo huvudet av konung Johan.» 

Nu blev emellertid Kellgren i sin tur angripen — med ett 
tryckfrihetsåtal av stadsfiskalen i Stockholm, därför att han 
berört Kristi pinas historia på ett förargelseväckande sätt, 
Kellgren hade ej blott i tidningen framställt »ett anstötligt 
och hånligt apespel» utan också avvikit från den sannfärdiga 

^ Åskådarna. 



JOHAN HENRIK KELLGREN. 153 

skildring av skådespelet, som givits av en berömd hävda- 
tecknare, nämligen Dalin. 

Dalins framställning lyder sålunda: »Vid denna tid begynte 
skådespel tillika med andra fria konster att nalkas Norden, 
men så barbariska och grova, att ett prov därav gör oss 
tillfyllest: I staden Banen i Pommern föreställdes Kristus 
på korset. Den som var Longinus och skulle öppna hans sida 
med spjutet, stack för hårdhänt till, så att den diktade Kri- 
stus föll död ned och slog ihjäl Maria, som stod vmder honom. 
Johannes förbittrades då över Longinus och mördade honom 
på platsen men blev därföre gripen och avrättad. Således 
omkommo i den förargliga leken fyra människor.» 

Till Kellgrens lycka var hans namn icke utsatt under tid- 
ningsarlikcln — det hade icke varit lämpligt med hänsyn 
till att han var informator i det Meijerfeldtska huset. Där- 
för åtog sig en annan tidningsman, hans vän och med- 
arbetare Lenngren\ att svara för författarskapet. 

I den svarsskriit, som Lenngren ingav, hade Kellgren säker- 
ligen haft sitt finger med. Här framhölls, att i själva verket 
var Dalins framställning mera ohygglig än den i »Dagligt 
allehanda», i så måtto som enligt den förra »fyra personer i den 
otidiga leken omkommit, då däremot händelsen på det 
senare stället endast slutar med trenne personers död, obe- 
räknat den omnämnda dansösens ben». Att dansösens ben- 
brott var något ojämförligt mycket mindre upprörande, 
än att »jungfru Maria måste alldeles sätta till livet vid den 
föregivne frälsarens fall», det kunde väl ingen bortresonera. 
Och ej heller kunde Lenngren förstå stadsfiskalens klander 
av att han brukat ordet »dansös» i detta sammanhang. Det 
vore nämligen utom allt tvivel, att Marias roll spelades av 
en dansös. 

Lenngrens försvar gick emellertid inte riktigt i domstolen, 
som ansåg, att det här gällde Guds ords missbruk. Men då 
detta skett »mera av lättsinne och obetänksamhet än arghet 
och uppsåt att smäda Gud», så dömdes Lenngren att »uti 
församligen offentligen avbedja sitt brott» och bota till- 
sammans 400 daler s. m. Målet gick emellertid vidare till 
Svea hovrätt. Men som hithörande handlingar blivit förstör- 



' Författarinnan Anna Maria Lenngrens man. 



154 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.» 

da genom eldsvåda, veta vi ej, om Lenngren verkligen måste 
utföra den komedin att avbedja sin publicistiske medbroders 
synder, ej heller om denne fick verkställa den mera allvars- 
fyllda åtgärden att punga ut med de 400 dalerna. 

Den tidning, som Kellgren ägnade det mesta och bästa av 
sina krafter, var Stockholmsposten, som började ut- 
komma 1778. Här blevo flere av hans dikter först offent- 
liggjorda. I honom fick vårt land också sin förste verk- 
lige litteraturkritiker. 

En sådan behövdes sannerligen, ty här hade växt upp ett 
överflöd av rimsmidare och festtalare, som alla ville briljera 
med sina alster i tryck. Detta »yngel av usle skribenter» 
höll på att förskämma hela svenska litteraturen. Men Kell- 
gren knäckte dem. det ena efter det andra av dessa små »rim- 
kräk» genom sitt kvicka skämt. Särskilt gick han illa åt 
Lundapoeterna, som denna tid voro till den grad under- 
haltiga, att Kellgren skämtsamt undrade, »om något plattare 
i världen givs än tunna pannkakor och poesier ifrån Lund». 
Det hörde också till Kellgrens största nöje att förlöjliga 
»de Lundske muser». 

Mer och mer fördjupades Kellgrens publicistiska verksam- 
het från att enbart roa och kritisera till att upplysa, och 
liksom Dalin på sin tid blev han en av upplysningstidens 
banerförare. Ingenting visar detta tydligare än den upplys- 
ningskamp, han förde mot tidens osunda mysticism och vid- 
skepelse, mot andeskåderi och liknande humbug. Dikten 
»Man äger ej snille för det man är galen» utgör ett 
av Kellgrens bästa inlägg för upplysningens och det sunda 
förnuftets rätt. Här gisslar han obarmhärtigt dem, som trodde 
sig bli stora därför att de härmade stora mäns fel: 

»I narrar utan smak, som gudarasande 

tron eder stora bli med stora skalders brister! 

I narrar utan vett i vetenskaperne: 

o svedenborgare. o rosencreutzare,^ 

o drömmars tydare, o skatters sökare, 

nummerpunkterare -, magnetiserare, 



^ Ett i Tyskland stiftat hemligt sällskap. — - Punkterkonsten: 
konsten att genom nummers sammanställning förutspå tillkommande 
händelser. 



JOHAN HENRIK KELLGREN. 155 

fysionom-, allkem-, kabal- och harmonister ' ! 
Er slutsats är förvänd. En klok kan galen bli; 
den snille är i ett, kan vurma i ett annat. 
Men tro, att snillets höjd är höjd av raseri, 
se däri, mina barn, bedran I er förbannat. 

Förgäves sagt! Nåväl, en genväg öppnas er: 
Pope puckelryggig var, Homer och Milton blinda. 
Att deras likar bli, gott folk, vad tarvas mer 
än sätta puckeln på och ögonen förbinda?» 

I den grasserande vidskepelsen såg Kellgren med sin skarpa 
blick en andlig farsot, som hotade att smitta ned hela Sveriges 
folk, och fylld av harm utropar han: 

»O Manhem, lika nämnt av gammalt mannavett 

som gammalt mannamod, o säg, var skall du hamna 

ur dessa villors djup? Ett år och ännu ett, 

och Bälten skall med blygd ett vidsträckt dårhus famna.» 

En värdig pendang till denna dikt är den genomroliga 
satiren »Ljusets fiender», där skalden med bitande kvickhet 
gycklar med upplysningens fiender. Fiere sådana individer 
framställas samlade på ett värdshus i Stockholm, där de 

»i tjocka mörkret disputera, 

vad form på källarstugan är, 

vad färg på möblcrne, med mera». 

Då kommer ljus in. Men de, som ej bli glada, äro först och 
främst en surögd och en nervsjuk man, som ej stå ut med 
»detta grymma sken». En sömns juk man vid namn Dummer 
Jöns skriker till och spritter upp från sin stol. 

»Man kan väl tänka, vilket spratt 
för sådant djur att mörkret sakna; 
ty sen man nu hans lättja ser, 
så skäms det dumma svinet mer 
att ensam sova bland de vakna.» 

En krympling »med puckel fram och puckel bak» hade hela 
kvällen skrutit med sin vackra figur och sina framgångar 
hos det täcka könet. 



* Kabbalister: anhängare av Kabbala, den mystiska lära, som 
tolkar andemeningen i judarnes heliga skrifter. Harmonister: 
mystiska sällskap av olika slag. 



156 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.» 

»Men ljuset kom — och vem blev flat, 
om ej den ängsliga figuren? 
Ty mera vanskapclig krabat 
man aldrig såg uti naturen.» 

Men ljuset har ännu flere fiender: 

»'O blygd och hånl' skrek pastor Fån, 
'så grovt att gäckas med försynen! 
Tänk, att det djärva stoftets son 
vill mitt i natten nyttja synen! 
Förgäves går då solen mer 
på Guds befallning upp och ner 
att dela mänskan ljus och värma! 
Hon värma genom brasor gör 
ocli genom talgljus våga tor 
att själva dagens strålar härma. 
Hon storm och böljor tygla vet 
och räds ej i sin gudlöshet 
att hindra åskan slå ihjäl sig.'» 

Då ljuder ropet: »ElFn är lös på Söder!»^ 

»Man nämner gata, gränd och hus, 
och orsaken till allt ... ett ljus.» 

Nu har pastor Fån fått vatten på sin kvarn. Han tar till 
orda med följande kraftiga maning: 

»Så fattom genast vårt beslut: 
att allt, som lysa kan, släcks ut!» 

Men nu träder en av ljusets vänner upp och frågar: »Vad 
nyttigt kan ej skadligt bli?» och anför som exempel både mat 
och dryck, sömn och skratt. Men skall man därför för- 
bjuda folk att skratta, äta, dricka, sova? 

Till Kellgrens dråpligaste dikter hör också »Dumboms 
leverne», vari han dels gycklar med inskränkta människors 
snusförnuftighet, dels för det sunda förnuftets talan gent- 
emot allehanda humbug och dårskaper. Dikten är allt- 
igenom hållen i en gemytlig ton: 



^ Syftar på franska revolutionen, vilken »eldsvåda» var en följd av 
»upplysningen». 



JOHAN HENRIK KELLGREN. 157 

Go' herrar, lånen mig ert öra 
till salig Dumboms leverne! 
Om det ej ledsnar er att höra, 
så tör det roa er kanske. 

Han föddes, enhgt ödets domar, 
helt naken hit på jordens ring, 
men sen han kom till rikedomar, 
så brast det honom ingenting. 

I vaggan hade han med nöd 
en gammal käring, som såg om sig, 
vart därför illa sjuk, men kom sig 
och levde sen allt till sin död. 

Till karaktären from och god, 
var han ej snar att bliva retad, 
men sågs han någon gång förtretad, 
så var det uti vredesmod. 

Det fel, han haft i ungdomsvåren, 
att vara pojke förr än karl, 
man ganska visligt anmärkt har; 
men detta fel försvann med åren. 

I Dumboms ungdomstid begav sig, 
att han predikade en gång, 
men hans predikan var ej lång, 
ty han vid ingången kom av sig. 

En annan skulle blitt förbannat 
brj^dd vid en sådan händelse, 
men Dumbom fann sig ett tu tre 
och slöt precist där, som han stannat. 

På sina resor han förnam, 
hur väl Försynens nåd reglerat, 
som floder överallt placerat, 
där stora städer strjica fram. 

Också, om ej hans dagbok ljuger, 
skall på gästgivargårdarna 
i Småland ätas mycket bra, 
ifall man matsäck har, som duger. 

God kunskap salig Dumbom hade 
om både människor och djur, 
och märkligt var det, som han sade 
en gång om kräftornas natur. 



158 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.» 

Hans ögon syntes tårar pressa, 
då de i kitteln sprattlade. 
'Nej, ingen dör så grymt som dessa', 
skrek han, 'ty de dö levande.' 

Man hört, hur mången auktor skriker, 
när minsta fel bestraffning fann; 
men Dumbom talte lätt kritiker, 
så snart de rörde någon ann'. 

Vår Dumbom lade sig en afton 
helt frisk och sund till själ och kropp 
men steg om morgon' stendöd opp. — 
O vandringsman, yrcod-i atavTor^l 

Med sina stridsdikter mot upplysningens fiender av både ena 
och andra slaget nådde Kellgren rangen av en verkligt stor 
skald. Den njutningslystne ynglingen hade utvecklats till 
en fosterlandsälskande medborgare, fylld av pliktkänsla 
och hänförelse för en livsuppgift. Han hade blivit en man, 
den där »verkade som nationalvett», tack vare den utom- 
ordentliga auktoritet, han förvärvat sig. Med beundran 
sjunger Tegnér om den tid, »när Kellgren slog de stora slagen, 
de blixtrande, för sanning, rätt och vett». Hans uppfattning 
av kärleken hade också höjts och förädlats genom pliktkänslan. 
Det är ej längre ögonblickets njutning och sinnesruset 
utan »det oupplösliga bandet mellan två makars hjärtan», som 
han besjunger i dikter sådana som skaldebrevet »Till Kri- 
stina», där han ger det vemodigt gripande, sällsamt beta- 
gande självporträttet: 

»Än hade åldern icke plöjt hans panna. 

och icke strött sin driva i hans lockar 

och icke tyngt hans fjät och böjt hans skuldra 

och släckt hans snilles eld. — Men vad ej åldern 

det hade sorgen redan gjort och smärtans 

fördolda gift och känslans yra brånad 

och svallet av de sjudande passioner 

och svikna hopp om nöjen — ack! som lovat, 

och ledsnan, mera grym, av dem som hållit.» 

För denne ensamme, av sjukdom i förtid åldrade man med 
något av dödskylan i sitt hjärta öppnas dörren till det lyck- 

' Gnothi seåvton (känn dig själv): vishetsregel, som var inristad 
på templet i den forngrekiska staden Delfi. 




■ KWildiClMiRJÖlLLC;!^:^!^^ Jfl 



-^"^«S«SSSS5-5?S:5S^5^f^^ 



-^^^s>s5s?^f5^-j?-?sj:s 




Johan Henrik Kellgren. Gravyr efter medaljong av Sergel. 



160 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.» 

liga hem, där Kristina är maka ocli moder. Där får lian läke- 
dom för de sår, som livet tillfogat honom. I sådana stunder 
känner han blygsel och vämjelse vid det uppslitande, menings- 
lösa livet i dansösernas och aktrisernas värld, i vilket han 
förspillt allt för mycket av sina bästa krafter. Då känner han 
den sjudande lidelsen som en börda, en skam, en förned- 
ring. Då längtar han, den ensamme, efter den stora, sanna 
kärleken, och när han äntligen fått uppleva den, besjunger 
han den i den hänförande dikten »Den nya skapelsen». 
Underbar är kärlekens makt att nyskapa: allting ter sig 
såsom en ny värld i ljuset av denna himlaborna kraft, som 

»av skönhet och behagen 

en ren och himmelsk urbild ger*. 

När kärleken kom, 

»då fann min själ sig himlaburen, 
sig sprungen av en gudastam 
och såg de under i naturen, 
som aldrig visheten förnam». 

Då uppfångade hans öra »de höga sfärers harmoni», och 
»på berget änglars harpor hördes». Och skalden utbrister: 

»O, levande förstånd av tingen! 
O snillets, känslans hemlighet! 
Vem fattade dig, skönhet? Ingen 
förutan den, som älska vet.» 

Så förmår kärleken, blott kärleken, förklara hela skapelsen, 
och överallt återfinner skalden den älskades bild: 

»Din blick i dagens blickar blandas, 
din röst fick näktergalens sång, 
jag dig i rosens vällukt andas, 
och västanfläkten har din gång. 

Ej nog: du själva fasan gläder, 
du fyller avgrunden med ljus, 
du öknarne i blomster kläder 
och tjusar i ruiners grus.» 

Härligare toner ha aldrig klingat ur Kellgrens lyra än 
denna dikt, om vilken Tegnér i hänförd beundran sjunger: 

»Sen Nya skapelsen stått fram i dagen, 
vad ha vi andra till att skapa mer?» 



JOHAN HENRIK KELLGREN. 161 

Kellgrens verksamhet som upplysningens banerförare på- 
minner i mycket om Dalins. Bägge voro de på en gång skal- 
der och publicister. Men Kellgren var en djupare, allvarligare 
natur, en verkligt stor skaldebegåvning — för Dalin var poe- 
sin mera ett tidsfördriv. Kellgrens diktning var icke, som 
Dalins, för den stora allmänheten; det var för de högsta, 
fint bildade kretsarna som Kellgren skrev sin poesi. 
Han ville ge dessa bortskämda finsmakare en svensk vitter- 
het, lika njutbar som den beundrade franska. När Kellgren 
mot slutet av sitt korta, genom sjukdom fördystrade liv 
tecknar sin verksamhet, så vill han blott tillerkänna sig en 
förtjänst: »ett nit, en värme för svenska vitterhetens förkovran 
och heder, som följde honom beständigt genom ett plågsamt 
liv». 

För den svenska vitterheten var det en oersättlig förlust att 
en sådan kulturens banerförare skulle ryckas bort, innan han 
ens nått livets middagshöjd. Hela sitt liv hade han dragits 
med en ömtålig och vacklande hälsa — särskilt var bröstet 
klent. Belysande för hans hälsotillstånd är ett brev från år 
1786 till den vittre prosten Karl Gustav Nordin, vari Kell- 
gren skriver: »Var god och beklaga denna olyckeliga maskin, 
som efter väder och vind, efter pulsens gång, efter olika lätt 
matsmältning växlar lynne och tänkesätt, seder och upp- 
förande icke dag från dag men timme från timme, minut 
från minut och gör, att de som hålla mig för oförskämd som 
en hyrkusk eller blyg som en bondflicka, för filosof eller 
Danvikshjon, hava alla lika rätt. Ofta då jag tänker på min 
olycksaliga sammansättning — Gud vet, att jag icke lju- 
ger — blir jag ledsen, missnöjd, föraktlig för mig själv.» 

Då och då gästade skalden sin broder, som var kyrkoherde 
i Skatelöv i trakten av Växjö, och i hans lyckliga, trevna hem 
blev han uppfriskad till både kropp och själ. »Belägenheten», 
skriver Kellgren om prästgården, »är charmant: sjön under 
fönstren; åkrar, ängar och bokskog omkring; en holme med 
berg, skog, dalar och källor, som dagligen besökas.» Sin bro- 
der beskriver han i följande oradalag: »Kyrkoherden är en 
liten fet och rund bondpräst, röker sin pipa, dricker sitt 
öl, räknar över sina inkomster, läser någon gång sin Ben- 
zelius, predikar och mässar, som det sägs, ganska väl och 
fördömer i avgrunden alla kättare och tänkare.» Hans fru, 

11 — 20436-1. Grimberg, Svenska folkets underbara öden. VII. 



162 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.» 

heter det, »är en liten vettig, beskedlig och småtäck människa». 

Till slut förmådde dock ej heller lantlivets och hemlivets 
ro hjälpa upp hans undergrävda hälsa. I ett brev från Skate- 
löv sommaren 1793 till en vän talar han vemodsfulla ord om 
»den svarta graven», som snart var redo att mottaga honom. 
»Detta val är bittert i de år, då man ännu har ett hjärta, som 
känner sig. Min belägenhet är förtvivlad, sedan lantluften, 
sommaren, rörelsen, honungen intet mera vill hjälpa.» Med 
bekymmer sågo hans vänner honom i förtid täras bort. Under 
vintern 1794 — 95 kom han ej mer utom sina rum. 

»Vår hederlige Kellgren är blott en skugga. Det är en ande 
och intet mer», skriver Oxenstierna den 30 december till 
Leopold. Lungsoten hade märkt sitt offer. Det sista, han 
skrev, var en översättning av ett epigram över den av pas- 
sioner förbrände romerske diktaren Propertius' porträtt. 1 
dessal gripande verser tycker man sig höra Kellgren teckna 
sig själv: 

»Blekt mitt anlete är; men tadlen konstnären icke, 

att han det gjort så blekt: sådan i livet jag var. 
Riktigt bildades så den färg, som Cynthia gav mig: 

blodet torkade bort. kinderna vissnade hän. 
Ungdom ocli hälsa och lycka och lugn, allt offrades henne: 

hennes jag levande var; hennes i döden jag är. 
Livet flyktade snart — men ack! när ägde jag livet? 

Nej, genom Cynthia blott var ju Propertius till.» 

Skarpare kontrast kan ej tänkas än mellan denna uppfatt- 
ning av kvinnan såsom vampyren, som tär mannens livs- 
kraft, och hymnen till den himlaborna kärleken i »Den 
nya skapelsen». 

Den 20 april 1795 slocknade Johan Henrik Kellgren. Han 
hade då levat blott något över 43 år. Då blev det landssorg 
i Sverige. Och vid begravningen gick den gamle skalden 
Gyllenborg fram och klappade gråtande kistan. 

»Nu äntligen kunna vi våga att kalla honom en stor man», 
sade Leopold. 

Bland skaldens efterlämnade papper fanns en liten grå 
minnesbok med utkast till nya dikter och strödda reflexioner 
i skilda ämnen. En del av dessa hade redan blivit utgivna. 
Ett par må anföras till ytterligare bevis på Kellgrens skarp- 
synta kritiska blick: 



KARL GUSTAV AF LEOPOLD. 163 

»Att självmant tillägga sig en last är att skryta med två 
dygder. 'Jag har det felet att ej kunna hushålla' vill säga: 
'Jag har den dygden att vara frikostig.' — 'Jag har den svag- 
heten att lätt stickna' vill säga: den förtjänsten att snart 
förlåta'. Lägg härtill det ädelmodet att själv bekänna sina 
fel!» 

»Det är rart att finna vänner, som bistå oss 1 nöden, men 
kanske ännu rarare dem, som älska oss i lyckan.» 



Karl Gustav af Leopold. 

LEOPOLDS diktning är nära besläktad med Kellgrens, 
vid vars sida han kämpade för upplysningens idéer. 
Deras vapenbrödraskap hade dock föregåtts av en häf- 
tig sammandrabbning i ungdomlig stridsiver, och såren efter 
den kampen läktes ej riktigt, varför förhållandet dem emel- 
lan aldrig blev riktigt innerligt. 

I bitande kvickhet går Leopold fullt upp mot Kellgren, 
men han saknar sin vapenbroders hänförelse för skaldens kall. 
Han är ej den omedelbara natur som Kellgren utan »fram- 
bugar», som en samtida vitterlekare kallar det, och uppträder 
gärna med kruserliga låter. Därför blev han aldrig någon 
verkligt stor skald. När han försökte uppnå den »högre» 
stilen, blev det svulst och förkonstling, såsom i hans »Ode 
över den 1 november 1778» vid kronprins Gustav 
Adolfs födelse. Det förekommer där tirader sådana som denna, 
att »vulkanens anda hit ur iEtnas svalg man kallar, att 
glädjens bud till skyar bli», vilket på vanlig prosa helt enkelt 
betyder — att man släppte upp raketer för att fira den lyck- 
liga tilldragelsen. 

Leopold växte upp i Norrköping, där hans far var tull- 
kontrollör. Efter avslutade studier blev han docent vid 
universitetet i Greifswald. Men han längtade liksom Kellgren 
till Stockholm, och tack vare rekommendationer från hans 
gynnare Oxenstierna och Armfelt tog Gustav III även honom 
i sina vingars skugga. År 1786 kallade konungen honom till 
Stockholm, och den trettioårige skalden vann genast Gustavs 
ynnest. Man kan lätt förstå det, ty Leopold var en gnistrande 



164 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.» 

kvick och elegant kåsör, när han var vid gott humör — och 
något annat är otänkbart att han skulle kunna vara i säll- 
skap med Hans Maj:t konungen. Leopold passade också 
vida bättre för hovlivet än Kellgren, som var en mycket mer 
självständig natur. Leopold blev — vad Kellgren aldrig 
varit — en verklig hovpoet, blev kunglig handsekreterare, 
fick sin bostad på slottet och »gick», som han säger, »till 
sängs på förnämt sätt, klockan 4 om morgonen». 

Med Gustav I ILs bortgång gjorde Leopold en stor förlust. 
Men han hade förmågan att ställa sig väl även med de nya 
maktinnehavarne, fick först kansliråds och senare stats- 
sekreterares titel och blev adlad till af Leopold. 

På äldre dagar hämmades Leopolds verksamhet av för- 
svagad synförmåga, och vid 65 års ålder drabbades han av 
fullständig blindhet. Men den gamle blinde »Teiresias- 
Leopold»^ var alltjämt medelpunkten för en krets av samtidens 
htterära personligheter, vilka sågo upp till honom såsom 
den siste av de gustavianska skalderna; och när han år 1829 
gick bort i en ålder av 73 år, blev det tomt efter den gamle 
gustavianen. 



Vill man se Leopolds ypperliga berättarkonst i all dess 
glans, så skall man läsa hans dikt »Den vackra bedjarin- 
nan eller troheten i liv och död». Hur fint han här 
ironiserar över det s. k. oupplösliga bandet mellan två makarl 

»När Seneca av Roms tyrann 

blev dömd att dödens fasa lida-, 

vad gjorde Paulia? — Grät sin man? 

Nej. Hennes dygd föraktfullt fann 

att endast gråta, endast kvida. 

Med mod vid filosofens sida 

hon öppnar ådrorna som han. 

Dess blod med hans förblandat rann . . . 

'Håll', ropar smädarn här kanhända, 



1 Teiresias var en av den grekiska fornsagans vise siare. Från 
barndomen var han blind, men fick till gengäld av gudarne förmå- 
gan att förstå fåglalåt. — - Filosofen Seneca blev av den misstänk- 
samme och grymme kejsar Nero befalld att ge sig själv döden. Både 
han och hans hustru, Paulina, som ej ville överleva honom, öppnade 
då ådrorna. Men Paulina blev på Neros befallning förbunden och 
levde ännu några år. 



KARL GUSTAV AF LEOPOLD. 



165 




Karl Gustav af Leopold. Samtida kopparstick 

Met rann ej: — hon sin man bcilrog!' 
Det rann ... ej ända tills hon dog, 
men dock tills gubbens liv tog ända; 
sen stämde hon det riktigt nog.» 



Härifrån kommer skalden över till själva ämnet för sin 
berättelse, som är hämtad från Rom på skaldens egen tid. j 

»Där levde för tolv år tillbaka 
en lycklig man på alla sätt: 
ung, vacker, vettig, rik, av ätt 
ocli älskad av en älskvärd maka. 



166 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.» 

Belsano var det namn, han fått, 
och hon, som honom lycklig gjorde, 
hon het Grazioso, som hon borde. 
Allting var prakt i deras slott, 
allt fröjd och ömhet, när de råktes. 
Belsano förde furstlig stat: 
här spisades på silverfat, 
här i förgyllda vagnar åktes. 
Kort: Rom ännu med avund talar 
om dessa bägge lycklige; 
och efter alla vishetslagar 
försäkras, att på jordens ring, 
näst deras nätter, ingenting 
var sällare än deras dagar.» 

Graziosa svor dyra eder, att hennes Belsano var den ende 
på hela jorden, som hon någonsin skulle kunna älska, och de 
bägge överlyckliga människorna lovade varandra att en gång 
följas åt även i döden. 

Men djävulen tyckte, att Belsanos lycka var för stor, och 
svor att störa deras lugn. 

»Var läsare, som hunnit bli 

en smula filosof till sinnes, 

vet, att en gruvlig sjukdom finnes, 

som kallas för me-lan-ko-li. 

Den sjukdomen består däri, 

(om någon optimist mig frågar, 

på vilka prov hon kännas plär) 

att den olycklige, hon plågar, 

ser allting — sådant som det är.» 

Och till melankolin sällar sig ofta en annan hemsk sjukdom, 
som kallas svartsjuka. Den består i att det arma offret 
»tror allt det onda — som han ser». 

När Graziosa närmade sig trettiotalet, fick hon — som 
så ofta händer vid den åldern — mera gott om tid över från 
sina nöjen. Och mannen å sin sida fick allt emellanåt för- 
hinder — hans plikter togo honom kantänka mer än förr i 
anspråk. Varåt ägnade då Graziosa sina lediga stunder? Jo 
åt bön i kyrkan mitt emot. När hon låg där på sänkta knän, 
var det en syn så vacker, att ryktet om den sköna bedjerskan 
började gå och lockade dit även hennes man. En dag står 
han där betagen av denna nya syn, jämkar sig närmare och 
närmare: 



KARL GUSTAV AF LEOPOLD. 167 

»Som fågeln, lätt och tyst i fjätet. 
han drar sig, ömsom rädd och glad, 
bakom det helga stenbelätet, 
inför vars fot hon låg och bad.» 

Då — står där en annan, en Adonis med en blick som Mars. 
Nästan kvävd av harm, mumlar Belsano mellan samman- 
bitna tänder: 

»Den nedriga! Hur rörd hon var! 
Hur fromt hon kommer hit att skria 
var dag sitt 'Heliga Maria'! 
Och bakom denna — står en karl!» 

Men småningom lugnar han sig och tänker på att han ju 
ingenting hade ätit sedan middagen. 

»Mat fanns ej. där han sig befann. 

'Välan, vad skada', tänkte han, 

att spisa med min falska kvinna? 

Hon blir ej falskare därför. 

Tvärtom, det är just så jag bör 

dess oskuld eller otro finna. 

Den skall bli klar; jag vill ej mer!' 

det skrek han till med sådan iver, 

att jag i förväg läsarn ber, 

vad helst nu följden därav bliver, 

ej bli förskräckt för vad som sker.» 

Så superar han då med sin Graziosa. Men var gång han 
ser på henne, tåras hans ögon. 

»Nej aldrig så han henne skattat; 
nej aldrig syntes hon så skön. 
O Gud, att hon då aldrig fattat 
det orådet att göra bön!» 

Efter slutad måltid gå makarna var och en till sin säng- 
kammare. Men vid midnattstid vaknar den sköna Graziosa 
plötsligt. 

»Vid skenets fläkt, som lampan sprider, 

hon sitter opp och ser förskräckt 

en blek gestalt, i nattlig dräkt, 

som långsamt fram till sängen skrider. 

Hans ena hand en bräddfull skål, 

ett krucifix den andra håller. 

Vars röst? Vem hör hon? Sin gemål! 

Min man ... i himlens namn . . . vad våller? . . . 



168 »DET LÅG ETT SKi:\niER ÖVER GUSTAVS DAGAR.» 

■"Bliv ej förskräckt!' — Vid dessa ord, 
dem han med hemsk förstälhiiiig sade, 
han satte skålen, som han hade, 
mitt framför sängen på ett bord 
och krucifixet från sig lade.» 

Och så utstöter han de hemska orden: »Jag måste dö — min 
stund är inne.» — »Vad liar du då gjort?» slvrilver hon. 

»Spelt, skj-mfats. duellerat, mördat 
en prins... av själva påvens hus!» 
»Fly!» — »Fåfängt!» — »Dölj dig!» — »Fruktlös möda!» 

Nej han har nu att välja mellan att dö en skymflig död 
för bödelns hand eller att själv taga sitt liv. Det är därför, 
som han tagit en skål med gift med sig. 

Fåfängt försöker Graziosa övertala honom att avstå från 
sin föresats. Då hans beslut ej står att ändra, påminner hon 
honom om den ed, de svurit varandra, att följas åt i döden: 

»'Nej, du skall ej dö först, min man.' — 

'Du måste i det fallet skj-nda', 

gav han till svar — och nu drack han. 

Ur sängen hälften klädd hon springer: 

'För Guds skull, straxt en doktor! — 'Nej.' — 

'Ett motgift! fort!' — 'Jag tar det ej.' — 

'Nå endast en skål mjölk! . . . jag ringer . . .' — • 

'För ingen del — och inga rop!' — 

'Sätt då i halsen blott ett finger . . .' — 

'Nej. Ingenting av alltihop.'» 

Då, vad gör denna den trognaste bland kvinnor? Jo hon 
för den halvtömda giftskålen till sina läppar. 

»Triumf, Belsano! Ren hon drack, 
när skålen, den hon vårdslöst vänder, 
bums! — halkade ur hennes händer 
och föll i golvet ner — och sprack!» 

Men hon bedyrar, att döden nu är hennes enda hopp. 

»Vid dessa ord hon våldsamt hastar 
fram till ett lönnskåp, slår det opp, 
tar fram ett pulver, som hon kastar 
med mod i en kinesisk kopp.» 

Hon slår vatten i den och utropar, att snart skall hennes 
make få se, om hon glömt sin ed. 



KARL GUSTAV AF LEOPOLD. 169 

»Så talte hon och tömde koppen 
och nedsjönk i en länstols famn, 
blek som ett lik, matt som en hamn, 
med köld och ryckningar i hela kroppen.» 

I detta tillstånd lämnar Belsano sin trogna maka. Men 
knaiDpt har han stängt dörren bakom sig, förrän Graziosa 
känner ett behov att meddela en viss ung herre den glädjande 
underrättelsen, att hon blivit änka. Hon skriver ett brev till 
honom, och han kommer, iförd en rikt broderad frack. Re- 
dan ha de tu hunnit till en ganska öm scen, 

»när dörrn slås opp, så fort som sai^t, 

och mitt för dem står... vem?... den döde I > 

Den som bäst finner sig till rätta i denna situation, är 
tredje man. Han tar sitt parti — och försvinner: 

»Frun äntlig' först till orden tager: 
'Min man\ skrek hon, försagd och matt, 
'du lever än och ser Guds dager?' 
'Ja', svarte han, 'och du, min skatt, 
du ock, om allt mig ej bedrager? 
Det verkat sent, det gift du tog!' 
'Ack! Jag har visst ej tagit nog! 
Jag säkert än en sats behöver.'» 

»Men vem var den. herrn, du hos dig hade?» 

»'Den herrn? . . . du önskar kunnig bliva 
om herrn, som gick? . . . Det var . . . välan . . . 
en doktor!' — 'Doktor? Vartill han?' — 
'Att mig en större dosis giva.'» — 

Den äkta mannen blir naturligtvis övertygad — det märker 
den sköna bedjerskan tydligt — ■ och slutet blir, att han 
bjuder sin fru på en åktur i morgonluften. Klatsch — det 
bär i väg. Vart? Jo till en byggnad med famnstjocka murar 
och dubbla galler. Här drar Belsano på klocksträngcn, och 
vad visar sig? Jo 

»en basilisk i klosterskrud 
bland ljus och gravkor och reliker 
och femtio Avens hesa ljud 
från femtio bleka katohker!» 



170 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.» 

Graziosa larmar och vill fly, men hennes make invänder: 

»Var ej Ert val, Er fria drift, 
min fru, att världen överjjiva? 
Se här en väg att räddad bliva 
från livets kval förutan gift! 
Ni älskar bönen. — Gläd er då: 
Vad fält för er att lysa på I 
Ni får ej annat här att göra.» 

Bland Leopolds satirer är dikten »Vem har rätt?» ut- 
tryck för den pessimistiska uppfattningen, att det är styrkan, 
som råder här i världen. 

»När två tuppar om ett korn 
hålla fejd kring fält och backar, 
när kring vassa näbbars horn 
fjädren ryka, bloden lackar — 
vem har rätt? Jo den, som hackar 
ögat ut på trätobrorn. 

När emellan jordens troner 
föds ett ministerligt gräl 
och till gamman som till väl 
för vidkommande nationer 
deras majestäters skäl 
ställas opp i bataljoner, 
dels till fots och dels till häst — 
vem har rätt? Det plär väl mest 
den bevisarn, vars kanoner 
skjuta längst och träffa bäst. 

När på politikens bana 
tvenne huven träda opp 
och kring var sin höjda fana 
samla var sin lejda tropp; 
när den enas rop är: 'Kuven!' 
och den andras: 'Vakna, slav T — 
vem har rätt bland dessa huven? 
Den, som slår de andras av. 

Följ från södern längst åt norden 

djurens, människornas ätt, 

överallt har våldet rätt, 

är dess dom bekräftad vorden. 

Men kanske, gott folk, I torden 

fråga, om ej väntas får, 

att förnuftet en gång rår. 

Jo bevars — men ej på jorden.» 



KARL GUSTAV AF LEOPOLD. 171 

Verkligt rolig är också satiren »Mina rum», där Leopold 
gycklar med en tysk estetikers — för övrigt träffande — 
påstående, att arkitekturen är »frusen musik»: 

»Pris åt de män, som tänt förnuftets tyska ljus I 
Och nu, då hyrorna i varje minsta hus 

bli dyra, att man därav ryser, 
så — för att på en gång bo husfritt och med stat — 
kvitterar jag i höst den vindsvrå, som mig hyser, 
och flyttar in, vill Gud, i någon grann sonat, 

i glad förväntan att den fryser.» 

Den dikt, som Leopold själv satte högst, var hans poetiska 
berättelse »Eglé och Annett». Den skildrar två unga 
vackra flickor, den högvälborna fröken Eglé och den fattiga 
prästdottern Annett, som fick bli lekkamrat åt Eglé och upp- 
fostrades tillsammans med henne. De två flickorna voro 
oskiljaktliga, ända tills de gifte sig, bägge inom sitt stånd. 
Eglé sam i ett hav av sällhet och nöjen. Se, hur hennes liv 
förflöt: 

»Visiter, spel, supé, bal, op'ror, assembléer', 

allt knöt sig länk i länk. Det var en evig ring 

av bal, visiter, spel, spektakler och supéer 

och ingen halv minut att sköta någonting. 

Hushållningen var här, som jämt på stora ställen, 

hovmästarns sak; den hölls i riktigt grevligt flor. 

Och barnen lämnades — vad ni med lättliet tror — 

de små i ammans vård, de större åt mamsellen, 

för måttlig penning hyrcl att vara deras mor. 

Det moln av små besvär, som andras himmel skymmer, 

det flyr från bördens folk; det vets ej av i slott. 

Att sörja där för allt är lägre själars lott; 

det är ej hennes nåd, som därom har bekymmer: 

man är betald — allt sker; grevinnan ringer blott.» 

Men åren gå, och det är ej att undra på, att Eglé hinner 
ledsna vid all den fina världens flärd och inre tomhet. 
Men ännu värre är, att de bägge makarna under sitt jäk- 
tande liv kommit ifrån varandra. Till slut är ömsesidig 
otrohet med i spelet. 

»Eglé blev sjuk av sorg, dess färger föllo av; 

med liarm emot sig själv, med vämjelse för världen, 

hon levde i sitt hus till slut som i en grav.» 

^ Festliga tillställningar. 



172 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.» 

I denna sorgsna stämning kommer hon att tänka på sin 
l)arndomsvän och beshiter hälsa på henne. Hon finner 
Annett som lycklig maka och mor i ett lantligt paradis, 
iylld av verksamhetslust. Det är Annetts lycka att själv 
sköta hem och barn. 

Då förstår Eglé, att den sanna lyckan ligger i att själv 
fylla sina plikter och ej i att få kasta dem på andra. Hon 
återvänder hem med föresatsen att börja ett nytt och gagne- 
rikare liv, och — så otroligt det än låter — hon håller sin 
föresats, återvinner sitt sinneslugn och sin makes hjärta 
och blir ett mönster för en lycklig maka och moder. 

»Eglé och Annett» är en dikt, som man ännu läser med nöje. 
Däremot har man svårare att förstå samtidens entusiasm för 
lärodikten »Predikaren», som folk allmänt lärde sig utan- 
till. Somligt därav har dock levat genom tiderna, såsom 
maningen: »Vill du naturens väg till verklig sällhet veta, 
se här dess första bud: arbeta!» 

Ett ståtligt uttryck har skalden i denna dikt givit åt 
tanken, att för Gud är ingenting ringa, ingenting stort 
utan allt lika viktigt: 

»Du hör ej detta bladets ljud, 
som faller; — men när stormen ryter, 
när blixtens eld ur molnet ryter, 
då tror du se och höra — Gud! 



Han världar hör på världar falla, 

och tusen himlar och än fler 

av deras krossning återskalla. 

Då tycker han, som skapt dem alla, 

sig höra — bladen falla ner.» 



Karl Mikael Bellman. 

KARL Mikael Bellman, det kanske mest svenska, det 
på en gång mest originella och mest opraktiska av 
våra poetiska snillen, härstammade egendomligt nog 
från Tyskland. Därifrån hade nämligen hans farfars far in- 
vandrat till Stockholm, där han levde och verkade som skräd- 



KARL MIKAEL BELLMAN. 173 

darmästare. Hans äldste son, en vek och finkänslig skalde- 
natur och musikalisk begåvning, blev professor i Uppsala. 
Professor Bellmans andre son, Karl Mikaels far, gick äm- 
betsmannabanan och blev sekreterare i slottskansliet i 
Stockholm. Han gifte sig med en prästdotter, »vacker som 
en dag, oändligen god, charmant i sin klädsel, delikat i sitt 
umgänge, hade en förträfflig röst», enligt vad Karl Mikael 
berättar. Andan i hemmet var utpräglat religiös med pie- 
tistisk läggning. 

År 1740 kom Karl Mikael till världen, äldst i en syskon- 
krets, som skulle växa till femton stycken. I skolan var han 
villig och läraktig. Geometri var dock hans fasa. 

»Hjärnan ännu i mig vridcs, 
när jag tänker på Euklides 
och på de trianglarna 
ABC och CDA. 
Svetten ur min panna gnides 
värre än på Golgata», 

skriver han i sin självbiografi. 

Men så mycket större anlag röjde han för musik och 
vitterhet. På farfars gamla cittra improviserade han me- 
lodier, och snart överraskade han också med små dikter. 

Sin första anställning fick han i riksbanken. Det var just 
att sätta bocken till trädgårdsmästare. Från bankens siffer- 
kolumner drogs tjuguåringen oemotståndligt ut i nöjenas 
värld med vin och källarnymfer, med maskerader och pick- 
nicker. Och en vacker dag hade han råkat i klorna på procen- 
tare och måste rymma till Norge, den tidens Amerika för 
bankruttörer. Vid återkomsten hade han ingenting annat att 
göra än begära avsked från banken. Vid ärendets behandling 
»ville herrar fullmäktige», säger protokollet, »icke missunna 
honom den lycka, han på annat ställe tror sig finna inom kor- 
tare tid än den, han i banken använt, och samtyckte således, 
att han från ytterligare uppvaktning här vid verket må ent- 
ledigas». 

Han bor nu ett år hos sina föräldrar på Årsta — de ha 
nämligen flyttat dit efter faderns avskedstagande från sin 
befattning. Härifrån ger Karl Mikael följande höstliga stäm- 
ningsbild i ett brev till en vän: 



174 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.» 

»Bonden han tröskar, och löven falla av, 

björnen bäddar sängen, svalan dyker till sin grav\ 

oxen går snart ur det gröna, vill till sitt bås, 

vargen tjuter, ugglan gråter, vintern nalkas oss. 

Ja så går det, min hjärtans bror, ja men! 

Den som vore väl i graven och i himmelen 

eller också ägde tusen plåtar kontant, 

kunde leva nöjd och glad och låna ut på pant I» 

Med en väns hjälp lyckades han till slut komma in vid 
manufakturkontoret, och sedan tjänstgjorde han i olika verk, 
sist i tullen, som han lämnade anno 1775. 

En majdag det året mötte Skjöldebrand i närheten av 
Liljeholmen »den ryktbare Bellman, som kom från landet och 
var också till fots. Han hade fått för sin chäs en dålig häst 
från Fittja, och den hade stupat. Det var en söndag. Vi 
frågade, huru det kom till, att han var till fots. Han svarade 
strax med denna vers, som vi antecknade: 

»På vår Herres vilodag 
vilar jag och min gelike. 
Hästen ligger uti dike 
och på Liljeholmen jag.» 

Bellmans ekonomiska ställning var nu återigen högst be- 
kymmersam, tills Gustav in, som intresserade sig för skalden, 
gav honom en sekreterarebefattning vid nummerlotteriet. 
Bellman ledsnade snart på arbetet och överlämnade det mot 
halva lönen åt en annan. Konungen gav honom också en 
pension och titel av kunglig sekreterare. »Så hade då den 
glada sångfågeln fått en kvist att vila på.» 

Nu lät skalden också sitt lättantändliga hjärta fångas i 
hymens band. Äled sin maka, som var en duktig men ganska 
prosaisk kvinna, fick han fem barn. För sina små var den store 
slarvern med barnahjärtat en öm far. Vackrare vaggvisa finns 
knappast än den han skrev för sin son Karl år 1787: 

»Lilla Karl, sov sött i frid! 
Ty du får tids nog vaka, 
tids nog se vår onda tid 
och hennes galla smaka. 
Världen är en sorge-ö: 
bäst man andas, skall man dö 
och bli mull tillbaka. 



Det var en gammal follvtro, att svalorna övervintrade på sjöbottnen. 



KARL MIKAEL BELLMAN. 175 

Så är med vår levnad satt, 
och så försvinna åren : 
bäst man andas gott och glatt, 
så lägges man på båren. 
Lille Karl skall tänka så, 
när han ser de blommor små, 
som pryda våren. 



Mamma har åt barnet här 
små gullskor och gullkappa; 
och om Karl beskedlig är, 
så kommer rättnu pappa, 
lilla barnet namnam ger . . . 
Sove lullal Ligg nu ner 
ocii din kudde klappa!» 



Säkert är emellertid, att Karl Mikael inte var rolig att vara 
gift med, hur god och öm han än var mot de sina. Alldeles 
omöjlig i alla praktiska ting, levde han ständigt i ekonomiska 
bekymmer med lagsökningar, utmätningar och konkurser. 
Hans ömhet och hjälpsamhet mot fattiga medmänniskor 
voro icke ägnade att förbättra hans egen ekonomi. År 1794 
kom han på gäldstugan. Det tålde inte hans svaga bröst vid. 
Att han emellertid icke ens nu i sjukdom och elände förlorat 
sitt friska humör ser man av den självbiografi, som han 
påbörjade i bysättningshäktet men tyvärr aldrig fullbordade. 
»Jag är», skriver han, »en herre av mycket liten djupsinnighet 
och frågar ej efter, om solen går eller jorden axlar sig. Vad 
jag kan bedyra är, att jag vill ingen varelse i naturen ont, 
älskar oändligt en ädel man och med oupphörlig låga frun- 
timmer samt små beskedliga barn, äter, efter appetit, litet och 
gott — söndagen vitkål, torsdagen ärter, lördagen strömming.» 

Förmögna vänner löste till sist ut skalden ur gäldstugan, 
men han sjöng nu på sisla versen. Hovintendenten von Röök 
berättar i sina memoarer om ett sammanträffande med Bell- 
nian vid denna tid. Det var på en middag hos den namn- 
kunnige skådespelaren De Broen. »Där såg jag», skriver han, 
»Bellman, redan gammal; han gick krokig och blev ej munter 
vid bordet, förr än han druckit några glas.» Snart måste den 
brutne sångaren intaga sjuksängen, och efter några månader 
slocknade hans flämtande livslåga. Han var då 55 år. 
Samhället hade utkrävt sin rätt. 



176 »DET LÅG ETT SKIMMICK ÖVER GUSTAVS DAGAR.» 

Vid 17 78 års riksdag liade Bcllman varit notarie i bondestån- 
det. Den knarrige Fersen skriver i sina memoarer om denna ut- 
nämning: »Till notarie i bondeståndet utnämndes av konungen 
en Bellman, allmänt känd för dess krogpoesi och ett liderligt 
uppförande samt dess comiqua umgänge.» Det var också 
Bellmans »comiqua» umgängesgåvor, som vid riksdagen togos 
i anspråk vida mer än hans penna. Under de klubbaftnar, 
varmed Schröderheim hemma hos sig höll bönderna vid gott 
humör, hade han en ovärderlig hjälp av den glade sångaren 
och dryckesbrodern. Och det hade konungen sedan gott av. 
Bönderna blevo alldeles märkvärdigt lätthanterliga, både 
upplysta och frikostiga. 



Egendomligt nog gick Bellmans diktning till en början i 
religiös och moraliserande riktning, men hans bekantskap 
med kroglivet lämnade snart spår efter sig i hans poesi. 
Bland hans tidigaste dryckesvisor äro hans bibclparodier, 
av vilka den välkända »Gubben Noak» torde vara den 
äldsta. Första strofen ha väl alla, t. o. m. de mest välupp- 
fostrade små barn fått tralla. Men fortsättningen är nog för 
den stora allmänheten alls ej någon gammal bekant: 

»Noak rodde :,: ur sin gunila ark, 

köpte sig buteljer, 

sådana man säljer, 
för att dricka :,: på vår nya parlv. 

Han väl visste, :,: att en mänska var 

torstig av naturen 

som de andra djuren — 
därför lian ock :,: vin planterat har. 

Gumman Xoak :,: var en liedersfru: 

hon gav man att dricka. 

Fick jag sådan flicka, 
gifte jag mig :,: just på stunden nu. 

Aldrig sad' hon :,: 'Ivära far, nånå, 

sätt ifrån dig kruset!' 

Nej, det ena ruset 
på det andra :,: lät hon gubben få. 



KARL jMIKAEL BELLINIAN. 177 

Gubben Noak :,: brukte egna hår, 

pipskägr;, hakan trinder, 

rosenröda kinder, 
drack i botten :,: Hurra och gutår! 

Då var lustigt :,: på vår gröna jord: 

man fick väl till bästa, 

ingen törstig nästa 
satt och blängde :,: vid ett dukat bord. 

Inga skålar :,: gjorde då besvär; 

då var ej den läran: 

'Jag skall ha den äran I' 
Nej, i botten :,: drack man ur ... sä här.'> 

»Gubben Noak» var snart så populär, att det klagades över 
att t. o. m. de arma barnen »under föräldrars och vänners 
skratt och apespel upplyfte sin späda röst till sådana styggel- 
ser». 

Till samma grupp som »Gubben Noak» höra sådana visor 
som »Potifars hustru» och »Joakim uti Babylon»: 

»Joakim uti Babjion 

hade en hustru, Susanna . . . 

Töm vår kanna — :i: 

skål för dess person! 
Joakim var en genom-ärliger man, 
frun lika ärlig också som Jian: 

Fru Susanna :': 

många hjärtan vann. , 

Joakims trädgård var med maner: 
lusthus, tapeter av siden! 

Middagstiden il;. 

gick Susanna ner. 
Ekar och lindar stodo runt om en damm — 
sköna Susanna hon plaska och sam. 

När hon plaska :' : 

skymta liljor fram. 

Neruti blomstergården nu 
gingo allena två bovar, 

slogo lovar :||: 

kring vår lilla fru. 
'Hej', sade boven till den andra så slem, 
'Hej, det är middag — kom låt oss gå hem!' 

Två kanaljer : : 

i varenda lem!- 

* 
12 — 204364. Grimbcrg, Svenska folkets underbara öden. VII. 



178 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.» 

Vid mitten av 1760-talet slår Bellmans diktning ut i full 
blomning. Vi se livs levande för oss en rad av typer från 
Stockholms krogar och idylliska utvärdshus, som möta oss 
i hans dikter. Det är Fredman, den elegante hovurmakaren 
och kavaljeren, som genom ett olyckligt äktenskap med en 
rik men rå och simpel änka kommit på livets utförsbacke 
och blivit »urmakare utan ur och verkstad». Det är fader 
Bergström, namnsdagsblåsare till yrket, det är dansmä- 
staren korpral Mollberg och Movitz, värdshusvärden, vars 
bortgång Bellman firade med den vackra minnessången 
»Vem är, som ej vår broder minns». Det är slutligen 
den vackra och yppiga »källarnymfen», d. v. s. krogpigan, 
Ulla Winblad, som hör till huvudstadens lätta garde^, till 
samma krets som »Lilla duvan», »Lärkan», »Lilla lambet» och 
»Kalvsteken». 

Hur se vi icke livslevande för oss musikanterna och bal- 
sällskapet i den dikt i samlingen »Fredmans epistlar», 
som börjar: 

»Käraste bröder, systrar och vänner! 

Si fader Berg! Han skruvar och spänner 

strängarna på fiolen, 

och stråken han tar i hand. 

Ögat är borta, näsan är kluven. 

Si, hur han står och spottar på skruven! 

Ölkannan står på stolen. 

Nu knäpper han lite grand, 

grinar 

mot solen, 

pinar 

fiolen. 

Han sig förvillar, 

drillar 

ibland. 

Käraste bröder, dansa på tå! 



^ Ulla Winblad var särskilt känd för sitt rika och vågiga svarta 
hår, varför hon gick under namnet »Knollriga mamsellen». Hon var 
två gånger gift, första gången med en tullbetjänt, andra gången med 
en vaktmästare. På den tiden höll hon också »näringsställe». Men både 
hon och mannen beklagade sig över att hon »genom tryckta kväden 
var för liderlighet beryktad». Tonsättaren Hsffner berättar, att en 
gång. när han och Bellman besökte henne, kom hon mot dem med 
eldgaffeln i handen och skrek: »Är du nu här igen, din infama karl, 
som belackar mig över hela landet i dina förbannade visor!» 




Karl Mikael Bellmcui. 
Oljemålning av Per Krafft d. y. 



ISO »DET LÅG ETT SKniMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.» 

Handskar i hand och hattarna på! 

Si pa jungfru Löna: 

röda band i sko'iia, 

nya strumpor, himmelsblå!» 

Och den härliga stockhohnsnaturen, vem har som BeUman 
förmått att i ord och toner måla dess fägring! Är det icke 
hans ande, som ger förklarad gestalt och talande tunga åt 
Djurgårdens ekar, Brunnsvikens vågor, alla susande blad 
och sjungande vatten kring skaldens fosterstad! Festjublet, 
då naturen vaknar, besjunges tjusande i dikten om Haga i 
vårskrud, då allt är levnadslust men också frid: 

»Fjäriln vingad syns på Haga 
mellan dimmors frost och dun 
sig sitt gröna skjul tillaga 
och i blomman sin paulun^. 
Minsta kräk, i kärr och syra"^ 
nyss av solens värma väckt, 
till en ny högtidlig yra 
eldas vid sefirens^ fläkt. 

Haga, i ditt sköte röjes 
gräsets brodd och gula plan. 
Stolt i dina rännlar höjes 
gungande den vita svan. 
Längst ur skogens glesa kamrar 
höras täta återskall 
■Ån från den, graniten hamrar, 
än från yx i björk och tall. 

Se, Brunnsvikens små najader 
höja sina gyllne horn*, 
och de frusande kaskader'" 
sprutas över Solna torn. 
Under skygd av välvda stammar, 
på den väg, man städad ser, 
fålen yvs och lijulet' dammar; 
bonden milt åt Haga ler. 

Vad gudomlig lust att röna 
inom en så Ijuvhg park, 
då man, hälsad av sin sköna, 
ögnas av en mild monark. 



^ Säng. — ^ JMosse. — ^ Västans. — * Najaderna med gyllne 
horn äro personifikationer av vågorna. — ^ Med kaskader menas här 
regnskurar. 



KARL MIKAEL BELLMAN. 181 

"Varje blick, hans öga skickar, 
lockar tacksamhetens tår; 
rörd och tjust av dessa blickar, 
själv den trumpne glättig går.» 

Denna kärlek till naturen återkommer i tavla efter tavla. 
Fagrast av Bellmans naturdikter är kanske den, som han 
skrev till Ulla i fönstret på värdshuset Fiskartorpet en sommar- 
dag: 

»Ulla, min Ulla, säg, får jag dig bjuda 
rödaste smultron i mjölk och vin 
eller ur sumpen en sprittande ruda 
eller från källan en vattenterrin V 
Dörrarna öppnas av vädren med våda, 
blommor och granris vällukt ger. 
Duggande skyar de solen bebada, 

som du ser. 
Ä'ke det gudomligt. Fiskartorpet — vad? 

Gudomligt att beskåda! 
Än de stolta stammar, som stå rad i rad 

med friska blad? 
Än den lugna viken, 
som går fram? — A, ja! 
Än på långt håll mellan diken. 

åkrarna? 
Ä'ke det gudomligt, dessa ängarna? 

Gudomliga, 

gudomliga!» 

Bcllman lever och andas i nuet. Hans naturdiktning fångar 
alla ögonblickets skiftningar: trädens sus, insekternas surr, 
djurens läten, människornas röster. Rörelse och växling 
är det också i atmosfären. Han älskar att måla förändringarna 
och väderskiftena. Ofta talar han om storm och blåst, 
men mest råder, som Lever t in framhållit, »den luftens lätta 
dallring och rörelse, som Bellman uttrycker med sin älsk- 
lingsterm 'Vinden spelar'. — • 'Dörrarna öppnas av vädren med 
våda', heter det. Giver någonting bättre svensk sommar än 
detta dörrarnas plötsliga öppnande för ett doftande vinddrag? 
Men det är icke bara dörrarna, det är också våra hjärtan, 
som så oförmärkt och oförklarligt öppnas för den uppsvenska 
naturens spel av ljus och toner.» 

En klar svensk högsommarmorgon på Mälaren har aldrig 
skildrats så målande i några korta versrader som i Fredmans 



182 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.') 

epistel om Ulla Winblads hemfärd från Essingen 
en sommarmorgon 1769: 

»Solen glimmar blank och trind, 
vattnet likt en spegel. 
Småningom uppblåser vind 
i de fallna segel, 



Skutan knakar, bräcklig, gles, 
vimpelns fläkt i toppen ses. 
Tuppen gol så sträv och hes; 
nu slog klockan fyra.» 



Vi låta Levertin med mästerhand återge tavlans innehåll: 
»Ulla har med sina herrar varit på en nattlig fiskelur och 
återvänder i den blanka, ännu av gryningsvinden ej krusade 
stillheten till Stockholm. Runt om deras fiskarbåt gå skutor 
med hö och kreatur och snipor med grönsaker, mjölksåar, 
bärkorgar och lamm, som bräka. Mälardalens hela frukt- 
samhet föres i gryningen frisk och doftande till de sovande 
stadsbornas torg. Strålande te sig Mälarens lantliga stränder. 

'Kon i vassen skylt sin kropp, 
snärd i våta tågen; 
bruna oxen kastar opp 
himmelsblåa vågen. 
Ängen står i härhghet; 
kalven dansar yr och fet, 
hästen tumlar yr och het, 
svinet går i rågen.' 

Sakta glider båten mot Stockholms inlopp, och man ser 
staden höja sig över Riddarfjärden, belyst av morgonrodnaden 
med sina kyrktorns 'höns och tuppar' glimmande i solen.» 

Med denna härliga dikt tävlar Fredmans epistel »angående 
Ulla Winblads lustresa till Första torpet utom 
K attrumps tullen»^: 

»Liksom en herdinna, högtidsklädd 
vid källan en junidag» 

var Ulla den söndagsmorgon, då Mollberg bjudit henne med 
sig ut till 



* Nuvarande Roslagstull. 



KARL MIKAEL BELLMAN. 183 

»det torpet lilla, straxt utom tulln, 
där kräftan ljustras röd ur kastruUn, 
och dit Brunnsvikens bölja klar 
i vattrade vågor sig drar. 

Just där, inom Torpets höjda gräs, 

på granrisat farstugolv 
steg Ulla utur sin gungande schas 

en söndag, så klockan tolv 
vid pass, då Jofur' åskan bestämt 
och Dand'ryds' klockor pinglade jämt 
och tuppen gol i källarsvalu 

och svalan flög långt in i salu.» 

Vilken underbar förmåga alt med några få penseldrag ge 
en hel stämningl 



Världen var för Karl Mikael en stor barnkammare, där alla 
leka, där ingen tynges av plikters börda. Och själv var och 
förblev han ett stort barn, som gladdes åt livet och sorg- 
löst njöt dess fröjder, en dagdrivare och upptågsmakare, oför- 
mögen till ordnat arbete, men en skaldenatur utan like. 

Alla, som hörde Bellman själv sjunga sina verser, blevo 
överförtjusta. Men när visorna kommo ut i tryck och det 
blev läsarens sak att ge dem liv och anda, då blevo meningarna 
delade. Då avkunnades från vissa håll fördömelsen över 
hans »slagdängor» med infall så liderliga, att »själva den 
fräcka Messalina kunnat rodna», och med »grova begabbelser 
av själva helgedomen: Adam och Eva, Moses och Aron, 
Noak och Amos, Paradis och Sinai berg». Även den unge 
Kellgren svängde med vred uppsyn sitt gissel över den sån- 
gare, som han beskyllde för att ha »stulit Anakreons lyra» 
och »rik i fylleri och yra, sin ådra fyllt med dubbelöl». Vad 
som mest stötte den vittre Åbodocenten var väl den låga 
sfär, varifrån »Nordens Anakreon» hämtade sina motiv: 
»Hans muser sig på spinnhus nära.» Antagligen kände han 
ännu ej till de bästa av Bellmans dikter. Det är också myc- 
ket möjligt, att han fått i sin hand någon av de många 



* Jofur: ett under 1700-talet använt nordiskt namn för Jupiter. 
— ^ Danderyds kyrka ligger ungefär en halv mil norr ut från 
Roslagstull. 



181 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.» 

oäkta Bellmanssånger, som voro spridda på den tiden, isyn- 
nerhet innan de äkta ännu voro utgivna i bokform. 

Hur det nu må ha varit med den saken, så ändrade Kell- 
gren sedan fullständigt uppfattning, när han fick höra Bell- 
man själv. Och då Fredmans epistlar skulle ges ut, skrev 
han ett förord, som är ett mästerstycke av fin psykologisk 
och estetisk analys. Han varnar för att med kall kritik 
anmärka fel mot språket och smaken. »Man bör äga skaldens 
Ivänsla, ynglingens hjärta — och dessa fel skola förvandlas 
i snilledrag», heter det. Och när Svenska akademien belönade 
skaldens diktning, framhölls, att han i sina kväden »ej målade 
passionerna på en retande men på en avskräckande sida». 

Efter Bellmans död steg hänförelsen för hans skaldskap 
till sådan höjd, att man i hans dikt ville inlägga något 
vida mer och djupare, än vad skalden menat. Man såg däri 
en ideal andes djupa uppfattning av jordelivets intighet. 
Man gjorde den glade sångaren, ögonblickets bekymmerslösa 
barn, till en filosoferande, innerst melankolisk grubblare — 
man rj ckte honom lös från verklighetens mark och placerade 
honom i högre rymder. Sedan kom turen även till människan 
Bellman att bli idealiserad, stundom ända till oigenkännlighet. 
Så tillkom den bild av Bellman, vars »källarliv bestod i att 
stundom i en vrå, vid en butelj svagdricka och en pipa, be- 
trakta vimlet och uppsnappa originalerna till sina figurer. 
Kom då en vän eller någon synnerligen glad människa och 
bjöd på ett glas finare dryckesvaror, så hände det — men 
var dock ingalunda att påräkna — att Bellman drack ett 
par glas. Med Movitz och JNIollberg och Ulla hade han väl 
aldrig växlat ett ord.» 

Men lika litet som man får tänka sig Bellman såsom sina 
dryckeshj altars och Venusprästinnors stallbroder, såsom en 
lastens lovprisare, lika tokigt är det att bortresonera, att 
han dock var en levnadsglad slarver, som efterlämnade många 
obetalta källarräkningar. Det skulle ju också ha varit rent 
onaturligt, om han, som så eldigt sjungit vinets lov, själv ej 
älskat druvans safter. ]\Ien allt tal om huruvida han »smakat 
brännvin eller blott drack ädlare slag» kunna vi med ^Yarburg 
lämna åsido — »det viktigaste är, att hans diktning var 
av ädel druva». 

Den djupsinniga idealiseringen av Bellmans skaldskap 



KARL MIKAEL BELLMAX, 185 

motsäges av hans omdöme om sig själv, enligt vilket han ju 
var »en herre av mycket liten djupsinnighet». Den djupsin- 
nighet, som finns på bottnen av Bellmans diktning, härrör 
från det religiösa drag, som han djupast inne bevarade livet 
igenom, från medvetandet om den jordiska glädjens tom- 
het och alltings förgänglighet. Ty efter rusets fröjder kommer 
mörk förtvivlan. Aldrig har denna fått ett mera hemskt 
gripande uttryck än i den dityramb, han diktar på Järntorget 
en sommarnatt 176S, då han ensam och övergiven genom- 
tränges av all förnedringens bitterhet. Han lägger sin mono- 
log i munnen på Fredman, som ligger utanför krogen Kryp- 
in mitt emot bankohuset: 

»Ack du min moder, säg. vem dig sände 

just till min faders säng? 

Du första gnistan till mitt liv upi^tände — 

ack jag arma dräng! 

Blott för din låga 

bär jag min plåga, 

vandrar trött min stig. 

Du låg och skalka: 

när du dig svalka, 

brann mitt blod i dig. 

Du bort ha lås och bom 

för din jungfrudom!» 

Och så ligger Fredman och mediterar över sitt eget liv: 

»Tvi tusan hasor — 
rocken i trasor, 
skjortau svart som sot! 
Si på halsduken, 
lammskinnsperuken 
och min sneda fot!» 

Men så öppnas krogdörren, och han får en sup och ännu ett 
par att läska den torra strupen med. 

»Nu ska de styva leder bliva smorda, 

smorda allihop. 

Hurra, kurage, 

lustigt bagage — 

friskt i flaskan, hej! 

Nu är jag modig, 

tapper och frodig 

och jag fruktar ej. 

Ännu en sup eller par . . . 

Tack, min mor och far!> 



186 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.» 

När känslan av alltings förgängelse får makt över skaldens 
sinne, skildrar han kyrkogården och jordafärden med en 
mäktigt gripande kraft. Ett par av hans elegier från Stockholms 




Bellman vid en. morgonsup med smörgås i hand, »irölt och trumpen», 
enligt påskrift av Sergel, som tecknat bilden i början av 1790-talet. 



kyrkogårdar höra till det underbaraste, han diktat. »Hur 
karakteristiska för Stockholm äro icke också dessa kyrko- 
gårdar!» utbrister Levertin. »Jag vet ingen stad, där de döda 
fått bo så mitt bland de levandes hus och vägar, så förtroligt 
nära dagens färdsel, att de slocknade rösterna liksom än 
kunna nå in i leken, bullret och striden. Bellmans för alla 



KARL MIKAEL BELLMAN. 187 

intryck skälvande själ, i vilkens botten förgängelsens klocka 
alltid ringde, kände med hela sin varelse den vällustigt 
sorgsna poesien över dessa 'bleka fält', det klara höst- 
vemodet över det hela. 

'Aldrig en Iris på dessa bleka fält 

minsta blomma plockat 

till vällukt i sin herdes tält, 

och dessa lövträn vid dagens ljusa rand' 

aldrig fågeln lockat 

till Floras fest vid Målarns strand. 

Aldrig hördes lärkan nånsin spela 

för att turturduvans kval fördela, 

som i ro 
mitt bland dödens pilar byggt sitt bo.' 

Vilken förunderlig strof, där idyllen liksom slutar i ton- 
fallet från en psalm», säger Levertin. 

I sådana dikter framträder, som Tegnér sjunger, 

»vemodsdraget över pannan, 

ett nordiskt sångardrag, en sorg i roscnrött». 

Men detta vemodsdrag får icke överdrivas, såsom somliga 
Bellmansforskare gjort, de där strävat och letat för att pressa 
fram molltoner ur snart sagt allt, vad Bellman diktat. De 
ha glömt, att huvudtonen i hans skaldskap dock är den be- 
kymmerslösa livsglädjens dur. Det finns gott om exempel 
på att denna rådde på själva förgängelsekänslan, såsom i 
»Fredmans epistel till fader Movitz under dess 
sjukdom, lungsoten»: 

»Drick ur ditt glas! Se, döden på dig väntar, 

slipar sitt svärd och vid din tröskel står. 

Bliv ej förskräckt! Han blott på gravdörrn gläntar, 

slår den igen — kanske än på ett år. 

Movitz, din lungsot, den drar dig i graven. 

Knäpp nu olctaven, 
stäm dina strängar, sjung om livets vår! :,: 

Guldguler hy, matt blomstrande små kinder, 
nedkramat bröst och platta skulderblad! 
Låt se din hand! Var ådra, blå och trinder, 
ligg T så svälld och fuktig som i bad; 
handen är svettig och ådrorna stela. 

Knäpp nu och spela; 
töm ur din flaska, sjung och drick, var glad! :,:» 



188 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.» 

Förgängelsekänslan adlar Bellmans krogkunder och nymfer. 
Men ögonblicket och dess njutning får också för honom ett 
oändlighetsvärde, just därför att den är flyktig och aldrig 
skall komma tillbaka. För den som ser så på livet, har dö- 
den förlorat sin udd. »Döden blir tillvarons mysterium, som 
skänker den dess poesi», och de jordiska tingen »förvandlas 
till en hägring, som speglar sig i livets ström». 

Hans »Levernesbeskrivning», som han nedskrev i bysätt- 
ningsfinkan året före sin död, andas den soligaste belåten- 
het med tillvaron och den innerligaste förnöjsamhet med hans 
lott. Det ligger något heroiskt i denna lättsinnets filosofi. 

Den äkta pärlan i Bellmans diktning är hans varma och 
naiva känslighet, som kan blixtsnabbt växla mellan löjet 
och tåren, och som av Levertin så vackert förliknats vid den 
trolska brytningen mellan sol och regnväder en sommardag. 

»I Djurgårdsekar, susen vänligt över 
den störste sångarns bild, som Norden bar! 
Det finns ej tid. som dessa toner söver, 
det finns ej land, som deras like liar>, 

sjunger Esaias Tegnér. 

»Den störste sångaren» — ja, som sångare har Bellman 
icke sin like bland Nordens skalder. Ingen har som han för- 
mått sammansmälta musik och poesi till ett. »Det är», säger 
Kellgren, »icke vers, som äro gjorda till denna musik, icke 
musik, som är satt till dessa vers — de hava iklätt sig var- 
andras behag, sammansmält till en skönhet.» 



Thomas Thorild. 

1700-talet är först och främst upplysningsfilosofins tid. 
Man dyrkade det sunda förnuftets ljus. Allting: politik, 
samhällsförhållanden, religion, vetenskap, konst, skulle ställas 
under förnuftets dom. Och det som ej höll måttet inför 
denna kritik — bort med det! Revolution, om ej annat 
hjälpte! Mänskligheten har aldrig varit så förståndig som då. 
Man var så förståndig, att man till slut blev snusförnuftig 



THOMAS THORILD. 189 

och tråkig. Det var denna tid, som ville dra nytta av kyr- 
korna genom uppbyggliga predikningar om åkerbruk och 
stallfodring m. m. Och varför inte på samma gång förvandla 
kyrktornen till väderkvarnar? Den gamla psalmen »Nu sover 
hela jorden, och natten tyst är vorden», den fann man tyda 
på en oförlåtlig okunnighet om, att när den ena hälften av 
jordklotet hade natt, så har den andra dag. Därför korrige- 
rade man med fin poetisk känsla till »Xu sover halva jorden». 
En dansk professor karikerade upplysningstidens klåfing- 
riga nit för att reformera och förbättra allting genom en lärd 
avhandling, som bar titeln »Forsog at forbedre Fuglenes 
Sang i vore Skove». 

Men mänskligheten är inte bara förstånd — lyckligtvis! 
När man hunnit grundligt ledsna på det snustorra för- 
ståndets envälde, tog känslan och fantasin ut sin rätt. 
Man längtade bort från den uppstyltade förkonstling, som 
förståndsdyrkan framkallat, ut till den ofördärvade, av 
tvångsregler obundna naturen. Naturkänslans store apo- 
stel är den berömde fransmannen Rousseau. Hans strids- 
rop »Låtom oss återvända till naturen!» blev den nya tidens 
lösen, och en våg av naturdyrkan och känslofullhet vällde 
från hans enkla boning ut över världen. 

Den märkligaste representanten i vårt land för Rousseaus 
idéer var Thomas Thorild eller Thoréfi, såsom han ur- 
sprungligen hette. Han var född på hemmanet Blåsopp i 
Svarteborg i norra Bohuslän. Trakten är en av de vildaste 
i detta bergiga landskap. Man liksom känner på sig, att det 
är gammal norsk bygd, och skaldens födelsegård bär icke för 
ro skull ett namn, som talar om stormar och oro både i naturen 
och folklynnet. Den yngling, som föddes här en aprildag 
1759, skulle också bli en himlastormande ande. 

Thorild var stolt över att vara av gammal bondestam. 
Därom vittnar en strof sådan som denna: 

»Allas far är bonden än, 
än i denna dagen. 
Le ej, ty du har, min vän, 
bondens bröd i magen, 
bondens ull uti din rock; 
därför lagom, lagom pock! 
Se i honom gläder 
dina fäders fader!» 



190 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.» 

Det märkes också på Thorild, att han är av bondestam, 
närd av jordens must. Det är hela livet igenom något 
bondskt självstarkt hos denne stormare. 

Redan på skolbänken väckte Thomas Thorén uppseende 
genom sin ovanliga begåvning. Men kamraternas beundran 
var icke nyttig för en natur med så översvallande självkänsla 
som han. Från Göteborgs gymnasium kom han till Lunds 
universitet och därifrån till Stockholm, där han ämnade bryta 
sig en bana. Men den entusiastiske Rousseauanen vantrivdes 
inne i staden mellan broarna. »Instängd i detta nästet mellan 
takvinklar, galler och skorstenar, förekommer jag mig som 
en fängslad fågel», skriver han. »Jag suckar oupphörligt 
efter friheten och skogarna. Om jag kvittrar någon gång bland 
vänner, är det utan glädje.» 

En dag bhr hans värd häktad för gäld. Då uppreser 
sig Thorilds »ömma hjärta» mot rättsbetjänternas »fräcka 
och bödelska tilltag». Han gråter i kapp med frun, hen- 
nes dotter och väninna. Han frossar i höga och ädla 
känslor: »Ljuva och kvalfulla medlidande! Våra själar för- 
stå och tillhöra varandra men hava ej annat än smärta att 
dela!» — Det märks, att man kommit in i den ädla känslo- 
samhetens tidsålder. Man hör vingslagen av Rousseaus ande. 
Thorild fann också i den store fransmannen en nära besläk- 
tad själ och utbrister: »Nej, Rousseau, ingen kan läsa dig 
som jag! Där är en likhet mellan hans känslor och mina, 
som förtjusar mig.» Och efter mönster av sin store lärofader 
»tillbedjer han sin själs omätliga ömhet, kraft, ljus och stor- 
het». »Denna tillbedelse var», säger han i sin självkarakteri- 
stik, »det allra heligaste av min lycksalighet. Också trodde 
jag, att varje dödlig var en gud i sin natur . . . Höghet och 
patos, det var mitt liv!» Och han talar om, att han brukade 
kyssa varje sida i sina diktmanuskript. Denna självförgud- 
ning är karakteristisk för hela den riktning, Thorild tillhörde. 
Dess apostlar förblandade alltid sitt eget jag med de höga 
sanningar, de förkunnade. Thorilds eget kynne erbjöd också 
av naturen en ovanligt tacksam jordmån för dylik sentimen 
tal självförgudning. Ty blygsam var han inte. Åtskilligt 
av den norska Per Gynt-naturen låg nog nedärvd i denna 
telning av det gamla Viken, som ansåg sig vara korad »att 
förklara hela naturen och reformera hela världen». 



THOMAS THORILD. 191 

För att med ett slag vinna ryktbarhet insände han till det 
vittra sällskapet Utile dulci en tävlingsdikt med namnet 
»Passionerna», vilken han på silt egendomliga språk för- 
klarar vara avsedd att ge uttryck åt »kraften av hans filosofi 
och glansen av hans inbillning, orimmat, hänryckt, för- 
underligt» — dikten var nämligen skriven i ett o rimmat 
versslag, vilket redan det var något för den tiden ovanligt 
och stred mot den gängse smakriktningen. 

Det vittra sällskapets smakdomare var egentligen dess 
sekreterare, Kellgren. Han fann »Passionerna» vittna om 
författarens snille, om »en rik och brinnande bildningskraft» 
samt »framför allt en öm och livlig känsla». Men å andra sidan 
anmärkte han på stora svagheter i dikten, isynnerhet en 
översvallande, svulstig stil, som ibland förlorade sig i tomma 
deklamationer. Och vad den orimmade versen angår, be- 
traktade Kellgren den såsom »en likaså vådelig som onödig 
nyhet», därför att den skulle göra poesins konst alltför lätt 
för svaga medelmåttor. Denna punkt i Kellgrens omdöme 
visar en begränsning i hans uppfattning, som han sedan 
skulle frigöra sig från. Men i övrigt måste eftervärlden er- 
känna, att Kellgren hade rätt. 

Med hänsyn till diktens svagheter ansåg sig ULile dulci icke 
kunna tilldela Thorild sitt stora pris utan stannade vid ett 
mindre. Men Thorilds valspråk var »Allt eller intet». I kraft 
därav meddelade han sällskapet genom en inlaga i Stockholms- 
posten, att han avsade sig priset. På samma gång bröt han 
en lans för den orimmade versen och kritiserade de gängse 
smakreglerna för poesin. Tonen i hans inlaga var allt igenom 
värdig och hövlig: Utile dulci hade följt sina lagar, men skal- 
den kunde därför icke frångå sin uppfattning. Han yttrar 
sig bland annat sålunda: 

»'Förnuft', 'smakens styrsel', 'stadgade lagar' — • vad be- 
tyda dessa orden? Vilken tid och krets har icke sitt förnuft 
och sin smak och sina stadgar? Jag upphäver dem icke. 
Men de måste vara falska eller ock icke utesluta någon ny 
möjlig grad av väl eller skönhet. — Den allmänt godkända 
smaken — ja i Paris och Stockholm! Men Grekland och 
Rom och England och Tyskland och Italien sjunga gudom- 
ligen orimmat I 

Sällskapet är en domstol och har gjort väl i att följa sia 



192 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.» 

högsta regel av rätt, tills någon visar, att den är otillräcklig. 
Jag måste vörda den. Men vart snille är fött lagstiftare, själv- 
skapare i sitt ämne. Det tar icke, iitan ger lagar. Det kän- 
ner inga andra regler än naturens: än den högsta kraftens 
och den högsta skönhetens. Efter dessa var det jag be- 
hövde att dömas . . . Man hade icke bort fråga: 'Är denna 
harmonien rimlös?' utan: 'Är den ljuv, stark och rik? Är 
den förmögen till alla naturens uttryck?' . . . 

Man vinner ej det nya utan genom uppoffring av det an- 
tagna, eher det mera fria och höga utan genom uppsprang 
över vanligheten. Många andas väl och förnöjt, där andra 
känna sig förkvävas: sparven kvittrar mellan kvistarna, och 
där kan örnen endast vila ...» 

Kellgren svarade i Stockholmsposten under masken av en 
insändare, varpå kom ett svar från Thorild och därefter från 
Kellgren en mästerlig parodi på Thorilds egendomliga stil 
under rubriken »Angående påbudet om snöskottnin- 
gen». Den var skriven i form av en insändare i anledning 
av poliskammarens just då utfärdade påbud om saken. Det 
är en av förtrytelse fylld husvärd, som protesterar: »Polis- 
kammaren har gjort väl att följa sin högsta regel av snyggt 
och bekvämhgt; jag upphäver den ej, men jag förkastar den. 
Var husägare är född lagstiftare, självrådare om sin trappa; 
han tar icke, utan ger lagar. Jag känner inga andra reglor 
än naturens: än den högsta snöns och den högsta smutsens. 
'Skick, ordning, renhghet' — vad betyda dessa orden? 
Vilken tid och ort har ej sitt skick, sin ordning, sin renlig- 
het! Man borde icke fråga: 'Är denna snö för djup?' utan: 
'Är den varm, torr och bekvämlig? Är den förmögen att 
bevara för snuva?' 

Den allmänt godkända polisen — ja i Stockholm och 
Petersburg! Men Lappland och Sibirien och Grönland och 
Nova Sembla trivas gudomeligen oskottade. Man hinner ej 
det ovanliga utan genom uppoffring av det vanliga, eller det 
skyhöga utan genom uppskutt över det låga. Månge vada i 
snön uppe till armarne, där andre ej finna fotfäste: flugan 
drunknar på tefatet, och där kan hunden endast läppja. 
Jag ber för nu och alltid, att man vill bry sig om att förstå 
mig. Om jag gör det själv — det är en annan fråga. 

Husägare.» 



THOMAS THORILD. 193 

Sedan växlade Kellgren och Thorild nya stridsskrifter på 
både vers och prosa. Särskilt märkes Kellgrens kvicka dikt 
»Nytt försök till orimmad vers». Han liknar där sin 
bålstore motståndare vid den grekiska sagans Ikaros, som av 
sin konstnärlige fader fick vingar för att flyga upp till him- 
meln men kom för nära solen, så att vaxet, varmed vingarna 
voro fästa, smälte och ynglingen föll ned i havet och drunk- 
nade. På samma sätt samlar sig den nye, gudahärmande 
diktaren till en himlafärd, och jord och himmel äro i bidan 
på det stora ögonblicket: 

»Nu väntar jorden, häpen, 
tillbedjande och knäböjd, 
att se din himmelsfärd. 
Nu genom djupa molnet 
sin liand en ljusets ängel 
har utsträckt till ditt slvydd, 
och legioner stämmor 
och milliarder handklapp 
och loclcande serafer 
och bugande keruber 
vid åsyn av ditt uppsprang 
kring tusen, tusen himlar 
ge skall och återskall.» 

Men slutet blir detsamma som för Ikaros: 

»Nu föll han, slak och snöplig, 
med näsan emot jorden 
och sprack.» 

Vad striden innerst gällde var icke så mycket frågan om 
den orimmade versens berättigande som en vida större sak, 
nämligen den originella begåvningens rätt att verka ohäm- 
mad av tillfälliga smakriktningar. Det var denna rättighet, 
som Thorild förfäktade. En opartisk domare måste härvid- 
lag liksom i detaljfrågan om den orimmade versen ställa sig 
på hans sida, ty diktkonsten höll verkligen på att stelna i 
ett regelrätt efterapande av den tidens modemönster. Men 
å andra sidan behöver det ju ej framhållas, att Thorilds fram- 
ställningskonst var behäftad med flere osympatiska drag. 
Kellgren hyste en instinktiv motvilja mot de stora fraserna, 
mot oredan och det konvulsiviska i »den epileptiska poesin», 

13 — 204364. Grimberg, Svenska folkets underbara öden. VII. 



194 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.» 

som han kallar den. I ett brev till en vän skriver han, att den 
nya sekten hade till ändamål att »utbreda det högsta sköna 
och sanna», men lärde, att »det högsta sköna är det, som är 
orimmat, och det högsta sanna det, som är orimligt». 

Att Thorild dock var en verklig skaldebegåvning, det visar 
han i en dikt sådan som »Hildur» med dess kraftigt må- 
lande början: 

»Slå vild, o storm, 
mot Mälarns klippa! 
Med dig jag klagar. 
Slå vild, o storm, 
häv, rasande, högt 
den gnyende vågen, 
ocli kvid och vissla 
i höstgula träden!» 

Thorilds egentliga livsuppgift var dock icke diktarens utan 
tidningsmannens och sam-hällsförbättrarens. År 1784 finna 
vi honom som utgivare av en ny tidning, »Den^^nya gran- 
skaren», som naturligtvis skulle stå himmelshögt över alla 
andra »blad». Här framlägger Thorild sina frihetsidéer på 
det politiska och sociala området i en stil, som överflödar av 
utrop och deklamationer och har över sig det muntliga or- 
dets, folktalarens, omedelbarhet och livfullhet. Den rikliga 
användningen av fet- och kursivstil är också uttryck för 
denna inneboende kraft och eld i vad han skriver. Det är, 
som om man hörde författaren själv inför en lyssnande folk- 
skara ropa, ja skrika ut själva slagorden i vad han har på 
hjärtat. Hans uppträdande innebär i det hänseendet början 
till en revolution av den gängse cirklade, omständliga prosa- 
stilen, en revolution, som jämförts med den Strindberg åstad- 
kom ett århundrade senare. Bägge ha de satt must och 
märg i vårt skriftspråk, »ingjutit talspråkets levande värme 
och röda blod i den kalla, blåblodiga konststilen». 

Det var ej utan, att de nya frihetslärorna ansågos samhälls- 
vådliga av de makthavande. Schröderheim skrev härom 
till konungen: »En förryckt magister Thorén har börjat en 
ny skrift, som är gallimatias men har elaka ställen. Jag 
hoppas göra slut därpå.» Gustav Hl lär dock ej ha velat 
ingripa mot den unge entusiasten, vars tidning för övrigt 
ej upplevde mer än tio nummer. 



THOMAS THORILD. 195 

Vid denna tid var det, som Thorén ändrade sitt namn till 
det mera välljudande Thorild. Thors eld — blixten — var 
ju symbolisk för den, som sjungit ut orden: 

»Thors gnista jag kände 
och kände hans harm.» 

Den gnistan slog ut i flamma under 1786 års riksdag. 
Verkan blev hans »Memorial om allmänna förståndets 
frihet», en märklig politisk skrift, som han riktade dels till 
konungen, dels till folket och undertecknade »Thomas Tho- 
rild, ung lärd och medborgare». Med lågande hänförelse 
för frihetens ädla sak men också med naiv tillförsikt tar han 
här till orda för en oinskränkt tryckfrihet under förmenande, 
att den aldrig kan bli farlig. Ty det farliga, det var de hemliga 
smädeskrifterna. Men låt bara dagsljuset falla över dem, 
så blir deras makt brutenl »Låt endast dagen kommal Fri- 
giv paskillerna! och de skola bliva en föraktad konst.» 

Memorialet till folket slutar med en av ädel känsla genom- 
trängd prosahymn till fäderneslandet, ord som skola leva 
i alla tider: »Detta ord. Fädernesland, betyder ej den kalla 
jordgrund, på vilken vi trampe, dessa berg och dälder, varest 
fånar och trälar likaså gärna kunde dväljas; utan det betyder 
allt vad som ibland oss är gott och stort, alle redlige och ädle, 
med vilke vi andas samma luft och njute samma lagar, med 
ett ord: alle de som dela med oss liv, dygd och lycksalighet.» 

För den svenska tryckfrihetens sak hade Thorild emellertid 
inte glömt bort sitt ursprungliga program att »reformera hela 
världen». År 1787 utvecklade han i ett brev till en själs- 
frände sina planer på att genom skrifter på latin verka för 
bildandet av en världsrepublik, »vars osynliga regering äro 
genierna». Uppgiften vore nu »att störta dårar och slå skäl- 
mar» — därmed åsyftade han kungar och ministrar samt 
deras medhjälpare. Småningom skulle man också »bränna 
städerne, dessa nästen för galenskapen och tyranniet, dessa 
yppighetens och eländets skolor, där man efter systemer 
förvandlar jordens härlighet och välsignelse till en stenhop». 
I stället skulle nya, fria samhällen bildas »på öar, i bergs- 
trakter, hos vildar, köpta öde ställen etc». En ny religion 
och nya lagar skulle här råda. Den kung, »den blodsdåre». 



196 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.» 

som sedan ställde till krig, borde genast slås till marken. 
»Konungakältringarne få slåss med varandra, om de vilja.» 
AkLslycket är som ett varsel av den stora franska revolu- 
tionen, som skulle bryta ut ett par år därefter. 




Thomas Thorild. Samtida kopparstick. 



Men Thorilds roll att spela profet i sitt fädernesland hade 
misslyckats. Varken de makthavande eller de stora mas- 
sorna ville höra på honom. Han beslöt sig då för att lämna 
sitt otacksamma fädernesland. Dessförinnan ville han dock 



THOMAS THORILD. 197 

skaffa sig det anseende, som låg i en juris doktorsgrad, och 
för den skull for han till Uppsala. Men här var naturligtvis 
allting för smått för en så väldig ande som Thorild. Allt 
kritiserade han, och han var inte lätt att vederlägga, ty 
disputera, det kunde han som ingen annan. Glanspunkten 
i hans oratoriska bedrifter blev en disputation, som hölls 
i mars 1788 under ett av Gustav III:s besök i lärdomsstaden. 
Konungen med sin svit hedrade den akademiska akten med 
sin närvaro. Utom de båda ordinarie opponenterna gingo ej 
mindre än tolv extra i elden, bland dem Leopold och Schröder- 
heim. Men Thorild höll dem alla stången. »Hans snille», 
skriver Armfelt, »hans föredrag, hans vältalighet och den eld, 
som framlyste i hans blick och åtbörder, väckte allas för- 
våning. Härmed förenade han en saltad kvickhet och sade 
ofta grymma epigrammer. Slutligen kom han oss att skratta, 
så att vi fingo tårar i ögonen.» På konungens befallning 
gjorde Schröderheim första attacken med en ganska träffande 
parodi på Thorilds bisarra stil. Ett utdrag därur må vara 
nog: »Att två pund överväga ett pund är otvivelaktigt rätt, 
en sanning; men det är tyngden, en kraft som föreställer 
styrka, vilken gör övervikten.» f- |^ ** ^ ^^^ 

Men Thorild var honom för munvig. " Schröderheim gjor- 
de då några fåfänga försök att draga in den beskedlige preses 
i diskussionen, vände sig upprepade gånger till honom och 
frågade: »Eller hur, herr professor?» Men preses visade sig 
alldeles ohågad att övertaga en roll i detta narrspel. Då ut- 
spann sig följande, på sin tid mycket bekanta dialog mellan 
Thorild och Schröderheim: 

»Jag hoppas, att Ni inte vill förföra min preses att tala.» 

»Jo.» 

»Jag ber då underdånigast, att Ni ej måtte bry preses med 
att skilja en träta^ vartill ämnet tyckes vara honom mindre 
bekant. Min preses är ingen Paris, jag ingen Pallas och Ni 
ännu mindre någon Venus.» 

Efter den betan troppade Schröderheim av. Han var van 
att ha skrattarna på sin sida och var inte belåten med de 
ombytta rollerna. 

Bland de opponenter, som uppträdde efter »Venus från 
Uppsala», såsom Armfelt titulerade sin slagne vän, var även 
den sedan så berömde juristen Holmbergson. Han började: 



198 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.» 

»Ert opus, Min herre, är besynnerligt. Då jag var i skolan, 
lärde man mig redan, att jag borde förstå, vad jag läste; 
men det här — det erkänner jag — är mig omöjligt . . .» 

Här avbröts han av Thorild: 

»Min Herre, då Ni var i skolan — sade Ni — förstod Ni 
vad Ni läste, men det erkänner Ni att Ni nu inte gör. Var- 
för blev Ni inte kvar i skolan?» 

På eftermiddagen, efter disputationens slut, sände konungen 
Armfelt, von Essen och två andra av sina uppvaktande 
kavaljerer att komplimentera segraren och meddela, att Hans 
Maj:t var »charmerad». I konungens med sex hästar förspända 
vagn anlände de till Thorilds lilla studiekammare, som de 
fyllde med sina artigheter. 

Thorilds juridiska examen slog emellertid illa ut, ty att 
skaffa sig verkliga fackkunskaper i ämnet föll honom aldrig 
in. Han studerade blott det mera »storslagna» i vetenskapen, 
rättsfilosofi o. d., men hyste ett suveränt förakt för detalj- 
kunskaper. När han skulle upp i juris licentiatexamen, 
måste han bland annat undergå examen i kamerallagfarenhet, 
som ju onekligen hör till det torrare här i världen. Professorn 
frågade honom då efter data på skjutsförordningar, bad om 
en definition på ordet mutsedel m. m. »Jag log», berättar 
Thorild, »och bad honom i stället draga en krets av stora, 
nobla och magistrala^ kunskaper.» Då professorn föredrog att 
sköta examen på sitt sätt, steg Thorild upp: »Väl! Då för- 
aktar jag en titel utan ära, ett namn som jag kan få på femton 
ställen i Europa värdigare.» — »Jag gick», tillägger han i 
sin berättelse. »Betalt var föruf. Slut på saken.» 

Kort därefter reste Thorild över till England i syfte att 
med sig förena tidens yppersta män »till att bryta träldomen 
över jorden». 

Men de yppersta männen visade ingen lust att fylka sig 
kring Thomas Thorild. Kassan tog slut, och hans värd lät 
bysätta honom. Kort förut hade världsomdanaren i ett brev 
till Rosenstein, Svenska akademiens sekreterare, förklarat, 
att han icke sänkte sina tankar så lågt som till pengar. Nu 
lärde han sig emellertid förstå deras värde, när han tack 
vare dera blev fri igen — det var en människovänlig lands- 



* Sådana som hövdes en »mästare-. 



THOMAS THORILD. 199 

man, som löste ut honom och skaffade honom lägenhet att 
återvända hem på en svensk skuta. 

Året därpå — 1791 — fäste han allmänhetens blickar vid 
sig genom den yppersta skrift, han författat: »En kritik 
över kritiker». De åsikter, Thorild här uttalar, äro 
originella och snillrika, och formen är kvick och träffande. 
Själva grundtanken är, att en kritiker skall döma humant 
över de skrifter, han granskar. Han skall icke fälla dom efter 
på förhand givna lagar utan söka utleta, vilka förtjänster 
varje skrift har inom sin art. Han skall »döma allt efter 
sin grad och sin art». 

»En borgmästare i sin småstad — med all vördnad sagt — 
kan i sin nattrock, sin nattmössa och tofflor, med förtrolig 
värdighet rökande sin pipa, gå från den ena ändan av sitt 
herradöme till den andra, och intet öga stötes, ingen själ 
förtörnas. Nej, det tvärtom där synes, som denna mössa 
krönte hans makt, som vore denna nattrock hans rättfär- 
dighets mantel och röken av hans pipa dambet av en Tor. 
Så högt, så härligt är detta i denna grad. Ville ni draga upp 
denne man, sådan han här står, på världens högsta teater 
och från topp till tå döma honom efter en överceremoni- 
mästare på en serafimerordensdag? 

En bondflicka kan vara rätt söt men är icke gjord för 
assembléen eller couren^ Den som håller ett tal på vers i 
Skara, menar därmed att fröjda icke Stockholm, icke Paris 
eller Rom, utan Skara.» 

Till kritikerns plikter hör också att först och främst fram- 
hålla den granskade skriftens förtjänster och betänka, att 
ingen skrift tillkommit för sina fels skull utan »allt för sitt 
värdes skull. När Ni förer oss in i ett hus, så förer Ni oss 
icke först till sophögen utan till de vackraste rummen. En 
sophög, min herre, kan samlas ur de täckaste boningar, 
men på den vill icke Ni bygga en tron, på den vill ingen 
kritikus skaka sin spira . . .» 

I sin kamp mot en kritik med förutfattade meningar hade 
Thorild här, som alltid, gått till överdrifter. Han ville ha 
tillerkänd alla författare en okränkbarhet, som den stora 
massan av skribenter sannerligen inte förtjänade. I varje 



' Franska cour; sv. kur: offentlig mottagning på hovet. 



200 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.» 

författare borde kritikern, som han säger, se »en liten gud, 
full av eld och allvar, färdig att ropa sitt 'Varde'». På det 
viset hade Thorild slagit sig till de svaga skribenternas spe- 
cielle riddare. Det är hans ömma hjärta, hans medlidande 
med de svaga och förkomna, som drivit honom därtill. 

Thorild hade nu lyckats göra sig allmänt känd. Snart skulle 
han bli en verkligt populär man. Det var, då han för sina 
revolutionära idéer år 1793 blev dömd till fyra års landsflykt. 
Han njöt av att äntligen känna sig som folkhjälte. I lands- 
flykten höll han rent av på att vinna världsrykte såsom poe- 
tisk martyr. Men så förstörde han sina chanser genom ore- 
sonlighet och obehärskade utgjutelser. 

En skrift från hans landsflyktstid, som visar, hur långt han 
stod framom sin samtid, är broschyren »Om kvinnokönets 
naturliga höghet». Han hävdar där kvinnornas rätt 
att »först betraktas som människor, därnäst som kvinnor 
och icke, såsom man alltid ansett dem, först kvinnor, där- 
näst människor». Den sistnämnda uppfattningen anstode 
blott en turkisk pascha och vore ett bevis på »den ovärdiga 
halvmänsklighet, varuti karlarnes dumma vildhet nästan all- 
tid dristat hålla kvinnorna. Samma fånighet eller skamlös- 
het, som det vore att betrakta en karl blott i egenskap av en 
han, samma fånighet eller skamlöshet är det ock att betrakta 
en kvinna blott i egenskap av en hon.» Enligt naturens 
gudomliga ordning är kvinnan »en förståndig varelse 
med alla en sådan varelses rättigheter och höghet, en män- 
niska med all en människas rättighet och höghet, en med- 
borgare med all en medborgares rättighet och höghet o. s. v. 
och allra sist en hon, en älskarinna för en viss lycklig 
karl eller, om ni hellre vill, en hustru». 

Det gick emellertid Thorild som det gick så mången frihets- 
svärmare vid åsynen av franska revolutionens ohyggligheter 
och maktlystnaden hos de nya folkledarne: han ryggade till- 
baka, kastade om; och till sist kallar han revolutionen för 
»en outplånlig skamfläck i mänsklighetens historia». I skriften 
»Rätt eller alla samhällens eviga lag» proklamerar 
han sitt avfall från den Rousseauanska läran om massherra- 
väldet och »folkviljans» rätt. Han finner nu, att massornas 
tyranni är lika förtryckande som förut konungarnes. »Vad 
tröst är en pluralitet, när de mesta äro de som veta minst?» 



BENKT LIDNER. 201 

Nej makten i samhället borde utövas av ett fåtal högt bildade 
män eller av en enda sådan. 

Efter detta avfall från de revolutionära grundsatserna 
började lyckan äntligen le emot Thorild. År 1795 befriades 
han från vidare straff och hugnades med befattningen som 
universitetsbibliotekarie i Greifswald. Den forne revolu- 
tionären gladde sig som ett barn häråt och ej minst åt den 
professorstitel, som var förknippad med sysslan. 

Här i den lilla universitetsstaden förvandlades världs- 
reformatorn till en lärd, som levde blott för sina böcker 
och sin familj och för övrigt slöt sig inom sitt skal. Här 
åldrades han, och här verkade han till sin död, år 1808. 



Tegnér ser på Thorild på samma sätt, som dennes mot- 
ståndare Kellgren och Leopold: 

»En rik natur men utan frukt och kärna, 
en väldig själ men utan takt och klang. 
Där låg en värld i kaos i hans hjärna, 
men sol sken icke, icke morgonstjärna — 
en meteor allén, som knallade och sprang.» 



Benkt Lidner. 

■På Nova Semblas fjäll, i Cej'lons brända dalar, 
var helst en usling finns, är han min vän, min bror. 
Då jag hans öde hör, med tårar jag betalar 
den skatt, jag skyldig är, natur, dig, allas mor! 
Nej, himmel, icke jag ditt delningssätt anklagar. 
På blomman av min vår du hagelskurar sänt; 
men om jag tälja fått en mängd av sälla dagar, 
att jag ett hjärta har, jag kanske än ej känt.» 

Så börjar Lidners berömda dikt »Spastaras död». Man 
skulle kunna sätta dessa ord som motto på Lidners hela 
diktning. I dem utgjuter han sitt känslosamma hjärtas 
ömhet, sin medkänsla med alla de millioner medmänniskor, 
som sucka under sorger och kval. Han gråter över sina 
medmänniskors lidanden mer än över sina egna, vilka sna- 
rare skänka honom glädje. De ha nämligen uppenbarat för 



202 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.» 

honom, att han har ett ömt och känshgt hjärta. Han gla- 
des över sina lidanden på samma sätt som medeltidens hel- 
gon över martyrskapet; och hans tåreflöden skänka honom 
samma tillfredsställelse som de s. k. goda gärningarna. Ty 
att gråta är en synnerligen god gärning. 

Benkt Lidner är i detta hänseende ett barn av sin tid: 
han är Sveriges mest typiske representant inom poesin 
för den känslosamma riktning, som under 1700-talets senare 
hälft bemäktigar sig sinnena över hela Europa. Skalderna 
dikta under strömmande tårar, och deras poesi läses med 
tårade ögon. Det har väl aldrig suckats och gråtits så ymnigt 
i denna usla värld som nu, då världssmärtan blev på modet. 
Inom prosan ha vi funnit samma drag av känslosamhet 
hos Thorild. Både han och Lidner ha närmast hämtat 
sina intryck från Rousseau, men det fanns också i vårt 
land äldre inhemska anknytningspunkter i pielismen och 
Swedenborgianismen. 

Ett typiskt exempel på tidens sentimentalitet möter man 
i Skjöldebrands memoarer, då han berättar om sin förälskelse 
i den sköna Magdalena Rudenschöld, Armfelts sedan så 
olyckliga älskarinna. Han träffade henne en afton på teatern, 
då man gav den mycket gråtmilda och mycket populära 
tyska pjäsen »Världsförakt och ånger». Den sköna anför- 
trodde honom då, att hon var mycket olyckhg, och »sade 
sig kunna bliva det mycket mer, och bad mig ömka henne, 
om något gruvligt skulle hända henne». Vid en oemotstånd- 
ligt rörande scen »föll fröken Rudenschöld i gråt, och jag», 
säger Skjöldebrand, »kunde ej avhålla mig från tårar. Hon 
vände sig, såg det och klämde min hand med en djup suck, 
som röjde ett slags förtvivlan. Följande dagen råkade jag 
henne på en cour hos änkedrottningen. Hon hade bemödat 
sig att dölja sin bedrövelse och sade till mig: 'Tack för i 
går och tack för tårarnal'» 

Varje land med kulturellt anseende fick nu minst en 
tårarnas skald. I Sverige var hans namn Benkt Lidner. 

Benkt Lidner föddes i Göteborg 1757. Hans far var väl- 
aktad organist vid domkyrkan men föll ifrån, när sonen var 
blott två år, och efterlämnade sin unga maka i små omstän- 
digheter. Tre år därefter gifte hon om sig. Man har en sägen 



BENKT LIDNER. 203 

om att lille Benkt vid moderns andra bröllop diktat sina 
första verser. Det skulle icke ha funnits plats för honom vid 
bordet under måltiden, utan han fick äta på en »kista» i 
stället. Det kände femåringen så bittert, att han började 
snyfta och i stället för bordsbön kom det: 

»När andra gå till bords, går jag till kista. 
O Gud, låt mig då aldrig maten mista!» 

En allmänt känd historia från hans barndom är den om 
»Lidnerska knäppen». Han skall ha varit mäkta trög och 
oläraktig ända till sitt elfte år, då en besynnerlig förändring 
inträffade: en dag spratt såväl hans lärare som kamraterna 
till vid en genom hela skolrummet hörbar knäppning i lille 
Benkts huvud. Han kände en skakning i huvudet, så att 
han skrek till av smärta. Strax därefter kunde han sin läxa 
som ett vatten och var sedan den stunden utrustad med gott 
minne och snabb fattningsgåva (!). — Historien måste ledsamt 
nog förvisas till diktens område, ty berättelsen härrör från 
en ovanligt opålitlig sagesman — nämligen Lidner själv. 
Med all aktning för honom som skald är det ett faktum, att 
han alltför gärna »diktade» även om verkligheten. 

Fjollon år gammal förlorade Lidner sin mor. Minnet av 
henne följde honom som en skyddsande hela livet igenom. 
Han förblev alltid det svaga, ofta vilsegångna barnet, som 
sökte skydd och tröst i moderns famn. I flere av sina dikter 
har han åt modern inflätat de skönaste blomster. 

Enligt vad han själv antytt, var han tidigt ute på villovägar; 

»Jag blev dock, Gud, förförd . . . och i vad späda år! 
På lastens gräns ett steg - ocli sig en avgrund röjer.» 

Efter avslutade studier vid Göteborgs gymnasium kom 
Benkt Lidner som 17-årig student till Lund med rika studie- 
och skaldeanlag — hade han bara haft motsvarande vilje- 
styrka! Hans poetiska begåvning tilldrog sig emellertid snart 
uppmärksamhet och beundran. Han diktade med en viss 
förkärlek hyllningsdikter till den unge konung Gustav III. 

En gång bedyrar skalden: 

»Vad ceder är bland trän, vad lejon ibland djuren 
är Gustav ibland allt, som finnes i naturen. 
Akilles hälsas stor och Henrik likaså, 
men när jag Gustav ser, så kallar jag dem små.» 



204 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.» 

Mer äkta är han, då han besjunger andras olyckor. Ett 
tacksamt ämne fick han särskilt år 1775, så sinnena upp- 
rördes av en hemsk olyckshändelse, som inträffade på Torups 
gård i närheten av Lund. En ung kornett Trolle hade med 
sina två systrar och sin moster omkommit under en roddtur 
på den grunda sjö, som omgav slottet. Flere personer åsågo 
från stranden, hur ekstocken vid en hastig vändning kantrade 
och de olyckliga sjönko ned i dyn; men eftersom ingen båt 
fanns vid stranden, kunde man ingenting göra för deras 
räddning. 

Skjöldebrand, som var regementskamrat med den så sorg- 
ligt omkomne ynglingen, var med vid begravningen i Lunds 
domkyrka. »Man kan», säger han, »lätt föreställa sig den 
bedrövliga åsynen av fem likkistor^ i rad, vilka inneslöto 
unga människor, så plötsligt bortryckta i livets gladaste 
ålder.» 

Den hemska tilldragelsen inspirerade Lidner till en dikt, 
vilken med all sin omogenhet dock bjuder på toner, som 
förebåda skaldeverket »Spastaras död». Släktskapen är 
omisskännelig i verser, sådana som dessa: 

»Du svarta olyckssjö! Var dina vågor svalla, 

där höras hemska rop och gråt och kval och tjut.» 

Han anropar himlen att till hämnd låta sjön för evigt 
torka ut. Då skulle svanor och muntra sångfåglar fly där- 
ifrån. 

»Här Ijunge rovdjur blott med uvar, ugglor, gastar! 

Men ack, vem irrar mig? 
Bliv, turturduva, kvar, som ömma suckar andas, 

och vet, att just med dig 
ska' mina luteslag och mina tårar blandas! 
Här må du Icuttra ömt och sjunga sorg och kval!» 

När den person, som beställt gravdikten, skulle avhämta 
den, fann han Lidner vandrande fram och tillbaka mellan 
tvenne bord med var sin butelj på. Skaldeynglingen grät, 
diktade och deklamerade med hög röst, allt under det han 
då och då tog sig en styrketår. 

' Minnesfel för fyra. 



BENKT LIDNER. 205 

När de förolyckades far, kammarherre Trollc, fick läsa 
gravdikten över sina barn, blev han mycket gripen och ville 
gärna belöna författaren. Han vände sig till en professor 
för att få veta närmare om skaldeynglingen. Professorn, 
som kände till Lidners oförmåga att sköta pengar, rådde 
Trolle att hellre ge poeten en ny rock än någon kontant gåva. 
En morgon infann sig alltså Trolles kammartjänare hos 
Lidner och bad studenten följa med till en köpmansbod. 
Där fick skalden på hans herres räkning utvälja tyg till en 
kostym, som hans välgörare genast skulle låta sy åt honom. 
Lidner var genast på det klara med färgvalet. Alldeles vitt 
kläde skulle det vara: »Det är svanens färg, och jag älskar 
mest av alla denna fågel.» Några dagar senare sågs Lidner 
spatsera genom staden helt elegant i sin nya oskuldsdräkt 
med värja vid sidan. Men de som kände honom, menade: 
»Det där varar nog inte länge.» Och mycket riktigt: redan 
samma eftermiddag anträffades poeten liggande vid ena dom- 
kyrkoporten i blotta västen. Rocken var förvandlad i fly- 
tande vara, och Bacchi ande svävade över skaldens hjässa. 



Sannolikt var det Lidners oregelbundna levnadssätt, som 
yjorde, att han måste avbryta sin vistelse vid universitetet, 
strax innan han skulle försvara sin avhandling. »Ovisst, vart 
hans öden skola föra honom», tillägger kurator vemodigt i 
Göteborgs nations matrikel efter anteckningen om Lidners 
avfärd. Till en början förde de honom till fjärran land. Hans 
släktningar förvandlade hux flux den svårhanterlige studenten 
till jungman på en ostindiefarare. Men det var inte i Lidners 
smak. Vid första tillfälle ämnade han rymma. Tillfället 
kom vid Goda Hoppsudden. Den 22 april 1776 antecknades 
i skeppsjournalen, att »jungmannen Benkt Lidner avvikit». 
Här har han — för att tala med Franzén — irrat omkring 
på Taffelbergets klippor med havet på ena sidan och hotten- 
totternas öknar på den andra, tills han fick lägenhet att fara 
hem med en annan ostindiefarare. 

Hans släktingar gjorde sig ännu förhoppningar, att han 
med sina skaldeanlag skulle kunna bryta sig en bana i huvud- 
staden. Dit sändes han alltså i väg och blev inskriven i 
Kungl. Maj:ts kansli. Det säger sig själv, att en så lovande 



206 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.» 

skaldebegåvning som Bengt Lidner ej skulle bli obemärkt 
av Gustav III. Det första sammanträffandet dem emellan 
skall ha skett helt oförmodat. En dag skulle franske am- 
bassadören till konungen överlämna som gåva en byst av 
kejsar Trajanus, en av de största regenter, världshistorien 
känner. Gustav skulle därvid ha utbrustit: »Ack, om jag 
vore Trajanusl» Då trädde där fram en ung man med 
ovanligt utseende och påfallande bisarr klädsel och impro- 
viserade helt frimodigt: 

»Hur, store kung, kan Du försvara 
den suck, ditt hjärta från sig ger? 
Du önskar att Trajanus vara: 
Du är ju Gustav — det är mer!> 

Så berättas det med ett visst, om ock ej alltför stort an- 
språk på trovärdighet. Alltnog: Lidner lyckades komma i 
beröring med Gustav III, och tjusarkonungen beslöt göra 
någonting för honom. Han gav honom understöd till en 
studieresa. 

Först for Lidner till den tyska universitetsstaden Göttingen. 
Här mottog han intryck av den tyska känslodikten, vilka 
blevo avgörande för hela livet. Göttingen var en av födelse- 
orterna för denna diktart, som nu fann en mottaglig jord- 
mån i Lidners bröst. Men tyvärr fick han icke stanna och 
i ro smälta intrycken. Hans olycksaliga njutningslystnad 
hade snart slukat reskassan, och överhopad med skulder måste 
han hals över huvud ge sig i väg. Konungen tog honom dock 
till nåder och skickade honom till Paris för att övervakas 
och handledas av Creutz. Lidner skulle bli ambassadörens 
handsekreterare. 

Lidner hos Creutzl . . . Nog var Atis och Camillas skald 
en ypperlig läromästare i poesins konst. Men Lidner hade 
behövt en kraftigare, mera sträng och framför allt mindre 
tankspridd ledare än den blide Creutz. Skaldeynglingen kunde 
inte heller här hålla sig ordentlig. Det hände, att han tog 
en bok ur grevens bibliotek och förvandlade den i våta varor. 
En sorglustig anekdot, egentligen belysande Creutz' tank- 
spriddhet, berättas från denna tid: En morgon hade Creulz på 
sängen mottagit Lidner. När han strax därefter skulle stiga 
upp, saknade han sina pantalonger: de hade alltså fastnat vid 



BENKT LIDNER. 207 

skaldens fingrar! Han ringde på kammartjänaren ocli yttrade 
i slcarpa ord sin ledsnad häröver. Kammartjänaren trodde, 
att förtrytelsen egentligen gällde Lidners långfingrighet: han 
undrade inte på, att Hans Excellens var bedrövad över 
Lidners beteende. »Ja, min vän, det är sant», svarade Creutz, 
»men det är nu inte det, som egentligen bekymrar mig. Du 
vet, att jag snart skall ge stor middag; och var skall man i 
en hast kunna skaffa nya byxor från?» — »Men», utbrast 
kammartjänaren förvånad, »i Ers Excellens' garderob finns 
det ju flere stycken sådana plagg, lika ståtliga som de 
stulna.» Nu först gick ett ljus upp för den tankspridde mi- 
nistern. Han lät hämta ett par andra onämnbara, klädde 
sig och var hela dagen vid bästa lynne. 

För rättvisans skull bör framhållas, att Lidner var lika 
hastig att giva som att taga. När han hade pengar, strödde 
han slösande omkring sig åt fattiga stackare, så att han utblot- 
tade sig själv. 

Det var emellertid icke blott Creutz' böcker och byxor, 
som Lidner olovande lade sig till med. Creutz har även be- 
skyllt honom för att ha tillägnat sig delar av en opera, till 
vilken ministern gjort ett utkast, och insatt dessa delar i sin 
egen opera »Medea». Härvidlag har det tydligen varit svå- 
rare för Lidner än vanligt att skilja på mitt och ditt, eftersom 
han av Creutz fått i uppdrag att vara sin chefs medarbetare. 

Hur godhjärtad och fridsam Creutz än var, så är det inte 
att undra på, att han ledsnade på sin handsekreterare och 
bad konungen att få slippa honom. Gustav måste således 
kalla hem Lidner förr, än ämnat var. Skaldeynglingen hade 
gäckat sin höge beskyddares förhoppningar och lämnades nu 
av konungen åt sitt öde. 

Men den period av Lidners liv, som nu börjar, är i poetiskt 
avseende hans glanstid. Under åren 1783 och 1784 utkomma 
tre av hans fyra mest betydande arbeten, nämligen »Späs ta- 
ras död», operan »Medea» och »Året 1783». 

Lidner hade i Stockholmsposten läst om den fruktansvärda 
jordbävning, som år 1783 förstörde en stor del av Messina. 
Ett av olyckans offer var den sköna markisinnan Spastara, 
som vid första jordskalvet dånat och blivit av sin man släpad 
till porten. Men under det han höll på att skaffa sig något 
fartyg till deras räddning, återkom hon till medvetande. 



208 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.» 

Hennes första tanke gäller deras lille son, som ligger i sin 
vagga inne i huset. Hon rusar dit och rycker till sig barnet, 
men i nästa ögonblick ramlar trappan ned. Hon flyr från 
rum till rum undan nedfallande bjälkar och stenar. Änt- 
ligen kommer hon ut på en balkong, och med den lille på armen 
anropar hon människorna om hjälp. Då störtar huset in. 




Benkt Lidner. Samtida kopparstick. 

Denna händelse måste särskilt utöva dragningskraft på 
ett så känsligt sinne som Lidners: Spastara var ju ung och skön, 
moderskärleken hade alltid i Lidner ägt en varm lovsångare, 
och händelsen erbjöd rika tillfällen för honom att gråta över 
andras olycka. »Grevinnan Spastaras död» blev också Lid- 
ners mest populära poem, det vid vilket hans namn företrädes- 
vis är fäst. 

Skalden rycker här läsaren med sig och låter honom leva 
med mellan ljungande åskviggar, svallande sjöar, gungande 
klippor och störtande murar: 



BENKT LIDNER. 209 

»Gud... acki rädda migl — hur jag förskräckesl 
Hemsk av nattens djup jag betäckes . . . 
Det blixtrar... vad gnistor! De spritta, de spraka: 
väsande svavelregn störta sig ner. 
Darrande jordens inälvor braka, 

dess grundvalar skaka; 
hon vrålar, spyr eld — nu öppnar lion sig. 
Gud, nådig, barmhärtig, förbarma dock dig I 

Ramlande tordönen dundrande knalla, 
eldtöcknar skälla, 
sjöarna svalla 
mot rytande skyn. 
Klipporna gunga, 
åskviggar Ijunga — 
fasliga synl 
Ankrade seglarne vågorna slunga 
mot liimlabryn. 
Templen av glödande eldlculor brinna. 
Ett skräll... än ett skräll: palatsen försvinna; 

i rämnade jorden begrava de sig . . . 
Gud, nådig, barmhärtig, förbarma dock dig I 



Elden genom djupet bryter, 

lavan lik, då Etna ryter: 

allt han skövlar, allt förtär. 
Håll, Allmakts-Gud I Ditt verk du svurit Iiägn. 

Vi tiUbe dina dolda under; 

men är du mera stor i dunder 

än i de rika sommarregn? 
Förgäves! Än en gång mordviggar rasa, 

ur blodiga skyar ilande ner. 

Vad är det jag ser? 
Emot Spastara? Mot liimlens urbild han kan . . . vilken fasa! 
Vad djärvs du? JNIot Spastara våga... 
förmätne stråle! Vad? Du d3'gden störta vill? 
Vet, hennes död kan tvinga oss att fråga: 

Månn' gudanåd och rätt är till? 

Nej, håll, tills du den niding finner, 
uppå vars Ivala hjässa rinner 
av änkors tåreflod ett svall! 
Då med blixt och knall på knall 
ingen puls i hjärtat spara! 
Mätta fritt ditt raseri! 
Krossa, krossa! Men för Spastara 
häpna, tillbed, flyg förbi! 

Ii— 204364. G rimberg. Svenska folkets underbara öden. VII. 



210 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.» 

Men naturmakterna veta ej av något förbarmande. Skräck- 
scenerna komma slag i slag, och till sist står Spastara där, 
gripen av förtvivlan, med barnet på sin arm. 

»De läppar svartna ren, på vilka orden famla: 

'Min son . . . vid detta bröst ... du skall . . . 

Ackl' 

Dödens blixt och domens knall! 

Murarna ramla.» 

Lidners andra mer betydande arbete är operan Medea. 
»Horatius är död, men jag lever», skrev han i det brev 
till Thorild, som han lät åtfölja sitt manuskript. Ämnet rör 
sig om hur kungadottern Medea blir sviken av sin make Jason 
och gripes av svartsjukans demon. För att hämnas mördar 
hon då det käraste hon äger, sina barn med Jason. Även 
här är det modershjärtats känslor som skildras, men ej mo- 
dershjärtats uppoffringar utan dess förvillelser: striden 
i Medeas bröst mellan svartsjukan och moderskärleken. 
Lidner har härav skapat en bild av skuggor och dagrar med 
gripande verkan. 

I denna opera är också den välbekanta, oförgätliga krigs- 
hymnen inlagd: 

»O, yngling, om du hjärta har 

att trampa fäders fjät, 
flyg till ditt fosterlands försvar, 

dö eller rädda det! 

Så ljuvlig är ej källans sus 

bredvid en blomsterstrand, 
så härligt icke dagens ljus 

som död för fosterland. 

Vart tidevarv ditt hjältenamn 

på ryktets vingar för, 
när i odödhglietens famn 

ditt lov du sjungas hör. 

Ditt namn skall ock en stjärna få: 

en skönhet, ung och fri, 
skall till din grav med rosor gå 

och dess prästinna bli.» 



BENKT LIDNER. 211 

Dikten »Året 1783» är ett pärlband av händelser från detta 
händelserika år. I praktfulla men ofta bombastiskt över- 
drivna verser besjunger skalden Elliots försvar av Gibraltar: 

»Än krigets bistra gud med härjnings-facklan Ijungar, 
och på en blodig våg en åskfuU fästning gungar.* 
Imot Gibraltars borg man skeppen rusa ser, 
då till en gruvlig storm basunen tecken ger. 
Strax viner döden fram i bombers heta skurar — 
de skansar, böljan bär, bestorma klippans murar; 
men klippan nu på dem Vesuver återspyr, 
och blodig böljan bort med slagna hjältar flyr. 
Ackl ur de bräckta valv sig dödens slussar lossa, 
som sluka tusen liv och tusen kölar krossa: 
själv åskan på sin tron förskräcks vid jordens krig; 
man havet sucka hör och töcknen gömma sig.» 

Men franska flottan går fram till ett nytt, ursinnigt anfall: 

»Gibraltar sviktar re'n, och eldens vida flod 

på torg och vallar släcks med äkta brittiskt blod. 

Men Elliot, klippan lik, där strand och hav han plundrar, 

där utan fruktan han sin oväns mod beundrar, 

en blek, en mulen bliclc på sina Ivämpar slår, 

och blottar kallt sitt bröst och visar sina sår. 



Nu inga faror skys, nu hav och lågor trotsas; 

snart åter matta skott från skeppen långsamt lossas.» 

Så övergår skalden till Nordamerikas frihetskamp under 
Washington, som kunde säga: »Jag allt för andra gjort; 
jag intet gjort för mig.» 

Därpå följer den vackra skildringen av hur den älskande 
nunnan Laura, som tvingats att taga nunnedoket, blir be- 
friad genom kejsar Josef II, som »krossat fanatismens bojor», 
just när hon är färdig att i förtvivlans mod stöta dolken 
i sitt bröst. 

Så övergår skalden till att besjunga, hur 

»ett segelvingat klot sig upp från jorden höjer. 
Av konsten endast fört, det molnens vågor plöjer.» 

Det är bröderna Montgolfiers luftballong. 

Därefter begråter skalden än en gång Spastaras öde, och 
till sist skildrar han i gripande ord den svåra hungersnöd, 
som det året hemsökte Sverige. 



212 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.» 

Lidner hade nu blivit populär. Men på skaldenamnet kunde 
han inte leva. Han hoppades ännu på en fast anställning av 
konungen. Personen Lidner stod dock alltid i vägen för 
skalden Lidner. Han var alldeles omöjlig för det praktiska 
livet, omöjlig att få till ett ordnat levnadssätt. Mest levde 
han som »middags-snylting» i förmögna hus, där det svagare 
könet på förhand var ljuvt sympatiskt stämt mot den kring- 
vandrande trubaduren. Själv försummade han ej heller 
att framställa sig i vemodsfull dager. Han kallade sig en 
av olyckan förföljd »yngling» — fast han fyllt trettio vårar 
— en yngling, som »i blomman av sin levnadsvår i förtid 
nalkades sin förvandling». Många voro de läsarinnor, om 
vilka det gällde, att 

»så mången månskensnatt 

med 'Lidner' i sin hand lion satt 

och grät förtjust och drömde vaken». 

Under denna tid arbetade Lidner på det skaldestycke, som 
han ville göra till sitt livs storverk: »Yttersta domen». 
Han hade själv sörjt för att det motsågs med stora förvänt- 
ningar. Också lämnade ämnet ypperliga tillfällen för Spasta- 
raskaldens fantasi att i starka färger måla gripande bilder 
och fördjupa sig i olyckliga medmänniskors kval. Men ämnet 
är för väldigt — det kräver en manlig, storslagen diktar- 
kraft. En så vek natur som Lidner räckte icke till att ge liv 
och karaktär åt de uppträdande personligheterna. Därför li- 
der dikten av många svagheter vid sidan av praktfulla par- 
tier. Högst står början, som är något av det mest sublima, 
som finns i svensk diktning: 

»Han öppnas, gravens port. De tröga gångjärn knarra, 
och lampans matta sken på svarta marmorn darra. 
Hur strömmar mörkrets flod! Hur nordan, sträv och snar, 
vitt över nattens djup med stormars tordön farl 
Dess dunder uvars läte bryter, 
och rovet under vargen ryter, 
och irrbloss vina fram med blod i mina spår, 
och jag — hur ödsligt I — jag på grifter vilse går. 

Så irrande den dräptes vålnad svävar, 

där skogen som ett spöke står 

och hemsk i vintrens svepning bävar.»] 

Härlig är ock den mäktiga hymnen till Gud: 



BENKT LIDNER. 213 

»Högt i odödlighetens famn 
bland stjärnorna min harpa klingar, 
och lyft på morgonrodna'ns vingar, 
jag prisar, Helige, ditt namn. 

Långt förr, långt förr, än tidens flod 
ur evighetens klippa sprmigit, 
du ensam där i töcknar stod, 
och ingen kerubim dig sjungit. 

Det tomma kaos suckande 

i djupet för din tron sig böjde. 

Du andades. Allsmäktige, 

och himlarna sig där upphöjde. 

Än ensam, utan sångens ljud, 
du lät en allmaktseld utfara: 
strax omgav dig serafers skara 
och söng din ära, väsens Gudl 

Än såg du vitt kring djupets famn, 
ocli världar fram ur mörkret bröto : 
strax stormarna ditt välde röto, 
och åskan dundrade ditt namn. 

Din anda. Gud, skall återdriva 
i kaos jord och himlarna; 
men dina år ej ända ta: 
du var, du är, och du skall bliva. '' 
Halleluja!» 

I strofer sådana som dessa visar sig Lidner som en stor 
konstnär. Här är det, som om orgelbruset i Göteborgs 
domkyrka, där Lidners far ocli farfar varit organister, 
genomströmmade hans poesi. Här tycker man sig, som 
Heidenstam säger, skymta något av evighetens stjärnhimmel 
över skaldens huvud. 

»Yttersta domen» är hos Lidner ingalunda någon teckning 
av Guds hämnande makt. Den är snarare en hymn till förso- 
naren Messias. Av den ömhjärtade skalden bli alla benådade. 
Den bibliska berättelsen om rövaren på korset tycks^ha 
ingivit hans barnsliga själ den föreställningen, att illgär- 
ningsmän och slarvar rent av hade något slags företrädes- 
rätt till himmelriket, att detta var ett hem speciellt för 
fallna. Blott en störtas ned i avgrunden — det är satan 
själv, som »rytande upp ur Tartaren far». 



214 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.» 

I dikten »Yttersta domen» bevittnar man en rik konstnärs- 
andes utslocknande. Stundom flammar snillet upp i prakt- 
full låga men kvävs återigen under falaskan. 



På hösten 1787 överraskade Lidner sina vänner med att 
resa över till Finland. 

En ung rik finländare, som han blivit bekant med, tog honom 
med sig till sitt hem. Här ämnade han tillbringa vintern. Han 
skriver till en finsk major Möllersvärd, vars fru var en av 
skaldens beundrarinnor: »Finlandl Du redlighetens heml 
I dina skogar, mellan dina istäckta berg söker en olycklig 
några månaders lugn. De vilddjur, av vilka dina hjordar 
understundom härjas, äro ej så känslolösa som de människor, 
jag övergivit» — det är kanslibetjänter, värdshus- och hyres- 
värdar, som skalden åsyftar. 

^ Men länge dröjde det ej, förrän hans nye vän fått nog av 
sin gäst. Lidner känner sig då för, huruvida han skulle vara 
välkommen hos Möllersvärds. För den barske majoren låter 
han förstå, att han trängtar efter att få dricka mjölk — 
ett ovanligt oskyldigt fluidum — ur den skål, som fru ma- 
jorskan, »den gudomliga Charlotte», skulle räcka honom. Och 
den gudomliga Charlotte själv erinrar han om hur ofta hans 
ömma sång pressat tårar ur hennes ögon — skulle han inte 
vara välkommen? 

Bjuden eller objuden kom han till Möllersvärds. Men 
vistelsen blev ej heller där långvarig. Som en irrande tru- 
badur vandrar han mellan förmögna finska hem. Sedan 
man — d. v. s. isynnerhet damerna — med förtjusning 
lyssnat till hans sånger en tid, sörjer han själv för att 
man blir innerligt led vid hans person. »Hans eviga fylleri 
och mindre väl valda bekantskaper generade mig fasligt», 
skriver en av hans värdar. Utbrottet av kriget med Ryssland 
1788 gav emellertid hans fantasi ett nytt tummelfält. Han 
fickfnu det tokiga hugskottet att ge sig ut i fält och skriver 
härom till Möllersvärd: »Den Lidner, som grät med änkan 
och*med den faderlöse — ack hur gärnal — var olycklig, 
densamma Lidner söker nu få utgjuta dens blod, som honom 
icke hatar — men o, mitt fädernesland, o minne av de tappre 



BENKT LIDNER. 215 

fäder I Min gula kokard skall den gudomliga Charlotte sy 
och knyta det vita bandet om min arm. Jag skall återkomma 
utan arm eller med lagrar.» 

Kriget varken tog från Lidner någon arm eller gav honom 
några lagrar. Han deltog däri endast i fantasiens värld, som 
krigets besjungare. 

En erövring gjorde han dock: han blev helt hastigt äkta 
man. En fem år äldre finsk adelsfröken vid namn Jaquette 
Hastfehr överflyttade sin kärlek till Lidners dikter på hans 
mindre behagliga person. 

Men så var hon också 36 år fyllda och »ägde intet mer än sin 
Gud och lämningarna av sina av redan flydda älskare skör- 
dade behagligheter». 

Atterbom, som kände Jaquette Hastfehr, då hon var gam- 
mal vorden, skildrar henne, efter upplysningar av samtida, 
i yngre år såsom en yster, självsvåldig flicka med mörkt hår 
och eldiga ögon och en nästan manlig käckhet i de vackra 
dragen. 

Hennes och Lidners kärlek började med en vacker osan- 
ning från skaldens sida — med mindre kunde det naturligtvis 
inte gå för sig. Han påstod, att han genast igenkänt Jaquette 
Hastfehr. Han hade nämligen i andanom sett sin mor föra 
henne vid handen såsom hans utkorade, just i det ögonblick 
då han i Tyskland varit på vippen att förlova sig med 
»ett ungt fruntimmer av stånd, skönhet och förmögenhet». 

I Jaquette Hastfehr fick Lidner en trogen och uppoffrande 
maka. Hennes kärlek släcktes ej ens av allt det elände, som 
samvaron med den olycklige skalden vållade henne. Men 
hon hade förmågan att bortse från hans moraliska elände. 
För henne var Lidner alltid »hjärtats skald», och det är röran- 
de att se, hur hon ännu vid gravens brädd försvarade hans 
minne mot alla beskyllningar och förklarade: »Med Lidners 
hjärta och snille kunde jag aldrig vara annat än lyckhg!» 

Icke ens en kvinnas trofasta kärlek kunde rädda Lidner. 
Sina sista år framlever han i Sverige i kroppsligt och andligt 
förfall med nästan utslocknad skaparkraft. Det är betecknande, 
att ett av hans sista poem heter »De galne». Hans benägen- 
het för att skildra gräsligheter har nu gått till sådan ytterlig- 
het, att hans sångmö söker sig till dårhuset för att finna 
skräckscener. 



216 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR». 

Till största delen bestå hans diktalster nu av tiggarverser 
och tiggarbrev till Gustav III och andra högtstående personer. 
»Diktalster» äro de, även när det gäller rama prosan. Ty det 
finns dylika opus, där man knappast kan hitta en enda sann 
radi Efter konungens död blev det förmyndarregeringens tur 
att uppvaktas med smickrande dikter. Belöningen kom också 
1792, då Lidner fick fullmakt å kunglig sekreterares namn, 
heder och värdighet. Hau skrev i barnslig förtjusning till 
sin vän Thorild: »Vi Bengt Lidner, med Guds nåde Sveriges 
Norges, Götes och Vendes konungs sekreterare, hälse Eder, 
Oss älskelige Thomas, vänligen.» Med sekreteraretiteln 
följde en liten pension. Men den räckte icke till för att hålla 
nöden borta. För sina vänner blev han allt besvärligare att 
ha att göra med. De riskerade att, när de kommo hem, finna 
skalden liggande redlös i deras bostad, skåpen uppbrutna, 
kläder och husgeråd pantsatta. Men Lidner själv kunde icke 
finna något orätt däri. 

Mera komisk är en anekdot, som belyser hans oförmåga att 
skilja på mitt och ditt. En afton var han på ett värdshus 
tillsammans med de tre glada skalderna bror Bellman, bror 
Hallman och bror Kexél samt några andra, däribland Thorild. 
Thorild hade med sitt blixtrande snille till den grad hänfört 
sällskapet, att Lidner kände behov att på något utomordent- 
ligt sätt ge sin beundran tillkänna. Han avlägsnade sig för 
ett ögonblick, men kommer snart tillbaka, bugar sig djupt 
för Thorild och överräcker till honom en käpp med guldknapp, 
under det han högtidligt deklamerar: 

»Så oordentlig som mitt snille, 

så krokig som min rygg, jag denna käpp dig ger; 

och är det ödets fel, om jag ej skänker mer 

åt den, jag Peru skänka ville. 

Men all den rikedom, det stolta Peru ter, 

kan ej belöna Thorilds snille.» 

Thorild anade, att en så fin gåva ej gärna kunnat komma 
från en sådan givare, och denna förmodan besannades. Den 
högtidliga stämningen bröts något, då en vredgad borgare 
kom rusande och under utstötande av några kraftord ryckte 
till sig »hedersgåvan», som den förtjuste skalden oförmärkt 
tillägnat sig i en vrå av källarsalen. 



BENKT LIDNER, 217 

Denna världens goda kunde Lidner aldrig lära sig handskas 
med. Vad han fick gick lika hastigt, som det kom, ofta till 
andra vanlottade stackare. Det är, som han ville bekräfta 
orden i oratoriet »Messias»: »Det usling usling ger, blir ej av 
himlen glömt.» Särskilt ömkade han sig över de stackars 
brandvakterna, som måste gå omkring i regn och köld, då 
andra fingo vila i väl ombonade hem. Åt dem gav Lidner 
av princip alltid pengar, när han hade några. 



Lidners bräckliga stofthydda höll icke länge ihop. Han 
hade stormat för mycket på sin hälsa. Natten mellan den 3 
och 4 januari 1793 fick hans oroliga hjärta ro. Han hade då 
icke hunnit 36 års ålder. 

Bellman sjöng ihop begravningskostnaderna med följande 
verser: 

»Skalderna ha aldrig råd 

att en bror i graven sänka, 

knapp till svepningen en våd, 

mindre facklorna, som blänka. 

Visen ömhet, visen nåd 

mot poeten Lidners änka!» 

Jaquette Lidner och hennes olyckliga svagsinta dotter 
skulle ännu nära tre årtionden framsläpa sitt liv i fattigdom. 



Det är vemodigt att följa Lidners levnadslopp, att se en 
så rik poetisk begåvning bli skeppsbruten på livets hav, där- 
för att hans översvallande känsla ej leddes av förstånd och 
viljekraft. Känslan, som var hans styrka inom diktningens 
värld, blev hans svaghet ute i livet. 

»Ej efter namnet skald jag ärelysten far. 
Min enda stolthet är, att jag ett hjärta har», 

utropade han. Redan i sin ungdom hade han proklamerat: 
»I tårar vällust». Senare sade han sig vara »till tårar född». 
Hans mannaålders stolthet var att kunna »gråta med änkan 
och vara olycklig med den faderlöse». Men denna medkänsla 
med andra är, som Lamm framhåller, egentligen blott en an- 
nan sida av hans bottenlösa medkänsla med sig själv. Hans 



218 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.» 

hjältars och hjältinnors olycksöden fängsla honom, därför 
att de erbjuda jämförelsepunkter med hans egna lidanden. 
Han älskade att likna sig själv vid svanen, som tvungits 
att övergiva den vassdunge, där han fötts. Med ljuvt vemod 
fördjupar han sig i bilden av hur den stackars fågeln lyfter 
vingarna för att bland okända skär finna den strand, därhän 
får vila ut och klaga. Men vågen svallar upp och rycker ho- 
nom ned i »det svarta, eviga djupet». 

Franzén har med en vacker bild kallat honom ett lidande 
verktyg, en eolsharpa, på vilken vinden spelade än himmelskt 
ljuva ackord, än demoniskt skärande dissonanser. Och 
Sveriges störste skald sjunger om honom: 

»Förstörd, förvissnad före mogningsstunden, 

en rik men sönderbruten harmoni, 

en genius, ack! för djupt i stoftet bunden. 

Hur ömt begråter han i lagerlunden 

var likes kval: du hör hans eget däruti.» 



Såväl Thorild som Lidner hade många efterföljare. Det 
fanns gott om ungdomar, i vilka det jäste av både veka och 
våldsamma känslor liksom av världsomstörtande idéer. Den 
kanske mest typiske »Lidnerianen» var Karl Johan Linde- 
gren, en talangfull och mycket populär dramatisk författare, 
vilken som människa led av den ohjälpliga svagheten att 
aldrig kunna sköta sig själv och därför fick tillbringa en god 
del av sitt liv inom gäldstugans fyra väggar. Men hans sejourer 
där skulle icke ha varit riktigt tidsenliga, om ej fångvaktarens 
lilla flicka delat sin brödkaka med den olycklige diktaren. 
Att dieten inte varit hög i vardagslag förstår man av de 
tiggarbrev till vänner och gynnare, där han lovar, att en 
ädel givare skall bli välsignad 

»av en man, som fordom fet, 
nu är mager som en get». 

Han skildrar sig själv såsom »en människa med ett oroligt 
huvud och ett ännu oroligare hjärta». Såväl hans skådespel 
som hans poem gingo i den sensationella och gråtmilda gen- 
ren, och ofta avbrytes dialogen av skådespelarnas snyft- 
ningar. Det stående temat var, att ett s. k. »gott hjärta» för- 



BENKT LIDNER. 219 

sonar alla felsteg. Med en viss förkärlek lägger Lindegren 
an på att framställa dramatiska gestalter, som han model- 
lerat efter sitt eget jag. En sådan typ är den »förförde» 
ynglingen, som visserligen ej kan frikännas från en beklaglig 
fallenhet för utsvävningar — men vad gör väl det, då hans 
hjärta i grund och botten ju är rent och ofördärvat. Priset 
i popularitet bland hans poem togo två dikter, som tillkommo 
i samband med hans skilsmässa. Med den ena sökte han i 
sista stund beveka sin Sophie från att taga det avgörande 
steget : 

»Suckar, böner, knäfall, ånger 
blidka vreden hos en rättvis Gud. 
Han förlåter tusend, tusend gånger 
mänsklighetens brott mot himlens bud. 

Vilken dödlig ville han ej skona, 
blev ej för Dess högsta domstol fri? 
Varför då, när man kan Gud försona, 
är du obeveklig, min Sophie?» 

Så erinrar han henne om hur mången gång hon smugit sig 
till sin stackars make och förljuvat hans tillvaro, då han satt 
bakom gäldstugans galler, och hur hon då 

»log med honom åt de papilloner", 
som kring sköna blommor fladdrade, 
log åt herrar, grevar och baroner, 
kurtisaner och förförare.» 

Och så erinrar han henne om deras första kärlekslycka: 

»Där vid brädden av den lugna bäcken 
du din Karl en evig trohet svor. 
Där i skuggan av den vilda häcken 
blev du älskarinna, vän och mor. 

O Sophie, slit ej de klena banden! 
Vänta litet — giv dig tålamod! 
Snart du ser mig evigt stött från stranden 
fara över dödens svarta flod. 

Då, då skall du mot din vilja gråta^ 
mina öden, mina villors lott, 
känna först min kärlek och förlåta 
mina fel och ångra egna brott.» 



^ Fjärilar, dagdrivare. — ^ Begråta. 



220 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.» 

Men hustrun hade vid det laget hunnit bh härdad mot alla 
hans vackra ord och böner. Hon tog det avgörande steget 
och slet »de klena banden». Just när de bägge kontrahen- 
terna gingo ur ut konsistorierummet för att hädanefter 
vandra skilda vägar, skall Lindegren ha författat dikten 
»Farväl, Sophie»: 

»Farväl, Sophie I Vi se varandra åter, 
fast aldrig, aldrig mera här. 
Men i den värld, där ögat aldrig gråter, 
där lij artat aldrig hatar, blott förlåter, 
o låt mig hoppas att få se dig däri 

Farväl, Sophie! Var god emot vår MillaM 
Glöm gärna mig, men henne aldrig glöm I 
Och straffa ej den menlösa och lilla 
för faderns skull, som kanske har gjort illa — 
hon är vår flydda sällliets sköna dröm. 

Farväl, Sophie! Jag dessa rader teknar 
med darrande och övergiven hand: 
jag gråter, ryser, rodnar, ocli jag bleknar 
för detta hjärta, som ej mera veknar. 
Farväl, Sophie! Nu slits vårt sista band. 

Farväl, Sophie! De stunda nu, de tider, 
då även jag blir lugn och kall och fri, 
då detta hjärtat icke mera svider, 
ej klappar, blöder, suclvar eller lider. 
Men kanske kommer då d i n tur, Sophie.» 

Bägge dessa visor gingo som skillingstryck runt land och 
rike under titeln »Tvenne ömma avskedsvisor» och fram- 
lockade strömmar av tårar. 



Den benägenhet för att frossa i gräsligheter, som känneteck- 
nade Lidners skaldskap, nådde en höjdpunkt i Anders 
av Kullbergs'- översättning av den engelska spökballaden 
»Alonzo den tappre och skön Imogine», som vann en 
enastående popularitet. Än i dag kan man få höra den 
sliräckfyllda balladen sjungas med känsla och övertygelse: 



^ Deras lilla dotter Emilie. — ^ Ämbetsman. Blev statssclircterare 
och biskop i Kalmar. Var även en av de aderton. 



BENKT LIDNER, 221 

»En krigsman så båld och en fröken så grann, 

de suto tillhop i det gröna. 

De sågo med ömma begär på varann. 

Alonzo den tappre — så kallades han, 

och hon Imogine den sköna. 

'Ack!' suckade han, 'ack i morgon jag går 

i främmande länder att strida. 

Snart rinner för mig ej mer saknadens tår! 

En rikare friares hälsning du får, 

och han får mitt rum vid din sida.' 

'Tyst, grymme! Tyst, grymme!' var Imogines svar, 

'och upphör att orätt mig göra! 

Den heliga Jungfrun till vittne jag tar, 

att, lever du, dör du — min hand, mina dar 

blott dig eller ingen tillhöra. 

Om nånsin begärets och fåfängans bud 

mig från min Alonzo förleder, 

mitt högmod, min falskhet, dem straffe då Gud! 

Din vålnad hos mig i min brudliga skrud 

då sätte sig — fordre tillbaka sin brud 

ocli rycke i graven mig neder!' 

Den tappre sig slet från den sköna i gråt 

och drog till de hehga landen. 

Men knappt årets tider följt solvarvet åt, - 

så kom en baron uti lysande ståt 

och tillböd åt Imogine handen. 

Hans skänker, hans guld, hans förledande skick 

snart kommo dess eder att vackla. 

Han störde dess hjärna, han tjuste dess blick, 

dess flyktiga hjärta i snaran han fick, 

och snart tändes bröllopets fackla. 



Och nu hade prästen välsignat vårt par. 
Ren dracks ur det guldprydda hornet, 
och bordet sitt överflöd sviktande bar, 
ocli löjen ocli skämt gåvo liv åt envar, 
när tolvslaget dånar från tornet. 

Då, hos Imogine, med häpnad blev spord 
en främmande sitta obuden. 
Orörlig han satt, utan liv, utan ord. 
Hans ögon ej vändes kring gäster och bord 
han hade dem spända på bruden. 



222 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.» 

Hans hjälmhatt var sluten, gigantisk hans längd, 
hans rustning var svartgrå som jorden. 
All fröjd, vid hans syn, är ur högtiden trängd, 
och blå brinner Jågan från lampornas mängd, 
och hundarna fly under borden. 

Med tystnad och rysning envar honom ser. 
Av skräciv sitta gästerna stela. 
Till slut sade bruden med bävan: 'Jag ber: 
fäll, tappre herr riddare, stormhatten ner 
och värdes välfägnaden dela!' 

Hon tystnar, och riddarn, som bruden befallt, 

lät hjälmen från hu\aidet falla. 

Men Gud! vilken syn! vad förfärlig gestalt! 

vad ord måla häpnan, som rår överallt: 

en dödskalle visas för alla! 

Och opp sprungo alla med skräckfulla rop 

och fasa och vämjelse kände. 

Av ryshga maskar en slingrande hop 

Icröp ut och kröp in genom tinningens grop, 

när spöket till bruden sig vände: 

*Se opp! Känn Alonzo!* var vålnadens ljud. 

'Förräderska, minns dina eder! 

Ditt högmod, din falskhet, dem straffar nu Gud! 

Min vålnad hos dig, i din brudhga skrud, 

nu sitter och fordrar tillbaka sin brud 

och rycker i graven dig ncder.' 

Sin arm kring den häpna nu hndade han — 

förgäves dess jämmer man hörde — 

och fort med sitt rov genom jorden försvann. 

Ej någonsin åter man Imogine fann, 

ej spöket, som henne bortförde. 



Snart dödde baronen, och alltsen hans slott 

stått öde i långhga tider. 

Ty sagorna säga, att Imogines lott 

är där att, till eviga straff för sitt brott, 

begråta det öde, hon lider. 

Vart år fyra gånger hon syns där igen, 
när midnatten spänt sina vingar. 
Med bröllopsvit skrud hon då visar sig än 
och skriker, när benrangelsriddarn, i den, 
kring dånande golv henne svingar. 



JOHAN GABRIEL OXENSTIERNA, 223 

Kring dem dansa spöken med rysliga slvrål, 
som blod utur dödskallar dricka 
och stöta tillhop var sin multnade bål 
och tjuta: -"Alonzo, du tappre, din skål! 
Och skål för din trolösa flicka !'> 



Johan Gabriel Oxenstierna 

hör till de veka och känsliga natursvärmarnes krets. I ett 
brev till sin hustru liknar han en gång sin själ vid ett asp- 
löv: »Det finnes ingen fläkt så svag, varav den ej sättes i 
rörelse.» Hans känslighet har från början ett drag av lätt 
melankoli, som är både klädsamt och behagligt. Det skänker, 
säger han själv i dagboken, »i sina stunder ensliga nöjen, 
vilka kanske likna de största av dem som finnas bland ett 
glatt sällskap». 

Sin kärlek till naturen hade han insupit på sin morfars, 
riksrådets Gyllenborgs gård, det vackra Skenas i "Vingåker, 
där hans far, en gammal karolin och generalmajor, bodde 
på ålderdomen. Här har Johan Gabriel genomlevat en lyck- 
lig barndom. Här får han ock som femtonårig sin första stora 
upplevelse: kärleken till Themir, som i verklighetens värld 
bär namnet Anna Kinvall och är hushållerska på herrgården. 
Hon är åtta år äldre än sin unge tillbed] are, och naturligtvis 
är det hon, som tagit första steget. Men det hindrar icke, 
att femtonåringen genombävas av salig rysning, när han an- 
förtror sin dagbok den stora hemligheten. Han bär henne 
på sina armar — i tankarna, då han ensam strövar omkring 
i skogar och lundar. Men hans kärlekslycka tar ett hastigt 
slut, då Themir av en grym fader tvingas att helt prosaiskt 
äkta en bruksbokhållare, som icke äger hennes kärlek. 
Långt in i mannaåldern bevarar dock skalden minnet av 
hennes idealiserade gestalt, minnet av den första kärlekens 
sötma och bitterhet. 

En del av sin uppväxttid tillbragte han vid Uppsala uni- 
versitet. När han fyllt nitton år, kom han till Stockholm för 
att inträda i kansliet. Det var mot frihetstidens slut, år 1769. 
Hur kände han sig till mods i storstaden? Hans dagbok 



224 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.» 

ger oss svaret: »Då man i själva glädjens ålder ser en yng- 
ling sorgsen eller mjältsjuk, kan man visst veta, att det an- 
tingen är av kärlek eller brist på penningar.» Här tyckas 
bägge orsakerna ha samverkat. Släktens ekonomi svarade 
ej alls mot det stora namnets förpliktelser. Brist på pengar 
skulle göra honom bekymmer hela livet igenom. 

Hur längtade han ej, den unge skrivaren, från det tråkiga 
arbetet i kansliet ut till det kära Skenäsl Blott någon gång, 
när han kunde slå sig lös och fara ut på landet och svärma 
i naturens sköte, kände han sig riktigt glad till sinnes. Och 
åt denna naturglädje gav han utlopp i dikter. 

År 1770 lämnade han Sverige för att under fyra år vistas 
såsom sekreterare hos svenske ministern i Wien. Här i den 
levnadsglada staden »am schönen blauen Donau» skulle man 
nu tro att ett glatt fjärilsliv börjat för den unge ädlingen. 
Men hans ekonomi tillät honom ej att leva med. Dock för- 
Ijuvades hans tillvaro av en ny stor kärlek. Föremålet var 
en österrikisk dam med det föga lidelseväckande namnet 
Susanna Frid. Hon var gift med en läkare, som var mycket 
svartsjuk och bevakade sin skatt som en Argus. Så myc- 
ket ljuvligare kände den älskogskranke skalden det att få 
för den dyrkade utgjuta sina känslor i epistlar med en starkt 
Rousseauansk ton över sig. 

Men då han ej kunde hoppas att någonsin bli förenad med 
föremålet för sin dyrkan, kommo melankoliska stämningar 
över ynglingen, och i dikten »Ode till Camilla vid början 
av en sjukdom» tolkar han sin dödslängtan och drömmer 
om att den älskade skall vårda hans grav. Hon skall strö 
en blomma på hans »sand» och ägna några tårars gärd åt sin 
älsklings »sorgsna hamn». Han slutar med att mana döden 
att skynda sig och »slå ett vissnat gräs, som väntar på din 
lia». 

Vid återkomsten till Stockholm blev Oxenstierna, tack vare 
sina behagliga umgängesgåvor och sin vittra talang, ett slags 
hovskald och muntrationsråd av samma slag som Dalin varit 
vid Lovisa Ulrikas hov. Hans kvicka epigram och skämt- 
samma smådikter äro älsldiga barn av den stämning, som 
rådde vid tjusarkonungens hov. Men naturligtvis använde 
konung Gustav honom framför allt till dramatiskt förfat- 
tarskap i och för konungens karuseller, »divertissementer» 



JOHAN GABRIEL OXENSTIERNA. 225 

och liknande tillställningar. För skalden blev detta ett 
slags plågsamt hantverksgöra, och han var snart alldeles 
utledsen på hovlivets jäkt och uppstyltade ceremonier. 




J. G. Oxenstierna. Målning av K. F. von Breda. 

År 1786 gjorde konungen Oxenstierna till riksråd och upp- 
drog åt honom att förestå kanslipresidentsysslan. I verklig- 
heten var dock Gustav sin egen utrikesminister. Johan Gabriel 
Oxenstierna var för honom en dekorationspjäs med fint 
namn. Opraktisk och oförmögen att sätta pli på sina under- 

15 — 204364. G rim berg, .'Svenska folkets underbara öden. VII. 



226 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.» 

ordnade, kunde skalden ej gärna få något inflytande på det 
levande livet. Men Gustav fägnade sig i stället åt det skåde- 
spelet, att en av Sveriges Gustaver återigen hade en Oxen- 
stierna, en ättling av den store Axel, vid sin sida. Bittert 
kände Oxenstierna det förödmjukande i sin ställning. Han 
klagar också: »Sedan konungen satt mig i den sysslan, jag 
har, har det varit hans omsorg att göra mig alla de chagriner, 
han kunnat, genom undvikande av mina samtal, brist på för- 
troende och alla de ohövligheter, han kunnat göra åt någon, 
som med våld hade trugat sig till den befordran, som blivit 
mig påtvungen.» Hans förhållande till konungen blev allt 
kyligare. År 1788 skriver han: »Jag har aldrig följt kungen 
på någon av dess resor. Han har sagt sig finna mig för sim- 
pel, för litet artig att vistas utom riket. Man dömer sig själv 
illa, och ehuru jag ej finner mig dummare än dem, som följt 
honom, kan det hända, att han har rätt», skriver han med 
älskvärd självunderskattning. Det var särskilt Armfelt, 
som tagit försteget framför honom. 

Oxenstiernas tillvaro fördystrades ytterligare av de be- 
kymmersamma ekonomiska förhållanden, under vilka han 
måste »representera» och föra ett stort hus. 

Hur betecknande är ej följande brev, som han skrivit från 
Skenas år 1789 till sin vän Nils Gyldenstolpe i Stockholm. 

»Jag är en fattiglapp, min käre kusin, och utan tvivel 
skall jag förbliva det hela mitt liv. Men i denna stund är jag 
det mer än någonsin, eftersom hela mitt junikvartal gått 
förlorat i assistansens svalg och för uppköp av hö. Alltså 
kan jag ej betala en betjänt, som är i Stockholm, och som 
skulle hit. Jag har skrivit till honom att bära detta brev 
till Er och be Er vara vänlig lämna honom 8 riksdaler, som 
är hans månadslön, och som han skall använda för resan. Det 
skall bliva en skuld för mig till septemberkvartalet, på vilket 
jag grundar mina förhoppningar. Förlåt mig denna bön!» 

Det hjälpte icke, att skalden år 1791 gifte sig med dottern 
till en av landets förmögnaste män. Den snåle svärfadern 
visade sig fullkomligt förstockad inför magens antydningar 
om att få hjälp ur sin ekonomiska misär. Ett litet årligt 
understöd var det enda, han gav. I stället råkade skalden 
i klorna på Stockholms värsta procentare. »Jag har aldrig», 
klagar han år 1794 för en god vän, »kunnat mer än betala 



JOHAN GABRIEL OXENSTIERNA. 227 

mina räntor och knappt det.» Han hade vant sig vid att leva 
på lånta pengar och taga ut sin lön i förskott. Allt kring- 
löpande för att skaffa lån och borgensmän tröttade ut honom 
till den grad, att han ej orkade tänka på att försöka ordna 
sin ekonomi för mer än de närmaste dagarna. Därför kunde han 
heller aldrig förverkliga sin dröm att åt sig och de sina skapa 
ett lantligt paradis sådant som Skenas. En kort tid log 
lyckan mot honom, då han ärvde det vackra Värnberg i 
Roslagen. Med förtjusning berättar han för en god vän, att 
han där lagt grunden »till ett litet hus, som skall bli min fri- 
stad, om Gud vill, om ett par år. Det blir av trä, ligger 
täckt, har kring sig vatten och lövskog och blir tillräckeligt 
att logera mig, min hustru, min gosse och Virgilius.» Men när 
huset stod färdigt, måste han arrendera bort godset. 

I stället fick han alltjämt taga sin tillflykt till Skenas, 
där han varje sommar hälsade på sin gamla mor. Så snart 
han kom dit, kände han sig som en ny människa. Här var 
det, som han säger, alltjämt hans stora fröjd att »löpa 
kring alla backar» och »leta efter min barndoms gudar och 
min ungdoms lyra». 

Skaldens maka var en älsklig kvinna, en stillsam och ve- 
modig drömmerslca och således andligen besläktad med sin 
make. Äktenskapet blev också mycket lyckligt. Men hans 
lilla späda hustru med de fint skurna dragen och de stora, 
sammetslena ögonen hade alltid varit klen och bräcklig, och 
när hon fått en son, var det alldeles slut med krafterna. Se- 
dan måste hon nästan ständigt ligga till sängs. Man försökte 
med brunnsresor, med huskurer, med magnetism, men ingen- 
ting hjälpte. Med vemodsfylld beundran var mannen vittne 
till det änglalika tålamod, varmed hon bar sitt lidande. 



Inom skaldekonsten har Oxenstierna vunnit sin berömmelse 
såsom landskapsskildrare. På detta område är han Creutz' 
och Gyllenborgs andlige arvtagare. Hans landskapsskildring 
bottnar i en innerlig hemkänsla, i kärlek till detta Skenas, 
dit han varje sommar vallfärdade för att återfinna sitt bättre 
jag, för att friska upp sinnet efter ämbetsbestyren och bröd- 
bekymren i huvudstaden. Stockholm var och förblev för 



228 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.» 

honom en förvisningsort med smutsiga gränder och »för- 
giftig luft». Det är intrycken från barndomshemmets fagra 
sörmländska natur, som gå igen i hans stora dikter »Dagens 
stunder» och »Skördarne». 

»Dagens stunder» är en diktcykel av fyra sånger, i 
vilka skalden besjunger dygnets fyra tider: morgonen, mid- 
dagen, aftonen och natten. 

Högst står dikten »Natten» med sin melankoliska kyrko- 
gårdsmystik och sin blida månskensstämning. Atterbom 
förklarade också, att »denna gudasköna sång» var fullkom- 
ligheten själv. För vår tids smak tynges dikten dock av 
alldeles för mycket bilder, och det blir tröttande att höra 
alla himmelens stjärnbilder räknas upp. 

Liknande fel och förtjänster återfinner rhan i den stora 
dikten »Skördarne». »Det är», säger Warburg, »liksom 
om lantlivets egen ro och frid återspeglades i denna lugna, 
breda skildring.» Man får följa lantbefolkningens liv från 
höslättern till sädesskörden, vilken slutar med ett bond- 
bröllop. Först får man vid slåttern se de vackra Ving- 
åkersflickorna sköta räfsan, klädda i lätta lintyg eller, för 
att tala med Oxenstierna: 

»en öppnad slöja, 
där vädret fläktar fritt att älskarns syn förnöja». 

Sedan kommer höbärgningen, den gladaste dagen på hela 
året, då man får åka i höskrinda och i den skumma logen 
gantas med flickorna. Vid humleplockningen, Vingåkers 
gamla specialitet, berätta gubbarne sagor för varandra, och 
då är Oxenstierna alltid en intresserad åhörare. 

Men man skall inte i »Skördarne» vänta sig någon reali- 
stisk bild av svenskt lantliv; det är snarare en teckning av 
bondfolkets liv, sådant det tedde sig »från herrgårdsrummens 
fönster». Det vilar över denna diktning något av samma för- 
tjusande onatur som över Creutz' herdedikt »Atis och Ca- 
milla». Också kallar Oxenstierna i sin dikt Skenas' bönder 
genomgående för »herdar», oavsett vad de ha för slags ar- 
bete för sig. Oxenstierna följde sina lärofäder Creutz och 
Gyllenborg i deras strävan att skapa en »hög stil», en stil 
som skulle kunna ge ett värdigt uttryck åt en förfinad kul- 
turs känslor och tankar. För en sådan smakriktning dugde 




^iiMMlfiSiailiaililllllllllMllllilillllllMlllilM 



Landsbyqdens enfald. Herdescen från 1700-tal.'t. Kopparstick^av AkVel. 



230 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR. 

det icke med den folkliga stilens låga och vardagliga uttrycks- 
sätt. Här hövdes det en utsökt »delicatesse» i formen såsom 
uttryckssätt för »ädla och starka begrepp». Men följden av 
dessa strävanden blev förkonstling och onatur med till- 
krånglade omskrivningar. När Creutz skall skildra en me- 
tande pojke, kan det naturligtvis inte gå av för mindre, än 
att gossen »kastar ut en svekfull rev». Flötet blir för skalden 
»ett flyktigt flarn, som på vågen dansar». Fisken får heta än 
»fenesläktet», än »böljans son»; och inte duger det att tala 
om metkroken, nej »mordekroken» måste det vara. Oxen- 
stierna går ännu längre: han skriver »sin nästa bärgnings 
hopp» i stället för utsädet, »tallens mogna skog, den yxor 
sammanknyta», i stället för skeppet o. s. v. Ett så enkelt 
ord som bada kan naturligtvis inte skalden använda. Nej 
det blir att »svalka sommarns lågor i Najadernas famn». 
Att läsa sådan poesi är bitvis som att gissa gåtor. Det nya 
tungomålet framstår i all sin förkonstling i verser sådana som 
dessa i dikten »Skördarne», där rågmejningen skildras: 

»Det krökta stål, vars egg den täta växten skär, 

fördelar luften själv, som vid dess viftning kvider, 

och gnisslar mot den halm, vars torra strån det sprider.» 

Verserna bli, anmärker en kritiker, lika onjutbara som den 
gnisslande torra halm, de beskriva. 

Men den Oxenstiernska diktens torka beror ej enbart på 
dess inkrånglade och tungrodda bilder — orsaken ligger kanske 
främst däri, att skalden går för långt i sin iver att beskriva 
rent tekniska detaljer vid arbetet, olika växtslag o. d. och 
därigenom blir tröttsam. Och att han faller för denna frestelse 
beror på att han ville skriva ej blott en vacker utan också 
en nyttig dikt, en s. k. lärodikt angående den närings- 
gren, som ensam förmådde »göra sederna rena och låta dygden 
födas hos folket». Hans beundran för fysiokraternas läror 
går så långt, att han vill sätta dem på vers. Hans dikt blir 
nära nog en versifierad handbok i åkerbruk. »Den gamle 
åkermän», som uppträder under en matrast och passar på att 
ge sina söner en lektion i jordbruk, är fruktansvärt tröttsam 
att höra på. Han glömmer minsann inte bort någonting i sin 
långa utredning. T. o. m. poesi om de modernaste gödslings- 
metoderna måste läsaren andäktigt höra på. 



JOHAN GABRIEL OXENSTIERNA. 231 

Ännu svårare är det att härda ut med den kurs, skalden ger 
i varukännedom. Vi få bland annat följa linets historia ända 
till dess det »förbyts i spetsars nät och i ett flor försvinner». 
Och inte blir det roligare, när man kommer till de långa och 
lärda beskrivningarna av olika växtslag och frukter, vilka hota 
att bitvis göra verket till ett formligt herbarium. 

Mycket av vad som sålunda tynger ned dikten har till- 
kommit vid de omarbetningar, som Oxenstierna lät den under- 
gå på äldre dagar, då skaldeådran började torka ut. Det var då 
en olycka, att han till smakråd fått Leopold, som knappt hade 
sinne för något annat än »det undervisande» i dikten. Lika för- 
vänd var Leopolds höga uppskattning av Oxenstiernas förfat- 
tarskap såsom vältalare på prosa, ty faktiskt är, att Oxen- 
stiernas naturliga uttrycksform som författare var versen. 
Hans prosa är till sin fördel endast i dagbokens och brevens 
okonstlade form. Men icke förty — när Oxenstierna författat 
ett stort äreminne över Gustav III, skriver Leopold till 
honom och citerar beundrande en fras, som — säger han — 
»slog mig alldeles till jorden med glansen av sin skönhet». 
Den är, bedyrar han, »vad jag i all min livstid läst sublimast». 

Men så var det ju också till en excellens och greve, som Leo- 
pold skrev den gången. Och naturligtvis måste Oxenstierna 
svara med samma mynt. De två männens brevväxling blev 
på det viset ett fullkomligt kuriosum av smicker och sirliga 
komplimanger, vilka dock — det måste till Oxenstiernas 
beröm erkännas — äro karakteristiska icke för honom utan 
för Leopold. 

Utan Leopolds ingripande skulle dock Oxenstiernas båda 
stora dikter aldrig ha kommit ut i tryck under skaldens livs- 
tid. Ty »Skördarnes skald» diktade icke för äran, blott 
för sitt eget nöje och lät sina vackraste verk i årtionden vila 
otryckta i portföljen. 



Oxenstierna hade ej hunnit längre än till mitten av 40- 
talet, när han började känna sig gammal; och många år gå 
ej sedan, förrän han finner, att hans lyra är spräckt och utan 
strängar. Sorg och bekymmer hade förkvävt hans diktnings 
späda blomma, som behövde solsken och värme för att trivas. 



232 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.» 

År 1809 förlorade han sin älskade maka. Tre år senare gick 
hans gamla mor bort, och sedan finner han ingen glädje mer 
på Skenas. »Där är lika kalt och trist som överallt.» Nu kommo 
också ålderdomskrämporna. De lade honom i graven vid 
68 års ålder. Bouppteckningen visade en bedrövlig ställning, 
och hans egendom måste gå under klubban. 

Men som en dimbild försvinna livets många skröpligheter 
inför det som äger bestående värde i skaldens livsgärning. 
Och det är hans fina och försynta känsla för barndomshem- 
met med dess minnen. Denna varma hemkänsla, denna 
innerliga tro på barndomsminnenas goda makter har höjt 
honom över tillvarons prosa, har hjälpt honom att bära 
livets både stora sorger och små förtretligheter. Ur denna 
dyrkan av hembygden har också deL bästa i hans diktning 
sprungit fram. 



»De lärda mödors patriark.» 

Ex lyckligare, mera barnafrom människa än kungl. biblio- 
tekarien Karl Kristofer Gjörwell har sällan trampat 
denna syndiga jord. Han var frukten av en bister kri- 
gares snedsprång med en klockardotter.^ Fadern, som adlades 
under namnet Ehrensparre och slutade sina dagar såsom 
överstelöjtnant, sörjde väl för sonens uppfostran, fast han 
sedan fick tretton äkta barn att ta sig an. Den gamle krigaren 
ville ha honom till soldat och gjorde »Jungfrupilten» redan 
vid åtta års ålder till volontär, men — som den tillämnade 
krigaren själv skriver — »den myckna skjutningen och det 
bullersamma väsendet» passade hunom ej. Därför fick han 
bli kammarsittare och läskarl. 

De försök, han gjorde som bokförläggare, slogo icke lyckligt 
ut i ekonomiskt avseende, ty han var en alldeles för stor 
optimist för att duga till affärsman. Han måste göra konkurs. 
Men han hade så mycket annat, som höjde honom över livets 



^ Hon blev sedan bortgift med en sergeant vid Gjörwells fars kom- 
pani, dog vid 91 års ålder och begrovs i Gjörwells familjegrav på 
Solna kyrkogård. 



»DE LÄRDA MÖDORS PATRIARK.» 233 

vedervärdigheter, framför allt i sina vittra och lärda intressen. 
Han följde under ett långt liv bokstavligen det gamla budet 
»Ingen dag utan en linjel» Hans utgivna skrifter bilda ett 
helt bibliotek för sig, och till dem kommo otryckta dagböcker 
och brev i tusental. Det är egentligen dessa brev, som ha 
bestående värde såsom tidsdokument från den småborgerliga, 
ofta kälkborgerliga rococon. Tonen är allt igenom småtrevlig 
men något känslosam och jollrande — egenskaper som gått 
honom i blodet i och med pietistiska ungdomsintryck, und- 
fångna under hans uppfostran hos »tvenne hederliga och 
gudfruktiga fastrar». 

Det är ingen imponerande personlighet, man kommer i 
beröring med i den gamle bibliotekariens brev, men en ge- 
nomharmonisk och lycklig människa, en som formligen ut- 
strålar godhet och söndagsfrid omkring sig, en älskvärd 
gammal farbror, som tar oss med sig och visar oss omkring i 
sitt vackra hem och bland blommor och träd ute på lantgår- 
den. Överallt förmår han skapa en stämning av idyll omkring 
sig, och hela livet får i hans ögon en poetisk färgton över sig. 

Tack vare de Gjörwellska breven kan man än i dag få en 
intim inblick i den svenska medelklassens liv mot slutet av 
1700-talet. Vi få, som Levertin säger, »vecka för vecka följa 
familjekretsens öden, fröjder och sorger, krämpor och affärer, 
stort och smått. Och detaljerna äro så noggranna, det hela 
så levande Jivet självt, att man hör de skrivandes röster och 
ser in i deras hem.» 

År 1765 hade Gjörwell gift sig och fått en »dägelig, dygdig, 
kvick och öm maka>, som skänkte honom en son och två 
döttrar. Med tiden blev husfadern typen för en snäil och god 
och mycket omständlig ganunal patriark. Han hade egent- 
ligen aldrig passat att vara ung, och hans hemliv i den vackra 
Djurgårdsstugan vid Kaptensudden, utanför stadens hank 
och stör, fick ett skimmer av öm idyll över sig. 

De flesta av den gustavianska tidens stockholmare hittade 
vägen till det lyckliga hemmet på Kaptensudden. Särskilt 
sökte sig tidens »känslofulla och sköna själar» gärna dit. Där 
fanns också kvinnlig fägring och behag, som lockade. »Söta 
mor» var glad och ungdomlig, och hennes täckhet och behag 
hade gått i arv till de två döttrarna, vilka också blevo kring- 
svärmade av friare. 



234 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.» 

Gjörwells äldsla dotter var en begåvad och hurtig flicka, 
som skulle bli mor till Karl Jonas Ludvig Almqvist, vår 
litteraturs egendomligaste konstnärs- och grubblarsinnc. Den 
yngre dottern, Stava, var en vek och överspänd flicka, som 
blev en av tidens mest bildade svenska kvinnor och ändå icke 
alls verkade blästrumpa. 

År 1791 trädde bägge döttrarna i brudstol. Därefter blev 
Kaptensudden för enslig för de bägge gamla, och de flyttade 
in i staden. Saknaden efter sina barn fyller GJörwell med 
vänskapsförbindelser, som värma hans ännu i sjuttioårsåldern 
ungdomliga hjärta. Ett av hans töryngringsmedcl var um- 
gänget med naturen. »Stockholmsnej den var för honom en 
herderoman, som han aldrig tröttnade att läsa och omläsa», 
säger Levertin. Så snart solen tittar fram en vinterdag, 
vandrar han ut till Djurgården för att njuta av landskapet 
och dess återspegling inom honom själv. Med tacksamhet 
tänker han då »på all där åtnjuten lycksalighet och på den 
som ännu kan mig där tilldelas», och ur överfullt hjärta går 
en suck: »Gud bevare det kära, det vackra Stockholm!» 

När våren kommer, börjar han göra utfärder utåt Manilla 
och Saltsjön till gröna skogar och ängar, helst i sällskap med 
en kär vän. Från dessa turer kommer han hem föryngrad 
och med ny arbetskraft. De små naturbilder, han i sina brev 
ger från dessa strövtåg, äro också pärlor av känslig skildrings- 
konst. Vilket skimmer av den första vårdagen ligger ej i 
rader som dessa: »Första vackra söndagen vandrar jag till 
Djurgården för att där uppleta och plocka den späda blå- 
eller vitsippan, som nu visar sig. De växa på höglänta skogs- 
ängar, var solen mest kan verka, även i lundar vid källdrag 
och rännilar. Vi skola söka detta årstidens första enkla offer. 
Blomman är icke mycket lysande eller mångbiadig men vacker 
och liknar oskulden.» 

Men sekelskiftet kom med olycksmoln. Den yngre dotterns 
man, som var en rik affärsman, gjorde konkurs, och därmeil 
förlorade Gjörwell sitt ekonomiska stöd. Nu börja onda dagai" 
med brödbekymmer och sorg för »den gamle daglönaren». 
Ett ännu tyngre slag drabbade dock de gamla i och med den 
äldsta dotterns sjukdom och frånfälle. 

Efter detta börjar den gamle Gjörwell bli verkligt gammal. 
Mer och mer drar han sig inom sin lilla värld, där hans käraste 



»DE LÄRDA MÖDORS PATRIARK.» 235 

förströelse är korrespondensen med den kvarlevande älsk- 
lingsdottern Stava, vilken som ingen annan förstår den gamle. 
In i det sista bevarar han ock en ungdomligt darrande känsla 
för naturen. En dag känner han sig litet mjältsjuk, men i 
naturen finner han läkedom. »Vet du, min lilla Stava», skriver 
han, »jag skall säga dig i förtroende, att jag hade just en säll 
afton: lugna sjön, solen nyss nedgången, västern klar och 
ännu lysande, medan fullmånen steg upp i öster. Vart jag 
vände mig, föllo trädens toppar mig i ögat mot den klara 
himmeln; och vart menar du att jag då gick? — Mitt på 
Rosendalsängen. Döm till mina känslor och med huru lång- 
samma fjät jag vandrade över densamma förbi ekar och alar 
till vägen utmed vår vik!» 

En augustidag sätter sig den gamle på en båt, »som», 
— heter det i hans brev — »förde mig till glada stränder på 
både Värmdön och Lidingön, där jag, nästan solo, hade ganska 
roligt, njöt den vackra naturen för mina sinnen och det så 
lycksaligande lugnet för mitt hjärta; hade isynnerhet en den 
skönaste stund på ett ställe, som heter Bred vik, där landets 
frukt skördades och det nya gräset efter sista regnet betäckte 
alla fält. Och då vädret tillika var ganska varmt, njöt jag 
således på en gång våren, sommaren och hösten. Döm till 
min lycksalighet och huru ljuv denna känsla var för mitt 
hjärta att vandra så tres-pastoralement^ med frid och oskuld 
uti dessa parker, skild från stadens buller.» 

Det är något rörande i denna den snart sjuttioårige mannens 
tacksamhet över alla de glädjeämnen, han finner ut ur till- 
varon. En enda blick på hans blomsterkruka eller blomfat 
verkar som föryngrande på honom: »Jag känner mig strax 
glad. Mitt ansikte föryngras, och ny livlighet rönes uti hela 
mitt väsende.» Samma inverkan har musiken på honom: 
»Ack! musik! musik! Huru förtjusar den hela min själ! — 
Jag glömmer allt, hela livet, ja hela min varelse, då jag hör 
den.» Gjörwell kunde verkligen, som han själv skriver vid 
sextio års ålder, fägna sig åt »en glad, en samvetsglad ålder- 
dom». Han kunde inte förstå, varför man nödvändigt skulle 
bli gammal, ta på sig en vördnadsbjudande min och »gräma 
sig över sina år och de onda tiderna», bara därför att man fått 



' Riktigt som i en herdeidyll. 



236 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.» 

grått hår. »När gamla tröga kammarråd, kamrerare, skepps- 
klarerare etc. etc. sätta sig på en källare och dricka sitt päron- 
vin eller möda sin lekamen så långt, att de gå längre ut på 
Malmen och tömma ett krus hembryggaredricka samt under 
hela denna vederkvickelse ändå blott beräkna och sucka 
över denna tidens vedermöda — som jag också finner icke 
så särdeles lätt — så tager jag i stället en ung, glad och skämt- 
sam gosse vid handen och vandrar uti en vacker park utmed 
en vassrik och lugn strand, låter honom sjunga för mig en 
glad visa, äter med honom en kallskål, en filbunke, ja väl 
ock någon gång sätta vi oss i en båt för att ro antingen till 
Vaxholmen och Hasseludden eller till Lovön och Svartsjö- 
landet.» Sådant hör till »ålderdomens huskurer». 

Hans ögon hade en tid varit svaga, tydligtvis av för mycket 
ansträngning, och han hade måst anlägga glasögon. Men så 
en dag vid 60-årsåldern hände honom, att han ville läsa något 
mycket viktigt men icke hade glasögonen till hands. »Då», 
skriver han till sin dotter tio år senare, »tänkte jag: 'Jag ger 
katten glasögonen och skall bjuda till att läsa ändå.' Och se, 
jag läste ganska väl dem förutan, såg bättre med mitt eget 
öga än med det lånta, och ifrån den stunden har jag icke haft 
brillor på näsan utan sitter om sommaren mitt i solen och läser 
fint tryck, vilket för trettio år sedan varit platt omöjligt, 
om det ock gällt att frälsa mitt liv.» 

Ännu år 1808 skildras den 77-årige gubben av en ung vän 
som »idealet av en rar ålderdom». Men vid denna tid började 
krafterna märkbart avtaga. På hösten 1809 skriver han till 
Stava: »Din kärälskelige pappa börjar bli gammal. Han orkar 
ej mera gå långt; har således hela denna sommar ej en enda 
gång besökt varken Manilia, Brunnen, Rosendal eller Fiskar- 
torpet, dessa hans så behageliga besökelseorter, ej en gång 
mäktat vandra ut till det honom så kära Solna — en vall- 
färd, som han dock förlidet år gjorde minst tre gånger. Och 
att bestå sig en hyrvagn dit, därtill har hans kassa inga- 
lunda råd.» 

Ännu tre år var det dock den gamle beskärt att glädjas 
åt detta livet. Den sista tiden levde han återigen ute på den 
kära Kaptensudden, och här avled han lugnt och stilla vid 
nära 81 års ålder. Graven hade inget skrämmande för den 
fromme mannen, som under livstiden gärna besökte Solna 



JOHAN TOBIAS SERGEL. 237 

vackra kyrkogård, där han rett sig sin sista boning. Där kunde 
han sitta långa stunder på en bänk och — som han skriver 
till sin kära Stava — fägna sig åt »de bägge höga och vackra 
lindar, som min son planterat, fröjdande mig över den skugga, 
de en dag skola giva åt min aska och åt eder, allra käraste 
barn, när I någon gång vallfärden till denna fristad och 
strön en blomma på min grift». Efter ett sådant besök på 
den stämningsfulla kyrkogården i vårgrönska skriver han till 
sin dotter: »Jag var mycket rörd under hela denna vila och 
vandring, samt undföll ej sällan en stilla och ljuv tår mitt öga 
vid de så tillbörliga som högtidliga betraktelser, jag då gjorde. 
Man må icke vara rädd för döden, blott undanbe sig de svårare 
kroppsplågor och lidanden, som den gemenligen närmast före- 
gå.» Och han fann det för tanken »ljuvligt att en gång få vila 
ibland träden» och ej under ett kallt och tyngande kyrkogolv. 



»Gjörwells känsloliv var», säger Levertin, »likt den fönster- 
trädgård, som fanns i hans bibliotek, och vilken bland de 
dammiga folianterna fröjdade och f ägnade hans sinne. Där 
blommade hemlyckans trevna lackviol, där grönskade öm- 
hetens ej ens i den djupaste vinter vissnande immorteller, 
där böjde religiositetens Kristi bloddropp sina rromma,röda 
kalkar.» 

Litteratur: Otto Sylwan, En Stockholmskrönika ur C. G. Gjör- 
wells brev 1757—1778. Haft. kr. 14: — ; inb. kr. 19: — . 



Johan Tobias Sergel. 

SERGEL, vår störste bildhuggare, »Sveriges förnämsta 
konstnärssnille», var son till en tysk guldbroderare, som 
tillsammans med sin hustru inflyttat till Stockholm på 
1730-talet. Den unge Sergel slapp att dela svenska konst- 
närers vanliga lott, umbäranden och nöd. Hans begåvning 
togs i anspråk för arbetet på Stockholms slott, som under 
mansåldrar var medelpunkten för konstnärlig verksamhet i 
vårt land. Den unge slottsbildhuggaren tilldrog sig sr, dan 



238 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.» 

uppmärksamhet, att ständerna år 1767 gåvo honom ett an- 
senhgt resestipendium, ocli så styrde lian Icosan till konstens 
förlovade land, Italien. Han var då 27 år gammal. 

I Italien hade man vid mitten av 1700-talet börjat utgräv- 
ningar av Herculancum ocli Pompeji. Med det nyvaknade 




Johan Tobias Sergel vid 18 års ålder. Målning av Pasch d. y. 

intresset för grekisk och romersk konst levde forntiden åter 
upp, och en ny renässans började, som skulle göra sitt 
segertåg över Europa. Man började se med leda på rococons 
»tillgjordhet» och förkonstling. Hur förnäm i sin enkelhet 
var däremot ej skönheten i den grekisk-romerska konsten, 




Sergel vid en flaska italienskt vin. Tecknad av konstnären själv i Rom 
på 1770-talpt. 



240 



»DET LAG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.» 



rumsinredningen, husgerådetl Här fann man ett nytt skön- 
hetsideal, och så uppkom den enkla och värdiga men på 
samma gång stela, rätliniga stil, som kallas empirestil,^ 
och som nådde sin höjdpunkt i början av 1800-talet. Det 
var egentligen först då, som den hann till vårt land. Sergel 




Faun. Marmorstatyett av Sergel. 



blev nu inom konsten en av nyrenässansens största före- 
gångsmän. 

Vilken njutning för den unge skönhetsdyrkaren från det 
konstfattiga Norden att få skåda den grekisk-romerska 
konstens härliga skapelserl Ej underligt, att han i början 
kände sig liksom yrvaken. Denna grekisk-romerska konst 



Uttal: angpfr. 




Amor och Psijche. Marmorstaty av Sergel. 
16 —204364. G rimberg. Svenska folkets underbara öden. VII. 



242 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.» 

blev hans livs stora kärlek. Med den som förebild skapade 
han själv skulpturverk, vilka gjorde honom till Europas 
störste bildhuggare på sin tid. 

I elva år fick han leva sig in i det glada, konstdyrkande livet 
under söderns djupblå himmel. Efter tre års studier var han 
färdig med det konstverk, som skulle ge honom rykte så- 
som en av de allra främsta unga skulptörerna i Rom. Det 
föreställer en faun i det ögonblick, då han vaknar till en ny 
glad dag. Han sträcker på sig och vänder, belåtet grinande, 
ansiktet mot det friska morgonljuset, medan ena handen 
griper om druvklasen. 

Sergels mest populära verk från hans italienska tid blev 
dock statyn Amor och Psyke. Konstnären framställer 
det ögonblick då deras kärlekslycka störts, genom att Psyke 
av sin kvinnliga nyfikenhet lockats att bryta mot förbudet 
att skåda den älskades anlete. Amor lyfter just vingarna 
till flykt och ser med förebrående vemod på den älskade, 
som ångestfullt knäfaller och ber honom stanna kvar. 

Det blev icke med glädje, som Sergel år 1778 följde sin 
konungs kallelse till ämbeten och hovtjänst uppe i den kalla, 
grå Norden. Han fick visserligen stor lön, många och väl 
betalta beställningar och levde som en rik man. Men till 
gagn för hans konstnärskap var icke denna omplantering 
i nordlig jordmån, just då konstnären stod i sin bästa ålder, 
sjudande av verksamlietslust. »I Nordens kalla nejder», 
säger han, »frysa själarna likaväl som näsan och händerna.» 
Han älskade för mycket sitt fosterland för att ej avböja ett 
lysande anbud av kejsarinnan Katarina att bosätta sig i 
Petersburg. 

I sitt förnäma konstnärshem såg Sergel som gäster ej blott 
Bellman och andra glada gossar utan också en mängd per- 
soner ur stora världen. Själv hade han också något medfött 
förnämt och imponerande i sitt väsen. Men i glada konstnärs- 
kretsar slog han sig riktigt lös. Där kunde han vara spelande 
kvick, humoristisk, ja burlesk ända till överdåd. Då var han 
faunen, som icke värjde för någon grovkornighet, bara den 
var kvick. Det var glada gossar, som efter kulinariska brag- 
der bänkade sig vid bordet »med en bål bischoff framför sig, 
stor som Röda havet, vari Farao drunknade. Den tömdes 
tappert 5 ä 6 gånger.» Det var påfallande, att ej blott värden 



JOHAN TOBIAS SERGEL. 



243 




Johan Tobias Sergel vid 56 års ålder. Målning av von Breda. 



utan även så många bland gästerna voro goddagspiltar och 
gurmander med »digra magar». 

Men mellan de glada festerna kommo stunder av svartaste 
melankoli och kroppshga krämpor, gikt och podager. Den 



244 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.» 

sjukdomen hade Sergel fått känning av redan vid några ocli 
trettio års ålder. När plågorna och tungsinnet ansatte honom, 
drog han sig tillbaka inom sig själv. Han var för finkänslig 
för att vilja fördystra ens sina närmaste vänner med sin 
skröplighet. I yngre dagar, när han bodde i Rom, brukade 
han under sådana dystra perioder försvinna från kamrat- 
kretsen. Det kunde då hända, att han reste ända till Florens 
för att skingra sina sorger. Och icke förr än de gått över, 
kom han tillbaka till sitt kära Rom. På äldre dagar stängde 
han in sig och var under långa tider otillgänglig för världen. 
Men bäst som alla trodde honom vara förlorad för livet, 
levde han upp igen och gav glada middagar. Då skämtade 
han tappert med sina många plågor. Då ritade han karika- 
tyrer och avbildade podagern såsom en furie med ormar i 
håret, som angriper hans fot, medan bakgrunden är fylld 
av demoner. 

År 1783 fick Sergel återse sitt kära Rom, nu i sällskap med 
ingen mindre än konung Gustav själv, som han kallar »den 
mest upplyste, den mest vänfaste monark, som jorden fram- 
bragt». Ett par bekanta anekdoter berättas från den kung- 
lige mecenatens och den store konstnärens vandringar bland 
Roms konstskatter: vid åsynen av den berömda statyn 
Endymion föll Sergel i sådan extas, att han glömde sin om- 
givning och omedvetet ropade till monarken: »Ge mig en 
pris snus!» Konungen, som annars var så nogräknad om eti- 
ketten, efterkom leende konstnärens önskan. 

Lika sympatisk ter sig Gustav III i anekdoten om hur 
Sergel en dag, pustande under tyngden av sin mäktiga stoft- 
hydda, blir så arg och uppgiven av en mödosam vandring 
genom Titi thermer, att han smiter från alltsammans utan 
att säga ett ord. När konungen märkte, vilken frihet konst- 
nären tagit sig, sade han blott: »Jag kan icke vara ond på 
Sergel, ty jag känner allt för väl, att man ej har så mycket 
geni som han för bättre köp.» 

Det största konstverk, Sergel åstadkom här hemma, var 
den staty av Gustav III, som Stockholms borgerskap till 
betygande av sin glädje och vördnad lät resa vid Skepps- 
bron i Stockholm, den plats där konungen landsteg vid åter- 
komsten från ryska kriget 1790. Hur levande verkar icke 



JOHAN TOBIAS SERGEL. 



245 




Gustav III.s slaiij av Sergel. 



denna staty, hur på en gång behagfull och majestätisk är 
icke konungens hållning, där han, draperad i »den svenska 
dräkten», räcker fredens olivkvist till sitt folk! Den står 



246 



»DET LAG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.» 



som konstverk oöverträffad bland alla Sveriges historiska 
statyer och har ej många jämlikar i hela världen. Det 
är om denna stod Tegnér sjunger: 

»Förunderliga makt, som konstnärn äger! 
Se anden färdig så till strids som sångs, 
en bild, som oss sin egen saga säger, 
en levande gustaviad 1 brons.» 

Statyn blev ej färdig till avtäckning förrän den 24 januari 
1808, vid samma tid som Rysslands härar tågade mot Fin- 




Augustin Ehrcnsvärds gravvård pä Sveaborg au Sergel. 



lands gräns. Vid den högtidliga akten såg man alla Sveriges 
landskapsfanor vaja mellan åskådarläktarna. Det var sista 
gången, som de finska färgerna blandade sig med de svenska. 
Många ögon tårades av rörelse. 

Näst efter Gustav III:s staty i rangordning bland de ar- 
beten, Sergel utförde här hemma, kommer utan tvivel grup- 
pen Axel Oxenstierna och Historiens gudinna, var- 
med Larchevéques^ Gustav Adolfsstaty i Stockholm är 
dekorerad. Hur präktig, lugn och värdig är icke Oxen- 
stiernas gestalt, hur ädelt faller icke draperiet, och hur vacker 



' Sergels lärare. 




Axcl Oxenslicma och Historiens gudinna. Grupp i brons av Ser«cJ. 



248 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.') 

är icke ställningen hos historiens gudinna! Man riktigt ser, 
hur den store statsmannens ocli hans genius' tankar mötas i 
samverkan: gudinnans blick vilar på mannens läppar, och 
hans finger pekar på det blad, som hon skall fylla med vad 
han berättar ur Sveriges stormaktssaga. 



Sergel var icke gift, men med sin älskarinna, den levnads- 
glada och bildsköna f. d. värdshusflickan »Anna Rella», 





■^ 
■i^ 

'?«i 






#>' -Ä- 1' ^ fl, ,:i • 








Ty ''■''* -^ " "i^^ /«**«A< /^^^' ,- ;,^., 


'.-; >';,^ 



Anna Rclla och lille Gustav Sergel omkring 1705. Teckning av Sergel. 

som han kallade henne, hade han två barn, en son och en 
dotter, vilka han adopterade och omfattade med stor öm- 
het. 

Men år 1796 låg Anna Rella på bår. Sergel var länge otröst- 
1ig. Ännu sexton år efter hennes bortgång skriver han till 
en vän: »Hennes minne skall vara mig kärt så länge jag lever, 



JOHAN TOBIAS SERGEL. 249 

och min djupa smärta kan endast tiden läka.» En glädje 
för honom var det dock att jollra med de små barnen, och 
han följde med stort intresse den lille gossens uppfostran. 
Han blev glad, när han upptäckte konstnärliga anlag hos 
honom, och planerade redan att en gång taga honom med 
sig till Rom för att utbilda honom till konstnär. »Jag vet 
ingen människa, som är mera oberoende än en konstnär, ty 
jag själv är det, och jag hoppas, att min son skall följa 
exemplet», skriver han. Men ynglingens håg låg åt att bli 
lantbrukare, och det hade fadern heller ingenting emot. Med 
tiden fick han ta hand om Sergels egendom Spånga i Sö- 
dermanland. »Han är lycklig på sin torva, skall gifta sig, 
få friska barn och njuta av livet i frid och hälsa», spådde 
den gamle. Och han fick rätt. 

Ett vackert vittnesbörd om vad som fanns på bottnen av 
konstnärens njutningsglada temperament äro hans brev till 
sonen, då denne tagit Spånga om hand. Han skriver, att 
det skulle vara hans högsta glädje, innan han dör, att veta, att 
hans son hade det bra, »ty, min käre Gustav, vi måste snart 
lämna varandra för alltid, och jag önskar livlig.t att lämna efter 
mig en lycklig varelse, som jag har givit livet. Allt beror 
av dig, att älska dygden, att aldrig vika från hederns väg, 
att tidigt lära dig att kuva farliga passioner, som förnedra 
mannen. Om du kan bliva herre över dig själv, skall du leva 
lycklig under denna vandring, som vi äro tvungna att göra 
genom jordelivet.» Och det ligger mycken och bitter livser- 
farenhet bakom de enkla orden: »Lev lycklig och var rädd 
om din hälsa! Ingen vårdslösheti Hälsan är en för dyrbar 
gåva för att slarva med. I henne ligger lyckan.» 

Ett vackert drag är också den åldrande konstnärens om- 
tanke om sina tvenne trotjänare. Han lägger sonen på hjärtat 
att sörja för de bägge gamla, vilka, som han skriver, »med 
trohet ha vårdat din fader och bästa vän under år av sjuk- 
dom, då de ofta lidit av min oro och ombytlighet utan att 
knota». 

Johan Tobias Sergels skiftesrika levnad närmade sig nu 
sitt slut. Han liknade sig själv vid »ett gammalt ur, vars 
hjul äro nötta och sakna kuggar». År 1814 blevo plågoan- 
darna honom övermäktiga och lade den 73-årige mannen 
i graven 



250 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR. >> 

Litteratur: C. R. Nyblom, Johan Tobias Sergel; haft. kr. 1:50, 
Georg Göthe, Johan Tobias Sergel; haft. kr. 10: — , 
Ludvig Looström, Johan Tobias Sergel; haft. kr. 

12:—. 
Harald Brising, Sergels konst. Haft. kr. 12: — ; inb. 

kr. 15:—. 
Carl David Moselius, Sergel och nyare Sergel- 
litteratur (Nordisk tidskrift för år 1915). 
Ernst E. Areen, Gustavianska konstnärsbrev; haft. 
kr. 4:25. 



DET MÖRKNAR 



Kronobrännerierna. 

SEDAN gammalt ansåg sig den svenska allmogen ha 
»frihet» att bränna sin säd till brännvin. Brännvins- 
pannan hörde med till det nödvändiga husgerådet i 
var stuga. Denna husbehovsbränning, som den kallades, 
kostade landet en mängd spannmål, som behövt användas 
till föda. Men ännu värre var, att vårt folk höll på att 
fördärvas genom dryckenskap. Redan länge hade tänkande 
människor insett, att »Sverige», för att tala med Dalin, »lidit 
mer skada av brännvinet än av krig och pest». 

Ett talande vittnesbörd är följande berättelse av biskop 
Rhyzelius i hans anteckningar om sitt leverne: ȁr 1723 den 
7 februari dödde min förste son, allenast två dagar gammal 
över sju månader. Hans amma, en hustru, som hemligen söp 
brännevin, förgiftade barnet därmed, så att det trånade bort, 
tills det dödde. Vilket sedan fanns vara sant, när hon ett 
annat barn genom samma odygd hade så när om livet bragt.» 
Detta är blott ett exempel bland tusentals fall. 
För att nu minska superiet och på samma gång bereda 
kronan nya inkomster rådde Liljencrants konungen att för- 
bjuda husbehovsbränningen och i stället arrendera ut rätten 
att bränna till förpaktare. Utsikten var lockande, och Gustav 
tillsatte en kommission för att närmare utarbeta planen. 
Den ledande kraften i kommissionen blev generalmajor 
Georg Gustav Wrangel, en begåvad och idcrik man men 
en tvetydig karaktär. I sin ungdom hade han tjänstgjort 
som spion åt Hattarne på 1747 års oroliga riksdag. »Bränn- 
vins- Wrangels» plan gick ut på att överlåta bränningen på ett 
fåtal stora brännerier, vilket skulle medföra fördelen av spann- 
målsbesparing i jämförelse med om man brände på flere mindre 
brännerier. 



254 DET MÖRKNAR, 

Men då det visade sig omöjligt att finna tillräckligt många 
förpaktare av brännvinsrätten, tillrådde Wrangel konungen att 
låta kronan anlägga brännerierna och driva dem som sin 
egen affär. Han lovade Gustav guld och gröna skogar, och 
konungen lät övertala sig till den ödesdigra åtgärden att 
anlägga kronobrännerier. I samband med kungörelsen där- 
om påbjödos stränga straff mot all husbehovsbränning, och 
bönderna ålades att överlämna sina bränningsredskap i 
offentligt förvar eller avyttra dem till kronan. En särskild 
direktion för kronobrännerierna tillsattes. 

För att åstadkomma besparingar i anläggningskostnaderna 
inreddes en del av kronans gamla slott till brännerier eller 
spannmålsmagasiner. Visserligen föreskrevs, att de historiskt 
märkvärdiga rummen icke skulle få lida någon skada. Men 
det oaktat fick man efter en tid se den s. k. unionssalen i 
Kalmar slott »med brännvinspipor ornerad och Gustav Adolfs 
sängkammare, där ännu Dess säng stod kvar, fylld med spann- 
mål, som väntade sin förvandling». 

I maj 1776 strömmade brännvinsfloden från ett femtiotal 
kronobrännerier ut över landet. »Den första kronosupen» 
var inledningen till ett sorgligt skådespel. »Städernas gator 
och landsvägarna voro fyllda av varelser, som genom en 
förnedrande druckenhet sjunkit under djurets ståndpunkt», 
säger den ryktbare oppositionsmannen Adolf Ribbing. Krono- 
betjäningen fick order att uppmana allmogen till att köpa 
brännvin. Det ansågs rent av fosterländskt att berusa sig med 
»kronobrännvin». Nya krogar växte ideligen upp, till och med 
vid kyrkorna, där de höllos öppna både vid början av, un- 
der och efter gudstjänsten, och krogskyltarna pryddes med 
svenska riksvapnets tre kronor. 

I Vallentuna nära Stockholm hade själve klockarfar ut- 
skänkningsrätt »under förebärande av patriotism, så att 
bonddrängen knappast hunnit till kyrkan, förrän han tog 
sig en sup kronobrännvin». Det fanns tolv krogar i sock- 
nen, varför »ingen fick gagn av sin dräng om måndagen, 
ty den behövde han att sova ruset av sig». Men ändå . . ! 
När ett kronobränneri anlades strax vid Uppsala hälsobrunn, 
tågade hela societeten, anförd av brunnsläkaren och dompro- 
sten, dit och invigde det med en fest, som överflödade av hyll- 
ninestal och äredikter till konungen. 



KRONOBRÄNNERIERNA. 255 

Men den snillrike Karl August Ehrensvärd liknade detta 
sätt att bota rikets finanser vid att »ge en sjuk hans eget av- 
tappade blod att dricka». 

Bönderna kunde nu alls icke förstå, varför de inte skulle 
få bränna sin egen spannmål. Därför brände de i smyg. Så 
kom länsman på husvisitation, lade beslag på brännvinsred- 
skapen eller förstörde dem, och sedan blev det rättegång 
med fängelsestraff eller stränga böter. Då rotade sig bön- 
derna tillsammans i stora hopar och brände på undangömda 
ställen i skogarna. Vågade sig kronobetjäningen dit, så blev 
det blodiga slagsmål, som kunde kosta människoliv. Allmogen 
började i kronobrännerierna se en fiende, mot vilken snart sagt 
alla vapen vore tillåtna, t. o. m. våld och mened. I somliga 
trakter utarmades befolkningen av böterna för olovlig brän- 
ning. På andra håll, såsom i Halland, betalade bönderna en 
viss avgift till kronans uppsyningsman för att få smygbränna 
i fred. Visserligen gjordes även där ett och annat beslag, men 
mest för syns skull. I Östergötland och Kalmar län svarade 
kronobetjänte på justitiekanslerens tilltal för deras slapphet,, 
att de visst inte ville riskera armar och ben på-att göra beslag. 
Ja det förekom på vissa ställen, alt kronobetjäningen själv 
ogenerat idkade den olagliga hanteringen. — På Eckerön,. 
i huvudstadens omedelbara grannskap, voro åtta pannor i 
gång, och betydliga brännvinsförråd insmugglades därifrån 
var vecka till Stockholm. 

Till följd av den florerande lönnbränningen gick avsätt- 
ningen från kronobrännerierna mångenstädes trögt, och stora 
lager av brännvin hopade sig i magasinerna. Det hjälpte 
icke mycket, att bränneridirektionen genom cirkulär in- 
skärpte vikten av att man vid kronobrännerierna tillverkade 
sådan vara, att allmänheten ej hade något att klaga på dess 
godhet och styrka. Till den ändan skulle vederbörande vid- 
taga alla behövliga åtgärder för att brännvinet måtte hålla 
»fulla sex graders styrka vid tjugu graders termometervärma 
samt i övrigt är gott, klart och rensmakande». 

Resultatet av kronobrännerierna hade blivit alltigenom 
fördärvbringande. En mängd förut hederliga människor 
hade förvandlats lill lagbrytare, och i stället för att ge kronan, 
guld medförde de i längden stora förluster. Anläggningskost- 
naderna hade gått till tre gånger så mycket som beräknats., tili 



25G DET MÖRKNAR. 

stor del beroende på bränneridirektionens många misstag 
och opraktiska åtgärder. När man t. ex. anlade ett bränneri 
i Karlskrona, hade man icke tänkt på att där var så ont om 
rent sötvatten, att denna nödvändiga vara måste hämtas 
från Lyckeby. Till på köpet hade man för anläggningen in- 
köpt en tomt med en vacker trädgård, den enda i hela staden, 
och träden hade man huggit ned! De stora brännerierna ledde 
också till ett förskräckligt utödande av skogarna runt om- 
kring, medan bönderna till sin husbehovsbränning kunnat 
reda sig med vindfällen, kvistar och ris. 

På 1778 års riksdag höjdes från böndernas sida ett rama- 
skri mot kronobrännerierna. »Tag hellre bort allt bruk av 
brännvin, alla krogar och lagerställen, än att arbetsfolket 
där skall fördärvas!» heter det i en skrivelse. »Annars får 
Eders Maj:t ett både till kropp och själ, till förstånd, sinne och 
seder fördärvat folk att regera över.» I motsats därtill lov- 
prisades husbehovsbränningen, såsom tjänande endast till 
att uppmuntra och förfriska allmogen: »Förunna arbetaren», 
heter det, »vad Gud och naturen unna! Annars tröttna och 
uppgivas vi, våra barn och tjänstefolk under ett arbete, 
som, utan någon förfriskning, ofta förefaller nästan alldeles 
odrägligt.» 

Regeringens svar blev nya tvångsåtgärder och skärpta 
straffbestämmelser. År 1780 gjorde sig bränneridirektionen 
ytterligare impopulär genom ett påhitt, att Kungl. Maj:t 
skulle låta sönderslå alla de bränneriredskap, som laglydiga 
medborgare i enlighet med konungens påbud överlämnat till 
kronobetjäningen, och som nu förvarades vid sockenkyrkorna. 
Genom en dylik åtgärd ville vederbörande förhindra, att 
dessa redskap skulle kunna användas vidare. 

Dittills hade konungen alltid avböjt förslaget under fram- 
hållande av att det gjorde intrång på den enskilda ägande- 
rätten, men nu gav han med sig. För att då ej komma i strid 
med sina förra uttalanden och lättare kunna återkalla påbudet, 
ifall missnöjet bleve för starkt, tillgrep han den osympatiska 
utvägen att begagna sig av att han själv befann sig på utrikes 
resa och befallde rådet att i sitt namn utfärda en dylik för- 
ordning. Konceptet därtill lät han själv uppsätta och över- 
sända till rådkammaren, daterat Stockholm »under Hans 
Maj:ts vår allernådigste konungs och herres frånvaro». 




Redskap för hiisbehovsbränning. Längst ned Ull vänster en potatis- 
kvarn, i vilken potatisen krossades. I nischen står själva brännvins- 
pannan av koppar, från vars »hatt> två smala kopparrör leda ned genom 
det stora kylkaret i mitten, vilket fylldes med kallt vatten. Genom 
rören droppade brännvinet ned i kopparkittela längst ni?d till höger. 

17 — 204364. Grlmberg, Svenska folkets underbard öden. VII. 



258 DET MÖRKNAR. 

Konungen hade även den avsikten därmed, att »missnöjet 
skulle falla på herrarne», såsom han helt öppenhjärtigt 
yttrade sig i ett brev till Schröderheim. Han unnade »gub- 
barne att också bita på det sura äpplet». Och om det sedan 
bleve några oroligheter, kunde konimgen lättare avhjälpa 
klagomålen utan att blottställa sin egen myndighet, ja rent 
av vinna popularitet därigenom såsom »ett tecken av min 
späka regering». Det var varken första eller sista gången, 
Gustav III drev dylikt dubbelspel. 

Allmogens känslor, då den såg sin dyrt förvärvade egendom, 
de kära brännvinspannorna, sönderslås av kronobetjäningen, 
skildrar rikshistoriografen Anders Schönberg i ett brev från sin 
bygd, Österfärnebo i Gävleborgs län, den 14 november 1780 
sålunda: »Jag hade aldrig sett mina socknebor så i förtvivlan 
som vid detta tillfället. Egendomsrätten var deras första 
reflexion. En gick så långt, att han sade mig, att de svurit 
konungen trohet mot Dess försäkran att skydda dem och 
deras egendom.» 

Vid samma tid hade bränneridirektionen infört en annan 
ytterst förhatlig åtgärd, nämligen regelbundna husvisitatio- 
ner av kronofogdar, landsfiskaler och länsmän. Länsmännen 
skulle, åtföljda av andra kronobetjänte samt hantlangare, 
varannan till var femte vecka anställa visitationer i sina 
distrikt. Dessa husvisitationer voro en tid en verklig lands- 
plåga. Kronobetjänte drogo omkring från gård till gård 
och utövade på sina ställen formligt skräckvälde. De egga- 
des på en gång av sina förmäns befallningar och av den ut- 
fästa penningbelöningen för beslagtagna brännvinsredskap. 

Justitiekanslern berättar själv från Dalanie, att man vid 
beslagen använde som hantlangare »en hop liderligt folk», 
som under denna förevändning for fram som rövare, bröt 
sig in i husen, öppnade skåp, dörrar och kistor o. s. v. Schön- 
berg målar i starka färger deras framfart i hans bygd: »Natte- 
tid eller ända till midnatten, då mycket folk redan låg i bästa 
sömnen, kommo de till gårdarna men funno dock ingenting, 
utom på ett par ställen. Men förskräckelsen i alla oskyl- 
diga gårdar blev oändlig; hustrur dånade, människor vand- 
lades från friska och nyttiga medborgare till sjuka och ömke- 
liga hjon. Mänskligheten ryste vid sådana nattbesök hos oskyl- 
digt folk. Det var ej bättre efteråt att se folkhopen, uppretad 



KRONOBRÄNNERIERNA. 259 

nyss förut genom de i förvar tagna pannornas sönderslående, 
nu alldeles försättas snart sagt i raseri. Lyckligtvis gingo visi- 
tatörerna i nattkvarter, innan hopen hunnit än mera skockas.» 

Men ibland gick det illa för beslagarne. På sina ställen kom 
det till formliga bataljer mellan dem och bönderna. År 1782 
blevo tio beslagare på Vänsjö gästgivargård i Västmanland 
överfallna av en förbittrad folkskara, som misshandlade dem, 
så att fyra av dem avledo. Det blev en långvarig rättegång, 
som slutade med fängelsestraff, spöslitning och böter. 

Så hade man fått besanna riktigheten av Höpkens förut- 
sägelse i rådet, att om verkligen brännvinsförordningarna 
skulle i sin stränghet tillämpas, så komme, till följd av all- 
mogens kärlek till brännvinet, »halva riket att bli brottsligt, 
och straffet skulle antingen degradera nationens karaktär eller 
ock göra henne upprorisk». 

I Kalmar län, där lönnbränningen tycks ha varit mest in- 
rotad, men där också landshövdingen for fram alldeles för 
hårdhänt och även godtyckligt, blev jäsningen bland bönderna 
så stark, att den hotade att övergå till allmänt uppror. Det 
förmäldes därifrån, att den gamle ränksmidaren Pechlin, 
som bodde på orten, börjat fiska i grumligt vatten och upp- 
trätt som böndernas sakförare. 

Alltsedan han sluppit ut ur arresten efter Gustav III:s 
statsvälvning hade han hållit sig stilla, men ryska sändebudet 
hade då och då ihågkommit honom med penningar. Nu kunde 
han glädja ryska legationen med att missnöjet mot konungens 
brännvinspolitik höll på att växa sig så starkt, att man kunde 
hoppas på en revolution. Han blåste också under missnöjet, 
så mycket han förmådde. Hemma på sitt gods var han en 
sådan despot mot sina underhavande, att dessa försökte be- 
fria sig från honom genom att skjuta ned honom, men annars 
uppträdde han som allmogens beskyddare mot kronans ämbets- 
män. Då vai' han så rörande välvillig och så »gemen» så. Han 
beklagade de stackars bönderna, höll sammanträden med dem 
och hjälpte dem att stämma en länsman, som gjort sig inner- 
ligt hatad. Vilket nu i och för sig var en god gärning, eftersom 
länsmannen var en stor lymmel, han också, en sådan där, som 
först lockat bönderna till lönnbränning och insövt dem i sä- 
kerhet för att sedan plötsligt falla över dem med beslag. För 
den bålde generalen var länsmannens skurkaktiga uppträ- 



'260 DET MÖRKNAR. 

dande dock i grund och botten synnerligen välkommet, ty 
det gav honom ett ypperhgt agitationsämne. Han uppträdde 
inför rätta i full generalsuniform, omgiven av en stor hop 
bönder, och avgav ett vidlyftigt anförande, i vilket han ut- 
målade kronobetjäningens självsvåld och allmogens lidanden 
i brännvinssaken, därvid ej förglömmande att förgylla upp 
sitt eget nit för de förtrycktas bästa. Det var något, som slog 
an på den församlade tingsmenigheten, må man tro. 

Det lät nu så hotfullt från denna landsända, att konungen 
beslöt sig för att själv göra ett besök där på sommaren 1781. 
När han kom till Skillingarums tingsställe i länets nordligaste 
del, var allmogen från de kringliggande tre häraden försam- 
lad och anropade sin konungs nåd. Brännvinsböterna för dessa 
härad uppgingo nu till 80,000 daler s. m., och om icke straffet 
mildrades, måste bönderna nästan mangrant gå från sina 
gårdar. Konungen tilltalade folket allvarligt men tillika 
nådigt och lovade, att böterna skulle få avpassas efter vars 
och ens förmögenhet och fördelas på sex år. Det behövdes ej 
mer för att vända missnöjet i tacksamhet och slå Pechlin 
ur brädet. När generalen lämnade tingsstället, följdes han 
av glåpord och avskedshälsningar, som ej andades någon rätt 
tacksamhet. Ulrik Scheffer lyckönskade konungen till den 
minnesvärda »segern vid Skillingarum»: liksom Cesar kom han, 
såg och segrade. Segern blev ännu fullständigare, sedan 
konungen befriat länets inbyggare från deras despotiske 
landshövding. 

När detta skedde, hade Gustav redan offrat den man, vilken 
allmänna meningen med skäl utpekat såsom brännvins- 
direktionens onda genius. Konungen gjorde offret med lätt 
hjärta, ty »brännvins-Wrangel» hade rätt länge varit illa 
anskriven även hos honom. Inte nog med de falska förespeg- 
lingar, han ideligen gjort konungen; han hade också lagt i 
dagen både anspråksfullhet och andra osympatiska egenskaper. 
Åtgärden med husvisitationerna och brännvinspannornas 
förstöring hade rågat hans syndamått. När han äntligen 
förstod, att konungen var missnöjd med honom, lär han själv 
ha begärt avsked, och det blev genast beviljat. Det hade 
Wrangel dock aldrig kunnat tänka sig — till den grad oum- 
bärlig ansåg han sig vara. Han hade blott koketterat med 
sin anhållan. 



NUMMERLOTTERIET. 261 

Från och med år 1781 var brännvinsdirektionen fri från 
sin onde tillskyndare, och Liljencrants blev dess chef. Det 
märlvtes också på den hovsammare ledningen av det hela. 
Men vid det laget hade kronobrännerierna kostat konungen 
hans folkgunst. 



Nummerlotteriet. 

ETT annat träd på mycket mer ont än gott, som veder- 
börande inplanterade i svensk jord för att skörda eko- 
nomiska frukter, var ett nummerlotteri efter ge- 
nuesiskt mönster. Det räknade sin tillkomst från 1773. Un- 
der de fjorton år, som det var i verksamhet, omsattes en 
summa av nära 3 '/2 millioner riksdaler, varav kronan fick 
något över en fjärdedel i behållning. 

Vid varje dragning gingo dessutom 500 dal er s. m. till 
fördelning mellan fem giftasvuxna allmogeflickor »till upp- 
muntran för giftermål och folkmängdens ökande». På det 
viset slog man llere flugor i en smäll. 

Det var dock en onaturligt stark åderlåtning av det fattiga 
svenska folket, och i fråga om de vinster, som tillföllo några 
få, besannade sig alltför ofta det gamla ordstävet: »Lätt 
fånget, lätt förgånget.» Folk levde som i ett rus av onaturligt 
spända förhoppningar. Tusentals människor drogos från sitt 
arbete och sina plikter och invaggade sig i drömmar om hastigt 
vunna rikedomar. Alla samhällsklasser rycktes med i virveln. 
Vidskepelse och charlatanen drevo sitt spel med drömmar och 
tecken, nummerpunktering och annat skrock. Men höga 
vederbörande försvarade lotteriet därmed, att det befordrade 
jämlikhet, ity att det öppnade en utväg även för den fattige 
att bjuda lyckan handen och vinna rikedom. 

Amiral Tersmeden berättar — till den kraft och verkan 
det hava kan — , att han ett tag hade lotteriet så starkt i 
tankarna, att han i drömmen ideligen fantiserade om fem 
nummer. Som det skulle vara dragning om några dagar, 
skickade han en tjänare att köpa lottsedlar med dessa nummer, 
och när dragningslistan kom, kunde han glädja sig åt att ha 
vunnit på tre av numren en summa av sammanlagt 1,992 
riksdaler. 



262 DET MÖRKNAR. 



Pastoratshandel och annan styggelse 
inom kyrkan. 

NÅGOT som också kastar en mörk skugga över Gustav 
III:s regering är de överhandtagande missbruken vid 
ämbetens bortgivande. Andan inom officerskåren höll 
på att fördärvas genom ackord väsendet, som alltjämt florerade 
under konungens hägn, trots att han officiellt förbjudit det, 
samt hans förkärlek för adelsmän vid militära befordringar. 
Och den godtyckhghet, varmed han handhade befordringsvä- 
sendet, sträckte sig från de militära tjänsterna till alla grenar 
av rikets styrelse. Den principen, att vissa regementen skulle 
vara adeln förbehållna, började tillämpas även för några av de 
civila verken, t. ex. kanslikollegium. De vanliga befordrings- 
grunderna överträddes ej sällan, när det gällde adelsmän, 
såsom då en överstelöjtnant Ehrenmalm och en gardeskapten 
greve Oxenstierna blevo utnämnda till — hovrättsråd. 

Även inom kyrkan såg konungen gärna adelsmän på de 
högre platserna och uppmuntrade unga ädlingar till teologiska 
studier. Den unge greve von Schwerin hade blott 24 levnads- 
år och 2 prästår, när han fick Sala pastorat. Allra egendom- 
ligast är dock fallet med löjtnanten och hovjunkaren fri- 
herre Taube, som plötsligt tog avsked ur krigstjänsten och 
året därefter var mogen för utnämning till hovpredikant, 
innan han ännu avlagt prästexamen. När han undergått 
den, blev han snart pastor primarius, vid 35 års ålder. Fersen 
gör om denna befordran den kostliga reflexionen, att som 
Taube »på fyra år avancerat från infanterilöjtnant vid Väst- 
manlands regemente till kyrkans främsta värdighet, betviv- 
lade man, att han själv så noga kände den religions läror, 
vars uniform(!) han bar». Taube var dock en mycket studerad 
och kunnig man med »ett modest och beskedeligt uppförande, 
alldeles skilt från denna tidens unge militärer», säger Tersme- 
den. Men Gustav Johan Ehrensvärd säger: »Detta exempel 
lärer även uppmuntra andre härtill, och den torde bliva en 
rik, artig och nyttig biskop, som varit en oskickelig hov- 
junkare eller en fattig, bortglömd och vanlig lantofficerare.» 



PASTORATSHANDEL OCH ANNAN STYGGELSE INOM KYRKAN. 263 

Högst i gunst bland de hovpredikanter, som konungen 
gjort till stiftschefer, stod biskop Wingård i Göteborg. 
Han belönades med två stycken prebendeförsamlingar och 
dessutom med domprostbefattningen i Göteborg. Det sätt, 
varpå han fick detta ämbete, var en fullständig skandal. 
Först inblandade sig konungen själv i valet genom en re- 
kommendation för Wingård i form av ett brev från 
Schröderheim till stadens politieborgmästare. På själva 
valdagen blev Hans högvördighets kandidatur varmt för- 
ordad både av borgmästaren, vilken satt såsom ordförande, 
och av landshövdingen. På ordförandens fråga, om försam- 
lingen ville förena sig om att välja biskop Wingård till dom- 
prost, svarades enligt protokollet »med ett högt 'ja'». Men 
enligt oppositionens uppgift skall detta ja ha kommit endast 
från det fåtal trogna, som satt i koret, medan den stora menig- 
heten, som satt kringspridd i kyrkbänkarna, ej kunnat höra, 
varom fråga var, och därför ingenting svarat. Men så snart 
församlingen fått klart för sig, vad borgmästarens fråga 
gällde, hade man från det hållet yrkat på omröstning. Borg- 
mästaren höll emellertid på, att församlingen redan uttalat 
sin mening, och förklarade, att någon omröstning ej var av 
nöden. Varpå magistraten ögonblickligen avtågade utan att 
ens tillkännage resultatet av »valet». 

Dagarna därefter inkommo skriftliga protester mot det 
olagliga förfarandet, men kyrkorådet skyndade sig att komma 
före hos Hans Maj:t med sitt »valresultat» och protokoll 
över valet. Och knappt hade dessa papper anlänt till huvud- 
staden, förrän ärendet blev föredraget i konseljen, alltså 
långt innan besvärstiden utgått. Kungl. Maj:t lät utfärda 
tullmakt för Wingård och uppdrog åt landshövdingen att 
tillkännagiva för församlingens ledamöter det nådiga väl- 
behag, varmed han ansett deras val. Sedan fullmakten bli- 
vit utfärdad, förklarade höga vederbörande, att intet avse- 
ende kunde fästas vid några besvär. 

Det berättas, att när en annan församling i stiftet skulle 
välja klockare, föreslogs att erbjuda även den befattningen 
åt biskop Wingård! 

Ett högst betänkligt oskick inom befordringsväsendet var, 
att en del av de ämbetsmän i konungens kansli, som hade att 



264 DET MÖRKNAR. 

föredraga ämbetsutnämningar, missbrukade sin ställning till 
att beskatta de sökande eller togo mutor av dem. Värst 
beryktad i det hänseendet var den glade och jovialiske Schrö- 
derheim för det sätt, varpå han drev den s. k. pastorats- 
handeln. Men skulden därför delar Schröderheim med ko- 
nungen. Icke som om det skulle ligga någon sanning i den 
beskyllningen från Gustavs värste belackare, att han skulle 
ha smutsat sig med att dela vinsten av denna hantering med 
sin gunstling — ingen anledning finns att misstänka något 
så fult. Men så till vida var konungen medskyldig, som han 
ofta för att hjälpa en fattig page eller någon annan gunstling 
ur penningknipa gav honom rätten att ge bort ett visst pa- 
storat till lämplig person — den lämpligaste blev naturligt- 
vis den högstbjudande. Det belopp, denne gav för fullmakten, 
delades nu mellan Schröderheim och den som av konungen 
fått pastoratet på hand. För ett första klassens pastorat 
kunde det bli ända upp till 4,500 rdr., d. v. s. 18,000 kr. 

En som icke aktade för rov att med Schröderheim dela 
inkomsterna av pastoratshandeln var kungagunstlingen 
Armfelt. Han vidgår det också villigt i sina självbiografiska 
anteckningar. Med sin vanliga glada öppenhjärtighet gjorde 
han ej heller inför allmänheten någon hemlighet av denna 
inkomstkälla. Hedvig Charlotta berättar, att Armfelt en gång, 
när han var iklädd sin teaterskrud, helt oförbehållsamt yttrade: 
»Det jag bär på mig hai* jag plundrat den och den prästen på.» 

I riksarkivet finns en brevväxling, som utgör ett vackert 
bidrag till kapitlet om pastoratshandeln. Det är en kommini- 
ster i Norrköping, som söker Östra Eneby pastorat och därför 
vänder sig till Armfelt med bön om den mäktige gunstlingens 
förord hos Hans Maj:t. Svaret är äkta Armfeltskt: »Jag har 
fått tvenne brev av Er, min kära prästfar. Ingen vill hellre 
hjälpa folk än jag. Allt vad i min makt står på rekommenda- 
tions sida skall jag göra; men adressera Er^ till den stora Över- 
steprästen- och förgyll suppliken^! Han kan ensammen ut- 
rätta mycket mer än hela kungliga hovstaten sammantagen. 
Farväl! Tro att Era små och fattiga omständigheter rör mig 
mycket mer än alla Era offerter* av tjänster och erkänsla! 

Armfelt.» 

* Vänd Er. — ^ Elis Schröderheim. — ^ Ansökon, böneskriften. — 
■• Anbud. 



PASTORATSH ANDEL OCH ANNAN STYGGELSE INOM KYRKAN. 265 

Komministern vände sig nu genom sitt ombud i Stoclcholm, 
advokatfiskal Bergström, till Schröderheim, åt vilken Berg- 
ström i kraft av ett brev från den sökande gav »anledning att 
vänta någon present för vad som redan är gjort» — ett löfte 
som prästen på Bergströms förslag infriade med 100 riks- 
daler banko. 

Emellertid lyckades Bergström snoka reda på att en f. d. 
hovpage, en löjtnant Flach, fått rätten att tillsätta kyrko- 
herdebefattningen. »Jag känner», skriver Bergström till 
sin klient, »icke denne Flach mera än till namn och rykte, 
men jag har redan utsatt folk på flere håll på honom och 
låtit bedja honom att ej engagera sig, innan jag på en med- 
sökandes vägnar finge tala vid honom. Befinnes denna till- 
ställning äga grund, så förfalla alla våra avtal med B. A:lt^ 
och statssekreteraren Schröderheim, och denne blir vår man. 
Imellertid till dess jag hinner bana mig väg till hans person- 
hga bekantskap, väntar jag mig av Min Herre ett ostensibelt 
brev", vari utsattes, huru långt M. H. i ett för allt vill uti 
denna sak gå och utfästa sig. Vad som till statssekreteraren 
är givet torde ändå ej vara att räkna på, men den andra 
summan, varpå M. H. har sedel'', bör rätteligen återfordras, 
då ingenting därföre är uträttat.» 

Men sedan fick Bergström kännedom om att Flach redan 
erhållit ett anbud, som han accepterat. Han sades t. o. m. ha 
fått halva summan i handpengar — vilket dock ej hindrade 
Bergström från att fundera på att överbjuda sin klients 
medsökande med ända till 1,000 plåtar. Det måtte emellertid 
inte ha lyckats, ty komministern i Norrköping gick miste 
om pastoratet. 

Ännu förvaras i riksarkivet en skuldsedel, så lydande : 
»En månad efter sedan Kongl. Maj:ts fullmakt på Lindesbergs 
pastorat i Västerås' stift blivit utfärdad för mig, undertecknad, 
betalar jag till denne sedels innehavare ettusende riksdaler 
specie, som härmed försäkras. Stockholm den 9 januari 
1792. 

Reinh. Wilh. Richman.» 



* Baron Annfelt. — ^ Ett brev, som kunde vid behov uppvisas. 
^ Skvildsedel. 



266 DET MÖRKNAR. 

Genom dylikt ovärdigt schaclvrande ledo både konunga- 
maktens och kyrkans anseende obotlig skada. Tänk, vilket upp- 
byggligt intryck det skulle göra, när folk, som fått ett pastorat 
på hand, icke hade mer heder i sig än att taga pengar av två 
sökande, såsom skedde när kyrkoherdebefattningen i Hede- 
mora blev ledig. Vederbörande aktade då icke för rov att 
taga emot 4,000 rdr av en sökande men sedan ge pastoratet 
åt en som betalade 4,500. Man fick då se den bedragne stac- 
karen springa omkring överallt och visa Kungl. Maj:ts skrift- 
liga löfte om sysslan, »ropande efter sina 4,000 rdr», för vilka 
han ej hade annan säkerhet än detta papper. 

Ett uttryck för vad vanligt hederligt folk tyckte och tänkte 
var en donation av 700 rdr, som en anonym person gjorde 
till Patriotiska sällskapet för att sätta en fattig men redlig 
prästman i tillfälle att skaffa sig ett pastorat. För en sådan 
mans räkning skulle pengarna inbetalas till »statssekreteraren, 
som säljer prästsysslorna». Den okände givaren skrev, att 
det skar honom i hjärtat att se präster genom intriger eller 
penningar »tillvingla sig» pastorat för att sedan hos sina åhö- 
rare »predika Gud och verka satan», d. v. s. »klippa sina får» 
för att kunna betala ackordsummor och andras hovskulder. 

Alla skandaler inom det kyrkliga befattningsväsendet 
skulle dock ha överträffats, ifall den tanke gått i fullbordan, 
som konungen ett ögonblick synes ha hyst, att göra pastorats- 
handelns huvudman, den glade skämtaren och världsmannen 
Schröderheim, till — Svea rikes ärkebiskop eller åtminstone 
koadjutor^ åt den gamle ärkebiskop Mennander. Åtföljd 
av Schröderheim gjorde konungen en resa till Uppsala och 
kände sig för hos ärkebiskopen och andra. Men resultatet 
av besöket synes ej ha blivit gynnsamt, ty sedan hördes aldrig 
något vidare av om den planen. 



Svenska folket hade länge lidit under riksdagspartiernas 
missbruk av statens ämbeten till partibelöningar. Men knappt 
hade man blivit befriad från partiernas godtycke, förrän 
ämbetsutnämningarna blevo beroende av ett ej mindre för- 
därvligt kungligt godtycke och av ovärdiga kungagunstlingar. 

' Medhjälpare. 



I NÖJENAS VIRVEL. 267 



I nöjenas virvel. 



DE skuggsidor, som vidlådde Gustav III:s styrelse, hade 
till stor del sin grund i konungens egen personlighet. I 
början av hans regering hade hans veka natur stålsatts 
av farorna, som hotade Sverige vid hans tronbestigning. I 
känslan av situationens allvar hade han varit genomträngd 
av en stark pliktkänsla. Men med tiden, när faran tycktes 
överstånden, framträdde konungens sämre sidor, den njut- 
ningslystnad och fåfänga, som grodde inom honom. »Nöjet 
tycktes ständigt galoppera framför honom och han skynda 
sig att kvarhålla det, som alltid flyr», yttrar så betecknande 
Gustav Johan Ehrensvärd. Det vilar något jäktande, fridlöst 
över nästan hela Gustavs liv. »Hur ofta», säger en forskare i 
Gustav III:s historia, »fattas man icke av ett slags medlidande 
vid åsynen av de många små guldkantade, vanligen till Arm- 
felt ställda biljetterna, i brådskan endast daterade med ett 
'ce jeudi å minuit' ^ och vilkas avslutning, ' Je tombe de som- 
meil'^, bär syn för sägen, genom att raderna slutligen gå på 
diagonalen av papperet och vax blivit utspillt här och där! 
Det är, som såge man framför sig en stackars uttröttad 
människa, som avlas att fylla sitt liv till brädden men hela 
dagen på audienser och courer jäktas av själviakttagelsens 
ande — en man, som aldrig lyckats skapa ett hem att vila 
ut i, endast ett Versailles i västficksformat.» 

Sin närmaste omgivning tröttade konungen alldeles ut 
med de ideliga repetitionerna till tragedier, komedier, tornér- 
spel, karuseller och allt vad de hette, dessa olika slags hov- 
fester. Tidtals körde han upp hovet redan kl. 4 på morgonen 
för att repetera, och sedan kunde det fortgå, med avbrott 
endast för måltiderna, ända till aftonen. 

Det oroliga, jäktande draget i Gustavs personlighet visade 
sig också i hans sätt att färdas fram genom landet. Alltid 
hade han bråttom, aldrig kunde det gå fort nog undan. Det 
blev ett ordstäv, att han for fram som kung Jehu. Vägen 



^ Torsdag vid midnatt. — ^ Jag är så sömnig, att jag håller på 
att digna ned. 



268 DET MÖRKNAR. 

mellan Stockholm och Gripsholm, som var 7 mil, brukade han 
tillryggalägga på 4 timmar, då det var slädföre. Resor på 
16 mil kunde han göra på 8 timmar, och den 50 mil långa 
sträckan från Stockholm till Karlskrona for han en gång 
på 38 timmar. Men en sådan fart var ej möjlig annat än på 
bekostnad av sprängda skjutshästar. Fersen berättar också, 
att »man hörde långs den väg, konungen framrest, ej annat 
än folkets förbannelser över konungens följe». 

Kostnaderna för hovets nöjesliv voro visserligen ej så 
farliga under de första åren, men ryktet visste inga gränser 
för dem, och med tiden fingo dessa rykten även fog för sig. 
I december 1779 antecknar Gustav Johan Ehrensvärd i sin 
dagbok: »Hovet har gjort så stor gäld genom det nu antagna 
levnadssättet, att den vanliga hovförtäringssumman av 
5,000 rdr i månaden icke det ringaste är tillräcklig. Gälden 
för varje månad är Inemot samma summa och denna samlad 
sedan mars månad i år. Alla leverantörer hava beklagat sig, 
begärt hjälp och änteligen uppsagt sina kontrakter. Riks- 
marskalken har av egna medel och av sitt första kvartals 
lön betalt fru Brandels sockerräkning ■ — annars bleve ho- 
vet utan denna vara.» 

Vid samma tid kunde konungen icke få ihop de 1,000 rdr, 
som behövdes för Ehrensvärds beskickning till Holland, utan 
måste uppskjuta ambassadens avsändande den ena gången 
efter den andra. — Det var Oxenstierna, konungens blivande 
kanslipresident, som anförtrodde Ehrensvärd den verkliga 
orsaken till uppskovet. 

Tersmeden berättar en episod från tiden strax efter stats- 
väivningen, som också är betecknande för hur mycket som 
på Gustavs tid gick på lösa boliner, när det gällde ekonomin. 
Tersmeden hade, som nämnt, avancerat till varvsamiral 
i Karlskrona, en befattning som åtföljdes av kostsamma 
representationsplikter utan däremot svarande löneförmåner. 
Då konungen bragte den sidan av Tersmedens nya ämbete på 
tal och amiralen framhöll, hur svårt det skulle bli att gå i 
land därmed, svarade Hans ]\Iaj:t skämtsamt: »Skriv mig 
till, då resurser saknas!» 

Alltemellanåt följde Gustav Hl också Fredrik I:s exempel 
och stack till sin trogne medhjälpare en sedel eller annan 
present. 



ANDESKÅDARE, SKATTGRÄVARE OCH SPÅKVINNOR. 269 



Andeskådare, skattgrävare och spå- 
kvinnor. 

INGENTING visar tydligare, hur Gustav i början av 1780- 
talet kommit ur jämvikten, än hans oroliga kastningar 
mellan jäktande nöjen och den vidskepliga mysticism, som 
den tiden var på modet. Den lockade även honom med det 
övernaturligas trollkraft. Upplysningstidens människor hade, 
när de ville vara riktigt moderna, frigjort sig från religionen 
i den form, vari kyrkan bjöd den. Men det religiösa be- 
hovet fanns kvar där ändå och sökte näring i sådana osunda 
företeelser som andeskåderi, skattgräveri, spådomskonst 
och dylikt. Här blev ett rikt fält för äventyrare och charla- 
taner, och aldrig kunde de få någon andäktigare lärjunge än 
den lättledde hertig Karl. Frimurarorden, där Karl blev 
»styrande mästare», var en sorts härd för 1700-talsmysti- 
cismen. Märkvärdigt är det dock att se ett så klart huvud 
som Gustavs vara med och intressera sig för dylikt charla- 
tanen; men till hans heder måste sägas, att han i motsats 
till brodern snart kom underfund med humbugen. Hans 
svalnade iver för mysUcismen får nog också i hög grad 
tillskrivas det förhållandet, att han såg sig tillbakaträngd 
från högsta ledningen av herlig Karl, som genom sitt in- 
flytande inom de allt mer växande ordenssällskapen hotade 
att bli en farlig politisk faktor. 

Pä Värnbergs gård i Roslagen, som tillhörde den intres- 
serade frimuraren och mystikern skalden Johan Gabriel 
Oxenstierna, finns förvarad en samling recept för allehanda 
»magiska arbeten», varur följande anvisningar för ande- 
framkallning må anföras: »När någon nyss blivit begraven, 
så går man på dess grav eller, om sten ligger däruppå, 
straxt vid densamma på kyrkogården klockan mellan 11 
och 12 en torsdags afton. Då man kommer dit, gör man 
därpå en någorlunda stor triangel med en käpp utan me- 
tall, i vilken triangel man sedan lägger ett runt papper, 
varpå äro 2 cirklar samt mellan dem båda solen, månen 
och planeterna samt himmelstecknen. Mitt på papperet, i 



270 DET MÖRKNAR. 

innersta cirkeln, ställer man sig och stampar tre gånger 
med foten, sågandes: 'Vak upp! Jag är icke människa 
utan Glyphis.' När detta är gjort och figuren visar sig, 
kan man då stå och se på honom en stund. Men när man 
tycker sig bliva rädd, sätter man bägge händerna för ögonen 
och ser genom öppningen av dem och gör så 12 steg bak- 
länges och sedan bort utan att se sig om. Mera än tre 
utom arbetaren få ej vara härvid; och skola alla stå i 
cirkeln. Bäst är att vara ensam. Påsktiden är den tjän- 
ligaste till detta och dylika arbeten.» 

Lika uppbyggliga äro en del andra recept med anvis- 
ningar för hur man skall »arbeta» med ett ben, helst ett 
nyckelben, som man tagit från en kyrkogård, eller med en 
dödskalle, som man skall ställa upp på ett bord »så, att 
ögonen och huvudet se åt väster. En bibel lägges fram- 
för huvudet, och rökelsen står uti en rökpanna framför 
dess ögon». Sedan slår man upp bibeln tre gånger på 
måfå, kastar tre gånger under bordet ett pennfoder med 
»tre järnnålar, som äro dragna genom något av köttet på 
ett kolik. Vid var gång lägges rökelse på elden» uncler 
uttalande av mystiska ord och strängt iakttagande av en 
mängd hemlighetsfulla regler. 

Hertig Karls gunstling och frimurarbroder Reuterholm 
berättar med mycken andakt om en nattlig andebesvärjelse 
av den store trollkarlen Björnram, med vilken vi snart få 
göra närmare bekantskap, varvid just ett »nyckelben av 
en död människa» spelade en stor roll. Björnram hade 
hämtat det från Johannes' kyrkogård, men äran av dess 
upptäckande tillskriver den troende Reuterholm sig själv 
— det håller han styvt på. 

Den förste i raden bland de häxmästare, som nu hedrade 
hovet och societeten i Stockholm med sina mystiska hokus 
pokus, bar det klingande namnet Plommenfelt^. Man har 
en berättelse av Schröderheim om, hur Plommenfelt lång- 
fredagsnatten 1779 underhöll konungen och hans bröder samt 
andra troende med allehanda andebesvärjelser och troll- 
konster: »Klockan 11 om aftonen samlades hos honom ko- 



1 Han var son till den store affärsmannen Anders Plomgren i 
Stockholm (se bd VI: 528). På grund av faderns förtjänster hade 
han blivit adlad och fått ett finare namn. 



ANDESKÅDARE, SKATTGRÄVARE OCH SPÅKVINNOR. 271 

nungen, bägge hertigarne och åtskilhga av oss andra. Vi 
hade då fastat hela dagen, och lios höga vederbörande arbe- 
tade inquiétuder^ av alla slag. Plommenfelt visade sig ej förr, 
än klockan slagit 12, då han inkom nti ett hiskeligt utseende 
med håret omkring öronen, en svart väst och skjortärmarne 
uppvikte till axlarna. Framför sig bar han ett krucifix, in- 
förde oss i en sal och placerade oss omkring en på golvet med 
kol dragen cirkel. Själv ställde han sig vid bordet. Uti ^/i 
timme gjorde han allt det kakalorum utav den allmännaste 
nekromanti", som man känner av böcker, med kol, krita, 
blod, spegel, linjer och heta stenar m. m. Jag fann för min 
del ingenting av alltsammans resultera^ — några starka slag 
hördes i väggarne, vilka sades vara annonser av^ närvarande 
andar.» — Det märkvärdigaste är, att dessa hokus pokus 
med sitt klena resultat icke mottogos med tvivel och skämt, 
såsom man bort vänta av så upplysta personer, utan med 
djupaste allvar och rörelse. »Kronor och väldigheter syntes 
glömda en moment», säger Schröderheim. »Man överlämnade 
sig åt transport-- av den ömmaste vänskap; alla embrasserade'' 
varannan i flera omgångar, och kungen sparade allra minst 
dess kärleksbetygelser.» Konungen och hertigarne bådo var- 
andra under strömmande tårar om förlåtelse för vad de 
förbrutit mot varandra. 

Man häpnar ändå mer, när man läser Gustavs egen beskriv- 
ning i ett brev till Toll på hur han i maj 1781 vid midnatts- 
tid sysslade med att tända rökverk på ett fat och läsa mystiska 
böner m. m. för att frambesvärja andar. Så långt kunde vid- 
skepelsen gå hos en av tidens snillrikaste och mest upplysta 
monarker. 

Snart uppträdde en annan charlatan på skådebanan, den 
ännu märkvärdigare undergöraren Björnram. Hans spe- 
cialitet var andebesvärjelser och hemska kyrkogårdsscener 
vid midnattstid. 

Den förut nämnde Reuterholm berättar, hurusom han 
en vacker augustinatt 1782 fick följa med Björnram till 
Johannes' kyrkogård. Strax de kommo över muren, blevo 

' Nervositet (inför det underbara, som komma skulle). — '^ Kon- 
sten att framkalla andar. — ^ Leda till något resultat. — * Med- 
delanden från. — ° Betygelse. — '^ Omfamnade. 



272 DET MÖRKNAR. 

de varse »en lång, vit figur, iklädd en svepning och stående på 
en gravsten». Några minuter stodo de bägge männen där som 
fastnaglade av andaktsfylld häpnad, men när de närmade 
sig spöket, försvann detta »med ett hastigt skymtande, som 
när man nedfäller en gardin». 

Nu går Björnram fram till kyrkdörren, gör korstecknet 
på den och bultar tre gånger under uttalande av två stavelser, 
»som mycket likna kinesiskan» — den första låter som Plitsi. 
Det är »andarnes lösen», och den besvaras genast med en 
knäppning inifrån templet. Reuterholm hör snart nya knäpp- 
ningar därinne, hör prasslet av gående och slutligen ett dovt 
ljud, »som när man ropar i en tom tunna». Till slut blir bullret 
inne i kyrkan så starkt, att dörrarna hota att sprängas. Men 
som Björnram för tillfället ej har »alla sina anstalter med sig», 
råder han Reuterholm, att de nu skola bege sig därifrån, 
vilket också sker utan vidare äventyr. 

På dylikt sätt införde Björnram småningom sin lärjunge i 
andevärldens hemligheter, och till slut fick Reuterholm den 
outsägliga glädjen att själv få sina knackningar på Johannes' 
kyrkodörr besvarade inifrån. Men ändå fullkomligare blev hans 
lycka, då han av Björnram blev invigd i »den högre vetenska- 
pen» och slutligen i den »allra högsta». För att erhålla den allra 
högsta makten över andarzie fordrades bland andra dårhus- 
mässiga handlingar att »ställa sig naken framför en kyrkdörr 
med ett benrangel». Reuterholm var nu vorden så framstående, 
att han själv utdelade diplom, och han var lika lycklig som 
stolt däröver. 

En oktobernatt samma år hade de båda andebesvärj arne 
med sig hertig Karl och Ruuth. Reuterholm trollade då på 
ett högst övertygande sätt först upp och sedan igen kyrk- 
dörrarna. Men många fler härliga ting skulle Björnram denna 
natt ha visat sin höge gäst, om inte hertigen olyckligtvis hade 
haft ett sår i huvudet, vilket naturligtvis befanns vara »på 
det högsta hinderligt» för den betydelsefulla akten. Högst 
underbart var det dock i alla fall, att kyrkogårdsgrinden, 
som annars alltid stängdes klockan 9, denna natt var öppnad, 
när sällskapet anländel Man märker andarnes artighet mot 
en medlem av det kungliga huset. 

En annan gång förde Reuterholm en ung prins av Hessen- 
Darmstadt, som var på besök i Stockholm, med sig till samma 



ANDESKÅDARE, SKATTGRÄVARE OCH SPÅKVINNOR. 273 

kyrkogård för att visa honom sin konst. Och mycket riktigt 
lyckades han efter en stunds hokus pokus framkalla knack- 
ningar »som av en fingerknoge» inifrån kyrkan jämte »ett 
särdeles suckande» under en halvtimmes tid »till den tyska 
furstens obeskrivliga fägnad». 

Men efter en dylik midnattsscen i Lovö kyrka i Gustavs egen 
närvaro lär livmedikus Hedin ha för konungen avslöjat hans 
hokus pokus. Hedin skall ha gömt sig i tornuppgången 
och därifrån sett, hur Björnram gjorde sina förberedelser 
genom att hänga upp masker och vita skynken medels 
tagellrådar i ljuskronorna. Efter detta föll bedragaren i 
onåd. Vid samma tid framstod även Plommenfelt som en 
lögnare och bedragare. I sin förbittring över att vara för- 
satt ur spelet gjorde han sig skyldig till högförrädiska ut- 
gjutelser och blev dömd till döden. Han fick visserligen 
fly men förklarades fredlös över allt Sveriges rike. 

Ryktbarast bland de många mästarne i magiens konst var 
en löjtnant Ulfvenklou, som i motsats till de båda andra 
synes ha varit en ärlig s varmare. Medan Björnrams styrka 
egentligen låg i konsten att framkalla andeskepnader och 
»välluktande moln», uppträdde Ulfvenklou huvudsakligast som 
profet. Det var en äkta fantast, som tidtals kanske icke 
var vid sina fulla sinnen. Han fick emellertid en mystisk makt 
över hertig Karl, som han i hertigens »sanctuarium» anno 
1784 under högtidliga ceremonier smorde till konung över 
»Sveriges och Götes rike, Norge och Finland ända till Vita 
sten vid Moskva». Och i det tal, han därvid höll, förklarade 
han, att Gud hade förkastat den dåvarande konungen och 
hans avföda. 

Han lyckades fullkomligt förvrida hertigens av naturen inte 
så värst starka hjärna och fördunklade alldeles både Plom- 
menfelt och Björnram. Det gick t. o. m. i hertigen, när den 
fjärrskådande löjtnanten påstod, att han bland annat tvungit 
änkedrottningens ande att krypa in i en butelj, som Ulfven- 
klou »med Salomos härliga insegel genast igenkorkade». 

i\ndebes värj aren vann också stort inflytande hos Reuter- 
holm, enligt vars utsago Ulfvenklou var »stormäktig och att 
likna vid en INIahomet». Men Ulfvenklous farbror, en gammal 
hederlig men kolerisk överste, kallade honom ömsevis »den 

18 — 204364. G runb er g. Svenska folkets underbara öden. VII. 



274 DET MÖRKNAR. 

största odugiing, jag känt», och »en bindfärdig galning, som 
hade fånen själv i kroppen». 

En av hans mest uppseendeväckande åtgärder var den skatt- 
grävning i källaren till ett »förtrollat» hus vid Österlång- 
gatan, som han förledde hertig Karl och flere högadliga per- 
soner till att vara med om. Huset, som numera bär numret 
24, var av gammalt beryktat som spökhus. Enligt en sägen 
skulle dess tjocka murar fordom ha omslutit ett nunne- 
kloster, i vars källarvalv stora skatter blivit inmurade. Det 
påstods t. o. m., att »en malmletare under edsplikt intygat 
och attesterat, att här fanns det skatter till ungefär ett- 
hundratrettio tunnor gulds värde». Dem skulle nu Ulfven- 
klou med bistånd av högre makter bringa i dagen. Ehuru 
arbetet omgavs med stor hemlighetsfullhet, kom ryktet 
därom snart ut. 

Grävningarna togo sin början i februari 1784 efter förut- 
gången »magisk rökning» och under högtidliga ceremonier 
och pågingo till i maj, då Ulfvenklou fick för enskilda ange- 
lägenheter resa till sin hembygd i Småland. Härifrån berät- 
tar han på sitt hemlighetsfulla språk, till sin vän Ruuth^ 
som också var med ibland skattsökarne, om ett värdefullt 
fynd av annat slag. »Jag har nu», skriver han, »uti en tjock 
skog funnit en svart gubbe, som är onaturligt hemma i skatte- 
grävningar, har gråvit upp över 15 skatter och känner det i 
grund. Ovan nämnde gubbe vill jag taga med mig till Stock- 
holm. Han vill i juli resa för att piska andarna till lydnad.» 

»Svarta gubben» var ingenting annat än en vanlig allmoge- 
man vid namn Håkan Persson. Han skulle nu visa, vad han 
dugde till vid skattgrävningen, som återupptogs i juli med 
djupt allvar och under högtidliga processioner in i de mystiska 
källarvalven. Men den gode Håkan Perssons roll var snart 
utspelad och Ulfvenklous likaså. Det sistnämnda berodde på 
Reuterholms avundsjuka över det inflytande, som den pro- 
fetiske löjtnanten vunnit över hertig Karl. Genom Reuter- 
holms intriger blev Ulfvenklou fram på hösten sjökommen- 
derad för en längre tid framåt. Därefter övertog Reuterholm 
själv ledningen av skattgrävningarna, men resultatet blev 
och förblev naturligtvis lika med noll, förmodligen därför 
alt man ej riktigt förstod konsten att »piska andai-na». 

^ Liljencrants' efterträdare. Se sid. 299. 



ANDESKÅDARE, SKATTGRÄVARE OCH SPÅKVINNOR. 275 

Ulfvenklou stod emellertid fortfarande genom brev i för- 
bindelse med hertigen och delgav honom den viktiga under- 
rättelsen, att han, Ulfvenklou, en natt »fått sin första ordina- 
tion av Herrans ängel och erhållit naturens, nådens och all- 
maktens nycklar i närvaro av vittnena Gabriel, Uriel, Raziel 
m. fl.». Han kunde också glädja fursten med hälsningar från 
den ryktbare trollkarlen Cagliostro, som denna tid var bosatt 
i Paris och var föremål för nästan hela Europas intresse. I 
Egypten hade denne märklige man fått lära sig alla de hem- 
liga kunskaper, pyramiderna innehöllo. Tack vare ett hem- 
lighetsfullt rött pulver bevarade han sig evigt ungdomlig. 
Han hade makt att frambesvärja de dödas andar, och han 
brukade supera i sällskap med Cesar och Kleopatra. Han 
gjorde stora affärer med sitt charlatanen, särskilt med sina 
livselixir och skönhetsvatten. 

Trots sitt avancemang inom andevärlden och sina förbin- 
delser med världens mest berömde trollkarl, fick emellertid 
Ulfvenklou bittert röna, att hans roll inom Stockholms stora 
värld var utspelad. Han drog sig då tillbaka till lantlivet med 
kaptens avsked. Hertig Karl var honom dock alltjämt bevå- 
gen, och när han i enlighet med den forne löjtnantens spådom* 
blev Sveriges konung, gav han spåmannen en årlig pension. 

Hur lätt hertigen var att lura fick man se år 1803, då 
en mystisk frimurare, en hovsekreterare Boheman, upp- 
trädde i Stockholm och drog honom vid näsan. Han höll 
mystiska sammankomster i ett rum i slottet, som hertigen 
låtit inreda till tempel. Gustav IV Adolf fick emellertid 
nys om saken och ingrep. Men hertigen bedyrade, att 
Boheman var en människa med övernaturlig förmåga, och 
till bevis åberopade han trennc underverk, som mannen gjort. 

En dag hade Boheman plötsligt fått ett konvulsiviskt anfall 
och sjunkit ned i en soffa med orden: »På den och den 
gatan» — han nämnde en gata långt bort på Söder — n:r 
det och det »i en vindskammare till höger ser jag en ung 
man sitta i förtvivlan, färdig att taga sitt liv. Hjälp, 
hjälp snart!» Hertigen skickar bums en adjutant i väg till 
det anvisade stället — man slår upp dörren och finner en 
baron Tilas sittande med ett par laddade pistoler på ett 
bord. Han håller just på att sluta ett brev, vari han under- 
rättat en släkting om sitt beslut att genast efter brevets 



276 DET MÖRKNAR. 

avsändande skjuta sig för pamiaii och göra slut på en 
olycklig tillvaro. Man för självmordskandidaten till herti- 
gen, som ger honom pengar och befordran. 

Det föll naturligtvis inte Karl in att undra, om inte Bohe- 
man kunde ha på förhand avtalat komedin med Tilas. Men 
vid det förhör, som Boheman fick undergå inför konungen, 
fann äventyraren för gott att erkänna, att så hade det i 
själva verket tillgått. 

Ett annat av Bohemans tricks, som fullständigt duperat 
hertigen, var att före viktiga avgöranden ställa frågor till 
ett porträtt av Frälsaren. Han fick då svar medelst en 
ljusstrimma, som visade sig hastigt antingen på längden av 
porträttets ansikte eller tvärsöver. I ena fallet var svaret 
nej, i andra fallet ja. 

Det var inte roligt för hertigen att höra Boheman be- 
känna, att det aldrig visat sig någon ljusstrimma. Task- 
spelaren hade endast begagnat sig av de ögonblick, då her- 
tigen råkat i högsta extas. Vid sådana tillfällen hade Bohe- 
man med hänryckning utropat, att han såg den ljusa strim- 
man — och naturligtvis hade den lättrogne hertigen då 
.också sett den I 

Inför dylika avslöjanden hörde man H. K. H. hertig Karl 
mumla mellan tänderna: »Den sakramentskade fähunden!» 
Slutet på visan blev, att Boheman exporterades tillbaka 
till Danmark, dädan han kommen var. 



Ett egendomligt fenomen på denna tid voro även de s. k. 
nummerpunkterarne, som påstodo sig kunna förutsäga till- 
kommande händelser, särskilt vilka nummer på lotterierna 
som skulle utfalla med vinst. En dylik gynnare, en avsig- 
kommen notarie Åbom, fick inför konungen och Liljencrants 
göra ett försök med sin konst och sedan resa till Köpenhamn 
och Hamburg för att spränga därvarande nummerlotteri. 
Herr nummerpunkterare Åbom avreste med 6,000 rdr. på 
fickan och var naturligtvis inte värd ett ruttet lingon, när han | 
kom tillbaka. 

Ingen av dessa olika slags hokuspokusmakare lovade dock 
så runt som guldmakarne. Det var något för en konung, 



ANDESKÅDARE, SKATTGRÄVARE OCH SPÅKVINNOR. 277 

som led av kronisk finansnöd! Bland alkemisternas skara 
funnos flere olika sorter, från verkligt kunniga kemister, som 
blivit fantaster, till rena humbugsmakare. Till det förra slaget 
hörde bergshauptmannen August Nordens k j öl d, som 
förestod en skedvattensfabrik, vilken anlagts på Drottning- 
holm för Gustav III:s räkning — i själva verket gällde det 
här alkemistiska försök. Konungen understödde honom i 
början men ledsnade snart. Han tycks ha ägt verkliga kun- 
skaper i kemi och metallurgi, i motsats till en annan guld- 
makare, som en tid var engagerad för allerhögsta räkning, 
en f. d. major Palmstruch. Det var en trollkarl av den äkta 
sorten. Hans guldmakarverkstad gick under namn av fabrik 
för tillverkning av deglar för kemiska behov. Vid guld- 
produktionen berodde allt av solsvavel — det var den stora 
hemligheten. »Även den allra minsta bit därav förvandlar 
en oädel metall till ädel», säger han i ett brev. 

Plötsligt uppenbarade sig bland alkemisternas krets även 
en exotisk främling, som uppgav sig vara son till en persisk 
fältmarskalk och bar det klingande namnet Mizza-che-colo- 
beck-cha. Genom förmedling av Pveuterholm fick han i 
Stockholm bygga upp ugnar, ingredienser anskaffades, in- 
strument tillverkades, och en smältning företogs med det 
resultat, att man erhöll en gul metall, som tycktes ha guldets 
alla egenskaper. Man vet t. o. m., att det förfärdigades en 
ring därav. Men mer tycks det ej ha räckt till. Han lyste 
och försvann som ett stjärnskott, denne Mizza-che-colobeck- 
cha. 



För spåkvinnor var det då som nu en gyllne tid i Stock- 
holm. I den ryktbara mamsell Arfvidssons kyffe vid en av 
de små gränderna i trakten av Johannes' kyrka kunde man få 
se högförnäma hovmän och prinsar, ja Hans Maj:t konungen 
själv, träda in för att av hennes mun få höra sitt öde. 

Det gick underliga historier om mamsell Arfvidsson. Än 
sades hon vara en förnäm dam, som dragit sig undan från 
världen, än en finsk trollpacka. I själva verket har hon vid 
närmare efterforskningar i mantalslängder och kyrkböcker 
befunnits vara dotter till en välbärgad vaktmästare i Stock- 
holm. Hon spådde i kort, och hon spådde i kaffesump. 



278 DET MÖRKNAR. 

Många av hennes förutsägelser visade sig med tiden alldeles 
felaktiga, men en del slogo naturligtvis in, helt eller delvis, 
och det blev förstås dem, som folk kom ihåg. I själva verket 
är hennes sannspåddhet åtminstone i flere fall ej så mycket 
att undra på, eftersom den ryktbara sibyllan besöktes av 
huvudstadens högsta kretsar och därför måste ha haft lätt 
att hålla sig å jour med vad som pratades och hände på sam- 
hällets höjder. Sedan kunde det i många fall vara nog med 
en skarp begåvning för att förutse, vad som skulle hända. 
Det påstods ock, att polismästare Liljensparre använde 
»kaffesumpsgumman» som ett slags spion och genom henne 
fick viktiga upplysningar om vad som sades och tänktes i 
staden; och det är ju mycket möjligt, att han gengäldade 
hennes skvaller med vad han själv visste. 

Spådomsyrket var säkert lönande. Av mantalslängderna 
framgår, att mamsell Arfvidsson en tid skattade för överflöd 
och höll sig med två pigor, av vilka den ena, som än kallas 
Adotia, än Adrecka Dordi, var »turkinna från Marocko, här 
döpt». Men anno 1800 finner man, att den 65-åriga sibyllans 
lyckostjärna var i nedgående. Den gustavianska societeten 
hade övergivit henne, och i mantalslängden står antecknat 
om henne och hennes ålderstigna piga Adrecka Dordi, att de 
bägge voro »orkeslösa och utfattiga». Sedan försvinner hon 
ur mantalslängderna. Antagligen har hon slutat sina dagar på 
något fattighus. 

Litteratur: Sturzen-Becker, Henrik Gustaf Ulf klo. — Gustaf 
III:s guldmakare. (Svensk månadsskrift för år 1864.) 

Gösta Bodman, Alkemi eller konsten att framställa 
guld ur oädla metaller. (Guldsmedsposten för no- 
vember 1914.) 

Carl Forsstrand, Spåkvinnor och trollkarlar. Haft. 
kr. 4: — ; inb. kr. 6: 75. 



Konungens gullgossar. 

TILL det gustavianska hovlivets skuggsidor hörde också 
självsvåldet hos de unga officerare och hovmän, som 
Gustav omgav sig med, och konungens otillbörliga flat- 
het mot dessa sina »smekungar», såsom man kallade dem. 



KONUNGENS GULLGOSSAK. 279 

Själv har Gustav i ett karakteristiskt yttrande till kanslirådet 
Nils von Rosenstein antytt en förklaringsgrund: »I Sverige 
behöver man låta ungdomen vara litet näsvis. Folket är 
tungt, och det är blott ungdomen, som kan uppliva ett säll- 
skap.» 

Den ryktbaraste av Gustav III:s gunstlingar var 

Gustav Maurits Armfelt. 

Armfelt var själva urtypen för en levnadsglad gustavian. 
Ingen hade, säger hans levnadstecknare, så som han tillägnat 
sig tidens älskvärdhet, dess kvickhet och dess lättsinne, dess 
franska bildning och ridderliga tänkesätt. Släkten Armfelt 
härstammar från en bonde vid namn Lars Eriksson, som skall 
ha varit med i klubbekriget och sedan slagit sig ned på Frösön 
i Jämtland. Hans son var med i Gustav Adolfs härar och 
tjänade upp sig till ryttmästare, adlades för visat mannamod 
och antog namnet Armfelt. Alltsedan förekommer detta 
namn ständigt i Sveriges krigshistoria. Den som först gjorde 
namnet historiskt ryktbart var den tappre karolinen Karl 
Gustav Armfelt. Han dog som general och friherre år 1736. 
Tolv söner, alla officerare, skola ha burit honom till graven. 
Han var farfar till Gustav Maurits Armfelt. 

Gustav Maurits' far, som med tiden blev landshövding 
över Åbo län och generalmajor, hade i fransk krigstjänst 
väckt uppseende för sitt vackra yttre och kallades allmänt 
»den vackre svensken».^ På hans kaptensboställe nära Åbo 
föddes Gustav Maurits 1757. Hemmet var anspråkslöst och 
föräldrarnas förmögenhetsvillkor knappa. 

Pojken var ovanligt både stark och begåvad. Särskilt hade 
han en livlig fantasi. »Vid fyra års ålder», berättar han, »hade 
jag en dröm. En fe uppenbarade sig för mig och spådde mig 
lycka samt lovade, att de tre önskningar, jag kunde uttala, 
skulle gå i fullbordan. Jag tvekade icke i valet: jag önskade 
mig att bliva älskad av alla, som jag önskade vinna, att bliva 



^ Det berättas, att Ludvig XV, som själv ville gälla för en grann 
karl, blev så irriterad av att höra talas om »den vackre svensken», att 
han sluthgen tog Armfelt i allernådigst beskådande. Monarken be- 
traktade honom noga utan att säga ett ord. Men då han gick sin 
väg, yttrade han belåtet: »Han har inte så vackra ben som jag.» 



280 DET MÖRKNAR. 

krigare och slå ryssarne och sluthgen att komma att stå högt 
i ynnest hos en stor konung. Feen lovade mig alla dessa för- 
måner men gjorde därjämte den visa anmärkningen, att verk- 
lig lycka hade föga gemensamt med vad jag utvalt.» Drömmen 
bär, som man ser, tydliga spår av att efter hand ha blivit 
»förbättrad» vid mognare år. 

Från fadern ärvde Gustav Maurits sitt vackra utseende och 
sitt heta, lidelsefulla krigarblod. Moderns goda hjärta och 
vekhet gå också igen hos sonen, vilken alltid såg upp till 
denna sällsynt ädla kvinna som till ett högre och renare väsen. 

Enligt sin förste lärares uppfattning artade sig lille Gustav 
Maurits till att bli en stor odåga. Han var helt enkelt lat i 
sina studier, och han erkänner själv villigt, att vid universite- 
tet i Åbo, dit han blev skickad vid tretton års ålder, lärde 
han ingenting annat än pojkstreck. Hans kroppsliga fägring 
utvecklade sig emellertid i jämn takt med hans odygdighet, 
och han fick höra, att han var »vacker som en kärleksgud». 

Hans håg stod till krigarlivet, och det var Augustin Ehren- 
svärd, som förde honom in på den banan genom att utan 
vidare klär-a pojken i uniform och göra honom till sin ordon- 
nans, fast han visste, att Gustav Maurits' mor inte ville ha 
honom till knekt. Armfelt fick sedan tillbringa ett par år 
vid amiralitetsskolan i Karlskrona, där han visade samma 
lätthet att lära, bara han ville, samma ovanliga kropps- 
krafter och samma muntra överdåd som alltid. 

När han på sommaren 1773 efter avlagd officersexamen 
åter kom hem, fann han de sina sjuka i en svår rötfeber. 
Han anlände i rätt tid för att rädda dem. »Jag upptäckte», 
säger han, »att oavlåtlig vård och ömhet kunna uppväga alla 
läkare på modet. Jag bar min goda moder på mina armar, jag 
studerade hennes smak och hemliga önskningar. Hon, med 
sin änglalika godhet, fruktade att vara till besvär och trötta 
mig. Hennes smekningar och välsignelser gjorde mig en out- 
säghg glädje.» 

Men hans självbiografiska anteckningar från denna tid 
förvara också bilder av helt motsatt slag. Han bekänner här- 
om med ångerfull uppriktighet: »Min far gjorde mig en afton 
förebråelser för min vårdslöshet, dels i min klädsel, dels i 
mitt sätt att skicka mig. Jag svarade trotsigt, och han, som 
var i högsta grad häftig, fattade en stol och mattade med den 



KONUNGENS GULLGOSSAR. 281 

ett ursinnigt slag mot mitt huvud. Jag parerade och sökte 
rycka undan stolen, men han var starkare än jag och stötte 
mig tillbaka med sådan våldsamhet, att jag blev sårad i an- 
siktet. Ursinnig störtade jag till mitt rum, grep en av mina 
laddade pistoler och gjorde mig redo att möta min far, som 
följde efter mig. Han stannade, då han såg mig färdig att 
låta skottet brinna av, och ropade: 'Giv mig den andra pisto- 
len! Annars är det ett mord.' — Jag lydde med blixtens snabb- 
het; och så fort han fått vapnet i sin hand, sade han: 'Skjut! 
Skottet är ditt.' — Jag blev så slagen av hans lugn och på 
samma gång av tanken på en duell med min far, att jag, för- 
krossad av alla de olikartade rörelser, som i detta ögonblick 
fyllde min själ, kastade från mig min pistol, föll till min fars 
fötter och bönföll om hans förlåtelse. Han lyfte upp mig med 
godhet, förlät mig och sade: 'Akta dig, min son! Ett ögon- 
blick som detta hade kunnat kosta dig hela ditt livs lugn.' — 
Sedan detta uppträde voro vi de bästa vänner och hava sedan 
dess aldrig haft någon tvist.» 

Tack vare Jakob Sprengtporten, som var gammal vän till 
unge Armfelts far, fick Gustav Maurits snart anställning 
som fänrik vid gardet. Men den sjuttonårige gardesofficerens 
första tid i Stockholm var inga sötebrödsdagai*. Ingen lön 
hade han och inga egna tillgångai*: »Jag var ofta i saknad 
av det nödvändigaste», säger han själv om denna period i 
sitt liv. »En gammal piga i Darellis värdshus skaffade mig 
stundom någonting att äta på sin kredit, när jag saknade 
bröd.» Men hans vackra utseende och trevliga sätt öppnade 
för honom dörrarna till förmögna hem, där hans umbäran- 
den belönades med »förträffliga supéer, varvid jag», som han 
tillfogar, »väckte beundran genom min goda aptit». 

Han fick också vara med och skåda hovets glans, och hans 
lättantändliga hjärta flammade vid åsynen av dess många 
skönheter. Varmast brann dock hans låga för grevinnan 
Löv/enhielm.^ »Jag blev», skriver han, »till den grad be- 
tagen, att jag tror, att jag skulle ha enleverat henne, om 
den vördnad, som hon ingav, icke hade varit ännu större än 
min passion. Alla de dårskaper, jag gjorde för att visa min 
kärlek, voro ovärdiga en ung man, som likväl icke var alldeles 
enfaldig. Jag såg på henne, jag skrev till henne, men jag 

1 Se sid. 110 och 113. 



282 DET MÖRKNAR. 

talade aldrig till henne. Tvärtom: om hon händelsevis såg på 
mig eller tilltalade mig, så förlorade jag bruket av alla mina 
sinnen. Jag blev stum. Hon såg mycket väl, att jag hade 
tappat huvudet, och att jag tillbad henne. Utan att hava 
den ringaste böjelse för mig skonade hon dock min egenkärlek 
och behandlade mig med godhet. Jag har hela mitt liv igenom 
varit henne därför tacksam till den grad, att jag aldrig ens 
varit svartsjuk på dem, som varit — lyckligare än jag.» 

En dag, då han stod på vakt, kom den sköna åkande till 
hovet. »Jag lät», säger han, »ropa i gevär och slå trummorna 
som för en kunglig prinsessa. Majoren vid regementet, en 
tvärvigg, som aldrig ägnat skönheten någon hyllning, frågade 
mig, om jag blivit galen. Jag svarade, att i mina ögon upp- 
vägde grevinnan Löwenhielm alla världens drottningar och 
prinsessor. Därpå lät han sätta mig i arrest.» 

Armfelts svärmeri för grevinnan Löwenhielm var dock för- 
visso icke det enda från hans ungdomsår i Stockholm, och 
man kan vara lugn för att han icke inskränkt sig till stum 
beundran på avstånd, ty han var, som han själv säger, »ung, 
yr och tilltagsen» och gick helt upp i ögonblickets glada nu. 
Men i sin självbiografi och sina brev gör han sig heller aldrig 
bättre, än han var. Hans lättsinne och ungdomliga över- 
dåd gick emellertid så långt, att konungen t. o. m. ho- 
tade med att förflytta gunstig junkern till ett annat rege- 
mente. 

Hotet om en dylik förödmjukelse bestämde honom för att 
gå i utländsk krigstjänst. Dit drog honom också hans även- 
tyrslust. Tillsammans med Göran Sprengtporten företog han 
en resa genom Ryssland och Polen med Berlin som mål. I 
Yarsjava upplevde Armfelt ett kärleksäventyr med en under- 
skön och rik grevinna, som avskydde den make, man tvingat 
på henne. Det var kärleksbiljetter och nattliga möten i det 
kloster, där den svartsjuke äkta mannen spärrat in sin sköna 
under bevakning av ett par gamla duennor. Men en vacker 
sommarnatt blir Armfelt under en vandring på Varsjavas 
gator gripen av fyra beväpnade personer, som sätta honom i 
en vagn, och så bär det i väg under bevakning av två ryttare, 
som vid minsta försök av fången att komma undan hota 
honom med sina pistoler. Armfelt tror naturligtvis, att han 
fallit offer för den äkta mannens svartsjuka. Döm då om hans 



KONUNGENS GULLGOSSAR. 283 

Överraskning, när vagnen efter några timmar stannar ocli 
hans blickar mötas av — Göran Sprengtporten. »Unge man», 
säger han allvarligt och bestämt, »jag har räddat dig. Min 
vänskap för din far har gjort det till min plikt. Jag ämnar 
använda alla medel för att föra dig till Breslau. Där får du 
göra, hur du behagar.» Och så slutade detta kärleksäventyr 
med en enlevering — men den här gången var det för ovan- 
lighetens skull icke den sköna utan älskaren, som blev enle- 
verad. 

Armfelt berättar själv, att då han kom fram till Breslau, 
var han »av sorg och trötthet sjuk. Jag önskade ingenting 
annat än att få dö», säger han. »Men lyckligtvis», tillägger 
han — och ingen har bättre än han själv vittnat om sanningen 
av dessa ord — »äro kärlekssorger icke långvariga vid den 
åldern.» Han bevisade det närmast genom det glada liv, han 
förde i Berlin och Strassburg, allt under det han dock även 
drev militära studier. Hans vistelse i Strassburg slutade med 
att en hög dam för hans skull måste sättas i kloster och han 
själv fick en vänlig anmaning att resa vidare. 

Så kom han på våren 1780 till Paris. »I Paris glömmer man 
alla sorger, när man är tjugutre år och kommer dit för första 
gången», skriver han. Han kände sig här som den »lyckligaste 
av människor». Så heter det i hans självbiografi. Men att 
det inte alltid var så helt med lycksaligheten ser man av några 
brev till hans föräldrar, som visa, att han även kunde känna 
sig grundligt blaserad. Vem skulle väl ha väntat att av den 
levnadsglade tjugutreåringen få höra den bekännelsen från 
nöjenas stad, att han »just ej hade många motiv, som kunde 
göra honom livet kärt»! På grund av ett förmodat bröst- 
lidande väntade han »ett säkert annalkande slut på detta 
elände». Men de mörka stunderna voro säkerligen snabbt 
övergående. 

Efter två år, rika på intryck och minnen liksom på överdåd 
och äventyr, återkom Armfelt hem, betydligt förändrad till 
sin fördel. Det lade också konung Gustav märke till. Nu var 
det ej längre fråga om att placera fänriken baron Armfelt 
på ett lantregemente, tvärtom: han skulle tillhöra konungens 
närmaste omgivning. Och då den späde kronprinsen skulle 
lämnas åt manlig uppfostran, blev Armfelt en av hans kaval- 
jerer. 



281 



DF.T MÖRKNAR. 



Kronprinsen var då två och ett halvt år gammal, och man 
kan ej gärna annat än dra på munnen vid tanken på den 
levnadsglade och elegante 24-årige gardeslöjtnanten såsom 
ett slags kunglig barnpiga. Den nye kavaljerens debut såsom 
barnskötare var föga lovande. Prinsen var vid dåligt lynne 
och hälsade Armfelt med ett slag vid örat redan första dagen 

av kavaljerens tjänst- 
göring, därför att den 
lille ej blev buren på ar- 
men, och Hans kungl. 
höghet visade en avgjord 
benägenhet att skrika, 
spjärna emot och köra 
sin nye skötare på dör- 
ren. Men Armfelt tog sin 
sak hurtigt och bestämt. 
Prinsen fick lära sig ly- 
da, och snart var den 
lille varmt fästad vid 
sin glade och trevlige 
kavaljer. 

Armfelt blev också 
konung Gustavs förkla- 
rade favorit och utnämn- 
des till överstekammar- 
junkare med general- 
löjtnants rang, ett has- 
tigt avancemang för en, 
som tre år förut varit 
fänrik. Han var out- 
tröttlig i att genom 
kvicka infall och ständigt nya förströelser jaga bort ledsna- 
dens och enformighetens ande, för vilken Gustav fasade mer 
än för något annat. Armfelt var dessutom en verklig be- 
gåvning, ett klai-t huvud med snabb tankeförmåga, men 
genom sin omättliga njutningslystnad och sitt lättsinne blev 
han en farlig vän till en konung, vars stora svaghet just var 
törsten efter nöjen. 

Säkert är emellertid, att Armfelt gengäldade konungens 
vänskap med en varm tillgivenhet. Han skulle, såsom hans 




G. il/. Armfelt. Kopparstick efter me- 
daljong av Sergel. 



KONUNGENS GUI.LGOSSAR. 28? 

älskarinna Magdalena Rudenschöld säger i sina memoarer, 
»hava låtit hugga sig i stycken för att försvara konungen». 
Det finns säkert ej många brevväxlingar mellan en konung 
och hans undersåte, som bära en så starkt personlig prägel 
som den mellan Gustav III och Armfelt. På sommaren 1789 
skriver Armfelt t. ex. till konungen: »Jag förgäter alltid, då 
jag talar och även då jag skriver till Eders Maj:t, att det är 
till min konung jag vänder mig. Jag tänker endast på att det 
är för min bästa, ömmaste vän, som jag öppnar mitt hjärta; 
och jag skulle vilja se honom lyckligare, segerrikare, mera 
älskad av sina undersåtar och mera fruktad av sina liender, 
än någon dödlig någonsin varit.» 

Naturligtvis fick Armfelt en massa avundsmän, och med 
sin konung fick han dela den lotten att av politiska mot- 
ståndare bli utmålad värre, än han var. Den alltid miss- 
nöjde Fersen går i sina memoarer så långt, att han icke ens 
vill erkänna Armfelts yttre företräden utan påstår: »Baron 
Armfelt var tjock om livet, utan hållning och behag.» Och hans 
moraliska egenskaper utmålas sålunda: »Denne gunstling, 
som med ett dåligt hjärta, en oförskämdhet utan allt återhåll 
och en djup okunnighet förenade ett naturligt förstånd och 
hela lågheten hos en smickrare, studerande alla sin herres 
svagheter och tillägnande sig dem.» 

Armfelt var dock icke den som tog avundsjukan tungt eller 
blev bitter av förtalet. Säkert är också, alt de obehag, hov- 
livet medförde, vägde fjäderlätt mot den lycka det bragte 
honom, då Hedvig de la Gardie, en av hovets älskvär- 
daste damer, skänkte honom sitt hjärta. Hon blev honom 
en god och trogen maka, för vilken han i sina brev blottat sitt 
innersta väsen och tecknat sig oförbehållsamt sådan han var, 
med sina fel och förtjänster. Hon blev hans livs goda genius. 
Hon såg hans förvillelser med kärlekens ögon, och ingen av 
de flyktigare förbindelser, han alltjämt knöt under sin skiftes- 
rika levnad, förmådde undantränga henne från den plats, hon 
vunnit i hans hjärta. För hennes skull greps han emellanåt 
av längtan att draga sig undan till en undangömd vrå på lan- 
det. »Jag får stundom», skriver han, »en rasande lust att bliva 
bonde. Om en sådan håller av sin hustru, så får han åtmin- 
stone se henne, tala med henne om sin kärlek och endast leva 
för henne. Vi däremot få icke betrakta vad Gud givit oss 



286 DET MÖRKNAR. 

kärast såsom annat än ett 'biverk', ett tidsfördriv, som måste 
uppoffras för vår egen ärelystnad eller en furstes nycker, 
för vilka vi ofta icke äro annat än slavar eller leksaker.» 

Hedvig de la Gardies farligaste medtävlare var en annan 
hovfröken, den vackra och levnadsglada Magdalena Ru- 
denschöld, dotter till riksrådet Rudenschöld.^ Bekantskapen 
mellan henne och Armfelt synes datera sig från samma tid, 
som han fick Hedvig de la Gardies ja, alltså på hösten 1784. 
I fröken Rudenschölds memoarer kan man följa, hur kärleken 
till den vackre Armfelt överväldigar henne. »Han förenar allt, 
som kan fängsla även det flyktigaste kvinnohjärta», skriver 
hon. »Mina drömmars sköna ideal, som jag hittills fåfängt 
sökt, sågs hos honom förverkligat.» Och hon tillägger: »Att 
kunna fängsla den vackraste och älskvärdaste bland alla ho- 
vets herrar var något, som smickrade min fåfänga.» 

Men någon äktenskaplig lycka väntade hon sig ej. I ett 
brev från dagarna före Armfells bröllop med Hedvig de la 
Gardie — på sommaren 1785 — anförtror den nittonåriga 
Magdalena sin bästa väninna: »Jag htar icke på Hymen. 
Han har visserligen gjort din lycka och så många andras. 
Men skall han månne någonsin göra min? Jag vågar icKe 
tro det. Det finns ju så få män, som mäkta göra en kvinna 
lycklig, och de som mäkta det, tänka icke på mig.» Så 
finns där hos den nöjeslystna flickan redan i ungdomsåren 
en vemodsfull underström under den glada ytan. Men ve- 
modskänslan har inga djupare rötter. Man ser av samma 
brev, hur fylld hon är av intresse för den praktfulla karu- 
sell på Drottningholm, varmed konungen ämnar förhöja 
glansen just av detta bröllop. Och när den lysande festen 
gått av stapeln, berättar hon med stolthet i sin självbio- 
grafi: »Jag föreställde feen Melusina, som beskyddade de 
kristna, och prins Fredrik var min riddare. Han föreställde 
Rinaldo, som jag ryckt undan Armidas förtrollning. Jag 

1 Hennes far hade först vid 58 år inträtt i det äkta ståndet. 
Hans hustru hade då hunnit 29 års ålder. De hade nämligen måst 
vänta livet ur Rudenschölds orimligt bördsstolta svärmor, grevinnan 
Bielke, som aldrig i livet kunde låta sia dotter gifta sig med en man, 
vars far var ofrälse. Trots de bägge kontrahenter.ias jämförelsevis 
höga ålder blev äktenskapet barnrikt. Magdalena Rudenschöld, som 
föddes år 1766, tio år efter föräldrarncs bröllop, var den sjätte i ord- 
ningen av barnen. 



KONUNGENS GULLGOSSAR. 287 

red på en utmärkt vacker, vit häst och var klädd som en 
nymf, med blottad hals och armar, en gördel, blixtrande av 
diamanter, och en vit slöja, som föll ned över min häst så- 
som ett fladdrande draperi. Åtföljd av Rinaldo red jag 
fram i galopp och framställde honom för stridsdomarne. 
Mitt framträdande gjorde ett livligt uppseende hos alla 
åskådarne. Jag fick från alla håll handklappningar, och 
man försäkrade mig, att jag denna gång hade varit vack- 
rare än någonsin. Det som mer än alla dessa artigheter 
övertygade mig härom var det intryck, som mitt uppträ- 
dande gjorde på baron Armfelt, och som icke undgick min 
uppmärksamhet. Jag njöt i fulla drag av denna triumf.» 
— Det var också en erkänd sak, att ingen kunde överträffa 
henne i vighet och behag, och därför tog hon sig också 
charmantast ut i en dans eller till häst. 

När man läser hennes nyss citerade anteckningar och hen- 
nes brev om festen, kan man omöjligen få det intrycket, 
att Armfelts giftermål vållat henne' någon otröstlig hjarte- 
sorg. Hon var firad och uppvaktad och fick utveckla sitt 
koketteri i all dess fulländning — det var lycka nog för 
henne. 

Armfelt var dock alltjämt hennes stora passion. Hans 
äktenskap band honom vid en annan kvinna, men Magdalena 
Rudenschöld kände, att hennes öde var beseglat. »Jag levde 
endast för glädjen att kunna uppfånga en blick från hans öga, 
som sade mig, att jag var vacker, att jag var älskad av den, 
som oåterkalleligen bestämt mitt öde.» Ett år efter Arm- 
felts bröllop har förbindelsen mellan honom och Magdalena 
Rudenschöld gått över gränsen. 

Armfelts häftiga lidelse var dock snart avkyld, och han 
synes då ha önskat göra slut på förhållandet. Men det hade 
redan gått för långt. Det var en offentlig hemlighet inom 
hovkretsarna, att då fröken Rudenschöld på hösten 1787 
följde prinsessan Sofia Albertina till Berlin, var det med 
tanke på att dölja följderna av hennes felsteg. Gustav Hl 
gör i ett brev till Armfelt på sommaren 1789 en halvt 
skämtsam anspelning på denna »berlinska sjukdom». — Det 
barn, som hon gav livet åt, tycks emellertid snart ha dött. 
Ett par år därefter var det på samma sätt igen. Den 
olyckliga kvinnan genomgick nu svåra lidanden under för- 



288 DET jMÖRKNAR. 

sök att, som hon skriver till det väntade barnets far, »till- 
intetgöra en varelse, som från sin födelse endast skulle dela 
sin mors olycka». Barnet kom dock i alla fall till världen 
men levde blott en kort tid. 

Armfelt gjorde ingen hemlighet för sin hustru av sitt för- 
hållande till fröken Rudenschöld. Och han hyste så obegränsat 
förtroende till den ädla kvinnans godhet och överseende, att 
han mer än en gång i sina brev anropar hennes deltagande för 
den olyckliga, för »vars förstörda rykte, lynne och hälsa» han 
villigt erkände att han bar skulden. Magdalena Ruden- 
schöld säger träffande om honom i sina memoarer: »Ingen 
har kunnat vara mera flyktig än han; men ingen har 
bättre förstått att vinna tillgift för sin flyktighet.» 

Elis Schröderheim 

intager vid sidan av Armfelt det mest bemärkta rummet bland 
Gustavs gunstlingar. 

Den kvicke och jovialiske »Tjocker» med den stora magen 
»var», såsom Levertin säger, »med sitt lekfulla och behagliga 
skämtlynne typen för en godhjärtad och lättsinnig Stockholms- 
borgare. God vän med hela världen, alltid med ett leende 
på läpparna, strödde han med en slösares öppna händer infall 
och putslustigheter, var han gick fram. I alla ordenssällskap 
var han en given medlem. Han har i liv och leverne tillämpat 
den samtida poeten Kexéls ord: »Att vara tokig för rolighets 
skull, det är att vara klok.» Schröderheims idealbild av livet 
var »säkerligen», för att begagna Levertins ord, »en fest- 
bankett med en god taffel, kvicka gäster, spirituella infall 
och fyndiga tal». 

Som politiker hade han sin styrka i den muntliga under- 
handlingen. »Ingen», säger Odhner, »förstod såsom han att 
säga, vad som bäst passade för varje tillfälle och varje 
person, att övertyga och övertala, att framhålla den vackra 
sidan av en sak men överskyla den fula, att med len hand 
återknyta ett band, som brustit, att göra en artighet dub- 
belt angenäm och en obehaglighet lättare att bära. Detta 
smidiga väsen var Schröderheims styrka men blev även 
hans svaghet. Ty hur han mäklade och medlade, vande 
han sig slutligen att även mäkla med samvetets och rättens 



KONUNGENS GULLGOSSAR. 289 

fordringar; hnn gick till den grad upp i förbindlighet och 
tjänstvillighet både mot sin konung och sina vänner, att 
han icke ägde någon kraft kvar, när det gällde att hävda 




Elis Schrödcrhcim. Samtida målning av Por Krafft cl. ä. 

sin änibetsmannaheder och värdighet. Vi åsyfta härmed 
närmast den s. k. pastoratshandelns styggelser.» 

För den oinvigde var »Tjocker» ett glädjens skötebarn. 
Men ack, hur ofta bedrar ej ytan! I själva verket »bar 
han alla sorters bekymmer inom sitt av de grannaste äkta 

19 — 204364. Gr Imberg, Svenska folkets underbarn Öden. VII. 



290 DET MÖRKNAR. 

och oäkta ordnar och band behängda bröst». Alltid drogs 
han med dåliga affärer, alltid var han pinad av utelö- 
pande växlar — de eviga »lapparna», som han kallar dem. 
Men det fanns också annat, som gjorde tillvaron besk för 
»Tjocker». Vid mitten av 1780-talet började han märka, att 
hovgunstens gyllene tid var på upphällningen. Fåfängt 
avlades »Tjocker» att sedan återvinna den förlorade kunga- 
gunsten. Han var och förblev en utkramad citron. 

Husliga och ekonomiska bekymmer bidrogo till att för- 
dystra hans liv. Han var gift med den vackra och kvicka 
Anna Charlotta von Stapelmohr, och hans hus var sä- 
kert ett av de gladaste i det dåtida glada Stockholm. Men 
någon trofast maka var hon inte. Hennes heta blod förde 
henne bland annat in i en kärleksförbindelse med en av 
Stockholms mest bemärkta adonisar, en ung kunglig sekter 
Seele, och den sköne kvinnotjusaren utpekades allmänt som 
fader till den flicka, som hon födde på juldagen 1790. Kort 
efter barnsbörden dog hon. Gustav Hl, som hatade fru 
Schröderheim för hennes vassa tunga, hade ålagt hennes 
man att ej erkänna barnet. Det påstås, att Gustav en 
gång skämtsamt brytt makarna Schröderheim för att de 
inte hade några barn. Till slut hade fru Schröderheim 
fattat humör och elakt nog svarat konungen: »Eders Maj:t, 
vi ha inte råd att hålla oss med någon hovstallmästare», 
därmed syftande på den hovstallmästare, som påstods ha 
spelat en alltför stor roll i det kungliga husets historia. 

Elis Schröderheims sista levnadsår fördystrades ytterligare 
av tilltagande sjuklighet. »Beskrivningarna på hans många 
olika krämpor, på koliken, som behandlades med dyvelsträck, 
och hämorroiderna, 'som stego mot huvudet', göra ett dystert 
intryck.» År 1795 upplöstes den skröpliga stofthyddan. 



Johan Kristofer Toll 

var en man, som förstod att mer och mer göra sig oumbärlig 
för Gustav. Också hade han obegripligt lätt för vad som helst. 
Han hade aldrig utövat något militärt befäl, när han utnämn- 
des till ryttmästare, men »han förde sin trupp till allas för- 



KONUNGENS GULLGOSSAR. 291 

undran», säger en samtida. Ingen var heller skickligare i att 
övertala folk och leda dem dit de icke ville. Nogräknad om 
medlen att komma sig upp här i världen var han aldrig. Nu 
gällde det att begagna sig av konungens smak för krigiska 
äventyr som språngbräde. Men här var Karl Sparre det för- 
nämsta hindret för hans ärelystna planer. Sparre hade emel- 
lertid sin svaga sida, och ingen kände dem bättre än Toll, 
som förut varit hans medhjälpare i krigsstyrelsen. En sär- 
skilt ömtålig punkt var hans penningförvaltning. »Han kan 
icke räkna», yttrade konungen vid något tillfälle om honom. 
Härav begagnade sig Toll för att försöka störta honom. Det 
lyckades väl icke genast — men trägen vinner. 



Bland Gustavs gunstlingar rådde ständigt en osympatisk 
rivalitet om Hans Maj:ts ynnest. De slöto sig ihop till Små 
partier, som med förenade krafter sökte störta sina medtäv- 
lare. Så bildade Toll, Munck, Ruuth m. fl. ett kotteri, som 
under förbindliga leenden och älskvärda åthävor satte krok- 
ben för kotteriet Armfelt, Schröderheim tt C:o. Ett sådant 
ögonblickets barn som Armfelt hyste en ren och oförfal- 
skad antipati mot den råe och hänsynslöse gåpåaren Munck 
liksom mot den slipade, kallt beräknande Toll. Och denna 
motvilja gengäldades i fullt mått. — Hans Maj:t själv såg 
belåtet på, hur man från de bägge fientliga lägren friade till 
hans ynnest och vässte sina tungor mot varandra, ty på det 
viset fick han ju veta så mycket mera om sina gunstlingars 
svagheter. Schröderheim säger också, att ingen enda män- 
niska »under någon stund av Gustavs levnad ägt hans 
fulla förtroende», och med en vemodig suck över sin be- 
undrade monarks oberäknelighet kallar han honom för »le 
grand peut-étre»^ 

Litteratur: Elof Tegnér, Gustaf Maurits Armfelt: 3 band (i Elof 
Tegnér, Valda skrifter: 6 band; inb. kr. 42:50). 
Karl Warburg, Från Magdalena Rudenschiölds ung- 

domsdagor (Ord och bild för år 1894). 
Lilly Lindwall, Magdalena Rudenschöld. 



^ Det stora kanske. 



292 DET MÖRKNAR. 



Folkgunsten förbytes i missnöje. 

MOT slutet av 1770-talet visade sig tydliga tecken till 
att lyckans tid var svunnen för Gustav. Hans bryt- 
ning med modern kastade dystra slagskuggor över 
hans liv, och folkets tillgivenhet hade förbytts i missnöje med 
kronobrännerierna, med konungens omättliga nöjeslystnad 
och svaghet för gunstlingar, med pastoratshandeln och de 
godtyckliga befordringarna. Gustav III hade som konung 
svikit många av de förväntningar, som den unge revolutions- 
hjälten en gång uppväckt hos sitt folk. 

Delvis var dock missnöjet mot Gustav av det slag, som 
nästan alltid åtföljer reformer: de som då förlora gamla 
orättmätiga förmåner och icke förstå eller icke vilja förstå 
det nya, upphäva klagoskrin. Så jämrade sig nu borger- 
s kap et över lättnaderna i merkantilsystemet lika högljutt, 
som prästerskapet beskärmade sig över att konungen 
lossat på den andliga tvångströjan. Och en stor del av adeln 
kunde aldrig förlåta konungen, att han berövat ståndet dess 
forna makt på riksdagarna samt de goda inkomster, som där- 
med följde. Ännu var frihetstidens anda icke död. Ännu 
fanns det kvar en rest av den tidens yrkespolitici. Nu 
gingo de sysslolösa och hade ingenting annat att leva av 
än att, som en samtida säger, »gå omkring i husen och poli- 
tisera, svärta och förtala författningen och ämnen, som dem 
icke angå». 

Betecknande för hur många inrotade fördomar Gustav III 
hade att tagas med äro klagomålen över den tillämnade Söder- 
tälje kanal, som både skulle bilda en välbehövlig samfärdsled 
och reglera Mälarens vattenstånd. Nu hette det, att Stock- 
holm skulle komma att ruineras av Södertälje, Mälaren skulle 
utgrundas, fienden skulle kunna intränga genom kanalen. 
Och dock hade Mälarvattnet på våren 1780 stigit så högt över 
sina bräddar, att det trängt in i en mängd hus, ja hotat att 
sopa med sig både broar och slussportar. När Mälarvattnet 
sedan sjönk fram på försommaren, övergingo de stillastående 
vattensamlingarna i källare och lågt belägna boningsrum 
till förruttnelse och förorsakade »stinkande ångor», varför 



FOLKGUNSTEN FÖRBYTES I MISSNÖJE. 293 

myndigheterna måste vidtaga särskilda åtgärder till före- 
kommande av smittsamma sjukdomar. Kungörelse utfär- 
dades om pumpning, rengöring, vädrlng, eldning och rökning 
på alla de platser, som varit hemsökta av översvämningen. 
I de byar, som haft känning av vattuflödet, skulle »stockeldar 
underhållas varje morgon och afton de timmar, då ångor 
utur jorden isynnerhet uppstiga», och uti dem skulle »in- 
läggas allt vad som kan förorsaka en hälsosam rök och lukt 
och varpå tillgång finnes». 



En dag på våren 1779 tog sig missnöjet mot Gustav III 
ett uppseendeväckande uttryck i tidningen Stockholmsposten. 
Där lästes då en insändare av en person^ som kallade sig 
Publicola, vilken fortsatte i nästa nummer av tidningen och i 
de skarpaste ordalag klandrade konungens rådgivare .och 
ämbetsmän, isynnerhet för deras beteende i brännvinsfrågan. 
Sådana åtgärder som kronobrännerierna voro enligt förfat- 
tarens mening rent av olagliga och måste minska folkets 
kärlek även till den bäste konung. Men Publicola gick ännu 
längre och angrep även själva regeringssättet, vilket han 
karakteriserade såsom upplyst despotism. 

Så djärva ord hade ej varit hörda i det offentliga Ii vet efter 
1772. Närmaste påföljden blev, att de bägge tidningsnumren 
beslagtogos. Det befanns, att författaren var en litteratör 
Halldin, en både begåvad och välmenande man men en 
fantast och äventyrlig existens. Han blev häktad och ställd 
under åtal. Domen lydde på livets förlust för majestätsbrott, 
men konungen efterskänkte av nåd straffet och gav Halldin 
tillstånd att, när han så ville, frambära sina anmärkningar 
direkt till konungen. Den tillåtelsen begagnade sig mannen 
också flitigt av. I konungens brevsamling finnas en mängd 
brev från honom, hållna än i smickrande, än i profetiskt var- 
nande och bestraffande ton. 

Nya företeelser av liknande slag som Publicolas insändare 
gjorde emellertid ett brått slut på Gustavs månhet om tryck- 
friheten. Han utfärdade därför påföljande år ett tillägg till 
1774 års tryckfrihetsförordning, varigenom hädanefter bok- 
tryckaren gjordes ansvarig i alla tryckfrihetsmål utom 



294 DET MÖRKNAR. 

lör högmålsbrott, där författaren skulle vara medansvarig. 
Den nya åtgärden motiverades av konungen därmed, att det 
var boktryckarnes vinningslystnad, som drev dem att utan 
försyn offentliggöra allt det klander och förtal, som förfat- 
tarne nedskrevo. Samtidigt skärptes straffen för tryckfrihets- 
brott. 

Den nya förordningen var i själva verket ett dråpslag mot 
tryckfriheten, ett dråpslag också för alla dem i Sveriges land, 
som hoppats på en utveckling i konstitutionell och frisinnad 
riktning. De obefogade tvångsåtgärderna hämnade sig också 
snart: den sunda och välbehövliga samhällskritiken förstum- 
mades, men skandal- och smutspressen började i stället arbeta 
igen. Första symptomet var tidningen »Välsignade tryck- 
friheten», som började på våren 1781. Den utgavs av en 
f. d. major Lund, som varit Sprengtportens anhängare vid 
statsvälvningen i Finland men för subordinationsbrott dömts 
av krigskollegium att mista tjänsten. Hans ansökan att av 
nåd återfå den blev av konungen avslagen. Från den stunden 
brann Lund av hämndlust mot Gustav, och då han nu grep 
till pennan för att få sig levebröd, var hans plats given som 
konungens oförsonlige belackare. Han fyllde sitt blad med 
iftiga och hånfulla anspelningar på Högstdensamme men 
inlindade dem alltid i underdåniga vördnadsbetygelser och 
smickersöta fraser. Med begärlighet läste man litet varstädes 
landet runt »Välsignade tryckfrihetens» karakteristik av den 
romerske tyrannen kejsar Tiberius — vem den egentligen 
åsyftade var inget tvivel om. INIycket uppseende väckte en 
gåta, som i ett av de första numren uppställdes till besva- 
rande: »Vem är det, som lovar, vad han intet ger, och ger, vad 
han intet lovat, som synes i början stor, på slutet liten, som 
mest gynnar ungdom och är en plåga för åldern, som är full 
med dårskap och dock tvingar mången att bli vis, som alla 
smickra och som smickrar alla? Det är det är Tiden.» 

Lund höll hela tiden sina giftiga insinuationer i en så för- 
siktig form, att han klarade sig för åtal. Men en dag företog 
sig den forne majoren att förnärma den hetlevrade Jakob 
Sprengtporten. Det skulle han inte ha gjort, för nu blev det 
smörj. Det tog skruv. Lund svimmade av förskräckelse. 
Och när han kvicknade till igen, tog han sin tillflykt till 
Schröderheim, fick audiens hos konungen och bad Hans 



4 



ÄVENTYRSPOLITIK. 295 

Maj:t om förlåtelse. Det fick han och pengar till, och sedan 
lovade han hålla mun. Alla hederliga människor voro glada 
över att ha blivit befriade från »denna arga hunds skällande». 
Men de inskränkningar, konungen företagit i tryckfriheten, 
förmådde icke kväva utbrotten av det missnöje, som rådde 
i landet. Då tillgrep Gustav år 1785 den ändå förhatligare 
åtgärden att låta rätten att utge tidningar och tidskrifter bero 
av kungligt privilegium. Detta tilldelades boktryckaren 
ensam, vid risk att så snart privilegiet missbrukades, komme 
det att indragas. Därmed hade tryckfriheten i själva verket 
»fått sin sluteliga bane». Indragningsmakten var införd 
i Sverige. 



Äventyrspolitik. 

BITTERT var det för ett så känsligt sinne som Gustavs 
att ha förlorat sitt folks kärlek. Den glada, ungdoms- 
friska delen av hans bana led mot sitt slu I ; hans själs 
jämvikt var rubbad. I hovlivets brusande nöjen sökte han 
döva sin oro, i det diplomatiska spelet staterna emellan grep 
han allt ivrigare efter en avledare för sin ärelystnad. Han bör- 
jade drömma om segrar och erövringar, som skulle hölja hans 
regering med ära och göra honom lik hans hjälte Gustav 
Adolf och med ett slag återvinna folkgunsten. 

Men på sådana planer hade konungen icke med sig de gamla 
rådgivarne, varken bröderna Scheffer eller Liljencrants. 
Gustav ledsnade på deras ideliga förmaningar till försiktighet 
och sparsamhet. 

Att Karl Scheffers gamla inflytande hos konungen avtagit, 
var lätt att se. Det märktes redan därpå, att »vallgubben», 
såsom de unga hovmännen hånande kallade honom, alltmera 
sällan syntes vid hovet. Däremot kunde ej ens den skarp- 
syntaste iakttagare märka någon förändring i Ulrik Scheffers 
ställning. Ännu på sommaren 1782, när agent i Lissabon 
skulle tillsättas i utrikeskonseljen, gick det till så, att ko- 
nungen frågade: »Vem är det, som riksrådet Scheffer in- 
tresserar sig för?» Vederbörande statssekreterare upplyste, 
att Hans Excellens önskade, att valet fölle på Kantzow. 



296 DET MÖRKNAR. 

»Och jag», genmälde konungen, »vill ha Martineau till den 
sysslan.» — »Om så är», sade riksrådet Hermanson, »nog vet 
man då, vem som rår.» — »Jo», yttrade konungen småleende, 
»det är riksrådet Scheffer, ty jag nämner Kantzow.» 

Men vid det laget hade Scheffer redan ett par gånger 
anhållit om avsked. Trots all konungens vänlighet och upp- 
märksamhet mot honom, kände han på sig, att den svenska 
politiken höll på att glida in i andra banor än dem han kunde 
gilla, och ville i god tid draga sig tillbaka, innan konungen 
hunnit ledsna på honom. Ingen skulle få säga om honom, 
att han avlades att hålla sig fast vid makten. Han kunde 
också anföra sjukdom som skäl för avskedstagande. Han led 
nämligen av gikt. Och ännu sämre var det beställt med hans 
hustru, som nästan ständigt var sjuk. Från sitt kära Ek i 
Mariestadstrakten, där han tillbragte sin lediga tid, skriver 
han ofta om sin glädje över att vara på landet, långt borta 
ifrån stora världens fåfänglighet, och sin saknad över att nöd- 
gas lämna det. Han talar så förnöjt om »sin kål och sina 
får», om årsväxt och nyodlingar och säger sig ha blivit väst- 
göte till den grad, att han föredrager sin lilla koja framför alla 
Paris' härligheter. 

Men konungen förklarade, att han icke ville släppa sin gamle 
rådgivare, förrän den allmänna europeiska freden vore sluten 
och Scheffer hunnit inviga sin efterträdare i ärendena. 

Så snart emellertid underrättelse inlupit till Stockholm, 
att fredspreliminärerna blivit undertecknade, begärde den 
gamle kanslipresidenten avsked. Det var på nyåret 1783. 
»Herre, nu låter Du Din tjänare fara i frid» — så började han 
det brev, som åtföljde hans ansökan. Konungens försök att 
beveka honom till att stanna kvar voro nu fåfänga. Gustav 
beviljade då hans anhållan under betygande i vältaliga orda- 
lag av sin stora tacksamhet och sitt oinskränkta förtroende. 
»Tio års fred upprätthållen oaktat de stormar, som i första 
ögonblicken syntes hota den, rikets anseende återställt utåt, 
dess gamla allianser befästade, ett mäktigt förbund bildat, 
som skall en dag göra epok i folkrättens historia, dessa hava 
varit de stora händelser, som visat klokheten och framgången 
av Eder ministär» — med dessa ord tecknade konungen 
Scheffers gagnerika insats i Sveriges historia. Som bevis på 
sin erkänsla tilldelade Gustav honom en årlig pension av 



ÄVENTYRSPOLITIK. ' 297 

3,000 daler s. m. Konungen lär ha velat ge honom 4,000, men 
Scheffer skall ha undanbett sig av hänsyn till statens knappa 
tillgångar. Däremot kunde han icke hindra konungen från 
att på ett annat sätt visa sin trogne medhjälpare tacksamhet. 
När Gustav genom Liljencrants fick höra, att Scheffer just 
skulle betala sista återstoden av sina skulder från sin franska 
ambassad, 20,000 francs, skyndade han att inbetala summan 
och sände Scheffer kvittenserna. Med dem följde ett brev, 
vari konungen uttalade sin önskan att gottgöra, vad Scheffer 
i statens tjänst uppoffrat, och att betrygga hans ålderdoms 
lugn och trevnad. En vackrare avgång har väl aldrig en ko- 
nung berett en trogen tjänare. Den hedrar både Gustav III 
och hans minister. — Ulrik Scheffer tillbragte sina återstå- 
ende levnadsår fjärran från politiken, Han överlevde sin 
konung och dog 1799 vid 83 års ålder. 

Till Scheffers efterträdare utsåg konungen sin ambassadör 
i Paris, den blide skalden Gustav Filip Creutz — en 
fantasimänniska och vek karaktär, som naturligtvis alls ej 
var mannen att upptaga Ulrik Scheffers mantel. Creutz var 
en begåvad och älskvärd människa, men hans oerhörda tank- 
spriddhet gjorde honom ibland litet löjlig. Det påstås dock, 
att han ibland drog nytta av denna sin allbekanta svaghet. 
Han begagnade sig av den för att slippa ifrån folk, som 
kommo och ville tala med honom om obehagliga ämnen. 

Betänkligt för den nye utrikesministerns auktoritet var, 
att hela hans existens var beroende av konungens gunst. 
I likhet med flertalet diplomater på den tiden var han näm- 
ligen skuldsatt upp över öronen. Han kunde aldrig sköta 
pengar. Hans godhet mot landsmän hade ofta blivit miss- 
brukad, och han hade fallit offer för den spelpassion, som ra- 
sade vid franska hovet. Creutz förföljdes också av en envis 
otur i sitt hasardspel. Hans enda tillflykt blev då hans »skydds- 
gud», som han måste anropa om räddning undan offentlig 
skandal. Och »skyddsguden» var nådig och hjälpsam men 
måste i sin tur göra många krumbukter för att inför Liljen- 
crants dölja verkliga orsaken till ambassadörens obestånd. 
Senast när Creutz skulle resa hem, måste konungen ge honom 
50,000 francs — annars hade ambassadören ej kunnat komma 
ifrån Paris. Och ändå lämnade han Frankrike med en skuld 



298 DET MÖRKNAR. 

på Över 350,000 francs! Men även den summan lovade konun- 
gen betala av allmänna medel. Härtill användes årligen en 
viss del av de franska subsidierna. 

En man, som till den grad var beroende av sin konung, 
kunde naturligtvis ej äga nog självständighet för att säga 
honom sanningen osminkad och hävda sin övertygelse gent 
emot konungens, när så behövdes. Gustav brydde sig ofta 
ej ens om att inviga den nye kanslipresidenten i sina vitt- 
svävande planer. Efter Scheffers avgång är konungen i 
själva verket sin egen utrikesminister, och äventyrspolitiken 
har trätt i stället för Scheffers försiktiga freds- och neutrali- 
tetspolitik. 

Statsskeppet hade ej mer den erfarne styrman, som så väl 
förstått att lotsa det fram genom alla farligheter. Nu var den 
unge kaptenen ensam herre ombord. Nu sattes alla klutar 
till. 

Efter Scheffers avgång voro också Liljencrants' dagar som 
finansminister räknade. Han hade ingen avundsvärd uppgift, 
när han skulle försöka att få debet och kredit att gå ihop. 
Den riksstat, som förelades 1778 års ständer, gick ut på att 
dölja den verkliga ställningen genom att avlägsna alla skul- 
der därifrån och gömma dem i riksgäldskontoret. Den nya 
riksstaten var ett sannskyldigt konststycke i den högre finan- 
sen, åstadkommet genom Boyes, Liljencrants' och Sparres 
förenade bemödanden. Både Liljencrants och Sparre, liksom 
också Scheffer, som varit med vid statens uppgörande, hop- 
pades dock otvivelaktigt att kunna genom sparsamhet få me- 
del att avbetala skulderna. 

I\Ien i stället växte statsbristen år för år, och Liljencrants 
måste ideligen hjälpa sig ur trångmål genom förskott och små- 
lån med anlitande av både statens och sin egen kredit. LTpp- 
repade gånger gav han dock inför konungen luft åt sin oro 
genom varnande skrivelser, vari han framhöll nödvändigheten 
av att minska utgifterna, enär landets fattigdom ju gjorde in- 
komsterna begränsade. Men då ingen bättring visade sig av 
hans varningar, började till sist både hans tålamod och hans 
uppfinningsförmåga att tryta. 

En som emellertid också ledsnade var konungen. Han lät sin 
finansminister genom Schröderheim veta, hur missnöjd Hans 
Maj:t var med honom både som ämbetsman och människa. 



ÄVENTYRSPOLITIK. 299 

Liljencrants kunde ej uppfatta den skarpa läxan annat än 
som en indirekt anmodan att begära avsked, och det gjorde 
han också. Men så långt ämnade Gustav icke driva saken — 
ännu. Ännu var Liljencrants omistlig för den utländska kre- 
ditens skull. Han stannade kvar till på hösten 1786, då han 
utnämndes till riksråd och halvt i onåd entledigades från sina 
övriga befattningar efter att i nära fjorton år ha under svåra 
förhållanden handhaft Sveriges finanser med stor skicklighet 
och en högst sällsynt oegennytta. Fastän han under de sex 
första åren icke hade mer än 400 rdr i lön, hade han likväl 
för sina stora låneoperationer icke mottagit något arvode för 
sig själv eller sina biträden. Genom att sålunda taga saken 
direkt om hand hade han åt statsverket inbesparat minst 
100,000 rdr, som bankirerna annars skulle ha tagit i provision. 
Men sin egen förmögenhet hade han till större delen satt till 
för förvaltningen av kronans pengar. 

Konungen, som länge sett sig om efter ett smidigare och 
mindre självständigt verktyg för sina finansplaner, tog till 
hans efterträdare Erik Ruuth, en man som nu i några år 
haft hand om hertig Karls svårskött a ekonomi och genom 
sin rike svärfar ägde goda förbindelser med Stockholms le- 
dande finansmän. Själv var han utan tvivel en dugande 
medelmåtta men knappast mycket mer. 



Furstemötet i Fredrikshamn. 

För Gustav III:s fantasi hägrade bilden av den segerkrönte 
fursten, som mötes av sitt folks jubel och beundras av hela 
världen. Erövringspolitiken låg i blodet hos honom liksom hos 
de flesta andra furstar i den samvetslösa kabinettspolitikens 
tidevarv. Man anför också det betecknande yttrandet av 
honom: »Det behövs ett krig för att sätta prägel på en rege- 
ring.» Hans planer riktade sig först på Norges erövring, varom 
han drömt redan i början av sin regering. Hans ärvda ovilja 
mot Danmark hade ökats genom denna makts hållning vid 
tiden för statsvälvningen, och tanken på en plötslig kupp vid 
lämpligt tillfälle hade länge legat och grott i Gustavs sinne. 
Han trodde, att det gynnsamma ögonblicket var kommet på 
våren 1783, när ett nytt krig förestod mellan Danmarks 



300 DET MÖRKNAR. 

bundsförvant Ryssland och Turkiet. En sådan kamp måste 
nämligen taga nästan alla Rysslands krafter i anspråk. 

Nu uppgjorde Gustav tillsammans med Toll och flottans 
chef, generalamiralen Henrik af Trolle, i djupaste hem- 
lighet en plan att genom ett snabbt angrepp på Köpenhamn 
och Själland med flottans hjälp och på Norge från landsidan 
tvinga Danmaik att avstå Norge. Han levde i den tron, att 
norrmännen hatade det danska oket och med glädje skulle 
ansluta sig till Sverige. 

Med sin lättrörliga fantasi inbillade han sig också, att ett 
orientaliskt krig skulle göra Sveriges vänskap mycket mera 
eftersträvansvärd för Ryssland än det svagt rustade Dan- 
marks. Varför skulle han då inte kunna förmå ryska kejsa- 
rinnan att mot vinsten av ett förbund med Sverige uppoffra 
Danmark? Han tyckte sig se ett tydligt tecken till att ut- 
sikterna voro gynnsamma, då Katarina själv föreslog ett nytt 
möte till sommaren 1783 för att stärka den personliga vän- 
skapsförbindelsen mellan henne och Gustav. 

Mötet ägde rum i Fredrikshamn, där de bägge monarkerna 
tillbragte tre dagar tillsammans. Varje dag sprakade de flere 
timmar förtroligt med varandra utan vittnen, och Gustav 
syntes mycket belåten. Men en uppmärksam iakttagare skulle 
dock kunnat märka, att han inte var lika förtjust, när han 
reste, som när han kom dit. Det hade nämligen nu lika litet 
som vid förra mötet lyckats honom att vinna några politiska 
fördelar. Han hade erbjudit Katarina ett förbund av den 
innebörd, att Sverige skulle avstå från sitt gamla förbund med 
Turkiet, mot att Katarina lovade att ej taga parti mot honom, 
ifall han komme i strid med någon av hennes bundsförvanter 
— d. v. s. Danmark — »vare sig att han bleve av dem angripen 
eller nödsakad att börja krig emot dem». 

Men här slog det slint igen. Att i strid mot både heder och 
egen fördel uppoffra sin trogna bundsförvant Danmark var 
något, som Katarina ej kunde tänka på - — annat än i nödfall. 
Och ett sådant nödfallsläge förelåg ej ännu. Gustav hade i 
sin otålighet kommit för tidigt, innan det turkiska kriget ännu 
var oundvikligt. Katarina svarade därför med ett motför- 
slag, som såg mycket vänligt ut men i själva verket bröt 
udden av Gustavs anfallsplan. Hon föreslog honom ett »nor- 
diskt familjefördrag'), som skulle omfatta de tre grenarna av 



ÄVENTYRSPOLITIK. 301 

den oldenburgska ätten, den ryska, den svenska och den 
danska. På sådant sätt skulle freden i Norden bäst be- 
tryggas. 

I själva verket blev mötet i Fredrikshamn således ett avgjoit 
nederlag för Gustavs äventyrspolitik. Men han gav däiför 
icke upp sin anfallsplan. Han hoppades, att utbrottet av det 
turkiska kriget skulle även utan Katarinas medgivande möj- 
liggöra, vad den hänsynslöse Toll kallade »det dristigaste 
och för Sverige nyttigaste av alla de storverk, tideböckerna 
kunna uppvisa». 

Men Turkiets krigsförklaring lät vänta på sig, och den 
gynnsamma årstiden för landsättning av trupper på Själland 
förgick. Då måste konungen besluta sig för att uppskjuta 
angreppet på Danmark till nästa sommar. För att göra slut på 
de krigsrykten, som uppkommit, och insöva sina grannar i sä- 
kerhet beslöt Gustav att företaga en resa till Italien på hösten 
1783. Under tiden instruerade han sin minister i Konstanti- 
nopel att av alla krafter egga Turkiet till krig, dock med iakt- 
tagande av nödig försiktighet, så att ryska sändebudet icke 
fattade misstankar och Sverige ej bleve indraget i kriget. 
Så snart det visade sig, att en sammanstötning var oundviklig, 
borde ministern officiellt lägga i dagen den största iver att 
söka förekomma den, på det att ryske ministern ej måtte miss- 
tänka honom för delaktighet däri. Gustav III hade inte för 
ro skull studerat Machiavellis politiska läror. 

Om en machiavellistisk statskonst vittnade också hans 
beteende mot Danmark. På nyåret 1784 lät han sända två 
kunskapare till Norge för att utforska sinnesstämningen och, 
så snart de märkte tecken till missnöje med danska regeringen, 
gjuta olja på elden. En anledning till krig med Danmark 
borde ej vara svår att framkalla, när det gynnsamma ögon- 
blicket för en brytning var kommet, menade Gustav, ty både 
Danmarks sändebud i Stockholm och dess utrikesminister 
voro häftiga och lättretade karlar. Det borde därför bli lätt 
att »giva Danmarks mått och steg ett anseende av ett ovän- 
ligt och fientligt beteende». Visserligen hade konungen enligt 
regeringsformen icke rätt att på eget bevåg börja krig, men 
— såsom en medlem av krigsberedningen uttryckte sig — 
han »var mästare att själv sätta färg på krigsanledningen och 
börja dansen». 



302 DET MÖRKNAR. 

Det verkade emellertid avkylande, när de svenska kun- 
skaparne återkommo från Norge med det beskedet, att allt 
var tyst där. Visserligen klagade norrmännen över hårda 
skatter och dåliga tider, men inga oroligheter förspordes. 
Och utsikterna för en svensk erövring av Norge läto föga 
lovande. Enda sättet att vinna norrmännen vore, enligt sak- 
kunnigas mening, att låta dem bilda en egen stat under svenskt 
beskydd. 

Vid denna tid omintetgjordes emellertid Gustavs erövrings- 
planer helt och hållet genom Turkiets hållning. De svenska 
eggelserna i Konstantinopel kommo för sent. I januari 1784 
gav sultanen efter för Rysslands fordringar. Då måste Gustav 
återigen låta sina anfallsplaner krypa i skrinet och inställa 
rustningarna. Hans krigiska stämning dämpades ytterligare 
genom Trolles plötsliga död på våren 1784. Det var en oer- 
sättlig förlust för svenska flottan. 

Olyckligtvis fick Katarina nys om både rustningarna mot 
Danmark och de svenska uppviglingsförsöken i Konstanti- 
nopel, och som man kan tänka sig, blev hon inte god. Det 
märktes på den skarpa, hånande tonen i ett brev, varmed hon 
nu gjorde slut på den intima brevväxling, som i sex års tid 
fortgått mellan henne och Gustav. I korrespondensen med 
sina förtrogna gav hon också uttryck åt sin växande förbitt- 
ring mot Gustav III, som hon helst använde öknamn på, så- 
som Spader kung och Don Gustave. 

Men nu till vad som hände på Gustav III:s italienska resa. 



Gustavs italienska resa. 

Tidpunkten för en dylik nöjesresa var olyckligt vald, ty 
ända sedan 1780 hade skörden slagit fel i stora delar av Sve- 
rige, och på sensommaren 1783 inrapporterades så svår miss- 
växt från nästan alla landsändar, att hungersnöd stod för 
dörren. I så sorgliga tider hade konungens plats bort vara 
mitt ibland hans lidande undersåtar, vilka väl behövde 
den tröst, som låg i landsfaderns närvaro och deltagande. 
Gustavs verkliga vänner sökte också beveka honom att ej 
överge sitt folk i nödens stund. Hans gamle guvernör Karl 
Scheffer besvor honom under tårar att avstå från sin resplan. 



ÄVENTYRSPOLITIK. 303 

Gvistav syntes rörd för ett ögonblick men slutade med att 
förklara, att saken var beslutad och ej kunde ändras. 

Gustav längtade till södern, till nöjen och kultur, och han 
hade, som sagt, även sina politiska skäl för resan. Till före- 
vändning tog han ett armbrott, som han ådragit sig strax 
före mötet i Fredrikshamn vid en trupprevy, då hans häst 
skyggade och kastade av honom. Benbrottet var redan läkt 
men förorsakade honom alltjämt smärta, och han fick sina 
läkare att ordinera en tids vistelse vid de berömda varma 
baden vid Pisa. 

Underrättelsen om konungens beslut väckte bittra känslor 
i vida kretsar av nationen, och de besynnerligaste rykten 
kommo i svang, sådana som att han med flit kastat sig av 
hästen för att skaffa sig en förevändning för resan. Ja det 
påstods, att konung Gustav ämnade liksom drottning Kri- 
stina avsäga sig regeringen och bli katolik. 

Innerst har nog Gustav känt, att han svek sin pHkt, .då 
han övergav sitt hungrande folk i nödens stund för att roa 
sig i främmande land. Hans beteende närmast före avresan 
tyder därpå. Han var »vid ett förskräckligt humör». Aldrig 
hade man sett honom så nyckfull, aldrig hade han så hejdlöst 
kastat sig på teaternöjen. En afton spelades det fyra dramer 
efter varandra på Drottningholm, där konungen hela tiden 
uppehöll sig. Det var, som om han velat på det sättet slå 
bort de oroliga tankarna, nedtysta den varnande rösten från 
sitt bättre jag. Slutligen, efter en teaterföreställning den 27 
september, »stal han sig lilla trappan bort», berättar Arm- 
felt, och for från Drottningholm på en slup till Fittja,. 
varifrån han klockan 2 på natten anträdde sin resa i vagn. 
Färden fortgick genom dag och natt och »liknade mer en. 
flykt än en resa». 

Regeringen uppdrogs under konungens frånvaro åt rådet,, 
men en mängd ärenden överlämnades åt särskilda myndig- 
heter eller kommissioner. Den mäktigaste var en hemlig 
beredning med utomordentlig makt, som konungen tillsatte- 
utan rådets vetskap för att leda arbetet på arméns och flot- 
tans utrustning — Gustav umgicks ju med krigsplaner. Toll 
och Trolle voro de drivande krafterna i krigsberedningen. 
För att Karl Sparre icke skulle stå hindrande i vägen, tog 
Gustav honom med sig till Italien. Förgäves gjorde över- 



304 DET MÖRKNAR. 

ståthållai-en allt för att slippa ifrån resan. Han framhöll sin 
ålder och sjuklighet och sina många uppdrag här hemma, 
men ingenting hjälpte. Toll lyckades med sin kända fintlig- 
het i det längsta dölja krigsberedningens existens och föra 
både allmänheten och rådet på villospår. Men till slut kom 
dock hemligheten i dagen. 



I slutet av november 1783 anlände »greven av Haga», 
under vilken titel konung Gustav Hl företog sin resa, till 
Verona. Där blev han ytterst förekommande mottagen av 
republiken Venedigs ståthållare, »il capitano podestä», som 
inbjöd konungen med svit till en »conversazione» i sin bostad. 
»Man åt glasser och konfekt och drack lemonad ur buteljer», 
säger Armfelt. Dessutom undfägnades man med sång, och 
det märktes genast, att man kommit söder om Alperna, ty 
den bäste sångaren var kastrat eller, som man här vanligen 
säger, soprano. Armfelt fann hela tillställningen ganska trå- 
kig. De italienska damerna beskriver han såsom »målade i vitt, 
rött och svart, tämligen illa coifferade och chausserade men 
präktigt utstyrda med många diamanter. De säga allt vad 
de tänka och göra allt vad som faller dem in.» Ännu mindre 
funno ungherrarne i Verona nåd för hans ögon. Han kallar 
dem »de sottaste^ personnager i världen, antingen svinaktiga 
eller utspökade som buffoner'-' på italienska teatern». 

Till sina gästers förnöjelse tillställde podestån också en 
tjurfäktning i Veronas berömda amfiteater. Expeditions- 
sekreteraren, sedermera statsrådet Gudmund Göran Adlerbeth, 
som också hörde till konungens ressällskap, redogör för sina 
intryck av denna tillställning sålunda: »Själva skådespelet 
var av föga värde. Inom det på f äktbanan inrättade skranket 
insläpptes en oxe i sänder, mot vilken hundar hetsades av 
slaktardrängar, klädda i vita tröjor. Både oxar och hundar 
voro så fredliga, att de knappt kunde retas till våldsamheter. 
När äntligen hundarna rusade på oxen och beto honom i hals 
och öron, befriade han sig väl med hornen och kastade en 
eller annan av sina fiender till jorden men utan att göra dem 



' Dummaste. — ^ Gjckelmakarc, narrar. 



ÄVENTYRSPOLITIK. 305 

vidare skada. Emellertid ådrogo sig dessa tillfälligheter de 
ivrigaste handklapp och bifallsrop. Så snart en oxe blivit 
trött eller sårad, fördes han ut, och en annan insläpptes.» 

Vistelsen i Pisa blev dödande tråkig både för konungen 
och för hans svit. Vädret var kallt och otrevligt, säsongen var 
slut, och svenskarne voro nästan de enda kurgästerna. Gustav 
förströdde sig genom utfärder till Livorno och Lucca samt 
påhälsningar hos storhertig Leopold av Toskana — sedermera 
kejsar Leopold II — som vistades i Pisa. Storhertigen ville 
liksom Gustav gälla för en av upplysningens föregångsmän 
på tronen, och de bägge furstarne hade mycket att spraka 
om. Men Gustav anade icke, att »den sluge florentinaren» 
begagnade tillfället att utforska hans politiska tänkesätt och 
planer. De oförsiktiga yttranden, han fällde om Ryssland 
och dess kejsarinna, inbcrättades av Leopold till hans broder 
kejsar Josef II och av denne till Katarina. 

Måhända får man tillskriva Pisas tråkighet huvudsakliga 
förtjänsten av att Gustavs arm blev bra redan efter 14 dagar. 
Han styrde då kosan till en trevligare plats, till Florens, där 
han stannade en hel månad under nöjen och outtröttliga 
studier av de rika konstsamlingarna från antiken. Omedel- 
bart efter ankomsten dit har Armfelt antecknat i sin dagbok: 
»Konungen själv visade oss vägen, ty stadens karta hade han 
redan i sitt huvud.» Därifrån fortsatte Gustav till Rom, dit 
han anlände sent på julafton. Här befann sig en annan be- 
römd furste, nämligen ingen mindre än tyske kejsaren Jo- 
sef II, som Gustav redan träffat i Florens. På juldagen fick 
världen bevittna det sällsamma skådespelet, att medan påven 
själv förrättade mässan, knäböjde kejsaren vid foten av S:t 
Peters altare sida vid sida med efterträdaren till den konung, 
som 150 år förut fallit såsom Roms störste och ärofullaste 
motståndare. Något närmande i övrigt medförde dock icke 
mötet mellan de bägge monarkerna. De voro också alldeles 
för olika varandra. Kejsar Josef var nykter och prosaisk, 
enkel i sina vanor och sträv i sitt uppträdande. Han 
kunde inte alls med en sådan natur som Gustav III, som bar 
nordstjärnans kraschan t. o. m. på nattrocken. Däremot 
blev konungen mycket förekommande mottagen i Vatikanen 
av påven, den gamle vänlige Pius VI, som satte värde på 
Gustavs fördragsamhet mot katolikerna 1 Sverige. 

20—204364. G rim berg, Svenska folkets vnderbara öden. VII. 



306 



DET MORKNAH. 



Den gladaste delen av resan blevo de fem veckor, som till- 
bragtes i Neapel, vars levnadsglade, njutningslystne »lazzaron- 
konung» mottog främlingarne från Norden med storartad 
gästfrihet. Det blev en oavbruten rad av nöjen och festlig- 
heter — men så var också den glada karnevalstiden inne. 

Hans neapolitanska Majestät blev alldeles förtjust i Arm- 
felt. Ibland hittade de bägge sprakfålarna på att roa sig med 
brottning. Första gången var det efter en glad middag, då 




Gustav III beser Vatikcmcns konstsamlingar under påvens ledning. 
Samtida målning av Gagncreaux. 



»diskurserna varit särdeles fria och muntra». — »Konungen 
blev litet efter på styrkans vägnar, men i vighet är han min 
överman», säger Armfelt; och konung Ferdinand sade honom 
den artigheten, att Hans Maj:t ville hellre vara hans vän än 
hans fiende. 

Gustav försummade ej heller den omgivande traktens 
många sevärdheter. Han var uppe på Vesuvius och besökte 
Pompeji och andra ruinstäder. I Pompeji pågingo utgräv- 
ningar, och Adlerbeth berättar: »Under vårt besök upphäm- 
tades några lerkrukor utur jorden, föga sällsynta och kanhända 



ÄVENTYRSPOLITIK. 307 

ditlagda för atl giva herr greven av Haga det nöjet att se en 
lyckad utgrävning.» 

Om besöket på Vesuvius, som företogs den 21 februari, 
berättar han, att man red på åsnor, tills man uppnådde själva 
spetsen. »Denna kavalkad av några och trettio personer, 
vårdslöst klädda, en och en efter varannan på borickor, som 
vardera av en karl leddes vid munnen med en repstump och 
efterföljdes av en annan karl, som höll i svansen, var en scen, 
värdig att beskrivas av Scarron^» Sedan vidtog den besvärliga 
delen av bestigningen. »Det lösa gruset», säger Adlerbeth, 
»rasar nedför vid vart steg, så att man behöver hjälp av karlar, 
som vid detta tillfälle mot betalning äro följaktige. Gemen- 
ligen biträda två karlar var resande. De hava hängslen över 
axlarna, i vilka man fattar med händerna och låter så släpa 
sig uppåt. Karlen med hängslena går naturligtvis före den 
resande. Den andre går vanligen efter och skjuter på. — Men 
herr greven av Haga och damerna läto sig bäras på träbårar.» 
Återfärden nedför kraterkäglan gick betydligt fortare än 
bestigningen. 

Hemresan från Neapel gick över Rom, där konungen nu 
stannade nya fem veckor och njöt av museernas rika sam- 
lingar och minnena från världsstadens ärorika forntid. Efter 
festliga dagar i Parma och Venedig sade Gustav i Genua vid 
sommarens inbrott det soliga Italien farväl. En ekonomiskt 
anlagd rådsherre i Genua, som tyckte, att besöket skulle vålla 
staden onödiga kostnader, hade vid rådplägningen om hur 
man skulle mottaga den höge gästen yttrat följande ovanligt 
tänkvärda ord, som ännu finnas bevarade i Genuas arkiv: »Jag 
anser, att det vore en högst önsklig sak, att konungar ville 
låta bli att resa. Men jag ser nu, att detta är en sed, som an- 
tagits av alla, även av dem som bo allra längst bort; och där- 
före, när dylika omständigheter inträffa, måste republiken 
tåligt underkasta sig denna beskattning.» 

Gustav styrde nu kosan till Paris — till nya nöjen men också 
till viktiga diplomatiska förhandlingar. Här formligen »sim- 
made konungen och hans svit i fester och nöjen av alla slag» 
— för att begagna en deltagares ord. Teatrarna ansträngde 
alla sina krafter för att roa greven av Haga. Ofta besökte 



^ Skarrå'ng: en för sin kvickhet berömd fransk författare från 
1600-talet, mästare i att parodiera. 



308 DET MÖRKNAR. 

han två eller tre teatrar samma afton, och sedan for han på 
supé, som slutade först efter midnatt. Hans följeslagare blevo 
alldeles uppgivna; men själv tycktes han inte känna någon 
trötthet. Gustavs popularitet från hans förra Parisbesök 
levde kvar och gav sig ofta tillkänna. Överallt, där han 
uppträdde mera offentligt, hälsades han av allmänheten med 
bifallsyttringar. På teatern mottogs han med handklapp- 
ningar, och om föreställningen redan tagit sin början, så togo 
skådespelarne om pjäsen från början. 

Gustav uppsökte också sina gamla vänner från 1771 — 
till och med grevinnan Dubarry gjorde han en visit. Inom dam- 
världen voro hans gamla väninnor grevinnan de Boufflers 
och de la Marek främsta föremålen för hans uppmärksamhet. 
När man spefullt anmärkte, att han tycktes föredraga de 
gamla damerna framför de unga, svarade han: »Vänskapen 
är alltid ung.» Med familjen de la Marek kom det dock till 
brytning genom en sorglig händelse. Konungens gunstling, 
den glade och elegante kammarjunkaren Peyron, som under 
sin tjänstgöring i franska armén haft en greve de la Marek till 
regementschef, hade jämte flere andra begått subordinations- 
brott och blivit utstruken ur armén. Det oaktat uppsökte han 
nu i Paris sin forne chef men blev skymfligt avvisad, utma- 
nade honom då på duell och föll för hans värja. De la Marek 
blev livsfarligt sårad men kom sig. Tilldragelsen gjorde ett 
djupt intryck på konungen. 

Grevinnan de Boufflers hade Gustav träffat fyra år förut, 
då han vistades en tid i Spa. Hon hade då ej förmått uthärda 
skilsmässans kval utan farit efter Gustav till Bryssel, där hon 
tog in på samma hotell som han för att ännu en gång få träffa 
honom — och ännu en gång genomgå avskedets smärta. 
Hon skrev sedan till honom: »Ni har vållat mitt livs olycka: 
Ni har kastat in däri en tomhet, som ej kan fyllas.» Döm då 
om hennes förtvivlan, när hon nu trodde sig märka, att den 
dyrkades vänskap för henne höll på att svalna. Som vän ansåg 
hon det också vara sin plikt att tala allvarsord om hans 
hejdlösa nöjeslystnad, som man med skäl tadlade i själva det 
nöjeslystna Paris, och påminna honom om hans plikt som stor 
man att ålägga sig måtta i allt. 

Flere gånger besökte Gustav den nye konungen, Ludvig XVI, 
och hans sköna gemål, Marie Antoinette, i Versailles, där man 



ÄVENTYRSPOUTIK. 309 

gav fester till hans ära. Glanspunkten var en trädgårdsfest, 
som drottningen gav i sitt älsklingsslott Lilla Trianon i Ver- 
sailles slottspark. Först spelades en opera, sedan superade 
gästerna i trädgårdspaviljongerna, och slutligen blev hela 
trädgården illuminerad. Alla damer voro vitklädda. »Det 
var», skrev konungen till Creutz, »ett verkligt feeri, en syn, 
värdig de elyseiska fälten.» 

Men mitt i nöjenas virvel skulle politiken ha sin beskärda 
del. Den första — ehuru ingalunda största — frågan gällde 
ett löfte, som Frankrikes regering givit Sverige redan under 
väpnade neutralitetens dagar, att förskaffa det en ö i Väst- 
indien såsom koloni. Helst önskade Gustav Portorico, men det 
visade sig omöjligt att få. Efter lång tvekan beslöt sig franska 
regeringen slutligen för att avstå den lilla ön S :t Barthélemy, 
som på grund av sin obetydlighet och avlägsenhet från Frank- 
rikes övriga kolonier kunde offras utan större avsaknad. 
Uppgörelsen härom hade formen av ett handelsfördrag, enligt 
vilket Frankrike till gengäld för sin gåva erhöll en nederlags- 
plats i Göteborg för sina handelsvaror. Man hade valt han- 
delsfördragets form för att avleda Europas uppmärksamhet 
från de betydligt viktigare hemliga förhandlingar, som därefter 
vidtogo. 

Gustav ryckte nämligen sedan fram med ett förslag till 
ett kraftigt väpnat förbund mellan Sverige och Frankrike. 
Han sökte skrämma med faran för båda makterna av ryska 
kejsarinnans strävan att tillvälla sig övermakten i Norden, 
och han sökte pigga upp stämningen med antydningar om 
att hon genom frestande anbud försökte locka Sverige över 
på sin sida. Nu erbjöd sig Gustav att vid behov komma till 
Frankrikes hjälp med en ansenlig flotta, om Ludvig XVI 
å sin sida ville förbinda sig att kraftigt bistå Sverige i krig 
samt ge det en hjälp av 20 millioner francs på en gång för att 
stärka sitt försvar. 

20 millioner francs! Det var ingen småsumma för en rege- 
ring, som själv hade stora finansiella svårigheter att dras med. 
Men Gustav höll i sig. Till slut kom Ludvig överens med sina 
rådgivare, att såframt konungen av Sverige ej läte sig av- 
skräckas, kunde man ej alldeles avslå hans begäran om nya 
subsidier, ty annars riskerade man en brytning med honom. 
Och Gustav lät sig icke avskräckas. Vid en ny konferens 



310 DET MÖRKNAR. 

utvecklade den franske finansministern ytterligare de skäl, 
som hindrade Frankrike att göra konungen till viljes, men 
slutade med att förklara, att det kanske vore möjligt att gå 
Hans Maj:ts önskan till mötes, ifall han nöjde sig med t. ex. 
6 millioner att erläggas inom fem år. 

Nära tre fjärdedelar alltså avprutade! Gustav anlade en min 
av djupt sårad stolthet. Men i själva verket hade han redan 
förut på egen hand gjort av med en ansenlig procent av sina 
illusioner och var inte omöjlig att pruta med. När det kom 
till kritan, tog han fasta på det gjorda anbudet och förklarade, 
att han var tacksam för detta bevis på franske konungens 
vänskap. 



Om det politiska resultatet av Gustavs italienska och fran- 
ska resa gäller detsamma som om hans ryska färd sommaren 
förut: i grund och botten voro bägge dessa diplomatiska 
rekognosceringsturer misslyckade. Visserligen hade de nya 
subsidierna sitt reella värde, men å andra sidan hade Gustav 
måst konstatera, att lika litet som ryska kejsarinnan velat 
vara med om att släppa honom på Danmark, lika litet kunde 
han i Frankrikes dåvarande regering påräkna någon hjälp 
för de erövringar från sin granne i väster, varom han drömde. 
Den franska regeringen hade alltför många och alltför svåra 
inre problem att lösa för att vilja dragas in i andra furstars 
äventyrspolitik. Ludvig XVI hugnade Gustav med att uttala 
den förhoppningen, att det svenska försvarsväsendets styrka 
skulle vara ägnat att betrygga freden i Norden, och att 
Sveriges konung skulle undvika varje åtgärd, som kunde ge 
anledning eller förevändning till oro för vem det vara månde! 
Och den franske utrikesministern yttrade sin fägnad över att 
konung Gustav nu skulle få ostörd njuta den glädjen att ute- 
slutande få sysselsätta sig med sitt folks lycka. »Detta slag 
av ära, som är efter Eders Maj:ts sinne, är vida att föredraga 
framför den bedrägliga glans, som omgiver erövringslystna 
furstar.» 

Men ej ens en så påtaglig verklighet förmådde lägga hämsko 
på Gustavs ärelystnad och fantasirika storhetsplaner. Vid 
minsta utsikt till att krigslågan i Europa åter skulle tändas 



ÄVENTYRSPOLITIK. 31 1 

gladde han sig och ville vara med. På hösten 1784 såg det 
krigiskt ut mellan Holland och tyske kejsaren, som var Kata- 
rinas bundsförvant. Tvärt var svenske konungen inbegripen 
i underhandlingar om att hjälpa holländarne och drev på dem 
efter bästa förmåga. Men till Gustavs stora missräkning 
uppträdde Frankrike som medlare, och såväl Ludvig XVI 
som hans utrikesminister varnade svenske konungen för att 
lita för mycket på de sluga holländska affärsmännen. Det 
retade Gustav, och med sorg fann han den franska regeringen 
»för varje dag mera svag och egoistisk». Emellertid försökte 
han på allt sätt pigga upp den. Bland annat skrev han ett 
brev till konung Ludvig, vari han beklagade sig över sina 
grannars hotfulla planer, vilka aldrig lämnade honom i ro. Nu 
sökte de också tvinga honom in i en trippelallians med Ryss- 
land och Danmark. Han skulle dock aldrig finna sig däri. 
Bleve han angripen, skulle han ej inskränka sig till defensiven 
utan uppsöka själva källan till det onda. Och han antydde, 
att Petersburg vore i dens våld, som behärskade havet. Slutet 
på visan var naturligtvis, att det fattiga Sverige behövde 
pengar, och det vore därför, som Hans Maj:t lyssnat till Hol- 
lands anbud om subsidieförbund. — Kort därefter instruerade 
Gustav sin minister i Paris, Stad, alt för franska regeringen 
framhålla fördelen av att Sverige bleve förstärkt med Norge. 
Om så skedde, skulle Sverige kunna utsända en flotta, som i 
förening med den franska skulle imponera t. o. m. på England. 

Det visade sig snart, att franska regeringen bättre än den 
svenska kände till det europeiska läget och holländarnes verk- 
liga planer. Tvisten mellan dem och kejsaren bilades näm- 
ligen på fredlig väg på hösten 1785, och Gustav Hl stod där 
med ännu en avkylande erfarenhet av livet. 

Men då hade han redan varit ute på annat håll och gripit 
efter en möjlighet att få vara med i storpolitiken. Det hade 
inte behövts mer, än att Fredrik H i Preussen i ett brev till sitt 
sändebud i Petersburg yttrade sig fördelaktigt om Gustav och 
Sveriges dåvarande styrka. Så här hade hans ord fallit: 
»Kejsarinnan gör orätt i att ringakta konungen av Sverige; 
om han och jag ville, skulle vi kunna göra livet rätt surt för 
henne.» Detta hade mottagaren av brevet berättat för svenska 
sändebudet i Petersburg, som i sin tur glatt sin konung därmed. 
I svenska regeringens nästa skrivelse till sin minister i Peters- 



312 DET MÖRKNAR. 

burg hade Gustav egenhändigt tillagt, att konungen av Sverige 
skulle vara ännu starkare, om han finge handla i gemenskap 
med en så stor och mäktig furste som hans morbror för att 
återställa den störda jämvikten i Norden. De skulle tillsam- 
mans kunna skapa ett nytt politiskt system på solidare grund- 
val, än de europeiska kabinetten på länge ägt. Ty somliga 
av dem hade förts in på avvägar genom furstarnes gränslösa 
ärelystnad, andra genom ministrarnes vankelmod. — Och 
det skulle han sägal Dessa sanningens och visdomens ord 
voro avsedda att frambäras till preussiska sändebudet i 
Petersburg. Men när de befordrats vidare till konung Fredrik, 
svarade han så avkylande, att det var nog t. o. m. för Gustav 
III. I hans förtroliga brev till Creutz lät det nu helt annor- 
lunda: i Berlin vore ingenting att vinna, så länge hans mor- 
bror levde. Man finge ställa sitt eventuella framtidshopp på 
Fredriks efterträdare. ^Misstroendet emellan Gustav III och 
Fredrik den store var alltför djupt rotat. 



Resultatet av Gustavs äventyrspolitik hade blivit, att 
Sverige stod lika isolerat som vid hans tronbestigning, och 
att hans göranden och låtanden ännu mera misstänksamt än 
någonsin bevakades av grannarne. På samma gång hade krigs- 
rustningarna i förening med missväxten förstört rikets drät- 
sel. Ej ens de franska subsidierna förslogo att fylla bristerna, 
utan stora utländska lån måste upptagas, fastän Liljen- 
crants påvisade, att man knappt förmådde betala räntorna 
på den skuld, som riket redan ådragit sig. 

Litteratur: C. T. Odhner, Gustaf III och Katarina II åren 1783 
—1784 (Nordisk tidskrift för år 1879). 



Den svåra hungersnöden 1783— 1784. 

MEDAN konungen roade sig i främmande land och där 
förberedde en ny krigspolitik, var livet för stora ska- 
ror av hans undersåtar en ojämn kamp med döden. 
Den ovanligt långa och stränga vintern 1783 — 84 förvärrade 
hungersnöden ytterligare. Ända till slutet av mars låg det 



DEN SVÅRA HUNGERSNÖDEN 1783 1784. 313 

sådana snömassor på vägarna, att det var nästan omöjligt 
att komma fram med häst och åkdon. Havet var isbelagt 
till långt fram i maj, och insjöarna ända in i juni. Allt detta 
hämmade den spannmålsutdelning, som regeringen satt i 
gång, och ingen säd kunde komma in från utlandet. Mången- 
städes sökte människorna uppehålla livet med bröd av bark 
och halm, ben och agnar. Folk måste tillgripa halmtaken 
på sina stugor som föda åt sig och sina kreatur. Men när de 
voro slut, hade de arma djuren ingenting att äta, och för- 
gäves spejade man efter ett grönt strå på marken. En sam- 
tida beskriver tillståndet sålunda: »Hela landsorter blevo 
alldeles utmärglade. Hela hopar av människohamnar funnos 
känslolösa för allt annat än vad som kunde tjäna till föda. 
Huru många nödgades icke att med onaturlig spis uppehålla 
sina usla liv! Huru stort var icke det antal, som måste ut- 
gjuta tårar och suckar i sina taklösa kojor, där ända till den 
halvruttnade halmen åtgått till delning emellan dem och 
kreaturen, vilka lika med deras ägare icke förmådde bära 
sina egna kroppar!» 

I gripande verser har Bengt Lidner i sin dikt »Året 1783» 
skildrat de arma människornas lidanden: 

»Se, hur i hungerns fjät den bleka döden bävar! 

Se, i en svartnad grop, hur ögat sjunket står! 

Se, på den svultna kind en långsamt pressad tår! 

Vart för min känsla mig? Ack! jag en koja hinner 

och strax ett utsträckt hk vid fallna porten finner. 

Förtvivlans suckar blott, ej tårar gjutas hir: 

den ännu gråta kan ej rätt olycklig är. 

Håll, ömkansvärda mor . . . Naturen sig förskräcker, 

då barnet i ditt sköt de matta armar sträcker. 

Bröd! . . . vilket fasligt ljud! ack! kväv ditt modersbröst! 

Bröd! . . . Gud! med denna blick! Bröd . . . Gud! med denna röst! 

Nej! nej! hon blott en suck, som allt åt Skaparn säger. 

ett famntag för sitt barn, för sig en avgrund äger.» 

Det var den långvarigaste missväxt, som vårt folk genom- 
gått under den tid tabellverkets statistik inregistrerat död- 
ligheten, äktenskapsfrekvensen och nativiteten. Jämför man 
siffrorna för år 1784 med motsvarande för år 1775 — ett av 
de fördelaktigaste åren under Gustav HI:s regering — finner 
man, att siffran för dödsfall år 1784 i förhållande till folk- 
mängden ökades med \'>, medan antalet ingångna äktenskap 



314 DET MÖRKNAR. 

gick tillbaka med \i och antalet födda med ^ 6. Men hur sorg- 
ligt tillståndet än var, så blev det dock ej så bedrövligt som 
under nödåren 1771 — 73, ty regeringen hade dock denna gång 
vida större förmåga att bringa hjälp. 

Collegium medicum utfärdade i juni 1784 en varning mot 
»det så kallade nödbrödet, vilket tillagas av för hälsan skade- 
lige ämnen, såsom bark, mäsk, agnar, ollon, ben, stötte eller 
brände, ljung- och linfrösknopp, sönderskuren halm, såg- 
spån med flere dylike och lägger grunden till dödliga och 
obotliga sjukdomar, vara 1773 års rödsot och rötfebrar ännu 
äro ett talande bevis». I stället tillråddes andra utvägar att 
uppehålla livet med »en både sund och smakelig föda». 
Isynnerhet borde folk äta hästkött, och för övrigt kunde 
»alle inom riket varande så väl hemtamda som vilda fyrfotade 
djur av större och mindre arter» mycket väl ätas. »De djur, 
som hava en frän och vidrig smak, kunna dels i vatten först 
tvättas och däri mer eller mindre tid läggas, dels uti ättika 
förvaras, varigenom både mörhet och smaklighet tillika 
vinnes. Detsamma gäller om alla slags fåglar, både de, som 
vanligen ätas, och de, som av fördomar eller okunnighet 
ratas, intet enda inom riket varande slag undantaget. Av 
fiskar finnes icke heller något slag, som icke med god nytta 
kan förtäras.» Ytterligare rekommenderas rötter av mjölktistel 
och kardborre, kvickrot samt renlav och islandsmossa, »vilka 
dels strax torkas, stötas eller malas till mjöl eller ock tvättas 
och sedan kokas med mjölk eller vatten». Till sist uppmanar 
collegium »välsinnade medborgare i allmänhet och präster- 
skapet isynnerhet att understödja desse collegii välmenta 
råd hos de enfaldiga, helst vad nyttjandet av allehanda djur 
och fåglar angår, emedan inrotade fördomar, okunnighet och 
skadeliga vanor bäst utrotas genom ansedde mäns efterdöme 
och förmaningar». 

En välsignad sak visade sig nu potatisen vara i de trakter, 
där denna mera allmänt odlades. Erfarenheterna därifrån 
satte också för framtiden fart i potatisodlingen över nästan 
hela riket. Så mycket starkare framstod under dessa för- 
hållanden det fördärvliga i att en stor del av den allra fe- 
taste åkerjorden numera användes till tobaksodling. På 
hösten 1785 avlät collegium medicum till Kungl. Maj:t 
en skrivelse, vari framhölls nödvändigheten av att inskränka 



DEN SVÅRA HUNGERSNÖDEN' 1783 — 1784. 315 

på tobaksplanteringarna och i stället »leda allmogens plan- 
teringslusta på nyttigare och födande ämnen». Helst borde 
tobaksodlingen överlämnas åt städerna, »som hava mera 
ämnen för dylika planteringar». Därmed skulle även andra 
fördelar följa: dels bleve tobaken allmänt beredd vid riktiga 
fabriker och alltså »för hälsan mindre skadelig, än då den 
utan all förmildring rå och omogen nyttjades»; dels skulle 
det överhandtagande missbruket av den skadliga varan bland 
allmogen minskas, då den för reda penningar måste från stä- 
derne hämtas». Särskilt kunde man i sådant fall hoppas på 
att oskicket att bruka tobak skulle upphöra bland »ungdomen, 
rikets framgena hopp, vilken ifrån späda åren av ett slags 
elterapningslusta eller inbillning att härigenom likna de äldre 
sluteligen därföre får en sådan smak, att tobak icke kan um- 
bäras». 



I slutet av juli 1784 steg Gustav i Warnemiinde ombord på 
den jakt, som skulle föra honom hem till Sverige igen. Dess- 
förinnan hade han fått ett brev från Creutz. vari kansli- 
presidenten bad honom att landstiga i Skåne och sedan fara 
landvägen till Stockholm. »Om Eders Maj:t», skrev Creutz, 
»då Han satte foten på svensk botten, reste litet långsamt 
och talade vid folket med den ljuvliga vänlighet, som endast 
finnes i Eders Maj:ts Ögon, samt delte ut något penningar åt 
dem, som mest lidit av hunger, så skulle det trösta hela landet 
och göra en obegripclig verkan.» För detta ändamål skicka- 
des pengar konungen till mötes i Ystad. Men Gustav föredrog 
att fortsätta resan sjöledes. Den 2 augusti anlände han till 
Stockholm. 

Gustavs tankar kretsade nu bara omkring den europeiska 
storpolitiken, där han med all makt ville spela en roll, samt 
kring konst och litteratur, för vilka hans håg genom resan 
blivit starkare än någonsin. Visserligen var ej brödfrågan 
längre det enda nödvändiga för landsfaderns omsorger, ty 
största delen av landet var detta år välsignad med en 
ymnig gröda. Det var en stor lycka. »Få vi en missväxt 
till», hade konungen skrivit till Creutz, »äro vi förlorade. 
Då få vi göra som de gamla götenia, som utvandrade och 



316 DET MÖRKNAR. 

erövrade andra länder för att kunna leva.» Men en så svår 
kraftförlust, som den nödåren vållat, krävde i alla fall tid 
och omsorger för att övervinnas. En försiktig fredspolitik, 
förenad med sparsamhet och omtänksam hushållning, det var 
vad vårt land framför allt behövde. 

Men folkets tankar voro icke konungens. Hans intressen 
hade dragits ifrån landets angelägnaste behov. »Därför», 
säger Odhner, »hade folkets sinnen ännu mera än förut 
blivit vända från konungen, som i prövningens stund utan 
nödtvång övergivit sina undersåtar. Den klyfta, som redan 
förut uppstått emellan konung och folk, hade genom den 
italienska resan blivit vidgad.» 



En riksdag i missnöjets tecken och vad 
den drog med sig. 

VI HA SETT, hur de storpolitiska bragder och äventyr, 
som lekt Gustav i hågen, visat sig vara gyckelbilder av 
hans ärelystnad och livliga fantasi. Ville han se verklig- 
heten in i ögonen, så anvisade den för honom en helt annan 
väg att göra sitt folk lyckligt och återvinna dess kärlek. Men 
den vägen hade Gustav ingen lust att gå. Regelbundet, plikt- 
troget arbete låg icke för hans oroliga konstnärstemperament, 
som längtade efter sensationer och dramatiska scener på 
livets stora skådebana. Siffror och räkenskaper och allt det 
där, som hör till livets torra men nödvändiga prosa, avskydde 
han innerligt. Det var endast ifall siffrorna kunde tjäna såsom 
medel för storpolitiska planer, som han för tillfället kunde 
intressera sig för dem. Och storpolitiken lekte honom allt- 
jämt i hågen. Det var, som om inga motgångar skulle kunna 
slå ned hans lust därtill. 

Men eftersom det gynnsamma tillfället att kasta sig in i 
den farliga leken lät vänta på sig, borde han väl ändå göra 
något under tiden för att dämpa missnöjet i landet, och det 
skulle lättast kunna ske på en riksdag. Ansikte mot ansikte 
med representanterna för sitt folk borde han genom sin 
beprövade tjusningsförmåga kunna återerövra sin forna 



EN RIKSDAG I MISSNÖJETS TECKEN. 317 

plats i folkets hjärtan, isynnerhet om han gjorde en del 
kloka eftergifter för riksdagens önskningar. I första rummet 
kunde han ju tillmötesgå den allmänna opinionen i fråga om 
pastoratshandeln och schackrandet med ämbeten över huvud 
taget. För det priset skulle han nog sedan få svenska folket 
med sig på sin aggressiva politik — ty det var ändå det egent- 
liga målet. Alltjämt riktade sig Gustavs krigsplaner mot 
Danmark. Han hoppades på att kunna begagna sig av det 
missnöje, som rådde i Norge; och väl underrättade personer 
uppge, att han och Toll umgingos med planer på att konungen 
under pågående riksdag skulle mottaga en deputation av 
norska bönder i Stockholm och rycka med sig ständerna till 
det länge påtänkta anfallet mot Danmark. 

Det var Toll, som rådde Gustav att sammankalla ständerna 
för att återknyta de lossnande banden mellan konung och 
undersåtar. Han gav nog rådet med den bitanken, att om 
konungen offrade Schröderheim, Armfelt och andra, som gjort 
sig illa beryktade för sin skuld till de överklagade miss- 
bruken, så skulle Toll själv sedan stå där utan medtävlare 
om konungens gunst. 

Gustav synes dock ha rätt länge tvekat, om han ändå 
borde sammankalla ständerna. Det var ju i alla fall ett 
språng in i det okända. Det kunde vara farligt att ge 
oppositionen tillfälle att samlas och organisera sig. Men han 
lugnade sig till sist med den tanken, att missnöjet i landet nog 
ej var värre, än att han skulle kunna besegra det. 

I början av april 1786 utfärdades riksdagskallelsen. 
Den kom som en fullständig överraskning. Allmänhetens upp- 
märksamhet var så tagen i anspråk av den nya operan 
Gustav Vasa, av de nyinrättade akademierna m. m., att 
ingen hade en tanke på riksdag. I kallelsebrevet tog konun- 
gen den nyligen genomgångna missväxten såsom förevänd- 
ning för ständermötet. Man behövde — hette det — i tid 
vidtaga åtgärder för att möta en ny sådan hemsökelse, om 
den skulle komma; och det var till rådplägning därom, som 
han kallat ständerna. 

Så skrev Gustav för att lugna sinnena. Men verkan av hans 
ord blev en helt annan. Kunde väl någon tro, att konungen 
tagit ett så viktigt steg bara för att hålla överläggningar om 
inrättande av spannmålsmagasin? Ånej, det låg allt något 



318 DET MÖRKNAR. 

annat under! Och så började rykten gå om farliga planer, 
som dolde sig bakom de menlösa ordalagen. Misstroendet 
mot konungen var väckt på förhand. Men man skulle min- 
sann inte låta överrumpla sig. »Hela nationen», säger Karl 
Gustav Nordin, »beredde sig till riksmötet såsom till ett fälL- 
tåg.» I regeln valdes till riksdagsmän personer, som voro 
kända för självständighet eller missnöje med styrelsens gång. 

De praktiska realpolitikerna i riksförsamlingen läto ej 
imponera på sig av det vältalighetsprov, varmed konungen 
hälsade dem på rikssalen den 8 maj: »Det är ej för att äska 
nya gärder, det är ej för att kräva nya pålagor, jag kallat 
eder — jag är nöjd med dem I mig given — ; men det är för 
att överlägga med eder om edert eget väl, det är för att 
utse mått att frälsa eder från hunger och nöd, då riket med 
svåra år betungas, det är för ett sådant ändamål jag eder 
sammankallat.» 

Lika vacker var Hans Maj:ts redogörelse för vad sig i 
riket tilldragit sedan ständernas senaste möte. Nu liksom 
anno 1778 hade konungen anförtrott åt Schröderheims skick- 
liga penna att avfatta detta aktstycke. Det var ett mäster- 
verk i konsten att grant utmåla även de obetydligaste rege- 
ringsåtgärder, att ge intresse åt de torraste kammarären- 
den, att i den vackraste dager framställa omtvistade ämnen, 
att med tystnad förbigå ömtåliga saker, sådana som krono- 
bränningen, tryckfrihetens inskränkning och finansernas till- 
stånd. Schröderheims »artiga dikt» var sådan, att åhörarne ej 
kunde annat än häpna titta på varandra. 

Vad konungen hade att vänta av riksdagen visade sig 
genast, då det gällde valen till de bägge politiska utskott, 
som förekommo vid riksdagen, nämligen bankoutskottet 
och statsutskottet. På riddarhuset segrade oppositionen mot 
konungen med en förkrossande majoritet och i prästeståndet 
med stor övervikt. Endast från borgarståndet kommo 
representanter för hovpartiet med. Regeringen hade alltså 
emot sig en fruktansvärd opposition, som därtill var välorga- 
niserad, tack vare skicklig ledning från riddarhuset under en 
så erfaren hövding som Fersen. 

I protokollsekreteraren Johan von Engeströms dagbok får 
man en god inblick i oppositionens arbetssätt. Engeström 
hörde själv till detta parti, patrioterna, såsom de kallade 



EN RIKSDAG I MISSNÖJETS TECKEN. 319 

sig. Den opposition, som kom från honom ocli lians menings- 
fränder, var förvisso välbehövlig såsom ett värn för den fria 
författningen och en kamp för att utveckla den i konstitutio- 
nell riktning. Deras syfte var att göra slut på det kungliga 
godtycket och de oansvariga gunstlingarnes inflytande, på den 
lättsinniga ki'igspolitiken och vanstyrelsen i övrigt. Men det 
fanns naturligtvis också bland oppositionen många, som inga- 
lunda besjälades av några ideella motiv utan voro ledda av 
egoistiska intressen och personligt hat till konungen. Bland 
dem var Pechlin den främste. Till honom sällade sig andra 
partiveteraner från frihetstidens dagar, vilka av olika skäU 
egoistiska eller ideella eller bäggedera, ville återinföra fri- 
hetstidens statsskick. 

På riddarhuset var konungens parti alldeles underlägset. 
Hans hovmän och gunstlingar voro där utan inflytande. 
Toll, som skulle vara hovpartiets ledare, var illa omtyckt 
av sina ståndsbröder och mottogs, första gången han upp- 
trädde, med ett ogillande sorl. I prästeståndet hade konungens 
sak däremot talangfulla förfäktare bland det högre präster- 
skapet, och även inom borgerskapet räknade han flere anhän- 
gare. Bondeståndet hade Toll hoppats på att kunna leda ge- 
nom sina båda verktyg, talmannen och sekreteraren. Den 
förre, Nils Svensson från Skåne, var en skyddsling till Toll 
och enligt motpartiets mening »en utmärkt spitzbo\». Men 
inte ens det hjälpte. Oppositionen fann villiga öron även 
bland bönderna, tack vare brännvinet och nödåren. 

Det första yrkande, som oppositionen gick i elden med, 
föranleddes av en betänklig oklarhet i en grundlagsfråga. 
Denna gällde, hur det skulle gå, när stånden på riksdagen 
stannade i olika beslut. Man hade visserligen, som det hette, 
gått tihbaka till Gustav II Adolfs statsskick. Men 1617 års 
riksdagsförordning gav, som bekant, konungen rätt att i 
sådant fall välja det stånds mening, »som bäst var». En dylik 
maktbefogenhet var naturligtvis oförenlig med den gustavi- 
anska tidens uppfattning av statsskicket. Ständernas yr- 
kande gick ut på att tre stånds beslut skulle uttryckligen 
erkännas såsom riksdagens utom i bevillningsfrågor, där varje 
stånd beslöt för sig, och i privilegiefrågor, vilka fordrade alla 
fyra ståndens samtycke. Ifall däremot två stånd stannade 
mot två, skulle frågan anses förfallen. 



320 DET MÖRKNAR. 

Det behövdes inte mer, än att lantmarskalken hörde sig 
för om konungens mening i denna grundlagsfråga, för att 
Gustav genast skulle instämma med riksdagens majoritet 
och glädja sina ständer med den skriftliga förklaringen: 
»Detta är alldeles min tanke.» Därmed var en stor konstitu- 
tionell seger vunnen, och ständerna framförde genom en de- 
putation sin tacksamhet till konungen. — Men det skulle strax 
visa sig, att Hans Maj:t hade sina särskilda syften med 
denna medgörlighet. 

Medan riksdagen ännu hade konungens lagförklaring i 
friskt och tacksamt minne, fann Gustav tillfället lämpligt 
att rycka fram med en fråga, för vars lösning han behövde 
all den tacksamhet, han kunde räkna på. Den rörde den s. k. 
passevolansen och betraktades av både konungen och 
oppositionen såsom riksdagens huvudfråga. Redan före 
riksdagen hade Toll lyckats förmå rust- och rotehållare 
vid en del regementen till förbindelser att varje år, som rege- 
mentsmöte ägde rum, erlägga en viss kontant avgift, s. k. 
mötespassevolans, till kronan, mot att de hädanefter sluppe 
bekosta soldatens och vid kavalleriet även hästens förplägning 
på marscher och vid möten samt soldatens skjutsning till 
och från mötena. Därigenom skulle man vinna fördelen av 
likformig utrustning och underhåll för armén samt möjlighet 
till en snabbare mobilisering. 

Det hade dock behövts mycket både lockande och trug 
av Toll själv, av landshövdingar, överstar och ståndspersoner 
för att få bönderna att gå med på saken, och ändå hade det 
inte lyckats vid mer än några få regementen. Reformen hade 
stött på så starkt motstånd, att den tydligen ej kunde genom- 
föras inom armén i dess helhet utan riksdagens hjälp. Men 
det bådade icke gott för sakens framgång, att skåningarne på 
riksdagen klagade över att passevolansen blivit dem av Toll 
påtrugad även med olagliga medel. Oppositionen var också 
fast besluten att här bjuda konungen spetsen. Man var 
rädd för att i en sådan konungs hand göra armén rörligare. 
Så mycket lättare skulle den då kunna missbrukas för hans 
krigiska hugskott. Och så tacksam var man ändå inte över 
den lagförklaring, han nyligen bifallit, att man i förtjusningen 
däröver ämnade gå ifrån sin föresats att tillfoga honom ett 
nederlag och låta honom känna oppositionens makt. 



EN RIKSDAG I MISSNÖJETS TECKEN. 321 

Gustav och hans vänner, isynnerhet Toll, arbetade emeller- 
tid av alla krafter på att genomdriva passevolansen. Inom 
prästeståndet lyckades man också genom bevekliga böner 
och löften om kyrkliga reformer bringa oppositionsmännen 
därhän, att de lovade att åtminstone ej motarbeta passe- 
volansen. Även bönderna bearbetades starkt på klubbar, 
som på konungens bekostnad voro inrättade för deras räk- 
ning. Stämningen i bondeståndet blev mycket orolig, och 
där utspelades scener, som påminde om de bullersamma riks- 
dagarna för 30 och 40 år sedan. En gång berättar protokollet, 
hurusom »nästan alla i stället för att sitta stilla på bänkarna 
stormade fram på golvet och ropade över varandra». Tal- 
mannen beklagade sig över dylika oordningar, men det 
hjälpte icke. En del bönder synas ha antastat både honom 
och sekreteraren. Förgäves sökte talmannen anslå en myndig 
ton, och lika maktlösa voro sekreterarens tårar och bevekliga 
ord. 

Den mäktigaste mannen inom oppositionen tog sig Gustav 
själv för att bearbeta. En afton, då konungen råkade Fersen 
på operan, kallade han honom in i sitt kabinett och tilltalade 
honom med »en eldad och vred uppsyn». Berättelsen 
härrör från Fersen själv. I huvudsak är den väl pålitlig, 
men värdefullt hade varit, om även konungen efterlämnat 
några anteckningar, så att man kunnat kontrollera den enes 
detalj uppgifter med den andres. Hos Fersen förefinns näm- 
ligen en viss benägenhet att ställa sig själv i bengalisk be- 
lysning till förfång för sanningsenligheten. 

Men vi återknyta samtalets tråd: Gustav uttalade in- 
för Fersen sitt missnöje med »hans djärva och otacksamma 
uppförande», i det han satte sig emot konungens åtgärder till 
rikets bästa. Han bad den gamle partihövdingen icke glömma, 
att Hans Maj:t 1772 kunnat taga hans huvud till hämnd för 
att Fersen 1756 fällt dödsdomar över konungens vänner. Nu 
fordrade konungen, att Fersen på riddarhuset skulle under- 
stödja passevolansen. I annat fall skulle greven och hans fa- 
milj från Hans Maj:ts sida få röna »ett outsläckligt hat och 
onåd». 

Men Axel von Fersen hade varit med om för mycket här 
i världen för att av kungligt maktspråk låta sig drivas från 
sin övertygelse. Han bad å sin sida konungen ej glömma. 

21—204364. Grimberg, Svenska folkets underbara öden. VII 



322 DET MÖRKNAR. 

vad Hans Maj: t var honom skyldig såsom riksdagsman och 
medborgare. Hade det varit en annan, sade han, som över- 
falht honom med sådana tillvitelser, så visste han väl, hur 
han skulle ha svarat. Nu måste han såsom undersåte nöja 
sig med att säga, att han icke ansåg sig ha konungens nåd 
att tacka för synnerligen mycket, i varje fall icke för sitt 
huvud. »Jag bär», sade han, »mitt huvud med ära. Utan 
dom kan det mig efter Sveriges lag ej fråntagas, och våld 
fruktar jag ej.» Vad nu passevolansen beträffade, så ansåge 
han den skadlig för riket och kunde omöjligen tala för en 
sådan sak. 

Ännu en gång försökte konungen att skrämma Fersen. 
»I måtten veta», sade han, »att om jag med mildhet fört min 
spira intill denna tid, så har jag ock en järnspira, och jag äger 
kanoner, bajonetter och svärd att styra en uppstudsig flock 
och deras anförare.» Men Fersen tog saken lugnt och svarade, 
att han för sin egen del icke fruktade några vapen. »Men», 
tillade han, »finner Eders Maj:t för sig och riket nyttigt att 
våldföra ständer, så är det bäst att gripa till denna utväg 
ju förr dess hellre. Förstör den skugga av frihet, Eders 
Maj:t lämnade nationen 1772; tag despotismen och gör där- 
med slut på alla illusioner om nationens frihet!» 

Konungen gick några gånger av och an över golvet och 
slog därefter in på en annan taktik. »Vi ha», sade han, »över- 
ilat oss bägge två. Vi böra ej fortsätta i denna ton. Jag begär 
Eder röst vid detta tillfälle såsom ett bevis på vänskap och 
beredvillighet, som jag evigt skall tacka Eder för, och jag 
lovar att ej begära någotm er av Eder under hela denna riks- 
dag.» Härpå svarade Fersen bland annat: »Det värde, Eders 
Maj:t sätter på min röst vid detta tillfälle, är ett dolkstyng 
uti mitt hjärta. Om jag ej hade annat att följa än ledningen 
av mina böjelser, skulle jag ej tveka att giva vika för Eders 
Maj:ts önskningar; men huru återkalla allt det, som jag talat 
och skrivit över denna fråga sedan så många år tillbaka? 
Skulle Eders Maj:t väl vilja i mitt ställe göra, vad Eders 
Maj:t nu föreslår mig. Eders Maj:t, som har en så fin takt 
rörande alla hederssaker? Jag bönfaller hos Eders Maj:t under- 
dånigst att ej sätta sin nåd för mig på detta prov.» I grund 
och botten kunde konungen ej annat än ge Fersen rätt, och 
med ett erkännande därav skall samtalet ha slutat. 



EN RIKSDAG I MISSNÖJETS TECKEN. 323 

Inom adeln var uppenbarligen ingen framgång att vinna 
för den kungliga propositionen. Där blev den också nedgjord 
»med horribla salvor», såsom ett ögonvittne uttrycker sig. 
Däremot segrade den i präste- och borgarstånden. Dess slut- 
liga öde hängde alltså på bondeståndets beslut. Konungen hade 
ålagt ståndets sekreterare att varken spara pengar eller goda 
ord för att övertala bönderna, och både talman och sekre- 
terare manade ståndet på det bevekligaste att icke motsätta 
sig konungens önskan. Men inga påtryckningar hjälpte. 
Bönderna instämde i adelns beslut. 

Passevolansfrågans utgång var den stora vändpunkten i 
denna riksdag. Den var det första synliga tecknet efter stats- 
välvningen till att konung Gustav förlorat ständernas för- 
troende. De hade givit honom ett formligt misstroendevotum. 
Det skulle snart komma fler av den sorten. 

De kommo, allt efter som de kungliga propositionerna före- 
lades ståndens plena till avgörande. Allesammans blevö de 
avslagna med undantag för konungens förslag att inrätta 
spannmålsmagasin i alla rikets provinser. Syftet var i främsta 
rummet att förekomma hungersnöd. Men även ett så nyttigt 
förslag mötte motstånd och antogs endast i betydligt redu- 
cerad omfattning. Ständerna kände nog på sig, att konungen 
icke menade så alldeles helt med sina omsorger att möta nöden, 
utan att därbakom lågo även krigiska syften. 

Även när det gällde beskattningen, begagnade oppositionen 
tillfället att låta konungen känna sin makt. Inom alla stånden 
bestämdes, att bevillningen skulle utgå ej såsom förut intill 
nästa riksdag, vars sammankallande berodde av konungen, 
utan för en begränsad tid av fyra år. Och för att ytterligare 
hävda sin rätt att sig själva beskatta minskade ständerna 
bevillningen med en procent. Under överläggningarna om 
denna sak hördes mycket och häftigt klander över konungens 
fortsatta hemlighetsmakeri med finansväsendet. Denna 
gång var statsbristen dold under en post, som lydde: 
»Kungl. Maj:t vill i nåder låta leverera till räntekammaren 
718,000 rdr.» Ingen fick veta något om hur pass stor skuld- 
summan verkligen var. Engeström betonade, att enligt 
regeringsformen ägde konungen icke rätt att utan ständernas 
samtycke ådraga riket skuld, ty kunde detta ske, så vore 
ständernas beskattningsrätt endast ett bländverk. Och en 



324 DET MÖRKNAR. 

annan oppositionsman, den för sin förtjänstfulla verksam- 
het som jordbrukare bekante Rutger Maclean, uttalade 
samma tanke i ironisk form. Han tog för givet, »att under 
Kungl. Maj:ts kloka styrelse, igenom Dess nådiga omvårdnad 
om grundlagens helgd och faderliga ömhet för sina trogna 
undersåtar de icke äro besvärade med någon gäld, vilken 
icke blivit dem veterligen gjord och de sig själva åtagit». 

Men oppositionen nöjde sig icke med de anmärkningar, 
som konungens propositioner kunde ge anledning till. Stän- 
denia hade kommit till riksdagen laddade med skarpa klago- 
mål över en mängd missförhållanden, och dem framburo de 
olika riksdagsmännen i form av »besvär» och petitioner. Först 
vände man sig mot de ingrepp, som konungen gjort i tryck- 
friheten; och i ett par besvärsskrifter blevo de stackars bok- 
tryckarne illa åtgångna, fast de utan sin egen förskyllan 
gjorts till censorer över litteraturen. »Att upplysa och upp- 
lysas beror på deras behag; de tända och släcka ljus efter 
godtycke», hette det om dem. Slutet blev, att ständerna av- 
läto en gemensam besvärsskrivelse till Kungl. Maj:t, vari de i 
hovsam form men i sak skarpt kritiserade konungens politik 
i tryckfrihetsfrågan och anhöllo, att 1774 års tryckfrihets- 
förordning måtte återställas i sitt ursprungliga skick. 

Att även konungens riksfördärvliga brännvinspolitik skulle 
komma på tapeten var en given sak. Isynnerhet hörde man i 
prästeståndet kronobränneriernas skadliga verkningar ut- 
målas i de starkaste färger, och hela ståndet anslöt sig till 
de uttalanden, som gjordes av en dess ledamot i en skri- 
velse med den betecknande rubriken »Oförgripeliga tankar 
om krogar, skådespel, menederier och premier för hemligt 
angivne brännvinsbrott såsom hinderliga för religionens 
utövning». 

I bondeståndet yrkades på att husbehovsbränningen måtte 
frigivas mot en bevillning, och de andra stånden instämde. 
Konungen svarade, att han ville giva riksens ständer ett 
nytt vedermäle av sitt tillmötesgående, och erbjöd sig att 
nedlägga kronobrännerierna samt frigiva den gamla husbe- 
hovsbränningen mot en ständig skatt av 300,000 rdr årligen, 
vilken summa dock under de år, då bränning var förbjuden, 
skulle minskas med hälften. »Det är», förklarade konungen, 



EN RIKSDAG I MISSNÖJETS TECKEN. 325 

»ej första gången, jag föregår riksens ständer med foglig- 
het. Jag väntar, att de följa detta mitt faderliga exempel.» 
Han lät dem också veta, att han äskade ett direkt ja eller 
nej och icke komme att mottaga något annat svar. »Jag 
väntar om fyra dagar svar» — med dessa ord slutade den 
kungliga skrivelsen. 

Den något fräna tonen i detta aktstycke hade icke den 
verkan, som Gustav väntat sig. Ständerna tyckte, att Hans 
Maj:t behandlade dem väl mycket som skolpojkar. I en olyck- 
lig stund kom också ut ett hånfullt yttrande av Armfelt 
om riksdagsmännen. Då Markov något spefullt anmärkte, 
att de började bli svårhanterliga, skulle kungagunstligen 
ha yttrat: »Det gör ingenting — våren nalkas, och kungen 
skickar dem bort på bete.» Den just ej vidare spirituella 
»kvickheten» gengäldades av den adliga oppositionen med 
de mest oförsynta och kränkande yttranden om konungen. 
Han höll nu ett övningsläger på Ladugårdsgärdet. Men 
var det hans mening att med vapenmakt imponera på stän- 
derna, så lät man nu vem som ville höra på veta, att man 
trotsade och föraktade honom. 

Och även på böndernas »tobaksklubbar», såsom Fersen 
kallar dem, talades starka ord mot konungen. Hans åtgärd att 
beröva dem rätten att bränna sin spannmål vore ett tyranni 
utan like. De borde förfara med honom så, som de i operan 
Gustav Vasa sett att allmogen gjorde med den tyrannen 
Kristian — konungen hade nämligen inbjudit bönderna att 
se detta skådespel. 

När konungens anbud förekom till avgörande på riddarhuset, 
uppstod den entusiastiske värnaren av ständernas rättigheter 
De Frietzcky, stor bruksägare från Värmland och förut 
en av Mössornas bästa krafter. Han höll ett ryktbart dik- 
tamen, som gjorde honom till dagens hjälte, ja till riksdagens 
mest uppburne man. Det var frågan om den föreslagna 
brännvinsbevillningens laglighet, som han tog upp till 
skärskådande. Den synpunkten hade ingen annan vågat 
sig på. Klart och övertygande bevisade han, att konungen 
ingen rätt hade att driva brännvinsbränning som en kronans 
affär. »Det har», sade han, »i alla tider varit svenska folkets 
urgamla rättighet att själv förädla de produkter, det med 
flit och möda utur egen jord framalstrar.» Från den rätten 



326 DET MÖRKNAR. 

hade folk väl stundom för tillfället avstått, när statens väl 
så krävde, men nationen hade aldrig skänkt bort den till 
kronan. Anno 1772 hade ständerna överlämnat åt Kungl. 
Maj:t att förbjuda brännvinsbränning men icke att inrätta 
kronobrännerier. Det var alltså folket självt och icke kronan, 
som ägde rätten att bränna brännvin; och konungen hade 
begått en olaglighet, då han fråntog sina undersåtar den 
rätten. Följaktligen kunde det icke komma i fråga, att detta 
folk skulle betala något för att återfå sin rätt. Det av ko- 
nungen begärda beloppet borde därför ej beviljas under 
annan form än som en vanlig bevillning till statsverkets 
hjälp. Det borde alltså icke ges för all framtid utan endast 
för vissa år. 

Strax efter Frietzckys tal framställde lantmarskalken 
proposition på bifall till Kungl. Maj:ts förslag. Svaret blev 
ett nästan enhälligt nej. 

Frietzckys diktamen verkade »som en larmtrumma», sär- 
skilt på bondeståndet. Det trycktes i flere upplagor och lästes 
begärligt på bondeklubbarna. Bönderna ville nog i allmänhet 
ha brännvinsbränningen frigiven lika gärna, som de ville leva; 
men när de skulle rösta om konungens förslag, hörde man gen- 
ljud av Frietzckys tal från alla hörn av salen. Deras beslut 
blev dock icke rent avslag på konungens proposition utan 
ett anbud om en bevillning på åtta år, i enlighet med vad 
prästerna förut uttalat sig för. Böndernas innersta hopp var, 
att konungen skulle ge med sig och godtaga de bägge ståndens 
anbud. Men för sin värdighets skull kunde han omöjligen 
ändra på det krav, han med sådan bestämdhet framställt; 
och så fick frågan förfalla. Det var en ny motgång för 
konungen — men en ändå bittrare missräkning för bön- 
derna. 

På midsommaraftonen avslutades den märkliga riksdagen, 
efter endast sju veckors samvaro. Konungens avskedsord 
voro till sin innebörd ett strafftal. Han t ålade om »farhågor, 
ogrundade till deras natur, oförtjänte för den som givit 
Sveriges folk friheten», farhågor som hotat störa den endräkt, 
I- onungen nu »i fjorton år med så mycken möda, så stor för- 
sakelse av allt eget missnöje sökt bibehålla». Men han sade 
sig anse dem endast »som moln, vilka uppkomma efter ett 



EN RIKSDAG I MISSNÖJETS TECKEN. 327 

långt lugn men endast ett ståndaktigt tålamod kan skingra; 
ty sanningens kraft verkar i längden och upplyser sluteligen, 
då man mest sökt att fördunkla den». Som exempel härpå 
erinrade han om det misstroende, som »Gustav Eriksson, 
fäderneslandets förlossare», mer än en gång under sin ärorika 
egering fick röna från sitt folk. Han vädjade till eftervärl- 
dens oväldiga domstol. Där skulle den slutgiltiga domen 
fällas såväl över hans motståndare som över en konungs 
uppsåt, vilken »föregått eder med efterdömen av foglighet, 
saktmodighet och förtroende». Det vore hans rena uppsåt, 
hans omsorger om sitt folks väl, som gåve honom kraft att 
härda ut på »den stig, jag vid min regerings början valt 
— en stig, ofta strödd med törne». Därefter kom det som en 
flott gest, att Hans Maj:t nu ville efterskänka det fjärde året 
av den bevillning, ständerna givit honom. Detta att ge sitt 
folk 25 ^/o rabatt på skatterna var tydligtvis anlagt på att 
knipa allmogen ocJi låta konungens egen storsinthet lysa 
så mycket klarare vid sidan av ständernas njugghet. Han 
slutade sitt tal med den sötsura förklaringen, att rikets till- 
stånd lovade fred och lugn, varför han hoppades att ej på 
länge behöva sammankalla sina ständer. »Men då vi nu på 
lång tid(l) skiljas åt, önskar jag eder den Högstes välsignelse 
att med glädje återse edra hemorter.» 



De erfarenheter, Gustav gjort på riksdagen, hade upprört 
honom i hög grad. Hade han kunnat ana, att missnöjet 
mot honom var så starkt rotat, så skulle han icke ett ögon- 
blick ha tänkt på att sammankalla ständerna. Skalden Johan 
Gabriel Oxenstierna, som vid denna tid efterträdde den 
avlidne Creutz såsom ett slags utrikesminister — till nam- 
net — , skriver om konungens sinnesstämning under riksdagen: 
»Han hade dagar, då han var nära förtvivlan. Han sade sig 
finna, att all kärlek av hans folk var för vigt förlorad, att 
den, som en gång varit så älskad som han, kunde aldrig mer 
återtaga hjärtan, som slitit så starka band, och att sålunda 
intet mera vore för honom att vänta. Alla våra föreställ- 
ningar voro fåfänga.» Han förbannade Tolls fördärvliga råd 
till honom att samman alla ständerna och därigenom, såsom 



328 DET MÖRKNAR. 

han några år senare yttrade till Armfelt, »beröva mig mitt 
livs lugn». 

De orden avse icke så mycket oppositionen sådan den fram- 
trädde i de offentliga debatterna och riksdagsbesluten, ty 
dessa gällde ju icke konungens person utan själva regerings- 
systemet, och därvidlag fingo hans rådgivare bära en god del 
av skulden. Nej, vad som gav de oläkliga såren, det var den 
hånfulla och föraktliga ton mot Gustav personligen, som allt 
ifrån denna riksdag blev på modet bland en stor del av adeln 
och krigsbefälet. Den härrörde ursprungligen från konungens 
personliga fiender och en del unga brushuvud bland opposi- 
tionen, vilka hatade honom såsom folkets förtryckare. Nu 
fingo alla dessa av hätskhet uppfyllda människor tillfälle 
at sammanträffa och smitta ned den stora adelshopen. 
»På detta sätt skapades», säger Odhner, »den hatfulla anda, 
den avskyvärda ton, som bar sina fördärvliga frukter i Anjala- 
förbundet och andra sorgliga företeelser.» Och denna hån- 
fulla ton gick igen i de smädeskrifter på vers och prosa, som 
i avskrifter cirkulerade kring land och rike, sedan den be- 
rättigade kritiken i pressen med maktspråk tystats ned. 

Men Gustav var icke den, som lät missmodet bryta ned 
sig. Oppositionscheferna misstogo sig grundligt, när de 
retade honom, när de föraktade honom som en vekling och 
trodde, att hans eftergifter berodde på svaghet. De anade 
icke på långt när all den förslagenhet och energi, varöver en 
sådan natur som han förfogade. Han var som stålfjädern, 
som kan pressas ned men alltid strävar att räta ut sig igen. 
En sådan natur är det farligt att reta. Frankrikes utrikes- 
minister insåg också detta bättre än de svenska oppositions- 
männen. Han befarade, att Gustav nu skulle av sin förbittring 
drivas till att ånyo omstörta styrelsesättet, och tillade: 
»Han skulle nog kunna finna personer, benägna att förhjälpa 
honom därtill.» 

All Gustavs diktan och fraktan går från denna stund ut 
på att kväsa den adliga byråkrati, som tagit ledningen av 
riksdagen och ville göra honom makten stridig. Han spejar 
med fördubblad iver efter tillfällen att göra en kupp, som 
åter skulle skänka honom folkhjältens roll. 

Men i väntan därpå ämnar han icke ligga overksam på den 
inre stridsfronten. »Söndra och härska!» blir här hans lösen. 



EN RIKSDAG I MISSNÖJETS TECKEN. 329 

Och han känner med sig, att han har medel i sin hand att 
väcka söndring i motståndarnes läger. Med sin skarpblick 
har han redan under riksdagens lopp upptäckt, att de ofrälse 
ståndens opposition är av ett annat slag än adelns. De hysa 
ännu tillgivenhet för konungen personligen och böra lätt 
kunna vinnas, om han går dem till mötes i vissa speciella 
önskemål. 

I fråga om bönderna var det inte svårt att finna ut, vad 
det var, som skulle göra susen. Deras förargelse över ut- 
gången av brännvinsfrågan tog sig utlopp i fula ord mot 
herrarne, som tutat i dem de vackra grundsatser, vilka lett 
till ett så misslyckat slut, och det hördes hotfullt tal om 
att vid nästa riksdag skulle det gå adeln som i konung Karl 
XI:s tid. De vackra konstitutionella grundsatsernas troll- 
makt var bruten, så snart de goda dannemännen började tänka 
på vad deras hemmavarande medbröder skulle säga, när 
riksdagsmännen komme tillbaka från Stockholm med två 
tomma händer. De tänkte på, hur kraftigt de före sin avresa 
till riksdagen fått inpräntat i sig av dem därhemma, att 
frågan om brännvinet var den viktigaste av alla. Här var 
det ingen annan råd än att skylla på herrarne. 

I brännvinsfrågan ägde konungen ett osvikligt medel att 
göra allmogen sig förbunden, så snart han ville begagna sig 
därav. Och prästeståndets vänskap kunde återvinnas genom 
avskaffande av de mest skriande missbruken inom beford- 
ringsväsendet och en del andra reformer. 



Gustavs första steg blev att beträda de kyrkliga reformer- 
nas bana. Hans rådgivare och medhjälpare häri blev lektorn 
i Härnösand, kyrkoherden Karl Gustav Nordin, en 
klok och duktig karl. Han hade först ådragit sig konungens 
uppmärksamhet såsom historisk medeltidsforskare. Sedan 
hade han på riksdagen 1786 uppträtt såsom en av regeringens 
förespråkare. Den välbehövligaste reformen gällde, som sagt, 
det kyrkliga befordringsväsendet, och huvudåtgärden blev 
inrättandet av en ecklesiastik beredning, bestående av en 
lekman och två präster. Beredningen skulle förbereda de 
kyrkliga ärendena, särskilt befordringsfrågorna, innan de 



330 DET MÖRKNAR. 

föredrogos för konungen, och föreslå behövliga reformer inom 
kyrkan. Vid befordringar skulle de sökandes skicklighet 
och förtjänst vara den avgörande synpunkten. Den ledande 
kraften inom beredningen blev Nordin, »riksprosten», såsom 
han kallades av avundsjuka biskopar. I själva verket blev 
han Gustavs ecklesiastikminister. Därmed var Schröderheim 
skjuten åt sidan och pastoratshandelns vederstyggligheter 
åtminstone i det allra närmaste bragta ur världen. 

Genom att tillmötesgå även en del andra reformkrav från 
prästerskapets sida förbättrade konungen högst väsentligt 
stämningen mot regeringen inom detta stånd. En av dessa 
åtgärder var förbud mot att hålla krog invid kyrkorna. En 
annan var en förordning, att offentliga skådespel ej skulle 
få hållas på söndagarna utom i fyra större städer. 

Sedan gällde det att återvinna böndernas tillgivenhet. 
Det var egentligen den lättaste uppgiften. De voro ju av 
ålder konungskt sinnade och hade mer än en gång varit 
kronans bundsförvanter mot »herrarne». Det stod nu i 
konungens makt att fullständigt upplösa bandet mellan dem 
och adeln genom att återge dem rätten att bränna sitt bränn- 
vin. På sommaren 1787 tog Gustav det avgörande steget och 
utfärdade en kungörelse, som för tio år mot en viss årlig 
avgift medgav husbehovsbränning åt alla, som före förbudet 
1772 ägt rätt därtill. 

Nu höllos sockenstämmor landet runt för att besluta, om 
man skulle ingå kontrakt härom med kronan eller icke — 
ty kontrakten skulle i regel avslutas sockenvis. Mångenstä- 
des gick det med pukor och trumpeter att få Kungl. Maj:ts 
anbud godtaget. Men på en mängd håll blev det återigen 
en hård kamp mellan regeringen och den adliga oppositionen. 
De stora godsägarne gjorde vanligen allt vad de kunde för 
att hindra en försoning mellan konungen och allmogen. 
Men regeringen satte också alla krafter i rörelse för sin sak, 
både landshövdingar, prästerskap och trogna godsägare. 
Tack vare deras inflytande och husbehovsbränningens starka 
lockelse, segrade regeringen i de flesta landskap. Men i Bo- 
huslän, där det var så lätt att smuggla in utländskt bränn- 
vin, tackade allmogen nej. I Mälarprovinserna, de mäktiga 
adliga jorddrottarnes land, var det en betydande minoritet 
av socknar och e.iskilda, som vägrade avsluta kontrakt med 



EN RIKSDAG I MISSNÖJETS TECKEN. 331 

kronan, och i Finland, där folket ännu var utfattigt efter miss- 
växtåren, gick det också trögt med arrendekontrakten. Följ- 
aktligen fingo en del kronobrännerier alltjämt bestå, så länge 
Gustav III levde. 

Kronan på försoningsverket mellan konungen och allmogen 
sattes genom en mängd deputationer från bönderna i de 
olika länen, vilka kommo upp på Stockholms slott och fram- 
förde folkets underdåniga tacksägelser till konungen för hus- 
behovsbränningens frigivande. De goda dannemännen blevo 
mottagna av en grann hovmarskalk med stav i hand och 
av annat hovfolk, som beledsagade dem till konungens 
audiensrum. Här blevo de begåvade med en silverpenning 
att bära i knapphålet och förplägades sedan rikligen med mat 
och dryck. 

Skada bara, att det var landshövdingarne, som stodo bakom 
det hela. De hade, påstods det, ej blott givit dessa »deputerade» 
reskassa och förplägnadspengar utan hade också stuckit 
till dem den vackra tacksamhetskrivelse, som de skulle 
överlämna till Hans Maj:t. 

Även på nästa riksdag kom böndernas belåtenhet med de 
landsfaderliga omsorgerna om husbehovsbränningen till ut- 
tryck. I sitt svar på konungens hälsningstal vid rikdagens 
öppnande skyndade sig bondeståndets talman »med okonst- 
lad uppriktighet» att i främsta rummet frambära ståndets 
tacksamhet för att Hans Maj:t »av nådigaste ömhet för landet 
och av en vis vård för närvarande och tillkommande tiders 
välfärd upplåtit till jordbrukaren rättigheten att till brännvin 
förädla jordens avkomst och därigenom på en gång uppfyllt 
trogna undersåtars önskan, den de så ofta vågat för tronen 
frambära». 



Gustav hade segrat över sina motståndare. Men det var 
ingen seger att vara stolt över. Visserligen skulle det nu bli 
slut på lönnbränningen med alla dess sorgliga följder, meneds- 
brott och utarmande böter; men brännvinets förbannelse 
tog sig i stället andra former. Och skulden därför låg mest 
hos kronobrännerierna. Att supa kronobrännvin hade blivit 
en vana, som nära nog betraktades såsom god och samhälls- 
gagnande; och när nu brännvinet blev lätt åtkomligt igen. 



332 DET MÖRKNAR. 

tog dryckenskapslasten alldeles överhand med en stor del 
av vårt folk. Man fick både bränner! och krog i snart sagt 
varenda bondgård. 

Litteratur: Carl Gustaf Nordin, Dagboksanteckningar för åren 
1786—1792 (Historiska handlingar: del VI). 
C. Fr. Wa?rn, Skildring af 1786 års riksdag (Göte- 
borgs K. vetenskaps- och vitterhetssamhälles hand- 
lingar år 1864). 



Brytning med Ryssland. 

DET VAR icke de inrikespolitiska framgångarna, som 
egentligen lockade Gustav, utan hans hopp stod alltjämt 
till vinkande krigiska bragder. Hans politik blev allt 
oroligare och nervösare. Än söker han närma sig Danmark, 
än hoppas han på den nye konungen i Preussen, som år 1787 
efterträtt Fredrik II. Men den hädangångnes misstro och 
avoghet mot Gustav III behärskade fortfarande den preus- 
siska politiken. — Även åt England och Holland bjöd 
Gustav ut sin vänskap men överallt med samma resultat. 

Den förnämsta skådeplatsen för hans diplomatiska upp- 
trädande var dock Konstantinopel. Här arbetade han fort- 
farande genom sitt sändebud på att reta upp sultanen och 
hans rådgivare mot Katarina, och dessa bearbetningar ha 
utan tvivel haft sin andel i den uppseendeväckande tilldra- 
gelse, varom ryktet nådde Gustav i september 1787: Turkiet 
hade förklarat Ryssland krig. Äntligen var det tillfälle kom- 
met, som han i så många år längtat efter. 

Gustavs ryska krigsplaner voro dock ej enbart ett utslag 
av hans äventyrslust. Han hade även verkliga skäl för ett 
krig. Ty med Ryssland var ingen varaktig fred att vänta. 
Katarina hade blott uppskjutit sin hämnd till lägligt till- 
fälle. Tydlig nog är hennes instruktion för den man, som 
på våren 1785 efterträdde Musin-Puschkin såsom ryskt 
sändebud i Stockholm. Det heter i detta aktstycke: »Svenske 
konungens dubbelspel, hyckleri och onda avsikter mot sina 
grannar ha avslöjat sig. Och eftersom Frankrike lätt kan 
begagna hans lättsinne och fåfänga till att ådraga Oss svårig- 




Katarina II. Målning av A. Roslin. 



334 DET MÖRKNAR. 

heter, då Vi äro sysselsatta på annat håll, så skulle Vi synda 
mot Vår plikt, om Vi icke tänkte på att i tid nedriva en för 
oss så skadlig byggnad, som den nuvarande svenska författ- 
ningen är. Därför ha Vi beslutit att så snart Vi finna tiden 
läglig utan minsta uppskov tillfoga honom ett slag så hastigt, 
att hans bundsförvanter ej hinna hjälpa honom, förrän allt 
Ivommit i rörelse i Sverige och måhända den nuvarande rege- 
ringsformen redan blivit kullkastad. 

Men för att åstadkomma detta är det icke nog med kri- 
gisk makt; det är nödvändigt, att invånarnes sinnen i tid 
förberedas för en dylik förändring. Det ryska partiet i 
Sverige, som vid den sista statsvälvningen gick till största 
delen förlorat, måste återupprättas. Härtill krävas tid och 
penningar. Det gäller att tillvinna sig förtroende och väl- 
vilja både hos framstående personer och hos folket. Ni bör 
genom edra medhjälpare bibringa dem den övertygelsen, att 
Vi djupt beklaga den nöd, varav folket på senare tiden lidit (!) ; 
att Vi icke hava en tanke på att göra erövringar i Sverige(I); 
att Vi icke önska annat, än att deras frihet ej må bliva in- 
skränkt eller freden bruten, att enda medlet till bådas be- 
tryggande är att återupprätta den förra regeringsformen, 
ehuru med vissa förbättringar efter tidens förändrade skick, 
och att Vi gärna vilja bistå patrioterna vid genomförandet 
härav. Vi försäkra dem därom, att även om krig upp- 
står emellan dem och Oss genom konungens för- 
vållande. Vi alltid skola skilja fäderneslandets 
verkliga söner från dem, som av lidelse och egen- 
nyttiga avsikter slutit sig till det nuvarande 
regeringssättet. 

Till dylika vänliga föreställningar är det icke otjänligt 
att foga skräckinjagande utsikter för att bättre övertyga dem: 
för den händelse de äro blinda för sitt fäderneslands uppen- 
bara välfärd och understödja konungens envåldsplaner och 
hotelser mot grannarne, komma Vi att förfara mot dem så- 
som mot fiender, dem man kuvar eller åtminstone för lång tid 
betager lusten att bryta andras fred. För att insöva ko- 
nungen och hans vänner i säkerhet och underlätta Våra av- 
sikter skola Vi låtsa fullkomlig likgiltighet för alla anstalter, 
varmed konungen söker oroa oss och danska hovet, medan vi 
följa hans förehavanden med oavlåtlig uppmärksamhet och 



BRYTNING MED RYSSLAND. 335 

göra Oss beredda att vid lägligt tillfälle sätta våra planer i 
verket.» 

Ryske ministerns hus började åter bli samlingsplats för 
svenska partimän, särskilt för missnöjda adelsmän, och ge- 
nom mutor skaffade sig Markov kännedom om viktiga stats- 
handlingar rörande Sveriges försvarsväsen och finanser. Den 
svenska flottans tillstånd utspionerades av en dansk kapten- 
löjtnant, som 1785 besökte Karlskrona och två år därefter 
genomreste Finland. Men i alla sina förehavanden iakttog 
Markov en sådan försiktighet, att han var ganska väl anskri- 
ven hos konungen. Till gengäld lät Gustav återigen spionera 
i Norge och intrigerade vid hovet i Köpenhamn. Även på 
ryska sidan följde konungen genom spioner vad som förehades. 

Gustav III kände visserligen ej innehållet i Katarinas in- 
struktion för Markov, men vad han visste, det var, att den stol- 
ta och maktlystna »frun i Ryssland» aldrig skulle förlåta 
honom, att han ämnat kasta sig över hennes bundsförvant 
Danmark, och att han, för att kunna göra det ostört, sökt upp- 
egga turkarne till krig mot henne själv. Gustav insåg, att hon 
endast väntade på ett gynnsamt tillfälle för att förödmjuka 
och krossa honom. Det var närmast hans olycksaliga anfalls- 
politik mot Danmark, som försatt honom i detta läge. 

Men efter vad vi redan sett av Gustavs politik, behöver 
det ej sägas, att han ingalunda sörjde över att behöva gripa 
till svärdet. Statsfinansernas tillstånd hade blivit ett ytter- 
ligare skäl för honom att önska krig. Han såg i kriget den enda 
utvägen att slippa ifrån den för hans stolthet förödmjukande 
rollen att behöva bedja ständerna om pengar efter att nyss 
ha skilts från dem under ömsesidig misstämning. Hans 
finansställning var nu nära katastrofens gräns, ty ingen ville 
låna honom pengar vidare, och de franska subsidierna skulle 
snart upphöra. Enda möjligheten att undvika ekonomisk 
ruin var att anlita ständernas hjälp. Men skulle han för 
dem framlägga det verkliga finansiella tillståndet, så måste 
det ske som segrare och triumfator. Annars skulle det bli 
något mycket värre och mera påkostande för Gustav, än 
vad han måst genomgå på 1786 års riksdag. 

Armfelt förespeglade konungen, att om kriget lyckades, 
så var svenska nationen så beskaffad, att inget ansvar skulle 



336 DET MÖRKNAR. 

äskas av en segervinnare. Misslyckades det däremot, »står 
avbön alltid öppen». Och vad omkostnaderna beträffade, 
kunde det göra ständerna detsamma, om pengarna gått 
åt till ett krig eller förbrukats genom misshushållning i fred- 
lig tid — »de knorra men betala». 

När Gustav beslutat att begagna sig av Rysslands krig 
med Turkiet, blev hans närmaste diplomatiska uppgift att 
söka spränga den rysk-danska alliansen, alldeles som år 1783, 
fast Gustavs krigsplaner då gällde den andra parten i för- 
bundet, den som han nu försökte vinna för sig. Den stora 
diplomatiska kuppen skulle utföras genom ett besök av Gustav 
själv i Köpenhamn. Alldeles oväntat skulle han uppenbara 
sig vid danska hovet och genom blotta makten av sin per- 
sonlighet övervinna det inrotade misstroendet mot hans 
politik. Tjusarkonungen skulle ta hela danska regeringen 
med storm, innan den hunne sansa sig. 

Danmark regerades sedan 1766 av Kristian VII men 
endast till namnet, ty genom vilda utsvävningar tillsammans 
med den beryktade Stövlette-Katherine och andra kvinnor 
av samma eller ännu grövre skrot och korn hade han bli- 
vit alldeles förstörd till både kropp och själ. År 1770 hade 
han överlämnat hela sin envåldsmakt åt sin gunstling, som 
på samma gång var hans gemåls älskare, den tyske läkaren 
Struensee, en man som var fylld av upplysningstidens 
brinnande reformiver. På 16 månaders tid utfärdade han 
600 förordningar, som införde tryckfrihet, avskaffade tortyr 
och förbättrade böndernas ställning. Det blev dock för 
mycket av det goda. En stark förbittring växte upp mot 
denne främmande uppkomling, som visade öppet förakt för 
allt danskt, och år 1772 bildades en sammansvärjning under 
ledning av Kristians styvmor, Juliana Maria. Struensee 
blev avrättad, och hans älskarinna, drottning Karolina Ma- 
tilda av England, landsförvisades. Juliana Maria tog nu 
högsta makten. Men när Kristian VII:s son, kronprins 
Fredrik, nått mogen ålder, störtade han i sin tur den makt- 
lystna änkedrottningen genom en statskupp år 1784. 

Fredrik, som sedan vid sin faders död år 1808 blev konung 
under namn av Fredrik VI, styrde Danmark i 55 år. Hans re- 
gering blev till stor välsignelse i socialt och ekonomiskt hän- 
seende. Själv ägde den enkle, tystlåtne hedersmannen väl 



BRYTNING MED RYSSLAND. 337 

inga statsmannaegenskaper, men han överlämnade ledningen 
av sitt lands öden åt den utmärkte, varmhjärtade statsman- 
nen Anders Peter Bernstorff. Med hans hjälp ge- 
nomförde Fredrik en mängd välgörande reformer, av vilka 
den största var böndernas frigörelse från det slags livegen- 
skap, som dittills bundit dem vid torvan. Det var år 1788, 
som stavnsbåndet (»hemortsbandet») upphävdes. 

Det överraskande besök, som Gustav nu tillämnade vid 
sin svagsinte svågers hov, var icke det första. På sommaren 
1786 hade han nämligen gjort en visit hos danska kunga- 
familjen på Marienlyst. Armfelt, som följde med konungen, 
har i ett brev till sin hustru givit följande väl drastiska skild- 
ring av vad han där upplevde: »I Marienlyst råkade vi gamla 
änkedrottningen, en tjock ful käring, full med scorbutiska 
fläckar på armarna, första upphovet till drottning Matildas 
olycka. Hennes hovstat såg ut som Bileams brandklippare. 
Efter en halvtimme kom den förryckte monarken. Innan de 
fingo in honom, var det ett fasligt skrapande i förstugan. 
Han kom äntligen; såg tokig ut, hälsade som om han gått i 
sömnen och sprang ur det ena rummet i det andra. Prins 
Fredrik^ och hans gemål äro ett styggt par. Hon sätter vitt 
— n. b. pudrar sig — i ansiktet; han är puckelryggig och hon 
utmagrad. Lilla prinsessan^ är söt som en ängel, artig, glad 
och vacker, vällustiga maner och gracer i alla leder. Då vi 
kommo till bords, sutto vi med tvenne elaka anrättningar i 
två timmar; och som desserten kom in, steg det galna maje- 
stätet upp, och vi fingo passera oss utan både körsbär och 
sockerbröd. Under måltiden satt han och grinade åt Essen, 
som satt mitt emot honom och var mer än illa kommen; sma- 
kade på alla rätter utan att äta av någon; och om han åt, spot- 
tade han genast ut tuggan under bordet, ryckte tallriken 
från sin mor och sin dotter och åt av den mat, de hade för 
sig o. s. v.» 

En oktoberdag 1787, då danska kungafamiljen sitter vid 
sitt middagskaffe, anmäles svenske konungens ankomst. Det 



^ Kristian VII:s yngre bror. — ^ Kronprinsens syster Lovisa 
Augusta, gift med hertig Fredrik Kristian av Augustenburg. 

22 — 204364. Grimberg, Svenska folkets underbara öden. VII 



338 DET MÖRKNAR. 

var något till överraskning, men man kan just inte säga, att 
den var av angenämaste slag. Den höge gästen blev dock 
ytterst älskvärt mottagen. Redan samma dag hade han ett 
politiskt samtal med Bernstorff. Det fortsattes de båda 
följande dagarna och övergick då till en formlig underhand- 
ling om förbund mellan Sverige och Danmark. Gustav be- 
gagnade sig därvid av den harm, som. ryska hovets över- 
modiga ton framkallat bland de danska statsmännen, och 
föreslog en allians, som skulle värna båda de skandinaviska 
makternas självständighet gentemot den mäktige grannen. 
Det förbund, som han nu erbjöd Danmark, var ett fullkom- 
ligt motstycke till det som han på mötet i Fredrikshamn 
föreslagit Katarina: bägge parterna skulle förbinda sig att 
icke hjälpa någon av varandras fiender, »vare sig de skulle 
bliva av dem anfallna eller finna sig föranlåtna att dem an- 
falla». Likheten mellan situationen i Fredrikshamn och Kö- 
penhamn blev ändå fullständigare, när danska regeringen 
svarade med ett motförslag om förbund mellan alla tre gre- 
narna av det Oldenburgska huset. Det danska kabinettet 
vågade icke utbyta sin ryska allians mot ett förbund med 
en så opålitlig granne som konung Gustav, vilken några år 
förut velat överfalla Danmark i djupaste fred. 

Så var spelet även här förlorat. Det återstod endast att 
söka rädda skenet. Genom att mera privat tala väl med 
Bernstorff, som verkligen synes ha varit intagen av Gustavs 
snille och älskvärdhet, lyckades konungen få honom att i den 
svagsinte Kristian VII:s namn uppsätta en skrivelse, vari 
danske konungen i allmänt hållna ordalag uttryckte sin gläd- 
je över konung Gustavs besök, genom vilket det gamla miss- 
troendet mellan de bägge nationerna nu skingrats. Kung 
Kristian uttalade också den förhoppningen, att ingenting 
skulle störa freden mellan de bägge rikena. Med denna skri- 
velse förklarade sig Gustav III fullt tillfreds och bedyrade, 
att han lämnade Danmark såsom dess uppriktigaste vän. 
Men för att få ytterligare ett bevis på danska hovets vänskap 
att sticka under näsan på de klentrogna, hittade han på att 
försöka skaffa sin gunstling Armfelt den finfina danska Ele- 
fantorden. Med ett intresse, som varit värt en bättre sak, 
lyckades han också lirka det därhän, att »favoriten fick sin 



BRYTNING MED RYSSLAND. 339 

elefant»\ såsom ryske ministern i Stockholm högst vanvör- 
digt uttryckte sig om ett så upphöjt ämne. Men genom sin 
påträngande enträgenhet i denna sak hade Gustav III 
grumlat det genomgående goda intryck, han förut gjort i 
Köpenhamn. 

Nu gällde det emellertid för honom att finna bundsför- 
vanter på annat håll. Att förmå Frankrike till någon kraft- 
yttring mot Ryssland räknade han ej längre på. Hans hopp 
stod till de återstående stormakterna, England och Preussen. 
Hos dem fann han också intresse av att hjälpa turkarne, men 
mera blev det ej. 

De underrättelser, som ingingo från Konstantinopel, voro 
ej heller vidare uppmuntrande. Porten hade fattat misstro 
till Gustav i anledning av Köpenhamnsresan och visade föga 
benägenhet att lämna subsidier. 

Inga svårigheter kunde dock numera hindra Gustav från 
att kasta sig in i äventyret. Det hela skulle bli en hastig 
överrumpling, och därför behövde man ju ej oroa sig för en 
avlägsen framtid. Frågan om krig och fred avgjordes under 
hemliga överläggningar mellan konungen, Toll, Armfelt och 
andra förtrogna under de ryktbara krigskonseljerna på Haga 
i januari 1788. Ingen av konungens lagliga rådgivare fick 
vara med om dem, ej ens hans utrikesminister. Oxenstierna 
var i likhet med Creutz en vek natur, och liksom sin före- 
trädare var han för hela sin existens beroende av konungen. 
Det var en förödmjukande roll, han fick spela: att vara 
utrikesminister men känna på sig, att konungen höll honom 
i okunnighet om sina viktigaste planer. Men han hade 
inget annat att göra än hålla god min. »Jag har aldrig 
följt kungen på någon av dess resor. Han har sagt sig 
finna mig för simpel, för litet artig att visas utom riket. 
Man dömer sig själv illa, och ehuru jag ej finner mig 
dummare än de, som följt honom, kan det hända, att 
han har rätt», säger med älskvärd blygsamhet den man, 
som konungen i alla fall ansåg duga tih utrikesminister. 

Först när kriget var orygghgt beslutat, fick riksrådet 



1 Därvid lär det dock ha hjälpt under högst vässntligt, att Arm- 
felt tjusat till prinsessan av Augustcnburg, så att hon blivit riktigt 
kär i honom. 



340 DET MÖRKNAR. 

säga sitt ord — för att ge ett slags sanktion åt Ivonungens 
krigsrustningar. 

Men för att få till stånd ett utlåtande efter Gustavs sinne 
behövdes det något att pigga upp rådsherrarnes krigslystnad 
med. Därtill dugde då alls inte de depescher, som kommo 
från Petersburg. De voi'o alldeles för tama och fridsamma. 
Men det felet kunde ju alltid avhjälpas. Vederbörande sände- 
bud fick sig en särskild anmaning att hellre visa för stor 
misstänksamhet mot ryska regeringen än motsatsen. Då 
fick Gustav genast en depesch med mera hotfulla underrät- 
telser om kejsarinnans förehavanden! Det talades däri om 
hennes »obilliga agg» mot Sveriges konung, vilket nog skulle , 
komma till utbrott, när hon finge fred med Porten. Men ej 
heller detta lät tillräckhgt hotfullt för Gustavs behov, varför 
han företog sig att göra en del lämpliga strykningar och tillägg 
i depeschen, och i detta retuscherade skick föredrogs akt- 
stycket i rådkammaren. Genom dylika manipulationer 
lyckades Gustav driva det därhän, att rådet på våren 1788 
enhälligt uttalade sig för kraftiga rustningar iDåde till lands 
och till sjös. Men man hänvisade på samma gång till den för- 
säkran, konungen avgav, att han »ej tagit andra steg än till 
egen säkerhet men inget för att störa sina grannar», och man 
uttalade sin förtröstan till att Hans Maj:t skulle undvika 
alla utmanande åtgärder. Mer än så begärde ej heller Gustav 
av senaten — resten skulle han nog klara själv. Han var den 
gången nöjd med sitt råd. »Jag har i dag», skrev han till 
Armfelt, »gått över Rubicon, och — för att tala bokstavligen 
sant — rådet har fört mig däröver. Aldrig hade jag trott, 
att gubbar kunde vara så livliga och modiga.» Den sjuttio- 
treårige f. d. översten Gustav Adolf Hjärne, rådets senior, 
skall ha sagt, att de få blodsdroppar, han ännu hade kvar, 
liksom allt vad han ägde vore han färdig att offra för kung 
och fädernesland. 

Till franske ministern, som Gustav råkade på operan, yttra- 
de han vid samma tid, att detta var det skönaste ögonblicket 
i hans liv, skönare än revolutionsdagen 1772. »Europa skall 
döma mig, och jag går att angiva den plats, som jag en gång 
får intaga i historien.» Utan rast eller ro arbetade han nu på 
förberedelserna till kriget. Två gånger om dagen besökte han 
galärvarvet för att liva arbetarne. Det var också ett ögon- 



BRYTNING MED RYSSLAND. 341 

blick av hög stämning, när han den sista maj i Karlskrona 
inspekterade sin örlogsflotta och gick ombord på chefsfar- 
tyget Gustav III under kanonsalut från den största flotta, 
som utgått från svensk hamn alltsedan stormaktstiden. Men 
de stolta känslorna borde ha dämpats, om han tänkt på Karl 
August Ehrensvärds omdöme om denna flotta: visserligen 
vore Chapmans skapelser »mästerstycken», men såväl över- 
som underbefäl saknade nödig övning för att kunna sköta 
dessa vackra fartyg. Den amiral, som under nuvarande för- 
hållanden ginge ut med flottan, vore »antingen ett offer för 
sin egenkärlek eller en förrädare mot sin kung, och i bägge 
fallen vore riket förlorat — ty det är intet nog, att flottan 
får stryk; hela rikets anseende ligger därpå». 

Lika avkylande hade Karl Sparre uttalat sig, då konungen 
bragte krigsfrågan på tal. I egenskap av förutvarande krigs- 
minister ägde han ju en grundlig kännedom om tillståndet 
inom armén. Andan inom officerskåren hade också underin- 
flytande av ackordväsendet och det makliga lantjunkarlivet 
på boställena blivit i hög grad omilitärisk och svor starkt emot 
sinnesstämningen bland menige man. »När mobiliserings- 
ordern kom», märkte jag, »säger Wallquist^, »hos menigheten 
genom hela landet icke annat än det manliga courage, na- 
tionen andas för manliga företag.» Och hans iakttagelser 
bekräftades av flere sagesman. Men om officerskåren låter 
det annorlunda: »Det är visst, att officerarne, som i alla 
länder pläga fägnas åt krig, här voro de första, nästan de 
enda, som i begynnelsen skreko däremot.» — »De frågade», 
säger Adlerbeth, »vem som skulle ersätta dem deras ackor- 
der, vem som skulle försörja deras hustrur och barn, om de 
stupade i en tjänst, den de köpt med all sin egendom.» 

Men ingenting kunde numera hejda Gustavs stridslust. 
Det var med högtflygande planer, som han midsommar- 
aftonen 1788 anträdde sin färd till Finland. För sin avresa 
från Stockholm hade Gustav valt samma dag, då Gustav 
Adolf anträdde sin överfart till Tyskland. För att göra skå- 
despelet ännu mera likt den stora förebilden hade han klätt 
ut sig efter Gustavs Adolfs föredöme i en ljusblå dräkt med 
ett stort blått och gult sidenskärp, garnerat med guldfransar, 

* Se sid. 395. 



342 DET MÖRKNAR. 

omkring midjan samt stor svart hatt med en väldig fjäder- 
buske. Men klackarna voro Gustav III:s: de voro kokett 
röda. För säkerhets skull bar han Karl XII:s värja, som 
han tagit från arsenalen. 

De känslor, som fyllde honom i avskedets stund, har han 
i ett brev till sin syster skildrat sålunda: »Jag kan ej dölja 
för Eder, hur livligt jag eldas av tanken på den lysande 
bana, som öppnar sig för mig. Min själ kan ej motstå ärans 
lockelser vid tanken på att det är jag, som det Ottomanska 
kejsardömet skall få tacka för sin tillvaro, och att jag ensam 
kommer att bjuda kejsarinnan motstånd — jag ensam av 
så många monarker, vilka antingen äro alltför slappa eller 
också slagna med häpnad över hennes framgångar. Jag tror 
mig alltså värdig denna de stora konungarnes tron, som jag 
intager.» 

Karakteristiskt för Gustav är också det brev till Armfelt, 
vari han skildrar avskedets stund. Där märks ej mycket 
av skilsmässans vemod; och det kunde ju ha varit honom 
förlåtet, så vida han varit fylld av tankar på det ansvars- 
fulla i sitt företag. Men det stora däri, det var för honom äran 
och ryktbarheten, och även denna känsla var så uppblandad 
med njutningen av hovceremonielets alla små ynkliga de- 
taljer, att han kan återge dem alla med fotografisk noggrann- 
het. Vilken teaterregissör! 

Så här berättar han: »Kl. 8 och " 4 ägde mottagning rum. 
Alla i min uppvaktning, som hade rätt till inträde i Vita 
rummet^ presenterades där av mig för drottningen. Där- 
efter gick jag omkring och tog avsked av närvarande damer. 
Sedan öppnades dörrarna, och vi gingo ut i galleriet, där van- 
lig mottagning ägde rum, vid vars slut jag gick ned, företrädd 
av hillebardiärer, pagerna och rådet. Jag gav drottningen 
min högra hand, medan hertigen av Östergötland" höll hen- 
nes vänstra. Min son förde hertiginnan.^ Resten av damerna 
och av hovet följde utan ordning mitt igenom en ofantlig 
samling folk av alla stånd och åldrar. På detta sätt kommo 
vi ned till vattnet, där den stora slupen väntade mig. Drott- 
ningen stannade på första avsatsen, där jag kysste henne, 

1 Till hovetiketten på Gustav III:s tid hörde, att endast vissa 
personer ägde tillträde till det s. k. vita rummet eller »vita iiavet». 
— ^ Konungens bror Fredrik Adolf. — ^ Hertig Karls gemål. 



BRYTNING MED RYSSLAND. 343 

så ock min son och svägerska. Detta ögonblick var påkostan- 
de. Jag hälsade alla damerna, tog min bror i hand och steg 
ned för trappan, där rådet ordnat sig på ömse sidor, drotsen 
på första steget och sedan de andra. Jag gav dem min hand 
att kyssa och steg så ned i slupen. Ett allmänt leverop hör- 
des från hela folket och de i hamnen förankrade fartygen. 
Sedan jag lämnat stranden, lät jag slupen stanna och sva- 
ra med två hurra. Jag passerade på detta sätt hamnen 
för att bestiga Amphion\ som låg vid ändan av Skepps- 
holmen.» 

När man ser, hur Gustavs allt behärskande intresse även 
i en stund sådan som denna rör sig om hur scener och atti- 
tyder »göra sig», ser hur noga han iakttar, att varje scen i 
skådespelet utspelas på det rätta trappsteget till och med, då 
förstår man också, att Katarina träffade huvudet på spiken, 
när hon om Gustav fällde det yttrandet, att om man under 
ett samtal ville få honom i riktigt gott lynne, skulle man 
placera honom så, att han fick tillfälle att se sig i spegeln. 

Hur upplyftande att i stället höra den gamla fröken, »gen- 
gångerskan från Gustavs dar», för den blivande skalden Snoil- 
sky berätta sina intryck från den stunden: 

»Jag minns», så sade hon, »den morgonstund, 
då Gustav steg ombord på skärgårdsflottan. 
Från Holmen dundrade av hjärtans grund 
vid hurrande och jubel övermåttan, 
och tårfullt viftande tog aldrig slut 
för var galer, som vimplad lade ut. 

Jag ser mång ungersven vid skottens ljud 
med hurtigt grepp i tåg och tackel klänga, 
som avskedshälsning till en mor, en brud, 
en plymagerad hatt bland krutrök svänga. 
Jag ser för mig så mången, mången, som 
från Viborgsviken aldrig vände om.» 

Några andra ögonblicksbilder från dessa ödesdigra dagar 
ger oss den flitige brevskrivaren bibliotekarien Gjörwell. Han 
berättar, att »man såg en stor del av manskapet sjungande 
och nästan dansande gå ombord på flottan: Jag kan», skriver 
han, »intyga detta så mycket vissare, som jag stora embar- 



' Konungens chefsfartvg. 



344 DET MÖRKNAR. 

keringsdagen, den 23 juni, såg fem regementen tåga förbi 
mina fönster till sina fyra olika embarkeringsställen på Djur- 
gården. Hela Dalregementet låg en stund och vilade på 
backen just under huset. Detta regemente var det enda, 
som än uti sista stunden såg sina kvinnfolk omkring sig, ty 
nästan alla uti staden på arbete varande dalkullor hade sam- 
lat sig dit, varvid både glada och rörande scener tedde sig 
för mitt öga. Jag såg en far tala vänligt till två unga kullor, 
sina döttrar, som sågo stint och blödigt på den avskeds- 
tagande fadern, en stor manlig och gladlynt karl, vilken åter 
tog dem så gott i handen och bad dem hoppas på sin åter- 
komst. En annan hade sin hustru bredvid sig, som stod helt 
nedslagen, medan han klappade henne på axeln, tog ett 
stycke bröd utur sin rensel, åt det med henne, tog häruppå 
upp sin snusdosa, gav henne även med sig av denna i deras 
smak så läckra rekreation, stående således tillhopa, tills trum- 
man slog ställning och avmarsch. Under allt detta stodo 
unga dalkullor, som icke ägde varken fäder eller bröder ibland 
soldaterna, på ett högt ställe och kvädde dalvisor samt locka- 
de dymedelst de raska ogifta gossarna omkring sig. 

Då jag en afton besökte deras läger och hörde en soldat 
tala om sin beredvillighet att uppoffra sista blodsdroppen 
emot fienden, sade jag: 'Det är svenskt!' — 'Ja, herre', sva- 
rade han, 'jag är utom dess hälsing!' — det är uttolkat: 'Jag 
är en så mycket säkrare svensk, som jag är hälsing.' 

Samma afton var jag ock vid Laboratoriibryggan, varifrån 
lådor med muskötkulor fördes på båtar till transportfartygen, 
och då jag frågade, vad som låg i lådorna, efter de voro så 
tunga att lyfta, svarade artillerikarlen med en så förnöjd- 
uppsyn: 'Det är blåbär, som ryssen skall spisa.'» 

Men hurudan var stämningen bland det finländska man- 
skapet? Auditör Ekman vid Åbo läns infanteriregemente 
ger oss i sin dagbok följande ögonblicksbild från sitt rege- 
mentes uppbrottsmarsch: »Folket var vid byar och torp 
sammanskockat och grät. Soldaterna, som sådant sågo, 
sjöngo lustiga visor, och folket hördes ömka sig över truppen.» 

Litteratur: Carl Silfverstolpe, Utdrag ur sekreteraren hos kej- 
sarinnan Katarina II A. V. Clirapovitskijs dagbok 
1787—1792; liäft. kr. 1:75. 
Per Vilhelm Köersner, Gustaf III:s yttre pchtik 
under tiden närmast före ryska krigets utbrott. 



LANDSFÖRÄDARREN GÖRAN SPRENGTPORTEN. 345 



Landsförrädaren Göran Sprengtporten. 

NÄR GUSTAV nu grep till svärdet, skulle han på fien- 
dens sida möta en av sina duktigaste vänner och med- 
hjälpare från forna dagar, Savolaxbrigadens skapare, 
Göran Sprengtporten. Han hade år 1778 med ansenligt 
understöd av konungen gjort en utländsk resa, som han 
länge önskat få företaga. Därunder sökte han anställning 
i fransk tjänst, men vederbörande ville inte veta av honom, 
ty han var känd som orolig och bråkig. 

Trots att konungen gav honom frikostigt understöd och 
förskott på sin lön, satte han sig emellertid i skuld uppöver 
öronen. »Det vanliga svenska högmodet förde honom i slösan- 
de utgifter, som den svenska fattigdomen icke kunde beta- 
la», säger Gustav Ehrensvärd. Gustav III gjorde emellertid 
allt vad han förmådde för att hjälpa honom på benen och 
lovade även att använda sitt eget inflytande för att skaffa 
honom en överstebeställning i franska armén med god lön. 
Men alla Creutz' bemödanden härför i Paris blevo fåfänga, 
trots franske utrikesministerns hjälp, ty krigsministern satte 
sig bestämt däremot. 

Den misstänksamme Sprengtporten vädrade naturligtvis 
genast svek och hyckleri från Gustavs sida: Den känslolöse 
furstens avsikt var tydligen, skrev han till brodern, att till- 
intetgöra dem bägge. Han önskade nu, att han kunnat med 
sitt blod återköpa sitt livs stora misstag att ha medverkat 
vid konungens statsvälvning och lät brodern veta, att han 
hade »en rasande lust» att bege sig till Petersburg »i det ären- 
det. Ni vet». Härmed menade han att gå i rysk krigstjänst — 
Ryssland skulle ju ändå en gång bli Sveriges herre. Men när 
han en gång överginge till Ryssland, ville han ej komma tom- 
hänt; det gällde att draga med sig så många som möjligt 
av sina landsmän, ja helst hela Finland. Härigenom skulle 
han på en gång göra sig själv till en mäktig man och hämnas 
på Gustav III, för att konungen ej vetat uppskatta honom 
tillräckligt. Detta blev det mål, för vilket Sprengtpor- 
ten hädanefter arbetade med hela sin stora förmåga och 
energi. 



346 DF.T MÖRKNAR. 

Då han år 1782 kom hem till Finland igen, blev han le- 
dare för ett hemligt ordenssällskap, Valhallaorden, som 
stiftats av en ung officer vid namn Jägerhorn och omfattade 
en betydande del av Finlands adliga ungdom. Tonen var 
här redan förut bitter och oppositionell mot konungen, men 
Sprengtporten gav de frihetssvärmande ungdomarna ett 
nytt ideal: Finlands skilsmässa från Sverige och självstän- 
dighet under ryskt beskydd. De ungdomliga ordensbröderna 
trodde nog på allvar, att Finlands lycka skulle skapas på 
den vägen. Men Sprengtporten själv var säkert för skarp- 
synt och erfaren för att ej inse, varthän ett dylikt försök 
måste leda. Idén smekte emellertid hans hämndlystnad och 
hans äregirighet, och det var för honom huvudsaken. Men 
naturligtvis gav han sig skenet av en ädel frihetskämpe, en 
sann patriot utan fruktan och tadel: han skulle i Finland 
spela Georg Washingtons rolll 

Han begagnar nu alla anledningar till missnöje, som han 
kan finna på, för att uppvigla finnarne. Han är t. o. m. fräck 
nog att uppsöka hertig Karl och locka honom med Finlands 
storfurstliga krona. Han bedyrar för hertigen, att missnöjet 
i Finland är så starkt, att blott ett ord behövs för att fram- 
kalla ett utbrott därav. 

Dessa stämplingar hindrade honom emellertid icke från 
att fortfarande lita till konung Gustavs hjälp. Konungen 
lyckades också efter åtskilliga svårigheter skaffa honom 
anställning som överste i holländsk tjänst. Men fast lönen 
var riklig, förslog den ej för hans stora behov, och när Hol- 
land förlikte sig med Österrike, gick Sprengtportens hopp 
att här spela en stor roll om intet. Medan han fortfarande 
bad Gustav Hl om ekonomisk hjälp, trädde han i hemlig 
förbindelse med ryska sändebudet i Holland och tog det 
första steget på höpförräderiets bana, då han meddelade 
ryssen en skriftlig plan till Finlands lösryckande från Sverige 
med rysk hjälp. Vid underrättelsen om riksdagskallelsen 
1786 skyndade Sprengtporten hem till Stockholm. Där 
skall han av Gustavs vänliga bemötande ha uppmuntrats 
till en anhållan om att genom konungens nåd »bliva upp- 
rättad igen». Gustav lär ha svarat, att han antagligen ge- 
nast skulle ha givit honom en lysande upprättelse, ifall över- 
sten ej inlåtit sig i misstänkta förbindelser med främmande 



LANDSFÖRRÄDAREN GÖRAN SPRENGTPORTEN. 347 

makter och umgåtts med planer på Finlands lösryckande 
från Sverige. Men ville han sluta med alla dylika stämplingar, 
förhålla sig stilla några år och visa prov på trohet och under- 
givenhet, så skulle hans önskan ännu kunna villfaras. 

Detta var dock ej i Sprengtportens smak, och det oroade 
honom, att konungen tycktes känna till hans förräderi. Några 
timmar därefter skall han ha uppvaktat Markov och för ho- 
nom utvecklat den plan till Finlands skiljande från Sverige, 
varom han förut talat med ryska sändebudet i Holland. Han 
hade t. o. m. författningsfrågan klar: det skulle bli en för- 
bundsstat efter mönster av Holland och Nordamerikas För- 
enta stater. »Finlands förenade provinsers republik» skulle 
den nya staten heta. Han förklarade sig hågad att redan 
samma höst sätta planen i verket och bedyrade, att finnarne 
allmänt skulle följa honom. Men Markov var icke lika sang- 
vinisk, och han var inte heller utan sina misstankar mot 
Sprengtportens patriotiska oegennytta. 

Katarina var däremot ivrigare. Hon skyndade sig att er- 
bjuda Sprengtporten anställning som generalmajor i rysk 
tjänst med förmånligt arrende av ryskt kronogods. Inför så 
lockande anbud avkastar han utan tvekan Washington- 
masken. Den store patrioten förvandlas med ens till den 
simple, egennyttige lycksökaren. På vägen till Ryssland 
sammanträffar han med en del av sina landsmän i Finland 
och utvecklar för dem sin plan till Finlands frigörelse. Vid 
hösttiden 1786 anländer han till Petersburg och blir alldeles 
berusad av kejsarinnans nåd och sin nya lycka. Men inför 
svenske ministern gråter han krokodiltårar över att om- 
ständigheterna tvingat honom till detta steg och bedyrar, 
att han aldrig skall med sin arm eller sitt huvud tjäna mot 
sitt fädernesland. 

När man vet, hur han sedan höll det löftet, instämmer man 
gärna i Hedvig Charlottas av hjärtat gående ord: »Jag skulle 
ingenting ha emot att få hålla i det rep, vari den mannen 
kommer att hängas.» 

Gustav Hl tog saken lugnt, ty han visste, att finska folkets 
trohet var höjd över varje tvivel, och han resonerade mycket 
riktigt som så, att i den stora allmänhetens ögon måste 
Sprengtporten nu ha ohjälpligt förstört sitt anseende. Han 
bara gav order till sitt sändebud i Petersburg att välvilligt 



348 DET MÖRKNAR. 

understödja förrädarens planer och förehavanden. Därigenom 
skulle man ej blott kunna skaffa sig värdefulla upplysningar 
utan också göra Sprengtporten misstänkt i ryska hovets ögon. 

Vilket kolossalt anseende Göran Sprengtporten åtnjutit 
i Finland, förstår man av följande ord av den unge finske 
officeren Ehrenström, som var medlem av Vallhallaorden: 
»Tillgivenheten för honom liknade en förtrollning, som 
kvävde all eftertanke. Han beundrades och förgudades.» 

Det verkade dock avkylande på Ehrenströms beundran, 
när Sprengtporten »under sin unge, ofördärvade sons ögon 
tillät sig att så oblygt i sitt uppförande såra alla regler av 
anständighet*, att han på sin gård nära Borgå tog till sig 
sin mätress-, »fröken Hederskjöld, en ryktbar sköka, vilken 
innan sin bekantskap med överste Sprengtporten hade varit 
till allmänhetens tjänst och hade levat av inkomsterna av 
sitt skändliga hantverk». Kvinnan i fråga återvände sedermera 
till Stockholm, »där hon till sin död fortsatte sin förra rörelse». 

Vid närmare bekantskap med Sprengtporten fick Ehren- 
ström röna så många prov av mannens lögnaktighet och 
lömskhet, att han förlorade all aktning för honom. 

Enligt uppgift av en bland Göran Sprengtportens samtida 
skall landsförrädaren redan i kadettskolan ha fattat ett 
osläckligt hat till svenskarne för den smälek, han fick lida 
för sin finska brytning. Uppgiften är sannolikare än Yrjö 
Koskinens, att han insupit detta hat redan med sin ammas 
mjölk! 

För fennomanen Yrjö Koskinen (Forsman) framstår Sprengt- 
porten såsom en glödande finsk patriot, vars alla handlingar 
framsprungit ur de ädlaste motiv. Men den opartiska histo- 
rieforskningen i Finland, representerad på detta område av 
Tigerstedt, har, såsom vi sett, ställt mannens verksamhet 
i helt annan belysning. 

Litteratur: K. K. Tigerstedt, Göran Magnus Sprengtporten (Finsk 
tidskrift för åren 1877—1888). 
Til. Westrin, Om G. M. Sprengtportens tillämnade 
deltagande i nordamerikanska frihetskriget (Skrifter 
utgifna af Svenska litteratursällskapet i Finland n:r 
IX). 



KRIG MED RYSSLAND OCH 
DANMARK 1788— 1790 



Ryska kriget under år 1788. 

Krigsutbrottet. 

DET GÄLLDE för Gustav att finna en förevändning 
för att börja kriget. Enligt regeringsformen laade han 
nämligen icke rätt att börja anfallskrig utan ständernas 
samtycke. Men det visste han att han aldrig skulle få. Och 
Katarina var alltför angelägen om att slippa få Sverige till 
fiende, så länge hon hade krig med turkarne, för att Gustav 
skulle kunna hoppas på utmanande åtgärder från hennes 
sida. »Börja kriget», skrev hon, »få vi ej, därför att om han 
anfaller oss, han icke får någon hjälp av svenska nationen 
enhgt dess författning. Men anfalla vi, måste den hjälpa 
honom. Jag ämnar därför lämna honom god tid att göra 
dumheter, förstöra pengar och äta upp sitt bröd.» 

Emellertid inträffade natten till den 28 juni i Savolax, 
att en svensk gränspostering vid Pumala sund blev beskjuten 
av en rysk trupp, dock utan att någon sårades. Elden, som 
pågick en timmes tid, besvarades från svenska sidan med två 
skott. Rapport härom insändes till konungen av överste 
Hastfer, som efterträtt Göran Sprengtporten såsom chef 
för Savolaxbrigaden. Samtidigt inrapporterade han, att andra 
ryska trupper trängt in i svenska Karelen, där de härjat och 
bränt samt omänskligt hanterat svenska undersåtar. Han 
åberopade sig därvid på rapporter från vederbörande lands- 
hövding. Det var alltså ryssarne, som brutit freden, och Gustav 
hade laglig rätt, ja skyldighet att försvara sig. — Hastfer 
lät också genast sina trupper rycka över gränsen och belägra 
Xy slott. 

Den rapport från landshövdingen i Karelen, på vilken 
Hastfer åberopade sig, finns tyvärr ej mera i behåll. Men det 



352 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788—1790. 

är högst märkligt, att i samma landshövdings övriga skri- 
velser från denna tid ej kan spåras minsta antydan om några 
ryska våldsamheter. Däremot påstods från rysk sida, att 
en svensk trupp, utklädd till kosacker, plundrat och bränt 
en gård i svenska Karelen. Och vad skärmytslingen vid 
Pumala sund beträffar, är det så gott som bevisat, att Hast- 
fer själv arrangerat den på Gustavs befallning. Mannen var 
en duktig karl men en äkta lyckoriddare, som inte frågade 
ett dugg efter vilka medel han använde för att komma sig 
upp. Han hade lovat Gustav att följa honom genom tjockt 
och tunt, och i ett senare brev till konungen talar han om 
»krigslisten vid Pumala», ett uttryck, som ej kan fattas på 
mer än ett sätt. För hertig Karl har han omtalat, att han 
skickat en underbefälhavare med en trupp över gränsen på 
en nattlig rekognoscering, och att han, under förevändning 
att lura ryssarne, låtit soldaterna taga på sig ryska uniformer. 
Skjöldebrand namnger t. o. m. den skräddare i Stockholm, 
som skulle ha sytt de ryska uniformerna, och påstår, att 
mannen i fråga bevarat hemligheten så illa, att en mängd 
personer fingo se klädesplaggen under arbete hos honom. 
Enligt Fersens uppgifter var det just operaskräddarenl 

Den 5 juni hade Gustav skrivit till Gustav Maurits Arm- 
felt, som rest i förväg över till Finland: »Om Er farbror^ gör 
posteringar längs gränsen på Gerumsön, som är disputabel^, 
m. m., fordras det endast en kitslig officer av ryssarne för att 
börja. Då kan svenska posteringen litet vika, så att ryssarne 
gå över gränsen och skjuta i svenska Finland. Ett itänt 
pörte blir då en krigsdeklaration, vilken ej kommer ifrån oss 
men från dem.» 

En vecka därefter skriver konungen: »Nu är tid att söka 
börja kriget, n. b. att få ryssarne att börja krakel på gränsen. 
Jag väntar med otålighet på tidningar.» 

Och något tidigare hade han förgäves sökt övertala sin bror 
hertig Karl i egenskap av storamiral för flottan att ge någon 
underbefälhavare hemliga order att börja gräl med ryssarne. 
Karl gjorde också vad han kunde för att framkalla vapenskifte, 
då han den 22 juni vid Dagö utanför estländska kusten 



^ Generalmajor Karl Gustav Armfelt, som förde befälet över en 
finsk kår. Se sid. 366. — '^ OmtvisUia: äganderätten till ön omtvistad. 



RYSKA KRIGET UNDER ÅR 1788. 353 

träffade på elva ryska krigsskepp. Han företog nämligen 
den utmanande åtgärden att tvärt emot gällande traktater 
avfordra dem salut för svenska flaggan. Den ryska eskadern 
sökte då komma undan men blev upphunnen av de svenska 
skeppen, som seglade bättre, och de våra beredde sig redan 
till drabbning, då den ryske generalen räddade sig genom att 
ge saluten. Men då — berättar Johan Gabriel Oxenstierna — 
gick hertigen och »lik den gamle Moses slog med ondska sin 
hatt i däcket, att alla fjädrarna gingo sönder». 

Men när hertigen kom fram till Hangö, mottog han ko- 
nungens order att med våld, om så behövdes, hindra alla 
ryska krigsfartyg att lämna Finska viken — ty nu hade 
kriget börjat. Hertigen svarade, att det var skada, att 
ordern ej kommit en vecka tidigare, ty i sådant fall hade han 
kunnat presentera konungen elva fientliga krigsfartyg. 

Alltnog: Ryssland hade börjat krig — därhän hade Gustav 
nu kommit med sina konstgrepp. Gustavs krigsplan gick, ut 
på ett angrepp på Petersburg. Medan arméns huvudstyrka, 
som sammandragits kring Helsingfors, landvägen ryckte 
fram mot den ryska huvudstaden, skulle örlogsflottan slå den 
ryska flottan — Gustav levde nämligen i den glada tron, 
att fiendens stridskrafter till sjös voro betydligt underlägsna 
hans egna. Sedan Rysslands örlogsflotta besegrats, borde det 
vara en lätt sak att landsätta trupper vid Petersburg, som 
alltså skulle inneslutas från två sidor. 

Katarina hade aldrig tilltrott Gustav ett så djärvt steg 
och hade därför blottat sin huvudstad på försvarskrafter. 
Mot de 40,000 man, som Gustav förfogade över till lands och 
sjös, kunde hon sätta blott 14,000 till Petersburgs försvar. 
Också blev det formlig panik i staden vid första underrättelse 
om svenskarnes anryckande, och Katarina själv vidtog 
brådskande anstalter till flykt. Hade hon sett, hur svenska 
arméns utrustning tog sig ut, skulle hon antagligen ha lugnat 
sig. Skjöldebrand ger efter Tolls J)eskrivning en målande 
skildring av i vilket skick vapen, ammunition och förråd 
kommo fram till Finland: »Där ett slags kanoner funnos, 
voro lavetter av ett annat slag och kulor av en annan kaliber. 
Musköter funnos av olika kaliber, och kulor och patroner 
till dem voro oriktigt utdelade. Ammunitionsvagnar, tross- 
vagnar, förråd — allt var från fartygen vräkt på stranden i 

23—204S64. Grimberg, Svenska folkets underbara Öden. VII. 



354 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 1790. 

stora högar. Alla väntade att få sig tilldelt vad som hörde 
till deras vapen. Alla skreko över brist och oordning. Ingen 
ansåg sig skyldig att reda, urskilja och framskaffa föremålen 
dit de borde komma.» En stor del regementen voro utan både 
strumpor, skor och kappor. 

En officer, som icke hörde till oppositionen, skriver från 
Anjala den 15 september 1788: »Armén är här i en ganska 
usel ställning, regementerna usla och snart utan kläder, vari- 
bland isynnerhet är Västerbottens, vars munderingar äro 
mellan 19 och 20 år gamla. Ingen enda kappa vid hela re- 
gementet, så att karlen så i anseende till regn som till fuktig- 
het från jorden i dess tält ej äger en torr klädtråd på sin 
kropp förr än mot kvällarna, då kläderna av kroppsvärmen 
torkas.» Till följd härav hade mycket folk dött. »Det är^ 
så mycket större skada», skriver vår sagesman vidare, »som 
det är det vackraste och manbaraste regemente, man någon- 
sin kan se. Flera regementer hava ej mer än några kappor 
på varje kompani. Köttet, som undfås, är en del med maskar 
och brödet grönt av mögel. När från krigskassan rekvireras 
penningar till fälttraktamente, får man det svar, att ingen 
styver finns i krigskassan.» Den förut citerade auditör 
Ekman skriver vid samma tid i sin dagbok: »Västerbottens 
regemente begravar mest var dag sina döda soldater.» 

Även på Sveaborg lämnade tillståndet mycket övrigt att 
önska till följd av penningbrist. Fram på hösten, berättar 
Anckarsvärd, befälhavare över skärgårdsflottan, »sade mig 
kommendanten, att av 1,500 vargeringar, som utgöra dess 
garnison, voro 800 sjuka, och att 40 till 50 dö var vecka. Jag 
besåg de på Väster Svartö inrättade sjukhusen, där uslin- 
garne lågo alldeles nakna på träbänkarna, utan minsta kläd- 
tråd varken över eller under sig. Jag frågade kommendanten, 
varför de icke bättre skötas. Han svarade: 'Här finns ingen- 
ting'». — Det hela var ett hastverk, och det brast oför- 
svarligt mycket i organisationen. 

Hade Gustav dröjt något, så skulle han ha funnit Peters- 
burg blottat även från sjösidan och efter allt att döma haft 
spelet vunnet, ty Katarina riktade för tillfället hela sitt in- 
tresse på kriget med Turkiet och ämnade sända sin Östersjö- 
flotta mot denna makt. Hon var så ivrig för denna tanke, 
att hon t. o. m. lär ha velat göra någon uppoffring för att 



RYSKA KRIGET UNDER ÅR 1788. 355 

bevara freden med Sverige. Men efter vad som nu skett 
förändrades hennes krigsplan, och överbefälhavaren för den 
ryska Östersjöflottan, engelsmannen Greigh, fick befallning 
att angripa den svenska flottan. Kejsarinnan hoppades, 
att han sedan skulle kunna hemsöka både Karlskrona och 
Stockholm. 

Gustav hade å sin sida givit hertig Karl order att oförtövat 
uppsöka den ryska flottan. Men i stället inlöpte hertigen till 
Sveaborg för att förse sig med dricksvatten och invänta väl- 
behövliga förstärkningar och visade ingen lust att ge sig ut 
på det villande hav igen. När konungen fick veta detta, blev 
han högeligen förbittrad och sände sin bror en ljungande skri- 
velse: »Det är efter en vunnen batalj, det är efter en affär 
vid Kronstadt, som jag vill återse flottan; nu måste hon 
gå framåt för att agera och slåss.» Han slutade med orden: 
»Jag vill bliva åtlydd och det genast.» Och till Ruuth skrev 
konungen, att han skulle ha ställt storamiralen inför krigs- 
rätt, om denne ej varit hans bror. — Karl härmades och 
lydde order. 

Slaget vid Högland. 

Den 17 juli möttes de fientliga flottorna vid ön Högland 
mitt i Finska viken. Tvärt emot vad Gustav Hl väntat sig, 
voro de ungefär jämnstarka, dock med någon överlägsenhet 
för den ryska flottan, som också var mycket bättre utrustad 
än den svenska. Det svenska manskapet var underlägset 
det ryska till antalet men säkerligen på det hela taget dug- 
ligare än fiendens folk. De ryska besättningarna hade måst 
kompletteras med alldeles oerfarna rekryter, vilkas strids- 
lust man fick pigga upp med brännvin och åsynen av 
helgonbilder. 

Mellan de bägge amiralerna var en olikhet som mellan dag 
och natt. Medan Greigh satt inne med en rik erfarenhet av 
sjöväsendet och vunnit stor utmärkelse i krig mot turkarne, 
hade hertig Karl aldrig fått någon utbildning till sjöofficer. 
För nio år sedan hade han en kortare tid till namnet kommen- 
derat den första neutralitetseskadem och för övrigt gjort 
några resor på de kungliga jakterna — det var egentligen hela 
hans praktiska erfarenhet som sjöofficer. Det hjälpte icke, 



356 KIUG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 — 1790. 

hur marlialisk hållning han än anlade. Han bekände i alla 
fall för sin maka, att han kände sig som »en sjömanslärling, 
som börjar sitt yrke vid 40 år». Han tyckte inte alls det var 
roligt att i veckor »plumsa som en anka emellan vågorna» 
och inte få »se annat än skepp, himmel och hav». 

Den verklige chefen på svenska sidan var dock icke stor- 
amiralen utan hans flaggkapten, överstelöjtnant Otto Henrik 
Nordenskjöld. Han tillhörde en livskraftig ätt, vars 
förste kände stamfader började som soldat och avancerade 
till underofficer på Upplands regemente. Det var en riktig 
kärnkarl, som hade fyllt 103 år, innan han anno 1700 skildes 
hädan. Han yngste son, som blev en ovanligt duktig jord- 
brukare, slog sig ned i Finland. Men år 1710, när pesten kom, 
gick han med sin familj och sitt tjänstefolk, lik en annan 
Noak, ombord på ett fartyg samt uppehöll sig på Ålands hav, 
tills all fara var över, utan att tillåta någon ombord att gå 
i land. Hans driftighet och ekonomiska begåvning ärvdes 
av den son, som blev fader till Otto Henrik, den äldste i 
ordningen av sjutton syskon. 

Otto Henrik var en käck pojke med kraftigt virke i. En 
gång, då han var nio år, föll han i en brunn, där man efter 
långt letande hittade honom fastklamrad vid stenarna. När 
han lät upp sin mun, var det för att fråga: »Hur länge tänker 
ni låta mig ligga kvar här?» 

Sjökadettskolan genomgick han med glans och fick därefter, 
enligt tidens sed, sin praktiska utbildning i sjömansyrket 
på handelsfartyg. Han tog hyra som simpel matros, genomgick 
sina hundar och avancerade till styrman. Efter fyra års 
kofferdifart erhöll han anställning som löjtnant vid galär- 
flottan med en årlig lön av 450 daler s. m. På den lönen fick 
han leva i över åtta år, fast han under tiden avancerade till 
kapten och major. En närmare inblick i hur han hade det 
får man av ett brev, vilket han såsom nyutnämnd major 
skrev till sin far: »Jag hushållar på det allra möjligaste, men 
penningarna vilja ej räcka till. Jag är i Karlskrona min egen 
hårfrisör, min egen dräng, betalar 16 styver måltiden och 
äter ej om aftnarna. Har ej på två års tid haft någon kapp- 
rock och fryser ibland in i själen. Jag håller god min och låtsas, 
som om jag hade fullt upp. Gud late hälsan och humöret 
endast räcka till!» 




Hertig Karl som sloramiral. Samtida gravjT av A. O. iNIörner. 



358 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 1790. 

För alt få uppleva något gick Nordenskjöld år 1777 i 
engelsk och följande år i fransk örlogstjänst och bestod med 
alldeles särskild utmärkelse flere heta duster både i Senegal 
och i Ameiika. Efter tre års tjänstgöring som fransk sjö- 
officer återkom han hem med rik erfarenhet från ett av de 
mest omfattande sjökrig, som världshistorien känner till. 

I egenskap av flaggkapten hade han bland annat nedlagt 
ett intresserat arbete på att öva befälet i sjötaktik. När 
kriget stod för dörren, var det lian, som ledde örlogsflottans 
utrustning. Det hade han gjort med friskt mod och en aldrig 
svikande arbetsamhet, som satte fart i hans underlydande. 
Själv var han den förste i arbetet och den siste i vila. Men 
till följd av brist på sjövant folk och på pengar lämnade 
flottans utrustning ändå en hel del övrigt att önska. Ehren- 
svärds »distraktioner» hade gjort sitt till. Allra betänkligast 
var, att ammunitionsförrådet var alldeles för knappt till- 
taget, isynnerhet som den ryska flottan var omsorgsfullt 
utrustad med tanke på en expedition ända till Turkiet. 

Naturligtvis kunde Nordenskjöld dock icke mäta sig med 
Greigh i erfarenhet av konsten att leda en stor flotta. Hans 
ställning såsom underordnad storamiralen medförde också 
svårigheter. Han ägde ej samma auktoritet som en kommen- 
derande amiral, och detta var så mycket betänkligare, som 
det fanns många officerare, vilka voro avundsjuka på den 
unge överstelöjtnanten, därför att han fått ledningen av 
hela svenska flottan. Det var alltså under särskilt prövande 
förhållanden, som han skulle mäta sina krafter med en seger- 
van, i krigets värv grånad amiral, som hade det ovärderliga 
övertaget att vara envåldshärskare över sin flotta. 

Den 17 juli var en äkta nordisk sommardag med en svag 
ostlig vind och soldis. Tidigt på morgonen hörde de våra det 
avlägsna dånet av upprepade signalskott. Man förstod, att 
ryska flottan var i annalkande. Snai't fick också utkiken i 
masttopparna se det ena toppseglet efter det andra sticka 
upp vid synranden. Vid middagstiden såg man från däck 
hela den ryska flottan komma med fulla segel styrande rakt 
ned på svenskarne. »Äro alla skeppen redo att börja aktion»,^ 



' Drabbning. 



RYSKA KRIGET UNDER ÅR 1788. 359 

signalerades från det svenska flaggskeppet. När svaret härpå 
blev »ja», kom signalen: »Aktion börjas, då fienden kommer 
på skotthåll.» Vid 5-tiden voro de bägge flottorna inom 
skotthåll för varandra och började ge varandra sina bred- 
sidor. 

Striden blev hård. Vinden mojnade efter hand, och det 
blev nästan stillt. Krutröken lade sig därför så tät över 
stridsplatsen, att signalerna ej kunde urskiljas utan meddelades 
från småbåtar, som roddes av och an i kulregnet. Mycken 
käckhet och rådighet utvecklades därvid av dem, som utförde 
detta farliga värv. »Kanonkulorna», säger en rysk författare, 
»flögo visslande genom luften, sleto överallt sönder segel, 
splittrade allt emellanåt riggen och bragte tågverket i oord- 
ning.» Svenskarnc riktade också sina skott med förkärlek 
mot riggen för att sätta fienden ur stånd att manövrera. 
En vacker episod från detta slag var den, då befälhavaren 
på skeppet Vasa, Baltsar Horn, dödligt, sårad överläm- 
nade befälet åt sin närmaste man med de orden: »Du skall 
svara mig inför Gud, om du stryker flagg.» Den unge löjtnant, 
som mottog den döendes sista vilja, svek ej sin plikt. Han 
strök icke flagg. Hans namn var Lagerstråle, och han avan- 
cerade med tiden till amiral. 

Stolt var också det svenska linjeskeppet Prins Gustavs 
förtvivlade kamp mot övermakten, under befäl av bröderna 
Klas och Hans Wachtmeister. Först tilltygades under ett 
par timmars strid två fientliga fartyg, det ena efter det andra, 
så kraftigt, att de måste i redlöst skick draga sig tillbaka. Men 
under ytterhgare en timmes strid mot ett ryskt linjeskepp 
fick det svenska fartyget tacklingen så sönderskjuten, att 
endast focken kunde nyttjas. Det blev nu angripet av fyra 
fientliga skepp, däribland själva amiralsskeppet, och kämpade 
i ytterligare halvannan timme mot dem. Först sedan all 
ammunition var förbrukad och masterna voro färdiga att 
ramla överbord, strök Prins Gustav flagg efter att na fått 
32 grundskott och flere hundra kulor över vattenhnjen. 

Striden fortgick ända till mörkrets inbrott och slutade med 
förlust av ett linjeskepp å vardera sidan. De döda, sårade och 
fångna utgjorde på den ryska sidan 1,800 man, på den svenska 
1,100. Av de stupade på vår sida tillhörde en fjärdedel och 
av de sårade två femtedelar Prins Gustavs besättning. De 



360 KRIG ÄIED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 — 1790. 

Överlevande voro så lUtröttade, att de ej långt efter stridens 
slut somnade vid sina kanoner. Bägge flottorna kvarlågo 
till följande dag på krigsskådeplatsen, men de ryska fartygen 
hade lidit så svåra skador, att de, trots gynnsam vind, icke 
förmådde gå till nytt anfall. Den svenska flottan var efter 
bataljen i långt bättre skick, men flere fartyg hade skjutit 
))ort all sin ammunition. Därför vände bägge parterna till- 
})aka, svenskarne till Sveaborg, ryssarne till Kronstadt. 

Hertig Karl synes ej ha tagit någon mer aktiv del i led- 
ningen av slaget utan låtit Nordenskjöld råda. Han skall 
emellertid ha visat mycken kallblodighet under striden. 
Tillsammans med den gamle amiral AVrangel satt han på 
amiralsskeppets hytt och rökte sin pipa. En kula svedde 
plymen på hans hatt, en annan dödade en person i hans när- 
het. Det finns dock uppgifter, som gå i annan riktning: att 
hertigen inför den helvetiska elden tappat kuraget och frågat 
Nordenskjöld, om inte det här snart skulle sluta, och att han 
givit mästerlotsen pengar för att han skulle föra amirals- 
skeppet ur eldlinjen. 

Svenskarnes mod och skicklighet i att manövrera vitsorda- 
des av amiral Greigh, som förklarade, att han aldrig sett 
någon hetare eller å bägge sidor bättre underhållen strid. 
Det var den ärofullaste sjöstrid, svenska flottan utkämpat 
allt sedan sjöslaget i Öresund 1658. Konungen skrev till 
sin broder: »Du har hämnats det svenska namnet och sextio 
års skymf» — han borde ha skrivit sjuttio. 

Slaget vid Högland firades i Sverige och Finland med seger- 
fester, och hertig Karl var allas hjälte. De som voro mera 
skarptsynta, märkte dock på honom efter slaget, att »vår 
ärorike storamiral» just inte hade lust att ge sig i en dylik 
lek en gång till. Han var också besluten att nedlägga befälet, 
och Oxenstierna och Ruuth måste uppbjuda hela sin över- 
talningsförmåga och i alla tonarter vädja till hans fåfänga, 
innan de lyckades förmå »den oersättlige segervinnaren» 
att stanna kvar på sin post. 



I Härnösand firade trogna undersåtar följande år Karla- 
dagen med särskilda festligheter, och man drack »segrarens 



RYSKA KRIGET UNDER ÅR 1788. 361 

vid Högland» skål i bålar med bischoff och dragonpunsch 
under avsjungande av följande lika vackra som sanna sång 
på melodien »Gustavs skål»: 

*Store prins. 
Ditt mod man Ivnappt i Xoiden funnit. 

Sverige minns 
den seger, som Du vunnit, 

när Din arm 
mot Greigliens styrka striiclvtes, 

elden väclvtes, 

slceppet bräcktes, 
allt blev satt i larm.) 

Man väntar sig nästan ett »fallera» i slutet. 



Det var skada, att slaget vid Högland utkämpades under 
stiltje, ty till följd därav kunde de svenska fartygens lätt- 
manövrerlighet icke komma till sin rätt. I motsatt fall hade 
Xordenskjöld antagligen vunnit en seger. Det hade därför 
varit klokare att vänta på bättre vind och under tiden draga 
fienden längre västvart. Detta hade Xordenskjöld också 
föreslagit hertig Karl. Men konungens order var ovill- 
korlig: hertigen skulle utan dröjsmål uppsöka och slå den 
ryska flottan, vore det än invid Kronstadt. Genom denna 
order hade Gustav IH bundit händerna på flottans högste 
befälhavare, och följden blev en visserligen ärofull men 
oavgjord strid. 

Det gör ett nedslående intryck alt finna, att det var 
bristen på ammunition, som hindrade svenska flottan från 
att återupptaga striden. Xordenskjöld var själv övertygad 
om att ifall han haft tillräckligt med kanonkulor, skulle han 
andra dagen ha vunnit en avgörande seger. Det är också 
sannolikt, ty hälften av ryska flottan var ur stånd att ma- 
növrera. Bristerna i den svenska flottans utrustning kommo 
alltså att verka hämmande på hela krigföringen. 

Situationen hade emellertid kunnat förändras till vår för- 
del, ifall den svenska flottan kunnat få sina skador reparerade 
och sitt ammunitionsförråd fyllt före den ryska och sålunda 
spela herre på sjön. Men nu framträda verkningarna av andra, 
ännu mera ödesdigra försummelser. Sveaborgs varv var all- 



3Ö2 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788—1790. 

deles för litet och för illa försett med både förråd och timmer- 
män. Av kulor fick väl flottan allt vad fästningen själv kunde 
undvara, men det förslog ej långt, ty man hade förut måst taga 
av ammunitionsförrådet till fältartilleriet, som varit mycket 
illa utrustat. Alltså fick man skriva till Sverige efter ammu- 
nition åt flottan, och det tog tid att få den över till Finland, 
isynnerhet som inga förråd alls funnos av de grövsta och effek- 
tivaste kulorna, på vilka man alldeles gjort rent hus i sjöslaget. 
Ja detta slags ammunition var ej ens beställd vid järn- 
bruken. Först nu gick man i författning om tillverkning där- 
av. Inga åtgärder voro heller vidtagna för att fylla behovet 
av manskap efter dem som förlorats i striden, eller av läkare 
och fältskärer. »Bristen på fältskärer är förskräckande», yttra- 
des redan i krigskonseljen före avfärden, och stort blev därför 
eländet bland de sårade. Under sådana förhållanden måste 
Karl meddela konungen, att flottan ej kundebli färdig att ut- 
löpa förr än om en månad. De ryska skeppen hade däremot 
lätt att få sina brister avhjälpta i Kronstadt och Reval. 

Landkriget. 

Att slaget vid Högland blivit oavgjort, och att flottan ej 
förrän om en månad kunde löpa ut betydde detsamma som ett 
nederlag till sjös. Hela landstigningsplanen mot Petersburg 
hade ju därmed omintetgjorts. En överrumpling av staden 
från sjösidan var ej längre möjlig. Gustav blev utom sig över 
att det skulle behövas så lång tid för att få flottan färdig igen. 
Han förstod ingenting av allt detta, ville i sin förblindande 
iver ej förstå det utan skyllde allt på illvilja. Men han kunde 
i alla fall inte få folk att göra det omöjliga. Därför gällde 
det nu, om han själv med lantarmén ensam skulle kunna 
gå på Petersburg. Närmaste målet var Fredrikshamn. 

Men Gustav hade aldrig fått någon ordentlig militärisk 
utbildning och var därför alldeles främmande för själva här- 
förarkonstens teknik. Han ville, som Skjöldebrand uttrycker 
det, »se kriget i stort och från en chevaleresk eller poetisk 
sida». Men för krigsledningens prosa, som dock är det nöd- 
vändiga villkoret för allt annat, saknade han intresse och 
förståelse. Däremot brast honom ej mod — åtminstone 
»kunde han», som Skjöldebrand framhåller, »vid stora till- 



RYSKA KRIGET UNDER ÅR 1788. 368 

fallen träda fram i faran med lugn. Men han sökte något 
teatraliskt i allt.» Skjöldebrand liknar Gustav i spetsen för 
sin armé vid »en man, som aldrig kört en häst, men finner sig 
på ett högt kusksäte med tömmarna i handen till ett helt 
spann raska och yra hästar, dem han måste köra utan spann- 
ridare. Här hjälper ej förståndet, ej snillet. Newton i denna 
ställning hade förmodligen funnit sig ganska förlägen. Men 
en eljest dum kusk, som lärt att köra spann, skulle med heder 
uppfylla samma plats. Så förhåller det sig med det hantverks- 
mässiga av kriget.» Ulrik Scheffer fällde en gång ett beteck- 
nande yttrande om Gustavs militära kompetens. Det var, då 
han talade med Karl Sparre om örlogsflottans förbättring: 
»Ser Ni då icke», sade han, »att Ni sätter en rakkniv i handen 
på ett barni» 

Men lika litet som Karl XII:s krigarkraft tog sin boning i den 
som bar hans värja, lika litet bodde karolinernas anda i den 
krigshär, som Gustav förde i fält. När armén fick befallning 
att gå över gränsen och rycka fram mot Fredrikshamn, 
skyndade sig en mängd officerare att begära avsked eller 
permission. Redan förut hade några, som voro söner till 
ryssvänliga rådsherrar av Mösspartiet, tagit detta steg. Nu 
föregingo två regementschefer med ett fördärvligt föredöme. 

Toll rådde konungen att avslå samtliga avskedsansökningar 
och framför arméns front kassera den officer, som vore nog 
glömsk av sin plikt och sin ära att under flygande fana över- 
giva sin post. Så långt vågade konungen dock ej gå — antag- 
ligen av fruktan för att därigenom framkalla öppet myteri — 
men han lät genom regementscheferna hota med krigsrätt, 
och det verkade rätt kraftigt. Ett annat medel använde han 
vid örlogsflottan, där ävenledes många officerare ville taga 
avsked i missnöje över det sätt, varpå belöningarna efter 
slaget vid Högland utdelats. Här fann konungen bote- 
medlet i att befordra samtliga officerare, som deltagit i slaget, 
en grad. Det hjälpte. 

»Amiralitetet är utomordentligt förnöjt», skriver Johan Gab- 
riel Oxenstierna. »Så var det icke i början, men sedan hela 
kåren fått en grads avancemang, är man förtjust. Man lovar 
högt att göra det omöjliga, och man går så långt, att man säger, 
att om lanttrupperna vägra att tjäna, skall man intaga deras 
plats.» 



364 KRIG MED RYSSLAND OCH DANISIARK 1788 — 1790. 

Flottans exempel visar, att personliga bevekelsegrunder 
ofta lågo under missnöjet. Dessa voro dock icke de starkast 
vägande skälen för officerskårens handlingssätt. Detta var 
en frukt dels av bearbetningar från ryske ministern i Stock- 
holm och hans vänner bland adelsoppositionen, dels av Göran 
Sprengtportens draksådd bland de finska officerarne. Markovs 
efterträdare, den oförskämde RazAimovski^, och hans svenska 
vänner arbetade av alla krafter på att pränta i den svenska 
officerskåren, att Ryssland ingalunda ville Sverige något 
ont, utan att det tvärtom var Sveriges konung, som angripit 
Ryssland. Det förra var nu en sanning med modifikation. 
Det var sant så till vida, som ryska kejsarinnan för tillfället 
önskade fred med Sverige, eftersom hon var invecklad i 
svårigheter på annat håll. Det var därför, hon uppträdde så 
fredsälskande och försonligt. Och detta var nog för att insöva 
en stor del av svenska folket i säkerhet och inbilla det, att 
ingen fara hotade från grannen i öster. Man stirrade sig 
blind på det faktum, att Gustav börjat anfallskrig. 
Men till ett anfallskrig erfordrades enligt regeringsformen 
ständernas samtycke. Adelsoppositionen hade alltså fått 
ett utmärkt vapen att rikta mot konungen. Så upprepade sig 
samma eländiga skådespel som under frihetstidens båda krig. 
I stället för att göra sin plikt och följa konungen mot rikets 
fiender började officerarne politisera och kommo genom sina 
diskussioner till det resultatet, att de gjorde sin plikt, då de 
vägrade att deltaga i ett olagligt krig. »Men de glömde», som 
Odhner säger, »att de nu icke sutto på riddarhusets bänkar 
utan stodo i fält mot rikets fiender, och att det nu tillkom dem 
att följa sin konung, ej att bedöma hans handlingssätt.» Den 
uppgiften hörde riksens ständer men icke armén till. Men nu 
hade riksdagsoppositionen blivit flyttad mitt in i lägret. 
Och från Stockholm underhöllo Razumovski och oppositions- 
cheferna ett oförtrutet uppviglingsarbete. Genom brev och 
budbärare uppmuntrade de sina vänner i armén att taga 
avsked. 



* Razumovski var son till en omätligt rik kosuckhetman, som 
gjort sin lycka genom sin broders vackra röst och utseende. Tack 
vare dessa egenskaper blev brodern nämligen kejsarinnan Elisabets 
älskare, och bägge bröderna upphöjdes till grevar ocli fältmar- 
skalkar. 



RYSKA KRIGET UNDER ÅR 1788. 365 

Och då detta medel ej visade sig effeictivt, rådde de offi- 
cerarne att söka tvinga konungen till att begära fred. Man 
räknade nämligen som så, att i dylikt fall skulle kejsarinnan 
avvisa alla anbud av en furste, som icke liölle tro och loven, 
och i stället begära ständernas garanti av fredsfördraget. På 
det viset skulle alltså riksdagskallelse framtvingas och den 
svenska oppositionen genom samverkan med Ryssland kunna 
åstadkomma lyckliga förändringar i statsskicket. Frihets 
vännerna bara fruktade, att Gustav själv skulle genom und- 
fallenhet l3'ckas skaffa sig fred med kejsarinnan, men dessg 
farhågor lugnade Razumovski fullständigt. Han kunde också 
inberätta till sitt hov, att underrättelsen om svenska flottans 
bragder vid Högland gjorde de svenska »patrioterna», såsom 
de kallade sig, lika oroliga som honom själv. De gingo där 
med mulen och missnöjd uppsyn bland den jublande mängden. 
Men vid underrättelser om att svenska fartyg uppsnappats av 
ryssarne höllo svenska adelsmän och avskedade officerare 
fest på Liljeholmen. Förblindade av sin partiilska sågo 
de hellre sitt fädernesland litet än sin konung stor. »Patrio- 
ternas fruktan för konungens suveränitsplaner>>, skrev Ra- 
zumovski, »kom dem att fördubbla sina ansträngningar för 
att förmå sina vänner i armén att korsa konungens planer. 
Jag underlät icke att på allt möjligt sätt uppmuntra dem häri.» 

Missnöjet inom armén bredde alltmer ut sig. Det blev god 
ton bland officerarne att klandra allt vad konungen företog 
sig och tala med ringaktning om honom, ja visa honom öppen 
vanvördnad. 

En oppositionell anda talar också ur några verser, som 
spredos vid krigets början under titeln »Röst från arméen». 
Där hette det bland annat: 

»Jag svärdet fått, ntt kronan stöda, 
som på monarkens huvud är, 
men, att med lagbrott frihet döda, 
förgäves man min arm begär. 

Jag svärdet fått, att tappert strida 
för dygd, för kung, för fosterland, 
men ej att träldomsfj ättrar smida 
omkring min landsmans fria liand.> 

Onekligen fanns det, som vi sett, många anledningar till 
klander i de brister, som vidlådde arméns utrustning. Den 



366 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 1790. 

hade ju företagits med tanke på en hastig laipp och icke ett 
långsamt framryckande, såsom följden blev av slaget vid 
Högland. Men, som Odhner säger, »bristerna må ha varit 
vilka som helst, klagomålen må ha varit aldrig så grundade — 
sådant kunde ej ursäkta de officerare, som mitt under kriget 
övergå vo fanan och därigenom sveko sin plikt mot konung 
och fädernesland». Här var, som Levertin säger, »något 
brustet i den kanske primitiva men djupa och starka samhörig- 
hetskänsla, som bildar ett fosterland». 

Sträng föll också oppositionsmannen Fersens dom över de 
pliktförgätne. Han fann det »straffvärt att låta betala sig 
i fredlig tid för fäderneslandets försvar och, när kriget före- 
faller, sätta sig i lugn, överge sin trupp och rikets tjänst». 
För folkmeningen i Sverige var detta, som adeln och krigs- 
befälet hade så svårt att förstå, genast klart. De avskedade 
officerarne blevo också vid sin hemkomst till Stockholm 
mottagna med hotfulla demonstrationer och visslingar. Och 
några dylika fältflyktingar måste finna sig i att höra skeppa- 
ren, som seglade dem över från Finland, besvara de svenska 
tullmyndigheternas fråga, om han hade några passagerare 
ombord, med de vanvördiga orden: »Bara några harar.» 

Det starkaste missnöjet inom armén rådde vid den finska 
kår, som stod under befäl av generalmajor Karl Gustav 
Armfel t, farbror till konungens gunstling. Den äldre Arm- 
felt var visserligen en modig och plikttrogen man, men han 
var gammal och svag och ej vidare begåvad. Han blev därför 
en lekboll i händerna på hänsynslösa agitatorer, isynnerhet de 
trotsiga och tilltagsna överstarne Hästesko och Montgo- 
mery, vilka alltid hade i sitt kölvatten den lättledde överste 
von Otter. Till Armfelts armékår hörde också de ändå far- 
ligare anhängarne av Göran Sprengtporten, bland vilka sär- 
skilt majorerna Jägerhorn och Klick utmärkte sig såsom 
djärva och energiska agitatorer. De funno nu ett kärkommet 
tillfälle att fiska i grumligt vatten och arbeta för Finlands 
lösryckande från Sverige. De aktade sig dock för att röja 
sina verkliga planer för Hästesko och hans anhängare, ty 
mellan dessa båda slag av opposition gick en skarp gräns. 

När konungen kom till den Armfeltska kårens läger för att 
leda angreppet på Fredrikshamn, möttes han av Hästesko 



RYSKA KRIGET UNDER ÅR 1788. 367 

och von Otter med den förklaringen, att ett allmänt missnöje 
rådde inom kåren med anledning av de dåliga anstalterna för 
kriget. Detta missnöje utmynnade i en yrkan på återtåg. 
Isynnerhet skyllde överstarne på menige mans motvillighet. 
Konungen svarade, att han själv ville tala med manskapet. 

Nu började de missnöjda officerarne en ivrig agitation 
bland soldaterna. Med lock och pock sökte man få dem att 
vägra lydnad mot en konung, som ju ville föra dem till »slakt- 
bänken», ja några officerare utforo i grova smädelser mot 
konungens person. Auditör Ekman vid Åbo läns infanteri- 
regemente berättar: »Åtskilliga över- och underofficerare voro 
mycket sysselsatta att beskriva för soldaten, att konungen 
brutit emot regeringsformen, att de emot deras ed icke borde 
lyda konungen, som avmålades vara svagsint.» 

Den 1 augusti lät konungen ställa upp de tredskande re- 
gementena. Han red framför fronten, riktade till soldaterna 
några manande ord och sporde dem till, om de ville följa 
honom i liv och död mot fienden. Trots de föregående upp- 
viglingsförsöken av regementenas egna officerare blev svaret 
ett enhälligt ja. Då drog Gustav sin värja och uppmanade me- 
nige man att svära vid Gud, att de ej skulle överge honom, så 
länge han förde svärdet mot sina och deras fiender. Soldaterna 
svuro eden, och konungen utropade glad: »Visste jag icke 
det!» Han vände sig nu till officerarne, uppmanade dem att 
föregå med gott exempel och äskade svar även av dem. De 
saluterade med värjan, men blott en del svarade ja. Mot- 
ståndet var emellertid för denna gång besegrat, och hela 
kåren bröt upp mot Fredrikshamn. 

Men när konungen var borta, gåvo en del officerare sin 
förbittring luft genom sådana tillmålen till soldaterna som 
»Nu blir Ni släpade till slaktbänken, edra satar» eller »Gå nu 
med kungen till helvete!» Och en ung fänrik lovade dem, att 
det manskap på hans pluton, som ryssen inte orkade dräpa, 
skulle han själv göra av med i stället. 

Uppstudsighetens och självsvåldets anda satt kvar i 
officerarne, och Gustav var icke mannen att leda de olika 
armékårerna till samverkan. Därför gick det, som det gick: 
företaget mot Fredrikshamn misslyckades, och i missmod 
gav Gustav efter för påtryckningarna och befallde återtåg. 
Han tyckes ha blivit alldeles bedövad av detta nya olycksslag, 



368 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 — 1790. 

och det såg ut, som om han rent av med fUt I)lottställde sig 
för kulorna från fästningen. 

Älen med uppgivandet av företaget mot Fredrikshamn var 
också fälttåget förlorat. Katarina fick god tid på sig att för- 
stärka sina försvarskrafter, och kriget övergick till ett vanligt 
gränskrig. Till sjös fingo ryssarne avgjort övervikt, därigenom 
att deras flotta blev segelklar igen långt före den svenska. I 
början av augusti lade sig en rysk eskader utanför Sveaborg 
och höll den svenska flottan instängd där ända till senhösten. 
Andra fientliga fartyg gjorde strandhugg på flere punkter av 
Finlands kust, och en rysk eskader, som hade sin station på 
Köpenhamns redd, plundrade och brände Råå fiskläge söder 
om Hälsingborg. Detta dåd väckte harm och avsky t. o. m. 
hos Rysslands bundsförvant Danmark, ty under den långa 
fredstiden hade en viss skandinavisk samhörighetskänsla 
växt fram på båda sidor om Öresund. Danske kronprinsen 
förebrådde den ryske befälhavaren hans handlingssätt, och 
några danska damer satte i gång en insamling till förmån för 
de stackars fiskarne. 

Ryssens uppträdande injagade emellertid en sådan skräck 
hos kustbefolkningen i Skåne, att Toll, såsom han skriver, 
»aldrig trott så mycken räddhåga kunna finnas här i min 
fädernebygd». Då nu den ryska eskadern alltjämt stannade 
kvar i Sundet, medan vår egen flotta låg blockerad i Sveaborg, 
uppstod hos ett par svenskar tanken på att befria sig från 
det obehagliga grannskapet av de fientliga fartygen genom 
att helt enkelt bränna upp dem eller borra dem i sank. En 
fänrik Bcnzelst j erna vid flottan, som var känd för sina 
oerhörda kroppskrafter utan däremot svarande andlig ut- 
rustning, uppgjorde i sin iver tillsammans med några dryckes- 
bröder en formlig plan att bränna de ryska fartygen under 
vintern, när de lågo infrusna utanför Köpenhamn. Han 
meddelade sin plan först åt svenske ministern i Köpenhamn, 
D'Albedyhll, och sedan åt Toll, som brann av iver att »få 
driva spektakel med dessa gubbarne». Han skriver i sin kända 
drastiska stil till D'Albedyhll: »Jag lever i det hopp, att 
ryssarne nu måtte frysa sig fördärvade som andra herrelösa 
hundar. Men ska de bestarne bli där över vintern? Säg 
mig ett diplomatiskt omdöme: skulle det strida emot tro och 
loven, om en partigängare vore dristig nog att göra ett fyr- 



RYSKA KRIGET UNDER ÅR 1788. 369 

verkeriförsök, där de ligga.» Benzelstjerna bar emellertid 
sin plan vidare till Gustav III själv, som alltid hade smak för 
det äventyrliga. Konungen förklarade rent ut för Toll, att man 
borde ta risken, då det gällde en sådan vinst som att kunna 
förstöra både ryska och danska flottorna, »ty den (danska 
flottan) stryker väl med på köpet». Han skaffade Benzel- 
stjerna pengar till att köpa in en kutter av en irländsk skep- 
pare vid namn O Brien, som låg med sitt fartyg vid Köpen- 
hamn. Meningen var, att kuttern skulle fyllas med eldfängda 
ämnen, förläggas bland de ryska skeppen i hamnen samt 
därefter antändas. Några av de ryska officerarne skulle 
bjudas på middag ombord och därunder drickas totalt red- 
lösa. Denna plan hade Gustav III gillat. 

Men 0'Brien var oförsiktig och råkade röja sina förehavan- 
den för en dansk affärsman den 28 februari 1789, strax före 
den överenskomna dagen. Irländaren blev häktad, men Ben- 
zelstjerna hölls gömd i D'Albcdyhlls bostad. I Köpenhamn 
blev det en häftig upphetsning, som i första hand vände sig 
mot den svenske ministern, och ryssarne försökte t. o. m. 
storma D'Albedyhlls hus. För att ej längre förorsaka sin 
beskyddare obehag överlämnade sig Benzelstjerna kort där- 
efter åt de danska myndigheterna. Men då förbittringen mot 
CAlbedyhll ändå icke ville lägga sig, fann ministern snart 
lämpligast att rädda livet genom att fara hem till Sverige. 

Benzelstjerna blev dömd till döden, men på ryska kejsa- 
rinnans förklaring, att hon icke önskade blodsutgjutelse i 
denna sak, fick han straffet förvandlat till fängelse, varifrån 
han benådades 1796, då danska regeringen önskade att stå 
väl hos den nye konungen av Sverige. Han inträdde åter i 
svenska flottan såsom sekundlöjtnant men fick avsked 
redan 1798 med löfte om en syssla i lotsverket. 0'Brien och 
en annan medbrottsling dömdes till livstids fängelse. D'Albe- 
dyhll kom efter sin inblandning i Benzelstj ernås olyckliga 
företag aldrig mer att bekläda något offentligt ämbete. 

Officersuppror. 

Återtåget från Fredrikshamn gav oppositionen vind i 
seglen. Nu framkastade Jägerhorn den planen, att de miss- 
nöjda skulle taga fredsfrågan i sin hand och vända sig med 

24— 20J.764. G rimb er g. Svenska folkets underbara öden. \ II 



370 KRIG JIED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 — 1790. 

direkta underhandlingar till ryska kejsarinnan. Han fick 
snart med sig Hästesko, von Otter och en del andra, och 
sedan bestormade de med förenade krafter general Armfelt 
att vara med. De utmålade ställningen såsom alldeles för- 
tvivlad, därest man ej finge stillestånd. De spelade på den 
strängen, att konungen själv ingenting högre önskade än 
att få fred — men han kunde ju ej själv taga första steget. 
Borde ej då arméns befälhavare såsom goda medborgare och 
undersåtar göra vad de förmådde för att rädda konung och 
fädernesland? 

Nedtryckt av sjukdom och bekymmer gav den gamle 
mannen slutligen efter för deras skenfagra skäl, och i Likala, 
nära svenska gränsen^, sammankommo natten till den 9 
augusti Armfelt, Hästesko, von Otter och Klick samt tre 
andra officerare och undertecknade ett brev till ryska kej- 
sarinnan, vartill Jägerhorn författat utkastet. Underteck- 
narne härav förklarade i hela nationens namn, att de ogillade 
kriget såsom olagligt. Blott till sitt fäderneslands försvar 
mot anfall ville de draga svärdet. De föreslogo kejsarinnan 
att inleda fredsunderhandlingar »med nationens representan- 
ter i tillbörlig ordning» och voro naiva nog att hemställa 
till hennes omprövning, om icke säkraste borgen för en dylik 
fred vore, att vårt land återfinge de gränser, det haft för 
femtio år sedan. Då skulle de illasinnade sakna varje an- 
ledning att störa freden mellan Sverige och Ryssland. Jäger- 
horn gav sig över till Ryssland med brevet, och det föregavs, 
att han blivit tillfångatagen av kosacker. 

Detta aktstycke, den s. k. Likala-noten, är, säger Odhner, 
»en utomordentlig, 'ohörd', enastående företeelse i vår hi- 
storia. Några befälhavare för en obetydlig kår, av vilka 
ingen ägde något större anseende, företaga sig, på några mils 
avstånd från det kungliga högkvarteret, att på eget bevåg 
inleda en underhandling med det fientliga rikets suverän, att 
därvid föra talan å hela nationens vägnar och att erbjuda 
fred på vissa villkor.» Hur otroligt det än kan förefalla, 
utspriddes det ryktet, att den, som stod bakom Likala-noten, 
var ingen mindre än Hans Maj:t själv, som på detta sätt ville 
få andra att krafsa kastanjerna ur elden. Notens underteck- 
nare hade, menade Adlerbeth, »gjort för mycket för att vara 

^ Se kartan sid. 405. 



RYSKA KRIGET UNDER ÅR 1788. 371 

trogna undersåtar och för litet för att rent av vara rebeller. 
Alla voro utomdess kända för tillgivenhet mot konungen, 
åtminstone vid krigets början.» Det orimliga påståendet har 
sitt intresse såsom vittnesbörd om vad som i vissa kretsar till- 
troddes Gustav III av utstuderat machiavellistiskt dubbelspel. 

Samma dag, som Likala-noten avsändes, fortsatte den Arm- 
feltska kåren sin reträtt över gränsen och vidare till Anjala 
by. Vid närmare eftersinnande blevo notens undertecknare 
emellertid betänksamma, isynnerhet som konungen fått nys 
om vad som varit i görningen. I anledning därav anmodade 
han i ett brev Armfelt att förmå sina officerare till att 
underskriva en försäkran om sin trohet mot konungen. I 
stället för den begärda trohetsförsäkran kom officerskårens 
svar i form av det ryktbara Anjalaförbundet. De mindre 
klyftiga och klarsynta officerarne trodde sig genom den 
»förbundsakt», som nu uppsattes, kunna rättfärdiga sina för- 
bindelser med ryska kejsarinnan. Undertecknarne av Likala- 
noten kände sig också behöva stödet av ett större antal kam- 
rater. Förbundsskriften börjar med att uttala »den till viss- 
het sannolika tanke», att kriget var ett anfallskrig från svensk 
sida. Härpå följer den vanliga svartmålningen av arméns 
tillstånd och de faror, som hotade landet. »I betraktande av 
denna ohyggliga men sanna målning» hade de förbundna an- 
sett det vara sin skyldighet att avvärja fäderneslandets 
olyckor genom att vända sig till kejsarinnan och »försälo-a 
henne om nationens tänkesätt». Härtill hade de bevekts 
ej blott av sin fosterlandskärlek utan även av sin trohet mot 
konungen. Samtliga undertecknare av denna deklaration 
förbundo sig genom en dyr ed att gemensamt bära ansvaret 
för det steg, de tagit, och slöto »det fastaste förbund och 
stallbroderskap» för att hjälpa och bistå varandra. Men de 
förklarade på samma gång, att för den händelse kejsarinnan 
icke skulle vilja »bekväma sig till en för nationen hederlig 
fred», så förpliktade de sig »att icke levande nedlägga vapen, 
innan fäderneslandet är satt i fred, ro och säkerhet». Akten 
är dagtecknad den 13 augusti 1788. 

Genom att ordna det så, att de högre officerarne gruppvis 
sammankallade kompaniofficerarne, fick man ihop 113 namn 
under dokumentet. Men många skrevo under på sina chefers 
blotta uppmaning utan att veta, vad det egenthgen gällde. 



372 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 — -1790. 

Faktiskt är också, att många av dem, som lockats in i samman- 
svärjningen, gingo med i den tron, att de gjorde konungen en 
tjänst därmed. Skjöldebrand berättar, att flere av dem, som 
han förebrådde deras beteende, bedyrade, att det var för 
att hjälpa konungen, som de handlat så. »I sanning», utropar 
han, »en vacker tjänst åt konungen att uppoffra sin och 
nationens äral» — Men då Georg von Döbeln, den seder- 
mera så berömde hjälten från finska kriget 1808 — 1809, 
anmodades att underteckna förbundsskriften, svarade han: 
»Jag underskriver ingen annan överenskommelse än den 
att tillintetgöra fienden, och samma öde drabbar envar, 
som söker övertala eller tvinga mig.» 

Anjalamännen sände en avskrift av förbundsakten till 
konungen under uttalande av den förhoppningen, att om 
ryska kejsarinnan ställde i utsikt en hederlig fred, konungen 
då måtte inlåta sig i underhandlingar med henne därom. 

Gustavs läge var förtvivlat. Hans krigsplan var omintet- 
gjord. Missnöjet grep för var dag alltmer omkring sig. Anjala- 
männen underhandlade redan med andra finska och svenska 
kårer om anslutning till myteriet. Själv var konungen hotad 
till sin frihet, ja till livet. Axel von Fersens son och namne, 
som nu var överste, skrev till sin far: »Det tal, som man här 
för, och det sätt, varpå man beter sig mot konungen, kommer 
håren att resa sig på mitt huvud.» Och härvid är att märka, 
att brevskrivaren ingalunda hörde till konungens beundrare, 
tvärtom. 

Gustav Maurits Armfelt var under dessa prövande dagar 
konungens bäste vän och tröstare. Men även hans trohet 
hade satts på prov. Den 7 augusti mottog han genom en 
bonde från Fredrikshamn ett brev med inneliggande växel 
på 20,000 rdr specie. Brevet gick ut på att övertala Armfelt 
till att inlåta sig på underhandlingar med de ryska överbefäl- 
havarne och försäkrade om »den djupaste tystlåtenhet samt 
i händelse av upptäckt om den mäktigaste protektion av den 
monarkinna, som så utmärkt visat svenska nationen sin 
ynnest». Svar begärdes, ställt till »En välment Finne» och 
inlagt i en lärftspåse vid foten av tredje verststolpen från 
Fredrikshamn. 

Armfelt visade brevet för konungen och avsände det svaret, 
att hans plikt var att dö eller segra. »Jag återsänder», 



RYSKA KRIGET UNDER ÅR 1788. 373 

skrev han, »ett papper, som av en händelse lär ha kommit in 
i brevet.» 

Gustav räknade med den eventualiteten, att han skulle 
falla offer för de sammansvurna, och gav Ruuth hemliga 
order om vad som i sådant fall vore att iakttaga. Dock röjde 
han ingen rädsla i sitt uppträdande. Lugn och leende vistades 
han mitt ibland de upproriska. Men om nätterna kände han 
sig ej säker i högkvarteret utan tillbragte dem ombord på 
sin jakt Amphion med landgången indragen. En tid såg han 
ingen annan utväg än att nedlägga kronan. Till Oxenstierna 
yttrade konungen: »Min ära är förlorad — jag kan ej mer 
återse min huvudstad. Jag skall ej med min närvaro besvära 
ett folk, som ej mer vill veta av mig. Mitt beslut är fattat: 
jag nedlägger kronan. Jag skall ingenting begära av detta 
Sverige, som hatar mig. Mina möbler och diamanter skola 
förslå att bereda mig en inkomst, tillräcklig att underhålla 
ett hus utan ståt. Jag skall leva som enskild person och till 
och med avstå från titeln konung och majestät. 

Jag hade tänkt slå mig ned i Rom. Det är den bästa orten 
för olyckliga, avsatta eller övergivna konungar. Men Kri- 
stina har bott där före mig, och jag skall ej komma med 
den ryktbarhet, hon medförde dit. Hon var Gustav Adolfs 
dotter och lämnade frivilligt tronen efter trettio års segrar och 
den ärorikaste fred, som någonsin slutits. Jag skulle ej kunna 
visa mig på samma ställen vid sidan av hennes minne. Det 
blir Schweiz, som jag väljer, eller kanske ett hus i Paris. 
I sistnämnda fall skall jag leva mycket enkelt. Jag skall där 
ej mottaga besök av andra än mina gamla vänner eller deras 
barn. 

Min son skall bli konung. Om ständerna sammanträda, 
komma de kanske att införa en annan regeringsform. Nåväl, 
min son kommer att samtycka därtill eller också i sin tur 
att göra vad jag gjort, men han kommer icke att visa 
samma hovsamhet som jag. 

Om jag på detta sätt drar mig tillbaka, vinner jag — 
det känner jag — ej den ära, jag i så hög grad åtrått. Men 
mitt namn skall åtminstone bli intressant för kommande 
släkten, och jag är viss på att om man opartiskt prövar, vad 
jag gjort, och vad som vederfares mig, skall man göra mig 
större rättvisa, än mina samtida gjort. Jag har ryckt Sverige 



374 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 1790. 

ur den anarki, vari jag fann det. Jag liar skapat dess sjömakt, 
som förut icke existerade. Denna flotta, på vilken min bror 
höljt sig med en ära, som ödet vägrar mig, är mitt verk. Jag 
har satt armén i stridbart skick. Jag har, så långt jag kunnat, 
beskyddat industrin, handeln och de sköna konsterna. Jag 
har velat sysselsätta svenskarne med vitterhetens oskyldiga 
nöjen. Jag har sökt att bland dem utbreda smak. Jag har 
till sist velat föra dem i krig. Jag hoppades, att de genom sin 
gamla tapperhet skulle kunna gottgöra en del av mina före- 
trädares förluster, men då förråda mig alla, då överge mig 
alla.» 

Vid dessa ord brast konungen i gråt och fortsatte: »Åter- 
vända till Stockholm, det kan jag ej mer, nej jag kan ej 
mer återse mitt fädernesland och min huvudstad.» 

Men samma händelse, som fyllde hans olycksmått till 
brädden, skulle liksom återge honom hans spänstighet. Han 
hade dittills blott ruvat över det nesliga återtåget från Fred- 
rikshamn och den fläck, detta satt på hans ära. Nu vändes 
tankarna åt annat håll: han hade fått en ny uppgift, näm- 
ligen att slå ned de missnöjdas planer, och med sin skarpblick 
hade han redan upptäckt, att de sammansvurnas skuld för 
krigets olyckliga utgång skulle hos nationens stora flertal 
framkalla sådan harm, att hans egen skuld därvid förbleknade. 

Emellertid verkade Jägerhorn i Petersburg för de samman- 
svurnas plan. Men när han överlämnade deras not till kej- 
sarinnans ombud, avkastade han den mask av laglydig 
medborgare, som han anlagt för att vinna anhängare, och 
beträdde landsförräderiets bana i Göran Sprengtportens spår. 
Han tillade nämligen på eget bevåg, att finska armén i själva 
verket önskade, att Finland skulle skiljas från Sverige och 
bilda en självständig stat. Kejsarinnan förvånade sig visser- 
ligen över den stora skillnaden mellan Jägerhorns skriftliga 
och muntliga budskap, men då Sprengtporten bestyrkte 
Jägerhorns uppgifter, fick hon ju tro på dem. 

Den skrivelse, Jägerhorn fick föra med sig tillbaka till 
sina kamrater, var också mera ett svar på hans egna muntliga 
meddelanden än på Anjalanoten. Kejsarinnan uppmanade i sin 
skrivelse Finlands befolkning att under skydd av Rysslands 
vapen sammansluta sig till en representativ kår, som kunde 
genom deputerade träda i underhandling med den ryske 



RYSKA KRIGET UNDER ÅR 1788. 375 

Överbefälhavaren. Finnarne finge inte bli rädda, ifall hon 
för deras stridslystne konungs skull bleve tvungen att låta 
ryska trupper rycka in i Finland, ty en dylik åtgärd skulle 
bara hjälpa Finlands folk i dess strävan efter den självständig- 
het, »>som alla goda patrioter åstundade». 

Med stora förväntningar hade Anjalamännen motsett 
Jägerhorns återkomst från Petersburg. Han skulle ju komma 
som en fredsduva, och så skulle de, som sänt honom i väg, 
förvärva sig hela svenska folkets eviga tacksamheti 

Det var dock en rätt misstänkt omständighet, att han kom 
i sällskap med landsförrädaren Sprengtporten, som stannade 
vid gränsen för att fortsätta underhandlingarna. Men ännu 
mera blandad blev glädjen, när man öppnade kejsarinnans 
svarsskrivelse och fann, att denna i stället för ett fredens 
budskap var en uppmaning till uppror och landsförräderi. 
Det var något, som endast den Jägerhornska klicken ville 
vara med om. Armfelt och Hästesko hade visserligen ett 
samtal med Sprengtporten, men när landsförrädaren talade om 
Finlands självständighet och föreslog, att den finska armén 
skulle bidraga därtill genom att förena sig med den ryska, 
svarade de bägge svenskarne, att varje steg till Finlands 
skiljande från Sverige skulle av de finska trupperna bekämpas 
till det yttersta. 

Vad skulle de sammansvurna nu ta sig för? Några av dem 
ville göra avbön inför konungen, men flertalet ville icke under- 
kasta sig en sådan förödmjukelse. Man beslöt i stället att 
avlåta en ny skrivelse till konungen, vari de sammansvurna 
meddelade, att ryska kejsarinnan var benägen att ingå fred 
»med svenska nationen». De anhöllo därför, att konungen 
ville sammankalla rikets ständer för att hos dem söka stört 
och hjälp. Men de aktade sig för att tala om den verkliga 
andemeningen i ryska kejsarinnans svar. 

När konungen mottog denna skrivelse, var han på väg hem 
till Stockholm. Han hade fått ännu en fiende: Danmark 
rustade sig till krig. Vid underrättelsen därom utropade han: 
»Jag är räddad!» Nu hade han funnit en utväg att återvända 
till sin huvudstad utan vanheder. Han skyndade tillbaka 
till Sverige för att möta den nye fiendens anfall och lämnade 
högsta befälet i Finland åt hertig Karl. De sammansvurnas 
brev återlämnade han obrutet till överbringaren med orden, 



376 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1778 — 1790. 

* 

att han icke underhandlade med upproriska undersåtar. 
Men ifall de ville göra avhön, kunde de få förlåtelse.^ 

Samtida anteckningar återge en mängd rykten, som alla 
gå ut på att de sammansvurna beslutat eller åtminstone över- 
lagt om att ta konungen till fånga, och Gustav lär ha sagt, 
att om han dröjt sex timmar längre, hade han blivit arresterad. 

Sina tankar vid detta tillfälle har konungen uttalat i 
ett märkligt brev till sin sons lärare Nils von Rosenstein. 
Det är ett ståtligt dokument om Gustavs obrutna mod mitt 
i allmän misströstan eller förtvivlan. »Det är i faran, som 
själens styrka utvecklas», skriver han, »och det största av alla 
fel är att misströsta om fäderneslandet. Så länge jag lever, 
skall jag aldrig känna denna svaghet. Sverige har mer än 
en gång synts nära sin undergång; men i det ögonblick, då 
den synts mest oundviklig, har detta uråldriga konungarike 
räddats genom oförutsedda händelser och återtagit det an- 
seende, det har rätt att fordra. Sådant var Sveriges tillstånd, 
då det frälstes av Gustav Vasa. Sådana voro de tider, då 
Gustav Adolf uppsteg på tronen, och om det kan vara mig 
tillåtet att blanda mitt namn med dessa sfora konungars, 
så trodde man ej vid min tronbestigning, att Sverige inom 
femton år skulle vara i stånd att hota Ryssland och bannlysa 
dess välde ur Östersjön, därest ej partier, avund och förräderi 
gjort om intet ett företag, som utlovade den största framgång. 
Det är utan exempel i hävderna att se en segrande här stanna 
mitt i sin framryckning och draga sig tillbaka endast för att 
ej segra för mycket. Men Ni ser av den teckning, jag gjort 
av ställningen, att jag likväl ej anser allt förlorat. Teck- 
ningen kan även en gång tjäna till lärdom för min son och 
visa honom, att jag två gånger under min levnad befunnit 
mig vid undergångens brant utan att förlora modet.» 

I stället för att underkasta sig konungen hänvände sig 
Anjalamännen till samtliga armékårer i Finland och till 
flottan för att vinna officerarne som bundsförvanter. I 
fosterlandets heliga namn besvuro de alla redliga patrioter 
att förena sig med dem i en gemensam fordran till konungen 
på att sammankalla riksens ständer för att i samråd med dem 

1 Enligt en annan uppgift skulle konungen ha fällt detta yttrande 
redan vid mottagandet av underrättelsen om Anjalaförbundet. 



DANMARKS ANGREPP ÅR 178S OCH FOLKVÄPNINGEN. 377 

återställa freden. På de flesta håll vann denna uppmaning 
anslutning, och största delen av arméns och flottans officerare 
i fält förenade sig i yrkandet på riksdagens sammankallande. 
Mycket berodde dock av cheferna. Där dessa voro lojall 
sinnade och handlingskraftiga män, lyckades de vanligen hålla 
sina officerare inom skrankorna. Så berättas det om överste von 
Schwerin vid Jönköpings regemente, att när officerarne 
kommo stickande med den deklaration, som de undertecknat, 
och anhöllo om hans underskrift, så rev han isönder dokumen- 
tet och förklarade, att om de fullföljde sitt förehavande, skulle 
han låta arrestera dem allesammans. 

Anjalamännen sökte även vinna stöd hos oppositionens 
chefer i Sverige. Det fingo de också på flere håll. Men Fersen 
fann deras hänvändelse till Ryssland »emot lag och krigsartik- 
lar stridande, brottsligt samt emot sunt förnuft företagen» 
och svarade ej ens på deras brev. Däremot lyckades de genom 
trägna bearbetningar vhina hertig Karl för sin sak. Han inlät 
sig trots konungens förbud i underhandlingar om stillestånd 
med ryske storfursten Paul och drog på ryssarnes önskan 
samtliga svenska trupper tillbaka över gränsen. 

Litteratur till ryska kriget 1788—90: Gabriel Rein, Kriget i 
Finland åren 1788, 1789 ocli 1790: del I. 

Maunu Malmanen (K. M. Creutz), Anjalaförbundet. 

Dagbok föid under kriget i Finland 1788—1790 af 
auditören Carl Cliristoplier Ekman (Skrifter ut- 
gifna af Svenslca litteratursällskapet i Finland n:r 44). 

Arnold Munthe, Svenska sjöhjältar VI — VII: 6 delar 
utk.; haft. kr. 57: — . 

Eva Lewin, En gustaviansk sjöofficer. Haft. kr. 4: 50; 
inb. kr. 7: — . 

P. Nordmann, Krigsmän och krigsminnen; haft. 10 
(finska) marl<. 



Danmarks angrepp år 1788 och den stora 
folkväpningen. 

NÄR GUSTAV hunnit till Åland, fick han meddelande 
om att Danmark förklarat krig den 19 augusti. 
Det var med svidande hjärta, som danska regeringen 
tagit detta steg. Bernstorff hade gjort allt för att förekomma 



378 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 1790. 

krigsutbrottet mellan Sverige och Ryssland, ty han önskade 
ingalunda, att Rysslands makt och inflytande i Norden skulle 
tillväxa på Sveriges bekostnad. »Sveriges fall skulle förr 
eller senare draga med sig vårt eget», sade han oförbehållsamt 
till CAlbedyhll. I förhoppning om att kunna avhålla Gustav 
III från anfall på Ryssland hade han oförtrutet erinrat ko- 
nungen om att Danmark i sådant fall var skyldigt att bistå 
kejsarinnan. Och även sedan kriget utbrutit, arbetade danska 
regeringen på att genom underhandlingar återställa freden. 
Men då alla åtgärder voro fruktlösa, återstod för Danmark 
ingenting annat än att fullgöra den tunga plikten att hjälpa 
bundsförvanten. Bernstorff ämnade emellertid göra kriget 
så lindrigt som möjligt och sätta i gång det i senaste laget — 
först fem veckor efter krigsförklaringen. Därigenom ville 
han bereda Sverige ytterligare rådrum att skaffa sig fred och 
även — så besynnerligt det än kan synas — att sätta sina 
gränser i försvarsskick. Bernstorff var nämligen en statsman, 
som i mycket var före sin tid. Han var välvilligt stämd mot 
Sverige och ville ej vara med om någon stympning av grann- 
landet varken på ryska eller danska sidan, ty han ansåg ett 
oförsvagat Sverige nödvändigt för jämvikten i Norden. 

Däremot hade hans känslor mot Gustav III förändrats 
allt efter som han fått tillfälle att följa konungens äventyr- 
liga politik i spåren. Han såg numera i Gustav blott »den 
hänsynslöse fördragsbrytaren», som kunde oskadhggöras 
endast genom att man fråntoge honom den makt, han till- 
vällat sig 1772. Och Bernstorff föreställde sig, att även den 
övervägande delen av svenska nationen längtade efter en 
dylik förändring i regeringssättet. Han tänkte icke på att 
man i Sverige ännu hade frihetstidens erfarenheter i alltför 
färskt minne för att önska sig tillbaka till den tiden. 

Det var sålunda Sveriges konung, Bernstorff ville bekämpa, 
men dess folk, som ej hade någon skuld i det ryska kriget, 
ville han intet ont. Gustav å sin sida kom full av mod och 
förtröstan hem till Sverige, ty han räknade på att nu kunna 
samla sitt folk mot både inre och yttre fiender. Och det visade 
sig, att den gången var det han, som räknat rätt. Han fann 
hos kärnan av Sveriges folk en kraftig avsky mot dessa offi- 
cerare, som förrått sitt fosterland i farans stund. I Stockholm 
föreslog man till text på nästa riksdagspredikan de orden i 



DANMARKS ANGREPP ÅR 1788 OCH FOLKVÄPNINGEN. 379 

fjärde Mosebok: »Och Herren sade till Mose: 'Tag alla 
överstame för folket och häng dem upp Herranom i solenel'» 
Schröderheim, som berättade detta i ett brev till konungen, 
tillade: »Här vanka flera epigrammer, men de äro ej alla 
utur den Heliga skrift.» 

Gustav beslöt att begagna sig av denna folkstämning och 
vädja till sina trogna undersåtar. Liksom fordom Gustav 
Vasa for han upp till Dalarne. Söndagen den 14 september 
bevistade han först gudstjänsten i Mora kyrka, och efter dess 
slut trädde han, klädd i moradräkt — dock med det blå sera- 
fimerbandet utanpå! — upp på den hög, från vilken enligt 
sägnen Gustav Vasa fordom talat till morakarlarne. Det 
verkar nästan som en scen ur operan »Gustav Vasa» milt 
i det obarmhärtiga dagsljuset. Befolkningen var mangrant 
församlad. Konungen bad dalamännen att efter förfädrens 
exempel stå honom bi mot hans fiender och utvälja äina 
raskaste karlar till landets försvar. Menigheten svarade 
med höga rop, att de ville gripa till vapen och försvara 
konungen mot hans fiender. Därefter begav sig Gustav 
till sockenstugan och överlade där med socknens äldste om 
sättet för den nya frikårens uppsättande. 

På samma vis gick det till i Leksand och Stora Tuna. Fast 
nog fanns det en hel del gott folk bland masarne, som tyckte, 
att kungen såg ut som en spelevinker. Men trots sina fel 
och brister framstod han i alla fall inför folkmedvetandet som 
den nationelle konungen, kring vilken det nu gällde att samla 
sig för att nedslå både inre och yttre fiender och isynnerhet 
för att »knäcka herrarne, som ville rycka tömmarna från 
konungens händer». Det bara göt olja på elden, när brev 
och utskickade kommo från oppositionen i syfte att motarbeta 
konungens förehavande. I Falun fick Gustav mottaga full- 
mäktige från de flesta övriga dalsocknar. De erbjödo honom 
samma hjälp som Mora, Leksand och Stora Tuna. Själv säger 
konungen, att han ensamt i Dalarne skulle kunnat samla 
20,000 man, men han nöjde sig med 3,000. 

Likadan var stämningen i Värmland, dit Gustav sänt 
Gustav Maurits Armfelt i förväg för att elda upp sinnena. 
Fryksdalingarne ville lämna hus och hem för att »bädda på 
juten» och »slå ihjäl alla ryskt sinnade». Och när konungen själv 



380 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 1790. 

kom till Karlstad, beslöts uppsättandet av ett värmländskt 
lantvärn, 800 man starkt. Av detta lantvärn bildades sedan 
en jägarkår, som blev upphov till Värmlands fältjägarrege- 
mente. 

Högsta ledningen av hela försvaret i Dalarne och Värm- 
land anförtroddes åt Armfelt, som med outtröttlig energi 
ägnade sig åt att utrusta och exercera de nybildade frikå- 
rerna. Man borde enligt hans åsikt hålla dalkarlarne i den 
tron, att rikets försvar och säkerhet hängde på dem ensamma. 
Den tanken delgav han konungen i ett brev. Han uppträdde 
bland masarne klädd i dalkarlsdräkt och vann deras hjärtan 
genom sitt glada, hurtiga sätt. Själv var han förtjust i 
folket och kunde ej nog prisa det mannamod och den foster- 
landskärlek, som rådde i Dalarne. »Folket liknar de gamle 
romarne», skriver han till sin hustru, »och man gör sig ingen 
föreställning därom i andra delar av Sverige. . , Ack, om man 
genast kunde stöta på fienden! Segern vore otvivelaktig. 
Men 40 mils marsch stämmer ner modet betydligt. Jag reser 
i morgon till Tuna, i övermorgon till Leksand, därpå till Mora 
o. s. v., alltjämt i bonddräkt — det tar hjärtat ur dem.» 
Från Gagnefs prästgård ger han följande livliga skildring av 
stämningen i trakten: »En kapten Tiellman, possessionat, 
nu 67 år gammal, går ut med; en löjtnant Hörling, 71 år, som 
fick pension 1753, går även med oss. De hava vigör som ungt 
folk. De förnämsta och rikaste bönderna göra på samma sätt, 
och det är tävlan mellan far och son om vem som skall få 
den äran att gå. Värst är, att hela skaran är oexercerad, och 
att de ej låta styra sig, då de komma i iver. Vid kyrkan sade 
en bonde åt mig: 'Hör du, laga att officern går på, för annars 
sätta vi kulan i ryggen på'n, om han ej är trogen.' Döm hur 
roligt det blir att få sådana bestar att lyda, då reträtt blir 
nödig.» Det fanns dock ännu äldre gråhårsmän än de nämnda, 
ett par nära 80-åriga kaptener, som skyndade att gripa till 
vapen. Varenda man i denna frikår var fast besluten att hålla 
det löfte, de givit varandra, att »innan snö fallit på marken 
se danskarne utkörda ur landet» eller ock själva aldrig komma 
tillbaka. 

Från Dalarne och Värmland spred sig folkrörelsen vidare 
över hela landet och framkallade en allmän folkväpning. Häl- 



DANMARKS ANGREPP ÅR 1788 OCH FOLKVÄPNINGEN. 381 

singarne »missunnade dalkarlarne den hedern att ensamma 
våga allt för sin konung», skrev Armfelt. Där liksom i Gästrik- 
land, Jämtland och Härjedalen blev det allmän folkväpning, 
och de norrländska städerna tävlade med varandra i att vid- 
taga försvarsåtgärder. Kustbefolkningen i Skåne var också 
med, och i Småland, Västergötland och Halland ville allmogen 
gå man ur huse. Landshövdingarne hade bara svårt att ordna 
folkrörelsen och »hindra hopen att mangrant och utan ordning 
begiva sig åstad». Till alla rikets landskap spred sig försvars- 
rörelsen. I Bohuslän »förbannade allmogen landshövdingen, 
som ej uppbådat lantvärn som i andra provinser». 

I »Allmänna tidningar» för den 17 november 1788 läses 
följande notis från Skara: »Här vid Gymnasium hafva, i an- 
seende til Krigsrörelsen så nära i Granskapet och Tropparnes 
stundom, dels Genomtåg, dels Inquartering, Föreläsningarna 
för Höstterminen måst upphöra och en del af de publique 
Husen nytjas til Magaziner. Både Stad och Landsort äro af 
hjärtat konungen tilgifne; och hvad Wenern beträffar, så hål- 
les den ren af en duktig Amiralitets-officerare och 2:ne beva- 
rade små Fregatter.» 

Det blev en folkrörelse, vartill man ej sett maken sedan 
Magnus Stenbocks dagar. Det var svenska folkets svar på 
officerarnes landsförräderi. Många adelsmän, särskilt hem- 
komna officerare, sågo snett på folkrörelsen, ja hotade del- 
tagarne med straff. Men det blott ökade allmogens förbitt- 
ring mot dem och deras stånd. I Stockholm utspriddes de 
vildaste rykten om konungens planer. Det bei-ättades och 
troddes, att han ämnade komma tillbaka i spetsen för dal- 
karlarne för att krossa oppositionen och — tillfogade hans 
fiender — plundra banken. 

Från Karlstad skyndade konungen emellertid vidare till 
Göteborg, som hotades av en dansk-norsk här på omkring 
10,000 man, vilka ryckt in från Norge under befäl av prins 
Karl av Hessen, en svåger till både den svenske och den 
danske konungen. 

Man vore nästan frestad att gissa, att oppositionen sökte 
misstänkliggöra Gustav för att stå i hemlig förbindelse med 
den fientlige överbefälhavaren, liksom det förut påstods att 
han gjort med Anjalacheferna. Och verkligen — det är inget 
skämt: det fanns de, som bestämt påstodo, att Gustav givit 



382 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 1790. 

prinsen av Hessen penningar, för att denne skulle bryta in i 
Sverige. Skjöldebrand relaterar ryktet därom. 

Göteborg var ju en av nycklarna till Sverige och måste 
försvaras, vad det än månde kosta. Dit kom konungen sent 
-på aftonen den 3 oktober men fick vänta en hel timme utanför 
fästningsporten, innan vindbryggan blev nedfälld. Inkommen 
i staden blev han igenkänd av en trupp borgare, och de började 
ropa: »Leve konungenl» Nyheten om Gustavs ankomst 
spred sig som en löpeld genom staden och ingav borgerskapet 
nytt mod. Det behövdes också, ty man var här på väg att 
ge allt förlorat. Så väl kommendanten som landshövdingen 
voro gamla och slöa, garnisonen var svag och vallarna så för- 
fallna, att man på sina ställen kunde gå ut och in i fästnings- 
verken. »Patrioterna» hoppades till och med, att det i Göteborg 
skulle finnas hederligt folk, som hindrade »den galningen» att 
spilla folk på ett onödigt försvar. 

Men i och med Gustavs ankomst blev det som nytt liv i 
de goda göteborgarne. Med friskt mod grepo de sig an arbetet 
på fästningsverkens iståndssättande, bildade en frivillig 
milis för vakthållning och tävlade i offervillighet, när det 
gällde att anskaffa pengar. Förstärkningstrupper anlände 
också från flere håll, så att staden snart befann sig i ganska 
gott försvarsskick. Konungen höll ett manande tal till 
magistraten och borgerskapet och tog löfte av både dem 
och garnisonen att försvara staden till sista blodsdrop- 
pen. Konungen skrev till riksdrotsen: »Om så god vilja 
varit i Finland som här, hade vi varit mästare av Peters- 
burg.» 

Så långt, som göteborgarne utlovat, skulle dock aldrig deras 
trohet och mannamod behöva prövas, ty Gustav fick en ovär- 
derlig hjälp från England och Preussen, vilka stodo i förbund 
sinsemellan och voro angelägna om att draga Sverige undan 
Frankrikes inflytande och över på sin sida. En brytning hade 
nämligen inträtt mellan Preussen och Ryssland, då det visade 
sig, att Katarina försökte tränga ut Preussen från inflytande 
i Polen. 

England hade vid denna tid en minister i Köpenhamn, 
som hette Hugh Elliot. Det var han, som nu tog avgörandet 
i Norden i sin hand, och det gjorde han till god del alldeles 
på eget bevåg. Elliot var så odiplomatisk, som en diplomat 



DANMARKS ANGREPP ÅR 1788 OCH FOLKVÄPNINGEN. 38S 

gärna kan vara, en implusiv, excentrisk engelsman, som hand- 
lade fullkomligt efter ögonblickets ingivelse och därvid använde 
hur starka medel som helst. Han gick bland samtidens diplo- 
mater under namnet »rasande Roland». 

Utan att ha fått order av sin regering företog sig Elliot 
att resa till Karlstad, där han hade ett märkligt samtal med 
Gustav III, vilket slutade med att konungen accepterade 
Englands och Preussens medling mellan Sverige och Danmark. 
Från Karlstad skrev Elliot sedan både till prinsen av Hessen 
och till Bernstorff för att hejda den danska arméns f ramryck- 
ning och förklarade, att om det komme till strid, skulle han 
själv hjälpa till att försvara Göteborg. Och vad som impo- 
nerade mera — han hotade med krig från både Englands och 
Preussens sida. Vid ett besök i danska högkvarteret förde han 
ett så kraftigt språk, att prinsen av Hessen den 9 oktober 
slöt vapenvila med Gustav. 

Kort därefter fick Danmark bevis på att det var allvar med 
Elliots hotelse, ty Fredrik Vilhelm II tillställde själv danska 
regeringen en anmaning att oförtövat draga sina trupper till- 
baka från Sverige och ingå stillestånd. I annat fall skulle en 
preussisk kår inrycka i Holstcin, och med den skulle hanno- 
veranska trupper för Englands räkning förena sig. Vad som 
låg bakom detta slag i bordet med hohenzollrarens »pansrade 
näve» var nog mindre intresset för jämvikten i Norden än 
preussiska regeringens önskan att kunna begagna sig av 
Gustav III:s nuvarande belägenhet för att förmå honom att 
till Preussen avträda svenska Pommern och Wismar mot 
en penningsumma och garanti för Sveriges övriga besitt- 
ningar. 

Danska regeringen hade inget annat att göra än foga sig 
efter övermaktens fordringar. Den 12 november var Sverige 
utrymt, och stilleståndet förlängdes ytterligare på sex månader. 
Danskai-ne lämnade vårt område efter att ha fört ett krig, som 
mest liknade en fältmanöver. I allmänhet fingo de också de 
bästa vitsord för krigstukt och hovsamhet. Gustav har själv i 
brev till hertig Karl lovordat dem. Vilket inte hindrar, att han, 
för att upphetsa nationalkänslan mot danskarne, begagnade 
sig av den omständigheten, att man på ett taget norskt trans- 
portfartyg funnit en kista, fylld med en hel del instrument, 
vilka genast fördes till Göteborg och förevisades såsom bö- 



384 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 — 1790. 

delsyxor, skarprättarsvärd, galgrep, galgkrokar, kniptänger, 
tortyrsägar och andra pinoredskap, alltsammans naturligt- 
vis avsett att plåga svenska män med! I själva verket synas 
de ha varit en norsk fältskärs instrument, vilka blivit för- 
stärkta med redskap, som tillhörde en profoss vid norska 
armén. 

Underrättelsen om fiendens avtag framkallade inom dal- 
karlarnes frikår en allt annat än glad stämning. De önskade 
innerligt, att danskarne skulle komma igen, så skulle de nog 
sörja för mot ägandet. Efter vapenvilan med Danmark tillstod 
Armfelt »i förtroende» för konungen, att han på sina knän 
»bad Gud giva prinsen av Hessen lust att bryta stilleståndet 
och anfalla honom». Men när det ingen ändring blev och de 
frivillige avfordrade"s gevären, som de fått från förråden, höll 
det på att bli myteri bland en del avdelningar. Och Gustav 
själv skulle inte varit den han var, om han icke nu, när han 
visste, att han hade England och Preussen på sin sida, önskade 
finna någon giltig anledning att bryta stilleståndet. Han för- 
sökte också ställa till gräl med prinsen av Hessen och skram- 
lade hotfullt med värjan. Men då grepo medlarne in och för- 
mådde Gustav att taga tillbaka sina hotelser. 

Stämningen inom folkets breda lager gav sig uttryck i 
tacksamhet mot den, som hade största förtjänsten av stille- 
ståndet, Hugh Elliot. »På min hemresa», berättar han, 
»blev jag nästan buren av folkets händer. I varje stad och by 
mottogs jag av invånarne som deras beskyddare och befriare.» 
Han tyckte å sin sida om svenska folket, »men de så kallade 
adelsmännen påminna mig i viss mån om mina gamla bekanta 
i Polen», skrev han till svenske ministern i Köpenhamn. »De 
tala om frihet men längta blott efter tillfällen att få sälja sig.» 
I ett brev till Gustav Hl bad han konungen att för Nordens 
lugn offra den olycksaliga ära, som en furste kan vinna 
endast genom blodsutgjutelse. Måtte konungen i stället taga 
råd endast av sitt »ädla, upphöjda och ömma hjärta»! 



DANMARKS ANGREPP ÅR 1788 OCH FOLKVÄPNINGEN. 385 

Vid samma tid, som Gustav III undgick faran från Danmark, 
skingrades även ett annat ovädersmoln, nämligen det som höll 
på att urladda sig vid armén i Finland. Vi erinra oss, att her- 
tig Karl lät förmå sig att gå de sammansvurnas ärenden. Har 
han gjort det med känsla och övertygelse, eller har han bara 
låtsat göra det, så länge han var beroende av de missnöjda? 
Därom ha meningarna varit delade. Själv har han påstått det 
senare, men de brev, han vid denna tid skrev till sina trogna, 
bära annat vittnesbörd. Han hade fått ett svårt uppdrag och 
han förbannade den stund, då han tog emot »detta fördömda 
befäl, som jag fått såsom ett syndastraff». Men han misstänkte, 
att hans älskade broder ingenting hade emot att sätta honom 
i ännu värre klämma. Hertigen såg ett bevis därpå, när hans 
ideliga påminnelser om penningar till arméns nödvändigaste 
utrustning icke hade annan verkan, än att han fick »en liten 
skvätt i sänder, som knappt förslog för tre å fyra dagar — de 
övriga måste man leva på kredit». Han anförtrodde sin Vän 
Reuterholm, att konungen hade en verklig »talang att göra 
sig hatad och — jag törs ej säga — föraktad hos alla». Karl 
vågade ej ens nämna konungen, »ty endast namnet sätter 
hela världen i harnesk». 

Alltnog: hertigen hade dragit sina trupper från ryskt om- 
råde, och både han och Anjalamännen väntade nu belöning 
från Katarina i form av stillestånd. Då fingo äntligen de ärligt 
sinnade oppositionsmännen sina ögon öppnade genom ett 
brev till general Armfelt, vari Sprengtporten framförde ryska 
kejsarinnans vilja. Den gick ut på att de sammansvurna skulle 
utlysa en finsk riksdag, vilken borde hållas i Tavastehus under 
ryskt beskydd — i annat fall skulle de ej kunna handla fritt! 
Och om de svenska trupperna sökte lägga hinder i vägen för 
Finlands frigörelse från Sverige, borde finnarne inkalla ryska 
trupper. Med deras hjälp skulle svenskarne utdrivas ur 
landet eller tagas som i en fälla. 

Detta brev gjorde slut på alla illusioner hos de Anjalamän, 
som ej voro verkliga landsförrädare, såsom Jägerhorn och 
hans anhängare. Karl Gustav Armfelt avbröt genast all 
skriftväxling med Sprengtporten och önskade att kunna med 
framgång fortsätta kriget för att visa, att han och hans vänner 
aldrig begärt något ryskt beskydd. Hertig Karl gjorde nu 

25 — 204:164. Grimberg, Svenska folkets underbara öden. VII. 



386 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1/88 — 1790. 

slag i saken genom att ge order åt överste Hästesko att med 
sitt regemente bryta upp och förlägga folket på rotarna. Där- 
med var den farligaste av Anjalacheferna avlägsnad, och 
snart fingo även de övriga regementena befallning att 
följa exemplet. Men vad gemene man tänkte om Hästeskos 
och hans kamraters beteende under kriget fick han symboli- 
serat på vägen, när de passerade förbi avrättningsplatsen 
utanför Borgå: där dinglade för tillfället en hästsko i galgen! 
Ännu mindre fanns det hos Finlands allmoge några sympa- 
tier för en Sprengtportens och en Jägerhorns landsförrädiska 
förehavanden. Det sunda bondförståndet sade folket, att 
om icke Sverige och Finland förenade kunde hålla sig uppe 
emot Ryssland, skulle Finland ensamt så mycket mindre 
kunna det. 



På nyåret 1789 kände sig Gustav tillräckligt fast i sadeln 
för att taga itu med Anjalacheferna. Armfelt, Hästesko, 
Montgomery, von Otter och en överstelöjtnant Klingspor, 
som också spelat en viss roll, blevo häktade och förda till 
Stockholm att stå till svars för sitt handlingssätt. Likaså 
Hastfer, som i hopp om att få sin förstörda ekonomi upphjälpt 
låtit av Sprengtporten locka sig att i hemlighet verka för 
Finlands lösslitande från Sverige. När det sedan började osa 
hett för de sammansvurna, blev han rädd, avbröt alla för- 
bindelser med Sprengtporten och försökte sopa igen spåren 
efter sig. Men det lyckades icke. — Själva ledarne bland 
landsförrädarne, Jägerhorn och Klick, avdunstade däremot 
och hamnade i Petersburg. Dit räddade sig också en del av 
deras medhjälpare. 

I början av mars 1789 hade transporten med de fångna 
officerarne hunnit till Järva. Där voro nyfikna och upphetsade 
folkmassor samlade för att titta på de häktade och följde dem 
sedan under hånfulla tillmålen till deras fängelse i Stockholm. 
Rättegången blev långvarig. Den slutade först i april 1790 
med avkunnande av dödsdomar över dem alla. Men med sin 
vanliga benägenhet för mildhet benådade Gustav alla utom 
Hästesko till hvet. Klingspor, som var illa ansedd för 



DANMARKS ANGREPP ÅR 1788 OCH FOLKVÄPNINGEN. 387 




Johan Henrik Häslcsko. Samtida målning. 



sin feghet, blev vid dödsdomens avlvunnande alldeles från 
vettet av fruktan för döden. Än föll han på knä för präster 
cch läkare, kysste deras händer och besvor dem att bedja för 
hans liv, än greps han av raseri, bet sig i fingrarna och slog 
sig mot väggen, så att man måste föra honom till Danvikens 
dårhus. Men så snart dödsfaran var över, blev han klok 
igen. — Om den gamle Armfelt berättar Skjöldebrand: »Han 
blev ej annorlunda straffad, än att han skickades till Kristian- 
stad, där han, som var något orkeslös av ålder, fick sitta i ro, 
boende i staden med alla bekvämligheter och rikligt försörjd. 



388 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 1790. 

vilket kallades att sitta på fästning. En tid därefter dog han 
av en åkommen sjukdom.» 

Hästesko avrättades på hösten samma år. Traditionen i 
hans hemtrakt utpekar honom som »en hård och förtryckande 
husbonde, en elak människa». 

För den, som hyser någon misstanke om hemligt sam- 
förstånd mellan Gustav III och Anjalamännen, bör Hästeskos 
avrättning vara ett avgörande motbevis. Gustavs mildhet 
och benägenhet att förlåta alla erkännes ju även av hans 
bittraste vedersakare. Det vore då fullkomligt orimligt att 
tänka sig, att han skulle ha lönat den man, som verkat för 
hans planer.. — med döden, när det varit en så enkel sak för 
konungen att låta honom undkomma. 



Katarina gav medels pennan utlopp åt sin harm över att 
se sina planer på Finland gå om intet. Bland annat författade 
hon ett utkast till en opera med namnet »Den stackars hjälten», 
där hon parodierade Gustav III. Motivet hämtade hon ur 
ryska folksagor. Sedan bearbetades hennes utkast, utfylldes 
med kupletter och arior, och slutligen komponerades musik 
till det hela. Operan gavs på teatern i Eremitaget ^ första 
gången i januari 1789 inför hovet och utländska ministrar. 
Gustav III framställdes där under bilden av en ömklig liten 
storskrytare, som tager på sig en avliden hjältes rustning men 
måste utbyta den mot en annan av målad papp. Åtföljd 
av några stallbröder angriper han en bondkoja, men en enar- 
mad gubbe driver honom på flykten med en eldgaffel. Slut- 
ligen skrämmer man honom med gastar och troll, så att han 
skyndsamt återvänder till sin mamma. 

»Ett sådant gyckelspel», säger Odhner, »var ej den stora 
Katarina värdigt. Det hämnade sig inom kort. 'Den stackars 
hjälten' visade sig snart äga kraft både att kuva den mot- 
spänstiga adeln i sitt eget land och att hålla kejsarinnans 
stridskrafter stången till lands och sjös.» 



' Ett med Vinterpalatset i Petersburg sammanbyggt slott. 



GUSTAV III GÖR SIG ENVÄLDIG. 3S9 

Litteratur: Elof Tegnér, Folkväpningen i Sverige 1788 (Histo- 
risk tidskrift för år 1881). 

Johan August Constantin Hellstenius, Försök 
till framställning af konung Gustaf III:s danska 
politik. 

Edvard Holm, Danmarks Politik under den svensk- 
russiske Krig fra 1788—1790. 

Yngvar Nielsen. Gustav III:s norske politik. 

Lydia Wahlström, Sverges förhållande till Dan- 
mark 1788—89. 



Gustav III gör sig enväldig ocli nedbryter 
ståndsskrankor. 

Nu BEHÖVDE Gustav icke frukta att möta riksens stän- 
der. Anjalamännen hade ämnat ställa konungen till 
svai-s inför riksdagen; men rollerna hade blivit om- 
bytta. Nu var det konungen, som ämnade med de ofrälse 
ståndens hjälp kväsa de upproriska bland adeln och skaffa 
sig ökad makt för att även i framtiden kunna hålla de upp- 
studsiga i styr. De tider tycktes ha kommit åter, då Karl XI 
kväste högadeln. 

I december 1788 utfärdade konungen kallelse till riksens 
ständer att samlas i Stockholm på nyåret. Adeln beredde sig 
från början att trotsa konungen, och de längst avancerade 
oppositionsmännen ämnade söka fråntaga honom den makt, 
han missbrukat. Deras ledare var Karl de Geer, Sveriges 
rikaste magnat och son till den berömde entomologen^ 
med samma namn. De Geer var en orädd kämpe för den 
politiska friheten men betänkligt hetlevrad och egensinnig. 
Hamilton säger om honom, att trots hans frihetskärlek »gav 
en viss höghet i umgängessättet likväl tillkänna, att om en- 
väldet misshagade honom, var det blott hos andra». Genast 
i början av riksdagen hade han den oförsyntheten att i ett 
anförande på ett insinuant sätt sammanställa Gustav med 



Insektskännaren. 



390 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 1790. 

regenter, som osig till vanheder och riket till skada fört spiran» 
— såsom Magnus Smek, Albrekt av Mecklenburg och Kri- 
stian Tyrann. 

Så långt som De Geer ville däremot en så beprövad parti- 
chef som Fersen icke gå. Han stod nu vid fyllda sjuttio år 
lör sista gången som oppositionens högste ledare. Hans mål 
begränsade sig till att värna om författningen, och han sökte 
lugna brushuvudena på riddarhuset. Han hade ogillat kriget, 
men ännu skarpare hade han ogillat Anjalamännen: och hans 
parti finge på inga villkor uppträda på ett sådant sätt, att 
det kunde få ens sken av att vilja taga de sammansvurna 
i försvar. Bäst därför att ej röra vid krigsfrågan, menade 
han. 

Alla planer på efterräkning för konungens krigspolitik 
avklipptes också tvärt genom de ofrälse ståndens snabba be- 
slut att till Hans Maj:t frambära en formlig tacksägelse för 
hans omsorger om rikets försvar. Adeln kunde ju för skams 
skull inte annat göra än instämma. Och så hade konungen 
klarat den faran. 

I sin proposition begärde Gustav, att ständerna skulle till- 
sätta ett hemligt utskott av alla fyra stånden för att med honom 
överenskomma om utvägar »till rikets säkerhet, bestånd och 
självständighets bibehållande». Adeln såg häri genast ett 
försök att rycka avgörandet från ståndet som sådant och 
lägga det i händerna på några få ledamöter. Adeln fann det 
därför vara sin plikt att protestera. Frietzcky stod upp och 
yttrade, att man borde begränsa utskottets makt genom en 
instruktion, så att det ej skulle kunna inkräkta på områden, 
där det enligt regeringsformen tillkomme ständerna själva att 
besluta. När avgörandet skulle ske angående detta förslag, 
ingrep konungen på ett fullkomligt enastående sätt. Han 
använde därvid som redskap lantmarskalken generalmajor 
Charles Emil Lewenhaupt, son till den olycklige genera- 
len från förra ryska kriget. Honom hade Gustav utvalt till 
ordförandeposten, därför att han visste, hur svag och lättledd 
mannen var. Det anmärktes också med elak överdrift, att 
det fordrades ett skarpt huvud för att bland adeln utleta en 
lantmarskalk med så dåligt huvud. Stygga människor påstå, 
alt han börjat sitt hälsningstal som lantmarskalk med orden: 
»Hur mår ridderskapet och adeln?» — Men mannens styrka låg 



GUSTAV III GÖR SIG ENVÄLDIG. 391 

i hans lugn, som var så orubbligt, att han skulle kunnat se 
himlen störta ned utan att tappa koncepterna. 

Lewenhaupt uppläste nu för adeln en egenhändig biljett 
från konungen, vari Hans Maj:t förklarade den föreslagna 
instruktionen oförenlig med grundlagarna och förbjöd över- 
läggning därom. Icke desto mindre antog adeln Frietzckys 
förslag utan votering och nästan enhälligt. Förgäves sökte 
lantmarskaiken vid nästa plenum uppriva beslutet under före- 
vändning, att han icke gjort någon »verkande» proposition utan 
blott velat inhämta adelns mening, för att konungen skulle 
få kännedom om densamma. Det blev våldsam oro i lägret. 
Man skrek, man hotade, man trängde fram mot lantmar- 
skalksbordet och kallade Lewenhaupt »infam». Motståndet 
på riddarhuset tjänade dock ingenting till, eftersom de o- 
frälse stånden förklarade, att ingen särskild instruktion 
behövdes. Adeln fick foga sig efter majoriteten och nöja sig 
med att insätta oppositionens främsta män i utskottet samt 
ålägga dem att noggrant följa regeringsformens föreskrifter. 

Så var visserligen utskottet tillsatt, men det egentliga 
riksdagsarbetet kunde icke komma i gång. Den adliga oppo- 
sitionen fördröjde det genom att på varje punkt steg för steg 
energiskt bekämpa konungens planer. På det viset var det 
fara värt, att riksdagen icke skulle komma till något resultat, 
innan Ryssland hunnit rusta sig och börja kriget igen. Ko- 
nungen blev allt otåligare, och hans förbittring mot adeln 
delades hjärtligt av de ofrälse stånden. De började i känslan 
av sin makt också tänka på sina egna intressen och upptaga 
det gamla överläggningsämnet från frihetstidens sista riks- 
dagar om gemensamma privilegier för odalstånden. Här var 
alltså ett tillfälle för konungen att vinna de ofrälse stånden 
för sig och med deras hjälp krossa adelsoppositionen. Gustav 
beslöt våga det farliga spelet. 

Till utgångspunkt för den nya statskupp, som han till- 
ämnade, tog han den omständigheten, att lantmarskalken 
beklagat sig över de förolämpningar, som han blivit utsatt 
för på riddarhuset under de föregående hetsiga debatterna. 
I anledning därav sammankallade konungen alla fyra stånden 
på rikssalen den 17 februari. Gustav kom in i kunglig skrud 
och intog sin tron, framför vilken var ställt ett bord med en 
silverklubba. »Gnistrande av vrede» höll han till adeln ett 



392 KRIG MED RYSSLAND OCH DAXMAHK 1788 — 1790. 

ljungande strafftal — det är hans fiender, som beskriva honom 
så, medan hans vänner säga, att han vid detta tillfälle »visade 
sig manlig, ädel och stor, med hövlighet». Han gav ståndet 
skulden för att riksdagsarbetet försenades, och att riket 
därigenom råkade i fara. Men han förklarade sig icke ämna 
tåla, att de, som burit händer på hans faders krona, skulle 
ryckas med honom själv om spiran. »Vem», sade han, »känner 
här intet igen desamma, som med en järnspira styrde riket, 
då de voro uppsatte i välde, som nu ej kunna tåla att hava 
sett det i sexton år av mig styrt med mildhet, och som nu 
änteligen tvinga mig att tala ett språk, så mycket skilt från 
min naturliga böjelse! 

Om jag ej snart blir underhjälpt att få flottan i sjön och 
armén klädd, bevarad och betalt, förklarar jag här uppenbart, 
att om våra kuster härjas, Finland brännes, denna huvud- 
stad hotas, är det ej min skuld utan deras, som såge med nöje 
ryssen snarare här i Stockholm och ett ryskt sändebud 
föreskriva mig lagar, än att de ville överlämna sin ärelystnad, 
sin hämndgirighet eller sine enskilte begär, och som med alla 
dessa tidsutdräkter tro sig kunna tvinga mig till vanhedrande 
fred.» 

Därefter kom en särskild uppsträckning för adelns bete- 
ende mot lantmarskalken. Konungen lät uppläsa en av 
Lewenhaupt författad klagoskrift över det »faseliga skrik», 
som hindrat honom från att göra sig hörd, och flere talares 
»oanständiga häftighet», isynnerhet Fersens. Om honom 
påstår Lewenhaupt, att han vid tillfället ifråga »på sin bänk 
uppstod och med hårda ord, hetsig min samt mot mig flere resor 
under talet sträckt arm och knytt näve yttrade sig, att jag 
ville kränka ridderskapets och adelns rättigheter», varefter 
han till sist »jämte månge andre kastade sig över skranket 
och kommo mot mig rusandes kring bordet». 

Efter uppläsningen av detta aktstycke befallde konungen 
adeln att bedja lantmarskalken om ursäkt. »Alltså», slutade 
han, »haven I nu genast att begiva eder härfrån till riddarhuset, 
där formera en deputation, som den förste greven anförer, 
med vilken I, grev Fersen, I, friherre Karl De Geer, och I 
andre, som äro nämnde i lantmarskalkens skrift, kommen att 
följa för att på tillbörligt sätt göra honom ursäkt för vad som 
sig tilldragit.» 



GUSTAV III GÖR SIG ENVÄLDIG. 393 

Aldrig hade Sveriges ridderskap och adel fått höra ett 
sådant språk från tronen. Och detta skulle rikets första stånd 
nödgas taga emot i närvaro av de ofrälse, som skadeglada 
bevittnade adelns förödmjukelse! Genast står Fersen upp, 
lugn och värdig som alltid, och anhåller i underdånighet att 
få tala. Men Gustav slår klubban i bordet och förklarar, 
att han i dag kallat ridderskapet och adeln att lyssna till 
vad han föreställde dem men icke för att överlägga — det 
kunde de göra på riddarhuset. 

Fersen ger dock ej tappt utan reser sig igen, sägande, att 
konungen ej kunde vägra ett stånd, vad han ej brukade vägra 
den ringaste av sina undersåtar: att förklara sig. De Geer 
och två andra adelsmän begära i samma veva ordet, men 
konungen säger nej och befaller adeln att lämna rikssalen. 
En stunds tvekan . . . Ingen av de 900 adelsmännen reser 
sig från sin plats, men mången lägger handen pä värjfäs.tet, 
och man hör sorl och hotfulla yttranden: »Jag låter ej köra ut 
mig.» Det var ett ögonblick, då Gustavs krona hängde på 
ett hår. Till slut reser sig dock den gamle hövdingen Fersen, 
förnäm och behärskad som alltid, och med orden »Låt oss gå» 
lämnar han salen. De andra följa långsamt efter. »Salen 
blev tom på adel», skriver konungens medhjälpare biskop 
^Yallquist. »Den synen var ock ny. En konung med endast 
ofrälse män för sig är väl en sällsamhet, men den är icke 
obehaglig.» — På morgonen samma dag hade konungen 
talat med Wallcjuist om hur han ämnade tvinga adeln att 
lämna rikssalen. »Men om adeln ej lyder?» invände bi- 
skopen. »Den lyder», svarade konungen. Och han hade 
räknat rätt. 

Efter denna spännande scen tilltalade konungen de ofrälse 
stånden med nådiga ord och uppmanade dem att utse två 
ledamöter av vart stånd, vilka skulle jämte talmännen över- 
lägga med honom om de ofrälses privilegier och ingå en »före- 
ning, som stadgar vårt och rikets gemensamma väl». Valet 
ägde rum på fläcken, och redan samma afton kunde de depu- 
terade börja sina överläggningar med konungen. Inför dem 
uppläste Gustav ett tilläggsförslag till regeringsformen, kallat 
förenings- och säkerhetsakten, vilket ej blott gav de 
ofrälse åtskilliga värdefulla rättigheter utan också utvidgade 
konungamakten till envälde på somliga områden. En del av 



394 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788—1790. 

dessa nyheter måste konungen dock stryka. — Innan förslaget 
framlades för ståndens plena, vidtog Gustav en åtgärd, som 
aldrig skulle varda honom förlåten. Den 20 februari lät han 
nämligen häkta eller på sina rum instänga de förnämsta 
oppositionsmännen inom adeln, inalles nitton personer, bland 
dem naturligtvis Fersen, De Geer, Frietzcky och Pechlin. 
Ödet fogade så, att bland dem som nu häktades, befann sig 
även general Fredrik Horn, en av konungens ivrigaste med- 
hjälpare vid 1772 års stats välvning. Horn var då så förtjust 
i Gustav, att han hos konungen anhöll att få utbyta sitt namn 
mot »Gustavsvän», något som konungen dock fann för osmak- 
ligt och avstyrde. Nu hade, som man förstår, general 
»Gustavsväns» kärlek hunnit svalna. Det berättas, att då han 
skulle häktas, frågade han vederbörande officer: »Med vad 
rätt?» Han fick till svar: »Med samma rätt som herr greven 
1772 arresterade rådet.» 

Fersen hade på morgonen samma dag genom ett bud från 
hertig Karl blivit varskodd om vad som skulle ske. Vid 
middagstiden samlade sig ett hundratal adelsmän hos honom 
och erbjödo sig att med värjan i hand avstyra det tillämnade 
våldet mot ståndets ledare. Men Fersen avstyrde en dylik 
onödig blodsutgjutelse, som blott skulle komma adeln att 
betraktas såsom upprorsmakare. 

De adliga damerna voro ej minst hätska mot konungen. 
Han kallade dem »det femte ståndet» och tillade, att detta 
stånd gav honom mera bekymmer än de andra fyra till- 
sammans. 

Vid ryktet om att Gustav ämnade arrestera en del opposi- 
tionsmän yttrade hans egen syster till sin svägerska: »I 
detta ögonblick känner jag mig så genomträngd av foster- 
landskärlek, att jag ej skulle rygga tillbaka för något för att 
rädda mina bröder och frälsa riket från denne barbars för- 
tryck.» Så långt gick dock ej Hedvig Charlottas förbittring 
mot Gustav. Hon skulle icke, säger hon, »kunna förmå mig 
till att tillfoga honom något ont, ehuru jag med lugn motser 
hans dödsdag, i tanke att denna möjligen skall bidraga till 
Sveriges framtida fred och lycka». 

Efter Fersens arrestering blev hans ovanligt begåvade 
dotter grevinnan Klinckowström »adelns osynliga men tör- 
hända förnämsta drivfjäder», berättar Hamilton. Hon med- 



GUSTAV III GÖR SIG ENVÄLDIG. 395 

delade sig med sin far genom brev, vill^a inbakade i bröd 
gingo till Fredrikshovs slott, som konungen låtit inreda till 
fängelse. 

Ju hänsynslösare Gustav uppträdde mot det stånd, han 
förut så partiskt gynnat och omhuldat, ju mer jublade det 
lägre folket i huvudstaden. Framstående adelsmän blevo 
förfördelade av pöbeln, som kallade dem för landsförrädare. 
Det var en farlig makt Gustav III skaffat sig till bundsför- 
vant, men den var stark för tillfället. 

Det fanns dock även utom adeln ej så få, som ogillade 
förenings- och säkerhetsakten. Bland dem var ärkebiskopen, 
Uno von Troil. Men för att ej göra konungen ledsen erbjöd 
han sig att i den avgörande stunden — lägga sig sjuk. Ko- 
nungen tackade och vände sig till biskop Wallquist, som åhör- 
de samtalet, med orden: »När ärkebiskopen nu sjuknar, har 
jag väl den biskop, åt vilken jag kan lämna klubban.» Men 
Wallquist stod på samma politiska ståndpunkt som von 
Troil och svarade: »Vad ärkebiskopen icke vill göra, det tror 
jag ingen biskop kan göra.» Sedan talades icke vidare om 
saken, och »enda följden av den konferens blev, att Troil 
gick hem och lät kläda sig med en socka på ena foten till 
bevis, att han hade en svår podager», säger "Wallquist. 

Sedan konungen genom häktningar och andra åtgärder 
gjort oppositionen mjuk — som han trodde ■ — , kallade han 
alla fyra stånden till rikssalen. Den 21 februari hölls det 
viktiga plenum, som skulle avgöra över förenings- och säker- 
hetsaktens öde. Sedan det nya författningsförslaget blivit 
uppläst, tillsporde konungen ständerna: »Antagen I då, gode 
herrar och svenske män, den nu således uppläste förenings- 
och säkerhetsakt?» 

»Denna proposition besvarades», säger Wallquist, »med 
ja och nej men bägge delarna så häftigt, att styrkan i valven 
tycktes förökas.» Konungen upprepade propositionen två 
gånger, men svaret blev lika blandat. Lika avgjort som adelns 
nej var, lika kraftigt var böndernas ja. Deras rop voro 
så]|våldsamma, att prästers och borgares mera sparsamma och 
tveksamma jarop drunknade däri. 

Konungen förklarade nu, att de ofrälse stånden bifallit 
propositionen, och uppmanade adeln att instämma i deras 
beslut. Flere talare bland adeln anhöUo emellertid, att deras 



396 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 17SS — 1790. 

stånd måtte få rådrum att i laga ordning på riddarhuset 
överlägga om det gjorda förslaget, men Gustav tycktes icke 
fästa stort avseende därvid. Då uppstod kanslirådet Adler- 
beth^ och besvor konungen vid hans kända ädelmod att icke 
söka tvinga adeln i stiid mot författningen. »Jag har», sade 
han, »att tacka Eders i\Iaj:t för de största välgärningar. 
Min enskilda tacksamhet för dem känner inga gränser. Men 
jag skulle vara ovärdig den nåd. Eders ]\Iaj:t bevisat mig, 
om jag icke i den bön och framställning, jag nu vågat göra, 
skulle iakttaga, vad mitt samvete och min övertygelse mig 
föreskriver.» Denna varmhjärtade vädjan synes ha gjort 
intryck på Gustav. I alla händelser medgav han, att adeln 
skulle få i enrum överlägga om förenings- och säkerhetsakten. 

Strax efter slutat plenum gick Adlerbeth upp till konungen 
på slottet och fick genast företräde. Han upprepade sina 
försäkringar, att det icke var någon partisynpunkt utan blott 
hans orubbliga övertygelse som uppkallat honom att taga till 
orda även med risk att misshaga sin konung och välgörare. 

Gustav tog honom då i famn, kysste honom på kinden och 
svarade: »En så öppen och redlig opposition som Adlerbeths 
kan aldrig misshaga mig; tvärtom högaktar jag den och skulle 
anse mig lycklig, om jag icke hade att strida emot någon 
annan. Men den opposition, emot vilken jag har att kämpa, 
är av en helt annan art och tvingar mig till steg, som icke 
överensstämma med min böjelse.» 

Emellertid dröjde lantmarskalken vecka efter vecka med 
att taga upp förenings- och säkerhetsakten till behandling 
på riddarhuset. När man på det viset hunnit fram till mitten 
av mars, trodde konungen tillfället vara inne att göra en 
överrumpling och lät lantmarskalken förelägga akten för 
ståndet. Men oppositionen hade hela tiden hållit sig i krigs- 
beredskap och gick med samlad kraft till anfall mot det 
förhatliga aktstycket. När debatten sent omsider tystnade, 
förkastades förenings- och säkerhetsakten så gott som en- 
hälligt och utan votering. 

Men Gustav förklarade, i strid mot gällande statsrätt, 
att den genom tre stånds bifall vunnit laga kraft. Under 

1 Se sid. 304. 



GUSTAV III GÖR SIG ENVÄLDIG. 397 

dagarna närmast efter den 21 februari hade konungen förmått 
de ofrälse talmännen att underteckna akten å sina stånds 
vägnar. I stället för »den sjuke» ärkebiskopen satte biskop 
Lindblom i Linköping dit sitt namn. Slutligen förmådde 
konungen även Lewenhaupt att skriva under, ehuru han på 
grund av adelns ovilja ej längre tjänstgjorde som lantmar- 
skalk utan fått översten vid örlogsflottan Per Lilliehorn 
som ställföreträdare. Han var i motsats till Lewenhaupt 
ej blott en begåvad utan också en hård karl, men han var 
misstänkt för att stå i konungens sold. 

När Gustav anmodade Lewenhaupt att sätta sitt namn 
under förenings- och säkerhetsakten, vägrade han först 
under framhållande av att hans stånd sagt nej. »Äh», invände 
den fyndige monarken, »greve Lewenhaupt är ju inte allenast 
ridderskapets och adelns lantmarskalk, utan också samtliga 
riksens ständers lantmarskalk.» Det smickrade Lewenhaupt, 
så att han skrev under. 

Den 3 april erhöll den nya grundlagen konungens bekräf- 
telse, och statsvälvningen var fullbordad. Konungen hade, som 
sagt, i vissa avseenden gjort sig enväldig, framför allt genom 
den bestämmelsen, att »de riksvårdande ärendena 
skötas på sätt konungen nyttigast synes», och 
att konungen ägde makt »att förordna efter Dess 
höga gottfinnande om alla rikets ämbeten». Dessa 
ord gåvo honom obegränsad frihet att omdana alla de 
gamla ämbetsverken, förbigå dem eller skapa nya ämbets- 
verk samt att till- och avsätta rikets ämbetsmän, dock med 
undantag för domare, präster och en del lägre ämbetsmän. 
Därmed blev den dittills så mäktiga byråkratin så gott som 
fullständigt beroende av konungen. Det var alldeles om- 
kastade roller, när man tänker på frihetstidens allsmäktiga 
ämbetsmannakår, som nästan alldeles lyckades böja konunga- 
makten under sig. 

En annan märklig bestämmelse i denna akt innehåller, att 
»antalet av riksens råd hädanefter ankommer på 
Kungl. Maj:ts eget nådiga gottfinnande». Kungl. 
Maj:t satte antalet till 01 Mycket hade riksrådet ej haft att 
säga under hans föregående regering, men det var dock ett 
märkligt ögonblick, när denna ärevördiga institution med anor 
ända från den äldsta medeltiden försvann ur vår historia. 



398 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 — 1790. 

I justitieärenden ersattes rådet av en konungens högsta dom- 
stol, bestående av både frälse och ofrälse män. Där ägde 
konungen liksom under frihetstiden blott två röster. 

I konungens makt i förhållande till ständerna märktes 
särskilt den förändringen, att konungen nu fick laglig 
rätt att börjakrig. Den största förändringen i förhållandet 
mellan konung och ständer låg dock i själva verket i den redan 
förut omnämnda envåldsmakt, som konungen fick över 
statsförvaltningen. Därmed fick han nämligen en ofant- 
ligt ökad makt över rikets första stånd, vilket till största 
delen utgjordes just av ämbetsmän. 

På det sociala området har förenings- och säkerhets- 
akten haft en ofantlig betydelse genom att nedbryta flere av 
de skrankor, som privilegierna upprest mellan stånden. Alla 
stånd tillerkändes lika rätt att besitta jord av vad för 
slags natur som helst utom säterier, vilka fortfarande för- 
behöllos adeln ensam. Skjutsbesväret fördelades lika på alla 
hemman, dock med samma undantag för säterierna. Vad 
rätten till ämbeten beträffar, blevo visserligen »riksens höga 
och förnämsta ämbeten och de, som äro i konungens hov», 
förbehållna ridderskapet och adeln allena; »men», hette det, 
»i övrigt bliver skicklighet, förtjänst, erfarenhet och 
beprövad medborgerlig dygd enda och rätta grunden 
för befordran till alla rikets ämbeten och tjänster, högre 
och lägre, utan avseende på börd eller särskilt stånd». 

Hamilton kallar förenings- och säkerhetsakten för »en 
förödmjukande avsägelse av människans förnämsta rättig- 
heter». En del unga adelsmän blevo så förbittrc.de, att de 
planlade ett attentat mot konungens liv vid nästa assemblé 
på börsen. Men de mera sansade oppositionsmännen lyckades 
avstyra brottet. Festen på börsen blev ovanligt tyst och 
stilla. Särskilt var där ont om damer: bara friherrinnan 
Ruuth samt några fruar av stadens borgerskap. »Var där 
något folk?» frågade man fru Schröderheim på en supé, dit 
hon for från assemblén. »Jag såg nästan ingen där», svarade 
hon, »utom Spader kung. Ruter dam och några hackor.» 

Den spydigheten förlät Gustav III henne aldrig. 

En dag hände det, att konungen sprakade vid en överste 
Gyllengranat om ett dryckeslag, i vilket översten deltagit. 
Skålarna hade varit många och stämningen mycket hög. 



GUSTAV III GÖR SIG ENVÄLDIG. 399 

»Nå», frågade konungen, »drucko ni även säkerhetsaktens 
skål?» — »Nej, Ers Maj:t», svarade Gyllengranat, t>sä fulla 
voro vi inte.» 

Hamilton, som berättar dessa historier, kan, med allt sitt 
hat mot Gustav, dock ej tillbakahålla sin beundran för 
konungen, fast han söker dölja den för sig själv genom att 
tala om hans »samvetslösa snille». Han säger: »Utan pengar, 
utan stöd, med en overksam flotta och en till hälften upprorisk 
armé hade han emot sig hela Norden: Ryssland, Danmark 
och Sverige. Få månader därefter var Danmarks anfall 
tillintetgjort, Ryssland ännu på defensiven och Sverige 
(under en fåkunnig menighets ursinniga fröjderop) i bojor 
för Gustav III:s fötter.» 



Men riksdagens uppgift var ju egentligen att skaffa medel 
till kriget, och statsvälvningen hade företagits närmast för 
att påskynda lösningen av denna fråga. Medlemmar voro 
ju redan valda i det hemliga utskott, som skulle med konungen 
överlägga om saken, men adeln måste göra om valet och utse 
nya ledamöter i stället för dem, som blivit arresterade. För 
detta utskott uppgav regeringen fullständigt hela den finan- 
siella ställningen, något som aldrig förr skett. Det gällde 
att skaffa medel ej blott till avbetalning å statsskulden utan 
också till krigets fortsättning. Här behövdes en summa av 
minst 11 millioner riksdaler eller ungefär hälften av det 
belopp, vartill statsskulden beräknades komma att uppgå 
vid 1789 års slut. Ställningen var högst bekymmersam, 
och det visade sig oundvikligt att låta ständerna få en verk- 
lig inblick i hela eländet. Men det satt hårt åt, innan man kunde 
förmå den stolte konungen till att taga ett så förödmjukande 
steg. 

Hemliga utskottets finansplan gick ut på att riksskulden 
skulle garanteras av ständerna och av dem förvaltas genom 
ett riksgäldskontor, som i och för riksgäldens avbetalning 
skulle erhålla en särskild årlig bevillning. Denna skulle bli 
kännbar för menige man, men den var oundviklig. För att 
skaffa medel till kriget skulle riksgäldskontoret dels upptaga 
nya lån, dels äga rätt att till ett visst, mindre belopp utfärda 



400 KRIG MED RYSSI.AXD OCH DANMARK 17S8 — 1790. 

räntebärande obligationer, som inom viss tid slculle inlösas. 
Konungen å sin sida förband sig att icke utan ständernas bifall 
åsamka riket ny skuld utan laga så, att årliga inkomster och 
utgifter hädanefter ginge ihop, mot att ständerna åtoge sig, 
förutom den nyssnämnda särskilda skatten, samma bevill- 
ning som förut. 

Detta förslag blev av samtliga stånd gillat och antaget. 
Men när det blev fråga om tiden för bevillningens utgående, 
visade oppositionen åter tänderna. I kraft av sin lagliga 
rätt yrkade den på begränsad tid för bevillningen — ty annars 
hade man ju ingen garanti för att ständerna skulle samman- 
komma på bestämda tider. Den gången hade betänksamheten 
mot konungens önskan starka rötter även bland bönderna, 
vilka kvedo för att åtaga sig så tunga skatter på obegränsad 
tid. Dem kunde dock konungen alltid komma tillrätta med 
genom att kalla dem upp till sig på slottet och tala väl vid 
dem. På det viset lyckades han ock att av de ofrälse stånden 
åtminstone framtvinga ett godkännande av att bevill- 
ningen skulle ges till nästa riksdag. Men adeln var icke 
så lätthanterlig. Den beslöt att ge bevillningen endast för 
två år. Konungen fann alltså situationen kräva en ny teater- 
kupp i den högre stilen. 

Den 27 april skulle beslutet på riddarhuset justeras. På 
morgonen, berättar Wallquist, »märkte man rörelse hos 
pöbeln», vittnande om att konungens anhängare upphetsat 
massorna mot adeln. Det påstås, att polismästare Liljen- 
sparre, typen för en spårhund och servil lakej åt den som 
makten ägde, hela den föregående natten låtit för ändamålet 
förpläga gesäller, hamnarbetare och allehanda löst folk på 
stadens krogar. När man läser Hamiltons memoarer, får 
man också klart för sig, hur innerligt hatad polischefen var. 
Det är, så att man riktigt ser, hur Hamilton fräser av ilska, 
när han häver ur sig denna hemskt färglagda karakteristik 
av mannen: »Slöddrets anförare, moraliter slöddrets utskum, 
riddarhusets skamfläck, en av de svarta, nedriga varelser, 
som tycka sitt blod förädlas, om ett förnämare kan utgjutas, 
djärv, listig, outtröttlig. Tecknad likväl av försynen. Sämre 
uppsyn är sällsynt utom på galärer.» 

Förhandlingarna på riddarhuset hade nyss börjat, då man 
får höra ett starkt hurrande och oväsen från de folkmassor. 



GUSTAV III GÖR SIG ENVÄLDIG. 401 

som samlat sig ute på Riddarhustorget. Det var konungen, 
som kommit åkande från slottet och nu överraskade medlem- 
marne av rikets främsta stånd med att uppträda mitt ibland 
dem. Han förklarade sig komma i egenskap av Gustav 
Eriksson Vasas ättling^ för att taga plats under hans skölde- 
märke, och i egenskap av rikets förste adelsman grep han 
själv lantmarskalksklubban. 

Han talade denna gång lugnt och bevekande och lade sina 
ord så mästerligt, att de trängde även till många av hans 
moståndares hjärtan. Han framhöll, att en begränsad bevill- 
ningstid skulle bli högst skadlig för statens kredit i utlandet, 
och att rikets försvar i sådant fall skulle få sitta emellan. 
Han hänvisade till faran från Ryssland och nödvändigheten 
av att snart få slut på riksdagen och förklarade till sist, 
att han »på intet vis svarade för följderna av ett annat 
beslut, som oundvikligen skulle förlora riket». 

Men därute på riddarhustorget skrek och sorlade pöbeln 
alldeles obeskrivligt, ja trängde in i riddarhusets förstuga och 
trappor, ända in på dörrarna till riddarhussalen. Då säges 
en av riddarhusets yngsta gossar »med en gäll och späd röst» 
ha ropat åt folkmassan från ett av riddarhusets fönster: 
»Tig, era kanal jer — - han talar själv!» 

Sådan var den yttre ramen för de överläggningar, som nu 
vidtogo därinne i riddarhussalen. Konungens sätt att utöva 
ordförandeskapet skulle icke ha dugt för någon annan. För 
en del talare hade han idel vänlighet och solsken, men andras 
anföranden klippte han tvärt av, och somliga låtsade han 
sig icke höra. Alltsammans slutade med att konungen gjorde 
proposition på bevillningens utgående till nästa riksdag. 
Svaret blev blandade ja- och nejrop. Konungen slog då 
klubban i bordet, tackade artigt adeln för dess samtycke(I) 
och lät riddarhussekreteraren genast uppsätta protokolls- 
utdraget härom. De protester, som höjdes, fäste han sig 
icke vid. Omedelbart därefter avblåstes riksdagen under 
pukors dån och trumpeters klang. 

Så stod Gustav som triumfator över oppositionen. Men 

^ Lovisa Ulrika lär ha skämtat med sin sons svaghet för att 
räkna sin härstamning från Vasahuset och sagt: »Det är besynner- 
ligt, att Gustav har så många släktingar, som varken hans far eller 
jag hade någon aning om.» 

26—204364 Grimberg, Svenska folkets underbara öden. VII. 



402 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 1790. 

segern hade vunnits genom olagliga medel och genom med- 
givanden åt de ofrälse stånden, som stodo i bjärt motsats 
till konungens kända förkärlek för adeln. Därigenom ned- 
brötos flere föråldrade och fallfärdiga skiljemurar mellan 
stånden, och den nya statsvälvningen blev på det viset 
till välsignelse. Den har för vårt land spelat samma roll i so- 
cialt hänseende som franska revolutionen. Men det är ju 
som en ödets ironi, att den mest adelsvänlige av våra ko- 
nungar skulle bli den, som tillfogade det privilegierade 
ståndet de sista, nästan förintande slagen. För Gustav med- 
förde denna sociala omvälvning ingen verklig glädje och 
tillfredsställelse, ty icke var det med känsla och övertygelse, 
som han spelade rollen av demokratisk samhällsreformator. 

Gustav älskade adeln, och det hade han också på allt sätt 
visat vid befordringar. Men han älskade rikets första stånd 
icke som ett politiskt stånd utan som en hovadel. 
Ridderskapet och adeln var i hans ögon de gamla lysande 
ätterna med de klangfulla namnen och det förfinade säll- 
skapsskicket, vilka behövdes för att ge glans åt hans hov. Men 
att detta stånd hade uppgifter på statslivets område, upp- 
gifter gent emot en konung, som ej ville hålla sig inom la- 
garnas råmärken, den tanken kunde han aldrig förlika sig 
med. Därför tedde sig den adliga oppositionen för honom 
som idel nattsvart otacksamhet. 

Segerkänslan var alltså för Gustav starkt bemängd med 
besvikelse. Han såg den samhällsklass, som han förut gynnat 
och smekt, nu i hat vända sig bort från honom, och han led 
djupt därav. Efter vad som nu skett fanns ingen väg till 
försoning mellan konungen och rikets första stånd. För- 
bittringen inom oppositionens kretsar hade stegrats till en 
fasaväckande höjd, och då alla lagliga utvägar att göra sig 
gällande voro stängda för konungens motståndare, väcktes 
och mognade hos en del individer tanken på att begagna andra 
medel. 

Omedelbart efter riksdagens slut frigåvos de flesta av de 
häktade — en del hade redan förut sluppit ut. Fersen hade 
haft två präktigt möblerade rum till sin disposition. Hans 
huvudsakliga förströelser voro läsning och promenader i 
rummen samt då och då ett parti piquet eller bräde med en 



RYSKA KRIGET 17S9. 403 

kamrat i olyckan. Han berättar själv: »Klockan 10 åt jag 
altonmåltid, varefter jag promenerade och sedan dresslade 
sidenlappar till stoppning av en sidenväst. Klockan 12 gick 
jag till sängs. Allt detta efter klockslaget av min bords- 
studsare. Under de tio veckor, jag bodde uti fängelset, 
hann jag läsa 36 volymer och att gå 29 mil; och blev mig 
dagen aldrig lång. Jag var sjuk och plågad av gyllenåders- 
kolik, när jag fördes i fängelset, men mådde väl och gick frisk 
ut från Fredrikshov. Ett gott samvete är i slika fall det 
säkraste och hälsosammaste sällskap.» 

Litteratur: Handlingar angående 1789 års riksdag (Historiska liand- 
lingar: del V). 

Ludvig Stavenow, Bidrag till den gustavianska ti- 
dens författningshistoria: I — H. 

W. Tham, Konung Gustaf Hl ocli rikets ständer vid 
1789 års riksdag. 



Ryska kriget 1789. 

Lantkriget. 

GENOM att åtaga sig nya skatter hade ständerna givit 
konungen medel till ryska krigets for I sättning. 1789 
års fälttåg började med att ryssarne inryckte i Savo- 
lax, där befälet efter Hastfer fördes av den duktige general- 
major Kurt von Stedingk, en av hjältarne från nordame- 
rikanska frihetskriget. Savolaxbrigadens forne chef, lands- 
förrädaren Sprengtporten, begagnade däremot sin grundliga 
kännedom om förhållandena i dessa trakter till att ge goda 
råd åt den ryske överbefälhavaren. Stedingks kår var knappt 
mer än häKten så manstark som fienden och led brist på allt. 
Soldaterna fingo mest leva på vatten och bröd. Kött bestods 
endast på helgdagarna, och varken befäl eller menige hade 
fått ut någon lön på ett halvt års tid. Ej att undra på, att de 
våra måste retirera. Och dock lyckades de ett tag kasta fienden 
tillbaka i en blodig drabbning vid Porosalmi, strax söder 
om S:t Michel, varvid Göran Sprengtporten blev svårt sårad 
i striden mot forna landsmän. 

Den svenska huvudarmén vid Kymmene älv kunde däremot 
gå anfallsvis till väga, och konungen, som anförde en av kå- 



404 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 — 1790. 

rema, lyckades t. o. m. vinna en liten seger vid Utlismalm 
över en underlägsen fiende. I anledning av konungens fram- 
gångar skriver auditör Ekman i sin dagbok: »Alla rättsinniga 
tacka Gud för svenska vapnens framgång. De illasinnade bita 
sig nu i läpparna, våga ej offentligt säga något men hava 
icke desto mindre hjärtat fullt med djävulskap. Ja Gud 
nåde: i sin själ gråta de över den goda ryssens förlust och 
harmas över våra vunna fördelar.» Emellertid begagnade 
sig konungen icke i rätt tid av sin framgång, varför den 
svenska offensiven misslyckades, och armén måste gå till- 
baka över Kymmene älv. Den svenska huvudarméns fram- 
ryckning hade emellertid haft den nyttan med sig, att 
den ryska kåren i Savolax vid underrättelsen därom re- 
tirerade över gränsen av fruktan för att bli avskuren från 
sin återtågslinje. Stedingk följde efter, vann en vacker seger 
och ryckte i sin ordning in över ryska gränsen till närheten av 
Nyslott, där han förblev stående under den återstående 
delen av fälttåget. 

Skalden Leopold kom på hösten 1789 över till Finland på 
kallelse av konungen, som önskade att ha någon att samtala 
med i litterära ämnen — fast skalden gudbevars inte var 
fin nog att få äta vid konungens bord! — och för att hämta 
stoff till bragder att besjunga. Konungen mötte honom i 
Lovisa — det var strax efter reträtten. »Jag hade tänkt», 
sade Gustav, »att få ta emot Er i Ryska Finland.» »Ers Maj:t», 
svarade Leopold, »man gör ofta ett steg tillbaka för att hoppa 
bättre.» 

»Emellertid», tillägger Leopold i ett brev till Rosenstein, 
»är nu allt tyst och stilla, och man vet ej, när eller vart vi 
härnäst hoppa.» 

Flottan och slaget vid Öland. 

Vida betydelsefullare voro krigshändelserna till sjös. Innan 
vi följa dem, måste vi dock sätta oss in i tillståndet på flottan 
och särskilt taga kännedom om hälsotillståndet där. Det är 
fasaväckande saker, vi få bevittna.^ 



1 Detta kapitel i flottans historia har genomforskats av O. T. 
Hult, som framlagt resultatet i en vetenskaplig avhandling pa tyska 
i Nordiskt medicinskt arkiv för år 1913. 




S-kaÅa t -.1'! SIW 00 



Karta till kriget i Finland 1788—1790. 



406 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 1790. 

Det har i alla tider varit en svår uppgift att hålla hälso- 
tillståndet gott ombord på krigsfartyg, där ju massor av 
folk bli sammanförda i trånga, mörka och med hänsyn till 
sjögången illa ventilerade kajutor. På segelfartygens tid, 
då expeditionerna ofta blevo oberäknat långa till följd av 
vidriga vindförhållanden, uppstod lätt brist ombord på både 
mat och dricksvatten, och bägge delarna blevo ofta skämda. 
Halvrutten och härsken mat, surt öl och Östersjövatten var 
ingen lämplig diet ens för de kraftigaste fysiker; och hade man 
väl fått skörbjugg, rödsot, tyfus eller fläckfeber ombord, 
så hjälpte det icke, hur mycket man rökte kojerna med enris 
och svavel eller beströk väggarna med tjära. 

Med läkarvården hade det i alla tider varit illa beställt både 
ombord och i land. Den sköttes mest av »bårdskäraro eller 
barberare, och inte ens sådana var det lätt att få ombord, 
ty sjömanslivet tedde sig för dem som något fasansfullt. När 
vårt lands förste verklige amiralitetsläkare gått till botten med 
skeppet »Stora kronan» i slaget vid Öland 1676, fick man en 
efterträdare åt honom endast på det villkoret, att denne skulle 
bli satt i land, så snart sjöslag förestod — till den grad måste 
höga vederbörande tumma på sina pretentioner! En annan 
läkare vid samma tid, som lämnade mycket övrigt att önska 
— - fast av andra skäl — , var amiralitetets »brjcksnidare». 
Då han år 1676 begärde avsked, vägrade vederbörande att 
bevilja hans ansökan med den motiveringen, att »ehuruväl 
han haver många skurit ihjäl, likväl och emedan nu för tiden 
av det hantverket här i staden ingen annan är, thy är han 
omistandes». 

Under Gustav III:s ryska krig hade hälsotillståndet på 
flottan varit ovanligt gott ända tills efter slaget vid Högland. 
Under stillaliggandet i Sveaborgs hamn utbröt en elakartad 
farsot bland de ryska krigsfångarne ombord på det vid Hög- 
land tagna ryska skeppet Vladislav och spred sig sedan till de 
svenska besättningarne. Man har i våra dagar kommit under 
fund med att sjukdomen åtminstone i de allra flesta fallen var 
tyfus, och att smittan överförts från ryssarne till de våra 
genom de berömda ryska lössen, vilkas verksamhet som smitto- 
bärare i hög grad gynnades genom det då gängse bruket av 
peruker. De ännu mera osympatiska vägglössen voro den här 
gången utan skuld, ty egendomligt nog skola, enligt special- 



RYSKA KRIGET 1789. 407 

forskares uppgifter, dessa först efter 1807 ha inflyttat till 
vårt land. 

Både ombord på de svenska örlogsfartygen och i land rådde 
en sorglig brist på allt, som behövdes för de sjukas vård. Det 
va- så trångt om utrymmet, att man kunde få se fem stackars 
sjuclingar ligga i samma bädd, och skjortor och sängkläder 
von ohyggligt smutsiga. Dödligheten blev också förfärande 
stor På flere ställen lågo högar av lik uppstaplade utanför 
sjukiuscn. 

VH. Sveaborg låg flottan instängd, så länge ryska flottan 
höll Vikt utanför. Men när den måste gå och lägga sig i vinter- 
kvarts, satte Nordenskjöld in sin energi på att föra svenska 
flotlai till Karlskrona och lyckades också, trots storm och snö- 
tjocka, att få henne i hamn där, en bragd som av fackmän upp- 
skattat lika högt som en seger. Säkert är också, att ifall far- 
tygen fttL ligga kvar vid Sveaborg över vintern, så hade de 
först ocl främst ej kunnat bli ordentligt reparerade. Dessutom 
hade de upit en stor risk för överfall under vintern, och slut- 
ligen hao, de för isens skull ej kunnat gå till sjös förr än 
mycket snt på våren 1789. 

Som Ebensvärd emellertid saknade medel att föda folket 
i Karlskroa, blev största delen hemförlovad. I sina slitna 
kläder fint^ matroserna ta sig hem i svår köld. Somliga 
voro sjuka edan när de gåvo sig av; andra blevo det på vä- 
gen, och enmängd dukade under för köld och umbäranden. 
Hochschild erättar på nyåret 1789: »En båtsmanstransport 
gick häromcigen från Karlskrona till Norrland. De voro 
mycket sjukaEn del dog under vägen av kölden och vanskötsel 
utan fältskär-iler läkare. Flera voro döda i slädarna, då de 
anlände till /lolf Fredriks torg i Stockholm.» 

Men många oro så sjuka, att de icke kunde skickas i väg. 
Flottans sjukh-, räckte icke till för att härbärgera dem, utan 
de måste inhyis litet varstädes i staden, vilket hade till 
påföljd, att smian spred sig till den civila befolkningen och 
tillståndet blev tterligare förvärrat. Från slutet av novem- 
ber 1788 intill utet av år 1790 vårdades på sjukhusen i 
Karlskrona enlig rullorna över 25,000 man, varav mer än 
5,000 avledo. Dea siffror ange dock icke på långt när hela 
det verkliga antat. De hygieniska förhållandena i staden 
voro genomusla. jinu brukade en hel del av stadens in- 



408 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 1790. 

vanare slå ut sitt köksavfall på gatan utanför husen. »Van- 
artigt folk» hade den oseden att å gator, torg och gränder 
»sitt naturliga tarv göra», och »nattmannen» ofredades, då hm 
skulle sköta sina åligganden. Mitt i all orenligheten såg mtn 
svin, höns och kor promenera omkring. 

Ont var det om färsk mat i staden. Den mesta var tcrr, 
salt, rökt och ej sällan härsken. Gott dricksvatten fains 
endast i ett par brunnar utanför Karlskrona, och de ^oro 
alldeles otillräckliga. I en del brunnar var vattnet saltial- 
tigt; i andra bestod det av regnvatten, som rann ner frånberg 
och gator. Det smakade unket och var ibland »så stinkande, 
att man under rötmånaden icke utan vämjelse kunie gå 
dessa brunnar förbi». Det bästa dricksvattnet fick nan i 
Lyckeby, varifrån det för kronans räkning hämtade? i sär- 
skilda pråmar och vattenskutor. 

Det är under sådana förhållanden ej att undra på, att 
staden ofta hemsöktes av farsoter. 

De flesta fältskärer, som man nu lyckades få dit 3t de tu- 
sentals sjukas vård, utgjordes av okunniga barbenrgesäller 
från Danmark och Tyskland, vilka lockats till Karlkrona av 
de tillfälliga höga avlöningarna. Flere av dem voj> liderliga 
sällar, som förde ett förfärligt liv. Vederbörande ilade dem 
det på den tiden ganska vanliga straffet att stå tillä på en 
fläck och bära musköt, men då svarade de med at begära av- 
sked. Då tog hertig Karl i med hårdhandskarna ch befallde: 
»De fältskärer, som ej lyda och fullgöra sina Kyldigheter, 
bliva avstraffade med 25 fuktel. Skulle dett' medel icke 
hjä pa, dubbleras receptet och så vidare, till de? de fullgjort, 
vad mänskligheten och deras skyldigheter krVer.» 

En omöjlig sak var det att skaffa sjukhus åialla de sjuka, 
vilka ofta uppgingo till 10,000 man på en ghg- Hurudan 
uppsikten över dessa stackare var, kan man fö/tå, då det från 
fullt vederhäftigt håll berättas, att patient' »i yrsel upp- 
sprungit och sedermera funnits döda i k^ och skogar». 
Kyrkogårdarna kunde icke rymma de död/ utan tusentals 
lik måste begravas i stora gropar på öarna utAför Karlskrona. 
Många myllade också i hast ned sina död/ var det föll sig, 
stundom så, att halva hkkistan stod bar, /arigenom staden 
med vissa vindar av ohälsosamma likångo^åktades». Andra 
sänktes i havet, insydda i sina sängmatt/ med en sten vid 



RYSKA KRIGET 1789. 409 

fötterna. Så ödelades efter gamla vanligheten mer krigsfolk 
av sjukdomar än av de blodigaste bataljer. 

Tillståndet inom flottan i övrigt var i flere hänseenden 
lika bedrövligt som de hygieniska förhållandena. Brist på 
pengar och förnödenheter, slapphet och oreda i förvaltningen 
— allt samverkade därhän, att flottan år 1789 ej blev färdig- 
rustad förrän i början av juli, trots outtröttliga omsorger av 
Nordenskjöld. Med sjukdomen och bristen följde missmod 
och förstämning ombord. Arbetet gick trögt och ovilligt, 
och det rätta stridshumöret saknades på denna flotta, där 
man såg den ene efter den andre insjukna i svåra plågor och 
bli liggande för vrak. 



På morgonen den 25 juli fick man från svenska örlogs- 
flottan sikte på ryska flottan och satte efter henne. Men man 
hann icke upp fienden förrän i kvällningen, och då började 
vinden friska så, att flere fartyg måste stänga de undre kanon- 
portarna för att ej ta in vatten. Någon strid kunde det alltså 
ej bli den dagen, men hertigen signalerade till sina divisions- 
chefer, att han i daggryningen ämnade med alla krafter 
attackera fienden, och en extra förplägnad med brännvin 
utdelades åt besättningarna för att liva upp dem. 

Så lågo de bägge jämnstarka motståndarna och bidade 
morgondagen. De befunno sig nu söder om Öland. Befälet 
över den ryska flottan fördes ej längre av Greigh — han hade 
dött föregående höst. Hans bortgång var en svår förlust för 
Ryssland. På svenska sidan var Nordenskjöld, som efter 
slaget vid Högland avancerat till konteramiral, även denna 
gång den verklige överbefälhavaren, ehuru alltjämt i saknad 
av den auktoritet, som följde med överbefälhavarnamnet. 

I daggryningen den 26 juli befanns det, att en av svenska 
flottans tre divisioner blivit skild från den övriga flottan 
och låg ganska långt akterut med fartygen spridda, detta 
trots att högste befälhavaren kvällen förut tillkännagivit sin 
avsikt att gå till anfall. Divisionen anfördes av konteramiral 
Per Lilliehorn, samme man, som varit vice lantmarskalk 
på årets riksdag. Klockan tre på morgonen gavs emellertid 



■110 KRIG .AIED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 — 1790. 

order åt hela flottan att ordna sig i slaglinje. För att få Lillie- 
horns division med minskade man segel på de båda andra divi- 
sionerna. Han borde snart kunna hinna upp dem, ty brisen 
var ganska frisk. Som emellertid ryska flottan hela tiden 
höll undan, fick Lilliehorn upprepade signaler att öka och 
forcera med segel. Men ingenting hjälpte. Lilliehorn höll sig 
fortfarande långt efter. 

Först vid tvåtiden på eftermiddagen hade en del av de 
svenska och ryska fartygen kommit inom skotthåll för var- 
andra, och då började elden. Men Lilliehorns division höll 
sig alltjämt undan. »Vi lantofficerare», säger Skjöldebrand, som 
befann sig bland hertigens uppvaktning ombord, »frågade, 
om det ej fanns en signal, att amiralen skulle hissas vid masten.» 
Som emellertid även tre ryska fartyg voro skilda från de 
andra, signalerades till de fyra akterska svenska fartygen 
att anfalla dem. Ordern blev åtlydd till en stund, men snart 
återvände de fyra fartygen — enligt fartygschefernas upp- 
gift var det på signal från Lilliehorn — utan att ens ha kom- 
mit på stridsavstånd från fienden. Resultatet av alla andra 
signaler till Lilliehorn blev, att hans division snarare avlägs- 
nade sig från fienden än närmade sig honom. 

De stridande två divisionerna fortsatte emellertid sin skott- 
växling till 8-tiden på aftonen. Vinden var då mycket laber, 
och ryska flottan styrde ostvart. Förlusten i folk var på båda 
sidor ytterst ringa. Det låter nästan otroligt, när man hör, 
att svenskarne hade blott 7 döda och 17 sårade och ryssarne 
32 döda och 187 sårade. De största förlusterna hade å bägge 
sidor vållats genom explosioner av egna kanoner. En av 
de stupade på svenska sidan var kapten Hökenflycht, som 
Skjöldebrand ägnat följande vackra minnesord vid tanken på 
det ögonblick, då den tappre sjöbussens döda kropp sänktes 
i havet: »Gamle hederlige Hökenflycht! Du har då kommit 
i din familjegrav. Din farfar sprängde sig i luften, då hans 
skepp var omgivet av ryska och ej mer kunde försvara sig. 
Din far blev, som du, skjuten i en sjöbatalj. Ingen minnesvård 
visar stället, där du vilar; intet lovtal förvarar dina och deras 
förtjänster. Se här ett litet lovtal över dina, utan de blomster, 
vältalare hopfläta mer för att föreviga sitt snille än föremålet. 
Detta är blott sanning. 

Hökenflycht fann sitt högsta nöje i utövningen av sin tjänst. 



RYSKA KRIGET 1789. 411 

Han var uppfödd på sjön, hade mest levat på sjön och för- 
värvat den erfarenhet, som gjorde honom till en av de skick- 
ligaste sjömän. Hans moral var att vara hederlig man, hans 
religion att dö med mod. Båtsmän gräto, då han kastades i 
havet. 

Hökenflycht hade i flera dagar haft en aning, att han skulle 
bli skjuten, och tält därom som om en avgjord sak. Hustru 
och barn lågo honom endast om hjärtat. Han tog mig en 
gång avsides och sade: 'När jag blir skjuten, bed hertigen 
komma ihåg, vad han lovat för dem, jag lämnar efter mig! 
De hava då intet att leva utav. Det gör mig ont. Min lön 
var allt, vad vi ägde.' Hökenflycht klämde kraftigt min hand 
och upprepade: 'Gör det!' Jag lovade och gjorde det.* 

Inget fartyg hade å någondera sidan tagit någon vidare 
skada varken till skrov eller rigg. Förklaringen till de låga 
förlustsiffrorna ligger däri, att de svenska besättningarna voro 
så hårt medtagna av sjukdom, att de endast med största svå- 
righet förmådde utföra de många olika manövrer, som kräv- 
des före och under striden. Därtill kom, att en stor del av 
manskapet var nytt och nästan oövat folk. Och ryska flottan 
hade hela tiden hållit undan, så att de bägge motståndarne 
aldrig kommit inom riktigt effektivt skotthåll för varandra. 
Den ryske amiralen hade manövrerat i syfte att undvika en 
avgörande strid, tills den eskader, som under vintern legat 
vid Köpenhamn, hunne förena sig med huvudflottan. Han 
visste också, att den svenska flottan för var dag, som gick, 
blev allt mindre motståndskraftig till följd av sjukligheten 
ombord. Därför hade ryssarne allt att vinna på att draga 
ut på tiden. 

Slaget vid Ölands södra udde hade blivit oavgjort. Det 
skulle antagligen ha slutat med en seger för svenska flottan, 
därest hela dess anfallskraft satts in i striden. Skulden för 
att så ej skedde är Per Lilliehorns. När kanonaden var 
slut, fråntog hertigen honom befälet och förklarade honom 
arresterad. 

Lilliehorn var, vad man på den tiden kallade, »en slät 
officer». Han »saknade», för att citera Munthe, vår främste 
nu levande sjökrigshistoriker, »både håg ocli fallenhet för 
sjömanslivet. Oaktat sin äregirighet var han lat och förblev 



412 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 — 1790. 

därför under hela sin levnad i hög grad okunnig i yrket.» 
Bland sina kamrater var han »hjärtligen hatad» såsom intrig- 
makare och bakdantare och fruktad såsom bråkmakare och 
slagskämpe. Han var stark som en björn och därför inte god 
att råka ut för, och även i dueller på värja brukade han avgå 
med segern, ty fakta, det kunde han. Allt detta gjorde, att 
både kamrater och förmän aktade sig för att få en sådan karl 
m d sig ombord. Också blev han under hela tretton år, 
1758 — 1770, icke en enda gång sjökommenderad på något 
svenskt krigsfartyg. I stället idkade han jordbruk, drev en 
del mindre hedrande affärer samt låg i med processer. Men 
avancerade gjorde han lika bra för det, tack vare ålders- 
meriter och ett äckligt fjäskande på allerhögsta ort. På 
1781 års neutralitetseskader blev han kommenderad såsom 
divisionschef och beordrades att kryssa i Engelska kanalen. 
Men i stället upptäckte eskaderchefen honom kryssande vid 
Doggers bank, och när Lilliehorn tillspordes, varför han icke 
lytt order, skyllde ha på motvind, skörbjugg och »förruttiiat» 
dricksvatten. Inför höga vederbörande hade han sedan panna 
att framställa sitt orderbrott såsom bevis på sin kända »er- 
farenhet och försiktighet». Han skröt med hur ömt han 
vårdat sig om sitt folk, och hur duktigt övat detta manskap 
nu var — han aktade sig för att tillägga: »i att sy kläder och 
skodon för mina privata affärer», ty därtill hade han använt 
dem som voro yrkeskunniga ombord. För övrigt vimlade 
hans skrivelser nu som nästan alltid av osanna uppgifter om 
hans egna meriter. 

På 1789 års riksdag gjorde sig Lilliehorn ännu mer hatad 
än förut av sina ståndsbröder. Av konungen blev han däremot 
belönad med fullmakt som konteramiral; och det var på den 
platsen, som han nu hade åstadkommit en obotlig skada. 



Alla hertig Karls försök under de följande dagarna att 
upphinna fienden och återupptaga striden misslyckades. 
Det var tydligt, att den ryske amiralen ville undvika strid, 
tills han fått sin förstärkning söder ifrån. Hertigen gick 
då med sin flotta in till Karlskrona. Det var hög tid, ty 
oaktat de flesta fartygen kort före slaget avlämnat sina sjuka, 



RYSKA KRIGET 1789. 413 

hade under dagarna närmast före och efter drabbningen ej 
mindre än 2,500 man eller V^ av besättningarna sjuknat, och 
så länge man var i fiendens åsyn, måste dessa arma stackare 
ligga »nerpackade uti hålskeppet utan någon tillsyn» — orden 
äro Nordenskjölds. Även de flesta fältskärerna voro sjuka. 

När man kom fram till Karlskrona, voro alla sjukhus där 
redan överfyllda. »Vi nödgades», skriver Nordenskjöld, 
»lägga de arma uslingarna på en ö i tält, och till tält tog jag 
flottans segel. Annars hade de alla ömkligen omkommit. 
Flottan skall nu gå ut men har 7,000 sjuka och sina segel till 
sjuktält.» På Tjurkö inlogerades tidtals 5,000 sjuklingar i 
90 tält, som saknade golv, ja t. o. m. all slags dränering. Ibland 
regnade det in, och allt emellanåt söndersletos tälten av storm. 
I de sjukhus, som man hade att tillgå, lade man in patienter 
av olika slag om varandra, så att sårade och skadade fingo 
ligga i samma sängar, där andra nyss dött av smittsamma 
sjukdomar. De döda uppstaplades i högar utanför lasaretten. 
Redan efter en vecka funnos ej längre några bräder till lik- 
kistor. Nordenskjöld måste då påbjuda, »att alla döda skola 
begravas i sina hängmattor». 

Skjöldebrand berättar, att kungagunstlingen Munck kom 
till Karlskrona för att undersöka, vad flottans overksamhet 
berodde på. Han kom med förutfattad mening, såsom fram- 
går av följande vackra yttrande, som han fällde vid sin an- 
komst: »Detta är förräderi; de göra sig sjuka av illvilja.» 
»Ja», svarade en högre officer, »de driva illviljan så långt, att 
de låta begrava sig.» Munck kom tillbaka från Karlskrona 
alldeles omvänd och fann det vara ett underverk, att nå- 
gon enda kunnat tillfriskna i denna pesthärd. 

Svenska flottan var dömd till overksamhet för en längre 
tid framåt. Vad hjälpte det, att skaror av friskt manskap 
ryckte in för att ersätta de sjuka och dödal Farsoten fann 
ständigt nya offer bland dem. 

Nordenskjöld gjorde dock allt, vad som stod i mänsklig 
makt för att få fartygen utrustade och bemannade igen. 
»Jag persvaderar, ber, hotar, memoraliserar, håller knappt 
ihop efter sex månaders arbete natt och dag utan kroppens 
eller sinnets vila», skriver han. Det allra värsta hindret för 
flottans stridsduglighet var, att av de gamla sjövana båtsmän- 
nen så många hade dött och en mängd voro så svaga, att de 



414 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 1790. 

icke på länge kunde göra någon tjänst. Därför fick man ta till 
en mängd ovant lantfolk. Alla dessa skulle nu inövas till 
att i en hast bli sjömän och krigare. För att få något så när 
tillräckligt med befäl gjorde man dugliga underofficerare till 
officerare och dugliga matroser till underofficerare. Men inget 
fartyg fick ens tillnärmelsevis full besättning. Det var därför 
ej underligt, att flere fartygschefer i skrivelser till hertig 
Karl frånsade sig allt ansvar för kronans fartyg. 

Flottan kunde emellertid — sådan den nu var — löpa ut 
i mitten av oktober. Men efter några dagars kryssning uppåt 
Finland till fick man visshet, att ryska flottan lagt upp för 
vintern. Då fanns ingen anledning längre att riskera fartyg 
och människoliv, utan man återvände till Karlskrona. 

Rättegången mot Lilliehorn. 

Xär den fångne Lilliehorn skulle föras i land i Karlskrona, 
måste det ske nattetid — annars skulle han ha blivit sönder- 
sliten av förbittrade folkmassor, som trodde, att han var 
köpt av ryssarne. Han blev nu ställd inför en krigsrätt, 
bestående av beprövade och för redbarhet kända män. Vid 
rannsakningen kastade han hela skulden på sina under- 
lydande fartygschefer, vilka han ej kunnat få att lyda order. 
Deras upp-förande skulle alltså ha varit hämnd för Lilliehorns 
handlingssätt som vice lantmarskalk. 

Lilliehorn var en ful fisk att fjälla. Durkdriven process- 
makare, som han var, redde han sig rätt länge men beslogs 
omsider med osanna uppgifter. Då blev han nervös och för- 
sökte imponera genom fräcka och snäsiga svar. Men man 
inkallade vittnen från nästan hela flottan och fick sålunda 
fram upplysningar, som voro fullkomligt förkrossande för 
den anklagade. Då inträffade det otroliga, att han stod där 
alldeles svarslös. Bland annat konstaterades, att Lilliehorn 
i stället för att lyda befallningen att forcera med segel givit 
order att minska segel. Han påstod, att detta skett, för att 
de sämsta seglarna i hans division ej skulle bli skilda från de 
övriga fartygen. Men då konstaterades, att även de trögaste 
seglarna fått order att minska segel, och att hela divisionen 
fått rätta sig efter dessa fartyg. 

Det blev också uppenbart, att Lilliehorn hela bataljdagen 



RYSKA KRIGET 1789. 415 

varit fullkomligt i händerna på sin fartygschef, major Sjö- 
bohm, som var Lilliehorn betydligt överlägsen i kunskaper 
och sjövana • — vilket dock inte vill säga så mycket det heller. 
Lilliehorn blottade under förhöret en fullkomligt straffvärd 
okunnighet i fråga om sjötaktikens elementer och en divi- 
sionschefs skyldigheter. Sjöbohm, som var nyförlovad och 
kär uppöver öronen, hade endast med största svårighet 
låtit övertala sig av Lilliehorn att följa med honom och läng- 
tade bara efter att komma helskinnad hem till Karlskrona 
och få gifta sig. En del vittnen hade hört ett samtal mellan 
Lilliehorn och Sjöbohm. — Den gode majoren hade därvid 
uttalat sin fruktan för att hans fartyg med sin svaga besätt- 
ning skulle bli taget av ryssarne, om man närmade sig 
dem för mycket. — Sjöbohm tog Lilliehorns arrestering så 
hårt, att han insjuknade, och i början av rättegången dog 
han. 

Vad beträffar de egendomliga orderna till de fyra akters t a 
fartygen att vända tillbaka, när de voro på väg mot fienden, 
torde Lilliehorn däremot vara oskyldig. Antagligen har 
signalen honom ovetande hissats av Sjöbohm eller genom nå- 
got misstag från signalmannens sida men strax därpå firats 
ned. Men Lilliehorn har i alla fall uraktlåtit, vad som borde 
varit hans skyldighet, när han såg fartygen vända tillbaka, 
nämligen att ge dem ny order att anfalla. 

Den anklagade repade emellertid mod igen och försvarade 
sig med undanflykter, ordrytteri och annan advokatyr av 
tarvligaste sort. Särskilt utmärkte han sig i att sätta ihop 
lösryckta citat ur vittnesmål, vilkas helhetsintryck var rakt 
motsatt vad Lilliehorn ville låta påskina. Han trodde sig 
också kunna komma undan genom att skjuta skulden på den 
avlidne Sjöbohm, som skulle ha vägrat att lyda hans 
befallningar — en snygg ursäkt av en divisionschef, som be- 
fann sig ombord på samma fartyg som ordervägraren! Dessa 
beskyllningar utsträckte han sedan till de andra fartygs- 
cheferna i divisionen. 

Han ansågs nu mogen för sin dom och den lydde på arkebu- 
sering för »hans grova samt högst skadliga vanvårdande av 
amiralskap och under loppet av hela slaget fortsatta olydnad 
och uppstudsighet emot högsta befälet, brott de där antingen 
av list och arghet, framhärdande motvilja eller okunnigt 



416 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 1790. 

klenmod och feghet härrört». Genom fyra månaders arrest 
oi ett trångt rum med järngaller för sitt enda fönster» hade han, 
som han skriver, »dagligen sett sin kropp nalkas en svår för- 
vandling genom svullnader, tändernas utfallande och andra 
svårigheter». 

Den dödsdömde blev emellertid av konungen benådad med 
anledning av »den trohet och nit, han emot Kungl. Maj:t 
ådagalagt vid utövningen av vice lantmarskalksämbetet». 
Dock blev han entledigad ur rikets tjänst och måste lämna 
landet på några år. Men både lön och pension fick han be- 
hålla. 

Förklaringsgrunden till Lilliehorns uppträdande är kanske 
icke egentlig feghet utan snarare den sortens rädsla, som 
förorsakades därav, att han visste med sig, att han icke kunde 
sina saker och alltså icke var vuxen sin uppgift ens i fred, 
långt mindre då ansikte mot ansikte med fienden. Härtill 
kommer antagligen fruktan för att hans underlydande skulle 
i avgörandets stund svika sin hatade divisionschef och blott- 
ställa honom för fienden. En del yngre officerare hade näm- 
ligen på ett »supkalas» i Karlskrona strax före flottans av- 
segling svurit på att de skulle »leverera Lilliehorn åt ryssen». 
Denna hans ängslan har närts och underhållits av Sjöbohm, 
som manipulerat i den förhoppningen, att vinden skulle dö 
ut, innan divisionen hunne fram till fienden. Den yttersta 
orsaken till utgången av slaget vid Ölands södra udde är 
alltså Lilliehorns grova okunnighet i yrket och hans fruktan 
för sina underordnades hämnd. Hans okunnighet hade ej 
varit fullt så straffvärd, ifall han mot sin önskan blivit 
konteramiral och kommenderad som divisionschef. Men nu 
är det faktiskt, att mannen under hela sin tjänstetid 
tiggt om befordran, med förbigående av verkligt dugande 
kamrater. Och för att han skulle åtaga sig vice lantmar- 
skalksämbetet hade han satt som villkor att bli befordrad 
till konteramiral och kommenderad såsom divisionschef på 
den flotta, som skulle strida mot rikets fiender. »Detta 
har han gjort oaktat han visste med sig, huru oförmögen 
han var att fylla sin ansvarsfulla uppgift, men i förhoppning 
på att andra nu liksom förut skulle sköta hans åligganden.» 
Med dessa ord fäller Munthe domen över oduglingen. 

Det var ett fel av Gustav att utdela en militär belöning för 



RYSKA KRIGET 1789. 417 

en politisk tjänst, som bevisats honom, och det felet hade 
han fått dyrt plikta för. 

* 

Bland dem som hatade Gustav III, uppkom snart ett rykte, 
som i vederstygglighet överträffar nästan allt vad dittills ut- 
spritts om konungen: Lilliehorn hade fått hemliga order av 
konungen att hindra hertig Karl från att vinna en sjöseger, på 
det att folkets hjärtan icke skulle vändas till hertigen på 
konungens bekostnad. Detta ohyggliga förtal mot en konung, 
som kämpade en förtvivlad kamp mot övermakten, och som 
i ett brev vid tiden strax efter slaget besvär hertigen att icke 
övergiva honom utan med örlogsflottan skynda till hans hjälp, 
på det att armén icke må förgås av svält — detta förtal 
är så mycket mera orimligt, som hertigen brutit med oppo- 
-sitionen och under den senaste rikdagskampen troget stått på 
konungens sida. Och hur befängd är ej den tanken, att sarhme 
konung, som under otroliga ansträngningar forcerat flottans 
utrustning, skulle själv omintetgöra frukten av all denna möda 
av avund moL sin bror. Då hade det varit bra mycket enklare 
att spara både pengar och folk, som mer än väl behövdes på 
andra håll, och låta flottan ligga overksam. Den fruktans- 
värda sjukligheten i Karlskrona kunde vara ursäkt nog för 
ett sådant handlingssätt. Men både Hedvig Charlotta och 
Skjöldebrand — två personer som förts över på den mot 
konungen fientliga sidan — ha genom sina efterlämnade 
papper bidragit till att ge tilltro åt de nedsättande ryk- 
tena. För att ge ett riktigt skrämmande starkt intryck 
av hur onda krafter här arbetat i det fördolda går Skjölde- 
brand så långt, att han insinuerar, att även Nordenskjöld 
arbetade för samma mål som Lilliehorn. Till bestyrkande 
av dessa misstankar lämnar han en hel del uppgifter, som 
vittna om den ständigt sjösjuke kavalleristens fullständiga 
okunnighet i allt vad till sjömansyrket hörer. 

Särskilt är det två omständigheter, som han finner grave- 
rande. Den ena var Nordenskjölds för en modig karl helt na- 
turhga åtgärd att med chefsskeppet sätta kurs rakt på fienden, 
vilket skulle ha Irampressat ett ängsligt utrop från hertigen: 
»Vad, vill Ni leverera mig åt ryssarne?» Den andra av dessa 
Skjöldebrandska bevisgrunder har av alla sakkunniga ögon- 

27 — 204364 Gr i mber g, Suenska folkets underbara Öden. YIl. 



418 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1/S8 — 1790. 

vittnen blivit så grundligt vederlagd, som något kan bli. Han 
påstår, att Nordenskjöld underlåtit att signalera till Lilliehorn 
att gå mot fienden. Då hade hertigen, som själv ej kände till 
signalerna men hyste blint förtroende för sin flaggkapten, 
sagt: »Givs då intet sätt att få fram Lilliehorn? Detta går 
för långt — något måste göras.» Härpå skall Nordenskjöld 
ha svarat: »Jag vet ej annat än att vi hålla rakt åt fienden 
och gå på pistolskotts distans.» Men Skjöldebrand gör den 
reflexionen: »Det fanns många signaler, som kunde hava 
hjälpt saken — de nämndes då icke [av Nordenskjöld].» 
Och dessa insinuationer mot en sådan hedersman allt igenom 
som Nordenskjöld, en man som satt in all sin kraft både natt 
och dag på att få flottan så stridskraftig som möjligt, och som 
i sina brev ger uttryck åt sin besvikelse över Lilliehorns 
beteende med detta smärtans utrop: »Vi hade kunnat vara 
i batalj klockan 9, om han (Lilliehorn) fört segel, som han 
borde. Mångfaldigt olyckliga dag för Sverige, för flottan!» 

Längre fram i tiden, när Gustav var död och Lilliehorn 
alltså ingenting riskerade genom att kasta smuts på sin 
välgörare, har mannen, smart som alltid, begagnat sig av 
det gängse ryktet, som hertig Karl, den dåvai-ande regenten, 
önskade få bekräftat. I en skrivelse till hertigen påstod 
Lilliehorn, att konungen givit honom befälet som divisions- 
chef på det villkor »att aldrig göra hertigen stor eller större, 
än han är», alltså icke låta honom vinna seger. Detta skulle 
konungen ha fordrat av Lilliehorn »vid förlust av liv och väl- 
färd». Hade det legat någon sanning häri, så kan man vara 
säker på att en så hänsynslös karl som Lilliehorn i de enskilda 
brev, han skrev till konungen, när han satt i arrest med döds- 
domen som ett bart hängande svärd över sig, förvisso icke 
skulle ha underlåtit att göra antydningar om att han ju hand- 
lat på konungens egen order. Men icke en aning till dylik 
antydan kan spåras där. 

Hertig Karl betygade emellertid Lilliehorn sitt välbehag 
över hans »avslöjanden» och tillät honom återvända hem, dock 
på det villkor att han »i stillhet uppå sin lantegendom till- 
bringade sina återstående dagar». Där stannade han till 
sin död, som inträffade år 1798. Lilliehorn vai* då nära 69 
år gammal. 

Litet War veta vi ju, hur lätt fullkomligt sanningslösa 



RYSKA KRIGET 1789. 419 

rykten i politiskt upprörda tider vinna tilltro av dem, som 
av hela sin själ vilja tro allt ont om sina motståndare och 
allt gott om sina partivänner. När man nu betänker detta, 
så är det inget märkvärdigt, att Lilliehorns samtida hade 
svårt för att komma till rätta med de invecklade förhållan- 
dena under sjöslaget vid Öland. Det är eftervärlden för- 
behållet att i sådana mål fälla domen, och förtjänsten av 
att ha lagt alla handlingarna rörande fallet Lilliehorn på 
bordet är Munthes, de svenska sjöhjältarnes skildrare. 

Slaget vid Svensksund den 24 augusti 1789., 

Medan örlogsflottan låg overksam i Karlskrona, hade den 
finska avdelningen av skärgårdsflottan vid Svensksund 
utstått en het dust med fienden. Under Karl August 
Ehrensvärds befäl fick hans faders skapelse här elddopet. 

Ehrensvärd hade i början visat sig ovillig att med sin 
flotta gå in i de ryska farvattnen och understödja ai'méns 
framryckning. Gustav III var därför missnöjd med honom. 
I början av juli skrev konungen till Armfelt: »Greve Ehren- 
svärd gör ingenting och skall heller inte göra något behjärtat. 
Denna fördömda lilla flotta har det förra årets anda. Man 
måste vidtaga en våldsam amputation, om icke den bättrar 
sig; och emedan greve Ehrensvärd är eftergiven och svag 
för sin omgivning, är han förledd av den och skrämd av rys- 
sarnes förfärliga krafter.» Och till Ehrensvärd själv skall 
Gustav i harm ha skrivit, att amiralen kunde få retirera ända 
till Sveaborg. »Men vet», tillade han, »att Er fars skugga och 
murarna på denna fästning skola förebrå Er att hava kommit 
dit för att söka skydd med den flotta, som han skapat, in- 
nan Ni satt den i tillfälle att avlägga sitt första tapperhetsprov 
till fäderneslandets försvarl» Det lär också verkligen ha varit 
Gustavs föresats att avsätta Ehrensvärd från befälet. Han 
ändrade sig emellertid, och skärgårdseskadern gick fram till 
Svensksund utanför Kymmene älvs utlopp. Den ryska skär- 
gårdsflottan låg mitt emot, utanför Fredrikshamn, under 
befäl av prinsen av Nassau, en man som varit med i 
flere krig förut och åtnjöt stort r>'kte för tapperhet. Han hade 
till uppgift att slå den svenska skärgårdsflottan samt där- 
efter göra en landstigning mellan Fredrikshamn och Hälsing- 



420 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 1790. 

fors för att avleda svenska armén från ryskt område. Den 
ryska flottan var till såväl fartyg som bemanning omkring 
dubbelt så stark som den svenska. Men Ehrensvärd räknade 
på hjälp från stora flottan, som han hoppades skulle i grund 




Karl August Ehrensvärd. Samtida målning. 

slå den ryska örlogsflottan. I stället kom budskapet, att den 
svenska örlogsflottan efter en oavgjord strid vid Öland tvin- 
gats av härjande farsoter att återvända till Karlskrona. 

Ehrensvärds hopp stod nu till den omständigheten, att prin- 
sen av Nassau delat sin flotta i två avdelningar. Huvudstyr- 
kan ämnade tränga in i Svensksund genom de nordostliga in- 
loppen, medan en mindre eskader skulle göra en kring- 
gående rörelse och falla svenska flottan i ryggen. Ehrensvärds 



RYSKA KRIGET 1789, 



421 



plan var därför att genom försänkningar av stenfyllda fartyg 
i de nordostliga inloppen — vilka voro fem stycken — spärra 
vägen för den ryska huvudstyrkan, så att han skulle kunna 




med hela sin styrka vända sig mot den underlägsna västliga 
eskadern och efter vunnen seger över denna rädda sig västerut. 
Men planen stötte på motstånd av Gustav, som ännu hop- 
pades att kunna med lantarmén rycka fram till Fredriks- 
hamn och därför icke ville tillåta några försänkningar i 



422 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 1790. 

det nordostliga huvudinloppet, ty de skulle hindra hans 
egen flotta från att vid gynnsam vind följa med österut. 
Ehrensvärd gjorde i alla fall för säkerhets skull försänknings- 
fartygen klara, och när slutligen det ryska anfallet förestod, 
fick han tillstånd att utföra försänkningarna. Men då hann 
det ej bli ordentlig!: gjort, och ett av inloppen blev alls ej för- 
sänkt. Ryssarne ansågo det ha berott på att Ehrensvärd trott 
det vara omöjligt för fienden att passera detta sund, något 
som sedan befanns vara ett ödesdigert misstag. Men det 
kan också hända, att tiden ej medgav att stoppa till detta 
inlopp. Även i sådant fall är emellertid skulden Ehrensvärds, 
ty det kungliga förbudet mot försänkningar gällde endast 
huvudinloppet. 

I daggryningen den 24 augusti gingo ryssarne till anfall 
från två håll, så att svenska flottan kom mellan två eldar. 
Till konungen sände Ehrensvärd då en rapport, som redogjorde 
för vad som förestod och slutade med orden: »Arméns flotta 
ligger på arméns flygel, tills spånorna eller dess aska ligger 
kvar.» 

Först efter 3 ^'■2 timmars rodd, segling och varpning hade 
ryssarnes västliga eskader under befäl av generalmajor 
B al le hunnit svenska flottan så nära, att skottlossningen 
kunde börja. Snart blev striden allmän. Vinden stillnade 
snart ut, och hela bataljplatsen insveptes i ett tjockt moln 
av krutrök. Den välriktade kanonelden från de stillaliggande 
svenska fartygens bredsidor vållade ryssarne stora förluster. 
De ryska fartygen däremot, som voro stadda under fram- 
ryckning, kunde blott begagna kanonerna i fören. Efter sex 
timmars strid måste Balles eskader, illa tilltygad, retirera. 
Två ryska fartyg blevo tagna, och Ehrensvärd stod som seg- 
rare. Finge han blott ännu ett par timmar på sig, skulle han 
med sina lättrörliga fartyg kunna tillintetgöra Balles hela 
eskader. Då Ijödo väldiga hurrarop i nordost. Några kanon- 
slupar från den ryska huvudeskadern hade lyckats komma 
igenom det icke försänkta sundet. 

Kort därefter började också ryska matroser och soldater 
med yxor och spett bearbeta de fartyg, som Ehrensvärd för- 
sänkt i huvudinloppet till Svensksund. De drevo in kilar i 
spanten och bräckte loss bordläggningen. 

Hade nu Ehrensvärd bara genast vänt sig med sin huvud- 



RYSKA KRIGET 1789. 423 

styrka mot de påträngande ryska fartygen, så hade deras 
anfall kunnat tillbakaslås. Men det gjorde han icke. Och 
varför? Det berodde icke på någon svårighet att komma dit, 
ty svenskarne hade vinden med sig, låt vara att den var svag. 
Men antagligen väntade han, att konungen skulle ge order 
om reträtt i anledning av den rapport, som Ehrensvärd 
avsänt till honom, av innehåll, att amiralen led brist på 
ammunition. Det troliga är, att Ehrensvärd i väntan på 
konungens svar icke ville flytta sina fartyg i motsatt riktning 
mot reträttlinjen. Men Gustav, som från en bergshöjd åsåg 
striden, fasthöll vid sitt beslut att icke tillåta reträtt. Fa- 
ran för ammunitionsbrist var för resten icke överhängande. 

Det är under Ehrensvärds väntan på order att retirera och 
overksamheten därunder, som slaget avgöres, och som strids- 
läget för de våra försämras därhän, att reträtt blir nödvändig. 
Med stora ansträngningar lyckas ryssarne bräcka sönder så 
mycket av de sänkta fartygen, att deras egen flotta kan börja 
passera stora inloppet. Då lämnar Ehrensvärd tillsammans 
med sin flaggkapten, överstelöjtnant Karl Cronstedt', 
sitt chefsfartyg och går i en slup för att personligen ge sina 
fartyg order om reträtt åt Svartliolms fästning. Men under 
färden i slupen finner han sig avskuren från sin flotta. Han 
kan därför icke återvända till sitt folk utan lämnar flottan 
att reda sig själv och låter ro sig in i Kymmeneviken, varifrån 
han fortsätter till konungens högkvarter i Kymmenegård, dit 
även Gustav på Ehrensvärds uppmaning återvänt. 

Konungen hade just nedskrivit en order till Ehrensvärd om 
reträtt, då till hans ytterliga häpnad amiralen själv, åtföljd 
av sin flaggkapten, uppenbarar sig i högkvarteret och »metl 
en segrares röst» hälsar konungen med orden: »Ers Majestät 
har icke mera någon skärgårdsflotta!» Så förtäljer Adlerbeth 
i ett äreminne över Ehrensvärd. Men konungens sekreterare 
J. A. Ehrenström berättar episoden på helt annat sätt. 
Han märkte ingenting av segrarton i Ehrensvärds röst, då 
denne, svart av krutrök i ansiktet, trädde in i hovstall- 
mästare von Essens tält med helt andra och mera naturliga 
ord: »Här är jag — jag är slagen.» Sedan berättade han för 
konungen, att föga eller intet återstod av hans finska skär- 
gårdsflotta. 

^ Den sedermera så sorgligt ryktbare kommendanten på Sveaborg. 



424 KRIG INIED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 — 1790. 

Gustav III bedömde dock läget riktigare. Han kunde icke 
tro annat, än att en stor del av flottan räddat sig. Han bad 
att i stället få tala vid Cronstedt. Elirensvärd gick då till- 
baka till Essens tält, dit Cronstedt varit honom följaktig, 
och Ehrenström hörde amiralen säga: »Han tror icke mig 
utan inbillar sig ännu, att han har en flotta» — »varåt de 
i tältet närvarande mycket skrattade», tillägger Ehrenström. 
Ett hånskratt i Anjalamyteriets anda, ett ohyggligt, skärande 
skratt, som går en genom märg och ben! 

Men därinne i sitt tält satt konung Gustav »ensam och 
övergiven, blottställd för klander och oblida omdömen i de 
bredvid varande tälten». 

På rysk sida menade man, att Ehrensvärd frivilligt räddat 
sig i land, ett antagande som sedan gått igen hos en svensk 
forskare och föranlett den beskyllningen, att amiralen, i 
tron att flottan var förlorad, velat rädda sig själv från obe 
haget att falla i rysk fångenskap. Sant är också, att Ehren- 
svärd verkligen - — såsom vi ha hört av hans samtal med 
konungen — trodde, att flottan var förlorad. Men mot be- 
skyllningen för feghet talar alldeles bestämt det mannamod, 
han hela tiden visat i striden, och den orubbliga övertygelsen 
ej blott hos hans vänner utan också bland hans fiender, att 
hans tapperhet var höjd över varje tvivel. Oxenstierna säger 
härom i ett brev: »Ehrensvärd var på sin slup överallt, där 
striden var starkast, med sina glasögon lika trankil, som när 
han sitter hos oss och ritar.» Förklaringen till Ehrensvärds 
åtgärd att gå i slupen för att ge order ligger däri, att signal- 
tecknen icke kunde urskiljas i den täta krutröken, och att 
adjutanterna befunno sig på annat håll. Men därav följer 
icke, att både amiralen och hans flaggkapten nödvändigt 
måste lämna sin post. 

Utan högste befälhavare, utan flaggkapten fick alltså 
finska skärgårdsflottan verkställa sitt återtåg. Det blev 
också svår villervalla, och var och en tänkte nästan bara på 
att rädda sitt fartyg, icke på det gemensamma försvaret. 
Till de våras lycka var dock krutröken så tät, att den dolde 
de mindre fartygen; och som ryssarne icke voro förtrogna med 
djupförhållandena vid Svensksund, måste de rycka fram med 
stor försiktighet. 

Slutligen föll mörkret på, och blott elden vid skottloss- 



RYSKA KRIGET 1789. 425 

ningen upplysLe då och då stridsplatsen. Ryssarne upp- 
hunno emellertid Ehrensvärds chefsfartyg, Björn Järnsida. 
Dess nattliga kamp mot övermakten blir slutakten i slaget 
vid Svensksund. Med välriktade kanonsalvor lyckas de 
tappra männen ombord hålla fienden på avstånd. En rysk 
kanonslup, som närmar sig för att äntra Björn Järnsida, 
får en granat rätt i krutkammaren och flyger i luften, och 
flammoi-na kasta en blixtlik belysning över stridsplatsen. 
Elden sprider sig över till Björn Järnsida, och det brinner i 
tackling och segel. Men besättningen lyckas släcka och fort- 
sätter striden. Först vid tvåtiden på natten, när fyra chefer 
stupat, den ene efter den andre, och större delen av besätt- 
ningen fallit eller var sårad, gav sig Björn Järnsida. Den som 
sist övertagit befälet var en underofficer, en stor stark 
stenhuggare från Karlskrona vid namn Stenstam. Det 
tycks ha varit han, som lät skjuta den ryska kanonslupen i 
luften. Stenstam kom som fånge till Cherson\ där han blev 
ett slags kassaförvaltare för de fångar, som arbetade där. Var 
gång han fått ihop en liten summa, uppmanade han några 
svenskar att rymma hem och tjäna fäderneslandet. Själv 
ansåg han det vara sin plikt att stanna kvar »såsom de andras 
förmyndare». 

Långt efter det elden från Björn Järnsida upphört, fort- 
satte ryssarne att beskjuta fartyget — sådan respekt hade 
de fått för sin fiende. Den egentliga striden var slut, men ännu 
ett par timmar pågick förföljandet, och först i daggryningen 
blev det tyst. Men då visade sig för ryssarne en väldig brand, 
som upplyste horisonten i norr, och samtidigt hördes knal- 
larna av en mängd explosioner. I sin iver att förfölja hade 
fienden uraktlåtit att bemäktiga sig de svenska transport- 
fartyg, som lågo i Kymmeneviken tillsammans med en del 
krigsfartyg, vilka retirerade dit. Nu måste Ehrensvärd 
bränna dem alla, för att de ej skulle komma fienden till godo. 



Den svenska skärgårdsflottan hade lidit ett svårt nederlag. 
Av de 50 fartyg, som Ehrensvärd hade under sitt befäl vid 

'■ Vid Dnjeprs utlopp i Svarta havet. 



426 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 — 1790. 

stridens början, undkommo 32 till Svartholms fästning, där de 
sökte skydd. Mer än 1,300 man av 5,000 voro fångna, döda 
eller sårade. Ryssarne förlorade blott två fartyg, men över 
tusen man voro döda, sårade eller fångna, och den ryske över- 
befälhavarens plan att kringränna och tillintetgöra svenska 
flottan hade gått om intet. Skulden för den olyckliga ut- 
gången är delad mellan konungen, som ej lät amiralen i 
god tid göra försänkningarna, och Ehrensvärd, som först 
och främst uraktlåt att försänka ett av inloppen till Svensk- 
sund och sedan ej i tid vidtog åtgärder mot den framträn- 
gande ryska huvudstyrkan. Skulden härför delar han med 
sin flaggkapten. Ansvaret för att flottan ej fått tillräckligt 
med ammunition drabbar också bägge dessa män. 

Ehrensvärds uraktlåtenhetssyndcr förbättras icke genom 
hans beteende dagen efter slaget. Han stannade hela dagen 
i högkvarteret och tröstade sig över sitt nederlag genom att 
»med kallsinnig filosofi» sitta och rita karikatyrer över 
flottans reträtt. För resten var han kanske inte i behov av 
någon tröst. Han hade ju själv in i det sista varnat konungen. 
Och utgången hade givit honom rätt. Skulden för olyckan 
var således icke hans utan den ärelystne konungens! ^lan 
skulle dock kunna tycka, att det borde ha varit amiralens 
självklara plikt att med det första förvissa sig om hur stor 
del av denna flotta som blivit räddad. 

Däremot finns det icke någon sanning i den anekdoten, 
att Ehrensvärd skulle i stället för rapport ha skickat konungen 
en teckning, föreställande amiralen sittande i en schas och 
med en pappersrulle under armen, varpå stod »Arméns flotta». 
Därmed skulle då ha betecknats, att denna flotta fanns blott 
på papperet. 

Andra dagen efter slaget fick Ehrensvärd genom en person 
utskickad av en annan officer veta, att större delen av flottan 
var räddad. Först då begav sig amiralen till Lovisa för att 
vidtaga nödiga anstalter för fartygen och se om de sårade. 

Gustav ville nu bli kvitt Ehrensvärd. Han hade genom sina 
erfarenheter både nu och vid örlogsflottans utrustning kom- 
mit till den uppfattningen, att »Ehrensvärd var absolut 
olämplig för allt, som krävde ordning och precision». 



RYSKA KRIGET 1789. 



427 



Men Gustav drog sig för att direkt uppmana honom att 
taga avsked. 

Han lät i stället Ehrensvärd på ett fint sätt förstå, att han 
önskade se honom förflyttad till Karlskrona igen, och amiralen 
var förståndig nog att s;älv anhålla om att få återtaga sin 




Kari August Ehrensvärd vid sill skrivbord i Karlskrona 17S0. 
Karikatyrteckning av Sergel. 



gamla tjänstgöring där. Detta blev närmaste påföljden 
av hans uppförande i slaget vid Svensksund. Alltigenom 
oriktig är däremot en gängse uppgift, att konungen skulle 
ha belönat »den tappre men olycklige Ehrensvärd», såsom 
om han vunnit en seger, och därigenom visat, att han tog 
skulden för nederlaget på sig själv. Men nog är det sant, 
att oppositionsmännen hyllade Ehrensvärd som en stor 
segerherre och skyllde nederlaget uteslutande på konungen. 



428 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788—1790. 

Då Ehrensvärd kom till Karlskrona, visade det sig, att 
konungen med flit höll honom utanför den verkliga ledningen 
av sjörustningarna. Då förstod amiralen, vad klockan var 
slagen, och sände in sin avskedsansökan. Den beviljades 
genast med pension och ett års lön därtill, trots att Ehren- 
svärd var blott 44 år gammal. 

Ehrensvärd var förtjust över konungens frikostighet, 
såsom man ser av ett brev till en vän: »Kungl. Maj:t är en 
hederskung, och jag kan aldrig vara otacksam utan påminner 
mig alltid denna hans nåd med nöje som en välgärning, jag 
hai- eller intet har förtjänat.» Han var också innerst glad 
över att ha kommit ifrån krigarlivet. 

Ehrensvärd efter sitt avskedstagande. 

Överamiralen på den svenska skärgårdsflottan trivdes 
bäst i lugn och fred. Han hade aldrig haft någon lust att gå 
i krig och ta livet av medmänniskor, som egentligen »ej hade 
med kungaträtor att göra. När två kungar slåss, borde endast 
hovkockarne, kammarherrarne och hovfröknarna vara li- 
dande men ingen annan av nationen», utbrister han. 

Ehrensvärds längtan och trängtan stod nu till »ett stilla 
leverne» såsom lanthushållare med tid för vetenskapliga 
intressen vid sidan. Till sin lycka hade han i Sofie Louise 
Sparre, dotter till general Johan Sparre, fått en god och ädel 
kvinna som följeslagerska genom livet. Hennes lugn och 
praktiska klokhet verkade välgörande på den excentriske, 
ofta disharmoniske maken. Otaliga äro också de brev, i 
vilka han prisar sin lycka att äga »den bästa hustru, som blev 
vigd, sedan vigseln inrättades». Som en förälskad yngling 
slcriver den nyblivne äkta mannen på sommaren 1785 till 
sin »Kicka lilla»: »Jag förlåter Kungl. Maj:t allting, sedan han 
utbrast i dessa märkeliga ord om min Sofie: 'Det är balt, 
vad hon är vacker!'» Med stor tvekan hade hon sagt ja till 
Ehrensvärd, men hon blev lycklig och uttalade sig alltid i 
varma ordalag om sin man. Hon »välsignade himlen, som 
givit henne en make, lika dygdig som öm». 

Märkvärdigt nog lät sig Ehrensvärd kort efter Gustav 
in:s död av höga vederbörande »ryckas ifrån en lycksalighet, 
varpå han byggt sin tillkommande livstid», och övertaga 



RYSKA KRIGET 1789. 429 

posten som generalamiral och högste chef för krigsmakten 
både till lands och sjös. Men det blev blott för en kort tid. 
De mångahanda ämbetsbestyren passade icke för en så fri- 
hetsälskande natur som hans. Det var för mycket »formali- 
teter och småkrokar». Han var mera en de stora uppslagens 
än en detaljarbetets man. Han härdade icke ut med att vara 
bunden vid arbete på vissa tider och i viss ordning. Efter 
två år skakade han av sig »järnbojorna» och erhöll för andra 
gången nådigt avsked ur rikets tjänst. 
Iä, Han inköpte nu Dömelstorps stora gods vid foten av Hal- 
landsås. Här började han med liv och lust experimentera — 
det låg för honom. Den forne generalamiralens ärelystnad 
är nu att bli »rationell jordbrukare». Han vill ta jordbruket 
vetenskapligt och studerar med omättlig iver dess teori. 
Han korresponderar livligt med den store kemisten Anders 
Jahan Retzius. Till honom skriver han en gång: »Jordbrukare 
äga alla en uppenbarad okunnighet. Det gagn, som är gjort 
för åkerbruk, är alltid från lärde och aldrig från bönder. Att 
dika, att så tunt, att nedmylla säden till 2 ä 3 tum, att i 
rätta tiden nedföra gödseln, begreppet om jordblandningen 
m. m., allt detta har tillhört teorien, sedan det föregående var 
givet.» 

På den dåtida svenska ladugårdsskötseln är han mäkta 
förgrymmad och bevisar i brev till hustrun, att en sådan 
hushållning omöjligt kan bära sig: »Se där den svenska hus- 
hållningen av våra förfäder och ännu övad i denna dag: att 
svälta fram sin boskap och att åstadkomma en ko-ras, som 
snarare förtär än föder en. Och detta härstammmar av en 
nedrig besparing, små tankar i metoder, barnslig fruktan för 
första utgiften, lättja i eftersyn och fruktan för besvär.» »En 
sådan lantman är-), skriver han till Retzius, »lik en hop med 
skeppare, vi ha på sjön, som gjort sina första sjöresor på dåliga 
skutor och därigenom samlat sig en skrämsel för all slags 
dristighet.» Han berättar, hur han för traktens förnämsta 
jordbrukare hållit en dunderpredikan mot boskapsskötselns 
förfall. De instämde i att det var övermåttan uselt bevänt 
med den — »och så satte de sig att spela»! 

Ibland, när Ehrensvärd på sitt originella språk predikar 
sina jordbruksreformer, är det, som om man hörde en jord- 
brukets apostel från det nittonde eller tjugonde århundradet 



430 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 — 1790. 

— så brinnande är hans nit, så moderna många av hans 
teorier. Hör bara, vad han förkunnar i en väclcelseskrift, 
som han kallar »Vakning och sömn»! Han börjar med de ma- 







Kaxl August Ehrensvärd bjuder sin vän Sergel smaka på sin ykemiska 

matt, tillagad med hänsyn till värdens dåliga mage. 

Karikatyr av Ehrensvärd. 



nande orden: »Vakna, svenska lantman! Vila ej din vana på 
förfäders bruli!» Sedan säger han bland annat: »Lantveten- 
skapen består intet i den forna bondepraktikans bruk — du 
bör ställa din gård i fabriks lynne. Den mindre saken i ut- 
seendet, gödseln — har du någon, som vårdar dess skötsel 



RYSKA KRIGET 1789. 431 

och samling? Vem kastar honom? Vem vattnar honom? 
Vem blandai' honom? — och med vad?» 

Tyvärr var Ehrensvärd alkleles för ivrig. När han fått 
för sig någonting, så skulle det alltid prompt försökas, men 
inte i smått utan i stor skala. Och när experimentet slog fel, 
blev förstås besvikelsen så mycket större. I missmod ville 
han då sälja sitt gods. Slutligen bytte han bort det mot 
Säbyholm i Stockholmstrakten. Nu jublar han. Nu har han 
funnit »paradiset» och inser förstås, att han ledsnat på det 
halländska slättlandskapet. Men han skulle inte varit den 
han var, om han inte snart blivit ångerköpt och försökt att 
få bytet att gå tillbaka. Slutet blir, att han säljer Säbyholm. 
Men som han är omöjlig såsom affärsman — vilket han själv 
erkänner — , råkar han ut för en konkursmässig köpare och 
gör stora förluster. 

Till en början är han emellertid lycklig att vara den stora 
egendomen kvitt. Nu vill han ha bara en liten jordlapp att 
bo på och för resten leva på pengar. Nu, säger han, »är jag 
ute och flyger efter gårdar, små som loppor, för att sätta en 
stol på, mera ej». 

Det blir emellertid inget av med gårdsköpet. I stället 
flyttar han till sin svärmor på Tosterup mellan Ystad och 
Simrishamn. Och så är han lycklig igen. Han får nu helt 
hänge sig åt läsning och studier: »Jag har», skriver han, 
»en kammare uppstädad med böcker och pulpeter, skrivbord, 
ritbord, och vai'i ingen fähund inspektor inkommer, och varest 
orden plog och dynga aldrig såra min tanke.» Så låter det nul 

Nu flöda karikatyrteckningar ur hans konsts ymnig- 
hetshorn. Mest berömda äro de illustrationer till Sveriges 
historia, som av Oxenstierna blivit kallade »Snillets lek i 
svenska historien». Där skildrai' han med sitt ritstift, hur 
Oden kommer från floden Don, »ledsen att vara blott kung 

— vill bli Gud». Man ser Fjolner drunknande i mjödkaret 

— d. v. s. man ser bara de ur karet uppstickande benen. 
Sverige som valrike återges medelst två pojkar, som slåss. 
En mäkta komisk figur gör konung Albrekt, då han »inför 
tyskar och tyska seder». Ett motiv från Kristian Tyranns 
kröning bär underskriften: »Ingen svensk man blir riddare», 
vilket uttryckes genom följande bild: en svensk »med lång 
näsa» står i förgrunden, medan i^bakgrunden danskar dubbas 



432 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 1790. 

till riddare. Kristians avsättning symboliseras rätt drastiskt 
genom en spark. En lustig bild ur Johans historia är fram- 
ställningen av den vita märr i kvinnodräkt, som polackerna 
skickade till tsar Ivan i stället för Katarina Jagellonika, 
som han friat tilP. Karl IX är särdeles lyckligt karikerad, 
framför allt i en bild, som visar, »hur arg han var vid riks- 
dagen». Scenerna ur Karl XII:s historia äro också livfullt 
tecknade, och av Hattar och Mössor finnas flere roliga kari- 
katyrer. 

Ritstiftet förblev Ehrensvärds vän till det sista. Ju butt- 
rare han med tilltagande år och krämpor blev i ord, dess mera 
skämtsam vart han i sin teckning. Hans hälsa slog tidigt 
slint. Redan vid 51 års ålder skriver han till en vän, att han 
har »den uslaste hälsa, som kan gå i ett par skor. Om den låge 
i lakan, vore det rent ut bättre.» Fyra år därefter säger han: 
»Jag består endast av piller och glasögon.» Och vid samma 
tid anförtror han Oxenstierna sin längtan att få gå bort. 
Kort därefter, i maj 1800, fick han sin önskan uppfylld. Stor 
och innerlig var vännernas sorg. Hans vän Adlerbeth säger 
om honom: »Avund och hämnd, högdragenhet och fåfänga voro 
känslor, som han aldrig erfarit. Gemensamt med alla, som 
intagit något utmärkt rum i allmänna ärendens vård, hade 
han avundsmän och ovänner, men själv var han ingens.» 



Ehrensvärd var en mångfrestande ande, som splittrade 
sitt snille åt skilda håll och därför icke blev något riktigt 
helt på något område, en man med mera entusiasm än ihär- 
dighet. Vid sidan av sitt yrke — eller kanske rättare sagt 
först och främst — var han ej blott e:i kvick karikatyrtecknare 
utan också en originell konsthistoriker. Som stilist är han sär- 
skilt känd för sitt korthuggna, paradoxala uttryckssätt. Där- 
för ha somliga av hans uttalanden blivit bevingade ord, vilka 
leva än i dag. Så är fallet med uttrycken »Kolonner-, vad gö- 
ren I här?» och »Norden är en tung nation, full av hetsigheter», 
varvid han nog företrädesvis tänkt på svenskarne. Ypperliga 

1 Se Bd II: 272. — - Pelarrader. 



RYSKA KRIGET 1789. 433 

äro ock sådana aforismer som dessa: »Alla äga den styrkan 
att utstå andras olyckor. — Om vi segra över böjelsen, sker 
sådant oftare av böjelsens svaghet än av vår själs styrka. — 
Avsägelse från beröm är en åtrå att två gånger berömmas. — 
Ingen är så lycklig eller olycklig, som han tror. — Gubbar 
fika efter att ge goda råd, efter de ej mera mäkta skänka 
elaka efterdömen.» — Skarpsynt är också hans jämförelse 
mellan svartsjukan och avundsjukan. Han finner den förra 
mindre osympastisk, därför att »hon söker bibehålla det 
goda, oss tillhör», medan »avunden förföljer andras goda». 

Genom sin korthuggenhet blev hans stil emellertid ofta 
svårtydd, ja stundom obegriplig. Omedelbar är den icke. 
Det ligger tvärtom mycket arbete bakom denna lakoniska 
korthet i uttrycket. »Hans stil är», säger en kännare, »'gjord', 
någon gång tillgjord.) 

Under två års vistelse i Italien, på konstens klassiska mark, 
utvecklade sig hans konstintresse till en livssak för honom. 
Men han hade ej mycket hopp om att konsten någonsin 
skulle kunna bli rotfast i Norden, där Ehrensvärd, som han sä- 
ger, »funnit en ren ogörlighet att ha smak. Naturen har skapat 
folkslagen så illa och så omogne åt norr, att ingenting kan 
mogna i deras händer. Jag tror fysionomien utmärker smak: 
alla ansikten här har ingen form; huru kan sinnet då ha 
karaktär? Orsaken till allt detta liggeri klimatets grovhet, 
som tvärmognar och avgör för hastigt alla utvecklingarne 
och förränner^ organismerna. När sommaren kommer, spar- 
kar allting bakut av skyndsamhet; och när vintern anländer, 
försoffar sig allting i pälsar eller för spisen. Och vintern är 
två tredjedelar och sommaren en tredjedel av livstiden: så 
att en femton års gosse är intet mer än fem år, en trettio års 
karl intet mer än tio år och en sextio års gubbe intet mer än 
tjugu år gammal (eller utvecklad). Nej», utropar han, »jag 
är au désespoir-'; tänk aldrig på konster i Sverige, som är så 
långt norr upp! Låt oss glömma möjligheten därtill! Emeller- 
tid är intet så gott att glömma det man älskar.» 

Så har han i allting sin originella syn på tingen; han hatar 
nötta, invanda omdömen om både konst och annat. »Att vara 
fri från fördomar är all den dygd, jag haft», säger han. Han 



' Gör dem förvuxna. — ''■ Jag misströstar alldeles. 

28 - 20J564. Grimberfj, Svenska folkels underbara öden. VII. 



434 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 1790. 

har ett okuvligt behov av att vara sig själv allt igenom och 
lider rent fysiskt av att förställa sig. I ett brev till sin hustru 
säger han en gång, att »äckel och kolik alltid inställa sig, när 
jag skall låtsas vara det, jag intet är». 

Ehrensvärd var en oppositionsman i sin konstuppfattning 
liksom i allt annat. Han är på de fria konsternas område 
något av vad Thorild är på litteraturens. Men mäkta ensidig 
är han i sin förgudning av antiken. Han föraktar exempelvis 
den gotiska stilen och hatar rococosmaken. Kortast har han 
uttryckt sin uppfattning i slagordet, att »antiken haft 
smak, de moderna sökt smak». Den antika konsten är den 
enda verkligt harmoniska. 

Litteratur: Karl Warburg, Karl August Ehrensvärd. 

A. Hammarskjöld, Karl August Ehrensvärd (Nor- 
disk tidskrift för år 1893). 



1790 års ryska krig. 

1789 års krig hade slutat utan något avgörande. På vintern 
gjorde Gustav försök att få fredsunderhandlingar till stånd, 
men Katarinas fordringar voro ett slag i ansiktet på honom. 
Hon fordrade bland annat amnesti för Anjalamännen och 
förbud för Sveriges konung att börja krig utan ständernas 
bifall. Det hopplösa kriget måste alltså fortsättas. 

I 1790 års fälttåg till lands växlade segrar och nederlag, 
och liksom förra året vägde krafterna tämligen jämnt. 

»Alla rättsinniga tacka Gud för svenska vapnens framgång 
och bedja himmelen bevara den smordes dagar», skriver 
auditör Ekman efter en svensk seger. »De illasinnade bita 
sig nu i läpparna, våga ej publikt säga något men hava icke 
desto mindre hjärtat fullt med djävulskap. Ja, Gud nåde, 
i sin själ gråta de över den goda ryssens förlust och harmas 
över våra vunna fördelar. Så sant Herren lever, har jag icke 
nyligen varit i samtal med slika Satans barn.» 

Slaget vid Reval. 

Vad svenska flottan beträffar, ansträngde man sig detta 
år av alla krafter för att få både örlogs- och skärgårdsflottan 



1790 ÅRS RYSKA KRIG. 435 

färdiga så tidigt, att de skulle kunna hindra ryska flottans 
olika avdelningar, vilka lågo i skilda hamnar, att förena sig. 
Det lyckades, tack vare det energiska arbete, konungen satte 
i gång under ledning av Nordenskjöld, Chapman och Toll. 
Redan i början av maj kunde de svenska flottorna löpa ut, 
större än någonsin förr eller senare. Örlogsflottan bestod 
av över 60 fartyg med nära 20,000 man ombord. Några 
fartyg voro dock väl gamla. Fem voro 50 år och ett ända till 
86. Skärgårdsflottan bestod nu av omkring 350 fartyg med 
en besättning på över 20,000 man. De ryska eskadrarna lågo 
ännu infrusna i sina hamnar. 

Den uppgift, som närmast förelåg chefen för örlogsflottan, 
hertig Karl, var att hindra den ryska eskader, som låg i Re- 
val, från att förena sig med den i Kronstadt. Därför ämnade 
han gå löst på den Revalska eskadern, innan den hunnit 
vidtaga försvarsåtgärder. Nordenskjöld, som även nu var 
hertigens flaggkapten, ville, att man skulle begagna första 
lägliga tillfälle och överraska r>'ssarne redan den 12 maj på 
eftermiddagen. Hade så skett, så skulle, enligt vad fångna 
ryska officerare senare försäkrat, svenskarne ha kunnat ta 
hela den ryska eskadern, femton skepp, utan att behöva lossa 
ett enda kanonskott, eftersom fienden då varken hade krut 
eller folk nog ombord. Men hertigen var som vanligt obeslut- 
sam och lät av andra rådgivare än Nordenskjöld övertala sig 
att uppskjuta anfallet till följande morgon. Det lär ha berott 
därpå, att man av en lybsk skeppare, som prejats på vägen 
till Reval, fått höra, att de ryska officerarne varje efter- 
middag gingo i land för att supa och på kvällen kommo druckna 
ombord, varför det vore bäst att göra ett anfall tidigt på 
morgonen. 

Den tid, som hertigen uppsköt sitt angrepp, begagnade 
emellertid ryssarne icke till att supa utan till att göra sig 
stridsberedda. De hade också den stora fördelen att få skjuta 
i stillaliggande ställning, under det att de svenska besätt- 
ningarne till stor del voro upptagna med manövrering. 
Därtill kom, att de våra måste avlossa sina skott, medan far- 
tygen krängde över för en byig vind. Denna var tidtals 
så hård, att undre batteriets kanoner, som voro de grövsta 
och mest effektiva, icke kunde användas. Slaget vid Reval 
slutade därför med förlust av två svenska skepp. Det ena 



436 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 — 1790. 

gick på grund och måste sprängas i luften; det andra strök 
flagg, sedan det fått riggen så sönderskjuten, att det ej kunde 
manövreras. Även de andra svenska fartyg, som deltagit 
i striden, hade fått riggen svårt skadad, medan däremot 
fienden lidit blott obetydligt. Orsaken till den snöpliga ut- 
gången låg, som vi ha sett, ytterst i det olyckliga förhållandet, 
att hertig Karl skulle vara med ombord och hindra den, som 
hade det verkliga befälet, från att göra sin vilja gällande. 



Viborgska gatloppet. 

Två dagar efter slaget vid Reval angrep Gustav själv med 
en skärgårdseskader av över 100 fartyg den ryska skärgårds- 
flotta, som låg vid Fredrikshamn. Den bestod av nästan 
lika många fartyg, men ett tjugutal av dem stod ännu på sta- 
peln, och bemanningen på de övriga var icke på långt när 
fulltalig. Med ammunitionsförrådet var det också mycket 
klent beställt på ryska sidan. Slaget vid Fredrikshamn blev ett 
svårt nederlag för ryssarne, som förlorade halva sin här 
förlagda eskader. Men hade Gustav genomdrivit sin ursprung- 
liga föresats, som var att anfalla redan den 14 maj, så hade 
han fullständigt överrumplat både flottan och Fredrikshamns 
fästning och kanske givit hela kriget en annan vändning. 

Under liela striden hade konungen varit med, där det gick 
hetast till, och uppmuntrat sitt folk. Ända från klockan 2 
på natten till 6 på eftermiddagen var han i farten utan att 
unna sig tid att äta. 

Konungens plan var nu att, medan skräcken satt i fienden, 
gå längre in i Finska viken och på samma sätt förstöra den 
ryska eskader, som låg vid Viborg. Hertig Karl fick befall- 
ning att följa efter med örlogsflottan och skydda skärgårds- 
flottan mot ryska angrepp västerifrån. Nordenskjöld av- 
rådde dock från att med de tungmanövrerade och djupgå- 
ende örlogsskeppen gå in i dessa föga kända farvatten, där 
fartygen lätt kunde bli instängda av motvind eller råka på 
grund. Men han måste ju lyda order. Konungen hade nu 
kommit under inflytande av en främmande sjöofficer, den 
begåvade men väl oförvägne överste Sidney Smith, en 
25-årig engelsman, som några år senare skulle vinna europeiskt 



1790 ÅRS RYSKA KRIG. 437 

rykte genom sitt försvar av Acre^ mot Napoleon. Han var 
en tid den populäraste sjöofficeren i hela England näst 
Nelson. I sin krigskonst var han äkta gåpåare, som ofta ej 
hade andra skäl för sina handlingar än: »Jag gör så, därför 
att jag gör så.» Hans längtan efter bragder hade fört honom 
till svenska flottan, och han lade nu an på att vinna Gustav 
ni:s bevågenhet. Smith var också en man just efter konungens 
sinne. Sin fåfänga och självrådighet lyckades han än så länge 
rätt bra dölja. 

Smith intalade nu konungen, att navigeringen i det inre 
av Finska viken alls ej var så svår, som Nordenskjöld menade. 
Men det var lätt för utlänningen att vara tvärsäker, han som 
inte hade något ansvar. 

När svenska örlogsflottan nu närmade sig Kronstadt, gick 
den där liggande ryska eskadern ut för att möta fienden. 
Svenska flottan lyckades emellertid icke slå ryssarne, varför 
dessa kunde segla den Revalska eskadern till mötes och förena 
sig med denna. Det var den närmaste olyckliga påföljden 
för svenska flottan av att denna ej lyckats förstöra eskadern 
i Reval och det oaktat övergivit vakthållningen utanför 
Revals hamn. 

Eftersom vinden var motig för utsegling ur Finska viken, 
lät Gustav nu både örlogs- och skärgårdsflottan löpa in i 
Viborgska viken för att reparera örlogsflottans skador 
och låta besättningarna vila ut. Konungen menade också, 
att en stark svensk flotta i en position så nära den ryska 
huvudstaden borde innebära en sådan fara för landstigning 
av svenska trupper, att den efterlängtade freden därigenom 
skulle kunna framtvingas. Hertig Karl och Sidney Smith 
voro av samma tanke, men Nordenskjöld hade, som vi sett, 
reserverat sig. Hans råd voro dock skjutna åt sidan. 

Konungen stod nu i spetsen för den största svenska sjö- 
makt, som väl någonsin varit samlad på en punkt. Det var 
en djärv tanke att på detta sätt med ett slag framtvinga 
freden. Under lyckliga omständigheter skulle företaget nog 
ha kunnat leda till målet, ifall den ryska örlogsflottan dess- 
förinnan varit slagen. INIen under dåvarande förhållanden 
var risken betänkligt stor. 



' Svrisk hamnstad. KalLis nu Akka. 



438 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 1790. 

När ryska örlogsflottan fått kännedom om vart fienden 
tagit vägen, lade den sig utanför viken och höll svenska 
flottan instängd. En envis västlig blåst omöjliggjorde under 
fyra veckor varje försök att komma ut ur viken. Under tiden 
befäste sig ryssarne allt starkare. På stränderna uppfördes 
batterier, och fem linjeskepp förlades tvärs framför inloppet, 
så att deras ena bredsida vändes mot svenskarne. Nästan 
hela Sveriges sjömakt med konungen, hertigen och 30,000 
man ombord syntes förlorad. Den ryske överbefälhavaren 
gjorde sig så säker om svenska flottans undergång, att han på 
amiralsskeppet lät inreda en hytt, i vilken svenske konungen 
skulle föras fången till Petersburg. Hertig Karl och de flesta 
skeppscheferna ansågo läget hopplöst och ville helst kapitu- 
iera. Men konungen höll modet uppe och försökte sätta stål 
i sin bror. 

Den 2 juli sprang vinden äntligen över till östlig. Då be- 
slöt konungen göra ett förtvivlat försök att slå sig igenom 
fiendens linje. 

Redan klockan två följande morgon öppnades en häftig 
kanonad från svenska flottorna. Klockan halv fyra kom 
konungen ombord på hertig Karls skepp, där han uppmanade 
de sainlade befälhavarne att med tapperhet gå fienden till 
mötes. Särskilt vände han sig till överstelöjtnant Puke, 
som skulle öppna tåget med skeppet Dristigheten. »Käre 
Puke», sade han, »Ni är min flottas ledare. Spara ej Ert 
liv och blod! Jag glömmer det icke.» 

Johan Puke var son till den Puke, som deltog i 1756 års 
revolutionsförsök och till straff därför blev halshuggen, efter- 
lämnande sin hustru och femårige son i armod. Johan kom 
sedan som tioårig parvel på sjön och hade sett sig mycket 
om i Irämmande land, då han vid fjorton års ålder ansågs 
försigkommen nog att karlskrivas vid flottan. I flere år seg- 
lade han sedan på holländska och engelska fartyg och ut- 
märkte sig i fransk krigstjänst. Puke var sin olycklige faders 
like i mod och beslutsamhet, en äkta sjöbjörn med en något 
grovhyvlad yta och ett med kraftord väl mycket späckat 
språk. Han svor, så det osade, men hjärtat var gott som guld. 

Klockan 6 gick den svenska linjeflottan till segels. I spetsen 
syntes Puke med Dristigheten. Ett regn av kulor från de 
ryska batterierna och skeppen slog emot honom. Men vinden 



1790 ÅRS RYSKA KRIG. 



439 



var god, och Dristigheten var snart framme vid de ryska 
skepp, som voro förlagda vid vikens mynning. Puke styrde 
tätt förbi det yttersta av dem och gav det från långsidan av 




Johan Puke. Samtida målning. 

sitt skepp det ena glatta laget efter det andra med fruktans- 
värd verkan. De välriktade kulorna gingo igenom de ryska 
skeppen och mejade ned besättningarna. När sedan del 
svenska chefsskeppet passerade dem, ströko de f!agg. De 
voro då alldeles söderskjutna, och av 700 mans besättning 



440 KBIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 — 1790. 

på vartdera sägas blott 40 — 60 man ha varit oskadda. — 
Puke fortsatte emellertid sin väg under oavbrutet kulregn, till 
dess han kommit igenom hela ryska flottan. Dristigheten var 
räddad och styrde åt väster, följd av en rad svenska fartyg. 

När den kanonslup, på vilken konung Gustav befann sig, 
kom mitt i det tätaste kulregnet, slog en kula av flaggstången, 
och en annan tog armen av den roddare, som satt närmast 
konungen. Då löste Gustav av sig armklädet, tecknet från 
statsvälvningen 1772, för att därmed förbinda den sårade. 
En annan kula strök så nära konungens huvud, att hans hatt 
föll av. Han log blott och sade: »Den var bra nära.» 

Snart kom chefs fartyg et, på vilket storamiralen, hertig 
Karl, förde befälet. Hertigen stod på kommandohytten. 
Då kom en kanonkula, som dödade en officer vid hans sida 
och förorsakade hertigen en kontusion. Men hertigen stod 
kvar och gav de ryska skeppen den ena salvan efter den andra. 
Redan hade nästan halva svenska flottan slagit sig igenom, 
och god utsikt fanns, även att de återstående fartygen skull 
kunna komma undan, då en förfärlig olycka inträffade. 

Svenskarne hade utrustat brännare, bestående av smärre 
farkoster, som man fyllt med tjärtunnor. Under skydd av 
krutröken skulle brännarna föras fram till de ryska skeppen 
och fastgöras vid dem. Därefter skulle besättningen på brän- 
naren tända eld på tjäran samt kasta sig i en båt och ro undan. 
Nu var det emellertid en av befälhavarne på en brännare, 
som i förtid antände sitt fartyg och manövrerade så illa, 
att det drev ned på det svenska linjeskeppet Enigheten samt 
antände det. Därifrån spred sig elden till en svensk fregatt, 
och bägge fartygen sprungo i luften. Den hjältemodige major 
Feiff, som förde befälet på Enigheten, ropade till de i närheten 
varande mindre fartygen att hålla undan. Så hördes hans 
sista ord: »Jag springer i luften» — en fruktansvärd skräll, 
och Enigheten var förvandlad till en massa spillror. 

Av explosionerna insveptes hela farleden i rök, och under 
försöken att undvika lågorna från de brinnande skeppen råkade 
flere svenska skepp på grund i det trånga farvattnet, men 
andra lyckades komma igenom fiendens flotta, tack vare den 
kraftiga medvinden, vilken fram på dagen ökade till storm. 
Den svenska örlogsflottans förluster utgjorde 7 linjeskepp 
och 3 fregatter med 4,000 man, en tredjedel av hela dess 



1790 ÅRS RYSKA KRIG. 441 

styrka. Återstoden lyckades uppnå Sveaborgs hamn, som 
därpå blockerades av den ryska örlogsflottan intill krigets 
slut. Skärgårdsflottans förluster voro mindre. 

Ännu så sent som år 1848 träffade den framstående skild- 
raren av Bohuslän och dess historia, prästmannen Axel 
Emanuel Holmberg i en stuga i Hjärtums socken i södra 
Bohuslän en gammal båtsman, som varit med på Dristig- 
heten vid dess genombrytning i spetsen för svenska flottan. 
Den forne krigaren var då en nära åttioårig, skröplig invalid. 
»När allt var över, må Pastorn tro, att det inte fanns någon 
ombord, som hade en torr skjorta på kroppen», bedyrade 
gubben. »Det var bara Puken — Gud välsigne hans själ 
— som var kall. Han stod som en stötta och bara kommen- 
dera' och friska' opp oss. 'Var inte rädda, gossar', sa' han, 
'bara skjut! Lappa på de djävlarne' — Gud förlåte mej, men 
svor gjorde han ■ — • 'lappa på dem', sa' han, 'så de veta, att 
de ha svenska pojkar för sig! Dubbelt skarpt!' sa' han. 
'Kom ihåg, att kungen kommer efter,' och så skrattade han — 
det var en rar karl! Och då sköto vi, så kanonerna brände 
som eld, och gåvo glatta lag mitt i synen på fienden, som vi 
ibland hade bara 20 ä 30 alnar ifrån oss. Och när vi se'n 
kommit ut och skulle vända för att hjälpa de andra skeppen, 
så kom en kula och tog en ekbjälke ur skansklädningen, och 
den klente knäet på mig, så att jag stöp och släppte ammuni- 
tionen, som jag skulle bringa till kanonerna. Och då togo de 
mig och släpade ner mig, och där låg jag länge, länge. »^ 

Det andra slaget vid Svensksund och freden i Värälä. 

Efter utbrytningen ur Viborgska viken lade sig Gustav 
med skärgårdsflottan vid Svensksund, fast besluten att bjuda 

^ Tack vare ett varmhjärtat upprop från Holmberg i tidningarna 
insamlades ett så stort belopp, att Dristighetens siste hjälte kunde 
framleva sina återstående dagar nöjd och lycklig över människors 
godhet. Mest av alla gåvor rörde honom dock en sedel på 6 rdr 32 
skilling banko, som hans »älskade kölherre Pukens» änka skickade 
honom med sin namnteckning på. Den sedeln var honom så kär, 
att han icke på villkor kunde göra. sig av med den utan troget för- 
varade den till sin död. Hans käcke »kölherre» hade gått ur tiden 
anno 1816 i en ålder av 65 år. Pukes kvarlevor vila i familjegrav- 
kapellet å Sjöholm i Blekinge, inneslutna i en sarkofag av det gamla 
linjeskeppet Dristighetens köl. 



442 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 1790. 

fienden spetsen. Prinsen av Nassau, som även i det andra 
slaget vid Svensksund förde befälet över ryska skärgårds- 
flottan, beredde sig å sin sida att tillintetgöra sin underlägsne 
motståndare. Till sin kejsarinnas ära befallde han, att an- 
fallet skulle äga rum på hennes kröningsdag, den 9 juli, 
vilken han ämnade fira med en stor seger. 

Konung Gustav hade under tiden förenat sig med en ny- 
anländ avdelning av flottan, som anfördes av överstelöjtnant 
Karl Otlo Cronstedt. Själv var konungen högste befälhavare, 
men som han var ovan vid sjön, lyssnade han gärna till 
Gronstedts råd. 

Vinden var västlig, och härav begagnade sig ryssarne för 
att anfalla från sydväst. Men de våra mottogo dem med en 
mördande kanoneld. En ung svensk officer, som deltog i 
slaget, berättar: »Det är otroligt, vad de ryska galärerna blevo 
tilltygade genom vår eld — master och kajutor totalt sönder- 
skjutna, döda och sårade, blod och köttstycken kringströdda 
överallt och de friska sysselsatta med att plundra sina egna 
officerares och sårade kamraters tillhörigheter! Något rys- 
ligare har jag aldrig sett!» Efter två våldsamma anfall måste 
den ryske amiralen giva tecken till återtåg. Men vinden hade 
under tiden blivit så stark, att den hindrade återtåget, 
mörkret föll på, och en allmän förvirring uppstod. Många 
ryska fartyg stötte på grund; andra skötos i sank eller drevo 
redlösa mot den svenska linjen, där de blevo ett lätt byte; 
andra råkade i brand. Endast en ringa del av de ryska skeppen 
lyckades med hjälp av nattens mörker rädda sig ut ur viken. 

Följande morgon erbjöd sundet en bild av förödelse. En 
mängd spillror flöto på vattnet. Ryska skeppsskrov drevo 
omkring med kölarna i vädret, och utmed stränderna lågo 
rykande, halvbrända vrak. På enskilda ställen gjorde fienden 
ännu ett svagt motstånd, men vid tiotiden hade elden full- 
komligt upphört. Den ryska skärgårdsflottan hade förlorat 
en tredjedel av sina fartyg och halva sin besättning. 

I Petersburg höll man just på att fira en segerfest med an- 
ledning av sjöstriden i Viborgska viken, då underrättelse 
kom, att ryska flottan blivit i grund slagen vid Svensksund. 

Svensksund var vår sista världshistoriska seger. Gustav 
var återigen sitt folks hjälte. Sveriges sjömakt hade visat 
sig vara en hård nöt att knäcka för ryska kejsarinnan. Och 



1790 ÅRS RYSKA KRIG. 443 

eftersom Preussen och England nu blevo allt besvärligare 
för hennes planer på Turkiet och Polen, lät hon Gustav veta, 
att hon var benägen för fred utan vinst eller förlust i om- 
råde. På dessa villkor slöts också freden i Värälä den 

14 augusti 1790. 

England och Preussen hade varit mycket angelägna om att 
förhindra den, och deras ministrar i Stockholm vände sig 
till och med till Armfelts älskarinna fröken Rudenschöld 
och gjorde henne lysande penninganbud, mot att hon skulle 
påverka Armfelt, som var underhandlare, till förmån för 
deras intressen. Det hedrar henne, att hon avvisade detta 
anbud med förakt, liksom det också hedrar både henne och 
Armfelt, att han å fröken Rudenschölds vägnar avböjde ett 
diamantgarnityr, som ryska kejsarinnan vid samma tid 
genom honom erbjöd henne. 

Fredsslutet firades i Stockholm med festligheter och illumi- 
nationer. En bagare, som ville göra sitt bästa, hade framför 
ett par talgdankar satt upp en transparent pappskiva med 
den vackra versen: 

»Som freden är, 
så lyser här.» 

Han blev åtalad men ursäktade sig med sin bristande språk- 
liga formuleringskonst. Hans avsikt hade nämligen varit 
att ge uttryck åt den vackra tanken, »att eftersom det är fred, 
så lyser det här». Dubbelmeningen berodde på att »som» 
var liktydligt både med »eftersom» och med »så som». Hela 
Stockholm skrattade, och bagaren-poeten slapp onäpst undan. 
Så hade detta krig slutat utan annan verkan för Sverige 
än stora förluster av folk och pengar — kan det tyckas. 
Det hade kostat vårt land 50,000 av dess kraftigaste män, 

15 linjeskepp och fregatter, 14 större och många mindre 
skärgårdsfartyg, och vår skuldbörda var nu tre gånger så stor 
som före kriget. Det var resultatet. Dock icke endast detta. 
Segrarna hade höjt svenska folkets självförtröstan. Det hade 
visat en närgången granne, att dess vapen icke voro slöa, och 
— framför allt — kriget hade äntligen gjort slut på det ryska 
inflytandet i Sverige. Nystadtska freden var nämligen icke 
bekräftad i det nya fredsslutet, och därmed hade Ryssland för- 
lorat varje förevändning att vaka över Sveriges statsskick. 



444 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 — 1790. 

Katarina hade måst erkänna Sveriges självständighet. 1772 
års statsvälvning hade fått sitt erkännande även från rysk 
sida. 

De instruktioner, Katarina gav sin nye ambassadör i 
Stockholm, gingo också i en helt annan tonart än de order, 
som Markov och Razumovskij haft på sin tid. I stället för 
att deras uppgift varit att motarbeta Gustav III och upp- 
vigla hans undersåtar mot honom, skulle den nye ministern 
undvika allt, som kunde störa det goda förhållandet, och av- 
hålla sig från all inblandning i Sveriges inre angelägenheter. 

Litteratur: Freden vid Värelä. Från rvskan af E. Hi Idebrand 
(Historisk tidskrift för år "1882). 



SOLEN GÅR NED I ÅSKMOLN 



Gustav III:s sista politiska planer. 

SAMMA år, som Gustav III för andra gången omstörtade 
Sveriges statsskick, började i Frankrike den stora om- 
välvning, som kallas den franska revolutionen. 
Där var det folket, som tog makten till hämnd för att ko- 
nungarne och de högre stånden missbrukat den till slöseri 
och egcnnyttiga ändamål. 

Gustav var en svuren fiende till revolutionen. Ej minst 
avskydde han samhällsomstörtarnes hänsynslösa framfart 
mot den förfinade gamla kultur, som han älskade och be- 
undrade. Han vägrade erkänna både det nya Frankrikes 
flagga, trikoloren, och det sändebud, som på våren 1791 
kom till Stockholm med fullmakt från »fransmännens konung», 
såsom franska nationalförsamlingen numera benämnde den 
som förut titulerat sig »Frankrikes konung». Gustav gick 
t. o. m. så långt, att han förbjöd tidningsskrivare och för- 
fattare att ens omnämna oroligheterna i Frankrike eller 
den nya nationalförsainlingens överläggningar och beslut. 
Men revolutionsidéerna om »frihet, jämlikhet och broderskap» 
läto ej utestänga sig genom några införselförbud. De trängde 
oemotståndligt in även i vårt land och skärpte den gamla 
adelsoppositionen mot Gustav III:s maktfullkomlighet. 

Gustav stannade dock ej vid demonstrationer och försvars- 
åtgärder mot revolutionens propaganda. Han umgicks med 
en plan, att Europas furstar skulle sätta i gång ett korståg 
mot denna folkrörelse, som innebure en fara för alla krönta 
huvud; och själv ville han bli företagets ledare. I spetsen för 
en krigshär, till vilken Sverige skulle ])idraga med 16,000 



448 SOLEN GÅR NED I ÅSKMOLN. 

man, skulle han under franska folkets jubel intåga som seg- 
rare i Paris och återuppsätta den fördrivne konungen på 
Frankrikes tron. Han lockades ej blott av äran och makten 
utan också av utsikten till franske konungens tacksamhet 
och därmed följande subsidier m. m. Hans iver underblåstes 
beskäftigt av Katarina, som han åter närmat sig efter freden. 
De båda suveränerna hade återknutit den intima brevväxling, 
som blev avbruten 1784. 

Den mäktiga kejsarinnan hade under kriget fått verklig 
respekt för Gustav. Hon hade funnit, att han icke var den 
vekling, hon trott, utan en verklig man i farans stund. Men 
ändå mer betydde det, att hon nu verkligen behövde hans 
vänskap. England och Preussen hotade nämligen att på ett 
obehagligt sätt inblanda sig i hennes krig med Turkiet. Det 
var av stor vikt för henne, att Sverige höll sig stilla och ej 
ökade antalet av hennes fiender. 

När Gustav började rusta igen och lät ryske ministern förstå, 
att dessa rustningai' kunde användas till Rysslands gagn 
eller skada allt efter omständigheterna, blev man riktigt oro- 
lig i Petersburg. Stedingk, som nu var svensk ambassadör 
där, hade aldrig blivit så omhuldad. »Man behandlar mig», 
skrev han, »som ett helgon.» Österman frågade honom med 
tårar i ögonen och under smekningar, som höllo på att kväva 
honom: »Viljen I då verkligen förklara oss krig?» Och kej- 
sarinnan bedyrade upprepade gånger under djup rörelse, 
att hon älskade konung Gustav och beundrade hans mod 
och begåvning. 

Så hittade hon på den luminösa idén att sysselsätta Gustavs 
fantasi och fästa honom vid hennes politik genom att under- 
blåsa hans korstågsplaner mot franska revolutionen. 

I oktober 1791 avslöto de båda suveränerna ett vänskaps- 
och försvarsförbund för åtta år, under vilken tid Sverige 
skulle erhålla 300,000 rubel i årliga subsidier. 

Med det franska kungaparet underhöll Gustav förbindelse 
genom den unge greve Axel von Fersen, »vackre Fersen», 
som han kallades i Paris, Marie Antionettes hängivne be- 
undrare — och älskare, säga somliga. Gustav understödde 
kungaparet i deras planer på att fly ur Frankrike och åter- 
vända under skydd av den krigsmakt, som skulle nedslå 
revolutionens månghövdade hydra. 



GUSTAV IIi:S SISTA POLITISKA PLANER. 449 

Gustav III vistades vid tiden för Ludvig XVI:s och Marie 
Antoinettes flyktförsök — det var på sommaren 1791 — i 
Aachen. Meningen var, att han där skulle sammanträffa med 
franska kungaparet. Han omgavs där av en mängd flyktiga 
franska adelsmän, de s. k. emigranterna, vilka underblåste 
hans hat mot revolutionen och smickrade honom såsom 
det franska konungadömets blivande räddare. 

De lättantändliga franska flyktingarna sågo i honom sin 
Messias, under det revolutionsmännen utgöto sitt hat mot ho- 
nom i sarkasmer och kallade honom »Kungarnes Don Quixote». 

Gustavs älskvärdhet och frikostighet mot emigranterna 
kände knappt några gränser. Tre gånger i veckan höll han 
öppen taffel för ett hundratal emigranter, något som de 
fattiga adelsmännen voro djupt tacksamma för. 

Då kom som ett åskslag det budskapet, att franska kunga- 
parets flyktförsök blivit upptäckt, innan de flyende hunnit 
över gränsen, och att Ludvig och Marie Antoinette blivit 
återförda till Paris, där de sedan höllos under sträng bevakning. 
På Gustav verkade dessa händelser i hög grad uppskakande, 
och han satte genast i gång med arbetet på en motrevolution. 
Med Fersen, som nu kom till Aachen, sände han ett brev till 
Ludvig XVI, vari han i något väl tvärsäkra ordalag ut- 
lovade, att Europas furstar skulle komma den olycklige 
konungen till hjälp, blott denne motsatte sig varje kränkning 
av konungamakten — något som var lättare sagt än gjort. 

Svaret kom genom Marie Antoinette till Fersen och gick 
ut på att konung Ludvig önskade, att hans vänner samman- 
kallade en kongress för att hjälpa honom på underhandlingens 
väg, men att han avböjde våldsåtgärder såsom ledande till 
inbördes krig i Frankrike. 

Men en lugnt underhandlande kongress tilltalade icke 
Gustavs smak. Där kunde det aldrig bli någon glans och 
bravur över hans egna åtgöranden, isynnerhet som ledningen 
där måste falla i händerna på Österrikes kejsare, medan Sve- 
riges konung skulle bli blott en bifigur. Hans hopp stod i stället 
till Ryssland. Där försökte han vinna den behövliga ekono- 
miska hjälpen. Några lösa förespeglingar från Katarina 
voro nog för att inge honom stora förhoppningar. Vad som 
mest låg honom om hjärtat framgår därav, att han begärde 
Katarinas förord vid underhandlingarna med de franska 

29—204564. G rim berg, Svenska folkets underbara öden. VII. 



450 SOLEN GÅR NED I ÅSKMOLN. 

emigranterna i det syftet, att han själv måtte bli chef 
för den europeiska ligan och Österrikes avundsjuka och makt- 
lystna planer korsas. 

Det egentliga målet för Gustavs korstågsplaner var icke 
så mycket att Ludvig XVI återinsattes i makten, som att 
»revolutionens vidunder krossades och dess samhällsupp- 
lösande grundsatser utrotades». Sedan kunde det göra det- 
samma, om Ludvig XVI eller någon fransk prins komme att 
intaga tronen. Gustav saknade alldeles blick för att revo- 
lutionen för största delen av Frankrikes folk var en befrielse 
ur sekellångt förtryck och kändes som gryningen till en ny 
och bättre dag. 

Gustav arbetade emellertid av alla krafter på att vinna 
Europas furstar för sin stora korstågsplan. Vad blev då 
resultatet av alla de underhandlingar, han satte i gång? 
Jo en del smickrande skrivelser och just ingenting mer. Man 
tyckte, att Gustavs pretentioner på att leda företaget smakade 
bra mycket av teater. Till det möte, där kejsaren av Öster- 
rike och konungen av Preussen dryftade frågan, blev han ej 
ens inbjuden att vara med. 

Då ville Gustav med endast svenska och ryska trupper 
göra en landstigning i Normandie, där befolkningen ansågs 
rojalistisk, samla omkring sig de fransmän, som voro kunga- 
huset tillgivna, och tåga mot Paris. Även denna plan låtsa- 
des Katarina gynna och gav honom förhoppningar om under- 
stöd — men hon aktade sig för att ge några bindande löften. 
I alla händelser fann hon snart, att det var för sent på året för 
en dylik expedition, varför den måste uppskjutas till våren. 

Men när våren kom, fanns ej kung Gustav mer. 



Aldrig hade Gustav så som mot slutet av sin bana varit 
fylld av äventyrliga projekt. En av de planer, som livligast 
sysselsatte hans orohga ande, var att förvärva Polens krona. 
Genom sin minister i Varsjava, Lars von Engeström, stod 
han i livlig förbindelse med det polska självständighetspar- 
tiet och underblåste »patrioternas» hat mot Ryssland. Men 
det behövdes ej mer än ett löst yttrande av en rysk minister, 
att Katarina hellre skulle se Gustav än kurfursten av Sachsen 
på Polens tron, för att han skulle intagas av förhoppningar. 



GUSTAVS SISTA RIKSDAG. 451 

att Ryssland skulle stödja hans kandidatur. För övrigt lät 
han Engeström veta, att han var besjälad av de bästa 
föresatser att göra polackerna lyckliga. »Om jag får kronan, 
skall jag försöka att såsom Gustav Vasa genom förtjänster 
göra mig värdig densamma», skrev han en gång. 

Gustav förberedde sig till den polska konungavärdigheten 
genom att anlägga polska moder i sin dräkt och låta sin om- 
givning göra detsamma. Armfelt »lade sig till med en galo- 
nerad polsk rock och dito mössa, vilken prydliga habit ganska 
väl klädde hans ansenliga figur». 

Bakom dessa fjäderskimrande fantasibilder hade dock 
alltid ett annat, mera realpolitiskt mål avtecknat sig tyd- 
ligare för Gustavs oroligt spejande blick. Det målet var 
Norges förvärv. Vare sig han drömde om Polens krona eller 
om ett monarkiskt korståg mot den franska revolutionen, 
så hade han aldrig släppt ur sikte målet för sina första även- 
tyrsplaner. Norge hade alltid tett sig för honom såsom den 
slutgiltiga, yppersta vinsten. Under hela sin regering under- 
höll han intriger med missnöjda norrmän, som ville lösgöra 
sitt land ur beroendet av Danmark. Nu senast hade han upp- 
gjort en plan, enligt vilken de makter, som delade Polen, 
skulle få ge honom Norge till lön för att han avstod från ett 
ingripande till Polens räddning. 

Litteratur: C. T. Odhner, Gustaf III och Katarina II efter fre- 
den i Yärälä. (Svenska akademiens handlingar för 
år 1894.) 
Nils Åkesson, Gustaf III:s förhållande till franska 

revolutionen. 
Alma Söderhjelm, Sverige och den franska revolu- 
tionen: I. Gustav III:s tid; haft. kr. 15: — . 
Axel Raphael, Bidrag till historien om Gustaf III:s 
planer på Polen. 



Gustavs sista riksdag. 

KRIGET hade alldeles förstört Sveriges finanser. Riks- 
gäldskontoret hade ingen annan utväg haft än att un- 
dan för undan ge ut nya sedlar långt utöver den rätt 
därtill, som ständerna medgivit. Följen därav blev, som all- 



452 



SOLEN GAR NED I ASKMOLN. 



tid, att pappersmyntet sjönk i värde. Landet översvämma- 
des av riksgäldssedlar. 

Men ej nog med det: krigsutredningskommissionen ut- 
färdade också en sorts sedlar eller rättare sagt obligationer, 
när den ej kunde betala kontant, och dessa »långrockar», 
som de kallades, voro ävenledes spridda över hela riket. 
Oredan ökades ytterligare genom finska fältkassans polletter 
eller »fanehielmare», så kallade efter kammarrevisionsrådet 
Fanehielm. i vars namn de utfärdats. För statsverket var det 



g a N:o 




/^/h. 



Xi. ^ •<\'i General ^åU'Casfan KtUfah& tmot ItntlA Gfbel 

% g ?n)ä 9^:b» ©pfcif. Sorga Un -^/^^^ 1790. 
I; ^ p4Ä0rtgI. General Ärig3«Comralsfaria:ets w Agn At. 







En s. k. fanehielmare. 

fullkomligt otänkbart att reda sig med dessa och en mängd 
andra skulder utan nya tillgångar, och alla konungens försök 
att genom diplomatiska schackdrag skapa medel gingo om 
intet. Det återstod ingenting annat för honom än att bita 
i det sura äpplet och återigen vädja till ständernas hjälp. 
Han kallade dem att sammanträda i Gävle i januari 1792. 
Att en landsortsstad valdes till riksdagsort berodde på att 
konungen hoppades därigenom kunna förhindra en del miss- 
hagliga adelsmän från att komma till riksdagen. Till den 
ändan förbjödos alla adliga ämbetsmän, som icke voro 



GUSTAVS SISTA RIKSDAG. 453 

huvudmän för någon ätt, att mottaga riksdagsfullmakter, 
med mindre än att de erhöllo särskilt tillstånd av konungen; 
och presidenter vid hovrätter och kollegier förbjödos att 
lämna sina ämbetsverk, även om de voro huvudmän. 

Att konungen utsett just Gävle till riksdagsort berodde på 
att dess borgerskap under kriget mot Danmark visat sig 
särskilt tillgivet konungen. Men den lilla staden var icke 
rustad att mottaga en sådan mängd människor som riksens 
ständer. En stor riksdagssal fick uppföras i en hast, och 
inkvarteringsfrågan blev både besvärlig och dyrbar att lösa. 

Riksdagskallelsen väckte mycken oro i sinnena. Man kände 
till konungens fränska äventyrsplaner och fruktade, att han 
ville betunga sitt fol-k med utgifter för ett nytt krigsföretag. 
Det gick också rykten, att han ämnade göra en ny stats- 
kupp för att tillägna sig fullständigt envälde. Flere av 
riksdagens adliga ledamöter togo också lika ömt avsked av 
de sina därhemma, som om de skulle gått ut i krig. Man^ kan 
ej heller så noga veta, hur Gustav skulle ha handlat, ifall 
ständerna ställt sig avvisande till hans penningkrav. Han 
fick emellertid inget skäl att tillgripa våldsåtgärder. 

»I gruvlig köld och svårt urväder» fingo riksdagsmännen 
göra resan till Gävle. Snön »låg på många ställen högre än 
spetsarna av gärdsgårdsstörarne vid landsvägen och i byarna 
i jämnhöjd med kroppåsarne av böndernas hus». 

Riksdagsarbetet gick lugnt, fast det var bekymmersamma 
uppgifter, som förelades ständerna att lösa. Visserligen hade 
Gustav nästan hela adeln emot sig, men de ofrälse stodo 
fortfarande på hans sida. På konungens bekostnad höllos 
flere bord, där ett par hundra personer dagligen bespisades. 
Där »regerade vällevnad och överflöd, synnerligen av vin 
och drycker». 

Såsom värd för en dylik taffel fungerade Armfelt, med stor 
ståt och höga låter. I känslan av att han genom sitt upp- 
trädande under kriget blivit en vida betydelsefullare man än 
förut, omgav han sig med ett slags livvakt i särskild uniform. 
Man var i Sverige ej van vid att se en enskild person uppträda 
med dylika låter. Konungen själv lär också ha tyckt, att 
det gick för långt. »Han bär sig ju åt som en turkisk pascha», 
skall Gustav ha utropat, när han en gång såg sin favorit, om- 
given av en talrik uppvaktning med facklor, låta bära sig i en 



454 SOLEN GÅR NED I ÅSKMOLN. 

präktig portschäs, under förevändning att hans hälsotillstånd 
icke tillät honom att begagna vagn. Enligt Skjöldebrands 
berättelse väckte det mycket ogillande, att han tillsammans 
med adeln inbjöd till sin taffel ej blott några präster och 
borgare utan även »3 ä 4 de otäckaste och svinaktigaste 
bönder», vilka han i nåder lät kyssa sig på hand efter måltiden. 

Det egentliga riksdagsarbetet förlades till ett hemligt ut- 
skott, med vilket konungen överlade om rikets finanser. 
De ömtåligaste oppositionsmännen ondgjordes över att i den 
sal å slottet, där hemliga utskottet under konungens ord- 
förandeskap höll sina sammankomster, stod bakom ko- 
nungens stol en eldskärm med en målning, föreställande fyra 
markattor, bundna i kedjor och dansande efter en harlekin- 
piska. Man ville däri nödvändigt se en skandalös anspels 
ning på riksdagen, och detta fastän den förgripliga eldskärmen 
länge funnits på slottet. 

Resultatet av det hemliga utskottets och ständernas över- 
läggningar blev, att även den nya statsskulden övertogs av 
riksgäldskontoret under ständernas garanti. Hela skuldsum- 
man uppgick nu till omkring 30 millioner rdr. För att skaffa 
pengar åtogo sig ständerna nästan utan motstånd samma tunga 
extra beskattning som år 1789. Men bland adeln glödde det 
under askan. Man såg det på den avvisande hållning, dess 
medlemmar utanför riksdagsförhandlingarna visade mot ko- 
nungen. Och då Gustav vid riksdagens slut erbjöd Frietscky, 
som numera varit den främste oppositionsmannen, kommen- 
dörsbandet av vasaorden, avböjde han utmärkelsen under 
oppositionens jubel. Det gick också rykten om att konungen 
ämnade tvinga adeln att i riksdagsbeslutet godkänna för- 
enings- och säkerhetsakten, men för sådant fall hade oppo- 
sitionsmännen svurit en dyr ed att förr låta hugga sig i bitar, 
och de ivrigaste bedyrade, att de skulle möta våld med våld. 
Konungen avstod också på sina vänners inrådan från för- 
söket. 
Litteratur: Joh. Ax. Almquist. Riksdagen i Gefle 1792. 



KUNGAMORDET. 455 



Kimgamordet. 

Sammansvärjningen. 

PÅ ETT sätt, som Gustav icke anade, när han med högt 
flygande förhoppningar gav sig ut i ryska kriget, hade 
han fått pröva på livets bittraste allvar. Spåren därav 
hade också avsatt sig i hans enskilda liv. »Jag har aldrig», 
skriver Armfelt, »sett en större förändring än den, som konun- 
gens uppförande undergick från 1788 ända till hans död. Olyc- 
korna hade varit honom till stort gagn; och jag kan försäkra, 
att om han någon gång kunde synas söka förströelse, så kostade 
detta honom ansträngning för att övervinna sig själv. Hans 
sinnen och tankar voro frånvarande mitt ibland nöjena. Jag 
påminner mig icke, att jag, ända sedan kriget, mitt i alla fester 
och förströelser, någonsin haft med honom ett samtal, som 
icke rört sig kring allvarsamma ämnen. Och om händelse- 
vis ett skämt eller ett infall blandat sig däri, så hknade detta 
snarare ett citat från främmande håll än ett utbrott av glät- 
tighet.» Ett ögonvittne till Gustavs intåg i Stockholm efter 
freden i Värälä gjorde den iakttagelsen, att han »under fält- 
tåget verkligen åldrats, så att man tydligen såg bekymrets 
djupa fåror plöjda på hans kinder». De augustiveckor anno 
1788, då konungen om kvällen gick över på sin jakt Amphion 
och lät draga in landgången, emedan han var osäker i sitt 
eget läger, de hade förvandlat en vek svärmare till en hård 
och kall man, vars illusioner ramlat. Hans eget väsen botten- 
frös och hårdnade mot den atmosfär, som omgav honom. 
Hela adeln andades hat mot den furste, som börjat ett olag- 
ligt, ruinerande krig, med våld ökat sin makt och tillfogat 
rikets första stånd ett oläkligt sår. Denna bitterhet stack 
fram på tusende sätt, i blickar, ord och handlingar. I hovets 
fester rörde sig icke längre landets förnämsta herrar och damer. 
Det var blott de, vilka genom stats- eller hovtjänster voro 
tvungna, som infunno sig till konungens fester — och det 
syntes nog, att de kommo på befallning. »Damerna», säger 
Schröderheim i ett förtroligt brev, »bemöta konungen med 
en kall underdånighet, låta kyssa sig på örat, de som hava den 
nåden och tiga för övrigt, gäspa omkring väggarna och supera 



456 SOLEN GÅR NED I ÅSKMOLN. 

Utan aptit.» Den glada stämningen hade flytt från Gustav 
III:s hov. Solen började sjunka och skulle snart gå ned i 
åskmoln. 

Vanligen tillbragte konungen numera halva veckan i 
Stockholm och halva veckan på sitt kära Haga, där han var 
nästan ensam. Dit fick ingen mer än Armfelt komma utan 
att ha erhållit särskilt tillstånd. Gustav höll på att utveckla 
sig till en strängt arbetande enstöring av samma slag som hans 
store morbror. Armfelt säger också: »Om himmeln förunnat 
Gustav III ännu några års lugn, skulle vi på Haga hava åter- 
funnit filosofen på Sans-Souci mitt ibland sysselsättningar, 
som anstodo en stor man och en vitterhetens idkare.» 

Sekreteraren Ehrenström, som hörde till Gustavs beun- 
drare, fastän han ogillade mycket i konungens politik, säger om 
honom denna tid: »Aldrig har jag sett någon människa mera 
hushålla med tiden än konung Gustav III. Han kunde aldrig 
vara sysslolös. Under kriget fanns han alltid sittande an- 
tingen vid skrivbordet eller läsande i en bok, då han icke var 
till häst för att visitera förposterna eller inspektera trupperna, 
eller då han emottog rapporter, höll konselj eller gav order. 
Stundom promenerade han till fots utom lägret, då han be- 
fallde mig vara sig följaktig, under vilken promenad han 
dikterade flera depescher till sina ministrar i London, Berlin, 
Konstantinopel m. m. Till och med spektakeltimmarne 
gingo icke fruktlöst förbi för affärer. Det fick jag en gång 
under vintern 1789 — 90 på ett oförmodat sätt erfara. Jag 
hade visat konungen ett brev, som jag erhållit från svenska 
Pommern rörande det landets finansiella belägenhet. Han hade 
omständligen instruerat mig, huru jag borde svara därpå 
i överensstämmelse med hans åsikter. Jag utbad mig att få 
visa mitt svar, innan det avgick, för att låta honom döma, 
om jag rätt fattat hans mening. Han befallde mig att med 
detta svar komma kl. 7 om aftonen i hans loge på franska 
spektaklet. Då jag ditkom, blev jag av hans kammartjänare 
införd i ett litet eklärerat rum, som blott med en tjock gardin 
var skilt från hans loge. Kammartjänaren lyfte på gardinen 
och gav min ankomst tillkänna. Straxt kom konungen ut 
mitt under aktionen på teatern, satte sig i en fåtölj framför 
ett litet bord, varpå lågo papper och skrivmaterialier. Han 
hörde mitt brev sig föreläsas och gjorde därvid åtskilliga 



KUNGAMORDET. 457 

rättelser och tillägg utan att vara distraherad av vad som 
föregick på teatern. På stora operan, där han hade en filé 
av rum för sin räkning, försvann han ofta ifrån sin grillerade 
loge för att ingå i dessa rum, där han hade konferenser med 
utrikes ministrar eller med sina egna ämbetsmän. 

Det hände merendels var avgående post, att konungen 
efter slutad supé och sedan han blivit avklädd, satte sig ner 
att skriva depescher, stundom på flera ark, vilka skulle sättas 
i chiffre för att avgå med posten. Sedan den var färdig, skulle 
den ännu av konungen underskrivas, ehuru klockan redan var 
1 eller 2 eller ofta mera efter midnatten. Presidentssekre- 
teraren von Asp eller statssekreteraren Franc gick då upp för 
att taga underskrifter och fann konungen redan liggande i 
sin säng men sysselsatt med läsning.» 

Under intryck av de franska revolutionsidéerna stegrades 
hatet mot Gustav inom somliga oppositionskretsar ända där- 
hän, att man talade om att taga »tyrannens» liv — tyrann 
var nämligen det kraftord, man efter franskt mönster älskade 
utslunga mot allt vad krönta huvud hette, oavsett hur litet 
dessa än motsvarade de egenskaper av hårdhet och grymhet, 
som låg i namnet. Den som skulle göra verklighet av de 
ohyggliga tankarna var en f. d. officer vid livgardet, kapten 
Jakob Johan Anckarström, en hård och obändig fana- 
tiker, med ett egendomligt påbrå och en olycklig barndoms- 
tid bakom sig. Hans far, som avancerade till överstelöjtnant, 
var en underlig blandning av praktisk lanthushållare och 
fantast, vars största intresse låg åt alkemi och guldmakeri. 
Hans vän Gjörwell berättar, att i hans laboratorium hade 
»den heliga elden brunnit flere år osläckt», och nederst i 
athanoren förvarades »det filosofiska ägget». 

Jakob Johan hade redan som späd förlorat sin mor, och 
den hårda och stränga uppfostran, som hans egendomlige 
fader gav honom, gjorde honom trotsig och obändig. 

Anckarströms maka var icke heller den, som kunde göra 
honom lycklig. »Hennes sinne var ganska hårt, mera karla- 
vulet än kvinnligt», säger Gjörwell. Ljuspunkten i hans till- 
varo var de små barnen. Med dem trivdes han, för dem var 
han »söta far», som slöjdade leksaker och roade dem. 

En händelse, som fick ett stort inflytande på Anckarströms 
livsöde, var en resa till Gottland, som han på sommaren 1790 



458 SOLEN GÅR NED I ÅSKMOLN. 

företog tillsammans med sin fru och en annan oppositions- 
man, auditören Runeberg. Anckarström reste under före- 
vändning att köpa en lantegendom, Runeberg för att hälsa 
på sina föräldrar. 

Redan ombord på båten hade Anckarström och Runeberg 
väckt sina medpassagerares ogillande genom sitt hänsyns- 
lösa klander av konungen och hans krigspolitik. En av 
reskamraterna fann sig vid framkomsten föranlåten att varna 
gottlänningame för de bägge männen, ty de vore »fullkomhga 
ryssar». Den 9 augusti anlände de resande till Kyllej hamn 
på Gottlands ostkust. Här togo de in hos en skeppare och 
tillbragte aftonen i sällskap med värden och dennes föräldrar. 
Nu fälldes ännu starkare ord om konungen och särskilt om 
faran för Gottland av det påbörjade kriget. Hela svenska 
krigsmakten fick dela konungens lott att bli förklenad, och 
Anckarström yttrade bland annat till skepparen, att om 
han ville skicka sin hund till Finland, så kunde denne också 
bli fänrik. 

Genom Anckarströms värdfolk blev saken inrapporterad 
till myndigheterna, som misstänkte Anckarström för spioneri 
och uppviglingsförsök; och på hösten, efter sin återkomst 
till Stockholm, fingo de bägge storordiga oppositionsmännen 
stämning att inom fyra veckor inställa sig i Visby för att 
undergå rannsakning. Däri låg ingenting obefogat, så som 
Anckarström betett sig vid en tidpunkt, som var ovanhgt 
farlig för rikets säkerhet — några veckor förut hade sven- 
ska flottan med konungen ombord legat instängd i Vi- 
borgska viken. Hans uppträdande under sådana förhål- 
landen på en plats, som var särskilt utsatt för ryska flot- 
tans påhälsning, kan ej gärna tydas på annat sätt än som 
ett landsförrädiskt uppviglingsförsök, ett försök som dock 
ominintetgjordes genom myndigheternas raska ingripande och 
den oväntade omständigheten, att freden kom några dagar 
efter de båda oppositionsmännens ankomst till Gottland. 

Men tiden gick, och de bägge anklagade ville ej komma till 
Visby. Efter att månad efter månad ha förhalat tiden blevo de 
slutligen i april 1791 genom överståthållarärabetets försorg 
tagna i förvar och transporterade över till Visby. Hand- 
lingarna i målet överlämnades sedan till Svea hovrätt, och 
de anklagade blevo i augusti återförda till Stockholm, där 



KUNGAMORDET. 



459 




Jakob Johan Anckarslröm. 

de försattes på fri fot. Men målet blev icke avgjort förrän 
efter Anckarströms död. Det slutade med de anklagades 
frikännande, egentligen till följd av bristande bevisning. 
Någon rättmätig anledning att klaga över hård eller orätt- 
vis behandling hade emellertid Anckarström icke. 



460 SOLEN GÅR NED I ÅSKMOLN. 

»Men han hade ju ingenting ont åstadkommitl» utropade hans 
kamrater i oppositionen. — Ja det var sanneriigen inte hans 
förtjänst utan omständigheternas. Viljan till högförräderi 
fanns där utan tvivel, men eftersom den inte förmått leda 
till riksfördärvlig handling, kunde Anckarström framstå som 
oskyldigt förföljd. Det lyckades han t. o. m. inbilla sig 
själv att han var. Den avoghet, han förut hyst mot Gustav 
övergick nu till bittert hat, som födde hämndtankar. Här 
hjälpte ingenting annat än att röja »tyrannen» ur vägen. 

Anckarström anförtrodde sina mordplaner åt den unge 
Klas Fredrik Horn, en son till general Fredrik Horn^. 
Även Klas Horn hade varit officer men lämnat krigstjänsten 
i förbittring över faderns arrestering vid 1789 års riksdag och 
slagit sig ned på sin gård Huvudsta nära Stockholm. Även 
hans hat var mera personligt än politiskt: han kände det som 
en plikt att hämnas sin faders kränkta ära. Frihetssvär- 
marens låter lade han sig till med efter mordet, såsom 
varande mera klädsamma än det personliga hatets. 

Horn var som människa en fullkomlig motsats till Anckar- 
ström. Han var på en gång en elegant, fint bildad världsman 
och en poet av den sentimentala och gråtmilda sorten. När 
han upptäckt, att han äger »ett blödigt hjärta», utbrister han: 

»Nej gråt, mitt ögal Gråt var stund, var dag, var natt!» 

Anckarströms hårda och Horns sentimentala natur möttes 
i samma lågande hat mot Gustav. Den första plan, de upp- 
gjorde, tycks ha gått ut på att bemäktiga sig konungens 
person ute vid Haga och genomföra en statsvälvning, medan 
han hölls fången. En kväll på nyåret 1792 lyckades de bägge 
sammansvurna osedda smyga sig fram utanför konungens 
fönster på Haga. Men i sin uppjagade sinnesstämning tycker 
Horn, att deras offer redan ser alldeles dödsblekt ut, och skräc- 
ken inför denna syn smittar även Anckarström, så att de 
rusa bort i nattens mörker. 

Horn berättade sedan vid rannsakningen inför Liljensparre, 
hurusom de tydligt sågo konungen »sittande i en soffa med 
flera böcker omkring sig, klädd i en vit rock eller puder- 
skjorta i en liggande ställning, med ett anlete, som hos dem 

1 Se sid. 394. 



KUNGAMORDET. 461 

Väckt en sådan förskräckelse, att de kastat sig tillbaka till 
det stället, där de haft sina hästar och begivit sig dädan». — 
Därmed uppgåvo de sammansvurna tanken att på den vägen 
nå sitt mål. 

Vid samma tid sällade sig till dem en tredje ung officer, 
som tagit avsked på grund av sitt hat till konungen. Hans 
namn var Adolf Ludvig Ribbing. 

Samtida personers omdömen om Ribbing äro mycket 
olika, men i en punkt äro alla ense: han var en ytterst häftig 
natur. Men så hade han också gammalt krigarblod i sina 
ådror. Hans far, riksrådet Ribbing, var känd ej blott som 
en rättrådig man utan ock som en hetlevrad natur. Adolf 
Ribbings mor var en av Sveriges mest firade skönheter och 
en lång tid modets drottning i huvudstaden. Men till de 
trofasta kvinnorna hörde hon icke. Man hade åtskilligt att 
berätta om hennes kärleksäventyr. Hon räknade självaste 
kung Gustav bland sina beundrare — helt platoniskt dock. 
Men som hon och hennes make hörde till Lovisa Ulrikas in- 
timaste krets, togo de också änkedrottningens parti i hennes 
strid med konungen, vilket hade till följd, att den sköna 
grevinnan ohjälpligt föll i onåd hos Gustav. I sin sårade få- 
fänga var den temperamentsfulla kvinnan inte den, som sko- 
nade konungen, ty hon förfogade över en skarp tunga, som 
sade »tusende sarkasmer». 

Adolf Ribbing hade som helt ung kommit till Frankrike 
och där insupit de nya frihetsidéerna. Vad som framkallade 
hans hat till Gustav Hl var en kärlekshistoria, i vilken 
konungen inblandat sig. Ribbing friade nämligen till den rike 
Karl de Geers sköna och älskliga dotter, och hon besvarade 
den vackra gardeslöjtnantens känslor. Men konungen ingrep 
och ställde om, att hans gunstling Hans von Essen blev den 
lycklige. Den eldfängde Ribbing beslöt då att hämnas eller 
dö. Han utmanade Essen på duell. Den slutade med en 
värjstöt mot Essens hjärta, men Ribbings värja träffade ett 
revben och stötte mot det med sådan kraft, att både klinga 
och fäste sprungo i stycken och Essen var räddad till livet, 
fast blessyren var svår. 

Konungen förlät aldrig Ribbing, att han vågat angripa hans 
favorit, och Ribbing å sin sida var numera konungens döds- 
fiende. Han gjorde sig snart allmänt känd såsom en av de 



462 SOLEN GÅR NED I ÅSKMOLN. 

mest förbittrade oppositionsmännen, tog avsked från sin 
tjänst 1789 och drog sig tillbaka till landet. Där ruvade han 
i ensamhet på mörka tankar, men när »det sköna grevliga 
huvudet med de oppositionella stora lockarna» — s. k. kanon- 
lockar — åter visade sig i Stockholm och på Gävle riksdag, 
var det mer än en, som anade, att detta icke månde betyda 
något gott. 

Ribbing var en mycket mera målmedveten och kallblodig 
natur än Anckarström och Horn. Det var han, som satte 
form på mordplanen, och en dag i januari 1792 överenskommo 
de tre männen ute på Huvudsta, att Anckarström skulle 
försöka skjuta konungen på teatern. Ribbing och Horn 
åtogo sig att sörja för medbrottslingens familjer, för den 
händelse att gärningsmannen bleve upptäckt. 

Anckarström var för den stolte aristokraten Ribbing bara 
ett underordnat verktyg. I sina memoarer talar Ribbing om 
honom såsom »en obscur person», en fanatiker, som av per- 
sonligt hat ställt sitt hämnande vapen till mera upplysta 
revolutionsmäns förfogande. »Blott jag får hämnas, gör det 
mig ingenting att förgås på fläcken», skall han ha yttrat till 
Horn och Ribbing. 

De sammasvurnas iver eldades av den revolutionära krets, 
som samlade sig kring den gamle ränksmidaren Pechlin. 
I den nu 72-årige generalens hem diskuterades ivrigt revo- 
lutionsplaner med ty åtföljande förslag till ny författning. 
Den gamle räven satt där och hetsade upp sina vänner men 
aktade sig noga för att träda fram ur skumrasket. 

Anckarström sökte nu bara efter ett lämpligt tillfälle att 
verkställa mordet. Men alltid hindrades han av ogynnsamma 
omständigheter. Både han och Ribbing följde efter konungen 
till riksdagen i Gävle och lurade även där på sitt offer. Efter 
sin återkomst till Stockholm hade de tre sammansvuma den 
15 mars ett nytt möte på Huvudsta, där de beslöto att verk- 
ställa dådet på en operamasKerad, som skulle äga rum följande 
dag. 

Torsdagen den 15 mars lästes nämligen i tidningen föl- 
jande annons: »Fredagen den 16 Martii blifver Masqverad 
Bal uti Kongl. Opera Huset kl. V2 till 11 om aftonen. Bil- 
jetter säljas uti Kongl. Teaterns Contoir och vid Ingången 
till Masqveraden.» 



KUNGAMORDET. 463 

Man var säker på att konungen skulle komma dit, eftersom 
det antagligen var sista maskeraden för säsongen. De sam- 
mansvurna togo ed av Anckarström att döda konungen den 
kvällen. Inom den Pechlinska kretsen fick man kännedom 
om mordplanen och beslöt att begagna sig av den förvirring, 
som attentatet antagligen skulle åstadkomma, till att genom- 
föra en revolution. 

Operamaskeraden den i6 mars 1792. 

Den ödesdigra aftonen var inne. Gjörwells fru, som var 
med på balen, tyckte, att stämningen före skottet var så egen- 
domlig. Det rådde en sådan »dyster och hotfull tystnad 
ibland maskerna», och den gladlynta frun kunde inte få 
någon riktig fart på sällskapet. Hon »förstod sig icke på folk 
den aftonen». 

Fram på natten for Gustav till operahuset för att deltaga 
i festen. Här hade han en privat våning, i vilken han först 
superade tillsammans med sin gunstling hovstallmästaren 
von Essen. Under supén fick konungen ett anonymt 
brev, som i bevekande ordalag varnade honom för att besöka 
aftonens maskerad. Man vet nu, att brevet var skrivet av 
överstelöjtnant Karl Pontus Lilliehorn vid gardetS en 
man som stod högt i konungens ynnest och haft pension ur hans 
handkassa men blivit vunnen av de sammansvurna. Han hade 
nu gripits av samvetskval och fruktan och ville därför före- 
komma dådet. Andra tillskrevo hans handlingssätt uteslu- 
tande egennyttiga beräkningar. Hans brev började sålunda: 
»Värdigas tillåta, att en onämnd, vars penna ledes av grann- 
lagenhetens och samvetets röst, vågar taga sig friheten att 
med all möjlig uppriktighet underrätta Eder om att det 
såväl 1 landsorten som här i staden finnes personer, vilka 
endast andas hat och hämnd mot Eder ända därhän, att de 
vilja avklippa Eder livstråd genom ett mord. Man var 
förtvivlad över att se den senaste maskeradbalen slå fel. 
Man är därför förtjust att se en annan tillkännagiven till 
i dag. Vid allt vad heligast är vågar jag därför hos Eder 



* Pontus Lilliehorn, brorson till amiralen, var Gustav III:s di- 
broder. Hans mor, som var gift med en kapten Lilliehorn, hade 
nämligen varit. Gustav III:s första amma. 



464 SOLEN GÅR NED I ÅSKMOLN. 

bönfalla, att Ni måtte uppskjuta denna fördömda bal till 
en lämpligare tidpunkt. Jag har den äran att försäkra Eder 
inför himmelen (som jag tager till vittne beträffande driv- 
fjädern och renheten av mina avsikter), att det meddelande, 
jag nu lämnat Eder, kommer Eder till hända från en person, 




Konungen blir surad. baiiiUda ynivyr. 

som är ingenting mindre än hovman, som ingenting behöver 
och som långt ifrån gillar alla de felsteg, Ni begått såväl 
med hänsyn till kriget som till politiken och framför allt 
moralen. Jag kan försäkra Eder, att under min vistelse i 
Gävle skulle jag ej ett ögonblick hava tvekat att draga värjan 
för att till det yttersta bekämpa Edra legotrupper, för den 
händelse att denna soldathop på Eder befallning använt 
uppenbart våld.» 

Gustav hade emellertid flere gånger förut fått dylika var- 
ningar och fäste sig därför ej vid brevet. Då Essen besvor 



KUNGAMOKDET. 



465 



konungen att icke gå, blev svaret: oSkola de få tro, att jag är 
rädd?» Vid midnattstid satte Gustav på sig en liten vit 
ansiktsmask, kastade en svart venetiansk kappa över axlarna 




Anckarström skjuter Gustav III. Samtida engelsk gravyr. 

och gick så ned på scenen. Han promenerade omkring arm 
i arm med Essen, allt under det musiken spelade en kontradans. 
Men där var så mycket folk, att det var nästan omöjligt att 
komma fram. En mängd svarta masker trängdes kring 
konungen. En av dem — det är Horn — slår honom på axeln 
30 — 204364. Grimberg, Svenska folkets underbara öden. VII. 



466 SOLEN GÅR NED I ÅSKMOLN. 

och hälsar: »God afton, vackra mask.» Det är det överens- 
komna tecknet. Ett skott smäller, och konungen ropar: 
»Jag är sårad, tag fast honom!» Med dessa ord sjunker han 
ned på en bänk i närheten. Under ropet »Elden är lös» skingras 
de svarta maskerna och rusa åt utgångarna. Men på Essens 
befallning stängas dörrarna, så att endast några få lyckas 
komma ut. 

Konungen hade blivit träffad bakifrån i veka livet. Så 
fort han hämtat sig något, gick han, stödd på Essens arm, upp 
i sitt rum, där han provisoriskt förbands av tillkallad läkare. 
När konungens vagn kört fram och man skulle föra honom ned 
till denna, hade han krafter nog att resa sig och taga några 
steg. Men då tog smärtan och mattigheten överhand, och 
han måste sätta sig i en stol och bäras ned för trapporna. 

Det vilade en hemsk nattstämning över denna tavla: 
den sårade konungens vagn, som i skritt körde upp till slottet, 
och drabanterna till fots omkring den. Gustav led mycket av 
vagnens skakning, men då den kommit fram till slottet 
och man skulle bära honom igen, »antog han», berätta Hamil- 
ton och andra, »en glad och lugn uppsyn, hälsade och tackade 
alla människor med vänlighet och talade med alla, som kommo 
i hans närhet, med den godhet och det behag, som han så väl 
förstod att använda, då han ville väcka deltagande eller 
hänförelse». 

Kungamördarne bekänna. 

På operan fingo alla de närvarande befallning att demaskera 
sig och uppgiva sina namn för Liljensparre, som genast anlänt 
med polisbetjäning. En avdelning soldater med påskruvade 
bajonetter hade också eftersänts och marscherade in i salen. 
De slogo en ring kring publiken. Det rådde en hemsk, be- 
klämmande stämning, medan maskeradgästerna en och en i 
sänder gingo fram till polismästaren för att möta hans vassa, 
genomträngande blick. Liljensparre satt vid ett bord mitt i 
salen och gjorde sina anteckningar. På bordet lågo två pi- 
stoler, den ena nyss avskjuten, den andra laddad, samt en 
skarpslipad kniv med hulling, vilka man hittat på golvet. 

Anckarström, som gick och promenerade i salen, vände sig till 
en gammal trumpetare i hovkapellet vid namn Örnberg, 
med frågan: »Kan Ni säga mig, varifrån skottet kom, och 



KUNGAMORDET. 467 

hur masken såg ut?» — »Ja, min herre. Skottet avlossades icke 
långt härifrån, och masken var rasande lik Er.» — »Jag hoppas, 
att Ni inte misstänker mig och inte vittnar mot mig. Se här 
litet pengar, min kära Örnberg, för att gå och dricka min skål!» 
Men den hedersmannen Örnberg vände ryggen åt mördaren, 
i det han mumlade: »Nu är jag säker på min sak.» 

När Anckarström demaskerat sig, sade han i skämtsam ton 
till polismästaren: »Mig misstänker Ni väl ändå inte?» — 
»Visst inte», svarade Liljensparre. Men ifrån den stunden var 
Anckarström uppmärksammad av polisen. 

De sammansvurna hade väntat, att konungen skulle falla 
död ned och en allmän villervalla uppstå. Nu blev det i 
stället de själva, som tappade besinningen. Någon revolu- 
tion blev det därför ej av. Var och en sökte blott dölja sin 
delaktighet i mordplanen. 

Konungens vänner vidtogo däremot genast nödiga försiktig- 
hetsåtgärder. Pålitliga trupper utrustades med skarpa skott, 
stadstullarna besattes med vakt, och patrullering anordnades 
på gatorna. Mördaren hade kastat ifrån sig sina två pistoler 
och den stora skarpslipade kniv med hulling, som man hittat på 
golvet. Liljensparre lät påföljande morgon kalla upp till 
sig alla Stockholms pistolsmeder. En av dem igenkände de 
pistoler, man hittat på golvet. Han hade för fjorton dagar 
sedan lagat dem åt kapten Anckarström. Den misstänkte 
blev genast arresterad och tillstod utan omsvep sitt brott. 

I sin bekännelseskrift berättar han, hur han smög sig 
efter konungen, makade sig bakom honom och »sköt av det 
fördömda skottet, släppte genast pistolen, förundrad över 
att ej se konungen falla, ville då sticka honom med kniven 
men bestört släppte den, gick fram om konungen och ropade: 
'Eirn är lös'! Ville gå ut men slapp intet ut, trodde, att rann- 
sakning skulle ske, släppte den andra pistolen ovanför trap- 
porna. — Ingen av grevarne ville tala med mig sedan», 
säger han. Samma dag, som mordet skedde, hade han själv 
slipat en hulling på kniven. 

Snart satt även Lilliehorn inom lås och bom. Nyss förut 
hade han varit uppe hos Gustav på slottet, varvid han »kysste 
konungens hand, började utösa förbannelser över den skurk, 
som varit nog nedrig att föröva ett dylikt brott, och drog sig 
sedan tillbaka med den säkraste hållning i världen». 



468 



SOLEN GAR NED I ASKMOLN. 



Men när fängelsedörren slöts bakom honom, var det slut 
med hans tvärsäkerhet. »Han tillbragte», säger Ribbing, 
»sin tid i fängelset med att ångra sig och gråta, sjöng med hög 
röst psalmer» och angav så många som möjligt av sina forna 
vänner. 

Lilliehorn hade, säger Skjöldebrand, »ända till denna 
tid varit ansedd som ett mönster för unga män och åt- 
njöt allmän högakt- 
ning». Men Skjölde- 
brand hade aldrig kun- 
nat riktigt med hans 
utseende. Han tillhör- 
de den vidriga, konst- 
gjort ädla, poserande 
typen. »Jag tyckte 
mig», säger Skjölde- 
brand, »inse hans be- 
mödande att på sin 
panna fästa en skylt 
med inskrift: 'Här 
finns raffinerad heder 
och ära.' Han talade 
helst moral och höga 
sentenser; men jag 
tyckte mig alltid fin- 
na, att en motsats av 
vad han sade låg un- 
der hans ord. Han 
hade varit en av de iv- 
rigaste bland de sam- 
mansvurne och lovat 
att, så snart konungen 
han påstod sig kunna disponera, 




PoliamäslarL' Liljciia^uirc. 
Träsnitt efter samtida miniatyrmåhiing 



fallit, med gardet, som 
göra en revolution.» 

Efter Lilliehorn kom turen till Horn och Ribbing att häktas. 
När Anckarström avlagt sin bekännelse, blev den uppläst för 
Horn. Men han bedyrade, att han var alldeles oskyldig. 
Aldrig skulle han ha kunnat vara med om något så förskräck- 
ligt som att »mörda, sticka eller skjuta Hans Maj:t». Lika 
hett tog Ribbing saken. Han hade icke den minsta kunskap 



KUNGAMORDET. 469 

om någon sammansvärjning. Och när de bägge grevarne 
konfronterades med Anckarström, låtsade de den största 
avsky för kungamördaren. 

Så småningom lyckades dock den nitiske Liljensparre bryta 
Horns trots och förmå honom till en fullständig bekännelse 
om både hans och Ribbings skuld. Han spelade con amore 
den stackars förledda oskuldens tårögda roll. Hans bekännelse- 
skrift är ett mästerverk av sentimentalt svammel, och de 
mera känslofulla medlemmarne av konseljen stormgrätc, då 
den upplästes. 

När Horn erkänt sitt brott, kom plötsligt även Ribbings 
bekännelse men endast i vad som rörde honom själv. Om 
sina medbrottslingar teg han obevekligt. »Ribbing var karl- 
aktig men Horn en dålig och svag brottsling», säger Lars 
von Engeström. Också gör Ribbings bekännelse ett intryck 
av manlighet och ridderlighet, som fördelaktigt bryter av 
mot Horns, Lilliehorns och andras sentimentala deklamationer. 
Döden motsåg han utan fruktan. »Mitt jäsande blod, mitt 
häftiga sinne och min naturliga orolighet hava under en 
27 års levnad ej givit mig ett ögonblicks lycka», anförtrodde 
han sin mor. 

Liljensparre var så ivrig att häkta, att snart sutto inemot 
ett hundratal personer i fängelse. En av den Pechlinska ligan, 
Ture Johan Bielke, hade tagit sig av daga med gift. Bland 
huvudstadens befolkning jäste det av förbittring och avsky 
över dådet, och ingen mera känd oppositionsman gick säker 
till hvet. 

Gustav på dödsbädden. 

Medan allt detta pågick, utkämpade Gustav sin sista 
kamp. Armfelt stod nu, som under andra svåra tider, trofast 
vid sin väns sida. Han hade kommit sent till maskeraden. 
När han skulle gå in i operahuset, får han till sin bestörtning 
höra, att konungen blivit skjuten. Han överväldigas så av den 
hemska nyheten, att knäna ej längre vilja bära honom. Han 
störtar in i konungens rum, och vi låta honom nu själv berätta: 
»Så snart konungen fick se mig, sade han: 'Min vän, skulle 
Ni någonsin hava trott, att jag skulle bli sårad bakifrån?' 
Han räckte mig därpå handen och smålog samt sade med an- 



470 SOLEN GÅR NED I ÅSKMOLN. 

ledning av den obeskrivliga bestörtning, vari jag befann mig: 
'Var icke så förskräckt, min käre Armfelt — Ni vet vad det är 
att vara sårad. Det här är ingenting; det gör icke alls ont.' 
Under tiden såg jag, huru blodet strömmade och färgade den 
gråa mantel, som kungen hade svept kring nedre delen av 
kroppen, samt överdraget på soffan. Jag hade hjärtat så 
beklämt och sinnet så bedövat, att jag icke kunde få fram 
tio ord i stöten. Sjuk och svag, som jag var efter min blessyrS 
sveko mig mina krafter. Hans Maj:t lät mig sitta ner, och 
chevalier Gorral^ bjöd mig ett glas vatten. — Under tiden såg 
jag folk springa hit och dit utan att just veta, vad de gjorde.» 
Konungens sår ansågs till en början ej livsfarligt, men vid 
närmare undersökning visade det sig, att pistolladdningen, 
som bestod av två kulor, hagel och spik, trängt djupt in och 
skadat ädlare delar av kroppen. Det var omöjligt att uttaga 
kulorna. Konungens kirurg, överdirektör Theel, lyckades 
»endast uttaga några små spiknubbar. Under hela den plåg- 
samma operationen», säger Armfelt, »höll konungen mig i 
handen, vilken han då och då hårt tryckte. Några gånger 
förvreds hans ansikte, men intet skrik, ingen klagan undslapp 
honom.» Armfelt tillfogar nu följande reflexioner: »Ko- 
nungen var icke av naturen modig. Han hade en medfödd 
rädsla, som han bevarade under hela sitt liv — i småsaker. 
Men detta hindrade icke, att han i alla viktiga ögonblick, 
då det behövdes att visa mod och bestämdhet, var en över- 
lägsen man, och detta med en oändlig ledighet och behag. 



* Armfelts starka kroppskonstitution hade fått en ohjälplig knäck 
under 1790 års ryska krig, då han i spetsen för sin brigad med eldig 
och hänsjaislös tapperhet stormade fram mot ryssarnes befästa ställ- 
ningar trots ett fruktansvärt regn av kulor, bomber och granater. 
Han träffades av en kula, som genomborrade bröstet och högra axeln. 
Ännu finns i behåll den biljett, som han kort efter sin plågsamma 
och farliga blessyr skrev till hustrun. Där står med darrande, nästan 
oläslig stil: »Oroa dig ej, min lilla Hcddal Jag är blesserad i högra 
axeln men mår bra. Ruuthen skall säga dig resten. 

Din tjocka pojke 
med vänster hand.» 
Man kan förstå, hur hårt blessyren tagit på Armfelts hälsa, då en 
sådan nattuggla, som han var, på våren 1792 på tal om konungens 
supéer på Haga efter teaterdags skriver: »Min klena hälsa tvingade 
mig att återvända hem, när man satte sig tiU bords.» 

* Portugisiske ministern. 



KUNGAMORDET. 471 

De som icke kände honom nära, beundrade honom såsom 
en man, född till hjälte. De som däremot kände hans svag- 
heter, såväl de medfödda som dem, som voro följder av hans 
uppfostran, sågo i honom någonting ännu högre än en hjälte.» 

Schröderheim har med en åskådlighet, som går en genom 
märg och ben, tecknat den trista sjukrumsstämningen i 
praktsängkammaren på Stockholms slott, där konungen in- 
väntade ridåns fall efter sista akten i livets stora skådespel. 
Man ser paradsängen med en stor gobelinskärm omkring och 
på ett litet bord där bredvid »en papperslampa på ett oljefat, 
vars svaga sken var det enda ljus, som taltes och gav åt 
detta stora rummet och de vita figurerna på plafonden ett 
lika besynnerligt som dystert utseende. På en av kolonnerna 
mitt för sängen, mitt för kungen, hängde dess nattklocka, 
men det oaktat frågade konungen beständigt, vad klockan var. 
Kölden i rummet var obeskrivlig» — Gustav tålde nämligen 
aldrig att ha varmt — , varför de vakthavande passade på, 
när konungen slumrade, att svepa in sig i pälsar. Man tycker 
sig höra läkarnes viskande överläggningar bakom en skärm 
i audiensrummet. »Om nätterna brann även där en lampa; 
omkring väggarna lågo dels på stolar, dels på golvet insvepta 
i sina kapprockar alla, som hade vakt om nätterna. Utse- 
endet av alltsammans var bedrövligt och imponerande. 
De första dygnen hade konungen ofta långa stunder någon 
ro och vila, både att ligga stilla i sängen och att sitta i en 
stol; men de senare dygnen måste han nästan stundligen jämka 
och förändra ställning, utom när sömn inställde sig.» Två 
kammartjänare höllo ett örngott bakom ryggen på den dö- 
ende, och ideligen måste de jämka och flytta på kudden. 

När man underrättade Gustav om att mördaren Anckai-ström 
blivit gripen, och att man kommit en hel sammansvärjning 
på spåren, frågade han blott: »Känner man några fler?» — 
»Nej, Ers Maj:t, men många misstänkas.» — »Så mycket värre 
— jag vill icke känna deras namn, och ingen får hädanefter 
tala med mig därom eller om något, som därmed står i sam- 
manhang.» Denna storsinthet bevarade Gustav så länge han 
fick leva. Han var mild och förlåtande, han sörjde in i det 
sista för att trygga Sveriges framtid. Gustav var stor i sina 
sista stunder. Mordgärningen väckte fasa även hos de flesta 
av konungens motståndare, och inför den annalkande döden 



472 SOLEN GÅR NED I ÅSKMOLN. 

skedde en försoning mellan honom och adelns förnämsta 
män. De uppvaktade den döende fursten och betygade sin 
sorg och avsky över mordgärningen. Känslan av att vara 
försonad med hela sitt folk spred ett skimmer av lycka över 
Gustavs sista stunder. 

Vilken växelrik bana kunde icke den döende konungen 
blicka tillbaka på, när han lät händelserna i sitt förflutna 
liv passera förbi! Jublet, som mötte den unge revolutionshjäl- 
ten den 19 augusti 1772, och det dödliga hat till »tyrannen», 
vilket födde mordgärningen tjugu år senare — kunna väl 
större motsatser tänkas i en människas liv? Och hur rikt på 
dramatiska scener var ej 

»den period, 

som låg med ljus och dunkelhet emellan 

den nittonde augustis morgonsol 

och nattens blixt ur Anckarströms pistol»! 

Ett spännande skådespel var hans liv, och själv var han 
en överlägsen skådespelare, ett dramatiskt snille. Alltid 
tänkte han på, hur han »gjorde sig» i de roller, livet gav honom. 
Snillet, vältaligheten, modet i farans stund — alla dessa verk- 
ligt stora egenskaper skämmas av hans skådespelarfåfänga, 
av denna ömkliga törst efter applåder, som hans tal och 
åtbörder förråda. På en teater mottog han underrättelsen, 
att han ärvt Sveriges krona, och på en teater träffades han av 
lönmördarens skott. 

Medan konungen drogs med svåra plågor, läste man i 
kyrkorna den påbjudna förbönen för honom: 

»Vår konung, hyllad av ett folk, vars tacksägelser han alltid 
förtjänt och ofta emottagit, denne konung, för vilkens liv och 
välsignelse vi inför Dig så ofta fällt våra förböner och alltid 
blivit hörde, denne vår nådige herre och konung är träffad av 
en nidings skott och lider de smärtefullaste plågor under även- 
tyr av det liv, som är lika dyrt för vår kärlek som för vårt be- 
skydd. Till Dig allena fly vi i nödens stund. Herre! lindra ko- 
nungens plågor, styrk hans krafter, uppehåll hans tålamod och 
giv honom liv, hälsa och välsignelse i många år! Och om det 
är möjligt, Herre — men vad skulle vara Dig omöjeligt? — så 



KUNGAMORDET. 473 

begäre vi av Dina mildhet och barmhärtighet, att det blod, 
en mördare sökt utgjuta, aldrig måtte drabba det land, där 
ingen skall finnas så nedrig, så hård och så okristen, som icke 
avskyr och förbannar hans gärning.» 



Den 29 mars 1792 drog Gustav sin sista suck. Han var 
då blott något över 46 år gammal. Allt sedan sin yngre 
sons död hade han betraktat mars som en olycklig månad och 
haft den föreställningen, att det skulle hända honom någon 
olycka i den månaden. Det berätta både Hedvig Charlotta och 
andra memoarförfattare. 

Sofia Magdalena mottog underrättelsen om sin gemåls död 
utan att fälla en tår, medan däremot alla hans övriga an- 
höriga stodo gråtande kring henne. Den pinsamma situa- 
tionen räddades av en bland hennes hovdamer, som steg fram 
och sade till henne: »Jag ser, att Ers Maj:t börjar få någon 
ansats av sina vanliga konvulsioner», tog henne i armen och 
förde henne tillbaka till sina rum. Drottningen brydde sig 
icke ens om att bära sorgdräkt annat än vid officiella till- 
fällen. 

Eftermälet. 

Den gustavianska tidens konstnärer ansågo det som en nä- 
stan olöslig uppgift att åstadkomma ett fullgott porträtt av 
sin konung. Alltid hade han ju bråttom. Aldrig ville han ge 
sig riktigt ro att sitta modell. Men det som gjorde största 
svårigheten, var, att han själv ej var sig lik från den ena års- 
tiden till den andra. Hans utseende växlade i så hög grad, 
att ett porträtt, som var likt i april, ej stämde med hans ut- 
seende i maj — »hans ansikte ändrade så ofta karaktären». 

Lika svår är uppgiften att ge en allsidig och träffande 
karakteristik av denna mångskiftande personlighet såsom 
konung och människa. Det finns heller ingen svensk konung, 
över vilken samtidens domar fallit så olika som över Gustav IH. 
»Den 29 mars uppgav denne konung en anda, som oroat hans 
familj, hans rike och hela Norden, samt lämnade efter sig 
ett vittfrejdat rykte men hos alla vältänkta och upplysta 
ett förhatligt minne», skriver Adolf Ludvig Hamilton, som ju 



474 SOLEN GÅR NED I ÅSKMOLN. 

under tidernas lopp förvandlats från förtjust beundrare av 
snillekonungen till en först kallsinnig och slutligen hätsk mot- 
ståndare. Man kan i hans memoarer följa, hur hans förhål- 
lande till konungen på detta sätt undan för undan förändrades. 
Förklaringen ligger dels i att Hamilton är på en gång inbiten 
aristokrat^ och stark beundrare av den parlamentariska fri- 
heten, dels i att hans befordran på hovmannabanan ej mot- 
svarade hans förhoppningar. Ännu i början av 1780-talet 
kan han ge konungen ett varmt erkännande i sådana ord som 
dessa: »Vad som haver insegel av stort och vackert, rörer 
Gustavs hjärta. Bättre herre är omöjligt att kunna tjäna.» 
Men på 1789 års riksdag var han en av Gustavs farligaste 
motståndare, och i hans illa dolda sympati för kungamördaren 
Anckarström når Hamiltons hat mot Gustav III sin höjdpunkt. 
Det är fullkomligt upprörande att i hans »anekdoter» läsa, 
hur han tolkar konungens sinnesstyrka under de sista dagarnas 
sjukdom blott som prov på Gustavs »underliga förställnings- 
konst». Här förvandla hat och politisk upphetsning en redbar 
och eljes högst aktningsvärd man till pamflettskrivare helt 
enkelt och simpelt. Så här skriver han: »När någon var när- 
varande, dolde konungen under ett glatt utseende den olid- 
liga smärta, han utstod. Han sökte, om detta var möjligt, 
att bedraga alla, som omgåvo honom.» 

Hamilton berättar vidare, hur Gustav en natt säger till 
dem, som vaka i rummet, att nu vill han sova. Endast ko- 
nungens kirurg, överdirektör Theel, stannar då kvar och vakar. 
Efter en stund smyger sig Theel på tå bort till konungens 
säng för att se, om han sover. Han hör honom då oupphörligt 



1 Betecknande för hur överlägset han såg ned på vanliga dödliga är 
t. ex. att han, bland alla den tidens stora skalder blott nämner en och 
därvid med en grand-seigneurs utsökta nedlåtenhet talar om »en vid 
namn Leopold». Om graden av de Hamiltonska memoarernas tro- 
värdighet kan man ytterligare döma av följande ord i hans kamrats, 
den rättframme, vederhäftige Gustav Johan Ehrensvärds dagboks- 
anteckningar»: »Om humeur och kvickhet icke oftast tagit överhanden 
för de sanna underrättelser, som för honom varit svåra att undfå, 
så torde dessa memoarer bliva för eftervärlden intressanta. Men den, 
som levat inom hovet så länge som jag och sett, på vad avstånd 
greve Hamilton kunnat vara kännare av de hemliga drivfjädrarnc 
till de flesta händelser, kan även döma om trovärdigheten av de 
mesta dess reflexioner och berättelser.» 



KUNGAMORDET. 475 

stöna och jämra sig. »Detta varade över två timmar. Då 
denna tid förflutit, drog konungen själv upp sänggardinerna, 
och med ett muntert utseende frågade han Theelen, vad 
klockan var. 'Tu, Ers Maj .t', svarade denne. 'Inte mer', 
sade konungen. 'Jag trodde klockan var fyra eller fem — det 
är otroligt, vad tiden går fort, då man sover, och vad styrka 
man hämtar av en så förträfflig vila, som den jag nu njutit.' 
Theelen föll ifrån skyarna över ett bedrägeri, så inrotat, att 
det sträckte sig till hans läkare och mot sig själv, blott av den 
grundlösa högfärden att vilja synas över mänskligheten. 

Men under detta lidande, under dessa smärtor, lär denne 
prins ej glömt sin hämnd och fattat det avgrundens förslag, 
han tänkte utföra. Han lät förfärdiga åt sig en syperb natt- 
rock av silvermoaré. Klädd i den, ämnade han från altanen 
åt den sidan av slottet, som kallas Logården, harangera^ pö- 
beln, anklaga adeln för sin olycka, kasta ut bland folkhopen 
sin blodiga skjorta och överlämna hämnden åt denna ,till 
raseri uppeggade menighet. Följderna äro lätt insedda: adelns 
plundring och massaker hade börjat i Stockholm och sedan 
gått över hela riket.» 

Så långt gick misstron mot Gustav på sina håll, att även 
andra talade om en av konungen tillställd teatereffekt. Dan- 
ske ministern skyndade sig att skriva till sitt hov, att han för 
sin del trodde hela attentatshistorien vara endast en av 
konungen själv arrangerad effektfull scen utan någon verk- 
lighet bakom. Därhän hade ett helt liv i förställning verkat, 
att man misstänkte honom för att spela teater t. o. m. på 
dödsbädden. Redan i unga år hade han måst lära sig att ge 
akt på varje ord, varje minspel för att ej inge misstankar hos 
de fanatiska partimännen omkring honom. Förställning och 
hyckleri hade till den grad blivit en vana, att han ofta an- 
vände dem utan något som helst nödtvång, liksom blott för 
deras egen skull. Redan i barndomen lär hans mor ha sagt 
till honom: »Gustav, du äst falsker!» 

Något som var i hög grad betecknande för Gustavs inre 
kyla och för hans oförmåga att verkligen glädjas åt livet 
så, som en rättfram omedelbar natur kan göra, det var hans 
kalla, gäckande skratt. »Det var», säger Skjöldebrand, 



1 Hålla tal till. 



476 SOLEN GÅR NED I ÅSKMOLN, 

^gällt men tvärt och utan glädje. Om konungen stod okänd 
bland tusen personer, röjdes hans närvaro av skrattet.» 

För Hamilton var Gustav III typen för en egoist på tronen: 
»Han var i sina ögon allt — landet var intet.» Hamilton kal- 
lar honom »den illistigaste konung, som törhända suttit på 
svenska tronen». 

En del smaklösa detaljer i Hamiltons teckning av Gustavs 
personlighet besanna det gamla ordstävet: »Ingen är stor för 
sin kammartjänare», vilket i det här fallet väl bör ändras 
till »kammarherre». Men dessa detaljer inverka knappast 
på totalbilden av tjusarkonungens skimrande gestalt. Och att 
Hamilton trots hatet var imponerad av Gustavs överlägsna 
personlighet, ha vi sett av hans yttrande om konungens upp- 
trädande närmast före och under 1789 års riksdag^ Denna 
motvilligt framtvungna beundran tar sig också uttryck i 
ett yttrande sådant som detta: »I sitt ämne måste man lämna 
denna herren den rättvisan, att han var lysande, ovanlig, 
t. o. m. förundransvärd och onekligen en av de första i kung- 
liga tyranniets första klass.» 

Men hans hätskhet är sådan, att den ej ens lämnar den döde 
i fred. Då fältskärerna, berättar han, skulle bära honom till 
balsameringsbordet, befanns han vara ganska tung till följd 
av att han på senare åren blivit rätt korpulent. »Änthgen 
fingo de avlastat denna kungliga börda, och Theelen sade, i det 
han drog en djup suck: 'O Gud ske lov, att vi hava honom väl 
häri' Detta infall, så överensstämmande med det allmänna 
tänkesättet föll icke utan roade hela Stockholm.» 

Redan ett par år efter 1772 års statsvälvning var hätsk- 
heten mot omstörtaren av frihetstidens statsskick på sina 
håll sådan, att man, som Fredrik Sparre skriver, kunde få 
höra yttranden om konungen, »åt vilkas otillständighet man 
ville kräkas». 

Men låt oss nu höra, vad mera hovsamma oppositionsmän 
säga om kung Gustav! Till deras krets hörde t. ex. proto- 
kollssekreteraren Johan von Engeström, kallad »riksens 
ständers nötknäppa» för sin ovanliga förmåga att utreda de 
mest invecklade frågor. Han var en entusiastisk frihetsvän 



• Se sid. 399. 



KUNGAMORDET. 477 

och en nitisk och redbar väktare av lag och rätt, en sådan som 
alltid gick med rikets grundlagar och författningar i fickan. 
Men han hörde aldrig till dem, som gjorde opposition för 
oppositonens egen skull. Det allmänna bästa var alltid hans 
ögonmärke. Från honom härrör det hårda omdömet om 
Gustav, alt han var »den bedrägligaste och trolösaste bland 
människor». 

Hans broder Lars von Engeström anför i sina »Minnen» 
ett yttrande av Adlerbeth — »den mest opartiske man jag vet» 
— fällt kort efter Gustavs död: »Bror, där var intet enda 
ärligt hår på honom.» Adlerbeths liksom Fersens anteckningar 
ge oss också en ofördelaktig bild av Gustav. Varken den 
stolte aristokraten och förfäktaren av ständernas makt eller 
Adlerbeth med sitt ideal från den stränga romartiden för- 
stodo sig på en så orolig och mångskiftande natur. Blott inför 
den döende konungens självbehärskning faller Adlerbeth 
till föga. »Alltid stor i motgången», säger han, »visade han i 
själva verket ett mod, en sinnesstyrka, som var hans höghet 
värdig.» 

De största sympatierna fann Gustav under sin livstid hos 
skalder och konstnärer, ty med dem var han andligen be- 
släktad. Han var en konstnärsnatur med en sådan naturs 
fel och förtjänster, med det ömtåliga, växlande lynne, som 
kännetecknar den ensidigt estetiska begåvningen. Hans 
underbara tjusningsförmåga visar påtagligt sin verkan på en 
sådan natur som Karl August Ehrensvärd. Fast han av både 
politiska och personliga orsaker tillhörde oppositionen, var och 
förblev Gustav för honom »den kvickaste, den ämablaste, 
den briljantaste av nationen». Ehrensvärd blev alldeles 
charmerad av sitt första möte med konungen i Finland på 
sommaren 1789. Han skriver bland annat till sin hustru. 
»Han tyckes verkeligen tro av allt sitt hjärta, att han haft 
rätt och billigt i allt vad han gjort, och att adeln haft orätt. 
När man ser och talar vid honom, är det, liksom man bleve 
persvaderad, efter han själv så är eller tycks i själen vara't. 
Omöjligt att märka minsta förställning däruti.» Och när 
konungen i mitten av juli i en slup kommer ut till Ehrensvärds 
flotta, blir amiralens intryck: »Han flyger och far som en orre 
men är hjärtans hövlig och söt.» Gustavs tanke var då — att 
avsätta Ehrensvärd från befälet, fast han ändrade sig. 



478 SOLEN GÅR NED I ÅSKMOLN. 

Skjöldebrand, som hörde till Gustav III:s fiender och till 
dem, som trodde på de svartaste rykten om konungen, säger 
ändå på tal om biskop Lindblom, som sedermera blev ärke- 
biskop: »Att han förgudade Gustav III bör honom ej för- 
tänkas. Denne furste hade gåvan att göra sig förgudad och 
förtjänte det i flera avseenden.» 

Hedvig Charlotta, som givetvis påverkats i sina omdömen 
av sin bästa eller, rättare sagt, enda verkliga väninna, oppo- 
sitionschefen Fersens dotter, har ej heller ryggat tillbaka för att 
säga de fulaste saker om sin svåger. Men efter hans död kan hon 
ej låta bli att uttala sin beundran för denne konung, som i alla 
fall var huvudet högre än allt folket. »Det vore», skriver hon 
i dagboken, »i sanning orätt av mig att vilja säga något ont 
på den döda mullen efter en sådan hjältenatur, som Gustav 
III onekligen var. Ty helt visst var han en både stor och snill- 
rik man, som skulle kunnat bliva jordens förnämste konung, 
såvida han blott haft rättframhet såsom grundval för sina 
handlingar.» 

Och gå vi till Gustavs närmaste vänner, så möta vi så 
entusiastiska uttalanden som K. G. Nordins eftermäle om 
sin konung: »Salig konungen var en av de största människor, 
jag känt: djup i stora saker, mild, förlåtande, klok och den 
mest raisonable människa, med vilken jag någonsin haft att 
göra.» 

Själve den landsflyktige, frihetssvärmande Thorild offrade 
från en främmande strand en tår åt minnet av »sin glada 
ungdoms kung». Hans vilda republikanism hade förlorat 
sig i beundran för tjusarkonungen, när han väl kommit 
denne närmare. 

Men sin höjdpunkt nådde gustavianernas hänförelse i 
Sergels ryktbara skåltal för tjusarkonungens minne under den 
fest, som han höll efter a\i:äckningen av konungens staty 
år 1898. »Vår sol dränktes i blod» — så föllo hans ord — 
»men hon har uppgått igen för att stråla i en annan värld, 
ty sannerligen var icke Gustav den tredje en stråle av det 
eviga ljuset!» 

»Det låg ett skimmer över Gustavs dagar, 
fantastiskt, utländskt, flärdfuUt, om du vill, 
men det var sol däri, och, hur du klagar, 
var stodo vi, om de ej varit till?» 



KUNGAMORDET. 479 

Det vilar, säger Schiick, trots alla skuggor, över denna tid 
»något av feststämningens glans; det ljuder liksom menuett- 
och gavott-toner emot en». Men aldrig mer skulle den fest- 
glädjen väckas till liv igen i det kulna Norden. I minnets ljus 
tedde sig denna för alltid hänsvunna tid med tjusarkonungen 
som medelpunkt i ett förklarat, vemodsfullt skimmer. 
Ännu vid initten av det följande århundradet höra vi en 
gammal gustavian begråta »ömt ännu sin glada ungdoms 
konung». — »Jag har», skriver han, »sörjt honom så djupt, 
så ömt och så länge som någon av mina enskilda vännsr, och 
ej sällan fuktar en tår ännu mitt öga vid betraktandet av 
hans bild.» Somliga gustavianer kunde ej skriva »salig 
kungens» namn utan att darra på handen. 



Gustav III:s regering har burit frukter på både gott och 
ont. Men ett obestridligt resultat av beståndande värde har 
hans kungagärning dock att uppvisa, och det är, att han 1 
ödesdigra tider tryggat vår ställning som en fri nation bland 
Europas folk. Därför lyder vår störste historieskrivares 
domslut sålunda: »Om Gustav III som konung skall sanningen 
säga: 'Han vågade tänka stort om fäderneslandet.» 

Litteratur: Ludvig Stavenow, Anckarströms Gottlandsrésa och 
däraf följande högmålsprocess. (I »Studier tillägnade 
Karl Warburg på hans sextioårsdag.») 

Martin Lamm, Clas Fredrik Horn (I »Dikt och 
studie». Minnesskrift utgiven av Ästetiska föreningen 
i Upsala). 

Elof Tegnér, Ur Adolf Ludvig Ribbings papper. (Hi- 
storisk tidskrift för år 1892). 

Ernst Wallis, Konungamördaren grefve Adolf Rib- 
bing. (Ny illustrerad tidning för år 1891.) 

N. v. D [ar del]. Carl Pontus Lilljehorn (Personhistorisk 
tidskrift för år 1901). 

Gustaf Björlin, När kungamördarne bekände. (Svensk 
kalender för år 1892.) 

Carl Forsstrand, Konung och adel; Haft. kr. 5: — , 
inb. kr. 8: — . 

Ernst Wallis, Gustaf Hl i memoarernas belysning 
(Ord och bild för år 1905). 



GUSTAV IV ADOLFS 
FÖRMYNDARE 



31-20-1364. Grimberg, Svenska folkets underbara öden. VII. 



Hertig Karl och hans »storvisir». 

MED tredje Gustav gick ett tidevarv i graven, ett tide- 
varv med sitt solljus och sina skuggor. »Det var sol 
däri» — de orden kunna förvisso ej sägas om den tid 
som kom. Den förde med sig tung gråvädersstämning. »Gu- 
stav var död, och snillets tid förbi.» 

Det var ej blott ett uttryck för personliga känslor — det 
var som en symbolisk handling, när en av den bortgångnes 
trognaste vänner, Gustav ■\Iaurits Armfelt, vid den dödes bi- 
sättning i Riddarholmskyrkan »kastade sig över kistan, ut- 
bristande i tårar och klagorop, samt var nära att kvävas av 
sin sorg. Icke utan svårighet kunde man slita honom därifrån», 
berättar en annan av de trognaste gustavianerna, kungl. 
sekreteraren Ehrenström. 

Gustav III:s enda efterlevande barn, Gustav Adolf,, 
var vid faderns frånfälle blott tretton år. Enligt Gustavs 
testamente övertog hans broder hertig Karl styrelsen som 
förmyndare. 

Hertigen var på det hela taget en välmenande man. Men 
han var, som bekant, inte rolig att vara gift med.^ 

För den kvinna, som ödet sammanlänkat med honom, 
gjorde han alltjämt livet odrägligt. Hedvig Charlotta skriver 
år 1794 i sin dagbok: »Hans uppförande har gjort mig till 
den olyckligaste bland kvinnor och tillfogat mitt hjärta så 
djupa sår, att de först i döden kunna läkas. Sedan hertigen 
blivit regent, har hans köld och likgiltighet ytterligare till- 
tagit, ja nu visar han mig öppet sitt förakt. Då han blir 
ond, tål han ingen motsägelse, tyder allt till det värsta och 
tänker icke på att alla de närvarande höra, vad han säger. 

1 Se sid. 119. 



484 GUSTAV IV ADOLFS FÖRMYNDARE. 

Jag Önskar, att jag kunde dölja för hela världen — först och 
främst mig själv! — hur nedrigt han behandlar mig. Det är 
blott till dessa tystlåtna blad jag vågar anförtro mina be- 
kymmer. Måtte en gång de, som läsa dessa rader, med kär- 
leksfullt och ömt medlidande tänka på mig och deltaga i 
min sorg! 

Hertigens största fel», skriver hon vidare, »är hans vankel- 
mod samt hans brist på kraft och energi. Han låter helt 
och hållet styra sig av dem, som en gång lyckats få ett oin- 
skränkt inflytande över honom, och har ingen egen vilja.» 
Med dessa ord åsyftar hertiginnan i främsta rummet Karls 
allsmäktige gunstling, Gustav Adolf Reuterholm, som 
blev den verklige regenten under förmyndartiden. 

Gustav Adolf Reuterholm 

tillhörde en släkt av duktiga och redbara män. Hans far, 
riksrådet Esbjörn Kristian Reuterholm, var en av Mössornas 
mera betydande personligheter, en arbetsam man och rätt- 
rådig utom när han förblindades av partifanatism. Vid 1772 
års statsvälvning ansågs han så betydande, att Sprengtporten 
lät arrestera honom — han vistades nämligen vid den tiden 
på sin gård Svidja i Finland. Några månader därefter dog 
riksrådet Reuterholm. Enligt sonens, av Sprengtporten be- 
stridda uppgift skall hans far ha fått knäcken i ett osunt 
fängelserum på Sveaborg. På faderns gravvård förskönade 
Gustav Adolf Reuterholm denna uppgift genom att låta in- 
hugga, att hans far avled kort efter 1772 års statsvälvning, 
emedan han icke kunde överleva sitt lands frihet. 

Det var synd om Gustav Adolf Reuterholm, att hans adliga 
anor på fädernet ej gingo längre än till farfadern. Hans far- 
fars far var torparson i all enkelhet — låt vara att han tjänade 
sig en förmögenhet och slutade som bruksägare. Men till 
sin lycka hade Gustav Adolf ett mycket förnämt påbrå på 
mödernet. Hans mor var nämligen friherrinna och född 
Gyllenstierna. Gustav Adolf Reuterholm gjorde också det 
mesta möjliga av det faktum, att han haft den goda smaken att 
välja sig en fin moder. På sin vagn hade han Gyllenstiernska 
vapnet målat, och genom forskningar i »urgamla dokument» 
ansåg han sig ha bevisat, att ätten Gyllenstierna »uti rätt 
nedstigande linea ifrån kejsar Karl den store härstammade». 



HERTIG KARL OCH HANS »STORVISIR». 485 

Hans mor var en mycket märklig kvinna — isynnerhet 
i sonens biografi över henne. EnUgt uppgifterna där var 
Maria Gyllenstierna ständigt omsvärmad av friare. Men redan 
som ung flicka hade hon lovat sin hand åt en ung baron 
Gripenhielm, »en sensible själ», som rört hennes hjärta med 
»artigt spel på luta och viola di gamba» och med ömma 
poetiska utgjutelser. Sin kärlek hade han ytterligare be- 
kräftat genom att vid blotta tanken på en tids skilsmässa 
från den dyrkade falla i »en hetsig feber», och i själva avskeds- 
stunden dånade han. 

Vid Ramlösa brunn skedde den formhga förlovningen 
mellan de bägge älskande, »i en grotta, som ligger ovanför (!) 
spetsen av ett högt (I) berg, detsamma varur brunnen springer». 

För att även efter brunnssej ouren få vara sin dyrkade Maria 
närmare, då hon flyttade till en egendom i Halland, tog den 
ädle baronen tjänst först som hållkarl på en närbelägen gäst- 
givargård och sedan, när vårens ljuvliga tid kom, som »vall- 
herde», klädd i »halländsk vit tröja och bussaroner». En dag, 
då han »drivit sina får till en vid en liten sorlande bäck 
uppvuxen skog i en gräsrik däld», satte han sig »under en 
lummig björk» och sjöng några smäktande verser, »dem hans 
förtvivlan hjälpte honom författa sin sköna till ära». Av en 
ren tillfällighet — naturligtvis — hade den sköna råkat kom- 
ma denna väl valda plats så nära, att hon, »bakom en buske 
dold, helt nära bredvid denna bedrövade älskaren, fick avhöra 
hans sång». Och länge kunde vår hjältinnas ömma hjärta 
ej motstå hans klagan. 

Alltsammans är, som man finner, högst galant, charmant 
och ganska pikant. 

Grymma släktingar ville emellertid krossa de ungas 
lycka och förmå Maria Gyllenstierna att räcka sin hand åt 
en äldre och välsituerad tillbedjare. Då satte hon i förtvivlan 
i väg ut i »hårdaste skogen» (»å Hallandsås», tillägger Reuter- 
holm inom parentes). Här sprang hon besinningslöst omkring 
och rev sönder sina »präktiga kläder» på kvistar och buskar, 
så att hon såg ut som »en av de vilda skogens nymfer». Till 
slut satte hon sig att utgjuta sin förtvivlan i tårar, och det 
höll hon på med ända till midnattstid. Då röjde hon sig för 
dem som letade efter henne. Men hon följde inte med hem 
annat än på villkor att få slippa sin efterhängsne friare. Lika 



486 GUSTAV IV ADOLFS FÖRMYNDARE. 

obönhörlig förblev hon mot en hel rad av mer eller mindre 
högättade män, som blivit förälskade i »denna vackra her- 
dinna». 

När Gripenhielm såg hennes ståndaktighet, blev han fylld 
av sällhet, och »hela den kringliggande dälden och alla träden 
voro vitLnen till de fägnetoner, han sin trogna herdinna till 
ära slog på sin luta». 

Men Gripenhielm måste med tiden överge herdebanan 
och gick in vid kungliga kansliet i Stockholm. En dag fick 
han order att företaga en utländsk resa. Avskedsmötet 
mellan de bägge älskande blev rörande, såsom tillbörligt var. 
De träffades i skymningsstunden i »ett grönt kabinett i en 
liten trädgård». Här växlade de porträtt samt armband, 
»med varannans hår och deviser invirkade». Så var det slut 
med alla ljuva flöjttoner, alla knäppningar på lutan, slut 
med svärmerier i gröna kabinetter och dunkla grottor — slut 
för alltid. Ty hjälten föll i en hetsig feber och dog i Leipzig. 

Samma natt och samma timma, som han avled, kom han 
in i den älskades kammare alldeles som före avresan och 
»räckte henne med en vänlig min och suck handen för 
att liksom bjuda det sista farväl». Det dröjde hela tre år, 
innan Maria Gyllenstierna hämtade sig efter dessa själs- 
skakningar. Hon var »mycket sjuklig i ömsom tvinsot, 
gulsot och frossa. Men nästan var natt var Gripenhielm hos 
henne.» 

När ytterligare sju år gått, förlovade sig emellertid Maria 
Gyllenstierna med baron Esbjörn Reuterholm. Ehuru 
Gripenhielm alltid »synts misslynt», så snart hon tänkt på 
äktenskap, och avrått henne därifrån, var han vänlig nog att 
komma på besök flere år efter giftermålet och »vagga hennes 
barn» om nätterna, när sköterskan somnat ifrån dem. 

Yngst och ojämförligen märkligast av de fem barnen 
var Gustav Adolf Reuterholm. Han var verkligen något 
mycket underbart. Både på fädernet och mödernet hade han 
andeskådare att brås på — »mer än vanligt upplysta mäniskor», 
såsom han själv kallar dem. En så märklig man måste 
ju vara förutbestämd till något alldeles ovanligt stort. Den 
tanken slog också rot redan i hans barnasjäl, att han skulle 
bli åtminstone Sveriges störste man, om icke den störste 
i hela världen. I själva verket trodde han sig stå under 



HERTIG KARL OCH HANS »STORVISIR». 487 

försynens speciella omvårdnad och vara åtföljd av en 
särskilt anställd skyddsängel, som räddade honom ur otaliga 
faror. Det var denna skyddsande, som vid en eldsvåda på 
Svidja hjälpte även hans far, när denne räddade det späda 
barnet genom att hoppa ut med honom genom fönstret. 
I samma ögonblick, berättar Reuterholm med dramatiserande 
diktargåva, »rasar hela väggen och träffar honom i sitt fall», 
så att — o höjd av spänning! — hans ena toffel blir lågornas 
rov. »Aldrig har försynen underligare frälst ett människo- 
liv!» utbrister självbiografen omedelbart därpå. Det är 
Reuterholms älsklingsreflexion. Samma skyddsängel in- 
grep också, när Gustav Adolf drumlat i en damm »full av 
ormödlor, sniglar och andra otäcka reptiler», för att ej tala 
om alla de gånger den framtida storheten på resor mellan 
finska och svenska kusten var i sjönöd men genom andar- 
nas speciella mellankomst blev frälst till båtnad för både 
skeppare och skuta. Att de sluppo undan på köpet var givet- 
vis bara för den store, utkorade mannen Gustav Adolf Reuter- 
holms skull. 

Som en av sina vackraste egenskaper redan under barnaåren 
framhåller Reuterholm i sin självbiografi »ett slags ömhet 
eller lätthet att gjuta tårar vid en liten fågels död eller vid 
ett lambs slaktande», ja vid blotta åskådandet av »solens 
nedgång en vacker sommarafton, av ett rikt blomsterprytt 
fält samt isynnerhet av en stjärnklar himmel». Den kunde 
han — säger han — i timtal sitta och »beskåda med en så 
djup beundran och tillika förnöjelse, att tårarne därvid 
ömnigt strömmade mig ur ögonen». Och han konstaterar 
med stolthet, att denna förmåga att gjuta tårar växt med 
åren. 

Efter studier i Uppsala gick Reuterholm in som fänrik 
vid armén. Den unge svärmaren hade utvecklat sig till en 
ovanligt vacker yngling. Men med sitt blödiga sinne passade 
han icke för militärtjänsten och övergick därför till hovmanna- 
banan. Han gav sig nu mysticismen och andeskåderiet i 
våld, och lättrogen som han var, blev han till slut fullkomligt 
bortkollrad. 

Både sin fars och sin mors död förutsåg han genom aningar. 
Vid tiden för moderns bortgång, som inträffade år 1783 — 
efter att länge ha varit väntad — heuT^öktes han av »en 



488 GUSTAV IV ADOLFS FÖRMYNDARE. 

kokande oro» och hörde andeknackningar. Och samma natt, 
som hon avsomnade, kom en gammal man till honom i 
drömmen och förkunnade dödsfallet. 

Här var nu ett kärkommet tillfälle för Reuterholm att få 
visa sig som »den ömmaste av söner». Kungl. sekreteraren 
Johan Albert Ehrenström, som vid denna tid var varmt 
fästad vid Reuterholm och tillsammans med honom gråtit 
många ädla tårar över rörande böcker men sedan i Reuter- 
holm fick sin »grymmaste fiende och förföljare» — denne 
Ehrenström har givit oss en utsökt läcker beskrivning av 
känslosvärmaren och skådespelaren Gustav Adolf Reuter- 
holms beteende vid detta tillfälle. Han tillställde dagligen 
»scener av konvulsioner, rop, tårar och suckar och avvisade 
all tröst». Men sedan han »genomgått de första paroxysmerna 
av sin excentriska sorg», for han hem till Finland för att vid 
moderns begravning kunna fortsätta det gripande skåde- 
spelet i mera högtidliga former. Därvid medförde han 
bland annat en ymnighet av tryckta verser, ej blott över den 
avlidna utan även till — honom själv, den förkrossade sonen. 
De voro allesammans författade av den ömme, känslosamme 
»ynglingen» själv. 

När Gustav Adolf Reuterholm nu kom fram till sorgehuset, 
vart han »nästan vanmäktig och lät släpa sig ur vagnen 
uppför trappan in i moderns sängkammare, där han under 
rop och skrik kastade sig över hennes säng». Sedan uppsluka- 
des hela hans intresse av begravningsceremonierna, som han 
komponerat med utsökt raffinemang. När slutligen kistan 
skulle föras ned i gravkoret, kom skådespelets höjdpunkt, 
då Gustav Adolf Reuterholm, i det han trädde in i gravkoret, 
»med ett högt rop avdånade eller låtsade avdåna och blev 
därifrån, sedan halsduken blivit öppnad och ansiktet be- 
stänkt av brodern med luktvatten, buren tillbaka till sin 
bänk i kyrkan. Vid återfärden till sorgehuset lät han vid 
skenet av facklor föra sig, såsom halvdöende, till ett i en 
eklund nära gården befintligt lusthus, där han intog sängen, 
överlämnande åt sin broder att göra les honneurs vid supén. 
Hela denna scen upprörde och skakade mig på det högsta», 
säger Ehrenström, som icke var bland dem, vilka redan på 
förhand visste, att en avdåningsscen var planerad just för 
det tillfället. Han blev därför djupt upprörd, när han såg. 



HERTIG KARL OCH HANS »STORVISIR». 489 

hur svårt en del begravningsgäster hade att hålla sina skratt- 
muskler i styr. Men senare skulle sanningen gå upp för honom. 

* 

Det var andeskåderiet, som sammanförde Reuterholm med 
Karl, och hertigen »antog honom till frimurare av den högsta 
ordningen». Vi ha förut haft tillfälle att se honom i sällskap 
med andebesvärj aren Björnram på Johannes kyrkogård i 
Stockholm.^ Reuterholm följde den store »profeten» som ett 
snällt och enfaldigt barn. Och vi ha också fått bevittna 
Reuterholms lycka, då det förunnades honom att »arbeta» 
i den högre magin på egen hand. Magin blev hans lycka även 
på annat sätt, ty det var därigenom, som han mer och mer 
innästlade sig i hertig Karls förtroende. Hans brev till 
hertigen överflöda av högtravande vänskapsbedyranden och 
försäkringar om hans glädje över att ha med en så stor man 
»knutit det helgade föreningsband, som döden aldrig förmår 
upplösa och evigheten ännu fastare skall tillknyta». Till 
hertigen stodo Reuterholms förhoppningar, såväl när det 
gällde hans egen makt och härlighet som i fråga om Svenges 
lycka. Ty gent emot Gustav III hade Reuterholm, i överens- 
stämmelse med sina släkttraditioner, anlagt en rättrogen 
Mössas synpunkter. I sina brev till hertigen arbetar Reuter- 
holm genomgående på att hos Karl ingjuta hat och avund 
mot den kunglige brodern. 

Dock visade det sig på 1789 års riksdag, att hans politiska 
tro kunde rubbas genom personliga synpunkter, som talade 
kraftigare. Han misstänktes nämligen icke utan skäl av 
sina partivänner för att då ha svikit oppositionen genom att 
verka för en försoning mellan konungen och hertig Karl. 
Visserhgen sökte han gå så försiktigt till väga, att hertigen 
ej skulle synas ha alltför mycket svikit frihetens sak, men 
kvar stod i alla fall det faktum, att konungen efter riksdagen 
gav hertigens gode vän en pension på 1,000 rdr. om året. 
Därigenom sattes Reuterholm i tillfälle att göra en utrikes 
resa. I själva verket var nog detta det egentliga syftet med 
konungens frikostighet. Gustav, som inte just var någon 
dununge i politiken, litade inte för framtiden på Reuterholm 
och var därför angelägen att skilja sin bror från hans vän 

1 Se sid. 271. 



490 GUSTAV IV ADOLFS FÖRMYNDARE. 

och rådgivare. Avskedet mellan hertigen och Reuterholm 
blev mäkta smärtsamt. H. K. H. författade egenhändigt 
en dikt »Avsked mellan tvenne vänner». Den sjöngs vid 
ett samkväm en stilla afton av Skjöldebrand, som satt musik 
till den. I detta kväde ställer den hertiglige vännen sitt 
hopp till den högre makt, som styr allt: 

»Minns, att de ljuva band. vi knutit, 
av Honom endast styrka fått. 
ocii att den sällliet som vi njutit, 
ifrån Hans kärleks stråle gått!» 

Reuterholm satt och »suckade i en sorglig förtjusning», 
berättar Skjöldebrand. 

Den märklige mannen tillbragte sedan ett år utomlands 
under flitigt umgänge med högt upplysta frimurarbröder 
och undfick under högtidliga ceremonier allt högre grader 
i orden, vilket gladde honom — skriver han med klädsam 
blygsamhet till hertig Karl — »mindre för min egen del än 
för hela mitt fädernesland, för Norden». 

Icke förty blev han vid hemkomsten synnerligen ovänligt 
mottagen av sin konung, som icke hade väntat att så snart 
få se honom igen. Gustav gav honom huden full för de för- 
bindelser, han knutit med franska revolutionärer, och föl- 
jande år fråntog konungen Reuterholm den pension, han 
givit honom 1789. 

Efter detta hörde Reuterholm till Gustavs III:s svurna 
fiender. Han hatade den konung, som han beskyllde för att 
ha gjort honom faderlös i förtid och att sedan ha tillskyndat 
honom idel orättvisor. Hans hat stegrades efter hand till 
ursinne. Det förefaller av hans dagboksanteckningar, som 
om han ej varit okunnig om revolutionsplanerna mot »tyran- 
nen». I alla händelser önskade han innerligt konungen allt 
ont. Och när dessa önskningar gått i uppfyllelse, när Gustav 
var röjd ur vägen, tillskrev han i väsentlig grad sina böner, 
att den Högste beslutit ställa konungen inför sin domstol. 

Nu var tiden kommen för Gustav Adolf Reuterholms stor- 
het. 

Hertig Karl hade nu faktiskt uppnått den makt och myn- 
dighet, varom så många trollkarlar och drömtydare profeterat.^ 



1 Jfr sid. 273. 



HERTIG KARL OCH HANS »STORVISIR». 



491 



Men den svage och lättledde fursten behövde stödet av en 
mera måhiiedveten natur, och så blev hans vän Reuterholm 
också hans »storvisir», såsom man kallade honom. Hertigens 




Gustav Adolf licutcrholm. Samtida målning. 



brev till Reuterholm vittna tillräckligt tydligt om hur hjälp- 
lös Sveriges nye regent kände sig, innan han fått sin käre 
ordensbroder vid sin sida. Men Reuterholm visste på samma 
gång alltför väl, hur föga hans furstlige vän var att lita på. 
Hertigen trodde i regel den han sist talade vid. Enda sättet 



492 GUSTAV IV ADOLFS FÖRMYNDARE. 

för Reuterholm att kunna leda Karl var följaktligen att 
aldrig lämna honom ur sikte utan övervaka honom som en 
skolmästare sin lärjunge. När ingenting annat hjälpte, tog 
^sto^visi^en» till hotelser och skräckmålningar, och då lydde 
Karl ofelbart som en strykrädd pojke. Någon gång lät dock 
Reuterholm hertigen få sin vilja fram. Men då gällde det 
småsaker, och eftergivenheten var bara anlagd på att driva 
igenom »storvisirens» vilja i någon fråga av särskilt stor vikt. 
Men naturligtvis försökte Karl inbilla andra, att det var han, 
som regerade Sveriges rike: han kunde naturligtvis när som 
helst skicka i väg Reuterholm, men han behöll honom, därför 
att han drog nytta av honom. 

Litteratur: Hans Gabriel Trolle-Wachtmeister, Antecknin- 
gar och minnen (Elof Tegnér, Valda skrifter IV). 

O. P. Sturzen-Becker, Reuterholm efter hans egna 
memoarer. 

Oscar Malmström, Till Gustaf Adolf Reuterholms 
historia. 

Martin Nylund, G. A. Reuterholm under förmyn- 
daretiden 1792—1796. 



Gustavianerna störtas. Men kunga- 
mördarne slippa lindrigt undan. 

EN av de första triumfer, Reuterholm unnade sig, var 
att taga till sommarbostad Gustav III:s älsklingsplats, 
den gamla paviljongen på Haga, där han nu i sin en- 
samhet mediterade över ödets egendomliga växlingar »och 
alltings stora vanskelighet». Gustav III:s vänner blevo också 
föremål för hans hämnd och avlägsnades från allt inflytande 
på regeringen. De blevo bortskickade åt olika håll, Armfelt 
till Italien och Toll till Varsjava såsom svenska sändebud, 
Ruuth till Pommern såsom generalguvernör, Schröderheim 
till Uppsala såsom landshövding, Wallquist och Nordin, till 
sina befattningar i Växjö och Härnösand. 

När Armfelt hade sin avskedsaudiens hos hertig Karl, 
blev det en utsökt vacker scen med »omfamningar, ömhets- 



GUSTAVIANERNA STÖRTAS. 493 

betygelser och de mest smickrande och rörande yttranden», 
berättar Armfelt. »Men», tillägger han, »jag iät icke lura mig.» 

Gustav III:s tid hade varit snillets. Nu var det småsinnet 
och dumheten, humbugen och all möjlig tarvhghet, som yvdes 
och pöste och gjorde sig bred. I hertigens närmaste omgiv- 
ning fanns ej en enda man med verkligt gott huvud. Män så- 
dana som Reuterholm, rikskanslern Fredrik Sparre^ och 
Reuterholms kreatur justitiekanslern Lode vore de, som 
angåvo tonen. 



I strid mot gustavianernas yrkanden blevo också kunga- 
mördarne Hndrigt straffade. Reuterholm diktade ihop ett långt 
och vackert tal, som hertigen fick hålla i konseljen. Det 
innehöll, att enligt en önskan, som den avlidne konungen ut- 
talat på dödsbädden, borde endast Anckarströms huvud falla 
och alla de övriga, som voro invecklade i mordgärningen, 
benådas till livet. Därefter förkunnade hertigen, att han 
»vid sin broderliga kärlek och furstliga ära tillsvurit» den 
döende att villfara denna »hans sista bön, vilken», enligt 
Karls ord, »satte Gustav III:s ädelmod och hjärta i den vack- 
raste dag och bättre än Svensksunds seger förevigade Dess 
minne»! 

Armfelt, som nästan oavbrutet vistats vid Gustavs döds- 
bädd, kände bättre än någon annan till, liur sanningslöst 
detta prunkande vältalighetsblomster var, och gustavia- 
nerna upprördes i sitt innersta. 

Välgörande verkade däremot onekligen Karls ingripande 
mot Liljensparres häktningsraseri. Polismästaren spanade 
med sådan iver efter medbrottslingar till kungamördarne, 
att slutligen nästan alla, som haft någon som helst beröring 
med de brottsliga eller fällt något oförsiktigt yttrande, sattes 
inom lås och bom. Hertigen måste därför tillhålla den nitiske 
spårliunden att gå fram med större varsamliet och befallde 
honom att frigiva dem, som voro minst komprometterade. 
Karl förklarade rent ut för Adlerbeth: »Jag khpper av hela 
härvan, ty den är så lång och trasslig, att man inte kan veta, 

1 Se sid. 531. 



494 GUSTAV IV ADOLFS FÖRMYNDARE. 

var ändan finns.» Därigenom skingrades åtminstone i någon 
mån den ohyggliga skräckstämning, som en tid vilat över 
huvudstaden. Men hemska scener förestodo ännu, innan 
blodsdramat spelats till slut. 

Domen över Anekarström lydde på att han skulle »jämte 
förlust av gods och ära mista högra handen, halshuggas och 
steglas, sedan han likväl förut tiil straffets skärpande tre 
dagar å rad på särskilda stadens torg stått två timmar i 
halsjärn på schavott och därpå av bödelsknekten med fem 
par spö blivit hudstruken». 

Medan han i fängelset bidade sitt öde, fick han en enda 
gång mottaga besök av sin hustru. Den gripande scenen 
skildras av Gjörwell med följande ord: »När hon kom in, 
kastade hon sig över honom, där han satt tvärs över sängen, 
och dölj de sitt ansikte mot hans bröst. Han tog henne i 
famn och ropade: "Min Stava! Se upp, se på mig, min Stava!' 
Och när hon det äntligen gjorde, sade han: 'Känner du igen 
mig, min Stava? Nej, det gör du inte, ty sådan har du aldrig 
sett mig, ty nu ser du uti mig ett Guds barn.' Han talte 
sedan fast beständigt om både sin och hennes själ, hennes 
framtida vandel inför Guds ansikte och om deras barns 
uppfostran; tröstade henne därmed, att hon och barnen 
fingo behålla allt sitt timliga goda. — Hon var naturUgtvis 
mycket bestört och nedslagen men grät icke mycket.» Hennes 
sinne var också, som Gjörwell anmärker, »ganska hårt eller 
kanske, rättare sagt, mera karlavulet än kvinnligt». 

Den gamle bibliotekarien, som varit en faderlig vän för 
Anekarström sedan dennes barndom, berättar, att den döds- 
dömde första schavotteringsdagen, den 19 april, »gick oför- 
färat och nästan sturskt upp på denna ärelösa teater» — 
det var på Riddarhustorget, som schavotten stod. Hela 
tiden, medan han stod i halsjärnet, »såg han fritt omkring 
på allt det oräknehga folket på torg, gator och i fönster. 
Jag stod en stund på torget men mäktade ej vänta ut execu- 
tionen». 

Om denna senare del av det ohyggliga skådespelet finns 
en skildring av ett annat ögonvittne, Karl Gustav Nordin, 
som i sin dagbok berättar därom: »Executionen fördes på 
det strängaste. Rackarens dräng, en stor stark karl, som till- 
förne varit profoss i Södertälje, slog honom, och vice slotts- 



GUSTAVIANERNA STORTÅS. 



495 



fogden förde befälet. Emellan vart slag dröjde en minut. 
Folket hurrade av nöje vid vart slag, ropade: 'Bra! Slå bral; 
Det var rätt etc.', samlade ock penningar i hopen åt den som 
slog. Han säges hava i sådana styvrar fått 22 rdr. Anckar- 
ström stod frimodigt på schavotten och tycktes vara sinnad 
att med stort tålamod för- _ 
draga spöslitningen, men jp^ 
han teg blott vid törsta sla- 
get; vid det andra pep han 
litet och rörde på högra 
benet, men vid det tredje 
vrålade han och höjde se- 
dan bägge benen vid vart 
slag. Detta på riddarhus- 
torget. I arresten skickades 
stadschirurgus att vårda 
hans rygg ochhanshälsa.» — 
Anckarström yttrade efter 
schavotteringen, att spö- 
slitningen »översteg den 
tanke, han gjort sig om 
höjden av mänskliga plå- 
gor». Och dock var han 
en alldeles ovanligt här- 
dad man. 

Dagen därpå skulle han 
schavottera på Hötorget. 
Gjörwell fick då se den 
olycklige, när han på »rac- 
karekärran»^ skulle föras 
till schavotten. Han gjor- 
de då den iakttagelsen, att 

Anckarström »såg frisk ut men faslig i anseende till skägget 
och mustascherna, som under alla de veckorna fått växa,, 
havandes under åkningen en slokig hatt på sig». Gjörwell 
var också vittne till spöslitningen: delinkventen »skrek vid 
första slaget jämmerligen, och efter det andra började han 
ropa himmelshögt: 'Ack, förlåt mig, förlåt mig', dock med 




JACOB JOHAX ATsTCAÄSTRÖM 

^r9 *^^*^^*2^ <* rad TuirrU d JJ", et*. B/ taff £kÅ ht'ioye ^ina a/' 
^f}*tde Ji^ra A ti n drn i^^/uUe/tu^oat ocA/ua^Ati d. ^ af>rJ7S^ . 

Anckarström vid skampålen. 
Samtida kopparstick. 



' Bödelskärran. 



496 GUSTAV IV ADOLFS FÖRMYNDABE. 

en blödig röst såsom tillika ett hjärtats uttryck — förmod- 
ligen ville han ock därigenom beveka det upprörda folket 
till att ej anfalla själva hans person. När han fick tredje 
slaget, mäktade jag icke längre stå kvar utan gick med dar- 
rande knän hem, och kort därefter kom han med hela vakten 
och folkskaran förbi våra fönster. Han satt då mycket lu- 
tande i anseende till den sönderslagna ryggen, men pöbeln 
å ömse sidor skriade och tviade med alla möjliga bannor och 
skällsord; och hade vakten all möda att hålla denna tross 
ifrån hans person. Han satt dock till höger om rackaren 
och på ett säte tvärt över kärran. 

Tredje dagen tågade han på lika sätt ut till Nytorget på 
Söder, och emedan just i Katarinatrakten bor det mest vilda 
folket av matroser, fabriksarbetare och dylikt grovt följe, 
så led han där obeskrivligt både av slagen på den nu för 
tredje gången upprivna ryggen och av pöbelns otidigheter 
med eder och bannor, med smuts, tuggbussar och dylikt, 
som de kastade på honom, ehuru han också där under avstraff- 
ningen ropade om förlåtelse. En skara, den ingen räkna kunde, 
följde honom sedan allt till Smedjegården, dit han kom 
nästan halvdöd, samt hade äntligen blivit så späkt, att man 
såg honom fälla tårar under vägen ifrån torget. Jag bör 
här anmärka, att då han slet spö, och vid vart slag höjde 
upp ansiktet för att ropa, lyste honom i ögonen mordpi- 
stolen och dolken, som voro fastade på pålen över hans 
huvud.» 

Hela natten före avrättningsdagen sov han »oavbrutet 
med största rolighet och rörde blott en enda gång litet på ena 
armen, vilket den vakande polisbetjänten med största för- 
undran åskådade. Först klockan fem vaknade han, glad och 
munter, steg upp och klädde om sig. Sedan sade han sig 
vara hungrig och åt en god frukost, bestående uti tvenne 
kotletter och en stor skål med mjölk och bröd. Klockan nio 
öppnades dörren, och han gick ut, satte sig baklänges på 
rackarkärran men nu helt allena, dock med löst påskruvade 
handklovar, så att han kunde ledigt röra händerna, uti 
vilka han höll en bönbok. Under hela vägen hade han en 
både manlig och kristlig contenance,^ såg stundom upp och 

* Hållning. 



GUSTAVIANERNA STORTÅS. 



497 




omkring sig, hälsade på en och annan; eljest hade han ögo- 
nen merendels ner uti boken.» Vagnen eskorterades av 200 
man av blå livgardet, vid vilket Anckarström fordom varit 
officer; och 400 man av samma regemente bildade spetsgår- 
den kring schavotten. ' 

32 — 204364. G rimberg. Svenska folkets underbara öden. VII. 



498 GUSTAV IV ADOLFS FÖRMYNDARE. 

Då bödelskärran med Anekarström i kom fram till av- 
rättningsplatsen, »sprang han, full av glädje att vara sitt mål 
så nära, upp såsom en ung gosse av kärran och ner på backen, 
ställde sig emellan prästerna och gick så fram, som är ett 
gott stycke». 

»När han besteg schavotten, hörde jag», fortsätter Gjörwell, 
»omkring mig många fula och hårda ord, dem jag dock icke 
vill eller kan här upptaga, ty bitterheten bland folket var 
allmän och stor ända in uti sista stunden.» Den livdömde 
kastade sig nu på knä och »avbad än en gång sina många 
och svåra synder»; och när förberedelserna för dödshugget 
voro avslutade, sade han »med tydelig och oförfärad röst: 
'Pris och ära vare Dig, Herre Jesu innerligl' då i detsamma 
mästermannen och rackaren skilde huvudet och handen 
ifrån kroppen. Alla åsågo med största förundran hans stora 
frimodighet och synbara glädje.» 

Sedan följde den obeskrivligt fasansfulla scenen med krop- 
pens sönderstyckande och huvudets samt högra handens 
uppspikande på en hög påle. Självaste de förhärdade böd- 
larne måste styrka sig till. den ohyggliga förrättningen med 
bröd och brännvin.^ 

Anckarströms släkt fick kungligt tillstånd att ändra sitt 
namn till Löwenström. 



^ Anckarströms änka gifte om sig med sin älskare, en Runeberg, 
antagligen samme man som varit med henne och Anekarström på 
Gottlandsresan. Runeberg blev häradshövding på Gottland men 
skilde sig snart från hustrun. Kort efter hans ankomst till Visby 
begingos åtskilliga stora silverstölder i flere kyrkor på ön, men man 
lyckades icke upptäcka tjuvarne. Så hände sig i en församling, att 
den gamle kyrkoherden på lördagskvällen satt och läste igenom den 
predikan, som han skulle hålla följande dag, då han i månskenet får 
se, hur en karl klättrar in genom fönstret till sakristian. Erinrande 
sig regeringens befallning att gripa kyrktjuvarne levande eller döda, 
tar han med sig sin dräng, och bägge lägga sig med laddade gevär 
på lur utanför kyrkan. Om en stund kommer tjuven fram till fön- 
stret och kastar ned en mängd silver. Men när han skall klättra ut 
genom fönstret, smälla två skott, och han störtar med ett högt skri 
till marken. Kyrkoherden och hans dräng springa fram; men döm 
om deras förtvivlan, när prästmannen i den dödligt sårade helge- 
rånaren igenkänner sin egen bror, häradshövding Runeberg! Detta 
skall ha skett år 1803. 



GUSTAVIANERNA STÖRTAS. 499 

Rjbbing, Horn, Lilliehorn och en löjtnant Ehrensvärd hade 
också av hovrätten blivit dömda till döden, men hertigen 
mildrade straffet till landsflykt. 

En av dcltagarne i mordplanen, riksgäldsfullmäktigen Ture 
Johan Bielke, tog gift, när han blev uppkallad till för- 
hör. Såsom självspilling och högförrädare blev han enligt 
hovrättens utslag på bödelsdrängens släde utförd till Skans- 
tull och nedgrävd på galgbackcn. 

Ribbing vistades en tid 1 Köpenhamn och styrde sedan 
kosan till det stora revolutionslandet Frankrike. Men skräck- 
väldets ohyggligheter blevo outhärdliga på nära håll t. o. m. 
för en så eldig frihetssvärmare. Han flyttade över till Schweiz 
och var nu glad över att ha sluppit ifrån »de blodtörstiga 
fransoserna, som träla under den gruvligaste despotism och 
hava förvandlat sitt gudomliga land i en blodsölad bödels- 
håla». 

I Schweiz hade han ett kärleksförhållande med den obetyd- 
lige svenske ministern Staels temperamentsfulla maka, född 
Necker. Hennes brev till Ribbing betecknas såsom det Bästa 
och lidelsefullaste, som »Corinnes» författarinna skrivit. 

Efter en tid finna vi honom på en gård i närheten av Köpen- 
hamn, där han för en lantbrukares lugna liv. Men snart 
rycker han sig alldeles ur idyllen och uppträder som en äkta 
världsman och vivör i Paris' salonger. Ett par år gå, och han 
gifter sig med en f. d. fransk nunna, som enligt Alexander 
Dumas d. ä:s försäkran var »den mest fullkomliga bland 
kvinnor». Hon förmådde också skänka den orolige Ribbing 
den sanna lyckan. Han slår sig nu ned på en fransk lant- 
egendom och lever som godsägare och vinodlare, tills den 
monarkiska reaktionen kommer och förjagar honom från 
Frankrike. Efter några års verksamhet som tidningsman i 
Bryssel kom han emellertid tillbaka och tillbragte de två 
sista årtiondena av sitt liv i Paris som medarbetare i ett par 
tidningar. Fåfängt försökte han att av Karl XIV Johan 
utverka sig tillstånd att få återvända till Sverige. Han dog 
först 1843, 78 år gammal. In i det sista behöll han sin vilje- 
kraft oförminskad, och ännu vid 71 års ålder åtnjöt han så 
god hälsa, att han ej kände något tecken till ålderdomsskröp- 
lighet eller några kroppsliga plågor. Däremot plågades han 



500 



GUSTAV IV ADOLFS FÖRMYNDARE. 




Adolf Ludvig Ribbing. Porträtt målat under hans vistelse i Schweiz. 



ofta av hemska drömmar och hallucinationer, så att han 
störtade upp ur bädden och ibland anträffades avsvimmad 
på golvet. 

Var det månne minnen från mordnatten som spökade? 
Samtiden trodde så. Men något spår till ånger söker man för- 



GUSTAVIANERNA STÖRTAS. 501 

gäves i de skriftliga vittnesbörd, han kvarlämnat om sitt 
innersta jag. Hatet mot Gustav III följde honom tvärtom 
till livets slut, och av hans efterlämnade papper ser man, att 
han aldrig upphörde att anse den blodiga gärningen den 16 
mars 1792 som en patriotisk bragd. 

Klas Fredrik Horn, som också flyttade till Danmark 
tillbragte största delen av sitt återstående liv där, först på 
den vackra egendomen Skovlunde på Själland och sedan 
i Köpenhamn. Den elegante och vittre svenske greven var 
mycket populär i Danmarks litterära kretsar, men han kunde 
i alla fall ej undgå att känna, att hans liv var förfelat, och 
ekonomiska bekymmer tyngde också på hans sinne. Han 
levde till år 1823. Döden kom säkerligen som en befriare. 
Hans hat till Gustav III förblev lika glödande, så länge han 
levde. 

Lilliehorns öden i landsflykten voro äventyrligare än hans 
medbrottslingars. I förtvivlan över sitt förfelade liv synes han 
redan i fängelset ha gripits av en exalterad religiös stämning.^ 
Han skall efter benådningen ha tagit anställning som skol- 
mästare hos den s. k. brödraförsamlingen i Herrnhut. I 
början av 1800-talet skall han ha givit sig över till England 
för att deltaga i ett irländskt uppror men blivit fängslad och 
insatt i Towern. Liksom Horn och Ribbing hoppades han att 
genom Karl Johan få tillstånd att komma tillbaka till Sverige. 
Han uppvaktade den nyvalde tronföljaren med en smicker- 
söt böneskrift, vari han begärde att få återvända till 
s'.tt »ända till dyrkan älskade fosterland». Men kronprinsen 
lät ej dupera sig. Emellertid ljusnade det för flyktingen, 
då han ingick ett förmöget gifte med en tyska, så att han 
under de sista åren av sitt liv fick en i ekonomiskt avseende 
bekymmerfri tillvaro. Han dog i Bonn 1820 vid 62 års ålder. 

Pechlin hade mot sitt nekande ej kunnat fällas, men en 
mycket misstänkt omständighet var, att han hela mordnatten 
höll sin port stängd, och att ingen fick råka honom. Det 
kom även fram andra graverande saker mot honom under 

1 Se sid. 468. 



502 GUSTAF IV ADOLFS FÖRMYNDARE, 

förhören, men han lyckades slingra sig undan och kallade 
mördarne för narrar och galna pojkar, som nu ville skylla 
sitt vanvettiga brott på honom, en sådan ärans man som han. 
Han beklagade sig också över polismästaren Liljensparre, 
som överöst honom »med så mycket ovett och insinuationer, 
som alle Stockholms bro-månglerskor ihop ej kunde säga 
så mycket». Vid ett tillfälle — klagade generalen — »skrek 
han och svor samt 'skjälde' över en f järndels timma». 

Den gamle ränksmidaren dömdes emellertid att hållas 
i fängsligt förvar i avvaktan på framtida bekännelse. Och 
som han ansågs vara själva roten och upphovet till mord- 
planen, kunde ingen nåd komma i fråga för honom. Han blev 
insatt på Varbergs fästning. Här åtnjöt han dock mycken 
frihet. Han fick under lätt bevakning gå omkring i staden 
och umgicks i nåder med dess ståndspersoner men gjorde 
sig illa omtyckt bland handlande och småfolk för sin argsint- 
het, sitt högmod och sin snålhet. Han blev så hatad, att be- 
folkningen långt efter hans död använde som ett tillmäle 
»Din förbannade Pekelin». Han dog år 1796 i en ålder av 
76 år. Adlerbeth fäller följande omdöme om den döde: 
»Han hade varit en orolig man med snille, mod och fermeté, 
dem han nästan aldrig i god sak använt.» 



Sparsamhet samt frisinne i brokig växling 
med sliuggrädsla ocli småsinne. 

VID hertig Karls hov märktes alltför väl, att en ny tid var 
kommen. Nöjena fortgingo ostörda av kungssorgen. 
Under festliga middagar på slottet kunde man få höra 
musiken vid Gustav ni:s begravning användas som taffelmusik. 
De få, som förblivit hans minne trogna, åhörde den med 
tårade ögon men blevo föremål för de andras åtlöje. Svenska 
akademien, där den bortgångne stiftarens minne hölls kärt, 
blev upphävd intill konungens myndighetsålder. Det var 
Reuterholms straff, därför att han ej lyckats bU en av de 
aderton. Till förevändning tog han, att den man, som akade- 



SPARSAMHET O. FRISINNE. SKUGGRÄDSLA O. SMÅSINNE. 503 

mien föredragit framför honom, hade i sitt inträdestal — 
klandrat Gustav III:s minnel 

»'Det är ju fasligt', skrek herr Karl: 
'man vågat bror min klandra!' 
'Det är fördömligt', skrek hans Jarl, 
'när sådant sker av andra.'» 

Många exempel skulle kunna anföras på Reuterholms 
småaktiga och lumpna hämnd på sina motståndare. 

Men det var också förmätet att våga sätta sig upp mot 
en så stor mans vilja. Ty Reuterholm var stor, mycket stor 
— i egna ögon. Andra ha icke lyckats upptäcka hans snille- 
gåvor. Men ordentlig och arbetsam var han och blev där- 
igenom till nytta för Sveriges inre utveckling. Hans spar- 
samhet var välgörande för ett folk, som mer än nog fått 
smaka på motsatsen. Den var också så mycket mera behöv- 
lig, som världskriget vållat sådan dyrtid, att varupriset 
stigit till två å tre gånger så mycket som före kriget. Visser- 
ligen kommo mycket pengar in i landet genom försäljning 
av spannmål och kött till fransmännen, som betalade själva 
varorna nästan med deras vikt i guld. Men följden därav 
blev, att på sommaren 1794 panik höll på att utbryta i 
Stockholm. Man befarade brist på både bröd och sovel, 
därför att det samtidigt hotade att bli missväxt. Då blev 
regeringen tvungen att tillgripa den cirkelgången att söka 
skaffa livsmedel från utlandet, naturligtvis till vansinniga 
priser — när det över huvud taget alls var möjligt att få 
något därifrån. 



År 1794 lade regeringen i dagen sin sparsamhet genom 
en överflödsförordning, vars mest uppseendeväckande 
bestämmelse var ett förbud mot allt bruk av kaffe, vid böter 
av 10 riksdaler eller mer för den som tillrett den förbjudna 
drycken, och 2 riksdaler för »den som därav njutit». 

Det var ett kännbart ingrepp i svenska folkets njutnings- 
liv. Kaffet hade brukats i vårt land alltsedan början av 
1700-talet, då det begynte konkurrera med teet, som blivit 
känt här något tidigare. Från de rikare och förnämare hem- 
men och kaffehusen hade bruket av den nya drycken små- 
ningom spritt sig även till de enklare hemmen. Därför blev 



504 GUSTAV IV ADOLFS FÖRMYNDARE. 

den 1 augusti 1794, den dag då kafferepens saga skulle vara 
all, en veklagans dag över allt Sveriges land, och mänga 
gripande sorgefester höllos. 

Gjörwell berättar: »Uti de flesta husen i denna huvud- 
stad blevo den 1 augusti ordentliga avskedskalas anställde 
för denna älsklingsdryck. Men ingenstädes lär det med mera 
sorgeståt blivit tillställt än hos kommissarien Haneli, boende 
på Södermalm här i Stockholm. Hela sällskapet blev först 
inviterat på begravningsbiljetter med svarta kanter; och då 
de sig uti vederbörlig sorgdräkt inställde, placerades frun- 
timren uti ett med svart beklätt och med lampor upplyst 
rum ikring ett kaffebord, omgivet av en bred krusflorskappa, 
för att dricka för sista gången vår landsförvista nektar, 
vilken av en svart och vit porslinsservis serverades. Herrarne 
däremot förblevo i det yttre rummet, vilket var klätt med 
vitt, såsom till begravning övligt är. På ett även sorgklätt 
bord stodo några porter- och champagnebuteljer, omlindade 
med krusflor, omkring en bål dragonpunsch, vilken även med 
lika flor sågs behängd. Sedan en sorglig begravningsmusik 
blivit uppförd, drucko de alla valet^ av dessa kära drycker, 
som nu av lydnad för överhetens bud för alltid bortläggas.» 

Ändå mera storslagen var den sorgehögtid, som firades i 
stora brunnssalen vid Djurgårdsbrunn. Där gick hela brunns- 
sällskapet i procession med härolder, iförda långa sorgkappor 
och bärande svarta spiror, behängda med sorgflor. Under 
processionen, vilken beledsagades av förstämd janitschar- 
musik, avskötos 16 kanonskott. Därefter vidtog en sorge- 
konsert. Tre unga flickor besjöngo »med sorglig röst kaffets 
ändalykt» på den vemodiga Bellmanska melodin »Drick ur 
ditt glas». Första strofen slutade sålunda: 

»Läckra gudinna, som fyllt våra koppar 
med dina varma, förtrollande dropp-ar, 
ack, att vad ljuvligt är, det är så kort!» 

Sedan därefter kaffe serverats ur en servis, som naturligt- 
vis var behängd med krusflor, höll den kvicke poeten Israel 
Hallman en högtidlig parentation över gudinnan Cofféa, 
som nu flyktade ur Svea land. »Älskade Cofféal» utropade 
han, »allenast några få ögonblick — och du finnes icke mer 

' Avskedet. 



SPARSAMHET O. FRISINNE. SKUGGRÄDSLA O. SMÅSINNE. 505 

ibland svear och göter.» Och så talade han med saknadens 
vemod om den dag vid århundradets början, då gudinnan 
först besökte våra svenska länder, då »många predikade emot 
henne och hennes dyrkan, och själva Eskulap utropade henne 
för en skojerska, en landstrykerska, som borde utdrivas. 




Kcijfcbeslagel. Målning av P. Nordquist. 

Man ser, hur damerna suttit vid det kära kaffebordet och spått i kort, 

då glädjen störts av två rättstjänare, som plötsligt uppenbarat sig. 



Men gudinnans förtjusningskraft och slughet gjorde allt 
prat till intet. Hon skaffade sig först insteg hos de förnäma 
och rike, som uppreste åt henne altaren samt beredde henne 
dagliga och rykande drickoffer. Släkt och vänner tillbödos 
då gemenligen kring desse altaren, och så snart de fingo 
allenast känna gudinnans vällukt, öppnades deras tungors 
band; deras genier började livas, och tusende talämnen föddes 
och förgingo. Av de förnämas och rikas exempel har seder- 



506 GUSTAV IV ADOLFS FÖRMYNDARE. 

mera den allmänna hopen tillfallit dig, förtjusande varelse. 
Alla de antikoffeister, som predikat emot dig, hava blivit 
ansedda för kättare, och hela det gamla ärbara Svitiod har 
underkastat sig din dyrkan samt antagit din lära att svedja och 
bränna. Mera allmänt och nitiskt blev aldrig gudinnan Frigga 
tillbeden i de gamla Uppsalas avgudalundar.» 

När stämningen nått sin höjdpunkt, fattade parentatorn 
kaffepannan, och med förtvivlans mod slog han med »bort- 
vänd syn» den älskade tingesten i kras.^ 

Såsom var att förutse, gick det med kaffeförbudet som med 
alla förbud, vilka ej uppbäras av en stark folkmening. Den 
franske emigranten De la Tocnaye, som reste i Sverige just 
vid den tid, då kaffeförbudet utbröt, berättar, att man för- 
utom allt annat möjligt hemlighetsmakeri klarade sig på 
kaféerna genom att beställa »brunt te». Och änkedrottningen 
bedyrade, att hon för sin del inte ämnade avstå från sin kära 
kaffetår. 

Förbudet väckte också så starkt missnöje och överträddes 
så ofta, att Gustav IV Adolf kort efter sin tronbestigning 
fann för gott att frigiva bruket av den ädla drycken. Den 
förbjöds dock återigen 1799, men en ny våg av missnöje 
medförde dess frigivande 1802. 



Kaffeförbudet drog med sig en hel diplomatisk konflikt 
— givetvis av futtigaste slag. Det kom nämligen i kollision 
med livet inom diplomatiska klubben i Stockholm. Vad där 
dracks hade ingen haft att göra med, ifall det ej varit så, att 
även svenskar kunde inväljas i klubben. Ingenting kan, 
som bekant, göra en äkta svensk så överlycklig som restrik- 
tioner och förbud i fråga om mat och dryck ■ — n. b. när han 
kan få något tillfälle att kringgå dem. Det är en erfarenhet, 
som bör leva i färskt minne allt sedan världskrigets ranso- 
nerings- och förbudstider. Som det då skröts, när någon 
utvald lycklig fått sig ett riktigt skrovmål med obegränsade 
kvantiteter av smör och fläsk med snapsen och kaffe med 
avec — med gammal äkta konjak och punsch, föstårru — 
inte kristidsvara inte! 



' Hallmans >sorgetal» trycktes på de närvarandes begäran och 
inhäftades naturligtvis i kolsvart omslag. 



SPARSAMHET O. FRISINNE. SKUGGRÄDSLA O. SMÅSINNE. 507 

Man kan riktigt se, hur anno 1794 de svenska herrar måtte 
ha svällt av lycka, de utvalda, som det blivit beskärt att få 
dricka kaffe i den fina klubben, medan nästan alla deras 
bekanta fingo vara utan. Man tycker sig än i dag höra, hur 
de skroderade med sina märkliga upplevelser. Men deras 
oförmåga att bära sin stora lycka hämnade sig på hela 
klubben, ity att Reuterholm genom Lode och polismästaren 
förbjöd klubbens källarmästare att servera kaffe. 

En mera sansad överhet än den Reuterholmska skulle 
naturligtvis ha kunnat ordna saken i tysthet genom en vän- 
lig påstötning till de främmande ministrarne att anmoda 
klubbens svenska medlemmar att låta bli kaffet. Men det var 
Reuterholm icke blott för nitisk utan också alldeles för hög- 
dragen till. Diplomaterna funno emellertid hans order föro- 
lämpande och stridande mot deras privilegier, vilka befriade 
dem från alla de pålagor och restriktioner, som gällde under- 
såtar i det land, där de vistades. Den som tog ledningen i 
deras strid mot svenska regeringen var engelske ministern, 
lord Spencer, en hetlevrad och mycket självsäker pojke på 
ett par och tjugu år, som kommit till Sverige med en föTut- 
fattad aversion mot dess regering och redan från början 
anslagit en nonchalant ton. Nu uppsatte han tillsammans med 
ett par andra minstrar en protestnot, som undertecknades 
av alla de främmande sändebuden utom den gamle sjuklige 
holländske ministern, som dragit sig ifrån allt klubbliv och 
slik fåfänglighet. I detta diplomatiska aktstycke fick sven- 
ska regeringen svar på tal och det i en ton, som vederbörande 
säkerligen icke skulle vågat ta sig, ifall det gällt en stormakt. 
Det var icke att undra på, att svenska regeringen dels för- 
bjöd alla svenskar att hädanefter besöka klubben, dels ge- 
nom sina sändebud vid främmande hov beklagade sig över 
vederbörande diplomaters uppträdande. Då blev dessas 
ton genast hövligare. 

Vad Spencer och hans närmaste medhjälpare beträffar, 
gick svenska regeringen ett steg längre och begärde deras 
återkallande. Och som ministrarne i fråga själva anhöUo 
därom, så gick det efter önskan. Exemplet följdes emeller- 
tid av den ene diplomaten efter den andre, och till slut kunde 
Spencer belåtet konstatera, att holländske ministern, »vars 
ålderskrämpor och fattigdom göra det omöjligt för honom 



508 GUSTAV IV ADOLFS FÖRMYNDARE. 

att flytta, är den ende, som stannar».^ Så hade man, som 
engelske utrikesministern yttrade till svenska sändebudet, 
»brouillerat sig för en kopp kaffe». 

Reuterholm kunde emellertid i avskedets stund ej neka 
sig nöjet av en triumf. Den blev just hans sköna själ värdig. 
Enligt svenskt bruk borde Spencer vid avskedsaudiensen 
ha fått svenske konungens porträtt, infattat i juveler. I 
stället hugnades han med en snusdosa av guld, på vars lock 
fanns i briljanter infattad en bild av emalj med, som Spencer 
skriver, »tämligen oanständig syftning». Hochschild upp- 
lyser i sina memoarer, att den föreställde »en paysage'^ i 
Teniers'^ stil, varav hände, att ett kvinnfolks figur, som vadade 
i vattnet, hade upplyft kläderna och visade bakdelen, vilket 
Spencer ansåg express^ varit gjort att honom humiliera»^. 

Inom engelska kabinettet erkände man visserligen, att 
Spencer varit »ung, oerfaren och het» — men ändå . . . 



Frånsett den komiska bismak, som lådde vid flere av de 
Reuterholmska sparsamhetsåtgärderna, var dock regeringens 
ekonomiska omtänksamhet på det hela taget till stor väl- 
signelse. Den åstadkom i förening med goda skördar och 
gynnsamma handelskonjunkturer en vacker uppblomstring 
av näringarna och växande välmåga. En del av statsskulden 
efter sista kriget kunde nu avbetalas, men en dryg skuld- 
börda fanns kvar. 



Egendomligt nog var den högfärdige och småaktige pedanten 
Reuterholm på samma gång en svärmisk anhängare av upp- 
lysningstidens frihetsidéer, åtminstone så länge det gällde 
blott teorin. Till betygande av sin klart lysande frihets- 
vänlighet utfärdade han vid sitt uppstigande till makten 
en ny tryckfrihetsförordning, vari han i högstämda 
fraser förkunnade, att »friheten i tankar och tryck är en av 



^ De övriga blevo hemkalladc, och vederbörande regeringar läto 
sina beskickningar skötas av diplomater i lägre grader. — "'' Uttalas 
päisascli: scen ur lantlivet. — ^ Uttalas tenirs: berömd neder- 
ländsk målare. — * Speciellt. — ^ Förödmjuka. 



SPARSAMHET O. FRISINNE. SKUGGRÄDSLA O. SMÅSINNE. 509 

ett fritt folks dyrbaraste tillhörigheter och en oskattbar 
gåva, den Skaparen själv förlänt människosläktet». På grund 
härav medgavs en allmän skriv- och tryckfrihet med undantag 
endast för »smädelser emot det Högsta Väsendet» och sådana 
skrifter, som vore stridande mot den evangeliska läran, 
moralen eller regeringssättet, eller som förklenade utländska 
makter. Även förbjöds att »med smädeskrifter orena de 
pressar, vilka endast böra vara sanningens rena språk hel- 
gade. Det var en högeligen populär åtgärd, och frihet;- 
vännerna strängad? sina lyror till hertigens och Reuterholms 
lov. Thorild och Lidner gåvo gemensamt sina känslor luft 
i följande sång till hertigen: 

>Re'n kring Europa ryktet Ijungar, 
att Sverige styres av en gud. 
Re'n blekna alle svage kungar 
vid glansen av så höga bud.» 

Men förtjusningen varade inte ett halvt år. En av Reuter- 
holms eldigaste beundrare, det unga brushuvudet Thorild, tog 
sig det orådet före att i en av frihetskärlek lågande skrift 
tala om »folkets majestät» och uppmana hertigen att göra 
slut på de fyra stånden, »de fyra rikets obestånd», för att i 
stället göra svenskarne till ett folk. Det var nog för att göra 
slut på de styrandes frihetsvänlighet. Thorilds skrift blev 
beslagtagen, dess författare satt inom lås och bom och slut- 
ligen landsförvist, och den späda tryckfrihetens saga slutade 
med tvångs- och straffbestämmelser. 

Sedan behövdes det inte mer än ett obetydligt tumult för 
att riktigt skrämma upp Reuterholm. Upprinnelsen var ett 
gräl mellan en illa känd gardeskapten och ett par borgare, 
som voro ute på »morkulljakt», såsom det kallades, uppe på 
Söder. De råkade därvid i tvist om jaktbytet, ett par damer 
av lätta gardet. Den bålde kaptenen drog då sin värja och 
lyckades tillfoga sina obeväpnade motståndare ett par mindre 
blessyrer. Med segervinnarens övermod hävde han därtill 
ur sig, att »om jag gjorde rätt, borde jag köra värjan i livet 
på er, era borgarrackarel» Detta skällsord förvandlade med 
ens kampen om ett par mindre välaktade kvinnor till en 
verklig ståndsstrid. De bägge blesserade borgarne gingo 



510 GUSTAV IV ADOLFS FÖRMYNDARE. 

omkring till sina ståndsbröder och beklagade sig. Och det 
förtröt stadens fredliga befolkning, att polisen lämnade frid- 
störaren oantastad. Snart var en uppretad folkhop samlad 
utanför poliskammaren under rop på att officeren skulle 
arresteras. Då detta ej hjälpte, drog skaran upp till slottet, 
trängde in i korridorerna och ropade alltjämt på häktning 
av den skyldige. I spetsen för de uppretade syntes en liten 
halt och puckelryggig handlande vid namn Ebel. Lars von 
Engeström säger om honom: »Sedan världens skapelse har 
det aldrig funnits en löjligare upprorsledare. Han hade in- 
supit läran om jämlikheten, som predikades i Frankrike 
i början av revolutionen.» Hela folkmassan utgjorde dock 
ej mer än ett par hundra man, och vid blotta dånet av en 
annalkande patrull togo de till flykten. Hela korridoren, 
berättar Skjöldebrand, var »beströdd med tappade hattar, 
käppar, galoscher m. m.». Under flykten anlände Liljensparre 
och grep Ebel i kragen samt satte honom i kurran, utan att 
någon vågade knysta. När den lille vanskaplingen varit 
inför rätta och skulle föras tillbaka till fängelset, visade han, 
som Engeström säger, att han »icke ville vara likställd med 
andra än dem, som voro över honom. När man ville placera 
en skomakare, som var av samma slag som han, i samma vagn, 
protesterade han högtidligen mot ett så opassande förslag.» 

I »det Ebelska upproret vädrade Reuterholm ett upp- 
lopp efter franska revolutionens mönster. Han tappade 
alldeles huvudet av förskräckelse. Överallt tyckte han sig 
se »lejda mördare» lura på honom. I sin självbiografi har han 
antecknat, att han under fyra månader ständigt var utsatt 
för »mordskott» av en person, »som med en studsare lurade 
på honom under hans sängkammarfönster på en mörk gård». 

Full av förfäran lät han förklara huvudstaden i ett slags 
balägringstillstånd samt påbjuda stängning av krogar och nä- 
ringsställen klockan 9 på aftonen. 

Överallt vädrade förmyndarreger ngen upprorsanda och 
»jakobinism». Spionerisystemet uppdrevs nu till ännu högre 
fullkomlighet än på Liljensparres tid,^ i och med att justitie- 

' Liljensparre hade befordrats till underståthållare och fått sin son 
till efterträdare som polismästare. Men i anledning av Ebelska upp- 
roret lät hertigen, för alt stämma borgerskapet blidare, avskeda både 
underståthållaren och hans son. »Liljensparres avskedande uppväckte 




i.^^:if^ 



IP^i^^ 



Gustav Maurits Armfelt. Målning utförd i Dresden 1793. 



512 GUSTAV IV ADOLFS FÖRMYNDARE. 

kanslern Lode, Reuterholms kreatur, ställdes i spetsen för 
hemliga polisen. Hans underordnade chefer höllos med flit 
i okunnighet om varandra, för att den ene spionen skulle 
kunna spionera på den andre. 

Litteratur: Axel Brissman, Sveriges inre styr>;'lse under Gustaf 
IV Adolfs förmyndareregering. 



>Armfeltska sammansvärjningen. 



• • 



ANNU mer än frihetssvärmarne fruktade Reuterholm de 
störtade gustavianerna. Den farligaste av dem, Gustav 
Maurits Armfelt, var visserligen avlägsnad från händel- 
sernas medelpunkt, men genom korrespondens med sin älska- 
rinna, fröken Rudenschöld, och en del andra vänner fick han 
veta allt, vad de nya maktägande företogo sig mot den bort- 
gångne konungens anhängare. I denna korrespondens klandra- 
des hänsynslöst hertigens och Reuterholms åtgärder och disku- 
terades ivrigt en mängd planer att återvinna makten åt 
gustavianerna. Bland annat föll han på den farliga idén 
att lita till ryska kejsarinnans hjälp för att störta Reuterholm 
från makten. Till den ändan ville han förmå den unge ko- 
nungen att underteckna ett brev till Katarina, vilket Arm- 
felt själv författat, av innehåll att konungen förklarade sig 
anse Armfelt för sin synnerlige vän och följaktligen gillade, 
»vad Armfelt hos Hennes Maj:t kejsarinnan kunde utverka». 
Det skulle alltså vara ett slags fullmakt för Armfelt att å den 
omyndige konungens vägnar underhandla med Rysslands 
kejsarinna! Den, som skulle framlämna brevet till Gustav 
Adolf, var fröken Rudenschöld. 



hos Stockliolms befolkning en otrolig glädje. Från den rikaste köp- 
man ned till den fattigaste stekvändare och schåare levde under trenne 
dagar alla uti ett ständigt festrus för att med idehgt skålande fira 
befrielsen från deras värste plågoande. i^ Det är Hedvig Charlotta, 
som berättar detta i sin dagbok. 

Den äldre Liljensparre fick en reträttplats i Pommern, där han 
skulle ordna polisväsendet. Men han höll på att aldrig komma dit, 
ty så snart han visade sig på Stockholms gator, blev han »skymfad 
och smädad av populasen>, så att han måste välja natten för sin 
avresa. 



»ARMFELTSKA SAMMANSVÄRJNINGEN.» 513 

Den sköna Magdalena tycks ha haft sina herdestunder 
med den unge konungen, att döma av ett par — tyvärr 
odaterade — kärleksbiljetter, som man efter Gustav IV Adolfs 
avsättning fann i en låda vid genomgåendet av hans pap- 
per. Överceremonimästaren Hauswolff passade då på att 
taga avskrifter av dem. Den ena biljetten bar utanskrif- 
ten »Till Hans Kongl. Höghet Krön Prinsen Gustaf Adolph, 
min utvaldaste vän,» och lydde sålunda: »Min söta vän. 
Tack för ditt brev, som jag nu på stunden feck den gläd- 
jen emottaga, jag blev så glad, så att pulsen slog på alla 
ställen. Du är alltför god som lovat komma till middagen, 
jag har lagat till lite snask åt dig för att befästa den vän- 
skap och kärlek, som aldrig kan förrän genom döden ut- 
slockna. 

M. C. R.» 

Den andra biljetten från Magdalena Rudenschöld bär 
utanskriften »Min söta Kronprins» och lyder som följer: 
»Min söta vän, huru kan du vara så ohövlig och icke skriva 
mig till, ej heller har Du varit hos mig på lång tid. Om 
Söndag väntar jag Dig helt säkert, och om du kommer, 
så skall Du få till belöning en puss. 

Adieu söta vän. 
M. C. R.» 

Om den unge konungens känslor vittnar följande biljett: 
»Hos den lilla kärleken aflägges underdånigste tacksägelse 
af den, som fått det turkiska bataillestycket, vid hvars 
fabricerande kärleken alldeles surpassert sig.^ Äfven kysses 
kärlekens hand för dess ordhållighet att på dag och timma 
uppfylla sitt löfte. Den, som alltid så gör, saknar aldrig 
vänner och trogna underdåniga tjänare. Ibland hvilkas 
antal jag till dödsstunden skall räknas. Den lilla Kongl. 
kärlekens underdånigste och trognaste tjenare. 

Söndags afton klockan 6 vid kärlekens skrifbord. 

G. A. R.2 

Men att leda de ömma téte-å-téterna med ynglingen in 
på det politiska området var icke det lättaste. Det ser ut, 

1 överträffat sig själv. — ^ Gustaf Adolph rex (konung). 
33 — 204364. Gr imb er g. Svenska folkets underbara öden. VII. 



514 GUSTAV IV ADOLFS FÖRMYNDARE. 

som om Gustav Adolf vid första ansats därtill dragit sig 
tillbaka. Det fanns också vid hovet skarpa ögon, som miss- 
tänksamt vakade över alla försök till närmande mellan 
Armfelts väninna och konungen. Hon bar dock ständigt 
det farliga Armfeltska brevet på sig i förhoppning om att 
fä ett lägligt tillfälle att överlämna det till Gustav Adolf. 
En dag lyckades hon också få tala i enrum med den unge 
fursten om brevet. »Får jag visa det för min guvernör», 
frågade han genast. »Nej, jag önskar, att Ers Maj:t ej visar 
det för någon.» — »I så fall», svarade han och skakade på 
huvudet, »bör jag kanske icke mottaga det.» Då den sköna 
kvinnan vädjade till ynglingens ridderlighet och beklagade 
sig över att han visade henne misstroende, »rodnade han 
ända upp i vitögat men svarade icke», berättade hon. 

Tanken på ryska kejsarinnans ingripande uppgav Armfelt 
dock icke. I hans oroliga fantasi uppdök t. o. m. en plan på 
att Katarina skulle låta en rysk flotta visa sig utanför Stock- 
holm och därigenom skrämma hertigen att avlägsna Reuter- 
holm samt återinsätta gustavianerna i regeringen. Denna 
plan framfördes till Katarina dels från Armfelt själv genom 
ryske ministern i Wien, dels från fröken Rudenschöld, som 
meddelade sig med ryske ministern Stackelberg och av honom 
begärde pengar för att muta hertig Karl. 

Armfelt insåg nog faran av att Katarina på det viset skulle 
få insteg i Sverige, men han resonerade på sitt lättvindiga 
vis som så: »Eftersom gumman ju redan är rätt gammal, 
kan hon väl icke leva så länge, och då är ögonblicket kommet 
att förjaga ryssarne.» 

Magdalena Rudenschöld, som för sin dyrkade Armfelt 
kunde göra allt, övertalade sin beundrare, den hetlevrade 
finske översten Johan Fredrik Amin of f, att lova åtaga 
sig en beskickning till Ryssland. För övrigt vimlade kor- 
respondensen mellan Armfelt och hans vänner av lösa hug- 
skott, såsom att man skulle kalla dalkarlarne till vapen och 
förmå den unge konungen att fly till Petersburg. Det hela 
gick emellertid upp i rök, då det visade sig, att Katarina ej 
ville vara med. Hon hade nämligen numera nästan hela sin 
uppmärksamhet riktad på Polen. 

Reuterholm hade emellertid följt Armfelts förehavanden 
med vaksamt öga. I Rom hade han spioner, och genom att 




Johan Fredrik Aminoff, Johan Albert Ehrenström och Gustav Maurits 
Armfclt 1803. Samtida målning. 



516 GUSTAV IV ADOLFS FÖRMYNDARE. 

låta öppna Armfelts korrespondens kom han i besittning av 
en del för honom värdefulla brev. I dem fanns det några 
dunkla uttryck, vilka uttyddes såsom bevis på revolutions- 
planer och mordanslag mot hertigen och hans gunstling. 
Särskilt farliga voro Armfelts ord till Magdalena Rudenschöld, 
att »svärdet redan vore draget ur skidan», och att »en män- 
niskas livstid avgjorde, när de åter skulle få förenas». Med 
detta sista syftade han i själva verket alls ej på något anslag 
emot hertigens liv utan på den unge konungen, vars bortgång 
skulle ha omintetgjort alla Armfelts förhoppningar att åter- 
vinna sin forna ställning. 

Reuterholm tvekade emellertid ej att slå till. Natten 
till den 18 december 1793 häktades fröken Rudenschöld, för- 
utvarande kungl sekreteraren Ehrenström, dennes broder 
överstelöjtnant Ehrenström och några andra. 

Livligt har Magdalena Rudenschöld skildrat sin häktning: 
Klockan 12 på natten, då hon låg och sov, inträdde i hennes 
sängkammare justitiekanslern Lode, polismästare Ullholm 
jämte tre officerare, polisbetjänter och en soldat, som med 
dragen sabel placerades vid huvudgärden. »Ullholm tog mina 
nycklar», säger hon, »öppnade alla mina lådor och skåp men 
fann inga andra papper än hertigens mångfaldiga och långa 
kärleksbrev, skrivna i den mest ömkansvärda ton över min s. k. 
grymhet. Alla andra papper hade jag haft försiktigheten att 
bränna upp, så snart jag besvarat dem.» Efter tre timmars 
lönlöst snokande avlägsnade sig alla utom två officerare och 
soldaten. »De ställde sig vid sängen med ögonen fastade på 
mig — detta var mig obehagligt. Jag ville draga ihop mina 
gardiner för att befria mig därifrån — det nekades mig. Jag 
bäd då att få stiga upp och anhöll länge att få vara allena 
denna minuten men utverkade ej annat, än att soldaten åt- 
minstone skulle stå vid dörren. När jag var påklädd, gick 
jag in i mitt kabinett, dit de följde mig.» 

Ehrenström berättar, hurusom han blev arresterad på 
natten, då han låg i sin säng, och förd till ett rum i högvakten, 
»som kort förut blivit utrymt av någre för skuld arresterade 
hovlakejer, vilka där kvarlämnat en otalig mängd loppor. 
Det var kallt, mörkt och ohyggligt, och där fanns icke en 
enda stol eller bord eller säng. När dörren blivit tillstängd och 
reglad och jag således avsöndrad från världen och från vad 



»AKMFELTSKA SAMMANSVÄRJNINGEN.» 517 

mig kärast var, när jag föreställde mig min gamle fars be- 
drövelse över den olycka, som träffat mig, erkänner jag, att 
mitt mod sviktade, och att jag icke kunde hindra mig från 
att utgjuta tårar; men de voro också de enda under denna 
långvariga och grymma förföljelse.» 

Här fick han sitta och icke skåda solens ljus på flere må- 
nader. Till slut såg han också ut som ett benrangel. 

Armfelt själv lyckades Reuterholm däremot icke komma åt. 
En officer, som förde befälet på ett svenskt krigsfartyg i 
Medelhavet, fick 1 uppdrag att häkta honom och begav sig 
därför till Neapel, där Armfelt levde ett rätt behagligt liv 
med furstlig ståt i en krets av sköna och förnäma beundra- 
rinnor. Men neapolitanska hovet vägrade att utlämna den 
populäre svenske ministern, och drottning Karolina, den sköna 
och olyckliga Marie Antoinettes syster, beredde honom till- 
fälle att fly. 

Respengar fick han naturligtvis av sina beundrarinnor. 
En pantsatte sina örhängen, en annan alla sina pärlor o. s. v. 
för att hjälpa den store kvinnotjusaren. Först tog han sin 
tillflykt till ett närbeläget fransiscanerkloster. Hos de from- 
ma fäderna rönte den landsflyktige Don Juan ett gästvänligt 
mottagande, fast han dock fann kosthållet ganska skralt. 
Efter två dagar sände drottning Karolina till honom en 
vägvisare med pengar, vilken förde honom på smala skogs- 
vägar till en romantiskt belägen gammal riddarborg, som 
Hennes Maj:t förvandlat till ett förtrollat slott. Läckra 
måltider och eldigt vin hjälpte flyktingen att härda ut med 
ensamheten. När det svenska krigsfartyget avseglat, och 
faran var överstånden, återvände Armfelt till Neapel som 
en triumfator och åtnjöt en storartad gästfrihet hos drott- 
ningens överhovmarskalk. Huset, där han bodde, omgavs 
med vaktposter, och drottningen lät på förhand undersöka 
all mat och dryck, som han skulle smaka, för att han ej skulle 
råka ut för att bli förgiftad. 

I Neapel var det dock allt för många, som ville förtjäna 
pengar på att bemäktiga sig den berömde svensken. Han 
måste försöka komma över till ett land, där ingen kände 
honom. När han slutligen blev färdig med förberedelserna 
till sin färd, erhöll han av drottning Karolina en rikligt till- 
tagen reskassa av 10,000 dukater. Under iakttagande av alla 



518 GUSTAV IV ADOLFS FÖRMYNDARE. 

möjliga försiktighetsmått ocli med undvilvande av de stora 
strålvvägarna färdades lian till Ryssland, där han hoppades 
att i Katarinas tjänst få användning för sina insikter och sin 
erfarenhet. Katarina hade nämligen en gång lovat honom, 
att om oförutsedda händelser skulle föra honom till hennes 
land, så kunde han räkna på hennes gunst. Men Armfelts 
förhoppningar på Katarina blevo ej uppfyllda. I Ryssland 
väntade honom inga äreställen. Ryska regeringen satte näm- 
ligen som villkor därför, att han skulle verka för återinförande 
av frihetstidens statsskick i Sverige, men till sådana hand- 
lingar vägrade Armfelt att låna sig. Då blev kejsarinnans 
Deslut, att han skulle draga sig tillbaka till Kaluga »under 
avvaktan på gynnsammare förhållanden» — alltså förvisning 
till en undangömd landsortsstad. 

En anledning till Katarinas avvisande hållning mot Arm- 
felt var, att hon icke ville stöta sig med den Reuterholmska 
regeringen, som just nu inlett underhandlingar om giftermål 
mellan den unge svenske konungen och Katarinas sondotter 
Alexandra. En sådan dynastisk förbindelse låg nämligen 
henne själv varmt om hjärtat. Men när svenska regeringen 
fordrade Armfelts utlämnande, sade Katarina bestämt nej 
och bedyrade, att hon icke kände till hans vistelseort — att 
leta efter honom i Ryssland »vore som att söka ett halmstrå 
i en höstack»). 

Men hemma i Sverige blevo hans vänner anklagade för 
mordplaner mot hertigen och Reuterholm. Dock kunde inga 
verkliga bevis företes, och processen hotade att sluta med 
ett fullkomUgt fiasko. Då fick Reuterholm trumf på hand 
tack vare en kupp av ett hans kreatur i Rom, den svenske 
konsularagenten och konstnären Piranesi. Han hade givit 
Armfelt en hemlighetsfull följeslagare, vid namn Mori, vilken 
»följde Armfelt som skuggan kroppen» och genom mutor och 
fester för Armfelts tjänstefolk fick del av diverse skvaller om 
honom. Korruptionsmedlen fick svenska staten sedan betala. 

Genom stöld helt enkelt och simpelt lyckades Piranesi 
komma i besittning av Armfelts papper, vilka deponerats 
hos en engelsk minister i Florens. Det tillgick på det viset, 
att Piranesi skickade dit två av sina slugaste kreatur vid namn 
Giuliani och Inglesi. Den förstnämnde inledde bekantskap 



»ARMFELTSKA SAMMANSVÄRJNINGEN.» 519 

med en av engelsmannens tjänare och inbjöd hono